Nr 12 FÖRSTA KAMMAREN 1964 (Riksdagens protokoll 1964:12)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

Nr 12 FÖRSTA KAMMAREN 1964

17—20 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 17 mars sid*

Svar på interpellationer:

av herr Nilsson, Ferdinand, ang. viss förtursrätt till bostad,

m. m................................................. 5

av herr Nyman ang. omskolningsverksamheten inom byggnadsfacken
................................................ 8

Onsdagen den 18 mars

Svar på interpellation av herr Lundström ang. svensk rymdforskning
.................................................... 18

Anslag under andra huvudtiteln:

Fångvårdsanstalternas avlöningsanslag ...................... 17

Om en undersökning angående orsakerna till den ökade rymningsfrekvensen
vid fångvårdsanstalterna.................. 19

Investeringsanslag till kommunikationsverken:

Investeringsplanen ........................................ 21

Om avskaffande av bilradiolicensen, m. in................... 26

Om fri etablering av radio- och televisionsanläggningar ........ 42

Uppsägningstiden för medel å skogskonto...................... 43

Om rätt till avdrag för kostnader för täckdikningsanläggningar

och skogsvägar, m. m..................................... 45

Om undantagande från den allmänna varuskatten av mjölkprodukter,
m. m................................................. 56

Om rätt till avdrag vid beskattningen för pensionskostnader 63

Beskattningen av fastighetsförsäljning i vissa fall .............. 68

Statens skadeståndsansvar vid olyckor inom försvaret .......... 70

Åtgärder mot försumliga försörjare............................ 73

I Första kammarens protokoll 19C>b. Kr 12

Nr 12

Innehåll

Sid.

Återbetalningen av fastighetsägarbidrag till skyddsrum ........ 85

Om ändrade bestämmelser rörande virkesmätning.....,.,...... 89

Om stimulerande av gåvor till religiösa m. fl. ändamål............ 91

Interpellation av herr Söderberg om möjligheter att driva sjukhem
för långvarigt kroppssjuka även vid brist på sjuksköterskor .... 94

Fredagen den 20 mars

Svar på interpellation av herr Adolfsson ang. bestämmelserna om

skyddsverksamhet på arbetsställe .......................... 98

Om erkännande av Europarådsdomstolens behörighet .......... 103

Om ändrade bestämmelser för återlån från de allmänna pensionsfonderna
................................................ 110

Om höjning av inkomstgränsen för arbetsgivaravgift inom ATP . . 116
Företagares och fria yrkesutövares ställning inom den allmänna

försäkringen ............................................ 119

Om förbud mot tobaksreklam ................................ 124

Om sänkning av bokpriserna ................................ 130

Interpellation av herr Hjorth ang. kommunala anslag till politiska
ungdomsföreningar ...................................... 133

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 18 mars

Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifterna inom justitiedepartementets
verksamhetsområde .............................. 17

— nr 9, ang. utgifterna å kapitalbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde ...... 21

Andra lagutskottets utlåtande nr 16, om fri etablering av radio- och
televisionsanläggningar .................................. 42

Bevillningsutskottets betänkande nr 5, ang. uppsägningstiden för
medel å skogskonto ...................................... 43

— nr 8, om rätt till avdrag för kostnader för täckdikningsanlägg ningar

och skogsvägar, m. m............................... 45

— nr 13, om den allmänna varuskatten........................ 56

— nr 17, om rätt till avdrag vid beskattningen för pensionskostnader
.................................................. 63

•— nr 19, ang. beskattningen av fastighetsförsäljning i vissa fall . . 68

— nr 21, om ändrade avskrivningsregler för byggnad som ingår i

rörelse eller jordbruk .................................... 70

Första lagutskottets utlåtande nr 8, ang. ändring i sjölagen m. m.. . 70

•—- nr 9, ang. statens skadeståndsansvar i visst hänseende, m. m.. . 70

— nr 10, om arvsrätt för kommun i vissa fall.................. 73

— nr 11, om åtgärder för att sprida kännedom om riksdagens uttalanden
i samband med tillkomsten av ny lagstiftning...... 73

Innehåll

Nr 12

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 12, ang. ändring i lagen om socialhjälp,
m. m............................................... 73

— nr 17, ang. återbetalningen av fastighetsägarbidrag till skyddsrum
.................................................... 85

—- nr 19, om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen till
alkoholmissbrukare ...................................... 89

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10, om ändrade bestämmelser rörande
virkesmätning...................................... 89

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 3, om stimulerande av
gåvor till religiösa m. fl. ändamål.......................... 91

—- nr 4, om utredning angående arbetsvärdering inom den statliga
sektorn.................................................. 93

— nr 5, om en förbättrad personalvård inom arbetslivet.......... 93

Fredagen den 20 mars

Bevillningsutskottets memorial nr 30, ang. gemensam votering i frå -

ga om rätten till avdrag vid beskattningen för folkpensionsavgift 103

Utrikesutskottets utlåtande nr 3, om erkännande av Europarådsdomstolens
behörighet.................................... 103

Bevillningsutskottets betänkande nr 18, om ändrade regler för beskattningen
av naturaförmåner vid inkomst av jordbruksfastighet
.................................................... no

Andra lagutskottets utlåtande nr 18, om ändrade bestämmelser för
återlån från de allmänna pensionsfonderna.................. 110

— nr 20, om höjning av inkomstgränsen för arbetsgivaravgift

inom ATP .............................................. 116

— nr 21, ang. änkepensionerna inom folkpensioneringen ........ 119

—- nr 22, ang. företagares och fria yrkesutövares ställning inom

den allmänna försäkringen ................................ 119

— nr 23, om förbud mot tobaksreklam........................ 124

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 6, om slopande av socialgruppsindelningen
vid offentliga statistiska redovisningar . . 130

— nr 7, om sänkning av bokpriserna .......................... 130

Åf %r

i:>(V :

r| ''

''Urj r.

i,.t

•”•i •

Tisdagen den 17 mars 1904

Nr 12

Tisdagen den 17 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 10
och den 11 innevarande månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Hanson, Per-Olof, under
tiden den 18—den 20 i denna månad för
deltagande i kommittésammanträden
inom Europarådet i Strasbourg och Paris.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl Maj :t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv, in. m.; och
nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
viss kronan tillhörig mark.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 91, till fullmäktige i riksgäldskontoret
i anledning av fullmäktiges framställning
angående medgivande för riksgäldskontoret
att lämna dagslån, m. in.

Ang. viss förtursrätt till bostad, m. m.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Ferdinand Nilssons den 29 januari
framställda interpellation angående viss
förtursrätt till bostad, m. m., erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat mig dels om jag anser för -

hållandena erfordra en omprövning av
gällande bestämmelser angående möjligheten
att i statsbelånade hus bereda
tjänstebostäder för anställda hos landsting
och andra ur samhällelig synpunkt
lika betydelsefulla verksamhetsområden,
dels om jag är villig att pröva möjligheten
av en vidgad decentralisering
av beslutanderätten i berörda frågor.

Enligt Kungl. Maj:ts tillämpningsföreskrifter
till bostadslånekungörelsen
får lån för kategorihus, där fortsatt
nyttjanderätt till lägenhet är beroende
av att visst anställningsförhållande ej
upphör, beviljas om särskilda omständigheter
föranleder att sådant villkor
godtages. Beträffande tillämpningen har
bostadsstyrelsen utfärdat anvisningar, i
vilka det bl. a. heter, att särskilda förhållanden
på en ort kan motivera att
bostadslån beviljas för hus, vari lägenheterna
förbehålles anställda vid viss
industri eller yrkesgrupp, som utövar
samhällsviktig verksamhet, såsom sjukvårdspersonal,
polis- och brandskyddspersonal.
I sådana fall får länsbostadsnämnden
godta, att hyreskontrakt avseende
lägenhet innehåller föreskrift
om att nyttjanderätt till lägenheten
skall vara förverkad, om hyresgästens
anställning hos viss arbetsgivare upphör
inom en period av fem år, räknat
från inflyttningsdagen.

Såsom framgår av det sagda finns det
möjligheter att i sådana fall, som herr
Nilsson närmast åsyftar i sin interpellation,
tillmötesgå låntagares önskemål
om att i hyreskontrakt infoga klausul
om viss tids anställning såsom villkor
för fortsatt hyresrätt. Det är emellertid
angeläget, att de boendes besittningsrätt
till hyreslägenheter inte annat än i
alldeles särskilda fall göres beroende av
deras anställningsförhållanden. Jag är
därför inte beredd att medverka till nå -

Nr 12

Tisdagen den 17 mars 1964

Ang. viss förtursrätt till bostad, m. m.
gon utvidgning av möjligheterna att
medge s. k. tjänstebostadsklausul vid
uthyrning av statshelånade bostäder. Då
länsbostadsnämnderna redan nu har
beslutanderätt i dessa ärenden, kan jag
inte heller se att det finns anledning eller
möjlighet till någon ytterligare decentralisering.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det svar som jag i dag,
den 17 mars, erhållit på min interpellation
av den 29 januari, liksom för den
omsorgsfulla prövning han av allt att
döma har ägnat min framställning.

Jag är övertygad om att han lika väl
som jag är medveten om de svårigheter
och besvärligheter som inte bara landsting
utan allmänna institutioner över
huvud taget har när det gäller att skaffa
personal. Yi har haft det bedrövligt inom
det landsting jag tillhör — senast i
går behandlade förvaltningsutskottet i
Uppsala läns landsting detta problem —
och vi har en bestämd känsla av att situationen
just inte förbättras. Det är
inte heller bara vi som har sådana problem
— jag vet att det är precis likadant
i Stockholms län; och i Stockholms
stad har situationen blivit den
exempelvis när det gäller lärare, att enda
sättet att få lärarpersonal tycks vara
att man skaffar lärarna bostäder.

Hemma i Kungsängen hade vi ett fall
som tycks mig vara av visst intresse.
Skogssällskapet hade att skaffa bostäder
åt några mannar, och alla förstår
ju att om man i Kungsängen skaffar bostäder
åt folk som skall jobba på skogen
så kan den som anskaffat bostäderna —
förutsatt att det inte finns en tjänstebostadsklausul
— vara tämligen säker
på att tre månader därefter finns dessa
mannar på en byggarbetsplats i närheten,
eller någonting liknande.

Situationen på arbetsmarknaden är
så hårt pressad och bereder sådana svårigheter
när det gäller att hålla nödvändiga
och viktiga arbeten i gång, att man

måste tänka sig särskilda åtgärder för
att säkra tillgången på personal. Sjuksköterskor
och sjukvårdsbiträden är
särskilt aktuella kategorier inom det
landsting jag tillhör; och det är nog riktigt
att vi kan få sådan personal — vi
stjäl folk från Västerås och från Gävle,
och det kan vi göra om vi erbjuder bostäder.
Överläkaren vid lasarettet i
Gävle skriade för övrigt häromdagen i
högan sky över den personalbrist som
råder där.

Men för att kunna erbjuda bostäder
måste vi kanske göra upp med en bostadsrättsförening,
som har statlig belåning,
om förvärv av bostäder; och då
får vi en skrivelse från föreningen grundad
på vad den fått sig till livs av vår
länsbostadsnämnd. Nämnden har, säges
det, vid sammanträde beslutat bifalla
framställningen om förvärv av bostadsrätterna
under förutsättning dels att uthyrning
av lägenhet icke göres beroende
av arbetsanställning hos bostadsrättsinnehavaren
samt hyresrätten förverkas
vid anställningens upphörande,
dels också att vederbörande får tillfälle
att förvärva lägenheten fem år senare.
Och så får vi en förmaningsskrift
från bostadsrättsföreningens styrelse
som säger att den förväntar att vi till
fullo iakttager de regler beträffande lägenhetens
uthyrning som länsbostadsnämnden
fastställt; nämndens beslut
måste följas i alla delar, annars kan
nämnden låta säga upp de statliga lån
som till en del finansierar föreningens
fastighet.

Det är den praxis som har tillämpats
hos oss. I detta fall vet man inte av någon
decentralisering. När det gällde
skogssällskapet i Kungsängen drog man
en suck — förstod att det var särskilda
omständigheter beträffande bostäderna
men kunde ingenting göra. Man gick
till bostadsstyrelsen, som inte heller
kunde göra någonting, och vidare till
Kungl. Maj:t som skickade ärendet tillbaka
till vederbörande sedan man hört
myndigheterna en gång till. Och därefter
lämnades medgivandet för fem år.

Tisdagen den 17 mars 1964

Nr 12

Så var det med decentraliseringen. Varför
just fem år? Jag vet inte; möjligen
beror det på någon optimistisk inställning
att situationen på arbetsmarknaden
eller på bostadsmarknaden, kanske
på båda, skall vara bättre om fem år än
den är nu. Det vet man emellertid ingenting
om. Och när vi i förra veckan
kontaktade våra myndigheter svarades
det att på länsplanet ingenting kunde
göras; man väntade att få höra vad
statsrådet skulle svara i dag. Så är det
med decentralisering igen.

Vi har i Uppsala betydande svårigheter
—■ det råder också betydande svårigheter
på andra håll — att skaffa den
personal som behövs för att hålla verksamheten
i gång, och vi undrar om det
verkligen inte skall vara möjligt att lätta
något på sådana bestämmelser. Det är
dock en helt annan arbetsmarknad nu
•in på den tiden då man med all rätt
kämpade mot det tjänstebostadselände
som rådde i en hel del sammanhang
där vederbörande var bundna genom
formliga slavkontrakt. Nu är inte arbetstagaren
bunden på samma sätt. Arbetsmarknadsläget
är nu ett annat än
det då var.

Det är av den anledningen, herr talman,
jag velat ifrågasätta om inte statsrådet
kunde revidera denna förlegade
uppfattning, och då har jag fått svaret,
som vi alla hörde och som var föga
hoppingivande. Statsrådet säger i sitt
svar: »Det är emellertid angeläget, att
de boendes besittningsrätt till hyreslägenheter
inte annat än i alldeles särskilda
fall görs beroende av deras anställningsförhållanden.
» Man talar om
att det är brist på sjuksköterskor och
sjukvårdsbiträden. Det är inte alls enbart
på det sättet, utan det är brist på
arbetskraft över huvud taget i detta
land, och det sammanhänger inte främst
med lönesättningar och inte heller med
sambeskattning eller andra sådana ting
utan med hela den arbetsmarknadspolitik
som föres i detta land och som gör
att arbetskraften inte räcker till för
uppgifterna. Det saknas poliser, brand -

Ang. viss förtursrätt till bostad, m. m.
soldater, lärare, läkare, sköterskor, sjukvårdsbiträden
— det saknas arbetskraft
över huvud taget. När det således nu i
så hög grad är den arbetstagandes
marknad så borde det inte vara så
riskabelt att i detta fall gå anspråken
till mötes. Vi har klart för oss att den
strid som en gång fördes mot slavkontrakten
var en berättigad strid, men nu
är läget ett helt annat. Nu måste vi ha
möjligheter att skaffa folk för att hålla
samhällsnyttig verksamhet i gång. Vad
som erfordras är en klarare distinktion
av begreppet »särskilda omständigheter»,
så att de lokala myndigheterna
vet vad de har att rätta sig efter. Det
är åtminstone vår erfarenhet att myndigheterna
är ganska oklara på den
punkten och att de först efter bakläxor
från Kungl. Maj:t kan sättas i rörelse
på sådana punkter. På samma sätt anser
vi att landstingens situation, i fråga
om arbetskraft och med denna bostadsmarknad,
måste innebära att »särskilda
omständigheter» här föreligger.

Det är detta jag har velat påtala med
den interpellation jag här har framställt.
Det går nämligen inte för oss att
skaffa folk genom att bjuda dem bostäder,
om de -— så fort de har fått en bostad
eller kort därefter -— tar ett annat
jobb eller slutar på det första jobbet.
Vi har i Uppsala stad några hundra gifta
sköterskor som inte tar jobb o. s. v.
Det går inte för oss att hålla verksamheten
i gång. Uppsala stads yrkesskolor
hade ordnat kurser för laboratoriebiträden,
men vi fick i går ett nödrop till
förvaltningsutskottet att man skulle vara
tvungen att ställa in kurserna om det
inte gick att ordna med bostäder för
dem som skulle gå på kurserna. Situationen
är verkligen mycket allvarlig. Jag
kan ta ett exempel på hur läget är, då
vederbörande hade fått fram uthyrningsbostäder
— detta var inte i Uppsala
län utan på annat håll. Då fick arbetstagarna
en skrivelse, i vilken det
stod: »Enligt nu gällande bestämmelser
för uthyrningsbostäder» — det gällde
de statsbelånade husen, men det stod

Nr 12

Tisdagen den 17 mars 1964

Ang. omskolningsverksamheten inom byggnadsfacken

inte — »skall kontrakt upprättas mellan
parterna, hyresgästen-befattningshavaren
och hyresvärden-lasarettet. Bifogade
kontrakt torde efter underskrift av Eder
återställas* o. s. v. I kontraktet stod:
»Undertecknad som tilldelats en lägenhet
med adress---är fullt medve ten

om att lägenheten utgör tjänstebostad,
vilket innebär att den endast får
disponeras av mig under den tid jag
innehar heltidsanställning vid lasarettet.
Anställningens upphörande av vilken
orsak det vara må medför skyldighet
för mig att avflytta från lägenheten
senast sista dagen i den månad jag slutar
min tjänst.»

I det här fallet hände det sig att några
skrev på det där kontraktet. Andra
gjorde det inte. Det visade sig att de
som inte skrivit på fick bo kvar. De
som skrivit på ångrade sig och sade att
de egentligen inte hade menat vad de
gjort utan trott att de var tvungna, råkade
inte sämre ut. Det visade sig också
att arbetsgivarens ställning var så
svag att han måste säga att visserligen
var förbindelsen underskriven men att
det var inte något som han på något vis
höll på.

Det går inte underlätta att skaffa personal
genom att erbjuda bostäder, om
man inte samtidigt har någon hållhake
på att vederbörande under en rimlig tid
också arbetar hos den som skaffat bostaden.
Det måste vara ett annat läge på
arbetsmarknaden och på bostadsmarknaden
för att man skall kunna hjälpa
folk på det sättet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. omskolningsverksamheten inom
byggnadsfacken

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Nymans den 21 janu -

ari framställda interpellation angående
omskolningsverksamheten inom byggnadsfacken,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Nyman har frågat
vilka åtgärder som kan vidtagas för att
stimulera omskolningsverksamheten inom
byggnadsfacken.

Som svar vill jag anföra följande:

I skilda utredningar om byggnadsindustriens
rekryterings- och utbildningsfrågor
har klargjorts, att den nuvarande
årliga nyrekryteringen till yrkesarbetarkåren
är otillräcklig. Det har
vidare framhållits att medelåldern inom
byggnadsarbetarkåren är omkring
47 år och således hög jämfört med andra
yrkesgrupper. Avgången av åldersskäl
är därför relativt omfattande. På
grund av byggnadsarbetets speciella karaktär
har också en starkt sjunkande
produktivitet i de högre yrkesverksamma
åldrarna kunnat iakttagas. Gruppen
partiellt arbetsföra är även relativt stor
och kan väntas öka. Rörligheten mot
andra yrkesområden är betydande, vilket
medför en årlig avtappning av icke
oväsentlig omfattning. Nyutbildningsbehovet
per år måste avvägas mot dessa
speciella förhållanden och har beräknats
till ca 6 000. Under de senaste
åren har detta behov inte kunnat täckas.
Bristen på träarbetare är särskilt
markerad, men även murare och betongarbetare
fattas, medan ett överskott
på grovarbetare föreligger. För att på
längre sikt uppnå balans krävs i första
hand en starkt ökad ungdomsrekrytering
genom utbyggnad av kapaciteten
hos byggnadsavdelningarna inom det
ordinarie yrkesutbildningsväsendet.
Härutöver behövs emellertid en betydande
utökning av vuxenutbildningen.

Mot denna bakgrund har arbetsmarknadsstyrelsen
sedan flera år i samverkan
med arbetsmarknadsparterna och
överstyrelsen för yrkesutbildning vidtagit
fortbildnings- och omskolningsåtgärder
för arbetslösa och undersysselsatta
byggnadsarbetare. Byggnadsgrovarbetare
kan genomgå 14-veckors eller
1-års kurs, beroende på graden av yr -

Tisdagen den 17 mars 1904

Nr 12

An»;. omskolninKsverksamhetcn inom byggnadsfacken

kesvana, för uppnående av specialarbctarkompetens.
Vidare förekommer
kortare fortbildningskurser på några
veckor inom vissa yrkesspecialiteter
såsom plattsättning, sprutputsning
in. in. För att underlätta anpassningen
till sydsvenska byggmetoder för arbetskraft
som överflyttas från Norrland
förekommer speciella s. k. introduktionskurser,
som förläggs till mottagningsområdena.
Behovet av kranförare
tenderar vidare att öka kraftigt, varför
specialkurser för sådan utbildning
även förekommer. Därigenom kan även
partiellt arbetsföra byggnadsarbetare
beredas utbildning för fysiskt mindre
krävande arbetsuppgifter. Inom kort
kommer även en byggnadsteknikerlinje
att öppnas för partiellt arbetsföra byggnadsarbetare
med lång yrkesvana och
förutsättning för en mera teoretisk fortbildning.
Av särskild betydelse är de
2-åriga omskolningskurser som förekommer
för utbildning av grovarbetare
till träarbetare och murare.

Till alla de nu nämnda kurserna rekryteras
elever bland personer, som
har vana från byggnadsbranschen. Det
är givetvis från utbildningssynpunkt
värdefullt om deltagarna i förväg haft
tillfälle att genom eget arbete lära känna
förhållandena ute på arbetsplatserna.
Samtidigt medför detta emellertid
att rekryteringsunderlaget blivit starkt
begränsat och att det med åren har
krympt ytterligare allt eftersom de mest
utbildningsvilliga genomgått utbildning.
Det är därför önskvärt att rekryteringen
vidgas till att gälla även andra
yrkesgrupper. Verksamhetens omfattning
måste nämligen anses vara alltför
begränsad. Under de senaste åren har
ca 1 000 byggnadsarbetare genomgått
här avsedd utbildning. Enligt planläggningen
för innevarande år beräknas utbildningsvolymen
komma att öka till
mellan 1 500 och 2 000 man. Även detta
måste emellertid anses vara otillräckligt.
Såsom jag anförde vid remiss till
lagrådet nyligen av förslag till lag angående
ändrad lydelse av lagen om

igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
finner jag det glädjande, att en avsevärd
ökning av denna verksamhet nu
synes möjlig och att parterna på byggarbetsmarknaden
synes beredda att
medverka till kraftfulla insatser i detta
avseende.

Det har emellertid varit förenat med
betydande svårigheter att bygga ut denna
utbildningsverksamhet redan till den
hittillsvarande omfattningen. De speciella
förhållandena inom byggnadsindustrien
gör det icke möjligt alt bedriva
utbildningen i separata undervisningsavdelningar
helt skilda från produktionen
på det sätt, som är möjligt i fortbildnings-
och omskolningskurser inom
en rad andra näringsgrenar. Utbildningen
måste därför förläggas till byggarbetsplatser
och utbildningsverksamheten
måste komponeras in i produktionsarbetet
så, att den ordinarie arbetskraften
på det aktuella bygget störes i
minsta möjliga grad samtidigt som de
utbildningstekniska kraven måste tillgodoses.
Detta ställer även särskilda
krav på byggnationens lämplighet som
»utbildningsbygge» och förutsätter även
anpassningsförmåga och intresse för utbildningen
av såväl entreprenör som
den ordinarie arbetskraften.

För att en ökad omskolningsverksamhet
skall kunna uppnås är positiv medverkan
från arbetsmarknadsparternas
sida av stor betydelse. Från Byggnadsarbetareförbundet
har uttalats att åtgärder
för en utvidgad vuxenutbildning
är erforderliga. Detta gäller såväl de nu
förekommande utbildningsformerna
som nya former. Den nu förekommande
fortbildningen och omskolningen av
grovarbetare till betongarbetare resp.
träarbetare bör således ges större omfattning
än för närvarande. Vidare behövs
en ny utbildningsform för vuxna
utan praktisk bvggnadserfarenhet, vilka
önskar bli byggnadsarbetare, framhåller
förbundet. Från Byggnadsindustriförbundet
understrykes att det behövs
en vidgad vuxenutbildning som
skall stå öppen för såväl dem som re -

lf Första kammarens protokoll Nr 12

Nr 12

Tisdagen den 17 mars 1964

Ang. omskolningsverksamheten inom byggnadsfacken

dan är anställda inom byggnadsverksamheten
som för arbetare i andra
branscher, vilka önskar byta yrke och
bransch.

Från arbetsmarknadsstyrelsens sida
är man beredd att så snart praktiska
möjligheter föreligger öka utbildningskapaciteten
ännu mer än enligt nu föreliggande
planer. Några anslagsmässiga
hinder för att öka verksamheten föreligger
inte.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet ber jag att
få framföra ett tack för det utförliga
svaret på min interpellation. Min fråga
gäller omskolnings- och fortbildningskurser
för vuxna i byggnadsindustrien
och vad som kan göras för att stimulera
denna verksamhet. Av flera rapporter
från länsarbetsnämnder att döma
tycks omskolningsverksamheten
präglas av en viss tröghet. I ett meddelande
till arbetsmarknadsstyrelsen
framhåller länsarbetsnämnden i Västmanlands
län att nämnden under de senaste
åren »gjort upprepade ansträngningar
att få till stånd ökad utbildning
av arbetskraft till byggnadsindustrien i
länet. Förslag om anordnande av omskolningskurser
har stött på motstånd
— direkt motstånd från byggnadsarbetarna
och bristande intresse från arbetsgivarsidan
att engagera sig i utbildningen».
Jag vill hoppas att detta
inte är relevant för hela landet, men
att det i mer än ett län i Mellansverige
tycks förekomma en viss tröghet tror
jag är riktigt.

Främsta hindret för omskolnings- och
fortbildningskurser för vuxna synes
mig dock vara de villkor som ställs på
dem som får delta. Dessa villkor har
visserligen godkänts av arbetsmarknadens
parter, men i den situation som
för närvarande råder och som ser ut
att råda inom byggnadsbranschen också
i framtiden borde, tycker jag och
många med mig, villkoren kunna mo -

difieras. Dessa villkor förhindrar nämligen
icke minst möjligheten för arbetare
från andra yrkesområden, t. ex.
skogsbruk — aktualiserat av tillgången
på friställda arbetare i Norrlandslänen
samt Kopparbergs och Värmlands län
— att inom rimlig tid omskolas i kvalificerade
byggnadsyrken. För att komma
i fråga till omskolningskurs skall
nämligen vederbörande dels ha fyllt 25
år, dels ha arbetat som grovarbetare
inom byggnadsbranschen i fyra—fem
år. Detta gäller för vidareutbildning till
träarbetare, murare och specialarbetare.
Vidare skall parterna vara ense om
att en omskolningskurs behövs på orten
i fråga. Här kan ofta de lokala intressena
spela in och motverka att landet
i stort tillföres tillräckligt många
yrkesarbetare.

I nämnda skrivelse från länsarbetsnämnden
i Västmanlands län till arbetsmarknadsstyrelsen
framhålles bland
annat: »Det synes icke alltid vara rationellt
att endast rekrytera bland byggnadsgrovarbetare
till omskolningskurser
för träarbetare. Andra kategorier,
exempelvis sökande med erfarenhet
från träindustri eller skogsarbete, kan
vara lika lämpade att deltaga i omskolningskurser
för träarbetare. Förutsättningarna
för att rekrytera bra träarbetare
från dessa kategorier torde många
gånger vara större än om man enbart
skall rekrytera bland arbetslösa byggnadsgrovarbetare.
Bestämmelserna om
en urvalsbegränsning strider mot inom
andra yrken tillämpad rekryteringsnorm,
nämligen den att anlag och förutsättningar
skall vara utslagsgivande
för urvalet. Det torde vara få vrken som
tillämpar dylika normer för sin rekrytering.
»

Glädjande nog har också statsrådet
framhållit att rekryteringsunderlaget
för dessa omskolningskurser borde vidgas
till att gälla även andra yrkesgrupper
än enbart byggnadsgrovarbetare.

Om man jämför den aktuella branschen
med metallindustrien, omskolas
och vidareutbildas för närvarande in -

Tisdagen den 17 mars 1904

Nr 12

Ang. omskolningsvcrksamheten inom byggnadsfacken

om metallbranschen cirka 4 000 personer
i 403 omskolningskurser mot inom
byggnadsindustrien endast cirka 700 i
01 kurser. I relation till antalet arbetare
i respektive bransch utbildas genom
omskolning tre gånger så många inom
metallbranschen som inom byggnadsbranschen.
Eleverna i byggnadsyrkena
kommer uteslutande från den egna
branschen, medan mctallyrkenas omskolning
till stor del kan riktas mot friställd
arbetskraft från andra yrkesområden.
Detta förklarar också förhållandet.

Rekrytering och utbildning inom
byggnadsbranschen har föredömligt,
tycker jag, utretts av arbetsmarknadens
parter, Svenska byggnadsarbetareförbundet
och Svenska byggnadsindustriförbundet
in. fl. arbetsgivarförbund. I
Byggnadsarbetareförbundets utredning
av år 1902, »Byggindustriens arbetsplatsrekrytering
och yrkesutbildning»,
har dessa frågor utförligt diskuterats
och konstruktiva synpunkter framförts.
Utredningsmännen framhåller att en
förbättring av såväl traditionell utbildning
-—- vuxenutbildning — som verkstadsutbildning
-— ungdomsutbildning
— är behövlig. I traditionell utbildning
är det främst åtgärder för att garantera
erforderlig teoriundervisning som
behövs.

Beträffande ungdomsutbildningen
som herr statsrådet också berörde delar
jag helt den uppfattningen att den är
otillräcklig och behöver såväl utökas
som förbättras.

Svenska byggnadsindustriförbundet
m. fl. arbetsgivarorganisationer har i
sitt remissutlåtande rörande förslag till
ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 maj
1963 om igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete framhållit: »För fri ställda

arbetare från andra branscher
med sysselsättningsproblem, exempelvis
skogs- och lantbruket, saknas i dag
former för omskolning till de kvalificerade
byggnadsyrkena. Vuxenutbildningen
inom byggnadsindustrien kan med
vissa förändringar bringas till en vä -

sentlig utbyggnad för utbildning av sådan
arbetskraft efter mönster, som sedan
flera år med gott resultat tillämpas
i länder som Holland, Frankrike ocli
England.»

Jag tror att man med nya metoder
skulle avsevärt kunna nedbringa den
tid, ända upp till två år, som nu går åt
till dessa utbildningskurser. Nämnda
arbetsgivarorganisationer bär därför
kommit med förslag till nya former med
modifierade villkor för utbildning av
vuxna över 21 år. Arbetsgivarförbundens
förslag bygger delvis på hittills
vunna erfarenheter och de förslag som
framförts i Byggnadsarbetareförbundets
utredning av 1962.

Det synes därför eu utomstående som
om parterna på arbetsmarknaden skulle
kunna i gott samförstånd lösa den
viktiga frågan om rekryteringen och
utbildningen inom byggnadsbranschen.
Jag utläser också en sådan förhoppning
i statsrådets svar. Min förväntan är därför
att parterna på arbetsmarknaden
skall på ett tillfredsställande sätt lösa
byggnadsbranschens viktiga rekryterings-
och utbildningsproblem och att
inrikesministern och de statliga instanserna,
arbetsmarknadsstyrelsen och yrkesöverstyrelsen,
skall på bästa sätt
medverka till en snabb utveckling av i
synnerhet omskolningsverksamheten.
Det skall erkännas att byggnadsindustrien
har speciella svårigheter då det
gäller att lösa sina utbildnings- och rekryteringsproblem.
Men just därför behövs
det, som statrådet framhållit, en
alldeles särskild positiv medverkan av
parterna på arbetsmarknaden -— en
medverkan som synes vara på väg. De
ekonomiska resurserna tycks finnas,
och arbetsmarknadsstyrelsen är beredd
att öka utbildningskapaciteten så snart
praktiska möjligheter föreligger, detta
enligt statsrådets svar. På grund av detta
synes det mig som om arbetsmarknadsstyrelsen
nu borde ta initiativet till
att undanröja de kvarvarande praktiska
hindren för en avsevärt ökad omskolning.
Till sist: en svårlöst fråga som

Nr 12

Tisdagen den 17 mars 1964

Ang. omskolnings verksam heten inom byggnadsfacken

statsrådet däremot icke berört är möjligheten
att få fram instruktörer och
yrkeslärare. Det har väckt viss oro att
instruktörernas ersättning vid resor och
kurser från och med nyåret bortfallit i
samband med nytt avtal, anpassat efter
det statliga avlöningsreglementet. Redan
de relativt höga förtjänsterna inom
byggnadsyrkena skapar i och för sig
svårigheter att rekrytera instruktörer
och yrkeslärare med de löner som i dag
betalas. Om vissa tidigare förmåner
därtill indrages, även om andra förbättringar
tillkommit, kan detta medverka
till att svårigheter och missnöje
uppstår. Enär tillgången på instruktörer
och yrkeslärare är en viktig förutsättning
för ökad utbildningsverksamhet
är det angeläget, synes det mig, att
inrikesministern uppmärksammar denna
fråga.

Vi räknar alla med att investeringstakten
på byggandets olika områden
skall öka i landet. Detta förutsätter en
ökad produktionskapacitet för byggnadsindustrien,
varvid fortsatt rationalisering
samt ökad rekrytering och utbildningsverksamhet
är viktiga förutsättningar
som i dagens läge på allt
sätt bör stimuleras.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka statsrådet för, som jag tycker,
ett positivt svar på min interpellation.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 71, angående omorganisation av
statens bilinspektion, m. m.; och

nr 106, angående anslag till markförvärv
för övningsfält in. m. för budgetåret
1964/65 m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 2 och 9, bevillningsutskottets
betänkanden nr 5, 8, 13,
17, 19 och 21, första lagutskottets utlåtanden
nr 8—11, andra lagutskottets ut -

låtanden nr 12, 16, 17 och 19, tredje lagutskottets
utlåtande nr 10 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr
3—5.

Pa framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde andra lagutskottets
utlåtande nr 16 skulle uppföras
näst efter statsutskottets utlåtande
nr 9.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 113, angående svensk medverkan vid
upprättande av en FN:s fredsstyrka på
Cypern.

Anmäldes och bordlädes följande undei
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 666, av herr Adolfsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 48, angående
reformering av socionomutbildningen; nr

667, av fröken Andersson och herr
Pettersson, Georg, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 48, angående reformering
av socionomutbildningen;

nr 668, av herr Geijer, Lennart, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
48, angående reformering av socionomutbildningen; nr

669, av herr Hellebladh m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 48, angående reformering av socionomutbildningen
;

nr 670, av herr Hilding och herr Andersson,
Torsten, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 48, angående reformering
av socionomutbildningen;

nr 671, av herr Jacobsson, Per, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 48, angående reformering av socionomutbildningen; nr

672, av herr Schött, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 48, angående
reformering av socionomutbildningen;
och

Onsdagen den 18 mars 1964

Nr 12

nr 673, av herr Wallmark in. fl., i anledning
av Ktingl. Maj:ts proposition nr
58, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 17 maj 1963 (nr 111)
om semester, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.37.

In fidem
K.-G. Lindelöu)

Onsdagen den 18 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Fru Myrdal anmälde, att hon åter
infunnit sig vid riksdagen.

Ang. svensk rymdforskning

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Lundströms den 14 februari framställda
interpellation angående svensk
rymdforskning, erhöll ordet och anförde: Herr

talman! I en interpellation har
herr Lundström frågat dels om jag ville
vidtaga sådana omedelbara åtgärder, att
det av rymdkommittén planerade
svensk-amerikanska samarbetet instundande
sommar icke äventyras, dels om
jag avser att för framtiden genomföra
dispositioner varigenom ett kontinuerligt
svenskt arbete på rymdforskningens
område icke riskerar att försvåras
eller fördröjas.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd
har i skrivelse den 22 februari
1964 hos Kungl. Maj:t anmält, att rådet
ställt sig som ekonomisk garant bakom
vissa materielbeställningar intill ett belopp
av 350 000 kronor, som rymdkommittén
måste göra före den 20 mars
1964 för säkerställande av kontinuiteten
i den svenska rymdverksamheten och

det fortsatta svensk-amerikanska samarbetet
på området. I enlighet med gällande
bestämmelser har rådet underställt
Kungl. Maj:t beslutet för godkännande.
Genom beslut den 28 februari
1964 har Kungl. Maj:t sanktionerat rådets
ställningstagande. Samma dag beslöt
Kungl. Maj:t att för Sveriges del
biträda konventionen om upprättande
av Organisationen för europeisk rymdforskning.
Ratifikationen ägde rum den
7 mars. I en proposition angående anslag
för budgetåret 1964/65 till vissa
forskningsråd m. m., vilken kommer att
framläggas för riksdagen någon av de
närmaste dagarna, lämnar jag en ingående
redogörelse för min syn bl. a. på
frågan om den svenska rymdforskningen.

Av vad jag här anfört torde framgå,
att jag har min uppmärksamhet riktad
på dessa frågor. För egen del hyser jag
också en tilltro till den svenska rymdforskningens
möjligheter att — på samma
villkor som andra vetenskapsgrenar
— hävda sig i konkurrensen om de till
forskningsrådens disposition stående
anslagsmedlen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber först och främst
att få tacka ecklesiastikministern för
svaret. Några reflexioner bör nog knytas
till detsamma, men jag skall be att
till en början få klarlägga bakgrunden
till de frågor som jag har ställt.

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Ang. svensk rymdforskning

Det har pågått svensk-amerikanska
raketexperiment under några år här i
Sverige. Det föreföll därför naturligt,
att man skulle fullfölja dessa experiment
under den kommande sommaren.
Härför krävdes emellertid vissa förutsättningar.
Rymdkommittén måste kunna
bedöma, huruvida de ekonomiska
resurser, som kunde stå till förfogande,
skulle vara av den storleken, att raketexperimenten
vid vägningen mot många
andra kostsamma forskningsuppgifter
inom rymdforskningen kunde få tillräckliga
medel för att fortsätta. Vidare
måste vissa viktiga beställningar läggas
ut vid mitten av februari — i vissa fall
även tidigare — för att leverans skulle
kunna ske i så god tid att experimenten
skulle kunna äga rum. Rymdkommittén
måste kunna ge den forskningsgrupp,
som skulle lägga ut beställningarna,
bemyndigande att göra detta. Därjämte
behövde vissa beställningar göras
senare under februari —- senast den 1
mars. Det erfordrades alltså bemyndiganden
att under februari månad lägga
ut beställningar för i runt tal 400 000
kronor. Härutöver tillkom andra beställningar,
som skulle läggas ut senare,
nämligen före den 20 mars.

Ingen av dessa förutsättningar var
ännu vid mitten av februari för handen.
Tvärtom blev det genom tidningsuppgifter
känt, att på grund av den oklarhet
som rådde om anslagstilldelningen
till rymdforskningen riskerade man att
det svensk-amerikanska samarbetet
måste brytas. Det aviserades en proposition,
som skulle läggas under senare
delen av mars, d. v. s. omkring en månad
efter det att de första beställningarna
ovillkorligen måste läggas ut och
även senare än när de efterföljande beställningarna
skulle läggas ut. Trots förfrågningar
i departementet lämnades
icke sådana upplysningar, att rymdkommittén
ansåg sig kunna göra klara
bedömningar. I detta läge framställde
jag den 14 februari min interpellation
till ecklesiastikministern med önskemål
om att med hänsyn till frågans bråds -

kande natur få ett snabbt svar. Det är i
dag den 18 mars.

För att rädda experimenten nödgades
nu rymdkommittén söka en nödlösning
för att få ett besked! Den begärde hos
naturvetenskapliga forskningsrådet dels
att få ett direkt anslag på 50 000 kronor
för beställningar som var absolut överhängande,
dels att få rådets garanti för
beställningar för 350 000 kronor, som
skulle göras före den 1 mars, vilket —
som ecklesiastikministern nämnde —-också har godkänts.

När jag tar hänsyn till dessa förhållanden
framstår det för mig som obegripligt,
att en statlig forskningskommitté,
som har att göra med viktiga och
under flera år sammanhängande arbetsuppgifter,
behandlas på detta sätt.
Upplyst om situationens allvar borde
väl regeringen ändå ha kunnat finna
sådana lösningar, att rymdkommittén
utan omgång fått ett besked — beskedet
må sedan ha varit positivt eller negativt
— så att man hade vetat hur man skulle
förfara. Att som nu skedde nödgas
tillgripa omgången att hos forskningsrådet
begära en garanti för att på detta
sätt få ett, om än indirekt, besked om
regeringens ställningstagande förefaller
enligt min mening formalistiskt och
onödigt.

Den svenska ratificeringen av ESROavtalet
är tacknämlig och kan naturligtvis
komma att betyda mycket för
svensk rymdforskning i framtiden. Detta
torde också, såvitt jag förstår, den
svenska rymdkommittén ha haft som
utgångspunkt för bedömningen av det
fortsatta svenska arbetet på detta område.
Det är inte minst mot denna bakgrund
väsentligt att kontinuitet i pågående
svenska arbeten säkerställes.
Rymdkommittén har, som bekant, som
ett led i förberedelserna för svenska insatser
inom ESRO dels stött ett antal
forskningsgrupper, dels även skapat en
mindre, teknisk grupp, som spelar en
väsentlig roll i arbetena under kommande
sommar. Jag förutsätter att den proposition,
som skall komma om några da -

Onsdagen den 18 mars 1904

Nr 12

gar, skall visa en tillräckligt positiv inställning
till det arbete som initierats
och som pågår, så att det skall kunna
fortsätta och så att ESRO rätt skall kunna
utnyttjas för de svenska arbetena.
Skulle så inte bli fallet, skulle departementets
handläggning av förslagen om
svensk rymdforskning illa rimma med
departementschefens nu uttalade tilltro
till att rymdforskningen skall kunna
väl hävda sig. Jag tolkar hans svar som
eu försäkran om att åtgärder skall vidtas
som tillgodoser önskemålet om att
kontinuiteten skall säkerställas i den
verksamhet det här gäller.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Denna fråga är ju i och
för sig utagerad. Rymdkommittén vet
i dag precis vad som kommer att hända,
och det har den vetat ganska länge.
Eftersom det är gruppledare i första
kammaren som har interpellerat i ett
ärende, som också är intressant principiellt
sett, vill jag emellertid göra
några kommentarer.

Jag har svårt att förstå hur en representant
för riksdagen kan stå upp här
i kammaren och begära att regeringen
i frågor av denna art skall tala om, hur
stora anslag ett statligt organ skall få
förfoga över, innan ens proposition är
framlagd för riksdagen och än mindre
medlen beviljats.

När det gäller rymdkommittén så levde
denna verkligen inte i okunnighet
om regeringens uppfattning i fråga om
det europeiska rymdsamarbetet. Det var
vissa förhandlingar som återstod att
slutföra, och det kände man också till.

I den proposition, som regeringen,
som jag hoppas, lämnar på fredag om
forskningen, föreslås ett totalt anslag
till de svenska forskningsråden på
56 488 000 kronor. Förslaget innebär
den starkaste anslagshöjning för ändamålet
som vi hittills har uppnått. Även
representanterna för rymdkommittén
fick klart för sig att det i år skulle bli
en betydande höjning av forskningsan -

Ang. svensk rymdforskninR
slagen. Det enda, herr Lundström, man
inte fick veta var den organisatoriska
form rymdforskningen i framtiden skulle
ha.

Det är ju alldeles uppenbart, att om
så stora anslag som det här gäller ställes
till forskningsrådens disposition, så
måste rymdforskningen kunna hävda
sig, i varje fall, herr Lundström, om det,
som i det här fallet, gäller ett belopp
av 400 000 kronor. Om den svenska
rymdforskningen är så usel att dess representanter
i konkurrensen med annan
naturvetenskaplig eller medicinsk
forskning inte kan hävda ett anslag på
400 000 kronor, då är den verkligen inte
värd att få några anslag alls, herr Lundström! Det

är ju självfallet, att det som
skrevs om rymdkommitténs oro under
dessa dagar var ett led i en — i och
för sig fullkomligt legal — kampanj för
att skaffa större anslag och ingenting
annat.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är fullständigt felaktigt
av ecklesiastikministern att göra
gällande, att jag har begärt att regeringen
skall tala om i förväg hur stora
anslag man skall lämna. Jag har sagt i
mitt anförande, att när man fick veta
i ecklesiastikdepartementet att det rådde
oklarhet och att rymdkommittén
verkligen befann sig i det läget, att man
riskerade att inte kunna fortsätta det
svensk-amerikanska samarbetet, borde
regeringen ha kunnat finna vägar för
att lämna ett klart och tydligt besked
om dessa möjligheter skulle ges eller
inte. Jag kommer inte riktigt ihåg hur
jag uttryckte mig, men jag är alldeles
bestämd på att jag inte menade, att regeringen
skulle i förväg tala om att man
skulle kunna få så och så stora belopp
— beloppen var ju inte beviljade —
men regeringen brukar inte sakna utvägar
när det gäller att i andra fall klara
ut sådana här problem. Jag kunde
t. ex. tänka mig att man hade haft möj -

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Ang. svensk rymdforskning
ligheter att vid behov göra en framställning
till riksdagen för att tidigare
kunna lämna besked, eller att man kunde
ha ställt garanti utan denna omväg
över forskningsrådet, så att rymdkommittén
kunde ha satt i gång förberedelserna.

Till saken hör ju att man i rymdkommittén
hade fått klart för sig, att
kommittén skulle komma att upphöra
den 1 juli, vilket också komplicerade
frågan; det är väl alldeles självklart.

Jag har mig bekant, att efter beskedet
från ecklesiastikdepartementet förekom
i kommittén grundliga överväganden
om man skulle våga sätta i gång eller
inte. Man ansåg att situationen var
sådan, att man då inte vågade, och man
Var ytterst oviss om hur man skulle gå
till väga. Att deras ställningstagande
skulle vara en kampanj för att få större
anslag, känner jag inte till. Jag har
svårt att föreställa mig att frågan om
ett besked i detta avseende skulle ha
någonting att göra med kommande anslag.

Nu är det naturligtvis gott och väl,
att man genom naturvetenskapliga
forskningsrådets garanti har fått möjlighet
att fullfölja ett av dessa projekt,
som man har intresserat sig för och
som rymdkommittén bedömt som väsentligt
för det fortsatta arbetet. Jag understryker
emellertid än en gång att jag
anser, att på grund av bristande besked
och bristande informationer uppstod
i februari månad en situation som,
om arbetet inte direkt försenades, i
varje fall ledde till att tidsmarginalen
knappades in så starkt att det verkligen
blev pressande. På så sätt har ett
onödigt osäkerhetsmoment för dessa arbetens
lyckliga genomförande tillkommit.

Jag vill dessutom betona vad jag antydde
i mitt första anförande, att om
man har en verksamhet som sträcker
sig över ett betydande antal år och där
det ena årets experiment hänger ihop
med föregående års, så är det väl ändå
rimligt att man får klarhet om att me -

del skall stå till förfogande i så god
tid, att experimenten kan planeras fortsätta.
Detta har ju också betydelse i
förhållande till andra experiment, och
det är viktigt att man utan sådan här
rådvillhet kan lägga ut erforderliga beställningar
i god tid. Detta tycker jag
är en mycket väsentlig sak i detta sammanhang.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! För att herr Lundström
skall veta vilken typ av informationer
rymdkommitténs representanter fick,
skall jag berätta vad jag sade. Det var
ungefär så här: Rymdforskningen har
för innevarande budgetår ett anslag på
2 miljoner kronor. Eftersom regeringen
avser att lägga fram en stor forskningsproposition
till riksdagen, är det
sannolikt att ni under alla förhållanden
kan räkna med minst 2 miljoner
kronor. Då får ni själva göra bedömningen,
om det amerikanska samarbetsprojektet
har ett sådant vetenskapligt
värde, att man får rum med dessa
400 000 kronor inom det nya anslagets
ram.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag förmodar att det inte
heller är ecklesiastikministern obekant
att, sedan rådet diskuterat de upplysningar
man fått, så tillskrevs departementet
med meddelande att man ansåg
de premisser som förelåg så osäkra,
att man var tveksam huruvida experimenten
skulle över huvud taget kunna
fortsätta.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
113, angående svensk medverkan vid
upprättande av en FN:s fredsstyrka på
Cypern.

Onsdagen den 18 mars 1964

Nr 12

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 666—672 till statsutskottet
och

motionen nr 673 till behandling av
lagutskott.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35

Fångvårdsanstalternas avlöningsanslag

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för fångvårdsanstalterna, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari
1964 föreslagit, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat
för fångvårdsanstalterna, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1964/65, dels ock till Fångvårdsanstalterna:
Avlöningar för samma budgetår
anvisa ett förslagsanslag av
61 055 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (1:180) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:232), hade, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
besluta att under förevarande anslag
anvisa

a) för placering i vårdarbetet enligt
fångvårdsstyrelsens äskanden medel för
anställande av en överläkare i Bo 1 och
fem psykologer i Ae 25,

Fångvårdsanstalternas avlöningsanslag

b) för utbildning av tillsynspersonal
139 337 kronor enligt fångvårdsstyrelsens
äskanden i stället för av departementschefen
förordade 36 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 180 och II: 232, såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för fångvårdsanstalterna, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1964
föreslagit;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för fångvårdsanstalterna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1964/65;

c) till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 61 055 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Edström och
Ståhl, fröken Elmén samt herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:180 och 11:232, såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för fångvårdsanstalterna, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1964
och reservanterna föreslagit;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för fångvårdsanstalterna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1964/65;

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Fångvårdsanstalternas avlöningsanslag

c) till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 61 409 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag är angelägen att
framhålla att när det gäller anslagen till
justitiedepartementets verksamhetsområde
har utskottet varit i huvudsak
enigt. Endast på ett par punkter har vi
avvikande meningar, och vi har en reservation
här under punkt 35. Det gäller
främst frågan om förstärkning av
personalen. Vi reservanter har där ansett
oss böra följa fångvårdsstyrelsens
förslag att ställa medel till förfogande
för en överläkare i Bo 1 och fem psykologer
i Ae 25.

Den bakomliggande motiveringen för
det motionsyrkande varpå reservationen
grundar sig är att man bör försöka inrikta
sig på en verklig klinisk undersökning
av fångvårdsklientelet. Härför
måste, såvitt vi förstår, etableras observationskliniker,
där diagnostisering
och bestämning av klientelets behandlingsmetod
skall ske under ledning av
sakkunnig personal. För att tillgodose
detta önskemål finner vi det för vår
del i hög grad angeläget att följa fångvårdsstyrelsens
förslag.

Vidare föreslår vi ytterligare utbildning
av den lägre personalen, speciellt
vakt- och tillsynspersonalen. Vi har för
närvarande 600—700 vaktkonstaplar
som inte har någon som helst specialutbildning
för de arbetsuppgifter de är
satta att sköta. Detta är ett förhållande
som inte kan vara tillfredsställande, och
vi har därför funnit det angeläget att
försöka intensifiera utbildningsverksamheten
så att vederbörande befattningshavare
blir mera skickad att fullgöra
sina arbetsuppgifter. Vi kan inte
se annat än att det även efter genomförandet
av detta kursprogram kommer
att vara avsevärt sämre ställt i utbildningshänseende
för dessa personalkategorier
än vad som är normalt inom åtskilliga
andra vårdområden.

Vi har ju inom fångvården att se

fram emot en mycket kraftig expansion.
Enligt fångvårdsstyrelsens nyligen
framlagda anstaltsplan förutser man
praktiskt taget en fördubbling av fångantalet
fram till år 1980. Detta måste
också, såvitt vi förstår, innebära att
det är synnerligen angeläget att ägna
den allra största omsorg åt just personalfrågorna.
Personalpolitiken måste
därför givas en framåtsyftande karaktär,
så att man inte ställes inför den
situationen, att man har en omfattande
utbyggnad för fångvårdens behov som
inte samtidigt kompletteras med erforderligt
utbildad personal.

Detta är anledningen till att vi på
denna punkt har velat följa fångvårdsstyrelsens
förslag, och därför ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde fröken Andersson (h).

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Som herr Jacobsson har
framhållit föreligger det här en avvikande
mening. En minoritet bär nämligen
slutit upp bakom de anslagskrav
som har kommit från fångvårdsstyrelsen.
Det gäller närmast läkarsidan och
utbildningsfrågan.

Vi har inom utskottsmajoriteten ansett,
att när det har gällt att väga olika
behov mot varandra, har vi inte kunnat
göra annat än att i detta fall följa
det av regeringen lagda förslaget, som
dock innebär en avsevärd ökning av
personalen på detta område.

Vidare har man från reservanternas
sida särskilt betonat värdet av att anställa
psykologer. Det låter i och för
sig bra. Fångvårdsmyndigheterna är
också fullt medvetna om nödvändigheten
härav. Vid alla de nya anstalter
som planeras ingår alltid i personalkadern
psykologiskt utbildad personal.
Det är emellertid svårt att över huvud
taget kunna uppbringa psykologer som
är villiga att ta anställning inom fångvården.
År 1962 beslöts det bl. a. att en
psykolog skulle anställas vid Håga.

Onsdagen den 18 mars 1964

Nr 12

Om en undersökning angående orsakerna

Först i dagarna har man lyckats anskaffa
en person för denna befattning,
som man alltså beslöt inrätta redan för
flera år sedan. Det visar att det är stora
svårigheter att uppbringa lämplig
personal. Då departementschefen nu år
efter år gjort avsevärda medgivanden
om att utöka personalen, har vi från
utskottsmajoritetens sida ansett, att vi
bör kunna nöja oss härmed.

Vad gäller utbildningen av den lägre
personalen vid fångvårdsanstalterna,
har det ju sedan länge pågått en viss
utbildningsverksamhet. Man har dock
ännu inte riktigt funnit den slutliga
lösningen på utbildningsfrågorna. Vi delar
reservanternas uppfattning att det
är värdefullt med utbildad personal,
men vi anser att vi i avbidan på resultatet
av den verksamhet, som redan försiggår
på detta område, kan nöja oss
med den föreslagna höjningen av anslaget,
vilken ju heller inte är ringa.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

till den ökade rymningsfrekvensen vid
fångvårdsanstalterna

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 37.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 36

Om en undersökning angående orsakerna
till den ökade rymningsfrekvensen vid
fångvårdsanstalterna

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Fångvårdsanstalterna: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
förslagsanslag av 23 662 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:180,
av herr Lundström m. fl., och II: 232,
av herr Ohlin m. fl., hade, såvitt nu vore
i fråga, hemställts, att riksdagen måtte
besluta att under förevarande anslag
anvisa

a) för utbildning av tillsynspersonal
164 000 kronor enligt fångvårdsstyrelsens
äskanden i stället för av departementschefen
förordade 120 000 kronor,

b) efter fångvårdsstyrelsens hörande
erforderliga medel till en särskild undersökning
av orsakerna till den stegrade
rymningsfrekvensen vid fångvårdsanstalterna
under det gångna året.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om en undersökning angående orsakerna till den ökade rymningsfrekvensen vid
fångvårdsanstalterna

Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 180 och II: 232, såvitt nu
vore i fråga, till Fångvårdsanstalterna:
Omkostnader för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 23 662 000
kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Johannes Andersson, Per Jacobsson,
Edström och Ståhl, fröken Elmén
samt herr Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 180 och II: 232, såvitt nu vore i
fråga, till Fångvårdsanstalterna: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 anvisa
ett förslagsanslag av 23 706 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Denna reservation ansluter
sig i viss mån till den vid föregående
punkt. Här tillkommer dock ett
nytt yrkande, nämligen om en särskild
utredning för att söka klarlägga orsakerna
till den ökade rymningsfrekvensen
vid fångvårdsanstalterna. Reservanterna
anser att en särskild utredning är
påkallad och att kostnaderna för densamma
lämpligen kan bestridas från
justitiedepartementets kommittéanslag.

