Nr 12 FÖRSTA KAMMAREN (Riksdagens protokoll 1963:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 12 FÖRSTA KAMMAREN

1963

22—27 mars

Debatter m. in.

Tisdagen den 26 mars Sid.

Svar på fråga av herr Andersson, Torsten, ang. kreditgarantien
till rationaliseringen inom jordbruket........................ 5

Onsdagen den 27 mars

Svar på interpellationer:

av herr Osvald ang. godkännande av den år 1962 reviderade
konventionen till förhindrande av havsvattnets förorening

genom olja ............................................ 10

av herr Hjorth om åtgärder till stöd för de mindre gruvorna i

Mellansverige, m. m..................................... 11

Anslag under tredje huvudtiteln:

Internationell biståndsverksamhet .......................... 14

FN ;s särskilda fond........................................ 51

Internationella livsmedelsfonden ............................ 52

Nämnden för internationellt bistånd (NIB) .................. 54

Om anslag till frivilligtjänst för utvecklingsländerna.......... 55

Om ett räntefritt lån till utvecklingsländerna ................ 56

Om en svensk nationalgåva till Algeriet...................... 57

Om Sveriges anslutning till DAC ............................ 57

Om medelsanvisning till livsmedelshjälp m. m. till utvecklingsländerna
.................................................... 58

Bidrag till Internationella utvecklingsfonden.................... 59

Vissa kreditgarantier åt svensk varvsindustri m. m............... 60

Anskaffning av datamaskinanläggningar för folkbokförings- och

uppbördsväsendet .......................................... 09

Förlustutjämning, progressionsutjämning och allmän öppen resultatutjämning
.............................................. 73

Om upphävande eller omläggning av viss indirekt beskattning .. 76

Om ett ökat samhälleligt inflytande över näringslivet .......... 82

Om eventuellt förstatligande av Svenska Cellulosaaktiebolaget .... 83

Om förstatligande av oljehandeln.............................. 83

Det statliga stödet åt barnfamiljer ............................ 88

Anslag under nionde huvudtiteln:

Om inrättande av två befattningar som byggnadskonsulenter vid

lantbruksnämnderna .................................... 110

Om inrättande av befattningar som ekonomikonsulenter vid hushållningssällskapen
...................................... 112

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland ...... 115

Om ökade statsbidrag till Sveriges fjäderfäavelsförening och

Svenska fåravelsföreningen .............................. 120

Om en förstärkning av upplysningstjänsten vid statens växt skyddsanstalt

............... 122

Centralisering till skogsstyrelsen av vissa av skogsvårdsstyrel sernas

kamerala uppgifter ................ 124

Bidrag till skogsvårdsstyrelsérna...................... 124

1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 12

Sr 12

Innehåll

Sid.

Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland................ 126

Svenska Reproduktions Aktiebolagets verksamhet ............ 127

Rådgivningsverksamhet för rennäringens främjande .......... 140

Om viss avskrivning av lån från statens fiskredskapslånefond .... 141

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 27 mars

Allmänna beredningsutskottets memorial nr 11, ang. överlämnande
till jordbruksutskottet av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner .................................. 14

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifterna inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde ............................ 14

—- nr 37, om anslag å tilläggsstat II till livsmedelshjälp m. m. till
de underutvecklade länderna .............................. 58

— nr 38, ang. anslag till internationell biståndsverksamhet...... 59

Andra lagutskottets utlåtande nr 19, om användande av värnpliktiga
för uppbyggnadsarbete eller humanitärt hjälparbete i utvecklingsländerna
........................................ 60

Statsutskottets utlåtande nr 40, ang. vissa kreditgarantier åt svensk
varvsindustri m. ........................................ 60

— nr 41, ang. riktlinjer för organisationen av folkbokförings- och

uppbördsväsendet m. .................................... 69

Bevillningsutskottets betänkande nr 14, ang. förlustutjämning, pro gressionsutjämning

och allmän öppen resultatutjämning...... 73

—• nr 16, om upphävande eller omläggning av viss indirekt beskattning
................................................ 76

— nr 28, ang. ändrad lydelse av punkt 2 av anvisningarna till 30 §

kommunalskattelagen .................................... 82

Bankoutskottets utlåtande nr 6, ang. förslag till lag om kreditaktiebolag,
m. m............................................. 82

— nr 7, om undersökning av den ekonomiska politikens inverkan

på näringslivet, m. m..................................... 82

— nr 8, om ett ökat samhälleligt inflytande över näringslivet..... 82

—■ nr 9, om eventuellt förstatligande av Svenska Cellulosaaktiebolaget
.................................................... 83

— nr 10, om förstatligande av oljehandeln .................... 83

— nr 11, om förstatligande av läkemedelsindustrien............ 87

Första lagutskottets utlåtande nr 9, om lagändringar i syfte att öka

åldringarnas trygghet till liv och egendom .................. 87

— nr 10, ang. omprövning av bestämmelserna rörande affischering
.................................................... 87

— nr 11, ang. fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen samt lag

om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift.......... 87

Andra lagutskottets utlåtande nr 16, om det statliga stödet åt barnfamiljer
................................................ 88

■—• nr 18, om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för
medicin i förebyggande syfte .............................. 110

— nr 20, ang. bidragsförskott till ensamstående mödrar samt utfyllnad
av vissa underhållsbidrag.......................... 110

— nr 21, om undantagande av skrivbyråernas serviceverksamhet

från arbetsförmedlingslagens tillämpningsområde ............ 110

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11, ang. vissa fastighetsbildnings problem

vid sammanslagning av landskommun med stad...... 110

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde ........................ 110

— nr 5, ang. fiskerilånefonden, m. m........................... 141

Fredagen den 22 mars 1963

Nr 12

Fredagen den 22 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 92, till Konungen i anledning
av motioner om avveckling av städernas
auktionsmonopol.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den
25 maj 1962 (nr 392) om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till folkpension,
m. m.; samt

nr 94, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande en allmän förkortning
av arbetstiden, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 81, angående vissa anslag för budgetåret
1963/64 till statens järnvägar
in. m.;

nr 88, angående utbyggnad av utbildnings-
och forskningsorganisationer i
Umeå; samt

nr 97, angående statsbidrag till kvällsgymnasier
för vuxna.

Vid föredragning av motionen nr 602
hänvisades densamma, i vad den avsåge
medelsanvisning, till statsutskottet och i
övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 603 och 604 till bevillningsutskottet
samt

motionerna nr 605 och 606 till behandling
av lagutskott.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

38, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64;

nr 75, angående utrikesförvaltningens
organisation och personalbehov m. m.;

nr 85, angående organisationen av den
automatiska databehandlingen inom statsförvaltningen,
m. m.;

nr 92, angående nya grunder för den
statliga personalpensioneringen av vissa
icke-statliga grupper m. m.;

nr 100, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den
17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av
havandeskap;

nr 101, med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m.;

nr 102, angående försäljning av viss
kronan tillhörig mark;

nr 103, angående vissa anslag för budgetåret
1963/64 till stöd åt konstnärlig
verksamhet m. m.;

nr 105, angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1962/63;

nr 106, med förslag till grunder för
krigssjukvårdsutbildning av läkare och
lag om ändring i lagen den 27 november
1953 (nr 688) om hälso- och sjukvård vid
krig och andra utomordentliga förhållanden,
(krigssjukvårdslag); samt

nr 114, angående samordning av underhållet
av krigsmaktens telemateriel
m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom utrikesdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner;

Nr 12

Fredagen den 22 mars 1963

nr 37, i anledning av väckta motioner
om anslag å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1962/63 till livsmedelshjälp
m. m. till de underutvecklade länderna; nr

38, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag för budgetåret
1963/64 till internationell biståndsverksamhet
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa kreditgarantier
åt svensk varvsindustri
m. in. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för organisationen
av folkbokförings- och
uppbördsväsendet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående förlustutjämning, progressionsutjämning
och allmän öppen resultatutjämning; nr

16, i anledning av väckta motioner
om upphävande eller omläggning av viss
indirekt beskattning; samt

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 2 av anvisningarna
till 30 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

bankoutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om kreditaktiebolag,
m. m.;

nr 7, i anledning av väckta motioner
om undersökning av den ekonomiska
politikens inverkan på näringslivet,
m. m.;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande ett ökat samhälleligt
inflytande över näringslivet;

nr 9, i anledning av väckta motioner
om eventuellt förstatligande av Svenska
Cellulosaaktiebolaget;

nr 10, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av oljehandeln; samt
nr 11, i anledning av väckt motion om
förstatligande av läkemedelsindustrien;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
om lagändringar i syfte att öka åldringarnas
trygghet till liv och egendom;

nr 10, i anledning av väckt motion angående
omprövning av bestämmelserna
rörande affischering; samt

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen
den 3 juni 1960 (nr 246) samt lag
om ersättning för skada i följd av atomfartygs
drift;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av väckta motioner
om det statliga stödet åt barnfamiljer;

nr 18, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
för medicin i förebyggande
syfte;

nr 19, i anledning av väckt motion om
användande av värnpliktiga för uppbyggnadsarbete
eller humanitärt hjälparbete
i utvecklingsländerna;

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående bidragsförskott till ensamstående
mödrar samt utfyllnad av vissa
underhållsbidrag; samt

nr 21, i anledning av väckta motioner
om undantagande av skrivbyråernas serviceverksamhet
från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde;

tredje lagutskottets utlåtande nr 11, i
anledning av motioner angående vissa
fastighetsbildningsproblem vid sammanslagning
av landskommun med stad;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 5, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande fiskerilånefonden,
m. m. jämte i ämnena väckta motioner;
ävensom

allmänna beredningsutskottets memorial
nr 11, angående överlämnande till
jordbruksutskottet av vissa till allmänna

Tisdagen den 26 mars 1963

Nr 12

beredningsutskottet remitterade motioner.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Adolfsson under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom och herr
Lager undertecknad motion, nr 607, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 68, med förslag till lag om semester,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.13.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 26 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 19 och
den 20 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
4, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1963/64 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser:

nr 90, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning; samt
nr 91, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning av
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 95, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Ang. kreditgarantien till rationaliseringen
inom jordbruket

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Andersson, Torsten,
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framställt följande
fråga: »Avser statsrådet att genom äskande
på tilläggsstat för budgetåret
1962/63 tillse, att ramarna för kredit -garantigivningen till rationaliseringen
inom jordbruket erhåller sådan omfattning,
att rationaliseringsverksamheten
icke hämmas?»

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara nämnda
fråga, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Andersson har frågat
mig om avsikten är att genom äskande
på tilläggsstat för budgetåret 1962/63
tillse att lånegarantiramarna för kreditgivning
till rationalisering inom jordbruket
får sådan storlek att rationaliseringen
inte hämmas.

I anledning av frågan vill jag meddela,
att jag på grundval av från lantbruksstyrelsen
inhämtade uppgifter om anspråken
på garantiutrymme under innevarande
budgetår har för avsikt att föreslå
Kungl. Maj:t att inhämta riksdagens
medgivande att öka garantiramen

Nr 12

Tisdagen den 26 mars 1963

Ang. kreditgarantien till rationaliseringen inom jordbruket

för lån till yttre rationalisering med 6
milj. kr. och för lån till inre rationalisering
med 2 milj. kr. samt för jordbruksegnahemsiån
med 4 milj. kr. Därjämte
ämnar jag föreslå att till kreditgarantiramen
för driftlån överflyttas ca 2,4 milj.
kr., som ej behöver tas i anspråk av ramen
för lån till specialproduktion.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Anderssons fråga.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag ber att till jordbruksministern
få framföra mitt tack för svaret.
Jag är tyvärr inte liksom han i den
lyckliga belägenheten att ha tillgång till
lantbruksstyrelsens äskanden, varför jag
inte vet i vilken grad lantbruksstyrelsens
behov på denna punkt har tillgodosetts,
men jag utgår ifrån att de bär blivit tillgodosedda
i den utsträckning som över
huvud taget är möjlig.

Det fanns två skäl för min fråga. Det
ena var det bekymmer som rådde dels
hos lantbruksnämnden i min bygd, dels
hos dem som sysslar med egendomsaffärer
i jordbruk över huvud taget, nämligen
att medelsbristen var så uppenbar
att man inte kunde fortsätta att göra några
som helst affärer. Det är ett förhållande
som man måste reagera emot, ty därmed
omöjliggörs den rationalisering av
småbruken som är nödvändig. Det andra
skälet var att man ständigt i den allmänna
debatten i jordbruksfrågor möter det
påståendet att rationaliseringen skall påskyndas.
Den sker sålunda i en takt som
mer än väl motsvarar vad myndigheterna
har ansett vara skäligt, d. v. s. enligt
den ekonomiska ram som har tillmätts
för rationaliseringen. Det är alldeles uppenbart
att man inte kan nöja sig med
ett påstående som ständigt upprepas
men som inte har underlag. Dessutom
saknas den förutsättning som utgöres av
mera pengar.

Det finns från min sida, herr talman,
ingen anledning att gå längre och vidare
in på svaret. Jag ber att få tacka än en
gång för att det verkligen har gjorts någonting
på den här punkten.

Ilerr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Till herr Andersson vill
jag säga att jag väl i stort sett har följt
lantbruksstyrelsen med undantag av
jordbruksegnahemslånen, där mitt förslag
här kommer att betyda ungefär hälften
av vad lantbruksstyrelsen har föreslagit.

Visst kan vi, herr Andersson, ta detta
som ett uttryck för att rationaliseringen
drivs snabbt. Jag är emellertid övertygad
om att det kanske ur många synpunkter
kan vara anledning att ytterligare
öka de statliga bidragen till rationaliseringsverksamheten.

Jag vill till sist säga att om nu herr
Andersson haft ett mycket stort intresse
för denna fråga, hade det funnits möjligheter
att under den ordinarie motionstiden
ge till känna att han önskade ytterligare
påspädning av dessa anslag. Jag
föreställer mig att vi säkerligen skall
kunna bli överens om att vi bör stärka
rationaliseringsverksamheten i framtiden.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för tipset. Det är bra att
veta att man kan komma med anspråk
även när det finns pengar kvar. Jag kunde
inte räkna ut under den allmänna
motionstiden, att vi vid det här laget
skulle stå utan pengar för ändamålet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 38, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64,
hänvisades propositionen, såvitt den avsåge
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
till jordbruksutskottet och i
övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner:

nr 75, angående utrikesförvaltningens
organisation och personalbehov m. m.;

Tisdagen den 26 mars 1963

Nr 12

nr 85, angående organisationen av den
automatiska databehandlingen inom
statsförvaltningen, in. m.; och

nr 92, angående nya grunder för den
statliga personalpensioneringen av vissa
icke-statliga grupper m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 100, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen
den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande
av havandeskap.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds proposition
nr 101, med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge det under 2)
upptagna förordningsförslaget, till statsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 102, angående försäljning av viss
kronan tillhörig mark.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 103,
angående vissa anslag för budgetåret
1963/64 till stöd åt konstnärlig verksamhet
m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds proposition
nr 105, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1962/63, hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 106, med förslag till grunder för
krigssjukvårdsutbildning av läkare och
lag om ändring i lagen den 27 november
1953 (nr 688) om hälso- och sjukvård
vid krig och andra utomordentliga
förhållanden, (krigsjukvårdslag).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 114,
angående samordning av underhållet av
krigsmaktens telemateriel m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motionen nr 607.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 3, 37, 38, 40 och
41, bevillningsutskottets betänkanden nr
14, 16 och 28, bankoutskottets utlåtanden
nr 6—11, första lagutskottets utlåtanden
nr 9—11, andra lagutskottets utlåtanden
nr 16 och 18—21, tredje lagutskottets utlåtande
nr 11, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 1 och 5 samt allmänna beredningsutskottets
memorial nr 11.

På framställning av herr talmannen
beslöts, att bland två gånger bordlagda
ärenden å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde allmänna beredningsutskottets
memorial nr 11 skulle
uppföras främst samt andra lagutskottets
utlåtande nr 19 sättas näst efter statsutskottets
utlåtande nr 38.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

65, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 77, angående anslag till åtgärder
mot silikos, luftföroreningar och tobaksrökning; nr

86, angående vissa anslag till civilförsvaret
in. in.;

nr 104, med förslag till förordning angående
rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och utjämningstullar,
m. in.;

nr 107, angående omorganisation av
fortifikationsförvaltningen m. m.;

nr 108, angående vissa anslagsfrågor
m. m. rörande det militära försvaret under
budgetåret 1963/64;

nr 109, angående anslag till markförvärv
för övningsfält för budgetåret 1963/
64 m. m.;

nr 110, angående medelsbehoven under
försvarsgrenarnas avlöningsanslag
för budgetåret 1963/64 in. m.;

Nr 12

Tisdagen den 26 mars 1963

nr 111, angående förslag om ökad lärarutbildning
m. m.;

nr 112, angående förbättring av arbetssituationen
för rektorerna vid statliga
gymnasier in. m.; och

nr 113, angående anslag för budgetåret
1963/64 till Nordiska museet m. m.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 39, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1963/64 till allmänna
kultur- och bildningsändamål samt kyrkliga
ändamål jämte i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 18, i anledning av väckta motioner
om ändrad lagstiftning angående stämpelavgifter;
samt

nr 21, i anledning av väckt motion
om upphävande av tiondebeskattningen
av laxfiske i Torne älv;

andra lagutskottets utlåtande nr 22, i
anledning av väckta motioner angående
ersättning från moderskapsförsäkringen
för resor i samband med tandvård; ävensom allmänna

beredningsutskottets utlåtanden: nr

12, i anledning av väckta motioner
om tillämpning av upphandlingskungörelsen
å kommuner och allmännyttiga
bostadsföretag;

nr 13, i anledning av väckt motion om
åtgärder mot falskskyltning av motorfordon;
samt

nr 14, i anledning av väckt motion om
utredning rörande mikrofilmningens användning
inom svenskt arkiv- och biblioteksväsen.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill erinra om att arbetsplenum
kommer att hållas nu på fredag, den 29,
för behandling av i dag bordlagda utskottsutlåtanden.
I morgon hålles kvällsplenum.
Därest de i dag på föredragningslistan
upptagna ärendena kan slutbehandlas
i morgon, torde kvällsplenum
ej bli erforderligt på fredag.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 608, av herr Edström, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 58, angående
övergång till högertrafik;

nr 609, av herrar Edström och Lundström,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 58, angående övergång till
högertrafik;

nr 610, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 58, angående övergång till
högertrafik;

nr 611, av herr Sortin, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 58, angående
övergång till högertrafik;

nr 612, av herr Åkesson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 58, angående
övergång till högertrafik;

nr 613, av herr Petersson, Per, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
59, med förslag till förordning om trafikomläggningsskatt; nr

614, av herr Sveningsson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 59, med förslag till förordning om
trafikomläggningsskatt;

nr 615, av herr Åkesson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
59, med förslag till förordning om trafikomläggningsskatt; nr

616, av herr Carlsson, Oscar, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
68, med förslag till lag om semester,
m. m.;

nr 617, av herr Geijer, Lennart, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 68, med förslag till lag om semester,
in. in.;

nr 618, av herr Gortlion, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 68, med
förslag till lag om semester, m. m.;

nr 619, av fru Hamrin-Thorell, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
68, med förslag till lag om semester,
m. in.;

nr 620, av fru Hamrin-Thorell och herr
Jacobsson, Per, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 68, med förslag
till lag om semester, m. m.;

nr 621, av herr Jacobsson, Gösta, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition

Tisdagen den 26 mars 1963

Nr 12

nr 68, med förslag till lag om semester,
m. in.;

nr 622, av herr Kronstrand m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 68, med förslag till lag om semester,
m. m.;

nr 623, av lierr Mattsson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 68, med förslag till lag om semester,
m. m.;

nr 624, av herr Nordenson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
68, med förslag till lag om semester,
m. m.;

nr 625, av herr Wärnberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 68, med
förslag till lag om semester, m. m.;

nr 626, av herr Hubinette och herr
Ohlsson, Ebbe, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 71, angående riktlinjer
och organisation för naturvårdsverksamheten,
m. m.;

nr 627, av herr Larsson, Lars, och herr
Carlsson, Eric, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 71, angående riktlinjer
och organisation för naturvår dsverksamheten,
m. m.;

nr 628, av herr Mattsson, in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
71, angående riktlinjer och organisation
för naturvårdsverksamheten, m. m.;

nr 629, av herr Åkesson och herr Pettersson,
Gunnar, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 71, angående riktlinjer
och organisation för naturvårdsverksamheten,
m. m.;

nr 630, av herrar Holmberg och Kaijser,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, angående den försvarsmedicinska
forskningens organisation
m. m.;

nr 631, av herr Geijer, Lennart, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
79, angående anslag för budgetåret 1963/
64 till socionomutbildning;

nr 632, av herr Hellebladh m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
79, angående anslag för budgetåret 1963/
64 till socionomutbildning;

nr 633, av herr Jacobsson, Per, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
79, angående anslag för budgetåret 1963/
64 till socionomutbildning;

lj- Första kammarens protokoll 1963. Nr 12

nr 634, av herr Nyman, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 79, angående
anslag för budgetåret 1963/64 till
socionomutbildning;

nr 635, av fru Svenson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 79,
angående anslag för budgetåret 1963/64
till socionomutbildning;

nr 636, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
och herr Jacobsson, Per, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 84, med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

nr 637, av herr Petersson, Per, och
fröken Stenberg, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 84, med förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

nr 638, av herr Stefanson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
84, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 639, av herr Sundin och herr Nilsson,
Ferdinand, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 84, med förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

nr 640, av herr Sörlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 84,
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370);

nr 641, av herr Bentgson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
90, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 24 maj 1957
(nr 209) om skatt på sprit och vin,
m. in.;

nr 642, av herr Elofsson, Gustaf, och
herr Nilsson, Yngve, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 90, med förslag
till förordning angående ändring i
förordningen den 24 maj 1957 (nr 209)
om skatt på sprit och vin, m. m.;

nr 643, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 90, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 24
maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit och
vin, m. m.; samt

nr 644, av herr Virgin m. fl., i anled -

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

ning av Kungl. Maj:ts proposition nr 90,
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 24 maj 1957
(nr 209) om skatt på sprit och vin,
in. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.25.

In fidem
K.-G. Lindelöiu

Onsdagen den 27 mars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. godkännande av den år 1962 reviderade
konventionen till förhindrande av

havsvattnets förorening genom olja

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Osvalds interpellation
angående godkännande av den
år 1962 reviderade konventionen till förhindrande
av havsvattnets förorening genom
olja, erhöll ordet och anförde:

Herr tahnan! Herr Osvald har i en interpellation
frågat mig vad regeringen
har för avsikt att göra i syfte att påskynda
antagandet och tillämpningen av
de nya reglerna rörande oljeskyddskonventionen.

Jag vill svara följande.

Den i interpellationen omnämnda konventionen
— 1954 års internationella
konvention till förhindrande av havsvattnets
förorening genom olja —• ratificerades
av Sverige 1956. Samtidigt utfärdades
en lag om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg. Vid en internationell
oljeskyddskonferens i London
under förra året med deltagande av ett
stort antal stater, däribland samtliga
nordiska länder, har konventionen reviderats.
Sjöfartsstyrelsen och oljeskyddsrådet
har i december 1962 lagt fram förslag
till Kungl. Maj:t om Sveriges godkännande
av konventionsändringarna
och om erforderliga lagändringar. Efter

remissbehandling är förslaget nu föremål
för beredning i handelsdepartementet.

Avsikten är att riksdagen redan i vår
skall föreläggas förslag om godkännande
av konventionsändringarna och förslag
till de författningsändringar som
påkallas. Konventionsändringarna har
hittills icke godkänts av någon stat. Från
svensk synpunkt är ändringarna av stor
vikt, och det måste anses högst angeläget
att de njm bestämmelserna så snart
som möjligt blir tillämpliga. Särskilt betydelsefullt
för vårt lands vidkommande
är att hela Östersjön och hela Nordsjön
gjorts till förbjuden zon. Det är därför
ett klart svenskt önskemål, att konventionsändringarna
godkännes av ett så
stort antal stater, att den reviderade
konventionen kan träda i kraft.

I fråga om de åtgärder, som från
svensk sida kan vidtagas i det av interpellanten
angivna syftet, vill jag erinra
om att utrikesdepartementet, sedan Sverige
godkänt 1954 års konvention, anmodade
de svenska beskickningarna att
höra efter hur långt man i respektive
länder hunnit med förberedelserna för
en anslutning till konventionen samt att
informera om de i Sverige vidtagna åtgärderna.
Jag finner det naturligt, att
regeringen, sedan riksdagen haft tillfälle
att ta ställning till frågan om godkännande
av ändringarna i konventionen,
särskilt prövar i vilken utsträckning sådana
åtgärder i syfte att påskynda ändringarnas
godkännande i frågans dåvarande
läge ter sig erforderliga. Man mås -

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Om åtgärder till stöd för de mindre gruvorna i Mellansverige, m. m.
te emellertid göra klart för sig, att våra övrigt är ett klart önskemål även för
möjligheter att påskynda andra staters många andra länder,
godkännande är ytterligt begränsade. Jag ber att än en gång få tacka för in terpellationssvaret.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för det svar, som nu har lämnats
på min interpellation. Jag vill också
tacka för att svaret har kommit så
snabbt och uttrycka min glädje över att
statsrådets inställning till frågan är så
positiv.

Blott ett par små kommentarer. Herr
statsrådet anför att riksdagen redan i vår
skall föreläggas förslag om godkännande
av konventionsändringarna. Det är kanske
inte alldeles adekvat att säga »redan
i vår», eftersom dessa konventionsändringar
antogs i London redan för ett år
sedan, och åtminstone två stater har
kommit före Sverige. I Norge framlades
ett förslag om godkännande redan i januari
och i Storbritannien lades fram
förslag för parlamentet den 8 februari.
Jag vill nu uttala den förhoppningen att
förslag i ämnet kommer att föreläggas
den svenska riksdagen i så god tid, att
förslaget kan behandlas under vårriksdagen
och inte behöver uppskjutas till
höstriksdagen.

Herr statsrådet uttalar vidare, att våra
möjligheter att påskynda andra staters
godkännande är ytterligt begränsade.
Det kan man ju kanske göra gällande,
men jag vill erinra om att när det gällde
den ursprungliga konventionen gjorde
man från svensk sida stora ansträngningar
för att få konventionen antagen,
vilket också påpekas i interpellationssvaret.
Om man samarbetar med de länder,
som har ett mycket starkt positivt
intresse för denna sak, bör det enligt
min mening vara möjligt att snart få till
stånd en allmän anslutning till konventionsändringarna
och ett snabbt ikraftträdande
av dessa. Som nyss nämndes
är både de nordiska länderna och Storbritannien
intresserade av att konventionsändringarna
träder i kraft. Genom
att samarbeta med dessa länder bör man
kunna nå ett positivt resultat, som för

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om åtgärder till stöd för de mindre
gruvorna i Mellansverige, m. m.

Ordet lämnades härefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Hjorths interpellation om
åtgärder till stöd för de mindre gruvorna
i Mellansverige, in. in., och nu yttrade:

Herr talman! Herr Hjorth har i en interpellation
frågat mig

1) om jag uppmärksammat den allvarliga
utvecklingen för de små gruvorna
i Mellansverige,

2) om jag är villig medverka till en
undersökning av möjliga vägar att förbilliga
malmfrakterna för dessa gruvor
och att undersöka möjligheterna för ett
statligt järnverk i Mellansverige, baserat
på förefintliga malmer,

3) om jag är beredd att ta initiativ till
en samordnad försäljningsorganisation
för de mindre gruvorna, till en intensifierad
forskning för ökad användning av
dess malmer och till andra tänkbara produktionsfrämjande
åtgärder, samt

4) om jag genom kontakter med gruvbolagen
och andra intressenter vill medverka
till att dessa för hela vårt samhällsliv
betydelsefulla frågor blir föremål
för en allsidig bedömning och att
lämpliga åtgärder vidtages för att förebygga
en gruvdöd i Bergslagen.

Jag vill svara följande.

Regeringen är väl medveten om det
allvarliga läge, som den mellansvenska
gruvhanteringen befinner sig i. Även det
statliga gruvföretaget i Mellansverige,
Aktiebolaget Statsgruvor, har drabbats
av dessa svårigheter, och en proposition
om stöd till bolaget kommer i dagarna
att lämnas till riksdagen.

Herr Hjorth har i sin interpellation

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Om åtgärder till stöd för de mindre gruvorna i Mellansverige, m. m.

tecknat en bild av situationen, som i allt
väsentligt stämmer överens med min
egen uppfattning om läget. Det kraftiga
prisfall på järnmalm, som så hårt drabbar
just de mindre exportgruvorna i
Bergslagen, ser ut att vara en följd, inte
närmast av en tillfällig konjunkturnedgång,
utan av en förskjutning av marknadsstrukturen,
beroende av en stark expansion
av stora och konkurrenskraftiga
gruvföretag i transoceana länder och
låga oceanfrakter. Man har anledning
frukta, att detta nya läge på exportmarknaden
för järnmalm blir bestående.
Gruvhanteringen kan därför inte vara
betjänt av stödåtgärder av tillfällig natur
med sikte på att övervinna en kortvarig
kris. Alla ansträngningar måste göras
för att finna lösningar, som medför
stabila sysselsättningsförhållanden på
lång sikt inom gruvnäringen. Regeringen
följer utvecklingen med uppmärksamhet.

Att i detalj gå in på de åtgärder, som
kan komma i fråga, är för dagen inte
möjligt. Självfallet kommer de faktorer
herr Hjorth nämner i interpellationen —
järnvägsfrakterna, järnhanteringens möjligheter,
försäljningsorganisationen och
forskningen — att undersökas. Det ligger
också i sakens natur, att arbetet bedrivs
i nära kontakt med de berörda
gruvföretagen och deras organisation
samt med arbetarnas fackliga sammanslutningar,
statliga myndigheter och andra
organ, vilkas medverkan kan bli påkallad.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet Lange för svaret på min interpellation.

Den besvärliga situation, som gruvhanteringen
råkat in i, har inte kommit
plötsligt. Den har pågått under flera år,
och jag vill erinra om år 1959, då flera
gruvor i Mellansverige avskedade en stor
del av sin arbetskraft. Då berodde också
krisen på avsättningssvårigheter.
Malmköparna låg inne med stora lager,
och priserna var redan då på nedåtgående.
Gruvindustriarbetarförbundet fram -

höll även vid detta tillfälle vikten av en
samordnad försäljning, men under dessa
år har det mig veterligt inte skett någonting
på den fronten för smågruvornas
del.

Sedan 1959 har inte utvecklingen varit
särskilt gynnsam för de mindre gruvorna.
Den hårdnande konkurrensen har
drabbat dem värst, och vissa kvalitetsproblem
har naturligtvis inte förbättrat
saken. Den minskade lönsamheten har
man försökt motverka genom åtgärder av
olika slag. Stora investeringar i anläggningar
och maskiner har gjorts. Enligt
en tidningsuppgift ökar gruvorna sina
investeringar i år från 129 till 192 miljoner
kronor, medan industrien för övrigt
minskar. Stopp för nyanställningar har
i stort sett varit rådande, och med en naturlig
avgång har detta lett till att antalet
anställda inom gruvindustrien har
gått tillbaka. Trots detta har genom
nämnda rationaliseringsåtgärder malmproduktionen
ökat.

Nu finns det vissa bedömare, som anser
att gruvkrisen blott är temporär. Men
oavsett om det gäller en tillfällig konjunktursvacka
eller en kris av mera
djupgående art, måste alla goda krafter
sättas in för att undvika ett nedläggande
av gruvorna. Under alla förhållanden
finns det ingen anledning att gripas av
panik, och jag noterar med tillfredsställelse
att regeringen uppmärksamt följer
utvecklingen. När konkurrensen internationellt
sett skärpts genom förhållanden,
som jag nämnde i min interpellation och
som statsrådet här understrukit, nämligen
tillkomsten av nya storgruvor, billiga
sjöfrakter etc., bör allvarligt prövas möjligheten
till ökad användning av järnmalmen
inom landet. De mellansvenska
malmerna har sitt berättigande och kan
få ett ännu större värde, om försöken
med de nya metoderna för tackjärnsframställning
ger positiva resultat, ökad
avsättning på hemmamarknaden skulle i
hög grad vara gynnsam för gruvnäringen.

Vad som särskilt gläder mig i statsrådets
svar är när han säger, att alla ansträngningar
måste göras för att finna
lösningar, som medför stabila sysselsättningsförhållanden
på lång sikt inom

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Om åtgärder till stöd för de mindre gruvorna i Mellansverige, m. m.

gruvnäringen. I en sådan här situation
får sådana saker som inhemska konkurrensförhållanden
och en viss aversion mot
statsägda företag ge vika. Det gäller att
gemensamt kunna klara gruvkrisen.

Den signalerade propositionen om stöd
till Aktiebolaget Statsgruvor visar regeringens
vilja att här göra en kraftfull insats.
Gruvledningen har begärt ett kapitaltillskott,
och Gruvarbetarförbundet
har ansett att det borde vara möjligt med
långtidskontrakt för malmleveranser till
svenska järnbruk. Hur statsstödet än sättes
in, torde det bli den mun-mot-munmetod
som skall klara dessa gruvor mot
en för tidig död. Det är tacknämligt att
alla försök göres för att hålla hjulen •—i
det här fallet linskivorna — i gång i statsgruvornas
uppfordringsanläggningar.

De svenska järnbruken borde också
pröva möjligheterna till en utbyggnad
för ökad användning av våra malmer.
Stålet behövs och därmed malmen. Vi
har eu malmtillgång som vi kunde utnyttja
bättre inom landet, om stålsidan
fick nytillskott.

Läget för den mellansvenska gruvhanteringen
är — som statsrådet framhållit
■—■ allvarligt. Många rykten har varit i
omlopp, och oro och osäkerhet inför
framtiden har spritt sig vid de små gruvsamhällena.
Detta är den närmaste anledningen
till min interpellation. Det är
därför tryggt att veta att regeringen ämnar
pröva alla möjligheter som kan tänkas
komma i fråga. De åtgärder, som
föreslagits i min interpellation, har statsrådet
nu lovat att beakta.

Jag har all anledning att vara nöjd
med svaret, och jag ber att än en gång
få tacka för detsamma.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 65, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 77, angående anslag till åtgärder
mot silikos, luftföroreningar och tobaksrökning;
samt

nr 86, angående vissa anslag till civilförsvaret
in. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 104, med förslag till förordning angående
rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och utjämningstullar,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 107, angående omorganisation av
fortifikationsförvaltningen m. m.;

nr 108, angående vissa anslagsfrågor
m. m. rörande det militära försvaret under
budgetåret 1963/64;

nr 109, angående anslag till markförvärv
för övningsfält för budgetåret 1963/
64 m. m.;

nr 110, angående medelsbehoven under
försvarsgrenarnas avlöningsanslag för
budgetåret 1963/64 m. in.;

nr 111, angående förslag om ökad lärarutbildning
m. m.;

nr 112, angående förbättring av arbetssituationen
för rektorerna vid statliga
gymnasier m. m.; och

nr 113, angående anslag för budgetåret
1963/64 till Nordiska museet m. m.

Vid föredragning av motionerna nr
608—612 hänvisades desamma, i vad de
avsåge medelsanvisning, till statsutskottet
och i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 613—615 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 616—625 till behandling
av lagutskott,

motionerna nr 626—629 till jordbruksutskottet,

motionerna nr 630—635 till statsutskottet
och

motionerna nr 636—644 till bevillningsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtande nr 39, bevillningsutskottets
betänkanden nr 18 och 21, andra
lagutskottets utlåtande nr 22 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 12—14.

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets memorial nr 11, angående
överlämnande till jordbruksutskottet
av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr
3, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Anslag till internationell biståndsverksamhet Kungl.

Maj: t hade föreslagit riksdagen
att till FN:s utvidgade tekniska biståndsprogram
(EPTA) för budgetåret 1863/64
anvisa ett anslag av 10 400 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte till FN:s utvidgade tekniska
biståndsprogram (EPTA) för budgetåret
1963/64 anvisa ett anslag av
10 400 000 kronor.

Herr talmannen yttrade, att i samband
med överläggningen angående nu förevarande
punkt finge beröras jämväl
punkterna 15—32 i detta utlåtande ävensom
statsutskottets utlåtanden nr 37 och
38 samt andra lagutskottets utlåtande nr
19. Eventuella yrkanden vid någon av
de angivna punkterna eller utlåtandena
skulle dock, fortsatte herr talmannen,
framställas först efter det respektive
punkt och utlåtande föredragits.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Regeringens förslag till
årets riksdag rörande u-landshjälpen
väckte intresse framför allt genom att
de föreslagna ökningarna var så överraskande
små. Efter de utfästelser rege -

ringen gjorde 1962 blev årets förslag en
klar västgötaklimax. Detta sker trots att
riksdagen uttalade, att målsättningen bör
vara, att de svenska insatserna bör successivt
ökas upp till en procent av nationalprodukten
»snarast möjligt».

Från regeringshåll hette det, att stödet
till de fattiga länderna skulle komma
att utgöra »ett av de viktigaste inslagen
i 1960-talets politik». Den ökning
på cirka 45 miljoner kronor, som föreslås
av regeringen för nästa budgetår,
från cirka 130 till 175 miljoner, är inte
försvarlig, om man avser att inom rimlig
tid nå till den angivna målsättningen
en procent av nationalinkomsten. Med
eu sådan ökningstakt kommer det att ta
mycket lång tid. Skulle en sådan ökningstakt
få bli medeltalet, når vi inte
målsättningen på 1960-talet och inte heller
under 1970-talet, utan det drar in
litet på 1980-talet också. En så långsam
utveckling kan inte godtas, och det var
säkert inte heller riksdagens mening när
den gjorde sitt uttalande om en procent
snarast möjligt.

Inför de förslag som regeringen har
lagt fram i år har vi från vårt håll velat
inskärpa, att det här inte gäller frågor,
som kan undanskjutas och fördröjas
utan mycket stora risker. För den skull
har vi från vår sida i en partimotion uttalat,
att som riktpunkt för planeringen
bör tas, att vårt lands insatser snarast
och senast mot slutet av 1960-talet skall
ökas till ett omfång som tar i anspråk
ungefär en procent av nationalprodukten.

Självfallet innebär eu sådan till tiden
mera preciserad målsättning krav på betydande
ansträngningar, men det måste
vi underkasta oss. Stödet till de fattiga
länderna måste verkligen bli ett av de
viktigaste inslagen i 1960-talets politik,
och bli det i verklig mening och inte
bara i fraser och officella uttalanden.

Jag skall senare återkomma till några
mera allmänna iakttagelser rörande ulandshjälpen,
men vill först uppehålla
mig vid de förslag, som från vårt håll
motionsvägen framförts i syfte att påskynda
och förbättra de svenska insatserna.

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Anslag till internationell biståndsverksamhet

Jag vill då börja med det kommersiella
biståndet — en kanske litet äventyrlig
rubrik för ett sådant avsnitt, men
ändå. Låt mig då först beröra ett knippe
motioner, som behandlats under
punkterna 31 och 32 i statsutskottets utlåtande
nr 3.

Det gäller frågan om skydd för ulandsinvesteringar
och de handelspolitiska
relationerna till u-länderna. I båda
fallen har utskottet, som man säger,
behandlat motionsyrkandena välvilligt
och beslutat sig för att med anledning av
vad i motionerna anförts skriva till
Kungl. Maj:t och ge till känna vad utskottet
anfört.

Frågan om skydd för u-landsinvesteringar
är ingen nyhet för riksdagen.
Frågan har gång efter annan under senare
år aktualiserats motionsvägen —
för vår del skedde det t. ex. 1960 och
senare också för övrigt — utan att någonting
egentligen har blivit gjort i denna
fråga i praktiken. Som framgår av
utlåtandet, har en särskild arbetsgrupp
inom u-Iandsberedningen arbetat med
denna fråga, och det påstås ryktesvis att
dess förslag innebär, att man i första
hand skall söka sig fram till möjligheter
med internationella överenskommelser,
multilaterala överenskommelser. I
väntan därpå skall man kunna överväga
att ta till nationella investeringsgarantisystem.

Om detta är ur mina utgångspunkter
bara att säga: Tack för det! Det är en
lösning som många gånger har föreslagits.
Men må nu regeringen inte missta
sig på riksdagens vilja. Vad utskottet
har sagt måste verkligen bli någonting
av. Det är en svår försummelse att så litet
gjorts i detta avseende förut på nationell
bas, när det nu visat sig att den
multilaterala vägen är så svårframkomlig.

Jag vill här skjuta in att jag med mycket
stor tillfredsställelse hälsar den vidgning
av bestämmelserna för exportkreditgarantier,
som riksdagen kommer att
få behandla i annat sammanhang.

Vad gäller de övriga frågor som sammanhänger
med det kommersiella biståndet
nöjer sig utskottet med ett till -

kännagivande av vad utskottet anfört,
framför allt mot bakgrund av den omnämnda
utredningen inom u-landsberedningen.

Jag skall inte dölja, att detta ståndpunktstagande
vad mig beträffar — och
jag tror att det gäller flera — har skett
med en viss tvekan. Trots att vi i avdelningen
underrättats om att den omtalade
utredningen sedan lång tid förelegat
klar, har det inte varit möjligt för avdelningen
att få ta del av utredningens
betänkande.

Jag tycker detta är både beklagligt
och anmärkningsvärt. Vi har alltså varit
tvungna att sakbehandla dessa frågor
utan att ha tillgång till det sakmaterial
som tydligen här föreligger klart.
Jag förstår inte varför vi inte har fått
ta del av materialet. Det skulle självfallet
ha varit av stort värde för utskottet
att direkt kunna ta del av vad utredningen
kommit fram till. Nu har vi fått
nöja oss med andrahandsrapporter och
hörsägner. ■— Ingen har emellertid för
ögonblicket velat gå så långt som till en
formell reservation i det sammanhanget.

Jag vill dock för min del inte underlåta
att nämna, att vad jag varit med om
att godkänna under punkten 32 förefaller
mig att ge en någoi för välvillig och
vacker bild av den svenska handelspolitiken
och de svenska strävandena visavi
u-länderna när det gäller dessa frågor.
Också Sverige håller sig med ett batteri
av skatter, tullar, införselavgifter
och dylika saker, som har en klart och i
vissa fall starkt hämmande effekt på uländernas
möjligheter att exportera och
sälja sina varor till vårt land.

Jag vet av förut nämnda skäl inte huruvida
den verkställda utredningen rörande
vårt lands kommersiella bistånd
innefattar någon sådan undersökning rörande
detta förhållande. Har eu sådan
undersökning inte gjorts, bör den göras
snarast möjligt, tycker jag, så att vi får
en överblick över vad som här sker och
så att vi vet vad vi gör. Därvid bör man
inte väja undan för att granska även
konsekvenserna av den svenska jordbruksregleringen
i dess olika aspekter.
Frågans storleksordning framgår ju av

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

att de pålagor vårt land lagt på importen
av kaffe, kakao och produkter därav
samt bananer uppgår till mer än hela
anslaget för u-hjälpen för innevarande
budgetår.

Det heter ofta — och med rätta, tycker
jag — att vad u-länderna behöver och
vill ha är »Trade not aid» — handel, inte
hjälp. Låt oss då se till att vi gör allt
vad vi rimligtvis kan för att gå den vägen.
Det räcker då inte med det i och
för sig riktiga att i internationella sammanhang
arbeta för mera frihandel och
stabilisering av råvarupriserna. Låt oss
också i görligaste mån sopa rent framför
vår egen dörr.

En annan punkt, som upptagits motionsvägen
och där utskottet har kunnat
enas om sin skrivning, gäller frågan om
svenska insatser för förbättrad spannmålslagring
i vissa u-länder med anledning
av motionsyrkanden från folkpartihåll.
Frågan om sådana siloanläggningar
prövas f. n. av biståndsmyndigheterna,
har vi upplysts, vilket utskottet finner
tillfredsställande, och det understryker
betydelsen av att åtgärder vidtages.
Det viktiga är att nu verkligen någonting
sker på detta område. Det finns mycket
konkret utarbetade planer för sådana siloanläggningar,
bl. a. i Indien, och såvitt
jag vet föreligger det från mottagarländernas
sida ett mycket stort intresse
för denna sak.

Det finns här en möjlighet att för relativt
små kostnader göra en insats som
skulle betyda mycket för att förbättra
livsmedelssituationen genom en bättre
lagringsteknik. Det är ett orimligt förhållande
att en mycket stor del av den
skördade spannmålen — stundom i vissa
områden mer än 40 procent, enligt
vad det uppges — går till spillo genom
bristfällig lagring, som inte skyddar mot
skadedjur eller fuktskador. Att med alla
tillgängliga medel söka öka produktionen
av livsmedel är en utmärkt sak, och den
vägen måste följas, men det är lika nödvändigt
att man försöker skydda och ta
till vara det som en gång är producerat.
Jag tror att här finns möjligheter att för
små kostnader snabbt nå ganska stora
resultat.

Herr talman! Jag övergår nu till det
avsnitt om vilket utskottet inte har kunnat
enas och som alltså föranlett en hel
serie reservationer.

Det har blivit en serie ställningstaganden
som på olika håll ger uttryck
för en viss konsekvens så till vida att
folkpartiet och centerpartiet kräver ökade
insatser — tillsammans cirka 50 miljoner
över regeringens förslag — medan
socialdemokraterna och högerpartiet har
arbetat enligt principen »inte ett öre,
inte en krona mer än regeringen i propositionen
har givit sin välsignelse».

Att regeringspartiets företrädare i utskottet
å regeringens vägnar har intagit
den ståndaktige tennsoldatens roll oberoende
av sakargument kan jag kanske
förstå, men jag finner det ändå överraskande
mot bakgrunden av den vägande
kritik som framkommit även ur det
socialdemokratiska partiets led. Mera
ogrumlad, måste jag erkänna, är min förvåning
över högerpartiets bokstavstrohet
inför propositionen, så mycket mer
som hållfastheten i regeringens argument
för att inte föreslå mer betydande anslag
är påfallande svag.

Jag skall ta upp några sådana punkter,
och först frågan om Sveriges bidrag till
FN:s särskilda fond. Det råder såvitt jag
förstår inga delade meningar om den
utomordentligt stora betydelse som fonden
har för biståndet till u-länderna.
Årets proposition innebär en ökning
med endast 1,3 miljon, och man hänvisar
till i huvudsak två skäl: dels ger
Sverige i jämförelse med andra länder
ett relativt högt belopp, dels har fonden
betydande ackumulerade belopp. Intetdera
av dessa två skäl står sig enligt min
mening vid en saklig granskning.

Vad först gäller jämförelsen med vad
vissa andra länder ger till fonden bör
man komma ihåg, att de länder man brukar
jämföra oss med har en uppläggning
av sin totala biståndsinsats, som innebär
en vida större tonvikt på bilaterala åtgärder.
Sverige, som lägger tyngdpunkten
på de multilaterala åtgärderna i en
helt annan omfattning, måste då, om vi
över huvud taget skall göra en anständig
insats, komma mycket högt på rang -

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Anslag till internationell biståndsverksamhet

skalan när det gäller bidrag till de multilaterala
fonderna. För övrigt är det
sakligt ovidkommande om vi intar den
ena eller den andra platsen i förhållande
till övriga. Vår totala biståndsinsats
per invånare är inte märklig i jämförelse
med andra länders.

Invändningen att fonden har stora belopp
ackumulerade är förrädisk. Den ger
— jag vet inte om det är avsikten — intrycket
att fonden inte behöver mer
pengar, inte är intresserad av bestämda
utfästelser om ökade anslagsbelopp. Så
förhåller det sig ju inte. Alla ackumulerade
belopp är intecknade i godkända
projekt. Fondens ledning har för närvarande
godkända projekt som med mer
än 40 miljoner dollar överstiger de av
medlemsstaterna i utsikt ställda beloppen.
Om inte riksdagen i dag beslutar i
enlighet med reservanternas förslag, innebär
detta en fördröjning, en broms,
för vad som eljest skulle vara möjligt för
fonden att göra. Fonden har brist på
obundna medel i dag — det är sanningen
om den saken.

Det var ingen tillfällighet att fondens
direktör mr Hoffman nyligen var i
Stockholm både för att tacka för den
hjälp han hade fått och framför allt för
att vädja om mera pengar. Av de 100
miljoner dollar man satt som mål för
fonden i år har man fått utfästelser på i
runt tal endast 70 miljoner dollar. Där
finns alltså mycket mer att göra.

Den andra fondfrågan, som gäller Internationella
utvecklingsfonden, är i
ungefär samma läge — det är lika svagt
underbyggda argument som regeringen
kommer med. Men här är det inte fråga
om en ökning, utan man minskar fondanslaget
för nästa budgetår i jämförelse
med innevarande år. Även här anförs
argumentet att det är viktigt att ta hänsyn
till den inbördes relationen till andra
bidragsgivare. Men här måste vi lägga
märke till att Sverige har sluppit
undan med ett uppseendeväckande lågt
grundbidrag till fonden. Vi har visserligen
liksom försökt kompensera det i efterhand
med extrabidrag. Men måste vi
ändå inte ställa oss frågan, om det inte
är angeläget att Internationella utveck -

lingsfonden får mer kapital till sitt förfogande? Finansministerns

motivering för en
nedskärning av det nuvarande beloppet
med 8 miljoner kronor tycker jag är mer
än märklig. Han redogör i sin huvudtitel
för de stora uppgifter som utvecklingsfonden
har och konstaterar — lägg
märke till detta -— att de av IDA beviljade
lånen redan i mitten av 1963 beräknas
uppnå det belopp som står till
förfogande fram till och med år 1964.
Efter det förklarar statsrådet, att man
på svenskt håll intar en positiv hållning
till ökning av IDA:s kapital. Det förs
alltså ett resonemang som solklart leder
fram till att bidraget till denna fond bör
ökas, och så fortsätter finansministern:
»Det står emellertid redan nu klart att
kapitaltillskottet kommer att bli mindre
än vad man inom IDA anser sig behöva.
Här föreligger alltså ett uttalat behov av
ytterligare medel för en långivning som
är av angelägen natur och som kan förmedlas
på ett objektivt och effektivt
sätt.»

När man har läst så långt är det svårt
att komma från intrycket att vi borde
ta krafttag för att öka fondens resurser.
Vad sker i stället? Jo, med en föga elegant
slutsnutt förklarar departementschefen,
att bidraget skall skäras ned med
8 miljoner för nästa budgetår. Det tycker
jag är märkligt. IDA behöver pengarna,
och Sverige har råd att ge dem. Varför
skall vi då förfara på det sättet? Jag förstår
det inte.

I flera motioner har yrkats att man
skall försöka genom skyndsamma åtgärder
få till stånd varuleveranser av olika
slag, livsmedel och industriprodukter,
till u-länderna och att 25 miljoner kronor
skall anvisas på tilläggsstat för detta
ändamål. Tankegången är att öka biståndsinsatserna
genom livsmedelsleveranser
och genom att ställa industriprodukter
till förfogande och därvid samtidigt
utnyttja den överkapacitet och den
överproduktion som förefinns inom vissa
områden av det svenska näringslivet.
I princip är detta ju ingenting nytt. Från
vårt håll framfördes sådana tankegångar
redan för ett tiotal år sedan, och i någon

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Anslag til! internationell biståndsverksamhet

utsträckning förverkligas också denna
tanke under innevarande budgetår. Men
varför inte satsa mer och snabbare på
denna linje? Med målmedvetna och beslutsamma
insatser skulle här åtskilligt
kunna göras som blir till gagn både för
biståndsarbetet och för vårt lands näringsliv.

Herr talman! Jag vill också säga några
ord om vad som har betecknats som frivilliga
insatser i biståndsarbetet.

Vad gäller punkt 24 i statsutskottets
utlåtande nr 3 har utskottet av skäl, som
jag inte förstår, sammanblandat olika saker
på ett förvirrande sätt. I klarhetens
intresse vill jag erinra om att det utbildningsinstitut,
som man talat om i folkpartimotionen,
avser frågan om hur man
på ett rationellt sätt skall här inom landet
organisera den utbildning av svenska
experter och biträdande experter
som skall sändas ut för tjänstgöring inom
u-länderna.

Däremot har det ju inte ifrågasatts att
vi skulle ta hit folk från u-länderna för
yrkesutbildning — man kan få det intrycket
när man läser utskottets utlåtande.
En annan sak är att vid det ifrågasatta
utbildningsinstitutet även u-landsmedborgare
som vistas här i landet skulle
kunna få viss kompletterande utbildning.
Det har rests många invändningar
mot uppslaget om en utbildningscentrai
av denna karaktär, och motionärerna har
heller inte fullföljt tanken i en reservation.
Jag vill understryka att detta givetvis
inte innebär någon nöjdförklaring
med det nuvarande läget när det gäller
utbildning av svenska experter och den
personal som vi skall sända till u-länderna.
Men hela frågan om personalutbildningen
befinner sig i stöpsleven, och
ytterligare erfarenheter kan behöva avvaktas.

Vad så gäller det förslag och den reservation,
som tar sikte på ett anslag för
att underlätta och stimulera s. k. frivilligtjänst
i u-landsarbetet, andas utskottet
skepsis. Man hänvisar bl. a. till att erfarenheterna
av den amerikanska fredskåren
icke varit »entydigt tillfredsställande».
Det är riktigt att särskilt i inledningsskedet
en del misstag gjordes. Men

jag tror att det är lika obestridligt att
det gått mycket bättre sedan. Vid starten
var det stark intern kritik och skepsis
inom USA, men denna kritik har numera
tystnat, och fredskåren är under
betydande expansion och byggd på
starkt ökande efterfrågan från u-länderna.
Den rekryterar numera folk även för
FN:s multilaterala hjälpinsatser.

För övrigt kan man fråga vilka biståndsprojekt
inom den svåra materia,
som heter u-landshjälp, som gett »entydigt»
gynnsamma resultat. Det är säkert
inte många.

Vidare är det oriktigt att som utskottet
gör sätta frivilligtjänst i motsatsställning
till kategorien biträdande experter.
Det föreligger inte någon motsättning
här. Vad det gäller är en komplettering
med hjälp av en annan rekryteringsprincip
för att få fram fler människor, som
är beredda och lämpade att i u-länderna
bidra till den mödosamma, men nödvändiga
utbildnings- och omställningsprocess,
som är en förutsättning för att dessa
länder skall kunna bära upp den samhällsorganisation
och det näringsliv som
krävs för att en stigande levnadsstandard
skall bli möjlig.

Särskilt kommer här i blickpunkten
bristen på personal inom u-länderna med
utbildning på s. k. medelnivå, yrkeskunnigt
folk under akademisk nivå. Denna
brist utgör ett svårt hinder för framgångsrik
utvecklingspolitik, och alla vägar
måste prövas för att bota denna brist,
så att samhällsorgan och produktionsliv
kan fungera medan u-ländernas eget folk
utbildas. Rätt och förnuftigt använda kan
frivilliga här spela en betydande roll.
Det är i praktiken bevisat. De ringa försök
som gjorts även från svenskt håll,
bl. a. genom centerns ungdomsförbund
och genom missionsorganisationerna,
bör kunna tjäna som exempel och vägledning
och förtjänar enligt min mening
stöd, så att mera omfattande insatser
skall kunna komma till stånd.

Jag är naturligtvis medveten om att i
den mån medel ur de anslag, som ges till
tekniskt biståndsarbete, ställes till förfogande
måste vissa grundläggande krav
uppfyllas såväl när det gäller personliga

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Anslag till internationell biståndsverksamhet

kvalifikationer för de frivilliga som i
fråga om karaktären av de arbetsuppgifter
de åtar sig. Ett konstruktivt och smidigt
samarbete härvidlag mellan NIB och
organisationerna •— jag tänker här bi. a.
på de stora ungdomsorganisationerna
och inte minst på de många som har
organisatorisk hand med u-ländernas befolkning
och ungdom — bör kunna bli
fruktbart. Det är stort intresse för denna
frivilligidé i många länder. Så sent
som i januari i år antog Europarådet en
rekommendation i samma syfte, om vilken
jag här vill erinra.

Så några ord om NIB:s personalbehov.
Från regeringens sida föreligger här förslag
om en mycket betydande upprustning
av personalorganisationen, men i
samband därmed har det för innevarande
budgetår utgående anslaget på 400 000
kronor för anlitande av särskild expertis
för speciella planläggnings- och utredningsuppgifter
skurits ned till 300 000
kronor. Som framgår av reservationen vid
punkten 19 betvivlar vi från vårt håll
starkt det förnuftiga i en sådan nedskärning
och yrkar att samma anslag som för
innevarande budgetår ställs till förfogande.

Med hänsyn till svårbedömligheten av
NIB:s personalbehov i allmänhet har reservanterna
liksom motionärerna avstått
från att fullfölja motionskraven på
bifall till de i NIB:s petita begärda personalförstärkningarna.

Låt mig emellertid säga att jag på den
punkten är ganska tveksam huruvida det
var rätt att frånfalla motionskraven. Alla
upplysningar jag kunnat skaffa mig
tyder på att NIB arbetar under mycket
pressande förhållanden och i vart fall
inom vissa sektorer med uppenbart alltför
liten personal. Med den allmänna utgångspunkten
om en snabb ökning av
vårt lands biståndsverksamhet, som jag
och många med mig har, framstår det
som nödvändigt att planerings- och rekryteringsuppgifterna
får tillräckligt
med folk för att de på ett omsorgsfullt
sätt och i tid skall kunna fullfölja sina
uppgifter. Det är dålig ekonomi att vara
alltför återhållsam på detta område.

Jag vill också säga några ord i en frå -

ga, som många gånger har varit föremål
för kammarens överläggning, nämligen
frågan hur vi egentligen skall ha det med
den inom OECD verksamma specialorganisationen
för utvecklingshjälp, kailad
DAC.

Jag kan inte finna annat än att om
skälen förra året för att vi skulle ställa
oss reserverade och då inte inträda som
medlemmar i denna specialkommitté var
svaga så är de i år ännu svagare. Nu har
såväl Norge som Danmark ingått som
medlemmar; att dessa båda länder förra
året stod utanför organisationen anfördes
då som en ursäkt för oss att inte vara
med.

DAC:s betydelse som samarbets- och
koordineringsorgan för u-landsbiståndet
framgår bl. a. därav att under år 1961
inemot 90 procent av allt bistånd som
ges ställs till förfogande av DAC-medlemmar.
Samma år uppgick de kapitalresurser,
som DAC-medlemmarna i skilda
former ställde till u-ländernas förfogande,
till det ganska svindlande beloppet
av 50 miljarder svenska kronor, och
bidragen ökar ständigt.

Det är missvisande att som utskottsmajoriteten
gör ställa DAC:s aktivitet
såsom i något avseende i konflikt med
strävandena att lägga tyngdpunkten i biståndsinsatserna
i händerna på FN och
dess organ. DAC kan rätt använt starkt
bidra till att ge de multilaterala insatserna
genom FN-organen en ändamålsenlig
utformning.

Det arbetsprogram, som DAC ställt
upp för sig, är, som var och en kan se,
sådant att det i alla avseenden förtjänar
vårt stöd. Det är beklagligt att vårt land
i ett skede då både vi och andra länder
bygger upp biståndsprogrammen skall
stå utanför det samordningsorgan som
DAC utgör. Vi behöver detta samarbete
med övriga givarnationer såväl för att
koordinera olika bilaterala insatser som
för att koordinera multilaterala insatser
med de mångskiftande bilaterala.

Jag kan inte finna att något enda verkligt
vägande skäl hittills framförts mot
tanken på ett svenskt medlemskap. Olägenheterna
av att stå utanför finner jag
däremot klara och betydande.

Onsdagen den 27 mars 1983 fm.

20 Nr 12
Anslag till internationell biståndsverksamhet

Även ur mera allmänna synpunkter
vid sidan av u-landsbiståndet är den
svenska tveksamheten inför DAC föga
lycklig. Den europeiska marknadsfrågans
läge gör som alla vet att OECD även
i vårt land måste tillmätas en större betydelse
än tidigare, och det skulle otvivelaktigt
stärka våra möjligheter att vinna
gehör för svenska intressen om vår
hållning till DAC bleve aktiv och samarbetsvillig.

Jag är, herr talman, medveten om att
detta har blivit en ganska lång lista på
önskemål och förslag, som går längre än
utskottsmajoritetens och regeringens.
Men detta är ofrånkomligt. Jag tror att
jag har visat upp goda skäl härför. Det
finns å andra sidan inga hållbara skäl
för den ganska abrupta begränsning av
ökningstakten i den svenska u-landshjälpen
som regeringens förslag innebär i
jämförelse med fjolårets.

Jag kan förstå och respektera att utbyggnaden
av det bilaterala biståndet
rör sig om så pass begränsade belopp
med hänsyn till de planeringssvårigheter
som föreligger och att det tar tid för
NIB att förbereda en vidgning av insatserna.
Bakom detta ligger försummelser
i det förgångna. Men dessa är vad de är,
och vi måste nu se framåt mot bakgrunden
av gjorda erfarenheter.

