Nr 13 ANDRA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 13 ANDRA KAMMAREN 1962

23—28 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 23 mars

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Alemyr ang. kompetenskraven för anställning inom arbetsför medlingsverksamheten

...... 3

herr Alemyr ang. befolkningsminskningen inom Kalmar län och herr
Nilsson i Östersund ang. befolkningsminskningen inom Jämtlands

län ................................................ 4

herr Nordgren ang. s. k. riksmästerskap för interner vid ungdomsvårdsskolorna
............. 14

Interpellation av:

herr Johansson i Stockholm ang. olyckor under militära övningar. 18

Tisdagen den 27 mars

Svar på fråga av herr Senander ang. byggande genom militära myndigheters
försorg av en pontonbro för underlättande av genomgångs trafiken

i Halmstad...................................... 21

Svar på interpellationer av:

herr Spångberg ang. ATP-lagstiftningens tillämpning på svenska

medborgare som bor i Sverige men arbetar i något av grannländerna
och fru Gunne ang. utvidgning av möjligheterna att utbetala

sjukpenning till annan än den försäkrade.................. 23

herr Turesson ang. igångsättande av byggnadsföretag för beredande

av jämnare sysselsättning............................... 26

herr Elmwall ang. förbättring av bygdevägar och enskilda vägar. . 31

herr Hamrin i Kalmar ang. försäljningen av fastigheter som ingår i

nedlagda järnvägar.................................... 35

Svar på frågor av:

herr Börjesson i Falköping ang. allmänt studiebidrag till vissa elever

inom det obligatoriska skolväsendet....................... 39

herr Elmwall ang. ordningen vid tillsättande av prästerliga tjänster 40

1—Andra kammarens protokoll 1962. Nr 13

Nr 13

Innehåll

Sid.

Svar på interpellationer av:

fröken Karlsson ang. lärarsituationen vid vissa utbildningsanstalter 40
herr Nelander ang. tillsyn m. m. av feriekurser i utlandet för svensk

skolungdom..................*....................... 44

Svar på fråga av herr Nordgren ang. tillgången på tandläkare inom

folktandvården.......... ............................... 46

Svar på interpellationer av:

herr Börjesson i Glömminge ang. fördelningen av poliskostnaderna

mellan staten och kommunerna.......................... 48

herr von Friesen ang. ett planerat centralregister över psykiskt sjuka.
................................................. 50

herr Westberg ang. skolungdomens rökvanor. ................. 57

fröken Elmén ang. utökning av lokalerna för statens institut för

folkhälsan............................................ 62

Interpellation av fröken Elmén ang. arkivarbetarnas löne- och anställningsförhållanden.
....................................... 68

Onsdagen den 28 mars

Främjande av bostadsförsörjningen m. m, tillika svar på interpellation
av herr Gustafsson i Skellefteå ang. den successiva avvecklingen av
hyresregleringen......................................... 71

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 28 mars

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, ang. ändring i lagen om val till

riksdagen m. m......................................... 71

Statsutskottets utlåtande nr 46, ang. främjande av bostadsförsörjningen

m. m................................................. 71

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15, ang. bostadspolitiken.......... 71

Fredagen den 23 mars 1962

Nr 13

Fredagen den 23 mars

KL 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 16
innevarande mars.

§ 2

Svar på interpellation ang. kompetenskraven
för anställning inom arbetsförmedlingsverksamheten Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Alemyr har frågat
om jag vill redogöra för min uppfattning
beträffande i vilken utsträckning formell
kompetens fordras för anställning
inom arbetsförmedlingen.

I samband med arbetsförmedlingens
förstatligande upptog 1947 års riksdag
frågan om personalens kompetens samt
rekryteringens förutsättningar och syften
till behandling. Riksdagen godkände
därvid ett uttalande av föredragande
statsrådet, enligt vilket formella kompetenskrav
inte skulle uppställas vid rekrytering
av personal till arbetsförmedlingen.
Föredraganden framhöll bl. a.,
att arbetsförmedlingsarbetet är av sådan
natur att lämpliga personliga egenskaper,
praktiska kunskaper om arbetslivet
och kontakter med arbetsmarknadens
parter bör tillmätas större betydelse än
formell kompetens. Inom vissa speciella
områden av arbetsförmedlingen, främst
ungdomsförmedlingen, måste dock enligt
föredraganden fordras högre utbildning
än folkskola, i vissa fall akademisk
utbildning. Av sjömanshusombudsman
fordras erfarenhet av tjänst till sjöss.

Arbetsförmedlingens personal rekryteras
huvudsakligen genom aspirantantagning.
I mindre omfattning har arbetsförmedlare
anställts på annat sätt
och fått tjänster utan att genomgå den
interna aspirantutbildningen. Personal
till deltidskontoren har av förklarliga
skäl regelmässigt rekryterats vid sidan
av aspirantantagningen.

Förmedlaryrket lockar många dugliga
och intresserade personer som sökande.
Detta har möjliggjort att man vid urvalet
har kunnat tillgodose högt ställda
anspråk på erfarenhet och utbildning
även utan att några formella kompetenskrav
uppställts.

Jag kommer så till frågan om rekryteringen
av yrkesvägledare. 1960 föreslog
arbetsmarknadsstyrelsen en upprustning
av yrkesvägledningsverksamheten.
Särskilda tjänster som yrkesvägledningsaspiranter
borde inrättas med
en lönesättning motsvarande den som
gäller för amanuenser i reglerad befordringsgång.
Yrkesvägledarkåren ansågs
till väsentlig del böra rekryteras
från grupper med pedagogisk, psykologisk
eller samhällsvetenskaplig utbildning
av högskolemässigt slag. Detta uteslöt
enligt styrelsen inte att personer
som på annat sätt förskaffat sig lämpliga
kvalifikationer borde kunna komma
i fråga. I statsverkspropositionen
1961 föreslogs en förbättring av lönesättningen
för yrkesvägledare för att
därmed skapa bättre möjligheter till rekrytering
av kvalificerade personer.
Förslag om att införa formella kompetenskrav
framlades inte. Riksdagen beslöt
i enlighet med propositionen.

Den annons som interpellanten påtalat
var så utformad, att läsaren kunde
få uppfattningen, att endast sökande
som hade viss formell kompetens kun -

4 Nr 13 Fredagen den 23 mars 1962

Svar på interpellationer ang. befolkningsminskningen inom Kalmar län och Jämtlands
län

de komma i fråga. Det angavs dock att
även kunskaper som förvärvats på annat
sätt än genom examina kunde beaktas.
Av de 161 sökande som anmälde sig
hade 68 tidigare inte anställning inom
arbetsmarknadsverket. Av de 68 hade 27
inte avlagt studentexamen, varibland 8
socionomer. Av de antagna hade alla
utom en studentexamen, och denne var
redan tidigare anställd i verket.

Det är glädjande, att personer med
högre utbildning söker sig till yrkesvägledarbanan.
Jag är dock angelägen
understryka, att arbetsområdet skall vara
öppet även för andra kategorier. Annonseringen
bör inte utformas så, att i
övrigt lämpliga personer avhåller sig
från att söka, därför att de saknar någon
viss examen. Vid uttagningen bör
ingen få utestängas enbart på grund av
bristande examensmeriter, vare sig det
gäller yrkesvägledarrekrytering eller annan
aspirantantagning.

Vidare anförde

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Syftet med min interpellation
till socialministern är helt tillgodosett.
Det har lämnats en betryggande
garanti för att vid aspirantantagning
vid arbetsmarknadsverket de lämpligaste
sökandena kommer i fråga utan
fastlåsning vid krav på examensmeriter.

Jag ber att få tacka socialministern
för det klargörande svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellationer ang. befolkningsminskningen
inom Kalmar län och
Jämtlands län

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Alemyr har frågat

om jag observerat den omfattande befolkningsminskningen
inom Kalmar län
och om jag anser det påkallat att genom
statsmakternas initiativ vidtaga åtgärder
för att motverka denna folkminskning.

Herr Nilsson i Östersund har frågat
om jag uppmärksammat den alltjämt
pågående starka utflyttningen från
Jämtlands län och om jag är beredd att
snarast möjligt göra en samlad översyn
och framlägga därpå grundade förslag
om de statliga stödåtgärder, som kan
tänkas ifrågakomma för att stimulera
och främja näringslivet inom detta län.

De båda interpellationerna berör
samma slags spörsmål och avser två län,
som är utsatta för en i vissa avseenden
likartad utveckling. Med interpellanternas
medgivande besvarar jag frågorna i
ett sammanhang.

Folkminskningen under det senaste
årtiondet har inte gällt alla delar av de
båda länen. Befolkningen i fastlandsdelen
av Kalmar län har ökat under
1950-talet. Detta gäller framför allt oskarshamnsregionen,
där de arbetsföra
åldrarna t. o. m. ökat något mer än
riksgenomsnittet. I Jämtlands län har
en ökning ägt rum i Östersund och på
Frösön. För båda länen gäller emellertid
att dessa ökningar inte kunnat uppväga
minskningarna i övrigt. Totalt har folkmängden
i Kalmar län, som vid senaste
årsskiftet uppgick till ca 235 000, minskat
med en halv procent under 1950-talet.
I Jämtland, där invånarantalet vid
samma tidpunkt var ca 138 000, uppgick
minskningen till 3 procent. Folkmängden
i hela landet ökade med drygt 6
procent under 1950-talet.

Befolkningsutvecklingen har samband
med näringsstrukturen. I båda länen är
andelen förvärvsarbetande inom jordoch
skogsbruket större än genomsnittet
i riket, i Jämtlands län betydligt större.
Förhållandena belyses också av relationen
mellan glesbygds- och tätortsbefolkning.
I hela landet utgjorde gles -

Fredagen den 23 mars 1962 Nr 13

Svar på interpellationer ang. befolkningsminskningen inom Kalmar län och Jämt lands

län

ortsbefolkningen år 1960 inte fullt 30
procent. I Kalmar län var den 40 procent,
i Jämtlands län nära 60 procent.
Mot denna bakgrund är det naturligt,
att den förskjutning från landsbygdsnäringarna
till stadsnäringarna som äger
rum i hela landet, blir mer kännbar
där än i flertalet andra län.

Stadsnäringarna har i Jämtlands och
Kalmar län expanderat i ungefär samma
takt som i landet i övrigt. Under senare
delen av 1950-talet ökade industrien
i Kalmar län t. o. m. snabbare än
i landet i dess helhet. Expansionen har
dock inte varit tillräckligt stor för att
absorbera den arbetskraft som inte
längre funnit sysselsättning inom landsbygdsnäringarna.

Arbetsmarknadsstyrelsen lade 1960
fram en lokaliseringsutredning för Kalmar
län. Därav framgår att en fortsatt
nettoutflyttning kan befaras, om inte
sysselsättningsökningen inom stadsnäringarna
i länet blir av minst samma
omfattning som genomsnittet för riket.

Nylokaliseringen av företag till en del
orter i länet har under de senaste åren
varit av inte obetydlig omfattning. Enligt
en av arbetsmarknadsstyrelsen gjord
undersökning, som omfattar företag vilka
1959 hade minst 25 anställda, etablerades
i länet under åren 1946—1959 16
nya företag. Dessa företag sysselsatte
sammanlagt 1 500 personer. Ytterligare
nylokaliseringar kan väntas. Bl. a. kommer
i år att till Kalmar förläggas en ny
fabrik, som fullt utbyggd beräknas sysselsätta
300 personer.

Beträffande Jämtlands län pågår inom
länsstyrelsen en utredning om befolkningsutvecklingen
och näringslivet, och
jag har erfarit att den kommer att framläggas
omkring nästa årsskifte. Av tillgängligt
material kan utläsas, att näringsstrukturen
i länet antagligen kommer
att undergå relativt stora förändringar.
Den pågående rationaliseringen
inom jordbruket och skogsbruket kan
väntas medföra en fortsatt utflyttning

från de utpräglade landsbygdsområdena.
Enligt en nyligen företagen undersökning
beräknas antalet brukningsenheter
inom jordbruket år 1970 vara omkring
30 procent lägre än 1960. Därför måste
sysselsättningen inom industri och
hantverk samt i serviceyrkena öka
kraftigt, om en fortsatt befolkningsminskning
skall kunna undvikas.

De samhälleliga åtgärderna för att
förbättra näringslivets förutsättningar
i de båda länen har varit betydande. Insatserna
har framför allt gällt kommunikationerna.
Under de senaste fyra
åren har de statliga väginvesteringarna
i Kalmar län uppgått till 90 miljoner
kronor. Därtill kommer det pågående
arbetet med en breddning av järnvägslinjen
Västervik—Åtvidaberg, som bedrivs
som beredskapsarbete. Väginvesteringarna
i Jämtlands län har haft ännu
större omfattning och uppgick under
samma tid till drygt 106 miljoner kronor.
För näringslivet i länet kan den nya
mellanriksvägen på längre sikt innebära
en stimulans. Under i huvudsak samma
tid, d. v. s. de fyra senaste åren, har
med statsbidrag byggts över 500 kilometer
skogsbilvägar och 150 kilometer enskilda
vägar. Vidare har de militära
flygfälten i Kalmar och Hultsfred samt
på Frösön öppnats för civil trafik.

Även andra delar av den offentliga
sektorn har byggts ut. Utbildningsmöjligheterna
har utvidgats genom det nya
gymnasiet i Hultsfred och det tekniska
läroverket i Kalmar samt gymnasiet i
Strömsund. Tillgången på bostäder och
samlingslokaler har förbättrats. Under
de senaste tio åren har 16 000 lägenheter
tillkommit i Kalmar län och 7 000 i
Jämtlands län. Jag kan tillägga att utöver
nyssnämnda utbildningsanstalter
också har tillkommit ett handelsgymnasium
i Östersund.

Stöd har lämnats till näringslivet genom
företagarföreningarna. Föreningen
i Kalmar län har under åren 1954—
1960 lämnat lån med drygt fyra mil -

6 Nr 13 Fredagen den 23 mars 1962

Svar på interpellationer ang. befolkningsminskningen inom Kalmar län och Jämtlands
län

joner kronor och förmedlat statliga
lånegarantier på över fem miljoner. I
Jämtlands län har under samma tid
utlämnats lån med inemot 8 miljoner
kronor och lånegarantier med över 1
miljon. För Jämtlands län torde stödet
till turistnäringen vara av särskilt intresse.
Sedan de statliga s. k. hotellgarantilånen
tillkom år 1959 har till
företag i länet över en halv miljon
kronor lämnats i form av sådana garantier.

Förutsättningarna för en framgångsrik
lokaliseringspolitik växlar vid olika
tidpunkter. Strävandena att åstadkomma
en från olika synpunkter ändamålsenlig
lokalisering utgör ett framträdande
drag i den samhälleliga planeringsverksamheten.

Lokaliseringspolitiken står inte i något
konkurrensförhållande till den rörlighetsfrämjande
arbetsmarknadspolitiken.
Snarare kan man här tala om åtgärder,
som kompletterar varandra. Om
förutsättningar saknas för att skapa tillfredsställande
sysselsättning för befolkningen
på en ort måste andra åtgärder
tillgripas. Det kan varken vara ett enskilt
eller ett kommunalt intresse att
otillfredsställande sysselsättningsförhållanden
konserveras. Beredskapsarbeten
utgör endast en kortsiktig lösning. På
längre sikt måste arbetsmarknadspolitiken
inriktas på att stimulera till ökad
rörlighet hos arbetskraften. Samtidigt
strävar arbetsmarknadsstyrelsen i sin
lokaliseringsverksamhet efter att skapa
nya arbetstillfällen i den berörda regionen.
Kalmar och Jämtlands län liksom
andra områden med likartade problem
är följaktligen föremål för särskild uppmärksamhet
i lokaliseringsverksamheten.

Med det sagda har jag inte velat ge
intryck av att hittills vidtagna åtgärder
är tillräckliga. Mycket återstår att göra.
För Kalmar län har vi bl. a. genom arbetsmarknadsstyrelsens
lokaliseringsutredning
erhållit en grundval för det

fortsatta arbetet. Jämtlandsutredningen
kommer att ge ett material för bedömning
av utvecklingen där. Kommittén
för näringslivets lokalisering räknar
med att slutföra sitt arbete under 1963.
Det material, som dessa olika utredningar
kommer att ställa till förfogande,
ger bättre förutsättningar för en samlad
bedömning av arten och omfattningen
av de åtgärder, som kan behöva
vidtagas. De förslag, som utredningarna
utmynnar i kommer att prövas i positiv
anda.

Vidare anförde

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! De problem som befolkningsomflyttningen
i landet förorsakar
är både för de mottagande och för
de förlorande landsdelarna svårlösta
och omfattande. Mitt eget län är ett avfolkningslän,
som i dag har ungefär
lika många invånare som för hundra år
sedan. För hela länet, men främst för
de hårdast drabbade kommunerna, är
det ett angeläget önskemål att åtgärder
vidtages för att hindra befolkningsminskningen
genom att sysselsättningsmöjligheter
tillföres för den arbetskraft
som blir friställd genom jordbrukets
strukturomvandling.

I sitt interpellationssvar uttalar socialministern
sin avsikt att i positiv anda
pröva de förslag som i detta syfte
kan framkomma. Statsrådet förklarar att
mycket återstår att göra, och jag tolkar
detta som ett löfte att sedan lokaliseringsutredningens
förslag under nästa
år kan bli föremål för prövning, statsmakterna
är beredda till insatser för att
skapa ökad sysselsättning inom berörda
områden.

Personligen tror jag att det i framtiden
i högre grad än hittills kommer
att bli nödvändigt för samhället självt
att etablera företag i trakter där det
privatägda näringslivet i otillräcklig
grad lyckats skapa arbetstillfällen åt

Fredagen den 23 mars 1962 Nr 13

Svar på interpellationer ang. befolkningsminskningen inom Kalmar län och Jamt

lands län

människorna. I avvaktan på utredningens
synpunkter avstår jag nu från preciserade
förslag för Kalmar läns del.

Det bör dock anmärkas att länet har
mycket gott om arbetskraft och att tillgången
på exempelvis skogsråvaror
växer snabbare än förbrukningen. Det
borde, inte minst inom detta område,
finnas goda förutsättningar för nyetablering
av företag.

Jag vill också vid detta tillfälle vädja
till socialministern att med uppmärksamhet
följa utvecklingen inom Oskarshamns
varv. Alarmerande rapporter har
ingått om risk för omfattande permitteringar
vid företaget. Arbetslöshet i Oskarshamn
skulle få förödande konsekvenser
för hela bygden, och alla möjligheter
måste tillvaratas för att förhindra
detta. Under en övergångstid bör
statliga beställningar kunna utläggas i
avvaktan på de mera långsiktiga lösningar
som arbetsmarknadsmyndigheterna
i samråd med staden kan komma
att vidta.

Socialministerns interpellationssvar
ger uttryck för en realistisk bedömning
av de med befolkningsomflyttningen förenade
svårigheterna för avfolkningslänen.
Löftet om positiv prövning av kommande
förslag ger mig anledning att
uppriktigt tacka statsrådet för svaret.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till socialministern för svaret
på min interpellation. Jag har ingenting
att invända mot de principiella
resonemang som statsrådet för beträffande
arbetsmarknadspolitiken. Det må
väl ursäktas mig om jag kanske inte kan
vara lika föredömligt kort som herr
Alemyr utan vill beröra frågan något
utförligare.

Jag noterar med tillfredsställelse
statsrådets uttalande i interpellationssvaret
att när materialet från den pågående
jämtlandsutredningen och från
utredningen om näringslivets lokalise -

ring föreligger, han är beredd att överväga
detta material i positiv anda och
göra en samlad bedömning av de åtgärder
som kan behöva vidtagas. Detta betraktar
jag som ett klart och entydigt
löfte från statsrådets sida som inger mig
vissa förhoppningar om ökade statliga
insatser inom en av våra mest utpräglade
avfolkningsregioner. Samtidigt vill
jag även förutskicka att jag kommer att
låta höra av mig när det åberopade utredningsmaterialet
ligger klart någon
gång i slutet av nästa år.

Av statsrådets interpellationssvar
framgår att läget i Kalmar län både
befolkningsmässigt och näringsgeografiskt
är bättre än i Jämtlands län. Jag
bara inskränker mig till att verifiera
riktigheten av detta konstaterande.

Jämtlands län kan väl skryta med
svenskt rekord i fråga om utflyttningssiffrorna
under 1961. Befolkningsminskningen
där uppgick då till över
2 000 människor. En så stor befolkningsminskning
har inget annat län i
detta land kunnat uppvisa. I detta sammanhang
bör också framhållas att
Jämtlands län är ett av de folkfattigare
länen här i landet.

Av de delutredningar om skogen och
jordbruket inom Jämtlands län som redan
är klara framgår vissa saker som
torde kräva några korta kommentarer.
Skogsutredningen har kommit fram till
att endast omkring 20 procent av skogens
råvaror förädlas inom länet. Resten
går till kustindustrien. Om man betraktar
länet som en sluten enhet finns
ett betydande råvaruöverskott. Nu får
man naturligtvis inte räkna så begränsat
utan i stället ta in ett betydligt större
råvarufångstområde i beräkningarna,
och då kommer utredningen fram till
att underskott i råvaruförsörjningen
uppstår i stället. Men vissa sortiment,
det gäller framför allt lövved och klenbarrvirke,
som inte kan flottas ner till
kusten, finns enligt utredningen i så
stor omfattning att en halvkemisk fa -

Nr 13

Fredagen den 23 mars 1962

Svar på interpellationer ang. befolkningsminskningen inom Kalmar län och Jämt lands

län

brik kan försörjas i inlandsregionen.
Det skulle naturligtvis betyda mycket
för länet om en sådan kunde komma
till stånd, och jag hoppas att statsrådet
vid de bedömningar som han enligt löfte
senare kommer att göra, även prövar
detta uppslag och noga överväger möjligheterna
för Statens skogsindustrier
att engagera sig i en industriell drift på
detta område.

Skogsutredningen har även gjort vissa
beräkningar över arbetskraftsbehovet
inom länets skogsbruk på längre
sikt. Undersökningarna grundar sig på
förfrågningar som man gjort angående
möjliga skogsuttag, planerade skogsvårds-
och rationaliseringsåtgärder samt
utbyggnaden av massaindustrien vid
kusten. Man har även tillställt skogsarbetarna
frågeformulär, där de fått
besvara vissa frågor beträffande anställningsförhållandena
inom skogsbruket.
Samtidigt kommer jordbruksundersökningen
in i bilden, där man i kalla
siffror visar att inte mindre än 65 procent
av länets verksamma jordbrukare
är över 50 år och att endast drygt hälften
av dessa har en son eller nära anhörig,
som kommer att överta gården
när de slutar. Om man tar i betraktande
att en betydande del av länets jordbruk
utgöres av s. k. stödjordbruk, där vederbörande
är beroende av skogsarbete
vissa tider av året, så förstår man att
arbetskraftstillgången inom skogsbruket
kommer att påverkas i starkt negativ
riktning i samma mån som stödjordbruken
försvinner i allt raskare takt.

Attitydundersökningen bland skogsarbetarna
visar vidare en allt starkare
flykt från skogsarbetet, främst på grund
av låga arbetsförtjänster och otrygga
anställningsförhållanden. Utredningen
kommer fram till den slutsatsen, sedan
man vägt rationaliserings- och mekaniseringsåtgärder
mot arbetskraftsbehovet,
att arbetskraftsbristen inom skogsbruket
kommer att bli ännu mer markerad
i framtiden. Till detta kommer

att man knappast kan räkna med någon
mera betydande import av skogsarbetare
från andra länder, eftersom man
där bygger ut sin skogsindustri och
börjar på att kunna betala konkurrenskraftiga
löner.

Det finns helt naturligt i och för sig
ingen större anledning att sjunga klagovisor
över denna utveckling. Om en ung
grabb, som bor ute i skogsbygden, tjänar
10 000 kronor om året i skogsarbete
och samtidigt får räkna med att han
troligen är utsliten i 50-årsåldern, bjuds
anställning i industrien söderut, där
han kanske tjänar det dubbla i en trygg
arbetsanställning, skall han givetvis inte
gå kvar hemma och konkurrera om arbetstillfällena
utan ge sig i väg till den
plats där säkrare utkomstmöjligheter
bjuds.

I interpellationssvaret berör socialministern
också något beredskapsarbetena.
Han säger att dessa måste ses endast
som en kortsiktig lösning. I och
för sig är ju detta riktigt, men det kanske
ligger till på ett annat sätt uppe i
norrlandslänen. Vi kan nog förutsätta
att avverkningarna i skogen denna vår
kommer att sluta ganska tidigt, och då
kommer en hel del skogsarbetare att gå
utan sysselsättning fram till tiden för
vårflottningarna eller sommarhuggningarna.
Det finns tre alternativ som man
kan väga emot varandra och som syftar
att hjälpa dessa människor över den
begränsade arbetslöshetsperioden. För
det första kan man tänka sig att förflytta
arbetskraften söderut, men detta
alternativ är knappast realistiskt, eftersom
den om någon månad på nytt kommer
att behövas i skogsarbete. För det
andra kan man ordna beredskapsarbeten
för denna arbetskraft och för det
tredje kan man hänvisa detta klientel
till arbetslöshetskassorna.

I valet mellan dessa tre alternativ
måste man konstatera att det är bäst att
sätta in arbetskraften i produktivt arbete
— även om jag är medveten om att

Fredagen den 23 mars 1962 Nr 13

Svar på interpellationer ang. befolkningsminskningen inom Kalmar län och Jämt lands

län

beredskapsarbeten kostar pengar. Det
kan väl ändå inte vara riktigt att skogsarbetarnas
arbetslöshetskassor skall
bära utgifterna under dessa perioder,
då det är svårt att skaffa skogsarbetarna
sysselsättning. Av den anledningen menar
jag att man inte får vara alltför
restriktiv när det gäller att sätta i gång
beredskapsarbeten uppe i Norrland.
Där finns stort behov av vägbyggnader
och av skogsvårdsåtgärder, och det
måste vara bättre att den lediga arbetskraften
sättes in på sådana områden än
att dessa människor får lyfta arbetslöshetsunderstöd
eller eventuellt förflyttas
till andra delar av landet.

I grund och botten är ju de skildrade
förhållandena ett resultat av den bristande
planering från skogsbrukets arbetsgivare
som man tycks ha så svårt
att komma till rätta med. Det är väl i
första hand där man borde sätta in
kraftåtgärderna, men det har tjatats så
mycket om dessa saker under de senaste
åren utan att några märkbara förbättringar
inträtt, att det är helt naturligt
att man förlorar hoppet om en bättre
planering inom skogsbruket.

Två väsentliga frågor kvarstår i detta
resonemang: Vad inträffar för hela vårt
folkhushåll, om uttunningen drivs så
långt att skogsbrukets arbetskraft inte
räcker till att försörja den snabbt expanderande
industrien med råvara?
Har vi inte då försatt oss i ett läge som
blir ganska bekymmersamt? Redan nu
dras vi med en besvärande arbetskraftsbrist
inom skogen, och de pågående
skogsförhandlingarna visar inga tecken
på att det dåliga förtjönstläget inom
skogsbruket — vilket är den väsentliga
orsaken till avflyttningen — kommer
att avsevärt förbättras.

Den andra frågan i sammanhanget,
som är minst lika väsentlig, vill jag formulera
så här — och den gäller inte
bara skogsbruket utan länet i stort:
Förmår vi ute i de ständigt uttunnade
regionerna ge de människor, som av en
1* Andra kammarens protokoll 1962. Nr

eller annan anledning stannar kvar där,
den service och den standardhöjning
som vi räknar med skall komma andra
människor till del inom folkhushållet?
Eller finns det risker för att det så småningom
kommer att uppstå ett proletariat
i våra glesbygder, som på grund
av bristande tillgång till lämpliga arbetstillfällen
och en dålig kommunal
service ställs på sidan av den allmänna
välståndsutvecklingen? Det är främst
dessa två frågeställningar som jag har
funderat över. De bör nog ordentligt
penetreras och övervägas.

Jag tror inte att det behöver bli på
det siittet. Trots allt måste man ju söka
bevara en viss grad av optimism och
tro på framtiden. Beträffande mitt län
torde det finnas stora förutsättningar
att i de centrala delarna få till stånd en
utökad industriell verksamhet. Vi har
— som socialministern mycket riktigt
påpekade — byggt ut den högre undervisningen
mycket kraftigt i länets enda
stad. Vi kommer att fortsätta efter dessa
linjer. Så mycket vill jag i alla fall säga,
att jag i likhet med socialministern inte
inbillar mig att man kan överlåta till de
fria krafternas spel att försöka lösa de
sociala problem som jag här har skildrat.
Vi har alltför dåliga erfarenheter av
det s. k. fria näringslivet för att hysa
någon kolartro på dess förmåga att utan
en medveten planering från samhällets
sida skapa det mått av trygghet som den
moderna människan har rätt att kräva.
Om det fria näringslivet fungerade på
ett sätt som tryggade den enskilde individens
tillvaro, skulle inte interpellationer
av detta slag behöva framställas i
den svenska riksdagen.

Till dem som till äventyrs med ledning
av arbetslöshetsstatistiken tror att
arbetskraftstillgångarna är uttömda inom
den region, som jag talar om, och
därav drar slutsatsen att nya industrier
inte kan rekrytera ny arbetskraft vill
jag säga att detta enligt min uppfattning
är felaktigt. Vi har en betydande dold
13

Nr 13

Fredagen den 23 mars 1962

Svar på interpellationer ang. befolkningsminskningen inom Kalmar län och Jämt lands

län

arbetslöshet inom länet. Den hänför sig
i stor utsträckning till kvinnor samt
män som inte lämpligen kan användas
i tungt skogsarbete. Det är personer som
knappast går till arbetsförmedlingen
och till följd därav icke kommer med
i den officiella arbetslöshetsstatistiken.
Vi har vidare ett växande antal människor
med ryggskador och andra defekter
av sådan art att de inte är kvalificerade
för förtidspension. De skulle
säkert kunna göra en fullvärdig arbetsprestation
inom ett lättare arbete men
klarar nätt och jämnt försörjningen i de
tyngre jobb som står till buds. De är i
regel så gamla — men för unga att få
ålderspension —- och så fast rotade att
omskolning inte är ett realistiskt alternativ.
Problemet är: Hur skall dessa
kunna få en lättare sysselsättning, hur
skall de få sin beskärda andel av den
standardökning som kommer oss andra
till del?

Jag hoppas, herr talman, att kommittén
för näringslivets lokalisering
kommer fram till konkreta förslag som
anvisar praktiska vägar att, där detta är
försvarbart ur samhällets synpunkt,
lokalisera arbetstillfällen till regioner
med överskott på arbetskraft. Att tömma
hela landsdelar på folk kan i framtiden
ur hela nationens synpunkt inte
vara försvarligt. Jag hoppas också att
den utredning som är aktuell för vårt
län skall kunna ge praktiska uppslag i
samma riktning. Jag är väl medveten
om att de statliga insatserna för Jämtlands
läns vidkommande har varit betydande
och värdefulla på olika områden.
Men jag vill ändå till sist understryka
att det finns mycket starka motiv
för punktvis insatta stödjande åtgärder
för att stimulera utvecklingen inom
detta län. Behoven gör sig gällande över
hela fältet: Skogsbilvägarna måste byggas
ut i ännu raskare takt, den mindre
industrien måste genom ökade stöd till
företagarföreningen stimuleras och utvecklas
i samma mån som storindu -

strien drar sig bort från länet, turistnäringen
måste byggas ut och skogsvården
intensifieras. När det omnämnda
utredningsmaterialet är klart kommer
detta helt säkert att ge en hel del
uppslag även beträffande andra väsentliga
avsnitt av länets näringsliv, och då
hoppas jag att resultatet av de överväganden
och bedömningar som statsrådet
lovat göra kommer att utmynna i
ett punktprogram med samhälleliga
stödåtgärder som, kompletterade med
insatser från landstinget och kommunerna,
tillsammans skall ge den stimulans
åt utvecklingen inom länet som
utan tvivel är påkallad.

Med detta, herr talman, vill jag än en
gång tacka socialministern för svaret på
min interpellation, vilket jag tycker är
både positivt och hoppingivande.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Det som här sagts såväl
av socialministern som av de båda föregående
talarna har i huvudsak berört
de områden som för interpellanterna
själva är mest aktuella, men mycket av
det som herr Nilsson anfört kan också
gälla för mitt eget län och jag vill instämma
i vad han därvidlag yttrat.

Socialministern är ju väl medveten
om att befolkningsminskningen är ett
problem även för andra delar av vårt
land och det är med anledning därav jag
skulle vilja säga några ord. I mitt eget
län, särskilt då inom västra Hälsingland,
har vi att brottas med liknande
svårigheter och det var därför med
största intresse som jag lyssnade till
det svar interpellanterna här fått.

Det kan varken vara ett enskilt eller
ett kommunalt intresse att otillfredsställande
sysselsättningsförhållanden konserveras,
säger socialministern i sitt
svar, och det är alldeles riktigt. Men å
andra sidan är det såväl ett enskilt som
ett kommunalt intresse att den egna
bygden får möjligheter och resurser att
förbli levande och attraktiv, såsom jag

Fredagen den 23 mars 1962 Nr 13

Svar på interpellationer ang. befolkningsminskningen inom Kalmar län och Jämtlands
län

också tillät mig säga när vi häromnatten
i denna kammare diskuterade ett speciellt
sysselsättningsobjekt i mina hemtrakter,
nämligen en eventuell gruvdrift.
Den första förutsättningen för »en levande
landsbygd», som vi så ofta talar
om, är att det kan skapas fler och fler
arbetstillfällen, och då menar jag att
man måste ta tillvara alla möjligheter
och noggrant pröva olika objekt.

Det kan inte heller vara något önskemål
för staten att utflyttningen från
landsbygden skall ske i allt raskare takt
och att svårigheterna för de redan överbefolkade
storstäderna skall mångdubblas.
Jag är övertygad om att åtskilligt
kan göras för att motverka detta och för
att i första hand dämpa takten i utflyttningen.
Vad som håller på att ske i
Norrbotten i anledning av Tornedalsutredningen
och som vi hoppas skall ske
i Jämtlands och Kalmar län, när utredningen
blir klar och resultaten börjar
visa sig, gör att vi i andra avfolkningsområden
med liknande sysselsättningsproblem
trots allt vågar vara optimistiska,
i förhoppning om att dessa åtgärder
skall i tillämpliga delar kunna
omsättas även i våra områden.

Herr talman! Även om de här berörda
problemen som sagt finns i min
egen hemtrakt, så har jag inte själv interpellerat
i saken, utan har velat invänta
det svar som nu lämnats för att
i samband därmed ta tillfället i akt att
be socialministern vid behandlingen av
dessa problem också ha västra Hälsingland
i åtanke och pröva möjligheten av
åtgärder för dessa trakters del i samma
positiva anda som utlovats i det här
avgivna interpellationssvaret.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag förmodar att socialministern
genom att samtidigt svara på
de båda interpellationerna har velat
understryka att de problem det här gäller
inte får betraktas som några isolerade
företeelser för ifrågavarande län,

utan att det i många stycken rör sig om
allmängiltiga problem. Det är mot denna
bakgrund som jag vill begagna möjligheten
att i detta sammanhang säga
några ord.

I anledning av interpellationssvaret
vill jag konstatera att även om man är
norrlänning och för det mesta har negativ
erfarenhet av den geografiska rörlighet
på arbetsmarknaden som eftersträvas,
så kan man inte kategoriskt
säga nej till denna typ av verksamhet.
Däremot måste man reagera mot att
denna verksamhet ges ett så klart företräde.
Jag har roat mig med att undersöka,
hurudan balansen är i fråga om
resurserna på lokaliseringssidan inom
arbetsmarknadsverksamlietcn och på
arbetsförmedlingssidan och jag skulle
vilja påstå att lokaliseringsverksamheten
är, kanske inte så mycket på det
centrala planet men väl ute i länsarbetsnämnderna,
nära nog styvmoderligt
behandlat i jämförelse med arbetsförmedlingssidan.
När jag talat med länsarbetsdirektören
i mitt eget län har jag
fått det intrycket att vad som inom
länsarbetsnämnden skall uträttas på det
rent lokaliseringspolitiska området får
vederbörande själv göra på den tid som
blir över när han klarat allt det andra.
Till detta kommer att på arbetsförmedlingssidan
sker nu förstärkningar ute i
bygderna framför allt i avfolkningsregionerna;
det är en hel del nya tjänster
som där skall tillsättas.

Vi norrlänningar har fått känna
mycket kraftigt av dessa problem, särskilt
som det har liksom gått in i det
allmänna medvetandet att med hänsyn
till Europamarknaden måste alla företag
söka sig så nära de störa avsättningsområdena
som möjligt. Själv tycker
jag det är något av en psykos i
detta att man måste söka sig ned till
framför allt Göteborgs- och Malmöregionerna
för att vara så nära marknaden
som möjligt. Jag har mycket lätt
för att förlänga perspektivet och säga,

Nr 13

Fredagen den 23 mars 1962

Svar på interpellationer ang. befolkningsminskningen inom Kalmar län och Jämt -

lands län

att om vi nu skulle få ett mera fullständigt
engagemang i samarbetssträvandena
på handelns område, så att
etableringsrätten bleve fri och kapitalrörelserna
fria, då skulle väl hela detta
land — om psykosen finge fortsätta att
utbreda sig — komma i den situation
som stora delar av Norrland befinner
sig i i dag, och man skulle ta ännu ett
steg. Om detta skulle inträffa, tror jag
att man här i landet skulle bli mycket
aktiv när det gällde att se om man kunde
göra någonting så att den händelseutvecklingen
inte bleve förverkligad.

Man har alltså, tycker jag, satsat hårt
på den geografiska rörligheten, allt i
akt och mening att ge människorna sysselsättning.
Detta är oerhört angeläget
— det går inte att ha människor sysslolösa
i en tid när näringslivet ropar efter
arbetskraft.

Men mot denna bakgrund skulle jag
vilja fråga vad socialministern menar
på sidan 3 i sitt svar, näst sista stycket:
»Förutsättningarna för en framgångsrik
lokaliseringspolitik växlar vid olika tidpunkter.
» Detta konstaterande är inte
närmare motiverat, och därför vill jag
fråga hur det ser ut när förutsättningarna
är goda för en framgångsrik lokaliseringspolitik.
Det är närmast mot
bakgrunden av de förhållanden jag här
redovisat som jag inte vill skriva under
vad som sägs i den följande meningen
: »Strävandena att åstadkomma
en från olika synpunkter ändamålsenlig
lokalisering utgör ett framträdande
drag i den samhälleliga planeringsverksamheten.
»

På nästa sida sägs det: »På längre
sikt måste arbetsmarknadspolitiken inriktas
på att stimulera till ökad rörlighet
hos arbetskraften.» Jag uttalar förhoppningen
att detta uteslutande avser
rörligheten mellan yrkena och att man
inte tänker på geografisk rörlighet i
främsta rummet. Skulle uttalandet avse
de mera långsiktiga strävandena att
åstadkomma en ökad geografisk rörlig -

het, och denna skulle få samma karaktär
som den haft hittills, då vore det
inte särskilt roligt att vara norrlänning.

Utvecklingen går mycket fort på detta
område. Det blir ju nästan en multiplikatoreffekt
ute i de bygder som i dag
hårdast drabbas av avfolkning genom
att det ofta är de för bygderna i åldershänseende
allra betydelsefullaste människorna
som åker därifrån. Utvecklingen
går så fort att man inte får försitta
något tillfälle att vidta åtgärder,
som ger långsiktiga sysselsättningsmöjligheter
i den egna bygden.

Jag vill gärna upprepa ett uttalande
som fälldes av inrikesministern i debatten
om kommunsammanslagning. Han
sade, att det är angeläget för oss att
vårda våra värden. Det är en uppfattning,
som har mycket starkt gehör ute
i de bygder som drabbas av denna avfolkning.
Där har man gjort investeringar
för människorna i form av bostäder,
allmänna anordningar o. s. v.,
och om utvecklingen får fortsätta kan
det visa sig att det varit felinvesteringar.
För att underlätta för människor
att bli geografiskt rörliga har man ju
t. o. m. börjat diskutera möjligheten att
lösa in deras egnahem, eftersom ingen
köpare finns om de skall flytta därifrån.

Jag vill sluta med att vädja till socialministern
att inte, under hänvisning till
att det kommer en mera samlad redovisning
av vad man borde göra, vänta
med att ta vara på alla goda initiativ
och uppslag, som kan medverka till att
skapa förutsättningar för långsiktig sysselsättning
ute i avfolkningsregionerna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! På det hela taget finns
det inte något skäl för mig att utöver
vad som sagts här göra några extra
kommentarer, men eftersom jag fick ett

Fredagen den 23 mars 1962 Nr 13

Svar på interpellationer ang. befolkningsminskningen inom Kalmar län och Jämt -

lands län

par frågor direkt av herr Fälldin skall
jag svara på dem.

Herr Fälldin sade senast att man
skulle tillvarata alla initiativ och uppslag
innan det kommer en samlad redogörelse
för hur det ligger till på olika
områden, bl. a. från den lokaliseringsutredning
som arbetar för närvarande.
Jag kan väl säga att detta ständigt sker,
och det känner herr Fälldin också till,
eftersom han aktivt deltar i arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet. I lokaliseringsavseende
är ju arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetsmarknadsverket ständigt
verksamma för att förmå företagare
att placera företag framför allt på
orter där det finns tillgång på arbetskraft.

Då kan jag gå direkt över till de frågor
som herr Fälldin ställde till mig.
Han frågade vad jag menade med att
förutsättningarna för lokaliseringsverksamheten
kan vara goda eller mindre
goda vid olika tillfällen. På det vill jag
svara att om det i ett område finns god
tillgång på råvaror och arbetskraft, och
om man har goda kommunikationer, så
är förutsättningarna för att lokalisera
företag dit bättre än om inte alla dessa
komponenter är för handen. Detta är
förklaringen till vad jag i det sammanhanget
framhållit i mitt svar.

Beträffande arbetskraftens rörlighet
anser jag att man inte bara skall ha
möjlighet att omskola folk och föra
över arbetskraft från ett yrke till ett
annat, utan det skall också finnas förutsättningar
för den geografiska rörligheten.
Men det behöver inte nödvändigtvis
innebära att man flyttar arbetskraft
t. ex. från Norrbotten till Skåne.
Vi är lika intresserade av att flytta arbetskraft
från en plats till en annan
inom Jämtlands län. Jag räknar också
med att vi inte har skilda uppfattningar
om den geografiska rörlighetens koncentration
till tätorterna.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Så länge det är fråga
om en rörelse inom länet eller regionen
har jag ingenting att erinra.

Sedan vill jag säga några ord om socialministerns
svar på min fråga. Orsaken
till att jag ställde den var att det
i svaret står att förutsättningarna växlar
vid olika tidpunkter. Socialministerns
ord i det sammanhanget var närmast
cn redovisning av de förhållanden
som skulle vara för handen, och då är
jag inte alldeles övertygad om att förutsättningarna
växlar vid olika tidpunkter.
Det skulle i så fall möjligen vara
tillgången på arbetskraft. Kommunikations-
och råvaruförutsättningarna är
väl oftast desamma.

Även om det är en tillspetsning, vill
jag ändå säga att jag tycker att man på
lokaliseringssidan borde kunna vara
mera aktiv och mera beredd att ta risker
än vad fallet är i dag. Jag vill göra
den hårdragningen att vi ju ändå inte
kommer ifrån att samhället i dag mer
eller mindre direkt säger till cn företagare
att han får etablera sig var han
vill och att samhället genom sina rörlighetsstimulerande
åtgärder skall se till
att han får arbetskraft. Om man på ett
ställe måste sälja sina egnahem och
bygga nya bostäder åt arbetskraften på
det nya stället, så måste ju det ur nationens
synpunkt innebära en förlust.
Och så länge vi släpar efter på lokaliseringssidan,
tar mindre risker och är
mera försiktiga än vi borde vara, så
länge arbetar vi inte i takt med utvecklingen.

Hela mitt resonemang går til syvende
og sidst ut på att man vid sidan om den
förstärkning av åtgärderna som vidtas
när det gäller den geografiska rörligheten
och arbetskraften måste ha en klar
förstärkning även på lokaliseringssidan.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag vidhåller min upp -

14 Nr 13 Fredagen den 23 mars 1962

Svar på interpellation ang. s. k. riksmästerskap för interner vid ungdomsvårdsskolorna -

fattning att förutsättningarna i lokaliseringshänseende
är olika vid skilda
tidpunkter. Och detta gäller inte bara
arbetskraften, som ju herr Fälldin medgav
är en betydelsefull faktor. Vi vet
att samhället inte är statiskt. Man kan
exempelvis i en bygd sakna kommunikationer,
och när man sedan får kommunikationer,
då blir förutsättningarna
där bättre. Vi har också sett exempel
på att man i en bygd har haft råvaror,
som emellertid inte varit upptäckta,
och när de sedan upptäckes, blir förutsättningar
där annorlunda och bättre
för att lokalisera vissa företag dit. Det
var så jag menade.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. s. k. riksmästerskap
för interner vid ungdomsvårdsskolorna Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har frågat
justitieministern, om han uppmärksammat
de s. k. riksmästerskapen för
elever vid ungdomsvårdsskolor och att
tillsynen av elever vid en resa till dylika
tävlingar varit bristfällig. Vidare
frågar herr Nordgren om justitieministern
anser anordnandet av sådana tävlingar
vara en lämplig åtgärd och om
några åtgärder är att vänta med anledning
av att två elever avvikit under
resa till tävlingar.

Frågor om ungdomsvårdsskolorna
handlägges inom socialdepartementet.

Enligt ungdomsvårdsskolestadgan bör
fritidsverksamheten vid ungdomsvårdsskolorna
ge eleverna möjlighet till aktiva
sysselsättningar, bl. a. gymnastik
och idrott. Idrotten är av stor betydelse
för skolornas fostrande verksamhet.
Vid skolorna finns idrottsföreningar

som anordnar och deltar i tävlingar
med andra föreningar. Resor i samband
med idrottsutbyte förekommer i rätt
stor omfattning. Sedan ett tiotal år har
vissa pojkskolor i mellersta och norra
Sverige haft årliga gemensamma tävlingar.
För deltagande i dessa tävlingar
har krävts både idrottslig färdighet och
en längre tids skötsamhet.

I det av herr Nordgren åsyftade fallet
rymde två elever under resa till
idrottstävlingar. De avvek från ett tåg
under natten, då ständig övervakning
var svår att ordna. Det har omvittnats
att det bland de elever som får delta i
tävlingarna är en allmänt accepterad
regel att i dylika fall inte svika laget.
Den inträffade rymningen var den första
på tio år i samband med sådana tävlingar.

Enligt min uppfattning är anordnandet
av idrottstävlingar mellan elever vid
ungdomsvårdsskolor ett lämpligt led i
skolornas fostringsarbete. Denna verksamhet
bör fortsätta. Man bör inom rimliga
gränser visa eleverna förtroende
och vänja dem vid att ta ansvar för sig
själva och varandra. Jag vågar tro att
de inträffade rymningarna i sitt slag
varit en engångsföreteelse.

Vidare anförde:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för vänligheten att svara på min
interpellation — detta så mycket mer
som den genom en felaktig upplysning
riktats till chefen för justitiedepartementet.
I interpellationen har jag frågat
om statsrådet uppmärksammat de
s. k. riksmästerskapen för elever vid
ungdomsvårdsskolor och att tillsynen
av elever vid en resa till dylika tävlingar
varit bristfällig. Jag har vidare
frågat om statsrådet anser anordnandet
av sådana tävlingar vara en lämplig åtgärd.
Jag förstår mycket väl att herr

Fredagen den 23 mars 1962 Nr 13

Svar på interpellation ang. s. k. riksmästerskap för interner vid ungdomsvårdsskolorna -

statsrådet har större och viktigare frågar
att syssla med än dessa. Det framgår
i viss mån av innehållet i det något
knapphändiga svaret.

Jag delar självfallet helt statsrådets
inställning till idrotten —- idrotten har
utan tvivel en mycket stor betydelse för
ungdomens fostran och hälsa. Men jag
föreställer mig att idrotten är lika värdefull,
om den bedrivs där skolan är
belägen, önskar eleverna större och
hårdare konkurrens än de kan få inom
den skola där de är intagna — något
som jag kan förstå att de vill ha — är
det enligt min mening lämpligare att de
får tävla på orten eller inom det distrikt,
där skolan finns, med ungdomar
därifrån. Det är heller inte sådant jag
reagerat mot i interpellationen, utan det
är mot anordnandet av s. k. riksmästerskap
mellan ungdomsvårdsskolornas interner.

I det aktuella fallet har deltagande i
s. k. riksmästerskap i varje fall för ett
lag medfört en resa på cirka 120 mil.
Den blev tydligen alltför påfrestande
såväl för eleverna som för de båda lärarna
som följde med såsom vårdare.
Två av de förra föredrog att hoppa av
tåget ganska snart för att fortsätta resan
med ett flertal stulna bilar. De två
vårdarna å sin sida föredrog att dra sig
tillbaka i sin sovkupé.

Om det nu är nödvändigt att företa så
långa resor till tävlingar kanske dessa
ungdomar skulle ha tid att resa med
dagtåg, så att de medföljande vårdarna
hade bättre möjlighet att utöva den
uppsikt som man kan förvänta sig att
de skall ha. över huvud taget tycker jag
man måste fråga sig, om tävlingar och
resor av detta slag, med ty åtföljande
kostnader, verkligen är så betydelsefulla
att de behöver förekomma. Jag
har en känsla av att herr socialministern
i alla andra sammanhang är angelägen
om att medborgarna skall få återbäring
i någon form på de pengar de
betalar in i skatt. Jag föreställer mig att

kostnaderna för dessa resor måste bestridas
av det allmänna. Kan det verkligen
ligga i det allmännas intresse att
sådana här tävlingsresor anordnas på
dess bekostnad?

Jag har i dag fått bekräftelse från
skolöverstyrelsen om att resorna till
vanliga skolungdomstävlingar får bekostas
antingen av ungdomarna själva,
av föräldrarna eller av den idrottsförening
som står bakom de tävlande i
respektive skola.

Statsrådet säger vidare i sitt svar att
han tror att dessa två elevers rymning
är en engångsföreteelse och att det var
tio år sedan något sådant senast inträffat.
Två dagar efter det att dessa två interner
rymde från tåget rymde ytterligare
två från samma tävling trots vårdarnas
närvaro. Vid en intervju något
senare med rektorn för vederbörande
skola har han också sagt: »Rymningar
måste man alltid vara beredd på.» När
man vet detta synes det mig som om
man inte borde utsätta dessa ungdomar
för frestelser av detta slag, vilka som
synes kan leda till olyckliga följder
både för ungdomarna själva och för
andra helt oskyldiga medborgare och
deras egendom.

Anordnandet av riksmästerskap över
huvud taget förutsätter dessutom att de
blivande mästarna ges tillfälle att försvara
sin mästartitel; detta ligger ju i
riksmästerskapens idé. För att kunna
göra detta skulle dessa mästare rätteligen
också se till att de är intagna på en
anstalt också vid tidpunkten för anordnandet
av nästa riksmästerskap! Detta
understryker ytterligare min uppfattning
att denna tävlingstyp är fullständigt
orimlig och olämplig.

Låt dessa ungdomar i stället — om
det verkligen är av idrottsintresse de
deltar — få ställa upp i tävlingar på
hemmaplan, som är öppna för all ungdom,
och låt dem konkurrera med dessa
ungdomar. Då får internerna möjligheter
att även i fortsättningen när

Nr 13

Fredagen den 23 mars 1962

Svar på interpellation ang. s. k. riksmästerskap lör interner vid ungdomsvårdsskolorna -

de kommit ut och blivit goda sunda
ungdomar fortsätta att bevaka sina
idrottsintressen. Jag tror att man skulle
visa dessa ungdomar minst lika stort
förtroende på det sättet, genom att låta
dem tävla med vanlig sund ungdom.

Herr statsrådet slutar med att understryka
att denna verksamhet bör fortsätta
och tror att det inträffade är en
engångsföreteelse. Jag instämmer i socialministerns
förhoppning att detta är
en engångsföreteelse, men jag vill gärna
tillägga en förhopppning om att
statsrådet tar sig ännu en funderare
på värdet av just denna form för riksmästerskapstävlingar
för interner på
ungdomsvårdsskolor och arrangemangen
omkring dessa tävlingar.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Herr Nordgrens och
min syn på dessa ting är — det förstod
jag av herr Nordgrens anförande nyss
— rätt väsensskild. Jag har intrycket
att herr Nordgren fortfarande betraktar
ungdomsvårdsskolorna som ett slags
straffanstalter och därför är upprörd
över att man på detta sätt skall uppmuntra
pojkar som av olika anledningar
hamnat på skolorna. Herr Nordgrens
psykologi är synnerligen egenartad,
när han drar slutsatsen att de pojkar,
som deltagit i dessa s. k. riksmästerskapstävlingar,
kommer att försöka
begå brott — ty jag uppfattar det så —
för att få stanna kvar på skolan, så att
de kan försvara ett mästerskap som de
lyckats tillkämpa sig. Det är, herr Nordgren,
ett betraktelsesätt som är så främmande
för hela min syn på problemet
att jag egentligen knappast kan gå in i
polemik.

Det gäller ju här ungdomar som —-ofta genom en dålig hemmiljö — kommit
på sned i livet och så hamnat på
dessa skolor. Det gäller då för samhället
att söka återföra dem till att
vara rättskaffens, goda samhällsmed -

borgare. I denna sin uppfostringsverksamhet
tvingas samhället att tillgripa
olika metoder, och det är klart att det
kostar pengar. Herr Nordgren säger att
samhället får betala, och han gav mig
erkännandet att jag brukar se till att
medborgarna erhåller återbäring på de
skattemedel som går in till staten. Javäl
— men den bästa återbäring vi kan
få i detta hänseende är ju att dessa
ungdomar görs till samhällsnyttiga medborgare
på nytt. Till den ändan måste
olika medel tillgripas. Man kan ge dem
uppmuntran, och i detta fall ges uppmuntran
genom att ungdomarna sporras
till idrottsliga ansträngningar och till
en skötsamhet som kan göra, att de
kanske efter något års vistelse på skolan
får lov att resa till en annan del av
landet och utmärka sig där — inte bara
genom idrottsliga dygder utan också
genom att visa sig moraliskt bättre än
vad de tidigare varit. Ty det är ju ansvaret
hos den enskilda människan som
man vädjar till.

Rymningar förekommer, det vet vi.
Dessa ungdomar kom från en öppen anstalt
i Johannisberg, och antagligen
hade de, om de varit inställda på att
rymma, haft samma förutsättningar att
göra det på anstalten som de nu hade
under resan. Det var inte resan i och
för sig som inbjöd till rymningar. Det
säger oss all erfarenhet från sådana tillfällen,
och jag kunde därför också hänvisa
till att det var tio år sedan något
sådant senast hade inträffat. Att det
skulle ha skett någon ytterligare rymning,
som herr Nordgren sade, känner
jag inte till. Erfarenheten säger oss att
internerna på dessa resor i allmänhet
känner sitt ansvar, uppför sig hyggligt
och inte gör några försök till rymningar.
De känner solidaritet med laget, såsom
jag anförde i mitt interpellationssvar.

Jag medger, herr Nordgren, att det är
ett mycket svårt problem att lägga upp
denna uppfostringsverksamhet. Jag har

Fredagen den 23 mars 1962 Nr 13

Svar på interpellation ang. s. k. riksmästerskap för interner vid ungdomsvårds -

skolorna

också tidigare erkänt att ett alltför
ringa antal av eleverna på ungdomsvårdsskolorna
återförs till den normala
samhällsverksamheten. Vi kan diskutera
om dessa idrottstävlingar är en lämplig
form eller om någon annan vore bättre.
Jag betraktar problemet med utgångspunkt
från de erfarenheter som finns
från en över tioårig verksamhet och
vet, att detta är en form som tilltalar
eleverna. Resan drar visserligen litet
extra kostnader, men i jämförelse med
hela den kostnad vi har för dessa unga
elever så länge vi måste ta hand om
dem är denna av mycket ringa betydelse.

Detta är, herr talman, den kommentar
jag vill göra till herr Nordgrens yttrande.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! På vårt håll är vi självfallet
minst lika angelägna som socialministern
om att så många ungdomar
som möjligt skall återföras till förvärvslivet.
Min mening avviker alltså inte så
mycket från den som statsrådet nyss
anförde. Den enda skillnaden är att jag
fortfarande undrar — i all synnerhet
som statsrådet betonade att dessa ungdomar
ofta kommer från en tråkig hemmiljö
— om det inte vore minst lika
värdefullt att de i stället för att sammanföras
med ungdomar från andra
ungdomsvårdsskolor vid s. k. riksmästerskapstävlingar
finge tävla med annan,
sund ungdom i öppna tävlingar.

Vi skulle självfallet här kunna diskutera
hur länge som helst om de bästa
formerna för idrottsverksamheten vid
ungdomsvårdsskolorna. Jag är dock
övertygad om att vi båda har samma
positiva inställning till att här komma
fram till ett gott resultat.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! För att understryka hur
nära varandra herr Nordgrens och min

uppfattning efter denna överläggning
står när det kommer till kritan vill jag
säga att denna andra form av tävlingar,
med andra ungdomar än ungdomsvårdsskoleinterner
också förekommer.
Det ena utesluter inte det andra.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 76, angående anslag
för budgetåret 1962/63 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus
m. m.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl Maj:ts å bordet vilande proposition
nr 90, med förslag till lag om
allmän försäkring, m. m., hänvisades
propositionen till behandling av lagutskott,
såvitt avsåg författningsförslagen,
och till statsutskottet i vad avsåg
anslag.

Vidare föredrogs var efter annan och
hänvisades till statsutskottet Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner:

nr 111, angående ändrade grunder
för bidrag till skattelindring åt synnerligt
skattetyngda kommuner, m. m.,
och

nr 112, angående viss omorganisation
inom kommerskollegium i samband
med avveckling av statens handelslicensnämnd,
m. m.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts å bordet vilande proposition
nr 116, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63, hänvisades
propositionen, såvitt avsåg
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
till jordbruksutskottet och i
övrigt till statsutskottet.

§ 6

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till särskilda utskottet de å

Nr 13

Fredagen den 23 mars 1962

Interpellation ang. olyckor under militära

bordet vilande motionerna nr 698—
703.

§ 7

Interpellation ang. olyckor under militära
övningar

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Stockholm (k),
som yttrade:

Herr talman! Under senare år har
riksdagen upprepade gånger haft anledning
att påtala tragiska olyckor under
militära övningar, vilka lett till
många dödsfall, invaliditetsfall och
andra svåra personskador. De täta katastroferna
vid flygvapnet har väckt
särskild uppmärksamhet. Därtill kommer
de många bil-, drunknings-, förfrysnings-
och uttröttningsolyckorna
vid andra vapenslag. Det är en utbredd
uppfattning hos allmänheten att de flesta
av dessa olyckor kunnat undvikas.
Många kan hänföras till militärbefälets
överdrivna nit att göra övningarna så
fältmässiga, så lika det verkliga kriget
som möjligt. För detta offras hänsynen
till manskapets liv och hälsa. En rad
fall av bristande skyddsåtgärder och
direkt nonchalans har också förekommit.

Vid sidan av de många flygkatastroferna
har förfrysningsfallen vid Svea
livgarde i dagarna väckt stor indignation.
En trupp som länge fått pulsa i
snörik terräng och sedan beordrats till
cykelmarsch på fem mil i 20 graders
kyla fick svåra köldskador. Detta anmäldes
under marschen till befälet, som
förklarade att de måste fram även om
de måste bäras på bår. Trots att två av
dem hade anmält att de fått fotterna
förfrusna och trots att ambulans fanns
tillgänglig, lämnades de utan vård och
fick ligga under träd vid lägereldarna
hela natten. Fotterna kändes som klumpar
och de kunde inte ta av sig skorna.
Först på morgonen fördes ett tiotal
till sjukhuset. Två av dem hade fått så

övningar

svåra skador att det alltjämt är risk för
amputation. I varje fall torde de få allvarligt
men av det skedda.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få rikta följande spörsmål: Vilka

åtgärder förbereder regeringen
med anledning av det anförda fallet
och många andra militära olyckor, som
berott på överdrivet nit att göra övningarna
fältmässiga eller på nonchalans
från befälets sida och som kunnat
undvikas, i syfte att utfärda sådana instruktioner,
att man i möjligaste mån
kan undvika att militärmanskapet under
fredstid riskerar liv, lemmar och
hälsa, arbets- och försörjningsförmåga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Till bordläggning anmäldes konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckta motioner
om utvidgad juridisk granskning av
författningsförslag över vilka lagrådets
yttrande icke inhämtas, och

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till
riksdagen m. m.;

statsutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning till
Ester Olsson m. fl. jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1962/63 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

Fredagen den 23 mars 1962

Nr 13

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för stimulans av näringslivets
utveckling och differentiering
i avfolkningsregioner,

nr 24, i anledning av väckta motioner
angående gift kvinnas förvärvsavdrag,
m. m.,

nr 27, i anledning av väckta motioner
om sänkning av drivmedelsskatterna,
m. m.,

nr 28, i anledning av väckta motioner
om upphävande av punktskatter, m. m.,
nr 29, i anledning av väckta motioner
om restitution av fordonsskatt för bussar,
m. m., och

nr 34, i anledning av väckt motion
om avdrag vid beskattningen för kostnader
för underhåll av plantering;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående den samhälleliga lokaliseringspolitiken,

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m., och
nr 11, i anledning av väckt motion
om täckande av riksdagsledamöters
kostnader i vissa mål;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av väckt motion
angående rätt till reseersättning från
den allmänna sjukförsäkringen efter
hänvisning av barnmorska! till sjukvårdsinrättning,
och

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser
om familjebidrag till värnpliktiga som
driver näring eller rörelse;

tredje lagutskottets utlåtande nr 15,
i anledning av motioner angående bostadspolitiken;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

11, i anledning av väckta motioner
om införande av tidsstudiesysteitt
inom den allmänna förvaltningen,
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående tillfartslederna till Mälaren,

nr 13, i anledning av väckta motioner
om rabatter för studerande vid
resor på statens järnvägar,

nr 14, i anledning av väckt motion
om utredning rörande sjukfrekvensen
för män och kvinnor, och

nr 15, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande statligt stöd
till de fria kristna samfunden.

§ 9

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om överlåtelse till Umeå
stad av Norrlands dragoners kasernetablissement
och övningsområde
m. m.; och

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1962/63 till allmänna kultur- och bildningsändamål
samt kyrkliga ändamål,
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 10

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 62, angående vissa anslag för
budgetåret 1962/63 till stöd åt konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet,

nr 77, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.,

nr 79, angående organisationen av
centrala sjukvårdsberedningen m. m.,

nr 85, angående Sveriges anslutning
till en konvention för upprättande av
Organisationen för europeisk rymdforskning
m. m.,

nr 91, angående vissa anslag för budgetåret
1962/63 till universitet och högskolor
m. m.,

nr 107, angående vidgad vuxenutbildning,

nr 108, angående ny organisation av
totalförsvarets högsta ledning m. m.,

Nr 13

Fredagen den 23 mars 1962

nr 113, angående anslag till statistiska
centralbyrån för budgetåret 1962/63,
m. m.,

nr 114, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 30
november 1951 (nr 763) angående beräkning
av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst, m. m.,

nr 117, angående inrättande av en
statlig sjuksköterskeskola i Norrköping,
nr 118, angående anslag till socialstyrelsen
för budgetåret 1962/63,
nr 119, med förslag till lag om förhöjning
av vissa ersättningar i anledning
av yrkesskada m. m.,

nr 120, angående vissa televisionsfrågor,

nr 121, angående uppförande av
sammansättningsverkstad för ammunition
m. m.,

nr 123, angående godkännande av
avtal om viss fastighetsöverlåtelse
inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde,

nr 125, angående inrättande av ett
institut för exportkrediter, m. m.,
nr 127, angående anslag för vissa
beredskapsåtgärder under budgetåret
1962/63 m. m., och

nr 128, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
andre vice talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 54, angående reformering av
den obligatoriska skolan m. m., motionerna: nr

704, av herr Antonsson m. fl.,

nr 705, av herrar Blidfors och Alemyr,

nr 706, av herr Boija och fröken
Elmén,

nr 707, av herr Boo,

nr 708, av herrar Boo och Gustavsson
i Alvesta,

nr 709, av herrar Carlsson i Huskvarna
och Hamrin i Jönköping,
nr 710, av fröken Elmén m. fl.,
nr 711, av fröken Elmén m. fl.,
nr 712, av herr Hseggblom m. fl.,
nr 713, av herrar Hseggblom och
Källenius,

nr 714, av herrar Hseggblom och Turesson,

nr 715, av herr Hagberg m. fl.,
nr 716, av herrar Hammar och Källstad,

nr 717, av herr Heckscher m. fl.,
nr 718, av herr Hedlund m. fl.,
nr 719, av herr Hedlund m. fl.,
nr 720, av fru Holmquist m. fl.,
nr 721, av herr Lindahl m. fl.,
nr 722, av herrar Magnusson i Borås
och Björkman,

nr 723, av fru Netlelbrandt m. fl.,
nr 724, av herr Nilsson i Göingegården
m. fl.,

nr 725, av herr Nordgren,
nr 726, av herr Nordgren,
nr 727, av herr Nordgren m. fl.,
nr 728, av herr Nordgren m. fl.,
nr 729, av herr Ohlin m. fl.,
nr 730, av fru Renström-Inqenäs
m. fl.,

nr 731, av herr Rydén m. fl.,
nr 732, av herr Svanberg m. fl.,
nr 733, av herr Svensson i Kungälv,
nr 734, av herr Svensson i Kungälv
m. fl.,

nr 735, av herr Turesson m. fl.,
nr 736, av herrar Turesson och
Björkman,

nr 737, av herr Westberg, och
nr 738, av fröken Wetterström m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 82, angående bidrag till ortopediska
hjälpmedel ooh hörapparater
m. m., motionerna:

nr 739, av fru Eriksson i Stockholm
m. fl., och

nr 740, av herr Petterson i Degerfors
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 95, angående vissa åtgärder i

Tisdagen den 27 mars 1962

Nr 13

prisreglerande syfte på jordbrukets område,
m. m., motionen nr 741, av herr
Nordgren; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 54, angående reformering av den
obligatoriska skolan m. m., motionen
nr 742 av fröken Karlsson och fru Nettelbrandt.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.17.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 27 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 20
och den 21 innevarande mars.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till

Riksdagens andra kammare

Jag får härmed hemställa om kammarens
medgivande för mig att under
tiden 27 mars—18 april vara befriad
från riksdagsgöromålen för att medverka
i en MRA-konferens i Kapstaden
i Sydafrikanska Unionen dit jag erhållit
kallelse.

Stockholm den 26 mars 1962

James I. A. Dickson

Riksdagens andra kammare

Härmed ber jag få anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet den 29 och 30
mars för att i Paris deltaga i sammanträden
med Europarådets blandade och
permanenta kommittéer.

Stockholm den 26 mars 1962

Gunnar Heckscher

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 3

Svar på fråga ang. byggande genom militära
myndigheters försorg av en pontonbro
för underlättande av genomgångstrafiken
i Halmstad

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Senander har frågat
mig, om man kan förvänta regeringens
stöd för en av stadsfullmäktige
i Halmstad genom därvarande drätselkammare
gjord framställning hos vederbörande
militära myndigheter om byggande
genom deras försorg av en pontonbro
över Nissan i syfte att lätta på
den hårt ansträngda genomgångstrafiken
i staden.

Jag har under hand inhämtat, att
staden hos chefen för armén anhållit
att tills vidare och i vart fall under
sommaren 1962 få låna kronan tillhörig
materiel för uppförande av en pontonbro
över Nissan. Arméchefen har
efter samråd med försvarsstabschefen
förklarat sig icke kunna tillmötesgå

Nr 13

Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på fråga ang. byggande genom militära myndigheters försorg av en pontonbro
för underlättande av genomgångstrafiken i Halmstad

framställningen, enär av beredskapsskäl
återhållsamhet tillämpas vid utlåning
av bromateriel. Någon framställning till
Kungl. Maj:t i ämnet föreligger icke.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Senanders fråga.

Vidare anförde:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för svaret på min enkla
fråga. Jag har litet svårt att förstå de
militära myndigheternas motstånd i detta
fall. Åberopandet av beredskapsskäl
tycker jag verkar litet långsökt. Det
kan inte gärna äventyra beredskapen
i någon nämnvärd utsträckning, om
man lånar ut materiel och militär personal,
även om man därvidlag måste
iaktta en viss försiktighet. Det kan ju
också ur utbildningssynpunkt ha sin
betydelse att bygga en bro för att hjälpa
staden inför den ökade trafik som
man kan förvänta till sommaren. Det
är härvidlag inte fråga om enbart turisttrafik
utan i stor utsträckning också
om nyttotrafik.

Nu vet jag inte riktigt hur jag skall
tolka den mening i svaret som säger
»Någon framställning till Kungl. Maj:t
i ämnet föreligger icke», men om jag
gör en optimistisk tolkning, bör den
väl betyda att om en sådan framställning
kommer kan man förvänta en välvillig
behandling. Om jag har missförstått
det hela, ber jag att bli rättad i
det avseendet. Här hade militären ändå
en chans att ge ett bidrag till ett civilt
arbete, som är utomordentligt nödvändigt
för Halmstad. Staden håller nu
själv på att ordna saken men har inte
någon möjlighet att lösa frågan — i varje
fall hinner man inte bli färdig med
det igångsatta arbetet fram till sommaren
— och man gjorde därför denna
framställning till de militära myndigheterna.
Chefen för Göta ingenjörkår
har inte ställt sig avvisande utan sä -

ger att uppgiften är lämplig ur utbildningssynpunkt,
att materiel bedömes
kunna tas från förråd i Knäred och att
arbetet eventuellt kan läggas in under
februari månad. Jag tycker inte att det
har varit riktigt av de militära myndigheterna
att i detta fall ställa sig avvisande.
Om det nu kommer en framställning
från Halmstads stad •— jag
vet inte, men den kanske kan förväntas
— hoppas jag att den blir behandlad
så välvilligt som möjligt.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Endast några få ord.
Armén brukar vara tillmötesgående vid
sådana här tillfällen om den kan. När
man emellertid vid detta tillfälle inte
anser sig kunna göra det, så beror det
på att den materielmängd det här är
fråga om är mycket omfattande, och att
man med hänsyn till nuvarande tillgång
på bromateriel inte kan avstå så
mycket.

Jag känner inte till det civila behovet
av denna bro eftersom jag inte haft
tillgång till några handlingar eller haft
kontakt med Halmstad i ärendet, men
jag vet att försvarets myndigheter och
vissa av våra arbetsplatser inom försvaret
för tillfället använder bromateriel
som vi själva hyr av enskilda. Detta
visar att tillgången på bromateriel
tyvärr inte medger vilken användning
som helst. Men jag har, som sagt, själv
inte haft möjlighet att bedöma det civila
behovet härvidlag.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Till detta senare vill
jag bara säga, att de lokala militära
myndigheterna ansett det vara möjligt
att låna ut materiel och lägga ut bron,
vilket tillräckligt talar för att man borde
kunna ordna saken på det föreslagna
sättet.

Härmed var överläggningen slutad.

Tisdagen den 27 mars 1962

Nr 13

§ 4

Svar på interpellationer ang. ATP-lagstiftningens
tillämpning på svenska
medborgare som bor i Sverige men arbetar
i något av grannländerna och ang.
utvidgning av möjligheterna att utbetala
sjukpenning till annan än den försäkrade Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Spångberg har frågat,
om jag avser att snarast föreslå sådan
ändring beträffande ATP-lagstiftningen,
att svenska medborgare som bor
i Sverige men arbetar i något av grannländerna
kommer i åtnjutande av ATPsysteinets
förmåner i samma utsträckning
som gäller för arbetsinkomst i
Sverige.

Fru Gunne har frågat, om jag vill
medverka till sådan ändring av lagarna
om allmän sjukförsäkring och om yrkesskadeförsäkring,
att det blir möjligt att
utbetala sjukpenning till annan än den
sjuke i fall då den sjuke försummar att
lämna medel till sin familjs uppehälle.

De båda interpellationerna har det
gemensamt, att de avser ämnen som behandlas
i det just framlagda förslaget
till lag om allmän försäkring. Detta lagförslag
var i form av en lagrådsremiss
redan känt för riksdagen då en av interpellationerna
väcktes. Interpellanterna
har tillfälle att studera lagförslaget
och att väcka motioner på de punkter,
där deras önskemål inte är tillgodosedda.
Härigenom blir de av interpellanterna
berörda frågorna föremål för
statsmakternas ställningstagande inom
en kort tid.

Jag har därför velat besvara interpellationerna
på detta sätt nu, medan
motionstiden ännu löper.

Vidare anförde:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag tackar socialministern
för svaret på min interpellation.

