Nr 13 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

glgjigil2|S]

Nr 13 ANDRA KAMMAREN 1967

9—10 mars

Debatter m. m.

Torsdagen den 9 mars Sid.

Svar på frågor av:

herr Nihlfors ang. konstaterat skattefusk........................ 3

herr Börjesson i Falköping ang. remissyttranden över förslaget om

en statlig investeringsbank.................................. 4

herr Larsson i Umeå ang. generella regler för dispens från investe ringsavgiften

för vissa byggnadsarbeten....................... 5

herr Elmstedt ang. kontrollen över militära vapen- och ammuni tionsförråd.

............................................... 6

fru Sundberg ang. lön till socialhögskolornas elever för praktikarbete 6
herr Sjöholm ang. uppgift å debetsedel om tillgodoräknad pensionspoäng
.................................................... 8

herr Sjöholm ang. ledamotskap i kommunala nämnder............ 9

Svar på interpellationer av:

fru Kristensson ang. avdragsrätt för kostnader för fortbildning och

facklitteratur.............................................. 10

herr Larsson i Luttra ang. generell befrielse från stämpelskatt vid
sammanslagning av kommunala bostadsföretag i samband med

kommunsammanläggning................................... 12

herr Börjesson i Falköping ang. påföljden av viss felaktighet i allmän
självdeklaration....................................... 13

Interpellation av herr Nilsson i Gävle ang. handläggningen av ärenden

rörande vapenfri tjänst....................................... 14

Meddelande om enkel fråga av herr Nordstrandh ang. behandlingen
av ansökningar om svenskt medborgarskap...................... 15

Fredagen den 10 mars

Flandelspolitisk debatt, tillika svar på interpellation av herr Carlstein

ang. handeln med textilvaror.................................. 15

1 —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 13

Nr 13

Innehåll

Sid.

Interpellation av herr Gomér ang. rationaliseringsverksamheten inom

statsförvaltningen............................................ 83

Meddelande om enkla frågor av:

herr Andersson i Örebro ang. kompensation till företagareföreningar

för inkomstbortfall genom diskontosänkning................... 85

herr Jansson ang. begränsning av de militära övningsprogrammen i

vissa fall.................................................. 85

herr Lindahl ang. avtal mellan Sveriges Radio och annan sändningsrättsinnehavare.
........................................... 85

Torsdagen den 9 mars 1987

Nr 13

Torsdagen den 9 mars

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. konstaterat
skattefusk

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nihlfors har frågat,
om jag har tillfälle att lämna redovisning
över det konstaterade skattefuskets
omfattning och dess fördelning på
olika kategorier skattskyldiga.

Det finns inte någon statistik över
skattefuskets omfattning och fördelning
som kan göra anspråk på att vara någorlunda
riktig och fullständig. Jag kan
därför inte lämna någon tillfredsställande
redovisning enligt frågeställarens
önskan.

Vidare anförde

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för det korta svaret, som emellertid
överraskar mig eftersom jag verkligen
trodde att det någonstans fanns
sammanställningar över det konstaterade
skattefuskets omfattning. Observera
att jag inte har frågat efter omfattningen
av det skattefusk totalt, som vi
misstänker florerar men som alltså inte
är avslöjat, därför att tillräckliga personella
resurser inte finns att tillgå inom
taxeringsarbetet.

De kategorigranskningar som på senare
år redovisats då och då tyder på
att avsevärda inkomstbelopp undanhålles
från beskattning inom relativt små
kategorier skattskyldiga. Jag tänker på
specialgranskningen av arkitekter och
byggkonsulter och de stora skattepengar
den gav i de fall där den verkligen

hann fullföljas innan preskriptionstiden
gick ut.

I pressen gjordes nyligen uttalanden
om skattefuskets utbredning av en hög
tjänsteman i riksskattenämnden. Han
ansåg bl. a. att löntagarna skattefuskade
mer än företagarna. Sammanlagt
uppåt 6 miljarder inkomstkronor deklareras
inte, vilket ju skulle betyda
att cirka 3 miljarder kronor i skatt inte
kan debiteras. Att denne tjänsteman kan
offentligt uttala sig som skett har väckt
berättigad uppmärksamhet, inte minst
bland löntagare i gemen. Ännu märkligare
framstår uttalandet när det nu
visar sig att det inte finns tillförlitlig
statistik ens på det skattefusk som uppdagats.
Löntagarnas extraarbeten, de
s. k. extraknäcken, skulle särskilt vara
anledning till deras försök till skattefusk.
Men tydligt är att skall sådant
så att säga lyckas måste företagaren
medverka genom att icke lämna kontrolluppgift.

I det här sammanhanget tänker man
på den sittande skattestrafflagutredningen.
Kan finansministern nu ge något
besked, om denna utredning kommer
att lägga fram underlag för sina bedömanden
som kan ge svar — i sinom
tid — på min fråga, som nog många löntagare
i detta land finner vara högst
väsentlig och synnerligen angelägen att
få svar på. Det är många lågavlönade
i detta land som kan göra intressanta
jämförelser med icke-löntagare med1
ungefär samma låga taxerade inkomst,
där de senare visar sig ha avsevärt
större möjligheter att uppehålla en högre
levnadsstandard på till synes samma
inkomst.

Något som bildar grundvalen för en
eventuell tendens till ökat skattefusk är

4 Nr 13 Torsdagen den 9 mars 1967

Svar på fråga ang. remissyttranden över förslaget om en statlig investeringsbank

självfallet kännedomen om de höga marginalskatterna.
När folk vet att hälften
eller mer går bort i skatt vid en ökning
av inkomsten utöver den tidigare,
kan det vara svårt för en del att stå
emot frestelser till feldeklaration.

Det behövs, herr talman, inte bara
insatser från samhällets sida för att
stävja skattefusket genom ökade insatser
med taxeringskontroll och propaganda
för ärlighet och solidaritet medborgarna
emellan utan också en skattereform,
som kan så utformas att marginalskatteproblematiken
helt försvinner
för de allra flesta.

, Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. remissyttranden över
förslaget om en statlig investeringsbank

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yltrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig, om jag anser
ätt en tillräckligt allsidig belysning av
frågan om en statlig investeringsbank
erhålles genom det antal remissinstanser
som hittills fått möjlighet att yttra
Sig, eller om jag är beredd att låta ytterligare
organisationer yttra sig.

På den första delen av herr Börjessons
fråga vill jag svara ja. Någon utökning
av remissinstansernas antal
övervägs således inte.

Vidare anförde:

: Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min enkla fråga.

Finansministern anser att det räcker
med de 22 remissinstanser som redan
beretts tillfälle att yttra sig över promemorian
om en statlig investeringsbank.
Investeringsbanken skall enligt

promemoriorna ge finansiellt stöd till
rationaliserings- och utvecklingsprojekt
av sådan art och omfattning, att de i
sin helhet icke kan finansieras genom
nuvarande kreditinstitut eller med företagens
egna medel. Det skulle säkerligen
vara värdefullt med yttrande från
alla sektorer av näringslivet, eftersom
frågan om strukturrationaliseringen
och dess problem gäller hela näringslivet.
Men ett område har finansministern
lämnat utanför, nämligen jordbruket.
I första hand tänker jag då på
Jordbrukskasseförbundet, vår enda kooperativa
bankrörelse av format, och på
de centrala jordbruksorganisationerna
Sveriges lantbruksförbund och RLF.

I promemoria nr 1 står på s. 4 att
läsa: »De små enheterna inriktas härvid
mot ökad specialisering — här kommer
den långsiktiga sysselsättningen in
i bilden. Sådana fusioner med stora kapitalbehov
som förutsättning kan för
övrigt komma att aktualiseras inte bara
inom industrien utan komma att ingå
som ett led i jordbrukets, skogsbrukets
och handelns rationalisering.» Mot
bakgrunden av detta uttalande är det
förvånande att finansministern inte känt
behov av att inhämta yttrande från jordbrukets
organ; det har ju uppenbarligen
stått klart för finansdepartementets
promemorieförfattare att frågan har
stor betydelse även för jordbruket. Detsamma
har man för övrigt kunnat inhämta
också av jordbruksutredningen,
som visat att jordbrukets strukturrationalisering
kommer att bli mycket kapitalkrävande.

Även om finansdepartementets promemorior
är knapphändiga och inte
kan sägas utgöra en utredning är det
angeläget att så många yttranden som
möjligt inhämtas från ledande kreditoch
näringsorgan, eftersom ju regeringen
i alla fall avser att lägga promemoriorna
till grund för en proposition.
Jag kan inte finna några rimliga skäl
till att jordbrukets organ lämnas utanför.

Torsdagen den 9 mars 1967

Nr 13

Svar på fråga ang. generella regler för dispens från investeringsavgiften för vissa
byggnadsarbeten

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka för svaret.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tycker att frågeställaren
något överdrev situationen
när han gjorde gällande att viss mannamån
skulle ha förekommit vid hörandet
av remissinstanser. Det är ju sedan
gammalt oskriven lag här i landet,
att även de som inte blir direkt
uppmanade att lämna ett remissvar har
samma rätt att komma in till Kungl.
Maj :t med sina synpunkter som de som
blir tillfrågade, och synpunkterna tas
under övervägande på samma sätt som
om de skulle utgöra svar på en remiss.
Det är också tämligen vanligt att
synpunkter framförs i denna ordning.

Jag måste säga att få av de ärenden
som förberetts i Kungl. Maj :ts kansli
har varit föremål för en så utomordentligt
intensiv offentlig debatt som
den kommande propositionen om investeringsbanken.
Sedan regeringen lät offentliggöra
ett pressuttalande den 1 februari
har till dags dato den offentliga
diskussionen i alldeles oanad grad
präglats av dessa frågor. Jag kan inte
erinra mig någon fråga som blivit så
ingående behandlad offentligt som denna,
även om antalet remissinstanser varit
ganska begränsat. Förutom jordbrukarnas
speciella kreditinstitut är det
en rad andra kreditinstitut som så att
säga ställts utanför den reella remissen.
Vi ville göra denna remiss så begränsad
som möjligt, men synpunkterna och
opinionen har sannerligen inte begränsats
i något avseende.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag kan inte finna att
jag överdriver när jag säger att det är
förvånande, att jordbruket inte på något
sätt fått vara med och yttra sig
över dessa promemorior. Jag har framför
mig remisslistan, som skulle ha täckt

in näringslivet i stort, om även jordr
bruket tagits med. Så har emellertid inte
skett.

Faktum kvarstår alltså, och jag har
mycket svårt att förstå varför inte jordbrukets
synpunkter inhämtats. Jag tror
att det hade varit till fördel, herr finansminister,
om jordbrukets organisationer
fått yttra sig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. generella regler för
dispens från investeringsavgiften för
vissa byggnadsarbeten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Umeå
har frågat, om jag avser att meddela
generella regler för den dispensgivning
beträffande investeringsavgiften för vissa
byggnadsarbeten, som riksdagen förordade
i sitt beslut om avgiften, och när
sådana generella regler i så fall kan
väntas.

Undersökningar pågår för närvarande
om i vilken utsträckning generella dispensregler
kan och bör meddelas. Bestämmelser
kommer att utfärdas så snart
dessa undersökningar slutförts.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret. Det är klart
och tydligt och säger att bestämmelser
kommer att utfärdas så fort vissa undersökningar
är gjorda.

Jag ställde frågan närmast med tanke
på kommunerna. Särskilt vill jag framhålla
hur värdefullt det är för kommunerna
om dylika regler fastställs så
snabbt som möjligt, så att de kan få
besked. Kommunerna måste ta hänsyn

Nr 13

Torsdagen den 9 mars 1967

Svar på fråga ang. kontrollen över militära vapen- och ammunitionsförråd — Svar
på fråga ang. lön till socialhögskolornas elever för praktikarbete

till den planering som skall göras efter
det att investeringsavgiften har införts.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. kontrollen över militära
vapen- och ammunitionsförråd

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Elmstedt har frågat
mig, om jag anser att kontrollen
över och redovisningen av materiel i
militära vapen- och ammunitionsförråd
är tillfredsställande ordnad.

Redovisning och kontroll av militär
materiel sker enligt bestämmelser som
har meddelats av Kungl. Maj:t eller av
förvaltningsmyndighet. Materielens värde
och beskaffenhet avgör hur redovisningsrutiner
och kontrollåtgärder utformas.
Beträffande vapen och ammunition
är kraven av förklarliga skäl särskilt
höga, och jag anser att bestämmelserna
härom är tillfredsställande. Pågående
arbete med nya förvaltningsföreskrifter
inom krigsmakten innebär att man ser
över även dessa bestämmelser.

Vidare anförde

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern
för svaret på min fråga.

»Beträffande vapen och ammunitior
är kraven» •— på kontroll och redovisning
— »av förklarliga skäl särskilt
höga, och jag anser att bestämmelserna
härom är tillfredsställande», säger försvarsministern
i sitt svar. Det är möjligt
att det i stort sett förhåller sig så. Orsaken
till att jag har ställt min fråga är
att det i pressen förra veckan cirkulerade
uppgifter om att stora svinn vid redovisning
av skarp ammunition skulle

ha förekommit hos vissa förband. Det
är självklart att sådana uppgifter oroar
allmänheten och till och med kanske
kan skada förtroendet för försvaret och
redovisningen och kontrollen av dess
materiel. Vi får ju emellanåt höra att
vapen försvinner, och det ligger nära
till hands att man sammankopplar dessa
företeelser.

Försvarsministern säger nu att det pågår
en översyn av bestämmelserna även
på detta avsnitt. Jag tror att ett förtydligande
på den punkten är att hälsa
med tillfredsställelse, inte minst med
hänsyn till vad som har förevarit under
den senaste tiden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. lön till socialhögskolornas
elever för praktikarbete

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Fru Sundberg har frågat,
om jag vill medverka till att socialhögskolornas
samtliga elever under sin
praktiktid erhåller lön för utfört nyttigt
arbete.

Av den sammanlagt ettåriga studiepraktiken
under socionomutbildningen
skall de båda första praktikperioderna
om vardera fem månader utgöras av
handledd praktikutbildning. Endast den
tredje, avslutande praktikperioden om
två månader avses utnyttjad för vikariatstjänstgöring
eller dylikt.

Frågan om den ekonomiska situationen
för praktikanter från socialhögskolorna
behandlade i prop. 1965:155 (bil.
6 s. 55). Jag erinrade därvid om att de
båda första praktikperioderna omfattas
av studiemedelssystemet med hänsyn till
att de utgör integrerade delar av utbildningen.
Samtidigt som jag vidare framhöll,
att under nämnda perioder någon

Torsdagen den 9 mars 19G7

Nr 13

Svar på fråga ang. lön till socialhögskolornas elever för praktikarbete

särskild ersättning därutöver inte bör
utgå till praktikanterna, betonade jag,
att extra studiemedel kan tilldelas studerande,
om synnerliga skäl föreligger.
Inom ecklesiastikdepartementet föreligger
sedan några dagar en framställning
som rör vissa praktikproblem under socionomutbildningen,
bl. a. den av fru
Sundberg väckta frågan. Framställningen
kommer efter vederbörlig remissbehandling
att prövas i vanlig ordning.
Om utgången av denna prövning kan
för dagen ej något uttalande göras.

Vidare anförde:

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka ecklesiastikministern
för svaret. Jag ville
med min fråga få en uppfattning om huruvida
herr statsrådet vid den kommande
behandlingen av socionomernas
framställning är villig att personligen
medverka till att den bifalles.

Statsutskottet framhöll efter en motion
i denna fråga i sitt utlåtande nr
187 år 1965 angelägenheten av enhetliga
principer för ersättning vid praktiktjänstgörng
inom skilda utbildningsområden.
I dag råder icke denna enhetlighet,
bl. a. därför att socionomutbildningen,
i motsats till annan utbildning som
ovillkorligen kräver praktiktjänstgöring,
icke ger möjlighet för den studerande
att erhålla ersättning. Jag behöver i det
sammanhanget bara erinra om agronom-,
ämneslärar- eller civilingenjörsutbildningen.

Socionomerna utbildas för att handha
och bistå människor. Situationen inom
socialförvaltningen är när det gäller
tillgång på arbetskraft som är utbildad
för människovärd katastrofal på många
platser. Antalet ansökningar till socialhögskolorna
minskar fortlöpande, och
allt fler av de färdigutbildade söker sig
över till den privata sektorn, till personalkontor
och kurativ verksamhet.

Hur allvarlig bristen på utbildad personal
är på den kommunala socialvår -

dens område framgår klart av de annonser
som varit synliga i dagspressen, i
vilka kommunerna erbjuder anställning
som socialarbetare efter endast tre månaders
avlönad inskolningstid. Detta visar
med all tydlighet att inte heller
kvalitetskraven kan upprätthållas.

Herr talman! Det är inte i första
hand problemet med hur den studerande
skall skaffa medel till sitt uppehälle som
föranlett min fråga. Som statsrådet meddelade
har de studerande tillgång till
studiemedel under praktiktjänstgöringen.
Det föreligger emellertid en väsentlig
skillnad mellan dessa medel och utbetalad
ersättning. Studiemedlen skall
till större delen återbetalas och innebär
en ökad skuldsättning, vilket får till
följd att de färdigutbildade socionomerna
nödgas lägga betydande ekonomiska
aspekter på sina vidare anställningsförhållanden
och kanske lämna det vårdområde,
för vilket deras utbildning är
helt och hållet konstruerad.

Inför den situation som i dag råder,
då en utomordentlig sociallagstiftning
inte kan följas upp i praktiken på grund
av brist på kvalificerad personal, måste
det vara angeläget att samhället på olika
sätt försöker komma till rätta med problemet.

Ett av sätten, herr talman, måste vara
att fullfölja statsutskottets rekommendation
om enhetliga principer vid ersättning
av praktiktjänstgöring, vilket skulle
ge också de studerande vid socialhögskolorna
rätt till ersättning för det utförda
praktikarbetet. Min förhoppning
är att ecklesiastikministern måtte bidraga
därtill.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Om det vore så enkelt,
fru Sundberg, att bara socionomerna
funnes kvar att införa i något enhetligt
praktiksystem, skulle jag förstå ert inlägg.
Floran är emellertid alltjämt vildvuxen.

Riksdagen kommer om några dagar

Nr 13

Torsdagen den 9 mars 1967

Svar på fråga ang. uppgift å debetsedel om tillgodoräknad pensionspoäng

att på sitt bord få en proposition om
journalistutbildningen. Då får vi titta
på det systemet. Vi har vidare den mycket
komplicerade frågan —- som vi debatterade
här för några veckor sedan —
om psykologernas praktik, vilken är helt
oreglerad.

Den väsentliga frågan, som jag ingående
diskuterade vid uppvaktningen för
några dagar sedan, är emellertid följande.
I och med att praktiken är integrerad
med utbildningen har man ett
moraliskt ansvar att utkräva av dem
som ger praktiken, i första hand de
kommunala myndigheterna. Det är mycket
viktigt att understryka att denna
praktik är ett led i utbildningen. Vi har
icke skickat ut praktikanterna främst
för att jobba och tjäna pengar eller hjälpa
arbetsgivarna, vare sig det är socialvårdsbyråer,
andra organisationer eller
något liknande. Det är alltså betydelsefullt
att hela tiden hävda att det är en
skyldighet att ta emot dessa praktikaner
och ge dem handledning. Detta är
vad som principiellt talar för det system
som nu råder.

Jag skall ändå medge, fru Sundberg,
att man bör granska denna fråga även
från den andra sidan och vända på problemet
några gånger. Det är det vi skall
göra vid denna prövning.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
den upplysningen.

Jag förstår varför statsrådet i detta
fall alldeles speciellt trycker på integreringen.
Här är det, som jag nämnde
i mitt anförande, fråga om människovärd
och praktiken är absolut nödvändig
för utbildningen.

Jag kan emellertid inte undgå att dra
en parallell med de andra yrken där
själva praktikarbetet kanske inte är lika
djupt integrerat men ändå ställs som ett
formellt villkor för utbildningen. För att
inom dessa problematiska utbildningsområden
nå samma enhetlighet som råder
inom de områden där utbildningen

är avlönad ser jag ingen annan möjlighet
än att man i varje fall för sig får
försöka komma fram till enhetliga bestämmelser.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. uppgift å debetsedel
om tillgodoräknad pensionspoäng

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
finansministern, om han anser att det
skulle vara av värde om pensionspoäng,
som tillgodoräknats en skattskyldig, angavs
på debetsedeln å slutlig skatt och
om han i så fall vill föranstalta om att
så sker.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Efter övergång till ADB-system finns
det tekniska möjligheter att om ett par
år sätta ut uppgift om pensionspoäng på
debetsedlarna. En viss merkostnad vid
framställning av debetsedlarna blir naturligtvis
följden. Frågan är redan vilket
intresse allmänheten kan ha av att
få uppgiften utsatt. Redan nu finns uppgift
om den pensionsgrundande inkomsten
på debetsedlarna, vilket gör det
möjligt för den försäkrade att själv räkna
ut pensionspoängen. Men vad de försäkrade
har intresse av är nog inte så
mycket den pensionsgrundande inkomsten
eller pensionspoängen för ett visst
år. Vad man vill veta är hur stor pension
man kan påräkna. För att kunna
beräkna detta måste man känna till en
hel del data. Försäkringskassorna lämnar
gärna uppgifter om den pension
som en försäkrad kan antas få.

Jag vill inte ta ställning till frågan om
att sätta ut uppgift om pensionspoäng på
debetsedlarna, innan det har visat sig
föreligga något påtagligt behov av en
sådan anordning.

Torsdagen den 9 mars 1967 Nr 13

Svar på fråga ang. ledamotskap i kommunala nämnder

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret. Jag har ställt
frågan emedan jag anser att det skulle
vara värdefullt, om den skattskyldige
kunde få möjlighet att kontrollera att
pensionspoängen blir riktig.

På debetsedeln får vi veta vad samhället
fordrar av oss i skatteavsende.
Det skulle därför vara följdriktigt, om vi
på debetsedeln också kunde få reda på
vad vi blivit tillgodoräknade.

När socialministern säger att vad man
främst vill veta är hur stor pension man
kan påräkna är det naturligtvis riktigt.
Pensionen bygger emellertid just på pensionspoängen.
Om man fick reda på
pensionspoängen hade man därför större
möjlighet att själv kunna räkna ut
pensionen.

Som en allmän princip tycker jag
bör gälla, att varje medborgare skall
ha möjlighet att kontrollera vad myndigheterna
räknar ut. Därför vill jag gärna
ta fasta på att detta lätt skall kunna ordnas
när vi får datamaskiner i denna
verksamhet. Jag hoppas att de som sysslar
härmed skall finna att det föreligger
ett sådant behov som socialministern
nämner i slutet av svaret.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har redan sagt att
jag inte är beredd att ta ställning till
denna propå i dag. Jag vill emellertid
med anledning av det resonemang som
herr Sjöholm förde påpeka att pensionspoängen
så att säga är en översättning
av den pensionsgrundande inkomsten.
Jag hoppas att herr Sjöholm
är på det klara med det.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Ja, herr socialminister,
jag är på det klara med det. Men man
kommer liksom ett steg närmare lösningen
om man får reda på pensions -

poängen i stället för den pensionsgrundande
inkomsten. Den tjänsten tycker
jag att myndigheterna skall göra den
enskilde.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. ledamotskap i kommunala
nämnder

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LUNDKVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Sjöholm har frågat
mig dels om jag har uppmärksammat
ett rikligt förekommande oskick som
skulle bestå i att till ledamöter i kommunala
nämnder utses personer vilkas
privata ekonomiska intressen inte alltid
är väl förenliga med sådant ledamotskap,
dels om jag överväger någon åtgärd
med anledning härav.

Enligt kommunallagen föreligger hinder
mot att väljas till ledamot eller suppleant
i kommunal nämnd — utom för
den som är omyndig eller försatt i konkurs
—■ endast för vissa statliga och
kommunala tjänstemän. Något valbarhetshinder
grundat på risken för privata
intressekonflikter finns inte. För
att undvika sådana konflikter har i
stället föreskrivits i kommunallagen, att
ledamot av nämnd inte får delta i behandlingen
av ärende som personligen
rör honom eller vissa personer som
står honom nära.

Självfallet är det inte lämpligt att till
ledamot eller suppleant i nämnd utses
en person som kan förutses ofta komma
att ha ett personligt intresse i ärenden
hos nämnden. Enligt min mening skulle
det dock inte vara möjligt att införa
generella bestämmelser i lag för att
hindra detta. Kommunerna bör för övrigt
i största möjliga utsträckning lämnas
handlingsfrihet vid val av förtroendemän.

Frågan om huruvida jävsbestämmel -

Nr 13

Torsdagen den 9 mars 1967

Svar på interpellation ang. avdragsrätt för kostnader för fortbildning och facklitteratur -

serna har en lämplig utformning har behandlats
av riksdagen senast åren 1962
och 1963 med anledning av yrkande i
motioner om översyn av kommunallagens
jävsregler i syfte att bl. a. få till
stånd en skärpning av jävsbestämmelserna
för nämndledamöter. Riksdagen
fann emellertid att en sådan skärpning
inte behövdes. Jag anser också för egen
del att man med gällande jävsregler
kan komma till rätta med sådana eventuellt
förekommande fall som herr Sjöholm
åberopat i sin fråga.

Vidare anförde

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Lundkvist för svaret.

Jag blev inspirerad till min fråga av
justitieombudsmannens ämbetsberättelse,
som jag tycker är en bra inspirationskälla
eftersom JO är riksdagens
egen ombudsman. Han omnämner på
s. 329 i berättelsen för år 1967 ett fall
— som statsrådet givetvis har läst — vilket
gällde en ledamot av en byggnadsnämnd.
Just i byggnadsnämnderna florerar
det påtalade oskicket ganska
friskt, och det finns där många exempel
på hur det inte bör vara. Jag skulle
kunna nämna exempel på ganska nära
håll -— även om jag skulle hämta dem
ganska långt från Stockholm.

Det fall som JO redogör för var så
pass allvarligt, att han övervägde att
påkalla en ändrad lagstiftning rörande
valbarhetsreglerna till byggnadsnämnd.
Att han inte gjorde det berodde på, som
han skriver i berättelsen, att han ändå
litar på att fullmäktige skall utse lämpliga
personer. Detta tror jag dock i
många fall är en fåfäng förhoppning.
Man kan inte lita på det.

Nu säger statsrådet Lundkvist att
kommunerna i största möjliga utsträckning
bör lämnas handlingsfrihet vid
val av förtroendemän, och det är givetvis
riktigt. Men den friheten får inte
vara hur stor som helst.

Statsrådet åberopar också jävsbestämmelser,
men de hjälper inte alltid. Just
i det fall som JO tagit upp var det omöjligt
att gå på jävsbestämmelserna. Men
justitieombudsmannen tyckte som sagt
ändå att fallet var så allvarligt, att han
övervägde att hos statsmakterna försöka
få en annan lagstiftning till stånd.

Det vore nog klokt om man i regeringen
inte bara läste JO:s berättelse
utan också övervägde, huruvida man
inte i sådana fall som JO påtalat kunde
komma före JO med den lagstiftning
som kan vara berättigad och som jag
anser det vara mycket angeläget att vi
får.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Justerades protokollen för den 1 innevarande
mars.

§ 9

Herr talmannen meddelade, att herr
Antonsson enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven från
och med den 8 innevarande mars tills
vidare.

Herr Antonsson beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare.

§ 10

Svar på interpellation ang. avdragsrätt
för kostnader för fortbildning och facklitteratur Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har
frågat mig när förslag angående avdragsrätt
för kostnader för fortbildning
och för facklitteratur kan förväntas.

Torsdagen den 9 mars 1967

Nr 13

Svar på interpellation ang. avdragsrätt för kostnader för fortbildning och facklitteratur -

Det förslag från lönebeskattningsutredningen
som fru Kristensson syftar
på innebar — bortsett från schablonisering
av avdrag för bilkostnader —
utvidgade avdragsmöjligheter för vissa
utbildningskostnader. Det gäller här
kostnader för fortbildning, deltagande
i kongresser och konferenser, studieresor
och facklitteratur. Remissopinionen
var inte så enhälligt positiv som fru
Kristensson antyder. Flera remissinstanser
hyste starka betänkligheter, däribland
riksskattenämnden.

För egen del finner jag det mindre
lämpligt att nu utvidga avdragsrätten
på detta område. Avdrag av denna typ
gör det utan tvekan svårare att åstadkomma
en definitiv källskatt. Utredning
om denna skatteform pågår som bekant.
Jag har således inte för avsikt att lägga
fram förslag till ändrade regler på
det område, som interpellationen avser.

Vidare anförde

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för ett utomordentligt
klarläggande men tyvärr också utomordentligt
negativt svar.

Finansministern är som vanligt öppenhjärtig
och sticker inte under stol
med att det är hans egen personliga
mening som kommit till uttryck, och
jag noterar den. Jag finner det emellertid
något anmärkningsvärt, att finansministern
inte anser det lämpligt att ta
hänsyn till vad en enhällig utredning
föreslagit och till vad en — det framhärdar
jag i -—• någorlunda enhetlig
remissopinion har ansett. Finansministern
säger i sitt svar att remissopinionen
inte var så enhällig och så positiv
som jag antytt i min interpellation. Jag
tycker emellertid det finns anledning
att erinra sig att både skolöverstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, kammarrätten,
Arbetsgivareföreningen, LO,

TCO och SACO entydigt tillstyrkte förslaget.
Och om riksskattenämnden hade
några betänkligheter, så hänförde de
sig bara till de svårigheter som det kunde
innebära att avgränsa dessa avdrag
— svårigheter som ju inte är nya, eftersom
vi redan har en viss begränsad
rätt till avdrag för utbildningskostnader.

Nu åberopar finansministern den sittande
utredningen om en definitiv källskatt.
Men tillåt mig säga att det för det
första är ovisst om utredningen verkligen
leder till något resultat, ty det är
säkerligen mycket stora tekniska problem
förknippade med den. Och om utredningen
skulle framlägga något förslag
är det väl för det andra ovisst om
finansminister Sträng, ifall han då fortfarande
är finansminister, anser att det
finns skäl till något initiativ i detta
ärende. Det finns ju många exempel
på att utredningar lagt ned mycken
möda på att utarbeta ett betänkande,
som remissinstanserna sedan grubblat
över, utan att detta frestat finansministern
till några förslag. Jag nämner endast
skatteberedningen och utredningen
om aktievinstbeskattning. Men då
detta är gamla välkända teman skall
jag inte orda om dem.

Dessutom vill jag framhålla, att även
om ett förslag rörande definitiv källskatt
framläggs, så kan man ändå inte
avskriva alla möjligheter till avdrag.
Vissa särskilda avdrag måste säkerligen
alltjämt accepteras, ty vi människor är
inte stöpta i samma form — jag tror
inte ens socialdemokratien om att kunna
åstadkomma någon annan ordning
härvidlag. Därför tycker jag att utredningen
om definitiv källskatt i och för
sig inte borde omöjliggöra en rimlig
utvidgning av den nu gällande rätten
till avdrag för utbildningskostnader.

Det sägs ibland att vi tillämpar skatteförmågeprincipen
i vår beskattning.
Jag tycker för min del att den inte är
så alldeles konsekvent genomförd. Men

Nr 13

Torsdagen den 9 mars 1967

Svar på interpellation ang'', generell befrielse från stämpelskatt vid sammanslagning
av kommunala bostadsföretag i samband med kommunsammanläggning

om man hävdar att denna princip är
den riktiga borde man också vara angelägen
om att få till stånd en anpassning''
av avdragsrätten för de alltmer
ökade utbildningskostnaderna till vad
som kan anses rimligt. Vi får inte glömma
bort att den snabba utvecklingen på
många områden i vårt land — inte
minst det tekniska — ställer stora krav
på att yrkesutövarna inte bara skall
vidmakthålla sina kunskaper utan även
anpassa kunskaperna efter utvecklingen.
Jag tror att vi alla har ett intresse
av att de skall finna det förenligt med
sina egna intressen att skaffa sig en
dylik fortsatt utbildning.

Därför, herr talman, beklagar jag att
behöva konstatera, att finansministern
är utomordentligt negativ på denna
punkt. Några statsfinansiella skäl har
han inte åberopat i sitt svar, och några
sådana kan inte heller åberopas. Då
tycker jag att det hade bort finnas desto
större anledning att framlägga ett
förslag i ett ärende som i alla fall är
färdigbehandlat på det förberedande
stadiet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. generell befrielse
från stämpelskatt vid sammanslagning
av kommunala bostadsföretag i
samband med kommunsammanläggning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Luttra
har frågat mig, om jag avser att vidtaga
åtgärder för generell befrielse från
stämpelskatt i de fall då kommunala
bostadsföretag sammanslås i samband
med kommunsammanläggningar.

En sammanslagning av allmännyttiga
bostadsföretag i samband med kommunsammanslagning
bör inte leda till

att ny lagfartsstämpel tas ut. Befrielse
bör medges i sådana fall med tillämpning
av den s. k. nådeparagrafen i stämpelskatteförordningen.
Regeringen kommer
att ställa sig välvillig till ansökningar
om sådan befrielse.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på interpellationen.

Svaret bedömer jag som nära nog
helt positivt. I interpellationen ifrågasatte
jag visserligen en generell befrielse
även i den meningen att ansökan
inte skulle behövas. För fastigheter ägda
direkt av kommunen kommer ju någon
stämpelskatt inte i fråga vid sammanläggningar.
Nu utgår statsrådet ifrån
att det behövs ansökningar när det gäller
allmännyttiga bostadsföretag i bolags-
eller stiftelseform. Jag antar att
detta sammanhänger med att den s. k.
nådeparagrafen skall tillämpas. En annan
anordning hade väl förutsatt ändrad
lagstiftning i någon form, och jag
kan gärna medge att detta skulle vara
större våld än nöden kräver.

Enligt statsrådets svar blir dock betydelsen
generell i den meningen att
ansökningarna kommer att bifallas om
sammanslagningen sker i samband med
kommunsammanläggning. »I samband
med» vill jag tolka så, att sammanslagningen
av bostadsföretagen inte behöver
ske samtidigt med kommunsammanläggningen.
Olika skäl talar väl för att det
utredningsarbete som regelmässigt föregår
en kommunsammanläggning inte bör
kompliceras med en utredning om sammanslagning
av bostadsföretagen. Detta
bör kunna vara en uppgift för den nya
kommunen, även om frågan om hur det
skall bli med bostadsföretagen självfallet
kan intressera de berörda kommunerna
och komma upp i sammanläggningsdiskussionen.
Frågan kan väl ock -

Torsdagen den 9 mars 1967 Nr 13

Svar på interpellation ang. påföljden av viss felaktighet i allmän självdeklaration

så föranleda mer eller mindre bestämda
meningsyttringar från de berörda kommunerna.

Interpellationen berörde inte de fall
då sammanslagningar blir aktuella inom
befintliga kommuner som har flera bostadsföretag
och önskar en rationalisering.
Men jag drar den slutsatsen, att
även sådana ansökningar kommer att
ligga bra till.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på interpellation ang. påföljden av
viss felaktighet i allmän självdeklaration

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig, om jag är beredd
att föreslå sådan ändring av gällande
lag, att åtal icke behöver väckas mot
deklarant som av förbisende eller okunnighet
avgett deklaration med för högt
avdrag för kommunal skatt.

Skattestrafflagstiftningen och därmed
jämförlig lagstiftning överses för närvarande
av skattestrafflagutredningen.
.Tåg är underrättad om att utredningen
kommer att överväga det problem interpellanten
påtalat. Redan nu gäller att
felaktighet i deklaration inte är straffbar,
när den beror på okunnighet eller
förbiseende i vanlig bemärkelse. Det
är åklagarmyndigheten som avgör om
åtal skall väckas i det speciella fallet.
För åtal skall det röra sig om grov oaktsamhet
eller uppsåt.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet få
framföra ett tack för det positiva svaret
på min interpellation. Jag noterar med

tillfredsställelse finansministerns meddelande
att skattestrafflagutredningen
vid sin översyn av lagstiftningen på
området kommer att överväga det problem
jag påtalat i min interpellation.

Bedan nu gäller, erinrar finansministern,
att felaktighet i deklaration inte
är straffbar när den beror på okunnighet
eller förbiseende i vanlig bemärkelse.
Åklagarmyndigheten avgör om åtal
skall väckas i det speciella fallet. Finansministern
understryker att det för
åtal skall röra sig om grov oaktsamhet
eller uppsåt.

Tyvärr har det emellertid inträffat
— och det var på grund härav jag ville
aktualisera frågan — att åtal väckts i
ett fall då vederbörande deklarant av
uppenbar okunnighet eller av förbiseende
gjort för högt avdrag för kommunal
skatt. Någon grov oaktsamhet kunde aldrig
åberopas i bl. a. ett mål, då en ung
kvinna fick stå inför domstol åtalad för
vårdslös deklaration. Den åtalade förklarade
att hon aldrig tidigare själv
upprättat någon deklaration och följaktligen
hade trott att man under övriga
allmänna avdrag hade rätt att dra av
hela den slutliga skatten i stället för
den kommunala skatten. Med stöd av en
skrivelse från länsåklagaren, som åberopat
riksåklagaren, hävdade åklagaren
att en deklarant som gör för högt avdrag
för kommunal skatt bör åtalas.

Givetvis borde i detta fall en erinran
om felet ha varit till fyllest, varigenom
ett tillrättaläggande kunnat ske utan att
den unga kvinnan behövt schavottera
inför domsol. Det är uppenbart att vederbörande
åklagare inte tog hänsyn
till att det, som finansministern framhåller,
för åtal skall röra sig om grov
oaktsamhet eller uppsåt. Jag finner detta
anmärkningsvärt, sedan jag nu också
av finansministern fått bedömningsgrunderna
för åtal belysta.

Herr talman! Det finns sålunda starka
skäl för skattestrafflagutredningen att
noga pröva de problem som jag berört.
Jag ber än en gång att få tacka finans -

Nr 13

Torsdagen den 9 mars 1967

Interpellation ang. handläggningen av ärenden rörande vapenfri tjänst

ministern för de positiva svar som jag
fått på min interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till bankoutskottet Kungl. Maj :ts
å bordet vilande propositioner:

nr 45, angående fortsatt valutareglering,
och

nr 46, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m.

