Nr 13 ANDRA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 13 ANDRA KAMMAREN 1968

21 mars

Debatter m. m.

Torsdagen den 21 mars fm.

Sid.

Svar på frågor av:

herr Hermansson (vpk) ang. åtgärder med anledning av politiken i

Rhodesia................................................ 3

herr Jonasson (ep) ang. utsändningen av material till taxeringsnämnderna
.............................................. 5

herr Bengtson i Solna (h) ang. anläggning av atomkraftverk i planerad
tätbebyggelse......................................... 5

herr Werbro (fp) ang. tidpunkten för avlämnande av proposition beträffande
tjänsteställning inom krigsmakten.................. 7

herr Björk (s) ang. förvärv av mark för naturvårdsändamål....... 8

herr Källstad (fp) ang. införande av spärrar vid lärarhögskolorna.. 10

Utrikes- och handelspolitisk debatt............................. 11

Interpellation av herr Göransson (s) ang. apotekares tystnadsplikt.. 92

Torsdagen den 21 mars em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt (forts.)....................... 93

Meddelande om enkel fråga av herr Levin (s) ang. studium av kvicksilverförgiftningar
i Japan................................... 147

1 —Andra kammarens protokoll 1968. Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

Torsdagen den 21 mars

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. åtgärder med

anledning av politiken i Rhodesia

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Hermansson har
ställt en enkel fråga till mig om vilka
åtgärder regeringen avser vidta med
anledning av den skärpta förtryckspolitiken
i Rhodesia.

Till svar vill jag säga att den senaste
tidens avrättningar i Rhodesia har
väckt den djupaste avsky i Sverige och
över hela världen. Vi ser här — tätt efter
Pretoriarättegången mot sydvästafrikaner
— ett nytt skrämmande exempel
på föraktet hos den vita minoriteten
i södra Afrika för allt anständigt
rättstänkande. För de miljoner människor
i denna region som lever under
rasförtryck och dagliga övergrepp är
det av stor betydelse att opinionstrycket
utifrån fortsätter och stärks.

Sverige har i FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna — senast den
12 mars — medverkat till kraftiga protester
mot avrättningarna i Salisbury.
Kommissionen har även sänt telegrafiska
uppmaningar om ingripanden till
brittiska regeringen. Vi var, som bekant,
bland de första länderna som bröt
alla förbindelser med Rhodesia. Vi har
från vår sida upprepade gånger krävt
att FN:s sanktioner skulle göras totala
och effektiva. Vi hoppas nu att säkerhetsrådet
skall kunna besluta om skärp -

ta åtgärder mot Smithregimen, något
som i ljuset av de senaste händelserna
är mer angeläget än någonsin.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för svaret.

Omständigheterna har gjort att vi har
fått en debatt om en utrikesfråga någon
stund före utrikesdebatten. Det kan synas
opraktiskt. Det finns emellertid skäl
för att frågan om vad som händer i
Rhodesia tillmätes särskild uppmärksamhet.
Under den senaste tiden har vi
bevittnat ett vidrigt skådespel i Rhodesia.
En maktfullkomlig vit minoritet
använder sig av polis, domare och bödel
för att försvara sitt förtryck av den
nationella majoriteten. Den vita regimens
vägran att avstå från några privilegier
har framkallat en frihetskamp
vars förlopp inte kan överblickas. Den
har redan krävt många offer och kommer
att kräva många fler, om inte den
förtryckande minoriteten avstår från
sin makt. Målet är ett fritt Zimbabwe.
Arbetarrörelsen och hela den svenska
demokratin har anledning att uttrycka
sitt stöd till frihetsrörelsen och att också
visa detta i handling.

Sverige avbröt tidigt förbindelserna
med den nuvarande regimen i Rhodesia.
Tyvärr tycks det finnas grupper i
vårt land som inte har insett allvaret i
denna handling. Ett idrottsförbund, något
exklusivt, har tydligen för avsikt att
börja en internationell turnering med
en match mot Rhodesia, spelad i Rhodesia.
Ett stort svenskt företag fortsätter
på smygvägar att leverera varor till
Rhodesia. Saken blir inte bättre av att
man ursäktar sig med att varorna kom -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Svar på fråga ang. åtgärder med anledning av politiken i Rhodesia

mer från företagets dotterbolag i Sydafrika.
Anmärkningsvärt är att spåren i
bägge fallen leder till ett och samma
välkända finanshus. Jag tycker det kunde
framhållas av utrikesministern —
även om det är självklart — att regeringens
beslut är en allvarlig politisk
handling som måste respekteras.

Sanktionerna mot Rhodesia är nu
inte effektiva. Flera viktiga länder har
ökat sin handel med detta land under
fjolåret. Från Storbritanniens sida har
man inte vidtagit några effektiva åtgärder
mot den illegala Smithregimen. New
Statesman skriver i sitt senaste nummer
att Smith & Co. inte vill göra några
koncessioner till »en brittisk regering
som de länge har vetat vara halvhjärtad
i sitt understöd till den afrikanska majoritetens
sak och som de i dag anser
vara i sådan allvarlig oreda att den inte
längre har ens ett halvt hjärta för striden».

Den svenska regeringen kan måhända
göra mera för att övertyga det engelska
broderpartiet om allvaret i situationen.
I FN bör vi självfallet, såsom
utrikesministern nu mycket bestämt har
understrukit, stödja varje möjlighet att
få till stånd skärpta åtgärder mot bödelsregimen
Smith. Finns det inte, herr
utrikesminister, initiativ som kan tas
av den svenska delegationen?

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! När det gäller fördömandet
av händelserna i Rhodesia och
den vita minoritetens maktfullkomlighet
där råder det ju inga delade meningar
mellan frågeställaren och mig
själv. Jag skall emellertid erkänna att
de åtgärder som hittills har vidtagits
inte varit effektiva. Anledningen härtill
kanske bl. a. har varit att man inte
tillgripit det sanktionsförfarande, som
från början föreslogs av den svenska
regeringen. Premiärminister Wilsons
försök att bringa utbrytarregimen i

Rhodesia på knä har blivit en lång serie
av misslyckanden.

Det är nu mer än två år sedan premiärminister
Wilson på en konferens i
Nigerias huvudstad lugnade de upprörda
afrikanska samväldesstaterna med
att det skulle vara snarare en fråga om
veckor än om månader innan det rhodesiska
upproret skulle vara över. Med
hjälp inte bara av stater som Sydafrika
och Portugal utan också av andra länder
i Afrika — det är nämligen så —
har Rhodesia lyckats att i viss mån neutralisera
verkningarna av de ekonomiska
sanktioner som FN har beslutat.
Livet i utbrytarstaten har fortgått nära
nog normalt.

Herr Hermansson förutsätter att den
svenska regeringen skall försöka att påverka
den engelska. Ja, det har vi i den
mån det varit möjligt också gjort genom
våra deklarationer i Förenta Nationerna.
Herr Hermansson är väl medveten
om att andra och betydligt större stater
än Sverige har gjort liknande försök,
men inte heller de har —• i varje fall
hittills — lyckats att få till stånd någon
förändring i det sanktionsförfarande,
som den engelska regeringen har velat
gå med på.

Herr Hermansson nämnde vidare att
det finns grupper i Sverige som inte är
beredda att iaktta det sanktionsförfarande,
som vi har beslutat om. Med anledning
härav kan jag hänvisa till vad
handelsministern har uttalat i detta
sammanhang. Atlas Copco har försäkrat
att företaget inte har sänt några varor
från Sverige med Rhodesia som
slutdestination. Det har inte heller kunnat
ledas i bevis att så skulle ha skett.
Tullverket bekräftar att någon export
från Sverige med uppgiven destination
till Rhodesia inte förekommit.

Atlas Copco har vidare försäkrat att
åtgärder vidtagits för att förhindra att
i Sverige tillverkade varor når Rhodesia
via det företag i Sydafrika, i vilket
Atlas Copco är intressent.

Självfallet anser regeringen att de åt -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

Svar på fråga ang. utsändningen av material till taxeringsnämnderna — Svar på

fråga ang. anläggning av atomkraftverk

gärder, som vi har beslutat och som vi
har anslutit oss till i Förenta Nationerna,
noga måste följas.

Herr Hermansson frågar dessutom,
om inte den svenska regeringen kan ta
något nytt initiativ. Ja, jag vill påpeka
att vi har hemställt om att frågan skulle
tas upp i säkerhetsrådet. Detta har också
skett, och ett av de förslag som där
har framställts av den algeriske representanten
i säkerhetsrådet innebär, att
man skulle avbryta alla järnvägs-, sjöoch
flygkommunikationer och även
post-, telegraf-, radio- och alla andra
slags kommunikationer. Detta måste
enligt den algeriske representanten inkludera
också informationsmedier såsom
press, film, televisionsprogram etc.
England skulle enligt Algeriet omedelbart
upphöra med att annonsera för immigration
till Rhodesia.

Sanktionerna mot Rhodesia skulle
med andra ord vara totala, vilket för
övrigt Sverige redan flera gånger tidigare
har yrkat på. Vi kan alltså säga att
det från den svenska regeringens sida
inte går att komma längre. Vi har gjort
allt vad som på oss ankommer för att
sanktionsförfarandet skall bli mera effektivt
än vad det hittills har varit.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. utsändningen av
material till taxeringsnämnderna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Jonasson har frågat
mig, om jag vill medverka till att
material till taxeringsnämnderna utsänds
i sådan tid att taxeringsarbetet
inte försenas.

I detta hänseende har jag tidigare
detta år lämnat svar i första kammaren
till herr Karl-Erik Eriksson den 22 feb -

i planerad tätbebyggelse

ruari och till herr Schött den 29 februari.
Av svaren framgår bl. a. att distributionen
av visst blankettmaterial blivit
något försenad i år. Beträffande dessa
blanketter har riksskattenämnden i
cirkulärbrev den 15 februari till samtliga
länsstyrelser meddelat, att resiupplagorna
av förra årets motsvarande
blanketter får användas under tiden
till dess de nya blanketterna distribuerats.
Den förhållandevis obetydliga förseningen
torde därför inte i sakligt hänseende
ha medfört något men för taxeringsarbetet.
Riksskattenämnden har
uppgett att man nästa år torde ha förutsättningar
att få till stånd distributionen
tidigare än i år.

Vidare anförde

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret.

Anledningen till att jag framställt min
fråga är att taxeringsarbetet — såsom
också framgår av svaret — i någon mån
blivit fördröjt genom att material inte
stått till förfogande. Det har ju gjorts
ett uttalande vari förklarades att man
ville försöka komma i gång med taxeringsarbetet
tidigare i år och även slutföra
det tidigare, och det uttalandet
rimmar dåligt med den försening som
uppstått. Nu inskränker jag mig till att
konstatera att det inte klaffat på denna
punkt och hoppas att det skall bli bättre
ett annat år.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. anläggning av atomkraftverk
i planerad tätbebyggelse

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet WICKMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Bengtson i Solna

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Svar pa fråga ang. anläggning av atomkraftverk i planerad tätbebyggelse

har frågat kommunikationsministern,
om han är beredd upplysa kammaren
om vilka planer som finns för anläggning
av atomkraftverk i planerad tätbebyggelse.
Eftersom ärenden rörande
bl. a. energiförsörjning numera handläggs
inom finansdepartementet har
frågan överlämnats till mig för besvarande.

Planer på att uppföra atomkraftanläggningar
nära tätbebyggelse föreligger
för bl. a. Göteborg, Bogesund och
Gävle. Planerna avser framtida tänkbara
projekt. I de båda förstnämnda
fallen rör det sig om statliga anläggningar,
och något principiellt beslut om
uppförande av dessa har inte fattats.
Ansökningar om koncession och vattendom
har ännu inte inlämnats.

Möjligheten att placera atomkraftanläggningar
intill större tätbebyggelse är
av betydande intresse. Bl. a. skulle anläggningarna
kunna utnyttjas för fjärrvärmeändamål.
Detta skulle, utöver ekonomiska
fördelar, medföra en miljöförbättring
genom att luftföroreningarna
vid konventionell uppvärmning kunde
minskas. De ekonomiska och miljömässiga
vinsterna får emellertid självfallet
inte göras till priset av försämrad säkerhet
för omkringboende. En lokalisering
nära tätbebyggelse förutsätter därför
att säkerhetsfrågorna är tillfredsställande
klarlagda.

Förläggning av atomkraftverk nära
tätort har varit föremål för vissa diskussioner
inom atomdelegationen. Säkerheten
hos en atomanläggning beror
av ett samspel mellan ett flertal faktorer,
såsom typ av reaktor, typ av bränsle,
speciella säkerhetsanordningar och
säkerhetsförhållanden i övrigt, vari
även ingår omgivningens karaktär. Vid
förläggning nära tätort kommer ökade
krav att ställas på övriga säkerhetsfaktorer.
Olika lösningar kan bli aktuella
för olika reaktortyper.

Den tekniska utvecklingen på atomkraftområdet
har gått snabbt och omfattande
drifterfarenheter har samlats.

I flera länder utreds möjligheterna att
med bibehållen säkerhet förlägga atomkraftanläggningar
nära tätbebyggelse.
Särskilt i Förenta staterna har betydande
insatser gjorts, men tillstånd har
ännu inte lämnats att uppföra någon
anläggning inom tätbebyggt område.
Förra året beställdes i Västtyskland en
anläggning på 600 megawatt (= 600 000
kilowatt) som kommer att ligga endast
25 km från Hamburgs centrum. I Storbritannien
uppförs två atomkraftanläggningar
nära städer, i det ena fallet
med 100 000 invånare inom 8 km och i
det andra fallet med 250 000 invånare
inom 10 km från anläggningen.

De mer konkreta utredningar som
för närvarande bedrivs i denna fråga i
Sverige hänger bl. a. samman med statens
vattenfallsverks planer att tillsammans
med Göteborgs stad uppföra en
atomkraftanläggning i Göteborg. Vattenfallsverket
utreder frågan i samarbete
med AB Atomenergi och genom
diskussioner med berörda myndigheter.
Krångede AB synes ha framskridna
planer på en anläggning i utkanten av
Gävle.

Det är i dag inte möjligt att bedöma
i vilken omfattning atomkraftanläggningar
kan komma att placeras nära
tätbebyggelse. Det förefaller sannolikt
att ett visst antal kan komma att placeras
på detta sätt medan de anläggningar,
som kommer att behövas för
huvudparten av elproduktionen, kommer
att placeras på längre avstånd från
stora befolkningscentra. Båda typerna
av förläggningsplatser kommer att behövas.
Valet av den ena eller andra är
beroende av bl. a. fjärrvärmebehov,
kylvattenförhållanden och stationsstorlek.

Frågan om placeringen av atomkraftanläggningar
såväl inom tätbebyggelse
som i övrigt sammanhänger nära med
riksplaneringen av större industrianläggningar
och med storstadsområdenas
regionplanering. Det är självfallet
en nödvändighet att den privata, kom -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

Svar på fråga ang. tidpunkten för avlämnande av proposition beträffande tjänste
ställning inom krigsmakten

munala och statliga kraftindustrin på
detta område nära samarbetar med berörda
planmyndigheter.

Vidare anförde

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Wickman för det långa svaret
på min fråga till kommunikationsministern.

Till att börja med vill jag'' konstatera
att det är utomordentligt lovvärt av Vattenfall
att på detta sätt ligga långt framme
i planeringen. Det är riktigt att man
tar initiativ och ser till att man ligger
väl till när vi kommer dithän att vattenkraftsförsörjningen
bör ersättas av
atomkraftverk. Men det är också den
enda punkt på vilken jag anser att man
handlat riktigt.

Det är märkligt att man ■—• när man
vet att de kommunala myndigheterna i
Storstockholm, som är stora kraftleverantörer,
är intresserade av detta o6h
har egna program — inte på något vis
tagit kontakt med vederbörande myndigheter
innan man presenterat sitt
program.

Statsrådet Wickman säger att något
formellt beslut inte föreligger. Det är
säkert riktigt, men planerna har presenterats
som om det förelåg beslut.
När statsrådet talar om en atomkraftanläggning
i Göteborg påpekar han särskilt
att man i detta fall samarbetat med
Göteborgs stad. Men när det gäller Storstockholm
har planerna uppfattats som
om man ville konkurrera med de kommunala
institutionerna inom detta område.

Säkerhetsfrågan är, som statsrådet
säger, inte på något sätt klargjord. Det
det är därför viktigt att man inte presenterar
planerna såsom om denna fråga
vore avklarad. Det kommer att dröja
länge innan man vågar placera ett dylikt
atomkraftverk nära tätbebyggelse.
Jag skall inte på något sätt gå in på

säkerhetsfrågorna, ty dessa problem
ligger nog så långt fram i tiden, att det
för mig endast finns anledning att reagera
mot sättet att presentera planerna.

Men det är inte endast när det gäller
samarbetet med Stockholm utan även
när det gäller informationen till regionplanemyndigheterna
som det finns skäl
att vara kritiskt inställd. Det är regionplaneförbundet
som har ansvaret förvar
olika industrier skall placeras i regionen.
Förbundet har fått det uppdraget
via statsmakterna. Inte heller på denna
punkt har förekommit någon som helst
kontakt. Man framhåller att man talat
med markägarna, men man har inte
talat med planmyndigheterna. Jag tycker
det är underligt, herr statsråd, i en
tid då miljödebatten är så aktuell.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. tidpunkten för avlämnande
av proposition beträffande

tjänsteställning inom krigsmakten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade
:

Herr talman! Herr Werbro har frågat
mig, om jag avser att framlägga proposition
till årets riksdag beträffande
tjänsteställning inom krigsmakten i enlighet
med vad tjänsteställningsutredningen
föreslår i sitt betänkande.

Tjänsteställningsutredningen avgav i
mars 1967 betänkande om tjänsteställning
inom krigsmakten. Betänkandet
remissbehandlades, varvid åtskilliga invändningar
framfördes mot förslaget.
Utredningsförslaget har därför överarbetats
inom försvarsdepartementet.
Resultatet härav sammanfattas för närvarande
i en promemoria, som skall remitteras
under våren 1968. Efter remissbehandlingen
räknar jag med att

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Svar på fråga ang. förvärv av mark för naturvårdsändamål

kunna ta ställning till förslagets huvudpunkter.
Tjänsteställningsfrågan kräver
riksdagens medverkan endast i begränsade
hänseenden. Jag kan inte nu uttala
mig om i vilken utsträckning frågan
kommer att redovisas propositionsvägen.

Vidare anförde

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret, av vilket jag
konstaterar att man måste överarbeta
den utredning som har verkställts. Jag
vill uttrycka en förhoppning att statsrådet
medverkar till att denna överarbetning
sker så snabbt som möjligt, så
att vi kan få en förändring beträffande
bestämmelserna om tjänsteställning
inom krigsmakten.

De nuvarande bestämmelserna är alldeles
föråldrade och står inte i rätt förhållande
till den krigsorganisation som
vi har i vårt land. Detta gäller inte enbart
för personal i krigsmakten som
placeras inom landet. En ändring har
stor betydelse också för den personal,
som har att tjänstgöra inom FN-förband
och där samarbeta med militär personal
från andra länder.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. förvärv av mark för
naturvårdsändamål

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade
:

Herr talman! Herr Björk har frågat,
om jag är beredd att för förvärv av
mark för naturvårdsändamål — med
utnyttjande av härför avsedda statsmedel
— medge prioritet för markinköp i
de delar av landet, där det samhälleliga
exploateringstrycket är starkast, och

att, om så erfordras, av riksdagen för
ändamålet begära ytterligare medel på
tilläggsstat.

Under tiden den 1 juli 1963 — den
31 december 1967 har 16 796 ha mark
avsatts som naturreservat. Statens kostnader
härför uppgår till 17 miljoner
kronor, varav 11,6 miljoner hänför sig
till av staten förvärvade områden. Av
reservaten är 7 853 ha belägna i kustoch
skärgårdsområdena. Om man bortser
från tre in y r in a r k s o m r å (1 e n på sammanlagt
7 246 ha — som förvärvats till
en relativt sett mycket låg kostnad (1,6
miljoner kronor) •—- är huvuddelen,
eller 82 procent, av den säkerställda
marken belägen inom kust- och skärgårdsområdena.
Naturreservaten har
alltså avsatts inom områden, som är
utsatta för starkt exploateringstryck
men som samtidigt är mycket värdefulla
från naturvårds- och fritidssynpunkt.
Jag räknar med att de principer
som hittills tillämpats vid förvärv och
annat säkerställande av naturområden
skall följas också i fortsättningen.

Behovet av medel på tilläggsstat för
innevarande budgetår för att säkerställa
aktuella naturområden föreligger inte.
Jag vill nämna att anslaget till markförvärv
för naturvårdsändamål för nästa
budgetår föreslagits öka med 1,5 miljoner
kronor till 4 miljoner kronor.

Vidare anförde:

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag vill tacka jordbruksministern
för svaret.

Motivet för min fråga har varit det
starka exploateringstryck som vissa delar
och tätregioner av vårt land är utsatta
för. Ett aktivt handlande inom
dessa områden vad gäller naturvården
och bevarandet av markområden för
framtiden synes vara ytterst nödvändigt
för skapandet av en god samhällsmiljö.

Under en period vid årsskiftet var
mycket mark till salu, och stora markförvärv
har noterats i olika samman -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

Svar på fråga ang.

hang. Jag har naturligtvis med tillfredsställelse
uppmärksammat att även det
allmänna medverkat vid uppköp av
mark. Jag finner emellertid med hänsyn
härtill de medel, som finns tillgängliga
nu, vara alldeles otillräckliga för naturvårdsverkets
önskningar, önskemål
har också uttryckts om att erhålla ytterligare
medel för ändamålet. Jag anser
att sådana hade bort ställas till verkets
förfogande.

De olika länsorganen har i en sammanställning
som de har redovisat vid
sin inventering framkommit med äskanden
som ligger totalt på 49,5 miljoner
kronor. Även om dessa beräkningar kan
anses preliminära, är det ändå en alltför
stor skillnad mellan de önskemål
som framförts och de medel som beviljats.

Under senare tid har en stark aktivitet
i dessa ting utvecklats på det kommunala
planet. Exempelvis i Skåne,
som är ett av de mera utsatta områdena,
har såväl de båda landstingen som
Malmö stad satsat åtskilliga miljoner
kronor för att i första hand trygga förutsättningarna
för ett rörligare friluftsliv.
Både skåneområdet och västkusten
— och detta gäller säkert även andra
regioner i vårt land — besöks sommartid
av turister från hela landet; även
turister från andra länder kommer till
dessa områden. Vid ett eventuellt brobygge
över Öresund kommer det också
att bli ett omfattande internationellt
turistutbyte, och en stark aktivitet kommer
att utvecklas i dessa delar av landet.

Det måste beaktas att det är ganska
orimliga proportioner mellan de statliga
och de kommunala insatserna på
detta område. Om man skall kunna
förmå kommunerna att i fortsättningen
satsa pengar i samma utsträckning som
har skett hitintills, måste man säkert
kraftigt öka de statliga bidragen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

1*—Andra kammarens protokoll 1968.

förvärv av mark för naturvårdsändamål

Herr talman! Det är riktigt som herr
Björk säger, att de beräkningar som
har gjorts slutar på ganska stora belopp
för naturvårdsändamål, men då
får man ta i betraktande att däri också
ingår grusåsarnas bevarande, som särskilt
i vissa län skulle dra mycket stora
kostnader, om man gick in för att lösa
in dem.

Jag vill passa på att vid detta tillfälle
säga, eftersom jag någon gång
tidigare har berört fördelningen av dessa
medel på olika håll i landet, att vi
nu har en relativt god spridning. Kalmar
län var först ute och lade beslag
på ett par miljoner kronor i inledningsskedet.
Sedan har emellertid betydande
belopp tilldelats både kommuner i Skåne,
i västra Sverige och Göteborg, och
även här uppe har medel åtgått för förvärv
av mark i Stockholms skärgård,
i Sörmland o. s. v. Man kan notera att
vi i dag har en ganska jämn fördelning
över landet med tyngdpunkten på just
sådana områden som är särskilt utsatta.

Såvitt jag kan se är det inte aktuellt
för dagen att ta upp en diskussion om
huruvida det behövs ytterligare medel
för dessa ändamål. Utvecklingen får väl
visa om det skulle framkomma så
många intressanta och värdefulla objekt,
att man har anledning att ompröva
det ställningstagande som nu gjorts.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag noterar den utveckling
som har skett på området, och jag
noterar också att den spridning som
kommit till stånd varit nödvändig.

Nu säger jordbruksministern att det
inte kan vara aktuellt med några ytterligare
medelsanvisningar. Jag vill hävda
att det ändå synes föreligga ett starkt
behov av att öka summan, inte minst
med hänsyn till de insatser som skett
från annat håll. Om det inte skall uppstå
en alltför stor obalans mellan de
statliga insatserna och övriga insatser
på detta område, måste det bli en krafNr
13

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Svar på fråga ang. införande av spärrar

tig ökning. Jag förutsätter också att
man från departementets sida med intresse
kommer att följa frågans utveckling.

Härmed var överläggningen slutad.

§ C

Svar på fråga ang. införande av spärrar
vid lärarhögskolorna

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Källstad har frågat
chefen för utbildningsdepartementet,
om han avser vidta några åtgärder
med anledning av skolöverstyrelsens
tillkännagivande att spärrar skall införas
i den praktiska lärarutbildningen
vid lärarhögskola. Enligt fastställd
ärendesfördelning ankommer det på
mig att besvara frågan.

Lärarutbildningsorganisationen har
successivt byggts ut mycket kraftigt.
Motivet för detta har som bekant varit
den under en följd av år rådande stora
efterfrågan på lärare. Vissa omständigheter
tyder på att denna bristsituation
är på väg att lätta, något som får tillskrivas
den ökade omfattningen av lärarutbildningen.
Innevarande budgetår
har medel beräknats för 2 100 utbildningsplatser
för änmeslärare. I den nyligen
avlämnade propositionen nr 65
angående anslag till klass- och ämneslärarutbildning
för budgetåret 1968/69
har medel beräknats för 2 300 utbildningsplatser
vid lärarhögskolorna under
nästa läsår. För att lärarhögskolornas
resurser skall kunna utnyttjas effektivt
är det nödvändigt att antalet lärarkandidater
fördelar sig någorlunda
jämnt på höst- och vårtermin. Eftersom
antalet sökande i regel är avsevärt större
till den utbildning som börjar på
hösten, räknar skolöverstyrelsen med
att det blir nödvändigt att i fördelande
syfte begränsa intagningen till höstter -

vid lärarhögskolorna

minen. Jag vill tillägga att jag i den
proposition som jag nyss nämnde har
anfört att den ökande examinationen
vid universiteten kan leda till att i
framtiden alla sökande inte längre kan
beredas plats vid lärarhögskola.

Vidare anförde

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret.

Jag har i min hand den annons som
nu är föremål för våra funderingar. Sedan
1964 har ingen behörig sökande avvisats
från praktisk lärarutbildning. I
tron på att denna ordning skulle fortsätta
har många studerande valt ämneskombination
med lärarinriktning. Det
nya som nu inträffat har förorsakat oro
bland de studerande. Nu spärras lärarhögskolorna
för första gången, och då
sker det så att säga i all stillhet och
meddelas genom en ny formulering i
den annons om praktisk lärarutbildning
som brukar publiceras varje
halvår.

Upplysningen om att en viss utbildningslinje
skall spärras får inte lämnas
bara några månader innan spärren
sätts in. De studerande måste ha rätt att
veta under vilka betingelser de väljer
en viss utbildning. Skolöverstyrelsens
förtigande av en spärr av den typ som
nu sätts in finner jag en aning märkligt.

I sitt svar säger statsrådet Moberg att
spärren har fördelande syfte. Jag fattar
detta så, att den får avseende på höstterminen.
Om detta är riktigt borde det
i stället i annonsen ha stått: Då antalet
sökande beräknas bli stort torde inte
alla kunna beredas plats under höstterminen.
Om annonsen fått den formuleringen
kanske oron i många fall hade
minskats.

Vad som är något mer negativt i svaret
är fingervisningen om kommande
spärrar. Jag förmodar att detta måste
innebära att många studerande får pla -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

nera sin utbildning och målsättningen
för denna på ett annat sätt.

Dessutom uppkommer frågan om meritvärderingens
plats. Den praktiska
pedagogiken försvinner tydligen — den
blir inte längre meriterande. Hur skall
meritvärderingen äga rum? Hur meritvärderas
spetsar? Hur kommer urvalet
att ske i framtiden? Det är fortfarande
frågor i anledning av skolöverstyrelsens
annons som är obesvarade.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Justerades protokollen för den 13 innevarande
mars.

§ 8

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Ordet lämnades till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som framförde
det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 73
avsedda meddelandet, så lydande:

Herr talman! En jämförelse mellan
den utrikespolitiska debatten i Sverige
för bara ett tiotal år sedan och den som
i dag möter oss i dagspressen, på TVskärmarna
och i diskussionerna ute i
landet skulle utan tvivel visa ett starkt
ökat intresse för internationella frågor
inom det svenska folket. Särskilt bland
ungdomen är den ökade internationella
medvetenheten uppenbar. Ett av
skälen härtill är utvecklingen av massmedia,
främst televisionen, som gjort
omvärlden lättare tillgänglig. Världshändelserna
förs bokstavligen in i våra
vardagsrum. Men detta räcker knappast
som förklaring. Det förklarar sålunda
inte varför just opinionen i Sverige
tycks i högre grad än i andra med oss
jämförbara länder engagera sig i världshändelserna.
Måhända kan man peka
på att den lugna utvecklingen i vårt
land så skarpt kontrasterar mot de skri -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ande orättvisor och den oro vi kan se
ute i världen. Detta engagerar vår
mänskliga solidaritet och skapar ett behov
att låta denna komma till uttryck.

Detta är en glädjande utveckling. Det
finns allt mindre resonans hos vårt folk
för att i avskildhet njuta vårt välstånd
och våra demokratiska rättigheter utan
bekymmer för ofärd och orätt på andra
håll.

Under det senaste året har ute i världen
händelser inträffat som upprört
den svenska opinionen. Inte minst under
den allra senaste tiden har utvecklingen
ställt regeringen inför valet att
antingen markera en inställning eller
att iaktta tystnad. Den har kunnat inregistrera
ett omfattande stöd för sina
sfåndpunktstaganden. Men det har även
förekommit kritik, antingen för att regeringen
har varit för aktiv eller för
att den varit för passiv i sina reaktioner
till dessa händelser.

En sådan debatt är både naturlig och
önskvärd i ett demokratiskt samfund.
Det är viktiga principiella frågeställningar
om Sveriges utrikespolitiska
handlande som här kommit under diskussion.
Det förefaller därför berättigat
att inleda årets utrikesdebatt med
några reflexioner kring frågan omförutsättningarna
för Sveriges officiella engagemang
i dagens viktiga internationella
konfiiktfrågor.

Sveriges utrikespolitik har, som bekant,
beskrivits som alliansfrihet i fred
syftande till neutralitet i händelse av
krig. Genom att inte ansluta oss till något
av stormaktsblocken har vi velat
minska risken för vårt land att indragas
i en eventuell stormaktskonflikt.
Pdksdagen uttalade härom 1956:

»Ingen tvekan råder, vare sig inom
eller utom landet, om de svenska statsmakternas
föresats att fasthålla vid deras
självvalda politik att icke genom
anslutning till något av stormaktsblocken
förminska möjligheten för vårt land
att icke indragas i en eventuell stormaktskonflikt.
Denna politik är på alla

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

håll väl känd. Den har rönt växande
förståelse och respekt.»

Syftet, neutralitet i krig, har efter
hand i den politiska terminologin ytterligare
markerats med att vår utrikespolitik
getts beteckningen neutralitetspolitik.
Denna beteckning får numera
anses som allmänt vedertagen för att
beskriva Sveriges utrikespolitik redan
i fredstid. Den utesluter — i motsats till
andra termer — varje tvetydighet beträffande
syftet med vår politik.

I ett interpellationssvar i riksdagen
den 24 november 1959 gav statsministern
följande karakteristik:

»Neutralitetspolitiken innebär, att vi
eftersträvar fördelen av att kunna undgå
att omedelbart dras in i ett framtida
världskrig. Den medför emellertid också
förpliktelser och krav på fasthet och
konsekvens hos sina företrädare. Neutralitetspolitiken
förutsätter, att omvärlden
kan hysa förtroende för vår
vilja att orubbligt hålla fast vid den
valda utrikespolitiska linjen. Den får
inte göras beroende av tillfälliga faktorer
utan måste vara ett uttryck för ett
varaktigt program. Man skall kunna lita
på våra försäkringar, att alliansfriheten
i fred innebär, att vi i händelse av krig
skall hävda neutraliteten. Neutralitetspolitiken
får icke skapa vare sig misstro
hos någon stormakt eller förväntningar
hos någon annan stormakt om
avsteg från den valda handlingslinjen.
Den medger icke handlingsfrihet i den
meningen att Sverige, efter utbrottet av
ett stormaktskrig, kan, utan att vara angripet,
välja att ens i ett kritiskt läge
under yttre tryck inträda på någon av
de krigförandes sida.»

Begreppet neutralitet har ibland ansetts
liktydigt med passivitet. Tankegången
var att den neutrala staten borde
undvika att ta ställning i kontroversiella
angelägenheter. Så kan naturligtvis
neutralitet uppfattas. En sådan innebörd
har emellertid svensk neutralitetspolitik
aldrig haft, och har det inte
heller i dag.

Regeringen ser tvärtom som en angelägen
utrikespolitisk uppgift att inom
FN och på annat sätt ge uttryck för
den svenska demokratins värderingar
vid vårt ställningstagande i internationella
frågor. Sveriges neutralitet är ingen
åsiktsneutralitet. Ofta kan i själva
verket finnas lägen där en neutral stat
har ett särskilt behov att i viktiga frågor
ge uttryck för sin självständiga
ståndpunkt. Att dessa våra ställningstaganden
från tid till annan givit upphov
till missnöje hos den ena eller andra
stormakten innebär på intet sätt att
neutralitetspolitiken rubbats. Ej heller
skulle det stärka utan tvärtom försvaga
neutralitetspolitiken om vi vid sådana
tillfällen vek undan från vår självständiga
uppfattning.

Regeringen delar alltså inte den på
sina håll framförda uppfattningen, att
Sverige av opportunistiska eller kortsiktiga
kommersiella skäl bör undvika
att ta ställning mot vissa staters politik
i frågor, där grundläggande mänskliga
och demokratiska intressen träds för
när. En så uppfattad svensk neutralitetspolitik
skulle varken inge förtroende
eller respekt och skulle därför på
längre sikt skada svenska intressen.

Naturligtvis kan åsikterna gå isär när
det gäller att ta ståndpunkt i det enskilda
fallet. Hur bör regeringen exempelvis
ge uttryck för sin inställning
till kriget i Vietnam, till Sydafrikas rasförföljelser,
till Portugals kolonialpolitik,
till diktaturernas åsiktsförtryck, eller
till krossandet av demokratin i Grekland?
Det finns grupper i vårt land
som anser att Sverige bör delta i beslut
om sanktioner utan stöd i FN:s
stadga eller bryta diplomatiska förbindelser
med regimer vilkas politik man
ogillar.

Regeringen har inte velat följa sådana
linjer. Den har valt att ge uttryck för
en stark och ansvarsmedveten svensk
opinion. Det må stå envar fritt att hävda
att vi lyckats eller misslyckats med
denna uppgift. Dagens debatt är ett

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

välkommet tillfälle för regeringen att
ånyo framlägga och förklara sin politik.

I fråga om vietnamkonflikten har regeringen
känt sig stå på samma linje
som en solid opinion inom det svenska
folket, som trots — eller kanske just på
grund av — de traditionellt goda förbindelserna
mellan Sverige och Förenta
staterna ställer sig starkt kritiskt till
den amerikanska politiken i Vietnam.
Få händelser sedan andra världskriget
har som vietnamkonflikten gripit våra
sinnen. Besvikelsen har varit svår över
att just USA — det land som betytt så
mycket för vår egen världsdels frihet
och välfärd — i Vietnam för en politik
som genom sina verkningar väcker den
djupaste oro och som icke går att förena
med våra demokratiska värderingar.

I vårt ställningstagande i den grekiska
frågan fullföljes en svensk tradition.
När demokratin krossats i en rad
länder under de senaste årtiondena har
det inte rått tvivel om Sveriges ståndpunkt.
När nu i Grekland en militärregim
med våld sätter folkstyret ur spel,
skulle regeringen svika sitt ansvar om
den inte gav uttryck för det svenska
folkets mening. Demokratins krossande
i ett oss närstående västerländskt land,
medlem av Europarådets demokratiska
krets, är en tragedi som inte kan lämna
oss oberörda. Det är vår övertygelse
att våra ställningstaganden i demokratiska
livsfrågor kommer att på längre
sikt befästa vår traditionella gemenskap
med folken i de länder, vilkas aktuella
politik vi nu finner anledning kritisera.

Med det snart kvartssekellånga perspektiv
som vi nu har på svensk utrikespolitik
sedan andra världskriget kan
med skäl hävdas, att denna varit lyckosam
för vårt land. Neutralitetspolitiken,
stödd av ett efter internationella förhållanden
starkt militärt försvar, har
visat sig väl tillgodose våra säkerhetsintressen.
Sveriges neutralitet har, i förening
med den utrikespolitik som bedrivs
i våra nordiska grannländer, bi -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

dragit till att i Nordeuropa skapa ett
slags politisk balans, som vunnit uttrycklig
uppskattning långt utanför
Nordens gränser. Neutralitetspolitik har,
från att till en början ha betraktats med
en viss misstro, tillvunnit sig ett allt
vidare internationellt erkännande. I
morgondagens Europa måste vår neutralitet
framstå som en tillgång. I FN:s
fredsbevarande och fredsmäklande
verksamhet har Sverige kunnat anlitas
i betydande utsträckning.

Allt detta hade svårligen kunnat uppnås
utan en konsekvent och självständig
neutralitetspolitik.

Om denna politik, herr talman, råder
sedan länge inom Sveriges folk och
riksdag en långt gående enighet. Enigheten
är en obestridlig tillgång. Men
den förutsätter fullständig klarhet om
våra politiska motiv, medel och syften.
Den får inte bli en täckmantel
för vacklan och tvetydighet i grundläggande
utrikespolitiska frågor.

Bilden av dagens Europa är motsägelsefull.
Strävanden till avspänning
och samarbete går jämsides med tecken
på misstro och splittring. Alla talar om
nödvändigheten av europeisk enhet,
men ofta menar man olika ting. Än
gäller det en ytterligare samordning av
en begränsad krets av västeuropeiska
kontinentalstater. Än är det fråga om
ett förpliktande samarbete mellan alla
Västeuropas demokratier. Än drömmer
man om en europeisk sammanslutning,
som skall bryta igenom skiljelinjen mellan
öst och väst.

Dessa olika former av europeiska enhetssträvanden
kan komma i konflikt
med varandra, men de behöver inte göra
det. Det är lättast att få till stånd ett
samarbete mellan stater med besläktade
traditioner, institutioner och intressen.
Men samarbetet kan få ett ökat värde,
om det vidgas till en större krets.
Inte ens djupgående skillnader i samhällssystem
mellan olika europeiska stater
behöver utgöra hinder för sådana
former av samarbete som är ägnade att

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

trygga freden och utveckla välståndet
i vår världsdel.

Jämsides med enhetssträvandena går
ofta en ökad nationell självhävdelse.
Denna tendens kan ses som resultat av
en växande övertygelse om att faran
för krig i Europa i dag är mindre än
under 1950-talet. De mindre staterna
har skaffat sig ett ökat manöverutrymme.
Samtidigt hyser man oro för supermakternas
försprång på olika områden,
och denna oro kan bli ett motiv för närmare
samarbete mellan de mindre staterna.

Strävan till nationell självhävdelse är
en utveckling på gott och ont. Den är
uttryck för en realistisk insikt om nationalstaternas
starka historiska förankring.
Den kan skapa ökad respekt för
mindre stater, som strävar att föra en
självständig politik i fredens intresse.
Men om självhävdelse slår över i chauvinism,
kan den bli en fara för freden
och samarbetet. Två gånger under
detta sekel har Europa blivit offer för
aggressiv tysk nationalism. Det är därför
naturligt om den europeiska opinionen
med uppmärksamhet följer varje
tecken till nationalistisk renässans i
Tyskland. Tecken i den riktningen får
dock inte heller övervärderas.

Andra världskriget efterlämnade en
rad problem, som ännu inte nått en tillfredsställande
lösning. Främst står frågan
om Tysklands framtid. Det tyska
folket betraktar den nuvarande delningen
som ett provisorium och har
inte uppgivit tron på landets återförening.
Förutsättningar för en sådan
lösning är ett ökat förtroende mellan
segrarmakterna och en uppriktig vilja
i Tysklands olika delar att steg för
steg finna former för en dräglig samlevnad.

I Sverige följer vi med sympati den
västtyska regeringens strävan till moderation
och avspänning. Vi hoppas att
dessa strävanden skall bli framgångsrika.

Utvecklingen i Grekland ger anled -

ning till djup oro. De rapporter, som
nu når oss, inger ingen optimism om
möjligheterna till en snar återgång till
demokratiska förhållanden.

Regeringen har alltsedan militärkuppen
för snart ett år sedan i en rad uttalanden
gett uttryck för sin förhoppning,
att den tragiska utvecklingen i
Grekland stoppas och att landet återgår
till normala konstitutionella och demokratiska
förhållanden.

Sverige och Grekland har tillsammans
med sexton andra västeuropeiska
stater underskrivit Europarådets stadga.
Denna kräver att medlemmarna
skall respektera principerna för ett lagbundet
styrelseskick, mänskliga rättigheter
och grundläggande friheter. Vi
har därför förlagt tyngdpunkten i vår
kritik och våra åtgärder mot den grekiska
regimen till Europarådets olika
organ.

Det dröjer ännu innan man kan bedöma
resultatet av regeringens beslut
att i samråd med Danmark och Norge
och enligt konventionens bestämmelser
anmäla Grekland inför Europarådets
kommission för de mänskliga rättigheterna.
Även Holland har anslutit sig
till detta initiativ. Sedan de inledande
förhandlingarna nu avslutats har en
skriftlig sakplädering påbörjats, varefter
muntlig plädering kommer att ske
i sommar eller höst.

Oberoende av detta juridiska förfarande
har greklandsfrågan på svenskt
initiativ vid flera tillfällen behandlats
inom andra organ inom Europarådet.
Frågan har även tagits upp från svensk
sida under det nyligen avslutade mötet
med FN :s kommission för de mänskliga
rättigheterna, inom vilken frågan blev
föremål för diskussion. Någon enighet
om en formell resolution uppnåddes
emellertid inte. Regeringen har vidare
markerat sitt avståndstagande från den
nuvarande grekiska regimen genom att
hemkalla ambassadören i Athén, som
tills vidare inte skall återvända till sin
post.

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

Kriget i Vietnam har alltmer vidgats,
och stridsnivån har ytterligare höjts.
Lidandena för civilbefolkningen blir
alltmer ohyggliga. FNL och Nordvietnam
har vunnit betydande framgångar
i sin strävan att rubba förtroendet
till saigonregeringens och USA-truppernas
förmåga att kontrollera och leda
utvecklingen i Sydvietnam. Diskussionen
om ökade militära insatser från
USA:s sida vittnar om hur allvarligt
Washington underskattat motståndarnas
stridsduglighet och kampvilja. Den
amerikanska ledningen kan endast ställa
i utsikt ett med åratal förlängt krig,
som måste innebära nya, skrämmande
offer i människoliv. Allt flera människor
finner det omöjligt att godta en
politik med sådana konsekvenser.

De krigförandes politiska målsättningar
överensstämmer formellt så till
vida som de alla säger sig önska åstadkomma
ett oberoende Vietnam, som kan
avgöra sina egna öden utan utländsk
inblandning. I sak råder dock härom
djupa meningsskiljaktigheter. För Nordvietnam
och FNL är önskan om frihet
från utländsk inblandning liktydig
med ett kategoriskt krav att alla amerikanska
trupper bortdrages från Vietnam.
Förenta staterna och Sydvietnams
regering däremot betraktar FNL som
ett främmande element, dirigerat av hanoiregeringen,
vilken i sin tur anses
vara ett verktyg för »militant asiatisk
kommunism». I den amerikanska officiella
argumenteringen har ånyo hävdats
att kriget i Vietnam gäller Förenta
staternas egna säkerhetsintressen som
hotas av kommunistiska erövringsplaner
i Sydostasien. Denna amerikanska
bedömning har starka inslag av förenkling.
Den bortser från det berättigade
missnöje med diktaturen i Saigon,
som bidrog till FNL:s framväxt. Den
tar inte heller hänsyn till de omisskännligt
nationalistiska inslagen i såväl
Nordvietnams som FNL:s politik
och propaganda — en nationalism med
starka rötter i Vietnams historia. Hypo -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

tesen att man står inför omfattande
kommunistiska erövringsplaner får inget
stöd i det program som FNL för
några månader sedan offentliggjorde
och som går ut på att det skall skapas
ett oberoende, neutralt, icke-kommunistiskt
Sydvietnam. Programmet förutser
vidare att frågan om Vietnams
enande skall lösas genom förhandlingar
utan utländsk inblandning.

Parternas förhandlingsbud har under
de senaste månaderna ytterligare klarlagts.
Nordvietnams regering har avgivit
en förklaring, i mera positiva ordalag
än tidigare, att den kommer att förhandla
så snart Förenta staterna villkorslöst
och definitivt inställt bombningarna
och alla mot Nordvietnam riktade
krigshandlingar. Förenta staterna
kräver icke längre ett löfte om en
minskning av Nordvietnams krigsinsatser
som villkor för bombstopp utan begär
en försäkran att ett sådant icke
skall utnyttjas militärt av nordsidan.

Medan försök görs från olika håll att
bringa parterna närmare varandra upprörs
världsopinionen över att bevittna
hur ödeläggelsen fortgår och hur kriget
utsätter det vietnamesiska folket
för nya omänskliga lidanden. Förenta
staternas ledning tar på sig ett stort
ansvar, när den vägrar pröva möjligheten
att genom bombstopp få til! stånd
förhandlingar och i stället väljer att
fortsätta en politik, som riskerar att få
alltmer förödande konsekvenser. Risker
finns för spridning av krigshandlingarna
med långt gående konsekvenser.

Av alla dessa skäl är det en nödvändighet
icke blott för dem som direkt
drabbas av striderna utan för hela världen
att kriget i Vietnam snarast stoppas.

Regeringen har sedan länge påpekat de
faror som ligger i händelseutvecklingen.
Detta har skett icke blott här i riksdagen
utan även i FN :s generalförsamling och
i andra offentliga sammanhang. Redan
några månader efter det att bombningarna
inletts, vädjade vi till parterna att
inte försumma någon möjlighet till för -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

handlingar och försoning. Regeringen
uttryckte på ett tidigt stadium sitt stöd
för det förslag till trestegsprogram som
U Thant framlade 1966 och som gick ut
på bombstopp, nedtrappning av alla militära
operationer i Sydvietnam och direkta
förhandlingar mellan alla stridande
parter, inklusive FNL. Vi ansåg redan
då, och anser fortfarande, att förhandlingar
måste komma till stånd för en
lösning av vietnamkonflikten som innebär
fred och nationellt oberoende för
Vietnams folk. I olika uttalanden under
de senaste två åren har vi åter understrukit
nödvändigheten av att bombningarna
av Nordvietnam villkorslöst upphör.
Detta är vi icke ensamma om. En
vädjan härom har på senare tid framförts
även av åtskilliga av Förenta staternas
allierade liksom av talrika amerikanska
politiker i framskjuten ställning.

En första förutsättning för förhandlingar
är att det finns kanaler mellan
de krigförandes huvudstäder, genom
vilka preliminära kontakter kan tas. Sverige
söker ingen medlarroll i vietnamfrågan.
Vi är dock beredda att förmedla
kontakter mellan de stridande parterna,
om dessa så skulle önska. Regeringen
söker hålla sig noga informerad
om utvecklingen i vietnamkonflikten,
icke minst om parternas inställning till
förhandlingar. Som ett led i dessa strävanden
bär den svenske ambassadören
i Peking ett flertal gånger besökt
Hanoi, och nyligen har vi i Stockholm
tagit emot Nordvietnams moskvaambassadör
för informativa samtal. Avsikten
är att dessa kontakter skall fortsätta.

Det har varit angeläget att få till stånd
en bättre balans i Sveriges förbindelser
med de två vietnamesiska regeringarna.
Vår ambassadör i Rangkok var tidigare
ackrediterad även i Saigon, medan
vårt land saknade alla förbindelser
med Hanoi. I samband med byte på
sändebudsposten i Rangkok i fjol ackrediterades
den nya ambassadören icke i
Saigon. Samtidigt har som redan nämnts

våra faktiska kontakter med regeringen
i Hanoi utvidgats.

Regeringen undersöker möjligheterna
att utöka de svenska humanitära insatserna
i Vietnam. Under de senaste åren
har vid flera tillfällen statliga medel
ställts till Svenska röda korsets förfogande
för humanitär hjälp till både
Sydvietnam, Nordvietnam och FNL.
Den svenska ambassadören i Peking
har inlett samtal i Hanoi om vad som
från svensk sida kan göras för att ytterligare
hjälpa civilbefolkningen. Denna
fråga har också berörts med Nordvietnams
moskvaambassadör. Slutligen
må nämnas att fortlöpande kontakter
äger rum mellan de fem nordiska länderna
och Internationella röda korset
för att förbereda hjälp till återuppbyggnaden
av Vietnam när kriget är över.

Under det senaste året har Förenta
Nationerna än en gång visat sitt stora
värde som internationellt kontakt- och
förhandlingsforum. Historien ger många
exempel på att politiska kriser förvärras
genom att prestigehänsyn gör det
svårt för parterna att komma samman.
På detta område tillhandahåller FN ett
ovärderligt maskineri, vars verkningsmöjliigheter
det gäller att slå vakt om.
Icke minst kommer ett land i Sveriges
speciella ställning i blickpunkten i dylika
sammanhang. Under förra sommarens
FN-förhandlingar om Mellersta Östern-krisen
var läget sådant att Sverige
valde att inta en förmedlande ståndpunkt.
Härigenom grundlädes också förutsättningarna
för det betydelsefulla
uppdrag som generalsekreterare U Thant
sedermera anförtrott en svensk diplomat
i detta område. FN :s roll blir här
i första hand att söka kyla ned den
explosiva situationen samt att genom
ett tålmodigt och säkerligen långvarigt
arbete treva sig fram till de politiska
och psykologiska förutsättningarna för
en lösning.

Ett annat krisområde som sedan länge
intar en central plats i världsorganisa -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

tionens arbete är södra Afrika. Beträffande
själva kärnproblemet — den alltmer
utbredda apartheidpolitiken —
kan för dagen ingen ljusning skönjas.
På svensk sida har vi verkat för att säkerhetsrådet
skall ta itu med det samordnings-
och planeringsarbete som är
en förutsättning för att man skall kunna
tillgripa ekonomiska sanktioner. Vi
har gjort detta genom upprepade framställningar
till rådets ordförande och
genom uttalanden i generalförsamlingen
och annorstädes.

Herr talman! Datum för riksdagens
utrikesdebatt sammanfaller denna gång
med årsdagen av Sharpevillemassakern
den 21 mars 1960. Detta grova övergrepp
från de sydafrikanska myndigheternas
sida gentemot den färgade befolkningen
har för världsopinionen kommit att
framstå som en symbol för apartheidregimens
omänsklighet. Den sydafrikanska
politikens hårdhet har på allra
senaste tid ånyo demonstrerats genom
de stränga straff som utmätts i Pretoria.
Rättegången där mot en grupp
representanter för befolkningen i Syrdvästafrika
— ett område för vilket FN
övertagit ansvaret — är en klar utmaning
mot världsopinionen.

Generalförsamlingen lyckades samla
en överväldigande majoritet kring en
resolution som uppmanade Sydafrikas
regering att låta fångarna återvända
till sitt hemland såsom fria män. Vi
har genom enträgna framställningar
till Sydafrikas regering sökt verka för
fångarnas frigivning. Så till vida kan
den internationella opinionens tryck
ha haft en viss verkan som inga dödsstraff
utmättes. Icke desto mindre är
domarna mot sydväistafrikainerna ett
svårt övergrepp. Säkerhetsrådet tar sig
nu an frågan och sydvästafrikaproblemet
aktualiseras därigenom återigen i
hela sin vidd.

Den sydafrikanska regeringens politik
är uppenbarligen i sista hand avgörande
för utvecklingen i hela södra
Afrika. Detta hindrar icke att man mås -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

te angripa även de övriga konflikthärdarna
i detta område. Vad beträffar
Rhodesia har FN:s åtgärder hittills
icke fått åsyftad verkan. De har endast
varit partiella, och vissa stater har
underlåtit att tillämpa dem. På svensk
sida har vi redan från början gått längre
än FN-besluten fordrat. Sverige var
ett av de första länder som avbröt alla
förbindelser med Rhodesia. Vi har också
upprepade gånger yrkat på att sanktionerna
skall göras totala och effektiva.
De senaste utslagen av Smithregimens
politik gör detta angelägnare än någonsin.
De brutala avrättningarna i Salisbury
har upprört opinionen världen
över. Sverige har inom FN :s kommission
för de mänskliga rättigheterna
medverkat till en kraftig protest. Det
är vår förhoppning att det inom säkerhetsrådet
nu skall bli möjligt att få
fram ett beslut om skärpning av åtgärderna
mot Smithregimen.

Inom FN :s ram måste en press uppbådas
av tillräcklig tyngd för att förmå
Portugals regering att ge invånarna i
de afrikanska besittningarna deras frihet.
Portugals utrerade politik i rhodesiafrågan
gör det ytterligare angeläget
att säkerhetsrådet överväger påtryckningar
mot Portugal. Vi har redan tidigare
vid flera tillfällen understrukit
vår beredvillighet att för Sveriges del
tillämpa ett sanktionsbeslut av FN :s säkerhetsråd
i denna fråga.

Vad vi upplever i hela södra Afrika
är i själva verket, herr talman, eu form
av kolonial eftersläpning. Det rör sig
om en lokal kvarleva av förlegade attityder
och rädsla att deltaga i en utveckling,
som i hela den övriga världen har
visat sig vara på en gång ofrånkomlig
och den enda hållbara grundvalen för
samarbete mellan folk av olika hudfärg.
Vägen till en lösning som kan tillförsäkra
befolkningen i hela detta område
människovärdiga villkor kommer att
bli svår och lång. Detta bör dock icke
få ge anledning till resignerad pessimism.
FN :.s beslut i dessa frågor får

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

varje år ett ökat stöd. Världsopinionen
blir alltmer medveten om nödvändigheten
av att lägga en stabil grund för relationerna
mellan raserna i befolkningsexplosionens
tidevarv.

Att det på andra håll i världen finns
flera latenta krishärdar som plötsligt
kan blossa upp har vi nyligen fått en
påminnelse om genom den s. k. pueblokrisen
och den ökade spänningen i Korea.
Lyckligtvis blev det möjligt att
undvika en öppen sammanstötning, och
parterna visar en tydlig återhållsamhet.
Även i Korea liar vårt land ett
ansvar såsom av FN-sidan utsedd medlem
av den neutrala övervakningskommissionen.
I det skärpta läget beslöt
regeringen förordna en erfaren diplomat
som svensk medlem av kommissionen.

Liksom i den europeiska kretsen kan
man även i FN-arbetet förmärka en tendens
till att de små makterna spelar en
aktivare roll. Parallellt härmed går utvecklingen
mot ökande oavhängighet
för de mindre staterna i förhållande till
supermakterna. Detta gäller både när
de förra är knutna till en stormakt genom
ett alliansförhållande och när de
företräder en neutral och alliansfri politik.
Den tiden är i stort sett förbi när
supermakterna inom FN kunde räkna
med ett mer eller mindre automatiskt
stöd från stora grupper av stater. Denna
uppluckring av det kalla krigets
fronter inom FN bidrar till ökad rörelsefrihet
i fredsarbetet.

I två viktiga hänseenden är FN emellertid
politiskt förlamat. Alltjämt är FN
ur stånd att gripa sig an vietnamkonflikten,
även om generalsekreterare
U Thants egen fredsaktivitet är av stor
betydelse, Alltjämt är världens folkrikaste
stat, Kina, orepresenterad i världsorganisationen.
Det är orimligt att man
på detta sätt omöjliggör medverkan av
världens folkrikaste stat, en stat vars
politik måste inlemmas i det organiserade
internationella samarbetet.

På ett område av FN :s verksamhet
har dock ett klart genombrott mot av -

spänning nyligen kunnat göras. Efter
långvariga och svåra förhandlingar har
nedrustningskonferensen i Genéve lyckats
prestera ett förslag till avtal om förbud
mot spridning av kärnvapen, som
inom kort skall behandlas i FN:s generalförsamling.

Såsom medlem i nedrustningskonferensen
har Sverige tagit en aktiv del i
arbetet på detta avtal. Den förhandlingsprodukt
som nu föreligger är väl inte
i våra ögon helt tillfredsställande. Vi
hade velat se flera av artiklarna i förslaget
utformade på ett annat sätt. Men
avtalsförslaget representerar det mått
av enighet som kunnat uppnås i Genéve
mellan Förenta staterna och Sovjetunionen,
under hänsynstagande till
framställningar från de i konferensen
representerade icke-kärnvapenstaterna.

Den svenska delegationen vid konferensen
under statsrådet Alva Myrdals
ledning har under förhandlingarnas
gång hårt pressat på för att uppnå vad
vi betraktat som viktiga förbättringar i
stormakternas förslag. Vid tre tillfällen
har den svenska delegationen presenterat
egna tilläggs- och ändringsförslag.
Våra krav har också fått stöd av
ett stort antal andra stater. I sitt slutliga
avtalsutkast har stormakterna sålunda
beaktat flertalet av våra ändringsförslag.

Från svensk sida har vi särskilt uppmärksammat
kopplingen mellan förbudet
mot kärnvapenspridning och åtaganden
från stormakternas sida att fortsätta
och intensifiera förhandlingarna
om andra, effektiva nedrustningsåtgärder
på kärnvapenområdet. Vi måste
snart få till stånd nya överenskommelser
ägnade att frysa och så småningom
minska de enorma arsenalerna av massförstörelsevapen.
Trots långa och intensiva
förhandlingar i Genéve och i FN
har någon väsentlig sådan överenskommelse
inte uppnåtts sedan det partiella
provstoppsavtal 1963. Vad vi från
svensk sida särskilt arbetat för är en
komplettering av detta avtal med ett
förbud också mot de underjordiska

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

kärnvapenproven. Dessa är ju inte förbjudna
enligt 1963 års avtal. Denna lucka
har under årens lopp i hög grad utnyttjats
av kärnvapenmakterna. De har
företagit ett ständigt växande antal underjordiska
kärnvapenprov. I år kan
man befara en ytterligare stegring av
provverksamheten både vad antal och
laddningsstorlek beträffar. Provverksamheten
sammanhänger nära med
stormakternas ständiga strävan att utveckla
kärnvapnen och deras bärare,
vilket ytterligare ökar deras möjligheter
att förgöra varandra och världen i övrigt.
Ett förbud mot de underjordiska
kärnvapenproven skulle utgöra en avsevärd
broms på denna utveckling. Det
skulle kunna innebära en frysning av
kärnvapenarsenalerna i kvalitativ bemärkelse.
Från svensk sida bedömer vi
därför denna nedrustningsåtgärd som
den angelägnaste. Vi anser den också
med tanke på de långa och detaljerade
förhandlingar som redan ägt rum i ämnet
vara den som tekniskt sett ligger
närmast en lösning. Innan förhandlingarna
härom kan fortsätta måste emellertid
arbetet på icke-spridningsavtalet
föras till slut. Sverige och de flesta andra
icke-kärnvapenstater skulle ha föredragit
en annan turordning eller åtminstone
en samtidig förhandling om
icke-spridning, fullständigt provstopp
och även ett förbud mot fortsatt tillverkning
av klyvbart material för vapenbruk,
s. k. produktionsstopp. Genom
detta senare skulle man även effektivt
frysa kärnvapenarsenalerna i
kvantitativt hänseende.

Stormakterna, som bestämmer takten
och innehållet i förhandlingarna, har
emellertid föredragit en annan ordning
och koncentrerat arbetet i denna omgång
till icke-spridningsavtalet. Vi har
således inte lyckats vinna gehör för vår
tes om samtidiga förhandlingar rörande
alla de tre nyssnämnda ämnena. I
detta läge har vi därför, som tidigare
nämnts, inriktat oss på att åstadkomma
förbättringar i förslaget till icke-sprid -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ningsavtal, vilket som bekant har framlagts
av Sovjetunionen och Förenta staterna.

Förhandlingen är ännu inte avslutad.
Även vid den förestående FN-behandlingen
kommer det att finnas möjlighet
att påverka textens slutliga utformning.
Regeringen skall också utnyttja denna
möjlighet.

Frågan om handlingsfriheten beträffande
anskaffande av svenska kärnvapen
aktualiseras givetvis genom detta
avtals tillkomst. Viktiga steg har emellertid
redan tagits för att klargöra att
vårt land icke inriktar sig på tillverkning
av kärnvapen. Vårt undertecknande
av provstoppsavtal var ett politiskt
avgörande i denna riktning. Beslutet
stöddes som bekant av en enig riksdag.
Praktiskt betydelsefullt har varit att
atomenergiprogrammet i vårt land till
stor del baserats på importerat bränsle.
Vi har iklätt oss avtalsmässiga förpliktelser
att använda detta material
uteslutande för fredliga ändamål och
underställt oss de utländska leverantörernas
kontroll. Vi arbetar för närvarande
på att i samförstånd med dem
överföra denna kontroll till det internationella
atomenergiorganet i Wien
(IAEA).

Först när det slutliga resultatet av
förhandlingarna om ett icke-spridningsavtal
föreligger, d. v. s. sedan FN-behandlingen
ägt rum, blir det möjligt att
slutgiltigt avgöra hur Sverige skall ställa
sig till avtalet. Denna fråga kommer
i sinom tid att behandlas av regering
och riksdag.

Herr talman! I det föregående har frågan
om u-hjälpen icke berörts. I detta
avseende får regeringen hänvisa till den
proposition angående en långtidsplan
för det statliga utvecklingsbiståndet,
som lämnats i dag och som kommer att
bli föremål för riksdagens behandling
senare.

Herr talman! Vid riksdagens handelspolitiska
debatt den 7 november förra
året framhölls i regeringsdeklarationen,

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

att EEC-kommissionens rapport om gemenskapens
utvidgning visserligen måste
betecknas som ett viktigt dokument,
men att det slutliga avgörandet trots allt
skulle komma att ligga hos ministerrådet.

Denna bedömning baserades på de
motsättningar beträffande Storbritanniens
anslutning, som präglat diskussionen
i EEC under åtskillig tid. De argument
som anförts i denna debatt är
väl kända. Det kan framhållas att den
engelska devalveringen i mitten av november
föranledde president de Gaulle
att vid sin presskonferens den 27 november
förra året ytterligare betona,
att Storbritannien med hänsyn till sina
aktuella ekonomiska problem inte var
moget för medlemskap i EEC. Denna
argumentering kom att spela en viktig
roll vid EEC:s rådsmöte den 18—19
december. Från fransk sida hävdades
då, att förhandlingar med Storbritannien
skulle kunna upptagas först sedan
den engelska ekonomin sanerats. De fem
övriga medlemsländerna och kommissionen
ansåg å sin sida, att förhandlingar
skulle kunna sättas i gång omedelbart.
Rådet kunde endast konstatera,
att enighet inte kunde uppnås, och
fastställa, att framställningarna från
Storbritannien, Irland, Danmark, Norge
och Sverige fortfarande stod kvar på
dagordningen. Svenska regeringen underrättades
officiellt härom genom en
skrivelse från ministerrådets ordförande
den 20 december 1967.

Möjligheterna att snabbt uppta förhandlingar
med Storbritannien på basis
av artikel 237 i Romfördraget var
därmed blockerade.

Situationen är emellertid inte densamma
som efter Frankrikes veto i januari
1963. Utvidgningsfrågan står alltjämt
på dagordningen. Betydande ansträngningar
görs för att finna temporära
lösningar. Dessa syftar i första
hand till att undvika en vidgning av
klyftan mellan EEC och de ansökande
länderna till dess en sammansmältning

av marknadsblocken i Europa kan komma
till stånd.

Beneluxländerna lade i mitten av januari
fram ett memorandum, vari bland
annat föreslogs att konsultationer skulle
inledas med de inträdessökande länderna
i syfte att minska olägenheterna av
marknadssplittringen. Vidare framfördes
förslag om ett utvidgat teknologiskt
samarbete i Europa. Under den fortsatta
diskussionen aktualiserades också
möjligheten av en europeisk konferens
för att diskutera samarbetsproblemen.
Sverige underrättades officiellt
om innehållet i Benelux-memorandum
genom den belgiska regeringen. Samtidigt
med Danmark och Norge lämnade
Sverige ett svar i Bryssel. I detta framhölls,
att Sverige var positivt inställt
till tanken på en konferens om ekonomiska
problem under förutsättning att
samtliga EEC-länder och alla intresserade
EFTA-länder kunde deltaga.

Parallellt med Beneluxländerna arbetade
den tyska regeringen på att söka
finna en väg ut ur dödläget. Utgångspunkten
var därvid att man från fransk
sida upprepade gånger antytt tänkbara
alternativ till snara förhandlingar om
en utvidgning av Gemenskapen. I första
hand avsåg man att i samband med förbundskansler
Kiesingers överläggningar
i Paris i mitten av februari undersöka
vart president de Gaulle syftat med
sina hänvisningar till möjligheten av
ekonomiska arrangemang med Storbritannien
och andra EFTA-länder. Svenska
regeringen höll i detta sammanhang
nära kontakt med den tyska och framhöll
vårt intresse av de tyska sonderingarna.
Ett resultat av parismötet
blev att Frankrike och Tyskland gemensamt
antydde möjligheten av åtgärder
på tullområdet i syfte att minska
olägenheterna av marknadssplittringen.

Dessa olika förslag behandlades av
EEC:s ministerråd den 29 februari. Vid
detta tillfälle skisserade tyske utrikesministern
Brandt en plan för avveckling
av handelshindren mellan EEC och

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

EFTA. Rådets diskussioner fortsatte
den 9 mars, då de tyska tankarna preciserades
i skriftlig form. De går i korthet
ut på att ett europeiskt preferensområde
upprättas för industriprodukter,
helst genom lineära sänkningar under
en relativt kort övergångsperiod.
För jordbruksprodukter föreslås särskilda
arrangemang i syfte att skapa en
rimlig balans mellan de deltagande staternas
åtaganden. Existerande tullförmåner
enligt EFTA-avtalet skall vara
kvar. Vissa specialarrangemang på det
teknologiska området kan byggas in i
uppgörelsen. Avtalet skulle inte automatiskt
leda till en utvidgning av EEC i
Romfördragets mening. Det skulle dock
kunna utgöra ett steg i denna riktning.

Rådsmötet den 9 mars visade att någon
enighet ännu inte föreligger om
dessa tankar. Förslagen kommer att tas
upp på nytt den 5 april, då även kommissionen
skall lägga fram sina synpunkter.
Beneluxländerna och Italien
anser, att de tyska förslagen knappast
ger tillräckliga garantier för en framtida
utvidgning av EEC, medan Frankrike
allmänt sett torde anse dem alltför
långtgående. Alla möjligheter står
dock ännu öppna. Diskussionen fortsätter.
Det är tillfredsställande att kunna
konstatera att det interna EEC-arbetet
under tiden fortgår.