Men socialministern svarar knappast på
min fråga, om han har för avsikt att
»snarast föreslå sådan ändring beträffande
ATP-lagstiftningen att svenska
medborgare som bor i Sverige men arbetar
i något av grannländerna kommer
i åtnjutande av ATP-systemets förmåner
i samma utsträckning som gäller för
arbetsinkomst i Sverige». Av någon anledning
döljer socialministern sin uppfattning
därvidlag, och jag vill inte
pressa honom i detta fall.

Socialministern säger att man nu kan
studera lagförslaget och väcka motioner
på punkter, där ens önskemål inte
är tillgodosedda. Ja, det är ju en vänlig
påminnelse om denna möjlighet.
Men det var inte precis den saken, som
jag frågade om. I anledning av den
form, som svaret har fått, bör jag kanske
ge en liten förklaring till att jag
väckte interpellationen. Jag anser nämligen
att interpellationen vid tidpunkten
för dess tillkomst var berättigad.
Om jag hade väntat med den till en senare
tidpunkt, är det möjligt att jag i
stället valt att motionera; den saken kan
jag knappast avgöra nu. Jag anser emellertid,
som jag nyss sade, att det var
riktigt att väcka interpellationen när
så skedde, och jag skulle ha satt mycket
stort värde på om socialministern, som
jag hoppas är positivt inställd till denna
sak, hade gett ett mera preciserat
svar. Jag hoppas att jag inte misstar
mig, då jag utgår från att socialministern
är positivt intresserad i detta fall.
Jag har nämligen fått en mängd förfrågningar
i anledning av motionen i fjol
och även tidigare om hur det kommer
att gå med denna fråga när det gäller
dem, som bor utefter gränsen. Då har
jag faktiskt sagt, och det må förlåtas
mig, att jag tror att socialministern,
som i allmänhet har ett positivt intresse
till sociala frågor, måste vara intresserad
av denna sak. Jag kanske får tolka
socialministerns svar så, att han menar
att han i detta läge lika gärna kan avvakta
riksdagens ställningstagande innan
han ger till känna sin egen uppfattning.

Nr 13

Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på interpellationer ang. ATIMagstiftningens tillämpning på svenska medborgare
som bor i Sverige men arbetar i något av grannländerna och ang. utvidgning
av möjligheterna att utbetala sjukpenning till annan än den försäkrade

Av socialministerns svar kan man
få uppfattningen, såsom jag förut framhållit,
att han anser att interpellationen
kommit till vid en tidpunkt, då
man borde ha väntat med den och motionerat
i stället. Det förhåller sig emellertid
så, att jag i fjol väckte en motion
i denna fråga, som behandlades i kamrarna
den 15 november. I denna motion,
som väcktes i anslutning till ATP-författningen,
hemställdes att riksdagen
hos regeringen skulle anhålla om att
förslag snarast framläggs till sådan lagändring,
att svenska medborgare, som
bor i Sverige, blir berättigade till tjänstepension
för inkomster i något av
grannländerna. Motionen avslogs i kamrarna
— ett inte alldeles ovanligt öde
för motioner. Den avslogs emellertid
denna gång delvis på grund av tydligt
felaktiga premisser från utskottets sida.
Utskottet och dess talesman hade dock
såvitt jag förstod en stor förståelse och
sympati för motionens syfte; utskottets
talesman deklarerade mycket tydligt sin
mening i den riktningen här i kammaren.
Såvitt jag förstår var han också av
den uppfattningen, att frågan borde lösas
på något sätt så snart som möjligt
Jag vill vidare erinra om att riksförsäkringsanstaltcn
tillstyrkte eller i varje
fall sade sig inte ha något emot den
begärda utredningen.

Som gränsbo känner jag mycket väl
till förhållandena och vet hur folk har
det vid gränsen. För att hålla mig till
min egen hemtrakt vid gränsen till
Norge finns det arbetare som bor här
i Sverige men helt eller delvis har sin
sysselsättning i Norge. I min hemkommun
och i någon grannkommun gäller
det en del arbetare, som har arbetat
vid numera nedlagda glasbruk och som
har fast anställning i Norge. Detta förhållande
är naturligtvis önskvärt i en
tid, då vi vill ha en rörlig arbetsmarknad
här i Norden och gränser med förbindelser
på båda sidor. Arbetskraften

får på detta sätt möjligheter att stanna
kvar på bostadsorten, och gränstrakterna
görs härigenom till en levande bygd.
Det var inför detta som jag väckte interpellationen
i förhoppning om socialministerns
bistånd så snart som möjligt.

När det gäller det i propositionen
framlagda förslaget kan jag inte tolka
det på annat sätt än att de arbetare,
som det här är fråga om, står i samma
ogynnsamma ställning som tidigare. Har
jag misstagit mig på den punkten, skulle
jag faktiskt vara glad. Jag kan emellertid
inte få fram något annat ur propositionen
än att dessa arbetare fortfarande
är ställda utanför möjligheten
att erhålla tilläggspension från ATP. De
har alltså sämre möjligheter på sin ålderdom,
om de inte slutar sin anställning
i grannlandet. Ingen av oss, jag
tror varken socialministern eller jag,
skulle anse att något sådant vore önskvärt.
Mig förefaller det orimligt att ge
just dessa människor, som bor utefter
riksgränsen, en sämre trygghet för ålderdomen,
därför att de arbetar i grannlandet.

Därför, herr talman, anser jag att
denna fråga verkligen är brådskande.
Jag skall följa socialministerns råd och
väcka motion i frågan. Jag hoppas då
få tillmötesgående från utskottet och
därmed även från socialministern. Det
är verkligen önskvärt, att denna fråga
aktualiseras så snart som möjligt.

Fru GUNNE (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation.
Samtidigt vill jag gratulera
socialministern till att han med så ringa
möda lyckats besvara densamma. Den
lilla diskreta men finurliga antydan i
svaret om att en av interpellationerna
hade väckts sedan lagrådsremissen om
allmän försäkring blivit känd för riksdagens
ledamöter, den skall jag ta åt
mig. Denna interpellation var nämli -

Tisdagen den 27 mars 1962

Nr 13

Svar på interpellationer ang. ATP-lagstiftningens tillämpning på svenska medborgare
som bor i Sverige men arbetar i något av grannländerna och ang. utvidgning
av möjligheterna att utbetala sjukpenning till annan än den försäkrade

gen från början tänkt som en motion.
Men jag fann att det problem, som jag
ville ta upp, var av sådan natur, att
det snarare borde bli föremål för en
stilla överläggning mellan statsrådet och
mig, när vi nu har möjlighet till detta
i kammaren.

Detta är inget lättlöst problem. Det
kräver, såvitt jag har förstått, vissa
överväganden av administrativ art, som
kanske inte är gjorda i en handvändning.
Jag har nog betraktat denna fråga
såsom hörande till den sortens finputsning
av vår sociallagstiftning, som
vi alltid måste sysselsätta oss med hur
omsorgsfullt utarbetade reformförslag
vi än åstadkommer. Även om min framstöt
ytterst syftar till en ändring av
sjukkasselagen, så ligger hela bakgrunden
till problemet inom socialhjälplagens
verkningsområde.

Det var därför, herr statsråd, som
jag bedömde det som lämpligast att behandla
denna fråga fristående från de
stora och genomgripande lagändringar,
som vi nu närmast skall företa i riksdagen.
Men tycker statsrådet verkligen
att riksdagen skall behandla denna i
sammanhanget ringa fråga tillsammans
med det stora reformkomplexet i proposition
nr 90, så gärna för mig. I så
fall är ju interpellationssvaret fullt korrekt.

Man skall inte föregripa riksdagens
beslut genom något bindande uttalande.
Själv tycker jag att det är ledsamt
att jag inte fick tillfälle till det lilla
meningsutbyte om detta och andra bekymmer,
som man kan möta på det
verkställande planet. Jag kommer förmodligen
att ta statsrådets vink ad notam
och väcka en motion i denna fråga.
Jag vill sluta med att tacka för att
statsrådet har svarat på interpellationen
i så god tid, att jag kan ta ställning
till den frågan.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Det har förvisso inte
varit min avsikt att dölja någon mening,
eftersom det inte ännu är alldeles
klart, att jag har en bestämd uppfattning
om de båda frågor som har
väckts i interpellationen. Inte heller
har det varit något försök från min sida
att »undgå den möda», som det skulle
ha inneburit att gå in i ett sakligt
svar på interpellanternas frågor. Men
här föreligger faktiskt den situationen,
att jag har lagt fram ett omfattande lagförslag,
som innehåller ett betydande
socialpaket — om jag nu får uttrycka
mig så. De båda interpellanterna anser
att vissa ting skulle ha tagits upp i mitt
lagförslag, vilket emellertid inte har
skett.

Vilken är då den väg man skall vandra
för att interpellanterna snabbast
skall få besked, snabbast skall få upp
sina synpunkter till saklig prövning i
riksdagen? Är det att vända sig till
statsrådet, som redan har lagt fram sitt
förslag och sålunda är bunden i det
avseendet? Den snabbaste vägen är att
gå till riksdagen direkt och i anslutning
till lagförslaget motionsvis framställa
sina önskemål. Det är den rakaste vägen
mellan de två punkter, om vilka
det här är fråga. Då kan man få till
stånd ett avgörande inom den kortaste
tiden.

Herr Spångberg säger själv, att han
anser sin fråga vara brådskande. Är det
brådskande, skall han inte vända sig
till statsrådet och fråga om min mening,
då jag redan sagt min mening och därvid
inte tagit upp den fråga, som herr
Spångberg vill ha aktualiserad, utan
det enklaste är att motionera.

Vidare säger herr Spångberg, att han
fann att utskottet hade sympatier för
hans ståndpunkt. Nåväl, motionera då
ännu en gång och kom till rätta med
det som herr Spångberg anser vara ett

26 Nr 13 Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på interpellation ang. igångsättande av byggnadsföretag för beredande av
jämnare sysselsättning

missförstånd av utskottet vid frågans
behandling förra gången!

Herr talman! Det är med anledning
av det nu sagda, som jag inte heller nu
skall låta mig lockas in i en saklig diskussion
av dessa båda frågor. Jag har
bara helt stillsamt — det kan jag erkänna
— velat rikta interpellanternas
uppmärksamhet på att om de vill ha
resultat, om de vill ha ett avgörande,
är det bättre att motionera än att —
som i dessa båda fall — interpellera.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. igångsättande
av byggnadsföretag för beredande av
jämnare sysselsättning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Turesson har frågat,
om jag är beredd att medverka till
liberalare och av årstiderna mera obunden
tillståndsgivning för igångsättning
av byggnadsföretag, där detta kan bedömas
medföra en jämnare sysselsättning
och därmed minskade risker för
förflyttning under tvång av arbetskraft
inom byggnadsbranschen.

Interpellanten har gjort en hänvisning
till arbetslöshetssituationen i Dalarna.
Den vinterarbetslöshet, som redovisas
bland byggnadsarbetarna där,
sammanhänger bl. a. med att ett stort
antal byggnadsarbetare regelmässigt sedan
årtionden tillbaka brukar arbeta på
annan ort under sommaren. Det är inte
möjligt att bereda alla dessa arbete
inom byggnadsverksamheten i hembygden
när de återvänder på senhösten.
Som exempel kan nämnas att en fjärdedel
av de i Rättvik bosatta byggnadsarbetarna
beräknas ständigt befinna sig
på arbetsplatser utanför hemorten och

att av de 600 byggnadsarbetarna i Leksand
för närvarande 250 beräknas arbeta
på annan ort, varav drygt 100 utanför
länet. Byggnadsarbetarkåren på sådana
orter är följaktligen i hög grad
inställd på att söka sig arbete på andra
platser än hemorten.

Enligt förordningen om arbetslöshetskassorna
kan den som utan giltig anledning
avvisat erbjudet lämpligt arbete
avstängas från ersättning från kassan
under fyra veckor. Det är arbetslöshetskassans
styrelse som har att bedöma
det erbjudna arbetets lämplighet.
Som tillsynsmyndighet fungerar arbetsmarknadsstyrelsen.
Alla beslut, som
kassorna fattar med anledning av rapport
om arbetsvägran eller dylikt, granskas
inom styrelsens försäkringsbyrå. En
medlem, som är missnöjd med sin arbetslöshetskassas
beslut, kan begära att
ärendet prövas av styrelsen. Sedan kassastyrelsen
beretts möjlighet att yttra
sig, meddelar arbetsmarknadsstyrelsen
ett beslut, som för kassastyrelsen tillkännager
arbetsmarknadsstyrelsens
uppfattning i den berörda frågan. Arbetslöshetsförsäkringen
är för närvarande
föremål för utredning. Under denna
utredning kan även bestämmelserna
om vad som skall anses såsom lämpligt
arbete bli föremål för omprövning,
om detta under utredningsarbetets gång
finnes vara befogat.

Vad gäller byggnadsregleringen vill
jag blott framhålla, att den numera endast
utnyttjas för att åstadkomma en
så jämn sysselsättning som möjligt under
året. Det ankommer på arbetsmarknadsmyndigheterna
och i vissa områden
på särskilda samarbetsnämnder att
söka fördela igångsättningstiderna på
sådant sätt att detta syfte uppnås. De
direktiv som interpellanten efterlyser
beträffande igångsättningstillstånden
finns sålunda sedan länge. Utjämningen
av säsongerna är ännu inte fullständig.
Detta beror i hög grad på brister i planeringen
av arbetena och måste där -

Tisdagen den 27 mars 1962 Nr 13

Svar på interpellation ang. igångsättande av byggnadsföretag för beredande av
jämnare sysselsättning

för angripas också med andra medel
än igångsättningstillstånden.

Vidare anförde:

Herr TUKESSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för detta interpellationssvar. I
svarets första del redogör statsrådet för
de speciella förhållanden som råder
inom byggnadsarbetarkåren i Leksand
och Rättvik. Jag vill helt instämma i
statsrådets uttalande, att byggnadsarbetarna
på dessa orter sedan gammalt är
inställda på att söka arbete på andra
platser än hemorten. Detta sker företrädesvis
i stockholmsregionen, och dessa
arbetare är under en stor del av
året borta från hemmet under fem dagar
i veckan, ocli de reser hem över
lördag—söndag. Deras tillvaro i detta
avseende påminner rätt mycket om
riksdagsmännens.

Denna form av arbetsliv är hävdvunnen
i dessa orter, och de som tillämpar
den har valt den frivilligt. Det var
självfallet inte denna företeelse eller
dess eventuella följdverkningar i form
av säsongmässig arbetslöshet, som jag
avsåg i min fråga. Inte heller den artikel
i tidningen Dala-Demokraten, som
jag anknöt till, hade något samband
härmed. Vad som där påtalades och
som de drabbade människorna så starkt
och fränt reagerat mot och krävt rättelse
i är i stället följande:

I livsdugliga bygder i mitt län ■—■ låt
mig som exempel nämna Mora-regionen
— med ett väl utvecklat näringsliv, med
exportindustrier, sågverk och skogsbruk,
som alla väl hävdar sig i konkurrensen
med motsvarande produktion i
andra delar av landet, råder ett mycket
starkt behov av nybyggnadsverksamhet.
Det behövs bostäder, fabrikslokaler och
skolor. Det ligger byggprojekt, som väntar
på sin lösning och som folket väntar
på. Det saknas inte byggnadsmate -

riel och inte heller pengar. Det finns
slutligen skickliga och arbetsvilliga
byggnadsarbetare, och detta i större utsträckning
än som kan beredas årsarbete
vid de byggen som vi får sätta
i gång. Detta sistnämnda beror enligt
min mening dels på alltför restriktiv
tilldelning av igångsättningstillstånd,
men dels också på den snäva bindningen
till hösten av de igångsättningstillstånd
som lämnas. Härigenom uppkommer
ofelbart arbetslöshet bland specialarbetare,
murare och träarbetare
under månaderna januari—april. Det
är denna årliga arbetslöshet som ger
de bekymmer och problem för enskilda
och kommuner, som föranlett min
interpellation. Och när denna årliga
arbetslöshet uppstår hänvisas arbetarna
till andra delar av landet, f. n. t. ex. till
Lund eller Göteborg. Anser de sig då
av olika personliga skäl inte kunna acceptera
ett så erbjudet arbete, dras arbetslöshetsunderstödet
in. Inför detta
tvingas de ofta bryta upp.

Jag har självfallet inte något att invända
mot att samhället medverkar till
och underlättar att tillgänglig arbetskraft
utnyttjas och att människor får
sin försörjning i första hand genom
produktivt arbete. Men jag kan acceptera
detta endast under förutsättning
av att förflyttningen sker frivilligt eller
att det inte finns behov av dessa människors
arbetsinsatser i hemorten och
att de därför, måste söka sin utkomst
på annat håll. Sistnämnda förhållande
råder tyvärr på många håll i vårt lands
glesbygder. Strömmen av människor
därifrån till storstadsregionerna är inte
enbart av godo och den för som vi alla
vet med sig många och svåra problem
av bl. a. social- och kommunalekonomisk
natur. I det läget borde det vara
ett verkligt samhällsintresse att ta vara
på de möjligheter som andra orter ute
i landsbygden kan erbjuda att behålla
sin befolkning, försörja den i produktivt
arbete och utöka den. Men hur skall

28 Nr 13 Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på interpellation ang. igångsättande av byggnadsföretag för beredande av
jämnare sysselsättning

detta kunna ske, om som en följd av
statliga åtgärder på byggnadsregleringens
område värdefull yrkeskunnig
byggnadsarbetskraft måste exporteras?
Det försämrade läge på bostadsmarknaden
och i fråga om samhällelig service,
exempelvis när det gäller skolor,
som blir en oundviklig följd, stöter
bort ytterligare människor. Och så kommer
också en sådan ort att bidra till
den alltför accentuerade befolkningsöverflyttningen
från den svenska
landsbygden, där flertalet av dem som
flyttar i grund och botten Deist skulle
vilja bo kvar och även skulle kunna
göra en samhällsnyttig insats.

Nu är naturligtvis dessa förhållanden
på intet sätt specifika för Kopparbergs
län. Samma dystra och betänkliga fenomen
kan med säkerhet spåras även
på andra orter, som inte ligger inom
de i huvudsak tre regioner som för närvarande
tycks vara föremål för statsmakternas
största intresse. Detta bestyrkes
bl. a. av ett uttalande häromdagen
av lokaliseringsutredningens ordförande
landshövding Eckerberg. Han
säger bl. a.: »Det är förvisso inte någon
akt av genomtänkt frivillig planering
för framtiden hos enskilda människor,
som numera driver strömmen
mot storstadsregionerna. Det är i de
flesta fall endast det bistra faktum, att
hembygden inte kan erbjuda en möjlighet
till försörjning som orsakar tillströmningen.
»

Jag har velat utveckla detta resonemang,
därför att många människor —
inte minst de drabbade tvångsförflyttade
arbetslösa — känt sig påtagligt oroade
av misstanken, att byggnadsregleringen
utnyttjas i lokaliseringssyfte och
att vissa landsbygders avfolkning är resultatet
av ovist planhushållarnit. Det
är därför med tillfredsställelse jag noterar,
att herr statsrådet i slutet av svaret
slår fast, att byggnadsregleringen
»numera endast utnyttjas för att åstadkomma
en så jämn sysselsättning som

möjligt under året». Men det är också
min förhoppning, att departementschefen
förvissar sig om att så länge hyggnadsregleringen
bibehåller de direktiv
beträffande igångsättningstillstånden,
som statsrådet åberopar, tillämpas endast
med detta syfte som mål.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Av herr Turessons anförande
framgick ganska tydligt, att
en del av ifrågavarande byggnadsarbetare
frivilligt har försatt sig i samma
situation som herr Turcsson själv;
de utgår nämligen från att de skall tillbringa
fem dagar i veckan i stockholmsområdet
eller någon annanstans
och lördag—söndag i Dalarna. Detta
är en företeelse med gamla traditioner
som jag känner till från den tid då jag
själv jobbade som byggnadsarbetare
här i Stockholm och kom i kontakt
med dessa dalkarlar, som var murare
i Stockholm på vintern men som stundom
också skötte jordbruk hemma i Dalarna
under annan tid av året. Men jag
utgår från att herr Turcsson inte menar
denna kategori.

Det finns också andra kategorier
byggnadsarbetare. Herr Turesson säger,
att byggnadsregleringen verkat på
sådant sätt, att trots att det föreligger
behov av nybyggnader och trots att det
finns arbetskraft, så får man inte sätta
i gång arbetena — jag vet inte om
han menar under vintern eller vid någon
annan tidpunkt. Anledningen till
detta kan jag inte här uttala någon
bestämd mening om, eftersom jag inte
känner till de speciellt lokala förhållanden
som finns i Mora. I stort sett
är dock min erfarenhet, att man ofta
inte planerat så noga ute i kommunerna.
Men detta är inte en förebråelse
som bara drabbar kommunerna, utan
den kan också drabba en rad statliga
verk.

I anslutning därtill kan jag meddela,

Tisdagen den 27 mars 1962 Nr 13

Svar på interpellation ang. igångsättande av byggnadsföretag för beredande av

jämnare sysselsättning

att vi i socialdepartementet tillsammans
med arbetsmarknadsstyrelsen gjort försök
att få fram planeringen i god tid
både när det gäller kommunerna —
där har vi samarbetat med kommunförbunden
— och när det gäller de statliga
verken för att därigenom jämna
ut sysselsättningen så mycket som möjligt.

Jag vill rikta kammarledamöternas
uppmärksamhet på det förhållandet, att
sedan vi fått byggnadsregleringen i
vårt land har det blivit en säsongutjämning,
som för oss var fullständigt
främmande tidigare. Det var förr inte
alls ovanligt att 50 procent av byggnadsarbetarna
gick utan sysselsättning
på vintern — i dag rör vi oss med helt
andra siffror. Men jag medger att jag
själv fortfarande inte är till freds med
utjämningen utan anser det önskvärt
att den går längre.

Om herr Turesson anser att vi borde
ta bort igångsättningstillstånden och
menar att detta skulle leda till bättre
förhållanden än som nu är rådande,
vill jag emellertid säga, att han befinner
sig fjärran från verkligheten. Han
bör komma ihåg, att båda parterna på
arbetsmarknaden, såväl byggnadsarbetare
som byggnadsföretagare, i dag är
överens om att igångsättningstillstånden
har ett visst värde. Jag har dock
släppt byggnadsregleringen även när
det gäller igångsättningstillstånden på
en rad områden. Jag har överlämnat
åt arbetsmarknadens parter, d. v. s. åt
arbetarnas och arbetsgivarnas fackorganisationer,
att ordna upp denna sak.
De har alltså givits tillfälle till detta,
men alla är överens om att om vi
skulle helt släppa kontrollen —• som
jag hade ett intryck av att herr Turesson
tänkte sig — skulle förhållandena
bli avsevärt sämre. Därtill kommer
emellertid, att om det av ett eller annat
skäl finns tillgång till arbetskraft
på ett visst område och det råder brist
på arbetskraft på andra områden, så

kan man anvisa en byggnadsarbetare
från ett bristområde till ett annat område
där arbete kan erhållas. Det kan
väl inte vara herr Turessons mening,
att det är fel att avstänga en sådan arbetare
från arbetslöshetsunderstöd, om
han nekar att ta detta arbete. I så fall
är det första gången — jag skall rita
ett kryss i taket — som en konservativ
har gett uttryck åt en sådan mening.
Är detta meningen och är detta
de nya uppfattningar som rör sig inom
högerpartiet, är jag överraskad. Jag
har visserligen satt i gång en utredning
beträffande arbetslöshetsförsäkringen,
men att den skulle leda till att man på
denna punkt skulle göra avkall på den
nuvarande ordningen vill jag inte utan
vidare godtaga. Jag kallar det inte för
tvångsförflyttning, när man hänvisar
arbetskraft till andra områden där det
finns behov av sådan, ty det är helt
enkelt önskvärt ur många synpunkter.
Vare sig det sker i form av beredskapsarbete
eller ännu hellre genom arbete
i öppna marknaden, måste vi väl säga,
att vi föredrar att människorna är sysselsatta
framför att de uppbär arbetslöshetsunderstöd.

Även på den punkten svävar jag i
okunnighet om vad herr Turesson avser.
Syftar han inte till att komma till
rätta med avstängningen från arbetslöshetskassorna
vid vägran att ta erbjudet
arbete och inte heller till att
man skall helt överge det nuvarande
systemet med igångsättningstillstånd,
så vet jag inte vad han egentligen vill.

En sak kan jag vara överens med
honom om: jag är inte nöjd med den
nuvarande säsongutjämningen. Jag tror
att man kan uppnå bättre resultat, om
arbetsmarknadsmyndigheterna handlar
tillräckligt förutseende och ifall man
ute i kommunerna planerar för längre
tid framåt så att projekteringen är klar,
när det är mest önskvärt att sätta
i gång arbetena. Om det är detta resultat
herr Turesson önskar att man skall

30 Nr 13 Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på interpellation ang. igångsättande av byggnadsföretag för beredande av
jämnare sysselsättning

uppnå, kan jag vara överens med honom.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Vad beträffar den första
delen av statsrådets replik, som rörde
byggnadsarbetarnas i Leksand och
Rättvik vanor att arbeta på annat håll,
trodde jag att jag i mitt förra anförande
tydligt hade förklarat detta var en
frivillig sak, som inte alls berörs av de
problem jag tagit upp i interpellationen.
Jag var litet överraskad av att
statsrådet berörde den saken i interpellationssvaret,
ty jag tyckte att den
var rätt ovidkommande för de problem
som interpellationen avsåg.

Statsrådet säger att han inte fått klart
för sig, om jag menar att igångsättningstillstånden
skall avse andra årstider
än hösten. Men det är just det jag
efterlyser. Jag har år efter år konstaterat,
att om alla byggen sätts i gång på
hösten blir det ingen säsongutjämning.
Det finns två kategorier byggnadsföretag,
de mycket stora som tar mer än ett
år och som kommer till målningsstadiet
någon gång omkring nästa nyår, och de
andra byggnadsföretagen som kan färdigställas
på kortare tid, på en vintersäsong
och en sommarsäsong. De senare
kommer att vid ungefär samma
årstid som de förra medföra arbetslöshet,
som punktvis drabbar byggnadsarbetare
som sysslar med andra jobb
än målning. Därför har jag i interpellationen
efterlyst direktiv för en större
spridning under året av igångsättningstillstånden.
Jag är övertygad om att
man skulle få till stånd en bättre utjämning
av sysselsättningen, om man
kunde få i gång en del av byggnadsarbetena
på sådana orter låt oss säga på
våren. Då skulle byggnadsföretagen
komma in i olika faser och därigenom
skulle man få en effektivare arbetsfördelning
under året än om alla byggen
stelbent sätts i gång på hösten.

Det är klart att det ligger en stor

sanning i vad statsrådet anförde om att
det kan brista i fråga om planeringen
från kommunernas och byggnadsföretagens
sida. Planeringen sammanhänger
ofta med stadsplaneärenden och liknande,
men i de fall jag har använt som
bakgrund till min replik till interpellationssvaret
har det funnits färdiga byggnadsprojekt,
som skulle ha kunnat sättas
i gång med utnyttjande av den arbetskraft,
som — på grund av att igångsättningstillstånd
inte givits —• blivit
arbetslös och fått flyttas till andra orter.
Det är denna reglering som jag anser
vara direkt skadlig för våra glesbygder
och som påskyndar befolkningsuttunningen
i glesbygderna på ett icke
önskvärt sätt.

Vad beträffar frågan om byggnadsregleringens
bibehållande eller icke har
jag inte tagit upp den saken. Jag har
inte heller uttalat mig om principerna
för utbetalande av arbetslöshetsunderstöd
utan bara konstaterat, att om en
byggnadsarbetare oförskyllt blir arbetslös,
trots att det skulle kunna finnas
arbete i hans hemort därest byggnadstillstånd
lämnades och det alltså i verkligheten
föreligger behov av hans arbetskraft,
så känns det för honom som
ett tvång att flytta från platsen när arbetslöshetsunderstödet
dras in. Detta
skapar en oerhörd bitterhet — det kan
jag betyga, herr statsråd.

Till sist vill jag med tillfredsställelse
notera att jag är till freds med att herr
statsrådet själv inte är till freds.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Såsom en förklaring till
att jag som exempel tagit de specifika
förhållandena för byggnadsarbetarna i
Dalarna vill jag framhålla, att det inte
var lätt för mig att veta vilka byggnadsarbetare
som herr Turesson avsåg. Jag
hade inte läst tidningsartikeln utan
bara det avsnitt som licrr Turesson ci -

Tisdagen den 27 mars 1962

Nr 13

Svar på interpellation ang. förbättring av bygdevägar och enskilda vägar

terat och där fanns det ingenting som
tydde på vilka arbetare det gällde.

Vidare vill jag bara säga, att jag betraktar
det som helt naturligt att omfattningen
av ett arbete blir i hög grad
bestämmande för vid vilken tidpunkt
på året igångsättningstillstånd skall
lämnas. Är det fråga om mindre omfattande
arbeten skall igångsättningstillståndet
lämnas på hösten med hänsyn
till den motsäsong — såsom det kallas
— som vi vill ha på vintern. Är det
fråga om större arbeten som fordrar
längre förberedelse bör igångsättningstillstånd
ges på våren, kanske helst på
nyåret för att det skall bli en topp i
sysselsättningen under nästkommande
vinter.

Detta är ett system som tillämpats såvitt
jag vet under tio år, och om det har
klickat speciellt i Dalarna, så är det
beklagligt, men vi får väl se efter hur
man sköter saken där. Rent allmänt sett
är det självklart, att vi måste gå till väga
på detta sätt för att åstadkomma de säsongutjämningar
som är önskvärda.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Låt mig bara helt kort
tacka statsrådet för detta sista förtydligande!
Jag är övertygad om att det
kommer att dämpa den oro, som befolkningen
med fog har känt sedan dessa
förhållanden uppdagades i januari månad.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. förbättring
av bygdevägar och enskilda vägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Elmwall har frågat
mig, om jag anser nuvarande statsfinansiella
och arbetsmarknadspolitiska

läge sådant, att ökade åtgärder kan vidtagas
till förbättring av bygdevägar
samt enskilda vägar av den karaktär
att de erhåller statsbidrag till underhållet,
och om jag i så fall kan förorda en
länsvis genomförd inventering och en
på grundval av denna för hela landet
upprättad plan, som medför ökade årliga
förbättringsarbeten i varje län. Herr
Elmwall har vidare frågat, om jag anser
att de angivna arbetena kan planeras
och utföras vid tidpunkt på året, som
medger att mindre jordbrukare och familjejordbrukare
erhåller sysselsättning
och därmed möjlighet till ökade inkomster,
och om jag anser att samma synpunkter
beträffande kostnaden kan läggas
på sådana arbeten som på vägbyggnad
vid beredskapsarbeten.

Till en början vill jag beträffande de
enskilda vägarna erinra om att 1960
års vägsakkunniga i ett nyligen framlagt
betänkande tagit upp frågan om
statens bidrag till kostnaderna för den
enskilda väghållningen och därvid förordat
en höjning av bidragen. Betänkandet
är f. n. ute på remiss.

Den andra av interpellanten åsyftade
vägkategorien —• nämligen bygdevägarna
— tillhör sedan år 1955 kategorien
länsvägar och bekostas helt med statsmedel
med anlitande av anslaget till
vägunderhållet och, såvitt avser investeringarna,
anslaget till byggande av
länsvägar. En höjning av sistnämnda anslag
med 24 miljoner kronor till 169
miljoner kronor har föreslagits i årets
statsverksproposition. Som jämförelse
kan jag nämna, att anslaget till byggande
av riksvägar föreslås höjt med 35
miljoner kronor till 245 miljoner kronor.
Härav kan man dock inte draga
den slutsatsen, att länsvägarna skulle
vara missgynnade jämfört med tidigare
år, då proportionen mellan anslagen i
stort sett var omvänd; en ändring i definitionen
av vägbegreppen infördes
nämligen fr. o. m. 1961, då flertalet av
de s. k. genomgående länsvägarna överfördes
till kategorien riksvägar. Riks -

Nr 13

Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på interpellation ang. förbättring av bygdevägar och enskilda vägar

vägarnas längd ökade härigenom från
ca 5 000 km till något över 13 000 km.

Som allmän princip för upprustningen
av vårt vägnät gäller, att i första
hand de mest trafikerade och för näringslivet
särskilt betydelsefulla vägarna
skall förbättras. Denna princip, som
kom till uttryck i vägplanen för Sverige,
har godtagits av statsmakterna och
måste enligt min mening vara fullt riktig
i ett läge, där tillgängliga resurser
kan tillgodose endast de mest angelägna
behoven. Härav följer att i och för
sig önskvärda förbättringar av en rad
vägar med huvudsakligen lokal betydelse
tills vidare måste anstå.

Den närmare tillämpningen av denna
prioriteringsprincip sker i de s. k. flerårsplanerna.
Dessa upprättas och fastställes
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
efter samråd med länsstyrelserna
och berörda lokala organ. Flerårsplanerna
omfattar för närvarande perioden
1961—1965 och revideras författningsenligt
med vissa mellanrum.

Som grund för arbetet med flerårsplanerna
ligger bl. a. kvalitetsgraderingar
av vägnätet, trafikräkningar och
godstransportundersökningar. En systematisk
kvalitetsgradering av riksvägnätet
har nyligen slutförts av väg- och
va-ttenbyggnadsstyrelsen. Styrelsen undersöker
nu möjligheterna av att med
hjälp av förenklade metoder bedöma i
första hand de viktigaste länsvägarnas
tillstånd, så att materialet kan finnas
tillgängligt vid den revidering av flerårsplanerna,
som skall äga rum per den
1 januari 1964. En fullständig kartläggning
av dessa vägar inom den närmaste
framtiden skulle emellertid kräva en
mångdubbling av nuvarande resurser
för undersökningarna och är därför
knappast möjlig.

Beträffande de av interpellanten berörda
sysselsättningspolitiska frågorna
vill jag erinra om Kungl. Maj :ts nyligen
utfärdade cirkulär till samtliga statsmyndigheter
angående planering av den
statliga byggnads- och anläggningsverk -

samheten i säsongutjämnande syfte
m. m. Enligt cirkuläret skall statlig
myndighet — således även väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen — som bedriver
byggnads- och unläggningsverksamhet
planera denna verksamhet på sådant
sätt, att den ger största möjliga
bidrag till säsongutjämning på arbetsmarknaden.
Vidare skall statens arbeten
i den mån detta kan ske utan olägenheter
förläggas till vintermånaderna.
I fråga om beredskapsarbetena vill
jag framhålla, att dessa i huvudsak utväljes
bland de arbeten som finns upptagna
i gällande flerårsplaner. De innebär
således endast en tidigareläggning
av sådana projekt, som gjorts upp
efter sedvanlig angelägenhetsgradering
och som i alla fall skulle ha kommit till
utförande.

Slutligen, herr talman, vill jag erinra
om att ingenting hindrar att jordbrukare
i den mån de är arbetslösa sysselsättes
i beredskapsarbeten.

Vidare anförde

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för att lian besvarat den fråga jag ställt
men måste be att få göra några erinringar
mot svarets innehåll.

De vägar jag benämner bygdevägar
hänföres av statsrådet till länsvägar.
Självfallet kan denna benämning godtagas.
Men de vägar som i huvudsak
upprustats under senare år vill jag kalla
rikshuvudvägar och länshuvudvägar.
Benämningen bygdeväg vill jag däremot
använda då jag tycker att den bättre
klarar ut vilken typ av vägar jag främst
avser.

I interpellationen har jag angett att
bygdevägens främsta uppgift -—■ näst
efter att ge människorna möjlighet att
komma fram till centralorterna — är
att vara uppsamlingsleder för produkter
från jord- och skogsbruk. Jag har
pekat på att goda bygdevägar betyder
en säker och snabb förblindelse med

Tisdagen den 27 mars 1962

Nr 13

Svar på interpellation ang. förbättring av bygdevägar och enskilda vägar

skola, sjukvård, post, veterinär, bank,
kommunala institutioner o. s. v., som
ur trivselsynpunkt är omistlig för de
människor som ännu finnes kvar i glesbygderna.
Här skall jag försöka ge ytterligare
belägg för vad en god väg betyder
för produktionen.

Bygdevägen är oftast den första väg
som får bära uppsamlingen av jordbruks-
och skogsbruksprodukter. Många
gånger bestämmer denna väg vilken
lastkapacitet den bil får ha som skall
användas. Vid landets mejerier inväges
dagligen i medeltal 9 200 ton mjölk.
Denna kvantitet transporteras till cirka
470 mejerier från omkring 215 000 gårdar.
Varje dag kör mjölkbilarna cirka
20 000 mil.

För att inhämta den s. k. eftersläpningen
och förbättra sina inkomster
är jordbruket hänvisat till att rationalisera.
Denna rationalisering gäller
även förädlingen av produkterna. År
1945 fanns över 800 mejerier. Vid ingången
av år 1959 var antalet 472 stycken.
Man räknar med ett framtida mejeriantal
av ungefär 300.

Denna centralisering medför ökad intransport
med bil, och intransportvägarnas
längd ökar i samma grad som rationaliseringen.
Bilarnas lastkapacitet måste
ökas. Ser vi på de fyra mälarlänen
samt Östergötland, har mejeriernas antal
minskat från 370 år 1915 till 31 år
1960. Medelinvägningen låg här år 1958
på 47,4 ton mot 19,5 ton för hela landet.
Självfallet har detta medfört en ökning
av biltransporterna på vad vi kan benämna
det sekundära vägnätet. Vägnätets
beskaffenhet är av stor betydelse
för transportekonomien. Givetvis faller
en stor del av beskattningen på bilarna,
som utför transporterna på dessa sekundära
vägar. Slitaget på bilarna blir
större, och underhållskostnaderna stiger
med sämre vägar.

Virkestransporterna visar samma bild.
Från Mälardalen och söderut spelar
flottningen ingen större roll. Transpor 2—Andra

Kammarens protokoll 19C>2. Nr

terna sker per lastbil. Även norrut har
flottningen nu mindre betydelse än förr.
Flottningen tar längre tid och binder
kapital. Björkmassaved och klenvirke
kan inte flottas, och avkastningen från
dessa sortiment är sammanbunden med
de bilburna transporterna.

Skogsindustriernas utbyggnadsplaner
har anpassats efter den senaste riksskogstaxeringen.
Man beräknar att kapaciteten
från 1955 till 1963 ökar med
50 procent. En mycket kraftig utbyggnad
av skogsindustrien kommer att ske
i södra Sverige. Massa- och boardindustrien
beräknas höja sin kapacitet från
366 000 ton år 1957 till 760 000 ton 1963.
Båvaran räcker väl till. Behovet av biltransporter
ökar här i samma takt som
utbyggnaden av industrierna. Råvaran
måste hämtas från ett allt större område.
För vissa områden i södra Sverige
anges att redan nu tre fjärdedelar av
massaveden transporteras per bil. Mest
betydelsefulla från skogsbrukets synpunkt
i Norrland är de vägar som går
från inlandet mot kusten. Bärigheten
är emellertid för låg.

Detta med vägarnas bärighet är betydelsefullt.
Efter en sådan vinter som
nu snart är gången kommer betydande
svårigheter att uppstå vid kommande
transporter. När vinterns halka är övervunnen
och de backiga och krokiga vägarna
blir fria från is, sätter tjälskotten
in. Jag är övertygad om att den
man som dagligen trafikerar Harpsundsvägen
med transport av mjölk skulle
förena sig med timmerbilens förare om
att välsigna förbättringar, om sådana
kunde utlovas.

Själv röstade jag för den treöreshöjning
av bensinpriset som centerpartiet
föreslog. Jag tyckte att det var en bra
avvägning, som skulle kunnat medföra
förbättringar i ökad utsträckning för
bygdevägarna. Om statsrådet kan utlova
att den femöring, som bensinskatten
höjdes med i höstas, får gå helt till
länsvägar, bygdevägar och enskilda väjd -

Nr 13

Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på interpellation ang- förbättring av bygdevägar och enskilda vägar

ggr meil statsbidrag, skulle jag nästan
kunna tänka mig att denna gång följa
utskottet.

Jag vill passa på att här citera ett uttalande
av bruksdisponent Bror Lagercrantz,
enligt uppgift ordförande 1 Industriförbundet,
vid en konferens i
Svenska vägföreningens regi. Han sade
där: »Transportarbetet växer i dag vida
snabbare än produktionen, och kostnaderna
för detsamma har blivit en betydande
post i företagens kalkyler. Bilismens
explosionsartade utveckling, från
300 000 fordon 1956 till 1 200 000 år
1960, har också liksom lastbilarnas växande
bidrag till transportarbetet medfört
att en stor del av framför allt länsväg»
ätet blir nerslitet och i stort behov
av upprustning.»

Andra talare vid konferensen uttryckte
som sin mening att det är riktigt
att den aktuella vägplanen har överträffats.
Men det är också riktigt, sade man,
att många av de nya vägarna har drivits
som beredskapsarbeten och därför ligger
på helt andra platser än där de bäst
behövdes och kunde bli lönande investeringar.

Under konferensen framlades från arbetsmarknadsstyrelsens
sida en ny giv
för vägbyggena, som bebådades gå ut
på vad man kallade »den omvända säsongen».
Trots att det blir något dyrare
att bygga vägar på vintern har man
funnit att det nuvarande systemet med
koncentration till sommarmånaderna är
oekonomiskt och ur sysselsättningssynpunkt
mindre lämpligt. Därför väntas
inom kort direktiv från myndigheterna
i den omvända riktningen.

Om den »omvända säsongen» kommer
i tillämpning, tar jag fasta på statsrådets
uttalande att mindre jordbrukare,
som nu är i stort behov av att förbättra
sina inkomster, får delta i dessa arbeten.
Man kan ju inte direkt säga att de
är arbetslösa, men de torde vintertid
kunna disponera en del av sin tid för
andra arbeten. Planeringen måste då ta
hänsyn till detta. Jag hoppas att stats -

rådet vid framläggandet av nästa statsverksproposition
skall kunna visa våra
bygdevägar ett större intresse än vad
nu har varit fallet.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att än en gång få tacka för svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! I själva sakfrågan har
jag egentligen ingenting att erinra mot
vad herr Elmwall här anfört. Han pläderade
ju mycket varmt för just den
vägtyp jag tog upp i mitt svar, nämligen
länsvägarna. Jag har också i många
föredrag betonat hur viktiga dessa vägar
är för den tunga trafiken och näringslivet.

Jag reagerar bara mot att herr Elmwall
hela tiden använder benämningen
bygdevägar. Det är en benämning som
inte finns längre. Före 1955 indelade
vi våra vägar i rikshuvudvägar, länshuvudväggr,
bygdevägar och ödebygdsvägar,
men efter nämnda år arbetar vi
bara med benämningarna riksväg, länsväg
och ödebygdsväg. Vad herr Elmwall
kallar för bygdevägar är alltså de
nuvarande länsvägarna. Och herr Elmwall
och jag är tydligen helt överens
om att de vägarna skall förbättras i första
hand, eftersom de fyller en så betydelsefull
uppgift i strävandena att
pressa ned transportkostnaderna för de
tunga transporterna och näringslivet
över huvud taget.

Jag hoppas nu att herr Elmwall och
jag kan komma överens även om vokabulären.

Ilerr ELMWALL (ep):

Herr talman! Det är riktigt att benämningen
bygdevägar inte numera
finns kvar i statsverkspropositionen,
det har jag också lagt märke till. Men
vägarna, herr statsråd, finns trots allt
kvar.

Härmed var överläggningen slutad.

Tisdagen den 27 mars 1962

Nr 13

§ 7

Svar på interpellation ang. försäljningen

av fastigheter som ingår i nedlagda
järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Hamrin i Kalmar frågat mig om
jag är beredd att medverka till en samordning
på länsplanet vid försäljning
av de fastigheter som ingår i de nedlagda
järnvägarna och som inte längre
erfordras för statens järnvägars behov.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Genom den nuvarande formen för
nedläggningsärendenas behandling får
flera myndigheter på ett tidigt stadium
möjlighet att bevaka sina intressen. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen kan sålunda
som deltagare i utredningsarbetet
redan i framställningen till Kungl. Maj:t
redovisa sina behov av mark för vägändamål.
Totalförsvarets myndigheter
ånger i sina remissyttranden, om en
järnvägslinje helt eller delvis bör stå
kvar i statlig ägo för beredskapsändamål.
Samma möjlighet att anmäla statligt
markbehov står öppen för övriga
myndigheter. I enstaka fall har också
förekommit att länsmyndigheter såsom
landsting eller lantbruksnämnd gjort
anspråk på mark för statens räkning.
Före försäljningsfrågornas slutliga avgörande
samråder statens järnvägar vid
behov även med byggnadsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen söker även tillmötesgå
kommunala önskemål, och försäljning
till vederbörande kommun har
också skett i ett flertal fall.

Genom den noggranna beredningen
av nedläggningsärendena och dessas
omfattande publicitet får möjligheterna
att bevaka olika intressen anses vara
väl tillgodosedda. Några påtagliga
fördelar torde inte vara att vinna genom
att, såsom herr Hamrin ifrågasatt
i motiveringen till sin fråga, byg -

ga ut den statliga förvaltningen med
ännu ett organ. Däremot bör enligt min
bestämda mening järnvägsstyrelsen
samråda med lantbruksnämnderna i fall
där så bedömes erforderligt.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat herr Hamrins interpellation.

Vidare anförde

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag får tacka statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för det svar jag fått.

Av svaret framgår att statsrådet i stort
sett är till freds med den anordning som
för närvarande råder. I stort sett, säger
jag; det är en reservation på slutet
av svaret. Jag var inte till freds när
jag skrev interpellationen — det framgår
av densamma —- och jag är kanske
inte heller till freds sedan jag tagit
del av svaret. Jag ber därför, herr
talman, att få säga några ord om dels
hur det för närvarande tycks gå till,
dels hur jag anser att man borde ordna
det.

Denna fråga kan förefalla liten och
betydelselös, men den kommer att intressera
åtskilliga kommuner här i landet,
eftersom vi står inför — och för
resten redan har börjat uppleva —• en
järnvägsdöd som berör ganska många
områden. Att den särskilt hårt drabbar
Kalmar län har jag förut vittnat
om i andra sammanhang. Vi får ungefär
40 procent av vårt järnvägsnät nedlagt
där nere.

Men det är inte den saken, herr statsråd,
jag intresserat mig för här, utan
det är frågan om tillvägagångssättet för
att man skall få en rationell ordning
vid själva försäljningen. Både när man
tillskapar kommunikationsleder och när
man avvecklar dem gäller det planeringsfrågor
för våra tätorter, vårt jordbruk
och vårt skogsbruk. Det är många
fastigheter som ska säljas. Av den nedlagda
järnvägen på Öland är det över
500 fastigheter som skall utbjudas till

36 Nr 13 Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på interpellation ang. försäljningen av fastigheter som ingår i nedlagda järnvägar -

salu och förvärvas av andra än nuvarande
ägaren, och det är självklart att
detta medför åtskilliga spörsmål.

Hur går det nu till då dessa järnvägsfastiglieter
försäljs. Av svaret att döma
tycks det vara så — jag har också
fått det verifierat redan innan jag fick
svaret — att först kommer de statliga
myndigheternas önskemål. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen framställer sina
krav på att få använda järnvägen
för vägändamål, totalförsvaret uttrycker
sitt önskemål att i fortsättningen få
använda järnvägen för beredskapsändamål,
och så kommer övriga statliga
myndigheter med sina önskemål. Därefter
kopplas länsmyndigheterna, såsom
landsting och lantbruksnämnd in
och på slutet, som sjätte punkt kommer
de kommunala önskemålen. En ytterligare
punkt är förmodligen de enskilda
fastighetsägarna som i stor utsträckning
får förvärva den mark som
inte behövs för andra ändamål.

Jag skall först säga att jag inte har
någonting emot att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
får den mark de behöver
för sina vägändamål, lika litet
som totalförsvarets önskemål kan annat
än ställas i första hand. Beträffande övriga
statliga ämbetsverk kan dock turordningen
ifrågasättas. Televerkets lokalisering
av en automatstation skall
t. ex. inte vara beroende av huruvida
en järnväg samtidigt läggs ned och
mark genom en annan statlig myndighet
härigenom kan ställas till förfogande
för detta ändamål.

Vilka synpunkter bör man beakta i
ett sådant här fall? Självfallet är en rationell
fastighetsindelning ett ganska
viktigt villkor vid avvecklandet av en
järnväg. Likaså bör man, tycker jag,
göra en bedömning av prioriteten mellan
olika köpare, eftersom det knappast
blir köpeskillingen som kommer att avgöra
saken. Det är annars vanligt att
köpeskillingen får avgöra vem som
skall få köpa. I detta fall tycker jag

dock att järnvägsstyrelsen tillämpar så
pass låga köpeskillingar att man inte
kan låta dessa avgöra huruvida den ene
eller andre intressenten skall få förvärva
marken.

En synpunkt i detta sammanhang är
också vilka fullföljdsåtgärder som behövs
för att man skall få en vettig användning
av den mark som tidigare utnyttjats
för järnvägsändamål. Där bör
lantbruksnämnden i stor utsträckning
komma in i bilden. Dessa synpunkter
är inte — som statsrådet säger —• väl
tillgodosedda genom det nuvarande förfaringssättet.
Jag har själv som lantmätare
fått åtskilliga synpunkter från
ölandshåll när denna järnväg skall läggas
ned och försäljas. Lantmäteriet har
blivit något av en klagomur, beroende
på skiftande synpunkter hos de olika
intressenterna på vem som skall få
övertaga marken i fråga.

Jag vill klart säga ifrån, herr statsråd,
att jag inte är ute för att inrätta ett
nytt statligt organ på länsplanet. Jag är
ingalunda någon vän av överorganisation,
och man kan inte heller få det
intrycket genom min interpellation. Jag
talar här om en arbetsgrupp och inte
om något nytt länsorgan. Många, kanske
framför allt de centrala ämbetsverken,
måhända missförstår detta. Vi är inom
lantmäteriet så vana vid att idka samarbete,
i form av samråd och på annat
sätt, att vi uppfattar detta ingalunda
som någon ny organisation utan endast
som ett samrådsförfarande. Däremot är
vi på det klara med att viljan till samråd
ibland kan vara ganska ensidig. Vi
hade dock hoppats att man i sådana
här fall skulle kunna åstadkomma ett
samordnande även på andra håll.

Statsrådet slutar med ett påpekande
om att lantbruksnämnderna bör inkopplas
i ett sådant samråd, och det är
jag tacksam för. Detta är det positiva
i interpellationssvaret. Jag tycker att
det är självklart att lantbruksnämnderna
bör kopplas in.

Tisdagen den 27 mars 1962

Nr 13

Svar på interpellation ang. försäljningen

vägar

Det förekommer som jag tidigare
sade vissa fullfölj dsåtgärder i detta
sammanhang. Sakägarna måste ha klart
för sig vilka lånemöjligheter som föreligger
för att verkställa dessa fullföljdsåtgärder,
som är nödvändiga för att få
rationell användning av den mark som
förvärvats. Jag tycker också att det är
något egendomligt att de kommunala
myndigheterna så sent kopplas in på
dessa ärenden. Det gäller dock som jag
tidigare påpekade planeringsfrågor.
Kommunerna är sedan byggnadslagstiftningens
ändring för några år sedan
huvudmän för dessa planeringsfrågor,
och det borde då vara självklart att
kommunerna på ett relativt tidigt stadium
får säga ifrån hur de ser på dessa
frågor. Det kan annars bli kommunerna
som ekonomiskt får stå för de misstag
som kan ske vid sådana här försäljningar.

Jag är fullt på det klara med att man
genom remissförfaranden på olika sätt
kan skapa klarhet i dessa fall, men jag
vidhåller fortfarande, herr statsråd, att
en arbetsgrupp på länsplanet under
länsstyrelsens tillsyn för att få en rationell
ordning i dessa frågor skulle
vara en ganska enkel, tillfällig organisation.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag är helt ense med
herr Hamrin i Kalmar om att det i samband
med nedläggning av järnvägar bör
ges möjligheter för både kommuner och
andra -— även för lantbruksnämnderna
— att anmäla sig som köpare av mark
som blir ledig i samband med nedläggningen.
Här presenteras också på ett
mycket tidigt stadium behov från olika
intressenters sida, och inför länsstyrelsen,
där kommunikationsdepartementet
håller ett sammanträde med kommunala
representanter, med representanter för

av fastigheter som ingår i nedlagda järn näringslivet

och många fler, har de
kommunala förtroendemännen, liksom
andra, möjlighet att anmäla önskemål
om att få förvärva mark, när nedläggningen
är beslutad. Vid en senare tidpunkt
får så diskussion tas upp med
järnvägsstyrelsen om vilket område det
gäller och om det pris som området
skall betinga.

Jag är något överraskad över att man
från lantbruksnämndernas sida inte i
större utsträckning än vad som skett
anmält sådana här behov. Lantbruksnämnderna
kan ändå inte ha varit ovetande
om den nedläggning som skulle
äga rum, ty det är ju en sak som i allra
högsta grad blir känd redan när distriktschefen
börjar behandla frågan.

Jag vill påpeka, att vid de sammanträden
jag nämnde är landshövdingen
ordförande, och han är samtidigt lantbruksnämndens
ordförande. Det är
självfallet inte i den senare egenskapen
han leder förhandlingarna, men i den
mån vederbörande länschef har på känn
att den lantbruksnämnd, vars ordförande
han är, önskar förvärva mark i
sammanhanget, så är det ju en mycket
enkel sak för honom att anmäla ett sådant
önskemål.

Herr talman! Jag menar att det förfarande,
som vi tillämpar, bör medge
att alla som önskar förvärva mark också
skall veta om att en sådan möjlighet
föreligger. Även om herr Hamrin nu
har påpekat, att han inte avsåg att ett
organ — statligt eller annat — skulle
inrättas utan att han tänkte sig en speciell
arbetsgrupp, så tror jag att det i
och för sig inte är alldeles nödvändigt
att skapa en sådan arbetsgrupp, eftersom
länets kommunalmän, länsstyrelsen,
näringslivets representanter och
alla andra som det gäller så ofta har
kontakt med varandra mellan de mera
officiella sammanträdena med departementet.
Jag tror alltså, att i själva sakfrågan
sker redan det samråd som herr
Hamrin och jag vill skall ske, utan att

38 Nr 13 Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på interpellation ang. försäljningen av fastigheter som ingår i nedlagda järnvägar -

samrådet behöver vara organiserat på
det speciella sött som herr Hamrin
tänkt sig.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Herr statsrådet och jag
är väl i stort sett överens. Jag har inte
bundit mig vid någon viss organisation
härvidlag. Om samtliga berörda parter
på ett tidigt stadium får tillfälle att göra
sig gällande, så är väl saken all right.
Men jag påpekar än on gång att kommunernas
inflytande är av väsentligt intresse
i sammanhanget. Jag tror inte
att man — för den händelse det är i
kronologisk ordning som ifrågavarande
instanser anges i interpellationssvaret
— skall föra ned kommunerna till någon
sjätte punkt.

Vad lantbruksnämnden beträffar anser
jag inte att det är nödvändigt att
lantbruksnämnden förvärvar den nedlagda
järnvägen. Här bör ske ett snabbt
överförande till de fastighetsägare som
skall ha marken. Att jag fört in lantbruksnämnden
i bilden beror på att det
är dit sakägarna vänder sig för att få
råd och hjälp med fullföljdsåtgärderna
då det gäller iordningsställandet av den
järnvägsbank de köper. Det är väl ganska
självfallet att sakägarna bör ha
dessa frågor klarlagda, innan de kan
veta vad de skall betala för marken.
Denna torde i vissa fall ha ett rent negativt
värde —- det beror på vad banken
är uppbyggd av och vilket arbete
som erfordras för att få bort den. Är
det inte rena gruset torde den ha ringa
värde som råmark.

Jag vill än en gång understryka, att
jag anser att kommunerna har störa intressen
att bevaka i detta sammanhang,
och jag hoppas att de också får tillfälle
att göra det.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag tror man skall undvika
att blanda in för mycket byråkrati

och administration i detta fall. Jag var
en gång i tiden genom RLF med om
försäljningen av banan mellan Torsås
och Gullabo, och den klarades på ett
mycket enkelt sätt. SJ gav de kringliggande
markägarna köpebrev, och på det
köpebrevet fick de lagfart för mellan
fem och femton kronor. Någon sammanläggning
fordrades inte, utan det hela
ordnades synnerligen praktiskt.

Redan innan Ölands järnväg lades ned
skrev jag till kungl. järnvägsstyrelsen
som representant för lantbrukarna där
nere och begärde att fastighetsägarna i
första hand skulle få förvärva marken
där järnvägen gick fram. Jag tror, att
har bara de större statliga myndigheterna
—- televerket och andra — sagt
att de inte behöver marken, så kan försäljningen
av mark till jordbrukarna
ske på ett ganska enkelt sätt. Ofta går
en gåmmal telegraflinje längs järnvägen.
Så läggs järnvägen ned men telegraflinjen
finns kvar över åkrarna och
kan vara i vägen.

Det skulle vara Önskvärt att televerket
prövade möjligheterna att samtidigt
med järnvägsnedläggningen försöka
t. ex. genom kabelläggning eller flyttning
få bort även telegraflinjen.

Själv har jag i min egen kommun yrkat
att vi skulle skriva till järnvägsstyrelsen
och begära förtursrätt på viss
mark som kommunen kunde ha intresse
av. Jag tror även att andra kommuner
som haft behov av mark har gjort på
det sättet.

Man talar ofta om samordning men
i praktiken kan samordningen bli sådan,
att man drar in så många myndigheter
att krånglet blir större. Jag har
ingenting emot herr Hamrins i Kalmar
tankegång att man bör söka tillgodose
alla intressen, men jag har den erfarenheten
av vad som hittills skett att det
går ganska bra, om man förfar på det
sätt man gjorde med marken å järnvägen
Torsås—Gullabo.

Härmed var överläggningen slutad.

Tisdagen den 27 mars 1962

Nr 13 39

§ 8

Svar på fråga ang. allmänt studiebidrag
till vissa elever inom det obligatoriska
skolväsendet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade
:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat, om jag är villig att
vidta åtgärder ii syfte att införa rätt till
allmänt studiebidrag för elev, som efter
uppnådda 10 års ålder frivilligt fullgör
skolgång vid skola tillhörande det obligatoriska
skolväsendet.

Enligt gällande bestämmelser — vilka
grundar sig på beslut av 1957 års riksdag
— utgår allmänt studiebidrag till
elev i sådan skola eller kurs med minst
fyra månaders heltidsundervisning, där
statlig studiehjälp kan utgå i form av
studielån, särskilt studiebidrag eller stipendium.
Såvitt gäller den obligatoriska
skolan kan f. n. behovsprövade stipendier
utdelas till elever i årskurs 8
och 9 av försöksskolan; enligt förslag i
propositionen nr 54 till årets riksdag
(s. 445) avses samma regel tills vidare
skola gälla för grundskolan. I dessa årskurser
av grundskolan utgår alltså allmänt
studiebidrag, i den mån elever
uppnått 16 års ålder. Det gäller även
i det fall att eleven, då så kan ske,
frivilligt går kvar i grundskolan efter
skolpliktens slut. I folkskolan förekommer
däremot ingå stipendier, varför
— i överensstämmelse med nyssnämnda
riksdagsbeslut — ej heller
allmänt studiebidrag kan utgå i de tämligen
få fall, då elev efter fyllda 16 år
fullgör skolgång i s. k. frivilliga årskurser
av folkskolan.

Enligt min mening föreligger inte skäl
att génom ändring av 1957 års beslut
nu vidga rätten till allmänt studiebidrag
vid frivillig skolgång 1 den obligatoriska
skolan. Mitt svar på herr Börjessons
fråga är alltså: nej.

Herr BÖRJESSON i Falköping (öp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min enkla fråga.

Anledningen till att jag tagit Upp frågan
är närmast, att det på olika håll i
vårt land förekommer att man anordnar
en frivillig nionde årskurs Vid den obligatoriska
Skolan. De elever som bevistar
en frivillig nionde årskurs erhåller
icke det allmänna studiebidraget. Jag är
icke nöjd med att det allmänna studiebidraget
är så utformat, att det icke utgår
till de elever, som frivilligt genomgår
skolgång i den obligatoriska skolan.
Att elever, som efter uppnådda 16 års
ålder frivilligt fullgör en nionde årskurs,
vid skola tillhörande det obligatoriska
skolväsendet, icke erhåller det allmänna
studiebidraget synes icke vara rätt
och riktigt.

Det allmänna studiebidraget utgår
med 34 kronor i månaden från och med
kvartalet efter det att eleven fyllt 16
år.

Antalet elever som läsåret 1960/61 genomgick
frivillig årskurs 9 i folkskolan
var 5 061. Därav gick 2 889 i normalklass,
2 100 i frivillig inbyggd realskola
och 72 i frivillig inbyggd korrespondensrealskola.
Till eleverna i de båda
senare skolformerna utgår Under vanliga
förutsättningar allmänt studiebidrag
men ej till eleverna i normalklasser.

Visserligen kan man säga att 2 889
elever är ett ringa antal i förhållande
till det sammanlagda antalet elever,
men detta får icke tjäna som argument
för att dessa elever inte skall erhålla
allmänt studiebidrag. Man kan icke heller
bortse ifrån att för många familjeförsörjare
dessa 34 kronor per månad
och elev är ganska värdefulla pengar.
Jag beklagar att bestämmelserna inte
ändras, så att man kan tillmötesgå detta
rättvisekrav.

Jag tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Vidare anförde

Nr 13

Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på fråga ang. ordningen vid tillsättande av prästerliga tjänster — Svar på

interpellation ang. lärarsituationen vid vissa utbildningsanstalter

§ 9

Svar på fråga ang. ordningen vid tillsättande
av prästerliga tjänster

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Elmwall har frågat
om jag anser det lämpligt att låta
utarbeta förslag till annan ordning vid
tillsättande av prästerliga tjänster än
vad som nu tillämpas.

Lagen om prästval, vilken reglerar
förfarandet vid tillsättning av församlingspräster,
antogs år 1957 och har
varit gällande sedan den 1 juli 1958.
Det finns enligt min mening inte anledning
att nu —■ jag understryker nu —
ifrågasätta någon ändring i den ordning
för tillsättningen, som anges i
denna av statsmakterna nyligen antagna
lag.

Vad däremot gäller val av biskop
synes skäl föreligga att överväga en
ändrad ordning för tillsättningen. Förslag
härom har framlagts i biskopsvalskonunitténs
betänkanden biskopsval*
(SOU 1957:19) och »Ärkebiskopsval»
(SOU 1957:27). Lagstiftningen på
detta område är av kyrkolags natur.
En ändring förutsätter således medverkan
av allmänt kyrkomöte. Nästa kyrkomöte
kommer att inkallas år 1963.

Vidare anförde

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min enkla fråga.

Vid under senare år förekommande
valförrättningar för tillsättandet av
prästerliga högre tjänster har vid flera
tillfällen förekommit försök att påverka
valutgången, som måste betecknas som
icke önskvärda — många skulle säkerligen
använda hårdare uttryck. Förhål -

landet oroar den kyrkligt intresserade
allmänheten och givitvis även prästerskapet.
Kyrkans anseende blir onödigt
lidande av företagsamma personers åtgärder.

Många skulle gärna se att en annan
ordning för tillsättandet av tjänster
infördes. Prästernas verksamhet omfattar
numera även andra områden än
rent kyrkliga, varför det kunde ifrågasättas
om inte annan instans borde ha
inflytande på avgörandet och ett förenklat
förfarande kunde genomföras.

Statsrådets svar klargör att statsrådet
anser skäl föreligga till en ändrad ordning
när det gäller biskopsval och att
förberedelser för den ändringen pågår.
Jag tackar för beskedet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. lärarsituationen
vid vissa utbildningsanstalter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade: Herr

talman! Fröken Karlsson har i
en interpellation frågat om jag vill
lämna denna kammare en redovisning
för lärarsituationen höstterminen 1961
vid enhetsskolans högstadium, de allmänna
gymnasierna och fackgymnasierna.

Med anledning härav får jag först
framhålla, att några exakta och uttömmande
siffror i detta avseendes för
höstterminen 1961 tyvärr inte är tillgängliga
ännu. När det — såsom fröken
Karlsson antyder — gäller att få en
klar bild av det samlade lärarbehovet
är det väl emellertid inte så mycket
fjolårets siffror som intresserar utan
fastmer uppgifter om hur lärarsituationen
i hela dess vidd kan komma att
te sig i framtiden. Denna för utbild -

Tisdagen den 27 mars 1962

Nr 13

Svar på interpellation ang. lärarsituationen vid vissa utbildningsanstalter

ningsväsendets expansion utomordentligt
viktiga fråga har från vissa utgångspunkter
behandlats i den för någon
tid sedan avlämnade propositionen
nr 54 om reformering av det obligatoriska
skolväsendet m. m., och den har
ytterligare belysts i den nyligen avlämnade
propositionen nr 106 om vissa
frågor rörande lärarutbildning. I sistnämnda
proposition har bl. a. redovisats
resultatet av en med utgångspunkt
i situationen läsåret 1960/61 nyligen
slutförd prognos över tillgång och
efterfrågan på lärare i läroämnen under
1960-talet.

Med hänvisning till att det berörda
spörsmålet således kommer att behandlas
av vårriksdagen på grundval av
nämnda propositioner, anser jag —
även om jag har full förståelse för fröken
Karlssons starka intresse för dessa
frågor — att den framställda interpellationen
knappast utgör någon lämplig
utgångspunkt för att nu ta upp en debatt
om det omfattande och komplicerade
problem, som tillgången och efterfrågan
på lärare i det svenska skolväsendet
kommer att utgöra under ett
antal år framåt

Vidare anförde:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag skall be att få
tacka ecklesiastikministern för svaret.

Jag kan mycket väl förstå att statsrådet
inte anser tidpunkten för en diskussion
beträffande tillgången och efterfrågan
på lärare inom det svenska
skolväsendet nu vara så lämplig, eftersom
statsrådet bara vill ha en diskussion
och då tycker att den bör komma
i samband med behandlingen av den
proposition, som i dag lagts på riksdagens
bord och som jag tyvärr inte
hunnit läsa och sålunda inte kan säga
någonting om. Vi får senare diskutera
den.

Orsaken till att jag framställde min
interpellation var att riksdagsmännen,

hur intresserade de än är för de olika
ärendena, inte kan hinna med att
grundligt sätta sig in i alla frågor. Det
är emellertid önskvärt att vi alla gör
det när det gäller så väsentliga saker
som jag anser skolfrågorna och därmed
lärarfrågan vara. Därför tyckte
jag att det hade varit värdefullt för oss
alla att få en relativt kort sammanställning,
som vore lätt att överblicka och
där man på ett ställe kunnat få de
upplysningar man behöver utan att
vara tvungen att söka i två eller kanske
flera propositioner. Nu har statsrådet
inte velat göra en sådan sammanställning,
och då får vi vara nöjda ändå
och arbeta vidare var och en på sitt
håll.

Även om jag alltså inte kan ta upp
frågan om lärartillgången, som jag hade
hoppats att statsrådet skulle säga någonting
om, vill jag ändå göra ett par
reflexioner kring svaret.

Statsrådet säger: »När det gäller att
få en klar bild av det samlade lärarbehovet
är det väl emellertid inte så mycket
fjolårets siffror som intresserar utan
fastmer uppgifter om hur lärarsituationen
i hela dess vidd kan komma att
te sig i framtiden.» Visst bör man sikta
mot framtiden, men hur skall man kunna
göra en prognos för framtiden, om
man inte känner till det dagsaktuella
läget på skolfronten? Prognoser som
bygger på förhoppningar tror jag absolut
inte håller. Under de tio år jag varit
i riksdagen har jag varit med om att
se, att den ena lärarprognosen efter
den andra visat sig vara fullständigt
oriktig. Jag har i dag så långt tiden
medgivit gått igenom statsverkspropositionerna
sedan 1951 för att vara riktigt
säker på att det är riktigt då jag
säger att prognoserna slagit fel.

I stället för att det, soin man trodde,
skulle bli ett överskott på folkskollärare
1959/60, så blev det en brist på 950.
Nu är det klart att det är svårt att göra
upp hållbara prognoser, i synnerhet
när det gäller så föränderliga förhål -

2*— Andra kammarens protokoll 1962. Nr 13

Nr 13

Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på interpellation ang. lärarsituationen vid vissa utbildningsanstalter

landen som skolans. Men när man ser
att situationen förvärras år efter år,
måste man ändå försöka komma till
rätta med den. Jag har en stark känsla
av, även om det kan hända att jag har
fel, att man på ansvarigt håll inte riktigt
har klart för sig den dagsaktuella
situationen. Jag tänker närmast på terminsvikariat
eller andra kortare vikariat
som upprätthålles med inte ens
—- ett uttryck använt i annat sammanhang
— »rimligt kompetenta lärare».
Det är en nödlösning som vi
absolut inte kan tycka är riktig. Hade
man klart för sig i hur stor utsträckning
vi måste använda oss av icke
kompetenta lärare, tror jag att man
kommit fram till en helt annan behovssiffra
än den man nu kommit fram till.

Jag vill också beröra en annan sak.
Det har nämnts att bristen på lärare
kommer att öka i fortsättningen. Det
beror bl. a. på avgången från lärarbanan,
vilken avgång blir större undan
för undan. Den måste återspegla det
förhållandet att lärarbanan nu inte är
konkurrensmässig med andra områden,
till vilka man gärna söker lärare som
arbetskraft. Jag tror också att när man
ser på lärarnas löner liksom på deras
alltmer besvärande arbetssituation man
inte kan komma ifrån att avgången efter
hand blir än större.

Jag måste till slut, herr statsråd, säga
att jag är mycket ledsen över om
utvecklingen skall bli den som jag befarar,
nämligen att den skolreform vi
nu står inför inte kommer att lyckas
därför att vi inte kan tillskapa förutsättningarna
härför. Det är bl. a. att vi
icke får fram väl kvalificerade lärare
i tillräckliga kvantiteter. Är det så att
vi misslyckas därvidlag kommer under
tiden stora värden att gå förlorade —
oavsett vilken skolform riksdagen kommer
att besluta om — för vår ungdom
och därmed också för samhället.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är självfallet att det
hade varit mycket värdefullt, om vi
hade haft siffrorna klara för innevarande
läsår, d. v. s. höstterminen 1961
och vårterminen 1962. Dessa siffror kan
föreligga vilken månad som helst, men
de gör det inte i dag. Däremot finns
siffrorna tillgängliga för förra läsåret,
1960—1961. Det är på basis av det nuläget,
även om det är ett år gammalt,
som lärarprognoserna har verkställts.
Jag skall be att om ett ögonblick få
överlämna ett exemplar av just prognosutredningen
för lärare till fröken
Karlsson, och jag kan försäkra att jag
djupt delar hennes oro för lärarsituationen.
Det är den stora frågan och kommer
att bli den helt dominerande frågan
i svensk skolpolitik under 1960-talet. Jag kan också försäkra att varken
ecklesiastikdepartementet, regeringen
eller skolöverstyrelsen är okunniga om
dessa ting.

Jag ber, herr talman, att få läsa upp
följande serie, som gäller lärarbristen i
läroämnena läsåret 1960—1961. Den
uppgick till 2 606 lärare. Det innebar
inte att undervisningen var inställd,
utan bristen täcktes på ett eller annat
sätt. Den täcktes med 95 utlänningar
utan akademisk utbildning, vidare av
1 234 folkskollärare utan vidareutbildning
— av lärare med vidareutbildning
fanns det 985 men de räknas självfallet
inte med i bristen — därutöver av 184
studerande med akademiska betyg, av
292 studerande utan akademiska betyg
över huvud taget och av en grupp på
808, som verkligen är skrämmande stor,
»övriga». Det är alltså behjärtansvärda
medborgare som har ryckt in för att
som timlärare och vikarier klara undervisningen
än här, än där. Nog är situationen
sådan, fröken Karlsson, att vi
inte behöver påminnas om den varje
dag.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
den nya litteratur som jag nu fick av

Tisdagen den 27 mars 1962

Nr 13

Svar på interpellation ang.

statsrådet. Jag misstänker emellertid att
jag inte kommer att bli särskilt glad av
den, eftersom den förmodligen styrker
mig i min uppfattning.

Jag skall även om statsrådet försäkrar
att siffrorna är så skrämmande, vara
ofin nog att säga, att det ligger föga
tröst i detta konstaterande. Jag vill vidare
vara ofin nog att rikta en liten
förebråelse mot regeringen, som inte
har kunnat förutse denna bristsituation
och i god tid låtit förebygga den olyckliga
utvecklingen. Ilå hade vi inte varit
i den situation där vi nu befinner oss.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det senaste inlägget var
rent politiskt och det måste jag givetvis
bemöta.

