Nr 12 FÖRSTA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 12 FÖRSTA KAMMAREN 1962

16-21 mars

Debatter in. in

Fredagen den 16 mars Sid.

Om förbud mot professionella boxningstävlingar ................ 3

Tisdagen den 20 mars

Interpellation av herr Schött ang. bokföringsplikt och taxeringskontroll
för mindre företagare .............................. 37

Onsdagen den 21 mars

Överlåtelse till Umeå stad av Norrlands dragoners kasernetablisse -

ment och övningsområde.................................... 38

Vissa anslag under åttonde huvudtiteln:

Om inrättande vid svenska ortnamnsarkivet av en befattning som

förste arkivarie .......................................... 39

Bokinköp och bokbindning vid statens psykologisk-pedagogiska

bibliotek ................................................ 49

Om viss ytterligare vaktpersonal vid nationalmuseet .......... 51

Om anslag till Fadderortsrörelsen ............................ 55

Om ändrade avskrivningsregler vid beskattningen för byggnad i
jordbruk eller rörelse ...................................... 57

Upphävande av den särskilda varuskatten å gräddglass .......... 64

Beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av egnahem . . 69

Om en fond för tillgodoseende av kommunernas lånebehov vid förvärv
av tomtmark för bostadsbebyggelse .................... 75

Rätt för företagare till återlån från allmänna pensionsfonden .... 76

Om begränsning av ungdomens tobakskonsumtion .............. 84

t Första kammarens protokoll 1962. Nr 12

Nr 12

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 16 mars Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 12, om förbud mot professionella
boxningstävlingar, m. m..................................... 3

Onsdagen den 21 mars

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, om införande i svensk tryckfrihetslagstiftning
av den s. k. genmälesrätten................ 38

Statsutskottets utlåtande nr 41, ang. överlåtelse till Umeå stad av
Norrlands dragoners kasernetablissement och övningsområde
in. in. .................................................... 38

— nr 42, ang. anslag'' till allmänna kultur- och bildningsändamål

samt kyrkliga ändamål .................................... 39

— nr 43, ang. överförande till staten av kommunernas utgifter för

det obligatoriska skolväsendet ........ 57

— memorial nr 44, ang. överlämnande till särskilt utskott av vissa

till statsutskottet remitterade motioner ...................... 57

Bevillningsutskottets betänkande nr 18, om ändrade avskrivningsregler
vid beskattningen för byggnad i jordbruk eller rörelse . . 57

— nr 22, om upphävande av den särskilda varuskatten å gräddglass 64

— nr 26, om undantagande från beskattning av vinst, som beror på

penningvärdets fall, rm. m. ii .j. ............................. 69

Bankoutskottets utlåtande nr 6, om en fond för tillgodoseende av
kommunernas lånebehov vid förvärv av tomtmark för bostadsbebyggelse
................................................ 75

Första lagutskottets utlåtande nr 17, om översyn av lagstiftningen
rörande explosiva varor .................................. 76

— nr 18, om snabbare åtgärder mot ungdomsbrottslingar ........ 76

— nr 19, om åtgärder för att tillföra domstolarna trafikteknisk sakkunskap
................................. 76

Andra lagutskottets utlåtande nr 13, om rätt för företagare till åter lån

från allmänna pensionsfonden .......................... 76

—- nr 14, ang. upphävande av värnpliktslagens regler om reservofficersaspirants
tjänstgöringstid ............................ 83

— nr 15, arig. lägen om semester .............................. 83

— nr 16, om viss ändring i butikstängningslagen ............ 83

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11, ang. förslag till brandlag och

brandstadga in. in................... 83

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, ang, förslag till brandlag och

brandstadga in. in. ................................ 83

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12, ang. översyn av bestämmelser''
na om äganderättsanmälan beträffande bil . . ................ 83

— nr 13, om slopande av. kontrollen vid överlåtelse av bostadsrätt 83

— nr 14, om ersättning i realvärden till skadelidande vid sjöreglering
in. m.....''. . r. . . T. . ’. ......!...... ... . . , . . . . .......... 83

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 6, om åtgärder till

främjande av den svenska friiktdryekskonsumtionen .......... 83

—, nr 7, om forskning rörande vidgad användning,av öländsk kalksten
...................................................... 83

— nr 8, om åtgärder i syfte att beakta de rörelsehindrades problem 84

— nr 9, om utredning rörande zigenarfrågan .................. 84

— nr 10, om begränsning av ungdomens tobakskonsumtion: ,84

Frédagerf den 16 mars 1962

Nr 12

Fredagen den 16 mars

Kammaren sammanträdde kl. 11.60*

Justerades protokollet för den 9 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 118, till Konungen i anledning av
väckta motioner om rätt till ersättning
från den allmänna sjukförsäkringen för
tandvårdskostnad, m. m.

Herr TALMANNEN:

Jag ber att få meddela att talmanskonferensen
i dag har beslutat följande
beträffande plena den vecka då 1
maj infaller.

Bordläggningsplena hålles onsdagen
den 2, mgj kl. 14.00 och torsdagen den
3 maj kl. 16.00. .Fredagen den 4 maj
hålles arbetsplenum med början kl.
11.00.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 59, angående anslag för budgetåret
1962/63 till journalistutbildning;

nr 88; angående marinens tekniska
personal m. ml; och

nr 89, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Svenska traforsknihgsinstitutet,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
pr 92, med förslag till lag om.
straff. i. vissa fall för oriktjg ursprupg^-deklarption m. m.

Föredrogs och. hänvisades till jord*
bruksUtskottet Kungl. Maj itss,proposition
nr 95; angående .vissa''åtgärder i, prisreglerande
syfte på jordbrukets område;;

in. in. i * i .u ,i

^—*— '' ,.''.c*;'' V '' f

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 96,
angående överlåtelse av viss kronan tillhörig
mark in. in. 1

Om förbud mot professionella boxningstävlingar Föredrogs

ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av väckta
motioner om förbud mot professionella
boxningstävlingar, m. m., i vad motionerna
hänvisats till lagutskott.

I de likalydande motionerna nr 197 i
första kammaren av fru Segerstedt W.iberg
in. fl. och nr 185 i andra kamma-/
ren av herr Hamrin i Jönköping in. f).‘
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
om stadgande ay förbud mot jtäy-,
lingar och uppvisning i boxning igellan
professionella boxare samt att riksdagen
vidare måtte besluta, att ingen
del av anslaget till fonden för idrottens
främjande skulle få disponeras för stöd
åt boxningssporten.

Motionerna hade; hänvisats, i vad de*
avsåge förbud mot tävlingar och uppvisning-
i boxning mellan professionellaboxare,
till behandling av lagutskott
samt i övrigt till statsutskottet. I första
nämnda del hade motionerna behandlats
av första lagutskottet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, atf
förevarande motioner, I: 197 och II: 185,
i vad de hänvisats till behandling ,i(ay
lagutskott, icke måtte föranleda någon
riksdagens''åtgärd.

f Reservation hade .avgivits av herr
vidson, fröken Mattson, herr Alexan/dbr^
spn, fru Segerstedt Wiberg, frp. tSörpe,
Widemar; fru Johanssfon,.och herr Kus-,
tafsson i Borås, vilka ansett,. apt, uts^koR
tets yttrande bort hava;''öjem/Iycjelse, re*
servati,onen; visade, samt :att ptskpRejt

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

bort hemställa, att riksdagen i anledning
av förevarande motioner, I: 197 och II:
185, i vad de hänvisats till lagutskott,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört.

Reservanterna hade, med hänvisning
till vad i reservationen anförts, för sin
del funnit övervägande skäl tala för att
den professionella boxningen borde förbjudas
i vårt land. Då den i motionerna
upptagna frågan om sådant förbud
emellertid helt nyligen bragts under
Kungl. Maj :ts prövning, hade reservanterna
ansett, att Kungl. Maj:ts ställningstagande
borde avvaktas, innan något
initiativ i den av motionärerna önskade
riktningen toges från riksdagens sida.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Mycket har i dessa dagar
talats om frihet. Många varningar
har uttalats för att i tid och otid tillgripa
förbud. Sådana varningar har alltid
sitt berättigande, det finns ständigt
en frestelse att söka komma åt en misshaglig
företeelse genom förbud. Men är
varningarna påkallade i samband med
en begäran att den professionella boxningen
skall bort? Är inte denna begäran
en konsekvens av kultursamhällets
strävan bort från våldet i umgänget
människor emellan mer än ett hot mot
den personliga friheten? Då man annars
talar om den, brukar man åsyfta
friheten att tänka fritt, att fritt ge uttryck
för sina tankar i tal och skrift.
Någon sådan frihet kan i detta sammanhang
knappast vara åsyftad eller hotad.

Den enskilde individen äger i kultursamhället
sin frihet tack vare att andra
begränsar sin. Man är överens om
att avstå från den ohämmade personliga
friheten till förmån för gemenskap. Man
söker med lagarnas hjälp avväga denna
begränsning och skapa ett sådant tillstånd
att individen upplever som något
självklart att man inte bör ta rätten i
egen hand. I denna avsikt talas i propositionen
rörande en ny skolform om
att de unga skall lära sig att friheten
inte är självändamål utan grundval för
samarbete och samverkan. Det heter i

propositionen att de skall lära sig att
våld och våld är nedbrytande krafter.
Kan man då tillåta våld under vissa former
och mot betalning?

I den aktuella diskussionen om boxningen
har man talat om denna företeelse
som ett tidsfördriv med gamla
anor. Man har sagt att den fanns representerad
under antikens dagar och
nämnts av Homeros och Sokrates. Man
kunde gärna ha breddat resonemanget
och talat om vilka andra folknöjen som
fanns under antiken. Då hade man funnit
att en del av de romerska kejsarna
bland sina nöjen räknade att på Capitolium
hetsa lejon mot fångna judar och
kristna. Ingen skulle i våra dagar vilja
försvara det nöjet under hänvisning till
att det har urgamla anor. Inte heller vill
vi i Sverige tillåta införandet av tuppeller
tjurfäktningar på grund av att
dessa folknöjen sedan gammalt finns på
sina håll. Vi betraktar dem som kvarlevor
från en gången tid, kvarlevor som
vi är ganska övertygade om skall försvinna
i och med att kulturen och folkbildningen
gör landvinningar.

Boxningen utgör också en kvarleva
från den tid då lagar inte reglerade förhållandet
människor emellan. Men vem
behöver i våra dagar tillgripa tlie noble
art of selfdefence? Brister gatufriden,
blir det inte bättre genom att man inför
slagsmål. I stället är det ju så att om
boxaren ute i samhället utnyttjar sin
lärdom från ringen så väntar honom
straff. Det finns exempel på detta. Straffet
utmätes efter den skada som boxaren
åsamkar den andre. Här gäller alltså
motsatta regler mot i ringen. Vid
boxningstävlan skall som bekant eftersträvas
att snabbt oskadliggöra den
medtävlande. Skulle två boxare erhålla
samma poäng, skall segern i första hand
gå till den boxare som varit mest angripande.
En segrare måste man nämligen
enligt reglerna alltid utropa, och det
ledde nyligen till att som segrare i en
match utropades en man som låg avsvimmad
på golvet. Den avsvimmade
blev förklarad för Europamästare, men
hans entusiastiska beundrare bad honom
samtidigt att avstå från vidare boxning.

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

Han hade under sin bana skadats så
många gånger, framför allt som segrare.

Enbart reglerna om vari en seger består
— med knockouten högst på listan
— visar tydligt att vi här har en kvarleva
från en gången tid, då lagarna ännu
inte hade hunnit begränsa våldets
eller självförsvarets räckvidd. Som alla
vet, är det numera endast i yttersta nödfall
tillåtet att försvara sig själv.

Man kan visserligen säga att vi har
kvar andra former av primitiv aggressivitet
och att kriget utgör ett uttryck
för denna.

På det mellanfolkliga samarbetets område
har vi haft skrämmande få framgångar,
men detta har aldrig fått utgöra
hinder för främjandet inom varje enskilt
samhälle av utvecklingen bort från
våldsmetoder. Inte förhärligar man heller
kriget i något land som vill kallas
för civiliserat.

Den professionella boxningen, herr
talman, utgör en underlig form av affärsmässigt
exploaterande av primitiva
instinkter. Man klär den primitiva kvarlevan
i modern kostymering, ordnar galor
med hjälp av nutida reklam och tillgriper,
då det är möjligt, uppfinningar
som TV och radio för att ytterligare
göra sig goda inkomster på spektaklet.
Allt detta gör att det kan vara befogat
att tala om dubbelmoral från samhällets
sida. Om vi önskar lära våra ungdomar
att våld och våld är av ondo
kan vi inte samtidigt tillåta uppvisningar
där syftet är att den ene skall skada
den andre. Varthän nu rådande förhållanden
kan leda framgår av ett färskt
exempel. Då nyligen en boxare uppträdde
mot läkarnas bestämda avrådan,
stod han kraftigt nedblodad som segrare
i ringen. Som minne av denna seger erhöll
proinotorns tolvårige son i gåva
boxarens blodiga handskar. Herr talman,
jag betvivlar att detta är en företeelse
som är ett kultursamhälle värdigt! Man

skulle kunna låta denna spekulation
i unga människors drömmar om
snabba framgångar och stora vinster
fortgå, om läkarna inte så bestämt var -

nat för de skador boxningen vållar. Att
i frihetens namn tillåta vinningslystnaden
att breda ut sig med risk för att
unga människor får sina liv förstörda,
det är enligt min åsikt att tillåta missbruk
av friheten.

I den offentliga utredning som gjorts
uttalar utredningsmannen sig genomgående
i mycket försiktiga ordalag,
samtidigt som han ingalunda förnekar
att risken för skador föreligger. Han
nöjer sig med att konstatera att boxarna
känner till detta. Han säger bestämt
ifrån att en expansion av den nuvarande
professionella boxningen i Sverige
säkerligen ej är önskvärd. Han säger
vidare: »Något medicinskt problem av
större format kan boxningen ej anses
vara, även om det enskilda fallet givetvis
kan te sig nog så problematiskt.»

Medicinska fakulteten i Uppsala varnar
för sådana slutsatser bl. a. i en skrivelse
undertecknad av professorn i
psykiatri doktor Hans Forssman som
framför allt har erfarenhet från ungdomsvårdsskolorna.
I skrivelsen sägs
det vidare: »Fakulteten kan icke dela
denna värdering. Fakulteten vill understryka
alt de registrerade grova skadorna
tvingar till förutsättningen av ett
långt större antal lättare skador som
kunna avslöjas med mera förfinade metoder
än de utredaren kunnat använda.»
Sammanfattningsvis yrkar fakulteten på
att »amatörboxningen undandrages allt
ekonomiskt stöd av offentliga medel
och finner den professionella boxningen
vara i än högre grad icke önskvärd».
De medicinska fakulteterna i Stockholm,
Lund och Göteborg framför liknande
synpunkter.

Medicinalstyrelsen framhåller i sitt
remissyttrande över utredningen att
boxningen är den enda sportgren, där
den som avsiktligt tillfogar motståndaren
en svår skada ej diskvalificeras
utan i stället utropas som segrare. Styrelsen
tillfogar: »Inom den professionella
boxningen torde hälsoriskerna vara
störst. Den har icke något berättigande
från samhällets synpunkt och bör
förbjudas.»

Svenska läkaresällskapet säger: »Box -

C Nr 12 Fredagen den IG mars 1962

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

ningen är den enda sport som har till
isip syftning att skada.» Socialstyrelsen
framhåller att »skadorna inom boxningen
icke är att betrakta som olycksfall
utan ingår tvärtom som ett moment
i tävlingarna». Socialstyrelsen önskar
inte heller avvakta den av utredningsmannen
föreslagna undersökningen av
hur mycken primitiv aktivitet som kan
eller bör tolereras av samhället och när
samhället bör opponera sig. Den finner
i likhet med medicinalstyrelsen att
»åskådandet av , kroppslig misshandel
som av samhället i annan form ej kan
tolereras måste verka förråande».

Bland alla remissyttranden finns,
herr talman, inte något som ger belägg
för det ofta upprepade påståendet att
boxningen kanaliserar aggressioner,
som i annat fall skulle söka sig andra
utlopp. Men från dem som är satta att
sköta den mest svårhanterliga ungdomen
i vårt land finns uttalanden om att
den labila ungdom som lärt sig boxas
kan komma att använda sina kunskaper
på ett olyckligt sätt ute i samhället,
om han råkar i en eller annan dispyt.
Då kan han skada både andra och sig
själv, tv alla vet att samhället belönar
inte den som utanför ringen slår ned
en motståndare,

Om detta säger docent Stig Lindgren,
medicin av medicinalstyrelsens vetenskapliga
råd: »I vad mån glorifieringen
av boxningens hjältar bidrar till ökningen
av brutaliteten i samhället med
gatuöverlall och dylikt, vjigar utredningen
med all rätt icke yttra sig om,
men det ger samhället ingen anledning
att stödja och uppmuntra idrottsgrenar
med denna speciella art av aggression.»
I samhället råder motsatta förhållanden
nmt vad som gäller under boxningsgalorna:
ju kraftigare nedslagningen blir,
ju dyrare blir straffet. I ringen gäller
som alla vet att ju kraftigare slaget är,
ju fortare når man upp till de svindlande
inkomsterna. I en av veckans sporttidningar
heter det: »Om man ser kalk
på saken gäller det 100 000 kalla, satsade
på honom. De pengarna borde ge
anledning till de säkerhetsåtgärder som
finns för en boxare med sköra ögon -

bryn.» Herr talman! I utskottets yttrande
finns en passus om de garantier som
ges av boxningskommissionen. Tyväri
har erfarenheten visat hur mycket dessa
garantier är värda. Det torde också
vara oss en tankeställare, att de två
män som skall vara de förnämsta svenska
representanterna för detta yrke båda
varnats av, läkare för att utöva sin
hantering — den ene efter en kraftig
hjärnskakning, den andre på grund av
en farlig ögonskada.

Dessutom har läkarkåren aldrig tidigare,
då riksdagen behandlat denna
fråga, uttalat sig i så entydig riktning
som i år.

Herr talman! Mycket har i dessa dagar
sagts om att boxarna och alla som
sköter arrangemangen kring dem kan
vända Sverige ryggen i händelse av ett
förbud. Men är den förlusten verkligen
att beklaga? Inkomsterna av boxningsarrangemangen
tycks ju redan till stora
delar inte komma landet till godo. En av
de stora inkomsttagarna säger sig ha
god uppfinningsrikedom, då det gäller
att kringgå skattelagarna — detta sagt i
intervjuer. Det är inte Sverige som skall
beklagas, om hoxningsgalorna förläggs
till andra länder, och vi måste låta dessa
länder på egen hand sörja för sin
mentalhygieniska vård.

Det har också sagts att om boxningsgalorna
förbjuds, kommer den professionella
boxningen att utövas i strid mot
lagens föreskrifter. Det förvånar mig
att sådana uttalanden görs även av dem
som anser att företeelsen har uppfostrande
moment. Då man gör dessa påståenden
glömmer man bort att för en
förbjuden företeelse kan reklam inte bedrivas
som nu. Man kan inte i annonser
locka ungdomar med utsikten till goda
förtjänster. Man kan inte få den reklam
som TV och radio nu anser sig böra ge.
Vi skulle också slippa de tidningsreferat
som med beundran talar om att vederbörande
boxare säger sig vara på ett
»dj—a lnimör och inte god att råka ut
för». Man kan då också slippa referat
om svartingar, referat som ogenerat serveras
i samband med nyheter om nedslagna
färgade boxare, eller talet om

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

svartingarnas rasfränder — allt detta i
tidningar som i övrigt bekämpar varje
tendens till rashat.

. Herr talman! Jag tror inte att det förbud
som reservanterna rekommenderat
utgör ett hot mot friheten. Förbudet innebär
en mentalhygienisk åtgärd, sådana
måste finnas i ett modernt samhälle,
och vi har redan en rad sådana. Vi kommer
säkert i denna debatt att få höra om
alla skyddsanordningar som företas vid
boxningsarrangemang, men inte ett enda
av dessa skydd kan gendriva påståendet
att den boxare står som segrare
vilken visat störst lust att angripa och
att syftet är att skada motståndaren. Att
vinna på knockout är det mest eftersträvade,
och en knockout är en form av
hjärnskakning, därom ger läkare klara
besked.

Herr talman! De som står bakom utskottets
idlåtande önskar att initiativ
inte skall tas från riksdagens sida utan
från regeringens. Jag skulle vilja säga
att det viktigaste är att initiativ kommer
till stånd, men jag anser att inte
endast regeringen utan också riksdagen
har skyldighet att ge en mening till känna.
Jag hoppas att denna tydligt skall
visa att det i detta hus finns många
som önskar ta avstånd från våld och
från dess utnyttjande i affärsmässigt
syfte. Här är det som jag redan framhållit
inte så mycket fråga om längtan
efter förbud som om vetskapen om att
människor enligt svensk lag inte bör
misshandla varandra. Då skall inte en
kvarleva av gamla tiders våldsmentalitet
få leva i form av ett folknöje. Detta
bör framför allt inte ske då en samlad
läkarexpertis uttalar sig däremot.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som fogats till
första lagutskottets utlåtande nr 12.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! »Den professionella boxningen
måste anses som en sport av låg
idrottslig valör och är väl närmast att
betrakta som en art av artistuppträdande
under brutala former.» Dessa sanningens
ord yttrades i ett interpella -

tionssvar i riksdagen år 1946 av dåvarande
inrikesministern. Sedan dess har
vid flera tillfällen boxning, såväl professionell
som amatörboxning, diskuterats
här i riksdagen, främst när det har gällt
fördelning av idrottsanslaget, och man
kan väl påstå att boxningshatarna sannerligen
aldrig har sparat på krutet, om
man får använda ett sådant uttryck i
detta sammanhang.

Nu har frågan på nytt kommit upp
genom en motion, där man hemställer
om helt förbud mot den professionella
boxningen. Bakom det utskottsutlåtande
som här föreligger står en mycket knapp
majoritet, 8 röster mot 7, och det är en
ren tillfällighet att det inte är 8 mot 8.

När jag nu som reservant i utskottet
vill tillkännage min uppfattning i denna
fråga, är det mig först angeläget att
förutskicka att jag alltid har varit en
stor vän av idrott. Jag har rent av beundrat
idrotten. Jag har alltid haft den
uppfattningen att idrotten inte bara fysiskt
är välgörande för utövaren, utan
att den också merendels har en mycket
stor fostrande betydelse. Vi har genom
idrotten fått fram så mycken frisk och
sund ungdom — låt oss för all del inte
glömma bort detta. Jag har därför aldrig
tvekat när det har gällt att ge idrotten
ett handtag. Men jag vill också betona
att vare sig det gäller enskilt eller kommunalt
bistånd bör alltid vissa krav
ställas på både ledare och utövare. Slarv
eller försummelser från de förras sida
liksom brutalitet från de senares måste
förhindras, det får inte tolereras. Att
sedan olyckor kan inträffa som kanske
förorsakar svåra framtida men för våra
idrQttsmän är naturligtvis beklagligt,
men så länge man bara kan rubricera
dessa händelser som rena olycksfall, för
vilka ingen kan göras ansvarig, behöver
man nog inte vara orolig. Först när en
idrottsman uppsåtligen skadas av någon
annan utövare har man anledning att se
allvarligt på saken.

Hur är det då med boxningen? Först
och främst kan vi vara överens om att
boxningen åtminstone på en punkt skiljer
sig avsevärt från all annan idrott,
nämligen därigenom att man avsiktligt

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

försöker skada sin motståndare på ett
sådant sätt att han får svårt för att fortsätta
tävlingen. Helst skall en boxare,
som en tidigare talare har sagt, slås
knockout, först då blir segraren den
verklige hjälten. Sedan må boxningsvänner
tala hur mycket de vill om det
fina i en poängseger. I all annan idrott
gäller den gyllene regel som säger att
den som avsiktligt skadar någon annan
skall bestraffas. Häri ligger den stora
skillnaden mellan boxning och annan
idrott.

I statens offentliga utredningar om
boxningssportens skadeverkningar finns
ett avsnitt som handlar om tävlingsbestämmelser
och regeltolkningar, och där
kan man få läsa följande: »Varje slag
måste för att ha poängvärde träffa direkt
med någon av de knutna handskarnas
knogparti på någon del av huvudets
fram- eller sidoavsnitt till bakkant på
örat eller på kroppens delar ovan bältet.
» Jag skall inte inlåta mig på några
medicinska synpunkter — därtill är jag
inte kompetent, och här finns förresten
läkare i denna kammare också — men
jag har ändå en gång fått lära mig på en
sjukvårdskurs att om man får ett slag
i huvudet skall man vila. Man skall förbli
i stillhet, annars kan man få framtida
men. Men boxarna fortsätter obehindrat
trots slag på slag, oftast tills de
stupar.

Litet längre fram i denna utredning
står följande tänkvärda ord, som tydligen
gäller ringdomaren: Skyldigheten
att vaka över boxarens fysiska välbefinnande
innefattar också då boxaren får
ett slag som framkallar starkt blodflöde.
Rond kan inte avbrytas för att stoppa
blodflöde med mindre än skadan enligt
domarens uppfattning är sådan att
den hindrar boxaren från att fortsätta.

Således får en boxare hålla på att
slå på en kamrat — kamrater kallar de
sig — trots att han blöder. Ärade kammarledamöter!
Kan vi verkligen acceptera
en sport med spelregler av detta
slag?

Nu har det gjorts en utredning, och
remissvaren har inkommit. Fru Segerstedt
Wiberg har utförligt redogjort för

dem. De innebär alla, att man ogillar
boxningen och fördömer den. Dessa remissvar
väger emellertid tungt för reservanternas
ställningstagande. Nu frågar
jag: Är det inte meningen, när man
gjort en sådan sakkunnigutredning, att
man skall rätta sig efter den, då man
skall fatta beslut i denna fråga som varit
uppe tidigare? Jag kan inte begripa varför
man skall sätta i gång med utredningar,
om de inte skall vara vägledande
för de beslut som skall fattas.

Herr talman! Det talas så mycket om
vår humana och kulturella samhällsinriktning,
och man bannlyser våld och
våldsmentalitet. Hur rimmar detta egentligen
med en välvillig inställning till professionell
boxning? Varför skall förbudet
mot misshandel, som står inskrivet
i svensk strafflag, sättas ur spel
bara därför att misshandeln organiseras
i förväg och därför att den serveras
skådelystna mot betalning? Vårt land
kallas både för föregångsland och välfärdsstat
— ett beröm som vi glädjande
nog i många hänseenden förtjänar. Men
ännu mer förtjänar vi detta beröm om
vi föregår med gott exempel och städar
litet på boxningsfronten —■ detta skulle
vara till heder för vårt land.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Jag skall försöka att fatta
mig mycket kort. Jag kan nämligen
inte med bästa vilja betrakta detta ärende
som en stor fråga.

När vi hade slutbehandlat ärendet i
utskottet sade jag skämtsamt att jag
inte är så boxningsintresserad att jag är
pigg på att gå en match mot fru Segerstedt
Wiberg här i första kammaren.
Jag tänkte därför inte heller ingå i någon
diskussion med reservanternas talesmän.
I den mån den argumentering
som förts på den sidan behöver bemötas,
får det göras av någon som är mera
boxningsintresserad än jag. Jag har
nämligen inte så stora sympatier för den
professionella boxningen att jag anser
den vara någonting att slå vakt om.

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

Skulle den av en eller annan orsak försvinna,
skall jag inte gå omkring och
vara ledsen för det. Men det finns ju
annat i samhället som man inte anser
vara värt att slå vakt om, och det innebär
ju inte att man i alla situationer
kräver förbud därför att det finns andra
som tycker och tänker annorlunda än
vad man själv gör. Jag anser inte heller
den professionella boxningen vara
en landsplåga av den storleksordningen
att det är särskilt brådskande med att
ta ståndpunkt i detta ärende.

Det är ju inte första gången boxningen
har varit föremål för riksdagens intresse.
Jag skall inte fördjupa mig vidare
i historien än att jag vill tala om
vad som kan ha samband med bedömningen
av dagens ärende. Jag erinrar
då om att riksdagen år 1955 biföll motioner,
i vilka begäres en utredning om
den professionella boxningens skadeverkningar.
Denna utredning kom inte
omedelbart till stånd, men år 1959 tillkallades
en särskild sakkunnig för att
utreda i första hand den professionella
boxningens skadeverkningar. Utredningsmannen
avlämnade sitt betänkande
i slutet av år 1961. Detta betänkande
liar varit föremål för remissbehandling i
vanlig ordning. Vid den tidpunkt då utskottet
behandlade motionen var remissvaren
i departementet ännu inte
sammanställda. Utskottsmajoriteten menar
därför att man borde kunna avvakta
den normala gången av detta ärendes
behandling och inte ta ståndpunkt förrän
Kungl. Maj:t har prövat den utförda
utredningen och de föreliggande remissvaren.

Inom utskottsmajoriteten finns säkerligen
nyanser. Det finns säkerligen de
som är mer intresserade av boxningen
än jag, och det finns också de som är
mer bestämda motståndare till ett förbud
mot professionell boxning än jag.
Vi har ansett oss böra avvakta det resultat
som Kungl. Maj ds prövning av
den utförda utredningen och de föreliggande
remissvaren kan leda till. Nog
synes det mig att även reservanterna
kunde ha lugnat sig och avvaktat resultatet
av Kungl. Maj ds prövning.

Nu sade fru Segerstedt Wiberg att
även majoriteten ville att någon skulle
ta initiativet. Nej, det har majoriteten
inte tagit någon som helst ståndpunkt
till, utan majoriteten hänvisar endast
till ärendets formella behandling. Vi vet
att det är ett ärende som regleras i allmänna
ordningsstadgan. Skulle den
prövning som pågår i departementet leda
till en ändring av denna ordningsstadga,
alltså en kungl. kungörelse, brukar
riksdagens hörande inhämtas, och
det är vad som kommer att ske även i
denna fråga. Majoriteten har därför menat
att frågan inte är av den brådskande
natur, att inte den normala gången
kan avvaktas.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Vi har ju i denna kammare
diskuterat boxningen mycket ingående
vid åtskilliga tillfällen. Några
nya synpunkter för eller emot kan väl
i dag knappast dras fram. Av motionärer
och reservanter har vi nu fått höra
en del av de gamla skräckskildringarna
om boxningens alla faromoment. Fru
Segerstedt Wiberg har även givit en
historisk rundmålning, i vilken man fick
skåda hur kristna och judar kastades
för lejonen på det gamla Roms cirkus.
Det är klart att man härav i viss mån
kan få visionen av att boxningen är
någonting förskräckligt, någonting lika
brutalt som allt det som folk roade sig
med i antiken när den var som brutalast,
men man glömmer nog bort att
boxningen har vissa regler som, om de
följs, medför att det inte inom boxningen
uppkommer skador i större utsträckning
än som sker inom andra idrottsgrenar.
Inom nästan varje sportgren
finns det ju något faromoment, och
skulle nu exempelvis första kammaren
bryta sina gamla traditioner genom att
gå emot boxningen och uttala sig för ett
förbud, så är det ju mycket tänkbart att
detta skulle föranleda vissa personer
att vädra morgonluft och komma med
förslag om förbud mot andra idrotter.

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

Det har ju under denna vinter hänt att
en värjfäktare omkommit under utövande
av sin idrott. Alltså skulle värjfäktningen
med samma rätt kunna förbjudas.
Det inträffar i ishockey, som i dessa
dagar är särskilt aktuell, åtskilliga
ting som känsliga människor skulle vilja
se förbjudna. Backhoppningen har sina
faromoment, för att inte tala om eu
hel del motortävlingar. Börjar vi med
att införa ett förbud mot någon gren,
är fältet upprivet, och man vet inte var
man slutar.

Vi har i landet sex professionella
boxare. Det gäller här alltså inte någon
stor fråga, som herr Alilqvist framhöll.
Dessa sex boxare har inte alltid så lätt
att finna några moståndare. Dagens
svenske boxaridol har fått uppskjuta
match efter match, därför att någon
lämplig motståndare inte har kunnat
anskaffas. Först hade man fått fram en
tysk boxare, men han ansågs inte lämplig
därför att han inte var jämbördig i
fysiskt hänseende med Ingemar Johansson.
Man försöker att få åtminstone fysiskt
jämbördiga människor att tampas
med varandra.

Jag tror att boxningen till sin natur
är sådan att den, om dess egna regler
följs, är sportsmannamässig. Vi läste exempelvis
härom dagen att expresident
Eisenhower — detta kan ju vara någonting
för herr Kaijser att tänka på —
i sin ungdom var en mycket framstående
boxare och t. o. m. blev erbjuden att
bli professionell. Det blev han emellertid
inte, utan han blev ju krigsherre
och president. Nu kanske herr Kaijser
i analogi med en replik till mig härom
året genmäler: Vad skulle inte Eisenhower
ha blivit, om han inte tidigare
varit boxare? Men en rad andra framstående
människor har ju i sin ungdom
sysslat med boxning, varit varma anhängare
av sporten och synbarligen inte
tagit skada av utövningen.

Det gamla engelska boxaridealet var
ju avsett för den engelske gentlemannen
— någonting finare finns ju inte
på denna jord. Jag tror att vad som kan
passa överhuset i det engelska parlamentet
inte heller bör förskräcka den

svenska senaten. Jag'' vill för min del
under inga förhållanden vara med om
att vi går in för ett förbud mot professionell
boxning. Gör vi det är risken
att känsliga människor undan för undan
kommer att begära förbud även
mot andra idrotter. Så vekliga bör vi
ändå inte vara att vi inte skall tåla någonting.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Svedberg,
Lage, (s).

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall bara med anledning
av den hyllning av boxningen
som herr Birger Andersson här har givit
och som svar på hans påstående att
jag gjort en skräckskildring av boxningen
be att få läsa upp hur en av sportens
anhängare skildrar boxningsmatcher i
en av de senast utkomna sporttidningarna.
Det är en amerikansk skribent som
citeras och som med förtjusning skriver
om matchen i Göteborg bl. a. följande:
»— Tur att det slaget träffade för högt,
annars vet man aldrig hur det gått för
Joe Bygraves. Jag har tidigare gjort
gällande att Johansson förfogar över en
så fruktansvärd slagkraft, att han är
direkt livsfarlig för sina motståndare.
Efter hans massaker i första träffningen
med Floyd Patterson skrev jag, att
Johansson borde bannlysas från ringen
innan någon olycka inträffar!»

Tidningen redogör sedan för olika
matcher. Jag skall, herr talman, bara
återge följande exempel:

»Ingemars höger hade ungefär samma
verkan som om han slagit till med en
blvdagg i näven. Inte ens från ringside
hann man uppfatta detta blixtsnabba
slag.»

»— Den starke svensken slog l:an på
utmanarlistan Eddie Machen och världsmästaren
Floyd Patterson totalt hjälplösa
med sin förintande höger, det brutalaste
slaget i den brutalaste sportens
historia.»

»Slaget kom som en blixt, sköt rätt

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Om förbud mot professionella boxningstavlingar

ut från axeln och var laddat med varenda
uns av Ingos 90 kilo. Det träffade
precis på näsroten, just när världsmästaren
var beredd att själv anfalla.»

»Ännu mästerligare var likvideringen
av Eddie Machen.»

Herr talman! .lag har ingenting annat
att tillägga än att det är en entusiast för
sporten som har skrivit dessa rader.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte alls polemisera
emot vad fru Sgerestedt Wiberg
läste upp här. Vi vet alla att ambitiösa
journalister söker göra det mesta möjliga
av sådant som det går att göra
någonting av. Det är en heder för en
journalist om han kan skriva så levande
och målande som möjligt. Jag tror
att den mest målande skildringen av en
boxningsmatch finns i en bok av Jack
London, som var en varm anhängare av
boxningen. Den skildringen var betydligt
mera realistisk än den vi nyss hörde,
och den slutar med: Det är en utomordentlig
sport — det är en kamp för
män!

Herr ARVIDSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Birger Andersson
talade vackert om stora män som varit
utomordentliga boxare. Jag undrar hur
många av den andra sorten det finns.
Det kan polisregistret kanske ge en upplysning
om.

Vidare jämför herr Andersson boxningssporten
med annan sport och talar
om att skidlöpare och många andra utsätter
sig för risker. Ja, det är sant, men
vi bör väl ändå vara överens om att i
dessa andra fall är skadorna ofrivilliga.
I boxningen gäller det ju att slå ner en
annan.