§ 14

Föredrogs den av herr Martinsson vid
kammarens nästföregående sammanträde
på förmiddagen gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet angående
utomäktenskapliga barns arvsrätt, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 15

Interpellation ang. handläggningen av
ärenden rörande vapenfri tjänst

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Gävle (k), som yttrade: Herr

talman! Handläggningen av ärenden
då värnpliktiga önskar vapenfri
tjänst på grund av samvetsömhet och
etiska värderingar sker efter allt att
döma på ett sådant sätt, att en översyn
av bestämmelser och regler synes erforderlig.

Den fråga som inställer sig är huruvida
en särskild utfrågning eller ideologisk
test måste ske i två omgångar,
förutom att skriftlig deklaration lämnas
styrkt av trovärdiga och välmeriterade
personer. En detaljfråga i sammanhang -

et är dessutom huruvida den värnpliktige
vid test nr 2 skall ha skyldighet att
själv bekosta resan för sådan inställelse.

Ett nyligen inträffat exempel bekräftar
att denna praxis tillämpas, vilken
synes vara både byråkratisk och omständlig.
En första utfrågning ägde rum
i samband med värnpliktsinskrivningen
och anställdes av en tjänstgörande
psykolog om anledningen till att vapenfri
tjänst önskades. Senare lämnades
en skriftlig deklaration med upprepande
av de vid inskrivningstillfället anförda
humanistiska bcvekelsegrunderna. Deklarationen
var vederbörligt styrkt av
välmeriterade personer. När det gällde
en senare utfrågning, eller test nr 2,
gav utredningsmannen uttryck för ovisshet
om huruvida skyldigheten att stå
för reskostnaden åvilade den värnpliktige.
Den överordnade instansen uttalade
sig för att ny kallelse skulle ske
per rekommenderat brev och att den
värnpliktige hade att själv stå för reskostnaden
— eftersom det var en förmån
den sökande ville vinna. Bortsett
från att ärendet inte var avgjort och det
sålunda var oklart huruvida det blev
någon »förmån», är denna beteckning
både malplacerad och oriktig. Den betydligt
längre tjänstgöringstiden vid vapenfri
tjänst innebär allt annat än en
förmån. Det avgörande är givetvis bevekelsegrunderna
för ansökan om vapenfri
tjänst och huruvida nuvarande
regler och instruktionerna för bestämmelsernas
tillämpning är tillfredsställande
utformade.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få rikta följande fråga:

Anser statsrådet gällande bestämmelser
och instruktioner för handläggning
av ärenden rörande vapenfri tjänst vara
tillfredsställande utformade i syfte
att säkerställa en tillämpning i överensstämmelse
med andan och meningen
med ifrågavarande kungörelse?

Denna anhållan bordlädes.

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

§ 16

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 53, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 33 § och 40 § 2 mom.
civilförsvarslagen den 22 april 1960
(nr 74), överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 17

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Nord -

strandh till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet angående behandlingen
av ansökningar om svenskt
medborgarskap.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.14.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 10 mars

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 2 innevarande
mars.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att fru
Gärde Widemar enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 10—den 17 innevarande
mars.

Fru Gärde Widemar beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

§ 3

Handelspolitisk debatt, tillika svar på
interpellation ang. handeln med textilvaror Herr

talmannen lämnade ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som framförde det i
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 50 avsedda
meddelandet, så lydande:

Herr talman! Liksom beträffande utrikespolitiken
i allmänhet råder det,
när det gäller vår handelspolitik, en
omfattande överensstämmelse i de politiska
partiernas principiella syn. Vi
har sedan länge i riksdagen varit överens
om att det ligger inte bara i vårt
lands utan också i världsgemenskapens
intresse att handelsutbytet mellan länderna
kan ske så fritt som möjligt. Vår
lågtullpolitik är ett konkret uttryck för
denna uppfattning. I olika internationella
sammanhang såväl universellt som
regionalt har vi sökt främja liberaliseringssträvandena.

Det hittills mest betydande resultatet
av våra ansträngningar att frigöra
handeln har vi med ingången av detta
år uppnått inom det europeiska frihandelsområdet.

Tillsammans var de länder som nu
tillhör EFTA redan före sammanslutningens
tillkomst den största avnämaren
av våra exportprodukter. Sedan
dess har en i stort sett stigande andel
av vår export gått till dem. De två se -

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

naste åren har cirka 42 procent av
vår export avsatts inom EFTA mot 37
procent året före dess tillkomst 1959.
Till denna utveckling har framför allt
den utomordentligt kraftiga ökningen
av den nordiska samhandeln bidragit.
Från 1959 till 1966 har vår handel med
de nordiska grannstaterna i det närmaste
tredubblats.

På övriga exportmarknader möter vi
fortfarande tullar och andra handelshinder.
Trots detta har våra exportindustrier
lyckats hålla och i vissa fall
förstärka sin ställning. Av särskilt intresse
är den marknad som den europeiska
ekonomiska gemenskapen bildar.
Drygt 30 procent av vår totala export
avsätts nu i EEC-staterna, vilket är
ungefär samma andel som under de sista
åren av 1950-talet.

Ser man på EEC:s import av heloch
halvfabrikat har, som en följd
av den ökade internhandeln, andelen
för länder som står utanför EEG minskat
avsevärt. Den svenska exportindustrien
har dock lyckats hävda sig ganska
väl i förhållande till sina konkurrenter.
När det gäller järn och stål har
Sverige till och med i motsats till
andra länder kunnat öka sin andel av
EEC-marknaden. Det måste emellertid
framhållas att det finns varuområden,
exempelvis kemiområdet, där exportutvecklingen
på EEC varit mindre gynnsam.

På en annan väsentlig marknad, där
våra exportörer har att övervinna avsevärda
handelshinder, nämligen den
nordamerikanska, har vi kunnat inregistrera
goda exportframgångar. Under
de senast förflutna fem åren har
den relativa exportökningen på denna
marknad t. o. m. varit större än på den
nordiska marknaden. Särskilt anmärkningsvärd
är exportökningen under det
senaste året. Den uppgår till inte mindre
än 27 procent. Sannolikt har den exportfrämjande
informationsverksamheten,
som genomförts med statligt stöd,
bidragit till denna utveckling. Alltjämt

tar emellertid den amerikanska marknaden
en ganska ringa del av vår
totalexport, närmare bestämt 8,5 procent
mot 25 procent för de nordiska
länderna och drygt 70 procent totalt
för den västeuropeiska marknaden.

Vi har under senare år med stor
tillfredsställelse kunnat konstatera att
de östeuropeiska länderna visat allt
större intresse för en utökad handel
med västländerna. För närvarande är
emellertid öststaternas andel av den
totala världshandeln endast cirka 12
procent. Av dessa 12 svarar internhandeln
inom östblocket för två tredjedelar.
Handeln mellan öst- och Västeuropa
är i dag inte större än Sveriges totala
utrikeshandel.

Vår egen export till östländerna har
under de senaste åren ökat. Ökningstakten
på denna marknad är emellertid
avsevärt mindre än den som gäller
för vår totala export. På importsidan
däremot har östhandeln och totalhandeln
stigit i ungefär samma takt.

Mycket tyder på att handelsutbytet
med östländerna i fortsättningen kommer
att växa snabbare. För detta talar
bl. a. det ökade intresset för en utveckling
av öst-västhandeln som också
visats från västländernas och inte
minst från Förenta staternas sida. För
vårt eget vidkommande har flera betydande
kontrakt ingåtts under den senaste
tiden.

Det är uppmuntrande att kunna konstatera
den anpassningsförmåga som
karakteriserar vår export. Den söker
sig nya riktningar när de traditionella
handelsvägarna inte ger tillräckligt expansiva
möjligheter.

Det allt överskuggande problemet för
den framtida utvecklingen av vår handel
ligger självfallet i de europeiska
integrationsfrågorna.

Både EEC och EFTA har under det
senaste året kunnat notera viktiga framsteg,
och en fortgående konsolidering
har ägt rum.

Inom EEC har utvecklingen på det

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

ekonomiska området gått i riktning mot
ett förverkligande av Romfördragets
centrala målsättning. En fri marknad
för såväl industri- som jordbruksvaror
förutsättes bli genomförd den 1 juli
1968. Samtidigt kommer den gemensamma
yttre tullmuren att vara fullt
uppbyggd. Många svåra frågor återstår
dock att lösa, t. ex. harmoniseringen
av medlemsländernas tull- och skattelagstiftning,
den gemensamma handelspolitiken,
transportpolitiken, konkurrenspolitiken
och samordningen av den
ekonomiska politiken. I politiskt avseende
har utvecklingen inom EEC
närmast gått mot minskad betoning av
de överstatliga elementen. Detta var innebörden
av uppgörelsen i Luxemburg
i början av förra året. Ingen formell
ändring i Romfördraget har skett, men
majoritetsavgöranden torde tills vidare

1 praktiken ha satts ur spel i frågor som
något medlemsland betraktar som vitala
ur nationell synpunkt. Samtidigt
har Kommissionens befogenheter i realiteten
begränsats. Den planerade sammanslagningen
av de tre exekutivorganen
har skjutits framåt i tiden.

Vad EFTA angår var vid årsskiftet
tullavtrappningen i huvudsak fullt genomförd.
Ett industriellt frihandelsområde
för en marknad på 100 miljoner
människor var därmed ett faktum —
tre år tidigare än beräknat.

Samarbetet inom EFTA har som framhållits
inledningsvis lett till en utomordentligt
kraftig ökning av den nordiska
samhandeln. En viktig uppgift
blir nu att bevara och säkerställa de
stora fördelar som den nordiska integrationen
gett de enskilda länderna.
Vi är i de nordiska länderna alla överens
om att någon återuppbyggnad av tullmurarna
i Norden inte får komma till
stånd.

Det slutliga målet för EFTA-samarbetet
är att samtliga medlemsländer
skall kunna ansluta sig till en stor
europeisk marknad. Vi har emellertid
ännu inte kunnat göra några framsteg

2 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

Handelspolitisk debatt

i den riktningen. Situationen ställer fortfarande
krav på sammanhållning och
konstruktiva initiativ.

Den inbördes solidariteten har bekräftats
vid olika ministermöten. Under
förra året skedde detta vid ett ministermöte
i Bergen i maj. Därvid betonades
att EFTA-länderna inte endast
skall utbyta informationer om sina kontakter
med EEC utan ömsesidigt konsultera
varandra i marknadsfrågan.
Detta bekräftades vid ett följande möte
mellan ministrarna i Lissabon i oktober
och nu senast i Stockholm.

Vad som under de senaste månaderna
satt sin prägel på den europeiska
integrationsdebatten är givetvis det nya
initiativ som togs av den brittiska regeringen
i november förra året. Vid
mötet på regeringschefsnivå i London
välkomnades detta initiativ från övriga
EFTA-länder. Britterna bekräftade än
en gång att man under kommande sonderingar
i EEC-länderna var beredd
till konsultationer med de andra EFTAländerna
på alla stadier, såväl i det
permanenta rådet i Genéve som vid
EFTA-ministermöten och möten på regeringschefsnivå.

Vid det nu avhållna EFTA-mötet redogjorde
den brittiska delegationen för
de överläggningar som förekommit under
sonderingsresorna. Någon slutgiltig
bedömning av läget föreligger ännu icke
på brittisk sida. Så mycket viktigare
framstår därför beslutet om att ett nytt
EFTA-möte på ministernivå skall inkallas
sedan man på brittisk sida gjort
en analys av resultatet av sonderingarna
och innan brittiska regeringen fattar
beslut om de ytterligare steg som
kan komma att tas. Ett sådant möte
kan komma att äga rum inom de närmaste
månaderna.

Den svenska regeringen har vid flera
tillfällen betonat sin beredvillighet att
pröva alla möjligheter att minska den
ekonomiska splittringen i Europa. Det
var därför vi stödde förslaget om en
dialog mellan EEC och EFTA, när den13 -

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

na tanke fördes fram för snart två år
sedan. Det var därför vi också gav
vårt stöd åt det senaste brittiska initiativet.

Det brittiska utspelet har vi tolkat
som ett bevis på brittiska regeringens
allvarliga vilja att få en anslutning
till den Gemensamma marknaden. Tidigare
försök har strandat på franskt
veto. Vid de senaste samtalen i Paris
var fransmännen inte avvisande. Om
den franska attityden ändrats kan dock
inte med säkerhet bedömas.

Vi vet sålunda inte hur snart tiden
kan vara inne för att ta upp verkliga
förhandlingar med EEC. Vid mötet i
Stockholm kunde konstateras, att bedömningarna
går isär i detta avseende.
De flesta anser att det i varje fall
kommer att dröja avsevärd tid innan
eventuella förhandlingar slutförts.

Vi hoppas naturligtvis att den tidpunkt
vid vilken förhandlingar kan
bli aktuella inte är alltför avlägsen.
Vi vill ha en snar lösning, och vi önskar
för egen del en så nära anslutning till
en stor europeisk marknad som är möjlig
utan att ge avkall på vår neutralitetspolitik.

Denna inställning låg också till grund
för vår förhandlingsansökan om association
till EEC 1962. Vi angav i denna
klart de regler i Romfördraget beträffande
vilka förbehåll måste göras med
hänsyn till vår utrikespolitik. Vår ansökan
utformades för övrigt i nära
kontakt med Schweiz och Österrike. Eftersom
det aldrig kom till några förhandlingar
vet vi inte om EEC skulle
ha godtagit våra förbehåll eller inte.

Vår utrikespolitik ligger fast. Vi kan
inte uppge kravet på att kunna fullfölja
vår neutralitetspolitik. Det är emellertid
möjligt att sådana förändringar
skett inom EEC att när förhandlingar
kan bli aktuella de svenska utrikespolitiska
intressena lättare kan tillgodoses
än vad vi förutsåg 1962.

Som framhållits är vi inom EFTA
överens om att fortlöpande konsultera

varandra i integrationsfrågorna och begagna
varje tillfälle att komma till tals
med De sex. Vi är också överens om
att fortsätta EFTA-samarbetet intill den
dag, då vårt slutmål, en gemensam europeisk
marknad, har förverkligats. Att
ytterligare konsolidera frihandelsområdet
kan endast gagna detta mål. Därvid
bör vi noga beakta vad som sker inom
EEC. Det är angeläget, att de två marknadsgrupperingarna
utvecklas efter parallella
linjer för att därigenom underlätta
en framtida sammanslutning.

Som exempel på det fördjupade samarbete
som skett under senare tid kan
nämnas att EFTA:s ekonomiska kommitté,
i vilken medlemsländernas ekonomiska
politik diskuteras, numera
också fått möjlighet att avge konfidentiella
rekommendationer till regeringarna
i frågor som är av betydelse för övriga
medlemsstater. Vi har nyligen nått
vissa överenskommelser i etableringsfrågan
och träffat beslut om regler för
statlig upphandling. Vid det senaste
mötet i Stockholm beslöts att göra en
översyn av bestämmelserna på jordbruksområdet
och deras tillämpning.
Vid mötet meddelades också att finska
regeringen kommer att sänka tullen på
personbilar som importeras från EFTAländer
från 14 till 7 procent och att
den avser att senare ta bort tullen helt.

Det kan i detta sammanhang också
framhållas att EFTA:s rådgivande kommitté
med representanter för näringsliv
och arbetsmarknadens parter i medlemsländerna
visat sig vara ett värdefullt
forum för idéer och debatt rörande
frihandelssammanslutningens utveckling.

I avvaktan på en lösning av integrationsproblemet
bör också de möjligheter
tas till vara som ligger i kontakter
och överenskommelser med EECländerna
på speciella områden exempelvis
inom forskning och teknologi.
Ett exempel på en sådan form av samarbete
erbjuder det avtal som nyligen
träffats mellan Sverige och Kol- och

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

stålunionen om ett informations- och
forskningssamarbete.

Hur viktig den europeiska integrationsfrågan
än är, kräver det världsvida
perspektivet på en frigörelse av
handeln i Kennedyronden i hög grad
vår uppmärksamhet.

Förhandlingarna har nu ingått i ett
mycket aktivt skede. Genom tidigare
bilaterala kontakter mellan olika deltagande
länder har man sökt lösa tekniska
problem och få till stånd preciseringar
av önskemål och erbjudanden.
Samtidigt har multilaterala diskussioner
ägt rum mellan de mest intresserade
länderna på områden som kemikalier,
textilier, järn och stål, spannmål,
kött och mejerivaror.

Dessa diskussioner har skapat en bas
för de avgörande förhandlingar som nu
förestår innan de amerikanska förhandlarnas
fullmakter utgår den 30 juni
i år.

Redan tidigt i förhandlingarna visade
det sig att Sverige, liksom övriga nordiska
länder vart för sig, hade svårt att
få tillfredsställande gehör för sina krav.
Tanken på en samordning av de nordiska
ländernas ansträngningar låg därför
nära till hands. Fn formell överenskommelse
mellan Danmark, Finland,
Norge och Sverige om gemensamt uppträdande
i hela förhandlingen under
den återstående tiden av Kennedyronden
träffades i november i fjol.

Sverige, Norge och Danmark inledde
ursprungligen Kennedyförhandlingarna
med att ge ett 50-procentigt erbjudande
på industrivarusidan utan undantag.
Finland lade fram en begränsad undantagslista.
Dessa bud gavs med förbehåll
för att vi skulle få likvärdiga erbjudanden
från våra förhandlingsparter. Den
30 november presenterade de nordiska
länderna en gemensam bedömning av
förhandlingsläget. Denna bedömning gav
vid handen att Norden inte skulle kunna
upprätthålla sina ursprungliga erbjudanden
såvida inte våra viktigaste
förhandlingsparter avsevärt förbättrade

Handelspolitisk debatt

sina bud. I enlighet med förhandlingsproceduren
lade vi fram en lista över
sådana erbjudanden som vi kunde
tvingas ta tillbaka i den mån våra önskemål
inte uppfylldes samtidigt som vi
preciserade för vilka varor vi önskade
förbättrade erbjudanden.

Det måste betraktas som en händelse
av utomordentlig betydelse för det nordiska
samarbetet att de nordiska länderna
nu uppträder gemensamt i Kennedyronden.
Detta samarbete har redan hunnit
utveckla sig på ett tillfredsställande
sätt. Vad resultatet kan komma att bli
för de nordiska länderna är det ännu
för tidigt att uttala sig om.

Med det gemensamma nordiska uppträdandet
fick förhandlingarna med våra
motparter den injektion som krävdes
för att få i gång arbetet igen.

Vår viktigaste förhandlingspart är givetvis
EEC. Vi har med tillfredsställelse
noterat att man i Bryssel nu är medveten
om den brist i balans som föreligger
mellan de nordiska ländernas
erbjudanden och vad EEC hittills ställt
i utsikt. Vi förväntar oss därför förbättrade
bud från EEC:s sida. De bilaterala
överläggningarna med Kommissionen
har de senaste veckorna gått ut på att
klarlägga förutsättningar och möjligheter
för sådana förbättringar. Vilken
EEC:s slutliga inställning blir återstår
att se.

Utgången av Kennedyronden kan ännu
inte bedömas. Den tid som står till
buds för att avsluta förhandlingarna är
mycket knapp. Det torde vara nödvändigt
att sikta på att slutföra huvuddelen
av förhandlingarna under april. Det är
emellertid inte troligt att man kan överblicka
och bedöma resultatet förrän i
allra sista stund. Möjligen kan det vara
berättigat att ge uttryck för en viss
försiktig optimism. Även om resultatet
blir blygsamt i förhållande till den ursprungliga
målsättningen, kan vi dock
hoppas på att komma fram till den mest
omfattande överenskommelse om tullsänkningar
som hitintills har uppnåtts.

''20

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

, Handelspolitisk debatt

Vi hoppas också att förhandlingarna
: kommer att leda till att exportförutsättningarna
för utvecklingsländerna förbättras.

■ Med all säkerhet torde u-ländernas
han delsproblem komma att få ökad aktualitet.
FN:s andra världshandelskonferens
skall hållas i New Delhi i början
av nästa år.

Frågan om tullpreferenser för u-landsprodukter
har under senare år behandlats
i flera internationella organisatio''
her. Just nu står OECD i blickfånget

■ genom den studie som pågår i en ar•
betsgrupp som består av Förenta staterna,
Storbritannien, Frankrike och

. Tyska förbundsrepubliken. Gruppens
^rapport väntas bli klar till sommaren.
På svensk sida känner vi oss fortfarande
osäkra om det praktiska värdet av
preferenser för u-länderna. Vi är dock
val medvetna om den politiska och psykologiska,
tyngden i u-ländernas argu,
ment.

: Åtgärder enbart på tullområdet kan
"emellertid bara få begränsad betydelse
för u-länderna. De måste bl. a. komplet:
teras med hjälp till han delsinformation
och marknadsföring. GATT:s International
Trade Center, vars upprättande
.Sverige aktivt har stött, spelar härvidi
lag en viktig roll och tillmäts allt större
betydelse av u-länderna själva.

Alla är överens om att u-ländernas
näringsliv på sikt måste göras mera
"mångsidigt. I dag består ännu 85 procent
av deras export av råvaror. Utvecklingen
på de internationella råvaru:
marknaderna har under en följd av år
varit relativt ogynnsam för u-länderna.
De kraftiga svängningarna i råvarupri1
serna har medfört stora problem. Sve''
rige strävar efter att i samråd med de
övriga nordiska länderna så aktivt som
möjligt bidra till effektiva stabiliseringsåtgärder.

Oförutsedda bortfall av exportintäk ■

ter kan leda till svåra rubbningar i utvecklingsplanerna.
Vid den första
världshandelskonferensen föreslog där -

för Sverige tillsammans med Storbritannien
att man skulle studera möjligheterna
av ett system med s. k. supplementär
finansiering avsett att minska sådana
skadeverkningar. På uppdrag av
konferensen har Världsbanken utarbetat
ett system som bygger på finansiering
från industriländerna och som förutsätter
att utvecklingsplanerna granskats
och överenskommits med mottagarländerna.
Förslaget har fått ett gynnsamt
mottagande av u-länderna, och ett positivt
principbeslut i samband med den
andra världshandelskonferensen förefaller
inte uteslutet.

Frågan om den tänkbara handelspolitiska
utvecklingen i Europa har tidigare
berörts. Vi kommer inom EFTA
att med all kraft fortsätta ansträngningarna
att söka förena de två handelsblocken
till en enda marknad. Det är
dock, som tidigare betonats, ovisst när
förhandlingar mellan EEC och EFTA
kan komma till stånd.

Det är naturligt att man i den situationen
frågar sig vilka beredskapsåtgärder
regeringen vidtagit.

Som vid olika tillfällen framhållits i
riksdagen följer vi utvecklingen med
största uppmärksamhet. Vår beredskap
består i stora drag i att dels följa upp
och analysera vad som händer såväl
inom som utom EEC, dels att så långt
som möjligt förbereda oss för att kunna
börja förhandlingar med minsta möjliga
tidsutdräkt.

Våra beskickningar och delegationer,
naturligtvis särskilt vår permanenta delegation
i Bryssel, förser oss fortlöpande
med informationer och material om
utvecklingen inom EEC liksom återverkningarna
av den på omvärlden.
Detta material ligger till grund för de
studier och utredningar som i huvudsak
sköts av kommerskollegium i samråd
med företrädare för näringslivet.
Utredningarna behandlas i handelspolitiska
rådet som är sammansatt av representanter
för näringsliv och arbetsmarknad.
De principiella frågorna dis -

Fredagen den 10 mars 1907

Nr 13

kuteras i en särskild rådgivande kommitté
som består av företrädare för arbetsmarknadens
parter, banker, handel
och industri samt statssekreterarna i
berörda departement.

För att samordna förberedelserna inför
eventuella förhandlingar’ med EEC
arbetar sedan 1962 en interdepartemental
grupp under ledning av chefen för
handelsdepartementet. Alla berörda departement
liksom utredningsinstanserna
är företrädda i denna grupp. För
närvarande pågår en genomgång och
komplettering av redan gjorda utredningar.

Det är nödvändigt att fortlöpande
följa upp utredningsarbetet med hänsyn
till utvecklingen såväl inom den gemensamma
marknaden som inom vårt eget
land.

Utredningsarbetet berör ett mycket
stort fält, bl. a. problemen kring neutraliteten,
institutionerna, de fria varurörelserna,
den gemensamma yttre tulltariffen,
etableringsfrågan, arbetskraftens
fria rörlighet, socialpolitiken, beskattningen,
harmoniseringen av lagstiftningen.
De flesta av statsdepartementen
är berörda av detta arbete.

Vi håller självfallet nära kontakt med
andra länder såväl vad beträffar de utredningsmässiga
förberedelserna som
vad det gäller bedömningarna av det allmänna
läget. Det är naturligt att dessa
kontakter är intensivast med våra nordiska
grannländer.

Av stort värde för den allmänna bedömningen
av den handelspolitiska utvecklingen
är de återkommande mötena
med våra beskickningschefer i EFTAoch
EEC-länderna.

Det pågår sålunda ett omfattande och
intensivt arbete i integrationsfrågorna.
Vår politik syftar till att på allt sätt
bidra till att häva den nuvarande marknadssplittringen
i Europa. Ett ekonomiskt
samgående i vår del av världen
är en nödvändighet för att kunna uppnå
en rationellare arbetsfördelning och
ett bättre utnyttjande av våra resurser.

Handelspolitisk debatt >

Härefter anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Med livligare handel ■
följer bättre kontakter mellan folken ’
och ökade kunskaper, säkert också bätt- .
re förståelse.

En vidgad handel är alltså värdefull
inte bara för de ekonomiska fördelar
den direkt ger, utan också på grund av
dessa indirekta verkningar. Jag tror
man kan säga att ekonomiska kontakter
minskar risken för politiska konflikter.

När den gemensamma marknaden
EEC bildades för litet mer än ett årtionde
sedan var syftet emellertid inte
bara eller ens främst att åstadkomma
ekonomisk samverkan, utan huvudsyftet
var att bana vägen för ett politiskt
samarbete som skulle leda till en politisk
federation, kanske så småningom
till Västeuropas Förenta stater. Det var,
om man så vill, ett ur många synpunk- >
ter naturligt motdrag till Stalins kalla
krig, ett resultat av de hårda motsättningarna
mellan öst och väst i Europa.

Denna inställning förklarar i varje
fall till stor del att EEC så bestämt
har motsatt sig ekonomisk samverkan
utan inblandning av politiska överenskommelser
och politiskt samarbete. Hur
många gånger har jag inte hört representanter
för EEC säga i Strassburg:
Ni i Sverige, bland andra, vill ha de
ekonomiska fördelarna av samarbetet
utan att betala inträdesbiljetten genom
att acceptera de politiska villkoren.

Jag behöver inte närmare belysa bristerna
i en sådan tankegång, som tycktes
vilja ange att accepterandet av de
politiska villkoren skulle vara en uppoffring,
någonting negativt som krävdes
för att man skulle vinna de ekonomiska
fördelarna, som skulle vara det positiva.
För EEC-anhängarna framstod
väl båda sidorna, och inte minst den
politiska, som centrala. Jag nämner detta
ändå, herr talman, för att betona
att vi bör akta oss för alltför stor optimism
om en plötslig avpolitisering av!

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

den gemensamma marknaden EEC. Det
politiska syttet ligger djupt i tänkesättet,
djupt under Romtraktaten, dess paragrafer
och det som man kan läsa mellan
raderna. Det ligger djupt hos en
stor del av opinionen, även i Frankrike.

Nu har emellertid president de Gaullc
och hans regering lagt om den franska
kursen, och de fem övriga ursprungliga
EEC-medlemmarna har tvungits att
i varje fall tills vidare ge efter. Det
skall vara möjligt att undgå det slag av
politisk samverkan som innebär majoritetsbeslut
i de för varje land mest
avgörande frågorna, kräver fransmännen,
och det har de tills vidare lyckats
genomföra för sin del.

Men låt oss inte förbise att även
Frankrike i Bryssel kräver ett visst mått
av politiskt samarbete inom EEC. I varje
fall måste man konstatera att det,
om den franska inställningen kommer
att sätta sin prägel på EEC, blir lättare
för Sverige, Schweiz och Österrike
att träda in som fullvärdiga medlemmar
i EEC, vilket enligt min mening
bör vara vår målsättning.

Den reflexion jag här helt kort har
gjort avser att ge en liten bakgrund för
bedömningen av relationerna mellan
EFTA och EEC. Många gånger har folk,
särskilt inom affärsvärlden i olika länder,
frågat, varför man inte skulle kunna
göra en sammanslagning av dessa
båda stormarknader, EFTA och EEC.
Tyvärr tyder ingenting på att det greppet
på frågan skulle ha aktualitet eller
få det i en nära framtid. Det är klart
att man annars kunde tänka sig att det
bildades ett frihandelsområde i vilket
inträdde dels EEC som en enhet och
dels EFTA-staterna var för sig, om nu
detta enligt den kontinentala meningen
är att föredra framför att också EFTA
inträder som en enhet, emot vilket det
onekligen finns praktiska skäl.

Vi måste som sagt konstatera att utsikterna
är små till vad som i praktiken
skulle innebära en sammanslagning

genom att alla berörda i Västeuropa inträdde
i ett stort frihandelsområde. Eljest
skulle det ge en snabb lösning av
stormarknadsproblemet i vår del av
världen, och man kunde sedan steg för
steg utbygga de institutioner — närmast
ekonomiska institutioner ■—- som kan
hjälpa till att stormarknaden fungerar
så smidigt som möjligt. De stater inom
denna stora grupp som sedan ville ha
ett närmare politiskt samarbete skulle ju
kunna ordna detta själva utan att därför
alla medlemmar av stormarknaden
behövde delta på ungefär samma villkor.

Om emellertid denna utveckling saknar
aktualitet, blir frågan, vad vi i Sverige
och EFTA bör göra för att befrämja
inträdet snarast möjligt i EEC. Därvidlag
är naturligtvis förutsättningarna i
dag ganska oklara. Man måste räkna
med olika alternativ, och låt mig närmast
beröra tre, herr talman!

För det första: Om EEC skulle inta
en välvillig hållning till Storbritanniens
inträde, så aktualiseras självfallet
frågan för övriga EFTA-stater. Det är
då uppenbart att vi i Sverige måste vara
angelägna om att snarast möjligt förhandla
i Bryssel, när vi får tillfälle därtill.

Vi inom oppositionen har klagat på
att det inte verkar som om regeringen
tillräckligt förberedde sig för att sådana
förhandlingar kan börja ganska
snart. Nu har handelsministern här ännu
en gång redovisat vissa delegationer
och grupper, och jag vill gärna erkänna,
att man får det intrycket, att förberedelsearbetet
har bedrivits mera intensivt
under de senaste åren. Det här
tycks alltså vara ett nytt fall där oppositionens
påtryckningar så småningom
ökat energien och aktiviteten på regeringssidan.
Fortfarande håller emellertid
handelsministern och hans kolleger
envist fast vid att oppositionen inte får
ha några företrädare när det gäller förberedelsearbetet
i en fråga som kan bli
av så genomgripande betydelse för vårt

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

lands framtid. Jag har mycket svårt att
förstå att handelsministern här kan med
en sådan — jag vill, herr talman, säga
steril — envishet hålla fast vid den
attityden.

Får jag ställa en fråga till statsrådet
Lange: Om det skulle bli ett regeringsskifte
här i Sverige nästa år — jag gör
inga prognoser, jag bara säger att den
allmänna opinionen tycks räkna med
att detta är en möjlighet som inte är
osannolik —- anser statsrådet Lange då,
att det skulle vara naturligt, att han
själv skötes åt sidan och inte hade några
möjligheter att följa det förberedelsearbete
som den nya regeringen säkert
i hög grad skulle intensifiera? Vad skulle
Sverige vinna genom att handelsminister
Lange, som dock har en brytande
sakkunskap, sköts åt sidan och
fann stängda dörrar, när förberedelsearbetet
skulle diskuteras? Det vore intressant
att höra handelsministern beskriva
de fördelar som skulle vinnas
genom att han ställdes utanför detta arbete.

Skall Sverige i dag precisera vilket
slags ansökan vi skall göra eller aktualisera,
om förhandlingarna med EEC
skulle tas upp i en nära framtid, eller
kanske i en något mindre näraliggande
framtid, om ett år eller litet längre
fram? Detta är en mycket viktig fråga.
För min del tror jag att det vore oklokt,
om oppositionen här begärde en precisering
av regeringen i dag. Vi har i dag
inte den trygghet rörande graden av
»avpolitisering» inom den gemensamma
marknaden EEC som vi skulle önska.
Det är värdefullt att där få ytterligare
klarhet. Det finns en betydande
risk för att regeringen, om man skulle
begära bestämt besked av den i dag,
skulle svara: Av hänsyn till vår allmänna
utrikespolitiska hållning kan vi inte
begära något annat än associering och
en ansökan härom ligger ju redan i
Bryssel.

Jag vill säga inte minst till högerpartiet,
att jag tror, att man kan skada

Handelspolitisk debatt

saken, om man pressar på här om att
regeringen skall göra en formell bindning
på ett stadium, där situationen ännu
är något oklar och där man riskerar
starkt ökade svårigheter genom att
begära en sådan precisering nu. I stället
skulle jag vilja säga till högerpartiet:
Låt oss hjälpas åt att upplysa
svenska folket om att fullt medlemskap
är den naturliga linje som vi vill verka
för! Det är en linje som vi anser självklart
böra vara huvudalternativet i vår
strävan, men vi bör inte begära någon
formell precisering av den officiella
svenska ståndpunkten.

Jag tror att ordningsföljden i och tidpunkten
för olika aktioner är mycket
viktig. Ett riktigt svenskt beslut om ett
år eller om två är är långt att föredra
framför ett oriktigt svenskt beslut i år.

Statsrådet Lange säger i regeringsförklaringen
beträffande vår associeringsansökan
1962, att vi inte vet om
Sverige skulle ha blivit mottaget som
associerad makt ifall förhandlingarna
hade kommit i gång, d. v. s. om de Gaulles
nej till Storbritannien hade uteblivit.
Herr statsråd, tillåt mig säga att
detta uttalande väl ändå brister en smula
i uppriktighet. Det föreligger ju numera
en hel del informationer som visar
att våra utsikter att bli mottagna som
associerad makt i det läget var utomordentligt
små 1962. Det skadar inte
att detta framhålles, ty det kan bidra
till en realistisk bedömning av frågeställningen.
Statsrådet Lange har säkert
talat med mycket flera av de ledande
personerna inom EEC än jag,
men även jag har haft vissa konversationer
som övertygat mig om att man
vid denna tidpunkt inom EEC absolut
inte var villig att på allvar överväga
en associering som skulle trasslat till
frågan för EEC-ledamöterna, som ändå
hade tillräckligt med svårigheter för att
få det hela att fungera. Tanken på att
sex stater -—- eller ännu fler om en del
EFTA-stater redan kommit in — först
under väldiga svårigheter och genom

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

kompromisser skulle göra upp sinsemellan
i ett rum för att sedan, när det
vore färdigt, gå in i ett annat rum och
där träffa Sverige som associerad makt
och börja förhandla med Sverige och
riva upp de fattade besluten, förklarades
på EEC-håll vara tämligen verklighetsfrämmande.
Man kunde möjligen
erbjuda en associerad makt att få acceptera
de fattade besluten.

Jag hoppas för min del att de fem
stater som jämte Frankrike grundade
EEC skall acceptera, att den franska
friheten från att vara bunden av majoritetsbeslut
i avgörande frågor skall
komma att gälla även för de neutrala
staterna. Det skulle spela en ganska
avgörande roll om det kunde utvecklas
en sådan praxis, att det som är frihet
för Frankrike, bleve frihet även för
andra. Tills vidare föreligger emellertid
inte klarhet på denna punkt, då EEC
tvärtom inte velat erbjuda Storbritannien
samma frihet som Frankrike fått
under ett mer eller mindre tyst erkännande
från övriga EEC-medlemmar.

Enligt min mening är det viktigt att
Sverige och andra EFTA-stater gör vad
som kan göras för att få till stånd en
sådan praxis inom EEC. Jag medger att
det är litet som kan göras, men håller
EFTA-staterna ihop, inte minst vid
kommande resonemang, är det möjligt
att någonting kan uträttas. Detta förutsätter
emellertid en ganska djupgående
ändring av betraktelsesättet inom
EEC, särskilt vad de fem staterna beträffar.

Om vi i Sverige på grund av vår neutralitet
skulle begära associering, finns
uppenbarligen risken att vi kommer att
erbjudas ett handelsavtal. Jag får lov
att säga att om en del av EFTA-staterna
kommer in i EEC och om t. ex. Sverige
och Schweiz skulle erbjudas ett
handelsavtal med några tullsänkningar
av intresse för oss men i övrigt ställdes
utanför, skulle detta innebära en
alltigenom otillfredsställande lösning.
Bl. a. skulle det betyda att vi beröva -

des möjligheter till fullvärdiga insatser
i det europeiska samarbetet, och det
skulle splittra Norden på ett ödesdigert
sätt. Om en eller två nordiska stater
komme in i EEC och två eller tre stannade
utanför skulle det innebära en katastrof
för nordisk samverkan inte bara
på det ekonomiska området utan också
beträffande en hel del lagstiftning. Jag
tror att verkningarna därav skulle sprida
sig till det nordiska samarbetet även
på andra områden.

Detta, herr talman, får helt enkelt
inte ske om vi i Sverige kan göra något
för att undvika det, och vi kan utan
tvivel göra åtskilligt. Att förhindra denna
utveckling med splittring av Norden
framstår som en av de mest centrala
uppgifterna för svensk utrikespolitik
under de närmaste åren. Jag hade
varit glad om detta starkare hade
framhävts i regeringsdeklarationen,
men jag vill tillägga att jag tror att detta
mera är en underlåtenhetssynd och
att statsrådet Lange och hans kolleger
i regeringen i själva verket på denna
punkt fullständigt delar min uppfattning.

Ett annat alternativ än det jag nu
berört har vi att räkna med om EEC
säger nej till Storbritannien för mera
obestämd tid. Vad skall de nordiska staterna
då göra, och vad skall övriga
EFTA-stater göra? Ja, givetvis skall vi
konsultera varandra — inte handla var
för sig utan med hänsyn till de andra.
Ett sätt som har rekommenderats på
olika håll vore om de tre skandinaviska
staterna prövade sin lycka i Bryssel, eftersom
förhållandena för Finlands del
är särpräglade och en avvaktande hållning
därför kanske kommer att anses
naturlig i Helsingfors.