Läget i den europeiska marknadsfrågan
är alltså flytande och svårbedömbart.
Regeringen har lagt den största
vikt vid att nära följa utvecklingen
genom våra ambassader och delegationer
och genom direkta kontakter med
ansvariga politiker i andra länder. En
självklar utgångspunkt har därvid varit
att Sverige från början måste få deltaga
i de förhandlingar, som kan komma
till stånd som ett resultat av de nu
pågående övervägandena. Denna ståndpunkt
har också klargjorts genom framställningar
i de berörda huvudstäderna.
Neutralitetspolitiken borde inte kunna
åberopas som hinder för Sverige att deltaga
i utarbetandet av kommersiella arrangemang.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Marknadssplittringen börjar nu bli
verkligt kännbar. Det är viktigt att komma
till rätta med situationen innan skadeverkningarna
blir alltför påtagliga.
För detta krävs både smidighet och
fasthet. Smidigheten måste framför allt
komma till uttryck i en positiv vilja att
utreda och pröva alla tänkbara lösningar,
även temporära sådana. Fastheten
måste i första hand gälla det långsiktiga
målet, strävan att skapa en stor
marknad i Europa. Men på kort sikt
demonstreras den främst genom att inte
uppge existerande fördelar innan något
nytt kan sättas i stället. Regeringen
slår därför vakt om EFTA och fortsätter
strävandena att fördjupa det ekonomiska
samarbetet i Norden.

Den nordiska sammanhållningen är
ett viktigt led i den svenska marknadspolitiken.
Samarbetet i Kennedyronden
demonstrerade de nordiska ländernas
samlade förhandlingsstyrka. Integrationsfrågan
är naturligtvis av en annan
och mera komplicerad natur. Men
ingen bestrider önskvärdheten av att
de nordiska länderna uppträder på en
enad front i detta sammanhang. Det är
lika klart, att denna nordiska enighet
inte får leda till motsättningar i förhållande
till de andra EFTA-Iänderna.

Mot denna bakgrund välkomnar regeringen
den rekommendation, som Nordiska
rådet antog vid sin sextonde session
i Oslo i februari. Då de nordiska
samarbetsministrarna möttes den 11
mars tillsattes en arbetsgrupp som skall
utarbeta en rapport inför ett möte med
de nordiska stats-, utrikes- och samarbetsministrarna
i Köpenhamn den 22—
23 april. När det gäller det interna nordiska
samarbetet skall gruppen redogöra
för de möjligheter som finns att
utvidga detta samarbete på bredast möjliga
basis. Vidare skall gruppen analysera
planerna på samarbete mellan EEC
och andra europeiska länder och överväga
möjligheterna för en gemensam
nordisk ståndpunkt till olika samarbetsplaner.
Gruppen skall också undersöka
möjligheterna för en förstärkning av

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

EFTA-samarbetet och verka för att gemensamma
nordiska förslag framläggs
redan vid förberedelserna för ministermötet
i EFTA den 9—10 maj.

Överläggningarna vid samarbetsministrarnas
möte har skapat förutsättningar
för att det nordiska toppmötet
skall kunna utgöra ett betydelsefullt led
i strävandena att knyta våra länder närmare
samman.

Regional samverkan ligger i tiden.
Integrationsutvecklingen i Västeuropa
under de senaste tjugo åren representerar
i många avseenden en av de mest
uppmuntrande och positiva tendenserna
under efterkrigstiden.

Strävandena att knyta samman näraliggande
marknader får dock inte leda
till inåtvändhet. I vår egen världsdel
gäller detta i hög grad österut. Östväst-handeln
befinner sig i ett intressant
utvecklingsskede, och från svensk
sida söker vi fortlöpande noga analysera
de möjligheter som denna utveckling
kan erbjuda. Även om östhandeln ännu
representerar en obetydlig del av Sveriges
totala handel, är den för vissa
branscher och enskilda företag av
största vikt. Många tecken tyder på att
de olikheter i utrikeshandelssystemen,
som hittills komplicerat förbindelserna,
i framtiden blir av mindre betydelse.
Bl. a. kan man peka på en viss uppluckring
av det strikt centraliserade
utrikeshandelsmonopolet i östländerna
och en utveckling mot ökad självständighet
för individuella företag.

Mot denna bakgrund har regeringen
beslutat att förstärka representationen
i länderna i Östeuropa i syfte att effektivisera
den kommersiella bevakningen,
bredda den kontaktskapande verksamheten
och möjliggöra ökad service från
ambassadernas sida. Regeringen fäster
också i relationerna med östländerna
stor vikt vid det tekniska, ekonomiska
och vetenskapliga samarbetet och anser
att detta bör kunna utbyggas i form
av avtal och på annat sätt. Regeringen
ägnar särskild uppmärksamhet åt dessa

frågor för att om möjligt söka finna nya
metoder för att främja utvecklingen av
Sveriges handel med Östeuropa. Det
kan dock finnas anledning att varna
för överdrivna förhoppningar om snabba
resultat.

När vi talar om öppenhet utåt är det
emellertid i första hand de världsvida
aspekterna som träder i förgrunden.
För Sverige och för Europa är en frigörelse
av världshandeln ett villkor för
det ekonomiska framåtskridandet. Den
gynnsamma utgången av Kennedyronden
innebar en mäktig stimulans för
dessa strävanden. Under de senaste
månaderna har emellertid Förenta staternas
betalningsbalans skapat oro för
att USA skulle komma att vidtaga
skyddsåtgärder, som riskerar att neutralisera
Kennedyrondens resultat. Sverige
har tillsammans med andra länder
hos de amerikanska myndigheterna uttryckt
sin oro över riskerna för en sådan
utveckling. Hittills har man från
amerikansk sida inte vidtagit några åtgärder
på det handelspolitiska området.
Våra farhågor kvarstår emellertid
och regeringen följer uppmärksamt utvecklingen.
I den internationella diskussionen
om dessa problem har tanken
väckts att genomföra ett snabbare
ikraftträdande av de i Kennedyronden
beslutade tullsänkningarna. Svenska regeringen
har förklarat sig beredd härtill
under förutsättning att EEC och
andra för Sverige viktiga handelspartner
medverkar.

För regeringen ter det sig naturligt,
att alla länder satsar på en expansiv
handelspolitik. Ingen kan vara okunnig
om konsekvenserna av en motsatt handlingslinje.
De internationella ekonomiska
organisationerna har ett stort ansvar
när det gäller att trygga en gynnsam
utveckling av världshandeln.

Betydelsen härav framstår särskilt
tydligt i förhållande till u-länderna. Deras
problem har under de senaste månaderna
stått i förgrunden vid den
världshandelskonferens som i dessa

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

dagar går in i sitt slutskede i New
Delhi. U-ländernas andel av världshandeln
sjunker stadigt. Deras behov av
exportintäkter och finansiering utifrån
stiger. Gapet till de utvecklade länderna
blir allt större. Kraftiga insatser
krävs för att vända dessa tendenser.

Sverige har i nära samarbete med de
andra nordiska länderna före och under
konferensen sökt verka för konstruktiva
lösningar. Vi har framhållit
betydelsen av att UNCTAD fungerar
tillfredsställande och att alla uppslag
tas till vara för att utnyttja organisationen
på bästa tänkbara sätt. Vi har
försökt att bidraga till enighet om sådana
handelspolitiska och finansiella
insatser som verkligt effektivt kan stödja
u-ländernas ansträngningar.

Det säger sig självt, att en konferens
av den storlek det här är fråga om blir
en tungrodd apparat. Det är svårt att
förhandla fram precisa och konkreta
rekommendationer. Med hänsyn till att
de slutliga resultaten ännu inte kan
överblickas skall regeringen inte nu gå
in på en närmare redogörelse för konferensen.
Tillfälle härtill kommer att
erbjudas under behandlingen av den
tidigare nämnda propositionen om det
statliga utvecklingsbiståndet.

Norden, Europa, u-länderna. Det är
de tre problemkomplex, som nu står i
förgrunden på det handelspolitiska
området. De representerar olika frågeställningar,
som måste angripas på skilda
sätt. Men de har också ett inbördes
sammanhang.

Aktiviteten på det nordiska planet är
ett led i strävandena att på en bredare
bas komma till rätta med handelssplittringen
i Europa. Europas integration
får inte leda till inåtvändhet och okänslighet
för u-ländernas situation. Detta
samband betonas alltmera i dagens
värld med dess snabba teknologiska
och kommunikationstekniska utveckling.
Vi blir mer och mer beroende av
omvärlden. Handelspolitiken kan inte
bedrivas med kortsiktiga metoder och

Utrikes- och handelspolitisk debatt

utan hänsynstagande till andra länders
intressen. En fri världshandel är ett
livsintresse för Sverige. Enda möjligheten
att åstadkomma detta är genom
ett långtgående internationellt ekonomiskt
samarbete och en konsekvent
satsning på att undanröja handelshinder.
Denna övertygelse utgör bakgrunden
till regeringens ställningstaganden
i de viktiga handelspolitiska frågor som
nu är aktuella.

Vidare anförde:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! I början av regeringsdeklarationen
alldeles efter inledningen
finns det en analys av en del av förutsättningarna
för Sveriges utrikespolitik.
Den fundamentala skillnaden mellan
utrikespolitisk neutralitet och
åsiktsneutralitet klarläggs där också.
Jag vill deklarera min anslutning till de
principer regeringen här utvecklar.

Det har gång efter annan sedan
många år sagts av regeringen liksom
av den demokratiska oppositionen, att
vår neutralitetslinje, om den skall vinna
tilltro och respekt — framför allt
där tilltro och respekt i första hand
behövs —- måste föras med fasthet och
konsekvens. Men vi har också slagit
fast, att denna neutralitet inte innebär
åsiktsneutralitet eller passivitet,
vare sig i den meningen att vi skulle
undertrycka vår uppfattning i internationella
frågor eller att vi skulle avstå
från ett internationellt samarbete.
Tvärtom har målsättningen ständigt varit,
att vi i mån av vår begränsade förmåga
skall försöka bidra till en fredlig
utveckling i världen. För min del vill
jag gärna på denna punkt lägga till följande.

Det är ett svenskt intresse, som jag
ser det, liksom det är intresse för andra
länder utanför stormakternas krets, att
Förenta Nationerna starkare än nu kan
göra sig gällande och understödja denna
strävan till fred. Steg i den rikt -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ningen kommer säkerligen bara att
kunna tas långsamt, men de är viktiga
i alla fall. Under eu lång tid framåt
kommer det liksom nu att i huvudsak
vara stormakternas handlingar som ytterst
avgör världens öde. Men det ligger
i andra och mindre staters intresse,
att FN:s möjligheter att utöva en fredsbevarande
verksamhet stärks. Det var,
som jag ser det, också av den anledningen
som vi ställde oss bakom Förenta
Nationerna och generalsekreterare
Lie när det gällde Korea, som vi ställde
oss bakom Förenta Nationerna och generalsekreterare
Hammarskjöld när det
gällde Kongo, och det är också av den
anledningen som vi nu när det gäller
Vietnam ställer oss bakom generalsekreterare
U Thant — låt vara att Förenta
Nationerna som organisation i det
fallet ännu så länge inte kan agera.

Jag skall återkomma till temat Vietnam,
men jag vill först knyta an till de
reflexioner om den svenska utrikespolitikens
förutsättningar, som görs i regeringsdeklarationen.
Jag skulle då vilja
säga följande.

1. Vi är överens om att vi har funnit
att vårt geografiska läge samt omfattningen
och arten av stormakternas intresse
för svenskt territorium gör det
övervägande sannolikt, att vår demokratiska
säkerhet och våra medborgares
trygghet inte gagnas genom anslutning
till någon stormaktsallians. Vi har
tvärtom utgått ifrån att en sådan anslutning
skulle kunna leda till att de
nordiska länderna drogs in mer i stormaktsmotsättningarna.
De ansvariga
för Danmarks och Norges politik har
med samma utgångspunkt -— att skapa
största möjliga säkerhet för de egna
folkens frihet och demokrati — kommit
till en annan slutsats för sina länders
del. Och Finland har sitt särskilda avtal
med Sovjetunionen som naturligtvis
ger den finländska typen av neutralitetspolitik
en annan prägel än den
svenska. Jag tror att det i den föreliggande
deklarationen är första gången

som den nuvarande svenska regeringen
konstaterar, att det just är de olika gestaltningarna
av de fyra nordiska ländernas
utrikespolitik som var och en
på sitt sätt lämnat betydelsefulla bidrag
till den stabilitet och det lugn, den
frånvaro av tillspetsningar med något
enstaka undantag, som varit utmärkande
för det nordiska området. För min
del tror jag att den värderingen är riktig.
Det betyder naturligtvis inte att
inte ytterligare förbättringar av Nordens
och enskilda nordiska länders
läge kan framstå som önskvärda.

2. I regeringsdeklarationen konstateras
att den politiska balansen i Norden
vunnit uppskattning långt utanför Nordens
gränser. Är det då inte också klart
att just denna uppskattning är en inte
oväsentlig förutsättning för det lyckosamma
förloppet i Norden? De bestämmande
krafterna, såväl öster som väster
om oss, har funnit avspänningen och
balansläget i Norden vara gynnsamt
även ur deras synvinkel. Det är därför,
som jag ser det, till fördel för möjligheterna
att med framgång driva vår utrikespolitik
att denna värdering hos
stormakterna består.

3. Ett ytterligare förhållande som såvitt
jag har kunnat finna inte alls nämns
i regeringsdeklarationen är den faktiska
maktbalans som präglar läget i hela
Europa. Jag har tidigare här i kammaren
framhållit att den viktigaste förutsättningen
ännu för den maktbalansen
såväl i Norden som på kontinenten är
Förenta staternas intresse för och engagemang
i Europa, i Norden markerat
genom Norges och Danmarks anslutning
till NATO. Insikten om betydelsen
av den amerikanska närvaron i Europa
för de europeiska demokratiernas möjligheter
att leva sina egna fria liv är
också mycket allmän i Storbritannien,
i Beneluxländerna, i Västtyskland och
jag tror att den säkert är mycket utbredd
också i Frankrike fastän den inte
nu präglar den franska utrikespolitiken.
Den insikten grundas naturligtvis

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

på en medvetenhet om att det kommer
att ta lång tid innan Väst- och Centraleuropa
kan komma att utgöra en tillräcklig
balansfaktor för sig själv gentemot
de båda nuvarande supermakterna.

Säkerligen är det krafter och opinioner
inom själva Förenta staterna som i
huvudsak kommer att bestämma hur
utvecklingen där kommer att formas.
Men utan varje påverkan från meningsyttringar
i Europa kommer den utformningen
väl inte att ske. Jag är övertygad
om att en uppriktig och saklig
kritik av den amerikanska vietnampolitiken
inte är till skada för Europa och
inte för Sveriges ställning och möjligheter
att driva sin utrikespolitik med
framgång, utan tvärtom. Det förhåller
sig naturligtvis på ett annat sätt med en
antiamerikansk propaganda som mer
eller mindre övertar kommunisternas
vokabulär och som kan ge ett intryck
av att en sådan vokabulär vinner vidsträckt
anklang, särskilt naturligtvis
om något sådant kan tolkas in i officiella
manifestationer.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om några uttalanden av ett par statsmän.
Först skall jag citera några rader
ur Robert Kennedys nya bok, och jag
skall också senare återkomma en smula
till den. Han talar visserligen i det sammanhang
som jag nu skall beröra med
direkt hänsyftning på Kina, men uttalandet
har en allmän giltighet när det
gäller vikten av den historiska insikten
och dess betydelse för möjligheterna att
finna en riktig utrikespolitik. Han skriver: ».

. . börja med ett försök att återerövra
historien, att påminna oss själva
om de nuvarande problemens rötter i
det förflutna — inte för att öppna gamla
sår på nytt, inte för att se det förgångnas
orättvisor mot Kina som en
ursäkt och rättfärdigande för de orättvisor
som Kina nu begår mot andra,
utan bara för att försöka förstå, för att
i politikens intresse nå fram till ett väl
underbyggt omdöme.»

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Jag har för min del länge haft den
uppfattningen att det är utomordentligt
svårt att försöka bidra till en utrikespolitisk
opinionsbildning utan att anlägga
något som helst historiskt perspektiv
bakåt mot det förflutna, framåt
mot det kommande. Jag tror framför
allt att det är utomordentligt riskabelt
för en regering att forma olika sidor av
sin faktiska utrikespolitik utan ett sådant
perspektiv. Jag tror att det kan
liknas vid ett försök att finna lösningar
på algebraproblem utan kännedom om
de grundläggande teoremen.

Det är därför som jag med stor tillfredsställelse
läser i regeringsdeklarationen,
att kritiken mot Förenta staternas
vietnampolitik äntligen balanseras
med ett erkännande av den väldiga roll
som Förenta staterna spelat »för vår
egen världsdels frihet och välfärd».

Det kan inte begäras att alla de unga
svenska medborgare, i dag mellan 20—
30 år, som nu, drivna av sina samveten,
hårt engagerar sig för fred i Vietnam
och för angrepp på den amerikanska
politiken, skall ha några klara egna
minnen av de amerikanska insatser som
regeringsdeklarationen syftar på. Men
vad man kan begära är, i synnerhet av
en akademisk ungdom och naturligtvis
inte minst av dem som verkligen kunde
följa det andra världskriget, för att nu
inte tala om regeringens ledamöter, att
de skall lägga Robert Kennedys råd på
minnet att försöka »återerövra historien».
Vad man kan begära är en insikt
om att utan dessa insatser skulle den
frihetens miljö som vi nu lever i och
som tillåter oss att fritt använda vår
kritikrätt mot Förenta staterna med
stor sannolikhet inte ha funnits på samma
sätt. Det är möjligt och kanske mest
sannolikt att studenternas situation här
skulle ha varit densamma som den är
i Moskva, Prag och Warszawa i dag.

Vad jag här nu säger innebär naturligtvis
inte skymten till en antydan om
att de allvarligt och uppriktigt engagerade
skulle ställa in eller ens mildra sin
sakliga kritik. Men det innebär, för att

2 G

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

återigen använda ett ord av Kennedy,
en uppmaning att tänka igenom vad
som varit, när vi är i färd med att analysera
nuet för att därigenom kunna ge
vår kritik en konkret och framåtsyftande
form, att »i politikens intresse nå
fram till ett väl underbyggt omdöme».

Jag skulle vidare vilja hänvisa till ett
uttalande av statsminister Erlander,
vilket är några år gammalt men som jag
inte har någon som helst anledning tro
att han inte alltjämt vill hålla fast vid.
Han talade då också om neutralitetspolitikens
villkor och sade bl. a., att
»den förutsätter att omvärlden kan hysa
förtroende för vår vilja att orubbligt
hålla fast vid den valda utrikespolitiska
linjen. Skall vi lyckas med det, kan
vi inte bygga utrikespolitiken på okvädinsord
mot andra stater». Det finns ett
flertal sådana uttalanden av herr Erlander,
och jag behöver säkert inte citera
vad Östen Undén sagt av samma
innebörd vid en rad olika tillfällen.

Det kan synas självklart, men jag tror
att det i dag ändå är nödvändigt och
välmotiverat att framhålla, att det, modest
uttryckt, är lämpligt att hålla isär
en FNL-grupps manifestationer, en demonstration
kring vietnamtragedin, som
blir en deciderad uppslutning på en av
de krigförande parternas sida, och alla
möjliga meningsyttringar från enskilda
och organisationer eller naturligtvis
pressen å ena sidan och å den andra de
former, i vilka regeringens mening förs
fram och de tillfällen, då detta bäst bör
ske. Jag tror, herr talman, att det är
regeringens oförmåga att på rätt sätt
upprätthålla denna distinktion, som
lett fram till den som jag hoppas kortvariga
diplomatiska komplikationen
mellan Förenta staterna och Sverige.
Men jag vill återigen stryka under även
i detta sammanhang att någon åsiktsneutralitet
inte heller kan råda för regeringen
och inte heller för politiska
partier i opposition. Vad det gäller är
måttfullheten, balansen, förmågan att
se historiska perspektiv och naturligtvis
inte minst förmågan att välja de rät -

ta tillfällena för kritiska meningsyttringar.

Om jag nu får säga några ord om min
syn på vietnamkatastrofen vill jag börja
med att återge några ord ur Robert
Kennedys nyligen publicerade bok där
han bl. a. skriver följande:

»Även om världens fel och brister
kanske kan ses som orsak till krigets
handlingar, kan ingen rättfärdighet i
världen dock överskyla de plågor och
den smärta dessa handlingar tillfogar
ett enda barn.»--— och han fortsätter
--— »Allt vi säger och allt vi

gör måste genomsyras av medvetandet
om att dessa fasor delvis är vår skuld;
inte en nations skuld utan din och min.
Det är vi som lever i överflöd och sänder
ut våra unga män att do. Det är
våra kemiska krigsmedel som bränner
ihjäl barnen och våra bomber som jämnar
byarna med marken. Vi alla krigförande.
Att vara medveten om den saken,
att känna bördan av detta ansvar,
är inte samma sak som att blunda för
viktiga intressen, som att glömma att
friheten och tryggheten ibland måste
betalas med blod. Men samtidigt som vi
som nation måste vara medvetna om
vad som måste göras, måste vi också
som människor känna våndan i det vi
gör.»

Ordet vånda är säkert ett av de allra
mest exakta när det gäller att spegla
den upplysta amerikanska opinionen
inför vietnamkriget. Jag tror att många
här i landet känner åtminstone något
av samma vånda, trots att vi är långt
borta från både ansvaret och händelserna.
Egentligen skulle jag önska att vi
kände mera av den —• våndan av spänningen
och upprördheten över vad som
äger rum och osäkerheten inför de oerhörda
komplikationerna inför konfliktbilden,
våndan mellan lättheten att helt
koncentrera intresset på Vietnam och
svårigheten att fästa den uppmärksamhet
vid andra mörka och betydelsefulla
inslag i världsbilden som ett klokt och
balanserat omdöme också måste kräva.

Kriget i Vietnam är säkert i dag den

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

internationella fråga som mer än någon
annan upprör och engagerar en bred
svensk opinion. Det har många gånger
sagts att särskilt ungdomen i vårt land
engagerats i detta skeende, och det är
klart att det kanske är just de ungdomliga
protesterna som fått den största
uppmärksamheten, inte minst när de
ägt rum i uppseendeväckande och
ibland ovärdiga former. Men jag tror
att det är misstag att föreställa sig, att
den här opinionen är en generationsfråga.
Våndan och engagemanget finns
nog i alla åldersgrupper och samhällslager.

Jag har tidigare sagt i kammaren och
vin gärna upprepa det i dag, att en del
inslag i den svenska vietnamdebatten
genom sin ensidighet och svart-vit-målning
för vilse. Anklagelser att kriget
förs på uppdrag av den amerikanska
rustningsindustrin eller påståenden att
det är fråga om någon sorts obeveklig
följd av det amerikanska samhällssystemet
är inslag i en sådan propaganda
liksom naturligtvis skönmålningen av
FNL och dess allierade, Nordvietnam.
Den ensidigheten i kritiken har, herr
talman, skapat ett obehagligt debattklimat.
Saklig analys och debatt har i
många fall ersatts av propaganda mot
Förenta staterna i största allmänhet och
i några uppseendeväckande fall t. o. m.
av medvetna sabotage mot mötesfrid
och yttranderätt för motsidan. Den som
försöker analysera och diskutera mera
allsidigt blir lätt beskylld för att vara
reaktionär eller okritisk USA-vän. Det
är inte minst regeringens skyldighet att
här söka ge debatten balans, men jag
tycker inte att den har gjort detta i tillräcklig
omfattning.

Med de många slagord och klyschor
som nu är i svang kommer vi inte långt,
allra minst om målsättningen är — och
det skall den väl vara — att försöka
påverka skeendet mot en fredlig lösning.
Våra utsikter att göra det tror jag
tyvärr nu har gått till spillo.

Som jag ser saken är det fullt klart

Utrikes- och handelspolitisk debatt

att den kritik som kan riktas mot Förenta
staterna är allvarlig nog utan överdrifter
och ensidigheter av det slag
jag nu nämnt. Om och om igen har det
sagts från amerikansk sida att vietnamkriget
inte kan vinnas, om inte folket
i byarna och städerna känner förtroende
för sin egen regering. Men lika regelbundet
har det visat sig att de skiftande
saigonjuntorna inte kan skapa
det förtroendet — ja, att de inte ens
har kunnat genomföra början till en
jordreform eller på allvar har tagit itu
med en korruption som enligt alla bedömare
har enorm omfattning.

Förenta staterna har, sade Kennedy
i ett chicagotal för någon tid sedan, en
allierad blott till namnet. Förenta staterna
stöder en regering som inte har
något folkligt stöd. Detta betyder inte
på långt när att det är klart att FNL
och den kommunistiska regimen i Nordvietnam
har ett spontant stöd av majoriteten
av Sydvietnams folk. Men det
betyder, som jag sedan flera år ständigt
har återkommit till, att en lösning
på vietnamtragedin måste sökas genom
förhandlingar, där även direkt kontakt
etableras mellan Förenta staterna och
FNL, om nödvändigt över huvudet på
saigonjuntorna.

För att återkomma till Robert Kennedy
så ställer han tre alternativ för
den amerikanska vietnampolitiken:

1. militär seger

2. förhandlingsöverenskommelse

3. reträtt från Vietnam

Han avvisar den militära segern, och
han avvisar reträtten. Han säger i det
sammanhanget: Reträtt är omöjlig.

Det överväldigande faktum som representeras
av det amerikanska engagemanget
har skapat sin egen verklighet.
De många åren av krig har i grunden
påverkat både våra vänner och våra
fiender, på ett sätt som vi inte kan mäta
och kanske aldrig kan förstå. Därtill
kommer att tiotusentals vietnameser
har satsat sina liv och sin framtid på
vår närvaro och det skydd vi ger: civil -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

gardets medlemmar, lärare och läkare
i byarna; bergstammarna uppe på höglandet;
mängder av människor som
arbetar för sitt folks bästa och inte har
böjt sig för Viet Cong, även om de
kanske inte stöder regeringen i Saigon.
Många av dem har redan flytt en gång
undan diktaturen i norr. Vi kan inte
bara plötsligt utsätta dessa människor,
vilkas gamla sätt att leva och gamla
kraftkällor nu har överlagrats av den
amerikanska närvaron, för att på nåd
och onåd utlämnas åt en minoritet.»

Om jag bär ser på de punkter där
den svenska regeringen och den svenska
demokratiska oppositionen är överens
om ställningstagandet till vietnamproblemen,
så är de följande och många
gånger upprepade:

1. amerikanskt bombstopp i norr i
avvaktan på förhandling

2. FNL erkännes av Förenta staterna
som en av de förhandlande parterna
på sydsidan

3. fria val under betryggande internationell
kontroll i Sydvietnam

4. stora svenska insatser i återuppbyggnadsarbetet
i hela Vietnam efter
ett fredsslut.

Det finns emellertid ett par punkter
till där oppositionen och regeringen är
överens, en av dem direkt och en annan
indirekt bekräftad genom den senaste
diskussionen i utrikesnämnden. Den
första av dessa ytterligare punkter gäller
frågan om en villkorslös och total
amerikansk reträtt från Vietnam före
eller utan någon egentlig förhandlingsuppgörelse.
Såvitt jag kunnat finna är
det inte vare sig den svenska regeringens
eller den svenska demokratiska oppositionens
ståndpunkt att en sådan
reträtt är lämplig eller möjlig.

Den andra punkten gäller de uppmaningar
som ställs till oss att betrakta
den nordvietnamesiska regimen inte
bara som en förkämpe för nationellt
oberoende gentemot fransmän, kineser
och amerikaner utan även som en regim
som skapar medborgerlig frihet.

Det är ju ett fullständigt misstag. Den
nordvietnamesiska regimen är en hänsynslös
förtryckarregim. Nordvietnams
regering är inte mer frihetvänlig än att
nära en miljon människor föredrog att
fly från Nordvietnam till Sydvietnam
när Ho Chi Minh tog över hela kommandot.
Den är inte mera frihetsvänlig
än att den genomförde sin jordreform
för föga mer än tio år sedan genom att
slå ihjäl över 100 000 bönder och deras
anhöriga, en metod som kunde liknas
vid Stalins fruktansvärda uppgörelse
med kulakerna i Sovjet.

Jag kan inte tänka mig att vare sig
den svenska regeringen eller den svenska
demokratiska oppositionen uppfattar
hanoiregimen som en förkämpe för
medborgerlig frihet. Jag tror inte heller
att alla medlemmar eller alla de ledande
i de organisationer, som är enrollerade
i Svenska kommittén för Vietnam
gör det. Jag tror emellertid att det
vore värdefullt om den svenska regeringen
gjorde klart att den inte är för
en villkorslös amerikansk reträtt från
Sydvietnam och att den inte betraktar
Nordvietnams regering som en förkämpe
för en demokratisk frihetsordning —
lika litet som saigonjuntorna är det.

I själva verket föreligger det alltså,
såsom jag ser det, minst sex punkter
där en enhällig demokratisk uppfattning
i vårt land står mycket nära de
meningar, som nyligen har tillkännagivits
av en man vilken har utsikter att
erövra presidenturen i Förenta staterna.
Även om en del av dessa punkter
avviker från de uppfattningar, som hyses
av den nuvarande amerikanska administrationen,
har jag mycket svårt
att föreställa mig att det är dessa svenska
sakståndpunkter som framkallat vad
jag nyss benämnde den nuvarande diplomatiska
irritationen på amerikansk
sida. Det måste i första hand vara fråga
om brister i handlag och takt.

Jag tror att en del av ordningen skulle
kunna återställas redan om utrikesministern
deklarerade — hur självklart

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

och onödigt det än kan förefalla — att
den svenska regeringen naturligtvis inte
har några som helst planer på att
följa den nygamla vänsterns och kommunisternas
uppmaningar att vidta några
slags repressalier beträffande den
svenska diplomatiska representationen
i Washington.

Det är emellertid sannerligen inte,
herr talman, bara skeendet i Vietnam
som bör påkalla vår uppmärksamhet.
Det finns andra länder, som ligger oss
mer nära, där i dag händelser äger rum
som själva eller genom de konsekvenser
de rycker med sig kan komma att beröra
våra egna förhållanden ännu mer
än kriget i Vietnam.

Kravet på nationell självbestämmanderätt
har vårt stöd som en av grundreglerna
för mellanfolklig samlevnad.
Ett folk skall inte utifrån kunna påtvingas
ett styrelseskick. Det är bl. a.
det kravet som ligger bakom vår inställning
till kriget i Vietnam. Men det finns
också skäl att fråga vilken regeringens
och över huvud taget den svenska opinionens
reaktion i dag är mot och hur
stor dess indignation över alla de brott
mot detta krav som under det senaste
kvartsseklet begåtts på mycket närmare
håll än i Vietnam. När hörde vi t. ex.
senast någon regeringsledamot belysa
de inre förhållandena i Östtyskland?

De verkliga anhängarna av det kommunistiska
östtyska partiet, alltså de
som är övertygade kommunister och
som inte låter sig enrolleras tvångsmässigt
eller anslutit sig av opportunistiska
skäl, de utgör sannolikt högst
3 procent av befolkningen, en lägre andel
än vad det kommunistiska partiet
har uppnått i Sverige. Men denna lilla
del av Östtysklands befolkning har etablerat
en järnhård kommunistisk diktatur
och styr de 97 procenten med
hjälp av medel där tvång och fruktan
spelar en mycket framträdande roll.
Den enda och enkla förklaringen till
att detta lyckas är ju att det står någon
miljon till tänderna rustade sovjetiska
soldater i Östtyskland.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Nog är det märkligt att i regeringens
utrikespolitiska deklaration ingenting
sägs om den kamp som frihetens vänner
i dag för i Tjeckoslovakien och Polen
och som dessa länders verkliga härskare
nu inte längre kan eller — i det
tjeckiska fallet — kanske inte vill hålla
i det fördolda.

Det mest intressanta är händelseförloppet
i Tjeckoslovakien. Resultatet av
liberaliseringen har i flera avseenden
blivit förvånansvärt omfattande. Journalister,
författare, radio och television,
kommentatorer och framför allt de lokala
partigrupperna drar sig inte för
kritik och besvärande frågor. Presidentens
maktställning är allvarligt undergrävd,
och hans politik under de senaste
20 åren är föremål för stark kritik.
Åtskilliga kommunistiska »diehards»
har försvunnit från den politiska
scenen i former som är mer civiliserade
och humana än de som tidigare
tillämpades — pension i stället för offentliga
rättegångar, avrättningar eller
förödmjukelser. På fullt allvar har man
fört fram tanken att tillåta andra partier
än det kommunistiska samtidigt
som idéer om övergång till ett mer
blandekonomiskt system diskuterats.
Frågor som rör utrensningarna under
1940- och 1950-talen och rehabilitering
av de överlevande offren för tidigare
utrensningar har tagits upp på allvar.
Namnet Masaryk finns åter på studenternas
läppar.

I Polen har sakerna hittills tagit en
annan och mer beklagansvärd vändning.
Gomulka fördes till makten 1956
just genom starka liberaliseringskrav
men har successivt såvitt jag kan förstå
under sin maktperiod återgått till
mer totalitära metoder. Stimulerade av
studentframstötarna i Tjeckoslovakien
har polska intellektuella framfört liknande
krav på vidgad rörelsefrihet och
yttrandefrihet. I Warszawa och Krakow
har det ägt rum allvarliga sammanstötningar
mellan polis och demonstranter.

Men partiledningen i Polen har inte

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

som den tjeckoslovakiska anpassat sig
eller givit efter. Tvärtom har den slagit
tillbaka genom försök att uppbåda arbetare
och genom att göra utrensningar
bland studenterna. Till de mest obehagliga
inslagen i denna motoffensiv hör
det medvetna vädjandet till gamla antisemitiska
stämningar. Studentupploppen
påstås vara organiserade av judiska
intellektuella, och man har gjort sig av
med höga tjänstemän därför att deras
barn påståtts ha varit med om demonstrationerna.
Samtliga har varit av judisk
börd. Ytterligare utrensningar befaras
i universitets- och partiväsendet
och kommer i så fall givetvis också att
drabba även andra grupper. Men de
antisemitiska tendenserna är otäcka
även om partiet — i likhet med vad
som är förhållandet i Sovjet — förnekar
att det förekommer antisemitism.

Från tid till annan kommer ju också
från Sovjetunionen själv rapporter om
utslag av antisemitism och religionsförföljelser.
Såväl dessa företeelser — som
vi tyvärr inte vet tillräckligt mycket
om — som frihetssträvandena i Tjeckoslovakien
och Polen — som vi är mer
underrättade om — gäller förvisso, för
att använda regeringsdeklarationens
uttryck, demokratins livsfrågor. Även
beträffande dem står regeringen inför
valet att markera en inställning eller
iaktta tystnad. Också härvidlag finns
det anledning att engagera vår mänskliga
solidaritet och låta dem komma till
uttryck. I dag iakttar i varje fall regeringen
tystnad.

Jag hoppas att den överger den attityden.

Det som händer i Sydamerika, Rhodesia,
Portugal och Grekland behandlas
däremot i regeringsdeklarationen.
Vi har vid flera tillfällen haft debatter
här i riksdagen om vilken politik som
bäst svarar mot våra internationella
förpliktelser i detta sammanhang. Jag
hälsar enigheten beträffande de grekiska
och rhodesiska frågorna med tillfredsställelse.

Efter de upprörande händelser som
nyligen ägt rum i Rhodesia skulle ett
svenskt deltagande i sportsliga sammanhang
tillsammans med Rhodesia säkerligen
stå i strid med inställningen hos
en mycket bred svensk opinion. Jag
delar regeringens uppfattning att sanktionerna
mot Rhodesia bör fullständigas
och att alla ansträngningar skall göras
för att täppa till kryphålen.

När det gäller Sydafrika och Portugal
har vi varit förespråkare för försök att
finna vägar till en mer aktiv politik.
Regeringen rapporterar i deklarationen
att den har ansträngt sig att driva på
lösningen av frågan om ett solidariskt
system olika länder emellan när det
gäller att rättvist dela de bördor som
ekonomiska sanktioner skulle kunna
lägga på vissa stater i särskilt hög grad.
Jag vill råda regeringen att öka sina
ansträngningar i detta avseende. Här
ligger nämligen, enligt min uppfattning,
en av kärnpunkterna när det gäller utsikterna
att komma någon vart med
apartheidpolitiken. Även om jag delvis
förstår att tvekan kan föreligga i några
stater inför ett snabbt beslut om att
genomföra en sådan solidarisk ordning,
anser jag att det borde vara lättare att
få fram en även i detalj utarbetad teknisk
konstruktion för hur en sådan ordning
skulle kunna fungera. Det är ju
alltid en början.

I regeringsdeklarationen sägs att det
är en glädjande utveckling att det hos
vårt folk finns allt mindre resonans för
att vi i avskildhet skall njuta av vårt
välstånd utan bekymmer för ofärd och
orätt på andra håll i världen. Jag instämmer
i det. Men jag vill tillägga, herr
talman, att regeringen när det gäller
u-hjälpen — det område där vi kanske
lättast kan göra en verkligt positiv insats
— inte har gjort några stora ansträngningar
att stimulera denna opinion
och driva på utvecklingen. Detta
är sannerligen ett fält där en energisk
och mindre räddhågad regeringspolitik
skulle kunna ha avsatt konkreta resultat

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

till de fattiga folkens gagn. Men regeringen
har till och med ibland gömt
sig bakom den förledande tanken att
opinionen ännu inte är mogen för en
snabbare ökad u-hjälp. Det kan hända
att det förhåller sig så. Men om så är
fallet är det också en så mycket mer
angelägen uppgift både för regering och
opposition att övervinna denna inställning.
Det är nödvändigt, om det verkligen
skall bli någon mening med talet
om vår internationella solidaritet, vår
avsky för förtryck och vår bekännelse
till internationalismens principer. Hittills
har folkpartiet och centerpartiet
fått bära huvuddelen av den upplysningsuppgiften.

Det är säkert många i u-länderna som
har sett fram med stora förhoppningar
mot den andra UNCTAD-konferensen
som nu hålls i New Delhi. Tyvärr har
rapporterna därifrån inte varit uppmuntrande
och sannolikheten för att
u-länderna får lämna New Delhi besvikna
tycks vara ganska stor. Det kan
leda till en allvarlig försämring i det
internationella politiska klimatet. Skulle
resultatet, vilket jag alltså inte på
något sätt hoppas, av New Delhi-konferensen
till övervägande del bli negativt
bör Sverige för egen del undersöka
vad man kan göra ytterligare för att
stödja u-ländernas handel. Ett väsentligt
hinder ligger i i-ländernas protektionism,
det vill säga de skyddstullar
och importregleringar som i-länderna
infört för att skydda sitt eget näringsliv.
Vi bör i ökad omfattning eliminera
tullar och importrestriktioner på sådana
tropiska produkter som vi inte själva
kan framställa, t. ex. kaffe, te, kakao,
bananer, jute, gummi o. s. v.

Liberaliseringen i övrigt av importen
från u-länderna måste ske i samarbete
med andra i-länder, så att tullar och
importrestriktioner kan reduceras även
för t. ex. industrivaror. Det kan vi inte
klara på egen hand. Speciellt angeläget
synes det mig vara att undanröja det
ofta kraftiga tullskyddet på de första

Utrikes- och handelspolitisk debatt

bearbetningsstadier en råvara genomgår.

En ytterligare praktisk synpunkt,
herr talman, är att u-ländernas export
försvåras inte bara av tullar och andra
handelshinder. Deras exportförmåga är
ofta dålig på grund av bristande erfarenhet
av och information om de olika
exportmarknaderna. Man tillverkar helt
enkelt inte de rätta varorna, ehuru man
nog i många fall skulle kunna göra det
■— varor som är avpassade efter köparnas
behov. Man har inte tillräcklig
kunskap om modern marknadsföring
och säljfrämjande åtgärder i övrigt.
Enligt min uppfattning är detta ett område
där Sverige har särskilda förutsättningar
att öka sin hjälp till exportfrämjande
verksamhet åt olika u-länder.
Vad vi hittills har presterat är
ganska blygsamt.

I alla dessa frågor behövs ett nära
och intimt samarbete med industrin
och näringslivet. Det är synd att det har
tagit så lång tid för regeringen här i
Sverige att vinna en sådan insikt. Om
det nyligen aviserade förslaget till investeringsgarantier
är ett tecken på att
man på socialdemokratiskt håll befriat
sig från ideologiska skygglappar, är det
onekligen tacknämligt.

FN:s nuvarande generalsekreterare
har ofta yttrat att freden och tryggheten
inte är mindre beroende av samarbete
för ekonomisk och social utveckling
än av att politiska tvister blir lösta.
Vi måste vara beredda att medverka till
ett mer medvetet och samordnat angrepp
mot u-ländernas fattigdom och
politiska ofrihet i samverkan mellan
fattiga och rika länder. Hängningarna
i Rhodesia, de allt större militära insatserna
i de portugisiska kolonierna
och de allt hårdare metoderna i Sydafrika
är en talande uppmaning till det.

Låt mig, herr talman, mycket kortfattat
beröra nedrustningsfrågans läge!
Vi delar naturligtvis alla regeringens
besvikelse över att de mångåriga förhandlingarna
i Geneve nu utmynnar

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

endast i ett amerikanskt-sovjetiskt förslag
till icke-spridningsavtal, vilket går
till behandling i Förenta Nationerna.
Vi måste fortsätta att verka för en
fastare sammankoppling mellan ett sådant
avtal och verkliga nedrustningsåtgärder
—• det är det inte fråga om nu
— även om en fullständig tidsmässig
samordning inte kan uppnås. Inom
oppositionen är vi säkerligen alla angelägna
att noga följa utvecklingen av
denna fråga i FN, och jag fattar regeringsdeklarationen
i detta avseende så,
att tillräckliga möjligheter härtill också
skall beredas.

Frågan om svensk underskrift och
svensk ratificering av ett icke-spridningsavtal
är en senare angelägenhet.
Låt mig dock redan nu betona att vårt
ställningstagande måste bli beroende
av i vilken utsträckning andra i detta
sammanhang intressanta stater är beredda
att underteckna och ratificera;
jag tänker främst på stater som Västtyskland,
Schweiz, Italien, Egypten,
Israel och Indien.

Herr Sven Gustafson och herr Ohlin
m. fl. kommer att i den fortsatta debatten
beröra de stora och betydelsefulla
ekonomiska integrationsfrågorna och
de handelspolitiska problemen, inklusive
de initiativ för att förstärka östhandeln
som regeringen till min tillfredsställelse
annonserar. Jag vill emellertid
innan jag slutar mitt anförande
ge min meningsriktnings varma erkännande
åt det stimulerande initiativ, som
tagits av den nya danska regeringen
när det gäller det nordiska samarbetet
på dessa fält. Det som nu måste komma
främst i förgrunden för de ekonomiska
integrationssträvandena är en förstärkning
av detta nordiska samarbete.

Jag tror att det i dag råder en utbredd
enighet om att möjligheterna att
finna vägar för de nordiska länderna
i EEC, tillsammans med och i samförstånd
med andra EFTA-stater, blir större
om vi kan nå avsevärt längre beträffande
vår egen medverkan i Norden.

Den insikten präglade Nordiska rådets
förhandlingar nyligen. Denna ökade
samverkan bör givetvis — det ligger i
sakens natur — ske på ett sådant sätt,
att en kommande anslutning till en
gemensam europeisk marknad hela tiden
är i blickfältet.

Vi kan i dag konstatera att EFTA har
inneburit ett mycket starkt ökat handelsutbyte
mellan de nordiska länderna.
Vi kan också konstatera värdet av den
gemensamma nordiska aktionen i Kennedyrundan,
liksom av den nordiska
arbetsmarknaden med dess förutsättningar
för arbetskraftens rörlighet och
rätt till respektive lands sociala förmåner.
Även på andra områden har
samarbetet förstärkts. Men mycket återstår
att göra. Låt mig här endast peka
på några väsentliga områden.

Som jag ser det bör förutsättningarna
vara goda för att nalkas en gemensam
nordisk ekonomisk politik med ett effektivt
utnyttjande av tillgängliga resurser.
Ett led i dessa ansträngningar
är en harmonisering av tullarna. En
vidgad samverkan bör också kunna ske
beträffande kapital- och kreditmarknaderna
och näringspolitiken. Jag tror,
att om ett samarbete av denna omfattning
skall bli möjligt, så fordras nya
permanenta gemensamma nordiska organ
och institutioner, och det måste
vara en av de viktigaste uppgifterna
för det stundande statsministermötet i
Köpenhamn att närmare diskutera denna
fråga.

När den danske statsministern Baunsgaard
besökte Sverige tidigare i mars
framhöll han i ett anförande mycket
starkt värdet av ansträngningar i den
riktning varom jag nu talar. Han sade
bl. a. att det är viktigt att se till att
samarbetet får ett sådant innehåll, att
varje land verkligen finner en fördel i
att deltaga. »Det krävs», sade han,
»mod och vilja hos de enskilda ländernas
regeringar för att ta upp ett verkligt
brett fält av de nordiska samarbetsmöjligheterna,
men jag tror och hoppas

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

att det skall visa sig att de nordiska
länderna faktiskt har både modet och
viljan.» Jag vill helt instämma i dessa
ord. Regeringsdeklarationen är på denna
punkt ganska matt, och jag hoppas
att den svenska regeringen i sitt agerande
i Köpenhamn — och inför Köpenhamn
— och framdeles inte skall komma
förhoppningarna på skam.

Denna danska appell kräver, herr talman,
ett svenskt svar i samma anda!

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Regeringsdeklarationen
i dagens debatt gäller till närmare tre
fjädedelar frågor som berör politiska
spänningar och konflikter i vår värld,
krig, lidanden och förtryck. Till en
mindre del gäller den hurusom vi i
fredlig samverkan med andra länder bör
söka skapa bättre levnadsförhållanden
för folken. —- Detta är inte sagt som
någon kritik mot regeringsdeklarationen,
utan det bör ses som ett konstaterande
av att det finns ganska många
konflikter, mycken spänning och stor
misstro, som måste avlägsnas innan folken
kan samsas till gemensamma tag
för en bättre värld.

De mest framträdande dragen i världshandelns
utveckling under senare år
har varit den starka ökningen i handelsutbytet
och tendenserna till förskjutningar
i varuströmmarna som avspeglar
tillkomsten av de stora handelsblocken.
Tar man de! av statistiken
över världshandelns utveckling under
det senaste året, finner man att
dessa tendenser består. Volymökningen
var dock inte lika stark under 1967 som
under de föregående åren. Den dämpade
ekonomiska aktiviteten i flertalet
industriländer i förening med ett ansträngt
valutaläge har satt spår även
i handelns utveckling.

Ökningen i handelsutbytet länderna
emellan blev därför den minsta som
rapporterats sedan 1962. De senaste

Utrikes- och handelspolitisk debatt

månaderna har emellertid utvecklingen
på nytt pekat uppåt. Det finns också
anledning att förmoda att den snabba
expansionen i världshandeln skall fortsätta
så snart konjunkturerna förbättras.
En förutsättning är naturligtvis
att valutasituationen inte försämras.

Förskjutningarna i handelsströmmarna
framträder bl. a. i vårt eget lands
handelsutbyte. Den mest markanta förändringen
i det samlade varuutbytet under
1967 var förskjutningen från EECtill
EFTA-området såväl på import- som
exportsidan. När det gäller handeln med
öststaterna steg exporten något mer än
den procentuella ökningen av exportvolymen
i dess helhet, medan importandelen
var oförändrad. Handeln med
u-länderna gick däremot relativt sett
tillbaka, och både import- och exportandelen
minskade i förhållande till
året förut.

När man i början på 1960-talet gjorde
de första bedömningarna av verkningarna
av tullavvecklingarna inom EEC
respektive EFTA, trodde sig många
kunna konstatera att tuUavveckiingseffekten
skulle bil ganska ringa. Incitamenten
att bryta de gamla handelsförbindelserna,
menade man, skulle
inte bli särskilt starka. De förändringar
i handelsmönstret som kunde noteras
under de första åren av 1960-talet tycktes
kunna härledas till andra orsaker
än tullavvecklingen.

Synen är nu till stor del en annan.
Under senare år har uppmärksamheten
i större utsträckning inriktats på vad
man brukar kalla tullavvecklingens dynamiska
verkningar. Även om tullavvecklingen
inte omedelbart får någon
stor effekt på handelsströmmarna,
tvingar den öppna konkurrens som inträder
när tullarna faller bort en del
branscher till motåtgärder och nytänkande.
Andra grenar av näringslivet,
företrädesvis de som arbetar på export,
får chans till specialisering, utbyggnad
och nyetablering. Tullawecklingen synes
alltså få verkningar på produk -

2 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 13

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

tionsstrukturen och slår därför igenom
i förändringarna av handelsströmmarna
i större omfattning.

Ur världsekonomins och därmed också
de enskilda ländernas synvinkel är
det naturligtvis olyckligt om produktionsstrukturen
skall vara beroende av
konstlade handelsbarriärer, t. ex. sådana
som nu finns mellan EEC och
EFTA. Det är därför skäl att stryka under
vad som sägs i regeringsdeklarationen
om att marknad s sp 1 i It ri n gen börjar
bli verkligt kännbar och att det är
viktigt att komma till rätta med situationen
innan skadeverkningarna blir
alltför stora.

Jag ser också de försök som görs på
olika håll och som är redovisade i regeringens
deklaration att finna nya inkörsportar
till diskussioner i marknadsfrågan
såsom ett uttryck för att
man är medveten om dessa saker. Det
framstår nu som mer angeläget än någonsin
att ansträngningarna att närma
länderna inom EEC och länderna inom
EFTA till varandra inte mattas. Även
om man har vitt skilda utgångspunkter
och hittills inte gjort några påtagliga
framsteg, kan man knyta vissa förhoppningar
till framtiden. Den situation vi
nu har i marknadsfrågan får inte uppfattas
så, att alla möjligheter till närmanden
skulle vara uttömda ens om
man ser bara till de första åren.

Detta betyder, som jag framhöll redan
i remissdebatten, att vi här i Sverige
för vår del måste hålla ögonen
öppna och inte försitta några tillfällen
till initiativ. Det är därför med tillfredsställelse
som jag noterar att regeringen
ger uttryck för en positiv vilja
till att man utreder och prövar alla
tänkbara lösningar, även temporära
sådana. Det finns i det arbetet all anledning
att försöka stärka sammanhållningen
mellan de nordiska länderna
och inom hela EFTA-gruppen. I det
nordiska samarbetet bör den rekommendation
som Nordiska rådet nyligen enades
om betraktas som ett viktigt steg

på vägen. Möjligheterna borde nu stå
öppna såväl till en diskussion om en gemensam
nordisk plattform för framtiden
som till förhandlingskontakter
med EEC och ett utvidgat ekonomiskt
samarbete mellan de nordiska länderna.
Så länge inga påtagliga framsteg
har nåtts på andra vägar måste alla
möjligheter att utveckla EFTA-samarbetet
tas till vara.

Det är också angeläget att man gör
energiska ansatser för att utveckla vårt
lands handel med länder utanför Västeuropa.
Även om östhandeln fortfarande
representerar en relativt liten del
av den totala handeln finns det anledning
att fästa förhoppningar vid väsentliga
utökningar.

Sammanfattningsvis vill jag säga följande
på denna punkt.

Det slutliga målet för våra strävanden
i fråga om handeln bör vara att få
bort tullhindren mellan EEC- och
EFTA-länderna. I spåren på ett sålunda
utvidgat handelssamarbete följer då i
större eller mindre utsträckning en
ekonomisk samverkan. Vi skall inte
heller bortse från att en ökning av handeln
med öststaterna helt säkert ligger
i linje med den allmänna utvecklingen.

Om man har uppfattningen att samarbetet
mellan EEC- och EFTA-länderna
är ett mål som vi bör sikta mot och
också har anledning räkna med att uppnå,
är det självklart att varje dellösning
måste ha den karaktären, att detta måls
uppnående inte försvåras eller fördröjs.
Det betyder bl. a. att varje nordiskt
samarbete måste utformas så, att vi inte
på något sätt stör relationerna till övriga
EFTA-länder men helst också så
att vi konkret underlättar närmare förbindelser
med EEC. Jag skulle kunna
tänka mig att man diskuterar möjligheten
att steg för steg göra om EFTA till
en tullunion med samma yttertullar som
EEC. Är detta ett alltför stort och alltför
ambitiöst begynnelsesteg borde man
kunna diskutera att Norden med bibehållande
av tullfriheten mot övriga

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

EFTA-länder successivt samordnar sina
yttertullar till den angivna nivån.

Nedslående i den nuvarande handelsutvecklingen
är trots allt det relativt
sett krympande handelsutbytet mellan
rika och fattiga länder. Det är uppenbart
att det krävs kraftinsatser för
att vända denna utveckling. Den stora
världshandelskonferensen om u-ländernas
problem befinner sig nu i slutfasen
av sitt arbete. Det är naturligtvis
för tidigt att innan konferensen har avslutats
summera resultatet; de flesta
bedömare tycks dock vara ense om att
framstegen kommer att bli begränsade.
Utvecklingen sedan den första världshandelskonferensen
hölls i Geneve kan
knappast sägas ha underlättat lösningen
av de enorma och viktiga problem
som nu behandlas. Likväl knöts vissa
förhoppningar till UNCTAD II särskilt
från u-länderna själva. Inte minst psykologiskt
är det naturligtvis ett allvarligt
bakslag om dessa förhoppningar
grusas. Samtidigt kan konstateras att
konferensen hållits under ogynnsamma
yttre förhållanden. Den senaste tidens
påfrestningar på det internationella betalningssystemet
och aviseringen av
protektionistiska åtgärder från en del
industriländer för att komma till rätta
med deras betalningsproblem har självfallet
inte varit ägnade att föra förhandlingarna
framåt.

Även om resultatet av handelskonferensen
kan komma att te sig magert
får detta dock inte tas till intäkt för
att minska de fortsatta ansträngningarna
att enas om sådana handelspolitiska
och finansiella insatser som verkligt
effektivt kan stödja u-länderna. Professor
Gunnar Myrdal har nyligen offentliggjort
vissa tänkvärda synpunkter
på u-hjälpen vilka är värda att närmare
dissekeras och studeras.

Sedan tre år tillbaka har det amerikanska
strategiska flyget bombarderat
mål i Nordvietnam, men den förstörelse
bomberna åstadkommit synes åtminstone
hittills inte ha minskat Nord -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

vietnams militära slagkraft. I de amerikanska
kalkylerna torde ha ingått
att några månaders intensiv bombning
av militära mål i Nordvietnam skulle
vara tillräckligt för att förmå landets
regering att sätta sig vid förhandlingsbordet
för en politisk lösning av det
vietnamesiska problemet. Så blev som vi
vet inte fallet. USA tvangs att gå vidare
på den en gång inslagna vägen med
stegvis upptrappning av bombkriget.

Efter det senaste årsskiftet har som
bekant den nordvietnamesiska armén
tillsammans med FNL utvecklat en militär
offensivkraft i Sydvietnam, som
i hög grad torde ha överraskat. Med
hänsyn till det amerikanska flygets
överlägsenhet är det väl inte sannolikt
att Nordvietnam och FNL kan vinna
en militär seger över USA. Men det har
hittills heller inte gått för USA att få
ett definitivt övertag. Ett militärt dödläge
synes råda i Vietnam, och fortsatt
krig kräver meningslösa offer i
människoliv, ökat flyktingelände och
enorma materiella skador.

Utrikesminister Dean Rusk har upprepade
gånger uttalat, att USA ingripit
i Vietnam för att förekomma aggression.
Enligt den argumenteringen skulle kriget
i Vietnam folkrättsligt vara ett angrepp
av Nordvietnam på Sydvietnam.
På grund av sina förpliktelser som medlem
i SEATO-pakten skulle då USA vara
tvingat att ingripa på Sydvietnams
sida mot den aggressive grannen i norr.

Det krig som nu rasar i Vietnam har
emellertid inte inletts som ett regelrätt
angrepp av Nordvietnam mot Sydvietnam
på liknande sätt som Nordkorea angrep
Sydkorea 1950. Det synes ha börjat
som ett uppror inom Sydvietnam
mot den militärdiktatur, som i mitten
på 1950-talet övertog regeringsmakten
med stöd av Förenta staterna. Det är
möjligt att detta uppror organiserats
med hjälp av Nordvietnams politiska
ledning. Först på ett senare stadium av
inbördeskriget har Nordvietnam lämnat
FNL stöd med reguljära förband ur

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

sin armé. Det kan vara skäl att påminna
om att enligt 1954 års Genéveavtal
om Franska Indokina skulle senast
1958 val anordnas i både Nordoch
Sydvietnam, i vilka befolkningen
skulle få avgöra, om de båda länderna
skulle sammanslås till en gemensam
stat. Det har inte skett. Sett ur den
synpunkten har kriget i Vietnam av
många betraktats som ett inbördeskrig
i hela Vietnam och inte endast i dess
sydliga hälft. I varje fall torde kriget
inte ha börjat genom direkt militär
aggression från Nordvietnams sida, och
fördenskull har det ansetts tveksamt
om SEATO-paktens bestämmelser kan
åberopas som folkrättslig grund för
USA:s krig på den sy dvietnamesiska
regimens sida.

USA:s politiska mål i fråga om Sydostasien
har aldrig deklarerats fullt klart
och otvetydigt i vidare mån än att det
hävdats — någonting som också framhållits
i dagens regeringsdeklaration —
att kriget i Vietnam gäller Förenta staternas
egna säkerhetsintressen, som hotas
av kommunistiska erövringsplaner
i Sydostasien. Det är tydligt att den
amerikanska regeringen arbetar för åt!
förhindra en politisk och eventuellt
även territoriell expansion från Kinas
sida samt att skapa maktbalans och
varaktig fred i hela området. Man kan
emellertid med fog undra, om USA:s
insatser leder till det mål amerikanerna
säger sig vilja uppnå. Om man utgår
ifrån att USA:s bedömningar i fråga om
kinesisk expansion vore riktiga, får
man ändå ifrågasätta klokheten i att
sönderbomba en stat som gränsar till
Kina. Det borde väl snarare vara ett
amerikanskt intresse att ha politiskt,
ekonomiskt och i fråga om värnkraft
stabila grannar till Kina, som kan motstå
kinesiska expansionsförsök. Den
amerikanska regeringen tycks anse,
att FNL, Nordvietnam och Kina följer
samma politiska strategi och arbetar
som en enhet. Emellertid är ju det verkliga
förhållandet att vietnameserna un -

der sin långa historia kämpat hårt för
sitt oberoende mot kineserna.

Uppfattningen att Förenta staternas
kamp i Vietnam skulle förhindra utbrott
av världskrig synes inte vara särdeles
väl grundad.

Risken för att branden i Vietnam skall
utvecklas till en världsbrand minskas
genom splittringen inom den kommunistiska
världen. Den utgör inom parentes
sagt ett tecken på att någon total
kommunistisk sammansvärjning knappast
existerar. Konflikten mellan Sovjetunionen
och Kina har gjort upptrappningen
av kriget i Vietnam mindre
farlig ur världspolitisk synpunkt än
den annars skulle varit. Men det synes
med fog kunna sägas att upptrappningen
och en eventuell utvidgning av kriget
till Vietnams grannstater ökar risken
för en militär konfrontation mellan
USA och Kina, även om den risken hittills
inte har varit särdeles stor.

I opinionen mot Förenta staternas
krigföring i Vietnam har väl de rent
folkrättsliga och politiska övervägandena
spelat en mindre framträdande
roll. Opinionen har utformats av faktorer
av annan art. Man har reagerat mot
att världens största militärmakt vänder
sig mot en i fråga om resurser långt
svagare motståndare med en mycket fattig
befolkning. Man är också indignerad
över de oändliga lidandena för den
civila befolkningen.

FN :s generalsekreterare U Thant har
flera gånger sagt att ett villkorslöst inställande
av bombningen av Vietnam
enligt hans mening inom några få
veckor skulle leda till meningsfyllda
överläggningar mellan USA och Nordvietnam.
Nordvietnams utrikesminister
har förklarat att hans land kommer att
inleda förhandlingar med Förenta staterna,
om bombningarna upphör och
övriga krigshandlingar mot Nordvietnam
inställs. USA:s regerings svar på
detta uttalande har varit att den i enlighet
med president Johnsons deklaration
i det s. k. San Antonio-talet kräver

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

att Hanoi som motprestation stoppar
sina truppsändningar söderut och inte
tillåts dra militär fördel av ett bombstopp
och eventuellt efterföljande förhandlingar
om vapenvila. Även om ett
krav på något slags motprestation inte
skulle kunna betraktas som orimligt
torde en mycket omfattande opinion —
enligt min mening med rätta — anse att
Förenta staterna bör kunna kosta på
sig att stoppa bombningarna under någon
tid för att avvakta ett tillfälle till
förhandlingar. Helt säkert skulle det
inte betraktas som något utslag av svaghet,
utan av moralisk styrka.

Regeringen och de politiska partierna
i vårt land har, stödda av en mycket
utbredd folkmening, varit eniga om att
anse att konflikten i Vietnam måste
lösas på politisk väg och att därför
förutsättningar för vapenvila och därefter
fredsförhandlingar måste skapas.
I det syftet har Sverige förklarat sig berett
att medverka till att främja kontakter
mellan de krigförande parterna.
Vår uppfattning om förutsättningarna
för att åstadkomma fred i Vietnam
överensstämmer med generalsekreterare
U Thants. Vi anser således att USA bör
kunna utan några villkor av politisk art
definitivt upphöra med bombningarna
av Nordvietnam och avvakta förhandlingstillfälle,
stegvis nedtrappa sina
militära operationer i Sydvietnam, erkänna
FNL som förhandlingspart vid
sidan av andra politiska grupper i Sydvietnam
och erkänna det sydvietnamesiska
folkets rätt att själv bestämma vilket
samhällssystem det vill leva under.
Det förutsätter på längre sikt en amerikansk
militär utrymning av Sydvietnam;
ett omedelbart utrymmande tillhör
inte de politiska realiteterna och
knappast till det lämpliga.

Den svenska ståndpunkten, som ju
sedan länge är känd för Förenta staternas
regering, innefattar naturligtvis kritik
mot dess vietnampolitik, men det
skulle vara mycket beklagligt om den i
USA uppfattades som en ovänlig hand -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ling. Vi ogillar den amerikanska politiken
i Vietnam, och vi kan inte göra avkall
på rätten att framföra våra åsikter.
Men vår kritik bygger ingalunda på
någon ovilja mot det amerikanska folket.

(Med anledning av applåder på läktaren
yttrade herr förste vice talmannen:
Alla meningsyttringar från läktaren
är strängt förbjudna.)

Tvärtom är vi beredda att oförbehållsamt
ge uttryck för den meningen, att
Förenta staterna har gjort Europa ovärderliga
tjänster både under och efter
andra världskriget. Vi respekterar också,
att USA inom sina gränser i denna
situation har, som det vill synas, en
helt fri debatt om så grannlaga frågor.
En på seriöst sätt framförd opinionsytring
representativ för praktiskt taget
hela det svenska folket kan dock tilllika
med opinionsyttringar i andra länder
få betydelse för den amerikanska regeringens
bedömning av hela vietnamkomplexet.

Däremot tar vi bestämt ställning mot
sådana opinionsyttringar som flaggbränning,
krossning av fönsterrutor,
äggkastning mot amerikanska delegationer
på besök etc. Sådant kan förresten
inte förtjäna namnet opinionsyttring.
Likheten är större med ligistupptåg.

Sedan i höstas har skymtat ett svagt
hopp om att det två decennier gamla
krigstillståndet mellan Israel och dess
arabiska grannar skall förbytas i fredsfördrag
dem emellan, som äntligen skulle
ge lugn i den delen av världen. FN:s
säkerhetsråd antog i november enhälligt
en resolution, vars syfte var att
lägga en grundval för en uppgörelse,
som skall garantera en fredlig framtid
för samtliga berörda stater. Resolutionen
angav i för all del ganska vaga ordalag
de allmänna riktlinjerna för en
uppgörelse. Frånvaron av preciserade
detaljer i resolutionstexten var nödvän -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

dig för att enighet skulle kunna uppnås
i säkerhetsrådet, och utan godkännande
av både Förenta staterna och Sovjetunionen
är försök att uppnå politisk
stabilitet i Mellersta Östern helt säkert
utsiktslösa.

Resolutionen innebar vidare en fullmakt
för generalsekreteraren att sända
en personlig representant till Mellersta
Östern för att, som det hette »upprätthålla
kontakt med de berörda staterna
i syfte att befrämja en överenskommelse
och hjälpa till i ansträngningarna att
åstadkomma en fredlig och allmänt accepterad
överenskommelse». Detta mycket
svåra diplomatiska uppdrag har ju
givits vår ambassadör i Moskva. Vilka
resultat ambassadören har uppnått är
tills vidare en hemlighet, men enbart
det faktum att han fortsätter sitt arbete
är ändå ägnat att inge vissa förhoppningar.
Bland diplomatiska observatörer
i Israel sägs under senaste tiden ha
skymtat den uppfattningen att Israél
nu är närmare ett fredstillstånd än tidigare.
Låt oss åtminstone hoppas att
denna optimism kommer att verifieras
av verkligheten.

Självfallet bör man, såsom skedde i
regeringsdeklarationen, hälsa med tillfredsställelse
att enighet nu uppnåtts
kring ett förslag till avtal rörande förbud
mot spridning av kärnvapen, men
det skulle vara en överdrift att påstå,
att avtalstexten präglas av någon större
förståelse för icke-kärnvapenländernas
krav på motprestationer. Vissa eftergifter
har gjorts av kärnvapenländerna,
som på papperet ser ganska tillfredsställande
ut, men deras praktiska värde
är svårbedömbart. USA och Sovjetunionen
samt England, som ju också är
kärnvapenmakt, utfäster sig att genom
fortsatta förhandlingar söka uppnå ett
inställande för alltid av underjordiska
kärnvapenprov och att med större energi
och på en tidig tidpunkt söka fullfölja
förhandlingar om stopp för kapprustningen
med kärnvapen, detta med
sikte på kärnvapennedrustningen. Om

kärnvapenmakterna kommer att bokstavligt
följa vad som skrivits i avtalstexten,
skulle man kunna bedöma det
rysk-amerikanska samarbetet i fråga
om kärnvapenspridningen som ett inte
så litet steg mot nedrustning och fred i
världen. Men kommer utfästelserna
verkligen att leda till det?

Det kan vara skäl att påminna om att
såväl Sovjetunionen som Förenta staterna
inlett en ny fas av en mycket
dyrbar kärnvapenupprustning igenom
anläggningen av s. k. antirobotsystem
som försvar mot eventuella anfall med
kärnvapen. USA och Sovjetunionen har
blivit eniga helt enkelt därför att det
ligger i deras eget intresse att hindra
att andra stater får tillgång till kärnvapen.
Det kinesiska innehavet av sådana
vapen gör helt säkert dem båda
oroliga. Enigheten mellan de bägge supermakterna
har således en avigsida,
men trots detta kan deras, om jag så
får säga, egoistiska intressegemenskap
i fråga om kärnvapen leda till förbättring
av de inbördes relationerna och
därigenom främja en politisk avspänning
på det globala planet. Ett spridningsförbud
konserverar visserligen
kärnvapenmakternas monopol, men
det skulle vara ytterst riskabelt för
världsfreden, om politiskt instabila och
våldsamt nationalistiska stater finge
tillgång till kärnvapen. Man behöver
bara tänka på konflikten i Mellanöstern.
När Sverige nu i FN skall ta ställning
till förslaget om förbud mot kärnvapen
bör inte dessa synpunkter lämnas
åsido, även om vi har anledning att
vara missnöjda med kärnvapenmakternas
inställning till kravet på motprestationer.

I den uppfattning som framförs i regeringsdeklarationen
om innebörden av
vår neutralitetspolitik kan jag nu som
tidigare instämma. Neutraliteten utesluter
inte möjligheterna för oss att ge
uttryck för en självständig ståndpunkt
i skilda frågor. Själv brukar jag när
jag talar om neutralitetspolitiken regel -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

mässigt framhålla, alt det inte är fråga
om någon ideologisk neutralitet, utan
att vi tvärtom underkänner varje diktatur
och bekänner oss till den västerländska
demokratin. Ofta talar vi om
alliansfrihet i fred i syfte att vara neutrala
i krig. Den formella alliansfriheten
räcker inte. Även i andra hänseenden
måste bindningar och beroendeförhållanden
undvikas. Vi måste bl. a.
ha en försörjningsberedskap, så att inte
omvärlden bibringas uppfattningen att
vi kommer att sakna möjligheter att
stå utanför en stormaktskonflikt.