Jag skall inte nu gå in på någon diskussion
om rymningsfrekvensen vid
fångvårdsanstalterna — vi hade ju en
liten diskussion härom för några dagar
sedan — men så mycket kan man väl
i alla fall våga säga, att förhållandena
inte tycks ha förbättrats. Den som läste
rubrikerna i måndagens kvällstidningar
fick nog närmast den uppfattningen,
att rymningsfrekvensen har ytterligare
ökat och att behovet av åtgärder för att
söka klarlägga orsakerna till denna oroande
utveckling ytterligare accentuerats.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen på
denna punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
sagt nej till detta förslag om en utredning
angående orsakerna till rymningar.
Man kan ju närmast få det intrycket,
när man läser i varje fall motionen, att
de ansvariga för fångvården sitter med
armarna i kors och låter internerna löpa
när dessa finner det vara lämpligt.
Så är det emellertid inte. De som har
hand om fångvården har sedan länge
gjort omfattande undersökningar både
beträffande orsakerna till rymningarna
och framför allt om hur man skall kunna
förhindra dem. Den fångvårdsbvggnadskommitté
som nu har arbetat i åtskilliga
år har mycket ingående studerat
förhållandena på detta område för
att undersöka möjligheterna att få våra
fångvårdsanstalter så rymningssäkra
som möjligt.

Helt rymningssäkert går det sannolikt
aldrig att göra ett fängelse — inte
ens Venedigs beryktade blykammare
var ju rymningssäkra. När man har fått
fram någonting som man tror är effektivt,
så kan alltid motparten — i detta
fall de intagna — fundera ut nya sätt
att klara sig ut. Vid byggandet av nya
fångvårdsanstalter har man prövat sig
fram på olika sätt, med smala fönster
som visserligen är utan galler men är
utförda med ett säkert glas, och man
har försökt med höga murar och annat.
Vid ett tillfälle, när experterna trodde
sig ha fått fram verkligt effektiva cellfönster,
skickades dessa över för att
provas i några anstalter i Förenta staterna,
och i varje fall under de månader
då dessa fönster provades där lyckades
inte ens de värsta utbrytarna
forcera dem. Det dröjde några år, men
sedan lyckades de intagna i svenska
fängelser ta sig ut ändå. Det är alltså
inte så enkelt som en del tror, att man
bara behöver låsa in folk. Alla människor
har en viss frihetslängian och söker
sig ut.

Vad gäller förslaget om en utredning
vill jag säga att en sådan har hållit på

Onsdagen den 18 mars 1964

Nr 12

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken

liinge inom fångvårdsstyrelsen, och jag
vet att även om den hlir kostnadskrävande
fångvårdsstyrelsen kommer att
få de medel den behöver för undersökningar
som syftar till att göra anstalterna
rymningssäkra.

Ilerr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag tvivlar inte på att
de som sysslar med projektering av nya
anstalter lägger ner mycken möda på
att göra anstalterna så rymningssäkra
som möjligt, men vi har ju många anstalter,
som kanske delvis inte ens från
början har fyllt de krav man kan ställa
på eu anstalt i det här avseendet, som
vi ändå måste räkna med att använda
under mycket lång tid. Det är framför
allt beträffande dessa anstalter, där
rymningsfrekvensen är hög, som det är
angeläget att få klarlagt, vilka orsakerna
är till rymningarna.

Den allmänna frihetslängtan som
herr Andersson talade om ligger väl latent
hos oss alla och finns kanske klarare
uttalad hos fångvårdsklientelet än
hos andra. Det gör att man ständigt
måste vara på sin vakt och ständigt försöka
finna nya vägar att hindra dessa
rymningar, som innebär en samhällsfara
och som kan utlösa många allvarliga
tragedier.

Utskottet är ju enigt med reservanterna
i huvudfrågan, nämligen om behovet
av att orsakerna till den höga
rymningsfrekvensen ytterligare klarläggs,
och det är väl närmast bara formen
för en utredning som vi tvistar om.
Reservanterna har ansett det angeläget
att det tillsätts en särskild utredning,
som också kan få tillgång till expertis
vid sidan av den som fångvårdsstyrelsen
kan ställa till förfogande.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag vill bara meddela
att när fångvårdsstyrelsen liksom fång -

vårdsbyggnadskommittén sysslar med
dessa ting, anlitas även sakkunskap från
olika områden. Jag tror att utredningen,
om en sådan nu skall komma till
stånd, bör göras inom fångvårdsstyrelsen
och inte bli en utredning vid sidan
om den. De människor som sysslar
med fångvården kan i varje fall dessa
ting bättre än någon annan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 37—54

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å kapitalbudgeten
för budgetåret 1964/65 inom
kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Ang. investeringsplanen för
kommunikationsverken

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t lämnat en översikt över kommunikationsverkens
investeringar, avseende
postverkets, televerkets, statens järnvägars
och statens vattenfallsverks fonder,
luftfartsfonden samt väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond.

I överensstämmelse med vad som föreslagits
i 1963 års statsverksproposition
hade från och med innevarande

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 19(34

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken

budgetår investeringarna avseende
samtliga ifrågavarande fonder utom televerkets
överförts till ett enda kollektivanslag.
För televerkets fond hade två
kollektivanslag upptagits, det ena för
teleanläggningar och det andra för investeringar
avseende ljudradio och television.
Vidare hade uppdelningen på
ramreglerade och icke ramreglerade anslag
slopats. De för nästa budgetår upptagna
anslagsbeloppen under affärsverksfonderna
och förrådsfonden hade
beräknats så, att de jämte förutsedda
behållningar vid budgetårets ingång
skulle motsvara medelsförbrukningen
och därutöver giva en marginal om cirka
10 procent för att möjliggöra höjda
investeringsramar, om så skulle befinnas
påkallat av konjunkturmässiga eller
eljest särskilda skäl.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Åkerlund (I:
535) samt den andra inom andra kammaren
av herrar Nordgren och Bengtson
i Solna (II: 651), i vilka motioner framställts
yrkande av innebörd, att av departementschefen
föreslagna medelsanvisning
till affärsverksfonderna och förrådsfonden
skulle minskas med tio procent.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte,
med avslag å motionerna 1:535 och II:
651, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet i punkten anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Holmberg, Staxäng och Cassel,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:535 och
II: 651, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Den reservation som
avgivits av herr Kaijser och mig samt

herrar Staxäng och Cassel fordrar en
något närmare motivering utöver vad
som sägs i den tryckta reservationen.

Redan för två år sedan beslöt riksdagen
att öka affärsverkens befogenheter
att mera fritt utnyttja sina investeringsanslag.
Det skedde vid den tidpunkten
genom att man slopade den specificering
av anslagen på de olika affärsverksfonderna
som man dittills haft
och sammanförde anslagen till ett enda
kollektivanslag under varje affärsfond.
Den långtgående anslagsuppdelningen
hade nämligen medfört betydande olägenheter,
inte minst på grund av det
knappa investeringsutrymme som vi ju
alltid har att brottas med. Genom övergången
till ett kollektivanslag ville man
bereda de affärsdrivande verken möjlighet
att utan omgång vid behov forcera,
utvidga och om så behövdes även
tidigarelägga beslutade anläggningsarbeten.

I samband med denna omläggning
slopades de tidigare dispositionsanslagen.
Man sade att de inte behövdes, eftersom
själva anslagskoncentrationen
ökade affärsverkens handlings- och valfrihet.
Men för att ytterligare säkra sig
för de förändringar i affärsverkens investeringar,
som kunde orsakas framför
allt av skiftningar i konjunkturen, föreslog
departementschefen i 1962 års
statsverksproposition att verken skulle
ha en viss marginal utöver den ram som
fanns tillgänglig på kollektivanslagen
för att — jag tror det finns anledning
att exakt citera vad departementschefen
sade -—- »möjliggöra en av konjunkturmässiga
eller eljest särskilda skiil påkallad
höjning av medelsförbrukningen
under löpande budgetår». Detta blev
också riksdagens beslut.

Det nya systemet tillämpades första
gången förra året. Då stannade man för
att ge en marginal om cirka 10 procent
för att kunna vidga investeringsramarna,
om konjunkturen fordrade
det. De 10 procenten diskuterades inte
mycket, vare sig i utskottet eller i kammaren.
Det hade sin naturliga förkla -

Onsdagen den 18 mars 1964

Nr 12

Ang. investeringsplanen för kommnnikationsverken

ring — konjunkturbedömningen för
budgetåret 1963/64 ansågs i början av
1963 peka på att det var nödvändigt att
öka de offentliga investeringarna för
att, sade man, åstadkomma en stabilisering
av sysselsättningen. Man ansåg
sig därmed också kunna motverka den
fortfarande pågående dämpningen av
industriens investeringsvilja. ökade
statliga investeringar skulle med andra
ord stimulera och bära upp konjunkturen
under detta budgetår. I det läget
var det naturligt att riksdagen beslöt
bygga in en reserv om 10 procent i anslagen
för affärsverkens investeringar.

I år är emellertid situationen radikalt
förändrad. Finansministern bär själv i
finansplanen redovisat en konjunkturbedömning
som lett till — och här finns
det åter anledning att citera exakt —
»att försiktighet iakttagits i vad avser
de statliga investeringsutgifterna». Detta
är säkerligen klokt och riktigt — det
visar inte minst riksbankens motivering
för beslutet att höja diskontot för
en månad sedan.

I detta läge och med denna konjunkturbedömning,
som finansministern och
regeringen själva gör, kan det knappast
anses försvarligt att även för nästa budgetår
bygga in en anslagsreserv om 10
procent, eller över 100 miljoner kronor,
i affärsverkens investeringsanslag. Det
kan väl inte vara meningen att staten
i det ekonomiska läge, där vi nu befinner
oss, skall ytterligare expandera
sina investeringsutgifter. I så fall tvingas
ju bara de enskilda att ytterligare
inskränka sina investeringar. Vi har
därför i den av oss till denna punkt fogade
reservationen hävdat, att dagens
konjunkturläge och prognosen för nästa
budgetår inte kräver en anslagsreserv
om 10 procent.

Man kan nu fråga sig om reservanternas
förslag innebär någon reell besparing
av statsutgifterna. Ja, det beror
på hur man läser finansplanen. Åtminstone
två fall kan tänkas. En besparing
är det, om avsikten från regeringens sida
har varit att använda anslagsreser -

ven. Har man redan från början räknat
med att konjunkturen är sådan att man
inte gör av med de 120 miljoner kronorna
i reserv, är det däremot självfallet
inte någon besparing. Men i finansministerns
redovisning av det statliga
upplåningsbehovet för nästa budgetår
liar uppenbarligen denna anslagsreserv
på över 100 miljoner kronor inräknats.

Herr Sträng har talat om en ökning
av upplåningsbehovet under nästa budgetär.
Han säger att den statliga upplåningen
under nästa år skulle komma
att ligga på 900 miljoner kronor. Dessa
900 miljoner kronor anser regeringen
betänkligt höga men samhällsekonomiskt
försvarliga. Det är möjligt att det
förhåller sig som finansministern säger,
men det är fel att säga att upplåningsbehovet
är 900 miljoner kronor. I de
900 miljoner kronorna ligger nämligen
anslagsreserven på affärsverken om 10
procent. Upplåningsbehovet är över 100
miljoner kronor mindre än det som finansministern
redovisar.

Nu kan det naturligtvis sägas att det
alltid är nödvändigt alt räkna med säkerhetsmarginaler
och kanske till och
med vissa felmarginaler. Jag kan gå
med på det, men uppläggningen visar
också hur orimligt det är att motivera
kravet på skattehöjningar — vilket gjordes
föregående onsdag i denna kammare
— med utgångspunkt från ett upplåningsbehov
om 900 miljoner kronor.
Det är för övrigt en händelse som ser ut
som en tanke att finansministerns medvetna
felräkning av lånebehovet med ca
120 miljoner kronor nästan exakt svarar
mot de ökade avgiftsinkomster som
åstadkommes genom höjning av telefontaxorna.

Man kan fråga sig, om det finns flera
dolda felkällor i budgeten. Upplåningsbehovet
kanske inte är ens 780
miljoner kronor utan bara 500 miljoner
kronor. Det är svårt att så i detalj ta
del av finansplanen, att man kan upptäcka
alla felkällor. Oavsett hur det
förhåller sig med den saken har vi re -

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken

servanter ansett att man på den punkt,
som nu är i fråga, borde lämna en korrekt
redovisning, byggd på den konjunkturbild
som finansministern själv
angivit i finansplanen. Det innebär alltså
att den marginal om 10 procent som
kommunikationsministern tagit upp för
affärsverkens investeringar under nästa
budgetår inte bör upptagas.

Härpå grundar sig vår under punkten
1 avgivna reservation, till vilken jag yrkar
bifall.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Förslaget att de olika
anslagen under varje kapitalfond skulle
sammanslås till i huvudsak ett enda kollektivanslag
framlades i ett av 1953 års
utredning om de statliga företagsformerna
år 1960 avgivet betänkande. Utredningen
ansåg emellertid att särskilda
anslag skulle behållas för sådana investeringar
som avskrives över driftbudgeten
och för ljudradio- och televisionsinvcsteringar
under televerkets
fond samt att de särskilda dispositionsanslagen,
som förut fanns, skulle vara
kvar. Det var vad utredningen föreslog.

I 1962 års statsverksproposition förordades
förslaget om en sammanslagning
till ett enda kollektivanslag, men
beträffande televerket föreslogs att även
investeringar i radioanläggningar för
luftfarten skulle upptagas under särskilt
anslag. Vidare förordades i propositionen
att dispositionsanslagen skulle slopas.
Om ramregleringen för investeringsutgifterna
bibehölls, ansågs de inte
erforderliga.

Utredningen ansåg således, såsom jag
nyss nämnde, att man skulle ha dispositionsanslagen
kvar, trots att man föreslog
ett kollektivanslag. Departementschefen
ansåg emellertid enligt
1962 års statsverksproposition att om
ramregleringen för investeringsutgifterna
bibehölls, så var dispositionsanslagen,
som man förut hade haft, inte erforderliga.
Förutsättningen för detta

var emellertid att en marginal utöver
ramen fanns tillgänglig på respektive
verks kollektivanslag för att möjliggöra
en höjning av medelsförbrukningen,
som kunde bli påkallad av konjunkturmässiga
eller andra särskilda skäl. Det
framhölls särskilt i propositionen att
förslaget syftade till att ge de affärsdrivande
verken ökad frihet i investeringshänseende
inom av statsmakterna angivna
totalramar. Riksdagen godtog detta
förslag, och affärsverksstyrelserna
beaktade det första gången i sina anslagsframställningar
för budgetåret
1963/64.

När investeringsplanen för kommunikationsverken
förra året behandlades,
tog riksdagen ställning till det förslag
i den då framlagda statsverkspropositionen
som hade föranletts av riksdagsbeslutet
om sammanslagning till ett kollektivanslag
av de olika investeringsanslagen
under varje kapitalfond. I det
förslaget ingick, som herr Holmberg
nyss nämnde, att en marginal på cirka
10 procent skulle finnas tillgänglig på
varje verks kollektivanslag. Nu säger
herr Holmberg att det förslaget inte
diskuterades vid det tillfället, och det
är alldeles riktigt. Vid det tillfället anslöt
sig riksdagen till statsutskottets utlåtande,
som bl. a. innehöll följande uttalande:
»Utskottet finner för sin del
den föreslagna omläggningen innebära
avsevärda fördelar ur anslagstekniska
synpunkter samt vara väl ägnad att tjäna
det därmed angivna syftet, nämligen
att ge de affärsdrivande verken och förrådsfonden
ökad frihet i investeringshänseende
inom de totalramar som fastställes
av Kungl. Maj :t. Med hänsyn härtill
och under erinran jämväl att utskottet
redan tidigare (jfr SU 1957:9
och 1958:9) uttalat sig för en sådan
anslagskoncentration samt för en avveckling
helt eller delvis av ramregleringen
biträder utskottet Kungl. Maj:ts
förslag. Ej heller har utskottet funnit
anledning till erinran mot vad departementschefen
i förevarande sammanhang
i övrigt anfört och förordat.»

Onsdagen den 18 mars 1964

Nr 12

Ang. investeringsplanen för koinmunikationsverken

Det fanns ingen i statsutskottet som
anförde någon annan mening vid det
tillfället, utan det rådde enighet om att
man skulle gå in för den här linjen.

Nu har man här i motionerna, i första
kammaren nr 535 och i andra kammaren
nr 651, föreslagit att den förut
nämnda marginalen om 10 procent skall
slopas, och som skäl har man anfört att
finansministern i finansplanen hyser en
optimistisk uppfattning om den ekonomiska
utvecklingen i landet.

Det förhåller sig ju på det sättet att
den tidigare nämnda utredningen ansåg
att man borde sammanslå de här
anslagen till ett kollektivanslag. Utredningen
tyckte, som jag förut nämnt, att
dispositionsanslagen skulle behållas. Det
rådde, såvitt jag minns rätt, enighet i
dessa frågor inom utredningen. Riksdagen
anslöt sig emellertid till departementschefens
förslag förra året —
och gjorde det med stor entusiasm, höll
jag på att säga, ty det fanns då inga
delade meningar. Man var överens om
den marginal på cirka 10 procent som
skulle ingå i berörda anslagsposter.

Nu har reservanterna hänvisat, förutom
till finansministerns uttalande,
även till den politik som riksbanken
just nu för. Det är klart att jag för min
del är synnerligen glad över den tillit
till finansministerns bedömning, som
man i det här sammanhanget ger uttryck
för både från motionärernas och
från reservanternas sida. Jag brukar
nog i regel tro mer på herr Strängs förmåga
i liknande avseenden än dessa
herrar brukar göra. Jag anser nämligen
att finansministern har lika stora eller
kanske litet större möjligheter att bedöma
utvecklingen än vad många andra
har, men jag håller absolut på att ingen
—- inte ens finansministern -— kan veta
hur vårt ekonomiska läge ser ut under
hela tiden fram till den första juli 1965.
In i framtiden leder inga sådana säkra
kunskapsvägar att man kan uttala sig
om det, och det är ju detta som är motiveringen
för den här marginalen. Den
skulle ju inte behövas, om man kunde

säga bestämt att så kommer det att se
ut i fråga om den ekonomiska utvecklingen
under den tid de anslag vi nu
behandlar skall tagas i anspråk. Statsutskottets
majoritet har ansett att den
bedömning av den ekonomiska utvecklingen,
som sker vid den tidpunkt då
riksdagen tar ställning till den här frågan
inte har någon betydelse för detta
ställningstagande. Det gäller ju ett anslag,
som man, om det erfordras, anlitar
för att hjälpa till att styra den ekonomiska
utvecklingen.

Nu talade herr Holmberg om vad
man hade anfört förra onsdagen som
skäl för en skattehöjning. Om herr
Holmberg lyssnade till den debatten,
kanske han upptäckte att det anfördes
också andra skäl för den skattehöjningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag blev inte riktigt på
det klara med om herr Fritz Persson
hade någon tillit till finansministerns
konjunkturbedömning eller inte. Situationen
är dock den att man, om man
anser att finansministern bär gjort en
riktig konjunkturbedömning för nästa
budgetår, också bör dra konsekvenserna
av den. Enligt min mening är det
därför följdriktigt alt för nästa budgetår
inte ta upp en så stor anslagsreserv
som 10 procent. Även om herr Persson
inte litar på finansministern, vilket ju
är herr Perssons ensak, kan väl herr
Persson inte komma ifrån att det har
förelegat en betydande skillnad i konjunkturbedömningen
för innevarande
budgetår och för nästa budgetår. Konjunkturen
bedöms ju där inte på samma
sätt som föregående år, oavsett om
det är finansministern, herr Persson eller
riksbankschefen som gör bedömningen.

Sedan gick herr Persson naturligtvis
inte in på den fråga jag tog upp, nämligen
varför man hade tagit med an -

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om avskaffande av bilradiolicensen, m. m.
slagsreserven i upplåningsbehovet för
nästa budgetår. Pengarna har ju uppenbarligen
inte varit avsedda att brukas
eller komma till användning. Beträffande
själva anslagskoncentrationen slutligen
råder inga som helst delade meningar
mellan statsutskottets majoritet
och reservanterna. Vi anser i likhet med
herr Persson att själva anslagskoncentrationen
varit av värde för affärsverken
när det gällt deras investeringsarbete.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 107;

Nej — 25.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fru Wallentheim anmälde, att hon
vid den nu företagna voteringen avsett
att rösta ja men av misstag nedtryckt
båda voteringsknapparna.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Om avskaffande av bilradiolicensen,
m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1964/65 under televerkets
fond anvisa i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för
den 3 januari 1964 angivna investeringsanslag
å tillhopa 450 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Dahlén och Sundin (1:193) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Regnéll och Alemyr (11:239),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 195) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 237),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Isacson och Per Petersson (1:257)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hedin m. fl. (II: 236),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Eric Carlsson och Jonasson (I: 286)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Wahrendorff och Gustavsson
i Alvesta (II: 364),

Onsdagen den 18 mars 1964

Nr 12

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (1:421) och den andra inom
andra kammaren av herr Bohman
in. fl. (II: 507),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Olsson ocli herr Harald Pettersson (I:
532) samt den andra inom andra kammaren
av herr Gustavsson i Alvesta in.
fl. (11:646),

dels en inom andra kammaren av
herr Carlsson i Huskvarna väckt motion
(II: 359),

dels en inom andra kammaren av herr
Christenson i Malmö väckt motion (II:
645),

dels en inom andra kammaren av herr
Wedén m. fl. väckt motion (11:653),

dels ock en inom andra kammaren av
fru Kristensson och herr Björkman
väckt motion (11:717).

I motionerna 1:193 och 11:239 hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av anslaget till Sveriges Radio
för dess utlandssändningar måtte uttala,
att sändningar även borde ske till
det slaviska språkområdet, företrädesvis
på ryska.

I motionerna 1:195 och 11:237 hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t dels begära sådan ändring
i gällande kungörelse om rätt att
innehava radiomottagningsapparat, att
ingen särskild licens efter den 1 juli
1964 skulle erfordras för radioapparat,
medförd i bil, dels som sin mening uttala,
att avskrivning på byggnadsstyrelsens
investeringar för radiohus och televerkets
investeringar i ljudradions distributionsanläggningar
från den 1 juli
1964 borde ske med 10 procent årligen.

I motionerna I: 286 och II: 364 hade
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära sådan ändring
i gällande författning om uppbörd av
radiolicenser, att ingen särskild licens
efter den 1 juli 1964 erfordrades för
bilradioapparat.

Om avskaffande av bilradiolicensen, m. m.

I motionerna 1:421 och 11:507 hade
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära sådan
ändring i författningen om radiolicenser,
att särskild licens icke erfordrades
efter den 1 juli 1964 för innehav av
bilradioapparat.

I motionen II: 653 hade anhållits, att
riksdagen måtte besluta hemställa till
Kungl. Maj:t om tillsättande av en allsidig
utredning för att förutsättningslöst
klarlägga olika möjligheter till och
konsekvenser av reklamfinansierade radio-
och TV-program, bland annat möjligheterna
att sänka licensavgifterna.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte för budgetåret
1964/65 under televerkets fond anvisa
följande investeringsanslag, nämligen

1. Teleanlägg ningar

m. m. . . 424 000 000 kronor,

2. Rundradioanläggningar
.... 26 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:257 och 11:236
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna 1:195 och II: 237,
1:286 och 11:364 samt 1:421 och II:
507 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionen 11:359 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

V. att motionerna 1:532 och 11:646
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VI. att motionerna 1:193 och 11:239
icke måtte av riksdagen bifallas;

VII. att motionen 11:653 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

VIII. att motionen 11:645 icke måtte
av riksdagen bifallas;

IX. att motionen II: 717 icke måtte
av riksdagen bifallas.

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om avskaffande av bilradiolicensen, m. m.

Reservationer hade avgivits

a) beträffande bilradiolicensen och
avskrivningen av investeringar för radiohus
m. m., av herrar Boman, Axel
Johannes Andersson, Bengtson, Per Jacobsson,
Kaijser, Nils Theodor Larsson,
Holmberg, Staxäng, Ståhl, Eliasson i
Sundborn, Svensson i Ljungskile, Gustafsson
i Kårby, Löfroth och Källenius,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under III hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 195
och 11:237, 1:286 och 11:364 samt I:

421 och 11:507, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) beträffande utredning rörande reklamfinansierade
radio- och televisionsprogram,
av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Per Jacobsson, Kaijser,
Nils Theodor Larsson, Holmberg, Staxäng,
Ståhl, Svensson i Ljungskile, Löfroth
och Källenius, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under VII
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionen II: 653, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om tillsättande av
en allsidig utredning för att förutsättningslöst
klarlägga olika möjligheter
till och konsekvenserna av reklamfinansierade
radio- och TV-program,
bland annat möjligheterna att sänka licensavgifterna; c)

beträffande utredning rörande reklamfinansierade
radio- och televisionsprogram,
av herr Bengtson, utan angiven
mening;

d) beträffande nytt avtal mellan
Kungl Maj :t och Sveriges Radio, av herrar
Holmberg och Källenius, likaledes
utan angiven mening.

Herr talmannen anförde, att överläggningen
vid denna punkt jämväl finge
omfatta andra lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckt motion om

fri etablering av radio- och televisionsanläggningar.
Yrkanden i anledning av
sistnämnda utlåtande skulle dock, fortsatte
herr talmannen, framställas först
efter det jämväl detta utlåtande föredragits.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Jag vill göra några
kommentarer i anledning av reservation
a vid denna punkt som behandlar bl. a.
bilradiolicenserna.

I en partimotion till årets riksdag
har folkpartiet föreslagit att någon särskild
licens för radioapparat medförd i
bil ej skall erfordras efter den 1 juli
1964. Med vissa undantag gäller den s. k.
hushållslicensen för innehav av ett obegränsat
antal radioapparater. Det mest
uppmärksammade undantaget är att licensavgift
krävs för bilradio, om den
bedöms såsom varaktigt medförd i bilen,
alltså oavsett om den är fast anbringad
eller ej eller om den är ansluten
till fast bilradioantenn eller ej. Delta
måste anses som ett mycket egendomligt
förhållande, som ofta ger anledning
till tvister mellan bilägare ocli
polis bl. a. vid flygande besiktningar.
Hur en polis vid endast en besiktning
kan avgöra om bilradion är varaktigt
medförd, undandrar sig mitt bedömande,
men nog måste det väl bli flera besiktningar
för att man skall kunna avgöra
om radion i bilen är varaktigt
medförd eller ej. Objektiva kriterier på
vad som är en varaktigt medförd apparat
eller ej kan knappast förebringas.
Den tekniska utvecklingen på detta område
gör en sådan bedömning svårare
och svårare för varje år.

I en skrivelse av den 24 oktober 1959
har kungl. telestyrelsen föreslagit slopande
av licens för bilradio. Ur styrelsens
argumentering vill jag gärna citera
följande avsnitt: »Vidare anses bilen
vara en bruksartikel inom alla befolkningsskikt.
Den har alltmera kommit
att betraktas såsom något som tämligen
normalt ingår i familjens utrustning.

Onsdagen den 18 inars 1964

Nr 12

Man har därför bland bilägare svårt att
förstå varför eu radiomottagare i bil
i licenshänseende icke är jämställd med
hushållets övriga radiomottagningsapparater.
Ofta framhålles det egendomliga
i att man på en och samma licens
får inneha radiomottagningsapparat i
både vinter- och sommarbostaden men
måste lösa särskild licens för rätt att
avlyssna radioprogrammen under den
många gånger kortvariga bilfärden mellan
dessa platser. Bilen utgör för många
familjer en ersättning för sommarstugan.
Det ligger därför nära till hands
att jämföra en radiomottagare i bil med
apparat i sommarbostaden, vilken får
innehavas på den för vinterbostaden
gällande licensen.»

Det inkomstbortfall som uppkommer
vid slopande av bilradioavgiften har beräknats
till 14 miljoner kronor, och det
föreslås i motionen bli kompenserat genom
en återgång till en 10-procentig
avskrivning årligen av investeringarna
i ljudradions distributionsanläggningar.
Om detta säger kungl. telestyrelsen
i sin skrivelse — sedan den framlagt
sin motivering — följande: »Av dessa
skäl och under hänvisning till det här
redovisade gynnsamma avskrivningsläget
för ljudradioanläggningarna vill
styrelsen föreslå, att en återgång till i
ett tidigare skede tillämpad 10 % årlig
avskrivning nu sker.»

Med tanke på kontrollsvårigheterna
vågar man kanske påstå att en del av
de 14 miljonerna betalas in, därför att
bilägarna är hyggliga, och att en del
inte betalas in, därför att det är lätt
att komma undan denna avgift. Detta
är en dålig stimulans för laglydnaden.
En lagstadgad avgift bör enligt min mening
vara bättre motiverad än licensavgiften
på bilradio är.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen a vid denna
punkt.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag ber att få helt instämma
i vad den föregående talaren

Om avskaffande av bilradiolicensen, m. m.
sagt beträffande bilradiolicenserna. Det
förefaller mig orimligt att bibehålla en
licensavgift som vållar så uppenbara
olägenheter och orättvisor som man i
detta fall kan peka på, framför allt när
det gäller den praktiska tillämpningen
av bestämmelserna.

Jag begärde egentligen ordet för att
säga något beträffande reservationen
b under denna punkt. Där har reservanterna
hemställt att riksdagen må i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära tillsättande
av en allsidig utredning för att
förutsättningslöst klarlägga olika möjligheter
till och konsekvenserna av reklamfinansierade
radio- och TV-program
och i samband därmed också möjligheterna
att sänka licensavgifterna.

Det är inte så länge sedan vi i denna
kammare och i medkammaren hade
en principdebatt angående spörsmålet
om reklamfinansierad TV och radio.
Det är kanske inte anledning i dag att
dra upp någon större debatt kring dessa
frågor, eftersom vi så nyligen har
behandlat dem, men jag ber ändå att få
säga några ord med anledning av denna
reservation.

Genom de tilläggsdirektiv som 1962
utfärdades till 1960 års radioutredning
skall, som det påpekas i reservationen,
denna visserligen också utarbeta riktlinjer
för televisionens utveckling i
Sverige, men utredningens arbetsområde
är begränsat så att den inte har att
ta befattning med frågan om reklamfinansiering
av radio- och TV-program.
Vi kan inte finna annat än att denna
begränsning av utredningens uppdrag är
att beklaga.

Det är väl på det sättet att här har
skett en del saker. På senare tid har
redovisats några på privat väg åstadkomna
undersökningar rörande förutsättningarna
för en sådan anordning
som här är ifrågasatt. Vidare har man
väl i detta sammanhang anledning att
ta hänsyn till vad som hänt på det tekniska
området, där sändnings- och mottagningsmöjligheterna,
såsom vi har påpekat
i reservationen, synes utveckla

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om avskaffande av bilradiolicensen, m. m.
sig därhän att utländska TV-sändningar
med reklaminslag kan väntas bli möjliga
att mottaga i Sverige inom en överskådlig
framtid. Det är väl svårt att
komma ifrån att sådana sändningar kan
komma att påverka svenska företags
konkurrensläge, inte minst med tanke
på den Europamarknad och den liberalisering
av den internationella marknaden
som vi ser framåt emot. Denna
fråga prövades som sagt vid 1962 års
riksdag, och i samband därmed utvecklades
i en reservation till statsutskottets
utlåtande de motiveringar som man
närmast ville lägga till grund för yrkandet
om en utredning. Jag skall inte
tynga protokollet med att citera vad
som då sades. Jag vill bara säga att den
motivering som då anfördes alltjämt
synes äga giltighet och bör kunna ligga
till grund för en fortsatt diskussion på
denna punkt.

Vår huvudinvändning mot det nuvarande
tillståndet är ju — som också
framhölls i den motion som ligger till
grund för vårt reservationsyrkande —
främst riktad mot att något samlat övervägande
beträffande denna fråga enligt
regeringens mening inte får ske i
Sverige. Innan ett sådant övervägande
eller en sådan utredning om möjligheterna
och formerna för reklamfinansierad
TV och radio här i landet gjorts,
synes det mig inte heller möjligt att bedöma
hur en sådan ordning för TVoch
radioprogrammen skulle verka.

Det är nu inte heller möjligt att bedöma
i vad avseende den skulle komma att
påverka finansieringen av dessa företag.

Med hänsyn till detta har vi ansett
oss böra upprepa det tidigare yrkandet
om en utredning, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
på denna punkt.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
på denna punkt än bifall till ut -

skottets hemställan, men jag ville ändå
säga ett par ord i denna fråga. Jag hyser
mycket starka sympatier för den motion
i andra kammaren som föreslår att
man skulle avskaffa radiolicenserna
över huvud taget. Nu skriver emellertid
utskottet ganska välvilligt om detta och
hänvisar till att finansministern ännu
inte har tillräcklig överblick över den
ekonomiska situationen för att kunna
acceptera ett sådant förslag. Men vi får
väl hoppas att sikten klarnar så småningom
och att denna reform kan genomföras.

Utskottet föreslår också att en viss
kategori av mäniskor skall befrias från
licensavgift, nämligen de blinda, och
det är tacknämligt. Får man kanske
tolka det som att avvecklingen av radiolicenserna
nu skall ske successivt? Då
skulle man ju kunna ta kategori efter
kategori och befria dem från licensavgift.
Jag menar emellertid att innehavarna
av bilradio är en kategori som
bör komma långt ner på listan. De som
närmast står i tur att bli befriade från
radiolicens är väl i så fall folkpensionärerna.
För många av dem är 30—35
kronor en kännbar utgift som medför
försakelser på något annat område.

Den andra synpunkt jag vill framföra
är huruvida bilradion är så lyckad i
trafiksäkerhetshänseende. Är programmet
bra stjäl det gärna intresset från
själva framförandet av fordonet hos inte
vältränade förare, och är programmet
dåligt, som man har lyckats göra
det under artistkonflikten, verkar det
närmast sövande på den som framför
motorfordonet. I båda fallen tycker jag
att bilradion utgör en trafikfara. Sedan
undrar jag om det inte vore nyttigt för
folkhälsan över huvud taget att vederbörande
åtminstone de timmar då han
sitter i bilen vore kvitt skvalet ur radioapparaten.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Onsdagen den 18 mars 1964

Nr 12

Herr HOLMBERG (li):

Herr talman! Jag kan fullt instämma
i vad reservanterna sagt beträffande
bilradiolicenserna. Det är ju strängt taget
en abderitisk situation att man skall
tvingas betala licens för att man händelsevis
bar fäst bilradion fast vid karosseriet
i bilen, medan man slipper
betala om man däremot har den lös.

Jag skulle emellertid vilja säga några
ord i anledning av den blanka reservation
som herr Källenius och jag avgivit
vid punkt 3. Denna reservation hänför
sig till motionen nr 716 i andra kammaren
som utgör underlaget för andra
lagutskottets utlåtande nr 16. I motionen
begärs att det avtal som för närvarande
finns mellan Kungl. Maj:t och
Sveriges radio och som avser ett monopol
för Sveriges radio att bedriva televisions-
och radiosändningar inte
skall förnyas efter den löpande avtalstidens
utgång. I och med att det i andra
lagutskottet avgivits en reservation
med begäran om en allsidig och förutsättningslös
utredning om radio- och
televisionsverksamheten finns det enligt
vår mening inte någon anledning
att direkt vidhålla kravet att avtalet inte
skall förnyas. Om utredningen verkligen
skall vara förutsättningslös går
det nämligen inte att förnya avtalet. Ett
positivt resultat av denna utredning,
vilket skulle innebära att en lag om fri
etableringsrätt förordas, skulle i så fall
inte kunna realiseras. Av den anledningen
har vi endast antecknat en blank
reservation på denna punkt.

Nu är frågan om monopolavtalet med
Sveriges radio bara en detalj i hela detta
problemkomplex. Avgörande är ju
om man över huvud taget skall ha fri
etableringsrätt på detta område eller
om man skall ha en monopolinstitution.
Jag vill också framhålla att även frågan
om reklamfinansierad TV och radio är
liten i förhållande till det avgörande
problemet om den fria etableringsrätten.
Det finns, såvitt jag förstår, många
tungt vägande och starka motiv för en
sådan etableringsrätt, som enligt vår

Om avskaffande av bilradiolicensen, m. m.
mening borde undersökas i den utredning
som reservanterna till andra lagutskottets
utlåtande nr 16 förordat.

Det för mig avgörande skälet för att
begära frihet i etern är att man till
varje pris bör se till att framför allt televisionen
men självfallet även radion
blir oberoende av statsmakternas inflytande.
Vi har ju internationella exempel
i klart demokratiska länder som visar
vart utvecklingen kan leda, när man
har en monopol-TV och en monopolradio.
Jag tänker då i första hand på
Frankrike, där striden mellan de Gaulle
och Gaston Deferre har tagit sig besynnerliga
uttryck just när det gäller den
senares möjligheter att uppträda i TV.

I själva verket har han blivit förhindrad
att uppträda i den utsträckning
som han såsom framstående politiker
borde få. Jag tänker också på de strejker
som personalen vid det statliga
franska TV- och radiobolaget ibland
satt i gång och som i viss utsträckning
innebär en reaktion gentemot den
franska statens inblandning i televisionens
sändningar.

Den andra punkten gäller frågan om
ett statligt TV-bolag — eller Sveriges radio
som ju är ett statligt TV-bolag —-verkligen kan vara objektivt. Det har
väl här i landet visat sig att Sveriges
radio inte kan framföra uteslutande objektiva
program ■— och det är fullt riktigt.
Jag tror att det vore felaktigt av
ett TV- och radioföretag att i alla delar
sträva efter full objektivitet — detta
överensstämmer, såvitt jag förstår, inte
med ett massmediums opinionsbildande
funktioner. Det blir alltså en subjektivitet,
men denna subjektivitet kan accepteras,
om mediet är fritt och om
det finns konkurrens. Då finns det också
balans mellan olika åsikter, över huvud
taget är det intressant att under de
senaste åren följa den förändring som
man tycker sig kunna se när det gäller
maktförhållandena i Sveriges radio och
förhållandet mellan Sveriges radio och
staten.

I år föreslås att finansieringen av vis -

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om avskaffande av bilradiolicensen, m. m.
sa program skall ske via budgeten. Vi
skall alltså med skattemedel hädanefter
betala skol-TV och vissa internationella
program. Jag tror inte att upphovsmännen
till detta förslag om skattefinansiering
på något sätt haft för avsikt att
möjliggöra ökad påverkan på dessa
program från statsmakternas sida, men
å andra sidan råder det ingen tvekan
om att det anslagsvägen — och det har
vi ju här i riksdagen god kännedom om
— finns tekniska möjligheter att påverka
programmens utformning.

Sveriges radios ledning ger f. ö. intryck
av att hävda sin självständighet
med något större och verkligt eftertryck
gentemot regeringen. Jag tror därför
att det är nödvändigt att lösa problemet
genom att ge rätt till fri etablering. Då
skulle man få ett betryggande hinder
mot inblandning i radio- och TV-produktionen
från statsmakternas sida. Vidare
skulle man också på ett helt annat
och friare sätt än för närvarande ge de
aktiva krafterna i samhället, exempelvis
i folkrörelserna, i kyrkorna — inte
minst i frikyrkorna — och i olika andra
organisationer möjlighet att göra sig
hörda i etern. Den konformitet som utbreder
sig på många områden i samhället
men som påskyndas av att man
bara har ett radiobolag skulle med andra
ord ersättas med en intensivare, friare
och mera demokratisk debatt.

Detta är för mig ytterligare några
skäl för den reservation som är avgiven
vid statutskottets utlåtande nr 9 vid
punkten 3 och som är betecknad med
b men även för den reservation som
är avgiven vid andra lagutskottets utlåtande
nr 16.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservation b vid punkten
3 i statsutskottets utlåtande nr 9.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Främst utbyggandet av
FM-nätet, ökad programverksamhet och
anskaffande av nödvändiga och ändamålsenliga
lokaler för verksamheten le -

der till att det nuvarande överskottet
för ljudradiorörelsen redan nästa budgetår
— om inga åtgärder vidtages —■
vändes i ett underskott som 1967/68
beräknas vara uppe i 55 miljoner kronor
efter nu gällande prognoser och 86
miljoner kronor, om radioutredningens
förslag skall genomföras, ett belopp
som telestyrelsen emellertid på grund
av utfallet av licensintäkter och petitaframställningar
finner för lågt beräknat.
För alla framstår därför en licenshöjning
som ofrånkomlig. Radiolicensens
nuvarande belopp, 30 kronor per år,
fastställdes för åtta år sedan. Departementschefen
föreslår att beloppet skall
höjas med 5 kronor till 35 kronor fr. o.
m. den 1 juli 1964 för såväl hushållslicensen
som bilradiolicensen. Han avvisar
därmed såväl radioutredningens
som telestyrelsens förslag beträffande
en höjning av hushållslicensens belopp
till 40 kronor per år samt deras sinsemellan
olika förslag om licensbeloppet
för bilradio. Han avvisar vidare sålunda
det förslag om höjning till 40
kronor för båda licenserna vilket Sveriges
radio har föreslagit i avvaktan på
en definitiv lösning av licenssystemet.
Han avslår slutligen förslaget om att nu
helt slopa radiolicensen, vilket har
framförts av motorbranschens samarbetsdelegation.
Denna delegation kan
inregistrera en borgerlig samling kring
sin ståndpunkt såsom framgår av reservationen.

År 1943 fick man rätt att i bostaden
bruka flera än en mottagarapparat. Denna
s. k. hushållslicens innebar en uppmjukning
av vad som gällt sedan 1924.
Lättnaden gällde emellertid inte bilradio.
I förslagsskrivelsen uttalade telestyrelsen
att en särskild licensavgift för
denna extra bekvämlighet i bilen utgjorde
en obetydlig kostnad i relation
till övriga kostnader för fordonet. Den
reflexionen kan man nog göra också i
dag. Radiolicensen kan inte gärna vara
någon stor ekonomisk fråga vare sig för
enskilda bilägare eller för yrkestrafiken.
Vad som ansågs skäligt för 20 år sedan

Onsdagen den 18 mars 1964

Nr 12

kan ju i och för sig inte vara mindre
skäligt i dag därför att det nu gäller
flera. År 1943 gav bilradiolicensen, som
då var 10 kronor, totalt 100 000 kronor,
eftersom bilarna med radio då inte var
fler än 10 000. I dag skulle en avlyftning
av bilradiolicensen betyda ett
bortfall av 14 miljoner kronor.

Jag håller gärna med om att det finns
ett tungt vägande skäl mot bilradiolicensen,
nämligen licenskontrollen. Den
är uppenbarligen svår att genomföra
och framstår för många som irriterande
och obegriplig, sedan transistorapparaterna
mer allmänt kommit att höra till
folks normala ägodelar. Herr Eric Peterson
har här uttalat att detta med bilradio
är något mycket allvarligt sett
från laglydnadssynpunkt. Tyvärr förhåller
det sig ju så, att med de instrument
vi liar kan vi inte heller i alla
övriga sammanhang upprätthålla denna
laglydnad — detta inte sagt som något
annat än ett konstaterande.

Herr Lager framförde en alldeles ny
synpunkt på frågan varför man borde
slopa radiolicensen, nämligen trafiksäkerhetssynpunkten.
Då lyssnande på radio
— vare sig jag gör det i bilen eller
någon annanstans — hör till de mänskliga
rättigheterna avstår jag från varje
ytterligare kommentar.

Detta att bilradiolicenserna är svåra
att kontrollera — vilket jag, som sagt,
gärna håller med om — är en sida av
saken, men det finns också andra sidor
som enligt min mening är vägande. Man
måste sålunda avväga dessa olika faktorer
mot varandra. Hushållslicensen innebär
i princip enligt gällande kungörelse,
i korthet sagt, att jag har rätt att
för en licens i bostaden och för det
egna hushållet använda mer än en mottagningsapparat.
Vad som skall hänföras
till detta hushållsbegrepp är verkligen
någonting ganska oklart. Så menar
man t. ex. i folkpartimotionen att licenspriset
för de ofta otaliga apparater
som används inom industrien står i
strid med hushållsprincipen. Det är nu
en tolkning som jag inte tror att i varje

2 Första kammarens protokoll 196k. Nr 12

Om avskaffande av bilradiolicensen, m. m.
fall Stim skulle instämma i. Till Stim
får nämligen varje företag med om jag
är rätt informerad upp till 40 anställda
betala 3 kronor per anställd —- beloppet
dock maximerat till 2 250 kronor för
år. Varuhusen får betala för radiosändningar
18 kronor per expedit och år.

I fråga om företag av denna typ gäller
alltså något slags offentlighetsbedömning,
något som onekligen har sitt intresse
i detta sammanhang.

Med olika motiveringar vill man nu
få in bilen i hushållsbegreppet. Av rättviseskäl
vill man ha bort radiolicensen.
Den uppfattas, gör man gällande, av allmänheten
som stötande. Jag frågar: På
vad sätt? Om man höjde de 2 600 000
hushållslicenserna med 10 kronor i stället
för med 5 kronor som departementschefen
föreslagit, för att 400 000 bilägare
skulle slippa erlägga en extra slant
för att kunna njuta av t. ex. musik vid
rattandet, då skulle väl påståendet ha
mera fog för sig? Det är något som
departementschefen emellertid inte vill
föreslå, och i dag ter sig denna lösning
inte lyckad för någon annan heller.
Ingen motionär vill heller förbättra radiorörelsens
ekonomi genom att skära
ned verksamheten eller inskränka på
utbyggnadsprogrammet. Man rekommenderar
andra utvägar. I samtliga motioner
föreslås en återgång till en 10-procentig årlig avskrivning. Som ett
alternativ eller komplement till en sådan
åtgärd pekar man på möjligheten
att temporärt låna ur den speciella TVfonden.

Skulle riksdagen anse att med en sådan
metod säkerhetsmarginalen ändå
är för liten därest ett underskottsläge
skulle uppkomma under den treårsperiod
man nu resonerar om, kan man,
menar professor Ohlin m. fl., redan i
dag meddela direktiv för att ordna
täckningen genom att låna TV-pengar,
precis som man tidigare med hopsamlade
radiolicensmedel hjälpte fram TV
här i landet.

Att nu göra det omvända till en parallell
kan dock knappast vara helt rik -

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om avskaffande av bilradiolicensen, m. m.

tigt, tycker jag. Den gången förde man,
med dåvarande kommunikationsministerns
bemyndigande, tillfälligt över radiolicensmedel,
influtna av och representerande
en sida av Radiotjänsts
verksamhet, för att bygga ut en annan
sida inom samma företag. Drivkraften
utöver det TV-tekniska kunnandet
var ett inom alla grupper starkt
växande intresse och krav på monopolföretaget
att bli lyckliggjorda med TV
som andra folk. Den företagsmässigt
tillfälliga omdisponeringen av medel
mellan de båda medierna kan inte gärna
vara samma sak som att låna av TVfonden
för att avlyfta bilradiolicenserna
från bilägarna.

Som Sveriges radio anfört är detta
med bilradion ett specialproblem, en
detaljfråga, som bör ses och lösas i sitt
sammanhang med alla övriga licensfrågor.

I propositionen avvisar departementschefen
den av telestyrelsen framförda
tanken på en periodisering av
investeringskostnaderna. Det skulle visserligen,
säger han, minska belastningen
de närmaste åren, men senare skulle
belastningen i stället öka och bidra till
krav på ytterligare licenshöjningar.
Ingen kan väl bestrida det riktiga i den
saken, så mycket mindre som utvecklingen
på radiosidan inte är något avslutat
kapitel. När departementschefen
håller på att direktfinansieringen skall
bibehållas, stöder han sig på såväl radioutredningen
som flertalet remissinstanser.
Utskottsmajoriteten finner den
ståndpunkten vara den riktiga och helt
i linje med den bär i riksdagen uttalade
målsättningen att snabbast möjligt
bygga ut program 1 och förbereda program
2 för televisionen.

Radioutredningen har aviserat ett
förslag om gemensam licens för radio
och TV att införas 1968. Därmed skulle
automatiskt bilradiolicensen bortfalla.
Telestyrelsen, som i motsats till såväl
radioutredningen som motionärerna
anser att licensplikten skall vara
kvar för radio inom den yrkesmässiga

trafiken, menar att ett särskiljande av
yrkestrafiken från licensstocken skulle
kunna vara klart den 1 april 1965, och
telestyrelsen vill se en gemensam licens
införd vid den tidpunkten.

För att klara den prejudikatsverkan
som uppstår för de licenspliktiga apparaterna
inom näringslivet -—■ om man
nu skulle slippa radiolicenserna — finner
folkpartiet det angeläget att alla licensfrågor
som berör näringslivet samlas
och prövas i radioutredningens
slutbetänkande.

Som synes är synpunkterna många
och frågeställningarna och konsekvenserna
oklara på detta område. Utskottsmajoriteten
finner därför att departementschefen
har starkt fog för sin mening
att t. v. hålla frågorna helt öppna
om hur vårt licenssystem skall utformas.
Utskottet anser det vara riktigt att
lösa dessa olika licensfrågor i ett sammanhang.

Utskottets majoritet avvisar sålunda
för sin del de föreliggande motionerna
och yrkar bifall till en höjning av radiolicensen
till 35 kronor, för såväl hushållslicens
som radiolicens.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LAGER (k) kort genmäle:

Herr talman! Fru Wallentheim har
tydligen helt missförstått mig. Jag hade
inget annat yrkande än bifall till utskottets
hemställan, d. v. s. exakt samma
yrkande som fru Wallentheim nyss
uttalade. Jag tillät mig emellertid att
till detta knyta en liten fundering, nämligen
om det inte ur hälsosynpunkt kunde
vara fördelaktigt att ibland avstå
från bilradio. Hade jag anat att detta
skulle uppfattas som ett angrepp mot
Förenta Nationerna och stadgan om de
mänskliga rättigheterna, hade jag naturligtvis
underlåtit att framföra funderingen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Fru Wallentheim ironiserade
en smula över de 35 kronorna,

Onsdagen den 18 mars 1904

Nr 12

:$r>

som hon betraktade som en i detta sammanhang
relativt obetydlig summa. Jag
vill då erinra om att jag vid åtminstone
ett tillfälle, kanske två, väckt förslag om
att man skulle införa obligatoriskt baklyse
på cyklar. Jag bar haft stor erfarenhet
av den fara som cyklisterna faktiskt
utsätter sig för under mörker på
landsväg. Det skulle kosta 35 kronor
att inmontera sådant lyse, och det avstyrktes
då av utskottet med den motiveringen
att 35 kronor var ett så betydelsefullt
belopp. Förslaget avslogs såvitt
jag vet även med fru Wallentheims
röst.

Då gällde det emellertid en engångsutgift
på 35 kronor, nu gäller det 35
kronor gånger ett visst antal år — hur
många vet man inte. Vad 35 kronor är
värt i ena och andra fallet är tydligen
en fråga om individuell värdering på
det sätt som passar bäst för tillfället.

Jag tycker det är märkligt att en fråga
som denna, som faktiskt inte i och
för sig har någon som helst partipolitisk
karaktär, alltså frågan om bilradiolicensen,
skall behöva bli en partiskiljande
fråga. Allihop vet vi ju — även
den socialdemokratiska majoriteten —
att det ligger någonting orimligt i nuvarande
förhållanden. Om jag tar en
radioapparat med mig och ställer den
i bilen — jag kan sätta in den i hålet
där man brukar ha radioapparat och
jag kan ansluta den till radioantennen
i bilen — så slipper jag betala. Men om
jag har radion där jämt, då måste jag
betala. Detta är ju inte klokt. Även nuvarande
fasta bilradioapparater är ju i
stor utsträckning transistorapparater.
Det är alltså inte fråga om transistor
eller inte, utan det är fråga om radion
medförs varaktigt, vilket faktiskt ingen
människa kan bedöma om det skulle bli
kontroll. Och ändå skall man fortsätta
med detta underliga system. Jag kan
inte tänka mig annat än att de allra
flesta även på socialdemokratiskt håll
anser att det är galet.

Om Sveriges radios .styrelseledamöter
och andra har en annan uppfattning

Om avskaffande av bilradiolicensen, in. in.
respekterar jag det givetvis, men jag
tycker att iiven för deras vidkommande
borde det kännas en smula sällsamt att
yrka på ett bibehållande av en sådan
ordning som här gäller.

Bland de skäl som anförts från utskottet
mot att nu ta bort radiolicensen
för bilarna och samtidigt övergå till 10-procentig avskrivning av de nya byggnaderna
är att det visserligen skulle bli
billigare eller belasta budgeten mindre
de närmaste åren, men att det sedan
skulle komma att belasta den hårdare.
Det är klart att om jag avskriver alla
investeringar på en enda gång har jag
naturligtvis större utrymme att röra
mig på i fortsättningen. Ingen människa
tvivlar på den saken. Men att den frågan
i detta fall skulle komma att ha betydelse
i framtiden för om man skall ha
bilradiolicensen kvar eller icke, tror
jag är alldeles uteslutet. Jag går så långt
att frågan om reklamfinansiering av
viss radio- eller TV-rörelse — om den
kommer upp — inte heller är någonting
som alls påverkas av frågan om man
har en 10-procentig avskrivning eller
icke.

Man kan naturligtvis ha olika meningar,
och det har vi tydligen i denna
fråga. Men jag tycker inte att man
på något sätt skall försöka förringa
skälen hos den som har motsatt mening
mot en själv. Motionen om bilradiolicensen
kan föras tillbaka på att
det statliga verk som har hand om fördelningen
av anslagsmedel till radiorörelsen,
nämligen televerket, självt anser
att man bör ta bort bilradiolicensen och
att man bör kunna ordna med 10-procentig
avskrivning. Alldeles ensamma i
universum står således varken motionärer
eller reservanter.