Om de tre skandinaviska staterna i
det läget skulle söka förhandla i Bryssel
skulle man riskera att skilja Sverige
särskilt från Schweiz, vilket jag
tror skulle betraktas som en väsentlig
nackdel. — Det finns ju möjligheten att
alla de små EFTA-staterna eller fem av

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

dem försöker i Bryssel. Antag att vi då
får en gynnsam behandling! Skall vi
då acceptera att gå in i EEG utan hänsyn
till Storbritannien? Jag tror inte
utsikterna att vi lyckas på den vägen är
stora, men vi måste börja tänka på frågan
om vilken ställning småstaterna i
EFTA skall inta till EEC om Storbritannien
hålls utanför. Sammanhållningen
inom EFTA är utomordentligt värdefull,
och jag ställer mig för närvarande
skeptisk till tanken på att vi skulle
överväga att bryta sönder EFTA. Längre
i precisering kanske man inte bör gå
i dag. Jag tror det vore oklokt att precisera
vad som kan tänkas under olika
förutsättningar, naturligtvis utöver
det förhållandet att vi bör undersöka
vad vi kan göra för att få bollen att
rulla, för att få förhandlingarna att
fortskrida mellan EFTA-gruppen och
EEG om de stannar av när det gäller
London-regeringens förhandlingar i
Bryssel. Vi får aldrig upphöra att göra
vad vi kan för att påskynda en lösning
av det europeiska stormarknadsproblemet.

Herr talman! Det finns ett tredje alternativ.
Det är möjligt att EEC på obestämd
tid säger nej till både Storbritannien
och övriga EFTA-stater — att man
erbjuder tullsänkningar enligt Kennedyförhandlingarna
i Geneve och i övrigt
vill vänta och se. En del kretsar inom
EEC ser nog med en viss skepsis på att
denna organisations karaktär skulle
komma att ändras rätt väsentligt och
en mera varaktig uppmjukning av Romtraktaten
komma till stånd genom en
anslutning av EFTA-staterna. Skulle
EEC inta denna hållning, vilket jag livligt
hoppas inte skall bli fallet, blir
frågan: Skall vi inom EFTA sitta med
armarna i kors? Enligt min mening vore
detta ett historiskt misstag. Vi måste i
det läget sträva efter att utbygga och
stärka EFTA; därom råder väl allmän
enighet. Jag tror att vi också måste undersöka
möjligheterna att få till stånd
ett handelspolitiskt samarbete med

Handelspolitisk debatt

Nordamerika, Australien, Nya Zeeland,
kanske Japan och Latinamerika. En ordnad
samverkan med de u-länder som
utestängs från EEC-associering måste
naturligtvis, och hänsyn till u-ländernas
intressen över huvud taget, ingå i
en sådan planering.

Jag vet väl att detta saknar all aktualitet
i dag. Jag hoppas på en sådan
lösning av det västeuropeiska stormarknadsproblemet
att denna utveckling
inte blir aktuell. Men jag anser att
det är lämpligt att man diskuterar även
detta alternativ och att Sverige bidrar
till att tanken blir föremål för debatt.
Man skulle kunna tänka sig någon
tullpreferenspolitik, som genomfördes
steg för steg med sikte på ett frihandelsområde
längre fram, kanske på rätt
lång sikt. Det skulle inte i och för sig
stå i strid med den tolkning av GATTbestämmelserna
som nu tillämpas. Speciella
villkor fick man naturligtvis tänka
sig för u-länderna — det tror jag
inte heller skulle möta några oöverstigliga
svårigheter. Man skulle då åstadkomma
en vida större marknad — låt
vara kanske inte helt frihandelsbetonad
— än EEC, och det skulle utan tvivel
stärka vår förhandlingsposition. För
min del är jag mycket kritisk mot dem
som tror att vi inte behöver tänka på
vår förhandlingsposition gentemot EEC.
På den punkten hoppas jag att handelsministern
instämmer.

Finns det då över huvud taget några
utsikter att man inom Nordamerika om
några år skulle kunna intressera sig
för en sådan utveckling? Den frågan
kan naturligtvis inte besvaras i dag. Men
jag vet att det finns inflytelserika amerikanska
kretsar, både inom kongressen
och på andra håll, som är intresserade
av denna möjlighet. Jag vet också att
det även i Kanada finns sådana kretsar.
Man har i Nordamerika påverkats
en del av vad man uppfattat som EEC:s
alltför negativa hållning till Storbritannien
under den senaste femårsperioden
och kanske också av EEC:s inställning

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

till Kennedyförhandlingarna i Geneve.
Jag tror därför inte att det är alldeles
uteslutet att intresset för en sådan utveckling
skulle kunna växa ganska
snabbt, om det skulle vara så olyckligt
att EEC intar en avvisande hållning till
en vidgad stormarknadspolitik i Västeuropa.
Men jag understryker, herr talman,
att detta självfallet inte är aktuellt
i år.

Jag nämnde att det finns kretsar i
Sverige som reagerar våldsamt mot varje
tanke på att vi i Sverige över huvud
taget skulle ens överväga något annat
än anslutning till EEC. Man vill att
EFTA-staterna skall stå i kylan och
klappa på EEC-porten hur många år den
än skulle komma att förbli stängd. Jag
tror att de som gör den bedömningen
förbiser att det troligen går fortare att
få dörren öppnad — om den nu skulle
vara stängd under de närmaste åren —
och bli insläppt om man har alternativa
möjligheter som stärker förhandlingspositionen.
Jag har haft åtskilliga samtal
med personer från några av EECstaterna
som visat ett mycket stort intresse
och en betydande ängslan för
vad effekten skulle bli av en sådan utveckling
och som nog inför det perspektivet
kan tänkas aktivera sina ansträngningar
inom EEC:s bestämmande kretsar
att verkligen få till stånd en västeuropeisk
stormarknad.

Det är klart att det är angeläget att
vi utvidgar handeln med EEC och med
öststaterna så mycket vi kan; därom
råder väl inga delade meningar. Jag
hoppas att öststaterna å sin sida skall
bli mer intresserade av denna handel
än vad de väl i stort sett hittills har
varit. Beträffande betydelsen därav hänvisar
jag inte endast till de ekonomiska
fördelarna utan även till vad jag inledningsvis
sade rörande betydelsen av intimare
kontakter när det gäller förståelsen
mellan inflytelserika kretsar och
folken som helhet. Det gäller här att
hela tiden ha en öppen organisation,
där alla som vill kan vara med i EEC.

Däremot gäller det inte att skapa någon
sorts stridsorganisation som motvikt till
en EEC-organisation vilken tills vidare
skulle kunna bestämma sig för att
vara en sluten organisation.

Man skall göra klart för sig att huvudalternativet
är en stor västeuropeisk
marknad, vars medlemmar bygger ut
handeln åt alla håll. Och därvidlag
spelar naturligtvis förhandlingarna i
Geneve en stor roll. De förhandlingarna,
den s. k. Kennedyronden, hoppas
jag livligt skall leda till resultat i sådan
tid att den amerikanska kongressen
godkänner överenskommelsen.

Jag är mycket glad över att det blivit
möjligt för de nordiska staterna att uppträda
som en handelspolitisk enhet och
med en huvudförhandlare, som har kontakter
med företrädare för övriga nordiska
stater. Men jag vill göra en liten
sidoreflexion i sammanhanget och fråga:
Kunde inte statsrådet Lange och regeringen
ha kostat på sig ett litet erkännande
åt Nordiska rådet och dess ekonomiska
utskott, som sammanträder här
i Stockholm i dag, för att rådet och utskottet
år efter år har drivit just den
linjen att genom föregående kontakter
skapa förutsättningar för de nordiska
staterna att uppträda som en enhet i
handelspolitiken utåt? Man har inte bara
träffats i största allmänhet, ty då
går det inte, utan man har som sagt
drivit linjen att verkligen skapa förutsättningar
för detta enhetliga uppträdande.
Givetvis innebär detta att förhandlaren
tar hänsyn till de intressen
i varje land som framstår som särskilt
viktiga — i den mån de inte alltför mycket
strider mot andra viktiga hänsyn
i övriga nordiska stater. I så fall måste
en kompromiss göras.

Och eftersom nu Nordiska rådets ekonomiska
utskott sammanträder i Stockholm
i dag hoppas jag att herr Lange,
när han besöker utskottet senare i eftermiddag,
åtminstone kostar på sig detta
erkännande av en betydelsefull insats
för en utveckling, som väl både

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

regeringen och vi andra med rätta är
mycket glada över. Jag kan inte förstå
varför regeringen skall vara så angelägen
om att själv ta hela äran att man
inte kan göra det erkännandet.

Om en friare handel skall kunna fungera,
krävs det inte främst gemensamma
eller harmoniserade institutioner,
även om detta på vissa punkter är mycket
viktigt inom en stormarknad, utan
det krävs också att de relativa kostnadsnivåerna
utvecklas på tillfredsställande
sätt. Det är inte fråga om någon
utjämning av reallönenivåerna. Tvärtom.
Ett land som Sverige tror jag får
en mera gynnsam reell inkomstutveckling,
om vi kan sörja för att handeln
inom ett stormarknadsområde löper fritt
och smidigt just därför att de relativa
kostnadsnivåerna i pengar räknat utvecklas
på ett naturligt sätt.

Det är märkligt hur ängslig man på
regeringshåll är att ens diskutera denna
sak, trots att det borde vara uppenbart
att det är en väg till större produktion,
tryggare sysselsättning, starkare
betalningsbalans och högre levnadsstandard.
Vi i folkpartiet har tidigare under
många år krävt att Sverige inom det
västeuropeiska samarbetet OEEC och
OECD mera energiskt skulle verka för
en konjunkturpolitisk samordning av
Västeuropa som komplettering av Internationella
monetära fondens verksamhet.
En sådan har ju också i viss mån
kommit till stånd.

Jag vill nu understryka vikten av
att den svenska regeringen verkligen på
allvar dels driver en ekonomisk debatt
här hemma och dels drar slutsatser på
det internationella planet för att få till
stånd en sådan utveckling att en stormarknad
fungerar smidigt. I längden
fungerar ingen stormarknad om den
verkliga kostnadsstegringen i pengar
räknat blir flerdubbelt större i vissa
medlemsländer än i andra. Se på Londonregeringen!
Labours 15-procentsavgift
var ett direkt resultat av att den
engelska kostnadsnivån hade kommit

Handelspolitisk debatt

att ligga för högt. Dessa erfarenheter
ledde ju till att man inom EFTA bildade
en grupp av experter. Det var i och
för sig ett framsteg, men jag är övertygad
om att det inte räcker. För övrigt
har ju problemet en vidare räckvidd.

Demokrati är styrelse genom debatt
—- det har jag tillåtit mig att säga
många gånger — och jag anser att regeringen
borde delta i en debatt kring
detta problem. För min del har jag i
tjugo års tid hävdat synpunkter av den
arten, inte minst i anslutning till tanken
på en rundabordskonferens. Det
har glatt mig alldeles särskilt att centerpartiet,
så snart det befriats från
koalitionsregeringens bojor, slutit upp
med stor energi bakom denna tanke.
Det är här fråga om ett sätt att höja
realinkomsten och trygga sysselsättningen
bättre än som eljest blir möjligt
och — jag upprepar — ett villkor för
att stormarknaden skall fungera. Eller
hävdar regeringen verkligen att det går
bra ändå? Det vore värdefullt om statsrådet
Lange ville svara på den frågan.
Nej, medge att det här gäller — liksom
beträffande ett i viss mån organiserat
samband på det konjunkturpolitiska området
—- en grundläggande faktor.

Till sist, herr talman, en annan sak.
Ett land som har en relativt hög reell
lönenivå -—- och det har vi gudskelov
i Sverige —- måste sörja för goda förutsättningar
för stegring och effektivisering
av produktionen. Den ekonomiska
politiken måste mer än annorstädes ta
syfte på dynamiken, den snabba utvecklingen.
Herr Lange som nationalekonom
känner nog till de vetenskapliga framsteg
som under det senaste årtiondet har
gj orts på detta område och som j u så starkt
påvisar rörelsehastighetens betydelse
för höglöneländernas möjligheter att
konkurrera. En aspekt av detta har vi
i diskussionen kring Förenta staternas
teknologiska överlägsenhet och de
konsekvenser den har •— trots den
höga amerikanska lönenivån.

Uppenbart är alltså att de länder som

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

i likhet med Sverige har glädjen att hålla
en relativt hög lönenivå har anledning
att ta vissa konsekvenser därav
och söka skapa gynnsamma produktionsbetingelser,
t. ex. gynnsamma avskrivningsmöjligheter,
för att därigenom
göra det lättare för företagen att
snabbt skaffa nya maskiner och genomföra
annan rationalisering. Det räcker
inte att säga att man kan gå till bankerna
och låna ■—■ då blir det en långsammare
utveckling. Det räcker inte heller
att bilda nya kreditinstitut, allra minst
om man vill införa monopol på långfristig
kreditgivning. Genom långfristiga
krediter kan man måhända lösa vissa
problem, men man löser inte till fullo
detta problem. Att införa statsmonopol
på viss kreditgivning vore naturligtvis
ett allvarligt misstag.

Men, herr talman, jag skall också rikta
en uppmaning till handelsministern
efter allt tal från socialdemokratiskt håll
om storföretagens enorma betydelse och
nödvändigheten av att bilda större företag
etc. Glöm inte att små och medelstora
företag spelar mycket stor roll i
vårt folkhushåll och att deras rationalisering
är lika viktig som storföretagens!
Små företag kan f. ö. bli medelstora,
och medelstora företag kan bli
större.

Det finns en primitiv beundran för
låt mig säga »bigness», att vara stor,
inom det socialdemokratiska tänkandet
— en tankegång som man väl närmast
skulle kunna finna likheter med
i Förenta staterna för 30—40 år sedan.
Men Förenta staterna har nu hunnit
längre och kommit underfund med hur
viktig arbetsfördelningen mellan stora
och mindre företag är och i vilken kolossal
utsträckning storföretagen behöver
mindre företag, specialiserade inom
ett begränsat område, för att kunna utnyttja
ekonomiskt sin produktionsförmåga.
Att sedan den genomsnittliga
storleken av företagen är större på en
större marknad än på en mindre är
en sak för sig som inte förtar verkan av
de här anförda reflexionerna.

Svensk socialdemokrati har enligt
min mening i någon mån missförstått
detta problem: man har förbisett att
Förenta staterna som är en jättemarknad
— ungefär lika stor som EFTA och
EEG tillsammans — naturligtvis på vissa
punkter bjuder särskilda betingelser.
Tro inte att en friare världshandel
gör det rimligt att försumma en näringspolitik
som ger även åt andra än
storföretagen goda arbetsvillkor och
möjligheter till dynamisk utveckling.
Att så sker är i högsta grad ett intresse
också för löntagarna. Sluta upp med att
i tid och otid diskutera t. ex. skattefrågor
och självfinansiering som om det
gällde fördelningen här i Sverige av
en kaka av given storlek, så att om den
ena får litet mer för investeringar, får
den andra litet mindre. Endast ett dynamiskt
betraktelsesätt blir verklighetstroget
och lägger grunden för en politik
och näringsutveckling som verkligen
kan utnyttja de oerhörda möjligheter
som framtidens friare världshandel
bjuder oss.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! I vårt land har vi, som
alla vet, satsat på en utveckling mot
fri handel mellan länderna i medvetande
om att detta främjar ekonomisk
tillväxt och rationell arbetsfördelning,
eftersom frånvaron av tullar och kvantitativa
begränsningar måste leda till
att de enskilda länderna inriktar sig
på en sådan produktion som de har de
bästa förutsättningarna för. Naturligtvis
är det förvissningen om den saken som
gör att vi så här över partigränserna
hävdar den fria handelns principer och
menar att en fri handel bör utgöra ett
väsentligt mål för våra handelspolitiska
strävanden. Vi är ense om att vårt land,
som ju måste betecknas som ett lågtulland,
skall hävda dessa principer i
teori och praktik.

Men även om viljan finns — och för
övrigt en stark vilja — att ha låga
tullar är det dock inte enbart alltid
en fråga om vilja. Det finns något som

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

heter förmåga också, möjligheten att
fullfölja idéerna. Och den möjligheten
beror i inte ringa grad på hur andra
länder förfar gentemot oss — närmare
bestämt vilka tullar som åsätts varor
som vi säljer till andra länder. Det kan
i längden bli — det är det dock inte
än — för tungt för oss att föra en politik
som innebär att vi genom låga
egna tullar får svårigheter för vår arbetsmarknad
samtidigt som andra länder
gör det besvärligare för vår exportindustri
genom att hålla höga tullar
på våra exportvaror.

Vi kan inte gärna i längden och i hur
stor omfattning som helst vara med om
att vår hemmaindustri begränsas genom
import utifrån över en låg tullmur här
utan att vi samtidigt har möjlighet att
utöka vår exportindustri. Vi vet att det
måste vara något av jämvikt mellan import
och export. Här kommer naturligtvis
sådant som vårt lands relativt sett
ganska betydande kostnadsökningar och
för övrigt också en hel del annat med
i bilden. Det är emellertid inte om
detta vi skall tala i dag utan om handeln.
Även om det kan bli vissa förenklingar
i fråga om ett sådant stort problem
som det jag nyss har nämnt något
om, kan det vara värt att i alla fall vidröra
det.

Vi får emellertid slå fast att det hittills
har gått för oss att vara ett lågtulland
trots att vår export i betydande
omfattning har avsett länder som
lägger höga tullar på våra exportvaror.
Om det kommer att gå hur länge som
helst är en annan sak. En påminnelse
om att problemet verkligen finns fick
vi häromdagen, när det tyvärr ansågs
påkallat att begränsa textilimporten
från Sydkorea. Den frågan bör inte bedömas
enbart mot bakgrunden av vår
egen utan också i förhållande till andra
länders politiska situation. Det är förklarligt
att ett land som Sydkorea i hög
grad inriktar sin textilexport på ett
land som har låga tullar och saknar
kvantitativa restriktioner. Till länder

Handelspolitisk debatt

med högre tullar och mer eller mindre
hårda kvantitativa restriktioner kan det
vara svårt och ibland rent av omöjligt
att sälja. Det förstår man när man får
veta att Sydkorea år 1965 sålde trikåvaror
till hela OECD-området för 37
miljoner kronor och att Sverige svarade
för 21 miljoner kronor därav, USA
för 13 miljoner och övriga OECD-länder
följaktligen för 3 miljoner kronor.
Vårt lilla land köpte alltså, om man
bortser från USA, på egen band sju
gånger så mycket som alla övriga
OECD-länder tillsammans. Samma år
stod Sverige för cirka 75 procent av
Sydkoreas export av kläder till EFTAoch
EEC-områdena sammantagna. Vi
bör också uppmärksamma att den
svenska importen från Sydkorea har
ökat rätt kraftigt efter år 1965.

Man kan naturligtvis — och så har
också gjorts —- betrakta denna handel
med Sydkorea som ett led i u-hjälpen.
Det brukar ofta heta: »Inte hjälp utan
handel.» Detta är givetvis den riktiga
metoden, även om den inte annat än
på ganska lång sikt lär kunna genomföras
i tillräckligt stor utsträckning.
Om man i dagens läge ser denna handel
som en form av u-hjälp, framstår
det — i varje fall för mig — som orimligt
att den skall bäras endast av en
mindre del av svenska folket, nämligen
av dem som har sin utkomst inom textilnäringen.

Det är desutom en bransch med utpräglat
låga löner. Vårt u-landsbistånd
måste ökas, därom råder ingen tvekan,
men man måste gå vägar som ger möjlighet
till en likvärdig fördelning av
insatserna. Om någon enstaka näring
på detta sätt skjutes i förgrunden utgår
jag från att samhället måste ordna någon
form av kompensation, något som
kan ge en rimlig fördelning av bördorna.

Likväl måste man beklaga att importbegränsningarna
har ansetts nödvändiga
att genomföra. .lag utgår från
att de blir temporära och inte tillämpas

Nr 13

Fredagen den 10 mars 19G7

Handelspolitisk debatt

för att eliminera textilimporten från
Sydkorea utan endast för att hålla den
inom rimliga gränser. Jag tar för givet
att vi även i fortsättningen kommer
att vara Sydkoreas största köpare av
textilvaror.

Jag har dragit upp denna fråga mest
för att försöka göra klart hur orimligt
jag tycker det är att en enda bransch,
och dessutom en låglönebransch, skall
pressas hårt i syfte att ge u-hjälp. Korea
behöver u-hjälp, behöver denna insats
och ännu mycket mera. Det är
kanske också på denna väg som Korea
skall ha hjälpen, men den skall inte
bäras av en enstaka grupp utan av hela
svenska folket. Man måste därför hitta
vägar för att fördela belastningen.

Vad som har inträffat i detta fall
belyser hur svårt det kan vara för ett
land, särskilt om det är litet, att tilllämpa
en liberal handelspolitik om man
inte får förståelse för exporten till
andra länder. Många länder är som vi
vet engagerade i att avveckla tullar och
restriktioner, men det göres endast
inom vissa geografiska gränser.

Tullavvecklingen inom EFTA innebär,
som vi vet, ingen lättnad för länder
utanför området. På det hela taget
gäller detsamma för hela tullavvecklingen
inom EEC men med den skillnaden
att vissa länder höjer sina yttertullar
medan andra sänker dem, så
att man får lika höga tullar utåt.

Vi måste vara medvetna om att en
svensk EEC-anslutning ger den malörten
i glädjebägaren att vissa svenska
tullar måste höjas gentemot andra länder,
eftersom det väl är fråga om att
då anpassa våra tullar till EEC-tullarna.
Men den malörten får vi svälja. Det är
sällan man finner någonting i vår värld
som är så bra att det inte är behäftat
med någon nackdel.

Man har ibland något tillspetsat sagt
att ett friare ekonomiskt utbyte länderna
emellan huvudsakligen synes
vara avgränsat till något som skulle
kunna kallas de rika ländernas klubb.

Från svensk sida och från många andra
länders sida svarar man härpå med
att konstatera att vi också måste få
kraftiga sänkningar av de tullar som
nu kringgärdar t. ex. EEC.

Vi vill med andra ord satsa på Kennedyronden.
Frågan är då hur man
kommer att lyckas med EEC och med
Kennedyronden.

Jag har nämnt att Sverige som ett
lågtulland har vissa svårigheter på hemmamarknaden
och samtidigt har en del
bekymmer med exporten till länder som
tar ut höga tullar. Det är då en tröst
att konstatera, att problemet har tagits
upp i vad som kallas Kennedyronden.
Naturligtvis skulle ett lyckligt slutförande
av förhandlingarna där avsevärt
förbättra vår ställning, men det är glädjande
redan att överläggningar har tagits
upp, eftersom åtgärder i den riktning
som man syftar till helt säkert
har framtiden för sig. Ingen vet hur
nära den framtiden ligger, men vi får
väl nu sätta vårt hopp till förhandlingarna
i Kennedyronden, trots att läget
inte tycks vara alldeles ljust. Handelsministern
använde något sådant uttryck
som att vi har anledning att
känna en försiktig optimism. Det är
ju inte så mycket, men det är något.
Sedan får vi se vad som kommer att
hända.

Bekymrade företrädare för en del
näringsgrenar har sagt att regeringen
har gått in i förhandlingarna utan att
ha tillräcklig kontakt med dessa näringsgrenar.
Vi får väl utgå från att
företrädare för de olika näringsgrenarna
informeras om utvecklingen av förhandlingarna,
eftersom det är angeläget
att de bereds tillfälle att anföra sina
synpunkter, naturligtvis framför allt på
åtaganden som man på svensk sida är
beredd att göra och som kan få ganska
stor betydelse för skilda delar av vårt
näringsliv.

Jag är helt ense med den föregående
talaren herr Ohlin om att det gemensamma
nordiska uppträdandet här är

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

värdefullt. De nordiska staterna måste
få en väsentligt större tyngd i förhandlingarna
genom att uppträda gemensamt
i Kennedyronden. Jag har emellertid
den uppfattningen, att det är
en föga lämplig anordning att några av
medlemsstaterna inom EFTA sammansluter
sig gentemot de övriga i en eller
annan form och i ett eller annat avseende.
Man bör vara mycket aktsam
och försiktig med sådant. Deltar man i
ett samarbete, gäller det att uppträda
på ett sätt som gör att alla deltagande
parter känner att de kan lita på varandra.

Det sägs i regeringsdeklarationen att
tiden för förhandlingarna i Kennedyronden
är knapp — man har sex eller
sju veckor på sig, påstås det. Det framgår
av vad som är skrivet i deklarationen
och av vad man kan läsa mellan
raderna, att man nu knappast kan hoppas
att resultatet skall bli 50 procent.
Det blir förmodligen inte oväsentligt
lägre men huvudsaken är att det blir
något resultat. Ju större det är, desto
bättre, men det viktiga är att det blir
något resultat.

EFTA:s målsättning har länge angetts
vara tvåfaldig: dels att åstadkomma ett
frihandelsområde, omfattande medlemsstaterna,
dels att skapa ett instrument
för att åstadkomma frihandel inom hela
Europa genom samverkan i någon form
med EEC.

Den första målsättningen är, som vi
alla vet, klar i stort, och det gäller inte
någon liten sak. Vi har skapat en marknad
som omfattar 100 miljoner människor.
I EEC-länderna finns det 200
miljoner människor. Naturligtvis vore
det en stor fördel att få fram en tre
gånger så stor marknad som den EFTA
utgör.

I vårt land fäster man i skilda kretsar
utomordentligt stor vikt vid det andra
ledet i EFTA:s uppgift och anser med
rätta att ingen möda får lämnas ospard
i försöken att åstadkomma en godtagbar
lösning. Att vi inte har lyckats med
det får emellertid inte bortskymma den

Handelspolitisk debatt

stora roll som EFTA spelar både för
oss och för den europeiska ekonomien
i stort.

Samarbetet mellan EFTA-länderna
har, såsom vi vet, gått bättre och utvecklats
snabbare än man vågade tro
vid starten. På köpet har vi fått något
som vi kanske annars inte skulle ha
lyckats åstadkomma, nämligen en gemensam
nordisk marknad. Att handeln
särskilt med våra nordiska grannländer
har ökats så avsevärt är synnerligen
glädjande. En naturlig förutsättning
för denna ökning är givetvis det
geografiska läget. Vi hoppas nu att
det engelska initiativet skall ge resultat
och att det så småningom skall bli
möjligt att bilda en stormarknad.

Jag sade nyss att säraktioner knappast
bör få förekomma i en sammanslutning
av EFTA:s typ och att vi, innan
vi vidtar någon åtgärd för att komma
med i EEC, först måste konsultera de
övriga nordiska staterna.

Vilka utsikter Sverige skulle ha att
komma med i EEC nu vet vi inte. Vi
hörde nyss sägas att det inte fanns
några förutsättningar att 1962 få vår
ansökan om associering bifallen.

Vi kan väl tillägga att Danmarks ansökan
vid den tidpunkten om fullt medlemskap
inte heller ledde till någonting.

Under 1950-talet hyste många den
förhoppningen att OEEC, som det då
hette, skulle kunna omvandlas till eller
avlösas av en institution för avveckling
av handelshinder i hela Västeuropa.
Ännu för tio år sedan hoppades
man att det skulle kunna ske genom
ett till EEC anslutet frihandelsområde.
Förhandlingarna bröt ju samman hösten
1958. Nya förhoppningar tändes
1961—1962, när England sökte medlemskap
i EEC, och tanken var ju att övriga
EFTA-länder då efter hand skulle
söka anslutning i en eller annan form.
Frågan föll som vi vet på Frankrikes
vägran. Man undrar nu, om det skall
bli tredje gången gillt.

Från det håll inom EEC, där man

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

motsatte sig en vidgning av handelsområdet,
anfördes tidigare som motivering
omsorgen om EEC-institutionen
och dess utveckling till en ekonomisk
och på sikt också politisk enhet. Nu
har de överstatliga inslagen inom EEC:s
utveckling, som skulle ha trätt i kraft,
skjutits åt sidan eller lagts på is, och
det har skett efter franska propåer eller
snarare franska krav. Om detta också
kommer att medföra en mera positiv
hållning i fråga om Englands och övriga
EFTA-länders anslutning, vilket borde
vara logiskt, återstår att se.

Jag delar den uppfattning som
framförts i regeringsdeklarationen, att
nedtoningen av de politiska dragen och
överstatliga inslagen kan komma att
underlätta ett svenskt deltagande, förenligt
med vår neutralitetspolitik. Men
enligt min mening kan vi inte heller nu
gå in för ett medlemskap med ett totalt
accepterande av Romfördraget. Visserligen
har tillämpningen av detta fördrag
som sagt lagts åt sidan på några
punkter som är mycket väsentliga och
betydelsefulla, men den omsvängningen
i tillämpningen måste nog för vårt
vidkommande i en eller annan form
sättas på pränt och eventuellt kompletteras,
om ett medlemskap skulle bli
förenligt med vår neutralitetspolitik. I
annat fall måste vi nog — det tror jag
är säkert — vidhålla vår redan inneliggande
ansökan om associering.

Jag hör till dem som delar uppfattningen
att om vi kunde få en friare
handel även med andra länder än de
nuvarande EFTA-staterna, alltså över
huvud taget vidga den friare handeln,
skulle vår förhandlingsposition helt säkert
stärkas avsevärt. Vi skulle då tillsammans
vara väsentligt mer attraktiva
som partner i samarbetet, och det gladde
mig att höra att herr Ohlin framförde
tankar i den riktningen. Jag tror inte
att man skall se bort ifrån den möjligheten,
och det är fråga om inte
vår handelsminister — han har säkert
övervägt problemet tidigare — bör ta

det under förnyad omprövning och i
lämpliga kretsar undersöka vad som
skulle kunna göras för att vidga den
fria marknaden. Det kan hända att vi
kunde få bli flera.

Vid något tidigare tillfälle har jag
framkastat tanken att det kanske skulle
vara lättare att få till stånd en anknytning
till EEC om frihandelsområdet
ombildades till en tullunion. Handelsministern
har rätt utförligt behandlat denna
fråga tidigare här i riksdagen, och
jag skall därför inte ta upp tiden med
att på nytt påminna därom; jag förstår
att många svårigheter är förenade med
en sådan sak.

Vårt land måste givetvis hålla en god
förhandlingsberedskap, och jag tycker
att de redogörelser som lämnats här i
riksdagen tidigare liksom innehållet i
dagens regeringsdeklaration ger vid
handen, att vi inte står tomhänta utan
att myndigheterna har vidtagit ganska
många och goda åtgärder för att vi
inte skall bli tagna på sängen, jag höll
på att säga om den dagen kommer, men
när den dagen kommer då det skall bli
en närmare samverkan med EEC. Jag
tillhör dem som tror att det nära nog
med naturnödvändighet måste bli en sådan
samverkan och att det endast är
eu fråga om tid. Den nuvarande tudelningen
är en anomali som Europas
folk i längden inte kan tolerera. För delarna
med ett samgående till en enda
gemensam marknad är så uppenbara
och stora, att man kommer att inse
att det inte kan få fortgå på detta sätt.

Vidare delar jag den uppfattningen
att man måste försöka främja handelsutbytet
mellan öst och väst. Det är inte
heller ekonomiskt sett rationellt med
en järnridå tvärsigenom vår världsdel
i fråga om handelsutbytet. Jag säger
detta även om jag är medevten om att
vissa svårigheter är förenade med att
öka denna handel. Det är kanske inte
så lätt att få till stånd ett verkligt
blomstrande handelsutbyte mellan å ena
sidan länder med en statlig utrikeshan -

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

del på bilateral basis och å andra sidan
länder med fri utrikeshandel.

Vad beträffar u-ländernas situation
— för att nu återgå till denna — är råvarorna
inom världshandeln ett av deras
väsentligare problem. Priserna på
dessa varor tycks ofta vara pressade.
Nedåtgående konjunktursvängningar har
en benägenhet att särskilt drabba råvarorna
och därmed u-länderna av vilka
många i sin handel nästan helt är
beroende av sin råvaruexport. Det har
vid flera tillfällen -—• nu har det blivit
tystare därom, jag vet inte varför, men
kanske kan handelsministern lämna en
förklaring — talats om värdet av att
försöka åstadkomma ett s. k. råvaruprisgolv.
Det lät bra när vi resonerade om
saken, men det torde ha stött på alltför
stora svårigheter att nu kunna genomföra
tanken.

Men svårigheterna är ju till för att
övervinnas, och man får väl ta nya tag.

I regeringsdeklarationen säges vidare,
att det på regeringshåll föreligger
en viss skepsis beträffande tullpreferenser
till u-länderna. Det är möjligt att
denna skepsis är välmotiverad och befogad,
men jag skulle finna det tacknämligt
om handelsministern ville något
närmare utveckla skälen därför.

I regeringsdeklarationen talas det
också om handelsinformation, marknadsföring
och supplementär finansiering
för att undvika att bortfall av exportintäkter
medför för svåra rubbningar
av utvecklingsplanerna. Det är
klart att man gärna vill ställa sig bakom
åtgärder av den typen, i den mån
det är fråga om realistiska förslag, över
huvud taget bör man inte på förhand
hålla sig avvisande till några förslag
som framförs i dessa avseenden. Man
måste ta upp dem, gå igenom dem, konstatera
om de är realiserbara och —
om så inte är fallet — klart ange skälen
till att man inte betraktar dem som
realiserbara. Jag tror att ett sådant
klarläggande är ganska viktigt med hänsyn
till relationerna till u-länderna.

3 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

Handelspolitisk debatt

Våra egna problem och spörsmål kan
förefalla svåra och besvärliga att lösa,
men det kan inte råda någon tvekan om
att vi här står inför en av de största
uppgifterna för en global handelspolitik.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Det finns i sak ingenting
som man behöver kritisera i dagens
regeringsdeklaration, men det innebär
å andra sidan inte att man ger deklarationen
något överbetyg. Jag tycker att
den på sätt och vis saknar substans, och
jag tycker att man fortfarande — i varje
fall mellan raderna — kan utläsa en negativ
eller i varje fall kylig underton
gentemot det europeiska integrationsarbetet.
Vad man framför allt saknar är
en analys av alternativa möjligheter att
lösa upp den nuvarande bundenheten
för att så snart som möjligt tillgodose
livsviktiga svenska intressen. Deklarationen
utgör ingen klar och bestämd
viljeyttring från regeringens sida i
marknadsfrågan. Det är beklagligt i och
för sig och även med tanke på de bekymmer
som allt oftare kommer till uttryck
i vida kretsar inom näringslivet
och på arbetsmarknaden inför de för
varje dag allt besvärligare verkningarna
av Europas uppsplittring i två handelsblock.

Under EFTA:s och EEC:s första
»hemskillnadsår» tycktes de följder man
ursprungligen befarade i stort sett utebli;
inte bara den interna handeln inom
både EFTA och EEC ökade, utan också
handeln mellan blocken. Härtill bidrog
naturligtvis de allmänt goda konjunkturerna,
som dessutom ytterligare stimulerades
framför allt inom EEC av de
nya samarbetssträvandena. Det tar litet
tid innan tullpreferenser och tullskillnader
kommer till uttryck i handelsutvecklingen;
gamla handelsförbindelser
klipps inte av över en natt, och integrationsverksamheten
får psykologiska
konsekvenser först efter en relativt lång
övergångstid.

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

Men sedan några år tillbaka har tendenserna
till nyinriktning av handeln
blivit allt tydligare. Inom blocken har
en fortsatt glädjande utveckling kunnat
konstateras, medan handeln mellan
EEC- och EFTA-staterna har visat direkt
otillfredsställande siffror, och den
negativa tendensen tycks markeras för
varje år. I svenskt näringsliv drar man
konsekvenserna av det; i stigande omfattning
öppnar svensk industri filialföretag
innanför sexstatsmarknadens
gränser för att kunna bibehålla gamla
kunder eller vinna nya inom det starka
handelsblock som nu växer fram. Liknande
tendenser gör sig gällande inom
vissa EEC-företag visavi EFTA-området.

I och för sig kan man naturligtvis
inte rikta någon kritik mot en sådan
anpassning; många gånger är den nödvändig.
I vissa fall skulle kanske en utflyttning
varit motiverad även utan de
höjda tariffera hindren. Men i regel
är det inte fallet. Alldeles bortsett från
sysselsättningspolitiska aspekter kan en
sådan utveckling innebära en splittring
av våra produktiva resurser och ett
sämre ekonomiskt utnyttjande av dem
än om de hade kunnat bibehållas samlade
inom landet. De långa seriernas ekonomi
kan inte tas till vara. I många fall
ökar de totala kostnaderna. På lång sikl
kan vår industriella beredskap och potential
på detta sätt minska.

Det råder därför inget tvivel om att
oron i dag är stor inom det svenska
näringslivet inför utsikterna av fortsatt
splittring i Europa. Man frågar sig allmänt:
Vad är regeringen beredd att göra
för att komma ifrån de positioner som
nu tycks vara så låsta?

Det räcker inte med att diskutera i
Köpenhamn, London eller Bergen och
att säga att vi vill in i EEC och att syftet
med EFTA bl. a. var att skapa en organisation
som skulle kunna förhandla
med sexstaterna. EEC bedömer inte
EFTA på det sättet. Jag tror personligen
att tanken på EFTA som förhandlingspart
och talet om broslagning mellan

organisationerna EEC och EFTA kan
försvåra ett samarbete. Ju förr man
inom EFTA accepterar denna syn, desto
lättare bör det vara att möjliggöra
verkligt konstruktiva åtgärder för att
nå en lösning.

Den nuvarande kallsinnigheten inom
EEC-kommissionen och i vissa EECstater
inför EFTA-inviterna är för övrigt
inte så oförklarlig som man ibland
kan tycka häruppe. Sammansmältningsprocessen
inom De sex’ krets har som
bekant inte saknat komplikationer,
komplikationer som ibland varit så
svåra att man rent av befarat en brytning.
Inte heller detta är förvånande;
att riva ned nationella, ekonomiska och
historiskt betingade skrankor mellan
sex industriellt högt utvecklade suveräna
stater kräver arbete, vilja och ömsesidigt
hänsynstagande och tar tid. Det
är dessutom inte utjämningen av tullolikheterna
som möter de största svårigheterna
utan den på lång sikt mer
betydelsefulla sammansmältningen i
andra hänseenden: på jordbruksområdet,
på det ekonomiskt-sociala fältet,
i fråga om industripolitik, energipolitik,
forskning, skattelagstiftning, arbetsmarknad
m. m. Och att läget kompliceras
om ytterligare sökande utifrån anmäler
sig under själva sammansmältningsprocessen
är väl tämligen naturligt,
inte minst om det gäller sådana
sökande som redan i samband med sin
anmälan gör långtgående reservationer
i olika hänseenden.