Däremot finner jag det obegripligt hur
man från regeringens sida kan försöka
argumentera sig bort från det uppenbara
faktum att såväl FN:s särskilda fond
som IDA är i starkt behov av ytterligare
medel. Att i denna situation nöja sig med
en ökning av bidraget till Särskilda fonden
med 1,3 miljon kronor och en minskning
av bidraget till IDA med över 8 miljoner
kronor i jämförelse med innevarande
budgetårs anslag kastar ett egendomligt
ljus över den bestämda deklaration,
som från statsministerns sida
gjordes inför föregående års riksdag när
han i proposition nr 100 förklarade att
»politisk vilja och ekonomisk förmåga
är avgörande för det svenska biståndets
omfattning».

För min del vägrar jag att erkänna, att
vår ekonomiska förmåga skulle vara uttömd
med de anslag som regeringen har

förordat. Återstår då frågan hur det är
med den politiska viljan.

Det har visserligen sagts ut att man
av skilda skäl inte bör räkna med en år
från år lika stor ökning av det svenska
biståndet, men detta får inte upphöjas,
till någon dygd, så att man låter hjälpverksamheten
bli en onödigt vågig bergoch
dalbana. I vilket fall som helst får
det inte tas till ursäkt för att i onödan
fördröja uppfyllandet av den målsättning
riksdagen uttalat sig för. Jag nödgas
alltså, herr talman, sätta ett kraftigt
frågetecken för regeringens politiska vilja
i denna fråga.

Är det meningen eller är det inte meningen
att stödet till de fattiga länderna
skall utgöra ett av de viktigaste inslagen
i 1960-talets svenska politik? Det var ju
så man i proposition nr 100 förra året
uttalade sig.

Är man osäker på hur djup och utbredd
opinionen hos svenska folket är då
det gäller inställningen till ett starkt ökat
stöd åt de fattiga folken, så får det väl
bli politikernas uppgift att upplysa om
behoven och motiven för en ökad biståndsinsats.
Jag tror inte att vi i det
sammanhanget skall försumma att redovisa
problematiken sådan den i verkligheten
ter sig, framhålla dess svårigheter,
erkänna både misslyckande och problem
som möter, samtidigt som vi ju inte skall
glömma glädjeämnena, även om de kan
te sig begränsade i sammanhanget. Under
alla omständigheter måste svenska
folket få en realistisk bild av problemens
karaktär. Detta är enligt min mening den
grundläggande förutsättningen för att vi
skall vinna stöd åt starkt ökade insatser.

Och nu, herr talman, till några slutanmärkningar.

Det är påtagligt att debatten här hemma
och utomlands rörande utvecklingspolitikens
problem har undergått vissa
förskjutningar mot bakgrund av de erfarenheter
man vunnit under efterkrigstiden.
Så t. ex. är det tydligt att man
numera börjar förstå, att mycket större
tyngd än tidigare måste läggas på frågan
om en ökning av vad man brukar kalla
»human investment», investeringar i
människor, d. v. s. utbildning på alla ni -

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Anslag till internationell biståndsverksamhet

-våer. Och det är här inte bara fråga om
bibringandet av kunskaper och färdigheter
i rent teknisk mening utan det gäller
också sådana mindre gripbara saker som
vanor, inställning till arbetet, hållning
och attityder som hör ihop med vad vi
brukar kalla västerländsk framstegstanke,
o. s. v. Jag tror att vi här befinner
oss ganska nära en hjärtpunkt i utvecklingshjälpens
problematik.

Det är vidare enligt min mening uppenbart
att koordineringssträvandena i
olika avseenden mellan myllret av skilda
biståndsinsatser måste förstärkas, dels
så att utvecklingspolitiken verkligen blir
integrerad och kraftutlösande för u-länderna
själva, dels med syftet att undvika
alltför stor splittring inom många områden
och länder, till förfång för ur utvecklingsstrategisk
synpunkt nödvändig
kraftsamling och koncentration. Jag har,
herr talman, den känslan att en liten
varning mot mångsyssleri och splittring
inte är alldeles opåkallad även när det
gäller uppläggningen av det svenska biståndet
och framtidsplanerna för det.
Det är inte alldeles säkert en dygd att
man skaffar sig biståndsprojekt i ett
allt större antal länder.

Vidare tror jag det är nödvändigt att
de s. k. kommersiella biståndsvägarna utnyttjas
bättre och att de rikare ländernas
handelspolitik i helt annan omfattning
måste ta hänsyn till u-ländernas läge och
möjligheter än som hittills varit fallet.
Jag vill hävda att de rika länderna genom
sin handelspolitik i helt enkelt förödande
omfattning slår ihjäl resultatet
av sina egna i många stycken storartade
biståndsinsatser.

Innan jag slutar vill jag betona att alla
de frågor, som jag under mitt anförande
berört, måste ses mot bakgrunden av en
utomordentligt hastig och djupgående
social och teknisk och politisk omvälvningsprocess
i de fattigare delarna av
världen. Om många av dem som något
arbetat med dessa problem grips av en
viss otålighet, beror det på att problemen
är så akuta, så påträngande att deras lösning
inte vill låta vänta på sig. Befolkningsutvecklingen
t. ex. är som alla vet
rent explosiv och innebär en av de mest

hotande aspekterna för framtiden. Det
gäller i fråga om u-landshjälpen — låt
oss inte glömma det — även i rätt hög
grad en kapplöpning med tiden.

Herr talman! Jag slutar här och vill
återkomma med yrkanden om bifall till
samtliga de vid statsutskottets utlåtanden
nr 3, 37 och 38 fogade reservationerna.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! När riksdagen i fjol behandlade
den internationella biståndsverksamheten
gick det inte att ta miste
på den grundton av enighet som präglade
alla uttalanden. Förhållandet är nog i
grund och botten likadant nu. Man kan
säga att vi alla reservationslöst har samlats
kring beslutet att göra en insats i de
underutvecklade områdena. I den mån
skilda uppfattningar ger sig till känna,
rör de inte mål och syften utan endast
medel, metoder och — som vi nyss hörde
och även hört i andra sammanhang
— utbyggnadstakt.

Intresset och offerviljan när det gäller
u-länderna är en ganska märklig
planta, som har vuxit fram och vuxit sig
stark på några få år. Snabbvuxna plantor
är emellertid ofta ömtåliga. Låt oss
hoppas att denna planta skall tåla de påfrestningar
som säkert är att vänta. Låt
oss försöka skydda den för det gift som
överdrivna förhoppningar, otålighet,
bristande effektivitet och missbruk kan
sprida, över huvud taget torde den kunnighet
och det verklighetssinne, med vilka
biståndsverksamheten i skilda instanser
planeras och ledes, ha alldeles avgörande
betydelse både för dess effekt
och för den allmänna tilltro till hjälpens
värde som är en så viktig drivkraft för
den.

Jag vill i några punkter försöka redovisa
de krav som enligt min mening
främst måste ställas för att verksamheten
skall ha utsikt till framgång.

För det första: Biståndet måste fylla
ett långsiktigt ändamål. Hur angelägna
rent humanitära insatser än kan vara så
ger de sällan varaktig hjälp; på sikt kan
det vara tvärtom. Åtgärderna måste syfta
till självhjälp, till att underlätta och sät -

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

ta i gång en process som sedan driver sig
själv med allt starkare kraft och i allt
snabbare takt. All erfarenhet visar att
rena gåvor gärna föder ovilja och snarare
skärper förefintliga motsättningar.
Måhända är det omöjligt att ge utan att
medvetet eller omedvetet bibringa gåvotagaren
en känsla av beroende och underlägsenhet.
Måhända är det andra psykologiska
faktorer; faktum kvarstår
dock. Bistånd lämnas därför bäst i former
som för både givaren och mottagaren
framstår som ett för båda parter
förmånligt givande och tagande. Det kan
däremot naturligtvis ofta vara så att
vinsterna varken är säkra eller omedelbara
och att de för att över huvud taget
kunna uppstå måste föregås av eller
kompletteras med grundinvesteringar,
som inte är lönande i och för sig. Detta
hindrar dock inte att huvudtanken bakom
u-hjälpen bör vara ett utbyte i vidaste
mening förr eller senare. Endast
om man anlägger en sådan bakgrund kan
åtgärderna, enligt min mening, på sikt
skapa den självbärande ekonomiska utveckling
i mottagarlandet som är det enda
meningsfyllda målet för hela verksamheten.

För det andra: Insatserna måste göras
så att de ger bästa valuta. Det snabbt
framvuxna intresset får inte leda till en
så snabb utbyggnad i skilda avseenden
att effektiviteten inte hinner med. Man
skal! inte tro att nyttan av verksamheten
alldeles självklart ökar i direkt proportion
till antalet sysselsatta eller antalet
anslagna miljoner. Det är viktigt
att pröva anslagsgivningen till biståndsverksamhet
med samma omsorg som vi
brukar pröva anslag till ändamål inom
riket.

För det tredje: Man måste ha klart för
sig att det är en utomordentligt vansklig
och svår uppgift att på genvägar driva
fram utvecklingen i ett land. Det går på
intet sätt att direkt överföra metoder och
system, ännu mindre i enskilda detaljer,
ur den komplicerade mekanism som ett
modernt industrisamhälle utgör. Jag hade
för inte så länge sedan tillfälle att se
hur man i ett u-land för bevattning av
åkerjord öste upp vatten för hand från

tidig morgon till sen kväll dag efter dag
med en skopa stor som ett handfat. Eu
fruktansvärd misshushållning med
mänskligt arbete tycker vi och föreslår
snabbt installerandet av en motordriven
pump. Men man måste ändå fråga sig:
Kan vederbörande få annan sysselsättning,
som åtminstone inbringar tillräckligt
för att betala driftkostnaderna för
pumpen? Finns det tekniskt kunnande
och tekniska resurser för att underhålla
ett pumpaggregat? Ofta måste man tyvärr
besvara sådana frågor med »nej»,
»inte just nu» eller »inte ännu», och då
är inte saken längre så enkel. Att till förkovran
av ett sådant jordbruk exempelvis
skänka skördetröskor är naturligtvis
ett fruktansvärt misstag, även om man
skickar med experter som kan sköta
maskinerna. Likväl har sådana ting hänt,
och liknande ting händer inte så sällan
och föreslås ganska ofta. Det är alltså alldeles
nödvändigt att först samordna en
rad åtgärder och det är ofta åtgärder
som det tar lång tid att få resultat ur.

För det fjärde: Hjälpen måste lämnas
och kontrolleras på ett sådant sätt att
den verkligen når dit den är avsedd.
Det saknas sannerligen inte exempel på
biståndsmedel som har nått helt andra
destinationer än som var tänkta och av
syftemålet motiverade.

För det femte och sista vill jag framhålla
ett krav som jag lika gärna kunde
ha tagit först, nämligen att gynnsamt
ekonomiskt framåtskridande och god utveckling
inom vårt eget land är en nödvändig
förutsättning för att kunna ge betydelsefull
och varaktig hjälp åt andra
länder.

Herr talman! Från denna allmänna
bakgrund ber jag att få knyta några reflexioner
till vissa av punkterna i statsutskottets
utlåtande nr 3.

I fråga om anslaget till FN:s särskilda
fond har utskottet inte blivit enigt. Reservanter
föreslår att anslaget skall uppräknas
på sätt som herr Hanson nyss har
redogjort för. Jag vill på intet sätt kritisera
herr Hansons ståndpunktstagande,
men jag kan försäkra att den omständigheten,
att vi för vår del inte har velat
stödja det kravet, inte beror på någon

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Anslag till internationell biståndsverksamhet

underskattning av särskilda fondens arbete
eller på någon önskan att hålla detta
tillbaka. Jag vill gärna deklarera detta.
Det beror i stället på eu tveksamhet
om huruvida ökade penningtillskott just
nu är motiverade. Det är ett stort och
besvärligt programmeringsarbete som
måste utföras innan man kan ta fram
projekten, och sedan sträcker de sig
över flera år. Utbetalning sker alltså i
allmänhet långt efter det att kostnadsramen
fastlåsts. Det gäller alltså inte nu så
mycket ett behov av pengar som ett behov
av garantier för att pengar framdeles
skall kunna flyta in. Faktum är att
föregående års anslag knappast alls tagits
i anspråk. Vi anser därför att en alu
större fondering sannolikt inte är den
bästa lösningen. En arbetsgrupp håller
för övrigt just nu på att studera möjligheterna
att komma fram på andra vägar.
Det väsentliga för dagen menar vi vara,
att önskvärda projekt inte blir fördröjda
i brist på medel, och i det fallet lämnar
utskottets positiva ställningstagande och
klara direktiv inget utrymme för tvivel.

När det gäller stödet till internationella
livsmedelsfonden föreligger också i
viss mån delade meningar. Reservanter
kräver även här betydligt ökade anslag.
Internationella livsmedelsfonden är närmast
avsedd att kunna tillhandahålla
livsmedel som komplement till tekniskt
bistånd i andra former. Om köpkraften
ökas genom industriell utveckling i ett
u-land, inriktas den ofta i första hand
på livsmedel, och sådana måste då finnas
tillgängliga, om inte prisstegringar
eller andra olägenheter skall uppstå. Det
är att märka att på detta område, liksom
på så många andra av den internationella
biståndsverksamheten, har arbetet
knappast kommit i gång och än mindre
hunnit få fasta former.

Vi har, om jag är rätt underrättad,
från svensk sida anmält vårt intresse att
få tillhandahålla livsmedel och försöker
också, såvitt jag kan förstå, att i möjligaste
mån tillgodose de önskemål som
framställes härom. Det är emellertid stora
tekniska och andra svårigheter med
biståndslämnandet av denna typ, och
det torde knappast vara möjligt att un -

der den nu aktuella tiden utöka stödet
på ett meningsfullt sätt.

Även när man kommer in på problemen
om utbildning och frivilliga insatser
i biståndsverksamheten, så redovisas
åtminstone i någon mån skilda meningar.
De gäller dock ingalunda behovet av
yrkesutbildning. Kunnighet är på detta
område liksom på alla andra en förutsättning
för framgång, och yrkesundervisning
är absolut nödvändig för att en
industrialiseringsprocess skall kunna
fortskrida gynnsamt. Många skäl gör det
naturligast att denna utbildning får ske
inom u-landet och rikta sig främst till
dess egna invånare — detta även när det
gäller utbildning till något mera kvalificerade
uppgifter.

Den vilja till personliga uppoffringar
och till arbete med rent ideella syften
som ofta kommer till synes när det gäller
u-länderna är värd all respekt. Erfarenheten
av frivilliga insatser utifrån i
biståndsarbetet har emellertid inte alltid
varit så god. Det är tyvärr inte på det
sättet att idealitet och offervilja automatiskt
går hand i hand med kunnighet och
förmåga. Man rör sig ju dessutom alltid
på utomordentligt känsliga områden,
när man skall deltaga i arbetet på ett
annat lands inre förhållanden.

Jag talade inledningsvis om hur viktigt
det är att u-hjälpen lämnas så att
den gynnar uppkomsten av ett på sikt
självbärande ekonomiskt framåtskridande.
Ett eftersträvansvärt mål för verksamheten
är därför ett successivt inväxande
av u-länderna som normala och
likställda handelspartners i kommersiellt
samarbete med industriländerna. Bl. a.
ur denna synpunkt är det viktigt att underlätta
affärsmässiga transaktioner med
och investeringar i u-länderna av svenska
företag. Jag menar inte så att de skall
subventioneras utan att man skall avlyfta
de onormala förlustrisker som konstitueras
av u-ländernas speciella förhållanden.
Det är främst politiska risker
det här gäller, alltså risker av en art,
som regeringen bör ha största förutsättningar
att kunna bedöma, och det är
därför naturligt att regeringen bör svara
för de lämpliga åtgärderna. I och för sig

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

skulle det vara önskvärt om något multilateralt
garantisystem kunde skapas, och
ett sådant kanske också är på väg, men
det tar under alla omständigheter tid
och saken brådskar. En svensk arbetsgrupp
under ordförandeskap av en aktad
ledamot av denna kammare har nyligen
framlagt förslag bl. a. till åtgärder på
detta område i avvaktan på frågans lösning
i ett större sammanhang. Jag tror
att detta måste vara välbetänkt, och jag
vill understryka vad utskottet säger härom,
nämligen att det i »avvaktan på vad
som kan ske i internationella sammanhang
bör kunna övervägas att genom investeringsgarantisystem
och bilaterala investeringsskyddsavtal
stödja de svenska
insatserna i u-länderna.»

En punkt där det har rått klart delade
meningar inom utskottet är frågan om
svenskt inträde i DAC. Yi reservanter
tror att DAC fyller en värdefull uppgift
för samordning och avvägning av biståndsinsatserna,
för utbyte av erfarenheter
och på annat sätt. Vi förstår inte
riktigt oviljan mot DAC. I handelsdebatten
häromdagen gav regeringen starka
uttryck för en vilja till intimare samarbete
inom OECD. Samma skäl talar enligt
min mening för samarbete inom
OECD-organet DAC. Den omständigheten
att u-länderna inte är medlemmar synes
mig vara svår att godta som skäl mot
ett samarbete med givarländer som har
precis samma problem som vi. Om jag
är rätt informerad, har det för övrigt
från vissa u-länders sida uttalats beklaganden
av att vi inte är medlemmar i
DAC. Utskottsmajoriteten antyder vidare
att DAC konkurrerar med FN-organen.
Jag tror att kompletterar är ett betydligt
bättre uttryck. DAC-länderna svarar
ju för den alldeles övervägande delen av
det bilaterala biståndet och DAC har
därför en viktig uppgift i att så att säga
multilateralt samordna detta bilaterala
bistånd.

Herr talman! Jag ber att få ansluta mig
till statsutskottets utlåtande nr 3 på alla
de punkter som avser internationell biståndsverksamhet
utom punkt 30, där jag
kommer att yrka bifall till reservationen.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Efter de mycket uttömmande
inledningsanföranden som har
hållits här är det väl inte särskilt mycket
att tillägga. Jag skall försöka bli så
kort som över huvud taget är möjligt.

Jag vill bara först konstatera, att det
alltjämt visar sig att frågorna om den
s. k. u-landshjälpen har ett mycket starkt
grepp om riksdagen och att ett osedvanligt
stort intresse för dessa frågor förefinnes,
och det är väl bara tacknämligt.
Därom vittnar det stora antal motioner
och motionsyrkanden som statsutskottets
första avdelning haft att behandla i samband
med den internationella biståndsverksamhet
som redovisas i tredje huvudtiteln.
Vi vet ju också att det därutöver
förekommit i kammaren en opinionsyttring
från LO-håll om en intensifierad
biståndsverksamhet.

För min personliga del måste jag säga,
att dessa frågor är mycket svåra att
överblicka och bedöma. De är inte gripbara
som andra budgetära frågor. Vi har
därför i avdelningen grundligt gått igenom
ärendet efter hörande av all den
expertis vi kunnat uppbåda från berörda
departementet, Lantbruksförbundet, RF,
Missionsförbundet, LO, Industriförbundet,
Exportföreningen och kanske främst
nämnden för internationellt bistånd.

Trots alla de värdefulla upplysningar
vi fått, står meningarna fortfarande
starkt delade i denna fråga. Detta komockså
till uttryck i de reservationer som
här föreligger, men jag håller med herr
Virgin om att vi är överens i det grundväsentliga.
Frågan är bara takten, i vilken
det är möjligt att förverkliga önskemålen.

Ingen vill väl heller förneka att vårt
land ligger bra till och är långt framme
i strävandena att bära vår del av arbetet
för u-landshjälpen. Men man menar
att det redan nu finns utrymme för att
göra mera, och då framför allt på det
multilaterala området. För mig som lekman
är det svårt att bedöma vilka administrativa,
tekniska och ekonomiska
möjligheter som står till buds därvidlag.

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Anslag till internationell biståndsverksamhet

Man får väl lita på att de myndigheter
och organisationer som har med dessa
saker att skaffa, liksom de berörda internationella
organen, väl tillvaratar
de möjligheter som finns och efter planeringar
och projekteringar sätter in
resurserna på rätt tid och på rätt plats,
ävensom att de projekt som ligger till
grund för hjälpverksamheten är realistiska
och att hjälpsändningarna i övrigt
är så väl underbyggda, att pengar eller
gåvor inte så att säga kommer bort på
vägen utan kommer till avsedd nytta.
Det väsentligaste tycks dock vara att
bygga upp utbildningen och främst kanske
yrkesutbildningen, att skaffa kommersiella
och tekniska kontakter och att
över huvud taget stödja allt som kan
betraktas som en hjälp till självhjälp.
För min personliga del tror jag att detta
är det väsentligaste i hela programmets
uppläggning och uppbyggande
d. v. s. hjälp till självhjälp.

Som jag framhöll förut fick man vid
sammanträffandena med representanter
för organisationer och näringsliv ett
starkt intryck av det levande intresse
för lösandet av påtagna uppgifter som
från organisationernas sida programmerats,
samt av näringslivets ständiga bevakning
av de tekniska och kommersiella
intressena. Men man fick också,
som här påtalats av herr Virgin, klart
för sig vilka svårigheter som i många
fall föreligger vid realiserandet av de
uppställda önskemålen.

Själv har jag anslutit mig till de synpunkter
som motionsledes framförts,
nämligen att det i fråga om FN :s särskilda
fond skulle finnas stora förutsättningar
att använda ytterligare medel på
ett fruktbringande sätt. Där ansluter jag
mig till vad herr Per-Olof Hanson sagt,
och jag nöjer mig med att också ansluta
mig till reservationen. Det finns för
mig ingen anledning att ytterligare ingå
på någon argumentation i den frågan.
De motiv som anförts är fullt tillräckliga.

Vid p. 17 däremot har jag anslutit mig
till utskottets hemställan angående anslag
till internationella hjälpfonden. Jag
har nämligen inte velat vara med om

att, såsom i motioner och i reservationen
begärts, bevilja ett tilläggsanslag på
25 miljoner kronor under innevarande
år. Dessa pengar skulle, som vi hört tidigare,
användas av staten till att från
industrier som har överkapacitet eller
lider av sysselsättningssvårigheter uppköpa
för u-länderna värdefulla produkter,
som sedan skulle skänkas till dessa.
Sammalunda skulle kunna ske då det
gäller att undanskaffa ett livsmedelsöverskott
som vårt jordbruk har besvärligheter
med. Motionärernas tanke måste
jag dock beteckna såsom riktig, och
såväl utskottets företrädare som reservanterna
är i princip ense på den punkten.
Såvitt jag förstår följs samma riktlinjer
i stort sett av Kungl. Maj:t. Jag
tycker dock att det är ett litet väl långt
steg att utan föregående utredning eller
undersökning under innevarande budgetårs
sista månader bevilja ett tilläggsanslag
för ändamålet, som är fyra gånger
så stort som det belopp Kungl. Maj:t
äskar. Det är kanske skäl att erinra om
att — såsom framgår av föreliggande
betänkande — internationella livsmedelsfonden
och FAO ännu idkar fältstudier
för ett antal projekt, på vilka fondens
verksamhet skall prövas och där
det inledande arbetet ännu inte slutförts.
Målet för fonden tycks vara 100 miljoner
dollar, varav Sverige utfäst sig att betala
2. Av detta belopp beviljades under
föregående år, d. v. s. för budgetåret
1962/63, 3 450 000 kronor. Det återstår
att betala nära 7 miljoner kronor, vilket
belopp Kungl. Maj :t äskar för nästa år.
Sverige är dock inte skyldigt att utbetala
hela detta belopp under budgetåret
1963/64, men Kungl. Maj:t bär på grund
av praktiska och administrativa skäl
hemställt att, därest det skulle visa sig
lämpligt, få leverera en större kvantitet
av eller hela den del av beloppet som
avsetts för varor under kommande budgetår.

Såvitt man kan förstå har motionärernas
synpunkter då det gäller livsmedel
tillgodosetts. Jag tvivlar nämligen på att
det därvidlag går att göra av med mera
pengar. Det vill jag som gammal jordbrukare
livligt beklaga, då det finns ett

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

väsentligt överskott, som det vore tacknämligt
att kunna på lämpligt sätt avlyfta.
Nu är det tyvärr så att konsumtionsvanor
och bristande lagrings- och
distributionsmöjligheter för ömtåliga
livsmedel i u-länderna gör, att endast ett
begränsat antal livsmedel kan komma i
fråga för leverans. Vi har i avdelningen
mycket grundligt diskuterat och undersökt
denna fråga och kommit till det resultatet,
att det endast är något eller några
varusortiment som är speciellt lämpade
för sådan leverans.

Jag vill t. ex. erinra om att då det gäller
vetemjöl är det på det sättet, att man
i u-länderna inte vet hur man skall behandla
detta för att kunna utnyttja det
som föda. Man är van vid majs och ris,
och det behövs en på längre sikt uppbyggd
konsumtionsupplysning som kan
ändra konsumtionsvanorna härvidlag.

Det sades också att det har varit svårigheter
när det gäller att t. ex. exportera
torkad fisk. När fisken har kommit
fram till bestämmelseorterna i de varma
och fuktiga tropiska länderna, har den
lösts upp, och därför har man haft vissa
svårigheter att få fram den i oskadat
skick till konsumenterna.

Till och med torrmjölk, producerad
av helmjölk, håller sig frisk, efter de
upplysningar vi har fått, endast i några
få månader, och då är det naturligt att
dess användningsområde har en viss begränsning.
Torrmjölk framställd av skummjölk
har däremot alla möjligheter och
bör kunna exporteras till u-ländernas
konsumenter på grund av sin härdighet
emot förskämning.

Hur det ligger till med frågan om industriprodukterna
vet man intet om. Om
vi har överkapacitet på någon vara och
denna överkapacitet skulle kunna utnyttjas
vid det tillfälle det är fråga om för
att tillgodose mottagarlandets önskemål,
skulle det ju vara en fullträff, men det
händer tyvärr så sällan att sådan samstämmighet
inträffar.

Så långt är jag överens med utskottets
majoritet, att jag tror att de pengar som
står till förfogande verkligen räcker.
Däremot menar jag, att utskottet skrivit
litet väl onyanserat när det gäller

svenskt jordbruks roll i exportsammanhang
på detta speciella område. Jag
hade tyvärr icke tillfälle att vara med
vid justeringen, men jag liar tillåtit mig
att vid denna punkt foga en blank reservation.
Utskottet anför nämligen: »Beaktas
må också att de svenska jordbruksprodukternas
prisnivå ofta är högre
än de priser, som tillämpas på världsmarknaden.
För de underutvecklade länderna
kunna därför kontanta bidrag ge
ett större utbyte än beslut att anvisa
motsvarande belopp för inköp av svenska
produkter för leverans till dem.»

Vad utskottet här har anfört anser
jag som mer eller mindre ovidkommande
i detta sammanhang. Att t. ex. USA
skulle kunna sälja torrmjölk till ett väsentligt
lägre pris än Sverige innebär
ju inte att denna produkt kan produceras
billigare i USA än i Sverige. Ingen
tror väl heller att torrmjölken är så mycket
billigare i USA eller Västtyskland.
Den s. k. världsmarknaden är då det
gäller jordbruksprodukter ju faktiskt en
dumpingmarknad, där överskotten av
j or dbr ukspr o dukter slängs ut efter olika
metoder. Sverige är naturligtvis härvidlag
inget undantag. Jag vill därför säga,
att de svenska jordbrukarorganisationerna
säkert är beredda att med regeringen
eller andra diskutera export- och
prisfrågor i fråga om leveranser till
u-länderna under de förutsättningar som
föreligger. Det är, såsom jag ser det, ett
missförstånd att tro, att det svenska
jordbruket inte skulle finna det möjligt
att medverka vid dessa leveranser.

I övrigt, herr talman, ansluter jag mig
till utskottets hemställan på övriga punkter
i detta ärende utom i fråga om
punkterna 15, 24 och 30, där jag biträder
motionerna och till punkterna fogade
reservationer.

I punkten 24 behandlas ett yrkande
om anslag av 500 000 kronor för att
bl. a. främja frivilliga insatser inom
biståndsverksamheten. Jag skall inte
trötta kammaren med att upprepa vad
andra talare har yttrat i frågan utan
vill endast framhålla önskvärdheten av
att förutom utbildning av biträdande
experter möjligheter även hålls öppna

Onsdagen den 27 mai’s 1963 fm.

Nr 12

Anslag till internationell biståndsverksamhet

för frivilliga insatser för u-ländernas
utveckling. Jag medger att detta sannolikt
inte är och inte på länge kan bli
någon större sak, men i den mån dessa
insatser kan fylla en uppgift är de välkomna
och kan, när verksamheten finner
sin form, bli en obyråkratisk och
lämplig anordning för att verka för den
uppgift, som här är aktuell. Det är
visserligen sant att amerikanska försök
i samma riktning inte slagit synnerligen
väl ut, men man vågar nog, liksom
herr Per-Olof Hanson, säga, att motsvarande
svenska insatser varit betydligt
mer positiva.

Jag ansluter mig också, som sagt, till
den reservation, som har fogats till
punkten 30 och som gäller en svensk
anslutning till DAC. Jag skall inte heller
utveckla detta spörsmål. Det har föregående
talare tidigare gjort på ett
utomordentligt sakkunnigt och elegant
sätt.

På ytterligare en punkt föreligger en
reservation, som jag emellertid inte ansluter
mig till utan där jag för min
personliga del har följt utskottet. Det
gäller behovet av personal vid nämnden
för internationellt bistånd. Vi kan
väl konstatera, att regeringen på denna
punkt har föreslagit en kraftig upprustning.
Av 24 begärda tjänster har
föreslagits inrättande av 21. Emellertid
har man från regeringens sida menat,
att till följd av denna kraftiga personalförstärkning
på extra-ordinarieplanet
posten Ersättningar till expertis och
tillfällig arbetskraft bör kunna sänkas
från nuvarande 400 000 kronor till
300 000 kronor, d. v. s. med 100 000 kronor.
Av allt att döma bör den föreslagna
personalförstärkningen vara tillräcklig,
och jag ber i övrigt att få erinra om utskottets
skrivning på denna punkt, som
väl måste betraktas som synnerligen positiv.
Utskottet anför att det är väl medvetet
om betydelsen av dessa experters
arbete. Såsom nämnden emellertid i sina
anslagsäskanden under nu ifrågavarande
anslagspost framhållit, kan de gjorda
bedömningarna rörande personalbehovet
för nästa budgetår endast vara preliminära.
De erfarenheter som hittills

kunnat vinnas är, såsom nämnden också
framhållit, begränsade. Utskottet tilllägger
att därest emellertid ytterligare
erfarenheter skulle ådagalägga ökat behov
av expertis av här ifrågavarande
slag, förutsätter utskottet att Kungl.
Maj:t låter tillse att nämndens verksamhet
på detta område icke hämmas. Jag
anser för min del, att vad utskottet här
har anfört är till fyllest för att man
inte skall behöva riskera att verksamheten
skall hindras på grund av personalbrist.
Utskottet ger alltså uttryck för
samma förhoppning som reservanterna.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord i anslutning till utlåtandet nr
38, punkt 2, som har behandlats i femte
avdelningen. Jag skulle emellertid först
vilja uttrycka en förhoppning om att
denna vittsyftande och utomordentligt
betydelsefulla fråga inte kommer att leda
till partiskiljande problem i framtiden.

Jag måste säga att jag blev litet ledsen,
när jag hörde herr Hanson uttala sin stora
förvåning över högerns inställning på
denna punkt. Vi har, på samma sätt som
herr andre vice talmannen nyss gav uttryck
för, försökt bedöma frågan ur sakliga
synpunkter. Herr Hanson talade om
reservanternas saklighet. Det kan ju diskuteras.
Herr andre vice talmannens inlägg
visar enligt min mening hur utomordentligt
bevärligt och invecklat hela
detta problem är. Jag kan öppet erkänna,
att jag från början i det stora hela
var inne på samma linje som herr andre
vice talmannen, men efter föredragningen
och närmare genomgång av akterna
stannade jag för den ståndpunkt som jag
nu har tagit, vilket innebär att jag ansluter
mig till utskottets förslag. Jag skall
inte ytterligare utveckla detta ämne,
utan jag hoppas att herr Hansons förvåning
över högerns inställning i någon
mån har tonats ned efter herr Virgins
allvarliga och djuppejlande anförande.

I den punkt, som jag nyss nämnde, föreslås
ett anslag av drygt 32 miljoner
kronor. Reservanterna önskar ett anslag

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

av drygt 40 miljoner kronor, d. v. s. en
ökning med 8 miljoner kronor. Jag vill
påminna om att det ordinarie bidraget
utgör drygt 10 miljoner kronor. Nu gör
man gällande, att det är oförsvarligt att
sänka anslaget i förhållande till innevarande
budgetår. Jag vill då påminna om
att den höjning av anslaget, som beslutades
förra året, var en engångsföreteelse,
vilket klart utsädes. Nu är det ju så
att IDA — internationella utvecklingsfonden
— är uppbyggd efter vissa principer
för bidragsfördelningen mellan
länderna — jag påminner bara om detta
i förbifarten.

I 1963 års statsverksproposition, bil. 9,
framhålles det klart att den svenska statliga
biståndsverksamheten i sina relationer
till det egna näringslivets u-landsinsatser
inte bör alltför mycket avvika
från den praxis som är gängse i andra
länder. I samma bilaga redogöres också
för en hel rad insatser på det internationella
området som Sverige har gjort och
tänker göra. Jag tycker att man får en
litet skev bild av hela denna fråga, om
man — jag höll på att säga — tar i så
hårt som man från en del håll gör. Det
säges också i den bilaga jag nämnde, att
Sverige är berett — jag tror att någon
talare redan varit inne på detta — att
vid förekommande behov rycka in och
stödja projekt som kan bli aktuella i
fortsättningen.

Herr Per-Olof Hanson sade att man
skall påskynda och förbättra de svenska
insatserna. Herr Virgin har klart redogjort
för detta, och jag behöver inte gå
djupare in på den frågan. Men jag vill
bara understryka vikten av att skynda
långsamt. Som framhållits både av den
föregående talaren och av herr Virgin
är ju u-ländernas förmåga att tillgodogöra
sig biståndet ofta rätt begränsad. Det
är ju så —- vilket erinras om i propositionen
— att allt fler u-länder har ådragit
sig utländsk skuldsättning i sådan grad,
att de har svårt med både förräntning
och amortering av ytterligare lån. Jag
menar alltså att det även med tanke på
u-länderna själva är nödvändigt med en
försiktig avvägning.

Nu hör jag, som bekant, inte till dem

som i vått och torrt brukar följa regeringen,
men jag tror att regeringen i denna
vittsyftande och viktiga fråga har
större möjligheter än vi, som inte hör
till den sidan, att överblicka dessa problem,
och jag understryker ännu en gång
att den positiva inställning, som regeringen
dock låtit komma till synes i propositionen
har gjort mig rätt lugn på
denna punkt. Det säges vidare, att det är
många projekt i gång och att det här behövs
pengar. Ja visst, det är många projekt
i gång, men då gäller det väl först
och främst att se till, att de projekt som
är i gång kan slutföras.

Jag kan också tillägga att regeringen
har en representant inom sig, som visat
ett utomordentligt — jag kanske vågar
vara litet patetisk och säga — brinnande
intresse för denna fråga. Jag tänker
då på statsrådet Lindström och påminner
om hennes anförande förra månaden
vid Nordiska rådets session. Där fick
man sannerligen ingen känsla av att det
saknades intresse för denna sak.

Nu säger man: »Sverige har råd.» Ja
visst, Sverige har råd, men det är ju här
fråga om en avvägning. Jag vet fuller väl
att man i sådana sammanhang när man
blir entusiastisk säger att det är själviskt
att tala om att vi inte har råd — vi, som
lever på en sådan hög standard o. s. v.
Jag vill i all anspråkslöshet och utan att
bli beskylld för att ha en negativ inställning
till problemen understryka att utvecklingstakten
i vårt land dock visar en
tendens till att sakta av. Yi har vidare
en rad stora problem som vi måste lösa
— jag tänker på åldringsvården, sjukvården
och allting sådant. Jag tror därför —
för att upprepa vad jag nyss sade -— att
det är ganska klokt att skynda långsamt.

Jag kommer således senare, herr talman,
att yrka bifall till utskottets hemställan
i statsutskottets utlåtande nr 38

p. 2.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag håller med fröken
Andersson om att det naturligtvis skulle
vara önskvärt att det inte behövde upp -

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Anslag till internationell biståndsverksamhet

stå några motsättningar i dessa frågor,
men jag förstår, varför motsättningar
uppstår, sedan jag lyssnat på fröken
Andersson och för övrigt också sedan
jag lyssnat på herr Virgin.

Det är ingen likgiltig sak, vilken upphyggnadstakt
man bestämmer sig för i
fråga om biståndsarbetet — som jag väl
sade i mitt tidigare anförande. Detta är
en fråga, som till viss grad och inte så
liten grad gäller en kapplöpning med
tiden. Jag är helt överens med dem som
säger att vi måste nå fram till en självbärande
utveckling i u-länderna •— därom
råder ingen oenighet -— men om man
säger att vi måste skynda långsamt därför
att vi kan skönja vissa avmattningstendenser
i den ekonomiska utvecklingen
här i Sverige, har man ingen riktig
känsla för den enorma skillnaden i standard
och läge mellan Sverige och de länder
som svälter.

Så några ord om fonderna. Om man,
som utskottet, vill hänvisa till det allmänt
hållna löftet om att särskilda fonden
nog skall kunna få mera pengar
längre fram om det behövs, bör man
tänka på att detta löfte inte är av någon
som helst hjälp för särskilda fonden.
Herr Virgin sade, att det väsentliga är
att inga projekt blir försenade. Under sådana
förhållanden måste nog herr Virgin
skynda sig över till reservanterna på
denna punkt. Jag skall be att få citera
vad den svenske styrelseledamoten i särskilda
fonden, generaldirektör Sterner,
skriver i senaste numret av Tiden: »Även
ett beslut nu omedelbart skulle kunna
påverka storleken av det program som
skall antas vid fondens råds andra och
sista möte för året i början av juni. Som
det nu ser ut kommer juni-programmet
tyvärr att få begränsas till ca 31 milj.
dollar, medan det i januari antagna programmet
uppgick till 44 milj. Ett flertal
projekt, som annars kunnat godkännas
vid juni-mötet, skulle därmed få vänta
till januari på grund av brist på
obundna medel.»

Det är sålunda obestridligt att det förhåller
sig så, att beviljas här i dag inte
mera pengar, kommer detta att ha en
bromsande effekt. Jag erinrar om att

målsättningen var 100 miljoner dollar
för innevarande år och att man inte nått
längre än till cirka 70.

Vad gäller anslaget till internationella
utvecklingsfonden erinrar jag om vad
jag tidigare sade. Det ordinarie bidraget
för vårt lands vidkommande ligger
påfallande lågt i jämförelse med många
andra jämförbara länders. Om det vidare
är så att Sverige satsar hårt på den multilaterala
linjen och mindre satsar på
den bilaterala, måste vi ju ligga relativt
högt på en jämförelseskala som begränsar
sig till den multilaterala hjälpen.

Är Sverige nu berett att göra någonting
ytterligare tycker jag finansministerns
argumentation, innan han kommer
till en nedskärning av anslaget, i stället
logiskt leder fram till krav på ytterligare
anslagsökning.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Det var ju snällt av herr
Hanson att tycka, att det vore önskvärt
att det inte fanns några motsättningar,
men jag tror att med litet god vilja hade
man nog kunnat få ihop det här i utskottet,
så att det inte behövt bli strid.

Iierr Hanson talar om kapplöpning
med tiden, och visst är det så, men man
får väl ändå säga att det inte bara är
herr Hanson som begriper dessa saker.
Jag har själv, inom parentes sagt, studerat
dem ganska ingående. Sådana länder
som det här rör sig om vänder man inte
om på halvår eller år eller ens på ett
decennium. Där måste man verkligen
bygga långsamt från grunden och uppfostra
folket.

Här har nämnts befolkningsfrågan, att
dessa länders befolkning förökar sig och
växer. Ja, det är klart. Häver man nu på
dem en massa pengar —- förlåt uttrycket,
det kom i hastigheten — så kommer
Malthus lag att verka i full utsträckning.
Därför menar jag att det är utomordentligt
viktigt att lägga hjälpen på uppfostran,
familjeplanering eller vad det
nu är man kallar det för fint nu för tiden.

Det verkar som om herr Hanson tror

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

att vi, som inte vill ge 50 miljoner mer
av statens medel nu, inte är intresserade
av saken. Jag kan nämna att det kvinnoförbund
som jag tillhör har insamlat
flera hundra tusen kronor på privat väg
för uppbyggande av en skola i Tanganjika,
för att just få tag på folket, uppfostra,
familjeplanera eller hur man nu
vill. Så det finns så många möjligheter
för dem som är hänförda att göra insatser
på privat väg. Jag tycker det är väldigt
enkelt att stå upp och liksom dubba
sig till riddare för u-länderna genom att
begära mer anslag från staten. Det finns
så mycket att göra på privat väg.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Det skulle inte falla mig in, herr talman,
att underskatta fröken Anderssons
kunskaper och goda vilja i det här avseendet,
men jag kan inte undgå att
lägga märke till en sådan sak som att
fröken Andersson ansåg det nödvändigt
att här som varning mot att gå över
regeringens förslag ta fram att vi har
vissa avmattningstendenser i det svenska
näringslivet. Skall man vara så känslig
inför hela denna problematik, då
fruktar jag verkligen att möjligheten att
komma till en politisk enighet om
u-landshjälpen är ganska obefintlig.

Sedan sade fröken Andersson, att med
god vilja hade vi kunnat bli överens.
Det är möjligt, men det fordrar väl god
vilja på ömse håll. Utskottet skriver om
särskilda fonden och IDA, att är det så
att det visar sig behövas mera pengar
för att utvecklingen inte skall bromsas
och projekt skrinläggas, får man tänka
sig att Kung], Maj:t återkommer. Men
när det nu är klarlagt, såvitt jag kan
förstå så klart någonting kan bli, att
det leder till fördröjning och senareläggning
av mycket angelägna projekt,
om fonderna inte får ytterligare anslag
nu, då kan vi inte enas. Den argumentation
som generaldirektör Sterner för
fram i senaste numret av Tiden är mycket
övertygande. Jag inbjuder herr Virgin
att överväga att gå över till reservanternas
linje på den här punkten.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag väntade mig, som
jag sade redan i mitt första anförande,
att herr Hanson skulle begagna sig av
mitt påpekande, att Sverige kanske inte
har obegränsade resurser. Vi har ju en
hel del problem, som herrarna och damerna
säkert vet att vi måste ta hänsyn
till och som, nota bene, kräver stora
utgifter.

Jag vill fråga — och det är just på
grund av mitt intresse för saken som
jag säger detta: Om Sverige inte kan
klara sina åtaganden under en längre
tidrymd och u-länderna redan har en
rad projekt igångsatta på grund av den
förväntade hjälpen från Sverige, kan
någon här anse, att detta skulle vara
till fördel för dessa länder?

Jag vill passa på, herr talman, att
vädja till regeringen att undersöka vilka
projekt som kan tänkas vara produktiva
och göra allt för att de insatser
blir gjorda som kan vara motiverade.
Jag stöder mig på att regeringen redan
de facto har lovat detta i den proposition
som jag flera gånger har nämnt
här.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle gärna till herr
Hanson vilja säga, att man givetvis måste
tillmäta vad en representant för särskilda
fonden säger värde. Jag har ingen anledning
att gå i polemik mot honom
på denna punkt, men vi måste i vårt
arbete därutöver ta hänsyn till de upplysningar
som vi från skilda håll får
under utskottsarbetets gång. Dessa upplysningar
har, om jag har kunnat tolka
dem rätt, inte givit anledning att inta
en annan ställning än vad utskottets majoritet
gjort i fråga om särskilda fonden.
Vi har bedömt saken så, att det
är möjligt att projekten icke skall behöva
fördröjas, om riksdagen ger regeringen
det klara ståndspunktstagande
till känna som utskottet föreslår och direktiv
att bevaka frågan och begära
tilläggsanslag, om medlen inte skulle
räcka. Vi har tyckt detta vara en riktig

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Anslag till internationell biståndsverksamhet

väg att gå, och jag kan inte finna att
diskussionen hittills har givit oss anledning
till ändrat ställningstagande.

Jag ber alltså att få vidhålla det yrkande
som jag tidigare har ställt.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bestrida att det
förhåller sig så, att de upplysningar
vi fått under de överläggningar vi haft
rörande särskilda fonden skulle ge vid
handen, att det inte är aktuellt med ytterligare
statsbidrag. Tvärtom var ju den
föredragning vi fick genom LO-ekonomen
Odhner mycket upplysande på denna
punkt och bestyrker helt de upplysningar
som generaldirektör Sterner har
lämnat i sista numret av Tiden. Lämnar
man inte ökat anslag, innebär detta
att man kommer att få senarelägga och
därmed fördröja vissa projekt. Detta
skulle vara beklagligt med hänsyn till
den centrala roll som särskilda fonden
spelar för utvecklingsarbetet.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Som avdelningens ärade
ordförande redan har meddelat i sitt
anförande har vi inom första avdelningen
haft ett stort antal föredragningar
när vi behandlat detta ärende. Det är
givet att dessa föredragningar har gjorts
från delvis olika utgångspunkter och att
det bland de föredragande har funnits
olika åsikter som behövt vägas mot varandra.
Jag har i min bedömning av frågan
därvid kommit till den uppfattningen,
att det sätt, varpå utskottet har handlagt
denna punkt, har varit realistiskt
och riktigt.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Med det förstärkta regeringsunderlag
som denna fråga har fått
i och med att högerpartiet i sin helhet
har anslutit sig till punkten 17 och de
propåer i frågan, som vi nu behandlar,
är det, herr talman, med en viss bävan
som jag ställer mig i denna talarstol —

jag erkänner gärna min litenhet, allra
helst med tanke på att jag är dömd av
fröken Andersson redan på förhand. Jag
tar till orda mot den insinuation som
hon för en stund sedan gjorde mot min
ärade riksdagskollega Per-Olof Hanson,
när hon ifrågasatte om han ansåg att det
bara var han som förstod dessa frågor.
Enligt vad jag kan förstå — och jag betvivlar
det på intet sätt —• har högerpartiet
tillsammans med regeringspartiet
konsekvent undersökt dessa frågor och
kommit fram till ett ställningstagande
som man omdömesmässigt anser vara
riktigt. Till detta vill jag bara lägga en
synpunkt. Skulle man inte också kunna
förutsätta, att även de partier som har
avlämnat reservationer har försökt att
behandla frågan omdömesgillt? Men då
har resultatet blivit de reservationer
som vi här presenterar.

Om vi går tillbaka till riksdagens beslut
i frågan förra året, så är vi väl alla
glada över den ökning av hjälpen till
u-länderna som då gavs. Den målsättning
som motionsvis framfördes och som
innebar, att vårt land så småningom
skulle komma upp till en procent av nationalinkomsten,
var i princip ett riktigt
ställningstagande. Med de stora hjälpbehov
på olika områden som redovisas
måste det dock anses vara oundgängligen
nödvändigt att siffran justeras betydligt
uppåt. Om vi jämför människornas
liv i utvecklingsländerna med det
överflöd vi svenskar åtnjuter, så ter det
sig för mig såsom alldeles ofattbart, att
regeringen tillsammans med högerpartiet
i år intager en position som med tanke
på nationalproduktens tillväxt betyder
på stället marsch. Förklaringen att
vårt land i förhållande till många andra
länder har visat en god vilja i detta avseende,
får väl betraktas som de obotfärdigas
förhinder. Människor som lider
nöd kan knappast bli hjälpta av en sådan
deklaration.

Regeringsförslaget säger också, att det
finansiella läget är sådant, att vi inte kan
tänka oss någon större ökning av de olika
bidragen. Jag undrar, herr talman,
hur de nödlidande människorna i utvecklingsländerna
skulle reagera, om de

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

finge höra att vi här i Sverige är redo
att ge egnahemsägarna en gåva på cirka
100 miljoner kronor enligt det Strängska
förslaget men att de finansiella omständigheterna
samtidigt är sådana, att hänsynen
till dem förbjuder oss att ge mera
i humanitär hjälp till utvecklingsländerna.
Medvetna om behovet av vårt lands
möjligheter att ge ökad hjälp har centerpartiet
och folkpartiet i reservationer
föreslagit anslagshöjningar. Statsutskottets
majoritet, bestående av socialdemokrater
och högermän, har tyvärr ansett
att regeringens förslag är gott nog.

Under punkt 15, som avser FN:s särskilda
fond, har reservanterna föreslagit
en höjning med 12,8 miljoner. Antalet
ansökningar om bidrag ur fonden är
ständigt i stigande. Enligt inhämtade
upplysningar finns färdigplanerade projekt
för cirka 100 miljoner dollar, men
det saknas pengar för att förverkliga
dessa projekt.

Till den internationella livsmedelsfonden
föreslår utskottsmajoriteten i likhet
med regeringen ett reservationsanslag
på i runt tal 7 miljoner kronor. Vi anser
i likhet med framställda motionsyrkanden,
att det är nödvändigt att under en
uppbyggnadstid förse dessa länder med
livsmedel. Därigenom skulle vi samtidigt
också på sätt och vis kunna avlyfta något
av det livsmedelsöverskott som åtminstone
tidvis finns i vårt land. Ser
man denna fråga i ett större sammanhang,
måste jag mycket koncentrerat uttryckt
säga, att det måste vara något fel
på oss själva och de internationella
hjälporganisationerna. I vårt land förs
en kamp för att minska livsmedelsproduktionen
samtidigt som svält råder i
stora delar av världen. Med tanke på
denna svält kan vi helt enkelt inte i
framtiden fortsätta på samma sätt som
hittills.

Förutom vad jag redan sagt vill jag,
herr talman, understryka vår uppfattning,
som även kommit till uttryck i reservationen,
om vikten av att förbättra
yrkeskunskapen i u-länderna, men att
därför fordras inte bara tillgång på folk
med akademisk examen utan — vilket
är minst lika viktigt ■— också tillgång

på yrkeskunniga arbetare, arbetsledare,
förmän o. s. v. Enskilda organisationer
har, som herr Per-Olof Hanson redan
antytt, härvidlag utfört ett aktningsvärt
arbete. Förutom den insats som gjorts
av de religiösa organisationerna vill jag
erinra om den insats som mitt partis
ungdomsorganisation här utfört. Det
måste anses vara riktigt att samhället
här ger sitt stöd. I anledning härav har
reservanterna föreslagit att till frivilligtjänst
i u-länderna skall anvisas ett reservationsanslag
på 500 000 kronor.

Härutöver vill jag, herr talman, allra
sist bara göra en liten reflexion. När
man från högern och socialdemokraterna
argumenterar mot de synpunkter,
som vi framfört i vår reservation, bör
det väl uppfattas som ett plus för reservanterna
att den s. k. tredje statsmakten
i vårt land, tidningspressen, och i detta
sammanhang framför allt de tidningar
som står regeringspartiet nära, tycker
att de av regeringen och utskottsmajoriteten
presenterade förslagen är i njuggaste
laget. Dessa tidningar förordar att
riksdagen borde följa reservanternas
åsikter.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag skall be att allmänt
hållet få redogöra för de synpunkter
som vi från den kommunistiska riksdagsgruppens
sida lägger på dessa frågor.
Jag hoppas kunna fatta mig relativt
kort, eftersom vår positiva inställning i
fråga om u-landshjälpen vid detta laget
bör vara ganska känd.

Redan vid tidigare riksdagar torde det
klart ha framgått, att den kommunistiska
riksdagsgruppen anser att utvecklingen
av det svenska biståndet till u-länderna
sker i en alltför dröjande takt. Vi skall
ju, har det betygats tidigare, ganska
snart komma fram till ett bistånd som
motsvarar en procent av den svenska
bruttonationalprodukten. Med de av regeringen
här framlagda förslagen har vi
inte kommit längre än till en femtedel
av denna procentsiffra. Fröken Ebon
Andersson uttalade nyss en förhoppning
att man beträffande hjälpen till u-län -

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Anslag till internationell biståndsverksamhet

derna skall skynda långsamt. Det förefaller
verkligen som om hon i förväg blivit
bönhörd på den punkten.

Det är, som herr Per-Olof Hanson sade
i sitt första anförande, fråga om man
med tanke på de nuvarande tullbestämmelserna
över huvud taget kan tala om
ett svenskt bistånd. Jag anser att det kan
diskuteras om vi i realiteten ger någon
hjälp, eftersom tullinkomsterna på den
svenska importen från u-länderna, såsom
herr Hanson framhöll, tillför statskassan
mer pengar än vad svenska staten
samtidigt betalar ut i form av bistånd
till utvecklingsländerna. Det kanske
skulle kunna sägas, med hänvisning
till vad jag nu har refererat, att det i
stället är utvecklingsländerna som hjälper
vårt land — visserligen ofrivilligt,
men för den sakens skull inte mindre
kännbart. Den grupp jag representerar
i riksdagen anser alltså att denna tullmur
för utvecklingsländernas export till
Sverige bör minskas mycket snabbt.

Vår åsikt är vidare att biståndet redan
i år bör ökas kraftigt utöver vad regeringen
har föreslagit. Det bör ökas bl. a.
genom bilaterala insatser av relativt betydande
mått. Följaktligen ser vi med
inte så litet välbehag på de motionsförslag
i riksdagen som har sådant syfte —
dels naturligtvis våra egna förslag, dels
även vissa av centerpartiets och folkpartiets
motionsförslag, som också har tagit
sig uttryck i reservationer till utskottets
utlåtande.

Jag inser ju fuller väl att min ensamma
röst varken gör till eller ifrån vid en
votering, men jag vill likväl, eftersom
jag anser saken vara av så stor betydelse,
ge min röst åt sådana förslag som syftar
till en utveckling av hjälpen i större
grad än vad regeringen har föreslagit.

Emellertid är vår grundinställning
också att allt bistånd bör ges utan filantropiska
later och liknande åthävor och
att det framför allt bör vara de olika
staternas uppgift att bjuda detta bistånd.
Det bör få karaktären av en solidaritetsakt
med dessa länder i full respekt för
deras vaknande nationalmedvetande och
deras värdighet. Detta bör komma till
uttryck i alla biståndsaktioner som Sve 2

Första kammarens protokoll 1963. Nr 12

rige gör för dem. Vidare står vi inför
uppgiften att så utforma och så dimensionera
biståndet, att dessa underutvecklade
länder ges de materiella möjligheterna
att själva bygga upp sitt näringsliv
och sin kultur — detta som brukar
kallas för en hjälp till självhjälp.

Det talas här om privata insatser av
filantropisk natur. Det duger inte längre
att bildligt talat komma med färgade
glaspärlor till de folk som bär levat under
kolonialisternas förtryck. Den tiden
är förbi för alltid. De motioner som den
kommunistiska gruppen har lagt fram
om ett räntefritt lån på 800 miljoner
kronor till utvecklingsländerna och om
en nationalgåva till Algeriet om 50 miljoner
kronor siktar till ett stöd för utvecklingsländerna
att hjälpa sig själva
att bygga upp sitt näringsliv och börja
på allvar förbereda sin egen framtid.

Att på ett sådant konstruktivt sätt bistå
utvecklingsländerna är alltså huvudmotivet
i våra motioner, men det står
samtidigt klart — särskilt när det gäller
det räntefria lån som vi har föreslagit
— att en sådan stödpolitik skulle få
mycket stora positiva verkningar också
inom vårt eget land. Man får kanske inte
i sådana sammanhang som detta använda
talesättet att slå två flugor i en smäll,
men ett 800-miljonerslån för inköp av
svenska livsmedel, av papper, verktyg,
maskiner, industriutrustning av olika
slag, fartyg, konfektionsvaror och allt
annat sådant som skulle kunna behövas
kan ju bidra till att bättra upp konjunkturen
på de svenska produktionsområden
där en avmattning förekommer eller
kan befaras uppkomma inom den närmaste
tiden.

Vi får naturligtvis inte se egoistiskt på
dessa frågor, utan biståndet är det centrala,
men en efterverkan av detta stöd
kan bli ett gott svenskt handelspolitiskt
samarbete med den marknad som här
uppstår. Här blommar ju upp en hel
värld som tidigare varit förtryckt och
plågad men nu är nationellt medveten
och allt mer besluten att bygga upp ett
eget liv. Här har vi en framtidsmarknad
av gigantiska mått — det bör påpekas,
även om vi har klart för oss att handels -

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

politiska framtidsmotiv inte får utgöra
motivet för vårt bistånd till dessa länder.
Vi bör alltså inte betrakta det mellanfolkliga
samarbete som här kan utvecklas
såsom någonting tillfälligt, utan
såsom någonting varaktigt och i allt
högre grad kommande.

Herr andre vice talmannen framhöll
i detta sammanhang, att det kan uppstå
risk för att biståndet inte kommer att
rätt brukas. Självfallet måste det ligga
någonting i den reflexionen. Misslyckanden
kan väl komma att uppstå temporärt
på ett eller annat område, och det
kan väl också hända att pengar i ett eller
annat fall kan komma att brukas på
ett sätt som inte är det mest ändamålsenliga
eller inte är det sätt som vi främst
har tänkt oss, men sådant måste ändå
anses som relativt underordnade ting i
sammanhanget. Sammantaget kommer
det ändå att gå framåt oavbrutet i denna
vaknande värld.

Utskottet yrkar avslag på vår motion
om ett 800-miljonerslån, men jag skall
inte utfara i några vilda anklagelser
för den sakens skull, bl. a. därför att
jag möjligen inte är fallen för sådant
men främst därför att utskottet inte intar
någon avvisande attityd till vårt
förslag. För övrigt verkar det som om
vi i ganska stor utsträckning blivit bönbörda
efter det att motionen skrevs —
regeringen har ju nyligen framlagt förslag
om ytterligare 300 miljoner kronor
i kreditgarantier för utlandshandeln
utöver tidigare 200 miljoner. Man
kan alltså säga att i princip bortåt hälften
av det vi föreslagit i motionen har
godtagits. Kanske får jag i sammanhanget
göra den anmärkningen, att det
för den sakliga informationens skull
inte hade varit ur vägen att utskottet
påpekat detta förhållande vid behandlingen
av vår motion. Eftersom jag
emellertid anser, att lån i den form och
omfattning vi har föreslagit är den effektivaste
och bästa hjälpmetoden, ämnar
jag yrka bifall till vår motion när
vi kommer fram till den punkten i utskottets
utlåtande.

Yad slutligen beträffar vår motion om
en nationalgåva på 50 miljoner kronor

till Algeriet och om cn hjälpaktion för
Algeriets barn, skall jag söka fatta mig
mycket kort trots att frågan är stor och
betydelsefull. Utskottets skrivning rörande
detta vårt förslag kan bedömas
såsom mycket positiv, och redovisningen
av vad som kallas »aktiva överväganden»
inom regeringen i denna fråga
ger minst av allt ett ofördelaktigt
intryck. Det förefaller som om regeringen
är i hög grad intresserad av att söka
åstadkomma i vart fall någonting som
liknar det vi föreslagit. Ibland kan naturligtvis
en stödaktion göra en annan
onödig eller motivera att man minskar
dess ursprungligen planerade omfattning,
och det verkar som om regeringen
skulle ha sådana bevekelsegrunder
för övervägandena i denna fråga. När
det gäller Algeriets sedan länge mycket
hårt plågade folk tycker man dock att
vi här i landet helt enkelt är skyldiga
detta folk en sådan vängåva som föreslagits
i motionen, självfallet då given
utan några förödmjukande villkor eller
attityder av dylikt slag. Norska regeringen
överväger ju en gåva av det slag
vi begärt i motionen, och vi tycker att
Sverige, som i ekonomiskt avseende står
sig bättre än Norge, inde borde vara
sämre än detta vårt grannland. Det sagda
leder alltså till att jag kommer att
yrka bifall till vår motion, när punkt
27 i utlåtandet behandlas. Denna motion
inkluderar också en hjälpaktion för
Algeriets barn, ett önskemål som utskottet
på intet sätt har velat kommentera,
vilket jag är något förvånad över.

Vårt intresse för u-landshjälpen och
dess utveckling i snabbast möjliga takt
är alltså synnerligen positivt. Den inställningen
till en viktig fråga gav nyss
fröken Andersson anledning till ett
svärdsslag på skuldran beträffande dem
som intar en sådan ståndpunkt, då hon
talade om att de själva dubbar sig till
riddare av u-landshjälpen. Jag tror att vi
som ser denna fråga på det sätt jag nu
har bekantgjort vill på det allra bestämdaste
avsäga oss detta slags riddarvärdighet
— vad det här gäller är nämligen
att beakta mycket allvarliga omständigheter
i vår såriga värld.

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Anslag till internationell biståndsverksamhet

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Den svåra hungersnöden
i stora delar av världen är utan
tvekan vår tids allvarligaste internationella
problem. Svälten innebär som bekant
inte bara brist på kalorier utan
också att många människor lider brist
på äggvita, en brist som ofta nog är
utomordentligt svår. Om man definierar
svält på det viset, kan man säga att
bortåt 2 miljarder av jordens 3 miljarder
människor inte har tillräckligt att
äta.