Som gammal kavallerist — det är kanske
ingen som tror det — har jag ett
hjärta för hästsporten; men inte tror väl
någon för den skull att jag gillar att man
klår hästarna med spö o. s. v.

Det är väl en väldig skillnad mellan
boxningen och annan idrott.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ahvidson undratvart
de andra boxarna tår vägen som
inte blir män. Det har jag inget register
över, men jag kan tala om att massör
av ungdomar som tagits om hand av
boxningsförbundet blivit ordentliga människor.

Det finns åtskilliga socialvårdare i detta
land som anser att den bästa terapien
när det gäller misslyckade pojkar
är att få in dem i en boxningsklubb, där
de får kontakt med andra och där de
fostras att verka i en anda som är både
sportslig och samhällsnyttig. Jag tror att
herr Arvidson något missförstått det
hela.

Det är ett känt faktum att en rad
av våra kommunalmän och andra socialvårdare
har ansett boxningen vara
ett värdefullt hjälpmedel. Om jag inte
minns fel har exempelvis kommunalmännen
i Göteborg — och där har vi
jo den stora boxningsidolen här i landet
— ansett boxningen så värdefull att
de på allt sätt söker uppmuntra vissa
ungdomar att bli med där för att bli
samhällsnvttiga och icke vara till förfång
för samhället.

Herr ARVIDSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker det skulle
vara ett fattigdomsbevis för vårt land om
vi skulle behöva boxningsklubbar för att
ta hand om vilsekommen ungdom.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av att
herr Birger Andersson talade om boxningsklubbarnas
socialvårdande verksamhet
skall jag be att få läsa upp vad
socialstyrelsen säger i detta ärende:

»De positiva momenten i boxningssporten
— framför allt den hårda konditionsträningen
samt träningen av
snabbhet och självdisciplin —■ är ingalunda
någonting som boxningen är ensam
om. Dessa moment tillgodoses på ett
vida lämpligare och minst lika effektivt

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Om förbud mot professionella boxningstävlingar
sätt inom åtskilliga andra grenar av vår

rika flora av sport och idrott.»

Socialstyrelsen har tidigare begärt att
barn under 15 år skall förbjudas besöka
boxningsmatcher.

»Med hänsyn till vad som anförts i
det föregående anser socialstyrelsen, att
boxningen i dess nuvarande form är
olämplig såväl i egenskap av fritidssysselsättning
som i egenskap av publiksport.
Det anförda gäller i all synnerhet
i fråga om ungdomen.---In dragandet

av understödet har endast avseende
på amatörboxning. Amatörboxningens
negativa sidor blir inom den
professionella boxningen i ytterlig grad
förstärkta. Därtill kommer att den professionella
boxningen, liksom all stjärnidrott,
i hög grad torde medverka till
rekryteringen av medlemmar i amatörklubbarna.
»

Därför vill socialstyrelsen alltså ha
förbud mot boxningen.

.lag vill också påpeka att en av experterna
inom den psykriatiska vården
på ungdomsvårdsskolorna, doktor Hans
Forssman, som nämnts hör till dem som
undertecknat Uppsala med. fakultets
skrivelse, i vilken man kräver ett bestämt
förbud mot den professionella boxningen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! När socialstyrelsen åberopas
så är det för mig ingen felfri
gudom. Även den kan ta fel när det
gäller boxning och annat. Det var socialstyrelsens
chef bl. a. som gruvligt
misstog sig när det gällde ATP.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Fighten har redan börjat.
Det hade bara fattats att talarna
uppträtt med bara överkroppar. Jag är
ingen boxningsexpert, men jag skall här
försöka att så långt jag kan tala något
om boxningen.

Frågan om boxningen har tidigare
varit uppe till behandling i riksdagen,
såsom har nämnts. År 1955 beslöt riksdagen
med anledning av väckt motion

att hos Kungl. Maj:t begära en utredning
i syfte att klarlägga boxningssportens
skadeverkningar och föreslå åtgärder
till förebyggande och undanröjande
av dessa skadeverkningar. År 1959 tillkallades
en särskild sakkunnig med
uppdrag att följa frågan angående boxningssportens
skadeverkningar. Vi har
nu fått denna utredning av med. lic.
Bengt Naumann. Han avlämnade utredningen
den 28 augusti 1961, och den
har också varit föremål för remissbehandling.

När man tillsätter eu utredning får
man väl i viss mån lita på utredningens
resultat. Jag skall inte här närmare ta
upp denna utrednings innehåll, då den
i huvudsak behandlar amatörboxningen;
jag kommer endast att beröra några
enstaka stycken.

I utredningen sägs att boxningssporten
i Sverige inte är någon stor sportgren.
Den kan inte heller bli det. Detta
måste kanske kännas tryggt för den
som vid ha bort framför allt proffsboxningen.
Det framhålles även att endast
få personer äger fysiska och psykiska
förutsättningar för boxning. Av dem
som börjar med boxningsträning är det
enligt tränares uppgifter blott 1—10
procent som äger dessa förutsättningar.
Detta gäller amatörboxningen, och då
förstår ni hur liten procent det är som
blir proffsboxare. Det är dessa som förslaget
om förbud gäller i dag.

Inom amatörboxningen har varje
boxare i Sverige en startbok. Detta infördes
1953. I denna antecknas de obligatoriska
läkarundersökningar som
boxaren måste underkasta sig. Det bar
framhållits att denna startbok betyder
oerhört mycket i fråga om möjligheten
att övervaka den enskilde boxarens
framsteg, form, lämplighet, segrar och
nederlag, hälsotillstånd m. m. Ingen
annan idrottsgrupp torde vara så medicinskt
övervakad som boxarna, framhåller
utredningsmannen. Jag har
nämnt detta om startboken därför alt
många kanske inte känner till den. Jag
skulle önska att den användes i alla
länder.

I Sverige har två dödsfall inträffat,

Fredagen den IG mars 1962

Nr 12

Om förbud mot professionella boxningstavlingar

förorsakade av skada vid boxning. De
hände år 1946. Det ena dödsfallet gällde
en svensk amatörboxare och det andra
en utländsk professionell boxare. Hur
många dödsfall har det inträffat inom
andra sportgrenar? Det skulle ha varit
intressant att veta som jämförelse. Det
har uppgivits i tidningar att dödsfall,
orsakade av skador under utövande av
andra idrotter, även har inträffat. Det
har framhållits att någon påtaglig medicinsk
anledning att ingripa mot boxning
för närvarande ej föreligger.

Jag vill omnämna att boxningsreglerna
under årens lopp har blivit allt mildare.
Personligen är jag inte någon stor
entusiast för proffsboxning, men av
principiella skäl vill jag ej vara med
om att förbjuda den.

Jag förstår även dem som på moraliska,
etiska, sociala, medicinska och
humanitära grunder vill förbjuda proffsboxningen,
men jag tror inte att man
genom ett totalförbud når det mål man
syftar till.

Proffsboxningen lyder i vårt land under
Sveriges professionella boxningskommission.
Den har bland annat till
uppgift att efter ansökan utfärda licens
för personer som är yrkesmässigt engagerade
i professionell boxning. Den äger
även rätt att vägra okvalificerade eller
icke tillräckligt tränade boxare att uppträda
samt att indraga utfärdade licenser
om så skulle vara nödvändigt.

Detta anser jag garantera att våra
svenska pojkar som övergår till proffsboxning
har ett visst skydd. Den som
blir proffsboxare känner säkert till vilka
risker han utsätter sig för. Märk väl,
han har valt detta som sitt yrke. Har vi
då rätt att förbjuda honom? Vi har andra
krävande sportgrenar som utsätter
den deltagande för stora risker. Den
idrottande väljer själv den sport han
gillar, och denna frihet anser jag fullt
riktig i ett demokratiskt land.

Jag ber, herr talman att få motivera
mitt ställningstagande i utskottet, där
jag har varit med om att avstyrka motionen
om förbud av proffsboxning,
sammanfattat i fyra punkter.

1) Jag är principiellt emot förbud

över huvud taget, framför allt då det
gäller sport. 2) Så länge det finns möjligheter
att boxas i andra, angränsande
länder skulle ett förbud ej göra någon
större nytta. 3) Om vi finge förbud i
vårt land, finge vi ej möjlighet att bestämma
över våra proffsboxare. 4)
Svenska proffsboxare skulle kanske köpas
av utlänningar, och jag tror inte att
de skulle känna samma ansvar för våra
pojkar som vi här hemma i Sverige gör.

Om de sökte sig till utländska boxningsklubbar,
tvingades de lämna sig
helt i främmande händer. Nu har vi genom
Sveriges professionella boxningskommission
möjlighet att ge dem det
skydd och den omvårdnad som kräves.
Jag tror att de män som är med i kommissionen
känner sitt ansvar och därför
så långt de förmår försöker skydda
våra svenska ungdomar som blir proffs.

Boxningssporten har i likhet med
andra sportgrenar en fostrande uppgift.
De pojkar som håller på med boxning
är i regel skötsamma och uppträder
mycket hyfsat. Vi måste vara rättvisa
och ge dem i likhet med andra idrottsungdomar
ett ärligt beröm för detta.

Den professionella boxningen i Sverige
har haft obetydlig omfattning, och
vi har för närvarande endast sex registrerade
professionella boxare. Detta
gör att vi ej behöver hysa någon större
oro för denna sportgren.

Att många avskyr boxning sammanhänger
kanske med att de ej satt sig in
i boxningen — de kan ej följa med och
bedöma den riktigt. Detta fick jag och
kanske flera med mig erfara när vi såg
SM i boxning i Eriksdalshallen för en
tid sedan. Boxning är en idrottslig lek
och får ej förväxlas med slagsmål.

Jag tror också att de som blir boxare
är vältränade, och risken att skada
motståndaren är kanske inte så stor som
man gör gällande. Som här tidigare har
nämnts får boxningen heller inte ske
hur som helst, utan boxarna måste följa
givna regler. Det finns både ringdomare
och sekonder som övervakar boxarna
och ser till att reglerna följs. Det går
inte att bestrida att boxarna i viss mån
skyddas på detta vis.

Fredagen den 16 mars 1962

14 Nr 12
Om förbud mot professionella boxningstävlingar

Till sist, herr talman, skulle jag önska
att en viss del av de pengar som inflyter
vid de stora proffsboxningsmatcherna
avsattes till en fond för boxare som
ådragit sig skador på ett eller annat vis.

Jag tror ej att jag behöver vidare utveckla
utskottets mening — det har herr
Ahlkvist och andra talare redan gjort.
Jag ber bara att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att vända mig mot det sista som
den föregående talaren sade. Han ansåg
att det behövde inrättas en särskild fond
som skulle ge ersättningar åt dem som
hade skadats vid boxning. Jag tycker
det är rätt betecknande.

Herr Ahlkvist sade att det här inte
är någon stor fråga. Nej, det är kanske
inte någon stor fråga, men för mig är
det en principiellt kolossalt viktig fråga,
därför att det gäller en idrott som har
ett helt konträrt syfte mot det som jag
i min borgerliga gärning har att tillgodose.
Därför känns det alltid som om
jag vore ute i ett angeläget ärende när
jag talar i den här frågan.

Därjämte vill jag vända mig mot herr
Birger Andersson, som tyvärr redan har
gått så många ronder att man inte vet
hur mycket längre han orkar delta i
denna debatt. Han nämnde en mängd
framstående män som hade varit boxare,
och han började med Eisenhower. Vad
var det man kritiserade Eisenliowers
regim för? Jo, man sade att den var
stillsam, inte tog några initiativ och inte
gjorde någonting. Det blev någonting
annat när det kom en ung man i stället
för den för tidigt åldrade Eisenhower.

Vidare finns det också här i kammaren
ett antal ledamöter som i sin ungdom
bedrivit boxning. Jag vet att herr
Birger Andersson har gjort det. Jag bär
en gång förut sagt att jag undrar vart
han skulle ha nått om han inte boxats
i sin ungdom. Han har kommit långt
ändå, och allt han säger är ju väsentligt
utorfi det han säger i‘ den här frågan.

Vidare har herr Möller och herr Ericsson
i Kinna varit boxare. Jag vet att åtminstone
herr Ericsson har intagit eu
framstående position som boxare, och
lian lämnade ju också tidigt sin befattning
som statsråd.

När vi för två år sedan diskuterade
den här frågan kunde man hänvisa till
att utredningen om boxningssportens
skadeverkningar pågick och att vi därför
borde vänta med ett ställningstagande
i den fråga som då var aktuell, nämligen
om vi skulle förhindra att boxningssporten
fick del av det statliga
idrottsanslaget. Den utredningen föreligger
nu, och den har naturligtvis bestyrkt
att boxningssporten är farlig. Utredningsmannen
säger: »Som tidigare
nämnts är den medicinskt somatiska invändningen
mot boxning helt motiverad.
» Ja, det är den, och det visste vi
förut.

I grund och botten har den nu slutförda
utredningen, som inte syftat till
det grundliga vetenskapliga utredande
av arten av och mekanismen för de skador
som uppstår vid boxning och deras
följdverkningar som medicinalstyrelsen
begärde att få utförda år 1957, varit en
överflödsgärning. Det som den har framlagt
visste man egentligen förut, men
det är ju av ett visst värde att få den
saken bestyrkt i en publikation av den
allmänt och officiellt erkända vederhäftighet
som i regel är utmärkande för
volymer i serien Statens offentliga utredningar.

Boxningen ger skador —- skador som
kan vara mera akuta och skador som
lämnar bestående men. De akuta skadorna
kan vara dödande. I utredningen anges
att fram till år 1950 hade 207 dödsfall
i anslutning till boxningssporten beskrivits.
I debatten för två år sedan kunde
jag från en annan källa anföra några
siffror från något senare år. Det gällde
64 dödsfall under en period av fyra år,
och av dem gällde 22 amatörer. Samma
månad som vi förde den debatten dog
två boxare i matcher — den ene var
amatör, om jag inte minns fel. I vårt
land har fyra boxare avlidit i anslutning
till boxningsmatcher, därav två

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

där den vid boxningen uppkomna skadan
var den helt avgörande dödsorsaken
— herr Wikner redogjorde alldeles
nyss för detta. I de två övriga fallen
var boxningsmatcherna bara en bidragande
orsak till dödsfallen. En av dessa
två, hos vilken boxningsskadan —
bristning av ett blodkärl med blödning
i hjärnhinnorna — var den uteslutande
dödsorsaken, var amatörboxare.

Nu har det sagts åtskilliga gånger att
det dör många fler i andra idrotter än
vid boxning. Visst finns det andra idrotter
som kan vara farliga, t. ex. backhoppning,
där jag har sett både en
dödsolycka och en svår skallskada där
patienten dock klarade sig. Båda olyckorna
inträffade samma vecka och gjorde
ett starkt intryck. Det kan inträffa
olyckor vid fäktning, där bristande eller
ofullständigt skydd på floretten varit
orsak till flera dödsfall. Ridsporten har
också medfört många dödsolyckor. Visst
finns det även många idrotter där man i
stridens hetta bär sig allt annat än ridderligt
åt mot sina motståndare —■ jag
tänker på ishockey, som lär vara aktuell
nu och som av kommentarerna till
vissa matcher att döma tycks vara på
väg att hli något av en avart av idrott.
Men boxningen är den enda sport som
till sitt syfte har att skada. Det är det
som är det specifika med boxningen,
och det är det som är det otäcka med
boxningen. Det är inte som t. ex. vid
brottningen, som visst inte den heller
är utan risker, fråga om enbart ett mätande
av kroppskrafterna. Nej, man
skall skada motståndaren så att han blir
ur stånd att fortsätta kampen, och man
skall helst göra det genom att träffa
huvudet, det organ som är säte för
hans högsta funktioner, hans intelligens,
hans personlighet, ja, det organ vars
fulländade byggnad det är som skiljer
människan från djuren.

Men boxningen ger som sagt inte bara
akuta skador, den kan också ge bestående
skador, och den kan av allt att
döma ge men som kommer till synes
först senare. Många boxare, även sådana
som inte utsatts för knockout, har
visat akuta förändringar på EEG, alltså

elektroencefalogram, och det är en väl
grundad erfarenhet att upprepade hjärnskador,
som var för sig inte behöver
vara så svåra, till slut kan ge upphov
till betydande förändringar. En skada
på hjärnceller regenererar inte, läker inte
på samma sätt som skador på andra
organ. Det blir defekter, som dock kanske
till en början inte märks i det dagliga
livet därför att vi av en givmild
natur har utrustats med en riklig reserv
av nervceller på högre cerebral nivå.
Defekterna kommer därför kanske till
synes först när de blivit flera, så att deras
sammanlagda effekt kan framträda.
När man åldras får man också förr eller
senare sådana små defekter i hjärnan
till följd av åldersförändringar i hjärnans
kärl. Har man tidigare fått hjärnskador,
kan det mycket väl hända att
dessa ålderssymptom framträder tidigare
än de annars skulle ha gjort.

Det här gäller ändå inte den grava
bild som kallas punch drunk. En boxare
kan bli punch drunk utan att ha varit
utsatt för mer än en enstaka knockout.
Starka skäl talar för att den sjukdomsbilden
kan uppkomma som resultat
av en mängd små traumatiska hjärnskador,
sådana som uppträder vid varje
boxningsmatch. Utpräglade fall av denna
art är säkerligen sällsynta, åtminstone
i vårt land och bland amatörer.
Lättare tecken på kronisk hjärnskada
kan befaras vara betydligt vanligare;
det är svårt att avgöra hur ofta lättare
psykiska defekter genom boxningsskador
förekommer. Symtomen kan vara
psykisk avtrubbning, slapphet och eufori.
En boxare med sådana symtom har
i regel ingen sjukdomsinsikt och söker
inte heller läkare.

Herr Wikner talade om startboken
som något som skulle skydda boxarna
för allvarligare skador. Startboken stipulerar
avstängning från träning och
boxning under viss tid efter en knockout.
Efter en knockout blir vederbörande
avstängd en månad, efter ytterligare
en knockout under tre månader, och efter
en tredje knockout avstänges boxaren
under ett år. Det händer också att
en boxare efter en tredje knockout av -

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

stänges för alltid från vidare boxning.
Men för skador som uppkommer utan
att knoekout inträffar skyddar inte startboken.
Även om en läkare är närvarande
vid matcherna och observerar boxaren
kan alltid olycksfall inträffa, ja en
boxare kan träffas av ett så svårt slag
att han omkommer. Detta har inträffat
och har t. o. m. återgivits i TV.

Att boxningen åstadkommer skador
är sålunda säkert, men bör den förbjudas?
Är det inte vars och ens sak om
han vill boxas? Ja, att amatörboxning
inte kan förbjudas synes mig helt klart,
även om jag tycker att offentliga matcher
också för amatörer är alldeles
onödiga. Men det finns ingen möjlighet
att övervaka ett förbud för vanliga boxningsövningar,
och det finns ingen anledning
att lägga det bandet på friheten.
Även om det är sannolikt att risken
för hjärnskador är förhållandevis större
för oerfarna boxare med dålig teknik,
vilka därigenom skulle kunna få
hjärnskador lättare vid mindre hårda
matcher, är det endast relativt få amatörer
som så intensivt hängiver sig åt
boxningen att de får bestående skador.
Men jag kan inte tro, att de offentliga
turneringarna för amatörboxarna har
någon uppgift att fylla, och det förefaller
mig sannolikt, att intresset för denna
idrottsgren skulle ytterligare minska
om dessa turneringar kom bort.

Annat är det med den professionella
boxningen. Dels är den farligare. De
flesta dödsfallen har uppträtt vid matcher
mellan professionella, och det är
framför allt bland de professionella,
som man finner fallen med utpräglad
punch-drunk-bild. Dels är det som skulle
vara idrott i hela boxningsevenemanget
bara en liten del i ett stort händelseförlopp,
där pengar förefaller att
vara det mest betydelsefulla. Det sägs,
att man förhindrar dem som är skadade
från att delta i matcher, men det är
mycket osäkert om den rutinundersökning
som genomförs vid matcherna är
ägnad att avslöja så subtila symptom
det här kan vara fråga om. Svenska läkaresällskapet
skrev den 16 januari i
sitt remissvar angående den nyligen av -

lämnade utredningen, att det finns groteska
exempel på hur svårt hjärnskadade
boxare, för att få fortsätta sin karriär,
förnekar allvarliga besvär och objektiva
symptom. Sedan det skrevs har
vi haft tillfälle att konstatera, hur tre
läkares råd helt negligerats därför att
det var pengar det gällde.

Jag tycker i princip inte om förbud,
men ibland måste man utfärda förbud
eller åtminstone vad som kan tyckas
vara frihetsbegränsande regler för att
skydda människor för skador, som de i
sin ovishet inte förstår att akta sig för.
Vi har recept på sömnmedel och andra
gifter, och vi försöker — om den saken
råder väl inga delade meningar —
hindra narkotikahandel. Personligen
skulle jag inte ha någonting emot, att
återinföra en begränsning av rätten att
inköpa sprit, därest en förutsättningslös
utredning skulle visa, att det vore
den bästa utvägen att komma till rätta
med de missbrukare, som inte kan klara
situationen att fritt få köpa sprit.
Jag är beredd att medverka till en hastighetsbegränsning
på våra vägar — här
gäller det visserligen inte bara att skydda
den omdömeslöse föraren utan även
övriga vägtrafikanter, som kan skadas
av hans vilda framfart, men skyddet för
den omdömeslöse föraren är ett ingalunda
oväsentligt moment i motiven för
en hastighetsbegränsning. Den principen
a)tt införa föjrbud för skydd av
människor, som inte bättre förstår än
att utsätta sig för farliga saker, kan jag
alltså vara med om i vissa fall. Det här
med boxningen är ett sådant fall.

Det sägs, att boxningen kan erbjuda
utlopp för en rad olika vitala, inre psykologiska
problemställningar och att
den kan ha en positiv betydelse för vissa
individer med behov av en primitivt
kryddad aktivitet, såsom utredningsmannen
uttrycker sig. Herr Andersson
var nyss inne på den saken och talade
om hur man från ungdomsvårdens sida
har riktat ungdomens intresse på
boxningsidrotten. Men eftersom boxningssporten
är av ringa omfattning
torde dess betydelse för kanalisering av
eventuella agressionstendenser hos det

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

svenska folket vara obetydlig, och minst
lika sannolikt är, att utövandet av denna
sport kan ha en allmän förråande
inverkan. Häromdagen hade vi ett exempel
på att boxningen i varje fall i
det fallet inte hade lett till någon förbättring
av situationen. Jag tycker också
som herr Arvidson, att en sådan uppfattning
innebär en underskattning av
våra uppfostrares och fritidsledares
möjligheter att finna andra sätt att kanalisera
ungdomarnas besvärligheter.

Fru Segerstedt Wiberg talade om den
nya skolreform, som vi skall vara med
om att fatta beslut om tillsammans. När
man tänker på syftet med och målet för
den nya skolformen, såsom det framställes
i skolberedningens inom detta
område synnerligen välsvarvade formuleringar
om elevernas sociala fostran
för olika situationer i livet, så måste
man säga sig att i den fostran har
boxningen ingen plats. Det är en annan
typ av fostran, som vi vill att våra barn
skall få.

Herr talman! Jag tror att boxningen
inte har någon uppgift i ett kultursamhälle.
Jag vet att den är skadlig och jag
yrkar därför bifall till reservationen.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Föregående talare
nämnde den här fonden för skador. Det
förekommer skador inom alla idrotter,
men här rör det sig om mycket pengar
och då kunde man genom en fond göra
boxaren skadeslös. Detta skulle också
kunna tänkas på andra områden. Det
är många som säger, att det blir samhället
som får ta reda på dessa människor.
Sedan kan man väl inte heller
bestrida, tycker jag, att startboken har
en oerhört stor uppgift när det gäller
amatörboxningen. Jag sade också, att
jag vore glad om den användes även i
andra länder.

Jag vill också passa på att tala om
förhållningsreglerna då det gäller boxning.
Det står bland annat att en boxare
aldrig får förlora självbehärskningen,
vare sig i eller utanför ringen. Självbehärskning
är boxningens A och O. Upp 2

Första kammarens protokoll 1962. Nr 12

träd alltid som det anstår en boxare,
artigt och vänligt. Vidare står det bland
annat, att ungdomarna måste avstå från
vissa saker t. ex. sprit och tobak.

Jag tror säkert, att boxningssporten
har en fostrande uppgift, som också
nämndes här av herr Andersson, en
mycket stor fostrande uppgift för ungdomarna.
Det finns de som kanske kunde
gå ut bland folket och göra sig mer
gällande, men på det här sättet får de
mäta sina krafter rent fysiskt och kanske
även psykiskt.

Hem KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Wikners inlägg skulle jag vilja säga,
att det inte finns någon annan idrott
som anses vara så farlig, att man ifrågasatt
att det just för den sportgrenen
skulle inrättas en särskild understödsfond,
och det tycker jag är rätt betecknande.

Beträffande möjligheterna för ungdomarna
att hävda sig och visa sin styrka
vill jag framhålla, att det ju finns andra
grenar, där de verkligen kan få tillfälle
att visa sin styrka och tävla med
andra, exempelvis tyngdlyftningsövningarna.
Där förekommer också en
trevlig samvaro mellan ungdomarna,
och vad det betyder för dem har jag
sett på nära håll. En annan sådan gren,
som inte går ut på att skada en motståndare
eller att klubba ned en människa
utan enbart att vinna över honom,
är brottningen. Men inte heller brottningen
är alldeles ofarlig; det har hänt
att brottare har brutit nacken. Det förhåller
sig emellertid så med de idrotter,
där det är fråga om styrka eller en noggrant
utvecklad teknik — t. ex. vid
backhoppning — att den som inte har
tillräcklig styrka eller tillräcklig teknik
kan utsättas för vissa risker som
är förbundna med utövandet av sporten.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! För mig har debatten
hittills varit utomordentligt intressant.

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

Av någon anledning har jag inte haft
tillfälle att höra de debatter, som förekommit
vid föregående sessioner i ämnet.
Trots att det har gått några minuter
sedan herr Birger Andersson uppträdde
i debatten och herr Wikner lämnade
talarstolen, tycker jag att herr Anderssons
ord om att boxningen är en
sport för män och herr Wikners tal om
självbehärskningen såsom utmärkande
för »sporten» fortfarande liksom dallrar
i luften. Det skulle var av intresse, om
det någon gång kunde göras en undersökning
om vad det egentligen är i företeelsen
boxning, som gör att det så sätter
sinnena i dallring; det förmår ju Radiotjänst
att åka över till Amerika när en
proffsboxningsmatch förekommer, det
förmår oss tidningsmän att ge ut extraupplagor
och det åstadkommer ett engagemang
bland allmänheten på ett helt
annat sätt än andra sportgrenar gör.

Jag tror att lierr Birger Anderssons
tal om att boxningen är en kamp för
män är ganska typiskt. Det har tidigare
här talats om det gamla Hellas, där boxningen
tidigast förekom, och det har
också gjorts jämförelser med andra
sportgrenar som förekom på den tiden.
Ehuru det kanske är onödigt i denna
klassiskt bevandrade kammare, vill jag
dock framhålla att Hellas liksom en del
senare demokratier var ett utpräglat
mansstyrt samhälle, där kvinnorna över
huvud taget inte hade något inflytande
i samhällslivet. Jag tror också att herr
Wikners tal om självbehärskningen direkt
kan överföras till de boxningsprydda
urnfragment, som hittats i det gamla
Sparta. Om jag minns rätt vad min
gamle lärare i klassisk fornkunskap lärde
mig, är det på dessa grekiska fragment
boxningen först visas, men där var
också självbehärskningen den stora dygden.
Det klassiska exemplet är ju ynglingen
som stulit en räv och för att dölja
sig för upptäckt svepte in den i sin
mantel och omkom allteftersom räven
tärde på hans inälvor. Sedan jag tagit
ställning emot proffsboxningen, har jag
ibland, både inom och utom denna
kammare och inte minst i min egen
hemstad, haft en känsla av att många

skulle önska sig vara i denna klassiska
rävs ställe, placerad på lämplig anfallsvinkel
mot mina inälvor.

Det är också en del av karaktären i
boxningen som gör att lidelserna svallar
så högt både hos dem som talar för
sporten och hos dem som talar emot
den. Jag skall försöka att undvika dessa
tonfall. Det kanske är svårare för mig än
för många andra, eftersom jag förmodar
att jag har sett åtskilligt flera boxningsmatcher
än åtskilliga av herrarna här i
kammaren. I min ungdom arbetade jag i
Stockholm, och det hörde bland annat
till mina uppgifter att skriva kåserier
från ringside. Jag har därför sett åtskilliga
matcher och har en ganska stor
erfarenhet om herr Tandbergs framfart
förr i världen. Jag har också varit åsyna
vittne vid ett ohyggligt tillfälle då en
boxare — jag vill minnas att han hette
Radek — fälldes. Namnet har jag kanske
glömt, men jag minns ännu hans
skrik då njurarna spräcktes på honom.
Trots detta har jag försökt säga mig
att detta är ett undantagsfall. Man kan
inte döma en sport efter erfarenheterna
från ett enda olyckligt tillfälle.

När jag i utskottet tog ställning för
reservationen försökte jag resonera mig
fram till att vi så att säga är uppdelade
i tre grupper, när vi tar ställning till
frågan här i riksdagen i dag. Det är för
det första de som anser att boxningen är
en ädel sport, en sport för män, en sport
som framkallar självbehärksning och
styrka, även om jag sätter ett stort frågetecken
beträffande dessa egenskaper.
Jag tror för min del att det kan finnas
andra vägar att få ungdomen in på rätta
banor igen, när den kommit litet
vilse. Den andra gruppen är den, som
säger att man ogillar boxningen principiellt
men inte anser att man på
nuvarande stadium skall införa något
förbud mot den. Den tredje gruppen omfattas
av reservanterna, alltså vi som
anser att boxningen inte är någon lämplig
företeelse och att därför ett förbud
mot boxningen bör övervägas. Jag ber
emellertid de ärade kammarledamöter,
som tidigare har talat mot sporten och
som är litet tveksamma om hur ni skall

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

göra, att slå upp första lagutskottets utlåtande
nr 12, s. 7, och se på klämmen
i reservationen. Vi kräver nämligen
inget omedelbart förbud. Vi står inte upp
här i dag och begär att en lag omedelbart
skall författas som åsidosätter den nuvarande
ordningen att proffsboxningens
vara eller icke vara står i allmänna
ordningsstadgan. Vi har ingen sådan
avsikt. Vi har helt enkelt sagt oss att
detta ärende är bragt till Kungl. Maj ds
kännedom men att det på den allra senaste
tiden har kommit en del nya fakta
i målet, som är av så pass graverande
natur att vi anser, att de bör understrykas
ordentligt genom den skrivning som
reservationen har fått samt förebringas
Kungl. Majd, innan man definitivt tar
ställning i frågan.

Det är egentligen inte särskilt stor
skillnad mellan utskottsutlåtandet och
reservationen. Det är väl bara det, att vi
reservanter anser att detta är en tämligen
stor fråga, trots allt. Jag skall inte
gå in på de medicinska synpunkterna,
vilka har framställts tidigare. Jag skall
bara göra en personlig deklaration. Jag
ser detta som en fråga om vad man skall
tillåta i ett kultursamhälle. Den som har
studerat akterna, den som bor i en stad
som är utmärkt genom sitt stora intresse
både för amatörboxning och proffsboxning,
märker snart att det finns ett
visst sammanhang med det som utredningsmannen
också har påpekat, nämligen
att proffsboxningen har varit förbjuden
en viss tid i Stockholm, medan
den däremot icke har varit det på andra
ställen i landet. Därför säger han
också att det inte finns särskilt stort
intresse för boxning i Stockholm, medan
det däremot i Göteborg, där det inte
har funnits något förbud och där vi
råkar ha en f. d. världsmästare, har
blommat upp ett intresse, som har gjort
att amatörboxningen har blivit oerhört
rikt företrädd och som också i fråga
om proffsboxningsmatcherna har blivit
ovanligt stort. Det måste finnas ett visst
sammanhang mellan dessa två företeelser
— intresset i Göteborg och det relativt
ringa intresset för proffsboxning
i Stockholm. Man kan därför verkligen

fråga sig, om det är så otänkbart med ett
förbud. Det är inte vår sak att i dag
bestämma detta, utan det är Kungl. Maj:t
som får avgöra frågan. Förbindelserna
mellan dessa två företeelser är emellertid
fullkomligt klara.

När man talar med en läkare om dessa
saker, får man naturligtvis av honom
höra detsamma som av doktor Kaijser i
dag. Man får höra talas om de skador
boxningen kan medföra. Men läkarna
säger inte som herr Birger Andersson,
som har missförstått oss helt och hållet.
Han säger nämligen, att man också kan
förbjuda alla andra sportgrenar, om man
kräver ett förbud mot boxning. Vi har
inte talat om amatörboxningen utan endast
om proffsboxningen. Det är också
den senare de läkare talar om, som får
ta emot de fall som kommer till mentalsjukhusen.
De frågar om man inte kan
göra något åt proffsboxningen och dess
idealbildning. De har gjort sådana uttalanden
till mig under många år, då jag
var journalist.

Då jag nu har kommit i den situationen
att jag kan representera min hemstad
här i kammaren, frågar jag, om
man inte kan göra något åt proffsboxningen.
Det sägs att den blir mer och
mer idealbildande för ungdomarna. Tyvärr
går det inte att söka upp de stora
grupper av boxare som aldrig kommer
in under statistiken men som på ett eller
annat sätt har tagit skada av boxningen.
Den enda form av skallskador
som kan vara latent kan visa sig efter 4,
5 eller 9 år. Den enda form av skador
som kommer smygande får man genom
boxning. Läkarna anser att socialvården,
nykterhetsnämnderna, domstolarna
och ungdomsvårdarna har att taga hand
om en hel rad av ungdomar, som aldrig
skulle ha kommit på kant i samhället
utan skulle ha klarat sig i skolan och
kunnat skaffa sig utbildning och arbete,
om de inte hade gripits av det allmänna
intresset för boxning och börjat amatörboxas.

Det är själva fenomenet proffsboxning
som föga passar in i bilden av vårt kultursamhälle.
Det är detta ganska våldsamma
och otäcka uttryck för våldet

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

som man ogärna vill se, ty det griper
ungdomen. Vi märker ju, att även vi
tar till överord och engagerar oss på
ett helt annat sätt för denna fråga än
för många andra ämnen och många anddra
sportgrenar. När man har hört både
från läkarhåll och från ungdomsvårdarhåll
om vådorna av boxningen, tvekar
man inte att till sist ta ställning till
den skrivning som riksdagen skall lämna
till Kungl. Maj:t och ställa sig på
den sida som vill, att ett förbud mot
proffsboxning skall övervägas.

Det anföres ibland att en sådan åtgärd
inte skulle kunna få någon verklig
effekt. Det sägs att förbud alltid kan
kringgås. Jag undrar om så är fallet.
De som har reagerat mest efter de senaste
boxningsevenemangen är bl. a. de
som hyrt ut lokaler till boxningsgalorna.
De har sagt sig: Kan vi verkligen
stå till svars med att tjäna pengar på
någonting sådant som vi fått vara vittne
till? De har reagerat inte så mycket
mot boxningen som mot åskådarna. De
har reagerat mot den hänförelse som
publiken har visat, och de har sagt sig
att de med tanke på sitt ansvar för ungdomen
borde överväga att inte längre
öppna sina lokaler för boxningsgalor.

Förbud är alltid en tråkig sak, det vet
vi alla, både vi som tagit ställning för
ett eventuellt förbud i detta ärende och
de som tagit ställning emot, men vi kan
ändå inte reglera ett kultursamhälle helt
utan förbud. Vi säljer inte sprit till våra
ungdomar, vi har en filmcensur, och vi
diskuterar allvarligt huruvida de vildavästernfilmer
som visas i TV med sin
revolvermentalitet kan vara lämpliga,
eftersom de kan bli idealbildande på
sitt sätt för det uppväxande släktet. Jag
tror nog att man kan hänföra proboxningen
också till det området, och jag
tycker, herr talman, att det finns all
anledning att understryka den senaste
utvecklingen på proboxningens område,
när man skall ta ställning till det
här ärendet. Man kan inte längre lita på
att det tas hänsyn till det som står i
reglerna, det har vi fått åtskilliga bevis
på, bl. a. ett i Hälsingborg på senaste

tiden, då en boxare ställde upp trots
tre läkares avrådanden.