Till sist måste jag bekänna att jag
har ett litet föregående i denna fråga,
vilket egentligen var skäl till att jag begärde
ordet. Vad jag i det fallet anför
är inte något motiv i och för sig för
att ta bort bilradiolicensen, men jag kan
ändå erinra om saken. Jag har nämligen
stor förståelse för den framställ -

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om avskaffande av bilradiolicensen, m. m.
ning som gjorts från bilisternas organisationer
om att få bort bilradiolicensen,
därför att bilisterna under de senaste
åren har starkt tyngts av en
mängd pålagor. Först och främst har
försäkringsavgifterna stigit i två olika
etapper med ungefär 20 procent vartdera
året. Vidare skall bilägarna nu
betala kostnaden för omläggning till högertrafik,
vilket under den senaste månaden
inte väckt så stor förtjusning hos
bilisterna, även om det är en sak vi i
stort sett varit eniga om. Men under sådana
förhållanden kunde det ju vara
roligt för dem att också en gång få vidkännas
någon liten lättnad. Jag tog upp
det i en ekonomisk debatt — jag minns
inte om det var i remissdebatten — i
fjol och uttryckte då en förhoppning
att bilradiolicensen skulle avskaffas inte
motionsvägen utan genom ett initiativ
från myndigheternas sida. När så
inte har skett, finner jag det, herr talman,
naturligt att rösta för den reservation
som är betecknad a.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är ganska självklart
att det i fråga om sådana massmedia
som berör svenska folket i så stor utsträckning
som radio och TV finns
många olika önskemål, som också tagit
sig uttryck i ett stort antal motioner under
den punkt som vi nu behandlar. Utskottet
har emellertid besvarat de flesta
motionerna på sådant sätt att det inte
har blivit något större antal reservationer.
Det är bara på ett par punkter
som reservationer har avgivits.

Låt mig bara konstatera att utvecklingen
på hela detta område går mycket
snabbt framåt. Antalet televisionsapparater
i landet kommer snart att bli än
större än vad vi nu har. Hela denna
utveckling kommer att förändra inställningen
till om man också i framtiden
skall behöva betala en särskild radiolicens.
Även i våra grannländer kan det
bli en snabb utveckling av televisionen.
Denna utveckling kommer säkert att le -

da till att vi inom de närmaste åren
på nytt får överväga frågan om kommersiell
television och andra sådana
frågor.

Vad som i dagens situation föranlett
den mesta diskussionen är emellertid
huruvida man skall betala särskild licens
för bilradio. Jag instämmer i vad
som sagts här tidigare om att bilradiolicensen
bör avskaffas. Fru Wallentheim
sade att bilradion, när den infördes,
betraktades som en extra bekvämlighet
som man naturligtvis skulle betala
för. Om det var den enda motiveringen
för bilradiolicensen vill jag erinra
om att man ju hade radio i hemmen
också, även om man självfallet inte
var nödsakad att ha det. Det var alltså
en »extra bekvämlighet». Under de
20 år som gått har situationen förändrats
en hel del. Det är i dag inte nödvändigt
att ha radio, men det sänds
dock ut ganska mycket officiella meddelanden
i radion. Med våra dagars livliga
semesteraktivitet då folk ofta är ute
på långa resor i bil har radion fått
större betydelse för överbringande av
meddelanden än den hade för 20 år sedan.

Det har också påpekats att det inte är
logiskt att kräva en särskild bilradiolicens.
Man har ju rätt att ha mer än en
radioapparat på en licens för ett och
samma hushåll, men om radion sitter
i en bil begäres nu särskild licens. Det
är inte logiskt och innebär en extra beskattning
av det tillbehör som radioapparaterna
nu faktiskt utgör i bilarna.

Därtill kommer att det är praktiskt
taget omöjligt att kontrollera transistorapparaterna
i bilarna och deras användning.
Jag förmodar därför att resultatet
kommer att bli att radiolicenserna
avskaffas, så att man bara behöver
betala televisionslicens. Det uppslag
som herr Lager förde fram måste
emellertid i det läget vara synnerligen
opraktiskt. Han ansåg att man borde
avskaffa licensavgiften för blinda och
folkpensionärer. Jag ömmar självfallet
mycket för deras situation och skulle

Onsdagen den 18 mars 1904

Nr 12

gärna unna dem att slippa betala licens.
Vi har ju dock tidigare i princip sagt
ifrån att vi inte vill ingripa i de affärsdrivande
verkens angelägenheter och ta
bort en del av deras inkomster om vi
inte samtidigt på annat sätt kan täcka
inkomstbortfallet. Vi kan naturligtvis
besluta att på en gång avskaffa radiolicensen
för alla, men det kan, upprepar
jag, inte vara en praktiskt framkomlig
väg att ta bort licensen i etapper.
Det var dock inget yrkande som
här framfördes från herr Lagers sida,
utan endast ett uppslag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
utlåtande med den förändring
som föreslås i reservation a.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Eftersom herr talmannen
gett oss tillåtelse att diskutera över
hela fältet när det gäller radio och television
ber jag att få uppehålla mig vid
det utskottsutlåtande som har avgivits
av andra lagutskottet. Detta har haft
att behandla en motion som nära ansluter
sig till en annan motion, vilken
statsutskottet haft på sin lott.

I den motion som andra lagutskottet
har behandlat, finns vissa bestämda beställningar,
som motionärerna gör hos
Kungl. Maj:t. Motionärerna hemställer
»att riksdagen måtte

1. besluta att införa rätt till i princip
fri etablering av radio- och televisionsanläggningar; 2.

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att förslag till en lagstiftning som
nödvändiggöres av dels den fria etableringsrätten,
dels de med den fria etableringsrätten
sammanhängande förändringarna
inom opinionsrättens område
snarast måtte föreläggas riksdagen;

3. besluta att en s. k. auktoriseringsnämnd
skall inrättas;

4. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att förslag till riktlinjer för auktoriseringsnämndens
sammansättning
samt dess verksamhet i enlighet med i
motionen framförda synpunkter snarast
måtte föreläggas riksdagen».

Om avskaffande av bilradiolicensen, m. m.
Jag kan inte ansluta mig till denna
beställning, på alla punkter, men jag
kan heller inte ansluta mig till det yrkande
om avslag på motionerna som utskottet
har fört fram. Motiveringen till
det avslagsyrkandet finner jag mycket
mager ■— det är bara en hänvisning till
föregående beslut och ett blekt återsken
av vad departementschefen sade
för ett par år sedan i ett uttalande som
var starkt negativt.

Men utvecklingen går tydligen snabbare
än herr Skoglunds tankar. Om det
med fog kan göras gällande att ett nytt,
reklamfinansierat företag skulle leda
till att yttrandefriheten ökas eller
stryps, kan inte ens den mest snabbtänkta
människa sluta sig till utan vidare.
Departementschefen och med honom
utskottet anser inte heller att programstandarden
blir bättre vid fri konkurrens.

Nu hör jag inte till dem som tycker
att allt är botten i TV, vare sig med eller
utan skägg, skulle jag vilja säga. Jag
tycker inte ens att det mesta är dåligt.
Man hör ofta människor strö omkring
sig sådana klichéartade omdömen, som
inte är grundade på det minsta försök
till verkligt studium. Men nog kunde åtskilligt
vara bättre. Framför allt kunde
man enligt min uppfattning betydligt
bättre tillvarata TV:s speciella möjligheter.
Det har alltid förvånat mig som
gammal tidningsman att man till överdrift
imiterar journalistik, och ibland
mycket dålig journalistik.

Man kan fråga sig om TV kan vara
den enda institution som inte mår bra
av konkurrens och varför den i så fall
inte skulle må bra. Dess beroende av
staten gör saken ytterligare betänklig,
men synpunkter på den frågan har redan
framförts här, och jag skall inte
upprepa dem.

Det är väl solklart att vi befinner oss
på tröskeln till TV-åldern. Varken tekniskt
sett eller vad beträffar möjligheterna
att påverka människorna har TV
vuxit ur småbarnsåldern, och TV har
— som småbarn för det mesta — fullt

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om avskaffande av bilradiolicensen, m. m.
naturliga sjukdomar. En rad frågeställningar
ligger obesvarade framför oss.
TV:s roll i den fria opinionsbildningen,
de ekonomiska och rättsliga principerna
för TV, ägandeförhållandena — enligt
reservanternas uppfattning bör allt
detta utredas.

Det kan förefalla mest rationellt att
hänskjuta problemen till 1960 års radioutredning
— till den har ju år 1962
tilläggsdirektiv utfärdats angående TV
—- men dessa hindrar uttryckligen utredningen
att ta upp frågan i hela dess
vidd. Därför återstår för reservanterna
endast att begära en allsidig och förutsättningslös
utredning.

I detta sammanhang kan det kanske
vara av ett visst intresse att peka på ett
svenskt initiativ som tas vid den generalkonferens
som Unesco har i Paris
1964 inför uppläggningen av Unescos
verksamhet under de kommande åren.
Sverige har med instämmande av de övriga
nordiska länderna begärt en omfattande
utredning av massmedia inom
de olika medlemsstaterna. Sverige har
begärt att man under de kommande
åren i möjligaste mån skall kartlägga
hur televisionen påverkar människorna
i olika kulturkretsar, teknikens utveckling,
effekten av monopolföretag respektive
fria företag, vad det innebär om
staten förfogar över dessa massmedia
eller om enskilda personer gör det, hur
de olika staterna skall samarbeta inom
området för dessa massmedia, o. s. v.

Mot denna bakgrund ter sig den
svenska rädslan att inom det egna landet
ge sig in på en förutsättningslös utredning
högst betänklig. Framsynt kan
man inte kalla Sveriges hållning.

Jag kommer i ett senare skede att yrka
bifall till den reservation som är avgiven
i anledning av andra lagutskottets
utlåtande.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag vet inte om det har
hänt ett olycksfall i arbetet bär, men vi
har fått samma ärende i andra lagut -

skottet som statsutskottet har att behandla,
och den ordning som gäller i
dag innebär att båda ärendena skall behandlas
jämsides.

De frågor som berörs i motionerna
om fri etableringsrätt beträffande radio
och television har behandlats mycket
ingående, inte minst i samband med
vad som hände 1960, men även under
riksdagarna 1962 och 1963. Vid båda
dessa senare tillfällen har riksdagen
ställt sig bakom ett uttalande som departementschefen
tidigare har gjort.
Andra lagutskottet har för sin del inte
funnit någon anledning att yrka på någon
ändring i detta och avstyrker således
bifall till den föreliggande motionen.

Om jag sedan skall säga ett par ord
om den fria etableringsrätten beträffande
radio och television, vill jag framhålla
att det naturligtvis kunde vara
trevligt att ha en sådan rätt. Personligen
skulle jag tycka att det vore en förtjänst
om jag finge ha en egen radiostation
och sända till alla våra folkpensionärer
för att nå in i alla skrymslen —
det ges ju inte så mycket plats nu i radion
för den upplysning och information
som kanske skulle behövas.

Men det är ett personligt önskemål.
Rent principiellt skulle jag dock inte
vilja vara med om denna fria riitt till
radio och television. Det finns nämligen
— såsom jag anförde i utskottet —•
en fara som vi kanske inte ser; faktum
är ju att det första man gör i länder
med inbördeskrig och andra komplikationer
är att söka skaffa sig kontroll
över radio- och TV-nätet för att nå
fram till allmänheten med all den propaganda
man själv tycker passar de
syften man vill tjäna. Jag tror därför att
det skulle vara besvärligt om vi hade
alltför många radio- och TV-stationer
— i ett allvarligt läge kan det leda till
svåra komplikationer.

Detta är eu liten personlig synpunkt
som jag har lagt på denna fråga. I övrigt
står jag rent principiellt på den
grund riksdagen tidigare har ställt sig

Onsdagen den 18 mars 1964

Nr 12

Om avskaffande av bilradiolicensen, m. m.

på, och jag kommer att vid behandling- jag, herr talman, vänta med att framen
av andra lagutskottets utlåtande nr ställa mitt yrkande som kommer att in16
yrka bifall till vad utskottet där an- nebära bifall till reservationen i andra
fört. lagutskottet.

Herr HCBINETTE (h):

Herr talman! Denna fråga har tidigare
varit föremål för ingående riksdagsbehandling,
såsom herr Axel Svensson
och före honom även herr Jacobsson
sagt. Vad som efter den behandlingen
framkommit är väl de synpunkter som
redovisats i skriften: »Ett licensfritt

TV 2». TV-främjandet har i den utvecklat
hur man med annonsintäkter skall
kunna finansiera ett andra TV-program.

Jag tycker att de synpunkter som där
framförts inte är orealistiska. Den licensfria
televisionen har i förslaget utformats
så att de bästa erfarenheterna
från de många länder, som en längre
tid bedrivit sådan verksamhet, har anpassats
till de principer vilka här i
landet bör vara vägledande då det gäller
utformningen och funktionen av
detta kommunikationsmedel.

En nyligen utförd Sifo-undersökning
visar dessutom att det finns ett påtagligt
intresse för annonsfinansierad TV.

Enligt min mening borde de synpunkter
och undersökningsresultat, som
framkommit sedan frågan sist behandlades
av riksdagen, vinna beaktande vid
bedömningen av ärendet.

Innan jag slutar kan jag inte underlåta
att säga några ord till herr Axel
Svensson, när han här för fram de synpunkter
på en eventuellt härtagen sändare
i krigstid, som han utvecklade i
andra lagutskottet. Har man flera stationer
är det väl lättare, herr Axel
Svensson, att få det inhemska programmet
och de inhemska talesmännens appeller
framförda än om man bara har
en station och den kommer i orätta
händer. Därför borde herr Axel Svenssons
argument, tycker jag, bortfalla
omedelbart.

I likhet med fru Hamrin-Thorell vill

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! När vi sist debatterade
frågan om kommersiell television, i december
1962, var jag i elden till förmån
för utredningskravet. Även nu skall
jag tillåta mig att utveckla några synpunkter
på ämnet.

Alla är på det klara med att man för
att kunna sälja en vara måste tala om
för den köpande publiken var denna
vara finns till salu. De flesta är väl också
medvetna om att den moderna reklamen
har varit en starkt bidragande
orsak till utvecklingen av den moderna
massdistributionen och massproduktionen
och sålunda varit en välståndsskapande
faktor. Reklam utgör helt enkelt
en förutsättning för att massproducerade
varor, tillverkade i långa serier,
skall kunna säljas till den stora allmänheten
liksom för att den moderna
distributionsapparaten med snabbköpsbutiker
och varuhus skall kunna fungera
smidigt.

Ingen har ju någonting emot annonsreklam
i tidningar och tidskrifter. Ingen
har heller någonting emot reklamfilmerna
på våra biografer. Men när det
gäller ett så effektivt propaganda- och
reklammedel som TV säger man nej.
Jag har svårt att förstå detta motstånd.

Sedan vi sist behandlade denna fråga
har det ju hänt något. Såsom herr
Hubinette nämnde har det år 1962 bildade
TV-främjandet lagt fram en, såvitt
jag kan förstå, mycket värdefull egen
utredning om förutsättningarna för ett
licensfritt TV-program finansierat genom
annonsintäkter. Jag kan inte underlåta
att säga några ord om denna utredning,
som är ägnad läggas till grund
för statsmakternas ställningstagande.
De viktigaste elementen i TV-främjandets
målsättning är sammanfattade i fyra
punkter:

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om avskaffande av bilradiolicensen, m. m.

1) Att ge TV-publiken valmöjlighet
utan ökade licenskostnader.

2) Att genom effektiv konkurrens bidraga
till en höjning av TV-programmens
standard.

3) Att medverka till att de till buds
stående tekniska resurserna så snabbt
som möjligt blir utnyttjade.

4) Att genom en sund reklamverksamhet
i TV skapa ett nytt rationellt
marknadsföringsmedel.

Sverige har i dag TV-licenser till ett
antal av 1 700 000. Det innebär att vi
med avseende på TV-täthet ligger på
samma nivå som England. Antalet ordinäre
programtimmar per vecka i
England var under föregående år 125,
fördelade på två program, och i Sverige,
enligt den senaste officiella statistiken,
27,4 timmar, exklusive repriser.

TV 2, som man har döpt den kommersiella
TV:n till, har planerat 50 sändningstimmar.
TV 2 skulle vara licensfri;
den skulle finansieras genom annonsintäkter
och skötas av ett bolag
med samma halvstatliga styrelseform
som Sveriges radio. I TV 2 AB skulle
ordföranden och halva antalet ledamöter
i styrelsen tillsättas av Kungl. Maj:t,
resten av aktieägarna. Bolagets styrelse
skulle ha till sitt förfogande en granskningsnämnd
för TV-annonser, som
skulle tillse att reglerna för TV-annonsering
följes. I likhet med nämnden
skulle också styrelsen kunna hänskjuta
frågor till ett fristående annonsråd,
med specialister från olika områden.

TV 2 AB skulle ha en ansvarig utgivare,
för vilken skulle gälla skyldigheter
som i tillämpliga delar motsvarar de
regler som i lag stadgas beträffande
tidnings ansvarige utgivare. Ett dylikt
ansvarighetssystem tycker jag vore föredömligt
även för Sveriges radio. Till
TV 2 AB:s förfogande skulle även stå
ett råd för konsumentupplysning samt
ett programråd med aktiva representanter
för vetenskap, konst, undervisning,
religion samt idrott och andra folkrörelser.
En särskild utbildningsstiftelse
skulle svara för utbildningsprogram -

men i TV 2. Man har tydligen tänkt sig
att lägga ned mycket arbete på just utbildningsprogrammen.

Om vi ser på hur det förhåller sig
i utlandet — där man tydligen inte
har varit rädd för kommersiell TV —
bär i Europa följande länder reklam i
TV: England, Finland, Irland, Italien,
Jugoslavien, Luxemburg, Polen, Portugal,
Spanien, Tjeckoslovakien, Ungern,
Västtyskland, Österrike och Östtyskland.
I Asien har Japan TV-reklam.
Australien och Nya Zeeland har också
reklam i TV, likaså USA och de flesta
sydamerikanska republikerna. Länder
utan reklam i TV är i Europa Belgien,
Bulgarien, Danmark, Frankrike, Holland,
Norge, Rumänien, Schweiz, Sovjetunionen
och Sverige. Av de åtta länder,
som för ett år sedan hade mer än
100 TV-apparater per 1 000 invånare,
var det emellertid endast Danmark och
Sverige som saknade annonsering i TV.

Jag har, herr talman, velat ge dessa
upplysningar, som kan vara av ett visst
värde för debatten. Jag ansluter mig
till utredningsyrkandet.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! I denna punkt är åtskilliga
ting inblandade. En fråga som här
inte alls är berörd i debatten finns upptagen
i en motion av herr Sundin och
mig i denna kammare och av herrar
Regnéll och Alemyr i andra kammaren.
Jag skall bara yttra ett par ord om
denna motion.

Frågan gäller Sveriges radios utlandssändningar,
som ju legat i den allmänna
verksamhet som Sveriges radio har
bedrivit. Från och med i år har emellertid
en förändring skett på det sättet,
att en del av kostnaderna för verksamheten
skall finansieras genom ett direkt
anslag av riksdagen. Jag markerar detta
därför att statsutskottet har kommenterat
vår motion med att riksdagen inte
bör lägga sig i programverksamheten.
Jag har precis samma uppfattning,

Onsdagen den 18 murs 1964

Nr 12

men eftersom det nu finns en punkt i
huvudtiteln där denna fråga tages upp,
har vi väckt vår motion. Statsutskottet
liar kanske inte riktigt observerat förändringen
i årets huvudtitel.

Vi har föreslagit att de utsändningar,
som nu sker på engelska, tyska, franska,
spanska och portugisiska, skall kompletteras
med sändningar också på
ryska. Vi tror att det är riktigt att man
inte försummar hela det slaviska språkområdet
utan att Sverige kan ge upplysning
även där om de förhållanden som
vi anser väsentliga. Jag tror inte att
det på den punkten finns några delade
meningar i denna kammare. Det är rimligt
att Sveriges radio får ge sändningar
även på ryska.

Jag skall, herr talman, nu inte ställa
något yrkande om bifall till motionen.
Även om statsutskottet säger att det inte
vill föreslå bifall till motionen, har ju
ändå utskottet i en mening hamnat på
den positiva sidan när det gäller vår
tanke. Därför har jag, herr talman,
inget yrkande, men jag hoppas att Sveriges
radio ändå har förmåga att uppfatta
situationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande mom. I
och II av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan, därefter särskilt i
fråga om mom. III, vidare särskilt angående
mom. IV—VI, ytterligare särskilt
rörande mom. VII samt slutligen
särskilt i vad gällde mom. VIII och IX.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet i mom. I och II
hemställt.

I fråga om mom. III, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
vad utskottet hemställt, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. vid punkten
avgivna, med a betecknade reservationen.

2f Första kammarens protokoll 196b. Nr 12

Om avskaffande av bilradiolicensen, m. in.
Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande oinröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
3 mom. III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 64.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. IV—VI hemställt.

Därpå gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. VII förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. vid punkten
avgivna, med b betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om fri etablering av radio- och televisionsanläggningar

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
3 mom. VII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 50.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. VIII och IX hemställt.

Punkterna 4—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om fri etablering av radio- och
televisionsanläggningar

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av väckt
motion om fri etablering av radio- och
televisionsanläggningar.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 716, vilken
behandlats av andra lagutskottet,

hade fru Kristensson och herr Björkman
hemställt, att riksdagen måtte

1. besluta att införa rätt till i princip
fri etablering av radio- och televisionsanläggningar,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att förslag till lagstiftning, som nödvändiggjordes
av dels den fria etableringsrätten,
dels de med den fria etableringsrätten
sammanhängande förändringarna
inom opinionsrättens område, snarast
måtte föreläggas riksdagen,

3. besluta, att en s. k. auktoriseringsnämnd
skulle inrättas,

4. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att förslag till riktlinjer för auktoriseringsnämndens
sammansättning
samt dess verksamhet i enlighet med i
motionen framförda synpunkter snarast
måtte föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion, II: 716, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Hamrin-Thorell samt herrar Nyman,
Hubinette, Anderson i Sundsvall, Rimmerfors
och Björkman vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande
motion, II: 716, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig och
förutsättningslös utredning av frågan
om riktlinjer för radio- och televisionsverksamheten
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Herr HUBINETTE (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fru CARLQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt

Onsdagen (lön 18 mars 1904

Nr 12

Ang. uppsägningstiden för medel å skogskonto

därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hubinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hubinette begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 46.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. uppsägningstiden för medel å
skogskonto

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 5, i anledning av väckta
motioner angående uppsägningstiden
för medel å skogskonto.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1: 21, av herr Ebbe Ohlsson
in. fl., och II: 23, av herr Hedin m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte för
sin del antaga i motionerna infört förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 6 § förordningen den 27 mars 1954
(nr 142) om taxering för inkomst av
medel, som insatts å skogskonto, vilket
förslag avsåg, att som undantag från
nuvarande bestämmelser om fyra månaders
uppsägningstid för medel å
skogskonto skulle gälla, att kontomedel
under december månad kunde återfås
efter endast två månaders uppsägning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna 1:21, av herr
Ebbe Ohlsson m. fl., och II: 23, av herr
Hedin m. fl., måtte antaga i betänkandet
infört förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 6 § förordningen den
27 mars 1954 (nr 142) om taxering för
inkomst av medel, som insatts å skogskonto.

Reservation hade anförts av herrar
John Ericsson, Einar Eriksson, Oscar
Carlsson, Wärnberg, Hellebladh, Brandt,
Kårrlander, Engkvist och Andersson i
Essvik samt fru Holmquist, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att de
likalydande motionerna I: 21, av herr
Ebbe Ohlsson m. fl., och II: 23, av herr
Hedin m. fl., angående uppsägningstiden
för medel å skogskonto, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Uppsägningstiden för
medel innestående å skogskonto är ju
för närvarande fyra månader, men undantag
från denna regel har riksdagen
godtagit genom ett beslut år 1957, då
det uppdrogs åt Kung], Maj:t att vid
särskilda förhållanden medge att innestående
medel får lyftas utan iaktta -

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Ang. uppsägningstiden för medel å skogskonto

gande av den föreskrivna uppsägningstiden.
Denna dispensrätt använde också
Kungl. Maj:t vid ett tillfälle — då de
svåra skördeskadorna inträffade år
1960 medgavs befrielse från uppsägningstiden
fram till årets utgång. Varken
riksdagen eller Kungl. Maj:t är sålunda
främmande för de tankegångar
som motionärerna i detta ärende har
framfört.

Motionärerna och utskottet är eniga
om att uppsägningstiden i princip bör
vara fyra månader, men att den skattskyldige
under december månad må
kunna lyfta medel på skogskonto efter
endast två månaders uppsägning. Detta
skulle medföra bl. a. den fördelen, att
uppsägningen inte behövde ske förrän
under oktober månad, vid vilken tidpunkt
årets skördeutfall kan överblickas
och därigenom även beskattningsårets
ekonomiska resultat för såväl jordsom
skogsbruk i sin helhet. Den skattskyldige
kan då med rätt god säkerhet
göra ett överslag över utgifterna fram
till årets slut och kan konstatera om
han behöver lyfta medel från skogskontot.
Han kan i det sammanhanget
avgöra huruvida han kan klara sina utgifter
fram till årets slut. Såsom också
framhållits i betänkandet är det svårare
att redan i augusti månad göra detta
ställningstagande, men det är ju nödvändigt
med nuvarande bestämmelser
om fyra månaders uppsägningstid.

Man kan säga att erfarenheterna av
skogskonto varit goda för skogsbrukets
del, men detta hindrar ju inte att en sak
som är bra kan göras ännu bättre, vilket
utskottets förslag enligt min mening
i detta fall skulle bidra till.

Vid avgörandet av detta ärende i bevillningsutskottet
har de borgerliga med
lottens hjälp blivit — kan man säga —
utskottsmajoritet, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Som herr Enarsson nyss
sade har lottdragningen utfallit så, att

den socialdemokratiska halvan av utskottet
i år blivit reservanter i detta
ärende. Av det sagda framgår att frågan
inte är ny, vare sig för utskottet eller
för kammaren. Spörsmålet gäller, som
herr Enarsson också understrukit, huruvida
medel, insatta på skogskonto,
skall få uttagas med kortare uppsägningstid
än de fyra månader som för
närvarande är stipulerade.

Det förtjänar att erinras om att de
sakkunniga som väckte förslaget om
skogskonto var medvetna om att missbruk
av denna form av progressionsutjämning
kunde tänkas uppkomma på
så sätt, att pengar på kontona åkte in
och ut i skiftet mellan två deklarationsår.
De sakkunniga föreslog därför åtta
månaders uppsägningstid, men departementschefen
och sedermera riksdagen
ändrade tiden till fyra månader för att
systemet skulle fungera så smidigt som
möjligt.

Åtskilliga framstötar har sedan gjorts
för att förkorta uppsägningstiden till
två månader med den motiveringen
att skördeutfallet för en jordbrukare inte
kan uppskattas fyra månader före
årsskiftet. Med huvudsaklig motivering
att förhindra missbruk har den halva
av utskottet, som jag företräder, gått
omot detta förslag. Något nytt i sak föreligger
inte i år. Motionärerna och
årets utskottsmajoritet har dock ändrat
sig något mot föregående år genom att
bara begära två månaders uppsägning
för december månad. Man får väl ta
detta som ett erkännande av att även
denna halva av utskottet är vaken för
missbrukets risker.

Reservanterna anser dock, som förut
nämnts, att egentligen ingen ändring i
sak föreligger mot ståndpunkterna i
fjol. Ett missbruk i december är lika
besvärligt som ett missbruk under annan
tid på året. Vi är naturligtvis medvetna
om att de förslag som framföres
av våra meningsmotståndare är utmärkta
medel att uppnå resultatutjämning i
beskattningen för de jordbrukare som
tillika har så pass mycket skog att till -

Onsdagen den 18 mars 1904

Nr 12

Om rätt till avdrag för kostnader för täckdikningsanluggningar och skogsvägar, m. m.

fälle till insats på skogskonto förelegat.
Vi hävdar, att meningen med lagstiftningen
om skogskonto dock inte var att
skapa en resultatutjämning, utan att
möjliggöra för skogsägare att driva rationellt
skogsbruk genom att på ett år
avverka flera års tillväxt utan att drabbas
av någon hårdare progression. Upplysas
bör också, som herr Enarsson sade,
att Kungl. Maj :t i särskilda fall har
möjlighet att bevilja dispens från uppsägningstiden,
varför vid exceptionella
fall ändring kan komma till stånd.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till den vid utskottets betänkande
avgivna reservationen av herr John
Ericsson m. fl.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna betänkandet hemställt samt
vidare på godkännande av den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wärnberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,

att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för nej-propositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 72.

Om rätt till avdrag för kostnader för
täckdikningsanläggningar och skogsvägar,
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 8, i anledning av väckta
motioner om rätt till avdrag för kostnader
för täckdikningsanläggningar och
skogsvägar, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:18,
av herr Jonasson m. fl., och 11:20, av
herr Eriksson i Bäckmora m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att täckdikningskostnad upp till 1 000
kronor vid beräkning av nettointäkt av
jordbruksfastighet skulle få avdragas i
sin helhet ett och samma beskattningsår
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

2) de likalydande motionerna 1:77,
av herr Jonasson, samt II: 103, av herrar
Wahrendorff och Dahlgren, vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om skyndsam
prövning och förslag till sådan
ändring av beskattningsbestämmelserna,
att rätt till avdrag kunde medgivas för
nyanläggning genom skogsplantering;

3) de likalydande motionerna I: 129,
av herr Per Petersson m. fl., och II: 155,
av herr Elmwall m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta antaga i motionerna
infört förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), vilket förslag av -

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om rätt till avdrag för kostnader för täckdikningsanläggningar och skogsvägar, m. m.

såg, att avskrivningsunderlaget för
skogsvägar skulle bestämmas till två
tredjedelar — i stället för enligt gällande
regler en tredjedel — av anläggningskostnaden;
samt

4) de likalydande motionerna I: 293,
av herr Sveningsson in. fl., och II: 375,
av herr Nilsson i Bästekille m. fl., vari
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om sådan
ändring av kommunalskattelagen, att avdragsrätt
kunde beviljas för nyanläggning
genom skogsplantering.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) beträffande värdeminskningsavdrag
för täckdikningsanläggningar

att de likalydande motionerna 1:18,
av herr Jonasson m. fl., och II: 20, av
herr Eriksson i Bäckmora m. fl., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; B)

beträffande avskrivningsunderlaget
för skogsvägar

att de likalydande motionerna 1:129,
av herr Per Petersson m. fl., och II:
155, av herr Elmwall m. fl., icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

C) beträffande avdragsrätt för kostnader
för nyanlagd skogsplantering

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:77,
av herr Jonasson, samt II: 103, av herrar
Wahrendorff och Dahlgren, ävensom 2)

de likalydande motionerna I: 293,
av herr Sveningsson in. fl., och II: 375,
av herr Nilsson i Bästekille m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

beträffande värdeminskningsavdrag
för täckdikningsanläggningar

I) av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Lundström, Enarsson, Sundin, Magnus -

son i Borås, Gustafson i Göteborg, Christenson
i Malmö, Eriksson i Bäckmora
och Björkman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna I: 18, av herr
Jonasson m. fl., och II: 20, av herr
Eriksson i Bäckmora m. fl., måtte antaga
i reservationen infört förslag till
lag om ändrad lydelse av punkt 2 av
anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

beträffande avskrivningsunderlaget
för skogsvägar

II) av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Lundström, Enarsson, Sundin, Magnusson
i Borås, Gustafson i Göteborg,
Christenson i Malmö, Eriksson i Bäckmora
och Björkman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen med bifall till
de likalydande motionerna I: 129, av
herr Per Petersson m. fl., och II: 155,
av herr Elmwall in. fl., måtte antaga
i denna reservation infört förslag till
lag om ändrad lydelse av punkt 2 av
anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Herr ENARSSON (li):

Herr talman! Det föreliggande betänkandet
nr 8 behandlar ju värdeminskningsavdrag
för täckdikningsanläggningar
och skogsvägar.

I fråga om täckdikningsanläggningar
är det enligt gällande regler för närvarande
så, att i huvudsak får hela kostnadsunderlaget
avdragas under en tioårsperiod.
Den reservation nr I, som
har fogats till utskottets betänkande, går
i detta avseende ut på att mindre företag
i fråga om täckdikningar skulle få
avdragas på ett enda beskattningsår,
dock endast för en kostnad upp till
1 000 kronor. Reservanterna ser detta
närmast som en praktisk åtgärd, kanske

Onsdagen den 18 mars 1904

Nr 12

Om rätt till avdrag för kostnader för täckdikningsanläggningar och skogsvägar, m. m.

eu förenkling av taxeringsarbetet, samt
iiven ur den synpunkten, att en så ringa
kostnad inte kan vara mycket att släpa
med under så lång tid som det kan
bli fråga om.

Jag skall inte vidare utveckla detta
resonemang, då jag skulle tro att motionärerna
här kommer att framlägga
ytterligare synpunkter.

Reservationen nr II avser skogsbilvägarna.
Det är inte heller någon ny
fråga. Den kom upp vid 1902 års riksdag
och redan då yrkades att två tredjedelar
i stället för — som då blev beslutat
och som fortfarande gäller —-en tredjedel av kostnadsunderlaget
skulle få dras av under loppet av tio år.

Vi reservanter anser att det på grund
av den mekanisering, som skett och
kommer att ske i rätt hastig takt inom
skogsbruket, är svårt att i dag avgöra
varaktigheten av en skogsbilväg. Vi bygger
i dag vägar, som om några år kanske
inte alls fyller kraven med hänsyn
till förändrade fordonstyper och andra
omständigheter, inte minst de tyngre
avverkningsmaskiner som man har att
förvänta i den allt mera mekaniserade
awerkningsprocessen.

Det kan också i sammanhanget anföras,
att visst fog finnes för att betrakta
anläggningskostnaden för skogsbilväg
såsom driftkostnad i skogsbruket. Därigenom
skulle den vara helt avdragsgill.
Vid 1962 års behandling av ärendet var
flera remissinstanser införstådda med
en sådan tolkning av kostnadsbegreppet.

Reservanterna har inte nu gått in på
dessa spörsmål, utan nöjt sig med yrkandet
om två tredjedelar av kostnaden
som avdragsgillt underlag vid beräkning
av värdeminskningsavdraget.

Vi hyser också den uppfattningen, att
hittills vunna erfarenheter ger stöd för
att en sådan fördelning motsvarar verkliga
förhållandet bättre än den nuvarande
fördelningen med endast en tredjedel
av kostnaden som underlag för
värdeminskningens beräkning.

Såsom jag sade nyss har denna fråga

varit uppe tidigare. Jag ber därför att
med dessa få ord, herr talman, få yrka
bifall till reservationerna I och II vid
bevillningsutskottets betänkande nr 8.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skulle kanske ha
kunnat nöja mig med att instämma med
herr Enarsson, men eftersom jag har
väckt motionen i första frågan vill jag
anföra några synpunkter med avseende
j>å taxeringen.

Det är riktigt, som herr Enarsson menar,
att man skall betrakta alla nyanläggningar
och omläggningar som en
enhet, som ligger till grund för beräkningen
av värdeminskningsavdraget.
Men man vill också försöka förenkla
taxeringsarbetet så mycket som möjligt.
Man kan då fråga sig: Vad skall det
vara för mening att plottra med rena
småsaker? Om någon på grund av olika
omständigheter gör en mindre omläggning
eller en mindre täckdikning, har
vi tänkt oss att denna sak skulle kunna
bli avdragsgill på en enda gång. Om
kostnaden utgör 500 kronor exempelvis,
skall man enligt nuvarande regler göra
en avskrivning på 50 kronor per år. Det
blir krångel och mycken pappersexercis.

Utskottets majoritet medger nog också
detta till en del. Utskottet skriver
nämligen att motionärernas förslag icke
är av »så genomgripande natur, att det
i avsevärd mån skulle innebära någon
ytterligare lättnad i taxeringsarbetet».
Det skulle alltså i alla fall bli en lättnad.
Det kan emellertid aldrig för vare
sig stat eller kommun få någon betydelse
i utjämnande syfte, om avdraget
fördelas på tio år. Det kan inte vara vettigt
att plottra med sådana småsaker.
Det inger inte heller någon respekt för
taxeringsarbetet som sådant.

Med hänsyn till detta vill jag för min
del yrka bifall till reservation nr I, vilket
innebär ett bifall till min motion.

Sedan vill jag också behandla en annan
sak. Det gäller rätten att göra av -

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om ratt till avdrag för kostnader för täckdikningsanläggningar och skogsvägar m. m

drag för kostnader för skogsplantering.
Jag har nämligen väckt en motion om
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning
och förslag till sådan ändring av
beskattningsbestämmelserna, att rätt till
avdrag kan medges för nyanläggning
genom skogsplantering. Utvecklingen
går mot att viss åker- och ängsmark inte
längre brukas. Man bör dock hålla i
minnet, att all mark bör producera så
mycket som möjligt. Det är svårt att se
de marker det här är fråga om beväxas
med sly. Det är bättre att få dem planterade
med skog. För min del vill jag
dock framhålla, att jag önskar en ganska
sträng bedömning av om eu igenläggning
bör komma till stånd. Föreligger
emellertid skäl för en igenläggning,
bör också avdragsrätt i sådana
fall medges för kostnaderna.

Avsikten med motionen är inte att stimulera
till ökad igenläggning av åkermark.
Jag tror att man bör vara försiktig
härmed. Avsikten är däremot att stimulera
till att sådana marker, som redan
är obrukade och som inte i framtiden
bör utgöra åker, blir planterade
med skog.

Nu uttalar utskottet, att i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 9 fann
1963 års bevillningsutskott det mindre
lämpligt att genom en särskild utredning
överväga ändrade regler rörande
en detaljfråga inom skogsbeskattningen.
Frågan borde i stället uppmärksammas
i samband med den allmänna översyn
av reglerna för skogsbeskattningen,
varom riksdagen tidigare uttalat önskemål.
Sedan tillägger utskottet något, som
medför att jag inte här behöver ställa
något yrkande: »Enligt vad utskottet
under hand erfarit förberedes frågan
om en översyn av skogsbeskattningen
inom finansdepartementet.»

Under sådana omständigheter har jag
således på denna punkt inte något yrkande.

Vad avskrivningsunderlaget för
skogsbilvägarna beträffar vill jag helt
ansluta mig till de synpunkter som

framförts av herr Enarsson och i reservation
nr II. Alla som känner till utvecklingen
på skogens område vet att
man bör stimulera fram bättre möjligheter
för arbetet i skogen och ökad nettoavkastning
av skogen. Det är en ringa
gärd av rättvisa att man här får ett
högre avskrivningsunderlag för skogsvägarna,
och jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
nr II.

Herr WÄRNBERG (s) :

Herr talman! Låt mig börja med frågan
om avdrag för täckdikningar.

Jag vill säga att det är tacknämligt
om man genom ändringar i skatteförfattningarna
kan få förenklingar i taxeringsarbetet.
Från denna synpunkt
skulle vi därför inte ha någonting emot
att tillstyrka motionen i frågan, ty ett
genomförande av dess förslag kommer
naturligtvis inte att kosta så mycket
pengar. Man har emellertid anledning
fråga sig, om det innebär en förenkling
att bryta sönder det system, som vi redan
har, genom att införa ett nytt system
för investeringar under 1 000 kronor.
Man kan uttrycka saken också på
så sätt, att det inte finns någon näringsgren
där man angett en summa för vad
som får dras av på en gång och inte
genom årliga avskrivningar. Då bör man
enligt vår mening inte heller göra något
undantag för täckdikningar. Våra
skatteförfattningar tar nämligen inte
hänsyn till den summa, som investeringen
gäller, utan till varaktigheten av
anläggningen.

Vi tror alltså inte att det föreslagna
systemet leder till någon förenkling, och
därför har vi ställt oss litet kallsinniga,
även om vi, som sagt, menar att skattebortfallet
inte spelar någon som helst
roll. Däremot har vi uttalat, att man
kanske uppmuntrar jordbrukare till att
göra etappvisa investeringar i stället för
att satsa på en rejäl anläggning, som utföres
i ett sammanhang och för vilken
avdrag göres under tio år enligt av -

Onsdagen den 18 mars 1904

Nr 12

Om rätt till avdrag för kostnader för täckdikningsanläggningar och skogsvägar, m. m.

skrivningsplan. För en vettig planering
vore det olyckligt om etappvisa investeringar
för kostnader under 1 000 kronor
om året skulle vinna ökad omfattning.

Det bör tilläggas att reparationskostnader
under alla omständigheter är avdragsgilla.
Går ett dike sönder, får man
dra av reparationskostnaden med en
gång.

Det som jag här vill kalla den stora
frågan gäller ju avdragen för skogsbilvägar.
Man kan naturligtvis ha delade
meningar på denna punkt. Enligt det
inkomstbegrepp, som vi har i vår nuvarande
skattelagstiftning, kommer den
värdehöjning, som uppstår på fast egendom,
inte att beskattas vid försäljning.
Då är det ganska naturligt att man inte
heller får dra av kostnaderna för åtgärder,
som föranlett denna värdehöjning.
Därmed torde man väl kunna förenkla
problemet därhän, att man bara har att
ta ställning till frågan i vad män anläggandet
av en skogsbilväg höjer fastighetens
värde eller inte. Man kan därvid
göra den bedömningen, att två tredjedelar
av anläggningskostnaden bör
vara avdragsgill, ty fastighetens värde
stiger inte med mer än en tredjedel av
samma kostnad. Man kan också göra
gällande att den tredjedel av kostnaden,
som i dag medgives, är den riktiga, eftersom
fastighetens värde kan anses bli
höjt med två tredjedelar av anläggningskostnaden.
Man kan till och med
mena att den princip som gällde före
1962, då intet belopp var avdragsgillt,
var den riktiga, ty fastighetens värde
höjes kanske med hela kostnaden för
anläggandet av skogsbilvägen.

Vilken princip som här är den riktiga
är mycket svårt att säga. Vi har för
vår del stannat för att föreslå att avskrivningsunderlaget
skall bestämmas
till en tredjedel av anläggningskostnaden.
Vi anser att det är en förbättring
av bestämmelserna i förhållande till vad
som gällt tidigare, och vi kan inte gå
med på att två tredjedelar av anläggningskostnaden
skall utgöra avskriv -

ningsunderlag, eftersom vi då får ta upp
frågan om inkomstbegreppet i vår beskattning
till omprövning.

Jag vill också siiga, att det i viss utsträckning
utgår statsbidrag till skogsvägar
— det är dock inte fråga om så
stora anslag. Vidare kan sägas att kostnaden
för små vägar — alltså sådana
som inte är permanenta skogsvägar
utan som användes tillfälligt — är avdragsgill
på en enda gång. Likaså är
kostnaderna för reparationer och underhåll
av redan byggd väg avdragsgilla
på en gång. Det är alltså här bara fråga
om att vidmakthålla fastighetens värde
vid det värde den en gång haft — det
är detta som är grundprincipen.

Den motivering motionärerna här anför
innebär att de ökade inkomster,
som skogsägarna enligt motionärernas
förslag kan komma att tillgodogöra sig,
givetvis medför ökade skatter för det
allmänna. Detta skulle alltså vara motiveringen
för en ökad avdragsrätt.

Utskottet kan inte ansluta sig till motionärernas
mening på denna punkt.
Skulle det tänkesättet, att alla investeringar
som ger ökade inkomster skall
vara avdragsgilla, vinna gehör, så skulle
snart företagarandelen i våra samlade
skatter med den nuvarande dynamiska
utvecklingen i samhället reduceras
mycket kraftigt och kanske inte bli
någonting alls. Alla våra näringar undergår
nämligen för närvarande strukturrationalisering,
och de strävar efter
att genom rationalisering öka inkomsterna.
Men de kostnader det här gäller
är inte avdragsgilla i något fall, och
det kan naturligtvis inte heller här anföras
skäl för att de skulle vara avdragsgilla.

Vi kan alltså ur vår synpunkt inte
tillstyrka, att större andel av kostnaderna
för skogsbilvägar än en tredjedel
får utgöra avskrivningsunderlag. Vi erkänner
att det kan vara diskutabelt, huruvida
underlaget skall vara noll, en
tredjedel eller två tredjedelar. Vi har
dock stannat för att det skall vara en
tredjedel. Om man tillämpar den gene -

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om ratt till avdrag för kostnader för täckdikningsanläggningar och skogsvägar, m. m.

rösa tolkning av bestämmelserna, som
skett av taxeringsnämnderna, kommer
man fram till att en tredjedel av kostnaderna
nog är närmast överensstämmande
med sanningen.

Den tredje frågan gäller avdragsrätt
för kostnad för nyanlagd skogsplantering.
Jag kan kanske i någon mån i detta
fall hålla med herr Jonasson om att
det inte är någon värdehöjning av en
fastighet om man sår skog i dag på en
åker; åkermark kan väl i all rimlighets
namn vara värd lika mycket som
skogsmark. Enligt de principer jag pläderat
för borde vi alltså kunna gå med
på avdragsrätt i detta fall. Nu gjorde
emellertid herr Jonasson enligt min
mening i sitt anförande ett bra förtydligande
som var ett stöd för utskottets
uppfattning. Han sade nämligen, att
det inte var fråga om att stimulera till
att åkerjord såddes igen, utan att det
var fråga om att så igen mark som var
bevuxen med slyor. Sår man skog på
sådan mark, innebär det en klar förbättring
av fastigheten. Även om inte
ägaren själv får nytta av detta, höjer
det värdet på fastigheten. Under sådana
omständigheter kan vi inte finna att
kostnaderna skall vara avdragsgilla.
Däremot kan det väl vara tveksamt om
avdragsrätt skall föreligga i sådant fall,
då man med skog sår igen åkerjord,
som rimligen bör ha högre värde än
skogsmark. Avsikten är emellertid, enligt
vad som aviserats från finansdepartementet,
att hela denna fråga skall bli
föremål för en översyn inom den närmaste
framtiden.

Då herr Jonasson på denna punkt inte
framställde något yrkande, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
såväl när det gäller denna punkt
som beträffande de två andra punkterna,
där reservationer föreligger.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! För att börja med vad
herr Wärnherg sade i slutet av sitt anförande
vill jag säga, att den åkerjord,

som nu inte har brukats, väl ändå har
haft ett högre värde än den för närvarande
har, och detta förhållande borde
väl bl. a. utgöra ett skäl för införandet
av avdragsrätt för kostnad för nyanlagd
skogsplantering. Detta är framför allt
en nationalekonomisk fråga och därför
bör den också i så måtto stimuleras.
Vad jag med mitt inlägg ville ha sagt
var att man inte bör stimulera till att
sådan åkerjord lägges igen, som man
kanske behöver för livsmedelsproduktion.

När det gäller avdragsrätten för täckdikningsanläggningar
för en kostnad
upp till 1 000 kronor säger herr Wärnberg,
att det är tacknämligt att det sker
en förenkling i taxeringsarbetet, men
att han inte vill riva sönder det beskattningssystem
som redan finns. Jag kan
inte finna annat än att det måste bli
en avsevärd förenkling på denna punkt,
ty man slipper ju att avge tio avskrivningsbilagor
vid deklarationen under tio
år för att få denna avskrivningsrätt. Vidare
slipper taxeringsnämnderna att
kontrollera tio avskrivningsbilagor i
detta hänseende.

Herr Wärnberg säger att man i detta
fall skulle frångå en rådande princip,
eftersom andra rörelser och företag
har ett annat system än som här
föreslagits, d. v. s. hur små belopp anläggningarna
rör sig om, skall avskrivningen
ändå ske enligt en plan.

Jag vill påstå, att avdragsrätten för
jordbrukarna i nämnda avseende inte
är riktigt densamma som för andra näringsidkare.
Det är nämligen många
jordbrukare som inte deklarerar efter
bokföringsmässiga grunder, och detta
är alltså för många en företeelse som
bara kommer upp vid ett enda tillfälle.
Och detta utgör enligt min mening
ett skäl för att få en sådan här förenkling
till stånd.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Vi har diskuterat detta
tidigare om åren, herr Wärnberg och
jag, så det är kanske onödigt att ta upp

Onsdagen den 18 mars 1904

Nr 12

Om rätt till avdrag för kostnader för täckdikningsanläggningar och skogsvägar, m. m.

frågan igen, men jag kan inte riktigt
begripa herr Wärnbergs tankegång när
han slår fast att det gäller att till varje
pris vidmakthålla fastighetens värde
och att alla investeringar, som görs därutöver,
inte på något sätt skall få dras
av. Men varför har man då kommit till
den magiska gränsen en tredjedel för
skogsbilvägar?

Jag skulle vilja ställa frågan på ett
annat sätt. Trots allt vad herr Wärnberg
har talat om är det ändå så, att vi
kan stimulera strukturrationaliseringen.
Samhället försöker sålunda stimulera
strukturrationaliseringen genom bidrag.
Jag tror dock att det inte finns något
bättre sätt än just genom sådana här
skattereformer. Vi ser i dag att skogarna
förlorar i rotnetto, därför att kostnaderna
är så höga. Vad som kan göras
för att bygga ut skogsbilvägnätet är alltså
ur nationalekonomisk synpunkt viktigt.
Det förbättrar fastighetsvärdet,
men det ger oss också många gånger
möjligheter att ta ut skog på ställen där
det annars inte är lönande.

Genom att få fram mera pengar till
beskattning på grund av dessa vägbyggnader,
åstadkommer man ur samhällets
synpunkt på litet sikt en mycket vällovlig
gärning. Samhället får tillbaka
pengarna om några år genom högre rotnetto,
som beskattas, och man stimulerar
omedelbart vägbyggandet genom att
införa en generösare form av avdrag.

Ser man på det viset innebär detta inte
någon nackdel för samhället, utan det
innebär en klar fördel både för samhället
och för skogsägarna. Varje rationalisering
som innebär en kostnadsbesparing
måste också innebära fördelar
för båda parter.

Jag kan inte fatta hur ni så stockkonservativt
kan hålla på hela detta resonemang
om att man inte kan stimulera sådana
åtgärder med skattereformer. 1
stället borde ni medverka till dessa
verkligen framsynta åtgärder, som på
litet längre sikt är så utomordentligt betydelsefulla
ur teknisk och ekonomisk
synpunkt.

Det talas så mycket i dag om den stora
rationaliseringen inom skogsbruket.
Man ser i TV och tidningar nya maskiner
som konstrueras, som kostar några
hundra tusen kronor och som skall mekanisera
och rationalisera det svenska
skogsbruket. Jag tror man vågar säga
med professor Staaf, att folk är böjda
att ta ut denna mekaniseringsvinst i
förskott. Vi vet så litet om dessa stora
och dyra maskiner, men vi vet att en
av de viktigaste åtgärder man kan vidta
är att bygga ut skogsbilvägnätet så
att man kan komma fram med traktorer
och transportbilar så nära hyggena som
möjligt. En sådan rationalisering går utöver
bra mycket annat av vad vi i dag
talar om, och den rationaliseringen borde
det vara en samhällsangelägenhet att
underlätta genom en generös skattelagstiftning.

Fördenskull borde man, som motionärerna
begärt, höja avdragsrätten till
två tredjedelar av kostnaden för dessa
värdefulla åtgärder. Det borde vi kunna
enas om.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Låt mig börja med en
liten replik till herr Jonasson. Jag tror
inte att taxeringsnämnderna kan sluta
upp att granska därför att ett engångsavdrag
beviljas. Tvärtom blir det så,
eftersom man tillåter både tioårsavdrag
och engångsavdrag, att man får granska
båda två, så att ingen tar upp dem bägge.
Det måste helt enkelt bli ett granskningsarbete,
som enligt min uppfattning
blir lika stort som tidigare.

Till herr Isacson vill jag säga, att jag
inte på något sätt bestrider att byggande
av skogsbilvägar kommer att innebära
att skogen får ökad lönsamhet,
liksom jag inte heller bestrider att det
var klokt att t. ex. ta bort blocksågarna,
där en man stod över och en man
under och drog i var sin ände. Ramsågen
innebar en stor rationalisering, liksom
vävstolen, där i dag en man kan
sköta 40—50 vävstolar, medan det var

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om rätt till avdrag för kostnader för täckdikningsanläggningar och skogsvägar, m. n*«

10 man på en vävstol vid industriens genombrott.
Visst har detta bidragit till
att öka produktionen och skapa ett ökat
skatteunderlag för det svenska samhället.

Men inför man nu avdragsrätt på en
punkt, på skogsbilvägarnas område,
måste man göra det i hela näringslivet.
I ett utvecklingsbart näringsliv som dagens
skulle det sluta med att vi inte fick
några skatter från företagen alls. Allihop
skulle vilja rationalisera och göra
avdrag för varenda rationaliseringsåtgärd.

Är förresten herr Isacson bergsäker
på att skogsbilvägen om tio år ger den
avkastning han syftade på? Han nämnde
nyss maskiner för skogsbrukets mekanisering.
De nya maskinerna behöver
inga skogsbilvägar. Man har redan
nu funnit upp sådana som går att använda
utan skogsbilväg.

.lag är måhända gammal och konservativ
på detta område ■—- jag hävdar
nog alltjämt att skogsbilvägen är bättre
än en sådan där jättestor maskin, som
förstör allt i sin väg. Men jag är inte
säker på att utvecklingen på den punkten
ger mig rätt om tio eller tjugu år,
och under sådana förhållanden kommer
den fina avkastningen från vägen att
utebli.

I sådant fall skulle man bevilja avdragsrätt
för vägen, eftersom den ingenting
är värd. Men nu är den ändå
värd något, därför att den nu höjer fastighetens
värde. Om man säljer en gård
i dag, som har ett skogsskifte och skogsbilväg
dit, får man åtskilligt mera i
pengar för den än om den inte finns.
Vägbygget är alltså värdehöjande, och
därför kan det inte vara avdragsgillt
med mindre än att värdehöjningen på
fastigheten beskattas. Den dagen herr
Isacson och herr Enarsson är beredda
att gå med på att värdehöjning av fastigheterna
beskattas, då släpper jag min
inställning från i dag, ty då blir det
samma sak som när det gäller maskiner.
All rationaliseringsverksamhet när det
gäller maskiner är avdragsgill med 100

procent, och det kan ske på kort tid —
man kan t. ex. få skriva av maskinerna
på fem år. Men i den mån man får något
över när man senare säljer maskinen,
beskattas detta när det kommer
fram. Där är den väsentliga skillnaden.
Är herr Isacson beredd att beskatta
värdestegringen i fastigheten genom
skogsbilvägen, då är jag med på att bevilja
avdragsrätt.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga att
granskningen här väl inte kan bli betungande.
Det måste bli enklare för taxeringsnämnderna
om man beviljar ett
belopp under 1 000 kronor i avdrag på
en gång. Då är det ju rent fusk om någon,
som gör detta avdrag, dessutom
sätter upp en plan och utnyttjar avdrag
en gång till. Sådant skall väl inte
förekomma, och den sidan av saken
vill jag för min del inte ge mig in på.
Man kontrollerar väl riktigheten av en
avskrivning för anläggningen första
gången planen läggs upp och sedan
följer man den. Att man sedan skulle
släppa in något annat ojust avdrag är
väl inte mänskligt.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Herr Wärnberg har erkänt,
att när det gäller investeringar
för att få bättre vävstolar och sågverk
uppnår man kostnadsbesparingar, och
därför har man också tillåtit fullt avdrag.
Investering för dylika saker inom
en fabrik är alltså helt avdragsgill.