Det är ingen konst att klara av lärarbristen,
fröken Karlsson, om regeringen
och myndigheterna ville föra en
restriktiv politik och säga nej till utbyggnad
av nya skolor, t. ex. gymnasier,
yrkesskolor, högstadier etc. Inte någon
prognosmakare i detta land, inte någon
representant för något parti eller organisation
har kunnat förutse det oerhörda
utbildningsintresse som vi liar fått
uppleva under de senaste fyra—fem
åren. Dessutom, fröken Karlsson, går
det att räkna antalet födda här i landet;
så oskickliga är vi inte att vi inte kan
räkna fram dessa tal för en sjuårsperiod.
Vi har också kunnat bemästra situationen
när det gäller småskollärare
och folkskollärare, men när det gäller
de akademiska lärarna är situationen
den att ingen planeringsmyndighet i
världen kan tvinga folk att bli lärare
om de inte vill bli det. Den procent akademiker
som blir filosofie magistrar
och den procent filosofie magistrar som
stadigvarande gått till lärarbanan har
minskat. Denna utveckling ligger inte
på planeringsområdet, fröken Karlsson,
utan det är helt enkelt en situation som
vi får anpassa oss till. Därefter får vi
försöka ta oss fram på nya vägar.

lärarsituationen vid vissa utbildningsanstalter

Om jag inte är alldeles felunderrättad
har det särskilda utskottet för skolpropositionen
ägnat mycken tid åt just
lärarproblemen och haft ingående föredragningar
om hela den problematik
det här är fråga om.

Men tala inte om planering i detta
fall, fröken Karlsson, utan säg möjligen
att skolöverstyrelsen och regeringen har
påskyndat skolutvecklingen snabbare
än vi har kunnat producera lärare! Det
blir då ett riktigare resonemang. Vi har
byggt sjukhus i snabbare takt än vi
kanske har kunnat producera läkare,
tandvården har byggts ut snabbare än
vi har kunnat producera tandläkare etc.
Hela denna fascinerande och intressanta
diskussion, herr talman, får vi väl
återkomma till i samband med den
större debatten om lärarbristen.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Man skall alltid vara
försiktig med beskyllningar. När jag
därför påpekade hur felaktigt en prognos
hade slagit, tog jag exempel just
från folkskollärarsidan och sade att i
stället för ett överskott blev det ett underskott
på 950. Det var just det område,
om vilket statsrådet sade, att det
inte var svårt att räkna fram behovet
när det gällde små- och folkskollärare.

Sedan vill jag bestämt säga ifrån, alt
för mig hade inlägget inte någon som
helst politisk innebörd. Jag tycker bara
att det är litet tråkigt att det skall behöva
dröja så länge, innan man upptäcker
att något måste göras.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! På sista sidan i den bok
fröken Karlsson nyss har fått står det,
att 1 200 folkskollärare tjänstgör i läroverk
och på högstadier. Det är bland annat
förklaringen till att det har blivit
en brist även på folkskollärare. Men det
rör sig inte här om någon felräkning,
utan man har utnyttjat de resurser man
haft i fråga om folkskollärare för att

44 Nr 13 Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på interpellation ang. tillsyn m. m. av feriekurser i utlandet för svensk skolungdom -

hjälpligt kunna klara undervisningen på
högstadium och vid realskolor.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag godtar den förklaringen,
eftersom jag verkligen inte hunnit
läsa det material, som jag fick alldeles
nyss. Men jag vill bestämt säga, att
om utvecklingen är sådan, då är det
verkligen skrämmande. Om man tar en
viss typ av småskollärare och använder
dessa till folkskollärare och vidare använder
sig av folkskollärare i realskolor
och läroverk upp till gymnasiestadiet,
betyder detta ändå en kolossal utarmning
för folkskolan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. tillsyn m. m.
av feriekurser i utlandet för svensk
skolungdom

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Nelander har i en
interpellation frågat om jag vill medverka
till att skolöverstyrelsen får möjlighet
att till föräldrarnas ledning utfärda
garanti eller råd beträffande feriekurser,
som anordnas i utlandet för
svensk skolungdom.

Interpellationen grundar sig i huvudsak
på en av skolöverstyrelsen den 26
juni 1961 gjord framställning om utredning
angående formerna för tillsyn
m. m. av feriekurser i utlandet för svenska
barn. Tanken bakom denna framställning,
som hittills inte föranlett någon
åtgärd från regeringens sida, synes
vara att skolöverstyrelsen och centralnämnden
för skolungdomsutbytet med
utlandet skulle gemensamt utfärda rådgivande
anvisningar för feriekursverksamheten
och att kursarrangör, som för -

klarade sig beredd att följa anvisningarna,
skulle kunna efter ansökan ställas
under överstyrelsens inseende. Uppgifter
om feriekurser under överstyrelsens
inseende skulle på lämpligt sätt
tillställas berörda skolledare, överstyrelsen
skulle på detta sätt kunna både
påverka utformningen av feriekurserna
och få viss insyn i verksamheten. Företrädare
för överstyrelsen borde vidare,
synes det vara meningen, ha möjlighet
att årligen besöka ett antal kurser, och
vid klagomål på viss kurs borde överstyrelsen
kunna föranstalta om inspektion
av denna för att därefter vidtaga
erforderliga åtgärder. För dessa kontrollerande
uppgifter skulle givetvis
fordras vissa anslagsresurser.

Att denna begäran om utredning hittills
inte föranlett något ställningstagande
beror i första hand på att ett sådant
fått stå tillbaka för andra arbetsuppgifter
inom ecklesiastikdepartementet,
som jag bedömt som mer angelägna.
Enligt min mening är det emellertid
dessutom principiellt mycket tveksamt,
huruvida staten skall utsträcka sin
verksamhet till att — utöver den rådgivning,
det skolungdomsutbyte och
den feriekursverksamhet, som äger rum
genom centralnämndens försorg •—- omfatta
också auktorisation och kontroll
av sådana feriekurser i utlandet, som
anordnas av organisationer och enskilda
eller eljest i privat regi. För mig
framstår det som en ansvarsfull uppgift
för i första hand föräldrarna att
förvissa sig om och kontrollera att de
privata feriekurser, vartill de sänder
sina barn, bedrives under betryggande
former. Såsom påpekas i interpellationen
har också Målsmännens riksförbund
upptagit ett nära samarbete med
sådana kursanordnande organisationer,
som medgivit insyn i verksamheten.
Detta synes vara ett riktigt och angeläget
initiativ med hänsyn till att vissa
kursarrangemang, att döma av uppgifter
i dagspressen, utan tvekan varit

Tisdagen den 27 mars 1962 Nr 13

Svar på interpellation ang. tillsyn m. m. av feriekurser i utlandet för svensk skolungdom -

otillfredsställande. Klart är väl också
att centralnämnden med sin rådgivning
i detta avseende fyller en viktig uppgift.

I och för sig skulle väl en särskild utredning
av förevarande spörsmål kunna
ytterligare klarlägga såväl principiella
som praktiska skäl både för och
emot ett vidgat statligt engagemang på
detta område. Jag är likväl, med hänsyn
till en rad trängande och enligt min
mening betydligt mer angelägna, ännu
olösta arbetsuppgifter för departementet
och skolöverstyrelsen, inte beredd
att nu ta någon ställning till den av
herr Nelander resta frågan.

Vidare anförde

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation. Tyvärr
är det till sin uppläggning, som
jag ser det, inte så särskilt positivt.

Tusentals föräldrar i vårt land är helt
visst intresserade av denna sak. Det rör
sig ju om cirka 15 000 svenska skolungdomar,
som varje år reser utomlands
för att bättra på sina språkkunskaper.
För en »språkmånad» i ett europeiskt
land torde man få räkna med en kostnad
av mellan 1 000 och 1 500 kronor.
Det gäller alltså föräldrautgifter varje
år på mellan 15 och 20 miljoner kronor.
Naturligtvis tar föräldrarna gärna en
sådan kostnad under förutsättning att
ungdomarna blir väl omhändertagna
och verkligen får det rätta utbytet av
utlandsvistelsen, främst i fråga om förkovrade
språkkunskaper.

Målsmännens riksförbund, som givetvis
är särskilt intresserat av denna
sak, samarbetar med två huvudorganisationer,
vilka anordnar kurser utomlands,
nämligen centralnämnden för
skolungdomsutbytet med utlandet samt
Folkuniversitetet. Riksförbundet har
viss insyn i deras verksamhet och ger
dem goda vitsord. Så gör också skol -

överstyrelsen. Det torde emellertid inte
vara mer än knappt hälften av skolungdomens
utlandsresor som förmedlas av
dessa båda organ. Många andra organisationer
och privata står för sådana arrangemang
— i de flesta fall säkert på
ett utmärkt sätt och med gott resultat.
Det har dock under årens lopp förekommit
åtskilliga klagomål. Ingen kan
väl heller förneka värdet av att ha ett
samordnande organ för dessa resor och
likaledes en viss kontrollmöjlighet av
desamma. Skolöverstyrelsen borde vara
det lämpligaste organet härvidlag.

Som jag omnämnt i min interpellation
har överstyrelsen själv under senare
år flera gånger föreslagit regeringen
olika åtgärder för att få verksamheten
under kontroll och skyddad mot
geschäftmakare, vilket givetvis skulle
vara till stort gagn för den svenska allmänheten
men också bli av värde för
alla vederhäftiga kursanordnare. Redan
i augusti 1960 begärde överstyrelsen ett
anslag på 4 000 kronor för inspektion
av sådana kurser. Det blev emellertid
avslag av regeringen.

Den apostroferade centralnämnden
för skolungdomsutbytet tillkom 1938
efter en utredning i utrikesdepartementet.
Det var -— som utrikesministern då
uttryckte det — för att få en enhetlig
organisatorisk ledning av skolungdomens
utlandsresor och för att skapa
ökad trygghet för barnen. När nu statsrådet
Edenman i sitt svar menar det
vara principiellt tveksamt huruvida staten
skall utsträcka sin verksamhet till
att —- utöver den rådgivning och den
feriekursverksamhet, som äger rum genom
centralnämnden — också omfatta
auktorisation och kontroll av sådana
feriekurser i utlandet som anordnas av
organisationer och enskilda eller eljest
i privat regi, så vill jag citera vad utrikesministern
vid nämndens tillkomst
yttrade: »Självfallet vore det icke fråga
om att tvångsvis ställa hela ungdomsoch
skolbarnsutbytet under den ifråga -

Nr 13

Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på fråga ang. tillgången på tandläkare inom folktandvården

satta centrala ledningen, men även det
på enskilt initiativ företagna utbytet
torde kunna draga fördel av en central
instans, som hade möjlighet att överblicka
läget och ägde erforderlig auktoritet
gentemot utlandet.»

Jag är helt med på dessa tankegångar.
För min egen del är jag nog mer rädd
för statsingripande än vad kanske
statsrådet själv är. Men här gäller det
cn del av det undervisningsområde,
där vi alla är överens om att myndigheternas
överinseende och direktiv
fordras. Visst måste det — som statsrådet
säger — vara en ansvarsfull uppgift
för föräldrarna att kontrollera att
de privata feriekurser i utlandet, till
vilka de sänder sina barn, bedrives under
betryggande former. Men hur skall
föräldrarna effektivt kunna kontrollera
denna sak? Det är ju just de som oroligt
rådfrågat skolöverstyrelsen och
andra. Också statsrådet medger att vissa
kursarrangemang utan tvekan varit
otillfredsställande. De bägge nämnda
organisationerna, som har en viss auktorisation
kan, som jag sade, inte ta
emot mer än högst hälften av alla skolungdomar
som vill resa utomlands.

I slutet av interpellationssvaret synes
det mig, som om statsrådet dock inte är
helt främmande för tanken på en utredning
i denna sak. Jag förstår mycket
väl den överbelastning departementet
fått bl. a. genom den nya skolreformen.
Jag tror dock inte att en undersökning
av denna art behöver bli alltför
omfattande. Jag skulle därför till
sist ändå vilja vädja till statsrådet att så
snart han kan finna det vara möjligt
föranstalta om en sådan utredning som
skolöverstyrelsen föreslog senast i juni
månad i fjol.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. tillgången på tandläkare
inom folktandvården

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Nordgren har frågat mig
vilka åtgärder jag ämnar vidtaga för att
öka tillgången på tandläkare inom folktandvården
till undvikande av att folktandvårdskliniker
behöver stängas.

Till svar får jag anföra följande.

Totala antalet inom folktandvården
tjänstgörande tandläkare utgjorde, enligt
vad som redovisats i statsverkspropositionerna
åren 1960—1962, den 1 juli
1959 1 626, den 1 juli 1960 1 716 och
den 1 juli 1961 1 812. Ehuru antalet vakanta
tandläkartjänster inom folktandvården
under nämnda tvåårsperiod till
följd av det ökade antalet kliniker stigit,
kan det sålunda konstateras att
folktandvårdens personella resurser
ökar i betydande mån. Det kan förutsättas
att stipendiegivningen till studerande
vid tandläkarhögskolor, till vilken
knytes villkor om viss tids tjänstgöring
inom folktandvården efter vunnen
legitimation, haft en påtaglig effekt
i detta hänseende; det för innevarande
budgetår upptagna anslaget för detta
ändamål uppgår till 750 000 kronor, vilket
belopp möjliggör utdelande av stipendium
för helt läsår till 300 studerande.

Emellertid föreligger cn mycket kännbar
brist på tandläkare inom landet, och
det är givet att denna brist måste återspeglas
även inom folktandvården och
hämma dess utbyggnadstakt. Jag vill här
erinra om att fjolårets riksdag i anledning
av propositionen nr 1961:108 behandlat
frågor om bl. a. ökad utbildning
av tandläkare. De av riksdagen godkända
riktlinjerna för den ökade utbildningen
innebär dels att intagningskapaciteten
vid tandläkarinstitutet i Umeå,
som skall byggas ut till ett fullständigt
lärosäte för odontologisk utbildning och
forskning, ökas med 20 platser per år
och i samband därmed att motsvarande
antal prekliniska utbildningsplatser
övergångsvis anordnas vid Stockholms -

Tisdagen den 27 mars 1962

Nr 13

Svar på fråga ang. tillgången på tandläkare inom folktandvården

högskolans umeålinje med början läsåret
1962/63, dels att erforderligt förarbete
sker för anordnande i Göteborg av
odontologisk utbildning för 100 nybörjare
per år. Planeringsarbetet för göteborgsprojektet
bedrivs så skyndsamt
omständigheterna medger, men man har
tyvärr att räkna med att intagning av
studerande icke kan ske före 1964.

Även med en på detta sätt ökad utbildningskapacitet
kommer full jämvikt mellan
tillgång på och behov av tandläkare
icke att uppnås i varje fall under det
närmaste decenniet. Ej heller kan man
med provisoriska åtgärder för ökad utbildning
— om sådana åtgärder skulle
befinnas möjliga — öka tillgången på
tandläkare på kort sikt. I detta läge synes
man i första hand höra göra ett
allvarligt försök att förmå utländska
tandläkare med god utbildning att söka
sig till Sverige i större utsträckning än
redan sker. Det är min avsikt att skyndsamt
låta undersöka möjligheterna härtill
och att vidtaga åtgärder till befrämjande
av detta syfte.

Vidare anförde:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min enkla fråga
angående den sedan i december stängda
folktandvårdskliniken i Edsbyn.

Statsrådet redogör för de åtgärder
som vidtagits för att öka utbildningen
av tandläkare. Trots dessa ansträngningar
har intagningskapaciteten hittills endast
ökat med 20 platser per år och ytterligare
förberedande åtgärder företas.
De ger tyvärr inte utslag ännu på
några år. Statsrådet understryker att
det föreligger en mycket kännbar brist
på tandläkare inom landet och att jämvikten
mellan tillgång och behov av
tandläkare inte kan uppnås under det
närmaste decenniet. Det är givet att detta
återspeglas inom folktandvården och
hämmar dess utbyggnad säger statsrådet.
Någon ytterligare utbyggnad synes

mig i detta läge orealistisk. Man måste
väl snarare fråga sig om vi inte redan
investerat för stora belopp i den hittills
verkställda utbyggnaden, då vi för närvarande,
tyvärr på grund av brist på
tandläkare, inte ens kan utnyttja de redan
utbyggda klinikerna. I det aktuella
fallet i Edsbyn står kliniken med tre
utbyggda platser samt bostäder för erforderlig
personal tomma, och bara i
Gävleborgs län saknas enligt tandvårdsinspektören
10 å 12 tandläkare inom
folktandvården.

Från skolmyndigheterna har pekats
på det faktum att icke ens skolungdomen
kan få den erforderliga skoltandvården,
och från näringslivets sida har
i Edsbyn framhållits svårigheterna för
de anställda att få tandvård utan alltför
långa resor och därmed också förlorad
arbetsförtjänst. Man har bett tandvårdsinspektören
att få »låna» tandläkare
från annat håll så pass många timmar i
veckan att man åtminstone skulle kunna
klara det akuta behovet och då i första
hand för skolungdomen och för de anställda.
Inte heller det har lyckats.

Jag förstår mycket väl att det här är
en mycket svår fråga, men jag är också
på det klara med att på detta liksom
en del andra områden är orsaken till
svårigheterna att söka i att vi tyvärr
inte ägnat utbildningen tillräckligt intresse
under tidigare år.

Herr statsrådet avslutar sitt svar med
att utlova ett allvarligt försök att lösa
den akuta krisen, och även om den väg
statsrådet ämnar försöka kanske av olika
anledningar kan diskuteras, uttalar
jag en förhoppning om att statsrådets
efter vad jag förstår uppriktiga strävan
verkligen skall ge resultat och också
skall leda till att folktandvårdskliniken
i Edsbyn öppnas, så att såväl skolungdomen
som den övriga befolkningen där
skall kunna få erforderlig tandvård.

Chefen för inrikesdepartementet, lierr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Interpellanten och jag

48 Nr 13 Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på interpellation ang. fördelningen av poliskostnaderna mellan staten och
kommunerna

är i stort sett överens, och jag har inte
på något sätt velat undanskymma de
brister som finns inom folktandvården,
men jag skulle ändå, för att i någon mån
nyansera bilden, vilja framhålla att när
folktandvården beslutades i slutet av
1930-talet, så visade beräkningarna att
man för uppgiften skulle behöva ungefär
800 tandläkare. Nya beräkningar efter
kriget visade att man behövde ungefär
1 800 och den senaste utredningen
visar att vi förmodligen behöver ungefär
3 000 tandläkare inom folktandvården.
Jag vill inte säga att det här tyder
på brister hos dem som har gjort prognoserna,
ty det kan finnas ett sammanhang
mellan den väsentligt ökade efterfrågan
på tandvård och de utredningar
som gjorts rörande det framtida behovet.

Om man nämner de här siffrorna —
800, 1 800 och nu 3 000 — så bör man
samtidigt beakta att vi för närvarande
har 1 900 tandläkare inom folktandvården.
Vi har alltså passerat det mål
man ställde upp i slutet av 1940-talet,
men vi ser att det är långt kvar innan
vi kommer fram till det antal tandläkare
inom folktandvården som nu anges
såsom nödvändigt.

Folktandvården har i första hand fått
ägna sig åt skoltandvården, och därvidlag
tycker vi nog ändå att utvecklingen
— även om den inte är helt tillfredsställande,
eftersom en del av våra
kliniker är stängda — så till vida har
varit gynnsam att i det närmaste 70
procent av alla folkskolebarn nu får
tandvård, d. v. s. att vi för det kommande
året beräknar att cirka 775 000 skolbarn
får sina tänder omsedda. Det betyder
emellertid sämre möjligheter till en
vidgad tandvård för de vuxna, och kölistorna
växer efter hand som efterfrågan
växer.

Vi tycker dock att antalet tandläkare
inom folktandvården i relation till det
totala antalet tandläkare förhåller sig
ganska hyggligt. 1950 var det totala an -

talet tandläkare i landet 3 500, och därav
var 19 procent verksamma inom
folktandvården. 1955 var motsvarande
tal 4 261 totalt, 25 procent inom folktandvården,
1958 var det totalt 4 938
tandläkare och 1 534 inom folktandvården,
d. v. s. 31 procent. För närvarande
har vi omkring 5 400 tandläkare. Härav
tjänstgör 1 900 eller 35 procent inom
folktandvården.

De senaste årens rekrytering till folktandvården
visar att av nytillskottet
svenska utbildade tandläkare går mer
än hälften till folktandvårdsuppgifter.
Kan vi hålla denna takt i fortsättningen,
betyder det att vi får en hygglig andel
av de utbildade tandläkarna för dessa
uppgifter.

Det är dock riktigt som interpellanten
säger, att vi ligger efter i fråga om utbildningen.
Vi är mycket angelägna om
att påskynda förhandlingsarbetet och
utredningsarbetet för göteborgsskolan.
Men hur snabbt detta än går, kan vi inte
räkna med att få i gång utbildningen
före år 1964. Då får vi försöka med
andra åtgärder, om vilka jag tidigare talat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på interpellation ang. fördelningen
av poliskostnaderna mellan staten och
kommunerna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Börjesson i Glömminge
har frågat mig om jag är beredd att vidtaga
sådana åtgärder, att den fördelning
av poliskostnaderna mellan staten
och kommunerna, som tillämpats före
oktober 1961, bibehålies till dess att beslut
fattats och genomförts angående polisväsendets
förstatligande.

Tisdagen den 27 mars 1962 Nr 13

Svar på interpellation ang. fördelningen av poliskostnaderna mellan staten och
kommunerna

Till svar härpå får jag anföra följande.

I oktober 1961 utsände riksrevisionsverket
en sammanställning av ett antal
råd och anvisningar m. m. rörande tilllämpningen
av gällande föreskrifter
inom området för verkets kontrollerande
verksamhet, vilka anvisningar ämbetsverket
utfärdat med stöd av den för
verket gällande instruktionen.

Ifrågavarande anvisningar avser bl. a.
dels frågan, huruvida staten eller polisdistrikt,
som helt eller delvis består
av landskommun, har att utge ersättning
för i distriktet anställda polismäns
resor för trafikövervakning och patrullering
m. m., dels frågan huruvida
polisdistrikt är skyldigt att svara för fotokostnader
i utredningsärenden. Anvisningarna
kommer enligt interpellanten
att medföra en förändring av länsstyrelsernas
praxis vid bedömningen av
dessa frågor samt betyda att angivna
kostnader kommer att övervältras från
staten till kommunerna. Interpellanten
har särskilt pekat på förhållandena i
Kalmar län.

Vad först angår resekostnadsfrågan
har jag inhämtat, att riksrevisionsverket
numera för länsstyrelsen i Kalmar
län närmare klarlagt sin ståndpunkt i
denna fråga. De föreskrifter som i frågan
åberopats, innebär enligt ämbetsverkets
klarläggande uttalande, att staten
skall ersätta polisman, som är anställd
i polisdistrikt som helt eller delvis
består av landskommun, för dennes
resor för patrullering, vakthållning, inspektion
eller annan dylik tjänstgöring
med undantag för det fall, att länsstyrelsen
funnit att med hänsyn till de
inom distriktet förekommande resorna
av nämnda slag bil skall hållas av distriktet.

I detta sammanhang vill jag emellertid
nämna, att ett mål om ersättning till
polisman för resor av det slag, som här
är i fråga, f. n. — efter besvär — är
föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

I frågan om polisdistrikt är skyldigt
att svara för fotokostnader i utredningsärenden
anser riksrevisionsverket, att
enligt gällande bestämmelser polisdistrikt
har att i erforderlig utsträckning
ombesörja antingen att material
finnes tillgängligt för framställning av
fotografier som erfordras för polisutredningar
eller också bestrida kostnaderna
för utförande av arbetena. Praxis härutinnan
har tidigare växlat.

Även denna fråga är f. n. föremål för
överprövning, i detta fall i regeringsrätten
och kammarrätten.

Med hänsyn till det anförda är jag
f. n. inte beredd att vidtaga några åtgärder
i de två frågor, som jag här behandlat.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation.

Herr statsrådet säger emellertid, att
han inte är beredd att vidtaga några
åtgärder beträffande de förhållanden
jag har frågat om och det är tydligt att
svaret inte heller kan tolkas som riktigt
uttömmande. Detta skulle kunna
bero på att frågan om ersättning för
polisens resor är — efter besvär — föremål
för Kungl. Majrts prövning och
att även frågan om fotokostnaderna är
under överprövning i regeringsrätt och
kammarrätt. Man kan tycka att det är
på tiden att ett slutligt avgörande sker
av hur dessa kostnader skall betalas.

Det återstår kanske ändå svar på en
liten fråga. Jag undrade om statsrådet
ansåg det lämpligt att förändra praxis
nu, strax före förstatligandet av polisväsendet.
Det uteblivna svaret på denna
punkt får väl anses bero på att frågan,
som tidigare har nämnts, är under prov -

Nr 13

Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på interpellation ang. ett planerat centralregister över psykiskt sjuka

ning. Det får kanske också tolkas så att

— åtminstone i det polisdistrikt jag tillhör
— räkningarna från länsstyrelsen
får ligga tills det blir klarlagt vem som
obönhörligen skall betala dem.

Varför man hösten 1961, enligt byråmeddelande
nr 5 från riksrevisionsverket,
skulle ändra vad som tidigare tilllämpats
är dock ägnat att något förvåna.
Skulle ändringen genomföras —- och det
fanns reglementsenlig grund för detta

— är det klart att man har handlat oriktigt
under tidigare år. Sedan polislöneregleringen
trädde i kraft den 1 juli
1954 har mig veterligt ingenting inträffat
i denna fråga och någon ändring av
praxis har inte förekommit. Därför har
vi blivit förvånade över att nu efter sju
år denna ändring göres i tillämpningen.

Men vad som kanske förvånar ännu
mer var att man ville rekommendera
denna förändring just nu när man står
inför ett förstatligande av polisväsendet
och att man på detta sätt vidtar åtgärder
för att överföra kostnader från staten
som tidigare haft att svara för dem,
till kommunerna. Det har förvånat oss
ännu mera att man beträffande dessa
kostnader gått på den retroaktiva linjen
till och med så mycket som 1V« år
tillbaka i tiden. Det har i allmänhet
varit praxis att myndigheterna, då de
gör en sådan förändring, inte gör det
retroaktivt.

Riksrevisionsverket har i skrivelse
till länsstyrelsen i Kalmar län den 26
februari, således 26 dagar efter interpellationcns
avlämnande, meddelat att
vad beträffar polisens resor skall tidigare
praxis i fråga om kostnadernas
fördelning gälla. Det synes dock som
om polisens organisationsnämnd och
riksrevisionsverket är oense om själva
tillämpningen.

Herr talman! Denna fråga har synts
oklar och det kanske kan vara onödigt
att ta upp den i elfte timmen före
polisväsendets förstatligande. Man får
väl hoppas att när förstatligandet nu
sker, så bringas frågan ur världen, vad

som än varit riktigt eller oriktigt hittills.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på interpellation ang. ett planerat
centralregister över psykiskt sjuka

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr von Fricsen har frågat
mig om jag uppmärksammat, att ett centralregister
över psykiskt sjuka håller
på att upprättas och om jag i så fall är
beredd vidtaga åtgärder, som åtminstone
tills vidare stoppar detta projekt,
intill dess en grundligare utredning
företagits.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Såsom framgår av årets statsverksproposition
har medicinalstyrelsen för
budgetåret 1962/63 begärt medel för
bl. a. en förbättring av patientredovisningen
vid mentalsjukhusen. En sådan
statistik har efterlysts sedan lång tid.
Vad som främst saknats har varit uppgifter
om vårdtider och vårdperiodernas
antal i kombination med patientens
diagnos, kön och ålder. Tendenser till
ändringar i patientstockens sammansättning
med avseende på ålder, diagnos
etc. har icke kunnat tillbörligt analyseras,
till förfång för bedömningen av
vårdresultat och framtida behov. I likhet
med medicinalstyrelsen fann jag
därför angeläget att vid planering och
prognosarbete på sjukvårdens område
ha tillgång till ett bredare och mera
tillförlitligt statistiskt underlag och tillstyrkte
att styrelsen fick ökade resurser
för ändamålet. Även statsutskottet har i
sitt nyligen avgivna utlåtande tillstyrkt
förslaget.

Den föreslagna statistiken kommer
icke att resultera i något som kan betecknas
såsom patientregister i veder -

Tisdagen den 27 mars 1962

Nr 13

Srar på interpellation ang. ett planerat centralregister örer psykiskt sjuka

tagen mening. De sjukas namn efterfrågas
icke och deras identitet kommer
sålunda icke att vara känd för den statistiska
personalen. Folkbokföringsnumret
kan icke dechiffreras vare sig av
styrelsen eller av enskild person utan
medverkan av pastorsämbete eller länsstyrelse.
Det i folkbokföringsnumret ingående
födelsenumret begärs framför
allt för att kunna sammanföra sjukdomsuppgifter
för personer, som vårdats
vid mer än ett tillfälle. Detta sammanförande
kommer att ske rent mekaniskt
på databehandlingsmaskin. De
blanketter, som insändes från sjukhusen
till medicinalstyrelsen är givetvis icke
tillgängliga för allmänheten och skall
sedan deras innehåll överförts till magnetisk
tape för elektronisk databehandling
förstöras. Den föreslagna statistiken
kommer att slutligt publiceras i form
av tabeller av den typ som redan förekommer
i t. ex. publikationen »Allmän
hälso- och sjukvård».

Det är sålunda ingalunda fråga om
något personregister, som upptar patienternas
diagnoser och namn, såsom
t. ex. sjukkassornas register eller vissa
centrala forskarregister. Det enligt medicinalstyrelsens
förslag sammanbragta
statistiska materialet medger icke framställning
av ett sådant personregister
utan särskild, tidskrävande komplettering
under medverkan av annan myndighet.
De sjukas anonymitet blir därför
vid genomförandet av den nya statistiken
— som avses skola omfatta såväl
mentala som kroppsliga sjukdomar
— genom det rent tekniska förfarandet
väl garanterad. Det statistiska materialet
förvaras vidare under skydd av samma
bestämmelser i sekretesslagens 14 §
som gäller för sjukhusjournaler och liknande
handlingar.

Ehuru interpellantens farhågor sålunda
förefaller obefogade synes det
mig —- med hänsyn till angelägenheten
att undanröja varje som helst misstanke
som kan ha uppkommit mot den föreslagna
statistiken —- i nuvarande läge

böra övervägas att slopa födelsenumret
även om en sådan omläggning innebär
såväl merarbete för sjukhusen och ökade
kostnader för bearbetningen i medicinalstyrelsen
som en försämring i övrigt
av statistiken. Medicinalstyrelsen
bör därför närmare utreda möjligheterna
för en omläggning utan att värdet
med statistiken skall gå förlorat.

Jag vill sluta med att understryka att
en utvidgad medicinalstatistik inom såväl
kropps- som mentalsjukvård är en
ofrånkomlig förutsättning för en riktig
planering inom hälso- och sjukvården
och för undvikande av felinvesteringar
m. m. Att i det sammanhanget utelämna
mentalsjukvården och detta vid en tidpunkt
då nya behandlingsmetoder
åstadkommit nära nog en omvälvning
på detta förut ganska statiska vårdområde
måste anses uteslutet.

Herr talman, med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag ber att till inrikesministern
få framföra mitt tack för det
här lämnade svaret. Jag har så mycket
större anledning att vara honom tacksam
som huvudsyftet med interpellationen
genom hans åtgärd att ta bort
folkbokföringsnumret blivit uppfyllt.

Däremot delar jag inte statsrådets
uppfattning, att farhågorna för en identifikation
i det fall medicinalstyrelsen
hade tänkt sig var obefintliga. Det var
de inte. Jag skulle kunna vittna om att
åtskilliga av vårt lands ledande psykiater,
som har studerat denna sak, har
förklarat att det skulle vara mycket
lätt att med hjälp av lämpliga maskiner
åstadkomma en sådan identifikation.

Man måste kunna försäkra patienterna
att deras anonymitet blir skyddad
och att vad de säger till läkaren inte
förs vidare. Det förtroende som måste
existera mellan läkaren och patienten

Nr 13

Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på interpellation ang. ett planerat centralregister över psykiskt sjuka

är över huvud taget en av grundvalarna
för en framgångsrik terapi. Det gäller
i alldeles särskilt hög grad i fråga
om detta mycket ömtåliga klientel.

För undvikande av alla missförstånd
vill jag understryka att min oro för en
identifikation i detta fall inte alls riktar
sig mot medicinalstyrelsens nuvarande
chef eller hans närmaste medarbetare.
Jag känner dem tillräckligt för
att veta att de i lika hög grad som jag
respekterar det absoluta kravet på
anonymitet. Vi vet emellertid inte vad
som kan komma att inträffa någon
gång i framtiden, eftersom det i alla
fall går att från dessa tejpadc band
framkalla vad som står på dem, varigenom
en identifikation kan bli möjlig.
Det kan tänkas att det många gånger
missbrukade samhällsintresset dyker
upp igen. Man kanske t. ex. har funnit
att en ökning av antalet trafikolyckor
har skett, och någon kan komma på
den tanken att man borde försöka undanröja
de risker som kan vara förknippade
med att personer med psykiska
defekter av olika slag framför motorfordon.
Det är ett fingerat exempel.
Det skulle kunna anföras flera.

Jag vill också erinra kammaren om
en någorlunda analog historia under en
annan ledning av medicinalstyrelsen;
det var helt andra personer som agerade
där för 15—20 år sedan. Det företogs
då en testning av under kriget inkallade
värnpliktiga, och den visade sig
i vissa fall ganska ödesdiger för de
testade. Jag minns att jag fick besök av
personer som var alldeles oförvitliga
— dugande arbetare och liknande —-och som hade uppsökt pastorsexpeditionen
för att ta ut lysning men där
fått veta att det fanns en anteckning om
att de vid den undersökning som
gjorts under militärtjänstgöringen hade
befunnits inte vara så kapabla att de
enligt lagstiftningens bestämmelser
kunde få lysning för äktenskap. Detta
ställde till en oerhörd massa trassel.
Om man hade granskat denna åtgärd

litet närmare i sömmarna, hade det nog
blivit en rätt stark reaktion. Jag tycker
därför att talet om att oron skulle vara
obefogad inte är riktigt. Det ligger både
erfarenheter och farhågor för framtiden
bakom denna kritiska inställning.
Särskilt i vår expertbetonade tid är
det — tror jag — mycket viktigt att
man riktigt kan utnyttja både statistikens
och testningsmetodikens resultat,
men det måste också ske under förutsättning
att man håller ett öga på såväl
statistikerna som testarna. Det händer
mycket lätt att det görs övertramp i
detta avseende.

Jag skall vidare, herr talman, be att
få säga ett par ord om den statistik
som medicinalstyrelsen har tänkt sig
och som — enligt vad det nu förklarats
— efter den ändring som inrikesministern
har medverkat till skulle bli
mindre värdefull än tidigare. Det kan
nog sättas ett stort frågetecken i kanten
vad beträffar värdet av denna statistik,
och det av olika skäl. Ett av dessa
är att de diagnoser som man bygger
på inte bara är ofullständiga och otillräckliga
utan också i andra avseenden
missvisande. Jag förstår mycket väl att
medicinalstyrelsen har den uppfattningen
att om det finns en internationell
hälsovårdsorganisation och denna
hittar på ett klassifikationssystem och
en diagnosstatistik, skall dess förslag
följas. Det är alldeles naturligt att man
på detta område följer internationella
bestämmelser, men världshälsoorganisationens
statistik, som rönt mycken
kritik inte minst i vårt land, har också
underkänts av alltför många länder.
Det är endast ett fåtal -—- jag vill minnas
fem eller sex länder —• som har
accepterat den, och detta förringar
värdet av denna i och för sig riktiga
internationella synpunkt.

Skall vi ha en statistik rörande vårdbehovet,
behöver vi inte bara uppgifter
om de människor som varit intagna
på mentalsjukhus av olika slag, psykiatriska
lasarettsavdelningar o. s. v.,

Tisdagen den 27 mars 1962

Nr 13

Svar på interpellation ang. ett planerat centralregister över psykiskt sjuka

utan också en översikt över dem som
står på väntelistorna, d. v. s. det stora
sjukdomsmaterial som finns utanför
sjukhusen. Det är nämligen ett faktum
att vårdresurserna är klart underdimensionerade
på detta område. En fördubbling
av antalet vårdplatser skulle
lätteligen kunna fyllas av patienter.
Om det skall vara en vettig statistik,
bör man därför ha mera överskådliga
uppgifter än de som kan fås med ett
sådant register, som — det förstår jag
mycket väl — skall omfatta både de
somatiska och de psykiska sjukdomarna.

Jag har varit i kontakt — och jag
tror att herr statsrådet också har varit
det — med en av våra ledande vetenskapsmän
på statistikens område, som
i likhet med mig och mina meningsfränder
helt underkänner denna form av
statistik. Han går också in på frågan
om en identifikation och anför ett
par exempel på en förnuftigt anordnad
statistik av det slag som jag tillåter
mig efterlysa. Jag skall be att få citera
de båda huvudpunkter som han anför
i ett brev som jag fått från honom. Han
föreslår för det första:

»Inom enhetligt drivna upptagningsområden
(i första hand universitetsklinikernas)
bör en analys ske av olika
klientel (vårdade såväl som väntelistornas
vårdbehövande). ökade resurser
för vetenskaplig behandling av ett dylikt
material borde betala sig genom
mera realistiska uppgifter.»

För det andra skriver han:

»Genom s. k. hälsoundersökningar
av stickprovskaraktär har man möjlighet
att med begränsade resurser åstadkomma
en objektiv och enhetlig inventering
av sjukdomsfrekvenser och att
direkt göra en beräkning av olika slags
vårdbehov. Detta har hittills skett blott
i liten skala, oenhetligt och för icke
representativa landstingsområden och
ibland blott för vissa kroppssjukdomar.
Här borde en central statlig sample-undersökning
göras. En avancerad stick -

provsmetodik kan hålla kostnaderna
nere.»

Jag har med detta bara velat ange
vad en man utanför medicinalstyrelsen
som är fackman på statistikens område
betraktar såsom önskvärt när det gäller
en riktig morbiditetsstatistik.

Jag skulle vilja sluta med att rikta
en vädjan till statsrådet. Hur vore det
om ett par sådana förnuftiga män som
chefen för inrikesdepartementet och
chefen för medicinalstyrelsen med användande
av tillgänglig expertis försökte
åstadkomma någonting utöver
den centrala registrering det här gäller
och som enligt min mening har ett alldeles
för begränsat värde? Jag delar
statsrådets uppfattning att det behövs
en ytterligare vidgad och förbättrad
medicinalstatistik, men det räcker inte
bara med ett sådant önskemål, utan man
måste också göra någonting åt saken.
Jag tror att statsrådet med det goda
handlag som han brukar visa i sådana
här angelägenheter är rätte mannen
att sätta sig i spetsen för en sådan undersökning.
Jag är övertygad om att
man från medicinalstyrelsens sida ingalunda
ställer sig ovillig till att medverka
härvidlag, och riksdagen är säkerligen
beredd att bevilja de anslag
som erfordras för att skaffa ökade resurser
för ändamålet.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Herr von Friesen ansåg
att man i detta sammanhang bl. a. behövde
hålla ett öga på statistikerna.
Jag har själv i mitt civila arbete sysslat
med statistiskt material som måste vara
konfidentiellt, även material av den
typ som vi i dag diskuterar och beträffande
vilket det är nödvändigt med
sekretess för att skydda enskilda människor
och deras omgivning. Det är
för oss statistiker —- det kan jag försäkra
herr von Friesen — fullkomligt
självklart att alla säkerhetsåtgärder minutiöst
skall iakttas för att bibehålla
sekretessen i sådana här fall och även

Nr 13

Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på interpellation ang. ett planerat centralregister över psykiskt sjuka

i andra fall. Vi har ju liksom läkarna
en tystnadsplikt.

När jag såg herr von Friesens interpellation
frågade jag mig: Kan det verkligen
vara möjligt att medicinalstyrelsen
har begått några underlåtenhetssyndcr
beträffande sekretessen när det gäller
denna statistik? Jag tog därför reda
på medicinalstyrelsens plan, statistikformulär
och andra saker som är aktuella
i sammanhanget, och jag kan
tryggt säga att så som medicinalstyrelsen
lagt upp det hela, föreligger det
inte några risker i sekretesshänseende.
Vi skall också komma ihåg att det redan
lokalt finns tillgång till samma
uppgifter som medicinalstyrelsen insamlar
centralt. Den enda skillnaden
gäller just folkbokföringsnumret, en
sak som jag strax skall återkomma till.

Det finns väl all anledning att ha
samma förtroende för medicinalstyrelsen
och de två, tre personer, som där
kommer i kontakt med materialet, som
man har för de många som ute på olika
platser i landet har tillgång till uppgifterna.
Herr von Friesen sade ju också
att han hade förtroende för medicinalstyrelsens
personal. Men jag vill ändå
ställa den frågan: Hur skall de som
arbetar med att föra över materialet
till tejpade band komma åt en individualuppgift?
Ja, enda möjligheten är
att man begagnar sig av födelsenumret.
Men då måste man, såsom statsrådet
framhöll, vända sig till pastorsämbetet
eller länsstyrelsernas folkbokföringsavdelningar
för att få reda på vederbörandes
namn. Det måste ju vara ytterligt
osannolikt att en person kan identifieras
bara med hjälp av födelsenumret.

Nu är ju inte den saken mycket att
diskutera, eftersom statsrådet enligt vad
jag förstår i samråd med medicinalstyrelsen
överenskommit om anordningar
som skulle eliminera de förmenta riskerna.
Men jag vill framhålla att dessa
åtgärder är onödiga och kostsamma.

Herr von Friesen medger också att
det inte är så farligt med den saken.

Risken skulle bestå i att när uppgifterna
införts på det tejpade bandet kan
de när som helst transformeras tillbaka
till listor. Ja, det är alldeles riktigt,
men inte heller i detta sammanhang
bör man överdriva de latenta risker
som herr von Friesen talade om. Jag
vill ta herr von Friesens eget exempel
med en eventuell körkortsindragning för
f. d. mentalsjuka, mentalsjuka eller vissa
grupper av mentalsjuka. Jag kan
försäkra herr von Friesen att man i en
sådan situation inte skulle begagna sig
av det tejpade materialet. Det skulle bli
en omständlig procedur att översätta
folkbokföringsnumren till namn i klartext.
Nej, skulle man komma på en sådan
idé, kan man under alla förhållanden
gå samma väg som medicinalstyrelsen
nu gör och lokalt samla in de
uppgifter man behöver.

Herr von Friesen framhåller också att
hela statistiken blir fristfällig och pekar
i sammanhanget på diagnosuppgifterna.
Ja, det är visserligen 30 år sedan
jag sysslade med sjukhusjournaler, men
jag vet inte om de har förbättrats så
mycket sedan dess. I varje fall kan
jag vitsorda att på den tiden var diagnosangivelserna
mycket ojämna. Men
materialet var ändå användbart för rent
vetenskapliga ändamål. Det representerade
ett statistiskt basmaterial, ur vilket
man dock sedan kunde välja ut fall
som man närmare ville undersöka.

Nu skall vi komma ihåg att vår diskussion
gäller ett administrativt statistiskt
material, som är till för att åstadkomma
den planering på hälso- och
sjukvårdens område som så innerligt
väl behövs. Jag vill påpeka att det allmännas
utgifter för sjuk- och hälsovården
nu snart är uppe i 4 miljarder per
år. Det representerar väl ungefär 4 å 5
procent av vår bruttonationalinkomst.
Det har brustit i den planeringen på det
här området. Det var före den nuvarande
inrikesministerns tid, så han kan
inte lastas för det. Vi ser resultatet i
den brist som nu råder på läkare, sjuk -

Tisdagen den 27 mars 1962

Nr 13

Svar på interpellation ang. ett planerat centralregister över psykiskt sjuka

sköterskor och annan sjukvårdspersonal.

En av huvudorsakerna till denna
bristfälliga planering har varit att man
inte haft sakmaterial att grunda prognoserna
på. Nu skall det skaffas fram
fakta. Men materialet är bristfälligt, säger
herr von Friesen. Ja, men det går
att även ur bristfälligt material få en
ganska god grund för prognos- och planeringsverksamhet.
Man kan exempelvis
fastställa olika gruppers liggtider
och deras åldersfördelning, och med
hjälp av fakta om befolkningens kommande
åldersuppdelning kan man få en
uppfattning om framtidsutvecklingen.
Givetvis bör man försöka att få det statistiska
materialet så bra som möjligt,
men även i den form det nu kommer
att föreligga är det användbart och
värdefullt inom sjuk- och hälsovårdsplaneringen.

Herr von Friesen citerade en del förslag
av en framstående statistiker, men
han läste så hastigt att jag inte kunde
följa med i detalj. Jag hade dock ett intryck
av att det rörde sig om rent vetenskapliga
undersökningar, alltså sådant
som primärt inte har något med
den administrativa planeringen att göra.

Statistikern föreslog också att man
borde göra stickprovsundersökningar.
Då får man emellertid samma sekretessproblem
men i mindre skala. Eftersom
medicinalstyrelsens chef är närvarande
i dag, vill jag säga att sampling är en
sak som mycket väl kan komma i fråga.
Men det betyder inte att jag anser
de undersökningar obehövliga som nu är
planerade och skall genomföras.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Mentalsjukvården i vårt
land har under de senaste åren tilldragit
sig stor uppmärksamhet, och vi
har kunnat förmärka ett ökat förtroende
från allmänhetens sida. Gamla fördomar
håller på att brytas ned, vilket ur flera
synpunkter är utomordentligt tacknäm -

ligt. Det har självfallet, tillsammans med
den allmänna och glädjande utveckling
som sker på detta område, stärkt
våra möjligheter att bota och hjälpa sjuka
människor till rätta. Alla sådana strävanden
har givetvis vårt gemensamma
stöd när det gäller upprustningen avmentalsjukvården
och försöken att få
den jämställd med kroppssjukvården.

Vi arbetar för närvarande med en
ändring av sinnessjuklagen. När herr
von Friesen och jag tillsammans med
de övriga som deltog i utredningsarbetet
i dessa frågor begärde en utredning
om ny sinnessjuklagstiftning, var avsikten
att få bort alla de moment i lagen
som levat kvar sedan slutet på 1800-talet och som var förlegade och obehövliga.
Där råder inga delade meningar.
Så snart det arbetet är klart skall mycket
av det gamla rensas ut. Vi har också
arbetat fram en lagstiftning, som ger
väsentligt ökade möjligheter till intagning
på egen begäran vid våra sjukhus,
och vi hoppas att det så småningom
skall bli den helt dominerande och enda
förekommande intagningen.

Men om den utvecklingen sålunda är
mycket gynnsam, så är det klart att den
debatt som uppstått i anslutning till förslaget
om det register som här är på
tal kan vara lite besvärlig och kan komma
att hämma denna gynnsamma utveckling
— speciellt om man framför
farhågor rörande möjligheterna att använda
det tilltänkta registret för andra
syften än det som avses med förslaget.
Jag säger detta därför att när jag i mitt
interpellationssvar så starkt har understrukit
att vi är överens med medicinalstyrelsen
om det riktiga i att lägga upp
ett register av detta slag, så är det därför
att vi tror att registret är nödvändigt
för att kunna genomföra en planering
på sjukvårdens olika områden. Jag tyckte
mig också i herr von Friesens anförande
kunna märka att han i stor sett
delade den uppfattningen att vi behöver
ett register, men att vi kan diskutera
dess utformning.

Nr 13

Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på interpellation ang. ett planerat centralregister över psykiskt sjuka

När vi därför i fullt samförstånd med
medicinalstyrelsen har kommit överens
om att tillmötesgå kritiken och säga att
det inte ens skall kunna framföras en
misstanke om att registret kan komma
till användning i annat syfte än det avsedda,
så är det med hänsyn till mentalsjukvården
och dess framtid. Jag vill
gärna säga till herr von Friesen, att vid
de överläggningar vi haft med medicinalstyrelsen,
där vi som jag sade är
fullt överens, har vi kommit fram till
att det får bli medicinalstyrelsens sak
att göra en utredning om hur man skall
kunna lägga upp registret med den förändring
som vi här talat om.

Därmed tror jag att denna debatt kan
ebba ut eller läggas ned och att den
inte skall behöva oroa framför allt dem
som råkar ut för eventuella mentala
åkommor. Vi har anledning att söka
arbeta i den riktningen, att vi vinner
förståelse hos alla människor för att
även en mental åkomma är ett sjukdomsfenomen
som varje annat som man
kan råka ut för.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag har mycket litet att
tillägga med anledning av det sista inrikesministern
sade — jag tror vi är på
samma våglängd i denna fråga.

Till herr Walilund vill jag bara säga
några ord, då han enligt min mening
som statistiker bagatelliserar vådorna
av en sådan statistik som här ursprungligen
var avsedd. Jag skulle också, eftersom
jag inte själv är statistiker utan
måste lita på auktoriteterna, citera den
andre professorn, som säger: »Om man
tar med individens födelsenummer, är
identifieringsarbetet banalt enkelt.» Sedan
slutar han, vilket också går emot
herr Wahlunds synpunkter: »En ’riksstatistik’
kan därför enligt mitt förmenande
inte ge en bättre men väl en sämre
redovisning av de företeelser, för
vilka man söker planera vårdåtgärder.»

I motsats till herr Wahlund skulle
jag också vilja säga att denna statistik

i vissa regioner av den typ vi brukade
kalla för Hallandsundersökningen i
mentalsjukvårdsdelegationen, inte har
bara ett vetenskapligt intresse. Den har
i hög grad ett praktiskt intresse därför
att den träffar alla de vårdbehövande
sjuka, vare sig de är intagna, har varit
intagna på sjukhusen eller eventuellt
väntar på vård.

Nu tillhör detta resonemang kanske,
herr Wahlund, de akademiska, eftersom
man, vilket jag är mycket glad över, har
ändrat på denna statistik på initiativ
av inrikesministern, men jag tror ändå
inte att man på det sätt herr Wahlund
gjorde får bagatellisera frågan.

Herr Wahlund talade till slut om att
den nuvarande inrikesministern har uträttat
ett förträffligt arbete men att det
har begåtts försummelser i det förflutna.
Jag vet inte om det är någon särskild
inrikesminister herr Wahlund vill lasta
för dessa till äventyrs förekommande
försummelser. Annars vill jag gärna
säga att jag tror att den nuvarande inrikesministern,
herr Johansson, lagt ned
ett utomordentligt och förtjänstfullt arbete
just på uppryckningen av mentalsjukvården
och för den jämlikhet
mellan mentalsjukvård och somatisk
vård som vi eftersträvar och som är
mycket besvärlig att nå på grund av
åtskilliga fördomar ute i vårt samhälle
just mot de psykiska sjukdomarna.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! När herr von Friesen
tidigare åberopade »framstående psykiater»
i detta land som stöd för sin
ståndpunkt, var jag inte så imponerad.
Men när det är en »framstående statistiker»
-—- jag vet inte vilken — som
har yttrat sig, är det väl skäl för mig,
herr talman, att säga några ord.

Att en komplettering av det tänkta
materialet i medicinalstyrelsen med
namnuppgifter skulle vara enkel, kan
jag inte förstå att någon statistiker har
kunnat säga.

Jag sade, herr von Friesen, att det

Tisdagen den 27 mars 1962

Nr 13

Svar på interpellation ang. skolungdomens rökvanor

kunde vara rekommendabelt att göra
stickprovsundersökningar. Men även
den statistiker, herr talman, som rekommenderade
sådana, kommer säkert,
när han vill göra dem, att vända sig till
medicinalstyrelsen och be att få just
här ifrågavarande material som basmaterial
för stickprovet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på interpellation ang. skolungdomens
rökvanor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Westberg har frågat mig,
om jag delar uppfattningen, att det kraftigt
växande tobaksbruket bland skolungdom
är av så allvarlig karaktär, att
intensifierade åtgärder för upplysning
av riksomfattande karaktär om skaderiskerna
bör vidtagas.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Från såväl skolmyndigheternas som
de hälsovårdande myndigheternas sida
försöker man på allt sätt sprida upplysning
om farorna av tobaksmissbruk,
varvid man särskilt riktar sig till ungdomen.

Vad särskilt angår upplysningsverksamheten
i skolorna vill jag nämna, att
undervisningen i hälsolära omfattar
bl. a. skadliga ämnens inverkan på människokroppen,
såsom t. ex. tobak och
alkohol. Skolläkarna och skolsköterskorna
bedriver vidare hälsopropaganda;
skolsköterskan bl. a. vid s. k. hälsostunder
och skolläkaren genom föredrag
för elever och målsmän. Dessutom behandlas
rökningen av skolläkare och
skolsköterskor vid individuell rådgivning
till eleverna.

Skolöverstyrelsen har vidare rekommenderat
skolorna att i ordningsföre -

skrifterna bestämt tillråda eleverna att
avhålla sig från tobaksrökning samt
stadga förbud mot rökning inom skolans
område och närmaste omgivning
samt vid utfärder, övningar och andra
tillfällen, då elev står under skolans
omedelbara ledning och uppsikt.

Skolöverstyrelsen har även sökt kontakt
med lärår-, målsmanna- och andra
organisationer för intensifiering av
upplysningsverksamheten. Bl. a. behandlas
tobaksfrågan i stor utsträckning
i målsmannaföreningar och vid
föräldramöten.

Jag kan i detta sammanhang nämna
att i skolradion avses under april 1962
sändas tre program om tobaksrökningens
hälsorisker i skolradions programserie
om människokroppen.

Vidare har medicinalstyrelsen för
några år sedan medverkat vid spridningen
av en av ett försäkringsbolag
bekostad affisch med text: »Klipp av
—• nikotin är gift» på så sätt, att
affischen tillställts samtliga abonnenter
på styrelsens propagandaaffischer, t. ex.
sjukkassor, mödra- och barnavårdscentraler,
distriktssköterskor, apotek,
tandläkare, kommunalkontor.

I fjol lät medicinalstyrelsen trycka en
propagandaaffisch mot tobak med rubriken
»Nej — ingen tobak för mej» i
sammanlagt 32 000 exemplar, varav
27 000 exemplar avsedda för skolorna.

Det är att vänta, att upplysningsverksamheten
mot tobaksbruket får ytterligare
tyngd, allteftersom resultaten av
den allt intensivare forskningen på området
framkommer. Bl. a. har vid statens
institut för folkhälsan år 1959 och 1960
på uppdrag av tobaksmonopolet utförts
undersökningar av cigarrettrökens beståndsdelar
med avseende å tjära och
nikotin. Resultaten av undersökningarna
har publicerats i Nordisk Hygienisk
Tidskrift, vilken distribueras till hälsovårdsnämnder
m. fl. Vidare bedriver
folkhälsoinstitutet och karolinska institutets
hygieniska institution för närvarande
i samverkan en undersökning an -

Nr 13

Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på interpellation ang. skolungdomens rökvanor

gående tobaksrökningens inverkan på
luftvägarnas slemhinnor.

Därjämte planeras en undersökning
angående rökvanor i kombination med
dödlighet och sjuklighet.

Här må även nämnas det stöd till
forskningen och propagandan, som lärm
nas av Svenska tobaksaktiebolaget, liksom
om den propagandaverksamhet,
som bedrives av Riksförbundet mot tobaken.
Vidare har statens ungdomsråd
tillstyrkt, att från anslaget till upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor skall
anvisas ett bidrag till förbundet för en
film kallad »Rökpaus» och för material
i anslutning till filmen för visning bl. a.
i olika ungdomsorganisationer. Kungl.
Maj: t kommer inom kort att ta ställning
till detta förslag.

Jag delar interpellantens uppfattning
att den stora tobakskonsumtionen bland
ungdomen är ett allvarligt problem och
att intensifierad upplysningsverksamhet
om skaderiskerna är påkallad. Såsom
framgår av vad jag anfört ägnar
myndigheterna frågan stor uppmärksamhet
och kommer även i framtiden
att på olika sätt söka nå ungdomen med
upplysning om skaderiskerna.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag ber först att till
statsrådet och Chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på interpellationen.

Jag noterar med stor tacksamhet den
positiva inställning till frågan och det
stora intresse för att komma till rätta
med problemet som statsrådet i dag och
tidigare givit uttryck för. Jag vet också

— och konstaterar det med tacksamhet

— att medicinalstyrelsen och även skolöverstyrelsen
har sin uppmärksamhet
riktad på detta allvarliga och oerhört
svåra frägekomplex, och jag är tacksam
för allt som görs såväl från myndigheternas
sida som från försäkringsbolag

och enskilda för att motverka tobaksbruket,
särskilt bland de unga. Men jag
har den uppfattningen att det arbete som
bedrives kan vidgas och intensifieras
och kanske också bedrivas mera målmedvetet.
Det tas värdefulla initiativ,
men de blir ofta av engångskaraktär
och berör endast en mindre krets eller
ett mindre område.

Vi är säkerligen alla överens om att
tobaksbruket är skadligt för hälsan, och
det gäller ju särskilt under de år som
vi kallar uppväxtåren. Hur stora skadeverkningarna
är har inte till fullo utretts,
men de rön som gjorts visar ändå
tydligt att riskerna för hälsan är betydande.
Och det är säkerligen riktigt när
inrikesministern säger att upplysningsverksamheten
mot tobaksbruket får
ytterligare tyngd efter hand som resultaten
av den allt intensivare forskningen
på området redovisas. I det sammanhanget
kan det också vara av värde att
bekantgöra resultat, som forskningen i
andra länder kommit till. I England har
en kungl. kommission, som sammanställt
olika engelska forskningsresultat,
nyligen redovisat att var fjärde eller
femte storrökare dör i lungcancer.

Men det är inte enbart ur hälsosynpunkt
eller ur hygieniska synpunkter
som tobaksbruket är skadligt -— det har
ju även ekonomiska och moraliska
aspekter. När fickpengarna inte räcker
till för att fylla behovet av tobak frestas
de unga att på oärligt sätt komma över
pengar eller tobaksvaror. Domare och
barnavårdsmyndigheter runtom i landet
kan intyga detta. Det händer inte så
sällan att domaren på sin fråga »Varför
stal ni — vad skulle ni ha pengarna
till?» får svaret: »Jag skulle köpa cigarretter.
»

Då inrikesministern genom svar vid
ett tidigare tillfälle dokumenterat sitt
intresse för att medverka till vidgad
upplysningsverksamhet angående tobaksbrukets
skadeverkningar har jag
velat ta upp frågan på bytt i ahslutning
till uppgifter, som redövisats vid en un -

Tisdagen den 27 mars 1962

Nr 13

Svar på interpellation ang. skolungdomens rökvanor

dersökning rörande skolungdomens rökvanor
i Uppsala och de åtgärder som
denna undersökning föranlett. Undersökningen
visade att skolungdomens
rökvanor breder ut sig på ett oroväckande
sätt och att de tränger ned till allt
lägre åldrar. Det fanns t. ex. flera rökare
bland tio—elvaåringarna än bland
tolv—trettonåringarna. Flera tioåringar
uppgav sig röka mer än tio cigarretter
per dag. Rekordet hade ett par sjuttonåringar
som uppgav sig röka mer än
sextio cigarretter varje dag.

Läget var sådant att man ansåg, att
något måste göras, och man beslöt bl. a.
att starta en kampanj mot rökningen.

Den lades upp i samarbete med representanter
för stadens föräldraföreningar,
den obligatoriska skolan och
Upsala sparbank, och man enades om
att söka nå barnen och de unga via lärarna
och föräldrarna. På en studiedag,
anordnad av Lärarförbundet, framlades
resultatet av undersökningen varefter
följde ett föredrag av en läkare om tobakens
skadliga inverkan på människokroppen.
Man demonstrerade hjälpmedel,
som finns till lärarnas förfogande
i detta ämne i form av film, bild- och
ljudband, broschyrer och andra skrifter
etc. Samtidigt presenterades lektionsutkast,
som särskilt utarbetats för
att komma till användning under kampanjen.
Samtliga lärare på mellan- och
högstadiet fick dessa lektionsutkast och
de utdelades även till biologilärarna i
de icke obligatoriska skolorna. Vidare
utsändes en affisch till varje skolklass,
och genom en tippningstävling sökte
man stimulera lärare och elever att intressera
sig för undervisning i denna
fråga. I en skrivelse till föräldraföreningarna
inom länet föreslogs att ämnet
skulle upptagas till behandling och
diskussion på föräldramöten och klassträffar.
Man sökte också med framgång
engagera pressen i kampanjen.

Jag är övertygad om att en kampanj
som den jag här redogjort för och som
gäller Uppsala län skulle kunna genom -

föras över hela riket. Om en sådan rikskampanj
finge stöd av statsmakterna och
radio, TV och press engagerades, skulle
den kunna bli av stor betydelse — den
kunde bli opinionsbildande och skapa
en god atmosfär för fortsatt upplysningsverksamhet
i den viktiga fråga det
här gäller. Och att det är en stor och
allvarlig fråga —• säkerligen större än
vi vanligtvis räknar med — hoppas jag
att vi alla är ense om. Det har man också
förstått på andra håll i världen. I
England t. ex. satsar regeringen för närvarande
betydande belopp för att bedriva
en propagandakampanj mot tobaken
i skolorna. Vi kan också helt
visst göra mer än vi hittills har gjort på
denna väg.

Jag är givetvis medveten om nödvändigheten
av att en sådan kampanj som
jag här redogjort för följes upp, men
detta faktum får inte hindra oss från
att nu ta initiativ. Det gäller sedan att
genom olika åtgärder utvinna största
möjliga resultat av den stimulans, som
en sådan kampanj skulle innebära. Självfallet
måste kampen mot tobaken föras
på så bred front som möjligt. Jag liar
dock här velat inskränka mig till en
kampanj av det slag som har startats i
Uppsala län.

Jag vill vädja till inrikesministern att,
gärna i samråd med ecklesiastikministern,
uppdraga åt lämplig person eller
lämpligt organ att organisera en rikskampanj
av det slag som genomförs i
Uppsala län. Man vet av erfarenhet att
en sådan kampanj kan få stor betydelse.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Denna fråga har förts på
tal vid en följd av riksdagar, något som
för övrigt inte är så underligt sedan
läkarna under senare år tagit till orda
på sätt som skett.

Herr Westberg har i sin interpellation
— och liksom förut andra med
honom — påpekat hur tobaksbruket äter
sig nedåt i åldrarna och nu har blivit

Nr 13

Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på interpellation ang. skolungdomens rökvanor

ett barn- och ungdomsproblem. I skolan
undervisas om tobakens verkningar och
somliga skolor har infört förbud mot
rökning. Svenska tobaksaktiebolaget anser
att rökning bland skolungdom bör
motverkas och anslår en kvart miljon
kronor för att avhålla barn och ungdom
från att röka.

Allmänna beredningsutskottet har nyligen
här i riksdagen uttalat att den stigande
tobakskonsumtionen är en allvarlig
företeelse, och Riksförbundet mot tobaken
har tillsatt en läkarkommitté med
uppgift att följa denna fråga och eventuellt
komma med förslag. Det görs
alltså en hel del.

Men, herr talman, når alla dessa åtgärder,
all vår ömma omsorg om barn
och ungdom så värst långt och blir den
tagen på allvar? Blir alla våra åtgärder
inte i hög grad slag i luften? Vuxna rökare
och icke rökare är överens om att
ogilla rökvanorna bland barn och ungdom.
Vi vet att 29 procent av pojkarna
under tio år röker — enligt uppgift
som herr Westberg ger i sin interpellation
— och att var tredje 15—16-åring
i Stockholm är vanerökare. Har vi mot
denna bakgrund någon utsikt att vända
strömmen genom intensiv upplysning
i skolorna, offentliga kampanjer, hot om
indragning av veckopengen etc., så
länge som den vuxenvärld som förehåller
tonåringarna det skadliga i att röka
siamtidigt lägger ner över en miljard kronor
årligen på en så skadlig vana?

Det är gott och väl att konung och
partiledare, idrottsstjärnor och tonårsidoler
slutat eller aldrig har börjat röka
— och det vill jag tacka dem för —
men deras exempel mister oerhört mycket
i slagkraft så länge de framstår som
sällsamma undantag från regeln i de
vuxnas värld. I filmen spelar cigaretten
och stor roll och i svensk TV är ju cigaretten
med ideligen som något hart
när oumbärligt.

Det är de medicinska och i någon
mån de hygieniska argumenten mot
rökning som har någon relevans och

som kan anföras med något av hopp om
framgång i kampen mot ungdomens
rökvanor. Det måste vara ganska svårt
att effektivt tillhålla de unga att inte
göra vad de äldre gör själva i så hög
grad. Frågan blir hur man från lärarkatedrar,
i annonser och i propagandafilmer,
i föräldraföreningar och ungdomsorganisationer
och över huvud taget
i former som de vuxna dirigerar
skall kunna driva de medicinska argumenten
med framgång, om man samtidigt
gör ett slags tyst boskillnad mellan
de ungas skadliga rökning och de äldres
— underförstått mindre skadliga —
rökning.

En förtjänst tycker jag i alla fall att
vår tids ungdom har i alldeles särskilt
hög grad: den har ett utvecklat sinne
när det gäller att genomskåda de äldres
hyckleri. Ungdomen blir inte så värst
imponerad av kampanjer, som ensidigt
för tonåringarna predikar att alla som
röker cigarretter länge och flitigt löper
10—50 gånger större risk än icke rökare
att få lungcancer efter tjugo år eller
mer, eller av kampanjer som upplyser
om de samband mellan rökning och
sjuklighet i andra former som vetenskapen
konstaterat på senare år.

Det är ådagalagt att vanerökning av
speciella medicinska skäl är särskilt
skadlig för växande barn. Men ju högre
ungdomsåldrar det gäller, desto mer
konstlat blir det att brännmärka skolungdomens
rökning samtidigt som man
slätar över de vuxnas. Affischerna
»Klipp av — nikotin är gift» eller »Nej,
ingen tobak för mig» anser ungdomen
i våra dagar bör delas ut till de äldre
mer än till ungdomen. Cigarrettens nikotin,
koloxid och tjärprodukter tar ju
inte hänsyn till myndighetsstreck. Vi
får akta oss för att i allt för hög grad
åka in i vad en stockholmstidning för
en tid sedan i en artikel kallade »tobakshyckleriet»,
och som jag här i någon
mån refererat. Är cigarrettrökningen
en fara, så är den det både för de unga
och de äldre!

Tisdagen den 27 mars 1962

Nr 13

Svar på interpellation ang. skolungdomens rökvanor

Både för spritens och tobakens del
gäller, att det goda eller dåliga livsmönster,
som de vuxna utvecklar i sin
livsföring och som samhället tolererar
eler stimulerar på skilda sätt, spelar en
mycket större roll för ungdomens bruk
eller missbruk än all upplysning och
propaganda i förening.

Jag säger ett helhjärtat ja till kampanjen
mot ungdomens rökning, likaså till
medicinska forskningsområdets arbete i
hithörande ämne. Det är värt allt erkännande,
vilket också gäller medicinalstyrelsens
tobaksupplysning. Jag har
också all respekt för skolor och de
många andra institutioner som vaknat
upp inför nikotinets attentat mot det
växande släktet. Men frågan är ändå
om inte problemet i mycket hög grad
ligger på annat håll, nämligen hos de
äldre och deras exempel.

Jag uttalar den förhoppningen att
statsmakterna med all kraft följer de
initiativ som tagits och även ger det
ekonomiska bistånd som kan behövas.
Jag tror att det är en god investering,
som är lika nödvändig som lönande.

Jag inser tillfullo att de synpunkter
som jag här gett uttryck för beträffande
det personliga föredömet inte är åtkomliga
för vare sig regeringen eller riksdagen,
såvitt det gäller lagstiftning. Men
jag har i alla fall till debatten och kammarens
protokoll velat foga även dessa
synpunkter.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Det är en särskild anledning
som gör att jag begär ordet i
denna debatt för att säga några få ord.

I onsdags behandlades här i kammaren
en motion angående utredning av
frågan om begränsning av ungdomens
tobakskonsumtion. Om man lägger statsrådet
Johanssons svar i dag på herr
Westbergs interpellation bredvid utlåtandet
över denna motion — det var
allmänna beredningsutskottets utlåtan -

de nr 10 — finner man en överraskande
skiljaktighet, då det gäller redovisningen
av samhällets motåtgärder.

Statsrådet meddelar helt korrekt, att
en framställning om statligt stöd till en
film, som skolkommittén inom Riksförbundet
mot tobaken inspelar, för närvarande
prövas av Kungl. Maj:t, sedan
statens ungdomsråd tillstyrkt visst stödbelopp.
I utskottsutlåtandet meddelas
emellertid, att ett statligt stöd redan
utgått med hela 80 000 kronor, d. v. s.
hela produktionsbeloppet. Här föreligger
tydligen något missförstånd från utskottets
sida, och jag finner det angeläget
att observera detta och fora det till
kammarens protokoll i detta sammanhang.
Jag hade inte tillfälle att göra det
vid förra onsdagens plenum.

Det vore utomordentligt tillfredsställande,
om det begärda stödet till denna
film lämnades med ett belopp av den
storleksordning, som anges i allmänna
beredningsutskottets utlåtande. Jag tror
mig kunna räkna med att statsrådet
Johansson med sitt stora intresse för
dessa frågor söker göra vad som är möjligt
för att fä ett verkligt gynnsamt
resultat av behandlingen av det ännu
oavgjorda ärendet angående stöd till
produktionskostnaden för denna film.
Det gäller nämligen en film med mycket
högt sakligt, pedagogiskt och även
filmtekniskt värde. Det finns flera uttalanden
om den saken.

Vad sedan beträffar den fråga som
herr Gustafsson i Borås berörde, nämligen
var man skall sätta in propagandan
och upplysningen — om den skall
gälla ungdom eller äldre — är det klart
att den bör sättas in på båda grupperna,
men det är enligt min mening väl så
viktigt att rikta sig mot de äldres rökvanor.
Jag skall inte vid detta tillfälle
säga mer i denna fråga. Det blir säkert
anledning att återkomma.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Den fråga, som herr

62 Nr 13 Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på interpellation angående utökning av lokalerna för statens institut för
folkhälsan

Wiklund berörde, skall jag undersöka
litet närmare. Det kan vara så att utskottet
fått ett mycket positivt besked
om saken. Vi är från regeringens sida
mycket intresserade av den här saken,
framför allt när det gäller att söka nå
ungdomen. Jag anser att en kampanj av
sådan allmän karaktär även når de
äldre.

Jag skall inte ta upp någon stor debatt
—- vi är ju så rörande ense om
dessa saker — men jag vänder mig litet
mot den något pessimistiska ton som
jag tyckte låg i herr Gustafssons i Borås
anförande. Jag kan förstå den om han
säger att det brister i de äldres insikt
om att det personliga föredömet spelar
en utomordentligt stor roll. På den
punkten är vi ense. Men när han säger
att det kanske inte lönar sig med dessa
stora kampanjer och när han ifrågasätter
om våra åtgärder blir till någon nytta,
vill jag peka på att en rad av de kampanjer
som genomförts har visat, att om
man kan engagera människorna i dem,
så når man också resultat.

Jag hörde för någon tid sedan att den
stora kampanj om spriten och ungdomen
som pågår sedan i fjol håller på att
sätta spår i en minskande frekvens av
fylleriförseelser bland ungdomen i de
åldrar som vi närmast vänder oss till.
Det tycker jag ger anledning till att öka
kraften hos både den kampanjen och
andra. Men jag tror också att det är
viktigt att man som myndigheterna gör
vänder sig till skolan, till hemmen och
till ungdomarna själva, engagerar dem
i de kampanjer vi sätter i gång och får
dem att känna att de är med. De skall
också diskutera uppläggningen av och
formerna för verksamheten. Då tror jag
att den ger resultat.

Jag uppfattade visserligen inte herr
Gustafssons anförande så, att han ville
avråda oss från att fortsätta med kampanjer
utan att han ville ge dem ett
stöd, men jag vill ändå gärna ha till
protokollet antecknat att den kampanj

som pågår tycks ge resultat och att den
manar till efterföljd också på andra
områden.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Om mina ord föll så att
de kunde ge intrycket, att jag är obotlig
pessimist när det gäller möjligheterna
att nå framgång med kampanjer, ber jag
genast att få lägga det till rätta.

Jag tror att de kampanjer som lagts
upp gör en utomordentlig nytta. Jag
sade också att jag helhjärtat vill ge dessa
kampanjer mitt stöd. Jag respekterar
alla de åtgärder som vidtages. Vad jag
ville föra in i debatten var, att vi äldre
knappast kan klandra ungdomen för att
den lägger sig till med avancerade rökvanor
om vi själva röker — i hemmen
och i alla offentliga sammanhang är
cigarretten med. Det går inte att bara
säga: Så skall du inte göra, det passar
inte för dig, bara för mig. Den attityden
tilltalar inte nutidens realistiska unga
människor. Det var närmast detta jag
ville ha sagt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på interpellation angående utökning
av lokalerna för statens institut
för folkhälsan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare fröken Elmén har frågat mig
om jag vill skyndsamt uppta till prövning
den av 1958 års riksdag påtalade
frågan om lokalbristen för statens institut
för folkhälsan och förelägga riksdagen
de förslag till lokalförstärkning
för institutet som nu är oundgängligen
påkallade.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Såsom jag framhöll redan i proposi -

Tisdagen den 27 mars 1962 Nr 13

Svar på interpellation angående utökning av lokalerna för statens institut för
folkhälsan

tionen 1958: 83 med förslag till organisation
av folkhälsoinstitutet är lokalerna
uppenbarligen otillräckliga. Så
snart riksdagen godtagit i propositionen
angivna riktlinjer för en omorganisation
uppdrog därför Kungl. Maj:t åt
byggnadsstyrelsen att verkställa utredning
rörande institutets lokalbehov.
Styrelsen har sedermera i maj 1961 efter
samråd med styrelsen för institutet
m. fl. framlagt förslag till lokalprogram
för en utbyggnad. Därvid föreslås, att
lokalresurserna mer än fördubblas.

Förslaget är för närvarande på remiss
hos lokaliseringsutredningen. Så snart
remissvaret inkommit har jag för avsikt
att föreslå Kungl. Maj :t att meddela
uppdrag åt byggnadsstyrelsen att påbörja
erforderligt projekteringsarbete.
Förslag i ämnet torde därefter kunna
framläggas för 1963 års riksdag.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skulle först vilja
ifrågasätta lämpligheten av att avlämna
femton svar på interpellationer en dag
då alla partigrupper har sammanträden
och kammaren mer och mer avfolkas.
Det blir tråkigt för dem som skall tala
i en så gott som tom kammare.

Jag skall emellertid be att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag förstår också av svaret att
statsrådet är helt ense med mig om de
stora svårigheter som statens institut
för folkhälsan har att kämpa med.

Departementschefen framhåller att
förslag till lokalprogram avlämnats av
byggnadsstyrelsen och att förslaget remitterats
till lokaliseringsutredningen.
Att jag framställt en interpellation i
denna fråga beror på att 1958 års riksdag
med anledning av propositionen
uttalade, att den förväntade att snarast

möjligt få ta ställning till ett byggnadsförslag,
men något sådant har ännu inte
kommit.

Ett annat skäl till att jag framställt
interpellationen är en motion, som tillstyrkts
av utskottet och som vi har att
ta ställning till i morgon, då vi skall
behandla inrikesdepartementets huvudtitel.
Motionärerna begär att ytterligare
medel ställs till folkhälsoinstitutets förfogande
för att möjliggöra en intensifierad
förebyggande kamp mot silikosen.
Förhållandet är det, att man visserligen
kan anslå medel, men svårigheten
är att folkhälsoinstitutet varken
kan bygga ut eller intensifiera sitt arbete,
så länge institutet har de lokaler
som det för närvarande har. Det är lokalfrågan,
som utgör flaskhalsen. 1945
års utredning, som framlade sitt förslag
1956, framhöll också att lokalerna inte
medger rationellt arbete. Sedan dess har
förhållandena inte förbättrats utan snarare
förvärrats. Lokalerna var färdiga
1941 och dimensionerades för ungefär
50 anställda. I dag arbetar där 220 personer.

Nu är det också så, att kraven snabbt
ökar när det gäller utredningar och undersökningar,
som skall göras vid institutet.
Utvecklingen inom industrien och
samhället i övrigt ställer ständigt nya
krav på institutet. Tyvärr är väntetiden
för att få utredningar utförda uppe i
flera år. Därtill kommer att behovet av
utbildning av personal, som skall arbeta
inom olika hälsovårdande områden,
också ökar. Det är en utbildning, som
det är naturligt att institutet för folkhälsan
har hand om. Utbildningen kräver
också mer än förr större lokaler,
eftersom den får ske i form av laborationer,
emedan man måste meddela undervisning
om användande av apparatur
av olika slag.

De olika organisationerna, såsom LO
och SAF, vill ha effektivare förebyggande
åtgärder. Vi kan i dagens tidningar
ta del av uppgifter om att man

64 Nr 13 Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på interpellation angående utökning av lokalerna för statens institut för
folkhälsan

tagit upp en verklig kampanj för att få
fram förebyggande åtgärder mot silikosen.
Folkhälsoinstitutet kommer där
naturligt in i sammanhanget, eftersom
det förfogar över expertis. Men som jag
förut sade är väntetiden alltför lång,
arbetsbalansen är stor och under årens
lopp hinner mycket hända.

Om vi sedan ser saken ur personalens
synpunkt, är det egendomligt, att statens
institut för folkhälsan inte alls fyller
de krav, som man ur arbetarskyddssynpunkt
har rätt att ställa på arbetslokaler
och personalrum.

Departementschefen säger nu, att förslaget
har remitterats till lokaliseringsutredningen.
Det förefaller mig mycket
egendomligt, ty är det någonting som
har uttalats i de olika utredningar som
förevarit är det väl att man är klar över
att det här måste förekomma ett intimt
samarbete mellan institutet för folkhälsan
och karolinska sjukhuset. Departementschefen
uttalar också i 1959 års
statsverksproposition, att man här förutsätter
ett samarbete mellan karolinska
institutet och statens institut för folkhälsan.
År 1957 kontaktades även lokaliseringsutredningen
i denna fråga och
hade inte heller då någon erinran att
göra. Det förefaller mig därför snarast
som om denna remiss mera tillkommit
för att förhala frågan än för att det
verkligen förelegat ett behov av remissyttrande
eller utredning på denna
punkt.

Jag skulle tro att det finns få institutioner
vid sidan av folkhälsoinstitutet
som är så invävda i andra statliga institutioner
och organisationer. Om man
först ser till styrelsen, består den av
elva medlemmar, av vilka nio kommer
från olika institutioner i Stockholm.
Jag kan bara som exempel anföra att i
styrelsen ingår chefen för medicinalstyrelsen,
generaldirektörerna för FOA
och arbetarskyddsstyrelsen, chefen för
karolinska institutet, representanter för
lärarkollegium, lärarhögskolan och Sve -

riges industriförbund. Institutet har i
sitt arbete att ständigt ta kontakt med
en råd statliga myndigheter. Jag skall
här bara nämna samarbetet med arbetarskyddsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen,
försvarets forskningsanstalt, gymnastiska
centralinstitutet och jordbruksnämnden.
Det rör sig i allt om bortåt ett
tjugotal institutioner, som man har ett
ständigt samarbete med, inte bara någon
gång i månaden eller kvartalet utan ofta
förekommande.

Institutet måste vidare etablera samarbete
vid planläggningar och utredningar
med olika institutioner, som
t. ex. just arbetarskyddsstyrelsen, karolinska
sjukhuset, karolinska institutet
m. fl. För detta arbete är man i behov
av att kunna nå de olika fackbiblioteken.
Det är en nödvändig förutsättning
för hela arbetet.

Utbildningsfrågan blir en allt större
angelägenhet. Institutet har i det fallet
tillgång till olika föreläsare från institutioner
i Stockholm. Dessa föreläsare
kommer inte bara från det akademiska
området utan även från andra håll, föreläsare
som är insatta i det aktuella arbetet,
vilket naturligtvis är en tillgång
vid undervisningen.

Jag tycker att alla de uttalanden och
utredningar som har gjorts klart har
visat, att lokaliseringen är given, d. v. s.
att institutionen bör finnas i stockholmsområdet
i så nära anslutning som
möjligt till karolinska institutet. Jag
skulle också vilja säga att man är orolig
för varje inslag här som fördröjer frågan.
Det ligger en allvarlig fara i dröjsmål,
alldenstund det uppkommer fler
och fler problem och den ena utredningen
efter den andra måste tas upp
av institutet för folkhälsan.

Jag skulle vilja ha ett svar på varför
man låtit lokaliseringsutredningen ta
upp denna fråga till behandling. Jag
vill samtidigt uttrycka en förhoppning
om att riksdagen skall få möjlighet 1963
att ta ställning till bvggnadsplanerna

Tisdagen den 27 mars 1962 Nr 13

Svar på interpellation angående utökning av lokalerna för statens institut för
folkhälsan

och att det inte skall komma nya hinder
i vägen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Fröken Elmén började
sitt anförande med att ifrågasätta det
lämpliga i att vi lämnade så många svar
på en gång. Jag vill säga att detta har
ett samband med arbetet i kanslihuset
för att få fram alla propositioner. När
interpellationerna har ställts söker vi
att få in material för avlämnande av
svaren. När vi sedan får tidsutrymme
för att kunna bearbeta materialet och
klara av svaren begär vi att få lämna
dem i riksdagen. Jag skall inte vara
ofin nog att bemöta fröken Elméns fråga
med en motfråga, om det är lämpligt
att fråga i en sådan utsträckning.
Det är riksdagens rätt, men det är också
vår skyldighet att svara. Det hade
kanske varit möjligt att påbörja detta
plenum tidigare. Jag är emellertid medveten
om att man stöter på svårigheter
med utskottsarbetet. Vi får väl beklaga
att fröken Elmén och jag nu ensamma
diskuterar denna fråga, men jag förmodar
att vår diskussion når en större
publik på annat sätt.

Den fråga interpellanten berör har
tagit lång tid att utreda och det har
också tagit lång tid att bestämma den
slutliga utformningen av institutionen.
Jag är helt överens med fröken Elmén
om att det är angeläget att institutionen
får sina lokalbehov tillgodosedda. Den
står i tur för en ordentlig upprustning,
och det har också varit vår avsikt att
försöka genomföra denna upprustning
så skyndsamt som möjligt. Men under
planeringsarbetet och efter det att utredningen
lagt fram sitt betänkande har
byggnadsstyrelsen vid överläggningar
med företrädare för institutet och andra
berörda myndigheter kommit in i
diskussioner om exempelvis distriktssköterskeskolan
bör förläggas dit — så -

som vi förutsatte i 1958 års proposition
— eller inte.

Nu visar det sig att man kan uppnå
en annan lösning av denna fråga genom
att statens institut för högre utbildning
av sjuksköterskor kan få andra lokaliteter
och att det är lämpligt att förlägga
distriktssjuksköterskeskolan dit i samband
därmed. Det har tagit tid för byggnadsstyrelsenatt
få fram denna andra
möjlighet. Samma sak gäller karolinska
sjukhusets hygieniska institution. Det
ingick inte från början i utredningsuppdraget
att den skulle förläggas till folkhälsoinstitutet.
Nu är vi överens om att
den bör ingå där. Därför har det också
planerats för en sådan lösning. Detta
gör att medan vi 1958 beräknade kostnaden
till 8 miljoner kronor har den
genom denna nya anläggning med större
volym på byggnaden stigit till 13 miljoner
kronor.

Även om det inträtt en viss kostnadsstegring
sedan 1958 är det alltså nu fråga
om ett väsentligt större projekt än
vad som från början beräknades. Det
har också sitt samband med att man
ser fram emot ökade uppgifter, uppgifter
som kräver större utrymme än det
som man kunde beräkna år 1958. I så
måtto kan man säga att man gör en viss
vinst på grund av tidsförskjutningen,
men jag vill gärna framhålla att det inte
finns någon avsikt att förskjuta projektets
utförande längre fram i tiden än
vad som är nödvändigt när nu lokaliseringsutredningen
fått förslaget för yttrande.

Denna utredning har att pröva förläggningen
av de statliga institutionerna
och den har begärt att få se också
på vår planering här. Vi motsätter oss
självfallet inte detta. Det bör vara möjligt
att pröva också detta ärende även
om jag preliminärt delar fröken Elméns
uppfattning. Det krävs en samverkan
med en råd institutioner för att
folkhälsoinstitutets arbete skall kunna
fullföljas, varför jag tror att det skulle

3 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 13

66 Nr 13 Tisdagen den 27 mars 1962

Svar på interpellation angående utökning av lokalerna för statens institut för
folkhälsan

stöta på mycket stora svårigheter att
flytta institutionen utanför Stockholm.
Men frågan skall undersökas precis som
när det gäller andra institutioner.

Jag har i mitt svar sagt att vi räknar
med att kunna lägga fram förslag till
1963 års riksdag, och däri ligger ett uttalande
om att denna remiss inte innebär
någon tidsförlust. Lokaliseringsutredningen
har fått ärendet för bara
någon månad sedan, och vi hade inte
kunnat få fram proposition till vårriksdagen
och inte heller till höstriksdagen
i år, utan arbetet med propositionen
får ske i samband med höstens budgetarbete.
Någon tidsförskjutning blir
det alltså inte. Vi får nu anstränga oss
för att kunna klara av arbetet med vårt
förslag till 1963 års riksdag. Så långt
jag nu kan se bör det inte möta några
hinder.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag var fullständigt ovetande
om att alla förslag automatiskt
skulle gå till lokaliseringsutredningen.
Jag trodde att departementschefen var
osäker beträffande frågan, huruvida
denna institution skulle förläggas till
Stockholm i närheten av karolinska institutet
eller inte och att ärendet därför
hade hänskjutits till lokaliseringsutredningen.

Sedan vill jag säga att jag haft den
uppfattningen att lokaliseringsutredningen
till varje pris försöker få i väg
olika institutioner från stockholmsområdet
till annan plats. Det har många
gånger ifrågasatts om man har förfarit
riktigt med de verk som redan finns
och som man försökt placera ute i landet.
Det medför naturligtvis mycket stora
svårigheter, vilket man i dessa fall
borde haft klart för sig redan från början.
Byggnadsförslag beträffande folkhälsoinstitutet
låg färdiga den 31 maj
1961. Sedan har de hänskjutits till lokaliseringsutredningen
och man har en
känsla av att detta fördröjt frågan ett

år och att vi därför först nästa år, om
allt går väl, får ta ställning till ett förslag
här i riksdagen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! För att det inte skall
uppstå något missförstånd vill jag säga
att detta med »automatiken» inte får
fattas i den bemärkelsen att det skulle
finnas beslut på att alla frågor på hithörande
område skall prövas av lokaliseringsutredningen.
Men inom regeringen
är vi överens om att i den mån
lokaliseringsutredningen begär att få
pröva institutioners placering bör detta
ske.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj :ts
å bordet vilande propositioner:

nr 62, angående vissa anslag för budgetåret
1962/63 till stöd åt konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet,
nr 77, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m., samt

nr 79, angående organisationen av
centrala sjukvårdsberedningen m. m.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts å bordet vilande proposition
nr 85, angående Sveriges anslutning
till en konvention för upprättande
av Organisationen för europeisk rymdforskning
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg Sveriges anslutning
till konventionen samt åtgärder beträffande
ett raketfält i Kirunaområdet, till
utrikesutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionerna:
nr 91, angående vissa anslag för bud -

Tisdagen den 27 mars 1962

Nr 13

getåret 1962/63 till universitet och högskolor
m. m.,

nr 107, angående vidgad vuxenutbildning,

nr 108, angående ny organisation av
totalförsvarets högsta ledning m. m.,
och

nr 113, angående anslag till statistiska
centralbyrån för budgetåret 1962/
63, m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 114, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 30 november
1951 (nr 763) angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst, m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 117, angående inrättande av en
statlig sjuksköterskeskola i Norrköping,
och

nr 118, angående anslag till socialstyrelsen
för budgetåret 1962/63.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 119, med
förslag till lag om förhöjning av vissa
ersättningar i anledning av yrkesskada
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
avsåg författningsförslagen, till behandling
av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogs var efter annan
och hänvisades till statsutskottet Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner:

nr 120, angående vissa televisionsfrågor,

nr 121, angående uppförande av sammansättningsverkstad
för ammunition
m. m., och

nr 123, angående godkännande av avtal
om viss fastighetsöverlåtelse inom
kommunikationsdepartementets ämbetsområde.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 125, angående
inrättande av ett institut för exportkrediter,
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg anvisande av anslag,
till statsutskottet och i övrigt till
bankoutskottet.

Slutligen föredrogs var för sig föl -

jande Kungl. Maj :ts å bordet vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr
127, angående anslag för vissa beredskapsåtgärder
under budgetåret 1962/
63 m. m.; och

till bevillningsutskottet propositionen
nr 128, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

§ 18

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till särskilda utskottet motionerna nr
704—738;

till statsutskottet motionerna nr 739
och 740;

till jordbruksutskottet motionen nr
741; samt

till särskilda utskottet motionen nr
742.

§ 19

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 8 och
9, statsutskottets utlåtanden nr 11, 45
och 46, bevillningsutskottets betänkanden
nr 9, 24, 27—29 och 34, bankoutskottets
utlåtanden nr 9—11, andra lagutskottets
utlåtanden nr 17 och 18,
tredje lagutskottets utlåtande nr 15
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 11—15.

§ 20

Föredrogs den av herr Johansson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet angående
olyckor under militära övningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

Tisdagen den 27 mars 1962

68 Nr 13

Interpellation ang. arkiyarbetarnas löne- och anställningsförhållanden

§ 21

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, statsutskottets utlåtande
nr 46 och tredje lagutskottets utlåtande
nr 15 skulle i angiven ordning uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

§ 22

Ordet lämnades på begäran till

Fröken ELMÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Med hänsyn till att ett
mycket stort antal propositioner överlämnats
till kammaren i sådan tid att
motionstiden skulle utgå på en och samma
dag, tillåter jag mig hemställa att
kammaren ville besluta, att tiden för
avgivande av motioner i anledning av
Kungl. Maj:ts propositioner nr 62, 107,
108 och 114 måtte utsträckas till det
sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från det propositionerna
kom kammaren till handa, d. v. s. första
plenum efter lördagen den 7 nästkommande
april.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 23

Interpellation ang. arkivarbetarnas löneoch
anställningsförhållanden

Ordet lämnades på begäran till

Fröken ELMÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Arkivarbetarnas löneoch
anställningsförhållanden har sedan
länge varit föremål för diskussioner i
riksdagen. Det är allmänt erkänt att lönerna
— som för närvarande, efter beslut
den 17 februari i fjol, utgår med
555—620 kr. i lönegrupp 1, med 710—
775 kr. i lönegrupp 2 och med 865—930
kr. i lönegrupp 3 — icke står i rimligt

förhållande till de arbetsprestationer
som många arkivarbetare utför.

Arkivarbetet liksom musikerhjälpen
skiljer sig från annat beredskapsarbete
därigenom, att lönesättning ej sker efter
marknadsmässiga principer. Detta
har fått den följden, att stat och kommun
får arbete utfört till ett pris, som
väsentligt understiger det som den öppna
marknaden betalar för motsvarande
prestationer, samtidigt som vederbörande
statliga eller kommunala inrättning
får det utfört utan kostnad. Den arbetskraft
det här är frågan om har ofta
utnyttjats till kvalificerade uppgifter,
som, om de utförts av ordinarie
personal, skulle ha betingat avsevärt
högre ersättning.

Antalet med arkivarbete sysselsatta
personer har under en femårsperiod
fördubblats. Mot denna bakgrund framstår
ytterligare uppskov med lösningen
av arkivarbetarnas problem som i högsta
grad betänkligt. Den omprövning av
lönesättningen för arkivarbetare, som
statsutskottet år 1960 föreslog skola ske,
sedan erfarenheter av den samma år
införda lönedifferentieringen vunnits,
bör komma till stånd snarast för att
missbruk av ifrågavarande arbetskraft
skall kunna förebyggas. Det bör också
prövas, huruvida icke arkivarbetare,
som i flera år fullgott utfört sina uppgifter,
skulle kunna befordras till extra
ordinarie tjänstemän hos vederbörande
inrättning.

Med anledning av vad jag här anfört,
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
en förbättring av arkivarbetarnas löner
och övriga anställningsvillkor kommer
till stånd och att anställningarna tryggas,
exempelvis genom att möjlighet beredes
arkivarbetare med flera års tjänst
i en inrättning att erhålla en extra ordinarie
befattning?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 13

Tisdagen den 27 mars 1962

§ 24

Till bordläggning anmäldes jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Majrts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statligt stöd vid
skada på eller förlust av fiskredskap
jämte i ämnet väckta motioner, och
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1962/63 till Särskilt stöd åt det
mindre jordbruket jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 25

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr
216) om jordbrukskasserörelsen, m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet
;

från andra lagutskottet:
nr 131, i anledning av väckt motion
angående upphävande av värnpliktslagens
regler om reservofficersaspirants
tjänstgöringstid;

nr 132, i anledning av väckta motioner
angående lagen om semester; och
nr 133, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i butikstängningslagen;
samt

från tredje lagutskottet:
nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till brandlag
och brandstadga m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott;

nr 128, i anledning av väckt motion
angående översyn av bestämmelserna
om äganderättsanmälan beträffande bil;
nr 129, i anledning av väckta motio -

ner om slopande av kontrollen vid
överlåtelse av bostadsrätt; och

nr 130, i anledning av väckta motioner
om ersättning i realvärden till skadelidande
vid sjöreglering m. m.

§ 26

Tillkännagavs, att följande KungL
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 101, med förslag angående grunder
för avlöning och andra ersättningar
åt civilförsvarspliktiga m. m.,

nr 104, angående ökad utbildning av
läkare, tandläkare m. m.,

nr 105, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1961/62,

nr 106, angående vissa frågor rörande
lärarutbildning,

nr 110, angående medelsbehoven under
försvarsgrenarnas avlöningsanslag
för budgetåret 1962/63 m. fl. anslagsfrågor
m. m. inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 124, angående inrättande av ett
institut för långfristig kreditgivning till
mindre och medelstora näringsföretag,
m. m., samt

nr 131, med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkterna 6 och 7 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 27

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 59, angående anslag för budgetåret
1962/63 till journalistutbildning,
motionen nr 743, av herrar Hamrin i
Jönköping och Nyberg;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 68, angående rennäringens
främjande, motionerna:

nr 744, av fru Jäderberg m. fl., och
nr 745, av herr Lassinantti m. fl.;

Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 82, angående bidrag till ortopediska
hjälpmedel och hörapparater
m. m., motionerna:

nr 746, av fröken Elmén och herr
von Friesen,

nr 747, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Wahrendorff,

nr 748, av herr Hedin m. fl.,
nr 749, av fru Sjövall, och
nr 750, av herrar Wahrendorff och
Dahlgren;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 87, med förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan den 30
december 1959 (nr 612), motionerna:
nr 751, av herr Bohman, och
nr 752, av herr Lindkvist m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 93, med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande om
fortsatt valutareglering, m. m., motio -

nen nr 753, av herrar Bohman och
Magnusson i Borås;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 95, angående vissa åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område,
m. m., motionen nr 754, av herr
Larsson i Hedenäset m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 103, angående yrkesutbildningen
på jordbrukets område, motionen
nr 755, av herr Magnusson i Nennesholm.

Dessa motioner bordlädes.

§ 28

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.51.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 28 mars

Kl. 10.00

i i

Herr TALMANNEN yttrade:

Såsom tidigare meddelats kommer
kvällsplena icke att anordnas i dag eller
fredagen den 30 mars, då sammanträdet
börjar kl. 11.00. Kammarens sammanträde
på fredag inledes med att
jordbruksutskottets utlåtanden nr 1 angående
utgifter inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, nr 5 om
statligt stöd vid skada på eller förlust
av fiskredskap samt nr 6 beträffande
särskilt stöd åt det mindre jordbruket
i angiven ordning företages till avgörande.
De ärenden, som eventuellt icke
medhinnes vid fredagens plenum, kommer
att upptagas till behandling vid
sammanträdet onsdagen den 4 april kl.
10.00.

§ 2

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 101, med
förslag angående grunder för avlöning
och andra ersättningar åt eivilförsvarspliktiga
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg förordningsförslaget,
till behandling av lagutskott och i övrigt
till statsutskottet.

Vidare föredrogs och hänvisades till
statsutskottet Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 104, angående ökad
utbildning av läkare, tandläkare m. m.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts å bordet vilande proposition
nr 105, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62, hänvisades proposi -

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13

tionen, såvitt avsåg jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj:ts å hordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till särskilda utskottet propositionen
nr 106, angående vissa frågor rörande
lärarutbildning; och

till statsutskottet propositionen nr
110, angående medelsbehoven under försvarsgrenarnas
avlöningsanslag för budgetåret
1962/63 m. fl. anslagsfrågor m. m.
inom försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 124, angående
inrättande av ett institut för långfristig
kreditgivning till mindre och
medelstora näringsföretag, m. m., hänvisades
propositionen, såvitt avsåg anvisande
av anslag, till statsutskottet och
i övrigt till bankoutskottet.

Slutligen föredrogs och hänvisades
till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 131, med
förslag till lag om ändrad lydelse av
punkterna 6 och 7 av anvisningarna till
32 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 743;

till jordbruksutskottet motionerna nr
744 och 745;

till statsutskottet motionerna nr 746—
750;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 751 och 752;

till bankoutskottet motionen nr 753;
samt

till jordbruksutskottet motionerna nr
754 och 755.

Främjande av bostadsförsörjningen m. ».

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1, 5 och
6.

§ 5

Föredrogs den av fröken Elmén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående arkivarbetarnas löneoch
anställningsförhållanden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen om val till
riksdagen m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Främjande av bostadsförsörjningen
m. m., tillika svar på interpellation ang.
den successiva avvecklingen av hyresregleringen Föredrogs

i ett sammanhang

statsutskottets utlåtande nr 46, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1962/63
till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

tredje lagutskottets utlåtande nr 15, i
anledning av motioner angående bostadspolitiken.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
Nilsson hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende
besvara herr Gustafssons i Skellefteå
interpellation angående den successiva
avvecklingen av hyresregleringen.

Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Statsutskottets utlåtande nr 46

I propositionen nr 1 (bilaga 7, punkterna
76—84, 119—120 och 124) hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 3 januari 1962,
föreslagit riksdagen att

A. å driftbudgeten

I. godkänna av departementschefen
föreslagna ändringar i vissa bestämmelser
rörande statliga lån och bidrag
m. m.;

II. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes av
vad departementschefen föreslagit;

III. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1962/63;

IV. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som föranleddes
av vad departementschefen föreslagit; V.

godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1962/63;

VI. godkänna av departementschefen
föreslagna ändringar i bestämmelserna
om familjebostadsbidrag;

VII. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna
angående förbättringslån;

VIII. för budgetåret 1962/63 under
femte huvudtiteln anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 478 000 kr.;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 850 000 kr.;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 6 048 000
kr.;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 851 000
kr.;

5) till Bänteeftergifter å vissa bostadslån
m. m. ett förslagsanslag av
300 000 000 kr.;

6) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 150 000 000 kr.;

7) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 15 000 000 kr.;

8) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor ett reservationsanslag av 25 000
kr.;

9) till 1960 års bostadsräkning ett reservationsanslag
av 1 000 kr.; samt

B. å kapitalbudgeten

I. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna
om statliga bostadslån;

II. medgiva att under budgetåret
1962/63 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 1 120 000 000 kr.;

III. medgiva att under budgetåret
1962/63 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 15 000 000 kr.;

IV. för budgetåret 1962/63 anvisa

a) under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 740 000 000
kr.;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag
av 1 000 kr.;

b) under Fonden för låneunderstöd

till Räntefria lån till bostadsbyggande

ett investeringsanslag av 18 000 000 kr.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren

I: 138 av fru Wallentheim m. fl.,

1: 264 av herrar Lager och öhman,

1:265 av herr Thorsten Larsson
m. fl.,

1:406 av herr Torsten Andersson
m. fl.,

1: 425 av herr Bengtson m. fl.,

I: 426 av herr Bengtson m. fl.,

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

1:427 av herr

1: 428 av herr Hagberg m. fl.,
1:433 av herr Holmberg,

I: 434 av herr Lundström m. fl.,
1:435 av herr Sundin, samt

från andra kammaren
II: 170 av herr Johansson i Norrköping
m. fl.,

II: 333 av fru Lewén-Eliasson m. fl.,
II: 334 av herr Lindkvist m. fl.,

II: 335 av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
11:407 av herr Johansson i öckerö
m. fl.,

11:490 av herr Eliasson i Sundborn

m. fl.,

11:504 av herrar Cassel och Bengtson

i Solna,

II: 507 av
II: 509 av
II: 510 av
11:511 av
11:512 av
11:514 av
II: 602 av
Thunvall.

herr Fålldin,
herr Heckscher m. fl.,
herr Hedlund m. fl.,
herr Hedlund m. fl.,
herr Hedlund m. fl.,
herr Ohlin m. fl.,
herr Lindkvist och

fru

da räntepolitikens verkningar för bostadskostnaderna
i vad avsåge den framtida
bostadspolitiken.

I de likalydande motionerna 1:265
(av herr Thorsten Larsson m. fl.) och
II: 333 (av fru Lewén-Eliasson m. fl.)
hade hemställts, att bestämmelsen om
maximiyta (125 mI 2) i 5 § kungörelsen
1957: 359 slopades.

I de likalydande motionerna 1:406
(av herr Torsten Andersson m. fl.) och
II: 490 (av herr Eliasson i Sundborn
m. fl.) hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t

1) uttala angelägenheten av att åtgärder
vidtoges i syfte att tillgodose behovet
av familje- och barnvänlig boendemiljö,
2) anhålla om utredning av frågan
om fortlöpande och väsentligt vidgade
undersökningar och forskningsmöjligheter
rörande den framtida boendemiljöns
utformning, samt 3) anhålla att
företrädare för de politiska partierna
bereddes tillfälle att deltaga i bostadsbyggnadsutredningens
arbete.

I de likalydande motionerna I: 138
(av fru Wallentheim m. fl.) och II: 170
(av herr Johansson i Norrköping
m. fl.) hade hemställts, att riksdagen, i
enlighet med förslag av bostadsstyrelsen,
måtte besluta att samtliga inkomststreck
för familjebostadsbidrag skulle
höjas med 1 000 kr.

I de likalydande motionerna 1:264
(av herrar Lager och öhrnan) och
II: 335 (av herr Nilsson i Gävle m. fl.)
liade föreslagits, att riksdagen måtte besluta
1) att i syfte att öka bostadsproduktionen
Gli 80 000 nya bostäder under
budgetåret 1962/63 preliminära beslut
om lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 1 184 000 000
kr., 2) att till lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett investeringsanslag av 806 000 000 kr.,

3) att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att bostadsbyggnadsutredningen
utöver gällande direktiv ålades att utre3*—Andra
kammarens protokoll 1962.

I de likalydande motionerna 1:425
(av herr Bengtson m. fl.) och 11:512
(av herr Hedlund m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte

1) besluta att pensionärsbostadsbidrag
fr. o. m. den 1 juli 1962 finge på i
övrigt nu gällande grunder och i enlighet
med vad i motionerna anförts utgå
även i fall då lägenheten vore inrymd
i hus, för vilket statligt bostadslån eller
ränteeftergift ej beviljats, och utan avseende
vid tidpunkten för lägenhetens
färdigställande samt även i fall då pensionären
vore ägare till den fastighet i
vilken bostaden vore inrymd;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att av ovan angivna beslut föranledda
ändringar i kungörelsen den 29 augusti
1958 (nr 483) om penslonärsbostadsbidrag
måtte vidtagas;

3) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsamt Glisättande av särskilda
sakkunniga för utredning och framläggande
av förslag rörande pensionärer Nr

Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nas bostadsförsörjning i enlighet med i
motionerna angivna riktlinjer, nämligen
sammanförande av nuvarande pensionärsbostadsbidrag
och kommunala bostadstillägg
till en stödform, likvärdig
stödnivå för berörda pensionärer i olika
kommuner, en mellan stat och kommuner
rimlig och mellan olika kommuner
likvärdig kostnadsfördelning samt
åtgärder till befrämjande av kommunernas
anskaffande av bostäder för pensionärer;
samt

4) beakta vad i motionerna i övrigt
anförts.

I de likalydande motionerna /: 426
(av herr Bengtson m. fl.) och 11:511
(av herr Hedlund m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte

1) besluta att statliga kreditgarantier
finge så snart ske kunde, dock tidigast
den 1 januari 1963, beviljas för sekundärlån
till en- och tvåfamiljshus i enlighet
med vad i motionerna anförts;

2) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

A. att vid erläggande av ränta och
amortering avseende statligt lån till enoch
tvåfamiljshus finge gälla fast annuitet
samt att förhandlingar måtte upptagas
med vederbörliga kreditinrättningar
i syfte att uppnå att vid erläggande av
ränta och amortering avseende sekundärlån
till en- och tvåfamiljshus, för
vilka statlig kreditgaranti beviljats, fast
annuitet regelmässigt tillämpades;

B. att, därest under A. åsyftade ordning
beträffande sekundärlån ej kunde
uppnås, annuitetsreglerna för erläggande
av ränta och amortering avseende
statligt lån till en- och tvåfamiljshus
måtte utformas så, att lånets första år
bleve fritt från annuitetserläggande och
för lånets slutliga amortering inom 30 år
erforderligt fast annuitetsbelopp genom
jämna årliga höjningar av annuitetsbeloppen
fr. o. m. lånets andra år uppnåddes
under lånets femte år;

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att frågan om inkomstprövat stöd till
småhusbyggande måtte utredas i enlighet
med vad i motionerna anförts; samt

4) beakta vad i motionerna i övrigt
anförts.

I de likalydande motionerna /: 427
(av herr Bengtson m. fl.) och II: 510
(av herr Hedlund m. fl.) hade, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte

I. A. fastställa den garanterade räntan
å vissa bostadslån i enlighet med i motionerna
angivna grunder att gälla
fr. o. m. den 1 januari 1962;

B. till Ränteeftergifter å vissa bostadslån
m. m. för budgetåret 1962/63
anvisa ett förslagsanslag av 225 000 000
kr.;

II. besluta

A. att tertiärlån, såvitt avsåge enskild,
fr. o. m. den 1 juli 1962 finge beviljas
upp till högst 90 % av belåningsvärdet
och i övrigt på nu gällande grunder;

B. att räntefri stående del av förbättringslån
fr. o. m. den 1 juli 1962 finge
beviljas då den beskattningsbara inkomsten
ej överstege 7 000 kr.;

III. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

A. att plan rörande avveckling av de
generella bostadssubventionerna inom
inkomstsvaga grupper likaledes måtte
föreläggas 1963 års riksdag samt att i
samband därmed förslag angående förbättring
av det ekonomiska stödet till
inkomtsvaga grupper likaledes måtte
framläggas;

B. att skyndsam utredning måtte vidtagas
beträffande

1. dels frågan om övergång från statlig
bostadslångivning till långivning
med stöd av statliga kreditgarantier,

2. dels frågan om sådan utformning
av bostadslångivningen — omläggning
av nuvarande ränte-, amorterings- och
annuitetsbetalningar samt införande av
värdebeständiga bostadslån — att bostadsproduktionen
främjades och de
höga inledande kostnaderna sänktes,

3. dels frågan om införande av enhetliga
låneregler för enskilda, kooperativa
och allmännyttiga bostadsföretag
samt kommuner;

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13

IV. beakta vad i motionerna i övrigt
anförts.

I de likalydande motionerna 1:428
(av herr Hagberg m. fl.) och II: 509 (av
herr Heckscher m. fl.) hade, såvitt nu
var i fråga, hemställts,

A. att riksdagen måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att Kungl. Maj:t, sedan försöksverksamheten
i fråga om tomtkostnadsgranskningen
slutförts, måtte för riksdagen
redovisa resultatet härav samt
föreslå de ändringar i granskningen
som försöksverksamheten kunde föranleda; 2)

uttala, att förskott å statslån icke
skulle utgå till kommun för inköp av
saneringsfastighet;

3) besluta, att de såsom allmännyttiga
betecknade bostadsföretagen skulle
åläggas redovisningsskyldighet för sina
fonder, dessas storlek och successiva
uppbyggnad samt de för fonduppbyggningen
tillämpade principerna;

4) besluta, att en särskild delegation
skulle tillsättas för att — efter förhandlingar
med vederbörande personalorganisationer
— utarbeta och framlägga
förslag rörande personalbehovet och
personaluppsättningen inom bostadsstyrelsen; B.

att riksdagen måtte besluta,

1) att den statliga bostadslångivningen
fr. o. m. den 1 juli 1962 skulle ersättas
av ett kreditgarantisystem;

2) att i anledning därav varken preliminära
beslut skulle meddelas angående
lån från lånefonden för bostadsbyggande
eller anslag anvisas till samma
fond från nämnda datum;

3) att för erhållande av kreditgaranti
en engångsavgift av 0,5 % skulle erläggas; 4)

att räntegarantien skulle upphöra,
då den tidigare fastställda giltighetstiden
å tio år utgått;

5) att räntegaranti, avseende räntor
å underliggande lån som hänförde sig
till tiden fr. o. m. den 1 januari 1962,

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

skulle grundas på en räntesats av 5 %
vad avsåge hus påbörjade före den 1
januari 1958 och en räntesats på 4,5 %
vad avsåge senare påbörjade hus;

6) att egnahemslån och förbättringslån
avseende hus som påbörjats fr. o. m.
den 1 januari 1958 skulle för tid fr. o. m.
den 1 januari 1962 förräntas efter en
räntesats av 5 %;

7) att tertiärlån mellan 70 och 85 %
av belåningsvärdet för hus påbörjade
fr. o. m. den 1 januari 1958 skulle för
tid fr. o. m. den 1 januari 1962 förräntas
efter en räntesats av 5,5 %;

8) att tertiärlån till den del de överstege
85 % av belåningsvärdet för hus
påbörjade fr. o. m. den 1 januari 1958
skulle för tid fr. o. m. den 1 januari
1962 förräntas efter en räntesats av
6 %;

9) att de tilläggslån, som enligt beslut
av 1953, 1957 och 1959 års riksdagar
gjorts amorteringspliktiga, skulle
för tid fr. o. m. den 1 januari 1962 förräntas
efter en räntesats av 5,5 %;

10) att de tilläggslån, som avsåge hus
påbörjade före den 1 januari 1958,
skulle till den del de icke på grund av
tidigare riksdagsbeslut redan vore
amorteringspliktiga bli rånte- och
amorteringspliktiga fr. o. m. den 1 juli
1962 efter en räntesats av 5,5 % och
med en amorteringstid av 25 år;

11) att pensionärsbostadsbidrag skulle
utgå där bostaden vore inrymd i hus
färdigställt tidigast den 1 januari 1942,
därest bostaden uppfyllde nu gällande
standardkrav;

12) att räntefria stående delar av egnahemslån,
som beviljats under tiden
1948—1 juli 1953, skulle fr. o. m. den 1
juli 1962 förräntas och amorteras till
hälften av det beviljade beloppet efter
en räntesats av 4 % och med en amorteringstid
av 25 år;

13) att godkänna i motionerna intagen
avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1962/63;

14) att till Bostadsstyrelsen: Avlö -

Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ningar för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 3 278 000 kr.;

15) att till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 450 000 kr.;

16) att godkänna i motionerna intagen
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1962/63;

17) att till Länsbostadsnämnderna:
Avlöningar för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 5 448 000 kr.;

18) att till Länsbostadsnämnderna:
Omkostnader för budgetåret 1962/63
anvisa ett förslagsanslag av 701 000 kr.;

19) att till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 105 000 000 kr.;
samt

C. att riksdagen måtte, om förslagen
under B. 1)—3) ovan icke vunne riksdagens
bifall, besluta

1) att tertiärlån, till vilka tillstånd
lämnades tidigast den 1 juli 1962, skulle
beviljas upp till 85 % av den totala produktionskostnaden
mot enbart inteckningssäkerhet,
oavsett förvaltningsformerna,
upp till 95 % för s. k. allmännyttiga
företag mot kommunal borgen
och upp till 90 % för kooperativa och
enskilda företag mot borgen av kommun,
industriföretag eller annat företag
av motsvarande ekonomisk styrka, samt
till den del de överstege 85 % av belåningsvärdet
amorteras på 25 år;

2) att tertiärlån till egnahem skulle
beviljas upp till 90 % av lånevärdet
oavsett företagsform;

3) att vid utgivande av statliga bostadslån
en förvaltningsavgift om 0,5 %
skulle uttagas i samband med lånets utbetalande; 4)

medgiva, att under budgetåret
1962/63 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 1 050 000 000 kr.;

D. att riksdagen måtte i övrigt beakta
vad i motionerna anförts.

I de likalydande motionerna 1:433
(av herr Holmberg) och II: 504 (av
herrar Cassel och Bengtson i Solna)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att bostadsstyrelsen även i fortsättningen
skulle behandla studentbostadsärendena.

I de likalydande motionerna 1:434
(av herr Lundström m. fl.) och II: 514
(av herr Ohlin m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta

1. att i skrivelse till Kungl. Maj:t ge
till känna vad i motionerna anförts beträffande: a)

att bostadsbyggnadsprogrammet
för budgetåret 1962/63 borde omfatta
77 000 lägenheter eller 2 000 fler än enligt
Kungl. Maj:ts förslag;

b) att en stegring av produktionen
borde eftersträvas, så att den vid 70-talets början komme att uppgå till
100 000 lägenheter, varav bortåt hälften
i småhus;

c) att arbetet med uppgörandet av
långsiktiga och kontinuerligt reviderade
kommunala och regionala bostadsförsörjningsplaner
under beaktande av
inträffade och väntade befolkningsförändringar
borde energiskt stimuleras;

d) att därför bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen,
efter inhämtande av uppgifter
från kommunala och regionala organ,
till Kungl. Maj:t borde inkomma med
förslag till sådan medverkan från statens
sida till planerings- och andra åtgärder,
som kunde vara erforderliga
för underlättande av desamma, under
beaktande av kommunernas och regionernas
frihet att utforma bebyggelsestrukturen; e)

att framhålla betydelsen av att de
erforderliga kommunala investeringarna
i gator, vägar, avloppssystem m. m.,
vilka krävdes i samband med en sådan
utveckling, kunde på ett tillfredsställande
sätt fullföljas;

2. att i syfte att främja bostadssparande,
konkurrens på lika villkor mellan
olika företagsformer och rationalise -

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13

ring inom bostadsproduktionen samt
motverka hyressplittring:

a) besluta att tertiärlånets övre gräns
för fastigheter, som påbörjades efter
den 1 juli 1962, skulle vara 97 % för
företagsformer, som nu finge låna
100 %, samt 92 % för kooperativa företag,
som nu finge låna 95 %;

b) besluta att den garanterade räntan
för primärlån höjdes från 4,5 till

5.5 % för hus uppförda före 1951, från
4 till 4,75 % för hus uppförda 1951—
1952, för hus uppförda 1953—1957 från

3.5 till 4,25 % och för senare färdigställda
hus från 3,5 till 3,75 %, samt för
sekundärlån i motsvarande grad, innebärande
en besparing i jämförelse med
Kungl. Maj:ts förslag av 45 milj. kr. för
nästa budgetår och 90 milj. kr. för det
därpå följande;

c) besluta att räntefria stående delar
av egnahemslån, som beviljats under
tiden 1948—1953, fr. o. m. den 1 juli
1962 skulle förräntas och amorteras i
enlighet med besparingsutredningens
förslag, vilket för helt budgetår innebure
en inkomst för statsverket på ca 20
milj. kr., varav 10 milj. kr. folie på nästa
budgetår;

d) besluta att familj ebostadsbidragens
belopp skulle fr. o. m. den 1 juli 1962 höjas
enligt i motionerna framlagt förslag
och med anledning härav bevilja en
höjning av anslaget för bostadsrabatter
med 20 milj. kr. till 170 milj. kr.;

e) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
förslag till nästa års riksdag om en omläggning
av lånevillkoren för att stimulera
amorteringssparande och innebärande
att räntesubventionerna ersattes
med ett enhetligt schablonbidrag enligt
i motionerna angivna riktlinjer;

f) i skrivelse till Kungl. Maj :t framhålla
angelägenheten av sådana förändringar
beträffande tertiärlånekungörelsen
och dess tillämpning som bl. a. vid beräkning
av tomtkostnaderna kunde
främja tillkomsten av bättre bostadsmiljöer; g)

beträffande anslaget till ränteefter -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gifter å vissa bostadslån för budgetåret
1962/63 ävensom beträffande inkomsten
från lånefonden för bostadsbyggande för
samma budgetår vidtaga de ändringar
som föranleddes av yrkandena ovan;

3. att i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad i motionerna anförts beträffande
åtgärder för att främja sanering
genom ombyggnad av äldre flerfamiljshus; 4.

att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
förslag om tillämpning av kreditgarantisystem
för bostadsfinansieringen;

5. att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte på
lämpligt sätt och i samverkan med på
kreditmarknaden verkande företag och
institut förbereda och därefter för riksdagen
framlägga de förslag, som kunde
erfordras för att möjliggöra introducerandet
av värdebeständiga lån för bostadsbyggande
i syfte att sänka bostadskostnaderna
i nya hus och på längre sikt
uppnå en hyresutj ämnande effekt; samt

6. att i övrigt beakta vad i motionerna
anförts.

I de likalydande motionerna I:435
(av herr Sundin) och II: 507 (av herr
Fälldin) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att statligt lån till en- och
tvåfamiljshus finge, såvitt avsåge lånets
övre gräns, uppgå till 95 % av belåningsvärdet
i enlighet med vad i motionerna
anförts samt att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande av
de ändringar i vederbörliga kungörelser
m. m. som föranleddes av ovanstående
beslut.

I motionen II: 334 (av herr Lindkvist
m. fl.) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta

1) att uppdraga åt Kungl. Maj :t att tillkalla
en utredning i syfte att framlägga
förslag om en sådan utformning av bostadsmiljön,
som tillgodosåge kraven
på god och trygg utemiljö med hänsyn
till barnens och de vuxnas lek- och rekreationsmöjligheter
i anslutning till bostadsbebyggelsen; -

Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

2) att belåningsvärdet för hobbylokaler
höjdes;

3) att de formella hinder som nu förelåge
för en fastighetsägare att ställa hobbylokaler
kostnadsfritt till de boendes
och föreningslivets förfogande undanröjdes
på så sätt, att möjlighet skulle
finnas för den som så önskade att slå ut
kapital- och driftkostnader för hobbylokalerna
på i projektet ingående lägenheters
hyror och avgifter, förutsatt
att lokalerna användes för avsett ändamål.

I motionen II: 407 (av herr Johansson
i öckerö m. fl.) hade föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära förslag till sådan ändring
i författningarna angående lån och bidrag
till bostadsegnahem att försöksvis
även äldre fastigheter i relativt gott
skick, som tills vidare ej behövde genomgå
någon större reparation, måtte
kunna belånas i samband med ägarbyte.

I motionen II: 602 (av herr Lindkvist
och fru Thunvall) hade hemställts, att
riksdagen måtte hemställa hos Kungl.
Maj :t om utredning angående tilläggslån
för barnfamiljer.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. beträffande bostadsbyggandets omfattning
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1: 264 och II: 335,1: 428 och II: 509 samt
I: 434 och II: 514, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

2. beträffande bostadsbyggandets inriktning
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom i anledning av motionerna
I: 406 och II: 490, I: 434 och II: 514
samt II: 334, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, godkänna vad utskottet anfört; 3.

beträffande planering av bostadsförsörjningen
med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motio -

nerna I: 434 och II: 514, såvitt nu var i
fråga, godkänna vad utskottet anfört;

4. avslå i motionerna 1:427 och
11:510, 1:428 och 11:509 samt 1:434
och 11:514 framställda yrkanden angående
införande av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet;

5. avslå i motionerna 1:427 och
II: 510 samt I: 434 och II: 514 framställda
yrkanden angående värdebeständiga
lån för bostadsbyggandet;

6. avslå i motionerna 1:427 och
II: 510 framställt yrkande om utredning
angående ändrad utformning av bostadslångivningen; 7.

beträffande förskott på statliga lån
i syfte att underlätta kommunal markanskaffning
i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:428 och 11:509, såvitt nu var
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

8. avslå i motionerna 1:428 och
11:509 framställt yrkande beträffande
viss redovisningsskyldighet för såsom
allmännyttiga betecknade bostadsföretag; 9.

avslå i motionerna 1:264 och
11:335 samt 1:406 och 11:490 framställda
yrkanden angående bostadsbyggnadsutredningens
sammansättning och
uppdrag;

10. beträffande förenklingar vid
handläggningen av ärenden rörande
statliga lån och bidrag för bostadsändamål
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:428
och 11:509, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

11. beträffande en för flerfamiljshus
och småhus gemensam lånekungörelse
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 426
och 11:511, 1:428 och 11:509 samt
I: 435 och II: 507, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

12. beträffande bestämmelsen om
maximiyta för lån till småhus med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 265 och II: 333 i

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13

skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört;

13. avslå i motionen 11:602 framställt
yrkande om utredning angående
tilläggslån för barnfamiljer;

14. avslå i motionerna 1:426 och
II: 511 framställt yrkande om utredning
angående inkomstprövat stöd för småhusbyggande; 15.

avslå i motionerna 1:428 och
II: 509 framställda yrkanden angående
räntesatsen för egnahemslån, förbättringslån
och tertiärlån;

16. avslå i motionerna 1:428 och
II: 509 framställt yrkande angående en
särskild förvaltningsavgift å statliga bostadslån; 17.

beträffande de statliga bostadslånens
storlek och amorteringstid med avslag
å motionerna 1:427 och 11:510,
I: 428 och II: 509 samt I: 434 och II: 514,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

18. avslå i motionerna 1:427 och
II: 510 framställt yrkande angående ändring
i grunderna för beviljande av räntefri
stående del av förbättringslån;

19. avslå i motionerna 1:434 och
II: 514 framställt yrkande angående åtgärder
för att främja sanering genom
ombyggnad av äldre flerfamiljshus;

20. beträffande långivningen för hobbylokaler
med avslag å motionen II: 334,
såvitt nu var i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

21. avslå i motionen 11:407 framställt
yrkande beträffande lån till äldre
fastigheter i samband med ägarbyte;

22. beträffande stödet för studentbostäder
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet anfört;

23. avslå i motionerna 1:428 och
II: 509 samt I: 434 och II: 514 framställda
yrkanden angående återkrav av vissa
räntefria stående delar av egnahemslån;

24. avslå i motionerna 1:428 och
11:509 framställda yrkanden angående
räntesatsen å vissa återkrävda tilläggslån; -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

25. avslå i motionerna 1:428 och
II: 509 framställda yrkanden om uppsägning
av vissa ränte- och amorteringsfria
delar av tilläggslån till förräntning och
amortering;

26. beträffande bestämmelserna om
ränteeftergift med avslag å motionerna
I: 427 och II: 510,1: 428 och II: 509 samt
I: 434 och II: 514, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

27. beträffande villkoren för familjebostadsbidrag
i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:434
och II: 514, såvitt nu var i fråga, ävensom
med bifall till motionerna 1:138
och II: 170, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört;

28. avslå i motionerna 1:434 och
11:514 framställt yrkande angående familjebostadsbidragens
belopp;

29. beträffande pensionärsbostadsbidragen
med avslag å motionerna 1:425
och II: 512 samt I: 428 och II: 509, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu var i
fråga, godkänna vad utskottet anfört;

30. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen, såvitt
de ej behandlats under 1.—29., med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag och under
erinran om vad utskottet anfört godkänna
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1962 förordade
ändringar;

31. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:427 och 11:510, 1:428 och 11:509
samt I: 434 och II: 514, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Ränteeftergifter
å vissa bostadslån m. m. för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 300 000 000 kr.;

32. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 434 och II: 514, såvitt nu var i fråga,
till Bostadsrabatter för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
150 000 000 kr.;

Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

33. till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 15 000 000 kr.;

34. till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 25 000 kr.;

35. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1: 264 och II: 335 samt 1: 428 och II: 509,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1962/63
preliminära beslut om lån, som skulle
utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp av
1 120 000 000 kr.;

36. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 264 och II: 335 samt I: 428 och II: 509,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
till Lånefonden för bostadsbyggande för
budgetåret 1962/63 å kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 740 000 000 kr.;

37. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien för
budgetåret 1962/63 å kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 1 000 kr.;

38. medgiva att under budgetåret
1962/63 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 15 000 000 kr.;

39. till Räntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1962/63 å kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av
18 000 000 kr.;

40. beträffande handläggningen av
låne- och bidragsverksamheten för bostadsändamål
med bifall till Kung].
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:433 och 11:504 godkänna vad
utskottet anfört;

41. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckning -

en för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 3 januari 1962 förordat;

42. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 428
och II: 509, såvitt nu var i fråga,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1962/63;

b) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 478 000 kr.;

43. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över sooialärenden
för den 3 januari 1962 förordat;

44. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 428 och II: 509, såvitt nu var i fråga,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1962/63;

b) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 6 048 000 kr.;

45. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 428
och II: 509, såvitt nu var i fråga, till Bostadsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 850 000 kr.;

46. med bifall till Kung], Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 428
och 11:509, såvitt nu var i fråga, till
Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 851 000 kr.;

47. till 1960 års bostadsräkning för
budgetåret 1962/63 å driftbudgeten under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 kr.;

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13

48. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den
del de inte blivit under punkterna 1.—
47. särskilt berörda, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet
bland annat följande:

I anledning av departementschefens
uttalande om särskilda bostadstillskott
på orter med ett expanderande näringsliv
vill utskottet understryka betydelsen
av att den ökning av bostadsbyggandet,
som är möjlig att åstadkomma,
inriktas på orter där bristen på bostäder
är mest framträdande. En sådan
lokalisering av bostadsbyggandet är
också angelägen med hänsyn till behovet
av att underlätta geografisk rörlighet
på arbetsmarknaden. Samtidigt
vill utskottet framhålla önskvärdheten
av att en god produktionsplanering
främjas vid lånemedlens fördelning på
län och kommuner. Med hänsyn härtill
är det av vikt, att kommuner och bostadsproducenter
i så god tid som möjligt
får besked om vilken tilldelning av
bostadslån som kan påräknas under
budgetåret.

I detta sammanhang vill utskottet
även fästa uppmärksamheten på frågan
om bostadsbyggandets kreditförsörjning.
Den fortlöpande stegringen av bostadsbyggandets
produktionsnivå har
ställt ständigt ökade anspråk på krediter
såväl under byggnadstiden som för
byggnadernas slutliga finansiering. I
stort sett har kreditfrågan för bostadsproduktionen
kunnat lösas. Under vissa
perioder har det dock förelegat betydande
svårigheter att anskaffa erforderliga
kreditiv och lån. I kanske än högre
grad har svårigheter gjort sig gällande
för berörda kommuner att erhålla
tillräckliga krediter för sådana kommunala
investeringar, som utgör nödvändiga
betingelser för kommunernas
tillväxt. Utskottet förutsätter, att vederbörande
myndigheter med uppmärksamhet
följer utvecklingen i nämnda

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hänseende och vidtar de åtgärder, som
kan bli erforderliga för att trygga en
tillräcklig kreditförsörjning för bostadsbyggandet
och därmed sammanhängande
kommunala investeringar.

En mera allmän översyn av reglerna
för bostadsbyggandets finansiering torde
bli aktuell, när bostadsbyggnadsutredningen
blir färdig med sitt arbete.
Utskottet finner därför ej skäl att nu
påkalla någon utredning angående en
omläggning av lånereglerna.

Utskottet finner det angeläget, att
kommunernas möjligheter att i god tid
förvärva erforderlig mark för bostadsbebyggelse
främjas. Utskottet hälsar
därför med tillfredsställelse departementschefens
uttalande att frågan om
förskott på statslån för sådant ändamål
skall närmare undersökas. Enligt utskottets
mening bör denna undersökning
inte begränsas till att gälla låneförskott
för förvärv av saneringsfastigheter
utan även avse markförvärv för
nyexploatering.

Nuvarande räntesats för egnahemslån
och tertiärlån gäller fr. o. m. den
1 januari 1958. Räntan för förbättringslån
fastställdes senast att gälla fr. o. m.
den 1 januari 1959. Statens genomsnittliga
kostnader för upplåningen har
därefter stigit. Den subvention som
kommer de boende till del på grund av
att räntan på de statliga bostadslånen
understiger den ränta staten själv erlägger
har därför ökat något sedan nuvarande
ränta på bostadslånen bestämdes.

Samtidigt härmed har bostadskostnaderna
stigit, bl. a. till följd av ökade
byggnadskostnader. En drastisk försämring
av finansieringsbetingelserna
för nytillkommande hus kan därför befaras
hämma bostadsbyggandet. Enligt
utskottets mening bör nivån för såväl
räntorna på de statliga lånen som garanterade
räntor på underliggande lån

Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ägnas fortlöpande uppmärksamhet.
Jämkningar i dessa räntesatser både
uppåt och nedåt kan bli motiverade.
Som riktpunkt bör dock alltjämt gälla
att staten bör åtaga sig att bereda de
boende ett visst skydd mot tillfälligt
höga räntor. Ett sådant skydd torde ha
stor betydelse som medel att trygga en
hög och jämn bostadsproduktion.

Departementschefen har i annat sammanhang
förutskickat, att en höjning
av nivån för de garanterade räntorna
på underliggande lån kan bli aktuell.
Då försiktighet bör iakttagas i fråga
om ändringar i finansieringsvillkoren
för bostäder, anser utskottet det inte
gärna kunna komma i fråga att samtidigt
höja räntan på de statliga lånen.
Utskottet avstyrker därför ifrågavarande
motionsyrkanden.

I avbidan på den översyn av bidragssystemet,
som departementschefen omnämnt,
synes någon ändring av bidragens
belopp ej böra företagas. Yrkandet
härom i motionerna I: 434 och
II: 514 avstyrkes därför.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande bostadsbyggandets omfattning a)

av herrar Ragnar Bergh, Staxäng
och Källenius, vilka ansett att utskottet
bort under 1) hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bostadsbyggandets
omfattning i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:428 och 11:509 ävensom med avslag
å motionerna 1:264 och 11:335 samt
1:434 och 11:514, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Boman, Per Jacobsson
och Per-Olof Hanson, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Ljungskile och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett att
utskottet bort under 1) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bostadsbyggandets
omfattning i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna

1:434 och 11:514 ävensom med avslag
å motionerna 1:264 och 11:335 samt
I: 428 och II: 509, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna vad i
denna reservation anförts;

c) av herrar Ivar Johansson, NilsEric
Gustafsson, Svensson i Stenkyrka
och Andersson i Knäred, vilka ansett
att det ovan intagna stycke i utskottets
yttrande, som börjar med »I anledning»
och slutar med »under budgetåret»,
bort ha följande lydelse:

»I anledning av departementschefens
uttalande om särskilda bostadstillskott
på orter med ett expanderande näringsliv
vill utskottet framhålla betydelsen
av att den ökning av bostadsbyggandet,
som är möjlig att åstadkomma, självfallet
bör inriktas på orter där bristen
på bostäder är mest framträdande. Då
bristen på bostäder emellertid är störst
i de stora inflyttningsorterna, vill utskottet
framhålla att en aktiv lokaliseringspolitik
för att motverka den
pågående befolkningskoncentrationen
skulle ha en positiv effekt även på bostadsmarknaden.
Utskottet förutsätter
att befintliga möjligheter till en sådan
inriktning av lokaliseringspolitiken tillvaratages.
Härigenom skulle bl. a. skapas
bättre förutsättningar för småhusbyggandet.
Samtidigt vill utskottet
framhålla önskvärdheten av att en god
produktionsplanering främjas vid lånemedlens
fördelning på län och kommuner.
Med hänsyn härtill är det av
vikt, att kommuner och bostadsproducenter
i så god tid som möjligt får besked
om vilken tilldelning av bostadslån
som kan påräknas under budgetåret.
»

2) beträffande bostadsbyggandets inriktning a)

av herrar Ivar Johansson, NilsEric
Gustafsson, Svensson i Stenkyrka
och Andersson i Knäred, vilka ansett
att utskottet bort under 2) hemställa,
att riksdagen måtte beträffande bostadsbyggandets
inriktning i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13

I: 434 och II: 514 ävensom med bifall
till motionerna I: 406 och II: 490 samt
II: 334, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, anhålla om utredning och förslag
rörande dels en mera miljömedveten
bostadspolitik, dels ock riktlinjer
och former för fortlöpande undersökningar
och forskning rörande boendemiljön; b)

av fru Lewén-Eliasson, utan angivet
yrkande;

3) beträffande planering av bostadsförsörjningen a)

av herrar Ragnar Bergh, Staxäng
och Källenius, vilka ansett att det ovan
intagna stycke i utskottets yttrande,
som börjar med »I detta» och slutar
med »kommunala investeringar», bort
ha följande lydelse:

»Uppenbarligen ställer ett ökat bostadsbyggande
ytterligare krav på kapitalmarknaden
såväl när det gäller byggnadskreditiv
som i fråga om slutliga
lån för byggnadernas finansiering. Härtill
kommer naturligtvis också avsevärda
kapitalanspråk särskilt från kommunernas
sida, avsedda att täcka de
utgifter som måste göras för att tillgodose
de nya bostadsområdenas behov
av gemensamhetsanordningar, såsom
vägar och gator, vatten- och avloppsledningar
m. m. Sådana kapitalanspråk
kan marknaden, om man vill undvika
att eftersätta andra viktiga investeringsbehov,
endast tillgodose om den i
tillräcklig omfattning tillföres ökat sparande.
»

b) av herrar Boman, Per Jacobsson
och Per-Olof Hanson, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Ljungskile och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett att
utskottet bort under 3) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande planering
av bostadsförsörjningen i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 434 och II: 514, såvitt
nu var i fråga, godkänna vad i denna
reservation anförts;

4) beträffande införande av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

a) av herrar Ragnar Bergh, Staxäng
och Källenius, vilka ansett att utskottet
bort under 4) hemställa, att riksdagen
måtte beträffande införande av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet
med bifall till motionerna 1:428 och
11:509 ävensom i anledning av motionerna
I: 427 och II: 510 samt I: 434 och
II: 514, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Per Jacobsson, Per-Olof Jlanson och
Nils-Eric Gustafsson, Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Svensson
i Ljungskile, Gustafsson i Skellefteå
och Andersson i Knäred, vilka ansett
att utskottet bort under 4) hemställa,
att riksdagen måtte beträffande införande
av ett kreditgarantisystem på
bostadsområdet med bifall till motionerna
I: 427 och II: 510 samt I: 434 och
11:514 ävensom i anledning av motionerna
1:428 och 11:509, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad i
denna reservation anförts;

5) beträffande värdebeständiga lån
för bostadsbyggandet samt ändrad utformning
av bostadslångivningen

a) av herrar Ragnar Bergh, Staxäng
och Källenius, vilka ansett att det ovan
intagna stycke i utskottets yttrande,
som börjar med »En mera» och slutar
med »av lånereglerna», bort ha följande
lydelse:

»Med hänsyn till att spörsmålet sålunda
torde komma att prövas av värdesäkringskommittén
synes någon ny utredning
i enlighet med motionärernas
syfte knappast vara påkallad.»

b) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Per Jacobsson, Per-Olof Hanson, NilsEric
Gustafsson och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Gustafsson
i Skellefteå och Andersson i
Knäred, vilka ansett att utskottet bort
under 5) och 6) hemställa, att riksdagen
måtte

beträffande värdebeständiga lån för

Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bostadsbyggandet med bifall till motionerna
I: 427 och II: 510 samt I: 434 och
11:514, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad i denna reservation anförts; beträffande

ändrad utformning av bostadslångivningen
med bifall till motionerna
1:427 och 11:510, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad i reservationen anförts; c)

av herr Svensson i Ljungskile, utan
angivet yrkande;

6) beträffande förskott på statliga lån
i syfte att underlätta kommunal markanskaffning a)

av herrar Ragnar Bergh, Staxäng
och Källenius, vilka ansett att utskottet
bort under 7) hemställa, att riksdagen
måtte beträffande förskott på statliga
lån i syfte att underlätta kommunal
markanskaffning med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:428 och 11:509, såvitt nu
var i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Boman, Per Jacobsson
och Per-Olof Hanson, fröken Elrnén
samt herrar Svensson i Ljungskile och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett att
det ovan intagna stycke i utskottets
yttrande, som börjar med »Utskottet
finner» och slutar med »för nyexploatering»,
bort ha följande lydelse:

»Utskottet, som inte tagit ställning
till sakfrågan, finner inte något skäl att
motsätta sig att bostadsstyrelsen återkommer
med en utredning beträffande
tanken att ge förskott på statliga lån
till kommuner för inköp av saneringsfastigheter.
»

7) av herrar Ragnar Bergh, Staxäng
och Källenius, vilka beträffande viss
redovisningsskyldighet för såsom allmännyttiga
betecknade bostadsföretag
ansett att utskottet bort under 8) hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 428 och II: 509, såvitt

nu var i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

8) av herrar Ivar Johansson, NilsEric
Gustafsson, Svensson i Stenkyrka
och Andersson i Knäred, vilka beträffande
bostadsbyggnadsutredningens
sammansättning och uppdrag ansett att
utskottet bort under 9) hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 406 och II: 490 samt med avslag
å motionerna I: 264 och II: 335 i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

9) beträffande förenklingar vid handläggningen
av ärenden rörande statliga
lån och bidrag för bostadsändamål

a) av herrar Ragnar Bergh, Staxäng
och Källenius, vilka ansett att utskottet
bort under 10) hemställa, att riksdagen
måtte beträffande förenklingar vid
handläggningen av ärenden rörande
statliga lån och bidrag för bostadsändamål
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:428
och 11:509, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Boman, Per Jacobsson
och Per-Olof Hanson, fröken Elrnén
samt herrar Svensson i Ljungskile och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett att
utskottet bort under 10) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande förenklingar
vid handläggningen av ärenden rörande
statliga lån ocli bidrag för bostadsändamål
i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:428
och II: 509, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad i denna reservation anförts;

10) beträffande en för flerfamiljshus
och småhus gemensam lånekungörelse

a) av herrar Ragnar Bergh, Staxäng
och Källenius, vilka ansett att utskottet
bort under 11) hemställa, att riksdagen
måtte beträffande en för flerfamiljshus
och småhus gemensam lånekungörelse
med avslag å Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna 1:426 och
II: 511 samt I: 435 och II: 507 ävensom
med bifall till motionerna 1:428 och

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13

II: 509, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna vad reservanterna anfört; b)

av lierrar Boman, Per Jacobsson
och Per-Olof Hanson, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Ljungskile och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett att
utskottet bort under 11) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande en för flerfamiljshus
och småhus gemensam lånekungörelse
i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 426 och
II: 511 ävensom med avslag å motionerna
1:428 och 11:509 samt 1:435 och
II: 507, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna vad i denna reservation
anförts;

c) av herrar Ivar Johansson, Nils-Eric
Gustafsson, Svensson i Stenkyrka och
Andersson i Knäred, vilka ansett att utskottet
bort under 11) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande en för flerfamiljshus
och småhus gemensam lånekungörelse
i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 426 och II: 511 samt I: 435 och II: 507
ävensom med avslag å motionerna I: 428
och II: 509, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad dessa reservanter
anfört;

11) av herrar Näsström, Einar Persson,
Söderberg, Petterson i Degerfors,
Karlsson i Olofström, Andreasson och
Johansson i Norrköping, vilka beträffande
bestämmelsen om maximiyta för
lån till småhus ansett att utskottet bort
under 12) hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:265 och 11:333 godkänna vad reservanterna
anfört;

12) av herrar Ivar Johansson, NilsEric
Gustafsson, Svensson i Stenkyrka
och Andersson i Knäred, vilka beträffande
utredning angående tilläggslån
för barnfamiljer och inkomstprövat stöd
för småhusbyggande ansett att utskottet
bort under 13) och 14) hemställa,

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att riksdagen måtte

beträffande utredning angående tillläggslån
för barnfamiljer i anledning av
motionen 11:602 i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad dessa reservanter
anfört;

beträffande utredning angående inkomstprövat
stöd för småhusbyggande
i anledning av motionerna I: 426 och
II: 511, såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

13) beträffande räntesatsen för egnahemslån,
förbättringslån och tertiärlån
samt en särskild förvaltningsavgift å
statliga bostadslån

a) av herrar Ragnar Bergh, Staxäng
och Källenius, vilka ansett att utskottet
bort under 15) och 16) hemställa, att
riksdagen måtte

beträffande räntesatsen för egnahemslån,
förbättringslån och tertiärlån
med bifall till motionerna I: 428 och
II: 509, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad dessa reservanter anfört;

beträffande en särskild förvaltningsavgift
å statliga bostadslån med bifall
till motionerna I: 428 och II: 509, såvitt
nu var i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Boman, Per Jacobsson
och Per-Olof Hanson, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Ljungskile och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett att
utskottets yttrande fr. o. m. det ovan intagna
stycke, som börjar med »Nuvarande
räntesats», t. o. m. det ovan intagna
stycke, som slutar med »ifrågavarande
motionsyrkanden», bort ersättas
med text av följande lydelse:

»Utskottet tillstyrker i annat sammanhang
förslag om en höjning av de
garanterade räntorna på underliggande
lån. Då enligt utskottets mening försiktighet
bör iakttagas vid avvecklingen av
de generella bostadssubventionerna kan
utskottet inte tillstyrka ifrågavarande
motionsyrkanden.»

14) beträffande de statliga bostadslånens
storlek och amorteringstid

Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

a) av herrar Ragnar Bergh, Staxäng
och Kållenius, vilka ansett att utskottet
bort under 17) hemställa, att riksdagen
måtte beträffande de statliga bostadslånens
storlek och amorteringstid med
bifall till motionerna I: 428 och II: 509
samt i anledning av motionerna 1:434
och II: 514 ävensom med avslag å motionerna
I: 427 och II: 510, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Boman, Per Jacobsson
och Per-Olof Hanson, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Ljungskile och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett att
utskottet bort under 17) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande de statliga
bostadslånens storlek och amorteringstid
med bifall till motionerna I: 434 och
II: 514 ävensom med avslag å motionerna
1:427 och 11:510 samt 1:428 och
II: 509, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i denna reservation anförts; c)

av herrar Ivar Johansson, Nils-Eric
Gustafsson, Svensson i Stenkyrka och
Andersson i Knäred, vilka ansett att
utskottet bort under 17) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande de statliga
bostadslånens storlek och amorteringstid
med bifall till motionerna I: 427 och
II: 510 ävensom med avslag å motionerna
1:428 och 11:509 samt 1:434 och
II: 514, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad dessa reservanter anfört; 15)

av herrar Ivar Johansson, NilsEric
Gustafsson, Svensson i Stenkyrka
och Andersson i Knäred, vilka beträffande
ändring i grunderna för beviljande
av räntefri stående del av förbättringslån
ansett att utskottet bort under
18) hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 427 och II: 510,
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

16) av herrar Boman, Per Jacobsson
och Per-Olof Hanson, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Ljungskile och
Gustafsson i Skellefteå, vilka beträffande
åtgärder för att främja sanering genom
ombyggnad av äldre flerfamiljshus
ansett att utskottet bort under 19) hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 434 och II: 514, såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

17) av herrar Ivar Johansson, NilsEric
Gustafsson, Svensson i Stenkyrka
och Andersson i Knäred, vilka beträffande
långivningen för hobbylokaler
ansett att utskottet bort under 20) hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionen II: 334, såvitt nu var i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört;

18) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Per Jacobsson, Per-Olof Hanson, NilsEric
Gustafsson, Staxäng och Svensson
i Stenkyrka, fröken Elmén samt herrar
Svensson i Ljungskile, Gustafsson i
Skellefteå, Andersson i Knäred och Kållenius,
vilka beträffande lån till äldre
fastigheter i samband med ägarbyte ansett
att utskottet bort under 21) hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionen 11:407 i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

19) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Ragnar Bergh, Per Jacobsson, Per-Olof
Hanson, Nils-Eric Gustafsson, Staxäng
och Svensson i Stenkyrka, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Ljungskile, Gustafsson
i Skellefteå, Andersson i Knäred
och Kållenius, vilka beträffande
stödet för studentbostäder ansett att utskottet
bort under 22) hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag godkänna vad reservanterna
anfört;

20) av herrar Boman, Ragnar Bergh„
Per Jacobsson, Per-Olof Hanson och

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13

Staxäng, fröken Elmén samt herrar
Svensson i Ljungskile, Gustafsson i
Skellefteå och Källenius, vilka beträffande
återkrav av vissa räntefria stående
delar av egnahemslån ansett att
utskottet bort under 23) hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 428 och II: 509 samt I: 434 och
II: 514, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna vad reservanterna anfört; 21)

av herrar Ragnar Bergh, Staxäng
och Källenius, vilka beträffande räntesats
och amorteringstid för tilläggslån
ansett, att utskottet bort under 24) och
25) hemställa, att riksdagen måtte

beträffande räntesatsen å vissa återkrävda
tilläggslån med bifall till motionerna
1:428 och 11:509, såvitt nu var
i fråga, godkänna vad dessa reservanter
anfört;

beträffande uppsägning av vissa
rånte- och amorteringsfria delar av tillläggslån
till förräntning och amortering
med bifall till motionerna I: 428
och II: 509, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

22) beträffande bestämmelserna om
ränteeftergift

a) av herrar Ragnar Bergh, Staxäng
och Källenius, vilka ansett att utskottet
bort under 26) hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bestämmelserna om
ränteeftergift med bifall till motionerna
1:428 och 11:509 ävensom i anledning
av motionerna I: 427 och II: 510 samt
I: 434 och II: 514, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Boman, Per Jacobsson
och Per-Olof Hanson, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Ljungskile och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett att
utskottet bort under 26) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bestämmelserna
om ränteeftergift med bifall till
motionerna 1:434 och 11:514 ävensom
med avslag å motionerna 1:427 och
II: 510 samt I: 428 och II: 509, samtliga

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
vad i denna reservation anförts;

c) av herrar Ivar Johansson, Nils-Eric
Gustafsson, Svensson i Stenkyrka och
Andersson i Knäred, vilka ansett att
utskottet bort under 26) hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bestämmelserna
om ränteeftergift med bifall till
motionerna 1:427 och 11:510 ävensom
med avslag å motionerna 1:428 och
II: 509 samt I: 434 och II: 514, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
dessa reservanter anfört;

23) av herrar Ragnar Bergh, Staxäng
och Källenius, vilka beträffande villkoren
för familjebostadsbidrag ansett att
efter det ovan intagna stycke i utskottets
yttrande, som börjar med »I avbidan»
och slutar med »avstyrkcs därför»,
bort införas ett stycke av följande
lydelse:

»Utskottet vill i detta sammanhang,
under erinran om sitt förslag ovan angående
reducering av räntegarantien,
såsom sin mening uttala, att det framtida
stödet till de boende i det väsentliga
bör givas formen av familjebostadsbidrag
till barnfamiljer. Denna stödform
möjliggör för barnfamiljer med
otillräckliga ekonomiska resurser att
anskaffa en bostad av för familjen tillfredsställande
storlek och standard.
Med denna utgångspunkt vill utskottet
förorda, att frågan om familjebostadsbidragens
utformning göres till föremål
för översyn. Med hänsyn till frågans
synnerliga betydelse finner utskottet
det angeläget att utredningen
sker inom en parlamentariskt sammansatt
kommitté.»

24) av herrar Boman, Per Jacobsson
och Per-Olof Hanson, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Ljungskile och
Gustafsson i Skellefteå, vilka beträffande
familjebostadsbidragens belopp ansett
att utskottet bort under 28) hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 434 och II: 514, såvitt nu

Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

var i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

25) beträffande pensionärsbostadsbidragen a)

av herrar Boman, Ragnar Bergh,
Per Jacobsson, Per-Olof Hanson och
Staxäng, fröken Elmén samt herrar
Svensson i Ljungskile, Gustafsson i
Skellefteå och Källenius, vilka ansett
att utskottet bort under 29) hemställa,
att riksdagen måtte beträffande pensionärsbostadsbidragen
med bifall till
motionerna I: 428 och II: 509, såvitt nu
var i fråga, samt med avslag å motionerna
1:425 och 11:512 godkänna vad
reservanterna anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, NilsEric
Gustafsson, Svensson i Stenkyrka
och Andersson i Knäred, vilka ansett
att utskottet bort under 29) hemställa,
att riksdagen måtte beträffande pensionärsbostadsbidragen
med bifall till
motionerna I: 425 och II: 512 samt i anledning
av motionerna 1:428 och
11:509, sistnämnda bägge motioner såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad i denna
reservation anförts;

26) beträffande anslag till ränteeftergifter
å vissa bostadslån m. m.

a) av herrar Ragnar Bergh, Staxäng
och Källenius, vilka under förutsättning
av bifall till den med 22 a) betecknade
reservationen ansett att utskottet
bort under 31) hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:427
och II: 510 samt I: 434 och II: 514 ävensom
med bifall till motionerna 1:428
och II: 509, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, till Ränteeftergifter å vissa
bostadslån m. m. för budgetåret 1962/63
å driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
105 000 000 kr.;

b) av herrar Boman, Per Jacobsson
och Per-Olof Hanson, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Ljungskile och
Gustafsson i Skellefteå, vilka under

förutsättning av bifall till den med
22 b) betecknade reservationen ansett
att utskottet bort under 31) hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 434 och II: 514 ävensom
med avslag å motionerna 1:427
och 11:510 samt 1:428 och 11:509,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
till Ränteeftergifter å vissa bostadslån
m. m. för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 255 000 000
kr.;

c) av herrar Ivar Johansson, NilsEric
Gustafsson, Svensson i Stenkyrka
och Andersson i Knäred, vilka under
förutsättning av bifall till den med
22 c) betecknade reservationen ansett
att utskottet bort under 31) hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:434 och 11:514 samt med bifall till
motionerna 1:427 och 11:510 ävensom
med avslag å motionerna 1:428 och
tionerna I: 434 och II: 514, såvitt nu var
i fråga, till Ränteeftergifter å vissa bostadslån
m. m. för budgetåret 1962/63 å
driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 225 000 000
kr.;

27) av herrar Boman, Per Jacobsson
och Per-Olof Hanson, fröken Elmén
samt herrar Svensson i Ljungskile och
Gustafsson i Skellefteå, vilka under förutsättning
av bifall till den med 24) betecknade
reservationen beträffande anslag
till bostadsrabatter ansett att utskottet
bort under 32) hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 434 och II: 514, såvitt nu var
i fråga, till Bostadsrabatter för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 170 000 000 kr.;

28) av herrar Ragnar Bergh, Staxäng
och Källenius, vilka under förutsättning
av bifall till den med 14 a) betecknade

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13

reservationen ansett att utskottet bort
under 35) hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:428 och 11:509 ävensom med avslag
å motionerna 1:264 och 11:335, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, medgiva,
att under budgetåret 1962/63 preliminära
beslut angående lån, som skulle
utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 1 050 000 000 kr.;

29) av herrar Ragnar Bergh, Staxäng
och Källenius, vilka beträffande handläggningen
av låne- och bidragsärenden
ansett att utskottet bort under 40) hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
handläggningen av låne- och bidragsverksamheten
för bostadsändamål i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:433 och
11:504 godkänna vad reservanterna anfört; 30)

av herrar Ragnar Bergh, Staxäng
och Källenius, vilka beträffande avlöningsstat
för bostadsstyrelsen m. m.
ansett att utskottet bort under 42) hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:428 och 11:509,
såvitt nu var i fråga,

a) godkänna i denna reservation intagen
avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1962/63;

b) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 278 000 kr.;

31) av herrar Ragnar Bergh, Staxäng
och Källenius, vilka beträffande avlöningsstat
för länsbostadsnämnderna
m. m. ansett att utskottet bort under 44)
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 428 och II: 509,
såvitt nu var i fråga,

a) godkänna i denna reservation intagen
avlöningsstat för länsbostads -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nämnderna, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1962/63;

b) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 5 448 000 kr.;

32) av herrar Ragnar Bergh, Staxäng
och Källenius, vilka beträffande bostadisstyrelsens
omkostnadsanslag ansett
att utskottet bort under 45) hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:428 och 11:509,
såvitt nu var i fråga, till Bostadsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret 1962/
63 å driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
450 000 kr.;

33) av herrar Ragnar Bergh, Staxäng
och Källenius, vilka beträffande länsbostadsnämndernas
omkostnadsanslag
ansett, att utskottet bort under 46) hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:428 och 11:509,
såvitt nu var i fråga, till Länsbostadsnämnderna:
Omkostnader för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under femte
huvuditeln anvisa ett förslagsanslag
av 701 000 kr.;

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15

Tredje lagutskottet hade behandlat
två av de ovan i redovisningen av statsutskottets
utlåtande nr 46 upptagna motionerna,
nämligen nr 428 i första kammaren
av herr Hagberg m. fl. och nr 509
i andra kammaren av herr Heckscher
m. fl., såvitt desamma hänvisats till
lagutskott.

Motionärerna hemställde i nu förevarande
avseende att riksdagen måtte
besluta, att hyresregleringens avveckling
skulle — sedan överläggningar upptagits
med Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges allmännyttiga bostadsorganisation
och HSB för att förmå
dessa organisationer att verka för åter -

Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m

hållsamhet vid hyressättningen —- omfatta
även städer där en »bristsituation»
fortfarande råder.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande
motioner, I: 428 och II: 509, i vad de
hänvisats till lagutskott, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

1 motiveringen anförde utskottet
bland annat följande:

Då arbetet på den fortsatta avvecklingen
av hyresregleringen synes fortgå
i enlighet med de riktlinjer, till vilka
föregående års riksdag anslutit sig, finner
utskottet ej anledning att ompröva
sitt tidigare ställningstagande i frågan.
Nya vägar för avvecklingen bör så mycket
mindre beträdas som, enligt vad
nyss sagts, undersökningar pågår rörande
avvecklingens följder sådan den
hittills bedrivits. Det kan tilläggas att
frågan, hur ett upphävande av regleringen
i en bristsituation inverkar beträffande
tillgången på lägenheter och
i fråga om hyressättningen, i viss mån
— och på ett mer rättvisande sätt än
den avveckling på utvalda orter motionärerna
synes avse — torde bli belyst
genom verkningarna av den nyligen genomförda
totala avvecklingen såvitt avser
garagelokaler.

Reservationer hade avgivits

I. av herrar Åkesson, Gunnar Pettersson,
Nyberg och Carlsson i Stockholm,

vilka ansett att ovan intagna stycke i
utskottets utlåtande bort ha följande
lydelse:

»Arbetet på den fortsatta avvecklingen
av hyresregleringen synes fortgå
i enlighet med de riktlinjer, till vilka
föregående års riksdag anslutit sig. I
motionerna nr 1:428 och 11:509 har
under punkt A. I yrkats, att riksdagen
måtte besluta, att hyresregleringens avveckling
skall — sedan överläggningar
upptagits med Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges allmännyttiga bostadsorganisation
och HSB för att förmå
dessa organisationer att verka för
återhållsamhet vid hyressättningen —

omfatta även städer där en ''bristsituation’
råder. Utskottet finner det icke
uteslutet att värdefulla erfarenheter av
hyresregleringens verkningar skulle
kunna vinnas om regleringen avvecklades
på vissa orter med mindre, kvardröjande
bostadsbrist. Detta måste
emellertid ske med försiktighet och
först efter ingående överväganden. Utskottet
förutsätter, att Kungl. Maj:t utnyttjar
de möjligheter till sådan avveckling
som redan nu gällande lagstiftning
medger och finner ett särskilt
riksdagsbeslut i ämnet för närvarande
icke erforderligt. Det kan tilläggas att
frågan, hur ett upphävande av regleringen
i en bristsituation inverkar beträffande
hyressättningen, i viss mån
torde bli belyst genom verkningarna av
den nyligen genomförda totala avvecklingen
såvitt avser garagelokaler. Utskottet
vill också erinra om att den fortsatta
avvecklingen av hyresregleringen
torde komma att aktualiseras i samband
med att proposition föreläggs
riksdagen i anledning av hyreslagskommitténs
betänkande.»

II. av herrar Holmberg och Munktell,
vilka ansett att utskottets utlåtande och
hemställan bort ha följande lydelse:

»Redan år 1956 beslöt riksdagen att
hyresregleringen skulle successivt avvecklas.
I skilda etapper har sedermera
såväl en kategorimässig som en regional
avveckling av hyresregleringen genomförts.
Enligt vad utskottet inhämtat beröres
emellertid fortfarande drygt 300
av de ursprungligen omkring 500 hyresreglerade
områdena av regleringen.
Så gott som samtliga städer är sålunda
fortfarande underkastade hyresregleringslagen.
En regional avveckling har
skett i endast 7 av 130 städer som omfattas
av regleringen. Utskottet anser, i
likhet med vad som anförts i motionerna
I: 428 och II: 509, att den successiva
avvecklingen av hyresregleringen
nu försöksvis bör omfatta även orter
där det fortfarande föreligger en viss
kvardröjande brist på lägenheter. Här -

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13

igenom skulle man erhålla praktisk
möjlighet att bedöma i vilken utsträckning
det i själva verket är regleringens
existens som skapat bristsituationen.
Utskottet vill också erinra om att en
sådan försöksvis avveckling väl står i
överensstämmelse med departementschefens
av riksdagen år 1956 godkända
uttalande om att det skulle föra för
långt att kräva, att full balans skall ha
inträtt mellan tillgång och efterfrågan
för att lagstiftningen skall bringas att
upphöra.

Enligt vad utskottet har sig bekant
ämnar hyresrådet under innevarande
år till Kungl. Maj:t inkomma med förslag
till ytterligare avveckling av regleringen.
Denna avvecklingsomgång
bör därvid enligt utskottet omfatta en
eller flera städer där full balans mellan
tillgång och efterfrågan på bostäder
ännu ej inträtt. Ehuru risken för att ett
dylikt försök skulle leda till väsentliga
hyresstegringar får anses obetydlig,
förutsätter dock utskottet, att Kungl.
Maj:t upptager överläggningar med vederbörande
fastighetsägareorganisationer
för att förmå dessa att bland sina
medlemmar verka för återhållsamhet
vid hyressiittningen.

Utskottet får sålunda hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
1:428 och 11:509, i vad de hänvisats
till lagutskott, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t ge till känna vad utskottet
ovan anfört.»

Vad utskotten hemställt föredrogs;
och anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Vi har i god tid före
bostadsdebatten fått ett alldeles färskt
inlägg i diskussionen om bostadsbyggandets
omfattning. Jag avser långtidsutredningens
betänkande. Utredningen
har inte målat den nuvarande situationen
i särskilt ljusa färger när det gäller
att bygga bort bostadsbristen. Utredningen
anser att det bostadsbyggande
som bostadsbyggnadsutredningen föror -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

dat inte är på långt när tillräckligt och
gör följande reflexion: »Det vore olyckligt
om de beslutande instanserna genom
alltför försiktiga prognoser skulle invaggas
i falska förhoppningar angående
möjligheterna att avveckla den bostadsbrist
vi har i dag.»

När jag läste detta, kunde jag inte
undgå reflexionen att uttrycket »falska
förhoppningar» passade ganska bra som
rubrik på en hel del av den förkunnelse
i bostadsfrågan som vi har fått lyssna
till från regeringshåll under efterkrigsåren,
förhoppningar som man givit uttryck
åt utan några prognoser alls och
som man gjort sitt bästa för att bibringa
svenska folket.

»Det första målet i bostadsfrågans
lösning måste vara att avskaffa den nuvarande
bostadsbristen», hette det i Arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Det
var ju en bra målsättning, men nästa
mening lyder på följande sätt: »Man
får emellertid inte räkna med att bostadsbristen
kommer att representera en
tillräcklig sysselsättningsreserv under
någon längre tid efter kriget.»

I en broschyr som utgavs 1946 och
som hette »Säkra efterkrigsprogrammet»
lovade man väljarna att »den krisartade
bostadsbristen skall avskaffas på

3—5 år».

För att ge ännu ett exempel på ansträngningarna
att invagga svenska folket
i falska förhoppningar skall jag citera
ett uttalande av socialministern
under bostadsdebatten vid 1953 års riksdag
— det var herr Sträng som var socialminister
då — vilket säger en hel
del om tonfallet. Han påpekade, att vi
mellan 1945 och 1952 hade byggt i medeltal
50 000 lägenheter per år och fortsatte
med följande matematiska utläggning:
»50 000 lägenheter på ett år blir
500 000 nya lägenheter på ett decennium.
Vidare är det inte för mycket att
räkna med att fyra personer kan placeras
i varje lägenhet som ett gott medeltal.
Detta betyder att två miljoner
människor i detta land på ett decen -

Onsdagen den 28 mars 1962

92 Nr 13

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nium kan flytta in i nya bostäder.» Och
så fortsätter han: »Låt oss bara hålla
den takten, så kommer vi att inom tre
eller fyra decennier bereda nya bostäder
åt hela landets befolkning.»

Det var ju en vacker framtidsvision
som herr Sträng då målade upp. Det
förtjänar att påpekas att när herr Sträng
försökte söva riksdagen med denna
vaggsång hade man under de senaste
fyra åren, d. v. s. 1949, 1950, 1951 och
1952, byggt i medeltal endast 42 500 lägenheter
per år. Alltså: när herr Sträng
var som mest belåten och målade ut ett
tillstånd, där varje svensk skulle få bo
i en ny bostad, var det just vid en tidpunkt
när man tillåtit bostadsbyggandet
att beskriva en kraftig kurva nedåt under
flera år, vilket är en av orsakerna
till den bostadsbrist vi har i dag. Man
kan alltså säga, att herr Sträng var som
mest belåten just när man lagt grunden
till den bostadsbrist som vi sedan haft
under hela den tid som gått.

Från vårt håll har länge påyrkats ett
ökat bostadsbyggande. Regeringssidan
har ibland ironiserat över detta. Ibland
har man framställt våra förslag som
verklighetsfrämmande överbud, som inte
toge hänsyn till tillgängliga resurser.
Ibland har man resonerat som om bostadsbyggandets
omfattning skulle vara
någonting som regeringen egentligen inte
kan göra någonting åt —- det blir
som det blir, och det som blir är alltid
det mesta som kunnat byggas.

Det fanns en tid när man gärna talade
om att bygga till siste muraren. Det
påståendet gäller väl näppeligen i dag,
när 14 procent av murarna lär vara arbetslösa.

Man har under efterkrigstiden lagt
ner för mycket tid och krafter på att
bortförklara bostadsbristen och sprida
falska förhoppningar och för litet energi
på att komma till råtta med svårigheterna.
Regeringen kan inte begära att
vi bara skall stryka över och gå vidare.
Det är väl ändå rimligt att vi påpekar
sådana saker. Regeringen har haft an -

svaret för bostadsbyggandet. Vi tycker
att den har skött detta illa och att vi
har all anledning att säga det. Men det
viktigaste är naturligtvis läget i dag.

Vi vet att vi har en besvärande bostadsbrist,
men vi vet inte hur stor den
verkliga bostadsbristen är i lägenheter
räknat. Det är möjligt att det fattas ett
färre antal lägenheter, än man ibland
föreställer sig, för att efterfrågan skall
kunna tillfredsställas. Enligt svaren på
bostadsstyrelsens enkät är det mer än
114 000 i bostadsköerna som saknar egen
lägenhet. Av dessa är emellertid ungefär
hälften icke gifta, 29 000 är gifterinålsanmälda,
och endast 27 000 är familjer.
Man kan väl utgå ifrån att alla
dessa inte representerar en aktuell bostadsefterfrågan.
Man vet att man får
vänta och anmäler sig därför i god tid.
Det är därför inte alldeles otänkbart att
om vi hade låt oss säga en årsproduktion
lägenheter extra att fördela på
bristområdena så skulle en stor del av
bostadsbristen vara avhjälpt. Men att få
till stånd en årsproduktion extra är besvärligt
nog, när det skall ske vid en
tidpunkt då efterfrågan växer. Förhållandet
är nämligen det, att om vi är
osäkra beträffande storleken av den aktuella
bostadsbristen så är vi däremot
alldeles säkra på att efterfrågan på bostäder
kommer att stiga kraftigt under
1960-talet. Det allvarliga läget är sålunda
att bostadsbristen skall avskaffas i en
situation då efterfrågan stiger. Man kan
säga att möjligheten att få bort bostadsbristen
under 1950-talet inte har tillvaratagits,
och därför står vi nu inför
denna situation.

Vi har år efter år varnat regeringen
för att man skulle komma i detta läge,
och nu är man där. Att efterfrågan skulle
stiga under 1960-talet kunde förutses
utan några märkvärdiga prognoser. Förändringarna
i befolkningens ålderssammansättning
verkar i den riktningen,
och de förändringarna har inte kommit
över oss som en blixt från klar himmel
utan kunde förutses redan i mitten av

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13

1940-talet. Att de stora barnkullarna
som föddes i början av 1940-talet skulle
bli ett år äldre för varje år och så småningom
komma upp i giftasvuxen ålder
är inte något mirakel utan kunde förutses.

Det är inte endast förändringarna i
befolkningens ålderssammansättning
som medför ökad efterfrågan. Inkomstökningen
leder till ökad hushållssprängning
men även till forcerad sanering,
därför att när människorna får det bättre
vill de inte bo i de underhaltiga lägenheter
som finns på många håll i de
centrala delarna av städerna.

Nu kan någon invända att bostadsefterfrågan
beror inte bara på hushållsbildning,
standardisering, inflyttning till
tätorterna och invandring utan också
på utvecklingen av hyrespriserna i jämförelse
med lönerna. Det är riktigt. Man
kan, om man vill, säga att bostadsbristen
beror på att efterfrågan stimulerats
genom kraftiga statliga subventioner
men man har inte tillsett att det byggts
tillräckligt med lägenheter för att svara
mot den efterfrågan som man bidragit
till att skapa. Skilda bedömare vill lägga
olika tonvikt vid de två orsakerna. Men
det är väl ingen som vill påstå att det
varit fel av staten att förstärka bostadsstödet
med anledning av bostadsbristen.
Däremot kan man ha delade meningar
om avvecklingstakten. För min del tycker
jag nog att takten under senare tid
kunde ha ökats något.

Från vårt håll har vi i år liksom tidigare
föreslagit en mindre höjning av
räntan på underliggande krediter. Årets
förslag går i detta avseende t. o. m. litet
längre än fjolårets. Därför har vi också
föreslagit att familjebostadsbidraget
skulle något höjas såsom kompensation
för den hyreshöjning som måste uppkomma
för barnfamiljerna. Det är emellertid
ingalunda troligt att en så försiktig
avveckling som den vi tänkt oss —
och vi tror att avvecklingen av det generella
stödet måste ske försiktigt —
skulle få något mera påtagligt inflytande

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

på efterfrågan. Bostäderna är väl inte
så priskänsliga att hyresstegringar av
denna storleksordning kan få någon
kraftigare inverkan. Det går inte att förneka
att det blir någon effekt, men lösningen
av problemet måste nog huvudsakligen
sökas på produktionssidan.

Situationen är alltså den att det dels
gäller att eliminera en betydande eftersläpning
i fråga om bostadsbristen och
dels att tillgodose en växande efterfrågan.
Om inte bostadsbyggandet ökar
och detta rätt väsentligt, finns det tydligen
mycket stor risk för att vi kommer
att möta även 70-talet med bostadsköer
och att hyresregleringen blir i tillfälle
att fira sitt trettioårsjubileum.

Det ar då naturligt att man frågar sig
vad socialministern har för uppfattning
om läget och vad han anser om botemedlen.
Den som går till statsverkspropositionen
för att få veta någonting om
detta erhåller föga lön för mödan. Socialministern
säger att bostadsbyggnadsutredningens
prognos grundas på osäkra
antaganden, och han framhåller angelägenheten
av att man får säkrare prognoser.
Ingen bestrider väl riktigheten av
dessa uttalanden, men såsom regeringsprogram
i bostadsfrågan är det hela i
magraste laget. Vi får hoppas att socialministern
i dagens debatt kommer att
ge bättre besked. Vi önskar veta vad han
anser om läget och hur detta skall bemästras.
Vi vill inte invaggas i falska
förhoppningar — sådant har vi fått nog
av.

I den bostadsmotion, som alltså även
i år avgivits från vårt håll, har med
större eftertryck än tidigare påpekats
att det statliga bostadsstödet bör utformas
så, att det kan beräknas påverka
produktionen i den riktning som varit
avsett. Detta är möjligt endast om man
verkligen vet vad man vill uppnå med
sin politik. Det måste finnas ett klart utformat
program, och det räcker inte
med allmänna talesätt om att det bör
byggas goda bostäder. Det måste med
andra ord föreligga konkreta målsätt -

Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ningar för olika avsnitt av bostadspolitiken
såsom underlag för de åtgärder som
vidtas.

Så har emellertid inte varit fallet,
och det förhåller sig inte heller nu på
det sättet. Bostadsstödet har konstruerats
och ändrats utan att man egentligen har
haft någon ledning av klara målsättningar.
Jag är inte ensam om den uppfattningen,
och jag vill här erinra om
vad generaldirektör Ekdahl yttrade i ett
föredrag den 1 juni 1959: »Det förhåller
sig helt enkelt så att det inte finns något
konkret program, varken regering,
opposition eller någon annan har ett
sådant program.» Det är hårda ord, och
man kanske kan säga att det är litet
orättvist att jämställa oppositionen med
regeringen. Det är ju regeringen som i
första hand bär ansvaret för att ett bostadsprogram
kommer till stånd. Vidare
har vi från vårt håll föreslagit ändringar
i bostadsstödets utformning vilka skulle
göra att stödet fick större effekt i riktning
mot den målsättning vi godtagit.
Detta har däremot inte varit fallet med
regeringens politik, och jag skall be att
få anföra några exempel därpå.

Vi anser ju att småhusbyggandet bör
ökas, och jag behöver inte på den punkten
upprepa den argumentering som vi
flera gånger tidigare anfört. Vi är på
det klara med att efterfrågan på småhus
kommer att växa på grund av en
rad förhållanden såsom standardstegringen,
motorismen och det förhållandet
att folk kommer att vilja bo i småhus
i större utsträckning än som nu är
fallet. Det kommer alltså att bli nödvändigt
att öka produktionen av småhus
för att den skall svara mot den efterfrågan
som uppstår.

Då kan man fråga: Har då bostadsstödet
varit utformat så att det har verkat
i riktning mot ett ökat småhusbyggande
på bekostnad av byggandet av
stora hyreshus? Nej, förhållandet kan
snarare sägas vara det motsatta. Det
har lämnats hundraprocentiga lån till
s. k. allmännyttiga företag som helst

bygger stora hyreshus, medan det för
småhusbyggandet funnits rätt snålt tilltagna
låneramar som verkat återhållande
på denna produktion. Om utformningen
av statens långivning har haft
någon inverkan på dirigeringen av bostadsproduktionen,
så har det snarast
varit i riktning mot ett ökat hyreshusbyggande.

Jag vill ta ett annat exempel. Även
om vi bygger ett stort antal småhus —
det har ju talats om hela 50 procent
ökning — kommer det i alla fall även
i framtiden att byggas många hyreshus,
och en stor del av befolkningen kommer
att bo i sådana hus. Därför är det
angeläget att dessa hus blir så trivsamma
som möjligt och att man utnyttjar
de möjligheter till kollektiva anordningar,
som denna typ av bebyggelse ger och
över huvud taget försöker skapa en
hygglig miljö.

Frågan är då: Har bostadsstödet i
detalj varit utformat på ett sådant sätt
att det verkat i sådan riktning? Nej, så
har inte varit fallet. Tvärtom har väl
det system som tillämpats vid tomtvärderingen
påverkat planarbetet på det
sättet att det har skett en överexploatering
av marken. Därigenom har ansträngningarna
att skapa en god bostadsmiljö
försvårats. Barnen och bilarna
har det ganska trångt i många av
våra bostadsområden, och bostadsstödets
utformning är inte helt utan skuld
därtill.

Vi brukar också vara eniga om att
saneringen av de centrala stadsdelarna
bör påskyndas. Har lånereglerna verkat
i denna riktning? Nej, det tror jag
inte. En objektiv undersökning skulle
säkert komma fram till att lånereglerna
har varit sådana att de snarast har
medverkat till att driva ut bostadsbyggandet
i periferien, om de över huvud
taget har haft någon inverkan.

Vi har också ofta framhållit att ett
ökat sparande inom bostadsområdet är
nödvändigt. Det bidrar till att möjliggöra
ett ökat byggande och bör alltså.

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13

komma till stånd. I en tid av stark expansion
på bostadsområdet kan man
inte begära att bostadssektorn skall vara
självförsörjande med kapital. Det går
inte. Men vi kan inte komma ifrån att
den har varit mera tärande på kapital
under efterkrigstiden än tidigare. Det
har varit försiktig amortering och små
egna insatser, och stödets utformning
i form av räntebidrag har gjort att extra
amorteringar på lånen har ställt sig
oekonomiska. Man kan alltså säga att
bostadsstödet inte har varit utformat så
att det har bidragit till ett ökat sparande
inom bostadssektorn.

Herr talman! Jag har här med exempel
visat hur litet av planmässighet som
har karakteriserat bostadsstödets utformning.
Man kan inte tala om klart
utformade målsättningar eller om en
medveten strävan att uppnå dessa mål
utan snarare om slentrian och låtgåsystem.
Myndigheterna har centraldirigerat,
men de har inte riktigt vetat
vad de ville åstadkomma med sin dirigering.

Jag har som hastigast berört miljöfrågorna.
Det är tydligt att en hög bostadsstandard
beror inte bara på standarden
inom lägenhetens väggar utan
även på den miljö som erbjuds de boende
utanför väggarna. Bebyggelseplanering
och bostadsplanering bör därför
samordnas, så att såväl planmyndigheternas
som lånemyndigheternas synpunkter
blir beaktade. Planerna måste
vara sådana att de ger möjlighet att
skapa en god bostadsmiljö. Jag tror att
det samarbete som behövs härför skulle
vara lättare att åstadkomma, om planarbetet
och bostadspolitiken sorterade
under samma departement. Att se till
att det blir så är enligt min mening en
av uppgifterna för en departementsreform.

Departementschefen har föreslagit att
lånevillkoren för småhus och flerfamiljshus
skall bli desamma. Den egentliga
nyheten i detta är att man skall få
bygga fristående enfamiljshus som bo -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

stadsrättshus eller för uthyrning och
att allmännyttiga företag skall kunna
få 100 procent belåning när det gäller
hyreshus. Vi har gått med på detta
förslag, men under förutsättning att
lånegränserna för kooperativa och allmännyttiga
företag sänks från 95 resp.
100 procent till 92 resp. 97 procent. Jag
skall emellertid gärna erkänna att vår
anslutning till detta förslag har skett
med viss tveksamhet. Det kan visserligen
finnas tillfällen när det är motiverat
att bygga fristående enfamiljshus för
uthyrning, exempelvis om ett företag
vill hjälpa sina anställda till bostad,
men det bör nog i så fall höra till undantagen.
Begeln bör vara att ett fristående
enfamiljshus skall ägas av den
som bor i det. Jag skulle rent av vilja
påstå att det är förutsättningen för att
fristående enfamiljshus skall vara konkurrenskraftiga
gentemot andra bostadsformer
när det gäller årskostnaden. Det
råder inte något tvivel om att tomterna
blir dyrare för fristående enfamiljshus.
Detta kan emellertid kompenseras genom
lägre driftkostnader, om de bebos
av ägaren. Bostadspolitiska utredningens
experter räknade ut att kostnaderna
i flerfamiljshus för portvakt, förvaltning
och hyresförluster belöpte sig till
4 kronor och 19 öre per kvadratmeter.
Denna kostnad kommer bort, om ägaren
själv sköter sitt hus. Utgifterna för
reparation blir också lägre, om huset
bebos av ägaren, som har intresse av
att vara sparsam och vårda lägenheten.
Jag tror därför att det vore olyckligt,
om kommunerna började lämna ut stora
områden för fristående enfamiljshus
till allmännyttiga företag för byggande
av hyreshus i sådan utsträckning att det
bleve svårt för dem, som vill bygga och
äga hus själva, att få tomter. Det är angeläget
att man följer utvecklingen med
stor varsamhet, ty med kännedom om
det inflytande som de allmännyttiga
företagen har i många kommunala församlingar
kan man inte säga att risken
är alldeles obefintlig.

Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Beträffande ett par detaljer har statsutskottets
tredje avdelning för en gångs
skull gått åt ett annat håll än regeringen.

I ena fallet gäller det inkomststrecken
för familjebostadsbidrag, som socialministern
ville höja endast för helt och
reducerat bidrag. I vår bostadsniotion
och i en socialdemokratisk motion föreslogs
att de skulle höjas även för dem
som har det sämst ställt, nämligen dem
som skall få ett s. k. förhöjt bidrag och
ettbarnsfamiljerna. Detta har utskottet
tillstyrkt. Jag förmodar att socialministern
finner sig i det utan större vånda.

Den andra frågan gäller maximigränsen
på 125 kvadratmeter för lån till enfamiljshus.
Den vill både tredje avdelningen
och bostadsstyrelsen ha bort.
Den är också svårt att försvara, särskilt
som det inte finns någon gräns i detta
avseende för flerfamiljshus. När det
gäller sådana får man för övrigt inte
endast låna till större lägenheter, utan
man erhåller dessutom räntesubvention
för alla kvadratmetrarna, vilket man
inte får i fråga om enfamiljshus.

Nu har emellertid ett antal socialdemokratiska
ledamöter av statsutskottet
skyndat fram för att stödja regeringen.
Vi får hoppas att de skall misslyckas
med detta, ty den här gränsen har
nog tjänat ut.

Dylika ansatser från avdelningens sida
att hävda riksdagens självständighet
gentemot regeringen är ju inte precis
vanliga, men ännu ovanligare är väl
vad som har hänt beträffande utformningen
av stödet till studentbostäder.
För närvarande gäller som villkor för
att man skall få statliga lån att kommunen
skall hålla tomt. En utredning
har föreslagit att denna skyldighet skall
upphöra och ersättas med skyldighet
för kommun att betala 600 kronor per
lägenhet till studentbostäder. Studentorganisationer
har uttalat sig till förmån
för den nuvarande metoden, och
socialministern säger att den synes ha
fungerat väl och att han inte finner
någon anledning att byta ut den. Re -

presentanterna för oppositionen i tredje
avdelningen har följt socialministern
på denna punkt, medan däremot socialdemokraterna
har yrkat bifall till
utredningens förslag. Jag tror nu inte
att det har så stor betydelse vilken av
dessa båda metoder som kommer att
användas. Möjligen kan man säga att
fri tomt åtminstone är en bidragsform
som utan vidare är värdebeständig. Hur
omröstningen på denna punkt kan utfalla
vet vi inte. Vi kommer nog att ta
ett nederlag med ganska stort lugn, och
det förmodar jag att socialministern gör
också.

Herr talman! Jag tänker inte gå in på
vissa andra reservationer vi har. De är
gamla bekanta och får tala för sig själva.
Jag skall be att till slut helt kort
få sammanfatta vad jag har sagt om
det som enligt min mening bör känneteckna
bostadspolitiken under de närmaste
åren.

Bostadsbristen måste avvecklas, det
är en viktig sak. Därför bör bostadsbyggandet
öka i minst samma takt som
den allmänna produktionsökningen.
Härigenom kommer förutsättningar att
skapas för en avveckling av hyresregleringen
regionalt i snabbare takt än
hittills. På det sättet får vi en successiv
övergång till fri marknad på bostadsområdet,
vilket ger ökat inflytande
för den bostadssökande allmänheten
över bostadsbyggandets inriktning och
förmodligen verkar i riktning mot lägre
byggnadskostnader. En försiktig avveckling
av det generella bostadsstödet
hör påbörjas redan i år, och barnfamiljer
med svag ekonomi bör få hjälp
att lösa sin bostadsfråga.

Regeringen har försummat tillse att
ett konkret program utarbetats beträffande
olika avsnitt av bostadsbyggandet
och att det statliga bostadsstödet konstruerats
så att det medverkat till genomförandet
av ett sådant program. Man
har centraldirigerat utan att veta vad
man velat åstadkomma. Den statliga bostadspolitiken
måste i fortsättningen in -

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13

riktas på klart utformade målsättningar.
Bland de uppgifter som därvid bör komma
i främsta rummet kan nämnas ökat
småhusbyggande, bättre bostadsmiljöer
och kollektiva anordningar i områdena
med flerfamiljshus, ökad sanering av
städernas centrala delar, varvid den
äldre bebyggelsen bör bibehållas och
moderniseras där detta är lämpligt, mera
sparande inom bostadsområdet samt
konkurrens mellan olika företagsformer
på likvärdiga villkor.

Det är tydligt att en bostadspolitik,
som syftar till att främja produktion av
bostäder som i alla avseenden fyller anspråken
på funktionsduglighet, måste
lägga större vikt vid gemensamhetsanordningar
och planfrågor än hittills.
Planerna måste ta hänsyn till de anspråk
människor i olika åldrar ställer på bostädernas
omgivning samt till bilismens
utveckling. Det statliga bostadsstödet
måste utformas så att det påverkar planarbetet
i den riktningen. Ett intimt samarbete
mellan planmyndigheter och statliga
bostadsorgan är nödvändigt om bostadsfrågan
skall lösas på ett bättre sätt.
Detta talar för att den högsta ledningen
av statens åtgärder på dessa områden
bör ligga på samma hand. Planfrågorna
bör alltså flyttas från kommunikationsdepartementet
och handläggas av
samma departement som bostadspolitiken
i övrigt.

Kommunernas åtgöranden spelar en
viktig roll när det gäller bostadspolitikens
utformning i praktiken. En mera
långsiktig bostadsplanering, en bättre
bostadsmiljö och mera tomter för
småhusbebyggelsen kan inte åstadkommas
utan kommunal medverkan. Vi har
föreslagit att regeringen skall tillsätta
en arbetsgrupp med företrädare för
kommunförbunden och berörda statliga
organ. Denna arbetsgrupp skall då få
till uppgift dels att stimulera kommunerna
till insatser och dels att föreslå
regeringen åtgärder, ägnade att påverka
bostadsbyggandet i riktning mot mer
småhus och bättre bostadsmiljöer.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till samtliga reservationer av herr
Boman m. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! I snart två decennier
har nu diskussionen rörande bostadspolitiken
efter kriget förts i denna kammare,
och det är uppenbart att argumenten
under den tiden har hunnit bli
litet slitna och att frågeställningarna
mist något av sin första fräschör. Men
realiteten är densamma. Bostadsbristen
är lika stor som när vi började resonera,
och risken för att den skall tillväxa
ytterligare är överhängande. Bostadsköerna
är lika tröstlösa. Vi kan
inte begära att de människor som står
utan bostad —• bland dem tusentals ungdomar,
som nu har vuxit upp, vill gifta
sig och sätta bo — skall betrakta våra
överläggningar och diskussioner rörande
bostadspolitiken med samma olympiska
lugn som vi tycks göra själva. De
väntar på resultat, och de väntar på
besked.

Jag har inte något behov av att komma
med några generella värderingar,
men så mycket kan vi väl vara överens
om som att regeringens bostadspolitik
inte har löst de uppgifter som den hade
hoppats kunna lösa. Om vi nu skulle
kunna enas så långt, och det borde väl
inte vara alldeles omöjligt, så skulle vi
väl sedan i all vänskaplighet kunna diskutera
vad man i stället borde göra för
att verkligen komma till roten med det
onda. Och med det onda menar jag då
den bostadsbrist som är vårt välfärdssamhälles
stora sociala skamfläck. Det
finns givetvis ingen patentmedicin som
vi där kan tillämpa. Det är inte så att
man kan renodla den ena eller andra
åtgärden — t. ex. säga att bara vi tar
bort hyresregleringen eller om vi bara
bygger mera eller om vi bara ökar sub -

4—Andra kammarens protokoll 1962. Nr 13

Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande ar bostadsförsörjningen m. m.

ventionerna, så får vi bostadsbristen ur
världen.

Samspelet mellan de komponenter
som här är verksamma är mycket mera
komplicerat än så. Och en hel råd av
komponenterna måste i själva verket
angripas samtidigt och med ett samlat
grepp. Det är nästan en truism att säga
att någonting av det viktigaste man kan
göra för att få bostadsbristen ur världen
är att bygga fler bostäder. Men hur
många bostäder behöver vi bygga, och
hur många kan vi bygga? Ingendera
frågan är under nu rådande reglerade
förhållanden möjlig att besvara. Den
verkliga bostadsefterfrågan kan inte
mätas, om man inte låter den framträda
på en fri marknad i konkurrens med
efterfrågan på andra nyttigheter. Konjunkturinstitutet
uttrycker saken så i
sitt remissvar på bostadsbyggnadsutredningens
betänkande 1961 att det
finns »anledning att påtala det demagogiska
sätt, på vilket offentliga utredningar
alltför ofta jonglerar med begreppet
behov. Behov i meningen efterfrågan
är, när det gäller nyttigheter som
säljes till ett visst marknadspris, något
kvantitativt sett helt obestämbart, så
länge som man icke preciserat till vilket
pris som nyttigheten i fråga skall
ställas till förfogande.»

Så långt konjunkturinstitutet. Så
länge prismekanismen på bostadsområdet
genom hyresregleringen och subventioneringen
är satt ur funktion är
det inte möjligt att ha en bestämd uppfattning
om det »behov» som finns av
bostäder. När det gäller frågan om det
antal bostäder som kan produceras, så
gäller enahanda förhållanden. Bostadsbyggandet
måste ses som en del av den
samlade ekonomiska aktiviteten i landet.
Vill man öka bostadsbyggandet, så
kan man — om jag utgår från oförändrade
resurser och oförändrad rationaliseringsgrad
—- inte åstadkomma detta
på annat sätt än genom att göra inskränkningar
på andra områden. Alla
människor kan inte bli byggnadsarbe -

tare, och alla byggnadsarbetare kan
inte syssla med att bygga bostäder. Det
finns även andra viktiga ting som kräver
kapital och arbete. Det är inte minst
en trängande nödvändighet att industrien
får möjlighet att göra de investeringar
och produktionsomläggningar
som de n3''a marknaderna ställer oss inför
nödvändigheten att vidta.

Även om vi kan fortsätta med en bostadsbyggnadsproduktion
av den storlek
vi har för närvarande och kanske
till och med öka den ganska väsentligt,
blir det ändå inte möjligt att bygga bort
bostadsbristen, om vi samtidigt späder
på efterfrågan, vilken av naturliga skäl
den förutan måste vara i växande. Att
som nu skett med konstlade medel stimulera
till ökad efterfrågan på en vara
som inte finns förefaller inte helt genomtänkt.
Så sker nu genom hyresregleringen
och genom de generella bostadssubventionerna.
Hyresregleringen skall
jag inte gå närmare in på nu. Den kommer
ledamoten av tredje lagutskottet
herr Munktell att belysa i sitt anförande
om en stund. .lag går därför förbi den
frågan.

Men låt mig säga några ord om de
generella bostadssubventionerna. Genom
en egendomlig ödets nyck har det
kommit på min lott att här i kammaren
till varje socialminister — herr Sträng,
herr Ericsson i Rinna och herr Nilsson
— säga några uppskattande ord i anledning
av att dessa herrar, var och en
med auktoritet och kraft bakom orden,
förklarat att tiden nu var inne att avveckla
de generella subventionerna och
att man i stället borde koncentrera sina
ansträngningar på att hjälpa barnfamiljer
och andra som annars skulle få
svårt att skaffa sig hygglig bostad. Enligt
herr Sträng var tiden härför inne
1953, enligt herr Ericsson i Rinna år
1957, och den är väl fortfarande lika
inne. Men likaväl fortsätter de generella
subventionerna.

Nu vill jag inte vara otacksam, utan
jag skall erkänna att vissa generella

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13

subventioner har slopats, exempelvis
tilläggslånen och räntefria stående delar
av egnahemslån. Men, ärade kammarledamöter,
det finns andra generella
subventioner som vuxit så mycket
snabbare.

För att räntorna på s. k. bottenlån —
primär- och sekundärlån — skall kunna
hållas låga och därmed hyrorna hållas
nere, belastas skattebetalarna för det
budgetår vi nu skall besluta om med en
kostnad på inte mindre än 300 miljoner
kronor. Det är jämnt dubbelt så mycket
som vad alla våra familjebostadsbidrag
kostar. Utgifterna för samma form av
generella subventioner var 1957, då
herr Ericsson i Rinna — förmodligen
under viss stimulans av den Severinska
utredningen —- gjorde sitt uttalande om
de generella subventionernas avskaffande,
90 miljoner kronor. I år är de generella
subventionerna uppe i ett belopp
av 300 miljoner kronor. Särskilt för
finansministern borde det vara otrevligt
att ha en utgift som stiger med mellan
40 och 45 miljoner kronor för varje
ny årgång som skall subventioneras.
Det må så vara att man tycker det kan
vara lämpligt att vid en tillfälligt hög
räntenivå skära av toppkostnaderna för
en viss årgång för att inte produktionsinitiativet
skall sättas i fara. Men att år
efter år, kanske decennium efter decennium,
med skattemedel hålla nere bostadskostnaderna
i husen har aldrig
varit meningen och det kan inte vara
rimligt. Och helt orimligt måste det ju
vara att skattebetalarna skall hjälpa till
att fixera den våldsamma hyressplittring
som redan finns mellan lägenheter
av samma storlek och kvalitet i äldre
och nyare hus. Låt mig ge ett exempel!

Om en lägenhet ute i Riksby, som är
uppförd 1950, kostar 40 kronor per kvm
och motsvarande lägenhet, byggd 1962
på samma plats, med samma bekvämligheter
och med samma inredning kostar
60 kronor per kvm — det är resultatet
av de stigande byggnadskostnaderna
och andra kostnader — finns det väl

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

strängt taget ingen anledning att med
subventioner hålla nere hyreskostnaden
för den familj som haft turen att komma
in i den äldre och billigare lägenheten
— detta oavsett från vilken politisk
utgångspunkt vi ser det. Även om
den familjen finge betala vanlig marknadsränta
bleve dess bostadskostnad
väsentligt lägre än bostadskostnaden
för den familj som tvingats ta den nya
lägenheten.

Bostadspolitiken under de gångna
åren har karakteriserats av att man
mer och mer monopoliserat bostadsproduktionen
och bostadsägandet till halvstatliga,
kommunala och kooperativa
institutioner, medan det enskilda initiativet
tvingats åt sidan. Det har skett
på en rad olika sätt, genom låneformer
som avsiktligt missgynnat enskilda initiativ
och genom kommunalt markmonopol.
Och resultaten ser vi.

På det sistnämnda området skymtar
nu i propositionen och utskottsutlåtandet
nya vittutseende perspektiv. Departementschefen
har liksom i förbigående
nämnt, att det borde göras möjligt för
kommunerna att få förskott på kommande
bostadslån för att kunna förvärva
mark, särskilt för saneringsändamål.
Utskottets majoritet har entusiastiskt
och trosvisst slutit upp och talar
om att mark skall kunna förvärvas med
dessa förskott inte bara för sanerings*
ändamål utan också för nyexploatering.
Därmed är inte bara de lokala utan
även de kommunal-ekonomiska förutsättningarna
för en socialisering av
bostadsbyggandet uppfyllda. Ännu så
länge har kommunerna i sin markpolitik
måst hålla sig en aning tillbaka av
brist på tillgängligt kapital. Men öppnas
dessa nya lånemöjligheter — alltså möjligheterna
att få de statliga bostadslånen
i förskott — är det slut med återhållsamheten
från kommunernas sida
och därmed också på möjligheterna till
enskilda byggnadsinitiativ.

Herr talman! Ibland förefaller det —
låt mig i detta sammanhang framföra

100 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

den synpunkten — litet svårt att veta
vem som är kung och vem som inte är
kung. De mäktige här i landet talar då
och då med olika tungor på ett sätt som
kan verka förvillande på oss andra. I
proposition nr 52 angående förslag till
lag om likviditetskvot och kassakvot för
vissa kreditinrättningar säger finansminister
Sträng exempelvis: »Olika remissinstanser
pekar på olika slag av
krediter som bör beredas plats inom det
prioriterade området, t. ex. — -—- -—
krediter för med bostadsbyggandet sammanhängande
kommunala investeringar--•
•—.» Och vidare: »Avsikten med

utredningens förslag är emellertid icke
att skapa ett permanent prioriteringssystem
på kapitalmarknaden, gynnande
ett kanske med tiden växlande urval
kvalificerat samhällsviktiga ändamål.
En ambitiös selektiv målsättning av detta
slag skulle rimma illa med huvudlinjerna
i dagens ekonomiska politik. Placeringskvotslagen
avses i stället tjäna
ett stabiliseringspolitiskt syfte genom
att möjliggöra att finansieringen av i
andra former reglerade investeringar
tillgodoses, medan begränsningen av
krediterna till övriga ändamål kan utnyttjas
som ett medel i den politik som
syftar till samhällsekonomisk balans.
Utgående från denna syn på placeringskvotslagens
uppgift synes den av utredningen
föreslagna gränsdragningen för
de prioriterade krediterna lämplig.»

Ja, jag ber om ursäkt för att det är
svårbegripligt, men det är inte jag som
fört pennan, översatt till ren svenska
betyder det att det inte blir någon prioritering
för de kommunala följdinvesteringarna
i bostadsbyggandet. Detta besked
lämnades häromdagen, och det
måste väl vara en smula nedslående att
läsa för statsutskottets socialdemokratiska
ledamöter, som i det här föreliggande
utlåtandet samtidigt förutsätter
»att vederbörande myndigheter med
uppmärksamhet följer utvecklingen i
nämnda hänseende och vidtar de åtgärder,
som kan bli erforderliga för att

trygga en tillräcklig kreditförsörjning
för bostadsbyggandet och därmed sammanhängande
kommunala investeringar».
Vi kommer alltså här att få bevittna
upptakten till en giganternas kamp,
och det kan bli ett skådespel som vi bör
följa med någon uppmärksamhet.

Ett resultat av de inonopolistiska strävandena
på bostadsbyggandets område
är som alltid när det gäller monopolistiska
strävanden att den enskilda människan
kommer i kläm. Hon får ta vad
som bjuds eller vara utan. Hennes möjlighet
att välja den bostadsform som
hon helst skulle vilja ha för sig och sin
familj blir ytterligt begränsad. De flesta
familjer, och särskilt barnfamiljerna,
vill ha ett eget hem i radhus eller friliggande.
Människorna vill bo nere vid
marken och vill ha en jordbit att odla.
Men dessa människor tvingas i stället
att bo i tiovåningshus, kanske belägna
flera mil från stadscentrum, därför att
det passar de stora bostadsproducenterna
bättre. Det är ett beklämmande
faktum att Sverige intar en jumboplats
bland de västeuropeiska folken när det
gäller förhållandet mellan byggda lägenheter
i egnahem och i flerfamiljshus.
För oss i högerpartiet, som vill
skapa ett samhälle där de enskilda människorna
verkligen har någonting personligt,
någonting som de kan kalla för
sitt eget, är det naturligt att arbeta för
ett ökat egnahemsbyggande.

Jag vet inte, herr talman, om jag har
missförstått det hela, men det tycks mig
som om den omständigheten att vi har
ett kommunalval i höst har kommit att
utgöra ett hinder för socialministern
att nu komma med några radikala grepp
när det gäller en omläggning av bostadspolitiken.
Det är väl också det som
har gjort att man i all försiktighet har
satt i gång en undersökning inom socialdepartementets
väggar i stället för
att anförtro dessa stora problem åt en
kommitté med parlamentariskt inslag.

När krutröken efter valet har hunnit
skingras är det väl möjligt — om so -

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 101

cialministern Torsten Nilsson, det gudarna
förbjude, då fortfarande är socialminister
— att vi får ett förslag till
en ny uppläggning av bostadspolitiken,
där man ser med friskare ögon på problemen
än man gjort hittills. Vad vet
jag, kanske är man då beredd att slopa
eller åtminstone mjuka upp hyresregleringen.
Kanske är man också beredd att
slopa de generella subventionerna. Att
man därvid kommer att stärka stödet
till barnfamiljer och pensionärer för
att bereda dem möjlighet att efterfråga
en hygglig bostad, anser jag självklart
och fullt i sin ordning.

Jag vill emellertid uttala det mycket
bestämda önskemålet att vi inte skall få
nya generella subventioner i stället för
de gamla, d. v. s. att vi inte får familjebostadsbidrag,
som utgår till alla barnfamiljer
vare sig de är i den ekonomiska
situationen att de har behov av
bidrag eller inte.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till samtliga de reservationer
som till utskottets betänkande
avgivits av herr Ragnar Bergh m. fl.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! I den samlade materiella
standarden ingår givetvis bostaden
som en mycket väsentlig faktor. Bostadens
storlek, utrustningsstandard, belägenhet
etc. bör stå i bästa samklang
med de boendes behov och intressen.
Den mycket väsentliga nyproduktion
som under en lång följd av år pågått
har dock ännu ej kommit i takt med
efterfrågan. Den betydande omflyttningen
av människor genom omvandlingen
av vårt land från ett agrarsamhälle till
ett industriland ställer, jämte ren förnyelse
av det nedslitna bostadsbeståndet,
mycket stora krav på byggnadsverksamheten
över lag och inte minst
i fråga om bostäder. De stora följdinvesteringar
i vägar, gator, ledningar
etc. som tillkommer där samhällen helt
skall nybyggas från grunden ställer också
ytterst stora krav på insatser både

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

när det gäller arbetskraften och på det
ekonomiska området.

I detta sammanhang torde kunna
ifrågasättas om ej en lokalisering av
företagsamhet till de orter där en viss
arbetskraftsreserv ännu finnes är förnuftigare
än en förflyttning av denna
arbetskraft till orter, där både lokaler
för industri skall byggas och nybyggnad
av hela bostadsbeståndet för arbetskraften
skall ske, med alla följdinvesteringar
som kommer i släptåget.
Skall därtill de senaste propåerna realiseras
om inlösen av befintliga bostäder
och kanske rivning av dessa på de
orter varifrån arbetskraften hämtas,
måste man fråga sig om vi inte är inne
på felaktiga vägar. Arbetsmarknadsmyndigheterna
har i dag —-r och synes komma
att få det än mera — betydande
medel till förfogande, då det gäller
att förflytta arbetskraft, men praktiskt
taget inga resurser då det gäller företagslokalisering.
Skall t. ex. prognoserna
om att Stockholms län på ett par
årtionden skall fördubbla sin folkmängd
realiseras synes det åstadkomma mycket
stora problem för både de områden
varifrån människorna skall flytta och
de till vilka de skall flytta.

Jag har inledningsvis velat något beröra
lokaliseringsproblemen, ty de är
ju väsentliga då det gäller bostadsfrågorna,
inte minst då det gäller miljön.
Trots de stora insatser som göres på
bostadsbyggandets område måste man
säga, att det förefaller som om vi i vårt
land är inne på fel väg då vi hyser in
fler och fler människor i mastodonthus.
För en del år sedan var de byggnader
i mindre städer som höjde sig
över de övriga husen i allmänhet kvarnars
och lagerhusföreningars spannmålssilos.
Nu har vi i vårt välfärdssamhälle
kommit dithän, att höghusen som
sträcker sig mot skyn är bostadssilos.
Så är det i Stockholm och Göteborg,
och Flen, Hässleholm och Tumba och
andra stora metropoler skall givetvis
inte vara sämre. Skall välståndsökning -

102 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

en fortsätta i vårt land på det sätt vi
väl alla hoppas, kommer väl många av
dessa hus att stå som övergivna ruiner
innan de ens är amorterade till hälften.
Om vi så småningom uppnår jämvikt
mellan tillgång och efterfrågan
eller kanske rent av något överskott
i fråga om bostäder torde trängseln i
höghusen bli minimal.

Att en mycket betydande del av bostadsproduktionen
även i framtiden
sker i form av flerfamiljshus är givet,
men det bör ske i form av hus av rimlig
storlek, både i fråga om längd och
höjd, och fullt tillräckliga utrymmen
bör lämnas emellan husen. Jag är mycket
väl medveten om att det även på
småorter finnes ett betydande behov
av hyreslägenheter som bäst klaras av
genom flerfamiljshus. Dock är, framför
allt för barnfamiljerna, egnahemmet
den i särklass bästa bostaden, ett påstående
som väl för de flesta framstår
som självklart. Den trista verkligheten
är dock att vårt land internationellt sett
— såsom förut framhållits av herr Cassel
— ligger i botten då det gäller egnahemmens
andel av den samlade bostadsproduktionen.
Även om departementschefen
räknar med något ökad andel åt
egnahemsbyggandet skulle detta i alla
fall uppgå till mindre än en tredjedel
av den samlade bostadsproduktionen.
Det är klart, att man på många orter
varit hårt trängd av bostadssökande och
då i första hand måst bygga flerfamiljshus.

Låt mig ta ett direkt exempel som
jag har hämtat från den trevliga utställningen
östergyllen. Linköpings stad redovisade
att av bostadsproduktionen i
staden under den senaste tioårsperioden
87 procent av lägenheterna inrymdes
i flerfamiljshus och alltså blott
13 procent i egnahem. Å andra sidan
lovade staden att nästa tioårsperiod
skulle 30 procent av lägenheterna utgöras
av egnahem. Må det uttryckas
den förhoppningen, att planerna realiseras
och att också andra kommuner

förskjuter produktionen av bostäder i
samma riktning.

Utan tvekan har de ogynnsamma villkoren
för finansiering av egnahem jämfört
med flerfamiljshus, liksom också
det på många håll bristande kommunala
intresset för att tillse att tomtmark
för egnahemsbyggande finns att tillgå
till rimliga priser, bidragit till snedvridningen
av produktionen. Förra året
hade vi i centerpartiet anledning att i
en reservation begära lyftning av lånetaket
för egnahemmen. De nya lånebestämmelser
som utfärdades i höstas har
givit i viss mån förbättrade lånemöjligheter.
Även med dessa kan det dock
krävas insatser från den byggande själv
av en storleksordning som för många
egnahemsbyggare är svår att klara. Innan
man fått en något så när klar bild
av hur de nya lånevillkoren kommer
att utfalla har vi dock ej velat ställa
förslag om höjt lånetak. Dock anser vi
att det bör övervägas, om man på ett
eller annat sätt kan hjälpa mindre bemedlade,
främst barnfamiljer, med någon
extra bidrags- eller lånemöjlighet.
Det förefaller nog också den meningsriktning
jag företräder som om det var
något förhastat att för ett par år sedan
helt slopa den tidigare kapitalsubventionen.

En samordning av lånebestämmelserna
för flerfamiljshus och egnahem synes
kunna godtagas, men vi vill dock
starkt understryka vikten av att från
statens sida fördjupning sker vad gäller
egnahemmen, gärna i form av lånegaranti,
vilket skulle kunna vara en
etapp på vägen mot lånegaranti över
hela fältet i stället för direkta statliga
lån. Då det gäller lånegränserna för
olika kategorier av låntagare synes det
dock som om egnahemsbyggandet kunde
uppmuntras på så sätt, att den egnahemsbyggare
som själv skall bebo fastigheten
-— och det är ju den störa kategorien
— borde jämställas med allmännyttigt
bostadsföretag och alltså erhålla
95 procent i lån av det godkän -

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 103

da belåningsvärdet. I övrigt anser vi
att lånegränsen för enskilda byggare
bör höjas till 90 procent från de nuvarande
85 procenten. Skärp i stället
kraven på tomtområden och försök att
stoppa den alltför hårda markexploateringen!
Härvidlag är det väl förresten
inte blott enskilda byggare som syndar
utan även allmännyttiga bostadsföretag
och kommuner.

Vad gäller bostadsbyggandets omfattning
har vi ej något att erinra mot
propositionens beräkningar. Det synes
vara tämligen ofruktbart att träta om
huruvida vi kan bygga några tusen lägenheter
mer eller mindre. Även om
det givetvis ur planeringssynpunkt är
av värde att i mycket god tid ha reda
på vad som får byggas, lär man inte
komma ifrån, att det ett stycke in på
produktionsåret är lättare att överblicka
möjligheterna. Bostadsbyggandet är
ju ändå av mycket stor samhällsekonomisk
betydelse och måste ses inplacerat
i hela samhällsekonomien. Hålles löftena
om att egnahemsbyggandet ej skall
hindras av brist på medel utan att lån
till alla egnahemsföretag, som ur planeringssynpunkt
och med hänsyn till ekonomiska
förutsättningar är godtagbara,
skall beviljas utan hänsyn till låneramar,
kan detta också bidraga till en bostadsproduktion
som något överskrider
beräkningarna.

Vi hälsar med tillfredsställelse utskottets
förslag att slopa storleksgränsen
för egnahemmen. Då denna bestämmelse
ej haft större betydelse i begränsande
riktning — husbyggande är så dyrt,
att kostnaden utgör tillräcklig spärr
för de flesta — har bestämmelsen närmast
utgjort en ren krångelparagraf.
Dessutom har den varit helt inkonsekvent
då ju någon begränsning av lägenhetsstorleken
i statsbelånade flerfamiljshus
ej finnes.

Det synes i och för sig som om de
olika partierna principiellt skulle kunna
närma sig varandra då det gäller
upphävandet av de generella subven -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tionerna. Statsministern gav t. ex. i
årets remissdebatt en klar deklaration
om avveckling av dessa subventioner.
Men i propositionen har ingenting åtgjorts.
Vi förmenar att man genom en
viss uppjustering av räntesatsen på äldre
lån borde kunna begränsa kostnaden
för ränteeftergifter till samma summa
under nästa budgetår som upptagits för
innevarande år. Jag är den förste att
medge att avvecklingen är besvärlig,
särskilt om vi skall stanna kvar i ett
allmänt ränteläge av den i mitt tycke
onormala höjd vi nu har. Vi får ju gå
flera årtionden tillbaka i tiden för att
finna en sådan höjd på den allmänna
räntan som den nu gällande. Men på
den tiden rubricerades den höga räntan
av de nuvarande makthavarna som
»kapitalistisk utsugning». Nu kallas det
för »samhällsekonomiskt nödvändigt»,
omdömena kan skifta! En räntesänkning
med en procent skulle väsentligt
sänka statens kostnader för bostadsstödet.

När man diskuterar bostadsstödet
kommer man också obönhörligen till
frågan: Vem är det som fått största nyttan
av det statliga stödet? Är det de
boende eller är det de i bostadsproduktionen
anställda och engagerade?
Många torde med all rätt hävda, att det
är de senare som tagit lejonparten av
vad staten satsar.

De förbättringar, som föreslås av familjebostadsbidragen
genom viss uppräkning
av inkomstgränserna, hälsas
med tillfredsställelse. Vi har menat att
en liknande uppräkning skulle ske för
räntefri stående del av förbättringslån.
Vi framförde samma krav förra året,
och då nu bostadsstyrelsen också föreslår
en höjning av inkomstgränsen från
6 000 till 7 000 kronor hade vi hoppats
på framgång. Men socialministern har
vinkat med kalla handen, och inte heller
i utskottet har vi fått något stöd.
Förbättringslånen, som ju ändå i detta
sammanhang kräver små belopp, kan
i många fall på ett hyggligt sätt lösa

104 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bostadsproblemen för människor med
begränsade inkomster, varför det är
mycket välmotiverat med en viss uppjustering
av inkomstgränsen med hänsyn
till penningvärdeförsämringen.

Socialministern utlovar utredning av
bostadsstödet i tämligen vid omfattning.
Såvitt jag förstår skulle det röra
sig om en avveckling av de generella
subventionerna och ett utökat stöd åt
barnfamiljer och i övrigt åt folk med
begränsade inkomster. Givetvis är det
nödvändigt med en rejäl översyn av
hela problemkomplexet. I en sådan utredning
synes det vara påkallat att både
experter och parlamentariker får plats.
Bostadsfrågan är av en sådan storleksordning
och av så allmänt intresse, att
det ej kan vara lämpligt med en departementsutredning.

Då det gäller bostadsstödet åt pensionärer
menar vi, att begränsningen av
det nuvarande pensionärsbostadsbidraget
till av kommun förhyrda eller ägda
lägenheter som iordningställts efter
den 1 juli 1946 bör slopas och endast
bostadsstandarden samt pensionärens
ekonomiska förhållanden vara avgörande.
Även till av pensionären själv ägd
lägenhet bör bidrag kunna utgå om den
uppfyller standardkraven. För övrigt
synes det som om den enmansutredning
som igångsatts beträffande bostadsstödet
åt åldringarna borde utvidgas och
omfatta hela problemkomplexet om
åldringarnas bostadsstandard, boendeförhållanden
och kostnaderna härför,
varvid givetvis även de kommunala bostadstilläggen
kommer med i bilden.

Herr talman! Med stöd av det anförda
yrkar jag i fråga om statsutskottets
utlåtande nr 46 bifall till reservationerna
lc, 2a, 4b, 5b, 8, 10c, 12, 14c, 15, 17,
18, 19, 22c, 25b och 26c. På övriga
punkter yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som föreligger till behandling präglas

— det skall erkännas — av en samstämmig
uppfattning på flera väsentliga
punkter. Det har för övrigt framgått av
anförandena i dag. Det har varit tämligen
milda fläktar, om jag får uttrycka
mig så, och i ett avseende stöder mig
faktiskt oppositionspartierna mot mina
egna partivänner, en situation som
på sitt sätt är något egenartad.

Oppositionspartierna har visserligen
traditionsenligt markerat avvikande mening
genom ett stort antal reservationer.
När man läser dessa får man emellertid
intrycket, att åtskilliga av dem
endast har till syfte att demonstrera
skiljaktiga motiveringar, medan de inte
mynnar ut i förslag till något annat ställningstagande
i sak än det som utskottsmajoriteten
föreslår.

Detta betyder inte att den bostadspolitiska
debatten är avsomnad. Snarare
har den på sistone varit mer livaktig
än tidigare och delvis också fått
nytt innehåll. Spörsmålet om bostadsbyggandets
omfattning och inriktning
har delvis kommit i skymundan för de
hyrespolitiska problemen. Krav på en
friare bostadsmarknad har rests ivrigare
och från fler håll än tidigare. I
den mån dessa krav har kommit från
oppositionshåll har de ackompanjerats
också i dag av allmänt kritiska omdömen
om regeringens bostadspolitik. Jag
skall återkomma till dessa frågor om en
stund. Låt mig emellertid först försöka
sammanfatta ståndpunkterna i fråga om
bostadsproduktionens storlek och inriktning.

När det gäller omfattningen av bostadsproduktionen
är målsättningen enligt
mitt förmenande klar. Vi skall bygga
det antal lägenheter som behövs för
att till slut få bukt med bostadsbristen,
och vi skall bygga så mycket vi orkar.
I denna vitala fråga tycks det på det
hela taget nu råda enighet — inte ens
högern talar längre om att bostadsinvesteringarna
skall betraktas som något
slags konkurrent till näringslivets utbyggnad.
Högern uttrycker sig i stället

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 105

kritiskt över att tillgången på bostäder
är otillräcklig. Tydligen menar man att
byggnadsprogrammet för de gångna
åren borde ha inriktats på ett större
byggande än som har skett. Som alla
vet har högern tidigare intagit en motsatt
ståndpunkt när det gäller den kontinuerliga
produktionsökning, som drivits
fram inom bostadsområdet med den
statliga kreditprioriteringens hjälp. Kritiken
mot att det inte har byggts tillräckligt
får väl ses som en kritik mot
den föregående partiledningen inom högern.
Samtidigt som jag noterar detta
vill jag emellertid uttala min tillfredsställelse
över omvändelsen; en sent tillkommen
botfärdighet är att föredra
framför ett envist framhärdande i en
ohållbar ståndpunkt. Att förskjutningen
av högerns åsikter sedan nödtorftigt
maskerats bakom en mot regeringens
politik kritisk attityd får väl anses som
en tillåten ränning i det politiska beteendemönstret.

Folkpartiet har sedan flera år velat
spela rollen av pådrivare i bostadspolitiken
genom att föreslå ökningar av bostadsbyggandet
utöver det av regeringen
framlagda programmet. Herr Gustafsson
i Skellefteå säger att regeringen spritt
falska förhoppningar i stället för att
häva bostadsbristen. Jag skall medge
att folkpartiet varje år har haft ett
program, som sträcker sig en liten bit
längre än vad regeringens förslag inneburit.
Som regel har det inte varit så
stor skillnad mellan det antal lägenheter
som regeringen föreslagit och det
som betecknats som folkpartiets program.
Resultatet har i allmänhet blivit
att folkpartiet har överträffat regeringsprogrammet
med så där 2 000—3 000 lägenheter.

Prognosmetoden är ganska enkel. Man
frestas att tala om en i folkpartimotionerna
inbyggd automatik. Det tekniska
tillvägagångssättet för att öka byggkapaciteten
är ganska enkel: långivningen
minskas till allmännyttiga kooperativa
företag och de statliga lånepengarna

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

räcker till fler byggen, säger man. Jag
frågar mig varför inte folkpartiet, när
det nu uppfunnit en sådan genial metod
går några steg längre och minskar
alla statliga lån betydligt mera. Vi skulle
då enligt folkpartiets metod för ökning
av byggkapaciteten väsentligt kunna öka
bostadsbyggandet. Bostadsbristen skulle
med en automatiskt verkande metod
kunna trollas bort ganska effektivt.

Men vad folkpartiet inte tycks vilja
inse är att ett bostadsbyggnadsprogram
måste göras upp med utgångspunkt från
den beräknade tillgången på reala resurser:
arbetskraft och kapital. Opererar
man upp eller ned med de övre lånegränserna
för statslånen påverkas inte
därmed de reala resurserna. Av samma
skäl skall naturligtvis inte siffran i regeringens
bostadsbyggnadsprogram uppfattas
som något exakt tal på den omfattning
byggandet under alla förhållanden
kommer att få. Beräkningarna görs
ett och ett halvt år före den aktuella
planeringsperiodens utgång, och det är
inte möjligt att noggrant förutsäga konjunkturutvecklingen
under en period
som sträcker sig så långt framåt. Med
tanke på de felmarginaler, som måste
rymmas i ett bostadsbyggnadsprogram
av detta slag, hade det i och för sig varit
möjligt, säger jag, att i statsverkspropositionen
skriva 77 000 lägenheter i
stället för 75 000. Följden skulle bara
ha blivit att det i folkpartiets motion då
hade stått 79 000 i stället för som nu
77 000, ett enkelt förutsebart stalltips
som säkert skulle ha givit vinst.

Viktigare än att höja siffran i bostadsbyggnadsprogrammet
är att utnyttja de
verkliga tillgångarna på ett rationellt
sätt. Bortsett från några lokala tillbud
till undersysselsättning på byggnadsmarknaden
— till stor del troligen betingade
av brister i planeringen, det
skall erkännas — är arbetskraften på
byggnadsområdet väl utnyttjad. Jag kan
också försäkra, att jag kommer att följa
utvecklingen på arbetsmarknaden med
den största uppmärksamhet. Skulle lä -

4* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 13

106 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

get möjliggöra en ökning av bostadsbyggandet
utöver det antal lägenheter
som nu har föreslagits, skall jag inte
tveka att återkomma med förslag om
sådan ökning.

Herr talman! Jag säger detta för att
fästa kammarens uppmärksamhet på
halten i folkpartiets argumentering i
fråga om bostadsbyggandets storlek. Det
är dock bara inte i sitt sätt att argumentera,
som folkpartiet brister — förlåt
uttrycket. Hur skulle läget i dag ha tett
sig för bostadsproduktionens kapitalförsörjning
och hur skulle det ha gått med
krediterna för kommunernas följdinvesteringar,
om inte ATP-fonden hade
funnits och om vi inte med hjälp av
»omsen» hade överbalanserat budgeten
och därmed till stor del undgått statlig
konkurrens på lånemarknaden? Det är,
ärade kammarledamöter, verkligen
ovisst om vi utan ATP och »oms», som
varken folkpartiet eller övriga oppositionspartier
ville vara med om att genomföra,
skulle ha lyckats klara det väldiga
bostadsbyggande som är i gång och
den ökning som regeringen föreslår.
Dessa aktiva åtgärder har varit av största
betydelse för att förverkliga den
skedda ökningen av bostadsproduktionen
med över 25 procent under en femårsperiod.
Regeringen har genomdrivit
dessa åtgärder trots segt motstånd av
oppositionen. Någon hjälp från folkpartiet
har vi sannerligen inte fått. Så snart
det gäller att ta konsekvenserna av sina
krav, så hukar man sig. Det är förvisso
behändigare att skriva siffror i motioner
än att vidta behövliga praktiska
åtgärder. Jag har emellertid inte något
emot denna fördelning av rollerna. Folkpartiet
får gärna fortsätta att skriva
siffror; socialdemokraterna får genomföra
de politiska reformåtgärder, som
är nödvändiga betingelser för framstegsbyggandet
såväl på bostädernas fält som
på andra viktiga samhällsområden.

Apropå de 25 procent, som bostadsbyggandet
ökade med, vill jag gärna
skjuta in en parentes. Jag har tidigare

i vår anfört den siffran och blev då av
en högertidning anklagad för att fuska
med statistik. Anklagelsen grundade
sig på att 1961 års siffra för bostadsproduktionen
även innefattar rum i ålderdomshem,
vilka förut inte har redovisats
i denna statistik. Min jämförelsesiffra,
25 procent, är emellertid framräknad
efter uteslutande av dessa åldringsbostäder.
Anklagelsen för missbruk
av statistik faller alltså tillbaka på tidningen
själv, som mycket lätt hade kunnat
kontrollera att mina uppgifter var
korrekta.

Jag nämnde förut kapitalbildningen.
Praktiska, konkreta åtgärder för att
trygga en tillräcklig bostadsproduktion
och annat nödvändigt samhällsbyggande
behövs även på andra områden. En aktiv
arbetsmarknadspolitik för främjande
av arbetskraftens rörlighet och utjämnning
av säsongsvängningarna i sysselsättningen
är ett viktigt led i regeringens
åtgärder för att ta bättre vara på produktionskrafterna.
Samma syfte har de
förbättringar i fråga om den kommunala
planeringen av bostadsförsörjningen i
form av femårsprogram, som har föreslagits
i statsverkspropositionen och
som statsutskottet har förordat. Enligt
min uppfattning är det av vikt, att den
reala planeringen ute i våra kommuner
blir så effektiv som möjligt. Det räcker
inte med att vi har en hög ambitionsgrad
i regering och riksdag och ställer
upp omfattande bostadsbyggnadsprogram.
Det är på det lokala planet, som
programmen skall förverkligas. Det är
där det grundläggande arbetet måste
göras för att våra riksomfattande bostadsplaner
skall bli förankrade i verkligheten.
Jag är därför glad över den
positiva hållning, som statsutskottet
har intagit till mitt förslag i denna fråga.

Mindre glad är man inom folkpartiet.
Detta parti vill att regeringen skall
bilda en särskild arbetsgrupp för studium
av planeringsfrågorna. I arbetsgruppen
skall ingå representanter för
arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrel -

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 107

sen och byggnadsstyrelsen samt företrädare
för kommunförbunden. Dessutom
vill folkpartiet, att riksdagen i dag skall
bestämma sig för ett bostadsbvggnadsprogram
vid början av 1970-talet.

Vad angår planeringsfrågor och övriga
spörsmål som berör byggnadsverksamheten
— inte minst på bostadsområdet
— vill jag erinra om att vi har bildat
ett byggråd med företrädare både för de
myndigheter, som är nämnda i folkpartiets
reservation, och dessutom för kommunförbunden,
industrien, de fackliga
organisationerna på byggområdet och
byggnadsföretagarna. Det finns ledamöter
i denna kammare, som är medlemmar
av detta byggråd, ocli de kan säkert
intyga, att planeringsfrågorna tillhör de
problem, som oftast har förekommit till
diskussion inom byggrådet. Därför finner
jag att något behov av ytterligare en
sådan arbetsgrupp knappast finns.

Även bostadsbyggnadsprogrammet för
1970-talet är av intresse. Felet är bara
att vi saknar bestämda hållpunkter för
att i dag ställa upp en säker behovsprognos
i fråga om bostadsförsörjningen
på så lång sikt. En preliminär prognos
gjordes som bekant i höstas av bostadsbyggnadsutredningen.
Inte minst
den kritik, som utredningens behovsuppskattning
rönte vid remissbehandlingen,
visar arten av de svårigheter
man har att brottas med vid beräkningar
av detta slag. Såsom jag har uttalat
i statsverkspropositionen är det
min avsikt att låta företa en ny prognos,
så snart vi har förutsätningar att
nå ett någorlunda tillförlitligt resultat.
Detta bör vara möjligt, när definitiva
resultat av 1960 års folk- och bostadsräkning
kommer fram. Men folkpartiet
är fullt berett att redan nu, utan något
sådant underlag för bedömningen, »skriva
fast oss» vid 100 000 lägenheter i
början av 1970-talet.

Men vad gör man, om en blivande
prognos skulle visa ett behov av 90 000
eller 120 000 bostäder år 1970? Ja, syftet
med folkpartiets förslag kan väl

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

knappast vara något annat än att skylta
med en stor produktionssiffra för dem,
som står i bostadskön. I så fall finns det
ändå en tanke bakom förslaget, det
skall erkännas. Något försök till en allvarlig
behovsprövning och en behovsprognos
grundar sig siffran knappast
på. Under alla förhållanden är de s. k.
bolinerna så lösa, att man inte kan begära
att riksdagen skall ta ställning till
ett så svagt grundat långtidsprogram.

En tidigare omdebatterad fråga, som
nu tycks vara på väg att dras ur stridsvimlet
gäller bostadsproduktionens inriktning.
Ändock har alla föregående
talare berört frågan här i dag. Jag noterar
emellertid att utlåtandet inte är
försett med några säryrkanden om byggandets
fördelning på småhus och flerfamiljshus.
De 100 000 lägenheter som
folkpartiet vill bygga år 1971 skall enligt
samma parti till 50 procent utgöras
av lägenheter i småhus. Reservanterna
åberopar folkpartiets bostadsmotion,
där en lång rad siffror över småhusbyggandets
omfattning i övriga nordoch
västeuropeiska länder lämnas. Alla
dessa länder, säger reservanterna,
uppvisar en andel av nästan eller i
många fall avsevärt över 50 procent
småhuslägenheter i sin bostadsproduktion.
Deras slutsats är att Sverige släpar
efter.

Ja, nog kan det se så ut. Men reservanterna
gör det ändå för enkelt för
sig. De har studerat FN:s statistik för
år 1960 eller där omkring, men de har
inte brytt sig om att undersöka produktionssiffrorna
för tidigare år. Hade de
gjort det, skulle de ha funnit den intressanta
och i sammanhanget inte oviktiga
uppgiften, att de allra flesta länder,
som de har åberopat, är i färd med att
minska andelen småhus i sin nyproduktion
av bostäder. I Storbritannien
har andelen enfamiljshus gått ned från
84 procent år 1950 till 58 procent år
1960. I Belgien har siffran sjunkit från
74 procent år 1953 till 66 procent år
1960. Liknande siffror redovisas för

108 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Nederländerna och Schweiz. Tendensen
är likadan, om än något svagare i
andra västeuropeiska länder. Småhusbyggandet
är på klar tillbakagång.

Slutsatsen skulle därför lika gärna
kunna bli, att de andra länderna numera
sneglar på vårt byggande och anpassar
sitt därefter. Jag skall emellertid
inte dra den slutsatsen.

Men därtill kommer en annan omständighet
som reservanterna förbiser.
Känt är, att vi har ovanligt många småhushåll
i Sverige. Vid förra folkräkningen
uppgick de hushåll som består
av en person — alltså personer som bor
ensamma i en lägenhet — till en femtedel
av alla hushåll. I USA och England,
för att ta ett par exempel, var andelen
sådana hushåll bara hälften så
stor, i Nederländerna en fjärdedel av
den svenska.

Vad har då detta för betydelse för
inriktningen av bostadsproduktionen?
Jo, ju större andelen små hushåll är,
desto större andel smålägenheter behövs.
Efterfrågan på störa lägenheter
blir alltså förhållandevis av mindre
omfattning. Småhusen är en lämplig
bostadsform för dem som behöver stora
lägenheter, men de passar i regel inte
för dem som reder sig med mindre
utrymme. Bland annat är de många
småhushållen inte beredda att betala
den högre kostnaden för att bo i småhus.
Dessa förhållanden avspeglar sig
i produktionsinriktningen. Det är med
andra ord ganska naturligt för ett land
med många småhushåll att bygga relativt
många lägenheter i hyreshus.

Vad jag här har sagt betyder inte,
att jag anser nuvarande andel småhus
i bostadsproduktionen som den lämpligaste.
Enligt min mening måste småhusbyggandet
utformas med hänsyn till
de boendes önskemål och värderingar.
Troligen betyder detta att flera småhus
bör byggas i framtiden än som nu sker.
Bostadspolitiken inriktas också härpå.
Jag har medvetet gått in för det.

Från och med föregående budgetår

avskaffades den maximering av småhusbyggandet,
som tidigare hade skett
genom de av statsmakterna fastställda
ramarna för långivningen. Vid fördelningen
av pengarna måste bostadsstyrelsen
därför nu se till att ansökningar
om småhuslån kan beviljas. Detta innebär
att småhusproduktionen är helt
fri vad statslånens volym beträffar.

Vidare har regeringen i december
förra året höjt lånetaket för småhus.
Vi har fått en skala av värden från något
under 50 000 till en bit över 70 000
kronor. Ingen kan därför säga att bostadsproduktionens
inriktning påverkas
av olikheter vid lånevärderingen.
Småhusen har samma möjligheter som
flerfamiljshusen.

Denna utvecklingslinje har fullföljts
genom det nu föreliggande förslaget, att
lån till småhus och lån till flerfamiljshus
skall utgå enligt en gemensam låneförfattning.
Egnahemslånen och tertiärlånen
ersättes av ett enhetligt bostadslån
för alla typer av hus. Sammansmältningen
av de olika lånen till en
enda form är ingen tom formalitet. Förslaget
innebär materiella förändringar.
Härigenom kommer lånevillkoren för
småhus och flerfamiljshus att i allt väsentligt
stämma överens. Dessa ändringar
gäller lånegränserna, ränteeftergifterna
och sättet för lånens återbetalning.

Syftet med den gemensamma låneförfattningen
är emellertid vidare än så.
De nya bestämmelserna kommer att innebära,
att statliga bostadslån kan erhållas
för småhus, som enskilda eller
företag bygger för uthyrning. Detta är
en nyhet för vårt land. Jag ser att högern
motsätter sig en sådan ordning.
Jag fick dessutom höra av herr Gustafsson
i Skellefteå, att folkpartiet känner
sig tveksamt, och det kan kanske
ligga något däruti. Hyresvillor utgör en
oprövad företeelse på den svenska bostadsmarknaden.
Vi har hittills levt i
den föreställningen i fråga om småhusboendet,
att man skall bo i en egen vil -

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 109

la. Det har ställts stora krav på kapitalinsats
från den boende själv. Jag förstår
att herr Cassel anser detta krav
vara en önskvärd företeelse. Många
gånger har faktiskt drömmen om att bo
i småhus fått förbli en dröm just på
grund av detta krav. Även den som
inte har råd att bygga eget kommer nu
att få en chans att bo i småhus. Detta
betyder, att de boendes behov och värderingar
får ökat inflytande på produktionsinriktningen.

De åtgärder som jag beskrivit har alla
haft ett gemensamt syfte: att skapa
ett finansieringssystem för våra bostäder,
som inte medför någon styrning
av bostadsproduktionens inriktning genom
låneramar, lånevärden eller lånereglernas
konstruktion i övrigt. Jag vill
inte därmed ha sagt, att styrning av bostadsproduktionen
skulle vara av ondo.
Självfallet måste vi ha lånebestämmelser
som främjar kvalitet, god bostadsutrustning
och god bostadsekonomi.
Däremot anser jag det oriktigt att låta
finansieringsmetoderna eller andra
statliga åtgärder styra produktionens inriktning
på hustyper. Här skall de boendes
egen efterfrågan fälla utslaget.

Som jag nämnde inledningsvis har bostadsdebatten
tagit ny fart på sista tiden.
Den har också, åtminstone delvis,
fått ny inriktning. De gamla ingredienserna
är visserligen kvar i oppositionens
reservationer. Jag tänker här på
spörsmålet om kreditgarantisystem, de
övre lånegränserna för olika kategorier
av byggnadsföretagare, räntan på statslånen,
ränteeftergiftsnivån och allt annat,
som nu är gammalt och vant. Det
i varje fall relativt nya i debatten är
de krav på en fri eller låt oss åtminstone
säga friare bostadsmarknad, som har
framställts från så många håll.

Jag skall — bara för att jag inte sedermera
vill blanda mig i debatten om
de motioner som har behandlats av
tredje lagutskottet —- gå in på några
ting i anslutning till talet om den friare
bostadsmarknaden.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Kritiken kan sammanfattas ungefär så
här. Trots en omfattande nyproduktion
av bostäder har vi alltjämt stora bostadsköer.
Produktionstillskotten har sålunda
varit otillräckliga. Dessutom har
en stor avgång av lägenheter ägt rum.
Nettoökningen av bostadslägenheter är
enligt högern skrämmande låg. Nettoökningen
av t. ex. småhuslägenheter
skulle enligt högern och folkpartiet ha
varit 1 000 lägenheter om året under
perioden 1946—1960. — Vi vet att det
i själva verket är fråga om 8 000. —
Hyresnivån är splittrad, vilket medför
en låsning av bostadsmarknaden.

Jag skall inte ta upp tiden med att
granska alla argumenten. Siffrorna om
nettotillskotten av bostäder är det för
närvarande svårt att nå enighet om.
Klart är dock att nettoökningen av småhuslägenheter,
för att ta det exemplet,
blir som jag sade flera gånger större än
de av kritikerna angivna 1 000 per år.
Högern och folkpartiet har heller inte
lyckats finna några positiva uppgifter
i 1960 års bostadsräkning. Låt mig då
helt kort komplettera deras framställning
på den punkten med några jämförelser
mellan 1945 och 1960 års bostadsräkningar.
Därvid använder också
jag mig av preliminära siffror för
1960.

Vi lägger först märke till en starkt
ökad hushållsbildning. Av 100 ogifta
män över 20 år hade 23 personer var
sin egen lägenhet år 1945; den siffran
har nu stigit till 38. För ogifta kvinnor
över 20 år har antalet hushållsbildare
per 100 personer stigit från 31
till 44. En liknande utveckling visas för
frånskilda samt för änkor och änklingar.
Detta är den hushållsbildning
som har kunnat förverkligas. Naturligtvis
är jag medveten om att många inte
kan bilda egna hushåll, därför att antalet
lägenheter är otillräckligt. Bostadsköerna
ger besked om den saken.
I den står många ogifta personer — i
själva verket är huvuddelen av de s. k.
bostadslösa, d. v. s. sökande som inte

110

Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

har egen direkt förhyrd lägenhet, ogifta
eller förut gifta.

Vi noterar vidare en stark tillbakagång
av trångboddheten. Om vi kallar
de hushåll för trångbodda, där det finns
fler än två boende per boningsrum, hade
vi 1945 en trångboddhet på 21 procent.
En femtedel av alla hushåll var
alltså trångbodda. Trångboddheten har
nu gått ned till 8 procent. Bland barnfamiljerna
var siffran 45 procent för
15 år sedan; nu är den 18 procent.

Om vi ser på bostädernas utrustning
kan följande noteras. Antalet lägenheter
med vatten och avlopp har ökat från
66 till 91 procent av hela beståndet.
Lägenheter försedda med centralvärme
har ökat från 46 till 70 procent, andelen
bostäder med kylskåp från 11 till
65 procent och andelen lägenheter med
badrum från 21 till 53 procent.

Herr talman! Dessa siffror ger väl
ett eftertryckligt besked om att det under
efterkrigstiden har skett en omvälvande
utveckling i fråga om människornas
bostadsstandard. Jag är dock
den förste att erkänna, att det finns
kvarstående brister att notera. Jag blundar
förvisso inte härför. Den mest påfallande
minusposten i bokslutet är den
kvarstående bostadsbristen. På den
punkten instämmer jag med herr Cassel.
Den kontinuerliga ökning av bostadsbyggandet,
som nu pågår sedan
en följd av år, ger oss emellertid rätt
att hoppas att vi så småningom också
skall komina till rätta med det missförhållandet
— ty det är förvisso ett
missförhållande.

Så några ord om splittringen av hyresnivån.
Bostadsstyrelsen har undersökt
hyrorna i hus med statliga lån. Undersökningen
visar att hyrorna i nybyggda
hus överstiger hyrorna i de hus som
byggdes under 1940-talet med 10—12
kronor om året per kvadratmeter. Detta
skulle betyda, att en familj som hyr
en nybyggd trerumslägenhet i dag får
betala 700 å 800 kronor om året mer
är en familj som hyr en trerummare

som byggdes på 1940-talet. Herr Cassel
nämnde ett liknande exempel i sitt
anförande nyss. Standarden är visserligen
högre i de nybyggda husen än i
1940-talets hus, men skillnaden är dock
enligt bostadsstyrelsens beräkningar endast
till en tredjedel hänförlig till detta
förhållande. Om man minskar hyrorna
i de nya husen med det belopp, som
den högre standarden enligt beräkningarna
är värd, skulle hyran för en nybyggd
trerumslägenhet ändå bli mer
än 500 kronor högre än hyran för en
likvärdig bostad från 1940-talet. Också
i de hus som har tillkommit under 1950-talet är hyrorna i jämförelse med hyrorna
i nya hus lägre än som kan motiveras
med standardolikheter; skillnaden
där är dock mindre än vad fallet
är vid en jämförelse med 40-talshus.

Det är därför som jag säger att skäl
kan anföras för en utjämning av denna
skillnad i hyresnivån.

Ur allmänt ekonomisk synpunkt är
en mera betydande splittring av hyresnivån
för samma slags nyttighet inte
önskvärd, om inte prisskillnaden motsvaras
av en skillnad i nyttighetens
värde. Hyresskillnader som beror på
olikheter i bostadsutrustning eller andra
standardvariationer är t. ex. motiverade.

Andra skäl för en utjämning av hyrorna
i äldre och nyare hus har också
framhållits. En effekt av hyressplittringen
kan vara, att tröghet uppstår i
omflyttningsrörelserna. Somliga människor
kan antagas ha större lägenheter
än de behöver bo i. De flesta av
dem lär väl bo i äldre lägenheter med
förhållandevis låg hyra och vill därför
naturligt nog inte gärna flytta. Men
man får akta sig för att överdriva betydelsen
av detta s. k. underutnyttjande
av lägenheter. Man kanske kan antaga,
att en minskning av hvressplittringen
skulle medverka till större rörlighet
på hyresmarknaden och därmed
till bättre hushållning med de bostadsutrymmen
som totalt står till förfogan -

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 111

de. Jag skall gärna medge att så kan
vara fallet.

Hyressplittringen har emellertid också
en effekt på arbetsmarknaden, ökad
geografisk rörlighet hos arbetskraften
är en av de viktigaste betingelserna för
full sysselsättning i lönsam produktion.
Flyttning till en ny ort betyder i regel
flyttning till en nybyggd lägenhet med
högre hyra. Det är förståeligt om detta
förhållande bidrar till den tveksamhet
människorna av andra skäl kan känna
vid tanken på att bryta upp och
börja en ny tillvaro på en annan ort och
i en ny miljö.

En jämnare hyresnivå kan sålunda
vara motiverad från flera synpunkter.

Den mest radikala metoden att åstadkomma
en jämn hyresnivå är att avveckla
hyresregleringen och slopa de
statliga bostadssubventionerna i äldre
årgångar av hus. Åtskilliga röster har
också på sistone höjts härför.

Men, herr talman, man har inte visat
på vad sätt ett slopande av hyresregleringen
skulle öka tillgången på bostäder.
Även om det skulle bli en bättre
hushållning med bostadsutrymmen
i äldre hus om vi fick en jämnare hyresnivå,
så skulle lägenhetsunderskottet
uppenbarligen ändå inte täckas
därmed. Nyproduktionen kommer inte
att öka med ett enda rum genom att
hyresregleringen slopas — för så vitt
inte en så stor höjning av hyrorna skulle
inträffa, att bostadsinvesteringar bleve
konkurrenskraftiga i förhållande till
näringslivets investeringar och kunde
locka till sig spekulationsvilligt privatkapital.
Men dit vill vi ändå inte komma
— i varje fall ingen för vilken hyran
tar en mera väsentlig del av inkomsten
i anspråk.

Jag skulle kunna med exempel visa
vad detta i själva verket skulle komma
att innebära, men jag skall inte ge
mig in på det och därmed förlänga debatten.

Men ett plötsligt borttagande av hyresregleringen
kan få ett annat resul -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tat. Hyresstegringen kan bromsa efterfrågan
och vi kan på det sättet — utan
ökad produktion — nå jämvikt mellan
tillgång och efterfrågan. Vi får emellertid
inte glömma bort, att det da blir
de betalningssvaga konsumenternas efterfrågan
vi hämmar — det betyder
att vi tvingar barnfamiljer, åldringar,
ensamma mödrar och andra grupper
som har svårt att klara sina bostadskostnader
att nöja sig med trånga och otidsenliga
lägenheter. Det resultatet önskar
vi inte heller.

Nu vill jag påpeka att en avveckling
av hyresregleringen har påbörjats. Från
att ha omfattat nära 500 orter finns hyresregleringen
nu kvar i ungefär 300
orter. I många av dessa orter gäller den
endast vissa slag av lägenheter. De bostadslägenheter
som förvaltas av allmännyttiga
bostadsföretag är undantagna
från hyresregleringen. Min avsikt
är att fortsätta på denna väg. Jag räknar
med att någon gång under våren
få ett förslag från hyresrådet angående
avveckling av hyresregleringen i ytterligare
ett antal orter. Det förslaget kommer
att prövas från den utgångspunkten,
att regleringen skall avskaffas där
inte läget på bostadsmarknaden gör det
nödvändigt att den bibehålies.

Jag är också villig att pröva olika
andra uppslag till sådana ändringar i
hyresregleringen, som kan medföra
övergång till en friare bostadsmarknad
utan skadeverkningar för de boende.

Såsom jag har framhållit i statsverkspropositionen
finns det skäl att ompröva
räntesubventionerna i fråga om
äldre hus. Ränteeftergifternas allmänna
syfte är — därom kan jag vara överens
med herr Cassel — att hindra tillfälligt
höga räntor att slå igenom i bostadshyrorna.
Ränteeftergifterna har
däremot aldrig varit avsedda att medverka
till uppkomsten av dubbla hyresnivåer
och inte heller att utgöra ett
permanent inslag i bostadspolitiken.
Yad som skall bedömas vara tillfälligt
höga räntor beror på den långsiktiga

112 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ränteutvecklingen. Den långa räntan på
bostadslån har nu i sju år legat högre
än den nivå som ränteeftergifterna är
anpassade för.

Om de generella subventionerna
minskas blir följden en hyreshöjning.
Många boende kan på grund av förbättrade
inkomster numera bära eu
högre bostadskostnad. För andra boende
behöver hyreshöjningen motverkas
genom särskilda åtgärder. Om staten
minskar de allmänna subventionerna är
det naturligt att bortfallet ersättes av
ett mera effektivt stöd till sådana grupper,
som är beroende därav för att
kunna tillgodose sitt bostadsbehov.

Familjer med flera barn behöver större
bostäder än andra. Samtidigt är deras
ekonomiska förmåga att efterfråga
tillräckligt stora bostäder mindre än
andras på grund av försörjningsbördan.
I statsverkspropositionen har jag
också anmält min avsikt att undersöka,
om inte de nuvarande familjebostadsbidragen
kan ges en mera allmän
prägel. Tänkbart är att man kan finna
en bidragsform, som blir ett naturligt
komplement till de allmänna barnbidragen.
Genom att förbinda sådana bidrag
med villkor i fråga om bostadens
storlek och utrustning skulle vi få ett
bostadssocialt stöd, som inrymmer en
allmän stimulans åt flerbarnsfamiljerna
att efterfråga rymliga och väl utrustade
bostäder och därmed också en stimulans
till en bostadsproduktion med
familjevänlig inriktning.

Frågorna om ränteeftergifter och familj
ebostadsbidrag prövas nu vid en
teknisk översyn inom socialdepartementet.
Tänkbart är att förslag i ämnet kan
läggas fram för nästa års riksdag.

Skulle vi tillsätta en stor utredning
nu, så fruktar jag att vi skulle fördröja
det hela och att vi inte vid den tidpunkt
jag önskar skulle kunna framlägga
det förslag jag syftar till. Sedan får
herr Cassel och andra kammarledamöter
möjlighet att både i utskott och i
riksdag kalfatra förslagen och framläg -

ga de förslag till ändringar som de anser
önskvärda.

Herr talman! Slutligen vill jag begagna
tillfället att besvara en av herr
Gustafsson i Skellefteå framställd interpellation
om hyresregleringens avveckling.
Interpellationen är riktad till justitieministern
men har överlämnats till
mig för besvarande.

Herr Gustafsson i Skellefteå har frågat,
om en redogörelse kan lämnas
riksdagen för de erfarenheter angående
hyresutvecklingen, som har vunnits
av den hittills skedda avvecklingen av
hyresregleringen. Dessutom önskar han
veta regeringens inställning till tanken
att försöksvis upphäva hyresregleringen
i ett antal medelstora städer med
viss kvardröjande bostadsbrist av mindre
omfattning.

Den första frågan kan jag besvara
så, att erfarenheterna av den avveckling
som beslutades åren 1959 och 1960 nog
kan betecknas som goda —- låt vara att
någon egentlig undersökning av verkningarna
inte har företagits. Om man
inte har några dåliga erfarenheter från
denna avveckling kan det antas bero
på att regleringen avskaffats där den
blivit överflödig. Några generella slutsatser
kan inte dras härav. —■ Av den
senast beslutade avvecklingen, vilken
är den hittills mest omfattande, saknas
ännu erfarenheter. Jag vill tillägga, att
regeringen i det senaste avvecklingsbeslutet
uppdrog åt statens hyresråd
att undersöka verkningarna av genomförd
avveckling.

I anledning av herr Gustafssons andra
fråga vill jag till en början erinra
om att riktlinjerna för avvecklingen
av hyresregleringen senast behandlades
vid 1961 års riksdag. Föredragande departementschefen
uttalade därvid bl. a.,
att riktpunkten för den fortsatta avvecklingen
borde vara att denna bedrives
så skyndsamt som är möjligt
utan att olägenheter uppstår på hyresmarknaden.
Detta uttalande lämnades
utan erinran av riksdagen.

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 113

Herr Gustafsson har i sin interpellation
anfört, att hyresregleringskommittén
år 1955 rekommenderade ett upphävande
av hyresregleringen försöksvis
på enstaka orter något före den tidpunkt
då balans kan väntas uppnådd
mellan tillgång och efterfrågan på lägenheter.
Vad kommittén åsyftade torde
ha varit en avveckling på orter,
som ännu ej nått balans på hyresmarknaden
men där å andra sidan bostadsbristen
vore relativt begränsad och klart
på väg att försvinna. För att klargöra
innebörden av kommitténs tanke bör
vidare erinras om att kommittén med
balans avsåg ett marknadsläge med så
god tillgång på lägenheter, att knapphetsbetingade
hyreshöjningar inte kunde
förekomma. Kommittén räknade uppenbarligen
härvid med att även en
viss lägenhetsreserv måste finnas för
att balans skulle anses vara för handen.

Vid de beslut om avveckling av hyresregleringen
som hittills har meddelats
har riktpunkten varit, att regleringen
skulle slopas i alla orter där det
inte rådde någon påtaglig bostadsbrist.
Avveckling har ägt rum i praktiskt taget
alla de orter, för vilka flertalet av
hyresrådets ledamöter förordat en avveckling.
I något fall har regeringen
gått utöver vad hyresrådet föreslagit.
I många fall har hyresregleringen slopats
trots uttryckligt avstyrkande från
de kommunala myndigheternas sida.
Förekomsten av ett mindre lägenhetsunderskott
har inte ansetts böra utgöra
hinder för hyresregleringens slopande,
där en bedömning av läget har
givit vid handen, att åtgärden ej kunde
befaras medföra störningar på hyresmarknaden.

Om herr Gustafsson med sin fråga
har åsyftat en avveckling på orter där
full balans på hyresmarknaden visserligen
inte uppnåtts men någon påtaglig
bostadsbrist ej heller är för handen,
kan jag alltså svara att detta står i
överensstämmelse med grunderna för
den prövning som har föregått hittills -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

varande avveckling. Min avsikt är att
pröva blivande förslag om fortsatt avveckling
från samma utgångspunkter.

Är det däremot herr Gustafssons åsikt,
att hyresregleringen i experimentsyfte
skall avvecklas även på orter där det
råder påtaglig bostadsbrist, blir mitt
svar ett annat. Det ligger i sakens natur,
att om ett dylikt försök skall ge
erfarenheter, som kan bli vägledande
för takten i den återstående avvecklingen,
måste det avse orter där bostadsbristen
är om inte betydande så dock
tillräckligt omfattande för att kunna
framkalla knapphetsbetingade hyresstegringar.
Tankegången bakom experimentet
måste väl — om det skall vara
meningsfyllt — vara att avvecklingen
kan påskyndas, om sådana hyresstegringar
uteblir.

Frågan är vad ett sådant försök är
värt och vilka risker det innebär. Om
experimentet misslyckas blir det de som
bor på experimentorterna som får betala
kostnaderna i form av högre hyror.

I likhet med interpellantcn anser jag,
att hyresregleringen inte bör behållas
längre än som är erforderligt för att
skydda de boendes vitala intressen.
Möjligt är att den kan avvecklas på åtskilliga
av de orter där den fortfarande
äger tillämpning. Förutsättningarna
för avvecklingen måste emellertid prövas
på sakliga grunder och efter en bedömning
av hyresmarknaden på de olika
orterna. Experiment, som innebär
påtagliga risker för att bostadshyrorna
stiger utöver vad som är skäligt, anser
jag mig inte böra förorda.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret på min interpellation.
Den tid på sex minuter
som jag nu har till förfogande är emellertid
i kortaste laget för att jag dels
skall hinna gå in på frågan om hyresregleringen
och dels något bemöta vad
socialministern i övrigt sagt i bostads -

114 Nr 13 Onsdagen den

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

frågan — jag har där satt en rad frågetecken
i marginalen.

Anledningen till min interpellation
är kort och gott den att regeringen enligt
min mening varit i överkant försiktig
när det gällt att tillämpa reglerna
om en regional avveckling, låt vara
att man alltid måste gå försiktigt fram
i detta sammanhang. Och när nu socialministern
i sitt svar framhåller att
regeringen i fortsättningen kommer att
förfara på samma sätt som hittills tyder
det på att försiktigheten alltjämt
kommer att vara i största laget. Hyresregleringen
har visserligen helt avvecklats
på 170 platser, men bland dessa
finns endast 7 städer. Och sådana städer
som Trosa, Marstrand och Gränna
är så pass små att där möter knappast
en avveckling av hyresregleringen några
problem. Från regeringens sida har
man också i vissa fall varit försiktigare
än hyresrådet. Hyresrådet föreslog nu
senast en fullständig avveckling av hyresregleringen
på exempelvis sådana
platser som Piteå, Mjölby och Nederluleå,
men det gick inte regeringen med
på.

Jag har över huvud taget svårt att
förstå vad som kan inträffa, om hyresregleringen
avskaffas på en ort med
någon kvardröjande bostadsbrist. Inom
nyproduktionen kan det väl inte bli tal
om några hyreshöjningar. .Socialministern
anser ju att man kan lita på de allmännyttiga
företagen, och dessa företag
kommer väl inte att göra några hyreshöjningar
i onödan. Bostadsrättsföreningarna
tar inte ut större hyra i sina
hus än som behövs för att klara förvaltningen.
De enskilda fastighetsägarna
har i stor utsträckning lånat pengar av
staten och är alltså bundna av lånevillkoren.
Då återstår det äldre bostadsbeståndet.
Beträffande detta finns det
emellertid en provisorisk lag om besittningsskydd,
vilken innebär att om hyresvärden
begär en hyra som enligt ortens
pris är oskälig, så kan man föra
frågan inför domstol.

28 mars 1962

Det är klart att ett upphävande av
hyresregleringen kanske så småningom
skulle göra att hyrorna på en ort förändras,
men det är en sak på ganska
lång sikt. Såvitt jag förstår kan egentligen
ingenting hända under de första
åren. .lag är också fullt medveten om
att därest hyresregleringen avskaffas
först när bostadsbristen är helt försvunnen,
så får man ändå räkna med vissa
hyresjusteringar uppåt i en del av bostadsbeståndet.
Folk vill framför allt
komma åt de goda lägenheter som byggdes
under senare delen av 30-talet och
som har ett centralt läge. Jag är övertygad
om att även för den händelse det
inom nyproduktionen fanns en bostadsreserv,
alltså ett överskott av lägenheter,
skulle efterfrågan söka sig till dessa
goda lägenheter med fördelaktigt
läge i så pass stor utsträckning att det
skulle ske en viss hyreslyftning. Men
skall vi vänta med att avveckla hyresregleringen
tills det inte inträffar någon
sådan hyreslyftning, kommer nog
hyresregleringen att överleva flera socialministrar.

Det är inte några äventyrligheter som
jag har rekommenderat. Det enda jag
vill är att man skall avveckla hyresregleringen
på några platser där det inte
är något bostadsbrist att tala om, vilka
är något större än de platser där regleringen
tidigare avvecklats. På det sättet
kan vi bättre studera följderna av en
avveckling.

Om man är alltför försiktig, finns det
risk för att vi får behålla hyresregleringen
för länge, och enligt min uppfattning
tyder interpellationssvaret på att
en sådan risk föreligger. Socialministern
säger bl. a.: »Det ligger i sakens
natur, att om ett dylikt försök skall ge
erfarenheter, som kan bli vägledande
för takten i den återstående avvecklingen,
måste det avse orter där bostadsbristen
är om inte betydande så dock
tillräckligt omfattande för att kunna
framkalla knapphetsbetingade hyresstegringar.
» Skall detta tolkas på det

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 115

sättet att en avveckling bara skall ske
på de orter, beträffande vilka man är
alldeles säker på att den inte skall framkalla
några knapphetsbetingade hvresstegringar,
så är det fråga om en försiktighet
i överkant och vi kommer då att
få behålla hyresregleringen alltför länge.

Om tiden tillåter vill jag också säga
några ord angående socialministerns anförande
i bostadsfrågan. Han ironiserade
som vanligt över folkpartiets förslag
beträffande bostadsbyggandets omfattning
och tyckte att vi skulle sänka
lånegränserna ännu mer, så att det kunde
byggas ännu flera lägenheter än de som
vi föreslagit. Men den sänkning av lånegränserna,
som vi från vårt håll föreslagit,
är densamma som bostadspolitiska
utredningen föreslog och den är av
andra skäl rimlig. Enligt vår mening
bör bostadsbyggandet kunna öka mer
än socialministern har tänkt sig, och
tack vare sänkningen av lånegränserna
skulle det vara möjligt att inom samma
ram få plats för ytterligare bostadsproduktion.

Socialministern gör då den invändningen
att man måste utgå från de reala
resurserna. Ja, vi har under hela efterkrigstiden
fått höra att vad som byggts
ett visst år har just varit vad som då
varit möjligt att bygga. När det byggdes
60 000, 55 000 eller 50 000 lägenheter,
så var detta just vad som motsvarade
de reala resurserna. Ja, det var förhållandet
t. o. m. det år då produktionen
låg under 40 000 lägenheter. Vad ni vill
ha oss att tro är att vad som har byggts
varje år har varit exakt det antal som
det har gått att bygga. Det är en ganska
bekväm position ni har velat komma in
i på det här sättet, och ni får kanske
ursäkta oss, om vi inte riktigt faller för
detta resonemang.

Ni får gärna ironisera. Vi kommer i
alla fall att fortsätta med vårt tryck här,
ty ni skall aldrig få mig att tro att ni i
socialdepartementet ändå inte har tagit
någon hänsyn till att ett oppositionsparti
har krävt ökat byggande. Det tror

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

jag inte, hur mycket socialministern än
ironiserar över våra förslag på detta område.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har alltid gått omkring
och trott att socialministern var
en bättre människa än jag, och i dag
har jag faktiskt fått belägg för det. Åtminstone
har jag fått klart för mig att
han är mycket mera förnöjsam än jag.
Jag erkänner gärna att det har varit med
någon oro som jag i snart tio år har gått
upp i denna talarstol för att säga praktiskt
taget detsamma rörande bostadspolitiken.
När jag satt och skrev vad jag skulle
säga i år blev inte variationen så stor
gentemot förra året. Jag tänkte att jag
fick försöka i alla fall. Den förnöjsamme
socialministern är emellertid vänlig nog
att komma och gratulera mig till sinnets
ändring. Vad borde jag inte då ha
haft att säga av beundran inför socialministerns
läraktighet under de gångna
åren ?

Det är väl uppenbart, vare sig vi vill
det eller inte, att det föreligger ett konkurrensförhållande
mellan olika investeringsmöjligheter.
Vill vi investera i bostäder
— och det vill vi alla göra så
mycket vi orkar — blir det svårare att
investera på andra områden. Det har
sagts många gånger förut, och ingen kan
väl förneka riktigheten av det. Man kan
dock komma fram en bit på vägen —
såsom vi har föreslagit — genom större
sparande i olika former och särskilt genom
ökat bostadssparande.

Socialministern syntes vara munter
och glad när han tänkte på att egnahemsbyggandets
relativa andel höll på
att gå tillbaka i Västeuropa; han talade
om att siffran hade sjunkit tror jag
från 78 procent till 72. Det är väl inte
särskilt roligt. Det vore bättre om vi
kunde uppvisa siffror av ungefär samma
storleksordning. Vi bygger kanske
en tredjedel av alla lägenheter i form
av egnahem. Nu är vi överens om att
vi måste komma till en annan tingens

116 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ordning, men vi är inte där på långt
när ännu. Det behövs krafttag för att få
fram en någorlunda rimlig fördelning
mellan egnahem och flerfamiljshus.

Socialministern låter förvånad över
att här har kommit fram röster som
talar om friare bostadsmarknad och hyresmarknad.
Det är väl inte något alldeles
nytt, ty det har vi högerfolk talat
om från denna talarstol i tio år. Vi har
inte krävt att man på ett drastiskt sätt
skulle avveckla hyresregleringen. Vi har
använt nästan samma ord som statsrådet
själv, nämligen att man på ett försiktigt
sätt i en eller annan stad kan se
efter hur det verkar om man rubbar den
nuvarande hyresregleringen. Vi har hela
tiden velat gå fram med varsamhet.

Sedan läste socialministern upp en
rad siffror beträffande vad som verkligen
åstadkommits på bostadsområdet
sedan år 1945. Vem har förnekat att det
på 17 år har hänt något på detta område?
Att vi har fått en massa nya bostäder
har ingen bestritt. Det vore märkvärdigt
annars. Vad har eljest byggnadsarbetarna
gjort under dessa 17 år?

Låt oss emellertid titta på förhållandet
i stort! Vi har ingen brist på bilar.
Antalet bilar har väl ökat med ungefär
en miljon sedan år 1945. Vi har ingen
brist på andra varaktiga konsumtionsartiklar
-—• kylskåp, frysboxar, TV-apparater,
båtar o. s. v. Just när det gäller
bostäder, på detta reglerade område som
herrarna har tagit hand om själva, har
bristen uppstått. Varför? Därför att de
fria ekonomiska krafterna har satts ur
spel står människorna i bostadskön och
undrar, om inte samhället kan vara så
inrättat att de skall kunna få detta det
mest primära av alla behov tillgodosett,
när de kan få alla andra tillgodosedda.

.lag är glad åt att socialministern i
dag har visat sjukdomsinsikt när det gäller
hyressplittringen. Vi är fullständigt
överens om att denna är av ondo. Då
skulle vi väl också kunna vara överens
om att det inte är rimligt att en enda
dag längre med skattemedel hålla den -

na hyressplittring vid makt. Det betyder
att vi skall sluta att subventionera
åtminstone de äldre och billigare lägenheterna.

Socialministern är så belåten med att
man har kunnat bygga så mycket och
säger att det beror på att vi har fått
ATP-fonder och en överbalansering av
budgeten. Det är nog inte så rasande
lätt för socialministern att gå ut och
förklara för människorna här i landet
att tack vare att de har fått en mycket
starkt ökad beskattning och tack vare
att staten lägger beslag på en allt större
del av deras inkomster har bostadsfrågan
lösts. Det hänger inte ihop. Man
har inte löst bostadsfrågan. Man har
drivit upp statsutgifterna i orimlig grad
och plågat människorna med hårdare
skatter än någonsin. Men bostadsbristen
är som den är.

Ilerr ANDERSSON i Knäred (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Socialministern lade
upp sitt anförande dels som ett strängt
sakligt inlägg byggt på statistik och dels
på ett sätt som föreföll att närmast vara
upptakten till höstens valrörelse. I det
senare avsnittet kom socialministern in
på vad ATP och omsättningsskatten betytt
för den 25-procentiga ökningen av
bostadsbyggandet under de senaste fem
åren. Den hade inte varit möjlig, sade
han, om inte ATP och omsen införts.

Det skulle väl föra för långt att dra
upp en debatt om de sakerna. Då skulle
vi komma in på stora samhällsekonomiska
aspekter. Men man frågar sig ändå
omedelbart om ATP har direkt dragit
undan pengar från den annars möjliga
konsumtionen och därigenom skurit
ned människornas levnadsstandard.
Och vad omsättningskatten beträffar lär
vi väl senare få tillfälle att diskutera,
huruvida den har givit oss pengar till
andra enligt mitt och många andras förmenande
mycket nödvändiga sociala reformer
och möjliggjort en omfördelning
av kostnaderna etc. Den frågan får vi

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13

117

emellertid återkomma till i annat sammanhang
under denna vårriksdag, och
jag skall inte gå närmare in på den nu.

Socialministern påpekade att skälet
till att vi bygger så mycket lägenheter
i flerfamiljshus till väsentlig grad är att
vi har så många småhushåll här i landet
jämfört med andra kulturländer, speciellt
Amerika. Detta är väl i och för
sig alldeles riktigt, men det ger samtidigt
en dyster bild av hela vår befolkningsutveckling.
Det belyser att vårt födelsetal
är bland de lägsta i hela världen
och att vi har en större proportionell
andel åldringar än i de flesta andra
länder. Detta ger oss anledning att verkligen
se över gamla människors boendeproblem.
Jag anser det nödvändigt att
där göra en rejäl översyn.

Vad sedan gäller byggande av egnahem
för uthyrning har jag ingen mot
propositionen avvikande mening. De
möjligheter propositionen där ger hälsa
jag med glädje. Även om det till stor
del är ett experiment som näppeligen
kommer att få stor utbredning, förefaller
det mig ändå vara ett riktigt grepp.

Jag vill i sammanhanget säga att jag
med stor tillfredsställelse har läst regeringsorganet
Stockholms-Tidningens
artikelserie nyligen, i vilken man på ett
alldeles utmärkt sätt har belyst människornas
intresse för egnahem. Samtidigt
vill jag emellertid göra en kommentar
till vad som skrivits om den stora boendekonferens
som helt nyligen refererades
i tidskriften Vår Bostad. Jag har
ingenting att erinra mot vad socialministern
lär ha sagt vid det tillfället,
Men jag konstaterar med viss beklämning
vad den främste företrädaren för
bostadsbyggandet här i huvudstaden
enligt referatet sade, nämligen att det
fanns egnahemsromantiska arkitekter
och — ännu mera — politiska partier
som spekulerar i egnahemsromantik.
Det tycker jag var ganska ledsamma
synpunkter.

Till sist bara några ord om utredningen
om familjebostadsbidragen och

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

barnfamiljernas boendeförhållanden och
möjligheter att via statsbidrag i en eller
annan form få ordentliga bostäder.
Riksdagen kan givetvis inte direkt besluta
om hur en utredning skall göras.
Men nog tror jag att det för frågans
fortsatta behandling skulle ha varit av
största värde, om utredningen hade kunnat
ske under sådana former att partierna
över lag hade fått tillfälle att
delta, över huvud taget tror jag man
skall ha så få departementsutredningar
som möjligt, i varje fall när man kommer
utanför de rent tekniska utredningarna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag kan denna gång
fatta mig kort. Den replikväxling som
ägt rum visar, som jag sade inledningsvis
i mitt förra anförande, att det inte
är så hårda tag som tidigare. Om jag
jämför med de debatter vi hade när
jag nyss tillträtt min nuvarande post,
tycker jag det är milda västanfläktar
den här gången.

Herr Gustafsson i Skellefteå ansåg
att man borde vara försiktig när man
avvecklade hyresregleringen, men man
fick inte vara försiktig i överkant. Var
går nu gränsen mellan att vara försiktig
och vara försiktig i överkant? Det
är en bedömningssak. Han anser att
jag är försiktig i överkant, och tydligen
att regeringen för första gången
överbjuder folkpartiet i något avseende.
Det är i och för sig anmärkningsvärt.
Men, herr Gustafsson, jag kan formulera
det så att vi inte gärna vill
vara med om att herr Gustafsson och
jag skulle få bakslag och att de som är
kritiska mot en avveckling av hyresregleringen
skulle kunna säga: »Se där,
det visar sig ändock att om vi vidtar
för långt gående åtgärder kan vi råka
ut för olyckor.»

Om detta sedan kan leda till att vi
inte får några knapphetsbetingade hy -

118 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

reshöjningar är också tämligen svårt
att direkt påpeka, för såvitt del inte
blir några påtagliga avsteg. Jag måste
emellertid understryka vad jag tidigare
sagt att jag på vissa punkter redan
har sträckt mig längre än hyresrådets
majoritet. Jag har t. ex. avvecklat
regleringen för alla garage i hela
landet, både i större och mindre städer,
och det skall bli intressant att se verkningarna
härav. Jag har redan nu fått
några exempel som gör mig betänksam.
Men de är hittills så fåtaliga att
jag inte av dem vill dra några slutsatser.
Detta och andra ting gör emellertid
att herr Gustafsson kanske kommer
att ändra sitt omdöme om vad
som är försiktighet och vad som är
försiktighet i överkant vid en debatt
som vi kan komma att få framdeles.

Herr Gustafsson säger sedan, att regeringen
vid varje tillfälle anser att
just det antal bostäder den föreslagit
har varit det enda riktiga. Det har vi
väl aldrig påstått. Detta gällde 1950,
säger han, när vi byggde ett visst antal
bostäder, det gällde 1955 och det
gällde 196i när vi kommit upp till ett
vida större antal. Ja, är detta så märkvärdigt?
Vi har faktiskt i allmänhet,
tror jag, byggt i enlighet med våra reala
resurser. Vi har haft en produktivitetsutveckling
som har medgivit en ökning
av bostadsbyggandet. Vid olika
tidpunkter har vi också befunnit oss i
olika situationer. Strax efter kriget var
det väl ganska naturligt att vi inriktade
våra ansträngningar på att i första
hand bygga ut näringslivet. Vi skulle
ut och konkurrera på världsmarknaden,
och vi hade inte under kriget investerat
i industri och produktion som vi
egentligen skulle ha önskat. Jag var
vid den tidpunkten kommunikationsminister,
och jag böjde mig gärna inför
kravet på att vi då hellre skulle investera
i industri än i transportmedel,
som jag ansåg borde vara nästa etapp
på vilken vi skulle inrikta våra ansträngningar.
I det läget har vi kanske

också vid vissa tillfällen iakttagit en
viss återhållsamhet i fråga om bostadsbyggandet,
och om detta har också meningarna
varit delade. Det finns representanter
för industrien som anser att
vi har dirigerat över alltför mycket
kapital och arbetskraft till bostadsbyggandet
och att industrien och produktionen
blivit lidande därav.

Härefter kanske jag med några ord
skall vända mig till herr Cassel. Han
säger att jag skulle vara en bättre människa
än vad han är, och det gjorde
mig verkligen bekymrad. Det inbjuder
mig till att klä mig i munkkåpa, och
det passar mig sannerligen inte. Han
är alltför vänlig, tycker jag, och jag
skulle vara honom tacksam om han i
varje fall inte sprider detta rykte.

Herr Cassel gör gällande att vi egentligen
lyckats på alla områden av
svenskt samhällsliv utom på ett enda,
nämligen bostadsbyggandet, och det
därför att statsmakterna har tagit hand
om den delen. Just därför att vi ingripit
och dirigerat har det blivit ett
misslyckande. Så hänvisar han till att
det ju inte är någon begränsning när
det gäller bilarna. Nej, det är just vad
det inte är, tv vi har tillåtit ett fritt
konsumtionsval. Regeringen har aldrig
lagt sig i hur många bilar som importerats
till detta land. Resultatet därav
är ju att en stor del av kapitalet av
sig självt flutit över till sådana konsumtionsområden.
Vad vi har gjort är att
vi har ingripit för att om möjligt medverka
till att dämma upp strömmen och
få den att i någon mån flyta över till
bostadsområdet. Har vi på något sätt
dirigerat, så har det bestått i att vi
skaffat kapital just till bostadsbyggandet.
Därigenom har vi åstadkommit ett
byggande och en bostadsstandard som
är vida bättre än vad som skulle ha varit
fallet om vi inte hade ingripit. Det
är därför en märklig slutsats herr Cassel
kommer till nu, niir han säger att
det är just därför att vi ingripit på
sådant sätt som gör att vi misslyckats

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 119

med byggandet av tillräckligt antal bostäder.

Men hur skulle det ha sett ut oi
denna bostadspolitik inte bedrivits?

Vidare säger herr Cassel att det ä
djärvt av mig att påstå, att ATP-fon
derna och omsättningsskatten har medverkat
till att vi nu förfogar över ett
kapital, med vars hjälp vi kan driva
på bostadsbyggandet. Men, herr Cassel,
hur skulle det ha sett ut om vi inte
haft ATP-fonderna? Jag vet att det
finns de som påstår att sparandet i så
fall skulle ha ökat i lika stor utsträckning
som nu. Det finns skäl att tvivla
på den saken. Det skulle i så fall ha
varit det enskilda sparandet som skulle
ha ökat. Det mest troliga är väl att
löntagarna i nuvarande konjunktur hade
tagit ut det som nu av företagarna
betalas för pensionering i högre löner
och företagarna skulle haft råd med
det. Herr Cassel litar på att löntagarna
skulle ha sparat dessa pengar. Jag för
min del ställer mig tvivlande.

Men låt mig så gå över till den andra
delen som jag pekade på, nämligen omsättningsskatten.
Vad skulle ha skett,
herr Cassel, om staten hade tvingats gå
ut på lånemarknaden och låna 1 000
miljoner i konkurrens med kommunerna
och med det kapital som går till bostadsbyggandet? Ja,

det är faktiskt frågor som man
kan ha skäl att ställa sig. Och här gäller
det ju inte bara det kapital staten
som sådan förfogar över, utan det gäller
det kapital som man måste komma
åt ute i allmänna marknaden och som
nu i viss utsträckning dirigeras över
till bostadsbyggandet.

Jag såg för resten en artikel i Sunt
Förnuft för någon tid sedan i vilken
det påpekades, att en utökning av bostadsbyggandet
med 5 000 lägenheter
motsvarar ur konjunkturpolitisk synpunkt
en skattesänkning på omkring
400 miljoner kronor. Tidningen får stå
för denna uppgift, men faktum är i alla

Främjande av bostadsförsörjningen ra. m.

fall, att enligt tidningen betyder ett
ökat bostadsbyggande så mycket.

Så var det småhusbyggandet. Det har
sagts, att jag på nytt dragit felaktiga
slutsatser. Men vad jag velat peka på
är alla de åtgärder som under senare
år vidtagits för att öka småhusbyggandet
här i landet. Jag har också velat
framhålla att omständigheterna fogat
det så, att småhusbyggandet gått ned i
en rad västerländska länder jämfört
med tidigare. Men, herr Andersson i
Knäred, detta att vi har så många småhushåll
behöver inte bara innebära en
dyster bild. Att vi har en sådan mängd
småhushåll beror ju på att ungdomarna
numera har så mycket betalt att de bildar
egna hushåll tidigt — de flyttar
ifrån föräldrarna. Man kan ha olika
meningar om önskvärdheten av detta,
men det behöver inte bara innebära
en dyster bild. Vidare har vi många
gamlingar, för vilka vi byggt pensionärsbostäder,
d. v. s. vi har sett till att
äldre människor lever under sådana
ekonomiska betingelser att de mäktar
ha ett eget hushåll. I många andra länder
inhyses de gamla hos barnen och
lever hos dem helt enkelt därför att de
inte har ekonomiska möjligheter att leva
i egna hushåll. Företeelsen har också
en ljusare sida.

Herr talman! Detta var de kommentarer
jag ville göra med anledning av
de anföranden som hållits efter mitt
inlägg.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först instämma
med socialministern på en punkt, nämligen
när han säger att vi inte skall avveckla
hyresregleringen så snabbt att
vi får bakslag på något håll. Detta är
alldeles riktigt — en så snabb avveckling
skulle förmodligen leda till motstånd
som förhindrade en avveckling
över huvud taget. Men man får inte låta
fruktan för bakslag dominera tänkandet.
För övrigt får väl socialministern

120 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och jag föra en ny debatt om detta när
vi får se förteckningen över nästa avveckling
av hyresregleringen.

Sedan talar socialministern om bostadsbyggandets
utveckling och säger
att det ökat, och det är riktigt. Det allvarliga
är dock att vi befinner oss i en
situation där vi dels har en ganska
stor kvardröjande bostadsbrist och dels
har att vänta en betydande efterfrågeökning.
Detta är det allvarliga i situationen,
och jag har en känsla av att
socialministern tar detta för lättvindigt.

Jag skall nu återknyta till vad jag
sade i mitt förra anförande beträffande
vår motion om småhusbyggandet, i
vilken vi har tagit upp några exempel
från utlandet. Socialministern sade, att
där minskar småhusbyggandet. I Storbritannien
har man gått ner från 84
procent till 58 procent. Ja, jag tycker
inte det är så underligt att man där
minskar småhusbyggandet, när man tidigare
har haft en så hög produktion,
men det säger ju inte att det vore fel
om vi, som bygger 30 procent småhus,
ökade till 50 procent.

Jag fick vidare det intrycket att socialministern
menade att den nuvarande
avvägningen mellan hyreshus och
småhus är ett resultat av efterfrågan.
Han sade att det blir dyrare att bo i
småhus, och därför efterfrågas hyreshusen
mera och byggs i större utsträckning.
Jag tror inte det är på det sättet.
Jag tror att folk på många orter i
vårt land får stå i kö för att få tomter
till småhus, men när de inte får någon
tomt måste de flytta in i hyreshus. Vi
driver in folk i höghusen. En fri marknad
skulle —■ det är jag alldeles övertygad
om — visa att efterfrågan på
småhus är större än sammansättningen
av bostadsbyggandet för närvarande ger
uttryck för.

Herr talman! Jag lade i mitt första
anförande ned ganska stor möda på att
påvisa att bostadspolitiken enligt min
mening i sina detaljer är utformad utan
någon klar målsättning på de olika av -

snitten, och jag gav en del exempel på
detta. Socialministern har inte nämnt
någonting om det. Jag vet inte om det
betyder att vi är eniga om att bostadspolitiken
saknar klar målsättning.

Jag vill sluta med att säga att jag
inte är någon vän av centraldirigerad
planhushållning i allmänhet. Frågan är
emellertid om vi inte när det gäller
bostadspolitiken haft något ännu sämre,
nämligen centraldirigering utan vare
sig plan eller planmässighet.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Socialministern ställde
den retoriska frågan, hur det skulle ha
sett ut med bostadstillgången och bostadsproduktionen
här i landet om detta
inte hade blivit en socialiserad näringsgren
och om inte regeringen hade
skött om denna sak själv. Ja, det är
alltid svårt att veta hur förhållandena
skulle ha varit om något annat än vad
som verkligen skett hade inträffat. Varför
skulle denna industri ha utvecklat
sig på annat sätt än alla våra andra
industrier, som ju över hövan har tillgodosett
våra behov av alla andra varor
och förnödenheter? Är det sannolikt
att byggnadskostnaderna i Sverige
skulle ha stigit så ofantligt mycket kraftigare
än kostnaderna för produktion
av alla andra föremål, om denna näring
inte hade blivit omhändertagen
och om man alltså här inte hade skapat
ett drivhusklimat? Vad som nu har
skett är att man liksom har sagt till
näringsutövarna: Det gör detsamma hur
mycket det kommer att kosta, ty om
inte konsumenterna själva orkar betala
träder staten in och betalar vad man
inte kan få in av hyresgästerna och
de människor som skall bo i fastigheterna.

Sedan har vi ATP-fonderna. Om socialministern
får tillfälle att studera
vad bankoutskottet skriver i sitt memorial
nr 1 detta år, skall han där finna
att den ökning av de offentliga försäkringsinstitutens
placeringsmöjligheter

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 121

som ägt rum sedan ATP infördes nästan
precis motsvaras av en minskning
av de enskilda försäkringsbolagens placeringsmöjligheter.
Av detta memorial
framgår det alltså att ökningen av sparandet
såsom en frukt av ATP är lika
med plus minus noll.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Då vi i statsutskottet
som står för utskottets skrivning i allt
väsentligt gått på Kungl. Maj:ts förslag
och socialministern under debatten i
dag anfört de väsentligaste skälen som
talar för de olika yrkandena, kan jag i
mitt inlägg begränsa mig till vissa punkter,
där vi i någon mån avvikit från
departementschefens förslag, och därutöver
även anföra några synpunkter
på byggandets omfattning och inriktning
och på kvarvarande trångboddhet.

Utskottet noterar att antalet färdigställda
lägenheter under 1961 överstigit
73 000. Detta är den högsta produktionsnivå
som uppnåtts inom bostadsbyggandet
i vårt land, och antalet lägenheter
som var under byggnad vid
årets slut var också större än vid något
tidigare tillfälle.

Utskottet anser i likhet med departementschefen
att en ny bedömning av
bostadsbyggnadsbehovet bör företagas
så snart det finns förutsättningar att nå
ett tillförlitligt resultat. Klart är emellertid
att en ytterligare ökning av bostadsbyggandet
är nödvändig. Det av
departementschefen för nästa år föreslagna
bostadsbyggnadsprogrammet anser
utskottet vara väl avvägt med hänsyn
till de sannolika produktionsförutsättningarna.
Utskottet förutsätter emellertid
att om det under budgetårets lopp
skulle uppstå möjligheter att ytterligare
öka igångsättningen, förslag då förelägges
riksdagen om en utvidgning av programmet.
Och socialministern har ju
från denna talarstol nyss betygat att
han inte kommer att tveka, om sådana
möjligheter uppstår.

Beträffande bostadsbyggandets inrikt -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ning framhålles i propositionen att intresset
för lån till småhus enligt bostadsstyrelsens
bedömning är i stigande.
Detta är säkerligen en riktig iakttagelse.
Genom de av Kungl. Maj:t nyligen
fastställda reglerna för bestämmande
av högsta belåningsvärden för
småhus kommer denna kategori av hus
att bli mera gynnsamt behandlade än
förut. Vidare föreslås i statsverkspropositionen
en sådan utvidgning av den
statliga långivningen till småhus, att lån
även kan utgå för friliggande småhus
som skall uthyras eller upplåtas med
bostadsrätt. Syftet med detta är bl. a.
att anpassa långivningen och därmed
inriktningen av bostadsbyggandet till
de värderingar och önskemål i fråga
om valet av bostad som kommer till uttryck
i bostadskonsumenternas egen efterfrågan.

Mycket beror också på planeringen
av bostadsbyggandet. Departementschefen
har anfört att det föreligger behov
av en bättre organiserad och mera målmedveten
planering av bostadsförsörjningen,
och hans förslag om femåriga
kommunala bostadsbyggnadsprogram,
som skall regleras årligen, anser utskottet
vara till gagn för bostadsbyggandet.

Vi hälsar även med tillfredsställelse
departementschefens uttalande om utredning
av frågan om förskott på de
statliga lånen till kommunerna för att
underlätta för dessa att förvärva mark
för bostadsändamål. Enligt utskottets
mening bör dessa undersökningar inte
begränsas till att gälla enbart låneförskott
för förvärv av saneringsfastigheter
utan även avse markförvärv för nyexploatering.

Jag övergår nu till att säga något om
familjebostadsbidragen. I propositionen
föreslås att de för familjebostadsbidrag
gällande inkomststrecken för helt eller
reducerat bidrag till familjer med två
eller flera barn höjs med 1 000 kronor.
Utskottet, som tillstyrker detta förslag,
går något längre än Kungl. Maj:t. Utskottet
tillstyrker nämligen motions -

122 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

yrkande om att samtliga inkomststreck
för bostadsbidrag höjes med 1 000 kronor,
alltså även inkomststrecken för
förhöjda bidrag och för bidrag till familjer
med endast ett barn. Vi anser att
starka skäl föreligger för en sådan åtgärd.

Familjebostadsbidragen är av stor
betydelse när det gäller att stimulera
och underlätta för barnfamiljerna att
erhålla rymliga och goda bostäder. Enligt
1960 års bostadsräkning har under
de senaste 15 åren en avsevärd minskning
av barnfamiljernas trångboddhet
ägt rum. Det känner vi alla till. 1945 års
bostadsräkning utvisade att över 45 procent
av alla barnfamiljer i landet var
trångbodda i den meningen att det
fanns fler än två boende per boningsrum.
Enligt senaste bostadsräkningen
har denna siffra nu gått ned till något
under 18 procent. I likhet med departementschefen
anser vi att familjebostadsbidragen
haft stor betydelse för denna
gynnsamma utveckling.

Av siffrorna framgår dock att det
fortfarande finns en ganska stor trångboddhet
kvar bland barnfamiljer, över
180 000 barnfamiljer i landet är fortfarande
trångbodda i den mening som
vi tidigare utgått ifrån. Det är därför
välbetänkt att socialministern har för
avsikt att närmare undersöka om familjebostadsbidragen
skall göras till ett
än mera verksamt medel i strävan att
underlätta och stimulera barnfamiljerna
att skaffa sig tillräckliga bostadsutrymmen.

Det kan kanske synas underligt att
utskottet, trots att det föreslagit en höjning
av samtliga inkomststreck när det
gäller familjebostadsbidragen, avstyrker
motionsyrkande om samma höjning av
inkomststrecket för förbättringslån. Anledningen
härtill är att det i propositionen
förutskickas en utredning angående
de statliga förbättringslånen, där
man bl. a. vill pröva, om de byggnadsändamål
som nu tillgodoses med förbättringslån
bör inrymmas bland de

objekt, för vilka bostadslån kommer att
utgå enligt den blivande gemensamma
låneförfattningen. Dessutom skall övervägas
om den kapitalsubvention som
ingår i förbättringslånegivningen kan
ersättas av stöd i annan form, t. ex. genom
löpande bidrag, vilket säkerligen
skulle ge låntagarna större rättvisa.

Det kan anföras att även frågan om
familjebostadsbidragen skall utredas,
men inte på så genomgripande sätt som
i fråga om förbättringslånen.

Departementschefen ämnar således
fullständigt ompröva förbättringslånen
och i avvaktan på denna utredning, som
förresten redan är påbörjad, anser utskottet
i likhet med departementschefen
att inkomststrecken inte bör höjas.

När det gäller utskottets hemställan
under punkt 12 beträffande bestämmelserna
om maximiyta för lån till småhus,
har redan de argument som varit
vägledande för utskottets ställningstagande
framförts av föregående talare,
varför jag här inte behöver upprepa
dem.

Utskottet har även gjort en avvikelse
från Kungl. Maj:ts förslag rörande kommunal
subvention till studentbostäder.
Vi har tillstyrkt 1957 års studentbostadsutrediningsförslag
att villkoret om
kommunal upplåtelse av tomt skall ersättas
med krav på ett kommunalt bidrag
med 600 kronor per studentrum.
Utskottet anser att förslaget är väl underbyggt
och främst motiveras av att
ändringen skulle möjliggöra större hänsynstagande
till en från studiesynpunkt
mera ändamålsenlig lokalisering av studentbostäderna.
Enligt vår mening kan
den av utredningen förordade ändringen
dessutom medföra ett större intresse
för berörda kommuner att åstadkomma
ett ökat studentbostadsbyggande, och
detta är det inte minst viktiga.

Herr talman! Det hade kanske funnits
anledning att ta upp ytterligare ett par
punkter, men jag skall begränsa mig till
vad jag nu sagt. Med hänvisning härtill
yrkar jag bifall till statsutskottets hem -

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 123

ställan beträffande samtliga moment i
dess utlåtande nr 46.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Högerns inställning till
hyresregleringen borde egentligen vara
välkänd. Det är därför ganska överraskande
att i en ledande socialdemokratisk
tidning få läsa uttalanden om att
högern är beredd att omedelbart kasta
regleringen överbord. Jag vet inte om
jag hörde rätt men jag tyckte att också
statsrådet polemiserade mot »ett plötsligt
borttagande av hyresregleringen».

Det har aldrig varit vår avsikt att avskaffa
regleringen i ett slag. Men vi har
en alldeles bestämd uppfattning om att
regeringen varit försiktig i överkant.
Denna försiktighet är också ganska
egendomlig, inte minst mot bakgrunden
av att man på flera håll i utlandet låtit
avvecklingen gå längre utan att detta
medfört nämnvärda svårigheter. Lika
väl som man vid tillkomsten av lagen
i Sverige tog lärdom av liknande krislagstiftning
i andra länder, lika väl bör
man nu kunna ta hänsyn till de erfarenheter
av en liberalisering och avveckling,
som gjorts i vissa andra länder.

Statsrådet sade att fritt konsumtionsval,
som ju har tillåtits vad beträffar
bilar, inte har tillåtits vad beträffar
hyresfastigheter. Detta faktum är obestridligt.
Men det är också detta vi vänder
oss emot. Vi anser att det blir så
oerhört många olyckliga konsekvenser
av att man inte tillåter ett friare konsumtionsval.

Det har tidigare i debatten i dag talats
om den mycket splittrade hyresnivån.
Jag erinrar om att även hyresregleringen
har bidragit till splittring
genom att det blir högre hyror i nya
hus än i de äldre. Detta är till fördel
för dem som hyr lägenheter i äldre hus,
men det är sannerligen inte till fördel
för hyresmarknaden i dess helhet. Det
är oss alla bekant att det på grund härav
uppstått bristande rörlighet. Det rå -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

der ingen som helst tvekan att många
nu sitter i lägenheter, som är större än
vad de egentligen har behov av och att
de stannar kvar där därför att hyran
för dessa lägenheter är mindre än hyran
för den mindre lägenhet som i och
för sig skulle vara tillräcklig för dem.
Och samtidigt bor andra i små lägenheter
och önskar flytta in i dessa större
lägenheter.

Beträffande frågan om hur snabbt
man skulle våga avveckla regleringen,
vill jag inledningsvis citera en yngre
socialdemokratisk ekonom, som nyligen
har förklarat att prognoserna om
hur mycket man måste bygga för att
avskaffa bristen »är så undermåliga,
delvis på grund av brister i det statistiska
materialet, att det inte finns någon
som helst anledning att ta dem på
allvar. Vi vet inte ens hur stor överskottsefterfrågan
är i dag, ännu mindre
hur efterfrågan kommer att utvecklas
i framtiden vid stigande inkomster och

okända priser---. Att hoppas på

att bostadsbristen skall avskaffas inom
rimlig tid utan användande av jämviktsprisbildning
på bostadsmarknaden
är därför att hänge sig åt önsketänkande.
»

Det är mot bakgrunden av sådana resonemang
som vi önskar att den successiva
avvecklingen av hyresregleringen
nu försöksvis skall få omfatta även
en eller flera städer där det föreligger
en kvardröjande brist på lägenheter.
Jag yrkar med dessa ord bifall till den
vid tredje lagutskottets utlåtande nr 15
fogade reservationen nr 2.

Innan jag slutar skulle jag vilja ställa
ytterligare en fråga till socialministern.

I interpellationssvaret till herr Gustafsson
heter det: »Om herr Gustafsson
med sin fråga åsyftat en avveckling på
orter där full balans» — jag fäster uppmärksamheten
vid detta uttryck — »på
hyresmarknaden visserligen inte uppnåtts
men någon påtaglig bostadsbrist»
— observera det uttrycket — »ej heller

124 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

är för handen, kan jag alltså svara att
detta står i överensstämmelse med den
hittillsvarande utvecklingen.» Statsrådet
undrade när han debatterade med herr
Gustafsson vad som var skillnaden mellan
försiktig och försiktig i överkant.
Nu skulle jag verkligen vilja fråga vad
som är skillnaden mellan att »full balans»
inte uppnåtts och å andra sidan
att »påtaglig bostadsbrist» inte är för
handen. Det är nämligen att märka,
och det ber jag statsrådet observera
när han svarar, att uttrycket »full balans»
på hyresmarknaden är just det
uttryck som vi har använt i vår reservation
där det uttryckligen heter att den
kommande avvecklingsomgången enligt
vår uppfattning bör omfatta en eller
flera städer, där full balans mellan tillgång
och efterfrågan å bostäder ännu
inte inträtt. Den formuleringen är ganska
lik statsrådets uttalanden och det
förvånar mig att socialdemokraterna i
tredje lagutskottet inte har kunnat vara
med om en sådan skrivning — men det
är möjligt att det ännu inte hade trängt
fram till dem vad statsrådet skulle komma
att svara.

Det skulle vara mycket intressant om
statsrådet ville belysa skillnaden mellan
innehållet i svaret till herr Gustafsson
vad avser det citerade avsnittet och
andra stycket i vår reservation.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Eftersom jag anmälde
mig för sent, fick jag inte tillfälle att
fortsätta debatten nyss med herrar Gustafsson
i Skellefteå och Cassel. Herr
Gustafsson är fortfarande kvar i kammaren,
och jag vill än en gång komma
tillbaka till frågan om vad som är
försiktighet och vad som är försiktighet
i överkant. Vi är båda överens om
att vi inte skall driva hyresregleringens
avveckling så hårt att vi råkar ut för

bakslag. Det anser jag vara en försiktig
ståndpunkt, och efter vad jag kan
förstå anser även herr Gustafsson det.
Men när jag praktiskt utövar den metoden,
anser herr Gustafsson att jag
är försiktig i överkant. Ja, vi kan försöka
med Skellefteå nästa gång! Vi får
då se hur herr Gustafsson reagerar, om
vi undantar Skellefteå från hyresregleringen.
Jag får väl då höra om jag
då är försiktig eller försiktig i överkant,
när jag förfar på det sättet.

Samma subtiliteter kommer herr
Munktell och jag in på, när vi skall resonera
om vad som menas med full balans.
Herr Munktell påpekar att jag i
mitt interpellationssvar använt orden
full balans och att högern i sin reservation
använder precis samma uttryck.
Slutsatsen härav blir för min del att jag
måste fråga, varför högern reserverar
sig. Eftersom vi använder samma uttryck,
borde det ju inte finnas något
skäl för högern att förfara så. Antagligen
beror det därpå att vi inte kommer
att vara alldeles lika övertygande
om vad som är full balans, eller beror
det måhända därpå att högern anser
att den på denna punkt till varje
pris måste reservera sig.

Eftersom herr Munktell hänvisade till
de erfarenheter som man har gjort i
andra länder vill jag bara påpeka att
man bör iakttaga en viss försiktighet
när man drar slutsatser av sådana erfarenheter.
Det är en ofta hörd tes att
hyresavvecklingen inte kommer att
medföra några olägenheter ens i de
orter där det finns bostadsbrist. Jag
vet inte vilka länder herr Munktell tänkte
på, men man brukar ofta hänvisa
till Finland och Storbritannien.

Nå, är nu denna uppfattning alldeles
riktig? Ja, vad utvecklingen i Storbritannien
angår kan jag säga att det
är svårt att dra några bestämda slutsatser
i den ena eller den andra riktningen.
Uppgifterna om utvecklingen
är nämligen så motsägande att det
bl. a. på grund av avvecklingens tek -

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 125

niska utformning är rätt svårt att bilda
sig en klar uppfattning om effekten.
Tydligt är att hyresregleringens
slopande i vissa fall har lett till hyreshöjningar;
i vissa delar av London har
det talats om hyror som är sex gånger
så stora som förkrigstidens. Men vi har
inte något mått på frekvensen av sådana
höjningar, det skall medges.

I Finland vet vi att kännbara hyresstegringar
har ägt rum, särskilt i de
orter där bostadsmarknadsläget varit
mindre tillfredsställande. Av allt att
döma har hyrorna i äldre hus trots
detta hållit sig kvar på lägre nivå än
hyrorna i nyuppförda hus. I och för
sig säger detta inte så mycket. Hyressättningen
har nämligen varit helt fri
i fråga om hus som färdigställts efter
1948. Hyrorna i nya hus ligger därför
på en så hög nivå som marknaden tilllåter.
Den fria hyressättningen i förening
med det i Finland tillämpade
systemet med skattelättnader för hyresinkomster
har medfört en omfattande
spekulation i bostadsbyggandet. Det är
säkert. Kapitalplaceringar i bostadsaktier
har blivit ett av de mest lönande
sätten att placera pengar i Finland.
Enligt uppgift har avkastningen på investerat
kapital i vissa fall kunnat uppgå
till 15—18 procent, och då får vi
en föreställning om vad det hela rör
sig om.

Det är vidare lärorikt att studera vilken
effekt dessa förhållanden haft på
bostadsproduktionens inriktning. Någon
minskning av bostadsproduktionen
har inte inträffat. Tvärtom har bostadsbyggandet
ökat kraftigt, bl. a. beroende
på att statslån på fördelaktiga villkor
samt förut nämnda skattelättnader infördes
samtidigt som hyresregleringen
slopades för nytillkommande hus. Produktionsinriktningen
har emellertid påverkats
på ett sätt som måste betecknas
som olyckligt från bostadssocial
synpunkt. I fråga om de flesta lägenhetstyper
har bostadsytorna minskat
märkbart under de senaste fem åren,

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

d. v. s. de år för vilka statistiska uppgifter
härom är tillgängliga. I fråga om
en- och tvårumslägenheter märks en klar
tendens att byta ut köket mot en kokvrå.

Beträffande större lägenheter kan sägas
att lägenhetsytorna genomgående
är mindre än för fem år sedan. Lägenhetsytorna
för nyproduktionen i städer
och köpingar har sålunda påtagligt
minskat.

Erfarenheterna från Finland ger sålunda
inget underlag för omdömet att
hyresregleringens avveckling där skulle
ha förlöpt utan negativa verkningar
på bostadsmarknaden. I stället är det
tydligt att frisläppandet av hyrorna
har medverkat till att ge bostadsproduktionen
en inte önskvärd inriktning
och därigenom också konservera trångboddheten.
Om man nu skall dra några
slutsatser av vad som liar skett på
annat håll, är detta något som man i
varje fall inte utan vidare kan förbigå.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! En del av vad statsrådet
sade var mycket intressant. När
jag gjorde jämförelser med utlandet, läde
jag inte huvudvikten vid någon detaljerad
jämförelse. Jag tror liksom
statsrådet att det är mycket svårt att
göra jämförelser mellan olika länder
av hänsyn till deras olika struktur
o. s. v. Men vad jag lade vikten vid
var att lika väl som vi vid tillkomsten
av lagen här i Sverige tog lärdom av
de erfarenheter man gjort i en liknande
situation utomlands, lika väl kan
vi också ta hänsyn till de erfarenheter
av en liberalisering av hyresregleringen
som faktiskt finns att tillgå. Jag
är ense med statsrådet om att det på
sina håll har förekommit vissa negativa
verkningar. Jag har inte förrän nu
hört talas om hyror som är sex gånger
så höga som förkrigstidens, men även
om detta utgör ett undantag, kommer
man inte ifrån att hyresregleringens
slopande i vissa fall kan ha medfört

126 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

negativa verkningar. Men, herr statsråd,
har då inte hyresregleringen själv
medfört en massa negativa verkningar
genom att låsa fast marknaden, genom
att bidra till splittring i hyresnivån
o. s. v.?

Jag får lov att spara de återstående
minuterna till en annan sak. Herr statsrådet
sade att vi kommer in på subtiliteter
när vi talar om full balans,
som uttrycket lyder. Statsrådet frågade
sig i det sammanhanget: Varför reserverade
sig då högern? Ja, jag måste
verkligen säga att vi inte kände till
statsrådets svar när denna reservation
skrevs. Men det naturliga hade väl varit
att åtminstone utskottets socialdemokratiska
medlemmar hade haft den
uppfattning som socialministern här visade
sig hysa. I så fall hade vi inte behövt
reservera oss. Det är alltså tydligt
att skillnaden härvidlag ligger mellan
statsrådet och de socialdemokratiska
ledamöterna i tredje lagutskottet.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag skall i denna debatt
endast hålla mig till vad tredje
lagutskottet har skrivit i sitt utlåtande,
som här behandlas i anslutning till
statsutskottets utlåtande nr 46.

Vi har inom tredje lagutskottet haft
att ta ställning till en del av högerns bostadsmotion,
nämligen den del där det
föreslås, att hyresregleringen skall slopas
på vissa orter, där fortfarande någon
bostadsbrist råder. Jag kan fatta mig
ganska kort efter den diskussion som redan
förekommit, då herr Gustafsson i
Skellefteå i huvudsak har framfört de
synpunkter jag har på denna fråga. Jag
förmodar vidare, att socialministern har
sagt det mesta som kan sägas från utskottsmajoritetens
sida.

Jag vill emellertid fastslå en sak, som
jag tycker är värdefull att få understruken,
nämligen att såvitt jag vet har
inte några röster hörts i riksdagen under
senare år — och inte heller i dag

— som tyder på att man ville omedelbart
slopa hyresregleringen. Utlåtandena
från tredje lagutskottet på denna
punkt har under senare år brukat inledas
med ett konstaterande av att hyresregleringen
fortfarande behöver finnas
kvar och att lagen måste förlängas
på grund av den otillräckliga tillgången
på bostäder. Vad vi har diskuterat är
vissa detaljer, vissa kategorimässiga avvecklingar
etc. Vi har också diskuterat
om förlängningen skulle beslutas för ett
eller två år i sänder. Men i princip har
vi alltså varit överens om att regleringen
måste förlängas, och det är vi
också i dag.

I ingressen till årets utlåtande från,
tredje lagutskottet, som är gemensamt
för utskottsmajoriteten och folkpartisterna
i utskottet, heter det att regleringen
inte nu kan avvecklas men att
strävandena mot en avveckling bör bedrivas
med all kraft. Jag kan inte, som
jag nyss har sagt, av högerns ställningstagande
dra den slutsatsen, att högern
skulle önska någon omedelbar och
total avveckling av regleringen. Jag tror
att det är viktigt att detta fastslås här
i riksdagen med tanke på den debatt,,
som förts ute i landet och inte minst i
tidningspressen.

När det gäller tidningspressens hållning
har det uppstått en viss osäkerhet
om hur man för närvarande bör
förfara i detta fall. Det finns — vilket
herr Munktell också i någon mån
var inne på — vissa uttalanden i till
och med regeringspressen, som tyder
på att man vill gå rätt långt i fråga
om att avveckla hyresregleringen. Det.
finns å andra sidan uttalanden från
även borgerligt håll, som tyder på att
man önskar gå fram ganska försiktigt..
Debatten i pressen har varit litet förvirrande.
Även ur den synpunkten är
det därför välkommet, att vi får ha
denna debatt i dag som visar var de
olika partierna står i detta sammanhang.

Jag skall inte här närmare gå in påi

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 127

de verkningar som skulle uppkomma
om hyresregleringen avvecklades i alltför
hastig takt; den frågan har tidigare
diskuterats här. Jag vill bara ansluta
mig till den uppfattning, som väl
de flesta har, att en sådan avveckling
skulle medföra hyreshöjningar i varje
fall i vissa typer eller årgångar av hus.
Det är väl också tämligen självklart,
att man inte omedelbart kan slopa hyresregleringen
ens i huvudparten av våra
städer eller i de orter, där hyresregleringen
finns kvar.

Jag vill i detta sammanhang, liksom
tidigare socialministern, framhålla, att
man inte skall ta alltför starkt intryck
av de erfarenheter som gjorts i utlandet,
när hyresregleringen har slopats.
Herr Munktell var något inne också på
den frågan och påvisade vissa positiva
verkningar därav. Jag räknar med att
herr Svenning kommer att framföra en
motsatt mening, när han får ordet efter
mig, och att han kommer att anföra
ungefär samma skäl som socialministern
har anfört.

Men vad man i ett sådant läge får
göra, om man vill vinna några erfarenheter,
är att på försök, om jag får
använda det uttrycket, slopa hyresregleringen
i vissa orter i vårt land, där
en kvardröjande bostadsbrist ännu råder.
Det är väl till detta som högern
syftar med sin motion. Det är väl också
dit, fastän uttryckt i mildare form,
som vi representanter för folkpartiet i
tredje lagutskottet syftar.

Jag har här tidigare något erinrat
om vad tidningarna har skrivit i fråga
om hyresregleringens eventuella slopande.
Jag bör kanske också erinra om
att en stor stockholmstidning, som
står regeringspartiet nära, har uttryckt
uppfattningar på denna punkt,
som jag tycker ganska väl överensstämmer
med den hållning folkpartiets representanter
har intagit i tredje lagutskottet,
när utskottet behandlat högerns
motion. Jag uttrycker en förhoppning
om att socialministern skall ta visst in -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tryck av vad som skrives på denna
punkt i honom närstående tidningar.

Det har här diskuterats vad som menas
med försiktighet och överdriven
försiktighet, när det gäller att åstadkomma
eller vidta åtgärder av detta slag.
I det sammanhanget kom jag att tänka
på, att jag under fjolårets debatt här i
riksdagen beträffande hyresregleringen
ställde en fråga till justitieminister
Kling, om man hade slopat hyresregleringen
på någon ort där en viss bostadsbrist
rådde. Jag fick då svaret att detta
icke hade skett. Vi har alltså ingen erfarenhet
på detta område. Jag bedömer
detta som ett ganska stort mått av försiktighet
från regeringens sida. I dag
tycker jag mig kunna märka — jag
hoppas att det inte är missuppfattning
— att socialministern dock är beredd
att gå litet längre än vad man fick
ett intryck av att regeringen ville göra
förra året samt att man har tänkt sig
möjligheten av att göra försök med slopande
av hyresregleringen på orter, där
bostadsbristen inte helt har övervunnits.
Detta får väl tolkas som att försiktigheten
hos socialministern inte är fullt
lika stor som justitieministerns vid förra
årets debatt i denna fråga.

Socialministern frågar herr Gustafsson
i Skellefteå, om han skulle kunna
vara med om att slopa hyresregleringen
i t. ex. Skellefteå stad för att se hurdana
verkningarna där skulle bli. Det
påminner mig om en diskussion i utskottet,
där jag blev tillfrågad om detsamma
beträffande Karlskrona. Jag svarade
naturligtvis genast, att bostadsbristen
där är så stor, att jag inte skulle
vilja vara med om något sådant just
på den orten. Frågan ligger ju så till,
att man får söka sig till orter, där bostadsbristen
är så pass ringa och »kvardröjande»,
att man skulle kunna tänka
sig att företa en avveckling, utan att
det skulle medföra några svårare konsekvenser.
Det är detta som vi har understrukit
i vår reservation, där vi säger,
att en avveckling försöksvis på

128 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

vissa orter måste ske med försiktighet
och först efter ingående överväganden.
Jag tror att detta står i överensstämmelse
med den uppfattningen som socialministern
också har just på denna punkt.

Någon sade mig, att när man läser
tredje lagutskottets utlåtande, finner
man att det är en obetydlig skillnad
mellan högrerepresentanternas reservation
och folkpartiets. Högern vill ha en
skrivelse till Kungl. Maj:t och i den
meddela sin motivering, medan vi inom
folkpartiet anser, att det kan vara tillräckligt
med att förutsätta att Kungl.
Maj :t utnyttjar de möjligheter som redan
föreliggande lagstiftning medger. I
själva motiveringen föreligger däremot
inte någon större skillnad mellan högerns
och folkpartiets reservationer.
Detta får ses mot bakgrunden av att
högerns reservation är betydligt mjukare
än motionen. När vi skulle skriva
våra reservationer, fick vi ta hänsyn till
motionens innehåll, även om högern vid
utskottsbehandlingen antydde, att man
skulle komma fram till ett annat yrkande
än det som var uppsatt i motionen.

Jag skall inte säga mer på denna
punkt, eftersom den redan har diskuterats
ganska mycket. Jag ber att få yrka
bifall till den reservation, som har avgivits
av herr Åkesson m. fl., d. v. s.
reservationen nr 1 i utskottets utlåtande.

Jag vill därutöver fästa uppmärksamheten
på att vi i vår reservation säger,
att frågor av denna art torde komma
att aktualiseras även i samband med
att vi får en proposition från regeringen
beträffande det förslag som föreligger
från hyreslagskommittén. Om socialministern
tänker säga något ytterligare i
denna debatt, skulle man kanske kunna
få veta vid vilken tidpunkt hyreslagskommitténs
betänkande kan komma att
föranleda proposition här i riksdagen.
Nu känner jag visserligen till att hyreslagskommitténs
betänkande behandlar
främst två frågor, nämligen besittningsskyddet
och frågan om hyresgästs rätt

att överlåta lägenhet. Jag utgår emellertid
från att när propositionen kommer,
så skall även möjlighet föreligga
att aktualisera frågor av det slag, som
vi här i dag diskuterar.

Med detta ber jag, som sagt, att få
yrka bifall till reservation nr 1 i tredje
lagutskottets utlåtande.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag noterar först att
herr Nyberg i likhet med herr Gustafsson
i Skellefteå och andra i utskottet
kunde tänka sig en avveckling av hyresregleringslagen,
dock icke i sin egen
hemort. Som vi har hört, är det på det
sättet man resonerar. Man vill gärna
experimentera, men man vill inte experimentera
i sin egen hemort. Det är där
skillnaden ligger i uppläggningen.

De senaste årens stabila bostadskvot
på cirka 70 000 lägenheter jämte det besked
som lämnas i årets statsverksproposition
om en höjning till 75 000 lägenheter
är en glädjande utveckling och
kommer med sannolikhet att leda till
en snabbare avveckling av den rådande
bostadsbristen, i synnerhet när det också
ges utfästelser om en successiv ökning
av bostadskvoten för de närmaste
åren.

Jag vill också understryka betydelsen
av de direktiv, som ges i propositionen,
att cirka 5 000 lägenheter av dessa
75 000 är avsedda att utgöra en utökning
av kvoten på de orter, där bostadsbristen
är mest markant.

Ett annat värdefullt initiativ som tagits
av socialministern är den försöksverksamhet
i fråga om flerårsplaner,
som satts i gång i ett par län. En planläggning
under en »rullande» femårsperiod,
som ger byggnadsföretagarna
möjlighet att rationalisera och planera
på ett ekonomiskt sätt, kommer att bli
av stort värde, men det krävs ett intimt
samarbete mellan länsstyrelsen och
kommunala myndigheter i denna angelägenhet,
i fråga om markdisposition,

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 129

stadsplanläggning och förberedelsearbete.

Malmöhus län är ett av de tre län,
där det inletts ett sådant intimt samarbete
— jag tror man kan få ut mycket
av det. Det torde leda till snabba och
effektiva åtgärder, till lägre hyror och
bättre planläggning.

Andra glädjeämnen i statsverkspropositionen
är höjningarna av inkomstgränserna
för barnfamiljernas rätt att erhålla
bostadsrabatter. Det är i stor utsträckning
av ekonomiska skäl som
barnfamiljerna inte kunnat välja tillräckligt
stor bostad. Socialministern har
också signalerat ytterligare förbättring
av barnfamiljernas villkor i fråga om
rymliga och familjevänliga bostäder.
Skulle ett sådant ekonomiskt bidrag kunna
genomföras, kunde trångboddheten
avskaffas snabbare.

I samband med frågan om ökat stöd
åt barnfamiljerna har det nämnts att det
generella stödet i 1950- och 1940-talets
fastigheter skulle försämras. Skulle så
ske, kommer de oundvikliga hyreshöjningarna
att hårt drabba en grupp människor,
som icke kan räknas till barnfamiljerna
och inte heller till de pensionärer
som för närvarande åtnjuter kommunalt
bostadstillägg. Det är inkomsttagare
i små ekonomiska förhållanden,
som icke kunnat hyra eller köpa bostäder
i det nyare bostadsbeståndet utan
varit nödsakade att bo kvar i det allra
äldsta beståndet — i mycket stor utsträckning
i rena saneringsfastigheter.
Vi har haft kontakt med dessa medborgargrupper
på bostadsförmedlingarna,
speciellt under de allra senaste åren,
då en saneringsvåg satts i gång i flertalet
städer, vilket aktualiserat dessa hyresgästers
flyttning från det äldsta bostadsbeståndet.
Det har varit en komplicerad
fråga för bostadsförmedlingen att
placera dessa hyresgäster, men på de
platser där man haft ett bra samarbete
med byggmästare och fastighetsägarorganisationer
har det lyckats. I mycket
stor utsträckning har man kunnat

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lösgöra lägenheter i framför allt 1950-och 1910-talens fastigheter, genom att
från dessa fastigheter flytta barnfamiljer,
som bott i för små lägenheter, eller
andra familjer, som på grund av förbättrad
ekonomi sökt större lägenheter
och gärna velat flytta till det nyare beståndet
samt lämnat sin äldre lägenhet
i utbyte. Genom bostadsförmedlingarnas
medverkan har de ledigställda lägenheterna
sedan kunnat anvisas bl. a. till de
bostadssökande som bor i saneringsfastigheter.
Det har inneburit en naturlig
och bra uppflyttning som höjt samtliga
familjers bostadsstandard och som
dessutom medverkat till en större rörlighet
i bostadskön, något som man i
hög grad eftersträvar.

De familjer som fått byta lägenhet
har varit mycket nöjda med de lägenheter
de fått. De bostadssökande, som
genom att hårt pressa sin ekonomi har
kunnat acceptera hyrorna i 1940- och
1950-talens fastigheter, har fått sin bostadsfråga
hyggligt löst, men de skulle
högst kännbart drabbas av den kraftiga
höjning av hyran som skulle bli följden
av att den statsgaranterade räntan
för ifrågavarande hus höjdes. Exempelvis
en räntehöjning med en procent
i fråga om de fastigheter det här gäller,
skulle betyda 13—14 procents hyreshöjning.
Det skulle ställa de familjer
med små ekonomiska resurser, som jag
här talat om, inför mycket stora påfrestningar
och kanske helt omöjliggöra
deras chanser att behålla sin nuvarande
bostad. Det skulle också betydligt
försämra bostadsförmedlingens
möjligheter att i framtiden åstadkomma
lägenheter i trängande saneringsfall.

Med den kännedom jag har om socialministerns
intresse att hjälpa de ekonomiskt
svagare grupperna, hoppas jag att
socialministern i sin bedömning av den
framtida bostadspolitiken tar hänsyn till
de synpunkter som jag här lagt fram.
En avvägning och prövning, exempelvis
via skattsedeln, liknande den som skett
beträffande barnfamiljerna, borde kun -

5 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 13

130 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

na lijälpa dessa ekonomiskt mindre
gynnade grupper. 1940-talets fastigheter,
som jag haft tillfälle att studera genom
ett utredningsmaterial som nu föreligger,
har visserligen lägre hyror än 1950-och 1960-talens hus men också betydligt
sämre standard. Speciellt gäller detta
de fastigheter som uppförts under de
sista krigsåren. Ända fram till 1946
tvingades byggnadsföretagarna av brist
på råvaror att tillgripa kristidsmaterial
och sekunda varor. Jag nämner t. ex.
kolmoritbadkar, sämre sanitärt gods,
rörledningar, hängrännor m. m. Dessa
material har i stor utsträckning fått bytas
ut och kostnaderna härför har pålagts
hyresgästerna under motivering att
det rört sig om moderniseringar. Vid
bedömandet av hyrorna i dessa hus bör
man ta med i bilden såväl det mera underhaltiga
byggnadsmaterialet som också
den sämre standarden i allmänhet,
men även de extra kostnader som tillkommit
för materialutbyten.

Det kan vara av intresse att studera
och kommentera högermotionen 509.
Inledningsvis skriver man i denna motion:
»Den socialdemokratiska regeringens
bostadspolitik har inte medfört någon
nämnvärd förbättring. Tvärtom har
det visat sig att en bostadspolitik som
huvudsakligen bygger på generella subventioner,
hyreskontroll och en prioritering
av det s. k. allmännyttiga byggandet
misslyckats. Bostadsbyggandet
är det område där fri företagsamhet och
konsumenternas valmöjligheter effektivast
har satts ur spel genom en statlig
reglering. Resultatet har blivit att marknaden
17 år efter andra världskrigets
slut inte kunnat erbjuda stora skaror
bostadssökande vad de framför allt annat
behöver — en rymlig, modern eller
moderniserad lägenhet.»

Är detta riktigt? Det kan vara nödvändigt
och hälsosamt att göra en återblick.
1945 års bostadsräkning utvisade
att över 45 procent av alla barnfamiljer
i landet var trångbodda i den meningen
att det fanns fler än två boende per

ruin. Enligt föreliggande preliminära
uppgifter för 1960 års bostadsräkning
har detta trångboddhetstal nu nedgått
till något under 18 procent. Säger inte
denna utveckling en hel del? Skulle
den ha varit möjlig utan effektiv statlig
hjälp? Är detta misslyckad bostadspolitik? Det

är också av värde, att socialministern
nu konstaterar att man får ta
ytterligare krafttag för att komma till
rätta med trångboddheten hos de över
180 000 barnfamiljer som inryms i siffran
18 procent. Det är av betydelse att
utöka stödet åt barnfamiljerna ytterligare,
för att bereda dem möjlighet till
ännu rymligare bostäder i framtiden, ett
mål som skisserats i statsverkspropositionen.

Under de år som gått har utrymmesstandarden
betydligt förbättrats och familjebostäderna
har fått en bättre utformning.
Dessa siffror kan fås ur statistiskt
material. Allt detta visar att bostadsbyggandet
är på rätt väg. Låt oss
nu öka byggnationen och på allvar
komma till rätta med bostadsbristen.

I högermotionen visas ingen större
entusiasm för en utökning av bostadskvoten
och framför allt inte för ett
statligt stöd i produktionen och en kontroll
av hyrorna. Högermotionärerna
skriver att bostadsmarknaden regleras
icke av priset utan av statliga ingripanden
i form av hyresreglering och hyreskontroll.
Jag citerar:

»För vår del är vi övertygade om att
bostadsmarknadens desorganisation i
väsentlig utsträckning är en direkt följd
av att den statliga regleringen bibehållits
så länge. Härigenom har de verkliga
byggnadskostnaderna fjärmats från
bostadskonsumenternas verkliga förutsättningar
och önskemål, när det gäller
att göra ekonomiska uppoffringar
och insatser, för att anskaffa en god
bostad. Inte minst mot denna bakgrund
anser vi det omöjligt att nu ange någon
definitiv siffra för bostadsproduk -

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 131

tionens erforderliga omfattning under
nästa budgetår.

Det av regeringen uppställda målet
75 000 lägenheter är, vid bibehållen reglering,
sannolikt nödvändigt att överskrida,
för att bostadsbristen skall kunna
avvecklas, men det är ej heller uteslutet
att det i en fri hyresmarknad
skulle befaras vara för högt satt.»

Ja, alldeles säkert i en fri hyresmarknad,
därför att då skulle inte många
av de bostadssökande kunna hyra en
bra modern bostad på grund av det då
utgående höga priset.

Ovan citerade avsnitt ur högermotionen
kan sammanfattas enkelt pä följande
sätt: Motionärerna beklagar att
hyreskostnaderna inte slagit igenom
som de skulle gjort på en fri marknad
och konstaterar att efterfrågan på bostäder
med all sannolikhet hade blivit
mindre. .lag betvivlar inte riktigheten
av en sådan utveckling. Tvärtom. Jag
kan beriktiga den, men någon slags social
ambition och intresse för en ökad
utrymmesstandard åt i första hand
barnfamiljerna, vittnar knappast skrivningen
om. Men det var kanske heller
inte meningen.

Ett annat avsnitt i högermotionen är
också av intresse. Jag citerar: »Det är
troligt att koncentrationen till flerfamiljshus
och höghus i efterkrigstidens
bostadsproduktion icke skulle kommit
till utförande i en fri bostadsmarknad,
där konsumenternas önskemål fått styra
produktionsinriktningen.» Är detta
så alldeles säkert?

Om jag tar den »fria> hyresmarknad,
som existerade exempelvis åren 1936—
1939, så byggdes under denna period
ett mycket stort antal 1-rumslägenheter,
nästan uteslutande i flerfamiljshus, men
till sådana hyror att det knappast fanns
någon möjlighet för större delen av de
bostadssökande att hyra andra lägenheter.

Ingen kan väl komma ifrån att för
barnfamiljerna var dessa lägenhetstyper,
även om de i kvalitetshänseende

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

var bra, alldeles för små och olämpliga
som familjebostäder.

I denna fria hyresmarknad kan det
väl knappast sägas att konsumenternas
önskemål »fått styra produktionsinriktningen»,
utan det var de rent ekonomiska
faktorerna som då tvingade de
bostadssökande att acceptera en lägenhetstyp,
som inte kunde betecknas som
familjevänlig. Jag kan nämna att speciellt
1939 byggdes över hela vårt land
ett mycket stort antal smålägenheter
och det var en god marknad för bostadsproducenterna.

Högermotionärerna föreslår att statsmakterna
främst skall inrikta sig på
en friare hyrespolitik och föreslår att
avvecklingen av hyresregleringen som
inleddes för några år sedan skall ske
i snabbare takt. Man sträcker sig t. o. m.
så långt att man i motionen framhåller
att regeringen fr. o. m. den 1 juli 1962
bör avveckla hyresregleringen även på
andra orter än dem som, enligt hyresrådets
uppfattning, redan har ett överskott
av lägenheter.

Motionärerna är, enligt min uppfattning,
inne på en felaktig väg. Den lugna
avveckling av hyresregleringen som
nu sker successivt och där bedömningen
av hyresrådet sker med hänsyn till
de yttranden som avges av kommunala
myndigheter och hyresnämnder är att
rekommendera. Denna förståndiga avvecklingstakt
har framför allt observerats
i Danmark och Finland, där man
har bittra erfarenheter av en alltför
snabb avveckling av hyresregleringslagen
och hyreskontrollen.

Låt mig ta Danmarks »fria» bostadsmarknad
som exempel. Jag hade tillfälle
att i slutet av förra året besöka
de nordiska byggnadsdagarna i Köpenhamn
och deltog i en gruppdelegation
där debatten i första hand rörde sig om
utvecklingen på den svenska och danska
hyresmarknaden. Därvid kunde konstateras
att den mera »fria» hyresmarknaden
i Danmark har lett till väldiga
tomtspekulationer och kraftigt ökade

132 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hyreskostnader. Under konferensdagarna
presenterade dansk tidningspress
själv ett centrumhus i Köpenhamn där
hyreskostnaden låg på 100—110 kronor
per kvadratmeter. Då man också
utförligt i tidningen beskrev standarden
i lägenheten, så kunde man göra
en jämförelse med svensk standard och
konstatera att trots det höga priset på
den danska lägenheten, låg den svenska
bostadsstandarden högre i jämförliga
lägenheter, men med en betydligt lägre
hyra.

Köpenhamn och Skåne har tidigare
inbördes varit bra jämförelseobjekt i
byggnadskostnadshänseende och vi har
på den svenska och danska sidan, när
det var en reglerad marknad i Danmark,
kunnat göra jämförelser som visar
att hyres- och byggnadskostnaderna
då löpte praktiskt taget parallellt.

En jämförelse med den nu relaterade
fastigheten i Köpenhamn och en liknande
centrumlägenhet i Malmö visar
en avsevärd skillnad i hyrorna. Orsaken
är den hyreskontroll som finns i
Sverige. På ansvarigt håll i Danmark
är man bekymrad över den utveckling
som skett och diskuterar nu åtgärder
för att återgå till mera kontrollerade
förhållanden på hyresmarknaden. Ändring
av 1958 års beslut har också skett
1961, då en skärpning av bostadsmarknaden
ägt rum och då man överförde
betydligt fler lägenheter till den marknad
som ligger under statlig hyreskontroll.
Man har alltså på tre år fått dessa
erfarenheter — det var ett konstaterande
som gjordes på konferensen.

Bostadsnöden och bostadsbristen i
vårt södra broderland har efter frisläppandet
av hyresregleringen blivit allt
besvärligare, ty det finns ju ingen chans
för de vanliga bostadssökandena med
begränsade inkomster att hyra de nya
lägenheterna med deras orimliga hyror.
Följden blir en »dold» bostadsbrist.

Nu återgår jag till våra egna förhållanden.
Vi har för närvarande en stark

saneringsvåg över hela landet och det
gäller då speciellt städernas cityområden.
Byggnadsföretagen och byggmästarna
är angelägna om att få saneringshusen
tömda så snabbt som möjligt och
man tillgriper ibland uppsägningsåtgärder
som är högst uppseendeväckande
och som ställer hyresgästerna inför
svåra situationer. Om det inte hade funnits
en hyresregleringslag och om det
inte hade funnits möjligheter att bevaka
uppsägningarna inför hyresnämnderna,
så skulle de hyresgäster som
utsaneras befunnit sig i en ytterst svår
situation. Denna situation skulle ha blivit
mångdubbelt mer problematisk i
städer med uppenbar bostadsbrist.

Vi har i den rörelse som jag själv representerar
haft att göra med saneringsfall,
där man t. o. m. förmått hyresgästerna
att skriva av sitt kontrakt och
sedan begärt att de skall klaga inför
hyresnämnden. Enligt de bestämmelser
som finns för hyresnämnderna kan man
ingenting göra åt en uppsägning, där
hyresgästen själv har förklarat sig villig
att avflytta. Det var också i ett fall
först efter hårda påtryckningar från
hyresnämnden och offentliggörande i
tidningarna om uppsägningsmetoderna
som fastighetsägarna förmåddes att ändra
uppsägningarna, så att hyresgästerna
får bo kvar, tills att andra bostäder
kan anskaffas.

Skulle det inte funnits en hyresregleringslag
och hyresgästerna tvingats avflytta
från fastigheten, så skulle kommunerna
ställts inför omöjliga uppgifter
att helt plötsligt skaffa bostäder i
stor utsträckning åt dessa utsanerade
och kontraktslösa bostadsinnehavare.

En kontroll av hyresmarknaden är
nödvändig och bostadsförmedlingarna,
som i övrigt gärna hjälper till i saneringsfrågor,
måste ha erforderlig tid
på sig för att kunna flytta de hyresgäster
det här gäller.

Det är i många fall familjer i små
ekonomiska omständigheter, som inte
kan ta emot en erbjuden bostad i det

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 133

nyare beståndet. Det kräves en rad komplicerade
bostadsbyten, ibland hela kedjor,
för att kunna lösa bostadsfrågan
åt dessa medborgargrupper. Även om
det är invecklade ärenden, kan man
klara det i en kontrollerad marknad,
men inte i en okontrollerad marknad.
I debatten om hyresregleringen här i
vårt land åberopar man gång på gång
dess nackdelar utan att framhålla dess
betydelsefulla förtjänster.

Jag hoppas att riksdagen i enlighet
med tredje lagutskottets utlåtande avslår
framställningen i högermotionen
om »experimentet» att pröva hyresregleringslagens
avveckling på bristorterna.
Det är ett alldeles för dyrbart »experiment»
som med all säkerhet skulle
få tragiska följder och omfattande konsekvenser
för både de bostadssökande
och för hyresgäster som redan liar bostäder.

Låt mig säga ett par ord om garagen.
Hyressättningen för garagen frisläpptes
den 1 januari i år. Redan nu har hyrorna
höjts från 60 kronor här i Stockholm
till över 100 kronor. Det är bra
att regeringen gjort ett experiment på
det området, men jag vill ställa frågan:
Hur skulle det ha gått, om man hade
slopat hyresregleringen för bostäderna?

Man har nämnt att det förslag som
hyreslagskommittén kommit fram till
skulle ersätta hyresregleringslagen.
Detta förslag, som i och för sig är utmärkt,
är dock ingen som helst ersättning
för den nuvarande hyresregleringslagen,
utan det är enbart ett uppsägningsskydd
för hyresgästerna, så
mycket är klart. Förslaget är avsett att
tillämpas i en balanserad marknad och
icke i en bristmarknad. Det är alltså
inte på något sätt ett tillräckligt hyresskydd
på de orter där det råder en uppenbar
bostadsbrist.

Jag har velat nämna dessa viktiga
frågor i denna bostadsdebatt och yrkar
i övrigt på bifall till Kungl. Maj :ts
proposition i enlighet med det utlåtande
som föreligger från statsutskottet.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag ber också att få yrka bifall till tredje
lagutskottets utlåtande nr 15.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Kontentan av herr
Svennings anförande var en motivering
för hyresregleringen, vilken strängt taget
alla kan skriva under.

Jag begärde ordet egentligen för att
jag tyckte att herr Svenning inte uttryckte
sig alldeles sakligt, när han
sade att bara man slipper ha den egna
orten som experimentort, kan man experimentera
på andra orter. Detta överensstämmer
inte alls med den uppfattning
som jag har och som framförts i
vår reservation. Vi har i reservationen
framhållit att en sådan avveckling som
högerpartiet föreslagit skulle ske på
vissa orter med mindre, kvardröjande
bostadsbrist och att den skulle ske med
försiktighet och först efter ingående
överväganden.

Det är klart, att man mot denna bakgrund
inte kan tänka sig att slopa regleringen
på sådana orter, där det finns
en påtaglig bostadsbrist. Det är naturligtvis
därför som jag har sagt att man
i Skellefteå och i min hemort inte kan
gå fram på det sätt som här har föreslagits.

Vidare tycker jag mig kunna märka
av den här debatten, att socialministern
ändå är något mera positivt inställd
till de förslag som har framkommit
från högerns sida och som vi delvis
har tagit upp i vår reservation, än
herr Svenning är. Om jag inte missuppfattade
socialministern, yttrade han i
sitt svar till herr Gustafsson i Skellefteå,
att regleringen kunde slopas eller
kanske har slopats på orter där mindre
underskott av bostäder ej ansetts ha utgjort
något hinder. Har jag missuppfattat
socialministern, får han väl rätta
mig. I varje fall har jag inte ansett honom
vara fullt lika negativ som herr
Svenning. Kanske befinner sig socialministern
någonstans mitt emellan herr
Svenning och Stoekholms-Tidningen?

134 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Det tjänar ingenting till
att diskutera med herr Svenning efter
den oriktiga och illvilliga tolkning av
vad högermotionärerna har velat, som
han presterat. Det enda jag kan tillråda
honom är att ta åtskilliga timmar på
sig för att läsa det senaste decenniets
debatter om bostadspolitiken och vad
högerpolitiker, framför allt herr Cassel,
har sagt i dessa debatter. Herr
Svenning slår in öppna dörrar när han
för debatten från utgångspunkten: om
man ej haft hyresregleringen.

Det är ingen som har begärt ett omedelbart
avskaffande av regleringen. Det
är meningslöst att föra en sådan debatt.
Det ger i varje fall ingenting positivt.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Det har här talats om
att avvecklingen av byggnadsregleringen
bör göras försiktigt, och det är just
vad som sker. Hyresrådet inhämtar uppgifter
dels från de kommunala myndigheterna
och dels från hyresnämnderna
på olika platser och sedan gör man
på basis härav och sina egna undersökningar
upp ett förslag till avveckling
som man presenterar regeringen.
Detta förslag grundas alltså på de erfarenheter
som finns ute på de olika
platserna.

Även mitt eget ställningstagande och
de synpunkter på hyresregleringslagens
betydelse som jag här anfört bottnar
i erfarenheter som jag dagligen gjort
både i min hemstad och i riket i övrigt,
och detta gäller också platser där
hyresregleringen redan har avvecklats.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
beträffande bostadsförsörjningen innehåller
mycket av värde. Jag uppfattar
detta som en följdverkan av den i
flera avseenden positiva inställning som
socialministern lagt i dagen rörande
bostadsförsörjningen.

En ökning av bostadsbyggandet till
75 000 lägenheter under nästa budgetår
utgör ett steg i rätt riktning, och
höjningen av belåningsvärdena för småhus
är ytterligare ett steg i samma
riktning. Signalerna om förskott på
statslån vid förvärvandet av tomtmark
för bostadsbebyggelse väntar vi oss
mycket av, liksom vi hoppas på snara
beslut rörande förbättrade och effektivare
regler när det gäller bostadsrabatterna
för barnfamiljerna.

Om således både regeringen och statsutskottet
presterat flera värdefulla förslag
och idéer, så ger detta mig icke
anledning att överräcka någon större
blombukett vare sig till regeringen eller
statsutskottet. Och vad är anledningen
därtill? Varför är vi icke nöjda?
Ja, att besvara den frågan överlåter
jag till de hundratusentals människor
som fyller de långa bostadsköerna
i vårt lands städer och tätorter.
Det är de som är i stånd att lämna
det bästa svaret. Men man kan ana
vad dessa människor skulle ge för svar.
De skulle svara: »Det byggs för litet
och för dyra bostäder.» De skulle säkert
också säga: »Det byggs för många
insatslägenheter med alltför höga kontantinsatser.
»

De medborgare som lyckats ordna sin
bostadsfråga genom en insatslägenhet
eller ett egethem skulle i sin tur säga:
»Vi betalar för höga räntor på våra
lån. Vi dignar under höga ränteutgifter,
som på tok fördyrar våra bostadskostnader.
Vi vill ha räntesänkning.
»

Svaren skulle säkerligen gå ungefär
i den stilen — jag tror inte att jag överdriver
när jag påstår det. Och man
kan inte säga att dessa svar doftar rosor.
Om socialministern — på regeringens
vägnar -— väntar sig någon
blomsteruppvaktning från »tacksamma
bostadsökande», får han nog vara beredd
att vänta ytterligare en tid.

Regeringen föreslår för nästa budgetår
en produktion av 75 000 lägenheter.

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 135

Den kommunistiska gruppen har motionerat
om byggandet av 80 000 lägenheter.
Måste man avslå en sådan framställning?
Ja, det beror naturligtvis på
hur man värderar de befintliga resurserna.
Det handlade här helt enkelt om
en avvägningsfråga. Regeringen säger
sig veta att det finns kapital och arbetskraft
för byggandet av 75 000 lägenheter,
men det finns inte resurser
för en produktion av 80 000 lägenheter.
Hur vet regeringen det?

Jag måste säga att vid de orddueller
i bostadsfrågan mellan de borgerliga
partiernas talesmän och socialministern,
som av och till förekommer
här i kammaren, har socialministern
med sin elegans och debatttskicklighet i
regel avgått som överlägsen segrare.
Det är klart att man från socialdemokratisk
sida tycker att detta är ett bra
resultat av debatten. Men den argumentation
som socialministern i dag
använt med anledning av folkpartiets
krav på 77 000 lägenheter och naturligtvis
ännu mer beträffande vårt krav på
80 000 lägenheter, kan med lika stort
fog riktas mot regeringens egen målsättning,
75 000 lägenheter. Det finns
ingenting som säger att förslaget om
byggande av 80 000 lägenheter skulle
vara mera luftigt eller orealistiskt än
regeringens förslag om 75 000 lägenheter.
Samma argumentering som socialministern
begagnat gentemot herr Gustafsson
i Skellefteå skulle alltså herr
Gustafsson med framgång kunna använda
gentemot socialminister Torsten
Nilsson.

Bostadsbyggnadsutredningens prognoser,
på vilka regeringen bygger sina
antaganden, får som bekant en nedgörande
kritik av bl. a. konjunkturinstitutet,
en kritik som för övrigt socialministern
själv i stort sett ansluter sig
till. För innevarande år räknar man
med färdigställandet av cirka 70 000
lägenheter och drygt detta. Detta skall
ses mot bakgrunden av att det för närvarande
finns cirka 30 000 arbetslösa,

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

varav flertalet utgör byggnadsarbetare.

Vi talar här i Sverige så gärna om
vår organisationskunnighet, men i detta
avseende tycks inte kunnigheten vara
överdrivet stor. Jag måste beteckna
arbetslösheten bland byggandsarbetarna
som en stor skandal, varken mer
eller mindre.

Vi i den kommunistiska gruppen anser
sålunda att arbetskraften måste tillvaratagas
bättre än som nu sker. Det
gäller inte bara att förhindra arbetslöshet,
utan också att på ett bättre sätt
planera och inrikta bebyggelsen. Det
färdiga men tomma bostadshuset vid
Valhallavägen 16 i Stockholm, de färdiga
men tomma terrasshusen vid Sköndal,
de färdiga men tomma bostadslm
sen vid Mälaren, där insatser och hyror
omöjliggör t. o. m. för relativt höga
inkomsttagare att tillgodogöra sig lägenheterna,
vittnar om slöseri med såväl
arbetskraft som pengar. Med ett
minskat kyrkobyggande och med en
förkortning av repetitionsövningarna
från 30 till 25 dagar lösgöres ytterligare
arbetskraft för bostadsbyggandet.

Socialministern föreslår nu s. k. femåriga
bostadsförsörjningsplaner. Det är
bra, till och med mycket bra. Denna idé
bär emellertid inte på nyhetens behag.
Den är inte ens ett socialdemokratiskt
uppslag. Idén väcktes här i riksdagen
redan år 1957, då den kommunistiska
gruppen i en motion nr 579 av herr
Hagberg med flera föreslog just femåriga
bostadsförsörjningsplaner. Hade
man inte då varit så ivrig att avslå kommunistiska
motioner utan i stället lyssnat
till vårt förslag, hade vi redan kunnat
ha flerårig erfarenhet av just en
sådan långsiktig bostadsplanering, en
planering som självklart möjliggör ett
ökat bostadsbyggande. Med en bättre
planering och ett effektivare tillvaratagande
av arbetskraften finns det enligt
vår mening arbetskraft tillgänglig
för byggandet av minst 80 000 lägenheter
under nästa budgetår. Härtill kommer
att vi då också skulle förhindra

136 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sådana spekulationsbyggen som jag tidigare
nämnde.

Målsättningen för bostadsbyggandet
måste emellertid väsentligt ökas. Enligt
befolkningsprognoserna kommer cirka
800 000 människor utöver dagens folkmängd
att under åren 1970—1975 kräva
bostäder. Det kan således inte endast
handla om att bygga bort dagens
bostadsbrist, utan jämväl måste planeringen
vid byggandet av bostäder ha i
sikte att bereda nya unga generationer
rätt till en bostad.

Att klara dagens påfrestningar men
samtidigt planera för morgondagen kräver
ett nytänkande vad det gäller bostadsbyggnadsproduktionen.
Bostäderna
kan inte längre få utgöra en regulator
i den ekonomiska politiken. Hur
många gånger jag sagt detta tidigare
vet jag inte så noga, men det måste
upprepas till dess att de ansvariga
myndigheterna får klart för sig att lösningen
av medborgarnas bostadsfråga
är minst lika viktig som andra samhälleliga
uppgifter kan vara.

Beträffande tillgången på långfristigt
kapital synes detta problem kunna
lösas lättare än hittills, sedan medel
till ATP-fonderna börjar inflyta i
allt större omfattning. Det bör upprepas
att huvuddelen av dessa pengar tillhör
arbetarna och tjänstemännen. Det
avgörande inflytandet över dessa kapitaltillgångar
bör sålunda tillkomma
dessa grupper. Vi har tidigare hävdat,
och gör det åter, att ATP-fonderna för
närvarande i huvudsak bör ställas till
bostadsbyggandets förfogande till en
speciellt låg ränta.

När vi säger detta innebär det icke
att vi förlikar oss med nuvarande förhållanden
på penning- och kreditmarknaden,
liksom vi naturligtvis inte anser
att den nuvarande formen för ränteeftergifter
är den bästa tänkbara. För
enbart nästa budgetår beräknas ränteeftergifterna
till 300 000 000 kronor och
bostadsrabatterna till 150 000 000 kronor.
Dessa väldiga belopp uttrycker in -

te endast statens omtanke om bostadskonsumenterna
utan utgör på sitt sätt
en svidande vidräkning mot den förda
rånte- och kreditpolitiken.

Hur verkar denna i praktiken? Med
ett exempel från en s. k. byggmästarförening
kan följande fakta läggas i
dagen. Huset med tomtkostnader går till
cirka 700 000 kronor. Husets driftkostnader
— ränteutgifterna inräknade —
går på 65 000 kronor. Av dessa 65 000
kronor går drygt 43 000 kronor till räntor.
Av upptagna lån tar en enskild
bank G3/i procent ränta på 360 000 kronor
och 7''/j procent på 77 000 kronor.
Av det beviljade tertiärlånet tas av
156 000 kronor 4 procent på 148 000
kronor och 5 procent på 8 000 kronor.
Man frågar sig onekligen varför privatbanken
skall äga rätt att tillskansa
sig ränteinkomster av nämnt slag, medan
staten och därmed alla skattebetalare
skall subventionera dessa bostadskonsuinenter.

Vår mening är att inte bara ATPfonderna
skall ställa kapital till förfogande
för bostadsbyggandet utan att
jämväl alla övriga kreditinrättningar
skall kunna åläggas att solidariskt ställa
proportionellt samma belopp till bostadsbyggandets
förfogande till en nedsatt
och låg ränta. Detta är desto mera
befogat som de större företagarna
genom återlånereglerna från ATP-fonderna
faktiskt tillgodogör sig billigt
långfristigt kapital. Detta är möjligt
därför att ägarna av de större industrierna
oftast är identiska med ägarna
av de anlitade kreditinstituten.

Med detta vill jag ha sagt att vi anser
det möjligt att lösa såväl arbetskraftsproblemet
som kapitalproblemen
för en betydligt mera omfattande bostadsproduktion
än den regeringen så
förhoppningsfullt inställt sig på. Jämsides
med de femåriga bostadsförsörjningsplanerna
bör det vara möjligt att
samtidigt lösa såväl arbetskrafts- som
kapitalproblemen, de senare till en fast
och låg ränta om förslagsvis 3 å 4 pro -

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 137

cent. En sådan räntesänkning måste
ofelbart leda till en betydande hyressänkning.
Skulle en sådan ordning skada
någon part i samhället? Såvitt vi
förstår ingen. Samhället skulle komma
ifrån betydande ränteutgifter. Medborgarna
skulle få billigare bostadskostnader,
och de olika kreditinstituten
skulle sannerligen inte bli utfattiga på
en sådan solidarisk medverkan i bostadsbyggandet.

Beträffande räntefrågorna säger utskottet
— i samband med vårt förslag
om att bostadsbyggnadsutredningen
också skulle få i uppgift att titta på de
finansiella sidorna — på sidan 42 i sitt
utlåtande:

»Utskottet vill erinra om, att bostadsbyggnadsutredningens
uppgifter enligt
direktiven har begränsats till expertundersökningar
rörande bostadsefterfrågans
framtida omfattning och inriktning
m. m. Det torde vara avsikten att,
sedan utredningen slutredovisat sitt arbete,
anförtro fortsatta utredningar angående
bl. a. bostadsbyggandets finansiering
och den därmed sammanhängande
frågan om statens stödåtgärder till
andra utredningsmän.»

Jag frågar mig: Hur skall man kunna
utreda bostadsefterfrågans framtida
omfattning och inriktning utan att jämsides
med denna utredning ägna någon
uppmärksamhet åt de finansiella sidorna,
d. v. s. åt bostädernas kostnader?
När vi framställt krav på en räntesänkning
har man över huvud taget i regeringsbänken
— och inom övriga partier
också för den delen — lyckats kläda
sig i en ganska god skyddsdräkt.

När vi föreslår att bostadsbyggnadsutredningen
skall få också denna fråga
till behandling, säger man att det skall
tillsättas en ny utredning. Och när vi
här i riksdagen väcker motion om att
sänka räntan, säger man att riksdagen
inte har befogenhet att avgöra den saken.
Det tillkommer riksbanken och
riksbanksfullmäktige. Jag förstår att
detta är en svår fråga för dem som vill

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

försvara den nu knäsatta ekonomiska
politiken. Det går an att ute bland väljarna
tala om att man vill ha räntan
sänkt och billigare bostadskostnader,
men när man sedan får ta ståndpunkt
till ett förslag om räntesänkning, är
man inte så pigg på att vara med längre.

Jag kan förstå att storfinansens företrädare
framför allt i högerpartiet inte
kan godkänna detta resonemang. I högerpartiet
tror man sig ha funnit den
verkliga lösningen genom att envist
upprepa kravet om hyresregleringens
avskaffande. En fri bostadsproduktion
och en fri bostadsmarknad skulle enligt
högerpartiet hux flux lösa bostadsbristen
och andra besvärligheter. Herr
Cassel talade här om den unga generationen,
som vill ha sin bostadsfråga
löst, men han bör ha klart för sig att
unga människors inkomster ingalunda
är sådana att de kan tillgodogöra sig
de lägenheter som blir följden av herr
Cassels bostadspolitik.

Det tragiska med denna liögerpropaganda
är att den har fått anhängare
även inom arbetarrörelsen, i Stockholms-Tidningen,
Aftonbladet och
t. o. m. i regeringskretsar. Hyresgäströrelsen
står dock starkt emot dessa locktoner
från högerpartiet, vilket helt nyligen
har understrukits av herr Svenning.
Det bör inte heller vara svårt att
slå tillbaka denna osakliga propaganda.
Redan nu kan förmärkas att hyrorna
på de orter där hyresregleringslagen
avskaffats har ökat, främst då för
affärslokalerna. På mindre orter finns
det också en tendens till höjning av bostadshyrorna.

Det säger sig självt att om det skydd,
som bostadskonsumenterna hittills haft,
avskaffades, skulle bostadsproblemen
säkerligen upphöra för dem som har
pengar men bli desto värre för dem som
har lite av den varan. Det bör vara en
hederssak för regeringen att så snabbt
som möjligt få fram förslag till ny hyreslagstiftning,
som bör ge minst sam -

138 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ma skydd som hyresregleringslagen liar
givit.

Det är uppenbart att det brådskar
med denna sak. övergångslagen och
besittningsskyddslagen ger inte hyresgästerna
det skydd för hyrorna, som
hyresregleringslagen hittills har givit.
Besittningsskyddslagen har inte heller
denna uppgift. I motiven för den lagen
sägs, att lagen inte syftar till att reglera
hyresnivån. I debatterna kring besittningsskyddslagen
rekommenderar
lagtolkarna följande: »Helt allmänt kan
sägas, att domstolen bör vara försiktig
med att ogilla hyresvärdens yrkande
angående hyresvillkoren.»

En avveckling av hyresregleringslagen
på sätt som nu sker uppmuntrar
de privata byggmästarna och de borgerliga
partierna att öka pressen på regering
och riksdag att forcera denna
avveckling. Det är vår bestämda mening
att kravet på en s. k. fri bostadsmarknad
är tidsbetonat. Det har sin
aktualitet endast under tider av stark
bostadsbrist. Ingen kan övertyga oss i
den kommunistiska riksdagsgruppen
om att de privata bostadsbyggarna skulle
vara intresserade av att skapa ett
överskott av bostäder, d. v. s. en köparnas
marknad på bostadsområdet.

Förhoppningarna om att få ett överskott
av bostäder på den svenska bostadsmarknaden
i städer och tätorter
ligger f. ö. så långt bort i det ovissa
att ett dylikt läge för närvarande inte
kan vara aktuellt att åberopa. Det är
för oss uppenbart att kravet på en fri
bostadsmarknad i dagens läge med den
utbredda bostadsbristen i städer och
tätorter inte kan stå i överensstämmelse
med de intressen bostadskonsumenterna
representerar.

Även en rad andra frågor står nu till
debatt, men jag skall av tidsskäl inte
ingå på flera problem. Jag ber, lierr
talman, att med det anförda få yrka
bifall till motionerna I: 264 och II: 335.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det är främst två ting
i vårt lands bostadspolitik som jag tycker
är ganska förvånande. Det första
är att småhusen representerar en så
liten del som endast 25 å 30 procent av
alla nyproducerade lägenheter, mot 80
procent i Förenta staterna och 50 å 60
procent i de flesta västeuropeiska länder.

Det andra som jag tycker är förvånande
är att man i vårt land faktiskt
får statligt stöd för att skapa barn- och
familjefientliga bostadsmiljöer. Jag tänker
här på hur hårt man på vissa håll
exploaterar markutrymmena och uppför
väldiga bostadskolosser, som inte
motsvarar dagens och ännu mindre
morgondagens bostadssociala krav.

Under de senaste årtiondena har den
inre bostadsmiljön förbättrats avsevärt,
och jag vill fråga om inte tiden nu är
inne att skärpa kraven på den yttre
boendemiljön. Det finns en allvarlig
risk för att en del av de störa flerfamiljshus
som byggts på senare år ger
en så bristfällig yttre boendemiljö att
husen redan om ett årtionde kommer
att betraktas som klart undermåliga.

Jag har tidigare berört dessa problem
här i riksdagen, senast under fjolåret,
och jag återkommer till dem nu närmast
med anledning av motioner från
centerpartihåll, i vilka vi har tagit upp
bostadsmiljöfrågorna. Jag beklagar att
utskottsmajoriteten har nöjt sig med
vaga och allmänna uttalanden i detta
avseende. Man hade kunnat vänta sig
en mera bestämd och resolut attityd
från utskottets sida.

Jag har ganska svårt att förstå denna
inställning. Kanhända tycker man på
andra håll att vi som engagerat oss i
dessa miljöfrågor är en liten skara romantiker,
som inte kan förlika sig med
de nya markanta inslagen i bostadsbyggandet
enbart därför att det är nya inslag.
Skulle det vara anledningen till
utskottsmaj ori tetens ställnin gstagande,
vill jag inlägga en bestämd gensaga.

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 139

Ge gärna bebyggelsen en ny utformning,
nya hustyper och planlösningar
etc.! Det kan nog behövas litet nytt, ty
inte har jag i varje fall någon känsla
av att 40- och 50-talens arkitektur i
framtiden kommer att anses vara något
ytterst värdefullt att bevara. Jag
har alltså ingenting emot nya initiativ,
tvärtom. Men man får inte glömma
bort att bostäderna skall vara levnadsmiljöer
för människor och att den enskildes
trivsel och trygghet i högsta
grad är beroende av hur miljön utformas.

Det är ju inte heller så att opponenterna
mot den extremt utformade flerfamiljshusbebyggelsen,
dominerad av
verkliga kolosser till huskroppar, finns
enbart bland lekmännen. Det finns också
opposition bland folk som har anledning
att mer eller mindre på ämbetets
vägnar fundera över dessa problem.
Jag skall tillåta mig att ge ett par exempel
på detta.

I en av huvudstadstidningarna gjorde
en känd barnpsykiater för några dagar
sedan ett inlägg, där han framhöll
en synpunkt på hustyperna som jag
tycker man bör uppmärksamma: »Barn
sprider sig inte över ett fritidsområde,
det må vara hur stort som helst — de
samlas kring porten till huset där de

bor.»---»Små barn vill ha nära

hem, mamma vill inte heller att de skall
gå för långt bort, även större barn
känner mera trygghet nära sin egen
port — det kan finnas många skäl. Men
följden blir, att ju flera våningar det
är i ett hus, desto flera barn samlas på
det lilla området kring porten. Vid ett
höghus blir det en stor skock.»

Denne barnpsykiater, som heter doktor
Katz, fortsätter: »De blyga barnen
vågar sig inte ut alls, de djärva dominerar
i gruppen, de aggressiva blir tongivande.
För att hävda sig måste den
aggressive skrika ännu mer, slåss ännu
mer, den som är värst blir ledaren.
''Portgruppen’ odlar aggressivitet, en negativ
aktivitet som lätt kan gå över i

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kriminalitet. Det är den sortens aktivitet
som inte kan länkas in i produktivt
arbete och som ger den uppväxande
ungdomen en felaktig inställning till
medmänniskor och samhälle. Vad ungar
behöver är ''vår gård’, ett avgränsat område
där de känner sig hemma och där
bara ett litet gäng håller till. Den lilla
gruppen ger den rätta miljön, där även
den blyge kan vara med och där överdriven
aggressivitet inte behövs. Gamla
tiders bakgård var i det avseendet
bättre.»

Låt mig göra ett par kommentarer.
Det betonas ofta, och säkert med rätta,
att de mindre barnens nära kontakt
med modern är grundläggande för deras
trygghetskänsla och harmoniska utveckling.
Men det är inte så lätt att få
en nära kontakt mellan moder och barn,
om barnet skall vara på lekplatsen och
modern 12—lä våningar upp. Ett sådant
förhållande måste väl ändå inverka
så att både barnet och modern känner
sig oroade. Det är inte min mening
att svartmåla, men man kommer
inte förbi dessa problem.

Ibland kan man också fråga sig, när
man står och. ser på ett sådant höghus,
som det finns rätt gott om nu, hur man
tänkt sig de sanitära anordningarna.
Mamman kan inte alltid hinna ned för
att hjälpa sitt barn, och barnen kan
inte fara med hissen. På sina håll saknas
också trappor. Det finns inte någon
toalett i husets bottenplan. Jag
skall inte fortsätta exemplen. Den som
vill kan ju se hur dålig planeringen
många gånger i verkligheten är.

Jag skulle kunna citera åtskilligt,
men jag skall nöja mig med att återge
vad en fackman som sysslar med bostadsbyggande
har att säga. Jag citerar
vad chefen för Göteborgs Stads Bostads
AB sade häromdagen i en tidningsintervju:
»Är det alldeles nödvändigt att
vi bor i tolvvånings punkthus fast vi
helst vill leva i rimlig närhet av jorden
som oss födde? Måste vi ha det så ställt
att vi behöver sjökikare för att från

140 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

köksfönstret kunna urskilja våra barn
på lekplatsen? Inte alls», säger alltså
direktör Carl Edler, chef för Göteborgs
största kommunala bostadsföretag.
»Byggnader av mänsklig dimension —
t. ex. trevåningshus — är ekonomiskt
bärkraftiga. Med generösare lånetak
skulle det vara fullt möjligt att bygga
radhus utan insats. Det finns bara en
enda anledning till anhopningen av betongkolosser
på nya bostadsområden:
kommunernas krav på hårt utnyttjande
av tomtmarken. Hård exploatering
kallas sparsamhet i stadens rambudget.
Men fråga är om man inte med lika
stor rätt kan tala om snålhet som i
längden kominer att bedra visheten och
bli dyr.»

Direktör Edler säger vidare: »Vårt
företag har under årens lopp envist
försökt kämpa för de medelstora och
små bostadshusen. Jag tror att sådana
hus hör framtiden till. Alltför hård
markexploatering med extremt stora
hus kan leda till att hela bostadsområden
blir impopulära och förslummas i
förtid. En sådan utveckling är inte
önskvärd från någon synpunkt.»

När man ser och hör sådana uttalanden
och ser hur det ser ut exempelvis
på vissa håll här i Stockholms närmaste
omgivningar måste man, herr talman,
fråga sig: Hur länge skall svenska
staten fortsätta att lämna lån och bevilja
subventioner till en bebyggelse,
som även fackfolk måste anse vara en
felinvestering? Jag vill betona att jag
med denna motion och med mitt anförande
ingalunda har vänt mig mot
att man uppför ett eller annat höghus
här i landet, även om jag inte tycker
om denna hustyp — det är en sak för
sig. Höghusen är dock icke lämpade
för barnfamiljerna, och dessa har i
många fall inget val. Vad jag vänder
mig mot är att samhället beviljar lån
och subventioner till ett bostadsbyggande,
som jag måste beteckna som
rent familje- och barnfientligt.

Vad kan man då göra? Vad man i

första hand skulle önska är självfallet
en kraftig ökning av småhusbyggandet.
Även om vi får en sådan ökning kvarstår
dock en betydande produktion av
flerfamiljshus. Frågan är hur dessa bäst
skall utformas. Den frågan måste ses
på både längre och kortare sikt. Vad
som förefaller mig nödvändigt att relativt
snabbt överväga är bl. a. en förändring
av lånevillkoren som gör att
vi kan undvika denna hårda markexploatering.
Det kanske behövs en generösare
utformning när det gäller att i
låneunderlaget kunna räkna in yttre
utrymmen — trafikskyddade lek- och
fritidsplatser, parkeringsplatser o. s. v.
Problemet gäller också fritids-, lek- och
hobbylokaler m. m. inomhus. Det förefaller
något egendomligt att en lagerlokal
får inräknas i låneunderlaget på
vissa villkor men att detta inte gäller
för sådana utrymmen som de boende
behöver.

Dessa utrymmen, såväl inomhus som
utomhus, måste enligt min mening räknas
som något som skall höra till bostaden,
såsom en integrerande del av
bostaden. Behovet av dessa utrymmen
blir i mycket stor utsträckning automatiskt
tillgodosett vid småhusbyggandet.
Där följer de, enkelt uttryckt, med
på köpet.

Med anledning av motionsyrkandena
i dessa frågor har utskottet nöjt sig
med att konstatera att vissa överväganden
pågår inom bostadsstyrelsen. Vad
dessa överväganden kommer att leda
till är svårt att säga, och enligt min
mening skulle det ha varit motiverat
att utskottet och riksdagen gjort ett
klart och otvetydigt uttalande på denna
punkt, vilket borde ha haft karaktären
av en regelrätt beställning.

Uppenbart är att vi också behöver
en mera långsiktig och miljömedveten
bostads- och bebyggelsepolitik. Allt talar
för att medborgarna vid en fortsatt
stigande ekonomisk standard kommer
att undan för undan ställa ökade krav
på den yttre boendemiljön, och det

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13

141

kan ju hända att en del av de hus —
extrema kolosser — som redan byggts
eller som planeras i Huddinge och på
andra håll i Stockholms förorter inte
blir något annat än en bostadsbebyggelse
som kommer att förslummas i förtid.
Kraven på den yttre bostadsmiljön kommer
absolut att skärpas. Det krävs enligt
min mening inte bara snara åtgärder
för att tillgodose de krav på en god
bostadsmiljö som särskilt med hänsyn
till barnens och familjernas behov i dag
framstår som absoluta minimikrav. Det
behövs också en fortlöpande och intensifierad
undersökning och forskning för
att vi skall få ett säkrare underlag för
bedömningen av de många viktiga frågor
som har samband med boendemiljöns
utformning på längre sikt. En väsentlig
uppgift är att sammanställa de
resultat som vunnits inom olika vetenskaper
och klarlägga behovet av ytterligare
forskning exempelvis inom sociologi,
socialpsykologi och socialmedicin
liksom beträffande de planeringstekniska
och byggnadstekniska områdena. Undersöknings-
och forskningsbehovet
måste kartläggas och insatserna samordnas.

Statsutskottets majoritet hänvisar på
denna punkt till att förslag om byggnadsforskningsavgift
nu förelagts riksdagen
och att det på denna väg kommer
att skapas vidgade resurser för forskning
bl. a. för samhällsplaneringen. Någon
utredning om ökad forskning synes
ej erforderlig, säger utskottsmajoriteten.

Vi motionärer har begärt att frågan
om fortlöpande och väsentligt vidgade
undersökningar och forskningsmöjligheter
rörande den framtida boendemiljöns
utformning skulle bli föremål för en utredning
med parlamentariskt inslag.
Utskottets majoritet har avvisat detta
förslag, vilket jag måste beklaga. Jag
har den allra största respekt för expertis,
också på detta område. Men jag
måste fråga: Kan det verkligen vara en
rimlig ordning att lekmännen-politikerna
i så hög grad står vid sidan av

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

planeringsarbetet på detta område? Är
det inte så att vissa påtagliga brister
i den yttre boendemiljön till stor del
beror på att politikerna-förtroendemännen
alldeles för litet intresserat sig för
samhällsplanering och miljöfrågor? Enligt
min mening har dessa frågor en sådan
vikt, att det är nödvändigt att
representanter för de politiska partierna
också deltar i det förberedande arbetet.
Jag beklagar livligt att centerpartiets
företrädare i statsutskottet inte
kunnat vinna allmän uppslutning kring
kravet på en särskild utredningskommitté
med parlamentariskt inslag. Såsom
framhålles i den reservation som
avgivits av herr Ivar Johansson m. fl.
bör utredningsarbetet ha till syfte dels
att upprätta förslag till mera miljömedveten
bostads- och bebyggelsepolitik,
dels att uppgöra förslag till riktlinjer
för fortlöpande undersökningar och
forskning rörande boendemiljön.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
få ansluta mig till det yrkande som herr
Andersson i Knäred ställt.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ansluter mig helt
till utskottets uppfattning beträffande
omfattningen av den möjliga bostadsproduktionen
under nästa budgetår liksom
också till utskottets uttalande »att
om det under budgetårets lopp skulle
uppkomma möjligheter att ytterligare
öka igångsättningen, förslag om en utvidgning
av programmet förelägges riksdagen».
Jag gör det så mycket mera
som jag anser mig representera den
största bristorten i vårt land, nämligen
stockholmsområdet, men jag vill göra
det under starkt betonande av att man
inte får bortse ifrån att man också skall
ha resurser för de oundvikliga följdinvesteringarna
för vatten och avlopp,
vägar, skolor, sociala anordningar och
allt dylikt. Jag skall ta några exempel
just från stockholmsregionen för att
visa vilka enorma belopp det rör sig
om.

142 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vi vet att det finns femårsplaner för
att klara upp bostadsförsörjningen, och
en sådan är fullföljd under åren 1957
till och med 1961. Under denna tid uppgick
kommunernas följdinvesteringar
till bostadsbyggande — alltså icke investeringar
till själva bostadsbyggandet
— till drygt 567 miljoner kronor, och de
beräknas under femårsperioden 1962
—1966 belöpa sig till drygt 1 325 miljoner.
Det är lösryckta siffror som kanske
inte i och för sig säger så mycket, men
jag kan erinra om att det aktionsprogram
som under den första perioden genomförts
innebar ett byggande av drygt
64 000 lägenheter och att det som nu
skall fullföljas innebär 75 000 lägenheter
och att de krävde statliga lånemedel
under den första femårsperioden på 95
miljoner kronor per år och beräknas
kräva för den innevarande 130 miljoner
kronor per år. Till bottenlånen gick det
under den första perioden åt 120 miljoner
kronor per år, och det beräknas
för 1961 ha åtgått 360 miljoner kronor
för detta ändamål. Följdinvesteringarna
är för närvarande uppe i 300 miljoner
kronor per år.

Det måste vara en ytterligt angelägen
uppgift för regeringen att följa de finansieringsproblem
som föreligger. Bostäder
utan livsnödvändiga anordningar är
otänkbara — medel måste helt enkelt
ställas till förfogande. Men bostadsprogrammets
omfattning måste också modereras
efter vad som då är möjligt.

Det är intressant att gå igenom riksdagens
bostadsdebatter. Man finner
ganska lätt att många frågor kommer
igen år efter år; partierna har i väsentliga
frågor samma positioner. Men
det finns också vissa modefrågor. Ett
år är bostadssparandet den stora frågan,
ett annat år skall kostnaderna pressas,
ett tredje år är rationaliseringen
det viktigaste, ett fjärde år är småhusbyggandet
den främsta frågan och i år
skjuts miljöfrågorna fram. Jag kan för
min del inte låta bli att tycka att själva
saken, d. v. s. vårt bostadsbyggande,

skulle vinna på att vi samtidigt såg till
alla de olika faktorer som möjliggör
och betingar ett vettigt bostadsbyggande.
Jag dristade mig år 1959 att i denna
kammare ifrågasätta, om inte den då så
kraftigt betonade rationaliseringen innebar
en fara för vår bostadsstandard,
om inte våra byggrationaliserare skulle
genom sin verksamhet ge oss bostäder
av dålig standard. Jag sade vidare:
»Bostadsområdets utformning i fråga
om sådana ting som husstorlek, friområden,
lekplatser för små barn o. s. v.
är också en viktig beståndsdel för trivseln,
för bostadsvärdet. En hård press
på byggaren att hålla sig under taket
tvingar fram lösningar som är mindre
goda och skapar problem både för den
enskilda människan och för samhället,
som det också kostar pengar att lösa.
Just själva byggnadsrationaliseringen,
som vi väntar oss så mycket av, arbetar
med hustyper som i sig själva måste
vara ett problem.» Jag är ledsen att behöva
konstatera att mina farhågor inte
saknade grund.

Men som de flesta goda ting kostar
också den goda miljön pengar, det skall
vi inte blunda för. Det gäller att tränga
bakom det som utskottet något dunkelt
kallar »exploateringsekonomiska överväganden»
och dessas inverkan på bebyggelsen.
Detta måste ju helt enkelt
vara ekonomiska överväganden. Konsekvensen
är att människorna i samhället
skall betala ett högre pris, i skatt eller
hyra. Detta måste vi klart inse.

Utskottet lägger huvudansvaret för
bebyggelseplaneringen på kommunerna,
och detta med all rätt, men man måste
noga aktge på i vad mån det i den statliga
långivningen finns inslag som påverkar
utformningen av de enskilda husen,
valet av hustyp etc. i för de boende
oförmånlig riktning och tvärtom i vad
mån den statliga belåningen skulle kunna
verka i positiv riktning.

Ibland är det bara små, små detaljer
som försummas, det är hissknappen
som sitter för högt upp för att barn -

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 143

ungarna skall kunna använda hissen, för
att nu ta ett enda litet men ändå belysande
exempel för att visa vad det kan
röra sig om. Kanske måste vi ibland offra
litet av vår egen bekvämlighet för att
medverka till den goda miljön. Om bilägaren
använde apostlahästarna litet
mera kunde man kanske ha lättare att
befria barnytorna från de otäcka bilarna.

Herr Eliasson i Sundborn talade rätt
utförligt om bebyggelsen i stockholmsområdet.
Han har i mångt och myckel
rätt, men jag tror att han har fäst sig
litet för mycket vid och nöjt sig med
den information som han har fått i våra
tidningar och att han skulle i sitt
vidare arbete med dessa nog så viktiga
frågor ha nytta av att på ort och ställe
gå igenom problemen.

För det första skall vi ha klart för oss
att småhusbyggandet i mycket stor omfattning
i stockholmsområdet inte är lätt
att genomföra. Det beror på bl. a. topografiska
och geografiska förhållanden.

För det andra finns det i stockholmsområdet
faktiskt stora friytor som är
avsedda att komplettera den höghusbebyggelse
som växer upp. Jag vägrar att
dela doktor Katz’ mening att barnen
inte skulle kunna ta sig till sådana områden.
Jag bortser då naturligtvis från
de allra minsta barnen. Det är inte så
ovanligt att folk erkänner att det visst
finns stora friytor och skogsområden
men att dessa inte innebär den rätta lösningen
därför att de inte ligger alldeles
invid porten. Så går det inte att ordna
i en stadsmiljö, som ändå storstockholmsområdet
håller på att bli. Vi måste
se det som det egentligen är.

Jag vill gärna se herr Eliasson på
besök i min kommun. Jag tror att han
i någon mån skulle få en annan syn på
problemen då.

Jag har följt en del städers arbete
med bostadsplaneringen, och jag har
fäst mig vid några som enligt min mening
utför en föredömlig planering.
Örebro är kanske framför allt ett gott

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

exempel. Där har man som jag uppfattat
det arbetat långsiktigt med hjälp av experter
men också tagit hänsyn till den
lokala opinionen och sökt kontakt med
de kommunala organ som kan öva inflytande
i sammanhanget. Kan man åstadkomma
en sådan planering i flera kommuner,
skulle mycket vara vunnet.

Men även för en sådan verksamhet
krävs experter, experter som tyvärr
är alltför fåtaliga och alltför upptagna
av egna löpande uppgifter för att hinna
lägga ned arbete på att lära lekmännen
att se sammanhangen i dessa frågor och
att sätta sig in i lekmännens resonemang.

Bostadsbyggandet sett i framtidsperspektiv,
inte minst om man betraktar
miljöfrågorna ute och inne som något
centralt, är en allvarlig sak. Verkningarna
sträcker sig långt. Det största dilemmat
för bostadsbyggaren i dag är väl
att bygga bostäder som i alla avseenden
tillfredsställer morgondagens bostadskonsumenter
med deras ökade resurser
och standardkrav och samtidigt finna
avnämare bland de konsumenter som
finns i dag med de resurser som de nu
har.

Tillåt mig att säga några ord också
om småhusbyggande och småhusboende.

Ingen kan vara gladare än jag över
att man gjort lånevillkoren för småhusbyggare
förmånligare än tidigare i t. ex.
storstockholmsområdet och bättre avpassat
villkoren efter dagens verklighet.
Olika propåer från socialdemokratiskt
håll i sådan riktning har fått gensvar.
Jag tycker också försöket med uthyrning
av småhus är värdefullt.

Vid diskussioner om småhusproduktion
framhålles ofta fördelarna av att
bo i småhus, men man bortser då medvetet
eller omedvetet från viktiga fakta.
Trots förbättrad standard torde stora
grupper inte önska bo i småhus. Alla
som har prövat på det vet att om man
har ett egethem det alltid finns en del
arbete ute och inne. Herr Gustafsson i
Skellefteå sade tidigare i dag att skillnaden
mellan att äga och att hyra ett

144 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

småhus är skillnaden i driftkostnader.
Skall man kunna hålla driftkostnaderna
nere måste man göra oerhört mycket
själv. Då uppstår frågan om den moderna
människan är beredd att göra det
och har resurser att göra det. Skall man
köpa denna service uppstår det svårigheter.
Vi vet att den är dyr eller omöjlig
att skaffa med den arbetskraftstillgång
som för närvarande finns på
många håll. De förvärvsarbetande kvinnornas
antal ökar för varje år som går,
och de och deras familjer har framför
allt intresse av att få lättskötta bostäder.
Barnen i dessa familjer måste ha sin
tillsyn då mamman är borta, och den
tillsynen torde vara svårare att ordna
i småhusområden än i andra bostadsområden.

Den tidiga hushållssplittringen, de
ökande grupperna av ensamföräldrar,
pensionärer och andra har bl. a. socialministern
talat om förut i dag. Jag vill
bara tillägga att erfarenheten från min
egen kommun talar sitt tydliga språk.
Flera års flerfamiljshusbyggande tillgodosåg
först och främst tidigare villaboende.
Det var hushåll av just den typ,
där kvinnan i huset hade börjat förvärvsarbeta
och där barnen inte längre
var små, eller pensionärer som inte
önskade eller orkade bo kvar i sina
villor m. fl. Det var alltså sådana som
själva föredrog en annan boendeform
än småhus. Det viktiga är ju att människan
har valmöjligheter, ocli om vi nu
skapar bättre ekonomiska betingelser för
småhusbyggandet ökas denna valmöjlighet.
Samma verkan har också metoden
att hyra ut småhus.

Till sist vill jag säga något om slopandet
av kvadratmetergränsen för lån
för småhusbyggandet. Vi vet att vissa
uppmjukningar i detta hänseende har
gjorts tidigare. Man har t. ex. sagt att
vissa grupper av boende skall ha rätt
att överskrida denna gräns. Företagare,
lantbrukare m. fl. kan behöva större
utrymme för kontor. Kommunala förtroendemän
behöver ett extra rum, har

man sagt. De större familjerna och invalider
behöver det likaså. Prövningen
måste när man skall beakta sådana faktorer
bli något godtycklig.

Därtill kommer att själva bestämmandet
av ytan är mycket svårt. Tidigare
var det inte lägenhetsytan utan
bottenytan innanför ytterväggarna som
var maximerad — en yta som givetvis
var lika stor för en-, en och en halv- och
tvåplanshus. Genom den ändringen uppnåddes
en viss förenkling. För de större
typerna av enplanshus med inredningsbar
vind blev det emellertid nödvändigt
att utfärda särskilda tillämpningsföreskrifter.
Bostadsstyrelsen ville
givetvis ha så enkla föreskrifter som
möjligt och beslöt därför bl. a. att man
skulle bortse från inredningsbar vindsyta
i hus med högst 30 graders taklutning
och utan förhöjning av takfoten
vid yttervägg. Det visade sig emellertid
att denna föreskrift blev mycket
svår att tillämpa i praktiken. En förbättring
trodde sig styrelsen åstadkomma
då den år 1960 i samråd med socialdepartementet
ändrade regeln genom
att slopa begränsningen av taklutningen;
man skulle i fortsättningen bortse
från vind som enbart till följd av taklutningen
blir inredningsbar och som
inte har förhöjd takfot eller takkupor.

Men inte heller den nya regeln visade
sig hålla i den praktiska tillämpningen.
I många av gränsfallen har det
visat sig att »för stora» hus i själva
verket inte blir för stora — om de förstoras!
Jag skall nämna ett par exempel
på det. Det är naturligtvis svårt att
göra det utan att kunna visa ritningar,
men jag skall göra ett försök.

I det första fallet är det fråga om ett
hus med förhöjd takfot, som inte kan
godtagas därför att summan av bottenvåningen
och inredningsbar vind är
större än 125 kvm. Om man nu bibehåller
nockhöjden och taklutningen
men breddar huset, så att bottenytan
ökas till 125 kvm, försvinner förhöjningen
av takfoten. Med andra ord: om -

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 145

projekteringen resulterar i att det större
huset blir godtagbart till skillnad
från det mindre.

Det andra fallet gäller ett hus — inte
särskilt stort —• som följer regeln och
där man alltså vid mätningen skall bortse
från vinden. Huset inrymmer två
och ett halvt rum, kök och badrum i
bottenvåningen och två rum i vindsvåningen;
den sammanlagda bostadsytan
är något större än 125 kvm. Eftersom
vinden är så att säga ogill, skulle
ritningen inte kunna godtagas med
mindre än att bottenplanet förstorades,
så att lånekungörelsens krav på tre rum
och kök blev uppfyllt.

Exemplen skulle kunna bli många.
Nu kan man naturligtvis fråga varför
man inte ändrar dessa bestämmelser, så
att man får klara regler som är lättare
att tillämpa. Detta är emellertid knappast
möjligt, eftersom småhusen oftast
är »skräddarsydda» och varje hus bjuder
sina egna problem. Det har vid
handläggningen av de enskilda ärendena
visat sig att det är omöjligt att
åstadkomma lätt användbara tillämpningsregler
för ytbedömningen. Det
vållar bekymmer, att det är nästan
omöjligt att undvika utbildandet av olika
praxis genom decentraliseringen av
den tekniska granskningen, där 24 länsarkitektkontor
och mer än 170 kommuner
regionalt och lokalt medverkar.
Därtill kommer att bestämmelsen om
maximiyta för statsbelånade egnahem
i själva verket har saknat reell betydelse
alltsedan lånetaken infördes. Lånetaken
tjänstgör som automatisk spärr
på storleken för det helt dominerande
antalet småhus. Till detta kommer nu
ytterligare en omständighet, nämligen
att samma låneform i fortsättningen
kommer att gälla för både småhus och
flerfamiljshus. Att då maximera enfamiljsbostadens
storlek skulle missgynna
småhusproduktionen — en sak som
man är angelägen om att inte göra.

Eftersom man nu är i begrepp att
införa samma bestämmelser för olika

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

typer av hus, är det enligt min mening
rätt tidpunkt för att ta bort denna skillnad
mellan småhusen och de övriga husen.
Det kan omöjligt vara någon stor
fråga. Det kan knappast vara en ekonomisk
fråga, och absolut inte någon
social fråga. Det är helt enkelt en praktisk
åtgärd, som jag vill ge min fulla
anslutning.

Med detta, herr talman, ber jag att
på alla punkter få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till att svara på endast ett par punkter.

Det är inte så, fru Lewén-Eliasson, att
jag har något emot att åka till Huddinge
— i varje fall har jag det inte
ännu. Mina erfarenheter av dålig höghusbebyggelse
och hård markexploatering
kommer inte från Huddinge, där
jag ofta hälsar på bekanta. Men man
kan finna exempel i andra delar av
Stockholm och dess omgivningar. Man
kan studera Solna, som är ett utmärkt
exempel på hur det inte bör vara, och
vidare Näsby och Tureberg. Jag skulle
kunna anföra åtskilliga exempel för
fru Lewén-Eliasson, och jag förmodar
att vi är överens om det.

Liksom fru Lewén-Eliasson tror jag
att det är något fel på våra lånebestämmelser,
när man kan ge statligt stöd
till sådant bostadsbyggande. Jag vill här
erinra om socialministerns svar till mig.
Bostadsstyrelsen är inte skyldig att ge
statslån till ett bostadsbyggande, som
inte uppfyller rimliga krav på boendemiljö.
Därmed bör man ha möjlighet
att stoppa vissa projekt.

Jag behöver inte grunda min uppfattning
enbart på informationer från
opinionsmöten i Huddinge mot hus på
nio våningar och flera hundra meter
långa. Jag kan skaffa upplysningar på
annat sätt. Det är emellertid märkligt, att
detta problem inte finns på samma sätt
i en del andra av våra större städer,

6—Andra Kammarens protokoll 1962. Nr 13

146 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

där man har en helt annan inriktning
på bostadsbyggandet. Då säger fru Lewén-Eliasson,
att det kostar pengar att
ha en god boendemiljö. Det är klart att
det är dyrare att bygga ett bra hus än
att bygga en vedbod och att det är dyrare
att ha friytor än att inte ha några
sådana. Men det är en allvarlig felbedömning
att tro, att det i längden
blir billigare att bygga hus med så dålig
boendemiljö i yttre avseende, att
området förslummas i förtid.

Det är underligt i ett samhälle, där
vi skryter med vår höga levnadsstandard
och med hur snabbt den stiger, att
vi inte har råd att se till, när vi bygger
nya hus, att de får en sådan karaktär
att man inte med fullt allvar kan
göra gällande att de erbjuder en rent
fientlig barn- och familjemiljö. Jag har
aldrig sagt a(t man i stockholmsområdet
bara bör bygga småhus. Men även
om man bygger flerfamiljshus och ett
och annat höghus är det väl därför inte
nödvändigt att de får sådan utformning,
att de i förtid framstår som förslummade.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Vad jag fäst mig vid är
att herr Eliasson i Sundborn både i
dag och tidigare resonerar om dessa
frågor som om den dåliga boendemiljön
vore något speciellt för stockholmsområdet.
Jag kan gärna hålla med om
att det finns dåliga hus. Det finns i
min kommun och även i andra kommuner.
Jag har till och med varit med
om att reservera mig mot enstaka sådana
fall i bostadsstyrelsen just för att
hävda möjligheterna att långivningsvägen
motverka en dålig bostadsmiljö.
Men därifrån och till att vilja gorå gällande,
som herr Eliasson tycks göra,
att hela stockholmsområdet är en dålig
boendemiljö, är steget långt, och jag
vägrar att acceptera ett sådant resonemang.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Det är på främst tre avsnitt
av bostadsfrågan som jag gärna
vill framföra några synpunkter. Eftersom
jag tillhör en av de socialdemokratiska
motionärer som har aktualiserat
bostadsmiljön vill jag först framföra
några synpunkter på den. Jag skulle
emellertid vilja säga till fru AnnaLisa
Lewén-Eliasson att vi inte har aktualiserat
frågan om en bättre bostadsmiljö
med utgångspunkt från modesynpunkter.
Den som dagligen kommer i
kontakt med de praktiska problemen
tycker nog att tidpunkten är inne för
att verkligen åstadkomma resultat på
detta område.

Jag och många med mig betraktar en
funktionell bostadsmiljö som ett av de
viktigaste avsnitten inom en modern
bostadspolitik. Behovet av en trygg uteoch
innemiljö för både barn, ungdom
och vuxna är uppenbart. Avsaknaden
av normer för planeringen av en funktionell
miljö har medfört åtskilliga misstag.
Estetiskt tilltalande bostadsområden
med plats för människorna i lägenheterna
och för bilarna på särskilda
uppställningsplatser har producerats
och väckt berättigad uppmärksamhet.
Men när man tittar bakom fasaden i
några av dessa områden, häpnar man
över den totala brist på hänsyn till
exempelvis barnens lekbehov som tydligen
har funnits. Orsaken till denna
bristande hänsyn i planeringen är i regel
kostnadsskäl, att det skulle bli för
dyrt att anlägga lekplatser, att lokaler
för fritidsbehov kostar för mycket i underhåll.
Om man har inrett sådana lokaler,
skall man ju presentera en finansieringsplan,
och då är det mera
ekonomiskt att upplåta dessa lokaler
för tryckerier, kontor eller lagerutrymmen.
Barnen och ungdomen drivs ut
på gatan eller i portuppgångarna och
är där ett legitimt villebråd för alla
boende som vill ha det lugnt och skönt
omkring sig. Det finns t. o. m. exempel
på bostadsområden, där friytor —

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr IS 147

som från början avsetts att iordningställas
för barnens lekar — har upplåtits
till den allt mera växande bilismen.

Jag är en smula förvånad över att
statsmakterna på detta viktiga avsnitt
av bostadsplaneringen har varit så eftergivna.
Minst lika bestämda normer
och riktlinjer för behovet av trafikskyddade
platser för barnen, lokaler
för ungdomens och de vuxnas fritidsaktivitet,
studier och annan verksamhet
som för bilarna borde ha varit en
självklar ingrediens i en modern utformning
av bostadspolitiken. Då skulle
vi inte ha haft områden som planerats
enbart för vuxna och där de yngsta
och unga har att ta sig fram via en
stapel av förbudstavlor.

Bostadsmiljön är en utmärkt mätare
på vår barn- och ungdomsvänlighet där
man bör ta till vara den naturliga leklust
och självaktivitet som utvecklas under
ungdomsåren och som har en sådan
enorm betydelse för deras personlighetsdaning.
Då utvecklas också helt
naturligt den känsla av ansvar och hänsyn
för andras egendom som vi alla sätter
så stort värde på.

Om jag med dessa ord också kunde
nå de höghus, som vid hissarna har låtit
sätta upp prydliga anslag att »barn
under 12 år får inte begagna hissen annat
än i målsmans sällskap» skulle jag
vara mycket nöjd. Sådana förbud rimmar
illa med vår moderna tid och bör
snarast förpassas till museernas innersta
vrå.

Det är således ingen merkostnad att
planera en funktionell bostadsmiljö -—
det är en självklar delkostnad i varje
bostadsprojekt. Men normerna har hittills
saknats. Statsutskottet gör gällande
att det delar motionärernas uppfattning
och har även gjort en stark
skrivning i denna fråga. Det har berättats
för mig att Kungl. Maj:t arbetar
på att skapa just bestämda normer till
en funktionellare bostadsmiljö. Jag tycker
att statsutskottets skrivning är bindande.
Det är helt enkelt en beställning,

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

som jag vore glad om vi snabbt kunde
få tillbaka från Kungl. Maj:t. I den innefattar
jag också en hemställan till
departementschefen att snarast klara ut
de ekonomiska begreppen angående finansieringen
av befintliga lokalutrymmen.
Här ansluter jag mig till den reservation,
nr 17, som herr Ivar Johansson
m. fl. avgivit ang. moment 20 i
statsutskottets utlåtande nr 46.

Så vill jag erinra om motion nr 602
— undertecknad av mig och min partikollega
fru Thunvall. Där har vi yrkat
på en utredning i syfte att ordna särskilda
tilläggslån för barnfamiljer vid
förvärv av småhus. Vi betraktar detta
förslag som ett mycket viktigt led i en
förstärkt familjepolitik. Huvudskälet för
statsutskottets avvisande av motionen
synes vara strävandet efter en förenkling
av låneärenden och en förenklad
administration. Principiellt kan jag acceptera
denna tankegång. Men i fråga
om den åberopade motionens innebörd
går utskottet helt förbi den centrala
frågeställningen. Alltför många barnfamiljer
kan inte uppbringa kontantinsatsen
vid förvärv av småhus. Inkomsterna
räcker inte till. Även om småhuset
för den familjen kanske är den mest
ideala boendeformen och även om samma
familj kan klara boendekostnaden,
orkar man inte ta klivet över den ekonomiska
spärr som kontantinsatsen utgör.
På platser där kommuner och företag
medverkar med stödåtgärder för
anskaffandet och byggandet av småhus
är problemet mindre, men detta förekommer
på ytterst få platser. Nog hör
vi kunna påta oss det extra besvär det
möjligen kan medföra genom att ge
barnfamiljerna — jag tänker främst på
de små och medelstora inkomstfamiljerna
— särskilda tilläggslån. I detta
speciella fall tycker jag att statsutskottet
kunde ha gett sig tid att ägna frågan
ett mera positivt intresse. Det ligger
helt i linje med motionens innehåll
och syfte när jag förenar mig med herr
Ivar Johanssons m. fl. reservation un -

148 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

der mom. 13 — reservation 12 — där
det föreslås att riksdagen hos Kungl.
Maj:t anhåller om en utredning i syfte
ätt underlätta barnfamiljernas förvärv
av småhus. Denna fråga är av hög angelägenhetsgrad.

Så, herr talman, bara några ord om
den diskussion som pågått beträffande
avvecklingen av hyresregleringslagen.
Vi har fått underlag för den meningen
att hyresregleringslagen skall bort i
takt med en mera påtagbar balans beträffande
tillgång och efterfrågan på
bostäder. Men i de yttersta av dessa
dagar har krav på en snabbare avveckling
av hyresregleringslagen i bristorterna
fått en förnyad aktualitet. Nya
röster, denna gång från en smal sektor
inom folkrörelsehåll, har fått högsta
betyg inom högerpressen när man
snabbt vill komma bort från denna
kvarstående reglering. Nu är ju allting
föränderligt och bostadspolitiken behöver
ju inte vara något undantag från
den regeln. Men man glömmer bort några
väsentligheter i all sin entusiasm.
Det är teoretiskt korrekt att hyresregleringens
borttagande på dessa stora
bristorter medför en friare bostadsmarknad
— exempelvis i stockholmsräjongen.
Kostnadsfaktorn inträder som
ersättare för hyresregleringen. Priset
kan gott spela en mera aktiv roll vid
val av bostäder, skrev en tidning i
Stockholm för några dagar sedan. Därefter
spekulerar tidningen i alla de
många förträffliga fördelar genom större
rörlighet och ökad efterfrågan på
större bostäder, som följer med att regleringen
försvinner.

När jag nu försöker dämpa den största
yran hos dessa nyorienterare, så
tänker jag på bostadskonsumenterna,
på de många familjerna i begränsade
inkomstlägen och på alla de ungdomar
som planerar sin familjebildning. Vad
skulle exempelvis den familjebildande
ungdomen i stockholmsområdet säga,
om helt plötsligt priset för boendet skulle
stiga tvärbrant uppåt. Det blir ju

följden, om regleringen ersätts av kostnadsfaktorn.
Risken att barnfamiljerna
i begränsade inkomstlägen av ekonomiska
skäl söker sig till mindre lägenheter
i en sådan situation är uppenbar.
Det finns bara en väg att lösa detta
problem och det är att öka bostadsbyggandet.

Om och när hyresregleringen definitivt
skall slopas måste det föreligga
garantier för att ingen drabbas av skadeverkningar.
Jag tycker att slopandet
av hyresregleringen i exempelvis stockholmsområdet
är en utmaning mot konsumenterna
och ungdomen. Ett sådant
tilltag — jag vill gärna kalla det så —
är befriat från alla de sociala hänsyn
som hittills länkats ihop med svensk
bostadspolitik. Tillgången på bra, rymliga
och kostnadskontrollerade bostäder
är en social angelägenhet av betydande
mått och den idén får inte fuskas bort
i hanteringen.

Jag noterar därför med stor tillfredsställelse,
att kravet på hyresregleringens
slopande är mycket moderat i dagens
debatt. Det är mera en ordstrid om
konsten att skynda fortare — för städerna
Skellefteå och Karlskrona att skynda
långsammare — än vad utvecklingstakten
nu innebär. I den betygsättningen
måste jag göra en liten reservation för
herr Cassel som manat fram den fria
företagsamheten — och fria prisbildningen
— som ett särskilt föredöme i
fråga om förmågan att lösa bostadsproblemet.
Herr Cassel menar nog att denna
fria företagsamhet har förmågan att
sätta sådana priser, att bostadsköerna
avvecklas. Vi skall inte avveckla bostadsköerna
med mindre än att de köande
fått bostad och inte på konstlad väg
genom prishöjningar.

Slutligen vill jag säga några uppmuntrande
ord till socialministern om det
sätt på vilket han driver bostadsfrågan.
Det är numera en gynnsammare
atmosfär för en snabbare byggnadstakt
än någonsin förr. Vi kan tala om 75 000,
77 000, 80 000 eller 100 000 lägenheter

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 149

årligen. Eller varför inte svinga oss
upp till 125 000 bostäder i årsproduktion,
även om den senare siffran har det
gemensamt med kravet på 100 000 lägenheter,
att den baseras på rena vittringen.
Det ligger ju helt i linje med socialministerns
propåer om att, därest
det finns möjligheter, stadigt öka bostadsproduktionen.
På mig verkar dagens
uttalade missnöje mot bostadspolitiken
mera som en artighet mot oppositionspartiernas
kanslier inför författandet
av liöstens valargument än som en
realistisk värdemätare på bostadsfrågans
målsättning och utformning.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Vad beträffar tomtkostnadsgranskningen
vill departementschefen
avvakta utgången av den pågående
försöksverksamheten. Detta är en för
alla mycket svår fråga. Såsom lånetaket
är konstruerat — man vet för närvarande
inte mycket om vad det är som
gäller om tomtkostnadsdelen — är det
därför ytterligt angeläget, att bostadsstyrelsen
snarast samlar ihop alla erfarenheter,
så att vi får en grundval för
en gemensam lösning.

Beträffande den interimistiska kostnadskontrollen
för gruppbyggda småhus
vill inte heller utskottsmajoriteten
gå med på ett slopande. Även här råder
oklarhet. Det är svåra och invecklade
bestämmelser, som helst borde kunna
slopas. I varje fall borde vi få klarare
regler, så att man kan komma fram till
endast ett lånebeslut.

Där kommer också in en annan fråga,
nämligen den som rör produktionskostnadsberäkningen.
Den sammanhänger
med den föreslagna nya utformningen
av tertiärlånekungörelsen. Frågan
gäller huruvida ifrågavarande produktionskostnadsberäkning
skall slopas
för de allmännyttiga företagen.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag skall så säga några ord om produktionskostnadsberäkningen,
som utskottet
inte heller vill slopa. Den kvarstår
nu, som socialministern säger på
s. 6 nederst i utskottets utlåtande nr 46,
endast såsom grund för hyressättningen
i hus som uppföres av enskilda. Men
denna produktionssektor är stadd i
minskande. Det blir alltså allt mindre
underlag för värderingsmännen att
grunda en korrekt bedömning av produktionskostnaderna
på. Vi tycker, att
det kunde räcka med den jämförelse
som låneorganen får med hyresläget
från den allmännyttiga produktionen,
och att man alltså kunde slopa denna
produktionskostnadsberäkning.

En annan sak är att bostadsstyrelsen
måste följa den faktiska kostnadsutvecklingen
och således på den grunden behöver
en allmän registrering av de redovisade
produktionskostnaderna.

Till sist vill jag på detta avsnitt nämna
något om den föreslagna gemensamma
lånekungörelsen. Här införs nu benämningen
»småhus» och i den ingår,
såvitt jag kan utläsa, dels det gamla friliggande
huset — egnahemmet — dels
kedjehuset och radhuset, i detta fall antingen
på hela tomter eller tomter uppdelade
för varje byggnad. Det förelåg
redan tidigare möjligheter att efter tertiärkungörelsen
belåna kedjehus och
radhus och att få både bostadsrätt och
hyresrätt i dem. Problemet gäller alltså
endast uthyrning av »det gamla egnahemmet»
— om jag nu kan läsa rätt innantill.
Som skäl för förslaget anföres
nu, att det föreligger ett behov att hyra
dylika hus. Detta är fallet för dem, hos
vilka det eljest alltid måste förbli en
dröm att få bo i ett sådant hus — såsom
jag vill minnas att socialministern uttryckte
det -— därför att de inte kan
skaffa pengar till den egna insatsen.
Jag saknar kännedom om hur det i
verkligheten förhåller sig på den punkten.
Men eftersom inget redovisats av
departmentschefen kan jag inte dra någon
annan slutsats av påståendet om

150 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

risk för felaktig inriktning av produktionen
än att det är en förevändning
för den nya kungörelse, som gör det
möjligt att över hela produktionsfältet
genomföra den gynnsammare löneformen
för den allmännyttiga och den
kooperativa produktionen.

Denna kungörelse skapar emellertid
en viss förvirring i olika hänseenden.
Bostadsrätt i ett friliggande hus blir
oformligt; den lovordade hyresrätten i
ett »gammalt egnahem», d. v. s. friliggande
småhus, kan också diskuteras, ty
det gamla egnahemsbegreppet byggde
dock på att vederbörande själv skulle
sköta det hela. Sparmomentet låg alltså
inte bara i kontantinsatsen utan också
i det egna arbete, som vederbörande
lade ned på skötseln och underhållet
av sitt egnahem med tillhörande tomt.
Bostadsrätten bygger i sin tur på samverkan
i ett hus, där olika nyttigheter
är gemensamma. Nu ställer jag faktiskt
motfrågan: Yad kommer den nya kungörelsen
att utlösa för risker beträffande
bostadsbyggandets inriktning, och
vad är det som egentligen blir kostnadsoch
skattemässigt bäst för konsumenten?
Kommer inte hyresförhållandet beträffande
egnahemmet att i minskande
riktning påverka det sparande som hittills
har ägt rum? Om så sker, måste
väl följden bli starkare krav på våra
knappa statliga medel, och då får vi
mindre byggt. Egentligen vet man ingenting
om detta, ty det föreligger inga utredningar
på området. Att kostnaderna
för egnahem som hyrs ut blir stora
måste man räkna med. Kommer vederbörande
verkligen att kunna klara hyran
för ett sådant hus?

Om en kommun i framtiden skulle
vilja avveckla en verksamhet av detta
slag, vad händer då? Skall köparen till
staten betala tillbaka 10 procent, d. v. s.
skillnaden mellan vad han som egnahemsägare
får låna och vad de allmännyttiga
byggnadsföretagen får låna? Det
hade kanske varit försiktigare att lägga
all belåning på 90-procentslinjen. Det

hade måhända i alla fall varit en tillräckligt
stimulerande åtgärd.

Om allt detta ges ingen antydan vare
sig av bostadsstyrelsen, departementet
eller utskottet. Det hade varit rimligt
att få förhållandena klarlagda i förväg.
Det enda som jag faktiskt kan konstatera
är, att den enskilda företagsamheten
även inom denna sektor trängs tillbaka
eller i varje fall ställs i sämre villkor,
trots att dess verksamhet behövs
för att hålla produktionen uppe. Det är
en ganska egendomlig logik i detta.

Därefter skulle jag, herr talman, rent
allmänt vilja framhålla, att de i och för
sig är glädjande att vi har en hög bostadsproduktion.
Det skulle naturligtvis
vara ännu mer glädjande om vi kunde
öka den ytterligare. Detta kan vi också
uppnå men det kräver då samverkan i
alla led, och det kräver också vissa nya
åtgärder. I det hänseendet finns åtskilligt
att både anföra och debattera.

Planläggningsfrågorna är mycket viktiga
-— jag vill här understryka vad
socialministern sade om femårsplanerna
för den kommunala verksamheten på
detta område. Detta stämmer ganska
väl med det som både industrien och
andra tillämpar när de gör upp sina
program. Inte minst för byggnadsindustrien
själv är det — med hänsyn till
sysselsättning av arbetskraft, investeringar
i maskiner m. m. — av betydelse
att ha klarhet om hur stor verksamheten
kommer att bli och var den kommer
att utövas.

Men med nämnda femårsplaner aktualiseras
många brännande frågor, som
är sammanlänkade med kommunernas
markpolitik och med planeringens genomförande.
Det är nog bra att kommunerna
för en aktiv och målmedveten
markpolitik. Men tyvärr riktas denna
politik ofta mot det enskilda markägandet
både i fråga om nybebyggelse
och sanering. Man fullföljer här en av
de främsta socialiseringstankarna, nämligen
att all mark till slut skall överföras
i allmän ägo, varmed också föl -

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 151

jer att bostadsbeståndet kommer att
ägas och förvaltas av det allmänna. Detta
är ett tänkesätt som vi varken kan
eller vill acceptera. Yi har alltid motarbetat
det och komitter självfallet att
försöka motarbeta det i fortsättningen.
Man lägger nu slutstenarna i grunden
för denna socialiseringstanke genom
att föreslå, att kommunen skall få statslån
för att förvärva inte bara saneringsfastigheter
— såsom bostadsstyrelsen
har föreslagit — utan även, enligt utskottets
tillägg, mark för nybebyggelse.
Men inte kan väl bostadsbristen lättas
genom att man för kommunernas markförvärv
binder pengar på kanske lång
tid i stället för att använda dem till den
produktion som omedelbart kan igångsättas? Jag

skulle kunna utveckla mera ingående
hur kommunerna mot bakgrunden
av sitt stadsplanemonopol och sin partställning
som fastighetsägare inom sitt
område kan dirigera utvecklingen, men
jag skall avstå från att göra det i detta
hammanhang. Vi vet att det tyvärr råder
brist på planering, och det är detta
som i flera fall stoppar upp möjligheten
att bygga mera. Jag vet att man
skulle kunna åstadkomma väsentligt
mer positiva resultat genom en samverkan
på den punkten i stället för att, såsom
många gånger sker i kommunerna,
försöka hålla tillbaka det enskilda initiativet.
I så måtto måste, med utgångspunkt
bl. a. från bostadsbristens utveckling,
det kommunala handlandet framstå
som ett självändamål.

När det sedan gäller att genomföra
planerna fram till stadsplan och byggande,
har det i vårt land utbildats en
alldeles speciell metodik, vilket sammanhänger
med förekomsten av de
kommunala bolag och stiftelser, som
kommunerna har bildat eller animerats
att bilda.

Ett sådant typförfarande är när kommunen
själv har egna och starka företag,
som själva stadsplanerar och projekterar
och bygger till den hundra -

Främjande av bostadsförsörjningen m. tn.

procentiga belåningen, vilken också
kompletteras med rätt till fri hyressättning
och rätt till fri avsättning för reparationsfonder.
Där är konkurrensmomenten
borta så till vida, att ingen annan
får ge något anbud; företagen bestämmer
själva hur de vill bygga.

En annan typ är när dessa stiftelser
eller bolag uppdrar åt någon organisation
— oftast åt en rikskooperativ organisation
— att handha kommunens
byggnadsplaner och alltså stadsplanera,
projektera, bygga och förvalta fastigheterna
mot fastställda taxor och arvoden.
Stiftelsen eller bolaget utgör då ett formellt
mellanled, med uppgift att förmedla
de statliga billiga lånepengarna.
Det är också ett slags produktionsmonopol
i alla led för den, som kan boka in
en sådan order utan konkurrens, och
det förekommer numera regelbundet genom
tilldelning av mark och lånekvoter,
men icke till enskilda företagare.

För att inte bli missförstådd skall jag
Särskilt stryka under, att jag med detta
inte har velat rikta någon kritik mot
fullgörandet av dylika uppdrag eller
byggandet ur kostnadssynpunkt; jag har
endast velat konstatera det system som
faktiskt råder och som tillämpas i stigande
omfattning. Det är nämligen på
det sättet, att stadsplaneringen och projekteringsarbetet
sammankopplas med
själva byggandet och med ägandet och
förvaltningen. I denna kedja kommer
en mängd affärsintressen in, och det är
klart att bostadsbristen bidrar till att
hålla denna produktion i gång. Allt
detta är ju avhängigt av den statliga
lånepolitiken.

Man skall inte heller glömma, att i
det här sammanhanget kommer fördelningen
av affärslokaler, upphandlingen
av material, tecknandet av försäkringar
och allt sådant in i bilden. Därför är
det betydelsefullt ur det samlade näringslivets
synpunkt, hur bostadspolitiken
utformas. Vi anser att den nuvarande
utformningen och tillämpningen
av bostadspolitiken icke enhetligt främ -

152 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

jar bostadsbristens avskaffande utan att
den är så sammankopplad med socialiseringen
av fastighetsbeståndet, att dessa
båda saker går så att säga hand i
hand.

Den tredje typen av kommunalt bostadsbyggande
— och den är stadd på
avskrivning — är när kommunerna lämnar
ut sådana uppdrag till vinnaren av
en anordnad tävlan, där alltså konsulter
och olika entreprenörer få konkurrera
sig fram till slutprodukten.

Mot denna bakgrund menar vi, herr
talman, att en utjämning av lånegränserna
skulle tvinga kommunerna och
kommunägda företag till större likställighet
i produktionen och skärpa konkurrensen.
Vi behöver en sådan skärpning
av konkurrensen, om vi skall kunna
nå den bästa effekten, d. v. s. generellt
sett bättre bostadsmöjligheter. Det
är vad vi vill kalla allmännytta. En ändring
av lånegränserna skulle i dessa
många företag kunna kompenseras genom
den fria hyressättning som de har.
På det sättet skulle de kunna balansera
och påverka hyresregleringens avskaffande,
men det förutsätter självfallet att
det samtidigt måste bli en balansering
mellan de olika hyresnivåerna, så att
man inte kommer ur takt.

Man skall inte blunda för sanningen;
det är det ingen mening med. Vi vill ha
mera bostäder, och det kan vi inte få
utan mera pengar. Mera pengar kan vi
inte få utan — kanske främst — en ändrad
konsumtion och en vettig successiv
justering av hyresnivåerna.

I det sammanhanget vill jag säga, att
vi i flera år begärt att riksdagen skulle
få en redogörelse för hur de pengar
staten har investerat i allmännyttiga företag
har förvaltats, vilka fonder som
finns och hur många företag som är
rika eller konsoliderade. Man kunde åtminstone
få veta detta, men man får
alltid ett nej till svar på begäran om
riksdagens åtgärd. Vill någon veta detta,
kan han få reda på det hos företagen,
svaras det. Departementet tror jag inte

känner till dessa saker heller. Men kännedomen
om ifrågavarande ekonomiska
situation är väl ändå betydelsefull för
att man i det långa loppet skall kunna
bedöma frågan om lånegränserna och
användningen av våra knappa resurser.
Är det ont om pengar, gör man väl en
bottenskrapning.

Herr talman! Till sist skulle jag vilja
säga, att den enskilda företagsamheten
behövs i det här sammanhanget, inte
bara för att hålla produktion och sysselsättning
uppe utan också för konkurrensens
skull. Enligt min mening borde
man inrikta sig på att bättre utnyttja
den enskilda bostadsproduktionen, som
dock till övervägande del omhänderhas
av företag med kontinuerlig verksamhet
och med ansvar för sina anställda. De
fullgör en lika viktig funktion i samhället
som den allmännyttiga och kooperativa
bostadsproduktionen, och då
bör man dra nytta av dem hellre än att
motarbeta dem.

Herr talman! Jag skall med hänsyn till
den framskridna tiden avstå från en
sammanfattning. Jag yrkar bifall till
alla de reservationer där mitt namn
förekommer.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Vad beträffar den bostadspolitiska
målsättningen —- att man
under kommande budgetår skall försöka
uppnå en produktion av 75 000 lägenheter
— har det kanske inte tillräckligt
understrukits i debatten, att av denna
produktion är 5 000 lägenheter avsedda
för att möjliggöra en önskvärd
rörlighet på arbetsmarknaden. Jag tror
man vågar konstatera, att man har mycket
goda erfarenheter av att ha en sådan
rörlig del av bostadsproduktionen.
Man får därigenom möjlighet att på ett
helt annat sätt än tidigare utnyttja arbetskraftstillgången
och även att lösa
bostadsfrågan för dem som är nyckelpersonerna
då det gäller att få till stånd
en ökning av bostadsproduktionen, nämligen
byggnadsarbetarna. De byggnads -

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 153

arbetare som flyttar till orter där det
råder brist på bostäder måste få bostad.
Man bör alltså ha klart för sig att det i
första hand gäller att förse olika personer
inom bostadsproduktionen med bostäder.
Sedan de fått bostäder kan man
relativt snabbt få till stånd en ökning
av bostadsproduktionen på ifrågavarande
orter.

Vi har ju kunnat konstatera, att det i
vinter tyvärr på sina håll i landet har
varit en ganska betydande arbetslöshet
bland byggnadsarbetare även på platser
där bostadsbristen är utpräglad. Om
planeringen varit tillräckligt noggrann,
om de centrala myndigheterna på berörda
områden haft tillräcklig fortlöpande
kontakt både centralt och lokalt
via sina länsorgan, så skulle man snabbt
ha kunnat utnyttja tillgängliga arbetskraftsreserver.

I dessa frågor får inte någon falsk
prestige förekomma. Risk kan finnas för
att olika ämbetsverk kan ha skilda uppfattningar
om vem som bär det yttersta
ansvaret för hur bostadsfrågorna skall
lösas, men om det finns arbetskraft så
skall den utnyttjas. Om det på olika orter
finns företagare som är skickligare
än företagare på andra orter, så skall de
förstnämnda enligt min uppfattning
premieras och ges möjlighet att arbeta
fullt ut. Om de kommunala myndigheterna
i vissa orter är skickligare än
andra att lösa sina tomtfrågor och markfrågor
och stadsplanefrågor och kan
åstadkomma större bostadsproduktion,
så skall de också ges möjlighet därtill.

Det måste vara felaktigt att ha ett
system, som innebär att man skall ha
en tilldelning av så och så många lägenheter
och att man kvoterar enligt
bestämda regler med påföljd att man
förlorar möjligheten till anpassning.
Alla tillfällen till ökning av bostadsproduktionen
måste tillvaratagas. Bl. a.
måste man satsa hårt på att få till stånd
en ständigt stegrad produktivitetsutveckling
inom bostadsproduktionen.
Man nämner 5 procent ökning, men på

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sina håll kan det bli betydligt mer än
5 procent och det gäller att utnyttja de
möjligheter som finns.

Man skulle sålunda önska att alla
myndigheter, kommunala och statliga,
som är berörda av dessa frågor visar en
expansiv inställning. Har de inte en expansiv
inställning till frågornas lösning
kan man inte anse att de arbetar så
skickligt som de skulle kunna göra. Just
nu är läget sådant, att vi har ganska god
utsikt att relativt snabbt kunna öka bostadsproduktionen.
Vi har för närvarande
en svacka i investeringar vad beträffar
industriens byggnader och anläggningar
och även på andra områden
inom industrien. Kunde man tillräckligt
snabbt utnyttja denna lucka, så skulle vi
kanske kunna få till stånd en byggnadsproduktion
utöver den målsättning som
angivits i planerna för nästkommande
budgetår. Det får inte bli som det var
några år tidigare. År 1957 kunde vi producera
64 500 lägenheter, men under
konjunkturdoppningsåret 1958 sjönk
antalet till 62 225 för att år 1959 — när
man väl blivit medveten om att det var
fråga om en tillbakagång i konjunkturerna
— ökas upp till den högre nivå
av omkring 70 000 lägenheter, där vi sedan
hållit oss. Om situationen nu är sådan,
att bostadsproduktionen kan ökas,
så bör vi handla snabbt och effektivt
och ta vara på de möjligheter som synbarligen
finns. Det gäller bl. a. att i tid
lämna igångsättningstillstånd för de stora
byggnadsprojekt som får betydelse
för sysselsättningen under kommande
höst och vinter.

Herr talman! Jag skulle också vilja
något beröra ett annat avsnitt i utskottets
utlåtande. Det gäller den s. k.
125 m2-regeln för statlig belåning av
egnahem. Utskottet hemställer att denna
gräns måtte avskaffas, men på denna
punkt har till utskottets utlåtande fogats
en reservation av sju partivänner till
mig. Jag skulle vilja något kommentera
denna reservation.

Det finns flera skäl till att ta bort

6* Andra Kammarens protokoll 1962. Nr 13

154 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

125 m2-gränsen. Ett av dessa skäl är att
statsutskottet sedan flera är tillbaka har
föreslagit att riksdagen skulle begära
jämkningar av denna maximigräns, och
sådana jämkningar har också kommit
till stånd. Såsom fru Lewén-Eliasson redan
påpekat har emellertid dessa jämkningar
medfört, att den administrativa
handläggningen av ärendena blivit
krånglig och att det uppkommit orättvisor.
Det behöver inte vara fråga om
godtyckligheter, men för de lånesökande
kan det många gånger ha verkat som
om deras ansökan behandlats på ett sådant
sätt. Vidare finns det inte beträffande
kedjehus och radhus några begränsningar
av detta slag lika litet som
för större våningar i flerfamiljshus.

Det är emellertid inte i första hand
av dessa skäl som jag ansluter mig till
utskottets hemställan om att gränsen
skall avskaffas, utan det för mig avgörande
är en mera principiell synpunkt
som jag anlägger på frågor av denna
natur.

Målsättningen för den politik, som vi
i detta hus för, måste vara att söka
skapa en social och ekonomisk medborgarrätt
vid sidan om den allmänna politiska
medborgarrätten sådan den utformats
genom den allmänna och lika
rösträtten. Vi är också på väg att få något
av en social medborgarrätt. Jag tänker
framför allt på sociallagstiftningen,
folkpensionerna och ATP, beträffande
vilka det inte tillämpas någon inkomsteller
behovsprövning. Inom sjukförsäkringen
är förhållandet detsamma. Inom
arbetsmarknadspolitiken tillämpas visserligen
fortfarande på vissa besvärliga
områden en behovsprövning, men i allt
väsentligt när det gäller arbetsförmedling
och arbetsanskaffning är vi medborgare
likställda. I fråga om studier
och högre utbildning håller vi också på
att få en sådan medborgarrätt. Jag tänker
exempelvis på den generella avskrivning
med 25 procent av studielånen som
är det senaste uttrycket för tanken på
en allmän studielön.

På bostadsområdet har den sociala
medborgarrätten både svårt och lätt att
tränga igenom. De familjepolitiska bidragen
har alltifrån första början inkomstprövats,
och det har också visat
sig att dessa bidrag haft benägenhet att
släpa efter. Däremot har det ägnats mycket
stor uppmärksamhet åt generella
subventioner när det gäller kreditgivningen;
särskilt från den borgerliga
oppositionens sida har man skjutit in
sig på den saken.

Emellertid håller, såsom även socialministern
visade i sitt anförande, jämlikhetstanken
på att arbeta sig vidare
fram på det bostadspolitiska området.
Nästa steg torde sålunda bli att man söker
skipa rättvisa för barnfamiljernas
del genom att i första hand barnantalet
och inte familjens inkomstnivå får avgöra
bidragens storlek. Då är man enligt
min uppfattning på rätt väg. Detta
är ett led i precis samma strävan att
skapa social likställdhet mellan medborgarna
som kommer till uttryck på
andra områden.

Det sögs nu att ett borttagande av
maximigränsen på 125 m2 för egnahemslån
skulle verka orättvist, eftersom det
skulle gynna de mycket stora inkomsttagarna
som vill och kan bygga stora
egnahem. Men samma argumentering
kan ju användas beträffande de allmänna
barnbidragen, folkpensionerna, sjukförsäkringens
förmåner och hela raden
av åtgärder som vi vidtagit för att skapa
social trygghet och skydd för medborgarna.

Vi måste sålunda enligt min uppfattning
viilja ståndpunkt här och antingen
säga att vi allt fortfarande är så fattiga,
att vi även i fortsättningen måste inkomstpröva
och behovspröva när vi
sociallagstiftar, eller också fastslå, att
den nödvändiga och ändamålsenliga inkomstutjämningen
skall verkställas i
första hand med hjälp av den progressiva
beskattningen men också med hjälp
av annan lämplig beskattning och att
vi i övrigt skall vara så radikala, att

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 155

vi låter medborgarna bli likställda i
fråga om sociala förmåner och nyttigheter.
Det är det senare synsättet som
jag är anhängare av, framför allt därför
att jag då kan kräva ytterligare åtgärder
för att hjälpa de små inkomsttagarna
och de inkomsttagare som har flera
barn och därmed har svårigheter att ge
dessa en uppfostran som är likvärdig
andra familjers. Jag har nämligen skaffat
mig en moralisk rätt att säga till alla
de högre inkomsttagarna: »Ni blir också
delaktiga av dessa förmåner. Varför
skall ni inte vara beredda att också utsträcka
dessa på ett ändamålsenligt och
rättvist sätt till de lägre inkomsttagarna?»
Jag föreställer mig att högern skulle
ha mycket svårt att motsätta sig en
argumentation av detta slag, om sådana
högermän som själva har relativt höga
inkomster skulle få samma möjligheter
att låna till sina egnahem, även om dessa
är ganska stora och påkostade.

Detta är, herr talman, skälen till att
jag kommer att stödja utskottets hemställan.
Jag vädjar till mina partivänner
att avvisa reservationen nr 11. Denna reservation
tillhör ett förgånget tidsskede
i vårt land, då vi var fattiga och inte i
stånd att förverkliga den likhet i fråga
om sociala nyttigheter som, i den utsträckning
vi lyckas genomföra den, i
framtiden ännu mer kommer att utgöra
ett demokratiens styrkebälte. Just med
tanke på den moraliska rätt som ligger
i att vi i större utsträckning kan hjälpa
de fattigare familjerna vill jag ytterligare
understryka min vädjan. Jag anser
det vara ett icke acceptabelt förhållande,
att industriarbetarna i Stockholm,
Göteborg och andra storstäder i dag
många gånger icke har möjligheter att
realisera drömmen om ett egethem. Vad
värre är är att också industriarbetare —
framför allt inom låglönegrupperna —
som är bosatta i mindre och medelstora
städer och tätorter med de stigande
byggnadskostnaderna får svårigheter att
finansiera ett egethem. Det är deras intressen
som bättre kan tillgodoses, om

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vi utsträcker medborgarrätten till att
bli lika för alla inkomsttagare när det
gäller att få statliga bostadslån.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Debatten har pågått så
länge, att jag utgår ifrån att jag inte begår
något större brott om jag försöker
begränsa mitt anförande till den punkt
som särskilt intresserar mig och vid
vilken det finns en reservation. Jag har
begärt ordet, herr talman, endast för att
på denna punkt framställa ett yrkande.
Det gäller reservationen nr 11, som berör
just den gräns vid 125 m2 som herr
Kellgren nyss nämnde. Utskottsmajoriteten
går emot departementschefens förslag
och vill slopa denna spärregel under
hänvisning till vad statsutskottet
och riksdagen yttrade år 1960. Jag citerar
vad utskottsmajoriteten anför på sidan
45:

»Utskottet anförde därvid — — —,
att vissa skäl talade för ett slopande av
bestämmelsen om maximiyta. Utskottet
ansåg likväl, att den borde bibehållas
tills vidare.

Utskottet yttrade bl. a. att, så länge
staten lämnade betydande subventioner
i form av ränteeftergifter och låg ränta
på egnahemslånet, det inte vore utan
vidare givet, att det statliga stödet skulle
kunna utgå till hur stora hus som helst.
Samtidigt uttalade sig emellertid utskottet
för att föreskrifterna om regelns
tillämpning borde jämkas för att ge utrymme
för en mera rättvis bedömning
av låneärendena. Uttalandet godkändes
av riksdagen.

Ifrågavarande tillämpningsföreskrifter
har därefter jämkats i överensstämmelse
med riksdagens beslut.»

Sedan man konstaterat detta hade det
väl varit naturligt att man gått på ett
bifall till Kungl. Maj :ts förslag. Det hade
varit logiskt riktigt. Så har man emellertid
inte gjort. Utskottsmajoriteten menar
att maximeringen av lägenhetsytan
stundom lett till att husen fått en olämplig
utformning och kommer fram till att

156 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

maximigränsen bör utmönstras ur lånebestämmelserna.

Vi som står för reservation nr 11 anser
att de besvärligheter, som utskottsmajoriteten
anför som motiv för att borttaga
gränsen vid 125 m2, är i högsta
grad överdrivna. Det kan inte vara någon
svårighet, herr talman, att få en
vettig planlösning av en villa på 125 m2.
Då vi har tusentals, kanske hundratusentals
människor som saknar bostad
kan det inte vara rimligt att vi skall subventionera
hur stora villor som helst.
Vad som hindrar oss från att bygga hur
mycket som helst är nämligen bristen
på kvalificerad arbetskraft. Tillgången
på materiel och naturligtvis också på
investeringskapital är även avgörande.
Det är detta vi som företräder reservation
nr 11 har beaktat.

Jag blev litet fundersam när jag hörde
herr Kellgren säga, att det var för
metallarbetarna i Stockholm och andra
städer som vi måste utvidga denna gräns.
Jag skulle vilja se den metallarbetare
eller vilken annan arbetare som helst,
för vilken en lägenhetsyta på 125 m2
inte är tillräcklig. Det är inte den gruppen
som har behov av större bostadsyta.

Jag lyssnade en gång till herr Hjalmarson
när han var högerledare och
deltog i en debatt med statsminister Erlander.
Herr Hjalmarsons starkaste argument
den gången var när han ställde
frågan: Är det rimligt att människor
med mellan 50 000 och 70 000 kronor i
årsinkomst skall subventioneras av skattemedel
för sina bostäder? I dag finner
vi att även högern är med på förslaget
att slopa den nu aktuella gränsen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 11 av herr Näsström
m. fl. Som kammarens ledamöter
väl vet har första kammaren redan
med betryggande majoritet, 15 röster,
bifallit den reservationen.

Herr ANDERSSON i Knäred (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Pettersons i Degerfors
starkaste argument för sitt förslag
tycker jag var när han talade om
första kammarens beslut. I övrigt var
det ganska svaga argument han kom
med.

I flerfamiljshus kan man i dag inrymma
hur stora lägenheter som helst med
statlig belåning fullt ut och ränteeftergift
för hela kostnaden. Men beträffande
egnahemslån gäller att lånetaket nås
redan vid 90 kvadratmeter. Högre kan
man inte komma i belåningsvärde. Vad
som byggs därutöver får byggaren finansiera
själv.

Vid den nuvarande kungörelsens praktiska
tillämpning har man i åtskilliga
fall ändrat på byggnadsplanen — och
gjort den sämre — för att hålla sig inom
125 m2-gränsen. Det finns exempel på
att hus som varit avsedda att byggas i
IV2 plan har krympts till IV4 plan. Genom
att sänka takstolarna har man då
fått en mindre bostadsyta upptill i huset
och på det sättet kommit under 125 m2
utan att detta i nämnvärd grad sänkt
kostnaderna.

Inom utskottets tredje avdelning har
vi varit helt ense om att gå på utskottets
linje, och det finns utan tvekan mycket
starka skäl härför.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog på nytt ledningen
av förhandlingarna.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det är inte bara här i
riksdagen utan även från talarstolar
överallt i landet — och inte minst i tidningarna
— som det förklaras att bostadspolitiken
i vårt land har misslyckats.
Inom oppositionen är man helt
enkelt strålande överens —• sådant kan
faktiskt förekomma! — om att regeringen
har misslyckats i bostadspolitiken.

Jag skall gärna erkänna, att läget på
bostadsområdet inte är sådant som vi
önskar att det vore. Men jag har mycket

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 157

svårt att förstå varför man på oppositionssidan
aldrig har kommit underfund
med orsakerna till att vi fortfarande
har bostadsbrist. Vi bygger för närvarande
i en takt som aldrig förr, och
bostadsutrymmet per individ har under
senare år ökat betydligt. Vi har också
en standard på våra bostäder, vilken
inget annat land kan göra oss rangen
stridig. Kategorihusbebyggelsen har
nära nog fullständigt upphört, och hyresgästerna
i våra hyreshus utgör i dag
praktiskt taget ett genomsnitt av samtliga
socialgrupper i vårt land. Det tycker
jag är en utveckling, som varje
demokratiskt sinnad människa skulle
känna tillfredsställelse över.

Vi bygger för närvarande — åtminstone
siktar vi till det — 75 000 lägenheter
per år. Om vi fortsätter i den takten,
så har vi inom 40 år förnyat hela
landets bostadsbestånd. Hela befolkningen
här i landet får sålunda inom
nämnda tidrymd ny bostad. Jag frågar
då: Kan man verkligen säga att detta är
en missriktad bostadspolitik?

Nu säger man från oppositionssidan,
att bostadsbristen ju alltjämt finns kvar
och att det måste vara regeringens fel
att så är fallet. Ja, det kan man kanske
hålla med om. Men jag vill påstå att
regeringens fel i det fallet består i att
den medverkat till en sådan ekonomisk
politik här i landet, att vårt näringsliv
kunnat expandera mycket starkt och att
inkomsterna därigenom har ökat så pass
hyggligt som fallet varit. Det är det som
gjort att efterfrågan på bostäder blivit
betydligt större än vad man t. o. m. på
oppositionens sida kunde förutse. Och
skall man beklaga en sådan utveckling?
Jag har svårt att förstå att skäl därtill
föreligger.

Det är ju ingen nyhet att det råder
bostadsbrist. Den bristen har nära nog
följt storstäderna genom tiderna. Vad
som förändrats är orsaken till bostadsbristen.
Förr var det de ekonomiska
betingelserna som skapade bostadsbristen.
Då blev den som var utan bostad

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

inte på långt när så högljudd i sin klagan
som han är i dag. Man var inte
angelägen att skrika ut sin fattigdom. I
dag är det inte fattigdomen som är bestämmande
för efterfrågan på bostäder,
och därför är denna efterfrågan så mycket
mer högljudd.

Nu ropas från flera håll på hyresregleringens
borttagande. Den förhindrar,
säger man, en i övrigt normal omflyttning,
och det skall jag gärna erkänna.
Men den medverkar också till att
hålla hyrorna inom rimliga gränser.
Samma sak gäller de nuvarande subventionerna.
Dem vill man också ha
bort, och det betyder starkt ökade hyror.
Jag skall gärna erkänna att dessa
åtgärder —■ vilken av dem som helst
eller båda tillsammans — skulle som
med ett trollslag ta bort i varje fall
skriet om bostadsbristen. Själva bostadsbristen
som sådan skulle stå kvar,
men den skulle liksom glömmas bort;
man skulle inte tala om den.

Jag var så sent som i måndags i tillfälle
att besöka Köpenhamn för att studera
bostadsbyggandet, och jag vill gärna
understryka vad herr Svenning sagt
tidigare här i dag. Där låg hyrorna på
den fria marknaden mellan 100 och 110
kronor per m2, och detta gällde utan
värme. Är det verkligen den typen av
utveckling vi vill ha här? Nej, jag tycker
att vi har skapat någonting som jag
vill kalla psykos i fråga om våra bostäder
och deras kostnader.

Man har också i debatten plockat in
gränsen om 125 m2, och jag förstår att
det ibland kan ställa till krångel. Men
det finns andra problem som jag tycker
är viktigare. Det finns i vårt land mindre
industrisamhällen av en sådan typ,
att endast männen egentligen har en
bestämd arbetsuppgift. Arbetstillfällen
för hustrurna finns inte på platsen.
Medelinkomsten för industriarbetarna
där ligger kanske mellan 8 000 och
10 000 kronor, men ändå kan man inte
förneka att de behöver en bostad. När
man nu under senare år har försökt ut -

158 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1902

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

forma en bebyggelse som skulle passa
dessa människor, har man kommit underfund
med att länsarkitekten ofta ger
bestämt besked om att det inte får byggas
andra hus än enplans. Den typ av
bostad som annars vore lämpligare ur
ekonomisk synpunkt skulle inrymmas i
treplanshus, men sådana tillåter inte
länsarkitekten. Samtidigt har det insmugit
sig bestämmelser om hur stora
olika utrymmen i bostaden skall vara.
Man har krav på bestämda utrymmen
för det största rummet, det s. k. vardagsrummet,
bestämda mått på sängkammaren,
man har ändrat kraven på
köksutrymmen därför att man fordrar
ökat utrymme i skåp o. d. Detta gör
att arkitekterna i dag har mycket svårt
att utforma en enplansbebyggelse med
lägenheter på mindre än 80—85 kvadratmeter.

Generellt vill jag inte säga att jag tycker
att en lägenhet på 80—85 kvadratmeter
är för stor. Men jag måste beklaga
att de människor, som bostaden är avsedd
för, inte äger möjligheter att betala
den hyra som krävs. En sådan bostad
får en hyreskostnad på 3 600 kronor om
året, och en inkomsttagare med mellan
8 000 och 10 000 kronor har ingen möjlighet
att komma till rätta med detta
problem. Jag är övertygad om att vi här
måste få en annan utformning av bestämmelserna
än som för närvarande
gäller. Vi har skyldighet att lösa även
dessa människors boendeproblem.

När man säger att man kan ta bort de
vanliga räntesubventionerna, vill man
också gärna framhålla att det finns möjligheter
att stödja dem som annars skulle
bli lidande, nämligen barnfamiljer
och pensionärer. Men jag vill i likhet
med herr Svenning nämna, att vi ändå
i vårt land har åtskilliga grupper, som
trots den välståndsökning som skett
inte kan räknas till de störa inkomsttagarna.
Den som i dag har mellan
8 000 och 10 000 kronors årsinkomst
har inte så stora möjligheter att öka sin
utgift för hyran.

När vi är så brydda för den utformning
vi nu har genom subventionerna,
har jag svårt att förstå att vi just i det
fallet är så känsliga. Det finns ju ändå
så många andra områden där vi lärt oss
att gemensamt klara våra kostnader.
Men så fort man börjar tala om att vi
betalar varandras hyror över skattsedeln
är det som om det gick troll i ord.
Vi skulle ju också kunna tala om att vi
som är friska betalar de sjukas omkostnader
och om att vi alla genom våra
försvarsutgifter betalar en gemensam
försäkringsavgift som vi alla har glädje
eller nytta av. Vi betalar på olika sätt
men ändå gemensamt de kostnader, som
är betingade av att vi anser oss skyldiga
att hålla jordbrukarnas inkomster på en
nivå som kan jämföras med övriga gruppers.
Där har vi ingenting att invända.
Men så fort vi kommer in på hyrorna
känner vi starka samvetsbetänkligheter.
Det jag mest bekymrar mig över är att
dessa betänkligheter verkar ha trängt
ganska djupt ned. Jag beklagar om vi
kommer dithän, att vi glömmer det sociala
ansvar vi har vid utformningen av
vår bostadspolitik.

Jag vill vädja till socialministern att
väl bevaka detta område. Vi har fortfarande
anledning att fullt ut inse värdet
av den sociala omvårdnad som ligger
däri, att man medverkar till att skapa
göda bostäder även för dem i landet
som har små inkomster.

I detta anförande instämde fru Löfqvist
(s).

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag skall vid denna tid
av debatten endast göra några kommentarer
och randanmärkningar till de viktiga
frågor som här diskuterats.

Jag vill främst när det gäller bostadsbyggandets
omfattning med tillfredsställelse
notera den försiktiga hållning som
departementschefen har gjort sig till
tolk för gentemot de i varje fall i mitt
tycke långtgående prognoser och krav

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 159

som framkommit från andra håll, i såväl
motioner och reservationer som under
debatten. Självfallet är vi allesammans
besjälade av en önskan att bygga
så mycket som möjligt utan att åsidosätta
andra intressen. Vi bör dock ha
klart för oss att ju mer vi ökar bostadsbyggandet
— som bär också sagts —
desto mer knappar vi också in på de
kapitalresurser som skall användas till
andra investeringar, framför allt inom
näringslivet. Detta är en ganska betydelsefull
avvägningsfråga.

Vi har för några dagar sedan erhållit
en proposition till riksdagen som gäller
förslag till likviditetskvoter, kassakvoter
och placeringskvoter för kreditinrättningarna.
Motivet för denna proposition
och för sådana ingrepp i kapitalrörelserna
är att staten måste skaffa
pengar till de investeringar som riksdagen
fattat beslut om. Konsekvensen
måste därför naturligtvis också bli den,
att ju mera bostadsbyggandet ökar desto
större blir utsikterna att konservera sådana
ingripanden på kapitalmarknaden.

Jag måste för min del säga att jag inte
finner någon riktig samstämmighet i
kritiken mot dessa likviditets-, kassaoch
placeringskvoter och i det tal om en
väsentligt utökad bostadsbyggnadsram
som här framförts. Det är därför, tycker
jag, ganska olustigt om bostadsbyggandets
framtida volym skall användas såsom
ett partipolitiskt objekt, ökar vi
kravet på bostadsbyggandet utöver
gränserna för vad en rimlig fördelning
av arbetskraftsreserverna, materialtillgången
och kapitalresurserna borde utgöra,
får vi nog vara beredda på att bostäderna
blir dyrare i framtiden. Den
omfattning av bostadsbyggandet på
75 000 lägenheter som föreslagits av bostadsstyrelsen
och som departementschefen
accepterat är ganska stor, men
vi bör ändå kunna sikta på den.

När det gäller fördelningen mellan
olika orter kan man kanske få göra en
liten randanmärkning. Det heter nu att
man vid fördelningen skall beakta be -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hovet av ett ökat bostadsbyggande på
de orter där bristen är mest framträdande.
Detta betyder i praktiken att de
stora städerna, framför allt Stockholm,
skall tillgodoses i ökad omfattning. Man
har emellertid just nu enligt min mening
anledning att beakta även en annan
faktor i sammanhanget. Det finns
redan nu tendenser som visar att näringsliv,
affärsverksamhet, serviceyrken
etc. med hänsyn till den planerade fria
europamarknaden söker sig söderut för
att komma närmare gränsen för denna
marknad.

När det därför gäller att planera det
framtida bostadsbyggandets lokalisering
menar jag att man inte kan bortse från
de osäkerhetsmoment som en sådan
omflyttning kan innebära. Det är inte
otänkbart att städerna på västkustsidan,
som t. ex. Malmö, Hälsingborg och Göteborg,
bör ägnas större uppmärksamhet
vid sidan om stockholmsintressena t. ex.
när det gäller att fördela bostadskvoterna.

Beträffande småhusbyggandet vill jag
instämma i önskemålet om en väsentlig
utökning. När det gäller de nya låneformerna
vill jag emellertid stryka under
en reservation ifrån centerpartiet -—•
jag vill minnas det är reservationen
nummer 10 c) — i vilken det görs ett i
detta sammanhang ganska viktigt påpekande
beträffande kraven på statlig
kreditgaranti för den del av lånen som
ligger mellan primärkrediten och toppkrediten,
d. v. s. den s. k. sekundärlånedelen.
För närvarande kan en egnahemsbyggare
få egnahemslånet placerat
direkt på bottenkrediten. Enligt de nya
tertiärlånebestämmelserna skall en sekundärkredit
införas mellan bottenlånet
och topplånet. Denna kredit — sekundärkrediten
— skall i regel erhållas i
bank mot säkerhet från den som har
lånat. Många egnahemsbyggare torde
emellertid få svårigheter att skaffa erforderlig
borgen, och det skulle alltså
bli en försämring för dem jämfört med
nu gällande bestämmelser. Det talas vis -

160 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

serligen om en fördjupning av egnahemslånen
tills vidare, men någon generell
regel för en sådan fördjupning står
inte att finna någonstans. Detta är enligt
vårt förmenande en brist, och en kreditgaranti
av det slag som vi föreslagit
lår anses vara av behovet påkallad i det
nya systemet.

Vi noterar med tillfredsställelse att
departementschefen avser att tillsätta en
utredning, där bl. a. även de generella
subventionerna torde komma att tas upp
till prövning. Det är ett gammalt krav
från vårt håll att dessa generella subventioner
— som utgår till alla vare sig
de behövs eller inte — skall tas upp till
behandling. De utgör en skönhetsfläck.
Att jag går in på denna sak beror på att
det också föreslagits att begränsningen
till 125 m2 yta för lån till egnahem
skulle slopas, samtidigt som en uppmjukning
sker när det gäller belåningsvärdena.
Låt vara att även i framtiden
lånetaket kommer att sätta stojjp för en
alltför frånstötande subventionering av
stora och dyrbara byggnader. Hittills
har dock gränsen vid 125 m2 satt ?topp
för statliga lån i varje fall till lånesökande
som inte haft andra skäl för en
större bostad än att en bostad på 125
m3 varit för liten i förhållande till vederbörandes
sociala och ekonomiska
ställning.

Slopandet av denna gräns innebär
emellertid en förenkling i administrativt
hänseende och kan som sådan försvaras.
Men betraktar man de generella subventionerna
mot bakgrunden av detta förslag
tycker jag inte att man rimligen kan
bortse från att det i framtiden kan bli
så, att den som bygger en bostad på låt
mig såga 150 m2 — eller kanske ännu
mer -— kan få subventioner åtminstone
för den del som ligger under lånetaket.
När man finner att lånetaket i Stockholm
ligger vid cirka 75 000 kronor —
jag såg en uppgift om det häromdagen —
kan man sätta vissa frågetecken då det
gäller den förenkling som slopandet av
gränsen dock innebär. Jag anser för

min del att ett slopande av gränsen vid
125 m2 är ett ytterligare skäl för omprövning
av de generella subventionerna.

Till sist vill jag göra några funderingar
kring kostnadsutvecklingen. Det
sägs ofta att bostadsposten är den dyraste
i folks budget, och det är nog riktigt.
Trots att vi i många år uppehållit
en ganska betydande subventionering på
detta område är kostnaderna för anskaffandet
av en ny bostad eller reparation
av en gammal så höga, att många
inte har ekonomiska resurser att klara
saken. Visserligen rör vi oss här på ett
område, där konkurrensen utifrån är
eliminerad och där alltså det effektivaste
gränsskydd finns som tänkas kan.
Men trots detta vill jag fråga: Vart tar
subventionerna vägen? Bostadskostnaderna
kan ju knappast sägas ha blivit
sänkta i relation till de subventioner
som utgår. Kommer verkligen dessa
subventioner fram till den bostadssökande
eller rinner de mer eller mindre
bort på vägen fram till den som skall
ha bostaden? Finns det möjligheter för
dem som lämnar sin medverkan till
olika avsnitt i en byggnads tillkomst
att skaffa sig någon avans som de inte
skulle kunna skaffa sig om inte subventionerna
fanns?

Dessa frågor är ganska betydelsefulla,
och jag tycker inte att vi kan komma
förbi dem. Detta vore, menar jag, ett
fält för priskontrollverksamheten och
kontrollverksamheten över huvud taget
— om inte rent av en speciell utredning
borde tillsättas för alt undersöka, huruvida
subventionerna verkligen följer
med fram till den färdiga bostaden. I
varje fall vore ett klarläggande önskvärt,
huruvida vi med bostadssubventionerna
göder intressen som vi inte
borde göda. De bostadssubventioner vi
ger är i de allra flesta fall berättigade,
men de bör också komma dem till godo
för vilka de är avsedda, alltså de som
har verkligt berättigade anspråk.

Herr talman! Jag ber att få ansluta

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 161

till det av herr Andersson i Knäred ställda
yrkandet.

Överläggningen var härmed slutad.

Statsutskottets utlåtande nr 46

Mom. 1

Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om utskottets hemställan,
nämligen på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
1 a) av herr Ragnar Bergh m. fl.;
3:o) bifall till reservationen 1 b) av
herr Boman m. fl.; samt 4:o) bifall till
motionerna 1:264 och 11:335 i motsvarande
del; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Cassel
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
tre återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening för
sig. Beträffande kontrapropositionen begärde
dock herr Gustafsson i Skellefteå
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition i den förberedande
voteringen antagits den under 3:o)
angivna propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 1) i statsutskottets utlåtande
nr 46 antager det förslag, som innefattas
i reservationen 1 a) av herr Ragnar
Bergh m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 1 b) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 35 ja
och 37 nej, varjämte 142 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 b) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 143 ja
och 37 nej, varjämte 36 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter framställde herr talmannen i
avseende å motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av den
i reservationen 1 c) anförda motiveringen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Andersson i Knäred be -

162 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering beträffande
mom. 1) i utskottets utlåtande nr
46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den i reservationen 1 c) av herr Ivar
Johansson m. fl. anförda motiveringen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Knäred begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 118 ja och 33 nej, varjämte
65 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Knäred begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2)
i utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 a) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Knäred begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 140 ja och 32 nej, varjämte
42 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets berörda
hemställan, dels ock på bifall till
reservationen 3 b); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustafsson
i Skellefteå begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3 b) av herr Boman m. fl.

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 163

emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 140 ja och 37 nej,
varjämte 39 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter framställde herr talmannen i
avseende å motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
den i reservationen 3 a) av herr Ragnar
Bergh m. fl. anförda motiveringen; och
godkände kammaren utskottets motivering.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 4 a) av herr
Ragnar Bergh m. fl.; samt 3:o) bifall
till reservationen 4 b) av herr Boman
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Cassel
begärde likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening för
sig. Beträffande kontrapropositionen begärde
dock herr Gustafsson i Skellefteå
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 4) i statsutskottets utlåtande
nr 46 antager det förslag, som innefattas
i reservationen 4 a) av herr Ragnar
Bergh m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, rostar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 4 b) av herr Boman m. fl.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 36 ja och 69 nej, varjämte
110 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4) i
utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4 b) av herr Boman m. fl.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5 och 6

Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets berörda
hemställan, dels ock på bifall till
reservationen 5 b) av herr Boman m. fl.;

164 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och biföll kammaren utskottets hemställan.

Härefter framställde herr talmannen i
avseende å motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
den i reservationen 5 a) av herr Ragnar
Bergh m. fl. anförda motiveringen; och
godkände kammaren utskottets motivering.

Mom. 7

Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets berörda
hemställan, dels ock på bifall till
reservationen 6 a); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Cassel
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 7) i
utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6 a) av herr Ragnar Bergh
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen. Herr
Cassel begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 172 ja
och 32 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
i avseende å motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande av
den i reservationen 6 b) av herr Boman
m. fl. anförda motiveringen; och godkände
kammaren utskottets motivering.

Mom. 8

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7)
av herr Ragnar Bergh m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 9

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till l:o) utskottets hemställan;
2:o) reservationen 8) av herr Ivar Johansson
m. fl.; samt 3:o) motionerna
1:264 och 11:335 i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. tO

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till l:o) utskottets hemställan;
2:o) reservationen 9 a) av herr Ragnar
Bergh m. fl.; samt 3:o) reservationen
9 b) av herr Boman m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 11

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 10 a) av
herr Ragnar Bergh m. fl.; 3:o) bifall till
reservationen 10 b) av herr Boman
m. fl.; samt 4:o) bifall till reservationen
10 c) av herr Ivar Johansson m. fl.;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kont -

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 165

rapropositionen begärde dock herr Gustafsson
i Skellefteå votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 3:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Beträffande
sistnämnda kontraproposition begärde
dock herr Andersson i Knäred votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontrapropositionen
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 11) i statsutskottets utlåtande
nr 46 antager det förslag, som innefattas
i reservationen 10 b) av herr Boman
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 10 c) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Knäred begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 40 ja och 41 nej, varjämte
133 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i den förberedande voteringen
antagit den under 4:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 11) i statsutskottets utlåtande
nr 46 antager det förslag, som innefattas
i reservationen 10 a) av herr Ragnar
Bergh m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 10 c) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnde
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 34 ja
och 40 nej, varjämte 141 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 4:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 11) i
utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
10 c) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnde
voteringsproposition blivit ännu en

166 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 114 ja
och 62 nej, varjämte 38 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 12

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 11);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Petterson i Degerfors begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 12) i
utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
11) av herr Näsström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 101 ja och 104 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
11) av herr Näsström m. fl.

Mom. 13 och 14

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till reservationen 12);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Andersson i Knäred begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 13)
och 14) i utskottets utlåtande nr 46,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
12) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Knäred begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 170 ja och 38 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 15 och 16

Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets
berörda hemställan, dels ock på bifall
till reservationen 13 a); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hassel begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel föl -

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 167

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 15)
och 16) i utskottets utlåtande nr 46,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
13 a) av herr Ragnar Bergh
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
178 ja och 31 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
i avseende å motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande av
den i reservationen 13 b) av herr Boman
m. fl. anförda motiveringen; och godkände
kammaren utskottets motivering.

Mom. 17

Herr talmannen gav propositioner på
l:o> bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 14 a) av
herr Ragnar Bergh m. fl.; 3:o) bifall
till reservationen 14 b) av herr Boman
m. fl.; samt 4:o) bifall till reservationen
14 c) av herr Ivar Johansson m. fl.;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begär -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

de likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
tre återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening för
sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Gustafsson i Skellefteå
votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den
under 3:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Beträffande sistnämnda
kontraproposition begärde dock herr
Andersson i Knäred votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 17) i statsutskottets utlåtande
nr 46 antager det förslag, som innefattas
i reservationen 14 b) av herr Boman
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 14 c) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 43 ja och 44 nej,
varjämte 126 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontrapro -

1C8 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

position i den förberedande voteringen
antagit den under 4:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 17) i statsutskottets utlåtande
nr 46 antager det förslag, som innefattas
i reservationen 14 a) av herr
Ragnar Bergh m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 14 c) av herr Ivar
Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 40 ja
och 48 nej, varjämte 127 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 4:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 17)
i utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

reservationen 14 c) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Herr Andersson
i Knäred begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 112 ja och 33 nej, varjämte 69
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 18

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 15);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Knäred begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 18)
i utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 15) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 169

Herr Andersson i Knäred begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 171 ja och 39 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 19

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till reservationen 16); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 19)
i utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
16) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 127 ja och 69
nej, varjämte 18 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Mom. 20

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 17);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Andersson i Knäred begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 20) i
utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 17) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 165 ja och
44 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 21

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 18);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande vote -

170 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1062

Främjande av bostadsförsSrjningen m. m.

ringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 21) i
utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
18) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 132 ja och 80 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 22

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 19);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 22) i
utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 19) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarehs ledamöter härefter
intagit sina platser och votéringspropösitionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 70 ja och 136 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
19) av herr Boman m. fl.

Mom. 23

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
20) av herr Boman m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 24 och 25

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 21);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Cassel begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 24)
och 25) i utskottets utlåtande nr 46,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 21) av herr Ragnar Bergh
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, ätt flertalet av

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 171

kammarens ledamöter röstat för japropositionen
och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

Mom. 26

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 22 a) av
herr Ragnar Bergh m. fl.; 3:o) bifall
till reservationen 22 b) av herr Boman
m. fl.; samt 4:o) bifall till reservationen
22 c) av herr Ivar Johansson m. fl.;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de tre
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna ha flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen begärde
dock herr Gustafsson i Skellefteå
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
3:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Beträffande sistnämnda kontraproposition
begärde dock herr Andersson
i Knäred votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes;

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i voteringen om
kontraproposition i huvudvoteringen
angående mom. 26) i statsutskottets
utlåtande nr 46 antager det förslag,
som innefattas i reservationen 22 b)
av herr Boman m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

reservationen 22 c) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 44 ja
och 42 nej, varjämte 128 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i den förberedande voteringen
antagit den under 3:o) angivna
propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående mom. 26) i statsutskottets utlåtande
nr 46 antager det förslag, som
innefattas i reservationen 22 a) av herr
Ragnar Bergh m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 22 b) av herr Boman
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 37
ja och 39 nej, varjämte 139 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

172 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 26) i
utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 22 b) av herr Boman
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns, att
flertalet av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen och att kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Mom. 27

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring av motiveringen,
som föreslagits i reservationen
23); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 27) i
utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den

ändring av motiveringen, som föreslagits
i reservationen 23) av herr Ragnar
Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Cassel begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 138 ja och 33 nej,
varjämte 43 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 28

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 24)
av herr Boman m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 29

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 25 a) av
herr Boman m. fl.; samt 3:o) bifall till
reservationen 25 b) av herr Ivar Johansson
m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Andersson i Knäred begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Jämväl
beträffande kontrapropositionen begärde
dock herr Andersson i Knäred votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 173

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 29) i statsutskottets utlåtande
nr 46 antager det förslag, som innefattas
i reservationen 25 a) av herr
Boman m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 25 b) av herr Ivar
Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 68 ja
och 40 nej, varjämte 105 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 29) i
utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
25 a) av herr Boman m. fl.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

av kammarens ledamöter ha röstat för
ja-propositionen. Herr Gustafsson i
Skellefteå begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
115 ja och 86 nej, varjämte 14 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 30—39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 40

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 29)
av herr Ragnar Bergh m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 4f

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 42

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 30);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Cassel begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 42) i
utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
30) av herr Ragnar Bergh
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

174 Nr 13

Onsdagen den 28 mars 1962

Främjande av bostadsförsörjningen ra. ra.

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hassel begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
173 ja och 33 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 43

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 44

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 31);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Cassel begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 44)
i utskottets utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
31) av herr Ragnar Bergh
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Där -

vid avgavs 174 ja och 33 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 45

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 32)
av herr Ragnar Bergh m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 46

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 33)
av herr Ragnar Bergh m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 47 och 48

Vad utskottet hemställt bifölls.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15

Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets
berörda hemställan, dels ock på bifall
till reservationen II) av herrar Holmberg
och Munktell; och biföll kammaren
utskottet hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
i avseende å motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande
av utskottets ifrågavarande motivering
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till reservationen I); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nyberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
tredje lagutskottets motivering i utskottets
utlåtande nr 15, röstar

Onsdagen den 28 mars 1962

Nr 13 175

Jä|

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen I) av herr Åkesson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nyberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 155 ja och 36 nej, varjämte
21 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.

§ 8

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att jordbruksutskottets utlåtanden
nr 1, 5 och 6 skulle i nu angiven
ordning uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på kammarens
föredragningslista för fredagen den
30 mars.

§ 9

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 135, till Konungen i anledning
av Kungi. Maj:ts proposition
med förslag till brandlag och brandstadga
m. m., i vad propositionen hänvisats
till konstitutionsutskottet.

Vidare anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 137, till Konungen i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

med förslag till lag angående ändring
i lagen om val till riksdagen m. m.

§ 10

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 129, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den
6 juni 1952 (nr 334) om höjning av
vissa underhållsbidrag,

nr 130, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 februari 1958
(nr 52) om förlängning av tid för preskription
av rätt till arv eller testamente,
och

nr 132, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 23 mars
1956 (nr 73) om tillfällig ökning av
regeringsrådens antal.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 756, av herr Grebäck m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
99, angående yrkesutbildningen på trädgårdsområdet
och stödet till trädgårdsnäringens
rationalisering, m. m.,

nr 757, av herr Grebäck m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 99, samt

nr 758, av herr Braconier m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
113, angående anslag till statistiska centralbyrån
för budgetåret 1962/63, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.36.

In fidem
Sune K. Johansson