Det är alla dessa hänsyn jag tycker
man bör ha i åtanke, när man så småningom
skall ta ställning till detta ärende.
För mig är frågan dels av principiell
art, dels av den art att den hör
ihop med hela den politik vi håller på
att föra på ungdomsvårdens område.

Jag skall be att få, herr talman, yrka
bifall till reservationen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! När jag vill i all korthet
motivera mitt eget ställningstagande
i den här frågan, vill jag också ge uttryck
för en viss överraskning.

Jag hörde utrikesdebatten härom dagen.
Den var lugn, för att inte säga tam.
Jag har varit med om att diskutera viktiga
frågor, som har med så allvarliga
problem som arbetslöshet och dess bekämpande
att göra, och de har behandlats
väldigt affärsmässigt i den här kammaren.
Även en så pass ömtålig fråga
som den partiella arbetslöshet som är
småbrukarproblemets kärnpunkt, har i
denna kammare behandlats med lugn
och saklighet. Men när man kommer till
det här ärendet, förekommer det ett
tungomålstalande utan ände. Jag tycker
att det är inte bara förspilld mannakraft
utan förspilld kraft över huvud
taget, att skruva upp en sådan fråga till
denna vidd.

Jag har en känsla av att man skulle
vinna på ett mera kortsiktigt bedömande.
Det är klart att när man har fått
färska intryck från verksamheten i ringen
i egenskap av journalist eller intresserad
åskådare, så sätter det outplånliga
spår, och det är naturligtvis en belastning
när det gäller den så att säga mera
förnuftsbetonade avvägningen. Å andra
sidan tycker jag att vi här haft så pass
gott om tid att bedöma frågorna, att
även sådant borde kunna övervinnas.

Här har i vanlig ordning en utredning
kommit till stånd. Remissyttrandena
har avgivits och föreligger till Kungl.
Maj :ts prövning. Under sådana förhål -

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

landen, herr talman, kan jag inte förstå
att detta är något så synnerligen brådskande
ärende.

Nyss sade en av de ärade representanterna
för Göteborg någonting om att
det egentligen inte är så stor skillnad
mellan utskottets och reservanternas
ståndpunkter, och i viss mån kan man
säga att det är riktigt. Utskottet säger
att något initiativ inte bör tas utan att
man bör avvakta Kungl. Maj:ts prövning.
Reservanterna däremot bedriver
en humanitär verksamhet, som jag hoppas
uppskattas på regeringshåll, när de
hjälper regeringen med prövningen av
frågan inte bara genom att tala om att
man vill avvakta regeringens prövning
utan också genom att säga ifrån vad
regeringen enligt reservanternas uppfattning
bör komma till när den prövar
ärendet.

Detta är ett litet problem. Det har
gjorts en jämförelse som berör socialstyrelsen
och ATP, men detta är en
väldigt obetydlig sak, särskilt när man
dimensionerar med den till att omfatta
endast proffsboxning, som inte berör
många människor här i landet. Man kan
väl ändå tycka att vi borde kunna behandla
denna fråga på vanligt sätt.

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att vittna om min tro eller min
otro i denna fråga utan endast för att
framhålla min uppfattning att frågan
icke är av den brådskande angelägenhetsgrad
att den kräver särskilda åtgärder
i dag från riksdagens sida. Utifrån
den uppfattningen ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Har man följt denna
frågas behandling i första lagutskottet
och även tagit del av de anföranden
som hållits här av förespråkare för den
föreliggande reservationen, får man
klart för sig att dessa motioner, som
väckts i syfte att utverka förbud mot
proffsboxning här i landet, är präglade
av ideella motiv. Även för mig ter det
sig dock som om den ideella ambitionen
skulle ha gått för långt, när man

direkt yrkar på ett förbud mot denna
sport. Jag tycker nog även — jag kan
inte hjälpa det —• att det verkar lite
krystat, när man söker direkt artskilja
boxningssporten från andra former av
idrott. Man säger att boxningen är den
enda sport som har till syfte att skada.
Tvärtom är det väl ändå så att i all
idrott ingår ett kampmoment. Det är
någon som segrar, och det är någon som
förlorar. Detta gäller alla former av
idrottstävlingar — såväl fotboll som
allmän idrott, såväl i skidterrängen som
i boxningsringen. I all tävlingsidrott ingår
ju även ett faromoment, och det kan
väl härvidlag inte vara någon skillnad
till arten mellan boxning och annan
idrott, på sin höjd då en skillnad till
graden.

Jag tror det var herr Arvidson som
i sitt anförande här förklarade, att om
vad som förekommer i en boxningsmatch
skulle äga rum ute i samhällslivet,
så skulle vederbörande ställas under
åtal, samt att detta skulle vara någonting
särpräglat för just boxningssporten.
Vill man dra sådana paralleller,
kan man ju hänvisa t. ex. till motortävlingar,
där det händer krockar.
Om detta skulle ske i trafiken, skulle
vederbörande komma i konflikt med
trafiklagarna. Sådana paralleller kan
dras även med andra former av sport.

Idrottsverksamheten i allmänhet måste
betecknas som ungdomsfostrande. På
platser där idrottsklubbar ej finns, brukar
ungdomarna sammangadda sig i ligor
och bedriva veritabla slagsmål; i
varje fall på den svenska landsbygd som
jag i någon mån känner till har så varit
förhållandet. Sedan idrottsföreningarna
kommit till, har den kamplust som
hör ungdomen till fått sitt utlopp under
idrottstävlingarna.

Visst kan väl stjärnidrotten och även
boxningssporten som yrke ibland ta sig
problematiska uttryck, men det behöver
inte heller saknas positiva bedömningsgrunder.
En ung pojke som når
idrottstoppen blir ett föredöme, ett
ideal för andra ungdomar, inte minst i
fråga om en sund livsföring. Vi läste i
tidningarna i höstas om en konferens

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

som hållits mot ungdomsfylleriet. En
ung framstående svensk simmarflicka
hade där hållit ett kort anförande, och
jag föreställer mig att det anförandet
var mera verkningsfullt än många välsvarvade
nykterhetsföredrag. Även internationellt
sett kan framgångsrika
ungdomar göra propaganda för vårt
land och betyda mer än många tusen
propagandabroschyrer som sprids i detta
syfte. Inte minst gäller det inom bbxningssporten,
som har en enorm popularitet
utomlands.

När de som nu talar för reservationen
hävdar, att boxningssporten skulle vara
så förråande, kan jag, fastän en och
annan kanske inte tycker om det, inte
låta bli att erinra om att vi ändå godtar
att all manlig ungdom här i landet skall
genomgå militärutbildning under ganska
lång tid. Yi godtar det för att världen
är sådan att vi anser det nödvändigt.
Men om vi jämför denna utbildning
och vad den syftar till med att
fyra-fem unga friska vältränade pojkar
även yrkesmässigt ägnar sig åt den
sport som de gillar och har naturlig
fallenhet för, så är det att förlora sinnet
för proportioner, när man i det senare
fallet kräver förbud.

Våra dagars ungdomar är i stort sett
mycket skötsamma. Alla landets skolor
är sprängfyllda av pojkar och flickor.
Det finns skolor, där mer än dubbelt så
många sökt inträde som de som fått
plats. Vi har aldrig tidigare haft en
så intellektuell ungdomskader i vårt
land. Kan vi inte då också vara litet generösa
gentemot det uttryck för fysisk
styrka och mod som proffsboxningen
onekligen utgör? Jag tror inte ungdomarna
tar skada, inte heller till sin själ,
om vi behåller denna lilla färgklick i
välfärdssamhället. Jag tror också att de
ansvariga inom landets idröttsledning''
-—- som en och annan förut erinrat om
— skulle slå larm om boxningssporten
skulle komma att urarta, men det har
de mig veterligt ännu inte gjort. I varje
fall må man hoppas att regeringen lyssnar
även till dessa idrottens ansvariga,
innan åtgärder vidtas med anledning av

den utredning om boxningssporten som
utarbetats.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru SEGERSTEBT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Svedberg ansåg,
att man inte bör yrka på förbud mot
proffsboxningen under hänvisning till
att vi här i landet har militära övningar
och värnplikt. Men vi har det inte
för att vi tycker att det är roligt eller
för att människorna skall tjäna pengar
på det. Vi har det därför att vi anser
att det är en nödvändig sak. Jag skulle
tro att det inte är någon som menar att
krig skall förhärligas eller att det är
på grund av något annat än tvång som
värnplikten måste finnas.

Däremot, herr talman, betvivlar jag
att man kan tala om idrott i samband
med proffsboxningen. Det har redan
framförts en massa skäl för att man inte
kan göra det. Det är väl snarare så att
boxningen vädjar till människornas instinkter
av primitivaste art och deras
villighet att betala.

Jag skall be att få fortsätta min uppläsning.
I en tidning som jag köpte i
går talas det om en promotorchef i Amerika.
Det heter att »han räknar med att
kunna sopa in bortåt 50 miljoner kronor
brutto på en tillställning, där Floyd
Patterson skall få ställa upp mot den
tio kilo tyngre Sonny Liston. Det är så
mycket slantar, att man inte har råd
att säga nej». I detta sammanhang skall
vi också komma ihåg att utredningsmannen
framhåller faran av att proffsboxarna
försöker hålla på för länge just för
att de vill tjäna pengar.

Det talas om att boxning är idrott.
Låt oss då höra en skildring från samma
tidning om hur det gick till när Joe
Bygraves gav upp. »Jag satt där knappt
en meter från den totalt dimmige Bygraves.
Jag har den absoluta uppfattningen
att han gav upp eller i varje fall
vädjade till ringdomaren om förbarmande.
En hund som tigger vatten har
ungefär samma uttryck i blicken.»

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja påpeka
för herr Svedberg, att det är väsentligt
att man gör skillnad mellan boxning
och annan idrott. I boxning är det
nämligen inte fråga om att avgöra kampen
genom att ställa krafterna mot varandra,
utan man skall avgöra kampen
genom att sätta motståndaren helt och
hållet ur spel, så att han inte längre
kan använda sin kraft.

Jag vill däremot i övrigt helt instämma
i vad herr Svedberg sade om idrottens
betydelse och om betydelsen av det
uttalande från en simmarflicka som han
nämnde. Men uttalandet gällde inte boxning.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Man kan gärna instämma
i att de finansiella intressen och
transaktioner som förekommer i proboxningen
inte är någonting att glädja
sig åt. Men det är betecknande att när
fru Segerstedt Wiberg valde ett exempel,
måste hon gå till Amerika. Jag tror
att man här i landet ännu inte kan påvisa
några sådana oarter av det slaget
att det skulle vara motiverat med boxningsförbud.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara be att få
bemöta herr Svedberg på en enda punkt.
Herr Svedberg talade om den propaganda
som den svenska sporten och då
enkannerligen proboxningen kan ge oss
utomlands. Denna propaganda är viktigare
än en hel rad broschyrer, sade herr
Svedberg. I fjol vistades jag sex veckor
i Amerika. Jag umgicks i journalistkretsar,
jag för över en stor del av landet
och träffade många människor. Jag
märkte att det finns en svensk Ingmar,
som är oerhört känd i Amerika, men
hans efternamn är Bergman, inte Johansson.
Jag fann också, att vad man
känner till om oss är vår familjerättsliga
lagstiftning, vår arbetsfred och vår
strävan att gemensamt försöka ordna

upp förhållandena här i landet. Det är
det som man begär föredrag om, t. o. m.
från Kanada. Det är filmer om dessa
saker som socialattachén Torbjörn
Carlsson i Washington begär att få tillsammans
med ytterligare material. Ingen
människa har begärt att få en ny
proboxare från Sverige, ingen amerikan
är intresserad av om det kommer
en ny svensk proboxare eller inte.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Svedberg sade, att
man inte tjänar så många miljoner på
boxningen och tilläde: »ännu inte». Nej,
lyckligtvis ännu inte, och jag hoppas att
man i Sverige aldrig skall tjäna så mycket
pengar på boxningen. Men, herr
Svedberg, då man uppmanar ungdomar
att ägna sig åt boxningssporten, talar
man om för dem, att om de är riktigt
duktiga kan det hända att de får resa
över till Amerika och tjäna miljoner.
Här i landet talar man endast om futtiga
»100 000 kalla». Det är vad en boxare
nu skall kamma in trots att han av
läkare varnats för att ställa upp. 100 000
är den summa som medicinalstyrelsen
begärde för att kunna göra en ordentlig,
genomgripande och uttömmande undersökning
av boxningens skadeverkan.
Staten har inte råd att ge ut dessa pengar,
men en boxare måste tjäna dessa
pengar, eftersom han är skuldsatt. Han
har tagit så mycket på avbetalning, att
publiken måste förstå att han får lov
att fortsätta.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det är intressant att höra
inläggen från våra damer i Göteborg
i denna fråga. Jag konstaterar att fröken
Mattson i sin sista replik gav uttryck
för den attityden, att åsiktsskillnaderna
i denna fråga är mycket små. Hon tog
dock senare såvitt jag förstår upp problemet
i hela dess vidd, och fru Segerstedt
Wiberg viftade uppenbarligen med
Amerika som det spöke, som behövs i
denna debatt.

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

I själva verket råder, som fröken
Mattson själv påpekar, en liten nyansskillnad
i åsikterna om man bör använda
den ena eller andra formuleringen
när man överlämnar ärendet till Kungl.
Maj:t. Skillnaden är bara den, att fröken
Mattson vill hjälpa Kungl. Maj:t med
tänkandet genom att tala om vad Kungl.
Maj:t bör komma fram till vid prövningen
av frågan.

Jag vill, herr talman, understryka, att
man måste försöka blåsa upp denna fråga,
om den skall få någon större aktualitet
eller räckvidd hos oss. Man måste
vifta med miljonerna från Amerika;
eljest blir det ingen stor debatt om dessa
ting. Och det vore ju skada, så som
denna fråga reklamerats upp!

Jag vågar till sist säga, att jag är litet
förvånad över att här har talats
om den svenska värnplikten. Det är alldeles
riktigt vad fru Segerstedt Wiberg
yttrar om att den är någonting helt annat
än professionell boxning för pengar.
Jag skulle emellertid vilja fråga fru Segerstedt
Wiberg: Är fru Segerstedt Wiberg
beredd att försöka skapa förbud
mot värvning av folk, som mot betalning
skall skada andra utanför landets gränser,
eller är det bara boxningen, som
har fångat fru Segerstedt Wibergs intresse? -

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Ferdinand Nilsson att motiven för
min ståndpunkt i denna fråga inte gäller
pengar utan utgöres av rent medicinska
överväganden. Dessa medicinska
synpunkter är jag inte ensam om att
hysa. Till samma åsikter har kommit
medicinalstyrelsen liksom även Svenska
läkaresällskapet, som ju är en helt fristående
sammanslutning till främjande
av medicinsk vetenskap och ömsesidigt
utbytande av vunna erfarenheter.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort genmäle: Herr

talman! Till fröken Mattson vill
jag bara säga, att jag inte har gjort nå -

gon bedömning av svenskars verksamhet
i utlandet och deras möjligheter att
göra propaganda för vårt land, utan jag
hoppas livligt, att konstnärer och andra
skall kunna göra större propaganda för
landet än idrottsmän. I det hänseendet
har vi nog fått de rätta proportionerna
på dessa ting.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde bara ordet
för att få rätta ett litet missförstånd
från herr Kaijsers sida. Jag omnämnde
i min förra replik damerna från Göteborg.
Herr Kaijser konstaterade att vad
jag därvid anförde inte ägde tillämpning
på honom. Nej, herr talman, för
min del räknade jag inte in herr Kaijser
bland damerna från Göteborg!

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Birger Andersson
nämnde i ett av sina inlägg, att boxningen
var en sport för män, och han accentuerade
alldeles särskilt ordet »män».
Jag kan inte fatta detta på annat sätt
än att han menade att det är en särskild
sorts män, som ägnar sig åt och är
lämpade för boxning. Jag antar att herr
Andersson avsåg att det egentligen är
»karlakarlarna» i detta och andra länder.
Herr Andersson har naturligtvis
rätt i att knytnävskamp alltid varit en
sysselsättning för män. Det är ju mera
sällan som kvinnorna ägnar sig åt boxning.
De drar varandra i håret eller tar
till andra jämförelsevis beskedliga handgripligheter.
Männen har däremot, som
sagt, vanligtvis gått till rätta med varandra
med knytnävarna. Forskningen
har kunnat konstatera, att man redan
för 3—4 000 år sedan kom underfund
med att denna knytnävskamp mellan
männen borde försiggå i mer hyfsade
former. Man utvecklade därför redan på
den tiden regler för ändamålet. Man
band läderremmar om händerna, dels för
att skydda händerna, dels också för att
öka kraften i slaget. Skillnaden mellan
reglerna då och nu är ju praktiskt taget

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

bara den, att nu använder man boxhandskar
i stället för remmar. I övrigt
är allt som förut, vilket jag menar för
min del — liksom herr Kaijser med rätta
framhöll i sitt första anförande —
gör denna angelägenhet till en relativt
stor fråga. Vi har nämligen inte kommit
längre än att vi alltjämt finner det alldeles
i sin ordning att vi tar emot betalning
för att slå en medmänniska på
käften eller bearbetar hans överkropp
med boxhandskar liksom att vi betalar
pengar för att sitta och se detta. Jag
menar att detta faktum, att vi inte har
kommit längre i utvecklingen på detta
område när det gäller våld och våldsmentalitet,
är synnerligen nedslående,
och det gör denna sak så stor, även om
den till sin omfattning är mycket, mycket
liten i vårt land; detta senare känner
vi andra också till — vi som inte
gillar utövandet av boxning. Att det inte
skett någon ändring häri tycker jag för
min del är beklämmande, liksom att
många alltjämt kan träda upp till försvar
för att man med full avsikt skall
bearbeta sin medmänniskas huvud och
överkropp ända dithän att hon stupar
och tar räkning till 10. Jag tycker helt
enkelt att detta är otäckt, och jag är
därför motståndare till boxning — inte
därför att den är en stor sak i vårt land
men därför att den kan bli det.

Hur går då det hela till? Jo, det är
på det sättet att det bildas boxningsklubbar,
där deltagarna är amatörer. Kring
dessa ringar, där amatörerna uppträder,
går de som är promotors för att se ut
vilka pojkar som lämpar sig att bli så
att säga påläggskalvar och som kan
övas upp, ty när de blivit uppövade, kan
de bli utskickade på större uppvisningar,
där det är möjligt för dessa promotors
att förtjäna pengar på dem. Till
dessa förskolor, som boxningsklubbarna
är, betalar svenska staten 20 000 kronor
om året som understöd för att driva
upp sådana, som promotors sedan
skall ha för att tjäna pengar på. Man
kan fråga sig: Hur har vi egentligen
kommit dit?

Det har gått till på det sättet att man
i England började organisera boxning -

en på 1730-talet, och då stiftade man
också regler för hur denna boxningskamp
skulle försiggå. År 1861 genomfördes
den professionella boxningen, och
det skapades särskilda regler för den.
Där har vi varit sedan dess. I Amerika
kom boxningen att ersätta revolverskjutandet
och slagsmålen i saloonerna
— vilket de som brukar titta på det nära
nog till leda känner till från vildavästernfilmerna
på biograferna och i
TV. På det sättet har boxningen kommit
att överta en del av utlösningen av
den våldsmentalitet som finns hos människorna,
och resultatet blir — som vi
känner till från de många boxningsringarna
— misshandel i denna knytnävskamp.
Det blir deformerade näsor,
»blomkålsöron», stukade handleder,
brutna fingar, uppslagna ögonbryn etc.
Detta är resultatet. Vi kan därför inte
betrakta boxningen som annat än avsiktlig
misshandel, och eftersom avsiktlig
misshandel är förbjuden i svensk
lag i övrigt, bör den inte tillåtas i boxningsringen
heller.

Nu säges gentemot detta att vi inte kan
förbjuda boxningen, eftersom vi då skulle
vara nödsakade att förbjuda också
andra sportgrenar, där det förekommer
skador eller olyckor under utövandet av
sporten. Men, som det sagts tidigare här
i dag, det är ju inte på det sättet. Inte
i någon annan idrottsgren än boxningen
avser man ju att skada motparten.

När det sedan talas om att det inte
bör utfärdas förbud, skall vi komma
ihåg att vi i svensk lag har någonting
som heter förbud mot dueller. Det fanns
en tid i vårt land, nämligen under 1600-talet, då man som en fortsättning på
bältespännandet och torneringarna under
medeltiden började duellera inom
härarna ute på den europeiska kontinenten.
Då fick konungarna, som för
det mesta var fältherrar, eller deras underlydande
fältherrar gripa in så att
det till och med stiftades bestämmelser
om att den som i en duell dödade någon
också skulle mista livet. Det var åtskilliga
som fick gå i främmande krigstjänst
under 1600- och 1700-talen just
av den anledningen. Vi fick en lag redan

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

år 1590, där envig förbjöds i vårt land.
De nu gällande bestämmelserna fick vi
genom en kunglig författning 1861, och
den duellagen går igen i bestämmelserna
i den nuvarande strafflagen, som förbjuder
dueller. Jag kan inte betrakta boxningen
som någonting annat än en duell,
och även om det här inte är fråga om
att göra upp om en ärekränkning eller
någonting sådant är syftet med boxningen
att skada motparten, och det är för
mig alldeles tillräckligt för att jämställa
den med duell.

De argument, som här under debatten
anförts till förmån för boxningen, är
precis desamma som den tyska skämttidningen
Simplicissimus hade så roligt
åt under senare delen av 1800-talet och
början av 1900-talet när det gällde den
tyska mensurcn. Den var vanlig under
större delen av 1800-talet vid de tyska
universiteten, där man utkämpade dueller
med värja för att man skulle få en
rispa i kinden så att man fick ett ärr
där. Särskilt efter 1870—1871 års fransktyska
krig var man mycket krigisk i det
preussiska Tyskland, och man tyckte
att det var alldeles särskilt förnämligt
att ha ett sådant ärr i ansiktet. Förbud
mot detta infördes 1918 efter första
världskrigets slut, men när nazisterna
kom till makten 1933, upphävde de detta
förbud så att mensuren blev tillåten
på nytt. Ja, man skärpte den inom SA
och SS ända dithän att det genomfördes
en form som kallades »Sprung mensur»,
vilket innebar att man i motsats
till den vanliga mensuren, då man
fick stå stilla, hade rätt att röra sig inom
en omkrets av 3 meter. Detta skulle
alltså vara en hårdare form av mensur.
Det var det också, men det blev så besvärligt
att nazisterna åter måste införa
förbud mot den 1938. Det finns alltså
exempel på att det stiftats förbud för
att förhindra att folk tillfogar varandra
skador av detta slag. Och jag kan inte
finna att vi skulle trampa regeringen på
tårna, om vi säger vår mening klart
och rent ut, att vi inte vill ha denna
form av misshandel och skadegörelse i
vårt land.

Av den anledning, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är inte för att på
något sätt bemöta herr Elowssons historieskrivning
och språngmarsch genom
världshistorien'' som jag har begärt ordet,
utan det var närmast för att klarlägga
ett missförstånd som uppkom beträffande
mitt yttrande att boxning är
en sport för män. Det var ett citat efter
en amerikansk boxningsintresserad författare,
och jag anser att uttalandet är
riktigt.

En och annan av oss har sett en boxningsmatch,
och även jag har sett en
del. Bland annat förirrade jag mig en
gång in i en av lokaliteterna på Gröna
Lund, där det pågick en boxningsmatch
mellan damer, och det var det mest
oestetiska jag sett. Då begrepp jag att
den amerikanske författaren hade rätt.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Som redan framgått av
debatten representerar de som behandlat
ärendet i utskottet en lång rad nyanser
i fråga om ståndpunktstagande till
de professionella boxningstävlingarna,
allt ifrån de intensiva motståndarna till
de lidelsefulla anhängarna. Flertalet i
utskottet, och dit hör både sådana som
står bakom utskottsutlåtandet och sådana
som står bakom reservationen, befinner
sig nog på en förmedlande linje,
som har föga sympatier för eller som
t. o. in. ogillar den professionella boxningen
men som ställer sig tveksam till
huruvida ett direkt förbud är motiverat.
Dit hörde, som vi alla hört här, utskottets
talesman, hem Ahlkvist, och jag
räknar mig själv till samma grupp. Jag
känner därför ett behov av att här i
korthet deklarera varför jag i detta fall
har anslutit mig till reservationen.

Jag är liksom utskottsmajoriteten mycket
känslig för det argumentet att man
inte bör ingripa med förbud i oträngt
mål. Det bör krävas mycket starka skäl
för ett förbud mot tillställningar som
dock tilldrar sig ett stort intresse från
allmänhetens sida. När jag ändock har
ansett att sådana starka skäl här föreligger,
fäster jag inte avgörande vikt

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

vid risken för skador som de deltagande
boxarna utsatt sig för eller ens vid det
i och för sig slående principiella argumentet
att boxningssporten är direkt inriktad
på att skada. Avgörandet för mig
har i stället varit den så att säga allmänna
anständighetssynpunkten eller
med andra ord de allmänna minimikrav
som vi uppställer för vad som får bjudas
vid offentliga tillställningar.

Här har ju av andra talare belysts hur
själva tävlingarna tillgår och de reaktioner
som utlöses från åskådarna. Av
största vikt är också allt det som enligt
långvarig erfarenhet både från vårt eget
land och från främmande länder rör sig
runt omkring de professionella boxningstävlingarna.
Jag kan för min del
inte finna att vad som här förekommer
är värdigt ett kultursamhälle.

Frågan bör också ses mot bakgrunden
av de övriga områden, där vi redan har
utfärdat förbud i liknande avseenden.
Jag kan erinra om att i fråga om menagerier
och cirkustillställningar har vi
sedan gammalt haft vissa förbud utfärdade,
och dessa har skärpts på senare
år. Här gäller för närvarande mycket
starka begränsningar i fråga om vad
som är tillåtet. Bakgrunden är givetvis
i första hand djurskyddssynpunkter men
även de krav som vi bör ställa på vad
som bör bjudas åskådarna vid offentliga
föreställningar. Tjurfäktningar har
inte förekommit här i vårt land. Jag har
faktiskt inte undersökt huruvida de faller
under de förbud som för närvarande
gäller, men jag utgår ifrån att vi inte
stillatigande skulle se att sådana införes
här i landet. En jämförelse mellan tjurfäktningarna
och de professionella boxningstävlingarna
tycker jag inte är alldeles
oberättigad, fastän den i varje fall
ur estetisk synpunkt obetingat måste utfalla
till tjurfäktningarnas fördel.

Vidare bör man erinra om vår filmcensur.
Den fungerar ju för närvarande
så att det framför allt är de råa och
upphetsande filmerna som förbjuds. Det
är inte minst den jämförelsen som har
väglett mig vid mitt ståndpunktstagande.
För min del har jag funnit att professionella
boxningstävlingar i stort sett

kan jämställas med sådana filmer som
nu inte går igenom censuren. Det förefaller
mig därför som om tillräckligt
starka skäl här föreligger för ett förbud.
Jag vill emellertid också påpeka
att om man ser saken på detta sätt finns
det ingen realitet bakom farhågorna för
att liknande synpunkter skulle kunna
läggas på en hel del andra idrottsgrenar.

Fastän jag för min del inte är i stånd
att inlägga någon starkare lidelse i mitt
ståndpunktstagande här, ber jag, herr
talman, att få instämma i yrkandet om
bifall till reservationen.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Man skulle på boxarspråk
kunna säga att matchen här i dag
har varit ganska sluggerbetonad. Må det
tillåtas i en av de sista ronderna att en
talare gör en kommentar, som själv under
några år har sysslat med boxningen,
dock som amatör, vilket väl i detta
sammanhang får anses vara en förmildrande
omständighet.

Detta är ett litet problem i den svenska
nationen, som i riksdagen har blivit
en stor fråga. Den har blivit så stor att
den har fått ett specialplenum i riksdagen,
vilket är mer än någon annan
idrottsgren någonsin fått.

Det kanske kan vara befogat att erinra
om att vi snart firar 40-årsjubileum
för förbudskravet i boxning. Det har
kommit tillbaka då och då men har varje
gång avvisats av riksdagen, som icke
funnit skäl tillräckligt starka för att tillgripa
ett så drastiskt medel som förbud.
Vi hade partiellt förbud i Stockholm
under 1920-talet. De boxningsintresserade
löste problemet genom att ordna
de stora ABS-galorna, där tusentals
medlemmar av publiken etablerade sig
som en stor, sluten boxningsklubb. Sådana
arrangemang kan inte precis öka
respekten för lagstiftningen.

När nu denna nya offensiv sätter i
gång, som inletts för något år sedan i
riksdagen, sker det paradoxalt nog samtidigt
som boxningen går tillbaka och
minskar mer och mer när det gäller antal
boxare och publik. Fröken Mattson

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

säger alt Ingemar Johansson kommit
boxningssporten att blomstra i vårt land.
Motsatsen är fallet, herr talman! Det
visar sig när man tittar på sid. 12 i utredningen,
att boxningen ständigt går
tillbaka, räknat i antal boxningsklubbar.
År 1950, alltså innan Ingemar Johansson
kom i ropet, fanns det 189 klubbar,
i dag är vi nere i 112, d. v. s. mindre än
för över 30 år sedan. På samma sätt
minskar boxningen även i attraktivitet
på publiken. Man kan alltså inte gärna
använda Ingemar Johansson som ett slagträ
och påvisa att han åstadkommer en
blomstring.

Jag hörde nyss till min förvåning en
av riksdagens mest uppskattade och aktade
jurister göra en jämförelse mellan
boxning och tjurfäktning. Han ansåg att
parallellen utföll till tjurfäktningens förmån.
Jag är ytterst förvånad, herr
Alexanderson! Jag har sett både tjurfäktningar
och boxningsmatcher, och
jag tycker det är en helt absurd slutsats
att jämförelsen skulle utfalla till fördel
för tjurfäktningen. Jag tror, att när herr
Alexanderson blir litet mindre upphetsad
än han blivit av att lyssna till debatten,
kommer han att tänka om.

Vi lyssnade alla med intresse till herr
Elowssons historiska exposé över mensuren
och utvecklingen i Tyskland, men
jag frågade mig i mitt stilla sinne: Vad
i all rimlighets namn har detta att göra
med proffsboxningen i Sverige?

När det gäller argumenten finns två
kategorier, att boxningen skadar utövarna
och att den verkar förråande på
publiken. Medicinalstyrelsen och läkarsällskapet
har uppbådats. Vi har en offentlig
utredning som är väldigt osäker,
måste man väl säga. Om man analyserar
den, märker man hela vägen detta
drag av vaghet i det som de omsorgsfulla
läkarna har uttalat. Utredarens
slutsats blir att boxningen inte är något
stort medicinskt problem. Det italienska
läkarsällskapet prisar i högstämda ordalag
boxningen såsom en fostrande sportgren.
Man kan alltså få fram ungefär de
slutsatser man vill. Här är det ju ytterst
fråga om ett personligt tyckande. Antingen
tycker man illa om boxning eller

tycker man om den, eller också ställer
man sig likgiltig för den, men man kan
inte på vetenskapliga grunder diskriminera
den.

Det väsentliga för debatten är väl att
det inte finns något land i världen som
infört ett boxningsförbud. Fröken Mattson
säger att det dock är fråga om vad
man kan tillåta sig i ett kultursamhälle.
År då vi ett så mycket mera ädelt kultursamhälle
än alla andra länder i världen,
eftersom vi måste förbjuda boxningen,
medan den tillåts på andra håll?
År vi så mycket mera kulturellt högtstående,
eller är det en fråga om ömtålighet?
Jag ställer frågan, och var och en
får besvara den för sig själv.

Jag frågar vidare: Hur många proffsboxare
är det som denna debatt handlar
om? Hur många är det som det lagliga
förbudet skulle drabba? De kan
räknas på ena handens fingrar. Det står
i utredningen att de är sex, men de är
fyra och en femte överväger att bli
proffsboxare. Så stort är problemet
kvantitativt. För fyra till sex stycken
skulle vi alltså etablera ett förbud! Jag
tycker verkligen med Shakespeare att
detta är mycket väsen för ingenting eller
i alla händelser för mycket litet.

Vi har totalt under de fyrtio år proffsboxningen
utövats i vårt land haft sammanlagt
fyrtiotalet proffsboxare. Det går
några hundra ungdomar genom amatörklubbarna;
de flesta går strax ur igen,
emedan det ställs starka krav, fysiska
och psykiska — krav på kondition, god
fysik, balans, omdöme, reaktionsförmåga.

Man säger att denna sport utövar en
förråande inverkan. Får jag fråga på
vem? På boxaren eller på publiken eller
kanske på bådadera? Det finns ingenting
som styrker antagandet att publiken
blir förråad genom att titta på boxningsmatcher.
Nå, boxarna själva då?
Ja, vi har några exempel även i riksdagen.
Finansminister Sträng har ju varit
boxare liksom även bevillningsutskottets
ordförande. Man kan säga: Det
märks väl i vår skattelagstiftning att de
har blivit förråade, men man kan inte
härleda något samband mellan å ena

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

sidan boxningen i deras ungdom och den
nuvarande skattelagstiftningen, man kan
bara göra antaganden och tycka -— och
här har tyckts mycket i dag.

Utredarens omdöme när det gäller
boxningspubliken är att den i allmänhet
är en städad publik bestående av
samhällets alla kategorier, kön och åldrar.
Utredaren har ett ganska snyggt
uttalande om boxningspubliken.

Man kan nog säga att det verkar något
spöklikt att hålla upp boxningen
som en förråande företeelse i en värld
som lever under atombombshot, för att
inte tala om de filmer och seriemagasin
som också kan sägas ha en destruktiv
och förråande tendens.

Motionärerna och reservanterna vänder
sig med stor kraft mot profitbegär
— det är en mycket intressant variation
på liberalismens idévärld — men
deras konkreta exempel verkar vara
hämtade från Amerika. Den fortlöpande
berättelse som fru Segerstedt Wiberg
har läst för oss i dag handlar också om
en proffsboxningsmatch som ägt rum i
Amerika. När man läser reservanternas
yttrande kan man få intrycket av
att promotor och manager och det arrangerande
sällskapet behandlar boxaren
som ett viljelöst redskap. Den mest
kände promotorn i vårt land, Edwin
Ahlqvist, är såsom våra ärade göteborgsdamer
säkert vet ingen demonpromotor.
Man kan inte heller tala om att
Ingemar Johansson är ett viljelöst redskap
i händerna på några matcharrangörer.

Jag vill, herr talman, till sist säga, att
detta dock är en fråga om en princip.
Skall man förbjuda det som man »inte
tycker om» eller som man, såsom fru
Segerstedt Wiberg sade, anser »mentalhygieniskt
olämpligt»? Behöver man i
vårt samhälle — säg gärna i vårt kultursamhälle,
som man säger i högtidliga
sammanhang — det ena året efter
det andra förbjuda olika företeelser som
man ogillar men vilkas skadeverkningar
på det hela taget är rätt begränsade?

Jag har inte någon särskild faiblesse
för boxningen i dag. Jag måste säga,
trots ett förflutet i unga år, att jag utan

större saknad skulle se proffsboxningen
försvinna. Den är dock en kvantitativt
så obetydlig företeelse, att jag inte tycker
det är nödvändigt att tillgripa en så
stor klubba som en lagstiftning för att
hindra den.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Möller tyckte mycket
därför att han ansåg att vi »bara
tyckte». Han anmärkte att det jag här
hade läst upp huvudsakligen var från
Amerika. Men känner inte herr Möller
till att kampen mellan Ingemar Johansson
och John Bygraves skedde i Göteborg?
Det var en skildring från den
matchen jag läste upp. Det beror inte
kanske alldeles på en slump att vi på
göteborgsbänken är särskilt aktiva i
denna fråga.

Herr Möller sade att det finns sex
professionella boxare i landet, och han
tyckte inte det var mycket att bråka
om. Nej, om dessa sex inte drog till sig
tusentals människor, som betalar dyra
avgifter för att se eu boxare slås ned
ordentligt och som förvandlas till en
skrikande massa, skulle inte heller jag
yrka på förbud. Jag anser att man inte
bör ha förbud i alltför många fall.

