Nr 12 FÖRSTA KAMMAREN (Riksdagens protokoll 1961:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 12 FÖRSTA KAMMAREN

1961

5—7 april

Debatter m. m.

Fredagen den 7 april Sid.

Svar på interpellation av herr Hedblom ang. verksamheten vid
Stockholm University Institute for English-Speaking Students 5

Om ändrad tidpunkt för allmänna val.......................... 10

Talmännens rösträtt ..........................................

Anslag under sjätte huvudtiteln:

Beräkningen av vissa väganslag ..........................

Vägunderhållet............................................

Om statsanslag till en ny bro mellan Stockholm och Lidingö ..

Bidrag till byggande av enskilda vägar......................

Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar...................

Utökning av personalen vid statens bilinspektion ............

Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning..........

Driftbidrag till statens järnvägar ..........................

25
29
31
36

Vissa anslag under åttonde huvudtiteln:

Om inrättande av en personlig professur i arbetsfysiologi för

med. dr Nils Lundgren ..................................

Seminarier för huslig utbildning ..........................

Om befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.........

Viss ändring av nöjesskatten för biografföreställningar, m. m.....

Reglering av riksbankens sedelutgivningsrätt....................

Om vissa åtgärder för begränsning av statsbidragen till den allmänna
sjukförsäkringen, m. ..................................

Mödrahjälpen ................................................

40
42
51

1 Första kammarens protokoll 1961. Nr 12

Nr 12

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 7 april sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, om ändrad tidpunkt för
allmänna val ........................................... 10

— memorial nr 13, med uppgift å vilande förslag till ändrad lydelse
av 51 § riksdagsordningen........................... 12

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifterna under sjätte huvudtiteln
(kommunikationsdepartementet) .................... 15

— nr 45, angående underskott å statens järnvägars fond ........ 39

nr 42, ang. anslag under åttonde huvudtiteln till övnings- och

yrkeslärarutbildning ...................................... 39

nr 44, ang. ytterligare medelsanvisning till ombyggnad och reparation
av operahuset i Stockholm ........................ 41

Bevillningsutskottets betänkande nr 28, ang. avskrivning å maskiner
och inventarier, som ingår i rörelse .................... 42

nr 3o, om befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m. 42

— nr 36, om viss ändring av nöjesskatten för biografföreställningar,

m- m..................................................... 51

Bankoutskottets utlåtande nr 16, ang. riksdagsledamöternas bostadsfråga
i Stockholm .................................. 53

memorial nr 17, ang. användande av riksbankens vinst för år

1960 53

utlåtande nr 18, ang. särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m................................. 53

— nr 19, om statsanslag i vissa fall till politiska partier........ 54

Andra lagutskottets utlåtande nr 15, om vissa åtgärder för begränsning
av statsbidragen till den allmänna sjukförsäkringen, m. m. 54

— nr 25, om skyndsamt förslag rörande mödrahjälpen.......... 61

— nr 28, ang. omreglering av vissa livräntor, m. m............. 62

— nr 2.?’ ?m viss fråga rörande samordningen mellan yrkesskadeförsäkringen
och den allmänna sjukförsäkringen ............ 62

nr 30, om karenstiden i fråga om sjukpenning för de yrkesskadeförsäkrade
vid samordningen mellan yrkesskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen .............................. 62

Onsdagen den 5 april 1961

Nr 12

Onsdagen

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollen för den 21, 22
och 24 nästlidne mars.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Augustsson under minst en
veckas tid på grund av ett från honom
inkommet, nu uppläst läkarintyg, utvisande
att han till följd av trombophlebit.
ac. femor. sin. vore sjukskriven från
och med gårdagen under en tid av minst
en vecka.

Vidare beviljades herr Hagberg ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden

(len 5 _ den 7 innevarande månad

för bevistande av Interparlamentariska
Unionens rådsmöte i Geneve.

Ytterligare beviljades fru Segerstedt
Wiberg ledighet från riksdagsgöromålen
för tiden den 5 — den 30 i denna månad
på grund av resa till Israel.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 45, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m., hänvisades densamma till behandling
av lagutskott, såvitt anginge dels de
i propositionen framlagda författningsförslagen,
dels förslaget att riksdagen
skulle fatta principiellt beslut om att bolag,
som avsåges i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
icke efter utgången av
år 1965 skulle äga meddela försäkring
enligt nämnda lag, dels ock fråga om
godtagande av de i propositionen angivna
riktlinjerna för den framtida ordningen
för handläggning inom de allmänna
sjukkassorna av ärenden rörande
folkpension och allmän tilläggspension
m. m.; i övrigt hänvisades propositionen
till statsutskottet.

en 5 april

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 76, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 80, med förslag till lag om
redareavgift för sjöfolks pensionering,
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
anginge anslag till Bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans
pensionsanstalt, till statsutskottet, samt
i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 82, angående handelsgymnasieutbildningen
samt anslag för budgetåret
1961/62 till de statsunderstödda handelsgymnasierna; nr

83, angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa högskolor;

nr 86, med förslag angående effektivisering
av verksamheten på pris- och
konkurrensområdet;

nr 87, angående godkännande av avtal
om driften av Svenska institutet för
konserveringsforskning, m. m.; och
nr 91, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

92, angående statens stöd åt växtförädlingen,
m. m.; och

nr 93, angående ombildning av statens
reproduktionsanstalt till aktiebolag,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 97, angående vissa markförvärv för
försvaret;

Nr 12

Onsdagen den 5 april 1961

nr 98, angående bidrag till viss busstrafik
m. in.; och

nr 104, angående anslag för budgetåret
1961/62 till viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 105, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, hänvisades propositionen,
såvitt gällde jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet, samt i övrigt till
statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:s proposition nr 109,
angående ny organisation av krigsmaktens
högsta ledning.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12 och
memorial nr 13, statsutskottets utlåtanden
nr 6, 42, 44 och 45, bevillningsutskottets
betänkanden nr 28, 35 och 36,
bankoutskottets utlåtande nr 16, memorial
nr 17 samt utlåtanden nr 18 och
19 ävensom andra lagutskottets utlåtanden
nr 15, 25 och 28—30.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
45 skulle på föredragningslistan för kammarens
nästa sammanträde uppföras
näst efter samma utskotts utlåtande
nr 6.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

70, med förslag till lag om församlingsstyrelse
m. m.;

nr 95, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 59 § kommunallagen den 18
december 1953 (nr 753), m. m.;

nr 103, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 8 § förordningen den 16 maj
1884 (nr 25) angående patent;

nr 106, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § 2 mom.

och 9 § förordningen den 30 juni 1943
(nr 477) om skatt å vissa pälsvaror;

nr 107, angående befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan;

nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1961/62 m. in.;

nr 112, med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering, m. m.;

nr 113, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m.;

nr 114, med förslag till förordning om
brännoljeskatt; samt

nr 120, angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Norge om tullättnader m. m. vid flottning
i svensk-norska vattendrag.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 578, av herr Hanson, Per-Olof, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
72, med förslag till organisation för undervisning
och vård av barn med komplicerad
utvecklingshämning m. m.;

nr 579, av herrar Ringaby och Eskilsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 72, med förslag till organisation
för undervisning och vård av barn
med komplicerad utvecklingshämning
in. in.;

nr 580, av herr Bergh, Ragnar, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
77, angående avsättning av viss del av
statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag för stöd till industriellt
forsknings- och utvecklingsarbete, m. m.;

nr 581, av herr Hanson, Per-Olof,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 81, angående anslag till industriell
verksamhet i Töre kommun;

nr 582, av herr Persson, Helmer, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 81, angående anslag till industriell
verksamhet i Töre kommun;

nr 583, av herr Svärd, i anledning av
Kungl. Majt:s proposition nr 81, angåen -

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

de anslag till industriell verksamhet i
Töre kommun; samt

nr 584, av herr Hedström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
69, angående upprustning av forskning,
försök och högre undervisning på jordbruks-
och trädgårdsområdena.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.08.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 7 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Svensson, Rikard, för tiden
till och med den 16 innevarande
månad på grund av ett från honom inkommet,
nu uppläst läkarintyg, utvisande
att han till följd av bronchitis ac.
vore sjukskriven för tiden till och med
sistnämnda dag.

Ang. verksamheten vid Stockholm University
Institute for English-Speaking
Students

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Hedbloms interpellation angående verksamheten
vid Stockholm University Institute
for English-Speaking Students, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Hedblom frågat, om jag
vill lämna en redogörelse för de erfarenheter,
som hittills vunnits av verksamheten
vid Stockholm University Institute
for English-Speaking Students (IES)
och om man från ecklesiastikdepartementets
sida planerar några åtgärder i
syfte att utveckla och effektivisera denna
verksamhet.

IES har bedrivit sin verksamhet i fjorton
år. Det liar alltsedan grundandet stått

under beskydd av Stockholms universitet,
Svenska institutet och Sverige-Amerika
Stiftelsen. Dessa tre institutioner utser
skolans styrelse. Hittills har ungefär 1 000
studenter från c:a 40 länder deltagit i institutets
undervisning. Sedan 1959 finns
två huvudlinjer: International Graduate
School och Stockholm Junior Year. Till
den förra avdelningen av institutet antas
studerande, som redan avlagt akademisk
examen i utlandet. Undervisning meddelas
i samhällsvetenskapliga ämnen och
i svenska språket. F. n. anordnas fem
seminarieserier i samhällsvetenskapliga
ämnen. Undervisningen vid Stockholm
Junior Year riktar sig i första hand till
studenter, som i två år studerat vid amerikanska
colleges och som enligt amerikansk
kutym har möjlighet att förlägga
sitt tredje collegeår till utländskt lärosäte.
Här fördelas undervisningstiden på
dels ett antal föreläsningsserier och seminarier,
vilka ur olika synvinklar behandlar
de nordiska länderna, dels en
kurs i svenska språket. Junior Year är
självbärande och åtnjuter inget statsanslag.
Som en faktisk tredje studielinje
kan betraktas den undervisning i svenska
som erbjuds också åt studenter, som
inte tar några andra kurser vid institutet.
Slutligen bör i detta sammanhang
erinras om att studenter, som vid utländskt
universitet avlagt akademisk examen,
har möjlighet att vid Stockholms
universitet ta en Masters-examen. Denna
möjlighet utnyttjas huvudsakligen av studenter,
som genomgått International Graduate
Schools ettåriga diplomkurs.

Lärarpersonalen vid IES omfattar f. n.

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Ang. verksamheten vid Stockholm University Institute for English-Speaking Students

inte någon till institutionen helt knuten
lärarkraft. Föreståndaren delar sin tid
mellan universitetet samt undervisning
och administration vid IES. I övrigt meddelas
undervisningen av timlärare och,
i viss utsträckning, gästföreläsare. Denna
anordning gör det möjligt att anlita
experter med särskilda förutsättningar
att behandla respektive ämnesområden.
Emellertid kan timlärare inte på samma
sätt som fast anställda lärare ägna tid
åt elevrådgivning m. m. I viss utsträckning
har styrelsen försökt tillgodose detta
behov genom att engagera några licentiander,
som biträtt med rådgivning och
handledning.

Årligen söker ett betydande antal studenter
från u-länderna till International
Graduate School. Hittills har undervisningen
inte på något speciellt sätt varit
tillrättalagd för dessa studenter. Från
och med nästa läsår kommer emellertid
styrelsen att reducera den undervisning,
som meddelas i svenska språket, för att
kunna utvidga det samhällsvetenskapliga
undervisningsprogrammet med ytterligare
ett par seminarieserier, vilka kommer
att läggas upp på ett sådant sätt att de
bör passa studenter från u-länderna.

En betydande svårighet är förknippad
med antagningen av studenter. De sökande
kommer från ett stort antal länder,
vilkas respektive undervisningssystem
skiljer sig väsentligt från varandra.
Att en del av studenterna avbryter studierna
innan de avslutat sina kurser, är
under sådana förhållanden knappast anmärkningsvärt.
Herr Hedblom har som
en anledning till den för tidiga avgången
från den yngre årskursen angivit, att
kursplanens uppläggning skulle vara
olycklig. Interpellanten torde åsyfta följande.
Från september till mitten av
mars bedrivs undervisningen huvudsakligen
i form av föreläsningskurser och
lektioner, för att eleverna skall få en
grundlig orientering om skandinaviska
förhållanden; därefter vidtar en seminariekurs,
där varje elev specialiserar
sig och bl. a. författar en uppsats av proseminarietyp.
Det har emellertid visat
sig, att vissa av årets studenter avstått
från att delta i undervisningen under

de ca åtta veckor, som är anslagna åt
seminariearbete och uppsatsförfattande.
Detta sammanhänger med att de betygspoäng,
som enligt amerikanskt system
ges för seminariekursen, går att förvärva
på annat sätt efter hemkomsten till
USA. Enligt vad jag inhämtat har kursstyrelsen
redan beslutat en sådan omfördelning
av betygspoängen, att den här
nämnda tendensen motverkas.

Vid International Graduate School har
antalet studenter, som inte fullföljt studierna,
under de senaste fem-sex åren
hållit sig kring 15 procent av de inskrivna.
I denna siffra medräknas då
sådana fall, där studieavbrotten berott
på omständigheter av rent personlig art
utan samband med studieförhållandena.
Det här diskuterade problemet uppställer
sig vid alla europeiska universitet,
som tar emot utländska studenter. Även
om förhållandet i en del fall måste beklagas,
kan det knappast anföras som
ett argument mot själva idén med internationell
undervisning.

Å andra sidan synes antalet studieavbrott
till en icke ringa del bero på att
IES saknar möjligheter att erbjuda en
tillräckligt differentierad undervisning.
Det lär inte kunna undvikas, att kvaliteten
på de studenter som kommer hit
är ojämn. Skall man då kunna ge både
eu tillräckligt avancerad undervisning
åt de mest försigkomna och en tillräckligt
elementär åt de mindre kvalificerade,
måste systemet medge en verklig
differentiering. Att detta hittills inte varit
möjligt hänger bl. a. samman med
att antalet studenter per år på IES i
allmänhet inte är större än ca 40.

En annan svårighet vid planering på
lång sikt ligger i att kursen är ettårig.
Den studieuppläggning, som befinns ändamålsenlig
för en årskull, kan visa sig
mindre lämplig för en annan. Det har
sålunda förekommit att förändringar,
som gjorts just med utgångspunkt från
studentönskemål ett visst år, varit de
som följande år vållat kritik från studenternas
sida.

Den sedan ett par år existerande Masters-exainen
torde bli ett gott komplement
till institutets övriga verksamhet.

Fredagen den 7 april 1961 Nr 12 7

Ang. verksamheten vid Stockholm University Institute for English-Speaking Students

10 studenter har redan avlagt denna Herr HEDBLOM (fp):
examen, och ett 20-tal studerar för den Herr talman! Jag ber att få tacka herr
för närvarande. En fördel är att den ska- statsrådet och chefen för ecklesiastikpar
förutsättningar för en kontinuitet departementet för det utförliga och minom
elevkåren, som ettårskurserna inte tressanta svar han givit på min mterkan
sörja för. pellation. Det är givetvis med tillfreds De

erfarenheter som vunnits gäller ställelse jag noterar den positiva lnstallsjälvfallet
inte bara undervisningen. Som ning till själva idén med internationell
herr Hedblom framhållit, måste man undervisning som statsrådets svar, såvitt
också hjälpa de utländska studenterna jag förstår, vittnar om. Jag vill också gemed
kontakter, fritidsverksamhet o. s. v. nast understryka att min inställning ockUtöver
de nyss berörda insatser i detta så är positiv, även om jag i min interavseende
som institutet självt gör kan pellation har pekat på några brister som
nämnas, att institutets sekreterare ägnar för närvarande vidlåder Stockholm limen
stor del av sin tid åt kurativa upp- versity Institute for English-Speaking

gifter, såsom bostadsförmedling och liknande
sociala m. fl. angelägenheter. Det
bör vidare påpekas, att varje utländsk
student genom förmedling av studentkåren
vid Stockholms universitet får en
svensk student som fadder under vistelsen
här. Men naturligtvis kan ännu mer
göras på detta område, där behovet av
ledning och hjälp ju är nästan obegränsat.

Jag vill slutligen nämna, att jag förvissat
mig om att kursstyrelsen har uppmärksamheten
riktad även på andra här
inte särskilt berörda åtgärder i syfte att
utveckla och effektivisera verksamheten.
Man får emellertid ha klart för sig, att
den nuvarande ramen fastställdes når
institutet ännu var ett provisorium och
ett experiment. Sedan dess har det fått
relativt permanent karaktär och ett alltmera
skiftande elevmaterial. Skall IES
på längre sikt fortsätta och eventuellt
utvidgas, torde det vidare bli ofrånkomligt,
att undervisningen differentieras
och följaktligen även att antalet kurser
växer. Ytterligare uppmärksamhet måste
då också ägnas frågan hur studenterna
på bästa sätt skall omhändertas. Dessa
spörsmål, som till inte ringa del sammanhänger
med institutets ekonomi, torde
i vanlig ordning få övervägas i samband
med vederbörliga anslagsäskanden.
De lokalproblem institutet hittills haft
kan däremot anses lösta, då det från 1
oktober i år flyttar in i nya och större
lokaler.

Students.

Min kritik har naturligtvis åsyftat att
bidra till att förbättringar i olika avseenden
kommer till stånd. Jag noterar
också att statsrådet uppmärksammat de
svårigheter av olika slag under vilka institutet
arbetar, och jag uttalar den förhoppningen
att vi kan vänta en mer
positiv inställning till de äskanden om
större anslag som institutet framöver kan
komma att avge än som kommer till uttryck
i årets statsverksproposition. Statsrådet
biträder visserligen universitetskanslerns
förslag om en uppräkning av
anslaget till IES med 10 000 kronor till
90 000 kronor för höjning av timarvoden
och för ökade lönekostnader. Däremot
har statsrådet icke ansett sig kunna höja
anslaget till 115 000 kronor i enlighet
med större konsistoriets förslag, som
enligt min mening är synnerligen välmotiverat.

I sitt interpellationssvar tar statsrådet
först upp frågan om lärarpersonalen
vid institutet och framhåller att den för
närvarande inte omfattar någon till institutionen
helt knuten liirarkraft. Föreståndaren
är deltidsanställd, men i övrigt
meddelas undervisningen av timlärare
och gästföreläsare. Som en fördel med
denna anordning framhålles att experter
med särskilda förutsättningar att behandla
respektive ämnesområden kan
anlitas. Detta är givetvis av värde men
bör väl inte utesluta att några fasta tjänster
inrättas. På så sätt borde större möjligheter
ges att knyta värdefulla krafter
till undervisningen. Dessutom borde fast

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Ang. verksamheten vid Stockholm Univers
anställda lärare, som undervisat under
flera årskurser, ha större möjligheter att
från sina egna erfarenheter lägga upp
undervisningen på bästa sätt.

Timlärarna kan inte få den kontinuerliga
kontakt med eleverna som är värdefull,
och de kan väl knappast känna det
ansvar för institutets arbete som helhet
som en fast anställd lärare gör.

En följd av bristen på personal är att
institutets bibliotek enligt uppgift endast
kan hållas öppet en timme per
dag.

De svårigheter som är förknippade
med antagningen av studenterna understryks
av statsrådet. Förkunskaperna hos
de vid institutet studerande har visat sig
högst varierande. Det har enligt uppgift
varit omöjligt att vid de samhällsvetenskapliga
seminarierna hålla en nivå som
tillfredsställer de mera avancerade deltagarna.
Studenterna har själva rekommenderat
en mera restriktiv antagningspolitik.
Det torde dock vara förenat med
stora svårigheter att få till stånd en mer
effektiv prövning av de sökande. Samråd
med utländska instanser kanske kunde
ske i större utsträckning, och på de
relativt få platser där svenska lektorer
finns skulle dessa kunna intervjua de inträdessökande.
Man skulle också kunna
tänka sig något slags testning av studenterna
vid deras ankomst vid höstterminens
början, och på basis av resultaten
av denna testning kunde sedan rådgivning
ske beträffande val av t. ex. seminarieserie.
Om det visade sig nödvändigt
kunde en individualiserad kompletteringsundervisning
anordnas vid höstterminens
början för en del av de utländska
studenterna. Denna kunde sätta
dem i stånd att med större utbyte följa
institutets ordinarie undervisning.

Bristerna i antagningsproceduren har
resulterat i en ganska stor avgång av studenter
under kursens gång. Statsrådet
pekar dock på möjligheterna till differentierad
undervisning. I ett sådant ämne
som nationalekonomi borde man väl
kunna tänka sig en seminarieserie för
mer avancerade och en för de mindre
kvalificerade. Men en sådan differentiering
i kvalitativt hänseende förutsätter

ity Institute for English-Speaking Students
en ökning av institutets hela kapacitet.
Jag tycker mig förstå att statsrådet delar
min uppfattning att de svårigheter som
uppstått för institutet icke bör framhållas
som skäl för att undvika en utökning
av antalet utländska studenter och en
utbyggnad av institutets kapacitet, utan
snarare tvärtom att dessa svårigheter lättare
övervinns vid en utbyggnad som underlättar
institutets kursuppläggning och
t. ex. möjliggör just en större differentiering.

Att antalet kurser bör ökas har också
understrukits av många av studenterna.
De som hittills sökt sig till IES är till
större delen amerikaner, men allt fler
från andra delar av världen anmäler sig,
och många av dem är från sina hemländer
vana vid kursundervisning. Det är
en mera engagerande form av undervisning
som uppskattas av dessa studenter.

En tidningsledare för någon tid sedan
om IES-studenternas problem bar titeln
»Vilse i Sverige». Det ligger tyvärr mycken
sanning i den rubriceringen. Många
studerande vid institutet liksom andra
utländska studerande i Sverige har svårt
att anpassa sig till våra studieförhållanden.
Man är van vid en mer kontaktskapande
miljö. Jag skulle tro att de utländska
studenterna trivs bättre i Lund eller
Uppsala med dessa universitetsstäders
nationsliv och mer utvecklade föreningsliv.
Att bo i ett inackorderingsrum i en
storstad med kanske en halv timmes resväg
till universitetet kan inte heller bidra
till trivseln för studenter som i
många fall är vana att bo i studenthem
i universitetets närhet.

När jag nu kommer in på de utländska
studenternas bostadsfråga vill jag gärna
peka på de initiativ som redan tagits på
detta område. Under något år har en
kommitté under ordförandeskap av borgmästare
Kristensson och med representanter
för bl. a. Stockholms universitet
och Stockholms studentkårers centralorganisation
arbetat på att förverkliga planerna
på ett internationellt studenthem i
Stockholm. Kommittén har utformat ett
lokalprogram och har genom kontakt
med statliga och kommunala myndigheter
m. fl. undersökt möjligheterna att få

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Ang. verksamheten vid Stockholm University Institute for English-Speaking Students

till stånd en lämplig förläggning av studenthemmet.
Man tänker sig att i hemmet
skall bo hälften utlänningar och
hälften svenskar. På så sätt kunde den
brist på kontakter som många utländska
studenter klagar över avhjälpas. I Lund
finns redan ett internationellt studenthem,
och erfarenheterna därifrån är goda.
Jag vill uttala den förhoppningen att
statsmakterna visar sig positiva, när de
skall ta ställning till detta projekt.

Ett annat initiativ av liknande slag
har tagits av folkpartiets stadsfullmäktigegrupp
i Stockholm, som i en skrivelse
föreslår att ett internationellt studenthus
med 200 rum byggs i stadens regi. En
del av de problem som dragits fram i
diskussionen kring IES skulle kunna få
sin lösning om internationella studenthem
kunde komma till stånd, men långt
ifrån alla problem skulle lösas.

Den kurativa verksamheten bör t. ex.
utbyggas. Jag har i min interpellation
pekat på att det vid amerikanska och
engelska universitet finns särskilda befattningshavare
med uppgift att hjälpa
och ge råd åt utländska studerande. Systemet
med en svensk student som fadder
till en utländsk student, vilket tillämpas
vid institutet, är helt visst ett gott uppslag
men kan knappast ersätta heltidsanställda
kuratorer, liksom man inte heller
bör belasta institutets sekreterare
med sådana uppgifter.

Vid årets riksdag har motioner väckts
om ett internationellt universitet eller
snarare en internationell samhällsvetenskaplig
utbildningsinstitution i Stockholm.
Man kan väl betrakta IES som en
förelöpare till en sådan institution. I
motioner har man särskilt tryckt på utbildning
av studerande från utvecklingsländerna.
Institutets styrelse har förklarat
sig intresserad att ordna en utbildning
av sådant slag. Styrelsen har ju också
beslutat att fr. o. in. nästa läsår utvidga
det samhällsvetenskapliga undervisningsprogrammet
med ytterligare ett par
seminarieserier just avpassade för studenter
från u-länderna. Jag skall inte föregripa
den diskussion, som kan komma
att föras här i kammaren, då dessa motioner
behandlas, men vill bara under -

stryka att erfarenheterna från IES bör
kunna utnyttjas vid en eventuell planering
av en sådan institution. En utbyggnad
och en effektivisering av verksamheten
vid IES kunde bli en viktig etapp
på vägen mot en internationell samhällsvetenskaplig
utbildningsinstitution.

I skrivelse av den 30 september förra
året har också större konsistoriet vid
Stockholms universitet med hänvisning
till en skrivelse från IES utöver de tidigare
nämnda 115 000 kronorna äskat anslag
just för utbildning av studerande
från de s. k. utvecklingsländerna. Detta
förslag, som framlagts relativt sent, har
inte upptagits i årets statsverksproposition,
men jag hoppas att den utredning,
som den tidigare nämnda motionen om
en internationellt samhällsvetenskaplig
utbildningsinstitution i Stockholm aktualiserat,
skall komma till stånd och kunna
ta upp även detta förslag till behandling.

Jag ber en än gång att få tacka herr
statsrådet. Jag hoppas att statsmakterna
ett kommande år är beredda att ställa
sådana resurser till institutets förfogande
att man kan utvinna fulla värdet av
dess verksamhet.

Detta är, som jag framhållit i interpellationen,
viktigt inte bara för att ett tillfredsställande
resultat skall uppnås utan
även för Sveriges anseende och goodwill
i de många länder varifrån studenterna
kommer.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

70, med förslag till lag om församlingsstyrelse
m. in.; och

nr 95, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 59 § kommunallagen den 18
december 1953 (nr 753), in. in.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 103, med förslag till lag om änd -

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

rad lydelse av 8 § förordningen den 16
maj 1884 (nr 25) angående patent.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 106, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § 2 mom. och
9 § förordningen den 30 juni 1943 (nr
477) om skatt å vissa pälsvaror.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 107, angående befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan; och

nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1961/62 m. m.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 112, med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering, m. m.; och

nr 113, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr
314) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

114, med förslag till förordning
om brännoljeskatt; samt

nr 120, angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Norge om tullättnader m. m. vid flottning
i svensk-norska vattendrag.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 578—583 till statsutskottet
och

motionen nr 584 till jordbruksutskottet.