Jag tror att vi i omvärlden successivt
vunnit en viss respekt och tilltro för
den utrikespolitiska linje vi sålunda
har valt och fullföljt.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Det är tillfredsställande
att regeringen inlett sin utrikespolitiska
deklaration med en översikt av grundlinjerna
i Sveriges alliansfria politik,
men det hade varit än mer värdefullt,
om vi fått det ytterligare underlag för
en sådan debatt som ett utlåtande från
riksdagens utrikesutskott skulle ha inneburit.
Nu har den socialdemokratiska
majoriteten i utrikesutskottet valt den
demonstrativa metoden att vägra behandla
den motion om vår utrikespolitik,
som väckts i denna kammare av
herrar Cassel och Björkman och i första
kammaren av herrar Virgin och Hernelius.
Denna motion utmynnade i en begäran,
att riksdagen måtte uttala att
som riktlinje för vår utrikespolitik alltjämt
skall gälla de principer som antogs
av 1956 års riksdag. Nu måste
dagens debatt följas av en ny utrikesdebatt,
då det behagat utrikesutskottet
att i vanlig ordning behandla denna
obestridligen betydelsefulla motion.

Ett fastare underlag för vår diskussion
här i dag hade för övrigt varit så
mycket mer påkallat som regeringsdeklarationen
kännetecknas av allmänt
hållna och delvis vaga formuleringar
som kan ge utrymme för olika tolk -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ningar. Den klara, låt mig säga ibland
kyliga, formuleringsförmåga som under
Östen Undéns tid kom till uttryck i
regeringsdeklarationerna lyser i stort
sett med sin frånvaro. Ytterligt anmärkningsvärt
är det, herr talman, att regeringen
lyckats med konststycket att
helt förbigå den för svensk utrikespolitik
exceptionella händelsen, att en av
de stormakter med vilka Sverige upprätthåller
och alltjämt har intresse att
upprätthålla vänskapliga förbindelser
ansett det påkallat att hemkalla sin
ambassadör i Stockholm för konsultationer.
Däremot understryker regeringen
att regeringen har markerat sitt avståndstagande
från den nuvarande grekiska
regimen genom att hemkalla vår
ambassadör i Aten. Om en klar utrikespolitisk
redovisning någonsin bär varit
behövlig, så är det just nu. Här hade
regeringen haft ett tillfälle att lägga
till rätta och tona ned en åtgärd, som
enligt regeringens egna uttalanden var
att betrakta som överdramatiserad. Men
den svenska regeringen tiger. Hur tror
utrikesministern att omvärlden tolkar
denna tystnad? Är den ett uttryck för
att man inte kan lägga till rätta vad
som förekommit, eller är anledningen
undfallenhet för en viss opinion här
hemma — eller bristande kurage?

I mindre betydelsefulla sammanhang
då meningsbrytningar förefunnits, helt
eller delvis på grund av missförstånd,
brukar det vara självklart att parterna
gör vad på dem ankommer för att rätta
till missförstånden och dimensionera
ned motsättningarna. Men vår regering
tiger, tiger inför den svenska opinionen,
inför Förenta staterna och inför de nationer
i vår närhet som i dessa dagar
har frågat var den svenska regeringen
står.

Herr talman! Vårt folks bristande intresse
för utrikespolitik och för utrikespolitiska
realiteter har tidigare kritiserats.
Man har gjort gällande att vi har
en sällsynt förmåga att isolera oss känslomässigt
och politiskt i vår egen vrå

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

här uppe i Norden, i stort sett obekymrade
om utvecklingen på den stora
världsscenen. I det hänseendet har förhållandena
förändrats på ett avgörande
sätt under de senaste åren. Det råder
ingen tvekan om att det internationella
skeendet nu engagerar oss starkt, framför
allt ungdomen. Som framhålles i
regeringsdeklarationen är troligen ett
av skälen härtill massmediernas möjligheter
att direkt och påträngande förmedla
världshändelserna. Men det är
inte det enda skälet. För en generation
som själv inte har upplevt krigets fasor,
som har växt upp i ett land med den
högsta levnadsstandarden i Europa och
som i varje fall till för något år sedan
kunde bedöma framtiden som ekonomiskt
problemfri har självfallet kontrasten
mellan välfärden här hemma
och nöden, eländet och våldet utomlands
framstått som orimlig och oacceptabel.

Måhända har också den äldre generationen
försummat att ge de unga det
riktiga och realistiska perspektivet på
världen och dess många orättvisor.
Eller förhåller det sig kanske så, att
just vår utrikespolitiska omogenhet, vår
brist på förmåga att uppleva världen
som den är, har gjort oss mera mottagliga
för de injektioner av skakande upplevelser
som press och TV ger oss? Hur
skall dagens ungdom egentligen vara
beskaffad för att inte reagera inför den
bild av svält och elände i den underutvecklade
världen och nöden och lidandet
på krigsskådeplatserna, som bokstavligt
talat genom TV konkretiseras
i våra ombonade svenska hem?

Man frågar sig dock: Har dessa nyhetsförmedlare
och opinionsbildare
varit medvetna om sitt inflytande och
sitt stora ansvar? Har de strävat efter
objektivitet? Har en grundlinje för
verksamheten varit respekt för fakta?
Har man velat spegla olika uppfattningar,
åsikter och motiv? Eller har deras
intresse koncentrerats på att bilda opinion,
att skapa effekt och affekt? Det

är frågor som man ställer sig, när man
nu kan konstatera att knappast i något
annat land med samma höga bildningsnivå
de offentliga manifestationerna
mot förhållandena i vissa länder har
varit så ensidiga och aggressiva som i
vårt land. Att i en demokrati, byggd
på så fasta traditioner som den svenska,
intoleransen och den bristande respekten
för andras åsikter samt för yttrande-
och mötesfrihet tagit sig så groteska
uttryck och fått så stort utrymme hör
till de mest svårfattliga inslagen i dagens
Sverige. Här har uppenbarligen
massmedierna svikit sin uppgift. Men
även regeringen har ett ansvar.

Herr talman! I den definition på vår
utrikespolitik vi haft, nämligen alliansfrihet
i fred syftande till neutralitet i
krig — den har tidigare brukat sammanfattas
i begreppet alliansfri -— har
under 1960-talet beteckningen neutralitetspolitik
kommit att alltmer ersätta
det tidigare begreppet. Av dagens regeringsförklaring
att döma anses den
nya beteckningen vara överlägsen den
tidigare, eftersom den utesluter varje
tvetydighet beträffande syftet med vår
politik. Jag delar inte den uppfattningen.
Den nya terminologin kan leda till
missförstånd. Använt i dagligt tal men
också i officiella dokument och deklarationer
kan begreppet neutralitetspolitik
få människor att tro, att vi inte
skulle ha rätt att hysa kritiska uppfattningar
om den ena eller den andra
stormakten och dess politik, än mindre
ha rätt att öppet framföra dem, och
detta missförstånd är allvarligt. Både
från regeringshåll och från de demokratiska
oppositionspartierna — framför
allt från högerpartiet — har i debatten
hävdats att vår utrikespolitik
inte förutsätter ideologisk neutralitet
och inte heller får hindra ställningstaganden
i olika in- eller utrikespolitiska
frågor.

Det är alltså enligt min mening att slå
in öppna dörrar när man i regeringsdeklarationen
argumenterar mot en för -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

ment uppfattning, att Sverige av opportunistiska
eller kortsiktiga kommersiella
skäl bör undvika att ta ställning mot
vissa staters politik i frågor, där grundläggande
mänskliga och demokratiska
intressen träds förnär. Begreppet »alliansfri»
är därför en bättre definition
på vår utrikespolitik än beteckningen
»neutral».

Men, herr talman, alldeles oberoende
av terminologin bör det vara en självklar
utgångspunkt för vårt utrikespolitiska
handlande, att det skall syfta till
att bevara vårt lands integritet och
statsrättsliga oberoende. Det skall medge
oss full handlingsfrihet. Ingen skall
kunna påtvinga oss sin uppfattning. Politikens
yttersta syfte är att göra det
möjligt för oss att stå utanför framtida
konflikter, att med andra ord vara
neutrala i krig.

Men en sådan politik begränsar otvivelaktigt
vår handlingsfrihet också i
fred. I en värld med motsättningar mellan
makter och maktblock är vi förhindrade
att hävda sådana utrikespolitiska
meningar, vilka i form eller i
sak innebär att vi tar ställning i den
pågående maktkampen på ett sådant
sätt, att den ena eller andra makten
kan ifrågasätta vår alliansfrihet.

Vad jag åsyftar är inte någon bundenhet
för oss, vare sig i FN eller i andra
sammanhang, då det gäller att ge
uttryck för den svenska demokratins
värderingar vid vårt ställningstagande
i internationella frågor, utan åtgärder
som kan uppfattas som ett officiellt utrikespolitiskt
ståndpunktstagande mot
den ena eller andra av de i maktkampen
inbegripna staterna.

I förhållande till den mening som
den svenska regeringen tidigare hävdat
i dessa frågor, dock inte i dagens regeringsdeklaration
eller i den aktuella
svenska politiken just nu, är den uppfattning
som jag härvidlag hävdar
mer liberal. Jag menar alltså att den
svenska regeringen tidigare drivit den
s. k. credibilitetsteorin alltför hårt. Inte

Utrikes- och handelspolitisk debatt

minst kom detta till uttryck i debatten
med Jarl Hjalmarson, när dennes
förment bristande trovärdighet då det
gällde den officiella utrikespolitiken ansågs
diskriminera honom som svensk
delegat i Förenta nationerna.

Herr talman! Vad som är särskilt
oroande i den situation, som vi just
nu befinner oss i, är att regeringen
tycks vilja anpassa och tänja den svenska
utrikespolitikens innehåll från fall
till fall. När det passar regeringen och
dess politik anses det stå i strid med
svensk neutralitetspolitik, att en oppositionsledare
offentligen avböjer en
rysk statschefs besök i vårt land eller
att ett oppositionsparti hävdar att Sverige
i förhandlingar med EEC bör eftersträva
medlemskap, dock med erforderliga
förbehåll för vår utrikespolitik.
När det passar regeringens syn är det
å andra sidan uppenbarligen fullt legitimt
att solidarisera sig med en krigförande
part mot den andre.

Det är detta opportunistiska och ambivalenta
sätt att handskas med svensk
utrikespolitik som vi anser det vara
vår bestämda skyldighet att reagera
mot. Den svenska utrikespolitiken får
inte vara partipolitiskt betingad. Även
om handlandet på det utrikespolitiska
fältet i sista hand naturligtvis är ett
uttryck för inrikespolitiska värderingar,
kräver förtroendet för utrikespolitiken
och respekten för vårt land här
hemma och utomlands konsekvens i
handlandet. Man spelar ett högt spel,
om man offrar Sveriges internationella
anseende för kortsiktiga, valtaktiska inrikespolitiska
spekulationer, och det
menar jag att regeringen har gjort.

Den händelseutveckling som kulminerade
i statsrådet Palmes deltagande
och tal vid vietnamdemonstrationen den
22 februari strider enligt min mening
flagrant mot det utrikespolitiska handlingsmönster,
som regeringen själv tidigare
skisserat, och beteendet kan blott
förklaras med de motiv jag angav.

Det inrikespolitiska syftet bakom

2* — Andra kammarens protokoll 196S. Nr 13

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Sergels torg-talet har på ett avslöjande
sätt fullföljts genom en annonskampanj
i socialdemokratisk press till stöd för
statsrådet Palme. Denna annonskampanj
— som sprider en typ av annonser
där man ser två amerikanska soldater
släpa en död vietnamesisk soldat efter
sig — visar bättre än något annat hur
det grymma kriget i Vietnam fått utgöra
tjänligt underlag för det socialdemokratiska
propagandaarbetet. Aldrig
förr har den politiska propagandan
sänkts till en lägre nivå, aldrig förr har
ett parti så hänsynslöst sökt ta monopol
på den indignation vi alla känner över
de lidanden som det vietnamesiska folket
i dag utsätts för. Och jag vädjar till
utrikesministern att för det politiska
anseendets skull, för den politiska debattens
skull här hemma, försöka stoppa
denna annonskampanj.

Herr talman! I en intervju i senaste
numret av Veckojournalen — som tidningen
Idun-Veckojournalen numera
heter — förklarar statsrådet Olof Palme
inför dagens riksdagsdebatt att det skall
bli en »kul» debatt, samtidigt som han
enligt intervjuarens mening »nästan
studsar på dynorna» — i bilen — »av
entusiasm». Men jag tror inte, herr talman,
att denna debatt blir »kul», för att
använda herr Palmes egen vokabulär.
Jag tror att det finns risk för att det kan
bli en obehaglig debatt dels därför att
den kommer att bli personlig ■—■ och tyvärr
måste bli det till följd av de händelser
som har föregått debatten —
dels därför att den också kommer att
avspegla djupa meningsskiljaktigheter
mellan regeringen och i varje fall högerpartiet
om vilka krav som kan och måste
ställas på ett statsråds uppträdande,
då han talar på den svenska regeringens
och — eftersom det i detta fall är fråga
om utrikespolitik •—• på den svenska
statens, på landets vägnar. •— Debatten
blir inte »kul» eftersom den kommer
att leda fram till slutsatsen att regeringen
gör sig skyldig till ansvarslöshet
då den solidariserar sig och vårt land

med partitaktiskt motiverade uttalanden
mot en främmande makt med vilken
vi upprätthåller vänskapliga förbindelser.
Debatten blir inte »kul» eftersom
den måste komma att bekräfta
att den nuvarande regeringen har satt
partisolidariteten före våra nationella
intressen. Debatten blir inte »kul» eftersom
den kommer att hlotta en djup
oenighet om vad oberoende alliansfri
svensk utrikespolitik kräver i både
form och sak av regeringen och dess
representanter.

Herr talman! Händelserna på Sergels
torg den 22 februari kan inte ses isolerade.
De måste sättas in i sitt sammanhang
med en utveckling som steg för
steg nästan logiskt lett till Sergels torgtalet,
och för den händelseutvecklingen
kan regeringen inte komma ifrån sitt
ansvar.

Det finns någonting som jag skulle
vilja beteckna som diplomatisk courtoisie
— vedertagna former i vilka kulturstater
umgås med varandra. Internationella
konventioner förpliktar oss
att iaktta dessa former. De innebär att
staterna garanterar varandra att inte
tolerera skadegörelse, pöbelfasoner eller
ligistuppträdanden. Deras egendom
får inte skadas, deras nationalsymboler
får inte skändas, deras företrädare —
diplomater, gästande föreläsare eller
andra — får inte missfirmas eller förolämpas.
I dessa hänseenden har vårt
land allvarligt brustit under det senaste
året. Härför har regeringen i första
hand ett formellt ansvar. Men ansvaret
begränsar sig inte dit — det går längre.
Företrädare för de svenska statsmakterna
är helt enkelt skyldiga att utnyttja
alla de möjligheter som står till buds
för att klargöra för dem som sätter sig
över gängse umgängesformer och demokratiska
spelregler att sådant inte kommer
att tolereras. Då ledamöter av landets
regering någon gång tagit avstånd
från upploppen och missfirmelserna
har det i regel varit ett ursäktande avståndstagande.
Åhörare och tittare har

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

fått det intrycket, att regeringen i själva
verket hyser förståelse för de strävanden
som de så kallade demonstranterna
— låt vara med missriktade medel
— gav uttryck åt. Det har inte understrukit
avståndstagandets betydelse.

Herr talman! Det kan till att börja
med ifrågasättas, om det är lämpligt
och i överensstämmelse med sedvanliga
diplomatiska former att ett svenskt
statsråd så solidariserar sig med en demonstration,
riktad mot ett vänskapligt
land, att han själv går med i demonstrationståget.
Än mer olämpligt blir ett
sådant beteende om vederbörande är
medveten om att därvid — låt vara mot
arrangörernas önskan — kommer att
finnas mot ifrågavarande land starkt
kränkande banderoller och skyltar samt
talkörer och slagord med samma syfte.
Det svenska statsråd som vandrade med
i tåget med talkörens »Svenska vapen
till Nordvietnam» ringande i öronen
har avsiktligt och medvetet tagit en
risk. Den är han ansvarig för.

Men än mer stötande mot gängse diplomatiska
umgängesformer blir det då
nämnda statsråd går vid sidan av ambassadören
för den ena krigförande
parten och därmed ännu mer understryker
solidariteten med det land som
denne företräder och demonstrationens
klara inriktning mot Förenta staterna.
Den omständigheten att det först sent
blev bekant för vederbörande att Nordvietnams
ambassadör skulle delta — en
omständighet som vederbörande uraktlåt
att nämna exempelvis vid den radiodebatt
som han och jag hade två dagar
efter demonstrationen — befriar honom
inte från ansvar.

Herr talman! Innehållet i det tal som
hölls på Sergels torg är inte mindre
stötande. Jag har inte blivit angripen
för vad jag sade, har statsrådet Palme
deklarerat vid flera tillfällen. Det är fel.
Jag har själv angripit honom och jag
kommer här att upprepa och förtydliga
den kritik som jag tidigare riktat mot
honom.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Låt mig först konstatera att det på
många sätt var ett besynnerligt anförande
som hölls. Jag syftar då inte på
den tolkning av begreppet demokrati
som gjordes i anförandet, utan på den
omständigheten att statsrådet Palme å
ena sidan gjorde gällande att talet var
att betrakta som en vädjan till Förenta
staterna att upphöra med bombningarna
och att acceptera FNL som förhandlingspart
samt att därmed göra slut på
kriget, men å andra sidan utformades
talet icke som en vädjan utan som ett
hänsynslöst överdrivet och ensidigt angrepp
på Förenta staterna och dess sydostasienpolitik
över huvud taget.

Den svenska regeringen har tidigare
vädjat till Förenta staterna. Den har, i
fullt samförstånd med samtliga demokratiska
partier i vårt land, framfört
sina synpunkter på den amerikanska
vietnampolitiken. Sverige har stött
U Thant i hans fredsförsök. Det var
inte många månader sedan Sverige, som
en av de första nationerna, åter ställde
sig bakom de fredstrevare som Förenta
nationernas generalsekreterare då gjorde.
Det har varit fråga om besinningsfulla,
balanserade framställningar, byggda
på medvetandet om att den tragiska
vietnamkonflikten inte härrör endast
från den ena partens åtgärder och missgrepp
— att det med andra ord krävs
insatser från båda håll för att resultat
skall uppnås.

Herr talman! Är det någon i denna
kammare som tror att en vädjan från
statsrådets Palmes sida skulle kunna
åstadkomma bättre resultat än de framställningar
som den svenska regeringen
hittills gjort, om vädjan framföres i den
omgivning, i det sällskap och i de former
herr Palme valde att framträda. En
sådan vädjan måste få motsatt effekt.
Den kan inte förväntas påverka opinionen
i Förenta staterna och minst av allt
den opinion som man kanske helst skulle
vilja påverka, nämligen den upplysta
meningsriktning som representeras
av Robert Kennedy, William Fulbright

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

och många andra, som är starkt kritiskt
inställda mot president Johnsons nuvarande
politik. Herr Palmes angrepp
måste ha påverkat den opinionen i motsatt
riktning mot de syften han säger
sig eftersträva. Det var ingen vädjan,
det var en förolämpning mot Förenta
staterna. Jag skall gärna förtydliga min
kritik.

För det första: Herr Palme uttalade
sig på ett sådant sätt att åhörarna måste
ha fått intrycket att Förenta staterna
motsatte sig inte bara vapenstilleståndet
1954 utan också Genéve-överenskommelsen,
en onyanserad och delvis
felaktig beskrivning.

För det andra: Herr Palme måste ha
haft till syfte att fördölja för åhörarna
de allvarliga försök som Förenta staterna
har gjort att med fredliga medel
och stora insatser och uppoffringar
bygga upp en demokratisk stat i Sydvietnam.

För det tredje: Herr Palme har kategoriskt
förklarat att den amerikanska
politiken i Sydvietnam, som den bedrivits
sedan tjugo år, varit en felaktig
och djupt orättfärdig politik. Därmed
underkänner han helt de strävanden
och motiv som varit vägledande för tidigare
insatser i denna del av världen
av presidenterna Truman, Eisenhower
och Kennedy.

För det fjärde: Herr Palme menar att
Förenta staternas politik i Vietnam är
ett uttryck för kapitalismens imperialism
och att krassa ekonomiska intressen
finns med i bilden.

För det femte lägger han hela skulden
för uteblivna förhandlingar på Förenta
staterna.

För det sjätte underkänner han helt
de demokratiska motiv som Förenta staterna
åberopat för sina insatser. I Vietnam
representeras, anser han, demokratin
bättre av FNL än av Förenta
staterna. Man kan naturligtvis pressa
begreppet demokrati i detta sammanhang
på det sätt som herr Palme gör,
men till bilden hör likväl att Förenta

staterna mitt under brinnande krig tilllåter
korrespondenter från tidningsoch
TV-företag från vilka länder som
helst att röra sig obehindrat och skriva
vad de vill, att debatten i Förenta staterna
är fullt fri och öppen och att meningsmotsättningarna
om politikens
mål och medel via TV-skärmarna sprids
över hela världen. Mot den demokratins
uttrycksformer bör man, om man
inte är ute efter att måla en vrångbild,
ställa det system, den diktatur, som företräds
av Nordvietnam och dess sympatisörer
inom FNL.

För det sjunde: Herr Palmes tal innehöll
icke ett enda ord av kritik mot
den andra sidan, ingenting om den
fruktansvärda terror som FNL bedrivit
för att förhindra pacificerings- och demokratiseringssträvandena,
ingenting
om de väldiga flyktingskarorna från
norr till söder, ingenting om den i varje
fall tidigare bristande förhandlingsviljan,
ingenting om diktaturen i Nordvietnam,
ingenting om den ömsesidiga
misstron, ingenting om de starka motsättningarna
mellan olika grupper i
Sydvietnam, ingenting om konsekvenserna
i händelse av ett amerikanskt
uttåg för den icke ringa del av Sydvietnams
befolkning som inte stöder FNL
och ingenting om konsekvenserna för
Sydostasien i dess helhet och för andra
länder.

över huvud taget saknade talet varje
försök att balanserat bedöma vietnamtragedin.
Som ansvarig regeringsmedlem
hade herr Palme haft ett osökt tillfälle
att vid den stora demonstrationen
uttrycka åtminstone några ord av besinning,
moderation och objektivitet,
men någon sådan ambition hade tydligen
vederbörande inte. Det var ett ensidigt,
onyanserat fördömande av endast
den ena parten i den djupt tragiska
konflikten.

En stark och lidelsefullt engagerad
opinion här hemma liksom i alla demokratiska
stater önskar få ett slut på
det alltmer meningslösa dödandet i

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

Vietnam. I detta avseende är opinionen
alldeles entydig, men den är inte så
entydig som herr Palme tycktes vilja
göra gällande i sitt anförande, nämligen
i ett ensidigt ställningstagande mot
och fördömande av Förenta staternas
motiv för sitt handlande.

Då man påstår att den demokratiska
opinionen i Europa inte upplever Förenta
staternas krig i Vietnam som ett
stöd för demokratin utan som ett hot
mot de demokratiska idealen i hela
världen är det delvis en riktig teckning
av situationen, men till den bör fogas
att den socialdemokratiska regeringens
partikolleger i England officiellt stöder
den amerikanska politiken och att, någon
dag efter det att 8 000 demonstranter
från hela Västtyskland under ropen:
»Leve Che Guevara! Leve Ho Chi
Minh!» marscherat genom Västberlins
gator, en annan demonstration ägde
rum, som samlade nära 450 000 västberlinare,
vilka uttalade sin sympati för
Förenta staterna. Här var det den
socialdemokratiska regeringens egen
partivän, borgmästaren i Västberlin
Klaus Schiitz, som underströk att Västberlins
befolkning inte tolererar att
amerikanerna utsätts för spott och spe.
Vietnam angår oss alla, men ensidiga
fördömanden skapar ingen fred.

Överdrifterna i Sverige saknar motsvarighet
i våra grannländer. Detta är
inte så märkvärdigt, kan man säga,
eftersom de ju tillhör NATO. Ja, detta
kan möjligen vara en förklaring till
återhållsamheten på regeringsnivå, men
det utgör inte en förklaring till den beiydligt
mer nyanserade bedömning, det
oetydligt mindre aggressiva uppträdande,
som kommer till uttryck i den allmänna
opinionen. Människorna där har
själva förnummit naziststövlarnas tramp
på gatorna, de har en helt annan insikt
och ett helt annat medvetande om vad
den stora demokratin Förenta staterna
har uträttat till skydd för fred och demokrati
och frihet och kan komma att
uträtta även i framtiden.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Jag kan, herr talman, emellertid helt
ansluta mig till regeringsdeklarationens
uttalande om det svenska folkets starka
engagemang för det folk och det land
som nu förödes och skövlas. Men oberoende
av hur vi bedömer det händelseförlopp
som lett fram till dagens blodsutgjutelse
kan vietnamfrågan inte betraktas
som helt skild från stormaktskonflikterna
i världen. Formerna för
och tidpunkten för ett bortdragande av
Förenta staternas militära styrkor kan
komma att påverka, och måste komma
att påverka, både de berörda och andra
länders möjlighet att leva i fred och frihet
för framtiden.

Det är mycket i den amerikanska
politiken i Vietnam som verkar svårförståeligt
och ter sig främmande för
flertalet av oss. Amerikanska felbedömningar
och misstag har fått och kan få
ödesdigra konsekvenser inte bara för
det lidande folket där ute, utan långt
utanför Vietnams gränser. Som enskilda
individer — det må vara individer här
hemma eller i Förenta staterna — bär
vi rätt att vara kritiska mot Förenta
staterna; vi må göra våra egna bedömningar
och dra våra egna slutsatser, och
det är inget fel att vi engagerar oss, att
vi ger uttryck för medkänsla, ångest och
förtvivlan över våra begränsade möjligheter
att påverka utvecklingen. Tvärtom.

Och det är inget fel att vi vädjar till
parterna i konflikten att söka finna en
lösning. Det är inget fel att regeringen
framför en sådan vädjan. Tvärtom. Men
då skall det ske i vedertagna former och
på sådant sätt, att denna vädjan uppfattas
som en allvarligt menad balanserad
hemställan till endera eller båda
parterna att göra vad på dem ankommer
för att lösa konflikten. En sådan
vädjan skall med andra ord — jag upprepar
det — göras så, att den inte kan
uppfattas som ett klart ensidigt ställningstagande
för den ena parten mot
den andra ■—• då motverkar den bara
sitt syfte; då ligger det andra bevekelse -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

grunder bakom än önskemålet att verkligen
nå ett resultat!

Självfallet har statsrådet Olof Palme
precis samma rätt som vi andra att
vädja och att engagera sig. Och det är
inte någon, det försäkrar jag, som betvivlar
att Olof Palme har en äkta
lidelse och ett äkta patos i fråga om vad
som händer där ute. Men som företrädare
för den svenska regeringen har
han också — och det är i den egenskapen
som han här kritiseras — ett alldeles
speciellt ansvar. Genom den svenska
regeringens solidaritetsförklaring
med honom representerar han i denna
fråga svensk utrikespolitik. Han blir
vårt ansikte gentemot omvärlden, och
detta ställer krav på honom som man
inte ställer på privatpersoner.

Herr Palmes framträdande i den
egenskapen var anmärkningsvärt. Det
visade brist på balans och omdöme, och
det har lett till att tilltron till vår strikta
utrikespolitik rubbats, inte minst i våra
nordiska grannländer. Detta motiverar
kravet på att Olof Palme borde lämna
regeringen.

Herr talman! Sergels torg-mötet är
från flera synpunkter att betrakta som
ett allvarligt brott mot vedertagna
diplomatiska umgängesseder. Men det
har, som jag nyss framhöll, upphört att
vara ett besvärande etikettsbrott och fått
betydligt mera allvarlig innebörd genom
att statsministern och utrikesministern
av solidaritetsskäl tvingats ställa
sig bakom herr Palmes handlande. Frågan
har därigenom fått andra proportioner
och har lett till att förtroendet
för regeringens utrikespolitik kan sättas
i fråga.

Det vore — för att citera statsrådet
Palme själv — att »sticka huvudet i
busken» om man tror att Förenta staternas
reaktion att liemkalla ambassadör
Heath skulle bero på att Förenta
staterna är missnöjt med Sveriges hittillsvarande
officiella utrikespolitiska
ståndpunkt i vietnamfrågan. Så kan inte
ha varit fallet. Som jag redan strukit

under och som också framgår av
regeringsdeklarationen har denna vår
ståndpunkt, den officiella, till vilken
alla demokratiska partier har anslutit
sig, delgivits Förenta staterna vid upprepade
tillfällen sedan mer än ett år
tillbaka. Vår linje har följt den som
företrätts av FN:s generalsekreterare
och av andra länder. Att Förenta staterna
nu har reagerat måste i varje fall
för varje sansad bedömare te sig som
resultatet av en serie mot Förenta staterna
kränkande och förolämpande åtgärder
som föranlett inga eller blott
ljumma avståndstaganden från regeringens
sida och som slutligen kulminerat
i det uppenbara angreppet mot
Förenta staterna på Sergels torg.

Man må, herr talman, hysa vilken
uppfattning som helst om lämpligheten
av Förenta staternas sätt att reagera.
Påtryckningar av det ena eller det
andra slaget från en stor nations sida
mot en liten oberoende stat kan få motsatt
effekt. Man kan också tycka att det
var att tillmäta den svenska regeringens
genom herr Palme ådagalagda uppenbara
inrikespolitiska aktivitet alltför
stor betydelse. Man kan också tycka att
Förenta staterna kunde ha överlåtit åt
oss själva att städa upp efter den utrikespolitiska
begreppsförvirring som
vi genom regeringens åtgärd bär försatt
oss i.

Å andra sidan är det inte onaturligt
att Förenta staterna reagerade. Därvid
bör framför allt uppmärksammas ett
avsnitt i Sergels torg-talet, som måste
ha uppfattats som ett utomordentligt
anmärkningsvärt uttryck för opinionsbildningen
i ett demokratiskt, neutralt
land. Herr Palme framhöll: »Vi vet inte
hur det går med demokratin om FNL
segrar och får makten. Vi vet ingenting
med bestämdhet, eftersom FNL så
föga fått chansen att visa sin gärning
i fred, men vi har tillgång till FNL:s
program. Jag rekommenderar detta
program till studium. Det kräver bred
samling i striden mot amerikanerna

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

och en koalitionsregering när segern
är vunnen. De inrikespolitiska programpunkterna
borde i stort sett kunna
accepteras av t. ex. de politiska partierna
i Sverige.»

Eftersom statsrådet Palme i demonstrationen
och i sitt tal helt solidariserade
sig med FNL mot Förenta staterna,
finns det anledning att ta herr Palmes
uppmaning ad notam. Det finns
desto större skäl att göra det, eftersom
dagens regeringsförklaring kategoriskt
avvisar hypotesen att »man står inför
omfattande kommunistiska erövringsplaner».
Det må vara riktigt. Men då
man till stöd härför åberopar FNL:s
program är det inte riktigt. Det programmet,
sägs det, går blott ut på att
det skall skapas ett oberoende, neutralt
icke-kommunistiskt Sydvietnam. Det
räcker inte. Programmet går mycket,
mycket längre.

Alldeles bortsett från att detta program
när man tar närmare del därav
visar sig i de inrikespolitiska avsnitten
innehålla allmänna hänvisningar
till demokratiska fri- och rättigheter
som skulle kunna accepteras av vilka
demokratiska partier som helst, så finns
även avsnitt som är helt oacceptabla.
Av påfallande intresse är emellertid de
utrikespolitiska avsnitten, framför allt
därför att de i ordval föga eller inte
alls skiljer sig från de kommunistiska
manifest som brukar offentliggöras av
öststaterna. Jag skall bara återge några
punkter, som belyser riktigheten av
mitt påstående:

»USA-imperialisterna är historiens
mest hänsynslösa angripare, de har
ständigt brutit mot Genéve-avtalet från
1954. De har saboterat freden och säkerheten
för folken i Indokina, Sydostasien
och hela världen. De är vårt
folks och hela mänsklighetens fiende
nummer ett.»

»Det finns inte en grymhet som USAimperialisterna
ryggat inför under försöken
att ge verklighet åt sina onda
syften.»

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Det sydvietnamesiska folkets »motståndskamp
mot USA:s angreppshandlingar
ingår som en del i den helhet
folkens revolutionära kamp i hela
världen utgör».

FNL:s politik har bl. a. fastställts enligt
följande punkter: »att aktivt stödja
folkens nationella befrielserörelser i
Asien, Afrika och Latinamerika mot imperialism,
kapitalism och neokapitalism;
att bekämpa USA-imperialisterna
och deras krigsgalna och aggressiva
vapendragare; att kräva att imperialismens
aggressiva militärallianser upplöses
och att deras militärbaser i främmande
land elimineras».

Ja, herr talman, så lieter det alltså
i den rörelses program som den
svenska regeringen nu solidariserat sig
med och som regeringsdeklarationen
förklarar inte ger stöd åt några kommunistiska
erövringsplaner.

Jag skulle, herr talman, vilja fråga
de många av kammarens ledamöter,
som förmodligen inte följt herr Palmes
uppmaning och alltså inte tagit del av
FNL:s program, om de anser att det
överensstämmer med den hittillsvarande
svenska utrikespolitiken — hur man
än definierar den — att den svenska
regeringen på sätt som nu har skett
sluter upp vid sidan av en organisation,
vars program riktar sig inte bara
mot Förenta staterna utan mot alla de
andra demokratiska länder vilka till
skydd för freden och demokratin ingått
militära allianser med Förenta staterna.
Ett oreserverat ställningstagande
för FNL — och några reservationer
har över huvud taget inte förekommit
i de händelser som jag återgivit —
blir alltså ett ställningstagande mot
NATO-medlemmarna Norge och Danmark,
för att bara ta ett par exempel.

Jag upprepar, herr talman, mitt påstående
att det är ett ansvarslöst spel
med svensk utrikes- och säkerhetspolitik
att uppträda på detta sätt. Det
finns inget försvar för ett sådant handlande.
Regeringen kan inte ha handlat

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

i god tro. Den har tidigare i olika sammanhang
krävt inte bara av sig själv
utan även av oppositionens företrädare
en utrikespolitisk renlärighet som föranlett
hårda debatter här i kammaren.

Man borde kunna kräva att regeringen
skulle vara konsekvent i sin bedömning
av den svenska neutralitetspolitikens
krav. År 1959, sedan Jarl Hjalmarson
uteslutits ur FN-delegationen
bl. a. för att han tre år efter den blodiga
revolten i Ungern vädjade till regeringen
att inte inbjuda den ryske regeringschefen
Chrustjov, motiverade
herr Erlander och förre utrikesministern
östen Undén sitt beslut med bl. a.
följande ord:

»Vi önskar efter ringa förmåga bidraga
till främjande av fred och avspänning.
Men möjligheten att verka i
sådan riktning är beroende av att vi
inte starkt engagerar oss på ena sidan
i den politiska striden mellan öst och
väst eller andra gruppbildningar. Det
är givetvis i första hand regeringen
som har ansvaret för den politik som
följes. Men icke minst är det av betydelse
att de stora politiska partierna
är medvetna om sitt ansvar för utrikespolitiken.
Ifall vi lidelsefullt och konstant
tar parti för ena sidan i de politiska
grupperingar som existerar i vår
söndrade värld, förlorar vi alla utsikter
att verka för fredlig sammanlevnad
)ch folkförsoning. Men ett starkt engagemang,
ensidigt inriktat, är också ur
en annan synpunkt förenat med olägenheter
och risker. När vi valt neutralitetspolitiken,
är det angeläget att
vår politik rätt uppfattas och att våra
avsikter vinner tilltro. Måttlösa angrepp
av inflytelserika politiker mot andra
staters politik motverkar den neutralitetspolitik
som vi officiellt ansluter oss
till. Detta är fallet i särskilt hög grad,
om företrädare för det neutrala Sverige,
i ett läge när såväl öst som väst försöker
finna vägar till vidgade kontakter
och förhandlingar, ger uttryck för

extrema uppfattningar ägnade att skärpa
och underblåsa rådande motsättningar.
Det är inte här fråga om begränsning
i yttrandefriheten, det gäller
att vinna förtroende i andra länder
för den politik som vårt land vill stå
för.—■ ■--Det är en risk om neutra litetspolitikens

begrepp uttänjes så
långt att även dess motståndare kan
rymmas under dess samlingstecken.»

Detta citat från 1959 kan lämpligen
avrundas med regeringsdeklarationens
uttalande på s. 8: Enigheten om en
konsekvent och självständig neutralitetspolitik
»får inte bli en täckmantel
för vacklan och tvetydighet i grundläggande
utrikespolitiska frågor».

Säga vad man vill, herr talman, mycket
saknar den nuvarande regeringen,
men inte självironi.

Herr talman! Det känns skönt att
till sist med några ord få beröra det
handelspolitiska avsnittet i regeringsdeklarationen,
framför allt därför att
det den här gången är betydligt mindre
kontroversiellt än tidigare. Det utgör
i stort sett en redovisning av vad
som har inträffat efter den handelspolitiska
debatten i höstas, och även om
man på vissa punkter måhända skulle
ha velat starkare understryka vissa företeelser
är det, när allt kommer omkring,
bara fråga om nyanseringar och
tycke och smak.

Jag vill särskilt hälsa med tillfredsställelse
deklarationens uttalande om regeringens
avsikt att, som det heter, »nära
följa utvecklingen i den europeiska
marknadsfrågan» och att en självklar
utgångspunkt därvid är att Sverige från
början måste få delta i de förhandlingar
som kan bli följden av nu pågående
överväganden. Det torde å andra sidan
numera ha kunnat fastställas, att det
tillvägagångssätt som vårt land valde
förra sommaren att icke öppet begära
förhandlingar om medlemskap med erforderliga
neutralitetsförbehåll, har
föranlett svårigheter. Hade regeringen
följt de rekommendationer som i varje

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

fall högerpartiet den gången gjorde
skulle vårt förhandlingsläge i dag ha
varit bättre. Det brev Sverige i somras
skrev till EEC-kommissionen i Bryssel
har lett till just de frågetecken och förvecklingar
som vi befarade.

Å andra sidan, herr talman, är förhandlingssituationen
just nu så oklar,
att det knappast kan anses påkallat att
Sverige just nu ändrar den ståndpunkt
vi intagit. Jag förutsätter emellertid att
regeringen förverkligar sin intention
»att nära följa utvecklingen» och att,
om behov av ett förtydligande om den
svenska ståndpunkten gör sig gällande,
ett sådant ofördröjligen görs. Det finns
i dag ingen anledning att förhandlingsmässigt
göra någon skillnad mellan Sverige
å ena sidan och Norge och Danmark
å den andra sidan. Det förtjänar
särskilt understrjdsas, eftersom från
italiensk sida och även från beneluxhåll
viss tvekan gjort sig gällande i de
sista av dessa dagar beträffande Sveriges
möjligheter att som neutral stat jämföras
med de övriga inträdessökande
staterna.

Det finns ingenting i regeringsdeklarationen
som står i strid med den uppfattning
högerpartiet hävdat i marknadsfrågan,
nämligen att Sverige bör
vara berett att pröva alla tänkbara former
för att tillsammans med de övriga
nordiska staterna finna en lösning som
så småningom leder till fullständig integration.

Det är med full avsikt som jag i detta
sammanhang inte nämnt Storbritannien.
Enligt min mening är Storbritanniens
vägran i dag att acceptera varje
slag av övergångslösning, varje annan
utgångspunkt för förhandlingarna än
fullt medlemskap, ägnad att blockera
och fördröja försöken att finna någon
form att överbrygga motsättningarna.
Det vore inte rimligt, om andra stater,
som är beredda att göra sitt yttersta
för att medverka till att mildra olägenheterna
av biockbildningarna, låstes av
en sådan attityd från den största EFTA -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

broderns sida. Storbritannien måste inse
att de övriga EFTA-länderna icke
under alla förhållanden kan vara bundna
av sin EFTA-solidaritet, en solidaritet
som Storbritannien självt vid så
många tillfällen utmanat.

Samarbetet i Norden får under inga
förhållanden äventyras. Strävandena att
fördjupa den ekonomiska integrationen
bör fortsätta, och även om kompromissen
på Nordiska rådets möte helt nyligen
dolde meningsskiljaktigheter mellan
Danmark, Sverige och Norge finns
det anledning att uttrycka en förhoppning
om att de nordiska kontakter, som
nu är omedelbart förestående och för
övrigt redan tagits, skall kunna verksamt
bidraga till att utjämna motsättningarna.

Jag vill emellertid öppet säga ifrån
— med anledning av regeringsdeklarationens
uttalande om vikten att slå vakt
om EFTA — att jag icke betraktar ett
förstärkt samarbete inom frihandelsområdet
som ett alternativ till ett samgående
med den europeiska gemenskapen.
Det innebär ingalunda ett underkännande
av vad EFTA-samarbetet hittills
lett till, och det innebär icke heller
att EFTA-samarbetet skall brytas innan
vi har åstadkommit resultat i den europeiska
marknadsfrågan. Men under inga
förhållanden får en fördjupning av
EFTA-samarbetet drivas på sådant sätt,
att det blir svårare att nå det mera
långsiktiga betydelsefulla målet.

Herr talman! Vad de nu aktuella ekonomiska
och politiska frigörelsesträvandena
i Östeuropa kan få för konsekvenser
är det ännu för tidigt att uttala
sig om. Det är emellertid sannolikt
att, även om betydelsefulla förändringar
skulle inträda i politiskt hänseende,
kommer de nuvarande ekonomiska systemens
struktur i dessa länder att i
stort sett bli bestående under lång tid.
Enligt min mening är det därför med
rätta som regeringsdeklarationen varnar
för överdrivna förhoppningar om
snabba resultat. Statistiken över det hit -

Nr 13

Torsdagen den 21 ma s 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

tillsvarande handelsutbytet är verkligen
inte uppmuntrande. Men att här
finns potentiella marknader att utveckla
är obestridligt, och en förstärkning
av den kommersiella bevakningen och
representationen i Östeuropas länder
bör därför hälsas med tillfredsställelse.

Till sist, herr talman, vill jag understryka
ytterligare ett positivt avsnitt
av deklarationen, nämligen dess uttalande
om betydelsen för Sverige och
för Europa av världshandelns frigörelse.
En fri världshandel är ett livsintresse
för Sverige, ett villkor för ekonomiskt
framåtskridande. Det finns risk
för att staterna i situationer då konjunkturen
är dämpad och sysselsättningen
hotad söker slå vakt om det egna
landets kortsiktiga intressen genom
restriktiva åtgärder. Erfarenheten visar
att sådana protektionistiska åtgärder
snabbt leder till motsvarande begränsningar
i andra länder och att de kedjereaktioner
som blir följden försvårar
och försenar en förestående konjunkturuppgång.
Det gäller därför för såväl
vårt land som andra stater som upplever
konjunkturnedgångens påfrestningar
att ha kalla nerver och undvika frestelsen
att söka lösa sina interna problem
med åtgärder som begränsar det
fria handelsutbytet länderna emellan.
Sverige har i varje fall anledning att
mer än flertalet andra länder hålla detta
i minnet.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Vad herrar Wedén och
Bohman yttrat om vår u-landspolitik
och vad som fordras i det avseendet
av de industrialiserade länderna behöver
inte föranleda någon tvist. På
den punkten har vi, tycks det mig, likartade
uppfattningar. Dessutom kommer
den frågan upp i samband med
diskussionen om den u-landsproposi -

tion som i dag läggs på kammarens
bor .

H rr Wedén uttalade också inlednin
svis ett önskemål om att åt Förenta
Nafonerna måtte ges ökad styrka. Även
till etta kan jag säga ett obetingat ja.
Vi ar i åratal varit aktiva och försökt
me verka därtill. När han emellertid
stra därefter gjorde gällande att det
sku le vara första gången som regeringen
ade uttalat att Norges och Danma
ks NATO-tillhörighet och Sveriges
och Finlands neutralitetspolitik skulle
ha medverkat till balansen inte bara
här i Nordeuropa utan även i övriga
del r av vår världsdel, blev jag något
kon underad. Det har sagts av mig och
an a regeringsmedlemmar vid åtskillig
tillfällen. Det finns väl ingen anled
ing att förneka detta. Jag kan hänvis
till mitt tal i Paasikivi-samfundet
oc jag kan hänvisa till intervjuer i
bl. . Norges television. Vid båda dessa
till ällen och i många andra sammanha
g har jag understrukit att Norges
oc Danmarks NATO-tillhörighet i och
för sig inte innebär något negativt för
fre en och stabiliteten i Nordeuropa.

ad oppositionen framför allt har
vä t sig mot i dag var, att den svenska
reg ringen skulle ha gjort sig skyldig
till sådant som inte står i överensstämme
se med den neutralitetspolitik som
vi amtidigt deklarerar. Man har understr
kit, att vi bör i denna neutralitetspo
tik se till att vi har förtroende ifrån
bå a supermakterna. Samtidigt har
ma medgivit, att detta inte skall hindra
oss att säga vår mening, och detta
se are ber jag att särskilt få understr
ka. Herr Bohman citerade ett uttala
de av statsministern i ett interpellatio
ssvar 1959, där statsministern sade:
»If 11 vi, utan att binda oss genom
all ansförpliktelser, dock lidelsefullt
oc konstant tar parti för ena sidan i
de politiska grupperingar som existera
i vår söndrade värld, förlorar vi
all utsikter att verka för fredlig samle
nåd.» Herr Bohman hänvisade också

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

till följande uttalande av statsministern.
»Måttlösa angrepp av inflytelserika
politiker mot andra staters politik
motverkar den neutralitetspolitik, som
vi officiellt ansluter oss till.» Ja, herr
Bohman, jag tror inte att man kan sätta
ett likhetstecken emellan det läge, om
vilket statsministern då uttalade sig,
och vad som har skett i fråga om våra
ståndpunktstaganden till vietnamkonflikten.

Vad som har sagts av olika medlemmar
av regeringen rörande vietnamkriget
innebär icke ett partitagande i
och för sig för den ena eller andra
sidan i konflikten. Vad som har skett är
att vi från svensk sida har gjort enträgna
vädjanden till den part, nämligen
USA, som har de största möjligheterna
att få förhandlingar till stånd,
att upphöra med bombningarna av
Nordvietnam, vilket från nordvietnamesisk
sida angetts som förutsättning
för förhandlingarnas inledande. Vi anser
att detta voro en rimlig förutsättning,
och efter vad jag kan förstå anser
också herr Bohman så. Nåja, vad bråkar
han för, om han nu anser det? Det
är ju det väsentliga. Jag tycker att
denna debatt har fått en orimlig slagsida
genom att herr Bohman har skjutit
in sig på en enda person för vad denne
vid ett visst tillfälle skulle ha sagt och
gjort. Samtidigt medger han, att vad
som har skett är en upptrappning av
kritiken mot USA i takt med den upptrappning
som USA har gjort av kriget
i Vietnam. I denna upptrappning har
förvisso också herr Bohman deltagit,
eftersom han, långt efter det att regeringen
fann sig föranlåten därtill, anslöt
sig till kritiken av USA:s vietnampolitik.
Jag tycker faktiskt att han har
levererat den starkaste kritiken hittills
just i dag, måhända för att släta över
den kritik som han samtidigt riktar
mot ett enskilt statsråd.

Våra uttalanden och handlingar, herr
Bohman, riktar sig mot kriget. Vi ställer
oss, med andra ord, på fredens sida. Att

Utrikes- och handelspolitisk debatt

kritiken av den politik som förs i Vietnam
huvudsakligen då kommer att
drabba den ojämförligt starkare parten,
ligger verkligen i sakens natur. En sådan
kritik är anser jag objektiv och icke
ensidig. Detta är en meningsyttring
av helt annan natur än den som avsågs
och med rätta, tycker jag, kritiserades i
det citerade interpellationssvaret av
statsministern 1959.

Jag skall gärna gå herr Bohman till
mötes med att plocka fram vad det var
som inträffade den gången. Vad gällde
diskussionen då? Den gällde huruvida
ledande politiska personligheter borde
göra uttalanden om våra utrikespolitiska
huvudlinjer, vilka uttalanden i sina
glidande formuleringar kunde inge tvivel
om fastheten i vår vilja att i ett kritiskt
läge stå utanför militära blockbildningar.
Samma skadliga effekt uppnås
om man —• som det heter i det citerade
interpellationssvaret — »lidelsefullt
och konstant tar parti för ena sidan
i de politiska grupperingar som
existerar i vår söndrade värld».

Detta är uppenbarligen något annat
än att kritisera en stormakts militära
inblandning i ett litet, avlägset lands
inre angelägenheter. I det senare fallet
kan inte rimligen vår vilja att stå utanför
en stormaktskonflikt minska i trovärdighet.
I så fall skulle ju inte herr
Bohman själv delta i kritiken som han
nu gör.

I interpellationssvaret pekades även
på vådan av, som det hette, »måttlösa
angrepp mot andra staters politik». Det
är givet att kritik bör framföras på ett
sätt som inte ger intryck av måttlösa
angrepp. Enligt min mening är det
orimligt att karakterisera den svenska
kritiken i vietnamfrågan på det sättet.
Endast den som vill misskreditera uttrycken
för den allmänna opinionens
inställning i vietnamfrågan kan komma
med en sådan karakteristik. Dylika
angrepp på regeringen är verkligen
måttlösa. Även i detta avseende gällde
diskussionen 1959 någonting helt an -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

nät. Den dåvarande högerledaren hade
exempelvis i kränkande ordalag vänt
sig mot regeringens gäst, den dåvarande
sovjetiske regeringschefen, han hade
föreslagit militär samverkan med atlantpaktsländerna
för att befästa Bornholm,
han propagerade för anskaffning av
vapenbärare i syfte att förbereda militär
samverkan med västmakterna och
han bemödade sig om att ge alliansfriheten
en temporär och opportunistisk
karaktär.

Allt detta ligger uppenbarligen på ett
helt annat plan än ett uttryck för svensk
opinions ängslan och känslor inför
tragedin i Vietnam. De förra uttalandena
berör verkligen grundläggande
svenska utrikespolitiska intressen, medan
de senare är ett uttryck för den rätt
och den skyldighet till kritik som vi
bestämt förbehåller oss när en upptrappning
av kriget kan hota världsfreden.
Herr Bohman, jag tvingades av
Er själv att plocka fram dessa fakta
om högerns möte med gamla felsteg.
Herr Bohman får ursäkta mig, men jag
var tvungen göra dessa påpekanden,
eftersom statsministerns uttalanden den
gången i så väsentlig grad gällde en
helt annan politisk situation än den vi
nu talar om.

Alla har här sagt att en saklig kritik
mot det amerikanska kriget i Vietnam
och mot den propaganda, som Förenta
staternas administration bedriver för
att rättfärdiga detta krig, inte kan vara
skadlig. Samtidigt anser man det vara
riktigt att erinra om Förenta staternas
betydelse för Europa både under det
senaste världskriget och under den
därefter följande uppbyggnaden. Jag
kan instämma härutinnan. Men jag
tycker att det är ledsamt att inte exempelvis
herr Wedén haft tillfälle att läsa
Robert Kennedys bok tidigare. Jag förstår
att det varit omöjligt, eftersom
boken är så nyutkommen; jag beklagar
att den inte kom ut tidigare. Nu ansluter
sig nämligen herr Wedén på det
hela taget till den kritik som Kennedy

levererar mot den amerikanska politiska
ledningen för dess handlande i Vietnam.
Herr Wedén sade också att han
känner något av den vånda som Robert
Kennedy har givit uttryck åt. Det kan
jag i och för sig förstå, men jag tycker
den är litet sent påkommen! Det påminner
om Pilatus’ sätt att i efterhand
två sina händer.

Eftersom det i dessa sammanhang så
ofta har talats om statsrådet Palmes
agerande vill jag också påminna om att
herr Wedén efter herr Palmes Gävle-tal
1965 sade följande: »Skadan beträffande
Sveriges möjligheter, i och för sig
självklart begränsade, att göra en insats
för att förbättra förhandlingsklimatet
är dock inte lätt att snabbt
reparera.» Och när försökte herr Wedén
därefter att reparera skadan? Jo,
det gjorde han efter två år, då han anslöt
sig till herr Palmes allmänna synpunkter.
Jag vill nu fråga herr Wedén:
Hur lång skall karenstiden vara denna
gång, efter det tal som herr Palme nu
hållit —• eftersom herr Wedén också
nu anser att talet åstadkom oreparabel
skada?

Sedan jag lyssnat till herr Wedén blir
min slutsats att han har varit mycket
försiktig under den tid som förflutit
sedan amerikanarna inledde bombningarna
av Nordvietnam, och han har också
varit försiktig i dag när det gällt
att göra bestämda uttalanden. Det kan
jag också förstå, eftersom han tycks
vara så känslig för de amerikanska
reaktioner som eventuellt kan komma.

Vidare har det sagts att man skall
göra sakliga analyser innan man tar
ståndpunkt till händelseutvecklingen i
Vietnam. Men är det då riktigt att göra
en sådan beskrivning av vad som sker
där, som herr Wedén nyss gjorde? Herr
Wedén medger att Kennedy beträffande
Saigon-regimen hade sagt att den inte
hade folkligt stöd, och herr Wedén vågade
rent allmänt ansluta sig till det
påståendet. Men, sade herr Wedén sedan,
kan man vara säker på att FN!.

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

har folket bakom sig? Ja, om jag försöker
se objektivt på saken, tror jag
mig våga påstå att FNL har folket bakom
sig i vida högre grad än Saigonregeringen.
I annat fall hade det inte
behövts 500 000 amerikaner för att slå
vakt om Saigon-regeringens auktoritet.
Vidare anser jag att FNL inte skulle ha
kunnat göra de plötsliga och överraskande
operationer, som gjordes strax
efter nyår, utan att ha folkets stöd
bakom sig.

Nu kanske någon säger att FNL bara
har 100 000 »reguljära» gerillatrupper
— jag har sett den uppgiften, som kommer
från Amerika — men då vill jag
fråga hur många var det som aktivt
deltog i motståndsrörelsen och kampen
mot tyskarna under ockupationstiden
i Norge? Vi kan väl alla vara överens
om att de aktiva motståndsmännen,
även om de inte uppgick till så stora
tal, hade hela det norska folket bakom
sig. Min slutsats blir, att även om FNL
måhända i form av aktivt kämpande
förband inte utgör mer än något över
100 000 eller kanske 150 000 man — vi
vet inget exakt, just därför att det rör
sig om gerillatrupper — utgör hela kriget
i Vietnam en förkunnelse om att
de måste ha folket bakom sig. De har
att kämpa dels mot de sy dvietnamesiska
trupperna, dels mot de 500 000 amerikaner
och de bortåt 50 000 man
koreanska och andra trupper som står
till Saigon-regeringens förfogande.

Nå, säger herr Wedén, hur förhåller
det sig då med Nordvietnam? Man kan
väl inte göra gällande att detta är en
demokrati i vår bemärkelse och att
Nordvietnams regering kämpar för vad
herr Wedén kallar för medborgerlig
frihet. Han försöker tvärtom göra gällande
att det är en hänsynslös diktatur
som där utövas.

Vad jag nu kommer att säga hoppas
jag inte skall betraktas såsom ett ensidigt
partitagande. När ni anklagar
oss för att ensidigt ta parti för Nordvietnam
görs detta under motiveringen

Utrikes- och handelspolitisk debatt

att det där förekommer en kommunistisk
diktatur som genom sitt odemokratiska
samhällsskick påtvingar sin
befolkning en samhällsordning, vilken
den egentligen inte önskar. Det måste
vara innebörden i talet om att det i
Nordvietnam utövas en hänsynslös diktatur.

Vad som undgått regeringens kritiker
är att regimen i Hanoi för miljoner
vietnameser representerar begreppet social
rättvisa eller — såsom i Sydvietnam
—- hoppet om en social rättvisa.
Genom en målmedveten politik — och
detta förnekas inte av någon av de
utländska iakttagare som har besökt
Vietnam — har kolonialtidens korruption
och andra avarter försvunnit i det
nordvietnamesiska samhället. I stället
har regeringen genom olika åtgärder
sakta men säkert sörjt för att befolkningen
numera kan leva under relativt
anständiga och människovärdiga levnadsvillkor.

Trots ett förödande krig, trots dagliga
bombningar sedan tre år tillbaka har
man enligt dessa utländska iakttagare

— och märk väl att det inte enbart
är fråga om kommunistiska skribenter

— gjort imponerande framsteg på en
rad områden. Inom sjuk- och hälsovård,
inom undervisning, inom forskning och
produktion är Nordvietnam i dag ett
land som går framåt. Det är också ett
av alla erkänt faktum att den nuvarande
regeringen i Hanoi åtnjuter befolkningens
stöd. Det kan hända att detta i viss
mån är ett resultat av de amerikanska
bombningarna, men faktum är att regeringen
har folkets stöd. I annat fall
hade den inte vågat förse praktiskt taget
hela befolkningen med vapen.

Hela den nordvietnamesiska befolkningen,
både kvinnor och män, är emellertid
i dag ett folk i vapen. Förklaringen
härtill ligger bl. a. däri att regeringen
efter självständigheten har bemödat
sig om att skapa bättre levnadsvillkor
för sin befolkning, vilken dessförinnan
levde i en utpräglad fattig -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

dom, i sjukdom, svält och okunnighet.
Man har gjort försök att komma till
rätta med dessa sociala missförhållanden
mitt under pågående krig. Trots
kriget är således Nordvietnam ett samhälle
på frammarsch.

Vad jag nu sagt fotar sig på utländska
iakttagelser och på de iakttagelser
som vi också från svensk sida
kunnat göra genom de besök som verkställts
i Nordvietnam. Vad är då naturligare,
säger jag, än att det svenska
folkets sympatier går till den norra
rikshalvan av Vietnam, som dessutom
i så hög grad symboliserar Davids
ojämna kamp med Goliat? I våra ställningstaganden
blir det lättare att sympatisera
med de värden som Hanoiregeringen
förfäktar — oavsett vilken
etikett ni sätter på den — än med
de metoder som Sydvietnams militärjunta
säger sig hylla. Och där fick jag
i alla händelser, tyckte jag mig förnimma,
medhåll av såväl herr Wedén
som herr Bohman i det att de ansåg
sig inte kunna solidarisera sig med
Saigon-juntan. Detta betraktar jag som
ett framsteg under denna diskussion.

Jag tror att när vietnamkriget en dag
är över och fred åter skänks det vietnamesiska
folket, så skall vi i Sverige
med tillförsikt kunna se fram mot den
historiska dom som med tiden kommer
att fällas över våra ställningstaganden.

Men så kommer jag över till det program
som FNL har ställt upp och som
herr Bohman, i varje fall när det gällde
vokabulären vid beskrivandet av händelserna
utanför Vietnams egna gränser,
ansåg ha stark kommunistisk anstrykning.
Men det som för oss måste
vara det viktiga, är inte att ett litet
folk, när det beskriver sin fiende, kan
göra sig skyldig till vad herr Bohman
anser vara överdrifter. Hur skulle herr
Bohman i en motsvarande situation ha
beskrivit den fiende som hade angripit
vårt land -— och som kanske inte bara
representerade ett annat politiskt system
utan en annan ras, låt oss säga
den gula rasen? Med den kännedom

som jag har om herr Bohmans formuleringsskicklighet
tror jag att han skulle
ha kunnat ge mycket drastiska uttryck
för hur han betraktade en sådan motståndare,
en sådan fiende.

Det är därför som jag anser det väsentliga
för oss, när vi skall bedöma
FNL och dess möjligheter att vinna gehör
hos det vietnamesiska folket, vara
hur det program ser ut som fronten
har ställt upp för Sydvietnams framtid.
Jag vågar säga att programmet är
ett nationalistiskt manifest som samtidigt
utlovar en bättre samhällelig ordning
— och detta löfte kan man ge
under hänvisning till vad som har skett
i Nordvietnam efter självständigheten.
Befrielsefronten ser enligt programmet
som sin uppgift att skapa ett oavhängigt,
demokratiskt, fredligt, neutralt Sydvietnam.
Man vill ena hela folket, säger
man. Man vill besegra amerikanerna
och störta Saigon-regeringen, och man
förklarar sig vara beredd att kämpa
intill dess USA:s och alla dess allierades
trupper lämnar landet. Det är väl
i och för sig ingenting märkvärdigt att
man säger sig vilja kämpa till dess att
fienden har lämnat landet. Det väsentliga
tycker jag är att man understryker
att man vill ha ett demokratiskt, fredligt
och neutralt Vietnam.

Programmet har tillkommit för att
bredda basen för FNL:s politiska verksamhet,
och man hoppas få stöd från
nya grupper för att driva ut amerikanerna.
I den form programmet nu föreligger
innehåller det, särskilt i sina
ekonomiska avsnitt, förslag som skiljer
sig från den kommunistiska ordning
som råder i Nordvietnam. Det verkar
också som om FNL:s nya program inte
skulle uppskattas i Peking. Det är enligt
min mening ändå någonting att
ta fasta på. Efter vad jag kan förstå
kommer Robert Kennedy och senator
Fulbright också att ta fasta på detta
— och har redan gjort det — i sin
kritik av den officiella amerikanska politiken
i Vietnam.

Låt oss så komma in på det som,

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

tyvärr enligt min mening, har blivit
ett av huvudämnena i den utrikespolitiska
debatt vi för i dag, nämligen frågan
huruvida regeringen på ett riktigt
sätt skulle ha företrätt den opinion som
finns i Sverige.

Jag tillhör dem som sagt att man
inte skall överdimensionera den åtgärd
som har vidtagits av Förenta staterna,
när de kallat hem sin ambassadör för
konsultationer. Den åtgärden har överdramatiserats
i svensk press, och den
har överdramatiserats i dag av såväl
herr Wedén som herr Bohman. De iakttagelser
som gjorts beträffande reaktionerna
i Washington ger mig inte intrycket
att State Departement i sina
uttalanden har önskat tillspetsa det
skedda på något sätt.

Herr Wedén däremot ställer problemet
på sin spets genom att fråga om
det är vår avsikt att dra in vår representation
i Washington. Varför skulle
det vara det? Varför ställer han en sådan
fråga? Det är onekligen att överdramatisera,
eftersom jag gång efter
gång sagt och vi från regeringens sida
har påpekat att det inte är något fel
på våra relationer med Förenta staterna
med undantag för de oförenliga
ståndpunkterna i fråga om kriget i
Vietnam.

Jag vill rikta mig till herr Bohman
och till herr Wedén: Jag har svårt att
tro att den amerikanska regeringen
önskar sätta munkavle på svensk opinion
och än mindre på svenska statsråd.
Därtill borde USA av hävd vara
alltför demokratiskt. Herrarna har emellertid
av allt att döma en annan mening.
Jag kan knappast tänka mig att
er ståndpunkt skulle uppskattas i Förenta
staterna, även om ni agerar i akt
och mening att vinna uppskattning där.

Samtidigt visar emellertid den amerikanska
reaktionen att USA faktiskt
låter sig påverkas av opinioner även
i ett i det stora internationella spelet
så relativt betydelselöst land som Sverige.
USA är inte okänslig för den kri -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

tik som kommer utifrån. Genom att
bredda opinionen mot USA:s krig i
Vietnam — en opinion som inte bör
ta sig uttryck i slagord och äggkastning,
det ber jag att få understryka —
kan vi ge ett om än ringa stöd till de
många personer i viktiga befattningar
inom USA som genom sin öppna kritik
av Johnsons utrikespolitiska missgrepp
eventuellt kan förorsaka en omprövning
av den amerikanska krigsinsatsen. Jag
undrar om inte herrarna ändå har gjort
opinionen mot kriget både i Sverige
och Förenta staterna en björntjänst.

Det förmärktes inga starkare reaktioner
från oppositionen omedelbart efter
Sergels torg-mötet. Herr Bohman
hade — det skall erkännas — en diskussion
med herr Palme, i vilken han
vände sig mot innehållet i dennes tal.
Jag var förvånad över det innehåll som
herr Bohman ville ge talet. Det är ju
ett faktum att avtalet av år 1954 icke
underskrevs av Förenta staterna, och
det är känt att Förenta staterna, när
de har velat bygga upp en — som
herr Bohman kallar det — demokratisk
stat i Vietnam, har misslyckats. Han
måste väl också medge, att Förenta
staterna i många fall i skilda delar av
världen, där de haft anledning att ingripa
inrikespolitiskt eller på annat
sätt, haft oturen att skaffa sig mindre
lyckade och önskvärda bundsförvanter.
Det är nu en gång känt, och det kan
bero på olika omständigheter. Jag medger
att man inte alltid kan få just de
bundsförvanter som man själv helst
önskar. Ett faktum är att bundsförvanterna
i Sydvietnam inte har varit de
bästa. Det började med den katolske
Diem, som så småningom försvann i
en fallucka, som amerikanerna troligen
var delaktiga i att öppna. Och ingen i
denna församling påstår att de sedermera
i militärjuntan har fått de bundsförvanter,
som skulle kunna garantera
en demokratiskt uppbyggd stat — eller
hur, herr Bohman?

I övrigt förekom det inte några star -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

kare reaktioner omedelbart efter talet.
Det var först efter det att supermakten,
så som herrarna trodde, hade höjt på
ögonbrynet gentemot Sverige, som ni
blev aktiva. Herr Wedén var anmärkningsvärt
tystlåten intill dess att den
amerikanska reaktionen kom. Han har
förklarat att han inte ville blåsa upp
affären i onödan; han trodde att det
hela skulle ebba ut så att ingenting
skulle märkas, och han ville därför inte
medverka till att dramatisera situationen.
Vid utrikesnämndens sammanträde
den 1 mars hade herr Wedén haft
möjlighet att klargöra huruvida han ansåg
att herr Palmes uppträdande var
mindre lämpligt, men han gjorde inte
det. Ändå borde inte detta ha förorsakat
någon större uppståndelse utåt,
eftersom vad som försiggår i utrikesnämnden
— även om så inte alltid
är fallet — skall anses vara av mer
eller mindre hemlig natur. Det var, som
sagt, först sedan supermakten hade
höji ögonbrynet man förmärkte någon
aktivitet från oppositionen.

Högerledaren, herr Holmberg, lät enligt
mitt förmenande känslorna löpa i
väg med förståndet och yrkade på att
statsrådet Palme skulle avgå, ett yrkande
som herr Bohman i dag har instämt
i. Detta skulle ske på grund av den
reaktion från USA som hade mött vårt
ståndpunktstagande till vietnamkriget.
Om herr Holmberg ville att herr Palme
skulle avgå för sitt deltagande i demonstrationen,
var det väl sent påtänkt;
varför kom yrkandet inte omedelbart
efter demonstrationen? Det vet jag inte
om herr Bohman gjorde ens vid den
diskussion som han hade med herr
Palme. När USA-ambassadören hemkallades
■— han kommer som bekant tillbaka,
efter vad han låtit förstå — kom
emellertid herr Holmberg med sitt krav.

Ett sådant krav är enligt mitt förmenande
i princip felaktigt. En främmande
makt bör inte få bestämma, vilka
personer vi skall ha i vår regering,
genom att hemkalla en ambassadör un -

der några dagar. Ett sådant system är
helt enkelt orimligt. Främmande länder
skulle därigenom få oss att byta
statsråd när deras regeringar finner för
gott! Att ta så stor hänsyn till Förenta
staterna är sannerligen, om något, att
ge avkall på vad jag betraktar som
neutralitet! Jag trodde att det var en
tillfällig förvillelse -— bröderna kan
som bekant fara vilse ibland -—- men
jag har fått bestyrkt i dag av herr
Bohman att så inte är fallet. — Ja, inte
att fara vilse, utan jag fick bestyrkt
att det inte var fråga om en tillfällig
förvillelse.

Jag kunde ha skäl att gå in på andra
ting som togs upp här i debatten tidigare.
Herr Bohman frågade, huruvida
den amerikanske ambassadörens hemkallande
kunde ha en djupare innebörd.
Detta tycker jag är en sak som han
får fråga den amerikanska regeringen
om. När vi tillfrågades beträffande hemkallandet
av vår ambassadör i Athen,
gav vi en förklaring: att vi ville markera
vårt avståndstagande från den nuvarande
våldsregimen i Grekland. —-Men det var vi som svarade på den
frågan, inte den grekiska regeringen.

