Nr 12 FÖRSTA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 12 FÖRSTA KAMMAREN 1969

21—25 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 21 mars Sid.

Om slopande av vissa punktskatter .......................... 5

Om befrielse från arbetsgivaravgift för vissa stiftelser och organisationer
................................................ 8

Om rätt till avdrag vid beskattningen för forskningskostnader .. 13

Om rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen 16

Om undantagande från beskattning som naturaförmån av fritt

bränsle från egen fastighet ................................ 19

Beskattningen av företagsvinster.............................. 24

Om rätt att bortforsla på svenskt territorialvatten grundstött fartyg
...................................................... 27

Kyrkofriden ................................................ 28

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och

korttidsanställda, m. m..................................... 30

Om vissa åtgärder mot markspekulation ...................... 34

Om ett bättre djurskydd .................................... 39

Om rätt att anlita valfri resebyrå vid resa i statens tjänst........ 41

Anslag till vissa byggnadsarbeten vid lantbruksförsöksanstalten

Röbäcksdalen ............................................ 43

Om sekretesskydd för röstlängd .............................. 46

Den regionala och lokala förvaltningens uppgifter och organisation
.................................................... 48

Investeringsanslag till kommunikationsverken:

Investeringsplanen ........................................ 56

Om elektrifiering av järnvägslinjen Borlänge—Mora.......... 59

Sjöfartsverkets fond ...................................... 61

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Nyman (fp) ang. belysningsförhållandena vid sociala

m. fl. institutioner...................................... 66

av herr Karlsson, Ove, (s) ang. beredskapsarbetena för den
äldre arbetskraften .................................... 67

1 Första kammarens protokoll 1969. Nr 12

Nr 12

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 21 mars Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19, ang. ändring i jordförvärvslagen,
m. .............................................. 5

Bevillningsutskottets betänkande nr 11, om slopande av vissa
punktskatter ............................................ 5

— nr 13, om befrielse från arbetsgivaravgift för vissa stiftelser

och organisationer ....................... 8

— nr 14, om rätt till avdrag vid beskattningen för forsknings kostnader

.............................................. 13

— nr 15, om rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen
.............................................. 16

— nr 16, om beskattning av vissa naturaförmåner.............. 19

— nr 17, ang. beskattningen av företagsvinster................ 24

Första lagutskottets utlåtande nr 6, om frivillig medling i samband
med äktenskapstvist ................................ 27

— nr 11, om borttagande ur brottsbalken av påföljden suspension 27

— nr 12, om begränsning av straffbestämmelsers användningsområde
.................................................... 27

— nr 13, om rätt att bortforsla på svenskt territorialvatten

grundstött fartyg ........................................ 27

— nr 14, om vidgad straffbarhet vid rattonykterhet............ 28

— nr 15, ang. kyrkofriden .................................. 28

— nr 17, om ersättning ur dödsbo för viss vård................ 30

— memorial nr 18, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om

viss översyn av medborgarskapslagstiftningen .............. 30

Andra lagutskottets utlåtande nr 17, ang. förmånerna inom den
allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda, m. m. 30

— nr 18, om avgångsbidrag i vissa fall........................ 34

— nr 19, om en allmän arbetslöshets- eller sysselsättningsförsäk ring

.................................................... 34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13, om vissa åtgärder mot markspekulation
.............................................. 34

— nr 14, om upphävande av affärstidslagen .................. 39

—- nr 15, om viss övervakning av från utlandet inkommande motorfordon
.............................................. 39

— nr 17, om ett bättre djurskydd, m. m....................... 39

— nr 18, om rätt att anlita valfri resebyrå vid resa i statens tjänst 41

Jordbruksutskottets utlåtande nr 6, ang. anslag till vissa byggnadsarbeten
vid lantbruksförsöksanstalten Röbäcksdalen ........ 43

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 10, om vård av svenska
patienter utomlands .................................. 46

— nr 11, om bättre service i bostadsområden ................ 46

Innehåll

Nr 12

Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, om sekretesskydd för röstlängd
...................................... 46

— nr 16, om utredning angående den regionala och lokala förvaltningens
uppgifter och organisation ........................ 48

— nr 17, om stärkande av riksdagens kontrollmakt i en ny författning
................................................ 56

Statsutskottets utlåtande nr 9, ang. utgifterna på kapitalbudgeten:
kommunikationsdepartementet ............................ 56

Andra lagutskottets memorial nr 27, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om inkomstprövningen beträffande änkepension
i vissa fall .............................................. 65

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 12, om översyn av
inkassofirmornas verksamhet.............................. 65

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Fredagen den 21 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 926.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i jordförvärvslagen
den 14 maj 1965 (nr 290),
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 100, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i jordförvärvslagen den 14 maj
1965 (nr 290), m. in.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 19 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades ett protokollsutdrag.

Om slopande av vissa punktskatter

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 11, med anledning av
motioner angående slopande av vissa
punktskatter.

I detta betänkande hade bevillningsutskottet
behandlat följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:681,
av herr Brundin, samt II: 823, av fröken
Wetterström och herr Hovhammar,
vari yrkats, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t skulle anhålla om skyndsamt
förslag angående avveckling av
den särskilda varuskatten på choklad
och konfektyrvaror; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 690,
av herr Mattsson m. fl., och II: 776, av
herr Andersson i Örebro m. fl., vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära förslag till
nästa års riksdag om avveckling av försäljningsskatten
på guldsmedsvaror.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 681 och II: 823 samt

2) motionerna 1:690 och 11:776.

Reservation hade anmälts av herrar
Lundström (fp), Yngve Nilsson (m),
Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp),
Mattsson (ep) och Magnusson i Borås
(in), fru Nettelbrandt (fp) samt herrar
Eriksson i Bäckmora (ep) och Josefson
i Arrie (ep), vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande har folkpartiets, centerpartiets
och moderata samlingspartiets
representanter i utskottet fogat en
blank reservation, till vilken jag vill
knyta några reflexioner.

Utskottet understryker i sitt betänkande
att det alltjämt vidhåller sin tidigare
uttalade uppfattning att försäljningsskatten
på guldsmedsvaror och
pälsvaruskatten bör prioriteras i fråga
om avskaffandet av punktskatterna. Reservanterna
har givetvis samma uppfattning.
Utskottet noterar också, att
frågan bör upptagas till förnyad behandling,
när kompensation för uppkommande
skattebortfall kan garanteras.

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Om slopande av vissa punktskatter

Försäljningsskatten på guldsmedsvaror
inbringar för närvarande mellan
45 och 50 miljoner kronor om året till
statsverket. Det borde inte behövas särskilt
lång tid för regeringen att finna
medel för att kompensera det skattebortfallet
— om, nota bene, intresse
föreligger. Och det borde det faktiskt
göra, så mycket besvärligheter som denna
skatt vållar. Utskottet gör sig sannerligen
inte skyldigt till några överdrifter,
när det konstaterar att »de besvärande
konsekvenserna av dessa skatter
är särskilt påtagliga». Besvärligheterna
har inte heller minskat på senare
år. Till tidigare konsekvenser med illegal
handel, inköp av guldsmedsvaror
för många miljoner kronor årligen vid
turistresor i sydliga länder osv. kommer
nu också ökningen av den olaga
gränshandeln här i Norden. Även Norge
har nu — liksom tidigare Danmark —
avskaffat lyxskatten på guldsmedsvaror.

Det kan inte vara rimligt att principrytteri
om punktskatternas samtidiga avskaffande
någon gång i framtiden skall
förhindra omedelbara åtgärder mot en
trafik som så hårt drabbar svenska
hantverkare och affärsmän — inte genom
reguljär internationell konkurrens
utan genom ett faktiskt svenskt gynnande
av lyxskattefria förvärv i stor utsträckning
utomlands och genom underlättande
av smuggling. Detta kostar
svenska staten icke ringa belopp. Sverige
går miste om mervärdeskatten för
dessa inköp. Kontroll- och övervakningsåtgärderna
kostar också statsverket
betydande belopp. Lägger man härtill
statens kostnader för administrering
av försäljningsskatten och för inkassering
av förfallna skattebelopp är
det sannolikt att nettobortfallet vid
skattens upphävande skulle avsevärt understiga
de belopp skatten nu inbringar.

Bevillningsutskottets ärade herr ordförande
har gång efter annan försäkrat
utskottet att man inte behöver genom
skrivelser till Kungl. Maj:t göra rege -

ringen uppmärksam på vad utskottet
anfört. Regeringen läser ändå vad utskottet
sagt, anser herr Ericsson.

Om så är fallet vill jag hoppas att det
föreliggande betänkandet med dess
prioritetsförklaring skall av regeringen
läsas som en önskan att regeringen med
det snaraste skapar förutsättningar för
kompensation för det uppkommande
skattebortfall, varom utskottet talar i
sitt utlåtande. Kanske kan det rentav
ske till nästa riksdag. Om så blir fallet
— vilket man hoppas — så skulle
ju motionärerna få sin önskan uppfylld.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Stefanson (fp), Gösta Jacobsson (m)
och Mattsson (ep).

Herr PETTERSSON, KÄRL, (m):

Herr talman! Med anledning av den
blanka reservation som herr Lundström
har talat för skulle jag vilja särskilt
påpeka de svårigheter som denna beskattning
medför för den grupp yrkesutövare,
som är beroende av den gränshandel
som sker särskilt från Norge;
jag tänker närmast på de i mitt hemlän
verksamma guldsmederna som har haft
betydande svårigheter på grund av den
gränshandel som förekommer från
Trondheimsområdet.

Jag har, herr talman, inget särskilt
yrkande, men jag vill instämma i den
förhoppning som herr Lundström uttalat,
nämligen att avvecklingen av dessa
punktskatter skall ges den prioritet
som utskottet omnämner i sitt yttrande.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! De motioner som nu
behandlas har tidigare år föranlett speciella
yrkanden och motiverade reservationer
medan de i år endast gett anledning
till en blank reservation. Jag
vågar väl tolka detta som ett uttryck
för att vi börjar bli alltmer överens på
denna punkt så till vida att vi alla i

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

och för sig önskar att punktskatterna
kunde avvecklas — en önskan som ju
också utskottet under flera år framhållit
i sina betänkanden. Men vi är samtidigt
också överens om att vi inte har
kunnat avstå från de skatteinkomster
som punktskatterna ändå ger. Enligt
mitt förmenande är det dessutom här
fråga om punktskatter på varor som
knappast kan anses vara absolut nödvändiga.
Eftersom alternativet till dessa
punktskatter enligt mångas uppfattning
är en höjd mervärdeskatt anser utskottsmajoriteten
att man i detta läge
måste föredra att behålla punktskatterna.

Jag skall, herr talman, inte förlänga
debatten i onödan, eftersom alla argument
har ventilerats ingående såväl
i fjol som tidigare år. Jag ber att få tillstyrka
bevillningsutskottets betänkande.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt gå
upp i denna debatt, eftersom jag många
gånger tidigare här i kammaren framfört
mina åsikter om punktskatterna.
Jag har talat om hur fel det är att i ett
modernt skattesystem ha kvar sådana
företeelser som t. ex. skatten på guld
och skatten på äkta mattor. Det var
den närmast föregående talarens argumentation
som gjorde att jag tog till
orda för att säga något beträffande
dessa skatter.

I vårt land, ett modernt industriland
med hög levnadsstandard, finns ett
enormt utbud av varor av olika kategorier,
från de mest oumbärliga till
varor som är helt umbärliga och som
kan betraktas som lyx. I detta enorma
varuutbud finns i detaljhandelsledet
två starkt avgränsade varuområden
som vart och ett i och för sig är av
utomordentligt liten betydelse för statens
budget — jag undantar nu motorbranschen
som har en beskattning
av alldeles speciella skäl. Den ena varugruppen
är äkta mattor, och beskatt -

Om slopande av vissa punktskatter
ningen inbringar där omkring 7 miljoner
kronor. Kan någon förklara varför
just äkta mattor, som i huvudsak
importeras från u-länderna, skall lyxbeskattas,
medan andra varor av lika
hög lyxkaraktär går fria? Den andra
gruppen är guldsmedsbranschens varor.
Varför skall varor av guld och silver
betraktas som så utpräglade lyxvaror?
Varför skall äkta mattor och
guldsmedsartiklar vara de enda bland
alla varor som i detaljistledet belastas
med ett 25-procentigt extra skattepålägg?
Det framstår för mig som en absurditet
i ett modernt skattesystem att
beskattningen används för att styra
konsumtionen från vissa varuområden
till andra konkurrerande varugrupper
som för den enskilda människan är
lika umbärliga.

Det är felaktigt att som argument
mot deras avskaffande tala om dessa
skatters betydelse för budgeten. Om
man avskaffar lyxskatten på guldsmedsvaror,
en skatt som inbringar mellan
45 och 50 miljoner kronor om året,
blir det ju också minskade utgifter för
staten på grund av att behovet av kontrollåtgärder
och administration av
skatter faller bort. Dessutom skulle en
hel del av de inköp som svenska turister
gör i exempelvis Norge, Danmark och
Italien i stället göras här hemma, vilket
skulle medföra att staten fick in större
belopp i form av mervärdeskatt.
Vidare skulle företagarna slippa administrativt
krångel, varigenom de skulle
få mera tid över till produktivt arbete.

Jag vill även denna gång anföra ett
argument för dessa skatters avskaffande
som jag många gånger tidigare framfört
i denna kammare. Om en konsthantverkare
finner att silver är det
bästa materialet för sina arbeten och
han väljer detta material, så kommer
hans idé och hans formgivningsarbete
— även fastän materialvärdet utgör en
ringa del av den färdiga varans pris
—- att belastas med 25 procents skatt.
Om han i stället väljer ett annat ma -

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Om befrielse från arbetsgivaravgift för vissa stiftelser och organisationer

terial och låter försilvra den färdiga
produkten faller skattebelastningen
bort.

Jag är glad åt den positiva skrivningen
i utskottets betänkande och ställer
inget yrkande. Jag anser det vara
lönlöst, eftersom det inte finns någon reservation
att yrka bifall till. Jag hoppas
att den skrivning utskottet presenterat
i år skall föranleda departementschefen
att lägga fram en proposition
om dessa skatters avskaffande med det
snaraste.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord.

Givetvis kan olika meningar föreligga
om vad som är lyxkonsumtion och
lyxvaror och vad som inte är det. Guldvaror,
silvervaror och även äkta mattor
kan enligt mitt förmenande i viss
mån betraktas som lyxvaror. I varje fall
kan de anses som sådana om man jämför
dem med många av de varor som
skulle beläggas med en högre mervärdeskatt,
om vi skulle ta det som ett alternativ.
Även om skatten på guldvaror
endast inbringar 45—50 miljoner kronor,
som herr Stefanson säger, är det
en summa som är tillräckligt stor för
att beaktas i ekonomiska sammanhang.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag vill bara göra ett
par kommentarer till det senaste anförandet.

Det är klart att vissa varuslag inom
guldvarubransclien är att betrakta som
umbärliga varor. Men jag har sagt att
man i det enorma varuutbudet på den
svenska marknaden inte kan dra gränsen
mellan umbärliga och oumbärliga
varor.

Låt oss som exempel ställa äkta mattor
i förhållande till ostindiskt porslin.
Vilket är att betrakta som lyx och vilket
är inte att betrakta som lyx? Ostindiskt
porslin kan importeras utan att
beläggas med lyxskatt, men äkta mattor
beläggs med sådan skatt.

Jag skulle kunna ge fler exempel. Jag
har tidigare sagt att det på den svenska
marknaden förekommer smycken som
är importerade från de stora europeiska
modehusen, t. ex. från Paris. Dessa
smycken är oftast gjorda av oädla metaller
och med glasbitar i stället för
äkta stenar. Dessa smycken, som betingar
ett lika högt pris som ett svenskt
silver- eller guldsmycke — och som är
utpräglade lyxvaror — kan importeras
och säljas utan lyxskatt. Men en vara
som framställs i silver eller guld av en
svensk guldsmed beläggs med 25 procent
lyxskatt! Det är alltså inte möjligt
att dra någon gräns och därför är det
fullständigt felaktigt att belägga dessa
två smala varuområden i detaljistledet
med skatt.

Jag vill dessutom än en gång framhålla
att om staten går miste om en inkomst
på 45 eller 50 miljoner kronor
om skatten avskaffas, så minskar också
utgifterna för staten. Kostnaderna för
statens administration och kontroll av
skatten bortfaller helt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Om befrielse från arbetsgivaravgift för

vissa stiftelser och organisationer

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 13, med anledning av
motion om befrielse från arbetsgivaravgift
för vissa stiftelser och organisationer.

I motionen 11:376, av herr Rimås
m. fl., hade föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att från allmän arbetsgivaravgift
befria sådana stiftelser, som
vore fritagna från skyldighet att erlägga
statlig inkomstskatt.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionen
II: 376.

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Om befrielse från arbetsgivaravgift för vissa stiftelser och organisationer

Reservation hade anförts av herrar
Lundström (fp), Yngve Nilsson (in),
Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp),
Mattsson (ep), Magnusson i Borås (in),
Börjesson i Falköping (ep), Ahlmark
(fp) och Josef son i Arrie (ep), vilka
dock ej antytt sin mening.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! När beslut fattades om
arbetsgivaravgiften förra året accepterade
vi den i princip från oppositionens
sida. Emellertid skedde detta inte
utan tvekan, framför allt med tanke på
att det var minst sagt ovisst vilka som
i verkligheten skulle komma att få betala
skatten i det långa loppet. Jag säger
skatten, därför att det inte är fråga
om någonting annat än en löneskatt,
även om den kallas avgift.

I en promemoria från finansdepartementets
sekretariat för ekonomisk planering,
vilken utgjorde bilaga till proposition
nr 100 förra året, diskuterades
arbetsgivaravgiftens verkningar på
längre sikt. Författaren ansåg det »tänkbart
men knappast påvisat att en sådan
pålaga helt eller till största delen övervältras
på löntagarna». Ännu har vi
inte tillgång till facit. Arbetsgivaravgiften
har ju bara utgått sedan årsskiftet.

Om den försiktiga förutsägelsen i
promemorian slår in och det blir löntagarna
som till sist blir de som får
betala — genom att utrymmet för löneökningar
minskar — finns det ingen
anledning att göra några undantag från
skyldigheten att betala arbetsgivaravgift,
utan den bör då vara helt generell.
Men om det inte blir så, utan man inom
näringslivet kan vältra avgiften framåt
i stället, på konsumenterna — hur ställer
det sig då för sådana verksamheter
som inte har några konsumenter att vältra
över avgiften på?

Det är en del av det problemet som
aktualiseras i den motion vi nu behandlar.
I den föreslås att de kristna
samfunden och andra ideella organisationer,
som bygger sin verksamhet på

frivilliga bidrag, skall befrias från arbetsgivaravgift.
Bevillningsutskottet avstyrker
motionen, men nio ledamöter
från folkpartiet, centerpartiet och moderata
samlingspartiet har lämnat en
blank reservation. De har därmed velat
markera att de behjärtar motionens syfte
men att de inte har något alternativ
till utskottets förslag. Orsakerna till detta
är två.

Den ena är ovissheten om hur arbetsgivaravgiften
kommer att verka på
längre sikt i samhället som helhet —
om det blir löntagarna som kommer att
få betala den eller inte. Den frågan har
jag nyss berört.

Den andra orsaken är att det är mycket
svårt att på ett tillfredsställande
sätt avgränsa de skatteohjekt som skulle
befrias.

Det är därför som vi har stannat vid
en blank reservation.

Jag har, herr talman, inte något särskilt
yrkande.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! I samband med denna
debatt skulle jag vilja framställa ett yrkande,
nämligen att riksdagen i anledning
av motion 11:376 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära en skyndsam
utredning, syftande till att från allmän
arbetsgivaravgift befria religiösa
och andra ideella organisationer som
för sin verksamhet i huvudsak är beroende
av insamlade medel.

Jag vill bara med några ord understryka
det som jag anser vara berättigat
i detta yrkande, och det skall jag
göra i anslutning till utskottets egna
uttalanden. Till dem som kanske inte
läst motionen eller inte liaft tid att
läsa utskottets betänkande vill jag säga
att det handlar om befrielse från arbetsgivaravgift
för ideella organisationer
inklusive de kristna församlingarna.

Utskottet säger nu: »Syftet med arbetsgivaravgiften
är att kompensera staten
för det skattebortfall som mervär -

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1909

Om befrielse från arbetsgivaravgift för vissa stiftelser och organisationer

deskatten kommer att medföra genom
att näringslivets investeringar är undantagna
från mervärdeskatt.» Att påstå
att uttagandet av arbetsgivaravgift
från de frikyrkliga församlingarna
skulle innebära någon kompensation för
ett annat skattebortfall är en orimlighet
därför att staten aldrig har fått någon
skatt från dessa församlingar.

Vidare sägs det i utskottets betänkande
i referatet av frågans tidigare behandling
att det otvivelaktigt finns »åtskilliga
skattesubjekt som med samma
eller kanske större rätt än ideella organisationer
kunde göra gällande att de
inte borde åläggas att kompensera staten
för ett skattebortfall som uteslutande
avsåg industrins investeringar». Jag
förmodar att eftersom utskottet citerar
detta uttalande, anser det väl att
uttalandet är riktigt. I så fall skulle jag
vilja veta vilka organisationer som är
mera berättigade att bli befriade från
arbetsgivaravgift än t. ex. de ideella organisationerna
och de kristna församlingarna.
Jag skulle dessutom vilja veta
motivet för ett sådant uttalande. Vad
bygger man det på?

Vidare vill jag referera till ytterligare
ett uttalande i utskottsbetänkande!. Utskottet
anför: »Med hänsyn till arbetsgivaravgiftens
generella natur kan enligt
utskottets mening det förhållandet
att ett skattesubjekt är helt eller delvis
frikallat från skyldighet att erlägga
statlig inkomstskatt inte motivera befrielse
från skyldighet att erlägga arbetsgivaravgift.
»

Står det inte klart att man här inför
ett oriktigt begrepp och motsäger sig
själv, när man säger att »ett skattesubjekt
är helt eller delvis frikallat från
skyldighet»? Men de fria kristna församlingarna
är inga skattesubjekt. De
betalar ingen skatt utöver den som uppkommer
på rörelse inom de ideella föreningarna
eller församlingarna. Helt
plötsligt blir emellertid de kristna församlingarna
enligt utskottets mening
ett skattesubjekt, och med den inställningen
har man uppenbarligen smugit

sig in bakvägen genom denna s. k. arbetsgivaravgift.

Dessutom är det väl ganska orimligt
att begära att människor som med frivilliga
gåvor och offer bedriver en ideell
verksamhet skall betala skatt för
att främja industriföretagens investeringar.
Den skatt som ett industriföretag
får betala genom att erlägga arbetsgivaravgift
får ju företaget i fråga dra
av i sin deklaration. Men var skall den
som icke i övrigt har att betala någon
skatt dra av den arbetsgivaravgift som
här påläggs? Alla övriga som är skyldiga
att erlägga arbetsgivaravgift kan
skattemässigt tillgodogöra sig motsvarande
avdrag på ett eller annat sätt,
men stiftelser och andra som inte har
någon sådan möjlighet på grund av att
de är befriade från skatt kan inte genom
avdrag tillgodogöra sig kompensation
för arbetsgivaravgiften.

I slutet av samma stycke gör utskottet
ett uttalande som jag tycker är särskilt
anmärkningsvärt. Utskottet säger
nämligen att om man skulle göra undantag,
alltså befria de kristna församlingarna
från arbetsgivaravgift, skulle
man äventyra syftet med avgiften. Vilka
summor är det då som man här
ställer i relation till varandra? Å ena
sidan är det näringslivets samtliga investeringar.
Jag kommer inte på rak
arm ihåg hur många miljoner eller miljarder
kronor de kan omfatta, men det
är lätt att ta reda på för den som så
önskar. Att det är astronomiska summor
är uppenbart. Hur stor är å andra
sidan arbetsgivaravgiften från de frikyrkliga
församlingarna? Jag kan garantera
att arbetsgivaravgiften från alla
frikyrkliga församlingar inte överstiger
500 000 kronor. Skulle en halv miljon
kronor kunna äventyra det svenska näringslivets
investeringar? Omöjligt!

Jag tycker att man skulle kunna gå
med på vårt förslag med lätt samvete.
Nog måste det betraktas som särskilt
obehagligt att när kollekthåven har gått
runt då kommer skattmasen, sträcker
ned sin hårda och lurviga hand och tar

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Om befrielse från arbetsgivaravgift för vissa stiftelser och organisationer

sin del av det hela. Det har aldrig skett
förr i svensk beskattning.

Jag hemställer fördenskull om bifall
till det av mig tidigare framställda yrkandet.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Jag kan i viss mån förstå
herr Kilsmos bekymmer. Han kanske
känner sig sviken inte minst av
sina borgerliga kolleger i bevillningsutskottet.
Många av dem tillhör ju också
den kristna gruppen i riksdagen men
har trots allt inte kunnat komma längre
än till en blank reservation. Detta vittnar
om svårigheten att göra undantag
från skyldigheten att erlägga arbetsgivaravgift.

Herr Kilsmo säger att de små belopp
som det rör sig om — som han uttryckte
det — naturligtvis inte kan äventyra
den svenska industrins investeringar,
och det gör de givetvis inte. Men
arbetsgivaravgiften är av generell natur
och drabbar alla arbetsgivare utan undantag.
Stat och kommun har ju också
skyldighet att erlägga arbetsgivaravgift,
trots att man för deras del inte kan anföra
det skälet att de har möjlighet att
få skattekompensation genom befrielse
från investeringsavgifter och annat i
samband med sin verksamhet.