Om ändrad tidpunkt för allmänna val

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av väckt
motion angående ändrad tidpunkt för
allmänna val.

I en till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 177 i första kammaren
av herr Svanström, hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att en utredning må verkställas
angående möjligheten att fastställa
valdagen till en senare tidpunkt på
hösten och måhända till en vardag.

Enligt gällande bestämmelser förrättades
ordinarie val till andra kammaren
samt allmänna val till landsting och till
stads- och kommunalfullmäktige den
tredje söndagen i september månad.
Motsvarande val av municipalfullmäktige
ägde rum första söndagen i oktober och
av kyrkofullmäktige tredje söndagen i
samma månad.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen I: 177 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Denna motion berör två
frågor, nämligen dels en utredning om
de allmänna valens förläggande till senare
tidpunkt under hösten, dels ett förslag
att valen skulle kunna förläggas till
annan dag än söndag.

Konstitutionsutskottet anför i sitt utlåtande
att utskottet finner de skäl alltjämt
bärande vilka åberopades år 1919
för att valen skulle äga rum i september
månad. Några skäl av beskaffenhet att
nu böra föranleda riksdagen till ett förändrat
ståndpunktstagande i detta spörsmål
har enligt utskottets mening ej anförts
i motionen. Med anledning av dessa
uttalanden av konstitutionsutskottet tilllåter
jag mig att en stund ta kammarens
tid i anspråk för att anföra några synpunkter.

Som skäl för val i september anfördes
år 1919 bland annat att det brådaste
skördearbetet då vore överståndet. Jag
är självklart glad över att konstitutions -

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

utskottet fortfarande tar så stor hänsyn
till jordbrukets intressen. Det förefaller
dock en smula egendomligt att utskottet
inte tycks ha märkt att något hänt på
detta område sedan 1919. De flesta av
oss andra är väl annars på det klara med
att det har skett betydande förändringar
i fråga om jordbruksbefolkningens numerär,
skördearbetets intensitet och
även i fråga om själva tidpunkten för
skördearbetet.

Vidare anfördes år 1919 som skäl för
val i september att detta ur klimatiska
synpunkter vore den lämpligaste tiden.
Därom kan bara sägas att man t. ex. i
Norge har en senare tidpunkt för de allmänna
valen, och klimatet i Norge kan
val inte vara så mycket annorlunda än i
Sverige.

För det tredje anfördes att vägarnas
svårframkomlighet kunde ge anledning
till problem om valen hölls vid en senare
tidpunkt än i september månad. Även
på den punkten förvånar det mig att det
ärade konstitutionsutskottet inte bar
märkt att det under de gångna åren skett
en betydande ändring i fråga om vägarnas
framkomlighet i vårt land. Visserligen
klagas det ofta både här i riksdagen
och på andra håll över vägarnas beskaffenhet,
men nog är vi väl alla på del
klara med att mycket ändrats i det avseendet
sedan år 1919. Jag har därför
svårt att tro att detta argument om vägarna
fortfarande kan vara bärande.

Vid 1951 års debatt bär i första kammaren
påpekade herr Bengtson med stöd
av statistiska uppgifter att nederbördsmängden
ingalunda är större i oktober
månad än i september. Temperaturen är
visserligen något lägre under oktober,
men att den omständigheten skulle kunna
allvarligt ändra förutsättningarna för
att kunna genomföra ett val i oktober
kan jag inte förstå.

Konstitutionsutskottet har inte i motionen
kunnat finna några skäl för en
ändring. Jag har en annan mening på
den punkten. Jag har i motionen bland
annat pekat på den allmänna semestern,
som ju vanligtvis förläggs till sommaren
och som därmed i stor utsträckning riskerar
att sammanfalla med förberedel -

Om ändrad tidpunkt för allmänna val

serna för valet. Den ofta intensiva valdebatten
kolliderar gärna med semestern.
För både företagare och anställda inom
jordbruk och trädgårdsskötsel och för
löneanställda i de flesta företag, inom
skolväsendet, i allmän tjänst och många
andra yrken skulle förläggandet av valdagen
till en senare tidpunkt vara fördelaktigt.
Där är det alltså valförberedelserna
soin kolliderar, inte själva valet
som sådant.

Ur demokratisk synpunkt är det synnerligen
angeläget att alla grupper, som
kan tänkas vara eller bli intresserade av
politiska spörsmål före och under ett
val, har möjlighet att delta i förberedelserna
inför valet, utan att bli alltför mycket
störda i sin semester eller i sin yrkesutövning.
Enligt min mening är deltagande
i fria val de svenska medborgarnas
förnämsta demokratiska rättighet.

Vad sedan gäller förläggandet av valdagen
till en vardag är utskottets skrivning
i det närmaste välvillig. Utskottet
hänvisar därvidlag till pågående utredningar
som kan ge anledning till en omprövning
av frågan.

Jag har nog den uppfattningen att utskottets
skrivning över huvud taget —
trots det inledningsvis ganska konkret
utformade påståendet att ingenting bär
ändrat sig sedan år 1919 — andas så
pass mycket av välvilja och förståelse,
att man har anledning anta och hoppas
att denna fråga inom den närmaste tiden
kommer att upptagas till omprövning.

Då jag inser det meningslösa i att
framföra ett eget yrkande mot ett enhälligt
utskott, har jag med det anförda endast
velat ge mina synpunkter på denna
fråga och har, herr talman, intet yrkande.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag begärde ordet i början
av herr Svanströms anförande, då
man möjligen kunde tänka sig att han
skulle ställa ett yrkande om bifall till
motionen. Herr Svanström kom emellertid
inte med något eget yrkande, och jag

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Ang. talmännens rösträtt

skulle under sådana förhållanden kunnat

avstå från att säga någonting.

Jag vill nu endast framhålla att det
kan synas bestickande när herr Svanström
argumenterar med utgångspunkt
från vad som sades i denna fråga år
1919. Han erinrade emellertid själv om
att riksdagen behandlade detta spörsmål
så sent som år 1951, och jag tror inte att
vare sig klimat eller vägar har förändrats
så mycket sedan den tiden. Jag finner
att den ståndpunkt som utskottet har
intagit i sitt utlåtande under förhandenvarande
förhållanden är naturlig och
riktig.

Jag hemställer därför, herr talman,
om bifall till utskottets förslag.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Till herr Elmgrens senaste
uttalande skall jag bara helt kort
anföra att man även år 1951 framhöll
att 1919 års resonemang var riktigt.
Ingenting har i det avseendet förändrats,
och hela min argumentering baseras på
vad som då uttalades.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Ang. talmännens rösträtt

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 13, med uppgift å vilande
förslag till ändrad lydelse av 51 § riksdagsordningen.

Sedan nu pågående riksdag avslagit
konstitutionsutskottets hemställan om
uppskov till senare riksdag under innevarande
andrakammarperiod med beslut
över vilande förslag om ändrad lydelse
av 51 § riksdagsordningen, hade utskottet
till grundlagsenlig behandling för
riksdagen anmält i memorialet infört,
vid 1960 års riksdag jämlikt 64 § riksdagsordningen
såsom vilande antagna
förslag till ändrad lydelse av 51 § riksdagsordningen.

Enligt detta förslag skulle det i riksdagsordningen
uppställda förbudet för
talman att deltaga i kammares omröstning
slopas.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! När konstitutionsutskottet,
såsom i förevarande fall i sitt memorial
nr 13, för kamrarna redovisar en vilande
grundlagsändring har konstitutionsutskottets
medlemmar — som kammarens
ledamöter mycket väl känner till
— icke någon möjlighet att i sakfrågan
redovisa olika uppfattningar; någon reservationsrätt
finns således inte. Redovisningen
för kamrarna är bara en formell
anmälan. Däremot är behandlingen
av utskottets memorial lika som den av
alla andra ärenden. Yrkanden kan således
ställas och votering ske i vanlig
ordning.

Frågar om talmannens rösträtt, som
nu på nytt tages upp, diskuterades i båda
kamrarna för bara några veckor sedan
och behandlades även i slutet av maj månad
förra året. Även om det är i dag som
det verkliga avgörandet kommer att ske i
denna mycket uppmärksammade fråga,
kan det inte finnas någon anledning att
nu upprepa de gamla argumenten, och att
försöka linna några nya argument för
eller emot är säkert inte heller så lätt vare
sig för den ena eller den andra sidan.
Innan jag för min del yrkar avslag på
utskottets memorial vill jag emellertid
även denna gång kort och gott uttrycka
min förvåning över det sätt varpå man
här går till väga. Man använder här ett
helt annat tillvägagångssätt än man gör i
andra sammanhang. Det har konstaterats
i de debatter som tidigare förts, och det
är alldeles riktigt, att frågan om talmannens
rösträtt är en riksdagens angelägenhet.
Om det varit aktuellt med en
ändring, borde vid något tillfälle riksdagen
ha tagit ett initiativ, men så har inte
skett. Med den svagast tänkbara motivering
kom förslaget från Kungl. Maj:t förra
året, och jag måste säga — jag har
alltjämt den uppfattningen — att den
motivering som sedan dess har kunnat
uppbringas fortfarande är den svagast
tänkbara.

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

I detta läge och i avvaktan på att författningsutredningens
förslag skall framläggas
vill jag ha sagt att det skulle vara
en värdig handling av den svenska riksdagen
om den i dag avvisade detta förslag
till grundlagsändring. Den socialdemokratiska
gruppen, som här utgör majoriteten,
har enligt mitt förmenande råd
att vänta med ett beslut av riksdagen i
denna fråga till dess författningsutredningens
förslag föreligger. Den nuvarande
ordningen i fråga om talmannens
funktioner vilar på gammal tradition,
och båda parterna i denna fråga, de som
vill att talmannen skall ha rösträtt och
de som inte vill det, har råd att vänta
med beslutet ännu en tid. Ingen olycka
händer fördenskull under tiden.

Jag vill således, herr talman, även i
dag vädja om uppskov i denna fråga och
ber av den anledningen att få yrka avslag
på konstitutionsutskottets memorial
nr 13.

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! För några veckor sedan
debatterade vi, såsom herr Sveningsson
framhöll, frågan om talmännens rösträtt
i anledning av motioner om uppskov
med antagande av det vilande grundlagsiindringsförslaget
i den frågan. Det finns
ingen anledning att i dag upprepa de
argument som då framfördes.

Jag inskränker mig till att understryka
att vi i min meningsriktning står fast
vid uppfattningen att frågan om talmännens
rösträtt bör avgöras först då författningsutredningens
förslag föreligger.
Vi är alltså inte i princip motståndare
till att talmännen tilhigges rösträtt, men
vi anser att frågan inte hastar. Ett avgörande
kan träffas senare under fyraårsperioden,
då författningsutredningcns
förslag i sin helhet skall prövas. Kanske
kommer utredningens förslag att innebära
en ändring av talmannens ställning
i ett eventuellt enkammarsystem,
och det är inte tilltalande att nu tillägga
talmännen rösträtt för att om några år
beröva dem —■ eller kanske snarare denne
—• rösträtten.

Ang. talmännens rösträtt
Jag ber, herr talman, att få ansluta mig
till yrkandet om avslag på det vilande
förslaget till grundlagsändring.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! När vi nu står inför sista
fasen i behandlingen av denna grundlagsfråga,
som vi haft tillfälle att debattera
i olika sammanhang, känner jag ett
personligt behov att deklarera min inställning.
Det har inte blivit anledning
för mig att under de tidigare debatterna
säga någonting i frågan, men när jag nu
sitter i min bänk känner jag att jag inte
vill underlåta att uttryckligen till kammarens
protokoll framföra hur jag ser
på denna sak.

Jag tror att vi samtliga är överens om
det stora värde som ligger i att talmansskapet
i riksdagen är förbundet med en
så förnämlig tradition och en sådan auktoritet
som fallet är. Men samtidigt är
jag ganska övertygad om att orsaken till
att en sådan tradition kunnat utbilda sig
just har varit den ställning ovanför partierna
som grundlagen givit talmannen i
och med att den inte låter honom delta
i omröstningar och på det viset framträda
mindre såsom en förtroendeman för
kammaren i dess helhet än såsom en
partirepresentant. Detta har otvivelaktigt
varit av synnerligen stort värde.

I de tidigare diskussionerna har man
gjort den invändningen att det är orätt
att betaga talmannen möjligheten att utöva
sin politiska gärning på samma sätt
som andra riksdagsledamöter. Men om
vi hade tillfälle att göra en undersökning
av uppfattningen hos dem, som
själva beklätt detta höga ämbete eller
som gör det i denna dag, så skulle jag
bli mycket förvånad om de inte samt
och synnerligen skulle säga att de vid
utövandet av detta ämbete har känt det
som en styrka att de kunnat framträda
såsom representanter för kammaren i
dess helhet, höjda över partierna, i stället
för att behöva markera sin partiställning
genom att delta i omröstningarna.

Man har också sagt att den valkorporation,
som utsett en ledamot vilken
kommit att placeras i talmansstolen,

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Ang. talmännens rösträtt
skulle ha rätt att fordra att han på samma
sätt som övriga riksdagsledamöter
har möjlighet att verka i det politiska
arbetet bl. a. genom att delta i omröstningarna.
För min del är jag emellertid
ganska övertygad om att de valmän, som
haft möjlighet att skicka en representant
till riksdagen vilken befunnits värdig att
intaga talmansstolen, känner sig djupt
hedrade av detta förhållande och säkerligen
med jämnmod ser att talmannen
får avstå från att utöva sin rösträtt.

Nej, vi kommer inte ifrån att det verkliga
skälet till detta förslag om grundlagsändring
var en tillfällig situation,
där ett dödläge hotade och en röst kunde
komma att spela en avgörande roll
och där man på den socialdemokratiska
sidan var beredd att betala snart sagt
hur mycket som helst för ytterligare en
röst. Men man bör inte låta en kortsiktig
synpunkt ta överhand över det mera
långsiktiga perspektivet vid bedömningen
av denna fråga. Dessutom kan vi ju
peka på att situationen i dag är sådan
att det inte längre är lika frestande att
på detta sätt förvärva ytterligare en partiröst.

Vi har också framhållit att hela författningen
i övrigt ligger i stöpsleven
och att en utredning överväger alla möjliga
stora och små frågor inom detta område.
Vad är det då som gör denna angelägenhet
så brådskande att man nu i
förväg måste träffa ett avgörande här?
Såsom jag nyss framhöll, kan ju en ändring
inte sägas ha det aktuella värde som
fallet kanske delvis var när förslaget på
sin tid förelädes riksdagen.

Jag skulle vilja hemställa till kammaren
att verkligen ta under noggrant övervägande
huruvida vi genom ett beslut i
dag skall träffa ett avgörande som enligt
min övertygelse kommer att inte öka
utan minska den utomordentliga auktoritet
som vi kan tillskriva talmännen i
båda kamrarna, sådana förhållandena
nu är.

Jag ber, herr talman, att få instämma i
avslagsyrkandet.

I detta anförande instämde herrar
Nils Hansson (fp), Yngve Nilsson (h),

Arvidson (h), Schött (h) och Virgin
(h), fröken Andersson (h) samt herrar
Ringaby (h), Gustaf Henry Hansson (h),
Boman (fp) och Gezelius (h).

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag har som vanligt med
den allra största respekt lyssnat på herr
Ewerlöfs anförande, även om jag inte
kan dela hans mening i denna fråga. Jag
förstår hans synpunkter och att det för
honom är naturligt att komma med det
yrkande han har framställt.

Med anledning av de skäl som angivits
av de två första talarna, herrar Sveningsson
och Hedblom, finner jag det
inte nödvändigt att anordna något slags
repetitionsövning i fråga om vad som tidigare
har sagts i den här debatten. Det
har ju, som de mycket riktigt sade, redan
framförts alla argument från båda
sidor och något nytt har näppeligen inträffat
sedan vi senast debatterade frågan
för 14 dagar sedan. Jag vill bara
upprepa att jag av rent principiella skäl
har anslutit mig till ändringsförslaget
därför att jag finner det riktigt både mot
talmannen och mot den valkrets han representerar
att han har rösträtt. Jag kan
inte finna att det skulle ändra hans möjligheter
att utöva sitt höga ämbete om
han också utövar det mandat som valkretsen
har givit honom.

Jag yrkar därför bifall till det vilande
grundlagsändringsförslaget.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag har inte avsett att
återuppta den debatt som vi genomförde
så intensivt för tre veckor sedan, utan
jag skall bara upprepa att jag ingenting
har emot att talmannen har rösträtt, men
frågan om rösträtt för talmannen bör
prövas i sammanhang med problemet
om talmannens rätt att yttra sig och avge
röstförklaring. Eftersom talmannen
har saknat rösträtt så länge och författningsutredningen
nu är beredd att framlägga
sitt förslag med mycket kort varsel,
har jag alltjämt den uppfattningen att
frågan bör vila intill dess utredningens
förslag föreligger.

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Jag har sålunda för avsikt att rösta
emot det vilande grundlagsändringsförslaget.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på antagande av det i förevarande
memorial införda vilande
grundlagsändringsförslaget samt vidare
på förkastande av detsamma; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på förslagets antagande,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som antager det i konstitutionsutskottets
memorial nr 13 införda vilande
grundlagsändringsförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, förkastas grundlagsändringsförslaget.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 63.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kom -

Ang. beräkningen av vissa väganslag
munikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Ang. beräkningen av vissa väganslag

Under punkten 11 av sjätte huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj :t före behandlingen av de olika
anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader,
lämnat en översikt över beräkningen
av väganslagen m. in. Därvid
hade förordats bland annat, att medelsanvisningen
till de ordinarie statliga
väginvesteringarna under kalenderåret
1962 skulle upptagas med ett belopp av
380 miljoner kronor, vartill komme 20
miljoner kronor under anslaget till vissa
vägbyggnadsarbeten. I anslutning härtill
hade erinrats om de omfattande beredskapsarbeten,
som under åren 1958—
1960 utförts och vilkas omslutning uppgått
till cirka 600 miljoner kronor. Inklusive
dessa arbeten hade vägbyggandet
under de angivna åren kommit att
väsentligt överstiga den i den s. k. vägplanen
för Sverige för motsvarande
år förutsatta investeringsomslutningen.
Jämväl för åren 1961 och 1962 kunde
enligt departementschefen beredskapsarbeten
i viss, ehuru mera begränsad omfattning
förutses komma till utförande.
Totalt innebar Kungl. Majtts förslag med
avseende å den statliga samt den statsbidragsberättigade
kommunala och enskilda
väghållningen en medelsanvisning
om 1 026,5 miljoner kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Boman och Ivar Johansson (I: 137)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Bohman och Sundelin (II:
167);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Jonasson m. fl. (I: 446) och den

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Ang. beräkningen av vissa väganslag

andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Tvärålund in. fl. (11:524).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte i anledning av
departementschefens uttalande under
förevarande punkt i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet i
punkten anfört;

II. att motionerna I: 137 och II: 167
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna 1:446 och 11:524
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Vägarna och allt som
rör våra kommunikationer är aktuella
frågor som ofta är under debatt här i
riksdagen. Även om enigheten är mycket
stor inom statsutskottet när det gäller behandlingen
och redovisningen av väganslagen
under denna punkt i utskottets utlåtande,
kan det kanske ändå vara tillåtet
med anledning av denna frågas storleksordning
att säga ett par ord.

När riksdagen 1959 antog den s. k.
vägplanen för Sverige var det nog många
som hyste en förhoppning om att väginvesteringarna
skulle komma att ske i
överensstämmelse med den planen. Det
fattades den gången visserligen inte något
bindande beslut om väganslagens
storlek för framtiden. Man nöjde sig med
att besluta att väginvesteringarnas storlek
årligen skulle bedömas med hänsyn
till det statsfinansiella och samhällsekonomiska
läget. Jag måste även i år konstatera,
som jag gjort någon gång tidigare,
att statsutskottet inte anser läget och
konjunkturerna vara sådana, att det beträffande
investeringarnas storlek kan
följa den plan riksdagen tidigare har antagit.

Jag kan med tillfredsställelse konstatera
att en statlig instans, nämligen väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, kraftigt och bestämt
hävdar den uppfattningen, att vägplanen
här borde följas på ett annat sätt
än som nu sker. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag i år innehöll att

till byggandet av vägar borde av det ordinarie
vägbyggnadsanslaget ställas till
förfogande ett belopp på 480 miljoner
kronor. Kommunikationsministern minskade
dock detta belopp med 100 miljoner,
och statsutskottet bär inte funnit
anledning att ändra på Kungl. Maj:ts
förslag. Detta innebär att eftersläpningen
i vägbyggandet blir större för varje år
som går. Man måste också räkna med att
det genom en fortgående försämring av
penningvärdet blir betydligt mindre arbete
utfört för samma belopp nu än det
blev vid den tidpunkt då vägplanen utarbetades.
Även väganslagen behövde
kanske indexreglcras.

Statsutskottet har nu med betydande
ansträngningar räknat fram, att genom
de beredskapsarbeten som förekommit
under de senaste åren har förbrukats så
mycket pengar att man inte kan tala
om någon eftersläpning. Helt naturligt
måste de arbetslösa ha arbete, men jag
har litet svårt att förstå varför bilägarna
och trafikanterna mer än andra skall finansiera
beredskapsarbeten. Vad man
skulle vara tacksam för är en fullständig
redovisning av vad som blivit uträttat
för de många miljoner som blivit använda
till beredskapsarbeten, och vad skillnaden
blir i kostnad mellan en kilometer
väg byggd som beredskapsarbete och en
kilometer väg byggd inom det ordinarie
vägbyggnadsprogrammet. Jag har en
stark känsla av att beredskapsarbetena
dels blir dyrbara, dels passar dåligt in
i de vägbyggnadsplaner efter vilka vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen arbetar. Det
kan inte i längden vara en hållbar ordning
för näringslivet och bilisterna att
gå och vänta på arbetslöshet för att få
bättre vägar. Bättre vägar, utbyggda i
takt med den ökade trafiken, har en så
avgörande betydelse i bilismens samhälle,
att lågkonjunktur och arbetslöshet
inte i någon nämnvärd omfattning bör
reglera förhållandet. Beredskapsarbetena
skall inte vara, som de nu har blivit, en
motvikt mot ett ordinarie vägbyggnadsprogram.

Det måste vara ett rimligt krav i dagens
läge att ett ordinarie vägbyggande
följer den plan som antogs av riksdagen

Fredagen den 7 april 19G1

Nr 12

1959 och att eftersläpningen inte kommer
att öka år för år. Ofta får vi kontakt med
det stora missnöje som förekommer
bland allmänheten, och hur många trafikolyckor
måste inte skrivas på de dåliga
vägarnas konto? Helt nyligen har vi
i tidningarna kunnat läsa att vägdirektörerna
från hela landet varit samlade till
en överläggning i Örebro och där givit
uttryck för sina bekymmer och sin besvikelse
över att vägplanen i årets budget
blivit beskuren med 100 miljoner
kronor.

Att det råder ett sådant betydande
missnöje med byggandet och underhållet
av våra vägar är mycket beroende på

— som det har sagts många gånger förr

— att bilisterna och de övriga trafikanterna
har betalat in så många hundratals
miljoner kronor, vilka inte kommit vägväsendet
till godo. När skall dessa pengar,
som för närvarande betydligt överstiger
en miljard kronor, komma att användas
till de ändamål som meningen
varit och som riksdagen också många
gånger lovat att behållningen i automobilskattemedelsfonden
skall användas
till. Man tycker att statsutskottet och
riksdagen borde inta en mera välvillig
inställning till näringslivets, till bilisternas
och allmänhetens önskemål och krav
på bättre vägar. Med den utveckling som
bilismen har fått måste en bättre utbyggnad
av vägarna vara en investering,
där nedlagt kapital ger mycket god förräntning
som kommer hela samhället till
godo. Genom det beslut som riksdagen i
dag kommer att fatta, ökar man tillgången
i vägväsendets specialbudget med 86
miljoner kronor, men genom att man
håller igen på vägbyggandet blir det en
sämre trafikekonomi och en sämre trafiksäkerhet
än om man anpassat väginvesteringarna
till vägplanen och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens förslag.

Vägväsendet i landet är i förhållande
till bilismens omfattning underutvecklat.
Ingen olycka hade inträffat om statsutskottet
och riksdagen hade följt förslaget
om 100 miljoner kronor mer till byggande
av allmänna vägar. Jag har, herr
talman, velat anföra dessa synpunkter
utan att framställa något yrkande.

2 Första kammarens protokoll 1061. N''r i

Ang. beräkningen av vissa väganslag

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det råder ingen som
helst tvekan om betydelsen av att ha goda
vägar, vilket har med den allt intensivare
trafiken accentuerats ytterligare
under senare år. Man bör erinra om att
personbilstrafiken inte är det viktigaste,
utan vi har alltmer kommit dithän med
lasttrafiken att det av trafikekonomiska
skäl är betydelsefullt att ha goda vägar.
Det finns alltså ingen anledning för herr
Sveningsson att speciellt understryka detta,
ty på den punkten föreligger allmän
enighet. Man har i år tagit hänsyn till
den situation som föreligger framför allt
i fråga om arbetskraften. Det är inte korrekt
när herr Sveningsson framställer
saken så, att man inte skulle ha följt
den vägplan som gjorts upp tidigare. Det
påvisas tvärtom i utskottets utlåtande att
om man tar hänsyn till beredskapsarbetena
har de faktiska investeringarna på
landsbygden uppgått till ett belopp som
för åren 1958—1960 ligger inemot en halv
miljard kronor över vägplanens investeringsbelopp
för motsvarande period.

Nu kan man invända att beredskapsarbetena
inte skulle räknas dit, men detta
är väl ett resonemang som inte är bärande.
De har dock kommit vägväsendet
till godo, även om de har gått över socialdepartementets
huvudtitel.