Nå, kan man fråga, hur skall man
komma ur det nuvarande läget? Detta
anser jag vara viktigare än de skilda
meningar som man kan ha om statsrådet
Palmes medagerande i Sergels
torg-mötet. Jag förstår inte varför högern
vill ställa kravet på att han skall
avgå, vilket kan uppfattas såsom bevis
för påtryckning från den amerikanska
regeringen. Jag tror att såväl svenskarna
som amerikanerna skulle bli lidande
på att man droge en sådan slutsats,
och det tycker jag att herr Bohman
borde vara på det klara med.

Det viktiga är emellertid hur man
skall få slut på vietnamkriget. Då kommer
vi in på en fråga som stormakterna
fäster synnerlig vikt vid, nämligen
prestigen. Jag skall sluta mitt anförande
med att citera den brittiska tidskriften
New Statesman, som diskuterar

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

stormaktsprestige i en av sina ledande
artiklar. Skribenten säger där: »Om
USA droge sig tillbaka från Vietnam,
så skulle detta innebära ett bakslag för
Förenta staterna.» Och så går han vidare:
»Det sägs ofta att en stor nation
inte skulle kunna acceptera ett sådant
nederlag. Men vår tids historia är fylld
av bevis på motsatsen. Storbritannien
drog sig tillbaka från Cypern och en
rad andra områden efter att många
gånger ha sagt: Aldrig! Frankrike slöt
fred i Vietnam, dåvarande Indokina,
och i Algeriet, där minst lika mycken
prestige stod på spel som det gör för
USA i dag. Kina har inställt anfallen
mot och taktiskt upphört att ställa krav
på de öar, till vilka landet anses ha
legal rätt. Sovjet backade ur Berlinblockaden,
höll sig borta från det grekiska
inbördeskriget och gjorde ett uppmärksammat
återtåg under raketkrisen
på Kuba.»

New Statesman noterar att detta var
bittra piller att svälja: »Världen är full
av stolta nationer, men bara av den
anledningen är få villiga att acceptera
att USA ensamt kan göra anspråk på
befrielse från realism, från nödvändigheten
av att erkänna en hopplös situation,
från följderna av en felaktig och
felkalkylerad insats.»

Jag anser att även en liten stat som
Sverige har rätt att instämma i dessa
reflexioner.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först säga några
ord beträffande Norge och Danmark
samt om Nordens utrikes- och säkerhetspolitik,
som utrikesministern tidigare
berörde.

Utrikesministern säger att han vid
flera tillfällen givit uttryck åt sin uppfattning
om de olika metoderna att vinna
en lösning av de problem som de
nordiska länderna står inför: Den

svenska formen av neutralitetspolitik
har varit bra liksom även den finska.
Det har även varit bra i fråga om Norge

Utrikes- och handelspolitisk debatt

och Danmark och dessas länders medlemskap
i NATO.

Det är möjligt att utrikesministern
tidigare har sagt så, men det har i så
fall gått mig spårlöst förbi. Nu har vi
alla fått belägg för vad som är regeringens
mening. Detta är ingen polemik.
Jag hälsar regeringsdeklarationen
med stor tillfredsställelse, därför att jag
tror att den är riktig och att det finns
anledning att fastslå denna mening på
ett sätt som blir uppmärksammat av
det svenska folket.

Utrikesministern var enligt min uppfattning
inte lika lycklig när han skulle
polemisera mot mig om hurdana förhållandena
egentligen var i Nordvietnam
och inom FNL. Han sade att jag
hade instämt med Robert Kennedy i att
Saigon inte hade folkets stöd. Han sade
att jag själv uttalat att den nordvietnamesiska
regeringen och FNL inte hade
någon majoritet bakom sig.

I själva verket var detta i båda fallen
Robert Kennedys uppfattning som jag
återgav. Det är alldeles tydligt att det
finns en bredare uppslutning bakom
FNL än vad som finns bakom Saigonjuntorna.
Det är just av den anledningen
som jag sedan flera år tillbaka
— alldeles oberoende av vad Robert
Kennedy nu eller tidigare sagt eller
skrivit — pekat på att möjligheten till
en lösning måste ligga i en kontakt
mellan amerikanerna och FNL. Jag tycker
inte att utrikesministerns argumentationskonst
på den punkten var fair
på något vis.

Detsamma gäller i ännu högre grad,
herr talman, när utrikesministern gör
gällande att jag hade fört ett resonemang
som skulle innebära, att det fanns
en åstundan hos mig eller hos det parti
jag företräder att med något slag av
amerikanskt stöd lägga munkavle på
den svenska opinionen. Vad är detta
för prat? Jag har för det första hållit
ett anförande som innehållit två väsentliga
avsnitt just för att betona att den
fria opinionsbildningen här icke skulle

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

låta sig påverka av några amerikanska
reaktioner. Det har jag sagt även tidigare
i denna församling. För det andra
har jag sagt att regeringen inte kunde
iakttaga någon åsiktsneutralitet.

Den märkliga anledningen till att utrikesministern
tog upp detta resonemang
var den omständigheten att jag
hade sagt att det skulle vara ett nyttigt
klarläggande av situationen, om regeringen
deklarerade att den inte hade
för avsikt att vidta några repressalier
genom den svenska ambassaden i Washington.
Jag tror inte det är oviktigt att
en sådan deklaration nu gjordes, och
jag hälsar den med tillfredsställelse.

Vad jag gjorde skillnad mellan var å
ena sidan de opinionsmässiga metoder
som framträder vid FNL-manifestationer,
demonstrationer, i pressen och
från organisationers sida och å andra
sidan de former och metoder som regeringen
lämpligen bör välja för att
ge uttryck för sin mening. Där finns det
en distinktion, sade jag, som regeringen
inte tillfredsställande har iakttagit.

Om jag inte har fattat utrikesministern
fel tidigare måste även regeringen
betrakta det som en olycka — för att
använda ett försiktigt ord — att den
demonstration i vilken en av dess medlemmar
deltog fick ett sådant förlopp
och att en officiell representant för ett
land som i verkligheten befinner sig i
krig med Förenta staterna deltog i den.
Jag förstår inte varför regeringen ryggar
tillbaka för att säga att det var
olyckligt att demonstrationen fick det
förloppet.

Det fattades en del i utrikesministerns
första svar i denna debatt, och
jag hoppas att han återkommer härtill.
Jag sade att i fyra punkter — jag räknade
upp dem tidigare, och jag har
inte tid att göra det nu igen — var
oppositionen och regeringen överens
om den kritik som de ville rikta mot
den amerikanska politiken. Jag sade
också att det fanns ytterligare två punkter
beträffande vilka vi var överens,

såvitt jag fattat det efter sammanträdena
i utrikesnämnden: att det inte kunde
vara en lämplig metod att Förenta
staterna utan förhandlingar och utan
att uppnå något egentligt resultat villkorslöst
och totalt lämnar Vietnam samt
att man inte skulle solidarisera sig med
påståendet att Nordvietnam var en demokrati
i den meningen att den skulle
tillåta medborgerlig frihet. — Jag har
inte tid att utveckla den argumentationen
vidare.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det finns anledning att
än en gång lägga till rätta de misstag
som utrikesministern gör beträffande
reaktionen från oppositionen efter Sergels
torg-talet.

Dagen efter demonstrationen ställde
herr Turesson en enkel fråga i andra
kammaren till statsministern vari han
begärde hans syn på herr Palmes deltagande
i denna. Två dagar efteråt ägde
radiodebatten rum — alltför kort, tyvärr
—• mellan statsrådet Palme och
mig, varvid jag framför allt tog upp
den principiella frågan om det var förenligt
med ett statsråds ställning att
uppträda på det sätt och göra de uttalanden
som han gjorde. På tisdagen
ägde debatt om herr Turessons fråga
rum här i kammaren -—• utrikesministern
var själv närvarande.

Vi ville på detta sätt ge regeringen
tillfälle att moderera ärendet, att tona
ned det, att ta avstånd från en del av
de uttalanden som gjorts. Regeringen
valde i stället att helt solidarisera sig
med herr Palmes uttalanden.

Vår avsikt var sedan att frågan skulle
belysas vid dagens utrikesdebatt — det
var inte lång tid kvar till den. Men
sedan spetsades läget till; det blev —•
det ligger i sakens natur —- mer dramatiskt
i och med den amerikanska åtgärden.
Vi avfordrades då synpunkter
på frågan. Så ligger det till.

Låt mig rätta till ett annat missförstånd
från utrikesministerns sida. Han

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

säger att USA inte undertecknade Genéve-överenskommelsen
och antyder
därmed att andra stater gjort detta.
Slutförklaringen undertecknades inte av
någon enda stat, herr utrikesminister!
Det är alltså fel att påstå att Förenta
staterna motsatte sig Genéve-överenskommelsen.

I polemik mot mig värjde sig utrikesministern
mot mitt påstående om ensidiga
angrepp mot Förenta staterna
och sade i stort sett att vi har inte gjort
några partitaganden, vi har inte gjort
några uttalanden som inte andra tidigare
varit överens om.

Jag har inte riktat någon kritik mot
regeringen för den officiella politik,
som hittills har förts i vietnamfrågan,
en politik som alla de demokratiska
partierna ställt sig bakom. Men den politiken
har fått en ny och förändrad
innebörd genom att regeringen solidariserat
sig med Sergels torg-talet — och
inte bara talet utan även det sätt på
vilket talet hölls samt den omgivning
och det sällskap i vilket talet framfördes.
Det är framför allt mot detta
senare som vi reagerat och reagerat
starkt.

»Herr Bohman har valt att skjuta in
sig på ett enskilt statsråd.» Ja, jag har
tvingats att göra det. Jag tycker inte om
det, jag tycker att det är obehagligt.
Alldeles bortsett från att ingen vinner
någonting på att göra en person till
martyr och alldeles oavsett att det klär
herr Palme väldigt litet att vara martyr,
så är det inte ett trevligt sätt att debattera
—- det skall jag gärna medge.
Men hur skall man nu bära sig åt? Även
vi i oppositionen har ett ansvar, och
när ett statsråd som officiell representant
för den svenska regeringen uppträder
och framför synpunkter, som vi
anser står i strid med den utrikespolitik
vi varit överens om, då är det helt
enkelt vår skyldighet att reagera. Och
när vi reagerar, måste tyvärr herr Palmes
namn tas in i debatten. Det kan vi
inte komma ifrån.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Jag vill ansluta mig till utrikesministerns
synpunkt på en punkt — och
det är en väsentlig punkt — nämligen
den att en främmande makt inte skall
bestämma vad vi tycker om våra statsråd
och hur vi reagerar gentemot våra
statsråd. Jag skulle vilja gå så långt
att jag säger, att den amerikanska åtgärden
att kalla hem sin ambassadör
har gjort det svårare för oss att agera
än vad fallet annars skulle ha varit.
Det kan — om man vill dra våra motiv
och bevekelsegrunder i tvivelsmål —-tolkas på det sätt som skett på sina
håll, nämligen att vi gör detta bara
för att ställa oss väl med Amerika. Var
och en som tänker sig in i situationen
måste vara medveten om att vårt läge
är mycket besvärligare nu än det skulle
ha varit om Amerika icke hade reagerat
på det sätt som skett.

Jag citerade Östen Undén och statsministern
för en stund sedan. Det gjorde
jag därför att jag gör gällande, att
det krävs konsekvens i vår utrikespolitik.
Jag citerade på den punkten regeringsdeklarationen
av i dag, som också
ställer höga krav på konsekvens. Då
svarade utrikesministern, att de uttalanden
som herr Bohman citerade gjordes
i ett annat läge och var föranledda
av andra förhållanden, och de riktades
mot en annan person. Det var därför
de fick sin utformning.

Jag vill påminna om de — för att
använda ett ord som använts rätt ofta
i dag — måttlösa beskyllningar som
under debatten år 1959 på hösten riktades
mot Jarl Hjalmarson. Beskyllningarna
var i mycket stor utsträckning felaktiga
och överdrivna, och de föranledde
en dagslång debatt, där uppfattning
stod mot uppfattning. Det finns
ingen anledning att nu ta upp den debatten
igen — på den punkten tror jag
att utrikesministern delar min mening.
Men oavsett om beskyllningarna mot
Jarl Hjalmarson var riktiga eller inte,
måste väl ändå den allmänna grundsyn
på hur man skall uppträda i utri -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

kespolitiska frågor i Sverige, som regeringen
då gav uttryck för genom statsministern
och den dåvarande utrikesministern,
ha allmängiltighet och fortfarande
ha bärkraft, alldeles oberoende
av gentemot vilken man åberopar
uttalandena. Och i dessa uttalanden
sägs det klart ifrån, att vi inte skall
starkt engagera oss på den ena sidan
i den politiska striden, att vi inte skall
lidelsefullt och konstant ta parti för
den ena sidan, »ett starkt engagemang,
ensidigt inriktat, är ur en annan synpunkt
förenat med olägenheter och risker».
---»Måttlösa angrepp av in flytelserika

politiker mot andra staters
politik motverkar den neutralitetspolitik
som vi officiellt ansluter oss till.»

Den grundsynen är fortfarande fullt
bärande och giltig.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Bakgrunden till denna
debatt är ju den folkvrede som går över
världen mot Förenta staternas utrotningskrig
i Vietnam. Man kan försöka
att begränsa och stänga in denna folkvrede
med olika manipulationer, men
man kommer aldrig att lyckas. Alla partier
måste nu ta hänsyn till denna opinion.
Några gör det med glädje, andra
motvilligt. Det är inte länge sedan vi
hade utrikesdebatter här i riksdagen
när högerns och folkpartiets främsta
talesmän inte hade ett ord att säga om
kriget i Vietnam. I dag kan de inte
längre tiga; nu kräver de måtta och
objektivitet.

Vi ser hela tiden hur dessa partier
försöker föra över debatten till något
annat än de verkliga frågorna. Så fort
Lyndon B. Johnson rynkar på näsan
angriper man den svenska regeringen
med kriget i Vietnam som utgångspunkt.
Och man har mage att påstå att detta
sker av omtanke om neutralitetspolitiken.
En morgontidning i Stockholm —■
borgerlig, det finns ju inga andra —•
går så långt som att påstå att det skulle

stå i strid mot neutraliteten att upp
rätta diplomatiska förbindelser med
Nordvietnam. Allt som den nuvarande
amerikanske presidenten ogillar strider
tydligen enligt högerns och folkpartiets
uppfattning mot neutralitetspolitiken.
Deras inställning är inte endast avslöjande,
den är utomordentligt farlig för
vårt land.

Det är med dessa partier som socialdemokratin
efter mötet i utrikesnämnden
förklarat sig vara i huvudsak
enig i vietnamfrågan. Vill utrikesministern
verkligen i dag stå för den
förklaringen?

Jag vill klart säga ifrån att vi inte kan
acceptera allt i regeringens politik i
förhållande till kriget i Vietnam. Vi
är kritiska mot den på flera punkter.
Sverige är alltjämt i flera avseenden
ett stöd för den amerikanska upprustningen
och krigföringen. Det är inte
det förhållandet att en regeringsmedlem
sent omsider gått med i en vietnamdemonstration
som strider mot neutralitetspolitiken.
Det är andra omständigheter
som gynnar Förenta staterna, inte
dess motståndare.

Vårt land är indraget i en rad relationer
som objektivt sett innebär ett
stöd för Förenta staterna och dess imperialistiska
system. Men denna politik
är också en följd av konkreta beslut
och kan omedelbart förändras. Vad det
gäller är bl. a. följande, som vi kritiserat:
att Flygmotor säljer delar till
flygplansmotorer till USA och därmed
ökar den amerikanska rustningsindustrins
kapacitet, att SAAB och flygvapnet
förbättrar ett amerikanskt robotsystem
varvid USA:s flygvapen får disponera
förbättringarna, att Sentab bygger
vägar i Thailand, finansierade av
världsbanken där också Sverige är medlem,
vägar som av allt att döma ingår
i amerikanska militära förberedelser,
att svenska forskare arbetar för pengar
från USA:s militära apparat, pengar
som inte givits ut för våra vackra blåa
ögons skull. Och hur är det med den

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

svenska valutapolitiken? Ger inte Sverige
i verkligheten krediter till Förenta
staternas utrotningskrig i Vietnam?

Alla de företeelser jag här räknat upp
utgör ett stöd för folkmordet i Vietnam.
Kan vi då påstå att vi ens är neutrala?

Herr talman! Jag uppskattar herr
Palmes tal på Sergels torg. Det fanns
också många utmärkta uttalanden i utrikesministerns
andra anförande här i
dag om FNL och förhållandena i Nordvietnam.
Vi har emellertid bara kritik
till övers för folkpartiets och högerns
agerande. Det finns också uttalanden
om Vietnam i regeringsdeklarationen
som jag instämmer i. Kravet på amerikanskt
bombstopp är grundläggande.
Men det måste samtidigt sägas att regeringens
krav är otillräckliga. Regeringsdeklarationen
ställer inte kravet att
USA omedelbart och villkorslöst skall
dra bort sina trupper från Vietnam.
Varför vill inte regeringen instämma
i detta krav, herr utrikesminister? Ni
måste ändå inse att det inte finns någon
annan lösning på den s. k. vietnamfrågan.
Det handlar ju om ett lands frihet
och självständighet, och den är inte
vunnen förrän de främmande trupperna
är borta.

Att utrikesministern besvarar denna
fråga är desto mera nödvändigt efter
herr Wedéns anförande. Förutom alla
citaten från en amerikansk presidentkandidat
innehöll dennes tal påståendet
att regeringen anser en omedelbar,
ensidig och villkorslös amerikansk reträtt
från Vietnam vara olämplig och
oriktig. Stämmer verkligen detta påstående
om den ståndpunkt som regeringen
har intagit i utrikesnämnden?
Jag tror det är mycket värdefullt för
den fortsatta debatten att denna fråga
blir helt klarlagd.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag förvånades över
herr Wedéns andra bekännelse under
debatten här i dag, nämligen att han

Utrikes- och handelspolitisk debatt

inte hade uppmärksammat vad vi ifrån
regeringens sida och vad jag själv har
sagt beträffande Sveriges och Finlands
neutralitet och Danmarks och Norges
NATO-tillhörighet och vad det har inneburit
för balansen här i Norden.
Eftersom jag sedan gammalt känner till
att herr Wedén har särskilt intresserat
sig för utrikespolitik, är det för mig
så mycket mera överraskande att han
inte har lagt märke till detta, som vi
för resten, det är jag nästan övertygad
om, också framhävt i regeringsdeklarationer
som tidigare har avgetts här i
riksdagen. Nu anser han sig emellertid
kunna vara tillfredsställd, men jag förvånar
mig över att han inte varit det
långt tidigare.

När vi sedan kommer tillbaka till beskrivningen
av förhållandena i Vietnam,
skall jag gärna medge att det var
svårt att följa med i herr Wedéns vindeltrappa.
Det var svårt att avgöra vad
som var hans mening eller vad som
var Robert Kennedys, därför att herr
Wedén så ofta hänvisade till denne.
Men när jag gör gällande, att vi inte kan
tala om en hänsynslös diktatur i Nordvietnam
i de termer som herr Wedén
använde, kan det inte hjälpas om detta
även strider mot Robert Kennedys
uppfattning. Vem som helst måste nämligen
inse att en regering, som sätter
praktiskt taget hela folket i vapen,
måste ha folkets förtroende. I annat
fall skulle regeringen inte ha vågat dela
ut dessa vapen. Tänk er bara om Sydvietnams
regering skulle göra detsamma,
vad som då skulle hända. Vi har
kunnat lyssna till en amerikansk general
som har bett Gud bevara sig för
realiserandet av ett förslag av marskalk
eller general Ky om att man skulle dela
ut vapen till Sydvietnams befolkning.
Den amerikanske generalen sade, att
de kommer att skjuta sig själva och de
kommer framför allt att skjuta på oss,
och det ville han av förklarliga skäl
inte vara med om.

Det är därför min slutsats är, att

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

den beskrivning som herr Wedén här
gav av förhållandena i Nordvietnam
inte kan stå i överensstämmelse med
verkligheten, lika väl som jag är fast
övertygad om att i samma ögonblick
som amerikanerna skulle dra tillbaka
sina trupper från Sydvietnam skulle
Saigon-regeringens saga vara all. Möjligt
är att herr Wedén har en annan
uppfattning, men i så fall tror jag att
han är verklighetsfrämmande i sina
bedömningar.

Vidare var det frågan om munkavlen.
Jag sade att jag kan inte tro, att
den amerikanska regeringen vill sätta
munkavle på den svenska opinionen,
därför att det skulle strida mot USA:s
gamla demokratiska traditioner, och
jag står fast vid denna övertygelse.
Men det förefaller som om herrarna har
dragit en motsatt slutsats, eftersom de,
sedan den amerikanska ambassadören
hemkallats för konsultationer, omedelbart
rusade ut och förklarade, att man
kraftigt måste reagera mot vad statsrådet
Palme hade sagt.

Vad måste min slutsats bli av detta
handlande av oppositionsledarna? Jo,
slutsatsen måste bli den att de önskade
släta över vad som förekommit för att
på så sätt behaga den amerikanska administrationen.
Herr Bohman medgav
att läget var ytterst besvärande, och det
kan jag hålla med honom om. Jag tycker
att det borde kännas besvärande
efter det att supermakten, som jag uttryckte
det, hade höjt ögonbrynet. Detta
kunde nämligen ge intryck av att vi
darrade på manschetten efter att tidigare
ha ställt oss bakom regeringens
syn på den amerikanska politiken i
Vietnam, vilken syn vi ingalunda är
ensamma om. Den delas av en stor de!
av världsopinionen liksom också av en
stor del av Förenta staternas egen
opinion.

Beträffande herr Wedéns fråga till
mig om de amerikanska truppernas tillbakadragande
anser jag att ett sådant
tillbakadragande bör komma till stånd.

Men uppriktigt sagt, och här riktar jag
mig också till herr Hermansson, tror
jag inte att det kan ske innan förhandlingarna
inletts. Jag skulle inte alls bli
överraskad om nordvietnameserna har
en liknande uppfattning. Resultatet
måste emellertid bli detsamma, nämligen
att Vietnam skall befrias från
främmande trupper, något som också
Lyndon Johnson själv förklarat i den
s. k. Manilla-deklarationen. Han sade
inte direkt när det skulle äga rum men
hans åsikt den gången var, att Vietnam
bör befrias från främmande trupper.

Här kan det också synas som om de
båda motparternas meningar i viss mån
sammanfaller men som om man tvistar
om tillvägagångssättet. Med denna utgångspunkt
anser jag personligen att
det skulle vara betydelsefullt för uppnåendet
av en fredlig lösning, om personlig
kontakt kunde upprättas mellan
de stridande parterna.

Jag tycker att det är ledsamt att herr
Hjalmarson skall dras in i denna diskussion
men hävdar fortfarande, att
det då gällde väsentliga ting för vår
neutralitetspolitik varvid också Sveriges
egen säkerhet berördes. Som exempel
kan nämnas hans funderingar om
befästandet av Bornholm tillsammans
med NATO-makterna och detta att vårt
vapensystem skulle inordnas i västmakternas,
vilket ju på ett avgörande
sätt satte vår neutralitetsposition i fara.
Detta är någonting helt annat än att
uttala sig om exempelvis regimen i
Grekland, som också herr Bohman
gjort, och kriget i Vietnam. Härvidlag
har vi långt större frihet att uttala oss
än när det gäller våra egna omedelbara
neutralitetspolitiska intressen.

Sedan är det en sak som jag inte kan
förbigå, nämligen herrarnas uppträdande
i utrikesnämnden efter det att denna
fråga sent omsider tagits upp. Före utrikesnämndens
sammanträde var herr
Holmberg en de stora tidningsrubrikernas
man, och det Kartago han ständigt
ville förstöra var en medlem av

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

svenska regeringen. Men vad skedde
sedan vid utrikesnämndens sammanträde?
Eftersom herrarna så ofta har
återgivit vad som inträffade där skall
jag också drista mig att tala om vad
herr Holmberg då sade. Jag tror inte att
jag därigenom gör mig skyldig till något
större brott mot sekretessen.

Herr Holmberg sade att de samtal
som förts med den amerikanske ambassadören
bara är slutet på en längre utvecklingskedja
i Sverige, som sträcker
sig över ett par år. Och den utvecklingskedjan
måste man nog ha i minnet
för att kunna bedöma om några åtgärder,
och i så fall vilka, bör vidtas för
att lugna ner den stämning som nu har
uppstått, en stämning som även involverar
en diskussion om Sveriges neutralitetspolitik.

Den gången var det alltså inte fråga
om Sergels torg-talet utan om en utvecklingskedja
av uttalanden som hade
förorsakat den amerikanska reaktionen
— och det är ungefär vad vi tidigare
sagt.

Men herr Holmberg gick vidare och
sade att han gärna ville förklara litet
hur han såg på denna utveckling.
Uppenbarligen har det under lång tid
gradvis inträffat en skärpning av uttalanden
i Sverige mot vietnamkriget
både i press och andra massmedia men
även från politiska podier i landet, sade
herr Holmberg. Skärpningen har i stort
sett gått i takt med eskaleringen av kriget
i Vietnam, tilläde han.

Ja, jag anser det vara en riktig beskrivning.
Men den stred ju helt mot de
yviga uttalanden som herr Holmberg
hade gjort dagen innan. När man i utrikesnämnden
lyssnade till herr Holmberg,
där det inte var fråga om att
vända sig till offentligheten, utan där
vi skulle reda ut begreppen och motsättningarna
mellan regeringen och oppositionen,
fick man det intrycket att
hans uttalanden i pressen och på möten
dagarna innan — och för övrigt samma
dag som utrikesnämnden sammanträd -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

de — inte var någonting annat än flyktiga
trumpetstötar som dog bort lika
hastigt som de tillkommit. Men nu, en
tid efteråt, när oppositionen tycks ha
samlat sig på nytt tar man åter upp
kravet att regeringens ledamöter skall
avgå i anledning av vad som skedde när
den amerikanske ambassadören hemkallades.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill upprepa att beskyllningarna
mot Jarl Hjalmarson är
lika felaktiga och överdrivna i dag som
de var 1959. Jag upprepar också att
den allmänna grundsynen på hur vi
skall uppträda här hemma i utrikespolitiska
frågor, den grundsyn som regeringen
gav uttryck för 1959, borde
vara gällande också den dag som i dag
är. Men den uppfattningen har tydligen
inte utrikesministern.

Denna grundsyn hindrar oss emellertid
inte från att reagera. Vi har rätt att
och skall reagera mot missförhållanden
utomlands. Frågan är bara hur man gör
det, och det är det som debatten i dag
gäller.

Utrikesministern återgav vidare delar
av utrikesnämndens protokoll. Jag har
kanske fel, men jag har hittills alltid
trott att protokollen är hemliga. År det
en ny konstitutionell praxis som utrikesministern
nu söker införa, så kanske
vi kan få klart besked på den
punkten.

Yngve Holmberg skulle egentligen
svara för sig själv, men det kan han
inte göra, eftersom han ännu så länge
inte är ledamot av denna kammare.
Enligt min minnesbild av vad som förekom
på utrikesnämnden satte han in
Sergels torg-talet i dess sammanhang
med den utveckling på vilken talet utgjorde
kulmen.

Utrikesministern upprepar fortfarande
kritiken mot oss för att vi skulle ha
gått ut i debatten först när en av supermakterna
— som det så vackert heter

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

— vidtog sin åtgärd. Jag har redan
talat om för utrikesministern att detta
är en felaktig historieskrivning. Men
den omständigheten att Förenta staterna
reagerar och visar att man tagit det
som händer i vårt land på allvar, kan
väl inte få hindra oss från att reagera
mot något som vi tycker är felaktigt.
Det vore ju fullständigt groteskt om uttryck
för oro från en utländsk makt
skulle förhindra oss i oppositionen från
att framföra kritik mot regeringens
företrädare. Något sådant kan väl inte
heller vara utrikesministerns åsikt.

Jag har kritiserat FNL:s program.
Visst innehåller det överdrifter ■—■ det
ligger väl i sådana programs natur. Men
det har helt och hållet samma uppbyggnad
som de kommunistiska manifesten
i andra delar av världen. Man
gör gällande att Förenta staterna är
vårt folks och hela mänsklighetens
fiende nummer ett. Man vill samla folken
i alla världsdelar till kamp mot
imperialism, kolonialism och neokolonialism.
Man vill eliminera alla USA:s
militärbaser i främmande länder och
kräver ingrepp mot imperialismens
aggressiva förberedelser. En rörelse
som har denna målsättning har naturligtvis
rätt att skriva in dem i sitt program,
om den anser att detta är riktigt.

Vad som är fel det är att den svenska
regeringens representanter solidariserar
sig med en rörelse, som har dessa punkter
på sitt program, utan att på något
sätt ta avstånd från dem, och samtidigt
tar ställning mot Förenta staterna. Det
är detta handlingssätt som vi har angripit.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle egentligen ha
anledning att bli indignerad mot utrikesministern,
eftersom han polemiserar
mot åsikter som jag inte givit uttryck
för och yttranden som jag inte
har fällt. Men av någon anledning har
jag svårt att bli det, eftersom det nästan

syns på honom att han förstår att jag
förstår att det är något fel på hans sätt
att polemisera.

Herr talman! Det tjänar inte mycket
till att fortsätta diskussionen om vad
som är hänsynslös diktatur eller inte.
Jag kan bara konstatera att man måste
ställa ganska stora krav på vad som inte
är hänsynslöst, om man skall acceptera
vad som har förekommit i den nordvietnamesiska
regimens och i FNL:s
historia. I denna har det naturligtvis
förekommit åtskilliga hänsynslösheter.
Det är den ensidiga framställningen som
jag i detta fall har reagerat mot.

Herr talman! Jag har ett behov av att
deklarera att jag aldrig i hela denna
ledsamma affär velat lägga något särskilt
stort ansvar på statsrådet Palme.
Jag har velat lägga det övervägande
ansvaret på utrikesministern, eftersom
det är han som bör bära detta, och det
är det ansvaret som vi nu diskuterar.
Jag har därför bland annat tillåtit mig
att konstatera att utsikterna att verkligen
uppnå ett resultat i den förmedlande
verksamhet, som utrikesministern så
ofta framhållit att vi på svenskt håll har
möjlighet att bedriva, naturligtvis måste
ha försämrats.

Vad skulle på lång sikt kunna betraktas
som ett gott resultat i Vietnam? Ja,
det är naturligtvis att man kan komma
ifrån valet mellan å ena sidan Saigonjuntornas
korrumperade diktatur, å
andra sidan en utveckling som skulle
kunna leda till en annan diktatur. Det
väsentliga är att främja utsikterna till
en spirande demokrati i Vietnam.

Jag delar uppfattningen, herr talman,
att det viktiga är att få slut på vietnamkriget,
och jag tror att sådana kontakter
som jag här nu för tredje gången talar
om mellan amerikanarna och FNL kan
erbjuda en kompromissmöjlighet som
även skulle ge utsikter till en sådan
spirande demokrati. Det viktiga är att
komma ur kriget. Och då vill jag säga
att även om vårt inflytande, vår betydelse,
är ringa, så har det ansvar som

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

utrikesministern och hela regeringen
bär icke förvaltats på ett riktigt sätt.

Jag konstaterar till sist, herr talman,
att när det gäller den kamp för vidgad
frihet, för medborgerliga rättigheter,
för möjligheter att ge uttryck för vad
man känner inom sig som nu pågår i
Prag — och med sämre utsikter i
Warszawa — så har den svenska utrikesministern,
fastän han nu talat
många gånger, inte haft någonting annat
än tystnad.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Man kan ju inte hinna
med allt, men för att det inte skall bli
några missförstånd vill jag säga att när
det gäller den liberalisering, den utveckling
som äger rum i Östeuropa, så
hälsar vi den med tillfredsställelse. Därvidlag
finns det inga delade meningar.

När herr Wedén frågar mig varför
den svenska regeringen inte har reagerat
i andra sammanhang inför händelser
i öst kan jag hänvisa till regeringens
reaktion inför händelserna i Tjeckoslovakien
1948, till regeringens reaktion
inför händelserna i Ungern 1956 och till
våra uttalanden inför upprättandet av
Berlinmuren. Vi sade klart och tydligt
ifrån. Men det är inte dessa ting som är
aktuella i dag — i dag är det fråga om
kriget i Vietnam, och då är det vår
skyldighet att reagera inför händelseförloppet
där likaväl som vi av naturliga
skäl reagerat inför händelseförlopp
i de östeuropeiska staterna. — Efter
detta uttalande tycker jag inte att herr
Wedén behöver sväva i tvivelsmål om
vår uppfattning.

Så till herr Bohman! Han säger att
beskyllningarna mot herr Hjalmarson
är överdrivna. Ja, jag har bara hänvisat
till vad som skett i sammanhanget;
sedan må herr Bohman anse att de
tankegångar som herr Hjalmarson den
gången förde fram stod i överensstämmelse
med vår neutralitet. Vi ansåg att

Utrikes- och handelspolitisk debatt

de inte gjorde det, och regeringen måste
i den svenska säkerhetens intresse säga
ifrån för att man inte skulle tro att vi
var på väg att glida in i den ena av de
två militärallianserna. Och det är en
stor skillnad — jag framhärdar i detta
påstående — mellan vad vi den gången
diskuterade ur svensk säkerhetssynpunkt
och det som vi diskuterar i dag.

Herr Bohman säger: Vi har väl rätt
att reagera. Ja, naturligtvis — det är
ingenting som jag förmenat herr Bohman
eller någon annan. Men herr Bohman
säger vidare: Vi reagerade när vi
märkte att amerikanarna tog detta på
allvar. — Jag säger: Visst har ni rätt
att reagera även när ni märker att amerikanarna
tar den svenska reaktionen
på allvar! Men vad jag har fäst mig vid
är att ni enligt min mening inte reagerade
vid rätt tidpunkt. Det hade varit
bättre om ni reagerat lika bestämt innan
den amerikanska reaktionen kom. Detta
medgav ju även herr Bohman, då han
sade att det var besvärande att reagera
efter det att den amerikanske ambassadören
hade hemkallats. Då måste det väl
ändå ligga någonting i vad jag säger att
det ur er egen och Sveriges synpunkt
hade varit bättre, om ni vid en tidigare
tidpunkt hade uppträtt så bestämt som
ni gjorde senare. Då hade ni nämligen
inte gett intrycket av att det skedde
under tryck, som man nu skulle kunna
misstänka.

Jag vill ytterligare en gång understryka
att den svenska regeringen inte
solidariserar sig med någon av de stridande
parterna på det sättet att vi obetingat
ställer oss på den ena sidan. Vi
försöker endast ge en objektiv beskrivning
av vad som inträffar i Vietnam,
och som skall kunna läggas till grund
för vår bedömning av hur fred skall
kunna uppnås. Uppgifterna som vi stöder
oss på är bestyrkta genom våra
egna iakttagelser, nämligen att Nordvietnams
regering har folket bakom sig.
Å andra sidan finns Saigon-regeringen,
som herr Wedén i sitt senaste anföran -

3 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 1

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

de kritiserade som en korrumperad
diktatur.

(Herr Wedén: Det gjorde jag från
början!)

Så mycket bättre i så fall. Då kan
kanske också herr Wedén komma att
beskyllas för att ge en ensidig bild, såsom
han har beskyllt oss för att göra.
Vad jag vill ha sagt är att jag lämnat en
objektiv beskrivning av förhållandena
i Vietnam, som inte har bestritts av någon
under denna debatt. Om Nordvietnams
regering inte hade folket bakom
sig, skulle den inte våga sätta ett helt
folk i vapen. Till detta kan jag lägga
herr Wedéns påstående att Saigon-regeringen
är korrumperad.

Är det då inte riktigt att vi, med utgångspunkt
från dessa iakttagelser, säger
att det nu tillkommer Förenta staterna
— såsom de sagt sig önska — att
söka få till stånd en politisk lösning av
konflikten och inte en militär sådan?
Om man säger det, ställer man sig på
fredens sida och det är just var den
svenska regeringen gjort.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BOHMAN (h), som yttrade:

Herr talman! Utrikesministern vet att
varken herr Wedén eller jag nu har
rätt att replikera.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Utrikesministern gav
inte något tillfredsställande svar på min
fråga huruvida herr Wedéns påstående
var riktigt, att regeringen anser en ensidig
och villkorslös amerikansk reträtt
från Vietnam i nuvarande läge vara
olämplig och oriktig. Att diskutera när
ett amerikanskt tillbakadragande kan
tänkas ske är ju eu helt annan sak.

I regeringsanförandet har frågan om
den svenska neutralitetspolitiken tagits
upp. Det sägs där att Sveriges neutralitet
inte är någon åsiktsneutralitet. Det

är helt riktigt. Jag har velat vidga denna
diskussion och även ta upp frågan
om vår handlingsneutralitet. Regeringen
kritiserar i ord Förenta staternas
krig i Vietnam och det är bra. Men
Sverige företar samtidigt en rad handlingar,
som i verkligheten är ett stöd
för Lyndon B. Johnsons krig. Trots att
vissa framsteg har skett i förbindelserna
med Demokratiska republiken Vietnam
vägrar regering och riksdag alltjämt
att erkänna denna stat.

På samma egendomliga sätt förhåller
sig regeringen också till mer närbelägna
stater som Tyska Demokratiska Republiken.
Man har länge fruktat vad
Bonn skall säga vid ett erkännande.
Men, herr utrikesminister, i en tid när
Västtysklands förbundskansler vill upprätta
en handelsrepresentation i Östberlin
och när dess utrikesminister vill
erkänna Oder—Neisse-gränsen borde
väl Sverige akta sig, så att det inte
blir »mer konungsligt än konungen
själv». Kan man vänta något initiativ
av regeringen när det gäller dessa erkännandefrågor
?

Vårt parti står — det har vi upprepade
gånger deklarerat — helt på
regeringens sida när det gäller att slå
tillbaka attackerna från högern och
folkpartiet. Herr Holmbergs krav att
statsråd skall påläggas munkorg är så
reaktionärt och oförskämt att det inte
behöver kommenteras. Jag förstår herr
Hedlunds tvekan att för närvarande inträda
i en borgerlig regering. Herr
Hedlund vill ju knappast vara med ens
i denna debatt, och det kan jag också
begripa. Däremot kan jag inte förstå
att regeringen skall behöva be om ursäkt
därför att ett statsråd går i en
demonstration tillsammans med en representant
för det tappra folk, vars
kamp vi solidariserar oss med. Flera
statsråd och riksdagsmän borde i stället
delta i vietnamdemonstrationer. Detta
tycker vi är en självklar sak på
samma sätt som det var självklart att
riksdagen skulle hylla Andreas Papan -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

dreou som representant för det grekiska
folket.

Den s. k. guldkrisen har debatterats
mycket i radio, TV och press, men det
avgörande har man sagt mycket litet
om. Förenta staterna skulle inte ha
dessa svåra betalningsproblem, om de
inte förde krig i Vietnam. Vårt land
får inte hjälpa USA att fortsätta kriget
vare sig genom krediter eller genom
vissa leveranser. Det står i strid såväl
mot neutraliteten som mot våra ideal
om fred och nationell självständighet.

Mänskligheten står i dag inför två
helt avgörande problem: att göra slut
på folkmordet i Vietnam, som bedrivs
av Förenta staternas regering och dess
trupper, och att göra slut på världssvälten,
som sammanhänger med de
villkor, i vilka många folk så länge
hållits kvar av inhemska och utländska
förtryckare. Båda dessa problem har
att göra med de förtryckta folkens
kamp för nationell och social frihet.
Det är ställningstagandet i denna kamp
som är vattendelaren mellan framstegsvänliga
och reaktionära krafter. Striden
gäller att bryta imperialismens herravälde.

Då jag talar om kamp mot imperialismen
är motiveringen att detta system
innebär utplundring, erövring och
krig. Herr Bohman citerade tidigare
FNL:s program och nämnde två punkter,
som han ansåg särskilt anmärkningsvärda,
nämligen för det första att
man uttalar sig för stöd åt nationella
och sociala befrielserörelser och för det
andra att man kräver kamp mot imperialismen.
Jag förstår att högern inte
gillar dessa krav; den är anhängare av
imperialismen och dess förtrvckarpolitik.
Men det är falskt när herr Bohman
påstår att dessa krav är uttryck
för »kommunistiska erövringsplaner»,
som han uttryckte sig. Jag tror så pass
väl om herr Bohman att kanske t. o. m.
han, om han levde i Vietnam, skulle
vara anhängare av kamp mot den amerikanska
imperialismen. Frihet för Viet -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

nams folk kan nämligen inte vinnas
på något annat sätt.

Vid den internationella handelskonferens
som pågår i New Delhi lär det
cirkulera en ny uttolkning av förkortningen
UNCTAD, som uttrycker en
stämning av pessimism hos u-ländernas
representanter. Malisen säger att dessa
bokstäver betyder »under no circumstances
take any decisions», d. v. s. »under
inga omständigheter fatta några beslut».
Jag hoppas att en sådan tolkning
skall visa sig oberättigad. Meddelandena
från konferensen tillåter för tillfället
inga definitiva slutsatser. Kanske kan
handelsministern här i debatten ge en
mera optimistisk värdering av konferensen
än den som just nu är vanlig
i tidningsspalterna.

Oavsett vilka resultaten av handelskonferensen
blir, måste Sverige enligt
vår uppfattning vidta åtgärder som kan
underlätta en ökning av u-ländernas
handel och en förbättring av betalningen
för deras produkter. Det borde inte
vara omöjligt att uppställa bestämda
mål för importen av råvaror och färdigvaror
från u-länderna. Vi bör själva,
om intet internationellt system omedelbart
upprättas, medge tullfrihet för
u-ländernas industrivaror. Dessa länders
marknadsföring av sina varor i
Sverige måste underlättas och hela handelsutbytet
stimuleras genom informationsverksamhet.
På flera områden
framställer vi nu här i Sverige varor
som med fördel skulle kunna köpas i
dessa länder. Hur länge skall vi t. ex.
fortsätta att producera socker till mycket
höga kostnader, när rörsocker kan
köpas utomlands och arbetskraften bättre
behövs till andra uppgifter här i landet? Herr

Wedén uttalade sig i sitt anförande
positivt om att avskaffa tullar
på olika råvaror som importeras från
u-länderna. Men jag måste ställa frågan:
Varför talade och röstade då så sent
som i höstas folkpartiets representanter
här i riksdagen mot den kommu -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

nistiska motionen om att helt avskaffa
tullen på kaffe och kakaoprodukter?
Antingen måste folkpartiets ståndpunkt
ha ändrats mycket hastigt, eller också
har man svårt att konsekvent hålla fast
vid den.

Vad som sägs i regeringsdeklarationen
om betydelsen av ökad handel med
de socialistiska staterna kan jag helt
instämma i. Handeln med dessa är nu
onaturligt liten. Jag vet att det finns
svårigheter, men man bör också inse
hur våra myndigheter och företag själva
medverkat till dessa genom att under
det kalla krigets dagar anpassa sin
handelspolitik till Förenta staternas
blockadkrav. Detta skildras utförligt i
en doktorsavhandling, på vilken Gunnar
Adler-Karlsson i morgon disputerar
vid Stockholms universitet. Ett företag
som SKF — Svenska kullagerfabriken
— följde relativt strikt de amerikanska
reglerna och vägrade att ta
emot order från Östeuropa. Det är inget
tvivel om att blockadpolitiken under
denna tid höll den svenska östhandeln
nere. Det hördes emellertid inga klagomål
från de borgerliga partierna om
brott mot neutralitetspolitiken vid det
tillfället!

Det är utmärkt om det nordiska samarbetet
ytterligare kan utvecklas. Vi har
i flera debatter här i riksdagen talat
för ett ökat samarbete inom Norden
på det ekonomiska området. Det måste
vara riktigt att slopa alla handelshinder
och betrakta Norden som en ekonomisk
enhet. Men vi är däremot inte överens
om att detta nordiska samarbete skulle
betraktas som ett steg mot och ett medel
för inträde i västeuropeiska gemenskapen
EEC. Där kvarstår alla våra reservationer.
Vår linje är densamma som
förut, nämligen att de nordiska länderna
borde begränsa sig till att söka
få ett handelsavtal med EEC och på
den vägen lösa dessa handelsproblem.

Apropå Norden, så är det ett anmärkningsvärt
uttalande som görs i regeringsdeklarationen
när man där sä -

ger: »Sveriges neutralitet har i förening
med den utrikespolitik som bedrivs i
våra nordiska grannländer, bidragit till
att i Nordeuropa skapa ett slags politisk
balans---».

Vi skall självfallet inte lägga oss i
utformningen av Norges och Danmarks
politik, men jag tror att det just därför
skulle vara fel av den svenska regeringen
att uttala sig på ett sådant sätt,
att det i Norge och Danmark kan uppfattas
som ett förord för dessa länders
fortsatta engagemang i Atlantpakten.
Det skulle vara bra, om regeringen gjorde
ett klarläggande uttalande på denna
punkt. Från svensk intressesynpunkt
anser vi att ett samlat neutralt Norden
skulle vara det bästa alternativet.

Herr talman! En fri världshandel är
ett livsintresse för Sverige, sägs det i
regeringsdeklarationen. Man kan instämma
i den satsen med reservationen,
att u-länderna måste ha rätt att
skydda sina industrier. Men om detta
är regeringens utgångspunkt, är det då
inte på tiden att söka lyfta sig ur den
mycket begränsade lösning som den
västeuropeiska gemenskapen innebär?
Integrationsprocessen är ofrånkomlig,
men EEC är en skapelse som motsvarar
intressena enbart hos storfinansen
i några västeuropeiska stater. Vi måste
finna nya former för en bred europeisk
samverkan och en bred världsomfattande
samverkan för att lösa handelsfrågorna
i enlighet med folkets intresse.

I regeringsdeklarationen erinras om
det ökade intresset för internationella
problem i vårt land. Det är emellertid
inget speciellt för Sverige. I land efter
land ser vi hur framför allt ungdomen
blir alltmera vaken för världens orättvisor
och vill göra något för att avskaffa
dem. Grunden för denna aktivisering
är den alltmera tillspetsade motsättningen
mellan de utplundrade folkens
nationella och sociala befrielsekamp
och imperialismens försök att slå
ned revolterna och bevara det gamla
systemet av exploatering. Denna världs -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

omspännande kamp påverkar som jag
redan påpekat även vårt land -— vi är
med eller mot vår vilja indragna i den.

Det är detta som reser vissa problem
för neutralitetspolitiken. Man kan ge en
formel som regeringens talesman har
gjort här, men det löser inte frågorna.
Problemet är följande: Det pågår en
förbittrad kamp mellan förtryckare och
förtryckta, i Vietnam, i Sydafrika, i
Rhodesia, i Latinamerika. Sverige tillhör
de rika kapitalistiska staterna. Vi
är indragna i det imperialistiska systemet,
i ett nät av förbindelser. Alla åtgärder
blir i verkligheten ståndpunktstaganden.
Om Sverige fortsätter med
vissa bestämda förbindelser inom det
kapitalistiska blocket, är det att ta
ståndpunkt. Om Sverige ger direkt stöd
åt de nationella och sociala befrielserörelserna,
är det att ta ståndpunkt.
Hur skall riktiga och nödvändiga ståndpunktstaganden
förenas med neutralitetspolitiken?
Denna fråga är inte utredd
i regeringsdeklarationen.

Man kan kanske invända att det inte
går att hitta en generell lösning, att man
måste manövrera sig fram genom problemkomplexen
ett och ett. Målsättningen
måste väl för ett land med Sveriges
sociala struktur och politiska ideal
vara att stödja befrielserörelserna i
deras kamp för nationell och social
frihet. Detta bör gå att förena med
en form av neutralitetspolitik, men kanske
en mera aktiv neutralitet än som
tidigare förekommit.

Exemplen i samband med Förenta
staternas krig mot Vietnam visar problematiken.
Men detta är bara ett fall
av många som kommer att bli aktuella
under de närmaste åren. Det sannolika
är att Förenta staterna kommer att vara
den agerande parten på den imperialistiska
sidan i dessa fall, de må nu inträffa
i Sydamerika eller annorstädes.
Och då blir det hela tiden en bedömningsfråga
vilka former av handel m. in.
som kan anses förenliga med en sådan
neutralitetspolitik. Jag nämnde i ett ti -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

digare inlägg mycket kort några fall
som gäller de svenska förbindelserna
med USA och därmed vietnamkriget.
Jag tror att det är av intresse att gå
litet mera utförligt in på dem.

Svensk flygmotor i Trollhättan har
levererat vissa delar till en flygmotor
tillverkad av en firma i USA. Det sägs
att denna motor används i civila flygplan
och att de svenska leveranserna
således skulle vara av civil karaktär.
Men självklart är att dessa leveranser
utökar den amerikanska flygindustrins
kapacitet och således underlättar upprustningen
för detta krigförande land.
Är sådana försäljningar förenliga med
neutralitetspolitiken?

Svenska entreprenad AB, Sentab, svarar
i samarbete med en italiensk firma
för ett stort vägprojekt i Thailand. Såväl
i amerikansk som i svensk press
har det sagts att dessa vägbyggen ingår
i en stor strategisk amerikansk plan för
att göra Thailand till en militärbas. Är
sådan svensk verksamhet förenlig med
neutralitetsp olitiken ?

Sverige har köpt ett robotsystem —
det s. k. Falconsystemet — från USA.
Detta har förbättrats på svenska direktiv
och US Air Force får utan särskilda
ekonomiska förpliktelser fritt disponera
dessa förbättringar. Det handlar om
en jaktrobot avsedd för insats från flygplan
mot andra flygplan under luftstrid,
och det påstås att strider av den
typen förekommit endast i ringa omfattning
i Vietnam. Klart är emellertid
att dessa förbättringar utgör ett stöd
för den amerikanska upprustningen. Är
dessa affärer förenliga med neutralitetspolitiken? Fn

rad svenska forskare i .statliga
institutioner har under de senaste åren
mottagit forskningsanslag från den amerikanska
flottan, flygvapnet och armén
utan att regeringens tillstånd begärts.
Enligt uppgifter av National Science
Foundation har det amerikanska försvarsdepartementets
anslag till Sverige
följande omfattning: 1964 743 000 dol -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

lar, 1966 454 000 dollar och 1967 672 000
dollar. De totala amerikanska anslagen
till svenska forskare under dessa år är
emellertid avsevärt större.

Direktiven för denna forskning, sådana
de angivits i den amerikanska
kongressens protokoll, säger att »forskning
och experimentell utveckling som
bedrivs av utländska forskare kan stödjas
av försvarsdepartementets organ endast
när det är fastställt att detta innebär
ett klart viktigt tillmötesgående av
Förenta staternas försvarsbehov ... ».

I debatten om denna fråga har sagts
att det handlar om grundforskning och
att resultaten så småningom publiceras.
Det är emellertid ingen tvekan om att
villkoret för forskningsanslag från amerikansk
sida är att projekten är till
nytta för USA:s militära behov. Är de
förhållanden som jag här relaterat förenliga
med neutralitetspolitik?

Förenta staterna lider av en besvärlig
betalningskris. Det finns naturligtvis
olika meningar om orsaken härtill. I
en artikel i London Times häromdagen
skriver emellertid dess Washingtonkorrespondent:
»Vad som inte kan bestridas
är den kostnad kriget i Vietnam
utgör för den amerikanska betalningsbalansen.
Denna belastning på de amerikanska
monetära reserverna har spelats
ner och undervärderas alltjämt.
Sanningen är att de ökade kostnaderna
för försvaret i utländska valutor förra
året åt upp alla ansträngningar att likvidera
betalningsunderskottet.» Artikeln
fortsätter: »Faktum kvarstår att
Förenta staterna inte skulle behöva ha
bekymmer med sin betalningsbalans om
det inte kämpade i Vietnam.»

Vad gör Sverige? .lag har förgäves
försökt få reda på utvecklingen av riksbankens
dollarreserv. Sådana uppgifter
från riksdagens bank meddelas inte
riksdagens upplysningstjänst. Det skulle
emellertid vara värdefullt, om någon
som sitter inne med dessa informationer
kunde ge en upplysning om i varje
fall tendensen i utvecklingen, så att vi

kan få veta huruvida Sverige ger USA
växande krediter genom sitt dollarinnehav.

En sak vet vi, nämligen att riksbanken
har en överenskommelse med Federal
Reserve Bank of New York om
ömsesidiga kreditmöjligheter i form av
s. k. swaptransaktioner. Dessa har utökats
från 100 miljoner till 200 miljoner
dollar under förra året. Är avsikten
att de överläggningar, som nästa
vecka skall äga rum här i Stockholm
med bl. a. amerikanskt deltagande, skall
leda till nya krediter för USA? Är vår
valutapolitik alltså förenlig med neutralitetspolitiken
?

Herr talman! Det är många frågor
och många problem. Vi kommer emellertid
inte förbi dem om vi vill göra
en realistisk prövning av de aktuella
förutsättningar under vilka svensk neutralitetspolitik
skall föras. För vår del
vill vi ha en konsekvent alliansfri utrikespolitik,
vägledd av demokratiska
och socialistiska värderingar.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Det är helt naturligt
att en debatt som denna i stor utsträckning
kretsar kring vietnamfrågan, och
jag skall också ta upp den till granskning.
Därvid kommer det att bli tillfälle
för herr Bohman och herr Wedén att utnyttja
den replikrätt som de inte hade
efter utrikesministerns senaste anförande.
Innan jag kommer in på vietnamfrågan
vill jag emellertid säga ett par
saker om regeringsdeklarationen i stort.

Vi har i denna deklaration fått en
utförlig och klarläggande redogörelse
för hur regeringen ser på ett grundläggande
element i den svenska utrikespolitiken,
nämligen neutraliteten.

Det måste hälsas med tillfredsställelse,
eftersom man den senaste tiden diskuterat
Sveriges handlande i viktiga
internationella frågor. På en del håll
har man ju ifrågasatt, om ett aktivt engagemang
i internationella konfliktfrågor
är förenligt med vår neutralitet.

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

Det är riktigt att de politiska partierna
i Sveriges riksdag får tillfälle att ge till
känna var de står i fråga om vår neutralitetspolitik.

Vår aktiva neutralitetspolitik speglas
ju av vårt medlemskap i FN och våra
insatser där och inom FN-familjen i
övrigt. Det skulle vara frestande att ta
upp en hel rad av de frågor som är
aktuella därvidlag, men jag skall underlåta
att göra det. Jag skall bara säga ett
par ord om den stora världshandelskonferens
som pågår i New Delhi, den
s. k. UNCTAD-konferensen.

I denna konferens har de svenska insatserna
rönt en positiv uppmärksamhet.
Men tyvärr kan man inte, herr
talman, teckna någon nämnvärt ljus
bild av den pågående konferensen i
New Delhi, den konferens som u-länderna
hade fäst så stora förhoppningar
vid. Generalsekreteraren i konferensen
har nu sagt att man står på randen av
ett misslyckande. De rapporter som
kommit därifrån visar att det råder stor
besvikelse bland representanterna för
u-länderna över industriländernas brist
på vilja att göra någonting. Ett glädjande
undantag är de nordiska ländernas
positiva insatser, positiva ställningstaganden
och konkreta förslag, vilka hälsats
med tillfredsställelse i pressen.
Och vi kunde läsa hur vår handelsministers
anförande vid konferensens
öppnande mottogs; det fick ett utomordentligt
gensvar bland u-landsdelegaterna.

Men det är ju väldigt litet som vårt
land i detta sammanhang kan göra. Det
är de stora industristaterna som har det
verkliga ansvaret för framgång och för
misslyckanden. Stormakterna har ju
tyvärr fullt upp med egna bekymmer
just nu — detta gäller inte minst Förenta
staterna som på grund av sina engagemang
i Vietnam inte anser sig ha
möjlighet att tillmötesgå ens de mest
blygsamma kraven från u-länderna. Det
är naturligtvis mycket svårt för u-länderna
att förstå detta.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Nu bör man kanske inte misströsta;
UNCTAD-konferensen kan trots allt innebära
en början till ett nytt skede i
världshandeln. Under alla omständigheter
utgör den grunden för fortsatta
förhandlingar. Det är mycket möjligt
att själva organisationen av en sådan
jättekonferens är felaktig, och det finns
anledning att diskutera formerna för
de framtida handelskonferenserna.
Själva arbetet måste få en sådan form,
att det kan leda till bättre resultat.

Den aktivitet som vi utvecklar i Förenta
Nationerna och Förenta Nationernas
organ är ett direkt led i vår strävan
att uppnå fred och stabilitet i världen.
I detta avseende spelar den internationella
handeln en viktig roll; ökad handel
mellan länderna främjar fredsarbetet
och utvecklingen i alla länder. Det
är därför man med tillfredsställelse läser
regeringsdeklarationens rapport om
den nyorientering som ägt rum när
det gäller handeln med öststaterna. Det
är också intressant att notera den nyorientering
av den ekonomiska politiken,
som pågår i de kommuniststyrda
länderna. De tendenser till decentralisering
och ändrad syn på ekonomi och
handel som nu iakttas i dessa länder
måste innebära, att man är på väg bort
från den stelbenta byråkrati och den
brist på kostnadsanalys och marknadsanpassning
som så länge rått.

Dessa inslag var tidigare försvårande
för handelsutbytet, men nu gäller det
också att anpassa sig till de nya chanser
som denna utveckling kan innebära.
Vår handel med öststaterna är
försvinnande liten. På vissa områden är
den dock i stark ökning. Det var därför
jag menade att regeringsdeklarationen
skall hälsas med tillfredsställelse;
man ställer där i utsikt en förstärkning
av vår handelsrepresentation i
öststaterna samtidigt som man förklarar
sig vilja föreslå en mer medveten
satsning på tekniskt, ekonomiskt och
vetenskapligt samarbete med östländerna.
På detta område har ju Italien och

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Frankrike redan hunnit före oss, och
nu är det av största betydelse att vi
inte kommer på efterkälken där.

Herr talman! En diskussion om utrikespolitikens
innehåll och Sveriges
ställningstagande i de aktuella, internationella
frågorna är önskvärd av flera
skäl. En levande demokrati som vår
kräver ju ett aktivt engagemang och
ett aktivt deltagande av medborgarna i
allmänhet på alla samhällslivets områden.
Detta gäller naturligtvis såväl
utvecklingen inom vårt lands gränser,
dvs. inrikespolitiska frågor, som frågor
av internationell karaktär. Det är ett
sådant engagemang från gemene mans
sida som är en förutsättning för en djup
förankring och uppslutning kring en
viss politik. Vi kan säkert vara ense
om att den svenska utrikespolitiken har
en djup förankring hos det svenska
folket.

Jag anser det helt riktigt, som har
sagts i regeringsdeklarationen, att vår
neutralitet inte är någon åsiktsneutralitet.
Ett grundläggande element i vår
utrikespolitik är ett aktivt arbete för
fred och för alla folks självbestämmanderätt.
Ambitionen att försvara demokratin
har varit central för vårt engagemang
i internationella sammanhang.
Närhelst och varhelst demokratin
trampats ned har vi i olika former
framfört våra protester, och det är just
detta vårt handlande som har skänkt
tilltro till den svenska neutralitetspolitiken
i praktiskt taget hela världen.

Jag erinrar om att när de demokratiska
krafterna undertrycktes i Tyskland,
Italien och Spanien på 1930-talet,
så tvekade vi inte i vårt land ett ögonblick
att uttala protester och ge vår
mening till känna. Det var aldrig tal om
någon åsiktsneutralitet. På samma sätt
gav vi uttryck för vår bestörtning då
demokratin sattes ur spel i Tjeckoslovakien
i slutet av 1940-talet, och när
den ryska interventionen i Ungern ägde
rum föranledde den mycket skarpa
protester från svensk sida. Dessa aktio -

ner gjordes under mycket stor enighet,
och det förekom sannerligen ingen
åsiktsneutralitet vid dessa tillfällen. Mot
det mänskliga förtrycket i södra Afrika
har vår regering och regeringens representanter
såväl här hemma som i
internationella organ uttalat mycket
skarp kritik. Under den senaste tiden
har den grekiska militärregimens brutala
undertryckande av demokratin varit
föremål för kritik från den svenska
regeringen. Denna kritik har en stark
förankring i den svenska opinionen. Vi
visar alltså ingen åsiktsneutralitet.

Det är precis samma sak, herr talman,
med vietnamkonflikten. Kriget i
Vietnam har undan för undan utvidgats,
och de militära insatserna har blivit
allt större. Den amerikanska upptrappningen
av kriget till att omfatta
bombningar av Nordvietnam var ett
skrämmande uttryck för denna utvidgning
av konflikten. Under upptrappningen
har ansträngningarna att hejda
kriget och få till stånd förhandlingar
mellan de stridande parterna intensifierats.
Att alla dessa ansträngningar
hittills varit fåfänga har inte hindrat
att de förts fram med ökad styrka. Det
finns anledning att här påpeka och
bringa i erinran de energiska försök
som Förenta Nationernas generalsekreterare
U Thant har gjort för att få till
stånd förhandlingar, trots att vietnamkonflikten
inte står eller har stått på
FN:s dagordning.

Jämsides med upptrappningen av
kriget har också kritiken mot den amerikanska
politiken i Vietnam stegrats i
såväl USA som i Förenta Nationerna
och runt om i världen för övrigt. Det
första primärvalet i Amerikas presidentval
gav oss en föreställning om vilken
omfattning kritiken mot politiken i
Vietnam har fått inom USA. All denna
kritik, allt detta fördömande syftar ju
bara till en enda sak, nämligen att få
till stånd fred.

Inom FN kunde man vid generalförsamlingen
i höstas — som jag hade till -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

fälle att delta i — bevittna hur en övervägande
majoritet av de närvarande
medlemstaternas representanter tog
upp vietnamfrågan. Av de 109 talarna,
som yttrade sig i generaldebatten, berörde
cirka 100 dessa problem. Den
centrala punkten i debatten var kravet
på ett amerikanskt bombstopp i Nordvietnam
som ett första steg mot en nedtrappning
av konflikten. Inte mindre
än 44 talare vädjade i olika ordalag till
den amerikanska statsledningen att pröva
denna åtgärd. Även kritiken inom
FN har alltså skärpts i takt med upplopp
ningen av krigsaktiviteten i Vietnam.

Förenta Nationernas generalsekreterare
gjorde för en tid sedan en rundresa,
under vilken han diskuterade vietnamsituationen
med regeringsledare i
New Delhi, Moskva, London, Paris,
Washington och Hanoi. Han summerade
sina intryck från denna resa i ett
uttalande den 24 februari, ett uttalande
som tyvärr i alltför ringa utsträckning
har återgivits i svensk press och
i svenska massmedia. Han säger där —
nu citerar jag honom så att inte det skall
bli en sådan sammanblandning mellan
U Thant och mig som det blev mellan
herr Wedén och Robert Kennedy.
U Thant säger alltså: »Tiden är kommen
för ett bombstopp. Världen ser
med pina och vämjelse på den stegrade
intensiteten och grymheten i kriget.»
— »Det är svårt att behöva bevittna
den oskyldiga civilbefolkningens lidande,
särskilt som många av den inte
rimligen kan förstå vad som egentligen
sker.» Och han säger vidare: »Nu finns
ingen seger, inget nederlag, bara ytterligare
lidanden, död och förstörelse.
Vietnams själva existens står på spel.»
»Min uppfattning är», fortsätter U
Thant, »att det oavvisliga första steget
att stoppa all bombning och andra
krigshandlingar mot Nordvietnam kan
tas utan alltför stor militär risk. Jag
är ännu mer övertygad om att om detta
steg togs, skulle meningsfulla samtal

3*—Andra kammarens protokoll 1968.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

kunna inledas mycket tidigare än man
allmänt tror. Kanske det bara skulle
dröja några dagar.»

Dessa uttalanden av U Thant som i
alltför ringa utsträckning återgivits i
pressen manar oss till eftertanke. Det
finns anledning att kraftigt understryka
vad U Thant sagt och visa att bakom
hans önskan står praktiskt taget hela
världen. Den svenska regeringen uttalade,
med stöd av en mycket stark
opinion, tidigt sitt fulla stöd för de
förslag som redan 1966 lades fram av
U Thant. Som en naturlig följd av detta
har den svenska kritiken av den amerikanska
politiken stegrats i takt med
upptrappningen av kriget, och detta
har skett med en fortsatt stark förankring
i vårt folks opinion. Det är
ingen isolerad företeelse som jag tidigare
antytt, utan i praktiskt taget hela
den fria världen skärps tonen mot USA.

Debatten om vietnamproblemet har
under denna tid varit mycket livlig
inom snart sagt hela det svenska organisationslivet.
Press, radio och TV har
också speglat det djupgående engagemanget
i denna fråga. Vårt parti anser
det vara helt naturligt — ja, partiet betraktar
det som en styrka — att politikerna
engagerar sig i denna väsentliga
debatt och personligen ger uttryck för
konkreta ställningstaganden. Detta gäller
självfallet även politiker som blivit
statsråd.

Vid de senaste årens förstamajdemonstrationer
och vid andra opinionsyttringar
har det socialdemokratiska
partiet och fackföreningsrörelsen givit
uttryck för denna uppfattning, och hela
den socialdemokratiska riksdagsgruppen
sluter enigt upp bakom regeringens
hållning i vietnamfrågan. När regeringen
och dess ledamöter här talar
i vietnamfrågan och ger uttryck för sin
inställning sker detta på hela vår riksdagsgrupps
vägnar.

Herr talman! Innan jag slutar vill jag
säga några ord om herr Wedéns och
herr Bohmans anföranden. Herr We Nr

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

déns anförande var typiskt folkpartistiskt
med allt tal om »å ena sidan» och
»å den andra». Han citerade med förkärlek
Robert Kennedys bok och påpekade
att det var väsentligt att återerövra
historien, så att man fick ett väl
underbyggt omdöme, och det kunde
man inte begära av de ungdomar som
lidelsefullt engagerar sig i denna fråga.
Han rekommenderade alla att tänka
igenom vad som varit för att få ett väl
underbyggt omdöme, och han hävdade
att vår kritik och hållning varit ensidig
och att det rörde sig om en målning
i svart-vitt som ledde vilse. Enligt
hans uppfattning borde målsättningen
vara att få till stånd en fredlig utveckling,
men han gjorde gällande att den
aktivitet som utvecklats i Sverige skulle
ha inneburit att utvecklingen mot fred
gått om intet.

Som stöd för vad som hänt påpekade
han också att USA hade gjort så mycket
för Europa under årens lopp. Härtill
vill jag bara säga att ingen förnekar vad
Amerika gjort och gör, men detta rättfärdigar
inte och kan aldrig tas till intäkt
för vad som nu sker i Vietnam.
Önskar man, herr talman, eu fredlig
utveckling och säger man sig stå bakom
regeringens krav på ett omedelbart
bombstopp, förstår jag inte herr Wedéns
tal.

Det är ju Förenta staterna som skall
förmås att upphöra med bombningen
av Nordvietnam. Så länge det inte skett
blir det inga förhandlingar och inget
skeende mot en fredlig utveckling. Vill
inte herr Wedén att USA skall veta om
den starka opinion som råder i vårt
land och på andra håll? Vill herr Wedén
inte att vi skall försöka påverka
amerikanarna att upphöra med bombningarna?
Jag vill rikta en maning till
folkpartiledaren att entydigt och lika
helhjärtat som herr Hedlund ställa sig
bakom U Thants vädjan om ett omedelbart
och villkorslöst upphörande av
bombningarna och övriga mot Nordvietnam
riktade krigshandlingar. Det

är ju det som är det konkreta problemet
i det sydostasiatiska komplex som
vi i dag skall ta ställning till.

Sedan vill jag också säga några ord
till herr Bohman. Efter att ha upplevt
herr Holmbergs insatser vid utrikesnämndens
sammanträde efter att nere
i Malmö ha erbjudit herr Palme en
byråchefstjänst ter sig herr Bohmans
anförande i dag mycket besynnerligt.
Först och främst reagerar jag mot den
oförskämda antydan som fanns i anförandet,
att regeringen med tyst gillande
skulle se på de obehagliga demonstrationer
som förekommit med
äggkastning och flaggskändning. Jag
reagerar starkt mot sådana oförskämda
antydningar!