När det gäller skogsbilvägar blir det
en principfråga om vi skall tillåta en
tredjedels eller två tredjedelars avskrivning,
men det är väl inte detta som är
det väsentliga i sammanhanget. Det väsentliga
är att stimulera fram en rationalisering
som underlättar för oss att
så att säga få en effektivisering i skogsbruket.

Jag vet inte om det som föresvävar
herr Wärnberg är att vi skall driva ett

Onsdagen den 18 mars 1964

Nr 12

Om rätt till avdrag för kostnader för täckdikningsanläggningar och skogsvägar, m. m.

rationellt skogsbruk utan vägar. Det är
väl i så fall ganska så fantastiskt —
■det går utöver vad man kan läsa i den
mest romantiska tekniska litteraturen.
Jag tror att skogsbilvägarna behövs
även om vi skulle få en mycket långtgående
rationalisering inom skogsbruket.
Den dag vi kan ersätta vägtransporterna
med flygplan och helikoptrar
kanske vi kan slopa vägarna, men till
dess behöver vi ha dem, och vi behöver
stimulera fram dem med de medel vi
har. Detta är en ganska billig åtgärd
för samhället.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Herr Wärnberg ställde
nyss en direkt fråga till mig om jag är
villig att gå med på att höjning av värdet
på fastigheter beskattas vid försäljning
i den mån som skogsbilvägarna
varit värdehöjande. Detta är en ganska
komplicerad fråga, ty i dagens läge vet
man inte riktigt hur pass mycket en
skogsbilväg för en mindre fastighet påverkar
köpeskillingen. Med den erfarenhet
jag har fått har det varit ganska
obetydligt. Det skiljer inte mycket mellan
två fastigheter om skogsbeståndet
är hyggligt därest den ena har skogsbilväg
men inte den andra. Vid den
uppdelning av värdet som skall ske
mellan mark och växande skog är det
för det andra inte så säkert att en del
av värdeökningen från bilvägarna inte
åker med på skogsvärdet, och i den
mån så sker blir det ju föremål för beskattning
enligt reglerna om försäljning
av skog i samband med mark.

Jag vill erkänna att jag inte är någon
överdrifternas man, och därför yrkar
jag inte heller att kostnaderna för
skogsbilvägar skall avskrivas till 100
procent, ty jag anser att en bilväg i någon
mån bör vara värdehöjande. Jag
finner emellertid när jag begrundar
ärendet mer och mer att det är mycket
som talar för att två tredjedelar är mera
rättvist än en tredjedel. Jag medger
att detta kan diskuteras. Det kan gå

ganska illa för vissa skogsägare. De har
byggt vägar till ett skogsskifte med rätt
stora kostnader och där är svag mark.
Så avverkas skogen på marken, och man
får ut ett högre rotvärde med 3—5 kronor
per kubikmeter. Vid beskattningen
får man inte göra avdrag för kostnaden
man haft för att skapa detta högre rotvärde.
Man kan fråga sig om detta är så
alldeles riktigt. I det långa loppet tillgodogör
man sig avdraget genom avskrivning,
men är det mark med svag
bonitet kan det dröja så länge att ägaren
inte får avdrag för så stor del av
kostnaden den vägen.

Jag vidhåller att två tredjedelar är
ett skäligt underlag för beräkningen av
detta avdrag. Jämförelsen med näringslivet
är väl heller inte helt rättvisande,
ty där får man göra avskrivningar på
anskaffningsvärdet med olika procenttal
i förhållande till byggnadernas eller
maskinernas varaktighetstid. Där är
man inne på att det fulla värdet får
skrivas bort, men här är man inte det.
Jag accepterar att drygt 30 procent blir
kvar oavskrivet såsom i någon mån
värdehöjande för fastigheterna, men
värdehöjningen sker inte i den utsträckning
som herr Wärnberg vill göra
gällande.

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Isacson skulle
jag vilja säga, att jag inte har förnekat
att de maskiner jag nämnde är avdragsgilla
i sin helhet, men det är bara det
att om maskinerna har ett värde när de
säljs tas försäljningssumman fram till
beskattning vid detta tillfälle. Där föreligger
en skillnad mellan fastighet och
maskiner. Vad beträffar jordbruksfastigheten
tas den värdehöjning som ägt
rum efter byggandet av bilvägar aldrig
fram till beskattning, och det är därför
man inte kan gå med på högre avdrag
för dessa grundförbättringar.

Till herr Enarsson skulle jag vilja säga
att han drog fram ett utomordentligt
exempel. Han nämnde att om en skogs -

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om rätt till avdrag för kostnader för täckdikningsanläggningar och skogsvägar, m. nu

bilväg byggs till ett skifte som ligger
ganska långt bort, höjs rotvärdet med
fem kronor kubikmetern, men han sade
samtidigt att gårdarnas värde inte
höjs på grund av att det byggs skogsbilväg.
Synnerligen egendomlig köpare
till den gården som själv kan konstatera
att bilvägen höjer skogens värde
med 5 kronor kubikmetern men samtidigt
höjer gårdens värde mycket litet!

Jag utgår från herr Enarssons exempel.
Rotvärdet höjs med fem kronor per
kubikmeter vid ett avlägset skifte om
det finns skogsbilväg dit. Jag tar det
som bevis för att det skett en värdestegring
på gården. Om en tredjedels
avskrivning är ett absolut rätt avskrivningsvärde
vill jag inte svära på, men
jag har den uppfattningen, att en tredjedel
är det rätta värdet.

Herr ENARSSON (h) kort genmäle:

Jag vet inte om jag uttryckte mig
otydligt, men så som herr Wärnberg
återgav mitt yttrande hade jag i varje
fall inte avsett att säga.

Herr Wärnberg vill göra gällande att
jag är inkonsekvent när jag säger att
en skogsbilväg höjer rotvärdena men
inte fastighetens värde. Nu sade jag inte
det. Jag sade att jag accepterar en
viss del av fastighetsvärdets höjning.
Vi kan tänka oss att bilvägen byggs till
ett svagt skogsområde, som kalavverkas.
Det tar kanske inte 100—150 år, men
i varje fall mycket lång tid uppe i
Norrland innan man över huvud taget
kan få något netto från det skogsområdet.
Det finns många sådana exempel
att plocka fram. Man kan därför inte
utan vidare säga att en höjning med
5 kronor per kubikmeter skulle slå igenom
i det kvarvarande virkesförrådet.
Det exempel jag anförde gällde det för
skogsägaren mest ogynnsamma fallet,
att han måste bygga en bilväg, för vilken
han inte får avdrag, för att kunna
kalavverka en mark med svag bonitet.
Han kommer då i ett mycket ogynn -

samt läge, vilket jag tycker inte är riktigt
rättvist, ehuru jag kan acceptera en
del av de synpunkter som har anförts.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! På grund av rädsla för
att den som säljer fastigheten skall tjäna
pengar på en skattereform skall man
alltså inte vidta den här åtgärden. Men
om skogsägaren under mycket lång tid
framåt kan få ett större rotnetto, som
går till statlig och kommunal beskattning,
tycker jag att det skulle vara tillräckligt
ur det allmännas synpunkt för
att stimulera denna reform.

Att någon eventuellt kan göra skogsaffärer
genom att köpa hela fastigheter
bör inte få vara en principfråga i detta
sammanhang. Här har vi ett problemkomplex
av stor omfattning, där hänsyn
måste tas till penningvärdets fall
och andra sådana saker, inte minst att
det gäller att utnyttja våra skogstillgångar.

I dagens tidningar kan vi läsa att
man inom Norrlands skogsindustri är
orolig för att det börjar bli konkurrens
om skogstillgångarna. Våra skogsindustrier
är utbyggda för att kunna ta
hand om hela det svenska virkesförrådet,
men nu bygger norrmännen ut
sin industri, och man är rädd för konkurrensen
från den.

Samtidigt har vi klart för oss att det
i stora delar av inre Norrland icke
finns något rotnetto. Vi kan se av domänverkets
rapporter, att det finns en
del revir som har ett negativt rotnetto.
Vad skall man nationalekonomiskt göra
i en sådan situation? Jag tycker inte
det borde behöva bli så stor diskussion
om den saken. Kan man med skattemedel
stimulera till investeringar som höjer
rotnettot, så att det blir möjligt att
driva ut virke som nu håller på att få
negativt värde, tycker jag det är en lovvärd
åtgärd, som man inte behöver strida
om alltför länge.

Onsdagen den 18 mars 1964 Nr 12 55

Om rätt till avdrag för kostnader för täckdikningsanläggningar och skogsvägar, in. m.
Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle: .lag tycker i alla fall, herr Jonasson,

Herr talman! Jag kan inte begripa
vad man skall ha skattelättnader till om
man har ett negativt skogsnetto. Då har
man ja inte någon inkomst att göra
skatteavdrag på.

Herr ENARSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag glömde i min förra
replik till herr Wärnberg att säga,
att jag kan acceptera att det höjda fastighetsvärdet
till viss del beskattas. Men,
herr Wärnberg, hur gör man då det är
fråga om täckdikning? Om täckdikning
utförs på en jordbruksfastighet torde
det medföra en ganska väsentlig höjning
av åkerjordens värde. Den höjningen
beskattas inte om fastigheten
ägts mer än 10 år. Där har man accepterat
att det ev. förhöjda fastighetsvärdet
inte beskattas.

Drar man en parallell mellan dessa
rätt likartade objekt blir jämförelsen
haltande.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det torde endast vara
domänverket som har råd att driva ut
virke med negativt rotvärde. Andra
skogsägare måste avstå därifrån. Det
vore därför värdefullt att hjälpa skogsägarna
att få ett plusvärde på sina virkestillgångar
genom att stimulera till
byggande av skogsbilvägar.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, men när man sitter och lyssnar
blir man litet betänksam. Det är ju
ändå ett faktum att det är betydligt billigare
att plantera skog på åkerjord än
på ett hygge. På åkerjorden slipper man
dyrbar markberedning, hyggesbränningar
m. m. Med hjälp av maskinell utrustning,
traktorer och annat, är det
faktiskt betydligt billigare att plantera
skog på åkerjord.

att man bör stimulera till att plantera
igen de slyor som finns utan de nämnda
avdragen. Men man skall inte enbart
lita på bidrag. I detta fall åsyftar jag
bidrag till hyggesrensning, markberedning,
plantering, röjning m. m. Det är
tacknämligt om mark- och skogsägarna
inser att de här måste göra något själva
utan att ropa på bidrag eller det vi
nu diskuterar —- avdrag.

Då det gäller skogsbilvägarna vill jag
påpeka en sak som inte kommit in i
bilden här. Man påstår att skogsbilvägarna
inte höjer värdet vid försäljning.
De höjer naturligtvis rotvärdet, men
därtill kommer att skogsbilvägarna underlättar
möjligheterna att få arbetskraft
i skogen. Skogsägare som har sin
skog tre kilometer eller längre från bilväg
har svårare att få folk att sköta avverkningen.
Det betyder oerhört mycket
att man kan få folk som utför avverkningen.

Det är en avvägningsfråga om man
skall gå med på avskrivning med en
tredjedel eller två tredjedelar. Ger man
två tredjedelar denna gång kommer
man säkert inte att vara nöjd härmed
utan kommer att kräva också den återstående
tredjedelen. Det är väl det
trappsteget som man är ute efter. Jag
tror att skogsbilvägarna höjer värdet
betydligt. Något skall väl ändå skogsägarna
själva lägga dit, när de får detta
höjda värde.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Wikner att det är avdragsrätten
som vi diskuterar — inte bidragsrätten.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om undantagande från den allmänna varuskatten av mjölkprodukter, m. m.

bifall till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 8
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 61.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten B framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Stefanson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med II betecknade reservationen;
och förklarade herr förste

vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 8
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej —61.

Härpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten C hemställt.

Om undantagande från den allmänna
varuskatten av mjölkprodukter, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 13, i anledning av väckta
motioner om den allmänna varuskatten.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

Onsdagen den 18 mars 1964

Nr 12

Om undantagande från den allmänna varuskatten av mjölkprodukter, m. m.

1) de likalydande motionerna 1:126,
av herrar Källqvist och Per-Olof Hanson,
samt II: 156, av fru Gärde Widemar,

2) motionen 1:562, av herr Ferdinand
Nilsson,

3) motionen 1:563, av herr Ferdinand
Nilsson m. fl., samt

4) motionen 11:675, av herr Börjesson
i Glömminge m. fl.

I motionen I: 562 hade hemställts, att
varubeskattningen måtte omläggas så,
att för livets nödtorft erforderlig konsumtion
icke fördyrades, utan beskattningen
skötes över på inköp för lyxkonsumtion
och av umbärliga varor.

I motionen 1:563 hade anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om förslag avseende,

dels att företagares uttag för eget och
familjens behov icke skulle beläggas
med allmän varuskatt,

dels att med hänsyn till mjölkproduktionens
läge och betydelse för folkhälsan
dess produkter (mjölk, smör m. in.)
icke måtte fördyras genom allmän varubeskattning,

att vid försäljning av mjölk, smör
m. fl. mejeriprodukter i butik erlagd
allmän varuskatt skulle från skatteverket
genom mejeriorganisationerna restitueras
till producenterna i proportion
till levererad mjölk,

samt att för vid gårdarna direkt försåld
mjölk m. m. allmän varuskatt icke
måtte utgå.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:126,
av herrar Källqvist och Per-Olof Hanson,
samt 11:156, av fru Gärde Widemar,
om undantag från allmän varuskatt
för konst, som försäljes vid utställningar,

2) motionen 1:562, av herr Ferdinand
Nilsson, angående den allmänna
varuskatten,

3) motionen 1:563, av herr Ferdinand
Nilsson m. fl., om undantagande
från den allmänna varuskatten av
mjölkprodukter, m. m., samt

4) motionen II: 675, av herr Börjesson
i Glömminge in. fl., om undantag
från den allmänna varuskatten för reparation
av maskiner och bilar,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! När jag för ett ögonblick
sedan i förbifarten resonerade
med en ärad ledamot av majoritetspartiet
i denna kammare, sade han: Skall
du verkligen gå upp efter ett så sakrikt
och intelligent utlåtande som här föreligger
från utskottets sida? Jag tycker
att omdömet bör relateras, så att vederbörande
skall känna den blyga rodnad
som en sådan komplimang så väl har
förtjänat.

Redan i samband med behandlingen
av sockerskatten påtalade vi den där
metoden att när det passade så kunde
man avskaffa kaffeskatten — trots allmänna
skatteberedningen — och när
det passade så kunde man ha kvar sockerskatten
— tack vare allmänna skatteberedningen.
Detta åtminstone så
länge som möjligt, i enlighet med principen:
»Sommarsol till sista stund.» Det
ligger faktiskt så till att utredningsväsendet
har blivit ett camouflage för motionsdödande
på ett ett sätt som har blivit
till dess egen karikatyr.

Denna fråga har bragts på tal av en
ärad representant för bevillningsutskottet
— jag vill minnas att det var herr
Einar Eriksson — som den 11 mars sade
någonting om dem som hjälpte till
att utreda och som på förhand meddelade
vad en utredning tänkte föreslå,
ehuru de inte precis var medlemmar i
utredningen. Jag förstår i och för sig
hans indignation, och så mycket mer
förstår jag uttalandet av samme talare
i ett annat sammanhang, nämligen när
han vid behandlingen av frågan om av -

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om undantagande från den allmänna varuskatten av mjölkprodukter, m. m.

dragsrätten för pensionsavgifterna
framhöll att man visserligen kunde hänvisa
till att allmänna skatteberedningens
arbete pågick men att detta ju inte
innebar att vi skulle få ett beslut i frågan
om ett par månader. Det är detta
som är det reella. Den omständigheten
att en utredning är att vänta innebär
med andra ord inte att några som helst
beslut är fattade. Jag tycker att man
bör komma ihåg den saken. Vårt svenska
utredningsväsende och denna dess
karikatyr av motionsdödande har också
fått sin belysning genom ett uttalande
av herr Eric Carlsson vid förra plenum,
då han fann systemet synnerligen
märkligt och undrade av vilken anledning
man oupphörligen hänvisar till utredningar
när i och för sig förnuftiga
motioner skall avslås. Denna tendens
har drivits så långt, att det är nödvändigt
att man reagerar och i någon mån
efterlyser eventuella sakskäl.

Det är, herr talman, med anledning
av ett par motioner, som behandlas i
utskottets utlåtande, som jag skulle vilja
göra några reflexioner. Utskottet har
skrivit att allmänna skatteberedningens
förslag också i denna del är att förvänta
under 1964. Det var visst herr Einar
Eriksson som med all rätt framhållit att
därmed ju inte på något vis är sagt att
beslut i frågan är att vänta inom en
snar framtid, även om utredningen
kommer med sitt förslag.

Jag skall först stanna vid motionen
nr 562 i första kammaren. Den tar upp
principerna och berör frågan om hur
man skall ställa sig när det gäller beskattningen
av lyxkonsumtion, således
umbärliga varor. Vi föreslår således att
beskattningen skjutes över på inköp av
sådana varor, så att för livets nödtorft
erforderlig konsumtion icke fördyras.
Jag skulle kunna säga en hel del om
detta, men jag skall inte göra det den
här gången. Jag skall be att få hänvisa
till att vi behandlade frågan i våras, då
vi hade omröstning och rösträkning.
Det visade sig då att den grupp jag tillhör
så gott som mangrant — endast

med något undantag — anslöt sig till
denna uppfattning. Man ville ha en
prövning, enligt vilken hänsyn skulle
tagas just till dessa synpunkter. Jag nöjer
mig med detta och kommer i det
följande inte att ingå på denna motion.

Däremot skall jag, herr talman, be att
få ägna något större uppmärksamhet åt
motionen i första kammaren nr 563.
Den berör dels familjernas egna uttag
och varubeskattningen därav, dels
mjölkproduktionen med de besvärligheter
beträffande avsättningsförhållandena
som vållas genom eu långt driven
beskattning av denna produktion.

När det gäller såväl familjeuttagen
som försäljningen av produkter vid gårdarna
vill jag hänvisa till att det här
är fråga om en ofantlig apparat. Det
gäller de hundratusende gårdar där
deklaration skall ske, men det rör sig
om mycket små belopp. I statsverkspropositionen
summeras oms-pengarna för
både familjeuttag och försäljning vid
gårdarna för budgetåret 1961/62 till 12,8
miljoner kronor. Alla dessa småslantar
från olika håll gav för budgetåret 1962/
63 12,2 miljoner kronor. För budgetåret
1963/64 har vi ännu inte några riktiga
siffror, men preliminärt har man tagit
upp länsstyrelsernas beräkningar, som
slutar på närmare 18 miljoner kronor.
Huruvida det är berättigat eller i överkant
vill jag lämna därhän. I sammanhanget
är det mycket små slantar men
en mycket stor apparat och mycket onödigt
trassel.

Sedan kommer jag till frågan om
mjölkproduktionens beskattning, och
jag vill då peka på den svenska mjölkproduktionens
svårigheter. Det berör inte
främst beskattningen av konsumenterna
och producenterna utan avsättningsproblemet
i vårt land. Vi kan slå
fast att den beskattning, som drabbar
mjölkproduktionen redan med nuvarande
oms, bereder avsevärda svårigheter.

I regel uppgår omsen vid försäljning
av en liter konsumtionsmjölk till ungefär
5 öre; i Stockholm kommer man
upp till 7 öre med hänsyn till de stör -

Onsdagen den 18 mars 1964

Nr 12

Om undantagande från den allmänna varuskatten av mjölkprodukter, m. m.

re distributionskostnaderna. När vi vet
att detta motsvarar en stor del i förhållande
till det belopp som går till
producenten, förstår man att denna beskattning
knappast är rimlig eller konsumtionsbefrämjande.

Tänker man sedan på den höjda oms
som vi kan befara och som siare inom
bevillningsutskottet tycks skönja vid horisonten,
rör det sig ju om dubbla beloppet.
Detta innebär svårigheter för
avsättningen av konsumtionsmjölken.
Det är en fördubbling av vår nuvarande
oms på 6,4 procent. Prisklyftan mellan
1 kg smör och 1 kg margarin växer med
ett ganska avsevärt belopp. Nu ökar
•omsklyftan med 25 å 30 öre och sedan
blir det dubbelt, och mjölkproduktionen
är dock den stora produktionsposten
inom svenskt jordbruk.

Då blir invändningen att det inte är
möjligt att göra ett undantag för mjölkproduktionen
och för övrigt lämna omsättningsbeskattningen
orubbad. Jo, det
kan man. Befrias mjölken vid gårdarna
från omsen blir det inte fråga om några
avsevärda belopp, såsom jag redan har
anfört. Och den oms som går genom
mejeriorganisationerna har från sakkunnigt
håll beräknats röra sig om 125
miljoner kronor. Det finns möjlighet att
restituera denna oms genom mejeriorganisationerna,
tack vare den omfattande
anslutning mjölkproducenterna har
till sina organisationer. Man behöver således
inte rubba cirklarna för dem som
är så angelägna om att inte ha obeskattade
varor vid disken, utan man kan
på en tekniskt rimlig väg åstadkomma
den lättnad för producenter och konsumenter
som ett avskaffande av omsen
på mjölk skulle innebära.

Då säger någon: Men det blir ju ett
skattebortfall. Ja, visst, den saken är
alldeles klar, men skattebortfallet blir
inte större än vad som motsvarar •—•
jag höll på att säga — felräkningsmarginalen
vid beräkningen av omsättningsskatten.
Allmänna varuskatten beräknades
för budgetåret 1960/61 till 1 400 miljoner,
och utfallet blev 1 507 miljoner.

Budgetåret 1961/62 förbigår jag eftersom
procentsatsen då förändrades. För
budgetåret 1962/63 räknade man med

2 700 miljoner, och utfallet blev 2 828
miljoner. För innevarande budgetår
räknar man med 3 000 miljoner, och
finansministern har för nästa budgetår,
1964/65, ansett sig kunna räkna med

3 300 miljoner. Detta tyder på eu fortsatt
förskjutning, så att man har att räkna
med en marginal som väl täcker det
skattebortfall som skulle uppstå i och
med att omsen på mjölk slopas. Med hänsyn
till den ekonomiska utvecklingen
och andra förhållanden har man ingen
större anledning att tro, att inte utfallet
beträffande omsättningsskatten kommer
att även i förhållande till de 3 300
miljonerna visa en marginal som mycket
väl skulle ge utrymme för slopande
av omsen på mjölk.

Sammanfattningsvis skulle det vara av
mycket stor betydelse om man här kunde
komma fram till ett resultat och
slippa ifrån varuskatten på alla uttag
för företagarens eget och familjens behov
inom olika näringar. Enligt min
mening vore det också synnerligen värdefullt
med hänsyn till den för folkhälsan
så betydelsefulla mjölkproduktionen,
om man kunde komma fram till
en för konsumenter och producenter
välbehövlig justering i detta fall.

Jag ber därför, herr talman, att i enlighet
med motionen 1:563 få yrka
skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan
om förslag avseende,

dels att företagares uttag för eget och
familjens behov icke skall beläggas med
allmän varuskatt;

dels att med hänsyn till mjölkproduktionens
läge och betydelse för folkhälsan
dess produkter (mjölk, smör m. m.)
icke måtte fördyras genom allmän varubeskattning; varvid

vid försäljning av mjölk, smör
in. fl. mejeriprodukter i butik erlagd
allmän varuskatt skall från skatteverket
genom mejeriorganisationerna restitueras
till producenterna i proportion till
levererad mjölk;

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om undantagande från den allmänna varuskatten av mjölkprodukter, m. m.

samt att för vid gårdarna direkt försåld
mjölk m. m. allmän varuskatt icke
måtte utgå.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Låt mig först försöka
att rehabilitera herr Eriksson i Uppsala
så att hans anseende kan bibehållas.
Herr Ferdinand Nilsson citerade vad
herr Eriksson i Uppsala hade sagt. Jag
tror att det som herr Ferdinand Nilsson
citerade var någonting som jag hade
yttrat. Kritiken må väl stå fast, men
herr Ferdinand Nilsson borde kanhända
ta bort de ord av erkännande som
nämndes i sammanhanget då det gällde
en annan pe"son än herr Eriksson i
Uppsala.

Jag lovade tidigare att inte tala om
utredningar. Vi kan i stället föreställa
oss att det pågår sådana utan att nämna
dem vid namn. Utskottet har enhälligt
varit av den uppfattningen, att det
inte är ändamålsenligt att bifalla ifrågavarande
motion. Motionären vill helt
naturligt yrka bifall till sina framställningar.
Det må vara förklarligt, men då
han säger att ett bortfall i statsinkomsterna
på 150 miljoner kronor inte
spelar någon större roll, kan man inte
vara med på det resonemanget.

När det sedan gäller kravet på att
lantbrukarna skall få befrielse från varuskatten
så går det ju att åberopa som
motiv att inkasseringen medför krångel
och att det även handlar om så små
belopp, som motionären säger. Det rör
sig om 18 miljoner kronor om året. Jag
har dock någon gång hört att man talar
om rättvisa i beskattningen, och det
bör väl även beaktas när det gäller varuskatten
i den form vi nu har den. Vi
måste räkna med att vi får indirekta
skatter i ännu större utsträckning framöver,
och då går det inte att säga att
vissa kategorier av medborgare helt och
hållet skall vara befriade från skatt därför
att det är så besvärligt att inkassera
densamma. Jag tror att vi får stå ut
med detta besvär. Ur rättvisesynpunkt

— vilket är rätt angeläget att betona i
detta sammanhang — går det inte att
gå fram på den vägen.

När det gäller befrielse från skatt på
all mjölk och mjölkprodukter är det ju
till slut en statsfinansiell fråga, och det
är även en fråga om huruvida vi skall
hålla beskattningsområdet intakt. Börjar
vi att plocka på ett håll, kommer
andra efter. Jag har en stark känsla av
att riksdagen känner sitt ansvar när det
gäller den principiella sidan av saken,
och detta är viktigt med tanke på vad
som kommer i framtiden. Jag kan inte
inse att denna fråga behöver utredas.

Bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Ja, först vill jag beklaga
att jag har blandat ihop dignitärerna
i bevillningsutskottet. Det är inte så lätt
att undvika det. Sedan vill jag reagera
en liten smula emot påståendet att jag
skulle ha sagt att skattebortfallet skulle
utgöra ett litet belopp som spelade bra
liten roll. Det sade jag inte, herr John
Ericsson, utan jag sade att beloppet
fick rum inom den försiktiga marginal
som finansministern hade beräknat i
budgeten. Det var detta jag menade att
man skulle kunna stödja sig på. Det är
någonting annat än att bagatellisera saken.
Man skall inte bagatellisera vår
försiktige finansminister.

Sedan säger herr John Ericsson att
det är galet och att det inte blir rättvist
och rimligt att befria jordbrukarnas
egna uttag från skatt. Det är något
som jag instämmer i. För att företagare
över huvud taget skall få bättre möjligheter
föreslår jag därför en skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran om att
»företagares uttag för eget och familjens
behov icke skall beläggas med allmän
varuskatt». Det kravet är såvitt jag förstår
rättvist och generellt och spänner
över hela linjen. Det är inte något speciellt
för någon del av företagarna, utan
för alla. Det är ett intresse ur redans
och klarhetens synpunkt, och det rör,

Onsdagen den 18 mars 1964

Nr 12

Om undantagande från den allmänna varuskatten av mjölkprodukter, m. m

som vi alla förstår av de siffror som
jag citerade om produktionen, små belopp,
som dock medför mycket trassel.
Jag tycker det är någonting att ta hänsyn
till.

Det har talats om att man i en kommande
skattereform skulle eftersträva
att småposter skulle försvinna ur deklarationen
och att löntagare inte skulle
få så mycket trassel i dessa fall. Vad
jag syftar till är att på samma sätt inte
heller företagarna skall belastas med
bagateller utan att man över lag måtte
nå enklare, klarare linjer. Jag har inte
yrkat på ett omedelbart beslut utan endast
på en skrivelse. Det kan tänkas att
de som har en bättre överblick än jag
skulle kunna komma fram med förslag
i sådant syfte, omfattande såväl företagare
som löntagare, och då blir ju
rättvisekravet ännu bättre tillgodosett,
herr John Ericsson! Jag har en känsla
av att man inte skall göra det hela
krångligare än det är.

Herr John Ericsson säger vidare att
vi skall lämna detta område intakt. Så
säger han, men utskottet skriver någonting
annat. Utskottet skriver att man
skall vänta, ty det kommer väldigt snart
nya förslag. Det är inte alls meningen
att lämna detta område intakt. Man
skall bara lugna sig litet, och sedan
skall det bli allt annat än intakt, ty sedan
kommer kanske helt andra förslag.
Under sådana förhållanden, då inte heller
jag i likhet med någon av herrarna
Eriksson vet om och när förslaget
från allmänna skatteberedningen skall
kunna föreligga på riksdagens bord eller
om och när det bifalles, har jag för
min del vågat framföra yrkandet på
denna punkt. Vad som är väsentligt är
att det rör sig om ett för svensk folkniiring
och för svensk livsmedelsproduktion
mycket betydelsefullt område.
Det rör sig inte om speciella intressekonflikter
mellan konsumenter och producenter,
utan det rör sig om möjligheterna
att för båda parterna på ett
sunt och riktigt sätt tillgodose svensk
folknäring genom att mjölkproduktio -

nen, avdelningen smör, får möjlighet att
på mindre orättvisa villkor konkurrera
med margarinet. Det rör sig vidare om
att ge mjölkkonsumtionen, som visat
sig vara så ytterligt känslig att den påverkas
av prisfluktuationer på ett eller
annat öre, ökad möjlighet att bevara sin
marknad. Jag tror att detta vore till
gagn för svensk folkhälsa och jag tror
att det vore till gagn för svenskt folkhushåll.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! I mitt anförande talade
jag om orättvisa när det gällde direktförsäljningen
från jordbrukare, och jag
vidhåller att det skulle innebära en
orättvisa att befria den delen av försäljningen
från varuskatt. Vidare sade
jag att det rent principiellt är värre att
ta undan ett stort område — det gällde
mejeriprodukterna — med hänsyn till
konsekvenserna för skattelagstiftningen
i övrigt. Jag vidhåller att detta var ett
uttryck för vad som faktiskt har legat
till grund för utskottets betänkande, och
jag vill inte underlåta att upprepa dessa
synpunkter.

Det hjälper inte att tala om att varorna
är viktiga. När vi har varuskatten,
som är en generell beskattning, kan man
ju inte säga att de och de områdena
är viktiga, så dem tar vi undan. Det har
vi icke kunnat göra och vi kommer
inte att kunna göra det. Därför tycker
jag att utskottets motivering för avslag
är berättigad och riktig.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag behöver inte ta
många minuter i anspråk för att säga
att det är tämligen klart att det inte innebär
en orättvisa, när man samtidigt
ställer båda yrkandena, alltså både angående
uttagen vid gårdarna och angående
hela mjölkproduktionens befriande.
Yrkandet sträcker sig ju då över hela
fältet och berör möjlkpriset för alla.

Det sägs i utskottets intelligenta och

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om undantagande från den allmänna varuskatten av mjölkprodukter, m. m.

begåvade betänkande att utskottet får
erinra om att 1963 års bevillningsutskott
i sitt betänkande framhöll »att
frågan om den indirekta beskattningens
utformning var föremål för allmänna
skatteberedningens övervägande och att
förslag i denna del var att förvänta
under år 1964». Det är således inte
meningen att behålla detta beskattningsområde
oförändrat, utan det är
tvärtom så att man har klart för sig att
frågan ligger i stöpsleven. Under sådana
förhållanden förefaller det nu vara
rätta ögonblicket att skriva till
Kungl. Maj:t och föra fram de synpunkter
som man vill ha beaktade, innan
frågan kommer till avgörande.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det sista som herr Ferdinand
Nilsson sade är ett absolut avgörande
skäl till att riksdagen nu skall
ta avstånd från den här motionen. Om
skatteberedningen kommer med ett förslag
till en allmän mervärdeskatt med
en ännu högre procentsats än vi nu har
i fråga om varuskatten, finns det ingen
anledning att riva upp ett område som
är betydelsefullt, inte bara för den nuvarande
skatten utan framför allt för
den kommande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Här sägs först att eftersom
ärendet ligger hos skatteberedningen
och dess förslag snart kommer, så
skall man inte röra vid det här, utan det
bör få vara som det är. Sedan säger man
att det finns ytterligare ett skäl, nämligen
att det kan tänkas att denna utredning
kommer med förslag, att det kan
tänkas att dessa förslag kommer att ligga
på riksdagens bord och att det kan tänkas
att riksdagen bifaller förslagen, och
därför får man inte göra någonting
förrän man sett hur det går med det.
Är det inte att driva respekten för auktoriteter
väldigt långt att bara låta allting
basa i väg.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan.

På särskilda propositioner bifölls vad
utskottet i punkterna 1 och 2 hemställt.

I fråga om utskottets hemställan i
punkten 3, fortsatte herr talmannen
komme propositioner att framställas
först särskilt i vad avsåge företagares
uttag för eget och familjens behov samt
därefter särskilt rörande hemställan i
övrigt.

Beträffande utskottets hemställan såvitt
gällde företagares uttag för eget och
familjens behov, anförde nu herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till vad
utskottet härutinnan hemställt, dels ock
bifall till motionen 1:563, såvitt nu vore
i fråga.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 13
punkten 3 i vad avser företagares uttag
för eget och familjens behov, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles motionen 1:563
i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

Onsdagen den 18 mars 1964

Nr 12

Om rätt till avdrag vid beskattningen för pensionskostnader

Ja —118;

Nej— 10.

hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Segerstedt W iberg
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —116;

Nej— 11.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen rörande
utskottets hemställan utom i vad
gällde företagares uttag för eget och familjens
behov propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på bifall till motionen 1:563 i
förevarande del; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till vad utskottet
hemställt, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 13
punkten 3 utom i vad avser företagares
uttag för eget och familjens behov, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles motionen 1:563
i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 4 hemställt.

Om rätt till avdrag vid beskattningen
för pensionskostnader

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 17 i anledning av väckta
motioner om rätt till avdrag vid beskattningen
för pensionskostnader.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:82,
av herr Stefanson m. fl., och II: 99, av
herr Magnusson i Borås m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga i
motionerna infört förslag till lag om
ändring av punkt 2. a av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), vilket förslag
avsåg, att huvuddelägare och honom
närstående borde likställas med övriga
anställda i ett företag i vad avsåge rätt
till avdrag vid beskattningen för avsättning
till pensionsstiftelse;

2) de likalydande motionerna 1:428,
av herr Virgin m. fl., och II: 514, av
herr Heckscher m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
med beaktande av vad i motionerna anförts
företaga utredning samt till 1965
års riksdag framlägga förslag om rätt
för rörelseidkare att oavsett företagsform
under ATP-systemets uppbyggnadsperiod
göra skattefri avsättning till
konto inom rörelsen för utjämning av
pensionskostnaderna.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att följande motioner, nämligen -

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om rätt till avdrag vid beskattningen för

1) de likalydande motionerna 1:82,
av herr Stefanson m. fl., och II: 99, av
herr Magnusson i Borås m. fl., om rätt
till avdrag vid beskattningen för avsättning
inom familjebolag till pension;
samt

2) de likalydande motionerna 1:428,
av herr Virgin m. fl., och II: 514, av
herr Heckscher m. fl., om rätt till viss
skattefri avsättning för utjämning av
pensionskostnad,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Enarsson, Sundin, Skärman, Magnusson
i Borås, Gustafson i Göteborg, Larsson
i Umeå, Nilsson i Tvärålund och Björkman,
vilka ansett, att utskottet bort under
1 hemställa, att riksdagen måtte antaga
det i motionerna 1:82 och 11:99
framlagda förslaget till lag om ändring
av punkt 2. a av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

II) av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Enarsson, Skärman, Magnusson i
Borås, Gustafson i Göteborg, Larsson i
Umeå och Björkman, vilka, under åberopande
av innehållet i de likalydande
motionerna I: 428 och II: 514 ansett, att
utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
med beaktande av vad i motionerna anförts
företaga utredning samt för riksdagen
framlägga förslag om rätt för rörelseidkare
att oavsett företagsform under
ATP-systemets uppbyggnadsperiod
göra skattefri avsättning till konto inom
rörelsen för utjämning av pensionskostnaderna.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! De motioner som behandlas
i föreliggande betänkande är
gamla bekanta för denna kammare. Jag
skall därför försöka att i min argumen -

pensionskostnader

tering för motionerna och reservationerna
fatta mig kort.

1961 beslutade riksdagen om en ny
lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelser.
Enligt denna lag har en
arbetsgivare rätt att vid inkomsttaxering
för rörelse åtnjuta avdrag för avsättning
till pensionsstiftelse. För att avsättning
skall vara avdragsgill kräves att
arbetsgivaren lämnar utfästelse om
pension och att denna innefattar oantastbar
pensionsrätt.

För vissa juridiska personer, såsom
aktiebolag och ekonomiska föreningar,
gäller att ersättning kan göras i form
av revers, som dock skall vara räntebärande.
De avsatta medlen för dessa företag
kan därigenom behållas i företaget
och underlätta företagets kapitalförsörjning.
Lagen innehåller emellertid
en särbestämmelse för familjebolag eller
fåmansbolag. Skattefri avsättning
till pensionsstiftelse får inte göras för
personer som är anställda i sådana företag
och på grund av eget eller anhörigas
aktieinnehav har avgörande inflytande
i företaget. Inte heller för efterlevande
till sådana personer.

I motionsparet 1:82 och 11:99 har
hemställts att denna undantagsbestämmelse
för familjebolag skall undanröjas.
Det framhålles i motionerna att bestämmelserna
är diskriminerande för
familjeföretagen, och enligt min uppfattning
är det ingen överdrift att påstå
detta. Familjeföretagen utgör en viktig
företagsform för landets näringsliv
och dess ekonomiska utveckling. Skattelagstiftningen
bör inte genom ofördelaktiga
särbestämmelser sätta dem i ett
ogynnsamt konkurrensläge.

Det är angeläget, tycker jag, att en i
familjeföretaget verksam aktieägare kan
beredas pension efter samma metod och
på samma villkor som all övrig personal
i företaget. Han bör i trygghets- och
pensionsavseende ha samma ställning
som alla andra anställda inom företaget
och dessutom ha samma förmåner som
om han hade liknande anställning i ett
annat företag där ett aktieinnehav inte

Nr 12

Onsdagen den
Om rätt till avdrag

förhindrade ifrågavarande avsättning
till pensionsstiftelse för lians räkning.

Den undantagsregel som det är fråga
om sätter också familjebolagen i en
ogvnnsain ställning när det gäller deras
kapitalförsörjning. Under det att andra
företag som drivs i form av aktiebolag
eller ekonomiska föreningar kan behålla
det avsatta kapitalet i företaget och
låta det arbeta där, måste ett familjebolag
för att kunna tilläggspensionera en
anställd som genom aktieinnehav har
ekonomiskt inflytande över företaget eller
anställda som står i nära släktskapsförhållande
till honom, ta ut pengarna
ur rörelsen för att teckna en pensionsförsäkring
i något pensionsbolag. Det
gäller tilläggsförsäkringar ovanpå ATP.

Bland familjebolagen finns det många
små och medelstora företag, som har
stora problem med sin kapitalanskaffning.
De har som bekant inte samma
möjligheter som de stora företagen till
långfristiga bundna lån på kapitalmarknaden.
De drabbas därigenom hårdare
av kreditrestriktioner, som begränsar
bankernas utlåning. Självfinansieringsmöjligheterna
har successivt avtagit på
grund av kostnadstrycket, och genom
den nu diskuterade undantagsregeln
försvåras deras kapitalförsörjning ytterligare
i förhållande till andra företags.
Det är ett annat argument för bifall
till motionerna.

Jag tror också att möjligheterna att
pensionera huvudaktieägarna genom
avsättning av pensionsmedel i företaget
skulle i viss grad underlätta överlåtandet
av företagen och medverka till en
smidigare övergång av företagsledningen
från t. ex. en generation till en annan.
Den ekonomiska uppgörelsen måste
bli bra mycket lättare, förefaller det
mig, om det i företaget finns ett uppsamlat
pensionskapital, som kan tillförsäkra
en företagsledare, som också är
huvudaktieägare, en tryggad pension
när han på grund av ålder vill överlåta
ledningen av företaget. I annat fall
kan, om medel på grund av ogynnsamma
skattebestämmelser inte kan avsät 3

Första kammarens protokoll 196b. Nr 12

18 mars 1904

vid beskattningen för pensionskostnader
tas, pensionsåtagandena bli mycket betungande
för företaget vid en överlåtelse.

Ifrågavarande undantag motiverades
på sin tid med att möjligheter till missbruk
ansågs föreligga i familjebolagen.
Även i år framhåller utskottsmajoriteten,
att ifrågavarande begränsningsregel,
som tillkom 1955, avsåg att hindra
särskilt familjeföretagen från att genom
avsättningar till pensionsstiftelse
ernå vissa obehöriga skattefördelar.

Detta argument kan avvisas med hänvisning
till att det numera finns effektiva
kontrollmöjligheter när det gäller
pensionsstiftelser. Stiftelserna är ställda
under allmän kontroll och tillsyn,
och denna kontroll skulle naturligtvis
också gälla familjebolag. Jag anser således
att det inte är ett bärande argument.

Herr talman, jag vill yrka bifall till
reservation I i betänkandet nr 17.

Jag yrkar också bifall till reservation
II. Jag kommer där att vara mycket
kortfattad, eftersom jag vet att andra
talare kommer att beröra denna
punkt. Reservationen tar upp de likalydande
motionerna I: 428 och II: 514
och yrkar en utredning om rätt för rörelseidkare
att oavsett företagsform under
ATP-systemets uppbyggnadsperiod
göra skattefri avsättning till konto inom
rörelsen för utjämning av pensionskostnaderna.
Bakgrunden till detta förslag
är att ATP-avgiften nu successivt stiger
och att det kan vara rimligt att genom
uppbyggandet av en fond möta de ökade
kostnader som företagen senare kommer
att få. Det är ett av motiven.

Jag yrkar således bifall till de båda
reservationerna.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! I anslutning till vad herr
Stefanson nyss anförde skulle jag vilja
ytterligare något kommentera reservationen
II till föreliggande betänkande.
Reservationen utmynnar i ett yrkande
om utredning angående rätt för rörel -

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om ratt till avdrag vid beskattningen för pensionskostnader

seidkare att få göra skattefri avsättning
till konto inom rörelsen för utjämning
av pensionskostnaderna under
ATP-systemets uppbyggnadsperiod.

Förslaget bygger på motioner som
väcktes vid vårriksdagens början. Det
har också tidigare varit föremål för
riksdagens prövning. Frågan är alltså
inte ny.

ATP-systemet bygger ju på för delningsprincipen,
vilket i sin tur leder
till att inbetalningarna i början blir förhållandevis
låga men, allteftersom uppbyggnaden
av pensionssystemet fortskrider,
stiger. Under samma tid växer
också pensionsförmånerna för de anställda.
För arbetsgivarens del inträder
pensionsförpliktelserna omedelbart, och
han vet att de medför större framtida
avgifter, som endast delvis betalas under
pensionssystemets uppbyggnadstid.
Genom att få göra skattefria avsättningar
till fonder för dessa framtida stegrade
avgifter skulle företagaren kunna avsätta
medel för ändamålet vid en för
honom lämplig tidpunkt. Härigenom
skulle han också få möjlighet att avlasta
företaget betungande utgifter vid en
tidpunkt, som vore olämplig för företaget,
då detta kanske står mitt uppe i
en investeringsperiod och har stora investeringskostnader
framför sig och till
följd härav ansträngd likviditet. Får företagaren
nu möjlighet att utjämna dessa
kostnader, skulle en utjämning vid
ett sådant tillfälle verka i gynnsam
riktning för företaget. Vårt förslag skulle
alltså få en gynnsam effekt genom
att både tjäna som utjämningsfaktor i
fråga om pensionskostnaderna och samtidigt
ge möjlighet att inom företaget
behålla riskvilligt kapital.

Som framgår av motionen är förslaget
utformat så, att avsättning till sådant
konto skulle få ske till angivet, matematiskt
uträknat belopp. Det skulle vara
avdragsgillt vid taxeringen, medan belopp
som tas i anspråk för inbetalning
till ATP-fonderna skulle anses som intäkt
av rörelse. Vi bär ansett att denna
avsättningsmöjlighet skulle medföra en

rimlig och gynnsam utjämningsfaktor
för företagen och även, som jag nyss
sade, möjliggöra en ökad självfinansiering.

Med dessa korta ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till betänkandets
båda reservationer.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Yrkandena i föreliggande
motioner har vi behandlat fyra, fem
år i sträck. Utgången har alltid blivit
densamma. Vi vet alltså hur riksdagen
ställer sig till förslagen. Vad som anförts
av de båda tidigare talarna är synpunkter
som vi också känner väl till.
Vi vet att fondbildningen när det gäller
pensionsstiftelser har begränsats, men
vi vet också att ATP-systemet radikalt
liar förändrat själva pensionsfrågans läge.
Nu kommer ju alla in under ATP
som vill höra till denna försäkring. Att
det skulle bli stora utgifter för ATP- systemet
i framtiden och att man nu skulle
behöva göra fondavsättningar för att
möta dessa påfrestningar är en mening
som vi inte kan dela.

Vad sedan gäller resonemanget om att
man skulle behöva bilda pensionsfonder
för att konsolidera företagen och få —
som man brukar säga — riskvilligt kapital,
så vill jag säga att det finns så många
andra konsolideringsmöjligheter för företagen.
Utskottet har pekat på dem, och
vi känner alla till dem. Det är alltså inte
något argument för att få nya konsolideringsmöjligheter
när man åberopar
en ordning som skulle innebära att företagen
skattefritt behåller pengarna. Pensionstryggheten
är en sak, konsolideringsåtgärder
är en annan sak, och dessa
åtgärder bör vi diskutera i ett annat
sammanhang än detta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr STEFANSON (fp);

Herr talman! Jag vill bara säga att
ATP-systemets införande onekligen in -

Onsdagen den 18 mars 1904

Nr 12

Om rätt till avdrag

neburit en minskning av företagens
självfinansieringsförmåga, nämligen genom
att pensionsfonderna successivt
kommer att avtappas och genom att de
tidigare möjligheterna till avsättning
till pensionsstiftelser begränsats.

När det gäller familjebolagens möjlighet
att göra avsättningar till pensionsstiftelser
och frågan om familjebolagens
kapitalförsöljning, kommer dessa
bolag i ett sämre läge än övriga aktiebolag,
ty de kan inte göra pensionsstiftelseavsättningar
inom företagen
utan måste rycka ut dessa medel ur företagen
för att pensionera aktieägarna.
Det är således bl. a. ett rättvisekrav i
fråga om kapitalanskaffningen som vi
framställer i våra motioner.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten 1 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som inefattades
i den av herr Stefanson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med I betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 17
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.

vid beskattningen för pensionskostnader
vid betänkandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 60.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i denna punkt
hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i den av herr Stefanson m.
fl. vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 17
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m.
fl. vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans upp -

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Ang. beskattningen av fastighetsförsäljning i vissa fall
fattning flertalet röstat för ja-proposi -

tionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —79;

Nej — 49.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. beskattningen av
fastighetsförsäljning i vissa fall

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 19, i anledning av väckta
motioner angående beskattningen av
fastighetsförsäljning i vissa fall.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 125, av herr Torsten
Andersson, och II: 158, av herr Johansson
i Dockered, hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om prövning av frågan
om enhetliga regler och klarläggande
av rättsläget vid beskattning i sådana
i motionerna åsyftade fall, då det kunde
komma i fråga om tomtförsäljningsrörelse
ansåges föreligga.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen, i anledning av de
likalydande motionerna 1:125, av herr
Torsten Andersson, och II: 158, av herr
Johansson i Dockered, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
av frågan om införande av regler, som
i möjligaste mån avgränsade begreppet
jordstyckningsrörelse och yrkesmässig
handel med fastigheter från icke yrkesmässig
avyttring av fastighet.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Låt mig först uttrycka
min tillfredsställelse över den ändring
i fråga om rutinen, att propositioner

skall bifallas och motioner skall avslås,
som behandlingen av detta ärende uppvisar.
Med anledning av motiveringen
för utskottsbetänkandet skulle jag vilja
skicka med ett par synpunkter från
praktiken när det gäller tillämpningen
av dessa frågor.

Som framgår av betänkandet tar det i
huvudsak sikte på frågan, när skatteplikt
inträder för jordstyckningsrörelse,
eller yrkesmässig tomtförsäljning,
som det tidigare bär kallats. Jag skulle
vilja peka på att det även kan behöva
finnas ett slut på den period, när en
fastighet skall behandlas såsom omsättningstillgång
i jordstyckningsrörelse.
En person som är smittad kan efter att
ha vistats i karantän bli förklarad smittofri,
men en fastighet som en gång blivit
»skattesmittad» av jordstyckningsrörelse,
den har mycket svårt att komma
ifrån denna smitta. Ett par exempel
visar hur det är.

Det första skall jag förenkla något;
det har förekommit i praktiken. Två
personer har samma inkomstställning
och samma skatt, säg 50 procent i marginalskatt,
och ungefär lika värdefulla
fastigheter, men den ene har givit efter
för ett tryck att sälja några tomter och
har blivit beskattad för yrkesmässig
tomtförsäljning. Så dragés, som i det
här fallet Europaväg 3, en väg igenom
deras fastigheter, och de gör upp om
ersättningen för markupplåtelsen. De
kunde lika gärna låtit bli att göra upp
och låtit det gå till expropriation, det
hade ej förändrat situationen. Fastigheterna
är lika belägna och ersättningen
exakt densamma.

Den person som tidigare vägrat att
sälja, fastän det funnits behov av att
upplåta tomter till bostäder, han får
behålla sin löseskilling ograverad, i detta
fall cirka 2:50 kr./kvm, men den
andra personen, som sålt några tomter
och blivit beskattad för yrkesmässig
försäljning blir beskattad här också och
får behålla bara 1:25 kr./kvm. I det reella
fallet var det faktiskt så också, att
den som sålt tomter hade haft behov

Onsdagen den 18 mars 1904

Nr 12

Ang. beskattningen av fastighetsförsäljning i vissa fall

av att sälja, ty han behövde pengar, inedan
den andre var mycket välsituerad.

Detta är otillfredsställande. Man hör
således ha möjlighet inte bara att bestämma
när begreppet jordstyckningsrörelse
skall träda i kraft, utan även
när det skall kopplas av, då det inte
längre är fråga om yrkesmässig försäljning
eller realisation av omsättningstillgång.

En jordbrukare har som regel inte
sin fastighet som en omsättningstillgång,
som ett varulager som till slut
skall realiseras, utan fastigheten används
i hans produktion, som en anläggningstillgång.
Därför är det väl också
felaktigt att i detta sammanhang kalla
det omsättningstillgång, men så sker i
dagens läge.

Det andra fallet gäller en fastighet,
som under lång tid varit föremål för
jordstyckningsrörelse och där det varit
självklart att skatt skulle utgå. Vederbörande
ägare börjar bli gammal
och tycker att det är krångligt och besvärligt
att sälja, stycka, ordna med vägar,
avlopp, vatten och sådant. Samtidigt
är kommunen mycket angelägen
att koinma över marken för sina behov
och vill således i kommunal regi fortsätta
tomtrörelsen. Markägare och kommunens
representanter kommer överens
om ett skäligt pris för hela fastigheten.
Det är inte alls baserat på gällande
tomtpris i orten utan ett råmarkspris,
som parterna ansett skäligt, men förutsättningen
var att skatt inte skulle utgå.

Innan köpet genomfördes definitivt
begärdes således hos riksskattenämnden
ett förhandsbesked, som vederbörande
fick lösa för det facila priset av
500 kronor. Eftersom det är hemligstämplat,
skall jag endast citera några
delar, som inte går att identifiera eller
på något sätt röjer några hemligheter.
Där får vi veta vad riksskattenämnden
i enlighet med praxis kommit till för
resultat.

»Riksskattenämnden finner att sökanden
bedrivit jordstyckningsrörelse,
att den del av fastigheten . . ., som icke

uthyrts för den av sökandens son bedrivna
fabriken utgör varulager i jordstyckningsrörelsen,
att den ifrågasatta
avyttringen . . . utgör ett led i rörelsen
men att den ifrågasatta avyttringen till
sökandens son icke innefattar ett led i
rörelsen. På grund härav förklarar riksskattenämnden,
att inkomsten av avyttringen
till kommunen utgör skattepliktig
inkomst av jordstyckningsrörelse för
sökanden medan inkomsten av avyttringen
till sonen icke utgör sådan inkomst.
Riksskattenämnden finner vidare,
att försäljningen innefattar att sökanden
nedlägger jordstyckningsrörelsen,
att intäkten av avyttringen förty
får anses utgöra sådan inkomst, som
omförmäles i förordningen den 30 november
1951 . . . angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst, att inkomsten är att hänföra
till den tid, under vilken sökanden drivit
rörelsen, samt att inkomsten vid angivna
förhållande skall fördelas på tio
år.»

Att märka är, att dessa tio år inte var
räknade framåt i tiden. Det gick inte att
göra några avsättningsmanipulationer
eller sådant, utan skatträkningen skulle
ske på år där inkomstskatten redan var
fastlagd.

Jag menar att det i båda dessa fall var
oriktigt att räkna jordbruket som en
omsättningstillgång. I det sista fallet
driver man ju därtill upp tomtpriset.
Staten lägger så att säga som representant
för det allmänna krokben för kommunen
i dess egenskap av representant
för det allmänna, och priset på tomtråmarken
drivs upp med skattebeloppet.
I detta fall blev det dock inte så. Köpet
kom inte till stånd, eftersom varken
kommunen eller markägaren ansåg, att
avtalets grunder kunde åberopas, utan
det fick förfalla i förhoppning att Sveriges
riksdag och regering så småningom
skulle komma fram till en mera förnuftig
tillämpning av dessa skattebestämmelser.

Herr talman! Med dessa exempel på
hur det kan vara i verkligheten, ber jag

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Ang. statens skadeståndsansvar vid olyckor inom försvaret

få tillstyrka bifall till utskottets betän- ta är inte någon politisk fråga utan
kande. bara en fråga om enkel och anständig

rättvisa.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det är väl litet ovanligt
att någon stiger upp och i sak pläderar
för ett betänkande, där utskottet ansett
problemen vara av den beskaffenheten
att det tillstyrkt motionsyrkandet om
att utreda dessa spörsmål. Detta kan
vara ganska anmärkningsvärt i och för
sig, och dessa likalydande motioner är
de enda som bevillningsutskottet tillstyrkt.
Bara detta säger en hel del om
att de i sak innehåller sådana problem
som det kan vara av värde att få utredda.

Jag har ingen anledning att beröra de
spörsmål som herr Skårman tog upp
i sitt anförande, men eftersom han uttryckte
sin tacksamhet över att utskottet
välvilligt behandlat motionerna, kan
jag som utskottets representant säga:
»Var så god — håll till godo!»

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
komma med en kort replik.