Världssvälten är i själva verket ett
hot mot världsfreden, och det ligger därför
i vårt intresse att göra allt vi kan
för att avhjälpa den; men det är ändå
inte bara det egna intresset som bör
vara avgörande, utan vi skall också komma
ihåg att det framför allt gäller att
hjälpa medmänniskor i nöd. Insikten
härom har föranlett FAO, Förenta Nationernas
livsmedels- och jordbruksorganisation,
att sätta i gång sin »frihet
från hunger»-kampanj.

För att i det långa loppet avhjälpa
världssvälten är det naturligtvis nödvändigt
att se till att produktionen i de
fattiga länderna ökar. Det är den lösning
som i längden måste ge det avgörande
resultatet, ty inte ens alla de överskott
som finns i vissa länder skulle
på långt när räcka till för att avhjälpa
svälten i världen. Men för att avhjälpa
sväjten och för att få i gång produktionen
av livsmedel behövs i många av
de fattiga länderna investeringar av
mycket stora mått. Därvidlag bör enligt
min uppfattning Sverige göra en betydligt
större insats än den, som hittills
gjorts. Det är inte bara fråga om
att sätta i gång olika arbeten av teknisk
art, utan det är också fråga om att
främja möjligheterna till utbildning, om
det skall vara möjligt att sätta dessa
fattiga länders folk i stånd att utnyttja
de möjligheter, som ges genom det
tekniska biståndet.

I väntan på att investeringarna för
produktionsökning skall ge resultat behöver
emellertid dessa länder hjälp med
livsmedel, och det är av den anledningen
Förenta Nationerna har upprättat

sitt födoämnesprogram, alltså det som
går under rubriken »development
through food». Orsaken härtill är att
många områden är i behov av anläggningar,
där folket måste syssla med tekniska
anordningar och inte kan syssla
med livsmedelsproduktion; de behöver
därför hjälp med föda under den tid
dessa arbeten pågår. För att arbetena
skall kunna genomföras tillräckligt
snabbt har det också på många håll visat
sig att det behövs livsmedel. Det
finns många mycket intressanta exempel
på hur en riktigt sammansatt kost
inverkar stimulerande på arbetseffektiviteten.
Det finns exempel som visar
att man genom att ge folket en ordentlig
föda kan trefaldiga arbetseffektiviteten.

Detta är anledningen till att vi från
folkpartiets sida har lagt fram ett förslag
om ökade möjligheter till hjälp i
form av livsmedel, och jag anser att
denna hjälp inte bara bör kunna komma
i fråga i det multilaterala sammanhanget
under FN:s fond utan också inom
den bilaterala hjälpverksamheten.

I statsutskottets utlåtande nr 3 sägs
på denna punkt att jordbruksprodukternas
prisnivå här i Sverige ofta är högre
än den prisnivå som tillämpas på
världsmarknaden och att man därför
skulle få ett större utbyte, om dessa livsmedel
inköptes på världsmarknaden.
Jag anser emellertid att det väl ändå ligger
nära till för oss att i främsta rummet
se till att vi använder våra egna
överskott, som vi annars måste avsätta
till underpriser på världsmarknaden.

Det har här i dag talats många vackra
ord om behovet av att skynda långsamt
därför att det inte finns tillräckligt med
färdiga arbetsprojekt. I själva verket
har vi fullt upp med arbetsprojekt, och
det finns stora arbetsuppgifter för alla,
som vill lämna ett bidrag till den utveckling,
som måste komma till stånd.
Det räcker inte med vackra ord om att
man vill avhjälpa svälten i världen, att
man vill höja levnadsstandarden hos
alla folk, utan det behövs också handling.
Jag måste säga att det är beklämmande,
att man på sina håll här i Sve -

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

rige ställer sig så avvisande till många
av de förslag som framlagts för att öka
biståndsverksamheten till de nödlidande
folken i världen.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Mina kommentarer till
den del av debatten, som nu har avverkats,
skulle jag gärna vilja inleda med en
komplimang till herr andre vice talmannen
för det anförande, han höll för en
stund sedan. Enligt mitt ringa förmenande
var det ett välbalanserat uttalande
i denna fråga. Herr andre vice talmannen
underströk det förhållandet, att
vi alla är ense i de grundväsentliga
tingen, och detta är ju riktigt. Den punkt,
på vilken meningarna i någon mån går
isär, gäller takten och ingenting annat;
målsättningen är för oss alla densamma.

Vidare påpekade herr andre vice talmannen
följande omständighet, som jag
tycker, att man kan betona i denna överläggning,
nämligen hur svårt det är att
bilda sig en riktig uppfattning om denna
komplicerade eller, som herr andre
vice talmannan sade, ogripbara materia.
Medvetandet om hur svårt detta ämne
är tycker jag borde föranleda oss alla
att vara ganska försiktiga och återhållsamma
i våra uttalanden och inte alltför
djärva i de påståenden som framföres.
Utvecklingen kan nämligen lätt
komma att desavuera oss, oavsett hur vi
annars ser på dessa problem.

Jag skulle också i åtskilliga hänseenden
— i andra inte — kunna instämma
i herr Per-Olof Hansons intressanta och
genomarbetade anförande. Det var åtskilligt
i detta anförande som enligt min mening
var riktigt. Jag har ju i någon mån
på ort och ställe haft tillfälle att följa
dessa ting, så jag har kanske förvärvat
mig någon liten erfarenhet i saken.

I avslutningen av sitt anförande underströk
herr Per-Olof Hanson förefintligheten
av mångsyssleri och splittring
i hjälparbetet. Där pekade han på en
sida av dessa problem, som är ganska
bekymmersam. Detta mångsyssleri och
denna splittring inom biståndsverksam -

heten leder till ett beklagansvärt slöseri
med de pengar och den arbetskraft, som
ställs till förfogande.

Herr Per-Olof Hanson gjorde ett annat
uttalande, som jag däremot måste
anmäla en erinran emot. Han sade nämligen
beträffande dem, som här biidar
majoritet, att de har intagit den ståndaktige
tennsoldatens roll i detta sammanhang.
Men, herr Per-Olof Hanson,
detta är inte riktigt. Jag tror det är att
använda överord i debatten. Vi är nog
alla — som herr andre vice talmannen
framhöll — lika besjälade av att göra
det bästa möjliga. Men meningarna går
något isär i fråga om metoderna, om vilka
vägar man skall gå för att verkligen
nå målet. Det viktigaste är ju inte bara
att votera om pengarna, utan lika viktigt
är att vara förvissad om att pengarna
kommer till den mest vettiga användningen.

Vissa ting borde enligt min mening
kanske ha något starkare understrukits
i debatten än vad som skett. En av svårigheterna
när det gäller att komma till
verkligt betydande resultat på detta område
utgörs nämligen av vissa psykologiska
faktorer, som reser sig hindrande
i vägen. U-länderna lägger erfarenhetsmässigt
i dagen en utomordentlig känslighet
i alla dessa sammanhang. Jag kan
för egen del väl förstå detta. Jag kan
förstå att just dessa i många fall »nyfödda»
stater — om jag får nyttja den termen
— lägger i dagen ett visst prestigetänkande
och en stark vilja till självhävdelse.
Jag vill inte säga att detta gäller
alla och jag vill inte generalisera, men
det finns tyvärr beklagansvärda exempel
på att en sådan attityd förekommer.
Detta leder till svårigheter för dem själva.
De är nämligen så ömtåliga om sin
egen nyvunna suveränitet, sin egen värdighet
och sina egna aspirationer, att de
tyvärr ofta ställer sig avvisande, så snart
det gäller påpekanden eller råd utifrån
om hur man bör gå till väga i de eller
de biståndsprojekten. På många håll avböjer
de konsekvent varje »inblandning»
utifrån. Denna attityd hos inte så få av
u-länderna har tyvärr lett till slöseri och
mycket beklagliga felinvesteringar. Det

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Anslag till internationell biståndsverksamhet

går tyvärr inte att säga att det gäller
några sällsynta undantagsfall, som man
kan bagatellisera mot bakgrunden av de
stora sammanhangen. De är alltför
många och det rör sig om alltför mycket
pengar, vilket allt är ett beklagansvärt
faktum.

Jag nämnde ordet felinvesteringar. Då
kommer man naturligtvis också in på
just investeringsriskerna. Det har överraskat
mig hur litet man i denna debatt
har uppehållit sig vid detta ganska
fundamentala förhållande. Det spelar ju
ingen avgörande roll om man tillfälligt
skickar livsmedel. Det är inte den hjälpen
det gäller, utan det är — som någon
här sade — fråga om att på lång
sikt skapa en hjälp till självhjälp. Problemet
är att bygga upp ett eget näringsliv
inom dessa stater, så att de kan nå
en drägligare tillvaro än den de nu har.
De uppgifter, som herr Osvald här lämnade
är riktiga, och de illustrerar ju på
sitt sätt hur bekymmersam situationen
är, fastän jag inte drar de slutsatser ur
detta konstaterande, som han själv gjorde.

Just dessa svårigheter att få några
garantier för investeringarnas beständighet
har lett till beklagliga följder ur
u-ländernas egen synpunkt. Investerarna
har ju — antingen de är stater, stora
korporationer eller enskilda affärsföretag
— av naturliga skäl försökt att få
något slags form av garantier för att dessa
investeringar och dessa högst avsevärda
belopp som här, statligt eller enskilt,
ställts till förfogande inte en vacker
dag nationaliseras utan någon som
helst ersättning till dem som har utgivit
medlen vare sig de är stater eller
enskilda. På denna punkt har det hittills
varit svårt att nå några överenskommelser
med mottagarländerna. De
vill inte lämna några sådana garantier.
Med hänsyn till den labilitet i de samhälleliga
funktionerna som är naturlig
i ett ungt land är det ju ganska klart,
att investerarna, när de ställs inför sådana
förhållanden, blir en smula betänksamma.

Detta är naturligtvis bakgrunden till
det konstaterande, som regeringen gör i

årets finansplan. Regeringen säger där:
»Ehuru några totalsiffror för de internationella
biståndet under 1962 ännu inte
föreligger, vill det synas som om expansionstakten
för den kvantitativt helt
dominerande bilaterala biståndsgivningen
skulle vara avtagande.» Detta är finansministerns
uttalande i statsverkspropositionen
och såvitt jag kan begripa
och så långt mina erfarenheter från FN
sträcker sig, är detta uttalande väl dokumenterat.

I fråga om investeringar har från olika
håll väckts motioner, bl. a. har från vårt
håll herr Jacobsson väckt en motion om
skydd för investeringarna, och jag är
glad över att man inom statsutskottet
med sådan förståelse har tagit fasta på
de påpekanden som gjorts i dessa motioner.
Som kammarens ledamöter har
funnit är utskottet enigt på denna punkt,
punkt 31. Man är på det klara med vilken
central ställning investeringarna intar
i detta problemkomplex. Kan man
skapa ett skydd för investeringarna, bär
man på den vägen kanske givit u-länderna
något av det bästa som över huvud
taget kan tänkas i fråga om hjälpåtgärder.
Statsutskottet erinrar också om
de ansträngningar, som görs att upprätta
ett internationellt forum för slitande
av tvister mellan regeringar och utländska
privata investerare etc. Man kan nog
säga att investerarna och givarna är
mycket intresserade av detta och tycker
så och så, men det spelar inte så stor
roll så länge man inte på mottagarsidan
tycker på samma sätt. För mitt vidkommande
är, som sagt, detta ett av de viktigaste
problem, man har att brottas med.
Om frågan om skyddet för investeringarna
kunde lösas, skulle mycket vara
vunnet för u-länderna.

Jag talade om den överkänslighet, som
mottagarländerna inte sällan visar mot
industristaterna — eller »givarländerna»,
eller vilken term man nu vill använda.
Många anser att detta är en naturlig
företeelse. Det är fråga om nya
stater, som har kämpat länge och omsider
vunnit sin frihet. De är helt naturligt
en smula yverborna och måna om
sin nationella värdighet. Men, säger man,

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

denna tendens har måhända nått sin
kiilminationspunkt. Dylika bedömare utgår
ifrån att dessa länder allt eftersom
tiden lider kommer att inta en annan
attityd och visa sig mera samarbetsvilliga
och mera förstående för de synpunkter
som de äldre länderna lägger
på problemen. För egen del skulle jag
vara utomordentligt tacksam om en sådan
bedömning vore riktig. Vore den
riktig, skulle vi ju kunna ha hopp om
att ganska snart kunna komma fram till
betydande resultat.

Herr Per-Olof Hanson använde eu
term, som ofta nyttjas i dessa sammanhang
och som synes adekvat för vad
man menar, nämligen »trade not aid»,
handel ej hjälp. Jag delar herr Hansons
uppfattning att detta är en av utvägarna.
Det är bara så svårt att realisera detta
program. Herr Per-Olof Hanson menade,
att man skall riva ned handelshindren
och avskaffa tullarna och han anförde
hurusom tullarna på den import vi har
från u-länderna överstiger det belopp
som vi satsar på u-landshjälpen. Det är
självfallet riktigt, men det förutsätter att
vi skulle ensidigt rasera hela vår tullspärr
gentemot u-länderna, oavsett om
någon annan gjorde det eller icke. Det
går väl näppeligen att handla på det sättet.
Vi får ju tänka i någon män på vårt
eget näringsliv och dess förhållanden
också. Kunde man däremot få till stånd
eu allmän aktion, så vore det ju tacknämligt.

.Tåg har sagt att det finns många synpunkter
på detta problem vilka kanske
inte har ventilerats i den här debatten,
ting som synes väsentliga för bedömningen.
Det är här inte bara en fråga
om miljonerna utan om andra ting också.
Jag vet inte om kammarens ledamöter
har tagit del av en artikel i tidskriften
Ekonomisk Revy som publicerades för
någon tid sedan och som är författad av
förre riksbankschefen Ivar Rooth, som
sedermera, vilket kanske några erinrar
sig, under en följd av år har varit chef
för Internationella valutafonden i
Washington. Från denna post har han
självfallet haft ovanliga möjligheter att

tränga in i dessa komplicerade problem.
I den här uppsatsen, som jag skall be att
få fästa uppmärksamheten på, understryker
han följande: »En bidragande
orsak till u-ländernas besvärliga läge har
också varit en alltför expansiv finanspolitik
från u-ländernas sida. Detta gäller
speciellt Argentina, Brasilien, Chile, Colombia,
Ghana och Indonesien. Politiken
har trots en avsevärd utländsk upplåning
medfört en betydande minskning
av valutareserven i dessa länder och lett
till starka pris- och lönestegringar. De
många gånger alltför stora statliga underskotten
har delvis orsakats av omfattande
investeringar i stil med uppbyggandet
av helt nya städer, dyrbara representationsbyggnader
och höga militära
utgifter.»

Var och en som något sysslat med
dessa problem vet ju att vad förre riksbankschefen
Rooth här säger är riktigt.
Inom parentes måste man fråga sig, vilken
anledning många u-länder har att
bygga upp stora försvarsstyrkor inom
sina gränser. Man tycker ju att situationen
i detta hänseende inte skulle behöva
leda till sådana orimliga utgifter
som nu är förhållandet.

Förre riksbankschefen Rooth påpekar
även att vissa länder tillämpar en politik
som inte bara avskräcker från privata
investeringar från andra länders sida
utan även leder till ett utflöde av tidigare
investerat kapital och inhemsk kapitalflykt.
Som ett exempel på följderna
av en alltför nationalistisk politik nämner
han att man i Brasilien och för några
år sedan även i Argentina vägrade
att låta utländska företag medverka vid
prospektering av oljeförekomster och
exploatering av dessa. I Argentina ändrade
man sig för några år sedan och
inkallade utländsk hjälp, och där har
man nu hunnit så långt att man räknade
med att vara självförsörjande vid 1962
års slut. I Brasilien har man inte lyckats
öka sin produktion mer än vad som motsvarar
den årliga ökningen av efterfrågan
och har fortfarande en oljeimport
till ett värde av 250 miljoner dollar, förmodligen
i huvudsak därför att man in -

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Anslag till internationell biståndsverksamhet

te velat tillåta utomstående att delta i
undersökningarna rörande möjligheten
att öka landets oljeproduktion.

Jag talade om »trade — not aid»
(handel — inte hjälp). Det finns ett annat
problem som egendomligt nog inte
heller har berörts men som för u-länderna
är av väsentlig betydelse. Det gäller
frågan om en stabilisering av råvarupriserna.
U-länderna är ju tills vidare
ytterst obetydligt industrialiserade. De
är råvaruexportörer, och en stabilisering
av råvarupriserna skulle vara en avgörande
hjälp för dem. Svårigheterna att
komma fram här är naturligtvis kolossala,
men det går framåt i alla fall, och
jag vid här erinra om något som hände
för ganska kort tid sedan i den svenska
riksdagen men som kanske inte väckte
så stort uppseende då. Det skedde för
tre eller fyra veckor sedan, men det bör
uppmärksammas i dag. Man hade då att
efter förslag av riksdagens utrikesutskott
för Sveriges del ratificera överenskommelsen
om kaffet, det s. k. internationella
kaffeavtalet. Jag vet inte hur många
av kammarens ledamöter som läste det
utskottsbetänkandet, men i alla fall har
svenska riksdagen utan meningsskiljaktigheter
ratificerat detta kaffeavtal. Det
syftar till en stabilisering av priset på
råvaran kaffe i vissa länder. Närmast är
det Brasilien och Colombia det gäller.
För dessa länder utgör denna export en
dominerande faktor i deras ekonomiska
liv.

Jag är glad att Sverige är ett av de
allra första länder som ratificerat kaffeavtalet,
och jag vill gärna hoppas att det
skall bli möjligt att gå vidare på denna
väg. Men det spelar ju inte så stor roll,
om vi har gjort det eller inte gjort det,
ty det avhänger av hur många som ratificerar
och av vad som kan komma ut
av detta i praktiken. Jag tycker inte, att
man på något sätt har anledning nedvärdera
de insatser som vi gör i dessa sammanhang.
Det är inte riktigt att göra det.
Jag vill erinra om vad som uttalades i
statsverkspropositionen i denna del. Det
går inte att bestrida vad man där säger
om det svenska bidraget till FN :s hjälporgan,
nämligen att Sverige i förhållan -

de till folkmängd och nationalinkomst
är den totalt sett störste bidragsgivaren.
Vi kan ju inte alldeles bortse från detta
faktum. Nu säger man, att detta kan vara
riktigt, men det behöver ju inte hindra
oss att gå ännu längre, och det tycker
jag att vi skall göra, men dessförinnan
bör vi vara övertygade om eller ha åtminstone
ett visst mått av garantier för
att de medel, som vi sålunda ställer till
förfogande, kommer till en vettig användning.

Till slut vill jag bara — just med anledning
av vissa ansatser till nedvärdering
av våra insatser som här gjorts —
påpeka att vårt anseende i Förenta Nationerna
verkligen är sådant, att vi har
anledning att vara ganska tillfredsställda.
Det beror på många omständigheter.
Det beror bl. a., mina damer och herrar,
på den omständigheten att vi inte bara
gör utfästelser utan att vi också fullgör
våra utfästelser.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
uppehålla mig vid dessa ting. Jag kan
helt instämma i de synpunkter, som
här tidigare från vårt håll framlagts av
herr Virgin och fröken Andersson.

Herr BILLMAN (fp):

Herr talman! Det kan kanske vara av
intresse för kammarens ledamöter att i
samband med denna diskussion få kännedom
om ett par rapporter ifrån utländska
källor om den hjälp som lämnats
till u-länderna från olika håll och att se
var vårt land i detta sammanhang kommer
in. Jag har framför mig en publikation
från Sveriges allmänna exportförening
i vilken man har återgivit en rapport
ur »Economic bulletin for Asia and
the Far East» beträffande u-landshjälpen
och finansieringen av den ekonomiska
utvecklingen i Asien. I denna rapport
lämnar man en uppgift över hur de
bilaterala kapitalströmmarna till dessa
länder i Asien gått och rapporterar att
av denna hjälp 1 200 miljoner dollar i
fjol kom från USA. Sedan är det ett långt
hopp ner till nästa bidragsgivare, som
är Storbritannien med 93 miljoner dollar.
Därefter kommer Kanada med 42

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

miljoner, Nederländerna 22 miljoner,
Frankrike 16 miljoner, Australien 10
miljoner, Nya Zeeland 2 miljoner och på
sladden Danmark, Norge och Sverige
som vardera inte kom upp till en miljon.

Vidare har jag här en rapport ifrån
indiska finansministeriet om den utländska
hjälp som Indien fick under
1962. Denna rapport är på 82 sidor. Jag
tänker inte läsa upp den. I rapporten
redogör man i kapitel efter kapitel för
den utländska hjälp som Indien har erhållit
i olika former, mest lån, och för
vilka ändamål hjälpen har använts. På
25 sidor redogör man för den hjälp som
man har fått från Förenta staterna och
för de projekt som kunnat realiseras
med dessa pengar. Sedan följer redogörelser
på 2, 3, 4 eller 5 sidor för hur
hjälpen från övriga länder har använts.
Närmast kommer på 4 å 5 sidor Sovjet,
sedan Storbritannien, Kanada, Tyskland,
Japan, Frankrike, Australien, Nya Zeeland,
Schweiz, Tjeckoslovakien, Jugoslavien,
Polen, Norge, Italien, Holland, Rumänien,
Belgien, Österrike. Ärade kammarledamöter,
Sverige finns inte med
där.

Man får av dessa båda rapporter ingalunda
det intrycket att det skulle vara
någon risk för att det skulle bli så, som
fröken Ebon Andersson uttryckte sig för
en liten stund sedan, att »vi inte får
komma därhän att vi häver över u-länderna
en massa med pengar». Det intrycket
får man rakt inte av dessa båda
rapporter, av vilka det tydligt framgår
att Sverige tvärtom kommer på sladden.
Det är beklagligt att sådana rapporter
skall få en så stor spridning ute i världen,
ty därigenom vinns ingen goodwill
för vårt lands räkning. Snarare är jag
rädd för att dylika rapporter skapar det
intrycket utomlands att Sverige inte bär
sin del av bördan inom u-landshjälpen,
d. v. s. att Sverige inte bär en börda som
står i proportion till dess förmåga. Jag
är dessutom rädd för att man utomlands,
och särskilt då i u-länderna, får intrycket
att Sverige presterar mera prat än
handling. Rapporterna belyser kanske
också på sitt sätt den ampra kritik som
herr Pcr-Olof Hanson i början av denna

diskussion presterade och som huvudsakligen
gällde takten i vår u-landshjälp.
Jag kan inte annat än instämma i herr
Hansons kritik av denna låga takt.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är något överraskad
över vad som här förekommit. Att använda
statistik som den sista ärade talaren
gjorde är inte alldeles brukligt här i
riksdagen. Han ansåg sig av statistiken
kunna dra den konklusionen att Sverige,
som han sade, »kommer på sladden» i
detta sammanhang. Han började med
Förenta staterna. Han kunde ju ha tilllagt
att detta land har 200 miljoner invånare.
Han fortsatte med Sovjet. Han
kunde ha tillagt att även Sovjet har 200
miljoner. Japan, som han fortstatte med,
har 100 miljoner, och vidare talade han
om Västtyskland, som har 60 miljoner
invånare o. s. v. Han tilläde inte dessa
tal som jag nu anfört. Han nämnde de
belopp, som resp. stater ställt till förfogande.
I en dylik tabell måste ett land
med 7 miljoner invånare komma ganska
långt ned. Det är väl ofrånkomligt. Jag
tycker inte att man skall använda statistik
på detta sätt.

Jag skulle vilja rikta en direkt fråga
till den ärade talaren. I statsverkspropositionens
finansplan på sidan 19 säges
följande, som jag har läst upp tidigare,
men alla var väl inte närvarande här i
kammaren just då. Det gäller ökningen i
biståndshjälpen till de ekonomiskt mindre
utvecklade länderna. Det heter där:
»Ökningen gäller såväl de svenska bidragen
till FN:s hjälporgan, där Sverige
i förhållande till folkmängd och nationalinkomst
är den totalt sett största bidragsgivaren,
som de bilaterala fältprojekten,
där särskilt familjeplaneringsbiståndet
avses öka i omfattning.» Jag
skulle vilja fråga herr Billman: Är det
fel i statsverkspropositionen, då regeringen
uttalar att Sverige i fråga om bidraget
till FN:s hjälporgan är den totalt
sett största bidragsgivaren i förhållande
till folkmängd och nationalinkomst? Är
detta oriktigt eller inte?

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Anslag till internationell biståndsverksamhet
Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort

Herr B1LLMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Hagbergs uppräkning av olika länders
invånarantal vill jag erinra om att det
inte är befolkningens storlek i och för
sig som utgör ett adekvat uttryck för vederbörande
länders förmåga att prestera
sådan här hjälp. Man måste väl även ta
hänsyn till deras ekonomiska standard
och position. Jag vill i det sammanhanget
erinra om att en hel del av de
länder, som nu ligger före oss och som
kanske är någorlunda jämförliga med
oss i fråga om befolkningens storlek, har
gått igenom det senaste världskriget.
Trots att de faktiskt blivit utarmade under
kriget lämnar de en hjälp som betydligt
överstiger vår. Denna faktor anser
jag vara av utomordentligt stor betydelse
vid bedömandet av ett lands förmåga
att hjälpa andra. Med detta påpekande
anser jag mig också ha besvarat herr
Hagbergs fråga om min inställning till
regeringens bedömning av vår förmåga
att lämna hjälp.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag nödgas konstatera,
att jag inte har fått något svar av herr
Billman på min fråga. Jag nödgas därför
ännu en gång återge vad regeringen
uttalat i finansplanen rörande biståndshjälpen.
Där står att Sverige i förhållande
till folkmängd och nationalinkomst
är den totalt sett största bidragsgivaren.
År detta uttalande riktigt eller

ej?

Herr BILLMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag återkommer till vad
jag sade förut, att bedömningen i detta
fall i mycket större utsträckning är avhängig
av den ekonomiska standarden
än av befolkningsmängden. Det är alldeles
självklart att de länder som har genomgått
andra världskriget omöjligen
kan ha samma ekonomiska kraft som
vi, som ju hade turen att kunna hålla
oss utanför.

2f Första kammarens protokoll 1963. Nr 12

genmäle:

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att blanda mig i den lilla dispyten mellan
herrar Billman och Hagberg. Den får
herrarna sköta själva. Jag vill emellertid
i klarhetens intresse utveckla något
vad jag sade tidigare om våra tullhinder
för u-ländernas export till vårt land,
vilket herr Hagberg apostroferade. Jag
hävdade ingalunda att vi skulle göra
tabula rasa på en enda gång med våra
tullhinder gentemot u-länderna. Vad jag
önskade var att vi skulle låta göra en
näi-mare undersökning av problemet,
d. v. s. hur vår handelspolitik, våra tullar
och införselavgifter drabbar u-länderna,
i syfte att få en grund att stå på,
när vi senare tar upp frågan i vad mån
vi kan vidta lämpliga åtgärder. Jag vill
alltså inte lösa problemet riktigt så enkelt
som herr Hagberg tydligen trodde.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för det
svar jag fått av herr Hanson. Svaret
överensstämmer med min egen uppfattning.

Tyvärr måste jag konstatera ännu en
gång att jag inte fått något svar från
herr Billman om det av mig citerade
regeringsuttalandet är riktigt. Det är väl
ändå enkelt att svara ja eller nej på frågan.

Herr BILLMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om det ändå vore så
enkelt här i världen att man alltid kunde
svara antingen ja eller nej på en fråga!
Det vet ju herr Hagberg, att det inte är.

Till vad jag tidigare sagt vill jag dessutom
tillägga, att vad jag nyss anförde
i talarstolen och den statistik som jag
där föredrog uteslutande gällde den bilaterala
hjälpen, alltså icke den multilaterala
hjälp som vi presterar genom
FN:s olika organ. Detta ställer kanske
saken i något annorlunda dager även för
herr Hagberg.

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

Herr UNDÉN (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att säga några ord i en fråga, som
har varit kontroversiell inte bara under
dagens debatt utan också vid tidigare
tillfällen här i kammaren. Det gäller
spörsmålet om Sveriges ställning till
DAC, d. v. s. den grupp som har bildats
för u-landshjälpen.

Flera talare har uttryckt sin förvåning
över att regeringen inte har anmält
Sveriges anslutning till DAC. Eftersom
jag, när jag tillhörde regeringen,
medverkat i återhållande riktning i denna
fråga, vill jag gärna, om jag kan,
ge någon belysning av spörsmålet.

Jag tror att man inte förstår läget rätt
om man inte tar hänsyn till hur denna
grupp historiskt har uppkommit. För
DAC — Development Assistance Committee,
som den kallas •— fanns ju ett
liknande organ som kallades för DAG;
det är i grund och botten samma sak.
Denna grupp kom till på inbjudan av
Förenta staternas regering i början av
år 1960. Förenta staterna inbjöd en
mindre grupp av kapitalexporterande
länder att vara med om ett kontinuerligt
samråd angående hjälpen till u-länderna.
Motivet för Förenta staterna var utan
tvivel i första rummet att få en ökning
av hjälpen, och om man fick ett sådant
här organ hade man ju större möjligheter
att utöva en viss påtryckning på andra
länder — de länder som Förenta staterna
hade inbjudit att vara med, nämligen
Storbritannien, Frankrike, Västtyskland,
Italien, Kanada och EEC-gruppen
såsom en enhet. Man ville alltså ha möjlighet
att öva påtryckning, och jag erinrar
om de mycket praktiska metoder
som användes i dylika sammanhang i
Parisorganisationen. Man ber de olika
medlemsstaterna att lägga fram sina program,
i detta fall för u-landshjälpen, och
sedan utser man ett par representanter
för andra länder att granska dessa program
genom sin expertis, och detta sker
både skriftligen och muntligen vid konferenser
inom gruppen. Det är klart att
en sådan granskning kan vara pådrivande.
Det visar sig kanske att stater, som
har trott sig stå mycket högt uppe på

listan över bidragsgivare, finner, när
jämförelser görs av experter, att läget är
annorlunda.

Ett annat motiv än att få hjälpen ökad
har från Förenta staternas sida varit att
få verksamheten rationaliserad. Även
detta är en god sak, ty det är klart att
man genom utbyte av erfarenheter och
genom kontinuerliga konferenser kan få
ett samråd som bidrar till att man undgår
slöseri och att man gör hjälpen mer
effektiv. Så långt är det alltså bara nyttigt,
såvitt jag kan se, att verka i den
riktning som DAC har gjort — liksom
tidigare dess företrädare DAG.

Sedan är emellertid frågan: Finns det
inte några betänkligheter mot bildandet
av denna grupp? Först och främst gällde
det alltså här från början en mindre
grupp stater — Sverige hade t. ex. aldrig
inbjudits att delta i denna grupp när
den kom till. Tanken var inte att det
skulle vara någon större krets, utan man
vände sig till —- som jag nämnde — kapitalexporterande
större stater. Det
finns vissa betänkligheter, och de går
ut på att man alltifrån Förenta Nationernas
tillkomst sysslat med dessa problem
inom Förenta Nationerna — både
inom den årliga församlingen, där det
brukat vara långvariga debatter om ulandshjälpen
och där det lagts fram rekommendationer
för hur verksamheten
skulle planeras och vilka uppgifter som
varit de mest ändamålsenliga o. s. v.,
och i de organ som Förenta Nationerna
begagnar sig av när det gäller u-landshjälpen.
Dessa organ har också haft sammanträden,
där de har förberett verksamheten
för u-länderna. Man har alltså
där formulerat rekommendationer antingen
på särskilda konferenser, som
sammankallats av FN eller ECOSOC, eller
i den årliga församlingen. Men det
kan ju inte hjälpas att om nu en liten
grupp av stater på eget initiativ och utan
att det sker något samråd med Förenta
Nationerna företar sig att bilda en sådan
här grupp, verkar det litet som att
knuffa undan Förenta Nationerna och
överta ansvaret för denna verksamhet
på eget bevåg. Jag betvivlar inte att moliven
varit de bästa, nämligen att få

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Anslag till internationell biståndsverksamhet

hjälpen ökad och rationaliserad, men
det är klart att det blir strax ett frågetecken,
om det säges: Skall inte Förenta
Nationerna längre som hittills delta i
denna verksamhet? Skall man sitta och
formulera rekommendationer i en liten
grupp inom DAC, som arbetar mera i det
tysta, och samtidigt sitta och arbeta ut
rekommendationer i Förenta Nationernas
generalförsamling eller i andra organ
som sammankallas av Förenta Nationerna?
Dels är det risk för dubbelarbete
— och internationellt dubbelarbete
kan vara till stor skada, det har vi
många exempel på — dels håller man
u-länderna själva utanför planeringen.
Det är i själva verket ett markerat motiv
för de stater som tagit initiativ till
DAC, att de inte skall ha mottagarländerna
med vid sina förhandlingar. Man menar
att det är givarländerna som skall
ha ansvaret och formulera program, och
inte mottagarländerna.

Nu kan det sägas att mottagarländerna
kanhända inte är lika objektiva som givarländerna.
Mottagarländerna har kanske
eu hel del uppslag, som inte är så
effektiva eller lämpliga, och det får tas
ståndpunkt till detta i de olika situationer
som uppstår. Men det kan å andra
sidan sägas att om man skjuter undan
u-ländernas egna representanter, minskar
detta i viss mån utsikterna till framgång.
Jag menar därför att här har hela
tiden varit ett problem, huruvida man
skall slå in på denna väg med dubbelarbete
och med överläggningar utan
medverkan från u-länderna själva. Jag
tycker för min del att regeringen bör
se sig noga för, innan den beslutar sig
för ett ökat dubbelarbete på det internationella
fältet och innan man bidrar
till att skapa friktioner med de underutvecklade
länderna. Det kan hända att vi
en gång kommer till den slutsatsen att
det, även om vi inte tycker att denna
väg var så lämplig, kan finnas skäl som
talar för att också vi kommer med när
så många andra har kommit med. Jag
vill inte nu uttala mig om den saken,
men jag anser att regeringen har haft
goda skäl för sin avvaktande ståndpunkt
i denna fråga.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman, ärade kammarkolleger!
Jag är ledsen över att jag inte har kunnat
klyva min person och närvara i
båda kamrarna på en gång under denna
väsentliga debatt om u-landshjälpen,
som tyvärr pågår exakt samtidigt på båda
hållen. När jag nu kommit hit till
denna min egen kammare har debatten
pågått så lång stund, att jag inte har
anledning att återföra den till några
principiella utgångspunkter —- hjälpvolymen
eller hjälpinriktningen — så
mycket mer som jag i remissdebatten
för cirka två månader sedan talade ganska
utförligt om detta från denna talarstol.
Med anledning av att herr Hanson
enligt mina kunskapare i dag ifrågasatt
regeringens »politiska vilja» att öka
hjälpen till u-länderna vill jag dock
säga att det faktum att ökningen till
u-landshjälpen för nästa budgetår har
avpassats till cirka 46 miljoner kronor
mot fjolårets ökning av 80 miljoner kronor
naturligtvis inte innebär någon anvisning
om att utvecklingstakten i det
långa perspektivet skall sjunka. Det innebär
endast att steget i uppförsbacken
i år är kortare än i fjol, och som bekant
godtog riksdagen i fjol uttryckligen en
stegringstakt med variationer uppåt och
nedåt i en allmänt uppåtriktad trend.

Efter detta skulle jag vilja övergå till
vissa enskilda ting, som jag — genom
att lyssna till rapporter —- förstår har
varit föremål för diskussion under förmiddagen
här, och jag har därav förstått,
att i mycket av det som har diskuteras
har frågan om det handelspolitiska
biståndet stått i centrum. Herr
Hanson lär ha uttrycket ett beklagande
av att en rapport om handelspolitiskt
bistånd, som skulle ha varit färdig,
noga bestämt för kanske någon månad
sedan, inte har varit tillgänglig för utskottet
när utskottet behandlade utlandshjälpen.
Jag vill gärna säga honom
att denna rapport av en delegation
inom u-beredningen under ordförandsskap
av vår kammarkollega herr Carl
Albert Anderson som han syftade på,
innebär en kartläggning av problematiken
och att den har först överlämnats

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

till u-beredningen, som rimligtvis bör
fä ta ställning till vad dess delegation
har funderat på, innan eventuell publicering
sker av innehållet. Men vad som
diskuterats här i kammaren är förstås
samma tankegångar, som förekommer
hos delegationen och hos u-beredningen
det är allmängods numera. Vi är
alla intresserade av att vårt handelspolitiska
bistånd blir aktivt, eftersom
det är obestridligt att u-länderna förlorat
lika mycket på fallande råvarupriser
som de fått i kontanthjälp och bistånd
från de välsituerade givarnationerna.
Om det i min frånvaro har särskilt
skjutits på Sveriges roll härvidlag,
vill jag dock försvara vårt land mot anklagelsen,
att vi skulle vara några särskilda
syndare i detta avseende. Så är
inte fallet. Sverige är ett lågtulland, som
möjliggör att u-ländernas råvaruproduktion
kan kliva in över våra gränser.
Sverige köper faktiskt mera från u-länderna,
räknat per capita än vad alla
andra västländer gör — och östländer
med för den delen. Om vi analyserar den
svenska importen från u-länderna nämligen
och ställer den i relation till den
svenska befolkningens storlek, finner vi,
att vår import från u-länder uppgår till
drygt 39 dollar per person och år eller
cirka 200 kronor, medan USA:s import
från u-länder stannar vid cirka 31
dollar per invånare och östblockets vid
cirka 4 dollar per invånare. Vår handelspolitik
är alltså relativt liberal mot
u-länderna. Därmed är inte sagt, att vi
inte ytterligare och mera målmedvetet
skulle kunna inrikta oss på inköp av
u-landsvaror, och jag försäkrar, att det
är regeringens politik att på olika sätt
uppmuntra detta.

En närbesläktad fråga är den som jag
också har hört sägas att man varit
inne på här: frågan om befrielse från
skatt på sådana u-landsprodukter som
kaffe och bananer. Det är dock tvivelaktigt,
om en skattebefrielse på dessa
varor skulle nämnvärt hjälpa u-länderna.
Sverige har t. ex. redan den högsta
kaffeförbrukningen per person i hela
världen. Kanske har ni redan hört siffran
i dag — vi dricker 10,4 kg per per -

son och år — och det är föga troligt, att
vi — genom att avskaffa tull och skatt
på kaffe —- på något mera påtagligt
sätt skulle kunna driva upp konsumtionen
av kaffe och därmed inköpen av
kaffe från vissa u-länder. Däremot kunde
vi kanske genom vårt exempel medverka
vid internationella tullförhandlingar
till att andra länder sänker sina
pålagor med den verkan, att konsumtionen
ökar hos dem där den är låg och
där det finns marginal för ökning såsom
fallet är i Västtyskland, Frankrike och
Italien, där man förbrukar mellan två
och fyra kilo kaffe per person och år.
Bortsett från vår kaffekonsumtions begränsade
eller obefintliga elasticitet, är
det långt ifrån säkert att köp av kaffe, kakao
och socker som ett slags u-landshjälp
är den bästa formen för sådan
hjälp.

Jag tror att vi måste väga de åtgärderna
mot de många andra åtgärder,
som finns med i bilden av u-landshjälpen,
och inte utgå ifrån att vi skall
ge förtur, när det gäller svenska biståndsinsatser,
till några få länder med
produkter som kaffe och socker och som
vi kanske eljest knappast skulle prioritera.

Jag har också förstått att man här i dag
diskuterat frivilliginsatser i u-länder och
att särskilt herr Hanson, som engagerat
sig för detta i Europarådet, har varit
varm förfäktare av den reservation, som
finns till utskottsutlåtandet på denna
punkt. Ja, jag har stor förståelse för
syftet att ge svensk ungdom meningsfyllda
arbetsuppgifter hos de behövande
folken, uppgifter som engagerar både
ideal och hjälpvilja. Av intresse för de
möjligheter som det amerikanska initiativet
med fredskårsverksamhet har öppnat
deltog jag själv i höstas i en särskild
konferens i Puerto Rico, ordnad
av USA, där överläggningsärendet var
just u-ländernas behov av utbildad arbetskraft
på mellannivå, hur detta behov
skall kunna tillmötesgås och hur
en organisation för korttidsutbildning av
vanligt yrkesfolk, företrädesvis ungdom,
skulle kunna användas i det syftet.
Mitt intryck är att den amerikans -

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Anslag till internationell biståndsverksamhet

ka fredskåren baseras på stor offervilja
och håller på att komma över sina initialsvårigheter,
som delvis varit groteska,
samt att mot USA vänskapligt sinnade
länder, som inte fruktar dessa fredskåristers
infiltrering, numera tacksamt
tar emot hjälpen, som USA betalar till
självkostnadspris, d. v. s. utbildning, resor,
den lilla lönen, de sociala försäkringarna
och förmånerna, den lokala
amerikanska inspektionen etc. Men —
och det är väsentligt när vi gör jämförelser
— sammanlagda blir dessa kostnader
inte så mycket lägre än kostnaderna
för en väl utbildad vad vi i Sverige
kallar juniorexpert eller biträdande
expert, att det direkt uppmuntrar oss till
rekrytering av personer några trappsteg
under i kapacitet. Då vi från svensk
sida har påbörjat och gärna vill fullfölja
en tidigare inledd aktivitet för att
öka antalet biträdande experter, har vi
tills vidare ställt oss avvaktande till
denna typ av frivillig tjänst. Före budgetårets
utgång den 1 juli kommer vi
att ha mellan 15 och 20 svenska biträdande
experter nykontrakterade med
FN, och vi begär av riksdagen att få
medel till det dubbla antalet under nästa
budgetår. Vi hoppas därmed att successivt
kunna öka antalet av unga, yrlcesskickliga
fast mindre erfarna personer
för u-landstjänst. Fn sådan biträdande
expert, herr talman, beräknar vi kostar
omkring 50 000 kronor per år, medan en
amerikansk fredskårist kostar ca 9 000
dollar eller 46 000 svenska kronor. Skillnaden
är, som man märker, inte så stor.

Herr talman, det är sent på dagen
och jag skall avstå från att argumentera
i DAC-frågan, sedan regeringens ståndpunkt
förfäktats i den föregående talarens
inlägg på ett oöverträffat sätt.
Med detta ber jag som medlem av denna
kammare att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av min ärade bänkkamrat
herr Undéns inlägg nyss. Det
var mycket intressant och givetvis präg -

lat av den högsta sakkunskap som står
att få. Jag tillåter mig ändock uttala att
jag har litet svårt att förstå att man från
regeringens sida kan hysa rädsla för att
ett medlemskap i DAC skall kunna leda
till konflikt med FN-organen. Från vårt
håll fattar vi det i alla fall inte på del
sättet. Vi tycker att eftersom ju DACländerna
lämnar den alldeles övervägande
delen, över 90 procent, av den bilaterala
biståndsverksamheten, är det naturligt
att de kan ha intresse av att så
att säga privat få sammanträffa och diskutera
sina speciella angelägenheter. Det
är ju inget åsidosättande av FN :s generalförsamling.
Man bör kanske också observera
att generalförsamlingen undersenare
år i hög grad ändrat karaktär och
numera domineras av u-länderna.

Vidare resulterar ju konferenserna inom
DAC så småningom i allmänhet i
konsortier för att fullfölja de biståndsprojekt
som man kan enas om. I de konsortierna
ingår representanter för berörda
u-länder. Jag tycker nog att den argumentering
mot inträde i DAC som
undan för undan förts inte har varit
övertygande, och framför allt har den
inte byggt på samma argument hela tiden.
Från början sade man att det inte
fanns någon anledning för oss att söka
inträde i DAC, eftersom vår bilaterala
biståndsverksamhet var så pass obetydlig.
När senare det skälet inte längre var
giltigt, sade man att vi inte borde gå in,
eftersom inte Norge och Danmark var
medlemmar. Nu, när inte heller det skälet
gäller, pekar man på den omständigheten
att Österrike och Schweiz inte är
medlemmar. Detta är naturligtvis riktigt,
men vad Österrike beträffar har väl det
landet inte stora möjligheter att ägna sig
åt någon bilateral biståndsverksamhet
över huvud taget. Schweiz har också
sina speciella problem, inte minst på
grund av en särskild struktur på kapitalmarknaden
och kanske också andra
omständigheter. Jag tycker därför inte
att skälen mot ett inträde, även om de
tidigare möjligen har varit godtagbara,
numera är så starka att vi från svensk
sida längre kan underlåta att söka inträde
i DAC.

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Anslag till internationell biståndsverksamhet
Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är i grund och botten
mycket tacksam för att herr Undén
gav oss denna nyanserade motivering
till att regeringen ställer sig tveksam,
bl. a. med hänvisning till DAC:s historiska
uppkomst. Däremot tar jag mig
friheten att inte alls känna mig övertygad
om att det fortfarande är motiverat
med denna tveksamhet. Det avgörande
är dock vad DAC gör och vilket program
denna organisation har. Där fick
vi nu av herr Undén en mycket bra
framställning. Avsikten var från början
att försöka öka kapitalexporten. Det var
ett av huvudsyftena. Man skulle försöka
spela en pådrivande roll och söka koordinera
för att få fram mera effektiv och
rationell hjälp.

Betänkligheterna sammanhänger tydligen
framför allt med att man anar en
konflikt med koordineringssträvandena
såsom de ter sig inom FN och FN:s multilaterala
arbete. Jag kan inte komma
ifrån att jag tycker att detta väsentligen
är en konstruktion. Jag har aldrig i
någon programförklaring eller något
som har sagts från DAC:s sida sett att
man byggt det hela på något slags konkurrens
eller någon annan policy än vad
man inom FN håller på med. Jag har
det intrycket att DAC eftersträvar och
försöker att intensifiera och förbättra
även koordineringsarbetet inom FN. Där
tror jag faktiskt att DAC har en speciell
uppgift för att söka göra uppläggningen
av FN-hjälpen bättre. Det finns
ju ändå så många tillfällen då det inte
går att ha mottagarländerna med när
man diskuterar avvägnings- och inriktningsfrågor.
Man kan inte diskutera om
det ena eller andra landet skall få hjälp
eller ej i dessa länders närvaro. Det
skulle bara reta dem. Dessa frågor måste
i princip klaras upp på annat plan.
Jag tror därför att DAC också har en
betydelse för uppläggningen av FN:s
multilaterala bistånd.

Herr Virgin har redan påpekat att
DAC har nära kontakt med u-länderna
också, så därvidlag tror jag inte vi behöver
vara bekymrade. Sedan finns ju

de allmänna skälen för oss att stärka
OECD-samarbetet, en sak som jag dock
inte nu närmare skali ingå på.

Får jag slutligen, herr talman, säga
att statsrådet fru Lindströms anförande
belyste en av de mera väsentliga avigsidorna
med vårt tvåkammarsystem.
Jag vill inte påstå att fru Lindström haft
dåliga kunskapare, men det var nog en
del missförstånd i hennes anförande,
även om jag inte nu i min replik hinner
gå in på dem. Jag vill bara med viss
tillfredsställelse konstatera den låt mig
gärna säga oväntat nyanserade framställning
som fru Lindström gav rörande
frivilliginsatserna.

Herr UNDÉN (s), kort genmäle:

Herr talman! I anledning av vad herrar
Virgin och Hanson här nyss yttrat
vill jag säga att man väl ändå inte kan
komma ifrån att det är en brist om man
inte har ett internationellt samarbete
som går utan gnissel. Nog hade det väl i
och för sig varit önskvärt att DAC på ett
eller annat sätt rapporterat till FN om
sina rekommendationer rörande utlandshjälpen
och att det på det viset hade
skapats möjligheter till ett nära samarbete.
Nu har i stället vad DAC gjort varit
ganska okänt, och det är alltjämt i hög
grad okänt. Det är inte så lätt att få upplysning
om vad DAC har för sig. Vi har
lyckats att på diplomatisk väg skaffa oss
en del uppgifter därom, men det har inte
varit ett led i DAC:s verksamhet att ta
kontakt med de organ som dock under
många år tidigare har sysslat med just
dessa problem och som borde kunna ha
vissa anspråk på att få vara med även i
fortsättningen. Man kan ju inte begära
att FN liksom skall avskriva dessa frågor
som har väckt en allt större uppmärksamhet
och blivit så betydelsefulla.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Hanson menade
att min frånvaro tidigare illustrerade
nackdelen av tvåkammarsystem. Jag protesterar
mot ett sådant argument, om det
på något sätt åberopas för första kam -

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Anslag till internationell biståndsverksamhet

marens avskaffande! Då är det enklare
att avskaffa mig.

Men det var inte för att skämta om
detta som jag begärde ordet, utan för att
reagera mot vad herr Hanson sade om
att man inte kan ha u-länderna med i
diskussioner om hur hjälpen till u-länder
skall utformas. Man »retar dem bara
med det», sade herr Hanson. Den reflexionen
visar bara hur litet herr Hanson
känner till om det praktiska arbetet
i FN och inom FN:s alla specialorgan,
där u-länderna överallt är med och diskuterar
sina egna intressen tillsammans
med givarländerna, och detta utan att de
verkar mer »retade» än de förmodligen
skulle vara om dessa diskussioner hölls
med dem själva utanför den stängda dörren.
Bl. a. den Specialfond, som herr
Hanson har talat sig varm för tidigare i
dag, är helt uppbyggd på ett sådant samarbete
mellan givar- och mottagarländer
inom styrelsen.

Sedan vill jag, utöver vad herr Undén
har sagt i sin replik till herrar Virgin
och Hanson om DAC, betona att det
finns skäl att vara orolig för att DAC:s
verksamhet skulle kunna bli besvärande
för vår neutralitetspolitik. Visst har
verksamheten hittills varit ganska oskyldig
och rekommendationerna på det hela
taget acceptabla även för ett neutralt
land — herr Hanson sade sig inte ha
läst någonting i rapporter från DAC som
på något vis motsade det antagandet —
men det finns smärre undantag som exemplifierar
den risk som kan föreligga.
Jag har här texten till en resolution, som
antogs vid DAC:s tionde möte i fjol.
Man talar där om att vissa medlemsländer
med hänsyn till sina resurser borde
kunna ge mer åt u-länderna. Det heter
bl. a. i översättning: »Man får emellertid
inte ta hänsyn enbart till respektive
resurser utan även till andra faktorer,
speciellt förutvarande och nuvarande
politiska relationer med u-länderna.» I
samma resolution heter det vidare att
medlemsländerna bör göra ansträngningar
för att uppnå »en geografiskt balanserad
fördelning av den globala hjälpen
med hänsyn tagen till speciella förbindelser
som redan existerar.»

Det är inte uteslutet att man på svensk
sida skulle kunna bli utsatt för vissa
dirigeringsförsök, som skulle kunna göra
vårt bistånd mera bundet. En presumtion
för eventuellt medlemskap, där vi
tills vidare ställer oss avvaktande, måste
ju ändå vara att vi kan ansluta oss till
de aktioner som kan beslutas av DAC.
Detta är ett av skälen till, att regeringen
tycker att vi ännu kan avvakta.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle :

Herr talman! Jag vet inte om jag missförstod
statsrådet fri! Lindström. Hon
uttalade sig som om hon närmast var
lycklig över att ha varit frånvarande
under debatten på grund av sina åtaganden
i andra kammaren, och hon hoppades
att detta förhållande inte skulle åberopas
i den kommande författningsdebatten.
Jag skall gärna — det ligger ingen
personlig udd i detta — vara med
om att avskaffa både fru Lindströms
statsrådspost och övergå till enkammarsystem.

Den huvudsakliga invändning som
herr Undén presterade mot DAC var att
organisationen är litet försiktig med att
publicera rapporter och att det kanske
finns drag av hemlighetsmakeri över
verksamheten. Ja, det är väl inte så
märkligt om man, när man diskuterar
dessa känsliga avvägnings- och inriktningsfrågor
i u-hjälpen, inte talar om
dem på gator och torg. Detsamma gäller
självfallet också när man diskuterar den
multilaterala hjälpen inom FN i närvaro
av mottagarländer —- man presenterar,
såvitt jag förstår, inte alla de argument
som kan anföras vid bedömningen
av de här frågorna.

Att dra in neutralitetspolitiken i detta
sammanhang tycker jag är ganska opåkallat.
Man behöver heller inte tro att
det ligger någon hund begraven i det
självklara förhållandet att organisationen
vill anknyta till gamla relationer
mellan nu fria länder och sådana länder
som tidigare, under ett passerat skede,
var vad som kallas kolonialmakter. All
koordinering innebär givetvis en viss

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

form av bundenhet. Koordinering innebär
nämligen kort sagt att man tar hänsyn
till den större strategien, den större
uppläggningen.

Jag tror det är alldeles nödvändigt att
vi i högre grad samarbetar för att få
ordning på de mycket splittrade och
kanske ofta över allt för många områden
spridda biståndsinsatser som göres.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan utan reservation
instämma i den av herr Undén uttalade
meningen att det är viktigt att
se till att det inte förekommer onödigt
dubbelarbete i internationella sammanhang.
Jag accepterar också hans meddelande
om att det förekommer vissa
mindre önskvärda drag i DAC:s sätt att
fungera och i en del samarbetsfrågor —
det känner han självfallet till bättre än

jag.

Jag vill bara göra den lilla reflexionen
att om det är på det sättet och man
verkligen strävar efter att rätta till förhållandena,
så bör man väl aktivt som
medlem deltaga i arbetet för att få de
ändringar till stånd som man kan finna
angelägna.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall vid detta sena
stadium av debatten inte gå närmare in
på motiveringarna för statsutskottets
ställningstagande. De har redan belysts
av statsutskottets första avdelnings ordförande
herr andre vice talmannen Johansson,
och jag har ingenting att tilllägga
i den män ha uppehöll sig vid sådant
som han inte hade reserverat sig
mot. Jag vill bara konstatera att de synpunkter
han framförde har klarat sig
tämligen hyggligt genom debatten. Andra
talare har också accepterat utskottets
utlåtande i väsentliga avseenden.

När utskottet behandlat detta ärende
har vi varit medvetna om att det, såsom
herr Per-Olof Hanson sade, är fråga om
en mycket svår materia. Trots detta har
det lyckats att uppnå enighet i en rad
punkter där motioner i ganska stor
mängd föreligger. Det har också konsta -

terats bl. a. av herr Hanson, som dock
föreföll hysa någon »bondånger» över
sin medverkan till denna enighet; för
min del tror jag inte att han behöver vara
ledsen över sin medverkan.

I några punkter har vi, såsom framgår
av debatten och av utlåtandet, inte
lyckats nå enighet. Faktum är att även
i de punkterna ansträngningar har gjorts
att skapa överenskommelser, men av
skäl som jag inte kan säkert bedöma har
det inte blivit önskat resultat. Jag kan
liksom andra beklaga detta, även om det
ju i och för sig är nyttigt att olika meningar
hävdas här i kammaren.

Det är bara i fråga om en av de punkter,
där reservation föreligger, som jag
finner anledning att i korthet säga ytterligare
några ord om utskottets synpunkter.
Jag tänker på Särskilda fonden,
som ju är den kanske viktigaste av de
institutioner med vilka vi här arbetar.
På regeringens förslag höjde riksdagen
förra året Sveriges bidrag till FN:s särskilda
fond med drygt 15 miljoner. Detta
var ett stort steg, såsom någon redan
sagt, och det gör att man i år ansett sig
kunna ta ett något mindre steg. I själva
verket ligger vi rätt högt när det gäller
bidrag till denna fond; i absoluta tal
kommer vi närmast efter USA, möjligen
med England före eller i jämbredd med
oss. Säkerligen har Särskilda fonden
projekt i överflöd och uppgifter av skilda
slag att genomföra, men som det sägs
i utskottsutlåtandet har betydande anslagsmedel
kommit att ackumuleras inom
fonden. Man har inte lyckats föra ut
dem i den marknad där den skall hamna
—• behoven är inte sådana att kraven
på ytterligare medel för dagen
tränger sig fram.

Utskottet har emellertid för sin del,
såsom kammaren observerat, sagt att om
Sverige finner anledning att i år göra
nya utfästelser om bidrag till Särskilda
fonden så skall det finnas möjlighet att
för riksdagen framlägga tilläggsstat. Vi
har bedömt saken så att man på den
vägen skall kunna klara eventuellt ytterligare
påkommande medelsbehov i detta
avseende utan att några förseningar behöger
uppstå.

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Anslag till internationell biståndsverksamhet

Herr Hanson hänvisade till ett uttalande
av LO:s expert Odhner, som talat
om för oss att mycket stora projekt är
på gång och att det finns användning
för ytterst betydande belopp. Det är
klart att man gärna vill ha så stora summor
som möjligt, men herr Odhner sade
också att han vore tacksam om utskottet
genom en positiv skrivning kunde medverka
till att Sveriges bidrag ökades så
snart som möjligt, och denna positiva
skrivning — som jag har betraktat såsom
en beställning — finns faktiskt i utlåtandet
i och med att vi hänvisar till
möjligheten att på tilläggsstat bevilja ytterligare
medel.

När jag nämnde att vi ligger högt uppe
i fråga om engagemang i u-hjälpen så är
det något som jag tycker att bl. a. herr
Billman borde observera. Jag blev litet
överraskad när han räknade upp de där
sifferserierna enligt vilka Sverige skulle
ligga, som han sade, allra sist på sladden
— i något fall existerade visst ingen
som helst verksamhet från svensk sida.
Jag antar att också kammarledamöterna
i övrigt blev förvånade över detta.
Herr Billman hade valt ut vissa områden
där Sverige över huvud taget inte är med
och lämnade uppgifter om de länder
som är verksamma där. Han kunde ha
plockat fram andra exempel på områden
där Sverige är med och ligger på
toppen. Den generalisering han gjorde
sig skyldig till är, såvitt jag förstår, oförlåtlig
även om den inte är ovanlig i diskussioner
man och man emellan om uhjälpen.

Till sist vill jag bara understryka, herr
talman, att den goda viljan till insatser
inom detta område nog finns på alla
håll. Den goda viljan är inte förbehållen
reservanterna utan existerar i lika
hög grad hos utskottets övriga ledamöter.
Det har inte i någon punkt varit
fråga om bristande intresse eller olika
grader av offervilja, vilja att offra av
svenska folkets resurser för dess uppgifter.
Utskottets majoritet har bara inte
velat anvisa mera medel än man med
säkerhet vet kan användas på ett riktigt
och förnuftigt sätt, med garantier
för att varje anvisad krona ger den av -

sedda effekten. Jag tror att viljan att
öka Sveriges insatser i fråga om u-lijälpen
finns inte bara bland dem som nu
är beredda att bjuda över — och herr
Hanson kan observera att kommunisterna
bjuder mest, om nu det skall vara
någonting att skryta med. Oenigheten i
utskottet gällde faktiskt endast huruvida
man skulle våga vara mer eller mindre
generös från de utgångspunkter jag
nyss angivit, att pengarna skall användas
till förnuftiga ändamål. Vi får se hur
pengarna kommer till nytta i framtiden,
och då blir det kanske lättare att försvara
respektive förstå den skillnaden i
generositet.

Herr talman! Jag ber att så småningom
få yrka bifall till utskottets utlåtande
i samtliga punkter.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Jag är uppkallad till ett
kort yttrande med anledning av de anföranden,
som i sista delen av denna debatt
har hållits av herr Undén och statsrådet
Lindström angående vår anslutning
till DAC. Nu har herr Hanson förekommit
mig något beträffande vad jag
tänkte säga, och jag kan därför fatta
mig kort.

Det är för mig fullständigt obegripligt
varför man från svensk sida skulle hysa
några som helst betänkligheter att inträda
i ett förfarande, som innebär konsultation
med övriga givande makter i
förhållande till u-länderna. Utan en sådan
samordning och konsultation tror
jag för min del, att hjälpen till u-länderna
i många avseenden kommer att bli
mycket sämre än vad den annars skulle
bli.

Kan den svenska obenägenheten att
medverka i DAC:s förhandlingar möjligen
bero på att man är ovillig att konfronteras
med länder, som gör en betydligt
aktivare insats än vi själva till uländernas
förmån? Att det förhållandet,
att vi skulle rådgöra med andra länder
om det bästa sättet att fördela och att
utöva den bilaterala biståndsverksamheten,
på något sätt skulle sätta vår neutralitet
i fara är väl ändå ett argument

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Anslag till internationell biståndsverksamhet

som knappast på allvar kan framföras.
Jag kan inte förstå i vilket sammanhang
vår neutralitet skulle komma i fara. Om
Sverige skulle vara medlem i DAC har
vi väl alla möjligheter att avstå från att
biträda ett eventuellt förslag inom organisationen,
som vi anser oss inte kunna
vara med om.

Jag tror för min del att det gör och i
framtiden kommer att göra ett ytterst
egendomligt intryck, om Sverige — som
dock hävdar att vi vill göra stora insatser
för u-länderna och som nu också har
börjat att göra en aktiv insats — inte vill
vara med om att rådgöra med andra
länder hur man på bästa sätt skall kunna
effektivisera den bilaterala hjälpen.
Dessutom kanske man kan tillfoga att
det vore synd att beröva DAC all den
erfarenhet, vi besitter på detta område,
med tanke på det utomordentliga sätt på
vilket den svenska u-landshjälpen enligt
de styrandes uppfattning bedrives. Ett
sådant konsultationsförfarande — någonting
annat är ju inte ifrågasatt —
kan inte vara annat än till nytta både
för oss själva och kanske i någon mån
även för de parter som vi skulle samarbeta
med i DAC.