Herr Kilsmo påstod vidare att utskottet
skulle ha sagt att om man här
skulle göra undantag kunde det finnas
åtskilliga andra organisationer som i
så fall kunde vara mera berättigade att
bli befriade från arbetsgivaravgiften än
de kristna församlingarna. Men, sade
herr Kilsmo, utskottet talar inte om
vilka dessa andra mer berättigade organisationer
är. Jag vill understryka att
utskottet ingalunda sagt vad herr Kilsmo
här gör gällande. Utskottet anför
att det finns de som skulle kunna vara
lika berättigade som de kristna samfunden
att få denna förmån. Man talar
i detta sammanhang också om idrottsrörelsen
och vissa andra organisationer.
Men dessutom har vi de politiska

organisationerna, som också är skyldiga
att erlägga arbetsgivaravgift och som
ju med precis samma motivering som
den som herr Kilsmo här framför skulle
kunna bli undantagna. Svårigheten här,
herr Kilsmo, är att kunna skilja på vad
som är inkomst som man får, som herr
Kilsmo sade, via kollekthåven och vad
som är inkomst av annan verksamhet.
Såvitt jag vet bedriver inte minst Svenska
missionsförbundet en omfattande
förlagsverksamhet. Man säljer böcker
osv.

Sedan beskrev herr Kilsmo mycket
drastiskt hur skattmasen kommer, stoppar
ner handen och tar sin del när kollekthåven
gått runt i församlingskyrkan.
Herr Kilsmo var indignerad över
detta. Personligen har jag haft mycket
nära kontakt med den frireligiösa rörelsen,
eftersom min far under hela sitt
liv var föreståndare för en frireligiös
församling. Min sjuårige son går i söndagsskola
i baptistförsamlingen där
hemma. Han får naturligtvis med sig
pengar att lägga i lcollektbössan. Jag
har mycket svårt, herr Kilsmo, att känna
någon indignation över att eventuellt
någon liten del av dessa pengar
skulle kunna komma att drabbas av arbetsgivaravgift,
därför att de kanske
till obetydlig del används för att finansiera
en pastors anställning i en församling.
Jag har, herr Kilsmo, mycket
svårt att här bli indignerad, trots att
jag själv redan i vanlig ordning har betalat
skatt på de pengar som min son
får med sig till söndagsskolan.

Jag yrkar, herr talman, bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Herr Paul Jansson säger
att han har svårt för att bli indignerad,
men därav följer inte att jag
skulle ha svårt för att i detta fall bli
det.

Rent sakligt vill jag upplysa om att
söndagsskolebarnens pengar inte går till
några pastorslöner utan uteslutande till

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Om befrielse från arbetsgivaravgift för vissa stiftelser och organisationer

söndagsskolans egen verksamhet och
till verksamhet bland barn och ungdom
på missionsfälten.

Jag är vidare den förste att erkänna
att det vid all lagstiftning, inte minst
skattelagstiftning, givetvis finns stora
svårigheter med att göra undantag. Jag
skall inte nu närmare gå in på det, ty
det har jag inte förutsättningar till i
synnerhet med en så kort förberedelsetid.
Det är emellertid inte svårigheterna
som är det största problemet, utan
det är viljan att lösa dem som det i stor
utsträckning kommer an på.

Herr Paul Janssons påpekande att
t. ex. Svenska missionsförbundet bedriver
en omfattande förlagsverksamhet är
fullt riktigt. På den punkten har inte
jag yrkat på någon som helst restriktion.
Man betalar skatt för sin förlagsrörelse
etc. precis som alla andra, och
det är naturligtvis riktigt, över huvud
taget bär det mig emot med allt tiggeri
från frikyrkligt håll gentemot staten —
det är helt enkelt otrevligt. Här gäller
det emellertid inget tiggeri, utan det är
fråga om en enkel gärd av rättvisa.

Självfallet har man lagen bakom sig
när man med majoritetens hjälp stiftar
skattelagar, och riksdagen kan ju besluta
vilka skattelagar som helst — det är
juridiskt helt riktigt. Men det finns lagar
som inte går att förena med en etisk
uppfattning. Och detta är enligt min
mening en sådan lag. Det är, betonar
jag, min högst individuella uppfattning
och jag gör mig alls inte till tolk för
något diktatorspåbud.

Sedan erkände herr Paul Jansson helt
plötsligt att det givetvis inte skulle
äventyra näringslivets investeringar om
man avstod från att ta ut denna arbetsgivaravgift
från ideella organisationer
och liknande. Men då måste jag fråga
mig: Varför påstår ni då det i utskottsbetänkandet?
Har herr Jansson ändrat
mening? I betänkandet står det ju att
den kan äventyra investeringarna.

Sedan säger herr Jansson att han är
besviken över att vi inte läst utskottets
betänkande ordentligt. Utskottet

har, förklarar herr Jansson, aldrig sagt
att det finns organisationer som kunde
vara mer berättigade att befrias från
denna avgift. Men det är ju precis vad
utskottet sagt. Jag skall läsa innantill
— det har jag kunnat sedan jag'' var fem
år, så det bör jag väl kunna göra. Så
här står det: »Det fanns — menade utskottet
— otvivelaktigt åtskilliga subjekt
som med samma eller kanske större
rätt än ideella organisationer kunde
göra gällande att de inte borde åläggas
att kompensera staten för ett skattebortfall
----.»

Jag tycker att utskottet har motiverat
den nuvarande ordningen felaktigt och
inte kunnat anföra några argument av
sådan tyngd att de motiverar att man bibehåller
nuvarande ordning. Självfallet
skulle jag kunna anföra även andra motiv
för en ändring, men det kan jag
göra senare i ett annat och större sammanhang,
där dessa frågor troligen
kommer upp så småningom.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Jag skall förvisso inte
förhindra herr Kilsmo att vara indignerad,
även om jag själv inte har kunnat
bli det i detta sammanhang.

När herr Kilsmo säger att jag medgivit
att avdraget inte skulle äventyra industrins
investeringar och att utskottet
skrivit så, har han fel. Vad utskottet har
sagt är nämligen att om man börjar
plocka sönder vad som nu gäller för
arbetsgivaravgiften kunde det äventyra
hela syftet med arbetsgivaravgiften som
sådan. Det är det som det är fråga om
och inte industrins investeringar. Börjar
man göra undantag i bestämmelserna
för en sådan här generell avgift,
rycker man undan grunden för dess generella
verkan. Det är detta som utskottet
för sin del har vänt sig emot. Reservanterna
har också insett dessa svårigheter
när de nöjt sig med att avge en
blank reservation och att här anföra
vissa synpunkter. Utskottet är i övrigt
fullt enigt i sin bedömning av frågan.

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Om rätt till avdrag vid beskattningen för forskningskostnader
Herr talman! Jag vidhåller mitt yr- Därjämte hade 18 ledamöter tillkänkande
om bifall till utskottets förslag. nagivit, att de avstode från att rösta.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats

dels att utskottets hemställan skulle
bifallas,

dels ock, av herr Kilsmo, att riksdagen
i anledning av motionen II: 376
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
en skyndsam utredning, syftande
till att från allmän arbetsgivaravgift
befria religiösa och andra ideella organisationer,
som för sin verksamhet i
huvudsak vore beroende av insamlade
medel.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kilsmo begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles det av herr Kilsmo
under överläggningen framställda
yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kilsmo begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 29.

Om rätt till avdrag vid beskattningen
för forskningskostnader

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 14, med anledning av
motioner om rätt till avdrag vid beskattningen
för forskningskostnader.

Bevillningsutskottet hade i detta betänkande
behandlat följande motioner:

1) de likalydande motionerna /: 274,
av herr Stefanson m. fl., och II: 226, av
herr Gustafson i Göteborg m. fl., i vilka
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära,

a) att direktiv finge utfärdas av innebörd,
att frågan om vidgad avdragsrätt
för forskningskostnader och frågan
om rätt till skattefri avsättning till
forskningsfonder ägnades särskild uppmärksamhet
vid den översyn av dessa
frågor som nu påginge genom särskild
utredningsman,

b) att utredningen måtte slutföra sitt
uppdrag i sådan tid, att proposition med
förslag till generösare regler för avdrag
vid beskattningen för forskningskostnader
kunde föreläggas 1970 års
vårriksdag; samt

2) de likalydande motionerna 1:332,
av herr Virgin m. fl., och II: MO, av
herr Holmberg m. fl., i vilka föreslagits,
att Kungl. Maj:t skulle förelägga 1970
års riksdag förslag om skattefri avsättning
till forskningsfonder.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 214 och II: 226 samt

2) motionerna 1:332 och 11:440.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundström (fp), Yngve Nilsson (m),
Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp),
Mattsson (ep) och Magnusson i Borås
(m), fru Nettelbrandt (fp), samt herrar
Börjesson i Falköping (ep) och Jo -

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Om rätt till avdrag vid beskattningen för
sefson i Arrie (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:214 och 11:226 och med anledning
av motionerna I: 332 och II: 440 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära, att
den sakkunnige som för närvarande hade
att överse frågan om avdrag för
forskningsverksamhet erhölle direktiv
av innebörd, dels att han vid denna
översyn borde ägna frågan om vidgad
avdragsrätt för forskningskostnader och
om skattefri avsättning till forskningskostnader
särskild uppmärksamhet, dels
att han borde slutföra utredningsuppdraget
i sådan tid, att proposition i
ämnet kunde föreläggas 1970 års vårriksdag.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Moderata samlingspartiet
har i likhet med folkpartiet väckt
en motion i denna fråga om rätt till avdrag
vid beskattningen av företagens
forskningskostnader.

När det gäller att medge avdrag för
sådana kostnader är praxis i vårt land
mycket restriktiv. Bevillningsutskottets
borgerliga minoritet tror helhjärtat på
forskningens betydelse för vårt lands utveckling,
och det säger sig även den
socialdemokratiska majoriteten göra.
Ofta har konstaterats att enighet föreligger
på den punkten. Det vore märkligt
annat efter det beslut som riksdagen
fattade i fjol om inrättande av ett
centralt organ i syfte att samordna och
effektivisera det statliga stöd, som i olika
former utgår till teknisk forskning
samt om bildande av ett statligt utvecklingsbolag
med uppgift att främja särskilt
sådana innovationer som tillgodoser
angelägna samhällsbehov.

Regeringens propositioner i fjol på
detta område utgjorde för övrigt en enda
kärleksförklaring till forskning och
produktutveckling. Jag noterar detta
med glädje och tillfredsställelse.

Det har emellertid tyvärr på beskatt -

forskningskostnader

ningsområdet stannat vid detta, trots
att riksdagen redan 1959, jag tror enhälligt,
antog en motion med innebörd
att bidrag till vetenskaplig forskning
skulle betraktas som avdragsgill omkostnad
i förvärvskälla och flera gånger
därefter upprepat sin hemställan om
utredning av frågan. Trots alla vänliga
ord om forskningens betydelse för näringslivets
framtid har regeringen länge
tvekat att effektuera denna riksdagens
beställning. Äntligen, så sent som den
20 november i fjol, har regeringen tillkallat
en sakkunnig med uppgift att utreda
frågan, dock utan några närmare
direktiv till utredningsmannen. Tidigare
hade man inbillat oss att företagsskatteutredningen
skötte denna utredning,
men det har den inte gjort.

Hade man verkligen hyst ett levande
intresse för saken hade detta problem
kunnat lösas för länge sedan. Det skulle
ha varit en betydelsefull nationell manifestation
av vårt lands helhjärtade
satsning på forskningen. Det är näringslivets
forskning som ger det snabbaste
och omedelbara resultatet. Sådan forskning
främjas bäst genom att företagen
får möjlighet att upplägga särskilda
forskningsfonder.

Som ledamot av Europarådet intill i
onsdags har jag haft tillfälle att konstatera
det växande intresset i politiska
kretsar över hela världen för forskning.
Överallt har man kommit till insikt om
forskningens betydelse för en fortsatt
hög ekonomisk tillväxttakt och för välståndsutvecklingen.
Det har också talats
om det teknologiska gapet mellan
Europa och USA. Vi vet också att Sovjet
har en betydande forskningsverksamhet.
Det går knappast att mäta det teknologiska
gapet, men vi kan någorlunda
uppskatta forskningspotentialen i
olika länder, och det är uppenbart att
Sverige där ligger något efter en del
andra länder. Jag kan nämna att enligt
en OECD-rapport i fjol uppgår Sveriges
forskningskostnader till 1,5 procent
av bruttonationalinkomsten, medan
USA avsätter 3,4 procent. För

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Om rätt till avdrag vid beskattningen för forskningskostnader

USA:s del ingår givetvis också rymdforskning
och forskning för försvaret,
varför siffrorna kanske inte är fullt
jämförbara. Motsvarande siffror är för
England 2,3 procent, Frankrike 1,6 procent
och Nederländerna 1,9 procent. Givetvis
redovisas också mycket lägre
procenttal för en del andra länder.

Vi måste, herr talman, se detta problem
i ett större perspektiv. Vi måste
satsa på forskning inte bara inom den
offentliga sektorn utan också — i högre
grad än i dag — inom industrin. En
vidgad avdragsrätt när det gäller inkomsterna
skulle vara den bästa stimulansen.
Vi måste satsa på forskning
över hela linjen, och vi måste göra det
nu.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! I detta ärende har bevillningsutskottet
delat sig i två delar,
vilket inte är någon ovanlig företeelse.
Trots detta är utskottsmajoriteten och
reservanterna överens i ett väsentligt
avseende, vilket kommer till uttryck i
utskottets betänkande genom följande
passus:

»Inom utskottet råder inte några delade
meningar om den tekniska forskningens
stora betydelse för den ekonomiska
utvecklingen. Det är också utskottets
enhälliga uppfattning att den
allt snabbare tekniska utvecklingen
kommer att skärpa kraven på ökade resurser
för teknisk forskning.»

Som herr Gösta Jacobsson nämnde
begärde riksdagen redan 1959 på förslag
av bevillningsutskottet en utredning
om rätt till avdrag för forskningskostnader.
Riksdagen har därefter upprepade
gånger påmint om denna begäran.
Det påstods •—- och det så sent
soin när riksdagen behandlade ärendet
i höstas — att företagsskatteutredningen
skulle utreda frågan. Men företagsskatteutredningen
avslutade sitt arbete
och upplöstes utan att ha rört vid

problemet. Då plötsligt — efter nära
tio år — hände något. Den 20 november
1968 tillkallade finansministern en
sakkunnig för att se över frågan om
avdrag vid beskattningen för forskningskostnader.
Men den sakkunnige
fick inga särskilda direktiv.

Detta tycker reservanterna är anmärkningsvärt.
En utredning som har
att pröva en fråga av så vital betydelse
för näringslivet och samhället bör ha
direktiv att arbeta efter. Vår skattelagstiftning
saknar nu uttryckliga bestämmelser
om avdragsrätt för forskningskostnader,
och praxis på området
är mycket återhållsam. Det är därför
angeläget att utredningsmannen får direktiv
om ändamålet med uppdraget,
som måste vara en vidgad avdragsrätt
för forskningskostnader och därtill rätt
till skattefri avsättning till forskningsfonder.

1 riksdagsberättelsen anges att utredningen
beräknas bli klar i år. Med tanke
på vad som hittills har skett — eller
rättare sagt inte skett — på detta område
sedan riksdagen första gången begärde
en utredning 1959, anser reservanterna
att utredningsmannen bör få
direktiv att slutföra uppdraget i så god
tid att proposition kan föreläggas 1970
års vårriksdag.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Gösta Jacobssons yrkande om bifall
till reservationen.

Herr PETTERSSON, ARNE, (s):

Herr talman! Jag skall inte låta min
gode vän herr Gösta Jacobsson förleda
mig att ge mig in på den vidgning av
debatten som han inledningsvis gjorde.
Jag har all respekt för herr Jacobssons
insikter, även om jag inte alltid delar
hans åsikter.

Den som läser betänkandet kan notera
att där i sak inte föreligger några
skillnader. Det är på två punkter meningarna
är delade. I det ena fallet begär
man direktiv för den utredningsman
som finns. Utskottets majoritet an -

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Om rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen

ser att dessa direktiv inte behövs, därför
att vad som krävs av motionärerna
ligger inom ramen för den sakkunniges
arbete. I det andra fallet vill man i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära ett
förslag i frågan till nästa års riksdag.

Som herr Tistad nyss sade räknar
man med att den sakkunnige under detta
år skall bli färdig med sin undersökning.
Den måste liksom alla andra utredningar
prövas på ett riktigt sätt och
under rimlig tid. Det finns anledning
att tro vad utskottet skriver att det inte
är »uteslutet att proposition i ämnet
kan föreläggas riksdagen nästa år».

Med hänsyn till att vi är ense i sak
och att utskottets majoritet räknar med
att frågan skall klaras på det sätt utskottet
beskriver yrkar jag, herr talman,
bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talman jämlikt
därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 52.

Om rätt för handikappade till särskilda
avdrag vid beskattningen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 15, med anledning av
motioner om rätt för handikappade till
särskilda avdrag vid beskattningen.

Till behandling i ett sammanhang hade
bevillningsutskottet upptagit följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:275,
av herr Kaijser, och II: 307, av fröken
Ljungberg m. fl., i vilka anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära skyndsam utredning och
förslag till lösning av dels frågan om
de handikappades skatteproblem, i vad
avsåge rätt till avdrag för av handikapp
betingade särskilda kostnader för inkomstens
förvärvande, dels frågan om
extra avdrag på grund av de handikappades
högre levnadskostnader; samt

2) de likalydande motionerna I: 687,
av fru Hamrin-Thorell och herr Peterson,
Eric, samt II: 804, av herr Larsson
i Umeå, i vilka yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle begära,
att handikapputredningen finge i
uppdrag att undersöka de handikappades
skatteproblem.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 275 och II: 307 samt

2) motionerna 1:687 och 11:804.

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Om rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen

Reservation hade anförts av herrar
Lundström (fp), Yngve Nilsson (m),
Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp),
Mattsson (ep) och Magnusson i Borås
(m), fru Nettelbrandt (fp) samt herrar
Börjesson i Falköping (ep) och Josefson
i Arrie (ep), vilka ansett att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:275 och 11:307 och med
anledning av motionerna 1:687 och
II: 804 i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
skyndsam utredning och förslag
till lösning av dels frågan om de handikappades
skatteproblem, i vad avsåge
rätt till avdrag för av handikapp betingade
särskilda kostnader för intäkternas
förvärvande, dels frågan om
extra avdrag på grund av de handikappades
högre levnadskostnader.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Den reservation som
är fogad till föreliggande betänkande
grundar sig på två motionspar, i vilka
det hävdas att de handikappades speciella
kostnader för intäkternas förvärvande
skall få dragas av vid inkomstbeskattningen.
Likaså aktualiseras frågan
om extra avdrag på grund av de handikappades
högre levnadskostnader.

Reservationen, till vilken samtliga tre
oppositionspartier anslutit sig, utmynnar
i förslag om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om skyndsam utredning
av de handikappades skatteproblem.

Utskottsmajoriteten vill i likhet med
föregående år inte vara med om detta
utan hänvisar till vad samhället uträttar
på olika sätt för de handikappade.

Alla är överens om att det görs värdefulla
insatser både från statens och
från landstingens sida för att hjälpa på
detta område. Men när det gäller den
form av ändring i skattereglerna som
vi föreslagit är man på majoritetssidan
helt negativ. Yi har i dessa dagar sett
att de handikappade helt enkelt vill be 2

Första kammarens protokoll 1961). Nr 12

traktas som vilken medborgare som
helst och efter förmåga göra sin insats
i vårt samhälls- och arbetsliv. Detta är
en mycket glädjande företeelse. Om vi
är inställda på detta betraktelsesätt,
måste vi väl också erkänna att människor
som lider av handikapp får vidkännas
ganska stora merkostnader för
att kunna försvara sina platser i det
kollektiva samhället, vilket i sin tur
innebär att de alltid befinner sig i en
sämre ekonomisk situation än andra i
samma utgångsläge. Om vi är beredda
att erkänna detta — och det är vi
tvingade att göra vid en objektiv bedömning
— innebär det att vi bör fullfölja
tankegångarna och ge de handikappade
möjlighet till den jämlikhet
som vi i så många andra sammanhang
talar om. Principiellt finns redan rätt
till avdrag för intäkternas förvärvande,
det gäller bara att vidga tillämpningsområdet.

Bidragstanken är nödvändig i vissa
fall, men lika nödvändigt är att man
skapar avdragsformer för dem som har
förvärvsarbete.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Beroende på att vår
värderade ordförande i bevillningsutskottet
inte är här i dag har fotfolket
i utskottet fått ovanligt mycket att göra
och återkommer kanske litet för ofta
i talarstolen.

Det är en fråga av vital betydelse
hur vi på bästa sätt skall inrätta vårt
samhälle så att det blir funktionsdugligt
och bra för alla människor. Den
jämlikhetsdebatt, som även herr Gösta
Jacobsson snuddade vid för en stund
sedan, pågår ju nu med stor frenesi här
i landet. Detta är glädjande. Den speglar
ju en klar vilja att på olika sätt försöka
lösa jämlikhetsproblemen, inte
minst för de handikappade. När man
talar med handikappade människor får
man inte intrycket att skatterna är de -

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Om rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen

ras stora problem och att de främst
önskar avdragsmöjligheter vid beskattningen,
utan vad de i första hand är
intresserade av är att samhället gör någonting
för att de skall få ett arbete,
för att de skall få en bostad som är anpassad
efter deras speciella förhållanden
och för att de skall få sådana livsbetingelser
över huvud taget som gör
dem jämställda med andra människor.

Jag tror att man bör ha det resonemanget
i bakgrunden, när man diskuterar
även de nu aktuella frågorna om
ökade möjligheter för rätt till avdrag
vid beskattningen med anledning av
fördyrade levnadskostnader. Vad som
har betydelse i sammanhanget är nämligen
vad samhället totalt gör för att
förbättra de handikappades villkor. Vad
beträffar åtgärder i den riktning som
motionärer och reservanter önskar
finns det redan nu betydande möjligbeter
för skattemyndigheterna att medge
extra avdrag vid nedsatt skatteförmåga.
Jag vill erinra om att taxeringsnämnder
och prövningsnämnder för
närvarande äger rätt att medge avdrag
med 4 500 kronor och fr. o. m. 1970 års
taxering med hela 6 000 kronor i fråga
om skattskyldig vars skatteförmåga
varit, som det heter, väsentligen nedsatt
till följd av långvarig sjukdom,
olycksfall eller ålderdom. Detta är en
väsentlig utökning av möjligheterna att
medge avdrag.

I regel avvägs avdragen med utgångspunkt
i de särskilda kostnader som har
varit förenade med den omständighet
som föranlett den nedsatta skatteförmågan.
Vidare kan erinras om att riksskattenämnden
i sina anvisningar beträffande
avdrag för kostnader för resor
med bil mellan bostad och arbetsplats
även berör sådana skattskyldiga
som på grund av ålder, sjukdom, lyte
eller liknande omständigheter är nödsakade
att använda bil i arbetet. Här
har rättspraxis utvecklats så att man
t. o. m. i stor utsträckning godkänner
resor till och från arbetet med taxi för
människor som inte har möjlighet att

komma till jobbet på annat sätt. Invalidersättning
och invaliditetstillägg är
helt befriade från beskattning enligt
en bestämmelse i kommunalskattelagens
19 §.

När vi haft att behandla dessa motioner
i utskottet har majoriteten inte
kunnat se de handikappades skatteförhållanden
som ett isolerat problem utan
som en del av de handikappades situation
i stort. Herr Gösta Jacobsson erinrade
också om vad samhället — stat,
kommun och landsting — nu gör för att
förbättra de handikappades villkor.
Den 1 juli i fjol trädde flera reformer
i kraft på detta område. Exempelvis inrättades
handikappinstitutet, som skall
biträda sjukvårdshuvudmännen, kommunerna
och socialstyrelsen bl. a. då
det gäller att utveckla tekniska hjälpmedel
till förmån för de handikappade.
Vi vet också att statens kostnader för
handikappvården nu har ökat högst avsevärt.
Man räknar ju med att för budgetåret
1969/70 närmar sig statens utgifter
på detta område två miljarder
kronor.

Vi inom utskottsmajoriteten tror att
vi då det gäller att stödja de handikappade
i första hand bör gå fram bidragsvägen,
ge större möjligheter till direkta
bidrag och att över huvud taget göra
samhället mera handikappvänligt. Vi
tror att de handikappade är mera betjänta
av en sådan politik än av skattepolitiska
åtgärder, och vi tror också
att detta ligger i linje med det jämlikhetskrav
som vi hävdar. Man når rättvisare
resultat på den vägen än genom
avdrag i beskattningen.

Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
betänkande nr 15.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (in):

Herr talman! Jag vill endast opponera
mig litet grand mot herr Paul Janssons
uttalande att reservanterna betraktar
detta som en isolerad skattefråga
för de handikappade. Det gör vi inte.

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Vi ser skattefrågan som en detalj i de
handikappades stora problem. Vi vill
alltså få till stånd en lösning även när
det gäller denna detalj.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de
därunder framkomna yrkandena gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
15, röstar

.Ta,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 54.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Om undantagande från beskattning som
naturaförmån av fritt bränsle från egen
fastighet

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 16, med anledning av
motioner om beskattning av vissa naturaförmåner.