Jag sade i mitt anförande att jag
tyckte att motiveringen för utskottets
ställningstagande var så formulerad att
man fick det intrycket att utskottet bara
tänkte på frågan: När skall begreppet
jordstyckningsrörelse inträda. Jag
vill vidga det hela så att man skall se
även på frågan när man kan koppla
bort detta begrepp.

Jag brukar ibland läsa några ganska
kloka ord, och det är domarereglerna,
som står i början av Sveriges rikes lag.
Där finns bl. a. en regel som lyder: »Alla
lagar skola vara sådana, att de tjäna
till det meniga bästa, och därföre
då lagen bliver skadlig, så är det icke
mera lag, utan olag, och bör avläggas.»
Det är av den orsaken jag gjorde försöket
att skicka med ytterligare en synpunkt
på detta positiva förslag till dem
som kommer att behandla ärendet. Det -

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 21, i anledning
av väckta motioner om ändrade
avskrivningsregler för byggnad som
ingår i rörelse eller jordbruk, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i sjölagen
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. statens skadeståndsansvar vid
olyckor inom försvaret

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av dels
väckta motioner angående statens skadeståndsansvar
i visst hänseende, dels
ock väckta motioner angående statens
skadeståndsansvar vid olyckor inom
försvaret, m. m.

Första lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr
587 i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. och nr 710 i andra kammaren
av herr Hedlund m. fl.,

dels de likalydande motionerna nr
591 i första kammaren av herr Svanström
och nr 709 i andra kammaren av
herr Dahlgren,

dels ock motionen nr 714 i andra
kammaren av herr Wahrendorff.

Onsdagen den 18 mars 1964

Nr 12

Ang. statens skadeståndsansvar vid olyckor inom försvaret

I motionerna 1:591 och 11:709 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle begära en översyn
av gällande bestämmelser angående statens
ansvar i samband med olyckor inom
försvaret, hemvärnet och den frivilliga
skytterörelsen.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, nämligen

1. I: 587 och II: 710,

2. I: 591 och II: 709 samt

3. II: 714,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag inser till fullo det
meningslösa i att försöka ställa ett yrkande
gentemot ett enhälligt utskott
och skall därför bara göra några kommentarer
till det föreliggande utlåtandet
nr 9 från första lagutskottet.

Vad först gäller motion nr 591 som
jag har väckt är den närmast föranledd
av en händelse som timade i min hembygd.
Denna händelse medförde att
hela problemet om statens skadeståndsskyldighet
i hithörande sammanhang lokalt
kom att bli föremål för en ingående
debatt. Jag har i motionen pekat på
att vid behandlingen i häradsrätten och
senare i hovrätten av det mål som väcktes
mot den vid tillfället ansvarige hemvärnschefen
kom frågan om gällande
säkerhetsföreskrifter att få en framskjuten
plats, medan frågan om statens omedelbara
ansvarighet syntes komma i
bakgrunden. I det sammanhanget uppstod
också frågan vilket ansvar som
anordnare av fältskjutningar inom den
frivilliga skytterörelsens ram kan ha.

I motionen hävdar jag vidare att efter
varje inträffad olycka borde fråga
om skadeståndsreglering och i förekommande
fall livränta, efterlevandepension
och andra ersättningar på militärmyndigheternas
initiativ omedelbart
upptagas oberoende av om skadeståndsanspråk
framställes eller ej. En gene -

rös behandling av människor som oförvållat
råkar ut för skador till liv eller
egendom vid övningar anordnade av
försvarets olika grenar torde vara ägnad
att stärka försvarsviljan hos det
svenska folket. Denna uppfattning har
jag närmare utvecklat i motionen.

Med anledning av den händelse som
jag här syftar på hade jag också anledning
att vid fjolårets riksdag framställa
en interpellation. Av det svar som
jag då fick av försvarsministern framgår
att man självfallet tar med allt allvar
på dessa problem. Såvitt jag förstod
av svaret och den efterföljande
diskussionen anser man sig dock förhindrad
att ta upp fråga om skadeståndsersättning
därest inte sådant skadeståndsanspråk
framställes av den
som anser sig ha rätt till ersättning.

Utskottets skrivning i det föreliggande
utlåtandet är, såsom jag bär uppfattat
den, på många punkter positiv. Jag
uttalar min tacksamhet för utskottets inställning.
Utskottet anser sig emellertid
bland annat på grund av en pågående
utredning förhindrad att nu bifalla mitt
och övriga motionärers yrkanden. Mot
bakgrunden av utskottets positiva skrivning
vill jag dock uttala en förhoppning
att det inte skall dröja alltför länge
innan man kommer fram till en ordning
som möjliggör en snabbare handläggning
av dessa frågor än vad som
nu synes vara fallet.

Till sist, herr talman, vill jag bara
göra några reflexioner. Jag upprepar
att en snabb reglering, till vilken staten
bör ta initiativ oberoende av om
skadeståndskrav reses eller ej, är något
mycket angeläget ur den allmänna rättskänslans
synpunkt och även med tanke
på att detta är ägnat att stärka försvarsviljan.

Vad gäller den frivilliga skytterörelsen
anser sig utskottet inte kunna tillstyrka
att frågan om det skadeståndsrättsliga
ansvaret blir föremål för en
likartad behandling som den man rekommenderar
när det gäller de ordinarie
försvarskrafterna. Jag anser emeller -

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Ang. statens skadeståndsansvar vid olyckor inom försvaret

tid att man måste se skytterörelsens
verksamhet såsom en del av de samlade
försvarsansträngningarna. Den verksamhet
som bedrives inom den frivilliga
skytterörelsen torde få anses utgöra
en väsentlig del av de samlade försvarsansträngningarna.
Det skulle då
vara till fördel om man även för övningar
inom den frivilliga skytterörelsens
ram kunde få till stånd samma
behandling av till äventyrs förekommande
skaderegleringar.

Herr talman! Jag är, som jag sade
inledningsvis, fullt på det klara med
att det är omöjligt att få till stånd en
ändring med hänsyn till det enhälliga
utskottsförslaget genom att nu ställa ett
yrkande. Jag avstår således från att
göra det.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Herr Svanström slutade
med att säga att han ansåg det utsiktslöst
att framställa något yrkande om
ändring i ett enhälligt utskottsutlåtande.
Herr Svanström gjorde ingen antydan
om vari ändringen skulle bestå, om han
nu hade tänkt framställa ett ändringsförslag.

Jag vill erinra om att i herr Svanströms
motion yrkas på en översyn
av gällande bestämmelser. Utskottet har
enhälligt avstyrkt detta med hänsyn
till att den pågående utredningen om
statens skadeståndsansvar väntas bli avlämnad
redan nästkommande månad.
Då en pågående utredning väntas komma
med sitt förslag så snart kan utskottet
inte anse det lämpligt att bifalla en
motion, vari begäres en översyn av bestämmelserna,
utan då får man väl vänta
till dess att utredningsförslaget framlagts.

När sedan herr Svanström talar om
att dessa ärenden bör handläggas
snabbt, föreligger ingen större meningsskiljaktighet
mellan motionärerna och
utskottet. Det förhåller sig emellertid
så att redan nuvarande bestämmelser
möjliggör en relativt snabb handlägg -

ning. Det finns nämligen möjlighet, när
det har konstaterats att skadeståndsskyldighet
föreligger, att göra a-contoutbetalningar
till ett belopp av 15 000
kronor. Jag tror att meningsskilj aktigheterna
mellan motionärerna och utskottet
är obetydliga när det gäller dessa
ting.

Herr Svanström kom till slut in pa
den frivilliga skytterörelsen och menade
att staten borde ikläda sig skadeståndsansvar
även för den. Nu är emellertid
den frivilliga skytterörelsen inte
någon statlig verksamhet. Om staten
skulle ikläda sig skadeståndsansvar för
denna verksamhet, kan man fråga sig
var gränsen skulle dras. Olycksfall kan
ju inträffa även vid frivillig idrottsutövning
— skulle statens ansvar omfatta
också dylika risker? Man bör tänka
sig för mer än en gång innan man
utvidgar statens skadeståndsansvar till
frivilliga organisationers verksamhet.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! På herr Ahlkvists fråga,
vad ett eventuellt yrkande skulle ha
gått ut på, vill jag svara att det självfallet
skulle ha gått ut på ett bifall till
motionerna. Det skulle i så fall ha inneburit
dels ett med utskottets nuvarande
skrivning sammanfallande yrkande
om att utredning skulle företas —
utskottet menar att en utredning redan
är på gång, och det kännner jag till —
dels förslag om initiativskyldighet för
staten beträffande reglering samt förslag
om ansvarighet för den frivilliga
skytterörelsens verksamhet. Men jag
ställde inte något yrkande, herr talman,
och därför är det väl onödigt att vidare
diskutera saken.

Utskottets ärade vice ordförande menar
att vi har samma uppfattning beträffande
snabbheten i handläggningen,
och jag är synnerligen tacksam om man
kan läsa ut detta av utskottets utlåtande
och herr Ahlkvists inlägg här. Tidi -

Onsdagen den 18 mars 1001

Nr 12

gare har det förvisso skett a-contoutbetalningar,
men den slutliga regleringen
har i många mycket uppmärksammade
fall dragit ut så väsentligt på tiden att
det har upprört den allmänna opinionen.
Jag behöver i det sammanhanget
bara nämna den katastrof som inträffade
när ett störtande flygplan utplånade
praktiskt taget en hel familj i Västmanland.

Regleringen av sådana saker skulle
man önska kunde ske om möjligt ännu
snabbare, men jag är på det klara med
att det i många fall är fråga om besvärliga
hänsynstaganden, som gör det förklarligt
att handläggningen tar ganska
lång tid. Jag känner väl till den takt
med vilken sådant arbete bedrivs.

Enligt min mening gäller det således
nu att skapa ett intryck av att myndigheterna
verkligen vill med största möjliga
snabbhet åstadkomma en reglering
som i varje fall kan undanröja de värsta
ekonomiska skadorna — skadorna när
det gäller liv i sådan här beklagliga fall
kan naturligtvis aldrig repareras.

Ansvarigheten för skytterörelsens övningar
skulle enligt min mening inte
behöva bli prejudicerande för övrig
verksamhet som bedrivs med anslag
från staten. Jag tycker det är en väsentlig
skillnad mellan den frivilliga
skytterörelsens verksamhet och t. ex.
idrottsutövning. Jag vidhåller den uppfattning
jag förde fram i mitt första anförande,
att skytterörelsens verksamhet
är en del av den samlade försvarsverksamheten.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu förevarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckta motioner
om arvsrätt för kommun i vissa
fall; och

nr 11, i anledning av väckt motion
om åtgärder för att sprida kännedom

3-f Första kammarens protokoll 196b. Nr 12

Ang. åtgärder mot försumliga försörjare
om riksdagens uttalanden i samband
med tillkomsten av ny lagstiftning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. åtgärder mot försumliga försörjare

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av dels
Kungl Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,
in. in., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 17 januari 1964 dagtecknad
proposition, nr 34, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga i propositionen
införda förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp
och

2) lag om ändring i barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97).

Kungl. Maj :ts förslag innebar, att bestämmelserna
i socialhjälps- och barnavårdslagarna
om arbetsföreläggande
skulle upphävas från och med den 1
juli 1964.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fem
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 654
i första kammaren av fru Hamrin-Thorell
och herr Jacobsson, Per, samt nr
798 i andra kammaren av herr Ståhl
och fröken Elmén,

2) motionen nr 796 i andra kammaren
av fru Gunne,

3) motionen nr 797 i andra kammaren
av fru Kristensson och fröken
Karlsson, samt

4) motionen nr 799 i andra kammaren
av herr Svensson i Kungälv och
fru Holmquist.

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Ang. åtgärder mot försumliga försörjare

1 motionerna I: 654 och II: 798 hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 34 samt i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
nytt förslag efter det att pågående utredningar
rörande utsökningslagstiftningen
och indrivningsförfarandet avslutats.

I motionen II: 796 hade yrkats, att
riksdagen med avslag på Kungl. Maj:ts
proposition nr 34 skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam
utredning och förslag till riksdagen angående
ny lagstiftning om åtgärder mot
försumliga försörjare och om överförandet
till länsstyrelserna av befogenheten
att i enlighet med vad lagen kunde
komma att stadga besluta om intagande
på arbetsanstalt.

I motionen 11:797 hade föreslagits,
att riksdagen, med avslag å proposition
nr 34, i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
hemställa om skyndsam utredning och
förslag rörande åtgärder mot försumliga
försörjare i syfte att ersätta nuvarande
bestämmelser om arbetsföreläggande.

I motionen II: 799 hade anhållits, dels
att riksdagen i anledning av propositionen
nr 34 måtte besluta att i skrivelse
till regeringen begära utredning snarast
möjligt om åtgärder, avsedda att ersätta
bestämmelserna om arbetsföreläggande
inom socialhjälps- och barnavårdslagarna,
och dels att detta utredningsarbete
måtte bedrivas i samarbete
med de övriga nordiska länderna, varvid
frågan måtte vidgas att gälla hela
indrivningsförfarandet vid underhållsskyldighet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen, med avslag å följande
motioner, såvitt däri yrkats avslag
å propositionen, nämligen

1) I: 654 och II: 798,

2) II: 796 samt

3) II: 797,

måtte bifalla förevarande proposition,
nr 34;

B. att riksdagen, i anledning av motionerna
1:654 och 11:798, 11:796, II:
797 samt II: 799, såvitt däri hemställts
om utredning, måtte i skrivelse till
Kungl Maj:t såsom sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i
utlåtandet anfört om behovet av utredning
och ytterligare åtgärder; samt

C. att motionerna 1:654 och 11:798,
II: 796, II: 797 samt II: 799, i den mån
de icke besvarats genom vad utskottet i
utlåtandet hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I sitt yttrande hade utskottet bland
annat ansett det vara tänkbart, att man
inom ramen för den omfattande revision,
som för närvarande förbereddes
av utsökningslagstiftningen kunde finna
nya former för indrivning av underhållsbidrag.
Under utredningen borde
enligt utskottets mening särskilt beaktas
svårigheterna beträffande indrivning
av underhållsbidrag hos den, som
för att undgå försörjningsskyldighet ofta
bytte anställning eller förvärvskälla.
Ej heller finge enligt utskottet förbises
de fall, där man enligt socialhjälpslagen
använt arbetsföreläggandet som påtryckningsmedel
för att förmå den försumlige
att arbeta för sin familjs försörjning.

Avslutningsvis hade utskottet anfört
följande: »Vidare bör enligt utskottets
mening uppmärksammas de problem
som uppkommer på grund av att de
nordiska länderna icke har enhetlig
lagstiftning inom det nu diskuterade
området. Utskottet finner det angeläget
att den nordiska lagstiftningen på förevarande
område i möjligaste mån samordnas.
»

Reservationer hade avgivits vid utskottets
hemställan under A.

I. av fru Hamrin-Thorell, herrar Eric
Carlsson, Edström och Hubinette, fru
Gunne samt herrar Gustavsson i Alvesta
och Carlsson i Huskvarna, vilka ansett,

Onsdagen den 18 mars 1904

Nr 12

att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen med bifall till
följande motioner, såvitt däri yrkats avslag
å propositionen, nämligen

1) 1: 654 och II: 798,

2) II: 796 samt

3) II: 797,

måtte avslå förevarande proposition,
nr 34;

vid utskottets hemställan under B.

II. av herrar Axel Svensson, Lars
Larsson och Johansson i Södertälje, vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
del samt utskottets hemställan under B
bort utgå;

III. av fru Carlqvist, herr Anderson i
Sundsvall och fröken Sandell, vilka ansett,
att det avsnitt av utskottets yttrande,
som började med orden »Vidare
bör» och slutade med »mån samordnas»,
skulle erhålla följande lydelse:

»De problem som uppkommer på
grund av att de nordiska länderna icke
har enhetlig lagstiftning inom det nu
diskuterade området torde också böra
uppmärksammas under utredningsarbetet.
»

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Vid det utlåtande som
andra lagutskottet har avgivit i anledning
av förevarande proposition om
ändringar i socialhjälps- och barnavårdslagarna
har avgivits inte mindre
än tre olika reservationer. Det måste
verka ganska egendomligt för den som
inte är särskilt insatt i ärendets detaljer,
eftersom såväl samtliga reservanter
som utskottet är eniga i huvudfrågan,
den nämligen att de föreslagna
ändringarna är motiverade och snarast
bör genomföras. Det kan därför verka
småaktigt att foga detaljreservationer
till utlåtandet. Jag skall emellertid be
att få motivera den reservation till vilken
jag har anslutit mig.

Ändringarna i de båda lagarna hän -

Anir. åtgärder mot försumliga försörjare
för sig till den passus i respektive lagar
som gäller försumliga familjeförsörjare.
över deras huvuden svävar nu hotet
om att den som på grund av lättja,
vårdslöshet eller liknöjdhet försummar
att fullgöra sina skyldigheter kan mot
sin vilja förpassas till arbetshem som
ett sista påtryckningsmedel. Detta medel
har emellertid visat sig föga verkningsfullt.
Jag anser det inte tjäna något
verkligt ändamål att här lägga fram
alla de argument som talar för att dessa
arbetsförelägganden och införpassanden
på arbetshem är ytterst ineffektiva, eftersom
både utskottsmajoriteten och reservanterna
har varit eniga om detta.

Antalet arbetsförelägganden har för
varje år sjunkit, och tillgripandet av
detta yttersta medel för att få bukt med
en försumlig familjeförsörjare har varit
mycket ringa under de senaste åren. I
de flesta fall har enbart hotet om att arbetshemmet
är den sista utvägen varit
nog för att pengar skall krypa fram till
sist. Därför har också det ena hemmet
efter det andra stängts. Det finns för
närvarande endast ett hem, nämligen
Västergården, med ett tiotal patienter,
kan man väl säga, ty det klientel som
där finns är nästan utan undantag i
behov av vård. De är alkoholskadade,
fysiskt eller psykiskt eller kriminellt
belastade i något avseende, och de borde
alltså tagas om hand inom andra
vårdformer.

Kort sagt, herr talman, är arbetshemmen
färdiga för avveckling. Till den
slutsatsen har också samtliga remissorgan
anslutit sig, vilka har uttalat sig i
anledning av den utredning som har
föregått Kungl. Maj:ts proposition.

Arbetsföreläggandet är ett ohanterligt
och trubbigt instrument för att få försumliga
familjeförsörjare att fullgöra
sina skyldigheter — inte tal om annat
— och så långt är alla ense, men sedan
skiljer sig meningarna. Innebär ett avskaffande
av arbetsföreläggandena att
samhället inte är i behov av att upprätthålla
den familjerättsliga princip, på
vilken hela vår familjerättslagstiftning

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 19G4

Ang. åtgärder mot försumliga försörjare
vilar, nämligen den att var och en är
skyldig att efter förmåga fullgöra sina
uppgifter gentemot sin familj? Har inte
de som bildat familj och satt barn till
världen en primär moralisk skyldighet
att ta ansvar för den? Skall samhället totalt
uppge denna position? Det förefaller
som om den frågan bejakades i propositionen.
Varför bråka om sådana
struntsummor som det här gäller?

Enligt reservanternas uppfattning har
propositionen tagit väl lättvindigt på
detta högst allvarliga problem. Vad departementschefen
uppehållit sig vid är
den lilla restgrupp, på vilken påtryckningen
fullföljs genom intagningen på
arbetshem, medan en väsentligt större
grupp stannar — för att använda ett
pregnant uttryck av socialläkaren i Göteborg
— bakom horisonten. Denna restgrupp
är opåverkbar, säger man, och
alltså kan man utan vidare slopa alla
åtgärder; någon allmänpreventiv betydelse
har hotet inte, och för övrigt är
det inte värdigt ett modernt samhälle att
få mäniskor att betala för sina barn
och sin hustru genom hot.

Detta resonemang förefaller mig ha
flera blottor. All erfarenhet inom socialvården
säger att lusten att fullgöra sina
skyldigheter minskar när det inte finns
den minsta påföljd, och olusten att betala
smittar av sig i vidare kretsar. Vad
hot beträffar så använder vi ju detta
vapen i alla möjliga sammanhang. Vart
skulle det annars ta vägen med uppfyllandet
av de samhälleliga skyldigheterna,
om vi inte hade hot vid vårdslös
deklaration eller falskdeklaration, med
böter och domstolsförfarande i yttersta
fall, för att bara ta ett enda exempel.

Man skönjer också i propositionen en
tro på att det går att föra folk till rätta,
som är rätt blåögd för att passa in i ett
så allvarligt sammanhang. Varje socialvårdare
vet med sig att hon eller han
försökt prata försumliga familjeförsörjare
till rätta, sedan de jagats från arbetsplats
till arbetsplats, intill det yttersta
av sin förmåga utan att med vack -

ra ord, böner eller på annat sätt ha förmått
dem att betala.

Med detta vill jag ha sagt att jag och
mina medreservanter till fullo delar
uppfattningen hos en rad av de remissinstanser,
som uttalat sig i denna fråga,
att när ett föråldrat system får avsked
på grått papper så måste man försöka
tänka fram ett mera tidsenligt sådant
som ersättning. Bland de remissinstanser
som uttalat sig i denna riktning finner
man fyra av nio länsstyrelser och
hälften av alla de kommunala myndigheter
som över huvud taget yttrat sig
samt dessutom familjerättskommittén,
som har att överse vår familjerättslagstiftning.

Departementschefen förefaller dock i
slutet av sin plaidoyer vara rätt betänksam
mot att lämna hela fältet fritt. Han
vill inte alls diskutera domstolsförfarandet
men medger att om dessa frihetsinskränkningar
— som vi alla önskar
komma ifrån — verkligen skall tas bort,
så måste samhället utnyttja de andra
möjligheter som finns att förmå de försumliga
familjeförsörjarna att uppfylla
sina skyldigheter. Han pekar på rehabiliteringsåtgärder
av olika slag, medicinsk
vård, nykterhetsvård, arbetsvärd
in. m., och han pekar på omskolning.
Det kan ju förefalla bra konstigt att man
inte redan har försökt sådana utvägar.
Man har väl ändå inte bara låtit detta
klientel »rulla tummarna» — eller hur
har de intagna egentligen haft det? Den
reflexionen gör man onekligen.

Departementschefen pekar vidare på
de normala exekutiva åtgärderna, utmätning
och införsel. Utskottet ansluter
sig till denna tankegång och preciserar
den närmare. Man hänvisar till beslutet
vid förra årets riksdag om vissa lagändringar
som medförde en förbättrad
ställning i utsökningshänseende för familjerättsliga
underhållsbidrag. De förändringar
av utsökningsväsendets organisation,
som torde bli genomförda i
samband med polisväsendets förstatligande,
kan också väntas verka i riktning

Onsdagen den 18 mars 19(54

Nr 12

mot ett bättre förfarande. Lagberedningen
förbereder dessutom för närvarande
en omfattande revision av utsökningslagstiftningen.
Syftet med den revisionen
är bl. a. att åstadkomma ett effektivare
och efter moderna förhållanden
bättre avpassat utsökningsförfarande.
Det är tänkbart, säger utskottet, alt man
inom ramen för detta utredningsarbete
kan finna nya former för indrivning av
samhällets fordringar.

Utskottet anser alltså, med dessa
aspekter och fler till, att det fordras eu
snabb utredning och andra åtgärder för
att ersätta det gamla förlegade systemet.
Så långt råder inga meningsskiljaktigheter
mellan utskottsmajoriteten och de
reservanter vilkas talan jag för; vi vill
också ha en utredning till stånd. Men
vi anser i motsats till utskottsmajoriteten
att man först skall ha utredningen
med nya förslag och avskaffa det gamla
systemet sedan; det behövs några ersättande
åtgärder. Detta brukar i alla
sammanhang vara den mest förnuftiga
vägen att genomföra en reform.

Därför vill vi ha kvar arbetsföreläggandet
— hur osympatiskt det än kan
te sig — tills vi fått en snabbutredning
med nya förslag. Avskaffar vi arbetsföreläggandet
utan vidare, står sig samhället
slätt gentemot denna grupp av
försumliga försörjare. Har den nuvarande
lagstiftningen funnits — visserligen
modifierad -— praktiskt taget sedan år
1847 måste man väl i all sin dar kunna
vänta så länge, att frågan först hinner
bli utredd. Vi vill inte ha det vakuum
som måste uppstå, om man nu godkänner
propositionen och helt avskaffar arbetsföreläggandet
och intagningen på
arbetshem. Den åtgärden skall, jag upprepar
det, verkställas så snabbt som
möjligt — men först efter det en utredning
visat att vi har några andra åtgärder
att sätta i stället. Det är mycket
möjligt att just de nya vägar som anvisats
i fråga om införsel och utmätning
är framkomliga och ger resultat; men
låt oss få erfarenhet av dem först.

Dessutom vore det tillfredsställande

Ang. åtgärder mot försumliga försörjare
om man kunde få en utredning på nordisk
basis, eftersom det visar sig alt åtgärderna
i de olika nordiska länderna
långt ifrån rimmar med varandra; Danmark
har t. ex. en betydligt hårdare
lagstiftning än Sverige. Utskottet har
också i sitt utlåtande föreslagit att den
nordiska lagstiftningen på förevarande
område skall i möjligaste mån samordnas.

Jag yrkar alltså, herr talman, avslag
på propositionen med begäran om
snabb utredning, vilket är detsamma
som bifall till reservation I under A i
utskottets hemställan. I övrigt hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Hubinette
(h):

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Som fru Hamrin-Thorell
nyss anförde, är det här fråga om
att avskaffa arbetshemmen, men trots
allt råder det icke i dag enighet om att
ta bort denna medeltida kvarleva.

Propositionen går klart på linjen att
arbetshemmen skall avskaffas utan att
några andra åtgärder vidtages än de
som statsrådet själv har nämnt och som
grundar sig dels på den lagstiftning vi
godkände i fjol och dels de pågående
utredningarna för en förbättring av lagen
om införsel, i samband med polisväsendets
införande under staten, som
enligt vad fru Hamrin-Thorell talade
om bör öka samhällets möjligheter att
driva in de pengar det här är fråga
om.

När detta ärende behandlades i utskottet,
skedde det, enligt mitt sätt att
se, med mera känsla än förstånd. Av
utskottets 16 ledamöter har 7 yrkat avslag
på propositionen. 13 av 16 begär en
utredning, och av de 13 som begär utredning
är det 3 som icke har kunnat
ansluta sig fullständigt i fråga om linjerna
för denna propå. Det ser således
ganska villsamt ut i utskottets utlåtande.

Om vi tittar på remissyttrandena,

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Ang. åtgärder mot försumliga försörjare
skall vi finna att de är eniga i fråga
om att man icke skall företa några andra
åtgärder än vad statsrådet föreslagit.
Jag vill erinra om vad det står på sidan
28 i propositionen: »Så gott som samtliga
remissorgan har tagit avstånd från
tanken på en kriminalisering av försummad
underhållsplikt.» Socialstyrelsen
är ense med den utredningsman över
vars förslag man har yttrat sig och anser
att några andra åtgärder mot försumliga
försörjare icke kan anses påkallade
ur samhällelig synpunkt. Socialstyrelsen
är ju den ansvariga myndighet
som har att handlägga de frågor
som faller inom barnavårdsnämndernas
och socialnämndernas arbetsområde.

Bland dem som har yttrat sig är barnavårdsnämnden
i den stad som jag så
högt skattar. Jag har också uppskattat
stadens barnavårdsnämnds yttrande i
en del ting.

Av vad socialnämnden i Malmö har
sagt vill jag citera att man enligt nämnden
kan ifrågasätta, »om inte arbetsföreläggandet
i första hand drabbar dem
som är helt oskyldiga till den iråkade
betalningssituationen. Friköpande från
ett arbetsföreläggande kan», säger
nämnden, »ske med bistånd från någon
anhörig, varigenom samhället övervältrar
sitt sociala ansvar på helt ovidkommande
personer. Likaså kan hot om
tvångsingripande spoliera en familjs
sammanhållning och ekonomi, i den
mån familjeförsörjaren är belastad med
försörjningsplikt enligt tidigare åtaganden.
»

Barnavårdsnämnden i Malmö har talat
om att det visserligen finns starka
skäl mot en kriminalisering och att den
vägen inte utan tvingande skäl bör beträdas.
»Men om arbetsföreläggandet
avskaffas synes dock problemet om kriminalisering
böra upptagas till förnyat
övervägande», säger nämnden.

Det är på den punkten som vi inte
har blivit överens i utskottet. Jag och
mina medreservanter håller på att propositionen
skall bifallas utan några till -

lägg. Vi har den meningen att de åtgärder
som är vidtagna och de åtgärder
Kungl. Maj:t förutsätter kommer att
vidtagas genom de utredningar som arbetar
bör vara tillräckliga för att dämpa
ner oron inom den grupp av människor
som sysslar med barnavård och
socialvård. Det kan ju inte vara riktigt,
som socialnämnden i Malmö påpekar, att
när en person blir familjefader och icke
fullgör sin skyldighet, så har barnavårdsnämnden
på vissa håll praktiserat
att låta fadern betala underhållet för att
sonen skall slippa komma på ett arbetshem.
Socialnämnden i Malmö vill framhålla
det oriktiga i ett sådant förfarande.

Nu tycker jag personligen liksom mina
kolleger som står bakom den ena reservationen
att det kan icke och bör
icke tillkomma en barnavårdsnämnd
att utöva en verksamhet som hör polisen
till, tv detta motsvarar icke den
uppfattning samhället i dag har. Av
handlingarna framgår att bidragsförskotten
uppgår till 55 miljoner kronor.
Man har fått tillbaka 25 miljoner. Man
har ett arbetshem med 15 försumliga
familjefäder. Man har haft 600 under
behandling år 1963. Bland dem som har
inbetalt de 25 miljonerna måste det ju
finnas många ambitiösa fäder som gör
sin skyldighet i samhället och mot barnen.
Om man tror att de icke skulle
fullgöra sin skyldighet i fortsättningen,
så är det att tillskriva dem någonting
som kanske är dem främmande.

Införsel i lön tillämpas. Det sägs att
inånga slutar sin anställning och ambulerar.
Om det finns sådana människor
— och det skulle jag tro att det gör —-så har ju kejsaren förlorat sin rätt. Den
försumlige fadern fortsätter nämligen
att flytta omkring, och hur man än förföljer
honom får man icke en krona
tillbaka, ty han ser alltid till att det aldrig
finns någonting att ta. Samhället får
således ta kostnaderna för den gruppen
av människorna. Vad ar det för en
grupp av människor? Jo, det är den
grupp som socialministern anser be -

Onsdagen den 18 mars 19G4

Nr 12

höva någonting annat iin ett hot om arbetsföreläggande
eller — vilket utskottsmajoriteten
förutskickar — åtgärder i
form av böter eller fängelse. Utskottsmajoriteten
är alltså inne på att tillgripa
böter eller fängelse, sedan får man
göra vilka deklarationer man vill från
reservanternas sida. Det finns nämligen
inte något annat alternativ enligt utskottsmajoriteten
utöver de åtgärder
som vi förväntar skall komma än en
kriminalisering med böter och fängelsestraff.
Detta har man fört in i utskottsutlåtandet
när man hänvisar till att
man vill ha en samordning med de nordiska
ländernas, lagstiftning. Både Danmark
och Norge har bötes- och fängelsestraff.
Vill ni att vi skall införa sådana
straff trots den liberalisering och
liumanisering som hela vår strafflagstiftning
genomgått under det senaste
årtiondet. Det kan inte överensstämma
med allt vad vi har gjort tidigare på
detta område.

Av reservationerna framgår det att en
grupp yrkar avslag och anser att några
åtgärder inte skall vidtagas, utan propositionen
bör avslås och så skall man
invänta nya åtgärder innan man avskaffar
denna sista rest av arbetshem.
En annan grupp vill mjuka upp den
mening i andra lagutskottets utlåtande
på sidan 13 som lyder: »Vidare bör enligt
utskottets mening uppmärksammas
de problem som uppkommer på grund
av att de nordiska länderna icke har
enhetlig lagstiftning inom det nu diskuterade
området.» De tre reservanterna
vill ersätta denna mening med text av
följande lydelse: »De problem som uppkommer
på grund av att de nordiska
länderna icke bär enhetlig lagstiftning
inom det nu diskuterade området torde
också böra uppmärksammas under utredningsarbetet.
» Det är ju samma sak
om man bortser från ordalydelsen.

Vi som hävdar att propositionen bör
bifallas utan några tillägg vill inte ha
någon sammanblandning i denna fråga
med den lagstiftning som de nordiska
länderna i övrigt tillämpar. Vi anser att

Ang. åtgärder mot försumliga försörjare
varje land får sköta sin lagstiftning efter
sitt eget bedömande. Vårt bedömande
är att det är en överflödsgärning att
i samband med ett avskaffande av det
sista arbetshemmet vidtaga nya åtgärder
som innebär detsamma som vi vill
avskaffa, nämligen ett hot mot den enskilda
människan.

Reservation nr II, där jag själv är reservant,
visar klart och otvetydigt att
vi ställer oss på socialministerns linje
och yrkar bifall till propositionen. Vi
väljer även att yrka avslag på de övriga
två reservationerna. Jag hoppas att
första kammaren med allvar överväger
att bifalla reservation nr II.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hänskjuter åt första
kammarens ledamöter att avgöra vem
som har talat med mest känsla i denna
fråga och med minst förstånd. Jag
förstår inte varför herr Axel Svensson
börjar med att läsa upp alla argument
för ett avskaffande av arbetshem, när
jag alldeles nyss har stått i talarstolen
och läst upp samma argument.

Sedan sade herr Axel Svensson två
ord som är väldigt viktiga, nämligen
»i dag». Där skiljer sig alltså meningarna.
Vi är allesammans ense om att
det är ytterst otillfredsställande med
detta administrativa frihetsberövande
därför att det sker så godtyckligt. Jag
skulle naturligtvis också kunna ta kammarens
tid i anspråk och läsa upp det
ena remissyttrandet efter det andra med
exempel på hur pass tveksamma de
socialvårdande instanserna är, men jag
skall bara citera vad länsstyrelsen i
Stockholms län anser. I propositionen
står: »Enligt länsstyrelsen i Stockholms
lön måste det vara av synnerlig vikt
att det elementära moraliska och juridiska
kravet på föräldrar att vårda och
underhålla sina barn hålles levande.»
»Det finns», framhåller länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län »dessvärre en
ganska stor kategori försörjare, vilkas

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Ang. åtgärder mot försumliga försörjare
försumlighet att betala underhållsbidrag
ingalunda beror på oförmåga till följd
av sjukdom, alkoholmissbruk eller grövre
mentala defekter. Här avses försörjare
med god arbetsförmåga och goda
inkomster, som av tredska — kanske i
vissa fall grundad på att de anser den
dom, varigenom faderskap och underhållsskyldighet
påbördats dem, som materiellt
oriktig — eller av allmän nonchalans
söker komma ifrån sina förpliktelser.
»

Socialnämnden i Hälsingborg, i närheten
av den stad där herr Svensson
dväljs, säger precis detsamma och »finner
det också otillfredsställande att försummelse
av en så elementär plikt som
skyldigheten att sörja för make och
barn inte skall kunna leda till ingripande
tvångsvis ...».

Jag anser att vi inte skall ha den
form av ingripande som vi nu har men
att det behövs andra åtgärder innan vi
avskaffar det nuvarande systemet. Jag
tycker också att det verkar medeltidsbetonat.
Men frågan är om vi inte kan
vänta så länge, att vi får en utredning
över hela linjen. Därmed har jag aldrig
sagt att vi skall gå till en kriminalisering.
Det är möjligt att de andra nordiska
länderna kan närma sig oss i stället.
Det har de gjort på andra, mycket
viktigare familjerättsliga punkter. Det
vet jag av erfarenhet som ledamot av
familjerättskommittén under senare år.

Herr SVENSSON, AXEL, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag får erkänna att jag
inte kände igen fru Hamrin-Thorell på
tonen. Det var ett mycket försynt anförande,
men så var hon också ute i ett
angeläget ärende.

Vi är alltså ute i samma ärende. Vad
jag särskilt vill understryka är att vi
inte skall glömma humanitetens klara
bud, att vi inte skall sätta människor i
fängelse, om de inte gjort något som är
så straffbart att det faller under allmän
domstol. Här vill barnavårdsnämnder -

na medverka till att det kommer fram
ett system som har samma innebörd som
domstolsförfarandet. Det är det som vi
inte vill vara med om — jag kände igen
sillen, fastän den kom i kapprock.

Fru CARLQVIST (s):

Herr talman! Herr Axel Svensson var
vänlig nog att även tala om den reservation
som jag och två andra utskottsledamöter
avgivit, men trots detta tar
jag mig friheten att säga några ord.

Det kan kanske tyckas att det är en
strid om ord och att vi reservanter borde
kunna förena oss med utskottets
skrivning även i fråga om de två sista
meningarna i utlåtandet. Vi har anslutit
oss till utskottets utlåtande när det
gäller arbetsföreläggandets borttagande
men har reagerat mot vad vi tycker
vara en direkt beställning av den danska
och den norska lagstiftningen på
detta område, en lagstiftning som vi
finner innerst vara i viss mån diskriminerande.
I utskottets utlåtande heter
det: »Vidare bör enligt utskottets mening
uppmärksammas de problem som
uppkommer på grund av att de nordiska
länderna icke har enhetlig lagstiftning
inom det nu diskuterade området.
Utskottet finner det angeläget att den
nordiska lagstiftningen på förevarande
område i möjligaste mån samordnas.»

I vår reservation föreslås en mjukare
skrivning: »De problem som uppkommer
på grund av att de nordiska länderna
icke har enhetlig lagstiftning inom
det nu diskuterade området torde
också böra uppmärksammas under utredningsarbetet.
» Om utredningen kommer
till stånd bör den enligt vår mening
vara förutsättningslös.

Herr talman! Jag ber därför att få
yrka bifall till utskottets förslag med
den mjukare skrivning som är föreslagen
i reservation nr III.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan verkligen inte
förstå hur man från svensk sida skall

Onsdagen den 18 mars 1904

Nr 12

kunna, som fru Carlqvist uttryckte det,
beställa en ändring i den danska och
den norska lagstiftningen. Så går det
inte till inom det nordiska samarbetet.
Men det kan väl inte vara ur vägen att
de nordiska länderna diskuterar dessa
frågor med varandra för att om möjligt
komma fram till lagar som inte är så
diametralt motsatta som nu är fallet. Nu
har man i Danmark fängelse upp till
sex månader och betydligt hårdare ingrepp
än vi har. Jag vill betona att det
ingalunda är den vägen som vi önskar
att Sverige skall gå, utan man skall diskutera
en samordning. Jag tycker nog att
det är en strid om ord, om man skall
följa reservationens eller utskottets
skrivning på den punkten.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Denna fråga gäller de
bestämmelser om arbetsföreläggande
som nu finns i socialhjälps- och barnavårdslagarna
och som skall upphävas
från den 1 juli 1964.

Herr Axel Svensson har nyss från
denna plats sagt att bestämmelserna är
en medeltida kvarleva i vår lagstiftning.
Jag måste bekänna, herr talman, att jag
blev tveksam, om jag skulle ta till orda
eller inte. Jag tillhörde dem bland utskottsledamöterna
som här blev beskyllda
för att ha diskuterat mera med känsla
än med förstånd. Jag skall inte yttra
mig på den punkten. Jag vill bara säga
att vi har sökt få ut det mesta möjliga
av överläggningen i utskottet och att vi
har sökt finna framkomliga vägar för
att få en lösning som ger utrymme för
hänsynstagande till det klientel som det
är fråga om men också till övriga människor
i samhället som berörs av och
på olika sätt kommer i kontakt med
dessa frågor.

Att det har rått stora betänkligheter
inför propositionen ser man av att det
avlämnats en rad motioner med anledning
av propositionen, motioner som
kommit från erfarna socialarbetare. Jag

Ang. åtgärder mot försumliga försörjare
skall bara hänvisa till en av dessa motioner,
nämligen nr 799 i andra kammaren
av herr Svensson i Kungälv och
fru Holmqvist. I motionen begärs eu utredning
på detta område och om möjligt
en samordning av den nordiska lagstiftningen.

Herr Svensson sade här också att remissinstanserna
varit i stort sett eniga
om att denna kvarleva skulle avskaffas.
Får jag bara hänvisa till att det i Kungl.
Maj :ts proposition säges att ungefär
hälften av remissinstanserna har avstyrkt
att man skulle avskaffa detta arbetsföreläggande
på det sätt som utredningsmannen
föreslagit. Det ger en något
annan bild av frågans handläggning
än den som herr Svensson gav oss. Det
intressanta är att de instanser som avstyrkt
är länsstyrelserna i Stockholms
län, Göteborgs och Bohus län, Värmlands
län och Norrbottens län, alltså
gränslän där man har erfarenhet av lagstiftningen
i våra grannländer.

Dessutom har familjerättskommittén
varit synnerligen tveksam, och halva
antalet av de kommunala organ som avgett
yttrande har också varit synnerligen
tveksamma om man skulle avskaffa
denna lagstiftning utan att ha något att
sätta i stället.

Jag har, herr talman, velat redovisa
detta, ty jag tror att det är nödvändigt
att man har denna redovisning för att
man inte skall få en felaktig bild av vad
som förevarit och av olika remissinstansers
syn på denna sak.

Detta förslag grundar sig på en utredning
som började sin verksamhet den
14 december 1962. Det var en enmansutredning,
och utredningsmannen var
färdig den 4 maj 1963. Han har alltså
arbetat mycket snabbt, jag höll på att
säga så snabbt att man kan fundera på
om han hunnit tänka igenom alla aspekter
på denna fråga.

Motiven för att man har kommit fram
till de slutledningar som utredningsmannen
nått, nämligen att upphäva arbetsföreläggandet
är:

1. att försörjarens bidrag inte längre

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Ang. åtgärder mot försumliga försörjare
är av utslagsgivande betydelse för att
familjen skall ha en dräglig tillvaro,

2. att utredningsmannen säger att de
indrivna beloppen numera spelar en underordnad
roll i kommunernas ekonomi,

3. att det i dag finns sociala välfärdsinrättningar
som utbyggts vilket innebär
att det från dessa utgångspunkter
inte är nödvändigt att hålla de försumliga
i arbete,

4. och vidare att utredningsmannen
säger att de sociala nämnderna varit
alltför benägna att tillgripa arbetsföreläggande.

Utredningsmannen har kommit fram
till att det finns en rad skäl som talar
för att man skulle avskaffa dessa arbetsförelägganden.
Dessa skäl kanske
inte är alltför övertygande, tv utredningsmannen
kommer till slut för egen
del fram till att om hans skäl för ett
avskaffande inte vinner beaktande,
måste reglerna för arbetsföreläggande
och intagning på arbetshem omarbetas.
Det finns alltså en antydan om alternativa
förslag.

Utredningsmannen säger vidare att
det krävs åtgärder för en ökad rättssäkerhet.
Därtill nämns att de socialvårdande
myndigheterna måste ta kontakt
med den försumlige, som bör övertygas
om sitt ansvar. Dessa funderingar om
ökad kontakt med den försumlige har
inte vunnit alltför starkt stöd hos remissinstanserna,
kanske beroende på
att socialvårdsorganen tar kontakt med
den försumlige och på allt sätt försöker
tala förstånd med honom och förmå
honom att besinna sitt ansvar. Men när
man talar om rättsosäkerheten i arbetsföreläggandena
är det viktigt att
man också ägnar ett ögonblicks eftertanke
åt de försumligas familjer, åt
hustrur och barn som lämnas utan bidrag
från den försumlige familjeförsörjaren.
Det är det problemet som familjerättskommittén
har tagit upp. Det
finns också anledning att tänka på deras
rätt och möjligheter. Man kan inte
bara säga att det är samhällets uppgift

att ta ansvar och därigenom ta bort ansvaret
från dem som inte vill stå för
sina förpliktelser.

Har arbetsföreläggandena någon betydelse
i dag? Om man ser på vad som
redovisas i propositionen måste man
komma fram till att de har det. År 1961
gjordes 743 förelägganden, och år 1962
var det 621 förelägganden. Av dessa
621 blev 92 intagna på arbetshem. Det
var alltså 529 som fick föreläggande om
att de skulle klara ut sina åtaganden; i
annat fall skulle de intas på arbetshem,
och då ansåg de att det var bäst att klara
av vad de var skyldiga.

Men man måste också fråga sig: Hur
många hade betalat om inte risken funnits
att få ett föreläggande på halsen?
Därom vet vi ingenting.

Remissinstanserna har sagt att det
måste finnas ett korrektionsmedel. Om
man läser remissyttrandena noga finner
man att detta är ett genomgående
drag. Såväl utredningsmannen som remissinstanserna,
departementschefen
och utskottet har kommit fram till att
det måste komma något annat i stället
för dessa arbetsförelägganden. Det pågår
utredningar. Administrativa frihetsberövanden
övervägs nu av förvaltningsdomstolsutredningen.
Det pågår
också en utredning om utsökningsväsendets
organisation.

Vi reservanter har sagt oss: Låt oss
få dessa förslag på bordet, låt oss också
få pröva möjligheterna till en enhetlig
nordisk lagstiftning på detta område!
Det är ändå på det sättet att den danska
liksom den finska lagstiftningen är betydligt
effektivare än vår. Det kan väl
vara riktigt att man får ta del av dem
och ta reda på om det är något för oss.
Därmed har ingen sagt att vi varken vill
ha böter eller fängelsestraff, men låt oss
få redovisa vilka skiljaktigheter som
finns i lagstiftningen och vad man kan
komma fram till!

Herr Axel Svensson talade med stort
patos om oss som inte förbehållslöst
följt propositionens förslag. Med anledning
härav vill jag erinra om att av ut -

Onsdagen den 18 mars 1904

Nr 12

skottets 16 ledamöter liar 13 accepterat
en utredning och menat att vi behöver
en sådan. Tre ledamöter har förordat
en mjukare skrivning när det
gäller den nordiska lagstiftningen —-fru Carlqvist har redan talat härom,
och jag har ingen invändning på denna
punkt. Det är tre ledamöter som har
gått förbehållslöst på propositionen,
däribland herr Axel Svensson. Han talade,
som han sade, med förståndet, medan
vi andra talade med hjärtat. Jag
skall inte göra någon motsvarande bedömning
av valörerna i hur vi sett på
denna fråga. Jag vill emellertid påminna
om att det brukar vara en god regel
att man inte beslutar något nytt
förrän pågående utredningar är lagda
på bordet. Det är bakgrunden till reservanternas
ståndpunktstagande, och
därför yrkar jag bifall till den av fru
Hamrin-Thorell m. fl. avgivna reservationen.
I övrigt kan jag ansluta mig till
utskottets förslag.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Det har i talarstolen
förts tre olika uppfattningar till torgs
om andra lagutskottets utlåtande nr 12.
Man kan väl med en renodling säga att
bakom förslaget att bifalla propositionen
står nio ledamöter — d. v. s. samtliga
socialdemokratiska ledamöter och
vice ordföranden — mot sju övriga ledamöter.
Dessa nio är alltså för att
arbetsföreläggandet skall avskaffas. Det
kan vara till ledning för kammaren att
veta, att det föreligger en klar majoritet
i utskottet för att bifalla propositionen.

Härefter kommer olika yrkanden om
utredningar. Jag följer för egen del utskottet
på samtliga punkter. Vi vill alltså
avskaffa arbetsföreläggandet och ha
fortsatta utredningar, närmast med tanke
på att man är i färd med att revidera
utsökningslagstiftningen.

Jag kanske borde säga några ord om
arbetsföreläggandet. Det är en kvarleva
från svunnen tid. Här i kammaren har

Ang. åtgärder mot försumliga försörjare
vi medverkat till att modernisera lag
efter lag. Man måste väl fortsätta detta
arbete även på detta område. Administrativa
frihetsberövanden är ju en
mörk fläck i vår lagstiftning, och det
är på tiden att den försvinner.

Man kan fråga sig om arbetsföreläggandena
haft någon effekt. Att döma
av dem som intagits på arbetshem —
de är bara ett fåtal — behöver detta
klientel snarare komma i åtnjutande av
samhällsvård. Så har förhållandet i varje
fall föredragits för oss i utskottet.
Det gäller här människor som befinner
sig i samhällets utkanter, de besvarar
inte några brev, de vidtar inte några
åtgärder, de kanske inte ens bryr sig
om att de får ett arbetsföreläggande och
så kommer de på arbetshem.

På sidan 35 i propositionen läser vi
att Stockholms stads barnavårdsnämnd,
som handlägger 20 procent av alla bidragsförskottsärenden
här i riket, inte
anlitat arbetsföreläggande, och detta
bör väl vittna om att det finns möjligheter
att vidta andra åtgärder i detta
avseende.

Det som enligt vad som nu anföres
i utskottsutlåtandet bör bringas till
Kungl. Maj:ts kännedom är bl. a. att det
förberedes en omfattande revision av
utsökningslagstiftningen. Det är således
inte fråga om några nya utredningar
i detta fall. Vad som vidare säges
om samarbete med de nordiska grannländerna
innebär inte att vi skall så att
säga bakvägen införa arbetsföreläggandet.
Det kan alltså aldrig bli tal om att
riksdagen först skall besluta om avskaffande
av arbetsföreläggandet och sedan
om ett par tre år — efter en utredning
— på nytt införa detta.

Jag anser att det inte bör ankomma
på barnavårdsnämnderna att ta hand
om denna indrivningsverksamhet, utan
om det i kommunerna och städerna
finns andra organ som är lämpade för
sådan verksamhet, bör dessa i första
hand kopplas in i detta sammanhang.
De förändringar i utsökningsväsendets
organisation som kan bli genomförda

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Ang. åtgärder mot försumliga försörjare

genom förstatligandet av polisväsendet
kommer säkerligen att verka effektiviserande
på detta område.

Jag anser att behov av fortsatt utredning
föreligger i detta avseende. Vi bör
då inte bara ha i tankarna dem som
efter denna lagändring slipper arbetsföreläggande
utan även de mödrar och
barn som det här gäller. Det är nämligen
så att om det kan påvisas att en
barnavårdsnämnd inte vidtar några
som helst åtgärder för att driva in de
pengar det kan vara fråga om i dessa
fall, riskerar vederbörande kommun att
gå miste om statsbidraget, och även
den enskilde tjänstemannen kan härigenom
råka i klistret. Det framgår ju
för övrigt av namnet att barnavårdsnämnderna
skall syssla med frågor om
barnavård och inte med indrivningsverksamhet.
Det bör således ske en
översyn på detta område.

Vi finner det också angeläget att den
nordiska lagstiftningen i detta avseende
samordnas, inte så att — som jag
sade — arbetsföreläggandet på nytt
skall införas här i landet, utan så att
alla problem uppmärksammas som sammanhänger
med att de försörjningsskyldiga
i gränsbygderna går över gränsen
och tar arbete i ett nordiskt grannland
och söker förhindra utsökning.
Detta gör att det är nödvändigt att undersöka
vad som kan göras för att söka
lösa dessa problem och för att effektivisera
utsökningslagstiftningen genom
kontakter med de nordiska grannländerna.
För närvarande är det på det
sättet att indrivning med stöd av utsökningslagen
sker via UD.

Med detta, herr talman, ber jag att
på samtliga punkter — punkt A, B och
C — få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
konnne att framställas först särskilt be -

träffande punkten B, därefter särskilt
i fråga om punkten A samt vidare särskilt
angående punkten C. Slutligen
komme, fortsatte herr talmannen, därest
så erfordrades, propositioner att
framställas särskilt rörande utskottets
till punkten B hänförliga yttrande.

I fråga om utskottets hemställan i
punkten B, anförde nu herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till densamma,
dels ock att kammaren skulle godkänna
den av herr Axel Svensson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Svensson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 12
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Axel Svensson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 55.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 18 mars 1964

Nr 12

Ang. återbetalningen av fastighetsägarbidrag till skyddsrum

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten A
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i denna
punkt hemställt samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 12
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 71;

Nej — 61.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkten C hemställt.

Vidkommande utskottets till punkten
B hänförliga yttrande gjordes propositioner,
först på godkännande av detsamma
samt vidare på godkännande av utskottets
yttrande med den ändring, som
föreslagits i den av fru Carlqvist m. fl.
vid punkten B avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositio -

nen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. återbetalningen av fastighetsägarbidrag
till skyddsrum

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av väckta
motioner angående återbetalningen av
fastighetsägarbidrag till skyddsrum.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
135 i första kammaren av herr Åkerlund
samt nr 162 i andra kammaren av
herr Bengtson i Solna.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen för sin
del måtte besluta, att ärenden, som avsåges
i punkten 6 till övergångsbestämmelserna
till 1960 års civilförsvarslag,
skulle upptagas till behandling, därest
de ingåves före den 31 december 1964,
samt att riksdagen måtte uttala, att underrättelse
härom borde utgå med rekommenderat
brev till fastighetsägare,
som ålagts utbetala fastighetsägarbidrag
till skyddsrum.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 135 och II:
162, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Hubinette och Björkman, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till förevarande
motioner, I: 135 och II: 162,
måtte

1) för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag angående efterskänkande
och återbetalning av fastighetsägarbidrag,
som fastställts jämlikt
59 b § i civilförsvarslagen den 15 juli
1944 (nr 536);

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Ang. återbetalningen av fastighetsägarbidrag till skyddsrum

2) uttala, att underrättelse om den
nya lagen borde utgå med rekommenderade
brev till de fastighetsägare, som
ålagts utbetala fastighetsägarbidrag till
skyddsrum.

Herr HOBINETTE (h):

Herr talman! Enligt 1944 års civilförsvarslag
ålåg det vissa fastighetsägare
att inreda skyddsrum i sina fastigheter.
Denna skyldighet förändrades sedermera,
och fastighetsägarna kunde
mot ersättning förvärva plats i s. k. befolkningsskyddsrum.
Denna ersättning
kallades fastighetsägarbidrag, och bidraget
betalades i sin helhet till kommunen.
I vissa fall inlevererades det av
kommunen till statskassan som ersättning
för utgivet statsbidrag.

I nu gällande civilförsvarslag har dessa
bestämmelser om fastighetsägarbidrag
borttagits. I övergångsbestämmelserna
har föreskrivits att dessa bidrag
skall kunna återbetalas eller efterskänkas.
Framställning härom skulle före
den 1 juli 1961 ha varit gjord till vederbörande
kommun. Vissa fastighetsägare
har inte iakttagit det formella ansökningskravet
i rätt tid för att återfå
sina medel. Här hade länsstyrelserna
som lokal civilförsvarsmyndighet kunnat
medverka, som exempelvis länsstyrelsen
i Västmanlands län har gjort,
nämligen genom att skicka ut en erinran
till berörda fastighetsägare.

Nu då andra lagutskottet har behandlat
detta ärende har man med en axelryckning
konstaterat att det är beklagligt
att inte ansökan kommit in i rätt
tid, och så skjuter utskottsmajoriteten
över det hela på den prejudicerande
betydelse som ett beslut enligt motionärernas
begäran skulle kunna få. Nog
är det väl ganska lättfärdigt att resonera
så om man betänker det rättvisekrav
som här bör uppställas.