Man kan vidare fråga sig hur effektiviteten
i beredskapsarbetena är. Efter de
utredningar vi haft på denna punkt är
effektiviteten mycket god. Det är en ringa
skillnad mellan de vanliga arbetena och
dem som utförs på vägarna i form av
beredskapsarbeten, och man kan då inte
gärna bortse från dessa beredskapsarbeten.
Jag är emellertid inte alls av den
uppfattningen att vi skall ha dessa arbeten
som ett slags reserv, när det inträder
arbetslöshet. Vägarna skall ingalunda
skötas på det sättet. Men väginvesteringarna
får inordnas i den allmänna ekonomiska
planeringen, liksom allt annat, vilket
utskottet påpekat. När herr Sveningsson
flera gånger talar om ett utbrett
missnöje, vill jag säga att utskottet har
påpekat att det är naturligt att det förekommer
missnöje. Visst vill vi allesam -

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Ang. beräkningen av vissa väganslag

mans ha bättre vägar, men vi som har
haft ansvaret att behandla denna fråga
kan spörja vad för slags missnöje det
egentligen är. Här föreligger ingen reservation,
utan vi har efter många överläggningar
kommit fram till att godta det utskottsutlåtande
som föreligger. Den som
har satt sig in i frågan kan inte påstå
att det finns anledning till något större
missnöje.

Vad beträffar siffran för bilskattefonden
tror jag det är att beakta, att det inte
är korrekt att resonera som herr Sveningsson
gör. Vi får ta hänsyn till att vi
har väganslag efter kalenderår och att
det finns en ordinarie medelsförbrukning
som man först måste beakta, innan man
talar om vad som egentligen finns i bilskattefonden.

Jag kan sluta med att säga, herr talman,
att när man i ett demokratiskt, parlamentariskt
styrelseskick diskuterar olika
saker, blir resultatet ofta något som
ingen är riktigt belåten med, utan det är
alltid någonting som man är missnöjd
med. Efter våra överläggningar har vi
emellertid kommit fram till att vi kan
godta utskottets utlåtande. Det utesluter
inte att var och eu av oss kan ha nyanser
i fråga om den positiva inställningen
till vägväsendet. Jag vill deklarera att
vi inom centerpartiet är beredda att i
fortsättningen göra det yttersta för att
få ett gott vägväsende här i landet.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Bengtson framhöll
att det råder mycket stor enighet kring
denna punkt, som gäller väganslagen.
Det är jag medveten om, och det framhöll
jag också. Men när jag talade om
det missnöje som råder i landet missförstod
kanske herr Bengtson saken. Vi läser
mycket ofta i tidningarna om hur
kommunala församlingar och olika organisationer
och sammanslutningar gör
framställningar i vägfrågor. Man är missnöjd
över att staten för vägändamål tagit
in så mycket pengar, som inte blivit
använda för de avsedda ändamålen.

När det gäller beredskapsarbetena är
jag kanske litet påverkad av det förhållandet
att jag bor i en bygd, där det sällan
eller aldrig är någon arbetslöshet och
där vi av den orsaken inte får några beredskapsarbeten
gjorda. I den bygden
är vägarna erkänt mycket dåliga. Att det
skall vara på det sättet kan jag inte
anse riktigt. I detta sammanhang hade
jag hoppats att man inom statsutskottet
skulle ha litet mera uppmärksammat
den uppfattning i vägfrågorna som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen hävdat.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl bara att konstatera
att intresseorganisationerna, om
herr Sveningsson avsåg sådana, naturligtvis
alltid, om de företräder de intressen
de arbetar för, skall påyrka att det
blir högsta möjliga anslag. De tar inte
de hänsyn vid övervägandena som vi
tar inom statsutskottet. Deras framställningar
kan inte åberopas såsom någonting
som man absolut kan följa. Det är
val intresseorganisationerna som herr
Sveningsson syftar på, när han talar om
att det finns ett utbrett missnöje.

Utskottet har också varit medvetet om
att fördelningen på olika delar av landet
inte blir så korrekt som den skall
vara. I utlåtandet heter det härom: .»Enligt
utskottet mening bör vid de totala
investeringarnas fördelning särskild vikt
fästas vid tillgodoseendet av flerårsplanerna
samt de ordinarie anslagsmedlens
fördelning mellan länen.» Vi har också
nogsamt observerat att man skall beakta
detta. Därför finns det inte någon anledning
att anmärka på den punkten heller.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara säga till
herr Bengtson att jag inte vill använda
namnet intresseorganisation när det gäller
ett ämbetsverk som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
.lag betraktar vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen som ett för
vägfrågorna ansvarigt ämbetsverk. Jag
vill än en gång understryka att det hade

Fredagen den 7 april 1901

Nr 12

varit anledning för utskottet att litet
inera uppmärksamma detta ämbetsverks
uppfattning.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! I sina petita till årets
statsverksproposition framhöll väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att den under
år 1959 har belagt 3 000 km grusväg med
permanent beläggning och att den beräknade
att under 1960 förse ytterligare
3 000 km grusväg med samma beläggning.
Om man skulle fortsätta med sådan
beläggningsverksamhet i nuvarande
takt, skulle det dröja minst åtta år innan
grusvägar med en trafik av mer än 200
fordon per dygn hunnit förses med varaktigt
slitlager. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
säger i fortsättningen:
»Den ökade beläggningsverksamheten
har kunnat ske i denna takt endast genom
att styrelsen medvetet har eftersatt
vissa underhållsåtgärder och att man
har koncentrerat verksamheten på själva
vägarnas underhåll.» Det är framför
allt genom oljegrusbeläggning som man
har nått detta snabba resultat. Man har
dessutom minskat förarbetena före oljegrusbehandlingen
till det minsta möjliga.

Jag skulle vilja göra några personliga
reflexioner med anledning av denna, som
jag förstår det, ganska entusiastiska och
onyanserade inställning som man inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom
i vissa kommuner intar till oljegrusbeläggning.
Förra sommaren körde jag
med bil i Södermanland. Där hade
en vägsträcka på 10—15 km belagts med
oljegrus. När jag kom med rimlig hastighet
träffades jag plötsligt av ett stenskott.
Fönsterrutan blev — som det sker
med flertalet bilar — helt ogenomskinlig
och sprack i tusen bitar. Nu var det så
lyckligt att vägen var rak, och jag hade
som sagt en rimlig hastighet. Jag kunde
snabbt bromsa. Hade vägen i stället varit
krokig och jag haft hög hastighet, vet
jag inte hur det hade gått. När jag kom
fram till en bensinstation sade man där
att det inte var någonting att förvåna sig
över. Del var den tionde bilen som under
de senaste dagarna kommit med samma

Ang. beräkningen av vissa väganslag
skador. Eftersom detta bara var en av
de tio bensinstationer som finns i trakten,
är det anledning att förmoda att det
inträffade åtskilligt flera olyckor under
de dagar då oljegrusbeläggningen skulle
plattas. Jag såg något senare i tidningen
att en oljegrusväg hade öppnats i Hälsingborgstrakten
men fått stängas redan
efter en timme på grund av det stora antal
olyckor som inträffat. Jag sökte sedan
kontakt med bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
när jag åteikom till
Stockholm. Där var man mycket belåten
med denna billiga vägbeläggning, d. v. s.
med denna form att temporärt permanenta
vagar, och det konstaterades att
också kommunerna uttryckt samma belåtenhet.
Jag har svårt att dela denna entusiasm
åtminstone i åtskilliga fall. Jag
for några månader senare på samma väg
och det visade sig att de gropar, som
hade funnits före beläggningen, i mycket
stor utsträckning hade återuppstått. Denna
beläggning hade alltså mycket kort
varaktighet, och vid en resa för några
dagar sedan konstaterade jag att situationen
efter tjälens inverkan givetvis blivit
ytterligare försämrad.

Jag tog också kontakt med försäkringsbolagens
bildetalj och fick den uppgiften,
att enligt statistiken för 1958 hade
kostnaderna för ersättning till bilägare
för reparation av bilrutor uppgått till
20 miljoner kronor. Det är klart att en
del av dessa skador härrör även från
stenskott på grusvägar, men det är alldeles
uppenbart — såvitt jag förstår —
att en mycket väsentlig del —- troligen
den överväldigande delen — av dessa
kostnader uppkommit på grund av skador
som härrör just från nybelagda oljegrusvägar.

Jag frågade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
om man inte kunde trumla vägarna
så att de blev någorlunda säkra för
bilisterna, men man sade, att det var
lämpligare att bilisterna skötte om den
detaljen. Jag frågade om man hade tagit
hänsyn till dessa 20 miljoner kronor när
men beräknade de låga kostnaderna för
beläggningen, men man sade sig inte
ha gjort detta.

Nu är jag inte alls något expert när det

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Ang. beräkningen av vissa väganslag
gäller dessa frågor, och jag skall uttrycka
mig mycket försiktigt. Jag skulle förmoda
att oljegrusbeläggning på ett gott
underlag är av ett visst värde under en
övergångstid, innan man får en ordentlig
permanentning. Men det förfaringssätt,
som har tillgripits i olika delar av
landet, att utan tillräckligt förarbete lägga
oljegrus på dåliga vägar framstår som
en åtgärd, som först och främst inte har
någon längre varaktighet utan som snart
återför vägarna till deras tidigare dåliga
beskaffenhet och som dessutom —■ vilket
kanske är ännu viktigare — utsätter bilisterna
för risker, som väl kan betecknas
som livsfarliga.

Jag hav bara velat göra dessa påpekanden
i förhoppning om att berörda myndigheter
något noggrannare ville undersöka,
i vilken utsträckning och på vilka
vägar verkligen oljegrusbeläggning kan
anses vara den lämpligaste lösningen, eller
om det till äventyrs kan vara så att
det en tid kan vara väl så lyckligt att
en något längre tid behålla vissa grusvägar
än att på olämpliga ställen göra en
oljegrusbeläggning.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! I anledning av det senaste
anförandet angående oljegrusbeläggning
vill jag säga några ord.

Först och främst är oljegrus inte någon
beläggning, utan en förstärkt dammbindning.
För rätt länge sedan kom vi
underfund med att man inte klarade problemet
att hålla grusvägarna i stånd; de
blev för dyra ty de fordrade ideligen
vattning, hyvling, saltning och lutning
men befann sig ändå inte i ett tillfredsställande
skick för den starkt ökade trafiken.

Nuvarande professorn i vägbyggnad
vid tekniska högskolan i Stockholm, dr
Hallberg, som tidigare var chef för statens
väginstitut, sökte då experimentera
ut någonting som man kunde få såsom
mellanting mellan ordentlig beläggning
och salt, lut och lera och som kunde
bliva ett gott dammbindningsmedel. Efter
mycket ingående undersökningar och

prov har metoden med oljegrus slagit väl
ut, och jag kan betyga att jag från mina
resor som vägrevisor har hört vägförvaltningar
i olika delar av landet uttala sin
tillfredsställelse med resultatet och framställa
önskemål om en ökad oljegrusbeläggning.
Men vi bör ha klart för oss att
oljegrus är en förstärkt dammbindning
och ingen högvärdig vägbeläggning. Det
har tillkommit för att göra grusvägarna
bättre framkomliga och det lägges i första
hand på vägar, som inom närmaste
tiden skall byggas om, d. v. s. där man
inte vill lägga en dyrare beläggning och
på vägar som har hög trafik men på vilka
det inte nu finns möjlighet att av
kostnadsskäl göra en ordentlig beläggning
samt på sådana vägar som inte inom
rimlig tid kan få en riktig beläggning.

En speciell fördel med oljegruset är
att om det skulle uppstå sår, som gör
vägen gropig, kan man hyvla den pålagda
massan — den är, om man får använda
yttrycket, »levande» under åtminstone
tre år och kan under den tiden
hyvlas igen.

De stenskott som det här talades om
utgör ju en nackdel; dock är det bara
den första veckan eller kanske de första
14 dagarna, innan beläggningen hårdnat
till, som det förekommer stenskott. Men
vägförvaltningarna har direktiv om att
de efter nybeläggning med oljegrus skall
sätta ut varningsskyltar och varna bilisterna
för stenskott, så att de skall köra
saktare och ta hänsyn till att de kör på
nybelagda vägar där stenskott kan förekomma.

Jag vill betyga inför kammaren, att vi
än så länge inte har något bättre medel
för förstärkt dammbindning än oljegrus.
Jag beklagar att det inte varit möjligt för
statsmakterna att anslå mer medel för
oljegrusbeläggning än som har skett.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Nr 12

Fredagen den

Punkten 12

Anslag till vägunderhållet

I denna punkt liade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag och
med avslag å motionerna I: 346, av herrar
Helmer Persson och öhman, och II:
407, av herrar Holmberg och Nilsson i
Gävle, till Vägunderhållet för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag av
375 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna 1:346
och 11:407 hade hemställts, att förevarande
anslag måtte upptagas med
415 000 000 kronor.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag skall inledningsvis
knyta an till diskussionen vid den föregående
punkten. Där lämnades vittnesbörd
om att man inom utskottet är enig
om två saker, för det första att vi behöver
ett bättre vägnät och för det andi a
att man inte skall bevilja högre anslag än
Kungl. Maj :t har begärt. Alltså tillmötesgick
man inte väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
starkt underbyggda krav härvidlag.

Skall man vara rättvis måste man givetvis
medge, att vägunderhållet har förbättrats
åtskilligt under de senare åren,
och jag tror att man nog kan ge en eloge
åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för
de framgångsrika experiment som har
utförts med bl. a. oljegrusbeläggning. Jag
tror att denna metod har en mycket stor
betydelse, och den innebär, enligt min
personliga mening, en mycket stor framgång.
Att i fortsättningen utvidga oljegrusningen
ställer sig emellertid dyrare,
något som också väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har påpekat, därför att
förarbetena nu kräver större kostnader
än de har gjort tidigare.

Bl. a. ur den synpunkten har vi i motion
hemställt om en uppräkning av vägunderhållsanslaget
från 375 miljoner kronor
till 415 miljoner kronor. Vi stöder
oss då främst på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som säger att för det di -

7 april 1961

rekta vägunderhållet för att hålla nuvarande
vägstandard krävs 394 miljoner
kronor. Därtill behövs ett 20-tal miljoner
kronor bl. a. för att förstärka broarna
och skapa större trafiksäkerhet. En förstärkning
av broarna är av mycket stor
betydelse inte minst med hänsyn till de
väldiga transporter, som industrierna nu
är beroende av inte minst i Norrbotten.
Följaktligen kan det inte vara klok ekonomi
att snåla på vägunderhållet, att
snåla när det gäller att förstärka broarna.
Att snåla där är ett uttryck för en
dålig ekonomisk politik.

Efter vad jag fattat utgör arbetskraftssituatlonen
det huvudsakliga motivet till
att man inte vill gå över ramen för vad
regeringen föreslagit när det gäller vägarna
och vägunderhållet. Det problemet
har vi ju inte i de flesta av norrlandslänen.
Där har vi ett arbetskraftsöverskott.
Varför inte sätta in det för att förbättra
vägarna och förstärka broarna? Det vore
väl god ekonomisk politik.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motion 346 i denna
kammare.

Herr BENGTSON (ep):

Det är högeligen önskvärt, herr talman,
att på allt sätt ge mera till vägunderhållet.
De föreliggande förhållandena
har emellertid varit sådana, att en höjning
är föreslagen med 10 miljoner och
icke mera.

Till vad som sist nämnts av herr Persson
vill jag säga att det finns ett beredskapsanslag
upptaget, som är möjligt att
använda, därest situationen skulle förändras
så att möjlighet föreligger att sätta
i gång beredskapsarbeten. Det gäller
framför allt Norrland.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Om statsanslag till en ny bro mellan Stockholm och Lidingö

I: 346; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 13—15
Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Om statsanslag till en ny bro mellan
Stockholm och Lidingö

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till byggande av vägar
och gator för budgetåret 1961/62 anvisa
ett reservationsanslag av 155 000 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Alexanderson
m. fl. (I: 136) och den andra inom andra
kammaren av herr Källenius m. fl.
(11:164), vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av nu ifrågavarande
anslag måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att medel av anslaget
måtte ställas till förfogande för projektering
och byggande av ny bro mellan
Stockholm och Lidingö samt för
därmed sammanhängande utbyggnad av
tillfartslederna eller att, därest så ej läte
sig göra, medel i särskild ordning måtte
ställas till förfogande för ändamålet.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte till Bidrag till
byggande av vägar och gator för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 155 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

II. att motionerna 1:136 och 11:164
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I samband med denna
punkt har statsutskottet behandlat en motion,
som jag jämte ett stort antal andra
riksdagsledamöter från de närmast berörda
områdena har väckt. I denna mo -

tion yrkas, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att medel av
här förevarande anslag ställes till förfogande
för projektering och byggande av
en ny bro mellan Stockholm och Lidingö
samt för därmed sammanhängande utbyggnad
av tillfartslederna eller att, därest
så ej låter sig göra, medel i särskild
ordning ställes till förfogande för detta
ändamål.

Jag är medveten om att det är i en
ovanlig form, som detta yrkande framställts,
men det är här också fråga om
speciella förhållanden, som kräver ovanliga
former.

Utskottet har avstyrkt motionen, men
jag konstaterar med tillfredsställelse att
utskottet vitsordat det starka behovet av
att den ifrågavarande broförbindelsen
snarast realiseras. Man säger sålunda i
utlåtandet, att vad i motionerna har »uttalats
rörande angelägenheten av att projektering
och utbyggnad av en ny broförbindelse
mellan Stockholm och Lidingö
snarast kommer till stånd torde i
och för sig vara riktigt. Frågan om företagets
utförande bör emellertid behandlas
i den för prövning av sådana ärenden
stadgade ordningen.»

Ja, när det gäller behovet är situationen
i själva verket sådan, att brons kapacitet
nu är utnyttjad till bristningsgränsen.
Varje ytterligare ökning av trafikbelastningen
innebär en förlängning av
köerna och ökning av väntetiden, i varje
fall så vitt gäller trafiken under rusningstid
på morgon och eftermiddag.

Även om man nu skulle få medel för
att sätta i gång arbetet, skulle det dröja
minst 6—8 år, innan en ny bro kan öppnas
för trafik. Under den tiden kommer
trafiken att öka även utan inflyttning till
Lidingö stad. Inflyttning till Lidingö stad
kan emellertid inte helt stoppas. Lidingö
stads myndigheter blir därför
tvungna att vara mycket restriktiva när
det gäller att antaga nya stadsplaner för
att möjliggöra ytterligare nybebyggelse,
så länge man inte vet, när en ny bro blir
färdig.

Denna brofråga är sålunda av väsentlig
betydelse ur bostadsförsörjningssynpunkt
för Stor-Stockholms-området. Som

Fredagen den 7 april 1961 Nr 12

Om statsanslag till en ny bro mellan Stockholm och Lidingö

bekant förhåller det sig så, att det i
Stockholms stad inte finns stora möjligheter
att bygga ytterligare bostäder, utan
nyproduktionen måste i huvudsak förläggas
till omkringliggande förorter. Därvid
ligger Lidingö förhållandevis bäst
till. Det skulle vara av största värde för
bostadsförsörjningen, om en stor del av
det erforderliga bostadsutskottet kunde
uppföras där. Men detta omöjliggöres tyvärr
av att brofrågan inte blivit ordnad.

Man frågar sig då vad anledningen är
till att denna fråga inte kunnat lösas titidigare.
Detta hänger ihop med dualismen
mellan stat och kommun i fråga om
dispositionen av de medel, som skall användas
för detta ändamål. Den bro det
här är fråga om utgör ju en förbindelse
mellan två städer, som gränsar intill varandra.
Förbindelsen kommer sålunda att
helt ligga på dessa kommuners mark.
Städerna sköter själva sin väghållning
med statsbidrag för förbindelseleder av
detta slag. Det är alltså fastslaget, att
denna bro, när den kommer till stånd,
skall byggas med statsbidrag av automobilskattemedel
till 95 procent av kostnaderna.
Därmed ligger avgörandet av frågan,
när bron kan komma till stånd, hos
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
inte hos de berörda kommunerna. Storleken
av byggnadsföretaget är dessutom
sådan — företaget är projekterat till omkring
67 miljoner kronor i första etappen,
varav hälften på själva bron och
resten på tillfarterna — att det är uteslutet
att Lidingö skall kunna göra något
med egna resurser.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
nu fäst sig vid alt Lidingö visserligen
begärt, att projektet skulle upptas i fördelningsplanen
för de medel som avses
med detta anslag, men att Stockholms
stad däremot inte har tagit upp projektet
i sina yrkanden. Stockholms stad har
väl deklarerat ett intresse för saken —
bl. a. såtillvida att stadsfullmäktiges ordförande
i Stockholm har skrivit under
den motion, som det här är fråga om —
men detta intresse från Stockholms sida
är ändå kanske relativt. Denna fråga är
för Stockholm en detalj bland många
andra, men för Lidingö gäller det här en

livsfråga. När Stockholm haft att välja
mellan olika trafikleder, har man valt att
stödja andra än den nu ifrågavarande.
Därigenom blir Lidingö maktlöst. Det
borde därför rimligen ankomma på den
statliga myndigheten, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att tillse att projektet
blir genomfört när behovet är så trängande
som fallet är. Det gäller ju en förbindelse
mellan två kommuner, och det
vore rimligt, att den statliga myndigheten
verkligen tog sig an saken.

Jag kan inte underlåta att i detta sammanhang
göra en jämförelse med en annan
brofråga, som har ganska många likheter
med den nu ifrågavarande — jag
tänker då på Skurubron, som också ligger
strax utanför Stockholm. Det är där
fråga om en trafikled som ingår i den
statliga väghållningen. Denna bro är den
praktiskt taget enda förbindelsen mellan
Stockholm och Värmdöområdet — liksom
Lidingö gäller det här en ö utan annan
fast!andsförbindelse. Värmdö har
ungefär hälften så många invånare som
Lidingö. Man hade tidigare en bro med
två trafikfiler, dvs. en bro med ungefär
samma kapacitet som den nuvarande Lidingöbron.
För 8—10 år sedan — om
jag inte minns fel — dubblerades bron,
så att man nu har en fyrfilig förbindelse.
Det är möjligt att trafiken på Skurubron
under sommarlördagar och sommarsöndagar
är starkare än på Lidingöbron,
men i genomsnitt — för hela året —• är
säkerligen trafiken på Lidingöbron oerhört
mycket större. Dessutom består trafiken
på Lidingöbron i huvudsak av arbetsresor,
som borde ges viss prioritet
framför sommarnöjesresorna.

Situationen är sålunda den, att ett område
med halva folkmängden får sin brofråga
löst minst 10 år tidigare, trots att
den dominerande delen av trafiken är
sommarnöjesbetonad. Därtill kommer —
såvida jag förstått saken rätt — att det
nu är aktuellt med ytterligare eu bro
över Skurusundet. Det är ett av de projekt,
som konkurrerar med Lidingöbron
om de tillgängliga automobilskattemedlen.
Den jämförelse jag här gjort släller
i bjärt belysning den egendomliga avvägning
av medelsanvändningen, som de

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Ang. bidrag till byggande av enskilda vägar

nuvarande reglernas tillämpning har lett
till i detta fall.

Som jag tidigare påpekat är emellertid
utskottets inställning till denna fråga
i sak välvillig. Dess negativa inställning
kan sägas i första hand vara grundad på
formella skäl. Man anvisar också eu utväg
att komma till resultat utan alltför
stor ytterligare tidsutdräkt, nämligen
att de berörda kommunerna själva fullföljer
projekteringen och i efterskott får
ersättning för dessa kostnader av statsmedel.
På detta sätt, säger utskottet, har
man förfarit i samband med andra liknande
större företag t. ex. i Stockholm
och Göteborg. Lidingö är dock även för
denna ytterligare projektering helt beroende
av medverkan från Stockholms
stad, och huruvida eller på vilka villkor
en sådan samverkan kan komma till
stånd är ovisst.

Jag måste därför, även om jag med
hänsyn till utskottets enhälliga avstyrkande
inte har så stora förhoppningar
om framgång, vidhålla motionens yrkande
om att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begär, att statliga medel ställs till
förfogande för projektets snara realiserande.
Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till motionerna I: 136 och
II: 164.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Som herr Alexanderson
redan har understrukit har utskottet intagit
en välvillig hållning till denna motion.
Utskottet har dock inte ansett att
denna fråga skall behandlas annorlunda
än vad som brukar vara fallet i liknande
frågor för andra kommuner. Vi har
räknat med att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inte gärna kan ta upp det projekt
det här gäller i fördelningsplanerna
förrän ett konkret förslag föreligger.
Vi har nämnt att det, om det kommer
fram ett sådant förslag, finns möjlighet
att taga upp det när man reviderar fördelningsplanen
år 1963.

Vi har också understrukit att det är
angeläget att planeringsarbetet vid denna
tidpunkt har fortskridit så långt, åt!
man kan beräkna att företaget påbörjas
under den nya planperioden.

Det har också framgått av herr Alexandersons
anförande, att det här egentligen
är frågan om att få till stånd ett
samarbete för att förbereda och planlägga
detta arbete mellan Stockholms stad
och Lidingö. Jag menar att detta samarbete
måste komma till stånd precis på
samma sätt som mellan andra kommuner,
innan man får räkna med att erhålla
medverkan från statsmakternas sida.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av utskottets
i den nu ifrågavarande punkten
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Därefter gjordes enligt de angående
mom. II förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till motionerna
I: 136 och II: 164; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 17

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 18

Ang. bidrag till byggande av enskilda
vägar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till byggande av enskilda
vägar för budgetåret 1961/62 anvisa ett
reservationsanslag av 13 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Anders Johansson
(I: 138) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Hamrin i Kalmar
och Jönsson i Ingemarsgården (II: 166),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att statsbidrag till enskild väghåll -

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Ang. bidrag till vatten- och avloppsanläggningar

ning jämväl skulle kunna utgå för byg- vi inom kort skall få se frågan bli föregande
(iståndsättning) av väg, som vore mål för den positiva lösning, som vi
av väsentlig betydelse för en stor all- åstundar.

mänhet eller för trafik av andra än väghållare.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte till Bidrag till
byggande av enskilda vägar för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 13 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

II. att motionerna I: 138 och II: 166
icke måtte av riksdagen bifallas.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Jag har i anslutning till
denna punkt väckt en motion tillsammans
med några ledamöter i andra kammaren,
vilken syftar till att skapa större
rättvisa gentemot vissa enskilda väghållare.

Det finns ett stort antal vägar, som
över enskild mark leder till exempelvis
badorter, sommarstugebebyggelse och
fritidsområden av olika slag, vägar som
till övervägande del numera befares av
bilar och andra fordon från städer och
tätorter, vilket givetvis kräver att vägarna
hålles i trafikabelt och framkomligt
skick. Som det nu är får vederbörande
markägare, som kanske minst begagnar
vägen, svara för hela kostnaden för
iståndsättandet och underhållet av vägen.