Jag har velat understryka detta därför
att så pass många tycks utgå ifrån
att det är vi i EFTA-staterna som skulle
kunna ställa villkor för ett inträde i
EEC. Å andra sidan lär det väl inte
råda några delade meningar ute i Europa
om att det är behövligt och nödvändigt
att på lång sikt åstadkomma en
längre gående europeisk integration.
Oavsett alla andra positiva verkningar
av en utbyggd bred europamarknad utgör
EFTA:s nära 100 miljoner köpstarka
konsumenter och effektiva säljare inget

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

föraktligt tillskott till EEC. Att EEC
dessutom har ett stort exportöverskott
i förhållande till EFTA bör bara öka
vår attraktivitet och stärka vår förhandlingsposition.

Under alla omständigheter är det
emellertid i dag EEC som avgör vid vilken
tidpunkt och under vilka förutsättningar
som man anser det vara ekonomiskt
och politiskt fördelaktigt att acceptera
EFTA-stater som medlemmar i
EEC-familjen. Det är ett faktum som vi
har att rätta oss efter. Men detta faktum
motiverar inte passivitet från vår
sida, utan kräver tvärtom aktiva åtgärder
för att påverka och övertyga EEC
och dess medlemsstater.

Romfördragets politiska syften kan
vi inte blunda för, men jag tycker kanske
— det vill jag här skjuta in — att
herr Ohlin gick litet för långt när han
bedömde själva syftet med Romfördraget.
Det var nog inte så entydigt federalistiskt
som herr Ohlin ville göra gällande.
Naturligtvis fanns det inom skilda
grupper och stater olika motiv, och
det rådde då som nu en motsättning
mellan federalisterna ute i Europa och
dem som är anhängare av en mera lös
sammanslutning mellan suveräna stater.
Men så renodlat federalistiskt var inte
själva syftet bakom Romfördraget; det
tror jag mig kunna påstå.

Oavsett hur därmed förhåller sig kan
man dock diskutera, om inte situationen
nu har förändrats, så att de svårigheter
man tidigare trodde skulle föreligga
med hänsyn till Sveriges alliansfria utrikespolitik
har lättat väsentligt. Den
hittillsvarande utvecklingen i EEC och
i Europa i övrigt har dämpat de farhågor
som under marknadsdebatten här''
hemma sköts i förgrunden för ett par
år sedan. Detta medger också regeringen
i dagens deklaration, vilket bör kunna
hyfsa debatten.

Jag skall här inte fördjupa mig i de
tvister som förekommit inom EEC rörande
Romfördragets tolkning och tilllämpning
framför allt mellan Frankrike

Handelspolitisk debatt

å ena och de övriga fem staterna å andra
sidan. Motsättningarna löstes som
bekant, efter en lika långvarig som allvarlig
kris, genom förra årets Luxemburguppgörelse.
Den innebar inte att
Europagemenskapen avpolitiserades.
Man kan tvärtom säga att dess politiska,
långsiktiga syften bekräftades. Men problemen
renodlades, och de storpolitiska
och utrikespolitiska aspekterna på EECarbetet
blev definitivt nedtonade.

Efter Luxemburguppgörelsen tror jag
man kan göra gällande att de överstatliga
inslagen i EEC har blivit reserverade
för sådana arbetsuppgifter som
alldeles klart ligger inom Romfördragets
samarbetsområde och som är nödvändiga
för att få Gemenskapen att fungera.
EEC-kommissionens ambitioner dämpades,
och kampen mellan Kommissionen
och de individuella EEC-staterna slutade
med en seger för de senare, framför
allt för Frankrike. Huruvida den franska
tolkningen av Romfördraget, alltså
den som fransmännen vid diskussionerna
stödde sig på, är riktig eller inte kan
vi lämna därhän. Det väsentliga är att
fransmännen i fortsättningen inte kommer
att låta sig överröstas i sådana
EEC-frågor som Frankrike bedömer
vara »av vitalt nationellt intresse» samt
att Frankrike inte heller kommer att
medverka till att rösta ned något annat
land i dessa frågor.

Den handlingslinjen tror jag i praktiken
kommer att bli EEC:s. Detta innebär
med andra ord att frågor som
kan hänföras till vital nationell utrikes-,
försvars- eller handelspolitik inte kommer
att lösas av Gemenskapen utan som
tidigare av de olika länderna själva.
Men överstatliga inslag, majoritetsbeslut,
kommer naturligtvis i överensstämmelse
med Romfördragets text att fordras i
andra frågor för att EEC skall fungera.
Efter Luxemburguppgörelsen har Frankrike
t. ex. i oktober 1966 överröstats i en
viktig budgetfråga. Och i framtiden
kommer sådana beslut som begränsar
den nationella suveräniteten att bli van -

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

liga i frågor som normalt faller inom
EEC:s verksamhetsområde eller som
följer av redan fattade enhälliga beslut.
Eftersom frågor om exempelvis ett medlemslands
allmänna handelspolitik inte
torde komma att bli underkastade majoritetsbeslut,
borde det vara väsentligt
lättare för Sverige att nu diskutera
med EEC. Den handelspolitiska problematiken
utgjorde ju ett av de stora
problemen vid diskussionerna 1962.

Allt talar alltså för att Romfördraget
inte kommer att strikt bokstavstolkas,
utan att dess innebörd bestäms av vad
de anslutna länderna gör det till. Tilllämpning
och konsekvenser kommer att
bli beroende av bur förhållandet mellan
medlemsländerna utvecklas, och deras
från tid till annan växlande intressen
kommer att påverka bedömningarna. Vi
får inte glömma att själva uppbyggnaden
och existensen av EEC förutsätter
enighet och vilja till enighet. Ju snarare
utomstående länder kommer med i gemenskapen,
desto större möjligheter får
de att påverka utvecklingen och bidra
till en förnuftig och ändamålsenlig tilllämpning
av Romfördraget.

Även av andra skäl bör det i dag vara
lättare än det var 1962 för vårt land att
ta upp en diskussion med EEC. Närmandet
mellan öst- och Västeuropa i
ekonomiskt hänseende är ett faktum.
Allt tätare kontakter knyts i dag mellan
västeuropeiska och östeuropeiska stater,
och beslutet helt nyligen om upprättande
av diplomatiska förbindelser mellan
Västtyskland och Rumänien är betecknande
för det nya klimat som nu råder.
Denna uppmjukning av tidigare låsta
positioner måste också komma att påverka
bedömningen av Sveriges ställning
i Europa och våra möjligheter att
ansluta oss till EEC med bibehållen
utrikespolitisk huvudlinje. Det kan i
dag, tror jag, inte uteslutas att den svenska
neutralitetspolitikens behov skulle
kunna tillgodoses utan detaljerade reservationer
mot olika punkter i Romfördraget
och i stället genom en mera generellt
avfattad undantagsklausul, som

syftade till att garantera fortsatt svensk
alliansfri politik.

Herr talman! Jag inledde detta anförande
med att konstatera att själva
innehållet i regeringsdeklarationen inte
kunde direkt kritiseras. Det råder inga
delade meningar om att »Sverige liksom
andra EFTA-länder måste sträva efter
en anslutning till en större europeisk
marknad». Det är nära nog en truism
att konstatera detta, liksom att EFTA:s
syfte var att underlätta en längre gående
europeisk integration. Men det förefaller,
när man läser denna deklaration,
som om regeringen vore mer intresserad
av att dra fram det positiva som EFTA
uträttat och kan uträtta — det är förvisso
mycket — än att utveckla olägenheterna
för vårt lands vidkommande
av en fortsatt marknadsuppdelning. Man
saknar, som jag redan sagt, framför allt
en redovisning av alternativa handlingslinjer
till den passivitet i marknadsfrågan
som hittills har kännetecknat
vårt handlande.

Inte minst då det gäller Englands agerande
finns det anledning till meningsutbyte.
I regeringsdeklarationen understryks
att EFTA-länderna i överensstämmelse
med Londondeklarationens
syfte är ense om att inte bara utbyta informationer
utan också ömsesidigt konsultera
varandra i marknadsfrågan innan
man gör någonting. Jag vill emellertid
påminna om att många av Storbritanniens
åtgärder på detta område
har vidtagits utan föregående konsultation
— inträdesansökan i EEC för
några år sedan, införandet av särskilda
importavgifter samt premiärminister
Wilsons deklaration i parlamentet i
.höstas om sitt beslut att företa en sonderingsresa
inom EEC. Varje gång har
de övriga EFTA-länderna blivit »tagna
på sängen». Vad bär vi för garanti för
att nästa ställningstagande sker efter
verkliga konsultationer, d. v. s. sedan
man har inhämtat hur de andra avtalsbundna
länderna ser på det eventuella
handlandet från brittisk sida?

Det kan naturligtvis också diskuteras

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

vilka resultat som de nu avslutade brittiska
sonderingarna har medfört. Regeringsdeklarationen
andas, tycker jag, en
viss optimism. Mitt intryck av resultaten
-— och det intrycket torde vara
rätt allmänt — är rätt pessimistiskt. Man
frägar sig vidare, om EFTA har någonting
att vinna på det rent demonstrativa
sätt på vilket britterna hittills givit uttryck
för sitt nu hävdade bestämda intresse
att komma med bland de sex kontinentalstaterna.
Med kännedom om
Frankrikes och general de Gaulles inställning
kan det tvärtom förmodas att
det brittiska handlandet försvårat eller
försenat en brittisk anslutning. De svårigheter
och motsättningar som utgör
den reella bakgrunden till den franska
tveksamheten är långt ifrån oväsentliga.
Och personligen tror jag inte att det —
som ibland görs gällande — är antibrittiska
känslor eller över huvud taget
känslomässigt betingade synpunkter
som påverkat den franska i varje fall
avvaktande inställningen.

.lag medger gärna att sådana här bedömningar
närmar sig gissningar och
att man inte kan påstå att den ena gissar
bättre än den andra. Min gissning
leder emellertid till en negativ bedömning
av vad som skett, en bedömning
som inte dämpas av de antydningar som
gjorts här i Stockholm av George Brown
på EFTA-mötet, att britterna redan i
vår skulle övergå från sonderingsstadiet
till en formell ansökan. Även om en sådan
ansökan skulle föras fram så sent
att Kennedyförhandlingarna inte störs,
tror jag inte att ett initiativ just nu skulle
gagna en snar lösning av integrationsproblemet.

Såsom framhålles i regeringsdeklarationen
har de kanske mest betydelsefulla
vinsterna av det hittillsvarande
EFTA-samarbetet kommit till uttryck i
den nordiska samhandeln. Tack vare
EFTA har vi här lyckats förverkliga
strävanden som på sin tid väckte tanken
på en nordisk tullunion. Vi har
nått praktiskt-konkreta resultat som vi
då knappast kunde ha drömt om.

Handelspolitisk debatt

Inte mindre betydelsefullt är — vilket
också understryks i regeringsdeklarationen
— att de nordiska länderna kunnat
förena sig i ett gemensamt uppträdande
vid GATT-förhandlingarna. Det
nordiska blocket har blivit en realitet,
och det relativt hyggliga resultat av
Kennedyrundan, som i varje fall jag nu
vågar se fram mot, torde i allt väsentligt
få tillskrivas det gemensamma nordiska
handlandet.

Det är mot den bakgrunden som man,
herr talman, i dag frågar sig om det som
skett i Kennedyrundan inte skulle kunna
bli normgivande även i EEC-sammanhang.
Jag upprepar den fråga som jag
ställde under remissdebatten: Är det
klokt »att Sverige i alla väder skall
fungera som jolle till den brittiska skutan»?
Skulle man inte kunna tänka sig
ett förenat nordiskt initiativ för att låsa
upp EEC:s förhandlingsdörr? I varje
fall borde det vara ett svenskt intresse
att bättra på det mindre goda anseende
som vi lyckades förvärva oss för bristande
europaförståelse år 1962. Om
initiativet skall tas av de nordiska länderna
var för sig — men självfallet
inbördes samordnat — eller om kontakterna
skall sökas av ett gemensamt nordiskt
block lämnar jag därhän. Man har
i den allmänna debatten bl. a. fört fram
tanken på en särskild internordisk EECberedning.
Utgångspunkten måste emellertid
under alla förhållanden vara att
Norden nu ekonomiskt och i andra hänseenden
växt samman på ett sådant sätt
att en splittring inte får ske.

Ungefär 13 procent av vår utrikeshandel
går i dag till England. År 1965
motsvarade detta 2,7 miljarder kronor.
Handeln består främst av massa, papper,
trä, malm, järn och stål, d. v. s. lågtullvaror
— givetvis tullkänsliga men inte
på samma sätt som varugruppen verkstadsprodukter,
som i vår handel till
England uppgick till 440 miljoner kronor.
Vår export av verkstadsprodukter
till EEC uppgick till bortåt 1,4 miljard
kronor. Jag nämner dessa siffror bara
som underlag för en bedömning av kon -

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

sekvenserna för vårt vidkommande, om
vårt land och de övriga nordiska länderna
skulle komma in i EEC, medan
Storbritannien fortfarande stod utanför.
Under det kortvariga övergångsskede
som man då måste räkna med —- en
nordisk anslutning skulle med största
säkerhet påskynda den brittiska anslutningen
— skulle svensk verkstadsindustri
ha att konkurrera med EEC:s industrier
på den brittiska marknaden. Det
är inte sannolikt att konsekvenserna
skulle bli särskilt allvarliga. Hänsyn
bör därvid tas till att vår export av
verkstadsprödukter till Storbritannien
till betydande del är kapitalvaror med
stort inslag av »know how», vilket
minskar tulltariffernas betydelse.

Detta resonemang, herr talman, är —
det skall jag gärna erkänna — hypotetiskt,
och jag begär självfallet inte något
bestämt besked. Vad jag skulle vilja
framhålla är att man i dag bland andra
handlingslinjer borde räkna med ett
initiativ byggt på nordiska insatser i
syfte att bryta den fastlåsning som föreligger.
Ett sådant initiativ borde i
varje fall vara bättre än den väntans
passiva politik som vi nu tillämpar.

Då regeringsdeklarationen gör gällande
att vår beredskap är god, skall
jag gärna vitsorda det, för så vitt det
gäller den rent tekniska beredskapen.
Vi har byggt upp ett utredningsmaterial
som säkerligen inte lämnar något
övrigt att önska. Den politiskt-psykölogiska
beredskapen är däremot mindre
tillfredsställande. För svensken i gemen
torde tanken på ett närmande till
Europagemenskapen så gott som helt
identifierass med frågan om utjämning
av tullsatser och ingenting mer. Den
sammansmältningsprocess i andra hänseenden
som pågår inom EEC är på
lång sikt mer betydelsefull, och om den
vet svensk opinion ytterst litet.

Herr Ohlin riktade ett råd till högerpartiet.
Jag förstår inte riktigt motivet
balcom det. Även om vi är beredda att
med stor välvilja lyssna på vänliga an -

visningar från herr Ohlin, förefaller
rådgivningen denna gång vara något
förhastad. Vi har inte från högerpartiet
begärt att regeringen skulle formellt
och bindande precisera, vilken anslut -ningsform som skall komma i fråga vid
en blivande förhandling. Vi har tidigare
i högerpartiet hävdat den uppfattningen
att det bästa vore att söka medlemskap,
medan regeringen har haft
den åsikten att det vore bäst att söka
associering. Att man nu skulle bestämt
låsa sig för vad som skall vara det allena
saliggörande bär vi dock icke begärt.

I fråga om associering kan det emellertid
tilläggas — jag tror att herr
Ohlin också var inne på det — att utvecklingen
egentligen har visat att associeringsformen
kan vara besvärligare
för en alliansfri industristat än andra
anslutningsformer och att den enligt
EEC:s uppfattning icke är tänkt att tilllämpas
på länder av Sveriges karaktär.
Nu har bilden komplicerats av att även
andra anslutningsformer har diskuterats.
General de Gaulles »quelque chose
de nouveau» — någonting nytt —, som
han kastat fram även gentemot engelsmännen,
och förhandlingarna med Österrike
just nu tyder på att det finns
olika anslutningsformer. Personligen
tror jag — därvidlag delar jag också
herr Ohlins uppfattning — att det vore
olyckligt om man för Sveriges vidkommande
skulle diskutera ett handelsavtal.
Det avgörande är emellertid att vi
nu har kommit så långt att vi tydligen
är överens om att hålla vägen öppen,
då det gäller anslutningsformernas karaktär.
Vi skall icke binda oss i detta
hänseende; det tycker jag är riktigt,
och på den punkten är vi alltså ense,
herr Ohlin.

Till sist, herr talman, några avslutande
synpunkter! Det som i dag sker i
Sexstaterna präglas av en kraft och beslutsamhet,
som med eller mot vår vilja
och oavsett om vi är anslutna eller
inte kommer att påverka oss direkt och

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

få konsekvenser för vårt land. Det är
inte tillräckligt att vi här hemma har
gjort utredningar i ett flertal olika frågor,
som nu är föremål för harmoniseringssträvanden
i EEC-staterna, om vi
inte själva för vårt eget handlande drar
några slutsatser av dessa utredningar.
Det är inte heller tillräckligt att vi i
Briissel har en skickligt arbetande
svensk delegation, som följer EEC-arbetets
olika faser och rapporterar hem
vad som inträffar, om inte de intryck
som denna delegation förmedlar tar sig
uttryck i åtgärder av vår regering. Det
är likaså inte tillräckligt att regeringen,
såsom i deklarationen, i allmänna ord
ger till känna sin uppslutning kring ett
vidgat europasamarbete, om det inte
resulterar i några handlingar från regeringens
sida. Den svenska regeringen
måste lika aktivt som regeringarna i
andra utomstående länder skapa och
hålla personliga kontakter med EECstaternas
regeringar och med de personer
i Briissel som leder utvecklingen.

Vi måste alltså skärpa aktiviteten och
ge till uttryck intresse och framåtsiktande
politisk följsamhet till det som
händer i Europa. Inte minst mot bakgrunden
av den diskussion som föres
bär hemma om vårt näringslivs konkurrenskraft
i ett betydligt kärvare
marknadsläge är detta nödvändigt. Även
på annat sätt måste vår bedömning av
dessa frågor ta sig mera konkreta uttryck.
Det är tillfredsställande att regeringen
i dag har ett statsråd som uteslutande
ägnar sig åt de viktiga nedrustningsfrågorna.
Men lika betydelsefullt
vore det om en ledamot av regeringen
aktivt och på heltid sysslade
med de för vår framtid centrala frågor
som aktualiseras i marknadsutvecklingen
i Europa.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig göra en kort
reflexion!

Herr Bohman byggde sitt resone -

Handelspolitisk debatt

mang på ett antagande av ungefär följande
innebörd, såvitt jag kunde anteckna
vad han sade: Beträffande EEC
är det nu klart att man kommer att begränsa
sig till sådan verksamhet som
är nödvändig för det ekonomiska samarbetet.
Frankrike kommer inte att acceptera
något annat. Den handlingslinje
som kommer att bli bestående i EEC
över huvud taget blir denna; allting talar
för det.

Jag tycker det skulle vara mycket
glädjande om herr Bohmans skildring
visar sig vara verklighetstrogen. Men
jag tror att det är förhastat att påstå
detta med sådan visshet; han tycktes
inte på något sätt tveka om riktigheten
av sin skildring. Det är alltför optimistiskt,
skulle jag vilja säga. Jag har talat
med många människor i olika länder
om detta problem, och herr Bohman
tar priset som den mest optimistiske.
Men jag hoppas att han har rätt, ty i så
fall skulle en del svenska problem lösas.

Herr Bohman sade vidare att högern
inte har begärt att regeringen skall precisera
den svenska inställningen när
det gäller vår ansökan till EEC. Men
situationen är väl den att om vi utan
dröjsmål skall vända oss till EEC —
eventuellt i sällskap med ett par andra
länder —- kommer vi att tvingas att
precisera; annars tror jag inte att EEC
börjar några närmare underhandlingar.
Detta blir alltså konsekvensen av högerns
ståndpunkt. Jag vill också hänvisa
herr Bohman till herr Cassels motion
i Nordiska rådet — herr Gassel är
ju inte vem som helst inom högerpartiet
— och till en del andra yttranden.

Jag hoppas att det litet längre fram
skall ha skapats sådan klarhet att regeringen
väljer att förhandla om fullt
medlemskap i EEC. Det är naturligtvis
inte detsamma som att förhandlingarna
skall lyckas, men jag förutsätter att
herr Bohman och jag hyser samma förhoppning
både om att förhandlingarna
skall bli av den arten och att de skall
lyckas.

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vidhåller mitt påstående
att högerpartiet inte har begärt
och inte heller nu begär att regeringen
skall binda sig för vilken anslutningsform
som skall komma i fråga. I mitt
anförande fanns inte heller någonting
som kunde tolkas på det sättet, att jag
ansåg att Sverige i dag skulle inge en
formell ansökan till EEC. Hela mitt anförande
var byggt på att vi måste ha
bättre kontakter, utreda olika handlingslinjer,
över huvud taget visa aktivitet
och intresse samt följa utvecklingen.
Eller låt mig säga så här: Vi
måste bl. a. göra sådana sonderingar
som Wilson nu på sitt sätt har utfört
för att göra klart både för oss och för
EEC vilken anslutningsform som kan
bli den lämpliga för de nordiska staterna.

Herr Ohlin misstolkade mig också då
det gäller min syn på Gemenskapen.
Jag underströk särskilt att Gemenskapens
förnämsta mål inte var att sänka
tullarna, utan att åstadkomma en sammansmältning
på många andra områden,
som jag också räknade upp. Att
där bakom ligger ett klart politiskt syfte
är alltså obestridligt.

Jag underströk vidare att Luxemburgöverenskommelsen
nu tycks ha
klarlagt att frågor som kan bedömas
vara av »vitalt nationellt intresse»,
d. v. s. sådana där inskränkningar i
suveräniteten är särskilt allvarliga, i
fortsättningen icke kommer att avgöras
av EEC-gemenskapen utan av varje stat
för sig.

Men jag tilläde också att ingen vet
exakt hur Romfördraget kommer att
tolkas i fortsättningen. Romfördraget
är och förblir vad de anslutna staterna
gör det till. Ju fortare utomstående stater
kommer in, desto lättare bär de att
påverka Romfördragets tillämpning och
tolkning. Här finns i dag ingen absolut
sanning, ingen absolut visshet.

Det är naturligtvis på sätt och vis riktigt,
herr Ohlin, att det bakom min —

låt mig säga — välvilliga tolkning ligger
ett slags önsketänkande, men ett sådant
önsketänkande har man rätt till,
eftersom det är så väsentligt för oss att
medverka till den längre gående integration
som är nödvändig i vår gamla
världsdel.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Låt mig börja med att
uttala den mycket stora tillfredsställelse
som regeringen måste känna inför
den allmänna uppslutning kring uttalandena
i regeringens deklaration om
handelspolitiken som de tre föregående
talarnas anföranden har visat. Den uppslutningen
är glädjande, även om den
inte precis är överraskande.

Jag måste redan här inledningsvis
säga, att jag är särskilt glad över att
herr Hedlund så starkt underströk —
herr Ohlin instämde kanske, ehuru i
andra ord — de krav som vår neutralitetspolitik
ställer på oss.

Jag anser att detta uttalande var i
särskilt hög grad påkallat sedan jag
hade lyssnat till vad herr Bohman sade.
Det är inte bara så att herr Bohman
spekulerar och gissar; herr Bohman
förenklar resonemanget till den grad,
att jag är rädd för att han är rent orealistisk.
Han säger att det överstatliga
momentet i framtiden inte kommer att
spela någon större roll på andra områden
än kanske på det ekonomiska.
Han går så långt att han försäkrar kammaren,
att det är troligt att våra krav
på att själva fatta avgörandet när det
gäller att sluta handelsavtal, en rätt som
vi vill slå vakt om med hänsyn till vår
neutralitetspolitik, inte skall avgöras
genom majoritetsbeslut med omröstning
eller höra till de frågor som skall
överlämnas till kommissionen att besluta
om.

Detta är konstruktioner. Jag delar
herr Ohlins uppfattning att man, om
det vore så enkelt, inte skulle ha anledning
att dröja med att tala om vilken

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

anslutningsform som för vårt vidkommande
är den bästa. Herr Bohman är
inte logisk ens från sina egna utgångspunkter.
Jag vill ännu en gång säga, att
herr Hedlunds tidigare påpekande visat
sig i hög grad påkallat sedan man
har fått lyssna till herr Bohmans anförande.

Detta är emellertid inte det väsentliga
intrycket av debatten. Jag är uppriktigt
sagt mycket glad att överensstämmelsen
sträcker sig så långt som
den gör. Jag har kanske de allra flesta
gånger varit överens med herr Ohlin
om de principiella bedömningarna av
marknadsfrågorna, men jag kan inte
erinra mig att våra uppfattningar någon
gång har sammanfallit så långt som
de har gjort i dag. På alla väsentliga
punkter kan jag därför instämma också
i vad herr Ohlin sade.

Nu är detta kanske inte så förvånande
när man tar i betraktande, att herr
Ohlins eget anförande innebar ett understrykande
av vad som har framhållits
i regeringsdeklarationen och ibland
en skicklig och väsentlig komplettering
av den. Det gällde bl. a. några av de
historiska återblickar som herr Ohlin
gjorde. Utan att vilja hemfalla till någon
betygsättning av en professor måste
jag säga att hans framställning var
både elegant och riktig och att den kanhända
hjälper oss att i vissa avseenden
bättre förstå dagens situation.

Innan jag går in på en rad frågor
som är viktiga i och för sig men kanske
inte har så mycket med det stora rnarknadsperspektivet
att göra, måste jag
emellertid säga att jag inte riktigt förstår
varför herr Ohlin i slutet av sitt
anförande så starkt ville understryka,
att våra uppfattningar skiljer sig helt
och hållet beträffande den ekonomiska
politiken och beträffande vad Sverige
bör göra för att bereda sig för den
större europeiska marknad som vi under
åratal har verkat för, något som
har präglat nästan allt vad vi har gjort
i EFTA. Jag förstår inte att han kan

Handelspolitisk debatt

ha något större intresse av att i detta
sammanhang dra fram de partiskiljande
frågorna, och jag skall heller inte
gå in på dem, hur gärna herr Ohlin än
skulle önska det. Jag vill bara säga att
jag ändå är överens med herr Ohlin så
långt, att jag anser att vårt ekonomiska
läge, vår konkurrenskraft, vår ekonomiska
tillväxt i framtiden och den
strukturomdaningsprocess som vi redan
upplever blir avgörande både för våra
möjligheter att komma med i en större
gemenskap än den vi har i EFTA i dag
och förutsättningarna att dra full nytta
av och hävda oss med framgång på
en sådan marknad. Detta kommer kanske
också i viss mån att påverka andras
bedömningar, huruvida vi är mogna
för en så vittgående integration som
bildandet av en marknad med 300 miljoner
människor i vår världsdel skulle
innebära.

Man kan kanske ha skilda bedömningar
mot bakgrunden av den ekonomiska
utveckling vi har haft, men ur
svensk och internationell statistik kan
man inte utläsa annat än att vi har stora
möjligheter att både dra nytta av
och lämna bidrag till den ekonomiska
integrationen i vår del av världen. Jag
känner emellertid inget behov av att
vid detta tillfälle ta upp en ekonomisk
diskussion, där vi framför delade meningar
om den ekonomiska politikens
utformning på vissa, låt vara väsentliga
områden. Vi önskar i alla fall samma
sak — det tror jag att herr Ohlin kan
ge mig rätt i.

Jag vill ännu en gång understryka
att vi vill bli en fullgod partner i det
samarbete i form av en stor marknad
i vår del av världen som jag tror att vi
ändå en gång får uppleva, och jag ser
inte någonting i den svenska ekonomiska
utvecklingen hittills som skulle
göra det svårare för oss än för andra
länder att delta i ett sådant ekonomiskt
samarbete.

Om jag får börja med några randanmärkningar
till herr Ohlins anförande,

•42

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

vill jag säga att han naturligtvis hade
rätt, när han betonade att våra möjligheter
att bli mottagna som associerad,
vilket vi hade begärt att få förhandla
om 1961, var mycket små under den
tid förhandlingarna pågick. Jag bestrider
inte alls detta. Beskrivningen är
absolut riktig.

Vilka var hindren? På den punkten
tyckte jag nog att herr Ohlin uttryckte
sig något suddigare. Hindret var ju inte
att det skulle bli tekniskt så besvärligt
med ett associationsråd o. s. v. — det
anfördes någon gång mera i förbigående,
men det var komplikationer mindre
för gemenskapen än komplikationer
för oss själva. Nej, det avgörande hindret
hänförde sig till uppfattningen om
vad gemenskapen syftade till, nämligen
att den skulle inriktas på att få till
stånd ett politiskt samarbete, som
sträckte sig vida utöver det ekonomiska
fältet, som inrymde och stärkte militäralliansen
NATO, som avsåg att föra
länderna närmare varandra till en gemensam
utrikespolitik. Vi hade från
svensk sida sannerligen inte lämnat någon
möda oprövad för att klargöra hur
vi ställde oss och att vi stod fast i vår
neutralitetspolitik. Därför sade man i
vissa lägen: Ja, medlemskap är ju helt
uteslutet. Men jag erkänner att man också
framkastade att man inte kunde se
hur vi ens skulle kunna få en associering.
Därvidlag var väl uppfattningarna
inte så enstämmiga som när det gällde
medlemskapet.

Jag vill erinra om att t. o. m. kommissionens
ordförande Hallstein 1961
höll ett tal, där han sade att en association
kunde vara vad som helst. Det
kunde vara någonting som så småningom
skulle kunna leda fram till medlemskap,
det kunde vara en form för
ett samarbete med u-länder, det kunde
vara någonting för, låt vara dunkelt
sagt, som gav möjlighet till ett mycket
vittgående ekonomiskt samarbete med
utvecklade industriländer. Det fanns de
som förfäktade det.

Jag sammanträffade under denna tid
åtskilliga gånger med regeringsrepresentanter
för De sex, bland dem framstående
tyska regeringsrepresentanter.
Jag hade aldrig någon svårighet att vinna
förståelse för att vi kanske skulle
kunna komma fram i associationens
form till ett mycket långtgående ekonomiskt
samarbete. Förre förbundskanslern
var närmast entusiastisk, så
entusiastisk, att det var onödigt för oss
att utveckla våra skäl. Men jag bär haft
åtskilliga samtal, det kan jag försäkra
kammarens ledamöter, också med framstående
representanter för den nuvarande
tyska regeringen. Parentetiskt
sagt: Herr Bohman har fel när han tror
att vi inte har några samtal med De
sex, när tillfällen erbjuds till det, och
anklagar oss för passivitet, men jag
kanske får anledning att återkomma till
det. Jag har aldrig haft svårt för att
vinna den nuvarande tyske utrikesministerns
förståelse för att det ligger inte
bara i vårt intresse utan även i Gemenskapens
och i Tysklands intresse att
låta Sverige med upprätthållande av
och utan avkall på neutralitetspolitiken
få spela sin fulla roll i det ekonomiska
samarbetet. Kan detta verkligen vara en
överraskning?

Vi mötte ju också andra uppfattningar,
det har herr Ohlin så rätt i. Jag vågar
inte säga vilken utgången av förhandlingarna
skulle ha blivit men vill i
varje fall inte utesluta att vi inte hamnat
i en association utan i någonting
annat. Om det skall kallas för ett handelsavtal
eller ej vet jag inte. Jag kan
även se andra former för hur vi skall
lämna vår medverkan och få våra fördelar
i en gemensam marknad i Europa,
utan att det behöver vara vare sig
medlemskap eller association.

Jag anklagas här ibland för att vi
inte tänker på alternativ. Att tänka har
vi nog haft rikliga tillfällen att göra;
det är inte i fråga om fantasien som
det brister. Jag tror emellertid att det
är olämpligt, och detta av skäl som

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

ändå vunnit en viss förståelse i denna
debatt, att regeringens representanter
ställer sig i denna talarstol och utifrån
tänkta förutsättningar, som ibland är
förenklade till den grad att de förefaller
orealistiska, försöker tala om vad
som skall göras om det inte går att
uppfylla det slutmål för vilket EFTA
skapades, nämligen att sammanföra länderna
i vår del av världen till en gemensam
och ännu större stormarknadsenhet.
Det var detta som gjorde att
motståndet mot oss, som var starkare
beträffande medlemskapet så länge
vi höll fast vid neutraliteten som villkor,
också mötte oss då det gällde associeringen.

Herr Ohlin erinrar sig säkert att det
i betydelsefulla kretsar i och omkring
Bryssel fanns personer som gav följande
råd till dem, med vilka vi samtalade
och sökte förbereda förhandlingarna:
Ce inte de neutrala länderna och framför
allt inte Sverige någonting på hand.
Håller vi bara ut så kommer som en
följd av ett tryck från näringsliv, industri
o. s. v. svenskarna att glida ifrån
sitt neutralitetskrav. Då kan de bli
medlemmar ty då utgör de ju inte längre
någon belastning, då kan de vara
med och får då också samma fördelar
som de andra, därför att de betalar det
politiska priset. Herr Ohlin vet liksom
troligen också herr Hedlund — om herr
Bohman vet det är osäkert —att detta
inte är någon konstruktion i efterhand
som jag gör mig skyldig till.

Detta var de skäl som gjorde det
nödvändigt för oss att under den tid
som diskussionerna pågick, liksom också
i dag, understryka vilka krav vi
själva anser neutralitetspolitiken ställer
på oss. Vi formulerade dessa krav,
jag vill minnas att det erinras härom
i dagens regeringsdeklaration, i nära
samarbete med Schweiz och Österrike.
Inte från någotdera hållet har man i
varje fall principiellt glidit ifrån kraven.
Österrike har ju, utan att jag vill
dra några konklusioner för vår del med

Handelspolitisk debatt

anledning av det läge detta land befinner
sig i, förklarat att det inte heller
kan tänka sig en association utan att
det måste bli någonting annat, vilket väl
också observerats i denna församling.

Herr talman! Jag ber kammarens ledamöter
om överseende med att jag så
länge uppehållit mig vid denna aspekt,
men jag har gjort det eftersom jag tycker
mig även i denna debatt kunna
iaktta vissa skiljaktigheter — jag hoppas
dock att jag kommer att bli övertygad
om att jag har fel på denna punkt.
Då det emellertid har gjorts vissa formuleringar
som är ganska suddiga tror
jag det är väsentligt med ett understrykande
redan i dag. Jag skall överlämna
till kammarens ledamöter att sluta sig
till vad vi skulle behöva säga i dagens
läge, om vi befann oss i en situation
där förhandlingar skulle öppnas. Jag
tror att man möjligen kan utläsa det av
mitt anförande, och jag tyckte mig kunna
utläsa det av herr Hedlunds.

Herr Ohlin tyckte att det var beklagligt
och en brist i regeringens deklaration,
att vi inte starkare givit uttryck
åt vår bestämda önskan att göra vad vi
förmår för att förhindra att tullmurar
uppreses här i Norden. Får jag hänvisa
till vad som sägs i deklarationen i
samband med att vi konstaterar att
samarbetet inom EFTA har lett till en
utomordentligt kraftig ökning av den
nordiska handeln. Det är möjligt att
man hade kunnat använda ännu starkare
ord, men det är ju en smaksak. I
varje fall hade jag den uppfattningen,
att vi understrukit detta så kraftigt vi
kunnat. Det heter nämligen i deklarationen:
»En viktig uppgift blir nu att
bevara och säkerställa de stora fördelar
som den nordiska integrationen gett de
enskilda länderna. Yi är i de nordiska
länderna alla överens om att någon
återuppbyggnad av tullmurarna i Norden
inte får komma till stånd.»

Det var synd att vi inte sände ett utkast
av detta avsnitt till herr Ohlin innan
vi definitivt utformade texten; det

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

är möjligt att herr Ohlin kunnat ge detta
uttalande ännu större styrka.

Jag vill ge herr Ohlin rätt i en sak i
detta sammanhang: det är ett förbiseende,
för att inte säga glömska, att vi
inte någonstans i regeringsdeklarationen
uttalat hur nyttig den verksamhet är
som bedrives inom Nordiska rådet och
dess ekonomiska kommitté. Jag ger alltså
herr Ohlin rätt i att detta gott kunnat
framhållas i deklarationen. Jag har sagt
det nu! Glömskan och underlåtenheten
i detta avseende var ofrivillig. Hos mig
kan den möjligen ha berott på att jag
var litet irriterad över att Nordiska rådets
ekonomiska kommitté för sitt sammanträde
av alla dagar hade valt just
denna dag, då jag skulle delta i den
handelspolitiska debatten i riksdagen.
Jag har velat framföra detta som en
liten, liten ursäkt till att vi i detta sammanhang
inte så kraftigt, som vi är
överens om vore motiverat, uttryckte
vår uppskattning av Nordiska rådets
verksamhet för det ekonomiska samarbetet
i Norden och för vårt ekonomiska
samarbete i Europa och i världen
över huvud taget.

Herr Ohlin beklagade och var ledsen
över att oppositionen inte beretts tillfälle
att delta i de utredningar och
undersökningar som ingår som ett led i
vårt förberedelsearbete. Han hade annars
ingenting att klaga på i det sammanhanget,
och det är jag honom tacksam
för. Han frågade hur jag själv i motsvarande
situation skulle känna mig när,
som han hoppades, oppositionen efterträtt
det socialdemokratiska partiet i
regeringsställning. Ja, jag har inte funderat
så mycket över det; jag vet inte
ännu hur sannolik den situationen är;
möjligheten finns där ju alltid. Men jag
har sagt mig att det finns så mycket
viktigare ting att syssla med, så den saken
får väl ändå bli mitt bekymmer när
vi står där.

Jag vill säga att det är avsiktligt som
oppositionen hållits utanför. När det
gäller det grundläggande utrednings -

arbetet har vi inget behov av att få ta
del av en politisk bedömning; detta led
av utredningsarbetet skall ske genom
expertanalyser som görs i nära samarbete
med näringslivet och organisationerna
på arbetsmarknaden på basis
av deras egna erfarenheter, på basis
icke av politiska överväganden utan av
de resultat som de, många gånger genom
sina egna utredningsapparater,
kommit fram till beträffade de ekonomiska
verkningarna. När detta material
blivit klart har vi låtit publicera en del
av det i den mån det inte föregripit ett
ställningstagande i en förhandling. Vi
kommer att göra så även i fortsättningen.
Men, så som sägs i regeringsdeklarationen,
mycket är ju av samma karaktär
som alla förberedelser i handelsförhandlingar
och kan därför inte i förväg
offentliggöras. Det betyder inte att vi
därför håller oppositionen utanför utredningsmaterialet
när vi behöver en
politisk diskussion. Vi har diskuterat
före varje väsentligt ställningstagande,
det må ha rört EFTA, Nordiska rådet,
relationerna till EEG eller Kennedyronden.
Sådana ställningstaganden har
alltid föregåtts av diskussioner och presentationer
i utrikesnämnden. Därefter
har vi -— ibland också före ställningstagandena
— så fullständigt som möjligt
velat informera riksdagen; vi vet ju att
avgörandet ändå i sista hand ligger hos
denna församling.