Till behandling i ett sammanhang
hade bevillningsutskottet upptagit följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 70J,
av herrar Sveningsson och Hubinette,
samt II: 808, av herrar Krönmark och
Hedin, i vilka anhållits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
sådan ändring av riksskattenämndens
anvisningar, att klenvirke ur egen skog
som användes för uppvärmning av bostad
icke skulle betraktas som skattepliktig
naturaförmån;

2) de likalydande motionerna I: 716,
av herr Åkerlund in. fl., och II: 824, av
herr Åkerlind, i vilka yrkats, att riksdagen
skulle undantaga från beskattning
av s. k. förmån av fritt bränsle
sådan innehavare av jordbruksfastighet,
som själv avverkade sin ved, samt
att, därest detta yrkande icke bifölles,
riksdagen skulle uttala, att nu gällande
normvärde för s. k. hushållsbränsle borde
nedsättas till hälften; ävensom

3) motionen II: 791, av herr Hedin.

Utskottet hade i det nu förevarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 704 och II: 808,

2) motionerna I: 716 och II: 824 samt

3) motionen II: 791.

Herr ÅKERLUND (in):

Herr talman! I detta bevillningsutskottets
betänkande nr 16 tas bl. a. upp
de likalydande motioner som herr
Åkerlind i andra kammaren och jag
har avlämnat. Med anledning av den
behandling utskottet givit motionerna
vill jag säga några ord.

Utskottet har gjort en s. k. välvillig
skrivning, men enligt mitt sätt att se är

20 Nr 12 Fredagen den 21 mars 1969

Om undantagande från beskattning som naturaförmån av fritt bränsle från egen

fastighet

denna skrivning inte helt klar. Därför
vill jag belysa vad saken gäller, nämligen
uttag av bränsle från egen skog.
Det anses vara en förmån som rent
principiellt skall beskattas. I detta fall
är för närvarande denna princip en
aning tvivelaktig, eftersom det endast
är värdet av natura förmåner som skall
beskattas. Blir det däremot fråga om
belastningar som en fastighetsägare kan
utsättas för är någon beskattning rent
principiellt inte aktuell.

Det belyses också i utskottets uttalande
beträffande arrendatorerna att dessa
inte betraktar denna s. k. förmån
av fritt bränsle som någonting av värde.
Utskottet framhåller att det i praktiken
i stället ofta har förekommit att
arrendatorer vid arrendeuppgörelser
avstått från förmånen av fritt bränsle,
då det i skattehänseende ställt sig förmånligare
för dem att köpa veden.

Det är riksskattenämnden som fastställer
normen för de värden efter vilka
veden skall beräknas, och enligt min
mening är det odiskutabelt att den fastställda
normen är för hög. Man kan
rätt enkelt framräkna — det är gjort
i motionen och finns skildrat i utskottsbetänkandet
— att denna norm i praktiken
betyder ett vedpris på ungefär 25
kronor per kubikmeter.

Eftersom man vill uppnå en viss värmemängd
av veden, har man alternativa
möjligheter att skaffa sig denna
värmemängd. Man kan elda med ved eller
använda exempelvis olja. Den mängd
olja som åtgår för att man skall få ungefär
lika mycket värme som man får
av en kubikmeter ved är 100 liter. I nollzon
kostar för närvarande olja 1, inkörd
till fastighetspanna, 17 kronor för
100 liter. Om det gäller s. k. tung olja
är priset 11, 12 eller 13 kronor. Här är
alltså veden upptagen till 25 kronor,
och det tyder på att vedens normvärde
är ungefär dubbelt så högt som det
borde vara. Enbart av denna anledning
borde man nedsätta normvärdet till
hälften. I de motioner herr Åkerlind

och jag avlämnat har vi föreslagit som
alternativ att man skulle göra detta.

Utskottet säger att man bör tillämpa
en viss försiktighet när det gäller dessa
normvärden. Utskottet anser att de
i stort sett är riktiga. De har varit oförändrade
under hela 1960-talet, sägs det.
Nu är vi på väg in i 1970-talet, och det
råder inte något tvivel om att det är en
eftersläpande uppfattning som utskottet
ger uttryck åt.

Slutsatsen blir, om jag har förstått
utskottet rätt, att utskottet inte vill förorda
någon ändring i skattebstämmelserna.
Men beträffande tillämpningen
talas om att en viss försiktighet kan
vara motiverad vid fastställande av
normerna för bränslevärdet. Jag är inte
riktigt på det klara med innebörden i
denna skrivning, och jag ville bra gärna
få veta den.

Jag hade tänkt yrka bifall till motionen
i vad gäller halveringen av normvärdena
för att få en opinion till förmån
för åtgärden. Men jag skulle först
vilja fråga bevillningsutskottets socialdemokratiske
talesman om man skall
uppfatta utskottets uttalande som en rekommendation
till riksskattenämnden
att verkligen ompröva dessa normvärden
och sätta ned dem, förslagsvis —
som jag har yrkat i motionen — halvera
dem. Jag hemställer, herr talman,
att jag får ett svar på denna fråga från
bevillningsutskottets talesman, så skall
jag sedan ta ställning till yrkandet.

I detta yttrande instämde herr Svenungsson
(m), fröken Lundbeck (in)
och herr Carlsson, Vilhelm Erik, (m).

Herr HDBINETTE (m):

Herr talman! Jag hade kunnat inskränka
mig till att instämma i vad
herr Åkerlund sade, men jag vill komplettera
hans framställning med en liten
sak som kan vara värd att belysa.
På grund av att man måste ta upp rätten
till fri vedbrand i deklarationen och
skatta för denna förmån sätter man i

Fredagen den 21 mars 1969 Nr 12

Om undantagande från beskattning som naturaförmån av fritt bränsle från egen

fastighet

stor utsträckning in oljeeldning i bostadshusen
på gårdarna. Jag tycker att
det är förkastligt ur nationalekonomisk
synpunkt, ty på det viset tappar vi av
valuta från landet. Man skall inte installera
oljeeldning bara för att det inte
lönar sig att ta vara på klenveden. Jag
tycker att bevillningsutskottet måste ta
sig en liten funderare på detta. Herr
Åkerlund bär varit mycket hovsam och
jag skall inte ställa något yrkande, men
jag hade kunnat sträcka mig så långt
som motionärernas yrkande i dess första
avsnitt innebär.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Det är litet svårt att mobilisera
någon större indignation eller
något större intresse för denna fråga
längre, därför att den mer och mer börjar
att ha spelat ut sin roll. Man sätter
nämligen in oljeeldning överallt i dag,
och det gör man inte av skatteskal utan
av bekvämlighetsskäl. Fortfarande är
det förmodligen mycket billigare att i
en bondgård elda med ved än med olja.

Utskottet är försiktigt i sin skrivning
och säger att de myndigheter som har
att fastställa normerna bör iaktta en
viss försiktighet och inte höja dem eller
rättade sagt hålla dem på en låg nivå.
Men vi har ändå inte velat vara med
om några ändringar. Vi kan nog svara
herr Åkerlund att det beror på att vi
anser att normerna i dag är låga. Det
finns exempelvis inte planer i världen
att värma upp en stor bondgård på tre
rum och kök — man pekar på att det
ofta är bondgårdar med stora rum —
för 470 kronor med olja, det försäkrar
jag, speciellt om man dessutom måste
räkna med dålig isolering. Jag anser
alltså att normerna inte är särskilt höga
utan rätt rimliga. De räkneexempel med
bränsleenheter som här har gjorts tror
jag får stå för motionärernas egen räkning.
Man kan inte godta dem helt och
hållet.

Jag måste dock säga att jag har haft

vissa sympatier för att man inte skall
beskatta sådana här naturaförmåner.
Men eftersom kostnaden för arbetskraft
för att skaffa fram veden för närvarande
är avdragsgill, går det inte ihop om
man får dra av en kostnad för detta
men mottagaren av förmånen inte behöver
skatta för denna. Om varenda
lantbrukare som det här är fråga om
högg denna ved själv och körde hem
den själv och det fanns garantier för
detta, då kanske man kunde säga att
förmånen var jämställd med den förmån
som de egnahemsägare har som
kan gå ut och gratis ta den dåliga klenveden
i skogen. Men så är det inte,
utan de allra flesta anlitar arbetskraft
för detta. Då är den kostnaden avdragsgill,
och då måste också förmånen beskattas.
Jag misstänker att man drar
av mer i kostnader än vad naturaförmånen
beskattas för.

Eftersom man inte kan särskilja detta
och eftersom saken kommer att betyda
mindre och mindre på grund av
övergång till andra bränslen, har vi inom
utskottet sagt oss att det kanske
inte är någon anledning att göra någonting
åt detta, men man skall iaktta
cn viss försiktighet när man fastställer
normernas storlek. Det tycker vi att
man gjort, när man inte höjt normerna
under hela 1960-talet.

Vad beträffar arrendatorn som inte
vill ha naturaförmånen därför att det
är billigare att köpa ved, så är det ju
precis vad jag har sagt. Den köpta veden
är avdragsgill också. När bonden
värmer upp sin fastighet får han dra
av vartenda öre som han betalat för veden,
eftersom han får skatta för normerna
med bränsle. Det kan alltså vara
förmånligare ur skattesynpunkt att köpa
ved, och det är naturligtvis ännu
förmånligare, om man kan gå till granngården
och hugga ned den gratis.

Men jag tycker inte att denna fråga
är av sådan betydelse att man helt skall
skära bort naturaförmånen för att den
drabbar i så begränsad omfattning. Det

22 Nr 12 Fredagen den 21 mars 1969

Om undantagande från beskattning'' som naturaförmån av fritt bränsle från egen
fastighet

kan å andra sidan skapa irritation, om
man säger att man går med på att bevilja
avdrag för arbetskostnaden men inte
beskattar förmånen.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLUND (in):

Herr talman! Det är en rätt egendomlig
argumentation som herr Wärnberg
kommer med. Först säger han att hela
denna fråga är så oväsentlig och att det
är obehövligt att vidta en åtgärd bara
för att folk håller på att gå över till
oljeeldning. Jag tycker tvärtom att om
det nu är en liten fråga borde man väl
kunna vara en aning generös och bevilja
den lättnad som jag har tänkt föreslå.

Herr Wärnberg säger vidare att normen
är låg och att man får vara tacksam
för att den inte höjts. Men om värdet
på produkten i fråga har gått ned
vore det ändå egendomligt om man
skulle sätta upp värdet ytterligare på
något som i realiteten blir allt mindre
och mindre värt för köparen.

Denna egendomliga argumentation
blir inte mindre egendomlig, när herr
Wärnberg förklarar att en stor bondgård
består av tre rum och kök. Detta
är inte mer än en ganska liten familjebostad,
och tre rum och kök på landet
går säkert att värma upp för 470 kronor
om man t. ex. använder olja. Det
skulle ändå räcka till bortåt 3 000 liter
olja.

Det sägs att arbetskraften är avdragsgill.
Ja, det kan så vara, men veden som
bonden köper har han fått betala för
i vanlig ordning. Arbetskraft är inte
gratis. Den utgiften har han alltså inte
sluppit ifrån.

Jag skall fatta mig kort, herr talman.
Jag skall nöja mig med att ställa yrkandet
att riksdagen måtte besluta att nu
gällande normvärde för s. k. hushållsbränsle
skall nedsättas till hälften. Eftersom
jag tycker att det vore bra att

en opinion från kammarens sida kommer
till uttryck i denna fråga, vill jag
säga att jag kommer att begära votering.

Herr HuBINETTE (m):

Herr talman! Jag tror att herr Wärnberg
känner den svenske bonden rätt
dåligt, när han säger att det är av bekvämlighetsskäl
som han installerar oljeeldning.
Nej, herr Wärnberg, den
svenske bonden är inte bekväm av sig.
Det har han aldrig varit. Men han är
ekonomisk av sig. Det har han tvingats
att vara. I det här fallet är det av ekonomiska
skäl som han gör detta.

Jag kan inte låta bli att förvåna mig
över det som står på en rad i utskottets
betänkande och som herr Wärnberg
skrivit under, medan han från talarstolen
försöker förklara saken på ett annat
sätt. Antingen är jag oerhört obegåvad
eller också är det dunkelt sagt från
utskottets sida. I utskottsbetänkandet
heter det:

»På fastigheter där vedbrandsbehovet
tillgodoses med anlitande av främmande
arbetskraft torde någon beskattning
av bränslevärde ofta inte ske.»

Herr Wärnberg sade att det är naturligt
att man skall beskatta värdet,
eftersom man får göra avdrag för arbetskraften,
men så står det inte här.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag skall inte göra en
bedömning av vare sig utskottets eller
herr Hiibinettes förståndsgåvor utan bara
förklara varför det inte är fråga om
någon beskattning av bränslet som sådant.
Samtidigt kan jag bemöta herr
Åkerlund.

När man får räkna bort vad arbetskraften
kostar på detta bränsle, är det
mycket, mycket mera än de exempelvis
470 kronor som normen upptar för
en stor bondgård med tre rum. Det kan
proportionsvis också gälla större bostäder
än trerummare.

Fredagen den 21 mars 1969 Nr 12

Om undantagande från beskattning som naturaförmån av fritt bränsle från egen

Eftersom man får dra av kostnaden
för arbetskraften och normen gäller för
bränslet fritt vid bostaden är det således
en beskattning av kostnaden för såväl
skog som arbete. Är kostnaden för
arbetet avdragsgill blir det ingen beskattning
av rotvärdet, ty det är noll.
Det är egentligen bara en beskattning
av den utförda arbetsprestationen, och
anlitar man någon att utföra den är
kostnaden därför avdragsgill.

Herr Åkerlund frågade vad utskottets
socialdemokrater menade med detta.
Ja, utskottet är enhälligt i sin uppfattning.
Fråga då också vad de borgerliga
menar!

Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill fästa herr
Wärnbergs uppmärksamhet på att vad
vi diskuterar är beskattningen av s. k.
fritt bränsle, inte beskattningen av betalt
bränsle.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag ämnade inte delta
i denna debatt, men efter den argumentation
som förekommit känner jag mig
föranlåten att säga ett par ord.

Enligt skattelagen skall förmån av
ringa värde ej upptas till beskattning.
Vi har ju normen att om förmån av
»ringa värde» ej överstiger 400 kronor
kan man i vissa avseenden anse att det
är en förmån av ringa värde, varför
den ej blir föremål för beskattning.

I mitt län är situationen den för de
egna företagarna-jordbrukarna att de
inte har några anställda varför de
har att betala skatt för eget bränsle
enär de följaktligen inte kan göra
avdrag för omkostnaderna för att anskaffa
detta bränsle. Vad använder man
då för bränsle? Jo, det är klenvirke, sådant
som man hugger utefter åker- och
skogskanter för att hålla rent där, efter
dikesrenar, gallringsvirke osv. Det virke
som blir kvar består i stort sett en -

fastighet

dast av klenvirke efter de nya bestämmelserna
om massavedens användning
och dimension. Det gör att det blir virke
som egentligen saknar rotvärde för
avsättning, om det över huvud taget
går att avsätta, som man använder till
eget bränsle.

En skogsarbetare eller arrendator behöver
inte vid beskattningen ta upp den
förmån som fritt bränsle utgör. Ur den
utgångspunkten ter det sig egendomligt
för småbrukarna att de skall behöva betala
skatt för denna s. k. naturaförmån
som klenvirket utgör. Det finns anledning
för riksskattenämnden att göra en
översyn av nuvarande bestämmelser.

Jag skall därför, herr talman, be att
få ansluta mig till herr Åkerlunds yrkande.
Jag anser att det är fråga om en
förmån av ringa värde som för närvarande
beskattas.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten 1.

I fråga om punkten 2, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats,

dels att utskottets hemställan skulle
bifallas,

dels ock, av herr Åkerlund, att riksdagen
skulle besluta, att nu gällande
normvärde för s. k. hushållsbränsle
skulle nedsättas till hälften.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Fredagen den 21 mars 1969

24 Nr 12

Ang. beskattningen av företagsvinster

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
16 punkten 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles det av herr
Åkerlund under överläggningen framställda
yrkandet.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 40.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 3.

Ang. beskattningen av företagsvinster

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 17, med anledning av
motioner angående beskattningen av
företagsvinster.

Bevillningsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang upptagit följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 59,
av herr Andersson, Ingvar, in. fl., samt
II: 69, av herr Magnusson i Borås och
herr Ringabg, i vilka anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära utredning och förslag om avveckling
av dubbelbeskattningen av
svenska aktiebolags och svenska ekonomiska
föreningars vinster enligt de

riktlinjer som framförts i motionerna;
ävensom

2) de likalydande motionerna I: 682,
av herrar Brundin och Åkerlund, samt
II: 815, av herr Oskarson och herr Petersson
i Gäddvik, i vilka föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle begära förslag till årets
höstriksdag om införande av samma
skattesats för ekonomiska föreningar
som för aktiebolag.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 59 och II: 69 samt

2) motionerna I: 682 och II: 815.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson (m),
Gösta Jacobsson (m) och Magnusson i
Borås (m), vilka ansett, att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1: 59
och 11:69 i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära utredning och förslag om avveckling
av dubbelbeskattningen av
svenska aktiebolags och svenska ekonomiska
föreningars vinster enligt de riktlinjer
som framförts i motionerna; samt

2) av herrar Lundström (fp), Tistad
(fp) och Ahlmark (fp), vilka likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (in):

Herr talman! Denna fråga är något
av en gammal grammofonskiva, som vi
känner igen. Det är ett tema som kan
spelas med många variationer, men jag
skall bespara kammaren från att göra
detta alltigenom.

Jag är medveten om att dubbelbeskattningen
av aktiebolagsvinsterna är
ett element i den svenska företagsbeskattningen,
som är djupt förankrat i
det svenska skattesystemet av i dag.
Inte minst slår regeringspartiet vakt
därom. Systemet har sina olägenheter,
inte minst när det gäller kapitalanskaffningen.
Man har i andra länder kommit
med andra lösningar. Av departe -

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

mentschefens yttrande i propositionen
nr 17/1967 fick man det intrycket att
företagsskatteberedningen skulle överväga
denna fråga, men därav blev intet.
Det är därför motionärerna har förnyat
sitt förslag om utredning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 1.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Som herr Gösta Jacobsson
sagt har vi i vårt svenska skattesystem
en dubbelbeskattning när det
gäller aktiebolag och ekonomiska föreningar
på det sättet att beskattning
sker både hos dessa och hos den person
som får utdelning. I praktiken fungerar
inte detta system när det gäller
mindre företag och familjeföretag, där
företagaren tar ut vinster i form av avlöning.

En annan uppluckring av dubbelbeskattningssystemet
skedde i och med
genomförandet av den s. k. Annell-lagen,
där utdelningar på nyemissioner
är avdragsgilla intill fem procent inom
en tioårsperiod.

Man kan heller inte se vinstbeskattningen
som en isolerad företeelse. Här
måste vi föra in alla andra element i
företagsbeskattningen, såsom konjunkturinvesteringsfonderna,
avskrivningar
på lager, maskiner och inventarier
in. in. Det hela måste ses som en enhet.

Den beskattningsform vi har, med en
dubbelbeskattning som innebär att
vinster som plöjs ned i företagen egentligen
inte beskattas, har medfört att vi
fått välkonsoliderade företag i Sverige.
Redovisad vinst beskattas lika antingen
det sker utdelning eller inte. Jag trodde
att vi var överens om att vi ville ha välkonsoliderade
företag, att vi ville ha en
beskattningsform som gjorde det möjligt
för företag att konsolidera sig och
bli starka och att nedplöjda vinster
skulle beskattas lindrigare.

Reellt har aktiebolags och ekonomiska
föreningars skatter sjunkit genom
de avdragsmöjligheter man här

Ang. beskattningen av företagsvinster
haft. I jämförelse med fysiska personer
betalar den juridiska personen i dag betydligt
mindre skatt än tidigare. Man
skattar i praktiken, skulle jag vilja säga,
för de vinster som man måste plocka
fram för att ge de utdelningar som aktieägarna
kräver på sina insatta pengar.

De avdragsmöjligheter som i dag
finns för aktiebolag och ekonomiska
föreningar — jag tänker då framför allt
på konjunkturinvesteringsfonderna —
har tagits som intäkt för att kräva ytterligare
lindringar i beskattningsformen
för dem som inte har den möjligheten,
nämligen fysiska personer med
progressiv beskattning. Det har alltså
gjorts gällande att dessa är hårdare beskattade
och inte, som motionärerna
här hävdar, att det är aktiebolagen som
är hårdast beskattade. Motionärerna
har tagit två länder som exempel och
pekat på att utdelad vinst där beskattas
olika mot vinst som plöjs ned i företaget.
Men man kommer ändå fram till
att företag i de två redovisade länderna
för nedplöjd vinst får betala 50 respektive
51 procent i skatt. Jag vågar påstå
att det förhållandet inte skapar några
välkonsoliderade företag i dessa länder.

Motionärerna konstaterar att ett slopande
av dubbelbeskattningen skulle
innebära ett skattebortfall för samhället.
Det måste betalas av andra. Det är
en övervältring av skattebördan på andra
grupper. Jag frågar mig om de andra
grupperna har större skattekraft än dem
det här gäller.

Men vad är motionärernas och reservanternas
huvudskäl? Man säger att genom
att avskaffa dubbelbeskattningen
för aktiebolag och ekonomiska föreningar
får vi en bättre fungerande kreditmarknad
här i landet. Då skulle jag
vilja fråga herr Gösta Jacobsson: År
vår kreditmarknad sämre än andra länders?
Är det en dålig kreditmarknad vi
har när vi under 1968 ställde 20 miljarder
kronor till låntagarnas förfogande,
eller om vi tar den reella kreditmarknaden,
obligationslån och dylikt, 13
miljarder kronor? Vi hävdar oss mycket

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1909

Ang. beskattningen av företagsvinster
väl jämfört med andra länder då det
gäller att hålla en fungerande kreditmarknad.
Det rör sig bara i obligationslån
om cirka 10 procent av vår bruttonationalprodukt.
Det är klart att man
kan vilja ha ännu mer. Man kan kräva
att det skall finnas ändå mer pengar att
låna. Jag tror att vi aldrig någonsin
kommer att kunna låna ut så mycket
pengar som önskas, till rimliga räntor.
Jag tror att det tillskott den svenska
kreditmarknaden skulle få genom att vi
ändrar dubbelbeskattningen bleve så
litet att det inte spelar någon större roll
i detta sammanhang.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag hade inte tänkt göra
något stort nummer av detta ärende,
men jag kan inte underlåta att gå in på
vissa punkter som herr Wärnberg drog
fram. Han talade i slutet av sitt anförande
utförligt om kreditmarknaden.
Jag kan inte förstå vad kreditmarknaden
har med den här beskattningen att
göra. Herr Wärnberg tänkte kanske på
kapitalmarknaden; att det kan vara lättare
eller svårare att få kapital till nyemissioner
m. m. när det gäller aktiebolagen.

Det är klart att jag ur min synvinkel
måste sätta högt värde på den konsolidering
som finns inom det svenska näringslivet.
Inte minst uppskattar jag detta
när det gäller de investeringar och
självfinansieringsmöjligheter som denna
konsolidering har skapat. I det hänseendet
hyser jag samma åsikt som herr
Wärnberg, åtminstone så som han uttryckte
den nu.

Däremot vill jag i någon mån opponera
mig mot ett annat uttalande av herr
Wärnberg — och jag tror att bevillningsutskottets
ordförande också brukar
föra fram detta — nämligen att de juridiska
personerna är så lågt beskattade i
vårt land. Det kan låta sig sägas rent
formellt, men i realiteten är det inte så.

Företagen måste nämligen i viss mån
betala de fysiska personernas skatt genom
att marginalskatterna — särskilt
på tjänstemannasidan — drivit upp lönerna
så högt. På det sättet måste företagen
på lönesidan betala en vad man
väl skulle kunna kalla indirekt skatt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

Med avseende å punkten 1, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Yngve Nilsson m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
17 punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Om rätt att bortforsla på svenskt territorialvatten grundstött farty;

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —90;

Nej —21.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därefter
utskottets hemställan i punkten 2.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av motion om frivillig
medling i samband med äktenskapstvist; nr

11, i anledning av motion om borttagande
ur brottsbalken av påföljden
suspension; och

nr 12, i anledning av motioner om begränsning
av straffbestämmelsers användningsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om rätt att bortforsla på svenskt territorialvatten
grundstött fartyg

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av motioner
om rätt att bortforsla på svenskt
territorialvatten grundstött fartyg.

I de likalydande motionerna 1:750,
av fröken Stenberg, samt II: S63, av
herr Åkerlind och herr Nilsson i Agnäs,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa om
förslag till ändring av gällande bestämmelser
så att fartyg som gått på grund
inom svenska territorialgränser, kunde
flyttas av svenska myndigheter, om det
visade sig, att ägaren till fartyget icke
vore villig att vidkännas kostnaden för
bärgande av vraket.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

att förevarande motioner, I: 750 och
II: 863, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Fröken STENBERG (m):

Herr talman! Första lagutskottet har i
sitt utlåtande nr 13 behandlat en motion
som föreslår ändring av gällande
bestämmelser så att skepp som gått på
grund inom svenska territorialgränser
och som inte bärgats av ägaren skall
kunna flyttas eller tas bort genom svenska
myndigheters ingripande.

Sedan motionen väckts har frågan genom
justitieombudsmannaskrivelse av
den 7 februari innevarande år gjorts till
föremål för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet,
och utskottet anser det därför
icke erforderligt att riksdagen tar något
initiativ i ämnet.

Det är möjligt att den komplicerade
frågan, med hänsyn till bl. a. försäkringsbestämmelser,
måste utredas
grundligare och att ytterligare tid erfordras
för att lagtext skall skrivas etc.
Men jag vill gärna i det här sammanhanget
erinra om att denna motion blivit
väckt efter det att dryga två års
försök — bl. a. från länsstyrelsehåll —
att komma till rätta med detta problem
om bortforsling av fartygsvrak inte givit
något som helst resultat.