Vi motionärer anser inte att detta innebär
någon rättvisa utan vi hemställer
i motionerna att dessa vägar skall bli
delaktiga av statsbidrag i ungefär samma
utsträckning som nu är fallet när det
gäller vägar, vilka skötes av vägsamfällighet.
Utskottet har visserligen formellt
avstyrkt motionen, men det har ställt sig
välvilligt i så måtto, att det har hänvisat
till 1960 års vägsakkunniga, vilkas utlåtande
man förväntar skall behandla denna
fråga i positiv riktning.

Jag har därför, herr talman, inte nu
anledning att ställa något yrkande. Jag
vill bara uttala den förhoppningen, att

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är säkerligen möjligt
och kanske mycket sannolikt att det är
riktigt vad som framförs i motionerna.
Såsom motionären även observerat har
utskottet inte tagit ställning till detta
problem. Utskottet säger med hänvisning
till pågående utredning att frågan får
prövas i vanlig ordning. Av den anledningen
avstyrker utskottet bifall till motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 19—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Ang. bidrag till vatten- och avloppsanläggningar Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett reservationsanslag av 45 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ferdinand Nilsson och Torsten Andersson
(1:97) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Grebäck och
Boo (11:122), vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
begära, att en plan för avveckling av
eftersläpningen beträffande bidragen till
vatten- och avloppsanläggningar under
kortare tidsperiod, exempelvis en femårsperiod,
måtte föreläggas innevarande
års riksdag;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av her -

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Ang. bidrag till vatten- och avloppsanläggningar

rar Helmer Persson och öhman (I: 345)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Holmberg och Nilsson i Gävle
(II: 406), vari hemställts, att till förevarande
ändamål måtte för budgetåret
1961/62 anvisas ett reservationsanslag
av 50 miljoner kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Uno Olofsson m. fl. (I: 448) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hamrin i Kalmar m. fl. (II: 521).

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 345 och II: 406, till Bidrag
till vatten- och avloppsanläggningar för
budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 45 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:97 och 11:122
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 448 och II: 521
icke måtte av riksdagen bifallas.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Denna fråga återkommer
varje år, och varje gång måste vi konstatera,
att väntetiden för att utfå statsbidrag
till vatten- och avloppsanläggningar
ökar år från år utan att egentligen något
görs för att råda hot på detta miserabla
förhållande.

Av utskottets utlåtande framgår, att
även utskottet är medvetet om denna utveckling.
Utskottet skriver: »Med hänsyn
till den långa väntetiden för erhållande
av bidrag samt de olägenheter detta
ur skilda synpunkter medför vill utskottet
dock ånyo understryka vikten av
att utvecklingen på området noggrant
följes och i anledning härav eventuellt
erforderliga åtgärder vidtages.»

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför
att väntetiden för närvarande är sex
och ett halvt år efter arbetenas igångsättande.
Denna långa väntetid kommer
emellertid att bli ändå längre, vilket
framgår av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
propåer, där det talas om att förtursbidrag
bör utgå till regionala re -

ningsanläggningar. Det betyder att väntetiden
kommer att bli ändå längre.

Riksdagen måste faktiskt någon gång
rätta till dessa missförhållanden. Det är
faktiskt oanständigt av statsmakterna att
handla på detta sätt gentemot kommunerna.
De nuvarande förhållandena medför
avsevärda fördyringar både för kommunerna
och de enskilda människor som
skall ha vatten- och avloppsanläggningar
installerade.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionen I: 345.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Vi motionerade i denna
fråga i fjol och har återkommit även i
år. Från början tänkte vi oss att vi skulle
kunna få till stånd en viss förhöjning
av anslaget. Efter förra årets erfarenheter
har vi i år i stället gått på den linjen
att begära, att riksdagen hövligen
skall skriva till Kungl. Maj:t och hemställa
att Kungl. Maj:t skall framlägga en
plan för avveckling av den rådande efsläpningen.

Jag konstaterar att eftersläpningen för
budgetåret 1958/59 i pengar uppgick till
638 miljoner kronor. År 1959 skrev riksdagen
till Kungl. Maj :t och framhöll vikten
av att frågan om eftersläpningen i biuragsgivningen
uppmärksamt följdes och
att Kungl. Maj:t vidtog erforderliga åtgärder.
Man var alltså redan då på det
klara med att det på detta område föreligger
förhållanden, som kräver åtgärder.
Man räknade från riksdagens sida med
att en kommande proposition 1959/60
skulle komma att innehålla något förslag
om att klara frågan. Men effekten uteblev.
Eftersläpningen, som 1959 i tid
räknat var fein år, uppgick 1960/61 till
sex år. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
räknar med att eftersläpningen 1961/62
blir sex och ett halvt år. Eftersläpningen,
som 1958/59 i pengar var sammanlagt
638 miljoner kronor, är nu uppe i 885
miljoner kronor. Statsrådet skriver, att
han höjt anslaget med 15 miljoner kronor
för 1959/60, varför han inte kan tillstyrka
någon ytterligare höjning för
1961/62. Det är en motivering, som på

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Ane. bidrag till vatten- och avloppsanläggningar

intet sätt står i proportion till de existerande
problemen.

Man försöker nu från statens sida att
få kommunerna att överta den ena uppgiften
efter den andra. Man lovar kommunerna
att de skall få statsbidrag. Sedan
sköter man saken på sådant sätt att
kommunerna i åratal får ligga och ränta
belopp på hundratals miljoner kronor.
Sådant kan naturligtvis inte vara en tillfredsställande
utveckling. Då skriver
statsutskottet — jag återkommer till det
citat som herr Persson gjorde, fastän jag
läser det på annat sätt — att utskottet
ånyo vill »understryka vikten av att utvecklingen
på området noggrant följes
och att i anledning härav eventuellt erforderliga
åtgärder vidtages».

När vi alltså har en eftersläpning som
ökat från att vara fem år 1959 till sex
och ett halvt år och som vuxit från ett
sammanlagt belopp av 638 miljoner kronor
till 885 miljoner, skriver statsutskottet
att eventuellt erforderliga åtgärder
skall vidtagas. Jag är verkligen förvånad
över detta skrivsätt. Det vore intressant
att få höra hur utskottet motiverar sin
skrivning och sin eventuella inställning
till problemet.

Denna sak betyder ju så mycket för
alla de orter ute i landet, som kämpar
med lokaliseringssvårigheter och brottas
med problemet att ordna bostadsförsörjningen.
Härvid ingår ju faktiskt vattenoch
avloppsfrågan som en mycket viktig
del. Faktum är att eftersläpningen på
delta område i fråga om statsbidragen nu
år från år blir allt större och att situationen
bara försämras.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Båda motionärerna har
citerat utskottets utlåtande med en viss
tillfredsställelse — med reservation för
ordet »eventuellt». Utskottet har ju i övrigt
understrukit att något måste göras åt
den långa väntetiden.

Ilerr Ferdinand Nilsson ville ha bort
ordet »eventuellt». Jag medger att det
kanske är onödigt att det står där, men
bakgrunden är att det kan finnas vissa
olika åtgärder som behöver vidtagas. Jag

erinrar t ex. om att när vatten- och avloppsanläggningar
byggs ut, får man inte
glömma bort att de måste kompletteras
med åtgärder för vattenvård. Vi har hållit
på med den saken i åtskilliga år, men
på det området finns ännu mycket att
göra.

Det kan vidare vara fråga om att direkt
öka anslagen, men det kan också vara
fråga om att tillmötesgå motionärerna
och göra upp en plan. Man kan alltså
tänka sig olika saker, och därför kan det
vara motiverat att använda ordet »eventuellt».
Jag vill inte försvara ordvalet,
men detta kan måhända vara någon förklaring
till det.

Det väsentliga är emellertid sagt i utlåtandet,
att man bör ta itu med problemet,
och jag vill yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Så brännande som den
här frågan är och så stora svårigheter
som kommunerna bar att ordna med vatten
och avlopp vill man att jag skall söka
någon hugsvalelse i att utskottet i alla
fall har sagt, att det skulle kunna tänka
sig att problemet uppmärksammas. När
det rör sig om en eftersläpning på hundratals
miljoner tycker jag dock, att kraftigare
åtgärder är påkallade.

För några år sedan framlades en saneringsproposition
enligt vilken problemet
skulle lösas genom sänkt bidragsprocent
— en form av maskerad statsbankrutt,
skulle jag vilja säga. Effekten blev
inte bättre än att eftersläpningen sedan
dess har vuxit i stället för att kortas av.
Och likväl liar statsutskottets uttalande
från 1950, att saken borde uppmärksammas,
nu försvagats därhän, att den
»eventuellt» skall uppmärksammas.

Det är detta jag har reagerat mot.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! .lag vill bara hänvisa till
ett uttalande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som är infört i statsverkspropositionen
sjätte huvudtitel: »Styrelsen
har tidigare bedömt utvecklingen så, att

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Ang. bidrag till vatten- och avloppsanläggningar

bidragsprocenten på grund av det stigande
skatteunderlaget i kommunerna under
denna tid skulle successivt komma att
minska. Så synes nu emellertid knappast
bli fallet, i varje fall ej i den omfattning
som antagits. Detta beror främst på att
anläggningskostnaden per betjänad person,
vilken kostnad bl. a. påverkar bidragskvoten,
stegrats som följd dels av
att företagen nu alltmer omfattar glesare
bebyggda områden, dels av att kostnaderna
för främst avloppsanläggningar
med stigande krav på vattenvård, blir
allt högre.»

Kostnaderna har alltså ökat i en utsträckning
som inte heller väg- och vattenbvggnadsstyrelsen
kunnat förutberäkna,
och detta är en av anledningarna till
att eftersläpningen har ökat.

När herr Ferdinand Nilsson finner det
så intressant att utskottet har använt ordet
»eventuellt», vill jag erinra om att
herr Nilsson själv tillsammans med herr
Torsten Andersson i sin motion har yrkat,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära, att en plan för avveckling
av eftersläpningen beträffande
bidragen till vatten- och avloppsanläggningar
under kortare tidsperiod, exempelvis
en femårsperiod, måtte föreläggas
innevarande års riksdag. Jag måste säga
att jag tycker utskottets skrivning kan
gälla ungefär lika mycket när vi säger,
att det är angeläget att man följer utvecklingen
och vidtar eventuellt erforderliga
åtgärder.

Jag har bara här velat uttala att det
blir litet missvisande om man framställer
utvecklingen bara på det sätt som
herr Ferdinand Nilsson har gjort. Jag yrkar
bifall till utskottets utlåtande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! -lag slår fast att den
siste ärade talaren med sitt anförande
faktiskt sade, att en omständighet som
har spelat in i det här sammanhanget är
att glesbygderna har behövt pengarna.
Han har därmed också pekat på de svårigheter,
som saneringsåtgärder i de
mindre tätorterna bereder vederbörande
landskommuner. Jag finner att detta är

en försvårande omständighet, som enligt
min uppfattning borde ha eggat statsutskottet
att skriva väsentligt positivare.

Nu säger herr Persson att han kan
krypa bakom vad herr Andersson i
Brämhull och jag har skrivit i en motion,
där vi inte har bestämt fixerat någon
tidsperiod för avvecklingen. Ja, men vi
vill ha en plan för avveckling av eftersläpningen
i stället för en växande eftersläpning
år efter år. Vi anser att eftersläpningen
skulle kunna klaras exempelvis
på fem år, men vi har inte velat
fixera någon dag i almanackan, när avvecklingen
skulle vara klar, eftersom eftersläpningen
har vuxit så orimligt.
Det är bara den saken vi är tveksamma
om. Men av statsutskottets skrivsätt förefaller
det som om det skulle vara tveksamt,
om här alls föreligger något problem,
och det är det jag har vänt mig
emot.

Herr Bengtsson tycks mena att det
kanhända är ett redaktionellt missöde
att ordet »eventuellt» har kommit med.
Det förefaller mig vara en väsentligt rimligare
förklaring än den förklaring som
herr Fritz Persson försökte sig på.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag vill undertsryka att
den förklaring jag lämnade bara var ett
återgivande av den förklaring som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har anfört.
Jag har inte hittat på det där själv.

Till slut vill jag säga att det väl ändå
inte kan vara rimligt av herr Ferdinand
Nilsson att påstå, att vi i statsutskottets
utlåtande skulle ha bortsett från att det
föreligger ett problem. Om herr Ferdinand
Nilsson läser utlåtandet, kommer
han underfund med att det inte är på det
sättet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av därunder förekomna
yrkanden propositioner komme
att framställas särskilt rörande varje
moment av utskottets i den nu ifrågavarande
punkten gjorda hemställan.

I fråga om mom. I, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Ang. utöknin

hemställan skulle bifallas, dels ock att
kammaren skulle bifalla motionen I: 345.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i mom. II och III
hemställt.

Punkten 23

Ang. utökning av personalen vid statens
bilinspektion

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag och med avslag å motionerna
I: 240, av herrar Hedblom och Söderquist,
och 11:350, av herr Carlsson i
Stockholm m. fl.,

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för statens bilinspektion, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1961/62;

b) till Statens bilinspektion: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 3 809 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Det av utskottet tillstyrkta förslaget
innebar bland annat, att bilinspektionens
personal skulle utökas med ytterligare
fem bilinspektörer i Ae 19.

I motionerna 1:240 och 11:350 hade
hemställts att riksdagen måtte besluta,
att statens bilinspektions personal skulle
utökas med tolv nya bilinspektörer i Ae
19.

Vid punkten hade reservation anmälts
av herr Holmquist, vilken likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr HEDBLOM (fp):

Herr talman! Tillsammans med herr
Söderquist har jag vid denna punkt väckt
en motion om utökning av antalet bilinspektörer
vid statens bilinspektion med

y av personalen vid statens bilinspektion
12 i enlighet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
äskanden. Statsrådet har
ansett sig endast kunna föreslå fem bilinspektörer.

Utskottet har behandlat motionen i en
synnerligen välvillig skrivning, önskemålen
om ytterligare personalförstarkning
för inspektionens del synes utskottet
väl motiverade, men utskottet har ändå
inte funnit sig böra biträda vårt förslag.
I anslutning till avslagsyrkande!
framhålles emellertid att det — icke
minst ur trafiksäkerhetssynpunkt _ -framstår som angeläget att frågan om inspektionens
behov av ytterligare personalförstärkning
uppmärksamt följes samt
att i anledning härav eventuellt erforderliga
åtgärder utan dröjsmål vidtages.
Med en så positiv inställning från utskottets
sida hade man kanske kunnat vänta
sig att motionen skulle ha tillstyrkts,
men så har inte skett.

Jag tänker inte här upprepa de argument
som framförts i motion för en utökning
av antalet bilinspektörer. Jag vill
endast lämna kammaren några dagsfärska
siffror, som visar att läget är mycket
allvarligt. Enligt uppgift från Sveriges
bilskolors riksförbund har förbundet för
närvarande cirka 62 000 elever i sina
körskolor. 18 000 av dessa beräknas vara
färdigutbildande under april månad.
Bilinspektionen kan klara av cirka 500
körkortsprov per dag. Eftersläpningen
blir då inte mindre än 300 prov per dag
denna månad. Från Malmö rapporteras
att väntetiden för uppkörning är två månader.
Bilskolorna får på så sätt arbeta
under mycket svåra förhållanden, och
ofta får anställd personal permitteras.
Eleverna åsamkas ökade kostnader då de
under tiden fram till uppkörningen måste
underhålla sina färdigheter under
extra körtimmar. Nervositeten vid uppkörningen
ökas, då eleverna vet att ett
misslyckande innebär en ny lång väntan
på uppkörning.

Även för bilbesiktning är det enligt
statens bilinspektion mycket långa väntetider.
Den som i dag anmäler sig får sitt
fordon besiktigat först den 12 maj. Särskilt
allvarligt är det, att det för besiktningar
efter s. k. flygande inspektioner

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Ang. utökning av personalen vid statens
endast är en fyra dagar kortare väntetid.
Om körförbud under mellantiden ålagts
bilen, kan ägaren göra stora ekonomiska
förluster, och mindre nogräknade bilförare
väntar väl med justeringen av bristfälligheter
på bilen till strax före kontrollbesiktningen,
och deras bilar utgör
då en trafikfara.

Läget för dagen är som synes allvarligt,
och jag ber att få yrka bifall till
motionerna I: 240 och II: 350.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Under en följd av år har
bilinspektionen varje år fått ett antal
nya inspektörstjänster och även viss förstärkning
i fråga om biträdespersonalen.
År 1957 beslutade således riksdagen inrättandet
av nio nya inspektörstjänster,
år 1958 fick inspektionen ytterligare sex
sådana tjänster, och för vart och ett av
åren 1959 och 1960 tillkom ytterligare
tre tjänster. Nu förelägges från utskottets
sida ett förslag att riksdagen skall besluta
om inrättande av ytterligare fem
inspektörstjänster. Bilinspektionen kommer
således under en femårsperiod att
ha förstärkts med sammantaget 26 kvalificerade
tjänstemän.

Jag har inte begärt ordet — och jag
har inte avgivit en blank reservation —
för att gå emot utskottet när det gäller
att inrätta de föreslagna fem nya tjänsterna.
Däremot har jag inte kunnat dela
den mening som utskottet anför i fråga
om bedömningen för framtiden. Herr
Hedblom har nyss uttalat sin tacksamhet
över utskottets positiva skrivning. Jag
skulle för min del vilja framhålla, att
man inte i längden kan fortsätta på den
inslagna vägen och ständigt anställa mer
och mer folk och tro att man därmed
löser dessa frågor på ett rimligt sätt. De
siffror, som herr Hedblom nyss anförde,
utvisar när det gäller körkortsproven ett
betydligt sämre läge i dag än vad som
rådde för några år sedan, då vi hade
långt flera körkortsökande. Jag tror inte
att köerna då var så långa som herr
Hedblom nämnde att de nu är.

Jag förstår mycket väl att utskottet vid
sin positiva skrivning har tagit intryck

bilinspektion

av de motiv väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anfört. De är onekligen bestickande,
när det sägs: »Landets bilskolor
måste i många fall arbeta under synnerligen
svåra förhållanden, då färdigutbildade
elever inte inom rimlig tid kan beredas
plats för uppkörning.» Ännu allvarligare
är kanske följande: »De nuvarande
långa väntetiderna kan vidare
medföra stora ekonomiska avbräck för
fordonsägarna. Lastbilar och fordonskombinationer
kan få stå outnyttjade
veckotals i avvaktan på registrerings- eller
ombesiktning.»

När sådana argument anföres, är det
givet att man kan känna sig frestad att
skriva så positivt som utskottet gjort.
Men jag tror för min del inte, att man
kan råda bot på dessa missförhållanden
genom att inspektionen får ideliga personalförstärkningar.
I stället bör, såvitt
jag förstår, inspektionens uppgifter omprövas.
Man bör ställa frågan så: Är det
nödvändigt att fortsätta verksamheten
efter just de linjer som hittills följts?

I ett par motioner, som är hänvisade
till andra lagutskottet, upptas frågan om
körskolornas rätt att utställa kompetensbevis
för körkortssökande. Där utvecklas
också den tankegången, att bilinspektionen
borde inrikta sin verksamhet på
samma sätt som inspektioner över andra
utbildningsområden gjort; utbildning förekommer
ju på massor av områden här
i landet, och den statliga inspektionen
tillgår på det sättet att man besöker skolorna
och kontrollerar att deras verksamhet
ar riktigt upplagd.

Så småningom får vi väl tillfälle att
här i kammaren diskutera dessa motioner,
och jag skall därför undvika att gå
närmare in på de berörda tankegångarna
nu. Men jag vill framhålla att körkortsproven
utgör mer än hälften av bilinspektionens
förrättningar, och det är
alldeles klart att om körkortsproven
kunde ordnas enligt tankegången i motionerna
så skulle man skapa betydligt
större möjligheter att få ordning på andra
grenar av bilinspektionens verksamhet.

Jag har intet yrkande, herr talman,
men jag har ändå med dessa ord velat

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

motivera varför jag anfört en blank reservation
vid denna punkt. Man bör enligt
min mening allvarligt överväga, om
det inte är möjligt att finna nya vägar
för att komma till rätta med de missförhållanden
som utan tvivel råder i dag.

I herr Holmqvists yttrande instämde
herr Berg, Gunnar, (s).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Kungl. Maj:ts förslag innebär
en utökning med ytterligare fem
bilinspektörer mot de tolv som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen förordat.

Bägge de föregående talarna har, förefaller
det mig, uttalat en viss tillfredsställelse
med utskottets utlåtande, och
jag tycker att man kan säga att utlåtandet
täcker de önskemål som föreligger.
Visserligen är inte motionerna tillstyrkta,
men utskottet har sagt att det »framstår
som angeläget att frågan om inspektionens
behov av ytterligare personalförstärkning
uppmärksamt följes samt att
i anledning härav eventuellt erforderliga
åtgärder utan dröjsmål vidtages». Detta
täcker så vitt jag förstår herr Hedbloms
önskemål, möjligen även herr Holmqvists
— uttrycket »eventuellt erforderliga
åtgärder» ger ju möjlighet att ordna
det hela efter ett annat system än det nu
gällande. I varje fall innebär utskottets
yttrande, att denna verksamhet bör ordnas
mera tillfredsställande med hänsyn
till den hastiga utvecklingen på området.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande punkt hemställt samt
vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 24—31

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32

Ang. kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag av
550 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förshaft dels två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Lundström
m. fl. (1:242) och den andra inom andra
kammaren av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl. (II: 351), dels ock två
likalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Bengtson
m. fl. (I: 445) och den andra inom
andra kammaren av herr Hedlund in. fl.
(II: 522), i vilka samtliga motioner hemställts,
att riksdagen till nu ifrågavarande
ändamål måtte anvisa ett reservationsanslag
av 750 000 kronor för nästa
budgetår.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 242 och II: 351 samt I: 445 och
II: 522, till Kostnader för vetenskaplig
trafiksäkerhetsforskning för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 550 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Edström, Lundström, Thorsten
Larsson och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Gustafsson i
Kårby och Helander, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och med bifall till motionerna I: 242
och 11:351 samt 1:445 och 11:522, till
Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett reservationsanslag av 750 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Ang. kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till denna punkt är en
reservation fogad, där vi yrkar bifall till
motioner som begärt att trafiksäkerhetsrådet
skall få det anslag som det begärt,
nämligen 750 000 kronor.

När man läser utskottets yttrande beträffande
detta motionsyrkande, föreställer
man sig att utlåtandet skall sluta
med ett tillstyrkande av motionerna. Utskottet
säger nämligen, att en ytterligare
höjning i enlighet med vad motionärerna
föreslagit kan »i och för sig framstå som
välbefogad». Men så hänvisar utskottet
till vad departementschefen har anfört,
och på den grunden följer man hans förslag.

Vad är det då för avgörande skäl som
departementschefen har anfört i sin proposition?
Jo, han säger att trafiksäkerhetsforskningen
bör ges ökat stöd i likhet
med andra forskningsgrenar. Jag finner
det uttalandet märkligt, inte minst
från företrädaren för kommunikationerna.
Jag tar för givet att statsrådet inte
menar, att man med linjal skall dra en
linje som anger den procentuella anslagshöjning
som alla forskningsgrenar
bör få. I stället bör väl hänsyn tas till
vad det gäller för slags forskning, hur
aktuell den är och hur angeläget det är
att snarast möjligt nå ett resultat.

Under propagandatider har vi hört
sägas även från statsrådskretsen, att trafikolyckorna
är en verklig folksjukdom.
Menar utskottet då att den folksjukdom,
som har sin grund i den ständigt svällande
motortrafiken, inte är av större
aktualitet än långsiktiga forskningsuppgifter
av mångahanda slag? Det vore enligt
min mening en fullständigt orimlig
bedömning.

Jag skall inte trötta med att upprepa
alla de siffror om trafikolyckornas följder
som finns i motionen och som har
dryftats tidigare i kammaren. Låt mig
bara helt kort erinra om att antalet nyregistrerade
bilar och traktorer under
1960 uppgick till 174 750. Nedskrotningssiffrorna
för året är tydligen ännu inte
statistiskt klara, men de ligger naturligtvis
betydligt lägre, och jag skulle tro att
mer än 100 000 fler bilar kommer att tra -

fikera våra vägar i år än vad fallet var
i fjol. Olycksriskerna stiger givetvis i
förhållande till trängseln på vägarna,
kanske ännu mer.

Jag kan inte undertrycka en viss känsla
av att trafiksäkerhetsarbetet på senaste
tiden på något sätt fastnat vid fartbegränsning.
Fartbegränsningen må ha sitt
värde, men vi skall därför inte glömma
bort att grundproblemen alltjämt kvarstår.
I städer och samhällen råder ju sedan
lång tid en hastighetsbegränsning,
men där inträffar alltjämt många och
allvarliga olyckor.

Jag tror inte att det finns någon genväg
till trafiksäkerhet utan att de medverkande
faktorerna måste analyseras
var för sig, så att de åtgärder man vidtar
på olika områden är realistiskt underbyggda,
d. v. s. vilar på ett fast vetenskapligt
underlag. Det är detta som
trafiksäkerhetsrådet genom sin forskning
försöker att skapa.

I fjol uppgjordes ett forskningsprogram
som skulle kosta en miljon, men
man fick bara en halv. I år har trafiksäkerhetsrådet
försökt följa statsmakternas
önskemål om en koncentration och
begärt 750 000 kronor. Regeringen och
utskottet vill ge bara 550 000 kronor,
d. v. s. 50 000 kronor mer än i fjol.

Envar, som vet vad stegringar i löner
och pensionskostnader och de prisstegringar
i övrigt som bebådats i statsverkspropositionen
innebär, måste nog komma
till den slutsatsen att det inte blir
särskilt mycket över av de 50 000 kronorna
sedan de s. k. automatiska utgiftsstegringarna
har betalts. Det skulle med
andra ord innebära, att den svällande
trafiken inte anses böra föranleda någon
reell anslagsökning för den reguljära trafiksäkerhetsforskningen.
Jag är väl medveten
om att trafiksäkerhetsrådet har
fått ett specialanslag för att analysera
verkningarna av fartbegränsningen nu i
påskas, men det gäller ju ett annat budgetår
än det vi nu behandlar och dessutom
är det en speciell och tillfällig uppgift
som man har fått liksom vid sidan
av det ordinarie arbetet.