Herr UNDÉN (s):

Herr talman! Herr Boheman har tydligen
inte uppfattat poängen i det jag
sade, nämligen att ett konsultationsförfarande
samtidigt om samma problem
dels inom DAC och dels inom Förenta
Nationerna kan ha sina betänkligheter,
särskilt som Förenta Nationerna troligen
inte får reda på vad DAC sysslar med
och vilka rekommendationer denna organisation
formulerar. Det är ju ändå så,
att förfarandet i DAC i formen har varit
ett helt annat än i Förenta Nationerna.
Jag beskrev förfarandet i DAC med
granskning av de olika ländernas program
genom förhör både skriftligen och
muntligen, ett förfarande som på det hela
taget sker i det tysta, under det att
Förenta Nationerna formulerar sina rekommendationer
utan att veta vad som
har skett inom DAC. Jag trodde inte det
skulle vara så svårbegripligt för herr

Boheman, att man kan hysa betänkligheter
mot ett sådant förfarande.

Vad beträffar den politiska sidan av
saken var det inte så många veckor sedan
vi hade en storpolitisk incident,
som sammanhängde med dessa problem.
Italien och Nederländerna, som tidigare
hade anslutit sig till ett förslag om vissa
u-länders anknytning i någon form till
EEC, avböjde att göra detta när de fick
sin konflikt med Frankrike. De stod alltså
inte fast längre vid sin anslutning.
Det visar att inriktningen till hjälpen i
viss mån var politiskt tendentiös; Italien
och Nederländerna ansåg att de beredde
Frankrike obehag genom att avböja
att acceptera det förslag till avtal,
som de tidigare hade varit med om.

Det är nog ingen tvekan om att en
tendens i olika sammanhang gör sig
gällande att inrikta hjälpen på vissa länder
även av politiska skäl. Hur stark den
är, vill jag inte uttala mig om. Det är
emellertid ingalunda någonting löjeväckande
att man utgår från att politiska
faktorer inverkar på stormakternas
inriktning av hjälpen.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Den sista frågan, som
herr Undén här berörde, gällde väl en
association mellan vissa afrikanska stater
och EEC. Den saken berörde på intet
sätt förhållandet till DAC.

För övrigt måste vi väl ändå säga, att
om man hyser de farhågor som av herr
Undén här har uttalats om att DAC inte
står i tillräcklig kontakt med Förenta
Nationerna och att DAC i något enda
avseende vid något tillfälle kan ha tillrått
åtgärder, som skulle vara politiskt
betonade, så kan väl detta inte utgöra
något hinder för att Sverige skall vara
medlem. Vi kan väl utöva vårt inflytande
inom DAC i de riktningar, som
herr Undén här förordar, för att öka
kommunikationen mellan DAC och Förenta
Nationerna.

Jag kan inte förstå annat än att ett
konsultationsförfarande med de övriga
makter, som i likhet med Sverige är
högt industrialiserade och intresserade

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

av u-landshjälp, skall vara till fördel —
både — för oss själva och för organisationen
som sådan.

Herr UNDÉN (s):

Herr talman! Om vi är kritiska mot
den procedur, som det här är fråga om,
och befarar att det kan bli en tendentiös
inriktning av hjälpen, så är det väl
naturligt att vi, innan vi ansluter oss,
söker skaffa oss upplysning om hur man
arbetar och vilket program man driver.

Det har, som sagt, skett i det tysta på
det hela taget, och det är mycket möjligt
att vi en gång kommer i det läget att vi
måste säga, att vi anser att de ena eller
de andra ofullkomligheterna från våra
synpunkter vidlåder den verksamhet
som DAC bedriver. Att vi då skulle
skynda oss att ansluta oss först och sedan
säga, att vi tycker att hela proceduren
är olämplig, tror jag inte vore något
lämpligt tillvägagångssätt.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Boheman hårdrog
mitt yttrande nyss. Med tillägg till vad
herr Undén sade vill jag bara påpeka,
att jag inte sagt, att vår neutralitet kommer
i fara genom medlemskap i DAC.
Men jag sade att det kan vara besvärande
för en neutral stat att deltaga i rådslag
där u-hjälpen är ett medel och instrument
för att stärka de politiska banden
med vissa u-länder.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Punkten 15

Anslag till FN :s särskilda fond

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till FN:s särskilda fond för budgetåret
1963/64 anvisa ett anslag av
27 200 000 kronor.

Anslag till FN:s särskilda fond

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 312) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 371), i vilka hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte till
FN:s särskilda fond för budgetåret 1963/
64 anvisa ett med ytterligare 12 800 000
kronor förhöjt anslag av 40 000 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Bengtson och Sandin (I: 469)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Wahlund m. fl. (II: 576), i vilka
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte till FN:s särskilda fond för
budgetåret 1963/64 anvisa ett med ytterligare
12 800 000 kronor förhöjt anslag
av 40 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:312 och II: 371
samt 1:469 och 11:576, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till FN:s särskilda
fond för budgetåret 1963/64 anvisa
ett anslag av 27 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Per-Olof Hanson, Sundin, Ståhl, Eliasson
i Sundborn, Svensson i Ljungskile,
Larsson i Hedenäset och Neländer, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna I: 312 och
11:371 samt 1:469 och 11:576, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
FN:s särskilda fond för budgetåret
1963/64 anvisa ett anslag av 40 000 000
kronor.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt avgivna reservationen.

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hanson, Per-Olof, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3 punkten
15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hanson, Per-Olof,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej —45.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 16

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11

Anslag till Internationella livsmedelsfonden Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Internationella livsmedelsfonden
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 6 910 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels de förberörda båda likalydande
motionerna 1:312, av herr Lundström
in. fl., och II: 371, av herr Ohlin m. fl.,
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Petersson, Per, och herr Ringaby (I:
317) samt den andra inom andra kammaren
av herr Hedin m. fl. (II: 364),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Osvald och herr Hanson, Per-Olof, (I:
475) samt den andra inom andra kammaren
av herr Ohlin m. fl. (II: 574),
dels ock en inom första kammaren av
herr Jacobsson, Per, och fröken Stenberg
väckt motion (1:192).

I motionerna I: 475 och II: 574 hade
hemställts, att riksdagen måtte a) i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära en omedelbar
prövning av möjligheterna att som
ett led i ett vidgat svenskt bistånd till
u-länderna genomföra leveranser av i
Sverige tillverkade varor inom produktionsområden
som under rådande avmattning
kännetecknades av viss överkapacitet
och sysselsättningssvårigheter
eller —• vad jordbruket beträffade — av
tendenser till överproduktion, b) på tillläggsstat
II för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 25 000 000 kronor
att ställas till Kungl. Maj:ts förfogande
för under a) angivna ändamål.

I motionen 1:192 hade anhållits, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t genom
lämpligt organ måtte låta verkställa en
snabbutredning om möjligheterna att utnyttja
vår överskottsproduktion av livsmedel,
främst mjölkprodukter, för att användas
till i motionen angivet ändamål.

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Anslag till Internationella livsmedelsfonden

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte till Internationella
livsmedelsfonden för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
6 910 000 kronor;

b) att motionerna 1:312 och 11:371,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

c) att motionerna 1:317 och 11:364
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

d) att motionerna I: 475 och II: 574, i
vad de avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

e) att motionen I: 192 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Boman, Per Jacobsson,
Per-Olof Hanson, Sundin, Ståhl, Eliasson
i Sundborn, Svensson i Ljungskile,
Larsson i Hedenäset och Nelander, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under d och e hemställa,

d) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:475 och 11:574, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsamma åtgärder
i det i motionerna angivna syftet;

e) att riksdagen måtte, med bifall till
motionen I: 192, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om skyndsamma åtgärder
i det i motionen angivna syftet;

b) av herr Ivar Johansson, som dock
ej antytt sin mening.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation a.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yr -

kats propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande mom. a—c
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan samt därefter särskilt rörande
mom. d och e.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i inom. a—c hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående mom. d och e
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Boman
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, isig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Hanson, Per-Olof, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3 punkten 17
mom. d och e, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hanson, Per-Olof,
begärde rösträkning verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 41.

Punkten 18

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Punkten 19

Anslag till Nämnden för internationellt
bistånd (NIB)

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för nämnden för internationellt
bistånd, som föranleddes av vad statsrådet
i statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för den 3 januari
1963 föreslagit, dels godkänna av statsrådet
förordad avlöningsstat för nämnden
för internationellt bistånd, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1963/64, dels ock till Nämnden
för internationellt bistånd (NIB): Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 1 723 000 kronor.

Vidare hade i de förberörda båda likalydande
motionerna 1:312 av herr
Lundström in. fl., och 11:371, av herr
Ohlin in. fl., hemställts bland annat, att
riksdagen måtte vid behandlingen av
anslaget till Nämnden för internationellt
bistånd under tredje huvudtiteln dels för
att möjliggöra den personalförstärkning
för nämnden, som i motionerna angivits,
dels ock för att anslagsposten Ersättningar
till expertis och tillfällig arbetskraft
skulle kunna bibehållas vid samma
belopp som innevarande budgetår,
400 000 kronor, besluta höja avlöningsanslaget
med ytterligare 200 000 kronor
och således till Nämnden för internationellt
bistånd (NIB): Avlöningar för
budgetåret 1963/64 under tredje huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 923 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:312 och 11:371, såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för nämnden för internationellt bistånd,
som föranleddes av vad statsrådet föreslagit
i statsrådsprotokollet över utrikes -

departementsärenden för den 3 januari
1963;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för nämnden för internationellt
bistånd, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1963/64;

c) till Nämnden för internationellt bistånd
(NIB): Avlöningar för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
1 723 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Per Jacobsson, Per-Olof Hanson,
Ståhl, Svensson i Ljungskile och Helander,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
motionerna I: 312 och II: 371, i
vad de avsåge höjning'' med 100 000 kronor
av anslagsposten Ersättningar till
expertis och tillfällig arbetskraft, och
att därför utskottets yttrande bort i viss
angiven del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 312 och II: 371, såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för nämnden för internationellt bistånd,
som föranleddes av vad statsrådet föreslagit
i statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för den 3 januari
1963;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för nämnden för internationellt
bistånd, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1963/64;

c) till Nämnden för internationellt bistånd
(NIB): Avlöningar för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
1 823 000 kronor.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten avgivna reservationen.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
därunder framkomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hanson, Per-Olof, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3 punkten
19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hanson, Per-Olof,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 28.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 20—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Om anslag till frivilligtjänst för
utvecklingsländerna

I denna punkt hade utskottet till behandling
förehaft

dels de båda förenämnda motionerna
1:312, av herr Lundström m. fl., och
II: 371, av herr Ohlin m. fl.,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Svensson i Kungälv in. fl. väckt motion
(11:231).

I motionerna 1:312 och 11:371 hade
hemställts, utom annat,

a) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande
utbildningen av personal för
tjänst inom u-landsarbetet och därvid
överväga inrättandet av ett särskilt utbildningsinstitut; b)

att riksdagen måtte för att främja
frivilliga insatser inom biståndsverksamheten
till u-länderna under nytt anslag,
förslagsvis betecknat Frivilligtjänst
för u-länderna, för budgetåret 1963/64
under tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att motionerna I: 312 och II: 371, i
vad de avsåge anslag till Frivilligtjänst
för u-länderna, icke måtte av riksdagen
bifallas;

b) att motionerna 1:312 och II: 371,.
i vad de avsåge skrivelse till Kungl. Maj :t,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

c) att motionen 11:231 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Per-Olof Hanson, Sundin, Ståhl, Eliasson
i Sundborn, Svensson i Ljungskile,
Larsson, i Hedenäset och Nelander, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Om ett räntefritt lån till utvecklingsländerna

under a hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 312 och II:
371, såvitt nu vore i fråga, till Frivilligtjänst
för u-länderna för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
500 000 kronor.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i den nu föredragna punkten
gjorda hemställan.

I fråga om mom. a, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hanson, Per-Olof, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3 punkten
24 mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hanson, Per-Olof,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 44.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls härefter
vad utskottet i mom. b och c hemställt.

Punkten 25

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 26

Om ett räntefritt lån till utvecklingsländerna I

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lager och Adolfsson (I: 42) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Hagberg m. fl. (11:46), hade hemställts,
att riksdagen för sin del måtte
besluta att ställa 800 miljoner kronor
i form av räntefria lån till de s. k. u-ländernas
förfogande för inköp av sådana
svenska industrivaror, varav behovet vore
särskilt starkt och som samtidigt gagnade
strävandena att skapa full sysselsättning
i Sverige.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 42 och II: 46 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionsparet
I: 42 och II: 46.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Om en svensk nationalgåva till Algeriet — Om Sveriges anslutning till DAC

först på bifall till vad utskottet i den nu
förevarande punkten hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 27

Om en svensk nationalgåva till Algeriet

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Lager och Adolfsson (1:41) samt den
andra inom andra kammaren av herr
Hagberg m. fl. (II: 47), hade hemställts,
att riksdagen för sin del utöver Kungl.
Maj:ts förslag om understöd till de s. k.
u-länderna måtte anslå 50 miljoner kronor
som en svensk nationalgåva till Algeriet,
att utnyttjas för anskaffning av livsmedel,
läkemedel och textilier, samt att
riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte hemställa
om förslag till initiativ, riktlinjer
och organisation för ett brett allmänt
deltagande i en insamling för Algeriets
barn.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att motionerna 1:41 och 11:47, i
vad de avsåge medelsanvisning, icke
måtte av riksdagen bifallas;

b) att motionerna I: 41 och II: 47, i
vad de icke behandlats under a), icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag vill demonstrera
min åsikt i denna fråga genom att yrka
bifall till motionerna 1:41 och 11:47.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt samt

vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 28 och 29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Om Sveriges anslutning till DAC

I de förenämnda båda likalydande
motionerna 1:312, av herr Lundström
m. fl., och II: 371, av herr Ohlin
m. fl., hade hemställts bland annat, att
riksdagen måtte uttala, att Sverige borde
inträda som medlemsland i det till
OECD knutna organet för bistånd till
u-länderna, Development Assistance
Committee (DAC), samt i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära genomförandet av
Sveriges anslutning.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 312 och II: 371, såvitt
nu vore i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson samt herrar Ivar
Johansson, Virgin, Per Jacobsson, PerOlof
Hanson, Sundin, Staxäng, Ståhl,
Eliasson i Sundborn, Svensson i Ljungskile,
Larsson i Hedenäset, Bohman och
Helander, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 312 och II: 371, såvitt
nu vore i fråga, uttala, att Sverige
borde inträda som medlemsland i det till
OECD knutna organet för bistånd till
u-länderna, Development Assistance
Committee (DAC).

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottet hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hanson, Per-Olof, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3 punkten
30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hanson, Per-Olof,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 63.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivet,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 31—41

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42

Lades till handlingarna.

Om medelsanvisning till livsmedelshjälp
m. m. till utvecklingsländerna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av väckta motioner
om anslag å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1962/63 till livsmedelshjälp
in. m. till de underutvecklade länderna.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Osvald
och herr Hanson, Per-Olof, (I: 475)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Ohlin m. fl. (II: 574), hade hemställts
bland annat, att riksdagen måtte
till livsmedelshjälp m. m. för de underutvecklade
länderna å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1962/63 under
tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 475 och II: 574, i
vad de avsåge medelsanvisning till livsmedelshjälp
m. m. till de underutvecklade
länderna, icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Per Jacobsson, Per-Olof Hanson,
Sundin, Ståhl, Eliasson i Sundborn,
Svensson i Ljungskile, Larsson i Hedenäset
och Nelander, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 475 och II:
574, såvitt nu vore i fråga, till Livsmedelshjälp
m. m. till de underutvecklade
länderna å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 000 kronor.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Ang. bidrag till Internationella utvecklingsfonden

Efter det överläggningen förklarats av herrar Bengtson och Sundin (I: 469)
härmed slutad, gjordes enligt därunder samt den andra inom andra kammaren
förekomna yrkanden propositioner, först av herr Wahlund m. fl. (II: 576), i vilpå
bifall till vad utskottet i det nu ifrå- ka motioner, såvitt nu vore i fråga, hemgavarande
utlåtandet hemställt samt vi- ställts, att riksdagen måtte till Bidrag
dare på antagande av det förslag, som till Internationella utvecklingsfonden
innefattades i den vid utlåtandet avgiv- för budgetåret 1963/64 under kapitalbudna
reservationen; och förklarades den geten anvisa ett med c:a 8 000 000
förra propositionen, som upprepades, va- kronor förhöjt investeringsanslag av
ra med övervägande ja besvarad. 40 200 000 kronor.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag för budgetåret
1963/64 till internationell biståndsverksamhet
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Ang. bidrag till Internationella
utvecklingsfonden

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de åtgärder, som erfordrades för
lämnande av ett extra svenskt bidrag
till Internationella utvecklingsfonden,
dels ock till Bidrag till Internationella
utvecklingsfonden för budgetåret 1963/
64 anvisa ett investeringsanslag av
32 102 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 312) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:371), i vilka motioner, såvitt
nu vore i fråga, yrkats, att riksdagen
skulle till Bidrag till Internationella utvecklingsfonden
för budgetåret 1963/64
under kapitalbudgeten anvisa ett med
ytterligare 8 090 000 kronor förhöjt investeringsanslag
av 40 192 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:312 och 11:371 samt 1:469
och II: 576, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de åtgärder, som erfordrades för lämnande
av ett extra svenskt bidrag till
Internationella utvecklingsfonden;

b) till Bidrag till Internationella utvecklingsfonden
för budgetåret 1963/
64 anvisa ett investeringsanslag av
32 102 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Bengtson, Widén, Sundin, Harry
Carlsson, Eliasson i Sundborn, Svensson
i Ljungskile, Larsson i Hedenäset, Löfroth
och Nelander, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:312 och II:
371 samt I: 469 och II: 576, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de åtgärder, som erfordrades för lämnande
av ett extra svenskt bidrag till
Internationella utvecklingsfonden;

b) till Bidrag till Internationella utvecklingsfonden
för budgetåret 1963/
64 anvisa ett investeringsanslag av
40 192 000 kronor.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

60 Nr 12 Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Ang. vissa kreditgarantier åt svensk varvsindustri m. m.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
därunder framkomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Boman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38, punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Boman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 45.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av väckt motion om användande
av värnpliktiga för uppbyggnadsarbete
eller humanitärt hjälparbete i utvecklingsländerna,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. vissa kreditgarantier åt svensk
varvsindustri m. ni.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa kreditgarantier
åt svensk varvsindustri m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 28 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 18 januari 1963, föreslagit
riksdagen att till Förvärv och teckning
av aktier i Uddevallavarvet aktiebolag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1962/63 under fonden för statens
aktier anvisa ett investeringsanslag av
20 000 000 kronor; att godkänna, att mellan
staten och Eriksbergs mekaniska
verkstads aktiebolag träffats en överenskommelse
i huvudsaklig överensstämmelse
med i ärendet föreliggande förslag;
att bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti
till ett sammanlagt belopp av högst
130 000 000 kronor för krediter till Uddevallavarvet
aktiebolag; att bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att ikläda
staten garanti till ett sammanlagt belopp
av högst 20 000 000 kronor för krediter
till Eriksbergs mekaniska verkstads
aktiebolag på grund av teckning av aktier
i Uddevallavarvet aktiebolag; samt
att bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti till ett
sammanlagt belopp av högst 400 000 000
kronor till svensk varvsindustri på de
villkor och enligt de grunder, som angivits
i statsrådsprotokollet.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft nedannämnda
i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Ang. vissa kreditgarantier åt svensk varvsindustri m. m.

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundin m. fl. (I: 571) och den andra inom
andra kammaren av herr Larsson i
Norderön m. fl. (11:697),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Stå hl väckt motion (II: 710).

I motionerna 1:571 och 11:697 hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 28 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
prövning och förslag angående särskilt
kreditstöd till företag i sysselsättningssvaga
områden för upprätthållande
av sysselsättningen i enlighet med vad
i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte

1. till Förvärv och teckning av aktier
i Uddevallavarvet aktiebolag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1962/
63 å kapitalbudgeten under fonden för
statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 20 000 000 kronor;

2. godkänna, att mellan staten och
Eriksbergs mekaniska verkstads aktiebolag
träffats en överenskommelse i huvudsaklig
överensstämmelse med föreliggande
förslag;

3. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti till ett
sammanlagt belopp av högst 130 000 000
kronor för krediter till Uddevallavarvet
aktiebolag;

4. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti till ett
sammanlagt belopp av högst 20 000 000
kronor för krediter till Eriksbergs mekaniska
verkstads aktiebolag på grund
av teckning av aktier i Uddevallavarvet
aktiebolag;

5. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti till ett
sammanlagt belopp av högst 400 000 000
kronor till svensk varvsindustri på de
villkor och enligt de grunder, som angivits
i statsrådsprotokollet;

B. att motionen II: 710 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna I: 571 och II: 697
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Sundin, Eliasson i Sundborn,
Larsson i Hedenäset och Löfroth, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
C hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 571 och II: 697,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam prövning och förslag angående
särskilt kreditstöd till företag i sysselsättningssvaga
områden för upprätthållande
av sysselsättningen.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Vi har inte funnit anledning
att väcka någon motion i denna
fråga, men jag ber likväl att få framföra
några synpunkter till följd av att det i
propositionen finns några formuleringar
— delvis citerade i utskottsutlåtandet —
som till äventyrs kunde ge en felaktig
bild av den svenska varvsindustriens
ekonomiska situation generellt sett.

Det talas i de avsnitt, om vilka jag
erinrat, om den internationella varvskonkurrensen
och det säges, att det numera
är praktiskt taget ogörligt att få
beställningar utomlands som kan ge varven
vinst. Dessa formuleringar är sådana,
att man kan få visionen av en
svensk varvsindustri idkande välgörenhet
i avbidan på sin egen undergång.
Men så är inte alls förhållandet. I den
mån dessa formuleringar uppfattats såsom
belysande en allmän situation inom
den svenska varvsindustrien, har bilden
av förhållandena blivit skev — vilket
jag vill ha påpekat i detta mitt anförande.

För det första har ju situationen för
den exporterande varvsindustrien förbättrats
avsevärt på sistone — något som
torde vara kammarens ledamöter väl bekant.
För det andra är det framför allt
de mindre varven och inte de stora, som
är i behov av kreditgarantier och eventuellt
andra slags stödåtgärder från statens
sida. Jag vill alltså här dra en lans

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Ang. vissa kreditgarantier åt svensk varvsindustri m. in.

för de små varven —• intet nämnt och
intet glömt.

Vad beträffar storvarvens ekonomiska
situation kan bl. a. de tre storvarven i
Göteborg ge en illustration av att det
sannerligen inte —• som man brukar säga
— är någon ko på isen. Bolagsberättelser
brukar ju yppa bara en mindre
del av den verkliga sanningen, men jag
tvingas här att lämna åsido, det som inte
står i dem, dels därför att hela sanningen
är svår att uppdaga och dels för
att mitt anförande skall bli så kort som
möjligt.

De redovisade nettovinsterna vid Götaverken,
Eriksberg och Lindholmen var
under åren 1959—1961 tillsammans 60,98
miljoner kronor — det var alltså vad
som framtogs till beskattning. Det är ju
inte precis någon småpeng, men den är
ändå bara en mycket liten del av den
verkliga vinst, som dessa företag tillsammans
har haft under de år jag här
nämnde. Statliga kreditgarantier kan väl
inte vara särskilt motiverade för företag
med sådana ekonomiska driftförhållanden
och resurser, vilka under den tid jag
nu nämnde samtidigt plöjde ned inte
mindre än 173 miljoner kronor i skattefria
fonder, som huvudsakligen utgjordes
av investeringsfonder. Man plöjde
alltså ned nära tre gånger så mycket som
den redovisade nettovinsten, trots att ett
av företagen inte har samma stora bärighet
som de två andra. Dessutom gjordes
under samma år avskrivningar för
112 miljoner kronor. Dessa avskrivningar
var sannolikt till minst 50 miljoner
kronor icke sakligt motiverade.

Om man nu möjligen invänder att jag
endast berört de tre senaste redovisningsåren
och att detta skulle kunna ge
en missvisande bild av de verkliga förhållandena,
vill jag tillägga, att under
tioårsperioden från år 1952 t. o. m. år
1961 redovisade samma tre företag en
nettovinst med tillsammans 144 miljoner
kronor. Samtidigt fonderades 346
miljoner kronor, d. v. s. även under
denna längre period fonderades nära tre
gånger så mycket som den vinst som
företagen tog fram till beskattning. Därutöver
gjorde företagen avskrivningar

med 265 miljoner kronor. Jag skall inte
försöka ange hur mycket härav som var
sakligt berättigat, men under alla omständigheter
kan man klart säga ut att
så inte var förhållandet med en stor del
av avskrivningarna.

Jag har alltså den uppfattningen, att
propositionens ord om varvsindustriens
ekonomiska svårigheter inte bör tolkas
generellt och att det kreditstöd, som här
föreslås, bör prioriteras för varv, som
har mindre lysande ekonomiska förhållanden
än de, som jag nu redogjort för.
Framför allt borde små och medelstora
varv erhålla ett stöd av den art det här
gäller eller också stöd av annat slag.

Vad sedan gäller den del av ärendet,
som har direkt samband med Uddevallavarvet,
vill jag framhålla, att det väl är
obestridligt att denna statliga räddningsaktion
behövdes och att den möjligen
kom nästan i sista stund. Vi inom den
riksdagsgrupp jag representerar ansåg
väl för vår del, att räddningsaktionen
hellre borde ha skett i andra former än
den här föreslagna, d. v. s. genom ett
direkt statligt övertagande av varvet. 1
vart fall borde inte staten enligt välmening
ha bundit sig för att ta alla
eventuella risker och skänka den andra
kontrahenten chansen att hämta hem
vinster av skilda slag och detta t. o. m.
utan att behöva göra några direkta egna
kapitalinsatser. Men vad skall en enskild
riksdagsman göra, när preliminärt avtal
har slutits och i realiteten redan har
börjat verka?

För att inte bli missförstådd vill jagdock
till slut, herr talman, tillägga, att
man under alla omständigheter har anledning
att vara mycket glad över att
räddningsaktionen kom till stånd. Att
den blev nödvändig bekräftar vådan av
att ett s. k. fritt näringsliv kan få husera
efter behag i vissa betydelsefulla avseenden.
Det spekulationsintresse som har
legat bakom Uddevallavarvet kunde ha
lett Ull katastrofala följder för de anställda
och deras anhöriga, liksom för
Uddevalla stad och i stor utsträckning
för den omkringliggande bygden. Faran
ökades självfallet, när storbankerna började
driva sitt spel, och den räddnings -

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Ang. vissa kreditgarantier åt svensk varvsindustri m. in.

aktion som statsmakterna företog och
föreslår att riksdagen skall godkänna
var därför prisvärd. Utan tvivel var det
stor fara å färde.

Ja, herr talman, jag har här endast
velat anföra några synpunkter och fäster
då särskilt vikt vid vad jag nämnde
först i mitt anförande. I övrigt har jag
inget speciellt yrkande att framställa.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! I sakfrågan vid detta
ärendes behandling har jag ingenting
alls att invända, utan jag hälsar med tillfredsställelse
det som har skett i Uddevalla.
Jag vill beteckna det som berömvärt
i första hand ifrån storföretagarenfinansministerns
sida och ifrån hans
mindre kumpaners att denna lösning har
kommit till stånd.

Jag ser det som en lokaliseringspolitisk
åtgärd, och vi får väl i denna kammare
hälsa med tillfredsställelse att man
här har räddat sysselsättningen för år
framåt för tusentals arbetare.

Det som jag skulle vilja säga några
ord om och där jag i förhållande till utskottet
har avvikande mening gäller
principerna för ett fortsatt dylikt engagemang
även på andra områden. Jag
har i kammaren avlämnat en motion nr
571, där jag tillsammans med några kamrater
tagit upp den rent principiella
frågan. Jag vill bara citera klämmen i
den motionen, där det heter, att riksdagen
vid behandlingen av proposition nr
28 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam prövning och förslag
angående särskilt kreditstöd till företag
i sysselsättningssvaga områden för
upprätthållande av sysselsättning i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Till denna rent principiella fråga har
utskottet inte haft annat att tillägga än
följande: »Det i motionerna 1:571 och
II: 697 framställda yrkandet, vilket avser
särskilt kreditstöd till företag i sysselsättningssvaga
områden inom landet
i allmänhet, synes utskottet inte böra
prövas i förevarande sammanhang. Motionerna
bör fördenskull inte föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

Herr talman! När jag här inledningsvis
sade att jag ansåg det vara principiellt
riktigt att man i lokaliserande syfte
hjälpte dessa två eller tre tusen arbetare
i Uddevalla, menade jag att det också
måste vara principiellt riktigt att man i
andra områden av vårt land — och jag,
tänker då speciellt på de sysselsättningssvaga
områdena — vidtager i princip,
samma åtgärd. En sådan tankegång synes
utskottet icke ha velat biträda, och
det vill jag personligen beklaga.

Vi hade en lokaliseringskonferens i
mitt hemlän i Kramfors för en kort tidsedan,
där vi hade nöjet att ha planeringsministern
inrikesminister Rune Johansson
närvarande. När den här frågam
kom upp om lokaliseringen —• varvid
även det som nu sker i Uddevalla kom
upp till behandling — betecknade inrikesministern
detta som varande en ny
vår och förutsatte att man även på andra
områden skulle pröva någonting liknande.

Herr talman! Jag vill sluta med detta
citat och bara till det knyta, att vi motionärer
redan före denna konferens hade
gått planeringsministern till lianda genom
att framlägga denna motion. Det är
nu bara att hoppas, att kammaren kommer
att följa den reservation, som är
knuten till utskottets utlåtande, och jag
ber att få yrka bifall till den.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Efter att ha debatterat utlandshjälpen
har vi kommit fram till den
punkt där det gäller hjälpen inom vårt
eget land — jag menar propositionen nr
28 om avtal som träffats mellan Eriksbergsvarvet
och staten.

Då vi är ense i utskottet i huvudfrågan,
hoppas jag kammaren håller mig
räkning för att jag fattar mig kort och
bara anför, att vi vid prövning av denna
proposition mycket noggrant vägt olika
moment. Vi har haft föredragning av direktören
för Eriksbergsvarvet, utskottet
har varit på besök i Uddevalla för att
bilda sig en uppfattning om där sammanhängande
spörsmål, och när vi sedan
prövat Kungl. Maj:ts förslag fann vis

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Ang. vissa kreditgarantier åt svensk varvsindustri m. m.

ingen anledning framställa erinran mot
detsamma.

Efter detta besök i Uddevalla har det
konstaterats, att varvet fått en del beställningar
från utlandet; stödet har kanske
i någon mån gjort att varvet blivit konkurrenskraftigare
så att det kunnat ta
upp konkurrens med utländska varv.
Detta är att med tacksamhet notera.

Vad sedan motionen av herr Sundin
beträffar har vi skrivit, att vi inte anser
att den skall prövas i detta sammanhang.
Vi var nog något fundersamma inom avdelningen,
när denna motion kom avdelningen
till handa, över att den blivit remitterad
och påhängd denna proposition.
Vi ansåg dels att propositionen behövde
en ganska snabb behandling, dels
att det krävdes ett ganska vidlyftigt remissförfarande
om vi skulle ha behandlat
motionen med de mycket betydelsefulla
spörsmål motionären där tagit upp.

Jag har ingenting att invända emot
motionen i och för sig, men att pröva
den i detta sammanhang hade betytt, att
frågan blivit avsevärt fördröjd. Det är
huvudmotiveringen till att vi inte tagit
upp motionen till prövning i detta sammanhang.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Herr Boman, utskottets
talesman, har redan framhållit att det
rått enighet i utskottet vid behandlingen
av detta ärende. Jag skulle alltså i och
för sig kunna inskränka mig till att instämma
uti herr Bomans anförande och
yrka bifall till utskottets utlåtande. Innan
jag emellertid gör detta vill jag göra
några reflexioner av mera allmän natur
och ett uttalande rörande Uddevallavarvet.

Sedan några år tillbaka har bruket av
kreditgarantier blivit allt vanligare i
svensk exportindustri, och i en nyligen
framlagd proposition har handelsministern
föreslagit en väsentligt ökad ram
för kreditgarantigivningen, nämligen
från 2 000 till 3 000 miljoner kronor. Av

olika anledningar lämpar sig denna mera
ordinära garantigivning tydligen inte
för varven utan det har ansetts att dessa
bör få en speciell kreditgaranti av 530
miljoner kronor, varav 130 för Uddevallavarvet.
Sammanlagt innebär detta inte
långt ifrån en fördubbling av garantisumman,
och svensk export i dess helhet
kommer att i verkligt betydande utsträckning
gå under svenska statens garanti.
Detta är endast ett konstaterande.

Utomlands är det långt ifrån ovanligt
med exportstödjande åtgärder av
olika slag för varven, t. ex. kreditgarantier,
och finansministern framhåller att
betydande sådana förekommer på oss
näraliggande håll. Vad som nu inträffar
är alltså att vi slår följe med länder,
vilka tidigare tillgripit denna ofta även
av oss kritiserade metod, och vi torde få
räkna med att andra länder, t. ex. Danmark,
tvingas följa efter.

Ovanan, ty som en sådan får den trots
allt betecknas, skulle alltså sprida sig
och favören i konkurrenshänseende
skulle i viss mån neutraliseras. Det förhållandet
att vi nödgas vidtaga denna
åtgärd, vilken, när den nu av alla godtagits,
åtminstone för dagen underlättar
för varven att erhålla nya beställningar,
är dock ett memento om det höga kostnadsläge
som besvärar och tynger även
varvsindustrien. I ett kärvt ekonomiskt
klimat framstår höga och stigande kostnader
i bjärt belysning när avsättningen
begränsas. Det är det som nu sker. Att
förbilliga finansieringskostnaden genom
kreditgaranti är naturligtvis också en
kostnadsdämpande åtgärd, men den är
av ganska så begränsad omfattning och
omintetgöres lätt av nya kostnadsstegringar.
Det vore därför, enligt min mening,
orealistiskt att anta att denna nya
kreditgaranti löser några mera djupgående
problem. För egen del skulle jag
tro att stödet kan komma att visa sig
vara av ganska kortvarig natur, ehuru
jag inte skall drista mig att spå.

Att jag inte desto mindre biträtt oppositionen
i denna del beror på att kreditgaranti
ändå är en billigare metod att
bidraga till sysselsättningens upprätthållande
än att tvingas acceptera bered -

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Ang. vissa kreditgarantier åt svensk varvsindustri m. m.

skapsarbeten, som ett tag föreföll möjliga.
Det är naturligtvis i princip bättre
att människorna kvarblir i de invanda
yrkena än att de kastas ut i dyrbara arbeten
av tvivelaktigt ekonomiskt värde,
åtminstone så länge man vågar bedöma
svårigheterna såsom varande av övergående
natur. Jag tror att detta är fallet
på varvsområdet. Dock finns även här
speciella problem. Till dessa hör sysselsättningen
för de mindre varven. Vid
fördelningen av de till 400 miljoner kronor
uppgående kreditgarantierna till
varven bör, synes det mig, inte småvarven
glömmas bort. Därvidlag får Sveriges
varvsindustriförening en delikat
uppgift.

I fråga om Uddevallavarvet vill jag
tillåta mig att erinra om någonting som
lätt glöms bort i den ibland heta diskussionen
om detta varv. Uddevallavarvet
kom till genom enskilt initiativ som ett
privatägt företag. Det bar tvingats göra
två rejäla djupdykningar, men detta är
inte alldeles ovanligt för svensk företagsamhet.
Många av våra numera allra
bästa företag har varit i botten både en
och flera gånger och fått hjälp, till och
med av det allmänna. Så har konjunkturerna
svängt och företagen har kommit
på fötter igen. Ingen kan i dag säga
att inte Uddevallavarvet ånyo liksom övrig
svensk varvsindustri kan få goda
konjunkturer och tjäna pengar.

Genom händelserna 1958 och nu kom
staten att dragas in i denna affär, och
det föreföll som om ett statligt varv skulle
ha kunnat bli följden. För egen del
tror jag att detta skulle bli en dålig
affär för staten och leda till skadegörelse
för den bestående näringen genom en
osund, av subventioner stöttad konkurrens.
Herr Sträng har emellertid uppenbarligen
insett statens begränsning som
exportföretagare ■— en realistisk bedömning
som alla kan vara tacksamma för
— och han har avstått från vågspelet att
låta staten försöka. Detta är också ett
erkännande åt det enskilda näringslivet,
vilket bör noteras och vars konsekvenser
bör tagas. Uddevallavarvet bör förbli
ett privatägt företag.

Jag har särskilt i tanke den komplika 3

Första kammarens protokoll 1963. Nr 12

tionen att staten nu avses bli hälftendelägare
i Uddevallavarvet trots riksdagens
år 1958 tydliga uttalande att den dåvarande
stödaktionen skulle vara en engångsföreteelse.
Det är möjligt att man
kan slingra sig från detta på det sätt
som utskottet gör. Faktum kvarstår dock
att det är en andra stödaktion det är
fråga om och med staten som delägare.
Från vårt håll krävdes år 1958 att staten
inte i andra former och särskilt inte
som ägare eller delägare skulle låta sig
bindas vid Uddevallavarvet. Det är det
som nu trots allt sker, men det behöver
och bör inte bli mer än temporärt.

För Uddevallas befolkning och stad är
det angeläget att få en välskött, konkurrensduglig
privatägd industri, som drivs
i ägarens eget intresse — inte därför att
ingen annan vill veta av den, ett påhäng
som man släpar på för att den inte
skall ställa till förtret. Knappast något
företag äger så goda förutsättningar för
att göra något ekonomiskt stabilt ur Uddevallavarvet
som Eriksberg. Det är det
som man hoppas att Eriksberg skall lyckas
med och som staten bör underlätta
och stimulera.

Jag vill därför sluta med att uttala, att
staten bör vid avtalstidens utgång sälja
sina aktier i varvet, och i det administralionsavtal,
som nu skall uppgöras, bör
Eriksberg erbjudas option på förvärv av
dessa aktier till skäligt pris. Härigenom
skulle Eriksbergs intresse av att göra
varvet bättre ytterligare stimuleras.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Då denna fråga rör Uddevalla
och Bohuslän anser jag mig skyldig
att i anslutning till vad herr Adolfsson
och nu senast herr Åkerlund här
yttrat säga, att visst kan man ha synpunkter
av olika slag på statens ingripande
på olika områden och även på
det förslag som nu föreligger, men om
man ser det föreliggande problemet
praktiskt och lokalt, måste man dock
konstatera, att den nu framlagda lösningen,
som förordats också av utskot -

(56

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Ang. vissa kreditgarantier åt svensk varvsindustri m. m.

tet, vunnit allmän anslutning och hälsats
med tillfredsställelse i Uddevalla.

När man år 1958 företog den förra
stödaktionen från riksdagens och statens
sida, utgick man ifrån att det var fråga
om en engångsföreteelse. När emellertid
en hel stads öde faktiskt står på spel och
det gäller många människors väl och ve
inte bara i Uddevalla utan i hela det hårt
pressade Bohuslän, frågar man naturligtvis
inte efter något annat än vad som
kan göras för att klara den svåra situation
i vilken man hamnat. Då kan man
inte som herr Åkerlund hänga upp sig
på vad som hänt i det förflutna. Dagens
situation är ju en helt annan än den som
förelåg 1958.

Jag tror inte att den lösning, som finansministern
nu kommit fram till i
samarbete med Eriksberg, i det långa
loppet på något sätt kommer att visa sig
vara till nackdel för Udde vallavarvet,
Uddevalla stad, Bohuslän eller varvsindustrien
över huvud taget. Det ingripande
som här föreslås efter dessa praktiska
och rationella linjer kommer säkerligen
tvärtom att visa sig vara en god lösning.
Uddevalla stads och Bohusläns befolkning
är finansministern djupt tacksamma
för att han tagit detta grepp och
på detta sätt länkat in utvecklingen på
ett samarbete mellan Eriksberg och staten.

Till herr Adolfsson vill jag säga, att
vi inte alls är rädda för det samarbete
som man nu lanserar mellan den privata
företagsamheten och staten. Tvärtom
tror vi att de förutsättningar Eriksberg
har jämte ett statligt stöd för Uddevallavarvet
kommer att innebära de bästa
förutsättningar för att detta varv skall
kunna drivas på sådant sätt att verksamheten
blir till gagn för samhället och
även för varvsindustrien som sådan.

När herr Adolfsson i sin historieskrivning
säger, att de olika varven tidigare
har inhöstat stora vinster och plöjt
ner pengarna i både det ena och det andra,
är det konstaterandet naturligtvis
riktigt. Den saken har dock inte med dagens
situation att göra. Var och en som
något sysslar med varvsfrågor vet att
med den konkurrens, som i dag råder

världen över inom skeppsbyggeriet kan
ett svenskt varv ofta inte få en beställning
med mindre än att man tar den till
ett pris som kommer att medföra förlust.
Varven kan i dagens läge inte skära
guld med täljknivar på nya beställningar,
då konkurrensen är så hård, att
man får nöja sig med att kunna hålla
sysselsättningen igång och kanske driva
varven med förlust. Att kreditgarantier
behövs vet var och en, som något sysslat
med varvens situation under de senaste
åren, och sett hur utvecklingen
gått i andra länder. Där har man byggt
upp en omfattande varvsindustri som nu
konkurrerar med de svenska varven. För
att vi skall kunna stå oss i den hårda
konkurrensen fordras helt enkelt att de
svenska varven har tillgång till en statlig
kreditgaranti, som för dem möjliggör
fortsatt verksamhet. Man behöver inte
vara någon nationalekonom för att begripa
den saken.

Jag upprepar vad jag redan sagt, att
vi från Uddevallas sida är tacksamma
över det grepp som finansministern här
tagit. Det föll faktiskt en tung sten från
Uddevalla stads hjärta när detta förslag
lades fram. Vi är också tacksamma för
att utskottet enhälligt tillstyrkt förslaget.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Även om jag inte är från
de trakter som här närmast berörs, vill
jag instämma med dem som i superlativa
ordalag talar om att vad som här föreslås
är en riktig åtgärd vid rätt tidpunkt.
Jag skulle vara ännu mera tillfredsställd,
om de riksdagsledamöter ifrån de trakterna
som nu håller välbefogade lovtal
till finansministern över det grepp som
han tagit på denna fråga ville se situationen
i stort och något titta på hur det är
på andra områden ute i landet. Om man
gör det, måste det nämligen leda till att
man bifaller den reservation som jag och
några andra fogat till det föreliggande
utlåtandet. Om mitt hemlän drabbas av
en nettoutflyttning av minst 2 000 människor,
är ju situationen för länets vidkommande
densamma som om Uddeval -

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Ang. vissa kreditgarantier åt svensk varvsindustri m. m.

la eller någon annan ort i vårt land
drabbas av en liknande kris. Vår principiella
utgångspunkt måste i båda fallen
vara, att samhället bör göra sitt yttersta
för att komma till rätta med problemen.

Herr talman! Allra sist vill jag beröra
en ren formalitet. Herr Boman ifrågasatte
om den väckta motionen över huvud
taget skulle ha remitterats. Jag var,
herr Boman, själv brydd men för att vara
på den säkra sidan frågade jag tre
statsvetare i detta hus, och de sade alla
samstämmigt, att det inte fanns några
formella hinder för att jag skulle få avlämna
motionen.

Sedan har det också sagts, att frågan
skulle vara av den karaktären och tiden
så knapp, att man inte skulle ha möjlighet
att remittera detta ärende. Ja, vi
säger i klämmen att det skall uppdras
åt Kungl. Maj:t att göra en sådan prövning
som den vi föreslår i motionen. Det
skulle väl ha inneburit att man hade gett
herrar regeringsledamöter en fullmakt
att, samtidigt som man på ett förnuftigt
sätt löste Uddevallafrågan, även verkställa
den prövning som vi föreslår i den
avlämnade motionen.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det finns antecknat i utskottets
utlåtande, att utskottet genom
besök på platsen har tagit del av förhållandena
vid Uddevallavarvet. Jag hade
tillfälle att delta i den resan men har
sedermera inte haft möjlighet att närvara
vid ärendets behandling. I anledning
av herr Åkerlunds anförande vill
också jag gärna anföra ett par synpunkter.

Det är två frågor som det här rör sig
om. Den ena gäller den speciella kreditgivning
som här ges varvsindustrien
över huvud taget — det rör sig om
ganska mycket pengar. Detta är internationellt
sett ingenting nytt •— vi kan
genom att läsa propositionen förvissa
oss om att en lång rad länder ute i världen
har gått samma väg och givit stöd
åt sin varvsindustri för att så att säga
kunna hålla den flvtande under den be -

svärliga period som vi för närvarande
är inne i. Jag läste i går i en sjöfartstidning
att inte bara oss närstående länder
är inne på dessa vägar, utan att också
Japan på detta sätt försöker hävda
sig i konkurrensen, som för närvarande
är mycket hård.

Den andra frågan gäller Uddevallavarvet
och dess situation. Det var eu
utomordentligt intressant resa vi fick
göra, och jag vill gärna säga från denna
plats, herr talman, att vad vi där fick
se var någonting helt annat än man har
kunnat läsa sig till i en rad tidningar,
som närmast givit intrycket att Uddevallavarvet
alldeles speciellt måste hållas
under armarna. Det var full sysselsättning,
och det redovisades för oss att
man hade en orderstock som med nuvarande
produktionskapacitet täcker
ungefär två år framåt. Problemet låg i
att aktiekapitalet var alltför litet i förhållande
till omsättningen. Det är detta
som har gjort att finansministern har
lagt detta förslag om att staten i samråd
med Eriksberg skall öka aktiekapitalet
från 8 till 40 miljoner kronor.

Med den ökning av aktiekapitalet och
den kreditgivning som föreslås hoppas
jag liksom herr Dahl att man skall kunna
klara den kris som råder i dag. Den
krisen har legat på den ekonomiska sidan
och, såsom det föreföll oss, inte på
produktionssidan.

Herr Åkerlund sade att han ville ha
en välskött och konkurrenskraftig industri.
Ja, veckan innan vi var i Uddevalla
hade den hundrade båten sedan
varvets tillkomst löpt av stapeln, och
veckan därpå skulle ytterligare en båt
löpa av stapeln. Detta visar att varvet
har stor produktionskapacitet. Det sades
också att man sedan 1956 icke permitterat
arbetskraft därifrån.

Jag tror att den glädje med vilken
ledningen ville visa varvet berodde på
att man ville framhålla, att varvet verkligen
hade en god produktion av hög
kvalitet. Det gör, herr talman, att jag delar
den samstämmiga uppfattning som
har redovisats i dag, att det förslag som
finansministern har lagt i denna fråga
är värt allt stöd.

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Ang. vissa kreditgarantier åt svensk varvsindustri m. m.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Herr Dahl utformade sitt
anförande så, att det kunde tolkas som
polemik mot vad jag hade att anföra.
Om det uppfattas på sådant sätt, vill
jag understryka att jag i högsta grad
deltar i den glädje som han gav uttryck
för över räddningsaktionen för Uddevallavarvet
och som delas av Uddevallas
och hela Bohusläns befolkning. Däremot
har jag anfört några synpunkter på frågan,
om inte andra former kunde ha
valts.

Herr Dahl sade att de siffror jag hade
anfört beträffande vinstutvecklingen för
tre stora Göteborgsvarv inte hade med
dagens situation att göra, utan gällde något
förflutet. Med det perspektiv jag drog
upp ansåg jag emellertid att det i hög
grad hade med dagens situation och föreliggande
ärende att göra. Med dessa
siffror kunde jag nämligen bestyrka att
en enorm nedplöjning av vinstmedel
hade skett i dessa företag och att det sålunda
förekommit en utomordentligt
stark konsolidering, omfattande fondering
av olika slag. Av detta ville jag dra
slutsatsen, att det inte i främsta rummet
var sådana företag som borde få del
av den kreditgaranti som här föreslås,
och jag ville plädera för att de mindre
och medelstora varven skulle prioriteras.
Jag vill allstå tillbakavisa herr Dahls
påstående, att det jag i detta avseende
hade att anföra inte hade med dagens
situation att göra. Det var just till dagens
situation jag anknöt resonemanget.

Slutligen vill jag bara tillägga att vi —
jag talar nu för vår grupp i riksdagen —
alls inte är rädda för det samarbete mellan
Eriksberg, Uddevallavarvet och staten
som här är ifrågasatt. Vi hade endast
önskat att det skulle ske i för staten mera
gynnsamma former än som här föreslagits.
Annars känner vi ju utomordentligt
väl till den kapacitet, som Eriksbergs
varv besitter på detta produktionsområde,
och vet även vad varvets arbetare
duger till. Under dessa omständigheter
är det klart att vi inte hyser några som
helst bekymmer i fråga om det produktionsresultat
som kan bli följden av det
avtal vilket nu föreslås till godkännande.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Efter den kommentar,
som herr Adolfsson nu har lämnat och
som innebar en helt annan slutsats än
den han gav uttryck för i sitt första anförande,
har jag ingen anledning att polemisera
mot honom. Vad jag vände mig
mot var hans försök att ge kammaren
den uppfattningen, att situationen inom
varvsindustrien i dagens läge är sådan,
att det går att få fartygsbeställningar som
ger stora vinster. Det var detta jag protesterade
mot, därför att min erfarenhet
i den mån jag har haft kontakt med
varvsindustrien — vilket jag av kända
skäl har haft — säger mig att det i dag
inte finns några möjligheter att göra
vinster på nybeställningar.

Beträffande frågan om kreditgarantier
vill jag säga att även om varven har
haft stora vinster i det förflutna, är läget
i dag dock sådant världen över, där
varvsindustrien byggts upp, att staten
är inne på kreditgarantierna. Då kan ju
inte staten, när behovet av kreditgarantier
för den svenska varvsindustrien
finns, bara sitta med armarna i kors,
utan då måste staten gripa in även hos
oss och dra sitt strå till stacken genom
att ge statlig kreditgaranti.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan.

På särskilda propositioner bifölls härefter
vad utskottet i punkterna A och B
hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannnen enligt
de rörande punkten C framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Ang. anskaffning av datamaskinanlaggningar för folkbokförings- och uppbörds väsendet -

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 111;

Nej — 23.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. anskaffning av datamaskinanläggningar
för folkbokförings- och uppbördsväsendet Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för organisationen
av folkbokförings- och uppbördsväsendet
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 32 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 1 februari 1963, föreslagit
riksdagen att a) godkänna av departementschefen
angivna riktlinjer för organisationen
av folkbokförings- och uppbördsväsendet;
b) bemyndiga Kungl.
Maj:t att ingå avtal om anskaffning av

datamaskinanläggningar m. m. för folkbokförings-
och uppbördsväsendet ävensom
att vidtaga de förberedande åtgärder
i övrigt, som erfordrades för den föreslagna
omorganisationen.

I propositionen hade föreslagits, att
maskiner för automatisk databehandling
(datamaskiner) skvdle införas som hjälpmedel
inom folkbokföringen och för arbetet
med bland annat uppbörd och redovisning
av de direkta skatterna.

Förslaget innebar, att länsstyrelserna
med vissa undantag skulle förses med
egna anläggningar för automatisk databehandling.
Maskinerna avsåges skola ersätta
länsstyrelsernas nuvarande adresseringsmaskiner
och de hos postverkets
skatteavdelningar i residensstäderna befintliga
hålkortsmaskinerna.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hanson, Per-Olof, (1:580) och den andra
inom andra kammaren av herr Anners
m. fl. (II: 711),

dels ock två likalydande motioner
väckta den ena inom första kammaren
av herr Wikner (1:581) och den andra
inom andra kammaren av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl. (11:712).

I motionerna 1:581 och 11:712 hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 32, med bifall
i övrigt till propositionens förslag, måtte
1) besluta, att maskiner för automatisk
databehandling skulle placeras i
Jämtlands, Uppsala, Hallands och Blekinge
län samt 2) i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära skyndsam utredning om
möjligheterna att utnyttja datamaskinerna
i de under 1) angivna länen också
till andra ändamål än de i propositionen
föreslagna, bland annat för näringslivets
räkning, så att fullt utnyttjande
av datamaskinerna i dessa län kunde
komma till stånd.

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Ang. anskaffning av datamaskinanläggningar för folkbokförings- och uppbörds väsendet -

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

T. att motionerna 1:580 och 11:711
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:581 och 11:712
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte

a) godkänna i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 1 februari
1963 angivna riktlinjer för organisationen
av folkbokförings- och uppbördsväsendet; b)

bemyndiga Kungl. Maj:t att ingå
avtal om anskaffning av datamaskinanläggningar
in. m. för folkbokförings- och
uppbördsväsendet ävensom att vidtaga
de förberedande åtgärder i övrigt, som
erfordrades för den föreslagna omorganisationen.

Reservation hade anförts av herrar
Bengtson, Widén, Sundin, Harry Carlsson,
Eliasson i Sundborn, Larsson i Hedenäset
och Nelander, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under II
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:581 och 11:712,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning om möjligheterna
att utnyttja datamaskinanläggningar vid
länsstyrelserna i Jämtlands, Uppsala,
Hallands och Blekinge län även för uppgifter
vid sidan av folkbokförings- och
och uppbördsväsendet samt att utredningens
resultat snarast måtte redovisas
för riksdagen.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! I detta utlåtande ansluter
sig utskottet, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till organisation
av folkbokförings- och uppbördsväsendet,
till den grundsatsen att
datamaskiner skall utplaceras länsvis,
inte centralt. Fem av länen skulle dock
inte erhålla detta tekniska hjälpmedel
för folkbokföringen och uppbördsväsendet
utan i stället få stansutrustning för

framställning av hålkort och i övrigt
hänvisas till den maskinella utrustningen
vid andra läns datakontor.

Av utskottets skrivning framgår att två
huvudskäl skulle tala för en sådan ordning.
Först och främst synes det utskottet
som om arbetsuppgifterna för anläggningar
av detta slag skulle kunna
bli något för litet omfattande i just dessa
län. Det är riktigt att de fem undantagna
länen befolkningsmässigt är de minsta
i vårt land, ehuru man kan säga att
skillnaden mellan de större av dessa fem
län och de mindre bland övriga län
knappast är av direkt påtaglig natur.
Men även om en datamaskin skulle få
något mindre omfattande arbetsuppgifter
i de fem länen, kan man ju tänka sig
den utvägen att utrymme ges åt uppgifter
utanför datakontorets egna. Det är
på denna möjlighet reservationen till föreliggande
utlåtande bygger. Det lär vara
ganska klart att andra myndigheter,
landsting, primärkommuner av. olika
slag och företag, kan ha påtaglig och
stor nytta av en dylik anläggning. Utvecklingen
på dataområdet har ju varit
explosionsartad under de sista åren.
Ett ständigt ökande antal företag och
organisationer har antingen skaffat sig
egna maskiner eller hyrt in sig i eu anläggning,
varvid man har eget hålkortsystem.
Jag vet av egna erfarenheter att
detta senare är ganska vanligt bär i
Stockholm. Men har en firma eller en
organisation hyrt in sig i en sådan anläggning,
krävs det sedermera kontinuerliga
kontakter och en ständig kommunikation
mellan dataanläggningen och
kunden. Att hyra in sig i en dataanläggning
som finns på 25 eller 30 mils avstånd
torde i alla fall höra till det mera
sällsynta.

Det är mot bakgrunden av sådana
överväganden som reservationen ställer
frågan, om inte dataanläggningen vid en
länsstyrelse kunde utnyttjas vid sidan
av de egentliga uppgifterna för folkbokföringen
och uppbördsväsendet. Jag tror
att det är en väsentlig synpunkt att beakta
just i detta sammanhang.

Det andra huvudskälet till utskottets

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Ang. anskaffning av datamaskinanläggningar för folkbokförings- och uppbörds väsendet -

ställningstagande synes vara att frågan
om ändrad länsindelning nyligen gjorts
till föremål för utredning. Utskottet synes
mena att denna fråga, som det heter,
automatiskt skulle få sin lösning i samband
med en länsindelningsrevision.
Här skulle det alltså vara fråga om en
automatik t. o. m. utan datamaskin, och
det är onekligen rätt originellt att i dagens
läge föra fram ett dylikt resonemang
så där direkt. Visst är det tänkbart
att olika förändringar även av länsindelningen
kan komma att genomföras,
men ingen kan väl säga att utredningen
a priori skulle utgå från att resultatet
av översynen kommer att bli att vi får
så och så många län i framtiden. Naturligtvis
kan antalet län komma att bli
mindre, men av utskottets skrivning får
man onekligen intrycket att Hallands,
Blekinge, Uppsala och Jämtlands län -—
jag utelämnar alltså Gotland — så att
säga a priori skulle ha sin existenstid
fastställd. Det är ju fråga om en dom på
förhand, och jag tycker att man har skäl
att i viss mån sätta ett frågetecken för
detta. Faktiskt skulle det vara rätt intressant
att få ett närmare klarläggande
av hur långt man i dag är beredd att dra
så pass vittgående och konkreta slutsatser
beträffande det framtida antalet län
i vårt land.

Den till utlåtandet fogade reservationen
utgår som sagt från möjligheten att
datakontorens maskiner skulle kunna
utnyttjas även för andra uppgifter än
folkbokföringen och uppbördsväsendet.
Från den utgångspunkten hemställes om
en skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan
om skyndsam utredning av i vilken
omfattning och på vilka vägar en sådan
lösning skulle kunna genomföras. Det
förefaller mig som om en sådan utredning
inte behöver bli alltför invecklad
och inte heller alltför långdragen. Det
lär väl närmast bli en fråga mellan vederbörande
departement och de här
nämnda länsstyrelserna att på något vis
införskaffa de uppgifter, på vilka man
kan bygga de grundläggande bedömningarna.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till den reservation som är fogad
till utlåtandet.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Herr Widén har utvecklat
denna fråga ingående och därför
skall jag fatta mig kort. Då jag är motionär
i ärendet anser jag emellertid att
utskottet hade kunnat gå med på en utredning
om möjligheterna att utnyttja
datamaskinanläggningar också för andra
uppgifter än de som föreslagits i proposition
nr 32, nämligen för kommunerna,
näringslivet in. fl. Det skulle även ha givit
de län som här har berörts en liten
ljusglimt. Länsstyrelsen i Jämtlands län
jämte flera instanser i länet har uttalat,
att en datamaskin är nödvändig'' och att
den genom samarbete med andra helt
kan utnyttjas. Man kan väl inte redan
nu sopa bort de län det här är fråga om.

Jag förstår i viss mån att utskottet inte
vill ge datamaskin åt de län som eventuellt
kommer att försvinna vid en ny
länsindelning. Man ställer sig då frågan:
Hur lång tid tar det innan den stora
länsindelningsfrågan har nått sin lösning?
Med kännedom om kommunindelningsfrågan
och de problem som där
tornar upp sig torde man kunna påstå
att det inte är gjort i en handvändning.
Vad sker under tiden? Möjligheterna att
gå tillsammans med andra som kan ha
behov av datamaskin för att helt utnyttja
dessa maskiner blir mindre. Om man
finge den utredning reservanterna föreslår
så skulle de som berörs och som
även har behov av datamaskin, dröja
med inköpet tills de fått ta del av utredningen.

Det begärs faktiskt inga orimligheter
i reservationen. Under behandlingen i
ett utskott blir ett motionsyrkande många
gånger avstyrkt med motiveringen att
en utredning är på gång. Såvitt jag vet
finns det inte någon utredning då det
gäller de propåer som här har gjorts,
och därför ber jag att få ansluta mig
till reservanterna.

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

72 Nr 12

Ang. anskaffning av datamaskinanläggningar för folkbokförings- och uppbörds -

väsendet

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Jag kan fatta mig kort
och yrka bifall till vad utskottet föreslagit
i nu föreliggande ärende. Jag vill
dock med några ord beröra vad motionärerna
här har talat om.

Frågan gäller ett principbeslut om införande
av datamaskinbehandling för
vissa uppgifter inom folkbokförings- och
uppbördsverksamheten. Departementschefen
har föreslagit att dessa datamaskiner
skulle placeras länsvis. Uppbördsorganisationskommittén
hade föreslagit
antingen en central för hela landet eller
också länscentraler. Departementschefen
har stannat för länscentraler. Med
anledning av att kommittén anser att de
minsta länen inte skall ha datamaskin
har departementschefen förklarat, att
han inte nu är beredd att ta ställning
till frågan. Bland annat hänvisar han
till den nu tillsatta utredningen om översyn
av länsindelningen. Det är på denna
punkt utskottet har tillfogat den synpunkten,
att frågan kommer att få sin
automatiska lösning i samband med att
det framläggs förslag om ny länsindelning.
Skulle riksdagen den gången stanna
för en oförändrad länsindelning, kommer
väl frågan om datamaskin i de län
som det nu gäller att aktualiseras, och
skulle riksdagen bestämma sig för ett
minskat antal län, så har man ju händerna
fria och inga felinvesteringar är
gjorda. Jag berörs själv av detta, eftersom
jag bor i ett av dessa län, men jag
känner ingen större oro över vad utskottet
har stannat för. Därför vill jag
för min del yrka bifall till vad utskottet
föreslår.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten I hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten II framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Widén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 41 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Widén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 41.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten III hemställt.