Ett konkret exempel är följande.
Alltsedan december 1966, då ett fartyg
gick på grund i Kvarken utanför Holmsund
och 13 grekiska sjömän så tragiskt
fick sätta livet till, ligger fartygsvraket
fortfarande kvar på grandet, intill farled
och nära den hamn över vilken
bland annat en mycket stor del av turistströmmen
mellan Finland och Sverige
går. Sjöfartsstyrelse och länsstyrelse
har inte ansetts lia befogenhet
att ingripa och låta föra bort vraket.

I egenskap av motionär och kanske
också som turistnämndsordförande hoppas
jag emellertid att ansvariga myndigheter
snarast möjligt skall kunna knäcka
detta juridiska problem — och göra
det innan sommarens turistström sätter
in. Jag anser att detta ärende är en

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Ang. kyrkofriden

miljöfråga, det är en fråga om landskapsvård
av principiellt stor räckvidd.
Det gäller också att rädda ekonomiska
värden. För två år sedan hade fartygsmaskineriet
kunnat bärgas, nu har de
dyrbara motorerna rostat sönder.

Jag har, herr talman, intet yrkande
men vill gärna uttala en förhoppning
om att de lagändringar, som finns skisserade
i första lagutskottets utlåtande
nr 13, snarast möjligt kommer till stånd
för att kunna tillämpas bl. a. så att vraket
Sinergasia på Lövögrundet kommer
bort.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det no föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av motioner om vidgad straffbarhet
vid rattonykterhet, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. kyrkofriden

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av motioner
angående kyrkofriden.

I de likalvdande motionerna 1:139,
av herr Svenungsson in. fl., samt II: 157,
av herr Nilsson i Agnäs och herr Werner,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om
översyn av lagstiftningen vad gällde
kyrkofriden och utredning om möjligheterna
att genom allmän upplysning
och undervisning, t. ex. i skolor och
massmedia, åstadkomma ett slut på
ohelgandet av kyrkor och kyrkogårdar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, 1:139 och
II: 157, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herr Wiklund i Stockholm
(fp).

Herr LIDGARD (in):

Herr talman! Till detta utlåtande
över den motion om kyrkofriden, som
väckts av företrädare för moderata
samlingspartiet, finns fogat ett särskilt
yttrande som kanske skulle kunna ge
intryck av att vi inom utskottet haft
något olika uppfattning om de frågor
som är aktualiserade i motionen. Utskottet
har emellertid varit alldeles utomordentligt
enigt i sin indignation
mot sådana uppträdanden som inriktas
på vanhelgande av kyrkor och kyrkogårdar.
Det är naturligtvis inte lätt och
det kanske inte heller är riktigt att i ett
utlåtandes litet torra prosa uttrycka
den indignation som faktiskt präglade
utskottsbehandlingen av detta ärende. I
de uttalanden som gjordes tog man upp
frågan om den brist på allmän hänsyn
och den okunnighet om andra människors
känslor, som ett störande uppträdande
på helgade platser kan framkalla
hos många människor.

När detta ärende behandlades trodde
jag för min del att det gällde en företeelse
av typisk storstadskaraktär, någonting
som vi kan uppleva i kyrkorna
i Klara etc. när som helst, men under
utskottsbehandlingen upplystes att detta
är ett allvarligt problem över hela
landet. Det är glädjande att kunna konstatera
att oavsett politisk partitillhörighet
och religiös uppfattning var vi
eniga i detta ärende.

Jag vill, herr talman, vidare ha understruket
att det i utskottsutlåtandet
gjorts ett uttalande om att bevakningen
av kyrkor och kyrkogårdar bör ges en
hög prioritet från polismyndigheternas
sida. Jag hoppas att detta skall observeras
av dem som har ansvaret för denna
sak och att de personalbehov på andra
områden som kan uppstå på grund
av en sådan prioritering skall kunna bli
tillgodosedda i vederbörlig ordning.

I herr Lidgards anförande instämde
herrar Svenungsson (m), Schött (m)
och Karl Pettersson (m).

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag liar begärt ordet i
denna fråga därför att motionärerna är
ute i ett angeläget ärende, frågan om
kyrkofriden, hur man skall kunna bevara
respekten för helgade rum och
platser. Utskottet säger att en vidgad
upplysningsverksamhet och fostran i
skolorna kan öka respekten för de värden
som motionärerna slår vakt om.
Men man säger också att vad som har
inträffat — man kallar det intermezzon
— är »uttryck för ungdomligt
självsvåld, som bottnar i allmän brist
på hänsyn eller i okunnighet om de
känslor som störande uppträdande på
dessa platser väcker hos många människor».

I mitt eget län har det inträffat två
år efter varandra att julottor störts av
ungdomar. Det finns inget försvar för
detta. Jag beklagar de ungdomar som
uppträder så att de stör julottefriden.
Detta är ett beklämmande drag i svenskt
samhällsliv som, skulle jag dock tro, tillhör
sällsyntheterna, men det finns anledning
att påpeka vad som skett.

Utskottet hoppas att religionsundervisningen
skall främja elevernas förståelse
och respekt för olika uppfattningar
i livsåskådningsfrågor. Jag vill
säga att vad både skolan och hemmen
har att göra är att skapa aktning och
respekt för andliga och religiösa värden.
Vi som tillhör en äldre generation
fick det arvet med oss från våra hem,
från vår skola och från vår konfirmationsundervisning.
Det har inte varit någon
belastning för oss utan tvärtom ett
stöd och en styrka att kunna förstå och
känna vilken betydelse dessa värden
har.

Opinionsbildarna har också ett mycket
stort ansvar. Man blir beklämd när
man lägger märke till radions och televisionens
insatser. Där används ord som
sårar många människor. Av massmedia
borde kunna krävas hyfs och ett uppträdande
som skapar aktning för andliga
värden. Vad som där visas vid vissa
tillfällen både bryter ner och sårar

Ang. kyrkofriden
många människor, vilka fått sin uppfattning
grundad på det sätt som jag
nyss har redovisat. Det finns områden
som är okränkbara. Dit hör kyrkorummet
och andaktsplatserna. Det finns anledning
att betona detta.

Till utlåtandet har fogats ett särskilt
yttrande i vilket sägs att det behövs
mera polisbevakning osv. För min del
vill jag säga att detta ändå inte löser
problemet. Det gäller att åstadkomma
hänsyn och ge kunskaper om kyrkors
och kyrkorums okränkbarhet. Människor
måste förstå betydelsen av kyrkogårdens
fridlysning och gudstjänstens
helgd. Jag tror att bristen på det området
beror på att man skall vara så tuff
och modern i dag. Man har tappat bort
många av de värden som utgör bakgrunden
till motionen, och det har gjort att
vi har fått bekymmer bl. a. på det sättet
att somliga människor uppträder störande
och vanhelgande.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
i det här läget än om bifall till
utskottets hemställan. Jag måste dock
säga att jag är litet förvånad över utskottet.
Det anser nämligen att något
initiativ av riksdagen inte erfordras.
Jag tror att det finns anledning för oss
som sitter i riksdagen att verkligen ta
vårt ansvar och söka medverka på alla
vis till att skapa en annan tingens ordning
och en annan grunduppfattning,
så att dessa värden skall kunna hållas i
helgd på ett bättre sätt än som sker för
närvarande.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Som herr Lidgard redan
framhållit, har första lagutskottet
tagit synnerligen allvarligt på denna
sak och diskuterat den mycket ingående.

Alla i utskottet har varit överens om
att fördöma sådana här handlingar. Jag
har svårt att förstå att aggresiva ungdomar
skall kränka just kyrkan och kyrkofriden.
Botemedlet är väl upplysning
och fostran, vilket också utskottet fram -

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Ang. förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttids -

anställda, m. m.

hållit, och denna fostran måste ske
först i skolan och sedan i ungdomsorganisationerna.
För min del vill jag
understryka betydelsen av att man försöker
erbjuda dessa rotlösa ungdomar
meningsfyllda sysselsättningar, speciellt
under helger, då de upplever sysslolösheten
som mycket svår och påträngande.

Sedan har herr Eric Carlsson talat
om massmedias stora betydelse, och
visst har dessa sitt inflytande. Men om
människor har den sunda inställning
som skall grundläggas just i skolan kan
de nog skilja på det som är riktigt och
inte riktigt även när det gäller program
som ges i radio och TV.

Dessutom har kyrkan själv ett stort
ansvar härvidlag och måste se till att
kyrkorummet helgas. I ytterlighetsfall
finns också möjlighet att tillkalla polis.

I slutet av utlåtandet skriver utskottet
att det finner det värdefullt att dessa
frågor ställts under debatt och detta
kan kanske skapa större förståelse och
respekt för dessa värden, som vi alla är
överens om att vi skall försvara. Men vi
anser inte att man vinner någonting på
ett särskilt initiativ från riksdagens
sida. Utskottets uttalande får i stället
ses som en allmän önskan och hemställan
till dem det vederbör att slå vakt om
dessa värden och skydda kyrkofriden
även i framtiden. Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 17, i anledning
av motioner om ersättning ur dödsbo
för viss vård, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
första lagutskottets memorial
nr 18, föranlett av kamrarnas skiljak -

tiga beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 3 i anledning av motioner
om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen.

Ang. förmånerna inom den allmänna
försäkringen för deltids- och korttidsanställda,
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av motioner
angående förmånerna inom den
allmänna försäkringen för deltids- och
korttidsanställda, in. m.

Andra lagutskottet hade behandlat
fem till lagutskott hänvisade motioner:

1) de likalydande motionerna 1:41,
av herr Kristiansson, Axel, och herr
Carlsson, Eric, samt II: 52, av herr Jonasson
m. fl., i vilka motioner yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla om skyndsam prövning
samt förslag rörande en sådan reformering
av berörda regler i ATP-systemet,
att den nuvarande disproportionen
mellan avgift och förmån för deltids-
och korttidsanställda samt lågavlönade
avlägsnades i enlighet med vad
i motionerna anförts;

2) de likalydande motionerna 1:790,
av herrar Wirtén och Levin, samt
II: 864, av herrar Ahlmark och Mundebo,
i vilka motioner föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
anhålla om förslag till sådan reformering
av berörda regler i ATP-systemet,
afl den nuvarande disproportionen
mellan avgift och förmån för deloch
korttidsanställda avlägsnades; ävensom 3)

motionen II: 904, av herrar Sundman
och Ullsten, i vilken motion
anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om
skyndsam prövning samt förslag om
sådan ändring av bestämmelserna angående
pensionsgrundande inkomst in -

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Ang. förmånerna inom den allmänna

om tilläggspensioneringen, att vid avgiftsberäkningen
för förvärvsarbetande
med inkomst av både anställning och
annat förvärvsarbete basbeloppet i första
hand avräknades mot inkomsten av
annat förvärvsarbete i enlighet med
vad i motionen anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att motionerna 1:41 och 11:52,
såvitt anginge deltids- och korttidsanställda,
samt 1:790 och 11:864 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; B.

att motionen 11:904 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

C. att motionerna 1:41 och 11:52,
såvitt anginge femtonårsregeln och
trettioårsregeln, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts, vid utskottets
hemställan under A och B, av herrar
Hubinette (m), Andreasson (ep),
Skagerlund (fp), Axelson (fp), Gustavsson
i Alvesta (ep), Jonsson i Mora (fp)
och Ringaby (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i vissa angivna
delar hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under A
och B hemställa,

A. att riksdagen med bifall till motionerna
1:41 och 11:52, såvitt anginge
deltids- och korttidsanställda, samt motionerna
I: 790 och II: 864 ävensom i anledning
av motionen II: 904 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

B. att motionen II: 904, i den mån den
icke besvarats genom vad reservanterna
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr ANDREASSON (ep):

Herr talman! Frågor som berör förhållandet
mellan avgifter och förmåner
inom ATP har varit föremål för uppmärksamhet
i riksdagen alltsedan till -

försäkringen för deltids- och korttidsanställda,
m. m.

komsten av tilläggspensioneringen. I
motionerna 1:41 och 11:52 från centerhåll
har de deltids- och korttidsanställdas
ställning i pensionssystemet
ånyo aktualiserats.

Såsom framliålles i motionerna medför
den nuvarande finansieringen av
tilläggspensioneringen att betydande
avgiftsbelopp erläggs för korttids- och
deltidsanställda utan att de anställda
får någon pensionsrätt. I andra fall erläggs
avgifter för anställda av den åsyftade
kategorin utan att dessa erhåller
rätt till så stor pension som avgifternas
storlek skulle motivera. De människorna
återfinns dessutom ofta inom låginkomstgrupperna.
Det är förklarligt om
dessa grupper, vilkas problem berörs i
motionerna, har svårt att förstå det riktiga
och rättvisa i att inbetalade avgifter
så dåligt överensstämmer med tillgodoförda
pensionspoäng.

I den mån vederbörande arbetstagare
driver egen rörelse — antingen som
huvudnäring eller som binäring till en
deltids- eller korttidsanställning — har
visserligen pensionsrätt erhållits från
arbetsanställningen, men avgifterna har
helt fått bestridas av individen själv under
förutsättning att arbetsinkomsten ej
uppgått till basbeloppet. Inkomsten från
anställning läggs i botten och inkomsten
från den egna rörelsen läggs ovanpå vid
beräkning av avgift.

Dessa problem tas upp i motion II:
904. Motionärerna vill få till stånd en
ändring av de berörda reglerna, så att
vid beräkningen av egenavgift basbeloppet
i första hand skall avräknas på
inkomsten av annat förvärvsarbete än
anställning.

Vad beträffar 30- och 15-årsreglerna
så innebär dessa beaktansvärda fördelar
för många försäkrade. Motionärerna
vill givetvis inte föreslå någon försämring
för dessa. Men det finns vissa grupper,
främst låginkomstgrupper, som inte
lika bra som andra kan dra nytta av
dessa fördelar. Det gäller här låginkomsttagare,
som tidigt kommer ut i

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Ang. förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda,
m. m.

förvärvslivet och för vilka avgifter erläggs
till pensioneringen under avsevärt
längre tid än för vissa andra inkomsttagare.
Det är också att märka att dessa
inkomsttagare i regel har relativt konstant
årsinkomst på låg nivå. De kan
sålunda inte dra någon större nytta av
15-årsregeln, som i stället gynnar grupper
med brant stigande inkomster under
senare delen av sin aktiva tid. Vi i centern
anser det vara mycket angeläget
att berörda grupper av försäkrade kan
få pensionsrätt även för pensionsgrundande
år överstigande 30. Även i dessa
frågor anser vi det vara befogat med en
utredning.

Då riksdagen 1960 behandlade motioner
i dessa frågor, hemställde andra
lagutskottet att, enär erfarenhet ännu
inte vunnits om reglernas verkningar,
motionerna inte måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd. Så lång tid måste nu
anses ha förflutit sedan reglerna trädde
i kraft, att en översyn bör komma till
stånd. Motionärerna i år har yrkat att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning i ärendet.

När dessa problem tidigare diskuterats
i riksdagen har man hänvisat till
att de har samband med finansieringssystemet
i stort inom socialförsäkringens
område och att detta system var
föremål för utredning. Det åsyftade utredningsarbetet
har avslutats utan att
leda till något resultat för socialförsäkringarnas
del. Med hänsyn härtill är
det nödvändigt att man genom separata
åtgärder söker komma till rätta med de
i motionerna aktualiserade problemen.
Hänvisningen till den allmänna konstruktionen
av tilläggspensionssystemet
kan inte i längden motivera att man
underlåter att lösa den rättvisefråga som
föreligger. Enligt min och motionärernas
mening bör man, även om man inte
kan få absolut överensstämmelse, sträva
efter så stor överensstämmelse mellan
avgift och pension som är möjlig utan
att äventyra tilläggspensioneringens
uppbyggnad.

Såsom anförts i reservationen är nuvarande
förhållanden otillfredsställande,
och olägenheterna drabbar till övervägande
del personer med relativt små
inkomster.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen,
som avgivits av utskottets samtliga icke
socialistiska ledamöter och som innebär
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning i
frågan.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Två av dessa motioner
är gamla bekanta, som har varit föremål
för riksdagens prövning vid åtskilliga
tillfällen. De gäller full överensstämmelse
mellan avgifter och förmåner.
Det nya är motionen av herrar
Sundman och Ullsten beträffande det
sätt på vilket man skall göra avdrag för
basbeloppet. För förvärvsarbetande
med inkomst av både anställning och
annat förvärvsarbete skulle basbeloppet
i första hand avräknas mot inkomsten
av annat förvärvsarbete.

Den allmänna försäkringen är uppbyggd
på ett fördelningssystem, och
man har varit angelägen om att få det
så enkelt som möjligt. Om man fick ut
precis i förmåner vad man erlagt i avgifter,
skulle det vara ett individuellt
pensionssystem där varje försäkringstagare
vore registrerad, och det skulle
fordra en stor apparat. Jag tror alltså
att det finns stora fördelar med det
sätt på vilket den allmänna försäkringen
är uppbyggd och som innebär att
man tar ut avgifterna kollektivt. Det
kanske inte alltid ger, som det har
sagts, full överensstämmelse mellan å
ena sidan avgifterna och å andra sidan
förmånerna, men så kan också vara
fallet i många andra pensionssystem.

Andra lagutskottet har behandlat frågan
vid många tillfällen och uttalat att
vi måste ha denna ordning som möj -

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Ang. förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttids anställda,

m. m.

liggör en billig administration. Utskottet
medger också att det kanske i vissa
fall inte är överensstämmelse mellan avgifter
och förmåner.

Så kommer jag till den nya motionen
av herrar Sundman och Ullsten. Där
behandlas avdraget för dem som har
dels anställning hos arbetsgivare, dels
inkomster av annat förvärvsarbete. Motionärerna
vill att basbeloppet i första
hand skall avräknas mot inkomsten av
detta andra förvärvsarbete och icke
mot inkomsten från arbetsgivaren. Då
möter man ett stort problem, nämligen
hur arbetsgivaren skall kunna hålla
kontakt med de arbetstagare som har
sidoinkomster i form av annat förvärvsarbete.
Det är mycket svårt för arbetsgivaren
att hålla reda på detta. När arbetsgivaren
lämnar deklaration som underlag
för beräkning av ATP-avgifterna

— det skall ske senast den 31 januari

— får han räkna samman alla de anställda
och räkna om dem i helårsarbetare
och sedan göra avdrag för så
många basbelopp som svarar mot antalet
årsarbetare. Det är enkelt.

Många kanske skulle tycka att det vore
en fördel om man fick göra motsvarande
avdrag från inkomsten av annat
förvärvsarbete. Men då skulle det kunna
bli så att man fick större förmåner
än som svarade mot de erlagda avgifterna.
Vid behandlingen i andra lagutskottet
kom vi fram till att den nuvarande
ordningen skall bibehållas,
även om det i vissa andra fall, såsom
sagts, inte föreligger full överensstämmelse
mellan förmåner och avgifter.

Vad sedan gäller regeln att pensionen
skall grundas på de bästa femton
av de trettio åren så vill jag framhålla
att inkomsten under förvärvsåren fördelar
sig mellan de olika åren på skilda
sätt för olika arbetstagare. En del
bär kanske de högsta inkomsterna från
den anställning där de varit längst, andra
har de högsta inkomsterna före 40
år. Men i samtliga fall tar man vid pen.
sionsberäkningen hänsyn till de fem 3

Första kammarens protokoll 1969. Nr 12

ton bästa av de trettio åren. Om någon
intjänat pensionsrätt under mer än trettio
år, skall man också ta de femton
bästa av samtliga år. Pensionssystemet
måste vara så uppbyggt att det finns
ett visst samband mellan inkomsten och
pensionen. Det måste vara en fördel att
få räkna med de femton bästa åren.
Att det sedan finns grupper som har
låga inkomster på ålderns dar måste
väl rättas till på andra vägar än via
pensionssystemet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till andra lagutskottets utlåtande
nr 17.

Herr ANDREASSON (ep):

Herr talman! Utskottets talesman har
framhållit svårigheterna att i det nuvarande
systemet ta hänsyn till de problem
som motionärerna pekat på och
som även jag berört i mitt tidigare anförande.

Jag skall villigt erkänna att det nuvarande
systemet är ett rationellt system.
Men det har vissa skönhetsfläckar
som det vore angeläget att göra någonting
ål. Jag tror inte att det skulle
innebära något större ingrepp i de nuvarande
reglerna om man försökte tillgodose
de synpunkter som framförts
här.

När det gäller frågan om inkomsttagare
som har inkomst av såväl anställning
som annat förvärvsarbete, t. ex. av
rörelse, har reservanterna här anvisat
en väg som jag tycker skulle vara framkomlig
och rättvis. De säger att man
vid beräkning av pensionsgrundande
inkomst för en deltids- eller korttidsanställd
med inkomst jämväl av annat
förvärvsarbete kan fördela basbeloppsavdraget
på inkomsten av anställning
och inkomsten av annat förvärvsarbete
i förhållande till inkomstdelarnas storlek.
Därigenom skulle överensstämmelse
uppnås mellan den del av anställningsinkomsten
som arbetsgivaren er -

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Om vissa åtgärder mot markspekulation
lägger avgift för och den pensionsgrundande
inkomsten som härrör från anställning.
Dessutom skulle egenavgiften
bli rättvisare avvägd genom att den blev
beräknad på den del av den pensionsgrundande
inkomsten som återstår sedan
en proportionell del av basbeloppet
avdragits.

Jag tror inte heller att det skulle innebära
några större svårigheter att genomföra
ett sådant system. Jag kan föreställa
mig att arbetsgivaren i den löneuppgift
han lämnar skulle kunna göra
en anteckning om hur han beräknat
basbeloppsavdraget. Den arbetsgivaruppgiften
insorterar sedan taxeringsmyndigheterna
i vederbörande inkomsttagares
deklaration. Man borde därför
kunna få ett system där arbetstagaren
tillgodoräknas det basbeloppsavdrag
som arbetsgivaren gjort och arbetstagaren
dessutom får sin del av basbeloppet
avdragen från inkomsten av annat förvärvsarbete.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående punkterna A och B samt därefter
särskilt rörande punkten C.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkterna A
och B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Andreasson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17
punkterna A och B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Andreasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 53.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten C.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 18, i anledning av motioner om
avgångsbidrag i vissa fall; och

nr 19, i anledning av motioner om
en allmän arbetslöshets- eller sysselsättningsförsäkring.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om vissa åtgärder mot markspekulation

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av motioner
om vissa åtgärder mot markspekulation.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lag -

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

utskott hänvisade motioner, nr 87 i
första kammaren av herr Werner och
nr 103 i andra kammaren av herr Hermansson
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj ;t måtte hemställa om utredning
och förslag om att endast samhälleligt
ägd mark skulle kunna stadsplaneläggas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att motionerna 1:87 och
II: 103 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Alltsedan andra världskriget
har mark- och bostadspolitikens
utformning intagit en framträdande
plats i de politiska diskussionerna och
övervägandena i vårt land. Under denna
tid har initiativ och goda uppslag
ingalunda saknats. Trots att vissa åtgärder
vidtagits kan man hävda att vi
alltjämt står långt från en acceptabel
lösning av problemet.

En av huvudorsakerna är att såväl
exploateringsmarken som det äldre fastighetsbeståndet
ligger i privata händer.
De samhälleliga, framför allt kommunala,
strävandena till långsiktig utbyggnadsplanering
försvåras genom att
tvånget till dyrbara och tidsödande förhandlingar
med privata ägare av mark
och fastigheter stundom blir så långdragna
att fastigheten har hunnit byta
ägare en eller flera gånger och starkt
stigit i pris.

I landets expansionsområden, framför
allt i storstadsområdena, är möjligheterna
till spekulationsvinster på
markaffärer så stora att kommunerna
ofta inte kan delta i priskapplöpningen
beträffande begärliga markområden.
Detta förhållande uppmärksammades
också av 1963 års markvärdekommitté
som skrev följande: »Man är i den allmänna
diskussionen väl medveten om
att markvärdestegringen väsentligen är

Om vissa åtgärder mot markspekulation
en effekt av samhällets utveckling samt
att prisuppgången på mark orsakar beaktansvärda
utgiftsökningar både för
den enskilde och för samhället.»

Markvärdekommittén lade fram tre
förslag: dels att kommun erhåller förköpsrätt
till fastighet inom sitt område,
dels att gällande regler om tomträtt i
vissa avseenden ändras och dels att reglerna
om realisationsvinstskatt på jordstyckningsrörelsen
revideras.

1967 antogs så lagförslag grundade på
markvärdekommitténs förslag och ansågs,
som utskottet säger i sitt utlåtande,
»komma att erbjuda en godtagbar
lösning av markvärdestegringens problem».
Varken vi från vårt parti eller
många socialdemokrater ansåg emellertid
detta vara tillräckligt och en godtagbar
lösning. Förköpslagen medger inte
någon prisförhandling mellan kommun
och säljare. Kommunen är tvingad att
betala det pris som överenskommits
mellan köpare och säljare. Kommun kan
heller inte genom förköpslagen framtvinga
ett önskat markförvärv vid viss
tidpunkt utan kan träda in först när
ägaren är beredd att avhända sig marken.

Den kommunala förköpsrätten innebar
en seger för principen om det allmännas
förstfödslorätt till mark för bebyggelse,
men lagstiftningen är behäftad
med avsevärda brister, vilket motiverar
allvarliga tvivel på att denna lag
skall kunna bli ett instrument med avgörande
betydelse för en lösning av
kommunernas markfrågor. Det är orimligt,
anser jag, med en kommunal förköpsrätt
så konstruerad att kommunerna
bara får överta mark på de villkor
som gjorts upp mellan köpare och säljare.
Det måste vidare anses otillräckligt
att ha en markvinstbeskattning med
vilken man endast till en del kan dra
in den värdeökning som ett markområde
genomgått till följd av i första
hand samhälleliga insatser.