Låt mig tillägga att de 750 000 kronor,
som trafiksäkerhetsrådet begär, bara in -

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Ang. kostnader

nebär att rådet kan fullfölja de forskningsuppgifter
som det för nårvarande
har. När man nu får 200 000 kronor
mindre, betyder det en väsentlig försening
av de utredningar som är i gång
och ingen möjlighet att påbörja några
nya. Det finns åtskilliga önskemål om utredningar,
som är mycket trängande och
som trafiksäkerhetsrådet anser det vara
väsentligt att kunna sätta i gång snarast
möjligt.

Man har beräknat att de kostnader
som trafikolyckorna årligen förorsakar
här i landet rör sig om en miljard. Jag
vet inte hur stor siffran kan vara, men
alla vet att det är fråga om enorma kostnader,
och i förhållande till dem är ju
de 200 000 kronor som striden nu gäller
en bagatell.

Jag tror emellertid, herr talman, att
verkningarna av ett sådant anslag kan
betyda väsentliga besparingar både nationalekonomiskt
och i fråga om mänskligt
lidande, och det är därför som jag
ber att få yrka bifall till den reservation
av herr Bengtson m. fl. som är fogad
till den här punkten.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Herr Lundström har pekat
på vad vi har skrivit i utskottsutlåtandet,
nämligen att den ökning som
trafiksäkerhetsrådet begär »i och för
sig kan framstå som välbefogad». Jag tycker
inte att det är så väldigt märkvärdigt
att vi skrivit så. Det kommer många
framställningar till riksdagen som behandlas
av statsutskottet och som är välbefogade,
men som vi ändå inte anser oss
kunna tillmötesgå på sätt som motionärerna
eller vederbörande verk eller organ
har önskat i motioner eller petita.

Herr Lundström säger att den folksjukdom,
som trafikolyckorna utgör, har sin
grund i att man inte har kunnat bedriva
forskning eller riktigare uttryckt, att
forskningen skulle, om den kunde pågå
mera intensivt, leda till resultat som begränsade
olyckorna. Herr Lundström pekar
i detta sammanhang även på att bilarnas
antal har ökat kraftigt och att anslagen
till trafiksäkerhetsforskningcn
inte alls följt med.

8 Första kammarens protokoll 1961. Nr 12

för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
Det kan man väl diskutera. För budgetåret
1958/59 fick trafiksäkerhetsrådet
100 000 kronor. I år är detta anslag
uppe i 550 000 kronor, sedan det nu föreslås
ökat med 50 000 kronor. Anslaget
har alltså mer än femdubblats under
fyra år. Bilarnas antal har ökat snabbt,
men inte har det femdubblats under den
tiden. Det vill väl inte ens herr Lundström
påstå?

Fullt riktigt är inte heller herr Lundströms
påstående att trafiksäkerhetsrådet
endast har avsett att fullfölja det forskningsprogram
som det nu håller på med.
För att fullfölja påbörjade forskningsprogram
»och för igångsättande av nya angelägna
forskningsprojekt» föreslår trafiksäkerhetsrådet
en höjning av anslaget
med 250 000 kronor till 750 000 kronor.

Jag tror för min del inte att det behöver
råda några delade meningar i sak
om angelägenheten av att detta forskningsarbete
bedrives så intensivt som
möjligt. Det är dock så när det gäller
anslagskrav, att en avvägning sker och
måste ske. Jag kan inte inse att detta
område blivit sämre tillgodosett än andra
områden. Vi har inom fjärde avdelningen
och i statsutskottet inte ansett oss
ha skäl att gå längre än vad Kungl. Maj:t
har gjort.

Vad man än säger om fartbegränsningen
vill jag som min personliga mening
framhålla, att fartbegränsningen är ett
effektivt medel då det gäller att minska
trafikolyckorna. Jag har kört bil så mycket
att jag vet att en bilförare kan klara
sin bil bättre om han kör 90 kilometer än
om han kör 140 eller 150 kilometer i timmen.
Jag är därför övertygad om att fartbegränsningen
är en av de bästa åtgärderna
då det gäller att nedbringa trafikolyckornas
antal. Då herr Lundström
kom in på denna fråga ville han liksom
nedvärdera betydelsen av att hålla farten
inom rimliga gränser.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill inte alls nedvärdera
fartbegränsningens betydelse, vilket
jag också sade i mitt förra anföran -

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Ang. kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning

de. Jag lämnade närmast frågan öppen
och ansåg att den inte är den enda betydelsefulla
frågan. En hel del grundproblem
kvarstår, alltså frågor som trafiksäkerhetsforskningen
sysslar med.

Jag tror inte man kan göra några procentuella
jämförelser mellan trafikens
ökning under de senaste fem åren och
anslagen till trafiksäkerhetsforskningen.
Biltrafiken började ju inte för fem år sedan.
Den hade ökat undan för undan under
många tiotal år, till dess att situationen
blev så allvarlig att man blev tvungen
att vidtaga åtgärder för att förebygga
olyckor. Att man sedan dess har kunnat
bygga ut verksamheten är glädjande, och
jag säger ingenting om den ökning som
har skett. Jag tar inte upp den i detta
sammanhang. Jag talar om nästa år och
har då konstaterat, att de automatiska utgiftsökningarna
troligen är så stora att
det inte blir någon reell ökning nästa år
av anslagen.

Jag förmodar att utskottets talesman
är väl medveten om att det forskningsprogram,
som trafiksäkerhetsrådet har
gjort upp, egentligen inte slutade på
750 000 kronor utan på 925 000 kronor.
De 750 000 kronorna slukades faktiskt
av de uppgifter som trafiksäkerhetsrådet
redan hade satt igång med, medan
det dessutom finns en del andra utredningar
sem det vore väsentligt att snabbt
få sätta igång och vilkas kostnader uppgår
till 175 000 kronor. De nya projekten
avser bl. a. tillbudsanalys, där man skall
försöka få klart för sig hur trafikanterna
uppfattar och reagerar inför de situationer
som föregår olyckorna. Det gäller
även prövning och undersökning av körkortsaspiranterna,
en sak som nyss aktualiserats
av herr Holmqvist och som är
viktig när det gäller trafiksäkerheten.

Jag anser därför att det finns goda
skäl för den ståndpunkt reservanterna
intagit. Beloppet är inte av den storleksordningen
att det borde betyda så mycket
för riksdagen, men jag däremot tror
att det för trafiksäkerhetsforskningen
har en mycket stor betydelse.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag är väl medveten om
att man kan ha olika meningar om de åtgärder
som vidtas eller kan vidtas på
skilda områden när det gäller att öka
trafiksäkerheten. Jag är också medveten
om trafik säkerhetsforskningens utomordentliga
vikt och betydelse. I detta sammanhang
är ju också att konstatera den
årliga uppräkning som sker. Herr Lundström
tyckte att den var för blygsam,
men vi följer den princip som vi har tilllämpat
sedan några år tillbaka, att samma
procentuella uppräkning skall ske
inom trafiksäkerhetsforskningen som inom
annan forskning. Till det kan sägas,
att trafiksäkerhetsrådet för 14 dagar sedan
fick ett tillägg på 20 000 kronor till
sitt anslag. Tillägget är visserligen avsett
för speciella och kanske nya uppgifter,
men det gav ändå rådet de ökade resurser
som rådet anmält behov av. Samtidigt
fick också statens väginstitut 5 000
kronor för att göra speciella undersökningar,
som också kommer att få betydelse
för trafiksäkerheten över huvud taget.

När man, herr talman, nu resonerar
om ett så allvarligt och i så hög grad aktuellt
problem som trafiksäkerheten, tycker
jag, att man liksom bör redovisa de
skilda vägar, på vilka man söker att aktivt
och energiskt angripa problemet,
angripa den folksjukdom som trafikolyckorna
är. Gör vi en sådan genomgång,
måste vi väl konstatera, att vägbyggandet
såsom sådant har sin betydelse,
och det är ju att notera, att vägbyggandet
i vårt land står på mycket hög
nivå. Här bedrives också en trafiksäkerhetspropaganda
av mycket stor omfattning.
Propagandan får ökade resurser år
efter år, och statsmakternas beslut att
lämna skattefrihet för bidrag som försäkringsbolagen
ger till NTF för trafiksäkerhetspi
opaganda har på sitt sätt gjort
bolagen mera intresserade att satsa medel
för en ökad sådan propaganda.

Vi har vår vägtrafikförordning, som
ju innehåller bestämmelser som syftar
till att reglera trafiken och som innerst
inne har den målsättningen att åstad -

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Ang. kostnader
komma en ökad trafiksäkerhet. År efter
år gör man en översyn av de gällande
bestämmelserna, och riktpunkten för
denna översyn är ju att man skall främja
trafiksäkerheten. Riksdagen har att
inom några dagar emotse en proposition
med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen,
varvid målsättningen är precis
densamma som den har varit under
tiotalet år — att främja trafiksäkerheten.
Riksdagen har ju att ta ställning
också till en sak som går över inrikesdepartementet,
nämligen ökningen av antalet
poliser som uteslutande eller till huvudsaklig
del har att övervaka trafiken.

Vidare införde vi ju vid jul- och nyårshelgen
en tillfällig hastighetsbegränsning.
Vad var den motiverad av? Jo, av
en strävan att få en ökad trafiksäkerhet,
att få olyckskurvan att vika av nedåt. Vi
har upprepat försöket under påskhelgen.
Jag skall inte dra några slutsatser av försöken,
därför att jag anser att ett eller
två försök är för litet för att man skall
kunna dra några bestämda slutsatser,
men så mycket är ändå klart, att antalet
olyckor i trafiken var mindre än vanligt
vid julen och nyåret och under påsken.

Vidare har för någon vecka sedan tillsatts
en utredning med generaldirektör
Karleby som ordförande och herr Lundström
som en av ledamöterna. Utredningen
har att planera de fortsatta försök
med hastighetsbegränsning, som vi
inom departementet menar vara nödvändiga
för att man skall få en riktig
bild av vad hastigheten betyder i olyckssammanhang.
Utredningen skall inte bara
planera och följa försöken, utan
också dra de slutsatser som man kan
dra av försöken och på basis därav presentera
förslag till åtgärder.

Vi har också tillsatt en annan utredning,
som har att pröva frågan om
den s. k. efterkontrollbesiktningen, en
fråga som i hög grad är angelägen, tv det
finns ett mycket stort antal fordon som
far fram på vägarna utan att vara trafiksäkra
i ordets egentliga bemärkelse. Denna
utredning har ganska nyligen fått ett
tilläggsuppdrag, nämligen att också un -

för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
dersöka bestämmelserna om de s. k.
kopplingsanordningarna mellan lastbilar
och släpvagnar och mellan bussar och
släpvagnar. Även dessa anordningar behöver
uppmärksammas.

Ja, herr talman, jag har velat ge en
förteckning över de olika vägar som vi
försöker att angripa detta problem på
och över de sätt på vilka vi försöker skapa
en ökad trafiksäkerhet. Jag vill gärna
ge uttryck för min tillfredsställelse över
det stora engagemang som det svenska
folket och framför allt motorförarna känner
och visar inför hela detta strävande,
som jag i de angivna punkterna har försökt
ge uttryck för. Vi har en aktivitet
i trafiksäkerhetsarbetet som aldrig någonsin
tidigare, och jag hoppas att vi genom
en serie åtgärder — måhända också
nya som kan komma fram — inom en
rimlig tid skall komma till rätta med
dessa problem och få olyckskurvan att
verkligen böja av nedåt.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har inte något särskilt
att anföra till den översikt som
statsrådet har lämnat. Den är intressant
och i och för sig överskådlig. Jag vill
bara konstatera, att statsrådet liksom utskottet
vitsordar den vetenskapliga trafiksäkerhetsforskningens
betydelse men
säger, att anslaget inte har kunnat höjas
ytterligare, då man håller på principen
att det skall vara en procentuellt lika
stor ökning för olika forskningsområden.
Detta är en beräkningsgrund som jag
för min del inte kan godkänna, av skäl
som jag tidigare utvecklat i dag. Jag tycker
man skali beräkna anslagsökningen
i förhållande till vikten och angelägenheten
av den forskning det gäller, sett
inte bara på lång utan även på kort sikt.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Ang. driftbidrag till statens järnvägar
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej — 46.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 33—60

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 61

Ang. driftbidrag till statens järnvägar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Driftbidrag till statens järnvägar
för budgetåret 1961/62 anvisa ett anslag
av 80 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Eskilsson och Sveningsson (I: 238)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Magnusson i Borås och Nilsson
i Svalöv (11:349),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Svanström och Nils-Eric Gustafsson
(I: 243) samt den andra inom
andra kammaren av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl. (II: 352).

I motionerna 1:238 och 11:349 hade
hemställts, att riksdagen måtte upptaga
förevarande anslag med 50 miljoner
kronor samt uttala, att en särskild
nämnd borde inrättas för att besluta i
frågor om nedläggande av järnväg.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:238 och 11:349, såvitt nu
vore i fråga, till Driftbidrag till statens
järnvägar för budgetåret 1961/62 anvisa
ett anslag av 80 000 000 kronor;

II. att motionerna I: 238 och II: 349
— såvitt de avsåge ett uttalande från
riksdagens sida rörande en särskild
nämnd för avgörande av nedläggningsärenden
— icke måtte av riksdagen bifallas; III.

att motionerna 1:243 och 11:352
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herrar
Kaijser, Virgin, Staxäng och Nilsson i
Göingegården, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I och II
hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna 1:238 och 11:349, såvitt nu
vore i fråga, till Driftbidrag till statens
järnvägar för budgetåret 1961/62 anvisa
ett anslag av 50 000 000 kronor;

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 238 och II: 349, såvitt nu
vore i fråga, uttala, att en särskild
nämnd borde inrättas för avgörande av
nedliiggningsärenden.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Under denna punkt har
statsutskottets majoritet tillstyrkt, att ett
driftbidrag till statens järnvägar skall
utgå med samma belopp som innevarande
år, alltså med 80 miljoner kronor. Reservanterna
inom utskottet har däremot
menat att utskottet hade bort tillstyrka det
motionsvis framförda kravet på en sänkning
av driftbidraget till 50 miljoner
kronor.

Det är visserligen sant att en minskning
av driftbidraget inte omedelbart
kan förväntas ge motsvarande besparingseffekt
utan i stället kommer att
medföra en ökning av SJ:s redovisade
underskott, men vi finner det i alla fall
utomordentligt angeläget att på det sättet
ge eftertryck åt de krav som ställdes
och åt de uttalanden som gjordes när
driftbidraget för första gången beviljades
för tre år sedan, nämligen att bidraget
skulle vara ett utpräglat provisorium
och att det inte skulle förändra de krav
på full kostnadstäckning som då gällde
och fortfarande gäller som SJ:s ekonomiska
målsättning.

De senare årens utveckling har inneburit
något av en revolution på trafikområdet.
Siffror, som i annat sammanhang
— nämligen när det gäller vägarna
— redovisas : statsverkspropositionen,
bestyrker detta. Så t. ex. har transportarbetet
på vägarna fördubblats på
några få år, och alla tecken tyder på att
ännu en fördubbling kommer att ske
inom ytterligare ett fåtal år. Transportvolymen
på järnvägarna har däremot varit
i stort sett oförändrad, och det innebär
alltså att järnvägarna har fått och
får en allt mindre del av det totala transportarbetet
på sin lott.

Det är under sådana omständigheter
inte att förvåna sig (iver att SJ har haft
avsevärda svårigheter med sin anpassning
och inte heller att driften har lämnat
underskott. Det kan vi förstå och

Ang. driftbidrag till statens järnvägar

kanske också under en övergångstid acceptera.
Vad som emellertid inte lika lätt
kan accepteras är om man skulle försumma
att vidta de åtgärder, som är
nödvändiga för att inhämta försprånget
och för att snarast igen kunna få en sund
ekonomi i driften. All erfarenhet från
ekonomisk verksamhet visar väl att vad
som skiljer den framgångsrike från den
mindre framgångsrike just är förmågan
att i tid vidtaga de åtgärder — även om
de är impopulära — som förr eller senare
ändock måste vidtagas. Så också
med säkerhet här. Anpassningen måste
göras; det enda man vinner med dröjsmålet
är ett ganska kort uppskov, och
det sker till priset av väldiga kostnader
för samhället. Subventioner ger lika litet
här som på andra områden en verklig
eller varaktig hjälp.

Nu kan det naturligtvis finnas skäl för
åtaganden och kostnader inom en statlig
trafikapparat som inte är företagsekonomiskt
motiverad. Det kan vara militära
och det kan vara andra allmänna skäl.
Jag tror emellertid att man ofta är benägen
att överdriva sådana skäl och att de
vid en kritisk granskning kanske inte
ens skulle motivera det lägre driftbidrag
som reservanterna föreslår. Det måste i
varje fall vara angeläget att skälen klart
definieras och att kostnaderna specificeras.
I och med det förebådade framläggandet
i vår av 1953 års trafikutrednings
betänkande får vi väl dock tro
att sådana överväganden skall kunna göras,
och vi vill därför i avvaktan härpå
godtaga ett driftbidrag om 50 miljoner
kronor för nästa budgetår.

Bland alla de rationaliseringsåtgärder
som statens järnvägar vidtar och måste
vidtaga är det väl nedläggningen av
mindre bärkraftiga banor och bandelar
som mest intresserar och engagerar allmänheten,
i varje fall i berörda bygder.
Det är självklart att nedläggningarna inte
får ske på så sätt, att bygden berövas
rimliga trafikmöjligheter. Det utgår ju
också särskilda anslag för erforderliga
vägförbättringar i dessa sammanhang.
Trots detta är det nog ofta så att sambandet
med dessa anslag inte står klart
utan att bygden känner sig berövad ett

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Ang. driftbidrag till statens järnvägar
gammalt vant trafikmedel, utan att den
har fått någonting som helst i stället.
Bl. a. ur den synpunkten skulle det kunna
vara värdefullt, om den nämnd för
nedläggningsärenden tillsattes, som besparingsutredningen
på sin tid föreslog.
Den skulle kunna ge möjlighet till värdefull
upplysning och överläggningar i
de aktuella orterna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid utskottets hemställan
i denna punkt under mom. I och II.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Departementschefen har
i bil. 8 till statsverkspropositionen när
det gäller detta ärende hänvisat till 1953
års trafikutredning och räknat med att
man får ta ställning till dessa frågor i
samband med utredningens betänkande.
Utskottet har av tre eller fyra olika skäl
velat ansluta sig till förslaget om ett anslag
på 80 miljoner kronor för detta ändamål.

Först och främst har utskottet understrukit
att detta anslag bl. a. är avsett
att ge utrymme för vissa taxepolitiska
åtgärder, och det har inte främst eller
enbart knutits till driften av de trafiksvaga
bandelar som kan betraktas som
nedläggningsbara.

Utskottet har också påpekat att en
nedräkning av bidragsanslaget på kort
sikt knappast skulle medföra någon besparing
— vilket också den föregående
ärade talaren varit inne på — eftersom
detta skulle öka belastningen på anslaget
för täckning av underskott å statens
järnvägars fond.

Utskottet har slutligen också erinrat
om de lokala hänsyn som man enligt den
nuvarande ordningen måste ta vid prövningen
av nedläggningsärendena. Det är
dessa skäl som föranlett utskottet att biträda
Kungl. Maj:ts förslag.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Med anledning av herr
Perssons uttalande att utskottet velat tillstyrka
förslaget om driftbidrag bl. a. av
taxepolitiska skäl skulle jag vilja säga
ett par ord.

Det är ju så att statens järnvägar när
det gäller taxepolitiken förr var mycket
hårt bundet av skyldigheten att hålla
enhetliga och helt öppna taxor. Nu har
man emellertid sedan ett par år tillbaka
betydligt lättat på den skyldigheten, och
SJ kan numera i stor utsträckning tilllämpa
taxor som är mera trafikekonomiskt
betingade. Teoretiskt kan naturligtvis
sägas att för en viss bana finns
bara en taxa som ger största möjliga
nettoinkomst. En sådan taxa kan av skilda
orsaker inte alltid tillämpas, men för
många banor och bandelar skulle väl
även en sådan taxa ge ett betydande underskott,
och för de banorna är den ekonomiska
ekvationen olöslig.

Man kan kanske tolerera en viss utjämning
mellan goda banor och mindre
goda banor. En sådan utjämning sker
inom nästan alla grenar av ekonomisk
verksamhet, och man bör observera att
järnvägarnas värsta konkurrent, bilarna,
också är föremål för irrationella pålagor.
Men när man ser att omkring
hälften av SJ-nätet ger underskott — så
tycks faktiskt vara förhållandet — då
går det väl ändå inte att bara avfärda
saken med subventioner. Då måste det
fordras andra åtgärder, och det var just
detta vi velat ge uttryck åt genom kravet
på en minskning av driftbidraget.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan.

Därefter gjordes i enlighet med de rörande
mom. I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen
i motsvarande del; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om mom. II, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Om inrättande av en personlig professur i arbetsfysiologi för med. dr Nils Lundgren

ock att det förslag skulle antagas, som
innehölles i den vid punkten anförda
reservationen i förevarande del.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i mom. III hemställt.

Punkterna 62—65

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 66

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående underskott
å statens järnvägars fond för budgetåret
1961/62, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1961/62 till övnings-
och yrkeslärarutbildning jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Om inrättande av en personlig professur
i arbetsfysiologi för med. dr Nils Lundgren Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 3 januari 1961 angiven ändring av
personalförteckningen för gymnastiska
centralinstitutet, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat
för gymnastiska centralinstitutet, att till -

lämpas tills vidare från och med budgetåret
1961/62, dels ock till Gymnastiska
centralinstitutet: Avlöningar för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
704 000 kronor.

Ett förslag från styrelsen för industrifysiologiska
avdelningen — en med gymnastiska
centralinstitutet samarbetande
och till institutet lokalmässigt anknuten
institution — om inrättande av en personliga
professur i arbetsfysiologi för
medicine doktorn Nils Lundgren hade
icke tillstyrkts av departementschefen.
Enligt förslaget borde professuren förläggas
till den fysiologiska institutionen
vid gymnastiska centralinstitutet eller
vid universitet eller högskola i Stockholm.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Knut Johansson
m. fl. (I: 313) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Allard och
Kellgren (II: 461), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta att inrätta en
personlig professur i ämnet arbetsfysiologi
vid gymnastiska centralinstitutet
för medicine doktorn Nils Lundgren.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag på
motionerna 1:313 och 11:461,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen för
gymnastiska centralinstitutet, som föranleddes
av vad departementschefen förordat; b)

godkänna under punkten införd
avlöningsstat för gymnastiska centralinstitutet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1961/62;

c) till Gymnastiska centralinstitutet:
Avlöningar för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 704 000 kronor.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! I motion nr 313 i denna
kammare har en stor och viktig fråga
berörts. Arbetsfysiologien är ju numera

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Anslag till seminarier för huslig utbildning

inom praktiskt taget alla branscher på
den svenska arbetsmarknaden högaktuell.
Det finns en rad av exempel som
närmare motiverar detta påstående. Jag
skall inte gå in på den frågan här. Utskottet
har ju varit välvilligt i sin skrivning
och delar motionärernas uppfattning
om värdet och behovet av den tilllämpade
forskningen på arbetsfysiologiens
område.

Jag har närmast begärt ordet för att
uttala den förhoppningen, som också utskottet
varit inne på, att det förslag som
styrelsen för industrifysiologiska avdelningen
har framfört till Kungl. Maj.-t
snarast blir föremål för prövning. Här
är ju inte frågan huruvida man skall lösa
problemet på den ena eller andra vägen.
De alternativa möjligheter som har skisserats
i industrifysiologiska avdelningens
hemställan är ju samtliga acceptabla.
Det är min förhoppning att Kungl.
Maj:t vid upprättandet av nästa statsverksproposition
har tagit ställning till
avvägningen och framkommer med ett
positivt förslag till lösning. Det kan inte
vara rimligt att en så stor och samhällsviktig
fråga i fortsättningen helt skall
vara beroende av anslag ifrån arbetsmarknadsparternas
och näringslivets organisationer.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Anslag till seminarier för huslig
utbildning

I denna punkt hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag

samt med avslag å motionerna I: 328, av
fru Svenson m. fl., och 11:377, av fröken
Elmén och herr Hamrin i Kalmar,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa
avtal med sällskapet Uppsala enskilda läroverk
om överlåtelse till staten av vissa
sällskapet tillhöriga fastigheter m. in.
enligt de grunder departementschefen
angivit;

b) godkänna under punkten införd
personalförteckning för seminarierna
för huslig utbildning, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1961/
62;

c) godkänna under denna punkt införd
avlöningsstat för seminarierna för
huslig utbildning, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1961/62;

d) till Seminarier för huslig utbildning:
Avlöningar för budgetåret 1961/
62 anvisa ett förslagsanslag av 4 293 000
kronor;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 131, av fru Svenson m. fl.,
och II: 148, av herr Johnsson i Skoglösa
m. fl., 1:408, av fru Hamrin-Thorell m.
fl., och 11:475, av fröken Karlsson m.
fl., samt 1:417, av herrar Ebbe Ohlsson
och Gorthon, och II: 484, av herrar Nilsson
i Svalöv och Magnusson i Tumhult,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i punkten anfört rörande
inrättande av ett femte seminarium
för huslig utbildning;

III. att motionerna I: 420, av herr Stefanson,
och 11:486, av herr Nordgren
m. fl., icke måtte av riksdagen bifallas.

I de likalydande motionerna 1:328
och 11:377 hade hemställts, att riksdagen
för budgetåret 1961/62 måtte anvisa
21 000 kronor för extra skrivhjälp m. m.
till seminarier för huslig utbildning.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Under denna punkt har
jag tillsammans med en del andra ledamöter
av denna kammare väckt en motion
angående höjt statsanslag för extra
skrivhjälp m. m. vid seminarierna för
huslig utbildning. Statsutskottet har utan
särskild motivering kommit fram till att
det av departementschefen i statsverks -

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Anslag till seminarier för huslig utbildning

propositionen föreslagna beloppet 5 000
kronor skulle vara ett tillräckligt anslag
för att täcka kostnaderna för extra skrivhjälp
vid de husliga seminarierna för
budgetåret 1961/62. Skolöverstyrelsen
har emellertid föreslagit att 21 000 kronor
skulle anslås till detta ändamål, och
det beloppet förefaller mig bättre överensstämma
med det verkliga behovet.