När sedan herr Möller säger att utredningen
är ganska svag, håller jag
med honom. Det gör även läkarna. Det
är inte ett personligt tyckande, som har
kommit läkarna att anmärka på utredningen.
De anser att den inte nog framhåller
att det finns skäl till förbud mot
proffsboxning på vetenskapliga grunder,
eftersom den är skadlig. Föreligger
det ett klart och tydligt yrkande
från läkarhåll på förbud, så anser jag
att ett förbud bör införas. Yi har andra
förbud som tillkommit för att skydda
ett mindre antal bland de många och
som vi ändå fogar oss efter — det vet
vem som helst som bär följt med i pressen
på senaste tiden.

Som sagt, herr Möller — det är vad
vi upplevt i Göteborg, som framför allt
gör oss betänksamma.

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Efter fru Segerstedt Wibergs
anförande har jag inte mycket att
tillägga.

Jag skulle möjligen kunna säga, att
herr Möller tydligen inte lyssnade särskilt
noggrant på vad jag yttrade. Jag
har aldrig uttalat mig om herr Ingemar
Johanssons betydelse för den svenska
boxningen — jag har hållit mig till Göteborg.
Det påpekas i utredningen att
intresset för proboxning icke har varit
särskilt stort i Stockholm — utredningsmannen
har själv dragit den slutsatsen,
att det beror på det partiella förbud som
funnits. I Göteborg har dock intresset
varit mycket större bl. a. beroende på
Ingemar Johansson och bristen på förbud.

Nu kan man väl säga, att en utredning
aldrig kan vara riktigt objektiv, och jag
tror att dr Naumanns yttrande om den
städade proboxningspubliken är ganska
subjektivt. Lokaluthyrarna i samband
med den senaste matchen anmälde
själva sin olust. De säger att de tycker
det är oerhört att under två matcher
se hela publiken resa sig upp och
skrika: »Slå ner honom! Slå ner honom!» Jag

var inte närvarande, jag har endast
hört vad lokaluthyrarna har yttrat,
men detta tyder enligt min mening inte
på att publiken var särskilt städad.

Men att jag har tagit ställning på det
sätt jag har gjort beror inte på hur
publiken reagerar eller på om boxarna
blir skadade eller inte. De har ställt
upp i kampen, och de kunde gärna få
utkämpa den, anser jag, även om man
kan vara något tveksam med hänsyn till
de ekonomiska intressen som ligger bakom.
Det som för mig har varit avgörande
är proboxningens inverkan på den
ungdom som i allt större utsträckning
söker sig till amatörboxningsklubbarna.

På Lillhagens sjukhus kan läkarna
för närvarande nämna sex unga amatörboxare
som vårdas för mentala skador.
De är alla ungdomar i 14—16-årsåldern.
De kommer, såvitt läkarna nu
kan bedöma, aldrig någonsin att kunna
bli återställda. Därtill kommer många

andra skadade som finns utanför sjukhusen.
En av de medicinska synpunkter
som man inte får glömma bort i detta
sammanhang är nämligen att en
skrnmphjärna inte går att reparera, även
om gliacellerna annars träder in. Dessa
skador yttrar sig ofta inte förrän efter
nio—tio år. Någon statistik på hur
många dessa skador är kan vi aldrig
få, men samhällsorganen kommer på
många olika sätt i kontakt med dessa
fall.

Detta är, herr talman, anledningen
— och den enda anledningen — till att
jag har ställt mig på reservanternas sida
och anser att man bör rekommendera
Kungl. Maj :t att överväga ett eventuellt
förbud.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! I operetten Tiggarstudenten
förekommer en lustig figur som
heter Ollendorff, om jag inte minns fel.
Han är rätt darrig på benen och gammal
till åren. När han går omkring i salongerna
och hör något som är litet ömtåligt
och som han anser att man inte
bör tala om, så säger han: »Svampen på,
svampen på!»

Herr Möller handlar enligt precis
samma recept. Tala bara väl om boxningen,
så blir den genast litet snyggare,
tycks han mena. Men nu är boxningen
inte snygg! Kring den professionella
boxningen är det bara skumrask,
åtminstone i Amerika. Huruvida
det är det också i vårt land skall jag
inte säga något om, men jag är tämligen
säker på att om den professionella boxningen
skulle utvecklas i Sverige, så
skulle det ske efter samma normer som
i Amerika.

Men, herr Möller, det är ju inte nu
fråga om vilken omfattning boxningen
har i vårt land, utan om det råa i boxningen.
Alla som strävar efter att åstadkomma
en fredlig samlevnad mellan
människor och folk måste, anser jag,
vara angelägna om att förhindra allt

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Om förbud mot professionella boxmngstavlmgar

som tar sikte på att lära människor att
slå ner varandra, i den mån det inte är
betingat av rena självbevarelsedriften.
Det är det inte när en person går upp i
en boxningsring, ty ingen behöver gå
upp dit om han inte vill.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag vill bara till kammarens
protokoll anteckna, att jag tycker
att boxning är en rå form av sport.
Jag tror emellertid att den kommer att
försvinna av sig själv. När mänskligheten
har avlägsnat sig ännu några årtionden
eller kanske något århundrade
från barbariet lär väl också boxningen
försvinna. De siffror, som herr Möller
nyss anförde, ger, anser jag, belägg för
ett sådant antagande.

Jag tycker också att boxningstillställningar
är råa. De appellerar till människornas
lägsta instinkter, vilket väl
ändå inte kan vara tilltalande.

Jag tror emellertid inte att ett förbud
hjälper. Man kan inte förbjuda människor
att ägna sig åt riskabla övningar. Vi
kan inte gärna utfärda lagar som förbjuder
folk exempelvis att utbilda sig
till cirkusartister. Det är väl inte alldeles
riskfritt att hänga i en svajmast
30 meter över markan utan skyddsnät
eller att hoppa från 30 meters höjd ned
i en balja med vatten. Jag tror inte att
ett förbud här skulle hjälpa.

Jag är alltså, herr talman, motståndare
till boxning och motståndare till
förbud.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! I anledning av under
denna riksdag inträffad händelse överväger
jag allvarligt att vid nästa riksdag
motionera om förbud mot fortsatta riksdagsdebatter
om förbud mot professionell
boxning och under alla förhållanden
om förbud mot särskilda debattdagar
för den sortens uppvisningar.

Det förefaller mig, herr talman, vara
det enda förbud som jag kan tolerera
utöver de många förbud kring vilka frihetens
hängivna anhängare numera en
smula andtrutet samlar sig.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag skall inte ge mig så
mycket in på debatten om det sköna eller
mindre sköna i boxningssporten.

Vad som föranledde mig att begära
ordet var ett yttrande av herr Ferdinand
Nilsson, som gick till rätta med reservanterna,
vilka han tydligen ansåg lade
näsan litet för ivrigt i blöt. Han sade att
reservanterna ville »hjälpa Kungl. Maj :t
med tänkandet». Denna fråga, kommer,
menade han, under Kungl. Maj:ts prövning,
och då hade reservanterna ingen
rätt att hjälpa Kungl. Maj:t att tänka.

Jag vill protestera mot en sådan inställning.
Jag inbillar mig att herr Ferdinand
Nilsson menar sig höra till oppositionen.
Vad oppositionen har till
uppgift är väl just att försöka hjälpa
Kungl. Maj:t med tänkandet. Helst skall
vi göra det på ett så effektivt sätt, att
Kungl. Maj:t så småningom ansluter sig
till vårt sätt att tänka. Jag anser det
alltså inte vara något fel av reservanterna
att de vill skicka en rekommendation
till Kungl. Maj:t inför det ställningstagande,
som Kungl. Maj :t en gång
skall ta i denna fråga.

Jag har själv varit litet osäker beträffande
mitt ställningstagande i förevarande
fråga, men jag måste säga, att
sedan jag lyssnat till min namne med
förnamnet Birger har jag blivit allt mer
övertygad om att det nog ändå är lämpligast
att rösta med reservanterna. Visserligen
talade herr Birger Andersson
om att det för boxningen fanns vissa
klart formulerade regler, som man måste
följa. Jag vet inte om han har varit
boxare — det är tydligen rätt många
här i kammaren som har sysslat nied
den sporten i tidigare år — men ett så
flagrant brott mot alla regler om att
man inte får slå under bältet som han
här begick har jag sällan varit med om
i denna kammare, nämligen då han anklagade
chefen för socialstyrelsen för
att inte kunna tänka i denna fråga därför
att han vid ett annat tillfälle — enligt
herr Birger Anderssons uppfattning
— hade tänkt fel. Man utdelar inte sådana
slag!

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Om förbud mot professionella boxningstävlingar

Yem var det för övrigt som först kom
upp med dessa regler för boxningen?
Det var i varje fall inte boxarna själva,
utan det var väl på sin tid i England
vissa personer som vi väl skulle kunria
kalla snobbar — själva kallade de sig
för gentlemän — som skaffade sig
skyddslingar, som utövade denna »nobla»
sport. Det kostade faktiskt en hel
del att underhålla dessa skyddslingar,
och för att de inte skulle slå ihjäl varandra
så fort satte man upp vissa regler
för hur misshandeln skulle gå till.
Gentlemännen själva i denna gentlemannasport
deltog emellertid aldrig i sportens
utövande; därtill var de alltför kloka
och kanske också alltför räddhågade.

Herr Alexanderson nämnde att han
kanske föredrog tjurfäktningen framför
boxningssporten. På sätt och vis kan
jag förstå honom: Hade de arma tjurarna
rösträtt och möjligheter att säga
ifrån, skulle de naturligtvis aldrig tilllåta
tjurfäktning. Vi har emellertid både
möjlighet att säga ifrån och att rösta.
Därför tycker jag, att det kanske ändå
vore lämpligast att rösta med reservanterna.

Herr Birger Andersson angrep också
journalisterna. När fru Segerstedt Wiberg
läste upp valda delar av ett boxningsreferat,
förklarade herr Birger Andersson
att det ju alltid fanns ambitiösa
journalister, som var angelägna att göra
en levande och målande skildring av
vad som förekom. År det något fel av
journalisterna att göra en levande skildring,
alltså att skildra det hela precis
som det har förekommit? Allt det skrämmande
som fru Segerstedt Wiberg läste
upp var, såvitt jag förstår, ett korrekt
referat. Om sedan herr Birger Andersson
anser att en sådan ambitiös journalistik
är felaktig, vet jag inte vilka anspråk
man skall ställa på journalistiken.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber kammaren om
överseende för att jag kommer igen så
här i slutet av debatten. Det är emellertid
eftersom herr Andersson i Örn -

sköldsvik vid denna sena timme av debatten
samlade sig till en protest mot
vad han trodde att jag hade sagt, som
jag tycker att jag bör göra ett tillrättaläggande.

Vad jag menar är bara, att när det här
föreligger en utredning med remissyttranden
och Kungl. Maj:t skall pröva
denna sak — kan vi då inte i en så pass
bagatellartad fråga som detta faktiskt
är ge oss så mycket till tåls, att vi avvaktar
Kungl. Maj:ts prövning utan att
nu komma med ett pekfinger?

Eftersom jag ändå har begärt ordet,
vill jag med en viss beklämning konstatera,
att när första kammaren för en
gångs skull tar längre tid på sig för att
debattera en fråga än andra kammaren,
då är det i en sak av denna begränsade
storleksordning.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten. Jag skall bara konstatera att
herr Svärd här har etablerat sig som en
värnare av friheten; han vill inte vara
med om något förbud. Jag skall försöka
att värna om friheten ännu ett stycke
genom att förklara, att jag inte skall
göra något för att hindra herr Svärd
att motionera nästa år.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag bara konstaterar att
fru Segerstedt Wiberg förlängde debatten! Sedan

överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Om förbild mot professionella boxningstävlingar

Fru Segerstedt Wiberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt 1 sitt utlåtande nr 12, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Segerstedt Wiberg
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 37.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
från och med den 17 till och med
den 21 innevarande månad för deltagande
i Nordiska rådets tionde session
i Helsingfors.

Stockholm den 16 mars 1962

Eric Holmquist

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställ -

ningar rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1961/
62, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1962/63;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition: angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan; nr

115, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
och

nr 117, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å kapitalbudgeten
för budgetåret 1962/63
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser:

nr 119, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning
m. m.;

nr 120, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning;

nr 121, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning av
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning;
samt

3 Första kammarens protokoll 1962. Nr 12

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

nr 122, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen den 25 maj
1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen,
m. in., såvitt propositionen hänvisats
till bankoutskottet.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen :

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention om utlämning mellan Sverige
och Amerikas förenta stater; samt
nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen den 6
december 1957 (nr 668) om utlämning
för brott.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

68, angående rennäringens främjande; nr

97, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 100, angående svenskt utvecklingsbistånd;
och

nr 109, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till brandlag och
brandstadga m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet;
samt

nr 7, i anledning av motion om införande
i svensk tryckfrihetslagstiftning
av den s. k. genmälesrätten;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om överlåtelse till Umeå
stad av Norrlands dragoners kasernetablissement
och övningsområde m. in.;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1962/63
till allmänna kultur- och bildningsändamål
samt kyrkliga ändamål jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 43, i anledning av väckta motioner
angående överförande till staten av kommunernas
utgifter för det obligatoriska
skolväsendet; samt

nr 44, angående överlämnande till särskilt
utskott av vissa till statsutskottet
remitterade motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
om ändrade avskrivningsregler vid beskattningen
för byggnad i jordbruk eller
rörelse;

nr 22, i anledning av väckta motioner
om upphävande av den särskilda varuskatten
å gräddglass; samt

nr 26, i anledning av väckta motioner
om undantagande från beskattning av
vinst, som (beror på penningvärdets fall,
in. m.;

bankoutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av väckt motion om utredning
rörande en fond för tillgodoseende av
kommunernas lånebehov vid förvärv av
tomtmark för bostadsbebyggelse;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av väckta motioner
om översyn av lagstiftningen rörande
explosiva varor;

nr 18, i anledning av väckt motion
om snabbare åtgärder mot ungdomsbrottslingar;
samt

nr 19, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att tillföra domstolarna
trafikteknisk sakkunskap;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
rörande rätt för företagare till återlån
från allmänna pensionsfonden;

nr 14, i anledning av väckt motion
angående upphävande av värnpliktslagens
regler om reservofficersaspirants
tjänstgöringstid;

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående lagen om semester; samt

nr 16, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i butikstängningslagen;

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till brandlag
och brandstadga m. m.;

nr 12, i anledning av väckt motion
angående översyn av bestämmelserna om
äganderättsanmälan beträffande bil;

nr 13, i anledning av motioner om
slopande av kontrollen vid överlåtelse
av bostadsrätt; samt

nr 14, i anledning av väckta motioner
om ersättning i realvärden till skadelidande
vid sjöreglering m. m.; ävensom
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 6, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till främjande av den svenska
fruktdryckskonsumtionen;

nr 7, i anledning av väckta motioner
om forskning rörande vidgad användning
av öländsk kalksten;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om åtgärder i syfte att beakta de rörelsehindrades
problem;

nr 9, i anledning av väckt motion om
utredning rörande zigenarfrågan; samt
nr 10, i anledning av väckt motion
om begränsning av ungdomens tobakskon
sumtion.

Anmäldes och bordlädes en av fru Segerstedt
Wiberg under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad, av henne och
herr Widén undertecknad motion, nr
578, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 54, angående reformering av
den obligatoriska skolan m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 12

Tisdagen den 20 mars 1962

Tisdagen den 20 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 13 och
den 14 innevarande månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Lange för tiden från och
med den 21 till och med den 23 i denna
månad för deltagande i Nordiska rådets
sammanträde i Helsingfors.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 68, angående rennäringens främjande.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 97, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 100, angående svenskt utvecklingsbistånd.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 109, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
in. m.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet motionen nr 578.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 6 och 7,
statsutskottets utlåtanden nr 41—43 samt
memorial nr 44, bevillningsutskottets betänkanden
nr 18, 22 och 26, bankoutskottets
utlåtande nr 6, första lagutskottets
utlåtanden nr 17—19, andra lagutskottets
utlåtanden nr 13—16, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 11—14 ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 6—10.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde konstitutionsutskottets
utlåtande nr 6 skulle
uppföras näst efter tredje lagutskottets
utlåtande nr 11.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

98, angående omorganisation av
byggnadsstyrelsen, m. m.;

nr 99, angående yrkesutbildningen på
trädgårdsområdet och stödet till trädgårdsnäringens
rationalisering, m. m.;

nr 102, angående godkännande av beslut
inom Internationella valutafonden
rörande generella lånearrangemang,
m. m.;

nr 103, angående yrkesutbildningen
på jordbrukets område; och

nr 115, angående vissa frågor rörande
yrkesutbildningen på skogsbrukets område,
m. m.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) erhöll på begäran ordet och anförde: Herr

talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i
Kungl. Maj:ts proposition nr 100 angående
svenskt utvecklingsbistånd, hemställer
jag, att kammaren måtte medgiva,
att tiden för avgivande av motioner
i anledning av nämnda kungl. proposition
utsträckes till det sammanträde,
som infaller näst efter femton dagar
från det propositionen kom kammaren
till handa.

Denna hemställan bifölls.

Tisdagen den 20 mars 1962

Nr 12

Interpellation ang. bokföringsplikt och
taxeringskontroll för mindre företagare

Herr SCHÖTT (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Enligt bokföringslagen
är rörelseidkare skyldig att föra dagbok,
i vilken affärshändelserna skall införas
dagligen post för post. Denna bestämmelse
har uppenbarligen sin grund
i att viss garanti måste finnas för att
bokföringen innefattar samtliga inkomst-
och utgiftsposter. Härutinnan har
bestämmelsen även betydelse för den
kontroll som från taxeringsmyndigheterna
utövas gent emot bokföringspliktiga
skattskyldiga.

Det är ett allmänt intresse att bokföringslagen
innehåller sådana föreskrifter
att bokföringen blir korrekt. Å andra
sidan kan man icke bortse från att
många hantverkare och andra mindre
företagare saknar tillräcklig kunskap i
fråga om bokföring. På grund av arbetsbelastningen
hinner de vidare ofta inte
dagligen ägna tillräcklig tid åt kontorsarbetet.
Detta kompliceras också av den
ökade uppbörds- och uppgiftsskyldighet
som numera ålagts företagarna. Denna
är särskilt betungande för de mindre
företagarna och förorsakar dem ofta ett
omfattande kameralt arbete.

Ett stort antal mindre företagare anlitar
därför revisionsbyråer eller andra
sakkunniga för sin bokföring. Det förekommer
därvid inte sällan att företagaren
t. ex. en gång i veckan eller en gång
i månaden överlämnar erforderliga uppgifter
jämte räkningar och kvitton till
bokföraren för införing i dagbok och
för kontering. Resultatet kan då bli att
taxeringsmyndighet som kommer underfund
med förhållandet tar detta som
formell anledning att underkänna deklarationen
och i stället åsätta skönstaxering.
Såvitt jag kan finna har detta

sin grund i gällande bestämmelser.
Icke desto mindre förefaller det mig
i visst avseende otillfredsställande. Vid
en skönstaxering blir bevisbördan omvänd.
Och om den skattskyldige sålunda
icke kan använda bokföringen såsom
bevis i sin argumentation, blir hans
möjligheter att erhålla rättelse i en felaktigt
åsatt skönstaxering mycket små.

Möjligheter borde inte saknas att erhålla
en betryggande inkomst- och utgiftsredovisning
utan att posterna införes
i dagboken dagligen. Med ett lämpligt
system för förvaringen av verifikationer
och övriga allegat borde affärshändelserna
kunna få införas med vissa
tidsintervaller och bokföringen ändock
kunna tillmätas vitsord där skäl eljest
ej talar däremot. Hur ett sådant system
skall uppbyggas vågar jag inte uttala
mig om, men jag tillåter mig förorda en
översyn av bestämmelserna för att få
möjligheterna till en förenkling klarlagda.

Åberopande det anförda hemställer jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få rikta följande fråga:

År herr statsrådet villig att företaga
en översyn av gällande bestämmelser
i syfte att möjliggöra för mindre företagare
att utan dagliga noteringar i dagbok
upprätta en bokföring som må ananses
tillfredsställande ur taxeringskontrollsynpunkt? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.10.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Onsdagen den 21 mars

Kammaren sammanträdde kl. ,10.00.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 98,
angående omorganisation av byggnadsstyrelsen,
m. in.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 99, angående yrkesutbildningen på
trädgårdsområdet och stödet till trädgårdsnäringens
rationalisering, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
102, angående godkännande av beslut
inom Internationella valutafonden rörande
generella lånearrangemang, m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds propositioner: nr

103, angående yrkesutbildningen
på jordbrukets område; och

nr 115, angående vissa frågor rörande
yrkesutbildningen på skogsbrukets område,
m. m.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning
av motion om införande i svensk
tryckfrihetslagstiftning av den s. k. genmälesrätten,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. överlåtelse till Umeå stad av Norrlands
dragoners kasernetablissement och
övningsområde

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition om överlåtelse till Umeå
stad av Norrlands dragoners kasernetablissement
och övningsområde m. m.

I propositionen nr 49 hade Kungl.
Majd, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 2 februari 1962,
föreslagit riksdagen att dels medgiva, att
i nämnda statsrådsprotokoll omförmälda
kasernetablissement och övningsområde
finge försäljas till Umeå stad på i
huvudsak de villkor, som angivits i en
rörande försäljningen upprättad promemoria,
dels ock godkänna, att nya byggnader
finge uppföras för Norrlands dragoner
i enlighet med vad departementschefen
i samma statsrådsprotokoll anfört.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) medgiva, att i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 2 februari
1962 omförmälda kasernetablissement
och övningsområde finge försäljas till
Umeå stad på i huvudsak de villkor,
som angivits i den rörande försäljningen
upprättade promemorian;

b) godkänna, att nya byggnader finge
uppföras för Norrlands dragoner i enlighet
med vad d ep a r tom e ntsche f eu i
nämnda statsrådsprotokoll anfört.

Reservation hade anmälts av herr Söderberg,
som dock ej antytt sin mening.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag har ingen erinran
att göra mot den överenskommelse, som
i detta fall träffats mellan Umeå stad
och försvarets fastighetsnämnd. Jag vill
emellertid säga några ord beträffande
frågan om kostnadernas bestridande.

Arméchefen anser att de merkostnader,
som uppstår på grund av förflyttningen,
skall anvisas utanför försvarets
kostnadsram. Detta är inte det enda fallet,
då sådana propåer kommer från försvarsledningens
sida. Tvärtom tenderar
de till att bli alltför ofta återkommande

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

diskussionsämnen inom statsutskottets
första avdelning. Visserligen tar avdelningen
inte upp den diskussionen i förevarande
utlåtande, utan spar den till
dess medelsanvisning skall ske. Jag har
emellertid redan vid detta tillfälle ansett
mig böra säga att det är en olycklig
utveckling, om tendensen att söka
lägga mer och mer av försvarskostnaderna
utanför den träffade uppgörelsen
fortsätter.

Själv hyser jag mina tvivel om att det
i längden går att för en enda huvudtitel
i förväg spika en kostnadsram, som
riksdagen även vid vikande statsinkomster
skall vara bunden av till förfång för
övriga statsutgifter. Om man dessutom
därutöver söker öka försvarskostnaderna
ytterligare genom att gång på gång
yrka på att kostnader skall läggas utanför
ramen — vi får senare tillfälle att
behandla sådana framställningar rörande
Älvdalsskjutfältet och marinbasen på
Muskö — betvivlar jag att enighet om
försvarskostnaderna i fortsättningen kan
uppnås. Jag anser därför att den pågående
försvarsutredningen med uppmärksamhet
bör följa denna fråga och söka
finna en form för att stävja de tendenser,
jag här påtalat.

Herr talman! Jag ber i övrigt att få
yrka bifall till statsutskottets förslag.

Häri instämde herr Dahl (s).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1962/63 till allmänna kultur- och bildningsändamål
samt kyrkliga ändamål
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—It

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Om inrättande vid svenska ortnamnsarkivet
av en befattning som förste arkivarie

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av departementschefen angivna ändringar
i personalförteckningen för ortnamnskommissionen,
dels godkänna av
departementschefen angiven avlöningsstat
för ortnamnskommissionen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1962/63, dels ock till Ortnamnskommissionen:
Avlöningar för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
200 000 kronor, vilket innebar en anslagshöjning
med 17 000 kronor. Ett av
ortnamnskommissionen framlagt förslag
om inrättande av en tjänst som förste
arkivarie i Ae 26 hade departementschefen
icke tillstyrkt.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Osvald m. fl. (I: 116)
och den andra inom andra kammaren
av herr Sköld m. fl. (11:157), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
inrättande från och med den 1 juli 1962
av en befattning som förste arkivare vid
svenska ortnamnsarkivet samt bemyndiga
Kungl. Maj :t att fastställa lönegrad
för befattningen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 116 och II: 157,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för ortnamnskommissionen, som föranleddes
av vad utskottet i punkten anfört; b)

godkänna under punkten införd
avlöningsstat för ortnamnskommissionen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1962/63;

c) till Ortnamnskommissionen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 232 000. kronor.

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Om inrättande vid svenska ortnamnsarkiv

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström, Einar Persson, Birger Andersson,
Fritz Persson, Rikard Svensson, Söderberg,
Mårtensson, Bertil Petersson,
Svärd, Petterson i Degerfors, Gustafsson
i Stockholm, Almgren och Eskel,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:116 och II: 157,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen för
ortnamnskommissionen, som föranleddes
av vad departementschefen anfört;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för ortnamnskommissionen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1962/63;

c) till Ortnamnskommissionen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 200 000 kronor.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att erinra om att den fråga, som
nu behandlas här i kammaren, inte är
någon ny fråga — den behandlades
också av 1961 års riksdag med anledning
av då väckta motioner i andra
kammaren.

Vid 1961 års riksdag begärde man
alltså inrättande av en förste arkivarietjänst
i lönegrad Ae 26. Dessutom begärdes
i dessa motioner, att man skulle
inrätta en expeditionsvakttjänst i lönegrad
A 7.

I dessa motioner, som väcktes i kammaren,
anfördes som skäl för förslaget
en hel råd av de arbetsuppgifter, som
den kvalificerade personalen — som är
anställd på ortnamnskommissionen —
hade att utföra i brist på denna expeditionsvakttjänst,
och i den motion som
väcktes i andra kammaren, nr 382, uppräknades
en hel råd av de arbetsuppgifter,
som denne vaktmästare borde utföra.
Jag skall tillåta mig att citera några
rader ur denna motion: »Den manliga
personalen har ideligen med åsidosättande
av sina mera kvalificerade

et av en befattning som förste arkivarie
åligganden måst utföra arbeten, som vid
andra verk utförs av expeditionsvakter:
till forskarsalens många besökare utbära
kortfacklådor ur den sockenvis ordnade
toponymiska samlingen (det finns
över 2 000 dylika lådor i arkivet), framtaga
och till besökande forskare utlämna
böcker och kartor» etc.

På nästa en hel sida finns uppräknat
arbetsuppgifter, som den kvalificerade
personalen fick utföra i avsaknad av
denne vaktmästare, och den dåvarande
motionen slutar med följande ord:
»Ortnamnsarkivet behöver oundgängligen
en expeditionsvakt för att den
kvalificerade arbetskraften utan att
hindras av handräckningsgöromål och
vakttjänst, med dithörande omgång och
tidsspillan, skall få ägna sig åt de arbetsuppgifter,
för vilka den är utbildad
och avsedd.»

Denna motion avslogs av riksdagen
1961, men statsutskottet hade i sitt utlåtande
en mycket positiv skrivning.

Detta är alltså vad som hände 1961.
I årets statsverksproposition, åttonde
huvudtiteln, har departementschefen
förordat, att en expeditionsvakttjänst i
lönegrad Ae 7 skall inrättas vid ortnamnsarkivet.
Detta biträdes av reservanterna.
Dessutom har departementschefen
föreslagit vissa lönegradsuppflyttningar
och inrättande av nya tjänster.
Den kvalificerade personalen har
således blivit frigjord från en mängd
mindre kvalificerade arbetsuppgifter.
Jag tycker för min del därför att de
kvalificerade tjänstemännen borde komma
att få mer tid för de uppgifter, som
de egentligen är satta att utföra.

Även om det nu blir en personalförstärkning
vid arkivet under 1962, har
dock reservanterna i statsutskottet med
stor förståelse omfattat de framställningar
utöver propositionens förslag,
som är gjorda i årets motioner. Reservanterna
har i denna punkt en synnerligen
positiv skrivning, i det de anför
följande: »Såvitt utskottet kan finna synes
emellertid svenska ortnamnsarkivet
f. n. icke förfoga över sådana personella
resurser att arkivet kan på fullt tillfredsställande
sätt fullgöra sina olika

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Om inrättande vid svenska ortnamnsarkivet av en befattning som förste arkivarie

uppgifter.» Reservanterna förutsätter
därför att Kungl. Maj :t »ägnar frågan
om förstärkning av arkivets kvalificerade
personal fortsatt uppmärksamhet
och för riksdagen framlägger det förslag
i ämnet, som Kungl. Maj :t vid sina
ytterligare överväganden kan finna påkallat».

Vi reservanter menar sålunda, att den
riktiga vägen är att hemställa till Kungl.
Maj :t att ytterligare överväga denna
fråga. Det är väl det normala här i
riksdagen, att man i första hand överlåter
på Kungl. Maj:t att föreslå inrättande
av nya tjänster.

Statsutskottet föreslår ingen lönegrad
för den nya förste arkivarietjänst, som
skall inrättas, utan förordar enbart anvisande
av ett avrundat belopp av 32 000
kronor. Utskottet vill ge Kungl. Maj :t
fullmakt att bestämma lönegrad för den
nya tjänsten. Jag tycker ju för min del,
att detta är ett mycket egendomligt förfarande
för en lönegradsuppflyttning.

Med den starka skrivning, som återfinnes
i reservationen, tror jag nog att
det skulle kunna ordnas till ett annat
år på det sätt som reservanterna har
föreslagit, och jag ber med detta, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag råkar vara motionär
i denna fråga, och anledningen till
motionen är att det tidigare, fram till
1960, var så att en professor i ortnamnsforskning
vid Uppsala universitet
hade som uppgift att på halvtid också
vara arkivchef vid ortnamnsarkivet.
Han befriades emellertid från den tjänsten,
och i stället flyttade man upp en
förste arkivarie som arkivchef i lönegrad
Ae 26. Därigenom förlorade ortnamnsarkivet
en halv tjänst, vilket gjorde
att verksamheten försvårades ytterligare.
I stället för en minskning av arbetskraftstillgången
hade man behövt en
förstärkning. Det är ju inom ortnamnsarkivet
liksom inom de flesta forskargrenar,
så att arbetet växer och hopar
sig mer och mer.

Med anledning av detta förhållande
begärde man från ortnamnskommissionen
förra året en förstearkivarietjänst.
Detta avslogs som bekant, och nu kommer
man tillbaka i år. Det kan synas
vara litet tjatigt från ortnamnskommissionen.
Det är emellertid så, att vi också
har ett landsmålsarkiv i Uppsala.
Detta landsmålsarkiv har en bättre befordringsgång
än ortnamnsarkivet har,
och därför söker sig tjänstemännen
från ortnamnsarkivet över till landsmålsarkivet.

Nu avgår två tjänstemän från landsmålsarkivet,
och dessa båda lediga platser
söks av tvenne tjänstemän vid ortnamnsarkivet.
Om de sökande får dessa
tjänster, förlorar följaktligen ortnamnsarkivet
dem.

Man kan ju säga att det kan kvitta
vilka tjänster som blir lediga, men när
det gäller en forskargärning är det alldeles
uppenbart, att om vederbörande
tjänsteman är väl insatt på det område,
där han har att utföra sitt arbete, kan
han utföra ett nyttigare arbete än om
det kommer en alldeles ny och oprövad
kraft dit. För ögonblicket är det därför
angeläget, att man genom att inrätta en
tjänst som förste arkivarie kan åtminstone
någorlunda göra rättvisa åt forskarna
inom ortnamnsarkivet, så att man
kan få dem att stanna kvar.

Får man inte denna nya tjänst i år,
betyder detta att ifrågavarande tjänstemän
lämnar ortnamnsarkivet. Det är
detta som gör hela saken brådskande
och angelägen.

När det nu inte är större skillnad
emellan vad statsutskottet föreslår och
vad reservanterna i sin tur hemställer,
tycker vi att det inte borde vara så
svårt för riksdagen att bifalla utskottets
utlåtande i detta sammanhang. Även reservanterna
medger, att det är dåligt
beställt med tillgången till forskare inom
ortnamnsarkivet, och de tycks också
vara med på att den föreslagna tjänsten
inrättas nästa år — åtminstone tilllåter
jag mig utläsa detta ur reservationen.
Nästa år är det emellertid ett år
för sent, och för att förebygga detta
har utskottets förslag kommit till.

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Om inrättande vid svenska ortnamnsarkivet av en befattnins som förste arkivarie

Jag utgår ifrån, att när det är så litet
som skiljer utskott och reservanter,
medan man å andra sidan kan göra så
mycket nytta beträffande ortnamnsarkivet
om man tar utskottets förslag, bör
jag kunna tillåta mig, herr talman, att
yrka bifall till statsutskottets utlåtande.

Herr PERSSON, EINAR, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Nils Elowsson
nämnde befordringsmöjligheterna inom
ortnamnskommissionen. Det är självklart
att det inom en sådan liten statlig
organisation, som ortnamnskommissionen
är, inte finns samma möjligheter till
befordran som inom ett större statligt
verk. Utskottet har föreslagit att vi skulle
inrätta en förste arkivarietjänst i kanske
24 eller 25 lönegraden för att förhindra
att ett par tjänstemän flyttar
över till ett annat statligt verk med ungefär
samma uppgifter. Men vilka garantier
har man för att inte nämnda
tjänstemän ett annat år säger: Nu måste
vi ha en ännu högre lönegrad, annars
flyttar vi över till en annan institution?
Det är ju så med alla statliga verk av
ortnamnskommissionens ringa omfattning,
att det inte finns samma befordringsmöjligheter
där som inom större
statliga institutioner.

Herr Elowsson nämnde, att det blivit
en minskning av arbetskraften inom ortnamnskommissionen.
Men departementschefen
har dock föreslagit utom den expeditionsvakt,
som jag tidigare nämnt,
också en kansliskrivare i Ae 10 och ett
kanslibiträde i Ae 7 i stället för en kontorist
i Ae 9 respektive ett kontorsbiträde
i Ao 5. Detta måste väl också vara
en personalförstärkning.

Det är sant att ortnamnskommissionen
tidigare hade en professor som ordförande,
vilken nu är skild från denna befattning,
men jag har inte sett någonstans
i trycket att han varit halvtidsanställd.

Det finns sålunda ej skäl att frångå
mitt yrkande.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Reservanternas förespråkare
nämnde, att man inom en liten institution
inte kan ha samma befordringsmöjligheter
som inom en större. Jag
frågar mig verkligen: Kan vi behandla
våra forskare på det sättet? Och om vi
gör det, vilka möjligheter har vi att stimulera
dem att forska på sådana områden,
där bara en liten institution är
verksam? Jag skulle tro, att det inte blir
så lätt att samla folk för att bedriva
forskningsuppgifter under sådana omständigheter.
Begärs det ett kvalificerat
arbete inom en institution, den må vara
stor eller liten måste man väl betala det
lika bra i båda fallen och bereda lika
goda befordringsmöjligheter också. Därför
kan jag på intet sätt finna att reservanternas
uppfattning i denna sak är
riktig.

Det förtjänar kanhända att tilläggas,
att en av dem, som kan komma i fråga
när det gäller att flytta, är specialist
på att tyda lapska och finska medeltidsskrifter.
Han är ensam om detta i landet,
och flyttar han över till landsmålsarkivet,
kommer han inte att få samma
arbetsuppgifter där som han nu har
inom ortnamnsarkivet, som alltså går
miste om en mycket värdefull kraft och
inte vet när man kan få en sådan igen.

Det ligger likadant till med åtskilliga
personer som arbetar med sådana här
speciella områden, och därför är det
lyckligast om man kan behålla dem i de
arbetsuppgifter, som de kvalificerat sig
för, vuxit in i och intresserar sig för.
Där kan de göra den största nyttan.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag ber först att få instämma
i vad herr Elowsson sagt i sina
båda anföranden.

Vi får lov att göra klart för oss den
stora betydelse, som bygdemåls- och ortnamnsforskning
har. Det gäller nyckelproblem
för en hel del andra kulturella
områden, och denna speciella forskning
betjänar alltså åtskillig annan forskning.