Inte blir det heller mycket lättare
för en kommun om den i dag skulle
hamna i samma läge som t. ex. Nacka

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Om vissa åtgärder mot markspekulation
stad gjorde för ett par år sedan, innan
den här lagen trätt i kraft, då Wallenberg
fann det förenligt med sina intressen
att sälja av en del av sitt markbestånd,
inte till Nacka stad utan till två
privata byggnadsföretag för den uppgivna
summan av i runt tal 20 miljoner
kronor. Detta pris var givetvis betingat
av de förberedande investeringar som
staden gjort, därför att staden i god
tro räknat med att köpa området. Hade
förköpslagen funnits vid den tidpunkten
skulle visserligen kommunen kunnat
träda in som köpare — men till
vilket pris? Jo, till det pris som hade
överenskommits mellan Wallenberg och
de två privata byggfirmorna och, som
jag nyss sade, var betingat av stadens
egna förberedande investeringar.

Exemplet visar det otillräckliga i den
nuvarande lagstiftningen. Framför allt
visar det att förköpslagstiftningen är ett
otillräckligt medel i detta sammanhang.
Därför aktualiseras ytterligare det gamla
kravet om en revision av expropriationslagstiftningen
så att expropriation
kan genomföras enklare, snabbare och
billigare. I det avseendet är det besked
som lämnats i utskottsutlåtandet positivt,
eftersom där sägs att »enligt vad
utskottet erfarit avser expropriationsutredningen
att under innevarande år
avge ett betänkande, vari möjligheterna
att genom expropriationslagstiftning angripa
frågan om oförtjänt markvärdestegring
kommer att behandlas».

Trots detta tror vi inte att kampen
mot markspekulation kan bli effektiv,
förrän samhällets möjligheter att påverka
markdisponeringen på ett radikalt
sätt utbyggts. Vi har därför i motionsparet
I: 87 och II: 103 föreslagit att
samhälleligt ägande av marken göres
till förutsättning för att stadsplaneläggning
av densamma skall få ske. Vi menar
att om endast kommunalt eller
statligt ägd mark kan stadsplaneläggas
blir den privata markspekulationens
möjligheter på ett mycket avgörande
sätt beskurna. Privat mark, tänkbar för
bebyggelse, måste i så fall förr eller

senare avyttras till det allmänna, och
möjligheterna till spekulationsvinster
vid markaffärer skulle på det sättet
kunna beskäras.

Mot detta förslag anför utskottet enligt
vår mening en föga övertygande argumentation,
i det man hänvisar till
de lagförslag angående förköpsrätt, ändringar
i tomträttslagstiftningen och
ändrade bestämmelser beträffande realisationsvinstbeskattningen
som antogs
1967. Det var, som jag sagt tidigare, åtgärder
i rätt riktning men ändå helt
otillräckliga. Argumentet att dessa beslut
varit i kraft så kort tid att det
därför är för tidigt att dra några bestämda
slutsatser om deras verkan övertygar
heller inte. Det övertygar inte
därför att i utskottets i långa stycken
utförliga utlåtande vidgår man på en
rad punkter i sak kritiken från vårt
håll och även från andra håll om otillräckligheten
i den nuvarande lagstiftningen.
Detta är i och för sig inget nytt
när det gäller denna fråga. Det har under
årens lopp gjorts många riktiga
konstateranden och dragits många riktiga
slutsatser. Det är därför som jag
tycker att tveksamheten från regeringens
sida att omsätta dessa slutsatser
i praktiken är så beklaglig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparet I: 87 och II: 103.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att markfrågan hör till de frågor
som det är besvärligast att komma till
rätta med.

I markvärdekommittén, där jag själv
hade tillfälle att sitta, konstaterade vi
att markpriserna gått i höjden ganska
kraftigt, inte minst under 1950- och
1960-talen. Vi anvisade också vägar för
att komma till rätta med dem. Det är
bara en del av de möjligheter som finns.
Jag vill understryka att vid sidan av
förköpslagen och den som jag ser det
förbättrade beskattningen ur samhällets
synpunkt, samt de förbättringar som

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

gjordes beträffande tomträtten m. in.,
anser jag att det allra väsentligaste bidraget
kommer när expropriationsutredningen
blir färdig och vi får en modernare
expropriationslagstiftning, som
blir det komplement som behövs för att
förköpsiagen skall kunna få bättre effekt.

Samhället är inte utan medel, herr
Werner, när det gäller att åstadkomma
en hyfsning av problemet. Men vi skal!
veta att detta ingalunda är någon lätt
sak. Om vi bara tar beskattningsfrågan
så kan vi konstatera att om man lade
en alltför hög beskattning på detta område
skulle tomtpriserna stiga ännu mer.
Det är alltså ingen kungsväg til! en lösning
av markvärdeproblemen.

Herr Werner säger att utskottet enligt
hans förmenande inte angivit tillräckliga
skäl för att avstyrka motionen. Men,
herr Werner, om inga andra skäl är begripliga
så har vi ändå ekonomin att
tänka på. Varifrån skall kommunerna
få tillräckligt med pengar för att köpa
all den mark som herr Werner anser
att kommunerna måste ha, eftersom all
mark som får bebyggas skulle vara kommunalägd
mark? Jag behöver bara ställa
frågan för att vi skall få problemet belyst.
Det finns i dag inga realistiska
möjligheter att klara detta. Jag har full
förståelse och all respekt för dem som
säger att kommunerna skall ha mer
mark. Det tycker jag är en av de viktigaste
sakerna. Men den marken måste
naturligtvis köpas allteftersom kommunerna
växer. Kommunerna skall ha en
god markreserv för 10—15 år framåt,
och man måste se till att de får den.
Men man kan naturligtvis inte tänka sig
att kommunerna skall lägga under sig
all mark för att klara bebyggelsen.

Kommunerna har ytterligare ett redskap
i planmonopolet, och det är sannerligen
inte att förakta. Därigenom
kan en kommun leda utvecklingen, bestämma
var byggnaderna skall förläggas
osv. Våra kommuner är alltså inte
helt utan möjligheter att påverka utvecklingen.

Om vissa åtgärder mot markspekulation

Herr talman! Jag anser att utskottet
har anfört fullt vägande skäl för avslag
på motionen. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! De olika faktorer som
herr Karlsson räknade upp ger i och för
sig inget argument mot det förslag som
vi har ställt i denna fråga. Dessa faktorer
är vi helt överens om, det är bara
det att jag och andra med mig anser att
de är otillräckliga. Det tror jag att herr
Karlsson också är på det klara med.
Det var inget argument i och för sig att
ta upp frågan var kommunerna skall få
pengar ifrån till all denna mark. Vårt
förslag syftar i första hand till att hindra
att marken skall stiga i pris. Sedan
är det inte fråga om att kommunerna
skulle från den ena dagen till den andra
i och med det här förslaget få tillfälle
att köpa mark.

När jag säger att utskottets argumentation
inte är särskilt övertygande därför
att lagstiftningen trädde i kraft så
sent som den 1 januari förra året och
att det är för tidigt att dra några bestämda
slutsatser, reser sig frågan: Varför
har man inte tidigare tagit itu med
dessa problem? Det är ju inte på något
sätt några nya frågor utan man har —
som jag sade i mitt första anförande —
ända sedan andra världskrigets slut
tagit upp dessa frågor och varit på
det klara med att de måste lösas. Därför
kan man i dag inte skylla på tidsbrist.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag vill erinra herr
Werner om att utredningen för att komma
till rätta med dessa problem har pågått
sedan detta sekels början, men att
man varken i Sverige eller någon annanstans
fått fram tillräckliga medel
och möjligheter för att klara problemen
på det sätt man skulle önskat.

Herr Werner säger att kommunisterna
inte menar att man från en dag till
en annan skall kunna lösa problemen.

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Om vissa åtgärder mot markspekulation
Då vill jag fråga herr Werner om det
är en hundraårsplan för den kommunala
utvecklingen som han avser med
sin motion. När får kommunerna tillräckliga
medel, tror herr Werner, för
att kunna köpa in all den mark som behövs
om man menar allvar med motionen
att all mark skall ägas av kommunen
för att man skall kunna stadsplanelägga
den och på det sättet klara av hela
problemet?

Det hela är naturligtvis ett vackert
fantasifoster, men det är tyvärr fullständigt
orealistiskt.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Om förslaget är ett fantasifoster
så delar vi detsamma med det
icke obekanta ungdomsförbund som
står herr Karlsson mycket nära och
vars ordförande nyligen framfört samma
tankegångar.

När herr Karlsson talar om tiden vill
jag erinra om att redan 1947 lovade dåvarande
justitieminister Zetterberg att
markvärdestegringen skulle tas upp i
samband med revision av expropriationslagstiftningen.
År 1949 då expropriationsbestämmelserna
behandlades
av riksdagen hade justitieministern inte
blivit klar med utredningen angående
markvärdestegringen men lovade en
snabbutredning. Sedan förflöt tre år
utan att något hände. Inför 1952 års valrörelse
lovade statsrådet Zetterberg att
utredning inom kort skulle tillsättas.
Först 1954 tillsattes utredningen, alltså
sju år efter det man första gången lovat
att ta itu med frågan. Utredningen arbetade
i tre år till 1957, då den kom
med sitt betänkande, men regeringen
var då inte beredd att på dess grundval
utarbeta något förslag.

Först tre år senare, 1960, togs frågan
om markvärdestegringen upp i direktiven
för en annan utredning om expropriationslagstiftningen.
Ingenting annat
hände. Men år 1963 tog statsrådet Zetterbergs
efterträdare, justitieminister
Kling, upp frågan och tillsatte två nya

kommittéer, de kommittéer vi berört i
dag: en för behandling av markvärdestegringen
och en för behandling av
den kommunala markpolitiken.

Jag tycker, herr Karlsson, inte att
detta är någon imponerande takt när
det gäller en fråga som man så länge
haft klart för sig måste lösas.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Det är en sak, herr Werner,
att önska en ändrad ordning men
en annan att försöka hitta de redskap
som behövs för att klara och hyfsa problemen.
Vi har inte legat på latsidan
när det gäller att komma till rätta med
frågorna, men det är ingen sak som man
löser med ett Alexanderhugg utan det
krävs mycket för att klara dem.

Vi har beslutat om förköpsrätten som
en av våra förutsättningar. Vi har infört
en förbättrad realisationsvinstbeskattning,
och vi har tagit en förbättrad
tomträttslagstiftning på vårt program.
Vi har givit kommunerna möjlighet att
låna pengar till köp av mark för att
kunna överlåta den med tomträtt, och
vi håller för närvarande på att utreda
en expropriationslagstiftning som skall
bli effektivare och ge kommunerna ökade
möjligheter. Det är, herr ''Werner,
sannerligen inte att ta nonchalant på
frågan, men själva problemet är så svårt
att det inte är möjligt att hyfsa det med
ett enda grepp.

Vad SSU:s uppfattning beträffar så
skulle jag principiellt inte ha något
emot en sådan lagstiftning, men i realiteten
finns det i dag inga förutsättningar
härför. Vilka önskemål vi än må ha
kommer vi inte ifrån att det saknas ekonomiska
möjligheter. Fråga vilken ansvarig
kommunalman som helst i landet
som vet hur besvärligt det är att
köpa mark osv. om han är med på att
inköpa t. ex. stora delar av områdena i
och kring en storstad — det är en vacker
tanke men den saknar enligt min
mening fortfarande möjligheter att realiseras.

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av motioner om
upphävande av affärstidslagen; och
nr 15, i anledning av motioner om
viss övervakning av från utlandet inkommande
motorfordon.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ett bättre djurskydd

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av dels motioner
om ett bättre djurskydd, dels motion
om överflyttande på polismyndighet
av tillsynen över djurskyddet.

Till behandling hade tredje lagutskottet
förehaft två inom riksdagen
väckta och till lagutskott hänvisade motioner,
nr 19 i första kammaren av herr
Sörenson och herr Peterson, Eric, samt
nr 23 i andra kammaren av herrar Sjöholm
och Werner. I motionerna, vilka
voro likalydande, hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta att hos Kungl.
Maj:t begära utredning för tillskapandet
av ett bättre djurskydd med särskild
prövning av frågan om inrättande
av en djurens ombudsman.

Vidare hade utskottet behandlat en
inom riksdagens andra kammare väckt
motion, nr 266, av herr Werner m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 19 och II: 23 samt motionen
II: 266 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Om ett bättre djurskydd

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! I går diskuterades i andra
kammaren det ämnesområde som nu
berörs. I dag har riksdagen att politiskt
ta ställning till samma fråga.

Såvitt jag kan se är det en fråga om
respekt och aktning för det som lever.
Det är en fråga om front mot jagiska
och destruktiva tendenser, var de än
framträder i samhället och vem det än
gäller.

Jag tror att herr Sjöholm, som skrivit
den motion vi nu behandlar, har rätt
när han i ingressen till motionen säger
att »kultursamhällets utvecklingsgrad i
icke ringa mån kan utläsas ur dess attityd
mot djuren». Kampen för livets rätt
att gestalta sig efter en inre frihet under
ansvar har intensifierats i vår tid
och är en av de stora brännande internationella
frågorna.

Men de här anmärkningarna har väl
inte med djurskydd att göra? Svaret
blir både ja och nej. I varje fall, herr
talman, gäller detta: vår hållning till
det som lever uppenbarar vilken kvalitet
vårt kollektiva psyke har. Vi är
alla här i riksdagen intensivt engagerade
i att skapa en stark front mot barnmisshandel.
Där gäller det värnlösa varelser
som på allt sätt måste få ett effektivt
skydd. Vi är överens om att gemensamt
bilda front mot destruktiva
och jagiska krafter, på vilket samhällsområde
de än uppträder. Jag tror att
vi också i princip är överens om att
vilja skapa en verkligt effektiv front
mot djurmisshandel.

Vad är det motionen föreslår? Jo,
»att riksdagen måtte besluta att hos
Kungl. Maj :t begära utredning för tillskapandet
av ett bättre djurskydd med
särskild prövning av frågan om inrättande
av en djurens ombudsman». Nu
säger utskottet att situationen blir bättre
och bättre. Jordbruksministern förklarade
i går i andra kammaren att han
trodde det vara möjligt att inom ramen
för nu rådande ordning komma till rätta
med de missförhållanden som är för
handen. Utskottet har förtroende för

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Om ett bättre djurskydd
utvecklingen. Man tror att de lagstiftningsåtgärder
som har vidtagits och
de utredningar som har pågått kommer
att leda till ett effektivare djurskydd.
Man säger vidare —- som så
ofta i liknande sammanhang — att vi
bör vänta tills vi fått tillräcklig erfarenhet.
Den som inte är expert på området
undrar hur länge vi skall vänta.
När får vi tillräckliga erfarenheter?
Publik observans av detta ämnesområde
föreligger uppenbarligen. Jag skall
inte uppta tiden med att exemplifiera
det som svensk allmänhet både via TV
och press blir förtrogen med, men vi
vet att situationen tycks vara att djur
behandlas på ett otillbörligt sätt. Det
förefaller som om djuren plågas och
som om deras behandling i de moderna
djurfabrikerna underordnas vinstintresset.
Det förefaller som om abnormiteter
förekommer i kommersiellt intresse. En
sådan inställning kan icke godtagas.

Som jag redan har antytt har utskottet
god tro på effekten av planerade åtgärder.
Man måste då fråga sig varför
allmänheten så ofta får kännedom
om en utveckling som tycks gå i riktning
mot ett förvärrande av förhållandena
i stället för det som utskottet tror
på: ett undanröjande av kvarvarande
brister i kontrollen av djurens vård.

Ett försök att bedöma den situation
som för närvarande råder leder mig
till den uppfattningen att en utredning
i detta ärende är påkallad i syfte att få
till stånd ett bättre djurskydd än det
vi nu har.

Nya tendenser tycks tränga fram när
det gäller attityden till djuren, och detta
som följd av ett ökat konsumtionsbehov,
vilket i sin tur är en följd av
stegrad standard. Utvecklingen är uppenbarligen
dubbeltydig. Alldeles säkert
ligger det saklighet bakom påståendet
att veterinärstyrelsen, hälsovårdsnämnder
och andra organ allvarligt
strävar att förbättra situationen, men
det förefaller som om de står maktlösa
gentemot vinstintressets intensiva behov
av att på ett sätt som jag tycker är

ovärdigt behandla djur. I den situationen
förefaller det inte riktigt att säga
att vi väntar och ser vad som händer,
det ordnar sig nog med de planer som
finns. Situationen synes mig vara så
allvarlig att en utredning nu är påkallad.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till motionerna 1:19 och
II: 23.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Sörenson att vi i utskottet har precis
samma grundsyn som den han har redovisat.
Det finns inga meningsskiljaktigheter
mellan oss och motionärerna.

Under de senaste åren har vi behandlat
en rad motioner i det här ärendet,
och vi har, det vågar jag säga, vid varje
tillfälle sökt bedöma frågorna så
sakligt som möjligt. Herr Sörenson sade
att situationen synes ha blivit förvärrad.
Jag har väldigt svårt att se
detta, eftersom påståendet inte belagts
med några speciella bevis. Utskottet har
anfört att det har gjorts en djur sky ddsutredning
och en jaktutredning, vilka
lett till en lagstiftning som ännu inte
har varit i kraft så länge. Därför får
vi väl, som brukligt är här i riksdagen,
pröva vilken verkan den gällande lagstiftningen
har, innan vi ger oss till att
ändra den.

Herr Sörenson tog upp frågan om
djurfabrikerna. Om vinstintresset skulle
leda till att djuren misshandlas eller
på något annat sätt kommer till skada,
så är det klart att vi måste reagera.
Jag vågar försäkra att om det skulle
komma fram exempel på djurplågeri
och man inte kommer till rätta med
problemet med hjälp av den nuvarande
lagstiftningen, så skall jag för min del
gärna biträda ett förslag om en utredning.
Utskottet anser emellertid att den
nuvarande lagstiftningen ger möjligheter
att ingripa mot människor som bär
sig illa åt mot djuren. Utskottet räknar
därför med att den lagstiftningen tills

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Om rätt att anlita valfri resebyrå vid resa i statens tjänst

vidare är vad vi behöver. Kan det bevisas
att lagstiftningen behöver ändras,
tror jag att jag vågar försäkra att utskottet
—• med den allmänna syn som
det har på dessa ting — är berett att
gå med på inte bara en positiv skrivning
utan också förslag till åtgärder.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag är tacksam för herr
Göran Karlssons mycket positiva syn
på den aktuella frågan.

Självfallet är detta en bedömningsfråga.
Herr Karlsson har liksom utskottet
i övrigt förtroende för de åtgärder
som kan vidtas med stöd av den
nuvarande lagstiftningen.

Det är väl nästan omöjligt att få statistiska
belägg för graden av misshandel.
De reportage som föranlett att saken
alltmer kommit till allmänhetens
kännedom tycks dock ge vid handen
att det verkligen är fråga om att djur
misshandlas. Här sker något otillbörligt,
något som för mig är väsentligt kränks,
nämligen den levande verkligheten.

Jag är, som sagt, på det klara med
att detta är värderingsfrågor, men jag
har bedömt läget så att vinstintresset
hävdas med lidande för vad vi brukar
kalla oskäliga djur som följd. Mot den
bakgrunden anser jag att vi måste handla,
och därför har jag yrkat bifall till
förslaget om utredning.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna 1:19
och II: 23; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan oförändrad, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Sörenson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till motionerna I: 19 och
II: 23.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sörenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej —21.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om rätt att anlita valfri resebyrå vid
resa i statens tjänst

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av motioner
om rätt att anlita valfri resebyrå
vid resa i statens tjänst.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 814 i
första kammaren av herr Åkerlund och
nr 935 i andra kammaren av herr Wennerfors.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen med ändring

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Om rätt att anlita valfri resebyrå vid resa i statens tjänst

av 1952 års riksdagsbeslut i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om sådan
ändring av principen i kungörelsen
nr 523/1952, att valfri resebyrå
kunde anlitas för resor som bekostades
av statsmedel.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 814 och II: 935 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ÅKERLUND (in):

Herr talman! I detta utlåtande — föranlett
av ett par likalydande motioner,
som väckts av herr Wennerfors i andra
kammaren och av mig — behandlas
en hemställan om sådan ändring av
den princip varom beslut fattades av
1952 års riksdag att valfri resebyrå
ej kan anlitas för resor som bekostas
av statsmedel.

Jag vill säga några ord om ett uttalande
av utskottet, nämligen följande
passus: »Eftersom statens företagsamhet
bör ses som en enhet är det---

naturligt att statsverkets egna resebyråer
i första hand anlitas för resor,
som bekostas av statsmedel.»

Jag vill endast framhålla att jag anser
att detta uttalande går litet för
långt. Vi har bestämmelser som klart
säger att konkurrensen mellan privat
och offentlig verksamhet skall vara fri
på alla områden där det rimligtvis är
möjligt. Här är, tycker jag, ett av de
områden där konkurrensen bör kunna
vara fri. Utskottets uttalande rimmar
illa med bestämmelserna i exempelvis
upphandlingskungörelsen. Det finns
även andra uttalanden som visar på en
tendens att offentlig konsumtion också
skall motsvaras av offentlig produktion,
vilket jag icke kan godta.

För dagen, herr talman, avstår jag
från att göra något yrkande.

I herr Åkerlunds yttrande instämde
herrar Lidgard (m), Lundström (fp)
och Karl Pettersson (in).

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Herr Åkerlunds inlägg
var föredömligt kort. Jag skall inte heller
tala länge. Jag vill endast uttala en
undran över hur man kan se detta som
något slags ingrepp i konkurrensbegränsande
syfte. Staten är också arbetsgivare,
och det vore egendomligt om
riksdagens ledamöter och personer som
är anställda i departement och verk
inte skulle kunna åläggas att utnyttja
statens egna resebyråer när det gäller
att »inhandla» resor.

Menar herr Åkerlund att vi dels skall
ha statliga resebyråer, som i största allmänhet
skall stå folk till tjänst, och
dels privata resebyråer, dit statens
tjänstemän och andra som inte vill anlita
statens resebyråer skall ha rätt att
vända sig? Skall staten ha extra kostnader
för dessa resor? Det är ju det
det är fråga om. Nej, det finns ingen
rimlig anledning att fördyra resorna
för staten.

Redan det anförda är tillräcklig motivering
för att yrka avslag på motionerna.
Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag menar att principen
om fri konkurrens på lika villkor
mellan statliga och andra företag skall
tillämpas även när det gäller anlitande
av resebyråer. Det skulle enligt mitt förmenande
inte kunna betecknas som någonting
annat än en begränsning av
den fria konkurrensen om staten i allt
större utsträckning skulle bestämma att
medel som kommer från statliga anslag
skall förbehållas den statliga sfären av
produktion.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag anser det riktigt att
staten som arbetsgivare bestämmer att
statens tjänstemän skall anlita de resebyråer
som svenska staten håller sig
med. Det skulle vara egendomligt om
man införde den princip i statsförvaltningen
som herr Åkerlund förordar.

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Ang. anslag till vissa byggnadsarbeten
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. anslag till vissa byggnadsarbeten
vid lantbruksförsöksanstalten Röbäcksdalen Föredrogs

ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av motion
angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid lantbruksförsöksanstalten Röbäcksdalen.

I den vid årets riksdag väckta motionen
II: 404, av lierrar Lundmark och
Skoglund, hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta antingen ett med 296 000
kronor förhöjt anslag under rubriken
Byggnadsarbeten vid jordbrukets högskolor
m. m. för vissa grundförbättringsåtgärder
av åkerjorden vid Röbäcksdalen,
eller att beloppet 296 000
kronor skulle fördelas på en tvåårsperiod
med 150 000 kronor för budgetåret
1969/70.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning
av motionen 11:404 till Byggnadsarbeten
m. m. vid vissa för lantbrukshögskolans
försöksverksamhet disponerade
jordbruksegendomar för budgetåret
1969/70 på kapitalbudgeten under statens
affärsverksfonder, domänverkets
fond, anvisa ett investeringsanslag av
296 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Mossberger (s), Hedström (s), Magnusson
(s), Augustsson (s), Manne Olsson
(s), Arweson (s), Johanson i Västervik
(s), Persson i Skänninge (s) och Eskilsson
i Likenäs (s) samt fru Lindberg
(s), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte lämna
motionen II: 404 utan bifall.

vid lantbruksförsöksanstalten Röbäcksdalen
Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Det ärende som vi nu
skall behandla har tillkommit först efter
framställning från lantbrukshögskolan.
I denna framställning begärdes
296 000 kronor för vissa grundförbättringsarbeten
i Röbäcksdalen, främst
täckdikning av åkerjorden. Denna begäran
föranledde ingen åtgärd av
Kungl. Maj:t, som således inte tog upp
den i statsverkspropositionen, detta av
flera skäl. Dels har Kungl. Maj:t att se
till att pengarna skall räcka även till
andra angelägna uppgifter, dels finns
det möjligheter att få dessa arbeten utförda
utan att de direkt belastar statsbudgeten.

Herrar Lundmark och Skoglund i
andra kammaren har väckt en motion
med samma yrkande som lantbrukshögskolan
har gjort. Som framgår av utlåtandet
har det blivit majoritet i utskottet
för bifall till denna motion. Utskottsmajoriteten
motiverar sin ståndpunkt
med att det som en följd av 1962
års riksdagsbeslut blivit nödvändigt att
utvidga åkerarealen vid Röbäcksdalen.
Det har också blivit en utvidgning, och
cirka 80 hektar ny åkerareal har tillförts
försöksstationen. Nu kan man
ställa frågan om det var alldeles nödvändigt
med detta tillskott på 80 hektar
när man redan dessförinnan hade 100
hektar. Det är naturligtvis en utvidgning
som kostar mer än den smakar,
och den har krävt och kommer att kräva
stora kapitalinvesteringar.