Vad ville herr Bohman egentligen
säga med sitt anförande i vietnamfrågan?
Det gick som en röd tråd genom
anförandet ett påstående att regeringen
och regeringspartiet av kortsiktiga, valtaktiska
motiv hänsynslöst tagit monopol
på vietnamfrågan. Mot slutet av anförandet
medgav herr Bohman dock
att herr Palme besitter en äkta lidelse
och stort patos. Han sade också att vi
har rätt att vara kritiska, men kritiken
skall ta sig uttryck i vedertagna former.
Herr Bohman ville tydligen att vi
skulle göra en hemställan av ungefär
samma slag som ett utskottsutlåtande.
Men grundförutsättningen för att kunna
uppta fredsförhandlingar är ju att
bombningarna upphör — och det är
givet att kritiken påverkas av de faktiska
omständigheterna och tar sig
fränare uttryck allteftersom kriget utvecklar
sig.

Vidare vill jag fråga, om det verkligen
är något att ondgöra sig över att statsrådet
Palme gick med i ett demonstrationståg
i vilket även en vietnamesisk
diplomat deltog. Vi vet i dag egentligen
inte var högerpartiet står i vietnamfrågan.
Kanske vet högern inte själv
vad man skall tycka. Å ena sidan skall
man ta hänsyn till vad USA tycker, och
å andra sidan är det uppenbart att det

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

i Sveriges riksdag inte längre går att
solidarisera sig med den amerikanska
krigspolitiken i Vietnam. Herr Bohman
glömmer alldeles för lätt vad som dagligen
sker i Nord- och Sydvietnam. Han
glömmer att befrielsefronten för stora
delar av Vietnams folk representerar
social rättvisa och innebär förhoppningar
om en bättre framtid — vilket
kanske inte är någonting som man
kan acceptera inom högerpartiet.

De amerikanska bombningarna och
krigshandlingarna mot Nordvietnam
måste upphöra för att skapa en grund
för förhandlingar, vilka i sin tur är
den enda lösningen på vietnamkonflikten.
Och vi som kräver bombstopp och
förhandlingar gör det av ett enda skäl:
att få fred i Vietnam. Det är vårt syfte.
Påståendet att vårt engagemang i vietnamfrågan
skulle vara betingat av kortsiktiga,
valtaktiska spekulationer är milt
sagt en oförskämdhet!

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen ånyo övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde
fröken Sandell, herrar Nilsson i Östersund,
Wikner, Mellqvist, Hammarberg,
Göransson, Odhe, Johansson i Norrköping,
Arweson, Hugosson, Forsberg och
Haglund samt fru Thunvall, fru Torbrink
och fru Renström-Ingenäs (samtliga
s).

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Om någon rubricerar
min antydan, att andra bevekelsegrunder
än att åstadkomma fred i Vietnam
ligger bakom den nya regeringspolitiken,
såsom oförskämd, så må det vara
vederbörandes ensak. Jag tycker personligen
att det är beklagligt att det
har gått så långt att man skall behöva
rikta beskyllningar av detta slag mot det
stora svenska regeringspartiet. Det finns
nämligen ingen annan förklaring till
det sätt på vilket socialdemokraterna
har handlat i detta sammanhang. Det
finns ingen annan förklaring till den
annonskampanj som har satts i gång

Utrikes- och handelspolitisk debatt

i socialdemokratisk press, där man för
sina egna syften försöker monopolisera
det engagemang som hela svenska
folket känner inför den tragiska vietnamkonflikten.
Att man bär sig åt på
detta sätt är verkligen beklagligt.

Om man vill rikta en vädjan till
Förenta staterna och till de krigförande
parterna i Vietnam, som skulle kunna
leda till att opinionen påverkades och
förhandlingar i realiteten kom till
stånd, skall man inte klä denna vädjan
i de ord som man valde i det sammanhang
jag nu tänker på. Då skall man
inte vid en demonstration uppträda på
detta sätt, inte vid sidan av en ambassadör
för den ena av de krigförande parterna,
och man skall inte använda de
ensidigt förolämpande uttryckssätt som
man har valt i detta sammanhang. Det
finns ingen annan förklaring till den
aktivitet som har bedrivits än att man
vill fånga upp en viss opinion. Bakom
detta ligger alltså ett inrikespolitiskt
intresse.

Herr Bengtsson i Varberg förklarade
att man inte vet var högerpartiet står
i denna fråga. Jag vet inte, om herr
Bengtsson åhörde mitt första anförande,
där jag klart deklarerade vår uppfattning
i den tragiska konflikt vi nu diskuterar.
Vid den senaste utrikespolitiska
debatten i denna kammare avgav jag en
klar deklaration om var jag personligen
och högerpartiet står i denna fråga.
Det finns i dag icke någon skillnad
mellan den politik i vietnamfrågan,
som vi i mitt parti och som man i de
andra demokratiska oppositionspartierna
hävdar å ena sidan och socialdemokraternas
officiella politik å andra sidan.
Däremot solidariserar vi oss inte
med den nya politik, som kommit till
uttryck i uppträdandet och talet vid
Sergels torg. Om något är oförsynt, är
det antydningen att vi inte skulle ha
den mening som jag framfört i denna
debatt och i andra sammanhang.

För att på nytt förtydliga vad jag i
andra sammanhang framhållit vill jag

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

deklarera, att vi i stort sett ansluter
oss till de åtgärder, som FN:s generalsekreterare
U Thant föreslagit och verkat
för.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vidhåller fortfarande
att herr Bohmans påstående att
vårt parti skulle utnyttja vietnamkonflikten
i kortsiktigt valtaktiskt syfte är
en oförskämdhet.

Herr Bohman talar om en ny regeringspolitik
i vietnamfrågan. Jag försökte
i mitt anförande beskriva utvecklingen
i vårt land, i FN och i hela
världen i övrigt, där man i takt med
upptrappningen av kriget i Vietnam
skärper sin kritik och klär denna i allt
hårdare ordalag. Det är vad som även
skett i vårt land. Vi har ingen annan
vietnampolitik än den som är angiven
i regeringsdeklarationen.

Statsrådet Palme kommer själv att
för herr Bohman redogöra för sitt
tal på Sergels torg, och jag skall inte
föregripa honom, eftersom han bäst
själv kan berätta om detta. Men jag
vidhåller att vår politik i vietnamfrågan
står väl i överensstämmelse med
den som U Thant vill att vi skall föra.
U Thant har liksom även medlemsstaterna
i FN skärpt sin ton mot USA. Meningen
är väl ändå, herr Bohman, att
vi skall förmå USA att upphöra med
bombningen i Vietnam? Om våra krav
på att USA skall upphöra härmed leder
till att denna stat i stället kallar
hem sin ambassadör hos oss är det
olyckligt, ty vi hade naturligtvis önskat
att man hade följt vår uppmaning att
upphöra med bombningarna.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtssons i Varberg
deklaration att den socialdemokratiska
politiken överensstämmer med
den uppfattning, som FN:s generalsekreterare
har givit uttryck åt, gläder mig
—- ty den överensstämmer inte med

det sätt på vilket den socialdemokratiska
politiken har kommit till uttryck
i samband med Sergels torg-talet och
Sergels torg-demonstrationen.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag har i och för sig
i sak ingen anledning att lägga mig i
debatten efter det att utrikesministern
så helt har klargjort alla sakfrågorna.

På en enda punkt är jag enig med
herr Bohman. Det är när han säger att
det personliga inslaget i det hela är
obehagligt. Visst är min person i och
för sig likgiltig — det är de idéer och
ståndpunkter jag står för som har någon
betydelse. Men nu har ni ju i denna
varannandagsfrossa stått här och krävt
att jag skall avgå, och då bör jag i rimlighetens
namn ta upp frågan.

Jag satt häromdagen och läste en
meter pressklipp. Skulle man lägga
ihop de okvädinsord, invektiv och
glåpord som förekommit i den borgerliga
pressen under de senaste veckorna
i en lång radda, så skulle den räcka
halvvägs till Södertälje. Då kan det
också finnas viss anledning för mig
att ta upp frågan.

Herr Wedéns synpunkter framfördes
ju nu i ett ganska avslaget skick jämfört
med vad herr Wedén tillåtit sig
utanför kammaren. Och vad högern beträffar
så har den väl litet grand otur
när den skall kräva min avgång. För
att komma ifrån det här amerikanska
har herr Holmberg sammanfattat skälen
i ett utdelat manus, där det bl. a.
står: »Herr Palmes uppseendeväckande
framträdande och uttalanden har lett
till att tilltron till Sveriges strikta neutralitetspolitik
rubbats inte minst i våra
nordiska grannländer.»

Nu är det alltså plötsligt Norden som
blir skälet till att jag skall avgå! —
Jag skall inte läsa upp klipp ur Arbeiderbladet.
Aktuell, Politiken eller Information.
Jag vill endast läsa de sista
två meningarna i en ledare i den nors -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

ka tidningen Dagbladet — en borgerlig
tidning. Det heter där:

»— Det var bra åt han deltok i demonstrasjonen,
sier Tage Erlander.

Det var bra åt den svenske regjeringen
stod ved sin kritikk», säger Dagbladet.

Och jag fick av en slump just i går
en resolution från Socialdemokratiet
i Köpenhamn, den största socialdemokratiska
föreningen i Danmark. I denna
resolution står det:

»Socialdemokratiet i Hovedstaden
forsamlet til årsmpde den 17. marts i
K0benhavn tilsiger dig fuld st0tte i dit
standpunkt til USA’s politik i Vietnam.

Vi er enige i dine synspunkter, og
håber åt vi ved faelles indsats kan påvirke
den amerikanske regering, således
åt U Thants 3-punkt’s erklaering
kan danne grundlaget for en afslutning''
af krigen.

f. Socialdemokratiet i Hovedstaden
Urban Hansen»

Jag tycker, att högern får väl ändå
hitta på något annat skäl än de nordiska
ländernas uppfattning för att motivera
att jag skall avlägsna mig från
min post!

Herr talman! I detta anförande skall
jag begränsa mig till vissa ting; jag
kan hoppa över det mesta, eftersom
frågorna redan behandlats av utrikesministern.
Den första fråga jag vill gå
in på är detta genomgående tema i den
borgerliga pressen om den s. k. hätska
antiamerikanism som jag skulle företräda.
Det är här fråga om den alltid
lika torftiga sammanblandningen mellan
fientlighet mot en nation och kritik
av en politik. Man visar en oförmåga
att skilja mellan antiamerikanism, å
ena sidan, och ett engagemang för Vietnams
folk och mot den amerikanska
politiken i Vietnam, å andra sidan.
Måhända har man därmed sökt vädja
till traditionellt goda förbindelser mellan
våra folk, som knutits samman av
släktband, stimulerats av en gemensam
bekännelse till demokratins ideal och

Utrikes- och handelspolitisk debatt

fått näring av att vi exempelvis på teknikens
och vetenskapens fält fått många
impulser från Amerika. Många drar
sig t. ex. också till minnes de insatser
som USA gjorde under andra världskriget
i kampen mot nazismen. Det
verkligt felaktiga är att försöka anföra
dessa traditioner som ett försvar för
Förenta staternas krig i Vietnam eller
som ett skäl för att undertrycka en berättigad
kritik.

Jag har fått en väsentlig del av min
utbildning i Amerika och jag tror att
jag känner landet rätt väl. Jag har
många vänner där. Jag sade för några
år sedan till amerikanska vänner ungefär
följande:

Sverige är ett land där det av många
skäl finns mindre av anti-amerikanism
och fientlighet mot USA än kanske i
någon annan nation. Just därför skall
ni ta kritiken av vietnamkriget på djupaste
allvar. Hos många människor som
haft starka band med Amerika kommer
kritiken fram först efter ett slags inre
motstånd. Den blir skarp just därför
att den uttrycker en djup besvikelse
över det bristande sambandet mellan
Amerikas proklamerade ideal och verkligheten
i Vietnams byar och djungler.
Den präglas icke av fientlighet utan av
besvikelse och indignation över ett
orättfärdigt krig. Den bärs inte upp av
några små fanatiska grupper utan av
en bred demokratisk folkopinion.

Det är viktigt att detta klargörs för
den amerikanska opinionen. Vad som
verkligen kunde skada vårt lands ställning
i Amerika är ett uttalande av den
typen som herr Holmberg gjort enligt
New York Times. Han har sagt »att den
socialdemokratiska regeringen under
statsminister Tage Erlander ger sitt
tysta medgivande till våld och lagbrott
för att vinna stöd från kommunisterna
och vänsteranhängare i största allmänhet».

Det är troligen något slags förvirrad
tanke om att man skulle vara ute efter
äggkastarstöd.

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 frri.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Jag sade 1966 på Svenska flaggans
dag, att jag inte kan vara med om bränning
av en flagga som är en symbol för
en nation — en symbol för de enskilda
människor som med starkt varierande
värderingar och åsikter tillsammans
bildar en nation. Flaggan kräver respekt.
Det är tarvligt att bränna nationers
flaggor.

I sin inrikespolitiska iver försöker
opinionen sprida utomlands att mitt
deltagande i demonstrationen var en
valtaktisk fint. Den annonskampanj
herr Bohman talade om omfattade två
annonser som, inför de angrepp som
högern utsatte regeringen och mig för,
gav uttryck för solidaritet, icke med
min person — ty den är likgiltig —
utan med de idéer jag uttalade. Jag är
tacksam för den uppslutning kring idéerna
som dessa små annonser tyder på.
Att ni tar det som partitaktik visar väl
snarast att ni i allt högre grad fått
kalla fotter.

Men åter till Amerika och framför allt
detta: De krafter i Amerika som bröt
vägen för en öppen radikalism i 1930-talets new deal, som gick i spetsen när
det gällde att bryta en traditionell isolationism
i det amerikanska samhället,
som på det internationella planet förde
demokratins och humanitetens talan, de
står nu i spetsen för motståndet mot
kriget i Vietnam. Enligt vad professor
Galbraith sade i TV häromkvällen anser
han att dessa krafter nu är i majoritet.
Detta tycks ha förbigått kritikerna. År
det alltså denna majoritet vi skulle vara
fientliga mot när vi framför i stort sett
samma synpunkter som de gör sig till
tolk för, även om de delvis är mycket
skarpare kritiker än jag varit? Herr
Wedén tycks sent omsider ha märkt
detta. Hans tal bestod ju mest av citat
ur en bok av Kennedy med en och annan
bisats ur egen fatabur; i dem sjönk
kvaliteten litet grand.

William Fulbright skrev i sin bok
Styrkans övermod: »Det finns två Amerika.
Det ena är Lincolns och Adlai

Stevensons Amerika, det andra är Teddy
Roosevelts och de moderna superpatrioternas
Amerika. Det ena är frikostigt
och humant, det andra är trångsynt
och egoistiskt. Det ena är självkritiskt,
det andra egenrättfärdigt.

---— Det ena är omdömesgillt, det

andra övermodigt i utövandet av stor
makt.»

Nu citerar den svenska borgerligheten
med välbehag som stöd för sina
inrikespolitiska angrepp tidningar, som
företräder Teddy Roosevelts Amerika,
och frånkänner oss en ärlig övertygelse.
Detta är orättvist mot vietnamkritikerna
här i Sverige men framför allt
orättvist mot de krafter i Amerika som
vill hålla en vital och levande demokratis
ideal högt.

Den andra punkten jag vill ta upp
gäller demonstrationer. Man talar om
gator som om de vore något fult. Demonstrationen
på Sergels torg var en
olycka, sade herr Wedén alldeles nyss.
I den rörelse jag företräder är demonstrationer
något fint. Det är just när vi
går ut på gatorna och samlar människorna
kring paroller och idéer som
vi får möjlighet att påverka opinionen.
Jag har gått i många tåg på första maj,
och på senare år har jag alltid tagit upp
Vietnam som en huvudpunkt i mina
tal. Det har inte väckt något uppseende,
men denna demonstration var plötsligt
något förskräckligt. Det enda som
skilde den från andra demonstrationer
i fråga om sammansättning och uppbyggnad
var att Folkpartiets ungdomsförbund
var med liksom Centerns ungdomsförbund
och Centerns kvinnoförbund,
Svenska missionsförbundets ungdom
och den kyrkliga studentrörelsen.
Där var en bred samling av politiska,
fackliga och religiösa organisationer.

År 1965, när jag talade i Gävle, försökte
man också göra en etikettsfråga
av det hela. Herr Ohlin ondgjorde sig
över att vi kritiserade en regim med
vilken Sverige hade diplomatiska förbindelser;
han avsåg därmed juntorna

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

i Saigon. Detta argument har herr Ohlin
dess bättre aldrig vågat upprepa. Denna
gång väljer man en liknande metod:
man slår ned på den nordvietnamesiske
ambassadörens deltagande i demonstrationen.
En folkpartitidning skrev att jag
gick i spetsen för äggkastarna. Man
bortser från att det var en oerhört bred
demokratisk samling som mötte upp i
denna demonstration; jag såg många
ledamöter av denna kammare där, och
medlemmar av borgerliga ungdomsförbund
stod bakom den, som jag har
nämnt.

Man klagar alltså över den nordvietnamesiske
ambassadörens deltagande
Jag hörde herr Wedén med något a^
patos förklara i televisionen, att har
inte skulle kunna tänka sig en sådär,
fadäs som att vandra sida vid sida
med en nordvietnamesisk ambassadör.
Kanske är denna frågeställning inte så
intressant; kanske är följande frågeställning
intressantare: Finns det någon
nordvietnamesisk ambassadör som
skulle kunna tänka sig att vandra sida
vid sida med herr Sven Wedén?

Hur var det herr Wedén skrev i sin
berömda artikelserie i Sydsvenska Dagbladet?
Jo, att vi borde vara mindre
benägna att kritisera den amerikanska
uppfattningen att man skulle lära kineserna
att våld inte lönar sig. Det var
herr Wedéns sätt att försvara bombningen
av Nordvietnam. Denna politik
tycktes herr Wedén i artiklarna anse
vara icke endast i Amerikas intresse
utan också i världsfredens.

Jag talade en hel del med den där
nordvietnamesen. Han var en människa
som vi andra, med sin stolthet, sina
känslor. Han var stolt över att det nordvietnamesiska
samhället kunde fungera
trots luftangreppen, och det var inte att
missta sig på hans känslor inför de
ohyggliga lidanden som drabbat människorna
i ett litet land, över vilket det
östs fler bomber än över Nazityskland
under det senaste världskriget.

Vietnamkommittén inbjöd honom till

Utrikes- och handelspolitisk debatt

demonstrationen. Det var en demonstration
för freden som stod öppen för
alla. Den hade, som jag nyss sade,
samlat en bred opinion av fackliga, politiska
och religiösa rörelser. Den ville
samla människorna för freden och mot
våldet, för rättvisan och mot förtrycket.
Den krävde framför allt att bombningen
av Nordvietnam skulle upphöra.

Den nordvietnamesiske ambassadören
inbjöds av kommittén att vara med
— ambassadör eller inte, så föreställer
jag mig att kommittén ansåg honom som
en företrädare för människor som lidit
så ohyggligt mycket mera av krigets förödelse
än vi med våra trubbiga sinnen
kan fatta.

Jag såg ett uttalande av någon politisk
gigant som hävdade att när jag kom
till demonstrationen och upptäckte
nordvietnamesen, skulle jag omedelbart
ha tagit en taxi och åkt hem. — Det var
ungefär vad herr Holmberg sade. -—-Det var botten att inte göra så, sade
giganten, och detta uttalande täckte hela
Expressens löpsedel. Och en insändare
i en folkpartitidning sade att jag borde
ha simulerat magsjuka och med detta
som skäl omedelbart ha begett mig hem.
Vilken — jag höll på att säga, folkpartistisk
— inställning till problemet!

Men för mig — det har jag anledning
att säga — var detta en moralfråga.
Skulle jag i den situationen ha vänt
nordvietnamesen, ha vänt demonstrationen,
ha vänt denna kamp för fred
och rättvisa, som den syftade till, ryggen?
Det kunde jag inte göra. Och eftersom
det är en moralfråga för mig, så
finner jag det angeläget att säga att i
samma situation skulle jag handla precis
likadant igen.

Det tredje ting som jag skulle vilja
ta upp gäller neutraliteten. Låt mig
börja med herr Wedén.

I den artikelserie i Sydsvenska Dagbladet
som jag nyss nämnde, där herr
Wedén hårt angrep mig för det tal jag
höll i Gävle, arbetade sig herr Wedén i
många snåriga formuleringar fram till

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

en enkel slutsats: om svenska statsråd
höll sådana tal, så kunde detta medverka
till att Förenta staterna utlämnade
Sverige till Sovjetunionen! — Han
är en sann neutralitetspolitiker som ni
liör.

Men låt oss för ett ögonblick överväga
innebörden av ett sådant uttalande från
en oppositionsledares sida. När svenska
regeringsledamöter med ytterlig skärpa
formade den svenska oppositionens protest
mot Pragkuppen, mot händelserna
i Ungern, mot Berlinmuren, då framträdde
ju inte herr Wedén för att strypa
dessa uttalanden med hänvisning till att
Sovjetunionen kunde överlämna Sverige
till USA. Med andra ord: herr Wedén
anser tydligen att vi bör anlägga olika
måttstock på händelser, beroende på
om den östliga eller den västliga stormakten
är inblandad. Skälet härtill angav
herr Wedén också i sina artiklar.
USA befann sig i Sydvietnam för att
försvara demokratin, det sydvietnamesiska
folkets rätt att, som han sade, »utvecklas
empiriskt och experimenterande».
Vi vill också utvecklas empiriskt
och experimenterande, sade han. För
detta var USA en garant, och därför
borde vi inte kritisera dessa strävanden
i Sydvietnam.

Tiden medger inte att jag tar upp alla
felslut, men eftersom herr Wedén numera
helhjärtat tycks ansluta sig till de
synpunkter jag framförde 1965, skulle
han med berått mod numera överlämna
oss till Sovjetunionen.

Men låt mig ta upp den principiella
frågan. Resonemanget förutsätter att vi
är något slags hemlig, underförstådd
medlem av Atlantalliansen med en mer
eller mindre uttalad förpliktelse att inte
kritisera den västliga stormakten, även
om vi skulle anse det vara befogat, eftersom
denna då kunde undandra oss sitt
stöd. Resonemanget förutsätter att denna
stormakt skulle kunna tänkas utöva
press, ja, rent av företa repressalier, om
vi hävdar vår mening.

Tänk om man i Förenta staterna

skulle ha tagit herr Wedén på allvar!
Det innebär att man dukar bordet för
påtryckningar. Då kunde Förenta staterna
bara plocka fram texten och säga:
Ni medger ju själva att kritik mot oss
kan medföra att vi överlämnar er till
Sovjetunionen — hur nu det skall gå
till. Men skulle alla i USA verkligen
mena så? Tror herr Wedén verkligen
att någon majoritet i Amerika i dag
eller i morgon tänker på detta sätt?

Det har ett samband. Demonstrationen
den 21 februari var en värdig
manifestation av en bred demokratisk
opinion här i Sverige. Herr Wedéns
eget ungdomsförbund gick, som sagt,
med. Under 14 dagar hördes inte heller
ett ord av kritik från folkpartiets sida,
vare sig mot demonstrationen eller mot
mitt tal. Den 8 mars meddelades att den
amerikanske ambassadören skulle resa
hem. Då, men först då, blir herr Wedén
upprörd. När det förefaller som om
den amerikanska ambassaden — som
utrikesministern sade — skulle höja
ögonbrynen, då går herr Wedén till angrepp
både mot demonstrationen och
mot mitt anförande. Herr Wedén hävdade
att han inte blev överraskad över
reaktionen från amerikansk sida. Inga
bortförklaringar kan dölja att detta av
människor uppfattades på följande sätt:
inför en av herr Wedén tydligen väntad
amerikansk påtryckning föll folkpartiets
ledning undan. Då fick den mod att
kritisera regeringen.

Samma handlingsmönster har på ett
något annorlunda sätt präglat högern.
Herr Bohman och jag hade en debatt
i radio, och herr Turesson hade under
kammarens frågestund intresserat sig
för vissa plakat, vilka utan demonstrationsledningens
godkännande framförts
i den nu så celebra demonstrationen.

Men när ambassadören reste hem,
krävde herr Holmberg plötsligt att jag
skulle avgå. Här råder, som sagt, någon
oklarhet. Det har blivit något slags varannandagsfrossa
hos högern.

Men en slutsats som drogs var själv -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

fallet denna: mitt huvud på ett fat för
att blidka en möjligen vredgad stormakt!
Herr Bohman gjorde ett försök
att säga att det här var obehagligt och
att man egentligen skulle ha krävt min
avgång i alla fall. Men det råkade bara
bli så att händelserna sammanföll, vilket
var mycket tråkigt.

Herr Holmberg har inte varit snäll
mot herr Bohman. När statsministern i
medkammaren frågade herr Holmberg
om varför han inte sade något på utrikesnämndens
sammanträde den 1 mars,
fick han till svar: Om regeringen hade
talat om att den amerikanska ambassadören
tänkte resa hem, hade jag naturligtvis
tagit upp ämnet.

Därmed kan man väl avföra herr
Bohmans ganska sympatiskt famförda
bortförklaringar från dagordningen.

Detta är verkligen att på ett groteskt
sätt överdimensionera min betydelse.
Men reaktionen i landet utanför den
närmast sörjande kretsen inom högerpartiet
har varit klar och entydig i alla
politiska partier: någon främmande

huvudstad skall inte bestämma om vem
som skall sitta i en svensk regering!

Detta är det enda ur neutralitetssynpunkt
allvarliga som har hänt under de
senaste veckorna. Två borgerliga partiledningar
grips plötsligt av ett slags
hysteri och beter sig på ett sätt som
långt utanför vårt lands gränser uppfattas
som en plötslig undfallenhet inför
en stormakts tänkbara påtryckningar.
För dessa dåliga nerver var herr
Wedén, som framgår av hans artiklar
i Sydsvenska Dagbladet, redan ideologiskt
förberedd.

För landets skull får jag verkligen
innerligt hoppas att ert agerande under
de senaste veckorna varit förestavat
av uteslutande partitaktiska skäl.
I så fall breds ett löjets försonande
skimmer över det hela, och då blir det
inte mycket mer än ett uttryck för en
gammal, trött och orkeslös opposition
som just ingenting kan hitta på, som
ingenting tycks veta och ingenting har
lärt om världen av i dag.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Men skulle det till äventyrs vara uttryck
för ett utrikespolitiskt tänkande,
är det verkligen allvarligt. Då finns det
anledning att med yttersta skärpa säga
ifrån, att svensk neutralitetspolitik formar
vi själva under eget ansvar och
efter egen övertygelse. Den dikteras inte
från främmande huvudstäder. Den
betjänas inte av en vinglig och vacklande
borgerlighet. Den kan aldrig beta
oss rätten att föra fredens och rättfärdighetens
talan, att efter vår demokratiska
övertygelse protestera mot våld
och förtryck, att tolka känslor och
stämningar hos en övervägande folkopinion
här i landet. Och då är det
oerhört viktigt att socialdemokratin,
oavsett vad ni säger, håller huvudet
högt.

Det sägs ofta att demokratin är i fara.
I allmänhet pekar man då på ett utifrån
kommande hot — risken för en väpnad
aggression från demokratins fiender.
Ibland är detta naturligtvis riktigt. Hitlers
våldsideologi var ett sådant hot.
Hitler förorsakade skada inte bara genom
det ohyggliga elände han ställde
till med utan också genom de många
vilseledande historiska paralleller han
sedermera givit upphov till.

Tesen kan också hävdas då det gäller
stalinismens expansionsperiod efter
andra världskriget som medförde att
nationer förtrycktes och förslavades
med väpnat våld. Däremot kan delade
meningar råda om expansionens åsyftade
gränser och bakomliggande motiv.
Men sedan ett monolitiskt, aggressivt
östblock alldeles uppenbart inte längre
existerar har många i stället velat se
en aggressiv kinesisk nationalism som
det främsta hotet. Här i Sverige har
bl. a. herr Wedén uppbyggt kammaren
och skilda läsekretsar med långa drapor
om kinesernas förmenta avsikter
■— ett slags osmält efterklang till Oswald
Spenglers 1920-talsmetafysik om gula
faror och västerlandets undergång.

Förenklade världsbilder medför emellertid
risker. Bl. a. kan de leda till att
demokratins försvar främst betecknas

<82

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

som något militärt: mot Kina? mot Sovjetunionen?
i Vietnam — till försvar
mot kommunism i något slags allmän
mening. Arméerna ritas ut på slagfälten
som de prickade linjerna i gamla historieböcker
över härtågen på Europas
kontinent. Knappnålarna flyttas på
väggkartan. Demokratins styrka mäts i
robotar, raketer och divisioner. Människorna
manas till samling för att försvara
sig mot en yttre fiende. Eu Belsebub
ritas på väggen att frukta och avsky.
Och så förleds man lätt att tro att
demokratin främst skall värnas genom
styrkedemonstrationer, militärt våld,
beslutsam kamp mot aggression och
konspiration.

William Fulbright sade när han var
i Stockholm att vi måste försöka se
världen så som andra upplever den.
Stämmer denna bild som jag talar om
med den sociala verkligheten som de
enskilda människorna upplever den
runt om i världen? Bönderna i Vietnam
känner sig säkert inte inblandade i någon
världsomfattande konspiration, en
vittsyftande aggression med syfte att
lägga under sig länder och kontinenter.
Deras fiender, såsom de upplever
det, finns varken i Wall Street, Kreml
eller Peking. Deras fiender är fattigdomen
och svälten, det är ockraren,
storgodsägaren och fogden som förtrycker
dem och plundrar dem. De vill
ha jord att bruka och ris att äta, och
de har lärt sig av en tvåtusenårig historia
att främmande inkräktare betyder
ofärd. Vinns de för demokratin genom
bomber och napalm? Vinns de för demokratin
genom att tvångsvis förflyttas
till s. k. strategiska byar omgärdade av
taggtråd? Vinns de för demokratin när
den demokratiska regim de erbjuds
präglas av djup korruption, förtryck
och likgiltighet inför sociala orättvisor?

Nej, hotet mot demokratin är mycket
allvarligare än bara försvaret mot en
yttre fiende. Det är ett slags inre röta.
Hotet är framför allt de demokratiska
ländernas oförmåga att på ett förnuf -

tigt och konstruktivt sätt ge sig i kast
med mänsklighetens grundläggande sociala
problem. Än så länge är det demokratierna
som är rika och mäktiga.
Men hur förvaltar de denna möjlighet?

Så långt har kapprustningen fortskridit,
att det i dag för varje levande människa
finns sprängmedel som motsvarar
10 ton trotyl.

Så mycket kostar denna kapprustning,
att det totala anslagen till u-hjälp
flera år har minskat.

Väldiga resurser sätts samtidigt in för
att snarast möjligt transportera en människa
till månen.

Den tekniska och industriella utvecklingen
har medfört att naturtillgångar
i snabb takt förödes, att luften
och vattnet förgiftas och att miljön förstörs.
Kapprustningen motiveras med
behovet av trygghet, rymdkapplöpningen
med nationell prestige och miljöförstöringen
med produktionen. De grundas
till väsentlig del på i demokratisk
ordning fattade beslut.

En känd amerikansk biolog skulle
hålla ett föredrag om dessa problem.
Han frestades att på sitt föredrag sätta
rubriken »Finns det intelligent liv på
jorden?» Han motstod frestelsen för den
mera neutrala rubriken »Behovet av syre».

Samtidigt vet vi att oron i världen
obönhörligen fortsätter att öka därför
att klyftan mellan fattig och rik, mellan
vit och färgad ständigt fortsätter att
vidgas, samtidigt som de fattiga och färgade
steg för steg börjar bli medvetna
om sina rättigheter och sina möjligheter.

1967 var ett våldets och krisernas år:
Vietnam, Mellersta östern, södra Afrika,
upploppen i Förenta staternas negerghetton.
Det är oroshärdar som förenas
av vissa gemensamma drag. Det är överallt
fråga om en fattigdomens och förödmjukelsens
revolt med prägel av förbittring
och desperation. Den samlade
effekten är att dialogen och samtalet,
den fredliga samlevnaden som arbets -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

metod sviktar och kanske bryter samman.
Supermakter må försöka fredligt
samleva i terrorbalansens skugga. För
de fattiga ter sig uttrycket lätt som en
täckmantel för ett förhatligt status quo.
Stäcks varje förhoppning att i fred kunna
diskutera och förhandla sig till rättvisa,
då tvingas man till sist att pröva
andra vägar.

Året 1967 blir kanske inte bara en
mörk parentes. Det kan bli början till
en period med ständigt fördjupad oro,
oförsonliga konflikter, våld och vanvett.
Denna utveckling innebär ett nederlag
för demokratins grundläggande
idé om fredlig samverkan och fredlig
utjämning som arbetsmetod. Dess verkningsradie
smälter samman.

När en napalmbomb exploderar bland
oskyldig civilbefolkning, då är det ett
nederlag för demokratin. När i antikommunismens
namn snaran läggs om
halsen på människor som i Rhodesia
kämpar mot rasförföljelser, då är det
också ett slag mot demokratin. När
människor förtrycks av reaktionära regimer,
som existerar endast tack vare
demokratiernas stöd, då undergrävs demokratins
idé. Exemplen är ohyggliga
i sin mångfald.

Demokratin och internationalismen
handlar i dag mer än någonsin om
människors sociala villkor.

Detta har ungdomen och vetenskapsmännen
begripit.

Därför protesterar de.

Ungdomen i alla länder har uttryckt
protester i skarpare former än någonsin
tidigare. Det är i grunden likadant
i alla länder — i Paris, Amsterdam, San
Francisco och Berlin men också i Prag
och Warszawa. Somliga blir däröver
förvånade. Ungdomen i de rika länderna
har det ju så bra, säger man. De är
i stort välfödda, de får chansen till
utbildning och möjlighet till trygghet.
Det är naturligtvis riktigt. Men de utgör
samtidigt den första generation
som fötts med strontium i skelettet efter
kärnvapenexplosionerna, som fått

Utrikes- och handelspolitisk debatt

födelseattesterna inmatade i datamaskiner
och som plötsligt och brutalt
via massmedia möter dagens elände
som en del av sin vardag. Därför har
de tvingats att bli medvetna, att få en
närhetskänsla till världen utanför. Därav
har de till all lycka blivit engagerade
i världens problem.

Det vore en katastrofal felbedömning
att inte ta protesterna på allvar. Om
vetenskapsmännen börjar förlora tron
på det meningsfulla i sin uppgift, därför
att användningen av forskningsresultaten
ter sig grotesk, reser de murar
mot framtiden. Om nationer förlorar
lojaliteten hos sin ungdom är de
allvarligt sjuka. Om demokratin försummar
de problem som är avgörande
i mänsklighetens sociala verklighet
— kriget, svälten, förstörelsen — kommer
människorna att vända sig bort
genom att fly till isolering eller genom
att ty sig till frälsningsläror.

Men det behöver inte bli så — i den
internationella opinionen växer sig en
annan ström allt starkare, en opinion
som vill satsa på generositet och broderskap
över gränserna, som erkänner
folkens rätt och som vet att det är den
sociala verkligheten som först och
främst behöver förändras. Den pekar
i konstruktiv mening mot framtiden.
Den företräder mänsklighetens intresse.

Herr Holmberg fick stora rubriker
för sitt krav att jag skulle beläggas
med munkavle. Han kommer att bli besviken,
inte i första hand på grund av
vad jag säger eller inte säger. Min person
är likgiltig; det viktiga är idéerna,
och det viktiga är att det ständigt, ständigt
blir fler och fler som säger samma
sak, som företräder dessa idéer. Det
som rört upp så mycket damm här i
landet de senaste veckorna är bara en
liten krusning på ytan i en mäktig
ström som går tvärs över gränserna
mellan nationer och mellan generationer
bland alla de människor som inte
förlorat hoppet om en värld i fred, som
inte förlorat tron på att solidaritetens

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

och jämlikhetens principer kan bli vägledande
för förhållandena också över
gränserna och som envist och ihärdigt
vill tro att demokratin är en väg att
förändra den sociala verkligheten och
inte en metod att försvara de besuttnas
privilegier, att demokratin är en
väg till människornas frigörelse och
icke en metod att förtrycka dem.

Vi diskuterar i dag Sveriges utrikespolitik
och dess ansikte ut mot världen.
Skall vi visa upp ett ansikte av
sluten snålhet, låta neutraliteten bli en
täckmantel för bristen på engagemang,
bristen på inlevelse i andra människors
villkor? Eller skall vi visa upp
ett ansikte präglat av öppen generositet,
präglat av en vilja att ta ställning
och ansvar? Skall vi även om vi är
en liten nation försöka vara med i en
växande internationell opinion för att
söka en nyare värld? Jag tvekar inte
om svaret.

Jag har lärt mig rätt mycket under
de senaste veckorna. Okvädinsorden i
borgerlig press stirrar nattståndna från
klipphögarna. De lämnar mig likgiltig.
De tillhör en svunnen tid som snart
kommer att ligga långt borta i det
förgångna.

Till långt större eftertanke och ödmjukhet
stämmer alla uttrycken för att
regeringen efter fattig förmåga kunnat
tolka människors känslor och förhoppningar,
deras engagemang och förväntningar.
Kommer vi att kunna motsvara
dem? Det blir naturligtvis svårt för en
liten nation, ty ambitionen är ju alltid
större än möjligheterna, visionen alltid
ljusare än verkligheten. Det kommer att
ställa krav på medvetenhet och uppoffring,
på oss som nation. Men det
är också en utmaning, som vi inte
kommer att kunna dra oss undan, när
vi nu alltmer kommer ut i världen
och världen kominer in till oss. Om
en sak är jag säker: Framtiden hör
internationalismen till.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! När man lyssnar på
statsrådet Olof Palme får man alltmera
klart för sig att han, i motsats till vad
han själv gjorde gällande när han började
sitt anförande, inte är en likgiltig
person, varken i och för sig eller som
regeringsledamot. Han är inte vem som
helst. Det är därför som vi har särskilt
stark anledning att diskutera de
senaste dagarnas händelser, och det är
därför som man också blir besviken,
när herr Palme i denna debatt, som
delvis rör synnerligen konkreta ting,
tar sig före att läsa upp större delen
av ett radioföredrag, som han höll den
21 februari 1968. Det engagemang som
herr Palme gav uttryck åt, som griper
oss alla, blir inte riktigt detsamma, om
man kan ha det radioföredraget framför
sig och följa med, när herr Palme
med starkt patos här ger intryck av
att ge uttryck för känslor som han
spontant och intensivt verkligen känner.
Det gör inte innehållet mera ointressant,
tvärtom. Det gör det måhända
mer intressant, men det kräver å andra
sidan tid för att ta upp en diskussion
om det och bemöta det, en tid, som
inte står en stackars representant för
ett oppositionsparti till förfogande, som
nu har 3 y2 minuter kvar att bemöta
herr Palme. Det är en omöjlig situation,
som oppositionen befinner sig i,
då den skall bemöta regeringens radioföredrag
i en talarstol i riksdagen.

Så mycket vill jag ändå säga att detta
i och för sig fascinerande anförande
på något sätt visar att statsrådet Olof
Palme inte begriper vad den debatt rör
som vi just nu för i andra kammaren.
Den debatten gäller frågan om svenska
statsråd, företrädare för regeringen, nu
är inne på nya diplomatiska umgängesformer,
om man strävar efter att lägga
om vår utrikespolitik efter nya principer
eller om vi fortfarande skall driva
den politik, som vi har varit överens
om sedan andra världskrigets slut, den
som har spikats 1956 och den som re -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

geringens egna företrädare med en
stark emfas har hävdat i debatterna här
i kammaren senast 1959.

Det råder inte några som helst delade
meningar om den svenska opinionens
inriktning, det svenska engagemanget
mot det som händer i Vietnam.
Vi är alla inställda på att till varje
pris försöka påverka utvecklingen efter
måttet av vår förmåga — och den
är väldigt liten — så att man på något
sätt kan bidra till att våldet och kriget,
tragedin där nere tar ett slut. Hur
skall man då bära sig åt för att påverka
dem som är inblandade, framför
allt Förenta staterna? I USA finns en
växande och balanserad opinion som
hävdar att, även om de motiv som en
gång i tiden var vägledande för Förenta
staterna var positiva och fullt rättfärdiga,
har situationen på grund av
händelsernas kraft i dag utvecklats dithän,
att man nu till och med börjar
diskutera rättfärdigheten och moralen
i det som händer. Denna balanserade
opinion försöker finna olika vägar för
att nå en lösning, en lösning som leder
till att eländet inte blir ändå större
än det kan bli om den nuvarande eskaleringen
fortsätter.

När vi riktat kritik mot regeringens
handlande har denna baserats på att
regeringen för att påverka händelseut-,
vecklingen och staterna väljer metoder
som vi är rädda för kan få rakt motsatt
effekt, vidare att man inte vill se
balanserat och objektivt på det som
händer där nere, att man klart och ensidigt
tar parti för en av de engagerade
mot den andra och att man när man
gör detta helt blundar för att då det
riktas kritik mot den ena parten kan
det också med lika fullt fog riktas kritik
mot den andra. När man går så
långt att man särskilt apostroferar och
ställer sig bakom programpunkter som
utdömer de säkerhetssystem som den
fria världen har byggt upp för att rädda
friheten och säkerheten för framtiden
■—- då har den svenska regeringens

Utrikes- och handelspolitisk debatt

företrädare gått för långt. När den
svenska regeringen solidariserar sig
med sådana uttalanden, framförda på
det sätt som skett och i ett sådant sammanhang,
då drabbar den kritik som
hela oppositionen i dag riktar mot regeringen,
denna som sådan.

Om man, herr statsrådet Olof Palme,
verkligen hade varit ute för att påverka
händelseutvecklingen och man hade
försökt framföra en verklig, ärlig och
övertygande vädjan som skulle kunnat
få effekt, hade man inte valt det tillvägagångssätt
och de ord som herr
Palme valde i sitt anförande. Det visar
att han var ute efter någonting annat.
Samtidigt väljer man uttrycksmedel
och framförandemetoder som står
i klar strid med de grundregler för
svenska politikers och statsmäns uppträdande
som vi tidigare varit överens
om skall gälla vid våra framträdanden
i sådana här sammanhang. Det är detta
debatten rör sig om i dag och inte
om allt det som herr Palme tagit upp
från sitt radioföredrag.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall ta upp de
aspekter på det engagerade men enligt
min mening delvis mycket ytliga anförande
som statsrådet Palme höll.

Först och främst tycker jag att han
gjorde sig skyldig till en stor inkonsekvens.
Han talade om det hot som hitlerismen
på sin tid utgjorde och hur
man var tvungen stå emot och kämpa
emot detta — även med våld. Jag delar
hans uppfattning att demokratins första
försvarslinje sannerligen inte kan vara
våld. Men Hitlers uppträdande i historien,
som någon kallat den vertikala
ondskans inbrott — det var inte Spengler
utan en senare tänkare som sade
detta — är ändå ett exempel på att det
finns tillfällen då demokratin måste värnas
även med våld.

Jag har nu inte sagt att Kina kommer
att bli ett nytt sådant exempel och hoppas
innerligt att det inte blir det. Men jag

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

har tillåtit mig att framhålla den kolossala
skillnad som i dag finns mellan å
ena sidan den ideologi, som fortfarande
predikas av den kinesiska diktaturens
ledare, och den samexistensideologi
som framträder i de sovjetiska ledarnas
uttalanden. Det är ju denna skillnad
som är en av de grundläggande anledningarna
till konflikten mellan Kina
och Sovjet. Jag tror att det väldiga kinesiska
problemet, som enligt min mening
kanske är det svåraste som förestår oss
under de närmaste 10, 20, 30 eller 40
åren, i första hand måste angripas med
helt andra medel än våld. Men man
kan inte bortse från risken att det kan
ligga något allvar bakom de kinesiska
ledarnas tal, när de har fått tillräckligt
med vapen och en tillräcklig rustningskapacitet.
Det är den risken som herr
Palme i sina svepande formuleringar,
sina anklagelser mot mig och utan konsekvens
med hans eget resonemang om
Hitler glömmer bort.

Det var likadant när herr Palme talade
om de artiklar i vilka jag för första
gången som en framkomlig väg ur vietnamkonflikten
nämnde upprättande av
kontakter mellan amerikanarna och
FNL. Herr Palme gjorde gällande att
jag i de artiklarna förde ett resonemang,
vars slutsats var att vi här i landet måste
vara tysta och snälla; vi finge inte
kritisera Förenta staterna, ty då komme
amerikanarna att utlämna oss till
Sovjetunionen. Detta är fel. Det resonemang
som jag då utvecklade var detsamma
som jag tillåtit mig utveckla här
i dag, att innan Förenta Nationerna har
vuxit till en maktfaktor av den storlek
som vi alla vill att FN skall ha, vilar
även våra möjligheter att föra en framgångsrik
utrikes- och neutralitetspolitik
av det slag vi nu för på att det existerar
en faktisk maktbalans och att
Förenta staterna är en avgörande faktor
i denna maktbalans.

Jag har aldrig gjort gällande att amerikanarna
skulle komma att utlämna
oss till Sovjet om vi inte är snälla. Men

den bild jag tillåtit mig teckna — och
som jag tycker att statsrådet Palme också
bör se framför sig, i varje fall om
han har det perspektivet att han skall
leda detta lands öden framdeles — är:
Vad inträffar i vår världsdel inom en
tio- eller femtonårsperiod, om amerikanarna
drar tillbaka sitt engagemang i
Europa och finner att intresset och
engagemanget i stället bör sättas in på
andra håll, t. ex. i Asien?

Jag vill gärna säga att jag inte tror
att det kommer att finnas några utpräglade
risker för sovjetiska militära
agressioner, men vårt lands läge skulle
försämras och riskerna för att vi kunde
hamna i vad jag tidigare kallat för
en finsk position skulle öka. Då kanske
herr Palme måste fara till Moskva
för att bli godkänd som statsråd. Det
finns också andra länder som riskerar
att råka i samma situation.

Men därför har jag verkligen inte
uppfattningen att en öppenhjärtig, ärlig
och saklig kritik mot Förenta staterna
skall undanhållas. Det har jag aldrig
talat för. Vad jag begärt är att
en ansvarig medlem av den svenska regeringen
skall ha det perspektiv jag här
tecknat i sikte och förstå vilka faror
som ligger i de situationer jag här har
talat om.

Slutligen instämmer jag med statsrådet
Palme när han säger att hotet
mot demokratin i första hand kommer
från den oehörda skillnaden mellan
rika och fattiga länder. Det är just där
engagemanget främst bör sättas in, att
undanröja de sociala orättvisorna och
verkligen visa de svältande folken att
det kan hända något stort inom rimlig
tid. Och vilka är det som i denna kammare
och denna riksdag mera energiskt
än andra har talat för att väcka opinionen
här i landet till insikt om detta?
Det är folkpartiet och centerpartiet. Jag
gjorde det senast i mitt anförande i
förmiddags, och jag har gjort det också
vid många tidigare tillfällen. Vilka är
det som har varit pådrivande, och vilka

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

har varit återhållande? Jag är glad över
att statsrådet Palme här har givit uttryck
för sitt starka engagemang, men
det står i skriande kontrast till de ståndpunkter
i sakfrågor som han i egenskap
av regeringsledamot har intagit
när det gällt anslagen till u-länderna.
Jag utgår från att vi efter detta herr
Palmes anförande kan räkna med att
det blir en omvändning i regeringens
inställning på den punkten.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Palme gjorde —
jag vet inte för vilken gång i ordningen
— det helt felaktiga och ogrundade påståendet
att jag sagt att vi inte bör kritisera
Saigon-regeringen därför att Sverige
har diplomatiska förbindelser med
den. Ganska snart efter det att herr
Palme gjort det påståendet första gången
hade jag tillfälle att rätta den felaktigheten
i en radiodebatt med honom.
Jag förklarade då att jag inte hade sagt
eller menat så. Från vårt håll har betonats
att vi kritiserat Portugals och
Sydafrikas regeringar fastän vårt land
har förbindelser med dessa. — Herr
Palme sätter mellan två satser in ett
»därför att» eller »emedan» för att få
ett kausalsammanhang, som han sedan
utnyttjar. Det hjälper inte hur mycket
jag än förklarar vad jag avsett. Herr
Palme tycker ändå att han funnit ett
så gott argument att han inte kan avstå
från att göra gällande att jag sagt vad
han påstår. Vilken brist på argument
liar inte en man som herr Palme, som
i debatter om stora och livsviktiga frågor,
där han talar med så starkt patos,
förlitar sig på sådana små futtiga förvrängningar! Låt

mig till sist, herr talman, på tal
om herr Palmes Vietnam-patos säga ytterligare
en enda sak. Vi har påpekat att
det finns utrymme för engagemang också
på andra håll, t. ex. i Europa, där det
förekommer förtryck från kommunistiska
regimer. Hur sällan och hur litet
talar inte herr Palme om detta förtryck

Utrikes- och handelspolitisk debatt

från de kommunistiska regimerna! Hur
svagt tycks inte hans engagemang då
vara och hur ensidig hans bild!

När vi från vårt håll framhåller denna
ensidighet, är det inte en röst från
eu svunnen tid, herr Palme, utan en röst
som ger uttryck för en någorlunda balanserad
bedömning av situationen. Jag
vågar säga att det är en röst som talar
mera för demokratisk fred än den ensidighet
som herr Palme företräder med
allt sitt patos.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Wedén antydde
en tid när jag skulle behöva fara till
Moskva för att bli godtagen som statsråd.
En sak skall jag lova herr Wedén:
Om jag skulle komma i den situationen,
skall jag helt frivilligt avgå! Jag återkommer
senare till herr Wedén.

Det yttrande av herr Ohlin som vi
diskuterat gick ut på att vår regering
alltså sluter upp på denna sida i dess
kamp mot regeringen i Sydvietnam,
med vilken Sverige har officiella förbindelser.
Det måste finnas någon rimlig
orsak till att föra in detta tillägg -—
sedan må herr Ohlin tala hur mycket
som helst om kausalsammanhang. Om
herr Ohlin nu förklarar att han en gång
för alla tar avstånd från detta yttrande,
skall jag dock gärna lägga saken i papperskorgen.
Jag kan inte minnas att
han gjorde något sådant uttalande under
den debatt där uttrycket förekom.
När jag försökte ta upp det, ville herr
Ohlin tala om något annat.

Herr Bohman! Det är alldeles riktigt
att jag medvetet använde ett radioföredrag,
dock inte halva föredraget men
väl två sidor av det. Varför? Jo, det
slumpade sig så att detta radioföredrag
sändes vid exakt samma tidpunkt som
när jag stod och talade på Sergels torg
under demonstrationen. Det innebar en
väsentlig komplettering av vad jag
framhöll på Sergels torg, och det var
en utveckling härav. Jag ansåg det där -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

för vara väsentligt att lägga in just dessa
två sidor i mitt anförande i dag.

Vidare menade herr Bohman — vad
han sade var oerhört litet konkret -—
att jag inte skulle ha sagt vad jag sade
i den form och med de ord som jag använde.
Jag står för vartenda ord som
jag sade. Jag har fört en debatt i radio
med herr Bohman, där denne tog upp
två punkter på vilka jag tyckte att jag
ganska rejält kunde tillbakavisa hans
kritik. Vi har inte fått redovisat om
han på några andra punkter ogillar vad
jag sade. Jag hörde inte hans inlägg
under förmiddagen, men om han då tog
upp några ytterligare punkter har han
tillfälle att föra fram dessa nu. Jag motser
denna diskussion med synnerligen
stor förtröstan.

När jag höll mitt tal i Gävle 1965 förde
herrar Holmberg, Ohlin, Wedén och
möjligen också Bohman samma resonemang,
nämligen att de visst kunde acceptera
en objektiv, saklig och balanserad
skildring av situationen, men att
de aldrig kunde godta min ensidiga
och förvridna beskrivning. I dag är
det ingen som angriper vad jag sade i
Gävle, utan ni säger nästan precis detsamma
själva. Under sådana förhållanden
måste jag ju med ganska stor förtröstan
se fram mot den dag då, efter
en karenstid, även de synpunkter som
jag anförde för några veckor sedan
kommer att vinna gillande av den svenska
oppositionen. — Det är för resten
inte sant, herr Bohman, att hela oppositionen
står bakom kritiken. Jag hörde
inte någon kritik från herr Hedlunds
sida mot vad jag har sagt. Men
om det finns någon annan punkt, så
är jag glad om herr Bohman vill diskutera
den med mig.

Herr Wedén återvänder till Kina och
säger att vad som händer med denna
stora makt är viktigt. Ja, det är det
visst -— och man kan göra många olika
spekulationer. Men det grundläggande
felet i herr Wedéns resonemang vid
många tillfällen och i hela det ameri -

kanska resonemanget är ju att när man
talar om Vietnam, så börjar man omedelbart
också tala om Kina och säger,
som herr Wedén gjort, att kineserna
måste lära sig att våld icke lönar sig.

Nej, när det gäller Vietnam, då skall
vi tala om Vietnam. Finns det någonting
som man har lärt sig om Vietnams
tvåtusenåriga historia, så är det att landet
alltid haft att kämpa mot främmande
inkräktare. Den främsta av dessa
mäktiga grannar och inkräktare har
alltid varit Kina. Och det finns ingenting
som talar för att vietnameserna inte
i dag skulle ha samma självständighetssträvan
gentemot sina mäktiga grannar.

Det är alltså ett av de förödande misstagen
i den amerikanska politiken att
man hela tiden betraktar saken som en
kamp mot Kina, som måste föras till seger
— när det i själva verket gäller
det vietnamesiska folkets rätt till nationellt
oberoende och social frigörelse.

Sedan Amerika! Herr Wedén skrev
1965, efter att ha avfärdat mig som
företrädare för något slags politiskt
Artur Lundkvisteri, följande: »Det kan
kanske tänkas situationer, där Förenta
staterna med relativt lugn skulle vara
beredda att se Norden, eller i varje fall
dess östra del, av händelsernas ström
föras in i ett nytt och sämre läge. Vi
har kanske svårt att föreställa oss att
gränsen mellan oberoende och visst beroende
av Sovjet kan flyttas från Bottenhavet
och Bottenviken till Kölen.

---Det verkar ibland som om t. ex.

en del socialdemokrater glömt bort den
saken när de inte bryr sig om att göra
en balanserad och rättvis bedömning
av krisen i Vietnam.»

Herr Wedén använde några artiklar
detta år för att skälla på mig; självfallet
var han »balanserad och rättvis».
Men vad som i herr Wedéns vokabulär
var obalanserat och orättvist 1965 är ju
balanserat och rättvist i dag; det är
liksom bara denna eftersläpning.

I fortsättningen av den aktuella ar -

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

tikeln varnar herr Wedén för vad en

»Tilsitkonjunktur’--— kan komma

att innebära för oss själva, för Norden
och Europa. Det förefaller emellertid
som om statsrådet Palme skulle vara
besluten att blunda för det.»

Flyttningen av gränsen till Kölen
kopplas alltså direkt samman med den
brist på en balanserad och rättvis kritik
av vietnamkriget som jag förmodas
ha varit skyldig till 1965. Sambandet
är alldeles klart. Och det går igen. Det
ligger något slag av grundläggande
misstro mot Amerika hos herr Wedén.
Ty vad är det han säger? Jo, han säger
att kritiken kan leda till alla dessa
olika förskjutningar i den amerikanska
politiken.

Den kritik som jag har anfört har utgått
från eu rent demokratisk utgångspunkt.
Dess huvudtes är att det är förödande
för demokratin att kopplas samman
med motstånd mot nationell frihet
och motstånd mot social frigörelse. Det
är detta som gör — det har jag sagt
tidigare och är beredd att upprepa —
att Förenta staternas krig i Vietnam icke
är ett stöd för utan ett hot mot demokratins
ideal, inte bara i Vietnam
utan i hela världen. Detta uttalande är
jag beredd att stå för.

Hoppet ligger inte hos dem som vill
lägga munkavle på sådana uttryckssätt
med alla möjliga hot om eller rädsla
för påtryckningar, utan hoppet ligger
i att det skall finnas en vital och levande
demokrati i Amerika, som skall
kunna vrida sakerna rätt.

Herr Ohlin säger att jag är likgiltig
för kommunismens illdåd. Om det är
något jag varit engagerad i — och rätt
hårt under ganska många ungdomsår
— så är det just kampen för demokratins
ideal mot kommunistiskt förtryck.
Jag skall gärna diskutera detta med
herr Ohlin. Denna kamp var oerhört
viktig.

Men att — när vi nu diskuterar Vietnam
och vad som sker med dess lidande
folk samt att det finns en mycket

Utrikes- och handelspolitisk debatt

stor risk för att vi bringas till randen
av en världskatastrof — som kritik anföra
att jag inte tog med några meningar
om det kommunistiska förtrycket i
Berlin, Prag och Warszawa är torftigt.
Det problem vi står inför i dag, vilket
utgör hotet mot världsfreden och hotet
mot demokratin, är just Vietnam, och
ingen munkavle skall kunna tysta oss
på den punkten.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fattas bara att någon
munkavle skulle tysta oss! Men det
finns, som jag sagt tidigare i dag, viktiga
och allvarliga problem — frihetsproblem
och sociala problem — även
på andra håll i världen och närmare
oss än i Vietnam. Vad jag kritiserat är,
att regeringen beträffande dessa andra
länder frivilligt satt på sig en munkavle.

Herr talman! Herr Palme gör en karikatyr
av min tankegång när han säger:
Om han kritiserar amerikanerna —
det skulle vara tankegången — då kan
det hända att konsekvenser uppstår beträffande
det amerikanska intresset för
Europa och Sverige. Någon sådan betydelse
har jag sannerligen inte tillagt
statsrådet Palme och inte den svenska
regeringen heller för den delen. Den
tankegång jag fullföljt vid flera tillfällen
är att det är beklagligt om den inställningen
i stor utsträckning kommer
fram i vår världsdel att det gör detsamma
med det amerikanska intresset för
Europa, ty detta intresse skulle mest
vara av ondo, amerikanerna kan hålla
till i Asien och för övrigt bär de sig illa
åt i Vietnam. Det kan uppstå en situation
då den fataliteten inträffar att
Förenta staterna säger: Ja, vi behöver
inte längre bry oss så mycket om Europa.
Jag anser att herr Palme skulle tänka
litet på risken för detta, inte för
att tysta sin kritik mot Förenta staterna,
men för att just ge den en sådan
saklighet och balans som herr Palme

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

med ett litet hånleende avvisar. Men
det är sådan kritik som kan ge effekt.

Herr talman! Låt oss skala av herr
Palmes fraser beträffande uländernas
situation. Det är ändå i stor utsträckning
endast fraser, eftersom det är en
medlem av den socialdemokratiska regeringen
som talar. Låt oss göra det, inte
därför att jag inte tror att herr Palme
verkligen känner patos, inte därför
att jag inte tror att han skulle vilja
satsa mycket mer på det som han själv
framställer som det stora huvudproblemet
i världen — de utvecklade ländernas
alldeles otillräckliga stöd till de
underutvecklade för att bättra deras sociala
förhållanden -—• utan för att nå
kärnpunkten. Skulle inte herr Palme
i samma andedrag kunna kosta på sig
att säga: »Med det engagemang som jag
har och med det patos som jag verkligen
upplever har jag uppfattat det som
en plåga att vistas i en regering, som
år efter år har motsatt sig att den
svenska hjälpen görs i varje fall något
mer omfattande och effektiv än vad
den socialdemokratiska regeringen har
medgivit?»

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte riktat någon
kritik mot herr Palmes radioföredrag.
Tvärtom finner jag det vara ett ur
många synvinklar intressant och fascinerande
anförande, även om jag inte
på alla punkter kan dra samma slutsatser
som han. Kritiken gäller någonting
annat, nämligen talet på Sergels torg.

»Jag har inte hört några andra punkter
än två, och i fråga om dem har jag
bemött herr Bohman», sade statsrådet
Palme. Jag har litet svårt att förstå detta.
Herr Palme bad själv att få se mitt
anförande, har läst det och bör ha
kunnat ta del av dessa punkter. Han
skulle alltså ha kunnat ägna den tid
då han läste upp radioföredraget åt
att bemöta mina punkter, om det var
möjligt för honom.

»Jag har inte ångrat någonting av vad
jag sagt på Sergels torg», yttrade herr
Palme vidare. Han har alltså inte ångrat
att han i sitt tal gjort gällande att
Förenta staterna var mot 1954 års stillestånd
och mot Geneve avtalet, att han
underkänner alla motiv för Förenta staternas
handlande i Vietnam eller att han
inte godtar de demokratiska ideal som
ursprungligen var gällande i deras försök
att bygga upp en demokrati. Han
anser fortfarande att Förenta staternas
politik i Vietnam sedan 20 år har varit
orättfärdig — varför har inte herr Palme
nämnt det förut? — att krassa ekonomiska
och imperialistiska intressen
till en del ligger bakom deras agerande
och att inte något ont ord finns att säga
om FNL. Herr Palme förklarar att han
kämpat mot kommunismen, men samtidigt
har han solidariserat sig med
det kommunistiska program som FNLrörelsen
har gjort till sitt.

Jag vill, herr talman, också ta upp
frågan om annonserna. De är, säger
herr Palme, ett uttryck för solidaritet
med de idéer han givit uttryck för. Jag
har på nytt en av annonserna i min
hand. Den visar två amerikanska
soldater, som släpar en — förmodligen
död — vietnames efter sig, och läsekretsen
uppmanas att solidarisera sig
med herr Palmes klara ställningstagande
mot USA:s vietnampolitik. Har de
människor, som betalar 10 kronor —•
ty det skall de göra -— och skickar in
denna blankett för att uttrycka sin solidaritet,
också vetskap om exakt vad
herr Palme har yttrat, har de vetskap
om herr Palmes ensidiga uppslutning
på FNL:s sida och hans solidaritetsförklaring
till dess program, har de
vetskap om hans ensidiga uttalanden
om Förenta staterna? Hur skall de kunna
få det genom en sådan annons?

Herr Palme redogjorde också för en
debatt i första kammaren om vad som
hände i utrikesnämnden den 1 mars.
Jag var inte själv närvarande där och
inte heller herr Holmberg, men efter

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Nr 13

vad jag har hört var herr Palmes återgivning
i första kammaren av vad som
hänt i detta sammanhang icke riktig.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Om mitt återgivande
av förstakammardebatten var riktigt eller
ej är lätt att kontrollera i protokollet.
Jag tror att statsministern slutade
med att säga att herr Holmberg nog
skulle ge mycket för att stryka sin replik
ur protokollet, men det förutsätter
jag att han inte gör.

Beträffande annonsen i Arbetet! Hela
mitt tal var in extenso återgivet i Arbetet,
så de människor som skickade in
kupongen har haft rika möjligheter att
ta del av det.

(Herr Bohman: Och läsa programmet?) Jag

kan läsa upp vad jag sade om
FNL:s program. »Jag rekommenderar
detta program till studium. Det kräver
bred samling i striden mot amerikanarna
och en koalitionsregering när segern
är vunnen. De inrikespolitiska programpunkterna
borde i stort sett kunna
accepteras av t. ex. de politiska partierna
i Sverige. Men självfallet kan vi
inte i dag ta ställning och ansvar till
vad en rörelse i ett annat land kan komma
att utföra när den väl når makten.»

Vi kan konstatera att detta överensstämmer
med vad den socialdemokratiska
partikongressen förklarade i en
resolution i höstas ■—■ så det är inte
bara mig herr Bohman skall hänga. Det
överensstämmer också i hög grad med
vad utrikesminister Torsten Nilsson har
sagt i dag, och det överensstämmer med
vad statsministern har sagt i första
kammaren.

Nästa punkt: Herr Bohman återkommer
till att säga att jag skildrar utvecklingen
år 1954 felaktigt. Varför?
Amerikanerna vägrade att skriva under
Genéveavtalet. I det läget beslöt
de andra länderna att icke heller skri -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

va under avtalet. I stället utfärdade de
deklarationer på grund av amerikanarnas
motstånd. Detta är en fullkomligt
riktig historieskrivning, som kan inhämtas
t. ex. i Anthony Edens memoarer.
Jag skildrade utvecklingen som
en tjugoårig följd av misstag enligt
herr Bohman. Ja, det gör jag. Det stora
misstaget gjordes nämligen redan år
1945 då man i stället för att stödja ett
självständigt Vietnam stödde den franska
kolonialmaktens återvändande.

Om det nu kan trösta herr Bohman
hade jag i min civila gärning att dag
för dag följa vietnamkriget under fransmännens
sista skede. Jag besökte vid
denna tid Asien, och jag höll år 1953
på hösten ett tal som i princip hade
samma innehåll som Gävle-talet och
Sergels torg-talet.

Detta var de konkreta punkter som
herr Bohman i denna omgång nämnde.
Jag skall gärna i en icke-middagspaus
ta upp de övriga. Jag bara ögnade igenom
hans tal för att se om han hade begärt
att jag skulle avgå; det var avgörande
för om jag skulle begära ordet.
Den delen av hans tal läste jag
alltså, det övriga tittade jag inte så
noga på, men jag skall gärna läsa det
ett varv till.

Herr Wedén försöker fly till u-hjälpen
och gör ett stort nummer av att
folkpartiet har krävt pengar för uhjälp,
d. v. s. utgifter för vilka man
saknar täckning. Det är en föga gloriös
ståndpunkt. Visst kan man säga att man
är missnöjd med vår u-hjälp. Mitt sätt
att tala uttalar sig herr Wedén varje
gång litet föraktfullt om, men detta
sätt att tala började jag med för rätt
många år sedan. Då var den svenska
u-hjälpen en halv miljon kronor. Den
är nu 500 miljoner kronor och mer än
så. Jag hoppas kunna vara med om att
förverkliga programmet om 1 procent
av nationalinkomsten, men det är fullständigt
felaktigt att tro att det vi gör
beträffande u-hjälp — Sverige är ett av
de få länder i världen som ökar sin

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 fm.

Interpellation ang. apotekares tystnadsplikt

u-hjälp -— skulle frita oss eller på något
sätt friköpa oss från skyldigheten
att ta ställning till de sociala och nationella
frihetsrörelserna.

(Herr Wedén: Vem har sagt det?)

Av vilket skäl skulle annars herr Wedén
ta upp detta?

Till sist vill jag säga att jag är glad
att herr Wedén nu börjar minska min
betydelse. I hans artikelserie fanns det
ett uppenbart samband mellan det amerikanska
avhoppet — eller vad man
skall kalla det — och uttalanden av
enskilda regeringsledamöter. Detta samband
uttalades klart — t. o. in. i ett och
samma stycke. Nu vill herr Wedén tona
ner även detta.

Jag hoppas att herr Wedén även på
andra punkter skall tona ned sin anslutning
till den amerikanska demokratin,
som har många förtjänster, men i
synnerhet till eu politik som vi inte kan
acceptera. Först när amerikanarna
tycktes höja ögonbrynen tog han till
hårda ord mot mig.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 9

Interpellation ang. apotekares tystnadsplikt Ordet

lämnades på begäran till

Herr GÖRANSSON (s), som yttrade:

Herr talman! Bestämmelser om tystnadsplikt
finns för de flesta kategorier
av den s. k. medicinalpersonalen. Sålunda
återfinns i 8 § allmänna läkarinstruktionen
ett stadgande om läkares
tystnadsplikt. För tandläkare, sjuksköterskor
och barnmorskor finns motsvarande
regler, vilkas innehåll i huvudsak
överensstämmer med bestämmelsen

i läkarinstruktionen. Gemensamt för
alla de nämnda bestämmelserna är bl. a.
att de omarbetats under 1960-talet.

För apotekspersonal synes fortfarande
gälla följande stadgande i Kungl.
Maj:ts medicinalordningar den 30 oktober
1688: »Och såsom åtskilliga sjukdomar
förefalla, vilka patienterna vilja
hava dolda, och likväl av recepterna något
fattas kan, varför det varit haver;
alltså bör ingen uti apoteken giva någon
kunskap därom, mycket mindre visa
åt någon en annans medicinrecept,
dem det icke angår, att därefter se.»

Tolkningen av detta stadgande har
hittills varit liberal så till vida att apotekare
känt sig oförhindrade att ta
kontakt med receptskrivande läkare
vid fall av dubbelförskrivning eller
andra risker för läkemedelsmissbruk
hos kunden/patienten.