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Ang. förlustutjämning, progressions utjämning

och allmän öppen

resultatutjämning

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 14, i anledning av väckta
motioner angående förlustutjämning,
progressionsutjämning och allmän öppen
resultatutjämning.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:363,
av herr Eskilsson m. fl., och II: 437, av
herr Kollberg in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte

1) antaga i motionerna infört förslag
till förordning angående ändring av 2,

8 och 9 §§ förordningen den 8 april 1960
(nr 63) om rätt till förlustutjämning vid
taxering för inkomst;

2) antaga i motionerna infört förslag
till förordning om rätt till utjämning i
vissa fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring eller inkomstminskning; 3)

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att skyndsam utredning måtte företagas
om möjligheterna till en fullständig
resultatutjämning, varvid i första
måtte prövas frågan om resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden,
samt att förslag i detta syfte snarast
måtte föreläggas riksdagen; ävensom II)

motionen II: 534, av fru Kristensson
och herr Björkman, vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om utredning av
frågan om progressionsutjämning vid
beskattning av fysiska personer med på
längre sikt starkt ojämn inkomstfördelning.

Det i motionerna 1:363 och 11:437
framlagda förordningsförslaget om rätt
till förlustutjämning avsåg, att såsom
villkor för rätt till förlustavdrag skulle
gälla, att deklarationsskyldighet förelegat
för förluståret eller för något av de
två beskattningsåren omedelbart före
förluståret. Därjämte hade föreslagits så Första

hammarens protokoll 1963. Nr 12

dana ändringar i förordningen om förlustutjämning,
att i fråga om fåmansbolag
hinder för förlustavdrag icke skulle
möta, därest skiljaktighet i ägareförhållandena
betingades av att aktier, som
övergått till annan på grund av arv, testamente
eller bodelning, överfördes å
tidigare ägare av aktier i företaget. Vidare
hade motionärerna förordat, att av
1957 års skatteutredning framlagt förslag
till progressionsutjämning skulle,
med vissa ändringar, antagas av riksdagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte i anledning av
de likalydande motionerna 1:363, av
herr Eskilsson m. fl., och II: 437, av
herr Kollberg m. fl.,

1) antaga det vid motionerna fogade
förslaget till förordning angående ändring
av 2, 8 och 9 § § förordningen den
8 april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst,

2) antaga det vid motionerna fogade
förslaget till förordning om rätt till utjämning
i vissa fall av statlig inkomstskatt
i samband med inkomststegring eller
inkomstminskning, samt

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning rörande
möjligheterna till en fullständig resultatutjämning,
varvid i första hand borde
prövas frågan om resultatutjämning genom
den s. k. kontometoden, samt att
förslag i detta syfte snarast måtte föreläggas
riksdagen;

B) att riksdagen i anledning av motionen
II: 534, av fru Kristensson och
herr Björkman, i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om utredning av
frågan om progressionsutjämning vid
beskattning av fysiska personer med på
längre sikt starkt ojämn inkomstfördelning.

Reservation hade avgivits av herrai
John Ericsson, Einar Eriksson, Oscai
Carlsson, Wärnberg, Hellebladh, Brandt.
Asp, Andersson i Essvik, Forsberg och
Carlsson i Västerås, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydel -

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Ang. förlustutjämning, progressionsutjämning och allmän öppen resultatutjämning

se, som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:363,
av herr Eskilsson m. fl., och II: 437, av
herr Kollberg m. fl., angående förlustutjämning
progressionsutjämning och
allmän öppen resultatutjämning, samt

2) motionen 11:534, av fru Kristensson
och herr Björkman, om utredning
rörande progressionsutjämning vid beskattning
av vissa fysiska personer,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! De motioner som föreligger
till behandling har alla till syfte att
åstadkomma en utjämnande verkan i
fråga om progressionen i det statliga
skattesystemet. Majoriteten i utskottet,
som har framkommit genom lottning,
hemställer om att riksdagen skall dels
besluta att göra ändringar i en förordning,
dels besluta en ny förordning och
dels begära två utredningar. Det innebär
att majoriteten i utskottet tillstyrker motionärernas
yrkanden i alla avseenden.

Vi har behandlat det här spörsmålet
vid tre riksdagar tidigare, och det är
svårt att komma fram med nya argument
för de ståndpunkter som vi hyser. Jag
kan förstå dem som säger att det vore
önskvärt att göra så och så för att åstadkomma
en jämnare beskattning, men det
får nog ske, enligt reservanternas mening,
i ett större sammanhang. De svåraste
och mest iögonfallande olägenheterna
har vi vidtagit åtgärder emot, och
när man har vidtagit åtgärder syftande
till att försöka få bort vad vi kan kalla
för ojämnheter i beskattningen, så är det
klart att man får fråga sig hur långt vi
skall gå. Jag vill hänvisa till reglerna för
beskattning av ackumulerad inkomst, till
möjligheten för skogsägare att sätta in
pengar på skogskonto och till att vi också
gått med på förlustutjämning. Allt
det där verkar därhän, att i den mån
inkomsterna är ojämna så blir det en
jämnare beskattning.

Det man nu vill är att omedelbart över -

gå till att vidta åtgärder som leder till
ännu mera långtgående utjämning i progressiviteten.
Ifrån reservanternas sida
säger vi, att vi inte fått några nya argument.
Det har inte kommit några nya
synpunkter sedan vi sist behandlade detta,
och därför fasthåller vi vid vår ståndpunkt
i samtliga dessa spörsmål. Därför
har vi också i en reservation enat oss om
att hemställa om avslag på båda dessa
motioner, som innehåller flera yrkanden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag ger bevillningsutskottets
ärade ordförande rätt i att det
inte är så lätt att komma med nya argument
till förmån för de yrkanden som
framförts i dessa motioner, som alla är
gamla bekanta. De gamla argumenten
har emellertid sin bärkraft, och denna
gång har de i varje fall haft den bärkraften
att de lett till majoritet i utskottet —
för all del med lottens hjälp.

Det är flera olika problem, närmare
bestämt fem sådana, som omfattas av
utskottsbetänkandet. — Först kommer
motionsyrkandena om ändringar i förlustutjämningsförordningen.
Det gäller
inte några större saker. Enligt förordningen
skall deklarationsskyldighet ha
förelegat för förluståret för att förlustavdrag
skall kunna ifrågakomma. Yrkandena
går här ut på att som villkor för
förlustavdraget skall i stället gälla att
deklarationsskyldighet förelegat antingen
för förluståret eller för något av de
två beskattningsåren omedelbart före
förluståret. Utskottet anser att den nuvarande
begränsningen är alltför rigorös
och leder till orättvisor, och därför förordas
motionsyrkandet. Sådana orättvisor
kan föreligga vid sjukdom eller för
studerande som det ena året haft inkomst
och det andra inte. Då har vederbörande
inte kunnat tillgodogöra sig de
allmänna avdragen.

Den andra frågan avser ett motionsyrkande,
som går ut på att bestämmelserna
om förlustavdrag vid överlåtelse

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Ang. förlustutjämning, progressionsutjämning och allmän öppen resultatutjämning

skall kompletteras så att rätt till förlustutjämning
skall kvarstå, om den som
övertagit aktierna på grund av arv, testamente
eller bodelning överlåter dessa
till tidigare ägare av aktier i företaget.
Det är alltså fråga om aktier som övergår
till annan i samma familj. Ej heller detta
är någon stor sak, men den nuvarande
ordningen lär i vissa fall ha lett till obilliga
resultat. Ur kontrollsynpunkt bör
inte hinder möta för den föreslagna ordningen,
som utskottet ansett sig böra förorda.

Beträffande de återstående frågorna
om införande av progressionsutjämning i
skattesystemet så har man genom förordningen
om taxering av medel som
insatts på skogskonto, om ackumulerad
inkomst och om förlustutjämning brutit
mot den tidigare heliga principen om beskattningsårets
enhet och slutenhet. Det
är emellertid bara en partiell lösning av
frågan som därmed åstadkommits. 1957
års skatteutredning, som sysslade med
dessa problem, framlade ett förslag om
öppen resultatutjämning genom rätt till
utjämning av statlig inkomstskatt i vissa
fall — s. k. progressionsutjämning.
Den var begränsad till en inkomstvariation
på 10 000 kronor. Den upptogs emellertid
inte i propositionen i riksdagen.
Det är detta förslag av 1957 års skatteutredning
som motionsyrkandena har
upptagit. Bevillningsutskottet har ansett
det vara en allvarlig brist i skattesystemet
att en öppen resultatutjämning mellan
olika beskattningsår saknas.

Det fjärde problemet, som behandlas i
betänkandet, är ett mycket stort problem,
nämligen om progressionsutjämning vid
beskattning av fysiska personer med på
längre sikt starkt ojämn inkomstfördelning.
Effekten av den progressiva beskattningen
framträder här med stor
styrka. Särskilt drabbar den sådana kategorier
som exempelvis akademiker
med lång studietid och låga inkomster
i början av sin yrkesverksamhet samt
relativt höga inkomster under en kort
senare period av sitt yrkesverksamma
liv. De får för sin totala inkomst i livet
betala en avsevärt högre sammanlagd
skatt än andra skattebetalare, som haft

samma totalinkomst men som haft den
jämnare fördelad på ett större antal år.

Detta framstår som en orättvisa. En
viss utjämning borde kunna ske. Utskottet
har tillstyrkt motionsyrkandena om
utredning.

Slutligen avser det femte problemet
frågan om utredning om allmän öppen
resultatutjämning genom s. k. skattefri
avsättning på särskilt konto. Det är den
s. k. kontometoden, hämtad från förordningen
om skogskonto. Utskottet har här
tillstyrkt den av motionärerna begärda
utredningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan på samtliga punkter.

Herr STEFANSON (fp):

Jag nöjer mig med att instämma i herr
Jacobssons yttrande och yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna betänkandet hemställt
samt vidare på godkännande av
den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 14,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Om upphävande eller omläggning av viss indirekt beskattning

uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 73.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Om upphävande eller omläggning av viss
indirekt beskattning

Föredrogs ånyo bevillningutskottets
betänkande nr 16, i anledning av väckta
motioner om upphävande eller omläggning
av viss indirekt beskattning.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:11,
av herrar Isacson och Ringaby, samt
II: 15, av herr Nordgren m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte företaga en skyndsam utredning
rörande vilka punktskatter som borde
avskaffas i och med att omsättningsskatten
erhållit sin nuvarande höjd;

2) de likalydande motionerna 1:259,
av herr Larsson, Thorsten, och herr Pettersson,
Harald, samt II: 304, av herr
Hansson i önnarp m.fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte besluta avskaffa den
särskilda varuskatten på socker och sirap
från och med den 1 juli 1963;

3) de likalydande motionerna 1:260,
av fröken Nordström m.fl., och 11:300,
av fröken Elmén m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta, att den särskilda
varuskatten på tandpulver, tandkräm
och munvatten skulle slopas från
och med den 1 juli 1963;

4) de likalydande motionerna I: 429,
av herr Boheman, och 11:533, av herr
Kollberg, vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t fram -

hålla betydelsen av att en fullständig utredning
rörande den tekniska utformningen
av det indirekta skattesystemet
framlades i samband med de förslag till
skattereformer, som enligt föreliggande
planer skulle av allmänna skatteberedningen
slutföras år 1964;

5) de likalydande motionerna I: 445,
av herrar Stefanson och Nyman, samt
II: 538, av herrar Westberg och Gustafsson
i Borås, vari anhållits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte företaga en
skyndsam utredning av gällande punktskatter
i svfte att nå den av 1952 års
kommitté för indirekta skatter förordade
likformigheten i den indirekta beskattningen; 6)

de likalydande motionerna 1:446,
av herr Stefanson m. fl., samt II: 436, av
herrar Kollberg och Berglund, vari föreslagits,
att riksdagen med förordande av
en provisorisk nedsättning av den särskilda
försäljningsskatten på guldsmedsvaror
skulle uppdraga åt skatteutredningen
att utarbeta förslag härtill i sådan
ordning, att proposition kunde föreläggas
1964 års riksdag;

7) de likalydande motionerna I: 516,
av herr Bengtson m.fl., och 11:629, av
herr Nordgren m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att försäljningsskatt
på grammofonvaror (grammofoner,
grammofonverk etc. samt grammofonskivor)
enligt förordningen den 5
mars 1948 med däri senare vidtagna
ändringar icke skulle utgå från och med
den 1 juli 1963; ävensom

8) motionen I: 443, av herr Ferdinand
Nilsson m. fl., vari bland annat anhållits,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära förslag snarast om
allmänna varuskattens omläggande till
att uttagas i partihandels- och produktionsledet
för att därmed underlätta hänsynstagande
till social skatteavvägning
och produktionens behov.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att följande motioner,
nämligen

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Om upphävande eller

1) de likalydande motionerna I: 11, av
herrar Isacson och Ringaby, samt II: 15,
av herr Nordgren m. fl., om avskaffande
av punktskatter,

2) de likalydande motionerna I: 259,
av herrar Thorsten Larsson och Harald
Pettersson, samt 11:304, av herr Hansson
i önnarp m. fl., om upphävande av
den särskilda varuskatten på socker och
sirap,

3) de likalydande motionerna I: 260,
av fröken Nordström m. fl., och 11:300,
av fröken Elmén m. fl., om upphävande
av den särskilda varuskatten på tandkräm
m. m.,

4) de likalydande motionerna 1:429,
av herr Boheman, och 11:533, av herr
Kollberg, om en teknisk omläggning av
vissa delar av det indirekta skattesystemet,

5) de likalydande motionerna I: 445,
av herrar Stefanson och Nyman, samt
11:538, av herrar Westberg och Gustafsson
i Borås, om utredning rörande
punktskatterna,

6) de likalydande motionerna 1:446,
av herr Stefanson m. fl., samt II: 436, av
herrar Kollberg och Berglund, om provisorisk
nedsättning av den särskilda
försäljningsskatten på guldsmedsvaror,

7) de likalydande motionerna 1:516,
av herr Bengtson m. fl., och II: 629, av
herr Nordgren m. fl., om upphävande
av försäljningsskatten på grammofonvaror,
ävensom

8) motionen I: 443, av herr Ferdinand
Nilsson in. fl., i vad den avsåge uttagande
av den allmänna varuskatten i partihandels-
och produktionsledet,

måtte överlämnas till allmänna skatteberedningen
för beaktande.

I motiveringen hade utskottet å sid. 11
i det tryckta betänkandet yttrat bland
annat följande:

»Såsom 1962 års bevillningsutskott
framhöll i sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 28 torde allmänna skatteberedningen
ägna särskild uppmärksamhet
åt frågan huruvida alla utgående
punktskatter bör fortbestå vid sidan av

omläggning av viss indirekt beskattning
den allmänna varuskatten. Utskottet anser
det synnerligen önskvärt att allmänna
skatteberedningen i sitt arbete finner
lösningar i fråga om avvägningen av
den indirekta beskattningen, som möjliggör
en mer likformig belastning av
denna beskattning.»

Reservation hade anmälts av herr Jacobsson,
Gösta, vilken likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! I detta ärende, där jag
uppträder i skepnaden av en blank reservant,
ber jag att närmare få motivera
denna blanka reservation.

Jag vill börja med att med tillfredsställelse
konstatera, att inom utskottet
full enighet rått om att punktskatterna
efter den allmänna varuskattens tillkomst
är en olämplig skatteform med i
vissa fall ofördelaktiga verkningar. Utskottet
har alltså i princip ställt sig positivt
till de tankegångar som framkommit
i motionerna. Utskottet uttalar också
att det anser det synnerligen önskvärt
att den allmänna skatteberedningen finner
lösningar i fråga om avvägningen
av den indirekta beskattningen, möjliggörande
en större likformighet på detta
område. Utskottet har i överensstämmelse
med denna sin uppfattning hänvisat
hela raden av motioner om avskaffande
av olika punktskatter till allmänna skatteberedningen
för beaktande och även
antytt lämpligheten av att allmänna
skatteberedningen skulle ta upp problemen
i de avsnitt av utredningsuppdraget
som avses att läggas fram år 1964.

Detta är gott och väl. Frågan om
punktskatternas slopande bär otvivelaktigt
genom utskottets utlåtande fallit
framåt. Men utskottet säger i samma andedrag,
att det egentligen inte är så
bråttom, i det man lagt till den något
onödiga frasen, att det rent tidsmässigt
får anses uteslutet att Kungl. Maj:t skall
få möjlighet att till 1964 års riksdag
framlägga förslag om en så genomgripande
skattereform. Utskottet har uppenbarligen
därmed velat dämpa motionärernas
heta iver genom att säga att ni

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Om upphävande eller omläggning av viss
har visserligen rätt men ni får nog vänta
åtskillig tid, innan ni får era önskningar
tillgodosedda.

Detta är ganska nedslående perspektiv.
På sista tiden har emellertid tre
märkliga händelser inträffat på punktskatteområdet,
vilka ställer utskottets uttalande
i denna del i en ny, något ändrad
belysning. Proposition föreligger om
avskaffande av utskänkningsskatten på
restauranger. Vidare har det aviserats
att propositioner inom kort är att vänta
om avskaffande av nöjesskatten på biografföreställningar
och av den återstående
delen av skatten på glass. Finansministern
har alltså utan vidare brutit
ut tre punktskatter och utan större omständlighet
föreslagit deras slopande.
Det är roligt att finansministern resolut
låter yxan gå i den vildvuxna snårskog
av punktskatter som vi befinner oss i.
Fortsättning väntas. Det är tydligt att
det inte alltid är nödvändigt med långa
utredningar.

Det är emellertid en punktskatt, som
jag för min del finner snarast böra utstämplas
för avverkning med förtursrätt
och falla för yxan, nämligen sockerskatten.
Min blanka reservation är närmast
föranledd av utskottets knapphändiga
uttalande just på denna punkt.

Sockerskatten är hög. Den uppgår till
inte mindre än 20 öre per kg. Den vilar
på ett centralt viktigt livsmedel och är
kännbar för konsumenterna. Den har
otvivelaktigt lett till en nedgång i konsumtionen.
Sockerkonsumtionen per capita
nedgick efter sockerskattens inföförande
från 45 till 43 kg. Framför allt
har skatten i fråga lett till en snedvridning
av gränshandeln med Danmark och
Norge, där man inte har någon specialskatt
på socker. Inte minst i Skåne ställer
det sig av denna anledning naturligt
för husmödrarna att fara över till Danmark
för att köpa sitt socker. Priset på
strösocker är 45 öre per kg högre i Malmö
än i Köpenhamn. Härav beror 29 öre
på socker- och varuskatterna.

Sockerskatten leder alltså till mindre
rationella inköpsvanor, dyrbara för folkhushållet.
Det har beräknats, att de
svenska inköpsresorna till Danmark år -

indirekt beskattning

ligen svarar för en kvantitet av 8 å 10
miljoner kg, motsvarande resor till Norge
för 3 å 4 miljoner kg. Att observera
är att en gränshandel om cirka 14 miljoner
kg under normala förhållanden undandrar
6 miljoner kronor i införselavgiftsmedel
från den statliga sockerregleringsfonden.
Med anlitande av dessa
medel skulle konsumentpriset kunna sänkas
med 3 å 4 öre per kg eller med nuvarande
avtal betpriset höjas med 30 å
40 öre per 100 kg. Frågan är alltså av
stor betydelse för betodlingen.

Sockerskatten infördes i en tillfällig
situation, då finansministern behövde
pengar till försvaret. Då den statsfinansiella
situationen blivit en annan, borde
skatten ha tagits bort. Jag vill uttrycka
det önskemålet, att finansministern har
sockerskatten i åtanke, när han nästa
gång känner sig ha en god kassaställning
och vill rationalisera beskattningen.

Med hänsyn till den enighet som uppnåtts
inom utskottet och då frågan obestridligen
fallit framåt har jag inte något
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan — dock framför jag
detta yrkande utan entusiasm.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! .lag vill börja med att
uttrycka min tillfredsställelse över den
välvilliga behandling, som utskottet givit
de yrkanden som framställts bl. a. i
ett par motioner vilka jag själv har medverkat
till. Det föreligger ju, som herr
Jacobsson påpekat, en överenskommelse
inom utskottet om en positiv behandling
av dessa motioner. Den positiva skrivningen
utmynnar i att utskottet föreslår
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att motionerna överlämnas
till allmänna skatteberedningen för
beaktande.

Utskottet biträder motionärernas mening
att punktskatterna har ofördelaktiga
verkningar och i många avseenden
påverkar konsumenternas val. I samma
mån som beskattningen belastar en viss
bransch kan detta enligt utskottets mening
således gynna närliggande obeskattade
varuområden, och utskottet menar

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Om upphävande eller

att konsekvenserna blir större ju högre
den allmänna varuskatten blir.

Jag har tagit till orda för att peka på
olägenheterna med en speciell skatt,
nämligen beskattningen av guldsmedsvaror.
Jag har framhållit dessa olägenheter
i en motion och anser att de bör redovisas
också här i kammaren.

Många punktskatter utgör ju ur konkurrenssynpunkt
en svår belastning för
de branscher som drabbas av dem enär
varorna liksom tjänsterna kommer i ett
högre prisläge. Detta har blivit speciellt
kännbart för dessa branscher, sedan omsättningsskatten
tillkommit. Framför allt
i konkurrensen med jämförbara branscher
framträder denna olägenhet i alldeles
särskild grad. Guldsmedsbranschen
har ju att konkurrera med andra
gåvobranscher såsom t. ex. porslins-, keramik-
och glasbranscherna. För guldsmedsbranschen
utgör den extra beskattningen
vidare en belastning för varuslag,
som är av liögre kvalitet och som har
högre värde för ägaren än andra varugrupper
inom samma bransch. Inom
guldsmedsbranschen är guld, silver och
äkta stenar belagda med en 20-procentig
varuskatt, under det att andra varor,
många gånger av oäkta material, ofta
krams och krafs, slipper beskattningen,
även om varorna kan vara lika dyra och
ha minst samma lyxkaraktär som de
äkta varorna. En sådan beskattning stimulerar
inte kvalitetskänslan.

Jag har därjämte vid förra årets riksdag
framhållit, att det inom guldsmedsoch
silvervarubranscherna här i landet
utövas en ganska betydande konstnärlig
verksamhet. Vi har i vårt land många
skickliga silversmeder och guldsmeder,
som kan konkurrera med de allra bästa
på den utländska marknaden. Deras
konstutövning och konstnärliga arbeten
belastas även av denna höga skatt, fastän
kostnaden för materialet i deras produkter
— t. ex. när det gäller silversmiden
— många gånger utgör en mindre
del av den färdiga varans pris. Jag anser
att man inte bör beskatta den konstnärliga
verksamheten inom ett område
högre än inom andra.

I år har guldsmedsbranschen råkat

omläggning av viss indirekt beskattning
speciellt illa ut på grund av att man i
vårt södra grannland Danmark avvecklar
den särskilda beskattningen inom
branschen.. Det betyder alltså att varor
av ädla metaller blir billigare i Danmark
än i Sverige. Det innebär att den
gränshandel, som äger rum över Sundet
inom andra varuområden, också kommer
att omfatta guldsmedsvaror i större
utsträckning än hittills.

Vi har i motioner framhållit att den
svenska guldsmedsbranschen redan känner
av den hårda konkurrensen från utlandet.
Det är ju mycket vanligt t. ex.
att turister som besöker Italien begagnar
sig av de låga priserna på guldsmedsvaror
därnere för att göra inköp av guldsmycken.
Detta inverkar på försäljningen
här hemma. Att varorna är så mycket
billigare i Italien beror dels på "att
de inte är av samma kvalitet som varorna
här hemma och dels på att man i
Italien inte har den extra belastning, som
varuskatten här hemma utgör.

Vi har också framhållit att guldsmedsbranschen
på grund av försäljningsskatten
belastas med ett betydande merarbete,
som medför ökade kostnader. Detta
innebär också nackdelar i förhållande
till andra näraliggande branscher.

Jag har velat här i kammaren framföra
dessa argument för att rikta uppmärksamheten
på de olägenheter, som skatten
medför för branschen.

Jag har inte något yrkande. Jag vill
bara uttala en förhoppning om att utskottets
ställningstagande medverkar till
att allmänna skatteberedningen ganska
snart tar upp dessa problem till behandling
och försöker eliminera de olägenheter,
som många av punktskatterna medför.
Det har ju visat sig att det går att
handla snabbt. Förra året beslöt riksdagen
att hemställa hos Kungl. Maj :t om en
utredning beträffande slopande av skatten
på gräddglass, och detta har resulterat
i att vi i år fått en proposition som
gäller slopande av skatten på samtliga
glassvaror. Det har varit vår förhoppning
att även vår motion om avvecklingav
skatten på guldsmedsvaror skulle
överlämnas till Kungl. Maj:t för en liknande
behandling, men jag nöjer mig,

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Om upphävande eller omläggning av viss indirekt beskattning

som sagt, med det beslut utskottet fattat
i förhoppning om att frågan tas upp till
snar behandling.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag skulle vilja anföra
några synpunkter i samband med behandlingen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 16. Men innan jag gör det,
skall jag be att få understryka vad herr
Stefanson sade här om hur besvärligt
det kunde bli med gränshandeln o. s. v.
Jag hoppas att det, som guldsmedsbranschen
råkat ut för i detta sammanhang,
skall på något sätt öppna ögonen för
vad det innebär med margarinresor och
gränshandel på andra varuområden. Då
är jag övertygad om att förståelsen för
denna sak blir stor.

Jag ber sedan, herr talman, att få erinra
om att det inte bara är punktskatterna
— vilket herr Jacobsson här berörde
— som har behandlats, utan även
själva beskattningssystemet. Det föreligger
ju förslag om att allmänna skatteberedningen
skall uppta dessa frågor till
behandling.

Här är det ju olika saker som kommer
i brännpunkten. Här kommer det ju att
gälla skatt på spritdrycksessenser, på
guldsmedsvaror, grammofonvaror, pälsvaror
o. s. v. I en motion, som väckts av
ett antal ledamöter av denna kammare,
har hemställts att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära förslag
snarast om allmänna varuskattens omläggande
till att uttagas i partiliandelsoch
produktionsledet för att därmed underlätta
hänsynstagande till social skatteavvägning
liksom om produktionens
behov. Vi har till och med sagt att det
därigenom skulle skapas möjlighet att
från skatten undanta för livsuppehället
nödvändiga varor samt lägga skattens
tyngdpunkt på lyx- och överflödskonsumtion.
Om det med denna uppläggning
blir någon kollision med andra motioner
är det en sak som vi ser med beklagande.
Det förefaller som det vore rätt
och rimligt att klart konstatera hur pass

olikartat man kan se på dessa saker. För
oss förefaller det tämligen klart att en
beskattning som drabbar för livsuppehället
nödvändiga varor, som drabbar
mjölk, potatis, bröd o. s. v., har en annan
social verkan än beskattning av
spritdrycksessenser, guldsmedsvaror,
grammofoner och pälsvaror. Jag kan inte
hjälpa att jag tror att det ligger något
väsentligt i ett sådant betraktelsesätt.

Utskottet har behandlat vår motion
med en viss välvilja. Dock konstaterar
jag — jag är kanske överdrivet misstänksam
— en liten hake. Kammarens
ärade ledamöter bör se på bevillningsutskottets
utlåtande nr 16 sid. 11 fjärde
stycket. Där skriver utskottet i näst sista
meningen: »Utskottet anser det synnerligen
önskvärt» — och det är väl bra —
»att allmänna skatteberedningen i sitt
arbete finner lösningar i fråga om avvägningen
av den indirekta beskattningen»
— och det är alldeles utmärkt -—
»som möjliggör en mer likformig belastning
av denna beskattning.» I den mån
som detta innebär att lyx- och överflödsvaror
skall beskattas på samma sätt som
livets nödtorft, såsom mjölk, socker och
andra livsmedel av stor betydelse, vore
det beklagligt om allmänna skatteberedningen
skulle ta sådana uppslag alltför
allvarligt.

Av denna anledning, herr talman, har
jag tagit mig friheten att föreslå att sista
delen av näst sista meningen i fjärde
stycket på sidan 11 erhåller följande lydelse:
»— — — som möjliggör eu socialt
rättvisare beskattning med undantagande
från beskattning av för livsuppehället
nödvändiga varor, medan skattens
tyngdpunkt förskjutes till lyx- och
överflödskonsumtion».

•lag ber, herr talman, att få yrka att
bevillningsutskottets motivering ändras
på denna punkt. Utskottets yrkande har
jag naturligtvis intet att invända emot
utan ansluter mig gärna till det.

Jag vill emellertid påpeka ytterligare
eu sak. Genom överförandet av den beskattning
som det här är fråga om till
partihandelsstadiet får man inte bara
möjlighet att tillgodose de sociala synpunkterna,
utan man får även, som mo -

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Om upphävande eller
tionärerna likaledes framhåller,möjlighet
att ta hänsyn till produktionens behov.
Detta betyder således att en avvägning av
beskattningen även beträffande investeringsvaror
kan komma under övervägande.
Detaljerna om hur det skall utformas
blir emellertid allmänna skatteberedningens
bekymmer, och jag ber att få
inskränka mig till det yrkande som jag
här framställt.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag är i detta ärende
medskyldig genom att vara motionär, och
jag är det emedan jag anser att punktskatter
av sådan art som exempelvis sockerskatten
innebär en orättvis beskattning.

Sockerskattens införande motiverades
med att den var en förutsättning för att
godta försvarsuppgörelsen. Man kan väl
anse att denna motivering nu har fallit
bort. Tiden bör nu vara inne att ta bort
den pålaga på de svenska hushållen som
denna 20-öres sockerskatt innebär.

En annan synpunkt som också har betydelse
är den som herr Jacobsson talade
om, nämligen gränshandeln och därmed
sammanhängande problem. Jag
skall inte upprepa vad han sade utan kan
i stort sett instämma i hans argument i
detta hänseende och den betydelse det
även har för bl. a. sockernäringen.

Man kan ju fråga sig: Varför skatt just
på socker? Jag vet inte om jag har rätt
när jag förmodar att den skatten kommit
till på grund av en lätt indrivningsmöjlighet
för staten på grund av sockrets
försäljningstekniska särart. Annars
kunde ju slumpen tagit ett annat födoämne,
nästan vilket som helst.

Med detta vill jag ha sagt att det ibland
är rätt slumpartat när sådana här punktskatter
kommer till. Jag får väl hoppas,
när utskottet nu gjort en sådan positiv
skrivning, att vi i fortsättningen skall
slippa punktskatterna.

Herr talman, med tillfredsställelse vill
jag konstatera att finansministerns förslag
om bortopererande av en likartad
skatt, nämligen skatten på glass, nu har

omläggning av viss indirekt beskattning
kommit. Får jag hoppas att allmänna
skatteberedningen, när den nu får hand
om denna fråga, finner möjlighet till
samma friska tag när det gäller att bortoperera
dessa punktskatter på livsviktiga
födoämnen, som finansministern ådagalagt
när det gäller glasskatten.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det var inte min avsikt
att gå upp och tala i detta ärende, ty jag
trodde att alla motionärer var nöjda.
Men det är kanske en ny ordning: även
om motionärerna får som de vill går de
upp och talar om vad de vill med sina
motioner. Vi hade 15 motioner att behandla
i detta betänkande. Från det håll
jag representerar säger vi ingalunda att
vi älskar punktskatterna och vill försvara
dem in i det sista. Men vi har sagt:
J-,åt oss sända över hela paketet till allmänna
skatteberedningen, så får den titta
på det.

Men så uttalar vi i en mening i vårt
enhälliga utlåtande, att vi inte tror det
är möjligt för Kungl. Maj :t att redan till
nästa år lägga fram förslag till riksdagen.
Då säger herr Jacobsson, att tyvärr
har det kommit in en fras i yttrandet.
Är det en fras, herr Jacobsson, att tala
om att vi tror det är tidsmässigt omöjligt
för Kungl. Maj:t att lägga fram ett
så vidlyftigt förslag på så kort tid? Vi
syftar ju till att ta bort punktskatterna
och i stället göra en revision när det
gäller skatterna i allmänhet.

Det är min förhoppning att den våldsamma
aktiviteten vid motionsskrivandet
skall kunna bemästras nästa år när
vi nu går motionärerna till mötes så som
vi gjort.

Det är sällan jag kan tycka att herr
Ferdinand Nilsson har rätt i sina yttranden,
men jag kan delvis förstå att han
i dag är missnöjd. Han sade det inte men
tyckte nog att han kommit i dåligt sällskap,
när han kom bland 14 övriga motioner.
Hans förslag hade nämligen högre
dignitet och behandlade egentligen
ett förnämligare spörsmål. Jag kan erkänna
att det är en smula stilbrott i det -

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Om ett ökat samhälleligt inflytande över
ta betänkande. Vi skulle egentligen ha
gjort ett särskilt betänkande som avsåg
herr Ferdinand Nilssons motion. Jag ber
om överseende, och jag skall framöver
försöka visa en större formell aktning
när det gäller motioner ifrån herr Ferdinand
Nilsson.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats

dels att utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan skulle bifallas
med godkännande av utskottets motivering,

dels ock, av herr Nilsson, Ferdinand,
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring i motiveringen, att
som-satsen i andra meningen i det nyss
återgivna stycket av utskottets yttrande
å sid. 11 i det tryckta betänkandet erhölle
följande lydelse: »—- — — som
möjliggör en socialt rättvisare beskattning
med undantagande från beskattning
av för livsuppehället nödvändiga varor,
medan skattens tyngdpunkt förskjutes
till lyx- och överflödskonsumtion.»

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av utskottets motivering
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 16
med godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som under överläggningen föreslagits av
herr Ferdinand Nilsson.

näringslivet

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannnen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 118;

Nej — 16.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avsto de från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 28, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av punkt 2 av anvisningarna till 30 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om kreditaktiebolag,
m. m.; och

nr 7, i anledning av väckta motioner
om undersökning av den ekonomiska politikens
inverkan på näringslivet, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ett ökat samhälleligt inflytande över
näringslivet

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande ett ökat samhälleligt
inflytande över näringslivet.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 447 i första kammaren av herrar
Lager och Adolfsson samt nr 539 i
andra kammaren av herr Hermansson

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Om eventuellt förstatligande av Svenska Cellulosaaktiebolaget

in. fl., hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle begära utredning
om formerna för ett ökat samhälleligt
inflytande över näringslivet,
särskilt de största företagen inom bankoch
försäkringsväsendet, industrien, handeln
o. s. v.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:447 och II: 539 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag begränsar mig till att
yrka bifall till motion 447 i denna kammare
och 539 i medkammaren.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Med hänvisning till herr
Adolfssons mycket måttfulla inlägg i
denna debatt ber jag att få inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Om eventuellt förstatligande av Svenska
Cellulosaaktiebolaget

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
om eventuellt förstatligande av Svenska
Cellulosaaktiebolaget.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 448 i första kammaren av herrar
Lager och Adolfsson samt nr 540 i andra
kammaren av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa om en

— Om förstatligande av oljehandeln
allsidig utredning av frågan om att trygga
samhällets och de anställdas intressen
och inflytande över SCA, eventuellt genom
ett förstatligande.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 448 och II: 540 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag skall visa måttfullhet
än en gång. Jag yrkar bifall till motionerna
1:448 och 11:540.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Adolfssons yrkande ber jag helt kort att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till ifrågavarande motioner; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Om förstatligande av oljehandeln

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av oljehandeln.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 160 i första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager samt nr 190 i andra
kammaren av herr Holmberg m. fl., hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om kompletterande utredning och förslag
syftande till förstatligande av oljehandeln
i Sverige.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 160 och II: 190
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Om förstatligande av oljehandeln

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag är inte längre i stånd
att visa den måttfullhet som det har hävdats
att jag visat beträffande de två andra
kommunistiska motionerna. Jag anser
mig böra plädera något litet i denna
fråga.

Det är, som man säger, en kompletterande
utredning, syftande till förstatligande
av oljehandeln, som vi har begärt
i motionen. När jag nu ber att få tala
litet för detta förslag, vill jag först citera
ett par rader ur Esso-företagets tidskrift,
där det sägs: »Till följd av arten
av sin verksamhet och sin storlek intar
Esso en nyckelposition i svenskt näringsliv.
»

Vad är då Esso för någonting? Det är
i realiteten Standard Oil, och detta företag
ägs såsom alla vet av det amerikanska
finanshuset Rockefeller. Således intas
en nyckelposition i svenskt näringsliv
av detta finanshus, enligt vad det
självt anser.

Ensamt om makten är det emellertid
inte — det är många oljetrustföretag
som ätit sig in i den svenska ekonomien.
Svensk etikett har man förstås satt på
de världsomspännande oljetrusternas
distributionsföretag i vårt land, men det
är bara namnet som är svenskt, ingenting
annat. Det är »Svenska» Esso,
»Svenska» Shell, »Svenska» Gulf, »Svenska»
BP och allt vad de heter. Om jag nu
satte ordet »Svenska» inom citationstecken
hördes det inte, men jag gjorde det
faktiskt, och citationstecknen är väl motiverade.

Om Esso har en nyckelposition inom
svenskt näringsliv, så måste därav följa
att dessa många truster tillsammantagna
intar inte bara en nyckelposition i vårt
näringsliv utan också en betydande
maktposition. Detta utländska välde i
vårt land har därtill ökat betydligt genom
att trusterna har trängt in också i
den kemiska industrien. De fortsätter
ivrigt att utvidga sina maktpositioner
där, och i tidningarna i dag har vi läst
om att det amerikanska företag som sysselsätter
sig i Stenungsund avser att investera
en miljard kronor där under loppet
av de närmaste tio åren.

Vi motionärer har naturligtvis mycket
noga aktgivit på denna frågas ekonomiska
sida. Vi har tänkt på prisfrågan,
vi har tänkt på behovet av en ändamålsenligare
distribution, på behovet av
ökad trygghet för de anställda och mycket
annat sådant, men över allt detta
står att vi betraktar det som helt enkelt
kränkande för nationalmedvetandet och
dessutom äventyrligt för vårt lands rörelsefrihet
att dessa stora utländska truster
skall ha huvudinflytandet över Sveriges
oljeimport och över handeln med
bensin och brännoljor.

Materiellt sett är det heller inga småsaker
det rör sig om — förbrukningen
av oljor i vårt land tror jag i detta nu
kan uppskattas till bortåt 15 miljoner
kubikmeter om året.

Frågan om att vårt land självt skulle
i sin egen ekonomi inta den nyckelposition
som de utländska trusterna säger
sig inneha behandlar utskottet på baksidan
av det här lilla papperet, och de
sex rader som utskottet har bevärdigat
denna enligt vår mening betydelsefulla
fråga har det enda innehållet att riksdagen
har behandlat saken förut, bl. a. så
sent som i fjol.

Det är klart att man kan reta sig en
smula över knapphändigheten i vad utskottet
har presterat —- jag tycker inte
det överensstämmer särskilt val med
parlamentarisk sedvänja •— men jag
skall inte fördjupa mig ytterligare i denna
sida av saken. Vad beträffar detta
att saken har behandlats tidigare i riksdagen
vill jag utan vidare medge att vi
motionärer inte försöker bravera med
att vi skulle vara ensamma idégivare i
denna fråga. Ett förstatligande av oljehandeln
har mycket länge varit ett allmänt
krav inom svensk arbetarrörelse.
Det fördes fram i arbetarrörelsens efterkrigsprogram
och togs upp i riksdagen
därefter. Det ledde till en utredning som
regeringen har stoppat i en byrålåda.
Ämnet har inspirerat till motioner i riksdagen
också sedermera. Så nyligen som
i år har det socialdemokratiska ungdomsförbundet
krävt att oljehandeln i
vårt land skall förstatligas.

Vi befinner oss alltså i ett mycket

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

stort och som vi tycker även gott sällskap.
Men vi är naturligtvis inte i sällskap
med dem som i den enklare politiska
agitationen säger att den offentliga
sektorns tillväxt utgör ett hot mot
friheten och demokratien. Vi kan icke
finna någon demokrati i att ett utländskt
trustvälde skall behärska huvudparten
av vår oljehandel. Däremot vore det naturligtvis
en demokratisk handling att
skapa möjlighet för Sverige att självt
handha dessa viktiga egna angelägenheter.

Vad friheten beträffar, som man säger
sig vara så mån om, måste vi också komma
ihåg att här är det alls inte fråga
om konsumenternas frihet utan om oljebolagens
frihet. Genom sina dotterbolag
i vårt land säljer de olja till sina egna
distributionsföretag och rakar på det viset
hem dubbla vinster. De ägnar sig
också därigenom åt en skatteflykt av betydande
mått som de svenska medborgarna
får finansiera genom sina skatter.
Den konkurrens som dessa truster utövar
på svensk botten är egentligen
ingen konkurrens om priser utan en
konkurrens om kunder och försäljningsställen.
Resultatet av framför allt konkurrensen
om försäljningsställena har
blivit en överdimensionerad och i många
fall ytterst olämpligt lokaliserad distributionsapparat.
Många drastiska exempel
skulle kunna ges till belysande av
just detta faktum.

Frågan om oljehandeln och dess förstatligande
har som sagt behandlats flera
gånger förut här i riksdagen, och vad
jag nu har att säga är väl egentligen ingenting
nytt. Tidigare har Petroleuminstitutet
varnat för att ett svenskt förstatligande
av oljehandeln kunde stänga vårt
lands väg till EEC. Detta var en mycket
intressant aspekt på frågan, måste jag
säga, men jag skall trots detta inte nu fördjupa
mig i denna sida av saken. Frågan
om EEC-anslutningen är ju nu ur världen
för, kan man tycka, överskådlig tid. Hotet
om ett tvång för Sverige att inte få
utöva inflytande över sina egna oljeaffärer
skulle således vara borta.

Vi motionärer är anhängare av förstatligande
på flera områden, och detta gäl -

Oin förstatligande av oljehandeln
ler inte minst oljehandeln. Jag hänvisattill
vad vi anser att det skulle betyda för
den nationella rörelsefriheten. Jag kunde
också ha lust att redovisa de praktiska
olägenheter, som följer av det nuvarande
systemet. Detta skulle dock ta alltför
lång tid, och jag nödgas därför nu
hoppa över det med hänsyn till den situation
som för ögonblicket råder här i
kammaren.

De fördelar, som ett förstatligande
skulle ge, har vi exemplifierat i vår motion,
fastän ingenting av detta på något
som helst sätt belyses i utskottets mycket
korta utlåtande. Inte en enda rad härom
finns refererad. Därför ber jag att under
en minut få återge några av de punkter
som vi i detta avseende har anfört.

För det första skulle vid ett förstatligande
distributionen kunna rationaliseras
och förbilligas och kundernas kostnader
minskas till följd härav. För det andra
kunde en bättre geografisk fördelning av
depåerna ordnas och transportkostnaderna
därigenom minskas; det sistnämnda
en viktig sak inte minst för Norrland och
särskilt för Norrbotten. För det tredje
skulle extrabeskattningen genom de monopolpriser
vi har kunna upphöra. Och
för det fjärde skulle oljehandelns anställda
kunna beredas tryggare och bättre arbets-
och levnadsvillkor — genom oljekonflikten
i Göteborg år 1960 avslöjades
ju att oljehandelns anställda lever under
mycket otrygga och materiellt torftiga
förhållanden.

Om jag får nämna ännu en punkt skulle
det vara — och den fäster vi inte det
minsta avseende vid — att en bättre varuutbytesbalans
kunde åstadkommas om
oljehandeln vore förstatligad, bl. a. genom
de nya och fördelaktiga inköpskällor
som kommer att stå till buds när rörledningen
från de sovjetiska oljekäRorna
till en östersjöhamn blir färdig. Detta
kommer tämligen snart att bli en realitet,
trots Konrad Adenauers bekanta politiska
oljerörskupp och trots vad Amerikas
förenta stater kan komma att företa sig
i syfte att köpa de rör som England utfäst
sig att leverera till Sovjetunionen.

I fråga om oljehandeln med Sovjetunionen
sägs det visserligen här och var att

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Om förstatligande av oljehandeln
friheten kommer att äventyras, att den
s. k. ryssoljan är prisfarlig och att Sovjetunionens
framträdande på den internationella
oljemarknaden utgör ett hot
mot de oljepriser som tillämpas. Ja, naturligtvis
kan oljeaffärer med Sovjetunionen
innebära ett hot mot monopolprissättningen
i bl. a. vårt land, och
dessutom kan det bli fråga om att skicka
svenska varor i utbyte — däribland med
all sannolikhet också överskottslivsmedei
från jordbruket — men sådana hot och
deras verkningar kan vi verkligen uthärda.

Jag får begränsa mig till detta, herr
talman. Låt mig till slut bara säga att
ett effektfullt ingripande mot monopolprissättningen
utan tvivel skulle vara att
förstatliga Sveriges oljehandel, vid sidan
av alla de andra fördelaktiga verkningar
jag här försökt att i någon mån illustrera.

Under hänvisning till det anförda ber
jag att få yrka bifall till motionsparet nr
160 i första kammaren och nr 190 i andra
kammaren.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Vid föregående riksdag
väckte jag tillsammans med några andra
ledamöter av denna kammare en motion,
där vi hemställde om översyn av oljehandeln
i det här landet, en motion som
tyvärr inte rönte någon som helst anklang
inom det ärade bankoutskottet. I
år har man från kommunistiskt håll i en
motion hemställt om utredning och förslag
syftande till förstatligande av oljehandeln.
Jag har, herr talman, ingalunda
känslan att jag här deltager i en slutgiltig
begravningsakt när det gäller denna
fråga. Tvärtom anser jag fortfarande att
den har allmän betydelse och att det är
nödvändigt att samhället övar insyn
över en så viktig faktor som oljehandeln
utgör i vårt land.

De olika oljebolagens procentuella andel
i handeln är ganska olika. Enligt tillgänglig
statistik är Shell det största företaget,
med 20 procent av omsättningen.
Därnäst kommer Esso med 19 procent,
Caltex har 11, Gulf 14, BP 10, Nynäs 6,
IC 11, Koppartrans 4 och Mobil 5 pro -

cent. Att det är många företag skulle i
och för sig möjligen kunna sporra till
att driva en handel, där man skulle utgå
från att vinstmarginalen reduceras. Om
man tittar på den överdimensionering
som sannerligen har kunnat iakttas i detta
land under de senaste åren, har man
anledning fråga sig om det kan vara
riktigt att utbyggnadsverksamheten när
det gäller bensinstationer får fortsätta.
Flera av de nämnda bensinbolagen konkurrerar
med varandra och håller bensinstationer
som inte ger fullt arbete åt
ens en föreståndare.

Det siffermaterial jag här kommer att
återge är inte fullt korrekt, eftersom det
finns en del orter i detta land som genom
en kungl. kungörelse år 1959 fick
möjligheter att bygga utan särskilt tillstånd.
Dessa ingår följaktligen icke i de
uppgifter jag nu lämnar. Om jag tar år
1958 så byggdes då i landet 250 bensinstationer
till en sammanlagd kostnad av
17 356 000 kronor, år 1959 byggdes 194
bensinstationer med en byggnadskostnad
på 23 852 000 kronor, år 1960 var det
282 bensinstationer med en byggnadskostnad
av 35 419 000 kronor, och år
1961 uppfördes 243 bensinstationer med
en byggnadskostnad av 25 659 000 kronor.
Sedan fanns det ju det stora flertalet
bensinstationer före den tidpunkt som
berörs av denna statistik.

Jag tror, att det är nödvändigt att riksdagens
bankoutskott får en annan syn på
denna fråga. Vilka debatter har inte
förts i denna kammare när det gällt den
statliga oljelagringen! Vi erinrar oss de
motsättningar som då förekommit. Jag
tror att det är nödvändigt att staten övar
en större insyn över denna varuförmedling,
som samhället är så beroende av.
Det bör vara ett allmänt intresse att
kunna få till stånd eu varuförmedling
som länder hela samhället till nytta.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Även om utskottet i år
har skrivit mycket kortfattat i denna fråga,
kan jag trösta herr Adolfsson med
att utskottet har behandlat frågan med
tillbörlig omsorg. Anledningen till den
korta skrivningen är att vi i fjol behand -

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

lade frågan mycket ingående. Då var
också hela frågan föremål för en synnerligen
omfattande remissbehandling. Detta
har gjort att utskottet i år inte ville
besvära vårt mycket hårt arbetande utredningsmaskineri
med nya utredningar,
som säkerligen skulle resultera i samma
resultat som i fjol.

Utskottet pekade i fjol på den konkurrens
som förekommer mellan de olika
oljebolagen, och utskottet nämnde
också i detta sammanhang den stora
insats på detta område som de kooperativa
oljebolagen gör. Alla dessa omständigheter
medverkar till att konsumenterna
får ett bättre prisläge. Denna form av
distribution ger, med den konkurrens
som finns, enligt utskottets uppfattning
en favör för konsumenterna.

Då riksdagen i fjol på bankoutskottets
hemställan beslutade att lämna motionerna
utan åtgärd och då enligt utskottets
uppfattning ingenting nytt har inträffat,
som påverkar utskottets ställningstagande,
ber jag helt kort att få yrka
bifall till utskottets hemställan även
i år.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt föreliggande
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av
väckt motion om förstatligande av läkemedelsindustrien,
bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Fördrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden: nr

9, i anledning av väckta motioner
om lagändringar i syfte att öka åldringarnas
trygghet till liv och egendom;

nr 10, i anledning av väckt motion angående
omprövning av bestämmelserna
rörande affischering; och

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts

Om förstatligande av oljehandeln
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen
den 3 juni 1960 (nr 246) samt lag
om ersättning för skada i följd av atomfartygs
drift.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen beslöts,
att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa kreditgarantier
åt svensk varvsindustri
in. m.; samt

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för organisationen
av folkbokförings- och uppbördsväsendet
m. in.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 117, angående överlåtelse av kronan
tillhörig mark m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 645, av fröken Mattson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
62, angående stöd till barnstugor m. m.;
och

nr 646, av herr Olsson, Ernst, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 95, angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Onsdagen den 27 mars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. det statliga stödet åt barnfamiljer

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
om det statliga stödet åt barnfamiljer.

I följande tretton inom riksdagen väckta
motioner hade yrkanden angående det
statliga stödet åt barnfamiljer framställts,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 171 i
första kammaren av herr Wärnberg in. fl.
och nr 201 i andra kammaren av fru
Holmqvist m. fl., om extra barnbidrag
till vissa ensamstående föräldrar,

2) de likalydande motionerna nr 375
i första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 447 i andra kammaren av
herr Ohlin m. fl., om höjning av de allmänna
barnbidragen,

3) de likalydande motionerna nr 451 i
första kammaren av fru Hamrin-Thorell
och fröken Nordström samt nr 544 i andra
kammaren av fröken Elmén och fru
Gärde Widemar, om utredning rörande
allmänna vårdnadsbidrag,

4) de likalydande motionerna nr 537
i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. och nr 658 i andra kammaren av
herr Hedlund m. fl., om höjning av de
allmänna barnbidragen, m. m.,

5) de likalydande motionerna nr 546
i första kammaren av herr Sundin och
nr 662 i andra kammaren av herr Wahlund
m. fl., om barnbidrag till ensamstående
barnförsörjare,

6) de likalydande motionerna nr 549
i första kammaren av herr Åkerlund och
nr 664 i andra kammaren av fröken Wetterström
m. fl., om vissa åtgärder till
stöd för barnfamiljer, m. m., samt

7) motionen nr 661 i andra kammaren
av fru Ryding m. fl., om höjning av de
allmänna barnbidragen.

I motionerna 1:171 och II: 201 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta,
att, såsom ett provisorium, ensamstående
föräldrar med hemmavarande barn
under 16 år och med en sammanlagd familjeinkomst
understigande 8 500 kronor
per år skulle erhålla rätt till ett extra bidrag
motsvarande ett årligt allmänt barnbidrag.

I motionerna I: 375 och II: 447 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta om
höjning av de allmänna barnbidragen
med 100 kronor per barn och år, att gälla
från och med den 1 januari 1964.

I motionerna I: 451 och II: 544 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära, att tilläggsdirektiv
finge givas den sittande familjeberedningen
att upptaga frågan om allmänna
vårdnadsbidrag till principiella överväganden.

I motionerna I: 537 och II: 658 hade
anhållits bland annat, att riksdagen
måtte

A. 1. besluta, att allmänt barnbidrag
från och med den 1 januari 1964 skulle
utgå med 700 kronor per barn och år
och i övrigt på nu gällande grunder;

B. 1. besluta, att allmänt studiebidrag
från och med den 1 januari 1964 skulle
utgå med 60 kronor per elev och månad
och i övrigt på nu gällande grunder.

I motionerna I: 546 och II: 662 hade
hemställts, att riksdagen i princip måtte
uttala, att ett förbättrat stöd till ensamstående
barnförsörjare borde givas via
barnbidragen, samt hos Kungl. Maj:t
hemställa, att dylika riktlinjer måtte utformas
inom skatteberedningen.

I motionerna I: 549 och II: 664 hade
bland annat begärts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
en utredning måtte företagas rörande
möjligheterna att giva barnfamiljer, som
helt eller delvis ej kunde tillgodogöra
sig höjda ortsavdrag för barnfamiljer, en

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12

mot den ej utnyttjade ortsavdragshöjningen
svarande förbättring.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. 1) att följande motioner, nämligen

a) motionerna I: 375 och II: 447,

b) motionerna I: 537 och II: 658, såvitt
avsåge yrkandet om höjning av de
allmänna barnbidragen, samt

c) motionen II: 661

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, ävensom

2) att motionerna 1:537 och 11:658,
såvitt avsåge yrkandet om höjning av
det allmänna studiebidraget, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

B. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

a) motionerna 1:171 och II: 201,

b) motionerna I: 451 och II: 544,

c) motionerna I: 546 och II: 662, samt

d) motionerna 1:549 och 11:664, såvitt
avsåge frågan om särskilda förbättringar
för vissa barnfamiljer,

i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin
mening måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet beträffande dessa motioner
i utlåtandet anfört, samt

C. att följande motioner, nämligen

a) motionerna I: 171 och II: 201,

b) motionerna I: 451 och II: 544, samt

c) motionerna I: 546 och II: 662,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under B hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A.

I. av herr Enarsson och fröken Wetterström,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under A hemställa,

1) att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

a) motionerna I: 375 och II: 447,

b) motionerna 1:537 och 11:658, såvitt
avsåge yrkandet om höjning av de
allmänna barnbidragen, samt

Ang. det statliga stödet åt barnfamiljer

c) motionen II: 661

i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin
mening måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört beträffande
dessa motioner,

2) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 537 och II: 658, såvitt avsåge yrkandet
om höjning av det allmänna studiebidraget,
i skrivelse till Kungl. Maj:t
såsom sin mening måtte giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
beträffande dessa motioner, samt

3) att motionerna under 1) och 2), i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; II.

av fru Hamrin-Thorell, fröken
Nordström samt herrar Thorsten Larsson,
Anderson i Sundsvall, Rimmerfors
och Wahlund, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under A hemställa,

1) att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

a) motionerna 1:375 och 11:447,

b) motionerna 1:537 och 11:658, såvitt
avsåge yrkandet om höjning av de
allmänna barnbidragen, samt

c) motionen II: 661

måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947 (nr
529) om allmänna barnbidrag;

2) att riksdagen med bifall till motionerna
1:537 och 11:658, såvitt avsåge
yrkandet om höjning av det allmänna
studiebidraget, måtte besluta, att allmänt
studiebidrag från den 1 januari 1964
skulle utgå med ett till 60 kronor i månaden
höjt belopp, samt

3) att följande motioner, nämligen

a) motionerna I: 537 och 11:658, såvitt
de hänvisats till lagutskott, samt

b) motionen II: 661,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ang. det statliga stödet åt barnfamiljer

Det i reservationen II införda lagförslaget
avsåg en höjning av de allmänna
barnbidragen med 110 kronor per barn
och år.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Till andra lagutskottets
utlåtande nr 16 har från högerpartiets
ledamöter fogats en reservation angående
formerna för samhällets stöd åt
barnfamiljerna.

För närvarande lämnas ju samhällets
stöd åt barnfamiljerna i flera olika former.
Det sker genom kontantbidrag, som
är generella utan behovsprövning, vidare
genom bostadsrabatter, där behovsprövning
sker efter vissa inkomststreck.
Det finns dessutom numera skattemässiga
förmåner, som tillerkännes de ofullständiga
barnfamiljerna, och även på
andra sätt erhåller barnfamiljerna stöd,
i fråga om tillsyn av barnen, bortavistelser,
resor m. m. Jag skall här helt kortfattat
beröra dessa olika stödformer och
något redogöra för högerpartiets ställningstaganden
till dessa former.

Dagens ärende gäller ju närmast frågan
om höjning av barnbidragen, och i
diskussionen härom har vi från högerpartiet
fört fram vår uppfattning, att
andra och bättre former kan tillskapas
för stödet åt barnfamiljerna än höjning
av det allmänna barnbidraget. Vi bär då
i första hand sökt åstadkomma rättvisare
fördelning av skattebördan mellan
barnfamiljerna och övriga skattskyldiga,
en fördelning med hänsyn till kostnaderna
för barnens vård och uppfostran.

Det råder, kan man säga, principiell
enighet om att barnbidragen är en form
av skatteåterbäring till barnfamiljerna.
Då emellertid barnbidragen väl knappast
kan höjas till en sådan nivå, att de helt
täcker barnkostnaderna, måste man vidtaga
andra åtgärder för att täcka dessa
kostnader. Vi anser att en både enklare
och effektivare väg för att ge barnfamiljerna
ökat stöd och kompensation för
de senaste årens stegrade levnadskostnader
är att införa förhöjda ortsavdrag.
Denna vår uppfattning har i många stycken
redan accepterats av riksdagen, bl. a.
genom beslut att medge ensamma barn -

försörjare ett större ortsavdrag än andra
ensamstående och dessutom ett högre
förvärvsavdrag enligt samma regler som
för förvärvsarbetande gift moder.

Andra lagutskottet har i sitt nu avgivna
utlåtande hänvisat till sitt enhälliga
uttalande till 1962 års riksdag, där bl. a.
anfördes, att man i fråga om stödet åt
barnfamiljerna icke alltför ensidigt fick
inrikta sig på stöd i form av allmänna
barnbidrag.

Vår uppfattning om stöd i form av en
kombination av barnavdrag och barnbidrag
synes oss vinna anklang i vida kretsar.
Vi har i annat sammanhang fört
fram förslag till årets riksdag i linje med
denna uppfattning. Vi har sålunda föreslagit
barnavdrag med vissa angivna belopp
som, såvitt vi kunnat utröna av
gjorda beräkningar, ger barnfamiljerna
ett ökat stöd av sådan räckvidd, att beloppen
mer än väl täcker i reservation
II framförda yrkanden om höjning av
såväl allmänna barnbidragen som studiebidragen.
För vissa undantagsfall, där
förhöjt avdrag inte skulle kunna utnyttjas,
anser vi att kompensation bör lämnas
genom motsvarande kontantbidrag.

Regeringen föreslår i årets statsverksproposition
en höjning av inkomstgränserna
för familjebostadsbidragen. Vi har
inte ansett oss kunna biträda en sådan
uppläggning, då härigenom ytterligare
ett stort antal familjer med hyggliga inkomster
föres in bland de bidragsberättigade,
medan de som nu har förhöjt bidrag
inte får någon förbättring alls. Vi
har då i stället föreslagit familjebostadsbidrag
med höjda bidragsbelopp per
barn men med bibehållande av nuvarande
inkomstgränser. Vi kan inte inse det
berättigade i att med väntade stegrade
realinkomster förskjuta inkomstgränserna
uppåt så avsevärt som regeringens
förslag gör.

Eu viktig angelägenhet, som vi i annat
sammanhang pekat på, är att samhällets
serviceanordningar för barnfamiljerna
är utformade på ett lämpligt
och väl avvägt sätt, som ger möjlighet
till viss valfrihet för föräldrarna beträffande
tillsyn av barnen m. m.

Vi anser det vidare vara synnerligen

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12

önskvärt, att barnen bibringas kunskaper
om hem- och familjeliv för att därigenom
få ökad förståelse för det goda hemmets
grundläggande betydelse. Förslag i
den riktningen har vi framfört i motion
till årets riksdag.

Det pågår ett omfattande utredningsarbete
i fråga om samhällets stöd åt
barnfamiljerna och därmed sammanhängande
spörsmål, och vi förutsätter
från vårt parti, att de synpunkter vi i
övrigt framfört på olika avsnitt blir föremål
för beaktande och prövning i utredningsarbetet.