Det kan också enligt min mening
ifrågasättas om det är lämpligt att skaffa
sig så dålig jord att man där inte ens
kan producera tillräckligt med foder
till djuren. Vi reservanter är inte alls
motståndare till rationell drift. Men det
kan diskuteras om man i dagens läge
skall uppodla och iordningställa så dålig
mark när vi måste lägga ned jordbruk
med kanske bättre jord för att
hindra överskottsproduktion.

Även om man kan ha en avvikande
mening om huruvida en så stor försöks -

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Ang. anslag till vissa byggnadsarbeten vid
gård behövs eller inte har vi reservanter
med hänsyn till vad som redan har
gjorts i denna fråga inte velat direkt
motsätta oss att begärda förbättringsarbeten
blir utförda. Men vi har inte velat
vara med om att de skall belasta kapitalbudgeten
för nästa budgetår. Här
är det nämligen så att en del arbeten
vid lantbrukshögskolans avdelning i
Röbäcksdalen tidigare har utförts som
beredskapsarbeten, och i princip borde
nu aktuella dräneringsarbeten också
kunna komma i fråga som beredskapsarbeten.
Den mark som skall täckdikas
i Röbäcksdalen är dessutom upptagen
under domänverkets markfond, och då
finns också den möjligheten att domänverket
självt utför detta arbete, vilket
enligt min mening vore naturligt.

Då förutsättningar således finns att
få här ifrågavarande arbeten utförda
utan att man behöver anvisa medel på
kapitalbudgeten genom att i stället låta
domänverket utföra arbetena yrkar
jag, herr talman, bifall till reservationen.

Herr SKAGERLUND (fp):

Herr talman! Såsom framgår av utskottshandlingarna
beslutade riksdagen
1949 att en central forsknings- och försöksanstalt
på jordbrukets område skulle
inrättas i Norrland och förläggas till
Röbäcksdalen i närheten av Umeå.

Under 1950- och 1960-talen har denna
försöksanstalt byggts ut i olika etapper.
Numera är Röbäcksdalen förläggningsort
för såväl fält- och trädgårdsförsök
som husdjursförsök. 1962 års riksdagsbeslut
om husdjursförsök i Röbäcksdalen
har resulterat i att en försöksladugård
för 180 nötkreatur samt ett fårhus
för 300 tackor har uppförts. En så betydande
mängd djur kräver naturligtvis
stora foderproducerande arealer. Röbäcksdalen
omfattar numera 180 hektar
åkerjord, varav 80 hektar nytillskott.

Av nyförvärvet är 68 hektar odikade
och i omedelbart behov av omfattande
grundförbättringsarbeten.

lantbruksförsöksanstalten Röbäcksdalen

Lanthrukshögskolan har i sina anslagsäskanden
för budgetåret 1969/70
begärt anslag med 296 000 kronor och
framhållit vikten av att dessa grundförbättringsarbeten
blir snabbt utförda.

Problemen vid Röbäcksdalen har ytterligare
påtalats och understrukits i
motion II: 404 av herrar Lundmark och
Skoglund. Som länsbor känner motionärerna
väl förhållandena på platsen
och behovet av dessa förbättringsåtgärder.

Vid utskottsbehandlingen har man
funnit att alla skäl talar för att berörda
förbättringsarbeten kommer snabbt till
stånd. De begärda förbättringsåtgärderna
vid Röbäcksdalen är en grundläggande
förutsättning för att tidigare gjorda
investeringar blir rationellt utnyttjade.
Röbäcksdalens försöksverksamhet
bör så snabbt som möjligt bringas till
full aktivitet för att Röbäcksdalen skall
bli det försökscentrum för Norrland på
jordbrukets område som riksdagen avsett.

Vad som skiljer utskott och reservanter
är således finansieringsfrågan och
måhända tidpunkten för arbetets utförande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag vill instämma i det
yrkande som herr Skagerlund nyss gjorde.
Herr Mossberger gjorde emellertid
ett par uttalanden, som jag skulle vilja
ha en förklaring till. Han frågade om
det verkligen var nödvändigt med denna
utvidgning med 80 hektar. Sedan
man uppfört byggnader och planerat
rörelsen i Röbäcksdalen för ett visst antal
djur måste man väl ändå skaffa erforderlig
jord? Herr Mossberger undrade
vidare om man borde ha köpt 80
hektar mark som var så dålig. Ja, enligt
de upplysningar som vi har fått har
det inte funnits någon annan mark tillgänglig.
Jag vill för övrigt fråga: Hur
sköts sådana här angelägenheter, om
man inte, innan man bygger, planerar

Fredagen den 21 mars 19G9

Nr 12

Ang. anslag till vissa byggnadsarbeten vid lantbruksförsöksanstalten Röbäcksdalen

och projekterar, ser till att man har
mark så att det hela kan fungera?

Herr Mossberger vill inte att detta
skall belasta kapitalbudgeten. Täckdikas
jorden av sig själv? Arbetet måste
ju betalas, och då är det riktigast att
kostnaderna får belasta det konto dit
de hör. Som all mark tillhörig kronan
är även denna mark bokförd under domänverkets
markfond. Men är det därför
riktigt att domänverket som, enligt
vad vi beslutat, skall skötas fullt affärsmässigt,
skall belastas för iordningställande
av mark till Röbäcksdalens
försöksanstalt? Jag kan inte finna det
riktigt. Om vi har sagt a när det gäller
Röbäcksdalen måste vi även säga b och
se till att försöksanstalten får erforderlig
mark och att denna sätts i sådant
skick att anstalten kan fungera.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Det är riktigt att jorden
inte täckdikar sig själv. Men här är det
ju domänverket som förvaltar denna
jord och som sedan utarrenderat den
till lantbrukshögskolan. Det är ungefär
detsamma som om herr Skårman ägde
en gård. Då blir det ju i realiteten herr
Skårman som står för kostnaderna,
även om arrendatorn drar nytta av utförda
arbeten.

Motionärerna åberopar 1962 års beslut.
Vi skall inte dra upp någon diskussion
om detta, men det är felaktigt återgivet
i motionen. 1962 års riksdag beslöt
en utbyggnad till 50 mjölkkor och
100 tackor jämte ungdjur i stället för
som motionärerna nu säger 80 mjölkkor,
300 tackor osv. Denna utbyggnad
har tillkommit på annat sätt.

Det sades också i riksdagsbeslutet av
1962 att »därmed synes spörsmålet om
marktillskott och nybyggnader för nötkreatursstall
kunna skjutas på framtiden».
Jag vet inte om motionärerna och
utskottsmajoriteten möjligen har gjort
en förväxling, ty det var en reservation

som 1962 vann riksdagens bifall, och
den förutsåg det antal djur som jag
nämnt, nämligen 50 respektive 100. Det
är detta som föranlett denna utbyggnad.
Det var utskottsmajoriteten som den
gången ville ha ett större antal, men
riksdagen antog reservationen.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Herr Mossberger menade
att det är ungefär detsamma som att
jag, om jag ägde jorden, självklart också
skall betala för markens iståndsättande.
Frågan är dock här bara om
man skall ta pengarna ur plånboken
eller ur portmonnän.

För domänverkets del föreligger det
naturligtvis inget behov av att täckdika
denna mark, och vi har beslutat
att domänverket skall drivas affärsmässigt.
Arbetet görs således helt och hållet
för försöksanstaltens räkning, och
då skall väl också kostnaden därför belasta
densamma.

Sådana här motioner från vissa orter
— denna om Röbäcksdalen avgiven av
herrar Lundmark och Skoglund — betraktas
ofta som bygdemotioner i syfte
att gynna den egna hemtrakten. Jag anser
inte att man skall se dessa motioner
på det sättet. Självklart skall man,
om man bygger och lägger ned stora
kapitalvärden i byggnader, se till att
dessa också kan utnyttjas för det ändamål
de är avsedda för. Det kan inte
vara riktigt att sköta ett företag på
annat sätt.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Det är som jag har
sagt tidigare domänverket som förvaltar
denna mark, och det är domänverket
som skall se till att man täckdikar.
Det kommer säkerligen också att ske.

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
godkännande av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mossberger begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
eu omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Mossberger begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 55;

Nej —61.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 10, i anledning av motion om vård
av svenska patienter utomlands; och
nr 11, i anledning av motioner om
bättre service i bostadsområden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om sekretesskydd för röstlängd

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av motioner
om sekretesskydd för röstlängd.

I motionerna 1:409, av herr Kristiansson,
Axel, m. fl., samt 11:480, av
herr Jonasson m. fl., hade yrkats, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning och förslag
syftande till att efter allmänna val vallängderna
betraktades som icke offentlig
handling och som sådan förvarades
å länsstyrelserna.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 409 och II: 480.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herr Sörenson (fp)
och herr Werner (m).

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Som motionärer upplever
vi väl litet var ibland att vi blir
chockade när vi ser hur utskottet har
behandlat våra motioner. Jag måste säga
att jag blir det i alldeles speciell
grad när det gäller konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15.

Vi brukar i högtidliga sammanhang
och kanske också ibland till vardags
brösta oss över vår högt stående demokrati
och även över våra fria val.
Från den utgångspunkten blir man förvånad
över att utskottet yrkar avslag
på en motion som innehåller ett förslag
som, om något, skulle innebära ett
ytterligare skydd för medborgarna vid
valtillfällen, så till vida att man också,
om man så vill, skulle kunna underlåta
att rösta utan att det gavs offentlighet
åt det.

Vad jag har begärt i denna motion är
i korthet att röstlängd, efter vederbörligen
förrättat val och sammanräkning,
icke skall vara offentlig handling och
icke, som nu är fallet, gå tillbaka till
valnämndens ordförande och vara tillgänglig
för insyn. Det är ju alldeles
klart, och jag behöver inte utveckla

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

det vidare, att det i och med denna insyn
ges stora möjligheter att, jag vill
kanske inte säga utröna men komma
ganska nära, om man vill söka spåra
den politiska inställningen eller hemortsrätten
hos medborgare som inte röstat.

Utskottet har i sin skrivning varit
mycket fåordigt — ibland kan det ju
vara bäst. Utskottet hänvisar till tidigare
behandling av en likalydande motion
år 1964. Jag har inte forskat i
tidigare riksdagstryck, och min motion
är ingen som helst uppföljning. Den
har tillkommit på grund av att människor
har vänt sig till mig och talat
om dessa problem.

Utskottet refererar nu vad utskottet
anförde i sitt utlåtande nr 10 år 1964
med anledning av likalydande motioner
i frågan. Utskottet framhöll »att röstlängdens
offentlighet var ett uttryck ej
allenast för den allmänna offentlighetsgrundsatsen
utan även för vallagstiftningens
speciella hänsyn. Denna bygger
sålunda på grundprincipen, att valförrättning
skall vara offentlig, med möjlighet
till full insyn från allmänheten
men med väl garanterat skydd för
valhemligheten i dess förut angivna betydelse.
Sålunda sker både röstavgivningen,
den preliminära rösträkningen
och den slutliga sammanräkningen inför
öppna dörrar. Ett led i detta system
är, att även röstlängd, som ligger
till grund för valet, skall vara offentlig
handling. Avsikten med dessa
bestämmelser är att skapa starka garantier
för förrättade vals äkthet och
mot obehöriga förfaranden.»

Jag har läst detta avsnitt flera gånger.
Jag har för det första svårt att förstå
vissa formuleringar. För det andra förstår
jag inte varför man refererar dessa
självklarheter, som jag med min
motion inte på något sätt har velat
komma till livs. Att valen skall vara
offentliga, att sammanräkningen skall
vara offentlig, att vallängden skall vara
offentlig — givetvis fram till den tidpunkt
då valförrättning har skett ■—■

Om sekretesskydd för röstlängd
allt detta är regler som är väsentliga
och som jag inte på något sätt med
min motion försökt få någon ändring
på.

Jag tycker, herr talman, att utskottet
har angripit denna fråga från fel
utgångspunkt. Utskottet skulle ha angripit
den från den utgångspunkten att
medborgarens absoluta integritet är det
väsentliga. Från den utgångspunkten
måste man komma till ett annat resultat
än vad utskottet här kommit till.
Då måste man undersöka om det inte
är möjligt att på annat sätt förebygga
de eventuella men mycket sällan uppkommande
situationer då det måhända
kan vara nödvändigt att ha tillgång
till vallängden också efter ett val. Jag
tror att en sådan möjlighet skulle kunna
skapas utan att man behöver skicka
tillbaka vallängden för full insyn. Det
borde vara möjligt för en medborgare
att om vallängden exempelvis bevaras
på länsstyrelsen vända sig till denna
och fråga huruvida vederbörandes egen
röst är avprickad. Det finns säkert
möjligheter att lösa dessa problem.

Herr talman! Jag kan inte finna annat
än att om man verkligen vill ha
fullständig garanti för medborgarens integritet
i detta sammanhang så borde
vallängden efter förrättat val icke vara
offentlig handling.

Jag ber av den anledningen att få
yrka bifall till motionen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Som nyss nämndes behandlades
denna fråga 1964, vilket också
nämns i reciten till utskottets utlåtande.

Vid det tillfället påpekades kraftigt
att röstlängderna hör till de handlingar
som bör vara offentliga. Det är att märka
att 1964 fanns det sex reservanter.
Efter vad jag förstår har det i år inträtt
en sinnesförändring. Nu är nämligen
hela utskottet utan några reservationer
helt ense om offentlighet i det
här fallet. Även de som avgivit ett särskilt
yttrande har samma uppfattning.

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Ang. den regionala och lokala förvaltningens

Jag vill tillägga att jag har svårt att
förstå påståendet att man skulle kunna
avläsa den politiska hemvisten för
sådana som icke har röstat. Det måste
väl bygga på gissningar och ingenting
annat. Sådana gissningar kan väl i varje
fall inte ha den tyngden att de kan
motväga den offentlighetsprincip som
vi i så många sammanhang söker slå
vakt om.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Det är naturligtvis glädjande
för en utskottsordförande att kunna
tala för ett enhälligt utskott. Även i
en sådan stark ställning borde dock
ordföranden kunna använda något argument
för att slå ihjäl en motion, vilket
han i detta fall inte på något sätt
gjorde. Han ville snarast framställa min
framstöt som på något sätt reaktionär,
vilket väl måste anses vara en mycket
underlig tolkning.

Jag håller med utskottsordföranden
att man med nuvarande ordning kanske
inte direkt kan avläsa den politiska
hemvisten för folk som inte röstat. Vi
som sitter i denna kammare har dock
sysslat så mycket med val att vi vet att
det finns människor i vår krets som
därest de någon gång icke skulle rösta
så innebär detta att de troligen måste
ha ändrat sin politiska uppfattning. Det
är från medborgarnas synpunkt inte
tillfredsställande med en sådan situation,
och den är inte heller nödvändig.
Såsom jag tidigare sagt finns det möjlighet
att ordna det så att man tillgodoser
säkerhetssynpunkten att en medborgare
själv i efterhand skall kunna
kontrollera att hans röst prickats av i
vallängden. Jag tycker att vad man här
från utskottets sida anför visar misstänksamhet
mot de människor som
praktiskt har hand om valen, antingen
förtroendemännen som sitter i valnämnden
eller vederbörande tjänstemän på
länsstyrelserna. Denna misstänksamhet
anser jag alldeles obefogad.

uppgifter och organisation
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder framkomma
yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. den regionala och lokala förvaltningens
uppgifter och organisation

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av
motion om utredning angående den
regionala och lokala förvaltningens uppgifter
och organisation.

I motionen II: 471, av herr Antonsson
in. fl., hade föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om skyndsam utredning av den
regionala och lokala förvaltningens
uppgifter och organisation enligt de
riktlinjer som angivits i motionen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionen
II: 471.

Reservation hade anförts av herrar
Harald Pettersson, Larsson i Luttra
och Boo (alla ep), herrar Sörenson,
Richardson, Nelander och Strömberg
(alla fp) samt herr Svenungsson (m),
vilka på anförda skäl ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med
bifall till motionen II: 471 måtte anhålla
hos Kungl. Maj :t om skyndsam utredning
av den regionala och lokala
förvaltningens uppgifter och organisation
enligt de riktlinjer som angivits
i motionen.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Författningsdebatten
har hittills huvudsakligen gällt de centrala
statsorganen, riksdag och regering.
Riksdagen har dock vid skilda
tillfällen uttalat att de regionala och lokala
organens ställning inom folksty -

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Ang. den regionala och lokala
relsen måste bli föremål för prövning.
Vikten av en förstärkning av den regionala
demokratins medborgerliga förankring
har också med jämna mellanrum
understrukits i riksdagen och inte
minst i denna kammare. Frågeställningen
har vidare gällt uppgiftsfördelningen
mellan staten och kommunerna på
skilda nivåer. Den statliga länsförvaltningens
organisation, länsindelningen,
den kommunala självstyrelsens förutsättningar
och organisation har varit
föremål för riksdagens överläggningar
tid efter annan.

I år har väckts en motion som ligger
till grund för förevarande utskottsutlåtande.
Den mynnar ut i ett krav på att
en skyndsam samlad utredning av den
regionala och lokala förvaltningens
uppgifter och organisation skall företas.
Utskottsmajoriteten har dock inte varit
beredd att tillmötesgå detta yrkande.
Man hänvisar till den arbetsgrupp vars
tillsättande riksdagen föregående år
förordade och utgår från att den kommer
att tillsättas inom den närmaste tiden.
Detta kan vi emellertid inte vara
nöjda med. En reservation har därför
fogats till utlåtandet.

Sedan föregående års riksdag behandlade
frågan har en del viktiga saker inträffat
som man måste observera för att
kunna ha en mening i denna fråga. För
några månader sedan presenterade länsdemokratiutredningen
sitt betänkande
»Förvaltning och folkstyre». Där framläggs
förslag som i stor utsträckning
förtjänar att beaktas. Tanken är att en
stor del av de uppgifter som nu handhas
av statliga länsmyndigheter skall
överföras på landstingen och deras förvaltningar.
Länsplaneringsfrågorna är
inte minst betydelsefulla i detta sammanhang.
Ett förverkligande av denna
utrednings förslag skulle innebära att
frågor som nu är undandragna medborgerlig
kontroll ställs under demokratiskt
inflytande. En decentralisering av
beslutsfattandet är angelägen, men det
räcker inte med att decentralisera till

4 Första kammarens protokoll 1969. Nr n

förvaltningens uppgifter och organisation
statliga regionala myndigheter. För att
dcentraliseringen också skall innebära
en vitalisering och en fördjupning av
demokratin måste ett politiskt ansvar
kunna utkrävas. I arbetet på att skapa
en organisation som möjliggör detta utgör
länsdemokratiutredningens principförslag
en god grund.

Länsdemokratiutredningens förslag
står i motsättning till länsförvaltningsutredningens
förslag i det betänkande
som framlades år 1967 och som är benämnt
»Den statliga länsförvaltningen».
I detta föreslås bl. a. att beslut i viktiga
planeringsfrågor skall fattas av landshövding
och tio representanter för länets
befolkning. Av dessa föreslås att
fyra skall utses av Kungl. Maj:t och sex
av landstingen. En sådan organisation
lämnar mycket övrigt att önska när det
gäller en demokratisk förankring. Därför
kan knappast länsförvaltningsutredningens
betänkande tilldra sig något
större intresse i diskussionerna om en
fördjupad demokrati på länsplanet.

Här måste också erinras om den senaste
tidens aktiviteter beträffande
kommunsammanläggningen. Regeringen
aktualiserade ju i höstas frågan om ett
tvångsmässigt sammanförande av de i
kommunblocken ingående kommunerna
till storkommuner, och förslag med
detta syfte har också aviserats till innevarande
års riksdag. Av den departementspromemoria,
benämnd »Kommunindelningsreformens
fullföljande», som
sänts ut till kommunerna, landstingen
och en del organisationer för yttrande
framgår också att regeringen är beredd
att överge den frivilliglinje som var den
bärande principen när riksdagen fattade
sitt beslut år 1962. Detta måste beklagas.
Det är av utomordentligt stor
betydelse att kommunsammanläggningarna
kan ske utan tvång. Genom en
tvångslagstiftning riskerar vi att stora
värden i den kommunala demokratin
spolieras. Man måste allvarligt fråga sig
vilka konsekvenserna blir för den samhörighetskänsla
som utvecklats i det

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Ang. den regionala och lokala förvaltningens uppgifter och organisation

primärkommunala arbetet vid en sammanläggning
som genomföres utan att
enighet råder om att en sådan bör komma
till stånd. Och vilka följder får den
minskade folkrepresentationen för den
kommunala demokratin?

Detta är angelägna frågeställningar.
Vi bedömer det som mycket viktigt att
få dessa frågor besvarade innan åtgärder
vidtages. Det uttalande som riksdagen
gjorde 1962 utmynnade ju i att en
arbetsgrupp satts i verksamhet för att
tänka igenom hur den kommunala demokratin
inte bara skall bibehållas utan
även utvecklas. Det beklagliga är att
något resultat ännu icke har redovisats
av denna arbetsgrupp.

Frågan om kommunsammanläggningen
måste också ses mot bakgrunden av
länsdemokratiutredningens förslag. Som
motionärer och reservanter framhåller
måste man först klargöra uppgiftsfördelningen
mellan staten, landstingen
och primärkommunerna, innan man
överväger att tvinga fram ändringar i
den kommunala indelningen.

En skyndsam utredning av den regionala
och lokala förvaltningens organisation
bör sålunda företas. I de utredningar
som jag tidigare nämnt finns
mycket värdefullt material som kan användas
som underlag för en mera samlad
översiktlig utredning. Utredningsarbetet
skall förutom på uppgiftsfördelningen
naturligtvis inriktas på ett förstärkande
av den folkliga självstyrelsen
och tryggande av den samhälleliga styrningens
medborgerliga förankring.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Då jag har anslutit mig
till föreliggande reservation vill jag
helt instämma i de synpunkter som har
anförts av herr Harald Pettersson och
som är av väsentlig betydelse vid bedömningen
av detta ärende.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Folkpartiets representanter
i konstitutionsutskottet har i reservation
till utskottets utlåtande ställt
sig bakom de krav på utredning av den
regionala och lokala förvaltningens
uppgifter och organisation som framförts
motionsvis. Då herr Pettersson i
Kvänum alldeles nyss redogjort för bakgrunden
till motionen och motiven för
reservanternas ställningstagande skall
jag begränsa mig till ett par påpekanden.

Konstitutionsutskottet förklarade vid
förra årets riksdag i yttrande över motioner
med liknande syftning, att kommunerna
befann sig i ett viktigt utvecklingsskede,
att nya framtidsperspektiv
öppnats genom »den kommunblocksreform
som riksdagen beslöt 1962 och
som nu successivt genomförs på frivillighetens
väg». Utskottet erinrade om
de många utredningarna och framhöll
att det fanns ett starkt önskemål om en
samordning av utredningsarbetet men
ville inte föreslå att en övergripande
utredning tillsattes omedelbart. »En sådan
åtgärd skulle», heter det i utskottets
utlåtande, »ytterligare komplicera
utredningsläget.» Det bör observeras att
en av de viktigaste utredningarna, nämligen
länsdemokratiutredningen, vid
det tillfället inte hade avslutat sitt arbete.
Man nöjde sig, inte minst av det
skälet, med att föreslå tillsättande av
eu arbetsgrupp med uppgift att »kartlägga
arbetsuppgifterna och dra upp
riktlinjerna för en samlad översyn av
den kommunala demokratin». Det man
syftade fram emot var alltså en utredning,
en samlad översyn av allt det omfattande
utredningsmaterial som presenterats
av de många utredningarna.

Denna arbetsgrupp har emellertid inte
tillsatts, trots att det nu gått närmare
ett år sedan riksdagen fattade sitt en -

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Ang. den regionala och lokala
hälliga beslut. Detta måste, herr talman,
betraktas som högst egenartat och anmärkningsvärt.
Då vi nu beklagligt nog
befinner oss i den situationen att arbetsgruppen
inte tillsatts och frågan
därmed inte avancerat, finns det all anledning
att erinra om det av 1968 års
riksdag framförda önskemålet. Det är
sålunda inte egentligen någon ny utredning
som begärs, eftersom önskemålet
om en utredning förelåg redan förra
året. Vad arbetsgruppens arbete skulle
mynna ut i var ju just en utredning.
Vilken utredningsmetodik som kan vara
lämpligast i det läge vi nu befinner oss
i kan givetvis diskuteras — det väsentliga
är att arbetet kommer i gång så
snabbt som möjligt.

Jag vill avslutningsvis erinra om att
förhållandena nu — närmare ett år sedan
riksdagen fattade sitt beslut — är
förändrade i åtminstone två väsentliga
avseenden; dels genom att regeringen
tagit initiativet till att eventuellt tvångsvis
genomföra kommunindelningsreformen,
dels genom att länsdemokratiutredningen
avslutat sitt arbete. De framlagda
förslagen är dessutom starkt divergerande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! I frågan om ett utredningskrav
för att främja den kommunala
demokratin har jag och min partikamrat
herr Svenungsson, såsom framgår
av utskottets utlåtande, inte riktigt
samma uppfattning. Jag tillhör utskottsmajoriteten,
medan herr Svenungsson
har anslutit sig till reservationen.

Båda har vi säkert samma uppfattning
så till vida att vi anser att i den
mån så är möjligt skall vi på bästa sätt
söka tillvarata de värden som ligger i
uttrycket demokrati och kommunal
självstyrelse. Vid alla tillfällen kan användas
uttrycket demokrati och nästan
lika ofta uttrycket kommunal självstyrelse.
Men dessa ord och detta uttryck

förvaltningens uppgifter och organisation
kan användas så ofta att det ibland kan
bli fråga om ett missbruk. Jag betecknar
det inte som ett missbruk att använda
orden demokrati och kommunal
självstyrelse i detta sammanhang, men
jag vill påpeka att de används ofta och
att missbruk kan förekomma.