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Om inrättande vid svenska ortnamnsarkivet av en befattning som förste arkivarie

Därför är det så betydelsefullt att det arbete,
som dessa män sysslar med, kan få
bedrivas i önskvärd takt.

Gentemot vad herr Persson här påpekat
om lönegraderna vill jag säga, att det
visserligen är riktigt att vi kanske inte
vet om vi får behålla tjänstemännen även
om vi inrättar den ifrågavarande arkivariebefattningen;
men nog brukar vi
här i kammaren räkna som mycket mer
sannolikt, att man får behålla en förtjänt
tjänsteman — eller som i detta fall
två av de få som verkligen står till förfogande
-—■ om han får en lönelyftning
och därigenom känner sig mera uppskattad.
Nog är det väl ändå lättare att
tänka sig att han stannar kvar om han
får det än om han inte får det.

Det är också en annan omständighet
som för mig är synnerligen betydelsefull.
Denna ortnamnsforskning måste i
stor utsträckning ske så att man far ut
i bygderna och talar med folk, särskilt
med äldre människor, som har något
att berätta från gången tid, så att man
på detta sätt kan uppsnappa och få
reda på betydelsefulla saker för både
bygdemåls- och ortnamnsforskningen.
För varje år försvinner en del av dessa
gamla, som sitter inne med värdefulla
uppgifter. Därför är det betydelsefullt
att vi verkligen kan åstadkomma en förbättring
i ortnamnsarkivets personella
resurser och behålla dem vi har för att
fortsätta arbetet. Vi är ju också överens
om att detta arbete är underbemannat;
det är snålt tillgodosett med resurserna
i ortnamnsarkivet.

Nu säger herr Persson, att vi kan låta
Kungl. Maj:t fundera över saken och
möjligen komma med ett förslag. Men
jag tror att det knappast går att komma
till rätta med de bekymmer och svårigheter,
som vi nu har, på annat sätt än
genom att gå den väg, som utskottet föreslår
och som det nu yrkas bifall till.

Till detta vill jag, herr talman, bara
lägga, att vi nu har att behandla en stor
proposition om grundskolans genomförande.
Vi har det senaste året haft att
behandla förslag från Kungl. Maj:t om
betydande upprustning av den högre
undervisningen och forskningen. Vi har

fått förslag om förbättring av yrkesundervisningen,
och vi har också fått på
riksdagens bord ett förslag från ecklesiastikministern
om bättre inkomstmöjligheter
för konstnärerna, författarna
och musikerna. När vi nu anser oss ha
råd med att företa en verklig generallyftning
på kulturens olika områden — varför
skall vi då låta ortnamnsarkivet
svältfödas och inte få ens den arbetskraft
det hade före 1960?

Jag tycker att vi bör kunna ge en
hjälpande hand också åt denna mycket
betydelsefulla verksamhet. Det gör man
bäst genom att följa utskottets förslag,
till vilket jag, herr talman, yrkar bifall.

Herr PERSSON, EINAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Det vill jag bara säga att
jag inte vill ha några svältfödda forskare!
Vi har forskare på andra områden,
som har mycket mera betalt än de här
ifrågavarande även om vi nu höjer 2—3
lönegrader — främst bland forskarna
har vi ju professorer och docenter.
Skulle man vara konsekvent, borde man
därför föreslå en ännu högre lönegrad
än man här gjort. Det finns ju möjligheter
att vederbörande söker sig därifrån
även om uppflyttning sker till lönegrad
24—25, och det finns alltså ingen
säkerhet för att vi får behålla den
person det gäller för mer än bara ett år.

Jag tycker också att tillvägagångssättet
är något egendomligt när man föreslår
en lönegradsuppflyttning på det sätt
som här skett.

Jag anser, som jag sade i mitt första
anförande, att Kungl. Maj:t borde titta
på detta ytterligare innan vi fattar beslut
i riksdagen.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Herr Persson som talesman
för reservanterna började med att
konstatera att detta inte var någon ny
fråga. Det är ju alldeles riktigt, men herr
Persson menade tydligen, att när så var
förhållandet kunde man gärna låta frå -

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Om inrättande vid svenska ortnamnsarkivet av en befattning som förste arkivarie

gan vila ytterligare. I själva verket är
det väl i stället på det sättet, att ju längre
man drar sig för att göra någonting,
desto större blir riskerna. I det här fallet
är det just på det sätt, som herrar
Elowsson och Jonsson här har påpekat,
att ortnamnsarkivet har råkat in i en
akut krissituation. Om man inte gör någonting
nu föreligger mycket stora risker,
ja, det är nästan självklart att arkivet
kommer att förlora två av sina
främsta medarbetare.

Herr Persson menade att reservanterna
hade åstadkommit en stark skrivning,
en skrivning som var så stark att
man liksom hade beställt denna tjänst i
framtiden. Men det hjälper inte att man
gör på detta sätt när de människor, som
närmast borde komma i fråga, inte längre
finns till förfogande vid det tillfället.

Det har sagts så mycket av herrar
Elowsson och Jonsson i denna sak, att
det kanske inte är nödvändigt att orda
så mycket mera om den. Jag vill bara
peka på en sak som herr Persson nämnde
i sin senaste replik. Han menade att
om man inte satte tjänsten i en ännu
högre lönegrad, vore det fortfarande
risk för att det inte bleve någon riktig
forskning därför att man inte skulle lia
den kvalificerade kraft till förfogande
som är nödvändig. I det fallet är det ju
så, att ortnamnsarkivet självt har förklarat
sig vara nöjt om det fick denna
tjänst; arkivet tror att det då kommer
att ha möjlighet att få behålla den arbetskraft
som kan utföra det kvalificerade
arbete som det här är fråga om och
som just nu är synnerligen angeläget.
Bl. a. håller vi på med en revision av
våra kartor, och därvidlag är hjälpen
från ortnamnsarkivet synnerligen nödvändig.
Det skulle vara mycket beklagligt
om arkivet inte kan fortsätta sitt
arbete som det har gjort tidigare.

Jag tror alltså, herr talman, att en sådan
beställning som reservanterna vill
göra kommer alldeles för sent. Det är
ungefär som att komma med höet till
ladugården sedan korna har avlidit •—
det gör inte någon större effekt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i vad herr Persson här har anfört och
jag skall inte upprepa vad han har sagt.
Jag ber endast att få göra några allmänna
reflexioner.

Vi vet att inte minst ecklesiastikministern
vid tidpunkten för statsverkspropositionens
upprättande har många
bekymmer. Det kommer framställningar
från en lång rad institutioner, alltifrån
förskolorna och upp till universiteten.
Vi vet att det då uppstår en mycket besvärlig
avvägningsfråga att avgöra vad
man inom ramen för de medel, som står
till förfogande, kan gå med på och vad
man inte kan gå med på. Det är alltid
så varje år.

Vad gäller denna sak ser vi den på
det sättet, att Kungl. Maj:ts förslag innebär,
att utom för utgiftsökningar av
automatisk natur medel beräknats för
inrättande av en expeditionsvakttjänst i
Ae 7 samt till en kansliskrivare i Ae 10
och ett kanslibiträde i Ae 7 i stället för
en kontorist i Ae 9 respektive ett kontorsbiträde
i Ao 5.

Detta innebär att det för detta lilla
ämbetsverk — om vi skal! kalla det så •—
blir en anslagshöjning på 17 000 kronor.
Det är inte mycket pengar i detta
hus, men i proportion till hela det verk
det gäller är det en rätt hög siffra.

Vi har, herr talman, valår i år. Jag är
övertygad om att vi litet längre fram
under riksdagen kommer att få höra
mycket om vikten av statlig sparsamhet.
Men hur rimmar talet om sparsamhet
med vad man här föreslår? På riksdagens
bord får vi ibland sammanräkningar
av vad det skulle kosta om riksdagen
bifölle samtliga motioner som lämnats
under sessionen. Jag har själv gjort ett
litet överslag över vad det skulle kosta
i fråga om de motioner, som behandlats
av andra avdelningen i statsutskottet.
Det skulle bara för de motioner, som
behandlas där, bli en utgiftsökning på
ungefär 80 miljoner kronor. Tar man
alla avdelningarna tillsammans blir det
en utgiftsökning på 500 miljoner kronor.

Vi kan val ändå vara överens om att

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Om inrättande vid svenska ortnamnsarkivet av en befattning som förste arkivarie

det inte håller att bedriva detta spegelfäkteri
om sparsamhet när man kommer
till detta hus. Statsutskottets II avd. har
i år att behandla omkring 230 motioner.
Praktiskt taget alla innebär kostnadsökningar.
När utskottet och framför allt
departementschefen haft att ta ställning
till det här framförda förslaget, har det
som så ofta varit en avvägningsfråga.
Det finns självfallet på många håll saker
och ting som vi vill lägga till rätta
och söka förbättra undan för undan. En
kall verklighet gör det dock nödvändigt
för oss att söka få till stånd dessa förbättringar
så småningom och i den mån
vi har ekonomiska möjligheter därtill.

Någon kanske säger att 32 000 kronor
kan väl inte spela någon större roll i
det stora budgetsammanhanget. Låt mig
då erinra om de 230 motionerna. Räknar
man ut vad det sammanlagt skulle
kosta att bifalla dem kommer man fram
till en högst avsevärd summa. Det är så
vi måste se problemet.

Det finns säkerligen många statliga
verk och inrättningar som har bekymmer
— det har vi ju ofta fått erfara under
årens lopp. Hur många gånger har
vi inte fått höra, att om inte den eller
den personen flyttas upp i lönegrad eller
får en annan titel, så riskerar man att
han försvinner. Jag tror inte att någon
enda människa »försvinner». Är det en
nyttig människa kommer han att göra
en insats var han än råkar hamna. De
som är speciellt intresserade av just den
institution, som vi nu diskuterar, förmenar
naturligtvis att det skulle vara
en stor olycka om just den eller den personen
skulle komma att söka en annan
tjänst. Om vi ser saken i stort måste väl
ändå alla hålla med om att vi undan
för undan försökt få till stånd förbättringar
på olika punkter inom kulturbudgeten.
Bara i år tillkommer ju många
nya professorer. Vi är övertygade om
att det är nödvändigt. Det tillkommer
faktiskt tjänster av alla möjliga grader.
Faktum är alltså att vi undan för undan
söker få till stånd förbättringar på
olika områden i den mån de ekonomiska
resurserna möjliggör detta.

Departementschefen har på denna

punkt ansett att han i år inte kan bifalla
den gjorda framställningen. Han är fullt
medveten om värdet och vikten av det
hela, men har ändå inte kunnat föreslå
denna anslagshöjning, då han här haft
att göra den avvägning som alltid måste
ske.

Herr talman! Det sker säkerligen ingen
olycka om riksdagen bifaller Kungl.
Maj :ts förslag. Jag är övertygad om att
det vid nästa års riksdag kommer att visa
sig, att det var inte alls på det sättet som
man här har sökt framställa situationen.

Jag lyssnade mycket intresserad till
herr Jonssons anförande. Jag tyckte visserligen
att jag kände igen vissa vändningar
från annat håll, men hans inlägg
blev ju inte sämre för det. Om vi
ser på denna fråga på samma sätt som
vi alltid måste se på de många olika
punkter, som vi har att ta ställning till
vad gäller åttonde huvudtiteln, skall vi
säkerligen ändå finna att departementschefen
har försökt att avväga alla dessa
problem på riktigt sätt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är fullt medveten om
det riktiga i vad herr Näsström påpekade,
nämligen att det är nödvändigt med
en avvägning även om vi haft relativt
goda inkomster i statskassan under den
sista tiden. Det finns dock vissa problem
som man inte utan vidare kan
vifta bort.

Talet om spegelfäkteri kan faktiskt användas
även om de argument, som här
anförts för avslag på framställningen, i
lika hög grad som det har använts om
argumenten mot ett bifall. Vi har ju,
som jag redan påpekat, kunnat glädja
oss åt en betydande anslagslyftning för
kulturändamål. Alla som är intresserade
av upplysnings- och kulturverksamhet
har med glädje noterat de förslag som
ecklesiastikministern har framlagt. När
man då kommer till denna lilla punkt
tycker jag, att både herr Näsström och
herr Persson har velat förstora den

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Om inrättande vid svenska ortnamnsarkivet av en befattning som förste arkivarie

tyngd, med vilka dessa 32 000 kronor
skulle komma att påverka den stora kulturbudgeten.

Jag vill också starkt understryka vad
både herr Elowsson och jag tidigare
sagt, nämligen att det gäller att bevara
dessa två personer vid ortnamnsarkivet
och för den skull i varje fall företa en
lönelyftning för en av dem. Om de flyttar
därifrån blir det inte så lätt att få
dem tillbaka. Då kanske man måste bjuda
två, tre eller fyra lönegrader mer för
att återfå dem till arkivet.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! När herr Näsström talade
om sparsamhet måste jag erkänna,
att jag inte blev alldeles överväldigad.
Han framställde saken så, att allt vad
regeringen gjorde vittnade om den största
sparsamhet, medan allt vad de hundratals
motionärerna kom med vittnade
om det mest ohämmade och våldsamma
slöseri.

I själva verket förhåller det sig väl
inte så. Herr Näsström vet mycket väl
att det finns motioner, som inte kostar
något — en del går ju till och med ut
på att spara litet grand av vad regeringen
vill ge ut. Dessutom vet herr Näsström
också, att den procent av motioner,
som blir bifallen i detta hus, är så
försvinnande liten, att man knappast
behöver räkna med den.

Man kan emellertid se på sparsamheten
också från en annan sida. Det är
även sparsamhet att vara noga med de
tillgångar man har och att vårda dem. I
ortnamnsarkivet finns det nu ett par
mycket väl kvalificerade krafter, som
kan dessa arbetsuppgifter utan och innan.
Den ene har tjänstgjort sedan år
1946 och den andre sedan år 1947 utan
befordran. När det dyker upp en möjlighet
till befordran, är det klart att de
tar den chansen, men samtidigt gör man
ju en uppenbar förlust då man inte längre
har tillgång till deras kunskaper på
detta speciella område och som, om de

skulle värderas i pengar, vore värda en
mycket stor summa.

Till sist vill jag säga att när man i
detta fall gör jämförelser skall man inte,
såsom herr Persson och jag tyckte
även herr Näsström gjorde, jämföra med
professurer och docenturer och sådant,
utan man måste göra jämförelser med
förhållandena inom andra arkiv.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Naturligtvis har herr
Näsström alldeles rätt i att man inte
skall göra alltför stora förändringar i de
förslag, som Kungl. Maj.-t lägger fram,
om vi vill ha ett någorlunda fast grepp
om statens finanser. Men man kommer
å andra sidan inte ifrån att det kan tänkas
att en departementschef inte kan
känna till alla detaljer, som kan påverka
det beslut som han fattar. Jag har
inte talat med statsrådet Edenman om
denna fråga, och jag vet därför inte hur
väl han känner till förhållandena vid
ortnamnsarkivet eller om han, när han
bestämde sig i denna sak, visste om att
det kunde bli fråga om en avfolkning
vid arkivet. Jag skulle nästan tro, att
om han hade haft klart för sig hur pass
prekärt läget verkligen är för ortnamnsarkivet
skulle han kunnat gå med på
denna sak redan i år, lika väl som reservanterna
tror att han skulle kunna
tänkas göra det till ett annat år, när vi
vet att arkivet kan komma att förlora en
eller två man som behövs och som inte
kan ersättas på ganska lång tid.

När det nu enligt reservanternas uppfattning
i detta fall tydligen bara är
fråga om en tid av ett år, kan det väl
ändå ifrågasättas, om vi inte bör frånträda
principen om att vi i det längsta
skall följa Kungl. Maj :t när det gäller sådana
här ting och låta Kungl. Maj:t föreslå
tillsättande av de nya tjänsterna,
när nu förhållandena är som de är. Vi
får nämligen komma ihåg att andra
tjänstinnehavare ganska lätt kan flyttas
litet hur som helst — en lärare, en militär
eller en vattenkraftsingenjör kan
man flytta -— men när det gäller forska -

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Om inrättande vid svenska ortnamnsarkivet av en befattning som förste arkivarie

re, i synnerhet forskare på ett speciellt
område där man bara har tillgång till
fyra eller fem kvalificerade krafter, blir
det naturligtvis mycket känsligare än
när det gäller större områden med ett
större antal utövare av tjänsterna.

Beträffande ortnamnsarkivet förtjänar
det att ytterligare framhållas, att en
tjänsteman redan har flyttat därifrån
och att de andra står i beredskap att
göra det, i den mån tillfälle därtill bereds,
därför att befordringsgången är så
ogynnsam.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall försöka att inte
upprepa vad jag redan har sagt.

Herr Andersson i Örnsköldsvik nämnde
att jag hade talat om vad motionerna
skulle kosta, men att jag inte hade
nämnt någonting om besparingsmotionerna.
Till det vill jag bara säga, att de
allra flesta besparingsmotionerna i detta
hus endast innebär att man överflyttar
utgifter från staten till kommuner
eller enskilda, och sådana besparingsmotioner
måste jag säga att jag inte kan
sätta något större värde på.

Herr Andersson nämnde också att det
är mycket få motioner som bifalles. Det
är sant. Men kan det möjligen bero på
att vi anser att vederbörande departementschefer
för löpande år har lyckats
lösa sina uppgifter på ett bra sätt, och
att därför utskotten nöjer sig med att
i regel tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag?

Herr Elowsson erkände, att mina ekonomiska
synpunkter var riktiga, men
inte på denna punkt. Ja, det är ju det
som är det säregna för varje motionär
•— han anser, att man skall göra besparingar
så långt detta är möjligt, men inte
på just det område, som han råkar vara
intresserad av! Det är väl det som är
det väsentliga •— jag törs väl säga för
oss allesamman.

När departementschefen, och i det här
fallet kanske än mera finansministern,
skall sammanfoga alla olika krav, blir
det åtskilligt med pengar i alla fall, och
det är ju det som reservanterna har velat
framhålla i reservationen på denna

punkt. Jag tror, att vi i stort sett är
överens i sak. Skillnaden gäller bara tidpunkten,
när vi skall kunna få den här
förbättringen till stånd.

Till herr Jonsson i Fjäle vill jag säga,
att jag nog tror att han i viss mån sköt
över målet när han här nämnde om
kommissionens arbete. Jag har varit i
tillfälle att läsa åtskilligt av vad man
producerat från det hållet, och det är
inte i stil med det som herr Jonsson
anförde nyss.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Diskussionen har ju nu
kommit in på den bogen, att det är fråga
om det här är ett lämpligt besparingsobjekt
eller inte. Jag begärde knappast ordet
för att kasta mig in i den debatten,
utan för att i någon mån tala för
själva saken.

Det är väl så, att ortnamnsarkivet i
viss mån hör till u-länderna inom forskningen
i allmänhet och den humanistiska
forskningen i synnerhet. Det belystes
ju i någon mån av det som herr
Näsström nämnde, att kostnaden för den
tjänst det nu gäller representerar en stor
kostnadsprocent i ortnamnsarkivets budget.

Det står i utskottets skrivning att uppgiften
för ortnamnsarkivet är mångskiftande,
och det är den förvisso. Vid sidan
av den fria forskning som bedrives
inom varje sådan universitetsinstitution
har ju ortnamnsarkivet också en
»beställd» forskning av ett speciellt slag.
Samtidigt som vårt samhälle byggs ut,
och inte minst våra tätorter byggs ut
och förändras, kommer frågan upp om
namngivning av gator, kvarter och områden.
Detta är någonting, som inte får
ske helt regellöst. Man vänder sig alltid
till ortnamnsarkivet, och ortnamnsarkivet
skall yttra sig i namnfrågor.
Härvidlag har ortnamnsarkivet inte bara
att bedöma dem som smakfrågor utan
har även att avge ett yttrande i vilket,
om förhållandena är sådana, också den
rent vetenskapliga ortnamnsmässiga kunskapen
skall komma till uttryck.

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Om inrättande vid svenska ortnamnsarkivet av en befattning som förste arkivarie

Så har vi till slut fältarbetet, som jag
tycker herr Jonsson på ett utomordentligt
sätt belyste. Det är riktigt, att fältarbetet
är på många sätt brådskande
också när det gäller ortsnamn, ty just
med förändringarna av samhället sker
också en ödeläggelse av gamla namn,
och det kanske i någon mån för framtiden
kommer att försvåra forskningen
om vi inte nu kan bevara dem. Fältarbetet
har redan medfört, att det finns ett
stort obearbetat insamlat material, men
fältarbetet behöver ändå fortgå. Och det
finns stort intresse för det bland studenterna
i Uppsala.

För de här uppgifterna behövs det
kvalificerad personal i ledningen —
både när det gäller ledningen av fältarbetet,
det som rör remissyttranden av
olika slag och ledningen av den rena
forskningen.

Det förefaller mig, herr talman, som
om alla här, både de som har yttrat sig
positivt i frågan och utskottsreservanterna,
är överens om att det här är en
tjänst som ortnamnsarkivet behöver. Det
gav herr Persson starkt uttryck åt, liksom
nu också i viss mån herr Näsström.
Men säger man, man vill inte, att det
skall komma nu. Jag är alldeles övertygad
om att den synpunkt, som herr Näsström
gav uttryck åt, är den riktiga och
att det ankommer på Kungl. Maj:t att
göra avvägningar och utifrån dessa avvägningar
komma med förslag, som rör
statsförvaltningens behov. Men jag har,
herr talman, synnerligen svårt, med all
den vördnad jag har för Kungl. Maj:t, att
tillskriva Kungl. Maj:t ett till den grad
högre vetande, att utskott och riksdag
avsäger sig sin initiativrätt i detaljfrågor,
där man dock tycks vara överens
om att behov som Kungl. Maj :t har förbisett
faktiskt föreligger.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag i punkt 15.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag hoppas, att fröken
Ljungberg inte anser mig oartig när jag
måste säga, att Kungl. Maj:ts förmåga
att bedöma det här ju ligger på det pla -

net, att Kungl. Maj:t i sin hand har alla
handlingar i fråga om olika institutioner.
Det har varken fröken Ljungberg
eller jag.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Det herr Näsström sade
nu är naturligtvis alldeles riktigt. Men
just på grund av den anhopning av ärenden,
handlingar, utredningar o. s. v., som
Kungl. Maj :t har, är det ju möjligt, att
en och annan detalj kan förbigås till och
med av detta högre vetande.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det här är ju, som sagt,
en fråga som inte är ny; den var under
behandling förra året. Jag var betydligt
intresserad av den då, och jag tillåter
mig därför säga några ord.

Jag vill först erkänna att i och med
tillkomsten av en ny tjänst som expeditionsvakt
har Kungl. Maj:t tillgodosett
ett viktigt behov vid institutionen, där
en försämring beträffande den arbetsuppgift
det här gäller hade inträtt i samband
med att institutionen hade fått
nya lokaler.

Men jag tillåter mig ändå att tala för
utskottets förslag. Jag anser inte att reservationen
innehåller en beställningsskrivning
som man kan lita på. Redan
förra året uttalade sig ju riksdagen
starkt för att ortnamnsarkivet skulle behöva
ytterligare förstärkning. I reservationen
begär man att Kungl. Maj:t framlägger
det förslag som Kungl. Maj:t »vid
sina ytterligare överväganden kan finna
påkallat». Det är inte en fullständig
beställningsskrivning, och jag föreställer
mig att det blir samma sak nästa år,
om det hela överlämnas till Kungl. Maj:t.

Jag skulle vilja säga också en annan
sak. Jag behöver inte yttra mig om institutionens
uppgifter — dem har fröken
Ljungberg vältaligt talat om, och
hon har klargjort att det inte är fråga
om enbart ett vetenskapligt utan också
ett praktiskt arbete, som emellertid är
sammanknutet med vetenskap. Både herr

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Anslag till bokinköp och bokbindning vid statens psykologisk-pedagogiska bibliotek

Elowsson och herr Jonsson har sagt, att
det i så hög grad gäller att behålla vissa
specialister som nu finns vid institutionen.
De specialisterna har naturligtvis
inte heller evigt liv, utan de kommer så
småningom att försvinna, men arbetsuppgifterna
finns alltid, och det kommer
alltid att finnas behov av att till
ortnamnsarkivet knyta specialister inom
olika sektorer av institutionens stora
uppgiftsområde. Det är för att möjliggöra
det i högre grad som den nya tjänsten
väl behövs.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag nödgas medge att jag
även är överens med herr Näsström när
han säger, att var och en har sin lilla
käpphäst eller sitt lilla skötebarn. Det
är alldeles riktigt, och har man det, så
slåss man naturligtvis för det.

Men den här gången är det inte fråga
bara om detta. Det är kanske för mycket
att säga att det är fråga om en ren
räddningsaktion, men det är någonting
åt det hållet, ty om de här vetenskapsmännen
går förlorade för ortnamnsarkivet
nu så är de förlorade, och då kan
man inte utnyttja dem lika bra som
man annars skulle kunna göra. Det gäller
här ett forskningsområde, inom vilket
det finns en mycket liten grupp
forskare, ett område dit man inte gärna
söker sig, därför att befordringsgången
är så ogynnsam. Detta är en sak för sig,
som jag tycker att kammaren bör beakta
— likaväl som andra kammaren har
gjort det då den för bara en liten stund
sedan beslöt med 143 röster mot 45 att
anta utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskot 4

Första kammarens protokoll 1962. Nr 12

tets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Einar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna x*eservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —74;

Nej — 41.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 16—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Anslag till bokinköp och bokbindning vid
statens psykologisk-pedagogiska bibliotek

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bokinköp och bokbindning
vid statens psykologisk-pedagogiska bibliotek
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
reservationsanslag av 30 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Källqvist m. fl. (1:103)
och den andra inom andra kammaren
av herr Kellgren in. fl. (11:144), i vilka

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Anslag till bokinköp och bokbindning vid
hemställts, att riksdagen vid behandlingav
förevarande punkt måtte besluta att
till Bokinköp och bokbindning vid statens
psykologisk-pedagogiska bibliotek
för budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 35 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:103 och 11:144, till Bokinköp
och bokbindning vid statens psykologisk-pedagogiska
bibliotek för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag av
30 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Bengtson,
Källqvist, Wiclén och Sundin, fröken EG
mén samt herrar Svensson i Ljungskile,
Helén, Gustafsson i Kårby och Antonsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Majt:s förslag samt med
bifall till motionerna 1:103 och 11:144,
till Bokinköp och bokbindning vid statens
psykologisk-pedagogiska bibliotek
för budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 35 000 kronor.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! För kort tid sedan lädes
på riksdagens bord en mycket diger
volym som handlar om reformeringen
av den obligatoriska skolan. I denna
mycket läsvärda bok upptas bl. a. frågan
om lärarutbildningen och även i någon
mån frågan om lärarfortbildningen.

Den punkt vi nu behandlar gäller ett
psykologisk-pedagogiskt bibliotek som
skall tillgodose lärarnas behov i detta
avseende. Jag tror detta bibliotek har
haft mycket stort värde och jag förmodar
att det kommer att få ännu större
betydelse. För de yngre lärarna är det
helt naturligt att de använder sig av de
möjligheter som biblioteket ger. Jag tror
också att jag såsom skolledare kan saga,
att det finns ett ytterst stort intresse
bland de äldre lärarna, som i detta fall
får större möjligheter att följa med vad

statens psykologisk-pedagogiska bibliotek
som händer när det gäller forskningen
och den praktiska tillämpningen av
forskningsresultaten.

Vi reservanter har här föreslagit en
ökning av summan till bokinköp för
detta bibliotek. Kungl. Maj:t föreslår en
ökning med 3 000 kronor, medan vi förordar
en ytterligare ökning med 5 000
kronor till 8 000 kronor. Av den statistik
som här har varit tillgänglig framgår, att
biblioteket har en stor verksamhet med
en utlåningsvolym på omkring 12 000.
Det har anvisats ett anslag på 30 000
kronor. Det finns bibliotek som har en
utlåningsvolym på 18 000 men som har
över 50 000 kronor i anslag. Vi tror att
den jämförelsevis lilla ökningen med
5 000 kronor skulle betyda rätt mycket
vid tillgodoseendet av detta biblioteks
behov av nya volymer.

Jag vill också påstå, eftersom det har
resonerats om sparsamhet, att denna ökning
på 5 000 kronor väl knappast kommer
att rubba vår ekonomi i någon
nämnvärd grad. Pengarna är också ur
sparsamhetssynpunkt välplacerade.

Med dessa få ord vill jag, herr talman,
yrka bifall till den vid punkten 27
i statsutskottets utlåtande nr 42 fogade
reservationen av herr Boman m. fl.

I detta anförande instämde herr Kaijser
(h).

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag vill inte förneka att
biblioteket kan ha stor betydelse. Det
är väl också Kungl. Maj:ts synpunkt på
denna fråga, eftersom man föreslår, som
herr Källqvist nyss nämnde, en anslagshöjning
på 3 000 kronor. Det är mycket
tänkbart att det skulle vara bättre med
5 000 kronor, men det är väl så, som det
sades i den föregående diskussionen när
det gällde det ärende som då var före,
att det i mångt och mycket blir en avvägningsfråga.
Då har Kungl. Maj :t inte
ansett sig kunna föreslå större anslagshöjning
än 3 000 kronor.

Detta förslag har majoriteten av statsutskottet
biträtt och jag ber med dessa

Onsdagen den 21 mars 1962 Nr 12 51

Om viss ytterligare vaktpersonal vid nationalmuseet

leorta ord att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
oinröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 48.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 28—37

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38

Om viss ytterligare vaktpersonal vid
nationalmuseet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Nationalmuseet: Avlöningar för
budgetåret 1692/63 anvisa ett förslagsanslag
av 1 431 000 kronor, vilket innebar
en anslagshöjning med 80 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Hagberg in. fl. (I: 256)
och den andra inom andra kammaren
av herr Braconier in. fl. (II: 308), i vilka
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande punkt måtte beräkna
medel till anställande av ytterligare
två museivakter och fördenskull
höja anslagsposten Avlöningar till övrig
icke-ordinarie personal med 19 200 kronor
till 642 860 kronor och anslagsposten
Rörligt tillägg med 5 800 kronor till
329 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:256 och 11:308,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för nationalmuseet, som föranleddes av
vad departementschefen anfört;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för nationalmuseet, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1962/63;

c) till Nationalmuseet: Avlöningar för
budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 1 431 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Bengtson, Källqvist,
Widén och Sundin, fröken Elmén samt
herrar Nilsson i Göingegården, Gustafsson
i Kårby, Antonsson och Turesson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Om viss ytterligare vaktpersonal vid nationalmuseet

Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:256 och 11: 308,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för nationalmuseet, som föranleddes
av vad reservanterna anfört;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för nationalmuseet, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1962/63;

c) till Nationalmuseet: Avlöningar för
budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 1 456 000 kronor.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Vid ett flyktigt påseende
kan den angelägenhet, som avhandlas
under punkt 38 måhända förefalla bagatellartad,
men om man närmare studerar
vad det här är fråga om, kommer
man kanske till en något annan uppfattning.
Det gäller helt enkelt bevakningen
av de oersättliga värden — jag
tror inte det innebär någon överdrift
att använda den termen ■— som förvaras
i nationalmuseum och i det under
iordningställning varande östasiatiska
museet på Skeppsholmen.

Dessa värden, som ju är svenska folkets
egendom, befinner sig för närvarande
under en tillsyn, som måste anses
i högsta grad otillfredsställande. Jag
har en känsla av att kammarens ledamöter
kanske inte är alldeles informerade
om denna angelägenhet. Därför har
jag dristat mig att här ta till orda för
att lämna en kortfattad redogörelse för
hur situationen är i bevakningshänseende
vid nationalmuseum.

Utgångspunkter för statsutskottets utlåtande
är ju dels Kungl. Maj:ts proposition
i denna del och dels en motion i
ämnet. Chefen för nationalmuseum har
i sina petita anhållit om medel till fyra
nya museivakttjänster i lönegraden Ao
7. Detta förslag har emellertid inte till
någon del accepterats av departementschefen.
Dessa fyra befattningshavare var
avsedda för att förstärka bevakningen
i nationalmuseum. Hur ser det för närvarande
ut i fråga om skyddet för dessa
konstskatter? Jag tror, att kammarens

ledamöter blir överraskade, när de får
höra hur de verkliga förhållandena där
gestaltar sig.

Det antal museivakter som för närvarande
kan avdelas för bevakningstjänst
i den gamla museibyggnadens,
alltså nationalmusei, övervåning med
dess stora målerisamlingar, som vi ju
alla känner till, är i bästa fall fyra, säger
och skriver fyra man. Vi vet ju alla
hur tusen och åter tusen människor besöker
nationalmuseum exempelvis på
söndagarna. Denna invasion skall bevakas
av fyra man — i bästa fall. Ofta
finns inte mer än tre till hands eller
möjligen bara två. Hur stort är nu detta
bevakningsområde i nationalmuseum?
Det omfattar den stora trapphallen, det
omfattar åtta större utställningssalar och
tjugusju mindre salar och kabinett, över
detta väldiga utrymme skall dessa fyra
mannar alltså speja och hålla vakt kring
svenska statens konstsamlingar.

Det ligger ju i sakens natur, att detta
inte går. Nationalmuseichefen känner sig
naturligtvis orolig över situationen, i all
synnerhet som människornas intresse
för nationalmuseum glädjande nog är
statt i ständig tillväxt och publikfrekvensen
ökar år från år. Men därigenom
ökar också riskerna för skadegörelse
och för stölder och annan åverkan.

Detta gäller alltså övervåningen. Går
vi sedan till mellanvåningen, där man
förvarar de stora konstslöj dsamlingarna,
visar det sig att förhållandena är lika
otillfredsställande där. Kammarens ledamöter
kanske erinrar sig ett uppmärksammat
inbrott, som ägde rum där för
några år sedan. Detta om nationalmuseum.

Sedan har vi det andra museet, östasiatiska
museet på Skeppsholmen. Detta
befinner sig ju under iordningställning
i det vackra tyrghuset där ute. Riksdagen
har ställt medel till förfogande för
denna ombyggnad. Man beräknar, att
museet skall tas i bruk under nästa år,
men där är det ännu sämre ställt. Det
finns över huvud taget ingen bevakning
för östasiatiska museet. Man kan säga, att
man kan öppna och inviga det under

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Om viss ytterligare vaktpersonal vid nationalmuseet

högtidliga former och sedan hålla det
stängt, så länge inte bevakningsfrågan
ordnats, men det är ju inte precis avsikten
med ett museum. Ett museum skall
vara tillgängligt för människorna, som
där skall kunna finna den upplysning,
de kunskaper och den avkoppling som
är naturlig. Men det går, såvitt jag förstår
av nationalmuseichefens framställning
knappast, därest han inte får till
sitt förfogande åtminstone någon, som
kan utöva den erforderliga vakttjänsten.

Som kammarens ledamöter möjligen
sett i tidningarna går något slags stöldvåg
eller vad man skall kalla det fram
över de stora museerna runt om i världen.
Stora internationella, välorganiserade
ligor har specialicerat sig på världsmuseerna
och, som tidningarna meddelar,
då och då gjort anmärkningsvärda
stölder av oersättliga konstverk. Denna
stöldvåg har föranlett mycket rigorösa
förändringar i fråga om bevakningen av
de stora museerna, så att skyddet där
troligen förbättrats. Men därav följer att
dessa internationella ligor riktar sig mot
sådana museer, som inte är bevakade på
ett tillfredsställande sätt. Till dem måste
man tyvärr räkna Sveriges nationalmuseum,
vilket jag hoppas framgår av
de korta uppgifter som jag här lämnat.

Jag skall inte gå närmare in på den
här angelägenheten. Jag vill bara erinra
om att chefen för nationalmuseum
hade begärt ytterligare fyra vakter men
att departementschefen inte tagit upp
någon av dessa. Motionärerna har varit
blygsamma. De föreslår endast två ytterligare
befattningshavare för att fylla
det mest trängande behovet. Anledningen
är att de förutsätter att Kungl. Maj:t
skall ta upp denna viktiga skyddsfråga
— det är vad det rör sig om — till förnyad
prövning i nästa års statsverksproposition.
De vill alltså betrakta sin framställning
som en första etapp i upprustningen
av skyddet för svenska statens
konstsamlingar.