Med vad jag här sagt, herr talman,
har jag velat redovisa de ställningstaganden
och förslag som innefattas i och
har anknytning till vår reservation. Jag
ber med dessa ord slutligen att få yrka
bifall till denna med nr I betecknade
reservation.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! År 1948 avlöstes det tidigare
samhällsstödet åt barnfamiljerna
med ett nytt, direkt bidrag. Det tidigare
bidraget i form av skatteavdrag drabbade
som bekant orättvist gentemot barnfamilj
med låg inkomst. Det gav med
andra ord ej familjerna kompensation
för de dryga utgifter som är förenade
med uppfostran av slitstarka och matfriska
ungar. Det system vi nu har med
direkt bidrag för varje barn har slagit
väl ut, och jag tycker att vi kan kosta
på oss en blomma till det ursprungliga
förslagets upphovsman professor Wahlund
för hans initiativ och arbete i detta
avseende.

De allmänna barnbidragen började
med en summa av 260 kronor per barn
och ett mindre tillägg gjordes rätt snart
med 30 kronor genom att ett kommunalt
skatteavdrag justerades bort. Summan
blev alltså 290 kronor. År 1957 höjdes
bidragen till 400 kronor per barn
och år. Den höjningen gjordes för att ge
barnbidragen deras ursprungliga realvärde.
1 januari 1960 fick vi den fvraprocentiga
omsen, och då fick barnfamiljerna
en höjning av 50 kronor per
barn. Detta var dock säkerligen en kom -

Ang. det statliga stödet åt barnfamiljer
pensation i minsta laget. Genom det s. k.
»skattepaketet» vid 1961 års riksdag aktualiserades
frågan på nytt, och därvid
höjdes barnbidraget med 100 kronor till
550 kronor. Detta var mycket berättigat.
Andra lagutskottet hade i ett samma år
gjort uttalande framhållit, att bidragen
1961 låg under deras ursprungliga realvärde
1947—1948.

Ett bibehållet realvärde kan emellertid
inte anses tillräckligt beträffande
barnbidragen. Genom standardökningen
i allmänhet kommer barnfamiljerna på
detta sätt lätt på efterkälken. Bortsett
från den mindre kompensation som kan
anses ligga i den senaste höjningen, har
det sedan 1957 inte företagits någon lyftning
som varit ägnad att ge barnfamiljerna
del av den standardhöjning som svenska
folket i övrigt lyckats uppnå.

Barnfamiljerna har uppenbarligen nu
en tid fått stå vid »busshållplatsen», medan
»samhällsbussen» av en högre standard
åkt förbi utan att bereda dem plats
på den fortsatta färden. Det är diirför,
enligt centerpartiets uppfattning, på tiden
att vi nu ger dessa barnfamiljer den
standardhöjning, som produktionen i dag
kan erbjuda. Vi har egentligen varit
ganska eniga om tagen hittills. Det har
mest varit högern, som sagt nej i detta
hänseende, men i dag har tydligen också
socialdemokratien sällat sig till nejsägarna.
Det har vi även sett prov på i
annat sammanhang här i dag.

Vi har vid detta laget kanske, alltså
i dag, fått börja vänja oss vid denna nya
konstellation. Man kan ju bara hysa en
stilla undran, om detta kommit som resultat
av högerpressens ivriga tal om
samverkan mellan partierna!

Nu vet jag att regeringen när det talas
om barnbidragen säger, att vi kommer
att ge kompensation åt barnfamiljerna
genom bostadsrabatterna. Ja, det
sker främst genom uppjustering av
gränsbeloppen, men detta hjälper bara
en del familjer och innebär samtidigt eu
dirigering av barnfamiljernas konsumtion,
vilket för övrigt även departementschefen
ansett vara tveksamt.

Vi framhåller genom denna vår gemensamma
reservation, att en bättre och me -

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ang. det statliga stödet åt barnfamiljer
ra ändamålsenlig avvägning av stödet
till barnfamiljerna även betraktat ur bostadspolitiska
aspekter erhålles, om en
förstärkning av stödet till väsentlig de]
sker under sådana former att det kommer
alla barnfamiljer till del.

Därvid blir det allmänna barnbidraget
den bästa formen.

I vår reservation föreslår vi därför att
detta bidrag Ilöjes med 110 kronor och
alltså utgår med 660 kronor om året. Vidare
föreslår vi, herr talman, i konsekvens
härmed en uppjustering av det allmänna
studiebidraget från 50 till 60 kronor
per månad. Vi tror att även den åtgärden
är både rimlig och nödvändig.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr TI vid detta utskottsutlåtande.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Vi fick nyss på våra
bänkar utdelade betänkandet »Sveriges
statsskick, Del 4. Bilagor». Jag bar råkat
slå upp sid. 176 i betänkandet, som
handlar om »Försök med tidsbegränsning
av riksdagsanföranden», en utredning
av Lars Sköld. Enligt alternativ 1
skulle jag få tala i 30 minuter, ty det
skall man få göra, om man för sitt partis
talan i en stor och viktig fråga. Jag såg
också i betänkandet att den gränsen överskreds
1959 i ett flertal fall. Jag kunde
emellertid inte upptäcka, konstigt nog,
att familjepolitiken var med bland de
stora och viktiga problemen nämnda år.

Jag lovar, herr talman, att hålla mig
långt innanför den angivna tidsgränsen,
trots att jag anser att familjepolitiken
och de däri integrerande barnbidragen
utgör en mycket väsentlig fråga.

Så var det då barnbidragen. Barnbidragen
är bra. Ur ekonomisk synpunkt
kan man nog säga, att för de flesta mödrar
bereder ingen kvartalsdag så stor
glädje som den då barnbidragen betalas
ut. De skall nämligen räcka till mycket.
Det finns dock de som anser att denna
sociala åtgärd, skattelättnad eller vad
man nu vill kalla den, bereder så stor
fröjd i svenska hem, att det nu får vara
nog. Socialdemokraterna har under den

senaste tiden brukat använda argumentet
att har vi tagit en stor reform, så skall
vi verkligen inte bättra på den, även om
sakliga skäl föreligger och socialdemokraterna
själva har precis samma inställning
i sak som i detta fall förslagsställarna
i barnbidragsfrågan har. Vi inom oppositionen
bör lugna oss, tills regeringen
leder oss vidare in på den rätta vägen
— så har det låtit vid flera tillfällen.
Att nu oppositionen, denna gång representerad
av folkpartiet och centern,
har velat ta ytterligare ett steg för att
förbättra barnfamiljernas ekonomiska
ställning, kan därför tydligen inte utan
vidare godtas av socialdemokraterna,
som vid detta laget vant sig vid att alltid
själva bestämma när och i vilken utsträckning
ytterligare steg framåt skall
tas. Reservanternas mening anser jag därför
tarvar en motivering.

Barnbidragen ingår bara som ett led
i vår progressiva familjepolitik, men de
utgör ett mycket viktigt led. De täcker
ju ingalunda de utgifter, som ett barn
betingar i våra dagar. Enligt en undersökning
— jag har inte kunnat kontrollera,
om den är alldeles exakt •— lär en
tvååring kosta ungefär 1 900 kronor om
året. Sedan stiger utgifterna allteftersom
telningarna tillväxer. Det vet ju varenda
mamma, utan någon undersökning, när
hon går och handlar stövlar, pjäxor och
overaller, att barnen kostar mycket
pengar. Det är ju då bra, att barnbidragen
täcker åtminstone några av utgifterna;
självfallet får vi avväga hur många.

Utan vidare kan man dock, som också
de föregående talarna framhållit, fastslå
att barnfamiljerna inte fått del av
den standardförbättring som andra grupper
i samhället fått. I stort sett motsvarar
barnbidragen inte mer än den levnadskostnadsstegring,
som vi upplevt sedan
bidragen infördes 1948, även om de
sedan dess har höjts ett par gånger.

Barnbidragen kan inte heller ses alldeles
fristående utan måste framför allt
vid årets riksdag kopplas ihop med den
bostadspolitik, som i år kan utläsas ur
regeringsförslaget om bostadssubventionerna
och familjebostadsbidragen. De
generella bostadssubventionernas av -

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12

veckling kommer att medföra höjda hyror
för många familjer med små inkomster.
För att motverka detta onekligen
trista faktum har regeringen föreslagit
en förstärkning av bostadsbidragen.
Förstärkningen ges emellertid i en form,
som inte gynnar barnfamiljer med låga
inkomster. Det är först vid en inkomst
av ungefär 15 000 kronor, som en förbättring
inträder.

I vår reservation till andra lagutskottets
utlåtande nr 16 har vi framhållit, att
det ur alla synpunkter vore bäst, om vi
kunde finna en form, som kom alla barnfamiljer
till godo. En höjning av barnbidragen
anser vi under nuvarande förhållanden
vara den väg, som lämpar sig
bäst att gå vidare på, om man ser som
sitt mål att stödja barnfamiljerna rättvist
och bedriva en positiv familjepolitik.
Yi har stannat för en höjning av
barnbidragen till 660 kronor. Det statsfinansiella
läget anser vi kunna bära
de 95 miljoner kronor, som höjningen
skulle kosta nästa budgetår, och 190 miljoner
för kommande budgetår.

Sexton år är i vår familjepolitik ett
nästan heligt tal — ett uttryck som jag
nog förut tillåtit mig att använda. Då
upphör barnbidragen. Emellertid kostar
inte bara barn utan också ungdomar
pengar, inte minst om de fortsätter sin
utbildning. I linje med en progressiv
familjepolitik går alltså studiebidragen.
De utgår nu med 50 kronor i månaden.
En femtilapp är ju alltid en femtilapp
och betyder säkert åtskilligt i magra
portmonnäer. En ökning av bidraget
borde inte behöva motiveras närmare.
Att höja det med något över 100 kronor
om året går i linje med barnbidragens
höjning, varför vi också påyrkat denna
höjning.

Det kanske må tillåtas mig att ytterligare
utvidga synpunkterna på vår moderna
familjepolitik. Det förefaller, som
om vi låst oss fast vid ett gammalmodigt
system, som vi ändrar litet på här och
litet på där, allteftersom det passar riksdag
och regering. Jag ser det ibland
framför mig i form av ett kålhuvud, som
vi lägger till ett blad nu och ett blad
då, men de liksom aldrig täcker varand -

Ang. det statliga stödet åt barnfamiljer
ra —- som på ett naturligt kålhuvud.
Kanske bilden av ett trasigt täcke är
bättre, där vi bättrar på en lapp varannan
riksdag, men den ena lappen är
verkligen inte den andra lik och därför
blir det väldigt brokigt till slut.

Vore det inte på tiden att få en ordentlig
genomgång, en översyn av hela
vår familjepolitik i alla dess former?
Barnfamiljer behöver stöd i olika former.
Har vi någonsin utrönt, vilka former
som är de bästa och de rätta och
vilka som är framtidens former — de
som vi bör stödja?

Som föregående talare har sagt arbetar
vi efter olika linjer — bland annat
direkta bidrag, subventioner och serviceåtgärder
— men vi vet bra litet om
vilka som är mest effektiva. Man kan
ju verkligen beklaga att de mödrar, som
arbetar i hemmen och med barnen —
de som dagligen har erfarenheter av vad
barnen kostar och vilken vård de behöver
— så sällan gör sin röst hörd och
egentligen inte har något forum där de
kan framträda och lägga fram sina synpunkter.
De som sköter familjepolitiken
vet därför inte särskilt mycket om den
opinion, som dessa hemmakvinnor ger
uttryck åt. Jag tror inte att någon av
oss — vare sig de som representerar
LO, TCO eller kvinnoorganisationerna —
har riktigt klart för sig i vilken form
de bäst hjälper barnfamiljerna utan att
göra eu grundlig undersökning. Det
skulle inte skada, om vi satte oss ner
och penetrerade hela problemet.

Barn behöver — som vi vet —. inte
bara mat och kläder. De behöver också
en ordentlig bostad och de behöver framför
allt vård. Just detta representerar
betydande kostnader för varje barn, i
synnerhet för de små barnen.

Det är den synpunkten som varit
vägledande för oss när vi i en motion
begärt utredning om vårdnadsbidrag
under barnens första år. Det är inte alls
säkert att just ett vårdnadsbidrag —
eller en barnlön, eller vad man vill kalla
det — är det bästa eller det absolut
riktigaste, det kan jag inte uttala mig
om. Detta kan man inte veta, förrän man
utrett hela frågekomplexet med barnbi -

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ang. det statliga stödet åt barnfamiljer
drag, förvärvsavdrag, vårdnadsbidrag
etc. i sitt sammanhang. Inte heller är
det väl för alla fastslaget, att de serviceåtgärder,
som också ökas ut litet då och
då, är de enda rätta och inte behöver
kompletteras med annat.

Jag hälsar med tillfredsställelse utbyggnaden
av daghemmen. Men kanske
även andra former av barntillsyn borde
undersökas, t. ex. tillskapandet av en
kår av hemhjälp speciellt för barnfamiljer
eller en stimulans till familjedagmammor
eller kanske rent av en stimulans
för mormor eller farmor eller andra
släktingar för att hjälpa till med barntillsynen.

Nog med exempel på detta! Avsikten
är bara att rikta uppmärksamheten
på att en översyn av hela familjepolitiken
förr eller senare blir nödvändig för
att vi skall kunna uppfylla tidens krav.
Barnbidragen är emellertid den familjepolitiska
åtgärd som just i nuvarande
läge ligger närmast till. En höjning av
bidragen i den utsträckning, som föreslås
i reservationen, är ett steg i rätt
riktning.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till den med II
betecknade reservationen vid utskottets
hemställan under A.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I en aktad sydsvensk tidning
såg jag häromdagen en teckning,
visande statsministern som något slags
stins som stoppade, inte tåg men reformförslag
från oppositionens sida. Han hade
en skylt i handen, en sådan som stinsar
brukar ha. På den ena sidan, som
användes när den passade, stod det:
»Utredning pågår», och på den andra
sidan, som användes när inte den första
sidan passade, stod det: »Utredning väntas».

Jag kom att tänka på den teckningen
när jag såg de argument som andra lagutskottet
här anför för att avstyrka de
motioner om förhöjt barnbidrag som
framlagts. Man åberopar en hel mängd
utredningar: socialpolitiska kommittén,
allmänna skatteberedningen, familje -

beredningen, studiehjälpsutredningen.
Egentligen är det märkligt att man inte
hittat fler utredningar, men det var kanske
inte erforderligt. Om man så önskat
kunde man kanske funnit fler som
sysslar med sådana här problem.

Jag har vid tidigare tillfällen sagt att
jag tycker att det är märkligt att man
ständigt och jämt, även när det gäller
mindre förändringar, faller tillbaka på
principutredningar som pågår och som
tar en oändlig tid. Nu är det klart att
det är lättare att åberopa utredningar
som ett motiv för att stoppa här föreliggande
motioner, om man frikopplar dem
från deras naturliga sammanhang. Barnbidragshöjningen
som föreslås kan nämligen
inte ses som en isolerad företeelse;
den utgör ett naturligt led i den familjestödsfråga
som initierades i propositionen
om särskilda familj ebostadsbidrag
-— något som var erforderligt då bostadssubventionerna
skulle sänkas. I själva
verket hör alla dessa saker samman, både
här föreliggande motioner om höjning
av barnbidragen, högerns motioner
om barnavdrag och frågan om familjebostadsbidragen.
Det hade därför varit
naturligt att man hade fått behandla allt
detta i ett sammanhang, eftersom det utgör
en naturlig enhet.

Det var också, såvitt jag förstår, meningen
att så skulle ske. Inom folkpartiet,
högern och centerpartiet var man
enig om att det borde vara rimligt att
göra på det sättet, medan man på socialdemokratiskt
håll var ointresserad. Nu
har man alltså lyckats splittra det hela
på tre olika frågor. Jag tycker att detta
om något är ett bevis på bristande samordning
i riksdagsarbetet, som här, liksom
i åtskilliga andra fall, spelar oss
spratt.

Dessutom kan jag inte tolka detta på
något annat sätt än som en politisk åtgärd
för att åstadkomma en försvagning
av den fråga det gäller. Som jag nyss
nämnde är det lättare att avslå varje sak
för sig, särskilt som det råder vissa meningsskiljaktigheter
inom oppositionen
i en del detaljer.

Trots allt hör alltså dessa saker samman
i en enhet. Den ena delen komplet -

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12

terar vad som kan fattas i den andra
delen. Det hela började med propositionen
om familjebostadsbidragen. Regeringen
framlade ett förslag som vi från
folkpartihåll ansåg otillfredsställande.
Frågan var då, hur man bäst skulle komma
till rätta med det otillräckliga förslag
vi ansåg att regeringen framlagt.
Man kunde välja olika vägar. Man kunde
enbart komplettera propositionen om
familjebostadsbidraget, eller man kunde
komplettera den delvis och lägga en del
av stödet på barnbidragen. Det var den
senare vägen vi valde. Skälet var ju inte
helt godtyckligt, utan grundade sig på
det förhållandet, att om man efter avvecklingen
av bostadssubventionerna
konstruerar familjebostadsbidraget så,
som skett i propositionen, kunde det
komma att få en konsumtionsdirigerande
effekt, som vi i längden icke ansåg
vara lycklig.

I folkpartiets motion belyste vi vår
synpunkt utförligt. Jag har inte märkt,
att utskottet i detta sammanhang har
sysslat med det problemet, ehuru det,
som nämnts, är ett faktum, att de två
sakerna hänger ihop. Visst är det så att
barnfamiljernas bostadsförhållanden i
många fall är otillfredsställande. Det talar
för att man skulle vidta speciella åtgärder
för att förbättra barnfamiljernas
bostadssituation —- frånsett dessutom
att bostadssubventionernas avvecklinggör
att hyrorna höjs. Å andra sidan kan
på grund av bostadsbristen barnfamiljernas
bostadsfråga i många fall inte lösas
genom penningbidrag, därför att de
helt enkelt inte kan få tag i en godtagbar
lägenhet.

Jag tycker att socialministern i sin
proposition delvis varit inne på samma
resonemang. Han utgår ifrån, att en
sådan allmän förstärkning av familjestödet,
som skulle vara önskvärd, i nuvarande
bristsituation på bostadsmarknaden
icke kan åstadkommas genom famiijebostadsbidrag.
Hans argumentation i
statsverkspropositionen förefaller snarast
att leda till den slutsatsen, alt behovet
av ett ökat stöd till barnfamiljerna,
som accentueras genom hyreshöjningarna,
borde till väsentlig del kon -

Ang. det statliga stödet åt barnfamiljer
centreras till ett stöd, som alla får. Detta
resonemang leder ju närmast till barnbidragen,
vilket vi i folkpartiet har tagit
fasta på. Det är alltså här som sambandet
mellan dessa frågor ligger.

Utskottet säger, att stödet åt barnfamiljerna
inte alltför ensidigt får inriktas
på allmänt barnbidrag, och det är
naturligtvis riktigt. Det är lika riktigt
som att familjestödet inte ensidigt får
inriktas på åtgärder som kan bli konsumtionsdirigerande.
Familjestödet bör
i så stor utsträckning som möjligt få en
sådan karaktär, att konsumtionsvalet blir
så fritt som möjligt, och det är av det
skälet som vi har sökt eu samordning på
det sätt som jag här beskrivit.

Utskottet fasthåller vid ett resonemang
från i fjol, där det ifrågasattes om inte
andra och bättre former för samhällets
stöd till barnfamiljerna än barnbidraget
kunde tillskapas. Jag undrar just vad
som kunde åsyftas med detta. År det de
formerna, som skall komma fram ur alla
de utredningar som åberopas? I så fall
får man vänta åtskilliga år. Jag skulle
knappast tro att dessa utredningar kan
få fram något resultat på mycket lång
tid.

Med det sagda vill jag naturligtvis inte
påstå, att en höjning av barnbidragen
inte i och för sig är motiverad. Jag skall
inte närmare gå in på den saken — där
hänvisar jag till vad som förut har sagts
här i dag inte minst av fru Hamrin-Thorell.
Men utskottet har sagt nej, och jag
kan inte hjälpa att jag måste se detta
mot bakgrunden både av vad som sagts
beträffande barnbidragshöjningen i och
för sig och beträffande den samhörighet
som barnbidragsfrågan har med familjestödet
i övrigt och särskilt med familjebostadsbidraget.
Därför betraktar jag
utskottets nej som en undanflykt.

Högern har ju en egen linje, men för
socialdemokraterna, som i fråga om
barnbidragen väl ändå principiellt står
på samma linje som vi gör, verkar det
som om det hade gällt att se till att en
social förbättring icke skall få ske på
initiativ från ett oppositionsparti. Intet
skulle förvåna mig mindre än om det
kom en proposition nästa år med unge -

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ang’, det statliga stödet åt barnfamiljer
för det innehåll som reservanterna här
föreslår. Det är valår nästa år! Det är
endast beklagligt att barnfamiljerna skall
få sitta emellan för en sådan försening.

Jag skall inte närmare gå in på familjebostadsbidragen.
Denna fråga kommer
senare och då kan vi diskutera den. Låt
mig till sist uttala den förhoppningen,
att sådana uppdelningar av organiskt
sammanhörande frågor, som här har
skett, icke skall behöva förekomma i
forsättningen, utan att riksdagens arbete
skall kunna ledas på ett sådant sätt att
de kan behandlas samtidigt —• även om
de måste fördelas på olika utskott •—
och därmed ges den innebörd som av
motionärerna åsyftats.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag skall först be att få
understryka åtskilligt av vad herr Lundström
här har anfört beträffande den
bristande samordning, som bär kommit
till synes vid behandlingen i riksdagen
av dessa problem. Här föreligger ju från
skilda håll olika framställningar som
alla kan rubriceras såsom stöd åt barnfamiljerna.
Liksom herr Lundström tycker
jag, att det hade varit rimligt att alla
dessa framställningar hade fått behandlas
i ett sammanhang. Hade vi haft tillfälle
att skärskåda dem på det sättet
skulle vi möjligen kunnat komma fram
till ståndpunktstaganden av annan natur
från olika håll än dem som i dag är
till synes. En sådan uppspaltning som
den som nu har skett är, såvitt jag förstår,
inte gynnsam ur barnfamiljernas
egen synpunkt, men för detta är i ögonblicket
intet att göra. De som har att bestämma
har bestämt, och vi har att rätta
oss efter den ordning som här är beslutad.

Innan jag går in på saken i övrigt vill
jag endast fästa uppmärksamheten på
ännu ett påpekande, som herr Lundström
gjorde när han talade om hur politiken
med stödet till barnfamiljerna skulle
läggas upp. Herr Lundström underströk
där nödvändigheten av att man inte tappar
ur sikte »angelägenheten av att slå
vakt kring det fria konsumtionsvalet».

Det tycker jag för min del är en mycket
viktig princip att hålla fast vid när man
överlägger om dessa ting.

Herr Enarsson har utvecklat syftet
med vår reservation. Jag har inte så
mycket att tillägga till det. Jag kan emellertid
inte underlåta att i all älskvärdhet
säga några ord till min vän på malmöhusbänken,
som i sitt mycket trevliga
anförande nämnde några ord om att
han i detta betänkande såg konturerna
av en ny politisk konstellation bär i landet,
en konstellation höger-socialdemokrater.

Jag har uppriktigt sagt svårt att förstå
hur man kan komma fram till en sådan
uppfattning, ty om jag bär läst betänkandet
rätt är tre linjer företrädda i
betänkandet. Det är majoritetens linje,
d. v. s. socialdemokraternas, där är reservation
nr I av högern och reservation nr
II av centerpartiet och folkpartiet. Hur
man mot bakgrunden av ett sådant konstaterande
kan tala om en konstellation
mellan högern och socialdemokraterna
är mig, som sagt, en liten smula främmande.
Men jag medger gärna, herr talman,
att jag inte är riktigt sakkunnig
beträffande hur det går till att få till
stånd kontakt med socialdemokratien i
sådana sammanhang då det gäller att
bygga upp en ny politisk konstellation.
I det hänseendet har herr Thorsten Larsson
helt säkert större och mera långvariga
insikter och erfarenheter än dem
som jag kan ställa till kammarens förfogande.
— Detta sagt mera såsom ett
litet skämt.

Jag övergår så till en annan sak. Näst
att profetera väder är väl intet vanskligare
än att spå i politiska ting. Dock
får jag, herr talman, uttala den meningen
i dag — med all reservation — att
tiden arbetar för en lösning av de problem,
som vi här överlägger om, i tecknet
av en kombination av barnbidrag och
ortsavdrag, d. v. s. så som vi på vår kant
i många år har arbetat för. Denna reform,
ärade kammarledamöter, är på
marsch och måhända kommer den att
genomföras i enighet i den svenska riksdagen
snabbare än kanske många i dag
vågar förmoda.

Onsdagen den 27 mars 1983 em.

Nr 12

Saken är nämligen i all korthet följande.
Vårt skattesystem är, som alla vet,
i fråga om den direkta beskattningen av
fysiska personer fotad på principen om
skatt efter bärkraft. Denna princip har
bl. a. tagit form i systemet med ortsavdrag.
Syftet med ortsavdraget är att från
beskattning undantaga den del av inkomsten,
som åtgår till elementära levnadskostnader
för mat, husrum, kläder
m. m. och vilken del på grund härav saknar
all skattekraft. Från skatteförmågesynpunkt
är denna inkomst att betrakta
som obefintlig. Härom är vi i den
svenska riksdagen alla ense och har varit
det sedan många år tillbaka. Följdriktigt
är enligt gällande ordning ortsavdraget
för två gifta dubbelt så stort
som ortsavdraget för en ensamstående.

Vad iag här erinrat om är fakta, som
är väl kända för alla kammarens ledamöter.
Det har kanske varit en överloppsgärning
att erinra om dem, men
jag tycker att de hör hemma i denna debatt.

Denna princip om skatt efter förmåga
har riksdagen understrukit på ett markant
sätt under de senaste åren i mer
än ett sammanhang. Jag vill bara erinra
kammarens ledamöter om höjningen av
ortsavdragen för två år sedan. Det beslut
som då fattades på förslag av Kungl.
Maj:t innebar ett förnyat hävdande av
principen om skatt efter förmåga.

Samma princip, herr talman, ligger
under det beslut som fattades av riksdagen
vid höstsessionen i fjol. Som bekant
genomfördes då —-i enighet, mina damer
och herrar! — skattelättnader för
ensamstående barnförsörjare. Sådan
skaltskyldig åtnjuter nu, förutom förvärvsavdrag
enligt samma regler som för
gift förvärvsarbetande moder, ett ortsavdrag
som är dubbelt så stort som för
ensamstående — allt enligt det beslut
som i stor enighet fattades vid höstriksdagen
i fjol.

Med hänsyn till att ensamma barnförsörjare
sålunda åtnjuter ortsavdrag, fastställt
med utgångspunkt från försörjningsbördan
gentemot barn, kräver enligt
min mening rättvisan och logiken
att även gifta skattskyldiga med minder 4

Första kammarens protokoll 1963. Nr 12

Ang. det statliga stödet åt barnfamiljer
åriga barn får motsvarande rätt. Varför
skall endast ensamstående ha den rätten?
Principen om skatt efter förmåga
täcker efter förra årets beslut i huvudsak
hela skattefältet, med undantag för
barnfamiljer. Jag har •— jag måste uppriktigt
bekänna det — mycket svårt att
föreställa mig att det i längden går att
hålla barnfamiljerna ensamma utanför
full tillämpning av principen om skatt
efter förmåga Det är en orättvisa som
inte kan bestå hur länge som helst.

Jag uttalade som min mening för ett
ögonblick sedan, att liden arbetar för en
reformering av familjebeskattningen i
tecknet av en kombination av barnbidrag
och ortsavdrag för barnfamiljer vid
beskattningen av samma typ som man
har i praktiskt taget vartenda av länderna
i hela västvärlden.

Hur kan jag anse mig berättigad att
göra ett sådant uttalande? Ja, det är naturligtvis
en subjektiv bedömning, det
medger jag mycket gärna, men jag menar
att det finns åtskilliga tecken som
tyder på att detta är fallet. Jag vågar
hänvisa till andra lagutskottets uttalande
i fjol, ett uttalande som andra lagutskottet
har upprepat i år. Andra lagutskottet
uttalade som bekant då, att man
inte alltför ensidigt får inrikta sig på
stöd i form av allmänna barnbidrag. Utskottet
påpekade att de nuvarande barnbidragen
väsentligen utgjorde en socialpolitiskt
motiverad form av skatteåterbäring
till barnfamiljerna och därför
borde ses mot bakgrunden av vårt gällande
skattesystem. Det kunde ifrågasättas,
ansåg utskottet, om icke andra och
bättre former för samhällets stöd åt
barnfamiljerna än barnbidrag kunde tillskapas.
— Detta var andra lagutskottets
enhälliga uttalande i fjol.

Det finns också andra tecken — jag
hänvisar till innehållet i de motioner
som ligger, tyvärr alltjämt obehandlade,
i ett par riksdagsutskott. Liksom herr
Lundström beklagar jag att de inte i dag
ligger på kammarens bord; de skulle ha
givit en helt annan fyllighet åt kammarens
överläggning. Innehållet är intressant
ur de synpunkter jag har anfört, och
dessa motioner — jag kanske skulle un -

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ang. det statliga stödet åt barnfamiljer
derstryka detta en passant — härstammar
icke endast från högerhåll.

Jag kanske bland sådana tecken på att
någonting här är på marsch även skulle
våga hänvisa till uppmärksammade uttalanden
i betänkandet från 1954 års familj
eutredning, rubricerat Samhället och
barnfamiljerna, m. m.

Vidare, ärade kammarledamöter, torde
det väl förhålla sig på det sättet, att
detta problem om beskattningsmässigt
stöd åt barnfamiljerna är under övervägande
i allmänna skatteberedningen. Vad
som där sker i detta avseende vet jag
självfallet ingenting om, men jag vågar
kanske en förhoppning — jag skulle måhända
använda ett starkare uttryck, men
jag inskränker mig till att säga förhoppning
— att de överläggningar, som pågår
i allmänna skatteberedningen i detta
viktiga ämne, så småningom skall mogna
fram i förslag som kan komma att
omfattas med allmän enighet i den svenska
riksdagen.

Herr talman! Vi kommer att få diskutera
de här tingen en, kanske två, ja kanske
tre gånger ytterligare, om det vill sig
riktigt illa, under den här riksdagen. Jag
skall därför inskränka mig till de korta
påpekanden jag här har gjort. Jag vill
understryka de uttalanden som herr
Enarsson har gjort, och jag ger min anslutning
till det yrkande han samtidigt
har ställt.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hagberg sade, att
han har svårt att förstå att jag kan finna
någon ny politisk konstellation i dagens
betänkande. Men, herr Hagberg, konstellationen
ligger däri att högern har hållit
fast vid skatteavdragen. Det betraktar
jag som något ganska orealistiskt. Därmed
hjälper man ju till att omöjliggöra
genomförandet av det verkliga stöd till
barnfamiljerna, som barnbidragen utgör.
Inte minst med tanke på presspolemiken
kring samarbetsresonemanget betraktar
jag detta uppträdande som egendomligt.

Herr Hagberg menar, att jag har bättre
vana än han vid politiska konstellatio -

ner. Med erfarenhet från dagens debatt
måste jag säga, att högern i denna samövning
med socialdemokraterna tydligen
gör lovvärda framsteg.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Min ärade vän på malmöhusbänken
menade, att det finns fog
för hans uttalande om en ny konstellation
därför att högern håller fast vid sin
»orealistiska» inställning om skatteavdrag
för barnfamiljerna. Ja, det gör vi!
Jag skulle bara ha önskat att herr Thorsten
Larsson hållit fast vid sin inställning
från i fjol. Jag vågade nämligen för en
stund sedan läsa upp vad andra lagutskottet
uttalade i fjol om angelägenheten
av att man undersökte, om inte andra
och bättre former för samhällets stöd
åt barnfamiljerna än barnbidrag kunde
tillskapas. Detta uttalande i fjol är undertecknat
av bl. a. herr Thorsten Larsson.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag beklagar om utskottet
har medverkat till att sprida ytterligare
förvirring bland de borgerliga representanterna
i deras önskemål beträffande
hjälpen åt barnfamiljerna genom
att vi i utskottet hävdat, att vårt utlåtande
i denna fråga skulle behandlas när vi
var färdiga med ärendet. Vi ville alltså
inte vänta på behandlingen av andra motioner
som remitterats till andra utskott.

Herr Lundström och i viss utsträckning
även herr Hagberg har den uppfattningen,
att dessa frågor står i så nära
samband med varandra, att de borde behandlas
samtidigt. Den inställningen kan
väl i så fall inte bero på något annat än
att herrarna inte vet vad ni egentligen
vill. Den som vill att hjälpen till barnfamiljerna
skall ges via barnbidrag kan
fatta ståndpunkt redan i dag. Det innebär
att han avvisar de förslag, som senare
skall behandlas och som går ut på
att hjälpen skall ges via barnavdrag vid
beskattningen. Den som vill satsa på den
senare metoden får väl rösta emot barn -

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12

bidragshöjningen i dag och sedan stödja
de förslag, som motionsvis framförts om
återinförande av barnavdrag vid beskattningen.

Ingendera metoden är knuten till någon
proposition, som liksom kan vara
vägledande vid behandlingen av dessa
frågor, även om motionärerna och i viss
utsträckning också reservanterna vill
sätta denna sak i samband med bostadsbidragen
och den behandling som förslaget
därom får i statsutskottet.

Herr Lundström säger att den förändring
som sker beträffande bostadsbidragen
visserligen kommer att utsträckas
till en större krets av barnfamiljer, men
att denna ändring inte kommer att ge
någon extra kompensation åt dem som
har de lägsta inkomsterna. De får, säger
herr Lundström, ingen kompensation för
den högre hyra, som de möjligen kan
drabbas av genom att de generella subventionerna
i form av ränteeftergift i
viss utsträckning tas bort helt och för
andra fastigheter till en del. Totalt betyder
förslaget att 130 miljoner kronor
tillförs barnfamiljerna i form av bostadsbidrag;
75 miljoner kronor går bort i
form av generella subventioner, som inte
tillkommit enbart barnfamiljerna och
framför allt inte de barnfamiljer som nu
får dela på de 130 miljonerna.

Om nu ett antal av dessa barnfamiljer
kommer att få ökad hyra, något som jag
inte vill utesluta kan inträffa, måste man
verkligen fråga, om den bästa medicinen
då är generellt höjda barnbidrag över
hela linjen. Är det verkligen den medicin
som man måste ta som en konsekvens
om man är barnvänlig och gärna vill ge
stöd åt barnfamiljerna? Nej, skulle det
visa sig att det blir besvärande konsekvenser
för barnfamiljernas del får vi
väl överväga, vilka medel som skall tillgripas
för att göra det litet lättare för
dem som eventuellt får vidkännas ökade
hyreskostnader genom att den generella
subventionen helt eller delvis slopas.

Fru Hamrin-Thorell säger, att när socialdemokraterna
genomfört en reform
får den sedan inte förbättras. Det motsätter
man sig, förklarar hon. Herr
Thorsten Larsson påstår också, att so -

Ang. det statliga stödet åt barnfamiljer

cialdemokraterna numera är bland nejsägarna.

Men ni har väl ändå inte glömt, att vi
har höjt barnbidragen med 100 kronor
med verkan från den 1 januari föregående
år? Det finns även ett otal motioner
om särskilt stöd åt de uppfostrare av
barn som har det sämst, framför allt ensamstående
mödrar, och till de ofullständiga
familjerna. Men de motioner, som
syftar till detta, har inte alla hamnat
precis på samma lösning, och många
gånger är väl lösningarna mera provisoriska,
inte genomtänkta.

Det enda man kan läsa ut ur motionerna
är den goda viljan att i en eller
annan form ge ett särskilt bidrag till
dem som har det sämst. Därvid utgår
man ifrån att det måste vara de ensamstående
mödrarna, men att det även kan
vara mannen som är ensamstående försörjare
och som har vårdnaden om barnen.
Dessa motioner går i varje fall i ett
avseende ut på att inkomstprövning eller
behovsprövning'' åter skall införas efter
det att vi under ett antal år av vårt sociala
arbete har haft som en ledstjärna
att försöka komma ifrån inkomst- och
behovsprövning så långt det över huvud
taget har varit möjligt. Det har vi gjort
när vi har behandlat pensionsärendena
och infört barnpensioner och icke inkomstprövade
änkepensioner. Allt detta
är väl, kan man utan vidare säga, både
barnvänligt och familj evänligt. Vi har
försökt att åstadkomma reformer, som
skulle göra den allmänna pensioneringen
likvärdig med det som vi gärna vill se
i en tjänstepensionering.

Kammarens ledamöter får ursäkta, om
jag som andra lagutskottets ordförande
känner mig en smula besvärad av att
man skall behöva diskutera införandet
på nytt av inkomstprövade förmåner för
att komma till rätta med vissa problem,
som i vissa fall kan vara stora problem.

Herr Thorsten Larsson talade om
barnfamiljerna och »välfärdsbussen»,
som passerade förbi. Ja, men det finns
ju också de som åker bil och aldrig väntar
på den där bussen. Barnfamiljerna
har väl som alla andra fått del i den allmänna
standardhöjningen, och det är

100 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ang. det statliga stödet åt barnfamiljer

väl endast barnen själva, som i det fallet
skulle vara aleterseglade. Dessa barn
har liksom kommit på efterkälken, och
man kan inte hjälpa dem med de allmänna
barnbidragen utan tvingas över
till att diskutera någon annan form av
bidrag, som inte skall ha karaktären av
ett speciellt inkomstprövat eller restriktivt
utmätt extra tillägg just för dessa kategorier
som har det svårt.

Vi har i riksdagen godkänt samma
ortsavdrag för de ensamstående familjerna
som för de fullständiga familjerna
och har val i stort sett kommit överens
om att det är rimligt och rättvist. Förslag
har framlagts om att i någon form
tillförsäkra dem ett särskilt extra avdrag
vid beskattningen, som inte kan utnyttja
de förmåner som de högre allmänna avdragen
ger.

Ett motionspar går ut på att de ensamstående
mödrarna skulle få ett extra
barntillägg, om de inte hade 8 500 kronor
i inkomst, och därvid har man räknat
med att dessa 8 500 kronor skulle
utgöra gränsen för att förvärvsavdraget
skulle kunna helt utnyttjas. 300 kronor
plus 20 procent av inkomsten ger 2 000
kronor, vilket utgör gränsen. Om man
alltså inte haft en inkomst av den storleken,
att man helt kunde tillgodogöra
sig avdraget, skulle man få ett extra
barnbidrag.

.Tåg tycker att det är en mycket dålig
lösning att göra på det sättet. Den som
kunde utnyttja 1 900 kronor skulle få de
600 kronorna, men den som inte kunde
utnyttja mer än de 300 kronorna, med
en hundralapp därutöver, skulle också
få 600 kronor. Det skapar ju ingen rättvisa
och hjälper inte de sämst ställda
bland de lågavlönade grupper, som man
vill föra in i bilden.

Fru Hamrin-Thorell säger, att barnbidragen
inte täcker kostnaderna för
barnen. Det har väl inte heller någon
påstått, och ingen har heller siktat till
att det skulle vara möjligt att uppnå generella
eller allmänna barnbidrag, som
skulle kunna täcka de kostnader som
man på olika håll har försökt att räkna
ut såsom barnkostnader. De varierar
ganska väsentligt. Jag har redan tidigare

varit i tillfälle att säga, att det är möjligt,
att de kan vara teoretiskt riktiga,
men det är inte många av barnfamiljerna
som kan kosta på sina barn dessa
summor, i synnerhet inte om de har flera
barn. De måste försöka klara problemet
till billigare pris.

Det är riktigt som herr Lundström
säger, att utskottet har åberopat en
mängd sittande utredningar. Det har vi
gjort därför att det föreligger en så
vidlyftig provkarta på önskemål, som
man velat ha genomförda — inte efter
det att man har skaffat sig en klar bild
över vad som rimligen bör göras och
vad man orkar med, utan bara därför att
man har kommit på en lösning, och så
slåss man för den, oavsett vilka konsekvenser
det får i förhållande till andra
önskemål som föreligger. Det är därför
som vi inom utskottet har betraktat det
som alldeles nödvändigt med en översyn
över dessa önskemål, en kartläggning
över vad som rimligen bör göras för att
avhjälpa de brister, som finns — det vill
jag i detta sammanhang icke ifrågasätta.

Men bör man då höja de allmänna
barnbidragen innan man har klart för
sig, vad man skall göra speciellt för de
barnfamiljer, som har det särskilt dåligt?
År det inte rimligt att vi får den
frågan utredd: Yad vill vi satsa på att
ge de ensamstående mödrarna och andra
ensamstående familjeförsörjare ett extra
bidrag i någon form?

De uppgifterna har socialpolitiska
kommittén tagit hand om, och det har
sagts att vi snart kan vänta ett förslag
från kommittén om åtgärder för att komma
till rätta med en del av de problem
som har aktualiserats; ett förslag som
jag förmodar kommer att ta sikte på att
man skall undvika en alltför restriktiv
prövning av rätten till dessa särskilda
bidrag. Jag förmodar också att avsikten
är att så långt som möjligt täcka hela
fältet.

Med hänsyn till dessa omständigheter
tycker jag att utskottet i varje fall i sak
har rätt. Skall någonting göras bör det
ske sedan vi har fått en klar bild av vad
man rimligen bör satsa på. Man skall

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12

101

inte rusa i väg bara för att man tycker
att någonting måste göras. Och man
bör inte stämpia dem som inte vill godkänna
de motionsvis framförda yrkandena
såsom människor, vilka säger nej
och vill låta välfärdsbussen passera dem
som bäst behöver få följa med den.

I riksdagen är det inte vanligt att
man så där utan vidare med glatt humör
godkänner ett motionsvis framfört helt
fristående förslag, som kostar 190 miljoner,
när det finns ett antal motioner
med yrkanden om ytterligare åtgärder
för andra kategorier och när man inte
har en aning om vad det kostar — om
det kostar lika mycket eller mindre, eller
om vi kan vara frikostiga därest man
inte går så långt beträffande de allmänna
barnbidragen som kompromissen
mellan folkpartiet och centern innebär,
alltså till en höjning med 110 kronor.

Sedan må man ju roa sig med att
spekulera över de olika politiska konstellationer
som man tror sig kunna
spåra i utskottsutlåtandet eller eljest i
behandlingen av dessa frågor. Jag förmodar
att den som här uttalade, att mycket
tydde på en konstellation högern—
socialdemokraterna eller åtminstone någonting
som skulle kunna ända i en sådan
konstellation, har större erfarenhet
än jag på det området; man har
nämligen faktiskt varit i tillfälle att konstatera
hur svårt det är att åstadkomma
en konstellation som utöver det egna
partiet omspänner högst ytterligare ett.

Herr talman! Jag tror att fakta i detta
ärende är sådana att vi åtminstone inte
i dag skall besluta om någon höjning av
de allmänna barnbidragen. Vi skall ta
den tid på oss som behövs för att kunna
överblicka frågan i dess helhet. Och
det finns skäl att tro att i varje fall en
av de kommittéer, som närmast har att
handlägga dessa problem, skall avge något
förslag innevarande år. Till dess vi
har det och därmed har fått möjlighet
att bedöma problemet i stort — nu är
det jag, herr Lundström, som tycker att
vi bör ha litet samordning i frågor som
verkligen hör samman —• bör man kunna
lugna sig och avvakta utredningsresultaten.

Ang. det statliga stödet åt barnfamiljer

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Utskottets värderade ordförande
har redan på ett utmärkt sätt
kommenterat de motioner som nu ligger
på bordet. Jag vill bara göra några
ytterligare små kommentarer till de reservationer,
som här föreligger med krav
på ökat stöd åt barnfamiljerna •— barnavdrag
eller »höjda ortsavdrag», som
det pläderas för i reservation I, barnbidragshöjning
med 110 kronor, som föreslås
i reservation II. Gemensamt för alla
som står bakom utskottet och Kungl.
Maj :t å ena sidan, de båda reservationerna
å andra, är väl ändå åsikten att
klyftan i ekonomisk standard mellan
barnhushåll och barnlösa hushåll inte
får vara större än vad en måttlig självrisk
ålägger föräldrarna och inte så
stor, att den verkar förhindrande eller
hämmande på tillkomsten av eljest välkomna
barn. Men någon samhällelig helförsörjning
av barnen •—• som fru Hamrin-Thorell
var inne på — har vi icke
laborerat med vare sig tidigare eller nu.
Familjestödet har under årens lopp
byggts på i olika etapper för att minska
avståndet i levnadsstandard mellan de
båda kategorierna, hushåll med barn
respektive utan barn. Kärnan i regeringspartiets
familj ep olitik har alltsedan
1948 varit de allmänna barnbidragen;
men samtidigt har familjepolitiken
arbetat med andra möjligheter för att
lätta barnfamiljernas försörjningsbördor,
och vi bär menat att det är det samlade
familjestödet som bör räknas. Det finns
redan åtskilliga komponenter i detta
samlade stöd. Reservanterna i reservation
II sammanför själva i sitt resonemang
de allmänna barnbidragen och familjebostadsbidragen.
Bostaden representerar
en så stor utgift i barnfamiljernas
budget, att det är uppenbart att
en lindring av bostadskostnaderna måste
vara lika betydelsefull som en ökning
av det allmänna barnbidraget för ett
mycket stort antal barnfamiljer, fastän
inte för alla. Samma reservanter berör

102

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ang. det statliga stödet åt barnfamiljer
med sitt yrkande om höjning av studiebidragen
det faktum, att studiekostnaderna
är ett betungande element i budgeten
för barnfamiljer som har ungdomar
i skola ovanpå den obligatoriska
skolgången.

Vi kan även peka på olika serviceåtgärder
som erbjuds barnfamiljerna och
som minskar kostnaderna eller minskar
den bundenhet som barnen förorsakar
sina föräldrar. Jag tänker då på åtgärder
av typen skolmåltider, barndaghem,
fri sommarvistelse etc. Att utgå ifrån att
lika och generella barnbidragshöjningar
eller, som högern förordar, samma slags
barnavdrag vid beskattningen som vi nu
liar diskuterat i femton år, är de enda
två alternativen för ett utökat familjestöd,
tycker jag nog, med förlov sagt, är
litet fantasilöst.

Regeringen har prövat sig fram med
reformering av familjebostadsbidragen,
vilket riksdagen kommer att debattera
i nästa vecka. Vilka omdömen som än
må fällas om det förslaget, kommer
ingen att förneka att reformen ger åt
barnfamiljer vid pass mellan 115 och 130
miljoner kronor om året i påökning. Det
var vidare regeringen som framlade det
förslag om utökat moderskapsstöd som
trädde i kraft den 1 januari 1963 och
som blivit en så uppskattad ingrediens i
familjestödet. Men redan efter ett kvartal
finner den politiska oppositionen
denna förbättring så självklar att den inte
är förtjänt att ordas om, utan man
rusar andfått vidare och begär omgående
mera bidrag åt barnfamiljerna. Regeringen
har tyckt att man gott kan sansa
sig något mellan reformerna och studera
hur man bör disponera familjestödet
så att det bäst motsvarar behoven
hos dagens barnfamiljer.

Samtidigt som frågan studeras ur olika
aspekter inom socialpolitiska kommittén,
familjeberedningen och skatteutredningen,
lägger regeringen smärre
men inte oviktiga delförslag på riksdagens
bord till fromma för olika kategorier
barnfamiljer, t. ex. om ökat stöd åt
daghem för barn till förvärvsarbetande
småbarnsmammor, varvid det bidraget
kommer att kosta fem gånger mer än nu

— 25 miljoner kronor mot nuvarande 5
miljoner. Vidare föreslås på skol- och
utbildningssektorn en serie förbättringar
av studiemöjligheterna till båtnad för
familjer med barn i skolåldern. Den
ungdom som studerar och yrkesutbildar
sig med föräldrahemmet som försörjningsbas
representerar en stor kostnad
för sina föräldrar. Det är naturligt om
man vid avvägning av familjestödet
framöver gärna tänker sig en studiesocial
reform, även om den kommer att
kosta oss ett avsevärt belopp.

Barnfamiljerna är förvisso ingen homogen
grupp med alltigenom lika behov
och lika intressen. Om småbarnsfamiljerna
och familjerna med studerande
tonåringar är ytterligheter på ett sätt,
kan detsamma sägas om familjer med
friska barn och familjer med handikappade
barn. Samhällets omsorger om de
senare kan nog behöva en extra investering.
Vidare har familjer med ett barn

— cirka en halv miljon hushåll är enbarnshushåll
— naturligtvis en mindre
press på sig i ekonomiskt avseende än
de 175 000 familjerna med tre eller flera
barn.

En differentiering av familjestödet
med hänsyn till familjernas konsumtionskraft
eller brist på konsumtionskraft
kan bli aktuell på flera områden
än vid avvägningen av de inlcomstprövade
sociala förmånerna — det senare
ett problem som socialpolitiska kommittén
brottas med. Samhällets service till
barnfamiljerna dissekeras i sin tur i familjeberedningen.

Det pågår alltså för närvarande ett
aktivt utredningsarbete beträffande hela
raden av önskemål om familjestödjande
åtgärder. Fru Hamrin-Thorell räknade
upp ett antal sådana önskemål som
om de vore färska uppslag och nyheter.
De är allesammans välkända och förvisso
inte främmande för dem som »sköter
familjepolitiken», som hon uttryckte det

— enligt fru Hamrin-Thorell tydligen
några stackars desorienterade personer
utan kontakt med hemmens kvinnor med
barn. Den översyn som hon efterlyste
över till familjepolitiken hörande frågor
håller ändå som bäst på att ske inom

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12

103

den familjeberedning som tillsattes i fjol
somras med bland annat just fem vanliga
mödrar, som utan politiska takter
och finter säger sina oförgripliga meningar
i barnfamiljernas intressefrågor.
Det har varit och det är ett mycket värdefullt
och mycket givande utbyte.

Detta om familjepolitiken i allmänhet.
Beträffande barnbidragen i synnerhet
vill jag återkomma till herr Thorsten
Larssons anförande tidigare. Han beklagade
att socialdemokratien, som han sade,
har sällat sig till nej-sägarna, d. v. s.
traditionellt högern, men tyckte att han
sedan u-hjälpsdebatten i förmiddags börjat
vänja sig vid konstellationen socialdemokrati-högerparti.
Nu skulle man
lika gärna kunna vända på saken, herr
Larsson, och rikta sin lilla förvåning
mot konstellationen fp-cp, som uppträder
arm i arm i år som ett nytt mittenalternativ
— kanske en uppvärmning av
den mittenförlovning som tillkännagavs
i valrörelsen 1960 men bröts strax efteråt?
Det är intressant att höra hur herr
Thorsten Larsson utgår ifrån centerpartiet
som barnbidragens naturliga initiativtagare,
till vilken andra partier får
säga ja eller nej. Herr Thorsten Larssons
historieskrivning började redan med
1940-talet, och han gjorde professor
Wahlund till pappa för barnbidragen.
Visst är Sten Wahlund heder värd för
att han tillhörde de framsynta, men nog
hade väl ändå socialdemokraten Gustav
Möller något att göra med tillkomsten av
våra barnbidrag. Det står nog utom allt
tvivel att det är socialdemokratien som
har haft ett bestämmande inflytande på
familjestödets utformning i det bär landet,
och jag vågar bestämt säga, att det
parti inte är mindre månt om barnfamiljernas
bästa, som i dag anser att man
kan tänka efter ett tag innan man bestämmer
sig för ett nytt lyft. Vad lyftet
kostar skall ändå till syvende og sidst
gäldas av skattebetalarna, och då brukar
vi mera sällan få oppositionspartierna
med oss på några skattelyft.

Jag ber, herr talman, att få begagna
min rätt som ledamot av denna kammare
att yrka bifall till utskottets förslag.

Ang. det statliga stödet åt barnfamiljer

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Iierr talman! Jag må först säga att
jag har den största respekt för det arbete
som bedrivs i de utredningar som
statsrådet Lindström talade om. Det vare
mig fjärran att underkänna alla de goda
uppslag och det sakliga penetreringsarbete
som där utförs. Men det är ju så
att det tar sin tid, och allteftersom tiden
går kan det vara befogat och behövligt
att göra partiella reformer och förbättringar,
vilket är ett av skälen till att denna
fråga har aktualiserats.

Jag har inte funnit att något bärande
försvar presterats för den splittring av
dessa samhörande frågor som jag påtalade
i mitt första anförande. Det har
dock inte så sällan hänt, herr Strand,
att frågor, som haft med varandra att
göra och legat på skilda utskott, har
kunnat samordnas och behandlas samtidigt.
Det är alltså inte omöjligt med
god vilja, och när det som här är fallet
tycks skilja på bara någon vecka, tror
jag det hade varit mycket möjligt att
åstadkomma en sådan samordning.

Hur skall man nu behandla frågan om
familjebostadsbidragen? Ja, nästa vecka
kommer man att säga att så här mycket
föreslår regeringen, men så här litet
föreslår folkpartiet. Därmed förbiser
man att till den förbättring av familjebostadsbidragen
som vi föreslår skall
läggas den förbättring av barnbidragen
som vi debatterar här i dag. Det är denna
splittring som jag tycker är fullständigt
galen.

Totalt betyder familjebostadsbidragen,
säger herr Strand och statsrådet Lindström,
att barnfamiljerna tillförs 130
miljoner kronor. Ja, det må så vara, men
jag tycker inte att det är särskilt tilltalande,
att detta sker på sådant sätt att
de lägsta inkomsttagarna inte får någon
förbättring alls. Så sker däremot enligt
vårt förslag dels till förändringar av familjebostadsbidragen
och dels om tilllägg
till barnbidragen.

Enligt regeringsförslaget får ju en tvåbarnsfamilj,
som förtjänar under 12 500
kronor om året, ingen kompensation för
hyresstegringar. En trebarnsfamilj med
13 600 kronors inkomst eller mindre får

104

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ang. det statliga stödet åt barnfamiljer
ingen förbättring, och en fyrabarnsfamilj,
som tjänar under 15 000 kronor i
runt tal, får inte heller någon förbättring.
Detta är en så stor skönhetsfläck
på regeringens förslag, att det föreligger
all anledning att försöka utplåna den. Vi
har då valt kombinationen av barnbidrag
och familjebostadsbidrag.

Jag har lärt mig att betrakta herr
Strand som en saklig debattör, och jag
har därför svårt att begripa hur han så
totalt kan koppla isär dessa två frågor.
Den omständigheten att vi inte har velat
göra familjebostadsbidraget sådant att
det skulle bli konsumtionsstyrande är
ett viktigt faktum. Vi har då valt denna
kombination, vars fördelar jag tycker
att var och en lätt bör kunna inse och
ingen behöver sväva i tvivelsmål om. Jag
lade märke till att herr Strand sade att
vi, om vi skulle göra någonting, skulle
ha en klar bild. Jag delar den uppfattningen.
Det är ju det vi i folkpartiet har
velat åstadkomma genom att få de sammanhörande
frågorna behandlade på en
gång. Då får man en klar bild över vad
vi anser, jämfört med de förslag regeringen
har framlagt. Med den splittring
som nu har skett på olika veckor får man
inte någon klar bild, utan båda frågorna
blir var för sig på något sätt ofullständiga.

Fru HAMRIN-THQRELL (fp):

Herr talman! Det förefaller som om
utskottets ordförande ansåg att de förslag
till höjda barnbidrag, som förra
året kom från hans eget parti, var utomordentligt
bra och väl avvägda att de
undandrar sig all kritik. Men i dag, då
förslagen kommer från annat håll, uppbjuder
herr förste vice talmannen all sin
ädla talekonst för att övertyga oss om
att barnfamiljerna visserligen behöver
ytterligare stöd, men inte just nu och
inte i den form och i den utsträckning
som här föreslås. Nu skall vi sansa oss,
som statsrådet Lindström uttryckte saken.
Dessutom tycker jag nog att statsrådet
har en påfallande förmåga att missuppfatta
mina enligt min uppfattning
rätt enkelt lagda anföranden. Så verklig -

hetsfrämmande är jag inte, att jag tror
att barnbidragssystemet kan byggas ut
så att det täcker alla kostnader för barnen,
alla barnutgifterna. Vad jag sade
var att det var ett led i vår progressiva
familjepolitik, att det täcker en del av
utgifterna. Självfallet får vi avväga hur
stor del det kan bli fråga om.

Det har talats om egendomliga konstellationer
mellan partierna i denna debatt,
och jag kanske också kan få dra
mitt lilla strå till stacken. Den familjeberedning
som står till statsrådet Lindströms
förfogande för att hjälpa till med
vår familjepolitik består enligt vad statsrådet
själv sade av duktiga, opolitiska
— jag vet inte hur orden egentligen föll
—- sansade kvinnor plus en socialdemokrat
och en centerpartist. Man kan ju
fråga, varför statsrådet inte har hittat
någon snäll och duktig och sansad hemmakvinna
av betydenhet från högern eller
folkpartiet för att också kunna hjälpa
till att skingra några av vanföreställningarna
om hur familjepolitiken för
framtiden skall byggas ut och stå till
tjänst med de utmärkta förslag som statsrådet
tycks vänta från just denna familjeberedning.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag skall inte vara så
elak att jag instämmer med fru HamrinThorejl
i att hennes anföranden är enkla,
men nog förenklar hon ibland de problemställningar
hon berör mer än lovligt.
Hon började med en liten kommentar
till familjeberedningens sammansättning
om vilken jag hade sagt att vi
har fem vanliga mödrar med barn som
representanter i beredningen. Vilka politiska
åskådningar dessa har, när de
går till valurnorna, har jag aldrig frågat
efter. Det var inte efter det kriteriet de
valdes, utan de valdes efter familjetyp,
antal barn och den förankring de hade
i hemarbete respektive förvärvsarbete.
Det kan hända att några röstar med centerpartiet,
men jag har mina misstankar,
att även fru Hamrin-Thorells parti har
några röster bland dem. Jag kommer
inte att fråga dem om det.

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12

105

När fru Hamrin-Thorell talat om barnbidragen
med sådan hetta, vill jag säga
att jag visst inte förmenar henne att vara
ivrig och att tala för denna sak, men det
är väl ändå inte så att dagens svenska
barnfamiljer befinner sig i en så usel
ekonomisk situation, att vi behöver lida
samvetsnöd för att vi inte höjer barnbidraget
genom beslut i dag. Bara för
några timmar sedan diskuterade vi i
denna kammare och i medkammaren
hjälpen till u-länderna. I 60 av dessa länder
är den genomsnittliga årsinkomsten
120 dollar eller 625 svenska kronor för
familjerna, som praktiskt taget alltid är
barnfamiljer. Den verkliga standardskillnaden
befinner sig mellan dem och oss.
Hos oss är genomsnittsinkomsten för
närvarande omkring 15 000 kronor för
gift inkomsttagare och cirka 17 000 kronor,
om hustruns arbete räknas in i genomsnittet.
Nog har vi alltså råd att
sansa oss litet, som jag förut har anbefallt
men som fru Hamrin-Thorell tycker
är så olämpligt.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Statsrådet Lindström
tror inte på min historieskrivning, men
jag tror att det är riktigt att det var från
vårt håll som förslaget om kontantbidrag
kom upp i första begynnelsen.

Sedan finner jag att man tar lite illa
vid sig om jag här konstaterar faktum
att socialdemokraterna hör till nej-sägarna
i dag i denna fråga. Men jag sade ju
också att vi hittills varit ganska eniga.
Det har egentligen här i stort sett bara
gällt det nu föreliggande betänkandet,
och om statsrådet är förvånad över den
konstellation som ligger i vår reservation,
så vill jag svara att det är klart att
vi samarbetar där vi kan få stöd för våra
synpunkter och förslag. Det har vi fått
i denna reservation.

Till herr Strand skulle jag sedan vilja
säga att jag kan hålla med om att det är
en riktig medicin att höja barnbidragen
generellt över hela linjen, men jag kan
inte hålla med herr Strand om att barnfamiljerna
fått del av den standardhöjning
som skett i allmänhet. Det har vi

Ang. det statliga stödet åt barnfamiljer
inte kunnat anse, och jag har i huvudanförandet
velat erinra om vad utskottet
skrev på denna punkt förra gången.

Till slut till vännen Hagberg här på
malmöbänken: Jag hann inte riktigt med
i replikskiftet förra gången. När han
säger att jag skrev under ett fjolårsbetänkande,
där man har sagt att man
skall försöka pröva andra vägar jämte
barnbidragen, så vill jag säga att det
också finns andra vägar. Vi är ju på
samma linje exempelvis när det gäller
bostadsrabatterna och familjebidragen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag känner mig alltid litet
bättre till mods, när herr Thorsten
Larsson konstaterar, att han tror att det
är på det sättet, ty tro har man alltid rätt
att göra. Men det kan inträffa att man
har fel, även om man tror aldrig så mycket.
Det är nog på det sättet, att vi inte
känner oss ledsna, om herr Larsson tror
att vi tillhör nejsägarna i dessa frågor.
Jag tror för egen del, att det som gjorts
har gjorts på vårt initiativ, och var och
en blir salig på sin tro.

Sedan sade herr Lundström i sitt första
anförande, att han hade den uppfattningen
att vi stod på samma linje i den
här frågan. Det vet jag inte om det är
riktigt, ty linjen är ju många gånger krokig,
och om vi i princip är överens om
att stödet år barnfamiljerna •— i varje
fall en del av detta stöd — skall utgå i
form av barnbidrag, är vi på samma linje,
men om vi sedan har olika uppfattning
om hur stora dessa barnbidrag skall
vara och när de skall höjas, menar tydligen
herr Lundström, att vi är på olika
linjer. Om man håller sig till principen,
har jag inte sett något annat hittills än
att folkpartiet hävdar, att stödet skall
utgå i form av barnbidrag, och det hävdar
vi också.