Såsom reservanterna redan har sagt
har det inte saknats utredningar när
det gäller arbetet på länsplanet, som
primärkommunerna i hög grad är berörda
av. Inte mindre än fyra utredningar
är slutförda i detta sammanhang,
och vi väntar på resultatet. Dessa fyra
utredningar är, vilket redan antytts:
länsdemokratiutredningen, länsförvaltningsutredningen,
landskontorsutredningen
och länsindelningsutredningen.

Därtill kommer, vilket också framhållits
av dem som talat för reservationen,
att i samband med behandlingen
av författningsreformen förra året riksdagen
hemställde att det skulle tillkallas
en parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp,
som skulle följa och uppmärksamma
vad som händer beträffande
den kommunala självstyrelsen och
demokratin. Denna arbetsgrupp har inte
blivit tillsatt. Efter vad jag kan förstå
har regeringen rättigheten att själv
bestämma tidpunkten för när en utredning
eller arbetsgrupp skall tillsättas.
Jag har i varje fall inte vid konstitutionsutskottets
dechargebehandling hört
talas om att någon anmärkning skall
föras fram därför att det dröjt en tid
innan regeringen verkställt riksdagens
framställning om att en arbetsgrupp vad
gäller den kommunala demokratin skall
tillsättas. Regeringen och statliga myndigheter
har inte alltid så bråttom.

Utskottsmajoriteten har uttalat att
den utgår från att denna arbetsgrupp
kommer att tillsättas under den närmaste
tiden. När det gäller att rädda
vad vi vill rädda anser jag att detta uttalande
väger tyngre än ett bifall till
reservationen och en beställning av en
ny utredning skulle göra. Det måste
vara en viss ordning i riksdagsarbetet
liksom på alla andra områden. Jag fin -

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Ang. den regionala och lokala förvaltningens uppgifter och organisation

ner utskottsmajoritetens förslag vara
det mest riktiga i denna fråga i dagens
situation.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Sveningsson säger
att det måste vara en viss ordning i
riksdagsarbetet, och vi är väl alla angelägna
om att så skall vara fallet. Men
om vi tycker att förhållandena inte är
riktiga eller att frågorna inte handläggs
i enlighet med riksdagens beslut
— t. ex. riksdagens beslut 1962 att en
arbetsgrupp skulle ta hand om just dessa
frågor beträffande utvecklingen av
den kommunala demokratin — måste
vi göra någonting åt det. När det dessutom
är på det sättet att konstitutionsutskottet
i fjol föreslog riksdagen och
riksdagen fattade beslut om att en utredning
skulle ta hand om dessa frågor
och sedan Kungl. Maj :t inte behagat tillsätta
dessa av riksdagen beslutade utredningar
och arbetsgrupper är det, i
varje fall för mig, förvånande att herr
Sveningsson, som säger sig vara vän av
ordning och reda, har den uppfattning
han i dag givit uttryck för.

Herr SVENINGSSON (m) kort genmäle
:

Herr talman! Det är klart att herr
Harald Pettersson har rätt att hävda
sin mening och framföra sina synpunkter.
Han är också, förmodar jag, vän av
god ordning. Det är väl bara det att
uppfattningarna här skiljer sig. Jag kan
tänka mig att det, om reservationen mot
förmodan blir bifallen, även då kan
dröja ett bra tag innan en utredning
blir tillsatt.

Jag vill ännu en gång säga att jag anser
att det ställningstagande som utskottet
här har gjort bäst främjar den sak
som vi vill främja.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! När det talas om ordning
kanske vi skall komma till ordningen.
Vi skall komma ihåg vad utskottet
skrev 1968, nämligen att denna arbetsgrupp
skulle tillsättas för att man
skulle få fram de problemställningar
som skulle vara föremål för denna utredning,
syftande till en fördjupning
av den kommunala demokratin. Men
man sade samtidigt att man inte kunde
börja arbetet förrän bl. a. länsdemokratiutredningen
var färdig. Dessutom
sade man att man skulle göra det i samband
med beslutet om den partiella författningsreformen.
Jag skulle egentligen
inte behöva erinra om att det definitiva
beslutet om den partiella författningsreformen
fattades bara för några veckor
sedan. Man bör alltså tänka på det när
man talar om denna sak —- annars är
man avgjort ute i ogjort väder.

Det torde också vara känt att kommunikationsministern
svarade på en interpellation
i andra kammaren den 13
mars. Han sade att riksdagen har uttalat
önskemål om att det i anslutning till
författningsbeslutet skall vidtas förberedelser
för en genomgripande översyn
av den kommunala demokratins problem.
Han meddelar att han inom kort
kommer att ta upp dessa frågor till
övervägande med företrädare för de
politiska partierna och kommunförbunden.
Denna diskussion skall alltså föregå
utformningen av direktiven. Man
kan alltså säga att regeringen är i färd
med att effektuera de önskemål som
har uttryckts av utskottet och som har
accepterats av riksdagen. Några försyndelser
har det alltså inte varit fråga om.

Beträffande kommunindelningsfrågan
vet herr Harald Pettersson lika väl som
jag att en proposition i den frågan är
aviserad. Det blir väl tillfälle att behandla
de problem, som herr Pettersson
nu tar upp, i samband med behandlingen
av denna proposition. I annat fall är
man väl också i viss mån ute i ogjort
väder —- för att inte säga att man pratar
i luften.

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Ang. den regionala och lokala förvaltningens uppgifter och organisation

Herr talman! Med stöd av vad utskottet
här har framhållit ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Att utskottets ärade ordförande
företräder den mening som han
här har givit till känna är mycket förståeligt,
då han också representerar regeringspartiet.

Låt mig bara säga att denna reservation
också är ett utryck för den allmänna
missbelåtenhet som i varje fall vi
inom centerpartiet känner — det har
också visat sig att folkpartiet hyser
samma mening — med det sätt på vilket
regeringen under lång tid har hanterat
denna fråga. Det är ju intressant, och vi
skall naturligtvis med mycket stort intresse
ta del av vad Kungl. Maj:t kommer
att föreslå i sin proposition. Men
vad propositionen kommer att innehålla
är ju inte känt för oppositionen, däremot
är det kanske känt för regeringspartiet.
Det är den stora skillnaden.

Om kammarens ärade ledamöter är
intresserade av dessa frågor och tänker
på utredningsarbetets uppläggping —
man har först tagit upp frågan om länsindelningen
innan man över huvud taget
har tillsatt någon utredning beträffande
en vidgad länsdemokrati — måste
väl ledamöterna finna att detta är ett
ganska talande exempel på hur man
inom regeringen och jag skulle tro också
inom det socialdemokratiska partiet
ser på dessa frågor. Jag erinrade om
1962 års beslut, ett beslut som fattades
i ganska stor enighet. Denna berodde
på att man med 1962 års beslut uttryckligen
avsåg att vi under denna tid skulle
ha fått i varje fall förslag som hade
visat på vilket sätt som den kommunala
demokratin, inte minst på det primärkommunala
planet, kunde utvecklas.
Här upplever vi nu en period, där det
praktiskt taget inte hänt något på området.
Vad som hänt under året och
vad som hände omedelbart efter valet i

höstas var att man aviserade om tvånget
för kommunerna att gå samman och
bilda storkommuner, vilket vi bestämde
om 1962. Detta beslut, som nu skall
föreläggas riksdagen, står i direkt strid
med 1962 års riksdagsbeslut. Vi hade
kunnat stimulera och säkerligen på frivillighetens
väg kunnat få en betydligt
snabbare kommunsammanläggning om
vi hade angripit hela problemet från
det håll som det måste angripas från.

Herr RICHARDSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! Konstitutionsutskottets
ordförande förklarade att skälet till att
arbetsgruppen inte tillsatts är att den
partiella författningsreformen inte antagits
definitivt förrän i år. Jag tror inte
att det är det verkliga skälet. Annars
kan man fråga sig: Varför skulle riksdagen
fatta detta beslut innan riksdagen
beslutat om författningsreformen?
Läser man konstitutionsutskottets utlåtande
från förra året får man en annan
uppfattning. Där sägs att det är ett
starkt önskemål att få till stånd en samordning
av utredningsarbetet på det regionala
planet. Men utskottet säger sig
inte kunna föreslå en övergripande utredning
av den kommunala demokratins
problem omedelbart. En sådan åtgärd
skulle ytterligare komplicera utredningsarbetet
säger man. Men förberedelserna
för ett större initiativ måste
också ägnas betydande omsorg. Det är
angeläget att förberedelserna sätts i
gång, och det är dessa förberedelser
som jag har efterlyst här.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag finner att herr
Richardson läser det där galet. Förberedelserna
för detta arbete pågår och
förutsättningen är att man skall tillsätta
en utredning så snabbt som möjligt.
Då kommer efter vad jag förstår detta
problem att tas upp, och alla politiska

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Ang. den regionala och lokala förvaltningens uppgifter och organisation

partier och kommunförbunden har tillfälle
att redovisa vilka spörsmål som
skall ägnas uppmärksamhet. Dit hör förskjutningen
i den kommunala demokratin.

Det verkar som om herr Pettersson
skulle göra gällande att vårt parti inte
skulle ha något intresse av de här frågorna.
Jag vill ha sagt — och jag kan
hänvisa till den erfarenhet som ligger
bakom oss — att vi kanske är lika intresserade
för den här frågan som centerpartiet
är. Går man tillbaka i historien
skulle man rent av kunna få den
uppfattningen att vi har ett större intresse.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har den bestämda
uppfattningen att majoritetspartiet —
som konstitutionsutskottets ordförande
säger — var mycket starkt intresserat
för dessa frågor, men jag undrar hur
det ligger till för närvarande. För ett
par år sedan fick vi en skrivelse från
kommunikationsdepartementet vari man
gav några anvisningar till oss som sysslar
med planering på länsplanet. Man
sade där klart ifrån att när länsdemokratiutredningen
var färdig, då skulle
vi ta itu med frågan om kompetensfördelningen
mellan primärkommuner,
landsting och stat. På denna utredning
skulle följa en ny utredning. Sedan viftades
det med — det har kanske avblåsts,
men jag är inte säker — att vi
också skulle få en specialutredning om
länsparlamentarismen. Jag är inte säker
på att man är lika mycket inställd på
det nu som man var tidigare. De antydningar
som lämnats senare är litet obestämdare.

Kvar står att innan man får frågan
om kompetensfördelningen framförd,
innan den saken är ens påbörjad — det
är dock en sak som centerpartiet yrkat
på sedan 1961, i en massmotion i båda
kamrarna, om jag inte missminner mig
— aviserar man en proposition som torde
syfta till tvångssammanläggning av

kommuner. Man skapar med andra ord
formatet på kommunerna först, och sedan
fördelas kompetensen. Jag tycker
det hade varit något naturligare att skära
till kommunerna i enlighet med uppgifterna.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten
på en rätt egenartad sak. Man konstaterar
att vi fått en länsindelningsutredning.
Såvitt jag förstår kommer den
att avvecklas i det man vidtar en del
mindre justeringar. Det blir inte alls
den genomgripande reform som utredningen
syftade till, utan det hela kommer
att få betydligt blygsammare och
mindre genomgripande form. Jag tror
att detta är klokt och bra, men jag konstaterar
att det är en metodik som man
tillämpar när man ställs inför ett problem
— först en jättelik uppläggning,
en plan för en genomgripande reform,
och sedan avveckling i form av något
mindre.

Efter länsdemokratiutredningen är
det min uppfattning att det är riktigt
som konstitutionsutskottets ordförande
sade, att det fanns ett mycket stort
intresse för denna utredning en gång i
tiden, även från socialdemokratiskt håll.
Men jas^undrar om inte den socialdemokratiska
valmelodin nästa år kommer att
bli ungefärligen den, att man spelar ut
primärkommunerna mot landstingen
och på det sättet räddar centralbyråkratins
och länsadministrationens grepp
över frågorna. Man åstadkommer en
söndring mellan de två kommunala
kategorierna. På det sättet återstår
ganska litet av länsdemokratin. Jag
har den uppfattningen att man från
centralbyråkratiskt håll lättare kan
komma till rätta med något större kommuner
genom lämplig behandling än om
man verkligen genomförde en reform
som skapade länsparlament och en stark
lokal förankring för medborgerlig medverkan.
I grund och botten, herr Georg
Pettersson, går den reservation, som
herr Harald Pettersson har talat för, på
det hela taget ut på att vi så småningom
kommer att få veta vad oppositionen nu

Fredagen den 21 mars 19G9

Nr 12

Ang. den regionala och lokala förvaltningens uppgifter och organisation

begär, dvs. först att klara uppgiftsfördelningen
mellan stat, landsting och
primärkommun, därefter avväga utformningen
av den kommunala organisationen
och slutligen pröva ändringar
i den kommunala och regionala indelningen.
Den kommunala och regionala
indelningen kommer nog först, men därefter
fullföljs säkerligen det schema som
är angivet i reservationen. När det blir
något av dessa aviserade utredningar
vill jag inte yttra mig om.

Jag kommer att rösta för reservationen
därför att den syftar till en samlad
lösning. Jag är annars rädd för att vi
får stora partiella utredningar på dessa
områden, som gör det ännu svårare att
komma någon vart. Jag har klart för mig
att om vi under en lång utredningstid

— alla utredningar behöver ju inte ta
så lång tid som författningsutredningen

— vill få något bättre och mer folkliga
förhållanden på länsplanet, lär vi bli
tvungna att gå de partiella reformernas
väg i avvaktan på att föreslagna utredningar
blir färdiga. När dessa utredningar
presenteras tror jag att Kungl.
Maj :t, vilka som än är i regeringen, får
ganska litet intresse för att uppmuntra
lokala nyanseringar beträffande tilllämpningen
av utredningarna. Jag har
en stark känsla av att socialdemokraterna
efter det senaste valet har bestämt
sig för att inte släppa fram alltför
mycket av länsparlamentarism.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Detta är en besvärlig
fråga särskilt som det är så många utredningar
som arbetar med den. Det
är kanske något underligt för oss som
var med om 1962 års beslut att nu uppmanas
att med glatt mod avvakta en
proposition, som av allt att döma går
stick i stäv med det tidigare beslutet.

Det var, herr talman, egentligen en
annan del av historieskrivningen som
jag vill be kammaren ägna uppmärksamhet
ett ögonblick. Majoriteten bak -

om konstitutionsutskottets utlåtande påpekar
att den arbetsgrupp som riksdagen
har förordat ännu inte tillsatts. Utskottet
utgår från att så sker inom den
närmaste tiden. Utskottets ordförande
har upplyst oss om att vi kan vänta att
arbetsgruppen tillsätts inom den närmaste
tiden. Herr Sveningsson har sagt
att det får vara någon ordning och reda
i riksdagsarbetet. Jag konstaterar då
att man har blivit mera anspråkslös i år
än förra året. Till herr Richardson har
sagts — när han klagade över att det nu
har gått närmare ett år utan att den
grupp som man begärt har tillsatts —■
att han skulle ta det lugnt. Man kan
inte få en arbetsgrupp tillsatt så snabbt
som han tänkt sig.

Ser man på konstitutionsutskottets
betänkande från förra året kan man
konstatera att utskottet där skrivit om
hur sakerna framskridit. Utskottet säger:
»Vid ställningstagandet till de nu
åter framförda utredningskraven är läget
ytterligare förändrat jämfört med
förra året. Det pågående utredningsarbetet
har nu hunnit till ett avgörande
skede.» Sedan heter det: »Utgångsläget
för utskottets prövning, vilken för övrigt
förutskickades i förra årets utlåtande,
är sålunda gynnsammare än vid
föregående tillfällen.» Går man längre
fram i betänkandet heter det: »Utskottet
utgick vid sina nämnda ställningstaganden
1966 och 1967 från att en sådan
större översyn av den kommunala demokratins
problem som motionerna
åsyftade måste komma till stånd och att
det närmast gällde att välja den rätta
tidpunkten för ett sådant initiativ. Denna
var enligt utskottets mening inte inne
förrän det pågående utredningsarbetet,
som delvis är av grundläggande natur,
förts längre. Både utredningarnas
framskridande och den partiella författningsreformen
talar i dag för att en
sådan samlad översyn som här åsyftas
bör komma till stånd inom kort.»

Där talar man alltså inte om »inom
den närmaste tiden» utan om »inom

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken m. m.

kort». År det »inom kort», herr Georg
Pettersson, när man väntat över ett år
på att riksdagens begäran skall verkställas?
År verkligen herr Sveningsson
nöjd med denna ordning och arbetstakt? Herr

talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Richardson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till
en början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pettersson, Harald,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 37.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning
av motion om stärkande av
riksdagens kontrollmakt i en ny författning,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1969/70
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkten 1

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken
m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för
den 3 januari 1969, lämnat en sammanfattande
redogörelse för kommunikationsverkens
investeringar, avseende
postverkets, televerkets, statens järnvägars
och luftfartsverkets fonder samt
statens vägverks förrådsfond och sjöfartsverkets
fond. Den totala investeringsomslutningen
under berörda fonder
hade under budgetåret 1968/69 beräknats
uppgå till 1 145,0 miljoner kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalvdande motionerna I: 375,
av fröken Lundbeck, och 11:713, av
herr Oskarson m. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
I: 628, av herr Sveningsson, och II: 714,
av herr Petersson i Gäddvik.

I motionerna 1:628 och 11:714 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att
för budgetåret 1969/70 till Posthus, Teleanläggningar,
Järnvägar, Flygplatser,

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken m. m

Vägmaskiner, Sjöfartsmateriel m. m. anvisa
ett investeringsanslag om 1 091,2
miljoner kronor — ett i förhållande till
departemenschefens förslag 50 miljoner
kronor lägre belopp.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna 1:628 och 11:714 som sin
mening giva Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet i punkten anfört beträffande
investeringsplan för kommunikationsverken
in. m.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:375 och 11:713.

Vid punkten hade reservation avgivits,
beträffande viss minskning av investeringsanslagen,
av herrar Ottosson
(m), Strandberg (in), Bohman (m) och
Cassel (in), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:628 och 11:714 som sin
mening giva Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört beträffande investeringsplan
för kommunikationsverken
m. m.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Alltsedan budgetåret
1963/64 har vi tillämpat den redovisningsprincipen,
att de olika anslagen,
i vad avser kommunikationsverkens investeringar,
under varje kapitalfond har
sammanslagits till ett kollektivanslag.
Mot den principen, herr talman, har vi
från vårt parti aldrig riktat någon kritik.
Den nämnda principen innebär
också att utöver ramen en viss marginal
skulle finnas tillgänglig för att, som
det heter, möjliggöra en av konjunkturmässiga
eller eljest av särskilda skäl
påkallad höjning av medelsförbrukningen
under löpande budgetår.

Herr talman! Vi har heller aldrig haft
annat än ett instämmande att göra även
i den principiella frågan.

5 Första kammarens protokoll 1969. Nr 12

Sedan denna princip för flera år sedan
infördes har Kungl. Maj:t varje
år lagt en marginal på cirka 10 procent
på respektive kollektivanslag. Under
årens lopp har vi från förutvarande
högerpartiets, numera moderata
samlingspartiets sida många gånger haft
avvikande mening då det gäller den
procentuella storleken av denna marginal.
Jag vill erinra om att vi några
år tidigare gick så långt att vi i motioner
skar bort hela den tioprocentiga
ramen, under det att vi för exempelvis
ett år sedan avstod från att över huvud
taget föreslå några besparingar på
de då föreslagna cirka 10 procenten.
Vi gjorde det med hänsyn till den konjunkturbedömning
som ändå måste läggas
till grund för ett ställningstagande
till marginalens storlek.

Vi har i år inte på någon punkt gått
emot själva investeringsramen som sådan
på respektive kollektivanslag, men
med den konjunkturbedömning som vi
i år ansett oss ha skäl att göra, har vi
frågat oss om det skall vara nödvändigt
att belasta budgeten med så stor marginal
som hela 10 procent. Skulle man
helt instämma i finansministerns bedömningar
ur konjunktursynpunkt kan
man kanske ifragasätta om det över
huvud taget skulle behövas någon marginal
i år. Nu har vi nöjt oss med att
säga att marginalen, som i statsverkspropositionen
ändå är så stor som 10
procent, dvs. i runt tal 100 miljoner
kronor, kanske är litet för stor. Vi har
sagt att det borde kunna räcka med
ungefär 5 procent. Därför har vi i en
motion visat på en besparingsmöjlighet
i budgeten på i runt tal 50 miljoner
kronor. Det är detta, herr talman,
som återfinns i reservationen, till vilken
jag med detta korta anförande ber
att få yrka bifall.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Den form för anslagsredovisning
med en marginal av 10
procent som vi nu tillämpar beslöts

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken m. m.

1962, och den började tillämpas budgetåret
1963/64. Sedan har den använts
hela tiden, och jag tror man utan tvekan
kan säga att erfarenheterna varit
goda. Det finns ingen anledning att
ändra på denna form av redovisning,
utan den bör i fortsättningen tillämpas
på samma sätt.

Därutöver anser jag det vara viktigt
att notera en del synpunkter på
herr Strandbergs yttrande i fråga om
moderata samlingspartiets inställning.
Första gången beslut fattades rådde
ingen opposition mot denna form av
redovisning, utan då genomfördes den
enhälligt. Sedan har moderata samlingspartiet
haft litet olika uppfattningar
härom: Vid ett tillfälle skulle 10
procent bort helt och hållet, förra året
motionerade man inte alls, och i år
har man tänkt sig en annan form av
redovisning och talar om ett avrundat
belopp av 50 miljoner kronor, vilket innebär
fyra till fem procents minskning.

Jag tycker inte man kan finna någon
genomtänkt klar linje häri, som
kan övertyga oss om att denna form
av redovisning skulle vara bättre.

Jag anser därför, herr talman, att
den nuvarande formen för redovisning
bör tillämpas även i fortsättningen med
hänsyn till det goda resultat den givit.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Jag hade hoppats att
herr Bengtson av mitt första inlägg
skulle ha förstått att vi är helt ense om
principerna både vad gäller själva kollektivanslutningssystemet
och marginalsystemet.
Herr Bengtson måste väl
ändå gå med på att konjunkturbedömningarna
skiftar år från år. Vilken marginal
som skall tilläggas enligt 1962
års riksdagsbeslut är klart hänförlig
till att man av konjunkturmässiga eller
eljest särskilda skäl kan behöva ha
medel till förfogande. Det är den punk -

ten vi har att diskutera. Herr Bengtson
bedömer tydligen konjunkturutvecklingen
som identiskt lika från 1962 år
från år. Det gör icke vi.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. 1 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
1 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Om elektrifiering av järnvägslinjen Borlänge—Mora

Ja —87;

Nej — 18.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i mom. 2.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Om elektrifiering av järnvägslinjen
Borlänge—Mora

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1969/70 under
statens järnvägars fond anvisa i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1969 angivet
investeringsanslag av 382 200 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 7,
av herr Andersson, Axel, m. fl., och
II: 8, av herr Jonsson i Mora m. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 57,
av herr Kaijser, och II: 66, av fröken
Wetterström m. fl.,

dels de likalydande motionerna
I: 118, av herr Nilsson, Nils, och herr
Stefanson, samt II: 218, av herr Jonsson
i Mora och herr Boo,

dels de likalydande motionerna I:
121, av herr Werner, och II: 140, av fru
Ryding m. fl., såvitt nu vore i fråga,
dels motionen 1: 160, av herr Pettersson,
Karl,

dels motionen I: 201, av herr Pettersson,
Karl,

dels de likalydande motionerna I:
606, av herr Jonsson, och II: 692, av
fru Holmberg,

dels ock de likalydande motionerna
1:620, av herr Peterson, Eric, m. fl.,
och II: 697, av herr Jonsson i Mora
in. fl.

I motionerna I: 118 och 11:218 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder
för elektrifiering av järnvägslinjen Borlänge—Mora.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte till Järnvägar
m. m. för budgetåret 1969/70 anvisa ett
investeringsanslag av 382 200 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 121 och II: 140, i vad de avsåge
järnvägskommunikationerna i Kalmar
län,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 118 och II: 218,

4. att riksdagen måtte avslå motionen

I: 201,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 7 och II: 8,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 57 och II: 66,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 620 och II: 697,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 606 och II: 692, samt

9. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 160.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Som statsutskottet anför
väcktes även under fjolåret motioner
om elektrifiering av bandelen
Borlänge—Mora. Motionerna avstyrktes
då av utskottet under hänvisning
till av statens järnvägar lämnade uppgifter
angående en verkställd elektrifieringskalkyl
för bandelen i fråga samt
under hänvisning till att förhandlingar
om ökade virkestransporter pågick.

Utskottet säger nu: »Enligt vad utskottet
erfarit har emellertid utvecklingen
i olika avseenden inte bedömts
bli sådan att en elektrifiering av bandelen
f. n. är tillräckligt motiverad.
Bl. a. under hänvisning härtill avstyrker
utskottet även de nu väckta motionerna
i frågan.»

Utan tillgång till erforderliga uppgifter
är det svårt att bedöma de eko -

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Om elektrifiering av järnvägslinjen Borlängi
nomiska förhållandena för en elektrifiering
nu eller framdeles. Det kan dock
finnas anledning till vissa frågeställningar.

Bandelen Stockholm—Mora är elektrifierad
fram till Borlänge. Med en
utsträckning av elektrifieringen också
till Mora skulle man kunna ha genomgående
elektriska tåg ända till sluthållplatsen
Mora.