Nu vill jag gärna medge, att statsutskottet
har varit tillmötesgående mot
motionärerna. Utskottet har godtagit
motionens beskrivning av det aktuella
läget. Utskottet är tydligen liksom mo -

tionärerna av den uppfattningen att förhållandena
är otillfredsställande, och
man anser sig kunna gå så långt i tillmötesgående,
att man förutsätter att
Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga om att förstärka
personalen även i detta avseende och
till nästa år framlägger de förslag, som
kan befinnas påkallade. Som motionär
är jag självfallet tacksam mot statsutskottet
för detta positiva ställningstagande.
Det kunde ju tycker jag, dock
lika gott ha utmynnat i ett direkt tillstyrkande
av motionen. Så har inte skett,
men med hänsyn till den inställning,
som statsutskottet här har deklarerat,
kan jag inte finna annat än att första
kammaren utan större risker skulle kunna
biträda denna motion och den reservation,
som är avgiven i anslutning till
motionen.

Med dessa ord, herr talman, hemställer
jag om bifall till reservationen vid
punkten.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Till vad herr Hagberg
nyss har yttrat vill jag bara foga ett par
reflexioner.

De ledamöter som varit ute på Skeppsholmen
och sett moderna museet måste
konstatera att det är en utomordentlig
anläggning som skapats i dessa gamla
lokaler. Man gläder sig åt detta. Nu har
det också givits möjlighet att flytta östasiatiska
museet dit, vilket naturligtvis
ökar samlingarnas värde oerhört.

Inom avdelningen i statsutskottet fick
vi en föredragning av en tjänsteman från
nationalmuseum för att vi skulle kunna
bilda oss en uppfattning om hur bevakningen
vid museerna nu är ordnad,
För egen del fick jag ett mycket starkt
intryck av att det är förenat med stora
risker, om man inte ordnar vakthållningen
enligt de förslag som reservanterna
har lagt fram. Jag tror att man
annars riskerar mycket stora värden,
och att kostnaden för utökningen av
vakthållningen har mycket liten betydelse
i detta sammanhang. Vi reservanter
har därför tillstyrkt att det inrättas

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Om viss ytterligare vaktpersonal vid nationalmuseet

två av de fyra museivakttjänster som begärts.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen vid
utskottets utlåtande i denna punkt.

Herr PERSSON, EINAR, (s) :

Herr talman! De föregående talarna
har kommit till den slutsatsen, att museets
personal är otillräcklig och att det
är nödvändigt att förstärka vaktpersonalen.
I utskottets utlåtande finns emellertid
på s. 11 angivet, vilka nya tjänster
som departementschefen har föreslagit.

Det är mycket svårt att förhindra att
stölder begås även på en sådan plats
som nationalmuseum, över huvud taget
är det svårt att skydda sig mot tjuvar,
men detta hindrar naturligtvis inte att
man gör sitt allra bästa för att förebygga
stölder. Herr Hagberg nämnde en
stöld som begåtts i nationalmuseum. Jag
vill erinra om att det går vakt vid ingången
i stora trapphallen ständigt och
jämt. Där får man lämna ifrån sig portföljer
och annat, men trots detta kan
man komma ut genom stora porten med
en stulen sak. Detta har hänt, och jag
tror att det är mycket svårt att förhindra
dessa stölder.

Motionären herr Hagberg erkände att
utskottet hade varit synnerligen positivt
till motionerna, och man måste ju säga,
att utskottets skrivning på sätt och vis
är en beställningsskrivning. Anledningen
till att statsutskottet inte har kunnat
biträda motionen om ytterligare vakter
vid denna institution är att det inte varit
möjligt för utskottet att avgöra om
det behövs två nya eller — såsom nationalmuseum
begärt — fyra nya vakter.
Vi har därför ansett att Kungl.
Maj:t borde ytterligare överväga vad
som är lämpligt i detta fall och för nästa
års riksdag framlägga ett förslag i
ärendet.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Herr Persson befarar
visst att det är omöjligt att förhindra

stölder. Om man skulle dra konsekvensen
av detta resonemang, kan man ju
dra in praktiskt taget samtliga vakter.
Vakterna har ju i alla fall till uppdrag
att söka bevaka lokalerna. Jag tror också
att om vi får tillräckligt antal vakter,
kan bevakningen bli effektiv.

Herr Persson talar om anslagshöjningarna.
Det är huvudsakligen automatiska
utgiftshöjningar det är fråga om på denna
punkt, framför allt då genom höjda
löner. Någon generell förbättring kan
dessa ökade anslag inte sägas ge på denna
punkt av förslaget.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Med anledning av att
herr Källqvist bär sade att det huvudsakligen
gällde automatiska utgiftshöjningar
vill jag säga att det i utskottets
utlåtande erinras om att departementschefen
förordat inrättande av en tjänst
som byrådirektör i lönegrad Ae 24. Det
är dock en ny tjänst. Vidare föreslås
också inrättande av en assistenttjänst i
lönegrad Ae 15. Dessutom har medel beräknats
för en museitekniker i Ao 9 i
stället för en tjänst i Ao 8. Detta måste
väl ändock vara en kraftig förstärkning
av personalen på museets kansli, i synnerhet
som det innebär inrättande av
fyra nya tjänster. Detta kan man inte
med bästa vilja i världen kalla automatiska
utgiftshöjningar.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
därunder framkomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Onsdagen den 21 mars 1982

Nr 12

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 52.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 39—61

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62

Om anslag till Fadderortsrörelsen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga fullmäktige i
riksgäldskontoret att ikläda staten garanti
intill ett belopp av 400 000 kronor
för banklån till stiftelsen för föreningen
Nordens institut, dels ock till Främjande
av nordiskt-kulturellt samarbete för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 609 000 kronor, vilket innebar
en anslagshöjning med 54 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Strand in. fl. (I: 120) och
den andra inom andra kammaren av
herr Eliasson i Sundborn in. fl. (II: 133),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte

Om anslag till Fadderortsrörelsen
besluta att för budgetåret 1962/63 bevilja
Sveriges Finlandsföreningars Riksförbund
— Fadderortsrörelsen — ett anslag
av 30 000 kronor till förbundets
verksamhet samt att anslaget till Främjande
av nordiskt-kulturellt samarbete
skulle höjas med motsvarande belopp.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

a) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti intill
ett belopp av 400 000 kronor för banklån
till stiftelsen för föreningen Nordens
institut;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:120
och 11:133 till Främjande av nordisktkulturellt
samarbete för budgetåret 1962/
63 anvisa ett reservationsanslag av
609 000 kronor.

Vid punkten hade reservation anförts
av fröken Andersson samt herrar Bengtson
och Sundin, vilka ansett, att utskottet
bort under b hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:120 och II: 133 till Främjande av nordiskt-kulturellt
samarbete för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag av
639 000 kronor.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det föreligger ju enighet
om att det nordiskt-kulturella samarbetet
bör främjas, och det har också
föreslagits en anslagshöjning för ändamålet.
Vidare har i ett par likalydande
motioner, väckta inom första kammaren
av herr förste vice talmannen m. fl. och
inom andra kammaren av herr Eliasson
i Sundborn m. fl., yrkats att ett anslag
av 30 000 kronor skulle beviljas till Fadderortsrörelsen.
Detta yrkande har inte
utskottet velat biträda. Det är givetvis en
omdömessak vilket värde man tillmäter
Fadderortsrörelsens arbete. Eftersom jag
anser att detta arbete är av stort värde
och att det borde utgå ett anslag för ändamålet,
ber jag att få yrka bifall till den
vid denna punkt fogade reservationen.

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Om anslag till Fadderortsrörelsen

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Vi har ju för kontakter
på det kulturella området en hel del institutioner.
Framför allt är det föreningen
Norden, som utövar en betydelsefull
gärning på detta område. Nu äskas här
ett anslag av 30 000 kronor till Fadderortsrörelsen.
Det är väl kommunerna,
som i stor utsträckning står för denna
rörelse. Det är svenska kommuner, som
ställer sig som fadderorter till kommuner
i Finland. Man tycker därför, att det
bör ankomma på kommunerna att svara
för denna uppgift, utan att det därför
behöver skapas en riksorganisation, som
anställer en ombudsman vilken skulle
resa ut i landet och t. o. m., enligt vad
det har sagts mig, konkurrera med föreningen
Norden om medlemmar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det kan kanske sägas,
att stödet till det kulturella samarbetet
mellan vårt land och Finland bör utgå
på samma sätt och på samma vägar som
till samarbetet med övriga nordiska länder,
t. ex. genom föreningen Norden.
Förhållandena mellan Sverige och Finland
har emellertid vissa andra aspekter,
som skiljer dem från förhållandena
mellan Sverige och övriga nordiska länder.
Jag vill peka på nödvändigheten
av att hålla och utvidga kontakt trots
de svårigheter som språket innebär, på
Finlands läge och politiska situation
o. s. v. Allt detta gör särskilda åtgärder
för vårt samarbete med Finland vid sidan
av det rent politiska samarbetet nödvändiga.
Ett understöd till Fadderortsrörelsen
är en sådan åtgärd. Fadderortsrörelsen
bidrar till vidgande av personliga
kontakter på bredast möjliga bas.

I motionen finns angivna alla de olika
uppgifter, som denna rörelse har upptagit
som sina.

Nu kan det sägas, att allt detta arbete
bör skötas av frivilliga krafter och
att det ej bör krävas statliga anslag. Det
är i princip riktigt. Detta arbete, denna

verksamhet har vuxit fram ur den hjälpverksamhet,
som ägnades Finland under
detta lands hårda år, då det var lätt
att vinna stöd hos en medkännande och
givmild allmänhet. Alltjämt sker en väsentlig
del av arbetet genom frivilliga
insatser. Den centrala administrationen
kräver emellertid vissa belopp, som man
nu begär att staten skall skjuta till. Det
är av intresse att notera, att det belopp
som nu äskas är av samma storlek som
det som finska staten beviljar motsvarande
finska organisation.

För den, som med hjärta och förstånd
känner värdet av bredast möjliga kontakt
mellan vårt land och Finland, är
det angeläget att få yrka bifall till denna
reservation, som möjliggör ett sådant
stöd åt Fadderortsrörelsen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av utskottets
i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. b förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
62 mom. b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 21 mars 19G2

Nr 12

Om ändrade avskrivningsregler vid

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —78;

Nej — 35.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 63—73

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtande
och memorial:

nr 43, i anledning av väckta motioner
angående överförande till staten av kommunernas
utgifter för det obligatoriska
skolväsendet; och

nr 44, angående överlämnande till särskilt
utskott av vissa till statsutskottet
remitterade motioner.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om ändrade avskrivningsregler vid beskattningen
för byggnad i jordbruk eller
rörelse

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 18, i anledning av väckta
motioner om ändrade avskrivningsregler
vid beskattningen för byggnad i jordbruk
eller rörelse.

Till bevillningutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av ut -

beskattningen för byggnad i jordbruk eller

rörelse

skottet till behandling i ett sammanhang,
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 22, av
herr Jonasson in. fl., och 11:40 av herr
Elmwall in. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om sådana tilläggsdirektiv till
allmänna skatteberedningen, att frågan
om värdeminskningsavdrag för byggnad,
som inginge i rörelse, och för driftbyggnad
i jordbruk bleve föremål för särskild
behandling och att förslag till nya
regler snarast framlades i enlighet med
vad i motionerna anförts;

2) de likalydande motionerna 1:279,
av herr T hor sten Larsson in. fl., och II:
348, av herr Hansson i Skegrie in. fl.,
vari anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om
prövning och förslag angående sådana
ändrade bestämmelser för taxering av
inkomst från jordbruksfastighet, att en
modernisering av byggnadsbeståndet
icke onödigtvis försvårades, i enlighet
med vad i motionerna anförts; samt

3) de likalydande motionerna 1:304,
av herr Stefanson, och 11:435, av herr
Kollberg m. fl., vari bland annat föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle -— i syfte att underlätta
skatteberedningens arbete och skyndsammare
nå resultat — anhålla, att särskilda
sakkunniga måtte utses för teknisk
utredning om en sådan reformering
av avskrivningsreglerna för byggnad,
som inginge i rörelse, att en ökad avskrivning
kunde medgivas under byggnadens
första tid.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 22, av
herr Jonasson m. fl., och 11:40, av herr
Elmwall m. fl., såvitt motionerna avsåge
frågan om värdeminskningsavdrag å
byggnader i jordbruk, samt

de likalydande motionerna 1:279, av
herr Thorsten Larsson m. fl., och II: 348,
av herr Hansson i Skegrie m. fl., om

Onsdagen den 21 mars 1962

58 Nr 12

Om ändrade avskrivningsregler vid beskattningen för byggnad i jordbruk eller

rörelse

ändrade bestämmelser vid beskattningen
av inkomst från jordbruksfastighet;

2) de likalydande motionerna 1:22,
av herr Jonassan m. fl., och 11:40, av
herr Elmwall m. fl., samt

de likalydande motionerna 1:364, av
herr Stefanson, och 11:435, av herr
Kollberg m. fl., samtliga motioner såvitt
avsåge frågan om värdeminskningsavdrag
å byggnad i rörelse,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Hagberg, Söderquist, Gustaf Elofsson,
Stefanson, Gösta Jacobsson, Gustafson i
Göteborg, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo,
Christenson i Malmö och Björkman, vilka
på anförda skäl ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen -— i anledning
av de likalydande motionerna
X: 22, av herr Jonasson m. fl., och II: 40,
av herr Elmwall m. fl., de likalydande
motionerna 1:279, av herr Thorsten
Larsson m. fl., och II: 348, av herr Hansson
i Skegrie in. fl., samt de likalydande
motionerna I: 364, av herr Stefanson,
och II: 435, av herr Kollberg m. fl., sistnämnda
motioner i vad de behandlats i
detta betänkande — måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att särskilda sakkunniga
måtte utses för teknisk utredning
om sådan reformering av avskrivningsreglerna
för byggnad, som inginge
i rörelse eller jordbruk, att en ökad avskrivning
kunde medgivas under byggnadens
första tid.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Svensk skattelagstiftning
har på företagsbeskattningens område
sina tekniska förtjänster, men den
bär också sina svagheter. En av de mest
framträdande svagheterna utgöres av
bestämmelserna om avdrag för värdeminskning
å byggnader, som används i
rörelse och i jordbruk. Här är den svenska
lagstiftningen mycket ogynnsammare
än vad motsvarande lagstiftning i utlandet
i allmänhet är. Detta gäller såväl
jordbrukets driftbyggnader som bygg -

nader använda inom industri, handel
och transportväsende. Storleken av de
procentsatser, som tillämpas för beräkning
av värdeminskningsavdraget, ligger
i underkant, sedda ur företagsekonomisk
synpunkt. Detta innebär att avskrivningarna
dras ut över en alltför
lång tidsperiod.

Efter den lagändring som genomfördes
1955 är taxeringsmyndigheterna visserligen
skyldiga att ta hänsyn till byggnadernas
ekonomiska livslängd, men i
praxis torde man anlägga en relativt restriktiv
syn härpå. Sålunda medgives i
regel inte mer än 2 å 3 procent på anskaffningsvärdet
om året; endast undantagsvis
lär högre procentavdrag medgivas;
lägre procent förekommer också.
Genomsnittet för industribyggnader lär
ligga vid 2 1/2 procent, vilket innebär
en avskrivning på 40 år. För jordbrukets
driftbyggnader medgives endast
1 1/2 procent, vilket innebär en avskrivningstid
på inte mindre än 75 år.

Den ekonomiska livslängden av en
fabriksfastighet eller annan i rörelse använd
fastighet är i dag väsentligt kortare
än tidigare. Man bygger mindre stabilt
nu än förr. Tekniken går snabbt
framåt, en lokal som i går var utmärkt
är kanske i morgon hopplöst omodern.
De ökade kraven på standard för personaländamål
m. m. bidrar också till att
minska livslängden. Ur rationaliseringssynpunkt
krävs numera för vissa ändamål
enplansbyggnader, medan endast
för ett par decennier sedan flervåningshus
var det allena saliggörande.

Det är mycket ofta som den ekonomiska
livslängden sjunker betydligt
snabbare än den tillåtna avskrivningen
på fastigheten. Jag vill ta ett litet exempel,
som jag har personlig erfarenhet
av. För en hotellrörelse uppförde vi för
ett par år sedan en byggnad. Efter
många om och men medgavs vi ett årligt
värdeminskningsavdrag av 1 1/2
procent, vilket innebär att avskrivningen
av byggnadsvärdet skall ske på 75 år.
Det ligger i öppen dag att byggnaden
bli mer eller mindre värdelös långt tidigare,
vartill kommer att byggnadskost -

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Om ändrade avskrivningsregler vid i

naderna för en ny byggnad under mellantiden
kanske fyr- eller femdubblats.
Hur skall vi då med de fonderingar, som
har skett med hjälp av avskrivningarna,
kunna skaffa fram pengar till ett nytt
hus, när den tiden kommer? Det går uppenbarligen
inte. Exemplet är signifikativt.

Det företagsekonomiskt riktiga är uppenbarligen
dels en snabbare avskrivning
med tyngdpunkten förlagd till de
första åren av byggnadens tillvaro —
såsom motionsvis yrkas — dels en avskrivning
på återanskaffningskostnaden.
Att avskrivningens tyngdpunkt förläggs
till de första åren, kan motiveras — förutom
med att värdet då sjunker snabbast
— med att det under de första åren
inte krävs reparationer som belastar
ekonomien, varför det då finns bäst utrymme
för avskrivningar.

I utlandet har man i allmänhet i högre
grad än här tillgodosett de företagsekonomiska
synpunkterna. I Norge medgives
t. ex. normalt en avskrivning på
38 år med 3,75 procent årligen de första
fem åren. I Danmark sker avskrivningen
praktiskt taget på 24 år med 12,5
procent årligen de fyra första åren. I
England börjar man med 17 1/2 procent,
med en total avskrivningstid av 38 år
och medger avskrivning på 110 procent
av anskaffningsvärdet; man har där alltså
en schablonregel, som skänker utrymme
åt återanskaffningssynpunkten. 1
Holland börjar man med 13 1/2 procent
de båda första åren och skriver av 110
procent på 27 år. I Västtyskland avskrives
fyra procent om året; man är där
färdig på 25 år.

Icke minst för tryggandet av vårt näringslivs
konkurrenskraft gentemot utlandet
är det av vikt, att avskrivningsreglerna
anpassas efter de i utlandet i
allmänhet förekommande.

Bevillningsutskottets majoritet har avstyrkt
motionerna under hänvisning till
den allmänna skatteberedningen. Detta
innebär att man skjuter problemet flera
år fram i tiden. Man säger dessutom att
frågan om generösare regler inte kan avgöras
utan en omprövning av hur in -

eskattningen för byggnad i jordbruk eller

rörelse

komstbegreppet bör vara utformat för
en byggnad, som är anläggningstillgång.
Det kan möjligen ligga något i detta,
men jag undrar dock om inte bevillningsutskottet
gjort den tekniska sidan
av saken svårare än den i själva verket
är. Det finns ju alltid möjligheten att
föreskriva, att gjorda värdeminskningsavdrag
skall under vissa omständigheter
vid försäljning återföras till beskattning.
Den tekniska sidan av problemet borde
inte vara svår att lösa.

Herr talman! Jag har mest uppehållit
mig vid frågan om avskrivningsreglerna
för byggnad i rörelse men har däremot
ej gått in så mycket på jordbrukets byggnader.
För en liberalisering av avskrivningsreglerna
för dessa senare gäller
samma argument som anförts för de
förra. Här kan man dock möjligen hoppas
på en snabbare lösning, om skattelagssakkunniga
blir färdiga i år, som
ställs i utsikt.

Jag yrkar bifall till den av herr Hagberg
in. fl. avgivna reservationen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Kanske får jag som motionär
uppehålla mig litet vid en av de
motioner, som detta betänkande innehåller.

I motion I: 279 och II: 348 tages frågan
om jordbrukets byggnadsbestånd upp
till en viss granskning. Enligt statens
forskningsanstalt för lantmannabyggnader
förnyas byggnaderna vid det svenska
jordbruket med inte mer än 0,22
procent om året. Skulle man därav draga
den slutsatsen, att jordbrukets byggnader
måste ha en varaktighet av 400 år vore
detta fruktansvärt. Nu tror jag visserligen
att man inte skall tolka siffrorna
så drastiskt. Uppenbart är dock att det
sker en nedgång av byggnadsbeståndet
vid vårt jordbruk, som mycket snart kan
leda till en utveckling som ej är önskvärd
vare sig ur enskild eller allmän
synpunkt. Vid våra lantbruksnämnder
får vi jämt bekräftelse på att ett dåligt
byggnadsbestånd vid en annars arealmässigt
tillräcklig fastighet kullkastar för -

Onsdagen den 21 mars 1962

60 Nr 12

Om ändrade avskrivningsregler vid beskattningen för byggnad i jordbruk eller

rörelse

hoppningen om att ekonomiskt vettigt
kunna genomföra företaget. För att jordbruket
skall kunna klara sig i den alltmer
hårdnande konkurrensen fordras
att det finns moderna och rationella
byggnader, som genom en besparing på
den manuella arbetskraften samtidigt leder
till en större produktion. Endast
över den vägen kan vi nå fram till konkurenskraft
i exempelvis en kommande
EEC-marknad.

Byggnationen vid jordbruket är så
dyrbar, att den måste lösas på ett riktigt
och framtidssiktande sätt. Jag har
ibland varit inne på tankegången: Skulle
det inte vara möjligt att skapa en byggnadsfond
vid vårt jordbruk? En sådan
fondbildning stöter emellertid på stora
praktiska svårigheter.

Vår skattelagstiftning är inte särskilt
företags- och rationaliseringsvänlig. Ja,
den torde vara direkt hindrande då det
gäller att bygga om på ett modernt och
rationellt sätt. Det medgives avdrag för
reparation av byggnad, men i regel ej
om denna utvidgas så långt att man
exempelvis till en ladugård lägger in hiss
och transportbanor. Jordbruket behöver
även silosbyggnader med torkanläggningar
till den skördetröskade spannmålen.
Ja, detta är åtgärder som innebär
ökade investeringar men som leder
till ökad produktion.

Finansministern anför i den nyligen
till riksdagen avlämnade propositionen
nr 56 om rätt till avskrivning för täckdikning
och skogsvägar, att visserligen
medför denna rätt ett skattebortfall men
att dessa ökade investeringar bör leda
till ökade intäkter. Denna fråga blir
principiellt likartad. Med all respekt för
det berättigade i att höja det alltför låga
schablonmässiga värdeminskningsavdraget,
bär vi velat taga upp frågan om
principbehandlingen av det aktuella
byggnadsbehovet och ett stimulerande av
detta. Blir det möjligt att genomföra en
sådan förändring, att skattelagen på
detta sätt tar hänsyn till den nya tidens
krav, tror jag att detta vore en vinst
för inte enbart denna näring, utan för
hela nationen.

Herr talman! Den reservation, som
här föreligger, tar upp dessa problem,,
och jag vill med detta yrka bifall till
densamma.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! I de motioner som behandlas
i bevillningsutskottets betänkande
nr 18 framföres önskemålet om
en sådan reformering av avskrivningsreglerna
för industribyggnader eller andra
byggnader som ingår i rörelse eller
jordbruk, att dessa regler bättre motsvarar
den värdeminskning som byggnaden
i realiteten undergår. Detta har framhållits
av de båda föregående talarna,
och herr Jacobsson har också lämnat
exempel på hur de nuvarande avskrivningsreglerna
verkar för byggnader som
ingår i hantverk, industri och handel.
Jag vill i likhet med motionärerna framhålla
det nödvändiga i att avskrivningsreglerna
anpassas efter moderna krav.

Den starka tekniska utvecklingen inom
industrien och näringslivet i övrigt
kräver i våra dagar en snabb omställning
till nya produktionsmetoder med
nya maskiner och nya verktyg, vilket
ibland även kräver snabba omdisponeringar
och ombyggnader av lokalerna.
En omställning av produktionsapparaten
till nya tekniska landvinningar kräver
ofta genomgripande ombyggnader eller
nybyggnad av verkstäder. Verkstadsbyggnaderna
har inte i våra dagar samma
varaktighet som för några decennier
sedan. Man kan inte räkna med att eu
verkstadsbyggnad i våra dagar skall ha
en livslängd på mellan 75 och 30 år,
vilket de i allmänhet tillämpade avskrivningsreglerna
på 1,5 till 3 procent grundar
sig på.

Det framhålls även från skilda håll
nödvändigheten av att våra produktionsresurser
inriktas på de områden och de
branscher, som ger det bästa produktionsresultatet
och den bästa lönsamheten.
En successiv strukturomvandling av
den svenska produktionen sägs vara
nödvändig för att våra knappa arbetskrafts-
och kapitalresurser skall kunna

Onsdagen den 21 mars 1962 Nr 12

Om ändrade avskrivningsregler vid beskattningen för byggnad i jordbruk eller

rörelse

utnyttjas på ett sätt som ger det bästa
ekonomiska utbytet. Även dessa tankegångar
förutsätter en snabb anpassning
av produktionsmedlen, i vilka byggnaden
ingår som en mycket väsentlig del,
till nya marknadslägen och avsättningslägenbeter.
Detta kräver en hög beredskap
hos näringslivet. Denna beredskap
underlättas och möjliggöres genom att
man i skattelagstiftningen har avskrivningsregler,
som bättre än vad nu är
fallet tar hänsyn till och underlättar en
snabb utvecklingstakt och snabba förändringar.

Utvecklingen inom den internationella
handeln med skärpt konkurrens
och nya marknadsförutsättningar accentuerar
detta behov av möjligheter till
snabb omställning och anpassning av
våra produktionsresurser såväl för de
stora exportindustrierna som för småindustrien,
vars chanser till framgång
på exportmarknaden ofta är beroende
av möjligheter till rationalisering, specialisering
och produktionssamverkan
mellan flera företag, vilket även detta
gör kostnadskrävande omdisponeringar
bl. a. av verkstadsbyggnader nödvändiga.

Härtill kommer också att byggnadskostnaderna
stigit väsentligt under de
senaste decennierna samtidigt som livslängden
minskar på byggnader, i varje
fall den ekonomiska livslängden. Detta
försvårar finansieringen av ombyggnad
av verkstäderna och en nödvändig omställning
av produktionen och motiverar
liberalare avskrivningsregler.

I ett av motionsparen i denna fråga,
nämligen 435 i andra kammaren och 364
i första kammaren, framhålls att företagsekonomiska
hänsyn borde föranleda
en omdisponering av avskrivningsreglerna
så, att en större del av avskrivningen
finge ske under byggnadens första tid.
Man skulle därmed ernå en bättre överensstämmelse
med den verkliga värdeminskningen
hos byggnader, vilken är
störst under de första åren. I andra länder
-— det har herr Jacobsson givit
exempel på -—• tillämpas sådana regler.
Jag vill bara nämna förhållandena i våra

nordiska länder, där sådana regler tilllämpas.

Detta är en fråga som återkommit
flera riksdagar efter varandra utan att
vinna riksdagens gehör. Under de sista
åren har emellertid kunnat konstateras
en tilltagande positiv inställning till förslaget
om liberalare avskrivningsregler i
fråga om byggnader som ingår i rörelse.
Finansministern har, som framhållits i
en av de nämnda motionerna, erkänt att
de i vårt land tillämpade avskrivningsregierna
för industribyggnader är i behov
av en översyn.

Vid förra årets riksdag var bevillningsutskottets
skrivning i denna fråga
positiv, men utskottsmajoriteten avstyrkte
motionerna under hänvisning till den
allmänna skatteberedningens arbete. Utskottet
förutsatte att frågan komme att
behandla-s av beredningen med hänsyn
till den aktualitet frågan under senare år
haft och i betraktande av att man i de
övriga nordiska länderna nyligen liberaliserat
avskrivningsreglerna i fråga om
byggnader som ingår i rörelse.

Även i år avstyrkes motionerna med
hänsyn till allmänna skatteberedningens
arbete. Till utskottsbetänkandet är fogad
en reservation, undertecknad av hälften
av utskottets ledamöter. Det är lotten
som avgjort utskottets ställningstagande.
Reservanterna anser att när man bl. a.
från utskottets sida i princip erkänner
det berättigade i de framförda kraven på
en liberalisering av avskrivningsreglerna
för byggnader, som ingår i rörelse eller
i jordbruk, bör man för att aktualisera
frågan i skatteberedningen och för att
påskynda densammas lösning kunna tillstyrka
att särskilda sakkunniga utses för
teknisk utredning om sådan reformering
av avskrivningsreglerna för ifrågavarande
byggnader att en ökad avskrivning
kan medges under byggnadens första tid.

.Tåg yrkar, herr talman, bifall till den
under betänkandet avgivna reservationen.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Stefanson nyss underströk att

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Om ändrade avskrivningsregler vid beskattningen för byggnad i jordbruk eller

rörelse

bevillningsutskottets majoritet inte alls
är ointresserat av dessa frågors lösning.
Utskottsmajoriteten anser också att det
kanske kan vara behövligt med en viss
liberalisering av avskrivningsreglerna
för byggnader ingående i såväl jordbruk
som annan rörelse. Bevillningsutskottets
majoritet är dock förvånad över
att den borgerliga hälften inom utskottet
ansett sig böra reservera sig i de
frågor som nu är föremål för utskottets
betänkande. När det gäller avskrivningsreglerna
för jordbruksbyggnader ligger
det nämligen i sak så till, att 1957 års
riksdag begärde en utredning om denna
fråga. 1958 uppdrogs åt en särskild sektion
av skattelagssakkunniga att verkställa
en sådan översyn. Enligt vad utskottet
inhämtat ämnar skattelagssakkunniga
under innevarande år slutföra
denna utredning. Att i det läget, som
herr Thorsten Larsson önskar, hemställa
om tillsättandet av en särskild utredning
för denna fråga innebär att slå in
öppna dörrar. Om kammaren nu skulle
följa reservanternas förslag skulle man
därmed inte påskynda lösningen av denna
del av frågekomplexet, utan såvitt jag
förstår försena denna lösning, vilket
inte kan vara till glädje för någon.

Herr Thorsten Larsson påpekade att
det skett en kraftig nedgång i upprustningen
och nyanskaffningen av byggnader
inom jordbruket. Kan herr Thorsten
Larsson inte tänka sig att detta kan
bero på andra omständigheter än gällande
avskrivningsregler för dessa byggnader?
Jag tror att det i betydligt högre
grad är dessa andra omständigheter
som här spelat in.

Vad sedan gäller avskrivningsreglerna
för byggnad som ingår i rörelse var, såsom
herr Stefanson påpekade, den frågan
föremål för riksdagens prövning så
sent som i fjol. Bevillningsutskottet framhöll
då att avskrivningsreglerna ingår
som en integrerande del i företagsbeskattningen.
Då företagsbeskattningen
nu är under utredning inom allmänna
skatteberedningen finns det, ansåg utskottet
i fjol, ingen särskild anledning
att påkalla en specialutredning av dessa

frågor. Någon ändring på den punkten
har inte heller skett sedan i fjol.

Nu framhåller motionärerna att frågan
har en så oändligt stor betydelse inte
minst med hänsyn till företagens anpassning
till de ändrade marknadsförhållandena,
att detta problem bör brytas
ut ur den allmänna skatteberedningen
och anförtros åt en särskild utredning.
Jag måste fråga herr Stefanson: Kan detta
verkligen vara allvarligt menat? Skulle
denna mindre del av företagsbeskattningen
vara av så stor betydelse att den
i utredningsavseende bör ges prioritet
när det gäller företagsbeskattningen?
Nog har jag en känsla av att det är betydligt
större frågor inom företagsbeskattningen
som kanske hellre borde ges
prioritet, om man i sin motivering anför
anpassningen till en ny marknadssituation.

Vid utskottsbehandlingen framhölls
det visserligen, att allmänna skatteberedningen
inte skplle ha tillgång till expertis
för att utreda denna fråga. Om det nu
skulle vara på det sättet att det är avsaknaden
av expertis inom allmänna
skatteberedningen som skulle motivera
att man bryter ut denna fråga, vore det
val enklare att försöka påverka allmänna
skatteberedningen att skaffa den expertis
som den kan behöva för att göra
denna översyn. Jag tycker nog därför,
herr talman, att detta är ett ganska långsökt
argument.

Om man ser saken från rent principiell
synpunkt ifrågasätter jag starkt det
ändamålsenliga i att bryta ut olika frågekomplex
från en stor allmän beredning
och därmed splittra utredningsarbetet
på en mängd mindre kommittéer.
Avsikten, sådan jag har fattat den, med
den allmänna skatteberedningen var att
få till stånd en allmän och vid översyn
av hela beskattningsområdet såväl när
det gäller beskattning av fysiska personer
som företagsbeskattningen, önskar
man behålla denna målsättning, som väl
ändå är den viktigaste, bör kammaren
ansluta sig till utskottsmajoritetens synpunkter,
vilka strävar efter att försöka
lägga dessa frågor i handen på en bered -

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Om ändrade avskrivningsregler vid beskattningen för byggnad i jordbruk eller

rörelse

ning som har möjligheter att göra denna
mera allmänna översyn.

lag vill i detta sammanhang påpeka,
att samtliga under punkten 2 avgivna
motioner hänför sig till samma punkt.

Jag yrkar, herr talman, bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Herr Eriksson frågade,
om det inte kunde bero på annat än
skattesynpunkter att jordbruket hade dåliga
byggnader. Jag anser, herr Eriksson,
att beskattningen är en av orsakerna,
och jag tog mig friheten att som
åskådningsmaterial använda finansministerns
proposition om dränering och
skogsvägar, som principiellt är ett likartad
fall. Det gäller här ett, skall vi
säga, grundunderhållsproblem, som har
blivit försummat under de gångna åren,
och det är av vikt att statsmakterna ser
till att intresset stimuleras för att få en
förbättring till stånd.

De siffror som jag har anfört i motionen,
som bygger på forskningsanstaltens
utredning, är naturligtvis häpnadsväckande,
men även om man inte skall ta
dem så bokstavligt, bör man ändå förstå
att det pågår en försämring av byggnadsbeståndet,
som är farlig för det
framtida hushållet.

Bevillningsutskottets reservanter har
välvilligt tagit upp motionen i sin reservation,
som jag har yrkat bifall till,
men om nu herr Eriksson skulle anse
att jag slår in öppna dörrar med detta
bifallsyrkande, är det klart att jag inte
vilt förstöra inredningen i folkhemmet,
om nu herr Eriksson kan garantera att
dörrarna verkligen är öppna för en mera
liberal och framsynt skattepolitik i fortsättningen.
Det skulle kunna anföras
många exempel, både när det gäller jordbruket
och när det gäller småföretagsamheten
i övrigt, där skattepolitiken
för närvarande bromsar möjligheterna
till en rationell utveckling, och det är
detta vi har velat fästa uppmärksamheten
på. Jag skall bara påminna om en
detalj, ehuru den kanske inte direkt hör

till detta ämne, nämligen att taxeringsnämnderna
när det gäller jordbrukstraktorer
har vägrat erkänna avdrag för
övergång från förgasare till dieseldrift.
Dieseldriften är väl ändå en modern företeelse,
som man från statsmakternas
sida borde försöka stimulera, men i stället
har man satt upp kalla handen från
skattemyndigheternas sida, och det tycker
jag är rätt sensationellt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Herr Einar Eriksson
ansåg, att i och med att den allmänna
skatteberedningen arbetar skulle man
vara förhindrad, att i riksdagen ta upp
detaljer i beskattningen. Om den meningen
skulle godtas, skulle det innebära,
att en död hand skulle läggas över
hela skatteområdet under flera år framåt,
oavsett vilket aktuellt behov av reformer
i ett eller annat hänseende, som
kan tänkas föreligga. Herr Sträng drog
sig inte för att i höstas bryta ut hela sitt
skattepaket. Det gick bra. Då borde det
också låta sig göra, att bryta ut den detalj,
som det här är frågan om.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
påpekade, att finansministern efter
många års betänkande nu lagt fram förslag
om att bl. a. täckdikningsföretag
skall få räknas som avdragsgill omkostnad.
Jag vill minnas, att riksdagen på
sin tid beslutade att uttala sig positivt
för det, och det var också en fråga som
anförtroddes skattelagssakkunniga. Följaktligen
bär denna utredning på det sättet
genom en prövning kunnat visa, att
det är för att stimulera den formen av
verksamheten som en liberalisering på
skatteområdet kan ske. Varför skulle då
inte herr Thorsten Larsson kunna ha
samma tilltro till skattelagssakkunniga
när det gäller översynen den här gången?
Tror inte herr Thorsten Larsson, att
de möjligen skulle kunna bidraga till en
liberalisering?