Men så tycker jag att herr Lundströms
argumentering haltar kolossalt, .lag har
tidigare sagt, att bostadsbidragen — som
kommit in i bilden, eftersom de finns
angivna som ett motiv för yrkandet om
höjning av barnbidragen — tidigare lyfts
av 130 000 familjer. Men genom de åt -

106

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ang. det statliga stödet åt barnfamiljer
gärder som nu vidtagits, främst väl genom
att inkomstgränsen höjts, har den
siffran fördubblats, så att 260 000 eller
270 000 familjer får dessa bidrag. Följaktligen
är det ganska många som får
en direkt kompensation för vad de eventuellt
får ikläda sig i form av högre
kostnader på grund av den bortfallande
generella subventionen när det gäller
ränteeftergifter. Det är klart — och det
har jag också sagt — att ibland de
ISO 000 familjer som tidigare kommit i
åtnjutande av bostadsbidrag måste det
vara några som bor i en fastighet, där
hyran höjs, och som följaktligen får en
försämring på grund av denna höjning,
eftersom de redan tidigare lyft bostadsbidrag
och detta inte höjs. Men de generella
subventioner, som faller bort i detta
sammanhang, är värda 75 miljoner
kronor. De har utgått till åtskilliga hundratusen
familjer utöver de barnfamiljer
som det här gäller.

Totalt är det som sagt 75 miljoner
kronor. Det tycker herr Lundström är
rimligt att kompensera genom en allmän
höjning av barnbidragen med 110 kronor
per barn, vilket kostar 190 miljoner. Det
är den bästa lösning som han har funnit
i kompensationsfrågan för ett mindre
antal familjer — det kan vara några tusen,
det kan vara några tiotusental. Han
har inte funnit någon annan lösning än
en total kostnadsökning av 190 miljoner,
när förbättringen av bostadsbidragen
sammanlagt kostar 130 miljoner och
tillfaller 130 000 familjer. Jag tycker att
det är dålig matematik, och där står vi
inte på samma linje, herr Lundström och
jag, eftersom vi har olika uppfattning
om det motiverade eller omotiverade i
att vidtaga sådana åtgärder.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Herr Strand återkommer
med sitt påstående att jag endast
»tror». Kammaren hörde ju, att herr
Strand också hade en tro. Skönare är att
tro att man har rätt än att innerst inne
veta att man har fel, och det är fel att
påstå att barnfamiljerna har fått tillräcklig
del av den allmänna standardstegringen.
Det både tror och vet jag.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Nej, herr Strand, jag
tror inte att den bästa lösningen på den
här kompensationsfrågan är att bara ge
ytterligare barnbidrag för 190 miljoner
kronor. Jag tror att den bästa lösningen
på problemet som helhet är att kombinera
familj ebostadsbidraget och barnbidraget.
Genom att vi ger ett lägre familjebostadsbidrag
kan vi kombinera
detta med höjt barnbidrag. Det finns ju
sådana som inte har familjebostadsbidrag
—- vilket herr Strand mycket riktigt
sade — men som också drabbas av
hyreshöjningen.

Jag återkommer till det tema som
ältats hela denna debatt, att man inte
kan se denna fråga om barnbidrag isolerad.
Det är klart att barnbidraget i sig
självt har ett värde -— det har fru Hamrin-Thorell
framhållit — men kombinationen
av familjebostadsbidraget och
barnbidraget måste man enligt min mening
här framför allt ha i blickpunkten.

Herr Strand talade om att det är bra
med principer, men jag skulle gissa att
barnfamiljerna är mer intresserade av
pengar än av principer.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Till herr Lundström vill
jag säga att det ju inte var fråga om
att vi skulle vara eniga om beloppen
utan att vi skulle stå på samma linje i
fråga om principen.

Till herr Thorsten Larsson vill jag
säga att jag faktiskt glömde att ta upp
den fråga, som han sist förde på tal,
nämligen om barnfamiljernas andel av
den allmänna standardhöjningen i samhället.
Det är inte någon tro från min
sida att de fått del av den, utan jag är
övertygad om att de har fått del av den,
eftersom de liksom alla andra är medverkande
i produktionen och följaktligen
fått del av standardhöjningen som
alla andra, oavsett om de är löntagare,
egna företagare eller något annat. De
är inte utskilda såsom någon diskriminerad
grupp i det avseendet. Det är allt -

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12

107

så inte någon tro från min sida, utan
en övertygelse att barnfamiljerna fått
samma del av standardhöjningen, fast
det ju alltid kan vara någon som kommit
vid sidan om den allmänna utvecklingen.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! När jag kom in i denna
kammare på hösten 1958, möttes jag
här av bevillningsutskottets dåvarande
ordförande, Edgar Sjödahl, som gav mig
såsom nykomling ett råd och sade: »Vad
du än gör, skall du alltid fatta dig kort
och aldrig lägga dig i en debatt som du
inte har med att göra, ty kammaren är
mycket sträng och dömer dig mycket
hårt.» När jag nu bryter mot hans bud,
bryter jag endast mot den senare delen.

Den blomma som herr Thorsten Larsson
överlämnade till herr Wahlund har
dock, herr Torsten Larsson, många
taggar som tyvärr har rispat barnfamiljerna
under dessa år. Om inte professor
Wahlund animerat herr Wigforss eller
herr Möller — jag vet inte vilken av
dem det var — att ta bort det avdrag vi
då hade, hade det i dag sett ut på ett helt
annat sätt för våra barnfamiljer.

Det finns inte något argument som
jag tycker är så torftigt som när man
säger att ingenting är så roligt som när
barnbidraget kommer till hustrun en
gång i kvartalet — det argumentet framfördes
av fru Hamrin-Thorell. Om det
är så förfärligt roligt att få dessa barnbidrag,
skall vi då inte ta bort ortsavdraget
för hustru och införa ett hustrubidrag?
Då måste det bli dubbelt så
roligt för henne. Om det är på det sättet,
att staten delar ut 110 kronor bakom
ryggen på mannen till hustrun, är
det utomordentligt bra, men om staten
ger 200 kronor i skattesänkning till
mannen bakom ryggen på hustrun, då
är det inte lika bra. Om jag känner
kvinnorna rätt, kommer hustrun att ta
hand om den ena hundralappen som
maken får i skattesänkning. Det förslag,
som vi lagt fram, är mycket bättre.

Sedan vill jag ställa frågan: Varför
diskuterar vi över huvud taget barn -

Ang. det statliga stödet åt barnfamiljer
familjerna i kammaren här i dag? Här
har uppstått ett animerat gräl mellan
herr Thorsten Larsson och statsrådet
Lindström om vem det var som införde
barnbidragen. Jag tycker inte att man
behöver yvas över detta. Vi har nu 15
års erfarenhet av barnbidragen, och resultatet
ser vi i dag: vi för en debatt om
hur dåligt det är för barnfamiljerna och
konstaterar att de inte har hunnit med
i svängarna. Det är ju så att bidrag är
politiskt bundna; vi ser det här i dag,
och vi kan inte höja bidragen när det
behövs för barnfamiljerna. Av den anledningen,
herr talman, kan jag med
stor tillförsikt yrka bifall till den med
I betecknade reservationen av herr
Enarsson och fröken Wetterström.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skall be att få instämma
i herr Ringabys yttrande, att
om herr Wahlund aldrig väckt förslaget
om barnbidraget, så skulle barnfamiljerna
nu ha varit i ett annat läge. Det är
nog alldeles riktigt. I mitt hem var vi
sju syskon. Min far hade inte möjlighet
att utnyttja barnavdragen. Det är därför
alldeles klart, att vi hade varit i ett
annat men mycket besvärligare läge under
de omständigheterna.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Bara en kort replik till
vännen Jonasson. Det finns ju dock
möjligheter att ha kvar bidragen till de
familjer, som inte kan utnyttja barnavdragen.
Det är enligt min mening en
riktigare väg att gå. Hade vi haft kvar
avdragen, hade barnfamiljerna haft det
betydligt bättre i dag. År 1918 visste
man inte något om den oerhörda utvecklingen
på inkomstsidan eller om den
penningvärdeförsämring som sedan dess
har skett.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Varför inte statsrådet
Lindström kunde följa ett enkelt anförande
överlämnar jag helt till hennes
eget bedömande.

103

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ang. det statliga stödet åt barnfamiljer
Jag skulle också vilja konstatera, att
statsrådet och jag inte heller hade samma
uppfattning om behovet av förbättrad
levnadsstandard för u-ländernas
barnfamiljer.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! En av talarna har upplyst,
att han en gång fick rådet att tala
kort. Jag skall försöka följa det rådet.

Från regeringens sida har här talats
om en hel del pågående utredningar
och att man i framtiden kan förvänta
förslag om förbättringar av barnfamiljernas
ställning. Förhåller det sig möjligtvis
så, att innan detta inträffar en
regeringsledamot skall säga i TV: »Barnfamiljerna
är vårt folk.»

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Ringaby, att det kanske var skillnad
på hans fars och min fars inkomster.
Det är kanske därför han har svårt
att förstå det hela.

Låt oss inte tvista om vem som föreslog
barnbidraget utan låt oss ge herr
Wahlund och herr Möller äran härav.
Det behövs inte mer. Kvar står i varje
fall, att det är många, som tidigare inte
kunde utnyttja barnavdragen. Därför
måste barnbidragen väga väsentligt mer.
Det kommer inte någon ärlig människa
ifrån.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Jonasson, att min far var småbrukare
på en nio tunnlands gård och att
min mor tjänstgjorde på pensionat. Det
kanske duger åt herr Jonasson.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt rörande vardera av
punkterna A 1 och A 2 samt därefter särskilt
beträffande punkterna B och C.

I fråga om punkten Ä 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats 1: o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2: o), av
herr Enarsson, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom
och fröken Wetterström vid utlåtandet
avgivna reservationen i motsvarande
del; samt 3: o), av herr Larsson, Thorsten,
att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innehölles i den av fru
Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet anförda
reservationen, såvitt nu vore i fråga Sedermera

gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Thorsten Larssons
yrkande.

Herr Enarsson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående andra lagutskottets
utlåtande nr 16 punkten A 1 antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen,
såvitt nu är i fråga, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den av
herr Enarsson och fröken Wetterström
avgivna reservationen i motsvarande del.

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 109

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 44;

Nej — 81.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16 punkten
A 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Enarsson och
fröken Wetterström vid utlåtandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
.medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 24.

Därjämte hade 43 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande punkten A 2, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas, 2:o),
av herr Enarsson, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av ho -

Ang. det statliga stödet åt barnfamiljer
nom och fröken Wetterström vid utlåtandet
avgivna reservationen i motsvarande
del; samt 3: o), av herr Larsson,
Thorsten, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i den av
fru Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen, såvitt nu vore i
fråga.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse
de härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras mening, som
ville till kontraproposition antaga bifall
till herr Enarssons yrkande.

Fru Hamrin-Thorell äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående andra lagutskottets
utlåtande nr 16 punkten A 2 antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Enarsson och
fröken Wetterström vid utlåtandet avgivna
reservationen, såvitt nu är i fråga,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den
av fru Hamrin-Thorell m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans upp -

no Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Om inrättande av två befattningar som byggnadskonsulenter vid lantbruksnämnderna

fattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 48.

Därjämte hade 26 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16 punkten
A 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Enarsson och
fröken Wetterström vid utlåtandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —- 73;

Nej — 25.

Därjämte hade 43 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna B och C hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 18, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna sjuk -

försäkringen för medicin i förebyggande
syfte;

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående bidragsförskott till ensamstående
mödrar samt utfyllnad av vissa underhållsbidrag;
och

nr 21, i anledning av väckta motioner
om undantagande av skrivbyråernas
serviceverksamhet från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning
av motioner angående vissa fastighetsbildningsproblem
vid sammanslagning
av landskommun med stad, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Om inrättande av två befattningar som

byggnadskonsulenter vid lantbruksnämnderna I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 556, av
herr Bengtson, och II: 679, av herr Gustavsson
i Alvesta m. fl.,

a) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1963/64;

b) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 13 652 000 kronor.

Onsdagen den 27 mars 1963 em. Nr 12 jjj

Om mrattande av två befattningar som byggnadskonsulenter vid lantbruksnämnderna

I de likalydande motionerna 1:556
och 11:679 hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av nionde huvudtiteln
måtte dels bifalla lantbruksstyrelsens
framställning om inrättande av två
befattningar som byggnadskonsulenter i
Ae 21 samt dels till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar för budgetåret 1963/64
anvisa ett förslagsanslag av 13 705 000
kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Hermansson, Gunnar Pettersson, Ringaby
och Elmwall, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 556 och II679,

a) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1903/64;

b) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 13 705 000 kronor.

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Fram till budgetåret
1959/60 fanns det i princip en byggnadskonsulent
för varje lantbruksnämnd. Efter
den omorganisation, som beslöts av
1960 års riksdag, finns det nu sammanlagt
20 sådana befattningshavare. Det
innebär, alt 10 lantbruksnämnder saknar
egen byggnadskonsulent. I sina petita
för budgetåret 1963/64 har lantbruksstyrelsen
begärt att antalet byggnadskonsulenter
måtte utökas med 2 och
anser därvid det mest angelägna behovet
vara dels i Kronobergs och Jönköpings
län, som delar konsulent, dels i
Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs
läns norra område, som också har gemensam
konsulent. Det bör kanske också
framhållas att Kronobergs län saknar
egen ekonomikonsulent.

I motionerna 1:556 och 11:679 har
yrkats att två befattningar som byggnadskonsulent
i Ae 21 skall inrättas vid
lantbruksnämnderna i enlighet med vad

lantbruksstyrelsen har förordat. Jag ber
där, herr talman, att få hänvisa till motiveringen
i motionerna, främst då kanske
rationaliseringsbehovet inom jordbruket.
Då jag tidigare har varit ledamot
av lantbruksnämnden i Göteborgs
och Bohus län skulle jag vilja tillägga
några synpunkter, som lantbruksnämnden
där har på denna fråga.

Byggnadskonsulenten skall utföra
s. k. grundprojektering, innefattande diskussion
av lösningar på platsen med
jordbrukaren och uppgörande av enkel
skiss utvisande principerna för planläggningen.
Jordbrukaren har därefter
att vända sig till någon som projekterar
och ritar färdigt och som gör kostnadsberäkning.
Detta har tidigare ombesörjts
av L.B.F:s kontor i Uddevalla. Detta är
nu indraget, och Bohuskommunernas
byggnadskontor har åtagit sig att medverka
med projekteringsarbetet. Härför
avses en fjärdedel av tiden för en anställd
som överflyttat dit från L.B.F. Det
är uppenbart att nära kontakt måste
upprätthållas mellan den som gör de färdiga
projekten och den som utfört skissen.
Med egen byggnadskonsulent i länet
torde denne kunna få möjlighet att
ombesörja hela projekteringsarbetet.

Driftrådgivningen intensifieras inom
länet och ökad specialisering kommer.
Ekonomikonsulenten vid sällskapet har
stort behov av samråd med sakkunniga
på ekonomibyggnader för kalkylering
och planering för driften. En intensifierad
produktion kräver oftast investering
i byggnader. Tillgång till egen byggnadskonsulent
i länet är en förutsättning för
gott byggnadsresultat.

Problemet med torkning av hö och
spannmål på gårdarna är angeläget att
lösa. Maskinkonsulenten på hushållningssällskapet
planlägger åtskilliga sådana
företag. Det vore angeläget att
byggnadssakkunniga vid nämnden kunde
medverka.

Jordbrukarna har mycket att spara på
att själva bygga och reparera. Det är angeläget
med kurser för jordbrukare.
Kursplaner finnes upprättade av lantbruksstyrelsen.
Möjligheten att hålla sådana
kurser blir emellertid mycket be -

112

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Om inrättande av befattningar som ekonomikonsulenter vid hushållningssällskapen

gränsad, då vi icke har tillgång till egen
byggnadskonsulent inom länet.

Det var några synpunkter som jag
tror är ganska allmängiltiga och gäller
inte bara hemma i mitt län. Givetvis är
det angeläget att under sådana förhållanden
ha egen byggnadskonsulent. Av
egen erfarenhet vet jag vilket värde det
hade på den tiden vi hade en sådan.
Detta gäller också med hänsyn till det
alltmer påfallande rationaliseringskravet.
Jag skulle föreställa mig att det gäller
även den inre rationaliseringen. Eftersom
ramarna och garantimöjligheterna
ökas, behöver också de personella resurserna
ökas. Följaktligen har vi den
uppfattningen att en förbättring här i
enlighet med lantbruksstyrelsens förslag
är av nöden.

Med hänvisning till vad jag här anfört
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Reservanterna och motionärerna
yrkar att två befattningar
som byggnadskonsulenter i Ae 21 skall
inrättas vid lantbruksnämnderna i enlighet
med vad lantbruksstyrelsen förordat
i sina petita.

Vid 1960 års riksdag beslöts en omorganisation,
som innebar att antalet
byggnadskonsulenter minskades till 20.
Utskottet anser att när en omorganisation
beslutats så sent som vid 1960 års
riksdag, kan det icke biträda ett förslag,
som avviker från omorganisationen, och
införa nya tjänster.

Rent principelit skulle jag vilja anföra,
att inrättande av nya tjänster inom
den statliga förvaltningen bör prövas
i ett större sammanhang och icke
för varje verk för sig. Den prövningen
bör ankomma på regeringen. Eftersom
regeringen nu av samma skäl som utskottet
har anfört inte kunnat biträda
lantbruksstyrelsens framställning, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekom -

na yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 10

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11

Om inrättande av befattningar som
ekonomikonsulenter vid hushållningssällskapen Förutom

hemställan om ny avlöningsstat
innebar Kungl. Maj:ts förslag under
punkten Bidrag till hushållningssällskapen:
Avlöningar en medelsanvisning
å 11 044 000 kronor, vilket med 3 481 000
kronor understeg innevarande budgetårs
anvisning. För att stärka tillgången
på expertis för driftsekonomisk rådgivnings-
och upplysningsverksamhet inom
rationaliseringsorganen på jordbrukets
område hade föreslagits, att medel skulle
beräknas under detta anslag för statsbidrag
till att anställa ytterligare fyra
ekonomikonsulenter.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två till utskottet hänvisade motioner,
nämligen 1:292, av herr Isacson,
och II: 342, av herr Hieggblom in. fl., i
vilka likalydande motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta anhålla hos
Kungl. Maj :t, att i tjänsteförteckningen
för hushållningssällskapen måtte införas
befattningar som ekonomikonsulenter
till sådant antal, att en befattningshavare
kunde placeras vid varje hushållningssällskap.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

I. a) fastställa under punkten införd
avlöningsstat för hushållningssällskapsorganisationen,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1963/64;

b) till Bidrag till hushållningssällskapen:
Avlöningar för budgetåret 1963/64

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12

113

Om inrättande av befattningar som ekonomikonsulenter vid hushållningssällskapen

anvisa ett förslagsanslag av 11 044 000
kronor;

II. avslå motionerna I: 292 och II: 342.

Reservation liade avgivits av herrar
Ringaby, Hseggblom, Isacson och Stiernstedt,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:292 och 11:342 i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att i tjänsteförteckningen
för hushållningssällskapen måtte
införas befattningar som ekonomikonsulenter
till sådant antal, att en befattningshavare
kunde placeras vid varje hushållningssällskap.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! I den tyvärr ibland infekterade
debatten om jordbrukets lönsamhet
har rationaliseringen intagit en
framskjuten plats. Alla tycks även vara
eniga om nödvändigheten och det ökade
behovet av rationalisering, både strukturellt
och driftekonomiskt.

När det gäller storleksrationaliseringen
inom svenskt jordbruk anses den
enligt uttalanden av bl. a. en rad LOekonomer
ha praktiskt taget totalhavererat.
Tyvärr har nog kritiken på detta
område i långa stycken rätt, vilket med
all önskvärd tydlighet framgår av byråchefen
Ståhlbergs i Lantbruksförbundet
uttalande år 1961. Han förklarade då:
»Med viss men inte stor överdrift kan
man inte säga att det nästan inte förekommit
någon storleksrationalisering.»
Under de 15 år som har gått sedan jordbrukets
principbeslut fattades har det
alltså inte skett någon storleksrationalisering.
Om orsakerna kan man naturligtvis
alltid diskutera. Det har sagts att vi
hade fel målsättning 1947. Vi knöt det
statliga stödet till rationaliseringsåtgärder
på alltför små enheter, till det s. k.
basjordbruket, 20 hektar. Man kan nu
konstatera att antalet jordbruk upp till
denna storlek har minskat med 1 774
enheter, medan gårdar över 20 hektar
under motsvarande tid — det gäller
1950-talet — har ökat med 1 563 stycken.

5 Första kammarens protokoll 1963. Nr 12

Att det har gått sakta för storleksrationaliseringen
märks också på medelsförbrukningen
i lantbruksnämnderna
till den yttre rationaliseringen. Man
ansåg år 1947 att man skulle förbruka
20—25 miljoner kronor om året på denna
verksamhet, men budgetåret 1963/64
kom man bara upp till 4 miljoner kronor.
Åren tidigare har beloppet legat betydligt
under den siffran. Kritiken mot
att vi inte lyckats på detta område är
alltså riktig, men vi anser inte att det
är jordbrukarna själva som misslyckats.

Avsikten är emellertid inte att i dag
diskutera detta problem eller orsakerna
till det berörda förhållandet, men utvecklingen
på detta område har sin stora
betydelse vid bedömningen av en förbättrad
driftrationalisering, som reservation
2 syftar till. När nu strukturrationaliseringen
inte blivit vad vi hoppats
på framstår det som ytterst angeläget
att vi kraftigt förstärker den driftekonomiska
rådgivningen. Detta är så mycket
mera önskvärt som även detta område
faktiskt under årens lopp blivi!
svältfött. En förbättring härvidlag kan
betyda mycket för svenskt jordbruk. De
ekonomiska problemen har med åren
blivit omfattande med anledning av de
stora kostnader som bl. a. mekaniseringen
för med sig. En vettig och rationell
driftekonomisk planläggning är nödvändig
ur lönsamhetssynpunkt, men den
är svår att göra för den enskilde jordbrukaren.
Här behövs kvalificerade experter
som kan biträda jordbrukarna i
denna svåra verksamhet.

Att dessa ekonomiska experter, som
alltså skall ha hand om driftrationaliseringen,
har en stor betydelse framgår
av särskilda utskottets utlåtande år
1947, där det bl. a. heter: »Rationaliseringen
av driftförhållandena kommer
att bliva den del av rationaliseringsverksamheten,
som för jordbruket i dess helhet
får den största betydelsen.»

Med tillfredsställelse konstateras att
i år ytterligare fyra ekonomikonsulenter
ställes till hushållningssällskapens förfogande,
men även efter denna förstärkning
kommer tyvärr många hushållningssällskap
att sakna driftekonomiska ex -

114

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Om inrättande av befattningar som ekonomikonsulenter vid hushållningssällskapen

pertis. Endast 14 hushållningssällskap
kommer att ha tillgång till ekonomikonsulenter.
Vi reservanter förordar därför
att man skall göra den erforderliga förstärkningen
i personalhänseende så att
en ekonomikonsulent kan ställas till varje
hushållningssällskaps förfogande.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Både motionärerna och
reservanterna har yrkat, att det inom
varje hushållningssällskap skall finnas
åtminstone en ekonomikonsulent. Det
betyder alltså att man vid hushållningssällskapen
skulle få ett stort antal nya
tjänstemän.

Den här frågan prövades vid 1961 års
riksdag, och då kunde inte riksdagen bifalla
motsvarande krav. Dessutom skriver
vi nu 1963, och vi räknar med att
1964 eller 1965 få ett förslag från 1960
års jordbruksutredning. Jag antar att utredningen
även kommer att beröra de
här frågorna, när den skall behandla organisationsfrågorna
som sådana både
inom lantbruksnämnderna och inom
hushållningssällskapen. Utskottet har inte
ansett att det skulle vara lämpligt att
nu gå före en utredning, som ändå skall
lägga fram ett förslag på denna punkt,
och därför har utskottet icke kunnat tillstyrka
motionerna i denna del.

Vad herr Ringaby här anför om kritiken
mot rationaliseringen kanske inte i
och för sig hör till denna punkt, men
det kunde vara rätt intressant att ta upp
en diskussion om den saken. Han citerade
ett uttalande om att det icke förekommit
storleksrationalisering i någon
nämnvärd grad. Jag vill fråga herr
Ringaby, om det då är lämpligt att lägga
ut ytterligare pengar på att anställa nya
tjänstemän inom en organisation som
icke har bidragit till rationaliseringen
sedan 1947. Det måste vara något fel med
detta, kanske hos organisationen som sådan.
Målsättningen var alla partier överens
om, men det är möjligt att motståndet
mot rationaliseringen har varit så
stort att man inte lyckats genomföra en

rationalisering, som i dagens läge ändå
borde ha gått betydligt mycket längre
än den har kommit.

Den här frågan kommer vi säkerligen
att få diskutera innan riksdagen är slut,
och jag skall för min del be att få återkomma
då. Jag tror liksom herr Ringaby
att de pengar som har nedlagts på detta
område icke har givit de resultat som
vi har väntat, och det är kanske på tiden
att man omprövar vilka vägar man
skall gå för att skapa den rationalisering
som är nödvändig för att inte bara
skapa bärkraftiga jordbruk utan även
föra jordbruket ur den kris där det för
närvarande befinner sig.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Orsaken till att det inte
har skett en strukturrationalisering av
någon större omfattning — man talar
om att medelstorleken har ökat från 13
till 14 hektar under 1950-talet —• är just
att det inte har ställts tillräckligt med
pengar till förfogande för den yttre rationaliseringen.
Som jag nämnde i mitt
förra anförande var kanske en orsak
också att det inte har funnits tillräckligt
med experter för den driftekonomiska
rationaliseringen, och det var därför
jag hemställde om en ökning.

Skär man ned verksamheten ännu
mer, går naturligtvis driftrationaliseringen
ännu sämre. Det är för att kunna
åstadkomma en förstärkning av rationaliseringsverksamheten
som vi har
föreslagit denna utvidgning av ekonomikonsulentorganisationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Därefter gjordes i enlighet med de rörande
mom. II framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad ut -

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 H5

Ang. bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland

skottet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 12—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Ang. bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 179, av herr Isacson m. fl., och II:
210, av herrar Hamilton och Stiernstedt,
till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m. för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
3 825 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 179
och 11:210 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland
m. m. för budgetåret 1963/64 anvisa
ett till 2 825 000 kronor sänkt anslag.

Vid punkten hade reservation avgivits,
utom av annan, av herrar Hseggblom,
Ringaby och Isacson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:179 och 11:210, till Bidrag
till produktionsbefrämjande åtgärder i
Norrland m. m. för budgetåret 1963/64
anvisa ett investeringsanslag av 2 825 000
kronor.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Till denna punkt har fogats
en reservation där vi yrkar att förevarande
anslag skall nedskrivas m-ed
en miljon kronor. Anledningen till att
vi har gjort det är att vi anser att dessa
s. k. punktrationaliseringar i Norrland

vid ett tillfälle som detta borde ha gjorts
till föremål för en mera ingående diskussion
än som har skett. Det kan finnas
anledning att se på dessa problem utifrån
en rad olika utgångspunkter.

1960 års riksdag fattade beslut om
dessa punktrationaliseringar i Norrland,
närmare bestämt i de fyra nordligaste
länen. Det var ett försök att få till stånd
rationaliseringar efter en ny linje, man
skulle kanske också våga säga med en
ny målsättning. Det är inte dessa försök
vi vänder oss emot. Tvärtom anser vi
att denna form av rationalisering nog
kan vara värd att pröva. Vår inställning
är att det behövs ett jordbruk också i
Norrland. Det gäller inte bara att bevara
ett jordbruk i Norrland utan även
att där bygga upp ett bärkraftigt jordbruk.
Det gäller alltså att skapa livskraftiga
företagsenheter, och för att göra
det kan man naturligtvis tillgripa olika
metoder. Här kommer den ekonomiska
rådgivningen med driftsplanering o. s. v.
in i bilden som ett mycket betydelsefullt
led. Det intressanta och det nya
med dessa KR-bidrag är att man, genom
dem på ett sätt som inte har skett vare
sig tidigare eller senare, ger mycket stora
ekonomiska bidrag för att genomföra
vissa rationaliseringar. Det kan bli fråga
om statsbidrag med ända upp till 60
procent, om man räknar samman vad
som lämnas i bidrag för inköp av mark
eller maskiner, för uppförande av byggnader,
för inköp av djur och även utsäde
o. s. v. Det är alldeles klart att om
ett rationaliseringsorgan arbetar efter
den metoden, så kan man därigenom
skapa ett mycket stor intresse kring de
rationaliseringsområden som man på
detta sätt så att säga lokaliserar. De jordbrukare
som får del av detta har naturligtvis
anledning att känna tacksamhet
och tillfredsställelse. Det är väl också
meningen att de skall bli ett mönster i
bygden, till vilka man kan vända sig
för att se hur man i fortsättningen skall
bygga upp sin jorbruksproduktion för
att kunna göra den lönsam.

Det finns emellertid ett »men» i detta
sammanhang, som gör att jag blir en
smula betänksam. Vad syftar statsmak -

116 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 om.

Ang. bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland

terna till i fortsättningen? År det meningen
att bygga upp hela det norrländsda
jordbruket efter dessa metoder, alltså
med en mycket stor bidragsgivning,
eller vill man använda denna metod för
att i ett ingångsskede låta staten satsa
medel för att se om det över huvud taget
är möjligt att här åstadkomma ett
ekonomiskt företag? Det är alldeles klart
att den som får bidraget är nöjd, men
samtidigt måste man vara klar över att
de som ser de företag, som har byggts
upp på detta sätt, lätt får en känsla av
att det lyckas just om man får så stora
statsbidrag. Men om man inte får det,
hur skall man då bära sig åt? Har vi
löst finansieringsvägarna för dessa andra,
och har vi gjort det möjligt för dem
att kunna skapa sådana företagsenheter?
Hittills har ingenting sagts om detta.
Jag vet att det finns de i rationaliseringsorganen
som leker med tanken att
man skall kunna gå över hela Norrland
med dessa KR-bidrag. Det kommer att
röra sig om mycket stora pengar. Att
på det sättet bygga upp jordbruket måste
väl ändå sägas vara orealistiskt. Jag
tror att det psykologiskt är mycket farligt
att sätta in dessa punktrationaliseringar,
om man inte samtidigt redovisar
mycket noga hur det ekonomiskt går att
driva ett jordbruk med de investeringar
som är gjorda. Alltför ofta märker vi i
den ekonomiska debatten -— t. ex. inom
landstingskommuner — att när man hatbyggt
upp en jordbruksproduktion med
hjälp av sådana skattemedel, så tas det
till intäkt för påståendet att »nog går
det: ni ser här ett typexempel». Men
ofta redovisar man inte de kostnader
som är nedlagda i företaget. Investeringarna
måste redovisas till sista öret för
att man skall kunna få ett grepp över
huruvida denna rationaliseringsinriktning
är riktig och möjlig att genomföra
i framtiden efter andra principer som
statsmakterna kan godtaga.

De bidrag som i dag står jordbruket
till buds är inte särskilt stora när det
gäller rationaliseringar. Man måste alltså
gå fram efter andra finansieringsmetoder.
Det gäller att låna kapital. Men
om man lånar, måste man också kunna

amortera. Det är dessa problem vi jordbrukare
ständigt och jämt brottas med
när vi försöker lösa framtidsproblemen.
Den som har kapital kan ju lösa detta
mycket enklare, men de flesta unga jordbrukare
måste starta med stora skulder
och låna pengar. Ofta är det svårt för
dem att låna dessa pengar. Om de lyckas
låna dem, måste de kunna amortera
lånet; de råkar då även ut för skatteprogressionens
verkningar.

Anledningen till att vi har tagit upp
dessa frågor är att vi anser det oerhört
viktigt, att det blir en principdiskussion
om hur framtiden skall gestalta sig
i detta avseende när det gäller KR-anslagen.

Vilken målsättning har regeringen i
dessa avseenden? Hur långt skall man
sträcka sig? Blir det inte i viss mån en
negativ effekt, om vi inte från början
klarar ut hur det skall bli med dessa
KR-investeringar i jämförelse med de
medel och de möjligheter som står det
övriga jordbruket till buds i denna
landsända?

Det är för att liksom markera detta,
herr talman, som vi har avgivit denna
reservation. Vi tycker att man kunde avvakta
något år och verkligen få en redovisning
av dessa anslag. Jordbruksministern
säger visserligen i propositionen
att erfarenheterna tyder på att
man vunnit mycket goda resultat av
investeringarna, men inte med ett ord
redovisas vilka dessa goda resultat är.
Hittills har 6,15 miljoner kronor satsats
på dessa KR-investeringar •— det mesta
av pengarna är dock ännu oförbrukat —
och i propositionen föreslås att anslaget
skall ökas med ytterligare 3,2 miljoner
kronor.

Herr talman! Jag skulle önska i varje
fall att till nästa års riksdag få en redogörelse
av jordbruksministern för vad
dessa KR-anslag innebär, och jag hoppas
att man försöker göra en verklig
analys av problemen; verksamheten är
nämligen ingalunda problemfri. Man förstår
att rationaliseringsorganen tycker
att detta är sjusärdeles intressant, men
man har en känsla av att verksamheten
kanske ibland blir något av en rationa -

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 1X7

Ang. bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland

liseringsorganens lekstuga. Det är detta
vi till varje pris måste söka förhindra,
om vi vill att dessa anslag verkligen skall
så att säga »yngla av sig» och ge resultat
som för framtiden kan inspirera andra
jordbrukare till insatser för att skapa
bärkraftiga jordbruksenheter i Norrland.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! När man jämför denna
reservation, som innebär prutning av
anslaget till koncentrerad rationalisering
med en miljon kronor, och reservationen
under punkt 11, där samma ledamöter
av utskottet utan att blinka
yrkar på att vi skulle införa ett 20-tal
nya tjänster inom hushållningssällskapen,
måste man fråga sig vad det är reservanterna
egentligen vill på jordbruksområdet.
I ena fallet är man beredd att
satsa nästan hur mycket som helst när
det gäller tillsättning av tjänster, i andra
fallet — där det rör sig om en koncentration
av produktionsbefrämjande åtgärder
till vissa områden för att klarlägga att det
går att nå resultat inom dem — yrkar
man prutning av anslaget under en motivering
som gav åtminstone mig en känsla
av att man anser att därest inte alla jordbrukare
kan komma i åtnjutande av bidraget
så skall ingen ha det. Det finns ett
svenskt ord som heter avundsjuka, och
jag kunde inte undgå att av hela herr
Isacsons anförande få den uppfattningen
att det i själva verket var någonting sådant
som låg bakom det hela.

Herr Isacson ställde frågor. Här gäller
det ju att skapa ekonomiska enheter,
och det är viktigt att man försöker göra
detta i Norrland som dock inte kan jämföras
med Mellansverige eller Sydsverige
vad jordbruket angår och allra
minst i fråga om jordbrukets produktivitet
och inriktning. Svårigheterna är
helt andra i Norrland.

Herr Isacson frågar vad statsmakterna
syftar till. Det gäller ju att bygga upp ett
norrländskt jordbruk och visa att det
dock är möjligt att få till stånd bärkraftiga
jordbruk i Norrland.

Det är riktigt som herr Isacson säger,
att bidraget infördes år 1960. Men det
dröjde ett år innan verksamheten över
huvud taget kom i gång, därför att lantbruksnämnderna
— som handhar åtgärderna
— inte hade möjligheter att omedelbart
börja verksamheten. Vid förra
årets riksdag förelåg också motioner på
denna punkt, och utskottet inhämtade
då upplysningar från lantbruksstyrelsen.
Vi fick därvid en redovisning för de åtgärder
som vidtagits på detta område,
och den ledde till att utskottet avstyrkte
motionerna och tillstyrkte framställningen
om högre anslag för denna koncentrerade
rationalisering inom jordbruket.
I år har ingenting förekommit som
kunnat jäva påståendet att man dock
här gör ett försök att skapa bärkraftiga
enheter inom vissa områden i syfte att
utröna möjligheterna för jordbrukarna
att existera i Norrland.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ISACSON (h):

Herr Hjalmar Nilsson säger att vi inte
vet vad vi vill och att det närmast måste
vara avundsjuka som dikterat mitt inlägg
här. Nej, herr Nilsson, så kortsynta och
obetänksamma är vi verkligen inte.

När det gäller ekonomikonsulenterna
stöder jag helt herr Ringabys synpunkter,
men jag skulle vilja tillägga att vi
nu befinner oss i en helt ny situation
för jordbrukets vidkommande. Vi kan se
på ålderssammansättningen bland jordbrukarna
i en rad län. I mitt eget län är
30 procent av jordbrukarna över 64 år
gamla och endast 20 procent under 50
år. Ungefär likadant är det i Kronobergs
län, och för en lång rad norrlandslän
har jag sett siffror som i någon mån påminner
om de anförda. Vi står inför ett
generationsskifte, och man frågar sig vad
som kommer att hända. Den unga generationen
måste nu träda till under helt
andra förutsättningar än närmast föregående
generation. De unga står mycket
tveksamma, de känner oro och vet inte
om de över huvud taget skall våga satsa

118 Nr 12 Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ang. bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland

på jordbruksproduktionen. Om de skall
lyckas måste de arbeta på en ekonomisk
basis som är vettig från början. Det måste
ske en ordentlig planläggning, och det
får inte göras någonting »på en höft».
Det går inte att resonera som så: »Far
gjorde så, och jag kan göra likadant.» Jag
tror att om dessa företagare skall lyckas
skapa enheter som är bärkraftiga, måste
de ha den ekonomiska rådgivning till
hjälp som ekonomikonsulenterna kan ge
dem.

Jag har erfarenhet av hur det är att
arbeta i ett län där man skall låna ekonomikonsulent
från annat håll. Det ger
praktiskt taget ingenting. En ekonomikonsulent
bör under den omställningsprocess
som nu pågår kunna finnas i
varje län. Alltså, herr talman, finns det
anledning att säga att det nog är en av
de bästa investeringar vi kan göra att
ställa denna ekonomiska expertis till förfogande.

Att vi har ställt oss litet skeptiska till
utbyggnaden av KR-bidraget beror på
att vi anser, att vi borde ha fått en redovisning
för både de positiva och de negativa
sidorna, innan vi fortsätter. Jag
är övertygad om att det har ett stort positivt
värde, men det finns i det här sammanhanget
negativa ekonomiska och
psykologiska sidor som vi inte får bortse
ifrån. Därför hoppas jag att vi till nästa
års riksdag får en sådan redovisning
som ett intressant diskussionsinlägg. I
jordbruksdebatten och över huvud taget
i den framtida jordbrukspolitiken är förvisso
dessa punktrationaliseringar av
värde — det vill jag inte ett ögonblick
förneka — men frågan är bara om de
har fått den uppläggning som i alla avseenden
är den bästa. Jag är litet tveksam
om det.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag har ingenting emot
herr Isacsons skildring av den strukturrationalisering
och utveckling som sker
inom svenskt jordbruk av i dag. Jag förstår
att den är riktig. Men, herr Isacson,
om en ung lantbrukare i dagens läge
skall överta eller köpa ett jordbruk, har

han alla möjligheter att ga igenom någon
av de skolor som finns inom lantbrukets
verksamhetsområde. Måste han
lita till konsulenter för att driva ett jordbruk?
År inte de unga jordbrukarna så
försigkomna att de går i skolor innan
de övertar jordbruk som skall föda dem
och deras familjer i fortsättningen? Jag
kan inte tro att svenska jordbrukare —
åtminstone inte hittills — enbart har litat
till konsulenter, utan de har litat till
sitt eget förstånd när det gällt att sköta
det svenska jordbruket.

Sedan skulle jag vilja fråga herr Isacson,
som ju har begärt ordet för replik:
Om vi tar bort en miljon från anslaget,
löser vi då det problem som herr Isacson
har tagit upp?

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Det är förvisso så att
man inte skall lita enbart till konsulenter
ty då löser man inte problemet, men
jag skall tala om för herr Nilsson att jag
har gått i skolor och lärt mig en del om
jordbruk, och jag har rätt lång erfarenhet,
men jag utnyttjar faktiskt ändå ekonomikonsulent
ibland för att diskutera
problemen. Jag känner att jag behöver
det, och det finns flera jordbrukare som är
i den situationen, i synnerhet unga människor
som skall starta som jordbrukare.
Det gäller inte bara att köpa ett jordbruk
utan det gäller att gå igenom möjligheterna
till rationaliseringar och försöka
se på vilka olika sätt man kan lösa problemen.
Det finns kanske tio olika alternativ
i den bygd det gäller. Skall den
unge jordbrukaren starta ett stort jordbruk
eller ett litet? Skall han kanske gå
in för specialisering? Allt detta måste
studeras ur ekonomisk synpunkt. Att vi
i dag har en ekonomisk institution på
lantbrukshögskolan, som har specialiserat
sig på sådana frågor, är bevis nog
för hur viktigt detta område är.

Jag har roat mig med att räkna igenom
mitt eget jordbruk med hjälp av
datamaskin och har kommit fram till
mycket intressanta siffror rörande mina
egna möjligheter. Jag tror att framtidens
jordbrukare har en del att lära av de

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12

119

Ang. bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland

kalkyler som kan räknas fram med hjälp
av moderna metoder och bör använda
dem i sina egna resonemang. Man kan
dock i regel inte göra detta med mindre
man har en ekonomikonsulent som kan
hjälpa till att tolka siffrorna. Därför är
det betydelsefullt att den personen står
till förfogande.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skall inte göra något
långt inlägg i den här debatten. I och för
sig skulle det vara intressant att ta upp
en diskussion i anslutning till herr Isacsons
funderingar, och jag kan gärna
medge att det ligger åtskilligt i vad han
säger.

Den som inte har en bestämd uppfattning
i saken ställer sig till att börja med
frågan: Bör man satsa så mycket pengar,
som det här rör sig om? Om man ser på
de norrländska förhållandena, finner
man ofta en bygd av småbruk, kanske tre
å fyra hektars brukningsenheter, delvis
övergivna, eftersom folk anser att det
inte lönar sig att fortsätta att bruka dem.
Det gäller då att i den bygden skapa ett
jordbruk som kan bestå. Det finns icke
möjligheter i dag för en enskild människa
att själv svara för de investeringar
som är nödvändiga i fråga om byggnader
och annat för att nå fram till en bärkraftig
enhet.

Jag har varit i tillfälle att se resultaten
av dessa koncentrerade rationaliseringsåtgärder.
Jag har blivit övertygad
om att vi här har en möjlighet att kunna
skapa och bevara ett bärkraftigt jordbruk
i Norrbotten och även i Norrland
i övrigt, ett jordbruk som skall kunna
klara sig självt. Det är klart att om vi
föredrar att ha kvar ett jordbruk som
inte kan reda sig självt och finner oss i
att skjuta till arealtillägg och andra bidrag
för att hålla det flytande, kan vi
fortsätta på det sättet. Jag tror dock att
det är mer klokt att göra rejäla investeringar
och inte stanna vid att stödja sådana
brukningsenheter, som inte har utsikt
att klara sig själva. Det som pågår

är så intressant att jag gärna vill lova
att vi skall återkomma med redovisning
i denna fråga. I fjol lämnades sådana
uppgifter till utskottet och vi skall gärna
från departementet gå till handa med alla
uppgifter som kan önskas. Arbetet sker
inte planlöst, utan baseras på en bedömning
av i vilka bygder det finns utsikter
att åstadkomma ett bestående jordbruk.
Vi har avvisat sådana projekt som
vi inte har ansett vara utvecklingsbara.

Jag har med framförandet av dessa
synpunkter velat få sagt att jag tycker
det är värdefullt att diskussionen har tagits
upp. Jag vill också förklara att jag
gärna skall vara med om att ge det material
och den belysning av denna fråga
som herr Isacson och andra önskar.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag skulle till statsrådet
vilja säga, att jag är glad över den deklarationen,
och jag skall lova att avstå från
att yrka på votering i denna fråga. Vi
kunde lika gärna ha avgett en blank reservation,
men vi ville liksom markera
vårt ställningstagande klarare på detta
sätt.

Statsrådet Holmqvists deklaration är
intressant även ur en annan synpunkt,
som jag dock inte skall fördjupa mig i.
Jag måste tolka det så att statsrådet är
beredd på att sätta in dessa KR-anslag
som en allmän företeelse i Norrland för
att kunna hjälpa jordbrukarna där. Statsrådet
säger ju att man inte kan vara beredd
på att folk själva skall kunna satsa
dessa pengar. Det är alltså en investering
på lång eller kort sikt som kommer
att bli mycket intressant och som kommer
att kosta åtskilligt med pengar. Men
vi får väl återkomma till det i annat sammanhang.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Hseggblom m. fl.

120 Nr 12 Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Om ökade statsbidrag till Sveriges fjäderfäavelsförening och Svenska fåravelsföreningen -

vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 17

Om ökade statsbidrag till Sveriges

fjäderfäavelsförening och Svenska
fåravelsf öreningen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att under budgetåret
1963/64 finge beviljas statlig kreditgaranti
för lån avseende vissa av Kungl.
Maj:t berörda åtgärder till hästavelns
främjande intill ett belopp av 1 100 000
kronor, dels medgiva, att av under anslagsposten
Stöd åt hästaveln befintlig
reservation ett belopp av 600 000 kronor
under budgetåret 1963/64 finge tagas
i anspråk till statsbidrag för att anordna
ridhusanläggningar, dels ock till
Befrämjande av husdjursaveln m. m. för
budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 2 415 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:176,
av herr Eskilsson in. fl., och 11:216, av
herr von Seth m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte, i överensstämmelse med 1962 års
riksdagsbeslut i avvaktan på den nu
igångsatta utredningen, anhålla, att åtgärder
omedelbart måtte vidtagas i syfte
att möjliggöra utbetalande av avelspremier
med anlitande av totalisatormedlen
inom samtliga grenar av hästaveln
i den utsträckning, som hästavelsorganisationerna
föreslagit och lantbruksstyrelsen
tillstyrkt;

2) de likalydande motionerna 1:183,
av herr Pettersson, Gunnar,, samt II: 215,
av herrar Nilsson i Lönsboda och Antby,
vari anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att den under anslaget till befrämjande
av husdjursaveln m. m. angivna posten,
Bidrag till avelsföreningar och lik -

nande organisationer, skulle uppräknas
med 48 800 kronor;

3) de likalydande motionerna I: 382,
av herr Carlsson, Eric, och 11:459 av
herr Fälldin m. fl., i vilka yrkats, att
riksdagen skulle besluta att till främjande
av husdjursaveln m. in. för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 2 435 000 kronor, innebärande en
uppräkning med 20 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

I. a) medgiva, att under budgetåret
1963/64 finge beviljas statlig kreditgaranti
för lån avseende vissa i punkten
berörda åtgärder till hästavelns främjande
intill ett belopp av 1 100 000 kronor,

b) medgiva, att av under anslagsposten
Stöd åt hästaveln befintlig reservation
ett belopp av 600 000 kronor under
budgetåret 1963/64 finge tagas i anspråk
till statsbidrag för att anordna ridhusanläggningar; II.

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 183 och II: 215 samt I: 382 och II: 459
till Befrämjande av husdjursaveln m. m.
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 2 415 000 kronor;

III. i anledning av motionerna 1:176
och 11:216 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i punkten
anfört.

Reservation hade anförts av herrar
Nils Hansson, Hermansson, Gunnar Pettersson,
Ringaby, Isacson, Antby, Hseggblom,
Elmwall, Rimås och Stiernstedt,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 183 och II: 215 samt I: 382 och II: 459,
till Befrämjande av husdjursaveln m. m.
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 2 484 000 kronor.

121

Onsdagen den 27 mars 1963 em. Nr 12

Om ökade statsbidrag till Sveriges fjäderfäavelsförening och Svenska fåravclsför -

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Då jag hör till dem som
har biträtt reservationen på denna
punkt, ber jag att med några ord få motivera
mitt ställningstagande. Lantbruksstyrelsen
har för sin del utförligt och
övertygande motiverat anslagshöjningar
till fjäderfä- och fåravelsföreningarna.
Lantbruksstyrelsens äskanden grundar
sig på nyligen företagna utredningar rörande
fårskötselns och även fjäderfäskötselns
lönsamhet och ekonomi in. m.
Beträffande fårskötseln har det visat sig
att en välordnad sådan i många fall är
ett fullgott alternativ till mjölkproduktionen
i våra skogsbygder. Lantbruksstyrelsens
undersökning bekräftar också
att det finns betydande möjligheter
att rationalisera produktionen och att
goda avsättningsmöjligheter bjuds för
en sålunda ökad produktion. Detta framhölls
för övrigt också under årets lanltbruksvecka.

Utredningen om fjäderfäskötseln visar
ett liknande resultat. Lantbruksstyrelsen
understryker att rådgivningen och upplysningsverksamheten
inte har den omfattning
som näringens betydelse förutsätter.
Riksdagen fattade 1958, som kammarens
ledamöter kanske erinrar sig,
ett principbeslut som innebar ett löfte
om stöd till avelsföreningarna i den mån
den statsunderstödda verksamheten måste
kompletteras av avelsföreningarna
själva. Detta beslut och dessutom penningvärdets
fall utgör ytterligare stöd
för yrkandeft i motionerna på denna
punkt, som reservanterna biträder.

Jag förordar sålunda, herr talman, bifall
till reservationen som innebär en
sammanlagd uppräkning av anslaget till
befrämjande av husdjursskötsel med
48 800 kronor. Jag har nämligen blivit
helt övertygad om att vi med detta relativt
begränsade belopp kan nå goda resultat
som det enligt mitt sätt att se ligger
såväl i producenternas som i konsumenternas
intresse att ernå.

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Med hänsyn till den sena
timmen och då herr Nils Hansson bär

5f Första kammarens protokoll 1963. Nr 1

eningen

anfört precis detsamma som jag själv
skulle velat framföra, skall jag be att få
avstå från att säga någonting och endast
ställa samma yrkande som herr Nils
Hansson.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Utskottet har under denna
punkt hänvisat till vad departementschefen
anfört. Han har där i sina förslag
under anslaget till kursverksamhet
för jordbrukets rationalisering påpekat
att han höjt anslagen och föreslagit en
utvidgning av den till lantbrukshögskolan
knutna rådgivningen till att även
avse husdjursområdet, vilket kommer
att bli av väsentlig betydelse för fjäderfäskötseln
och fåraveln.

Jag kan kanske tillåta mig, herr talman,
att bara få citera vad departementschefen
säger på sidan 32 i statsverkspropositionen:
»Jag ansluter mig
till lantbruksstyrelsens förslag att medel
under anslaget beräknas för bidrag
till sådana kurser för svinskötare, fårskötare,
mjölkbedömare, köttklassificerare
samt mejeripersonal, som nu anordnas
med stöd av medel ur anslaget
Särskilda utbildningskurser. Förevarande
anslag bör därför ökas med 31 000 kr.
Bidragsgivningen bör alltjämt ske enligt
nu gällande bestämmelser.»

På grund av anslagsökningen på detta
område anser utskottet att motionärernas
önskemål till viss del är uppfyllda
och har därför inte kunnat biträda motionärernas
yrkande på denna punkt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
varje moment av utskottets i
förevarande punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de rörande mom. II framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall

122

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Om en förstärkning av upplysningstjänsten vid statens växtskyddsanstalt

till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
17 mom. II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hansson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 65.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
■^ad utskottet i mom. III hemställt.

Punkterna 18—31

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32

Om en förstärkning av upplysningstjänsten
vid statens växtskyddsanstalt

Av Kungl. Maj :t under punkten Statens
växtskyddsanstalt: Avlöningar framfört
förslag innebar — förutom ändring i

personalförteckningen och en ny avlöningsstat
— en anslagsökning med
362 000 kronor till 2 245 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 95 av herr Osvald, samt
II: 110, av herrar Grebäck och Wahrendorff,
i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte medgiva att å personalförteckningen
för statens växtskyddsanstalt
finge uppföras en förste assistenttjänst
å upplysningsavdelningen för anstaltens
regionala verksamhet i enlighet
med vad som anförts i motionerna.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 95 och II: 110,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
statens växtskyddsanstalt, som föranledes
av vad som föreslagits i punkten;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för statens växtskyddsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1963/64;

c) till Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 2 245 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Hermansson och Elmwall, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 95 och II: 110,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
statens växtskyddsanstalt, som föranleddes
av vad som föreslagits i reservationen; b)

fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för statens växtskyddsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1963/64;

c) till Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 2 273 000 kronor.

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12

123

Om en förstärkning av upplysningstjänsten vid statens växtskyddsanstalt

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Ett par ord med anledning
av den vid punkten 32 avgivna reservationen,
som avser förstärkning av
växtskyddsanstaltens upplysningstjänst.

Växtskyddsanstalten har sedan slutet
av andra världskriget kunnat byggas ut
med ett antal filialer, förlagda till våra
viktigaste jordbruksområden. Filialerna
har visat sig spela en mycket viktig och
av odlarna uppskattad roll som centra
för den lokala upplysningsverksamheten
i allt som gäller växtskydd. I nära samarbete
med hushållningssällskapen har
filialerna kunnat ta initiativ till lokal
försöksverksamhet i växtskyddsfrågor,
till inventeringar rörande regionalt
uppträdande sjukdomar och skadedjur
och i vissa fall till upprättandet av lokala
rapportörkårer med intresserade
odlare som frivilliga medhjälpare. De
visserligen i och för sig stora men dock
begränsade distrikt som tilldelats filialerna
har möjliggjort en personlig kontakt
mellan växtskyddsanstaltens folk
och odlarna, som varit till utomordentligt
stor ömsesidig nytta.

Vid landets uppdelning i filialområden
ansågs emellertid även upplysningsavdelningen
vid huvudanstalten i Solna
kunna fungera som filial, och detta inte
endast för länen närmast förläggningsorten
utan för ett område omfattande
samtliga län i Svealand och södra Norrland.
Att så skedde torde ha berott på
en optimistisk förhoppning om att upplysningsavdelningen
inom rimlig tid
skulle få erforderlig personalförstärkning
för att kunna fylla denna sin roll
som »filial».

Så har dock aldrig skett, trots upprepade
framställningar härom från anstaltsstyrelsens
sida. Det vore ju samtidigt
orimligt att förvänta att upplysningsavdelningens
fåtaliga personal —
summa fyra personer, därav tre med
växtskyddsutbildning — vid sidan av
ansvarsfulla uppgifter av allmän eller
riksomfattande natur skulle kunna annat
än i mycket begränsad omfattning
hinna med ett aldrig så angeläget uoplysningsarbete
ute på fältet.

Resultatet har blivit att ett område,
som innefattar bl. a. sådana utpräglade
jordbruksbygder som Uppsalaslätten,
Mälardalen, Sörmland och Närkesslätten,
på ett mycket beklagligt sätt missgynnats
när det gäller möjligheterna att
utnyttja den hjälp i växtskyddsfrågor
som växtskyddsanstalten är till för att
ge.. Filialsystemets fördelar i form av
möjlighet till goda personliga kontakter
mellan odlaren och växtskyddsmannen
och en direkt rådgivning, grundad på
rådgivarens lokalkännedom och tillfälle
att studera problemen på ort och ställe,
kan på grund av de begränsade personalresurserna
odlarna inom detta område
i stor utsträckning icke komma i åtnjutande
av.

Med hänsyn till vad jag har anfört
här, herr talman, ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) :

Herr talman! Utskottet hänvisar till att
Kungl. Maj :t förutom ändring i personalförteckningen
och ny avlöningsstat för
växtskyddsanstalten begärt en anslagsökning
med 362 000 kronor. Det är en avsevärd
förstärkning av växtskyddsanstaltens
resurser, tycker utskottet, som
instämmer i Kungl. Maj :ts förslag. Detta
bör räcka för innevarande år. Utskottet
har alltså inte kunnat bifalla motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
förevarande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 33—84

Vad utskottet hemställt bifölls.

124 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ang. bidrag till skogsvårdsstyrelserna
Punkten 85

Ang. centralisering till skogsstyrelsen av
vissa av skogsvårdsstyrelsernas kamerala
uppgifter

I denna punkt hade utskottet hemställt
att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts i ämnet
gjorda framställning samt med avslag å
motionerna 1:558, av herrar Jonasson
och Bengtson, och II: 682, av herr Persson
i Heden och herr Wahrendorff,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen för
skogsstyrelsen, som föranleddes av vad
som föreslagits i punkten;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för skogsstyrelsen, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1963/64;

c) till Skogsstyrelsen: Avlöningar för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 1 581 000 kronor;

II. i anledning av motionen II: 466, av
herr Tobé och herr Hamrin i Kalmar, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i punkten anfört.

I de likalydande motionerna I: 558 och
II: 682 hade anhållits, att riksdagen måtte
besluta att avslå förslaget beträffande
centraliseringen till skogsstyrelsen av
vissa av skogsvårdsstyrelsernas kamerala
arbetsuppgifter i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Reservation hade anmälts av herr
Jonasson, som dock ej antytt sin mening.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Till denna punkt har
jag antecknat en blank reservation. Anledningen
härtill är vad som anföres i
motionerna 1:558 och II: 682. Motionerna
har väckts i anledning av förslag
i statsverkspropositionen om att
vissa kamerala arbetsuppgifter skulle
flyttas från skogsvårdsstyrelserna och
centraliseras till skogsstyrelsens administrativa
byrås ekonomisektion. Vid
denna sektion föreslår man inrättande

av nya tjänster, vilket ju förorsakar nya
kostnader. De besparingar man å andra
sidan kan göra till följd av centraliseringen
blir väsentligt mindre, då man
knappast i någon nämnvärd utsträckning
kan dra in personal på något annat
håll i stället.

Det förefaller mig anmärkningsvärt
att denna förändring föreslagits utan att
man först gett skogsvårdsstyrelserna tillfälle
att yttra sig häröver. För skogsvårdsstyrelsernas
del kommer förändringen
att enligt min mening medföra
en betydligt sämre kontakt med skogsägarna,
vilket man kan beklaga.

Jag har med det anförda velat ange
min uppfattning i frågan. Jag har intet
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 86 och 87

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 88

Ang. bidrag till skogsvårdsstyrelserna

Kungl. Maj :t hade förordat dels till
Bidrag till skogsvårdsstyrelserna: Omkostnader
en anslagsminskning med
490 000 kronor till 5 487 000 kronor, dels
fastställande av en oförändrad kreditgarantiram
av 1 000 000 kronor för lån
till skoglig plantskoleverksamhet.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat två till utskottet hänvisade
likalydande motioner, nämligen
I: 293, av herr Jonasson, samt II: 349, av
herrar Wahrendorff och Persson i Heden,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av nionde huvudtiteln
måtte å riksstaten för budgetåret
1963/64 till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader anvisa ett reservationsanslag
av 6 551 000 kronor enligt
de grunder, som angivits i motionerna.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12

125

a) medgiva att under budgetåret 1963/
64 finge beviljas statlig kreditgaranti för
lån till skoglig plantskoleverksamhet intill
ett belopp av 1 000 000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
1:293 och 11:349, till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Omkostnader för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 5 487 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Hansson i Skegrie och Jonasson,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Denna fråga har vi diskuterat
tidigare. Under denna punkt föreligger
en blank reservation av herr
Hansson i Skegrie och mig. Reservationen
har föranletts av motionerna 1:293
och II: 349.

1955 års skogsvårdsutredning föreslog
att 45 procent av skogsvårdsstyrelsernas
kostnader skulle falla inom den
offentliga verksamheten och 55 procent
av kostnaderna på den genom taxor finansierade
verksamheten. Enligt 1960
års riksdagsbeslut har dock en betydligt
större del kommit att falla på den
taxebelagda andelen. Detta har medfört
betydande kostnadsövervältringar på
skogsägarna i form av höga taxor.

För innevarande år beräknas 98 000
förrättningsdagar falla på den offentliga
delen. För nästa budgetår, som vi
nu har att behandla, har skogsstyrelsen
föreslagit att 110 000 av totalt
250 000 förrättningsdagar skulle falla på
den offentliga verksamheten eller
knappt 45 procent. Departementschefen
har inte velat tillstyrka mer än 103 000
förrättningsdagar. Dagkostnaden kommer
därigenom att stiga med 9 kronor
till 133 kronor. De enskilda får härigenom
bära en stor del av de offentliga
kostnaderna.

Utvecklingen leder till att skogsvårdsstyrelsernas
tjänster blir så dyra att de
ej kan utnyttjas av skogsägarna. Den
dagkostnad som skogsägarna får betala
står tillsammantagna med skogsvårdsavgiften
inte i rimlig proportion till de

Ang. bidrag till skogsvårdsstyrelserna
tjänster som ges skogsägarna. Det goda
förhållande som rått mellan skogsvårdsstyrelserna
och skogsägarna kommer
därigenom mer och mer att försvagas.
Det kan så småningom bli så att endast
den fiskala delen av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet blir kvar. Var och
en förstår att detta inte kan vara till
nytta för tillvaratagandet av den nationella
tillgång som skogen ändå utgör.