Allt detta ligger i vårt eget intresse.
Men att komplicera utredningsarbetet
på vissa förberedande stadier genom
att redan där föra in politiska bedömningar
och — i och för sig mycket viktiga
— politiska diskussioner, har vi ansett
bara skulle försvåra och fördröja
utredningsarbetet. Det är skälet. Om
detta skäl redovisas för mig en gång då
jag lämnat denna post, herr Ohlin, så
kommer jag naturligtvis — det kan jag
väl säga nu — att ha full förståelse för
att jag inte heller får vara med om utredningsarbetet
på det förberedande
stadiet.

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

Herr Ohlin framhöll något som också
andra talare, framför allt herr Bohman,
varit inne på men från en annan utgångspunkt,
nämligen att det är viktigt
att fundera över alternativen. Herr
Ohlin sade: Kanske säger EEG nej på
obestämd tid — vad gör vi då? Det är
en utomordentligt viktig fråga. Men
herr Ohlin begärde inte — som den realist
han är, i varje fall på detta område
— att få något klart svar i dag.

Låt mig understryka att skilda alternativ
har övervägts. En del har till och
med åtminstone preliminärt kartlagts
och oförbindligt diskuterats, om jag får
uttrycka mig så, med vissa av våra
EFTA-partner och likaså på det nordiska
planet. Ibland har vi också vid de
kontakter vi haft med representanter
för EFTA-länderna och utomeuropeiska
länder försökt känna oss för hur de
.ställer sig till dessa tankar. Och bland
de tankarna ingår just vad herr Ohlin
bär diskuterade som en idé; jag vill
kalla den så. Ett stort frihandelsområde
med anslutning inte bara från Europa
utan också från Nordamerika och
Australien — kanske också från Japan;
det var ett av de länder som herr Ohlin
inte nämnde — är ju en tanke. Visst
är det ett uppslag, ett alternativ, om vi
inte trots vår vilja och ihärdighet lyckas
vinna förståelse för förslaget att skapa
en marknad här i Europa. Såvitt vi kan
bedöma är det något som redan ganska
flyktiga och ytliga utredningar kan ge
vid handen kanske skulle kunna vara
bättre än EFTA, ja är i vissa avseenden
alldeles säkert bättre. Varför skulle vi
inte vilja det? Men så länge vi inte har
givit upp hoppet om den europeiska
lösningen vill vi inte på allvar ge oss
i kast med något annat.

Jag vill också säga att mina erfarenheter
när jag fört sådana här litet oansvariga
samtal -— låt oss kalla dem så —•
inte är särskilt uppmuntrande. De reaktioner
jag mött har ibland varit klart
negativa och är så alltjämt från amerikansk
sida. På vissa håll har man dock

Handelspolitisk debatt

sagt att det kanske var något att fundera
på.

Jag undrar om jag inte här har rätt
att göra ett litet avslöjande. Inna;n
labourpartiet kom i regeringsställning
i England testade jag denna idé på
flera av dem som nu är ledamöter av
den engelska regeringen. Ibland fann
jag då förståelse för idén. Jag gjorde
det provet mot bakgrunden av att vi
kanske inte bara misslyckas med EFTAEEC
utan kanske inte ens tar något mera
avgörande steg heller i de GATT-förhandlingar
som initierades av president
Kennedy; vad gör vi då? Någon förståelse
fanns det väl för tanken. Men
herr Ohlin var angelägen om att understryka
— vilket jag tycker är riktigt —
att om vi kommer i det läget att vi på
allvar tvingas syssla med och diskutera
dessa frågor, inte bara i förbigående
och i en handelsdebatt i riksdagen utan
inför ett mycket större forum, så skall
vi försöka undvika att göra det så, att
det framstår som en stridsåtgärd mot
EEC.

Det kan emellertid inte undvikas att
vissa alternativ ändå till sin effekt blir
sådana att de kan karakteriseras som litet
av ett hot. Detta är ett skäl till att jag
i dagens läge inte vill fortsätta denna i
och för sig intressanta diskussion med
herr Ohlin — och för den delen även
med herr Bohman. Vi har inte givit upp
hoppet och har ingen anledning att ge
upp hoppet om att komma till en uppgörelse
mellan EFTA och EEC, även om
det tar sin tid.

Vi har ett argument, herr Bohman,
som understrukits i den engelske premiärministerns
och utrikesministerns
sonderingar, nämligen det bidrag som
England och andra EFTA-länder kan
ge till den tekniska utvecklingen inte
bara genom informationsutbyte på det
teknologiska området utan genom gemensamma,
förenade utvecklingsprojekt.
Jag tror det ligger mycken riktighet
i det, så som herr Ohlin också underströk.
Därför skall det väl inte bara vara

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

så, att vi knackar på dörren hos EEC
och säger: »Kan ni släppa in oss nu?
Vi har torkat oss ordentligt om fotterna
och vi skall inte alls ställa till någon
oreda eller smutsa ned i ert vackra
hus. Snälla ni, låt oss komma in!» Vi
kan ändå i vårt eget och EEC:s intresse
peka på att vi har en högre inkomst
per capita i våra länder än
man har i EEC-länderna. Vi kan väl påvisa
att vi är teknologiskt mera framskridna
— eller lika framskridna — som
de. Vi kan väl understryka att vi har en
handel som per capita är betydligt mer
omfattande än deras. Jag tror vi har
anledning att säga detta. Det finns ju
ibland möjligheter, om man inte lyckas
övertyga en regering, att ändå vinna gehör
för sin uppfattning hos medborgare
som inte sitter i den ansvariga ställningen
men som är intresserade av hithörande
frågor och som därför tar intryck
av vad vi säger. Det kan ha sitt
värde.

Herr talman! .lag är litet rädd för att
jag tagit tiden för länge i anspråk, men
jag har ändå några saker ytterligare
att säga.

Herr Hedlund pekade på u-landsproblematiken,
berörd i regeringsdeklarationen,
och ställde två uttryckliga frågor
till mig. Den ena gällde vad vi talat
om förut, nämligen att man skulle
sätta ett golv för råvarupriserna så att
de inte sjönk för mycket. Hade detta
helt försvunnit i diskussionerna och utredningarna?
Nej, det ingår bl. a. som
ett led i ett supplementärt finansieringssystem.
Som sagts i regeringsdeklarationen
hoppas vi att det förslag som utarbetats,
med bl. a. Banken och Fonden
inkopplade, skall vinna förståelse hos
industriländerna — det har redan mötts
positivt av u-länderna. Vi hoppas att
det skall finnas förutsättningar att härvidlag
ta steg i avgörande riktning vid
den världshandelskonferens som skall
hållas i början av nästa år.

Herr Hedlund frågade — och han var
inte polemisk på den punkten heller —

varför vi hyste skepsis mot u-landspreferenserna.
Svaret är helt kort, att om
vi inför en preferensordning som innebär
att u-ländernas import släpps in
till lägre tullar än de som tillämpas
mot andra länder, så blir en sådan anordning
av desto större betydelse för
u-länderna ju större steget är mellan den
vanliga tullen och den rabatterade tull
som tillämpas gentemot dem. Detta
måste i och för sig därför öka intresset
hos u-länderna för att man inte skall
göra några tullsänkningar i fortsättningen,
ty då blir preferensen för deras
vidkommande mindre.

Detta har varit en — inte den enda —
av anledningarna till den skepsis som
jag själv hyst och för resten redovisat,
tror jag, i riksdagen förut. Men jag har
också framhållit att om det blir en uppslutning
kring tillämpning av u-landspreferenser
skall vi inte säga att vi inte
vill vara med, trots att vi hyser betänkligheter
mot systemet. Ty börjar man
— som för övrigt redan skett — tillämpa
detta system för några u-länder, vill
vi helst att man tar steget fullt ut och
gör bestämmelserna generella, så att
preferenserna kan ges alla u-länder och
inte bara ett fåtal. Vi tycker att forna
franska kolonier och besittningar inte
nödvändigtvis skall ha preferenser som
andra u-länder i motsvarande ekonomiska
läge inte kan få. Därför har vi
hl. a. inom OECD medverkat till att diskutera
och utreda dessa problem. Men
det kan hända att förutsättningarna för
en allmän anslutning från industriländernas
sida ändå inte är så stora. Det
får dock framtiden utvisa.

Herr Hedlund tog också upp koreaimporten
och den åtgärd som jag med
regeringens stöd vidtog — inte fyra
dagar efter det att jag hade besvarat
herr Persons i Heden fråga utan en dag
därefter. Jag skall emellertid, herr talman
inte nu ta upp detta spörsmål, eftersom
jag finner det naturligt att belysa
saken senare under denna debatt, som
ju kommer att fortsätta ännu en stund,

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

då jag besvarar en interpellation av herr
Carlstein. Jag tillåter mig alltså att återkomma
till frågan.

Jag vill bara anföra ytterligare två
synpunkter och knyter då närmast an
till herr Bohmans anförande.

Också herr Bohman efterlyste alternativ.
Och han gick längre än så — han
frågade: Varför skall inte de nordiska
länderna göra ett gemensamt utspel?
Herr Bohman ansåg — jag vill inte utesluta
att han får rätt på den punkten —
att det engelska utspelet inte fört oss så
mycket närmare lösningen. För egen de!
vill jag säga: Det finns ändå en chans
tack vare att det engelska initiativet
kommit närmare, ty ingen tvivlar längre
på den engelska regeringens allvarliga
vilja och avsikt.

Herr Bohman frågar emellertid då:
Varför skall inte den svenska jollen
kasta loss från den engelska skutan? Ja,
så länge det finns en chans till anslutning
skall vi inte kasta loss — det tror
jag att herr Bohman och jag kan vara
överens om. Men låt oss säga att England
— vilket jag inte betraktar som det
mest sannolika — får ett direkt nej efter
att ha gjort en formell ansökan om förhandlingar.
Det är inte ens alldeles säkert
att en sådan ansökan kommer att
göras. Men om så skedde och man mötte
ett nej, skall vi inte då i den nordiska
gruppen försöka tjäna som en murbräcka
för att komma in bakom Gemenskapens
tullmur? Frågan får naturligtvis
diskuteras i den nordiska gruppen.
Men innan vi ensamma gör något är det
väl ändå rätt naturligt att vi tar upp
saken i EFTA, som vi haft nytta av även
utöver vad den givit oss i den nordiska
marknaden.

Och jag upprepar vad jag i tidigare
sammanhang — kanske inte här i riksdagen
— sagt: Jag kan inte få i mitt
huvud att de nordiska länderna skulle
stå svagare i förhållande till EEC om
de får stöd av ett och annat EFTA-land
— ja, kanske av alla övriga EFTAländer.
Det betyder naturligtvis inte att

Handelspolitisk debatt

vi sagt någonting om exempelvis formen
för eu förhandling. Med den modifikationen,
att denna fråga får tas upp till
diskussion i EFTA — vi är ju medvetna
om att sammanhållningen där är väsentlig
— kan jag förstå ett nordiskt utspel,
men det får icke vara ett isolerat sådant
och inte heller ett nordiskt utspel så
länge de nuvarande engelska sonderingarna
pågår, med tanke på de steg
England därefter kan komma att ta.

De förenklingar som herr Bohman
gjorde i sitt anförande och som jag
förut berört lyste rätt mycket igenom
även i detta sammanhang. Det var
bara att kasta loss från England, jollen
fick flyta, så kom den väl in i den
nordiska gruppen, och sedan fick man
tänka sig något annat. Jag är glad att
inte herr Bohman i detta avseende talar
för stora näringslivskretsar här i
landet. Det är i varje fall inte sådana
råd man har velat ge mig t. ex. i den
rådgivande kommitté där jag varit inbjuden
att delta någon gång och mött
representanter för vårt näringsliv, arbetsmarknaden
och organisationerna.

Sedan konstaterar herr Bohman att
vi är alldeles för passiva. Jag har undrat
många gånger vad som låg bakom
framför allt högerns anklagelse mot
regeringen härvidlag, eftersom jag har
talat om vad vi håller på med. Nu
säger herr Bohman: »Ni går ju inte ut
och talar om för människorna vad
en stor europeisk marknad skulle betyda
för dem, för företagen o. s. v.»
Jag tror att det finns få här i landet
som har hållit så många föredrag och
gjort så många framträdanden — offentliga
och även i mera begränsade
och slutna sammanhang — som jag
själv. Vi har ofta diskuterat just denna
fråga så långt den går att diskutera. De
utredningar som vi har gjort ger, i
den mån de har publicerats, också
material för belysning av dessa frågeställningar.
Jag har litet svårt att riktigt
förstå denna anklagelse.

Ännu svårare har jag att begripa den

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

anklagelse som går ut på att vi är
förfärligt försumliga inom den svenska
regeringen som inte ideligen reser ut
och talar med EEC. Är herr Bohman
övertygad om att EEC:s medlemsländer
är så oerhört glada över att i ett kör
få ta emot nedresenärer från EFTA?
Jag har sett uttryck för annat, men
jag kan i alla fall lugna herr Bohman
med att vid de kontakter vi haft bara
under det senaste halvåret med EECländerna
liksom när vi varit i OECD
och när vi haft besök här i vårt land
har dessa frågor diskuterats. Har vi
dessutom haft bilaterala problem att
reglera, är det ganska naturligt att vi
tagit upp resonemang. Men om jag i
dagens läge störtar ned till EEC från
Sverige och säger: »Dels vill vi komma
med, dels önskar vi framgång åt engelsmännens
strävanden», frågar de
mig: »Vad vill engelsmännen i dag?»,
varpå jag svarar: ».lag vet inte säkert,
ty den engelska regeringen har inte
bestämt sig.» Jag tror inte att detta
på något sätt skulle verka befordrande
för våra planer.

Om herr Bohman har någonting annat
i åtanke eller kan ge mig något
speciellt råd om vad jag skall säga,
om jag skulle falla på idén att företa
en sådan resa, vill jag gärna lyssna.
Det kan vara naturligt för en nybliven
handelsminister i något EFTA-land att
fara omkring och visa sig och tala om
vem han är. På många håll inom EEC
är man emellertid medveten om att
Gunnar Lange har suttit så länge som
handelsminister att till och med hans
egen riksdag kan ha fog om den säger
att den har tröttnat på honom.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Handelsministern ville
uppenbarligen göra gällande att det
föreligger vissa skiljaktigheter rörande
den svenska alliansfria politiken. Han

menade att de skulle ha kommit till
tydligt uttryck i dagens debatt. Om
herr Lange därmed vill göra gällande
att vi inom högerpartiet skulle ha en
avvikande syn på svensk alliansfri utrikespolitik
har han fel. Vi har i andra
avseenden starkare än de andra partierna
understrukit att vi behöver exempelvis
reella förutsättningar för att kunna
upprätthålla den alliansfria politik
som vi är överens om. Förutsättningen
för vår diskussion är alltså att »vår
utrikespolitik står fast», vilket herr
Lange har skrivit i regeringsdeklarationen.

Vad det nu gäller är att bedöma om
den alliansfria politiken i dag behöver
utgöra det hinder för en anslutning till
Europamarknaden som vi tidigare — i
varje fall på vissa håll — förmenade att
den gjorde. Där har vi uppenbarligen
olika utgångspunkter för vår bedömning.

Det finns en negativ och en positiv
utgångspunkt som kommer till uttryck
i syn och handlande. Det förefaller som
om en del bara vill se svårigheter och
hinder medan andra vill se möjligheter,
vill göra största möjliga positiva bedömning
av läget. Vår handelsminister tillhör
uppenbarligen dem som gärna ser
svårigheterna. Hela hans argumentering
är, tycker jag, klart negativ.

I mitt anförande försökte jag påvisa,
att den situation som nu föreligger ute
i Europa är annorlunda än den som
förelåg för ett par år sedan och att den
öppnar nya möjligheter för oss att närma
oss det övriga Europa. Jag påvisade
att det efter Luxemburgöverenskommelsen
har klarlagts inom EEC att s. k. »vitala
nationella intressen» inte göres till
föremål för suveränitetsinskränkningar
och majoritetsbeslut. Detta får verkligt
betydelsefulla konsekvenser för vår bedömning.

Jag påvisade också att närmandet
mellan öst och väst i ekonomiskt hänseende
har lett till att de olika EECstaterna
i dag bygger ut sina handels -

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

förbindelser med de öststater som eventuellt
med en viss misstänksamhet skulle
kunna bedöma vår attityd i detta sammanhang.
Om inte handelsministern
är medveten härom — vilket handelsministern
borde vara — eller i varje
fall inte inser att dessa två företeelser
väsentligen har förändrat och förbättrat
situationen för Sveriges vidkommande,
då tycker jag verkligen att det finns
ett behov av förstärkta och förbättrade
kontakter mellan Europa och handelsdepartementet.

Handelsministerns inlägg ingav på
något sätt en känsla av nattsvart pessimism.
Eller var det möjligen så, att
handelsministern i sin lust att »klippa
till» mig ville se frågan på detta sätt?
Inlägget var kanske inte uttryck för en
så negativ attityd som man fick en
känsla av. Men man skall inte glömma
bort att de som ute i Europa lyssnar
på vår debatt också kommer att bibringas
en känsla av en negativ inställning
från herr Langes sida. Det kan
påverka deras syn på oss, vilket jag
tycker vore beklagligt.

Det förekommer inte sällan att en
talare som vill gå till angrepp mot en
motståndare, citerar honom fel för att
lättare få underlag för sitt angrepp.
Jag sade inte att vi skulle kasta loss
från England, herr Lange! Jag sade:
»Är det klokt av oss att i alla väder
fungera som jolle till den brittiska
skutan?» Däri ligger den uppfattningen
att vi redan nu bör göra klart för oss
vad som kan inträffa om det engelska
agerandet, som jag bedömer ganska negativt,
inte leder till resultat. Handelsministern
är tydligen inte heller särskilt
optimistisk beträffande England.
Diskussionerna om vad vi skall göra
bör därför tagas upp innan vi har ställts
inför fullbordat faktum. Varför skall vi
vänta, tills vi ser att England misslyckas
att i internordiskt sammanhang
ta upp en diskussion om hur vi skulle
kunna handla när England fått ett
klart nej? Sådana diskussioner bör na4
— Andra kammarens protokoll 1967. Nr

Handelspolitisk debatt

turligtvis tas upp nu. Det går ju inte
att helt enkelt telegrafera till EEC, när
England fått nej, och säga att vi då
vill ta upp en diskussion. Vi behöver
ordentliga förberedelser.

Vår handelsminister Lange är naturligtvis
känd ute i Europa, men han har
varit en rätt sällsynt gäst i Bryssel. Jag
tror det vore värdefullt om Sverige visade
samma intresse för kontakterna
med EEC-staterna och Bryssel som både
Norge och Danmark är inställda på att
visa. Ute i Europa tror man allmänt,
att vi är mera negativa till integrationsfrågan
än vad de andra nordiska länderna
är. Lyssnar man på handelsministern
i en sådan här debatt, kan man
bli styrkt i denna enligt min mening
felaktiga uppfattning.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I mycket har herr Lange
använt samma synsätt som jag när det
gäller handelspolitiken. Jag vet inte om
jag komprometterar honom genom att
säga att jag ser en väsentlig del av förklaringen
därtill i att han har ett i stort
sett liberalt grepp om världshandelsproblemet.

Den ekonomiska politiken har nog
ett närmare samband med stormarknadsproblemet
än vad herr Lange nu
ville göra gällande. Jag tror att en generös
avskrivningspolitik som underlättar
snabb anskaffning av nya maskiner
och snabb rationalisering är en väsentlig
förutsättning för att länder med
höga löner skall kunna utnyttja sin
levnadsstandard inom ramen för en
stormarknad. Jag tror också att en genom
skattepolitiken åstadkommen förbättring
av företagens möjligheter att
bedriva teknisk forskning spelar en
större roll inom en stormarknads ram
än eljest.

Vad beträffar importen från Korea
vill jag tillägga att jag tidigare offentligt
har begärt att regeringen skulle energiskt
verka för att industriländernas
kvantitativa restriktioner för varor från
13

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

u-länderna mildras och snarast möjligt
upphävs. Jag tror det är mycket angeläget
att regeringen här gör vad som
göras kan och inte väntar på den
u-landshandelskonferens som FN skall
sammankalla och där detta självfallet
blir ett av huvudämnena.

Till sist, herr talman, vill jag säga
att vi alla är överens om att huvudlinjen
för vår politik bör vara en svensk anslutning
till en västeuropeisk stormarknad,
vilket sannolikt innebär inträde i
EEG. Jag är glad över enigheten kring
statsrådet Langes påpekande, att om vi
tvingas vidta särskilda åtgärder för en
friare handel efter en olycklig utveckling
av förhållandet mellan EEC och
utanförstående västeuropeiska stater får
dessa åtgärder icke riktas mot EEC.
De måste innebära öppna armar för ett
vidgat samarbete för friare handel där
även EEC kan delta.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tar till orda den här
gången bara för att säga ett par ord till
herr Bohman.

Det är gott och väl att man gör en
positiv bedömning, bara man vaktar sig
för att hemfalla åt önsketänkande. Man
bör anstränga sig att göra bedömningen
så realistisk som möjligt, och det tror
jag att herr Bohman brukar försöka,
men antingen har han i detta fall ofullständigt
förstått en del av vad som har
skett, eller också vill han inte gärna
nämna det.

Herr Bohman åberopar Luxemburgöverenskommelsen,
som skulle innebära
att EEC kanske för all framtid förlorat
överstatlighetskaraktären i alla viktiga
frågor. Herr Bohman vet nog att det
inte var någon överenskommelse i den
bemärkelse vi i allmänhet inlägger i
ordet. Han vet att Frankrike ensidigt
deklarerade att Frankrike förbehöll sig
rätten att i varje för landet vital fråga
träffa avgörandet självt. De andra fem
gjorde till protokollet den deklaratio -

nen, att Romfördragets bestämmelser
för deras del och enligt deras tolkning
alltjämt gällde och skulle, när man så
önskade, och borde, när man så ville,
tillämpas. Det är en viktig sak, som man
inte bör undanhålla den svenska riksdagen
när man uttalar sig i dessa frågor.

Herr Bohman har rätt i att någon
tillämpning inte har skett under de år
som gått. Om herr Bohman säger sig
önska att det aldrig kommer att ske,
kan jag göra samma uttalande, men ett
sådant önsketänkande är inte en tillräcklig
grund för ett uttalande om vad
vi exakt bör göra eller vilka anslutningsformer
som är möjliga för oss som
ett neutralt land.

Jag har inte avsiktligt försökt citera
herr Bohman felaktigt. Om man sitter
i en jolle efter ett skepp och sedan ger
sig ut på en egen seglats, tyckte jag
det var riktigt att använda uttrycket
att kasta loss, men vi bör inte strida
om den saken. Det kanske var att pressa
uttrycket. Jag är ledsen om jag gjorde
det, men det har ingen betydelse för
resonemanget.

Jag tar herr Bohman på allvar när
han säger att högern lika starkt som
alla andra partier sluter upp kring och
håller fast vid neutralitetspolitiken. Jag
tyckte mig få det bekräftat under den
utrikespolitiska debatten i förrgår, som
herr Bohman erinrade om. Men det är
inte bara detta som är väsentligt när vi
talar om vad vi kan göra med bibehållen
neutralitet för att delta i en europeisk
integration. Vi kan ju inte bara säga
att vi är neutrala och sedan göra vad
som helst. Vi måste tala om vad det är
i EEC och i fördraget på vilket sammanslutningen
grundar sig, som vi med
hänsyn till vår neutralitetspolitik kan
acceptera eller inte kan acceptera. Det
lär vi inte komma ifrån en gång, herr
Bohman.

Det är viktigt och glädjande att vi har
en fullständigt enhällig uppslutning i
den svenska riksdagen kring neutrali -

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

tetspolitiken, men det skulle vara lika
glädjande och kanske nära nog lika
viktigt att vi bemödade oss om att inte
företa oss någonting som kunde minska
tilltron till vår vilja och förmåga att
hålla fast vid denna politik och föra den
vidare. Vi måste se till att inte kompromettera
vår neutralitetspolitik, herr
Bohman! Trots att handelsförbindelserna
med både öst och väst glädjande nog
har ökat har det ibland förekommit
vissa spekulationer och gissningar om
att vårt land är på glid. Det är angeläget
att vi inte gör någonting som kan
medföra att sådana missuppfattningar
blir bestående.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill försäkra kammarens
ledamöter att det ingalunda var
min mening att undanhålla kammaren
någonting som den borde få reda på.
Jag trodde att det var känt i kammaren
att Luxemburgöverenskommelsen inte
var ett skriftligt träffat avtal. Vad jag
vill stryka under är att den i realiteten
har den innebörd som jag redovisat här
inför kammaren. De överstatliga dragen
i EEC har i dag i praktiken en annan
innebörd än de hade förut. Med den
försiktiga formulering som handelsministern
själv använder säger han i deklarationen
»att i politiskt avseende har
utvecklingen i EEC närmast gått mot
minskad betoning av de överstatliga
elementen». Det är verkligen ett »understatement»
i allra högsta grad. Situationen
är i dag väsentligt annorlunda
än vad den var tidigare.

Jag har, och jag trodde det hade framgått
av debatten med handelsministern
i dag tidigare, inte begärt några som
helst preciseringar. Vi hoppar inte in
därute ensamma eller tillsammans med
de andra nordiska staterna med en
enkel anmälan. Dessförinnan krävs ett
mödosamt och tidsödande arbete, under
vilket vi får klara upp vilka begränsningar,
vilka reservationer, vi
måste göra bl. a. i neutralitetshänseen -

Handelspolitisk debatt

de. Jag har velat måla situationen i dag
som betydligt mer optimistisk än tidigare.
Vi skulle inte i dag behöva göra
så många reservationer som det var
nödvändigt för oss att göra för några år
sedan.

Jag skall inte upphålla mig vid den
stackars jollen. Vad jag strök under var
att vi inte i alla väder skall hänga fast
vid England. Det var innebörden av
vad jag sade och det är det som är det
väsentliga. Vi måste tänka oss en egen
handlingslinje tillsammans med de andra
nordiska staterna, hur det än går
med England. Det kan i en viss situation
bli nödvändigt för oss att göra det.
Det är i dag klokt att förbereda oss för
ett sådant handlande.

Jag vill till sist säga handelsministern
att, när han åberopar näringslivet som
förespråkare för en oförändrad svensk
politik, måste han ha andra kontakter
i näringslivet än jag. Jag tror att en allt
vidare opinion inom det svenska näringslivet
nu insett vart bundenheten
vid England kan föra oss, och därför
menar att vi i dag skall vara mer obundna,
mer förutsättningslösa i diskussion
och handlande.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Om vädret är så dåligt,
att jollen skall ge sig ut på eu egen
seglats, vill jag fråga herr Bohman: Anser
herr Bohman inte att vi skulle underrätta
skepparen på båten först? Vi
är också bundna av konsultationer i
EFTA. Det kan ju hända att vi därifrån
både får försäkringar och utfästelser
och i varje fall råd som ger oss anledning
att hänga fast en stund till. Det
är det ena jag vill säga.

Det andra är att herr Bohman i dag
har visat en stor frejdighet som jag
uppskattar när det gäller att tala om
hur frigjord EEC blivit från det överstatliga
elementet. Kan herr Bohman
lika frejdigt tala om för mig och andra
här i församlingen hur han föreställer

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

sig att EEG ser ut om ett år, om två
år och om tre år? Det blir ju i hög grad
avgörande för oss, när vi överväger
vilken anslutningsform som med hänsyn
till vår neutralitetspolitik är den
mest acceptabla i vår strävan att få
så långtgående ekonomiskt samarbete
som möjligt.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Vi har ju märkt att det
inte finns några stora motsättningar
mellan de politiska partierna i fråga om
utrikespolitiken, och vad beträffar handelspolitiken
är det nästan lika stor
enighet —■ det rådde litet meningsskiljaktighet
om »sjöfarten» nu mot slutet
mellan handelsministern och herr
Bohman. Det har inte alltid varit så.
Jag skall som hastigast påminna om att
det inte var så länge sedan som man
på sina håll var beredd att ge upp alliansfriheten
och den traditionella lågtullpolitiken
för att få till stånd en villkorslös
anslutning till EEC.

Det finns ingen anledning att uppehålla
sig vid detta; men jag vill också
erinra om att anslutningen till EFTA,
som gett de svenska konsumenterna flera
hundra miljoner kronor i form av
tullfria varor, beslöts helt utan kommunistisk
medverkan. Det kommunistiska
partiet röstade ju 1960 mot anslutning
till EFTA. Herr Hagberg, som
då var kommunistledare sade, att det
vore de stora monopolens intressen som
kunde främjas genom anslutning till
EFTA på bekostnad av småföretagares
och arbetares intressen. Hade vi följt
herr Hagbergs råd skulle vi haft en
jättestor skuld att betala till de svenska
konsumenterna.

Herr talman! Jag skulle egentligen
kunnat nöja mig med att oförbehållsamt
ansluta mig till regeringsdeklarationen
och till det anförande som handelsministern
hållit, ty de ger uttryck
för vad den socialdemokratiska gruppen
i stort känner och tänker i dessa frågor,

och detta är också förklaringen till atf
så få i vår grupp har ansett sig ha anledning
att delta i denna debatt.

Jag skall bara göra ett par påpekanden.
Jag vill understryka vad som i
regeringsdeklarationen sägs om det ökade
handelsutbytet mellan öst och väst.
Det är en glädjande utveckling, och det
är tillfredsställande att de östeuropeiska
staterna visar ett större intresse för
ökad handel med västländerna. Vi ser
i regeringsdeklarationen att handelsutbytet
fortfarande är av ganska ringa
omfattning. Enligt deklarationen finns
det emellertid många tecken som tyder
på att handelsutbytet med östländerna i
fortsättningen kommer att växa snabbare,
vilket jag tycker skall noteras med
tillfredsställelse. Det vore bra om dessa
tecken vore riktiga. Det finns anledning
att påpeka att tillkomsten av EFTA inte
har utgjort någon broms i detta avseende.

Till sist vill jag också ta upp en fråga
som herr Hedlund var inne på och som
också behandlats i regeringsdeklarationen,
nämligen frågan om u-länderna och
handeln med dessa. När det gäller industriländernas
hjälp till u-länderna är
det inte bara fråga om direkta bidrag,
utan det gäller också vår handels- och
näringspolitik, för att inte tala om vår
jordbrukspolitik.

I internationella sammanhang händer
det understundom att det av u-länderna
själva framläggs förslag som det kan
vara svårt att utan vidare acceptera.
Jag tror det är nödvändigt att det i
denna kammare sägs ifrån att det inte
alltid går att dela u-ländernas uppfattning
om vad som är riktig och klok
politik. Jag syftar då i första hand på
de krav som framförs av u-länderna om
tullpreferenser för dem, d. v. s. särskilda
tullförmåner för u-länderna. Det
är klart att dessa tullpreferenser på
kort sikt kan innebära fördelar för
u-länderna, men på litet längre sikt
föreligger risk att industriländernas
tullmurar befästs genom att det inte

Fredagen den 10 mars 1907

Nr 13

finns någon eggelse till avveckling mot
en frihandel.

Det framgår också av deklarationen
att regeringen är en smula tveksam på
den punkten. Den tveksamheten måste
bero på att särskilda tullpreferenser
gynnar särskilt de u-länder som hunnit
längst i utveckling. Det innebär att man
konserverar tullarna, eftersom varje
tullsänkning medför kompensationskrav
från u-länderna i form av ökade
tullpreferenser. Om man har en allmän
tull på 50 procent och en 25-procentig
tull för u-länderna och sedan sänker
den allmänna tullen till 25 procent, så
vill u-länderna ha kompensation härför.
Det kan också innebära att man håller
ineffektiva industrier i dessa länder
under armarna och motverkar rationalisering
och sunda investeringsprinciper.

Det finns alltså anledning att vara
tveksam när det gäller kravet på tullpreferenser.
Men det är klart att man
kan komma i ett läge där man tvingas
införa sådana. Den tveksamhet jag anfört
beträffande speciella tullförmåner
får inte tolkas på det sättet att jag
skulle vara negativt inställd till förmåner
åt u-länderna. Jag är övertygad
om att vi just på det handelspolitiska
området måste göra avkall på flera
av de vanliga principerna. Vi måste
säkerligen acceptera ett tullskydd i de
länderna som vi absolut inte skulle acceptera
att något industriland tillämpade
mot oss. Vi får också acceptera eu
regional samverkan mellan u-länderna,
vilken på sitt sätt kan verka diskriminerande
mot oss som industrination.
Vi får säkert också lov att i en framtid
acceptera en jordbrukspolitik som tilllåter
u-länderna att sälja åtminstone vissa
varor till oss utan diskriminering.
Jag vill fästa uppmärksamheten på att
konjunkturinstitutet framhållit att det
bara behövs en relativt liten ökning av
u-ländernas exportandel i Västeuropas
konsumtion för att de därav intjänta
valutorna, även vid oförändrade livs -

Handelspolitisk debatt

medelspriser, skulle motsvara vad dessa
länder får i samlad u-landshjälp. Jag
har bara velat påpeka detta för att vi
skall ha det i minnet när vi nu står
inför en omläggning av jordbrukspolitiken.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Handelsfrågorna och
marknadspolitiken har diskuterats
många gånger här i riksdagen under de
senaste åren. Det har varit ett led i
den allmänna debatt som alltjämt fortsätter
och kommer att fortsätta under
lång tid. Många uttalanden har gjorts
som det är väl värt att bevara och minnas.

Så här sade en ärad ledamot av kammaren
år 1961, visserligen inför ett
annat forum: »Regeringen har vid sin
bedömning kommit fram till att ett
medlemskap i sexstatsmarknaden enligt
Romavtalet, såsom detta för närvarande
föreligger, icke går att förena med den
svenska neutralitetspolitiken.» Rätt gissat!
Citatet var hämtat ur statsminister
Erlanders tal inför Metalls kongress.

En annan ledamot yttrade följande i
en interpellationsdebatt i andra kammaren
år 1962: »En associering till EEC
kan inte jämföras med en vanlig förändring
av tullarna. EEC-anknytning
är en genomgripande omvälvning; det
är en händelse av den art som inträffar
kanske en gång per århundrade — om
ens det.»

Med dessa ord manade herr Hedlund
till varsamhet.

Vad högerns och folkpartiets talesmän
yttrade vid samma tidpunkt är
mindre väsentligt att anföra, eftersom
de hade så grundligt fel.

Några utländska bedömares uttalanden
ger då mera av intresse.

»EEC är en trestegsraket -— först tullunion,
sedan ekonomisk union och så
politisk union.» — Walter Hallstein,
mångårig chef för Kommissionen inom
EEC.

»Romtraktaten är ett stort anlagt för -

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

sök att återuppliva och stärka det man
kan kalla det oupplysta penningväldet.
» — Professor Ragnar Frisch.

Jag har erinrat om dessa värderingar
därför att man i dag möter frågan, om
inte EEC förändrats på ett grundläggande
sätt. Vissa förändringar har skett,
men huvuddragen är desamma. Romtraktaten
är alltjämt gällande. Det är
alltjämt samma mäktiga finansintressen
i Västtyskland, Frankrike och Italien
som dominerar EEC. Det är alltjämt
samma politiska filosofi som ligger bakom
EEC. Vad statsminister Erlander
på ett utmärkt sätt sade i sitt Metalltal
1961 bör därför fortfarande gälla. Medlemskap
i sexstatsmarknaden enligt
Romavtalet går inte att förena med den
svenska neutralitetspolitiken. I Romavtalet
finns en rad bestämmelser som
med nödvändighet — såsom statsministern
betonade — måste väcka starka
betänkligheter. Det är reglerna om handelspolitiken,
om medlemsstaternas förpliktelser
i händelse av krig, om den
ekonomiska politiken, socialpolitiken,
arbetsmarknadspolitiken, kapitalrörelserna
o. s. v.

Det påstås nu att den överstatliga
karaktären hos EEC på ett avgörande
sätt skulle ha nedtonats. Därvid hänvisas
till Luxemburgöverläggningarna
förra året. Bedömningarna av dessa skiljer
sig något, såsom framgått av den
föregående debatten här i kammaren.
Den mest hållbara tolkningen verkar
vara att frågan om majoritetsregelns
användande vid beslut i frågor, som
för ett eller flera medlemsländer bedöms
som vitala, har skjutits på framtiden,
medan ingenting väsentligt i övrigt
har förändrats. I den redogörelse
vi nyligen fått från kommerskollegium
om Romfördragets tillämpning under
de senaste åren sägs det också: »Genom
Luxemburgöverenskommelsen försvagades
det överstatliga inslaget i Romfördragets
institutionella uppbyggnad.
Dock kan icke nu — med hänsyn till
att Romfördragets text är oförändrad

— fastställas om denna försvagning är
av bestående eller övergående art. Medlemsstaterna
fortsätter nu att på olika
vägar söka påverka den institutionella
uppbyggnaden i riktning mot sina respektive
uppfattningar om hur den bör
se ut.»

Denna värdering förefaller riktig
Vi vet vad EEC är för närvarande, men
vi vet inte exakt vad det är i morgon.
Detta förhållande manar, tycker jag,
till ett fortsatt iakttagande av den försiktighet
som herr Hedlund talade om
redan för fem år sedan. Herr Bohmans
bedömningar i dag förefaller däremot
ogrundade, ja vårdslösa.

Mot denna bakgrund måste det emellertid
anses angeläget att regeringen
ytterligare preciserar sin ståndpunkt.
Det har i flera år talats allmänt om att
det slutliga målet för EFTA-samarbetet
är att samtliga medlemsländer skall
kunna ansluta sig till en stor europeisk
marknad. Men det avgörande är givetvis
hur denna marknad kommer att se ut
och vilken dess ställning i förhållande
till andra grupper av länder blir.