Departementschefen har i en proposition
år 1960 bl. a. uttalat, att extra behov
av bl. a. kontorspersonal övergångsvis
kan komma att bli aktuellt på grund
av splittrade lokalförhållanden. Så bär
också blivit fallet. Det av skolöverstyrelsen
föreslagna beloppet 21 000 kronor
har beräknats bli fördelat med 10 000
kronor till seminariet i Stockholm, 5 000
kronor till vartdera av seminarierna i
Umeå och Uppsala samt med 1 000 kronor
till textillärarlinjen i Malmö. Erfarenheten
har visat att arbetet ej kan
medhinnas av den ordinarie personalen
utan att det har varit nödvändigt att anlita
extra skrivhjälp.

Alla skäl synes tala för att ifrågavarande
medelsbehov bestrides av staten
under budgetåret 1961/62, och därför
ber jag att få yrka bifall till motionen i
första kammaren nr 328 och i andra
kammaren nr 377, vilket skulle innebära
att kammaren beslutar bevilja 21 000
kronor för anlitande av extra skrivhjälp
till seminarierna för huslig utbildning.

Häri instämde fru Hamrin-Thorell
(fp).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! I åttonde huvudtiteln förekommer
det många framställningar
från flera håll — såväl från universitetskanslern
som från de olika institutionerna
— och dessutom har det här väckts
ett mycket stort antal motioner. Många
av dessa motioner är efter vad vi kan
se ganska berättigade. Mot bakgrunden
av att departementschefen i den slutliga
avvägningen inte har fått större möjligheter
till anslag har man dock måst göra
den fördelning, som här har skett på de
olika områdena. Även vi inom utskottet
skulle på en rad punkter ha önskat att

man kunnat anslå mera medel, men detta
har inte varit möjligt. Jag kan därför,
herr talman, säga att denna motivering
kommer att finnas på ytterligare ett antal
punkter under åttonde huvudtiteln.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:328 och 11:377; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Svenson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes av
bifall till motionerna 1:328 och 11:377.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 5—74

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 44, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare
medelsanvisning till ombyggnad
och reparation av operahuset i
Stockholm, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Om befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 28, i
anledning av väckta motioner om ändring
av kommunalskattelagens bestämmelser
rörande avskrivning å maskiner
och inventarier, som ingår i rörelse, bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Om befrielse från nöjesskatt för
idrottstävlingar m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 35, i anledning av väckta
motioner om befrielse från nöjesskatt
för idrottstävlingar m. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 357,
av herr Schött m. fl., och 11:417, av
herr Allard m. fl., vari hemställts,

a) att riksdagen måtte besluta följande
ändring av 3 § sista stycket förordningen
om nöjesskatt: »Nöjesskatt utgår
icke för uppvisning eller tävling i skicklighet,
som främst syftar till förkovran
i visst yrke, ej heller för uppvisning eller
tävling i sport, idrott eller gymnastik,
anordnad av organisation, som är
ansluten till Sveriges riksidrottsförbund
eller representerad inom Sveriges olympiska
kommitté eller av annan sammanslutning,
som enligt Kungl. Maj:ts medgivande
må vara likställd med sådan organisation
i nu förevarande avseende,
eller för schacktävlan, bridgetävlan . . .
föremål.»; samt

b) att — i överensstämmelse härmed
— i 15 § samma förordning orden »eller,
när fråga är om uppvisning eller
tävling i sport, idrott eller gymnastik,
700 kronor» måtte utgå; ävensom

2) de likalydande motionerna 1:479,
av herr Hjalmar Nilsson m. fl., och II:
566, av herr Lundmark m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta om
följande ändring av första meningen i
15 § nöjesskatteförordningen:

»Där organisation, som har till huvudsakligt
syfte att främja religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed jämförliga
kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål och som under de senast förflutna
fem åren icke lämnat utdelning
åt sina medlemmar, anordnar i 3 § första
stycket avsedd nöjestillställning, åtnjutes
befrielse från nöjesskatt till den
del skatten för varje tillställning icke
överstiger 700 kronor.»

Det yrkande, som framställts i motionerna
1:357 och 11:417, avsåg, att amatöridrottstävlingar
skulle vara helt undantagna
från skatteplikt enligt nöjesskatteförordningen.

Det i motionerna 1:479 och 11:566
framställda yrkandet innebar, att det
skattefria beloppet i 15 § nöjesskatteförordningen
för organisation med huvudsakligt
syfte att främja allmännyttiga ändamål
skulle höjas från 300 kronor till
700 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:357,
av herr Schött m. fl., och 11:417, av
herr Allard m. fl., om befrielse från nöjesskatt
beträffande idrottstävlingar m.
in., ävensom

2) de likalydande motionerna 1:479,
av herr Hjalmar Nilsson m. fl., och II:
566, av herr Lundmark m. fl., om viss
utsträckt befrielse från nöjesskatt för organisation
med huvudsakligt syfte att
främja allmännyttiga ändamål,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Söderquist, Gösta Jacobsson, Allard.
Magnusson i Borås, Christenson i Malmö,
Eriksson i Bäckmora och Stenberg,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen, med bifall till de
likalydande motionerna I: 357, av herr
Schött m. fl., och II: 417, av herr Allard
m. fl., måtte antaga i reservationen infört
förslag till förordning angående

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Om befrielse från nöjesskatt för idrottstavlingar m. m.

ändrad lydelse av 3 och 15 § § förordningen
den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt;

2) att de likalydande motionerna I:
479, av herr Hjalmar Nilsson m. fl., och
11:566, av herr Lundmark m. fl., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att yrka bifall till den av mig och ytterligare
några ledamöter i bevillningsutskottet
avgivna reservationen till utskottets
föredragna betänkande. Något utförligt
klarläggande av skälen för vårt ställningstagande
torde inte behövas. Ärendet
är, som man brukar säga, en gammal
bekant i denna kammare, och argumentationen
för och emot nöjesskatten på
amatöridrottstävlingar är väl känd.

Alla är vi eniga, förmodar jag, om
idrottens och idrottsrörelsens stora värde.
Ingen är väl motståndare till det allmännas
stöd i olika former åt idrotten;
därom behöver alltså inte ordas. Vad det
nu är fråga om är huruvida man vid tävlingar
mellan amatöridrottsmän skall ta
ut nöjesskatt. Vi reservanter anser att det
inte bör ske, och vi har främst två skäl
för denna mening. Vi håller bestämt före,
att sådana tävlingar inte är att anse som
nöjen i vanlig traditionell mening, och vi
anser i likhet med idrottsmännen och
idrottsrörelsen, att tävlingarna är ett led
i själva idrottsverksamheten, en del av
denna, utan vilken det hela inte skulle
fungera. Idrottsrörelsen skulle sannolikt
stagnera och troligen gå avsevärt tillbaka
utan dessa tävlingar.

Med dessa utomordentligt korta antydningar
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag ber att omedelbart
få beklaga, att jag inte kan behandla
ärendet lika kort som den föregående talaren.

Situationen på ungdomsfronten är ju
synnerligen allvarlig. Vi erinras om den
i tidningarna dagligen och i riksdagen

titt och tätt, i remissdebatten, i motionsfloden
och i interpellationer. För några
dagar sedan utdelades till oss en proposition,
nr 104, som gällde anslag för nästa
budgetår till viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor. Där föreslår Kungl.
Maj:t att 600 000 kronor skall anslås för
detta ändamål. Vi vet att Kungl. Maj:t i
november 1959 tillsatte ett statens ungdomsråd,
och i november 1960 tillkallades
1960 års ungdomsupplysningsutredning.
Man talar om den oroande utvecklingen
av ungdomsasocialiteten och läget
på ungdomsvårdsområdet, man framhåller
att målsättningen är att främja ungdomens
positiva anpassning till samhället,
man talar om fostrande och förebyggande
åtgärder, och man framhåller de
frivilliga organisationernas insats.

I det läget behandlar vi i dag motioner,
i vilka det föreslås att riksdagen
skall besluta om befrielse från nöjesskatt
för amatöridrottstävlingar. Det konstateras
att idrottsrörelsen är den största
ideella folkrörelsen i vårt land, att den
har anknytning till alla befolkningsgrupper
och att den har en särskild dragningsrätt
på ungdomen. Vi känner alla
dess målsättning: att bereda en sund fritidssysselsättning,
att mana till sunda
vanor, att höja ungdomens kroppsliga
och andliga hälsa.

Just nu är det särskilt angeläget att
framhålla, att idrotten, rätt ledd och utövad,
skapar respekt för lag och rätt och
fostrar till sinne för fair play i alla sammanhang.
Bevillningsutskottet uttalar
också att enighet torde råda om idrottsrörelsens
betydelse för samhället särskilt
när det gäller den ungdomsfostrande
verksamheten. Det är just därför som
statsmedel anslås till fonden för idrottens
främjande och som också kommunerna
anslår medel till idrotten. Det är
också därför som idrotten åtnjuter en
viss lättnad i fråga om nöjesskatt, men vi
vet att denna lättnad, som tillkom 1957,
främst avser de mindre idrottsföreningarna
—■ den upphör om bruttot från en
idrottstävling uppgår till 4 667 kronor.

Utskottet motsätter sig förslaget om
hel befrielse från nöjesskatt. Mot den
bakgrunden som jag inledningsvis refe -

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Om befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.

rerade är detta ställningstagande anmärkningsvärt.
Skälet som framdras är
att vid ett bifall till motionen skulle organisationer
och föreningar som redan
nu har en god ekonomi få den ytterligare
förbättrad, och utskottet framhåller
att det skulle vara bättre med direkta bidrag
än ytterligare skattelättnad.

Man skulle av detta uttalande kunna
få den uppfattningen att alla större
idrottsorganisationer har en god ekonomi,
men hur ser det egentligen ut? Vi
vet att storklubbarna kan dra in mycket
pengar, men de har också väldiga utgifter,
bl. a. för idrottsgrenar som icke ger
några inkomster. Det är ju så med stora
idrottsföreningar, att de har ett flertal
sektioner som enbart medför utgifter.
Och hur är det med specialförbunden inom
idrotten? De har instruktionsverksamhet
och ungdomsverksamhet som
kostar pengar men inte ger några inkomster.
Man måste också ta risker.
Många av kammarens ledamöter känner
till att Friidrottsförbundet i fjol arbetade
med ett stort underskott. Förbundet
hade många tävlingar för vilka det fick
betala nöjesskatt, men resultatet av hela
verksamheten blev ett stort underskott.
Är det då rimligt att förbundet skall betala
nöjesskatt? Ett brutto på 4 667 kronor
är heller inte mycket ■— det går inte
att inom den ramen anordna en verkligt
stor idrottstävling. De stora idrottstävlingarna
är också den bästa propagandan
för breddidrotten. Det är tävlingarna
som lockar de många till att aktivt
utöva idrott.

Utskottet menar att det voro orätt mot
kommunerna att låta dem gå miste om
nöjesskatt, men många kommuner efterskänker
redan nöjesskatten. Flertalet
idrottsanläggningar ägs också av kommunerna,
som ju då kan bestämma den
hyra som eventuellt skall betalas. Men
kommunerna inser idrottens stora betydelse
och skulle säkert med full förståelse
se om riksdagen beslöt bifalla
motionerna.

Det talas om kommunernas investeringar
för idrottsändamål. Jag tror att
ytterst få kommuner vid dessa investeringar
räknar med nöjesskatteintäkter.

Motionärerna delar inte utskottets mening
att det är bättre med bidrag än
skattelättnad. Motionärerna tror inte heller
att idrottsledarna har den uppfattningen.
De arbetar ideellt och föredrar
att söka få fram inkomster åt klubbar
och förbund genom egna åtgärder för
att därigenom minska behovet av direkta
anslag. Detta är också en tilltalande och
fostrande linje, som samhället borde
uppskatta.

Herr talman! Jag vill också understryka
att idrottsrörelsen bör vara helt jämställd
med andra ideella organisationer
i fråga om skattebestämmelser för andra
nöjesevenemang än idrottstävlingar. Det
är endast dessa senare som enligt motionärernas
och reservanternas mening bör
helt befrias från nöjesskatt. Motivet härför
är att dessa tävlingar, såsom här
framhållits, utgör en integrerande del av
idrottsorganisationernas verksamhet för
att stimulera främst ungdomen till
idrottsutövning. Detta motiv godtar utskottet,
men det godtar det endast för
nuvarande lättnad i nöjesbeskattningen
och icke längre, således inte för full befrielse.
Tiden bör nu vara inne att här
ta steget fullt ut och helt befria amatöridrotten
från nöjesskatt. Ett beslut i den
riktningen skulle innebära att den svenska
idrotten sent omsider skulle bli jämställd
med idrotten i Nordens övriga länder.
I intet av dem utgår nöjesskatt på
amatöridrott.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Söderquist m. fl. avgivna
reservationen.

I detta anförande instämde herr Gezelius
(h).

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag har jämte flera andra
ledamöter väckt en motion om höjning
av det s. k. taket för ideella organisationer
enligt 15 § nöjesskatteförordningen
från 300 till 700 kronor. Bevillningsutskottet
har inte ansett sig kunna
tillstyrka vår motion.

Jag måste säga att det är med en delvis
ganska underlig motivering som utskottet
avstyrkt motionen. Utskottet för -

Fredagen den 7 april 19G1

Nr 12

Om befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.

klarar att en så långtgående utvidgning
av bestämmelserna om skattebefrielse
skulle bidraga till en urholkning av principerna
för beskattningen. Har man
kommit så långt, att man anser att det
är mycket litet kvar av nöjesskatten,
hade det väl varit bättre om utskottet
hade gått en annan väg och föreslagit
avskaffande av hela lagen som sådan eller
hel skattebefrielse för ideella föreningar
eller i varje fall en utredning,
om inte lagen i någon mån borde ändras.

Jag måste beklaga att de utskottsledamöter
som reserverat sig enbart för
idrottsrörelsens del varit så enögda när
det gäller att ta ställning till den ungdomsvårdande
verksamheten, att de inte
tänkt på de andra stora ideella organisationer
som finns i vårt land. Reservanterna
tycks tro att det egentligen bara är
idrottsrörelsen som bedriver ungdomsverksamhet.
Jag är fullt medveten om att
idrottsrörelsen utgör en stor och stark
rörelse, men om man slår samman de
andra ideella organisationer som finns
här i landet, främst de politiska organisationerna,
nykterhetsorganisationerna
och de allra yngsta ungdomsorganisationerna,
så representerar de en lika mäktig
rörelse som bedriver en ungdomsvårdande
verksamhet, säkerligen lika betydelsefull
som idrottsrörelsens. Dessa
andra organisationer borde därför vara
lika berättigade till den nöjesskattebefrielse
som reservanterna här önskar få
till stånd för idrottsrörelsens del. När
man ser hur någon av dessa ungdomsorganisationer,
t. ex. Unga Örnar eller
scoutrörelsens ungdomsorganisation, för
att klara utgifterna för sin verksamhet
anordnar festtillställningar och måste
betala nöjesskatt, så att de sedan måste
gå till kommunala eller statliga myndigheter
för att söka bidrag, tycker man
att detta är fel väg. Dessa organisationer,
som med egna insatser, låt vara kanske
i form av en festtillställning eller liknande,
söker klara sin egen ekonomi, borde
få behålla de pengar som de får in. Så är
nu inte fallet, utan i den mån intäkterna
överstiger 2 000 kronor får de betala
skatt på överskjutande belopp.

Jag vill liksom föregående talare erin -

ra om proposition nr 104, som ligger på
riksdagens bord och i vilken man begär
600 000 kronor till ungdomsvårdande
verksamhet. Departementschefen talar i
den propositionen om att man behöver
ha lokaler för ungdomsverksamheten etc.
Å ena sidan nöjesskattebelägger man nu
ideella organisationer som vill försöka
skapa ungdomslokaler, och å andra sidan
ger man bidrag för att klara den
verksamheten. Jag har svårt att förstå logiken
i ett dylikt handlande och i utskottets
resonemang, när det yrkar avslag
på vår motion.

Alla är vi väl överens om den stora
betydelse som de idella organisationerna
har i ett demokratiskt samhälle och
den nytta som de utför genom sin verksamhet,
kanske framför allt på ungdomsvårdens
område. Det är med tanke på
dessa organisationer och deras arbete
som jag och andra har väckt denna motion,
och jag ber, herr talman, med det
anförda att få yrka bifall till motionerna
I: 479 och och II: 566.

Herr SöDERQUIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Hjalmar Nilssons anmärkning till reservanterna,
att vi skulle ha varit enögda
och bara sett på idrotten i detta sammanhang,
vid jag erinra om vad jag sade i
mitt första anförande. Jag anförde, att
jag för min del — och säkerligen reservanterna
i övrigt — har fattat denna
ståndpunkt av det skälet, att det inte
är fråga om nöjesarrangemang i vanlig
ordning. Det är inte en nöjestillställning
i traditionell mening, att amatörer tävlar
på idrottsbanor.

Vidare har vi ansett, att tävlingar är
en integrerande del av idrotten. De kan,
såsom herr Schött sade, inte undvaras i
själva idrottsverksamheten, ty då stagnerar
den eller, såsom jag tillät mig säga,
kanske rent av kommer att gå tillbaka.

Detta var anledningen till att reservationen
avsåg idrotten och ingalunda att
vi inte hade ögonen öppna för att det
kan finnas behjärtansvärda skäl att understödja
andra folkrörelser och andra
ungdomsrörelser.

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Om befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.

Jag vill tillägga, att när idrottsrörelsen
anordnar vanliga nöjestillställningar för
att skaffa pengar i kassorna, får den betala
nöjesskatt.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Söderquist
säga, att om reservanterna hade tagit
med yrkandet i min motion, kanske
det hade funnits ett annat underlag för
bifall till reservanternas förslag.

Herr JANSSON (s):

Herr talman! För att till att börja med
knyta an till de bägge sista replikerna
vill jag odelat understryka vad herr
Hjalmar Nilsson sagt om det ologiska i
reservanternas ställningstagande gentemot
det andra motionsparet.

När det gäller frågan i stort om idrottsrörelsen
skulle jag vilja göra en vädjan
till motionärerna. Är det verkligen nödvändigt,
när vi diskuterar frågan om
idrotten och nöjesskatten, att — såsom
herr Schött gjorde — ständigt komma in
på alla dessa resonemang kring ungdomsbrottsligheten,
idrottens stora betydelse
för ungdomen, dess ungdomsfostrande
värde och allt detta? Det övervägande
flertalet av oss är väl överens i
fråga om de synpunkter som motionärerna
här för fram. Det finns ingen anledning
att ha delade meningar när vi
diskuterar dessa saker.

På ett ställe i motionerna talas det
om att själva tävlingsmomentet har en
mycket stor betydelse vid idrottsutövandet,
att tävlandet som sådant utgör en
nödvändig stimulans för att skapa intresse
för småklubbsarbetet och för
breddidrotterna o. d. Jag tror att vi
även på den punkten är fullständigt
överens. Men är det nödvändigt att vi
även här i riksdagen och på andra ställen
skall tävla om vem som är mest
idrottsvänlig och vem som har det största
intresset för idrott? Man märker tyvärr
alltför ofta en tendens att göra gällande
att de som har en annan uppfattning
om själva sättet att ta ut nöjes -

skatt skulle vara fiender till idrotten som
sådan. Jag tycker att vi skulle kunna
mönstra ut dessa ovidkommande detaljer,
som inte har med saken att göra.

Jag tror att man kan förenkla hela problemet
genom att söga att ett anslag, stort
eller litet, till idrotten bör behandlas på
samma sätt som man gör när det gäller
alla andra ändamål i vårt samhälle. Det
får bli en avvägningsfråga, där man bedömer
från fall till fall vad vi har råd
med och tar hänsyn till hur stora önskemålen
är i förhållande till andra likartade
önskemål. Större är egentligen inte
problemet.

Staten har, jag tror praktiskt taget varje
år, ökat sina anslag till idrotten. Anslaget
är i år uppe i drygt 12 miljoner
kronor. Om man skall se på statens verkliga
utgifter, får man här dra ifrån vad
staten tar in på nöjesskatten från idrotten,
och det kanske vi inte direkt kan
räkna ut. Den samlade summan för nöjesskatten
är i statsverkspropositionen uppsatt
till 30 miljoner kronor, men enligt
senaste beräkningar är den nere i 27 miljoner
kronor. Beräkningar, som kanske
inte är så hållbara, visar att av dessa 27
miljoner kronor kommer cirka 2 miljoner
kronor från idrottsarrangemang. Det
skulle alltså betyda att vi har en nettoutgift
för staten i form av utgifter för
idrotten på omkring 10 miljoner kronor.

Hur ofta får vi inte i bevillningsut
skottet motioner, som kanske ibland kan
räknas i hundratal, där man ställer krav
på skattelindringar och på avdragsbestämmelser
och allt vad det är i syfte
att främja en viss organisation eller verksamhet
av något slag. Praktiskt taget
hundraprocentigt har dessa motioner
avslagits med motiveringen att ett välbehövligt
stöd, som bör ges, skall lämnas
genom direkta anslag och inte genom
uppluckringar av skatteförordningarna.
Därmed ökar man också möjligheterna
att på ett högre plan göra en rättvis avvägning
mellan olika krav och önskemål
och även att ta hänsyn till det statsfinansiella
läget vid tillfället. Det bör inte
vara annorlunda för idrotten än det i
stort sett är beträffande andra ändamål.
Staten har, som jag nämnde, en netto -

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Om befrielse

utgift på 10 miljoner för idrotten, och
skall den summan ökas bör det ske vid
ett övervägande i större sammanhang,
t. ex. i statsverkspropositionen. Det är
på detta mer allmänna plan som avgörandet
om en ökning skall komma till
stånd eller inte bör ske.

Här nämndes att hälften av nöjesskatten
går till kommunerna. Ja, först och
främst är det väl inte många kommuner
som får någon nöjesskatt från idrottsarrangemang.
Intäkterna skall som sagt
uppgå till närmare 7 000 kronor för att
det över huvud taget skall bli någon
skatt. Vilka arrangörer är det som betalar
skatt? Ja, det är inte så många av
landets alla idrottsarrangörer. Håller vi
oss bara till fotbollen, som torde vara
den idrottsgren vilken har de största intäkterna
av sina arrangemang, så betalas
väl nöjesskatt bara i samband med
division I-matcherna, omkring hälften av
matcherna i division II och ett ganska
litet antal av matcherna i division III.
Men det är tusentals klubbar som spelar
fotboll runt om i detta land utan att
över huvud taget erlägga någon nöjesskatt.
Ett litet antal stora arrangörer
betalar in varierande summor till sina
hemkommuner.

Men då ber jag att få fästa uppmärksamheten
på en sak som herr Schött gärna
ville nonchalera, nämligen att de stora
fotboilsklubbarna och andra arrangörer
av större idrottstävlingar åsamkar
kommunerna utgifter av skilda slag, som
direkt betingas av de publikdragande arrangemangen.
Dit hör ordnandet av trafikomläggningar,
som många gånger
måste ske, och inte minst städningen —
idrottspubliken är rätt duktig när det
gäller att skräpa ned och inte bara med
papper. I städer och tätorter med stora
idrottsplatser måste man vid stadsplaneringen
alltid ta hänsyn till idrottsplatsens
belägenhet och möjligheterna att
klara den stora trafiken dit och därifrån.
Vägar och framför allt parkeringsplatser
måste byggas med tanke på
idrottsplatsen, och allt detta kostar kommunen
avsevärda belopp.

Nu säger herr Schött att kommunerna
inte så mycket räknar med inkomster på

från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.
nöjesskatten, när man talar om dessa
utgifter. Om kommunerna eventuellt inte
gör det, så skulle jag vilja fråga motionärerna,
om ni själva anser det rimligt eller
om ni tror att de stora idrottstävlingarnas
arrangörer ute i landet anser det
rimligt, att kommunerna av skattemedel
skall betala de utgifter som uppstår i
samband med matcherna. Jag känner
personligen en del representanter för
idrotten ute i landet, som har den uppfattningen
att idrotten själv bör betala
omkostnader av just den typen och att
det lämpligast sker genom att man levererar
in nöjesskatten. I regel torde ingen
kommun få större inkomst av nöjesskatt
från idrottstävlingar än som åtgår för sådana
anordningar som jag här nämnt.

Man säger också att de direkta anslagen
till idrotten är för små och att det
är småklubbarna som skall hjälpas med
de pengar klubbarna skulle få behålla
vid befrielse från nöjesskatt. Jag skulle
tro att det får bli en avvägningsfråga,
hur man skall hjälpa småidrotten och
småklubbarna. Kommunerna ger i dag
stora anslag till idrotten i den egna kommunen,
och jag föreställer mig att dessa
pengar praktiskt taget helt går till
småklubbarna och främjandet av breddidrotterna.
Och de anslag som kommunerna
anser sig kunna lämna idrotten
fördelas i samråd mellan kommunens
ansvariga representanter och representanter
för idrottsorganisationerna. Jag
anser för min del att detta ger de bästa
garantierna för att stödet till idrotten
fördelas klokt. Herr Schött får säga vad
han vill, men de pengar som blir över
sedan nöjesskatten betalats tillfaller i
regel klubbar som redan förut är rika.
Småklubbarna får ingenting med av de
pengarna. Det enda fall där småklubbarna
kan tänkas få någon egentlig fördel av
en eventuell nöjesskattebefrielse torde
vara specialförbundens idrottsarrangemang,
då dessa förbund lämnar en del
av eventuellt överskott till småklubbarna.
Men inte delar en stor fotbollsklubb
eller likrande ut några pengar till småklubbarna
— man stöder verksamheten
inom den egna klubben och ingenting
annat.

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Om befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.

Jag tror att stödet till småklubbarna,
som det här talas så varmt för, i mycket
stor utsträckning blivit tillgodosett genom
1957 års beslut, som lett till att det
stora flertalet av småklubbarna, för att
inte säga alla, redan bär befriats från
nöjesskatt. Därför finns det, herr talman,
ingen anledning att på den punkten och
med de motiveringarna frångå utskottets
förslag.

I det andra motionsparet talas det om
en skattebefrielse för nöjestillställningar
anordnade av ideella organisationer till
ett visst uppräknat antal. Där begärs en
höjning av beloppet 300 kronor, intill
vilket skattebefrielse erhålles, till 700
kronor. Det framhålles att nykterhetsorganisationer
bör vara jämställda med
idrottsorganisationer.