Jag kan inte finna annat, herr talman,
än att för att tillrättalägga ett mot
en del fastighetsägare begånget misstag
bör riksdagen ansluta sig till den av oss
reservanter framställda hemställan, och

därför, herr talman, yrkar jag bifall till
den reservation som är fogad till andra
lagutskottets utlåtande nr 17.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! I all korthet gäller detta
ärende, att vi har fattat beslut i riksdagen
om att fastighetsägare skall kunna
få tillbaka en del av de kostnader
som lagts ned på skyddsrum. Ansökan
härom skulle vara inlämnad till vederbörande
kommun senast den 1 juli
1961. Man hade god tid på sig för att
klara upp detta. I den mån fastighetsägare
inte följt med och bevakat sina
intressen inom den tiden, så har motionärerna
här yrkat att utskottet skall
förorda att de får ytterligare tid på
sig, trots att det är lång tid sedan övergångsbestämmelsen
har slutat att verka.
Utskottet har sagt, att med hänsyn
till det prejudikat som ett sådant beslut
kan innebära anser sig utskottet icke
kunna tillstyrka bifall till motionen.

Man får väl ta konsekvenserna själv
i den mån man inte bevakar sina intressen.
Det skulle kunna leda till allvarliga
ting ifall vi skulle börja upphäva
beslut när det gäller övergångsbestämmelser
i alla de delar, som vi har
sådana beslut. Det kan bli rena virrvarret
i lagstiftningshänseende.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Som motionär måste jag
anmäla mitt missnöje med det sätt varpå
utskottet handlagt denna fråga. Utskottets
argumentation för sin ståndpunkt
finner jag också egendomlig. Utskottet
redovisar en lång historik, som
kanske kan vara intressant, men utskottet
redovisar inga remissyttranden. Det
är ju ändå så vanligt att det är god
sed att utskotten remitterar motioner
för yttrande av beröra myndigheter. I
detta fall fanns det alldeles särskilda
skäl härtill, eftersom olika myndigheter
handlat på olika sätt vid handlägg -

Onsdagen den 18 mars 1901

Nr 12

Ang. återbetalningen av fastighetsägarbidrag till skyddsrum

ningen av denna fråga, och detta har
upplysts i motionen.

Jag vill därför ställa den frågan till
utskottets talesman: Varför lät utskottet
inte motionen gå ut på remiss?

Frågan om fastighetsägarbidraget har
emellertid de facto remissbehandlats i
annat sammanhang, och riksdagen bör
inte hållas i okunnighet om vad den
remissbehandlingen lett till för resultat.
Jag skall därför be att få citera
vad civilförsvarsmvndigheten i Stockholms
stad, d. v. s. överståthållarämbetet,
anfört i en till Konugen ingiven
skrivelse med anledning av en hemställan
av en fastighetsägare om att återfå
sitt bidrag, vilken hemställan ingivits
efter den 30 juni 1961. Jag citerar:
»Övergångsbestämmelserna till civilförsvarslagen
den 22 april 1960 föreskriva
i sjätte punkten, att framställning
om återbetalning av fastighetsägarbidrag
skall ingivas före den 1 juli 1961.
Förevarande framställning har ingivits
efter nämnda dag. Civilförsvarslagen
bär tillkommit genom samfällda beslut
av Eders Kunglig Majestät och riksdagen.
Det synes därför icke enligt gällande
lag möjligt att bifalla framställningen.

Emellertid kunna icke oväsentliga
rättvise- och billiglietsskäl anföras till
stöd för en återbetalning av bidraget.
Sålunda har 1953 års civilförsvarsutredning
såsom skäl för fastställande av
en tidsfrist för framställning om återbetalning
endast angivit behovet av att
en samlad överblick beträffande uppkomna
krav kunde vinnas inom relativt
kort tid. Beträffande Stockholms
stad och län har endast ytterligare ett
fastighetsägarbidrag (å 5 600 kronor)
fastställts.

En förlängning av tiden för framställning
om återbetalning torde kunna
ske endast genom lagändring. Därest
Eders Kunglig Majestät skulle finna skäl
föreslå riksdagen sådan ändring, har
överståthållarämbetet icke något att erinra
häremot men ett beslut härom bör
givas generell räckvidd så att även and -

ra fastighetsägare beredes möjlighet att
återfå bidraget.»

Herr Axel Svensson har i sitt inlägg
gjort gällande att fastighetsägarna icke
bevakat sina intressen och icke i tid ingivit
bidragsansökan. Detta må i och
för sig vara riktigt. Men när frågan
giiller den långa tid som förflutit sedan
1961 vill jag anföra, att genom att
överståthållarämbetet skrivit som det
gjort, var det rimligt att avvakta Kungl.
Maj:ts beslut rörande eventuell proposition.
Det första tillfälle som kunde givits
att i riksdagen föra frågan på tal
skulle ha varit de dagar för motion som
stod till buds i januari 1963. Men helt
naturligt avvaktar man, av artighetsskäl
om inte annat, att Kungl. Maj:t fattar
sitt beslut. Det har således i praktiken
inte funnits någon möjlighet att dra
denna fråga inför riksdagen förrän innevarande
år.

Självklart kan nu en underordnad
myndighet sådan som överståthållarämbetet
inte uttala sig på annat sätt i förhållande
till Kungl. Maj:t än med sådana
formuleringar som här återgivits. I
sak är det dock helt enkelt här en hemställan
från överståthållarämbetet, att
Kungl. Maj:t täcktes framlägga en proposition
till riksdagen för att ge rättvisa
åt fastighetsägarna i denna fråga och ge
dem ny tid för ingivande av ansökan att
återfå sina bidrag. Inte minst det förhållandet,
att länsstyrelsen i Västmanlands
län underrättat vederbörande fastighetsägare
i sitt län, gör hela saken
extra känslig i andra län.

Det upplyses i utskottsutlåtandet på
sidan 5, att civilförsvarsutredningen i
sitt betänkande 1958 anfört som motiv
för skyldigheten att ansöka om att få bidraget
åter, att man därvid ville få en
samlad överblick av de uppkomna kraven.
Jag citerar: »För att en samlad
överblick beträffande de uppkomna kraven
skall vinnas inom relativt kort tid,
torde enligt utredningen böra föreskrivas,
att framställningen skall ingivas till
kommunen inom ett år från det den nya
lagen trätt i kraft.»

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Ang. återbetalningen av fastighetsägarbidrag till skyddsrum

Var nu huvudsyftet att vinna överblick
över de utestående kraven, borde
man vinnlagt sig om att underätta de
berörda personerna och inte partout
fastställa en kort tid. Det väsentliga
måste väl ha varit att eftersträva att få
in upplysningarna. Det skulle i varje
fall enligt min mening varit det bästa
sättet att få veta, hur många fastighetsägare
det här kan röra sig om. I stället
har man förtegat saken, och gör man
så, är det väl inte att undra på om man
inte får in ansökningar. Ansvaret ligger
med andra ord här inte hos fastighetsägarna
utan hos de myndigheter som
inte följt de intentioner som framkommit
i civilförsvarsutredningens betänkande.

Som herr Hiibinette redan framhållit,
har utskottet i alla hänseenden verifierat
riktigheten av vad som anförts i
motionerna. Därmed medger utskottet,
att de inbetalade penningmedlen egentligen
tillhör fastighetsägarna. Man tycker
då att utskottet skulle varit angeläget
om att söka ställa till rätta ett erkänt
otillfredsställande administrativt förfarande,
erkänt bland annat av överståthållarämbetet.
I ställer avstyrker utskottet
motionerna och hänvisar till det prejudicerande
i denna historia.

I vilket hänseende är det prejudicerande
att bifalla motionerna och reservationen?
Det får man inte veta. Det
skulle jag emellertid bra gärna vilja veta.
Att det är prejudikat är väl riktigt,det
är vi helt överens om, men det är ju
just riksdagens rätt att ge prejudikat.

För min del finner jag naturligt att
vända på frågeställningen och fråga: I
vilket hänseende blir nu vid bifall till
utskottets hemställan riksdagens beslut
prejudicerande? Jo, i det fallet blir det
prejudikat på att det skulle begås en
orätt. Det blir alltså här någonting av
ett rättsövertramp, som riksdagen sanktionerar
och säger varsågod till. Detta
förefaller åtminstone mig oroväckande,
och det kan inte vara riksdagens verkliga
mening att göra på det sättet.

Här har nu riksdagen en möjlighet att

ställa till rätta vad som blivit felaktigt
genom tillfälligheternas spel. Det kan
ske genom att rösta för den avgivna reservationen,
till vilken jag ber att få
ansluta mig.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Man kan väl säga så
mycket som att det kunde vara önskvärt
med ett informationsinstitnt, som haft i
uppdrag att på ett grannlaga sätt bekantgöra
när vi stiftar nya lagar. Nu
har vi inte något sådant, utan man bara
meddelar genom en kortfattad notis
eller en annons att den och den lagen
har trätt i kraft.

Jag vet inte hur många lagar vi har,
där vi har övergångsbestämmelser. Vi
har gått ut ifrån att fastighetsägarna,
som ju har en stor organisation, bevakar
en sådan fråga som denna. Om de
inte gör det, anser jag att de inte tillvaratar
sina medlemmars intressen. Det
är just på en sådan punkt som denna
som det bör åligga en stor riksorganisation
att se till att beslutade ändringar
i bestämmelserna blir bekantgjorda.

Då utskottet skriver, att ett bifall till
motionärernas framställning kunde bli
av prejudicerande betydelse, sammanhänger
detta med att det är första gången
som man kommer till andra lagutskottet
med en begäran att utskottet
skall upphäva en bestämmelse som redan
har lagfästs. Det är ett argument
som vi inte kan godkänna. Om vi skulle
göra det kommer säkert som ett brev på
posten år efter år nya dylika framställningar,
vari olika människor förklarar
att de glömt att bevaka sin rätt och begär
att riksdagen skall upphäva ett redan
fattat beslut, så att de kan få sin
rätt. Det kan då bli fråga om åtskilliga
år framåt i tiden innan det hela har
gått i lås.

Detta är, herr talman, mitt svar till
herr Åkerlund. Vi vill alltså inte vara
med om att här skapa ett prejudikat. I
den mån man vill söka få till stånd en
ändring får man väl gå vägen över

Onsdagen den 18 mars 1964

Nr 12

Om ändrade bestämmelser rörande virkesmätning

Kungl. Maj:t genom uppvaktningar eller
skrivelser. Sedan får Kungl. Maj:t i vanlig
ordning pröva, om Kungl. Maj:t vill
lägga fram en ny proposition med ändringar
i den lag som vi diskuterar i dag.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag finner av herr Axel
Svenssons argumentation, att herr
Svensson inte bestrider att det kan ligga
något ganska väsentligt i den här frågan
framför allt från rättvisesynpunkt
och rättssäkerhetssynpunkt.

Herr Axel Svensson vill skjuta skulden
på fastighetsägarnas organisationer,
som skulle ha varit slappa i sin bevakning.
För min del har jag ingen anledning
att göra någon bedömning av fastighetsägarorganisationernas
verksamhet.
Jag anser dock att det är myndigheterna
som genom en lapsus har åstadkommit
denna situation. Ansvaret ligger
då, menar jag, snarare hos myndigheterna
än hos fastighetsägarna och deras
organisationer.

Det är väl heller inte riktigt att göra
gällande, att det här är fråga om upphävande
av en bestämmelse. Det är ju
i stället fråga om att låta en bestämmelse
som vi redan har få en något längre
giltighetstid än vad som beslutats.
Det är också, som jag sade nyss, i år
det första tillfälle då det funnits möjligheter
att komma med ett ingripande
från riksdagens sida.

Huruvida Kungl. Maj :t finner sig böra
återkomma till frågan kan jag givetvis
inte bedöma. Jag hoppas dock att Kungl.
Maj:t är villig att bringa rätsida på frågan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med därunder framkomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till

utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Hiibinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmanen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ilubinette begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 24.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av väckta motioner om ersättning
från den allmänna sjukförsäkringen till
alkoholmissbrukare, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om ändrade bestämmelser rörande
virkesmätning

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av väckta
motioner om ändrade bestämmelser rörande
virkesmätning.

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om ändrade bestämmelser rörande virkesmätning

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 303 i första
kammaren av herr Mattsson m fl. och
nr 399 i andra kammaren av herr
Stiernstedt ni. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,

1) en ändring av lagen om virkesmätning
av den 20 juni 1947 så till vida,
att angivna bestämmelser i lagens § 1
om föreskrift att utföra kvalitetsmätning
helt bortfölle och att sådan mätning
skulle utföras enligt skogsstyrelsens bestämmelser
i de fall icke annat överenskommits
mellan parterna,

2) att vissa andra paragrafer skulle
ändras så till vida, att om köpare, säljare
eller arbetstagare önskade få visst
virkesparti kontrollerat genom auktoriserad
mätning, skulle framställning härom
ske till av skogsstyrelsen auktoriserad
och av marknadsparterna bildad
sammanslutning för mätningsfrågornas
behandling.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, I: 303 och II:
399, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! De motioner som tredje
lagutskottet behandlat och avstyrkt i
sitt utlåtande nr 10 berör ett problem
som jag något skulle vilja kommentera,
främst ur principiell synvinkel, nämligen
lagstiftningen om virkesmätningstvång.

Sedan 1935 och i än högre grad sedan
en ny lag antogs 1947 har förhållandena
i fråga om virkesmätning varit
tvångsmässigt reglerade. Bakgrunden
till lagstiftningen var väl främst den
omständigheten, att säljaresidan ansågs
ha en svagare ställning på marknaden
iin köparesidan och dessutom regelmässigt
mindre kunnighet och erfarenhet.
Köparesidan kunde utnyttja och ansågs

också i verkligheten ofta utnyttja dessa
förhållanden på ett sätt som inte alltid
överensstämde med god affärssed. Genom
att fastställa bestämda regler för
hur virket skulle mätas kunde, menade
man, dessa olägenheter delvis undanröjas.
Även den mindre kunnige skulle
exempelvis få lättare att jämföra skilda
anbud. Olika slag av mätning skulle inte
kunna komplicera en sådan jämförelse.

Man kan hysa olika uppfattningar om
hur långt en lagstiftning skall få ingripa
på ett område av denna typ. Å ena sidan
kan det förefalla naturligt att söka
skydda en svagare part från risken av
att bli oskäligt utnyttjad; å andra sidan
måste man väl ändå ställa vissa krav
på kunnighet och omdöme hos den enskilde
i hans handlande. Allteftersom
folkbildning och utbildningsnivå över
huvud taget stiger i samhället bör rimligen
dessa krav skärpas. Här har man
gjort tvärtom. Att gå för långt i en strävan
att skydda den enskilde för konsekvenserna
av hans eget handlande är
på sikt olyckligt och skadligt. Ofta är
det, liksom här, olyckligt även ur den
synvinkeln, att det försvårar en sund
utveckling av tillämpade metoder och
alltså motverkar rationalisering.

Efter dessa allmänna reflexioner skall
jag bara påpeka att mycket har hänt
sedan virkesmätningslagens tillkomst.
Skogsägarna har genom sin sammanslutning
i starka organisationer och genom
i hög grad förbättrad allmän och skoglig
kunnighet fått en helt annan och
starkare ställning på marknaden. Samtidigt
har kostnaderna för allt arbete,
i synnerhet kvalificerat arbete, stigit,
vilket gör att virkesmätningen och de i
samband med denna nödvändiga arbetsoperationerna
spelar en inte obetydlig
ekonomisk roll. Trots detta har en enskild
skogsägare eller organisation av
skogsägare inte rätt att utan särskild dispens
— vilken för övrigt mycket sällan
beviljas — sälja sitt virke efter annan
typ av mätning än den som skogsstyrelsen
fastställt. Man är alltså skyldig
att verkställa en ganska arbetskrä -

Onsdagen den 18 mars 1064

Nr 12

''.»1

Om stimulerande av gåvor till religiösa m. fl. ändamål

vande och kostsam kvalitetsmätning av
virket även i de fall då köparen och
säljaren är fullt överens om att eu sådan
mätning är överflödig. Det kan bero
på att man genom långvariga affärsförbindelser
har god kännedom om genomsnittskvaliteten,
det kan bero på
att virket skall användas på ett sätt som
gör den normala kvalitetsbedömningen
betydelselös, o. s. v.

Jag tycker nog att man måste hysa
stor principiell betänksamhet inför sådana
ingrepp i näringsfriheten och i
den enskildes handlingsfrihet. I motionerna
har bl. a. föreslagits den måttliga
förändringen, att mätning enligt skogsstyrelsens
bestämmelser inte obligatoriskt
skall behöva utföras i de fall då
säljaren och köparen uttryckligen överenskommer
om andra regler för fastställande
av varans värde. Det torde
vara svårt att i dagens läge finna något
motiv mot en sådan uppmjukning. Den
synes mig från både principiell och
praktisk synpunkt vara ett minimikrav.

Nu påpekar emellertid utskottet att
skogsstyrelsen just nu har i uppdrag
att verkställa en översyn av bestämmelserna
och organisationen på virkesmätningens
område och att detta uppdrag
beräknas vara slutfört hösten 1964, alltså
redan i höst. Under dessa förhållanden
har jag, herr talman, intet särskilt
yrkande. Skulle den pågående genomgången
inte resultera i bestämmelser
som tillgodoser mina ovan redovisade
synpunkter, kan jag ju återkomma.

Häri instämde herr Wärnberg (s).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Om stimulerande av gåvor till religiösa
m. fl. ändamål

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning
av väckta motioner om stimulerande av
gåvor till religiösa m. fl. ändamål.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 630 av herr Thorsten Larsson,
samt II: 759, av herrar Dahlgren och
Wahrendorff, hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning av behovet och
möjligheterna att stimulera enskilda
personer att lämna bidrag och gåvor
till religiösa och ideella organisationer
in. fl. insatser till förmån för allmännyttiga,
humanitära och vetenskapliga
ändamål, undervisning och kulturminnesvård
m. m. i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
I: 630 och II: 759 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet fanns avgivet ett särskilt
yttrande av herr Schött, fru Hamrin-Thorell,
herrar Wallmark, Kilsnio,
Carlsson i Huskvarna och Dickson samt
fru Forsling.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Tillåt mig att kort kommentera
den i förevarande utskottsutlåtande
avslagna motionen.

Jag vill kanske först säga att när det
gäller de ändamål, varom här är fråga,
nämligen stöd åt ideella och religiösa
organisationer och för vetenskapliga
och andra ändamål, torde alla vara ense
om att den enskildes stöd och stora intresse
erfordras för att dessa organisationer
skall kunna leva och verka. I
många fall har man helt fått lita till de
enskilda människornas intresse och deras
uppoffringar. Många har också de
ideellt inriktade insamlingar varit, som
under de gångna åren vädjat till allmänheten
om hjälp i beträngda ekonomiska
situationer. Det allmänna har också
många gånger ett direkt intresse av att
lämna stöd härvidlag.

Emellertid har frågan om dessa gåvors
förhållande i beskattningshänseende
nästan alltid utgjort ett svårighets -

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1964

Om stimulerande av gåvor till religiösa
moment. Nuvarande bestämmelser har
inte varit av någon stimulerande art för
givaren. Riksdagen har emellertid faktiskt
vid några tillfällen genom anslag
försökt att även stimulera allmänhetens
intresse för att ge gåvor till ideella ändamål.
Jag vill erinra om — det görs
också i motionen —- att under åren
1953—1955 efter beslut av riksdagen
till cancerforskningen har utgått bidrag,
som från statens sida skulle utgöra samma
belopp som de insamlade medlen
från allmänheten utgjorde. Erfarenheterna
härvidlag blev också goda, och det
är möjligt att man skulle kunna komma
fram allt längre på en sådan väg, i stället
för att, såsom nu årligen sker, motioner
väcks i frågan vari man begär
rätt till avdrag vid beskattningen. Att
inte det kravet har gått att genomföra
beror väl helt enkelt på att förhållandena
blir så olikartade; när det gäller en
gåva som lämnas av en person med en
så hög inkomst, att han exempelvis får
betala 80 procent i skatt, blir det ju
egentligen en del skattemedel som han
skänker, medan det i de fall, där skattesatsen
för givaren är mycket låg, blir en
gåva av en helt annan natur.

Bakgrunden till motionen är att vi
bör söka oss fram på andra vägar än de
som hittills har prövats. Vi anser att
det finns anledning att utreda den frågan.

Med anledning av det anförda, herr
talman, tar jag mig friheten att yrka
bifall till motionerna, som innebär utredning
om dessa som jag anser högst
angelägna spörsmål.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag skall inte bli mångordig
om denna motion. Den är ju väl
bekant för riksdagens ledamöter; den
börjar bli en årlig följeslagare. Vad
som där föreslås är en variant på ett
gammalt önskemål, att från statens sida
stöd skall ges åt enskilda gåvogivare.
Tidigare har man begärt avdrag vid
beskattningen. En motion i den rikt -

m. fl. ändamål

ningen föreligger också i år, men den
tillhör bevillningsutskottet och kommer
senare inför riksdagens prövning.

Här är det fråga om en ny variant,
som innebär att staten årligen skulle ge
direkta anslag, motsvarande vad enskilda
gåvogivare ger till olika ändamål
och organisationer, som uppräknas i
motionen.

Den tanken har inte vunnit något som
helst stöd i utskottet, inte ens av dem
som är mest närstående motionärerna,
och därför har det blivit ett enhälligt
avslagsyrkande på projektet.

Jag skall inte närmare gå in på varför
utskottet anser att det är en orealistisk
väg. För egen del tycker jag att det är
en ganska långsökt tanke att staten skulle
liksom i blindo, utan att man hade
någon uppfattning om räckvidden avett
sådant engagemang, lämna årliga
anslag motsvarande gåvornas belopp.

Jag instämmer i den kritik som herr
Larsson riktade mot tanken på avdrag
vid beskattningen. Han påvisade hur
orättvist en sådan ordning skulle verka,
och det blir väl tillfälle för honom att
upprepa denna sin kritik när den motion
vari detta yrkas kommer upp till
behandling.

Jag instämmer som sagt med herr
Larsson men vill vara konsekvent och
fullfölja kritiken även gentemot hans
motion. I likhet med allmänna beredningsutskottet
förordar jag alltså att
motionerna avslås.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag tycker faktiskt att
herr Möller lägger in någonting i motionen
som egentligen inte finns med i
yrkandet eller eljest. Jag nämnde stödet
till cancerforskningen, och herr
Möller tog upp den punkten precis som
om detta skulle vara motionens yrkande,
men det var bara ett exempel på statens
medverkan.

Yrkandet går ut på anhållan om en
förutsättningslös utredning av behovet
och möjligheterna att stimulera enskil -

Onsdagen den 18 mars 1904

Nr 12

Om stimulerande av gåvor till religiösa m. fl. ändamål

da att lämna gåvor till exempelvis humanitära
och vetenskapliga ändamål.
Vilken lösning utredningen eventuellt
kommer fram till vet ju inte jag, kanske
efter en viss likartad avdragsskala men
att det skall finnas en lösning i detta
fall, det både tror och hoppas jag.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Om inte dessa exempel
skall tillmätas någon betydelse blir det
ju ännu svårare att uppfatta innebörden
i yrkandet. Jag trodde verkligen att motionären
— i likhet med tidigare motionärer
— avsåg någonting med exemplen
om »Sverige hjälper» och cancerforskningen.
Att utreda möjligheten att
stimulera enskilda gåvor är något av det
mest nebulosaartade man någonsin hört
talas om i utredningsväg.

Ju längre motionären argumenterar,
desto mer stärks jag i min uppfattning
att motionen bör omsorgsfullt avslås.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till den kritik herr Thorsten Larsson
framfört i detta sammanhang. Jag
finner mycket berättigat däri.

Emellertid är jag inte beredd att ta
de konsekvenser som herr Möller var
inne på. Det avgörande för mig — och
för alla normalt funtade människor,
skulle jag tro — är att det väl måste
betraktas som en rimlig och god uppgift
för det allmänna att stimulera viljan
att ge, att offra för någonting ideellt,
någonting som kan vara till gagn för
människorna. Enligt min uppfattning
är det en bra väg som herr Larsson
har förordat, men blir den stängd förbehåller
jag mig att gå den andra vägen,
som förskräckte herr Möller ännu
mera.

Det goda uppsåtet och viljan att verka
för att det får effekt bland människorna
är redan det ett egenvärde, som
vi skall hålla på.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckta motioner
om utredning angående arbetsvärdering
inom den statliga sektorn; och

nr 5, i anledning av väckta motioner
om en förbättrad personalvård inom
arbetslivet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 92,
till Konungen angående val av ombud
i Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels till riksdagens förordnanden, nr
93—-98, för

herr Bengt Folke Elmgren,
fröken Lisa Mattson,
herr Hans Hagnell,

» Gunnar Edvard Heckscher,

» Sven Harry Gustafson i Göteborg
och

» Gunnar Hedlund

att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

dels ock till riksdagens förordnanden,
nr 99—104, för

herr John Lennart Geijer,

» Stig Roland Alemyr,
fru Elisabeth Sjövall,
herr Bo Gösta Bohman,

» Per-Olof Hanson och
» Lars Magnus Eliasson i Sundborn -

Onsdagen den 18 mars 1964

94 Nr 12

Interpellation om möjligheter att driva sjukhem för långvarigt kroppssjuka även

vid brist på sjuksköterskor
att vara suppleanter för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

65, angående viss omorganisation
av jordbrukstekniska institutet och statens
forskningsanstalt för lantmannabyggnader,
m. m.;

nr 76, med förslag till lag om behandling
i fångvårdsanstalt;

nr 77, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. in.;

nr 78, angående organisationen av statens
lantbrukskemiska laboratorium,
m. m.;

nr 79, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 7 § förordningen
den 20 juni 1935 (nr 395) om
kontroll över tillverkningen av krigsmateriel
m. m.;

nr 85, angående åldringsvårdsfrågor
m. in.;

nr 86, angående anslag för budgetåret
1964/65 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus in. m.;

nr 93, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 94, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, in. in.; och

nr 95, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 31 maj
1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av motioner om erkännande av
Europarådsdomstolens behörighet;

bevillningsutskottets betänkande nr
18, i anledning av väckta motioner om
ändrade regler för beskattningen av naturaförmåner
vid inkomst av jordbruksfastighet; -

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser för återlån
från de allmänna pensionsfonderna;

nr 20, i anledning av väckta motioner
om höjning av inkomstgränsen för arbetsgivaravgift
inom ATP;

nr 21, i anledning av väckta motioner
angående änkepensionerna inom folkpensioneringen; nr

22, i anledning av väckta motioner
angående företagares och fria yrkesutövares
ställning inom den allmänna försäkringen;
samt

nr 23, i anledning av väckta motioner
om förbud mot tobaksreklam; ävensom allmänna

beredningsutskottets utlåtanden: nr

6, i anledning av väckta motioner
om slopande av socialgruppsindelningen
vid offentliga statistiska redovisningar;
samt

nr 7, i anledning av väckta motioner
om sänkning av bokpriserna.

Interpellation om möjligheter att driva

sjukhem för långvarigt kroppssjuka
även vid brist på sjuksköterskor

Herr SÖDERBERG (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Enligt 23 § sjukvårdslagen
skall vid sjukhus »för den sjukvårdande
verksamheten finnas anställd
den personal, som erfordras för att god
vård skall kunna meddelas». På grund
av denna bestämmelse måste sjuksköterskepersonal
finnas vid ett sjukhus.
Då sådan personal saknas, måste därför
ett sjukhus eller avdelning stängas
med härav följande olägenheter. Dessa
olägenheter bör givetvis så långt möjligt
mildras.

Med denna interpellation har jag velat
fästa uppmärksamheten på de olägenheter,
som följer av att ett sjukhem
för långvarigt kroppssjuka måste stäng -

Nr 12

Onsdagen den 18 mars 1904

Interpellation om möjligheter att driva

as på grund av brist på sjuksköterskepersonal
och som enligt min mening
borde kunna väsentligt begränsas. Vid
stängning av ett sådant sjukhem eller
eu avdelning därav — vare sig detta
måste ske för en kortare eller längre
tid på grund av vakanser å sjukskötersketjänster
eller för kortare perioder
för att bereda sjuksköterskorna semester
utan att vikarier kunnat erhållas —
måste patienterna utskrivas, och de
överföres därvid i regel antingen till
ålderdomshem eller till sina egna, släktingars
eller andra enskilda personers
hem. Vid sjukhemmet, som de tvingas
lämna, finns visserligen inte sjuksköterskor,
eller tillräckligt antal sådana,
men däremot finns i regel alltjämt undersköterskor
och sjukvårdsbiträden
samt kanske även viss, om än otillräcklig
sjuksköterskepersonal, sjukgymnaster
och arbetsterapeuter. Därtill kommer,
att sjukhemmet är planerat och
utrustat för sjukvård. I stället överföres
de nu antingen till ett privat hem,
där alla nämnda resurser helt saknas,
eller till ett ålderdomshem, som i regel
varken med hänsyn till personalens utbildning,
eller utformning och utrustning,
kan jämföras med ett sjukhem.

Det är givet, att en utskrivning av
patienterna i fall, som här sägs, måste
väcka både undran och irritation hos
allmänhet och kommunala myndigheter
samt inte minst hos patienterna. Jag
finner denna undran och irritation
fullt befogad, och denna uppfattning
delas inom mitt län — Västmanlands
län — av såväl landstinget som länets
kommuner.

Inom länet har vi tillsatt en samarbetsnämnd
för långtidssjukvården i länet,
som består av representanter för
landstingets förvaltningsutskott och socialnämnderna
i länet och har till uppgift
att följa och avgiva förslag i för
landstinget och kommunerna gemensamma
frågor beträffande långtidssjukvård
och åldringsvård. Denna nämnd

9f>

sjukhem för långvarigt kroppssjuka även
vid brist på sjuksköterskor
har uttalat sig för att möjligheter borde
skapas för att ett sjukhem eller eu avdelning
därav borde i någon form kunna
fortsätta sin verksamhet även under
tider, då tillräcklig sjuksköterskepersonal
saknas vid sjukhemmet eller avdelningen.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framställa följande fråga:

Är statsrådet beredd att medverka till
att landstingen gives möjligheter att i
någon form driva sjukhemmen för långvarigt
kroppssjuka även under sådana
perioder, då sjukskötersketjänsterna vid
sjukhemmen icke kan uppehållas i erforderlig
omfattning.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Herr TALMANNEN yttrade:

Å anslagstavlan i tamburen har på
sedvanligt sätt anslagits uppgift å de
utskottsutlåtanden som avses skola behandlas
nästa arbetsplenum. Förteckning
har även uppsatts å ärenden som
upptages till behandling första arbetsplenum
efter påsk, onsdagen den 1 april
kl. 14.00. Jag vill beträffande sistnämnda
plenum fästa uppmärksamheten på
dels att gemensam votering kommer att
äga rum beträffande avdragsrätten för
folkpensionsavgift, dels att jordbrukshuvudtiteln
ej kommer att behandlas
den 1 april, ehuru så angivits i tidigare
utdelad preliminär plan för behandling
av utskottsutlåtanden.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1964

Torsdagen den 19 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
deltagande i studieresa till Köpenhamn
med 1963 års markvärdekommitté beviljades
herrar Holmberg, Göran Karlsson
och Hermansson, herrar Holmberg
och Hermansson för tiden den 1 och
den 2 nästkommande april månad samt
herr Göran Karlsson för tiden den 1—
den 4 april.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å kapitalbudgeten
för budgetåret 1964/65
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 106, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående beskattningen
av fastighetsförsäljning i vissa
fall.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 107, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i sjölagen m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposi -

tion nr 65, angående viss omorganisation
av jordbrukstekniska institutet och
statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 76, med förslag till lag
om behandling i fångvårdsanstalt.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

77, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m.; och

nr 78, angående organisationen av
statens lantbrukskemiska laboratorium,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 79, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 7 §
förordningen den 20 juni 1935 (nr 395)
om kontroll över tillverkningen av
krigsmateriel m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 85, angående åldringsvårdsfrågor
m. m.;

nr 86, angående anslag för budgetåret
1964/65 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m.; och
nr 93, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 94, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring,
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
den avsåge vid propositionen fogade

Torsdagen den 19 murs 1904

Nr 12

författningsförslag, till behandling av
lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungi. Maj ds
proposition nr 95, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 31 maj 1963 (nr 268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 3, bevillningsutskottets
betänkande nr 18, andra
lagutskottets utlåtanden nr 18 och 20
—23 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 6 och 7.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

66, angående vissa anslag för budgetåret
1964/65 till teaterverksamhet
m. m.;

nr 68, angående vissa frågor rörande
lärarutbildning;

nr 73, angående utbildning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster;

nr 88, angående nybyggnad för Chalmers
provningsanstalt, m. m.;

nr 90, med förslag till lag om personundersökning
i brottmål, m. m.;

nr 92, angående anslag för budgetåret
1964/65 till ersättning i anledning av
nedläggning av viss tullstation;

nr 98, angående ändrade beräkningsgrunder
för löneavdrag vid arrest och
disciplinbot; samt

nr 108, angående bildande av ett statligt
aktiebolag för bevakningstjänst
in. in.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande av eu
för Svenska turisttrafikförbundet m. fl.
institutioner gemensam administrationsbyggnad
(Sverigeliuset) på Blanchetomten
i Stockholm jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring i riktlinjerna
för den statliga exportkreditgarantiverksamheten
jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillbyggnad av Institutet
för metallforskning;

bevillningsutskottets betänkande och
memorial:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om särskilt investeringsavdrag i vissa
fall vid taxering till statlig inkomstskatt,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 30, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370), m. m., jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 12, angående
verkställd granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning; samt

första lagutskottets utlåtande nr 12, i
anledning av dels väckta motioner angående
målsägandes möjligheter att utfå
skadestånd, dels väckta motioner angående
skadestånd på grund av brott,
dels ock väckta motioner angående ersättning
av allmänna medel för skada
vid brott av rymling.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.10.

In fidem
K.-G. Lindelöw

4 Första kaminarens protokoll 196b. Nr 12

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1964

Fredagen den 20 mars

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Ang. bestämmelserna om
skyddsverksamhet på arbetsställe

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Adolfssons
den 16 januari framställda interpellation
angående bestämmelserna om
skyddsverksamhet på arbetsställe, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Adolfsson har
ställt ett par frågor rörande arbetarskydd
och därvid berört vissa olyckshändelser,
särskilt en vid Lindholmens
varv i november 1963, varvid fem personer
dödades.

Jag ämnar inte gå in på omständigheterna
kring de av interpellanten omnämnda
olycksfallen. Jag vill endast
meddela, att arbetarnas organisation
upplyst mig om att från facklig sida
ingen anmärkning finns mot myndigheter
eller andra som handhaft utredningen
rörande olyckshändelsen vid Lindholmens
varv.

Herr Adolfsson frågar, om jag avser
att ta initiativ till bestämmelser om ersättning
för inkomstbortfall till skyddsombud
under tid då ombudet medverkar
i skyddsarbetet. Denna fråga diskuterades
vid arbetarskyddslagens tillkomst.
Statsmakterna hade då den
uppfattningen att arbetarskyddslagen
inte borde gå in på frågor om arbetsgivares
och arbetstagares ekonomiska
mellanhavanden. Jag delar denna uppfattning.
överenskommelsen mellan
Svenska arbetsgivareföreningen och
Landsorganisationen om allmänna regler
för den lokala arbetarskyddsverksamhetens
organisation innehåller bestämmelser
om skyldighet för arbetsgi -

varen att ersätta skyddsombud för förlorad
arbetsförtjänst.

Vidare frågar herr Adolfsson, om jag
överväger åtgärder, som bereder representanter
för arbetsplatsens fackliga organisation
odiskutabel rätt att delta i
utredningar i samband med inträffade
arbetsolyckor. Arbetarskyddskungörelsen
stadgar i 67 §, att tillsynsorgan,
dvs. yrkesinspektörer m. fl., vid inspektion
och annan förrättning på en arbetsplats
skall träda i förbindelse med
skyddsombud, som är anträffbart på arbetsplatsen.
Till annan förrättning skall
enligt förarbetena till arbetarskyddslagen
hänföras bl. a. undersökning, som
tillsynsorganet eller arbetsgivaren verkställer
i anledning av olycksfall eller
olycksfallstillbud, som ur skyddssynpunkt
är allvarligt eller särskilt beaktansvärt.
Jag har mig inte bekant att
erfarenheterna av nuvarande regler och
praxis skulle motivera någon ändring i
bestämmelserna.

Därmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
Aspling för att han har svarat på de
två frågor som jag har framställt i interpellationen.

Först vill jag säga att jag inte vill
klandra statsrådet för att han underlåtit
att gå in på de närmare omständigheterna
kring exempelvis den svåra gasolyckan
på Lindholmens varv i Göteborg
i november månad i fjol. Jag hoppas
att också jag undgår klander om
jag däremot erinrar om att min interpellation,
som visserligen rör arbetarskyddsfrågorna
i allmänhet, tog just
Lindholmenolyckan som aktuell illustration
till det som jag ville uppmärksamma.
Där hade ju svetsningsarbete

Fredagen den 20 mars 1904

Nr 12

119

Ang. bestämmelserna om skyddsverksamhet pa arbetsställe

beordrats ovanpå eu tank som innehöll
gasalstrande oljor, och detta krävde,
som vi minns, inte mindre än fem människors
liv.

I hela nio år har en skyddsföreskrift
med förbud mot bl. a. sådant förfaringssätt
avvaktats. Självfallet vill jag
inte anklaga statsrådet Aspling för detta
långvariga dröjsmål, men om denna
skyddsföreskrift hade införts, så skulle
olja över huvud taget inte ha funnits i
tanken vid det aktuella tillfället, och då
hade kanske dessa fem män fortfarande
levat.

Jag undrar för resten hur det gått
med den provisoriska bestämmelse
som äntligen skulle införas i avvaktan
på att man skulle träffa en nordisk slutlig
överenskommelse i denna fråga. Hur
har det gått med den? Statsrådet Aspling
förebådade i november i fjol här i
riksdagen att den skulle komma ganska
snart, och för egen del fick jag i januari
i år den upplysningen från arbetarskyddsstyrelsen,
att en sådan provisorisk
bestämmelse kunde väntas vilken
dag som helst. Det är klart att man efter
alla dessa löften och sedan nio år nu
har förflutit sedan frågan aktualiserats
kan vara litet nyfiken och undra hur
långt den hunnit.

Vid en olycka sådan som denna på
Lindholmen — men jag talar inte bara
om den — var det helt naturligt att den
fackliga organisationen ville vara med
i den utredning som skulle företagas.
Som jag hävdat i interpellationen är en
sådan medverkan en av förutsättningarna
för ett effektivt skyddsarbete på
arbetsplatserna. Nu säger emellertid
statsrådet i sitt svar, att arbetarnas organisation
upplyst honom om att från
facklig sida ingen anmärkning finns
mot myndigheter eller andra som handhaft
utredningen.

Jag vill säga till herr statsrådet, att
jag inte känner till de uttalanden som
han här hänvisar till, och jag vet inte
om de var muntliga eller skriftliga, men
även om jag hade känt till dem, skulle
jag ha avstått från att här fälla några

värdeomdömen om dem. Jag vill bara
upplysa statsrådet om att jag med absolut
hundraprocentig säkerhet vet att
verkstadsklubbens begäran att få deltaga
i utredningen tillbakavisades av företagsledningen
och av polisen. Detta
ledde till att verkstadsklubben själv tillsatte
en utredning, som arbetade samtidigt
med den officiella. Inom parentes
sagt ansåg sig fackorganisationens
utredning kunna konstatera bristande
skyddsåtgärder.

Nu är det emellertid inte bara i samband
med olyckan på Lindholmen som
det har hänt att man inte har fått lov
att deltaga i pågående utredningar avinträffade
allvarliga olyckshändelser,
och interpellationen får alltså inte bedömas
såsom grundad endast på detta
fall, utan jag vill påpeka att jag har ägnat
uppmärksamhet åt saken mera generellt.

Statsrådet säger sig inte ha sig bekant
att erfarenheterna av nuvarande
regler och praxis skulle motivera någon
ändring i de nu gällande bestämmelserna.
Jag vill då säga att det jag har mig
bekant och det jag nu exemplifierat beträffande
utredningen om olyckan vid
Lindholmens varv animerar mig till att
vidhålla åsikten om att en odiskutabel
rätt för facklig organisation att delta i
utredningar i samband med inträffade
olyckor borde införas. Jag tror också
att en sådan ordning kommer att framtvingas,
och kan min interpellation i
någon mån bidra till en sådan utveckling,
är jag naturligtvis glad över detta.

Jag kommer så till den andra frågan
— frågan om rätt för skyddsombud att
mot full lönekompensation ta nödig del
av arbetstiden i anspråk för kontinuerlig
övervakning av skyddsanordningarna
och skyddsbestämmelsernas efterlevnad.
Statsrådet framhåller i sitt svar,
att arbetsgivaren har skyldighet att ersätta
skyddsombud för förlorad arbetsförtjänst
och hänvisar till innehållet i
vissa därom träffade överenskommelser.
Men den upplysningen av socialministern
anknyter till någonting helt annat

100

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1964

Ang. bestämmelserna om skyddsverksamhet på arbetsställe

än jag siktat till i min interpellation.
Visst kan det i förekommande fall ges
möjlighet för skyddsombud att en gäng
i månaden eller så ta en mer allmän
överblick över situationen på skyddsområdet,
men det jag talat om gäller
den mycket angelägna kontinuerliga
övervakningen av såväl skyddsanordningarna
som bestämmelsernas efterlevnad.
Statsrådet säger att han på denna
punkt delar statsmakternas uttalade
uppfattning, att arbetarskyddslagen inte
bör gå in på frågor om arbetares och
arbetsgivares ekonomiska mellanhavanden.
Får jag då anmäla, herr statsråd,
att jag inte delar en sådan uppfattning.
Här är det ju inte fråga om vanliga banala
ekonomiska mellanhavanden mellan
två parter, utan oftast är det fråga
om lemmar och liv och i princip är det
ju alltid fråga om detta. Skall man
verkligen lägga en ekonomiskt rutinmässig
syn på frågor om människors liv
eller död? Det tycker inte jag. Följaktligen
tycker jag att detta borde vara en
lagstiftningsfråga.

Från ledande fackligt håll har understrukits
allvaret i att skyddsombuden
inte får möjlighet att kontinuerligt fungera
som sådana. Likaså finner man
det på centralt fackligt håll horribelt,
att arbetsledningen skall ge både arbetsorder
och skyddsorder på en och samma
gång och att ingen annan part skall
vara inkopplad på frågan om skyddsordern.
Om så exempelvis varit fallet
när det gällt Lindholmens varv, hade
utgången kanske varit helt annorlunda
— bortsett från den säregna omständigheten
att man företog svetsningsarbete
på en tank med olja som alstrade
gas. Dessa frågor, som har särskild aktualitet
i varvs- och hamnarbete och
som är brännande över huvud taget litet
varstans i arbetslivet, kommer fackföreningsrörelsen
alldeles säkert inte
att släppa, och jag kommer för min
egen personliga del inte att släppa den
heller.

Herr talman! Jag ber nu att få upprepa
mitt tack till herr statsrådet för

afl han besvarat mina frågor, men jag
måste nog konstatera att jag finner svaren
undanglidande och att jag i viss
mån också kan karakterisera dem som
negativa i varje fall i förhållande till
vad jag hade önskat beträffande förhållandena
på arbetsplatserna i de avseenden
interpellationen berörde.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Adolfssons inlägg
föranleder mig att göra några kommentarer.

Han ställer först frågan, hur det har
gått med de aviserade bestämmelserna
som har varit under utarbetande på
nordisk basis under många år. Jag kan
meddela herr Adolfsson att dessa anvisningar
nu utfärdats men att de är
provisoriska intill dess att gemensamma
nordiska föreskrifter på området
kan utfärdas. Det gäller bl. a. en fråga,
som för våra nordiska grannländer,
exempelvis Danmark och Norge, är av
konstitutionell art. Dessa anvisningar
har skickats till bl. a. samtliga berörda
varv samt till de omkring 40 besiktningsmän
som har behörighet att utföra
gasfrihetsundersökningar på tankfartyg.
Anvisningarna är under tryckning,
och herr Adolfsson kommer säkerligen
att få detta dokument i sin
hand.

Sedan tar herr Adolfsson upp en rad
ytterligare frågor. Jag skall där inskränka
mig till att göra ett par påpekanden.

Om jag först tar reglerna angående
den lokala arbetarskyddsverksamheten
m. m. så stadgas under Allmänna regler
i § 4: »Skyddsombud äger, såvitt angår
förhållandena inom hans skyddsområde,
rätt att, efter anmälan till sin
närmaste arbetsledare, närvara vid

förrättningar, som å arbetsstället
verkställas av skyddskommitté eller av
offentligt tillsynsorgan för arbetarskyddet,
samt

undersökningar, som av arbetsledningen
företagas i anledning av sådana

Fredagen den 20 mars 1964 Nr 12 101

Ang. bestämmelserna om skyddsverksamhet på arbetsställe

olycksfall eller tillbud därtill, som ur
säkerhetssynpunkt äro anmärkningsvärda,
eller i anledning av sjukdom,
som är eller kan misstänkas vara yrkessjukdom.
»

I fråga om den ekonomiska ersättningen
— jag vill även ta upp denna
fråga — stadgas i samma paragraf följande:
»Skyddsombud, som utom arbetstiden
deltager i skyddskommittés
sammanträde eller är närvarande vid
förrättningar eller undersökningar av
ovan angivet slag, äger av arbetsgivaren
erhålla en ersättning av tio kronor för
gång. Hålles sammanträdet, förrättningen
eller undersökningen under arbetstiden,
må detta icke föranleda minskning
av skyddsombudets arbetsinkomst.
»

Det kanske också förtjänar påpekas
vad som här sägs i berörda fråga i
arbetarskyddslagen. Där kan man läsa
följande under 42 §: »Skyddsombud må
icke hindras att fullgöra sina uppgifter.
Arbetstagare må ej på den grund att
han utsetts till skyddsombud eller i anledning
av hans verksamhet som
skyddsombud tillskyndas försämrade
arbetsförhållanden, ej heller må arbetsgivare
av sådan orsak skilja honom från
anställningen eller försämra hans anställningsvillkor.

Bryter arbetsgivare eller arbetstagare
mot vad i första stycket stadgats, är
han skyldig ersätta därav uppkommen
skada.» Vidare stadgas: »Avtalsuppsägning
eller annan dylik rättshandling,
som sker i strid mot vad i första stycket
är stadgat, är ogill.» Skyddsombudets
verksamhet är alltså i hög grad
garanterad enligt regler och lagstadgade
bestämmelser.

Att sedan detta har en direkt partbetonad
sida har jag sagt i mitt svar,
och jag skulle vilja sluta, herr Adolfsson,
med att i korthet säga följande.
Herr Adolfsson kan vara förvissad om
att fackförbund och Landsorganisationen
i hög grad har bevakat och bevakar
dessa frågor på ett sätt som länder
medlemmarna till säkerhet och trygg -

het. Att olyckshändelser inträffar är
djupt beklagligt. Det ger oss anledning
att gång efter annan både ta upp frågorna,
se över bestämmelserna och försöka
genom skärpta bestämmelser eliminera
olycksriskerna, så långt det nu
är möjligt.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag vill först notera att
jag är mycket glad över det meddelande
som statsrådet Aspling nu lämnade
om att provisoriska anvisningar beträffande
vissa skyddsåtgärder som jag hade
efterlyst alldeles omedelbart kommer
att utfärdas. Som jag redan framhöll
i mitt första anförande vill jag på
intet sätt anklaga statsrådet Aspling för
att det dröjt så förfärligt länge innan
de har kommit, utan det är andra instanser
mot vilka anklagelser i så fall
måste riktas. Jag tror att om dessa anvisningar
nu utfärdas, kommer de åt/
starkt bidraga till att människoliv sparas.
Man kan nu efteråt tycka att det
hade varit angeläget att förut spara de
många människoliv som i sådana sammanhang
har offrats.

Vidare gäller det också en fråga om
hur anvisningarna tillämpas. Det gäller
skyddsombudens möjligheter att i verklig
mening deltaga i skyddsarbetet. I
detta avseende hänvisar statsrådet här
nu i sitt anförande till vissa bestämmelser
som råder på detta område.

Ja, dessa bestämmelser vill jag för
min del inte undervärdera, men man
måste också ta hänsyn till arbetarnas
situation i vårt tempopressade arbetsliv,
och då kommer man nog ganska
snart underfund med att skyddsombudens
möjligheter att kontinuerligt fungera
är i hög grad beskurna. I detta avseende
kan jag t. o. m. hänvisa till ett
uttalande i tidningen Metallarbetaren
på ledande plats i nr 49 från år 1903,
där man skrev: »Ännu en lärdom kan
dras av dödssmällen vid Lindholmen.
Det är inte lyckligt att arbetarnas egna
skyddsombud går i pressande ackords -

102

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1964

Ang. bestämmelserna om skyddsverksamhet på arbetsställe

arbete, som hindrar dem från att övervaka
att skyddsbestämmelserna efterlevs.
I synnerhet vid varven har skyddsombuden
en mycket ansvarsfull uppgift.
De måste få möjlighet att anslå någon
del av arbetstiden till den uppgiften.
»

.Tåg skulle tro att Metallarbetaren vet
vad den talar om när den riktar denna
kritik mot nu rådande förhållanden på
detta område, och enligt min uppfattning
finns det anledning att skärpa bestämmelserna
så att skyddsombuden
kontinuerligt kan deltaga i sådant övervakningsarbete.

Herr statsrådet framhöll vidare i sitt
anförande beträffande förfaringssättet
vid utredningar då olycksfall har inträffat
och vid andra förrättningar, att
skyddsombuden har rätt att närvara
vid sådana förrättningar. Ja, jag känner
till att det finns en bestämmelse
som går ut på att de i vissa fall skall
ha rätt att närvara. Det sägs också att
yrkesinspektören skall, som det heter,
träda i förbindelse med skyddsombud
vid utredning av särskilt svårartade
olycksfall eller vid allvarliga olyckstillbud,
men det är något helt annat än
vad jag här talat om, tv det är den allra
enklaste självklarhet att yrkesinspektören
skall ta sådan kontakt och att
skyddsombudet skall ha rätt att närvara.
En annan fråga är möjligheten
att få deltaga i utredningen från början
till slut. Jag vill inte frånkänna
denna bestämmelse något värde, men
den är nästan intet jämfört med en
fackorganisations ovillkorliga rätt att
deltaga i hela utredningen. Härigenom
skulle vi få en mera total överblick
över vad som har orsakat olyckan och
också ökad möjlighet till påverkan för
att undanröja sådana olycksrisker.

Slutligen vill jag endast med glädje
notera det starkt positiva intresse för
att medverka till att olycksriskerna
skall minskas i arbetslivet som statsrådet
Aspling gav uttryck för i sitt senaste
anförande.

Hem statsrådet ASPLING:

Herr talman! Endast en kort replik.

För att intet missförstånd skall uppstå
i vår överläggning om vad vi kallar
de provisoriska bestämmelserna vill
jag stryka under att dessa är utfärdade
sedan ett par månader tillbaka, och jag
har ett exemplar här som jag kan överlämna
till herr Adolfsson.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 66, angående vissa anslag för budgetåret
1964/65 till teaterverksamhet
m. in.;

nr 68, angående vissa frågor rörande
lärarutbildning;

nr 73, angående utbildning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster; samt
nr 88, angående nybyggnad för Chalmers
provningsanstalt, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 90, med förslag till lag
om personundersökning i brottmål,
in. in.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
92, angående anslag för budgetåret
1964/65 till ersättning i anledning av
nedläggning av viss tullstation.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 98, angående ändrade
beräkningsgrunder för löneavdrag vid
arrest och disciplinbot.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
108, angående bildande av ett statligt
aktiebolag för bevakningstjänst m. m.

Fredagen den 20 mars 1964

Nr 12

103

Om erkännande av Europarådsdomstolens behörighet

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 10 och 34--36
samt bevillningsutskottets betänkande
nr 23.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 30, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 10 i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 46 § 2
mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. in., jämte
i ämnet väckta motioner.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
sålunda hemställt.

Sedermera godkändes på gjord proposition
den i memorialet föreslagna
voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att, under
förutsättning att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd
även av andra kammaren, gemensam
omröstning i ärendet komme, såsom tidigare
meddelats, att anställas vid kamrarnas
sammanträden onsdagen den 1
instundande april kl. 14.00.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
utlåtande nr 12 och första
lagutskottets utlåtande nr 12.

Om erkännande av
Europarådsdomstolens behörighet

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av motioner
om erkännande av Europarådsdomstolens
behörighet.

T en motion i första kammaren, nr
433, av herr Hanson, Per-Olof, och herr
Hernelius, ävensom i en likalydande
motion i andra kammaren, nr 520, av

herr Bohman in. fl., hade föreslagits,
att riksdagen skulle för sin del besluta,
att Sverige borde avgiva sådan förklaring
om erkännande av Europarådsdomstolens
behörighet, som avsåges i
artikel 46 av Europarådskonventionen
angående de mänskliga rättigheterna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 133 och II: 520 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Cassel och Gustafson i Göteborg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna 1:433 och 11:520 måtte
för sin del besluta, att Sverige borde
avgiva sådan förklaring, som avsåges i
artikel 46 i Europarådets konvention
angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! De motioner som behandlas
i utrikesutskottets nu föreliggande
utlåtande innehåller yrkanden
om att Sverige skall erkänna Europarådsdomstolens
behörighet som högsta
instans i frågor rörande tillämpningen
av konventionen om de mänskliga rättigheterna
och grundläggande friheterna.
Utskottets majoritet avstyrker men
i en reservation yrkas bifall till motionerna.

Konventionen härrör sig från år 1950
och har Sverige som en av sina första
undertecknare. Konventionen trädde i
kraft 1953 och skiljer sig från andra
deklarationer i samma syfte, exempelvis
Förenta Nationernas, — fördelaktigt
tycker jag —- genom att den är kompletterad
med organ som skall övervaka
och garantera konventionens efterföljande.
Konventionen gällde ursprungligen
endast mellan stater men är sedermera
kompletterad så att enskild medborgare
kan rikta anmärkning mot stat.

101

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1964

Om erkännande av Europarådsdomstolens behörighet

Sverige har godtagit även detta mycket
viktiga tillägg.

Klagomål som framföres om övergrepp
skall tas upp till behandling av
Europakommissionen. Denna skall då
försöka finna former för en uppgörelse
i godo. Det är bara om detta misslyckas
och om klagomålen av kommissionen
bedöms vara berättigade som den för
klagomålen vidare. Detta sker i så fall
i form av en rapport till ministerkommittén.
Den fortsatta handläggningen
sker sedan antingen i ministerkommittén
som är ett rent politiskt organ eller
också — om vissa villkor är uppfyllda
— i Europadomstolen för de mänskliga
rättigheterna.