I regeringsförklaringen sägs i dag att
vårt land önskar »en så nära anslutning
till en stor europeisk marknad
som är möjlig utan att ge avkall på
vår neutralitetspolitik». Detta är ju
respektabelt med hänsyn till den alliansfria
politiken, men i motsats till
herr Ohlin anser jag att närmare preciseringar
krävs. Vilka förändringar är
nödvändiga inom EEC för att vårt land
enligt regeringens mening skall kunna
ingå i en stormarknad tillsammans med
sexstatsländerna? Vidhåller regeringen
sin ståndpunkt att anslutning till ett
EEC som bygger på Romfördraget är
otänkbar? Tänker man sig en helt ny
typ av organisation som ej liknar vare
sig nuvarande EFTA eller nuvarande
EEC? Jag vore tacksam om handelsministern
eller någon annan tillhörande
regeringspartiet kunde ge ett svar
beträffande regeringens åsikter i denna
mycket vitala fråga.

Fredagen den 10 mars 1907

Nr 13

Jag återvänder till den franska ståndpunkten,
eftersom den tillmäts stor betydelse
i debatten om förändringarna
inom EEC. Den franske utrikesministern
Couve de Murville gav i en intervju
i London förra året en pregnant redogörelse
för den franska synen på det
överstatliga innehållet i EEC. Han sade
bl. a.:

»Inget fördrag innebär mer avstående
av suveränitet än Romfördraget,
utom möjligen de ytterligare överenskommelser
som franska regeringen bär
medverkat i under de senaste åtta åren
och som skapade till exempel EEC:s
gemensamma jordbrukspolitik. Ingenting
innebär så många åtaganden som
berövar den franska regeringen och
följaktligen Frankrike friheten att besluta
på en rad områden och i väsentliga
frågor; vi kan inte längre fastställa
våra tullar i framtiden eller våra matpriser
eller våra villkor för export eftersom
det snart blir en gemensam
handelspolitik o. s. v.»

Allt detta är det inget fel på, säger
den franske utrikesministern. Frågan
är bara hur ett land avstår från sin
suveränitet på ett område. Och han upprepar
den franska hållningen vid förhandlingarna
i Luxemburg: »Vi har alltid
sagt att det skulle vara mycket svårt
att politiskt och praktiskt föreställa sig,
under nuvarande internationella förhållanden,
att ett land skulle tvingas
till viktiga åtaganden som det självt
inte är överens om. Jag säger viktiga
åtaganden och vad som är viktigt är
naturligtvis föremål för diskussion.»

Det är alltså uppenbart att det inte
är avståendet från suveränitet i sig självt
som är stötestenen för den franska regeringen.
För den handlar det snarare
om att skaffa sig en formell återförsäkran,
dels för regeringen inrikespolitiskt,
dels som tillgång och växelmynt
vid förhandlingar med övriga medlemstater.
Att Frankrike skulle kräva
en lösare integration finns det däremot
inga som helst tecken på.

Handelspolitisk debatt

Efter Luxemburgöverenskommelsen
kom EEC:s utveckling mot allt starkare
integration i gång igen under fransk
medverkan. Man ligger trots den långa
krisen långt före i det tidsschema som
upprättats för det successiva genomförandet
av integrationen. Jag har velat
erinra om dessa omständigheter, därför
att man i diskussionen både utanför
riksdagen och här i kammaren i dag
ofta möter, som jag tycker, ogrundade
föreställningar om förändringar som
EEC skulle ha undergått. Det bör också
erinras om att det enligt gällande regler
är mycket svårt att få till stånd förändringar
i Romavtalet. Jag tror alltså
att herr Hedlund inte skall hoppas alltför
mycket på något sådant.

Europa befinner sig utan tvivel mitt
uppe i en integrationsprocess, som säkerligen
kommer att fortsätta. Men den
processen begränsar sig självfallet inte
till Europa. Den ekonomiska integrationen
omfattar hela världen. Det handlar
om en allmän tendens till utvidgning
av marknaderna, en fortsatt arbetsfördelning
mellan länderna och en internationalisering
av produktionsprocessen.

Detta betyder emellertid inte att varje
form av integration är värdefull och
representerar ett framåtskridande. När
monopolföretag i olika länder sluter sig
samman för att hålla priserna uppe
och utplundra konsumenterna är det
knappast en form av integration som bör
uppmuntras. Den tidigare nazistiska
storrumstanken, eller »Gross-Europa»,
kan sägas ha varit en typ av integration,
men den stred mot folkens intressen
och gick därför om intet.

Alla som talar om integration och om
Europa är heller inte anhängare av en
verklig europeisk samverkan. Vissa krafter
vill i stället varaktigt klyva Europa.
Skapandet av en gemensam västeuropeisk
marknad med höjda tullmurar
mot resten av vår världsdel och mot
den övriga världen är ju motsatsen till
en allmän ekonomisk integration.

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

Den ekonomiska integrationen tar
många former. Vårt land är redan på
olika sätt mitt uppe i den. En av de
viktigaste formerna är strävandena att
riva ned handelshindren mellan länderna,
att minska eller helt avskaffa tullarna,
att ta bort politiska hinder för
ett ökat varuutbyte o. s. v. Jag vill deklarera
vår helhjärtade anslutning till
sådana strävanden, som innebär en riktig
utveckling, även om problem till
en viss tid kan uppstå för vissa näringsgrenar
och folkgrupper. Men på
lång sikt torde löntagarna-konsumenterna
ha fördelar av en så utvecklad handel
som möjligt.

I en sådan frihandelspolitik som syftar
till att nedbringa och helt avskaffa
tullarna måste undantag göras för de
underutvecklade länderna. Det är nödvändigt
att tillämpa vad Gunnar Myrdal
har benämnt en dubbelmoral i handelspolitiken.

För de fattiga länderna bör vara tilllåtet
vad som inte hör förekomma i de
rika industrialiserade länderna. U-ländernas
industrier måste skyddas under
sin uppbyggnad så att dessa länder
kan utveckla sin export. Vi måste acceptera
att u-länderna ger varandra
fördelar utan att ge de utvecklade länderna
samma fördelar. Vi måste acceptera
gemensamma marknader inom uländerna
med diskriminering utåt men
avstå från den diskriminering som gemensamma
marknader bland de rika
länderna kan innebära gentemot u-länderna.
De s. k. GATT-reglerna bör ändras
så att de gynnar de fattiga länderna.

Ett av de avgörande skälen mot gemensamma
marknader av typen EEG
med höga tullmurar utåt är just att de
skadar u-ländernas intressen. I den rapport
som framlades för UNCTAD :s —
d. v. s. Förenta Nationernas handelskonferens
— fjärde session 1966 behandlades
bl. a. dessa frågor. Generalsekreteraren
erinrade om att tredje länders
del i den totala exporten till EEC-län -

der hade sjunkit från 65 procent 1958
till 55 procent 1965. Därvid sjönk enbart
u-ländernas andel ännu kraftigare
-—- från 25 till 19 procent under samma
period. Om man tar ut de för u-länderna
viktiga jordbruksprodukterna,
finner man att deras export av dessa
till EEC-länderna var ännu värre utsatt.
Den stagnerade i absoluta tal och
sjönk kraftigt i fråga om andelen —
från 33 till 22 procent. Inte minst den
gemensamma jordbrukspolitiken i EEG
kommer att ha en ökande negativ effekt
på tredje länder, särskilt på de
fattiga länderna.

Man måste påpeka att EFTA givetvis
i princip medför samma skadliga tentendenser
för u-ländernas utrikeshandel.
Avskaffande av tullar inom ett område
tenderar att öka den interna handeln
och kan därför försvåra andra länders
handel med området. Denna fråga
får emellertid inte ses ensidigt. En dynamisk
och kumulativ process kan också
komma i gång till fördel för även
andra länder.

Det avgörande är givetvis att våra
strävanden inriktas på en allmän frigörelse
av världshandeln och på att befrämja
en arbetsfördelning mellan länderna
som inte bygger på konstlade
gränser och höga tullmurar. Det gäller
att åstadkomma en förändring av handelsrelationerna
i världen, vilka nu gynnar
de rika länderna på de fattiga folkens
bekostnad. Handelsrelationerna
måste bli sådana att de gynnar de fattiga
länderna. Utifrån sådana allmänna
synpunkter instämmer jag i förhoppningarna
att Kennedyronden verkligen
skall ge ett starkt positivt resultat. Men
det är också utomordentligt viktigt -—
man kan gott säga ännu viktigare —
att alla de frågor som har att göra med
u-ländernas handelsproblem får en bättre
lösning. Här ställer jag i likhet med
regeringen stora förhoppningar till den
nya världshandelskonferensen.

Jag tog redan i onsdagens utrikesdebatt
upp frågan om vår handel med de

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

socialistiska länderna i samband med
hela problemet om relationerna mellan
öst och väst. Frågan har behandlats positivt
i regeringsdeklarationen. Det
handlar här liksom när det gäller uländerna
om framtida exportmarknader
för svenska produkter. Det är ett
avgörande intresse att en internationell
arbetsfördelning, där dessa båda stora
länderblock är indragna på ett sätt
som svarar mot deras ekonomiska potential
och stora möjligheter, inte hindras
av politiska skäl från vare sig det
ena eller det andra hållet.

Herr talman! En fråga som jag finner
helt otillräckligt behandlad i regeringsdeklarationen
är frågan om det
nordiska samarbetet. Oavsett hur marknadsfrågorna
i Europa i framtiden kommer
att gestalta sig har ett utbyggt samarbete
mellan de nordiska staterna sin
stora betydelse. Det skapar en starkare
förhandlingsposition och innebär större
möjligheter för oss att påverka utvecklingen.
Men det krävs då att man
övervinner den tvekan som länge förelaller
att ha varit ett hinder för en snabb
utbyggnad av detta ekonomiska samarbete
i Norden.

Först genom EFTA fick vi som bekant
till stånd det nedrivande av tullmurar
mellan de nordiska länderna som
man så länge talat om. Det är nödvändigt
att snabbt gå vidare och skapa en
gemensam nordisk marknad för såväl
industrivaror som jordbruksprodukter.
Möjligheten av en harmonisering av de
nordiska tullarna genom en anpassning
till den lägsta tullsatsen för respektive
vara i något av länderna bör undersökas.
Däremot är det en orimlig tanke
som de senaste dagarna framskymtat,
att man skulle höja de nordiska tullarna
till EEC:s nivå. Detta kan inte få
en positiv inverkan på handeln. Vidare
borde enligt vår mening en nordisk investeringsbank
skapas på samma grunder
som den föreslagna näringspolitiska
banken i vårt land. Det skall alltså
inte handla om lokaliseringspolitiska

Handelspolitisk debatt

insatser utan om åtgärder för att bygga
gemensamma nordiska industrier
»på toppen», d. v. s. på grundval av den
modernaste teknik och vetenskap.

Jag uttrycker förhoppningen att Nordiska
rådets förestående sammanträde
i Helsingfors skall bli ett viktigt bidrag
till det nordiska ekonomiska samarbetet.
Men det skulle vara av värde
att redan i dag riksdagen och allmänheten
kunde få ta del av regeringens
synpunkter på dessa frågor. Jag ställer
alltså frågan till handelsministern: Vilken
är regeringens ställning till konkreta
frågor i det fortsatta ekonomiska
samarbetet i Norden? Jag tror det är en
väsentlig aspekt på de handelspolitiska
marknadsfrågorna som inte kan utelämnas
ur debatten.

En enhetlig europeisk ekonomisk
marknad får inte innebära en de rika
ländernas klubb, en ny form för protektionism
som riktar sig framför allt
mot de fattiga länderna. En anslutning
eller associering av Sverige till EEC
har beräknats innebära en höjning av
vår yttre tullmur från genomsnittligt
8 till kanske 14 procent. Tullsatserna
kan förändras, men kvar står att en
sådan samverkan skulle innebära höjning
av de svenska tullarna — en åtgärd
direkt i strid mot strävandena att liberalisera
världshandeln. Och jag har utomordentligt
svårt att förstå hur de talare,
som här i debatten ansett sig tala från
liberala utgångspunkter, samtidigt kan
förorda att vi skulle gå med på en sådan
kraftig höjning av våra tullar. Det
måste stå i direkt strid mot liberala
idéer om världshandeln och för den
delen även mot socialistiska idéer om
hur världshandeln bör uppbyggas. Vår
politik måste inriktas på att främja
internationell arbetsfördelning och integration,
inte på att medverka till att
resa hinder för denna tekniska och ekonomiska
process.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När en engelsk parla -

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

mentariker nyligen i en rapport till
Europarådet skulle kommentera de pågående
tullförhandlingarna i Kennedyronden
konstaterade han att det nu
fanns något som han kallade »De fem
stora» i dessa tullförhandlingar. Fyra
av dessa stora enheter var det ju inte
svårt att identifiera •— det var EEC,
USA, Storbritannien och Japan. Men
tydligen hade det kommit som en överraskning
för denne engelske parlamentariker
— och för många andra — att
»den femte storheten» i dessa Kennedyförhandlingar
var den nordiska gruppen.
Genom beslutet att de nordiska
länderna skulle uppträda som en enhet
och representeras av en enda förhandlare
såg man att det inte längre var fråga
om några små nordiska länder, som
visserligen i och för sig hade en högt
utvecklad handel men som var för sig
var så små att det inte behövde tas så
överdrivet stor hänsyn till dem. Det var
nu i stället fråga om en enhet med betydande
slagkraft.

EEC kunde ju inte undgå att upptäcka
att den nordiska gruppen var EEC:s
största kund, att den nordiska gruppen
köper mer från EEC än Nordamerika

— alltså USA och Kanada tillsammans

— gör och att den nordiska gruppen
köper avsevärt mer från EEC än t. ex.
vad Storbritannien gör. Detta beslut var

— vilket också understrykes i regeringsdeklarationen
— av utomordentlig
betydelse.

Vi får också komma ihåg att detta beslut,
att Norden skulle uppträda som
en enda grupp, inte hade varit möjligt
att träffa, om inte EFTA hade funnits.
Det bör man lägga i vågskålen när man
bedömer resultatet av EFTA:s arbete.
Vi höll på i åratal för att få till stånd
en nordisk tullunion utan att kunna nå
något resultat, och nu har vi genom
EFTA:s medverkan fått en fri marknad
i Norden för industrivaror.

Jag tror att det är viktigt att vi får
ett utökat nordiskt samarbete också
inom EFTA. För många människor

framstår EFTA-organisationen som
snedbelastad. Vi har det stora Storbritannien
å ena sidan och en hel del
småländer å den andra. En nordisk
grupp inom EFTA skulle, som jag ser
det, skänka ökad stabilitet åt denna organisation.
Om man hävdar att t. ex.
Schweiz skulle bli lidande på detta,
tror jag inte det. Det intressanta med
de rapporter vi får från Geneve är just
att det har varit möjligt att inom GATT
forma denna nordiska grupp utan att
uppväcka några antipatiska känslor hos
dem som står utanför den.

Man kan naturligtvis fråga sig, herr
talman, om man skall offra så mycket
intresse på EFTA. Vi är alla — med
undantag av herr Hermansson — intresserade
av att EFTA skall upphöra
så att vi får en stor gemensam europeisk
marknad. Givetvis tillhör jag dem
som menar att vi skall arbeta för detta,
men jag är ganska pessimistisk om möjligheterna
att få till stånd en sådan stor
europeisk marknad inom de närmaste
åren. Som jag ser det är det realistiskt
att anta att EFTA kommer att bestå
som en särskild organisation åtminstone
tre å fyra år framåt; det är nog en
minimitid. Vad vi skall göra under denna
tid är givetvis att fortsätta att stärka
och vidareutveckla EFTA. Det sämsta
vi kunde göra vore att sätta oss ned
i EEC:s väntrum och försöka slå ihjäl
tiden i avvaktan på att bli insläppta.
Ingen föreslår heller något sådant, som
väl är.

Dock är det klart att här finns en
fara. Om vi skall ha två stora handelsblock
i Europa under de närmaste åren,
är det risk att utvecklingen inom dessa
block kan gå i motsatt riktning; jag tänker
inte på tullarna, ty den ekonomiska
integrationen består av så oerhört mycket
mer än bara tullavvecklingen. Det
finns hundratals detaljpunkter i den
ekonomiska integrationen, och om man
skulle fatta beslut i dem var för sig
utan någon hänsyn till vad som göres
i det andra blocket, skulle det finnas

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

risk för att klyftan kunde vidgas. På
det sättet skulle det bli svårare att få
cn gemensam marknad.

I regeringsdeklarationen framhålls
det att det är viktigt att utvecklingen
går efter parallella linjer. Detta bär
uppmärksammats inte minst inom den
grupp som heter EFTA-parlamentarikerna.
Den gav EFTA:s generalsekreterare
i uppdrag att utarbeta en jämförande
utredning rörande utvecklingen
inom EEC och EFTA på alla dessa olika
detaljområden. Nu föreligger en
första sådan utredning, i vilken man
på område efter område går igenom
vad som har hänt inom de två blocken
och vad som står på programmet för
den närmaste tiden. Denna fråga blir
en stående punkt på EFTA-parlamentarikernas
dagordning, och utredningen
kommer att kontinuerligt fullföljas
för att man på detta sätt skall kunna
underlätta en överblick av frågan och
främja de strävanden som måste gå ut
på att man — som statsrådet Lange
också påpekade — får en såvitt möjligt
minst parallell utveckling inom de två
blocken.

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord om de initiativ som den
svenska regeringen tillsammans med
den engelska regeringen tog i syfte att
få till stånd ett system för supplementär
finansiering beträffande u-länderna.
Jag har tidigare sagt att jag mycket
uppskattar detta initiativ eftersom
jag är övertygad om att förhållandet
mellan rika och fattiga länder i längden
inte kan ordnas genom välgörenhet
från de rika länderna sida. Vad som
behövs är organisatoriska åtgärder för
att få till stånd en samverkan mellan
rika och fattiga länder. Förslaget om
eu supplementär finansiering är ett
viktigt förslag i detta avseende.

Jag har, herr talman, några frågor
att ställa till statsrådet Lange, och jag
hoppas att han tar upp dem i ett senare
inlägg.

Herr Ohlin ifrågasatte om det inte

Handelspolitisk debatt

vore lämpligt att representanter för oppositionen
fick insyn i det utredningsarbete
som nu pågår och som är eu förberedelse
för kommande förhandlingar.
Handelsministern svarade då ungefär
så här: Vi har inte behov av någon politisk
bedömning på det stadiet. Det är
då fråga om rena expertuttalanden, och
vi kommer att publicera utredningarna
i den mån de inte ligger som underlag
för en kommande förhandling. Han förstod
emellertid att detta inte var tillräckligt,
varför han tilläde att han också
är beredd att ställa till oppositionens
förfogande resultatet av utredningarna
genom exempelvis föredragningar i utrikesnämnden.

Det är naturligtvis värdefullt att det
finns möjlighet att i utrikesnämnden få
en rapport av handelsministern om
t. ex. vilka utredningar som gjorts i
dessa frågor, men jag tror att alla ledamöterna
i utrikesnämnden är överens
om att utrikesnämnden inte är något
lämpligt organ för att diskutera expertutredningar.
Den bär ganska korta sammanträden
och kan inte arbeta så att
säga på kommittébasis. Jag skulle därför
vilja fråga handelsministern: Är det
verkligen orimligt att tänka sig att det
kommer till stånd en liten »integrationskommitté»
där representanter för
oppositionen har möjlighet att tillsammans
med utredarna gå igenom det material
som finns, få ställa frågor och i
allmänhet få den insyn som behövs för
att också oppositionen skall ha ett tillräckligt
underlag för sina ställningstaganden
i dessa frågor?

En annan fråga som jag skulle vilja
ställa till handelsministern — den har
samband med förberedelserna för vårt
deltagande i en stormarknad — gäller
utbildningen av de människor som från
svensk sida direkt skall handskas med
dessa frågor. Om vi på det ena eller
andra sättet blir anslutna till en europeisk
stormarknad får väl ett hundratal
eller kanske ett par hundra svenskar
på olika nivåer arbeta i de interna -

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

tionella organen nere på kontinenten.
De kan inte komma dit alldeles outbildade
och oförberedda. Den grupp som
nu Sysslar med dessa frågor i departementen
får naturligtvis en god utbildning.
Såvitt jag förstår gäller detta
emellertid inte så många och kanske
inte heller de personer som i framtiden
får arbeta med frågorna i de internationella
organen. Därför vore det intressant
att få höra av handelsministern, om
han har gjort någonting för att påbörja
en utbildning av de specialister som
man räknar med skall arbeta inom de
internationella organisationerna, om
han har givit svenska tjänstemän möjlighet
att i större utsträckning — även
om det gäller korta besök t. ex. i Bryssel
— få kontakt med de frågeställningar
som finns där nere och få tillfälle
att låta diskussioner och studier på ort
och ställe ingå som ett led i utbildningen.

Här i Sverige kommer det att behövas
kanske lika många inom de olika
departementen och ämbetsverken samt
också inom organisationerna. Har man
tänkt att på något sätt från handelsdepartementets
sida stimulera till en utbildning
inom Sverige av sådana som
kan tänkas få syssla med dessa integrationsfrågor
i ämbetsverk, organisationer
o. s. v.? Jag tror att det vore av mycket
stort värde att få belyst vad som
görs på detta område. Jag vet att det
finns ett stort intresse hos många statstjänstemän
och också hos personer som
i olika näringslivsorganisationer och i
andra sammanhang sysslar med detta.
Man skulle också kunna tänka sig att
en sådan utbildning eventuellt skulle
kunna ske på nordisk nivå.

Herr talman! Får jag ställa ytterligare
en fråga. Handelsministern nämnde
den roll som OECD spelar. Det gör att
jag måste ställa en fråga som jag har
gjort mig själv sedan ganska många år.
Är det möjligt för riksdagen att få en
samlad redogörelse för vad som sker
inom OECD? Vi får rapporter i form

av propositioner när det gäller arbetet
i FN. Vi får årligen en proposition som
tar upp arbetet i Europarådet. Vi får
en proposition som tar upp arbetet i
ILO, den internationella arbetsorganisationen.
Men beträffande de insatser
som Sverige gör inom OECD på olika
områden — liandelsområdet, den ekonomiska
kommitténs område, nu senast
i DAC och andra — får riksdagen synnerligen
sporadiska meddelanden, om
ens några. Vill en ledamot av riksdagen
få en bild av de svenska insatserna
inom OECD har han mycket stora svårigheter
därtill. Skulle inte regeringen
vilja överväga -— man kan ju inte begära
få definitivt svar omedelbart —
att årligen lämna den svenska riksdagen
en rapport om verksamheten i
OECD, speciellt med hänsyn till de
svenska insatser som gjorts där.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! I sitt inledningsanförande
gjorde handelsministern, som vi
alla hörde, mycket försiktiga uttalanden
om en eventuell tidpunkt för vår
■—■ som vi hoppas — kommande anslutning
till EEC. Jag tror att han hade
goda skäl för denna försiktighet, men
man hoppas väl ändå trots allt att islossningen
någon gång skall komma till
stånd. En fråga som då ligger nära till
hands att ställa, och som även varit
apostroferad här, är ju huruvida länderna
i EFTA skall släppas in i EEC
en i taget eller alla på en gång, d. v. s.
om EFTA skall få anslutning som block.
Jag vill med tillfredsställelse även notera
det resonemang som handelsministern
förde om solidariteten mellan
EFTA-länderna.

Det har emellertid riktats vackra ord
om och till England och Danmark som
kan tyda på att man därifrån gärna
skulle se en sådan gradvis anslutning
till EEC. Både England, Danmark och
Österrike har gjort allvarliga ansträngningar
för att åstadkomma en separat
anslutning. Jag är emellertid rädd för

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

att en sådan anslutningsform skulle
kunna innebära en fördröjning av andra
staters möjlighet till inträde. Naturligtvis
måste Sverige inta en annan
attityd i sina krav på anslutning, eftersom
vi inte vill frånträda vår alliansfria
utrikespolitik. De länder som inte
för en sådan utrikespolitik har en friare
ställning när det gäller anslutning.

Om dörren en gång ställs på glänt
får vi emellertid hoppas att länder som
förut har talat om inbördes solidaritet
inte uppträder egoistiskt enligt satsen
att var och en står sig själv närmast.
Bäst vore därför, såvitt jag begriper,
om EFTA-länderna höll ihop och sökte
gemensamt inträde, dock naturligtvis,
såsom har förfäktats många gånger, på
villkor som kan accepteras av alla. Jag
noterar med tillfredsställelse att flera
talare i denna debatt har strukit under,
att vårt önskemål om anslutning
icke får kollidera med den alliansfria
utrikespolitiken, men vi kan inte se bort
från att de politiska risker ännu är kvar
som en gång föranledde oss att inte söka
fullvärdigt medlemskap.

När nu tullarna inom EFTA slopats
uppstår frågan, om den lättnad som
därigenom åstadkommits resulterar i
sänkta priser för konsumenterna eller
om tullreduceringarna hamnar i andra
händer. Hur mycket som har kommit
konsumenterna till del och hur
mycket som har försvunnit kan inte bestämt
klarläggas. Statens pris- och kartellnämnd
har gjort en intressant analys
av problemet men är mycket försiktig
i sina slutsatser. Nämnden framhåller
exempelvis att undersökningens resultat
blev att den kostnadssänkning,
som tullreduktionen medförde, i allmänhet
inte räckte till för att kompensera
de kostnadshöjande faktorerna,
utan endast till att dämpa prisstegringarna.
Tullbortfallet för staten har varit
cirka 330 miljoner kronor från 1960
till 1965.

Emellertid konstaterar pris- och kartellnämnden
att de svenska konsumen -

Handelspolitisk debatt

ternas fördel av EFTA-tullarnas avveckling
inte i första hand är att söka i en
synbar prisnedgång på de varor som berörs
av konventionen. Man bör i stället,
sägs det, kunna räkna med större vinster
som en följd av att ett handelshinder
tas bort. Dels får man, menar nämnden,
med omedelbar verkan en konkurrensstimulerande
effekt, dels främjas
på sikt produktionsspecialiseringen inom
de områden som har de gynnsammaste
förutsättningarna.

Det sistnämnda uttalandet är intressant
ur flera synpunkter. Det innebär
nämligen ett erkännande av att produktionen
på sikt måste bli differentierad
mellan olika länder även inom ett frihandelsområde
som EFTA. Man kan
fråga sig, om nyttan av en sådan produktionsspecialisering
inom ett område
med den geografiska sammansättning
som EFTA-området har innebär någon
särskild vinst. Snarast bör en sådan utveckling,
såvitt jag begriper, föranleda
att man påskyndar ansträngningarna
för ett inträde i EEC.

De företagsnedläggningar som nu
tycks ske på löpande band i vårt land
är förmodligen tecken på denna produktionsspecialisering
eller strukturrationalisering.
Den skulle enligt pris- och
kartellnämndens utsago vara till fördel
för de svenska konsumenterna i större
utsträckning än den prisreducering som
tullborttagandet har åstadkommit. Konsekvensen
skulle alltså bli att konsumenterna,
d. v. s. det svenska folket, inte
borde motarbeta en sådan utveckling.

Men kan vi stå likgiltiga inför den
processen? Därom kan det råda delade
meningar. Ofrånkomligt är emellertid
att beredskaps- och försörjningsintressena
tas med i bilden.

Vid etablerande av en internationell
frihandel bör införande av fria kapitalrörelser
och full rörlighet hos arbetskraften
hålla jämna steg med tullreduceringarna
och borttagandet av andra
handelshinder. Så har emellertid inte
skett inom EFTA, och det torde innebä -

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

ra att företag inom konkurrenskänsliga
produktionsgrenar, t. ex. textilbranschen,
kommer i ett mycket svårt läge
under en omställningstid. Det kan eventuellt
medföra att vissa företag i vårt
land under denna period tvingas slå
igen och lägga ned sin produktion, trots
att konkurrenssituationen skulle ha
kunnat klaras om ökad rörlighet för kapital
och arbetskraft hade följt med tullreduceringarna.
Om en sådan sektor av
vårt näringsliv tillåts krympa för mycket
eller helt nedläggas under omställningsperioden,
torde det vara svårt att
på nytt vidga den sedan frihandeln helt
slagit igenom i både varupriserna och
omkostnaderna.

Säkrare än att lämna kreditstöd till
sådana företag som på grund av EFTAsamarbetet
har fått konkurrensläget
skärpt är att föra en ekonomisk politik
som inte ytterligare försvårar konkurrenssituationen
och att åstadkomma
lättnader i företagens självfinansiering
och öka deras ekonomiska bärkraft.

I ett av sina tal för en tid sedan har
handelsministern framhållit att de nya
signalerna för svensk jordbrukspolitik
har väckt intresse inom EEC, och det
förvånar inte. Om vi är så kortsynta att
vi med avsikt pressar ner vårt lands
självförsörjningsgrad till 80 procent eller
kanske till 70 eller 60, vilket inte är
osannolikt, öppnar vi en kärkommen
avstjälpningsplats för de övriga europeiska
länderna, och dessa länder har
sannerligen inte ålagt sig själva någon
begränsning av sin livsmedelsproduktion.
Under det att Sveriges produktion
av livsmedel sedan kriget praktiskt taget
stått stilla har andra europeiska länder
kraftigt ökat sin livsmedelsproduktion.
Samtidigt som vi har begränsat vår
produktion har vi emellertid varit ett
föregångsland i fråga om teknik och rationalitet
i produktionen.

Det finns därför ingen anledning för
oss att köpa välvilja genom att riskera
vår egen livsmedelsförsörjning. Samtidigt
som andra länder vid förhandling -

ar och budgivning inom den s. k. Kennedyronden
har signalerat och förbehållit
sig en höjning av sin nuvarande
självförsörjningsgrad av vissa produkter,
sägs det att vi från Sveriges sida
har förklarat, att vi i stället kommer att
sänka vår över lag och därmed öppna
nya marknader för andra länders livsmedelsexport
hit. Om detta är riktigt,
rimmar en sådan eftergift dåligt med
den inställning man har på visst håll
inom EEC i fråga om den svenska skogsindustriens
intressen av att finna avsättning
där. Vår politik inom Kennedyronden
får inte baseras på att vinna fördelar
för industriens avsättning genom
att uppge väsentliga försörjningsintressen
på livsmedelsområdet. Det kan bli
eftergifter som vi kan komma att få
ångra.

Tyvärr är vårt uppträdande i Kennedyronden
omgivet med en mycket
sträng sekretess. De uppgifter som jag
här har antytt har jag fått via utländska
källor, men jag förmodar att de är riktiga
i alla fall. Men vad finns det för
anledning till detta hemlighetsmakeri
kring de svenska buden och utspelet
i Kennedyronden? Det är svårt att förstå.
Det finns skäl, tycker jag, att därvidlag
överväga en mindre hård sekretess
kring sådana frågor.

Herr talman! Jag skall till sist beröra
ett resonemang som här har tagits upp,
nämligen om tullförhållandena vad beträffar
u-länderna kontra jordbruksintressena.
Det var framför allt herr
Bengtsson i Varberg som var inne på
det resonemanget, han sade att vi i vårt
land måste föra en jordbrukspolitik som
passar in i denna bild. Ja, det skulle
vara en vinst för pris- och marknadsresonemanget
i vårt land, om det missvisande
talet om jordbrukets höga
gränsskydd kunde elimineras. Resonemanget
bygger på helt oriktiga utgångspunkter,
nämligen på s. k. marknadspriser
som i realiteten inte är några
marknadspriser.

Inom FAO har för något år sedan den

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

tanken tagits upp på initiativ av USA,
att världens s. k. rika länder inte borde
tillåtas profitera på den s. k. världsmarknadens
realisationspriser, där uländerna
uppträder med betydande varumängder,
utan man skulle i stället
tvingas betala sådan import med de
verkliga produktionspriserna. Den vinst
som då skulle uppstå mellan de s. k.
världsmarknadspriserna och de verkliga
produktionspriserna skulle genom
FAO:s försorg kunna användas till att
skaffa livsmedel till de svältande folken
eller för att förstärka produktionsresurserna
inom u-länderna. Det absurda i
nuvarande tillstånd kan ju illustreras
med att exempelvis sockret kostar i produktion
i Indien m. fl. u-länder ungefär
1 krona och 20 öre per kilo men saluförs
på denna s. k. världsmarknad för
priser som har legat omkring 30 öre
per kg. Man säljer för att skaffa utländsk
valuta till vad pris som helst.
Men det kan knappast sägas vara försvarligt
att rika länder genom sådan
underbetalning ytterligare förstärker
sin ekonomiska ställning. Därför finns
det anledning att fråga sig om Sverige
ställer sig positivt till en sådan reglering
av världsmarknadspriserna.

Är vi villiga att avstå från att profitera
på andra länders ekonomiska besvärligheter
och har vi inom FAO understött
detta initiativ för reglering av
världsmarknadspriserna? Med tanke på
de vacka ord om svenskt intresse för
u-länderna som hörts såväl i onsdagens
utrikesdebatt som här i dag borde ju
våra delegater få direkta order att på
allt sätt arbeta för att idén om en reglering
av världsmarknadspriserna på
livsmedelsområdet snarast måtte leda
till praktiska resultat. Då skulle vi handla
i konsekvens med vad vi säger.

Herr talmanen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Handelspolitisk debatt

Herr talman! Det nordiska samarbetet
har ju fått betyget att det nästan
alltid misslyckats då det gett sig in på
stora och mera dramatiska skapelser,
medan det däremot inregistrerat många
var för sig ganska små men tillsammantagna
högst betydande framgångar så
länge det gällt vardagsarbetet, de där
små tingen som ensamma inte märks
så särskilt mycket men som tillsammans
skapar den speciellt nordiska
atmosfären.

När förhandlingarna om en nordisk
tullunion sprack i Kungälv 1959 betraktades
detta av de flesta av oss som
något av en tragedi, fullt jämförlig med
den som hade inträffat några år tidigare
då planerna på ett nordiskt försvarsförbund
måste skrinläggas. På en
omväg, via EFTA, har vi emellertid nu
fått det nordiska frihandelsområde som
vi själva, skam till sägandes, inte lyckats
åstadkomma. Detta är en mycket
stor händelse i Nordens historia som
på få år omvandlat hela det ekonomiska
livet i Norden. De nordiska marknaderna
i grannländerna har för alla deltagande
stater blivit av högst väsentlig
betydelse.

För Sveriges och Norges del gick t. ex.
1966 hela 25 procent av exporten till
de övriga nordiska länderna; för Finlands
del var motsvarande siffra 14
procent och för Danmarks 22 procent.
Den nordiska rörelsen som av det s. k.
praktiska livets män tidigare omfattades
med tämligen förstrött intresse — som
en verksamhet ägnad för poeter, politiska
middagstalare och annat löst folk
— har därmed fått en fast förankrad
realitet. Förutom att de nordiska länderna
utgör ett frihandelsområde finns
också en fri nordisk arbetsmarknad, i
långa stycken gemensam lagstiftning,
och vi håller också på att få gemensamma
regler för rätt till yrkesverksamhet
och etablering.

På patentområdet har vi kommit allra
längst. Där har vi t. o. m. fått vad man
kan kalla en gemensam överstatlig prov -

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

ningsinstans. Jag skall inte trötta kammarens
ledamöter med att räkna upp
alla de nya landvinningarna på det ekonomiska
samarbetets fält men vill till
sist, liksom många talare före mig, erinra
om det historiskt märkliga i att samtliga
nordiska länder, trots mycket skiftande
intressen, har kunnat enas om ett
gemensamt uppträdande under en gemensam
chefsförhandlare i Kennedyronden.
Det är en begivenhet som betecknar
ett kolossalt steg framåt.

Genom Englands nya närmanden till
EEG har frågan om det nordiska samarbetet
på nytt fått ökad aktualitet. Att
det från de nordiska ländernas sida
föreligger en stark önskan -— jag skulle
nästan vilja säga att de betraktar det
som en nödvändighet — att bryta den
diskriminering i Europa som EEC:s
gemensamma tullmur mer och mer kommit
att utgöra är självklart, och det har
omvittnats från alla håll, inte minst
från dansk sida. Vårt näringslivs besvärliga
situation är till en del — hur stor
del vet jag inte — en följd av denna
diskriminering, som kan väntas bli alltmer
kännbar under åren framöver så
länge den får finnas kvar.

Frågan om på vad sätt och i vilka
former ett närmande till EEC skall
kunna åstadkommas är ett gemensamt
nordiskt problem som fordrar att de
nordiska ländernas ledningar verkligen
söker sig fram till gemensamma lösningar
och är beredda till ganska betydande
offer av egenintressen för att nå
dessa lösningar. Att man därvid inte ett
ögonblick skall glömma bort den solidaritet
vi alla enligt EFTA-överenskommelsen
är skyldiga att iaktta, behöver
jag knappast säga.

Av utomordentligt stor betydelse är
framför allt att det uppnådda samarbetet
inom Norden icke på nytt splittras.
Det får, som handelsministern redan
sagt, inte hända att tulllmurar uppreses
t. ex. mellan Danmark och Sverige eller
mellan Sverige och Norge. Förhandlingarna
med EEC måste föras utifrån den -

na grundläggande värdering. Det innebär
att de nordiska staterna inom EFTA
måste uppträda som ett block. Erfarenheterna
från Kennedyronden måste utnyttjas
för att utforma det mest effektiva
gemensamma förhandlingsmaskineri
som kan tänkas, för att utnyttja
teamets erfarenheter, för att behålla institutionerna
och för att inte släppa taget.
Samtidigt bör de nordiska staterna
genom detta samarbete på nytt demonstrera
för Europa och för världen i övrigt
att de i sådana här sammanhang är
ett hårt sammansvetsat block, vars inbördes
lojalitet och solidaritet icke kan
ifrågasättas.

De nordiska länderna utgör en högst
betydande ekonomisk potential; det har
redan omvittnats, och jag skall inte anföra
några ytterligare siffror därvidlag.
Vi vet att vår import från EEC är större
än både Englands och Förenta staternas.
Vi behöver alltså inte komma till Briissel
eller till andra städer som några
ödmjuka supplikanter. Vi har ett självständigt
värde som ingen bör underskatta.
Det nordiska agerandet i marknadsfrågorna
måste utgå från detta faktum,
och vi har därför ingen anledning
att blygt hålla oss i Englands skugga —
jag undviker med flit, herr handelsminister,
att göra några nautiska utflykter.

Det har diskuterats huruvida England
kommer att göra en formlig framställning
om förhandling med EEC inom den
allra närmaste framtiden eller huruvida
tidpunkten nu inte skulle vara psykologiskt
väl vald. Om detta kan man ha
många olika, i och för sig väl grundade
meningar. Som valet i Frankrike nu ser
ut att gestalta sig förefaller det uppenbart
att general de Gaulle återkommer
med väsentligt stärkta krafter. Det kan
kanske betyda att han inte av inrikespolitiska
skäl är nödsakad att göra eftergifter
mot dem inom Frankrike som
strävar efter att få England med. Generalens
motstånd tycks framför allt basera
sig på politiska skäl. Bland dem

Fredagen den 10 mars 1967 Nr 13

Handelspolitisk debatt, tillika svar på interpellation ang. handeln med textilvaror

är Englands särskilda relationer till Förenta
staterna de allvarligaste. Nassauöverenskommelsen,
där England och
Amerika träffade atomavtal utan att
Frankrike ens underrättades, har generalen
aldrig kunnat glömma. Uttalandena
från engelsk sida om en atlantisk
gemenskap — en atlantisk gemensam
marknad EFTA-Amerika-Kanada — som
ett alternativ till EEC är säkerligen
inte ägnade att lugna generalen eller
stämma honom mildare.

De nordiska staterna har alla sina
problem i förhållande till EEC, men de
problemen är i allmänhet mer av ekonomisk
än av politisk art. Norden har
i förhållande till EEC-länderna egentligen,
såvitt jag kan se, inte någon politisk
belastning, vilket England har. Herr
talman! Jag säger inte att så kommer
att bli förhållandet — ingen kan väl i
dag förutse vad som kommer att ske på
det inledande stadiet av de kommande
förhandlingarna i Briissel — men jag
skulle vilja göra gällande att läget kan
bli sådant, att det skulle vara lättare
för den nordiska gruppen att få en form
av medlemskap eller associering som
kan passa var och en av gruppens medlemmar
än för England att komma med.

I en sådan situation kan det vara väl
förenligt med EFTA-solidariteten och
även med Englands intressen på litet sikt
att öppningen sker från nordiskt håll.
Ett EEC förenat med de nordiska staterna
skulle måhända — jag säger bara
måhända — så småningom få en ny
karaktär och en gestaltning som gjorde
en framtida engelsk medverkan lättare
och mer naturlig.

Detta, herr talman, är ett alternativ.
Man bör enligt min mening i dessa
komplicerade sammanhang hålla sig
parat för många olika alternativ, bl. a.
även för detta. Men, herr talman, antingen
nu den ena eller den andra proceduren,
den ena eller den andra tågordningen
visar sig vara användbar så
är det hela tiden oavvisligen nödvändigt
att de nordiska staterna håller ihop. En5
— Andra kammarens protokoll 1967. AV

dast genom en sådan lojal, kraftig, förtroendefull
sammanhållning får vi den
styrka och genomslagskraft som är en
absolut nödvändighet för oss alla.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! När jag nu fått herr talmannens
medgivande att igen framträda
i debatten, är det förmodligen med
hänsyn till min önskan att besvara en
tidigare väckt interpellation av herr
Carlstein. Innan jag lämnar det mer
formella interpellationssvaret skulle jag
emellertid vilja säga ett par ord med
anledning av den debatt som förts medan
jag vistats i medkammaren.

Jag vill då först, herr talman, uttrycka
min uppriktiga och varma tacksamhet
för vad herr andre vice talmannen
framhöll i sitt anförande nyss,
som innebar ett mycket väsentligt och
kraftfullt understrykande av betydelsen
av det nordiska samarbetet. Jag är för
min del — det vill jag säga till herr
Cassel — lika övertygad som han om
att den nordiska sammanhållningen •—
även på längre sikt och i framtiden —
endast kan utgöra en styrka för alla
de nordiska staterna. Norden blir ingen
belastning för EEC, sade herr Cassel,
och jag tror att också det är riktigt, även
om jag kanske inte i dag skulle vara
beredd att dra riktigt lika långtgående
slutsatser som han själv gjorde. Men jag
har inte för avsikt att nu ta upp en debatt
om det; jag vet att jag redan talat
i längsta laget.

Av vad som sagts mig om debatten
framgår att herr Gustafson i Göteborg
till mig riktat vissa frågor. Hans första
fråga gällde huruvida vi inte här hemma
borde utbilda människor som i framtiden
dels kan delta i integrationsarbetet
inom EEC:s olika organ, dels bli
speciellt skickade att handlägga integrationsfrågor
här hemma. Det tror jag
är en viktig sak. Men några särskilda åtgärder
utöver dem som redan ligger i
vårt arbete på detta verksamhetsfält fin -

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt, tillika svar på interpellation ang. handeln med textilvaror

ner jag inte erforderliga. Vi sänder ju
ideligen ut representanter för departement
och verk — ibland anlitar vi också
expertis från enskilda företag och
näringsliv — för att delta i olika arbeten,
exempelvis i Geneve. Hela vår beredskap
gör att vi tack vare denna får
utbildad personal för speciella uppgifter.

Herr Gustafson ställde ytterligare ett
par frågor till mig. En av dem var, om
vi inte skulle kunna tillsätta någon sorts
integrationsgrupp, där även oppositionen
var företrädd. Jag vill svara att om
den skall ha formen av en allmän studiecirkel,
så har jag ingenting emot det.
Vad jag motsatt mig är att plocka in
politiker i det förberedande utredningsarbetet
innan vi är mogna att formulera
våra förhandlingsståndpunkter.
Men det är självklart att i samma ögonblick
den nuvarande passiviteten övergår
i aktivitet och förhandlingar kommer
till stånd måste vi söka finna formerna
för att hålla riksdagen och oppositionen
kontinuerligt informerade om
hur förhandlingsarbetet fortskrider.

Herr Gustafson frågade vidare, om
det inte fanns skäl att ordna så att riksdagen
får rapporter och årsredogörelser
för arbetet i OECD. Det är möjligt att
herr Gustafson har rätt i att de redogörelser
som lämnas politikerna här i
landet för den ganska vittomspännande
verksamheten i OECD är ganska knapphändiga.
Men det beror väl i viss mån
på verksamhetens speciella karaktär.
Man fattar inga majoritetsbeslut i OECD.
I stor utsträckning rör det sig om utredningsarbete
— som i och för sig
är värdefullt men som ännu inte befinner
sig på ett plan som förutsätter några
verkställighetsåtgärder. Jag brukar beteckna
OECD:s sätt att agera så, att det
hestår i ett slags rådgivning och regerande
genom resonemang. Man tar intryck
av varandra utan att fatta formellt
bindande beslut annat än då det
gäller att formulera utredningsmandat.

Jag vill emellertid slå fast att jag inte

har någonting emot förslaget, och jag
skall gärna undersöka om vi i någon
form kan ge riksdagen och andra en
fylligare redogörelse för vad som uträttas
i Parisorganisationen —- som den
understundom kallas — än som nu
sker genom de redogörelser för
vad som hänt på utrikespolitikens område
och då även inom OECD-arbetet
vilka utrikesdepartementet tid efter annan
utsänder.

Herr talman! Härmed har jag besvarat
de frågor som ställts till mig i min
frånvaro, och jag övergår till mitt interpellationssvar.

Herr Carlstein har frågat, om jag
vill lämna en redogörelse för hur handeln
med textilvaror utvecklats under
de senaste åren och om jag avser att
vidta några åtgärder med anledning av
det svåra konkurrensläge som den
svenska textilindustrien befinner sig i.
Jag vill svara följande.

Sveriges import av textil- och konfektionsvaror
kännetecknades under
första hälften av 1960-talet av en kontinuerlig
och stark ökning. Från att år
1960 ha uppgått till cirka 1 400 miljoner
kronor steg den år 1965 till cirka
2130 miljoner kronor. Detta innebär
en ökning med cirka 7 procent om
året. Under det senaste året har emellertid
utvecklingen svängt, och importen
minskade med i det närmaste 4
procent. Det är då att märka att minskningen
främst berör råvaror och halvfabrikat
som fibrer och garner, medan
importen av kläder steg. ökningen för
kläder var 7 procent, vilket är avsevärt
mindre än motsvarande genomsnitt för
åren 1960—1966, som var 14 procent.

Vid en bedömning av textilindustriens
läge måste hänsyn tas också till
utvecklingen av exporten inom detta
område. Sedan gammalt är den svenska
textilexporten av begränsad omfattning
i jämförelse med importen. En glädjande
utveckling är emellertid på väg. Exporten,
som år 1960 var 235 miljoner
kronor, har ökat med cirka 15 procent

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt, tillika svar på interpellation ang. handeln med textilvaror

om året till 490 miljoner kronor år
1965. Ökningen fortsatte under år 1966
i samma takt, och exporten omfattade
då totalt omkring 570 miljoner kronor.

Enligt min uppfattning kan den gynnsamma
utvecklingen av textilexporten
till stor del tillskrivas det faktum att
den svenska industrien sedan länge fått
vänja sig vid hård konkurrens. Detta
har bidragit till att öka de svenska
företagens konkurrensförmåga på exportmarknaderna
och gjort det möjligt
att utnyttja de nya möjligheter som
EFTA-marknaden innebär. Speciellt exporten
av konfektion har visat en stark
ökning på EFTA-länderna, framför allt
de nordiska länderna. Yår export av
konfektion, som år 1959 till 50 procent
gick till EFTA, hade år 1966 i ännu
högre grad koncentrerats till EFTA, som
då tog 66 procent av den svenska konfektionsexporten.

Den svenska handelspolitikens målsättning
har traditionellt varit att söka
åstadkomma största möjliga frihet för
den internationella handeln. Vårt deltagande
i samarbetet i internationella
organisationer och vår allmänt liberala
politik i fråga om tullar och restriktioner
ligger i linje härmed. En sådan
politik innebär emellertid att konkurrenssituationen
kan medföra svårigheter
för enskilda företag eller näringsgrenar.
Sådana svårigheter bör mötas i
första hand med olika näringspolitiska
medel. En aktiv arbetsmarknadspolitik
och lokaliseringspolitiska medel får
härvid stor betydelse.

Handelspolitiska skyddsåtgärder i
form av extraordinära tullar och kvantitativa
restriktioner bör komma till användning
endast i trängande undantagsfall,
t. ex. då risk föreligger för plötsliga
och allvarliga marknadsstörningar.
Det kan i sådana fall vara nödvändigt
att ge berörda industrier möjligheter
att successivt anpassa sig till en ny
konkurrenssituation. Sådana överväganden
ligger bakom de begränsningar
av importen från statshandelsländerna

och Japan, som tillämpas på vissa
områden, t. ex. textilområdet.

Det är också mot denna bakgrund
man får se regeringens beslut att upphäva
licensfriheten för vissa textilvaror
från Sydkorea. Importen från detta
land av ett fåtal artiklar inom trikåområdet,
nämligen jumprar, koftor och
pullovers av syntetull, har ökat explosionsartat
under de senaste åren. Så
sent som år 1963 var importen obetydlig
och utgjorde endast något över
100 000 kr. År 1965 hade importen stigit
till 21 miljoner och utgjorde år 1966
inte mindre än 43 miljoner kronor. Parallellt
med denna importökning har
det ägt rum ett produktionsbortfall för
den svenska tillverkningen av yttertrikå,
vilket inte kunnat undgå att påverka
sysselsättningen. Utvecklingen
har medfört att det varit nödvändigt
att söka få kontroll över importutvecklingen
från Sydkorea på textilområdet.
Storleken av den fortsatta importen avhänger
bl. a. av resultatet av de diskussioner
med Sydkorea, som vi avser1
att inleda inom kort. Redan nu kan
emellertid förutses att den åtgärd som
vidtagits inte hindrar att Sverige behåller
sin ställning som Sydkoreas
största avnämare i Europa.

Jag vill emellertid understryka att
de vidtagna åtgärderna inte innebär att
vår långsiktiga allmänt frihandelsvänliga
politik överges, och min förhoppning
är att de åtgärder som nu vidtas
kommer att bli temporära. Vi har emellertid
haft en utveckling på detta område
som kunde befaras medföra allvarliga
störningar för sysselsättningen
inom den berörda industrien. I detta
sammanhang har vi också beaktat att
flertalet andra industriländer — däribland
våra nordiska grannar — upprätthåller
begränsningar på importen
från Sydkorea. Regeringen kommer att
även i fortsättningen med uppmärksamhet
följa utvecklingen på textilområdet
i nära samråd med företrädare för
branschen.

68 Nr 13 Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt, tillika svar på interpellation ang. handeln med textilvaror

Interpellanten har ställt frågan hur
långt utvecklingen skall tillåtas fortsätta
och vilken försörjningsnivå med
inhemskt tillverkade textilprodukter vi
skall ha. Vår målsättning är som jag
tidigare nämnt en så fri konkurrens som
möjligt. Omfattningen av industrien blir
då beroende på om industrien kan drivas
rationellt och hävda sig i en konkurrens,
grundad på realistiska kalkyler,
d. v. s. en konkurrens på lika villkor.
Den konkurrensfördel som vissa
länder kan ha i förhållande till Sverige
pa grund av lägre arbetskostnader måste
emellertid accepteras.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar handelsministern
för att han besvarat de frågor
som jag ställde i ett tidigare skede av
debatten.

Jag är glad över att handelsministern
vill överväga tanken på att ge den
svenska riksdagen en årlig sammanfattande
rapport rörande OECD:s verksamhet.

När det gäller utbildning av dem som
i framtiden kommer att handlägga de
frågor som hör samman med en europeisk
stormarknad förstod jag att handelsministern
har en mycket postitiv
inställning. Jag är säker på att handelsministern
inte underskattar det antal
människor som härvidlag kommer
att krävas dels i de internationella organisationerna,
dels här i Sverige. Det
rör sig om flera hundra personer, och
jag vågar tolka handelsministerns uttalande
så att man kan räkna med att
de som arbetar i departement och ämbetsverk
i ökad utsträckning skall få
möjlighet att genom resor, genom besök
i Bryssel, förbereda sig för det arbete
de skall ägna sig åt i en blivande
stormarknad.

Jag vore också tacksam om handelsministern
ville överväga tanken att ordna
en utbildning i hemlandet — eventuellt
på nordisk basis — för dem som

inom departement, ämbetsverk och organisationer
kommer att involveras i
arbetet här hemma på det som hör samman
med en stormarknad.

Låt mig till sist säga några ord om
tanken att man skulle kunna ha någon
liten grupp som kunde följa det förberedande
utredningsarbetet rörande
stormarknaden. Jag avsåg utredningar
av det slaget som handelsministern förklarar
ha sådan karaktär att de inte kan
publiceras därför att de är underlag
för en förhandling. Handelsministern
anvisade utrikesnämnden som ett forum
för diskussioner härvidlag, men jag anser
— som jag framhållit — inte att
utrikesnämnden är något särskilt lämpligt
organ för att i detalj gå in på sådana
här frågor.

Det var därför jag väckte tanken på
att man utan alltför stora formaliteter
möjligen kunde skapa någon grupp, i
vilken också representanter för oppositionen
skulle kunna följa de viktiga
utredningsresultat som är av den karaktären
att de ännu inte kan publiceras,
men som ändå måste ligga till grund
för en bedömning av de handlingslinjei
man vill utforma.

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
handelsministern för svaret på min interpellation
angående handeln med textilvaror.

Av svaret framgår att Sveriges import
av textil- och konfektionsvaror kraftigt
har ökat under första hälften av 1960-talet från 1 400 miljoner kronor år 1960
till 2 130 miljoner år 1965, d. v. s. med
över 50 procent. År 1966 har en förändring
inträffat. Importen har sjunkit med
4 procent Denna minskning hänför sig
till råvaror och halvfabrikat. Importen
av färdiga plagg fortsätter däremot att
stiga, om än i lägre takt.

Typisk för importutvecklingen är en
förskjutning från råvaror och halvfabrikat
till färdiga plagg. Jag skulle gärna
ha sett att handelsministern i svaret yt -

Fredagen den 10 mars 1967 Nr 13

Handelspolitisk debatt, tillika svar på interpellation ang. handeln med textilvaror

terligare hade belyst denna utveckling.
Nu konstateras för all del att importen
av kläder år 1966 ökat med bara 7 procent
jämfört med en genomsnittlig ökning
åren 1960—1965 på cirka 14 procent.

Bakom denna utveckling döljer sig en
del av den förvandling som den svenska
textilnäringen genomgår och som bl. a.
medfört en kraftig reducering av antalet
anställda inom textilindustrien. Om
jag begränsar mig till de år handelsministern
har ägnat sig åt i sitt interpellationssvar,
visar tillgänglig statistik att
antalet arbetare vid de till Sveriges textilindustriförbund
anslutna företagen
åren 1960—1965 minskade från 33 500
till 26 600, eller med 20,6 procent. Om
jag tar med även år 1966 är den preliminära
siffran 24 000 anställda, vilket
innebär en minskning under perioden
med inte mindre än 28,4 procent. Ser
man till en något längre period, tiden
sedan år 1950, torde minskningen uppgå
till drygt 50 procent av de anställda.

En så kraftig omställning som den
svenska textilindustrien varit utsatt för
åstadkommer en rad av följdproblem.
Gör man en grov uppskattning, torde
ungefär hälften av de förlorade arbetstillfällena
ha avvecklats på grund av
företagens rationaliseringar och den
andra hälften på grund av nedläggning
av ej lönsamma fabriksenheter. Så länge
nedläggningen har drabbat företag, lokaliserade
till expansiva orter, har svårigheterna
kunnat bemästras. Efterfrågan
på arbetskraft har också under de
gångna åren varit mycket god. Att exempelvis
textilindustrien i Stockholm slagits
ut till 100 procent har tydligen inte
medfört några som helst problem. Situationen
ter sig emellertid helt annorlunda
när företag på de mindre expansiva
orterna drabbas. Dör finns i allmänhet
en ortsbunden arbetskraft, som har en
förhållandevis hög levnadsålder. Den
minskade efterfrågan på arbetskraft
medverkar också till att förstora problemen.
Frågan är då, om arbetsmark -

nadspolitiska åtgärder är tillräckliga.
När det gäller den äldre arbetskraften
visar det sig att svårigheter uppstår med
långa arbetslöshetsperioder som följd.

År orsakerna till branschens svårigheter
att söka i den alltmer hårdnande
konkurrensen från andra textilländer?
Av de siffror som har redovisats i interpellationssvaret
framgår att exportutvecklingen
för den svenska textilindustrien
kraftigt ökat. Värdemässigt är
det fråga om eu fördubbling sedan 1960.
Detta bestyrker antagandet att svensk
textilindustri ligger långt framme i fråga
om såväl teknik som kvalitet.

Det finns all anledning att fastslå att
de fackliga organisationerna med intresse
har medverkat till rationaliseringsåtgärder
och strukturella förändringar
inom näringslivet, helt övertygade om
att delta är förutsättningen för en framgångsrik
utveckling såväl ekonomiskt
som socialt. Denna positiva inställning
har också i hög grad gällt en fri handel
mellan länderna. Villkoren för att man
skulle ansluta sig till en sådan inställning
har varit och är alltjämt full sysselsättning,
en hög framstegstalct, social
trygghet och utjämning.

När textilindustrien nu utsättes för
allvarliga marknadsstörningar till följd
av en konkurrens som helt synes sakna
affärsmässiga kalkyler, förundras man
inte över att såväl företagare som anställda
känner stor oro inför framtiden.
Avsevärda kapital står på spel, investerade
i moderna maskiner och byggnader;
många människors utkomst äventyras.
Regeringens beslut att söka få
kontroll över importutvecklingen från
Sydkorea är så långt jag förstår väl
motiverat. Åtgärden ändrar inte uppfattningen
att vi bör eftersträva en fri
handel mellan länderna, men uppenbara
avarter kan icke tolereras.

Den debatt som uppstått efter beslutet
gör ett minst sagt förvirrat intryck.
Frågan om u-hjälpen och sysselsättningsproblemen
i Sydkorea har bl. a.
förts fram av dem som kritiserat beslu -

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt, tillika svar på interpellation ang. handeln med textilvaror

tet. De ekonomiska intressen som ligger
bakom exportdriven från Sydkorea torde
emellertid inte ha särdeles mycket
till övers för u-hjälpsinsatsen. Här gäller
det närmast för oss att söka komma
till rätta med våra egna problem, och
jag kan försäkra att dessa ter sig ytterst
brännande för dem som nu saknar sysselsättning
eller under den närmaste tiden
blir friställda.

Så till sist frågan om hur långt utvecklingen
skall tillåtas fortsätta. Handelsministern
anför i svaret att omfattningen
av en industri måste bli beroende
av om industrien kan drivas rationellt
och hävda sig i en konkurrens
grundad på realistiska kalkyler, d. v. s.
en konkurrens på lika villkor. I en sådan
situation kommer svensk textilindustri
att kunna hävda sig väl, även om
löneläget är bättre här än i flera andra
länder. Men tyvärr gäller icke för närvarande
lika villkor. Svensk textilindustri
möter olika hinder på den internationella
marknaden, samtidigt som den
hittills varit helt oskyddad.

Jag vill till sist ta fasta på löftet i svaret
att regeringen med uppmärksamhet
och i nära samråd med företrädarna för
branschen även i fortsättningen skall
följa utvecklingen på textilområdet.

Jag ber än en gång att få tacka handelsministern
för svaret på interpellationen.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! I en tid som utmärkes
av allt hårdare konkurrens på olika
marknader är det av utomordentligt
stor betydelse att vi i vårt land med allvar
går in för att väl vårda vår handelspolitik.
Men det är av lika stor vikt
att vi försöker hålla kostnaderna för
produktionen inom kontroll, om det
skall vara möjligt att bevara vår konkurrensförmåga
såväl på utlandsmarknaderna
som på hemmamarknaden. Ty -

värr måste sägas att det har brustit i
respekt för penningvärdet och att den
inflationistiska utvecklingen har i avsevärd
grad förminskat våra möjligheter
att konkurrera. Vi har under den
senaste tiden fått åtskilliga påminnelser
om att allt inte är bra som det är.
Bevisen utgörs av de många företagsnedläggelserna
och den stora mängd
friställningar av personal som dagligen
sker på olika håll.

Dessa företeelser kan inte lokaliseras
till någon eller några speciella branscher,
utan man måste registrera svårigheterna
såsom mera allmänna. Detta
gör att vi bör besinna, om det inte
föreligger något generellt fel, nämligen
att vi har ett för högt kostnadsläge. I
allmänhet måste man dock säga att
svensk industri har klarat sig'' förvånansvärt
bra trots det höga kostnadsläget,
och det är väl kanske främst tack
vare industriens effektivitet och förståelsen
för rationaliseringar.

När det gäller konkurrensen med det
kontinentala Europa har vi sålunda väl
kunnat hävda oss. Tyvärr blir förhållandet
inte detsamma i fråga om konkurrensen
med speciellt vissa öststater,
och detta värdeomdöme gäller nog även
de industrier som här har diskuterats,
nämligen textil- och konfektionsindustrierna,
vilka jag rätt väl känner till.
Det betyder att vi har kunnat hävda
oss gentemot länder som tillämpar en
fri marknadshushållning, medan vi inte
har kunnat göra det gentemot länder
där politiska och för företagsekonomiska
grunder helt främmande prissättningar
tillämpas.

När det kan gå till på det sättet vid
affärsuppgörelser att vederbörande accepterar
vilket pris som helst måste det
vara något fel; tydligen är det åtkomsten
av valuta som spelar den avgörande
rollen för avslutet. Ett land som vårt
kan inte få ligga helt öppet för en sådan
handel som saknar sundhet, utan
vi är nödsakade att ompröva vår ställning.
Det har också visat sig att vi är

Fredagen den 10 mars 1967 Nr 13

Handelspolitisk debatt, tillika svar på interpellation ang. handeln med textilvaror

ensamma om det uppträdande som
vårt land har tillämpat.

Jag har därför vid denna riksdags
början tillsammans med några andra
ledamöter motionerat om en omprövning
av vår utrikeshandel i denna del.
Handelsministern talar i sin deklaration
om att bevakningen skulle vara god när
det gäller utvecklingen av handelspolitiken
inom EFTA- och EEC-områdena.
Ja, det är möjligt, men man blir betänksam
när man ser vissa praktiska verkningar
på andra områden. Sålunda är
det ganska förvånansvärt att vår import
från Korea fick växa från 300 000
kronor 1963 ända upp till 43 miljoner
1966 utan att det hände någonting. Även
om det nu kommer att krävas licenser,
är det angeläget att kvoterna inte blir
för stora.

Vad handelsministern i detta sammanhang
har gjort är emellertid tacknämligt,
och jag vill gärna säga att handelsministern
har ett utomordentligt
starkt underlag för den åtgärd han har
vidtagit.

Man synes emellertid ännu inte ha
upptäckt den mycket stora importen av
konfektionsvaror från Hongkong, som
har medfört att ett stort antal fabriker
måst nedläggas. Denna import av rena
konfektionsartiklar uppgick under föregående
år till inte mindre än 45 miljoner
kronor.

Som herr Carlstein framhöll i sitt inlägg
nyss är det förklarligt med oron
hos de anställda inom dessa industrier.
För närvarande sysselsätts ungefär
80 000 tjänstemän och arbetare inom
textil- och konfektionsindustrierna, och
man kan väl dra slutsatsen att cirka
200 000 personer är beroende av dessa
näringsgrenar för sin utkomst.

Det ligger också ett visst värde i att
dessa industrier har kunnat sysselsätta
många kvinnor, som annars skulle ha
haft mycket svårt att skaffa sig någon
sysselsättning. Nu säger man att de kan
få andra arbeten, som är bättre avlönade.
Det har emellertid visat sig att

situationen är svår också på många andra
håll, och trots den hårda konkurrens
som textil- och konfektionsindustrierna
har utsatts för är förtjänsten per arbetstimme
där ungefär densamma som i
övriga industrier.

Produktiviteten har även varit god.
Den steg inom konfektionsindustrien
under åren 1960—1963 med i genomsnitt
8,6 procent, vilket är mer än genomsnittet
för industrien i allmänhet,
som låg vid ungefär 6,5 procent under
samma tid. Effektiviteten har också resulterat
i stigande export, såsom handelsministern
nyss framhöll. För konfektionsindustrien
ökade exporten från
44 miljoner kronor år 1960 till 144 miljoner
år 1966.

Detta visar att man ingalunda är pessimistisk
inom de här näringsgrenarna.
Man hyser utomordentligt goda förhoppningar
inför framtiden, trots att
konkurrensen i dag är hård, och jag
tror också att man på olika håll är beredd
att söka förbättra förhållandena.

Den överdrivet stora importen av vissa
varuslag kan vara farlig, då självförsörjningsgraden
nu börjar bli ganska
låg i fråga om en del varugrupper och
i vissa fall understiger 50 procent. Den
fördel som svenska folket har haft hitintills
när det gäller att kunna köpa kläder
av god kvalitet till lågt pris kan förbytas
i motsatsen, om ytterligare företag
inom dessa näringsgrenar får läggas
ner.

I debatten efter handelsministerns
initiativ att införa licenstvång för importen
från Korea gjordes gällande att
vi borde hålla vår handel helt och hållet
öppen av hänsyn till de s. k. utvecklingsländerna.
Jag kan inte underlåta
att fråga, om det kan vara rimligt och
rätt att vi i vårt land ensamma skall ta
på oss en sådan börda. Det är också
förvånansvärt att man tycks mena att
svenska textilarbetare skulle bidra till
detta i flerdubbelt större utsträckning
än som sker på annat håll i vår världsdel.

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt, tillika svar på interpellation ang. handeln med textilvaror

Under 1965 har Sverige från kommunistländerna
i Europa, från Asien, Spanien
och Portugal importerat för 9,47
USA-dollar per person, medan däremot
Västtyskland har köpt bara för 3,17 dollar,
Frankrike för 0,50, Italien för 0,49
och USA för 4,42. Detta om något visar
väl att vi för en handelspolitik som inte
är möjlig i fortsättningen. På inget annat
håll i världen har man den förståelse
för u-hinderna som opinionen i
vårt land under de senaste dagarna har
velat göra gällande. Därför måste den
linje vara riktig som handelsministern
nu har slagit in på, nämligen att införa
ett skydd mot import från sådana länder
där en normal prissättning inte förekommer
och där behovet av att komma
åt västerländsk valuta tydligen är
helt avgörande.

Jag är glad över handelsministerns
uttalande, att det måste vara eu konkurrens
på lika villkor. Det är ingenting
annat vi begär. Som herr Carlstein
sade har vi ännu inte hunnit dithän ■—
jag behöver bara nämna den eftersläpning
som alltjämt förekommer inom
EFTA på grund av de preferenser som
Norge och Finland bär fått inom dessa
varuområden. Huvudsaken är att man
är beredd att försöka åstadkomma sådana
förhållanden, att det också i verkligheten
blir en konkurrens på lika villkor.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! När man kommer så här
långt ner på talarlistan i en lång debatt
är det svårt att undvika vissa upprepningar.
Det måste vara mycket tålamodsprövande
både för herr talmannen
och för handelsministern att sitta här
och lyssna så länge.

När jag vill säga några ord i denna
debatt skall jag därför begränsa mig till
ett område, nämligen textil och konfektion,
var verksamheten än bedrivs i
vårt land — det är alltså inte bara fråga
om ett intresse för Sjuhäradsbygden.

Det har sagts många gånger i efter -

middag, att vår handelspolitik i många
avseenden är mera liberal än något annat
lands. Även om man inte vill säga
att Sverige intar en exceptionell ställning
som öppet land vad gäller import,
så är Sverige likväl ett mera öppet land
än de flesta andra.

Vi kan inte helt bortse från att en förutsättning
för att en frihandelspolitik
skall fungera väl är att länderna tilllämpar
något så när lika spelregler. 1
annat fall kan en del svåra störningar
uppstå, och det är vad som har skett i
vårt land. De företagsnedläggelser som
tid efter annan har förekommit och förekommer
t. ex. inom textilbranschen
anges vara en oundgänglig följd av den
frihandelspolitik som vi för. Visst är
det uppmuntrande att konstatera den
anpassningsförmåga som karakteriserar
vår export, men svårigheterna är stora
när utgångspunkterna och bedömningarna
är så olika. Jag kan inte finna några
övertygande skäl varför inte vi skulle
påverkas av den handelspolitik som
andra, med oss likställda västerländska
nationer för och således ta hänsyn till
de faktiska förhållanden som föreligger.

Det måste även vara principiellt
ohållbart och praktiskt mycket riskabelt
om t. ex. Sverige går en väg och andra
med oss jämställda länder andra vägar.
Det är väl utifrån dessa synpunkter som
den senaste tidens händelser måste ses.
Om vårt land bedömes av andra som föredömligt
vad det gäller frihandelspolitik,
så tycker jag att berömmelsen skorrar
mycket illa, om den inte materialiseras
i konkreta handlingar efter just
de linjer man berömmer. Sker inte det,
så inträder ju en situation som kan få
svåra följder och som kräver nya grepp
— även om de är tillfälliga -— för att bemästra
en uppkommen svår situation.
Det är utifrån den synpunkten som jag
vill se handelsminister Langes handlande
i fråga om importbegränsningar från
Korea.

Jag ser detta importförbud så, att
myndigheterna genom detsamma skaf -

Fredagen den 10 mars 1967 Nr 13

Handelspolitisk debatt, tillika svar på interpellation ang. handeln med textilvaror

far sig de tekniska förutsättningarna för
att reglera importen, då skäl därtill
finns. Jag utgår från att handelsministern
länge följt utvecklingen på detta
område och har en ingående kännedom
vad gäller importens storlek, sammansättning
och inverkan på den svenska
industriens sysselsättning.

Jag tror att regeringens ingripande
var nödvändigt speciellt med tanke på
den explosionsartade ökningen av Sydkoreas
export till Sverige. Denna export
är nu större, har det sagts, än
Koreas trlkåförsäljning till samtliga
andra marknader. Genom detta har den
svenska trikåindustrien försatts i en
ytterst bekymmersam situation. Den
lavinartade utvecklingen av textilimporten
från Korea belyses bäst av följande:
importen av dessa trikåvaror,
t. ex. jumprar, från Sydkorea uppgick
1963 till något över 100 000 kr., medan
den år 1966 hade stigit till över 43 miljoner.
Den svenska produktionen har
under samma tid gått ner med 20 procent,
vilket givetvis satt sina spår i sysselsättningen.
Det kan tilläggas att endast
Sverige bär en sådan fri import. De
siffror som jag här anfört är handelsministerns
egna.

Andra länder har sedan länge reglerat
sin import från Korea. Norges import
är begränsad till 150 000 kr. och
Danmarks till 500 000. Man behöver ju
bara jämföra dessa siffror med den
svenska, 43 miljoner, för att få en föreställning
om situationen.

Vad man i detta sammanhang står
frågande inför är val, om importbegränsningen
från Korea kommer att medföra
ökad import från andra ostasiatiska
länder. Hong-Kong kommer väl då in
i bilden. Förra året hade vi enligt uppgifter
som jag bär fått — jag hoppas de
är korrekta — en importsiffra på 18
miljoner på bara ett enda plagg. Det
verkar ganska oroande. Sverige kan
inte rimligen ta emot obegränsade kvantiteter
textilvaror från länder, vilkas
export är föremål för stark begräns -

ning i de flesta, med oss likställda länder,
i varje fall inte, om man vill ha
kvar en svensk textil- och konfektionsindustri.
Vill man inte det, ter sig givetvis
saken annorlunda. Jag -ser dock
saken så: Den åtgärd som vidtagits —
den borde ha vidtagits förr — har stor
betydelse i allmänhet och en icke ringa
psykologisk i synnerhet. Men, herr talman,
målsättningen får ju inte vara att
införa importregleringar utan fastmer
att med all kraft söka förmå andra länder
att öppna sina gränser mer, så att
fördelningen av importen från u-länderna
rimligt fördelas. Det måste ju
vara målsättningen.

Gång på gång bär framhållits från
denna talarstol, att vårt land förmodligen
har världens mest rationaliserade
textilindustri. Bevisföringen vid detta
påstående hör till det lättaste. Vår textilindustri
bör därför kunna konkurrera
med vilket annat lands som helst förutsatt
att den — som här sagts flera gånger
— får göra det på lika villkor, jag skulle
vilja säga på någorlunda lika villkor.

Jag vet att ordet diskriminering är ett
mycket bedrövligt ord men faktum är
ju att det är tillämpligt på svensk textilindustri.
Andra länder har inte raserat
sina barriärer mot textilimport från
Sverige. Vi har inte heller några möjligheter
att konkurrera med import
från östblockets statsägda industrier.
Där behöver man inte på samma sätt
som hos oss ta hänsyn till tillverkningskostnader.
Att exporten till öststaterna
har ökat de senaste åren får väl ses som
ett ytterligare starkt bevis för inte minst
textilindustriens kraft att hävda sig.

Svensk textilindustri har klart deklarerat
att den är frihandelsvänlig och
inte önskar avskärma sig från yttervärlden
genom höga tullbarriärer. Detta
kan inte sägas nog tydligt. Stora exportansträngningar
görs oupphörligt, ofta
med framgång, men hindras lika ofta
inte bara genom höga tullar utan även
genom importbegränsningar av olika
slag. Frihandeln är alltså långt ifrån

74 Nr 13 Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt, tillika svar på interpellation ang. handeln med textilvaror

ömsesidig, men ett rimligt krav borde
val vara att avskaffandet av våra handelshinder
sker i takt med motsvarande
utveckling i omvärlden. Gärna må vi
gå i spetsen för en fri handel om andra
följer oss, men vi skall inte spela en
enveten riddares roll om ingen vill
följa oss. Alla de insatser som handelsministern
gjort och gör när det gäller
att uppnå likställighet hävidlag är värda
allt beröm.

Hur hög tanke man än har om vår
industriella duglighet kan väl ett litet
land som vårt i en integrerande värld
i längden inte föra en annan handelspolitik
än med oss jämställda länder.
Även om detta, jag erkänner det gärna,
är lekmannasynpunkter tror jag dock
att de har fog för sig och att de inte alls
kan sägas innebära några protektionistiska
utsvävningar. De företagsekonomiska
problemen får och måste industrierna
själva sköta, men de handelspolitiska
frågorna är regeringens. Att
annars välskötta och rationella företag
av handelspolitiska skäl måste läggas
ned framstår för både företagsledare
och löntagare som obegripligt. Det kan
inte vara riktigt att rationella och under
normala förhållanden konkurrenskraftiga
industrier måste slå igen på sådana
grunder.

Det råder mycket delade meningar
om vad som menas med dumping och
jag håller med handelsminister Lange
om att dumping är ytterst svår att bevisa
och förmodligen ännu svårare att
komma till rätta med. Möjligheterna är
alltså mycket små att med användande
av dumpingargumentet ingripa mot import
av varor som säljs till företagsekonomiskt
för låga priser. Man kan väl
för övrigt fråga hur man skall avgöra
om dumping föreligger i t. ex. en öststat.
Hur har man då sökt komma till
rätta med problemet öppen eller demaskerad
dumpingimport? Jo, man har
dragit konsekvenserna av fakta och som
regel infört kvoter för lågprisimporten
i den mån den inte helt har stoppats.

Någon annan praktiskt användbar möjlighet
är svår att se.

Att det förekommer dumpingmetoder
torde vara bevisat till fullo. I förra årets
decembernummer av tidningen Världsmarknad
finns en artikel — jag förutsätter
givetvis att den är sann — som klart
avslöjar att textilimporten från Sydkorea
hade uppenbar dumpingkaraktär.
Det framhålles att avslöjandet berodde
på en ren tillfällighet; det skedde
på grund av dagboksanteckningar av en
importör. Herr Persson i Heden har
för övrigt tidigare i denna kammare påvisat
dessa egendomliga förhållanden.

Självfallet bör Sverige tillåta en viss,
ökande lågprisimport, men dennas volym
måste anpassas till vad som är normalt
i den övriga världen. Kravet att
låta industrien få konkurrera på lika
villkor måste därför vara både normalt
och riktigt. Det måste vara en körriktningsvisare
både för företag och för de
myndigheter som bestämmer handelspolitiken.

Jag skall inte nu ägna mig åt att
diskutera frågan, huruvida vi måste
hjälpa u-länderna genom att ta emot en
ohämmad export från dessa länder. Jag
är dock angelägen, herr talman, att
framhålla som min personliga övertygelse,
att vårt land med största sannolikhet
inom kort måste öka sin u-landshjälp
i en utsträckning som mången
i dag icke kan föreställa sig. Vägarna
härvidlag är många, och denna ökning
av u-hjälpen skall bekostas av hela
svenska folket. Någon anledning att genom
ohämmad textilimport låta svensk
textilindustri bära alltför tunga bördor
finns inte. Jag har förut i denna kammare
gett uttryck åt denna uppfattning
och kan på den punkten helt instämma
med herr Hedlund; jag tror att hans
yttrande gav ett adekvat uttryck för
mittenpartiernas hållning i denna fråga.

Herr talman! Att man börjar tänka
om även inom löntagarkretsar i fråga
om den licensfria importen är tydligt.
Fn ledande fackföreningsmän i Borås

Fredagen den 10 mars 1967 Nr 13

Handelspolitisk debatt, tillika svar på interpellation ang. handeln med textilvaror

liar i en intervju i Västgöta-Demokraten
uttalat: »Jag har alltid varit frihandelsvänlig,
men när vi nu ser hur vårt eget
folk ställs utan försörjning måste vi
inse att det är något fel.» Längre skall
jag inte citera; hans ord i fortsättningen
var något hårdare. Detta visar vilka bekymmer
man har i dessa bygder inte
minst när det gäller den äldre arbetskraften.
Jag skall gärna ge ett erkännande
åt arbetsmarknadsmyndigheternas
ansträngningar, men dessa löser
inte 50—55- och 60-åringars problem.
Många äldre arbetslösa textilarbetare är
inte placerade.

Vid all omställning får man en restfaktor
av äldre, svårplacerad arbetskraft.
Det finns all anledning att ta med
denna faktor när man diskuterar företagsnedläggelser
och industriomställningar.
Det måste vara en självklar arbetsregel
att så styra strukturomvandlingen
i näringslivet, att den äldre, svårplacerade
arbetskraften inte friställs i
snabbare tempo eller i större omfattning
än vad som ur näringspolitisk synpunkt
klart kan försvaras.

Samma problem möter i fråga om lokaliseringspolitiken.
Denna är önskvärd
och nödvändig, inte minst för en
trakt som Sjuhäradsbygden. Men i den
praktiska verkligheten kan man inte
flytta folk, städer och samhällen hur
som helst. Med enbart omflyttning löser
man alltså inte problem av detta slag,
då nedgången drabbar en speciell industri,
lokalt förankrad och dominerande
en hel bygd. Regeln måste vara
att på alla rimliga och bärande grunder
ge industrien möjlighet att fortleva.
Strukturförändring på alla områden hör
hemma i ett dynamiskt samhälle, men
den måste motiveras av odiskutabla
fakta.

Jag skall sluta mitt anförande med
att säga att det nog kan hållas för troligt
att avsättningen av u-ländernas textilproduktion
inte behövde vara något
större problem, om exporten fördelades
någorlunda lika på världens industri -

länder. Vårt lands speciella problem
har ju varit och är att andra länder
inte följer vårt exempel. Kan handelsministern
utöva en ännu kraftigare hälsosam
påverkan härvidlag vore det i
hög grad tacknämligt. Detta är ingenting
nytt — det har sagts gång på gång
— men jag ber att få understryka det.
Det skulle väl inte behövas så stora insatser
från övriga EFTA-länder för att
kompensera ett moderat bortfall på den
svenska marknaden. Ännu bättre vore
givetvis om även övriga industriländer
vore på samma linje.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag förstår att det kan
vara påfrestande både för statsrådet
Lange och för kammarens ledamöter i
övrigt att handelsdebatten så här i sitt
slutskede tycks forma sig till en Södra
Älvsborgs eftermiddag, då talare från
Södra Älvsborg uppträder i rad.

Jag vill inledningsvis — för att inga
missförstånd skall uppstå — deklarera
att jag är angelägen om att Europamarknaden
förverkligas så snart som
möjligt. En fri marknad där de olika
länderna och deras näringsliv kan få
tillfälle att konkurrera på lika villkor
är en målsättning som säkerligen de allra
flesta kan godkänna. Men fram till
den dag då detta mål nåtts — jag tror
vägen dit är lång — måste vi lita till
andra åtgärder. Vi har sett hur många
företag i vårt land nödgats inskränka
och mångenstädes också lägga ned sin
verksamhet under denna väntetid, vilket
medför ökad arbetslöshet i alldeles
särskilt hög grad just på textilorterna.
Här hjälper inga långtidsplaneringar.
Sådana är i och för sig nödvändiga och
riktiga, men i en akut situation är det
nödvändigt att vidta snabba åtgärder.

Finansministern har i årets finansplan
sagt en del tänkvärda ord. Han
liar där bl. a. uttalat att målet för den
ekonomiska politiken i Sverige under
det gångna året varit att vända den allvarliga
utvecklingen av bytesbalansen.

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt, tillika svar på interpellation ang. handeln med textilvaror

Det är utan tvivel något som bör beaktas.
Men från att det har sagts och till
att det har blivit verklighet är steget
långt. Importöverskottet har under vart
och ett av de senaste tre åren uppgått
till cirka IV2 miljard kronor. Man kan
sålunda säga att om också viljan och
tanken varit god, så har resultatet ändå
inte blivit vad man önskat.

Man konstaterar också att denna
trend fortsätter. Enligt statistiska centralbyråns
beräkningar uppgick importen
under januari månad i år till
2 216 000 kronor mot 2 012 000 kronor
under december månad 1966 och
1 943 000 kronor under januari 1966.
Detta visar alltså en utveckling som är
rakt motsatt den som finansministern
eftersträvat.

Även siffrorna för exporten är nedslående.
Utrikeshandeln ger ett underskott
i handelsbalansen för januari månad
1967 på 419 miljoner kronor mot
343 miljoner kronor för januari 1966.
Det är klart att siffrorna för endast
en månad under detta år inte är representativa
för utvecklingen under resten
av året, men de utgör ändå utan tvivel
ett observandum, i synnerhet som man
vet att denna exportförsämring framför
allt berott på importen av textilvaror,
och då alldeles speciellt i form av färdiga
sådana, vilket också flera talare
tidigare bär berört. Det är därför textilindustrien
fått dessa stora bekymmer,
och det är kanske också därför som
det nu blivit en Södra Älvsborgs eftermiddag:
det är ju i Södra Älvsborg som
textilindustrien är den dominerande
näringsgrenen.

Denna utveckling har såvitt jag förstår
en dubbelverkande effekt. Samtidigt
som den bidrar till en försämrad
handelsbalans skapar den temporär arbetslöshet
eller förorsakar att många
textilarbetare blir helt friställda.

Handelsministern har i sitt interpellationssvar
till herr Carlstein alldeles
riktigt framhållit, att utvecklingen nu
har svängt och att importen minskat

med cirka 4 procent. Såvitt jag kan bedöma
har dock den förbättring av läget
inom textilindustrien som därmed
inträffat bara varit skenbar. Den minskade
importen har nämligen gällt råvaror.
Alltsedan textilindustriens början
här i landet har vi haft en import
av råvaror. Det ar helt naturligt. Men
när importen ändras och omfattar färdiga
textilvaror, d. v. s. kläder av olika
slag såväl inom trikåbranschen som
inom konfektionen i övrigt, börjar det
bli allvarligt. Och det blir desto allvarligare
när importen sker i ett läge där
våra företag inom textilindustrien inte
kan konkurrera, hur högrationaliserade
de än är. Det är då det börjar bli verkligt
bekymmersamt!

Även om man inte kan dra några
långsiktiga slutsatser av januarisiffrorna
för i år är dock ökningen ett observandum
för handelsministern, särskilt
som den främst utgöres av färdiga varor.

Jag delar handelsministerns glädje
över att exporten tenderar att öka, och
speciellt glädjande är det ökade samarbetet
på handelsområdet inom de
nordiska länderna. Men vår export av
textilvaror kontra importen av samma
varor är ändå sådan, att siffrorna räknat
per capita är ganska bekymmersamma.
År 1965 — det är de senaste
siffror jag har tillgängliga, men jag är
övertygad om att de inte har förbättrats
sedan dess — var vår textilimport
40 dollar per år och capita, medan siffran
för exporten var 9 dollar. Jag tar
ett enda land som jämförelse, nämligen
Västtyskland. Där var motsvarande siffror
20 respektive 18 dollar.

Jag är också glad över att handelsministerns
som jag tyckte negativa svar
på min enkla fråga den 16 februari,
ändrade sig över en natt och förbyttes
till ett relativt positivt besked. Nu vet
jag att handelsministern kommer att säga,
att han självfallet inte kan ge besked
om vad man kommer att göra i konseljen
dagen därpå, men frågesvaret den

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

Handelspolitisk debatt, tillika svar på interpellation ang. handeln med textilvaror

16 februari var enligt min mening negativt
och jag är glad över den ändring
som nu skett. Den temporärt begränsade
importen från Korea, om vilken beslut
fattades i konselj dagen efter frågesvaret,
gjorde att läget blev något
bättre. Likaså är jag glad över att regeringen
har anslagit 10 miljoner kronor
för att skapa arbetstillfällen inom textilindustrien
på orter där läget är särskilt
prekärt. Även om 10 miljoner kronor
inte räcker långt.

Men det räcker inte med att bara begränsa
importen från Sydkorea. Det är
väl det land som vi importerar minst
ifrån, om vi ser på vår samlade import.
Vi importerar för knappast 50 miljoner
kronor därifrån, under det att hela vår
textilimport uppgår till ett värde av
ungefär 1,6 miljard.

Det är alldeles självklart att vi skall
hjälpa u-länderna — jag är övertygad
om att ingen har annan uppfattning.
Men jag'' är inte säker på att vi med importen
från Korea under rådande förhållanden
hjälper den stora massan av
Sydkoreas folk särskilt mycket. Vi vet
att Korea är ett låglöneland i allra högsta
grad med löner på 19—20 öre per
timme. Följaktligen får människorna i
Sydkorea arbeta en hel dag för en summa
som svenska textilarbetare får på
15—20 minuter. Inom parentes vill jag
gärna understryka, att våra textilarbetare
ändock alldeles speciellt hör till
låglönegrupperna.

Sydkorea producerar självt endast
cirka 6 000 ton egen råvara till sin textilindustri
och importerar över 60 000
ton. I praktiken blir det den fattiga sydkoreanska
befolkningen med sina oerhört
låga löner som med sitt arbete subventionerar
textilvaror som exporteras
huvudsakligen till Sverige och därigenom
medverkar till att göra situationen
ytterst prekär för vårt lands textilarbetare,
av vilka tusentals friställes. Vi ger
samtidigt inte dessa sydkoreaner någon
nämnvärd hjälp.

Intill den dag då EEC-marknaden

öppnas även för vårt land blir det nödvändigt
med en viss begränsning av importen
— jag vågar säga dumpingimporten
— för att rädda våra egna företag
och arbetstillfällen. Här har nämnts
bl. a. Hongkong, och jag hoppas att jag
får ta talmannens tålamod i anspråk
och bara nämna ett exempel på importen
därifrån. Vi importerar bl. a. färdiga
arbetsskjortor till ett pris av 5: 50.
Bara garnet till dessa skjortor kostar
1: 74 obehandlat. Garnet skall sedan
behandlas och gå igenom många procedurer,
tyget skall vävas, skjortorna
skall sys och distribueras till handlarna.
Vi köper dem sedan för 5: 50. Var
och en begriper att det måste vara något
av en dumpingimport som åstadkommer
det läge som råder i dag. Det
är inte minst de mindre företagarna i
vårt land och deras anställda som kommer
i svårigheter. Eftersom cirka 70
procent av våra företag har upp till 500
anställda, under det att endast 30 procent
av företagen har över 500 anställda
och däröver förstår vi hur oerhört
hårt de mindre och medelstora företagen
drabbas.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Bara på en punkt vill
jag rätta ett misstag som herr Persson
i Heden gjorde. Det är inte så att beslut
i allmänhet fattas bara i samband med
en konselj. Det förhåller sig tvärtom
så, att vi dagarna före ett beslut — och
därtill ett så allvarligt beslut som det
här var fråga om — har överläggningar
med statsrådets ledamöter. Så hade skett
väl en vecka innan beslutet fattades på
fredagen.

Jag vill ha sagt detta för att klargöra
att jag, när jag besvarade herr Perssons
i Heden fråga, var fullt medveten om
vad som skulle komma att ske. Jag anser
att jag uttryckte mig på ett sådant sätt
att den åtgärd, som jag skulle komma
att vidtaga följande dag, inte stod i
strid med det besked jag lämnade. Men

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt, tillika svar på interpellation ang. handeln med textilvaror

herr Perssons i Heden missförstånd
beror på att han tillmäter denna åtgärd
en större principiell innebörd än jag
anser den ha.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är väl medveten om
att handelsministern den torsdag, då
han besvarade min fråga, var på det
klara med vad som skulle hända på fredagen.
Jag sade också i mitt anförande
nyss, att handelsministern givetvis inte
kunde blotta vad som skulle beslutas i
konselj. Vidare har jag framhållit att
jag är glad över att det inte var handelsministerns
verkliga uppfattning som
kom till uttryck vid besvarandet av min
fråga den 16 februari utan att han trots
uttryckssättet kom till en mera realistisk
bedömning av problemställningen.

Handelsministern säger att jag tillmäter
den aktuella åtgärden alldeles för
stor betydelse. Men det gör jag verkligen
inte. Jag har sagt i mitt inlägg, att
de temporära åtgärder som vidtagits beträffande
Sydkorea är av liten betydelse
om man ser till vårt lands samlade import
— värdet av denna import från
Sydkorea är 40 å 50 miljoner kronor
under det att den samlade importen
uppgår till 1,6 miljard kronor. Åtgärderna
i fallet Sydkorea har alltså inte
någon stor betydelse, men det är ett
led i rätt riktning. Jag har också framhållit
att de inte är tillräckliga utan att
åtgärder måste vidtagas som sträcker sig
över ett betydligt vidare fält än Sydkorea.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Jag skall inte syssla
med textilindustrien — helt naturligt,
eftersom jag inte begriper mig på den.

I stället skall jag säga några ord om en
annan näring, som mig veterligt inte
varit omnämnd här i dag, nämligen
fiskerinäringen.

Handelsministern framhöll i sitt inledningsanförande
att cirka 30 procent

av vår export går till EEC. För fisket
är emellertid siffran betydligt högre.
Den direkta exporten står väl på ungefär
samma nivå, men den indirekta exporten
till EEC-länderna blir betydligt
större; jag vågar uppskatta den till
över 50 procent, om jag räknar med de
direktlandningar som går via Danmark.
Det är med tanke på denna fiskets betydelse
inom vår handelspolitik som jag
har begärt ordet i dag.

Jag vill peka på hur man inom FAO
gång efter annan har framhållit den
ökade betydelse som fisk och andra
havens produkter har och kommer att
få då det gäller att hindra världssvälten.
Vi vet att dessa födoämnen kan hjälpa
till att förse de undernärda människorna
i u-länderna med det protein, som
det råder sådan brist på. Vi har också
många gånger sagt oss att det är på sin
plats att de rikare länderna även på
fiskerinäringens område slussar över
av sitt överflöd till de behövande länderna.

Det ligger kanske nära till hands för
oss svenskar att i sådana sammanhang
snegla på de stora fiskerinationerna
och anse oss. själva stå utanför. Vi bör
dock vara på det klara med att Sverige
har ett ansvar också härvidlag. Vi har
även i viss utsträckning varit med på
ett litet hörn; jag vill nämna att för ett
par år sedan ganska betydande kvantiteter
konserver sändes i väg till ett
u-land i Afrika. De kom fram i mycket
fint skick, och Sverige fick stort beröm
för dem. Jag vill framhålla att den
svenska fiskkonservindustrien erkänt
står mycket högt, och det är bara att
hoppas att den skall kunna utveckla sin
export ännu mer framöver.

Jag är klar över att vi kanske har
många svårigheter att övervinna för att
vi skall kunna bli mer betydande på
detta område. Det ligger nära till hands
att anse Sverige som en liten fiskenation,
och det är vi också om man bara
ser till antalet yrkesfiskare som ju i vårt
land stannar vid något sådant som

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

79''

8 000—9 000 man. Men om man ser på
den ekonomiska betydelse som den
svenska fiskerinäringen har, kommer
man till siffror som står sig ganska gott
i jämförelse med andra näringar.

Denna kår är inom parentes sagt unik
i Europa så till vida att det rör sig om
självägande fiskare — småföretagare
om man så vill. Det är inte tal om
rederier såsom i England, Tyskland och
andra länder, och inte heller är det
fråga om statsägda fartyg som i vissa
andra länder, utan här är det som sagt
egna företagare.

Trots detta har enligt statistiska centralbyrån
över en halv miljard kronor
investerats direkt i fisket. Man
räknar med cirka 400 miljoner i båtar
och omkring 100 miljoner i redskap.
Till detta kommer givetvis en hel del
andra investeringar, t. ex. i konservfabriker,
fiskhandelsfirmor, varv, verkstäder,
nätbinderier m. m.

Under de senare åren har en ganska
påtaglig rationalisering ägt rum inom
fisket. Mest märkbart har väl detta varit
inom nordsjöfisket, där båtarnas
tonnage har ökat med stormsteg. Hästkraflantalet,
som tidigare var 400—500
på de största båtarna, är nu på många
båtar långt över tusen, ja, ibland ända
upp till 1 200 å 1 400. Båtarna har också
försetts med alla tekniska hjälpmedel,
vilket givetvis gör att anskaffningskostnaderna
blir ganska stora. En modern
västkusttrålare kostar i dag mellan en
och en och en halv miljon kronor. De
statliga fiskerilån, som fiskarna har
möjlighet att få, har genom beslut här
i riksdagen maximerats till 200 000 kronor.
Det är helt naturligt att dessa lån är
mycket värdefulla, och jag vill understryka
att de är begärliga. Fiskarna sätter
stort värde på dem, men det säger sig
självt att en så pass liten del av anskaffningssumman
som det här blir fråga
om medför att det blir svårigheter att
skaffa det behövliga kapitalet i övrigt.

Ser man ett enda ögonblick på förhållandena
i de andra EFTA-länderna

Handelspolitisk debatt

när det gäller att skaffa kapital till fiskebåtar
så visar det sig att det är rätt stor
skillnad. I Norge exempelvis är det
ganska vanligt med fiskerilån på 50 procent
av anskaffningskostnaden; 60, 70
och 80 procent är heller inte ovanligt.
Fisket i Norge har dessutom ett helt
annat stöd i form av direkta subventioner,
något som inte har varit aktuellt
i vårt land. Förra året beviljades
i Norge, om jag inte minns alldeles
fel, 164 miljoner i dylika direkta subventioner
till fisket. Jag kan också nämna
att fiskarna i Storbritannien för anskaffning
av båtar får i statsbidrag när
det gäller vad de kallar »near and
middlewater»-flottan, alltså vad som
svarar mot storleken på våra båtar, 30
procent utan återbetalningsskyldighet.
De får låna 55 procent och behöver alltså
själva bara skaffa 15 procent, medan
vi här, som sagt, får skaffa 80—85 procent
via banker och till gällande bankränta.

En annan sak som i våra grannländer
också underlättar för fiskarna betydligt
är att det i Danmark och Norge
finns s. k. sjömansskatt. De som ligger
ute på fiske i likhet med våra nordsjöfiskare
får göra ganska kraftiga avdrag
i sin inkomsttaxering för att deras villkor
skall bli drägligare.

Jag har nämnt dessa olika förhållanden
för att påpeka att skillnaderna i utgångsläget
är stora mellan våra fiskare
och deras kamrater i övriga EFTAländer.
Vi måste tyvärr konstatera att
det uttryck som har använts här flera
gånger i dag, »konkurrens på lika villkor»,
är något som man inte anser sig
ha inom den svenska fiskerinäringen.
Detta framhålles också av fiskarna. Jag
anser att detta är en så allvarlig sak.
att riksdag och regering bör ha sina
blickar riktade på den, så att inte de
svenska fiskarna en vacker dag dignar
under bördan.

Att de svenska fiskarna trots allt har
hävdat sig relativt skapligt beror på
deras nästan övermänskliga arbetspres -

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1967

Handelspolitisk debatt

tationer. Stormar och oväder, som i
många fall stoppat andra länders fiskare,
har de slagit sig igenom och fortsatt
att fiska medan många andra har
legat stilla. Jag talade för en tid sedan
med en fiskare i Göteborgs fiskhamn.
Han fällde ett yttrande som jag tycker
är betecknande för deras situation. Han
tittade på sin stora, nyanskaffade båt
och sade —- jag säger det på ren bohuslänska
med risk att ingen förstår det:
»Förr var de jä som bestämde när båden
skulle ud, nu e de båden som bestämmer
att jä ska ud.» Jag hoppas ni förstår det.
Så är det faktiskt. De stora skulderna
man iklätt sig, de åtaganden fiskarna
har gjort, gör att de anser att de måste
ut till varje pris. De måste göra rätt
för sig.

Den rationalisering som jag tidigare
nämnde har också fört med sig att
fångstsiffrorna under en tioårsperiod
ökat ganska kraftigt.

År 1956 var totalfångsten för det
svenska fisket 197 000 ton. Tio år senare,
alltså 1966 hade kvantiteten stigit
till 319 000 ton, och värdemässigt gick
under samma tid siffrorna upp från 133
miljoner kronor till cirka 250 miljoner.
Då var ändå inte 1966 det bästa året,
utan 1965 var värdesiffrorna ett tjugotal
miljoner högre. År 1966 började nämligen
en hel del motgångar för det
svenska fisket, och tyvärr tycks det vara
en bestående trend. Sillfiskarna på
Nordsjön, som svarar för de största
kvantiteterna, klagar jämt och ständigt
över mycket försämrade fångster, vilket
gör att fångstresorna måste utsträckas
betydligt både i distans och i tid. I sin
tur gör detta givetvis att utgifterna för
fiskets bedrivande blir större.

Jag vill i detta sammanhang också erinra
om det stödfartyg för det svenska
sillfisket på Nordsjön, som genom tillmötesgående
av riksdag och regering
har stått till fiskarnas förfogande. Det
har omfattats med mycket stort intresse,
och vi hoppas innerligt att det framöver
skall kunna stå till fiskarnas tjänst

längre tid än sex veckor, vilket varit
fallet under de senaste åren. Den motion
som vi från bohusbänken inlämnat
om en utökning av tiden till det dubbla
är därför motiverad av de verkligt stora
behov som här föreligger.

Jag vill också säga ett par ord när det
gäller anslagen till den vetenskap som
direkt eller indirekt tjänar fisket.

Jag har under en del år haft förtroendet
att i vissa internationella sammanhang
få deltaga som representant
för den svenska fiskerinäringen. Vid
inte så få tillfällen har jag tyvärr måst
konstatera, att Sverige jämfört med andra
länder är i ett totalt underläge när
det gäller att hävda sig i fråga om rön
och erfarenheter av vetenskaplig natur,
som kan bli till gagn i det internationella
samarbetet men även för våra egna fiskare.
Med andra ord: den svenska fiskeriforskningen
har enligt mitt förmenande
varit och är alltför svältfödd och
otillräcklig.

Behovet av vetenskapliga undersökningar
har ju också ytterligare accentuerats
genom det mycket prekära läge
som det mera kustnära fisket — särskilt
då räkfisket i Bohuslän — har kommit
i. Alla vet ju att räkfångsterna har minskat
oroväckande, men ännu har ingen
kunnat ge ett klart besked om varför det
har blivit så. Relativt nyligen har pengar
anslagits till vetenskapliga forskningar
i denna sak, vilket man naturligtvis
är tacksam för. Man får nog vara beredd
på att sådana undersökningar kommer
att kräva en del pengar framöver
och att undersökningarna bör fortsättas.

Fn annan sak, som har tillkommit på
senare tid och som har vållat en mängd
bekymmer, är de oerhörda kvantiteter
av blåmaneter som i många fall fyller
näten och gör allt fiske omöjligt. Även
här står vetenskapen totalt frågande. På
ett enda år rör det sig om sådana enorma
mängder som motsvarar den normala
förekomsten under sammanlagt
25—30 år enligt en del fiskare. Det är
alltså ett egendomligt fenomen, och här

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

bör vetenskapen ha möjlighet att göra
en insats.

Om jag får återvända till fiskerinäringens
ekonomiska resultat, måste jag
tyvärr konstatera, att alltför stora grupper
av yrkesfiskare inte har kunnat tillgodogöra
sig den standardförbättring
som de senaste årens lönejusteringar
har inneburit för andra grupper i samhället.
Orsakerna härtill är ju flera. Jag
bar förut nämnt vissa motgångar inom
själva yrket, men dessutom har ju de
svenska fiskarna att möta en många
gånger besvärande konkurrens på den
svenska marknaden från importerade
fiskprodukter.

Av de fångstkvantiteter som jag
nämnde tidigare exporterades från vårt
land förra året 188 000 ton till ett värde
av 142 miljoner kronor. En stor del
härav gick, som jag sade inledningsvis,
just till EEC-länderna, och vi hoppas
verkligen på anslutning till EEC, så att
vi inte i alltför hög grad skall besväras
av de tullmurar som håller på att byggas
upp. Eftersom vi nu försäljer fångsterna
i Danmark, skulle det ju för oss
i Sverige vara ett dråpslag, om Danmark
komme med i EEC och vårt land
stode utanför. Då skulle den svenska
fiskerinäringen komma i ett mycket
besvärligt läge.

Som jag sade, exporterade vi förra
året fiskprodukter för 142 miljoner kronor.
Samma år importerade vi för 264
miljoner kronor. Importöverskottet uppgår
alltså till 122 miljoner. Visserligen
är det kanske i vissa fall olika slags
fisk, men det är i alla fall en rätt betydande
import som de svenska fiskarna
har att konkurrera med.

Det har talats en hel del om det nordiska
samarbetet, och det är ju värdefullt
att det finns ett sådant, men nog
förefaller det många gånger fiskarkåren
som om det nordiska samarbetet inte
riktigt hade nått sjön, utan att det fungerar
bara på land och inte har nått
ned till stranden. Gång efter annan
ställer vi oss frågan hur det är ställt
6 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

Handelspolitisk debatt

med det nordiska samarbetet, inte minst
i vårt förhållande till Norge. Vi har ju
så gott som helt fri import från Norge,
medan däremot våra fiskare som kommer
in till Norge möter besvärligheter
gång efter annan när de skall sälja
fångsten. Så sent som för ett par veckor
sedan ringde en fiskare till mig
och berättade att han hade gått in i en
norsk hamn och tagit kontakt med två
silloljefabriker1 som båda ville köpa hans
fångst på ca 250 hektoliter fin sill. Trots
att fabrikerna ville köpa varan kom det
ett besked efter samtal med Oslo, att de
inte fick eller inte kunde göra det.

Det är anmärkningsvärt att det skall
vara på det sättet, och vi har svårt att
förstå hur detta rimmar med talet om
nordiskt samarbete. Jag kan försäkra
att det inte är lätt att tala med dessa
fiskare om nämnda samarbete — jag
bar försökt, men det går bara inte.

Även på vissa andra områden har
den svenska fiskerinäringen svårigheter
med exporten. Jag kan som exempel
nämna att järnvägsfrakterna för den
kommersiella exporten på relativt kort
tid har höjts med cirka 30 procent. Före
den 1 september förra året var priset
för transport per 100 kilo från Göteborg
till en tysk östersjöhamn 4 kronor 81
öre, men i dag är det för samma kvantitet
6 kronor 25 öre. Motsvarande transport
från Danmark är cirka 25 procent
billigare.

Herr talman! Det är inte min mening
att här räkna upp alla svårigheter som
fiskerinäringen har att kämpa med. Jag
har med detta anförande, såsom jag inledningsvis
sade, velat peka på att också
den svenska fiskerinäringen är en
faktor att räkna med i vår handelspolitik.
Samtidigt har jag velat framhålla
att vi måste söka motverka de negativa
faktorer som på olika sätt gör sig gällande
på detta område. Jag har nämnt
några av dem. Tyvärr finns det flera,
men jag skall inte ta upp tiden med att
gå in på dem nu.

Nr 13

Fredagen den 10 mars 1907

Handelspolitisk debatt

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att herr talmannen nu gärna vill slå
klubban i bordet och avsluta den här
debatten. Får jag dessförinnan bara
med några få ord beröra en annan sektor
inom svenskt näringsliv!

Det ligger nära till hands att tro att
denna fråga intresserar endast våra
stora företag och våra stora industriföretag.
Så är emellertid inte fallet. Ett
inlemmande i en europeisk stormarknad
innebär ökade möjligheter även
för ett stort antal små och medelstora
företag. Det finns åtskilliga sådana som
specialiserat sig på tillverkningar som
kan säljas på den stora marknaden, och
andra uppträder som underleverantörer
till exportindustrien. Med andra
ord: stormarknaden ökar småföretagens
möjligheter att utveckla sig till
högeffektiva, räntabla större enheter.
En specialitet eller en uppfinning av
något slag, som på en nationell marknad
av t. ex. svensk eller nordisk storlek
aldrig kan göra sig särskilt väl gällande,
får helt nya möjligheter på en
större marknad.

Herr talman! Om vi lyckas sätta stopp
för vår inhemska kostnads- och löneinflation,
bör även de mindre och medelstora
företagen ha goda förutsättningar
att i fortsättningen hävda sig
på exportmarknaden. I annat fall ser
det mörkt ut. Det är att märka att redan
nu en betydande del av den svenska
exporten kommer från medelstora och
mindre företag, som bl. a. snabbt och
effektivt har utnyttjat de ökade möjligheter
till export inom Norden som
EFTA-avtalet ger.

Det är åtskilligt som kan göras för
att stimulera en vidgad export från
denna sektor. Bl. a. bör en ökning ske
av svenskt deltagande i utländska varumiissor,
särskilt fackmässor, inrättande
av underleverantörsbörser o. s. v. Småindustriens
exportbyrå gör här ett gott
arbete men hämmas tyvärr alltjämt av
sina begränsade resurser. Även grupp -

resor på export är ett inslag i arbetet
för att systematiskt främja de mindre
företagens varuutförsel. Handelsdepartementet
bör enligt min mening uppmärksamma
just dessa företagsgruppers
exportansträngningar och de goda resultat
de hittills givit.

Det stora problemet för åtskilliga av
dessa exportörer är emellertid i dag
osäkerheten i fråga om EEC-marknaden.
Vid mitten av nästa år är EEC:s
slutliga tullmurar mot omvärlden sannolikt
klara, och redan nu är svårigheterna
stora för svensk export av färdigvaror
till denna viktiga marknad. Företagen
måste planera som om en anslutning
verkligen blir av inom överskådlig
tid, men de måste samtidigt se dagens
situation i ögonen och konstatera,
att tullhindren mot EEC ofta medför totalt
stopp för export till EEC-länder.

Det är också att märka att köpkraften
inom EEC stadigt stiger medan vår
största handelspartner inom EFTA,
England, präglas av stagnation och våra
nordiska grannländer i större eller
mindre grad har valutabekymmer. Om
inte EEC-problemet inom överskådlig
tid bringas till en lösning, föreligger
helt enkelt ett allvarligt hot mot vår
sysselsättning, även inom de mindre
och medelstora företagen, och mot vår
levnadsstandard. Det är mot denna bakgrund
vi, som representerar mindre och
medelstora företag, anser att handelsministern,
vår regering och vårt näringsliv
har att agera i denna fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 53, med förslag till lag
om ändrad lydelse av 33 § och 40 §
2 mom. civilförsvarslagen den 22 april
1960 (nr 74).

§ 5

Föredrogs den av herr Nilsson i
Gävle vid kammarens nästföregående

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

Interpellation ang. rationaliseringsverksamheten inom statsförvaltningen

sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående handläggningen
av ärenden rörande vapenfri
tjänst.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Interpellation ang. rationaliseringsverksamheten
inom statsförvaltningen

Ordet lämnades på begäran till

Herr GOMÉK (ep), som yttrade:

Herr talman! Sedan länge pågår inom
näringslivet en omfattande rationaliseringsverksamhet,
i stor utsträckning
framtvingad av den internationella konkurrensen.
Inom vissa näringar, t. ex.
jordbruket, är strukturrationaliseringen
mycket framträdande. Rationaliseringen
består dels av en yttre del, exempelvis
i form av uppbyggande av rationella
och större enheter, dels av en inre del,
där exempelvis olika moment i ett företags
tillverkningsprocess förenklas och
utföres på ett mindre kostnadskrävande
sätt.

Under senare tid har allt fler företag
även inriktat sina rationaliseringssträvanden
på den rent administrativa sidan
av sin verksamhet. Försök med införande
av prestationslöner inte bara
för det rutinmässiga kontorsarbetet
utan även för mera kvalificerade arbetsuppgifter
pågår. Införande av databehandling,
förenkling av kontorsrutinerna
samt prov av nya typer av kontorslokaler
ingår i denna rationaliseringsverksamhet
liksom översyn av den
nuvarande uppdelningen i sektioner
eller avdelningar.

Även om den statliga förvaltningens
uppgifter och syften på många sätt skiljer
sig från näringslivets, är det uppenbart
att också här finns behov av och
möjligheter till rationaliseringsvinster.
Den statliga verksamheten bör särskilt

uppmärksammas, i första hand kanske
därför att den ej är vinstmaximerande
eller föremål för någon konkurrens
utifrån. Vidare har den statliga förvaltningen
nått en så stor omfattning, att en
skärpt kostnadsbevakning redan av denna
anledning ter sig angelägen. Det rådande
samhällsekonomiska läget kräver
att befintliga resurser användes på effektivast
möjliga sätt.

Den rationaliseringsverksamhet som
pågår inom statsförvaltningen torde
kunna betecknas som otillräcklig och
bör därför utbyggas, och de erfarenheter,
som näringslivet vunnit, bör i ökad
utsträckning utnyttjas av de statliga organen.

Med stöd av ovanstående anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
ställa följande fråga:

Vill statsrådet lämna en kort redogörelse
för resultatet av de åtgärder som
vidtagits för rationalisering av den statliga
förvaltningen, i synnerhet kontorsadministrationen,
samt för planerna på
ytterligare åtgärder i nämnda syfte?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
28, i anledning av motioner angående
rätt till beriktigande av uppgifter i
press och radio;

statsutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner, och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till högre utbildning och forskning
samt lärarutbildning jämte i ämnet
väckta motioner;

Nr 13

Fredagen den 10 mars 19G7

bevillningsutskottets betänkanden :
nr 4, i anledning av väckta motioner
om avdrag vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande, m. m.,
och

nr 8, i anledning av väckta motioner
om undantagande av beskattning som
naturaförmån av bränsle från egen fastighet; bankoutskottets

utlåtanden och memorial: nr

9, i anledning av motioner angående
kommunernas investeringsbehov,
nr 10, i anledning av motioner om tillstånd
för Svenska sparbanksföreningen
att anordna ett sparlotteri,

nr 11, i anledning av motion om samhällelig
bestämmanderätt över alla resurser
för energiförsörjningen,

nr 12, i anledning av motion om förstatligande
av läkemedelsindustrien,
nr 13, i anledning av motion om återställande
av tidigare talmansbord i kamrarnas
plenisalar,

nr 14, i anledning av motioner om införande
av barservering i riksdagsrestaurangen,

nr 15, i anledning av motion angående
tid för tillhandahållande av riksdagsbibliotekets
samlingar, och

nr 16, angående gemensamma bestämmelser
om grupplivförsäkring för
arbetstagare hos riksdagen och dess
verk m. in.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av väckt motion
om straffrihet för otukt mellan syskon
och dispens för äktenskap mellan syskon,

nr 17, i anledning av väckt motion
om befrielse i vissa fall från skyldigheten
att inge bouppteckning, och

nr 18, i anledning av väckta motioner
om åtgärder vid ärekränkning i
massmedium;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
om lagstadgad varseltid vid företagsnedläggningar
och större personalinskränkningar,

nr 14, i anledning av väckta motioner
om en allmän inkomstförsäkring,
nr 15, i anledning av väckta motioner
om vårdbidrag och invaliditetstilllägg,

nr 16, i anledning av väckt motion
om rätten till vårdbidrag i form av invaliditetsersättning,

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående sociala förmåner för adoptivföräldrar,
och

nr 19, i anledning av väckta motioner
om invaliditetsersättning och invaliditetstillägg
för döva; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 juni 1942
(nr 350) om fornminnen, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 6 juni 1925 (nr 382)
angående uppvärmning av till kreatursföda
avsedd mjölk m. m.,

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående registreringen av motorfordon,
och

nr 17, i anledning av väckt motion
angående tillstånd för vissa släktingar
att förvärva fast egendom.

§ 8

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag dels till riksdagens skrivelse,
nr 87, till Konungen angående val
av ombud i Europarådets rådgivande
församling med suppleanter;

dels till riksdagens förordnanden, nr
88—93, för
herr Kaj Åke Björk,
fru Elisabet Sjövall,
herr Bo Gösta Bohman,

» Stig Roland Alemyr,

» Sven Harry Gustafson i Göteborg
och

» Gunnar Hedlund
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

Fredagen den 10 mars 1967

Nr 13

dels ock till riksdagens förordnanden,
nr 94—99, för

lierr Bo Nils Olof Martinsson,
fröken Astrid Bergegren,
herr Gösta Jacobsson,

» Anders Oskar Birger Forsberg,
» Sven Albin Daniel Wiklund i
Stockholm och
» Per Bengt Göran Sjönell
att vara suppleanter för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från utrikesutskottet:
nr 103, i anledning av väckta motioner
om en svensk vitbok i vietnamfrågan;
samt

från bankoutskottet:
nr 83, om anslag till utredning angående
riksdagens hus m. m.

§ 9

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
893, av herrar Hamrin i Jönköping och
Nyberg, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 42, angående försöksverksamhet
på det nykterhetspolitiska
området.

Denna motion bordlädes.

§ 10

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

För deltagande såsom ledamot av en
av Europa-rådets kommittéer (Working
Party on Parliamentary and Public
Belations) i sammanträde med nämnda
kommitté i Bern anhåller undertecknad
om ledighet från riksdagsarbetet den
14—16 mars 1967. Stockholm den 10
mars 1967

Daniel Wiklund

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Andersson i Örebro, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående kompensation till
företagareföreningar för inkomstbortfall
genom diskontosänkning,

herr Jansson, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
begränsning av de militära övningsprogrammen
i vissa fall, samt
herr Lindahl, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående avtal mellan Sveriges Badio
och annan sändningsrättsinnehavare.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.20.

In fidem

Sune K. Johansson