Jag säger här likadant som när det
gäller idrotten, att det finns ingen anledning
för vare sig herr Hjalmar Nilsson
eller andra att tvista om önskvärdheten
av ett ökat stöd till de ideella organisationer
som här uppräknats. Det är
ingen tvekan om att stödet behövs, men
jag tror här liksom i övrigt att det bör
ges genom direkta anslag. Det är ju redan
nu så att en arrangör för en danstillställning
får komma upp till en inkomst
av 2 000 kronor innan någon nöjesskatt
utgår. När herr Hjalmar Nilsson talar om
att nykterhetsorganisationerna vill vara
jämställda med idrottsorganisationerna,
vet jag för resten inte riktigt hur han
menar. Det råder väl redan nu jämställdhet.
Om en eventuell klubb, som herr
Hjalmar Nilsson tillhör, arrangerar en
fotbollsmatch, kan den få ända upp till
7 000 kronor i inkomst innan någon nöjesskatt
behöver erläggas. Det är precis
samma förhållande för en ungdomsklubb
eller en nykterhetsloge som för en bollklubb.
Anordnar en idrottsklubb en dans
får den givetvis betala nöjesskatt på samma
villkor som andra föreningar.

Jag tror alltså inte det är tillrådligt att
ytterligare uppluckra de principer för
beskattningen som redan nu finns. Jag är
säker på att vi kan finna motiveringar
för att stödja våra ideella organisationer,
men det stödet bör lämnas på andra sätt
än som föreslagits i motionerna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Föregående talare har
vid två tillfällen nämnt siffran 7 000 kronor.
Det måste vara en missuppfattning.
4 667 kronor är det högsta inkomstbelopp
som kan vara fritt från nöjesskatt,
men fr. o. m. detta belopp utgår skatt.

Beträffande kommunerna bör framhållas
att dessa också har avsevärda inkomster
från idrotten, och detta torde
gälla även Solna. Jag föreställer mig, t.
ex. att den publik som dras till idrottstävlingar
också intar förtäring på matställen
och har en hel del andra utgifter
i samband med idrottsbesöket, som ger
inkomster åt kommunen. Så är utan tvekan
fallet vid stora idrottstävlingar.

Jag vill också understryka att idrottsrörelsen
fått det ekonomiskt besvärligare
sedan televisionen blivit mera allmän.
Det råder dessutom ledarbrist på detta
område som på så många andra.

Jag skall försöka fatta mig kort. Den
föregående talaren fråga om vi hade
råd. Jag anser att vi har råd att avstå
från denna nöjesskatt, men jag ifrågasätter
om vi har råd att längre ta ut nöjesskatt
på idrotten. Kan vi belasta idrottens
ledare och andra, som arbetar oavlönat
och ideellt, med denna nöjesskatt?
För min del är jag övertygad om att denna
fråga förr eller senare kommer att lösas
i positiv riktning och att vi i framtiden
kommer att vara förvånade över att
det dröjde så länge, innan vi här i landet
befriade idrotten från nöjesskatt.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Det var ett yttrande av
herr Schött som uppkallade mig. Som
kammarens ledamöter kan se av utskottets
betänkande har jag anslutit mig till
utskottets hemställan, och anledningen
till detta är att vi ju har en nöjesskatt och
att en ytterligare uppluckring av denna
skatt i själva verket betyder ett ifrågasättande
av om skatten över huvud taget
skall finnas kvar. Det var detta herr
Schött kom in på när han undrade om vi

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Om befrielse

har råd att ha nöjesskatten kvar. Jag tycker
det är en helt annan fråga. Då skall
man komma med förslag om att ta bort
nöjesskatten, och då kanske debatten
kommer på ett helt annat plan.

Herr JANSSON (s):

Herr talman! Med anledning av den
siffra herr Schött nämnde vill jag säga
att jag givetvis inte menade 7 000 kronor
utan 4 700, alltså beloppet rundat till
närmaste hundratal kronor.

Jag hade naturligtvis väntat att det i
år liksom i fjol skulle komma någon och
tala om Solnas väldiga inkomster av fotbollsstadion,
och därför har jag skaffat
fram de riktiga uppgifterna för att ha i
bakfickan. Solna stad fick förra året inkomster
av nöjesskatt från fotbollsstadion
på 89 000 kronor. Gatukontoret behövde
för uppsättning av trafikskyltar,
för renhållning och en del annat cirka
35 000 kronor. Kostnaderna för trafikövervakningen
betalas delvis av arrangörerna,
men stadens utgifter till polisen
är ändå rätt stora, även om någon summa
inte kan angivas. Man kommer fram
till att det praktiskt taget inte blir någonting
över för Solnas del. Jag kan lämna
herr Schött och andra mer specificerade
uppgifter, om det behövs, och så
kan det kanske bli slut på talet om de
väldiga inkomster kommunerna har av
dessa arrangemang.

Jag kanske får nämna en siffra till,
nämligen att Solna stad under ett år ger
ut 700 000 kronor i anslag till småklubbarna
i Solna, alltså ett anslag som fördelas
mellan dessa klubbar. Pengarna
kommer på det sättet de små klubbarna
till del, vilket de inte skulle göra om
det inte fanns något anslag utan man i
stället medgav befrielse från nöjesskatt
vid arrangemangen på fotbollsstadion. I
det senare fallet skulle ju endast storklubbarna
få disponera pengarna. Jag
tror alltså inte att herr Schötts argument
håller.

Sedan vill jag bara tillägga att fotbollsstadion
i Solna inte är stadens utan
eu privat anläggning. Om man ser på
förhållandena i Malmö eller Göteborg,

4 Förslå kammarens protokoll 1061. Nr 12

från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.

som själva äger sina idrottsborgar, skall
man nog finna att dessa städer har ännu
större utgifter i samband med idrottsarrangemang.
Talet om de stora förtjänsterna
för kommunerna tycker jag att
man skall sluta upp med.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Det sista herr Jansson
sade är väl inte alldeles riktigt. Det är
väl ändå så att om det ordnas ett stort
arrangemang i en kommun, så erlägger
ju besökarna inte bara entréavgiften till
själva idrottstillställningen, utan åtminstone
de som kommer en bit bortifrån
betalar förutom t. ex. 5 kronor i entré
säkerligen 25 kronor innan de far ifrån
den kommun som de har gästat. De gör
av med pengar på kaféer, konditorier
och restauranger, vid bensinstationer
och litet varstans. Om man räknar ihop
allt detta tror jag att kommunerna i allmänhet
skulle vara rätt intresserade av
att få ha lite extra utgifter för att ordna
med trafiken, eftersom det är en utomordentlig
vinst för kommunens medborgare
med sådana stora arrangemang.

Det är rätt vanligt nu för tiden att
t. ex. hantverksorganisationer och liknande
ordnar utställningar, åtminstone
i de mindre landsortsstäderna. Vi hade
en i somras hemma i Örnsköldsvik.
Onekligen kostade den staden en hel
del pengar, men när vi räknade ihop
vad utstallningsbesökarna gjorde av med
i Örnsköldsvik fann vi att vi hade gjort
en god affär.

Herr JANSSON (s):

Herr talman! Jag vill bara säga till
den närmast föregående talaren att när
jag drog en del siffror gjorde jag det
därför att min hemstad åberopades. Hur
ni har det i Örnsköldsvik vet jag inte,
men Solna med dess visserligen 50 000
invånare är en mycket liten stad i skuggan
av storstaden, och den enda som
jag kan begripa tjänar någonting på fotbollsarrangemangen,
herr Andersson, är
ett litet ölkafé som ligger bredvid fotbollsstadion.
Något annat finns inte i
närheten där.

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Om befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Herr Spetz måste ha
missförstått mig. Jag undrade om vi har
råd att behålla nöjesskatten på idrotten.
Det var idrotten jag talade om, och jag
jämställer inte den med en del andra
nöjen.

Vi kan ju sluta tala om Solna och i
stället se på andra platser. Jag kan vittna
om att för min hemstad Kalmar betydde
det ofantligt mycket när vi hade
ett fotbollslag med i allsvenska seriens
division I. Det blev invasion till matchdagarna
i Kalmar, och det var stora
pengar som kom in. Kom inte och säg
att inte idrotten kan betyda inkomster
för kommunerna!

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt rörande utskottets hemställan
såvitt anginge befrielse från nöjesskatt
beträffande idrottstävlingar
m. m. och därefter särskilt angående utskottets
hemställan såvitt gällde viss utsträckt
befrielse från nöjesskatt för organisation
med huvudsakligt syfte att
främja allmännyttiga ändamål. Vidare
anförde herr talmannen, att han, därest
så erfordrades, återkomme till övergångsbestämmelser,
rubrik och ingress
till de i ärendet ifrågasatta lagändringarna.

I fråga om utskottets hemställan såvitt
anginge befrielse från nöjesskatt beträffande
idrottstävlingar m. m„ fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till vad utskottet härutinnan hemställt,
dels ock att kammaren skulle antaga den
ändrade lydelse av 3 § nöjesskatteförordningen,
som föreslagits i den vid betänkandet
avgivna reservationen, samt besluta,
att i 15 § samma förordning följande
ord skulle utgå: »eller, när fråga
är om uppvisning eller tävling i sport,
idrott eller gymnastik, 700 kronor».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan i före -

varande del vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 35
såvitt angår befrielse från nöjesskatt beträffande
idrottstävlingar m. m., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages den ändrade lydelse
av 3 § nöjesskatteförordningen,
som föreslagits i den vid betänkandet fogade
reservationen, och beslutar kammaren,
att i 15 § samma förordning följande
ord skola utgå: »eller, när fråga
är om uppvisning eller tävling i sport,
idrott eller gymnastik, 700 kronor».

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 42.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande utskottets hemställan
såvitt gällde viss utsträckt befrielse frän
nöjesskatt för organisation med huvudsakligt
syfte att främja allmännyttiga ändamål,
yttrade nu herr talmannen, hade
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle antaga den ändrade lydelse av
15 § nöjesskatteförordningen, som föreslagits
i motionerna I: 479 och II: 566.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Om viss ändring av nöjesskatten för biografföreställningar, m. m.

förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan i denna del
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevilllningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 35
såvitt angår viss utsträckt befrielse från
nöjesskatt för organisation med huvudsakligt
syfte att främja allmännyttiga ändamål,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages den ändrade lydelse
av 15 § nöjesskatteförordningen,
som föreslagits i motionerna I: 479 och
II: 566.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Om viss ändring av nöjesskatten för
biografföreställningar, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 36, i anledning av väckta
motioner om viss ändring av nöjesskatten
för biografföreställningar, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:480,
av herr Hjalmar Nilsson m. fl., samt II:
569, av herrar Petterson i Degerfors och
Larsson i Luttra, varit hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att nöjesskatten
på biograferna från den 1 juli 1961 skulle
utgå med 15 procent samt att alla biografer
skulle äga avräkna upp till 125
kronor per vecka i nöjesskatt;

2) de likalydande motionerna 1:535,
av herr Lundström och fru Hamrin-Tho Första

kammarens protokoll 1961. Nr

rell, samt II: 561, av herr Hamrin i Kalmar,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla att
förslag till stöd åt produktionen av
svensk barnfilm måtte föreläggas riksdagen;
ävensom

3) motionen I: 461, av herr Bengtson.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 480, av herr
Hjalmar Nilsson m. fl., samt II: 569, av
herrar Petterson i Degerfors och Larsson
i Luttra, om sänkning av nöjesskatten
på biografföreställning, måtte antaga i
betänkandet infört förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 13 §
förordningen den 21 december 1945 (nr
823) om nöjesskatt;

B. att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:480,
av herr Hjalmar Nilsson m. fl., samt II:
569, av herrar Petterson i Degerfors och
Larsson i Luttra, om sänkning av nöjesskatten
på biografföreställning, samt

2) de likalydande motionerna 1:535,
av herr Lundström och fru Hamrin-Thorell,
samt II: 561, av herr Hamrin i Kalmar,
om stöd åt produktionen av svensk
barnfilm,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd;

C. att motionen I: 461, av herr Bengtson,
om utredning rörande fördelningen
mellan kommunerna av nöjesskattemedel,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Den av utskottet föreslagna ändringen
i förordningen om nöjesskatt innebar
dels att det skattefria beloppet skulle
höjas från 125 till 150 kronor för vecka
och dels att detta skulle gälla biografer,
vilka gåvo högst fem föreställningar i
veckan.

I motiveringen hade utskottet beträffande
motionerna 1:535 och 11:561 anfört
bland annat följande:

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Om viss ändring av nöjesskatten för biografföreställningar, m. m.

»Utskottet anser i likhet med motionärerna
att det föreligger ett allmänt intresse
av att svenska barnfilmer kan
produceras på rimliga ekonomiska villkor.
Emellertid torde — utöver de åtgärder
som redan vidtagits — ytterligare
stödåtgärder vara erforderliga för att stimulera
produktionen av sådan film. Enligt
utskottets mening bör Kungl. Maj:t i
lämpligt sammanhang närmare undersöka
i vad mån det av 1957 års filmstödutredning
framlagda förslaget att utsträcka
skattebefrielsen för barnmatiné med
svensk film även till kvällsföreställningar
kan vara ändamålsenligt för tillgodoseende
av det angivna syftet, i vilket
sammanhang även de i motionerna anförda
synpunkterna på barnfilms längd
m. m. bör beaktas. Måhända kan det visa
sig mer ändamålsenligt att ge den erforderliga
stimulansen genom att liberalisera
villkoren för produktionsstöd åt
barnfilm.»

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har tillsammans med
en annan ledamot väckt en motion som
gäller barnfilmerna. Det är märkligt att
efter kl. 17 får inte barn se barnfilm på
biograferna här i landet. Däremot kan
de gå på kvällsföreställningar och se filmer
som är avsedda för vuxna men som
genom sin ofarlighet godkänts som barntillåtna.
Barnen kan ookså efter kl. 17 se
barnfilmer i TV. Detta säregna förhållande
hänger samman med bestämmelserna
om skatteåterbäring för barnfilm,
och vi motionärer tycker att det borde
ske en ändring härvidlag.

Till min stora glädje finner jag nu
att utskottet i stort sett tycks dela den
uppfattning som motionärerna har givit
uttryck åt. Jag har ingen invändning att
göra mot uttalandena i utskottsutlåtandet
i och för sig. Men jag undrar varför
man inte i utskottet har dragit den
slutsats som varit naturlig och som vi
har förordat i vår motion, nämligen att
man föreslår riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj:t ge till känna de synpunkter
som utskottet har anfört. Detta
brukar ju ske, och jag förstår inte varför
det inte har kunnat ske även i detta

fall. Då jag inte begriper orsaken, skulle
jag vara intresserad av att få höra den.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
måhända kan utläsa innebär det
ståndpunktstagande som redovisas i detta
betänkande ett försök till en kompromiss.
Vi har lyckats sammanjämka
olika åsikter, och jag vill säga att jag
anser att även för dem, som genom motioner
propagerat för ett bättre stöd åt
barnfilmerna, har utskottet förebragt en
skrivning som ur motionärernas synpunkt
skulle vara fullt tillfredsställande.
Nu säger herr Lundström att han inte
förstår utskottet. Utskottet borde ha skrivit
till Kungl. Maj:t och talat om vad
det tycker.

Herr talman! Jag är av den uppfattningen
att man läser riksdagens tryck
i Kungl. Maj:ts kansli, och det kan inte
vara nödvändigt att begära att regeringen
skall verkställa de och de åtgärderna,
ty jag är inte säker på att
ens herr Lundström själv är på det klara
med vad han begär i motionen. Det
föreligger nämligen redan en utredning,
men där förekommer frågor av teknisk
karaktär, där vi inte är på det klara med
vad motionärerna menar. Vi vill från
utskottets sida inte försöka precisera,
utan när vi använder oss av metoden att
skriva till Kungl. Maj:t förutsätter vi att
Kungl. Maj:t vid lämpligt tillfälle försöker
förverkliga våra önskemål, vilket vi
tycker är mera rakt på sak. Så bör man
uttrycka sig från ett riksdagsutskotts
sida. Vi har en välvillig motivering, och
är herr Lundström missnöjd med utlåtandet
beklagar jag detta. Jag tror att
han har vunnit sitt syfte i sak, och jag
ber att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag tror mig redan ha
sagt att jag inte har någon invändning
mot vad utskottet uttalat. Jag frågade
bara varför man inte gör som det brukas:
skriver till Kungl. Maj:t och talar
om att utskottet ser på saken så och så.

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Man begär därmed inte att saken skall
omedelbart realiseras. Är det så att
Kungl. Maj:t läser allt som skrives, begriper
jag inte det arrangemanget att man
ibland skriver till Kungl. Maj:t och
ibland inte skriver.

Jag är emellertid tacksam för det uttalande
som utskottets ordförande nu
gjort till protokollet, nämligen att Kungl.
Maj:t kommer att i alla fall ta kännedom
om de synpunkter som framförts.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Motionärer har för vana
att anse som naturligt att man skickar
skrivelser till Kungl. Maj:t. Jag tycker
att riksdagen skall hålla på att det är
en favör för en motionär att få till stånd
en skrivelse till Kungl. Maj:t. Skrivelseformen
bör man använda endast i sådana
fall, där man har ett mycket angeläget
ärende och där utskottet säger ifrån
att det förväntar att Kungl. Maj:t tar upp
ärendet. Om man i alla möjliga sammanhang
använder formen att hemställa att
Kungl. Maj:t beaktar vad utskottet anfört,
mister riksdagsskrivelsen sin vikt.
Jag har tagit som min uppgift att se till
att bevillningsutskottet inte slösar med
förslag till riksdagsskrivelser. Samtidigt
har jag haft nöjet att konstatera att
Kungl. Maj:t vid åtskilliga tillfällen har
beaktat motiveringarna i utskottets betänkanden.
En sådan väg tycker jag är
mycket bättre och säkrare.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtande
och memorial:

nr 16, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande riksdagsledamöternas
bostadsfråga i Stockholm; och
nr 17, angående användande av riksbankens
vinst för år 1960.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. reglering av riksbankens sedelutgivningsrätt Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.

I en den 3 mars 1961 dagtecknad proposition,
nr 63, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositonen fogat förslag
till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning;

dels ock medgiva, att riksbanken finge
för tiden från och med den 1 juli 1961
till och med den 30 juni 1962 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med
guld efter deras lydelse, med rätt dock
för riksbanken att, om förhållandena
därtill gåve anledning, före utgången av
nämnda tid återupptaga inlösningen av
bankens sedlar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts
förevarande proposition.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Här föreligger ett enhälligt
utlåtande från utskottet, och jag har
självfallet inte någon annan avsikt än att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Jag har bara velat begagna tillfället att
understryka vad som framgår av motiveringen
i detta ärende, nämligen att utskottet
funnit det icke tillfredsställande
att behöva ånyo ta ställning till denna
betydelsefulla fråga om sedelutgivningsrätten
i form av en provisorisk lagstiftning.

Vi har sedan åtskilliga år avvaktat
mera definitiva förslag till lösning av
denna fråga. Det är närmast inom riksbanken
som man är sysselsatt med att
utarbeta förslag till ny riksbankslag, och
i det sammanhanget har man räknat med
att få denna fråga löst. Ännu för ett par
år sedan antyddes från riksbankens sida
att vi hade att därifrån vänta ett förslag

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Om vissa åtgärder för begränsning av statsbidragen till den allmänna

sjukförsäkringen, m. m.

om definitiva regler i bl. a. detta ärende
inom en mycket nära framtid. Sedan
dess har det gått flera år. Nu i år gör
man återigen bara en schablonmässig
hänvisning till att utredning alltjämt pågår.
Vi finner det angeläget att denna
utredning verkligen kommer till ett resultat
och att vi på det sättet får tillfälle
att avlösa det otillfredsställande provisoriet
med mera definitiva bestämmelser
i detta hänseende. Det har jag velat
uttryckligen understryka i samband med
ärendets föredragning i kammaren.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 19, i anledning
av väckta motioner om statsanslag i vissa
fall till politiska partier, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om vissa åtgärder för begränsning av
statsbidragen till den allmänna sjukförsäkringen,
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av väckta
motioner om vissa åtgärder för begränsning
av statsbidragen till den allmänna
sjukförsäkringen, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna nr 365
i första kammaren av herr Arvidson
samt nr 431 i andra kammaren av herr
Hedin in. fl.,

dels ock de likalydande motionerna nr
505 i första kammaren av herr Hanson,
Per-Olof, m. fl. och nr 599 i andra kammaren
av herr Wedén in. fl.

I motionerna 1:365 och 11:431 hade
yrkats, att riksdagen skulle för sin del
antaga i motionerna intagna författningsförslag,
nämligen

1) lag angående ändrad lydelse av lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring;

2) lag angående ändrad lydelse av
13 § lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om
moderskapshjälp; samt

3) förordning angående ändrad lydelse
av Kungl. Maj:ts förordning den 4 juni
1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.

Dessa författningsförslag inneburo,
dels att medlemsbidraget skulle slopas
utom i fråga om de fyra nordligaste länen,
där det borde utgå med 50 öre per
medlem, dels att statsbidraget till läkemedelsrabatteringen
skulle slopas, dels
att karensbeloppet vid läkemedelsrabatteringen
skulle höjas från tre till fem
kronor och dels att statsbidraget till
grundsjukpenning, grundhempenning
och grundpenning skulle sänkas från 50
till 40 procent.

I motionerna 1:505 och 11:599 hade
yrkats, att riksdagen skulle

A. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att i samband med det påbörjade
utredningsarbetet rörande skattesystemet
översyn måtte göras av de sociala
försäkringarnas finansiering — med undantag
för ATP — i syfte att anpassa
densamma i riktning mot en ökad grad
av avgiftsfinansiering och så att fastare
principer kunde vinnas på detta område
med minskad belastning på bidrag ur
allmänna statsmedel;

B. för sin del besluta, att med giltighet
fr. o. m. den 1 januari 1962

1. statsbidraget till sjukkassornas kostnader
för grundsjukpenning samt till läkarvård
och tandvård skulle bestämmas
till 20 procent, och

2. medlemsbidraget till sjukkassorna
skulle slopas, och

att med giltighet fr. o. m. 1 juli 1961

3. karensbeloppet vid läkemedelsrabatteringen
skulle höjas från tre till fem
kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner,

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Om vissa åtgärder för begränsning av statsbidragen till den allmänna

sjukförsäkringen, m. m.

1) I: 365 och II: 431 samt

2) 1: 505 och 11: 599,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

I. beträffande 41 § sjukförsäkringslagen
(avsåge sjukhjälpsbidraget)

1) av herrar Edström, Nyman, Anderson
i Sundsvall och Wiklund i Stockholm,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskotfet
bort hemställa, att riksdagen, med bifall
till det under Bli motionerna 1:505
och II: 599 upptagna yrkandet, måtte för
sin del antaga i reservationen infört förslag
till lag angående ändrad lydelse av
41 § lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring;

2) av herr Birke och fröken Wetterström,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till motionerna I: 365 och II:
431 i motsvarande del, måtte för sin del
antaga i reservationen infört förslag till
lag angående ändrad lydelse av 41 § lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring;

II. beträffande 42 § sjukförsäkringslagen
(avsåge medlemsbidraget)

av herrar Birke, Edström, Nyman och
Anderson i Sundsvall, fröken Wetterström
samt herr Wiklund i Stockholm,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med bifall till
motionerna 1:365 och 11:431 i motsvarande
del samt i anledning av det under
B 2 i motionerna I: 595 och II: 599
upptagna yrkandet, måtte för sin del antaga
i reservationen infört förslag till
lag angående ändrad lydelse av 42 § lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring;

III. beträffande 13 § lagen om moderskapshjälp
(avsåge statsbidraget till

grundpenning inom moderskapsförsäkringen) av

herr Birke och fröken Wetterström,
vilka ansett, att riksdagen, med bifall
till motionerna 1:365 och 11:431 i motsvarande
del, måtte för sin del antaga
i denna reservation infört förslag till lag
angående ändrad lydelse av 13 § lagen
den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp; IV.

beträffande 3 och 5 §§ förordningen
angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel (avsåge karensbeloppet
vid och statsbidraget till läkemedelsrabatteringen) av

herrar Birke, Edström, Nyman och
Anderson i Sundsvall, fröken Wetterström
samt herr Wiklund i Stockholm,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med bifall till
motionerna I: 365 och II: 431 i motsvarande
del samt det under B 3 i motionerna
1:505 och II: 599 upptagna yrkandet,
måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§
Kungl. Maj:ts förordning den 4 juni
1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel;

V. beträffande översyn av socialförsäkringens
finansiering

av herrar Edström, Nyman, Anderson
i Sundsvall och Wiklund i Stockholm,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till det under
A i motionerna 1:505 och 11:599 upptagna
yrkandet, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att i samband
med det påbörjade utredningsarbetet
rörande skattesystemet översyn måtte
göras av de sociala försäkringarnas finansiering
— med undantag för ATP —
i syfte att anpassa densamma i riktning
mot en ökad grad av avgiftsfinansiering
och så att fastare principer kunde vinnas
på detta område med minskad belastning
på bidrag ur allmänna statsmedel.

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Om vissa åtgärder för begränsning av statsbidragen till den allmänna

sjukförsäkringen, m. m.

Herr BIRKE (h) :

Herr talman! De reservationer i andra
lagutskottets utlåtande nr 15, som fröken
Wetterströn och jag biträder, medför för
statsverket en besparing på ungefär 50
miljoner kronor. De besparingar som vi
föreslår kommer inte att påverka avgifterna,
utan dessa kan förbli praktiskt taket
oförändrade.

Den under reservation IV föreslagna
höjningen av karensbeloppet för läkemedel
från tre till fem kronor medför att
sjukkassornas utgifter kommer att nedgå
med ungefär 18 miljoner kronor. Då borttagandet
av statsbidraget till läkemedelsrabatteringen
endast minskar sjukkassornas
inkomster med 6,6 miljoner kronor,
uppkommer ett överskott på ungefär 11
miljoner kronor. Det finns alltså utrymme
för ytterligare begränsning av statsbidraget
till sjukkassorna. Vi har därför under
reservationen I: 2 föreslagit att statsbidraget
till grundsjukpenning, grundliempenning
och grundpenning skall sänkas
från 50 till 40 procent. Visserligen kommer
statsbidraget till kassorna härigenom att
minska med ett något större belopp än
det tidigare nämnda överskottet på 11,4
miljoner kronor, men skillnaden blir i
alla fall inte större än 7,9 miljoner kronor
årligen. Eftersom kassorna under senare
år uppvisat betydande överskott,
bar fonderna ökat kraftigt och är för
närvarande uppe i över 400 miljoner
kronor. Vi anser att någon ytterligare
fondering icke behöver ske i framtiden,
och vi har därför menat att statsbidradet
kan minskas utan att man behöver
höja avgifterna.