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

I varje fall vidhåller jag min uppfattning,
att tillsättande av en ny utredning
skulle fördröja frågans lösning.
Sedan förstår jag väl, att herr Thorsten
Larsson inte vill förstöra inredningen i
folkhemmet. Då skulle han råka illa ut.
Men man slår inte sönder dörrar om de
är öppna, vilket jag skämtsamt antydde.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 61;

Nej — 56.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ang. upphävande av den särskilda varu skatten

å gräddglass

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 22, i anledning av väckta
motioner om upphävande av den särskilda
varuskatten å gräddglass.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:362, av herr Thorsten
Larsson m fl., och II: 441, av herr Wahrendorff
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning och förslag till
1963 års riksdag angående upphävande
av den särskilda varuskatten å gräddglass.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen — med bifall till
de likalydande motionerna 1:362, av
herr Thorsten Larsson m. fl., och II: 441,
av herr Wahrendorff m. fl. — måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och förslag till 1963 års riksdag
om upphävande av den särskilda
varuskatten å gräddglass.

Reservation hade anförts av herrar
John Ericsson, Einar Eriksson, Erik
Jansson, Wirmark, Paul Jansson, Brandt
i Aspabruk, Allard, Kärrlander och Asp
samt fru Holmquist, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att de
likalydande motionerna I: 362, av herr
Thorsten Larsson m. fl., och 11:441, av
herr Wahrendorff m. fl., om upphävande
av den särskilda varuskatten å gräddglass,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Man kan helt naturligt
diskutera förändringar eller slopande av
särskilda varuskatter, som vi har. Motiven
för att de tillkom är kanske inte
lika starka i dag, som vid det tillfället.
Yi har nu fått den allmänna varuskatten
och har ändå kvar de här specialskatterna.
När nu reservanterna inte har velat
biträda yrkandet om en skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om undersök -

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Ang. upphävande
ning om huruvida vi skall taga bort den
särskilda varuskatten på gräddglass,
hänger det samman med att vi betraktar
det hela så, att skall det bli en förändring
i fråga om dessa specialskatter, är
det väl rimligt att man genomför en sådan
ändring i ett större sammanhang.
Den här speciella skatten ger ju ett
20—25-tal miljoner kronor. Utskottsmajoriteten
säger att det här skrivelseförslaget
bara kommer att gälla gräddglassen,
och det kommer att medföra
att det blir mindre ekonomiska konsekvenser
av det hela. Ja, det går att uttrycka
sig på det sättet, men det är klart
att det blir ett bortfall av statsinkomster,
och det är fråga om man skall göra det
på det sätt, som här föreslagits.

Det andra motivet man åberopar går
ut på att det skulle vara inkonsekvent
från statsmakternas sida, att å ena sidan
stödja mjölkproduktionen och å andra
sidan lägga på skatt på gräddglassen.
Det motivet väger väl inte så värst tungt.
Man uppskattar ju smöråtgången för
gräddglasstillverkning till 1 000 å 1 200
ton, och produktionen av smör är ju omkring
90 000 ton per år, så vi kan väl
bortse från det argumentet när vi diskuterar.
Jag behöver väl inte påpeka att
inte all glass är skattebelagd. Dessertglassen
är ju fri. Hur stor del av hela
glassproduktionen som är undantagen
från beskattning vet jag inte, men det
bör erinras om detta i det här sammanhanget.

Vi har ju likartade skatter på andra
områden, och jag vill gärna ha sagt att
man inte behöver utgå ifrån att de här
skatterna skall betalas för all framtid,
men ändamålsenligheten kräver •— och
logiken, tycker jag — att om man beslutar
att avskaffa den här skatten så
skall man ha en överblick över hela fältet,
och det har vi inte för närvarande.
Därför har halva antalet ledamöter i bevillningsutskottet
reserverat sig emot
förslaget om skrivelse till Kungl. Maj:t,
och jag tror att det är en synnerligen
väl grundad reservation som är fogad
till utskottsbetänkandet.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till reservationen.

5 Första kammarens protokoll 1962. Nr 12

av den särskilda varuskatten å gräddglass

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill gärna ta fasta
på vad bevillningsutskottets ordförande
sade om att glasskatten inte behöver bli
kvar för tid och evighet. Det gav ju ändå
en viss förhoppning.

Glasskatten kom till för många år sedan,
närmast som en motsvarighet till
skatten på konfektyrer och choklad. Man
betraktade då även glass som en lyxvara,
och på detta tyder även i viss mån siffrorna
på skattens storlek under årens
lopp. Siffrorna visar också att konsumtionen
har förändrats, och nu betraktar
vi alla glass som en god och närande
föda. Givetvis gäller denna anmärkning
främst — kanske enbart — gräddglass.
Ingen anser exempelvis att glass är
snask, för att nu göra en jämförelse. Jag
har iinte heller hört att glass är skadligt
för tänderna.

När man numera betraktar gräddglassen
som mat är det ju inte motiverat att
lägga en särskild skatt just på glass.
Kan man verkligen anföra statsfinansiella
motiv? Jag tycker i varje fall att
sådana motiv inte kan anföras med samma
tyngd nu sedan den allmänna omsen
har givit oss en ganska god ekonomi i
■statskassan. Visserligen utgår utskottets
reservanter även i år från att glasskatten
är av ganska betydande storlek, men
jag skulle ändå vilja säga att det inte
kan vara behövligt att man straffbeskattar
den här produkten i fortsättningen.
Jag vill hävda än en gång, herr talman,
att tiden har förändrat själva synen på
det här. Därför anser jag att tidpunkten
är inne att avskaffa den här skatten.

Herr Ericsson sade att glasskatten inte
har någon betydelse för smörets beskattning,
men jag har fått fram ett par siffror
som är av intresse i detta sammanhang.
Glacebolaget inbetalade ett år 5,8
miljoner kronor i skatt. Fördelat på det
använda mjölkfettet, alltså smöret, blir
det en beskattning med kronor 17:20
per kilogram, och det anser vi vara alldeles
orimligt. I fråga om den glass som
innehåller växtfett, margarin, ister och
andra billiga råvaror blir skatten inte
alls av samma storleksordning, eller omkring
3 kronor per kilo, och vill stats -

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Ang. upphävande av den särskilda varuskatten å gräddglass

makterna fortsätta att tillämpa extrabeskattningen
på gräddglass, är det alldeles
givet att produktionen helt enkelt
kommer att gå över till att använda de
bär billigare råvarorna, som inte alls är
av vare sig samma kvalitet eller samma
näringsvärde som smöret.

Ja, herr talman, jag behöver väl inte
orda så mycket om detta. Vi har haft
den här frågan uppe under flera år förut.
lag skulle hälsa med stor tillfredsställelse
om riksdagen nu ville ha en lite
generösare syn på detta beskattningsområde
och biträda utskottsmajoritetens
linje. Som motionär ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottsmajoritetens
förslag.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Larsson vädjade
om generositet, samtidigt som han talade
om straffbeskattning. Jag vet inte om
lian behöver uttrycka sig på det sättet
då det gäller gräddglassen, ty vi har ju
ett antal varor — mer eller mindre nyttiga
— som är beskattade, och det man
skall lägga huvudvikten vid är, tycker
jag, hur man skall ordna detta i stort.
Det går inte att säga att 10 miljoner väl
inte är något att diskutera. Vi måste nog
se på miljonerna — det kan vi inte komma
ifrån — och det erkänner nog herr
Larsson också vid närmare eftertanke.

Jag talade om glassens ringa betydelse
då det gäller avsättningen av vår
smörproduktion och inte om någon skatt
på smör, som herr Larsson fick det till.
Jag anförde siffran 1 000 ton i förhållande
till 90 000 ton, och därav borde
framgå att gräddglassen inte har så stor
betydelse för smörets produktion och
avsättning.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker att herr John
Ericssons senaste anförande inte förändrade
bilden av det hela. Jag kan visst
gå med på att gräddglasstillverkningen,

om man räknar den i kilo i förhållande
till den sammanlagda smörproduktionen,
naturligtvis inte har så förfärligt stor
betydelse. Detta är dock eu form av dubbelbeskattning
som är ganska inkonsekvent.
Jag tycker, herr Ericsson, att vi
väl ändå kan vara överens så långt att
det är fråga om en skatt som tillkom
när man hade en annan syn på glasskonsumtionen.
Tiderna bär förändrats
även på detta område. Jag anser att den
stora allmänheten av alla kategorier i
dag är konsumenter av glass.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag skulle gärna vilja för
kammarens ledamöter göra ett litet påpekande,
som kanske kan ha sitt intresse
och som gäller de tre betänkanden
från bevillningsutskottet vilka här i en
följd är under behandling.

Den s. k. lotteriparlamentarism, under
vilken vi numera av kända skäl inte så
sällan är tvingade att arbeta, har satt
sin prägel på samtliga dessa betänkanden
från bevillningsutskottet. Det betyder
ju, att man det ena året finner sig
tillhöra utskottsmajoriteten för att nästa
år vara reservant i samma fråga. Man
kan i sak ha vilken inställning som helst
till de i dessa betänkanden i dag avhandlade
spörsmålen, men jag tycker vi kan
vara överens om att en sådan ordning
vid beslutens fattande i utskottet är ganska
otillfredsställande. Vi kan inte göra
någonting åt detta för närvarande, utan
vi får leva under dessa något vanskliga
parlamentariska förhållanden, vilket som
sagt inte är så särskilt tilltalande. Det
visar ju också på sitt sätt hur instabilt
det politiska läget i själva verket är här
i landet, när lotten sålunda gång på gång
skall få avgöra i fråga om vad som skall
bli utskottets utlåtande.

Vad sedan beträffar det här föreliggande
ärendet som sådant kan jag inskränka
mig'' till att erinra om att riksdagen
ju tidigare uttalat som sin mening
att varuskatten på glass bör avskaffas.
Likaså förordade 1952 års kommitté för
indirekta skatter en sådan åtgärd åtminstone
i samband med att en allmän

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Ang. upphävande
varuskatt införes. Motionerna är ju
mindre långtgående. Nu kan man naturligtvis
säga, att en kategoriklyvning mellan
vanlig glass å ena sidan och gräddglass
å andra sidan skulle kunna leda
till kontrollsvårigheter. Det är dock med
tillfredsställelse jag konstaterar att även
reservanterna medger att dessa kontrollsvårigheter
inte är större än att de kan
överkommas. Sådana svårigheter finns
i många motsvarande sammanhang.

Herr John Ericsson gjorde ett uttalande,
som jag också skulle vilja säga ett
par ord om. Han förklarade, att man i
och för sig kanske inte hade så mycket
emot att denna skatt avskaffades, och
det är berättigat att göra ett sådant uttalande,
enär riksdagen ju tidigare själv
har haft denna mening. Herr Ericsson
ansåg dock, att vi för närvarande saknar
»överblick över hela fältet», som han
uttryckte sig. Ja, jag skulle vilja säga
till herr Ericsson att det går ganska lätt
att få cn sådan överblick, nämligen om
riksdagen — det blir väl nästa onsdag
— godtar den motion, som bland annat
från vårt håll väckts om en allmän översyn
beträffande vilka punktskatter, som
nu skulle kunna avvecklas med hänsyn
till att vi har fått en allmän varuskatt.

I bevillningsutskottet har man emellertid
inte velat vara med om att tillstyrka
den motionen. Om anledningen till att
man inte kan gå med på utskottets förslag
i dag i glassfrågan är den att man
saknar överblick över hela det fält, som
punktskatterna omfattar, borde det vara,
tycker jag, påkallat att bevillningsutskottet
tillstyrkte nämnda motion om en
allmän översyn. Så skedde emellertid
inte. Det är likväl möjligt, att herr Ericsson
och hans meningsfränder kan ändra
sig till nästa onsdag, då frågan kommer
före här.

Jag skall inte ytterligare fördjupa mig
i denna sak. Vi känner väl till den. Den
kommer ju tillbaka år efter år. Man skulle
kanske kunna säga om denna glass
att den är väl frusen och skickligt behandlad
och att den otvivelaktigt bevarar
sin fräschör år efter år. Det visar
ju utskottsbetänkandena och kanske också
debatterna i båda kamrarna.

av den särskilda varuskatten å gräddglass
Innan jag slutar mitt lilla anförande,
som utmynnar i cn hemställan om bifall
till utskottets förslag, vill jag meddela
att andra kammaren har godtagit utskottsbetänkandet
i detta ärende.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Frågan är väl om inte
detta är en av de mest egendomliga beskattningsformer
vi har. Det konstiga är
att när en och samma vara försäljs i
större kvantiteter är den skattefri, men
när den säljs i mindre kvantiteter beskattas
den med 65 procent. De mest
konstiga situationer skulle ju kunna
uppkomma. Om en matservering säljer
glass till dessert och lägger den på en
papperstallrik är ju den glassen undantagen
från beskattning, men tar kunden
den med sig ut i bilen skulle väl vederbörande
i serveringen springa efter och
säga att han får betala 65 procent i
skatt. Detta skulle medföra de mest konstiga
konsekvenser.

Jag begärde närmast ordet, herr talman,
för att litet grand kommentera det
som herr Ericsson sade om vad som har
hänt tidigare.

Den här skatten kom ju till år 1941.
Det är i och för sig konstigt att gräddglassen
beskattas. Det har sannolikt varit
så att det på den tiden åts så litet
glass och att man utan vidare hänförde
den till choklad och konfektyrer, och
därmed föll den under den hårda beskattningen.

Sedan bär frågan varit uppe åtskilliga
gånger. Jag minns så väl en gång i början
på 1950-talet när vi hade den till
behandling igen. Då hördes precis samma
argumentering som herr Ericsson använde
nu: frågan skulle behandlas i ett
större sammanhang. Som alltid under de
senaste decennierna hade vi en skattekommitté,
jag tror det var den Henrikssonska
den gången, som skulle lägga
fram ett betänkande. När det var klart
skulle frågan om glassens beskattning
lösas. Betänkandet kom, men det blev
ingenting av. Man hade frågan uppe i
jordbruksförhandlingarna. Det gjordes
en speciell protokollsanteckning. Hur

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Ang. upphävande av den särskilda varuskatten å gräddglass

den löd kommer jag inte ihåg, men där
var man positiv till att skatten på glass
skulle avskaffas. Denna protokollsanteckning
gjordes för åtskilliga år sedan
och är väl glömd nu. Det blev ingenting
av den gången heller.

Nu bär vi gått runt igen. Vi står på
nytt inför denna skatt som skall avskaffas
i större sammanhang, och så väntar
vi på nästa skattekommitté. Jag tycker
att vi verkligen den här gången borde
avskaffa skatten på gräddglass, ett livsmedel
som jag förmodar att läkarna anser
vara både lämpligt och bra att ge
barnen i stället för snask och som lcan
användas vid en mängd olika tillfällen.

Herr Ericsson får ursäkta, men jag
hoppas inte längre så mycket på de stora
sammanhangen. Vi bär ju passerat ett
sådant, och det blev ingenting av den
gången. Därför kan jag inte finna annat
än att det nu är på tiden att man — även
om det blir ett skattebortfall för statskassan
— tar bort denna skatt som är så
egendomligt konstruerad och så omotiverad.

Därmed ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! När jag framhöll att man
borde bedöma förslag om skatteförändringar
i ett större sammanhang menade
jag naturligtvis att om man tar bort en
bit av den särskilda varuskatten, aktualiseras
frågan om att ta bort även andra
bitar. Man kan på varje punkt motivera,
att det nu för tiden inte är lämpligt att
ha den eller den varan belagd med särskild
skatt. Vi har skatt på tandkräm,
vi har skatt på en del andra ting som vi
inte tycker är lyxvaror. Om man därför
nu skall ta bort den inkomst som dessa
speciella skatter ger, anser jag att man
får bedöma den frågan i samband med
frågan om hur man utformar skatterna
i övrigt, de indirekta skatterna eller de
direkta eller bådadera. Det är nämligen
klart att staten måste ha fram ett visst
antal miljarder varje år, och av den ananledningen
menade jag att det var
olämpligt att rycka ut en liten bit ur det
hela.

Jag talade inte om kontrollsvårigheter
och liknande. Det heter i reservationen
att kontrollsvårigheterna skulle bli av
ainnan karaktär än för närvarande. Vi
säger för säkerhets skull att vi inte har
någonting emot en teknisk översyn av
glassbeskattningen, om en sådan behövs,
innan man tar ställning till den avgörande
frågan.

Det är riktigt som herr Hagberg säger,
att vi i bevillningsutskottet ofta får
avgöra frågorna genom lottning, och i
det avseendet vill väl både herr Hagberg
och jag ha en ändring. Men bägge önskar
vi att vi får majoritet åt vårt håll.
Den frågan avgörs emellertid i annat
sammanhang.

Slutligen sade herr Hagberg att andra
kammaren hade bifallit utskottets förslag,
och det skulle då vara en rekommendation
till första kammaren. Jag
tycker emellertid, herr talman, att jag
också kan använda andra kammarens
beslut som argument och säga, att första
kammaren som vanligt bör vara självständig
i sitt handlande.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag kan instämma med
herr John Ericsson i det sista han sade,
om första kammarens självständighet,
men ändå har jag eu önskan att det blir
ett beslut i samma riktning som i medkammaren.
Jag kan också instämma i att
punktskatterna kan diskuteras ur olika
synpunkter, men beträffande motiveringen
till deras införande vill jag nämna
att jag för skatten på glass inte sett
någon sådan motivering som för tandkräm.
Den frågan var uppe till behandling
inom varubeskattningssakkunniga
för åtskilliga år sedan, då man just behandlade
lyxskatten på tandkräm. Man
fick därvid från medicinalstyrelsen ett
utlåtande enligt vilket tandkräm vore
värdelöst för att bevara tänderna och att
det därför inte fanns någon som helst
anledning att skydda tandkrämen mot
^beskattning. Jag beklagar att jag inte
kan ange året för betänkandet; det var
inte tryckt utan endast stencilerat. Det
går säkert att få fram detta utlåtande

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Ang. beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av egnahem

från medicinalstyrelsen. De! går alltså
inte att jämställa dessa båda varor och
likställa skatten på glass med skatten på
tandkräm och andra sådana saker. Herr
Ericssons försök att övertyga mig måste
därför misslyckas. Jag hoppas att första
kammaren denna gång skall följa andra
kammarens beslut och ta bort denna
skatt.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! När jag nämnde utgången
av omröstningen i andra kammaren
var det ingalunda i avsikt att använda
detta faktum som ett argument. Det var
endast en upplysning jag avsåg att lämna.
I detta sammanhang vill jag erinra
om ett klokt uttalande av Per Albin Hansson,
som en gång i andra kammaren förklarade:
»Herr talman! Majoriteten är
inget argument!» Jag anser, att uttalandet
håller än i dag. Detta om detta.

Emellertid delar jag herr Ericssons
förhoppning att denna lotteriparlamentarism
så småningom skall kunna avvecklas,
det är ju självklart, fastän jag
i denna förhoppning inlägger något annat
än vad herr Ericsson gör. Men den
saken kan vi i denna kammare inte
göra något åt. Det är människorna ute på
fältet, som en gång får besluta sig för
hur de skall ha det här i landet, så att
vi kommer ifrån denna besvärliga situation.
I bevillningsutskottet lottar vi gång
på gång. Jag tror vi vid de senaste sammanträdena
har lottat i fem stora ärenden
å rad, där majoriteten och reservanterna
växlar från år till år i samma frågor.
Detta är ju ett ganska groteskt resultat
av de förhållanden, som nu är för
handen, men vi får dras med systemet
i väntan på att väljarna skall komma till
klarhet om hur de verkligen vill ha det
med maktförhållandena i riksdagen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt samt vidare
på godkännande av den vid betänkandet
avgivna reservationen; och för -

klarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 61;

Nej — 59.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ang. beskattningen av realisationsvinst
vid försäljning av egnahem

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 26, i anledning av väckta
motioner om undantagande från beskattning
av vinst, som beror på penningvärdets
fall, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:224,
av fröken Andersson in. fl., och 11:278,
av herr Nordgren m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Ang. beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av egnahem

Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte,
efter företagen utredning, för riksdagen
framlägga förslag om sådan ändring av
skatteförfattningarna, att vinst, som enbart
berodde av penningvärdets fall, i
möjligaste mån kunde undantagas från
beskattning;

2) de likalydande motionerna 1:282,
av herr Eric Peterson m. fl., och II: 346,
av herr Gustafsson i Skellefteå, vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om översyn
och förslag om reformering av reglerna
för beskattning av realisationsvinst vid
försäljning av egnahem i syfte att underlätta
rörligheten på arbetsmarknaden;
ävensom

3) de likalydande motionerna 1:464,
av herrar Jonasson och Georg Carlsson,
samt II: 534, av herrar Börjesson i Falköping
och Björkänge, vari anhållits,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förutsättningslös utredning
om undantagande från inkomstbeskattning
av vad som vore att hänföra
till penningvärdeförsämring.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

I) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:224,
av fröken Andersson m. fl., och 11:278,
av herr Nordgren m. fl., samt

2) de likalydande motionerna 1:464,
av herrar Jonasson och Georg Carlsson,
samt 11:534, av herrar Börjesson i Falköping
och Björkänge,

samtliga motioner i vad de avsåge undantagande
från beskattning av realisationsvinst
vid försäljning av egnahem,
ävensom

3) de likalydande motionerna 1:282,
av herr Eric Peterson m. fl., och II:
346, av herr Gustafsson i Skellefteå, angående
beskattningen av realisationsvinst
vid försäljning av egnahem,

måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd; -

II) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:224,
av fröken Andersson m. fl., och 11: 278,
av herr Nordgren m. fl., samt

2) de likalydande motionerna 1:464,
av herrar Jonasson och Georg Carlsson,
samt 11:534, av herrar Börjesson i Falköping
och Björkänge,

måtte, i den mån motionerna icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
i betänkandet hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Vid betänkandet hade reservation avgivits
av herrar Hagberg, Söderquist,
Gustaf Elofsson, Stefanson, Gösta Jacobsson,
Gustafson i Göteborg, Nilsson
i Svalöv, Vigelsbo, Christenson i Malmö
och Björkman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I hemställa att riksdagen
måtte — med bifall till de likalydande
motionerna 1:282, av herr Eric Peterson
m. fl., och II: 346, av herr Gustafsson
i Skellefteå, och i anledning av de
likalydande motionerna 1:464, av herrar
Jonasson och Georg Carlsson, samt
II: 534, av herrar Börjesson i Falköping
och Björkänge, ävensom de likalydande
motionerna 1: 224, av fröken Andersson
m. fl., och 11:278, av herr Nordgren
in. fl. — i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning rörande möjligheterna
att från beskattning för realisationsvinst
undantaga vinst vid egnahemsförsäljning.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Det ärende, som nu föreligger,
utgör ju en ganska intressant illustration
till det lilla meningsutbyte,
som vi hade i den föregående frågan.
Även här har utskottet delat sig på mitten,
men här har lotten fallit i annan
riktning. I den förra frågan hade jag att
tala för utskottet. Nu är min uppgift att
tala för reservanterna.

Jag skall inte, herr talman, här fördjupa
mig i några detaljer. Som kammarens
ledamöter väl kommer ihåg har
denna fråga varit uppe till behandling

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Ang. beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av egnahem

åtskilliga gånger, senast åren 1960 och
1961. 1960 inträffade det ganska remarkabla
att kamrarna stannade i skiljaktiga
beslut. Första kammaren godkände
då reservationen, medan andra kammaren
biföll vad utskottet hemställt. Då. någon
sammanjämkning inte kunde komma
till stånd —• vilket var tämligen naturligt
— i en angelägenhet av denna
beskaffenhet, blev det inget resultat, och
frågan föll. Så kom den tillbaka i fjol,
och då segrade reservanterna. Frågan
föll. Nu har vi den här i år igen.

I fråga om argument kan jag kanske
inskränka mig till att peka på vad vi
från vårt håll framhöll i denna angelägenhet
i fjol. Efter en ganska omfattande
dokumentation påpekade vi att
realisationsvinstbeskattningen av egnaliemsfastighet
ofta leder till otillfredsställande
resultat. Vi utvecklade sedan
den meningen att detta sammanhänger
med att vad som beskattas i allmänhet
är en genom penningvärdeförsämring
uppkommen fiktiv vinst och icke en
reell vinst. Det oskäliga i beskattningen,
framhöll vi vidare, framträder särskilt
starkt i de fall, då skattskyldig avyttrar
sin bostadsfastighet med anledning av
att han fått anställning på annan ort
och han för att kunna erhålla lämplig
bostad för sig och sin familj på den
nya orten är nödsakad att inköpa eller
bygga en likvärdig fastighet där.

Detta är naturligtvis ett starkt argument,
och det är ju helt naturligt att de
som har en annan mening har sökt gendriva
detta argument, och detta har också
skett i utskottsutlåtandet. Man gör ju
där gällande att vad som sålunda påpekats
avser försäljning av egnahem i samband
med ändrade arbetsförhållanden
men att denna företeelse är särskilt framträdande
i vad vi brukar kalla avfolkningskommunerna.
Och så säger man
•— och det anser man från majoritetens
sida vara det avgörande argumentet —:
»Oftast torde det emellertid därvid förhålla
sig så att fastigheterna på grund
av bristande efterfrågan får ett negativt
värde, och i sådana fall uppstår inte
något realisationsvinstproblem.»

Det är klart att det inte uppstår några

realisationsvinstproblem, om vederbörande
får mindre betalt för fastigheten
vid en försäljning än han betalade för
den vid köpet. Det är alltså närmast en
truism att göra ett sådant uttalande. Men
det som jag skulle vilja anmärka på är
att försäljning av egnahemsfastigheter
på grund av ändrade arbetsförhållanden
inte endast gäller de s. k. avfolkningskommunerna.
Alla vet vilken strukturomvandling
som för närvarande pågår i
svenskt näringsliv med nedläggande av
verksamheter, omvandling av verksamheter,
förstoring av företag, förminskning
av företag och omflyttning av företag
o. s. v. Allt detta betyder också en
omflyttning av befolkningen. Vi kommer
aldrig ifrån detta, om landet skall fortsätta
att ekonomiskt expandera. Sådana
omflyttningsproblem kan naturligtvis
äga rum i avfolkningskommunerna men
äger självfallet rum i minst lika stor utsträckning
i andra kommuner, som är
föremål för en sådan strukturomvandling
och där blir problemet av helt annan
art än i de s. k. avfolkningskommunerna.
När vi läser i tidningarna om att
en fabrik nedlagts, omvandlats eller sammanslagits
med någon annan företagsamhet
då vet kammarens ledamöter att
egnahemsfrågan faktiskt spelar en betydande
roll. Ofta anföres som motiv för
att det och det icke kan ske, att arbetarna
har egnahem och att de, om de skall
avyttra dessa drabbas av realisationsvinstbeskattning.
Men detta förhållande
har inte majoriteten ansett sig böra ta
upp.

Vi menar att de nuvarande bestämmelserna
hindrar den omflyttning av arbetskraften
och av befolkningen, som är den
oundvikliga konsekvensen av denna
strukturomvandling av det svenska näringslivet
vilken för närvarande pågår
och som självfallet blir mera intensiv,
allteftersom integrationssträvandena ute
i Europa kommer att omfatta också vårt
land.

Slutligen vill jag peka på ännu ett argument
som kan anföras. Vi har ju realisationsvinstbeskattning.
Varför har vi
fått en sådan? Ett av motiven var att
man därigenom ville träffa s. k. speku -

72 Nr 12 Onsdagen den. 21 mars 1962

Ang. beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av egnahem

lationsvinster. Men ingen kan väl göra
gällande, ait en människa som skaffar
sig ett eget hem gör detta på spekulation
för att sedan avyttra det med förtjänst.
Jag vill inte bestrida att sådana
fall kan förekomma, men de är helt säkert
ytterligt sällsynta. Den arbetare eller
annan medborgare som skaffar sig
eget hem gör detta för att få en egen
bostad utan tanke på att bedriva spekulation.
Jag tycker att enbart den omständigheten
borde tala till förmån för
en avveckling av realisationsvinstbeskattningen
i detta sammanhang.

För fullständighetens skull vill jag
göra ytterligare en liten anmärkning.
Riksdagen beslöt för tre år sedan att
från skatteplikt undanta vinst som uppkommit
vid sådan avyttring av jordbruksfastighet
eller del därav, som utgör
led i åtgärder för jordbrukets eller
skogsbrukets yttre rationalisering. Detta
var ju enligt min mening en riktig åtgärd.
Men, ärade kammarledamöter, vore
inte ett bifall till det utredningsyrkande
som här ställts att handla i linje med
det beslut som riksdagen fattade 1959
i en ganska näraliggande fråga? Jag menar,
att detta är ganska påtagligt och att
man inte kan bortse ifrån att det här
föreligger ett visst samband mellan dessa
båda ståndpunktstaganden.

Herr talman! Med vad jag här anfört
hemställer jag om bifall till den reservation
som är knuten till bevillningsutskottets
betänkande nr 26 och som går
ut på att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville anhålla om utredning rörande
möjligheterna att från beskattning för
realisationsvinst undanta vinst vid egnahemsförsäljning.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag har varit med och
väckt motion nr 464 i denna kammare,
och jag vill därför ta till orda. Jag
skulle ju här ha kunnat instämma med
föregående talare på många punkter.

Anledningen till att vi från centerpartiets
sida tagit upp denna fråga är att
vi kunnat konstatera att vissa personer
drabbats av hårda skatter enbart på

grund av förflyttning. En person som
äger en fastighet på en ort men på grund
av olika omständigheter flyttar till en
annan och köper sig en likadan fastighet
drabbas av en hård beskattning utan
att han på något sätt har fått sina realvärden
ändrade. Det kan röra sig om
en arbetare, en lärare eller en annan som
har fått förflyttning i sitt arbete, och det
kan också röra sig om en jordbrukare
som flyttar från en ort till en annan. Orsakerna
till flyttningen kan vara olika.
Den kan bero på att vederbörande inte
har trivts på platsen, och den kan bero
på sjukdom och andra mellankommande
omständigheter.

Vederbörande har sålt sin fastighet
och då på grund av penningvärdets fall
fått mer betalt än han själv erlade när
han köpte fastigheten. Den fastighet som
han har fått köpa på den nya orten har
emellertid också följt penningvärdet,
och han får härför betala en högre ersättning
för den. I själva verket hav han
inte gjort någon som helst vinst. Han
har bara flyttat och fått en annan bostadsort.
Det kan tänkas att han gjort en
realisationsvinst av låt oss säga 5 000
eller 6 000 kronor. Om det vinstbeloppet
lägges ovanpå den vanliga inkomsten,
får han till följd av progressiviteten en
skatt på ett par tre tusen kronor. Detta
är en skönhetsfläck i vår skattelagstiftning,
som vi bör hjälpas åt att få bort.

Jag yrkar därför bifall till reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! I föreliggande betänkande
behandlas ett stort antal motioner.
Som kammarens ärade ledamöter säkert
har uppmärksammat yrkas i sak inte bifall
till mer än ett av motionsparen. Det
gäller frågan om realisationsbeskattningen
vid egnahemsförsäljning. De borgerliga
ledamöterna i utskottet har således
enat sig om att bara ta upp denna detalj.

Det problem det i detta sammanhang
gäller har man diskuterat många gånger
tidigare och kommer väl också att diskutera
i fortsättningen. Man bär som allmänt
argument anfört att det är till hin -

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

der för arbetskraftens rörlighet om
har denna realisationsvinstbeskattning,
enär den binder vederbörande vid deras
hemort. Det kan ju ligga någonting häri,
men det andra argument som åberopats,
nämligen att avfolkningsorterna skulle
få det särskilt besvärligt i detta avseende
förstår jag inte. Där är besvärligheterna
av annat slag. Där är det ju ingen
efterfrågan på fastigheterna, och där
aktualiseras ju motsatsen till vad vi nu
diskuterar, nämligen att samhället skulle
träda emellan genom att tillse att vederbörande
i varje fall får tillbaka de pengar
de investerat i sina fastigheter. Det
kan ju ha ett reellt värde att diskutera
denna sida av saken, men den berörs
inte av realisationsvinstbeskattningen.

Herr Jonasson yttrade att en fastighetsägare
som flyttar från en ort till en
annan, kan råka ut för en mycket hård
beskattning. Det är klart att om vederbörande
har stora inkomster, så blir all
förtjänst som ligger över denna inkomst
hårt beskattad enligt vårt nuvarande
skattesystem. Men vi har ju kommit överens
om att ha en progressiv beskattning.
Herr Jonasson förbisåg emellertid
en väsentlig sak. Om vederbörande inte
skaffat sig ett egnahem, hade han befunnit
sig i samma situation som alla
andra som sparar i icke-värdebeständiga
ting. Han hade haft kvar sina sämre kronor.
Den som flyttar från orten och lyckas
sälja sin fastighet till så pass högt
pris att han ådrar sig realisationsvinstbeskattning
har flera kronor. Dessutom
har han — och det vill jag gärna ha
sagt — haft förmånen av de schablonregler
som tillämpas vid villa- och egnahemsbeskattningen.
Dessa regler ger en
alldeles särskild förmån till de människor
som är innehavare av egnahem
respektive villor. Jag behöver inte här
utveckla hur dessa förmåner framträder,
utan det räcker med en erinran om att
ju större underskott som uppstår på fastigheter,
ju större avdrag får man göra
på den egna inkomsten. Detta förekommer
ju i många fall, det är vi medvetna
om.

Här gäller det sålunda ett delproblem
av ett mycket stort allmänt problem,

6 Första kammarens protokoll 1962. Nr 12

nämligen hur vi skall stabilisera penningvärdet.
Ju fler förmåner vi ger till
dem som har sakvärden, ju mer påskyndar
vi strävandena att skaffa just sådana
värden, vilket jag ur samhälleliga eller
enskilda synpunkter inte kan finna vara
på något sätt gynnsamt. Därför har inte
heller utskottsmajoriteten kunnat biträda
ens detta sista av motionärernas
yrkanden, utan vi hemställer om avslag
på samtliga motioner.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
betänkande.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att till bevillningsutskottets
ärade ordförande få säga
att jag för min del inte har tagit upp
frågan om avfolkningsorterna i detta
resonemang.

När herr John Ericsson gör gällande
att det är de stora inkomsttagarna som
drabbas av hög skatt på realisationsvinsterna,
måste jag emellertid med kännedom
om de personer som har råkat ut
för denna beskattning invända att det
räcker med vanliga inkomster. En arbetare
med en inkomst av cirka 12 000
kronor, som får en vinst av 6 000 kronor
lagd ovanpå denna inkomst, får en avsevärd
skatt. Det kan vi aldrig komma
ifrån.

Herr John Ericsson menar att den
penningvärdeförsämring som drabbar
egnahemsägarna också drabbar dem som
sparar på annat sätt. Det är ju alldeles
klart. De flesta, som bygger sig ett eget
hem, bor nu i detta så länge de lever,
men de speciella människor som av skäl
som tidigare angivits är tvungna att
flytta råkar ut för en hård beskattning.
Det skall utan vidare medges att dessa
människor inte är många. Det betyder
att det inte heller kan bli så stort skattebortfall.
Det är dock främst orättvisan
gentemot dessa människor, som bör
borttas.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det var ett stort framsteg
herr Jonasson gjorde nu, när han sade

Ang. beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av egnahem
vi

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Ang. beskattningen av realisationsvinst vid försäljning av egnahem

att detta inte spelar så stor roll för skatten
men att det gällde att få bort en
orättvisa. Hans exempel är dock synnerligen
olämpligt valt. Han sade att
detta drabbar folk som har inkomster
på 12 000 kronor. Jag vet inte vad herr
Jonasson tänkte sig att vederbörande
skulle ha för vinst på villaförsäljningen,
men säg att han tjänar lika mycket på
villan som han i övrigt tjänar per år.
Då kommer han bara upp till den gräns
där progressiviteten börjar, herr Jonasson.

Kanske menar herr Jonasson i stället
att han tjänar 50 000 kronor extra på
villan, och då blir det naturligtvis litet
annorlunda. Men herr Jonasons exempel
måste absolut vara fel.

Och märk väl, herr Jonasson: Om det
är en orättvisa att eu villaägare skall betala
realisationsvinstskatt, är inte då
orättvisan ännu större mot dem som inte
fått tillbaka någonting av sina penningvärdeförluster?
Hur är det för spararna
i bank, försäkring, obligationer o. s. v.?
Mot dem är orättvisan ju ännu större,
så då måste vi börja att reformera där.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skulle vilja säga till
bevillningsutskottets ordförande att han
måste vara väl medveten om var den
progressiva skatteskalan börjar. Mitt
exempel var tänkt för en person som har
12 000 kronor i inkomst och är ogift.
Även bevillningsutskottets ordförande
bör ha klart för sig att progressiviteten
sätter in redan där. Så enkelt är det!

Bevillningsutskottets ordförande säger
att orättvisan är större emot sådana som
har sparat på annat sätt, i bank t. ex. Ja,
det är väl möjligt. Men alla har ju den
möjligheten att spara. Det kan ju hända
att en som har egen fastighet och bor
där hela sitt liv också har sparat på annat
sätt. Om en annan person, som i
övrigt har haft ungefär samma betingelser,
därtill måste utsätta sig för en förflyttning,
kommer den senare i ett sämre
läge än den förre.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Jonasson tillgrep
utvägen att säga att de som äger fastigheterna
är ensamstående, alltså inte har
någon familj, och då ändras mina siffror.
Men jag trodde att flertalet som bodde
i villor och egnahem hade familj. Den
uppfattningen hade jag åtminstone tidigare.

Men nu överraskar herr Jonasson även
på ett annat sätt. Han talar om en person
som bott i en villa i hela sitt liv och
som nu råkar ut för denna beskattning.
Nej, herr Jonasson, så är det inte. Titta
på s. 2 i detta betänkande. Där står
att man reducerar realisationsvinstbeskattningen
om innehavet har varat i
sju år. Har ägaren bott där hela sitt liv,
och det varat mer än tio år, blir det
ingen realisationsvinstbeskattning alls.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det är klart att människor
som är gifta har litet större behov
av egnahem än de ogifta, men även
de ogifta behöver väl ha en bostad, så
herr Ericssons resonemang håller inte.

Herr Ericsson säger att man måste
vara ungefär ett statsråd eller liknande
med en inkomst på 50 000 kronor för att
drabbas av progressiviteten, men det är
väl inte nödvändigt. Eu gift inkomsttagare
har kanske 15 000 kronor i inkomst.
Får han en inkomst av 6 000 kronor
ovanpå det, sätter ju progressiviteten in
— det beror på vilka avdragsmöjligheter
han har i övrigt. Han kan alltså drabbas
rätt snart även om han inte bar de
50 000 kronors inkomst, som herr John
Ericsson försökte inbilla lyssnarna var
nödvändiga.

Herr John Ericsson talade om avtrappningen
på realisationsvinstskatten
och sade att efter sju år skattar man bara
för 75 procent av vinsten. Det vet jag
mycket väl, herr John Ericsson, sedan
den tid jag suttit som taxeringsnämndsordförande! Överläggningen

ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

kammarens förhandlingar, yttrade, att
med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i det nu förevarande
betänkandet gjorda hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
andre vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
26 punkten I, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 57.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten II hemställt.

Om eu fond för tillgodoseende av kommunernas
lånebehov vid förvärv av tomtmark
för bostadsbebyggelse

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckt motion
om utredning rörande en fond för
tillgodoseende av kommunernas lånebehov
vid förvärv av tomtmark för bostadsbebyggelse.

I en inom andra kammaren väckt, till
bankoutskottet hänvisad motion, nr 442,
av herr Hagberg m. fl., hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning
för skapandet av en fond, som
kunde tillgodose kommunernas lånebehov,
då det gällde förvärv av tomtmark
för bostadsbebyggelse.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen II: 442 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Det är ju bekant att kommunerna
är mycket intresserade av att
förvärva mark till bostadsbebyggelse,
men det är också bekant att kommunerna
på grund av penningbrist inte kan
förvärva den tomtmark som är behövlig.
Därför har vi i en motion hemställt om
tillsättande av en utredning rörande en
fond för tillgodoseende av kommunernas
lånebehov för förvärvande av tomtmark
för bostadsbebyggelse. Vi menar
bland annat att detta skulle skapa större
förutsättningar att motverka tomtspekulation.
Det skulle också medverka till att
åstadkomma en rimlig hyresnivå.

Vi har tidigare motionerat i denna
sak, men utskottet har då liksom nu ställt
sig avvisande och uttalar nu en from
önskan om att rimliga kommunala lånebehov
för förvärv av tomtmark bör kunna
tillgodoses på den allmänna lånemarknaden.
Detta är naturligtvis inget
annat än ett fromt önskemål, eftersom
ju kommunerna icke har de möjligheter
som utskottet här pekar på.

Med hänvisning till de fina argument
som finns i vår motion och med hänvisning
till de svaga argument som ut -

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Ang. rätt för företagare till återlån från allmänna pensionsfonden

skottet anfört ber jag få yrka bifall till
motion 11:442.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! I motion II: 442, som
nyss har refererats, hemställer man att
riksdagen skall begära att Kungl. Maj:t
gör en skyndsam utredning om möjligheterna
att skapa en fond som kan bättre
tillgodose kommunernas lånebehov
särskilt med tanke på förvärv av tomtmark.

Då utskottet behandlat denna fråga
har vi tagit hänsyn till att frågan om
inrättande av ett hypoteksinstitut för utlåning
till kommuner har inkommit till
Kungl. Maj:t efter en framställning från
Sparbankernas bank, och den frågan är
för närvarande föremål för prövning.
Kör de kommuner som inte själva har
möjligheter att gå ut på obligationsmarknaden
kan det enligt utskottets mening
genom detta hypoteksinstitut öppnas en
indirekt väg för att skaffa medel. Då man
även har anledning förmoda att statens
lånebehov också i framtiden kan begränsas,
kommer det att bli ett växande
utrymme för övriga låntagare och därvid
även för kommunernas upplåning.

Med hänsyn till dessa omständigheter
ber jag herr talman, att få yrka bifall
till bankoutskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckta motioner
om översyn av lagstiftningen rörande
explosiva varor;

nr 18, i anledning av väckt motion
om snabbare åtgärder mot ungdomsbrottslingar;
och

nr 19, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att tillföra domstolarna
trafikteknisk sakkunskap.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. rätt för företagare till återlån från
allmänna pensionsfonden

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av väckta
motioner rörande rätt för företagare till
återlån från allmänna pensionsfonden.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft sex inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1. de likalydande motionerna nr 295
i första kammaren av herr Kronstrand
och herr Peterson, Eric, samt nr 362 i
andra kammaren av herr Carlsson i Tibro
m. fl., angående rätt för företagare
till återlån från allmänna pensionsfonden,

2. de likalydande motionerna nr 369
i första kammaren av herr Nordenson
och herr Jacobsson, Gösta, samt nr 447
i andra kammaren av herr Magnusson i
Borås, m. fl., angående återlån till företagare
av ATP-avgifter, samt

3. de likalydande motionerna nr 484
i första kammaren av herr Mattsson och
herr Andersson, Torsten, samt nr 559 i
andra kammaren av herrar Gustafsson i
Kårby och Antonsson, om rätt för mindre
företagare till återlån från allmänna
pensionsfonden.

I motionerna 1:295 och 11:362 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa om skyndsam
utredning och förslag till nästa års
riksdag om rätt för företagare till återlån
ur allmänna pensionsfonden genom
betalning av avgifter medelst revers och
i övrigt efter i motionerna angivna riktlinjer.

I motionerna 1:369 och 11:447 hade
hemställts, att riksdagen måtte för sin
del besluta, dels att arbetsgivare skulle

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Ang. rätt för företagare
medgivas rätt att för återlån få utnyttja
de ATP-avgifter som inbetalats under
loppet av de fem senast förflutna
åren och dels att återlånens belopp skulle
höjas från 50 till 75 procent av inbetalade
avgifter.

I motionerna 1:484 och 11:559 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om skyndsam
utredning och förslag angående en
reformering av bestämmelserna för återiån
från allmänna pensionsfonden, så
att jord- och skogsbrukarnas och mindre
företags kreditbehov bättre kunde tillgodoses
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att före var ande motioner, nämligen

1) I: 295 och II: 362,

2) I: 369 och II: 447 samt

3) I: 484 och II: 559

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Hamrin-Thorell, herrar Birke, Nyman,
Thorsten Larsson och Anderson i Sundsvall,
fröken Wetlerström samt herrar
Wiklund i Stockholm och Gomér, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner 1:295 och 11:362, I:
369 och II: 447 samt I: 484 och II: 559 i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla

dels om skyndsamt förslag till sådan
ändring av reglementet för allmänna
pensionsfondens förvaltning, att återlånerätt
finge ackumuleras under fem
år,

dels om en skyndsam, förutsättningslös
utredning rörande återlånerätten under
beaktande av de i motionerna framförda
synpunkterna.

Herr BIRKE (li):

Herr talman! Den fråga som andra lagutskottet
nu behandlat är ingen ny fråga,
utan den var föremål för riksdagens
behandling redan i fjol.

till återlån från allmänna pensionsfonden

Återlånen från ATP-fonderna var under
år 1961 ganska blygsamma. De uppgick
inte till mer än cirka 2 miljoner
kronor. I år föreligger redan nu ansökningar
om lån till över 50 miljoner kronor.
Beloppet kommer i fortsättningen
att stiga år från år.

De nuvarande reglerna om återlån anser
vi reservanter vara olämpliga. Enligt
motionärernas uppfattning visar också
de vunna erfarenheterna att återlånebestämmelserna
bör ges en mera praktisk
och kostnadsbesparande utformning.
En utformning som tillfredsställer dessa
krav kan säkert åstadkommas genom att
varje avgiftsbetalare medgives rätt att
under längre period för återlån få utnyttja
inbetalade avgifter. En ackumulering
under förslagsvis fem år skulle bli
av stor betydelse inte minst för den
mindre företagsamheten, då därigenom
även årsavgifter understigande 1 000
kronor skulle kunna utnyttjas för återlån.
Ackumuleringen bör även omfatta
avgifter inbetalda under år 1960.

Nuvarande regler föreskriver att återlån
får ske endast till 50 procent av inbetalda
avgifter. Begränsningen bör kunna
höjas till 75 procent.

Utskottet säger i utlåtandet att återlåningsreglerna
inte i alla avseenden helt
är ändamålsenliga, men anser att utredning
härom bör anstå. Vi reservanter
däremot anser en skyndsam utredning
nödvändig.

•lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som finnes fogad
vid utskottets utlåtande av fru HamrinThorell
m. fl.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Som herr Birke påpekade
är denna fråga inte ny här i kammaren.

Redan vid ATP:s införande diskuterades
även frågan om försäkringsfondernas
uppläggning och förvaltning ganska
ingående. Många mindre företagare är
givetvis intresserade av att ha möjlighet
till återlån ur fonden. Bestämmelserna
för återlån har emellertid blivit sådana
att det i praktiken är ganska besvärligt
att kunna få dessa lån.

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Ang. rätt för företagare till återlån från allmänna pensionsfonden

En liten företagare, som kanske betalar
1 000 kronor i arbetsgivaravgift, får
enligt nuvarande bestämmelser åferlåna
50 procent härav, alltså 500 kronor. Enligt
reglerna måste han inge nya ansökan
varje år för att få låna dessa 500
kronor. Det är, anser vi, en orimlig ordning.
Om företagarna såsom vi föreslagit

1 vår motion kunde liksom få samla
upp denna kvot under t. cx. fem år skulle
företagaren i det exempel som jag
här anfört på en gång kunna få låna

2 500 kronor. 500 kronor är i dagens situation
inga stora pengar för ett företag,
men 2 500 kronor kan vara det.

Nu hoppas jag faktiskt att statsrådet
efter förnyat övervägande skall komma
med ett förslag i denna riktning. Det
har han ju för övrigt ställt i utsikt vid
något tillfälle i samband med att han
lade fram propositionen. Jag har nämligen
faktiskt börjat misströsta litet om
ett initiativ från utskottet och dess socialdemokratiska
ledamöter. År efter år
får vi ju från andra lagutskottet höra:
»Visst har ni rätt, vi kan i långa stycken
följa tankegångarna i vad ni föreslår.»
Men så tillägger man alltid: »Eftersom
det inte gått längre tid sedan fonden
skapades anser vi i utskottet ändå att
motionerna bör avslås.» Jag har faktiskt
svårt att förstå sakskälen bakom en sådan
motivering. Om vi är överens om att
bestämmelserna är oriktiga och i praktiken
leder till orimliga verkningar bör
vi väl ändra dem och inte låta bestämmelserna
kvarstå så att vi liksom samlar
på hög ännu fler felaktigheter under
de år som kommer.

Detta var, herr talman, sakmotivet. Det
taktiska motivet för icke socialdemokrater
är kanske litet mera svårförståeligt.
Tro is detta lioppas jag att frågan skall
bil föremål för en översyn och cn utredning.
Jag vill också för kammaren
understryka angelägenheten av att en del
andra frågor som herr Birke här berört,
t. ex. den procentuella storleken av
lånen, amorteringstidens längd etc.,
även blir föremål för utredning.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den gemensamma
reservation som vi fogat vid utskottets
utlåtande.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Företagarnas möjligheter
till återlån från allmänna pensionsfonden
vill jag gärna se som en med
tiden allt viktigare förutsättning för en
produktionsökning, som vi alla anser så
önskvärd för framstegstakten i vårt samhälle.
Produktionsökning är grundförutsättningen
för en jämn och produktiv
sysselsättning enligt stabiliseringsutredningen,
och därom är vi alla eniga. Den
fjärde långtidsutredningen, som i dagarna
publicerats, är inne på samma fråga.
Huvudmålet bör enligt utredningen vara
att höja vårt produktionsresultat från i
genomsnitt 3,5 procent under 1950-talet
till 4 procent under 1960-talet.

Eu snabbare produktionsökning kräver
att investeringarna i realkapital får
en större andel av nationalprodukten än
genomsnittet under 1950-talet. Denna andel
har under efterkrigstiden successivt
ökat. För investeringar krävs kapital,
som det i goda tider alltid är stark konkurrens
om och som kostar mycket
pengar att uppbringa och förränta. Industriföretagen
har enligt långtidsutredningens
särskilda enkät räknat med att
öka sin sysselsättning med 70 000 personer
under första hälften av 1960-talet.
Detta överstiger den tillgång på arbetskraft
som kommer att stå till industriens
förfogande.

Industriproduktionens utveckling i
mera kapitalintensiv riktning måste därför
påskyndas. Det betyder att ökad
produktion per syselsatt individ är nödvändig,
vilket bl. a. betyder ökad kapitalinsats.

Enligt utredningens kalkyler krävs en
ökning av industriens investeringar med
cirka 40 procent mellan åren 1960 och
1965. Åren 1956—1960 uppgick investeringarna
till cirka 12,6 miljarder, och
de beräknas till 18,6 miljarder åren 1961
-1965.

Även om det de senaste åren har varit
lättare att uppbringa kapital på den fria
marknaden genom att den officiella sektorn
har varit återhållsam, så har det
ändå varit besvärligt, särskilt för de
mindre företagarna, att konkurrera på
kapitalmarknaden. Allt eftersom ATPfonderna
ökar så kommer naturligt nog

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Ang. rätt för företagare
företagarna att i allt större utsträckning
vilja vända sig till dem för att återlåna
de medel som de inlevererat för sina
anställdas pensioner. Genom nuvarande
regler har ändå erkänts att fondmedlen
i viss utsträckning skall ställas till företagarnas
förfogande.

Vad vi reservanter speciellt är ute efter
är liberalare och enklare återlåningsregler.
Som framhållits här tidigare anser
man inom uskottet att reglerna inte
är helt ändamålsenliga eller åtminstone
praktiskt utformade utan behöver bli
föremål för en omprövning sedan ytterligare
erfarenheter vunnits. Det är nu
bara fråga om när en sådan omprövning
bör ske.

Herr talman! Jag undrar om vi kan
vänta till slutet av detta årtionde med
denna omprövning, om det är framsynt
med tanke på produktionsutvecklingen
och framstegstakten under detta årtionde
och om det är rätt. Vi reservanter
anser att en förutsättningslös utredning
behöver komma till stånd skyndsamt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Ilerr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! I de här ifrågavarande
motionerna begärs att försäkringsavgifterna
skall få betalas medelst reverser.
Det begärs vidare att amorteringstiden
för lånen skall sträckas ut till 20 år, att
lånebeloppet skall höjas till 75 procent
av de inbetalade avgifterna och vidare
att utlåningsräntan skall sänkas.

Vad först reverserna beträffar är det
den sak som vi haft svårast att smälta
och förstå inom utskottet. Det förekommer
mig veterligen inte på annat håll
att man betalar försäkringsavgifter medelst
skuldförbindelser av detta slag.
Skulle man inlåta sig på ett sådant förfaringssätt
och godkänna det betalningssättet
skulle vi få ett mycket omfattande
arbete för att undersöka i vilken mån
det fanns verkliga betalningsmöjligheter
för att infria de utställda reverserna. Det
skulle föra med sig ett så omfattande
arbete, att åtminstone alla de som inte
vill att vi skall byråkratisera dessa låne -

till återlån från allmänna pensionsfonden
möjligheter måste ta ett bestämt avstånd
från förslaget. När man säger att man
för att trygga inbetalandet av de utställda
reverserna skulle kunna skapa en
garantifond, betyder detta i sin tur ytterligare
besvär och krångel. Det kan följaktligen
näppeligen tänkas, att man ifrån
riksdagens sida skulle gå med på någonting
sådant.

När det sedan gäller den längre amorteringstiden,
höjningen av återlånerätten
av de inbetalda avgifterna till 75 procent
och den lägre inlåningesräntan, har vi
visserligen under behandlingen i utskottet
sagt, att vi inte är så alldeles säkra på
att alla de bestämmelser, enligt vilka de
här tre fonderna nu sköts, är sådana att
de alltid kommer att kunna tillämpas.
Men vi har å andra sidan sagt, att eftersom
denna fond och dess låneverksamhet
inte har existerat i mer än omkring
två år, så har man inte under denna
korta tid kunnat skaffa tillräcklig erfarenhet
för att det skall kunna motivera,
att vi redan nu företar en förändring
av reglementena för dem. Vi får
utgå ifrån, att det behövs ytterligare
några år för att man skall kunna skaffa
nödvändig erfarenhet.

Det är av dessa anledningar, herr talman,
som vi har bestämt avstyrkt att det
vidtages några förändringar nu, och jag
yrkar alltså bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Till detta vill jag bara
göra det påpekandet, att riksrevisionsverket
här har sagt just när det gäller
kvoterna, att samlandet på dem i exempelvis
fem år, som vi motionsvägen och
i reservationen föreslagit, inte innebär
någon svårighet. Administrativt sett vore
det alltså enkelt att fullfölja detta.

Jag förstår inte, herr Elowsson, varför
man skall behöva ytterligare tid på
sig för att kunna gå med på en sådan
sak. Det kan ju inte vara rimligt att begära
att småföretagen årligen skall vara
tvungna, om de vill ta ut sin kvot, att
varje år komma med en ansökan. Nog
hade det varit administrativt bättre ur

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Ang. rätt för företagare till återlån från allmänna pensionsfonden

alla synpunkter, att man t. ex. fått samla
på en femårskvot.

Vad sedan amorteringstiden beträffar
är det klart, att det vore riktigt om den
bleve utsträckt. Låt oss ta det här exemplet
där 500 kronor om året finns
att låna. Om företaget har samma storlek
efter 10 år får det alltså då endast
låna till varje års amortering, och det
kan ju inte vara någon större vinst, herr
Elowsson.

Därför menar vi ifrån vår sida, att
den reservation, som föreslår att det
skall komma till stånd en utredning,
borde kunna bifallas i dessa delar.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! När jag läste motionerna
och reservationen här undrar jag om
det inte är vissa saker, som man faktiskt
glömt bort.

Vi skall erinra oss att det här är fråga
om ett pensionssystem med en fördelningsprincip,
som kommer att leda
därhän, att vi för ett års utgifter skall
ta in de avgifter, som behövs för att
täcka dem. Det året kan det naturligtvis
ine finnas rätt att få återlån, därför att
då har avgifterna gått åt till att täcka
pensionskostnaderna. I så fall måste man
ta avgifter, som är mycket höga, för att
över huvud taget bereda dem som betalar
avgifter möjlighet till återlån. En
återlånerätt för de avgifter man inbetalar
kan alltså bara gälla under fondens
uppbyggnadstid. Redan nästa år, 1963,
skall man börja att betala ut pensioner
på de avgifter som betalats in. Det blir
alltså en reduktion redan då av avgifterna,
som begränsar återlånemöjligheterna.
Det kommer alltså att bara ges möjligheter
att få lån ur de fonder, som
man erhåller under uppbyggnadstiden.

Att då här först och främst försöka
fastställa en regel, som skulle ge rätt för
dem, som har att betala avgifter, att få
låna 75 procent •— det håller inte. Det
håller inte rent matematiskt därför att
man då måste ta ut så mycket mera.

Och att tänka sig, att man skulle kunna
få ackumulera en lånerätt under fem
år ställer jag mig också oerhört frågan -

de inför. Hur skall man då kunna tänka
sig en fondförvaltning, om den som har
betalat in avgifterna skall kunna ha en
dylik fordran på ett lån, som skall ligga
under fem år. Hur skall då de som är
fondförvaltare ha medlen placerade? De
måste ha dem placerade så, att de vet,
att de alltid har dem disponibla när man
kan komma och ställa anspråk, eller
också måste de säga upp andra lån, som
redan är beviljade, för att de som anser
sig ha rätt att få ett återlån skall kunna
få det.

Hela resonemanget vilar, såvitt jag förstår,
på felaktig grund. När utskottet här
talar om att de kanske inte är ändamålsenligt
uppbyggda, tolkar jag det på
det sättet, att utskottet varit medvetet
om att den dag kommer, då det inte
finns utrymme för någon procentuellt
bestämd återlånerätt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Det har varit avsikten
att de ATP-fonder, som byggs upp successivt,
skall kunna lånas ut till näringslivet
för att stimulera produktionen och
även för att göra fonderna räntabla.
Svensk företagsamhet har också vissa
möjligheter att komma i åtnjutande av
fondmedel, för sin kapitalförsörjning,
nämligen de obligationslån, vari fondernas
medel kan placeras. För de
mindre företagen har också vissa medel
härvidlag skapats bl. a. genom beslutet
i riksdagen för två år sedan om en omkonstruktion
av Aktiebolaget Industrikredit.
Ytterligare en sådan möilighet
kommer till stånd när 1960 års företagskreditutredningförslag
om det nya hypoteksinstitutet
»Aktiebolaget Företagskredit»
kommer på riksdagens bord. Det
är dessa kreditinstituts uppgift att låna
upp medel i ATP-fonderna och slussa
över dem till de mindre och medelstora
företagen.

Förutom dessa metoder har både stora
och små företag den möjlighet till krediter
ur ATP-fonderna, som återlånerätten
ger. Med den konstruktion, som åter -

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Ang. rätt för företagare till återlån från allmänna pensionsfonden

lånerätten f. n. har, är denna möjlighet
emellertid av rätt liten betydelse. Det
framgår också därav att förra året endast
0,2 procent av fondernas medel placerades
i återlån.

Varför har nu den svenska företagsamheten
så ringa intresse av dessa återlån?
Tidigare i debatten har det nämnts
vissa skäl härför, och jag vill nu bara
framhålla ett av dem, nämligen det skälet
att för närvarande endast relativt små
belopp kan återlånas ur fonderna.

Herr Elowsson sade som exempel
härpå att en företagare, som betalar in
1 000 kronor till fonden, endast fick
återlåna 500 kronor och att denne företagare
skulle vinna på att få ackumulera
återlånerätten i fem år och låna 2 500
kronor. Återlånen sker mot fullt bankmässiga
säkerheter, men även för denne
företagare vore det självfallet av betydelse
att kunna placera ett återlån i
fonderna.

Jag tror emellertid att möjligheten att
återlåna i fonderna har ännu större betydelse
för en annan och till storleken
något större kategori av företagare. Jag
kan som exempel ta ett företag med 20
anställda och en lönesumma på i genomsnitt
15 000 kronor för att belysa hur
återlånen verkar. Detta företag, som tillhör
de största företagen, vars premier
tillföres den tredje fondstyrelsen, får i
år mot fullt bankmässiga säkerheter från
fonden låna omkring 4 400 kronor. En
kredit av denna storleksordning mot
fullt bankmässiga säkerheter ger bankerna
i regel utan att alls blanda in
ATP-fonderna i bilden.

Detta är en av orsakerna till att återlånen
inte har fått den betydelse, som
man kanske ursprungligen tänkt sig. Om
man får möjligheter att ackumulera återlånerätten
till t. ex. fem år, betyder detta,
samtidigt som premierna successivt stiger,
att lånesumman för nämnda företag
ökar från omkring 4 400 kronor till
30 000 å 40 000 kronor, och då kan det
ju vara något värde med återlånerätten.

Motståndarna till en ackumulerad
återlånerätt invänder, att fonderna inte
skulle kunna gardera sig mot de krav

på återlån, som sålunda kan komma från
företagens sida. Fonderna skulle nödsakas
hålla en hög likviditet och detta
skulle menligt inverka på deras möjligheter
till räntabla placeringar. Den olägenheten
kan motverkas genom att man
kräver en föranmälan i fonderna för den
som önskar ackumulerade återlån, t. ex.
ett par månaders förvarning. Fonderna
får in betydande belopp varannan månad,
och de skulle således genom dessa
förvarningar från bankerna — återlånen
sker nämligen hos bankerna •— kunna
gardera sig för de återlån, som på så
sätt skulle komma att anmälas från bankhåll.
Jag tror att svårigheterna går att
övervinna, och jag anser det vara nödvändigt
och lämpligt att det göres en utredning
beträffande vidgade metoder för
återlånerätten.

Jag ansluter mig, herr talman, till den
reservation, som har lämnats till utskottets
utlåtande.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Man blir mer och mer
förvånad för varje riksdag som går när
motioner av det slag, som vi just nu behandlar,
återkommer. Motionärerna
tycks ha den meningen, att denna fond
är någonting som riksdagen kan behandla
hur som helst. Man betraktar den som
en statlig fond, som man bara kan låna
pengar ur efter de regler som riksdagen
beslutar, och man har den uppfattningen
att dessa regler kan liberaliseras hur
långt som helst.

Och det underliga är, herr talman, att
de som ställer dessa krav på att pengar
skall få lånas upp till 75 procent av inbetalda
avgifter representerar den grupp
av svenska medborgare, som med näbbar
och klor kämpade emot ett införande
av den allmänna tjänstepensioneringen.
Det är märkligt att man bara på några
få år har kommit till den uppfattningen
att vi beträffande denna fond,
som representerar alla anställdas pengar
och från vilken de enligt fastställda regler
skall få sin pension, i den svenska

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Ang. rätt för företagare till återlån från allmänna pensionsfonden

riksdagen skall kunna besluta om reglerna
nästan hur som helst utan att skapa
garantier för om det över huvud taget
skall lånas ut några medel från dessa
fonder.

Utskottet säger att det inte betraktar
reglerna som ändamålsenliga, och vi har
nog litet till mans den uppfattningen att
reglerna inte alls överensstämmer med
deras uppfattning som skall ha avkastningen
en gång i form av pensioner. Jag
tror att man på det hållet, som herr
Georg Pettersson erinrade om, har i tankarna
att återlånercglerna helt bör avskaffas,
att det bör inrättas ett slags
bank- eller hypoteksinstitut som sköter
hela verksamheten och att utlåningen
skall ske efter samma stränga krav som
varje bank i detta land ställer upp för
dem som vill vara låntagare. Jag anser
att man inte får ta större risker när det
gäller pengarna i den här fonden än vad
bankinrättningarna tar när de lånar ut
pengar. Det innebär ju inte att näringslivet
inte skall kunna låna pengar från
fonden, men jag tror att det är riktigt
att man ställer upp kravet, att pengarna
inte skall få lånas på liberalare villkor
än vad som normalt gäller vid lån i
bankinrättningar.

Jag tror således att motionärerna, som
kommer igen år efter år, anstränger sig
förgäves för att komma längre än vad
nuvarande regler medger. Jag tror att
motståndet kommer att förbli mycket
hårt från de blivande pensionärerna. De
vill inte att reglerna luckras upp på ett
sådant sätt, att det kan innebära risker
för att fonden på ett eller annat sätt förlorar
de medel som den har lånat ut.

Det är egentligen detta jag skulle vilja
erinra om: vi får försöka komma tillbaka
till det som ursprungligen har gällt,
nämligen att ingen annan har med dessa
pengar att skaffa än de människor som
pengarna är inbetalda för och vilka har
intjänat dem — arbetare, tjänstemän och
anställda över huvud taget. Det är deras
medel, som finns i fonden, och de medlen
skall förvaltas på ett så riskfritt sätt
som möjligt.

Jag ber med detta, herr talman, få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag hade nog inte tänkt
yttra mig vidare i denna debatt, om
inte herr Axel Svenssons senaste anförande
hade uppkallat mig.

Herr Svensson säger att det är underligt
att vi, som har bekämpat ATP, nu
kommer och gör anspråk på att få låna
dessa pengar. Innebär detta, herr Axel
Svensson, att de som haft tillräcklig majoritet
för att genomföra ett visst förslag
också skall ha monopol på att avgöra
hur detta förslag skall se ut i framtiden? Men

det är ju egentligen inte detta
det rör sig om. Jag vill här konstatera,
att när denna lag antogs och när förvaltningen
av dessa fonder diskuterades,
så sades det helt enkelt ifrån att det
skulle finnas återlånerätt för företagen.
Jag bara konstaterar att det har lovats
så. När herr Axel Svensson nu anser,
att vi »anstränger oss förgäves», har jag
med sista delen av mitt huvudanförande
egentligen velat uppvisa, att jag tror att
vi inte gör detta. Även om de socialdemokratiska
ledamöterna i andra lagutskottet
skriver väldigt negativt, är jag
rätt övertygad om att man inte kan fortsätta
att tillämpa nu gällande regler i
framtiden. Jag vill än en gång erinra
om att statsrådet lär ha sagt, att han avser
att komma med eventuellt andra förslag
för detta. Även om vi här inte alls
kan få gehör hos den socialdemokratiska
majoriteten, får vi alltså hoppas att statsrådet
gör som han utlovat.

Vidare, herr talman, framhålles det att
det inte är egna pengar vi lånar utan
pensionsfondens pengar. Ja, herr Axel
Svensson, när kan man låna sina egna
pengar? Det är väl i regel så att man
måste gå dit och låna där pengarna
finns, och de finns i detta fall i fonderna.
Pengarna skall lånas ut under
betryggande bankmässiga former, och
då går man inte alls pensionernas säkerhet
för nära.

Till sist vill jag fråga: Tror inte kammarens
ärade ledamöter att många av
dessa blivande pensionärer, som nu är
arbetare i de företag som behöver få
återlån, är intresserade av att företaget

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Ang. rätt för företagare
kan göra en investering, som gör det
mera bärkraftigt och konkurrenskraftigt
i fortsättningen? Jag tror att företagets
anställda är av den uppfattningen,
även om vissa politiker här företräder
en annan mening.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Birke begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 56.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

till återlån från allmänna pensionsfonden
Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av väckt motion
angående upphävande av värnpliktslagens
regler om reservofficersaspirants
tjänstgöringstid;

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående lagen om semester; och
nr 16, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i butikstängningslagen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till brandlag och brandstadga
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till brandlag och brandstadga
m. m., i vad propositionen hänvisats
till konstitutionsutskottet, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckt motion
angående översyn av bestämmelserna
om äganderättsanmälan beträffande bil;

nr 13, i anledning av motioner om slopande
av kontrollen vid överlåtelse av
bostadsrätt; och

nr 14, i anledning av väckta motioner
om ersättning i realvärden till skadelidande
vid sjöreglering m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr G, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till främjande av den
svenska fruktdryckskonsumtionen;

nr 7, i anledning av väckta motioner
om forskning rörande vidgad användning
av öländsk kalksten;

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Om begränsning av ungdomens tobakskonsumtion

nr 8, i anledning av väckta motioner
om åtgärder i syfte att beakta de rörelsehindrades
problem; och

nr 9, i anledning av väckt motion om
utredning rörande zigenarfrågan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om begränsning av ungdomens tobakskonsumtion Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning
av väckt motion om begränsning av ungdomens
tobakskonsumtion.

I en inom andra kammaren väckt och
till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion 11:21, av herr Börjesson i
Falköping, hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungi. Maj :t måtte
begära en skyndsam utredning av möjligheterna
till en begränsning av ungdomens
tobakskonsumtion i enlighet
med vad i motionen anförts.

I motionen hade framhållits, att tobakskonsumtionen
bland ungdomen
ökat och nått en betydande omfattning,
vilket kunde medföra risker för hälsan.
Rökning bland ungdom borde därför
enligt motionären motverkas genom intensifierad
upplysning i bland annat
skolan om tobakens skadeverkningar;
dessutom borde radio och TV utnyttjas
för frågans kontinuerliga och planmässiga
behandling; vidare kunde starkt
ifrågasättas om det icke borde införas
förbud för ungdom under 16 år att inköpa
tobaksvaror.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen II: 21 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Inom utskottet förekom
det en mycket livlig diskussion i detta
ärende. Alla var överens om att den stora
tobakskonsumtionen bland ungdomen
är ett allvarligt problem. Olika uppslag
bur man skulle komma till rätta med det
diskuterades. Det mest drastiska kom

från en av utskottets ledamöter, som
föreslog att samtliga inom utskottet
skulle besluta sig för att sluta röka och
därigenom ge ungdomen ett gott exempel.

Resultatet av vår diskussion ser vi i
utskottsutlåtande! Det är enhälligt, och
där understrykes allvaret i den nuvarande
situationen.

Herr talman! Jag vill endast med
några ord ge särskilt eftertryck åt vad
utskottet anför om skolmyndigheternas
ansvar i saken. Det heter på s. 18:

»Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande
redogjort för olika åtgärder som styrelsen
vidtagit. Utskottet förutsätter att
styrelsen uppmärksamt följer denna
fråga och vill understryka vikten av att
de lokala skolledningarna utnyttjar det
material som styrelsen ställer till förfogande
och i övrigt följer styrelsens rekomendationer.
Det är vidare angeläget
att skolorna genom hänvändelser till föräldraföreningar
och på annat sätt söker
giva föräldrarna bättre kännedom om tobaksrökningens
omfattning bland ungdomen
och om rökningen skadliga verkningar
på hälsan i syfte att väcka deras
känsla av föräldraansvar i denna angelägenhet.
»

Jag har den uppfattningen, att det tyvärr
inte är alla skolstyrelser och rektorer
som följer skolöverstyrelsens rekommendationer.
Jag kan mycket val
förstå dem som ställer sig tveksamma
inför ett generellt förbud för skolungdom
att röka. Däremot ber jag att bestämt
få ta avstånd från dem som vid
planerandet av skollokaler på gymnasiestadiet
vill inrätta särskilda rökrum för
eleverna. En sådan flathet tycker jag att
man inte bör tolerera. Är det så att man
nödgas medge rökning i skolan, bör man
se till att eleverna kommer ut i friska
luften och röker där.

Herr talman! Jag vill endast än en
gång understryka det allvarliga i situationen
och ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner
:

nr 76, angående anslag för budgetåret
1962/63 till vissa byggnadsarbeten vid
statens mentalsjukhus m. m.;

nr 90, med förslag till lag om allmän
försäkring, m. m.;

nr 111, angående ändrade grunder för
bidrag till skattelindring åt synnerligt
skattetyngda kommuner, m. m.;

nr 112, angående viss omorganisation
inom kommerskollegium i samband med
avveckling av statens handelslicensnämnd,
m. in.; och

nr 116, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 579, av herr Jacobsson, Gösta m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition

nr 54, angående reformering av den obligatoriska
skolan m. m.;

nr 580, av fröken Ljungberg, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
54, angående reformering av den obligatoriska
skolan m. m.;

nr 581, av herr Olsson, Erik, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 54, angående reformering av den obligatoriska
skolan m. m.; och

nr 582, av herr Wirmark m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
54, angående reformering av den obligatoriska
skolan m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.24.

In fidein
K.-G. Lindelöw