Denna domstol, som inrättades 1958,
är sammansatt av framstående jurister,
en från vart och ett av Europarådets
medlemsländer. För att ett ärende skall
kunna föras till domstolen kräves, utöver
alltså att förlikning skall ha miss1\
ekats, dels att någon av de inblandade
staterna eller kommissionen direkt
yrkar på detta, dels att den anklagade
staten uttryckligen förklarat sig villig
att underkasta sig domstolens jurisdiktion.
Europarådets församling bär uppmanat
alla sina medlemsstater att avge
en sådan förklaring för att, som man
sade, varje klagomål som kommissionen
bedömer berättigat och som den inte
kan bilägga i godo skall underställas ett
juridiskt hellre än ett politiskt organ.

Till skillnad mot åtta andra stater,
däribland Danmark och Island, men i
likhet med bl. a. Norge bär Sverige inte
hittills velat underordna sig domstolen.
Motiveringen har främst varit att man
har önskat avvakta ytterligare erfarenhet
av domstolens arbete. Yrkanden om
att vi skall erkänna domstolens behörighet
har dock motionsvis framförts
tidigare vid flera riksdagar, senast år
1962.

Utrikesutskottet påpekar detta i sitt
utlåtande men säger att intet nytt
framkommit sedan dess som skulle kunna
föranleda ett ändrat ställningstagande.

Ja, så kan man naturligtvis säga, men
jag tror det vore riktigare att påpeka
att det dock har hänt en hel del. För
det första har två år förflutit, utan att
något inträffat som kunnat ge näring
åt betänkligheterna. Man kan ju fråga,
hur lång tid som skall gå för att tillräcklig
erfarenhet skall ha vunnits. Jag
tycker att en eventuell misstro mot
domstolen och dess sätt att arbeta nu
borde kunna vara ur världen.

För det andra har dessa två senaste
år i hög grad belyst nödvändigheten
också för oss av ett vidgat europeiskt
samarbete och därmed av att i viss mån
godta suveränitetsöverlåtelser och även
vikten av att vi över huvud taget anpassar
oss till våra europagrannars förhållanden.

I det här fallet gäller det dock bara
om vi skall våga oss på att låta en juridisk
i stället för en politisk överinstans
pröva, om vi verkligen följer de åtaganden
som vi frivilligt gjort. Jag har
litet svårt att förstå den negativa hållning
som Sverige intagit i den här frågan
nu under många år. Vi har ju i andra
sammanhang — självfallet fullt riktigt
—- visat vilja att arbeta för en internationell
rättsordning. Några principiella
skäl till en annan inställning i
detta fall har inte redovisats och lär väl
knappast kunna redovisas, om man menat
allvar med sin anslutning till konventionen.
Det borde ju också fordras
mycket starka skäl.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Dahlén (fp).

Herr UNDÉN (s):

Herr talman! Det här är en liten och
till sin praktiska räckvidd obetydlig
fråga, men den är ganska komplicerad.
Jag kan därför inte ta fullt så summariskt
på den som annars skulle vara motiverat.
Den gäller — som herr Virgin
har framhållit — frågan om vi skall
acceptera en ny väg att beivra över -

Fredagen den 20 mars 19(54

Nr 12

105

Om erkännande av Europarådsdom&tolens behörighet

trädelser av konventionen, en annan
väg än den som vi redan bär accepterat.

Såsom herr Virgin framhöll har vi
godkänt Europakommissionen och godkänt
möjligheterna för både regeringar
och enskilda att framföra klagomål den
vägen mot förmenta överträdelser från
svensk sida av konventionens bestämmelser.
På den vägen kan man gå ända
upp till ministerrådet. Vad som skulle
komma till vore alltså en parallell väg.
Vi skulle acceptera en möjlighet att bli
instämda av en främmande regering till
domstolen och där få en dom som definitivt
avgör vad som är en riktig tolkning
av konventionen.

Herr Virgin har åberopat erfarenhetens
vittnesbörd, att det vore på tiden
att slå till i den här frågan, men vad
är det erfarenheten egentligen säger
oss? Jo, den säger oss att den nya domstolen
knappast har haft någonting att
göra. Under de år då den har varit i
funktion har det kommit in två mål till
domstolen, och dessa är mycket egenartade
mål, som egentligen aldrig skulle
kunna tänkas få någon betydelse när
det gäller Sverige.

Det ena målet gällde en belgisk samarbetsman
från kriget, som av domstol
hade förbjudits att syssla med publikationsverksamhet,
redigering av tidningar
och liknande. Straffet hade utdömts
i enlighet med belgisk lag om samarbete
med fienden. Den lagen återkallades
emellertid innan domstolen slutfört sin
prövning av frågan, och det blev alltså
ingen dom i målet.

Det andra målet var i viss mån likartat.
Det gällde en irländsk motståndsmän,
som hade konspirerat mot den
egna regeringen under de oroligheter
som vid olika tillfällen förekommit på
Irland, och han hade dömts till något
slags internering i läger. Där fullföljdes
målet, och den irländska regeringen
blev frikänd av domstolen.

Det är de två målen som har förekommit
under de år domstolen har vari!
i verksamhet. Man kan inte säga att

5 Första kammarens protokoll 19C> ). .Yr 12

erfarenheten ger vid handen, att det
visat sig vara något särskilt behov av
en domstol av den här typen.

Herr Virgin framhöll, liksom det
också säges i reservationen, att det nu
inte borde finnas några principiella
hinder för Sverige att acceptera domstolen.
Det finns dock, herr talman, vissa
principiella synpunkter som bör
uppmärksammas. Genom att denna
domstol skapats har det nämligen tillkommit
en nyhet, ett helt nytt grepp,
att internationella frågor av viss typ nu
kan dras inför en internationell domstol.
Vi har här i Sverige inhemska regler
om religionsfrihet, yttrandefrihet,
församlingsfrihet, tryckfrihet och allt
sådant som tillhör ett demokratiskt
land, men vi har inte förrän frågan nu
rests varit skyldiga att låta en utländsk
domstol pröva om vi upprätthåller dessa
fri- och rättigheter. Det har alltså
tillkommit en helt ny ordning, där man
får gå ganska försiktigt fram för att inte
komma ut på ett sluttande plan, där
man underkastas en internationell domstols
jurisdiktion i ytterligare ett antal
frågor.

Denna konvention, vars bestämmelser
enligt reservanternas förslag skall
tolkas av domstolen, innehåller bestämmelser
av mycket olika art och betydelse.
Dels förbjuds mycket grova åsidosättanden
av mänskliga rättigheter.
Konventionen förbjuder t. ex. tvångsarbete,
tortyr och andra sådana grova
övergrepp. Ingen väntar väl att Sverige
kan komma att bli svarande inför domstolen
i sådana fall — vi håller ju på
anständigheten i dylika frågor. Det
finns dock i konventionen även en
grupp bestämmelser som gäller frågor
av mindre räckvidd och betydelse, och
om tolkningen av dessa bestämmelser
kan det med fullt fog råda olika meningar.
Jag skall anföra ett enda exempel,
eftersom det varit mycket diskuterat
i Sverige och av svenska konstitutionella
experter. Det gäller administrativa
frihetsberövanden, alltså frihetsberövanden
som ådömts av en administra -

106

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1964

Om erkännande av Europarådsdomstolens behörighet

tiv myndighet — sådana fall har vi ju
åtskilliga i svensk lag.

Konventionen innehåller den bestämmelsen,
att den som har dömts till frihetsinskränkning
genom administrativ
myndighet skall ha rätt att påkalla domstols
prövning av saken. Denna rätt har
vi inte i Sverige i en hel del fall. Vi
har inte domstolsprövning utan en sorts
lckmannanämnd, barnavårdsnämnd,
nykterhetsnämnd, sinnessjuknämnd,
hälsovårdsnämnd etc. Alla dessa nämnder
kan ådöma personer inskränkning
i deras frihet utan att vederbörande har
rätt att komma till domstol med sitt
ärende.

En del svenska jurister förklarar nu
att detta är i direkt strid mot konventionen,
ty man kan inte kalla dessa
nämnder för domstolar. Varför har vi
inte då tidigare gjort invändningar mot
den saken, som vi varit mycket väl medvetna
om? Jag var själv med när denna
fråga först kom upp då vi accepterade
konventionen. Vi utgick då ifrån att
när man försöker att få till stånd likformighet
mellan olika länders lagar —
det är icke fråga om internationell rätt
utan om inre rätt som skall göras likartad
i olika länder — får man gå sakta
fram och inte vara alltför petnoga i fråga
om tolkningen av en sådan konvention.
Förhållandena är ju aldrig exakt
likartade i två olika stater, utan den
ena har ett förfarande och den andra ett
annat. Skulle vi komma till enighet om
konventionen fick vi inte vara alltför
noggranna i fråga om tolkningen av bestämmelserna.
Vi sade oss att dessa
nämnder här i Sverige även om de är
lekmannanämnder i alla fall dömer och
har ett slags domsrätt. De bör därför,
sade vi oss, på sitt område kunna betraktas
som ett slags domstolar. Vi räknade
med att ingen skulle göra några
invändningar mot en sådan litet mer
generös tolkning av begreppet domstol.
Nu har det dock här hemma i Sverige
från flera håll, bl. a. av utgivarna av
den grundlagsedition som vi alla begagnar
och har nytta av, hävdats att

detta är fel. Dessa nämnder kan, anser
man, inte betraktas som domstolar. Vi
befinner oss därför, menar man, i det
läget att vi inte uppfyller konventionens
bestämmelser.

Häremot kan man fråga sig om det
är rimligt att en internationell konvention
skall lägga sig i — om jag så får uttrycka
mig —- om vi föredrar barnavårdsnämnder,
sammansatta efter vårt
lands lagregler, framför ett domstolsförfarande.
Man kan ha olika mening om
det är lämpligt att ha ett domstolsförfarande
eller att ha kvar administrativt
frihetsberövande — jag uttalar mig inte
om den saken, ty det är inte det frågan
gäller. Vad det här gäller är om vi skall
vara tvungna av hänsyn till andra stater
att inrätta domstolar eller att avskaffa
ett administrativt domsförfarande
därför att ett internationellt intresse
skulle bjuda det. När konventionen tillkom
fanns inte det här domstolsförfarandet,
utan det är ett senare tillägg.
Då kunde vi också säga att ingen skulle
komma att bråka med oss om vi själva
tolkade den konvention vi accepterat
och om vi betraktade vissa av våra
nämnder, t. ex. hälsovårdsnämnderna,
som domstolar. Det är, sade vi oss, vår
ensak. Nu kommer man emellertid med
nya tillägg till konventionen. Först
kommer man med Europakommissionen
och sedan med domstolen. Det blir
allt mer rigoröst när det gäller att tolka
konventionen.

Jag tror inte ett ögonblick att någon
främmande regering skulle stämma oss
inför Europarådets domstol, om vi accepterade
detta domstolsförfarande,
därför att vi använder lekmannanämnder
i stället för domstol i dessa fall,
men teoretiskt är det otrevligt att veta
med sig att här faktiskt en annan regering
med fog kan anklaga oss för att ha
överträtt konventionens bestämmelser.
Att nu i efterhand, när konventionen
är som den är, acceptera ett domstolsförfarande
kan vara ganska olämpligt.
Man kan säga att vi redan accepterat
ministerkommittén och Europakommis -

Fredagen den 20 mars 19(M

Nr 12

107

Om erkännande av EuroparädsdomstoIenH behörighet

sionen; det har vi gjort, Europakommissionen
framför allt därför att den
gav enskilda personer klagorätt mot regeringarna,
men även ministerkommittén
såsom sista instans. Jag vill gärna
bekänna att det inte var utan tvekan
som det steget togs, men vi tyckte att vi
för vår del inte ville ställa oss utanför
helt och hållet för att undvika detta
förfarande med kommissionen i första
hand och ministerkommittén i andra
hand. Det har vi accepterat, men vi har
också sagt oss att ministerkommittén,
som är en politisk instans, inte kommer
att bli så där löjligt nogräknad, att den
inte skulle godkänna barnavårdsnämnder
såsom objektivt fungerande institutioner
i vårt system och likartade med
domstol och att den skulle säga att vi
hade överträtt bestämmelserna i konventionen.
All right, länderna har olika
slags institutioner; somliga kallar dem
domstolar, andra kallar dem nämnder
eller någonting annat. Vi har då menat
att en vettig ministerkommitté, som består
av utrikesministrarna, inte skulle
lägga sig i den här saken utan betrakta
den som en småsak, som den inte vill
blanda sig i.

Nu får jag läsa i motionen — inte i
reservationen, och det vill jag framhålla
-— att vi som velat vara pionjärer
på det internationella rättsområdet
här är alldeles oerhört komprometterade.
Det bakomliggande resonemanget
angående ministerkommittén och domstolen,
står det i motionen, måste
uppenbarligen vara det att om Sverige
har en sjuk sak är det lättare att klara
sig undan, om avgörandet ligger hos en
politisk instans, hos vilken man tror sig
med större utsikt till framgång kunna
med politiska maktmedel manövrera sig
fram till ett frikännande än om en
rättslig bedömning kommer till stånd.
— Det är som om det vore ett brott
som svenska staten har begått och som
om den med politiska maktmedel skulle
söka manövrera sig fram till ett frikännande.
Det heter vidare, att skräcken

för domstolen förefaller desto mera
omotiverad som den i sin hittillsvarande
verksamhet knappast kan beskyllas
för att ha brustit i rimlig tolkning av
konventionens bestämmelser. Slutligen
sägs det: »Sverige bör — om icke annat
för sitt internationella anseendes
skull — snarast erkänna domstolens behörighet.
»

Ja, detta är ju en rad av tokigheter,
som jag inte behöver närmare analysera
efter den redogörelse jag har givit.
Detta är inte något kriminalfall, där
svenska staten har burit sig illa åt och
står anklagad som svarande i ett brottmål,
utan det gäller sådana små tolkningsfrågor,
om vi skall ha barnavårdsnämnd
eller domstol eller hälsovårdsnämnd
eller domstol. Det kan man inte
säga är en sådan sjuk sak, att vi fördenskull
snarast borde rätta till vår
hållning.

Jag vill framhålla att vi inte har riktat
någon som helst kritik mot domstolen.
Den är säkert en förträfflig institution
i och för sig, men det är en överflödig
apparat att den skall få en ökad
jurisdiktion ur den synpunkt som jag
här har anfört.

Jag får lov att dra den slutsatsen av
motionen, att motionärerna inte har
förstått frågan. Låt oss bara ta ytterligare
ett exempel. Det skulle aldrig falla
England in, som utgör en av de solidaste
demokratierna i världen, att acceptera
ett domstolsförfarande för inre
frågor. Vi har direkt belägg för att när
det gällde anslutningen till Haagdomstolen,
som ju har en mycket vidsträcktare
jurisdiktion, gjorde England och
alla samväldesstaterna en uttrycklig reservation
för inre frågor. Det visar alltså
att de anser att sådana inre frågor
inte skall dragas inför internationell jurisdiktion.

Jag håller reservanterna räkning för
att de inte har fallit in i motionärernas
tongångar.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

108

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1964

Om erkännande av Europarådsdomstolens behörighet

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Herr Undén säger att
frågan om anslutning till domstolen är
en liten fråga ur praktisk synpunkt.
Det kan så vara, men då borde väl också
riskerna att gå med inte vara så stora.
Det normala vore väl under sådana
förhållanden att underkasta sig domstolen
som en, visserligen knapp, men
dock majoritet av Europastaterna har
gjort. Dessutom ser vi för vår del inte
detta som en liten fråga ur principiell
synpunkt.

Herr Undén säger vidare att erfarenheterna
från domstolens arbete är
ringa; att det endast har varit två egendomliga
fall domstolen haft att behandla.
Det är alldeles riktigt, men även de
fall som domstolen handlagt hade nog
ur de synpunkter som nu är aktuella
ett visst intresse. När det gäller belgiern
dömdes han, såvitt jag har fattat målet
rätt, efter en lagstiftning som givits retroaktiv
verkan och som — möjligen
just på grund av att ärendet fördes inför
domstolen — upphävdes av de belgiska
statsmakterna. Det väsentliga är
emellertid inte målens art utan hur
domstolen verkligen har fungerat i de
angelägenheter den har fått sig förelagda,
och därvidlag tycker jag att man
vågar påstå att den gått till sin uppgift
med stort omdöme och utan onödig formalism.
Den har ju försökt komma till
rätta med handläggningen av ärenden
som gäller missbruk av statsmakten på
alla de tre områden där denna makt
manifesterar sig, alltså den lagstiftande,
den dömande och den exekutiva sektorn.
På domstolens initiativ har också
vissa kompletteringar gjorts i konventionen
för att underlätta en sådan
handläggning. Studerar man fallen
finns det, såvitt jag kan förstå, ingen
som helst anledning att hysa misstro
mot domstolen; och jag vill inte heller
säga att herr Undén påstår något annat.

Vidare säger herr Undén att det rör
sig om förhållanden som internationellt
sett är interna. Men om man verkligen
strävar efter att ge garanti mot intrång

i de mänskliga rättigheterna även när
det gäller enskilda individer, måste
man väl i någon mån godta en bedömning,
och helst då naturligtvis en opartisk
juridisk bedömning, utifrån. Det
förekommer ändå ibland att de mänskliga
rättigheterna trädes för nära genom
missbruk av den politiska makten,
och mot sådana missbruk finns det inga
korrektiv inom landet. Jag har svårt att
tro att vår rättsordning skulle vara sådan,
att vi inte väl skulle tåla en granskning
av det slag som här möjligen kan
komma i fråga; i stort sett är den ju
uppbyggd på samma sätt som rättsordningen
i de åtta kulturländer, vilka nu
under flera år utan några olyckliga följder
varit underkastade domstolens supremati.

I sammanhanget borde kanske också
nämnas, att det exekutiva organet är
den politiska ministerkommittén, som
ju torde kunna förväntas handla utan
onödig stelbenthet.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Herr Undén hade en
del älskvärdheter att säga om motionen
och motionärerna. Han yttrade att motionärerna
uppenbarligen inte hade
förstått frågan; och det är naturligtvis
ett sätt att argumentera mot personer av
annan åsikt.

Han ansåg vidare att motionen innehöll
en rad tokigheter. Jag vill till det
säga, alt herr Undéns eget yttrande synes
ge belägg för att motionärerna har
rätt i sina formuleringar. Låt mig ta
två exempel.

Herr Undén säger att vi kan acceptera,
att ministerkommittén kontrollerar
efterföljden av konventionen därför
att en vettig ministerkommitté, som består
av utrikesministrar, kan ta hänsyn
till förhållandena i de olika länderna.
Däri måste ju ligga underförstått att en
domstol är mindre vettig. Skulle den
eljest inte, herr Undén, kunna tänkas ta
samma hänsyn?

Herr Undén uppehöll sig också

Fredagen den 20 mars 1904

Nr 12

109

Om erkännande av Europarådsdomstolens behörighet

ganska utförligt vid problematiken om
de svenska barnavårdsnämnderna och
frihetsberövandena samt huruvida det
för att pröva om konventionen följdes
skulle behövas ett avgörande av domstol.
Det framgick att han var rädd
för att en prövning på den punkten
skulle gå Sverige emot. Motionärerna
torde inte dela hans farhågor på den
punkten. De räknar alltså med en vettig
domstol.

Herr Undén sade att det innebär en
oerhörd nyordning att vi skulle låta interna
frågor avgöras utanför landets
gränser; vi skulle komma på ett sluttande
plan, föll uttrycket. Vad är det nu
för ett sluttande plan vi skulle råka ut
på? Jo, att en domstol kunde få tillfälle
att granska hur vi efterlever en
konvention som vi har undertecknat.
Det förefaller inte vara så farligt med
fallhöjden på det planet.

Över huvud taget tycker jag nog, herr
talman, att Sveriges aktivitet i många
internationella sammanhang just nu —
uppburen av en ganska enig folkopinion
—• står i tämligen stark motsättning
till den passivitet vi ådagalägger i den
här frågan.

Den mening, som herr Undén här ger
uttryck åt, synes mig vittna om en viss
provinsialism som jag trodde att vi var
på väg att komma ifrån.

När herr Undén drar in England i
sammanhanget så är det alldeles riktigt
att detta land inte har bundit sig på
denna punkt, men är det inte rimligare
att peka på andra stater som i detta fall
är mera jämförliga med Sverige? Och
av de staterna är det faktiskt bara Norge
som har vägrat att skriva under
konventionen, vilket sammanhänger
med att Norge haft speciella förhållanden
på grund av de uppgörelser som
följde efter kriget.

Herr UNDÉN (s):

Herr talman! Herr Virgin underströk
att respekterandet av de mänskliga rättigheterna
kan gälla för individerna
utomordentligt viktiga frågor, och det

iir naturligtvis riktigt. Men jag ber all
få påpeka alt de verkligt betydelsefulla
fallen aldrig kommer under domstolens
prövning eftersom de stater, vilka inte
respekterar en demokratisk regim, inte
skriver under detta dokument angående
domstolen. Det är bara den grupp
av stater vilka hyllar demokratiska friocli
rättigheter som kan dras inför domstolen,
och då är det ju inte så sannolikt
att fallen kommer att gälla några
grova överträdelser, utan det blir mindre
frågor som inte heller kan ha någon
större principiell betydelse.

Sedan nämnde herr Virgin att domstolen
inte är onödigt formalistisk och
att den visat sig fungera väl. Ja, man
har väl inte kunnat se så mycket av
dess funktion när den inte handlagt mer
än två mål och dessa varit av mycket
egenartad beskaffenhet.

Så vill jag säga — jag citerar ur en
uppsats som jag skrivit om denna sak
i en juridisk tidskrift — att det irländska
målet verkligen blev en lång historia,
som nog handlades på ett ganska
formalistiskt sätt. »Det behandlades
först i kommissionen, som den 30 aug.
1958 förklarade sig behörig att ta upp
målet. Sedan försöken att åstadkomma
förlikning strandat, antog kommissionen
den 19 dec. 1959 en rapport, vari
förklarades att enligt majoritetens åsikt
någon kränkning av konventionen ej
ägt rum. Rapporten överlämnades den 1
febr. 1960 till ministerkommittén men
kommissionen beslöt icke desto mindre
den 1 april 1960 att hänskjuta målet
också till domstolen. Detta kunde ske
därför att Irland godtagit domstolens
jurisdiktion.»

Det fattades alltså en rad beslut av
olika räckvidd i procedurfrågor, som
tog flera år att handlägga, innan man
kom fram till den slutliga domen som
utföll till irländska regeringens förmån.

Jag vet inte riktigt vad jag skall svara
herr Hernelius, när han kommer
med sina påståenden. Jag har givit utförligt
belägg för att jag tyckte att det

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1964

Om ändrade bestämmelser för återlån från de allmänna pensionsfonderna

fanns tokigheter i motionen — att tala
om att detta är en sjuk sak, att tala om
att svenska regeringen hyser skräck för
domstolen, och alla dessa epitet som
motionen vimlar av. Jag gav motiveringen
för min kritik av motionen, men
herr Hernelius svarar bara med att säga
att det är jag som gjort mig skyldig
till tokigheter. Det är ju inte någon motivering.
Jag kan inte säga mer än att
jag avstår från att bemöta herr Hernelius.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Herr Undén säger att
det inte är viktigt att underkasta sig
domstolen, ty de mest betydelsefulla
fallen kan inte beräknas komma under
domstolens prövning, emedan de stater
som kan tänkas vilja överträda konventionen
inte vill underkasta sig domstolen.
Detta kan väl ändå inte vara något
skäl för Sverige till att icke godta domstolens
prövning och att sålunda sälla
sig till de staterna. Vi vidhåller att det
normala måste vara att anpassa sig efter
den rättsordning som nu majoriteten av
Europarådets länder kommit överens
om.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag kan inte erinra mig
att jag sade att herr Undén hade gjort
sig skyldig till tokigheter. Det var herr
Undén som använde den terminologien
och inte jag. Vad jag tillät mig säga var
att jag i herr Undéns eget inlägg fann
täckning för de påståenden som är
gjorda i motionerna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomma yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna

proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad utrikesutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 27.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 18, i anledning
av väckta motioner om ändrade
regler för beskattningen av naturaförmåner
vid inkomst av jordbruksfastighet,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Om ändrade bestämmelser för återlån
från de allmänna pensionsfonderna

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av väckta
motioner om ändrade bestämmelser för
återlån från de allmänna pensionsfonderna.

Fredagen den 20 mars 1964

Nr 12

Om ändrade bestämmelser för

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft sex inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1. de likalydande motionerna nr 39 i
första kammaren av herr Hansson, Gustaf
Henry, samt nr 52 i andra kammaren
av herr Magnusson i Borås in fl.,
angående återlån från ATP-fonderna,

2. de likalydande motionerna nr 597
i första kammaren av herr Bengtson
in. fl. samt nr 723 i andra kammaren
av herr Hedlund m. fl., angående återlån
från allmänna pensionsfonden,

3. de likalydande motionerna nr 601
i första kammaren av herr Hilding
in. fl. samt nr 726 av herr Jönsson i
Ingemarsgården, om vidgad rätt till
återlån från allmänna pensionsfonden.

I motionerna 1:39 och 11:52 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa,

dels om förslag till sådan ändring av
reglementet för allmänna pensionsfondens
förvaltning, att arbetsgivare erhölle
möjlighet att för återlån få utnyttja
de ATP-avgifter, som inbetalats under
loppet av de fem senast förflutna åren
och att återlån finge ske upp till 75 %
av inbetalda avgifter,

dels ock om en utredning rörande

a) utsträckande av amorteringstidens
längd för återlån till 20 år,

b) anpassning av räntenivån för lånen
till kreditinstituten till gängse inlåningsränta.

I motionerna I: 597 och II: 723 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning och förslag

a. angående en reformering av bestämmelserna
för återlån från allmänna
pensionsfonden, så att de mindre och
medelstora företagen samt jord- och
skogsbrukets kreditbehov bättre kunde
tillgodoses,

b. angående formerna för dispositionen
av medel ur allmänna pensionsfonden
för en aktivering av lokaliserings -

återlån från de allmänna pensionsfonderna
politiken i enlighet med vad i motionerna
anförts.

I motionerna 1:601 och 11:726 hade
föreslagits att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära förslag om
sådan ändring av reglementet för allmänna
pensionsfondens förvaltning, att
återlånerätt finge ackumuleras under
fem år samt att amorteringstiden för
återlånen utsträcktes till 20 år.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, nämligen 1)

I: 39 och II: 52,

2) I: 597 och II: 723 samt

3) I: 601 och II: 726

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av fru Hamrin-Thorell,
herrar Nyman och Hubinette,
fru Olsson samt herrar Anderson i
Sundsvall, Rimmerfors, Björkman och
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande
motioner, nämligen

1) I: 39 och II: 52,

2) I: 597 och II: 723 samt

3) I: 601 och II: 726

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsamt förslag till sådan
ändring av reglementet angående allmänna
pensionsfondens förvaltning, att
återlånerätt finge ackumuleras under
fem år; samt

B. att motionerna, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad reservanterna
under A hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Jag skall be att i egenskap
av motionär i denna fråga här i

112

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1964

Om andrade bestämmelser för återlån från de allmänna pensionsfonderna

kammaren få säga några ord i anslutning
till det avstyrkande som andra lagutskottet
i sitt utlåtande nr 18 har låtit
komma min motion till del.

Motionen går ju ut på att man skulle
vidta sådana åtgärder som skulle utöka
och underlätta mindre företagares möjligheter
att få återlån ur ATP-fonderna.
Till stöd för sitt avstyrkande i år har
utskottets majoritet anfört att frågan
om ändring av dessa återlåneregler har
varit föremål för riksdagens prövning
fyra gånger under åren 1960—1963 och
att föreslagna ändringar då alltid har
avstyrkts. Motiveringen har varit att erfarenhet
i någon större utsträckning ännu
icke vunnits av reglernas verkningar.
Nu har utskottet även i år avstyrkt
motionen med samma motivering. Man
frågar sig, när man läser detta, vad det
är för erfarenheter som saknas, och
man undrar hur länge det skall dröja
innan utskottet får sådana erfarenheter
att det kan gå in på en sakprövning av
detta ärende.

Jag vill erinra om att redan 1962 hade
utskottet i varje fall kommit därhän
att det medgav att återlånereglerna inte
i alla avseenden var ändamålsenliga.
Efter den tidpunkten har ju ytterligare
två år gått, och man undrar om det inte
under dessa år skulle ha vunnits sådana
erfarenheter att det snart skulle
ha blivit möjligt för utskottet att ta definitiv
ståndpunkt.

Reservanterna har tyvärr inte tagit
upp alla yrkanden som finns i min motion
utan har inskränkt sig till att anhålla
om ett förslag som medger återlånerätt
för fem års ackumulerade avgifter.
Jag har dock observerat att de
i övriga avseenden har skrivit något så
när välvilligt.

Jag tycker inte att det skulle vara så
svårt att ta ställning till denna fråga
med utgångspunkt från de erfarenheter
man nu har, tv vad det gäller är att man
skulle få ackumulera avgifterna under
fem år och sedan få låna på dem. Hur
skulle det vara, om den som söker ett
sådant lån finge styrka vilka avgifter

han har betalt in genom att visa kvitto
på dem. Det torde väl vara en ganska
enkel metod, och någon prövning av
kreditvärdigheten hos sökanden skall
ju inte fondstyrelsen gå in på, utan denna
skall göras av den bankförbindelse
som sökanden har och som i sin tur
skall lämna ut lånet.

Det förefaller mig som om det inte
skulle vara något större problem att
ordna denna sak redan med utgångspunkt
från de erfarenheter som nu
finns, och jag tycker att det är litet
tråkigt att utskottsmajoriteten visar så
ringa intresse för den mindre företagsamheten
som den har visat i detta fall.

Jag skall, herr talman, nu inskränka
mig till att yrka bifall till reservationen,
ehuru den ju inte alls i alla avseenden
tillfredsställer vad jag har yrkat på,
men det blir väl att återkomma på det
sätt som är sedvanligt här i riksdagen.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! När pensionsfonderna
på sin tid bildades, avsåg såväl pensionskommittén
som Kungl. Maj:t att
en betydande del av fondmedlen skulle
gå tillbaka till dem som erlagt pensionsavgifterna
i form av återlån. När det
gäller de mindre företagarna har som
redan påpekats detta skett i mycket begränsad
omfattning. Återlånen har endast
uppgått till 2,7 procent på 1962 års
avgifter eller vid 1963 års utgång 129,3
miljoner kronor. Återlånen har hållit
sig på ungefär samma låga nivå som i
fjol. Det är mycket som talar för att
detta beror på de restriktiva regler som
kringgärdar och begränsar återlånerätten.
Frågan om en uppmjukning av bestämmelserna
om återlån återkommer
därför år efter år och denna gång för
femte året i följd i en rad motioner, vilka
nu i detta utlåtande nr 18 från andra
lagutskottet har avstyrkts.

Utskottets ledamöter intar samma
ståndpunkter som i fjol. Majoriteten
avvisar kravet på en justering av bestämmelserna
och minoritetsgruppen

Fredagen den 20 mars 1901

Nr i2

1 13

Om ändrade bestämmelser för återlän från de allmänna pensionsfonderna

reserverar sig för en ändring av pensionsfondens
förvaltning så att återlåncrätten
skall bli gynnsammare för företagarna.
Det är med andra ord fråga om
status quo. Utskottet har tidigare deklarerat
att återlånerätten inte är ändamålsenlig
i alla avseenden men föredrar
att avvakta någon längre tids erfarenhet.
Opponenterna däremot anser
att erfarenhetsunderlaget efter fyra år
är tillräckligt och hemställer i en reservation
att riksdagen hos Kungl. Maj :t
måtte anhålla om skyndsamt förslag om
sådan ändring av reglementet för de allmänna
pensionsfondernas förvaltning
att återlånerätt skall få ackumuleras
under fem år. Vi tycker att vårt ändringsyrkande
är blygsamt, och vi tror
att det otvivelaktigt skulle bli till nytta
för de mindre företagarnas kapitalförsörjning
och öka återlånens andel av
fondinbetalningarna. Om t. ex. en företagare
skulle behöva låna varje år, skulle
han med nuvarande system, eftersom
återlånerätten förfaller kvartalsvis, under
en tioårsperiod belastas med ett
fyrtiotal amorteringar och ränteinbetalningar.
Vi tycker att detta är föga rationellt
och förstår att detta förklarar trögheten
i utnyttjandet av återlånerätten.

Herr Hansson har framhållit att reservationen
inte tar upp alia de önskemål
som framförts i motionerna. De finns
visserligen inte i yrkandet, men de
finns inbakade i reservationens text,
där vi talar om att även i andra avseenden,
såsom i fråga om amorteringstidens
längd och om procentsatsen för
återlån, är en mindre restriktiv utformning
av återlånereglerna förtjänt av
överväganden etc.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till reservationen.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag vill understryka vad
de båda föregående talarna sagt beträffande
andra lagutskottets utlåtande nr
18. Liksom herr Hansson och herr Nyman
är jag förvånad över utskottsma 5f

Första kammarens protokoll 1964. Nr 12

joritetens motivering för sitt avslag.
Utskottet har under tre år tidigare talat
om att man inte har tillräckliga erfarenheter
för att ta ställning till denna
fråga. Utskottet har tidigare sagt, att
det kan finnas skäl till en omprövning
av hela frågan. Man frågar sig då: När
kommer utskottet och riksdagen att få
tillräckliga erfarenheter för att göra sådan
omprövning?

Under de fyra år som fonden verkat
har man i alla fall fått goda erfarenheter
beträffande återlånens bidrag till
näringslivets försörjning med fondkapital.
En ovedersäglig erfarenhet har
man, och det är att återlånen är av
mycket ringa omfattning och har mycket
ringa betydelse för näringslivets kapitalförsörjning.

Herr Nyman har redan meddelat att
återlånen den 31 december 1963 uppgick
till sammanlagt 129,3 miljoner kronor,
vilket är 2,7 procent av hela fondkapitalet.
Om man ser på tredje fondstyrelsen,
till vilken de mindre företagen
— med upp till 20 anställda -—
inbetalar sina avgifter, uppgår återlånen
från den fonden till 0,2 miljon
kronor av ett sammanlagt fondkapital
om 827,5 miljoner kronor. Detta visar
att fonden för denna typ av företag har
mycket liten betydelse.

Vad beror nu detta på? Jo, på att det
är alltför små belopp som företagen på
en gång kan återlåna ur fonden. Det
är belopp som dessa företag kan anskaffa
utan att inblanda fonderna.

Får jag belysa detta med ett exempel!
Jag tar den största typen av företag,
som hänförs till den tredje fondstyrelsen,
ett företag med 20 anställda. Låt
oss anta att detta företag har en genomsnittlig
lönesumma per anställd på
15 000 kronor. Detta företag får nästa
år på basis av under innevarande år
inbetalda avgifter återlåna mellan 7 500
—8 000 kronor av fondstyrelserna, och
märk väl, detta mot fullt bankmässig
säkerhet. Jag tror inte att den bankdirektör
som den här företagaren går till,
finner det nödvändigt att blanda in

Fredagen den 20 mars 1964

för återlån från de allmänna pensionsfonderna

114 Nr 12

Om ändrade bestämmelser
fondstyrelserna för ett lån av denna
storleksordning, när företagaren dessutom
skall kunna presentera fullt bankmässig
säkerhet. Det lånet får företagaren
ändå.

Detta är en av orsakerna till att återlånen
inte har fått någon betydelse. Den
olägenheten skulle kunna avhjälpas genom
att företagen får möjlighet att ackumulera
sin återlånerätt under 3—5
år. Den skulle också kunna avhjälpas
om återlåneprocenten ökas.

När det gäller näringslivets kreditförsörjning
och AP-fonderna finns det
emellertid andra åtgärder som, om de
genomfördes, skulle vara av större betydelse,
särskilt för de mindre företagen
än återlånen. Jag tänker t. ex. på
ändrade bestämmelser för fondernas
placeringar som gåve bankerna rätt att
uppta förlagslån i fonderna. Dessutom
en ändring av banklagen som ger bankerna
möjlighet att bevilja långfristiga
bundna lån. Dessa två åtgärder i kombination
skulle väsentligt bidra till att
slussa över mer ATP-pengar till företagen.
Men i avvaktan på sådana åtgärder
— ändring av banklagen och ATPfondernas
utlåningsreglemente — anser
jag det också nödvändigt att liberalisera
återlånebestämmelserna.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! När denna fråga behandlades
och fonderna inrättades sade
departementschefen att en betydande
del av fondmedlen, i linje med vad
pensionskommittén föreslagit, bör gå
tillbaka till dem som erlagt pensionsavgifterna.
Man kan dock inte säga att så
har skett. Detta har belysts så pass utförligt
av de föregående talarna, att jag
inte behöver understryka det ytterligare
utan kan nöja mig med att konstatera
att intentionerna inte uppfyllts.

Vad är naturligt att man då gör? Jo,
att man undersöker förutsättningarna

för att departementschefens intention
kan fullföljas. De föregående gångerna
har man avvisat frågan bara med att
man inte vunnit erfarenheter nog. Man
kan fortsätta och säga i kanske tio år,
att man inte vunnit nog med erfarenheter.

Men erfarenheten har visat, att vad
som avsetts med utlåningen inte har
kommit till stånd. I det parti jag tillhör
har vi tagit upp frågan i en partimotion.
Det är synnerligen angeläget och
av stor betydelse att något göres, och
därför vill vi ha en ändring till stånd.
Vi har inte gått längre än att vi gärna
vill ha en utredning i frågan.

Herr talman! Med detta kortfattade
anförande skall jag be att få ansluta
mig till yrkandet om bifall till reservationen.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Om vi ser något litet
på dagordningen i dag, finner vi att
andra lagutskottet har flera ärenden av
den karaktär vi här behandlar just nu.
Det har vi haft allt sedan vi fick den
allmänna pensionsfonden.

Det är riktigt, som herr Hansson säger,
att man i den här aktuella frågan i
fyra år hållit på att kräva en ändring,
men andra lagutskottet är fortfarande
negativt. Man säger här, att vi skrivit
att vi vill först ha erfarenheter. Det
är riktigt — det har vi skrivit, herr
Hansson. Men vi har också gjort någonting
annat sedan vi fick erfarenheter,
något som riksdagen tycks ha glömt
bort. Det är att vi föregående år i andra
lagutskottets utlåtande nr 57 bl. a.
sade: »Det skulle därför enligt utskottets
mening vara värdefullt om de samhällsekonomiska
verkningarna i olika
avseenden av pensionssystemet blev föremål
för utredning. En sådan utredning,
som torde ha förutsatts vid pensionssystemets
införande, bör också behandla
frågor om fondbildningens inverkan
på näringslivet, fondbildningens
omfattning och fondförvaltningens
framtida utformning.»

Fredagen den 20 mars 1904

Nr 12

115

Om undrade bestämmelser för återlån från de allmänna pensionsfonderna

Andra lagutskottet har alltså fått tillräckliga
erfarenheter, ty eljest hade vi
inte hemställt om en utredning. Utredningen
har ännu inte blivit tillsatt, men
andra lagutskottet går ut ifrån att den
blir tillsatt.

En första etapp i den beställning, som
andra lagutskottet alltså har gjort, iir ju
att man har tagit initiativ till det ekonomiska
råd som nu diskuterar den
ekonomiska situationen, och resultatet
av dessa diskussioner skall väl liksom
ligga i botten för en fortsatt utredning
av de övriga detaljer som andra lagutskottet
nämnt om.

Vi har sålunda erfarenheter av alla
dessa ärenden, och vi har den uppfattningen,
herr Hansson och även herr
Bengtson, att det nog bör vara en annan
institution, som besvarar alla de
frågor som de borgerliga ledamöterna
och motionärerna ställer till andra lagutskottet.
Det gäller frågor av den art,
att utskottet knappast kan besvara dem
på det sätt som motionärerna yrkar,
utan det behövs en ingående utredning.
Jag hoppas innerligt att den utredningen
snart skall komma till stånd, så att
utskottet — i stället för de avslagsyrkanden
som utskottet nu måste komina
med -— kan komma med yrkanden om
att skicka motionerna till den utredning,
som vi förväntar skall tillsättas.

Vem som skall utreda och hur utredningen
skall se ut lägger sig andra lagutskottet
inte i. Det är Kungl. Maj:t
som har det uppdraget. Till dess utredningen
tillsatts får herrarna liksom
andra lagutskottet vara vänliga och tålmodiga.
Den dag utredningen är tillsatt
kommer utskottet att förfara på ett
annat sätt än det hittills gjort.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Det skulle ha varit mycket
intressant och upplysande, om utskottet
hade skrivit det som herr Svens -

son talade om här i kammaren! Men
jag vill erinra om att utskottets utlåtande
är till största delen en historieskrivning.
Det är en upprepning av innehållet
i motionerna. Så kommer på
fyra av de sista raderna en redogörelse
för vad som hänt under de senaste åren,
och sedan slutar yttrandet på femte
raden: »Enligt utskottets mening föreligger
icke skäl till ändrat ställningstagande.
»

Inte ett ljud om andra lagutskottets
utlåtande nr 57, inte ett ljud om den
utredning, som är begärd men som
Kungl. Maj :t inte har tillsatt.

Jag tycker — det är kanske förfärligt
att det sägs av en som inte varit
med så länge i denna kammare —- att
ni ändå har skilt er på ett mycket lättvindigt
sätt från dessa motioner.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag vill säga till vännen
Hansson, att det väl inte bör vara
andra lagutskottets uppgift att påminna
riksdagens ledamöter om vad de själva
varit med om att besluta. Ni har varit
med om att besluta denna utredning.
Utskottet är inte något informationsorgan,
som varje gång det kommer en
motion skall påminna om att vi väntar
en utredning. Något får ni göra
själva för att hålla reda på vad som
händer i detta hus!

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Det är var ju en vänlig
uppmaning från en som varit här litet
längre än jag. Men jag måste säga till
herr Svensson, att jag skulle satt mycket
större värde på att ha blivit påmind
om detta utskottets utlåtande nr
57 än att ha fått reda på hur allmänna
pensionsfondens medel skall förvaltas,
vilket ju är ganska känt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de därunder framkom -

116

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1964

Om höjning av inkomstgränsen för arbetsgivaravgift inom ATP

na yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hubinette begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hubinette begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 52.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Om höjning av inkomstgränsen för
arbetsgivaravgift inom ATP

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av väckta
motioner om höjning av inkomstgränsen
för arbetsgivaravgift inom ATP.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
nr 87 i första kammaren av herr
Nilsson, Ferdinand, och fru Olsson
samt nr 106 i andra kammaren av herrar
Antonsson och Wahrendorff.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära förslag
om sådan ändring av 19 kap. 1 § fjärde
stycket lagen om allmän försäkring, att
den gräns för inkomst av tillfälligt arbete
hos en arbetsgivare, under vilken
arbetsgivaravgift icke utginge, nu 300
kronor per år, något höjdes, förslagsvis
till 1 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 87 och II:
106, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Carlsson och Per Petersson, fru
Gunne samt herr Gomér, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande
motioner, I: 87 och II: 106, i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om förslag till sådana ändringar i lagen
om allmän försäkring, att dels vid bestämmande
av inkomst av anställning
enligt 11 kap. 2 § icke skulle medtagas
sådan från en och samme arbetsgivare
åtnjuten lön, som under ett år ej uppgått
till femhundra kronor, dels vid beräkning
av avgift enligt 19 kap. 1 § hänsyn
icke skulle tagas till arbetstagare,
vars lön under året ej uppgått till femhundra
kronor; samt

B. att motionerna, i den män de icke
kunde anses besvarade genom vad reservanterna
under A hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Fredagen den 20 mars 19(54

Nr 12

117

Om höjning av inkomstgränsen för arbetsgivaravgift inom ATP

Ilerr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Föreliggande ärende baserar
sig på motionerna nr 87 i denna
kammare av herr Ferdinand Nilsson
och fri! Olsson samt motion nr 106 i
andra kammaren av herr Antonsson och
herr Wahrendorff. I motionerna yrkas
på en höjning av inkomstgränsen för
arbetsgivaravgift inom ATP upp till
1 000 kronor.

Det föreligger starka skäl för motionärernas
uppfattning på denna punkt.
Jag skall bara hänvisa till motiveringen
i motionerna i det avseendet — motionen
är tryckt i denna kammare.

Jag och de övriga reservanterna har
emellertid stannat för en inkomstgräns
för arbetsgivaravgift på 500 kronor vid
utskottsbehandlingen. Jag har gjort det
därför att det beloppet kan anses vara
i paritet med den inkomstgräns som i
dag finns på 300 kronor.

Skälen därtill är för det första att
basbeloppet, som ursprungligen var
4 000 kronor, stigit till 4 800 kronor under
en femårsperiod. Mot den bakgrunden
är det motiverat att höja denna inkomstgräns
på 300 kronor ytterligare,
och vi har alltså stannat för 500 kronor.

För det andra har det under denna
period skett reella inkomsthöjningar
som proportionsvis är betydligt större
än ökningen av basbeloppet, och detta
motiverar också att inkomstgränsen
höjes.

För det tredje är det så, att för en
företagare som är försäkrad i ATP och
har inkomst av annat förvärvsarbete
medräknas inte sådan inkomst, som inte
uppgår till 500 kronor för år. Det gäller
inkomst av här i riket bedriven rörelse,
inkomst av jordbruksfastighet, som
brukas av den försäkrade, samt arbete
för annans räkning. I dessa fall har man
alltså en inkomstgräns på 500 kronor
för var och en av dessa inkomstkällor.

Mot bakgrunden härav kan det vara
rimligt att höja inkomstgränsen för arbetsgivaravgift
inom ATP till 500 kronor.

Herr talman! Med denna korta moti -

vering ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Vi behöver ju inte bli
oeniga om denna sak. Ärendet tillhör
den grupp av ärenden som jag berörde
i mitt förra anförande. Det hr med detta
ärende som med det föregående, att
den utredning som det kan bli fråga om
får pröva denna fråga när utredningen
blir tillsatt. Det är den enda tröst jag
kan ge motionärerna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har den allra största
förståelse för herr Axel Svensson och
för vad han nyss anfört. I regel brukar
man slå ihjäl motioner med hänvisning
till pågående utredningar, men denna
gång har man inga pågående utredningar
och då har man förhoppningen att
få en utredning. Det påminner om historien:
»Katten ser på mig.» — »Men,
kära barn, vi har ju ingen katt.» »Kan
få!» Det är en barnhistoria som jag lärde
mig en gång i tiden — kanske herr
Axel Svensson inte heller glömt bort
den.

Jag begriper honom alltså när han säger
att detta är »den enda tröst han kan
ge». Det är klart att när man så att säga
slaktar motioner på löpande band, blir
argumenteringarna så pass nötta att
man själv förstår att det är en klen tröst.

Jag har en gång följt med en debatt,
som fördes på ganska vida fält. Det diskuterades
då maktfilosofi, och Hjalmar
Branting stred i Social-Demokraten mot
dem som satte makt i stället för argument.
Har man tillräcklig majoritet,
slaktar man motioner och behöver
egentligen inte några motiveringar.
Hjahuar Branting ansåg att makt inte
borde få gå före. Jag tycker att även
aldrig så mäktiga företrädare för en
utskottsmajoritet borde kunna prestera
någon saklig motivering.

118

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1964

Om höjning av inkomstgränsen för arbetsgivaravgift inom ATP

Sedan jag sagt detta vill jag erinra
om den av herrar Michanek och
Åström lämnade redogörelse, som vi berör
i motionen. Där talas det om hur
det gick till när denna 300-kronorsgräns
fastställdes. Motiveringen är
knapphändig — beloppet grep man helt
enkelt ur luften, och så säger man, mycket
riktigt och mycket bra i all sin
knapphet: »Till följd av 300-kronorsregeln
slipper man ta ut arbetsgivaravgifter
på några kronor — eller framdeles
på undantagsvis högst några tior —
en gång om året av ett par hundra tusen
personer, som t. ex. anlitar tillfällig
hemhjälp eller hantverkare för smärre
reparationsarbeten.»

Detta är alltså klokt och riktigt och
bra sagt. Men, herr talman, det förhåller
sig så, att denna 300-kronorsgräns
ändå lämnar mycket trassel kvar. Jag
vill peka på det enkla förhållandet att
enligt siffror som är hämtade från försäkringsverket
och som redovisades
1961 — det är det senaste tillgängliga
materialet — visades ett antal företagare
på inte mindre än 146 000, som hade
årsanställda arbetare till ett antal av
59 000. Dessa människor fick alltså tillfällig
arbetshjälp som de betalade för;
det gäller således sådana som inte blev
undantagna genom den 300-kronorsgräns
som nu finns. Det var fråga om
deltidsanställningar, och procenten anställda
per år hos varje arbetsgivare
var — vill jag minnas — av siffran 0,36.
Jag vill åter understryka att det är fråga
om deltidsarbetande eller korttidsanställningar.

Skulle man inte kunna göra någonting
för att förenkla detta system? Det
låter så vackert när det skrivs i kommentarerna,
att ett par hundra tusen
personer ändock slipper ifrån allt detta
trassel, men här finns det i alla fall
kvar ytterligare en hel del att ta. Enligt
1961 års siffror gäller det som sagt
146 000 människor. Skulle man inte åtminstone
kunna minska trasslet för den
del av dessa, som under mycket kort
tid hade anställd arbetskraft? Behöver

man tillfällig arbetshjälp under mycket
kort tid, kan man i regel få denna
hjälp av personer som har annat arbete,
men som sätter till något av sin lediga
tid, men man får vara beredd att betala
ganska ordentligt för att över huvud taget
kunna få denna arbetskraft. Under
dessa förhållanden och då det i många
fall dessutom rör anställda som är enskilda
småföretagare, som jämsides med
sitt eget arbete delvis kan ta annat arbete,
eller husmödrar, som väsentligen
ägnar sig åt hemmet och barnen, men
som vid sidan om detta arbete kan vara
villiga att utföra annat arbete ibland,
borde man väl kunna ordna denna sak
litet bättre. Vi har dock nu en arbetstagarnas
marknad i så stor utsträckning,
att de kan bli hyggligt tillgodosedda.

Det är faktiskt så, att siffran 300
kronor blev gripen ur luften, och man
kan lika gärna tänka sig att ta en annan
siffra — lika skönsmässig och likaså
gripen ur luften.

Sedan nu fyra reservanter i utskottet
gatt in för ett belopp på 500 kronor
tycker jag det vore ett steg i rätt riktning,
i klar överensstämmelse med den
kommentar, som gavs när ATP-försäkringen
infördes, om man verkligen
följde med i den ekonomiska utvecklingen
med penningvärdets förhöjning
och löneförskjutningen åtminstone så
mycket, att man höjde beloppet till 500
kronor.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder föreliggande yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Nr 12

119

Fredagen den 20 mars 1904

Ang. företagares och fria yrkesutövares :

Ilerr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 36.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 21, i anledning
av väckta motioner angående änkepensionerna
inom folkpensioneringen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. företagares och fria yrkesutövares
ställning inom den allmänna
försäkringen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av väckta
motioner angående företagares och fria
yrkesutövares ställning inom den allmänna
försäkringen.

illning inom den allmänna försäkringen

Andra lagutskottet hade till behandling
förchaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
603 i första kammaren av herr Pettersson,
Harald, m. fl. samt nr 718 i andra
kammaren av herr Andersson i Knäred
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
skyndsam prövning och förslag rörande
möjligheten för företagare och fria
yrkesutövare

1) att tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen
utan samtidig skyldighet till
anslutning till tilläggspensionsförsäkringen; 2)

att begränsa anslutningen till tillläggspensionsförsäkringen
till förtidsoch
efterlevandeskyddet;

3) att begränsa anslutningen till tillläggspensionsförsäkringen
till förtidsoch
efterlevandeskyddet jämte halva ålderspensionen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen med bifall till förevarande
motioner, I: 603 och II: 718, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam prövning och förslag rörande
möjligheter för företagare och fria yrkesutövare
att dels tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen
utan samtidig skyldighet
till anslutning till tilläggspensionsförsäkringen,
dels begränsa anslutningen
till tilläggspensionsförsäkringen
till förtids- och efterlevandeskydd, dels
ock begränsa anslutningen till tilläggspensionsförsäkringen
till förtids- och
efterlevandeskydd jämte halv ålderspension.

Reservation hade anförts av herr
Axel Svensson, fru Carlqvist, herr Lars
Larsson, fru Nilsson, herrar Bengtsson
i Varberg och Johansson i Södertälje,
fru Eriksson i Ängelholm samt herr
Svensson i Kungälv, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen vi -

120

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1964

Ang. företagares och fria yrkesutövares ställning inom den allmänna försäkringen

sade, samt att utskottet bort hemställa,
att förevarande motioner, I: 603 och II:
718, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Riksdagen liar nu för
tredje året i följd att behandla motioner,
i vilka yrkas att den allmänna försäkringens
regler om samordning mellan
tilläggssjukpenningen inom sjukförsäkringen
och tilläggspensionen i avseende
på egna företagare skall rivas upp
och ersättas med bestämmelser som motionärerna
delat upp i tre punkter, nämligen
rätt att tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen
utan samtidig skyldighet
till anslutning till tilläggspensionsförsäkringen,
för det andra rätt att begränsa
anslutningen till tilläggspensionsförsäkringen
till förtids- och efterlevandeskyddet
och för det tredje rätt
att begränsa anslutningen till tilläggspensionsförsäkringen
till förtids- och
efterlevandeskyddet jämte halva ålderspensionen.

Tidigare år har riksdagen avvisat
dessa inviter att bryta sönder ett försäkringssystem
byggt i huvudsak på
fördelningsprincipens metoder, och jag
skall snabbt be att få ställa yrkande
om bifall till reservationen i andra lagutskottets
utlåtande nr 22, vilket innebär
en hemställan om samma beslut som
tidigare år, d. v. s. avslag på motionerna.

Jag vill erinra om att den tidigare negativa
samordningsregeln mellan sjukförsäkring
och invalidpensionering genom
lagen om allmän försäkring ersatts
med eu positiv samordningsregel. Denna
innebär att det inte längre uppstår
något glapp i den tid då ersättning från
försäkringen utgår. För en långtidssjuk,
vars sjukdomstillstånd går över till
varaktigt bestående arbetsnedsättning
med mer än hälften av arbetsförmågan,
kan, sedan den gamla 730-dagars regeln
upphävts, sjukpenning direkt övergå
i förtidspension.

Så var inte förhållandet tidigare. Re -

sultatet av en sjukskrivning på två älvar
inte nödvändigtvis att vederbörande
erhöll invalidpension. Det är ej heller
säkert att den som är sjukskriven
under så lång tid nu erhåller förtidspension,
men vederbörande får ju under
obegränsad sjukskrivningstid ersättning
från sjukförsäkringen och har
då tilläggssjukpenning om han haft inkomst
som ger anledning till detta.