I narkomanvårdskommitténs betänkande,
del II, har frågan om sådan information
står i överensstämmelse med
apotekares tystnadsplikt uppmärksammats.
Kommittén kommer till slutsatsen
att så inte är fallet och att därför andra
informationsvägar måste beträdas för
att nå syftet att i här aktuella fall motverka
fortsatt läkemedelsmissbruk. Narkomanvårdskommitténs
uttalande om
innehållet i gällande rätt har givit upphov
till stor tveksamhet bland apotekarkåren
om hur man i fortsättningen skall
handla i här åsyftat fall. Apotekarna
ställer sig frågande till den gjorda tolkningen
med hänsyn till att den leder
till att det förtroendefulla samarbete
som hittills rått mellan läkare och apotekare
i detta avseende försvåras. Detta
är i sin tur ägnat att motverka bekämpandet
av läkemedelsmissbruket.

Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få rikta följande
frågor:

Anser statsrådet att 1688 års stadgande
om apotekares tystnadsplikt är så
utformat att det år 1968 ger ett klart

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

besked om innehållet i gällande rätt
på området?

Överväger statsrådet att — exempelvis
i samband med en allmän översyn
av gällande regler om tystnadsplikt —
omarbeta 1688 års stadgande?

Anser statsrådet, att det finns vägande
skäl av rättssäkerhetsnatur att vid en
sådan omarbetning låta den nya bestämmelsen
få ett sådant innehåll, att

Nr 13 93

allt samarbete mellan apotekare och läkare
av den natur som avses i interpellationen
förhindras?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.32.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 21 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Utrikes- och handelspolitisk debatt
(forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att överläggningen i anledning av
det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 73 avsedda
meddelandet rörande Sveriges utrikes-
och handelspolitik nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid ordet,
i enlighet med förut gjord anteckning,
till

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
som yttrade:

Herr talman! Dagens debatt har naturligt
nog dominerats av vietnamfrågan.
Folkpartiets ståndpunkt i denna
fråga har på ett så tydligt sätt klargjorts
av herr Wedén i hans första anförande
och i de replikväxlingar han
hade med utrikesministern och statsrådet
Palme, att jag inte behöver ägna
mig åt den frågan.

Men denna debatt är ju inte bara en
utrikesdebatt utan också en utrikeshan -

delsdebatt. Jag tänkte ta upp de problem
som hänger samman med de europeiska
marknadsfrågorna. Utvecklingen
på detta område har under senare
år och framför allt under det senaste
året givit anledning till ganska
stor pessimism. För ungefär ett år sedan
satt EFTA-länderna i EEC:s väntrum
med olika grader av optimism eller
pessimism. Men nu verkar det som om
dessa EFTA-stater vore utkörda också
ur väntrummet och driver omkring i
korridorerna för att med hjälp av tyskar
och beneluxare försöka få en inträdesbiljett,
om inte till EEC så i varje
fall till EEC:s väntrum.

Mot bakgrunden av denna ganska
pessimistiska betraktelse kan man kanske
våga den gissningen, att England
inte kommer in i EEC under de närmaste
åren och att utsikterna för en
samlad förhandling mellan EFTA-länderna
å ena sidan och EEC å andra sidan
om ett associeringsavtal är mycket
mörka trots tidigare antydningar från
Frankrike och trots lovvärda ansträngningar
från annat håll. Från denna pessimistiska
utgångspunkt kan man vänta
att det möjligen blir bilaterala förhandlingar
mellan EEC å ena sidan
och varje EFTA-land för sig å den and -

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ra sidan. Men sådana förhandlingar
kommer att ta mycken tid, och risken
är att de inte ger så stort resultat.

I ett så dystert läge — om handelsministern
med de kunskaper han har
om det aktuella läget och med de informationer
han får från de samtal
som äger rum kan vara litet mer optimistisk
skulle jag hälsa det med stor
tillfredsställelse — är det klart att en
sänkning av industritullarna i Europa
med närmare 40 procent skulle vara
ett stort framsteg. Tullmuren mellan
EEC och EFTA skulle inte bli så hög,
och nackdelarna av splittringarna mellan
de två blocken skulle minskas. Denna
sänkning av industritullarna med
inemot 40 procent är just vad som
överenskoms vid den s. k. Kennedyronden,
men den sänkningen skall enligt
uppgörelsen ske successivt under fem
år. Under fem år kan mycket hända.
I USA har det, som framgår av regeringsförklaringen,
dykt upp protektionistiska
förslag, som skulle kunna hota
att omintetgöra Kennedyrondens resultat
på väsentliga punkter. Betalningsbalanssvårigheterna
i USA skapar lätt
ett gynnsamt klimat för protektionism
av detta slag.

Under sådana förhållanden är det
förslag som nu kommit fram om att
kraftigt påskynda de beslutade tullsänkningarna
av mycket stort intresse. Detta
förslag har antytts i regeringsdeklarationen.
En överenskommelse som innebär
en sänkning av tullarna i Europa
och kanske också i Japan med 40
procent i två etapper under ett år, under
det att man i USA följer den ursprungliga
tidtabellen, skulle vara av
stort intresse under en bestämd förutsättning,
nämligen att USA skulle lova
att inte införa nya restriktioner på varuinförselns
område och att man avskaffade
dessa s. k. American Selling
Prices som varit en stötesten. En sådan
överenskommelse skulle innebära att
man tryggade genomförandet av Kennedyrondens
resultat samtidigt som tull -

murarna ganska omedelbart kraftigt
skulle sänkas i Europa.

I regeringsförklaringen omnämns
detta i positiv anda, men det vore intressant
om handelsministern för det
första ville närmare redogöra för de
tankegångarna och för det andra ville
säga någonting om huruvida Sverige inte
bara så att säga vill acceptera dem
utan också huruvida man från svensk
sida skulle vara villig att försöka driva
denna fråga för att — när vi nu ändå
tycks få vänta så länge på en gemensam
stormarknad — dels åstadkomma
en snabbare sänkning av industritullarna
med inemot 40 procent, dels få vissa
garantier för att USA inte infört några
restriktioner som kan hota resultatet
av Kennedyronden.

Det är emellertid klart, herr talman,
att hur viktig en sådan åtgärd än skulle
vara, så är den bara ett steg på vägen.
Vi måste därför målmedvetet arbeta
på att få till stånd den stora europeiska
marknad som vi ju alla. utom
herr Hermansson, vill ha. När jag lyssnade
till herr Hermansson i dag gjorde
jag den reflexionen att vi nu fick se
mera av den gamle kommunistledaren
Hermansson än av den herr Hermansson
som vi varit vana vid under senare
tid.

Trots dessa svårigheter säger man
från de håll där man vill vara optimistisk
att Frankrike i alla fall har framlagt
intressanta förslag, eller i varje
fall gjort antydningar om att Frankrike
gärna skulle se något arrangemang som
skulle innebära en tillfällig lösning av
problemen. Men det anmärkningsvärda
är ju att ingen vet något om Frankrikes
verkliga avsikter. Vi sitter här i Sverige
och på en del andra håll och tycker
och tror; en del tror att fransmännen
verkligen har ett förslag som de skulle
vilja lägga fram, andra är pessimistiska
och tror att det kanske inte finns så
mycket substans bakom de franska propåerna.

Därför skulle jag vilja fråga handels -

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

ministern: Har man verkligen gjort ett
försök att få reda på vad fransmännen
egentligen har att erbjuda? Har man
liksom returnerat bollen till fransmännen
och sagt: All right, vad är det
egentligen ni vill, vad har ni att ge oss?

Det kan ju sägas att den engelska
attityden varit ett hinder för detta, men
det bör ju inte hindra att vi i alla fall
försöker att sondera terrängen. Jag tror
att det är viktigt. Och vad som framför
allt är viktigt är att få veta, om man
kan räkna med att fransmännen skulle
vara villiga att gå med på, om än inte
samlade förhandlingar mellan å ena sidan
EEC och EFTA-staterna å den andra
så i varje fall samtidiga och parallella
förhandlingar mellan dessa två
parter. Jag tror att det skulle betyda
ganska mycket för bedömandet av möjligheterna
till framgång.

Regeringen säger att man inte vill
försitta något tillfälle att få till stånd
denna stormarknad. Vad gör man då i
avvaktan på att den kan komma till
stånd? Regeringens program kan väl
sammanfattas i följande ord från regeringsdeklarationen:
»Regeringen slår

därför vakt om EFTA och fortsätter
strävandena att fördjupa det ekonomiska
samarbetet i Norden.» Jag skulle
finna det intressant att få höra vad
man menar med att slå vakt om EFTA.
Innebär det bara att man skall se till
att EFTA håller ihop och inte faller
sönder eller innebär det, att man vill
försöka att utarbeta ett program för en
vidareutveckling av EFTA? Finns det
utredningar, finns det förslag om en
sådan vidareutveckling av EFTA som
skulle kunna få ökad aktualitet i ett
ögonblick då Storbritannien anser sig
ha fått ett avgörande nej från EEC och
på nytt skulle börja intressera sig för
EFTA?

Den andra frågan man ställer sig är:
På vilket sätt ämnar regeringen medverka
till att fördjupa det ekonomiska
samarbetet i Norden? Vi är överens om
att det nordiska samarbetet är viktigt

Utrikes- och handelspolitisk debatt

bl. a. med tanke på att vårt land inte
alltid är så aktuellt i EEC-kretsar. På
många håll talar man där om eventuellt
samarbete endast med de länder som
direkt har sökt medlemskap, Storbritannien,
Norge, Danmark och Irland.
Det finns väl en benägenhet inte bara
i Benelux-länderna och i Italien utan
kanske även någon gång i Västtyskland
att när man talar om utvecklingen under
den närmaste tiden koncentrera intresset
till de länder som direkt har
sökt medlemskap, så att Sverige kommer
i skymundan. Men det är klart att
om vi får till stånd ett intimt samarbete
i Norden blir det mycket svårt att
kunna skilja de nordiska länderna åt
vid en kommande lösning. Jag var därför
mycket tillfredsställd, när jag hörde
den danske statsministern Baunsgaard
säga vid sitt besök här i Stockholm
nyligen, att han inte kan tänka
sig en lösning av den europeiska integrationsfrågan,
där Danmark skulle vara
med men inte Sverige.

Nu skall det ju bli ett möte på toppnivå
i Köpenhamn i april, och jag förstår
att regeringen på detta stadium
inte kan redogöra för de utredningar
som man kan förutsätta har gjorts för
det mötet och som skall ligga till grund
för förhandlingarna. Däremot skulle väl
regeringen kunna säga någonting om
vilken målsättning den har för det nordiska
samarbetet; om man står kvar på
den s. k. paketlösningen från 1965—
1966 eller om man är inställd på att,
därest det visar sig finnas förutsättningar
för det, gå längre i syfte att få
till stånd en omfattande ekonomisk integration
i Norden. Vi får inte göra
oss helt beroende av Frankrikes ja eller
nej, även om den franska hållningen
är av mycket stor betydelse. I avvaktan
på att vinna klarhet om den och
att få till stånd någon överenskommelse
med Frankrike skulle ett beslutsamt
steg på vägen i riktning mot en ekonomisk
union i Norden inte försvåra en
framtida lösning för hela Europa. Det

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

skulle tvärtom vara en av de faktorer
som skulle kunna rubba dödläget i
marknadsfrågan. Det är därför som jag
personligen med så stort intresse ser
fram mot detta möte i Köpenhamn.

Jag hoppas att jag tolkar också regeringens
uppfattning, när jag säger att
det måste bli ett slut på de förutsättningslösa,
tekniska utredningarna, som
sedan visat sig resultera i praktiskt taget
ingenting. Det måste nu vara tid
att ta en politisk ståndpunkt och visa
att det finns en politisk vilja till ett
samarbete i Norden med klart sikte på
att vi skall få till stånd en ekonomisk
union. Vilka punkter som ingår i ett
sådant program behöver jag inte här
uppehålla mig vid. De är väl kända. Men
det är klart att det uppstår problem
med tullharmoniering, eventuellt en
tullunion med en gemensam jordbrukspolitik,
med kanske gemensam skattelagstiftning
och gemensam ekonomisk
politik över huvud taget. Läget är emellertid
sådant att det nu behövs ett aktivt
ingripande.

De här tankegångarna har av naturliga
skäl inte fått så stor plats i regeringsdeklarationen,
utan intresset har
koncentrerats på vietnamfrågan, men
eftersom dessa spörsmål är av mycket
stor betydelse vore det mycket intressant
att få dem ytterligare belysta från
regeringens sida.

Därefter anförde:

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! I likhet med herr Gustafson
i Göteborg har även jag observerat
att handelspolitiken inte varit det
centrala i den hittills förda debatten,
och liksom herr Gustafson betraktar jag
detta som ganska naturligt. I den mån
ämnet berörts har det såvitt jag kunnat
finna förelegat betydande överensstämmelse
i uppfattningarna. Detta vidhåller
jag också sedan jag lyssnat till herr
Gustafsons anförande.

Den borgerliga oppositionen är i huvudsak
ense med regeringen rörande
bedömningen av läget och de krav det
ställer på vårt uppträdande i både Norden
och de större europeiska liksom de
världsvida sammanhangen. För min del
tycker jag att detta är mycket glädjande.
Det kan inte nog ofta betonas att en
bred uppslutning kring handelspolitiken,
åtminstone kring dess huvudlinjer,
är en tillgång, ja, eu förutsättning för
att vi alla med framgång skall kunna
hävda våra länders intressen på det
internationella fältet. Man kan sålunda
säga att det nordiska samarbetet hänger
nära samman med de vidare integrationssträvandena
i Europa.

De inlägg som här gjorts ger mig
emellertid anledning till en kort kommentar
och herr Gustafson har även
ställt några direkta frågor till mig, som
jag skall försöka besvara vid den kommentaren.
Jag vill gärna göra detta med
utgångspunkt i en passus i herr Wedéns
anförande.

Herr Wedén menade att regeringsdeklarationen
var ljum och matt när det
gällde de nordiska samarbetssträvandena,
men jag har litet svårt att förstå
hur herr Wedén kunnat få ett så negativt
intryck. Nödvändigheten av att bygga
ut det nordiska samarbetet för att
stärka den nordiska gemenskapen, inte
minst såsom den utvecklats i hägnet av
EFTA, betonas ju uttryckligen i regeringsdeklarationen.
Lyckas vi härmed
— jag vill upprepa detta — skulle Norden
samtidigt ges ökad styrka i de vidare
integrationssträvandena. Jag trodde
att detta kunde anses vara ett genomgående
tema i det handelspolitiska
avsnittet.

Sveriges intresse för fastare ekonomiska
band i Norden är ju inte nyvaket.
Låt mig bara erinra om vad som
skedde 1965—1966. Då sökte vi nå överenskommelse
med våra nordiska grannländer
om en paketlösning för utbyggnad
av det nordiska samarbetet. I paketlösningen
skulle bl. a. ingå tullharmoni -

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

sering på industriområdet, åtgärder som
skulle befordra handeln med jordbruksprodukter
inom Norden med en
gemensam jordbrukspolitik som slutmål
samt ett mer omfattande samarbete mellan
de nordiska länderna på kreditoch
kapitalmarknaden. Det fanns även
andra ämnesområden med i detta paket.

Det gällde som sagt att enas om direktiv
för en utredning med klart angiven
målsättning. Utredningen skulle
sålunda i den meningen inte vara förutsättningslös,
även om regeringarna naturligtvis
inte räknade med att binda sig
för resultaten förrän utredningen i sin
helhet var slutförd. Den gången kunde
någon överenskommelse emellertid inte
nås, men man ville för all del inte motsätta
sig att pågående utredningar drevs
vidare, i den mån de inte redan hade
avslutats. Det var alltså en mycket suddig
rekommendation som vi fick av
Nordiska rådet 1966 i Köpenhamn, men
den var den enda möjliga, jag vill erkänna
det. Jag märker att herr Ohlin
ser frågande ut, och jag vill därför säga
att detta inte är någon kritik mot de
insatser som han gjorde i det sammanhanget.
Särskilt från dansk sida ville
man avvakta utgången av försöken att
så snart som möjligt komma till tals med
EEC, både när det gällde Englands försök
och Danmarks förhoppningar om
att i anslutning till eventuella förhandlingar
komma med på ett tidigt stadium.

I dag är situationen en annan. Intresset
för Norden har vuxit i Danmark.
Det konstaterade herr Wedén, och där
ger jag honom rätt. Jag tyckte mig också
kunna höra det när jag lyssnade på
herr Gustafsons i Göteborg anförande.
Orsakerna härtill får givetvis sökas i
besvikelsen över att också det senaste
engelska försöket att åstadkomma en utvidgning
av EEC har slagit slint. I dagens
läge ställer man sig frågan vad vi
kan göra, och man frågar med oro.

Här vill jag inskjuta att det inte bara
är den nuvarande borgerliga regering -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

en i Danmark som sysslat med detta
spörsmål. Omedelbart efter EEC:s ministerråds
bekräftelse på att England
inte skulle släppas fram till förhandlingsbordet
satte den föregående danska
regeringen sina experter i gång med
att fundera ut möjliga handlingslinjer
för den närmaste framtiden. På sätt och
vis är det så — och därmed är inget
förringande sagt — att vad som sedan
dess har framkommit i stor utsträckning
förelåg klart redan vid regeringen
Baunsgaards tillträde. Detta är något att
ta fasta på och något som vi gläder oss
åt.

Detta var också bakgrunden till den
danska regeringens inbjudan till en
sammankomst med stats-, utrikes- och
marknadsministrarna i Köpenhamn i
vår. Den inbjudan hälsades med tillfredsställelse
från många håll, även om
väl några av oss undrade vilket innehåll
mötet skulle komma att få. Det må
därför tillåtas mig att något beröra
den saken. När jag gör det tror jag
också att jag kan besvara några av de
frågor som herr Gustafson i Göteborg
nyss ställde.

Vad skall alltså regeringsrepresentanterna
syssla med vid sammankomsten
den 22—23 april? Givetvis måste mötet
förberedas ganska noga, om det skall
komma ut något substantiellt och konkret
av det. Samarbetsministrarna sammanträdde
första gången i Köpenhamn
den 11 mars för att förbereda mötet,
och då nåddes överenskommelse om att
behandla tre delvis sammanhängande
frågor. Det skulle också tillsättas en
expertgrupp för att utforma rekommendationer
för vad regeringsrepresentanterna
skulle syssla med vid det kommande
toppmötet.

Det gällde först och främst frågan om
Nordens förhållande till EEC. Spörsmålet
var om vi inte minst i betraktande
av den framgång, som den samnordiska
förhandlingen i Kennedyronden
blev, skulle kunna ena oss om ett
gemensamt uppträdande för att i fram -

Andra kammarens protokoll 1968. Nr 1

Nr 13

Torsdagen den 21 inurs 1998 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

tiden också kunna ta initiativ till steg,
som kunde bringa oss närmare lösningen
av den stora integrationsfrågan. Vi
skulle också undersöka om olika föreliggande
planer och uppslag beträffande
övergångsanordningar kunde föranleda
några nordiska initiativ och en
gemensam nordisk hållning.

Det sistnämnda ämnesområdet är viktigt
nog. I detta sammanhang spelade
naturligtvis både den s. k. Beneiuxplanen
och de fransk-tyska tankegångarna
en väsentlig roll. Det är ingen som vill
utesluta att inte minst temporära arrangemang
kan komma att rymma mycket
av intresse och i varje fall skulle
kunna medföra en lindring av marknadssplittringens
verkningar och mycket
kännbara effekter på de utanför EEC
stående ländernas ekonomier.

Jag kanske i detta sammanhang får
inskjuta som ett svar på herr Gustafsons
fråga, om vi inte har försökt ta reda
på vad Frankrike egentligen menar, att
vi självfallet gjort detta. På fransk sida
svarar man emellertid att tiden knappast
är mogen för en närmare precisering
av innebörden av de antydningar
som i olika sammanhang givits. För det
första har från ansvarigt franskt håll
uttalats att atmosfären först och främst
måste förbättras något efter ministermötet
inom EEC i december. För det
andra kommer eventuella förhandlingar
ändå att ta någon tid. Den svenska regeringen
har dock uppmärksammat denna
möjlighet. Vi anser att de andra
EEC-länderna bör undersöka om de är
villiga att medverka till att utarbeta någon
form av arrangemang, om vilket de
alla skulle kunna enas, varefter andra
länder skulle inbjudas att förhandla om
detta.

Det har också från olika håll uttalats
att de seriösa diskussionerna om detta
inte kan väntas komma i gång förrän
tidigast i sommar. Och man föreställer
sig inte heller att dessa förhandlingar
skall kunna föras till ett mycket snabbt
och framgångsrikt slut, utan kommer att
kräva sin tid.

Under sådana förhållanden är det
naturligtvis inte förvånande att de nordiska
ländernas syn på möjligheterna
att verkligen få ut något av dessa tankegångar
är en smula skiftande. Jag röjer
väl inget om jag säger, att vi från svenskt
håll menar att vi på detta område skall
göra alla de ansträngningar vi över
huvud taget kan. Därför har vi också
med mycket stor tillfredsställelse hälsat
de tyska försöken att nu senast precisera
ett innehåll i en uppgörelse av denna
typ. På danskt håll är man dock orolig
för att en sådan uppgörelse kanske
inte kommer att ge så mycket av värde
för jordbruket, och i så fall blir för
Danmarks del balansen mellan fördelar
och uppoffringar sådan att det hela inte
ter sig så lockande för danskarna.

Men jag vill inte utesluta att vi i varje
fall i utredningsarbetet på denna punkt
på nordisk basis skall kunna komma till
en någorlunda samstämmig uppfattning
om först och främst vad vi helst skulle
vilja se som t. ex. temporära lösningar
— vägen steg för steg mot en vidare
integration — och vi kan måhända också
se vad vi under inga omständigheter
skulle kunna acceptera. Det utredningsarbete
som nu utförs av de nordiska experterna
inom den arbetsgrupp, som
tillsattes efter samarbetsministrarnas
möte, tar sikte på att närmare klarlägga
just denna problematik.

Jag kanske i sammanhanget också får
framhålla att man på vissa håll ställer
sig tveksam till om de neutrala länderna
skulle omedelbart och samtidigt få deltaga
i förhandlingar om ett temporärt
arrangemang. Att hysa sådan tveksamhet
tycker vi är ganska orimligt. Ty här
rör det sig — och denna uppfattning
har vi också givit till känna i alla de sex
huvudstäderna — om kommersiella frågor
— exempelvis möjligheter till tullsänkningar
— där ju inte gärna neutralitetspolitiken
kan åberopas som en diskvalifikationsgrund.
Det vore dessutom
ur många synpunkter rent opraktiskt,
såvitt jag förstår, om de nordiska länderna
inte samtidigt och helst gemen -

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

samt skulle förhandla, eftersom vi har
så många problem gemensamma.

Det kan ju hända att det blir fråga
om sektorsförhandlingar, vilket visserligen
är av mindre intresse för vårt vidkommande
och rymmer större risker -—
det är jag den förste att erkänna. Men i
så fall är det uppenbart att vi under
alla omständigheter kommer att hålla
ihop i Norden och stödja varandra så
långt vi kan. Då är det också rimligt att
det blir en gemensam nordisk förhandling
gentemot EEC. Andra länder — exempelvis
Schweiz — skulle kunna ha
intresse av att ansluta sig till en sådan
förhandling, och jag föreställer mig att
vi inte har någon anledning att motsätta
oss att kretsen av samförhandlande länder
vidgas.

När jag under det senaste veckoskiftet
besökte den tyske utrikesministern
mötte jag en mycket stark förståelse för
denna ståndpunkt. Han framhöll att han
helt var på det klara med saken — det
var t. o. m. ett tyskt intresse att Norden
kunde gå samman i förhandlingar om
mera tillfälliga och temporära övergångsarrangemang.
Han gav mig — det
anser jag mig oförhindrad att säga —
rent av den uttryckliga rekommendationen
att arbeta för en sådan lösning.
Han hade all förståelse för att Sverige
och de neutrala länderna i EFTA över
huvud taget inte skulle sättas i en annan
klass än övriga länder i dessa sammanhang.
Och uppriktigt sagt hade vi satts
i en annan klass skulle man med samma
motivering kunnat hindra oss från
att deltaga i Kennedyförhandlingarna.
Lika goda grunder hade kunnat anföras
för en sådan ståndpunkt som för att utestänga
oss från en övning som kanske i
stor utsträckning —• åtminstone enligt
våra förhoppningar — får karaktären
av en GATT-enlig europeisk Kennedyförhandling.

Jag tror att jag med vad jag nu sagt i
varje fall indirekt besvarat några av
herr Gustafsons i Göteborg frågor.

Detta är nu inte det enda som vi
hoppas att det nordiska toppmötet skall

Utrikes- och handelspolitisk debatt

sysselsätta sig med. Jag har också
nämnt, att i avvaktan på den slutliga
lösningen av integrationsproblematiken
i Europa, som ju kan komma att dröja
ganska länge, finns det alla skäl att slå
vakt om vad vi uppnått i EFTA och
undersöka om vi till vårt eget gagn kan
utbygga samarbetet inom frihandelsförbundet.

Jag är inte så alldeles säker på att de
politiska och ekonomiska förutsättningarna
är så entydiga att vi kan räkna
med att nå särskilt långt i detta sammanhang.
Men jag föreställer mig —
och det är kanske svar på ytterligare en
fråga av herr Gustafson i Göteborg —
att man från engelsk sida i detta läge,
när man ändå måste vänta så pass länge
på en slutlig lösning av stormarknadsproblemet,
kan ha ett något större intresse
än under det senaste året för att
åtminstone på vissa begränsade områden
gå fram litet snabbare i EFTA. Det
gäller olika ting, om vilka vi redan har
utredningar i gång.

Jag hörde att herr Hedlund i sitt intressanta
anförande antydde möjligheten
av en tullharmoniering i EFTA. Vi
kommer också att undersöka detta. En
sådan tullharmoniering bör enligt vår
uppfattning i så fall läggas på EECnivå.
Jag tror uppriktigt sagt inte —
utan att vilja föregripa resultaten av de
pågående utredningarna — att det för
Sveriges del skulle medföra några
oöverstigliga problem. Vi är angelägna
om att vad vi företar oss på det nordiska
planet liksom vad vi företar oss i
EFTA inte skall fjärma oss från lösningen
av problemet med den stora
marknaden i vår del av världen. Det vi
gör skall tvärtom om möjligt föra oss
ett steg mot målet. Därför skulle det
vara svårare för oss att acceptera —
jag säger detta bara rent hypotetiskt —
en harmoniering kring en genomsnittstull
i EFTA. Med de höga engelska tullarna
och de ganska höga österrikiska
tullarna skulle det betyda avsevärda
tullhöjningar.

En annan sak är emellertid huruvida

100

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

enighet kan uppnås om tullar som ligger
nära eller i anslutning till EEC-nivån,
sådan den kommer att gestalta sig när
Kennedyförhandlingarnas resultat förts
ut i det praktiska livet. Jag tvivlar uppriktigt
sagt på att man från engelsk
sida liar möjlighet att göra någonting
sådant i dagens läge. Så långt tror jag
inte våra förhoppningar kan sträcka
sig, även om vi givetvis skall pröva, om
det föreligger förutsättningar för att
åstadkomma något dylikt.

Meningen är att också dessa problem
skall kunna tas upp, men jag är angelägen
om att understryka att det nordiska
stats- och utrikesministermötet
inte skall framstå som en förberedelse
för det kommande EFTA-mötet under
andra eller tredje veckan i maj. Det arbete
som bedrivs i Geneve måste pågå
parallellt, och den nordiska samarbetsgruppen
har därför uppgiften att utarbeta
sina uttalanden och förslag i nära
kontakt med det permanenta rådet i
Geneve.

Den sista frågan gällde huruvida vi
under denna mellantid skall kunna
företa oss någonting för att bygga ut
det nordiska samarbetet. Omedelbart
dyker det upp en rad områden. Det
förefaller mig naturligt att vi först och
främst tar upp de huvudområden som
ingick i den tänkta paketlösningen,
dvs. frågan om de yttre tullarna. Jag
håller det inte för uteslutet att vi under
vissa förutsättningar skulle kunna enas
om en nordisk tullharmoniering på den
blivande EEC-nivån. Men förutsättningarna
härför är naturligtvis att någonting
kan göras även på jordbrukets område.

Från svensk sida ställer vi oss inte
främmande till detta. När jag vid mötet
i Köpenhamn starkt rekommenderade
att de direktiv skulle antas som fick
den s. k. paketlösningens form ingick i
detta —• vilket jag inledningsvis sade —
en klar hänvisning till att man borde
vidta åtgärder för att möjliggöra en ökning
av den internordiska handeln med

jordbruksprodukter. Slutmålet skulle
härvid vara en gemensam jordbrukspolitik.
Jag tror inte det skulle vara helt
omöjligt för vårt vidkommande att allvarligt
överväga att göra någonting sådant.
Även om det skulle innebära vissa
uppoffringar från svensk sida, bör det
inte möta några oöverstigliga svårigheter,
därest övergångstiderna blir rimliga
och ligger i linje med den svenska
jordbrukspolitikens utveckling och
verkningar.

Jag har också tidigare framhållit möjligheterna
till ett mera omfattande samarbete
beträffande kredit- och kapitalförsörjning,
och det finns säkert — jag
skall inte trötta kammarens ledamöter
med en uppräkning •— en rad andra
områden där ett utredningsarbete pågår
och delvis står inför sin fullbordan och
där vi kan vänta beslut ganska snabbt,
t. ex. beträffande det nordiska patentsamarbetet.
Men det finns också andra
områden där vi ännu inte gjort så mycket
och som, vilket jag hoppas, skulle
kunna inrymmas i en rekommendation
från toppmötet i april månad.

Herr Wedén nämnde att om det nordiska
samarbetet verkligen skall utvidgas,
fordras det andra institutionella
arrangemang än nu. Det är möjligt; den
saken får vi undersöka. Men hittills har
vi kommit ganska långt med mer pragmatiska
metoder. Innan vi vet något och
innan vi står inför förverkligandet av
och inrymmandet av nya fält i samarbetet,
skall vi väl inte börja med att
inrätta nya samnordiska institutioner.
Det finns all anledning att gå till väga
på samma sätt som vi gjort tidigare.
Detta har dock, inte minst sedan EFTA
kom till, givit ganska spektakulära och
över hela världen observerade resultat.

Det kan hända att jag glömt några
frågor, men jag antecknade att herr
Gustafson i Göteborg också frågade hur
regeringen såg på möjligheterna att
accelerera, d. v. s. tidigarelägga tullsänkningarna
i Kennedyronden för att
därmed lindra de svårigheter som den

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

101

amerikanska ekonomin för närvarande
brottas med och som vi indirekt naturligtvis
icke kan undgå att känna verkningarna
av. Det är utomordentligt angeläget
att Amerika åter får möjlighet
till en expansiv ekonomi. Detsamma gäller
också England. Vi har, som framgår
av regeringsdeklarationen, sagt att
vi är villiga att göra vad på oss ankommer,
under förutsättning att EEG och
andra viktiga handelspartners gör sammaledes.
Som ett absolut minimum
skulle jag för min del vilja uppställa alt
alla EEC-länder vill delta i en sådan
acceleration. Det vore rent orimligt om
endast några EFTA-länder tillsammans
med eu del EEC-länder engagerade sig.

När jag nu talar om att alla EEC-länder
bör vara med, kanske jag får inskjuta
en sak som gäller min tidigare
redogörelse. En förutsättning för de lösningar
som vi på allvar skall diskutera
måste vara att de bärs upp av alla EFTAstater.
Det gamla spelet fem mot ett som
man försökt spela utan framgång, bör
man undvika att ge sig in på.

Vi har allt intresse av att EEC även
i fortsättningen utvecklar sitt samarbete
så friktionsfritt som möjligt. Det är
ett EEC med maximal expansionskraft
som är en intressant handelspartner
också för oss. — Därmed kanske jag
har besvarat den frågan.

Slutligen vill jag säga att viljeinriktningen,
målsättningen för den svenska
handelspolitiken klart framgår av regeringsdeklarationen.
Vad vi på det nordiska
planet nu kommer att syssla med
är tre av de viktigaste elementen i den
målsättningen, nämligen möjligheterna
att finna åtminstone övergångsarrangemang
av något slag som kan göra diskriminationen
mindre kännbar. Vi sysslar
vidare med möjligheter att i vårt eget
intresse stärka EFTA, och vi är också
villiga att göra vissa uppoffringar för
att grundmura den nordiska ekonomiska
gemenskapen. Detta kommer vi att
få nytta av vilka marknadssituationer
vi än kommer att ställas inför i framtiden.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Intet av allt detta innebär att vi uppgivit
slutmålet för vår politik på dessa
områden, nämligen att uppnå en gemensam
vidgad marknad i vår del av
Europa, där så många länder som möjligt
deltar, en marknad som också omfattar
ett mycket djupgående ekonomiskt
samarbete även utanför det rent
handelspolitiska.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara kommentera
tre saker i handelsministerns mycket
intressanta anförande.

Först vill jag med stor tillfredsställelse
notera det besked som handelsministern
medförde från den tyske utrikesministern.
Det sades där ifrån att
det bör vara naturligt att Norden betraktas
som en enhet vid förhandlingarna
om olika arrangemang mellan EEC
å ena sidan och EFTA-länderna å den
andra. Jag förutsätter att utrikesminister
Brandt i detta sammanhang talade
å den stora koalitionens vägnar och inte
bara å sitt eget partis, så att vi inte i
framtiden skall behöva få se tyska uttalanden
om att det i första hand blir
fråga om att ägna sig åt de länder som
har sökt fullt medlemskap direkt.

Den andra saken gäller accelerering
av Kennedyronden. Handelsministern
sade — och detta håller jag med honom
om— att en accelerering på europeisk
sida, och kanske också på japansk,
skulle kunna hjälpa USA i de betalningssvårigheter
som USA råkat i. Men
om man sänker industritullarna inom en
mycket kort tidrymd, kanske inom loppet
av ett år, med 40 procent, så innebär
detta också att man river ner en
tredjedel av tullmuren mellan EEC och
EFTA, och det är inte litet. Det skulle
avlägsna en hel del av de olägenheter
som vi har för närvarande på grund av
marknadssplittringen. Man skulle också
kunna uppnå en annan sak: man skulle
på det sättet kunna ge de liberala krafter
i USA, som önskar motverka kravet
på ökade handelshinder i form av kvo -

.02

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

teringar och annat, ett argument mot
dessa handelshinder, eftersom man skulle
kunna peka på en uppgörelse som tog
hänsyn just till USA:s svårigheter. Därför
hoppas jag att den svenska regeringen
inte bara inskränker sig till att
ställa upp villkoret att alla skall vara
med o. s. v., utan att regeringen så mycket
som möjligt aktivt verkar för att
denna tanke skall gå igenom, i den mån
så är möjligt för ett land av Sveriges
storlek. Jag vet att våra möjligheter kan
vara begränsade, men man bör se denna
fråga som så angelägen att allt vad som
rimligen kan göras också bör göras
för att medverka till en sådan lösning.

Herr talman! Till sist vill jag säga
att det var ganska revolutionerande tankegångar
som handelsministern kom
med när det gäller det nordiska samarbetet.
Kunde vi genomföra något sådant
blir det något av en revolution i
förhållandena här uppe. Det blir en
ekonomisk union i Norden. Ett aktivt
svenskt intresse för denna sak och eu
politisk vilja att ta ett steg framåt på
vägen — inte bara en vilja att göra
utredningar; sådana har vi haft tillräckligt
av — skulle betyda mycket.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall inte kommentera
hela handelsministerns tal utan bara
göra några korta reflexioner om det
avsnitt som handlade om den nordiska
politiken.

I regeringsdeklarationen har hänvisats
till förhandlingarna i Nordiska rådet
nyligen. Om man studerar den rekommendation
som har gjorts av Nordiska
rådet på förslag av ekonomiska
utskottet, måste jag säga att den säger
mycket litet. Det var visst någon talare
i Nordiska rådet som betecknade den
som tandlös. Jag vill verkligen instämma
i det omdömet.

Jag skulle vilja ställa frågan, varför
man i denna rekommendation, som understödes
av de svenska delegaterna,

i huvudsak begränsade sig till att föreslå
nordiskt samarbete som ett medel
att komma med i andra och större
marknadsbildningar. När de människor
som bor i Norden tänker på nordiskt
samarbete, är det därför att de själva
anser att ett sådant utvidgat samarbete
på det ekonomiska området skulle vara
till inbördes nytta för de nordiska folken
i och för sig. Det är invånarnas
egen fördel av ett sådant utvidgat samarbete
som är det primära.

Handelsministern tog här upp några
områden, på vilka man borde avancera
i fråga om det nordiska samarbetet, och
jag är helt överens med honom. De är
mycket viktiga. Här gäller det en harmonisering
av de yttre tullarna, och
det gäller upprättandet av en gemensam
marknad för jordbruksprodukter.
Särskilt det senare tror jag skulle vara
till mycket stor fördel för konsumenterna
i Norden och framför allt för konsumenterna
i Sverige.

I handelsministerns inlägg fanns eu
antydan om att det existerade vissa hinder
för att få till stånd en sådan gemensam
nordisk marknad. Det skulle
vara intressant, om handelsministern
kunde säga något om hur han bedömer
dessa hinder. Jag är för min del mycket
glad om det nu hos regeringen finns
en bestämd vilja att arbeta för ett utvidgad
ekonomiskt samarbete. På den
punkten har jag ungefär samma mening
som herr Gustafson i Göteborg gav uttryck
för i sista delen av sitt anförande.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Hermansson ansåg
att det var en alltför tandlös rekommendation
som antagits vid Nordiska
rådets möte. Han fråga varför man,
när man talade om fördelarna av ett
nordiskt närmare ekonomiskt samarbete,
begränsade sig enbart till den
större styrka som ett gemensamt nordiskt
uppträdande i det vidare inlegrationssammanhanget
skulle ge vart
och ett av länderna. Nu är jag inte den

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

103

som ligger närmast till hands att besvara
den frågan, eftersom regeringarna
inte deltar i antagandet av rekommendationerna,
även om vi ibland ger
råd vid utarbetandet av dem. Jag skulle
i och för sig inte haft något emot en
starkare rekommendation, men den som
antagits innebär ändå en mycket viktig
fördel.

Jag tror att man skall akta sig noga
för att sätta upp det nordiska samarbetet
som ett alternativ till en vidare
europeisk integration — vi vill ha båda
delarna. Den nordiska marknaden är
för liten för att vi enbart där skall kunna
tillgodose våra egna intressen. Vi behöver
en vidare marknad. Jag tror att
jag har sagt förut att vi till och med är
på väg att växa ur EFTA-kläderna; inte
ens EFTA räcker som ett alternativ —
och har för övrigt aldrig varit tänkt
som ett alternativ — till en ännu bredare
samverkan i vår del av Europa.

Det är väl alldeles uppenbart att blir
den nordiska gemenskapen starkare,
bland annat genom tullharmonisering
och ett vidgat samarbete på jordbruksområdet,
blir det svårare för de nordiska
länderna att bryta sig ur en sådan
marknad. Det ligger i vårt intresse. Vi
vill alltså inte ha nordiskt samarbete
bara för att det är bra i sig självt — vi
vill ha det också för att det ger oss ökade
möjligheter i våra vidare handelspolitiska
strävanden. Det tror jag är
viktigt att betona.

Som en parentes vill jag nämna att
tullharmonisering på råvaruområdet
har vi praktiskt taget redan. Den är
därför inte så intressant som en tullharmonisering
på färdigvaror och kanske
på vissa halvfabrikat, där tullskillnader
ännu föreligger.

Herr Hermansson nämnde att jag
hade antytt att det fanns vissa svårigheter
att åstadkomma detta. Ja, det
måste man naturligtvis vara medveten
om. Alla de nordiska länderna har delvis
sammanfallande men delvis också
motsatta intressen. Jag röjer ingen hem -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

lighet om jag säger att Norge inte ser
alltför optimistiskt på möjligheten att
medverka till en kraftigare expansion
av handeln med jordbruksprodukter,
även om man inte avvisar tanken härpå.
Vi skulle för vårt vidkommande få vissa
svårigheter att inrymma fisket, vilket
emellertid också är betydelsefullt för
den gemensamma nordiska marknaden.
Svårigheterna är kanske inte mest påfallande
och störst för Sverige utan de
är större för våra grannländer. Finland
skall ju också höra till den nordiska
marknaden, och även detta land har
under tidigare överläggningar hyst betänkligheter
mot att gå fram snabbare
än vi redan gjort.

Efter herr Gustafsons i Göteborg
senaste anförande har jag fått den uppfattningen,
att han och jag i dagens läge
är fullständigt överens beträffande dessa
frågor.

Att vi är intresserade av övergångslösningar
beror naturligtvis på att vi
inte är särskilt optimistiska beträffande
möjligheten att snabbt nå slutmålet.
Man kan knappast räkna med att en
förhandling med England inom EEC
skall kunna ta sin början förrän om
kanske fem år och avslutas inom ytterligare
ett antal år. Under sådana förhållanden
kan vi inte sitta med armarna
i kors utan vi måste se till att bygga
ut vad vi har, att värna om det och förbereda
oss ännu bättre för den vidare
integration som jag betraktar som oundgängligen
nödvändig för att vi skall
kunna bevara den ekonomiska växtkraften
i Sverige. Den ligger helt i linje med
den strävan som kommit till uttryck i
den svenska handelspolitiken.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall inte när så
många talare återstår på talarlistan ta
upp stora principiella problem till debatt,
om vilka jag vet att handelsministern
och jag har olika meningar. Men
när han uttalar en varning för att ställa

104

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

upp nordiskt samarbete som ett alternativ
till något annat, vill jag säga att jag
inte delar hans uppfattning. För mig
är det naturligt att ställa upp ett nordiskt
ekonomiskt samarbete som ett alternativ
till en anslutning av Sverige
till den västeuropeiska gemenskapen,
EEC. Får vi till stånd ett vidgat nordiskt
marknadssamarbete, så kan de
nordiska länderna reglera sina förhållanden
till EEC genom ett handelsavtal
och slippa att närmare anslutas till
Västeuropeiska gemenskapen. Jag vill
däremot inte ställa upp nordiskt ekonomiskt
samarbete som ett alternativ till
att riva ned handelshindren. I detta senare
avseende har, tror jag, handelsministern
och jag samma uppfattning,
nämligen att vi bör allmänt sträva efter
att få bort hindren för en utvidgad handel
mellan länderna.

Att jag tror att det ligger en fara i den
ståndpunkt handelsministern har intagit
beror på att det finns många människor
och många grupper i de nordisdiska
länderna, som fortfarande är
mycket betänksamma mot en EEC-anslutning.
Knyter man då det utvidgade
nordiska samarbetet mycket nära till
denna senare fråga, föreligger det en
risk att vi inte heller får ett utvidgat
nordiskt samarbete, att vi sätter käppar
i hjulet för en sådan utveckling som annars
skulle vara möjlig. Jag tycker att
vi alla från våra olika utgångspunkter
måste finna att detta vore beklagligt.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill fästa herr Hermanssons
uppmärksamhet på att det
inte bara är ett handelspolitiskt samarbete
vi eftersträvar, utan i vårt eget
intresse eftersträvar vi också ett ingående
och djupgående ekonomiskt samarbete.
Det räcker sålunda inte att
bara få något slags uppgörelse — om
det nu är möjligt — om sänkta tullar
gentemot EEC. Vi har också ett intresse
av att få delta i samarbetet på den eko -

nomiska politikens område. Dagens situation
på arbetsmarknaden kan härvidlag
tjäna som illustration. I en värld,
där man för en restriktiv politik —
ibland en ekonomisk politik med bara
generella metoder och med inslag av
alltför mycket av 1930-talets metodik
— kan vi inte ensamma föra en
expansiv politik för en full sysselsättning
i vårt eget land. Så långt det står
i vår förmåga vill vi vara med och påverka
den internationella ekonomiska
politiken. Det ligger i vårt eget intresse.
Även om vi skulle få stå utanför rådslagen
i det sammanhanget, skulle vi
ändå i de flesta fall tvingas att följa
besluten.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! När jag lyssnat till dagens
debatt i vietnamfrågan har jag inte
kunnat undgå att göra reflexionen,
att det skulle vara ytterst beklagligt och
för vårt land ovärdigt, om den tragisga
konflikten i Vietnam skulle komma
att användas som ett tillhygge i den
inrikespolitiska debatten i kampen om
ungdomsväljare och politiska vänsterelement
och samtidigt urarta till en inrikespolitisk
träta mellan regering och
opposition. Tyvärr måste jag säga att
dagens debatt givit anledning till sådana
farhågor.

För centerns del är linjen klar: stopp
för bombningarna, erkännande av FNL
som förhandlingspart och upptagande
av förhandlingar är den enda vägen till
fred som vi kan se. Vi stöder regeringens
officiella linje — som ligger nära
generalsekreterare U Thants uppfattning.
Jag poängterar att jag avser den
officiella linjen; vi tar avstånd från vissa
regeringsledamöters vokabulär. Vi
måste, herr talman, vara medvetna om
att detta tragiska krig för Vietnams folk
är en nationell befrielsekamp. Jag vill
starkt betona denna ståndpunkt. Men
man bör observera att kriget allteftersom
det fortsatt har fått starka inslag
av militär maktkamp mellan vissa stor -

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

105

makter om ett viktigt strategiskt område
i Sydostasien. USA bidrar som alla
vet öppet med trupper och vapen.
Upptrappningen av kriget måste vi beklaga.
Men i den svenska debatten tycks
man nästan förbise det faktum, att Sovjet
och Kina stöder Nordvietnam genom
stora vapenleveranser som ökas i
takt med upptrappningen. Man måste
dra den konklusionen, att eftersom det
är militära stormakter som står bakom
detta krig, så kan aldrig någondera sidan
vinna en militär seger. Resurserna
i människor och material är hart när
outtömliga på ömse håll. Därför är förhandlingsbordet
den enda möjliga segerplatsen.
Det är tydligt att USA måste
ta första steget genom ett bombstopp.
Samtidigt måste Sovjet och Kina upphöra
med sina vapenleveranser.

Jag är övertygad om att förhandlingstanken
kommer att växa sig allt
starkare hos USA:s folk. Jag tror att
Robert Kennedy och andra förhandlingsvilliga,
framträdande amerikanska
politiker kommer att vinna den amerikanska
opinionen för denna linje. Vi
måste förstå hur det känns i hundratusentals
amerikanska hem och familjer
där man ser sina söner stupa i ett meningslöst
krig. Jag hyser så stor tilltro
till det amerikanska folkets känsla för
humanitet, att jag tror att man där inser
den dubbla tragedin i att deras egna
ungdomar stupar samtidigt med ungdomarna
och civilbefolkningen i det
fattiga Vietnam.

Om det pinade vietnamesiska folket
efter 20 års krigslidande skall få en bestående
fred måste samtidigt med det
fredsavtal, som vi alla hoppas skall
komma till stånd, även de utomstående
stormakterna förbinda sig att för all
framtid avstå från militär och ideologisk
infiltration i Vietnam och att låta
det vietnamesiska folket utan inblandning
välja sin framtida statsform i fria
val.

Jag tycker att den svenska debatten
bör nyanseras. Vi har mänsklig rätt att
4* — Andra kammarens protokoll 1968.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

protestera mot våld i alla dess former
var i världen det än förekommer. Våld
löser aldrig mellanfolkliga konflikter.
Men våra opinionsyttringar måste ha
värdiga och balanserade former. I regeringsdeklarationen
framhålles att Sverige
inte eftersträvar en medlarroll i
vietnamkriget men att vi är beredda
att förmedla kontakter mellan de stridande
parterna om dessa så skulle önska.
Jag tror för min del att våra möjligheter
att spela en förmedlande roll
nu är ytterst små. Men låt oss då åtminstone
som medborgare i en högtstående
demokrati inte använda det pinade
vietnamesiska folkets tragiska situation
som tillhygge i den inrikespolitiska
debatten. Förmår vi inte det, herr
talman, är vi sannerligen dåliga bärare
av en uppriktig humanitär grundsyn.

När statsrådet Palme före middagspausen
läste upp valda delar ur ett radiotal,
som behandlade idéinnehållet i
demokratins frihetsideal, nämnde han
ideal som omfattas av hela vårt folk
med undantag för några små extremistgrupper
som vi inte behöver räkna med.
Alla demokratiska partier känner i vår
mogna demokrati den djupaste respekt
för de ting som herr Palme berörde,
för människovärdet, för den sociala
friheten, för humanitet och tolerans,
över huvud taget för demokratins grundläggande
fri- och rättigheter. Jag tycker
därför att det är en aning pretentiöst
och ger debatten en ideologisk
slagsida, när herr Palme söker framstå
som den främsta symbolen för de värden
som hela det svenska folket omfattar.
Värden som vi alla omfattar och är
beredda att värna med alla medel. Jag
tror att det också är dessa ideal som
har väglett Amerikas förenta stater, när
detta land två gånger under detta sekel
räddat Europa från vad som jag tror i
ett historiskt perspektiv kommer att
betraktas som ett inbördeskrig mellan
de små staterna på Europas kontinent.

I mitt parti är vi sedan många år
övertygade om att solidariteten mellan
Nr 13

106

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

människor inte får göra halt vid folkhemmets
gränser. Vi måste visa en internationell
solidaritet som mer än hittills
i aktiv handling tar sig uttryck i
att vi delar vårt överflöd med de fattiga,
de hungrande och förtryckta folken.

Jag skall inte gå in på något försök
till en djuplodande analys av hela den
invecklade vietnampolitiken i alla dess
aspekter, men vi lever alla i en stark
övertygelse om att fredens dag också
måste komma för detta folk, och då
kommer det en dag efter fredsslutet, då
ett återuppbyggnadsarbete måste börja.
Vi skall märka att det blir ett uppbyggnadsarbete
av väldiga dimensioner,
om demokratin skall kunna befästas
och folket inom överskådlig tid få
drägliga materiella levnadsvillkor •—•
av väldiga dimensioner därför att landet
är söndertrasat av krig under två
decennier.

Nu vill jag, herr talman, med allvar
och övertygelse hävda, att Sverige borde
göra en konstruktiv insats för det
vietnamesiska folkets framtid, om vi
inför Förenta Nationerna skisserade en
återuppbyggnadsplan för Vietnam, där
Vietnam garanterades omfattande internationell
ekonomisk och humanitär
hjälp för att resa landets underutvecklade
och sönderslagna näringsliv upp
ur spillrorna efter krigets förödelse och
ge det pinade folket möjlighet till en
dräglig materiell standard. Det är min
fasta övertygelse att det skulle vara det
bästa svenska bidraget till en framtida
fred i detta land. En sådan uppbyggnadsplan
på bred internationell basis
skulle inte bara vara en humanitärt
betingad åtgärd. Den skulle också bevisa
för detta folk, att världens demokratier
bärs av solidaritetskänsla över
gränserna och därmed kunna bli den
säkraste garantin för befästandet av
demokratin i Vietnam.

Det kan synas optimistiskt att redan
nu väcka denna tanke, eftersom Vietnam
befinner sig mitt uppe i brinnande

krig, men låt oss för en gångs skull
vara mäktiga att se framåt och seriöst
ställa oss frågan: Vad händer i Vietnam
när den fred kommer som vi alla hoppas
på? Om världens demokratier då
står tomhänta kan Vietnam trots allt
ligga öppet för infiltration från totalitära
regimer. Därför har jag velat väcka
det här förslaget redan nu. Jag tror
att detta är mer konstruktivt än att vi
står här och träter om lämpligheten
eller olämpligheten av olika slags demonstrationer
eller bråkar om innehållet
i vissa politiska tal. Jag vill därför
vädja till regeringen att till allvarlig
prövning uppta det förslag jag här antytt
och i Förenta Nationerna föreslå
en uppbyggnadsplan för Vietnam på
bred internationell basis.

Jag skall nu gå över till ett annat
ämnesområde. Sedan riksdagen senast
diskuterade marknadsfrågan har ju
Frankrike ännu en gång blockerat Storbritanniens
möjligheter att vinna inträde
i den Gemensamma marknaden.
Enligt min mening var Englands nya
ansökan redan från början svagt underbyggd.
När England förra gången drabbades
av det franska vetot var det väl
en allmän uppfattning, att man inte
skulle göra en förnyad framställning
förrän det fanns politiska garantier för
att Frankrike inte skulle inta en absolut
negativ attityd. Den politiska opinionen
i England utvecklades emellertid
så, att premiärminister Wilson tog
ställning för en förnyad ansökan utan
att ens ha ett minimum av politiska
återförsäkringar hos president de
Gaulle. England var redan då — och är
ännu mer nu — inne i en ekonomisk
kris, bl. a. till följd av Suez-krisen, inhemska
strejker och annat som slutligen
framtvingade en devalvering av
pundet. Självfallet har de ekonomiska
svårigheterna för England spelat Frankrike
väl i händer, och Frankrike har
passat på att understryka Storbritanniens
bristande förmåga att för närvarande
uppfylla de ekonomiska förplik -

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

107

telser som är förenade med ett medlemskap
i EEC. Med de Gaulles kända
inställning till Englands anslutning var
det naturligt att Frankrike hävdade, att
förhandlingar med England skulle kunna
upptas först sedan den brittiska ekonomin
sanerats.

Jag beklagar denna utveckling eftersom
jag delar regeringens uppfattning
att verkningarna av marknadssplittringen
i Europa nu börjar bli verkligt
kännbara. För vårt eget lands företagsamhet
innebär det ett betydande handikapp
att först vara nödsakad att producera
till Europas högsta kostnadsläge
och sedan forcera EEC:s höga tullmur
för att komma ut på de stora marknaderna
i kontinental-Europa.

.lag tillät mig att redan i den förra
han delsdebatten den 7 november förra
året hävda, att om förhandlingarna
även denna gång skulle misslyckas måste
de berörda EFTA-staterna vinnlägga
sig om att pröva andra temporära anslutningsformer
under en övergångstid
för att undvika marknadssplittringens
nackdelar. .lag har samma ståndpunkt
i dag, och denna tankegång återfinnes
också i dagens regeringsdeklaration.
Den har också diskuterats nyss i meningsskiftet
mellan handelsministern
och herr Gustafson i Göteborg.

Men det senaste franska vetot måste,
såvitt jag förstår, även betraktas som
en mycket allvarlig motgång för EECkommissionen,
ty kommissionen rekommenderade
ju på sin tid att förhandlingar
snabbt skulle upptas och
satsade sin prestige på att så verkligen
skulle ske.

Men ministerrådet kunde bara konstatera
att det franska vetot var en realitet
och att någon enighet inte kunde nås.
Vi vet alla att det franska vetot av de
övriga fem EEC-staterna mottogs kritiskt,
men samtidigt kunde det konstateras
att talet om en allvarlig kris
inom EEC var överdrivet. Det är naturligt
att man i alla stater ansåg sig
ha så stort intresse av Gemenskapens

Utrikes- och handelspolitisk debatt

fortsatta harmoniska utbyggnad och utveckling,
att ingen på allvar vågade ta
ansvaret för att sabotera det fortsatta
samarbetet.

För brittiskt vidkommande nödgas
man tyvärr konstatera att engelsmännen
inte lyckats finna något genomtänkt
alternativ anpassat efter de nya
förhållandena. Britterna har med emfas
hävdat tesen om »allt eller intet», d. v. s.
man har tillbakavisat alla förslag som
inte innebär fullt medlemskap i EEC
eller en formel för anslutning som
automatiskt leder fram till det målet.
Den brittiske utrikesministern gjorde
vid jultiden en serie besök i de övriga
fem medlemsstaternas huvudstäder, såvitt
jag förstår för att söka kapitalisera
det missnöje som de Gaulles handlande
kunde ha uppväckt. Samtidigt underströk
emellertid britterna att denna
aktivitet inte syftade till att skada EEC.
Det betonades att man önskade att EEC
skulle vara så starkt som möjligt den
dag då Storbritannien kunde vinna inträde
som medlem. Jag tror inte att den
brittiska aktiviteten var särskilt framgångsrik.

Däremot synes det mig — och nu
kommer jag in på den debatt som här
fördes mellan handelsministern och
herr Gustafson i Göteborg •— som om
Tyskland på senare tid har kommit att
inta något av en nyckelställning. På
tysk sida har man en i grunden positiv
inställning till EEC:s utvidgning. Den
är naturligtvis motiverad av ett intresse
att utvidga den tullfria marknaden för
tyska industriprodukter. Samtidigt har
tyskarna vunnit ett visst förtroende hos
de Gaulle genom att de inte direkt har
fronderat mot den franska politiken.

Denna mellanställning har tyskarna
sökt utnyttja till att öppna vägen för
ett engelskt medlemskap utan att bryta
sönder samarbetet mellan EEC-staterna.
de Gaulle har också vagt antytt möjligheten
av vad presidenten kallar »alternativa
arrangemang», och förbundskansler
Kiesinger och utrikesminister

108

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 19G8 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Willy Brandt har vid besök i Paris tydligen
försökt avpressa de Gaulle ett
konkret besked om vad de uttalandena
innebär. Detta resulterade så småningom
i den s. k. Paris-deklarationen, där
man blivit enig om en plan enligt vilken
stater utanför EEC i avvaktan på
ett framtida medlemskap skulle kunna
få vissa handelslättnader. Om innebörden
av planen synes emellertid i efterhand
ha uppstått delade meningar. Från
tysk sida gör man gällande att överenskommelsen
närmast innebär upprättande
av ett västeuropeiskt frihan delsområde.
I Paris tycks man vara benägen
att betrakta överenskommelsen som utgångspunkt
för löst arrangerade tullsänkningsförhandlingar
liknande förhandlingarna
i Kennedyronden.

Man kan givetvis spekulera över orsakerna
till den franska negativa attityden
till EEC:s utvidgning. Personligen
tror jag att orsakerna ligger på det
politiska planet. Frankrike önskar så
långt som möjligt fullborda EEC:s utbyggnad
innan ytterligare stater vinner
inträde och Frankrike därmed måhända
förlorar något av sin nu dominerande
ställning inom EEC. Vi skall
lägga märke till att det ännu återstår
att fatta många viktiga beslut inom EEC,
bl. a. beslutet om förhandlingar nästa
år rörande den gemensamma jordbrukspolitiken.
Det är därvid ett klart franskt
intresse att få avsluta dessa förhandlingar
på basis av nuvarande styrkeförhållanden
inom EEC.

England har ju nyligen beslutat att
avveckla sina utomeuropeiska intressen
på det försvarspolitiska området. Det
måste mot denna bakgrund vara ett
starkt brittiskt intresse att åtminstone
i Europa få spela en sådan roll som
man med hänsyn till sin storlek och utvecklingsgrad
anser sig berättigad till.
Frankrike har ju för länge sedan avvecklat
sina direkta intressen i andra
världsdelar och har haft god tid att
etablera sig som europeisk stormakt.
Det finns sålunda där ett motsvarande

intresse av att värna om den redan uppnådda
positionen genom att tills vidare
motverka ett ökat brittiskt inflytande
på kontinenten.

Jag har velat teckna denna bakgrund,
herr talman, för att ställa frågan vad
Sverige kan göra i nuläget för att positivt
påverka marknadsproblemens utveckling.
Jag anser i likhet med handelsministern
att det fransk-tyska förslaget
rymmer flera konstruktiva element.
Det är måhända i dagsläget det
mest realistiska alternativet, eftersom
ett visst mått av samarbete från franskt
håll synes vara garanterat redan från
början. Den fransk-tyska planen leder
visserligen inte fram till ett automatiskt
medlemskap för de länder som deltar
i detta eventuella samarbete, men
det skulle medföra temporära lättnader
i handelsliindren och — jag betonar
det — i en fortgående integrationsprocess
erbjuda vissa garantier för mera
definitiva lösningar i framtiden. För
svensk del innebär den därtill att man
för den närmaste framtiden slipper att
ta definitiv ställning till frågan om anslutningsformen
inom Gemenskapen.

Jag anser för min del att vårt lands
strävanden bör inriktas på att i samarbete
med övriga nordiska länder främst
söka påverka den negativa brittiska inställningen
till intermediära lösningar.
Vårt land får tillfälle att framföra sådana
synpunkter, om inte förr så vid
EFTA:s ministerrådsmöte den 9—10
maj.

Jag anser vidare att Sverige via diplomatiska
kanaler eller på annat sätt i
EEC-huvudstäderna bör markera att
det förefinns ett betydande svenskt intresse
för det fransk-tyska lösningsförslaget.
En sådan aktion har nyligen företagits
av Schweiz, och den har rönt ett
positivt mottagande. Jag är medveten
om att detta förslag inte erbjuder någon
slutgiltig lösning på marknadsfrågan
i Europa, vilket jag också har
betonat, men jag vill liksom handelsministern
säga, att man för att bryta

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

109

det dödläge som nu existerar måste ta
till vara alla de möjligheter som står Lill
buds. Jag delar handelsministerns uppfattning
att det inte är bra att försöka
spela fem mot ett i detta sammanhang.

Den i regeringsdeklarationen apostroferade
Beneluxtanken tror jag inte har
full relevans, eftersom det såvitt jag förstår
inte finns ett tillräckligt engagemang
för detta förslag på fransk-tyskt
håll.

I avvaktan på resultatet av dessa förhandlingar
bör man givetvis bygga vidare
på samarbetet inom EFTA. Ett
värdefullt initiativ skulle vara den tullharmonisering
som nämndes av herr
Hedlund, likaså ett upptagande av tanken
på en mera samordnad politik i
fråga om tullsänkningar mot tredje
land, vilka nu ofta förekommer för varor
som ej tillverkas inom det egna landet
men däremot kanske inom EFTA.

Jag vill i motsats till herr Hermansson
med tillfredsställelse notera resultatet
i marknadsfrågan vid Nordiska
rådets möte i Oslo. Där var man i stort
sett enig om att EFTA skall vara plattformen
för Nordens agerande i marknadsfrågan
i framtiden, även om man
inte därmed hinder sig för att för alltid
ligga i Englands kölvatten.

Det fransk-tyska förslag som jag tidigare
nämnde skulle, om det blir ett
associeringsliknande arrangemang, för
både England och Norden få en annan
innebörd än om denna form för anslutning
reserveras för Sverige och ett antal
mindre utvecklade småstater. Jag
vill betona detta och poängterar samtidigt
att denna lösning måste ses som
en övergångsform och inte som en slutgiltig
lösning.

Jag kan förstå att speciellt för England
som stor industrination kan eventuell
associering ingalunda betraktas
som ett slutmål. Det skulle innebära
att England som den största staten i
EFTA skulle ställas utanför beslutsprocessen
i EEC:s olika organ. Låt mig
tillägga att ur ett vidare perspektiv kan

Utrikes- och handelspolitisk debatt

en stor europeisk handelsgemenskap,
kringgärdad av en hög tullmur, inte
heller betraktas som ett slutmål för de
handelspolitiska strävandena. Om man
internationellt på lång sikt skall kunna
tillvarata råvarutillgångar och ekonomiska
resurser maximalt — och inte
minst kunna lösa u-ländernas krisartade
problem inom överskådlig tid — framstår
för mig tanken på eu global frigörelse
steg för steg av världshandeln
som det ideala men tyvärr långt avlägsna
slutmålet.

I detta anförande instämde herrar
Persson i Heden, Eriksson i Bäckmora,
Lindberg, Gomér, Sundkvist, Dockered,
Larsson i Luttra och Josefson i
Arrie (samtliga ep).

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Neutralitetspolitiken är
djupt förankrad i svenska medborgares
medvetande. Vi upplever den som en
trygghetsskapande faktor. Dess betydelse
för bevarandet av fred och som
brygga för internationella konktakter
har under årtionden hamrats in i vår
tankevärld av utrikesministrar, statsministrar
och partiledare. Vi har också
vant oss vid att vårt land av omvärlden
med uppskattning betraktats som pålitligt
i strävan att vara neutralt.

Varje diskussion om den svenska
neutralitetspolitikens innehåll, varje tvivel
på dess värde som garanti för vårt
lands fred har regelmässigt tänt statsministerns
indignerade protester. Det
är väl då ganska naturligt att det väcker
stort uppseende om en svensk regeringsledamot
företar sig något som ter sig
som ett avsteg från den invanda neutralitetslinjen.

Dess bättre har sådana äventyrligheter
varit sällsynta. Men utbildningsministerns
uppträdande på Sergels torg
den 21 februari i år vid sidan av en
officiell representant för ett krigförande
land och hans samtidigt framförda
ensidiga och kränkande kritik

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 19G8 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

av den andra krigförande parten kan
betraktas som ett skolexempel på hnr
en officiell person i ett neutralt land
inte bör uppträda. Och det skapade än
mer förvåning och väckte djup oro
när statsministern därefter här i kammaren
för i dag tre veckor sedan meddelade
att såväl han som utrikesministern
hade granskat det tal, som innehöll
dessa deklarationer, innan det
framfördes.

Detta meddelade statsministern i en
replik till mig då jag fick svar i kammaren,
sedan jag frågat om statsministern
ansåg statsrådet Palmes agerande
en vecka tidigare lämpligt. .lag ställde
frågan till statsministern på morgonen
dagen efter demonstrationen på Sergels
torg. Den innebar en klar kritik,
vilket jag också framhöll i samband
med att frågan besvarades. Statsministern
måste därför ha talat mot bättre
vetande när han i ett tal i Karlstad i
lördags tillät sig påstå, att högerpartiet
reagerat mot extraturen på Sergels torg
först sedan den amerikanske ambassadören
kallats hem.

Vi önskar alla att kriget i Vietnam
skall upphöra. Vi sluter också alla upp
kring FN-chefens yrkanden om hombstopp,
erkännande av FNL som förhandlingspart
och om fria val. Sådana
ställningstaganden strider inte på något
sätt mot den strikta neutralitetspolitiken.

Men därifrån och till en ensidig,
onyanserad och grovt kränkande kritikav
Förenta staternas politik och illvilliga
misstänkliggöranden av motiven
för denna politik är steget mycket långt.
Det kan inte vara förenligt med en
neutral ställning att tillvita den ena parten
i ett krig enbart tvivelaktiga motiv
och att insinuera att Amerika utkämpar
detta krig för att med våldets och förtryckets
hjälp värna sina privilegier
samt att den amerikanska politiken är
ett hot mot demokratin inte enbart i
Vietnam utan i hela världen.

Låt oss inte glömma att det ameri -

kanska folkets krigsinsatser i kampen
för demokratin under detta århundrade
bidragit till att rädda Europas folk från
diktaturens våld och åsiktsförtryck. Och
låt oss komma ihåg att Amerikas förenta
stater redan för mer än hundra år
sedan var en tillflyktsort också för tusentals
svenskar, som utvandrade dit
för att få tänka fritt och agera fritt i
religiösa frågor. Från den tiden finns
starka band mellan vårt folk och Förenta
staternas. Nära nog i varje svensk
familj har man anförvanter eller vänner
däröver.

Jag menar naturligtvis inte att Förenta
staternas insatser i det förgångna,
vilka även vårt land har anledning uppskatta,
eller landets traditioner som värnare
av demokratisk rätt till åsiktsfrihet
på något sätt berättigar till övergrepp i
dag mot andra folk. Men man har anledning
tro att motiven för Förenta staternas
vietnampolitik är andra än dem
regeringen vill få oss att tro på.

Regeringen söker uppenbarligen genom
sin specielle vietnamemissarie
fånga in den opinion i vietnamfrågan
som finns i vänsterradikala grupper i
vårt land, ofta ungdomligt betonade och
mycket engagerade. Det kan ur snävt
partiegoistiska synpunkter finnas förklaringar
till att man försöker spela på
dessa känslor. Men det är inte förenligt
med vårt lands intressen att härigenom
spela bort vår neutralitetsviljas trovärdighet.
De demokratiska partierna i
vårt land har hittills varit helt ense
om den neutrala svenska ståndpunkten
och också om värdet av att denna ståndpunkt
är klar och otvetydig. Vi måste
alla medverka till att den enigheten bevaras.

Inte minst för utbildningsministern
borde det ligga nära till hands att medverka
till att den svenska allmänheten
får en saklig, välbalanserad och nyanserad
kunskap om situation och motiv.
Det är önskvärt och angeläget att han
mer ägnar sig åt politikerns viktiga
uppgift att vara opinionsbildare och

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

mindre åt att söka fånga in en extremt
enögd opinion.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Det är naturligtvis inte
lätt för någon av oss när debatten har
pågått en hel dag att komma med några
nyheter. Det finns alltid risk för att vi
upprepar vad som tidigare sagts; och
jag har föresatt mig, herr talman, att
i kväll främst tala om ting som jag inte
har hört andra ärade ledamöter av kammaren
tala om tidigare i dag.