Jag måste för min del beklaga, att
man inte har kunnat få till stånd den
kostnadsfördelning som föreslogs av
den utredning jag nyss nämnde. Nu pågår
ju ytterligare en utredning, men
med hänsyn till den utveckling som
skett borde man ändå ha försökt sträva
efter en så rättvis fördelning som möjligt
av kostnaderna.

Då vi inte har lyckats få utskottet att
biträda vårt förslag och det är väl knappast
heller möjligt att vinna kammarens
bifall, skall jag inte ställa något yrkande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
understryka en annan synpunkt betträffande
detta problem.

Det är ju så att kostnaderna för anlitande
av skogsvårdsstyrelsernas tjänster
känns särskilt tunga för de små
skogsägarna, som inte har samma möjlighet
att infoga dem i ett stort ekonomiskt
sammanhang där det kan framstå
mera påtagligt att det är lönt att anlita
dessa tjänster. Å andra sidan är det
för många inom det mindre skogsbruket
just stämplingsdagarna som är det
väsentliga. Det är den form av skogsvård,
som framför allt kommer till användning,
nämligen ett klokt uttagande
av stämpling för husbehov och för
vedbränsle. Det är också den skogsvård
som framför allt bedrives. Om dessa
stämplingar får ske på egen hand och
utan skogsvårdsstyrelses medverkan, kan
det gå alldeles utmärkt i en del fall, men
i andra fa,ll går det säkert inte bra. Vi
har inom Uppsala län sett att det varit
nödvändigt att vidta särskilda åtgärder.

126

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ang. åtgärder för ökad skogsproduktion
Det målsystem som tillämpats från statsverkets
sida har medfört att vi inom
landstinget har måst anslå medel för att
subventionera denna verksamhet när
det gäller de mindre skogsbruken, ty vi
vill bevara kontakten mellan dessa mindre
skogsägare och vederbörande skogsvårdsstyrelse.

Jag har i liket med herr Jonasson intet
yrkande men vill understryka att
detta är ett problem för det mindre
skogsbruket som staten inte bör övervältra
på landstingen.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag vill gärna ha sagt att
jag i mycket håller med de båda föregående
talarna. Men frågan om finansieringssystem
och taxor m. in. ligger under
utredning, och vi vet att jordbruksdepartementet
och skogsstyrelsen brottas
med dessa problem. I det läget har jag
inskränkt mig till att hoppas på en god
lösning till nästkommande år.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 89 och 90

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 91

Ang. åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland

Kungl. Maj ds framställning innefattade
en medelsanvisning till Åtgärder för
ökad skogsproduktion i Norrland m. m.
av 6 500 000 kronor eller 700 000 kronor
mer än för innevarande budgetår. Anslagshöjningen
var i sin helhet hänförlig
till bidragsgivningen till åtgärder inom
nybildade samverkansområden, för
vilken medelsanvisningen höjts till
4 200 000 kronor. Liksom för innevarande
budgetår hade beräknats, att av dessa
medel 800 000 kronor skulle utnyttjas för
skogliga åtgärder i Tornedalen. Till
skogliga åtgärder i lappmarkerna hade
beräknats en oförändrad medelsanvisning
av 2 300 000 kronor.

Norrland

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:291,
av herr Gustafsson, Nils-Eric, samt II:
344, av herrar Larsson i Hedenäset och
Nilsson i Tvärålund, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande punkt måtte dels i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att i
avvaktan på arbetande utredning stöd
ur norrländska skogsproduktionsanslaget
måtte utsträckas att utgå till samverkansområden
inom lappmarkerna,
dock med bibehållande av den bidragsprocent
som gällde för skogsvårdsområdena,
dels till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland in. m. för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 8 100 000 kronor;

2) de likalydande motionerna I: 391,
av herr Petersson, Per, och herr Isacson
samt 11:462, av herr Löfroth, vari
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till nästa riksdag om ersättning till enskilda
skogsägare, som genom försvarspolitiska
överväganden hindrades att rationellt
utnyttja sina skogstillgångar.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna I: 291 och II: 344,
till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland in. m. för budgetåret 1963/64
anvisa ett reservationsanslag av 6 500 000
kronor;

b) att motionerna 1:391 och 11:462
icke måtte till annan riksdagens åtgärd
föranleda, än att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t gåve till känna vad utskottet
i punkten anfört.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Ett enhälligt jordbruksutskott
har med hänvisning till sitt vid
föregående års riksdag gjorda ställningstagande
i anslutning till då framställda
motionsyrkanden av i huvudsak motsvarande
innebörd yrkat avslag på av herr

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12

127

Ang. Svenska

Larsson i Hedenäset och mig väckta motioner
rörande bidragsgivningen till skogliga
åtgärder i lappmarkerna samt i Tornedalen.
Med hänsyn till utskottets mycket
kortfattade skrivning och just med
hänvisning till den reservation som jag
föregående år avgav och till den debatt
som då utspann sig här i kammaren, ber
jag att få yrka bifall till motionsparet
I: 291 och II: 344.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

I fråga om mom. a, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
kammaren skulle bifalla motionerna I:
291 och II: 344.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1, punkten
91, mom. a, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Reproduktions Aktiebolagets verksamhet

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b hemställt.

Punkterna 92—-117

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 118

Ang. Svenska Reproduktions Aktiebolagets
verksamhet

Kungl. Maj:ts framställning under
punkten Rikets allmänna kartverk: Inlösen
och tryckning av kartor m. m. innebar
en medelsanvisning av 1 440 000
kronor, vilket belopp med 1 664 000 kronor
understege anslagsanvisningen för
innevarande budgetår. Av förstnämnda
belopp avsåge 500 000 kronor slutlikvid
för övertagande av vissa kartor, som
kronan enligt i statsverkspropositionen
1962 anmäld överenskommelse med Generalstabens
litografiska anstalt skulle
erlägga. För täckande av kostnaderna
för tryckning av de officiella kartorna
samt för tryckningsbidrag beträffande
vissa ekonomiska kartor hade beräknats
900 000 kronor, varjämte 40 000 kronor
ansetts böra få tagas i anspråk för omkostnader
i anledning av att förläggandet
av kartorna övertoges av kartverket.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:386, av herr Lundström
m. fl., och 11:457, av herr Bohman
m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen i anledning av vad som
förevarit vid riksdagens beslut om ombildning
av statens reproduktionsanstalt
till aktiebolag i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte uttala, att tryckning av officiella
kartor —- inklusive särtryck •—
borde ske efter anbudsförfarande, att
Svenska Reproduktions AB borde drivas
enligt samma grunder som gällde för fri
företagsverksamhet, samt att mellanhavandet
mellan rikets allmänna kartverk
och Svenska Reproduktions AB borde
utformas så, att möjlighet till fri konkurrens
ej hämmades och ett fritt utnyttjande
av de officiella kartorna ej
onödigtvis kringskures.

128 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ang. Svenska Reproduktions Aktiebolagets verksamhet

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

I. till Rikets allmänna kartverk: Inlösen
och tryckning av kartor m. m. för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 1 440 000 kronor;

II. lämna motionerna I: 386 och II:
457 utan åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Nils Hansson, Carl Eskilsson, Gunnar
Pettersson, Ringaby, Antby, Hseggblom,
Nilsson i Lönsboda och östlund, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
II hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:386 och
11:457 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Punkten gäller rikets allmänna
kartverk: Inlösen och tryckning
av kartor. Ärendet är enligt mitt förmenande
av sådan vikt att jag måste beklaga
att jag inte kan vara så kortfattad,
som jag själv och kammarens ledamöter
skulle önska.

Måhända bör jag repetera litet av vad
som passerat tidigare. Som kammarens
ärade ledamöter säkert erinrar sig, hade
rikets allmänna kartverk tidigare ett avtal
med Generalstabens litografiska anstalt,
som gav anstalten ensamrätt att förlägga
och distribuera de officiella kartorna.
Det var närmast en form av monopol.
Därvid betalades alla tryckningskostnader
av Generalstabens litografiska
anstalt, frånsett dock de ekonomiska
kartorna, som hade liten efterfrågan men
kostade mycket i tryckning. För dessa
delades tryckningskostnaden mellan anstalten
och kartverket. För dessa rättigheter
betalade Generalstabens litografiska
anstalt royalty om 30 procent av bruttopriset
per försåld karta. Denna royalty
gick under sista året, 1962, upp till i det
närmaste en miljon kronor.

Nu fanns det ju, som kammarens ledamöter
vet, vid sidan om Generalstabens

litografiska anstalt sedan länge en hel
del andra tryckerier, bland dem också
statens reproduktionsanstalt. Den var ursprungligen
en serviceinrättning för
lantmäteristyrelsen men utvidgade sin
verksamhet, som fick allt större omfattning.
Det väcktes tidigt förslag om att
denna anstalt skulle omändras till ett
statligt bolag.

1953 års utredning angående de statliga
företagsformerna, liksom även tidigare
utredningar, förordade en ombildning
av statens reproduktionsanstalt till
ett statligt aktiebolag. En sådan ombildning
aktualiserades, som de äldre ledamöterna
kommer ihåg, genom en motion
av herr Hagnell i andra kammaren
år 1957.

Så småningom, efter ytterligare utredningar
och förhandlingar som jag inte
skall gå närmare in på, fattade riksdagen
sitt avgörande den 28 april 1961 om
ombildning av statens reproduktionsanstalt
till ett statligt aktiebolag. I anslutning
till det beslutet överenskoms också
efter förhandlingar att Generalstabens litografiska
anstalt skulle frånträda sina
rättigheter. Man överenskom om tidpunkt
och villkor för uppsägning av det
gällande avtalet, som upphörde att gälla
den 1 januari i år.

I anslutning till riksdagens beslut förordnade
Kungl. Maj:t den 30 juni 1961
dels att rikets allmänna kartverk skulle
omhänderha förläggandet av de officiella
kartorna, dels att tryckning av kartorna
skulle ske efter anbudsförfarande, dels
också att distributionen och försäljningen
av omförmälda kartor skulle av rikets
allmänna kartverk anförtros det nya statliga
aktiebolag till vilket statens reproduktionsanstalt
skulle ombildas.

Mot handläggning och beslut så långt
har åtminstone jag ingenting väsentligt
att erinra. Som en röd tråd löper genom
propositionen, riksdagens beslut, motioner,
officiella meddelanden o. s. v., att
verksamheten vid det nya statliga bolaget
skulle bedrivas i stort sett på samma
villkor som i det enskilda näringslivet
och i konkurrens med detta, samt att
tryckningen av de officiella kartorna
skulle utlämnas efter anbudsförfarande.

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12

129

Ang. Svenska

Dessa villkor ingick, såvitt jag kunnat
finna, också som en förutsättning vid
uppgörelsen med Generalstabens litografiska
anstalt.

I detta sammanhang bör kanske påpekas
att som officiella kartor enligt bl. a.
ett uttalande av lagbyråchefen i justitiedepartementet
måste anses såväl originaiemissionen
av kartorna som på grundval
av dem upprättade särstryck, eftersom
särtrycken återger själva kartmaterialet
oförändrat.

Jag konstaterar sålunda att avsikten
enligt Kungl. Majrts eget förordnande
var att tryckningen av kartor skulle ske
i fri konkurrens efter anbudsförfarande.
Först genom en motion till årets riksdag,
tryckt som nr II: 457, fick jag och
jag skulle tro också de övriga av jordbruksutskottets
ledamöter uppmärksamheten
riktad på att Kungl. Maj:t i anledning
av en skrivelse från rikets allmänna
kartverk rörande vidareanvändningen
av de officiella kartorna den 14
december förra året utfärdade kompletterande
anvisningar med giltighet från
och med den 1 januari i år. Dessa anvisningar
föreskriver bl. a. att statens reproduktionsaktiebolag
ensami skall äga
rätt att framställa, trycka och försälja
särtryck, dock att kartverket efter bolagets
hörande kan meddela annat företag
tillstånd att mot av kartverket fastställd
ersättning framställa, trycka och
försälja sådana särtryck av kartor när
särskilda skäl därtill är. Någon exemplifiering
av dylika skäl för undantag
lämnas inte i Kungl. Maj:ts beslut. Under
hand har meddelats att det skulle
kunna gälla kartböcker, vetenskapliga
verk och liknande.

Såvitt vi reservanter har kunnat finna
har motionärerna liksom Svenska
bokförläggareföreningen och Svenska
boktryckareföreningen, vilken sistnämnda
organisation har att tillvarataga tryckeriindustriens
intressen, fullt fog för
sina erinringar mot dessa Kungl. Maj:ts
kompletterande bestämmelser av den 14
december förra året, alltså för drygt tre
månader sedan. Det har nämligen inte
varit riksdagens avsikt att genom beslu -

Reproduktions Aktiebolagets verksamhet
tet 1961 skapa någon form av statligt monopol.
Genom att göra åtskillnad beträffande
olika slag av kartor och genom
att frångå ett fritt anbudsförfarande i
fråga om särtrycken ges ju statens reproduktionsaktiebolag
en faktisk monopolställning
på detta område. Boktryckareföreningen
anförde i detta sammanhang:
»att en fri konkurrens på lika
villkor skulle medföra en till gagn för
beställare och allmänhet rationellare
lösning av de med kartframställningen
sammanhängande problemen liksom att
den fria konkurrensen skulle komma att
stimulera till nya tekniska framsteg inom
detta område i långt högre grad än
vad som kan förväntas bli fallet för den
händelse framställningen helt eller delvis
monopoliseras hos det statliga företaget».

Boktryckareföreningen liksom också
motionärerna erinrar även om att principerna
för den ersättning kartverket
skall uppbära av statens reproduktionsaktiebolag
inte får vara så utformade,
att det statliga bolaget skulle uppnå en
större vinstmarginal än vad som kan anses
normalt och därigenom skapa möjligheter
för bolaget att offerera inte bara
kartor utan även andra trycksaker
under självkostnadspris.

Det allmänna skulle på detta sätt direkt
eller indirekt kunna ingripa inom
branschen så att den fria konkurrensen
i de aktuella avseendena praktiskt taget
omöjliggjordes. Varken staten eller allmänheten
kan ha nytta av detta, men så
tycks faktiskt kunna bli fallet.

Jag skall i sammanhanget tillåta mig
att citera något av vad Boktryckareföreningen
anför rörande den ersättning
kartverket äger uppbära av statens reproduktionsaktiebolag.
Boktryckareföreningen
skriver: »För ensamrätten att
distribuera och försälja de officiella kartorna
samt för rätten att utnyttja grundmaterialet
för den s. k. ''vidarebearbetningen’
skall SRA inleverera ett belopp
i efterskott, som motsvarar tryckningskostnaderna
för försålda kartor i den
ordinarie bladindelningen.» Statens reproduktionsaktiebolag
tar för dessa kar -

130

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ang. Svenska Reproduktions Aktiebolagets verksamhet

tor ingen förlagsrisk, betalar ingen
royalty och belastas inte heller för tryckningskostnaden
i vidare mån än vad som
motsvaras av lageravgången. Genom denna
överenskommelse kan statens reproduktionsanstalt
vid i stort sett oförändrade
försäljningspriser få ett överskott
som ger det statliga bolaget möjligheter
att offerera ett tryckpris som är så lågt,
att ett anbudsförfarande icke kan ge en
rättvisande jämförelse.

I själva verket kan det i vissa fall ligga
i Svenska Reproduktions AB:s intresse
att lämna så låga tryckningsanbud
som möjligt, eftersom de belopp
som i efterskott skall inlevereras till rikets
allmänna kartverk i motsvarande
grad blir lägre. Det av Kungl. Maj:t förordade
systemet för avräkningsprincipen
mellan rikets allmänna kartverk och
Svenska Reproduktions AB snedvrider
redan från början varje form av konkurrensmätning
mellan Svenska Reproduktions
AB och andra anbudsgivare.

»I detta sammanhang» ■—- fortsätter
Svenska boktryckareföreningen — »vill
föreningen erinra om att de av Kungl.
Maj :t beslutade ändringarna i förhållande
till tidigare system bl. a. innebär att
den royalty som tidigare erlagts till staten,
alltså av Generalstabens litografiska
anstalt, icke motsvaras av liknande betalningsskyldighet
för Svenska Reproduktions
AB. Vidare ligger, i motsats till
tidigare förhållanden, alla räntor på lager
och kapital beträffande kartorna i
ordinära utgåvor på rikets allmänna
kartverk.»

Mig veterligt har dessa uppgifter inte
vederlagts. Inte heller har de uttalade
farhågorna bevisats vara ogrundade —
farhågorna för att man här är på väg
att i direkt strid mot det principiellt
beslutade fria konkurrensförhållandet
skapa ett läge, där Svenska Reproduktions
AB på ett otillbörligt sätt gynnas
i förhållande till andra företag i branschen
och närmast synes inom ett visst
område komma att erhålla en faktisk
monopolställning. Exempel härpå lär redan
ha noterats.

Inför justeringen av utlåtandet på

denna punkt var man synbarligen inom
utskottet allmänt på det klara med att
motionerna inte kunde avfärdas enbart
med att utskottet skrev, att det ej funnit
motionerna påkalla någon riksdagens
särskilda åtgärd, som var det ursprungliga
förslaget. Tillägget som majoriteten
enades om har, som synes överst på s.
104 i utskottsutlåtandet, följande lydelse: »I

detta sammanhang vill dock utskottet
erinra om de uttalanden, som gjordes
av 1956 års riksdag (L1 U 38; rskr. 402)
rörande tillhandahållandet av kartreproduktioner.
Enligt utskottets mening bör
dessa uttalanden, som bland annat innebar
att allmänhetens och vissa organisationers
behov av sådana reproduktioner
av olika slag bör tillgodoses snabbt och
billigt, i tillämpliga delar vara normerande
för såväl bolagets som rikets allmänna
kartverks befattning med ifrågavarande
verksamhet.»

Vad uttalandet menas innebära synes
mig svårt att precisera. För oss reservanter
är det för suddigt och ofullständigt
för att kunna godtas. Med hänsyn
till ärendets i dubbel mening principiella
vikt har vi reservanter därför ansett
angeläget att riksdagen ånyo klart
ger till känna innebörden av dess tidigare
ställningstagande i denna fråga.
Samtidigt som jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen, så anser
jag mig för kammarens förnyade begrundan
böra föredra densamma. Jag
tror den har sådan vikt att jag gärna
vill referera den för kammaren — den
står på s. 134 i utlåtandet:

»När riksdagen år 1961 på förslag av
Kungl. Maj:t beslöt ombilda statens reproduktionsanstalt
till aktiebolag, anslöt
sig riksdagen också till departementschefens
uttalande, att bolagsformen
valts därför att affärsverksamheten då
kunde bedrivas på i stort sett samma
villkor som i det enskilda näringslivet
och i konkurrens med detta. Denna princip
har redan nu frångåtts när det gäller
Svenska Reproduktions AB (SRA)
bl. a. genom Kungl. Maj:ts beslut den 14
december 1962 om ensamrätt för SRA

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ang. Svensk;

att trycka och försälja s. k. särtryck.
SRA:s särställning bestyrkes ytterligare
av att det är rikets allmänna kartverk
obetaget att efter SRA:s hörande mot ersättning
ge annat företag tillstånd att
framställa, trycka och försälja särtryck
endast när särskilda skäl därtill äro.
Som framhålles i motionerna 1:386 och
11:457 var riksdagens avsikt att SRA
skulle utöva sin verksamhet i fri konkurrens
med enskilda företag. Enär denna
målsättning numera synes ha övergivits
av Kungl. Maj:t finns anledning för
riksdagen att i enlighet med de väckta
motionerna göra ett bestämt uttalande i
denna fråga. Sålunda anser utskottet att
tryckning av officiella kartor — inklusive
särtryck — bör ske efter anbudsförfarande,
att Svenska Reproduktions
AB bör drivas enligt samma grunder som
gäller för fri företagsamhet, samt att
mellanhavandet mellan rikets allmänna
kartverk och Svenska Reproduktions AB
bör utformas så att möjlighet till fri konkurrens
ej hämmas och ett fritt utnyttjande
av de officiella kartorna ej onödigtvis
kringskäres. Utskottte förordar
sålunda bifall till förenämnda motioner.»

Herr talman! Jag har redan yrka! bifall
till denna reservation.

Herr ESKILSSON (h) :

Herr talman! Efter herr Hanssons i
Ronneby utförliga redogörelse för denna
fråga kan jag fatta mig relativt kort.
Herr Hansson har så utförligt och noggrant
redogjort för utvecklingen och behandlingen
vid tidigare tillfällen av detta
viktiga spörsmål, att jag inte skall falla
för frestelsen att upprepa vad han redan
sagt.

Jag vill, herr talman, bara påminna
om den situation som vi hade i denna
kammare den 28 april 1961, då vi diskuterade
frågan om ombildning av statens
reproduktionsanstalt till aktiebolag. Det
uttalades då farhågor för att detta kunde
vara en väg att införa en statlig ensamrätt,
ett statligt monopol, när det
gäller tryckning och handel med kartor.
Dåvarande jordbruksministern, statsrådet
Netzén, förklarade i ett par anföran -

Nr 12 131

Reproduktions Aktiebolagets verksamhet
den här i kammaren, att det icke var meningen
att införa ett nytt monopol. Han
underströk detta med mycket stor energi
och upprepade, som jag sade, sin försäkran
ett par gånger. Han menade att det
bara var fråga om en omorganisation,
som syftade till att ge det statliga bolaget
samma chanser som de privata företagen
och således ge det statliga företaget en
starkare ställning i konkurrensen med
enskilda företag. Det främsta beviset för
att det inte var fråga om någon statlig
monopolbildning var just den omständigheten
att tryckning av de officiella
kartorna skulle ske efter anbudsförfarande.
Därigenom skulle man också få
en garanti för att kartkonsumenternas
intresse att få kartmaterialet så snabbt
och billigt som möjligt skulle tillgodoses.

Vi har nu hört herr Hansson redogöra
för hur utvecklingen har blivit sedan vi
för knappt två år sedan behandlade frågan
här i riksdagen. Vi har kommit en
bra bit på väg mot det tillstånd som reservanterna
befarade när ombildningen
till aktiebolag skedde. Den ensamrätt att
trycka och försälja särtryck av olika
slag, som Svenska Reproduktions AB
fått, omfattar nämligen en ganska väsentlig
del av den samlade kartproduktionen.
Enligt upplysningar som vi fick
under utskottsbehandlingen var värdet
av de framställda särtrycken under år
1961 ungefär 900 000 kronor av en sammanlagd
produktion på omkring 2,5 miljoner
kronor.

o När Svenska Reproduktions AB nu har
fatt ensamrätt på denna del av kartproduktionen
har Svenska Reproduktions
AB, på sätt som herr Hansson här betonat,
skaffat sig ett övertag i jämförelse
med sina konkurrenter. Detta övertag
kan utnyttjas för att lämna låga anbud
även på andra produkter som framställs
av bolaget. Jag läste häromdagen i en
tidskriftsartikel ett exempel på hur bolaget
kan utnyttja sin ensamrätt att trycka
och försälja trycksaker, i vilka ingår
särtryck av kartor. Därigenom får Svenska
Reproduktions AB en faktisk monopolställning
som det inte var meningen
att bolaget skulle ha när riksdagen för

132

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ang. Svenska Reproduktions Aktiebolagets verksamhet

två år sedan beslöt att ombilda reproduktionsanstalten
till aktiebolag.

Herr talman! Jag nöjer mig med att på
detta sätt påminna om hur diskussionen
gick för två år sedan och vill endast
uttala mina bekymmer över att de farhågor,
som då uttalades, har besannats.
Utvecklingen har gått i en annan riktning
än vad regeringens talesmän den
gången utlovade.

Med detta konstaterande ber jag, herr
talman, att få instämma i yrkandet om
bifall till den vid punkten fogade reservationen.

Härutöver vill jag dock göra ett litet
tiHägg.

Man har här under dagens lopp i olika
sammanhang diskuterat frågan om en
ny regeringskonstellation. Den förste
som tog upp frågan om ett förstärkt regeringsunderlag
— det skedde redan på
förmiddagen när vi diskuterade u-landshjälpen
— var herr Sundin. Han uttryckte
sin förvåning över att högern nu ställt
upp som förstärkning till det socialdemokratiska
regeringsunderlaget. Då jag
ser att herr Sundin nu under mitt anförande
åter kommit in i kammaren vill
jag rikta följande fråga till herr Sundin:
Hur ställer sig herr Sundin, som själv
undertecknat en motion på vilken reservationen
vid punkt 118 i jordbruksutskottets
föreliggande utlåtande bygger,
till den förstärkning av regeringsunderlaget
som de två centerpartisterna i
jordbruksutskottet genom sitt ställningstagande
har bidragit till? Det gäller bär
en principiellt mycket viktig fråga, nämligen
möjligheterna till fri konkurrens
inom näringslivet och riskerna för att
ge ett statligt företag monopolställning i
konkurrensen med det enskilda näringslivet,
eu utveckling som jag tar för givet
att herr Sundin inte har velat stödja, eftersom
han ju undertecknat motionen.

Det skulle vara rätt intressant att höra,
hur herr Sundin kan komma att ställa
sig vid den omröstning, som så småningom
skall äga rum i denna fråga.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få yrka bifall till reservationen.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag skall försöka fatta
mig kort, eftersom de båda föregående
talarna har sagt det mesta. Jag vill emellertid
ändå säga ett par ord, därför att
jag lägger så stor vikt vid denna fråga.

När det gäller särtryck av rikets officiella
kartor måste man säga, att statsmakterna
helt enkelt har satt den fria
konkurrensen ur spel.

Jag vill i korthet omnämna att när reproduktionsanstalten
ombildades till aktiebolag
så skedde det bl. a. efter en
motion år 1957 i andra kammaren av
herr Hans Hagnell. I denna motion påtalades,
som det hette, det exklusiva monopol
som Generalstabens litografiska
anstalt hade när det gällde karttrycket
och som grundade sig på ett avtal med
staten, där rikets allmänna kartverk företrädde
statsmakterna. Herr Hagnell
kritiserade detta monopol och krävde att
reproduktionsanstalten skulle erbjudas
möjlighet att i aktiebolagsform konkurrera
på lika villkor. I skilda sammanhang
underströks mycket kraftigt denna
konkurrens på lika villkor. I och för sig
är det ju alldeles onödigt att i Råcksta
bygga ett stort statligt tryckeri på 7 000
kvadratmeter, när det redan råder överkapacitet
inom tryckeribranschen.

När beslutet om ombildning av reproduktionsanstalten
till aktiebolag förelädes
riksdagen var det just för att skapa
konkurrens på lika villkor. Jag kan i
detta sammanhang citera vad jordbruksutskottet
skrev i sitt utlåtande nr 25 år
1961. Utskottet återger departementschefens
uttalande, som mycket klart innebär
att det skall vara konkurrens på lika villkor.
Detta underströks också i kammardebatten.
Således sade herr Hjalmar
Nilsson, jordbruksutskottets vice ordförande,
att det var alldeles klart att vi
skulle ha konkurrens på lika villkor.
Denna sak har således understrukits i
alla möjliga sammanhang, och riksdagen
godtog också det nya aktiebolaget, under
förutsättning att det skulle tävla på
lika villkor med de privata tryckerierna.

Vad har skett sedan dess? Jo, den 14
december i fjol kom dessa kompletteran -

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 133

Ang. Svenska

de anvisningar, som herr Hansson har
omnämnt och som innebär att det statliga
tryckeriet SRA skall äga ensamrätt att
framställa, trycka och försälja särtryck
av de officiella kartorna. Det kan alltså
vara på sin plats att herr Hans Hagnell
i andra kammaren till nästa års riksdag
väcker en ny motion för att återställa
den konkurrens på lika villkor, som han
åsyftade i sin första motion.

Jag skall nu inte fördjupa mig mer
i detta ämne. Jag vill bara till talesmannen
för centerpartiets del rikta en fråga.
Utskottet skriver i sitt utlåtande på
följande sätt: »Även i övrigt anser utskottet
verksamheten böra bedrivas på
ett ur samhällsekonomisk synpunkt ändamålsenligt
sätt.» Anser herr Jonasson
utifrån sina synpunkter, att ett statligt
monopol fyller dessa krav på ändamålsenlighet? Jag

ställer, herr talman, samma yrkande
som herrar Hansson och Eskilsson.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag hade förväntat denna
säregna debatt i kammaren efter vad som
förekommit i jordbruksutskottet.

Jag förstod också att herr Hansson
skulle göra en återblick på denna frågas
behandling från 1961, men jag tror
att man bör gå ännu något längre tillbaka
i tiden, till 1956, och titta på Kungl.
Maj:ts proposition nr 184 det året, vilken
möjligen kan ge bakgrunden till den
debatt och de intressen högern och folkpartiet
redovisar i de motioner som nu
behandlas. I denna proposition avhandlades
nämligen frågan, huruvida kartverkets
material borde hänföras under
upphovsmannarätten och således inte
längre skulle betraktas som offentlig
handling, vilken kunde reproduceras av
vem som helst och fritt försäljas.

Herrar Hansson och Eskilsson har
framställt det som en absolut nödvändighet
att den privata företagsamheten
skall få dra fördel av de investeringar
staten gjort i framställningen av det kartmaterial
som i dag reproduceras och
finns tillgängligt i handeln. Dagens kartmaterial
kan dock inte på minsta sätt

Reproduktions Aktiebolagets verksamhet
jämföras med de kartor som fanns att
tillgå för tio år sedan —• flygfotograferingen
har gjort det möjligt att framställa
kartor som det förr i tiden var uteslutet
att framalstra. Chefen för kartverket
lämnade i jordbruksutskottet upplysningar
som varit vägledande för majoritetens
ställningstagande och som gav oss
den bestämda uppfattningen, att staten
redan nu subventionerar kartframställningen
med mellan 85 och 95 procent av
kostnaderna. Det är fråga om några procents
ökning av subventionerna varje år,
och för ett par år sedan var statens subventioner
uppe i över 95 procent.

Vad sade högerns och folkpartiets representanter
när man hade ett visst privatmonopol
beträffande reproduktionen
av kartor och det gällde att träffa överenskommelse
med Generalstabens litografiska
anstalt, Börtzells tryckeri, om
statlig inlösen av det gamla kartmaterialet
för ett belopp av 2,8 miljoner, som
nu ytterligare enligt förslag i den föreliggande
statsverkspropositionen skall
slutbetalas med en halv miljon kronor?
Det är däremot klart att ett privat intresse
nu kan finnas för att starta reproduktion
av ett material, som tillkommer
på det sättet att staten subventionerar 85
procent eller mer av kostnaderna.

Här i landet är dock alla intresserade
av att kartmaterialet tillhandahålles så
billigt som möjligt. Det är inte bara byarnas
folk som har intresse av att få tillgång
till nytt kartmaterial, mycket bättre
än det som tidigare funnits. Också
idrottsorganisationerna och inte minst
orienteringsklubbarna vill ha så billiga
och bra kartor som möjligt, kartor av
den kvalitet staten möjliggjort dels genom
flygfotografering och dels genom
lantmäteriorganisationens medverkan.

Här talar man om att centerpartiets
representanter skulle ha gjort någon särskild
kovändning genom sitt ställningstagande
i denna fråga inom jordbruksutskottet.
Så är ingalunda fallet. År 1956
var det första lagutskottet som behandlade
denna fråga, och då räddades situationen
tack vare två reservanter, en socialdemokrat
och en centerpartist, och
tack vare att första kammaren biföll de -

134

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ang. Svenska Reproduktions Aktiebolagets verksamhet

ras reservation för Kungl. Maj:ts förslag
med 75 röster mot 51.

Det var ett intensivt motstånd folkpartiet
vid det tillfället presterade här
i kammaren, och jag blev inte alls förvånad
när herr Hansson och herr Eskilsson
i år förde sin argumentering till
torgs i jordbruksutskottet. Den privata
företagsamheten skulle gynnas framför
det allmänna. Och har man den politiska
uppfattningen, är det klart att man
gärna för fram den även vid riksdagsbehandlingen
av en fråga där man tror
sig kunna i politiskt handlande omsätta
det som inrymmes i denna politiska uppfattning.
Men det parti jag tillhör anser,
att samhällsintresset skall gå före det
enskilda profitintresset, och jag betraktar
statens insatser för kartframställningen
som en handling till fromma för
hela allmänheten. Kan regeringen tillse,
att det som sker tar sikte på samhällsintresset
framför ett privat monopolintresse
så ligger det i varje fall i linje
med min åskådning. Denna fråga har enligt
min uppfattning sådan betydelse för
folkflertalet, att jag med tillfredsställelse
hälsar om regeringen kan fortsätta på
den vägen.

Det finns fortfarande monopol. Vem
trycker almanackan? Infordrar man anbud
på det området? Det är ett företag
som trycker den, och det har varit så
i otaligt många år. Almanackan är en
billig sak och därför har ingen klandrat
den tryckningen, men i fråga om en
produkt, i vilken staten satsar närmare
90 procent av kostnaden som subvention,
kan man knappast mana till att
försöka få avtal ingångna via anbudsförfarande.

Jag tycker att man i det här fallet
knappast borde ha haft anledning till
att komma med den reservation som
har presterats. Jag ber därför att få yrka
bifall till utskottets utlåtande på denna
punkt.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kanske inte kan gå
in på alla detaljer i herr Svedbergs an -

förande. Herr Svedberg målar upp en
bild, förefaller det mig, som om det närmast
skedde utpressning från det enskilda
företag som har haft hand om
kartorna tidigare. Att staten skulle inlösa
kartmaterialet med 2,9 miljoner
kronor, herr Svedberg, är väl en affärsuppgörelse,
där den inlösande parten
får betala det kartlager som finns hos
det enskilda företaget med den ersättning
som lagret är värt och ingenting
annat.

Sedan talar herr Svedberg om att staten
investerar så mycket pengar och
lägger ned så stora kostnader för framställning
av kartmaterialet. Vad blir det
för förändring av den situationen i fortsättningen?
Det är väl kartverket som
skall verkställa flygfotografering, det är
kartverket som även i fortsättningen
skall göra de uppmätningar som erfordras
för att framställa grundmaterialet
för kartorna, det är kartverket som
framställer kartmaterialet. Detta är statliga
uppgifter därför att staten helt naturligt
måste ha ensamrätt på att verkställa
sådana uppmätningar och sådan
fotografering. I fråga om statens andel
i de sammanlagda kostnaderna blir det
väl ingen ändring därför att Svenska
Reproduktions AB får ta hand om slutskedet
i framställningsprocessen, själva
tryckningen av kartorna, i stället för ett
enskilt företag.

Vi reservanter anser att man skulle
få en garanti för att tryckningen verkställes
så billigt som möjligt om man fick
till stånd konkurrens mellan olika företag
just i den slutliga processen, men
denna konkurrens har omöjliggjorts genom
det nya avtal som har träffats.

Till sist, herr talman, var herr Svedberg
mycket angelägen om att peka på
det förnämliga kartmaterial som vi numera
har. Jag har i min hand ett blad
av den ekonomiska kartan över Sverige.
Det är väl ett exempel på de förnämliga
kartor som herr Svedberg åsyftar. Den
är tryckt hos Generalstabens litografiska
anstalt. Jag tycker inte att just detta
är något starkt argument för övergång
till Svenska Reproduktions AB.

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ang. Svenska

Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag skulle först vilja
säga till herr Svedberg, att jag har inte
suttit tidigare på detta ärende angående
SRA. Att jag inte gick tillbaka till 1956,
det år då vi diskuterade upphovsrätten,
beror på att det inte har direkt med
den här frågan att göra. Den diskussionen
vållades av att vi inte var nöjda
med Generalstabens litografiska anstalt,
att utvecklingen hade gått den förbi, så
att säga. Man kunde på nya vägar reproducera
kartor, vilket betydde att
kartverket inte längre fick den inkomst
av särtryck som det tidigare haft.

Sedan är det ju alldeles riktigt att staten
subventionerar kartframställningen.
Jag kan mycket väl tänka mig att vi kan
diskutera, hur mycket staten skall ta
tillbaka av detta. Men det skall inte ske
via ett statligt bolag, utan det får ske
genom royalty av olika höjd som kommer
in vid det fria anbudsförfarande!.

Herr Svedberg säger också, att här
finns ett profitintresse för de enskilda
och att hans parti företräder en annan
åsikt. Det är, herr Svedberg, här icke
fråga om ideologi utan om ekonomi. Jag
har för min del samma inställning i
den här frågan som Landsorganisationen
har deklarerat vid olika tillfällen,
alltså att det bör råda en fri konkurrens.

Varför beslöt vi att rusta upp statens
reproduktionsanstalt? Jo, därför att
den skulle få förutsättningar att konkurrera
med andra företag i branschen.
Detta var den springande punkten. Sedan
anstalten hade byggts ut och blivit
kapabel att konkurrera på marknaden
skulle den drivas i fri konkurrens med
andra företag. Detta underströks hela
tiden. Hur mycket staten sedan bör ta
tillbaka för kartorna kan jag som sagt
vara med på att diskutera, men vi får
inte gå ifrån principen om den fria
konkurrensen. Den skall vara sporren
för statens reproduktionsaktiebolag liksom
för övrigt näringsliv.

Nr 12 135

Reproduktions Aktiebolagets verksamhet

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag brukar inte delta i
debatter när det gäller jordbruksutskottets
ärenden. Det är alltså alldeles speciella
skäl som har gjort att jag i denna
fråga har bestämt mig för att begära ordet.

Jag är inte opartisk här, har en partsställning,
men det hindrar som bekant
inte att man tar till orda här i riksdagen
även om man är invecklad i ett ärende.
Den rätten använder jag mig av, och jag
vill då erinra dem, som kanske inte har
reda på det, att jag fått förtroendet att
vara ordförande i den styrelse som har
tillsatts för det nya bolag, som det här
är tal om. Därmed bär jag också förklarat
vad jag behöver förklara i detta sammanhang.

Det framhölls dessutom i förra veckan
i en artikel i en tidning såsom utomordentligt
önskvärt att jag framträdde
i denna riksdagsdebatt för att skingra
all mystik och för att tala om vart
detta bolag egentligen syftar. Artikeln
hade som rubrik »Monopolpolitik».

Vi har ju, herr talman, haft ett monopol
när det gäller kartverksamheten här
i Sverige sedan över ett halvt sekel tillbaka.
De som nu deklarerar sin rädsla
för monopol har varit ganska tystlåtna
tidigare, och det är en mycket hastigt
påkommen åsikt som framförs att det nu
är något verkligt farligt i görningen.

Herr Lage Svedberg erinrade om att
staten lägger ut mycket pengar på kartframställning.
Vi är väl överens om att
staten skall göra det även framöver. Vi
har kommit ganska långt här i landet
när det gäller kartframställning, och det
är vi väl alla glada över.

Nu har det varit så tidigare, att staten
har framställt kartorna och gjort det
grundläggande arbetet men sedan överlämnat
produkterna till ett privat företag,
som har haft förlagsrätten till kartorna,
som har skött distributionen och
försäljningen och som vanligen har betalt
royalty till kartverket. Som herr
Lage Svedberg sade har det inte uppgått
till några större belopp. Det rör sig om
mindre än 10 procent i förhållande till
kartverkets utgifter. Det kan inte vara

136

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ang. Svenska Reproduktions Aktiebolagets verksamhet

någon avgörande sak i den här debatten,
utan den får sökas i annat sammanhang.

När man samtidigt som Kungl. Maj:t
och riksdagen bestämde sig för att ombilda
statens reproduktionsanstalt till
aktiebolag skulle säga upp då gällande
avtal med Generalstabens litografiska
anstalt blev ju detta en förhandlingsfråga.
Jag behöver inte dölja att den förhandlingen
skedde på affärsmässiga
grunder och att jag personligen hyllade
den meningen att uppgörelsen skulle bli
skälig — helt enkelt därför att avtalets
konstruktion var sådan att verkningarna
av avtalet, därest de båda parterna inte
hade kommit överens, hade kommit att
gälla många år framöver i tiden. Det hade
inte blivit bra vare sig för dem som
skulle överlåta rättigheterna eller för
den som skulle överta dem. Det var nog
båda parter överens om, och så kom man
överens.

När vi sedan efter riksdagsbeslutet talade
om vad detta bolag skulle göra och
vad kartverket skulle göra var det rätt
naturligt, att kartverket ville ha förlagsrätten
till sina egna produkter. Det är
lika naturligt att kartverket sköter om
arbetet med den egentliga kartframställningen
och att det statliga företag, som
här har organiserats, sköter om de mera
kommersiella tingen, d. v. s. tryckning,
försäljning och distribution.

Nu har det sagts tidigare i riksdagen
att tryckningen av kartorna skulle ske
efter anbudsförfarande och i fri konkurrens,
och ingen diskuterar den saken
här. Vad man diskuterar är frågan om
vem som skall ha rätt till särtryck och
särtryck med särskilt påtryck. Så långt
jag förstår är dessa produkter odelbara.
Det finns inga som så energiskt och vid
så många tillfällen har poängterat just
detta som företrädarna för Generalstabens
litografiska anstalt. Jag utgår ifrån
att detta företag visste vad det talade om
när det sade detta — det kan väl inte
vara möjligt att ett företag av den storleksordningen
skulle framföra oriktiga
påståenden.

Särtryck är ju också en produkt, som
framställes med relativt kort varsel. Det

är relativt många som beställs varje dag,
och kostnaden för varje särtryck är inte
alltför imponerande. Det lär också vara
så, att det grundmaterial som kartverket
äger inte kan skickas ut till vilka tryckerier
som helst.

Om detta är en faktor och tidsfaktorn
är en annan är det väl ohanterligt att
tänka sig att skaffa in anbud när det
gäller särtryck. Eller menar reservanterna
att man skulle ta in anbud på dessa
särtryck för en mycket lång tidsperiod?
Ett enda företag måste väl i så
fall få leveranserna. Är det detta man
syftar till? Vill reservanterna att t. ex.
Generalstabens litografiska anstalt skall
få ensamrätt på särtrycken?

När det gäller påståendena att Svenska
Reproduktions AB skulle få alldeles
speciella favörer på grund av de anordningar,
som Kungl. Maj :t har bestämt,
genom att dumpa tryckningen av de officiella
kartorna, så tycker jag att det
är ett ganska egendomligt resonemang.
Om man lämnar in för låga anbud på en
trycksak, får ju det företag som lämnar
in de låga anbuden förluster på verksamheten
— eller hur? Det blir väl ingenting
som är tjänligt för företaget? Om
man nu genom anbudsförfarande får låga
— eller säg skäliga — tryckningskostnader,
då är det väl en fördel för Svenska
Reproduktions AB, om andra gör arbetet
billigare än vad vi i företaget skulle
kunna göra själva? Vi skall ju sälja
kartorna åt kartverket och leverera in
pengarna för tryckningskostnaderna.
Det är det vi skall betala kartverket. Vi
får då lägre kostnader. Skulle inte det
vara god ekonomi att låta andra ta tryckningen?
Vi kan ju göra annat i stället,
arbeten som är grundade på riktiga kalkyler,
och få överskott på dem. Det
skulle vara fördelaktigt på bägge ställena
—. eller hur? Kan vi få några alldeles
speciella förmåner genom att dumpa
dessa anbud? Skulle det hjälpa oss sedan
att trycka annat billigare? Det hänger
inte ihop.

Man talar om att det tidigare betalades
royalty. Det kanske var en ändamålsenlig
anordning när man hade staten
å ena sidan och ett privat företag å

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12

137

Ang. Svenska

den andra. Nu har vi ju staten i form
av ett ämbetsverk, kartverket, och staten
i form av Svenska Reproduktions AB,
som har hand om detta. Om det blir
överskott på den verksamheten, vilket
jag hoppas, så skall vi leverera in överskott
till statskassan. Man kan ju också
diskutera en annan åtgärd: en bättre
service, lägre priser på produkterna. Det
är väl fullt rimligt om vi skall fortsätta
den anslagspolitik, som riksdagen bär
tillämpat hittills, att i allt väsentligt från
det allmänna betala kostnaderna för
kartframställningen. Då skall vi kunna
få billigare kartor och lägre priser på
särtryck. Jag hade trott att statsmakternas
målsättning gick åt det hållet, när
de beslutade bilda detta företag och organisera
om verksamheten.

Herr Nils Hansson sade: »Statens reproduktionsanstalt,
så lär det heta, detta
företag.» Ja, det har varit ett ganska
okänt företag, och jag blir mycket förvånad
när jag ser i tidningarna att företaget
nu är på väg att starta en väldig
expansion, att det blir en stor maktfaktor
inom hela den grafiska branschen
och att det förutspås en framtid — men
till priset av att det ges en monopolställning.
Detta företag har varit verksamt i
50 år — i 50 år har alltså staten haft
detta tryckeriföretag. Jag tycker inte att
expansionen är så lysande. För 25 år
sedan begärde företaget att få lokaler
för sin verksamhet, men det får fortfarande
arbeta i lokaler som är underkända
av yrkesinspektionen. Inte har detta
företag hållits så särskilt väl under armarna
från statsmakternas sida!

Om vi nu från statsmakternas sida
skall försöka åstadkomma ett resultat, så
är det inte meningen att det skall ske på
det sättet att vi skall uppskörta konsumenterna
och fara fram genom att utnyttja
en viss monopolställning. Det företag
vi talar om nu får ingalunda den
monopolställning som GLA hade, och
när man antyder att företaget oskäligt
kommer att utnyttja sin rätt att använda
särtryck, så vill jag protestera mot detta.
Enligt den affärssed som tidigare använts
har GLA lämnat över rätten till
särskilda särtryck, men företaget har

Reproduktions Aktiebolagets verksamhet
förbehållit sig självt ersättning och rätten
att sälja och distribuera alstren. Det
har ingen sagt någonting om — det har
varit så, och det var fullt juste genom
det avtal som gällt.

Men varför skall man då från riksdagens
sida säga, att nu är det fara på taket?
Det är väl så att om vi fullföljer de
planer, som nu så smått har börjat klarna,
och om vi får ett gott samarbete med
kartverket och andra myndigheter, så
vågar jag tro att vi skall kunna prestera
ett arbete och göra en insats, så att detta
statliga företag verkligen kan försvara
sin existens.

Att jag önskar, herr talman, att företaget
skall kunna få möjlighet till en
tryggad ekonomi och en konsoliderad
ställning är självklart, ty då ökar ju
prestationsförmågan framöver. Syftemålet
måste ju vara att tjäna kartkonsumenterna
och ingenting annat. Dessutom
har företaget andra arbetsuppgifter, och
därvidlag hoppas jag, att den utredning
som riksdagen har beslutat om statens
egen tryckeriverksamhet skall kunna ge
intressanta uppgifter, ty staten är ju en
mycket stor konsument av trycksaker i
allmänhet och inte bara av kartor.

Jag hoppas, herr talman, att jag med
dessa ord i någon mån uppfyllt det önskemål
som man uttalat från vissa Håll
om att den dimbildning, som påstås ha
ägt rum från detta företags sida, skulle
skingras.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag besitter naturligtvis
inte den sakkunskap som ordföranden i
Svenska Reproduktions AB har på detta
område. Jag har inte haft tillfälle att
syssla med de här spörsmålen annat än
i samband med behandlingen av dem i
jordbruksutskottet. Jag kan därför inte
ge mig in i någon detaljpolemik med
herr John Ericsson, men det var ett par
saker som jag ändå ville framhålla.

Herr Ericsson frågar, varför man inte
tidigare har varit orolig för det monopol
som har funnits på detta område. Då

138

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ang. Svenska Reproduktions Aktiebolagets verksamhet

vill jag svara, att detta monopol har
grundat sig på ett avtal mellan staten
och det företag som haft hand om framställningen
och distributionen av kartorna.
I det avseendet är väl monopolställningen
inte så helt genomförd; den
bygger i varje fall på ett avtal, vid vars
ingående staten haft möjlighet att bevaka
både sina egna och konsumenternas
intressen.

Vidare är det enligt mitt förmenande
en väsentlig skillnad mellan ett statligt
monopol och ett enskilt monopol. Det
enskilda monopolet, som i detta fall har
varit grundat pa ett avtal, kan hävas genom
ett beslut av riksdagen på det sätt
som riksdagen gjorde 1961 i vissa detaljer
och som regeringen har gjort genom
beslutet av december 1962. Men det är
betydligt svårare att få en ändring till
stånd, om man vill komma till rätta med
ett statligt monopol. Har vi fått ett sådant
inom ett område, vet vi ju att det
med den nuvarande politiska maktfördelningen
är mycket svårt att göra en
ändring. Då är vi hänvisade till att ha
kvar monopolet under mycket lång tid
framöver.

Det är detta som gör att det enligt
mitt förmenande är en väsentlig skillnad
mellan de tidigare förhållandena och
förhållandena efter det att Svenska Reproduktions
AB fått sin nuvarande ställning.

Herr RINGABY (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av herr Svedbergs
historieskrivning. Det är väl ändå så,
herr Svedberg, att det tidigare inte
fanns någon auktorrätt på kartor. Vem
som helst fick trycka dem. Men sedan
ville man införa en sådan auktorrätt.
Förslag härom framfördes från många
håll. Såvitt jag vet var det herr Nilson
i Spånstad som föreslog, att auktorrätten
skulle läggas på staten. Utskottet
gick emot förslaget, men två ledamöter
—- herr Lodenius från centerpartiet
och herr Lindgren från socialdemokraterna
— reserverade sig. De fick riksdagen
att gå emot utskottet och lägga

auktorrätten på GLA i avtal med staten.
Jag uppfattade herr Svedberg som om
han hade vänt på steken, och jag har
velat vända den till rätta.

Sedan, herr talman, säger herr Ericsson
i Kinna, att denna tryckeriverksamhet
har pågått i 50 år och att det
inte har skett något märkvärdigt. Men
det skall ju från och med i år bli en ny
era på detta område. Statens Reproduktions
AB kommer efter vad jag kan
förstå att bli ett mycket stort tryckeri,
och det kommer att kunna trycka mycket
mer än dessa särtryck av kartor.
Skapar man ett sådant förhållande, att
staten som förläggare får tvångsvis placera
alla särtryck hos detta statliga företag
och detta slipper betala den
royalty som andra tryckerier, som är
privata företag, får betala, blir företaget
mera konkurrenskraftigt än andra
företag. Företaget kan då också lämna
lägre anbud på andra trycksaker, exempelvis
skolböcker, än de privata företagen
kan göra.

Det var därför som jag påtalade, att
det inte blir en konkurrens på lika villkor,
vilket ju avsikten var från början.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag uppmärksammade,
att herr Eskilsson inte svarade mig när
det gällde särtryckens placering. Jag
anförde som argument dels den korta
tiden, dels olägenheten av att släppa ut
materialet på många tryckerier. Sedan
frågade jag, om reservanterna hade för
avsikt att lämna ensamrätten till särtrycken
till ett enda företag under en
längre period, ty det är så man måste
realisera det hela.

När man säger, att vi har fått en monopolställning,
är detta inte sant. Det
får inte på långa vägar den ställning
som GLA hade. Det är ett statligt ämbetsverk
som övervakar bolagets verksamhet,
bl. a. prissättningen. Detta ämbetsverk
arbetar under samma ämbetsansvar
som andra myndigheter. Det
skall fastställa priserna, och det är väl
viktigt att det blir full insyn från det
allmännas sida.

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12

139

Ang. Svenska
Vidare säger man, att det gått dåligt
tidigare, men att det nu skall bli fart.
Ja, herr Ringaby, det skall det bli när
vi får arbeta på lika villkor. Just detta
— ty först när vi fått rusta upp företaget,
först då kan man säga att vi arbetar
på lika villkor, och först då kan vi
konkurrera. Om vi inte kan konkurrera
då, är det fel på företaget, och då kan
jag inte tala för att det skall expandera.
Vi måste få pröva våra krafter på samma
villkor som branschen i övrigt.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Herr Ringaby har ställt
frågan till mig, om vi på vårt håll ansett
det nuvarande systemet vara ändamålsenligt.
I utskottsutlåtandet har
vi uttalat, att denna verksamhet bör bedrivas
på ett ur samhällsekonomisk
synpunkt ändamålsenligt sätt. Vad som
är det viktigaste i detta sammanhang
är att reproduktionerna kommer fram
så snabbt och så billigt som möjligt.

Vi bör alla i denna kammare ha klart
för oss, att det här gäller ett nytt företag,
vilket redan har påpekats i debatten.
Herr Ringabys farhågor bör väl till
en del ha skingrats, sedan han hört
herr Ericssons anförande. Eftersom
inga konkreta bevis bär lagts fram för
att det föreligger ett verkligt monopol,
har jag i likhet med herr Hansson i
Skegrie kunnat ansluta mig till utskottets
förslag. Skulle däremot de som i
dag är reservanter i framtiden kunna
lägga fram konkreta bevis för att det
verkligen föreligger ett monopol, skall
vi från vårt håll gärna medverka till att
detta avskaffas. I avbidan härpå och
på närmare erfarenhet av verksamheten
tar jag mig friheten att ansluta mig
till den linje, som utskottsmajoriteten
här anser vara riktig, utan att framföra
insinuationer av det slag herr Eskilsson
gjorde.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! För många år sedan
träffade jag en mycket vis man i min
egen hembygd, som gav mig följande

Reproduktions Aktiebolagets verksamhet
råd på vägen: Akta dig för dina vänner.
De är i regel farligare än dina
ovänner! När jag kom in i kammaren
och då fick ta del av den älskvärdhet,
som herr Eskilsson beskärde mig med,
måste jag ju allvarligt räkna herr Eskilsson
till mina vänner.

Jag har ju skrivit på den motion det
här gäller, herr Eskilsson. Varför då
denna insinuation när jag kom in i
kammaren? Vi har ju inte röstat ännu,
herr talman!

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Anledningen till att jag
ställde min fråga till herr Sundin var
ju den, att herr Sundin tidigare i dag
har serverat liknande älskvärda kommentarer
till högerrepresentanternas
uppträdande i utskott och debatt.

Jag tolkade herr Sundins yttrande
nu så, att herr Sundin verkligen kommer
att stödja reservationen. Jag ber
att få uttala min tillfredsställelse häröver
och är fullt nöjd med att herr Sundin
står fast vid den ståndpunkt han
förfäktade, när han undertecknade motionen
i detta ärende.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Det hände här i dag på
förmiddagen, när vi behandlade ett annat
ärende, att vissa ledamöter från ett
parti, som står herr Eskilsson mycket,
mycket nära, i en viss fråga icke delade
reservanternas uppfattning trots att de
var motionärer. Jag vill försäkra att jag
— med vänskapen i behåll, herr Eskilsson
— kommer att stå fast vid min motion
vid den omröstning, som kommer
att ske. Jag hoppas att all älskvärdhet
från bägges sida därmed kommer att vara
uppfylld!

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i anledning av vad därunder yrkats
propositioner konime att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

140

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ang. rådgivningsverksamhet för rennäringens främjande

Sedermera gjorde herr talmannen
jämlikt de beträffande mom. II framkom*
na yrkandena propositioner, först på bi*
fall till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
118 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 43.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 119—135

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 136

Ang. rådgivningsverksamhet för
rennäringens främjande

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte; med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning samt

med avslag å motionerna I: 388, av herr
Osvald, och II: 461, av herr Jönsson i
Ingemarsgården m. fl., till Rådgivningsverksamhet
för rennäringens främjande
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 70 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:388
och 11:461 hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta höja ifrågavarande anslag
till 80 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Nils Hansson, Hermansson, Gunnar Pettersson,
östlund, Johansson i öckerö och
Jönsson i Ingemarsgården, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning samt med bifall till
motionerna 1:388 och 11:461, till Rådgivningsverksamhet
för rennäringens
främjande för budgetåret 1963/64 anvisa
ett reservationsanslag av 80 000 kronor.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Denna fråga kunde väl
vara värd några ord, men jag vågar inte
ytterligare fresta kammarens tålamod
utan ber att med hänvisning till reservationens
motivering få yrka bifall till
densamma.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 137—163

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16''h

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Om viss avskrivning av lån från statens
fiskredskapslånefond

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning rörande fiskerilånefonden,
m. m. jämte i ämnena väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att dels
medgiva att under budgetåret 1963/64 ett
belopp av 6 000 000 kronor finge av
Kungl. Maj:t disponeras för lån från fiskerilånefonden,
dels till Fiskerilånefonden
för budgetåret 1963/64 anvisa ett investeringsanslag
av 2 700 000 kronor,
dels ock godkänna att det högsta belopp,
som finge utlämnas i låneunderstöd från
fiskerilånefonden skulle höjas till 150 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling upptagit följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 23, av
herr Ringaby och herr Nilsson, Yngve,
samt 11:28, av herr Hedin m. fl., ävensom 2)

de likalydande motionerna 1:294,
av herr Magnusson m. fl., och II: 343, av
herr Johansson i öckerö m. fl.

I motionerna I: 23 och II: 28 hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
avskrivning av fiskredskapslån från statens
fiskredskapslånefond skulle på ansökan
därom medgivas varje låntagare
som, efter återbetalning av 80 procent
av lånet, alltjämt bedreve yrkesmässigt
fiske.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

a) medgiva, att under budgetåret 1963/
64 ett belopp av 6 000 000 kronor finge
av Kungl. Maj:t disponeras för lån från
fiskerilånefonden;

b) till Fiskerilånefonden å riksstaten
för budgetåret 1963/64 anvisa ett investeringsanslag
av 2 700 000 kronor;

c) godkänna vad i utlåtandet föreslagits
beträffande högsta belopp, som finge

Nr 12 14]_

utlämnas i låneunderstöd från fiskerilånefonden; II.

med bifall till motionerna 1:294
och II: 343

a) medgiva, att under budgetåret 1962/
63 ett belopp av 7 000 000 kronor finge
av Kungl. Maj:t disponeras för lån från
fiskerilånefonden;

b) till Fiskerilånefonden å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1962/63
anvisa ett investeringsanslag av 1 500 000
kronor;

III. avslå motionerna 1:23 och 11:28
om utvidgad avskrivningsmöjlighet i fråga
om lån från statens fiskredskapslånefond.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson, Ringaby, östlund och
Hedin, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under III hemställa, att riksdagen
måtte bifalla motionerna I: 23 och
11:28 om utvidgad avskrivningsmöjlighet
i fråga om lån från statens fiskredskapslånefond.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Vi fick år 1962 ett nytt
system för hjälp åt fiskare, som utan
egen förskyllan lidit stora ekonomiska
avbräck genom förluster av dyrbara
fiskredskap. Det rör sig oftast om ålbottengarn
och trålar, och speciellt de
förstnämnda kan under svåra stormar
gå till spillo. Dessa garn betingar ett
pris av omkring 40 000 kronor.

Från och med den 1 juli 1962 kan fiskare
i sådana situationer få låna pengar
ur statens fiskredskapslånefond. Lån
med belopp till 75 procent av skadans
värde, dock högst 10 000 kronor, löpande
med normalränta är vad som kan erhållas
ur denna fond. Ett betydande belopp
måste alltså många gånger upplånas
på den allmänna kreditmarknaden. När
en låntagare återbetalat 80 procent av
ett sådant lån, kan han befrias från resterande
20 procent, om han fortfarande
är fiskare och har fått sin ekonomi så
hårt ansträngd att han är »i synnerligt
behov av befrielse». Nu är det emeller -

142

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Om viss avskrivning av lån från statens fiskredskapslånefond

tid så att i ömmande fall kan 40 procent
av lånet efterskänkas. Vi reservanter anser
att 20 procent av sådana lån mera
generellt bör avskrivas, eftersom det här
rör sig om katastrofförluster för en yrkesgrupp
med mycket små inkomster.
Enda kravet anser vi böra vara att vederbörande
alltjämt bedriver yrkesmässigt
fiske.

Herr talman! Jag ber med dessa korta
ord att få yrka bifall till reservationen.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag vill göra den ärade
kammarledamoten uppmärksam på att
jordbruksutskottet har två yrkesfiskare
som ledamöter, nämligen herrar Arweson
och Johansson i öckerö, som båda
har deltagit i utskottets behandling av
detta ärende. Ingen av dessa har ansett
att det förelegat något som helst skäl att
acceptera det motionsyrkande som herr
Ringaby i sin reservation har yrkat bifall
till. Därför hemställer jag om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande punkterna I och II
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan samt därefter särskilt
rörande punkten III.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkterna I och II hemställt.

Sedermera gjordes i enlighet med de
rörande punkten III framkomna yrkan -

dena propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare därpå att
kammaren skulle antaga det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Herr TALMANNEN yttrade:

I tidigare meddelad plan för kamrarnas
sammanträden under tiden
t. o. m. april månad har angivits att en
allmän utrikespolitisk debatt kan komma
att anordnas. Tidpunkt för en sådan
debatt har nu fastställts till tisdagen den
23 april kl. 14.00.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 647, av herr Källqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 85,
angående organisationen av den automatiska
databehandlingen inom statsförvaltningen,
m. m.; och

nr 648, av herr Edström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
113, angående anslag för budgetåret
1963/64 till Nordiska museet m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 00.33.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

630020