De två dieseldrivna tåg som anskaffats
för den genomgående trafiken
— Dalpilen och Siljan — har även
de kostat åtskilligt. Om jag inte misstar
mig är det mellan 20 och 25 miljoner
kronor. Trots att bandelen är
elektrifierad till Borlänge måste man
använda de dieseldrivna tågen också
på den största delen av sträckan Stockholm—Mora
i stället för att använda
den anläggning som finns. Åtskilliga
miljoner är nedlagda här, som i varje
fall beträffande dessa tåg inte utnyttjas.

Man kan också, som vi har sagt i vår
motion, fråga sig hur stora reparationskostnaderna
har varit för tåget Siljan.

När det gäller de virkestransporter
som kommer att ske från Mora utefter
bandelen ned mot havet kan det konstateras
att de lok som för närvarande
används vid transporterna från Mora
mot Borlänge inte har tillräcklig kapacitet
för de tunga tagsätt som här
skulle komma i fråga. Har SJ lok av
den kapaciteten att sätta in, så blir det
inte fråga om någon nyanskaffning.
Skulle sådana lok behöva anskaffas,
blir ju även detta en avsevärd kostnad.

Vidare kan man nog inte helt bortse
från de luftföroreningar som förorsakas
av de dieseldrivna tågen. Föroreningarna
kanske inte är så svåra utefter
banan. De är naturligtvis värre
vid stationer där växlingar äger rum.

Det är alltså en hel rad ekonomiska
problem som den enskilde inte har
möjlighet att bedöma. Det finns emellertid
anledning att ställa frågan om
det inte, nationalekonomiskt sett, vore

Mora

ändamålsenligt att elektrifiera även
sträckan Borlänge—Mora.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 118 och II: 218.

Häri instämde herr Carlsson, Eric,
(ep).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det kanske finns vissa
skäl som talar för en elektrifiering av
bandelen Borlänge—Mora. Jag tycker
att det är riktigt att frågan kommer upp
till debatt och att herr Nils Nilsson redogjort
för sin inställning.

Utskottet har emellertid funnit det
svårt att rekommendera några åtgärder
från riksdagens sida. Vi har fått ta del
av uppgifter från en utredning som
gjorts, och därav framgår att utredningsmännen
inte ansett att man borde
ta itu med elektrifiering. Vi finner det
inte vara en lämplig form för agerande
i denna rätt invecklade sak att riksdagen
skulle lägga sig i de överväganden
som sker.

Ett bifall till motionerna skulle också
bli prejudicerande. Många som önskar
en handel elektrifierad skulle vilja se
att den frågan kom under riksdagens
behandling. Utskottet finner det litet
för besvärligt att sådana frågor löses
på det sättet.

Herr talman! Med denna mycket milda
motivering ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan komme
att framställas först särskilt angående
mom. 1 och 2, därefter särskilt rörande
mom. 3 samt vidare särskilt avseende
mom. 4—9.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i mom. 1 och 2.

Därefter gjordes i enlighet med de
beträffande mom. 3 framkomna yrkan -

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

dena propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionerna I: 118 och II: 218;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ytterligare bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. 4—9 hemställt.

Punkterna 5—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Investeringsanslag till sjöfartsverkets
fond

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels under sjöfartsverkets fond
för budgetåret 1969/70 anvisa i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1969 angivet
investeringsanslag av 29 400 000 kronor,
dels medgiva, att sjöfartsstyrelsen finge
lämnas i statsrådsprotokollet angivet
beställningsbemyndigande.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:
611, av herr Nilsson, Ferdinand, och
fru OZs.son, Elvy, samt II: 688, av herrar
Glimnér och Polstam, i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om snabbprojektering
av en bergkanal Vänern—
Västerhavet med 17 meters djup vid
lågvattennivå i Vänern, om förslag föranledda
härav samt om förslag till
snabb utbyggnad av Södertälje kanal,

dels de likalydande motionerna 7:624,
av fröken Stenberg m. fl., samt 11:704,
av herrar Lothigius och Hedin, vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
en kompletterande utredning om Göta
kanals framtid, där förutom ekonomiska
aspekter även miljö-, turist- och
rekreationssynpunkter jämte kanalens
historiska och kulturella värde måtte
beaktas,

Investeringsanslag till sjöfartsverkets fond

dels de likalydande motionerna I:
631, av herr Virgin m. fl., och 11: 683,
av herr andre vice talmannen Cassel
m. fl., i vad avsåge hemställan att riksdagen
måtte I. besluta, att den utbyggnad,
som nu borde företagas för Vänerns
förbindelse med Västerhavet,
skulle avse Trollhätteleden, II. i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att statens
vattenfallsverk måtte få i uppdrag
att, som en första etapp, genomföra fördjupning
av leden på sätt som i motionerna
angivits,

dels ock motionen II: 383, av fru Ryding
m. fl., i vad avsåge hemställan att
riksdagen i .skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att i syfte att förbättra
kommunikationerna och godstransportmöjligheterna
för den värmländska
skogs- och verkstadsindustrin förslag
enligt alternativet kanalled Vänersborg—Uddevalla
skyndsamt måtte utarbetas
och föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte till Sjöfartsmateriel
m. m. för budgetåret 1969/70
anvisa ett investeringsanslag av
29 400 000 kronor,

2. att riksdagen måtte medgiva, att
sjöfartsstyrelsen finge lämnas i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1969 förordat
beställningsbemyndigande,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:611 och 11:688 i vad de avsåge
skrivelse till Kungl. Maj:t rörande dels
snabbprojektering av en bergkanal
Vänern—Västerhavet och förslag till
riksdagen föranlett härav, dels utbyggnad
av Södertälje kanal,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 631 och II: 683 i vad de avsåge
utbyggnad av Trollhätteleden (punkterna
I och II i motionerna),

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 624 och II: 704,

6. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 383 i vad den avsåge skrivelse till

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Investeringsanslag till sjöfartsverkets fond
Kungl. Maj:t rörande utbyggnad av en
kanalled Vänersborg—Uddevalla.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Det finns till denna
punkt inte någon reservation, inte ens
en blank sådan. Jag dristar mig ändå
att ta till orda i denna fråga.

Det sades helt nyligen i debatten här
i dag, att vi eftersträvade en bra arbetsordning
inom riksdagen. Hur har det
nu gått till när vi i statsutskottet behandlat
sjöfartsverkets fond och i anslutning
härtill tagit upp fyra olika
motioner till prövning? Dessa fyra motioner
berör samtliga frågan om den
framtida kanaltrafiken, förbindelserna
mellan Vänern och Västerhavet. Nu inträffar
följande.

Statsutskottets fjärde avdelning har
behandlat frågan, skickat sitt förslag
till utlåtande till statsutskottet in pleno,
och statsutskottet in pleno har till behandling
upptagit punkten 11. Det gjordes
tisdagen den 11 mars, dvs. tisdagen
i föregående vecka.

Det synnerligen märkliga inträffar
nu, att redan dagen därpå — onsdagen
den 12 mars — aviserar departementschefen
en proposition till april månad
rörande bland annat utbyggnad av
Trollhätte kanal. Huruvida departementschefen
kommer att beröra även
Göta kanals västgötadel det vet han inte
nu.

Vi har alltså, herr talman, suttit och
realbehandlat dessa motioner. Vi har
avslagit samtliga, även om skrivningen
är positiv. Utskottet förutsätter att
Kungl. Maj :t snarast möjligt skall förelägga
riksdagen beslut i frågan. Vi beslutar
det alltså dagen innan departementschefen
offentliggör att han i april
skall komma med en proposition — en
proposition som aldrig tidigare har aviserats
till riksdagen — som kommer
att behandla just frågan om Trollhätte
kanals utbyggnad m. m.

Jag vill uttala mitt erkännande för
att vårt sekretariat i statsutskottet har
goda förbindelser med departementet

och i alla våra frågor försöker ta reda
på hur det verkliga läget är på departementsplanet.
Det har gjorts även i
denna fråga. Men det skall väl ändå inte
behöva vara så i vår arbetsordning,
att det uteslutande skall förekomma en
kontakt bara åt ena hållet, som innebär
att våra utskott skall behöva skicka ut
spårhundar till Kungl. Maj:ts kansli för
att få reda på vilka förslag herrar statsråd
tänker lägga fram i riksdagen. Den
möjligheten borde också kunna finnas
att man illa snabbt från ett departement
till det berörda utskottet aviserar propositioner
som man tänker lägga i riksdagen
men som vederbörande utskott
inte har kännedom om.

Man kan allvarligt börja ifrågasätta
vilken metod som skall användas i riksdagens
arbete. De motioner som vi här
avslår skall ju rätteligen tagas upp till
behandling samtidigt med den proposition
som nu är aviserad. Jag kan inte
finna att vad som nu har skett innebär
en rimlig arbetsordning.

Med hänvisning till de skäl som jag
har anfört ber jag, herr talman, att få
yrka dels bifall till momenten 1 och 2
i utskottets hemställan, dels återremiss
till utskottet i fråga om alla under
punkten 11 behandlade motioner.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag tänker inte på något
sätt polemisera mot herr Strandberg
utan instämmer till största delen i det
han sade. Vad som nu har inträffat är
inte något föredömligt förfaringssätt
från regeringens sida när det gäller propositioner
som regeringen har för avsikt
att underställa riksdagen.

Jag har emellertid inte funnit det
lämpligt att gå samma väg som herr
Strandberg. En återremiss skulle mera
innebära en formell behandling. Det
heter i utskottsutlåtandet: »Utskottet

förutsätter dock att utredningsförslagen,
med hänsyn till dessa frågors stora betydelse
inte minst för berörda bygder,
skyndsamt prövas av Kungl. Maj:t samt

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

att resultatet härav redovisas för riksdagen.
» Till detta kunde jag ju säga att
en mycket stor snabbhet ådagalagts, eftersom
proposition aviseras nästan
omedelbart. Men uppläggningen är naturligtvis
felaktig. Just därför att vi
ändå nått fram till det åsyftade resultatet
ber jag i alla fall att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag begriper fullständigt
att utskottets ledamöter kan tycka
att det är förargligt att de föreslagit
riksdagen att avslå motioner under hänvisning
till att de är under prövning
hos Kungl. Maj:t och att sedan meddelande
lämnas från Kungl. Maj:t att proposition
kommer att framläggas strax
därefter. Det är förståeligt och mänskligt
att de reagerar på det sättet. Men
är det rimligt att de motioner som berör
denna fråga skall slås ihjäl och vägen
jämnas för Kungl. Maj:ts proposition
med bortseende från dessa motioner?

Jag har en bestämd känsla av att det
är onödigt att väcka motionerna en
gång till och jag är inte säker på att
det är riktigt grundlagsenligt att än en
gång behandla avslagna motioner. Enda
sättet är nog att återremittera motionerna,
om utskottet över huvud taget vill
ha rätten att ta initiativ i denna fråga.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag kan inte riktigt förstå
kravet på återremiss. Jag kan möjligen
förstå att det väckt undran att
statsutskottets fjärde avdelning, som
behandlat dessa frågor, inte fick vetskap
om att en proposition skulle komma att
framläggas strax efter det att utskottet
behandlat denna fråga. Behandlingen i
fjärde avdelningen ägde i realiteten
rum mer än en vecka innan detta besked
gavs. Men ett krav om återremiss eller
— vilket Ferdinand Nilsson var inne
på — rimligheten i att avslå motionerna
är ändå sådana frågor som man inte

Investeringsanslag till sjöfartsverkets fond
har anledning att ta riktigt på allvar i
detta sammanhang. I verkligheten innebär
Kungl. Maj :ts proposition, såvitt
jag kunnat läsa ut av tidningsreferaten,
ingenting annat än i huvudsak ett bifall
till de väckta motionerna.

Ibland brukar man säga att Kungl.
Maj :t är långsam och att det tar tid
innan Kungl. Maj:t villfar de önskningar
utskotten och riksdagen har. Men i
detta fall har det gått mycket snabbt.
Vi säger i utlåtandet: »Utskottet förutsätter
dock att utredningsförslagen, med
hänsyn till dessa frågors stora betydelse
inte minst för berörda bygder, skyndsamt
prövas av Kungl. Maj :t samt att resultatet
härav redovisas för riksdagen.»
I detta avseende har Kungl. Maj:t handlat
så skyndsamt som det varit möjligt,
eftersom propositionen aviserades dagen
efter det att statsutskottet behandlat
denna fråga.

Jag är inne på samma linje som herr
Bengtson och yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag kan inte acceptera
herr Perssons redogörelse. Det är rätt
egendomligt om Kungl. Maj:t inte en
vecka i förväg skulle veta vilken proposition
som skall läggas fram. Det har
gjorts en förfrågan av utskottet till departementet
om vad som försiggick.
Man har inte fått svaret att en proposition
skulle komma. Handlingssättet från
Kungl. Maj :ts sida är inte vare sig förklarligt
eller försvarligt.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Vi behöver inte tvista
om huruvida det var en hel vecka innan
som vi hade detta ärende uppe till
behandling i fjärde avdelningen — det
lämnar jag därhän. Vad jag sade i mitt
inlägg var att statsutskottet in pleno
hade sammanträde tisdagen den 11 mars
och att departementschefen torsdagen
den 13 mars talade om att det skulle bli

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Investeringsanslag till sjöfartsverkets fond
en proposition i frågan. Nog kunde
man åtminstone ha meddelat oss en eller
två dagar i förväg, varefter vi i
statsutskottets plenum hade kunnat återkalla
motionerna till avdelningen för att
verkligen behandla dem på det sätt som
de skall behandlas på.

Jag kan dela herr Bengtsons farhågor
beträffande vilken metod som skall
användas i detta läge. Men liksom herr
Ferdinand Nilsson har jag en känsla av
att man kan börja ifrågasätta om det är
rimligt att vi sitter här och avslår motionerna.
Inte bifaller vi motionerna
— om herr Persson fått den uppfattningen
har han läst dåligt. De är ju
avstyrkta. Har man nu motionsrätt i
anslutning till propositionen i precis
samma frågor som riksdagen normalt
endast har att enligt grundlagen ta upp
till behandling en gång per session? Jag
vet inte.

Jag var tveksam och hittade ingen
bättre lösning, när jag såg detta underliga
förhållande, än att ställa det yrkande
som jag ställde nu. Jag har nog ingen
orsak att ändra min uppfattning i den
frågan.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag har inte uttalat mig
om vid vilken tidpunkt Kungl. Maj:t
var klar över att denna proposition
skulle komma. Jag håller med herr
Strandberg om att vi behandlade denna
fråga den 11 mars och att vi den 13 mars
fick meddelande om att det skulle komma
en proposition.

Men frågan om en återremiss av motionerna
— eller den fråga som herr
Ferdinand Nilsson tog upp, huruvida
man skulle avslå motionerna nu — kan
väl inte ha någon betydelse om man tar
hänsyn till realiteterna. Om Kungl.
Maj:t som antytts — jag vet bara vad
som stått i tidningspressen — framlägger
förslag att förbättringsarbeten skall
utföras vid de kanaler det nu gäller,
blir det precis som man önskade i motionerna.
Då har man väl i realiteten

fått bifall till sina krav, och hur man
formellt behandlar ärendet har mindre
betydelse — det får herr Strandberg
hålla med om. Det avgörande för motionärerna
måste vara att det blir någonting
gjort i detta avseende, och det
blir det nu, såvitt jag förstår.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående mom. 1 och 2 samt därefter
särskilt rörande mom. 3—6.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 och 2 hemställt.

I fråga om mom. 3—6, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats

dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas,

dels ock, av herr Strandberg, att kammaren
skulle till utskottet återremittera
de i momenten angivna motionerna.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
11 mom. 3—6, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Strandbergs
under överläggningen framställda yrkande
om återremiss till utskottet av de
i momenten angivna motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —62;

Nej — 33.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
andra lagutskottets memorial
nr 27, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
motioner angående inkomstprövningen
beträffande änkepension i vissa fall.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av motion om översyn
av inkassofirmornas verksamhet, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare
Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet från och
med den 24 mars till och med den 3
april 1969 för att i Geneve leda nedrustningsdelegationens
arbete.
Stockholm den 20/3 1969

Alva Myrdal

Till riksdagens första kammare
Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet den 27 och den 28 mars
1969 för att såsom medlem i Sveriges
delegation deltaga i nedrustningskonferensens
förhandlingar i Geneve.
Stockholm den 21 mars 1969

Torsten Bengtson
De begärda ledigheterna beviljades.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

28, med förslag till miljöskyddslag
m. m.;

nr 38, med förslag till lag om pensionstillskott,
m. m.;

nr 49, angående utvecklingsarbete rörande
utvinning av uran;

nr 59, angående minimibelopp för
statligt omställningsbidrag; samt

nr 110, angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av motioner om
Biafrakonflikten; samt

nr 2, i anledning av motioner angående
riktlinjer för utrikespolitiken;

statsutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom industridepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

37, i anledning av motioner angående
bostadsanskaffningslån med
statlig garanti till statsanställda;

nr 38, i anledning av motion angående
transport av flytande bränsle; samt
nr 39, i anledning av motioner angående
försäljning av aktier i statliga företag
m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 18, med anledning av motioner
beträffande vissa miljöpolitiska skattefrågor; nr

19, med anledning av motioner angående
tullklareringen av flygplan;
samt

nr 20, med anledning av motioner angående
frivillig särbeskattning;

Nr 12

Fredagen den 21 mars 1969

Meddelande ang. enkla frågor
bankoutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av motioner angående
näringspolitiken; samt

nr 10, i anledning av motioner om
utredning angående mindre och medelstora
företag;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 16 juni
1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner;

nr 20, i anledning av motion om viss
översyn av lagar, in. in.;

nr 21, i anledning av motioner om
dels förlängd preskriptionstid i vissa
fall vid åtal för deklarationsbrott, dels
ock åtgärder mot skatteflykt;

nr 22, i anledning av motion om utredning
rörande permutation; samt
nr 23, i anledning av motion om
skilda avgöranden i brottmål i skuldfrågan
och påföljdsfrågan;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av motioner om
sänkning av pensionsåldern, m. m.;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående en av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1968 vid dess femtioandra
sammanträde antagen rekommendation,
in. in.;

nr 22, i anledning av motioner om
tillvaratagande av den enskildes rätt
vid försäkringsdomstolen;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
konvention mellan Sverige och Jugoslavien
rörande social trygghet;

nr 24, i anledning av motioner om
vidgad rätt för utländsk medborgare till
förtidspension och sjukbidrag;

nr 25, i anledning av motioner om
ersättning för resa till jourapotek; samt
nr 26, i anledning av motioner om
ersättning från den allmänna försäkringen
för resekostnader i samband
med sjukvård;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av motion angående
hyressättningen för inackorderingsrum
m. m.;

nr 12, i anledning av motion om återförande
till kronan av viss mark, m. m.;

nr 20, i anledning av motioner angående
dels översyn av bestämmelserna
angående handeln med preventivmedel,
dels försäljningen av preventivmedel;

nr 21, i anledning av motion angående
jakten på råbock; samt

nr 22, i anledning av motion om
tvångsförvaltning av bostadsfastighet i
vissa fall;

jordbruksutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten för
budgetåret 1969/70 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte
motioner; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

13, i anledning av motioner om
utredning angående sjukfrånvaron;

nr 14, i anledning av motioner om
avskaffande av ordensväsendet;

nr 15, i anledning av motion om utredning
angående äldre personers situation
i dagens samhälle; samt

nr 16, i anledning av motion om en
samhällelig servicetjänst för barnfamiljer
och äldre personer.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Nyman (fp) till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet:
»Anser Herr Statsrådet och chefen
för socialdepartementet att belysningsförhållandena
vid i synnerhet sociala
institutioner för åldringar och synsvaga
i allmänhet är tillfredsställande? Om
så icke är förhållandet vad avser Herr
Statsrådet vidtaga för åtgärder?»; samt

Fredagen den 21 mars 1969

Nr 12

av herr Karlsson, Ove, (s) till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet:
»Anser Statsrådet att ytterligare
åtgärder är erforderliga för att
tillse att den äldre och lokalt bundna
arbetskraften inte i samma utsträckning
som nu sker drabbas av den pågående
inskränkningen av beredskapsarbeten?» -

Meddelande ang. enkla frågor
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.10.

In fidem
K.-G. Lindelöiv

/Solveig Gemert

Nr 12

Tisdagen den 25 mars 1969

Tisdagen den 25 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet den 8—den 11 april.
Skäl: deltagande i Handikapputred ningens

studieresa till Tyskland och
Holland.

Stockholm den 25 mars 1969

Joel Sörenson

Vidare upplästes en till kammaren
inkommen ansökning, som jämte därvid
fogat läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Tyvärr tvingas jag ånyo att med hänvisning
till bifogat läkarintyg anhålla
om ytterligare ledighet från riksdagsarbetet
till och med den 31/5 1969.

Uppsala den 21 mars 1969

Einar Eriksson

På begäran intygas härmed, att riksdagsman
Einar Eriksson på grund av
hjärtinfarkt är sjukskriven i första
hand till och med 31/5 1969.

Akademiska sjukhuset, Uppsala, den
21/3 1969

Göran Frithz
Leg. läkare

De begärda ledigheterna beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner;
och

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1969/70 till skolväsendet jämte motioner.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 102, till Konungen i anledning
av motion om stärkande av riksdagens
kontrollmakt i en ny författning.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 28,
med förslag till miljöskyddslag m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 38, med förslag till lag
om pensionstillskott, m. m., hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge lag -

Tisdagen den 25 mars 1989

Nr 12

förslagen, till lagutskott och i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 49, angående utvecklingsarbete rörande
utvinning av uran;

nr 59, angående minimibelopp för
statligt omställningsbidrag; samt
nr 110, angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 1 och 2,
statsutskottets utlåtanden nr 5, 13 och
37—39, bevillningsutskottets betänkanden
nr 18—20, bankoutskottets utlåtanden
nr 9 och 10, första lagutskottets utlåtanden
nr 19—23, andra lagutskottets
utlåtanden nr 20—26, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 11, 12 och 20—22,
jordbruksutskottets utlåtande nr 1 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 13—16.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

45, med förslag till traktorskatteförordning,
m. m.;

nr 46, angående godkännande av avtal
om räddning och återsändande av
rymdfarare samt återlämnande av föremål
som sänts ut i yttre rymden;

nr 48, med förslag om inrättandet av
en pressens lånefond m. in.;

nr 53, angående organisationen av
statens invandrarverk, m. m.;

nr 55, angående viss tidningsdistribution
genom postverket;

nr 56, angående ökade resurser för
statlig företagsetablering inom ramen
för ett särskilt bolag, m. m.;

nr 58, angående ny organisation av
sjöfartsverket, m. in.;

nr 60, angående inrättande av ett statligt
aktiebolag för konsultverksamhet
på rationaliseringsområdet;

nr 64, angående ändring av avtal den
5 maj 1948 mellan staten och Svensk
Interkontinental Lufttrafik AB; samt

nr 80, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70.

Anmäldes Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 68, angående
muntligt meddelande enligt 56 §
riksdagsordningen.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades, att Kungl. Maj:t
beslutat, att meddelande om Sveriges
utrikes- och handelspolitik skulle göras
till riksdagen enligt 56 § riksdagsordningen
samt förordnat, att meddelandet
skulle framföras i andra kammaren
av ministern för utrikes ärendena
Nilsson och i första kammaren av
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Lange.

Herr talmannen yttrade, att han i
anslutning till den nu föredragna skrivelsen
finge tillkännagiva, att enligt
överenskommelse med herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
Lange det i skrivelsen avsedda meddelandet
komme att lämnas vid morgondagens
sammanträde.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl. skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde

dels utrikesutskottets utlåtanden nr
1 och 2 i nu nämnd ordning skulle uppföras
närmast före i dag anmälda och
bordlagda kungl. propositioner,

dels ock första lagutskottets utlåtande
nr 19 skulle sättas närmast före
statsutskottets utlåtande nr 5, bankoutskottets
utlåtanden nr 9 och 10 i nu
nämnd ordning närmast före statsutskottets
utlåtande nr 13 samt tredje
lagutskottets utlåtande nr 12 närmast
före första lagutskottets utlåtande nr
20.

Nr 12

Tisdagen den 25 mars 1969

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

927, av herr Andreasson och herr
Larsson, Thorsten,

nr 928, av herr Wallmark,
nr 929, av herr Wirtén, samt
nr 930, av herr Österdahl,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 16, angående anslag till studiebidrag
in. in. för budgetåret 1969/70;

nr 931, av herr Lundström m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 25, med förslag till lag om ändring i
föräldrabalken, m. in.;

nr 932, av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Sundin, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 25, med förslag
till lag om ändring i föräldrabalken,
in. in.;

nr 933, av fru Segerstedt Wiberg och
herr Tistad, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 25, med förslag
till lag om ändring i föräldrabalken,
in. in.;

nr 934, av fru Segerstedt Wiberg och
herr Ernulf, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 34, angående godkännande
av vissa internationella överenskommelser
på den intellektuella
äganderättens område;

nr 935, av fru Hamrin-Thorell in. fl.,
nr 936, av herr Kaijser in. fl.,

nr 937, av herr Sörenson, samt
nr 938, av herr Sörlin m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 35, angående vidareutbildning
och fördelning av läkare m. m.;

nr 939, av herr Dahl in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
41, angående stödåtgärder på fiskets
område, in. m.;

nr 940, av herr Kaijser, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 41, angående
stödåtgärder på fiskets område,
in. in.;

nr 941, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 43, angående veterinärmedicinsk
rådgivnings- och laboratorieverksamhet;
ävensom

nr 942, av herr Pettersson, Harald,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 43, angående veterinärmedicinsk
rådgivnings- och laboratorieverksamhet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.08.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969