1958 års besparingsutredning föresiog
att medlemsbidraget skulle slopas utom
i de fyra nordligaste länen, där alltjämt
ett bidrag med 50 öre per medlem skulle
utgå. Liksom föregående år anser vi att
besparingsutredningens förslag är synnerligen
välmotiverat, i synnerhet som
reformen kan genomföras utan att avgifterna
behöver böjas, då det finns ytterligare
utrymme för rationalisering inom
sjukkasseorganisationen.

Frågan om höjning av karensbeloppet
för läkemedel från tre till fem kronor

har vi bär i kammaren diskuterat så
många gånger tidigare att jag vill nöja
mig med att framhålla, att en sådan böjning
för den försäkrade endast skulle
medföra en merutgift per inköpt läkemedel
med högst en krona. I administrativt
avseende skulle däremot reformen för
såväl läkare som apotek och sjukkassor
medföra en betydande förenkling.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationerna I 1),
II, III och IV.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! För sjukförsäkringens
finansiering utgår ju för närvarande ett
avsevärt bidrag av allmänna statsmedel.
För nästa budgetår är ifrågavarande anslag
upptaget till 285 miljoner kronor.
Detta bidrag är ju att se som en subvention
av sjukkassorna och står i mindre
god överensstämmelse med själva försäkringstanken,
enligt vilken sjukförsäkringen
i princip skulle finansieras genom
avgifter. Försäkringens sociala karaktär
motiverar visserligen å andra sidan
att undantag göres från avgiftsfinansieringsregeln
i de fall där avgiften
annars skulle bli påtagligt betungande.
Sådana fall får anses föreligga när vederbörande
på grund av långvarig sjukdom,
arbetslöshet eller liknande omständigheter
har mycket låg inkomst,
men i övrigt synes riktigast att finansieringen
sker genom avgifter, vilka i
princip kommer att svara mot de förmåner
som försäkringen tryggar. Huruvida
avgifterna sedan skall uttagas av
arbetsgivaren eller direkt av försäkringstagaren
är ju en sekundär fråga.
En stigande reell inkomststandard gör
det i och för sig naturligt att finansieringen
i högre grad sker avgiftsvägen.
Behovet av särskild subventionering av
kostnaderna blir givetvis mindre, då försäkringstagarnas
reella inkomster stiger.

De finansieringsmetoder som för närvarande
tillämpas inom den svenska socialförsäkringen
är föga enhetliga. ATP
finansieras helt med avgifter. För folkpensioneringen
utgår ju avsevärda bi -

Fredagen den 7 april 19G1

Nr 12

Om vissa åtgärder för begränsning av statsbidragen till den allmänna

sjukförsäkringen, m. m.

som verkligen är känsligt och viktigt,
nämligen de fria läkemedlen, utan gäller
endast de rabatterade läkemedlen.
Enligt vad vi vet har kostnaderna för
läkemedlen stigit högst avsevärt. Vi vet
att 1953 års principbeslut förutsatte en
årlig kostnadsram av 34 miljoner kronor.
År 1957 hade kostnaderna stigit till
64 miljoner kronor, är 1960 till 93 miljoner
kronor, och för nästa budgetår
beräknas de stiga till över 100 miljoner
kronor. Därför tillsatte man år 1957 en
utredning med uppdrag att överse läkemedelsreformen.
Den utredningen har
framlagt ett förslag att den enskilde
själv skulle bära läkemedelskostnader
upp till 50 kronor per år. År det då inte
bättre att försöka återge karensbeloppet
det reella värde som det hade när det
fastställdes? Det värdet är i dag fem
kronor. År det inte bättre att gå denna
väg än att den enskilde själv skall få
bära kostnaden upp till 50 kronor per
år? Det är så jag ser saken, och jag tror
därför att det även ur den sjukes synpunkt
är bättre att vi genomför denna
reform i tid så att vi kan begränsa utgifterna
och inte behöver vidta den
strängare åtgärd som det innebär att
den sjuke skulle stå för en kostnad av
upp till 50 kronor per år.

Detta är bakgrunden till de reservationer
och motioner som har framkommit
från folkpartihåll. Jag vill ännu en
gång understryka att dessa förslag inte
innebär någon som helst belastning för
de sjuka utan endast gäller en omfördelning
av finansieringen, lagd på de
friska, mellan skatt och avgifter.

Med den motiveringen ber jag att få
yrka bifall till de med I 1), II, IV och
V betecknade reservationerna.

drag av statsmedel. Man kan säga att
största delen av kostnaderna täckes av
statsmedel. Sjukförsäkringen intar här
en mellanställning. Ungefär en fjärdedel
av kostnaderna finansieras av statsmedel.

Det föreligger utan tvekan ett behov
av klarare linjer, och det finns enligt
min mening starka principiella skäl som
talar för en ökad avgiftsfinansiering med
åtföljande fastare samband mellan försäkringens
förmåns- och finansieringssidor
samt minskad belastning på statsbudgeten.
I samband med det nyligen
påbörjade utredningsarbetet rörande
skattesystemet torde det vara lämpligt
att en samlad översyn göres av de sociala
försäkringarnas finansiering i syfte
att anpassa densamma i riktning mot
en bl. a. av den allmänna standardutvecklingen
motiverad ökad grad av avgiftsfinansiering.
Det förhåller sig inte
så, att de sjuka därigenom på något sätt
skulle belastas, utan belastningen kommer
i båda fallen på de friska. Det gäller
bara en avvägning om finansieringen
skall ske via skatter eller avgifter.

Nu kan man göra gällande att så länge
denna utredning pågår bör man ställa
sig avvaktande. Men min uppfattning är
att man redan nu mycket väl kan göra en
justering av de tillämpade finansieringsreglerna,
så att det nu utgående statsbidraget
nedsättes, i all synnerhet som

— vilket en föregående talare påpekade

— sjukkassorna har gjort betydande
fonderingar, som för närvarande uppgår
till många hundra miljoner kronor och
som ökar för varje år.

Det är ju ur den synpunkten som vi föreslår
vissa besparingar genom att minska
statsbidraget till sjukkassornas kostnader
för grundsjukpenning samt till läkarvård
och genom att slopa medlemsbidraget
till sjukkassorna.

Den tredje punkten gäller läkemedelsrabatteringen.
I detta fall är det utan
tvekan så att förslaget kommer att något
beröra de sjuka. Det kommer att medföra
en något ökad kostnad, som kommer
att uppgå till högst eu krona per
läkemedel, och det berör inte alls vad

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Det ser ut som om vi
människor aldrig skulle slippa bekymmer
— saknar vi några kronor har vi
bekymmer för det, och har vi fått några
kronor över, tycks det vara lika besvärligt.
När det gäller frågan om fonderingen
för sjukkassorna har det varje år

58 Nr 12 Fredagen den 7 april 1961

Om vissa åtgärder för begränsning av åt
sjukförsäkringen, m. m.
varit tal om hur denna fondering skall
kunna nedbringas. Man säger att statsbidragen
är för höga, och man vill av
denna anledning ha en ändring så att
fonderingen nedbringas. Nu får vi inte
glömma bort en viktig sak — som jag
tidigare framhållit — att anledningen
till att fonderna växer är först och
främst att vi har ett så gott hälsotillstånd,
och detta får vi tacka våra mycket
förnämliga läkare och vetenskapsmän
för. Men jag har också framhållit
att ingen vet vad som kan inträffa — det
kan bli en epidemi av mycket omfattande
slag som kan komma att kosta mycket
pengar. Jag tror att man har stirrat
sig blind på denna fondering. Det
är därför nödvändigt att jag fortsätter
att läsa vidare i besparingsutredningens
förslag där herr Birke slutade.

Förra gången vi behandlade frågan
hade ärendet remitterats till riksförsäkringsanstalten,
som alltså uttalade sig
om vad besparingsutredningen framhöll
när det gäller sjukkassornas inkomstöverskott.
Riksförsäkringsanstalten anförde,
att de överskott som uppkommit
under sjukkassornas dittillsvarande
verksamhetstid hade enligt anstalten ej
varit så stora att fonderingsbehovet inom
kassorna kunde anses täckt. Om medlemsbidraget
då skulle slopas måste ett
belopp motsvarande bidraget tillföras
kassorna genom avgiftshöjning. Anstalten
påpekade vidare att i 34 § sjukförsäkringslagen
föreskrives att förvaltningskostnaderna
skall fördelas på avgifterna
till sjukvårdsförsäkringen och
till försäkringen för grundsjukpenning.
Det blev alltså, framhöll anstalten vidare,
avgifterna för det obligatoriska
grundskyddet vid sjukdom som måste
höjas. Vidare påpekade anstalten att de
båda av medlemsbidraget berörda försäkringsgrenarna
uppvisade för åren
1956, 1957 och 1958 tillsammans omkring
9 miljoner kronor i underskott.

Jag tror att vi får vara överens om att
även denna gång invänta den utredning
som pågår i dessa frågor. Jag erinrar
om att soeialförsäkringskommittén för

itsbidragen till den allmänna

några veckor sedan i pressen bekantgjorde
att man kommer att framlägga ett
förslag som innebär höjning av dagbeloppet,
vilket nu är högst 20 kronor och
som man hade tänkt sig skulle bli högst
28 kronor. Med detta följer också en avgiftshöjning,
såvitt jag kan förstå.

Det finns således ingen anledning att
yrka att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställer om en utredning, eftersom
en sådan ju är i vardande. Det gäller
ju endast att ge sig till tåls och invänta
vad soeialförsäkringskommittén
har att komma med, så att vi kan ta
ställning till frågan i hela dess vid och
slipper att bryta ut vissa detaljer, som
motionärerna nu vill.

Riksdagen har också vid flera tillfällen
behandlat och tagit ställning till dessa
motioner och deras yrkanden och
förklarat att man inte vill medverka till
en försämring av de försäkrades förmåner.
Det kan inte hjälpas, herr Edström,
att de ändringar, som här är föreslagna
och som man vill att riksdagen skall antaga,
absolut innebär försämringar för
den enskilde medborgaren. Det måste bli
ökade kostnader för den enskilde om
man sänker statsbidragen. Luckan måste
ju fyllas ut på något sätt. Jag tror inte
det är klokt att sänka fonderingarna i
den utsträckning som motionärerna har
tänkt sig, ty jag anser inte att vi, som
motionärerna tror, därmed skulle ha
tryggat sjukförsäkringen om några epidemiska
sjukdomar skulle inträffa.

Herr talman! Det finns ingen anledning
att uppehålla sig vidare med dessa
frågor. Det har sagts så mycket under
föregående riksdagar om detta. Jag ber
endast att få yrka bifall till utskottets
hemställan och avslag på de reservationer
som är fogade vid utskottets utlåtande.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill bara i en kort
replik till herr Svensson säga att vårt
förslag inte skulle medföra någon ökad
belastning för de sjuka och att det naturligtvis
innebär samma belastning för

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Om vissa åtgärder för begränsning av statsbidragen till den allmänna

sjukförsäkringen, m. m.

de friska som i dag. Pengarna måste tas
från något håll. Det är endast fråga om
en avvägning mellan hur mycket som
skall tas avgiftsvägen och hur mycket
som skall tas skattevägen. Vårt förslag
innebär en förskjutning från skattevägen
till avgiftsvägen. Pengarna tas ju
från medborgarna i båda fallen.

Efter det överläggningen förklarats härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner avseende utskottets hemställan
komme att framställas först särskilt
beträffande 41 § sjukförsäkringslagen,

därefter särskilt angående 42 § sjukförsäkringslagen,
vidare särskilt rörande
13 § lagen om moderskapshjälp, ytterligare
särskilt i fråga om 3 och 5 § § förordningen
angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel, därpå särskilt
avseende fråga om översyn av socialförsäkringens
finansiering samt slutligen
särskilt avseende utskottets hemställan
i övrigt.

Beträffande 41 § sjukförsäkringslagen
(avseende sjukhjålpsbidraget)

Angående förevarande paragraf, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats
1 :o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas; 2:o), av herr Edström, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. vid utlåtandet
beträffande denna paragraf avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr Birke,
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av honom
och fröken Wetterström vid utlåtandet
beträffande denna paragraf anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Birke begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog vartdera
av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren vil -

le antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Birkes yrkande.

Herr Edström äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående andra lagutskottets
utlåtande nr 15 såvitt avser 41 §
sjukförsäkringslagen antager godkännande
av det förslag, som innefattas i
den av herr Birke och fröken Wetterström
vid utlåtandet beträffande förevarande
paragraf avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av herr
Edström m. fl. beträffande paragrafen
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Birke begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 17;

Nej —- 25.

Därjämte hade 76 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Om vissa åtgärder för begränsning av statsbidragen till den allmänna

sjukförsäkringen, m. m.

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15 såvitt

avser 41 § sjukförsäkringslagen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Edström m. fl.
vid utlåtandet beträffande nämnda paragraf
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 24.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Betr. 42 § sjukförsäkringslagen (avseende
medlemsbidraget)

I fråga om denna paragraf, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid utlåtandet
beträffande förevarande paragraf avgivna
reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Birke begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15 såvitt
avser 42 § sjukförsäkringslagen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet beträffande
förevarande paragraf avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Betr. 13 § lagen om moderskapshjälp
(avseende statsbidraget till grundpenning
inom moderskapsförsäkringen)

I avseende å denna paragraf gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet beträffande
nämnda paragraf avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Birke begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15 såvitt
avser 13 § lagen om moderskapshjälp,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet beträffande
nämnda paragraf avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Fredagen den 7 april 19G1

Nr 12

Betr. 3 och 5 §§ förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
(avseende karensbeloppet vid
och statsbidraget till läkemedelsrabatteringen) I

vad gällde förevarande paragrafer,
yttrade nu herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den vid utlåtandet
beträffande nämnda paragrafer
avgivna reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Birke begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15 såvitt
avser 3 och 5 §§ förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet beträffande
nämnda paragrafer avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Betr. översyn av socialförsäkringens
finansiering

Såvitt avsåge denna fråga gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet i ämnet avgivna reservationen;
och förklarades den förra pro -

Ang. mödrahjälpen

positionen, vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Utskottets hemställan i övrigt
Bifölls.

Ang. mödrahjälpen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av väckta
motioner om skyndsamt förslag rörande
mödrahjälpen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 510 i första kammaren av herrar
Wirmark och Hellebladh samt nr 598 i
andra kammaren av herr Svensson i
Kungälv m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att frågan
om mödrahjälpens framtida organisation
och innehåll måtte givas prioritet
i den socialpolitiska kommittén och
att förslag snarast möjligt måtte föreläggas
riksdagen för avgörande.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 510 och II:
598, icke måtte föranleda någon annan
riksdagens åtgärd än att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde,
att motionerna måtte överlämnas till socialpolitiska
kommittén för kännedom.

Reservation hade anmälts av herr
Birke och fröken Wetterström, vilka
dock ej antytt sin mening.

Herr WIRMARK (s):

Herr talman! Det särskilda samhälleliga
stöd som utgår vid havandeskap och
barnsbörd har formerna av dels moderskapshjälp,
dels mödrahjälp. Moderskapslijälpen
är en generell försäkringsförmån
som genom sjukkassornas försorg tillfaller
så gott som alla barnaföderskor. Mödrahjälpen
däremot är en individuellt be -

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Ang. mödrahjälpen

hovsprövad hjälpform som kan utgå till
kvinna vid havandeskap eller barnsbörd,
där behov eller ömmande omständigheter
föreligger. I de motioner som nu behandlas
— nr 598 i andra kammaren och
nr 510 i denna kammare — framhålles att
mödrahjälpens framtida organisation och
innehåll borde få en omedelbar behandling
inom socialpolitiska kommittén och
att förslag därom snarast borde föreläggas
riksdagen.

Den nuvarande behandlingen av ansökningar
om mödrahjälp är ytterst restriktiv.
Skall det över huvud taget vara
möjligt att erhålla mödrahjälp måste årsinkomsten
vara låg — ja, mycket låg.
Årsinkomsten för förstföderska i ortsgrupp
3 får inte ens uppgå till 2 000 kronor
om mödrahjälpens maximibelopp
skall utgå. De spärrande inkomsterna ligger
långt under nutida lägsta arbetslönenivå.
Det är tydligt att de rådgivande normer,
som socialstyrelsen utarbetade för
nio år sedan, inte motsvarar dagens behov
och förhållanden. Detta avspeglas
även däri att medan under de första tio
åren nära 50 procent av alla barnaföderskor
fick mödrahjälp, så fick under
år 1959 endast 16 procent del av denna
hjälpform.

Även om mödrahjälpens utformning
och administration diskuterats och behandlats
vid olika tillfällen och av olika
instanser och därvid meningarna har varit
delade och olika förslag framkommit,
får detta dock inte medföra att en acceptabel
lösning av frågan fördröjes. Det är
därför med tillfredsställelse som man i
andra lagutskottets utlåtande läser att socialpolitiska
kommittén avser att under
innevarande år avlämna ett betänkande.
Man får då hoppas att de här vidrörda
problemen kommer att behandlas och att
förslag till förbättringar kan emotses.

Herr talman! Jag har i denna fråga
intet annat yrkande än om bifall till
andra lagutskottets förslag.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Den blanka reservation
som är bifogad utlåtandet innebär att reservanterna
anser att man bör kunna av -

veckla mödrahjälpen sedan vi har fått
moderskapsförsäkringen.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Då det inte föreligger
någon oenighet mellan motionärerna och
utskottet, skall jag inskränka mig till att
yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående omreglering av vissa livräntor,
m. m.;

nr 29, i anledning av väckta motioner
om viss fråga rörande samordningen
mellan yrkesskadeförsäkringen och den
allmänna sjukförsäkringen; samt

nr 30, i anledning av väckta motioner
om karenstiden i fråga om sjukpenning
för de yrkesskadeförsäkrade vid samordningen
mellan yrkesskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

115, med förslag till lag om statsmonopol
på tillverkning av tobaksvaror,
m. m.;

nr 119, med förslag till förordning om
förfarandet i anmärkningsmål, m. m.;

nr 123, angående förflyttning av Svea
artilleriregemente m. m.;

nr 125, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § lagen den 18 september
1943 (nr 691) om villkorlig frigivning;

nr 126, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 mars
1936 (nr 56) om socialregister; samt
nr 127, angående godkännande av konventionen
angående Organisationen för

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

ekonomiskt samarbete och utveckling
(OECD) m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1961/62 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, såvitt propositionen angår
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1961 skall utgå;

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående kyrkoskatten för den som icke
tillhör svenska kyrkan;

nr 20, i anledning av väckta motioner
angånde värdering av varulager vid beskattningen
;

nr 29, i anledning av väckta motioner
angående viss reformering av avskrivningsreglerna
i fråga om byggnad, som
ingår i rörelse, m. in.;

nr 31, i anledning av väckt motion om
viss utvidgning av skattebefrielsen för
invalidfordon;

nr 32, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande arvs- och gåvobeskattningen; nr

33, i anledning av väckta motioner
rörande vissa ändringar i förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt; samt

nr 38, i anledning av väckta motioner
om avveckling av dubbelbeskattningen av
aktiebolag och ekonomiska föreningar;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av väckta motioner
om befrielse i vissa fall från skyldighet
att upprätta bouppteckning, m. m.;

nr 23, i anledning av väckt motion om
upphävande av licenstvånget för hagelbössor;
samt

nr 24, i anledning av väckt motion om
uppräkning av civilrättsliga underhållsbidrag; andra

lagutskottets utlåtande nr 18, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning med
provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga, dels
ock i ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser om skydd mot
flyghavre;

nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 12, i anledning av motioner om
ändring i bestämmelserna angående folkbokföring
av patienter i familjevård;
samt

nr 13, i anledning av motioner om ändrade
folkbokföringsregler vid inflyttning
i pensionärshem i kommunal regi;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande fiskerilånefonden och
lån till främjande av beredning och avsättning
av fisk in. in. jämte i ämnena
väckta motioner;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1961/62 till Befrämjande av landsbyg -

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

dens elektrifiering jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa bestämmelser
till förekommande och hämmande av
smittsamma husdjurssjukdomar, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående plan för den officiella
kartläggningen samt anslag för
budgetåret 1961/62 till rikets allmänna
kartverk, m. m„ jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående anslag till byggnadsarbeten vid
statens maskinprovningar;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
tillägg till lagen den 30 juni 1943 (nr
431) om allmänna vägar, m. m. såvitt
avser bemyndigande för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att avyttra fast egendom;
samt

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt stöd åt linoch
hamphanteringen, m. m.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

13, i anledning av väckta motioner
om stimulerande av gåvor till religiösa
m. fl. ändamål;

nr 14, i anledning av väckta motioner
om statlig rådgivningsverksamhet vid
byggande av ungdomsgårdar;

nr 15, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande den äldre arbetskraften; nr

16, i anledning av väckt motion angående
fördelningen mellan i skoldistrikt
ingående kommuner av kostnader för
högstadiets genomförande i enhetsskolan;
samt

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående det ekonomiska ansvaret för
kommunal verksamhet genom särskilda
rättssubjekt.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 585, av herr Andersson, Torsten,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

position nr TI, angående avsättning av
viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag för stöd till
industriellt forsknings- och utvecklingsarbete,
m. in.;

nr 586, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
och herr Carlsson, Eric, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 77, angående
avsättning av viss del av statens
vinst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
för stöd till industriellt forsknings-
och utvecklingsarbete, m. in.;

nr 587, av herrar Hagberg och Svärd,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 77, angående avsättning av viss del av
statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag för stöd till industriellt
forsknings- och utvecklingsarbete, m. m.;

nr 588, av herr Persson, Helmer, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr

77, angående avsättning av viss del av
statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag för stöd till industriellt
forsknings- och utvecklingsarbete, m. m.;

nr 589, av herr Sjönell, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 77, angående
avsättning av viss del av statens vinst
från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
för stöd till industriellt forskningsoch
utvecklingsarbete, m. m.;

nr 590, av herr Edström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr

78, angående anslag för budgetåret 1961/
62 till vissa forskningsråd m. in.;

nr 591, av herrar Edström och Hedblom,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 82, angående handelsgymnasieutbildningen
samt anslag för budgetåret
1961/62 till de statsunderstödda handelsgymnasierna; nr

592, av herr Gorthon, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 84, angående
riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap
framtida organisation
och verksamhet, m. m.;

nr 593, av herr Widén, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 85, angående
vissa frågor rörande rektorstjänsterna
inom skolväsendet m. m.;

nr 594, av herr Andersson, Torsten,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 90, angående ändring av vissa
postavgifter m. m.;

nr 595, av herr Eskilsson m. fl., i an -

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

ledning av Kungl. Maj:ts proposition nr
90, angående ändring av vissa postavgifter
m. m.;

nr 596, av herr Ohlsson, Ebbe, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
90, angående ändring av vissa postavgifter
m. m.;

nr 597, av herr Gezelius, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 100, med
förslag om förbättrad taxeringskontroll;

nr 598, av herrar Gezelius och Schött,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, med förslag om förbättrad
taxeringskontroll;

nr 599, av herr Jacobsson, Gösta, och
herr Hansson, Gustaf Henry, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 100, med
förslag om förbättrad taxeringskontroll;

nr 600, av herr Schött m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
100, med förslag om förbättrad taxeringskontroll; nr

601, av herr Spetz m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
100, med förslag om förbättrad taxeringskontroll; nr

602, av herr Spetz m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
100, med förslag om förbättrad taxeringskontroll; nr

603, av herr Stefanson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, med förslag om förbättrad taxeringskontroll; nr

604, av herr Sundin m. fl., i anledning
av Kungl. Majt:s proposition nr
100, med förslag om förbättrad taxeringskontroll; nr

605, av herr Andersson, Axel Emanuel,
och herr Gustafsson, Nils-Eric, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 69, angående upprustning av forskning,
försök och högre undervisning på
jordbruks- och trädgårdsområdena;

nr 606, av herr Elowsson, Nils, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 69, angående upprustning av forskning,
försök och högre undervisning på
jordbruks- och trädgårdsområdena;

nr 607, av herr Jonsson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 69, angående upprustning av forskning,
försök och högre undervisning på
jordbruks- och trädgårdsområdena;

nr 608, av herr Nilsson, Ferdinand, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 69, angående upprustning av forskning,
försök och högre undervisning på
jordbruks- och trädgårdsområdena;

nr 609, av herr Nilsson, Ferdinand, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 69, angående upprustning av forskning,
försök och högre undervisning på
jordbruks- och trädgårdsområdena;

nr 610, av herr Näsström m. fl., i anledning
av Kungl. Majt:s proposition nr
69, angående upprustning av forskning,
försök och högre undervisning på jordbruks-
och trädgårdsområdena;

nr 611, av herr Olsson, Ernst, och herr
Svanström, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 69, angående upprustning
av forskning, försök och högre undervisning
på jordbruks- och trädgårdsområdena; nr

612, av herr Osvald, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 69, angående
upprustning av forskning, försök
och högre undervisning på jordbruksoch
trädgårdsområdena;

nr 613, av herr Pettersson, Harald,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 69, angående upprustning av
forskning, försök och högre undervisning
på jordbruks- och trädgårdsområdena; nr

614, av herr Pettersson, Harald,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 75, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62;

nr 615, av herr Jonasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
76, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m.;

nr 616, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
94, angående ett system för permanent
skördeskadeskydd, in. m.;

nr 617, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
94, angående ett system för permanent
skördeskadeskydd, in. m.;

nr 618, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
94, angående ett system för permanent
skördeskadeskydd, m. in.;

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

nr 619, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 94, angående ett system för
permanent skördeskadeskydd, m. m.;

nr 620, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 94, angående ett system för
permanent skördeskadeskydd, m. m.;
och

nr 621, av herr Nord m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 94,
angående ett system för permanent skördeskadeskydd,
m. m.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få lämna ett meddelande
som berör plena i nästa vecka.

Såsom förut tillkännagivits hålles arbetsplena
såväl onsdagen den 12 som fredagen
den 14 dennes. I en tidigare ut -

delad plan har angivits att nionde huvudtiteln
kommer att behandlas fredagen
den 14. Jordbruksutskottets utlåtande nr
1, som avser nionde huvudtiteln, har visserligen
bordlagts redan i dag, varför det
kan behandlas redan onsdagen den 12.
Med hänsyn till det stora antal ärenden
som i övrigt anmälts till bordläggning i
dag kommer jag emellertid — efter samråd
med företrädare för jordbruksutskottet
— att i sinom tid föreslå att samtliga
av jordbruksutskottet i dag till bordläggning
anmälda ärenden av kammaren behandlas
fredagen den 14 dennes.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

610512