Det ansågs i samband med riksdagsbehandlingen
1962 angeläget att företagarna,
som det nu är fråga om, liksom
att de tidigare helt jämställts med löntagare
beträffande ATP nu även skulle
omfattas av försäkringen om tilläggssjukpenning.
Att det kunde finnas olika
behov beträffande utformningen av
korttidsskyddet förnekade ingen, och
det tog sig vid det tillfället uttryck i en
bestämmelse som ger företagarna rätt
till en valfri karenstid, 3, 33 eller 93
dagar.

Att göra ytterligare avsteg, och främst
då i avseende på det långsiktiga försäkringsskyddet,
kan emellertid inte vara
rimligt. Den som anser sig ha råd
att själv svara för det långsiktiga skyddet
har säkerligen också råd att svara
för korttidsskyddet, och vill man behålla
en överskådlighet och hanterlighet
i en socialförsäkring, som omfattar hela
folket, då kan man inte utforma den
med den mängd av önskemål om individuell
anpassning som ständigt återkommer
i dessa motioner. Motionärernas
förslag skulle nämligen komma att
medföra, att man antingen fick införa
två olika typer av obligatorisk försäkring
för tilläggspenning inom sjukförsäkringen,
en för företagare som stod
utanför ATP och en för övriga försäkrade.
Om man inte gör det, skulle man
få synnerligen besvärliga avgränsningsproblem
då det gällde att ta ställning
till vad som är sjukdom och vad som iir
invaliditet.

Återstår då frågan om den begränsning,
som motionärerna har önskat i sin
tredje punkt och som tar sig uttryck i
att man utöver förmånen att ha till -

Fredugen den 20 mars 191)4

Nr 12

121

Ang. företagares och fria yrkesutövares ställning inom den allmänna försäkringen

läggspensionsförsäkringen beträffande
förtids- och efterlevandeskyddet skulle
få tillhöra ålderspensionsförsäkringen
med halva beloppet. Huruvida det moliv
som ligger bakom detta önskemål,
lägre kostnader, är relevant är svårt att
säga. Det föreligger ingen utredning i
detta avseende, och vad det är fråga om
är ju den begränsade del som ligger i
att halva försäkringsbeloppet för ålderspension
skulle falla bort. Härtill
kommer kostnaderna för den betydligt
besvärligare administration det bär blir
fråga om.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad vid andra lagutskottets
utlåtande nr 22.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Det finns ingen anledning att be om
ursäkt för ett motionsförslag, även om
det återkommer ett par gånger. Att en
ny försäkringsform inte kan vara finslipad
från första början bottnar i den
mänskliga ofullkomligheten. Det är inte
underligt att vissa grupper i samhället
känner sig mindre tillgodosedda än andra,
och det ligger heller inget egenartat
i att de låter höra av sig.

Här är det egna företagare och fria
yrkesutövare som inte känner sig till
freds med sin ställning inom den allmänna
försäkringen. Det är ju, som
herr Larsson redan påpekat, en fråga
som har diskuterats under flera år och
inte fått en godtagbar lösning. Kravet
på en viss valfrihet för dessa att under
skilda former tillhöra ATP och sjukförsäkringen
bottnar bl. a. i det förhållandet,
att de under sin aktiva yrkestid
har stora utgifter för investeringar och
amorteringar i sina företag och därmed
ofta inte har råd, helt enkelt, att betala
utgifterna för att tillhöra systemet i
dess fulla utsträckning. I allmänhet har
ju företagarna mindre behov av ett åldersskydd
för sig själva än vad lönta -

garna har, då deras rörelse ger dem eu
viss trygghet på ålderdomen.

Utskottet har ansett, att denna valfrihet
borde kunna åstadkommas i viss utsträckning.
Grundvalen för försäkringssystem
av den typ som vi har infört här
i landet är självfallet, att försäkringen
är avsedd för alla medborgare. Systemet
är uppbyggt för hela folket, som också
herr Larsson påpekade. Men detta
stämmer inte med systemets verkningar.
Att av tekniska eller administrativa
skäl eller av teoretisk rädsla för att
rucka på den stolta byggnad, som har
byggts upp, hesitera för en utredning,
som skulle kunna göra försäkringen anpassad
för den ena gruppen lika bra
som för den andra, kan inte vara godtagbart.
Vi behöver en utredning som
kan göra det möjligt för företagare och
fria yrkesutövare att få ett försäkringsskydd,
som passar just dem.

Att som reservanterna skylla på att
valfriheten skulle göra systemet ohanterligt
— »med största sannolikhet» tillfogas
det för säkerhets skull — och synnerligen
komplicerat, det är rätt svårt
att acceptera såsom ett bärande motiv
för att motsätta sig dessa krav.

Reservanterna kan inte finna att sedan
fjolåret inträffat något som kan ge
dem en ändrad uppfattning om förevarande
frågor. Nej, tacka för det! Vad
skulle det vara i så fall? Allt har varit
lika bundet som från början inom systemet,
så någon förändring kan väl knappast
ha skett.

Jag förmodar att man här får sätta
sin tillit till en kommande utredning,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det är väl inte mycket
att tillägga sedan fru Hamrin-Thorell
på ett så elegant sätt har motiverat
utskottets förslag, som bygger på ett par
centermotioner. Jag vill ändå säga ett
par ord i anslutning till denna fråga.

Självfallet är företagarna i behov av

122

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1964

Ang. företagares och fria yrkesutövares ställning inom den allmänna försäkringen

samma skydd vid sjukdom och ålderdom
och av efterlevandeskydd som alla
andra människor — därom råder
inga delade meningar — men för företagarna
iir problemet, hur ekonomien
skall räcka till för allt vad man önskar
och egentligen behöver. Eu företagare
behöver investera i sitt företag och han
behöver göra amorteringar för att få sitt
företag på fötter — jag har personlig
erfarenhet av detta. I valet mellan att
ha försäkringar och att satsa på sitt
företag måste han satsa på företaget för
att få det bärkraftigt och för att få ekonomien
stabiliserad. Det är klart att
detta innebär ett sparande, som ger en
viss trygghet på ålderdomen för den
som gör detta sparande.

Införandet av ATP var ju en stor reform.
Man tycker att ingen skulle behöva
utestängas från sjukförsäkringen
därför att han inte kan vara med i ATP,
men det har faktiskt blivit resultatet av
den nya situation som uppstått när
ATP blivit verklighet. En följd av den
samordning som i dag finns är ett antingen/eller
— man måste tillhöra ATP
för att få tillhöra sjukförsäkringen; vill
man inte vara med i ATP, får man heller
inte vara med i sjukförsäkringen.

Det brukar talas om valfrihetens samhälle,
och vi går mot cn sommar då vi
säkerligen kommer att få höra förkunnelser
om det. Om jag är med i ATP,
har jag valfrihet inom sjukförsäkringen.
Jag får välja antalet karensdagar — 3,
33 eller 93, och väljer jag 93 dagars karenstid,
får jag låga avgifter till sjukförsäkringen,
det skall jag erkänna.
Men vad önskar man här? Jo, man vill
ha motsvarande valfrihet inom ATP; en
valfrihet som innebär att man kan få
tillhöra endast sjukförsäkringen, att
man kan få ett förtids- och efterlevandeskydd
eller att man kan få förtidsoch
efterlevandeskydd samt halv ATP.
Företagarna betalar själva sina egna
avgifter; borde det då icke också finnas
möjlighet för dessa företagare att
avgöra omfattningen av sin anslutning
till ATP? Bedömningen av i vilken om -

fattning man vill vara med skulle i så
fall grunda sig på de ekonomiska möjligheterna.

I reservationen sägs det, att om riksdagen
skulle följa utskottet, skulle det
sannolikt göra det nuvarande systemet
ohanterligt — herr Lars Larsson använde
nyss uttrycket att det skulle bryta
sönder systemet. Men vad vet vi om detta,
herr Lars Larsson? Vi har ingen utredning,
och det har inte skett någon
prövning av den frågan. Jag har diskuterat
dessa frågor med ganska mycket
sjukkassefolk, och de har sagt att man
nog har klarat värre problem än att få
till stånd en sådan samordning och valfrihet.
Det har sagts att ATP skall vara
en försäkring för hela folket. Skall det
då inte vara möjligt att skapa förutsättningar
för denna valfrihet?

Av herr Lars Larssons argumentering
fick man den uppfattningen, att ståndpunktstagandet
i detta fall redan var
klart: det behövs inga utredningar, det
är bara att kort och gott konstatera, att
det inte går att tillgodose motionärernas
önskan, den önskan som blivit utskottets
hemställan både i år och i fjol.

Låt oss få en utredning på den punkten,
herr Larsson! Låt oss få en utredning
om de tekniska möjligheterna att
klara de här frågorna och en utredning
om vilka kostnader en valfrihet skulle
innebära! Det är självfallet att alla som
vill ha denna valmöjlighet inom ATP
och behöver den för sin ekonomi är beredda
att ta på sig de kostnader som
valfriheten medför.

Med den motiveringen, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Herr Eric Carlsson slutade
med att säga, att han ville ha en
utredning om vad det skulle kosta och
vilka möjligheter det finns att utforma
ett system för tilläggspensionsförsäkring,
där man har den valfrihet som
motionärerna skisserat.

Fredagen den 20 mars 1904

Nr 12

123

Ang. företagares och fria yrkesutövares ställning inom den allmänna försäkringen

Får jag returnera med att hänvisa till
det råd som herr Eric Carlsson fick i
denna debatt i fjol. Då fick han det rådet,
att när samma motion väcktes på
nytt om ett år se till att motionens yrkande
gick ut på en utredning om utformning
av ett pensionssystem avpassat
för de grupper av företagare, för
vilka herr Carlsson här talar. Det är
självklart möjligt att utforma ett sådant
pensionssystem, men då kommer det att
utformas efter den premiereservmetod,
som motionärerna och reservanterna
uppenbarligen alltjämt omhuldar. Men
det går icke att få in det i fördelningssystemets
ram, ty då skulle man — det
är det jag säger — bryta sönder hela
systemet, och det kan vi reservanter inte
vara med om.

Fru Hamrin-Thorell och herr Eric
Carlsson förklarar att många företagare
inte har råd att vara med i tilläggspen:sionsförsäkringen.
Det kan naturligtvis
i och för sig vara riktigt. Det finns väl
företagare som vill bedöma sin ekonomi
och sina ekonomiska förutsättningar
just med den avgränsning som herr
Carlsson här gett uttryck för. De kan
alltså för närvarande ställa sig utanför
systemet.

Låt mig då erinra om att vi från början
hade den uppfattningen, att endast
två tredjedelar av företagarnas inkomster
skulle vara pensionsgrundande.
Vad sade då herr Eric Carlsson och
fru Hamrin-Thorell eller i varje fall
representanter för deras partier? Jo, att
man diskriminerar företagarna, om de
inte fick ansluta sig till pensionsförsäkringen
med hela sin inkomst!

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Får jag bara i all korthet
säga till herr Larsson, att vad jag
har yttrat i denna fråga återfinns i protokollen
från åren 1962 och 1963. Där
kan herr Larsson ta del av det.

Herr Larsson gav mig sedan ett råd
om det yrkande vi bör ställa. Jag vill

bara svara med att konstatera att hälften
av utskottets ledamöter, den del
som blivit majoritet, både i fjol och i år
hemställt om en skrivelse till Kung],
Maj:t om vad de vill. Är det då orimligt
att tänka sig att Kungl. Maj:t skulle
ta hänsyn till våra önskemål och låta
oss få en sådan utredning som vi önskar? Sedan

överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Lars, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Ja — 50;

Nej — 63.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

124

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1964

Om förbud mot tobaksreklam

Fru Wallentheim anmälde, att hon
vid den nu företagna voteringen avsett
att rösta nej men av misstag nedtryckt
båda voteringsknapparna.

Om förbud mot tobaksreklam

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av väckta
motioner om förbud mot tobaksreklam.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
647 i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. samt nr 786 i andra kammaren
av herr Nilsson i Tvärålund, i vilka likalydande
motioner yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
hemställa om utredning och förslag till
lag om förbud mot all tobaksreklam.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 647
och II: 786, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Eric Carlsson, Wiklund och Gomér, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! När denna fråga behandlades
år 1958 anförde utskottet, att
»tobaksbruket kan medföra allvarliga
skadeverkningar för folkhälsan». Det
fanns alltså här rum för en viss tvekan.
Sedan dess har resultaten framlagts
av åtskilligt fler undersökningar.
Senast har vi fått den mycket sensationella
rapporten från den amerikanska
cancerkommittén, som klart konstaterar
att det finns ett samband mellan
cancer och cigarrettrökning och även
för hjärtsjukdomar och andra åkommor.
Det har skrivits och diskuterats
så mycket kring denna rapport att jag
nu inte har någon anledning att närmare
ingå på den. Jag vill bara konstatera,
att sedan denna fråga senast be -

handlades i riksdagen har det faktiskt
tillkommit åtskilligt nytt som borde beaktas.

Man diskuterar reklamens verkan och
ifrågasätter ibland vilken verkan reklam
egentligen har. Även om reklamens
verkan inskränker sig till att man får
till stånd en viss överflyttning från ett
cigarrettmärke till ett annat, är det dock
ett faktum att den grupp människor,
som i det sammanhang vi nu diskuterar
är den mest betydelsefulla, nämligen
ungdomen, påverkas av tobaksreklam.
Så som påpekats i motionen måste
ungdomarna av de insmickrande affischer,
som användes i denna reklam,
få uppfattningen att rökning är någonting
som man bör eftersträva. Jag pekar
bara på en sådan sak som sammankopplingen
av rökning med idrott och
sport. Man kan inte bruka nog starka
uttryck mot en så urlöjlig idé som att
sammankoppla rökningen med idrottsutövning.
Ingen aktiv idrottsman kan
tänka sig att rökning på något sätt skulle
kunna främja prestationerna, men
ändå visar Tobaksbolagets reklam ett
par ungdomar med hjälm på huvudet —
tydligen åsyftas motorsporten — rökande
en viss cigarrett.

Den sammankopplingen är kanske
mest anmärkningsvärd, men det förekommer
också andra konstiga affischer.
Man visar t. ex. en cigarrett invid några
friska, vackra frukter eller en läskande
dryck. Hur kan man föra samman den
smutsiga tobaksrökningen med sådana
friska saker?

Risken är att en del okritiska yngre
personer — några blir ju vanerökare
redan i 10—12-årsåldern — tar intr3''ck
av en sådan reklam, och då måste den
bli konsumtionsbefrämjande. Man riktar
sig just till den grupp som man hoppas
skall bli goda köpare i framtiden.

»Den här skall Du smaka», heter det
på en annan av tobaksmonopolets affischer.

Det sägs att Tobaksbolaget »stöder
försäljningen» genom bl. a. denna reklam.
Men vad är det annat än ett för -

Fredagen den 20 mars 1964

Nr 12

125

sök att främja konsumtionen? Man använder
bara ett annat uttryck. Jag kan
inte finna annat än att reklam för tobaksrökning
också måste vara konsumtionsbefrämjande.

Och det är väl inte något dåligt resultat
tobaksförsäljarna har nått, när
cigarrettkonsumtionen under 1950-talet
ökade med 50 procent och svenska folket
använder något mer än 3 miljoner
om dagen på rökningen.

Denna reklam har också en allmänt
konsumtionsbefrämjande effekt. Jag erinrar
om TV :s tävling för vinkännare.
Den gällde uteslutande franska viner,
men man hörde inga protester från
spanska, italienska eller andra vinförsäljare
— givetvis därför att tävlingen
stimulerade intresset för vin och alltså
hade en allmänt konsumtionsbefrämjande
effekt. Likadant är det med den
reklam för rökningen som nu bedrives.

Vilka åtgärder skall man då tillgripa?
En amerikansk stad gick så långt när
den amerikanska cancerrapporten publicerades,
att man totalt förbjöd rökningen
och införde ganska kraftiga
straff om någon över huvud taget rökte
där. Här i Sverige skrev 25 vetenskapsmän,
bland dem tre nobelpristagare,
till regeringen. Man tog intryck
av det och vi skulle få 500 000 kronor
som skulle användas mot tobaksrökningen.
Jag var mycket glad för det,
som ni förstår, men jag undrar just
vad regeringen gör. Skall det inte bli
någonting av den här halvmiljonen?
Jag har inte sett några resultat hittills,
men man får väl hoppas att det skall
bli någonting av detta.

Den amerikanska cancerrapporten
väckte enorm uppmärksamhet. En tidning
skrev till och med att 5 000 människoliv
i vårt land årligen går till spillo
genom tobaksrökningen; alltså fem
gånger så mycket som hela bilismen
skördar, om nu uppgiften är riktig.

Vad gör då andra lagutskottet när det
kommer en motion som riktar sig mot
rökningen? Jo, man skriver ett utlåtande
som jag finner ganska anmärknings -

Om förbud mot tobaksreklam

värt. Man sysslar inte nämnvärt med
motionen utan skriver pliktskyldigast
några rader och hänger upp sig på en
enda sak, nämligen att det ifrågasatta
förbudet mot tobaksreklam inte skulle
vara försvarligt ur tryckfrihetssynpunkt.

Jag kunde ha förstått detta om utskottet
inte studerat frågan tillräckligt,
men nu har jag i motionen just gett anvisning
på var man kunde finna en utförlig
framställning av just det problemet.
Förre justitieministern Herman
Zetterberg har nämligen i ett interpellationssvar
om alkoholreklam gjort en
utomordentlig sammanställning beträffande
tryckfrihet och reklam. Resultatet
av hans redovisning blir att tryckfriheten
innebär, att man i skrift får ge
sina åsikter till känna; men det betyder
inte att varje tryckt ord skall innefattas
under tryckfriheten. Man tillkännager
inga åsikter om man t. ex. på en
papperspåse trycker namnet på en
frukt, ett firmanamn etc. Möjligen kan
sådant falla under näringsfrihetsförordningen
men inte under tryckfrihetsförordningen.
I motionen refereras vad
justitieministern sade vid det tillfället.
Han hänvisade till riksdagsbeslut och
till 1944 års tryckfrihetslagstiftningssakkunniga,
och han kom till detta resultat.
Tryckfriheten skulle alltså inte
lägga något hinder i vägen för att man
klämmer åt alkoholreklamen.

På de ärade kammarledamöternas
bord har just kommit ett aktstycke från
den kommitté som sysslat med frågan
om skärpta regler för alkoholreklamen.
Vad säger den? Jo, i sammandraget står
det, att kommittén när det gäller spritdrycker
och reklam för dem har funnit
tämligen långtgående inskränkningar
nödvändiga. I första hand rekommenderas
förbud — jag understryker
det ordet —- mot användning av mera
påträngande reklammedel, exempelvis
film, affischer och skyltar på allmänna
platser, vid spritreklamen.

Jag skall inte läsa mera ur rapporten,
men jag anbefaller den till studium,

12G

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1964

Om förbud mot tobaksreklam

så att var och en kan se att kommittén
inte har kommit till samma resultat som
andra lagutskottet, och ändå har den ju
ägnat en mycket lång tid åt dessa frågor.
Kommittén är inte ängslig ur
tryckfrihetssynpunkt, men andra lagutskottet
har — jag förmodar efter ett
eller ett par sammanträden — kunnat
konstatera att det skulle vara någonting
allvarligt ur tryckfrihetssynpunkt.
Det är detta jag anser så anmärkningsvärt
i en allvarlig sak som denna. Den
är allvarlig i två avseenden — för det
första utgör tobaken ett farligt hot mot
folkhälsan, för det andra är det eu viktig
sak hur man skall tolka tryckfriheten.

Jag kan inte finna annat än att vi här
har att göra med ett utlåtande, som
ingalunda lägger den vikt vid en sak,
som ett utskott bör göra, även om det
bara är ett par motionärer som har fört
fram saken. Nu kan möjligen företrädare
för utskottet säga, såsom det har
sagts i ett anförande tidigare, att det är
motionärerna som skall lägga fram motiven.
Jag vill till detta säga, att om etl
utskott skall behandla en motion, bör
det väl också ge uttryck för den motivering
utskottet har.

Det har sagts tidigare att det här inte
kan bli fråga om ett förbud för Tobaksbolaget,
därför att de utländska försäljarna
ändå kommer att fortsätta. Detta
är beaktat i motionen. Vi har sagt
att förbudet mot reklam inte skall begränsas
till Tobaksbolaget utan att förbudet
skall omfatta även de utländska
producenterna.

Det har sagts litet fromt i ett tidigare
uttalande, att man förutsatte att Tobaksbolaget
skulle begränsa reklamen till
»mera ofarliga sorter». Jag vet inte vilka,
men förmodligen avsåg man cigarrer
och piptobak, som inte skulle vara
fullt så farligt. I bolagets senaste rapport
ser man emellertid hur utvecklingen
har gått och hur mycket som blev
beaktat av det som sades från riksdagens
sida den gången. Utvecklingen visar
en mycket stark stegring för cigar -

retterna, som ju är den farligaste formen
av rökning, och för cigarillerna,
men för cigarrerna och för piptobaken
en rätt avsevärd minskning. Utvecklingen
har alltså gått i motsatt riktning
mot vad andra lagutskottet den gången
spådde och riksdagen beslöt, men lika
fullt kan ingenting göras i dag heller.

Jag skall, herr talman, inte fortsätta
längre. Jag behöver inte tala om tobaksrökningens
skadeverkningar — det är
mycket lätt att i det fallet hänvisa till
de amerikanska och engelska undersökningskommittéerna.
Jag tycker bara det
är beklagligt, när det så klart från världens
främsta vetenskapsmän konstaterats
hur skadlig tobaksrökningen är, att
man vill göra så litet för att förhindra
att giftpinnarna sprider sitt fördärv
och förstör både liv och hälsa för vårt
folk.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de motioner som har väckts i denna
fråga.

I detta anförande instämde herrar
Eric Carlsson (ep), Per Jacobsson (fp)
och Jonasson (ep).

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Motionen innehåller ett
yrkande om totalförbud när det gäller
reklam för tobak, och det är på den
punkten som andra lagutskottet inte
har kunnat bli övertygat.

Andra lagutskottets ledamöter har
liksom herr Bengtson tagit del av de
alarmerande rapporter, som de åberopade
vetenskapsmännen har lämnat om
hur skadlig tobaksrökningen är, bl. a.
med risk för cancer. Men, herr Bengtson,
har mänskligheten reagerat på ett
sådant sätt att den har värderat livet
i den utsträckning som rapporten egentligen
borde ge belägg för och slutat att
röka? Nej, det har den inte. Konsumtionen
av cigarretter har minskat, men
man har inte vänt på konsumtionen
utan man röker mera cigarriller i stället.
Själva konsumtionsbehovet är alltså
tämligen konstant.

Fredagen den 20 mars 1904

Nr 12

127

Jag vet inte hur vi skall övertyga
människorna om den allvarliga fara som
vetenskapsmännen säger ligger i tobaksrökningen
som sådan, men inte når vi
väl fram till det resultat som herr Bengtson
propagerar för genom att förbjuda
all annonsering och reklam för tobak.
Tror herr Bengtson verkligen att människorna
ändå inte söker sig fram till
varan utan att det sker någon annonsering,
så länge varan finns? Det har vi
fått uppleva i många sammanhang när
det gäller varuslag som är förbjudna.
Även om varan är livshotande, skaffar
människorna den sig ändå.

Nu tycker jag att herr Bengtson har
fått ett så ordentligt besked genom den
interpellation, som refereras i utskottsutlåtandet,
när det gäller hälsofarligheten,
att han borde ha tagit något intryck
av vad finansministern anförde i interpellationen.
Finansministern deklarerade
ju klart och tydligt att han inte kunde
överväga några sådana åtgärder som
herr Bengtson föreslår när det gäller
tobaksreklamen.

Där står vi alltså fortfarande. Vi är
i andra lagutskottet inte övertygade om
att vi, därest vi hade tillstyrkt herr
Bengtsons motion, hade gagnat mänskligheten
över huvud taget. Det finns
nämligen ingen garanti för att inte folk
skaffar sig tobaksvarorna ändå.

Om herr Bengtson hade yrkat att tobaksvaror
icke skulle få tillverkas i
detta land, hade det ju varit någonting
konkret att ta på, men det har inte
herr Bengtson gjort. Jag har heller
aldrig hört honom predika för att vi
skall avskaffa spriten genom ett totalförbud,
så nykterhetsman han är. Så
länge vi inte kan ta ett klart ställningstagande
i den riktningen, herr Bengtson,
får vi finna oss i hur människorna handlar,
och vi får försöka att göra vad som
är möjligt för att inte alltför stora
skador skall uppstå. Jag tror således
inte på något totalförbud när det gäller
reklam, vare sig när det gäller tobaksvaror
eller andra varor.

Herr Bengtson omnämnde nyss den

Om förbud mot tobaksreklam
sista handlingen vi har fått, och jag har
hunnit läsa ett litet stycke i den. Det
gäller alltså den propaganda som har
bedrivits i spritfrågan. Där konstaterar
man ju att vi har gått över till en större
vinkonsumtion. Inte heller detta tycker
herr Bengtson om, medan alla vi andra,
som tycker att man skall försöka
pressa ned starkspritkonsumtionen så
mycket som möjligt och övergå till drycker
med lägre volymprocent alkohol,
finner detta vara en mycket god utveckling.
Även där har herr Bengtson klagat,
och jag vet inte hur vi skall kunna
tillfredsställa herr Bengtsons intressen
vare sig i spritfrågan eller när det
gäller tobaksreklamen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Herr Axel Svensson
fäste sig egentligen vid saker som utskottet
inte har behandlat så mycket.
Däremot betonade han tryckfrihetsfrågorna
väldigt litet, men det är de som
utskottet särskilt anfört. Den enda
hänvisning han gav var till finansministerns
svar på en interpellation, där
— måste jag säga — finansministern i
ett tiotal rader ingalunda har ägnat
tryckfrihetsfrågan någon uppmärksamhet,
utan det verkar som om man av
rena nödtvånget har måst hitta på någonting
när svaret avlämnades. Däremot
borde ha framhållits vad 1944 års
tryckfrihetssakkunniga har sagt, men
varken herr Svensson eller andra lagutskottet
vill ta upp detta till behandling
utan sveper bara förbi det. Det lär
nog komma upp ytterligare diskussioner
om vad tryckfriheten egentligen innebär,
och förbigåendet därav var kanske
ett underförstått erkännande från
herr Svensson att det inte var någon
riktig motivering.

Det var intressanta synpunkter som
herr Svensson tog upp om minskandet
av konsumtionen på olika håll och likheten
med alkoholreklamen. Då vill jag

128

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1964

Om förbud mot tobaksreklam

säga, herr Svensson, att man inte gör
en dålig sak bättre genom att tala om
någonting ännu sämre. Är det så att reklamen
har en skadeverkan, blir denna
inte mindre om man talar om någonting
som är ännu värre i fråga om stora
konsumtionskvantiteter. Herr Svensson
nämnde att människor inte har slutat
att röka inför den amerikanska cancerrapporten.
Jo, det är just vad de
gjort, ty inom vårt land visar Tobaksbolagets
försäljning av cigarretter en
minskning med 10 procent. Om man då
normalt sett tidigare hade haft en ökning,
blir minskningen ännu större än
10 procent. Men jag förstår väl att det
satt väldigt långt inne innan tobaksförsäljarna
och Tobaksbolaget talade om
bur det verkligen hade gått. Sedan visade
man på en ökning i försäljningen
av cigarrer och cigarriller och visade
där fram stora procentsiffror. Ja, det
är klart, men denna konsumtion är ju
försvinnande liten jämförd med cigarretterna.
Skall man jämföra är det inte
alls adekvat att ta fram cigarrerna i
samband med minskningen av cigarrettförsäljningen.
En sådan statistik är
fullkomligt missvisande. Att den amerikanska
konsumtionen har minskat vet
vi, men vi vet inte hur mycket. Men
nog vet vi att cancerrapporten har haft
en avsevärd effekt, och jag hoppas att
den effekten kommer att fortsätta.

Herr Svensson undrade om jag i detta
fall ansåg reklamförbudet vara medlet
att klara upp situationen. Ingalunda,
det är jag helt medveten om. Men
skall vi, när vi nu har fått så starka
bevis för att rökningen är skadlig, fortsätta
att reklamera för en sådan sak
och locka ungdom till att använda cigarretter?
Vi befinner oss nu i en sådan situation
att vi i skolorna kan finna 10—
12-åriga pojkar som är inbitna vanerökare.
Ändå är situationen den att det
reklameras med en tjusig bild med romantik
och sport i avsikt att få en
större konsumtion av cigarretter.

Jag vill slutligen korrigera en sak
som herr Svensson tog upp i samband

med talet om alkoholreklamen. Han påstod
att man nu har gått över till konsumtion
av vin i stället för av spritdrycker.
Nej, tänk om det hade varit
så, då skulle även jag ha känt mig tillfredsställd.
Det är ett av de stora misstagen
i nykterhetspolitiken att man lärt
det svenska folket dricka mera vin, fyra
gånger så mycket vin som i början
av 1950-talet. Men det väsentliga är att
starkspritkonsumtionen samtidigt har
hållit sig på ungefär samma nivå som
tidigare. Detta är resultatet av vinpropagandan,
och då anser jag att man
har misslyckats totalt. Människorna har
inte, som herr Svensson sade, gått över
från starksprit till vin, utan man har i
stället åstadkommit en vinkonsumtion
ovanpå den redan befintliga starkspritkonsumtionen.
Det kan var och en studera
genom att jämföra siffrorna från
1952 och 1954, då vi hade motboken,
och dagens konsumtion. Så har resultatet
blivit av denna reklam. Detta har
jag sagt för att korrigera vad herr
Svensson sade, och därefter är det väl
inte så mycket som återstår i hans bevisföring
utan vi är tillbaka vid tryckfriheten
igen. Jag kan då inte finna annat
än att vi har skäl att ta detta första
enkla steg för att åtminstone inte främja
en ökad konsumtion genom reklam.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Man har frågat mig här
i dag hur jag kunde instämma i herr
Bengtsons yrkande om bifall till den
motion som jag har varit med om att
skriva under, när jag till utskottets utlåtande
endast fogat en blank reservation.

Ja, vid behandlingen i utskottet sades
det att det fanns paralleller med den
utredning som pågick om alkoholreklamen
och att man av den anledningen
borde avvakta den utredningen innan
man ställde något yrkande om bifall
till motionen. Jag böjde mig inför den
argumenteringen och stannade vid att
avge en blank reservation till utlåtan -

Fredagen den 20 murs 1 ‘.Kil

Nr 12

129

det. För någon dag sedan refererades
emellertid denna utredning om alkoholreklamen
i tidningarna och en redogörelse
för den har delats i kammaren i
dag. Därmed har vi kommit in i en ny
situation, en situation som gör att jag
anser att jag utan större samvetsbetänkligheter
kan ge min anslutning till den
motion som jag också undertecknat.

Sedan, herr talman, vill jag bara göra
en liten reflexion till. Det bedrivs en
ohämmad reklam på det här området i
dag. Med reklamens hjälp söker man få
unga människor att tro att det är fint
att röka, att rökning är ett tecken på
kultur och ett uttryck för förfinad
smak. Man blir bekymrad över den förljugna
propaganda som förs och som
påverkar så många människor. Rökningen
går ned i allt yngre åldrar, t. ex.
bland skolungdom och kanske framför
allt bland unga flickor, och jag måste
säga att få gånger känner jag mig så
beklämd som när jag ser det ohejdade
rökandet bland unga flickor som har en
framtid framför sig men som förstör
så mycket just genom detta väldiga rökande.
Jag behöver inte åberopa medicinska
och ekonomiska synpunkter, ty
dem känner vi alla till.

Herr talman! Det finns anledning att
man söker få till stånd eu bättre tingens
ordning på det här området till
skydd för unga människor och deras
framtid.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Motionären herr Bengtson
står i riksdagskatalogen upptagen
som redaktör. Han har visserligen
ingen tidning, men man tycker att han
ändå borde ha en mera utvecklad känsla
för tryckfriheten än vad han här har
visat genom sina anföranden. Jag får
säga att det är en ganska vårdslös behandling
som herr Bengtson har ägnat
en grundlag av den karaktär som tryckfrihetsförordningen
äger. Han säger alt
man inte har någon egentlig anledning
att anföra tryckfrihetsrättsliga hinder

Om förbud mot tobaksreklam
mot ett totalförbud för reklamen. Han
hänvisar till det drastiska exempel från
Texas som jag förmodar att ingen riksdagsman
i vårt land vill ta på allvar.

Det borde ha legat närmare till hands
för herr Bengtson att anföra den prövning
av frågan om ett totalförbud som
faktiskt har gjorts av statsmakterna för
några år sedan och som finns refererad
på sidan 3 i utskottsutlåtandet. Den
prövningen rörde just en sådan situation
som motionären har avsett, nämligen
att man skulle ha ett totalförbud för
reklam. Det gällde då alkoholreklamen.
Dåvarande statsrådet Sköld anförde
1954 att man i förarbetena till nykterlietslagstiftningen
prövade möjligheten
att åstadkomma direkta förbudsbestämmelser
mot olämplig reklam. I propositionen
hette det den gången: »Dylika
åtgärder torde inte vara möjliga att genomföra
utan ändringar i tryckfrihetsförordningen.
» Just detta har herr
Svensson nyss antytt, men herr Bengtson
har bestritt det. Statsrådet Sköld
fortsatte: »Sålunda påkallade grundlagsändringar
skulle förutsätta ingående
principiella överväganden och även
i övrigt bli av komplicerad natur.»
Han ansåg att man inte kunde komma
fram på den vägen.

Att man ändå har genomfört vissa
inskränkningar i reklamen för rusdrycker
beror på att man gått en helt annan
väg. Man bär ålagt Vin- och spritcentralen
att i sina avtal med leverantörer
förplikta dessa att iaktta vissa av Vinoch
spritcentralen påbjudna inskränkningar.
Det är den vägen man lyckats
göra en specialförordning, varigenom
man har kunnat gå utanför tryckfrihetsförordningen.
Att, som herr Bengtson
önskar, skapa ett totalförbud mot all
tobaksreklam skulle utan tvivel vara ett
ingrepp både gentemot tryckfrihetsförordningens
anda och mot dess bokstav.

Jag måste säga att 1961 års nykterlietslagkommitté,
vars betänkande just
har refererats i publikationen Från departement
och nämnder, inte utgör nå -

130

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1964

Om sänkning av bokpriserna

got efterföljansvärt exempel. Dess förslag
är högst dubiöst just ur tryckfrihetsrättsliga
synpunkter, även om man
går fram via rusdrycksförsäljningsförordningen.
Det blir väl tid att diskutera
de frågorna, om statsrådet skulle ta upp
förslaget i en proposition, men det förslag
som refereras på sidan 145, i ytterspalten
nederst, är verkligen ett avskräckande
exempel på en detaljreglering
som väl kan skapa en mängd petitesser
men som ur rent saklig synpunkt
torde bli ganska ineffektiv.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Eftersom herr Möller
gjorde vissa citat, nödgas jag också citera
litet grand om den verkligt viktiga
saken, tryckfriheten. Jag vill visa att
vad som sades av finansministern 1954
fick en tolkning av justitieministern
1955. Ur den tolkningen vill jag citera
vad han sade om tryckfriheten, nämligen:
»Tryckfrihetens uppgift är att
skydda yttrandefriheten såsom grundval
för ett fritt samhällsskick. Däremot
bör tryckfrihetsförordningen inte tolkas
på det sättet, att den reglerar varje förfarande,
vari tryckt skrifts innehåll, taget
i bokstavlig mening, kommit till användning.
Den hindrar därför icke tilllämpligheten
av bestämmelser, som icke
ingriper i yttrandefriheten, utan har ett
annat syfte, t. ex. är av näringsrättslig
natur. Den principfråga som det här
gäller har vid åtskilliga tillfällen varit

under debatt.---Ett principiellt

ställningstagande av den innebörd som
jag här antytt kom sålunda till stånd
vid antagandet av 1931 års lagstiftning
om illojal reklam. Bestämmelser därom
ansågs icke hindras av tryckfrihetsförordningen,
oaktat reklamen kunde förekomma
i tryckt skrift. Frågan om tryckfrihetens
innebörd undersöktes närmare
av 1944 års tryckfrihetssakkunniga,
och de kom till samma resultat som
riksdagen hade gjort år 1931.»

Justitieministern redogjorde vidare
just för alkoholreklamen och sade:

»Med denna uppfattning om tryckfrihetens
innebörd kan de av riksdagen
förra året beslutade bestämmelserna om
inskränkningar i alkoholreklamen icke
anses strida mot tryckfriheten.» De bestämmelser
som antogs 1954 konstaterades
alltså av justitieministern året efter
icke strida mot tryckfriheten. Följaktligen
vill jag bara understryka att jag
fortfarande inte kan finna av de auktoritativa
uttalanden som gjorts att vad
som föreslagits i vår motion på något
sätt skulle strida mot tryckfriheten, vilken
jag är precis lika angelägen som
herr Möller att värna om.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 6,
i anledning av väckta motioner om slopande
av socialgruppsindelningen vid
offentliga statistiska redovisningar, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om sänkning av bokpriserna

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning
av väckta motioner om sänkning
av bokpriserna.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
I: 90, av herr Adolfsson, samt II: 114,
av herrar Hermansson och Holmberg
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära snar
utredning av vilka åtgärder som borde
vidtagas för att genom subventionering
av bokutgivningen eller upprustning av
och anslagsökning åt de allmänna

Fredagen den 20 mars 1904

Nr 12

131

biblioteken, eller på annat sätt, kunna
nedbringa bokpriserna till eu ur kulturbefrämjande
synpunkt lämpligare
nivå.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att de likalvdande motionerna I: 90 och
It: 111 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Dessa motioner siktar
egentligen längre än vad jag kan ge
mig tid att redogöra för vid detta tillfälle.
Det kan bara bli några skärvor av
vad jag skulle ha önskat säga.

Huvudsyftet är att försöka hejda den
våldsamma prisuppgång på böcker som
vi kunnat iaktta och att ge goda litterära
verk både utgivare och köpare.
Rent principiellt sett kan man väl säga:
Måste verkligen en så viktig kulturell
angelägenhet som bokutgivningen och
författarnas möjligheter att finna utgivare
för sina verk bero av de monopolistiska
kommersiella intressen och bedömningar
som nu härskar? Vi säger
för vår del att så borde det verkligen
inte vara. Emellertid skall jag inte vid
detta tillfälle knyta ytterligare reflexioner
till denna sida av saken. Jag noterar
att allmänna beredningsutskottet
delar vår uppfattning att spridning axgod
litteratur inte bör hindras genom
för höga priser på böckerna. Denna
utskottets kärleksförklaring till billiga
böcker, till goda böcker och till vettiga
bokpriser tycks mig emellertid vara
endast platonisk, ty utskottet har ju för
sin del inga som helst uppslag till tänkbara
åtgärder utan nöjer sig med att yrka
avslag på vår motion.

Vi för vår del är djupt oroade över
tendenserna på bokmarknaden (fastän
jag måste säga att jag använder uttrycket
»marknad» med avsmak i ett sådant
här sammanhang). Vi är framför allt
oroade över monopoliseringen och över
de små förlagens svårigheter att hävda
sig gentemot denna monopolism. Vi är

Om sänkning av bokpriserna
oroade över de höga bokpriserna, över
att så många författare som kan bedömas
ha något att ge oss alla, inte får
möjlighet att ge det utan t. o. in. får gå
i graven utan att deras verk blir publicerade.
Detta anser vi vara en oerhörd
misshushållning med s. k. andlig kraft
och med en skaparförmåga som skulle
varit i stånd att ge oss andra mycket av
varaktigt värde.

.lag vill erinra allmänna beredningsutskottet
om att det vid här diskuterar
är frågan om priserna på förstautgåvor
av skönlitterära verk och andra bokverk.
Där har man kunnat konstatera en
femdubbling av priserna sedan 1939. Att
skaffa sig en s. k. färsk boksamling och
på så sätt följa med i den aktuella utvecklingen
på litteraturens område är
ett ekonomiskt äventyr för flertalet
människor. Resultatet har också blivit
att det i vårt land med dess åtminstone
relativt höga materiella standard köps
betydligt mindre böcker per invånare
än i åtskilliga länder med avsevärt lägre
materiell standard än vad vi har.

I någon mån beror detta på att vi har
ett ganska gott utvecklat offentligt biblioteksväsende,
men huvudorsaken ligger
säkert i att bokpriserna till följd av
monopoliseringen är så höga som de är.

Våra motioners förslag går ut på en
utredning om tänkbara åtgärder för att
ändra på detta minst sagt mycket ledsamma
förhållande, .lag måste nog förebrå
utskottet för att det i sina bedömanden
av våra motioner envist ha bitit
sig fast just vid frågan om en eventuell
subventionering. Jag vill påpeka
att den saken nämner motionerna endast
sekundärt och som en i vart fall
endast temporär åtgärd, syftande till att
säkra vissa mycket angelägna bokverks
utgivande. I den frågan säger sedan utskottet:
»Systemet skulle kunna medföra
en viss, icke önskvärd dirigering
av bokutgivningen och bokförsäljningen.
»

Ack ja! Dirigering! Precis som vi inte
har dirigering i allra högsta grad! Förlagsvärlden
präglas av en stark mono -

132

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1964

Om sänkning av bokpriserna
polisering, och de tre största förlagen
svarar för hälften av den vanliga bokutgivningen
och har dessutom nästan
monopol på hela läroboksutgivningen.
Denna dominerande ställning möjliggör
naturligtvis dirigering såväl i fråga om
utgivning som när det gäller försäljning.
Mot detta står sig de små folkrörelseanknutna
förlagen synnerligen
slätt, och deras andel av bokutgivningen
är mycket obetydlig. Beträffande
läroboksutgivningen representerar de
praktiskt taget ingenting, utan den har
de stora monopolförlagen hand om.
Dessa kan ju också ösa på hur friskt
som helst i fråga om reklam i tidningar
som de själva äger och som de själva
dirigerar, och på det sättet kan de
också dirigera när det gäller frågan om
litteraturutvecklingen, litteraturförsäljningen
och bokpriserna. Detta tvingar
de medelstora förlagen — de små har
inte några chanser alls — att låta sig
dras med i reklamsuget och att i sin
tur medverka till att hålla bokpriserna
så höga.

Den dirigering som utskottet befarar
av en viss begränsad subventionering
för utgivandet av vissa angelägna verk
skulle däremot verka i positiv riktning.
Men eventualiteten av en sådan temporär
och begränsad subventionering är
ju i våra motioner helt underordnad de
andra frågeställningarna. Eftersom väl
tiden må bedömas som knapp för ögonblicket
vill jag bara tillägga att en viktig
åtgärd här vore att ge de offentliga biblioteken
större resurser, så att de bättre
kunde täcka också de små förlagens utgivning.
Våra 4 000 offentliga bibliotek
kan ju tillsammans ofta köpa endast
några hundratal exemplar av en nyutkommen
bok, många gånger betydligt
mindre, 25 å 50 exemplar, ibland ingenting
alls, och det är särskilt de små
förlagen som blir lidande på detta.

Också det ökade stöd åt biblioteken
som vi föreslår anges i våra motioner
endast som ett exempel på olika slag av
åtgärder, men i detta fall med starkt
understrykande av betydelsen för bok -

priserna, bokutgivningen och möjligheterna
att i någon mån bryta monopoliseringen.

I övrigt föreslår vi utredning av frågan
i hela dess vidd. Betydelsen av en
sådan utredning vill jag, herr talman,
nu understryka genom att yrka bifall
till de motioner som behandlas i detta
utskottsutlåtande.

Låt mig slutligen också uttrycka min
förvåning över att utskottet infordrat
yttrande från Bokförläggarföreningen
utan att samtidigt efterhöra Författarföreningens
erfarenheter och åsikt. Det
tycker jag är att ge litet slagsida på remissförfarandet.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Det kan väl inte resas
någon invändning mot syftet med motionerna,
och det finns nog ingen i detta
hus som har något att invända mot
tanken att man skulle få lägre bokpriser.
Frågan är naturligtvis hur detta
skall ske. Där har motionärerna anfört
två typer av åtgärder, som dock inte har
övertygat utskottet. Man föreslår dels
att staten skulle subventionera böcker
för att främja utgivning av sådana som
anses vara av särskilt kulturellt värde,
dels att de allmänna biblioteken skulle
få ökat stöd.

Det är självfallet att man kan känna
oro när man ser att ett fåtal bokförlag
dominerar marknaden. Det har dock
inte hindrat att några nya företag kommit
till under senare år. Vi har totalt
ett sjuttiotal bokförläggande företag i
vårt land. Två nya företag, ett i västra
Sverige och ett i Sydsverige, har kommit
till och visat sig ytterst framgångsrika.
De har kunnat lansera nya författare,
som på det sättet har kunnat hävda
sig. Det har inte heller anförts något
exempel på något verk som har undertryckts
på grund av monopolistiska tendenser
hos de stora företagen.

Det är självfallet att vi har en livlig
bokmarknad i vårt land. Vi har väl eu
av de mest boktäta marknaderna i värl -

Fredagen den 20 mars 1964

Nr 12

133

Interpellation ang. kommunala anslag till politiska ungdomsföreningar

•ten med mellan 5 000 och G 000 böcker
varje år, och vi har en bokhandel som
är mycket rikt sorterad och genom det
system som använts har en stor variation
som tillfredsställer högt ställda
anspråk.

Huruvida bokköpen per invånare här
i vårt land är lägre än i andra jämförliga
länder och vad detta i så fall beror
på kan man bara gissningsvis uttala
sig om.

Motionärerna själva har bitit sig fast
vid tanken på subventioner, och det är
inte underligt att utskottet då analyserar
just den rekommendationen. Det
skulle bli ett mycket svårt uppdrag fölen
statlig nämnd att välja ut de böcker
som skulle komma i åtnjutande av statlig
subvention. Därför har utskottet enhälligt
funnit att denna metod icke kan
rekommenderas.

Stödet till biblioteken behandlas i
helt annan ordning. Det föreligger ju
också förslag under åttonde huvudtiteln
från statsrådets sida om en uppräkning
av biblioteksstödet med ca en miljon
kronor. Det är däremot ganska optimistiskt
att tro att ett ökat biblioteksstöd i
och för sig kunde sänka bokpriserna.
Ett sådant samband finns sannolikt inte.

En fråga, som sedermera kommer
upp i riksdagen under våren är av stort
intresse för bokhandeln och bokpriserna,
nämligen frågan om bruttoprisförbudet,
om det skall ges fortsatt dispens
eller ej för bokhandeln. Eftersom den
frågan kommer att bli aktuell senare
och icke upptagits av motionärerna,
finns det ingen anledning att här gå in
på den.

Till slut vill jag erinra om att bokhandeln
och bokpriserna för ett tiotal
år sedan ingående analyserats ur alla
aspekter av 1948 års bokutredning, som
framlagt ett grundläggande material.
Självfallet har förhållandena under det
senaste decenniet ändrats i vissa avseenden,
men man kan inte säga att det
kommit fram några effektiva metoder
för att hålla bokpriserna nere i särskilt

hög grad, långt mindre för att göra en
kategoriklyvning, så att den kulturellt
mest intressanta litteraturen skulle kunna
få en särställning. Här har motionärerna
inte kunnat redovisa några vägar,
vilket jag inte är särskilt förvånad över.

Jag ber alltså med detta, herr talman,
att få yrka bifall till beredningsutskottets
utlåtande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Interpellation ang'', kommunala anslag
till politiska ungdomsföreningar

Herr HJORTH (s) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I årets statsverksproposition,
bilaga 10, föreslår ecklesiastikministern
ändrade grunder för bidrag
till ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet. Han ansluter sig i huvudsak
till 1962 års ungdomsutredning,
som i sitt betänkande anser att målsättningen
för statens stöd till ungdomsorganisationerna
bör vidgas till att omfatta
deras totala verksamhet. Utredningen
föreslår att också de politiska
ungdomsorganisationerna erhåller statsbidrag
till hela sin verksamhet och i
bidragshänseende nu ges samma ställning
som övriga ungdomsorganisationer.
Ecklesiastikministern delar utredningens
uppfattning att tiden nu är mogen
för att målsättningen för samhällets
stöd till ungdomsorganisationerna
vidgas till att omfatta såväl deras samhällsfostrande
och idéinriktade verksamhet
som deras allmänt ungdomsfrämjande
arbete.

Enligt riksdagsbeslut 1957 utgår visserligen
redan nu statsbidrag till de politiska
ungdomsorganisationerna för de -

134

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1964

Interpellation ang. kommunala anslag till politiska ungdomsföreningar

ras ungdomsfrämjande arbete, men dessa
bidrag ges via olika studieförbund.
Statsrådet anser att denna särställning
på grund av gjorda erfarenheter nu kan
upphöra. Remissvaren på utredningens
betänkande är också övervägande positiva.
Svenska kommunförbundet understryker
bl. a. den utomordentligt
viktiga roll som de politiska ungdomsorganisationerna
i likhet med andra
ungdomsorganisationer spelat och alltjämt
spelar för ungdomens fostran till
goda medborgare och anser att det är
förståeligt att den särställning som de
politiska ungdomsorganisationerna nu
intar kan kännas diskriminerande för
medlemmarna.

Mot denna bakgrund verkar regeringsrättens
nyligen meddelade utslag i några
uppmärksammade mål verklighetsfrämmande.
Det gäller visserligen frågor
om kommunernas rätt att stödja
även politiska föreningar för deras ungdomsvårdande
verksamhet, men principiellt
bör olika uppfattningar ej råda
mellan stat och kommun. Enligt regeringsrättens
utslag får inte Vattholma
kommun — det fall som jag bäst känner
till — utge stöd till en politisk ungdomsorganisation.
I de fastställda riktlinjerna
för ett beslutat ungdomsråds
verksamhet skulle kommunen under
vissa förutsättningar kunna ge bidrag
till samtliga inom kommunen verksamma
föreningar med ungdomsverksamhet
på sitt program, alltså även till politiska
föreningar. Detta beslut av Vattholma
kommunalfullmäktige i juni 1962
överklagades hos länsstyrelsen i Uppsala
län. Länsstyrelsen följde klaganden
och upphävde fullmäktiges beslut.
Över länsstyrelsens utslag anförde kommunalfullmäktige
besvär, men dessa
besvär har nu i regeringsrätten underkänts.
Visserligen säger regeringsrätten
att det är en kommunal angelägenhet
att främja ungdoms- och fritidsverksamhet
även i den formen, att anslag
lämnas till enskild förening, för att
denna skall driva sådan verksamhet för
ungdom inom kommunen. Man säger

sig emellertid sakna säkerhet för att
medlen ej kommer att främja organisationernas
politiska verksamhet. Enär
det inte kan anses som en kommunens
angelägenhet att understödja politisk
verksamhet, har fullmäktige följaktligen
genom det klandrade beslutet överskridit
sin befogenhet, fastslår regeringsrätten.

Vad som skall gälla för det statliga
stödet till ungdomsorganisationerna
skall alltså vara felaktigt när det tilllämpas
på det kommunala planet. Nu
har för all del inte de nya uppmjukade
bestämmelserna för det statliga ungdomsstödet
under åttonde huvudtiteln,
som jag inledningsvis nämnde, ännu behandlats
av riksdagen. Redan enligt
1957 års riksdagsbeslut kan dock de politiska
ungdomsorganisationerna erhålla
statsbidrag till sin ungdomsvårdande
verksamhet. Dåvarande departementschefen
ansåg också vid detta tillfälle,
att man inte rimligtvis kunde diskvalificera
organisationerna i fråga om rätt
till statligt stöd för den ungdomsfostrande
verksamheten endast därför att
organisationerna företräder och verkar
för en viss politisk åsiktsriktning.

Både Kommunförbundet och kommunerna
i allmänhet har ansett sig äga
rätt enligt § 3 kommunallagen att stödja
även en politisk förenings ungdomsvårdande
verksamhet under förutsättning
att denna verksamhet klart avgränsas
från föreningens rent politiska
verksamhet. I det av mig åberopade
Vattholmafallet har enligt min mening
sådan avgränsning skett. Bidrag till ungdomsverksamhet
skulle utgå efter en
verksamhetsplan som ingivits till ungdomsrådet,
och organisationerna är
skyldiga att tillhandahålla sina räkenskaper
för kontroll. Av riktlinjerna
framgår icke att bidrag kan lämnas till
politisk verksamhet. Regeringsrättens
och länsstyrelsens utslag verkar därför
som onödig misstänksamhet mot de
idogt och under knappa ekonomiska
villkor arbetande politiska ungdomsföreningarna.

Fredagen den 20 mars 1904

Nr 12

135

Interpellation ang. kommunala anslag till politiska ungdomsföreningar

Det talas mycket om förebyggande
åtgärder när det gäller ungdomsbrottslighet,
spritmissbruk och allmän asocialitet.
De politiska ungdomsföreningarnas
verksamhet är i likhet med övriga
ungdomsorganisationers ett alternativ
till detta och därför ett alternativ som
det bör ingå i den kommunala kompetensen
att stödja. Varje aktivitet för alt
samla och sysselsätta grupper av ungdom
i givande och utvecklande fritidsarbete
bör enligt min mening stimuleras
och vid behov understödjas.

Den tveksamhet som i vissa fall varit
rådande ute i kommunerna när det gällt
deras befogenhet att ge stöd till de politiska
ungdomsorganisationerna, har
genom regeringsrättens utslag förstärkts.
Det hela torde bottna i bristande
klarhet när det gäller tolkningen
av kommunallagen i dessa frågor. Då
nu regeringsrättens utslag i bl. a. Vattholmamålet
kan bli prejudicerande för
kommunernas ställningstagande härvidlag,
anhåller jag om första kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet få ställa
följande frågor.

Delar herr statsrådet den uppfattningen,
att kommunala anslag till ungdomsfrämjande
organisationer även bör
utgå till politiska ungdomsföreningar?

Är herr statsrådet i så fall beredd att
överväga sådana förändringar i kommunallagen,
att kommunerna ges denna
möjlighet?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet från och
med den 1 april tills vidare i och för
fullgörande av särskilt uppdrag som
meddelats mig av FN:s generalsekrete -

rare (ordförandeskap i den s. k. SydAf
rika-kommittén).

Stockholm den 20 mars 1964.

Alva Myrdal

Den begärda ledigheten beviljades
för den tid, som åtginge för uppdragets
fullgörande.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 108,
till Konungen angående val av riksdagens
justitieombudsman och hans ställföreträdare; dels

ock till riksdagens förordnanden: nr

109, för före detta lagmannen Tor
Alfred Bexelius att vara riksdagens justitieombudsman;
och

nr 110, för lagmannen Bengt Gustaf
Theodor Sandström att vara riksdagens
justitieombudsmans ställföreträdare.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 111, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
utlåtande nr 37, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående försvarsgrensstabernas
organisation m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Ordet lämnades på begäran till herr
FÖRSTE VICE TALMANNEN, som anförde: Herr

talman! Med hänsyn till infallande
helg hemställer jag att kammaren
måtte medgiva att tiden för avgivande
av motioner i anledning av de
Kungl. Maj:ts propositioner, som bordlagts
vid kammarens sammanträden

136

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1964

onsdagen den 18 och torsdagen den 19
innevarande mars, utsträckes till det
sammanträde som infaller näst efter 15
dagar från det respektive propositioner
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1964. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

640020