Jag hade icke tillfälle att lyssna på
herr Bohmans första anförande, men
man har berättat för mig att herr Bohman
i det anförandet kritiserade utrikesutskottet
för att utskottet inte i den
tid som herr Bohman önskade har velat
ta upp till behandling högerns stora
motion med synpunkter på vår neutralitetspolitik.
I och för sig tycker jag
det är felaktigt att dra en intern utskottshistoria
inför kammaren, men eftersom
herr Bohman har gjort det har
jag ett behov, herr talman, att meddela
kammaren hur det i själva verket
gick till i utrikesutskottet.

På förslag av utskottets sekretariat
gjorde utskottet en ärendefördelning för
några sammanträden under våren. En
enda högerledamot var närvarande, och
han observerade tydligen inte utskottets
beslut. Först när utskottet var färdigt
med behandlingen ville han riva upp
det tidigare fattade beslutet, och det
fann icke utskottet skäl att göra. Om
högerns ledamöter i utrikesutskottet hade
varit närvarande i större utsträckning
än de var och om den enskilda
ledamot som var där inte hade suttit
och sovit under utrikesutskottets behandling
av problemen, hade denna situation
säkerligen inte uppstått.

Herr talman! Jag har med stor uppmärksamhet
lyssnat till talarna närmast
före mig, herr Anitonsson och herr
Turesson. Jag finner ingen anledning
att ta upp polemik med herr Turesson,
därför att allt vad han sade har sagts

Utrikes- och handelspolitisk debatt

tidigare i dag från högerhåll. Jag fann
inte ett enda ord som inte var sagt tidigare,
och allt detta har också bemötts
från socialdemokratisk sida. Jag har
alltså ingen anledning att ta upp någon
diskussion med honom.

Herr Antonssons anförande var i
många avseenden mycket intressant.
Herr Antonsson är en man som försöker
tränga djupt in i de här stora och
svåra problemen och som kan mycket
om dem. Han började sitt anförande
med att recensera något av dagens debatt
och sade att han tyckte sig se en
tendens till att somliga vill utnyttja
vietnamfrågan i striden om ungdomsväljarna
och om vissa vänsterelement.
Han kritiserade statsrådet Palme för att
— som han sade — denne ville stå som
den enda symbolen för de demokratiska
värden som alla vi andra är eniga
om i Sverige. Jag tycker att herr Antonsson
började sitt anförande med en
ganska ful insinuation. Det är rätt
överraskande att företrädaren för de
yngre centerpartisterna i denna kammare
vill spinna på samma trådar som
högerns talare har gjort tidigare i dag.
Om en socialdemokratisk talare med
kraft uttalar sin indignation över det
som händer i världen och har huvuddelen
av Sveriges befolkning bakom sig,
bör inte herr Antonsson och andra centerpartister
avundsjukt tolka det som
ett ensidigt försök att få väljare på
vänsterkanten eller bland ungdomarna.

Alla har samma möjligheter att göra
offentliga uttalanden både i kammaren
och annorstädes, och jag har icke hört,
mina damer och herrar, någon företrädare
för centerpartiet så starkt och
så engagerat som herr Palme har gjort
i dag formulera en uppfattning om den
strid kring demokratins värden som nu
utspelas runt om i världen inför den talrika
ungdomsgeneration, vars framtid
på jorden är beroende av hur de som
nu leder folkens öden löser dessa stora
problem.

Under den tid vi huvudsakligen har

112

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

diskuterat Vietnam har vi nåtts av beskedet
om hur i en annan del av världen
oron består och utvecklas, kanske
i riktning mot en ytterst allvarlig konflikt.
Jag tänker på vad som hänt i dag
vid gränsen mellan Israel och Jordanien.
Jag tillhör dem som från denna
talarstol vid flera tillfällen har uttalat
mig engagerat till förmån för israelernas
kamp för sitt människovärde och sin
stat.

Jag har i ett par utrikesdebatter protesterat
mot den behandling som judarna
röner på många håll i världen och
betraktar den arabiska inställningen till
den israelitiska staten som orimlig. Jag
har ett behov av, herr talman, att i dag
uttala min besvikelse över att Israel har
brutit vapenstilleståndet och i dag gått
till anfall mot den jordanske grannen.
Detta försvårar möjligheterna att skapa
en fred i detta område, och det försvårar
också möjligheterna för den svenske
ambassadören Jarring att göra en insats
i den känsliga Främre Orienten.

Händelseförloppet över den israeliskjordanska
gränsen i dag ger oss ytterligare
en anvisning om hur oerhört
viktigt det är att Förenta Nationerna
blir starkare än för närvarande, att
Förenta Nationerna får kompetens och
resurser att på ett effektivare sätt än
hittills gripa in och göra en insats när
det visar sig att berörda folkgrupper
och stater inte själva har kraft och vilja
att söka lösa problemen.

Men det kanske är så, att Förenta
Nationernas möjligheter att göra en insats
skulle vara större om inte de internationella
organen vore så uppsplittrade
som de är för närvarande på en
mängd skilda organisationer, över hela
jordklotet finns det organ, utspridda
såväl under FN som utanför Förenta
Nationerna, soan arbetar med de mest
skiftande ting, men många av dem sysslar
med ungefär samma saker. Det pågår
en »overlapping» mellan de internationella
organen i en betydande utsträckning,
där stora och värdefulla re -

surser i fråga om mänsklig arbetskraft,
fantasi och energi spelas bort genom
att verksamheten inte kan samordnas
på ett riktigt sätt.

Detta gäller inte minst i Europa. Jag
vågar påstå att det knappast finns någon
som kan räkna upp namnen på
de internationella organisationer som
fungerar i Europa. När vi läser förkortningarna,
går även de av oss som sysslar
mycket med detta vilse i djungeln.
Det finns alldeles för många organ, och
det är alldeles för många av dem som
sysselsätter sig med ungefär samma
saker utan vettig samordning.

Samtidigt är det uppenbart att det
finns områden där internationella organ
med större kraft än de som finns
hittills borde kunna gripa in. Jag tänker
då inte bara på de större tingen, som vi
så ofta talar om. Det vi med största intresse
diskuterar är världsfredens problem,
det är nedrustningsproblemen,
det är frågorna i Europa om samordnande
av verksamheten i EEC och
EFTA. Men det finns också så mycket
annat, som man skulle kunna gripa tag
i och börja med för att försöka åstadkomma
något vettigt samarbetsresultat.

Att jag missade första delen av dagens
utrikesdebatt berodde på att jag
befann mig på ett flygplan från Paris,
där jag i går deltog i ett kommittésammanträde
i en europarådskommitté som
just sysslar med några av de europeiska
samverkansproblem som är totalt
olösta.

Här går riksgränser i världsdelen
genom tättbefolkade områden, där de
kommunala myndigheterna saknar kompetens
att samverka över gränserna.
Den service som man lätt skulle kunna
skapa åt ett stort befolkningsområde
splittras upp därför att landgränser går
genom området och omöjliggör en
effektiv samverkan.

Jag avstår från att räkna upp ytterligare
en rad av motsvarande problem,
men de som ägnar sig åt detta i vår
världsdel kan nog alla understryka hur

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

113

viktigt det är att man med vilja och
kraft försöker gripa sig an även de
mindre tingen, dem som inte åstadkommer
de stora tidningsrubrikerna
men som kanske i det långa loppet som
små byggstenar kan åstadkomma uppbyggandet
av en effektivare och bättre
samverkan i Europa och i världen och
på sitt sätt också medverka till att de
verkligt stora frågorna kan komma att
lösas.

Jag tror att det skulle vara möjligt
att inom EFTArs ram på vissa områden
lösa en del av de problem som är olösta.
Statsrådet Lange har talat om patentlagstiftningen
tidigare i dag, och jag
är övertygad om att det därutöver finns
en rad olika frågekomplex där EFTA
skulle kunna göra en insats för att skapa
bättre samordning av vår verksamhet
i världsdelen.

Herr talman! Det har i dagens debatt
inte varit många som talat om
Grekland. Jag skall be att få säga några
ord om den grekiska statens och det
grekiska folkets problem.

Jag och en kollega från andra kammaren
och en från första kammaren besökte
under sensommaren som våra
partiers representanter Grekland för att
försöka bilda oss en uppfattning om
situationen i landet. Vi fick då uppleva
hur en diktatur år 1967 kan fungera i
Europa, i ett land dit massor av svenska
turister rest under många år, ett land,
som för många betytt så mycket då det
gällt uppbyggandet och vaktslåendet
kring de demokratiska värdena.

De demokratiska fri- och rättigheterna
är sönderslagna i Grekland. För
snart ett år sedan tog en militärjunta
makten och placerade sina motståndare
i fängelse. Det ettårsjubileum som snart
kan firas av de grekiska överstarna är
ett skrämmande monument över vad
som kan hända, om de politiska organisationerna
i Europa inte förmår samla
sig kring kraftfulla försök att uppnå
social och ekonomisk utveckling och
stabilitet.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Jag tror att det tyvärr kommer att ta
mycket lång tid innan demokratin återvänder
till Grekland, men när den en
gång kommer tillbaka, kommer det att
vara en ytterst viktig uppgift för de
svenska folkrörelserna att medverka
till uppbyggandet av effektivt fungerande
folkrörelser i Grekland. Som medlem
av det socialdemokratiska partiet
vill jag gärna säga att det kommer att
vara en ytterligt viktig uppgift för den
svenska arbetarrörelsen att hjälpa till
att bygga upp en demokratisk grekisk
arbetarrörelse med både fackliga och
politiska organ. Om en sådan arbetarrörelse
hade funnits tidigare, hade
överstekuppen i april förra året kanske
aldrig kommit till stånd.

Jag hälsar med tillfredsställelse regeringens
agerande i Europarådets ministerkommitté
för att mot bakgrund av
debatten om de mänskliga rättigheterna
försöka få den europeiska församlingen
att fördöma den grekiska diktaturen.
Jag har också vid europarådsförsamlingen
i Strasbourg uttalat den uppfattningen
att Grekland bör uteslutas ur
Europarådets rådgivande församling,
eftersom det genom att åsidosätta de
grundläggande kraven på demokrati
har diskvalificerats från medlemskap.
Majoriteten av medlemmarna i Europarådet
har inte velat vara med om detta
utan beslutat att militärjuntan skulle få
ytterligare ett år på sig. Inom loppet av
detta år skall man återupprätta demokratin.
Om så inte sker, kommer Grekland
att uteslutas ur Europarådet.

Många undrar om detta är en riktig
metod, om man inte därigenom mera
svetsar samman folket kring överstarna
och därmed förstärker diktaturen. Jag
har den meningen, herr talman, att det
egentligen bara finns en enda väg att
hjälpa Grekland att återupprätta demokratin.
Det är att mycket effektfullt och
kraftigt utifrån utöva påtryckningar på
regimen, påtryckningar av politisk art
men påtryckningar framför allt av ekonomisk
art. Det borde vara en heders -

114

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

sak för vårt folks turister att inte besöka
Grekland så länge diktaturen regerar
där. Det borde vara en hederssak för
varje svensk att genom att bidra till en
blockad av Grekland försämra regeringens
arbetsvillkor och därigenom
hjälpa till och möjliggöra återinförandet
av demokrati i landet.

Många menar att det inte är så stor
anledning att diskutera den grekiska
diktaturen när vi ändå upprätthåller
förbindelser med andra diktaturer. Det
ligger naturligtvis rätt mycket i detta.
Vi upprätthåller förbindelser med en
lång råd länder, vilkas regimer är av
ungefär samma typ som den grekiska.
Vi har handelsförbindelser med dem,
vi har fulla diplomatiska förbindelser
med dem och vi kan bara konstatera att
den värld vi lever i inte är den bästa av
världar. Men låt oss gärna se kritiken
mot den grekiska militärjuntan som ett
uttryck för den avsky vi känner mot
diktaturer var de än förekommer.

Härmed avser jag också det som nu
händer i Sydafrika och Rhodesia. Jag
tänker inte fördjupa mig i dessa viktiga
och intressanta och för mänsklighetens
framtid avgörande frågor. Jag
nämner dessa länder av den anledningen
att det under den senaste tiden uppstått
en diskussion om vårt lands medverkan
i idrottsutbyte med dessa länder.
För mig är det självklart att statsmedel
inte skall användas för att bekosta
deltagande i sommarens olympiska
spel, om Sydafrika tillåts deltaga
där. Likaså är det självklart för mig att
vi inte skall spela Davis Cup-tennis med
Rhodesia.

En del säger afl man inte skall blanda
ihop idrott och politik. Men observera
att när vi diskuterar rasfrågorna
är det inte en politisk diskussion, det
är inte en fråga om det som vi i vanliga
fall menar när vi talar om politik; det
är fråga om de mänskliga rättigheterna,
om de grundläggande förutsättningarna
för mänsklig samvaro i fred och frihet.
I kampen för fred och frihet, i kampen

för mänskliga rättigheter kan inte den
svenska opinionen tiga still, och man
kan inte med hänvisning till partipolitisk
neutralitet avstå från att engagera
sig i dessa frågor och från att kräva att
vi inte skall ha idrottsutbyte med länder
som bedömer människornas värde
efter deras hudfärg. Vi bör inte låta
svensk ungdom tävla med representanter
för folk som låter hudfärgen vara
avgörande på de politiska vädjobanorna
och låter exekutionsplutonerna eller
liängningspatrullerna träda i verksamhet
där det enda brottet är hudfärgen.

Jag vill, herr talman, sluta detta anförande
med att som så många andra i
debatten i dag uttala min stora sympati
för det entusiastiska deltagandet från
svenska ungdomar i vad som händer i
världen i dag, antingen det gäller de
underutvecklade folkens kamp för sin
frihet, striden kring demokratins problem
eller det som händer i Vietnams
djungler. Det är självklart att inte heller
jag kan solidarisera mig med de
våldsyttringar som denna entusiasm
stundom tar sig. Unga människor förstår
inte alltid att man måste iaktta
måtta och sans när man ger sin mening
till känna. Det är beklagligt om det
finns ansvarslösa ledare som organiserar
äggkastarbataljoner och våldsdåd.
Självfallet tar vi avstånd från sådant.
Men i denna ungdoms engagerade funderande
över vad som händer i världen
ligger kanske något av det sundaste och
riktigaste som vi upplever i vår tid.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle: Herr

talman! Herr Alemyr överraskade
mig verkligen genom att påstå att
jag hade spunnit på samma tema som
högern. Jag trodde inte att en så skicklig
dialektiker som herr Alemyr skulle
behöva använda sådana argument. Jag
kan inte heller förstå att herr Alemyr
kan finna paralleller mellan grundtonen
i min kritik och det anförande som herr
Bohman höll i dag.

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

115

Vad jag har betonat är att vi står
bakom regeringens officiella ståndpunkt.
Vi kräver upphörande av bombningarna,
erkännande av FNL som förhandlingspart
och inledande av förhandlingar.
Jag sade att förhandlingsbordet
är den enda möjliga segerplatsen.
Men jag beklagade samtidigt om
denna mycket tragiska konflikt skall
användas som tillhygge i den inrikespolitiska
debatten. Anser inte också
herr Alemyr att det är beklagligt och
ovärdigt om så blir fallet? Jag förde
dessutom fram tanken på en konstruktiv
plan för en internationell återuppbyggnad,
en plan som jag anser att
regeringen borde ta initiativ till i FN.
Vad jag reagerade emot, herr Alemyr,
var att statsrådet Palme i en mycket
intensiv debatt med de andra partiernas
ledare framställde sig som speciell talesman
för de demokratiska värden, som
vi alla i detta land står samlade bakom.
I fråga om anslutningen till demokratins
frihetsideal skall man inte, anser
jag, dra upp några gränser mellan de
olika partierna. Vi slår alla vakt kring
dessa ideal: människovärdet, den sociala
tryggheten, humaniteten och toleransen.
Det var den ideologiska slagsidan
i denna debatt som jag reagerade
mot.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag hörde allt detta i
herr Antonssons anförande. Men vad
jag gick till angrepp mot var att herr
Antonsson började sitt anförande med
att säga, att han tyckte sig se en tendens
till att utnyttja Vietnamfrågan i
striden om ungdomsväljare och vissa
vänsterelement. Det är mot den insinuationen
i herr Antonssons anförande som
jag har vänt mig. Jag sade därvid att
det avsnittet i anförandet påminde om
de anföranden som högermännen tidigare
hållit. Jag har också opponerat
mig mot att herr Antonsson uppfattat
herr Palmes tal som om herr Palme
gjorde anspråk på monopol i denna

Utrikes- och handelspolitisk debatt

fråga. Så har jag inte tolkat herr Palmes
anförande. Jag har bara konstaterat
att varken herr Antonsson eller någon
annan företrädare för centerpartiet
har hållit något tal som så engagerat
och så entusiastiskt tagit upp dessa
problem. Ni har haft samma möjligheter
att göra det, men ni har avstått härifrån.
Ni har också avstått från att göra
en liknande solidaritetsförklaring med
den svenska ungdomen. Herr Palme har
på socialdemokratins vägnar i dag gjort
en sådan solidaritetsförklaring. Det är
väl litet märkligt, herr Antonsson, att
ni så här i efterhand kommer och är
ledsna över att ni inte var först med
den deklarationen.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Nej, herr Alemyr, jag är
verkligen inte ledsen, ty de demokratiska
ideal som vi alla står enade omkring
behöver vi inte med emfas diskutera
i denna kammare. När jag antydde
att man försöker använda denna situation
för att locka ungdomsväljare, berodde
det på att herr Palme utan tvivel
lade upp sitt anförande så, att han skulle
framstå främst som förespråkare för
de demokratiska frihetsidealen och för
den internationella solidariteten. Om
herr Alemyr lyssnat exempelvis till
mina anföranden under årens lopp när
vi diskuterat u-hjälpsfrågorna, undrar
jag om han inte har upptäckt att vårt
partis företrädare och i synnerhet vårt
partis yngre representanter i denna
kammare ådagalagt ett lika starkt engagemang
i dessa frågor som företrädare
för regeringspartiet har gjort. Jag
skulle vilja säga att det i detta avseende
finns mycket att hämta in på regeringssidan.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Nu tycker jag att herr
Antonsson försöker blanda bort korten
när han börjar tala om u-hjälpsdiskussionen.
I dag har debatten gällt vietnam -

116

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

problemen och de protester som riktats
mot kriget i Vietnam och bombfällningen
över Vietnam. Jag vill gärna
hålla med om att herr Antonsson tidigare
hållit tal om u-hjälpen. Men det
har varit tal av ett helt annat innehåll
än det som är aktuellt i dag.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Innebörden av dagens
debatt, som jag beträffande vietnamproblemet
inte tänker fortsätta, får nog
anses vara att en förskjutning håller
på att ske och har skett i fråga om den
svenska regeringens inställning till neutralitetspolitiken
vad gäller regeringens
allmänna hållning under internationella
konflikter och krig. Jag tror att det
för några år sedan hade varit alldeles
omöjligt att tänka sig att en
regeringsledamot skulle demonstrera
för en av två krigförande stater. Vilken
verkan denna uppmjukning av
gränserna för en regerings neutralitetspolitiska
förpliktelser kommer att
få, därom skall jag i dag inte spekulera.
—- Jag vill för övrigt tillägga att
man inom oppositionen i annat sammanhang
varit med om att förorda längre
gående åtgärder än som kanske
skulle ha ansetts naturliga för 15, 20 år
sedan. Men det kan ju inte råda något
tvivel om att det i dag är den svenska
regeringen som företräder dem som vill
göra den neutralitetspolitiska hållningen
mer »elastisk» än tidigare.

Låt mig bara tillägga att en regering
i ett neutralt land naturligtvis kan kritisera
den amerikanska vietnampolitiken
— det gör ju oppositionen också —•
utan att fördenskull solidarisera sig med
och demonstrera för FNL och dess program
och utan att blåögt utgå ifrån som
givet att en FNL-regim skulle infria de
vackra orden. Att söka skapa förutsättningar
för en utveckling som ger nationell
frihet och självständighet på demokratisk
grund måste te sig såsom angeläget
och som ett mycket viktigt önskemål
för ett demokratiskt land som Sve -

rige. Förhandlingar som kan leda till
en sådan utveckling framstår alltså som
något vi i Sverige har anledning att
verka för.

Herr talman! Det har sagts tidigare
i dag att stormarknadsfrågan kommit
i ett nytt läge sedan Storbritannien
ånyo fått nej från Frankrike och därmed
från EEC. Den direkta vägen in är
tydligen stängd för EFTA-staterna. En
situation har uppkommit där en kringgående
rörelse kanske kan leda till en
snabbare lösning av frågan än om man
envisas att söka stånga sig in genom
den stängda dörren. Jag har redan flera
gånger tidigare under de senaste åren i
denna kammare framhållit att det mycket
väl kan komma att gå på det sättet.
Det ter sig för närvarande som den
enda möjliga vägen att pröva vad som
kan nås med vad jag kallade en kringgående
rörelse, som i varje fall har vissa
utsikter att ge relativt snara, betydelsefulla,
praktiska resultat och som
inte gärna kan medföra något uppskov
med mera radikala lösningar längre
fram.

Från fransk sida började man på tidigt
stadium i vintras att rekognoscera
rörande de nordiska staternas intresse
för en sådan kringgående rörelse för att
åstadkomma framsteg i vad man trodde
var önskad riktning, d. v. s. ekonomisk
samverkan, önskad på alla håll. Det
gällde alltså tanken på ett ekonomiskt
samarbetsavtal utan närmare preciserat
innehåll. Det var fullt klart att neutraliteten
icke skulle utgöra något hinder
för ett samarbetsavtal av denna art mellan
EEG och de olika EFTA-staterna,
bl. a. Sverige.

Detta franska initiativ, som ju var
mycket vagt, togs sedan upp av den
tyska regeringen. Vi får nu se vad resultatet
kan bli av dessa ansträngningar.
Personligen är jag överraskad över
att regeringen har framställt detta såsom
varande i allt väsentligt ett tyskt
initiativ. Jag skulle ha önskat att regeringen
hade mera aktivt intresserat sig

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

117

för att på ett tidigt stadium utforska
vad de franska antydningarna kunde innebära,
att regeringen inte skulle i den
utsträckning som här skett koncentrerat
kontakterna till Bonn. Det är möjligt att
det har varit ett psykologiskt misstag
av regeringen att framställa den här
ifrågasatta utvecklingen närmast såsom
en tysk aktion. Det kan tänkas minska
intresset på franskt håll för åtgärder
i antydd riktning. I varje fall bör regeringen
energiskt tillvarata alla möjligheter.

Storbritannien, som vi givetvis i Norden
är angelägna att hålla nära kontakt
med, har inget sakligt intresse av att
hindra att vi här försöker utforska vad
som kan vara möjligt att vi visar ett
positivt intresse. .Tåg vill starkt understryka
att det här inte kan vara tal om
att spränga sönder EFTA, utan tvärtom
avses att stärka denna organisation,
men EFTA:s existens, som är så värdefull,
kan inte binda oss till passivitet
när det gäller de här berörda problemen.

Jag vill också betona den stora betydelsen
av att den utveckling som bär
behandlas icke på något sätt skulle stå
i strid med den svenska neutralitetspolitiken
och att detta klart erkänns
både i Frankrike och Tyskland. Det
måste utgöra en särskild anledning för
oss i Sverige att agera. Det lönar sig
föga att profetera om den större eller
mindre sannolikheten. Därvidlag kan
man nämligen, vis av tidigare erfarenheter,
kanske inte vara så optimistisk.
Men det finns anledning för oss att göra
det som göras kan.

I dessa förhandlingar rörande det
västeuropeiska integrationsproblemet
har Sverige för närvarande ett allvarligt
handikapp att kämpa mot. Yår ansökan
till Bryssel i somras uppfattades
inte där såsom avsikten var, sedan oppositionen
hade gjort sina framställningar
inom utrikesnämnden. Avsikten
var ju att klargöra att Sverige i första
hand var intresserat av att förhandla

Utrikes- och handelspolitisk debatt

om fullt medlemskap. Så har det inte
uppfattats i Bryssel, och jag tror, att
man måste säga att det är ursäktligt, ty
framställningen var uppenbarligen inte
tillräckligt klar, beroende på att regeringen
till en början satt på två stolar
och därför inte gjorde klart att den ena
stolen skulle stå bestämt framför den
andra. Det är alldeles tydligt att detta
missförstånd i Bryssel och bland flera
av EEOstaterna haft praktisk betydelse
och att det är angeläget att undanröja
det snarast möjligt. Sålunda har exempelvis
Italien även när det gäller mera
blygsamma handelspolitiska och ekonomiska
samarbetsavtal bestämt hävdat
att detta nu endast skulle bli aktuellt
för Storbritanniens, Danmarks, Norges
och Irlands räkning, medan däremot
Sverige, som inte anses ha ansökt om
förhandlingar rörande medlemskap på
detta stadium inte skulle få vara med.

Benelux-staterna, om vilka vi ju trodde
att de i vissa avseenden hade en liknande
inställning som vår, skickade ut
en inbjudan till åtgärder av ganska
blygsamt slag, närmast överläggningar
om teknologiska problem och vissa andra
ting, för att hålla diskussionen i gång.
Denna inbjudan skickades emellertid
inte till Sverige men däremot till Danmark,
Norge, Irland och England. Detta
berodde också på att de inte ansåg att
Sverige hade sökt förhandla om medlemskap.
Danmark och Norge talade
sedan för Sverige och framhöll, att de
fann det alldeles självklart att Sverige
borde delta i dessa resonemang. Detta
tycks ha haft önskad effekt vad beneluxförslaget
beträffar — åtminstone pekar
utvecklingen i den riktningen.

När nu regeringen i dag förelägger
riksdagen denna ganska omfattande
framställning undrar man varför den
döljer det jag här har omtalat. Varför
låtsar regeringen som om vi blivit behandlade
i paritet med Danmark och
Norge när detta inte är fallet? Förklaringen
kan väl inte vara någon annan än
att det befinns inopportunt att klargöra,

118

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

att det i EEC anses råda stor oklarhet om
den svenska hållningens verkliga innebörd.
Enligt min mening finns det all
anledning för regeringen att sörja för
att det så snart som möjligt blir klart
var Sverige står.

Fortfarande tycks man på regeringshåll
vara så att säga litet omusikalisk
då det gäller att förstå hur man inom
EEC ser på den västeuropeiska integrationsproblematiken.
I daigens regeringsdeklaration
talas det på s. 34 om
att det långsiktiga målet är en strävan
att skapa en stor marknad i Europa.
Just ett sådant uttryckssätt irriterar
mycket inflytelserika kretsar inom EEC,
som säger att det långsiktiga målet inte
bara är av handelspolitisk art utan i
varje fall måste innebära minst en ekonomisk
union av något slag — även om
man enligt franskt mönster skjuter de
politiska aspekterna åt sidan, vilket
från svensk synpunkt har stora fördelar.
Men att referera strävandena inom
EEC som om de bara skulle gälla att
skapa en stor marknad är just sådant
som inte gör ett gott intryck. Jag kan
inte se varför vi inte skulle kunna säga
ut — vilket ju regeringen gjort tidigare
i annat sammanhang — att det
snarast är fråga om något slags ekonomisk
union, innefattande åtskilliga andra
ting än handelspolitik.

Nu säger regeringen, och handelsministern
upprepar det, att det vore alldeles
orimligt om det när det gäller de
eventuellt aktuella samarbetsplanerna
skulle fästas någon vikt vid formen för
vår ansökan till EEC och till om vi är
neutrala eller inte. Men pekfingrar som
visar vad regeringen tycker är naturligt
har i det här fallet inte stort intresse.
Det gäller att i Bryssel klargöra
att det i vissa avseenden föreligger
missförstånd, att Sverige är intresserat
av ett långtgående ekonomiskt samarbete
och att vår ansökan till Bryssel,
som inte är aktuell nu, i alla fall åsyftade
förhandling i första hand om
fullt medlemskap och i andra hand

om andra anslutningsformer. Jag tror
inte att vi för den skull behöver riskera
några missförstånd om den svenska
neutraliteten. Allra minst kan en regering,
som inte anser sig hindrad av sådana
framträdanden soan vi i dag diskuterat,
säga att vi är ur stånd att försvara
svenska intressen när det gäller
den europeiska integrationen, därför att
det skulle kunna vålla missförstånd. Det
är då närmast inom det kommunistiska
blocket som man skulle kunna rynka
ögonbrynen — för att nu använda utrikesminister
Torsten Nilssons uttryck.
Anej, har vi fått en viss handlingsfrihet
i det ena fallet, så bör vi också kunna
använda den och tala ett öppet
språk om sådant som regeringen i andra
sammanhang förordar. Det kan ju
inte vara så att risken för missförstånd
är farlig bara när den är att finna på det
ena hållet men inte på det andra.

Herr talman! En annan mycket viktig
sak är förverkligandet av avtalen i
Kennedyronden. Jag vill instämma i vad
både Sven Wedén och Sven Gustafson
sade, att om vi i Norden kan påskynda
förverkligandet av dessa avtal i Europa
och därigenom minska riskerna för
en protektionistisk strömning i Förenta
staterna, så att man inte där försenar
avtalens förverkligande, är det
en mycket stor insats. Och det brådskar
verkligen! Enligt min mening höide
nordiska länderna sätta in all energi
på att främja ett snabbare genomförande
av Kennedyrondens avtal — men
naturligtvis på vissa betingelser i vad
gäller den amerikanska politiken. Därigenom
skulle man stärka de mera frihandelsvänliiga
krafterna i Förenta staterna
och minska risken för skadliga
protektionistiska åtgärder. Även i det
fallet gäller att ingen kan påstå att
vårt konsekventa fasthållande av neutraliteten
kan utgöra något hinder.

Vad den nordiska ekonomiska politiken
angår har här tidigare med all rätt
betonats att den kommit i ett nytt läge.
Pessimismlen rörande EFTA-staternas

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

119

inträde i EEC har ändrat förutsättningarna
för en nordisk samverkan. Så
länge man räknade med att de nordiska
staterna kunde komma in i EEC inom
ett eller annat år sades det — speciellt
på danskt håll — att vi inte skulle
binda våra händer genom att nu bygga
ut det nordiska samarbetet. Det får göras
senare, sade man, ty det väsentliga
f. n. är samverkan i hela Västeuropa.
Men när den utvecklingen nu ter sig
mera avlägsen har helt naturligt intresset
för en nordisk ekonomisk politik
vuxit. Denna omsvängning har ägt rum
med särskild styrka i Danmark. Därifrån
har det komimit initiativ till ett
helt nytt och mera radikalt grepp om
de nordiska ekonomiska samarbetsspörsmålen.

Vad de danska tankegångarna går ut
på framgick redan vid Nordiska rådets
senaste session men har därefter bekräftats.
Det gäller en gemensam ekonomisk
politik för de nordiska staterna
med betydande gemensamma institutioner
för att sköta den politiken. Det
är ju något oerhört mycket mera radikalt
än vi har varit vana vid. När människorna
först får höra det förslaget
tror jag att de inte gör klart för sig
hur mycket längre dessa tankar går.

Man förklarade tidigare — som jag
tyckte med all rätt — att den gemensamme
nordiske förhandlaren vid Kennedyrondens
slutfas innebar ett stort
steg framåt. Men vad saken nu gäller
är en gemensam ekonomisk politik på
en rad områden. Det är inte bara fråga
om exempelvis handelspolitik, skattepolitik,
kapitalmarknadsproblem, jordbrukspolitik
eller ekonomisk lagstiftning.
Det är verkligen fråga om tankar
på en ekonomisk union, vilken skulle
gå längre än till och med vad som
har dryftats i den västeuropeiska gemenskapen.
.Tåg tror att ett stegvis genomförande
av en sådan union skulle få
mycket långtgående konsekvenser även
för våra senare förhandlingar med
EEC.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Enligt min mening måste det vara
ett starkt skäl för denna politik att
den inte på något sätt hindras av den
svenska neutraliteten. Man skulle också
kunna få en fast uppbyggnad av detta
arbete och därmed uppnå större trygghet
för att inte den nordiska enigheten
och enheten skulle riskera att splittras
under kommande svåröverblickbara förhandlingar
i Europa, vilka eljest skulle
kunna medföra att ekonomiska gränser
kunde komma att dras upp längs Kölen.
Alla som gärna vill betrakta en sådan
spricka i Norden som nästan en omöjlighet
och som menar, att den skulle innebära
en katastrof, måste i hög grad
intressera sig för en utveckling, som
skulle ge oss ett betydande skydd för
bevarandet av den nordiska ekonomiska
enheten. Därför ser jag det, herr talman,
som angeläget att vi gör klart för
oss att det i detta sammanhang föreligger
möjligheter till en helt ny epok i det
nordiska samarbetets historia och att
Sverige i stort sett bör stödja detta
initiativ.

Självfallet är förslaget så radikalt
att det inte kan genomföras på några
få år. Många svårigheter kan också
uppstå, t. ex. beträffande jordbrukets
avsättningsproblem. Jag vill på tal om
jordbruket antyda att i den mån uppoffringar
kan bli nödvändiga i andra
länder än Danmark bör dessa inte falla
med en särskild tyngd på jordbruksbefolkningen.
Vi bör se till att de samlade
fördelar som en sådan politik borde
kunna åstadkomma för ettvart av de
nordiska folken — även det svenska —
på ett eller annat sätt fördelas på alla
de olika folkgrupperna i Sverige. Det
får inte bli så, att fördelarna kommer
vissa befolkningsgrupper till godo medan
stora ekonomiska olägenheter
åsamkas andra grupper. Anpassningsproblem
måste självfallet uppstå, men
detta är något annat än varaktiga ekonomiska
förluster för någon viss grupp.
Jag tror att det är väsentligt att detta
klargöres för att man skall kunna få en

120

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1908 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

samlad anslutning till en positiv svensk
hållning vid behandlingen av detta
problem.

.lag hoppas, herr talman, att den enighet
som hittills i stort sett rått i Sverige
rörande den nordiska politiken
skall bestå. Men detta förutsätter en
fast vilja till aktivitet i den antydda
riktningen. Det är möjligt att en helt
ny epok nu kan börja. Säkert är det
naturligtvis inte, men det är alltså möjligt.
Det vilar i så fall ett tungt ansvar
på oss allesammans att utnyttja de möjligheter
som finns — att inte låta dem
gå oss ur händerna.

Ehuru handelsministern talade på
ett glädjande intresserat sätt om dessa
problem, skulle jag ändå ha önskat
något mera av en bestämd politisk vilja
i hans deklaration, .lag hoppas att en
sådan vilja snart skall komma att visas
av regeringen efter samarbetsministrarnas
möte och innan statsministrarna
sammanträder.

Enligt min mening har vi kommit
därhän att det inte nu är fråga om
att först utreda och åter utreda för att
längre fram se vad man sedan kan
enas om. Nej, nu gäller det att tillämpa
den omvända tågordningen: först fattar
man vissa grundläggande beslut —
möjligen försedda med en del reservationer
—- och sedan undersöker man
hur dessa beslut bäst skall kunna förverkligas.
Det var så man gjorde när
man bildade Benelux; jag tror att jag
tidigare redogjort för den saken här i
kammaren. Bildandet skedde mycket
snabbt, medan vi höll på i tio år med
att utreda den nordiska tullunionen,
varefter den plötsligt var inaktuell.

Herr talman! Får jag till sist kortfattat
beröra ytterligare två ting.

Vår egen politik och den internationella
handelspolitiken är saker som vi
brukar diskutera i utrikespolitiska sammanhang.
Strängt taget är det en ganska
artificiell gränsdragning att gå in
endast på denna sida av den ekonomiska
politiken i dylika sammanhang. Det

finns ju andra mycket viktiga — i vissa
lägen ännu viktigare -— frågor som
förutsätter internationellt samförstånd
och internationella överenskommelser
och som vi därför har anledning att
diskutera i utrikessammanhang, Jag
tänker på den konjunkturpolitik i samförstånd
som Västeuropas stater enligt
min mening bör bedriva, om det skall
bli möjligt att klara problemet att någorlunda
trygga en god konjunktur,
någorlunda trygga sysselsättning och
framåtskridande. Tanken att man internationellt
måste komma överens
bara om tullar o. d., medan konjunkturpolitiken
kan överlämnas åt centralbankerna
och vissa ministrar som i
huvudsak sammanträder bakom stängda
dörrar -—• och ger rapporter till riksdagen
i mycket ringa utsträckning —
kan iag inte acceptera. Jag passar på
att understryka att regeringen härvidlag
måste gå in för en öppnare politik
och ge oss bättre information om det
samarbete som äger rum inom OECD,
den monetära fonden och de tios klubb.

Det är mycket aktuellt — och det är
därför jag talar om saken nu —• att det
härvidlag verkligen tas ett initiativ och
att man får till stånd ett internationellt
samarbete — mera aktuellt än det
många gånger har varit när vi diskuterat
handelspolitiska frågor. Jag tror
att det behövs en mera dramatisk uppläggning,
så att man kan få folkopinionens
tryck inom Västeuropa och Nordamerika
bakom en politik som verkligen
tryggar rimliga konjunkturer och
därmed sysselsättning och standardhöjning.
Vi i Norden kan inte klara
dessa problem allena, och det vet alla.
All right — då måste vi försöka få till
stånd ett bättre samarbete, ty det som
hittills har organiserats räcker tydligen
inte. Därom vittnar utvecklingen
under år 1967 i Europa på ett vältaligt
sätt, något som jag väl inte här behöver
närmare exemplifiera.

Herr talman! Med rätta har det talats
om u-länderna och den handel som in -

Torsdagen den 21 mars 19G8 em.

Nr 13

121

dustriländerna bör bedriva. Det har
påpekats att u-ländernas utrikeshandel
inte har vuxit så mycket som industriländernas.
Ofta nämns — fast det kanske
inte nämnts i dag — att u-ländernas
import växer så mycket mer än exporten.
Dessa länder har ett stort importöverskott,
vilket skulle vara betänkligt.
I själva verket är det en konsekvens av
kapitalimporten och av de gåvor uländerna
erhåller att deras import måste
bli mycket större än deras export.
Det är ingenting att beklaga sig över.
Det är en ofrånkomlig följd av att uländerna
får låna kapital och får gåvor
från andra länder.

F. n. frågar sig många om inte uländernas
utrikeshandel kunde ökas
mer om de fick bättre handelspolitiska
villkor. Om detta har UNCTAD-konferensen
till viss del handlat.

Jag tror att debatten om u-landsproblemen
i det avseendet har varit alltför
ensidig och litet vilsegången. Det hjälper
inte hur gynnsamma avsättningsförhållandena
vad andra staters handelspolitik
och tullar beträffar är, om
inte u-län derna har mer än små kvantiteter
att sälja. U-ländernas produktion
är ju mycket begränsad. Det centrala
i våra hjälpaktioner är därför att
göra större insatser än hittills för att
hjälpa u-länderna att öka produktionen.
Vi sätter in en hel del hjälpåtgärder,
men tyngdpunkten måste ligga just på
det här planet och inte på frågan om
preferenstullar och dylikt.

Herr talman! Jag säger inte detta i
polemik mot något i denna kammare
företrätt parti utan som en allmän reflexion
över den internationella debatten
kring u-länderna. De flesta av oss
kan säkerligen vara eniga om att det
behövs olika slag av u-landshjälp, både
den statliga hjälpen — lämpligt utformad
■— och den hjälp som består i att
svenska industriföretag skaffar sig dotterföretag
i u-länderna. Genom att dessa
företag driver verksamhet där bidrar
de på olika sätt till att öka kunnighe -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ten och möjligheten till helt egen industriell
verksamhet i dessa länder på ett
senare stadium.

Herr talman! Av de saker jag berört
är det en som ligger mig särskilt varmt
om hjärtat, nämligen möjligheten till
att en helt ny epok kan börja i det nordiska
samarbetets historia. Låt oss se
vad vi kan göra för att denna möjlighet
blir utnyttjad! Man kan inte göra
mer än sitt bästa, men jag hoppas att
alla i denna kammare är överens om
att Sverige skall inta en positiv attityd
till en radikalisering av det nordiska
samarbetet.

Under detta anförande övertogs ledningen
av förhandlingarna först av herr
andre vice talmannen och därefter av
herr talmannen.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Hela herr Ohlins anförande
var mycket intressant. Det innehöll
många synpunkter som jag gärna
skulle vilja understryka och ytterligare
utveckla.

Anledningen till att jag begärde ordet
var emellertid inte att jag ville berömma
herr Ohlin i det avseendet, utan att
han i början av sitt inlägg var inne på
vietnamfrågan. Han gjorde gällande att
vår neutralitet blivit, som han uttryckte
det, mer elastisk än tidigare genom att
exempelvis ett statsråd deltagit i en
opinionsyttring. Jag tycker det är fullständigt
felaktigt att ge ett intryck av
att vår neutralitet på något sätt förändrats.
Det är inte sant. Vi har aldrig haft
någon åsiktsneutralitet i vårt land. Herr
Ohlin är helt medveten om att alla —•
även de som var i hög ansvarig ställning
— reagerade när de demokratiska krafterna
undertrycktes i Tyskland, Italien
och Spanien på 1930-talet. Likadant var
det på 1940-talet och likadant var det
när Ungern blev utsatt för intervention
från Sovjets sida.

Herr Ohlin sade att ett neutralt land

122

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

givetvis kan kritisera men att det inte
får ta ställning för någon part. Jag anser
det inte vara felaktigt att vi tar
ställning för Vietnam; ingen har ju direkt
tagit ställning för FNL. Det är väl
emellertid ganska naturligt, herr Ohlin,
att befrielsefronten i Vietnam för det
stora flertalet människor där representerar
begrepp som social rättvisa — jag
påpekade det i mitt tidigare anförande.
Om inte befrielsefronten hade haft stöd
av det vietnamesiska folket och åtnjutit
dess lojalitet, hade dess framgångar
inte varit möjliga. Det är nu ett känt
faktum att FNL inte skulle kunna hålla
stånd, om inte Vietnams bönder sympatiserade
med denna rörelse, som lovat
dem frihet och självständighet.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtsson sade att
man inte behövde ta ställning för FNL.
Men det är ju vad som har skett när
man från regeringsbänken har talat om
att solidarisera sig med FNL.

Vår neutralitetspolitik är inte en fråga
om vissa bestämda paragrafer. Den
är inte definierad genom att man talar
om alliansfrihet i fred syftande till neutralitet
i krig. Man har sagt att det finns
åtminstone femton olika neutralitetsbegrepp.
Från regeringens sida har det
mycket länge framhållits att vår neutralitetspolitik
sammanhänger med vilket
intryck vår neutralitetspolitiska
hållning gör i främmande länder. Detta
intryck måste vi fästa stor vikt vid. .Tåg
minns när statsministern hänvisade till
att en schweizisk telegrambyrå hade
missförstått någonting, vilket gjorde att
han fann det nödvändigt att markera
vissa saker mycket hårt. Intrycket på
omvärlden är alltså en väsentlig sida av
vår politik. Herr Bengtsson, jag hänförde
det jag sade uttryckligen till den
neutralitetspolitiska hållningen. I fråga
om denna tycker jag att man fått en
större flexibilitet nu än man hade tidigare.
Jag tror att vi kommer att få diskutera
konsekvenserna av detta många

gånger. Jag skall därför inte säga något
ytterligare om den speciella metod
som varit föremål för debatt och kritik.

Det finns ett annat problem, nämligen
om vi har fått en större flexibilitet
när det gäller regeringens hållning i sådana
här sammanhang, och det tror jag
att regeringen genom sitt handlande i
dag har hävdat. Jag är inte säker på i
vad mån andra partier rent principiellt
vill ta avstånd från en ökad flexibilitet,
även om de kritiserat vissa aktuella
yttringar i dag.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag och många andra
har hävdat att vi inte haft någon åsiktsneutralitet.
I och med detta måste man
förstå att vi givetvis önskar påverka
omvärlden. Det är alldeles riktigt som
herr Ohlin säger att vi vill göra intryck
på omvärlden. I den här speciella frågan
har ju kritiken mot Amerikas engagemang
i Vietnam skärpts. Tonen var
något annorlunda för ett par år sedan,
inte bara i Sverige utan runt om i världen.
Jag menar att vår neutralitet bär
inte förändrats — vi skärper tonen därför
att vi vill påverka Amerika. Jag menar
alltså att det är fullständigt felaktigt
att påstå att neutralitetsbegreppet
förändras när vi på grund av händelser
som vi inte gillar utövar en mycket
stark kritik.

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Förutom den allmänna
oron på det utrikespolitiska området
finns också en oro inom den ekonomiska
sektorn. Denna oro har fått en
dramatisk tillspetsning under guldrushen,
som kan befaras leda till att de
protektionistiska tendenserna i världen,
speciellt i Amerika, tar ytterligare
fart.

I en värld där protektionistiska murar
byggs upp mellan stater eller block
av stater kan ett litet land, framför allt
om det är så beroende av sin utrikes -

Torsdagen den 21 mars 1908 em.

Nr 13

123

handel som Sverige är, riskera att sacka
efter i den ekonomiska utvecklingen.
EEC-området blir därför för varje dag
allt viktigare för oss.

Regeringen har i EEC-frågan visat
en häpnadsväckande brist på initiativkraft.
Man tycks inte vilja inse att Västeuropa
är vår stora marknad, inte minst
på grund av att vi har de kortaste transportvägarna
till detta område; transportkostnaderna
är ju en viktig faktor
i priskonkurrensen.

Ju mer Sexland svetsas samman,
desto svårare bli det i en framtid att
anpassa vårt näringsliv till stormarknadens
krav. Jag vet att det finns folk
som anser att förlusten av handeln med
Västeuropa kan kompenseras av ökad
handel med u-länderna eller med öststaterna.
Tyvärr är nog detta en ren
önskedröm. Även om u-ländernas standard
stiger, kan en överflyttning av
handeln till dem inte bli en kompensation
för handeln med de högutvecklade
industriländerna i Västeuropa. Och
även om en liberaliseringsvåg'', kanske
främst när det gäller handeln, har visat
sig i öststaterna, medför dock de olika
ekonomiska systemen en mängd praktiska
svårigheter för en vidgad handel.
I praktiken betyder detta att det kan
bli mycket svårt att övervinna de skadeverkningar
som uppstår, om vi genom
ökad handel med öststaterna ställer
oss utanför den västeuropeiska ekonomiska
gemenskapen.

Flera omständigheter kan nämnas
som medverkar till svensk företagsexport.
Ett mycket stort problem är att
kapitalmarknaden och kapitalrörelserna
här i Sverige är kontrollerade. Billcrud
t. ex. hade tänkt sig att bygga ut
företaget i Dalsland men fick inte låna
pengar och inte heller importera kapital
för regeringen. Då placerade Billerud
i stället enheten i Portugal, där det
gick att låna pengar och där internationellt
kapital kunde sättas in. Kapitalreglering
och hinder för kapitalrörelser
över gränserna kan sålunda i vissa

Utrikes- och handelspolitisk debatt

fall göra, att när man har idén, tvingas
man att bygga fabriken och förlägga
produktionen där det finns möjligheter
att få kapital.

Detta är något egendomligt, men det
visar sig att våra dotterföretag inom
EEC kan låna hälften av det kapital de
behöver på den öppna marknaden. Det
är alltså samma upplåningsprocent som
amerikanska företagare har. Investerarna
har också ett betydande förtroende
för svenska företag och för den svenska
företagsandan.

Andra argument för utflyttningen av
företag finns. Blir det en sammanslagning,
är det för sent att börja bearbeta
marknaden inom EEC när alla konkurrenter
redan satt sig fast på den. Skall
vi förbereda en sammanslagning, måste
vi gå ut på marknaden där nere nu, i
detta skede.

Vi talar här i Sverige om nödvändigheten
av att specialisera oss. Jag tror
att det är det viktigaste. Våra svenska
företag har under några år haft en
enorm produktblandning. Nu tvingas vi
av kostnadsskäl till en specialisering,
men då måste vi också konstatera att
den .svenska marknaden inte längre
räcker till, utan vi måste sälja över ett
större område. Det är därför som företagarna
måste ha större tullfria marknader
när de specialiserar sig. Sitter
man och väntar tar man stora risker.

Vi vet att ungefär 40—45 procent av
svenska industriföretags produktion
exporteras. Det betyder företagsmässigt
att ett svenskt företag måste exportera
en god del av sin produktion, innan
det når upp till den punkt där inkomster
och utgifter går ihop.

Det är helt enkelt nödvändigt att
regeringen i detta läge gör alla ansträngningar
som är möjliga för att
överväga dödläget i EEC-frågan. Detta
har upprepade gånger med skärpa
framhållits från näringslivet i sin helhet.
Nyligen har kooperationens tidning
»Vi» skrivit några rader, som jag
vill citera: »Den europeiska marknads -

124

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

frågan hotas av ett nytt dödläge om
man inte utnyttjar någon av de spelöppningar,
som ännu står till buds. De
nordiska länderna bär tvingats avvakta
vad som skulle hända med britternas
ansökan om medlemskap. När Storbritanniens
förhandlingar med EEC
strandade 1967 följde Sverige, Norge
och Danmark britterna tillbaka till
EFTA utan att ens ha kommit till tals
med EEC. Samma sak håller nu på att
hända igen. Men existerar kompromissmöjligheter
måste de utnyttjas. Det bör
inte längre vara självklart att Norden
även denna gång skall ansluta sig till
den brittiska politiken. Skulle ett nytt
dödläge inträffa i marknadsfrågan kan
detta bli långvarigt och i dess förlängning
kan man endast se en upprepning
av den procedur som vi nu varit igenom
två gånger. Alla skäl talar för att
det i dagens läge är bättre att sikta på
en kompromiss trots osäkerheten. För
Sveriges del syns tiden nu mogen att
göra klart för britterna att vi nu inte
längre är beredda att stödja dem om
de väljer en kurs, som leder till ett
dödläge. Det kan synas vara en smärtsam
uppgift för handelsminister Gunnar
Lange att till sin vän Harold Wilson
lämna det beskedet, men något alternativ
existerar knappast.»

Hur viktigt är då EFTA för EEC?

Vid personliga kontakter med företagare
från EEC-blocket har jag fått en
känsla av att det är möjligt att EEC numera
skulle vara mera intresserat av ett
avtal med Skandinavien än med England,
i varje fall så länge Frankrike intar
sin nuvarande hållning och så länge
England inte övervunnit sina nuvarande
ekonomiska svårigheter. Den i hela
världen märkbara konjunkturdämpningen
har väl bidragit till att EEC blir
mer och mer intresserat av att vidga
gemenskapen, även om vissa staters
hållning gör det svårt för England. När
man nu ser denna påtagliga oro i Europa
fordras det handling.

Att vara svensk underleverantör till

ett svenskt företag inom EEC är inte alls
lika lätt som att vara underleverantör
till ett svenskt företag i Sverige eller
Norge. Ett beslut av ett eller annat slag
är nödvändigt för alla underleverantörers
kapacitetsökning eller specialisering.
Och det första och viktigaste beslutet
är att regeringen bestämmer sig
för vad den vill, vilket den tyvärr icke
vet i dag.

Skall man slå ihjäl ett privat näringsliv,
skall man skapa osäkerhet om planeringsförutsättningarna.
Detta är man
på god väg att lyckas med. Därför är
alla företagare bekymrade. Man vet inte
hur man skall investera, utbyggnadsplanerna
är osäkra, man vet inte var
man skall placera sitt företag. På sikt
är detta inte bra för ett näringsliv.

Inom svenskt näringsliv hyser man
oro för regeringens passivitet. Vi önskar
få ett klart besked från handelsminister
Lange, om han verkligen är intresserad
av en kompromiss och vill
göra en kraftansträngning för att åstadkomma
en nordisk anslutning. Men
herr Lange talar kryptiskt. Det påstås
att en diplomat är en herre som tänker
sig för två gånger innan han ingenting
säger. Detta är, i varje fall såvitt jag
kan bedöma saken, den enda likheten
mellan herr Lange och en diplomat.
Men herr Lange är inte i diplomatisk
tjänst. Han är handelsminister, och därför
hoppas vi att han här visar sin förmåga
att handla, sin initiativkraft och
sitt intresse för denna för svenskt näringsliv
och svenskt folkhushåll så viktiga
uppgift.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det lugn som rått efter
middagspausen skulle kunna föranleda
en att tro att vinden har bedarrat. Det
är emellertid angeläget att ge akt på
vissa uttalanden som fällts under diskussionen
om Vietnam och på den filosofi
■—■ man skulle kunna kalla den
munkavlefilosofi —- som herr Wedén
och herr Holmberg har lanserat.

Torsdagen den 21 mars 19(38 em.

Nr 13

125

Herr Wedén sade att han var ledsen
över att studenterna, speciellt den akademiska
ungdomen, reagerat, och han
ansåg att de borde försöka komma fram
till ett välgrundat omdöme i olika frågor.
Jag har lyssnat på herr Wedéns
tal under hela hans tid i riksdagen, och
jag anser att det skulle ha varit önskvärt
att han bättre övervägt sina tidigaste
ställningstaganden i utrikespolitiska
frågor. Vi skall vara glada åt att
ungdomen, inte minst den akademiska,
verkligen reagerar i vissa situationer.
Om den skulle tiga inför händelserna i
världen i dag skulle det innebära verklig
fara.

Herr Bohman brukar vara ganska
försiktig i sina uttalanden, men i dag
verkade det som om han ville ta efter
Kulneff i Fänrik Ståls sägner som kysste
och slog ihjäl med samma varma själ.
Han ville göra sig till förespråkare för
en fri opinion och anklagade socialdemokratin
för att vilja motsätta sig en sådan.
Jag är tillräckligt gammal för att
minnas hur svensk arbetarrörelse fick
möta en borgerlig opinion och vilka
möjligheter den då hade att ge uttryck
för sin uppfattning.

Det allvarliga i denna diskussion är
tendenserna att vilja kväva demokratins
möjligheter att ge uttryck för opinioner,
känslor och stämningar. När
man från den borgerliga sidan talar om
att sätta munkavle på regeringen vill
jag påminna om vad en amerikansk
tänkare helt nyligen gav uttryck åt.
Han sade:

»Det är måhända inte överflödigt att
påpeka, att uppfinningen av boktryckarkonsten
är en tvivelaktig välsignelse,
om den inte åtföljs av garantier för
yttrandefriheten. Det är ju lika lätt att
trycka lögner som sanningar och lika
lätt att sprida dem. Föga gagnar det
en människa att kunna läsa, om det
material som förelägges henne måste
godtas utan invändningar. Endast där
yttranderätten och kritiken är fri befordrar
det tryckta ordets vida sprid -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ning forskningen. Utan denna frihet
vore det bättre om vi vore analfabeter.
I vår egen tid har detta problem blivit
mera trängande, eftersom tryckpressen
inte längre är det enda mäktiga medlet
för masskommunikation. Efter uppfinningen
av radion och televisionen har
det blivit ännu betydelsefullare att utöva
den eviga vaksamhet utan vilken
friheten i allmänhet börjar tyna bort.»

Högerns och folkpartiets kritik i detta
sammanhang angriper demokratins
akilleshäl. Om vi tystar opinionen —
från vilket håll den än må komma —
mot orätt, våld och barbari, hamnar vi
i en allvarlig situation.

Herr Wedén ansåg att man, för att
göra en välgrundad bedömning i denna
fråga, måste gå tillbaka till Amerikas
historia. Herr Wedén citerade Kennedy.
Låt mig erinra om en advokat, som
hette Hamilton och som den 4 augusti
1735 i New York höll ett försvarstal för
en redaktör som satt i fängelse för upproriskt
och smädligt skrivsätt. Hamilton
sade därvid bl.a .: »Det är en vedertagen
uppfattning att detta är ett fritt
land, och så länge medborgarna håller
sig inom sanningens gränser, hoppas
jag att de tryggt skall få både säga och
skriva vad de anser om de styrandes
handlingssätt, nämligen i den mån det
berör undersåtarnas frihet och egendom.
Om denna kritikrätt förvägras,
skall nästa steg göra dem till slavar.
Ty vilka kännemärken finns det på slaveri
om inte detta att man nödgas utstå
förtryck och svåra övergrepp utan
rätt att klaga; eller om man klagar att
det sker med risk för liv och egendom.

---Men jag önskar att man ville

betänka hur ofta det har hänt att maktmissbruk
har varit den yttersta orsaken
till missförhållandena och att det i allmänhet
har varit de storas orättvisa
och förtryck som gjort dem föraktade.
Deras skicklighet och förslagenhet är
stor.»

Detta är vad som skett i Vietnam. Jag
förutsätter att herr Wedén är förtrogen

126

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

med amerikansk historia och att det
inte är honom obekant vad som menas
med rätt. Om han dessutom kunnat genomskåda
de fagra ord med vilka man
velat rättfärdiga en egenmäktig styrelseform,
tror jag att han skall inse att
vi i dag klart måste säga ifrån, att en
regering, som låter sig tystas av främmande
makters intressen, har svikit de
värden som en demokrati måste värna.

Det är klart att vi inte som tysta
eunucker kan se på hur man försöker
kväva de mänskliga fri- och rättigheterna
i ett litet land, för vilket vi ändå
måste känna ansvar. Herrar Holmberg
och Wedén har agerat i vietnamfrågan
och därvid krävt ett statsråds avgång,
munkavlar och att en främmande stat
skall få dirigera vårt sätt att reagera
inför våldsuttryck som kränker alla frioch
rättigheter och som inte tar några
mänskliga hänsyn. Det är uttryck för en
andlig och demokratisk självuppgivelse
som ytterst måste bottna i förakt för de
mänskliga värden som vi anser måste
ersätta det gamla klassamhällets signum:
att förtrycket skall nämnas försvar och
att rätt är det som lyckas.

Det är min allvarliga mening att vi
som neutral stat alltid måste söka att
genom förnuftiga resonemang och övertalning
påverka världsopinionen. En
regering får aldrig av sina egna materiella
intressen låta sig tvingas till tystnad
av en främmande makt.

Anmärkningsvärt är att den som för
några år sedan ganska öppet deklarerade
sitt intresse för en svensk anslutning
till NATO, i går kväll diskuterade hur
hans regering skulle se ut, och han gjorde
detta med en överlägsen attityd som
påminde mig om de stora små män jag
fick möta på min första resa ut i världen
under en tid då förnuft och sans
där befann sig på återtåg. Det var år
1935.

Det är ett farligt vågspel det borgerliga
blocket har givit sig in på. Jag hoppas
att de båda politiska skepparna på
den borgerliga skutan skall ersättas;

man skulle kunna ge dem en mässplats
där de inte kan åstadkomma så stor
skada.

Till herrar Wedén och Holmberg vill
jag rikta några ord som jag lånar från
Hamiltons försvarstal, som han slutade
med att säga: »För ett ädelt sinne är
förlusten av friheten värre än döden.
Och ändå vet vi att det i alla tider har
funnits människor som för att vinna
befordran eller någon inbilla ära frivilligt
har lånat sin hand till försök att
kuva och fördärva det egna landet. Detta
påminner mig om vad den odödlige
Brufus sade, då han såg Caesars hejdukar
som var stora herrar utan att
vara goda män: Romare, om jag fortfarande
kan kalla er så, tänk på vad ni
gör. Kom ihåg att ni hjälper Caesar att
smida just de bojor som han en dag
kommer att fängsla er själva med.» Hamilton
avslutade sitt försvarstal med
orden: »Var och en som föredrar friheten
framför slaveriet skall välsigna
och ära er såsom dem som stäckt tyranniets
anlopp och som genom ett opartiskt
och rättsinnigt utslag har lagt en
värdig grund för tryggande åt er själva,
våra efterkommande och våra grannar
av det som naturen och landets lagar
har givit oss rätt till: friheten att avslöja
och bekämpa all rättslös makt genom
att säga och skriva vad sant är.»

Jag har velat erinra om dessa paralleller,
därför att dessa ord yttrades 1735
och man säger att historien återupprepar
sig. Skulle herr Wedén vilja studera
amerikansk historia och leta fram
och läsa om kampen för friheten och
yttrandefriheten och därvid särskilt ta
del av oavhängighetsförklaringens ingress
av den 4 juli 1776, skall han nog
få en historisk påminnelse om människans
plikt vad beträffar opinion in. m.

Emellertid har, herr talman, här diskuterats
även materiella ting. Sålunda
har man talat om anslutningen till EEC,
och det är väl ingenting att göra åt en
sådan anslutning inom en mer eller
mindre näraliggande framtid. Men om

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

127

vi räknar med en anslutning till EEC
eller en internationell marknad, hoppas
jag verkligen att man beaktar de löner,
de sociala och kulturella förhållanden
som råder i de länder som ingår i denna
stora marknad. Man får inte ohämmat
öppna tillträde till vårt land för
storkapitalet där utan hänsyn till vår
arbetskraft. Innan vi ansluter oss till
EEC, måste vi försöka få garantier för
alt låg- och höglöneskillnaden utjämnas
och även garanti för att också de lägre
inkomsttagarnas eller arbetarnas rätt
blir beaktad. Vi måste se till att ägandeförhållandena
i fråga om mark, industri
och företagsamhet i vårt land förändras
på sådant sätt att samhällets behov
av att kunna påverka utvecklingen och
styra den i en större marknad verkligen
kan tillgodoses.

Vi har, herr talman, talat om frihet,
vi har talat om ekonomi, vi har talat om
stormarknad, och jag hoppas innerligt
att aldrig de mänskliga fri- och rättigheterna
och rätten till trygghet och fred
skall förkvävas.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Herr Lundberg slutade
med ett leende på sina läppar som välgörande
kontrasterade mot den bistra
ouvertyren till hans anförande med
alla riposter åt olika håll. Jag skall
emellertid med hänsyn till tidpunkten,
till den relativt glest besatta kammaren
och även till den långa talarlistan inte
glädja herr Lundberg med att ingå på
något svaromål, utan begränsa mig till
att till andra kammarens protokoll i all
korthet få fästa några som jag tycker
oundgängliga kommentarer till den
etapp som precis för en vecka sedan
avslutades vid nedrustningskonferensen
i Geneve.

Den innebär att man nu till Förenta
Nationernas generalförsamling kommer
att överlämna en rapport, som innehåller
ett förslag från Sovjetunionen,
Förenta staterna och England om ett
icke-spridningsavtal beträffande kärn -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

vapen. Om detta avtal kommer att vinna
allmän anslutning innebär det, såvitt
jag förstår, en stor händelse i arbetet
på trygghet mot kärnvapen. En förutsättning
är i så fall att inte bara en
mängd mindre och ointressanta FNstater
ansluter sig, utan framför allt att
i rustningshänseende verkligt betydelsefulla
stater gör det. Det är självklart att
om sådana länder som Indien och Pakistan,
Egypten och Israel, Västtyskland
och liknande länder ansluter sig får
avtalet vittgående betydelse, eftersom
detta innebär att dessa länder inte kommer
att skaffa sig atomvapen, vare sig
genom egen tillverkning eller på annat
sätt. Givetvis skulle detta betyda någonting
högst väsentligt för alla de länder
runt vårt klot som nu känner hotet av
ett atomvapenkrig.

Låt mig vända på tankegången och
anta att inte någon av dessa stater skulle
vilja ansluta sig till detta icke-spridningsavtal.
Hur skulle det påverka
trygghetskänslan i världen? Det ligger
i öppen dag att man därigenom skulle
ta ett mycket allvarligt steg tillbaka.

De båda stormakterna Förenta staterna
och Sovjet som har avgörandet i sin
hand har också lagt ned ett ofantligt
arbete på att få till stånd en bred anslutning
till det avtal som de konstruerat
och enats om. Det har sitt intresse,
ärade kammarledamöter, att de arbetat
fram avtalet medan det förödande kriget
i Vietnam pågått. Detta visar ändå
att dessa båda makter har en viss värdegemenskap
av mycket långtgående betydelse,
och det finns anledning för de
mindre staterna att konstatera detta.

Dokumentet förutsätter emellertid i
realiteten att de länder som är mest
utsatta, har det starkaste trygghetsbehovet,
skulle kunna få någon säkerhetsgaranti
mot ett eventuellt atomvapenhot
från den atommakt eller de atommakter
som inte undertecknar avtalet.
Kanske gäller detta i första hand Indien,
eftersom detta land ligger omedelbart
söder om Kina som nu är en atommakt.

128

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Fördenskull har Sovjet och USA lämnat
en gemensam garantiförsäkran, att
därest någon undertecknare av ickespridningsavtalet
skulle antingen hotas
med atomvapenanfall eller utsättas för
sådant skall dessa båda stora atommakter
åta sig skyddet av den ifrågavarande
statens trygghet.

Jag skall inte här ingå på detaljer i
detta trygghetsavtal, som inte är juridiskt
bindande, men man kan säga att
de moraliska utfästelserna sträcker sig
så långt att det finns god chans för att
även de länder som ställt sig mest tveksamma
till icke-spridningsavtalet — i
första hand Indien och Brasilien —
kommer att ansluta sig. Rumänien hör
också till opponenterna men av helt
andra orsaker. Den mycket fräna politiska
oppositionsattityd som Rumänien
nu kommit att inta gentemot Sovjetunionen
gör att man kan förutse att
Rumänien under inga förhållanden och
i varje fall inte under den närmaste
framtiden kommer att underteckna
icke-spridningsavtalet.

I den stencilerade utskriften av regeringsdeklarationen
har detta avtal omnämnts
på sidorna 23—27. Där har det
framställts så, att Sverige har anledning
beklaga att de båda stormakterna inte i
någon större utsträckning velat acceptera
de önskemål — eller kanske vi
skall kalla dem krav — som framförts
från Sverige om förbindelse att vidta
egna nedrustningsåtgärder i olika avseenden.
Det svenska paketet innehåller
framför allt tre punkter: kompletterat
kärnvapenprovstopp, stopp för tillverkning
av klyvbart material och förhandlingar
för kärnvapennedrustning. Det
är dessa tre punkter som den svenska
delegationen med fru Myrdal i spetsen
har försökt få gehör för, men trots mycken
energi och stor talang från statsrådet
Myrdals sida har man bara i viss
utsträckning lyckats med det. Vi skall
dock inte helt förbise att delegationen
har lyckats åstadkomma icke oväsentliga
förbättringar i avtalstexten. Det

framgår vid en jämförelse av de olika
textversioner som framlagts under förhandlingarnas
gång.

Samtidigt bör man försöka tänka sig
in i varför stormakterna inte har kunnat
acceptera förslagen. Såvitt jag kan
se skulle detta ha försatt konferensen i
en situation med mycket invecklade
förhandlingar om procedurregler och
kontrollbestämmelser som skulle ha lett
till mycket komplicerade resonemang.
Allt detta skulle ha dragit mycket långt
ut på tiden. Säkerligen har det varit
ett av huvudskälen till att man inte ansett
det möjligt att ta upp flera av de
invändningar och önskemål som framförts
från svensk sida. För dem har
huvudsyftet varit att snarast framlägga
en i stort sett godtagbar avtalstext.

Man kan till sist resa frågan, hur
Sverige under behandlingen i FN kan
och bör ställa sig. Jag framhöll redan
inledningsvis att något avgörande inte
behöver träffas förrän vid behandlingen
i FN. Icke-spridningsavtalet skall
behandlas i generalförsamlingen någon
gång i maj, och jag skulle tro att säkerhetsavtalet
kommer upp i säkerhetsrådet
ungefär parallellt med behandlingen
av icke-spridningsavtalet. Då är
tiden inne för Sverige att ta definitiv
ställning. Då får man också se hur de
olika medlemsstaterna ställer sig, och
det torde därvid framstå som tämligen
naturligt vilken vår ståndpunkt bör bli.

Det förefaller mig emellertid som om
det, därest de i detta sammanhang betydelsefulla
makterna ansluter sig till
avtalet, skulle bli ganska svårt för Sverige
att ställa sig utanför. På militärt
håll finns redan en insikt om att kärnvapen
inte kan utvecklas inom den kostnadsram,
som vi nu arbetar med inom
det svenska försvaret. Jag tror också
att man på militärt håll inte minst under
intrycket av de nya och alltmer
förödande utrotningsvapen som utvecklats
i samband med stormakternas
antirobotsystem ställer sig tveksam för
att inte säga direkt negativ till denna

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

129

fruktansvärda vapenutveckling. Det är
emellertid ännu för tidigt att säga hur
de olika medlemsstaterna kommer att
ställa sig under FN-behandlingen, och
det är väl detta som blir avgörande för
vårt ståndpunktstagande.

Jag skulle slutligen vilja tillägga, herr
talman, att det är självklart att ett antagande
av det aktuella avtalet i FN inte
kommer att innebära att spänningen
mellan stormaktsblocken upphör, att
terrorbalansen tonas ned och att vi
skulle ingå i ett tusenårigt fredsrike.
Det är givet att konflikterna kommer
att fortsätta. Man torde säkerligen få
räkna med konventionella krig även i
fortsättningen. Ingenting skulle, i varje
fall inte omedelbart, förändras — tyvärr,
kan man tillägga — i vår situation.
Avtalet kan dock, om det vill sig
väl, vara ett första och kanske mycket
betydelsefullt steg på vägen till ökad
trygghet gentemot de rena terror- och
skräckvapen som gömmer sig i de båda
stormaktsblockens atomvapenarsenaler.
Det är detta man vill hoppas.

Skulle utvecklingen kunna leda dithän
att våra bästa förhoppningar besannades,
måste vi också i det stora
globala perspektivet säga oss att de invändningar
och önskemål som vi framställt
men inte fått tillgodosedda ter
sig som detaljer, om än viktiga sådana.
Det finns också anledning för alla fredsälskande
länder att hoppas att det ickespridningsavtal,
som sannolikt kommer
att godkännas av FN:s generalförsamling
om en eller annan månad, skall
betyda ett stort steg mot ett fortsatt
närmande mellan de båda supermakterna,
som därmed också båda alltmer
får dela ansvaret för den kommande
utvecklingen i vår värld.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ståhl sade att han
skulle glädja mig genom att inte gå i
svaromål, och han förklarade att han
skulle lämna några väsentliga upplysningar.
Jag tror att herr Ståhl över -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

skattar sig själv, ty såvitt jag kunde
finna tillförde herr Ståhl inte debatten
något nytt utöver vad som står i den
rapport som lämnats.

Herr Ståhl framhöll att man genom
icke-spridningsavtalet har fått en garanti,
en försäkran som inte är juridiskt
men moraliskt bindande. Jag hade trott
att det — utöver vad som är redovisat
— skulle utfärdas garantier för att de
fruktansvärda terrorvapen som finns
och som inte har förstörts skulle elimineras,
så att världens folk inte behövde
känna samma skräck som nu. Men herr
Ståhls deklaration gav ingenting utöver
vad som är känt genom avtalet mellan
stormakterna, nämligen att man i en
viss situation utfärdar de garantier som
anses lämpliga men sedan, när läget
blir kritiskt, frångår försäkringarna.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Det kan synas något
sent — så sent att både våra gäster och
vår regering sedan länge har lämnat
oss — men eftersom jag inte kunnat
göra det tidigare under dagen vill jag
begagna tillfället att rikta några välkomnande
ord till alla de ambassadörer
och andra representanter för främmande
makter som i dag för första
gången har beretts möjlighet att följa
utrikesdebatten genom att den tolkats
till engelska. Jag har med glädje sett
att de i så stor utsträckning berett oss
nöjet att vara närvarande på läktaren.

Av det litet uppskruvade tonfallet hos
en och annan talare kan måhända någon
av de utländska iakttagarna ha fått
ett intryck av att det skulle råda olika
meningar om innehållet i den svenska
neutralitetspolitiken. Så är inte fallet.
Den alliansfria utrikespolitiken, som vi
under hela efterkrigstiden varit ense
om, är vi fortfarande lika ense om.
Denna enighet kring alliansfriheten betraktar
vi som en utomordentligt stor
nationell tillgång. Den betyder att regeringsinnehavet
kan skifta mellan re -

5 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 13

130

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

gering och opposition ntan att detta i
något avseende inverkar på innehållet
i Sveriges förhållande till främmande
makter. Jag vill särskilt understryka
detta därför att de båda excellenserna,
statsministern och utrikesministern,
har låtit förstå att det regeringsbyte
i höst som man i omvärlden betraktar
som tämligen troligt — men om vilket
vi ju ingenting vet! — skulle komma
att medföra att Sveriges utrikespolitik
finge en helt annan inriktning. Detta
är, ärade kammarledamöter, helt felaktigt,
och jag måste betrakta det som
i det närmaste oförlåtligt att ställa så
viktiga värden på spel för att vinna
kortsiktiga framgångar i inrikespolitiken.

För att verkligen stryka under den
enighet som råder i utrikespolitiska
ting har vi från högerhåll väckt en
ganska omfattande motion som mynnar
ut i att riksdagen borde uttala att den
utrikespolitiska kurs, som man bestämde
sig för 1956, fortfarande ligger fast.

På grund av en egendomlig oginhet
inom utrikesutskottet, som jag inte kan
se någon förklaring till, vägrade utskottet
—- trots mina yrkanden därom —
att behandla den motionen så, att ett
utskottsutlåtande hade kunnat ligga på
riksdagens bord samtidigt med regeringens
deklaration. Därmed gick det
ur nationell synpunkt viktiga tillfället
att utåt demonstrera enigheten till spillo
den gången.

Herr talman! Vi har i dag diskuterat
många ting, varom vi är fullständigt
ense. Vi är helt överens om att alla
människor i vårt land skall ha grundlagsenliga
och vidsträckta rättigheter
att tycka, tänka och säga vad de vill, att
bära fram sitt vittnesbörd och gärna att
demonstrera — så länge de håller sig
inom lagens råmärken. Vi är vidare
helt eniga om att vi som nation inte har
anledning att tiga still, om vi anser att
maktövergrepp, åsiktsförtryck och annat
förekommer runt om i världen. Vi
har ingen anledning att tiga av fruktan,

ej heller av kommersiella skäl. Vi har
rätt och plikt att utöva kritik.

Men, herr talman, nu kommer jag
över till den punkt där vi tydligen har
ganska skilda uppfattningar. För oss i
högerpartiet är det av utomordentlig
vikt att den svenska nationens uppfattning
i utrikesfrågor — och särskilt i
känsliga utrikesfrågor -— sådan denna
uppfattning via regeringen kommer till
auktoritativt uttryck, måste vara till ytterlighet
exakt återgiven med precis
avvägande av varje uttrycksvalör. Vi
anser att denna åsikt måste framföras
på ett sådant sätt att omvärlden noggrant
kan bestämma precis var vi står.
Överspel, dramatisering och höga tonlägen
är här inte på sin plats. Detta är
särskilt viktigt om vi vill utöva vår rätt
till kritik.

Utrikespolitiken är i verkligheten en
ganska svår konst, en konst som man
måste lära sig. Den passar knappast för
amatörskap. Det är ofta ytterligt komplicerade
händelseförlopp som måste
studeras noggrant och tålmodigt och
betraktas från flera olika sidor. Ofta ser
problemen enklare ut, ju längre bort de
ligger geografiskt.

Jag har haft glädjen att på nära håll
se t. ex. ambassadör Gunnar Jarring i
aktion, och det har lärt mig något litet
om den omsorg med vilken den skicklige
diplomaten väger sina uttryck och
hur denna försiktighet är en förutsättning
för hans möjligheter att göra insatser
i internationella sammanhang. År
ut och år in pågår inom utrikesförvaltningen
ett mödosamt och skickligt utfört
arbete för att bygga upp en sverigebild
i utlandet. De resultaten får inte
spolieras genom impulsiviteten hos ungdomar
i eller utom regeringen.

Svensk utrikespolitik — har någon
sagt — har kommit att bli en diskussion
om andra länders inrikespolitik. Från
våra höga demokratiska synpunkter anser
vi oss ha rätt att göra uttalanden av
mycket bestämd art. Denna självpåtagna
domaruppgift har vi naturligtvis

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

131

fullständigt rätt att ägna oss åt, men
den kan måhända förefalla yttervärlden
litet prövande. Jag tror att vi gör klokt
i att inte gång på gång kräva speciella
svenska sanktioner och kraftåtgärder
mot olika länder, utan låta våra ansträngningar
få formen av bemödanden
inom Förenta nationernas ram.

Herr talman! »Yankees go home», är
en inskription som vi då och då får
läsa på husväggarna. Det är ett ganska
egendomligt slagord att samlas kring i
ett land vars yttre situation skulle på
ett mycket obehagligt sätt förändras om
rådet verkligen följdes. Om utvecklingen
i Asien skulle leda till en isolationism
i Amerika där man skulle säga: »Vi är
oss själva nog, vi inriktar oss på vår
egen världsdel och bryr oss inte om de
övriga», då skulle maktbalansen i Europa
ändras på ett sätt som kunde innebära
högst betydande risker för de nu
fria europeiska folken.

Herr talman! I hela denna långa diskussion
om Fjärran Östern har våra
egna problem litet grand blivit bortglömda.
Det är visserligen sant att människan
lever icke av bröd allenast, men
det hindrar ju inte att människorna i
det här landet behöver både arbete och
inkomster. Fördenskull är det inte oväsentligt
hur den europeiska marknaden
utvecklas och särskilt hur våra möjligheter
att komma in på den marknaden
tillvaratas. Från Danmarks sida har
man, som herr Ohlin nyss nämnde, i
dagarna tagit ett kraftigt initiativ för
att stärka den nordiska gemenskapen.
.Tåg tror att det skall uppmuntras från
vårt håll.

Även från svensk sida har man velat
bygga upp en beredskap som i en given
situation skulle göra det möjligt för de
nordiska länderna att som en enhet förhandla
om närmanden till EEC. Situationer
kan uppkomma då det kan visa
sig riktigt att utspel kommer från Norden
redan innan Storbritannien kan ha
möjligheter till inträde. Vad som är av
central betydelse i det här samman5*—Andra
kammarens protokoll 1968.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

hanget är emellertid att de nordiska
länderna sinsemellan obrottsligen håller
ihop, så att vi icke råkar ut för olyckan
att få den nordiska marknaden, det nordiska
gemensamma hemmet, splittrat
genom en hög tullmur tvärs igenom
vårt område.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag återkommer i talarstolen. Herr
Cassel hade förmodligen inte tillfälle
att lyssna när jag i mitt huvudanförande
tidigare polemiserade något emot
den beskyllning som från högern har
riktats mot utrikesutskottet för oginhet,
eftersom man inte varit intresserad av
att tidsmässigt prioritera den motion
som herr Cassel här talade om.

Jag erinrade tidigare om och jag ber
att få upprepa att tillvägagångssättet i
utrikesutskottet var att utskottet på förslag
av sekretariatet fastställde en viss
ärendefördelning för fyra sammanträden
framåt. Först sedan utskottet hade
klubbat detta vaknade herr Cassel till
och ville riva upp beslutet. När utskottet
inte ville göra det, berodde det på att
man i det läget inte ansåg att det fanns
någon anledning att bedöma frågan om
högermotionens handläggning på annat
sätt än då det gäller alla de andra motioner
som utskottet har att behandla
och som hade uppskjutits till senare
sammanträden.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h) kort genmäle:

Herr talman! I och för sig är det en
riktig beskrivning herr Alemyr lämnat.
Det var så att vi satt med våra almanackor
framme och tittade efter vilka dagar
vi kunde ha sammanträden och hur
behandlingen av olika motioner skulle
förläggas. Jag var kanske inte så uppmärksam
vid det tillfället, men att man
inte en kvart senare skulle få ändra på
ett beslut som på intet sätt hade förpliktat
åt något håll, var en form av
Kr 13

132

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

oginhet som jag inte hade väntat mig.
Det var som om man hade gått i grundskolan,
och det gör vi ju inte längre.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Det har varit två ämnen
för dagens debatt, dels handelspolitiken
och dels utrikespolitiken — på den senare
punkten i praktiken Vietnam. Den
gemensamma nämnaren för diskussionen
om de båda ämnena kan sägas ha
varit neutralitetspolitiken och vad den
ger oss för förutsättningar och möjligheter.

Jag ber att först få säga några ord
om det handelspolitiska avsnittet. Den
socialdemokratiska linjen har varit att
få till stånd ett intensivare ekonomiskt
samarbete. Vi har förklarat oss beredda
att verka för att ett sådant samarbete
skall komma till stånd på bredaste möjliga
basis och vi har förklarat oss beredda
att åta oss de förpliktelser ett sådant
samarbete innebär.

Men samtidigt har vi slagit fast att vi
inte inom vårt parti är beredda att
tumma på neutraliteten. Vi har gjort
det framför allt därför, att man inom
EEC-kretsar har uttalat sig för att man
också vill åstadkomma eu samordning
av försvars- och utrikespolitiken. Ett
deltagande i ett sådant samarbete är
självfallet helt oförenligt med vår utrikespolitiska
linje.

De borgerliga partierna har naturligtvis
också uttalat sig för ett ekonomiskt
samarbete men begärde vid 1961
och 1962 års diskussioner att vi skulle
ansöka om fullt medlemskap. 1967, förra
sommaren, riktades våldsamma attacker
mot regeringen för att den inte
heller denna gång ville begära fullt
medlemskap utan lämnade in en öppen
ansökan. Nu i efterhand står det alldeles
klart att de borgerliga partiernas
agerande, om de hade fått tillfälle att
genomföra det i praktiken, inte skulle
ha lett till ett snabbare närmande till
EEC. Däremot är det uppenbart att det

skulle ha komprometterat den svenska
neutralitetspolitiken.

Den vietnamdebatt vi har upplevt i
dag är ju på många sätt märklig. Det
är en märklig debatt därför att de borgerliga
partierna egentligen först nu på
allvar har engagerat sig i den. Jag tycker
för min del att det är bra att vi har
fått denna riksdagsdebatt i dag, där de
borgerliga partierna så grundligt har
avslöjat sig själva.

.lag skall ta några exempel.

För det första: »Palme bör avgå», har
det sagts i dag från talarstolen här och
i första kammaren. Vi socialdemokrater
lär själva bestämma vem som skall
företräda vårt parti! Efter att ha lyssnat
på herr Holmberg i första kammaren
tror jag att högern har nog av sina
egna ledarproblem utan att behöva bekymra
sig om våra!

För det andra: Herr Holmberg erkände
i första kammaren oförbehållsamt
att om man vid utrikesnämndens
sammanträde den 1 mars hade vetat om
den amerikanska reaktionen, så skulle
man redan då ha reagerat och krävt
herr Palmes avgång.

Det är ganska fantastiskt att högerns
ledare så öppet erkänner och deklarerar
att det har varit amerikanska påtryckningar
som har varit avgörande
för det ställningstagande som högern
har redovisat i denna kammare och i
första kammaren.

För det tredje: Herr Bohman menade
att socialdemokraterna vill utnyttja det
lidande folket i Vietnam som valarbetare
i den socialdemokratiska valrörelsen.
Herr Bohman menar alltså att den
nordvietnamesiske ambassadören kom
till Stockholm, inte för att diskutera
hur man skall nå fram till fred i Vietnam,
utan för att diskutera hur det socialdemokratiska
partiet i Sverige skall
kunna vinna 1968 års val! Finns det
inga gränser för hur dumma påståenden
man kan tillåta sig?

Uttalanden av den karaktären är inte
bara en förolämpning mot det vietna -

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

133

mesiska folket utan också mot den arbetarrörelse
som under decennier byggt
upp svensk demokrati.

För det fjärde: Det har blivit allt
svårare för de borgerliga att angripa
innehållet i herr Palmes tal, och då har
man övergått till att tala om formerna,
om etiketten, och så säger man att herr
Pahne inte borde ha talat vid en demonstration
och där kritiserat Förenta
staterna.

Så sent som den 6 november förra
året medverkade emellertid herrar
Ohlin och Holmberg vid ett möte i
Stadshuset som anordnades i samband
med den s. k. junikommitténs 1''rihetsmarsch
mot Sovjet och kommunismen.
Enligt Dagens Nyheter var de antiryska
plakaten inte mindre hätska i tonen än
de antiamerikanska brukar vara. Och
huvudtalaren, herr Tarsis, avlossade
följande salva: »Tiden har kommit för
att rikta ett avgörande angrepp i syfte
att tillintetgöra järnridån och befria
dem som våndas i slaveriet.»

Herrar Ohlin och Holmberg deltar
alltså i ett möte, där en av talarna uppmanar
till anfallskrig mot Sovjetunionen.
Detta finner man helt i sin ordning
samtidigt som man kräver herr
Palmes avgång på grund av vietnamdemonstrationen.
Yi skall ha rätt att
delta i demonstrationer precis som herrar
Holmberg och Ohlin. Det är emellertid
inte bara antiryska demonstrationer
som är förenliga med neutralitetspolitiken.

Herr talman! Till slut några ord om
en grupp som uppträtt utomordentligt
ömkligt i vietnamfrågan. Jag tänker
naturligtvis på de yngre folkpartisternas
representanter i politiska sammanhang,
inte minst här i riksdagen. Enligt
en opinionsundersökning 1965 gillade
47 procent av de yngre folkpartisterna
USA:s krigföring i Vietnam, medan
27 procent ogillade den. År 1966
sade sig endast 5 procent gilla den, medan
60 procent ogillade den.

Dagens Nyheter hade i samband här -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

med en avslöjande ledare: »Opinionssvängningen
bland de yngre folkpartisterna
bär nu utlöst en motion till
folkpartiets landsmöte i juni signerad
av tolv ledande krafter, varav fem riksdagsmän.
» Detta avslöjade att de yngre
folkpartisterna väntat på opinionsundersökningar
innan de tog ställning.

När den nu aktuella vietnamdiskussionen
blossade upp, uttalade sig FPU
och det liberala studentförbundet, men
unga folkpartistiska riksdagsmän föredrog
att tiga.

Herr Ahlmark kunde inte undvika att
beröra ämnet i samband med en utfrågning
av folkpartiet för någon vecka
sedan. Han fick då en fråga varför man
hade väntat med att kritisera herr Palme
ända till dess att USA hade rutit
till. Han motiverade saken med att detta
hade skett för att i det längsta försöka
tiga ned vad som borde ha bedömts
mera dämpat på andra håll; varför
göra sådan affär av vad herr Palme
gör? Herr Ahlmark är annars inte den
som normalt har anlag för att tiga ned
vad han anser vara fadäser, men här
kröp han bakom herr Wedéns erbarmliga
argumentering.

Det är beklämmande att se hur de
yngre folkpartisterna med herr Ahlmark
i spetsen, trots den talförhet de
annars visar, tiger, då ett framträdande
ställer krav på ett visst mått av
politiskt mod. Det är bra att de yngre
folkpartisterna inte vill att vi skall
delta i en tennisturnering mot Rhodesia,
att de kritiserar Portugal — vi instämmer
också på den punkten —- och
att de sluter upp kring vår kritik mot
Grekland. Men när det gällde att ta
ställning för ett litet, fattigt land mot
en stor militärmakt kallade de vårt
uppträdande en fadäs. Visst uppträder
också herr Ahlmark och herr Ullsten
på Sergels torg — men de går omkring
i halmhattar och ställer frågor till varandra
som är producerade i förväg.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

134

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Då jag hörde herr
Carlsson i Tyresö ge arbetarrörelsen
hela äran för den demokratiska framgången
i vårt land blev jag en aning
konfunderad, och jag kom att tänka på
vad jag en gång läste om Fabian Månsson.
I en diskussion om frihet, jämlikhet
och broderskap avfärdade han sina
motståndare i debatten med att säga:
Ni talar om marxism, mina herrar, men
jag skall be att få göra klart för er att
verklig marxism, verklig demokrati
fanns bland Bohusläns fiskare långt innan
Marx var född.

Jag skall inte säga mer i polemiskt
syfte härom. Jag begärde närmast ordet
för att tala om den näring som jag
företräder här i kammaren. Det är tyvärr
så, att man i handelspolitiska sammanhang
alltför ofta glömmer bort den
svenska fiskerinäringen. Visserligen
kan man säga att Sverige med sina
8 000—9 000 yrkesfiskare är en relativt
liten fiskenation, men då fiskeexporten
de båda senaste åren svarat för 8 respektive
5 procent av vår sammanlagda
export, så betyder i alla fall fisket en
hel del. Investeringarna i fisket beräknas
av statistiska centralbyrån till cirka
500 miljoner kronor.

Det finns nog all anledning för statsmakterna
att på ett särskilt sätt ägna
intresse åt fisket, eftersom detta oförskyllt
råkat i en mycket besvärlig krissituation
som kan få svåra konsekvenser
inte minst för de distrikt där fisket
har stor betydelse.

Under de senaste åren har det ju
också skett en rationalisering som gjort
den svenska fiskeflottan till något av
det bästa i Europa, i den form av fiske
som vi har.

En modern fiskebåt kostar i dag från
1,5 till 2,5 miljoner kronor. Det säger
sig självt att sådana investeringar ställer
stora fordringar på fiskarna, men
dess bättre har man ändå lyckats bibehålla
strukturen av självägande fiskare.

1 detta sammanhang vill jag peka på

hur de statliga fiskerilånen — som visserligen
har omfattats med stort intresse
bland fiskarna därför att de innebär
vissa fördelar — dock är alldeles otillräckliga,
eftersom de av riksdagen har
maximerats till 200 000 kronor per båt.
Resten måste man alltså låna upp i
bank till gällande utlåningsränta.

Den statliga fiskprisutredningen, som
i dagarna lagt fram sitt betänkande, bär
på ett mycket överskådligt sätt redogjort
för de statliga låneförhållandena
för fiskarna i våra grannländer Danmark
och Norge. Jag rekommenderar
den utredningen, som snart ligger på
riksdagens bord, till noggrant studium.
Jag skall inte här komma med någon
uppräkning av alla de förmåner som
våra grannländer anser vara självklara
för fiskarna men som de svenska
fiskarna inte får se en skymt av. Jag är
övertygad om att var och en som vill
se objektivt på frågan kommer att bli
förvånad över att man i vårt land ser
på fiskets problem på ett helt annat sätt
än man gör i grannländerna.

Fiskarna får i Norge statliga lån
ända upp till 90 procent av anskaffningskostnaden
medan de svenska kamraterna
får nöja sig mod 10—15 procent.
Även i Danmark lämnas betydligt
större statliga lån än här för att nu inte
tala om Storbritannien, där en fiskare
bara behöver skaffa 15 procent av
anskaffningskostnaden. Han får låna
av staten 55 procent och får i bidrag
från staten 30 procent av kostnaden.

De åtgärder som nämnda utredning
föreslår täcker emellertid inte tillnärmelsevis
hela det fält, inom vilket åtgärder
måste vidtagas för att fiskarna
skall klara sig igenom den nuvarande
krisen. Man måste vara beredd på att
sätta in en hel del punktaktioner om
man vill undvika att behöva ta till
drastiska åtgärder i framtiden.

De svenska fiskarna har i motsats till
många andra länders fiskare satt en ära
i att inte begära subventioner. Vad har
nu resultatet blivit av detta? Jo, man

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

135

har på såväl export- som hemmamarknaden
fått en förödande konkurrens
med fiskeprodukter emanerande från
länder, där respektive statsmakter pumpar
in stora summor i sitt fiske. I Norge,
som är det svenska fiskets värsta
konkurrent, anslogs förra året 190 miljoner
kronor i subventioner till fisket.

Jag skall inte vidare utveckla saken,
men jag varnar för att nonchalera de
risker som kan uppstå för svenskt fiske
om det inte ges möjlighet att konkurrera
på någorlunda lika villkor.

Ett sätt att stödja fisket vore att bifalla
min motion om en resultatutjämningsfond
för fiskarna. Denna motion
kommer att behandlas av kamrarna någon
av de nänmaste dagarna. En annan
åtgärd, som också begärts motionsvägen,
är ett mindre skatteavdrag för
de fiskare som hela året bedriver sitt
yrke ute på de olika haven och sålunda
liksom sjöfolket i övrigt får avstå från
mycket av samhällets självklara service.
Det system som föreslås i motionen
är en direkt kopia av det system som
sedan länge tillämpas i både Danmark
och Norge.

I dagens regeringsdeklaration heter
det hl. a.: »Regeringen slår vakt om
EFTA och fortsätter att fördjupa det
ekonomiska samarbetet i Norden.» Detta
låter ju bra, men man bör akta sig för
att gå så långt i de internationella
enihetssträvandena, att man härigenom
direkt orsakar svårigheter för yrkesgrupper
i det egna landet. I detta sammanhang
vill jag'' också peka på det
felaktiga i att EFTA-brodern Storbritannien
får lov att fortsätta med att ta
ut en 10-procentig tull på fisk som
landas av övriga EFTA-länders fiskare.

Som bevis på hur allvarliga de svårigheter
är som jag bär pekat på,
vill jag nämna, att lönsamheten för våra
fiskare under de två senaste åren gått
ned med cirka 30 procent samtidigt
som de flesta andra inkomsttagarna i
vårt land fått bättre löner. Vad beträf -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

far arbetstiden och risktagandet har
det för fiskarnas del ägt rum en beklaglig
försämring, när andra grupper strävar
mot säkrare arbetsförhållanden
och kortare arbetstid. De dödsolyckor
bland fiskarna, som under de senaste
åren inträffat alltför tätt, talar också
sitt tydliga språk.

Även skattekronornas antal i fiskarkommunerna
har rasat nedåt som
en naturlig följd av den minskade inkomsten.
Redan 1966 hade exempelvis i
en typisk fiskarkommun som öckerö
skattekronornas antal minskat med 4,8
procent, medan det normala för Bohusläns
övriga kommuner var en höjning
med cirka 15 procent.

Jag sade inledningsvis att vår fiskarkår
inte är så stor. Det förhållandet
får dock inte tas till intäkt för att
nonchalera denna yrkesgrupp. Det
kan komina tider igen då de svenska
fiskarna är bra att ha. Sådana tider
har vi ju upplevt förr. Det vilar därför
ett stort ansvar på regering och riksdag
då det gäller att stödja fiskerinäringen
så att fiskarna kan klara sig igenom
den nuvarande krissituationen.

Slutligen vill jag, herr talman, säga
ett par ord om den roll som vårt fiske
kan spela i en utökad u-landshjälp.
Jag säger detta därför att allmänheten
ofta undrar varför inte överskotten från
fisket kan komma människor i länder
där proteinbristen är särskilt besvärande
till del. För några år sedan lyckades
man genom ett föredömligt samarbete
mellan jordbruksdepartementet,
konservindustrin och fiskets organisationer
få till stånd en tillfällig export
via FAO. SIDA har på senaste tiden
försökt att få i gång något liknande
igen. Man har även denna gång gjort sina
ansträngningar via multilaterala kanaler.
Tyvärr har det dock visat sig att
den internationella byråkratins kvarnar
mal sönder de positiva strävandena.
Jag tror därför att Sverige bör
göra något på bilateral bas. Om SIDA
får fullmakt och pengar nog att köpa in

136

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

fisk för exempelvis några miljoner, så
skulle därmed två fördelar vinnas:
ett behövande u-land — sådana skulle
säkerligen rätt snart anmäla sig —
skulle kunna få protein direkt från givarlandet,
och det svenska fisket skulle
kunna använda en del av överskotten
till bättre ändamål än till djurföda.

Herr LOTHIGIUS (li):

Herr talman! Det är väl med ett milt
överseende som herr talmannen ser hur
den ene efter den andre går upp i talarstolen
i denna relativt tomma kammare
för att framföra sina synpunkter.

.lag vill först rikta mig mycket kort
till herr Carlsson i Tyresö i anledning
av hans synpunkter på och hans kritik
mot högerpartiets sätt att reagera i
de utrikespolitiska frågorna. Det kan
bara ännu en gång framhållas, att utrikesnämndens
uttalande var enhälligt;
det är ett statsråds sätt att framträda
och valet av plats som vi är oeniga
om. Om det varit herr Carlsson i Tyresö
som hade uppträtt i statsrådet
Palmes ställe på den plats där lian var,
hade vi inte tagit upp frågan.

.lag tar till orda i denna debatt för
att ge en kortfattad analys av den utveckling
som två partier, nämligen högerpartiet
och socialdemokraterna, enligt
min mening har genomgått beträffande
sitt sätt att se på de internationella
frågorna, då främst de handelspolitiska.

Det är inte fel att påstå, att högerpartiet
och socialdemokraterna har genomgått
helt olika utvecklingsskeden.
Det är inte heller fel att påstå, att högerpartiet
hade en mera nationell prägel
i sitt sätt att verka före kriget.
Man talade om att tillgodose nationens
intresse, att utveckla svensk ekonomi
och kultur o. s. v. För dagens högerman
kan detta så här efteråt kanske synas
ensidigt.

Socialdemokraterna, som mer än högerpartiet
har hämtat sin idériktning
utifrån, bl. a. genom samhörigheten

med särskilda intressegrupper, har motsatt
sig isolationism och har många
gånger hånat högerpartiet för dess tidigare
bundenhet till nationens intresse.

Vi har efter kriget upplevt en markant
förändring i de båda partiernas
uppfattning. Kriget övertygade högerpartiet
— framför allt dess ungdomsförbund
— om att olika former av direkt
praktiskt samarbete med andra
länder är det enda sättet att överbrygga
oliktänkande och skapa förståelse
för varandras synpunkter. Churchills
appell »Europas Förenta stater» tände
den generation inom högern som jag
tillhör, och detta utmynnade i vår appell:
Säg ja till Europa!

»Ja till Europa» var närmast ett svar
på den mera bundna samarbetsform
som EEC kom att utgöra. Den kom —
men nu med motsatt motivering — att
kritiseras av regeringspartiet, till och
med så att man sade att vi hade bristande
respekt för neutraliteten, att vi hämningslöst
ville släppa in främmande kapital
i vårt land, något som skulle innebära
att vi inte längre var herrar i
eget hus o. s. v. Socialdemokraterna har
enligt vår mening nästan motvilligt
tvingats uppta samarbetet med det övriga
Europa i dessa frågor, i varje fall
så fort det varit fråga om att gå något
längre än bara till en tullunion. Den
motvilligheten har lyst fram inom den
svenska fackföreningsrörelsen, som har
varit rädd för att andra inflytanden än
dess eget skulle påverka utvecklingen.

Storvulna uttalanden har regeringen
kunnat göra, och den har många gånger
givit sin syn på företeelser som ligger
utanför vår egen kontroll, men när
det kommer till praktiskt handlande är
man inte lika beredd att ta konsekvenserna.
Då laborerar regeringen så försiktigt
att tränade diplomater, både
svenska och andra, inte vet vad den
menar.

Neutralitet måste ha två valörer för
regeringen och socialdemokratin. En

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

137

valör för händelser som ligger långt
borta, i frågor som inte bereder oss
några praktiska besvär och om vilka
ett statsråd kan uttala sig med hög röst
och stor sakkunskap. Man har en annan
valör för näraliggande frågor såsom
EEC-frågan. Där är man mycket
försiktig, där framhåller man ständigt
vår hävdvunna neutralitet och där pådyvlar
man högerpartiet en bristande
neutralitetsvilja, om vi vill gå ett steg
längre för att uppnå det .samarbete som
vi tror är nödvändigt för att minska
konfliktrisken i vår del av världen, ekonomiskt
samarbete, tekniskt, forskningsmässigt
och arbetsmarknadsmässigt
samarbete. När vi alltså vill gå från
ord till handling för att i vår del av
världen verkligen söka lösa framtida
konfliktfrågor, vilket skulle ge oss en
helt annan förmåga att lägga grunden
för en omfattande u-hjälp och även
styrka att finansiellt frigöra oss, om så
behövs, eller uppta en stimulerande
konkurrens med den stora demokratin
i väster och med öststaterna, har man
ibland ifrågasatt vår neutralitetsvilja.
Inte har jag sett någon regeringsledamot
leda ett demonstrationståg för en
större förståelse mellan de europeiska
staterna, byggd på den enligt vår mening
enda tänkbara grunden för en sådan
förståelse, nämligen en samordning
av våra praktiska intressen genom att
vidga vår marknad. En etapp på vägen
inom alla områden jag talar om skulle,
tror jag, ge den unga generationen en
realitet som grund för sina framtidsförhoppningar.
I stället framkallar man
en aggression genom uttalanden eller
fingerade häxprocesser. Varför ägnar
vi inte mer kraft och intresse åt samarbetsfrågor
i vår omedelbara närhet,
där vi har chansen att nå praktiska resultat? .

lag kan inte underlåta att säga några
ord om ett par saker som handelsminister
Lange tog upp. Han ansåg det
vara glädjande, att den tyske utrikesministern
Brandt alldeles nyligen med -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

delat honom att ett gemensamt handlande
av de nordiska länderna var att
rekommendera. Men hade handelsministern
varit tillräckligt uppmärksam
hade han redan i somras kunnat få de
synpunkterna av utrikesminister Brandt.
Precis dessa synpunkter framfördes
nämligen av denne under Kieler Woche
i början av sommaren.

Hur kommer det sig att vi 1968 — 25
år efter kriget —- inte ens åstadkommit
en mer omfattande sammanslagning av
våra forskningsintressen och forskningsresurser
i Norden utan fortfarande arbetar
med grundforskning och tillämpad
forskning var för sig på en rad
stora områden? Forskningskontakten
och utbytet har varit sporadiskt, och ett
gemensamt forskningsinstitut där vi
satsar våra resurser saknas. Jag har tidigare
tagit upp frågan beträffande någonting
så enkelt som trä, massa och
papper, som är stora och viktiga ting
för länder som Finland, .Sverige och
Norge. Att samla resurserna inom en
mindre krets måste vara förutsättningen
för att kunna göra det i en större, i
en krets som har samma bakgrund och
arbetsformer som våra länder.

Herr talman! Jag skall sedan mycket
kortfattat beröra ett stort och viktigt
problemkomplex: ungdomens reaktion
på händelserna i världen.

Jag skall inte ta upp alla aspekter
som borde tas upp i detta sammanhang
mot bakgrunden av herr Palmes tal. Det
är klart att denna ungdom skall ha rätt
att demonstrera mot världens vrånghet;
jag tycker till på köpet för egen
del att den skall ha rätt att kasta ägg,
bara de inte är hårdkokta. Men, är den
demonstration som sker — om den inte
leds av specialtrimmade vänstergrupper
— bara en reaktion mot särskilda
händelser i världen och tillvaron? Är
den inte mera ett uttryck för besvikelse
och sorg över att man saknar framtidstro
och inspirerande arbetsuppgifter?
De människor, som känner sig fylla en
uppgift i tillvaron och som tror sig ar -

138

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 19G8 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

beta för framtiden, använder inte sin
tid till att bära plakat och slåss med
polis. Naturligtvis ligger ansvaret för
dessa händelser på oss själva, på den
generation som skulle skapa arbetsuppgifter
och framtidstro.

Mot bakgrunden, herr talman, av vad
jag nu har sagt skulle jag vilja tillråda
att vi enkelt och anspråkslöst börjar på
mera närliggande områden där vi har
chansen att lyckas, inte i Asien, som de
flesta av oss inte begriper sig på, utan
med arbetsuppgifterna i Norden och i
Europa.

Så till sist vill jag, herr talman, ta
upp en fråga som har berörts av herr
Alemyr. Han säger att statliga medel
inte skall lämnas till idrotten, om Sydafrika
skall deltaga i den olympiska
verksamheten. Det måste enligt mitt
förmenande vara idrotten själv som
skall avgöra detta; det är inte riksdagens
uppgift. Vi brukar inte utöva påtryckningar
på andra media i dessa
sammanhang — t. ex. TV och radio —
utan i förtroende överlämna avgörandet
till dem som har uppgiften att sköta
dessa verksamheter.

Min egen inställning är följande.
Idrotten skall i alla sammanhang — det
ligger ju i dess idé — vara den samarbetsform
som skall skapa förståelse
ungdomarna emellan, att vara möjligheten
till att finna former för fred. Vad
har inte idrotten betytt för liberalisering
i diktaturstaterna i öst tack vare
de kontakter som genom idrotten har
nåtts med västerns ungdom? Varför
skall vi ta upp dessa frågor på politiskt
sätt och inte låta dem vara vad de är,
låta ungdomen själv klara upp frågorna
utan att vi äldre skall komma med pekpinnar
för ungdomen? Låt ungdomarna
ha chansen att — och det kanske de
gör bättre än vi — genom sina medel
skapa den fred som vi så väl behöver.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! I den regeringsdeklaration
som lämnades av utrikesministern

som inledning till den utrikespolitiska
debatt, vilken började för 14 timmar sedan,
underströks med skärpa att begreppet
neutralitet i Sverige aldrig ansetts
liktydigt med passivitet. Tvärtom
har Sverige med dess socialdemokratiska
regering i spetsen ansett det angeläget
att ge uttryck för den svenska
demokratins värderingar i vårt ställningstagande
i internationella frågor.
Någon åsiktsneutralitet har det aldrig
varit och kommer aldrig att bli fråga
om så länge vi har en socialdemokratisk
regering. Åsiktsneutralitet rimmar
illa med demokratins grundläggande
principer.

Lika väl som vi — i motsats till de
kommunistiska diktaturerna — hävdar
demokratins frihetsbegrepp för den enskilda
människan, bör vi hävda de enskilda
ländernas rätt att i internationella,
omstridda frågor ge uttryck för
sina åsikter. Under denna debatt har
det lämnats åtskilliga exempel på svenska
ställningstaganden i dylika frågor,
ställningstaganden som inte har givit
upphov till något inrikespolitiskt meningsutbyte.
Mot den bakgrunden har
majoriteten av den svenska opinionen
— och jag'' vågar säga den alldeles övervägande
delen av den svenska ungdomen
— med bestörtning bevittnat de
senaste veckornas händelser i Sverige,
där högerpartiets ledare krävt ett statsråds
avgång därför att denne vid en seriöst
anordnad och genomförd demonstration
givit uttryck för den svenska
regeringens och den svenska opinionens
inställning till den amerikanska
krigspolitiken i Vietnam, en inställning
som man från borgerligt håll under
denna debatt i sak har sagt sig dela.
Genom högerpartiets, och då speciellt
dess ledares, agerande har man givit
klart uttryck för att den neutralitetspolitik
högern vill företräda är åsiktsneutralitet,
i varje fall om frågan gäller
USA:s politik i Vietnam.

Men, herr talman, det är inte i första
hand högerns, sannolikt av snöda eko -

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

139

nomiska intressen dikterade inställning
till kritiken av USA:s vietnampolitik
jag här har velat beröra i mitt anförande,
utan jag har begärt ordet för att
säga något om folkpartiets agerande.

Efter statsrådet Palmes beryktade
Gävle-tal reste företrädare för folkpartiet
land och rike runt och angrep socialdemokratin
i allmänhet och statsrådet
Palme i synnerhet för de åsikter
om vietnamkonflikten och det fördömande
av USA:s krigspolitik som han
hade framfört. Vid förra årets landsmöte
skedde emellertid en klart markerad
förskjutning i folkpartiets inställning
till vietnamkonflikten, och de
åsikter, som herr Palme 1965 förde
fram i sitt Gävle-tal, blev i stort sett allmänt
accepterade. Bakom denna nyorientering
låg uppenbarligen starka
påtryckningar från folkpartiets yngre
medlemmar representerande Folkpartiets
ungdomsförbund och Sveriges liberala
studentförbund.

Det är därför egendomligt, herr talman,
att dessa organisationer, som har
åtminstone f. d. funktionärer såväl i
denna kammare som i medkammaren,
inte reagerat mot att partiet cirka tre
veckor efter den demonstration, som
man stod bakom, föll till föga för USA
när denna stat som det hette kallade
hem sin ambassadör för konsultationer.

Vi har under debatten i dag fått höra
hur herr Wedén indirekt fördömer
den .svenska akademiska ungdom som
reagerat inför USA:s krigspolitik. För
ett par dagar sedan förklarade herr
Wedén att såväl Folkpartiets ungdomsförbund
som Sveriges liberala studentförbund
för närvarande saknar sans
och måtta i inställningen till USA:s
vietnamkonflikt. Jag tycker därför att
det är signifikativt att ingen av de yngre
folkpartisterna stiger upp i debatten
och förklarar, hur man reagerar när
partiledaren i dag liksom i tidigare intervjuer
omyndigförklarar svensk ungdom
och sitt eget partis ungdomsorganisation.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Det olyckliga med vietnamkonflikten
liksom med apartheidpolitiken i Sydafrika
och Rhodesia är ju det förhållandet,
att FN i stort sett synes vara
maktlöst när det gäller att ingripa.
Jämsides med ett aktivt agerande inom
Förenta Nationerna i syfte att om möjligt
finna former att där lösa upp konflikterna
gäller det därför att även genom
åtgärder vid sidan om FN försöka
påverka opinionen.

Det sägs emellanåt att man inte skall
blanda samman politik och idrott, och
ett sådant resonemang kan jag i många
stycken acceptera, men när det gäller
apartheidpolitiken kan jag inte acceptera
det. Jag tycker därför, kanske i motsats
till herr Lothigius, att det bör vara
naturligt för Svenska tennisförbundet
att avstå från Davis Cup-matchen mot
Rhodesia. Och jag ser med tillfredsställelse
att den svenska olympiska kommittén
försöker påverka de åldriga ledamöterna
i internationella olympiska
kommittén att ompröva sitt i alla avseenden
olyckliga beslut att låta Sydafrika
deltaga i sommarolympiaden i
Mexiko. Ändras inte det beslutet, bör ett
svenskt deltagande i sommarolympiaden
vara uteslutet.

Genom ett svenskt avståndstagande
från idrottsutbyte med länder, som bedriver
de grymma rasförföljelser vi
måst bevittna under den senaste tiden,
kan vi kanske bidraga till att stärka
den allt mera växande opinionen mot
de länder som bedriver sin smutsiga
raspolitik. Genom att vägra deltaga i
idrottsutbyte med dessa rasförföljande
länder gynnar vi sannolikt freden bättre
än genom att deltaga i sådant utbyte.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hugosson nämnde
idrotten. .lag kan inte låta bli att beröra
något som vi tidigare har varit
med om. Varför sade vi inte nej till
olympisk verksamhet i Berlin 1936?
Visserligen är det länge sedan. Varför

140

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1908 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

har vi inte sagt nej till deltagande i
andra idrottsliga sammanhang där vi
så många gånger har deltagit tillsammans
med länder vilkas politik vi
grundligt har avskytt? Varför skall vi
inte ge chansen till ungdomen att bereda
möjligheter för fred?

Ilerr HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! År 1930 var jag fem år
gammal, och jag hade personligen inga
större möjligheter att påverka den opinion
som då i Sverige kunde ta ställning
mot ett deltagande i Berlin-olympiaden.
Herr Lothigius! Jag tycker det
var fel att inte bara Sverige utan alla
andra demokratier deltog i olympiaden
1936 i Hitlers Nazi-tyskland. Men därför
att vi har gjort felaktiga bedömningar
tidigare finns det väl ingenting som säger
att vi skall fortsätta med ett sådant
förfarande. Genom att många länder
avstår från att delta i sommarolympiaden
i Mexiko 1968, om den olympiska
kommittén vidhåller sitt beslut, blir det
en demonstration som stärker den opinion
vilken växer sig allt starkare i de
ifrågavarande länderna. Därigenom kan
vi påverka möjligheterna till att apartheidpolitiken
upphör, och det är ju vad
vi vill åstadkomma.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag skulle också vilja
säga ett par ord till herr Lothigius. Han
bär ju liksom så många andra i denna
debatt sagt, att det var nog bra med
herr Palmes ställningstagande, men det
gjordes under så underliga former och
i ett så underligt sammanhang.

Herr Palme höll, såsom här påpekats,
ett tal också år 1965, i Gävle. Händelserna
har fogat det så att jag varit med
vid båda de aktuella tillfällena. 1 Gävle
höll Broderskapsrörelsen sin årskongress,
och jag kan försäkra herr Lothigius
att det där inte fanns några svenska
FNL-grupper med plakat. Det blev
emellertid också då en kolossal storm
mot Palmes tal — egentligen kan man

säga att vietnamdebatten här i landet
började på allvar den där dagen i Gävle.

I radio fördes samma kväll en diskussion
mellan fru Eriksson i Stockholm
och förre utrikesministern Undén. Herr
Undén påpekade att studenter gjort sig
påminda och sagt att Sverige borde
reagera inför händelserna i Vietnam,
och på fru Erikssons fråga svarade herr
Undén att han hade djup förståelse för
studenternas synpunkter.

Vår kongress i Gävle gjorde ett uttalande
i vietnamfrågan ■— det gjordes
före herr Palmes tal och var oberoende
av vad han sade. Jag vill understryka
att talet hölls under mycket lugna förhållanden,
men det väckte ändå en
fruktanvärd reaktion på borgerligt håll
och åstadkom livlig debatt. Min slutsats
är att det kvittar hur man framför sådana
här saker — det blir under alla
förhållanden diskussion därför att borgerligheten
har en helt annan värdering
och inte vill reagera klart.

Om jag får ha en åsikt om de borgerligas
agerande anser jag att man skulle
ha följt herr Hedlunds linje. Jag förstår
att borgerligheten kan reagera inför att
statsrådet Palme deltog i demonstrationståget
tillsammans med den nordvietnamesiske
moskvaambassadören
vilket kan vara diskutabelt. Jag vet
dock inte hur han skulle kunnat reagera
på annat sätt än han gjorde, ty varför
skulle han inte gå med i ett demonstrationståg.
Det var Svenska kommittén
för Vietnam — i vars uppbyggnad
jag deltagit — som ordnade denna demonstration.
Inga ytterlighetsgrupper
har funnits eller finns med i denna
kommitté. Varken högern eller kommunisterna
är representerade, men däremot
Folkpartiets ungdomsförbund,
Genterns ungdomsförbund, de kristna
studentförbunden, Svenska missionsförbundets
ungdomsorganisation, fackföreningsrörelsen
och fredsorganisationer.

Jag kan inte förstå varför statsrådet
Palme skulle hesitera inför att gå i spetse
för detta tåg. Jag befann mig också

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

141

i spetsen för tåget tillsammans med
många andra, bl. a. ett trettiotal socialdemokratiska
riksdagsledamöter. Men
främst i tåget gick statsrådet Palme tillsammans
med ambassadören. I början
av detta tåg befann sig också bl. a. Bertil
Svahnström, Barbro Alving och en
representant för Svenska missionsförbundets
ungdomsorganisation. Statsrådet
Palme kunde i den situationen
knappast handla på annat sätt än han
gjorde.

Men varför kan inte de som har en
annan åsikt tona ned debatten i denna
fråga? Härigenom skulle man vinna
enighet i opinionen mot kriget i Vietnam.
Det är denna enighet oppositionen
nu försöker splittra. Jag har personligen,
i egenskap av socialdemokrat,
ingenting emot åt! linjerna klarnar
upp. Ibland är det bra att idéerna flyter
upp och att vi får ta ställning, så att
de värderingar som ligger under vårt
handlingssätt blir kända.

Om jag ser det från vietnamsidans
synpunkt och utifrån våra möjligheter
att påverka en opinion i Amerika så
tycker jag att jag har all anledning att
beklaga att borgerligheten, framför allt
högern och folkpartiet, har försökt
spränga den opinion som vi i Svenska
kommittén för Vietnam har försökt att
bära fram och som vi strängt taget också
har försökt att organisera därför att
det inte bara skulle vara svenska FNLgrupper
som agerade i detta sammanhang.

Det finns en stor och bred opinion,
och Svenska kommittén har tagit som
sin uppgift att samla denna opinion.
Jag hoppas att de borgerligas agerande
i detta fall inte spränger sönder denna
enighet. Det skulle vara ödesdigert. Man
kan dock inte vara säker — det finns
ju borgerliga människor med i dessa
organisationer, och när man nu har
»hostat» på olika håll är det ju risk för
att de drar sig ur kommittén.

Jag har begärt ordet också för en
annan saks skull. Jag tänkte att jag till

Utrikes- och handelspolitisk debatt

protokollet och för de heroiska riksdagsledamöter
som är kvar här strax
efter 24 och således på andra dagen av
utrikesdebatten skulle berätta något om
kyrkornas reaktion inför vietnamkriget.
Här hemma har man i samfundstidningarna
tagit ställning på några och rätt
inflytelserika håll. Jag vill nämna baptisternas
Veckoposten, Svenska missionsförbundets
Svensk Veckotidning,
Vår Kyrka, den kyrkliga kulturtidskriften
Vår lösen och den frikyrkliga Kristet
Forum.

Jag skulle här också vilja hänvisa till
en notis i pressen om ett tal som IOGTchefen
Olof Burman höll för en kort
tid sedan. Jag vet att han talade å hela
rörelsens vägnar därför att det har varit
behandlat i beslutande instanser inom
IOGT. Han säger att det är givet att
folkrörelserna har sin bestämda uppgift
och att det kan sägas att vi inte
skall vara med i vietnamsammanhang.
Men hans tanke är denna: Låt oss inte
krypa bakom vår neutralitet utan låt
oss i denna allvarliga fråga träda fram
och ta ställning! Jag skulle vilja vädja
här, om det kan nå fram på något sätt,
att alla folkrörelser i det här landet
följer Olof Burmans ställningstagande.

Jag skulle också för ett par ögonblick
vilja hänvisa till den opinion som finns
i USA. Vi vet att den är mycket starkt
anti-Jolinsonsk, bl. a. inom de amerikanska
kyrkorna. Det har varit bekant
att åtskilliga amerikanska kyrkoledare
har en syn på USA:s roll i världen, som
radikalt avviker från Vita husets. Jag
har i min hand här ett ganska representativt
och färskt uttalande av styrelsen
för National Council of Churches. Det
är ett principuttalande, som tar kraftigt
avstånd från själva fundamenten i den
nuvarande amerikanska militär- och
utrikespolitiken. National Council of
Churches omfattar 30 kyrkosamfund i
USA med ett medlemsantal av 42 miljoner
människor. Man kan ju säga att det
här rör sig om amerikanare; de har
svårare, tycker man, för att tala därför

142

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

att det gäller politiken i deras eget land.
De har i sina rörelser medlemmar som
är republikaner men också demokrater
som har röstat på Johnson och stöder
honom. Även själva storleken av organisationen
tvingar till en viss återhållsamhet
i uttalandena.

Man säger att en rättvis fred kan uppnås
endast genom tillgodoseendet av tre
ofrånkomliga krav.

För det första måste användningen
av militärmaktmedel begränsas. Staterna
måste få möjlighet att bygga upp
fungerande nationella institutioner, och
mänskliga fri- och rättigheter måste
tillgodoses i alla länder, inte minst i
USA. Så frågar man: Hur har då USA:s
politik svarat mot dessa krav? Dåligt,
säger man. I själva verket har politiken
utgått från fem grundläggande antaganden,
vilka samtliga spelat en ödesdiger
roll i vietnampolitiken.

För det första har man haft en till
oigenkännlighet förenklad bild av världen
såsom indelad i två läger med en
tredje värld svävande i ett neutralt
vakuum däremellan. Officiella uttalanden,
bl. a. om Vietnam, fortsätter att ge
intryck av denna förenklade syn.

För det andra överdriver man »ansvarskänslan»
för USA som hela världens
polismakt. Det har lett till en falsk
moralism som förenat makt med egenrättfärdighet.

För det tredje: En övertro på militär
makt har haft ödesdigra konsekvenser
för åtgärderna till förmån för social
och ekonomisk utveckling.

För det fjärde: Allt fler ensidiga beslut
om användandet av militära maktmedel
har förenats med en allt farligare
självbelåtenhet och ett nonchalerande
av den internationella opinionen.

För det femte: USA:s makt har använts
till förmån för status quo trots
att kraven på rättvisa borde prioriteras
framför den stabilitet som följer
med status quo. Rättvisan måste komma
i första rummet, och om status quo står
i vägen för rättvisa, måste makten in -

riktas på att åstadkomma den nödvändiga
förändringen.

Jag har velat läsa in detta till protokollet
därför att det är en amerikansk
opinion som talar. Skulle det sägas här
-— och det sägs på många håll i landet
— väcker det en stark reaktion. Varför
tror ni att fundamenten i amerikansk
politik skall leda till vietnamkriget?
frågar man.

Här säger alltså ledare för 30 kyrkor,
att USA bör ompröva själva fundamenten
för sin ställning för att kunna leva
i denna internationella värld och betyda
någonting.

Jag vill uttrycka eu stor glädje i hela
denna sorgliga historia, och det är över
att president Johnson inte är ensain om
att ställa upp som demokraternas presidentkandidat
under nästa period. När
vi hade vår remissdebatt verkade det
som om — och så var det också — han
satsade på »hökarna» för att vinna sin
andra period som president. Nu har
emellertid andra kandidater dykt upp
på scenen. Detta tyder på att det finns
en opinion i Amerika som är värd att
satsa på för att någon annan skall bli
nästa president. Detta är hoppingivande.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag skall börja med en
retorisk ordningsfråga.

Jag har varit i detta hus i snart 28 år,
men inte förrän i dag har jag upptäckt
att de hemligheter, som avhandlas i
utrikesnämnden, numera är var mans
egendom och åberopats flitigt från åtminstone
fyra håll under dagens lopp.
Jag vet inte hur något sådant har kunnat
ske, eller om det kan bero på en
allmän upplösning även här. Men det
kanske också är riktigt att göra så —
varför skall man egentligen dölja saker?
Man kan ju börja med utrikesnämnden,
och sedan kan man fortsätta med partigrupperna
och helt öppet och ärligt tala
om vad som avhandlas där. Först blir
det väl en villervalla, men när allt kom -

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

143

mer omkring blir det kanske eu renare
atmosfär.

Detta var sålunda den retoriska frågan,
och jag vet att herr talmannen av
många skäl är förhindrad att svara direkt
på den.

Nu finns det vissa omständigheter
som förblindar oss människor. Det
finns i anslutning till detta en god regel
som säger att när man är förblindad
eller befinner sig i affekt skall man inte
tala och inte handla. Om vi alla lydde
detta, skulle mycket besparas oss själva
liksom våra medmänniskor.

.lag skall upprepa vad som hör till
dessa omständigheter. I första hand är
det alkohol och andra bedövande medel,
men sedan är det inre företeelser:
begär och hat. Även partisinne förblindar.

Aposteln Paulus, som var med om åtskilligt,
skrev ett brev till galaterna,
som måtte ha varit särskilt lika oss i
vår tid, ty han varnade dem för partisinne.
Denna varning kan vi gärna komma
ihåg, ty den gäller även i dag. Det
är val i år, varför det finns särskild
anledning att nu tänka på denna sak.

Jag skall emellertid understryka vad
jag sade om hatet, ty hat är för många
en sorts njutningsmedel, ja, kanske för
oss alla. Vi är inte så goda till vår natur,
utan vi har sådana där negativa och
destruktiva reaktioner. En människa
som hatar är förblindad. Vi döljer
ibland för oss våra motiv för att vi skall
kunna njuta av att tillfredsställa våra
begär, och att tillfredsställa hatbegäret
kan ta sig sådana uttryck som att angripa
människor som har felat, som har
burit sig dumt åt. Då är vi så beredda
att ställa oss själva på piedestal och
peka finger. Detta påpekades nyss av
någon talare, och jag skall inte gå närmare
in på det.

Hatet får i många fall till resultat just
sådana företeelser som vi talat om i dag.
Det kan åstadkomma demonstrationer
— jag tror att det är ett komplext skäl
till att man går i demonstrationer. Det

Utrikes- och handelspolitisk debatt

är nyttigt om man försöker analysera
sig själv: Är det för att skaffa mig utlopp
för mina reaktioner som jag demonstrerar
eller är det för att hjälpa
dem som jag tycker synd om?

Jag har redan hunnit till slutet av
mitt anförande, herr talman, och jag
skall nu bara föredra vad som stått att
läsa i Svenska Dagbladet, där det ibland
också står bra saker. Vår kanske mest
ryktbare kåsör, Kar de Mumma, ibland
skämtsamt kallad Erik Zetterström, har
skrivit det i anledning av en del brev
som han fått och i vilka man klagat på
allt och alla och även på Vår Herre,
därför att Han tillåter krig och våldsdåd.
Kar de Mumma skriver: »Vägrar
människorna att följa Guds lagar har
de ställt sig utanför dessa. Kriget är
människans verk, inte Guds, därför kan
Vår Herre inte hejda några krig.» Vi
har vår valfrihet. Vi kan hitta på dumma
saker men vi vet i vårt inre när vi
gör det, och det är bra om vi ger akt på
det och inte går för långt.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag skall i kväll faktiskt
vända mig till fungerande talmannen
och tacka honom för de värdefulla ord
som han yttrade om det nordiska samarbetet.
Jag instämmer helt i de synpunkter
som han redovisade från denna
talarstol, och jag gör det så mycket hellre
som jag tror att det är en angelägenhet
över partigränserna att vi i dag försöker
ena oss om en nordisk politik,
en gemensam insats som verkligen kan
föra våra små nordiska länder framåt
i en värld som förefaller mycket mera
vansklig och äventyrlig än vi föreställde
oss för bara låt oss säga 15 å 20 år
sedan.

Nu är tillfället också inne för de nordiska
länderna att göra en insats. I alla
Nordens länder upplever människorna
ett starkt tryck från de ekonomiska
besvärligheter som råder. Vi vet att
svårigheterna inom kort kommer att bli
lika stora i Norge som de är hos oss,

144

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1968 era.

Utrikes- och handelspolitisk debatt

och de är redan akuta i Danmark och
Finland. Inget av våra små länder blir
förskonat från den påverkan som vi i
dag röner genom den internationella
valutakrisen, den kraftiga strukturrationaliseringen
i de stora industriländerna,
etc. Nu är tillfället inne, och det
verkar som om den danska regeringen
har börjat inse att det finns möjlighet
att göra någonting.

.lag skall verkligen från denna talarstol
uttrycka den förhoppningen alt den
svenska regeringen — och de svenska
partierna — nu samfällt arbetar för
att göra det stats-, utrikes- och handelsministermöte,
som skall äga rum i Danmark
den 22—23 april, till en framgång.
Man börjar där realistiskt med vissa
ekonomiska åtgärder, som ligger inom
möjligheternas gräns att vidtaga, bland
annat den yttre harmoniseringen av de
nordiska tullarna samt harmoniseringen
i fråga om acciser och avgifter så att
den nordiska samhandeln kan gå lättare.
Man bör även skapa möjligheter att
införa någonting som kan kallas för en
nordisk investeringsbank för finansiering
av gemensamma större nordiska
industriprojekt, som vi kan behöva genomföra
för att över huvud taget klara
oss i den internationella konkurrensen.

Herr talman! Detta är min lilla aftonbön
i denna sena nattimme. Jag skall
inte ge mig in på alt åberopa högre
makter, vilket herr Dickson gjorde. Det
är i första hand människorna själva vi
måste lita till.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Den långa talarlistan
är nu genomgången. Så här i debattens
avslutning skall jag inte ta upp de frågor
som tidigare debatterats, utan jag
skall nöja mig med att beröra några
handelspolitiska problem.

Även om våra mest påträngande handelspolitiska
problem gäller Europa
med alla de politiska och ekonomiska
konsekvenser utvecklingen där kan
komma att medföra för svensk del, vill

jag i dag med särskild adress till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
beröra några frågor, som gäller
en mera avlägsen marknad.

Den relativt sett snabbaste ekonomiska
utvecklingen i världen just nu finner
vi, trots kriser och krig, i Fjärran
Östern. Speciellt i Japan, som även i
absoluta tal visat märkliga resultat under
efterkrigstiden och på senare år
åter blivit en ekonomisk stormakt bland
världens främsta inom en rad produktionsområden,
har snabbt öppnats en
köpkraftig och kvalitetsmedveten marknad
av stort intresse för svensk export
och import. Det är därför med tillfredsställelse
vi nyligen här i kammaren hälsade
handelsministerns besked att den
för närvarande otillräckliga sverigeinformationen
i Japan skall rustas upp.
Det är hög tid.

Inom andra delar av Ostasien, som
än så länge i absoluta tal spelar en mera
blygsam roll men likväl relativt sett
uppvisar en anmärkningsvärt snabb utveckling
och i flera hänseenden tilldrar
sig ökande intresse för svensk utrikeshandel,
kompliceras bilden av politiska
förhållanden. Jag tänker på de länder,
som i det andra världskrigets spår och
till följd av inbördeskrig drabbats av
en tragisk bestående politisk och militär
klyvning, nämligen Korea och Kina
—■ för att nu ej tala om det olyckliga
Vietnam, till vilket normala förbindelser
i fredliga värv sorgligt nog tycks
uteslutna för lång tid.

Riktpunkten för vår utrikespolitik är
ju i sådana fall att diplomatiska förbindelser
upprätthålls med den del av ifrågavarande
land, vars regim kontrollerar
en övervägande del av området och
får anses vara representativ för en klar
majoritet av befolkningen. I vissa fall
— såsom nu i Vietnam — kan förhållandena
vara sådana på grund av jämviktsläget
mellan stridande parter eller situationens
labilitet i övrigt, att diplomatiska
förbindelser med någondera parten
ter sig svåra att upprätthålla. På

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

145

samma sätt är det naturligtvis tänkbart
att behandla båda parterna lika, om delningen
stabiliserats under mycket lång
tid. Det kan då vara rimligt att överväga
diplomatiskt erkännande av bådadera.

Det är givetvis inte min avsikt att
väcka förslag om en ändring av vår
utrikespolitik i förhållande till Kinesiska
folkrepubliken, då jag ur handelspolitisk
synpunkt fäster uppmärksamheten
på frånvaron av diplomatiska förbindelser
mellan Sverige och republiken
Kina, som är förankrad på Taiwan
(Formosa) och alltjämt är medlem i
Förenta Nationerna. Avsaknaden sedan
många år av ömsesidig diplomatisk och
konsulär representation har medfört att
vi numera har mycket bristfälliga informationer
om detta land, som med en
befolkning på 13 miljoner befinner sig
i en utomordentligt snabb expansion
med en stigande bruttonationalprodukt
och en industrialiseringsutveckling,
om hör till de snabbaste i världen.

Den enda mera regelbundet återkomliandc
intressebevakningen av Taiwan
(rån svensk sida är de besök som på
senare år gjorts av enskilda näringslivsrepresentanter
och grupper från företagarorganisationer.
Av deltagare i studiegrupper
från Svenska företagares
riksförbund har jag erfarit att utvecklingen
inom det taiwanesiska näringslivet
är synnerligen intressant, framför
allt för mindre och medelstora företag
inom vissa branscher i vårt land, men
också att Sverige — i motsats till flertalet
västeuropeiska länder — är så gott
som helt okänt. Den engelskspråkiga
litteraturen om vårt land i näringslivsinstitutionernas
bibliotek är t. ex. mycket
bristfällig och starkt föråldrad.

Genom förmedling av den svenske
ILO-representanten Nils Ström i Taipei
deltog en del taiwanesiska företag i fjol
i Svenska mässan i Göteborg, vilket gav
upphov till påtryckningar från det
kommunistiska Kina mot svenska myndigheter
och handelsrepresentanter.
Enligt uppgift på grund av hänvändel -

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ser från svensk exportindustri efter påtryckningar
från det kommunistiska
Kina blir i år inte något deltagande från
Taiwan aktuellt i Sverige utan sker i
stället i Danmark. Även om de stora
exportindustriernas inställning är förklarlig
med hänsyn till proportionerna
i handelsutbytet hittills — exempelvis
år 1966 en export på 128 miljoner kronor
till Folkrepubliken Kina och 8 miljoner
kronor till Taiwan — är den uppkomna
situationen beklaglig för åtskilliga
mindre och medelstora svenska företag,
som emotsett taiwanesiska kontakter
med intresse.

Jag instämmer, herr talman, helt i
handelsministerns uttalande nyligen, att
vår utrikespolitik inte får dikteras av
handelspolitiska intressen. Sådana påtryckningar
som på 1950-talet gjordes
för att engagera vårt land i ekonomisk
krigföring, bör ej heller tolereras. Samtidigt
är det enligt min mening inte
tillfredsställande att vår utrikespolitik
i vissa fall — såsom beträffande Taiwan
— i praktiken får till resultat, att en
så gott som fullständig isolering upprätthålls
i årtionden mellan vårt land
och ett annat. Även om man fortfarande
tvekar att diplomatiskt erkänna båda
delarna av ett kluvet land, bör det rimligtvis
vara möjligt att skapa betryggande
informationskontakter i förhållande
till bådadera. Det är ett humanitärt och
kulturellt krav och naturligtvis också
ett ekonomiskt intresse i vår snabbt
föränderliga värld.

Därmed, herr talman, har jag väl avslutat
dagens debatt.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Det må ursäktas mig
att jag vid denna timme tänker litet
långsamt, och jag beklagar att herr
Kellgren har gått. Men jag vill ändå
fastslå att han, av hans ordval att döma,
ändå ansåg Vår Herre vara en högre
makt än människorna, vilket är vackert
så.

överläggningen var härmed slutad.

148

Nr 13

Torsdagen den 21 mars 1908 em.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid till statsutskottet
propositionerna:

nr 41, angående vissa frågor om
hjälpmedel för handikappade,

nr 42, om ökat ekonomiskt stöd åt
barnfamiljer,

nr 49, med förslag om uppförande
och drift av en seismologisk multipelstation,
och

nr 53, angående överföring av aktier
i Kalmar Verkstads AB; samt

till bankoutskottet propositionerna:
nr 54, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
m. m.,

nr 55, angående fortsatt valutareglering,
och

nr 56, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 16 § förordningen
den 29 november 1963 (nr 575)
om Svenska bostadskreditkassan och
om bostadskreditföreningar, in. in.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
å bordet vilande proposition nr 57, med
förslag till lag om ändrad lydelse av
19 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (inr 370), m. m., hänvisades
propositionen, såvitt avsåg anslag
till Kompensation för bensinskatt till
rennäringen, till jordbruksutskottet och
i övrigt till bevillningsutskottet.

Vidare föredrogs och hänvisades till
jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 58, angående
statsbidrag till byamännen i Vitsaniemi
by för bestridande av rättegångskostnad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
å bordet vilande proposition nr 60, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring, m. in., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg anslag till Folkpensioner,
till statsutskottet och i övrigt
till lagutskott.

Härefter föredrogs och hänvisades till

statsutskottet Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 64, angående skolans
arbetstider.

Slutligen föredrogs Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 110, angående
vissa anslagsfrågor in. m. rörande
det militära försvaret och civilförsvaret;
och hänvisades propositionen,
såvitt avsåg värnpliktsutbildningen för
yrkessjömän in. m., till lagutskott och
i övrigt till statsutskottet.

§ 3

Föredrogs den av herr Westberg (fp)
vid kammarens nästföregående sammanträde
på förmiddagen gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för utbildningsdepartementet
angående forskningen om massmedias
påverkan på människors beteenden och
handlingsmönster.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 45, angående rikskonserter m. m.,

nr 46, angående bidrag till stiftelsen
Skansen,

nr 61, angående riktlinjer för företagareföreningarnas
organisation och
verksamhet, m. m.,

nr 62, angående organisationen av
den statliga publiceringsverksamheten,

nr 63, angående organisation av ett
läromedelsförlag,

nr 66, angående vidareutbildning av
sjuksköterskor m. in.,

nr 67, angående undervisning för utlandssvenska
barn samt för vissa minoriteter
i Sverige,

nr 69, angående anslag för budgetåret
1968/69 till atomenergiverksamhet
samt teknisk provning och standardisering,

nr 70, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 13 maj 1966 (nr
158) angående utvidgad tillämpning av

Torsdagen den 21 mars 1968 em.

Nr 13

147

lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud
i vissa fall mot överlåtelse eller
upplåtelse av fartyg m. m. och av lagen
den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa
bestämmelser om fraktfart med svenska
fartyg,

nr 71, angående fortsatt utbyggande
av akademiska sjukhuset i Uppsala
in. in.,

nr 72, angående godkännande av avtal
om vissa markbyten och fastighetsförvärv
i Stockholm in. in.,

nr 74, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen
den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,

nr 75, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 80, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69,

nr 101, angående långtidsplan för det
statliga utvecklingsbiståndet m. in.,
nr 105, angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68,

nr 107, angående organisation in. m.
av försvarets materielförvaltning i central
instans m. m., samt

nr 109, angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Levin (s)
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående studium
av kvicksilverförgiftningar i Japan.

§ 6

J usterades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.35 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson