Nr 12 FÖRSTA KAMMAREN 1960 (Riksdagens protokoll 1960:12)

RIKSDAGENS

mmm

PROTOKOLL

Nr 12 FÖRSTA KAMMAREN 1960

5—8 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 5 april Sid.

Interpellationer:

av herr Hedblom ang. elevråd .............................. 6

av herr Andersson, Axel Johannes, ang. postverkets ersättningsskyldighet
gentemot sina kunder ........................ 7

Onsdagen den 6 april

Ändring i lagen om val till riksdagen.......................... 10

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m............. 16

Förbättrat samarbete mellan polis och allmänhet .............. 64

Om ersättning åt företagare för visst uppbörds- och redovisningsarbete
.................................................... 69

Om inrättande av eu heltidstjänst som filmkonsulent hos skolöverstyrelsen,
m. m........................................... 79

Beskattningen av naturaförmåner vid inkomst av jordbruksfastighet 81
Om avdrag för erlagd förmögenhetsskatt vid taxering till statlig

inkomstskatt .............................................. 84

Orsakerna till alkoholmissbruk bland ungdom .................. 85

Utredning i syfte att skapa en statlig svensk petrokemisk industri 87

Åtgärder för att åstadkomma ökad statlig järnförädling.......... 88

Lagförslag om fiskevårdsområden ............................ 91

Fredagen den 8 april

Om ersättning till värnpliktige Bengt-Olov Cedergren............ 106

Beskattningen av mindre företag .............................. 108

Avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse .... 110
Avskrivningsrätten för maskiner och inventarier, som ingå i rörelse 114
Om en ny nationalsång ...................................... 116

1 Första kammarans protokoll 1960. Nr 12

Hr 12

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 6 april Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, ang. ändring i lagen om

val till riksdagen m. m..................................... 10

Statsutskottets utlåtande nr 50, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m................................... 16

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 13, om en allmän översyn
av familjepolitiken .................................... 64

— nr 14, ang. förutsättningarna för ett förbättrat samarbete mellan
polis och allmänhet .................................. 64

— nr 15, ang. företagares skyldighet att inleverera källskatt, m. m. 69
Statsutskottets utlåtande nr 46, ang. stat för försvarets fastighets fond

.................................................... 78

—- nr 48, ang. anslag till avlöningar och omkostnader vid skolöverstyrelsen
................................................ 78

Bevillningsutskottets betänkande nr 14, om översyn av reglerna för
uppskattning av naturaförmåner och om avdrag för bilkostnader
i jordbruk............................................ 81

— nr 42, om avdrag för erlagd förmögenhetsskatt vid taxering till

statlig inkomstskatt ...................................... 84

— nr 44, rörande förslag till förordning ang. de tider, då allmän

fastighetstaxering skall äga rum............................ 85

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 16, ang. orsakerna till
alkoholmissbruk bland ungdom ............................ 85

— nr 17, om vissa åtgärder till hjälp för rörelsehämmade och

äldre personer............................................ 87

—- nr 18, om utredning rörande hälsoundersökning av unga kvinnor 87

— nr 19, om tillämpning av upphandlingskungörelsen på landsting

och primärkommuner .................................... 87

Statsutskottets utlåtande nr 49, ang. anslag till Bidrag till metallo grafiska

institutet m. m................................... 87

Bevillningsutskottets betänkande nr 21, om översyn av gällande bestämmelser
rörande beskattning av vinst vid överlåtelse av

rörelse .................................................. 87

Bankoutskottets utlåtande nr 14, om utredning i syfte att skapa en
statlig svensk petrokemisk industri.......................... 87

— nr 15, om åtgärder för att åstadkomma ökad statlig järnförädling 88

Andra lagutskottets utlåtande nr 17, rörande förslag till stadga angående
enskilda sjukhem m. m............................. 89

— nr 18, ang. vissa trafiknykterhetsfrämjande åtgärder.......... 89

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8, ang. förslag till lag om fiske vårdsområden

m. m....................................... 91

— nr 10, rörande förslag till förordning angående byggnadsforsk ningsavgift,

m. m......................................... 104

Innehåll

Nr 12

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11, ang. komplettering av direktiven
för hyreslagskommittén, m. m......................... 104

— nr 12, om den domstolsmässiga prövningen av atomkraftfrågor 104

— nr 13, om beredande av tillfälle för de kyrkliga myndigheterna

att yttra sig över planförslag enligt byggnadslagstiftningen .... 104

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13, ang. försäljning av kronoegendomarna
Runby Nedra l1 i Stockholms län samt Rya skog i
Göteborgs och Bohus län .................................. 104

Fredagen den 8 april

Statsutskottets utlåtande nr 51, om statsbidrag till särskilda ålderdomshem
för alkoholiserade åldringar...................... 106

— nr 52, ang. vissa anslag till statistiska centralbyrån .......... 106

— nr 53, om ersättning till värnpliktige Bengt-Olov Cedergren från

anslaget Ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring m. m................................... 106

— nr 54, om utbetalning till f. holländeriarbetaren G. V. Strid av

visst belopp utöver från riksförsäkringsanstalten erhållen livränta
.................................................... 108

— nr 55, ang. anslag till lärarhögskolan i Malmö................ 108

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, ang. en omläggning av företagsbeskattningen
såvitt avser mindre företag .............. 108

— nr 36, ang. viss reformering av avskrivningsreglerna i fråga om

byggnad, som ingår i rörelse .............................. 110

— nr 38, om ändring i kommunalskattelagens bestämmelser rörande
avskrivning å maskiner och inventarier, som ingå i

rörelse .................................................. 114

Jordbruksutskottets utlåtande nr 15, ang. ändrad disposition av
vissa prisutjämningsavgiftsmedel .......................... 116

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 20, om utredning rörande
vissa fritidsfrågor .................................. 116

— nr 21, om en ny nationalsång.............................. 116

— nr 22, om utredning rörande allmän obligatorisk skärmbilds undersökning

............................................ 122

In) i,

■ ''rniix H f; -i* av b. > h-*‘i f

* -..v it- i . ? •

*l-i : • V ‘ V\. !.7 - ■ 0 • , j ‘ •

:/''l- '' ♦ ; ‘ ?!.'' V , * ; ''.t •> »-''•i iv*'' .

..m;

i •X*,

Tisdagen den 5 april 1960

Nr 12

Tisdagen den 5 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 29 och
den 30 nästlidne mars.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
4, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under
fjärde huvudtiteln, avseende anslagen
inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 146, i anledning av väckta motioner
angående reseersättning till föräldrar
med barn å vissa anstalter;

nr 147, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande stöd åt ofullständiga
familjer;

nr 148, i anledning av väckta motioner
om översyn av gällande bestämmelser
rörande vissa vitsord i examensbetyg
m. m.; samt

nr 149, i anledning av väckta motioner
dels angående enhetligt bensinpris
för hela landet och dels angående levnads-
och produktionskostnaderna i
Norrland.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 152, till Konungen i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om samhällets vård av barn och
ungdom (barnavårdslag), dels ock i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 153, till Konungen i anledning av
väckta motioner angående bistånd åt de
s. k. underutvecklade länderna, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 118, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 53 § 1 mom. och 69 §
1 mom. uppbördsförordningen den 5
juni 1953 (nr 272).

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 603 och 604 till statsutskottet,

motionen nr 605 till bankoutskottet
samt

motionerna nr 606 och 607 till jordbruksutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 49 och 50, bevillningsutskottets
betänkande nr 21,
bankoutskottets utlåtanden nr 14 och 15,
andra lagutskottets utlåtanden nr 17 och
18, tredje lagutskottets utlåtanden nr 8
och 10—13 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 13.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
50 skulle uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

121, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution,
m. m.;

Nr 12

Tisdagen den 5 april 1960

Interpellation ang. elevråd

nr 125, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om allmän
folkräkning år 1960 m. m.;

nr 127, med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering, m. m.; och

nr 128, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 12,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen om val till riksdagen m. m.
ävensom i ämnet väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 51, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till särskilda ålderdomshem
för alkoholiserade åldringar;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61 till
statistiska centralbyrån, såvitt avser avlöningar
till personal för verksamheten
i allmänhet, omkostnader samt särskilda
undersökningar;

nr 53, i anledning av väckta motioner
om ersättning till värnpliktige BengtOlov
Cedergren från anslaget Ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring m. m.;

nr 54, i anledning av väckt motion om
utbetalning till f. holländeriarbetaren G.

V. Strid av visst belopp utöver från
riksförsäkringsanstalten erhållen livränta;
samt

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till lärarhögskolan
i Malmö;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 32, i anledning av väckta motioner
angående en omläggning av företagsbeskattningen
såvitt avser mindre företag;

nr 36, i anledning av väckta motioner
angående viss reformering av avskrivningsreglerna
i fråga om byggnad, som
ingår i rörelse; samt

nr 38, i anledning av väckta motioner
om ändring i kommunalskattelagens bestämmelser
rörande avskrivning å maskiner
och inventarier, som ingår i rörelse; jordbruksutskottets

utlåtande nr 15, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrad disposition av vissa
prisutjämningsavgiftsmedel; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

20, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande vissa fritidsfrågor; nr

21, i anledning av väckta motioner
om en ny nationalsång; samt

nr 22, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande allmän obligatorisk
skärmbildsundersökning.

Interpellation ang. elevråd

Herr HEDBLOM (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I samband med att en
utbredd pennalism vid Skara läroverk
kommit till allmän kännedom har frågan
om elevernas representationsrätt debatterats.
Ordföranden i vederbörande skolstyrelse
har t. ex. föreslagit, att ett elevråd
skulle bildas vid skolan i stället
för den nuvarande talmansinstitutionen.
Talmannen väljes av de två högsta ringarnas
pojkar. Inga flickor har rösträtt.
Ett elevråd skulle enligt skolstyrelseordföranden
kunna bli en utmärkt motvikt
mot kvardröjande översittarmentalitet.
Talmansinstitutionen har emellertid
omfattats med sympati av en del av skolans
lärare. Sålunda förklarar skolans
rektor, att denna institution, som fanns,
när han kom till skolan, fungerat bra.
Om inte talmansinstitutionen funnits hade
rektor genast satt i gång att bilda ett
elevråd.

Rektors uttalande som gjorts i medvetande
om att skolans kvinnliga elever
varit utestängda från rätten att välja
talman och om att talmannen representerat
endast de högsta ringarna, ger en
antydan om hur svårt det kan vara för

Tisdagen den 5 april 1960

Nr 12

Interpellation ang. postverkets ersättningsskyldighet gentemot sina kunder

skolman att veta vilka representationsformer,
som är de mest ändamålsenliga
i ett modernt skolväsende. Erfarenheterna
från flertalet av de skolor, som
har elevråd, visar att denna representationsform
fyller sin uppgift. Inte minst
med tanke på skolans betydelse som
fostrare till ett demokratiskt tänkesätt
måste elevrådet med sin demokratiska
uppbyggnad vara av betydelse. Redan
1946 års skolkommission underströk,
att det »på enlietsskolans högstadium
samt i gymnasier och andra skolor för
mer vuxen ungdom är naturligt, att
självstyrelsen utvidgas att omfatta hela
skolan. Eleverna behöver då ett representativt
organ: elevråd, elevnämnd eller
självstyrelse.» Kommissionen framhöll
vidare att »man inte kan överskatta vikten
av ett gott samarbete mellan rektor
och kollegiet å ena sidan och eleverna å
den andra. Lärjungarna bör genom sina
representanter beredas ett betydande
medinflytande på skolans sociala liv, på
utformningen av skolans ordningsföreskrifter
och på tillämpningen av dessa».

Det finns anledning att förmoda, att de
tidigare berörda oarterna icke är alldeles
unika företeelser i svenskt skolliv.
Det är därför oroande, att elevråd bildats
endast vid ett mindretal av de skolor,
som kan komma i fråga härför. Enligt
en av Sveriges elevers centralorganisation
hösten 1959 företagen utredning
fanns elevråd endast vid 150 av
399 möjliga skolor. Skolöverstyrelsens
allmänna anvisningar för undervisning
och fostran på skolans högre stadier
framhåller: »Elevkåren behöver först

och främst ett organ, som kan fungera
som dess styrelse och som kan ge uttryck
åt dess synpunkter och önskemål,
t. ex. då det gäller behandlingen av
uppförandefrågor, utformningen av ordningsföreskrifter,
fördelningen av arbetet
och åtgärder för att skapa ökad trivsel.
» Elevråd saknas alltså vid flertalet
skolor trots att de enligt skolöverstyrelsens
anvisningar uttryckligen behövs.

Om elevråd verkligen utgör den motvikt
mot sådana oarter som framkommit,

bör det vara ett samhällsintresse att
elevråd verkar vid varje skola, med elever
i lämpliga åldersgrupper. Det är
emellertid påtagligt, att de allmänna rekommendationer,
som nu finns, om elevråden
inte räcker till för att få sådana
till stånd. Det kan därför ifrågasättas,
om det inte bör utfärdas föreskrifter om
att vid de skolor, där eleverna inte på
eget initiativ bildat elevråd, rektor skall
stimulera dem att organisera sådana.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att få fråga statsrådet och chefen
för ecklesisastikdepartementet:

1. Anser herr statsrådet att en elevrepresentation
av sådant slag som talmansinstitutionen
i Skara tillgodoser det
behov av elevorgan, varom talas i skolöverstyrelsens
anvisningar?

2. Anser herr statsrådet att elevråd
är ägnade att motverka möjligheterna
för pennalism att kvarleva inom vårt
skolväsende?

3. Anser herr statsrådet att erfarenheterna
av elevrådsverksamhet är så goda
att kompletterande föreskrifter bör
läggas till skolöverstyrelsens anvisningar
av den innebörden att rektor skall
stimulera till bildande av elevråd?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. postverkets ersättningsskyldighet
gentemot sina kunder

Ordet lämnades på begäran till herr
ANDERSSON, AXEL JOHANNES, (fp),
som yttrade:

Herr talman! I flera fall har det hänt
att postförsändelser innehållande kuponger
till V5-spelet icke kommit fram i
rätt tid. I ett par fall har felet upptäckts
av totoledningen i så god tid, att försändelserna
kunnat skickas vidare till
rätt adressat. Där så icke kunnat ske
har spelarna fått finna sig i att deras
kuponger lagts åt sidan och alltså icke
räknats med i spelet. »Lyckliga» omständigheter
har gjort att dessa försenade

Nr 12

Tisdagen den 5 april 1960

Interpellation ang. postverkets ersättningsskyldighet gentemot sina kunder

försändelser icke innehållit vinstkuponger
mer än i ett par fall, därav ett där
vinstsumma uppgick till ett mera betydande
belopp.

Från Örnsköldsvik avsändes i god tid
en ilexpressförsändelse till Umeå. Avien
om försändelsen anlände också dit i vanlig
ordning men paketet kunde däremot
icke återfinnas. Det hade — visade en
senare undersökning — hamnat i en
säck avsedd för andra försändelser än
av denna typ. Paketet innehöll en kupong
med fem rätt, och på denna kuppong
skulle, om postverket icke slarvat,
tipparen ha erhållit en utdelning på ca
13 000 kr. Förtidsvadstället och travsällskapet
hade icke begått något fel. Felet
var uppenbarligen helt och hållet postverkets,
men detta till trots synes postverket
icke ha något som helst ansvar
för det inträffade.

Med anledning av vad som ovan
nämnts anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få rikta
följande frågor:

Innebär postverkets nu gällande bestämmelser,
att postverket icke har något
ansvar mot kunderna, därest postverket
genom slarv eller försummelse
vållar dem allvarlig ekonomisk skada?
Om så är fallet överväger statsrådet
sådana åtgärder som leder till att den
som anlitar postverket kan hållas skadeslös
i händelse av uppenbar vårdslöshet
eller försummelse från postverkets sida?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 608, av herr Johansson, Robert,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 70, angående anslag för
budgetåret 1960/61 till universitetet i
Göteborg;

nr 609, av herr Johansson, Robert,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 70, angående anslag för budgetåret
1960/61 till universitetet i Göteborg; -

nr 610, av fru Segerstedt-Wiberg m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 70, angående anslag för budgetåret
1960/61 till universitetet i Göteborg;

nr 611, av herr Hanson, Per-Olof, och
fru Hamrin-Thorell, i anledning av
Kung. Maj:ts proposition nr 83, angående
anslag för budgetåret 1960/61 till
statens skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården m. m.;

nr 612, av herr Bergh, Ragnar, och
herr Stefanson, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 95, angående utbildningen
av lärare på det husliga området
m. m.;

nr 613, av herr Wärnberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 95, angående utbildningen av lärare
på det husliga området m. m.;

nr 614, av herr Äman, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 95, angående
utbildningen av lärare på det husliga
området m, m.;

nr 615, av herr Svärd, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 104, angående
den statliga statistikens organisation; nr

616, av herr Bergh, Ragnar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 109, angående befälsordningen
vid armén m. m.;

nr 617, av herr Hedblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
109, angående befälsordningen vid armén
m. in.;

nr 618, av herrar Åman och Söderquist,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 110, angående vissa avlönings-
m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret 1960/
61 m. m.;

nr 619, av herr Sveningsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 112,
angående anslag för budgetåret 1960/61
till stöd åt allmänna samlingslokaler
m. m.;

nr 620, av herr Sörlin, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 116, angående
ianspråktagande av viss del av
de Längmanska donationsmedlen;

nr 621, av herrar Stefanson och Sveningsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts

Tisdagen den 5 april 1960

Nr 12

proposition nr 102, angeånde ändrad organisation
av Aktiebolaget Industrikredit; nr

622, av herr Svärd, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 102, angående
ändrad organisation av Aktiebolaget
Industrikredit;

nr 623, av herr Jonasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
96, angående vissa ändringar i lantbruksstyrelsens
och lantbruksnämndernas organisation,
m. m.;

nr 624, av herr Svanström, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 96, angående
vissa ändringar i lantbruksstyrelsens
och lantbruksnämndernas organisation,
m. m.;

nr 625, av herr Hellebladh m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 96, angående vissa ändringar i lantbruksstyrelsens
och lantbruksnämndernas
organisation, m. m.; samt

nr 626, av herr Svanström m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 106, angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.20.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Onsdagen den 6 april förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 121, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution,

m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 125, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om
allmän folkräkning år 1960 m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
127, med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 128, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 608—620 till statsutskottet,

motionerna nr 621 och 622 till bankoutskottet
samt

motionerna nr 623—626 till jordbruksutskottet.

Ang. ändring i lagen om val till riksdagen

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen om val till
riksdagen m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 22 mars 1960 hänvisat en
av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten
proposition, nr 103, vari Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
26 november 1920 (nr 796) om val till
riksdagen; samt

2) lag om ändrad lydelse av 26 och
60 §§ kommunala vallagen den 6 juni
1930 (nr 253).

I propositionen hade föreslagits vissa
ändringar i vallagstiftningen, avsedda
att tillämpas redan vid årets andrakammarval.
Mest genomgripande var förslaget
att kravet på röstlängdsutdrag vid
röstningen inför särskilda röstmottagare
skulle slopas, tills vidare dock endast
vid andrakammarvalen. Röstlängdsutdragen
skulle ersättas av de s. k. röstkort,
vilka för närvarande brukade utsändas
av ett stort antal valnämnder.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft följande
i anledning av densamma väckta, till
utskottet hänvisade motioner, nämligen
dels motionen nr 580 i första kammaren
av herr Eskilsson och dels de likalydande
motionerna nr 581 i första kammaren
av herr Åman och nr 738 i andra
kammaren av herr Nilsson i Göteborg.

I motionen 1:580 hade föreslagits, att
riksdagen skulle avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt

A) att riksdagen, med avslag å motionen
1:580 samt med bifall till propositionen
nr 103, måtte antaga under
punkten införda förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
26 november 1920 (nr 796) om val till
riksdagen; samt

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

2) lag om ändrad lydelse av 26 och
60 §§ kommunala vallagen den 6 juni
1930 (nr 253);

B) att motionerna 1:581 och 11:738
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i utlåtandet anfört och hemställt.

Därjämte hade utskottet hemställt, att
förevarande ärende måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning.

Reservation hade anförts av herrSueningsson,
som anfört följande:

»Utskottet framhåller att förslaget om
införandet av röstkort är förenat med
olägenheter. Enligt min mening och
med stöd av de erinringar mot förslaget
som framförts i vissa remissutlåtanden
kommer ett avskaffande av röstlängdsutdragen
och införande av röstkort
att föranleda en sådan förändring
i röstavlämnandet att denna fråga icke
borde ha forcerats att gälla vid höstens
val. I stället borde frågan bli föremål
för ytterligare utredning och övervägande.
Under hänvisning till vad som
anförts i motion nr I: 580 hemställes,
att riksdagen måtte avslå den förevarande
propositionen.»

På gjord proposition beslöt kammaren,
att förevarande ärende skulle nu
företagas till avgörande.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! När det gäller behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr
103 angående ändringar i lagen om val
till riksdagens andra kammare är det
bara i den del som propositionen och
utskottets förslag avser borttagandet av
röstlängdsutdragen och införandet av
röstkort som jag har en avvikande mening
och av den anledningen till utskottets
utlåtande fogat cn reservation.

Nu märker säkert kammarens ledamöter
att reservationen är en hemställan
om avslag på Kungl. Maj:ts proposition
i sin helhet. Detta beror på den
tidsnöd som förekom vid utskottsbehandlingen.
Hade brådskan med detta
ärende varit litet mindre, hade min re -

Ang. ändring i lagen om val till riksdagen

servation varit utformad på ett annat
sätt. Jag vill gärna här framhålla att
vad propositionen och utskottets förslag
innehåller angående valsedlarnas utläggande
i vallokalerna och angående äktamakekuverten
har jag inget att invända
emot.

Om jag emellertid skulle ha knutit en
reservation bara till röstkorten, som här
är det väsentliga, hade den i propositionen
förekommande lagtexten fått skrivas
om i reservationen, och för detta
fanns ingen tid vid justeringen; minuterna
var så noga räknade för att ärendet
skulle kunna avgöras i kamrarna
före påsk.

Det är således på grund av formella
orsaker som jag för att kunna yrka avslag
beträffande röstkorten måste yrka
avslag på propositionen och utskottets
förslag i sin helhet. Detta yrkande sammanfaller
med den motion som har avlämnats
av herr Eskilsson.

Behandlingen av detta ärende har
över huvud taget skett i brådskans tecken.
Så sent som den 8 februari i år
avlämnade 1955 års valutredning sitt
förslag till regeringen. Förslaget har varit
föremål för remissbehandling hos
samtliga länsstyrelser och en del andra
remissinstanser, men det har varit
en mycket kort remisstid. Propositionen
lämnades i riksdagen den 18 mars.
Konstitutionsutskottet fattade preliminära
beslut den 28 mars, således innan
motionstiden var utgången. När utskottets
utlåtande justerades i förra veckan
var ännu inte de motioner delade här
i kammaren, som hade lämnats i detta
ärende. Motionerna har inte delats förrän
några minuter före dagens sammanträde.
Och i dag skall vi fatta beslut
efter, som vi hört, bara en bordläggning.

I detta brådskans tecken har jag litet
svårt för att tro att det varit tid att
tänka över konsekvenserna av det förslag
som här föreligger, i den mån dessa
konsekvenser kan överblickas.

Förmodligen anser man från de håll,
där detta ärende har forcerats, att detta
är en betydelsefull fråga inför höstens
val. Det är inte heller någon liten

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om val till riksdagen

och obetydlig fråga; den gäller hur alla
som är röstberättigade här i landet skall
få möjlighet att vid höstens val avlämna
sina röster.

Första gången som poströstning förekom
vid ett riksdagsval var år 1944. Innan
man kom fram till ordningen med
röstlängdsutdrag var frågan uppe i
riksdagen vid flera tillfällen. Man var
försiktig när det gällde att införa denna
nya form för röstavlämning. Redan vid
1933 års riksdag avlämnades en proposition
som skulle möjliggöra för väljarna
att avlämna sina röster i annat valdistrikt
än där de hade rösträtt. Denna
proposition blev inte bifallen av riksdagen,
utan riksdagen hemställde i stället
om fortsatt utredning. Det är tydligen
litet raskare takt i lagstiftningsarbetet
nu för tiden än det var på 1930-talet.

Det förslag som här föreligger innebär
kort och gott att alla som har rösträtt
skall genom valnämndernas eller
magistratens försorg tjugufem dagar före
valet tillställas ett röstkort, som när
det gäller poströstning eller röstning
utomlands fyller samma uppgift som de
nuvarade röstlängdsutdragen. För min
del befarar jag att resultatet av denna
anordning blir en propaganda för att
väljarna i mycket större utsträckning
än tidigare skall lämna sina röster på
en poststation utanför den egna kommunen
i stället för att lämna valsedeln
inför valnämnden i det egna valdistriktet.

Det sägs i propositionen, som utskottet
har biträtt, att man vill underlätta
valdeltagandet för dem som har att rösta
utanför det egna valdistriktet. I verkligheten
jämnar man vägen för ett ökat
antal poströster — i varje fall kommer
den risken att föreligga ute i landsbygdsdistrikten.
Situationen är kanske,
här liksom i så många andra fall, litet
annorlunda i städerna och då främst de
större städerna. Ute på landsbygden
blir det många gånger så att väljaren
har närmare till poststationen i grannkommunen
än till vallokalen i den egna
kommunen.

Att rösta med röstlängdsutdrag är en
förmån som tidigare har tillkommit

dem som verkligen vistas borta från
hemorten på valdagen; och litet besvär
skall det väl ändå vara med en sådan
förmån. Då man nu skall dela ut denna
rättighet att poströsta till alla väljare
kan det lätt bli något av nyhetens behag
att lämna sin röst på ett annat
ställe än i den vallokal där man har röstat
så många gånger förr. När en ny
rättighet delas ut på detta sätt, brukar
det då inte vara en vanlig inställning
att den nya rättigheten också skall utnyttjas? Ett

väsentligt ökat antal poströster är
icke en önskvärd utveckling. Man menar
väl ändå inte att röstmottagningen
framdeles skall i sin helhet skötas av
postverket eller att valsedlarna även i
den egna kommunen skall kunna avlämnas
på poststationen i framtiden. Vi vet
inte hur det blir om alla bekvämlighetssynpunkter
skall tillgodoses.

Farhågorna för ett betydligt ökat antal
poströster har kommit till uttryck
äveii i ett flertal avstyrkande remissvar.
Inte heller utredningen, departementschefen
och utskottet är främmande för
den uppfattningen att förslaget beträffande
röstkorten också innebär vissa
olägenheter. Man har en allmän känsla
av, och det är även bevisat, att ett alltför
stort antal poströster enligt den nuvarande
ordningen med röstlängdsutdrag
blivit kasserade vid den slutliga
sammanräkningen på grund av fel som
begåtts. När nu enligt förslaget väljarna
själva eller någon medhjälpare skall föra
över uppgifterna på röstkortet till
valkuvertet, så kommer detta ■—• och
även annat — att bidraga till att det
blir ett högre procenttal av kasserade
poströster.

Statsrådet understryker i propositionen
att det är av allra största betydelse
att det totala valdeltagandet blir så stort
som möjligt. Den uppfattningen delas av
alla. Men denna s. k. förenkling leder
enligt min uppfattning inte till ett större
valdeltagande, utan det blir i stället
ett ökat antal poströster och ett ökat antal
kasserade sådana röster. På längre
sikt kan denna s. k. förenkling till och
med resultera i ett minskat intresse för

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

de politiska valen — och det var väl
inte detta man åsyftade när man onödigt
befrämjade poströstningen.

Antalet poströster kan bli så stort att
den preliminära röstsammanräkningen
på valnatten framstår som meningslös.
Intresset kring händelserna på valdagen
skulle även härigenom starkt minskas.

En motivering för den stora och allmänna
utdelningen av röstkort är att
några väljare för sent upptäcker att de
borde ha tagit ut röstlängdsutdrag; det
blir tidsnöd och de får inte tillfälle att
rösta. Men det kommer att bli tidsnöd
även med röstkorten och det nya systemet.
Kanske blir det med detta nya system
flera som för sent upptäcker att
röstkortet är bortslarvat och att de på
valdagens morgon inte hinner få ett nytt
röstkort. Så blir inte rösten avlämnad.

I en del remissutlåtanden liksom på
andra ställen i propositionen talas ®m
risken för valfusk och för att missbruk
av egen och andras rösträtt kommer att
befrämjas mer än tidigare. Även vid utskottsbehandlingen
har bekymmer i den
riktningen uttalats. Jag skall inte gå närmare
in på de risker som här föreligger
— olagliga handlingar kan alltid
förekomma — men när man tänker på
vilken noggrannhet och vilka säkerhetsbestämmelser
som alltid iakttagits vid
de politiska valen, känner man både
tveksamhet och bekymmer då denna
noggrannhet och dessa säkerhetsbestämmelser
nu delvis skall offras.

När man i propositionen ser den
långa katalog på legitimationshandlingar
som kan komma till användning, kan
man inte annat än tänka att här har
prutats av en del på säkerhetsbestämmelserna.
För många blir det säkert
frestande att missbruka röstkorten på
ett eller annat sätt, och ett mycket rimligt
krav, om röstkorten skall godkännas
och användas, vore att gå in för
vad länsstyrelsen i mitt län, Älvsborgs
liin, har föreslagit i sitt avstyrkande yttrande,
nämligen att endast legitimationshandling
med fotografi borde godtagas.
Beträffande formen för legitimation
har utskottet för sin del inte kosta*
på sig ett enda eget ord.

Ang. ändring i lagen om val till riksdagen

Av utskottets utlåtande framgår att
utskottet vägt fördelarna mot olägenheterna
med röstkort, och utskottet säger
att fördelarna väger tyngre i vågskålen.
Jag anser för min del att olägenheterna
och riskerna väger tyngre än fördelarna.
Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den av mig avgivna reservationen,
vilket innebär avslag på
Kungl. Maj ds förslag i proposition 103.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag kunde nöja mig med
att instämma i herr Sveningssons betänkligheter
mot de föreslagna röstkorten,
men eftersom jag har framfört en
del synpunkter på den här frågan i en
motion skall jag be att få ta kammarens
tid i anspråk för att i någon mån referera
denna motion.

Ärendet har varit föremål för en mycket
forcerad behandling, och på grund
därav har motionen först några minuter
före plenums början delats ut till kammarens
ledamöter. Ledamöterna har
alltså haft ganska små möjligheter att
följa utskottets rekommendation att ta
del av mina motiv genom att läsa motionen.

Jag har den åsikten att man inte borde
ha forcerat fram en sådan här fråga
på det sätt som skett. Man har haft små
möjligheter att tänka över alla konsekvenser
av det nya systemet. För mig
har den väsentligaste invändningen gällt
frågan huruvida de föreslagna röstkorten
verkligen kan ersätta de röstlängdsutdrag
som vi tidigare har använt.

De röstlängdsutdrag vi nu har är avsedda
för väljare som av olika anledningar
inte kan utöva sin rösträtt i det
egna valdistriktet. Röstlängdsutdraget
skall beställas i förväg. Det har från valutredningens
sida sagts att anskaffning
av röstlängdsutdrag medför besvär som
skulle verka återhållande på intresset
att delta i valet för dem som har att
rekvirera utdragen. Jag kan emellertid
med stöd av praktisk erfarenhet som
valnämndsordförande i åtskilliga år deklarera
att jag aldrig har lagt märke
till sådana svårigheter för väljarna. Man
är från de olika valorganisationernas

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om val till riksdagen

sida mycket män om att se till att alla
personer, för vilka man räknar med att
de inte skall vara hemma på valdagen,
skall få röstlängdsutdrag så att de ändå
kan rösta. Det är inte ovanligt att valorganisationerna
skickar ut beställningskort
för röstlängdsutdrag, varvid det
bara gäller för vederbörande väljare att
underteckna beställningskortet, få namnteckningen
bevittnad och sedan sända in
kortet till valnämnden. Några större
olägenheter och besvärligheter kan jag
inte finna att detta har medfört för dem
som över huvud taget haft något intresse
för det val som det gällt. Röstlängdsutdraget
skickas sedan till väljaren
under den adress som finns angiven
på rekvisitionen, och det är bl. a. i det
avseendet jag hyser betänkligheter mot
den nya anordningen. Röstkorten skall
nämligen skickas ut under den adress
som finns angiven i länsstyrelsens
adressregister. Det är inte alltid säkert
att vederbörande väljare bor just på den
plats som upptas i registret. I sådana
fall uppstår svårigheter att eftersända
röstkortet. Det är inte alltid säkert att
den nya adressen är känd, och det kan
vad beträffar personer som vistas utom
riket vara svårt att nå vederbörande
med röstkortet. Därför anser jag att
röstkorten inte helt kan ersätta de nuvarande
röstlängdsutdragen.

De nya anordningarna medför dessutom,
som jag påpekat i min motion,
mera besvär och ökade kostnader för
ett stort antal valnämnder i landet. Vid
1957 års folkomröstning i pensionsfrågan
var det bara 42 procent av valdistrikten
på landsbygden som använde
röstkort. Rlir det nu obligatoriskt med
röstkort, innebär detta att även återstående
58 procent måste skaffa sådana,
vilket kommer att medföra merkostnader
och merarbete. Ändå kan röstkorten inte
till fullo ersätta de nuvarande röstlängdsutdragen,
vilket framgår av att man
under vissa omständigheter även skall
få rättighet att rekvirera röstkort.

Ja, detta var några av de väsentligaste
erinringar som jag har mot förslaget och
som motiverat att jag yrkat avslag på
propositionen.

Jag tror dessutom att det kommer att
uppstå en hel del praktiska svårigheter
att genomföra den nya anordningen, om
riksdagen beslutar den i dag. Det blir
svårt att få tryckningen verkställd, och
det blir svårt att få alla detaljer ordnade
i tid. Det är ett enda tryckeriföretag
här i landet som hittills tryckt den
största delen av röstkorten. Detta företag
har i god tid sökt kontakt med kommunerna
och varslat om de kommande
förslagen. Man har uppmanat kommunerna
att beställa röstkort, innan frågan
ens framlagts i form av en proposition
till riksdagen och alltså långt
innan riksdagen fattat något beslut. Företaget
bär meddelat kommunerna att
tiden skulle bli alltför knapp för att man
skulle kunna framställa röstkorten, om
de beställdes först sedan riksdagen fattat
sitt beslut. Det rör sig möjligen
om ett fullt legalt intresse från vederbörande
företags sida att betjäna kommunerna,
då det på detta sätt gör sig
påmint, men när företaget för ungefär
en månad sedan meddelade kommunerna
att det var för sent att beställa röstkorten,
sedan riksdagen fattat sitt beslut,
blir man litet betänksam. Det har
ju inte förrän efter ett beslut i dag förelegat
någon skyldighet för kommunerna
att ordna med röstkort.

Även på andra håll har man emellertid
haft litet svårt att följa med i vändningarna.
Det finns en kungl. kungörelse
som reglerar frågan om expeditionslösen
för s. k. röstkort. Röstkortet får
nämligen framställas utan att kommunerna
har behövt betala någon lösen.
För någon tid sedan utkom en ändringskungörelse,
där den paragraf, som reglerar
den här frågan, fått följande nya
lydelse: »Det åligger kommun, som vill
tillgodonjuta den — —- — stadgade befrielsen
från expeditionslösen, att till
länsstyrelsen insända rekvisition å avtryckskorten
före den 29 februari 1960.»
Kungörelsen är utfärdad den 18 mars
1960 och träder i kraft dagen efter den,
då kungörelsen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling. Kungörelsen utkom
från trycket den 25 mars 1960!

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Hur går det nu för en kommun, som
inte liar iakttagit dessa regler om befrielse
från expeditionslösen — ansökan
därom skulle ju ha varit inlämnad senast
den 29 februari —- om riksdagen i
dag, såsom jag tar för givet, fattar beslut
om obligatoriska röstkort? Måste
det utfärdas en ny ändringskungörelse,
eftersom man så sent som för fjorton
dagar sedan inte beaktade tidsschemat i
Kungl. Maj:ts kansli?

Jag tycker, herr talman, att en så viktig
fråga borde ha fått litet längre betänketid,
innan den avgjordes, och inte
forcerats fram på det sätt som nu skett.
Jag ansluter mig därför till herr Sveningssons
yrkande om avslag på propositionen.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag skall först säga några
ord med anledning av vad de två
föregående talarna har anfört om den
brådska med vilken detta ärende behandlats.

Det är ju alldeles riktigt att utskottet
har hemställt att ärendet skulle avgöras
allenast efter en bordläggning, och det
är också alldeles riktigt att det har rått
en viss tidsnöd. Men detta har ingalunda
hindrat utskottet från att överväga
konsekvenserna av förslaget. Brådskan
är betingad uteslutande av svårigheterna
att i tid få fram behövliga trycksaker
— anvisningar, blanketter och sådant.
Jag skall naturligtvis inte här
kommentera vad herr Eskilsson sade
om att någon kanske privat företagare
har skickat ut cirkulär om att röstkorten
måste beställas innan riksdagen har
fattat beslut i frågan. Varken regeringen
eller utskottet kan ju lastas för vad
som står i sådana cirkulär, och jag har
väl ingen anledning att i detta fall rikta
mig mot den privata företagsamheten
med några förebråelser för vad som har
förekommit, om det nu är ett privat företag,
som sänt ut cirkuläret.

Jag bestrider alltså att utskottet inte
skulle haft tillfälle att tänka igenom vad
förslaget innebär. Det bär utskottet
verkligen gjort. Ett bevis för att kain -

Ang. ändring i lagen om val till riksdagen

maren inte behöver hysa några större
betänkligheter är väl också att endast
en av utskottets ledamöter har reserverat
sig mot förslaget, som således har
rönt anslutning från medlemmar av alla
partier.

Utskottet menar att det är riktigt som
säges i den kungl. propositionen, att den
föreslagna åtgärden kommer att främja
valdeltagandet och göra det möjligt för
åtskilliga, som eljest inte skulle rösta
att få utöva sin rösträtt. Utskottet har
därför, trots de olägenheter som förslaget
framhållits medföra, funnit att de
positiva sidorna överväger. Utskottet
tillstyrker därför den kungl. propositionen.

Jag skall inte alls gå in på något bemötande
av de praktiska detaljer som
här drogs fram av de föregående ärade
talarna. Jag skall bara peka på vad utskottet
säger: »Sedan praktiska erfarenheter
vunnits av den nya ordningen finnes
dessutom möjlighet att vidtaga de
jämkningar av ifrågavarande bestämmelser,
som kan ha visat sig påkallade.»

Jag förstår att herr Sveningsson är
upprörd över att utskottet inte gjorde
något uttalande om det yttrande som
hans länsstyrelse avgett. Men detta öde
delar herr Sveningssons länsstyrelse
med alla andra remissinstanser. Utskottet
har som jag redan framhållit resonerat
på det sättet att om vi avvaktar erfarenheterna,
så får vi se vem som har
rätt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det går inte att bestrida
att det rådde en betydande brådska i
utskottet, även om herr Elmgren säger
att det fanns tid att tänka över konsekvenserna
av delta förslag. Jag vill inte
påstå att resultatet skulle ha blivit något
annat om man gett sig mera tid. Det är
möjligt att det hade blivit samma resultat.
Jag vill inte heller avslöja vad som
förekom när jag ville ha några minuters
tid på mig för att avlämna reservationen.

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag har den uppfattningen att det
skulle ha varit en god ordning om man
vid behandlingen av detta ärende, som
inte är någon särskilt politisk fråga, hade
haft motionerna tillgängliga i utskottet
även när man började behandla
ärendet och likaså när nejbeslutet fattades.
I så fall hade kanske inte herr
Elmgren kunna glädja sig över att jag
är ensam reservant. Detta att motionerna
föreligger vid början när behandling
sker av en kungl. proposition borde vara
en god ordning i alla sammanhang i
utskottsarbetet.

Jag känner mig inte särskilt ledsen
på något sätt för att man har gått emot
just länsstyrelsen i Älvsborgs län. Det
är flera länsstyrelser som har avstyrkt
förslaget, och flera andra instanser har
yttrat sig i samma riktning. Många remissinstanser
har varit ytterst tveksamma,
även om de inte avstyrkt förslaget.
Om jag också är ensam reservant, känner
jag mig därför inte ensam på något
sätt, och även om man är ensam kan väl
den uppfattning man har vara riktig!

Herr EEMGREN (s):

Herr talman! Herr Sveningsson är säkerligen
både ensam och stark. Det vill
jag inte bestrida. Vad han säger om tiden
för reservationens avgivande förstår
jag inte riktigt. Det är klart att vi
vid behandlingen framhöll att reservationen
borde avges så snart som möjligt,
men jag bär den uppfattningen att herr
Sveningsson fick den tid han önskade.
Jag har inte bestritt att det rått brådska
vid behandlingen av detta ärende, men
jag bestrider bestämt att man inte hunnit
tänka.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt, samt vidare därpå att
kammaren skulle med godkännande av
den vid utlåtandet fogade reservationen
avslå den i utlåtandet behandlade kungl.
propositionen; och förklarades den för -

ra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 51—55, bevillningsutskottets
betänkanden nr 32, 36
och 38, jordbruksutskottets utlåtande nr
15 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 20—22.

Anlag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1960/61 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner m. m.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under femte huvudtiteln, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 4 januari 1960, föreslagit riksdagen
att

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen förordat;

II. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1960/61;

III. bemyndiga Kungl. Maj:t att från
personalförteckningen för länsbostadsnämnderna
avföra 7 tjänster som kontorsbiträde
i Ao 5;

IV. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr.
o. m. budgetåret 1960/61;

V. godkänna av departementschefen
förordad ändring i villkoren för beviljande
av ränteeftergift och räntebidrag;

VI. godkänna av departementschefen
förordad ändring av bestämmelserna
om familjebostadsbidrag;

VII. godkänna av departementschefen
förordade ändringar av bestämmelserna
i egnahemslånekungörelsen;

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

VIII. för budgetåret 1960/61 under
femte huvudtiteln anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar

ett förslagsanslag av 4 092 200 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 759 000 kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 676 800
kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Om kostnader

ett förslagsanslag av 685 000
kronor;

5) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 180 000 000 kronor;

6) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 130 000 000 kronor;

7) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 22 000 000 kronor;

8) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag ay
10 000 000 kronor;

9) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor ett reservationsanslag av 100 kronor; 10)

till 1960 års bostadsräkning ett
reservationsanslag av 2 400 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 under kapitalbudgeten, under
åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1960, föreslagit riksdagen
att

I. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna
om tertiärlån och egnahemslån in. m.;

II. medgiva, att under budgetåret
1960/61 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 865 000 000 kronor;

III. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna
om räntefria lån till bostadsbyggande;

IV. medgiva, att under budgetåret
1960/61 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria lån
till bostadsbyggande, finge meddelas intill
ett belopp av 10 000 000 kronor;

2 Första kammarens protokoll t''.)C>0. Nr 12

V. godkänna av departementschefen
förordad ändring i räntevillkoren för
tvätterilån och tvättcirkellån;

VI. för budgetåret 1960/61 å kapitalbudgeten
anvisa

a) under fonden för bostadsbyggande

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 820 000 000
kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag
av 100 kronor;

b) under fonden för låneunderstöd

1) till Räntefria lån till bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 90000 000
kronor;

2) till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett investeringsanslag av
700 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen från

första kammaren:

I: 25 av herr Ferdinand Nilsson m. fl.,
I: 57 av herr Ewerlöf m. fl.,

1:58 av herr Ewerlöf m. fl.,

1:158 av herrar öhman och Helmer
Persson,

1:159 av herr Mattsson,

I: 239 av herr Bengtson m. fl.,

I: 241 av herr Ewerlöf m. fl.,

1:243 av herr Gustaf Henry Hansson
m. fl.,

1:246 av herr Spetz,

I: 345 av herr Bengtson m. fl.,

I: 349 av herr John Ericsson,

I: 350 av herr Per-Olof Hanson,
1:351 av herr Jacobsson,

I: 352 av herr Lundström m. fl.,
1:500 av herr Svärd,

1:501 av herr Svärd, samt

från andra kammaren:

II: 37 av herr Larsson i Luttra m. fl.,
II: 65 av herr Hjalmarson m. fl.,

II: 66 av herr Hjalmarson m. fl.,

II: 187 av fru Holmquist och herr
Bengtsson i Halmstad,

11:235 av herrar Jansson i Benestad
och Gustavsson i Alvesta,

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

11:237 av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
II: 301 av herr Hjalmarson m. fl.,

II: 303 av herr Källenius m. fl.,

11:305 av herrar Johansson i öckerö
och Svensson i Ljungskile,

II: 307 av herr Hedlund m. fl.,

II: 335 av herrar Källenius och Magnusson
i Borås,

11:336 av herrar Källenius och Magnusson
i Borås,

II: 435 av herr Nihlfors m. fl.,

II: 438 av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Wedén,

II: 439 av herr Ohlin m. fl.,

II: 443 av herr Persson i Växjö m. fl.,
II: 446 av herr Hedlund m. fl.,

ävensom motionerna 1:160 av herr
Hjalmar Nilsson m. fl. och II: 236 av herr
Johansson i Norrköping m. fl. samt II:
436 av herrar Gustafsson i Skellefteå och
Wedén, sistnämnda tre motioner såvitt
nu vore i fråga.

Utskottet hade vidare till behandling
förehaft den redogörelse, som riksdagens
år 1959 församlade revisorer lämnat
i sin berättelse (del I, § 16) angående
lån till anordnande av kollektiva
tvätterier.

I de likalydande motionerna 1:25 (av
herr Ferdinand Nilsson m. fl.) och II:
37 (av herr Larsson i Luttra m. fl.)
hade hemställts, att riksdagen måtte,
med ändring av vad i propositionen i
ifrågavarande hänseende sades, uttala,
att den räntefria, stående delen av egnahemslånen
borde även efter den 1 juli
1960 i hittills gällande omfattning bibehållas.

I de likalydande motionerna I: 57 (av
herr Ewerlöf m. fl.) och II: 66 (av herr
Hjalmarson m. fl.) hade hemställts, att
riksdagen måtte

A. besluta, att räntefri stående del av
egnahemslån icke skulle behöva återbetalas
i andra fall än då egnahemmet
försålts med vinst och endast i den mån
köpeskillingen överstigit ett till försäljningsdagen
framräknat produktionsvärde
samt i intet fall om det räntefria stående
lånet innehafts mer än 10 år;

B. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte utfärda direktiv
för

1) kungl. byggnadsstyrelsen, med uppgift
för styrelsen att stimulera kommunerna
till en aktivare planering för
småhusbebyggelse, ävensom medverka
till en större frihet vid utformning av
bebyggelseplaner för småhusområden,
och

2) kungl. bostadsstyrelsen, med uppgift
för styrelsen att inom sitt område
verka för en ökad småhusbebyggelse,
ävensom begränsa och förenkla
styrelsens anvisningar för den bostadsoch
byggnadstekniska granskningen av
belånade egnahem.

I de likalydande motionerna I: 58 (av
herr Ewerlöf m. fl.) och II: 65 (av herr
Hjalmarson m. fl.) hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta

A. 1) att den statliga bostadslångivningen
fr. o. m. den 1 juli 1960 skulle
ersättas av ett kreditgarantisystem;

2) att i anledning därav varken preliminära
beslut skulle meddelas angående
lån från lånefonden för bostadsbyggande
eller anslag anvisas till samma fond från
nämnda datum;

3) att för erhållande av kreditgaranti
en engångsavgift av 0,5 procent skulle
erläggas;

4) att räntegarantien skulle upphöra,
då den tidigare fastställda giltighetstiden
å tio år utgått;

5) att räntegaranti, avseende räntor å
underliggande lån som hänförde sig till
tiden fr. o. m. den 1 januari 1960, skulle
grundas på en räntesats av 5 procent vad
avsåge hus tillkomna före den 1 januari
1958 och en räntesats på 4,5 procent vad
avsåge senare tillkomna hus;

6) att egnahemslån och förbättringslån,
avseende hus som tillkommit fr. o.
m. den 1 januari 1958, skulle för tid fr. o.
m. den 1 januari 1960 förräntas efter en
räntesats av 5 procent;

7) att tertiärlån mellan 70 och 85 procent
av belåningsvärdet för hus tillkomna
fr. o. m. den 1 januari 1958 skulle för

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till

tid fr. o. m. den 1 januari 1960 förräntas
efter en räntesats av 5,5 procent;

8) att tertiärlån till den del de överstege
85 procent av belåningsvärdet för
hus tillkomna fr. o. m. den 1 januari
1958 skulle för tid fr. o. m. den 1 januari
1960 förräntas efter en räntesats av
6 procent;

9) att de tilläggslån, som enligt beslut
av 1957 och 1959 års riksdagar gjorts
amorteringspliktiga, skulle för tid fr. o.
m. den 1 januari 1960 förräntas efter en
räntesats av 5,5 procent;

10) att inkomststrecken för åtnjutande
av familjebostadsbidrag skulle återställas
till vad i detta hänseende gällde för
1959;

11) att avslå Kungl. Maj:ts förslag att
utvidga möjligheterna att retroaktivt erhålla
familjebostadsbidrag;

12) att inkomststrecken för åtnjutande
av bostadsförbättringslån skulle återställas
till vad i detta hänseende gällde
före den 1 juli 1959;

13) att godkänna under punkten införd
avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1960/61;

14) att till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 2 892 200 kronor;

15) att till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 359 000 kronor;

16) att godkänna under denna punkt
införd avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1960/61;

17) att till Länsbostadsnämnderna:
Avlöningar för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 4 076 800 kronor;

18) att till Länsbostadsnämnderna:
Omkostnader för budgetåret 1960/Cl anvisa
ett förslagsanslag av 535 000 kronor; 19)

att till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 120 000 000 kronor;

20) att till Bostadsrabatter för budgetåret
1900/61 anvisa ett förslagsanslag av
103 000 000 kronor;

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

21) att till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
20 000 000 kronor;

22) att avslå Kungl. Maj:ts förslag att
till 1960 års bostadsräkning anvisa ett
reservationsanslag av 2 400 000 kronor;

B. att, om förslaget under A 1 ovan
icke vunne riksdagens bifall,

1) tertiärlån, till vilka tillstånd lämnades
tidigast den 1 juli 1960, skulle beviljas
upp till 85 % av den totala produktionskostnaden
mot enbart inteckningssäkerhet,
oavsett förvaltningsformerna,
upp till 97 % för s. k. allmännyttiga
företag mot kommunal borgen och
upp till 92 % för kooperativa och enskilda
företag mot borgen av kommun,
industriföretag eller annat företag av
motsvarande ekonomisk styrka, samt till
den del de överstege 85 % av belåningsvärdet
amorteras på 25 år;

2) vid utgivande av statliga bostadslån
en förvaltningsavgift om 0,5 % skulle
uttagas i samband med lånets utbetalande; 3)

medgiva, att under budgetåret
1900/61 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 830 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:158
(av herrar Öhman och Helmer Persson)
och II: 237 (av herr Nilsson i Gävle
m. fl.) hade hemställts,

att riksdagen måtte besluta att för bostadsbyggandet
nästa budgetår fastställa
som minimiprograin 70 000 lägenheter;

att departementschefens yrkande beträffande
punkt 5. Kapitalmedelsförluster
ocli ränteeftergifter på vissa bostadsbyggnadslån
under a) måtte avslås;

att departementschefens yrkande under
b) måtte ändras därhän, att av honom
förordat förslagsanslag för nästa
budgetår om ISO 000 000 kronor uppräknades
till 190 000 000 kronor;

att förslaget i kapitalbudgeten under
femte huvudtiteln om slopande av den

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ränte- och amorteringsfria stående delen
av egnahemslånen å 4 000 kronor icke
måtte bifallas; samt

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att utredningen rörande vissa bostadsfrågor
m. m. finge i uppdrag att
jämväl utreda frågan om finansieringen
av bostadsproduktionen i enlighet med
vad i motionerna angivits.

I de likalydande motionerna I: 159
(av herr Mattsson) och II: 235 (av herrar
Jansson i Benestad och Gustavsson i
Alvesta) hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att förslag om att pensionärsbostadsbidrag
skulle kunna erhållas även till lägenhet
i en- och tvåfamiljshus måtte föreläggas
innevarande års riksdag.

I de likalydande motionerna I: 160
(av herr Hjalmar Nilsson m. fl.) och
11:236 (av herr Johansson i Norrköping
m. fl.) hade hemställts, såvitt nu var i
fråga, att till bidrag till inrättande av
pensionärshem måtte anvisas ett reservationsanslag
av 13 000 000 kronor för
budgetåret 1960/61.

I de likalydande motionerna 1:239
(av herr Bengtson m. fl.) och II: 307 (av
herr Hedlund m. fl.) hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning av frågan
om inkomstprövat stöd till egnahemsbyggandet
i enlighet med motionernas
syfte.

I de likalydande motionerna 1:241
(av herr Ewerlöf m. fl.) och II: 301 (av
herr Hjalmarson m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att långivning
till flerfamiljshus och egnahem från
lånefonden för bostadsbyggande skulle
upphöra vid utgången av juni månad
1960 och ersättas med ett kreditgarantisystem
enligt de närmare anvisningar
härom som utfärdades av Kungl. Maj :t.

I de likalydande motionerna 1:243
(av herr Gustaf Henry Hansson m. fl.)
och II: 303 (av herr Källenius m. fl.) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att villkoret att lägenhetsytan i nybyggnad
för eget hem icke finge över -

skrida 125 nr skulle utgå ur 5 § andra
och fjärde styckena kungörelsen den 24
maj 1957.

I de likalydande motionerna 1:246
(av herr Spetz) och 11:305 (av herrar
Johansson i öckerö och Svensson i
Ljungskile) hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära
förslag till sådan ändring i författningarna
angående lån och bidrag till
bostadsegnahem att försöksvis även äldre
fastigheter i relativt gott skick, som
tills vidare ej behövde genomgå någon
större reparation, måtte kunna belånas i
samband med ägarbyte i den mån de
voro belägna inom Bohusläns kustsamhällen
eller andra likartade platser.

I de likalydande motionerna 1:345
(av herr Bengtson m. fl.) och II: 446 (av
herr Hedlund m. fl.) hade hemställts, att
riksdagen måtte

A. vid sin behandling av femte huvudtiteln,
punkten 88,

a) besluta, att ränteeftergift till vissa
bostadsbyggnadslån från den 1 januari
1960 skulle utgå till den del räntan
överskrede de i motionerna för respektive
år angivna räntesatserna;

b) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 114 000 000 kronor;

B. vid sin behandling av Kapitalbudgeten:
Socialdepartementet, punkten 4,

a) besluta, att ränta å tertiär- och
egnahemslån från den 1 juli 1960 skulle
utgå med 4,5 procent i den mån vederbörande
lån ej beviljats med fast ränta;

b) medgiva, att under budgetåret
1960/61 preliminärt beslut om lån, som
skulle utgå ur lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 735 000 000 kronor;

C. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

a) om skyndsam prövning av frågan
om ersättande av nu tillämpad statlig
långivning till bostadsbyggandet med
statligt kreditgarantisystem;

b) att i motionerna angivna riktlinjer
för bostadspolitiken måtte prövas inom

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till

Utredningen för vissa bostadsfrågor
in. m.

I de likalydande motionerna 1:349
(av herr John Ericsson) och II: 443 (av
herr Persson i Växjö m. fl.) hade hemställts,
att familjebostadsbidragen
fr. o. m. den 1 januari 1961 måtte höjas
i huvudsaklig överensstämmelse med i
motionerna återgivna förslag och att till
bostadsrabatter måtte anvisas ett förslagsanslag
för budgetåret 1960/61 av
140 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:350
(av herr Per-Olof Hanson) och II: 435
(av herr Nihlfors m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om

dels skyndsam utredning i syfte att
bestämmelserna för statliga lån skulle
ändras så, att enfamiljshus för uthyrning
och upplåtelse i bostadsrättsform bedömdes
efter samma grunder som bostäder
i högre flerfamiljshus (eller gynnsammare
om man kunde finna någon
form för sådan behandling) samt att egnahem
som sparmål särskilt gynnades,

dels att en undersökning snarast måtte
verkställas om hur kommunernas möjligheter
till upplåning för gatu- och ledningsarbeten
åt rationellt uppförda låghusområden
kunde ökas, så att icke en
önskvärd framtidsutveckling hölles tillbaka
av tillfälliga praktiska hinder,

dels ock att byggnadsstyrelsen måtte
få i uppdrag att aktivt verka för goda
stadsplaner för enfamiljshus.

I de likalydande motionerna 1:351
(av herr Jacobsson) och II: 438 (av herrar
Gustafsson i Skellefteå och Wedén)
hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa,
att förberedelser för övergång till kreditgarantier
på bostadsområdet måtte träffas
i så god tid, att förslag i ärendet
kunde underställas 1961 års riksdag.

I de likalydande motionerna 1:352
(av herr Lundström m. fl.) och II: 439
(av herr Ohlin m. fl.) hade föreslagits,
att riksdagen skulle

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t framhålla,
att egnahemsbyggandet i fortsättningen
borde erhålla en större andel av
den totala bostadsbyggnadsvolymen
samt anhålla att Kungl. Maj :t måtte uppdraga
åt de statliga byggnadsorganen att
söka intressera kommunerna för en sådan
inriktning av planeringsarbetet, att
tillräckligt med exploateringsfärdig
mark ställdes till förfogande för egnahemsbebyggelsen
;

2) besluta, att den garanterade räntan
på underliggande krediter skulle fr. o. m.
den 1 januari 1960 höjas från nuvarande
4 eller 4,5 procent till 5 procent för hus
färdigställda före år 1951 samt från nuvarande
3,5 till 4 procent för senare
uppförda hus t. o. m. sådana, som påbörjats
före den 1 januari 1958;

3) besluta, att i enlighet med besparingsutredningens
förslag de tidigare utbetalade
tilläggslånen, som enligt riksdagsbeslut
åren 1957 och 1959 voro uppsagda
till amortering, från den 1 juli
1960 skulle förräntas med en räntesats
på fyra procent;

4) besluta, att räntefria stående delar
av egnahemslån, som beviljats under tiden
1948—1 juli 1953, skulle fr. o. m.
den 1 juli 1960 förräntas och amorteras
till hälften av det beviljade beloppet i
enlighet med besparingsutredningens
förslag;

5) besluta, att lånegränserna för tertiärlån,
som beviljats efter den 1 juli 1960,
skulle sänkas från nuvarande 95 till 92
procent av det godkända anskaffningsvärdet
för bostadsrättshus samt från 100
till 97 procent för s. k. allmännyttiga
bostadsföretag.

I de likalydande motionerna 1:500
(av herr Svärd) och II: 336 (av herrar
Källenius och Magnusson i Borås) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att kommunala och s. k. allmännyttiga
bostadsföretag skulle vara underkastade
upphandlingskungörelsens bestämmelser.

I de likalydande motionerna 1:501
(av herr Svärd) och II: 335 (av herrar
Källenius och Magnusson i Borås) hade

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande ar bostadsförsörjningen m. m.

hemställts, att riksdagen måtte besluta
att såsom allmännyttiga betecknade och
därmed i belåningshänseende jämställda
företag och andra skulle åläggas

dels att till Kungl. Maj :t redovisa sina
fonder, dessas storlek och successiva
uppbyggnad samt de för fonduppbyggningen
tillämpade principerna, bland
annat i fråga om avskrivningar,

dels att till statens hyresråd fortlöpande
anmäla alla inträffade hyresändringar
liksom de kalkyler, som legat till
grund för desamma.

I motionerna II: 187 (av fru Holmqvist
och herr Bengtsson i Halmstad)
hade hemställts, att maximeringen av
lägenhetsytan för egnahemmen måtte
kunna få överskridas i sådana fall, då
särskilt ömmande omständigheter förelåge.

I motionen II: 436 (av herrar Gustafsson
i Skellefteå och Wedén) hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte besluta att till Länsbostadsnämnderna:
Avlöningar anvisa ett förslagsanslag
av 4 659 800 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

att riksdagen måtte

I. beträffande bostadsbyggandets storlek
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I:
158 och 11:237, 1:352 och 11:439 samt
I: 345 och II: 446, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört:

II. beträffande bostadsbyggandets fördelning
på hustyper med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt i anledning
av motionerna 1:350 och 11:435, 1:57
och 11:66 samt 1:352 och 11:439, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört;

III. avslå i motionerna 1:158 och II:
237 samt 1:345 och 11:446 framställda
yrkanden beträffande uppdrag åt bostadsutredningen
att pröva vissa bostadspolitiska
frågor;

IV. beträffande införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet med
avslag å motionerna 1:241 och 11:301,
1:351 och 11:438, 1:58 och 11:65 samt
I: 345 och II: 446, sistnämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

V. beträffande högsta belåningsvärden
för bostadshus i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört; VI.

avslå i motionerna 1:500 och II:
336 framställt yrkande beträffande tilllämpning
av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på kommunala och s. k.
allmännyttiga bostadsföretag;

VII. avslå i motionerna 1:501 och II:
335 framställt yrkande beträffande viss
redovisningsskyldighet för såsom allmännyttiga
betecknade och därmed i belåningshänseende
jämställda företag och
andra;

VIII. beträffande bestämmelserna om
ränteeftergift i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med avslag å
motionerna I: 158 och II: 237, I: 58 och
II: 65, I: 345 och II: 446 samt I: 352 och
11:439, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet anfört;

IX. beträffande bestämmelserna angående
beviljande av familjebostadsbidrag
för förfluten tid i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:58 och 11:65, såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet anfört;

X. avslå i motionerna I: 58 och II: 65
framställt yrkande beträffande ändring
av grunderna för inkomstprövning av
familjebostadsbidrag;

XI. beträffande höjning av familjebostadsbidragen
med avslag å motionerna
I: 349 och II: 443, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

XII. beträffande pensionärsbostadsbidrag
för lägenhet i hus finansierade med
egnahemslån i anledning av motionerna
I: 159 och II: 235 i skrivelse till Kungl.

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till

Majd giva till känna vad utskottet anfört; XIII.

beträffande statens stöd för nybyggnad
och upprustning av bostäder åt
samerna med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag godkänna vad utskottet anfört;

XIV. beträffande räntesatsen för förbättringslån
med avslag å motionerna
1:58 och 11:65, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

XV. avslå i motionerna 1:58 och II:

65 framställt yrkande beträffande ändring
av grunderna för inkomstprövning
av räntefritt stående förbättringslån;

XVI. beträffande bestämmelsen om
viss högsta lägenhetsyta såsom villkor
för egnahemslån i anledning'' av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionen 11:187
ävensom med avslag å motionerna I: 243
och 11:303 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört;

XVII. beträffande slopande av den
räntefria stående delen av egnahemslån
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 25
och 11:37 samt 1:158 och 11:237, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört;

XVIII, avslå i motionerna 1:239 och
11:307 framställt yrkande beträffande
utredning angående inkomstprövat stöd
till egnahemsbyggandet;

XIX. beträffande generellt återkrav av
beviljad räntefri stående del av egnahemslån
med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
1:57 och 11:66 samt 1:352 och II:
439, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad utskottet anfört;

XX. avslå i motionerna 1:57 och II:

66 framställt yrkande beträffande återbetalning
av egnahemslån i samband
med ägarbyte;

XXI. beträffande räntesatsen för egnahemslån
med avslag å motionerna 1:58
och IT: 65 samt I: 345 och II: 446, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

XXII. avslå i motionerna I: 246 och II:
305 framställt yrkande beträffande lån
och bidrag till bostadsegnahem i samband
med ägarbyte;

XXIII. beträffande räntesatsen för tertiärlån
med avslag å motionerna 1:58
och II: 65 samt I: 345 och II: 446, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

XXIV. beträffande tertiärlånets storlek
och amorteringstid med avslag å motionerna
1:58 och 11:65 samt 1:352 och
II: 439, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

XXV. avslå i motionerna 1:58 och II:
65 framställt yrkande beträffande uttagande
av en särskild förvaltningsavgift;

XXVI. beträffande ränta å återkrävda
tilläggslån med bifall till Kungl. Maj ds
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 58 och II: 65 samt I: 352 och II:
439, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad utskottet anfört;

XXVII. beträffande räntesatsen för
tvätteri- och tvättcirkellån med bifall till
Kungl. Maj ds förslag godkänna vad utskottet
anfört;

XXVIII. beträffande utredning angående
lån till tvätterier i anledning av
Kungl. Maj ds förslag ävensom riksdagens
revisorers förevarande uttalande i
skrivelse till Kungl. Maj d giva till känna
vad utskottet anfört;

XXIX. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen, såvitt
de ej behandlats under I—XXVIII,
med bifall till Kungl. Maj ds förslag och
under erinran om vad utskottet anfört
godkänna i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1960 förordade
ändringar;

XXX. i anledning av Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag å motionerna
1:58 och 11:65, 1:158 och 11:237 samt
I: 345 och II: 446, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1960/
61 under femte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 195 000 000 kronor;

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

XXXI. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 58
och II: 65 samt I: 349 och II: 443, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Bostadsrabatter för budgetåret 1960/61
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 130 000 000 kronor;

XXXII. med bifall till Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag å motionerna I:
58 och II: 65, såvitt nu vore i fråga, till
Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1960/61 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 22 000 000 kronor;

XXXIII. med bifall till Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag å motionerna I:
160 och 11:236, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till inrättande av pensionärshem
för budgetåret 1960/61 under femte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor;

XXXIV. till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor för budgetåret 1960/61 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor;

XXXV. med bifall till Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag å motionerna
1:58 och 11:65 samt 1:345 och 11:446,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1960/61
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 865 000 000 kronor;

XXXVI. till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1960/61 under
statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 820 000 000 kronor;

XXXVII. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien för
budgetåret 1960/61 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 100 kronor;

XXXVIII. medgiva, att under budgetåret
1960/61 preliminära beslut om lån,
som skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge
meddelas intill ett belopp av 10 000 000
kronor;

XXXIX. till Räntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1960/61 under
fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 90 000 000 kronor;

XL. till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier för budgetåret 1960/61
under fonden för låneunderstöd anvisa
ett investeringsanslag av 700 000 kronor;

XLI. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4
januari 1960 förordat;

XLII. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
58 och II: 65, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för bostadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1960/61;

b) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
4 092 200 kronor;

XLIII. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1960 förordat;

XLIV. med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 58 och II: 65 samt II: 436, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna under denna punkt införd
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1960/61;

b) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 676 800 kronor;

XLV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 58
och 11:65, såvitt nu vore i fråga, för
budgetåret 1960/61 under femte huvudtiteln
anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 759 000 kronor;

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

b) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 685 000
kronor;

XLVI. med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna I:
58 och II: 65, såvitt nu vore i fråga, till
1960 års bostadsräkning för budgetåret
1960/61 under femte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 2 400 000
kronor;

XL VII. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den
del de icke blivit under punkterna I—
XLVI särskilt berörda, icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande bostadsbyggandets storlek a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bostadsbyggandets
storlek i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:158 och II:
237, 1:352 och 11:439 samt 1:345 och
II: 446, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad reservanterna anfört; b)

av herrar Jacobsson, Nestrup,
Lundström och Malmborg, fröken Elmén
samt herr Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bostadsbyggandets
storlek i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
ävensom motionerna I: 158 och II:
237, 1:352 och 11:439 samt 1:345 och
II: 446, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad reservanterna anfört; c)

av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Svensson i Stenkyrka och Ilansson i
Skegrie, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla
den avfattning, reservationen visade,

samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte beträffande bostadsbyggandets
storlek i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag jämte motionerna 1:158
och II: 237 samt I: 352 och II: 439 ävensom
med bifall till motionerna 1:345
och 11:446, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

2) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Jacobsson, Ragnar Bergh, Nestrup,
Lundström, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Cassel, Hansson
i Skegrie, Gustafsson i Skellefteå och
Källenius, vilka beträffande bostadsbyggandets
fördelning på hustyper ansett,
att utskottets yttrande i förevarande del
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
II hemställa, att riksdagen måtte beträffande
bostadsbyggandets fördelning
på hustyper i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt motionerna 1:350 och II:
435 ävensom med bifall till motionerna
1:57 och 11:66 samt 1:352 och 11:439,
sistnämnda fyra motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 3)

av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Svensson i Stenkyrka och Hansson i
Skegrie, vilka beträffande uppdrag åt
bostadsutredningen att pröva vissa bostadspolitiska
frågor ansett, att utskottets
yttrande i denna del bort erhålla
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
III hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna I: 158 och II:
237 samt med bifall till motionerna I:
345 och II: 446, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att av reservanterna angivna
riktlinjer för bostadspolitiken
måtte prövas inom bostadsutredningen;

4) beträffande införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

angiven del erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under IV hemställa, att riksdagen
måtte beträffande införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet i
anledning av motionerna 1:58 och II:
65, 1:241 och 11:301, förstnämnda bägge
motioner såvitt nu vore i fråga, ävensom
med avslag å motionerna I: 351 och
11:438, 1:345 och 11:446, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Jacobsson, Nestrup, Lundström, Malmborg
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén samt herrar Hansson i Skegrie
och Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
IV hemställa, att riksdagen måtte beträffande
införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet i anledning
av motionerna 1:345 och 11:446 och
med bifall till motionerna I: 351 och II:
438, förstnämnda bägge motioner såvitt
nu vore i fråga, ävensom med avslag å
motionerna 1:58 och 11:65 samt 1:241
och II: 301, förstnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

5) av herrar Ivar Johansson, Ragnar
Bergh, Skoglund i Doverstorp, Svensson
i Stenkyrka, C assel, Hansson i Skegrie
och Kållenius, vilka beträffande tillämpning
av upphandlingskungörelsens bestämmelser
å kommunala och s. k. allmännyttiga
bostadsföretag ansett, att utskottets
yttrande i denna fråga bort erhålla
den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under VI
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
tillämpning av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på kommunala
och s. k. allmännyttiga bostadsföretag
med bifall till motionerna I: 500 och II:
336 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört;

6) av herrar Ivar Johansson, Ragnar
Bergh, Skoglund i Doverstorp, Svensson

i Stenkyrka, Cassel, Hansson i Skegrie
och Kållenius, vilka beträffande viss redovisningsskyldighet
för såsom allmännyttiga
betecknade och därmed i belåningshänseende
jämställda företag och
andra ansett, att utskottets yttrande i
förevarande del bort erhålla den ändrade
avfattning, reservationen visade, samt
att utskottet bort under VII hemställa,
att riksdagen måtte beträffande viss redovisningsskyldighet
för såsom allmännyttiga
betecknade och därmed i belåningshänseende
jämställda företag och
andra med bifall till motionerna 1:501
och 11:335 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 7)

beträffande bestämmelserna om
ränteeftergift

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Kållenius, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under VIII hemställa, att riksdagen måtte
beträffande bestämmelserna om ränteeftergift
i anledning av Kungl. Maj ds
förslag samt motionerna 1:345 och II:
446, I: 352 och II: 439 ävensom med bifall
till motionerna I: 58 och II: 65 samt
med avslag å motionerna 1:158 och II:
237, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Jacobsson, Nestrup,
Lundström och Malmborg, fröken Elmén
samt herr Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under VIII hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bestämmelserna om
ränteeftergift i anledning av Kungl.
Maj ds förslag samt motionerna I: 58 och
11:65, 1:345 och 11:446 ävensom med
bifall till motionerna 1:352 och 11:439
samt med avslag å motionerna I: 158 och
11:237, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Majd
giva till känna vad reservanterna anfört;

c) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Svensson i Stenkyrka och Hansson i

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Skegrie, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under VIII hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bestämmelserna
om ränteeftergift i anledning'' av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 58 och II: 65, I: 352 och II: 439 ävensom
med bifall till motionerna I: 345 och
II: 446 samt med avslag å motionerna I:
158 och II: 237, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

8) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
beträffande ändring av grunderna för
inkomstprövning av familjebostadsbidrag
ansett, att utskottets yttrande i berörda
del bort erhålla den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under X hemställa, att riksdagen
måtte beträffande ändring av
grunderna för inkomstprövning av familjebostadsbidrag
med bifall till motionerna
1:58 och 11:65, såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört;

9) beträffande höjning av familjebostadsbidragen a)

av herrar Thun, Herbert Larsson,
Jansson i Kalix, Persson i Växjö, Johansson
i Norrköping och Kellgren, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under XI hemställa, att riksdagen måtte
beträffande höjning av familjebostadsbidragen
i anledning av motionerna I:
349 och 11:443, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av fru Wallentheim, som dock ej
antytt sin mening;

10) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
beträffande räntesatsen för förbättringslån
ansett, att utskottets yttrande i denna
del bort erhålla den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under XIV hemställa, att

riksdagen måtte beträffande räntesatsen
för förbättringslån med bifall till motionerna
1:58 och 11:65, såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört;

11) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
beträffande ändring av grunderna för
inkomstprövning av räntefritt stående
förbättringslån ansett, att utskottets yttrande
i angivna del bort erhålla den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under XV hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
ändring av grunderna för inkomstprövning
av räntefritt stående förbättringslån
med bifall till motionerna I: 58 och
II: 65, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

12) beträffande bestämmelserna om
viss högsta lägenhetsyta såsom villkor
för egnahemslån av herr Källenius, utan
angiven mening;

13) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Svensson i Stenkyrka och Hansson
i Skegrie, vilka beträffande utredning
angående inkomstprövat stöd till egnahemsbyggandet
ansett, att utskottets yttrande
i förevarande del bort hava den
ändrade avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under XVIII
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:239 och 11:307 i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
av frågan om inkomstprövat
stöd till egnahemsbyggandet;

14) beträffande generellt återkrav av
beviljad räntefri stående del av egnahemslån a)

av herrar Jacobsson, Ragnar Bergh,
Nestrup, Lundström, Skoglund i Doverstorp
och Malmborg, fröken Elmén samt
herrar Cassel, Gustafsson i Skellefteå
och Källenius, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under XIX hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
generellt återkrav av beviljad räntefri
stående del av egnahemslån i anledning

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

av Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
I: 57 och II: 66 samt med bifall till
motionerna 1:352 och 11:439, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Svensson i Stenkyrka och Hansson i
Skegrie, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under XIX hemställa, att
riksdagen måtte beträffande generellt
återkrav av beviljad räntefri stående del
av egnahemslån i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 57 och II: 66 samt I: 352 och
II: 439, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad reservanterna anfört; 15)

av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Jacobsson, Ragnar Bergh, Nestrup, Lundström,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén samt herrar Cassel, Hansson i
Skegrie, Gustafsson i Skellefteå och
Källenius, vilka beträffande återbetalning
av egnahemslån i samband med
ägarbyte ansett, att utskottets yttrande
i denna del bort erhålla den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under XX hemställa, att
riksdagen måtte beträffande återbetalning
av egnahemslån i samband med
ägarbyte i anledning av motionerna I:
57 och II: 66, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

16) beträffande räntesatsen för egnahemslån a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under XXI
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
räntesatsen för egnahemslån i anledning
av motionerna 1:345 och 11:446
samt med bifall till motionerna 1: 58 och
11:65, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Svensson i Stenkyrka och Hansson i
Skegrie, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den avfattning,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under XXI hemställa, att
riksdagen måtte beträffande räntesatsen
för egnahemslån med bifall till motionerna
1:345 och 11:446 ävensom med
avslag å motionerna 1:58 och 11:65,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

17) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Jacobsson, Nestrup, Lundström, Malmborg
och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén samt herrar Hansson i Skegrie
och Gustafsson i Skellefteå, vilka beträffande
lån och bidrag till bostadsegnahem
i samband med ägarbyte ansett,
att utskottets yttrande i denna fråga bort
erhålla den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under XXII hemställa, att riksdagen
måtte beträffande lån och bidrag till
bostadsegnaliem i samband med ägarbyte
i anledning av motionerna I: 246 och
II: 305 i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört;

18) beträffande räntesatsen för tertiärlån a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under XXIII hemställa, att riksdagen
måtte beträffande räntesatsen för
tertiärlån i anledning av motionerna I:
345 och 11:446 samt med bifall till motionerna
1:58 och 11:65, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Svensson i Stenkyrka och Hansson i
Skegrie, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under XXIII hemställa, att riksdagen
måtte beträffande räntesatsen för
tertiärlån med bifall till motionerna I:
345 och 11:446 ävensom med avslag å

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till

motionerna I: 58 och II: 65, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

19) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Jacobsson, Ragnar Bergh, Nestrup,
Lundström, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Cassel, Hansson
i Skegrie, Gustafsson i Skellefteå och
Källenius, vilka beträffande tertiärlånets
storlek och amorteringstid ansett, att utskottets
yttrande i berörda del bort erhålla
den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
XXIV hemställa, att riksdagen måtte beträffande
tertiärlånets storlek och amorteringstid
i anledning av motionerna I:
352 och 11:439 samt 1:58 och 11:65,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

20) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
beträffande uttagande av en särskild förvaltningsavgift
ansett, att utskottets yttrande
i denna del bort hava den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under XXV
hemställa, att riksdagen måtte bifalla i
motionerna 1:58 och 11:65 framställt
yrkande om uttagande av en särskild
förvaltningsavgift;

21) beträffande ränta å återkrävda
tilläggslån

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under XXVI hemställa, att riksdagen
måtte beträffande ränta å återkrävda
tilläggslån i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom motionerna I:
352 ocli II: 439 samt med bifall till motionerna
1:58 och 11:65, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Jacobsson, Nestrup, Lundström, Malmborg
och Svensson i Stenkyrka, fröken

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Elmén samt herrar Hansson i Skegrie
och Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under XXVI
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
ränta å återkrävda tilläggslån i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna 1:58 och 11:65 samt
med bifall till motionerna I: 352 och II:
439, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

22) beträffande anslag till kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å vissa
bostadsbyggnadslån

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
under förutsättning av bifall till den
med 7 a betecknade reservationen ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
XXX hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
ävensom motionerna I: 58 och II: 65, I:
158 och 11:237 samt 1:345 och 11:446,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån för
budgetåret 1960/61 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
135 000 000 kronor;

b) av herrar Jacobsson, Nestrup,
Lundström och Malmborg, fröken Elmén
samt herr Gustafsson i Skellefteå,
vilka under förutsättning av bifall till
den med 7 b betecknade reservationen
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
XXX hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:58 och 11:65, I:
158 och 11:237 samt 1:345 och 11:446,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån för
budgetåret 1960/61 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
175 000 000 kronor;

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

e) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Svensson i Stenkyrka och Hansson i
Skegrie, vilka under förutsättning av bifall
till den med 7 c betecknade reservationen
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den avfattning, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under XXX hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt motionerna 1:58 och II:
65, 1:158 och 11:237 ävensom med bifall
till motionerna 1:345 och 11:446,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån för
budgetåret 1960/61 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
114 000 000 kronor;

23) beträffande anslag till bostadsrabatter a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Kållenius, vilka
under förutsättning av bifall till den
med 8 betecknade reservationen ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under XXXI
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag å motionerna 1:349 och 11:443
samt med bifall till motionerna I: 58 och
II: 65, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Bostadsrabatter för budgetåret
1960/61 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 103 000 000
kronor;

b) av herrar Thun, Herbert Larsson,
Jansson i Kalix, Persson i Växjö, Johansson
i Norrköping och Kellgren, vilka
under förutsättning av bifall till den
med 9 betecknade reservationen ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
XXXI hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
med bifall till motionerna I: 349 och II:
443 samt med avslag å motionerna I: 58
och 11:65, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Bostadsrabatter för
budgetåret 1960/61 under femte huvud -

titeln anvisa ett förslagsanslag av
140 000 000 kronor;

c) av fru Wallentheim, som likväl ej
antytt sin åsikt;

24) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Kållenius, vilka
under förutsättning av bifall till den
med 11 betecknade reservationen ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
XXXII hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:58 och II:
65, såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till
viss bostadsförbättringsverksamhet för
budgetåret 1960/61 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
20 000 000 kronor;

25) beträffande bidrag till inrättande
av pensionärshem

a) av herrar Herbert Larsson, Jansson
i Kalix, Persson i Växjö och Johansson
i Norrköping, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under XXXIII hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:160 och 11:236, såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till inrättande av
pensionärshem för budgetåret 1960/61
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 13 000 000 kronor;

b) av fru Wallentheim, som dock ej
antytt sin mening;

26) beträffande ramen för preliminära
beslut angående lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande,

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Kållenius, vilka
under förutsättning av bifall till den med
19 betecknade reservationen ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under XXXV
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 345 och II: 446, ävensom med
bifall till motionerna 1:58 och 11:65,

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till

samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1960/61
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 830 000 000 kronor;

b) av herrar Jacobsson, Nestrup,
Lundström och Malmborg, fröken Elmén
samt herr Gustafsson i Skellefteå,
vilka under förutsättning av bifall till
den med 19 betecknade reservationen
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den avfattning, som i reservationen
angivits;

c) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Svensson i Stenkyrka och Hansson i
Skegrie, vilka under förutsättning av bifall
till den med 1 c betecknade reservationen
ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den lydelse,
denna reservation visade, samt att
utskottet bort under XXXV hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom motionerna I: 58
och II: 65 samt I: 345 och II: 446, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1960/61
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 835 000 000 kronor;

27) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
under förutsättning av bifall till den
med 4 a betecknade reservationen beträffande
avlöningsstat för bostadsstyrelsen
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
XLII hemställa, att riksdagen måtte

1 anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:58 och II:
65, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för bostadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1960/61;

b) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar för
budgetåret 1960/61 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av

2 892 200 kronor;

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

28) beträffande avlöningsstat för länsbostadsnämnderna a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
under förutsättning av bifall till den
med 4 a betecknade reservationen ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del hava den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under XLIV hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionen II: 436 samt med
bifall till motionerna 1:58 och 11:65,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i denna reservation införd
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1960/61;

b) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 076 800 kronor;

b) av herrar Jacobsson, Nestrup,
Lundström och Malmborg, fröken Elmén
samt herr Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under XLIV hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:58 och II:
65 samt med bifall till motionen II: 436,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1960/61;

b) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 659 800 kronor;

29) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
beträffande anslag till omkostnader för
bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
ansett, att utskottets yttrande i
denna fråga bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under XLV hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Kungl. Maj ds förslag samt med bifall till
motionerna I: 58 och II: 65, såvitt nu vore
i fråga, för budgetåret 1960/61 under
femte huvudtiteln anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 359 000 kronor;

b) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 535 000
kronor;

30) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Källenius, vilka
beträffande anslag till 1960 års bostadsräkning
ansett, att utskottets yttrande i
denna del bort erhålla den ändrade avfattning,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under XLVI hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:58 och 11:65, såvitt nu vore i
fråga, avslå Kungl. Maj ds förslag om
anslag till 1960 års bostadsräkning.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av herrar Ragnar
Bergh, Skoglund i Doverstorp, Cassel
och Källenius, vilka anfört:

»I motionerna 1:58 och 11:65 liksom
i motionerna I: 241 och II: 301 har hemställts
att riksdagen måtte besluta, att
den statliga långivningen för bostadsbyggandet
skall upphöra fr. o. m. den
1 juli 1960 och ersättas med ett statligt
kreditgarantisystem. I särskild reservation
tillstyrkes från vårt håll detta yrkande.
Trots detta kommer vi, för det
fall att nämnda motionsyrkande ej bifalles
av riksdagen, att reservationsledes
taga ställning till och framföra yrkanden
i anslutning till olika i Kungl. Maj ds
proposition och i avgivna motioner berörda
problem även med utgångspunkt
från att den statliga långivningen bibehålies.
Våra yrkanden rörande dessa senare
punkter är alltså alternativa.»

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det kan nog inte gärna
bestridas att den bostadspolitiska diskussionen
bär i riksdagen har börjat bli
en smula enformig. Meningsbrytningarna
framträder år efter år på i huvudsak
samma punkter, och argumenten förblir
år efter år i huvudsak desamma. Jag

hoppas att inte hemfalla åt något överdrivet
abstraherande om jag påstår att
meningsbrytningarna i betydande utsträckning
går tillbaka på rent grundläggande
åtskillnader i uppfattningen
om den ekonomiska politiken. Bostadspolitiken
är ju en så pass integrerande
del av den ekonomiska politiken över
huvud taget att de grundläggande åtskillnaderna
om denna nog är källan
till meningsbrytningarna även när det
gäller detaljer här. Ytterst hänger det
samman med om man har en borgerlig
eller en socialistisk syn på dessa problem.

För det nuvarande majoritetspartiet
ter det sig ju önskvärt att bostadspolitiken
hjälper till att förverkliga två ganska
väsentliga socialdemokratiska programpunkter:
den ena att man via nyproduktion
av bostäder så småningom
skall föra över bostadsbeståndet i samhällelig
ägo, och den andra att staten
skall behärska kapitalmarknaden. Det är
i konsekvens med dessa strävanden som
vi på detta område har en statsdirigerad
kapitalanskaffning, en kapitalanskaffning
som favoriserar ett visst slag
av byggnadsföretag, en statsdirigerad
ränta som inte sammanfaller med den
allmänna räntenivån, en statsdirigerad
igångsättning, en i viss mån statsdirigerad
lokalisering av byggnadsföretagen
och även en statsreglerad hyressättning.
På alla dessa punkter — eller praktiskt
taget alla — råder en motsättning mellan
borgerlighetens krav på en fri ekonomi
och den syn som man företräder
på socialistiskt håll. Jag skulle tro att
det är denna rent grundläggande åtskillnad
som är orsaken till de motsättningar
som råder även i detaljer.

För oss på den borgerliga kanten är
det väsentliga att vi får fram så många
goda bostäder som folkhushållet orkar
med att bygga, att vi framställer dessa
bostäder till sådana priser att hyresgäster
med normala inkomster själva kan
betala sina boendekostnader, och vidare
att de som av ett eller annat skäl inte
kan betala hyran skall få hjälp efter individuell
prövning.

På detta sätt har jag velat ange de

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

grundläggande åtskillnaderna. Med talmannens
tillåtelse skall diskussionen nu
få röra sig över hela fältet, och jag skall
därför för att vinna tid söka åstadkomma
några gemensamma motiveringar till
det knippe av reservationer, som representanter
för den meningsriktning'' som
jag tillhör avgett.

Jag skall allra först be att få ägna
några ord åt kapitalförsörjningen inom
bostadsproduktionen. Det sätt varpå
denna är ordnad är enligt uppfattningen
inom den grupp jag företräder sådant
att man har anledning att hysa
rätt allvarliga farhågor både för bostadsförsörjningen
själv och för samhällsekonomien
i övrigt.

På den långfristiga kapitalmarknaden
står varje år till förfogande något mellan
2 1/2 och 3 miljarder kronor. Men
efterfrågan på långfristiga lån ligger avsevärt
över 4 miljarder. Staten själv beräknas
nästa år behöva låna mellan
11/2 och 2 miljarder. Bostadsbyggandet
gör anspråk på ungefär 2 miljarder utöver
den lånegivning som staten sörjer
för. Kommunerna gör anspråk på omkring
1/2 miljard. Därtill kommer behoven
hos näringslivet och de enskilda.
Det är såvitt jag förstår mot denna bakgrund
som man bör se det i propositionen
i år åter upprepade förslaget att
man redan i förväg skall praktiskt taget
bestämma hur många nya bostäder
som skall byggas. Ett sådant fastställande
innebär ju i realiteten en dirigering
av kapitalmarknaden och en prioritering
för en väsentlig del av den. Alla
önskar givetvis att det skall byggas så
mycket bostäder som möjligt, men man
kan ju inte bygga mera än för de pengar
som finns, och man kan inte helt
bortse från att det finns andra angelägna
investeringsbehov. Vi kan inte
med ett bevarande av penningvärdet finansiera
byggandet genom nytillverkade
pengar.

Det är också att märka att även det
sätt varpå staten finansierar sina budgetunderskott
åstadkommer vissa komplikationer.
Detta sker som bekant väsentligen
över affiirsbankerna. En indirekt
följd därav är att affärsbankernas

3 Första kammarens protokoll 1960. .Yr 1J

likviditet ökat undan för undan, och det
är för att strama åt likviditeten som man
då och då släpper ut statslån. Men effekten
av detta liksom statens eget stora
lånebehov är till men för bostadsbyggandet.
Särskilt tidvis kan det vara
förhållandevis lätt att få byggnadskreditiv
i affärsbankerna i avbidan på den
slutliga låneregleringen. Men trängseln
på den långfristiga kapitalmarknaden
medför ju att det uppstår allt större svårigheter
att få dessa byggnadskreditiv
avlyfta, och i den mån de inte blir avlyfta
ökas svårigheterna att få nya.

Med vad jag nu har sagt har jag velat
visa att den ekonomiska politik som
bedrives medför vissa ogynnsamma
verkningar på bostadsproduktionen.
Jag har vidare velat visa att det kan
vara vanskligt att praktiskt taget bestämma
i förväg hur många bostäder
som skall byggas under följande år. Med
vår syn på dessa ting måste bostadsproduktionens
omfattning liksom omfattningen
av varje annan produktion bli
beroende av människornas efterfrågan
och av sparandets storlek. En prioritering
via kapitalmarknaden av en viss
produktion måste medföra en snedvridning
och försena eller förhindra tillgodoseendet
av andra angelägna investeringsbehov.
När vi för vår del inom
högergruppen rekommenderat ett kreditgarantisystem
i stället för det nuvarande
lånesystemet, har avsikten inte
bara varit att på det sättet minska kostnaderna
för den centrala dirigeringsapparaten
med dess regionala utlöpare,
utan vi bär genom denna rekommendation
framför allt velat vinna en decentralisering
av kreditgranskningen och
av kreditgivningen för att på det sättet
åstadkomma en smidigare anpassning
till kapitalmarknadens resurser och ett
ökat hänsynstagande till andra investeringsbehov.
Det är av samma skäl som
vi anser det vara vanskligt att i förväg
bestämma hur mycket som skall byggas.

Men så länge det ingår i majoritetens
önskemål att staten skall behärska kapitalmarknaden
och via den prioritera
vissa utgifter, tvingas vi ju att — så
länge majoriteten inte är bruten — dras

Xr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

med de svårigheter som följer därav. I
det sammanhanget är det ganska märkligt
att majoriteten inte ens från sina
egna utgångspunkter velat vara med om
att tillskapa den säkerhetsventil för systemets
funktionsduglighet, som ett samråd
med riksbanksledningen vid den
preliminära långivningen skulle innebära.
Försiktigheten borde ju annars
kräva att man, när man vill prioritera
vissa utgifter, sörjde för att minska vådorna
av den sortens politik. Majoriteten
har i det sammanhanget hänvisat till
att vad riksdagen beslutar har riksbanken
och andra det vederbör att rätta sig
efter. Men nog förefaller dylika anspråk
förutsätta en förmåga av framtida bedömningar,
som val är ytterligt sällsynt.

Med detta, herr talman, har jag velat
motivera vår ståndpunkt i fråga om bostadsbyggandets
omfattning och vår rekommendation
för ett kreditgarantisystem.

En annan väsentlig motsättning gäller
de kvarblivande generella subventioner,
som vi kallar för räntesubventioner.
Det är ganska intressant att se tillbaka
och att lägga märke till hur motiveringarna
har växlat när det gäller dessa generella
subventioner över huvud taget.
Under världskriget räknade vi med att
den inflation vi då hade skulle bli av
kort varaktighet, och det var med den
motiveringen som riksdagen beslöt att
genom generella subventioner kapa de
kostnadstoppar som den, som man trodde,
tillfälliga inflationen hade medfört.
Men det visade sig att prisnivån inte
sjönk efter kriget, utan efter kriget har
vi haft en genomsnittlig penningvärdeförsämring
på 4 procent varje år, och
därför förändrades motiveringen efter
kriget. Det hette nu att om vi inte skulle
subventionera tillkomsten av nya bostäder.
skulle vi få starkt splittrade hyresnivåer,
vilket skulle bli olämpligt om vi
inte samtidigt avskaffade hyresregleringen
— och det ville man inte. Det var
med den motiveringen som vi fortsatte
kapitalsubventionerna, införde provisoriska
tilläggslån, höjde subventionen till
egnahem o. s. v.

Men det visade sig att byressplitt -

ringen fortsatte, och ännu en ny faktor
kom in i spelet. Det skedde när man
nödgades överge lågräntepolitiken och
höjde kapitalräntorna. Med detta soro
motivering infördes räntesubventionerna.

Det har ju sedan visat sig att syftemålet,
att minska eller undvika splittring i
hyresnivåerna, har man inte uppnått,
utan trots de subventioner vi just nu
har till nyuppförda hus är den hyra
som betalas direkt över hyreskontrakten
mycket större än i icke subventionerade
hus, som byggdes för 20 år sedan.
Det är ju ingen överdrift att tala
om hvresskillnader på omkring 20 kronor
per kvadratmeter.

Jag skulle tro att orsaken härtill är
att den snabbhet med vilken inflationen
fortgått under vår nådiga regering,
har varit så stor att det skulle ha kostat
alltför mycket pengar att subventionera
bort hela kostnadsökningen. Ränteeftergifterna
har ju den obehagliga karaktären
att deras sammanlagda belopp blir
större år från år. För omkring tio år
sedan kostade ränteeftergifterna cirka
400 000 kronor. I det förslag som nu ligger
på riksdagens bord beräknas de
sammanlagda kostnaderna för nästa
budgetår till 195 miljoner kronor, och
vi har att räkna med att kostnaderna
kommer att öka med cirka 45 miljoner
kronor om året.

Mot bakgrunden av det nu anförda ter
det sig i varje fall för mig som ganska
egendomligt att man inom utskottet inte
har velat vara med om att ta bort räntegarantien
för lån som stått ute tio år
eller mer och minska räntesubventionen
i hus som uppförts efter år 1957. Det är
egendomligt även därför att till följd av
inflationen har ju kapitalskulderna för
de äldre husen reellt sett minskat högst
avsevärt. Dessa skulder har även de
nedgått med cirka 4 procent om året.
Denna omständighet jämte det faktum
att räntorna i de äldre husen ju är beräknade
efter en lägre räntefot borde
ha talat till förmån för vårt förslag.

Det kan alltså slås fast att man med
den nya subventionsväg man valt inte
har lyckats uppnå det uppgivna syftet

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att hålla den del av boendekostnaderna
nere, som betalas över hyreskontraktet.
Däremot har man ju lyckats bevara statens
grepp över den produktionsgren
det här gäller liksom statens grepp över
kapitalmarknaden. Det kan ifrågasättas,
om det inte är detta som är det egentliga
motivet.

Detta var några ord om räntesubventionerna.
Den motivering jag nu gett
torde täcka ett antal av våra reservationer.

Den tredje väsentliga meningsskiljaktigheten
rör vad som skulle kunna kallas
tillämpningen av offentlighetsprincipen
inom de kommunala och de s. k.
allmännyttiga bostadsföretagen. Dessa
företag arbetar ju väsentligen med statens
medel, i den mån de inte så småningom
har lyckats skapa egna fonder.
Vi liar ansett rimligt att dessa företag
liksom andra förvaltare av statens medel
borde tillämpa upphandlingskungörelsen
både när det gäller infordrande
och antagande av anbud.

Vi anser vidare, att offentlighetsprincipen
bör tillämpas beträffande dessa
företag även på så sätt att, då det i så
betydande utsträckning rör sig om statens
medel, en offentlig myndighet skall
kunna få besked om hur företagets interna
kapitalbildning åstadkommes,
d. v. s. vilka fonder företagen har och
efter vilka grunder som dessa fonder
byggs upp. Så länge företagen inte behöver
konkurrera på lika villkor med
den enskilda företagsamheten utan favoriseras
när det gäller kapitalförsörjningen.
är ett sådant anspråk enligt min
mening ganska blygsamt. Favoriseringen
är ju motiverad av att dessa företag
mer än andra skulle fylla en samhällelig
funktion. Det vore därför logiskt om
man här också tillämpade en offentlig
insyn.

Med dessa ord har jag. herr talman,
framlagt några generella synpunkter
som enligt min mening täcker det mesta
av våra reservationer. Jag ber således
att få yrka bifall till de reservationer,
som är betecknade 1 a, 2, 1 a, 5, 6, 7 a,
8, 10. 11, 14 a, 15, 10 a, 18 a, 19, 20, 21 a,
22 a, 23 a, 24, 26 a, 27, 28 a, 29 och 30.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag är överens med den
föregående talaren om att bostadsfrågorna
hör till den grupp av riksdagens eviga
följeslagare som återkommer varje
år vid denna tid. Kammaren bör därför
vid det här laget vara ganska förtrogen
med tongångarna — det kan inte undvikas
att argumenten upprepas på åtskilliga
punkter.

Som vanligt har till utskottets utlåtande
i denna fråga fogats en rad reservationer.
Detta kan i första hand ge intryck
av bestående motsättningar som
det inte finns några förutsättningar att
överbrygga. Det oaktat vågar jag upprepa
vad jag tillät mig påpeka vid bostadsdebatten
i fjol, nämligen att de olika
meningarna mer och mer börjat närma
sig varandra på väsentliga punkter.

Det skulle inte förvåna om huvudintresset
i denna debatt kommer att knytas
till frågan om bostadsbyggandets
omfattning och finansiering. På denna
punkt föreligger det ju också tre olika
reservationer.

I den reservation som avgivits av folkpartiet
på denna punkt konstateras att
bostadsbyggandet under de senaste åren
legat på en nivå som ungefär svarar mot
det fyraårsprogram som motionsvis
framfördes från vårt håll och vilket då
av regeringen betecknades som orealistiskt
och verklighetsfrämmande.

Nu invändes häremot att den ökade
omfattning som byggnadsverksamheten
har fått under de senaste åren främst
motiverats av konjunkturpolitiska skäl,
i syfte att främja sysselsättningen inom
byggnadsindustrien och bland byggnadsarbetarna.

När departementschefen nu förordar
en väsentlig begränsning av minimiprogrammet
sker detta under hänvisning till
att det är svårt att bedöma i vad mån
arbetsmarknadspolitiska skäl kommer
att motivera att programmet utökas.

Detta resonemang reser frågan huruvida
och i vilken mån en anpassning av
bostadsbyggandets omfattning efter konjunkturens
växlingar är motiverad. Vi
bestrider inte för vår del att en sådan
anpassning kan vara nödvändig och för -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

svarbar, men vi tror — som vi även
framhållit i vår reservation — att de
variationer som föranledes av arbetsmarknadspolitiska
skäl måste hållas
inom relativt snäva gränser. Byggnadsverksamheten
är inte ett område som låter
sig smidigt anpassas till konjunkturens
och arbetsmarknadens växlingar.
Ett byggnadsföretag kräver lång förberedelsetid
och kan svårligen avbrytas
vid ett förändrat läge i konjunkturerna.
Jag vill därför göra gällande att som regulator
vid snabba växlingar på arbetsmarknaden
har bostadsbyggandet ett begränsat
värde.

Frågan om bostadsbyggandets storlek
bör därför enligt vårt bedömande företrädesvis
ses från andra utgångspunkter.
Det faktiska läget på bostadsmarknaden
och de ekonomiska förutsättningarna
bör i första hand bli avgörande.

Vad gäller behovet av nya bostäder är
det sannolikt att situationen har något
förbättrats under de senaste åren. Vi vet
dock att bostadsbristen på många håll
alltjämt är ytterst besvärande. Vi har
också anledning förutse att efterfrågan
på bostäder kommer att kraftigt öka under
1960-talet med de starkt växande
ungdomskullarna. Det är inte osannolikt
att det årliga antalet giftermål kommer
att öka med 20—25 procent fram
till 1970. Att detta i förening med en
fortlöpande standardstegring kommer
att öka behovet av bostäder synes uppenbart.
Mot denna bakgrund ter det sig
alltjämt angeläget att bostadsproduktionen
hålles på en relativt hög nivå.

Frågan om bostadsbyggandets plats
inom den allmänna investeringsramen
förtjänar givetvis att diskuteras. Att därvid
måste uppstå synnerligen kinkiga
avvägningsproblem skall ingalunda förnekas.
Skall man kunna bibehålla byggandets
omfattning framstår det därför
som ett angeläget villkor att sparandet
inom bostadssektorn underlättas och att,
bl. a. genom sänkning av vissa lånegränser,
anspråken på den statliga tertiärlånegivningen
minskas och att en ökad
produktion inom den fastställda kostnadsramen
därigenom möjliggöres.

I reservation 2, som är gemensam för

de tre oppositionspartierna, diskuteras
frågan om bostadsbyggandets fördelning
på olika hustyper. Utvecklingen synes
peka på ett växande intresse för egnahemmet
som bostadsform. Det synes därför
rimligt att egnahemsbyggandet i
fortsättningen får en större andel än hittills
av den totala byggnadsvolymen. Det
kan komma att visa sig att det uppstår
svårigheter att få hyresgäster i de hvreskomplex
som uppföres i städernas utkanter
och i större och medelstora samhällen.
Erfarenheten torde redan ha gett
belägg härför på sina håll. Den växande
bilismen gör människorna mer och
mer oberoende av bostadens läge i förhållande
till arbetsplatsen.

I många avseenden, inte minst ur sociala
och allmänna trivselsynpunkter, är
egnahemmet som bostadsform att föredraga
och därför också värt uppmuntran.

I reservation 4 b, som avgivits av folkpartiet
och centerpartiet, föreslås att
frågan om införande av kreditgarantisystem
för långivning till bostadsbyggande
blir föremål för Kungl. Maj:ts
prövning och att förslag i ärendet förelägges
1961 års riksdag. Denna fråga är
ingalunda ny. Från olika håll, bl. a. från
regeringssidan, har man uttalat sitt intresse
för denna finansieringsform, men
samtidigt ser man till att ingenting händer.
Tillåt mig att i största korthet rekapitulera
en del av vad som har förekommit
på detta område.

Frågan behandlades av 1945 års bankkommitté
och 1950 års besparingsutredning.
År 1955 avlämnade landshövding
Lemne en promemoria i ärendet. Bostadspolitiska
utredningen tillstyrkte i
princip systemet med kreditgarantier
men fann kreditmarknadsläget ogynnsamt
för en omedelbar övergång. Vid
1958 års riksdag framhöll chefen för socialdepartementet
att förutsättningarna
nu var gynnsammare än tidigare och lovade
att låta närmare undersöka frågan.
Riksdagen anslöt sig till departementschefens
mening. Hösten 1958 utarbetades
inom socialdepartementet en promemoria
angående utformningen av ett statligt
kreditgarantisystem på bostadsom -

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till

rådet. Frågan behandlades av 1959 års
riksdag som ansåg att en förutsättningslös
prövning borde komma till stånd.
Besparingsutredningen föreslog att »åtgärder
snarast vidtages för att ersätta
den statliga bostadslångivningen med ett
kreditgarantisystem». I motioner och utskottsreservationer
har från olika håll
vid ett flertal riksdagar påyrkats en
övergång till kreditgarantier. Slutligen
kan erinras om att socialministern i en
interpellationsdebatt i andra kammaren
den 11 december 1959 på tal om införande
av kreditgarantisystem förklarade
att han »varit mycket intresserad av
detta».

Frågan behandlas i utskottsmajoritetens
utlåtande på s. 40 och 41. Även
nu har man lyckats åstadkomma en variant
på de skruvade formuleringar man
tidigare rört sig med, vilket leder fram
till att man yrkar avslag på motionsyrkandena
på denna punkt. Man anser sålunda
att ingenting skall göras för att
föra frågan vidare.

Jag nästan ber om ursäkt för detta
påpekande men jag kan inte underlåta
att säga att jag tycker att utskottets utlåtande
närmast är skrattretande mot
bakgrunden av vad som förekommit när
jag läser dess formulering i sista punkten,
där det heter: »Utskottet anser att
de förra året anförda skälen för att gå
försiktigt fram vid prövning av frågan
om införande av kreditgarantier på bostadsområdet
alltjämt äger giltighet.»

I fråga om försiktighet medger jag
gärna att både utskottets och regeringens
attityd fyller högt ställda anspråk. Tydligen
avser man att driva försiktigheten
därhän, att ingenting kommer att hända
vare sig nu eller framdeles, samtidigt
som man fortsätter att dokumentera sitt
platoniska intresse för de framförda
förslagen.

Vi har redan nu ett omfattande system
med statliga kreditgarantier exempelvis
när det gäller långivningen för jordbrukets
rationalisering, som fungerar utmärkt.
Även om vi inte kan ansluta oss
till högerns förslag om en omedelbar
övergång till kreditgarantisystem finner
vi det i högsta grad angeläget att frågan

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

förberedes på ett sådant sätt att förslag
i ärendet kan föreläggas 1961 års riksdag.

Alla synes numera eniga om att en
successiv avveckling av det generella bostadsstödet
bör äga rum, frågan är närmast
i vilken takt detta bör ske. I likhet
med besparingsutredningens enhälliga
förslag förordar vi att räntan på underliggande
krediter från den 1 januari 1960
höjes med en halv procent för hus som
påbörjats före den 1 januari 1958. Därigenom
skulle vinnas en besparing på
cirka 20 miljoner kronor för nästa budgetår
och 40 miljoner kronor för därpå
följande budgetår.

I reservation 14 a, gemensam för högern
och folkpartiet, förordas att räntefria
stående delar av egnahemslån som
beviljats under tiden 1948—1953 från
och med den 1 juli 1960 skall förräntas
och amorteras till hälften av det beviljade
beloppet. Vi anser att räntan bör
sättas till fyra procent och amorteringstiden
till 25 år. Den årliga inkomsten för
statsverket av räntor och amorteringar
enligt förslaget beräknas till cirka 20
miljoner kronor per år.

Reservanterna anser att denna fråga
har kommit i ett nytt läge sedan Kungl.
Maj:t numera föreslagit att kapitalsubventionerna
till nyproducerade egna
hem skall upphöra, vilket utskottet även
tillstyrker. Besparingsutredningen framhöll
också i sitt betänkande att skälen
för uppsägning av räntefria stående delar
av egnahemslån blir starkare om kapitalsubventioner
till nya hus slopas. Det
är den situation som nu föreligger.

I reservation nr 15 föreslås vissa lättnader
i villkoren beträffande försäljning
och övertagande av belånade egnahem.
Förslaget innebär enligt vårt förmenande
vissa praktiska fördelar och skulle
bl. a. kunna medverka till att främja en
önskvärd rörlighet på arbetsmarknaden.
Reservationen är gemensam för högern,
centerpartiet och folkpartiet.

I reservation nr 17 av folkpartiet och
centerpartiet behandlas en fråga som varit
föremål för riksdagens prövning åtskilliga
gånger tidigare. Det gäller frågan
huruvida egnahemslån skall kunna

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

beviljas i samband med försäljning av
äldre i gott stånd varande bostadshus
inom, försöksvis, Bohusläns kustområde.
Utskottet anför att några nya skäl för att
aktualisera frågan inte framkommit, varför
förslaget avstvrkes. Reservanterna
finner inte utskottets avslagsmotivering
övertygande och anser sig kunna hävda
att skälen för bifall alltjämt är lika starka
och att det inte kan vara en tillfredsställande
ordning att man inom ett område,
där det i och för sig finns överskott
på bostadsfastigheter, skall tvingas
att bygga nya, på sitt sätt överflödiga hus
för att ekonomiskt kunna ordna sin bostadsfråga.

Frågan om lånegränser och amorteringstid,
soin inledningsvis beröres i reservationerna
till punkt 1, behandlas i
reservation 19, vilken är gemensam för
de tre oppositionspartierna. Här föreslås
en viss sänkning av lånegränserna för
flerfamiljshus, vilket på sin tid även föreslogs
av bostadspolitiska utredningen.
Åtgärden skulle enligt reservanternas mening
innebära, att beviljade anslag räckte
till för ett större antal lägenheter, att
ett ökat sparande skulle tillskapas och
att konkurrens mellan olika företagsformer
skulle kunna ske på mera likartade
villkor. I reservationen föreslås även att
den del av tertiärlånen, som överstiger
85 procent, skall amorteras på 25 år.

I reservation 21 b föreslås av centerpartiet
och folkpartiet att tidigare återkrävda
tilläggslån skall löpa med 4 procents
ränta. Genom en sådan åtgärd
minskas också skillnaderna i kapitalkostnader
mellan olika årgångar hus. Enligt
besparingsutredningen skulle den årliga
ränteinkomsten komma att belöpa
sig till 20 miljoner kronor.

Till sist ber jag att i korthet få erinra
om reservation 28 b, rörande länsbostadsnämndernas
avlöningsstat, där
Kungl. Maj:t föreslår en utökning av antalet
ledamöter i nämnderna. Vi finner
denna ökning omotiverad och yrkar därför
slag på denna punkt.

Jag har därmed, herr talman, berört
det väsentliga i de reservationer, som biträtts
från vårt håll, och jag ber att få
yrka bifall till reservationerna. 1 b, 2,

4 b, 7 b, 14 a, 15, 17, 19. 21 b. 22 b, 26 b
och 28 b.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Det vanligaste argumentet
i den bostadspolitiska debatten är att
byggnadskostnaderna stigit så markant,
att den nuvarande omfattningen av statens
stöd är oundgängligen nödvändig
även i fortsättningen. Det är riktigt att
byggnadskostnaderna stigit, men det är
inte fråga om en stegring, som mera väsentligt
avvikit från den allmänna kostnadsutvecklingen
i landet. Förekommer
en avvikelse, består denna i att byggnadskostnaderna
inte stigit fullt så kraftigt
som det allmänna kostnadsläget förändrats
uppåt. Under tidsperioden
1945—1958 steg byggnadskostnaderna
med 63 procent, men levnadskostnaderna
— eller konsumentprisindex — steg
under samma tid med 67 procent.

De stegrade kostnaderna säger emellertid
bara halva sanningen. Man måste
givetvis också beakta inkomstutvecklingen
för att få en någorlunda tillfredsställande
bild. Under den nämnda tidsperioden
—- 1945—1958 — steg den genomsnittliga
timförtjänsten för män inom
egentlig industri med 197 procent,
alltså i runt tal tre gånger så mycket
som byggnadskostnader och levnadskostnader.
Dessa inkomster torde vara
en någorlunda tillförlitlig mätare på den
allmänna tendensen i inkomstutvecklingen
och innebära en mycket betydande
ökning även av realinkomsterna.

Självfallet återspeglar sig detta i de
s. k. hvresprocenttalen, d. v. s. bostadskostnadens
eller hyrans procentuella andel
av medelinkomsten. 1951 års bostadsutredning
kunde påvisa, att hvresprocenttalet
under perioden 1945-—1950
sjönk från i runt tal en fjärdedel till
knappt en femtedel vad gällde nyproducerade
bostäder av 1945 års standard.
Den senaste bostadspolitiska utredningen
kunde konstatera en liknande utveckling.
Denna utredning räknade bland
annat med en annan standard och hade
andra jämförelsegrupper. Alltnog — den

Ortsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till främjande ar bostadsförsörjningen m. m.

kunde konstatera att liyresprocenttalet
under tiden 1950—1955 sjönk från i runt
tal en fjärdedel till i runt tal en femtedel
i fråga om nyproducerade lägenheter
av 1950 års standard. Den allmänna
tendensen under efterkrigstiden har sålunda
varit att bostadskostnaden, trots
högre bostadsstandard, kommit att ta
en allt mindre del av inkomsterna i anspråk.
Utvecklingen har inte tidsmässigt
varit jämn och den gäller inte i
lika hög grad för alla folkgrupper, men
knappast någon folkgrupp torde ha fått
vidkännas en negativ utveckling i detta
avseende. Tendensen är allmän och entydig.

Dessa omständigheter påverkar givetvis
förutsättningarna för bostadspolitiken.
Låt oss börja med den s. k. hyressplittringen.
Ett väsentligt mål för bostadspolitiken
är ju att motverka hyressplittringen.
Man kan emellertid konstatera,
att den nuvarande inriktningen av
bostadspolitiken uppammar en hyressplittring
i stället för att motverka den.
Ett hus uppfört t. ex. 1945 har givetvis
betydligt lägre kapitalkostnader än de
hus som uppförts under senare år. Som
här nämnts har bvggnadskostnaderna
stigit med över 60 procent under åren
1945—1958. Dessutom har lånen amorterats
i betydande utsträckning och fyrtiotalshusen
har därjämte mycket förmånliga
statliga lån, nämligen sådana
med räntan bunden till 3 procent. Självfallet
avspeglar sig detta i de årliga kapitalkostnaderna.
Enligt besparingsutredningen
utgör den årliga kapitalkostnaden
cirka 18 kronor per kvadratmeter
i hus, som uppförts åren 1942—1945.
I hus som uppförts 1959 utgör den årliga
kapitalkostnaden däremot cirka 27
kronor per kvadratmeter. Hyressplittringen
är sålunda betydande.

Vill man genom bostadspolitiken motverka
denna hyressplittring får man
tänka sig en annan uppläggning av subventioneringen
än den man nu har. Ränteeftergifterna
till hus som uppförts under
1940-talet och under 1950-talets
första år ökar i stället för minskar hvressplittringen.
För vår del förordar vi
fördenskull att den garanterade räntan

upphör att gälla för dessa hus. Även om
man räknar i lika standard kommer det
ändå att vara billigare att bo i 40-talsliusen
än i de hus som byggts senare
under 1950-talet. Det finns enligt centerpartiets
mening icke skäl för dessa
generella subventioner till 40-talshusen.
De motverkar den bostadspolitiska målsättningen
i fråga om hyressplittringen.

Ett liknande förhållande kan påvisas
mellan de hus som uppförts under 1950-talets första hälft och de hus som nu
uppföres. Enligt besparingsutredningen
utgör kapitalkostnaden cirka 20 kronor
per kvadratmeter i hus som uppförts
1952, medan den för 1959 års hus utgör
cirka 27 kronor per kvadratmeter. I syfte
att motverka denna hyressplittring
förordar vi i centerpartiet en räntegarantitrappa
från 1952 och framåt. För
år 1952 och de närmaste följande åren
får alltså den garanterade räntan sättas
högt för att sedan trappas av nedåt.
Härigenom skulle splittringen i hyra
mellan hus som uppförts i början av
1950-talet och hus som uppförts under
de senare åren minskas i betydande utsträckning.

Den nu rådande hyressplittringen har
en negativ verkan också på en annan
av bostadspolitikens målsättningar,
nämligen syftet att främja nyproduktionen.
Nyproduktionen av bostäder torde
påverkas främst av två omständigheter,
dels av tillgången på kapital, dels av
den allmänna efterfrågan på bostäder.
Det är denna senare faktor som enligt
vår mening påverkas negativt av hyressplittringen.
Det är relativt sett inte
dyrare att bo i dagens nyproducerade
lägenheter än vad det 1945 var att bo i
de lägenheter som då var nybyggda.
Vad som här inverkar negativt torde
alltså vara jämförelsen med den billigare
hyran i de äldre bostäderna —- och
denna billigare hyra är ju till viss del
en följd av subventioneringen. Man kan
på goda grunder anta att subventionerna
till de äldre husen har en negativ inverkan
på efterfrågan på nya bostäder.
De nya ter sig dyra i förhållande till de
äldre. Ibland försvaras den nuvarande
subventioneringen med påståendet att

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

man vill slå vakt om nyproduktionen.
Dylika påståenden är icke välgrundade.

Inom centerpartiet anser vi att man
med lärdom av efterkrigstidens utveckling
på bostads- och hyresmarknaden
måste komma fram till en omprövning
av bostadspolitiken. En bostadsproduktion
på hög nivå är alltjämt eftersträvansvärd.
Produktionen främjas emellertid
inte av den nuvarande subvcntioneringen.
Snarare förhåller det sig tvärtom.
Skall produktionen främjas, måste
subventioneringen läggas om till ett initialstöd.
I motioner från vårt håll har
föreslagits att utformningen av ett sådant
initialstöd närmare bör prövas och
utredas. Syftet med ett sådant stöd måste
vara att utjämna de första årens relativt
sett höga kostnader. Stödet bör
knytas till ett hyresprocenttal, vars
grunder närmare bör prövas vid utredningen.

Utvecklingen efter andra världskriget
har varit sådan att stegringar av byggnadskostnaderna
temporärt har medfört
högre hyresprocenttal i de nyproducerade
bostäderna, men efter en viss
tid har de genomsnittliga inkomsterna
hunnit fatt, så att hyresprocenttalet
kommit att framstå som normalt och acceptabelt.
När så blir fallet menar vi att
stödet bör avvecklas. Det finns ingen
motivering för att, såsom nu sker, genom
generella subventioner ytterligare
sänka boendekostnaden i hus, där kostnaden
utan subventionering är lägre än
i nyare hus med subventionering -—
trots lika standard i övrigt.

Ett initialstöd kan givetvis utformas
på olika sätt. Under nu överskådlig tid
synes det dock lämpligt att det får utgå
i form av ränteeftergifter. Framgent kan
det dock övervägas om det inte är möjligt
att övergå till en sådan annuitetsbetalning
på bostadslånen att de inledande
amorteringarna blir mindre, varigenom
ett initialstöd sålunda lämnas.

De synpunkter som hittills anförts
gäller generella eller genomsnittliga förhållanden.
Men den som inte följt med
i den allmänna inkomstutvecklingen
utan i fråga om inkomst i förhållande
till försörjningsbörda tillhör en s. k. ef -

tersatt grupp har givetvis ingen glädje
av de genomsnittliga inkomsternas utveckling.
Det är dock självklart att det
inte behövs generella subventioner för
att bereda de eftersatta grupperna möjlighet
att anskaffa en god bostad. Man
bör i stället satsa på dessa eftersatta inkomstgrupper
direkt, vilket också sker
genom de behovsprövade stödformerna
inom bostadspolitiken.

Vi inom centerpartiet vill slå vakt om
dessa socialt motiverade insatser. Till
eftersatta grupper i den meningen, att
inkomsterna i förhållande till försörjningsbördan
ter sig tämligen små, måste
räknas bl. a. många barnfamiljer. Med
nuvarande nivå på folkpensionerna måste
vi också räkna pensionärerna till de
eftersatta grupperna. Vidare har ju invaliderna
ett speciellt handikapp när det
gäller bostadsanskaffningen. De måste ju
ofta ha specialinredda bostäder. De speciella
stödformerna, familjebostadsrabatterna,
pensionärsbostadsbidragen, stödet
till invalidbostäderna o. d. kan alltså
inte ifrågasättas. Möjligen kan man diskutera
formerna för dessa stöd, men vi
i centerpartiet kan inte gå med på åtgärder,
som ställer exempelvis barnfamiljerna
i de lägre inkomstskikten utanför
den inkomstutjämning, som nu kommer
dem till del via bostadsrabatterna. I
fråga om pensionärsbostadsbidraget noterar
vi utskottets utlåtande med tillfredsställelse.
Pensionärsbostadsbidraget
utgår nu endast till pensionärsbostäder i
flerfamiljshus. Förra året motionerade vi
från vårt håll om en sådan ändring, att
bidraget skulle utgå även till pensionärsbostäder
i egnahem. Annars får ju
särskilt landskommunerna en sämre
ställning när det gäller att lösa många
pensionärers bostadsfråga. Förra året
intog utskottet en positiv hållning och
förutsatte att Kungl. Maj:t skulle ha sin
uppmärksamhet riktad på frågan och i
sinom tid framlägga förslag för riksdagen.
Något sådant förslag har emellertid
inte kommit, varför vi från vårt håll
återigen motionerat i frågan och hemställt
om förslag till årets riksdag. Utskottet
har intagit en mycket positiv
hållning. Utskottet anser att det redan

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

för nästa budgetår bör öppnas en möjlighet
alt bevilja pensionärsbostadsbidrag
för lägenhet i egnahem. Kungl. Maj:t bör
fastställa villkor för dessa bidrag och
återkomma till riksdagen i ärendet.

En annan huvuduppgift för en socialt
inriktad bostadspolitik måste enligt vår
mening vara att främja förbättringen av
bostäder, vilkas standard inte är tillfredsställande.
Här finns ju genom förbättringslånen
en stödform som visat sig
lämplig, inte minst därför att den varieras
vad det gäller villkoren för ränta och
amortering. Enligt vår mening bör emellertid
motsvarande stöd finnas tillgängligt
även vid egnahemsbyggandet, när
nu den räntefria stående delen av egnahemslånen
skall upphöra att utgå.

I reservation nr 13 har yrkats på en
utredning om ett inkomstprövat stöd till
egnahemsbyggande i likhet med vad som
nu gäller i fråga om förbättring av bostad.
Därigenom skulle de inkomstsvaga
kunna få ett stöd som vore välmotiverat.
Jag ansluter mig till yrkandet i den reservationen.

Bakgrunden till de yrkanden som
gjorts från centerhåll i utskottet grundar
sig alltså på uppfattningen att bostadspolitiken
bör inriktas dels på ett
ändamålsenligt stöd till bostadsproduktionen,
så att denna kan försiggå under
betryggande omständigheter, dels på att
möjliggöra för de inkomstsvaga grupperna
att skaffa en god bostad och dels
slutligen på att befrämja förbättrandet
av bostäder av mindre god standard. För
dessa ting behövs emellertid inte de nuvarande
omfattande, generella subventionerna.

I fråga om räntorna å bostadslånen är
det från vårt håll att säga, att det allmänna
ränteläget under senare år legat
i genomsnitt 2 procent högre än under
1950-talets första hälft. En viss anpassning
av bostadsräntorna till detta högre
ränteläge har ägt rum. Såväl den garanterade
räntan som räntan på de statliga
lånen har höjts, närmare bestämt med
en 11 a 1 v respektive en procent. Vi förordar
nu att det högre ränteläget tillätes
slå igenom med ytterligare en halv procent
i fråga om hus, till vilka prelimi -

nära beslut om lån beviljats efter den 1
januari 1958.

Utskottet säger att detta medför en hyreshöjning
med cirka 150 kronor för en
tvårumslägenhet som färdigställts under
de två senaste åren. Detta skall inte bestridas.
Det blir cirka 12 kronor 50 öre i
månaden eller omkring 3 kronor per
vecka. Utskottsmajoriteten vill att den
högre räntan — jämfört med 1950-talets
första hälft —- skall få slå igenom men
endast med en fjärdedel på de nyare husen.
Vi förmenar att den bör få slå igenom
med hälften.

Avsikten med ränteskyddet på bostadsområdet
är att skyddas mot tillfälligt
höga räntor. Man kan emellertid inte
kalla det nuvarande ränteläget för tillfälligt.
Räntan har ju alltsedan år 1957
legat i stort sett 2 procent över den nivå,
som rådde under 1950-talets första hälft.
Från vårt håll anser vi alltså att räntehöjningen
bör slå igenom med åtminstone
hälften. Den andra hälften må betraktas
som ett skydd mot en tillfälligt
hög ränta.

Inom centerpartiet har vi ställt frågan,
om det är tillrådligt att hålla bostadsproduktionen
på så hög nivå som rått
under senare år, då vi producerat i runda
tal 69 000 respektive 70 000 bostäder
under åren 1958 och 1959. Inom näringslivets
övriga sektorer råder brist på
kapital, som särskilt för småföretagsamheten
är mycket besvärande. Den nya situation,
som vårt näringsliv kommit in i
genom tillkomsten av sexstatsunionen
och anslutningen till EFTA, skärper kraven
på näringslivet. Det är nödvändigt
att näringslivets rationalisering och effektivisering
av produktionen underlättas
och främjas i möjligaste mån. För
den skull måste vi något hålla tillbaka
bostadsbyggandet.

Förra året gällde det preliminära lånebeslutet
63 000 lägenheter som minimum.
Den siffran fick överskridas med
7 000. På den höga nivån kan vi sannolikt
inte kvarbli. För vår del menar vi
att detta måste beaktas, när den preliminära
låneramen nu skall fastställas.
Vi förordar att minimiprogrammet fastställes
till 60 000 lägenheter, en siffra

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

som givetvis kan få överskridas i likhet
med vad som gällt under senare år, för
den händelse det befinnes möjligt. Därigenom
ökas utrymmet för investeringar
i näringslivet med cirka 150 miljoner
kronor. Detta utrymme bör enligt vår
mening utnyttjas på ett sådant sätt att
man stärker företagsamheten och näringslivet
särskilt i de sysselsättningssvagare
områdena i vårt land. Därigenom
kan även trycket på inflyttningsorternas
bostadsmarknad lättas — det
är ju främst i dessa orter som bostadsbristen
dröjer sig kvar.

Utskottsmajoriteten antyder i sin motivering
att omflyttningar på arbetsmarknaden
är önskvärda och bör underlättas
bl. a. genom ett bostadsbyggande
på i princip oförändrad nivå. För vår
del vill vi anmäla en något avvikande
mening härvidlag. Den s. k. omflyttningspolitiken
är inte »önskvärd», men
den är i viss utsträckning nödvändig, det
medger vi. Ju mer vi kan vidtaga förebyggande
åtgärder för att minska omflyttningsbeliovet,
desto bättre är det
naturligtvis. Det är sådana förebyggande
insatser av lokaliseringspolitisk natur
som vi i centerpartiet vill ha till stånd.
För vår del tvivlar vi på att man utan
lokaliseringspoltiska insatser kan lösa
problemen på bostadsmarknaden inom
överskådlig tid.

Frågan om ett system med statliga kreditgarantier
har ju åtskilliga gånger diskuterats
här i kammaren. Den fylliga redovisning
som herr Jacobsson nyss lämnade
kan vara till fyllest. Vi i centerpartiet
är överens med folkpartiet när det
gäller införande av ett kreditgarantisystem,
och jag skall därför inte fördjupa
mig i frågan. Jag inskränker mig till ett
par påpekanden. För det första skulle ett
sådant system innebära betydande administrativa
förenklingar och lättnader.
För det andra är denna fråga i och för
sig inte förknippad med det statliga stödet
till bostadsmarknaden. Man har ju
möjlighet till garanterad ränta på de
statliga lånen. De olika uppfattningar
om subventioneringens omfattning, som
finns här i kammaren, bör alltså inte
lägga hinder i vägen. Ett kreditgaranti -

system skulle helt säkert fungera tillfredsställande,
bara man förbereder
övergången ordentligt.

Som de båda föregående talarna sagt,
blir det för varje år en monoton upprepning
av synpunkter och motiveringar
i debatten. Undan för undan sker emellertid
förändringar av bostadspolitiken,
och jag vill i likhet med herr Jacobsson
konstatera, att under senare år den förändringen
dock har inträtt beträffande
ståndpunkterna i bostadsfrågorna, att
meningarna alltmer närmat sig varandra.
Det skulle vara glädjande om de
symtomen fortsatte, så att vi under
kommande år lättare kunde finna varandra
och komma fram till eniga beslut.

Jag skall inte fördjupa mig ytterligare
i frågan, herr talman, utan ber att få
ställa yrkande om bifall till de av herr
Johansson, Ivar, in. fl. avgivna reservationerna
nr 1 c, 2, 3, 4 b, 5, 6, 7 c, 13,
14 b, 15. 16 b. 17. 18 b, 19, 21 b, 22 c och
26 c.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag vet inte hur man
skall uppfatta herr Nils Theodor Larssons
avslutande synpunkt, att vi har
»närmat oss varandra» i bostadsfrågan
och att man nu synes vara »enig på väsentliga
punkter». Mig förefaller det, om
man nu skall döma av det föreliggande
utlåtandet, som om i stället skiljaktigheterna
mellan de borgerliga partierna
skulle vara större i år än förra året. Då
hade man ju skrivit sig samman på de
flesta punkterna. Jag vet inte vad som
har gjort att man i år skrivit sig isär,
men jag tycker att det är dessa fakta vi
bör utgå från, och då synes mig hem
Larssons värdering vara en aning felaktig.

Högern går ut i denna debatt med
mycket friska takter — de blir friskare
för varje år. Nu deklarerar högern klart
att staten bör ta sin hand från bostadsbyggeriet.
Bostadsmarknaden skall vara
fri. Bostadskonsumenterna skall få känna
på samma kärvhet som råder på den
öppna marknaden. De skall inte ha något
som helst skydd av staten.

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Här går en klar skiljelinje mellan oss
och högern i bostadsfrågan, och det är
ju underbart att få diskutera med dessa
utgångspunkter, tv det leder till mycket
klarare linjer i debatten.

På den här punkten bär vi som sagt
helt skilda meningar, och det förhållandet
är kanske i år ännu tydligare än det
varit tidigare. Det finns nu en deklaration
från högerns sida, att staten inte bör
lägga sig i detta. Vi för vår del har -—
jag upprepar det ännu en gång — den
motsatta åsikten. Skall vi kunna klara
en god bostadsförsörjning, något som är
en social angelägenhet, måste denna näringsgren
skyddas. Denna vara måste ha
ett skydd. Av flera skäl kan den varan
inte stå sig i konkurrensen med andra
varor. Det är en utgångspunkt som för
oss är alldeles självklar. Skall vi kunna
bereda samma chans åt alla människor
i detta land att oavsett inkomst kunna
ha en hygglig lägenhet, måste samhället
lägga sig i den frågan. Nu tycker högern
att detta inte är någon väsentlig frågeställning.
Den anser förmodligen inte att
det är någon samhällelig angelägenhet
att alla får den chansen. Konsekvensen
därav visar sig ju i dess ställningstagande.

Centerpartiet har i år närmat sig högern
på flera punkter. Det har avlägsnat
sig från folkpartiet, vars ståndpunkt i
bostadsfrågan det förut stod närmare,
och gått med på ståndpunkter som högern
har fört fram och som man brukar
kalla privatbyggmästarståndpunkter eller
fastighetsägarståndpunkter — alltså
det renodlade, krassa kårintresset. Av för
mig oförklarliga skäl har centerpartiet
anslutit sig till den ståndpunkten. Man
har väl anledning att gratulera herr
Elofsson i denna kammare, tv han har
ju tidigare fört fram ungefär dessa synpunkter,
som centerpartiet nu har gjort
till sina i bostadsfrågan. Jag förmodar
att det finns de som läst vad herr Elofsson
sagt i bostadsfrågan tidigare, och de
kommer att finna att han i dag står som
segerherre i denna fråga inom sitt parti.
Det tycker inte jag innebär något framsteg
för centerpartiet, men man kan ju

kosta på sig att konstatera att det förhåller
sig så.

Folkpartiet har i sina yrkanden när
det gäller bostadspolitiken följt besparingsutredningen
och i övrigt varit varsam
i fråga om nyproduktionen. Det tycker
jag är en god attityd. På den punkten
har vi samma inställning. I övrigt är
folkpartiet i år liksom förut ledset över
att regeringen inte fixerat en fast gräns
för bostadsbyggandet, någonting som
skulle möjliggöra för folkpartiet att föreslå
några tusen lägenheter mer än
Kungl. Maj:t föreslagit. Det är ju ett sådant
tillvägagångssätt från folkpartiets
sida som vi varje år har kunnat iakttaga.

Ett väsentligt inslag i både högerns
och centerpartiets grundattityd är att
bostadsbyggandet utgör en alltför stor
del av våra investeringar, det tar för
mycket kapital i anspråk och konkurrerar
med nyttiga näringsgrenar. Både i
motioner och reservationer tecknas en
bild, som nästan tycks visa att det inte
skulle finnas några slantar över alls till
investeringar inom andra grenar av näringslivet
som ligger och flämtar för att
kunna klara sig och göra sina nödvändiga
investeringar, utan det är bara bostadsbyggandet
som frodas och suger
upp allt kapital ute på marknaden. Detta
är ju en absolut felaktig bild. Det förhåller
sig i verkligen precis tvärtom —
om man får tro de statistiska sammanställningar
som vi arbetar med i detta
land. I nationalbudgeten som är bifogad
statsverkspropositionen finns ett siffermaterial
vars riktighet inte brukar ifrågasättas.
Därav framgår att bostädernas
andel i bruttoinvesteringarna har
minskat. För 10 år sedan var denna
bostädernas andel 23,2 procent av bruttoinvesteringarna.
Nu uppgår den till
20,7 procent. I förra fallet byggde vi
44 000 lägenheter, förra året byggdes
69 000 lägenheter, vilket innebar ett
mycket omfattande bostadsbyggnadsprogram.
Trots detta minskade det året bostadsbyggandets
andel av bruttoinvesteringarna,
vilket måste betyda — det
framgår också av de sifferserier som

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

finns där — att investeringarna i övrigt
har ökat ännu mer än bostadsinvesteringarna.
Ser vi fram mot detta års slut,
finner vi att de, som upprättar nationalbudgeten,
väntar sig en ytterligare
minskning av bostadsbyggandets andel,
även om vi bibehåller den nivå på bostadsbyggandet
som vi har i dag, nämligen
19,2 procent av bruttoinvesteringarna.

Detta tycker jag är ting som man inte
bör förbise när man försöker värdera
bostädernas roll i vårt ekonomiska liv.
Det visar sig att den bild inte är riktig,
som centerpartiet skisserar i sin motion,
och inte heller den, som återfinnes
i högerns reservation på sidan 61, där
reservanterna på rad efter rad försöker
förklara liur omöjligt det är att klara
det bostadsbyggnadsprogram, som vi nu
arbetar med, och hur angeläget det borde
vara ur ekonomisk synpunkt att
krympa det programmet.

Det finns en punkt i den reservationen
som jag gärna vill fästa kammarens
uppmärksamhet på och som jag tycker
är — ja, jag vet inte vilket ord jag skall
använda, jag är osäker om vad som är
tillåtet och otillåtet i lokaler av denna
typ; på andra ställen kan man ju tillåta
sig rätt mycket, men här bör man kanske
välja sina ord litet omsorgsfullare.
Jag vill emellertid be kammarens ledamöter
läsa det första avsnittet av högerns
reservation på s. 61. Där söker reservanterna
stöd hos riksbanken för de synpunkter
reservanterna anför på de här
frågorna. Representanter för riksbanken
var uppe på tredje avdelningen och redovisade
läget på kapitalmarknaden vilket
här redovisas. Jag återkommer därmed
till den debatt som förts här tidigare
i år, då vi behandlade tilläggsstaten.
Därvid försökte ju herr Bergh plädera
för att riksbanken skulle ha ett avgörande
inflytande på bostadsbyggandets
omfattning. Herr Berghs förhoppning
var då självfallet att bostadsbyggandet
skulle minska i omfattning och inte skulle
få ta i anspråk så stor del av kapitalmarknaden
som hittills. Nu ger reservanterna
en beskrivning av representantens
från Riksbanken besök på tredje

avdelningen och förklarar vilka slutsatser
man kan dra av vad riksbanksledningens
representant där yttrade. Det
heter att »därvid bestyrkes», och så anföres
en rad synpunkter som innebär
att vi bygger för mycket bostäder.

När jag först läste detta, tänkte jag:
det var raffinerat skrivet, det måste herr
Ewerlöf har gjort, någon annan kan inte
ha varit så formfulländad i sitt sätt att
uttrycka sig. Men jag kom snart underfund
med att det nog ändå inte kunde
vara herr Ewerlöf. Han sitter ju i bankoutskottet,
och över huvud taget var den
här kroken litet för grovt gillrad för
att herr Ewerlöf skulle ha varit med om
saken; han har inte visat sådana egenskaper
vid diskussionerna i kammaren.
Jag tror inte heller att herr Bergh har
fört pennan; han var f. ö. inte närvarande
vid föredragningen i avdelningen.
Jag har inte velat fundera vidare över
vem som har kunnat skriva på det här
sättet, men jag vill fastslå att formuleringen
är sällsynt oförskämd.

Alla får den uppfattningen, att vad
som där står är riksbankens åsikt. Det
är ju totalt fel. Riksbanken har ingen
anledning att ha någon som helst åsikt
om huruvida vi bygger för mycket eller
för litet eller om det finns betingelser
för vårt näringsliv till gynnsam export
eller ej. Det är inte riksbankens funktion
i samhället —- detta har vi diskuterat
förut —- men här vill högern krypa bakom
riksbanken för att ge styrka åt sin
egen uppfattning. Jag tycker inte att högern
behöver vara så svag i sin argumentering
att den skall behöva krypa
bakom riksbanken. Eller är det så att
högern dras som av en magnet till allt
som heter bank i dessa frågor?

Otillständigt är det att behandla svenska
språket på det sätt som skett. Jag har
roat mig med att fråga folk hur de läser
stycket i fråga, och alla läser det så, som
om det skulle ge uttryck åt riksbankens
mening. Jag säger: Det är inte riksbankens
mening! När frågan var uppe på
avdelningen kom det inte fram någonting
som stöder att så skulle vara fallet,
och jag tycker det är angeläget att slå
fast detta här i kammaren. Jag försökte

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till

göra det vid diskussionen i statsutskottet
i plenum, när vi hade frågan uppe
där, men utan effekt.

Jag skall inte ta upp alla delfrågor —
det är inte så roligt att stå här och prata
om samma saker varje år — och jag skall
inte ange de olika reservanterna, eftersom
de återkommer i olika frågor lite
här och var, men det blir ju tidsbesparande
och det kanske kan förlåtas mig.
Men några får jag omnämna. En fråga
som herr Bergh och herr Nils Theodor
Larsson tog upp är frågan om de generella
subventionerna. Herr Bergh säger,
att vi har ändrat motivering år från år.
Jag tror inte att herr Bergh har stöd för
ett sådant yttrande i det riksdagstryck vi
lämnat efter oss. Herr Bergh har fel utgångspunkt.

Begreppsbestämningarna har varit synnerligen
oklara på det här området, bl. a.
har det rått oklarhet om vad som är generella
subventioner. Till en början gällde
den benämningen endast de s. k. kapitalsubventionerna,
de s. k. tilläggslånen
och de lån som fick namn som både
generella och odifferentierade tilläggslån.
Sedan började man tala om den räntegaranti
som staten lämnar på de privata
lån som ingår i alla bostadsbyggen,
bottenlånen, som ju i sak är en generell
subvention men som inte hänfördes till
den kategorien. Då staten också lämnar
en ränta, som är lägre än s. k. marknadsränta
på topplånen, är detta också
i sak en generell subvention, även om
den inte direkt hänfördes till denna kategori.

Jag har inget emot att kalla allt detta
generella subventioner, bara man vet
att man gör det. Det skedde en glidning
i begreppen i mitten av 1950-talet, då
man handskades med dem utan att så
noga göra klart för sig vad man menade.
Jag har, som sagt, inget emot att
man talar om allt detta som generella
subventioner, men man måste veta vad
det är man talar om, och därför är det
fel när högern påstår, att alla partier är
överens om att de generella subventionerna
bör avvecklas, om högern menar
alla de subventioner som kan betecknas
som generella och inte bara de s. k. till -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

läggslånen. På den punkten har det parti
jag tillhör aldrig tvekat. Vi har hävdat
mycket bestämt i alla diskussioner att
frågan om räntegarantien på bostadslånen
är någonting som måste vara
ett bestående inslag i bostadspolitiken.
Därvidlag har vi aldrig svävat på målet,
inte ens under de epoker då bostadsdebatten
var som mest oklar.

Jag skall inte försöka — det skulle
väl verka mästrande — att analysera de
här olika subventionstypernas funktioner,
men om man forskar i saken, finner
man att det är ett fint system vi
har, där varje subventionstyp har sin
speciella funktion. Då förutsättningarna
försvinner för en subventionstyp finns
det ingen anledning att bevara subvention
av den typen, vilket visat sig t. ex.
i fråga om de ortsdifferentierade tillläggslånen
liksom de s. k. generella tillläggslånen.
Däremot finns det motiv för
räntegarantien, som alltjämt är giltiga,
och därför bör den vara kvar. Det är
för oss alldeles klart.

Så har vi frågan om tertiärlånen, alltså
de pengar som staten lånar ut. De
kan också sägas vara en form som kan
nämnas i samband med räntegaranti. Att
staten lånar ut pengar är inte det väsentliga
med den verksamheten. I realiteten
är det bara en kreditgaranti som
staten vill uppnå och som avsågs när
denna låneform infördes. Därför är diskussionen
om kreditgarantisystemet en
diskussion alldeles i onödan, tv vi är
alla överens om att vi mycket väl kan
ha ett kreditgarantisystem på den översta
delen av bostadslångivningen, under
förutsättning att det finns en lånemarknad
som kan klara av det.

Under riksdagsbehandlingen på 1940-talet, när denna fråga var uppe, rådde
det ingen tvekan om att man menade,
att staten genom tertiärlånen övertog risken
på toppbelåningen av bostadsbebyggelsen.
Dessförinnan fick den enskilde
— vem det vara månde -— som ville
bygga ett bostadshus, vända sig till försäkringsbolag
eller banker och låna upp
till 70 procent av taxeringsvärdet eller
produktionskostnaden. Resten fick han
skaffa själv på annat håll. Vad soin var

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

över 70 procent ansågs medföra risker
vid belåningen, och det var ovilligheten
hos långivarna att sätta in toppkapitalet
som föranledde staten att gå in som risktagare
vid bostadslångivningen. När det
sedan inte fanns tillräckligt med pengar
på kapitalmarknaden, så att garantien
kunde bli effektiv, då valde man att lämna
statliga lån.

Hela diskussionen gäller här: Är det
möjligt att skaffa lån på kapitalmarknaden
eller inte? Den dag det visar sig, att
detta verkligen är möjligt, då kommer
kreditgarantisystemet som en självklar
följd.

Vi har haft flera utredningar om kreditgarantisystemet,
men det är ingen som
har berört denna fråga. Alla har nämligen
varit eniga om att det är så trångt
på kapitalmarknaden att det är nödvändigt
för staten, om den alltjämt vill upprätthålla
en tillräcklig bostadsproduktion,
att ta in de pengar som behövs med
sina metoder. Det får inte bli som högern
vill. Då kan svårigheterna att i konkurrens
med andra få låna pengar i bankerna
hejda byggnationen.

Det skulle också vara frestande att
ge sig in på frågan om »konkurrens på
lika villkor». Det är en banalitet i diskussionen,
som man hade hoppats att
man snart skulle vara fri från, men som
vissa envisas med att hänga på frågan
om lånegränsen. Jag räknar inte med att
kunna sprida något ljus som har någon
effekt i denna fråga. Man är inkörd i
en attityd, som man måste vidhålla. Annars
är det så, att många som sysslar
med dessa frågor rent praktiskt — det
må vara enskilda byggmästare eller kooperativa
eller allmännyttiga bostadsföretag
— tycker att politikerna kunde sluta
med denna diskussion. Den är inte vidare
realitetsbetonad, anser man.

Jag vill vidare beröra en reservation,
som högern tidigare varit ensam om men
till vilken centerpartiet nu anslutit sig.
Man kräver där, att offentlighetsprincipen
skall gälla för de allmännyttiga bostadsföretagen,
och att de vid sina entreprenader
skall tillämpa uppliandlingsförordningens
bestämmelser. Den sistnämnda
frågan har vi diskuterat flera gånger

förut och jag skulle inte ha uppehållit
mig vid dessa frågor om det inte hade
kommit in ett nytt yrkande, nämligen att
offentlighetsprincipen skall gälla för de
allmännyttiga bostadsföretagen. Man kräver,
att de inför de statliga instanserna
skall vara redovisningsskvldiga för sin
ekonomi, sin fondbildning och hyressättning.

Detta yrkande är så sagolikt fräckt,
att man har svårt att hålla den sans och
måtta, som man bör iaktta i en debatt.
Det finns nämligen i detta land ingen
företagstvp som är så vidöppen för insyn
som de allmännyttiga bostadsföretagen.
Detta beror på att de är offentliga
företag. De ägs och styrs av kommunerna.
Kommunen måste ha majoritet i
styrelsen, och företagen får sina lån under
förutsättning att de redovisar sin
ekonomi för bostadsstyrelsen. De arbetar
inför fullständigt öppna dörrar. De
kan inte göra något i hemlighet, även
om de skulle vilja göra det. Deras hvressättning
är fri. De får förhandla om
hyrorna med hyresgästerna och deras
organisationer, och de ser nog till att de
får klarhet i företagens ekonomi.

Man har spekulerat om den fondbildning
som skulle finnas i de allmännyttiga
bostadsföretagen. Man menar då
självfallet uppläggningen av fonder för
reparationer — det är nämligen den
enda typ av fondbildning som förekommer
i dessa företag. Företagen avsätter
medel för reparationer, och det är de
skyldiga att göra; det är nämligen ett
krav i samband med långivningen att det
skall finnas pengar för nödvändiga reparationer.
Det är alltså det enda slag
av fondbildning som kan förekomma i
dessa företag, och den har sin speciella
funktion. De fonderade pengarna kan
man inte använda för att placera i nya
fastigheter, där de skulle stå låsta. Det
måste vara likvida medel, som man
snabbt kan sätta in när reparationsbehovet
uppkommer.

Man skulle i en glidande skala i fråga
om offentlighet kunna ordna de kategorier
som finns på detta område: de
allmännyttiga företagen som styrs av
kommunerna, de kooperativa bostadsfö -

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till

retagen —- en mycket rik flora som inbegriper
företag som är förankrade i de
stora riksorganisationerna och s. k. byggmästarföreningar
— och slutligen de enskilda
fastighetsägarna. De allmännyttiga
bostadsföretagen arbetar, som jag
nyss sade, inför öppna dörrar. Sedan
sluts dörrarna ett steg i taget. Nästa steg
är de kooperativa företagen, och sist
kommer de enskilda företagarna, som
inte ens har bokföringsskyldighet. Det
kanske vore skäl i att vända på kuttingen,
herr Bergh! Jag har ingenting emot
att det öppet redovisas hur bostadsförvaltningen
sker i detta land, och jag
tycker att det vore av intresse att titta
på hur enskilda byggmästare och fastighetsägare
förvaltar de statliga medel,
som de fått att förvalta.

Herr talman! Jag upptäcker, att jag
pratat i drygt 20 minuter, och det är i
det längsta laget för min del i denna
debatt. Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan på alla de punkter
som återfinnes i utskottets utlåtande.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Mitt väsentliga intryck
av min vän herr Bergmans inlägg är, att
han mycket väl illustrerade den tydligen
olösliga motsättning som finns mellan
dem som vill ha en fri ekonomi även
inom denna produktionsgren och dem
som vill ha en statsdirigerad produktion.
Det är en klar illustration till den
borgerliga synen på det ekonomiska livet
och den socialistiska synen på det.

Socialisterna uppträder emellertid i
regel under en skyddande förklädnad.
Herr Bergman vill göra gällande, att medan
den grupp jag tillhör vill låta människorna
känna på klimatets kärvhet, så
vill man på den socialistiska kanten låta
de enskilda människorna känna den
trygghet och det skydd som samhället
ger. Det är trygghetssynpunkten som i
detta sammanhang får tjäna som en
skyddande förklädnad för de socialistiska
önskemålen.

Denna statsdirigering är man inom
majoriteten uppenbarligen beredd att

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

köpa till priset av en desorienterad kapitalmarknad
och en dirigerad kapitalmarknad,
så hårt ianspråktagen för den
offentliga sektorn och den statsdirigerade
bostadsbvggnadssektorn, att man
tar risken att vad som är grunden för
välståndet här i landet, nämligen näringslivets
förkovran, inte får sina investeringsbehov
tillgodosedda.

Det är fullt i överensstämmelse med
den socialistiska syn, som majoriteten
företräder, att man vill ha kvar dessa
generella subventioner, tv det är ju numera
bl. a. de som möjliggör denna statsdirigerade
verksamhet på byggnadsområdet.
Därför vill man ha kvar även
prioriteringen av en viss långivning.
Man tänker sig en decentralisering av
kreditgranskningen och en decentralisering
av kreditgivningen endast i det
fall, då marknaden är så tillräcklig, att
bostadsinvesteringarna inte behöver uthärda
någon konkurrens i egentlig mening
med andra investeringsönskemål.
Klarare än så kan man egentligen inte
formulera den grundläggande åtskillnad
som finns, och på den punkten är någon
överenskommelse mellan oss icke
möjlig att åstadkomma.

Detta var det ena jag ville säga. Det
andra rör riksbankens roll i landets ekonomiska
liv. Det är riktigt som det sades,
att riksbanken inte kan bestämma
att den ena eller den andra sektorn skall
ha företräde till vissa krediter, utom i
det fall då staten själv berövar riksbanken
dess frihet och riksgäldskontoret
får rekvirera skattkammarväxlar, vilkas
täckning tillverkas i Tumba. Men i övrigt
har ju riksbanken inte till uppgift
att lägga sig i fördelningen av folkhushållets
resurser på kapitalmarknaden.

Däremot har riksbanken i vårt land
liksom i andra länder en central uppgift.
nämligen att genom penningpolitiska
åtgärder sörja för penningvärdets
bevarande. Därför måste det väl ändå
vara sä att riksbanken, när den inte kan
dirigera krediterna annat än på kommando
från detta hus eller från kanslihuset,
får miijlighet att fullgöra sin uppgift,
som bestar i att se till att kapitalmarknaden
fungerar på ett normalt sätt.

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Det är just för att riksbanken skall
kunna fylla denna uppgift som vi från
vårt håll, utan att bostadsstvrelsen skulle
känna sig dirigerad, ansåg att det
borde vara ett ganska rimligt önskemål
att man från riksbanksledningen finge
göra sin bedömning av utsikterna på kapitalmarknaden,
innan man släpper ut
några flera bostadslån.

Herr JACOBSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bergman gjorde
inte några svårare utfall mot folkpartiets
ståndpunkter i dessa frågor, och hans
anförande behöver därför kanske inte
föranleda några invändningar från min
sida. Men han var ju inte helt nöjd —■
det hade väl ingen heller väntat, och
jag skulle för min personliga del funnit
det oroväckande, om han hade varit det.

Det är ändå på en punkt, som jag skulle
vilja göra en invändning. Den gäller
kreditgarantierna. Herr Bergman utvecklade
sin syn på den frågan och fann, att
den tillhörde de mer oväsentliga. Härefter
uttalade han avslutningsvis: »Den
dag, då det blir möjligt, får vi kreditgarantier.
»

Jag skulle nog vilja fråga hur detta
alls skall kunna bli möjligt, om vi aldrig
vidtar några åtgärder för att inrätta oss
för en övergång till en sådan ordning.
Skall vi följa utskottets linjer och skall
vi döma av regeringens attityd, så kommer
enligt min uppfattning den dagen
aldrig att randas.

Vi på vår sida finner det önskvärt att
få till stånd en övergång till ett kreditgarantisystem,
mot vilket man i och för
sig inte gör några invändningar från något
håll. Det egendomliga är emellertid,
att man samtidigt på allt sätt synes försöka
inrätta sig så, att en sådan övergång
i praktiken aldrig kommer att bli
möjlig.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag bara noterar med en
viss tillfredsställelse, att herr Bergh inte
ställer sig bakom den uppfattning, som
man kan få när man läser första avsnit -

tet i reservationen 1 a, nämligen att den
skulle utgöra riksbankens mening. Att
det fanns anledning att misstänka att en
sådan tolkning vore möjlig, framgick av
den diskussion, som vi förde inom utskottet
i dess helhet.

Herr Jacobsson frågade varför vi inte
gör något som helst försök att inrätta
oss för en övergång till ett kreditgarantisystem.
År det någon som i dag vågar
göra gällande, att om staten upphör att
svara för tertiärlångivningen, så skulle
sparinstituten i så fall ha tillräcklig tillgång
till lånemedel att lämna i stället?
Det är detta, som är frågeställningen,
något annat är det inte vi diskuterar.

För övrigt kunde man ju i de remissyttranden
över en departementspromemoria,
som avgavs av penninginstituten
själva, läsa att dessa faktiskt fruktar den
situation, som skulle uppstå, om de åtskilliga
hundra miljoner kronor det här
gäller också skulle behöva tillgodoses på
den öppna kapitalmarknaden.

Man måste skapa betingelser för att
efterfrågan på toppkapital kan sväljas
— något annat vill vi inte vara med om.
I Danmark har man löst frågan på ett
alldeles speciellt sätt. Man har där upprättat
särskilda banker som vi skulle
kunna kalla »tertiärlånebanker». De utgör
ett slags nya hypoteksbanker, vilkas
obligationsförsäljning garanteras av staten.

Det är tänkbart att vi skulle kunna införa
ett kreditgarantisystem, om det
funnes någon marknad för att sälja dylika
obligationer i vårt land. Men då
ovissheten härom är stor, vill vi inte ge
oss ut på ett så osäkert fält, herr Jacobsson! -

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Bostadspolitiken är ju
en av de stora socialpolitiska frågorna.
Detta erkänner samtliga partier. Men är
det inte på det sättet att de borgerliga
partierna i praktiken kör — och har
gjort det i många år — efter linjen att
utradera allt vad socialpolitiskt betraktelsesätt
heter i fråga om bostadspolitiken?
Så är det, och de till utskottsbe -

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till

tänkandet fogade reservationerna från
borgerligt håll ger klart belägg för detta.

Allmänt betraktat måste man tyvärr
fastställa, att regeringen fallit undan i
många avseenden för de borgerliga påtryckningarna.
Det gäller dels den allmänna
ekonomiska politiken, som medfört
att det har blivit dyrare att bygga
och dyrare att hyra i såväl de gamla
som nya fastigheterna, dels i fråga om
de statliga utfästelserna när det gäller
den s. k. räntegarantien. Herr Jacobsson
från folkpartiet och herr Nils Theodor
Larsson från centerpartiet har här sagt
att efter de inånga årens bostadspolitiska
diskussion närmar sig de borgerliga
partiernas och regeringens meningar
varandra. Herr Bergman tyckte att detta
var en komprometterande beskyllning.
Han sökte värja sig mot densamma.
men mot bakgrunden av de fakta
som förelåg tyckte jag nog att han hade
svårt att göra det i det här avseendet
med någon stor framgång.

En av de stora avgörande frågorna
för människorna — såväl gammal som
ung — är att ha tillgång till hyfsade bostäder
till ett rimligt pris — det vill jag
understryka. Detta erkänner alla partier,
men hos många av dem finns eu
bred klyfta mellan läpparnas förkunnelse
och den praktiska politiken. För närvarande
står ju hundratusentals i bostadsköerna
— märk väl 15 år efter
andra världskrigets slut! Är det nu nödvändigt
att ha det så dåligt ordnat i vårt
land? Jag svarar nej på den frågan. Med
en annan politik skulle vi detta år, alltså
1960, ha kunnat säga till omvärlden:
»Vi har i stort sett löst problemet att anskaffa
bostäder åt samtliga svenska medborgare.
» Så kan vi emellertid inte säga,
tv — som jag tidigare sagt — det
finns hundratusentals människor som
ännu står i bostadsköerna i vårt land.
Varför är det så? Varför har vi dessa
avvita förhållanden i ett land, som helt
skonades från krigets förstörelse?

Jag tänker inte här göra någon lång
och omständlig utredning kring detta
problem. Låt mig i all korthet fastställa:
Produktionen av bostäder bär i allt vä 4

Första kammarens protokoll 1960. Xr 12

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sentligt varit underställd önskemålen
hos det fåtal som äger vårt lands produktiva
resurser! Med andra ord: Hur
många bostadslägenheter som skulle
byggas per år har underställts den kapitalistiska
ekonomiska konjunkturens
alla nycker och underställts även den
kapitalistiska spekulationen på bostadsbristens
område? Så är det. I fjol byggde
man i runt tal 70 000 lägenheter i
vårt land. Det var bra gjort. Om vi under
alla efterkrigsår haft samma takt i
bostadsbyggandet, då skulle knappt någon
i vårt land behövt stå i bostadsköer.
Men vi vet ju bakgrunden till fjolårets
produktionsrekord när det gäller bostäder.

Nu har storindustrien sagt sitt ord
utifrån den gynnsamma exportkonjunkturen,
utifrån högkonjunkturen. Det har
blivit lag för regeringen, och dekretet
lyder följaktligen att man skall bygga
cirka 63 000 lägenheter 1960. Vi har inte
anammat den politiken. Vi anser nämligen,
att ett av de mest primära sakerna
är att folk skall ha bostäder — någonstans
att bo. Man får tala så mycket
man vill om den unga generationens välfärd,
men så länge man medverkar till
en politik, som inte löser bostadsfrågan,
är inte dessa uttalanden värda så mycket.
Vi har den bestämda uppfattningen,
att bostadsproduktionen inte får vara en
rigorös konjunkturregulator. Vi har därför
föreslagit, att målsättningen under
1960 skall vara att bygga 70 000 nya bostadslägenheter.

Men bostadspolitiken handlar ju inte
bara om att få fram ett tillräckligt antal
lägenheter. Lika avgörande är, att
folk till rimliga kostnader kan hyra dessa
lägenheter eller till rimliga kostnader
bygga egna hem. Den allmänna ekonomiska
politik, som genomförts i vårt
land, har varit ägnad att driva byggnads-
och hyreskostnaderna i höjden.
Under de senast förflutna fem åren har
hyrorna stigit med i runt tal 30 procent.
Ränepolitiken — sådan den utformats
under denna period — har varit en avgörande
faktor när det gällt att påverka
byggnads- och hyreskostnader på sätt
jag här har nämnt.

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Som en följd av bl. a. räntepolitiken
har statens bostadssociala utgifter stigit
undan för undan. De borgerliga partierna,
naturligtvis främst högerpartiet, har
i åratal krävt en revidering av bostadspolitiken
— en revidering i akt och syfte
att radikalt försämra densamma. Man
måste tyvärr fastställa, att regeringen
retirerat, att den faktiskt är i färd med
att förverkliga många av de borgerliga
önskemålen. Tidigare erhöll egnahemsbyggarna
en subvention av upp till
8 000 kronor. Sedan sänktes den till
4 000 kronor, och för nästa budgetår föreslår
man att den helt skall slopas.

Vidare är det ett faktum att man föreslår
en höjning av den garanterade räntan
för hus, som byggts efter 1946 och
1948 års tertiärlånekungörelser. Vi har
yrkat avslag på gjorda framställningar
att höja den statsgaranterade räntan,
och vi vänder oss mot förslaget att från
och med nästa budgetår slopa den ränte-
och amorteringsfria stående delen av
egnahemslånen.

Vi har vidare givit till känna, att finansieringspolitiken
på bostadsområdet
måste reformeras så att byggnads- och
bostadskostnaderna minskas, så att bostadsproduktionen
i största möjliga utsträckning
blir oberoende av räntespekulanterna.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att i anslutning till statsutskottets föreliggande
utlåtande under punkterna I,
III. VIII, XVII och XXX få yrka bifall
till motion nr 158 i första kammaren och
237 i andra kammaren.

Herr ERICSSON, JOHN. (s):

Herr talman! Jag brukar inte lägga
mig i bostadsdebatterna i riksdagen nu
för tiden, men jag har tagit mig ofoget
före att väcka en motion, och därför ber
jag att få säga några ord.

Det är ju känt att vår bostadspolitik
under senare år har undergått vissa förändringar.
Denna utveckling kan väl karakteriseras
så, att vi har reducerat vad
vi kallar det generella bostadsstödet.
Konsekvensen av denna förändring har
märkts på olika anslag i budgeten, men

den har lett fram till ett rekordartat bostadsbyggande,
och det är ju det väsentliga
i detta sammanhang. Om vi emellertid
ändrar vår bostadspolitik på det antydda
sättet, är det angeläget att vi samtidigt
uppmärksammar de förmåner som
vi ger åt vissa grupper av bostadssökande.
De nya bostäderna har av många skäl
blivit dyrare. Lönerna stiger och priserna
stiger, men dessa bostäder måste
bli överkomliga för många. Jag syftar
på stödet till barnfamiljer med mycket
begränsade inkomster. Jag har alltid
framhållit det angelägna i att dessa
grupper verkligen kan efterfråga lämpliga
bostäder.

För stödet i form av bostadsrabatter
är inkomstgränsen fixerad. För dem som
ligger innanför denna inkomstgräns men
som inte har kunnat följa med i inkomstutvecklingen
har ökningen av bostadskostnaderna
medfört stora problem. Detta
kan vi se i anslagen på budgeten. Denna
anslagsutveckling avspeglar också,
tror jag, det förhållandet att allt fler
människor genom den allmänna inkomststegringen
mist möjligheten att få bidrag
av det här slaget. Den grupp som
bibehållit sina låga inkomster kommer
visserligen i åtnjutande av dessa bidrag,
men när bostadskostnaderna nu har ökat
avsevärt, anser jag att det hade varit
skäligt att justera bidragsreglerna så att
möjligheten att efterfråga bostäder hade
förblivit åtminstone oförändrad för folk
i de lägre inkomstgrupperna. Ifrågavarande
anslag har tidigare upptagits till
150 miljoner kronor. Innevarande budgetår
utgör de 140 miljoner kronor och
nästkommande budgetår skall de uppföras
med 130 miljoner kronor.

Jag har inte yrkat på att inkomststrecken
skall höjas. Jag menar enkelt
uttryckt, att vi borde ha råd att hjälpa
de familjer som fortfarande befinner sig
under nyssnämnda inkomststreck. Det
är nog bra i och för sig, att anslagsutgifterna
minskar, men det som jag åberopar
i min motion — motion om samma
sak har väckts i andra kammaren
av herr Persson i Växjö — är den fara
som jag anser hotar just de grupper som
alla partier säger att vi måste värna om.

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till

Bostadskostnadernas stegring har gjort
att allt fler i dessa grupper går miste
om möjligheten att få bra bostäder. Jag
tycker att det ligger föga tröst i att statsutskottet
har skrivit, att man skall undersöka
och utreda barnfamiljernas bostadsbehov.
Alla vet väl, att de grupper
det här är fråga om har behov av bostäder,
liksom alla andra. Detta är en anslagsfråga.
Det rör sig om 10 miljoner
kronor för ett halvt budgetår, alltså 20
miljoner för ett helt. Jag vill dock poängtera
att det är ovisst, om detta kommer
att innebära någon faktisk ökning. Efter
vad som har hänt på sista tiden, t. ex.
på lönemarknaden, är jag förvissad om
att många faller bort ur de bidragsberättigades
kategori.

Det båtar väl föga att polemisera mot
utskottet. Sex ledamöter av statsutskottet
har följt förslaget i min motion, och
jag är glad åt detta lilla stöd, men jag
anser att det hade varit berättigat att
justera bidragsreglerna på det måttliga
sätt som påyrkas i motionen.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till den reservation nr 9 a som är fogad
till statsutskottets utlåtande i denna
punkt.

Häri instämde herr Eriksson, Einar,
(s) och herr Larsson, Herbert, (s).

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att närmare gå in på de problem som
här föreligger. I väsentliga delar kan
jag instämma i vad herr Larsson i Högsby
har sagt. En sak har jag dock ansett
vara så pass angelägen, att jag vill ta
tiden i anspråk ett ögonblick för att beröra
den, och det gäller egnahemslånen.
Det sägs så vackert att egnahemsbvggandet
nu är väldigt populärt, att det är
framtidens byggnadsform och att det är
den byggnadsform man satsar på. Ja, det
gör man i teorien och emellanåt med
långa utläggningar, men kommer man
till realiteterna, vill man knappast göra
så förskräckligt mycket på denna punkt.
De höjda räntorna talar sitt vältaliga
språk angående svårigheterna för egnahemsägarna.

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vi som i kommunerna ute i bygderna
arbetar mot avfolkningen för att skapa
stabilitet och utveckling i kommuner
som ligger hårt utsatta vet, att vad vi
får lita till i fråga om nybyggnad och
förstärkning av bostadsbeståndet i landskommunerna
kommer via de egna hemmen.
Det kommer vi inte förbi; det är
en väsentlig realitet. Jag skulle vilja säga
att de egna hemmen är landsbygdens
speciella byggnadsform, och att det är
dem vi bör satsa på. Med tanke på den
stegring av omkostnaderna som har skett
vill jag med tacksamhet notera att Kungl.
Maj:ts proposition räknar med en generell
förhöjning av belåningsvärdena med
3 000 kronor. Detta innebär emellertid i
och för sig inte något sådant plus, att
det kan motivera att man på en annan
punkt sänker det statliga stödet.

Vi vet att frågan om statligt stöd för
bostadsbyggandet i åtskilliga av sina faser
befinner sig under utredning. Här
föreligger också ett reservationsvis framfört
yrkande av herr Ivar Johansson
m. fl., vari hemställs om en utredning
om stödet till egnahemsbyggandet. I reservationen
hänvisas till en motion, som
jag ber att något få beröra. Det gäller
en motion väckt i båda kamrarna av ett
20-tal ledamöter. I denna har vi särskilt
vänt oss emot yrkandet i Kungl. Maj:ts
proposition om att dra in den räntefria
stående delen av egnahemslånet. Den var
tidigare 8 000 kr. per eget hem. Om man
ser tillbaka på utvecklingen, får vi säga
att detta var ett mycket värdefullt och
starkt stöd och att de som fick det har
anledning att vara glada över det. Det
är nu sänkt till 4 000 kr. Med de bvggnadskostnader
som nu råder förefaller
det svårligen motiverat att t. o. m. vilja
ta bort detta stöd.

I propositionen anges att man nu vill
utreda olika delar av det statliga stödet
för bostadsproduktionen. Under sådana
förhållanden är det överraskande att
man utan att avvakta resultatet av dessa
utredningar har velat gå fram så pass
hårt på en så ömtålig punkt som det här
är fråga om.

Herr talman! I anslutning till vad jag
sålunda har sagt ber jag att få yrka, att

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

andra stycket överst på sidan 48 i statsutskottets
utlåtande nr 50, som börjar
med orden »På grund av det anförda»,
måtte utgå och att den mening som följer
efter tredje stycket, nämligen »Utskottet
har ej funnit sig böra tillstyrka
ifrågavarande förslag», skall ersättas
med följande mening »Utskottet anser
att med hänsyn till pågående och ifrågasatta
utredningar avseende statens stöd
åt bostadsproduktionen slopande av den
stående delen av egnahemslån måtte anstå
i avvaktan på resultaten av utredningarna».
I överensstämmelse härmed
ber jag också att få hemställa att punkt
nr XVII måtte få följande lydelse »beträffande
slopande av den räntefria stående
delen av egnahemslån i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:25 och 11:37 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört».

Detta innebär att vi under hänvisning
till att frågan om det statliga bostadsbvggnadsstödet
för närvarande ligger i
stöpsleven önskar avvakta resultatet och
icke göra den indragning som här är
föreslagen. Jag tror att detta är en behjärtansvärd
sak, och jag har den bestämda
känslan, att det för landsbygdens
del är synnerligen viktigt att man inte
i otid tar bort ett stöd som är så pass
värdefullt som detta.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Jag har till utskottets utlåtande
fogat en reservation nr 25 beträffande
bidrag till inrättande av pensionärshem.

Bestämmelserna om statsbidrag till
pensionärshem upphörde att gälla år
1958. I stället beviljades dels tertiärlån
på vanliga grunder, dels ett löpande
pensionärsbidrag. Staten har inte till
kommunerna kunnat utbetala detta statsbidrag
i önskad omfattning. Kungl. bostadsstyrelsen
har också i sin framställning
begärt högre anslag för att därmed
kunna göra en snabbare återbetalning
till kommunerna. Denna framställning
har inte kunnat tillstyrkas av Kungl.
Maj:t, som här endast anvisat ett anslag
på 10 miljoner kronor.

Utskottet har vid sin behandling av
detta ärende gjort en positiv skrivning
—• det erkänner jag — och uttrycker den
förhoppningen, att man under nästa
budgetår skall pröva, huruvida inte denna
utanordning av beviljade bidrag skall
kunna ske i snabbare takt.

Ytterligare en hel del vore att säga beträffande
den principiella sidan av statens
åtaganden gentemot kommunerna.
Jag inskränker mig dock till att konstatera,
att man väl rent allmänt måste hysa
den uppfattningen, att det är angeläget
att statsmakterna så snart som möjligt
infriar de åtaganden som man har
gjort gentemot kommunerna.

Utskottet har emellertid som sagt på
denna punkt gjort en positiv skrivning,
och jag utgår ifrån att Kungl. Maj:t i
enlighet med vad utskottet skriver snart
till förnyad prövning tar upp frågan om
höjning av detta anslag. Problemet kan
då regleras genom ett anslag på tilläggsstat,
varigenom staten på ett snabbare
sätt kunde fullgöra sina åtaganden gentemot
kommunerna.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen 25 a.
Jag yrkar även bifall till reservation 9 a,
för vilken herr John Ericsson talat här
— jag kan helt ansluta mig till hans synpunkter.
Vid bifall till reservation 9 a
yrkar jag också bifall till reservation
23 b.

Jag vill emellertid, herr talman, då
jag nu har ordet, beröra ytterligare ett
par frågor. Jag vill då först ta upp ett
problem som herr Nils Theodor Larsson
var inne på och utvecklade kanske något
utförligare än de övriga motståndare
till vår nuvarande bostadspolitik,
vilka här haft ordet. Inte minst herr
Nils Theodor Larsson var angelägen att
understryka nödvändigheten av att hyrorna
i 40-talshusen höjs för att komma
upp på en ungefär likartad nivå med
hyrorna i de hus som byggts under 1950-talet och de nya hus som uppförs under
60-talet. Jag vill särskilt stanna vid en
passus i hans resonemang, som jag tycker
är något oklar.

Om vi utgår ifrån att hyrorna i statsbelånade
40-talshus höjs med exempel -

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. ni.

vis 10 å 12 kronor per månad, uppstår
problemställningen, hur man skall förfara
med dels sådana bostadshus som
inte är statsbelånade och dels det bostadsbestånd
som uppförts tidigare än
under 1940-talet. Syftar man till att nå
det resultatet, att en höjning av hyreskostnaderna
i 40-talshusen automatiskt
skall leda till en höjning av hyrorna på
den privata bostadssektorn och i hus
uppförda tidigare än 1940? Det finns
all anledning att observera denna sak,
så att man här inte medverkar till en
indirekt hyreshöjning för en del av vårt
bostadsbestånd, där en dylik hyreshöjning
ingalunda är önskvärd.

När man talar om 40-talshusen, finns
också anledning att erinra sig att standarden
på dessa fastigheter, de må sedan
vara statsbelånade eller inte, i viss
män skiljer sig från standarden på de
fastigheter som man numera uppför. Då
man ivrar för att få upp hyrorna i de
hus som är byggda under 40-talet och
början av 50-talet, måste man också
komma ihåg att en stor del av de fastigheter
som uppfördes under 1940-talet är
uppförda med ett sämre byggnadsmaterial
än vad som finns i nyare hus. Man
måste i många av de hus som byggdes i
början av 1940-talet använda ett sämre
och mera krisbetonat material. Många
ägare till fastigheter, uppförda i början
på 1940-talet, står nu inför nödvändigheten
att låta utföra omfattande reparationsarbeten
på grund av att man måste
byta ut och ersätta det krismaterial som
kom till användning vid fastigheternas
uppförande. Dessa arbeten medför automatiskt
höjningar av boendekostnaderna
i fastigheterna i fråga.

Jag har, herr talman, velat fästa uppmärksamheten
på dessa problem. Det
förefaller mig nämligen icke alls vara
angeläget att medverka till en stegring
av hyreskostnaderna i fastigheter, uppförda
under 1940-talet och början av
1950-talet.

Herr THUN (s):

Herr talman! I anledning av statsutskottets
behandling av motionerna I:
349 och II: 443 har jag jämte några and -

ra ledamöter knutit en reservation till
utskottets utlåtande. Vår motivering
framgår klart av det anförande som herr
Ericsson i Kinna hållit här, varför jag
inte har någon anledning att ytterligare
redogöra därför. Jag ber därför, herr
talman, att helt kort få yrka bifall till
reservation 9 a. I händelse denna reservation
vinner kammarens bifall hemställer
jag även om bifall till reservation
23 b med förslag att anslaget under den
punkten XXXI skall höjas från 130 000 000
till 140 000 000 kronor.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! När man diskuterar bostadsbyggandet,
kan man naturligtvis
ifrån olika håll föra fram många synpunkter.
Men man måste väl ändå konstatera,
att bostadsbyggandet i vårt land
— det vågar jag säga — i viss män har
urartat. Det har skett på så sätt att prima
bostäder, som inte är statsbelånade,
för dagen är osäljbara på grund av att
de inte har det kvadratmeterantal och
vissa anordningar, som är föreskrivna
för att statslån och subventioner skall
kunna utgå. Det gör att många av dessa
byggnader, som är uppförda av så att
säga eget kapital och blir till salu på
grund av dödsfall och dylikt, står tomma.

Jag tycker att man borde kunna föra
in bostadspolitiken på litet mera moderna
grunder. För närvarande föreligger
inte den brist på bostäder som fanns
när det nuvarande systemet infördes,
utan läget har betydligt förbättrats under
de senaste åren. Enligt en redogörelse,
som kom mig till handa i går, visade
det sig att man 1959 räknade med
att bygga 69 000 nya bostäder.

Jag ifrågasätter därför om inte tidpunkten
nu är inne, herr talman, för
statsmakterna att gå över till ett kreditgarantisystem
för bostadsbyggandet och
inte längre fortsätta med det nuvarande
systemet. Ett kreditgarantisystem skulle
inbespara avsevärda kostnader för staten
och inle medföra försämringar för
den som bygger, ty staten ger då bankerna
garanti för att de inte skall få vidkännas
några förluster.

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Men ränteläget är naturligtvis det avgörande.
Man vill inte när det gäller bostadsbyggandet
följa den normala ränteutvecklingen,
som det kallas, utan här
ges på olika områden subventioner. Jag
tycker därför att alla som vill bygga sig
en bostad och som behöver hjälp för
detta skall få statlig hjälp. Däremot bör
man i fortsättningen pröva, om alla som
bygger bostäder är i behov av sådan
hjälp. Vi har sett hur man på alla andra
områden har behovsprövning när det
gäller statliga bidrag. Varför skall man
då på bostadsområdet säga, att här behövs
ingen behovsprövning? Jag tror att
tiden är inne för att genomföra en sådan.

Herr Bergman var vänlig nog att säga,
att centerpartiet har ändrat ståndpunkt
och gått med på den linje som jag länge
har företrätt, d. v. s. att man borde lägga
om bostadsproduktionen. Såvitt jag kan
förstå är det inte något fel på det. Utvecklingen
i vårt land har så förändrats
sedan bostadsproduktionen enligt det system
som nu är rådande infördes, att en
översyn säkerligen är av behovet påkallad.
Man skulle kanske kunna få fram
bättre former utan att försämra förhållandena
för dem som bygger sina bostäder.
Däremot vill jag tillägga, att de människor,
som har möjlighet att klara sitt
bostadsbyggande utan statligt ingripande,
borde också få göra detta.

Vi vet vad detta kostar. Här talades
om att staten får betala ut två miljarder
och kommunerna en halv miljard, som
detta bostadsbyggande kostar. Det är
mycket pengar. Jag kan försäkra att inom
de flesta områden i vårt land har
våra kreditinrättningar möjlighet att
klara denna sak utan att gå den omväg
som nu sker, där staten först lånar upp
pengar för att sedan låna ut dem. Möjligen
får man undantaga de nordligaste
länen, där kreditsystemet kanske inte är
så väl utvecklat som i andra delar av
vårt land, men jag tror att det finns möjligheter
att gå den vägen, om man har
lust att ändra på de nu rådande förhållandena.

Jag skulle vilja sluta med att säga, att
jag tycker att det förefaller ganska otroligt
att vi på detta område skulle kunna

fortsätta på sätt som nu sker utan att
det för varje år medför ökade utgifter
från statens sida. När det talas om att
vi skall begränsa utgifterna för statsverket,
måste det också betyda att vi iakttar
sparsamhet på de områden där de
största kraven ställs, och bostadsbyggandet
är ju ett sådant område i statsbudgeten,
som kräver stora kapitalinsatser.
Jag tror därför, herr talman, att tiden är
inne för att verkligen göra en översyn
och undersöka i vilka avsenden besparingar
kan göras utan att vi på något sätt
tar bort möjligheterna för människorna
att få den bostad de önskar.

Jag bär, herr talman, under många år
framhållit detta som min åsikt, och det
gläder mig nu att flera har anslutit sig
till den. Det är min förhoppning att det
för dem som i fortsättningen behöver en
bostad också skall bli möjligt att få en
sådan.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Man får läsa som herr
Ericsson läser statsutskottsutlåtande för
att kunna tolka utskottets ställningstagande
till motionen om förhöjda familjebostadsbidrag
som om utskottet vill utreda
frågan om barnfamiljernas bostadsbehov.
Jag blev närmast litet överraskad
när jag hörde den tolkningen, därför att
vad vi säger är ju, att vi finner de i motionen
framställda yrkandena om höjning
av familjebostadsbidraget ha ett
visst fog för sig och att barnfamiljernas
behov av rymliga bostäder är allmänt
omvittnat. Vi begär ingen utredning om
barnfamiljernas bostadsbehov. Vi är klara
över den saken, och vi är också klara
över att just de kategorier, som herr
Ericsson talade om, har fått ett speciellt
svårt läge på grund av de för ett par år
sedan ändrade finansieringsvillkoren nu
blommar ut genom nyproduktionen.

När nu Kungl. Maj:t nyligen har tillsatt
en utredning, som skall klarlägga åtskilliga
bostadspolitiska frågor, där även
denna fråga kommer in, finner vi inget
skäl att just nu förorda någon ändring.
Bara för att antyda att frågan inte är så
där alldeles självklar vill jag som en liten

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till främjande ar bostadsförsörjningen m. m.

synpunkt påpeka, att det inte är alldeles
givet att man bör fastställa lika belopp
för alla årgångar av hus. Det är nämligen
rätt stor skillnad i hyresnivån mellan
hus som är uppförda år 1942 och i dag.
Jag vet ingenting om utredningens arbete
på den punkten, men jag vill som
min synpunkt anföra, att det inte är alldeles
självklart att man kan göra en sådan
justering som motionärerna yrkar
på.

Sedan vill jag säga till herr Herbert
Larsson, som berörde frågan om bidrag
till pensionärsbostäder, att jag inte har
någon erinran mot hans sätt att tolka utskottets
skrivning. Vi förutsätter att det
kommer en begäran om anslag på tillläggsstat
nästa budgetår, därest de statsfinansiella
betingelserna föreligger. Men
den frågan får alltså prövas med utgångspunkt
från det statsfinansiella läget just
då.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det var en intressant
synpunkt herr Bergman nu framförde,
att man kunde tänka sig en differentiering
av familjebostadsbidragen. Om något
liknande hade stått i utskottets utlåtande
skulle jag ha uttalat min stora
tillfredsställelse, eftersom det går helt
i linje med mina önskemål, att man skall
ta hänsyn till de fördyrade kostnaderna,
och min rädsla för att de grupper, som
har så små inkomster som det här gäller,
inte på allvar kan efterfråga de nybyggda
bostäderna.

Den synpunkten var alltså helt positiv,
och det skulle ha glatt mig om den
kommit med i utskottets utlåtande.

Hem BERGMAN (s):

Herr talman! Jag vill nämna att detta
var min personliga synpunkt. I utskottet
framfördes flera uppfattningar, men
då frågan är föremål för utredning fann
man ingen anledning att i utlåtandet ta
in någon av de spekulationer som framfördes,
och jag hade ingen anledning att
ställa yrkande beträffande denna speciella
synpunkt. Jag anförde den bara
som ett skäl för att frågan kanske behöver
prövas.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan.

1 fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o),
av herr Bergh, Ragnar, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den av
honom m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 a betecknade reservationen; 3:o),
av herr Jacobsson, att kammaren skulle
godkänna det förslag, som innehölles i
den av honom m. fl. beträffande punkten
avgivna, med 1 b betecknade reservationen;
4:o), av herr Larsson, Nils Theodor,
att det förslag skulle antagas, som
innefattades i reservationen 1 c av herr
Ivar Johansson m. fl.; samt 5:o), av
herr Persson, Helmer, att kammaren
skulle bifalla motionerna I: 158 och II:
237, såvitt nu vore i fråga.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vart och ett av de återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr
talmannen sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Jacobssons
yrkande.

Herr Larsson, Nils Theodor, äskade
emellertid votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning
varav herr talmannen upptog vart och
ett av de under 2, 4 och 5 här ovan angivna
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den sålunda begärda,
närmast före huvudvoteringen in -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

fallande omröstningen (första förvoteringen)
; och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Nils Theodor Larssons
yrkande.

Herr Bergh, Ragnar, begärde likväl
votering om innehållet i denna kontraproposition,
på grund varav, och sedan
till kontraproposition därvid antagits
bifall till det av honom framställda
yrkandet, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes för den
andra förvoteringen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets utlåtande
nr 50 punkten I antager godkännande
av det förslag, som innefattas i
den av herr Ivar Johansson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 c betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits bifall
till reservationen 1 a av herr Ragnar
Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 25;

Nej — 17.

Därjämte hade 97 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för den första förvoteringen

en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 50 punkten I antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Jacobsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 b betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till reservationen
1 c av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 30;

Nej — 26.

Därjämte hade 83 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen uppsattes, upplästes och godkändes
för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten I,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Jacobsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 32.

Därjämte hade 33 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Ivar Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50, punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 74;

Nej — 65.

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Med avseende på punkten III, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats l:o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Larsson, Nils Theodor, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; samt 3:o), av herr
Persson, Helmer, att kammaren skulle
bifalla motionerna 1:158 och 11:237 i
nu ifrågavarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition därvid antagits bifall
till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50, punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 115;

Nej — 21.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande punkten IV, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats 1 :o) att vad ut -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

skottet hemställt skulle bifallas; 2:o), av
herr Bergh, Ragnar, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
honom m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 4 a betecknade reservationen; samt
3:o), av herr Jacobsson, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i reservationen 4 b av herr Ivar
Johansson m. fl.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition därvid antagits bifall
till det av herr Jacobsson framställda
yrkandet, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50, punkten
IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 4 b
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 50.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten V hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten VI
framställda yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i denna
punkt hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Ivar Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 5 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50, punkten
VI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 36.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten VII förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Ivar Johansson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med (i betecknade reservationen;

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen nu m.

och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50, punkten
VII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 33.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Rörande punkten VIII, anförde nu;
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Bergh, Ragnar, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 7 a betecknade reservationen;
3:o), av herr Jacobsson, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av honom m. fl. vid
utlåtandet anförda, med 7 b betecknade
reservationen; 4:o), av herr Larsson,
Nils Theodor, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i reservationen
7 c av herr Ivar Johansson m. fl.; samt

5:o), av herr Persson, Helmer, att kammaren
skulle bifalla motionerna 1:158
och II: 237 i förevarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, äskade
emellertid votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom
framställda yrkandet, uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 50 punkten VIII antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Jacobsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 7 b betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till reservationen
7 c av herr Ivar Johansson
in. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en om -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

röstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
VIII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Jacobsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 7 b betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 30.

Därjämte hade 35 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå bifölls på gjord proposition vad
utskottet i punkten IX hemställt.

Därefter gjordes enligt de i fråga om
punkten X förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 8 betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten XI förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Thun
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 9 a
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna propo -

sition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Thun begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
XI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thun m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 9 a betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånvo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Thun begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 37.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna XII
och XIII hemställt.

Angående punkten XIV, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet i denna punkt hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i reservationen
10 av herr Ragnar Bergh m. fl.

Vid därefter i enlighet med desa båda
yrkanden gjorda propositioner bifölls
utskottets hemställan.

Ytterligare gjordes enligt de beträffande
punkten XV framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Ragnar Bergh m. fl. vid ut -

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

låtandet avgivna, med 11 betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkten XYI hemställt.

Vidkommande punkten XVII, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats l:o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o),
av herr Persson, Helmer, att kammaren
skulle bifalla motionerna 1:158 och II:
237, såvitt avsåge denna fråga; samt
3:o), av herr Nilsson, Ferdinand, att
andra stycket å sid. 48 i statsutskottets
förevarande utlåtande skulle utgå, att
den mening, som följde efter tredje stycket
å samma sida, och som lydde: »Utskottet
har ej funnit sig böra tillstyrka
ifrågavarande förslag» skulle erhålla följande
lydelse: »Utskottet anser, att med
hänsyn till pågående och ifrågasatta utredningar
avseende statens stöd åt bostadsproduktionen
slopande av den stående
delen av egnahemslån måtte anstå
i avvaktan på resultaten av utredningarna.
» samt att utskottet bort under punkten
XVII hemställa, att riksdagen måtte
»beträffande slopande av den räntefria
stående delen av egnahemslån i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:25 och 11:37 i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört».

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav, och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
XVII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
under överläggningen framställts av herr
Ferdinand Nilsson.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 118;

Nej — 13.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter gjordes enligt de i fråga om
punkten XVIII förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Ivar Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 13 betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Med avseende på punkten XIX, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Bergh,
Ragnar, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Jacobsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
14 a betecknade reservationen; samt
3:o), av herr Larsson, Nils Theodor,
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i reservationen 14
b av herr Ivar Johansson in. fl.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav, och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upp -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten

XIX, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Jacobsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 14 a betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej —- 45.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjorde herr talmannen jämlikt
de angående punkten XX framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ivar Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 15 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten

XX, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
15 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 65.

I fråga om punkten XXI, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 16 a
betecknade reservationen; samt 3:o) att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i reservationen 16 b av
herr Ivar Johansson m. fl.

Därefter gjordes propositioner i enlighet
med berörda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Vidare gjordes enligt de angående
punkten XXII framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Ivar Johansson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 17 betecknade
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Beträffande punkten XXIII, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats l:o) att
utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 18 a
betecknade reservationen; samt 3:o) att
kammaren skulle godkänna det förslag,

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Anslag till

som innehölles i reservationen 18 b av
herr Ivar Johansson m. fl.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjorde herr talmannen
jämlikt de rörande punkten XXIV förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagandet av det förslag, som
innefattades i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
19 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 50 punkten
XXIV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 19
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 64.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Därefter gjordes i enlighet med de
beträffande punkten XXV framställda
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 20
betecknade reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Med avseende på punkten XXVI, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade
yrkats l:o) att utskottets hemställan
skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
herr Ragnar Bergh m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 21 a betecknade reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle
godkänna det förslag, som innehölles i
reservationen 21 b av herr Ivar Johansson
m. fl.

Därpå gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

På särskilda propositioner bifölls härefter
vad utskottet i punkterna XXVII
—XXXII hemställt.

Härefter gjordes enligt de rörande
punkten XXXIII förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Herbert Larsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 25 a betecknade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna
XXXIV—XLIII hemställt.

I fråga om punkten XLIV, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o),
av herr Bergh, Ragnar, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna
med 28 a betecknade reservationen; samt

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Ang. förbättrat samarbete mellan polis och allmänhet

3:o), av herr Jacobsson, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom m. fl. avgivna,
med 28 b betecknade reservationen. Herr
talmannen yttrade vidare, att enär yrkandet
i reservationen 28 a förutsatte bifall
till reservationen 4 a vid punkten IV,
herr Ragnar Berghs yrkande torde få anses
hava förfallit genom kammarens redan
fattade beslut.

Därefter gjordes propositioner enligt
de återstående, under l:o) och 3:o)
här ovan upptagna yrkandena; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Vidare gjordes i enlighet med de beträffande
punkt XLV framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i reservationen 29 av herr Ragnar
Bergh m. fl.; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjordes enligt de med avseende
på punkten XLVI framställda yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ragnar Bergh m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 30 betecknade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten XLVII hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 13,
i anledning av väckta motioner om en
allmän översyn av familjepolitiken, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. förbättrat samarbete mellan polis
och allmänhet

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning
av väckta motioner angående förutsättningarna
för ett förbättrat samarbete
mellan polis och allmänhet.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
143, av herrar Åman och Geijer, samt II:
173, av herr Gustafson i Göteborg m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande förutsättningarna
för ett bättre samarbete mellan
polisen och allmänheten.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 143 och
II: 173 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Utskottet har på denna
punkt sagt att ingenting behöver företas
och hänvisar till polisverksamhetsutredningen
och den s. k. trivselutredningen.

Trivselutredningens betänkande föreligger
nu, och däri kan man konstatera
att något att hålla sig till i detta avseende
inte finns i den utredningen. Man kunde
ha talat om för beredningsutskottet på
förhand att det inte ingick i trivselutredningens
uppgifter att ta itu med vad
som bör göras för att förbättra förhållandet
mellan allmänheten och polisen.

Jag är rädd, herr talman, att när vi
får fram polisverksamhetsutredningens
betänkande kommer vi att kunna konstatera
ungefär detsamma, nämligen att
den här frågan, som är en mycket gammal
fråga, inte har blivit angripen på
det sätt som kanske vore önskvärt, även
om den har vidrörts av trivselutredningen
och kanhända i något högre grad
också kommer att vidröras av polisverksamhetsutredningen.

Detta är för mig så mycket mera märkligt
som statspolisintendenten, polismästaren
i Stockholm och polismännens
egna organisationer har tillstyrkt en utredning.
Det finns uppenbarligen ett intresse
även på andra håll att medverka
till att något göres i detta avseende. Därför
hade det varit önskvärt att man kunnat
få till stånd en utredning på grundval
av ett riksdagsbeslut. Men att så inte
sker utesluter väl ändå inte att frågan
kan angripas.

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Ang. förbättrat samarbete mellan polis och allmänhet

Det har sagts av utskottet att polisverksamhetsutredningen
förordat att en
sociologisk undersökning skall företas
för utrönande av orsakerna till förekommande
spänningsförhållande mellan polis
och allmänhet. Sedan man vunnit
närmare kunskaper härom, heter det vidare,
kan erforderliga åtgärder lättare
vidtas.

Ja, det låter väldigt vetenskapligt och
bra med en sociologisk undersökning.
Men detta s. k. spänningsförhållande är
ju inte något som har uppstått plötsligt,
utan man har i årtionden kämpat med
frågan om vad man skulle kunna göra
för att få en bättre sakernas ordning
till stånd.

Det är kanske förmätet av mig att påstå
att jag på något sätt känner till dessa
ting bättre än andra, men jag har en
personlig uppfattning som jag här gärna
vill ge uttryck åt.

Jag tror, herr talman, att vi håller på
att i detta avseende liksom i en hel del
andra avseenden hamna i något som jag
skulle vilja kalla för expertokrati. Allmänheten
faller helt enkelt tillbaka på
den inställningen att om det blir ett
slagsmål eller ett olycksfall, så är det
inte allmänhetens sak att ingripa, utan
det är polisen respektive sjukvården som
skall göra det. På samma sätt är, anser
man, barnens fostran inte heller allmänhetens-föräldrarnas
angelägenhet, utan
det är något som ankommer på lärarna.
Det finns en benägenhet att liksom skjuta
ifrån sig obehagliga företeelser i samhällslivet
med hänvisning till att det existerar
ämbetsinneliavare som har tillsatts
just för att sköta den ena eller andra
uppgiften. Men vi måste ju alla komma
ihåg att man inte ens i ett aldrig så välordnat
samhälle kan ha råd att alltid
ställa alla de befattningshavare till förfogande
som krävs för att i alla situationer
trygga ordning, reda och hyggliga
förhållanden — jag tänker här närmast
på situationer där det inte bara är fråga
om ren kriminalitet utan i vilka medborgarna
i gemen bör vara beredda att
ingripa och göra en insats för alt klara
situationen.

Det räcker kanske inte här med bara

5 Första hammarens protokoll 1060. Nr 12

en vanlig utredning. Jag tror inte att
man kan lösa problemet med en sociologisk
undersökning. Vad som behövs är
enligt mitt förmenande att man närmar
sig de kollektiva organisationer, i vilka
stora medborgargrupper ingår, för att
söka intressera dem att medverka till att
deras medlemmar, d. v. s. allmänheten,
skall inta en annan attityd gentemot hela
denna verksamhet. Om de fackliga intresseorganisationerna
och idrottsrörelsen
finge delta i en sådan här utredning,
där vanligt, vettigt och klokt folk satte
sig ned och diskuterade igenom problemen
tillsammans med representanter för
polismakten, föreställer jag mig att man
skulle kunna komma fram till vissa praktiska
åtgärder, varigenom man kunde
närma polismännen, som bär en mycket
besvärlig arbetsuppgift, till den allmänhet
som polismännen kanske på annat
sätt har mycket svårt att vinna kontakt
med.

Det är mycket bra vad som görs i skolorna.
Men aktuellt ligger problemet faktiskt
inte där, utan det ligger i förhållandet
mellan de vuxna och polisen vid polismännens
utövande av sina uppgifter.
Vid sidan av alla andra åtgärder som
kunde medverka till att lätta polismännens
arbetsbörda, t. ex. att befria polisen
från skyldighet att ingripa vid småförseelser,
skulle måhända en hel mängd
sådana här saker kunna göras med en
viss framgång.

Jag skall emellertid, har talman, inte
beklaga mig längre över den behandling
som ärendet denna gång fått. Jag hoppas
bara att inrikesministern har bättre förståelse
för denna fråga än vad beredningsutskottet
har haft. Jag betraktar
därför inte frågan som avskriven i och
med ett avslag från beredningsutskottets
eller riksdagens sida. Den är nämligen
alltför viktig för att avfärdas på det sätt
som bär skett.

Det är emellertid eu punkt i vår motion
som jag vill vidröra som hastigast.
Eftersom jag i övrigt har varit kritisk
mot utskottet vill jag gärna säga att jag
på denna punkt förstår utskottet när det
inte har velat ta ställning. Det gäller
frågan om inte allmänheten borde bere -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Ang. förbättrat samarbete mellan polis och allmänhet

das ett mera tillfredsställande skydd vid
ingripande till hjälp för polisen. Där
har utskottet hänvisat till Svensk författningssamling
nr 195 för år 1948.
Statspolisintendenten har sagt att de avsedda
bestämmelserna borde uppmjukas.
Därom har inte utskottet sagt någonting,
men det är möjligt att detta är en sak
som kan tas om hand av polisverksamhetsutredningen.
Den paragraf i förordningen
som det närmast gäller — § 1 —
är tämligen okänd, inte bara för större
delen av allmänheten utan även för en
del experter, vilket uppenbarligen beror
på, som utskottet mycket riktigt säger,
att den just aldrig har åberopats av
allmänheten. I den nämnda paragrafen
står det: »Har någon biträtt polismyndighet,
polisman eller ordningsvakt vid
ingripande mot person, som stört den
allmänna ordningen eller begått eller
misstänkts för brott eller kunnat antagas
vara farlig för allmän säkerhet, och
har till följd av ingripandet skada till
person eller egendom tillskyndats honom,
skall ersättning för skadan utgivas
av allmänna medel», naturligtvis efter
särskild prövning. Vidare står det: »Ersättning
skall dock ej utgå, då biträde
varken påkallats eller eljest synts nödigt»
etc. Den som ingriper skall alltså
om ingripandet inte är påkallat, överväga
om ingripandet ändå är nödvändigt.
Man kan emellertid vara övertygad om
att det inte är med någon större entusiasm
som allmänheten ingriper i sådana
sammanhang som det här gäller. Man
får förutsätta att det inte är i rent Delsbohumör
som vederbörande hoppar in
och frågar om det är ett privat slagsmål
eller ett allmänt, så att han får delta.
Om allmänheten ingriper gör den väl det
därför att det synes nödvändigt, och om
någon skulle ta miste på den punkten så
anser jag att han ändå skall hållas skadeslös
för den förlust som kan ha åsamkats
honom. Den kantiga behandling
som enligt denna förordning ges åt den
som eventuellt ingriper stimulerar sannerligen
inte allmänheten att sluta upp
på polisens sida, och därför tycker jag
det kan vara skäl i att ta sig en titt på
den frågan, men jag tror det är riktigt

som utskottet säger, att detta kan vara
en fråga för polisverksamhetsutredningen
att ta hand om.

Får jag sedan bara parentetiskt, herr
talman, fastän det inte har med denna
sak att göra, konstatera att det på detta
sätt begränsade skydd som man lämnar
åt allmänheten i händelse av skada som
tillfogas vid ingripande är någonting
som våra polismän icke åtnjuter. Det
har också trivselutredningen påpekat,
och det är väl någonting som kommer
upp i annan ordning. De som yrkesmässigt
skall ta stötarna har alltså ett långt
sämre skydd än allmänheten, som åtnjuter
ett nödtorftigt men icke tillfredsställande
skydd. Det kan hända att det
som måste göras för åstadkommande av
trivsel och hyfs — trivsel för polisen
och hyfs i vårt umgänge på gator och
torg — har åtskilligt samband med dessa
tekniska förhållanden, med att man
inte har skapat förutsättningar för en
allmän strävan i gynnsam riktning.

Jag vill, herr talman, inte ställa något
yrkande i detta sammanhang. Jag
vill bara framhålla att frågan är viktig,
att den fortfarande är olöst och att jag
sätter min förhoppning till inrikesministern.

I detta anförande instämde herr Elmgren
(s), fru Wallentheim (s) och herr
Palm (s).

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! I likhet med föregående
talare vill jag här understryka nödvändigheten
av att relationerna mellan polisen
och allmänheten blir bättre än de
för närvarande är. Jag vill tillägga att
det är nödvändigt att åtgärder i denna
riktning vidtas så snabbt som möjligt.

Emellertid anser jag det bäst att sätta
in dessa åtgärder hos ungdomen. Man
bör redan i skolan lära de unga något
om polisens väsentligaste arbetsuppgifter,
nämligen att upprätthålla ordning
för alla medborgare, trygghet och säkerhet
i samhället, och inte minst lära dem
hur de själva som solidariska medborgare
kan hjälpa polisen i dess arbetsuPPgifter-
Att de unga får undervisning

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Ang. förbättrat samarbete mellan polis och allmänhet

om dessa ting i skolans högre klasser,
alltså strax innan de lämnar skolan, det
tillmäter jag den allra största betydelse.
I praktiken har det nämligen visat sig
att många ungdomar hemfaller åt brottslighet
omedelbart sedan de slutat skolan,
och såvitt jag kan se ligger en av
orsakerna härtill i att skolan inte ger
de unga den undervisning som härvidlag
borde vara nödvändig.

I en interpellation här i kammaren
under höstriksdagen tog jag upp denna
fråga och framhöll som ett önskemål att
undervisningen i dessa avseenden skulle
effektiviseras och utökas. Därtill efterlyste
jag inrikesministerns uppfattning
om huruvida den undervisningen skall
anses vara en polisär uppgift; enligt vad
jag inhämtat råder tveksamhet på den
punkten inom poliskåren. Inrikesministern
lämnade inte något definitivt svar
när det gällde denna del av min interpellation,
men lovade dess bättre att vidtaga
åtgärder för att skingra oklarheten.
Enligt min uppfattning är det av särskild
betydelse att polisen själv får meddela
undervisning om vad brott är och
vilka olyckliga konsekvenser det medför
och inte minst lära de unga att brott
över huvud taget inte lönar sig. Jag anser
det nämligen speciellt värdefullt att
de unga på ett naturligt sätt kommer i
kontakt med ordningsmakten; och man
har många exempel på att ungdomar som
glidit in i asocialitet och kriminalitet
helt enkelt inte förstått innebörden av
sitt brottsliga handlande. Därtill kommer
att ungdomar ofta visar en mycket
negativ attityd mot polisen inte bara
när de råkat i konflikt med rättvisan
utan även vid andra tillfällen, något som
självfallet är ägnat att göra det svårare
för polisen att upprätthålla en normal
ordning.

Såväl bland skolfolk som på polishåll
tillmäts den nämnda, på försök introducerade
undervisningen mycket stor betydelse.
Trots att den pågått relativt
kort tid, drygt ett år, har positiva erfarenheter
vunnits. Också föräldrarna omfattar
denna undervisning med stort förtroende.

Enligt vad jag inhämtat efter inter -

pellationer! i ärendet kommer denna undervisning
att effektiviseras och utökas.
Med hänsyn till det värde som man måste
se häri, dels när det gäller den förebyggande
kampen mot ungdomsbrottsligheten
och dels när det gäller strävandena
att skapa bättre relationer mellan
allmänhet och polis, är det att hälsa med
tillfredsställelse att denna undervisning
av allt att döma ägnas stor uppmärksamhet.
Om vi redan hos de unga kan skapa
förståelse för och insikt om vad ordning
och reda betyder för medborgarnas
säkerhet så har en viktig grund också
lagts för bättre relationer mellan polis
och allmänhet.

Herr talman! Jag har intet yrkande,
men då jag framställt den nämnda interpellationen
i frågan har jag ansett
mig ha ett visst behov att ta till orda i
denna debatt.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Eftersom de båda talarna
inte ställt något annat yrkande än utskottet
kan jag fatta mig ganska kort.

Jag vill understryka att även utskottet
anser detta vara ett allvarligt problem.
Vi har betonat att en bättre attityd mot
polisen från allmänhetens sida är önskvärd,
och jag vill slå fast att det inom
utskottet inte råder någon annan inställning
på den punkten än motionärerna
gett uttryck åt.

Men eftersom polisverksamhetsutredningens
betänkande kan väntas inom
några månader bär utskottet inte funnit
lämpligt att nu förorda en ny utredning.
När det betänkandet är i faggorna bär
jag svårt att tänka mig att det kan vara
rationellt att vi skulle begära en ny utredning.

Herr Åman antyder att utredningen
inte kommer att mera reellt angripa dessa
frågor. Mot det uttalandet står dock
vad polisvcrksamhetsutredningen själv
anför i sitt remissyttrande, nämligen att
den i sitt huvudbetänkande ämnar dels
ge vissa allmänna synpunkter på förhållandet
mellan polis och allmänhet, dels
framlägga förslag om polisverksamhetens
bedrivande, som kan väntas få

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Ang. förbättrat samarbete mellan polis och allmänhet

gynnsamma verkningar på förhållandet
mellan polis och allmänhet. Uredningen
kommer också att ta upp frågor som berör
»public relations» när det gäller polis
och allmänhet samt förhållandet till
press, radio och television. Man pekar
vidare på den sociologiska undersökning
som enligt utredningens mening bör företagas
för att utröna orsakerna till förekommande
spänningsförhållanden mellan
polis och allmänhet.

Under sådana omständigheter har vi
inte funnit anledning att förorda en ny
utredning, utan vi säger att behandlingen
av aktuella och inom kort föreliggande
utredningsförslag bör avvaktas innan
ytterligare utredning på området ifrågasattes.

Herr Åman sätter sin lit till inrikesministern
och hoppas att denne skall
visa större förståelse än utskottet. Det är
möjligt att så blir fallet, men jag vågar
tro att inte inrikesministern kommer att
sätta i gång den av herr Åman önskade
utredningen innan polisverksamhetsutredningen
framlagt sitt betänkande.

Motionärerna har dessutom begärt garantier
för att allmänheten skall hållas
skadeslös vid ingripande till förmån för
polisen mot bråkmakare. Sådana garantier
föreligger, men bestämmelserna är
tydligen otillräckligt kända.

Med denna motivering, herr talman,
vill jag yrka bifall till beredningsutskottets
utlåtande.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! För att det inte skall bli
något missförstånd vill jag gärna understryka
att jag inte alls har någon annan
mening än den som framfördes av den
nästföregående talaren i fråga om att
underbygga ungdomarnas kunskaper om
den polisiära verksamheten. Ett yttrande
av mig kunde möjligen tolkas som om
jag hade en annan åsikt, men jag delar
helt den uppfattning som herr Sundin
framförde. Vad jag menade var att det
akuta problemet i dag rör de vuxna, och
vad som göres beträffande ungdomen
kommer säkerligen att bära frukt, men
det sker en bit framåt i tiden.

Till herr Möller som utskottets talesman
måste jag säga att jag inte kan finna
att de i § 1 i förordningen lämnade garantierna
är tillräckliga, tv de är villkorliga
på ett mycket otrevligt sätt.
Statspolisintendenten framhåller också
att de borde kunna uppmjukas. Det hade
varit glädjande om utskottet gjort samma
medgivande som statspolisintendenten,
nämligen att en översyn av bestämmelserna
kunde anses påkallad, i stället
för att hänvisa till dem som om de skulle
vara helt tillfredsställande.

Jag skall inte heller tvista med den
ärade talaren om huruvida det vore påkallat
med en annan utredning än den
nu pågående. Jag vill bara påpeka att
utskottet hänvisat till bl. a. trivselutredningen.
Denna utredning har gjort en
rundmålning av förhållandena mellan
allmänheten och polisen, men den har
icke kommit med några yrkanden, alltså
icke ställt frågan på ett sådant sätt att
man därav kan sluta sig till vad som bör
göras för att förbättra tillståndet. Jag
fruktar, herr talman, men mer gör jag
inte, att det utlåtande vi får se från polisverksamhetsutredningens
sida kan innebära
något liknande, en allmän rundmålning
rörande vissa ting; man kan
säga att det är nödvändigt att i radio, genom
film och på liknande sätt bidra till
bättre förhållanden på detta område. Det
räcker emellertid inte med att konstatera
behovet av att med olika hjälpmedel
göra någonting. Man måste också föreslå
konkreta åtgärder för att råda bot på
missförhållandena, man måste anvisa
konkreta organ, ge medel och skapa ett
samspel mellan olika krafter. Men vi
skall väl inte tvista om det, eftersom vi
ju alla menar samma sak. Jag har bara
velat konstatera att jag har en avvikande
mening så till vida att jag anser att denna
fråga, som är en gammal fråga, är av
den räckvidden att det i och för sig är
tillräckligt att göra en utredning bara på
frågan om allmänhetens och polisens
samarbete. Det är ett alldeles tillräckligt
stort ämne, och det är värdefullt om
man redan på utredningsstadiet vill
fånga in de krafter i samhället, som
skulle kunna medverka till att från sin

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Om ersättning åt företagare för visst uppbörds- och redovisningsarbete

sida skapa ett bättre förhållande och så
att säga möta den polisiära verksamheten
på ett tillfredsställande sätt.

Skulle jag, herr talman, ha fel, och det
visar sig att polisverksamhetsutredningen
kommer med detaljerade förslag och
med förslag till organ, där dessa grupper
kan mötas för att dryfta åtgärderna, betraktar
jag det som mycket tillfredsställande.
Men innan dessa förslag föreligger
har jag en känsla av att beredningsutskottet
— såsom ju är naturligt
med våra utskott — utan tillräckliga skäl
hänvisar till att en utredning pågår och
räknar med att den kanske kommer med
någonting. Jag skall inte lasta utskottet
för det, fast jag tycker att det skulle ha
varit bra om en utredning redan nu
igångsatts.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag vill understryka att
utskottet inte ställt sig principiellt avvisande
till en utredning. Men vi har
hävdat den rationella ståndpunkten att
den utredning som inom kort är att
vänta skall få framlägga sina förslag innan
ny utredning ifrågasättes.

Gentemot herr Åmans skepsis mot polisverksamhetsutredningens
kommande
förslag kan vi ställa det yttrande utredningen
själv avgett vid remissen av detta
ärende. Utredningen säger att den skall
ta upp och lägga fram förslag i hithörande
frågor.

Beredningsutskottets uttalande om
trivselutredningen har också väsentligen
baserats just på vad polisverksamhetsutredningen
uttalat, vilket framgår
av dess remissyttrande.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag vill gärna fästa herr
Möllers uppmärksamhet på vad utskottet
i sitt utlåtande säger om polisverksamhetsutredningen.
Det heter där: »Vidare
säger sig utredningen ha inhämtat,
att den s. k. trivselutredningen kommer
att behandla spörsmålet.» Nu föreligger
ju trivselutredningens betänkande,
ocli det visar sig att den inte alls

har behandlat frågan på det sätt som
man av denna skrivning skulle kunnat
vänta sig. Polisverksamhetsutredningen
har således på denna punkt gjort en
deklaration som sedan inte visade sig
fullt relevant. Då är det möjligt att polisverksamhetsutredningen
betraktar
den behandling av frågan som trivselutredningen
har givit såsom en tillfredsställande
behandling och likartad med
den man själv tänker underkasta problemet.
Om så är fallet innebär det ingen
lösning, utan då står själva kärnfrågan
ändå kvar.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om ersättning åt företagare för visst
uppbörds- och redovisningsarbete

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 15, i anledning
av väckta motioner angående företagares
skyldighet att inleverera källskatt,
m. m.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
82, av herr Stefanson, och II: 84, av herr
Nordgren, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta om dels en utredning rörande
en förenkling eller sammanslagning
av vissa i motionerna nämnda uppgifter,
som ålåge företagare, dels att samma
utredning skulle få i uppdrag att undersöka,
huruvida icke anledning funnes
att ersätta företagarna för det omfattande
arbete de i detta avseende utförde
för statens räkning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen i anledning av motionerna I:
82 och II: 84 måtte i skrivelse till Kung].
Maj:t anhålla om undersökning rörande
möjligheterna ocli formerna för ersättning
till företagare för det uppbördsoch
redovisningsarbete de ålagts att utföra
för det allmännas räkning samt
framläggande för riksdagen av de förslag
denna undersökning kunde leda till.

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Om ersättning åt företagare för visst

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Möller, Sörlin, Lars Larsson,
Hellebladh och Tage Johansson, fru
Eriksson i Stockholm samt herrar Engkvist,
Ekström i Björkvik, Jacobsson i
Sala och Svensson i Kungälv, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att de
likalydande motionerna 1:82 och 11:84
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Utskottet har här kluvit
sig i två hälfter, och jag skall i korthet
lägga fram några av reservanternas synpunkter.

Utskottsmajoriteten har i utlåtandet
begärt utredning i två avseenden, nämligen
dels om förenkling och sammanläggning
av vissa statistik- och uppbördsuppgifter
som åligger företagare,
dels om ersättning åt företagare för bestyr
med dessa uppgifter.

Den här frågan har i ett kortare avsnitt
behandlats senast under höstriksdagen,
då i samband med omsättningsskattens
införande motion förelåg om
ersättning till företagare, ett förslag som
avslogs av riksdagen. Även i år föreligger
motioner i bevillningsutskottet i
samma fråga. Det utredningskrav som
här föreligger har dock större räckvidd.

Vad beträffar den första delen, som
går ut på förenkling och sammanläggning
av vissa statistikuppgifter, finns
kanske ingen anledning att gå in på saken
mera utförligt, ty i den delen har
utskottets majoritet icke tagit upp motionärernas
förslag utan anser liksom
reservanterna en särskild utredning obehövlig.
Man hänvisar till statens organisationsnämnd
som man förutsätter kommer
att följa dessa frågor och framlägga
de förslag som kan bli erforderliga. Jag
kan alltså lämna den delen av frågan.
Både reservanterna och utskottsmajoriteten
är av exakt samma mening.

Vad beträffar ersättningsfrågan skulle
jag vilja anföra fyra argument, som jag

uppbörds- och redovisningsarbete

anser alla entydigt talar mot att ersättning
lämnas.

För det första skulle en kontant ersättning
åt företagare för uppbörds- och
skattebestyr kunna komma att leda till
ett ökat avgiftsuttag, vilket understryks
av riksförsäkringsanstalten i dess yttrande.
Riksförsäkringsanstalten säger
att i den mån dessa uppgifter och åligganden
ligger inom socialförsäkringens
ram kommer ersättningen i gengäld att
påverka behovet av uttag för finansieringen
i höjande riktning, så att man
skulle betunga administrationen för såväl
företagarna som det allmänna och
få en onödig administrativ omgång.

För det andra skulle ett ersättningssystem,
enligt vilket ersättningen nödvändigtvis
måste utgå efter en glidande
skala, hur den nu skulle baseras, på omsättning,
på antalet anställda eller på
vad? — motionärerna och utskottsmajoriteten
har alls icke berört den sidan
av saken —■ onekligen betyda ett stort
administrativt kineseri och bli en omständlig
apparat.

Ännu mer vägande anser jag att det
tredje skälet är: I den mån extra kostnader
av det slag här är fråga om uppstår
har företagarna självfallen rätt att
täcka dessa kostnader i varupriset. Kostnad
av detta slag får alltså ses som en
av många omkostnader i rörelsen, och
vid fri prisbildning är det ju uppenbart
att företagarna är i sin fulla rätt att
täcka in dessa administrations- och arbetskostnader
i priset.

För det fjärde vill jag anföra att genom
själva redovisningssystemet åtnjuter
företagare redan viss ersättning för
dylika uppbördsåligganden. Han kan
disponera de medel det gäller — det
kan vara omsättningsskattemedel eller
källskattemedel — i drygt en och en
halv månad och få räntegottgörelse på
dessa pengar.

Jag vill ta ett exempel som anfördes
redan i höstas, när det var fråga om
omsättningsskatten. Den räntegottgörelse
som de skattskyldiga företagarna kan
tillgodogöra sig beräknades uppgå till
7,5 miljoner kronor under ett år. I frå -

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Om ersättning åt företagare för visst uppbörds- och redovisningsarbete

ga om källskatten, som är en huvudpunkt
i motionen och även i utlåtandet,
rör det sig om mycket större summor.
Enligt en grov beräkning kan man uppskatta
räntegottgörelsen för företagarna
på källskattemedel till 25 å 30 miljoner
kronor om året. Detta är mycket betydande
belopp, och det är förvånande
att motionärerna och utskottsmajoriteten
icke med ett ord omnämnt detta
viktiga faktum.

Mot bakgrund härav finner jag och
de övriga reservanterna icke något skäl
att begära utredning om särskild kontant
ersättning, och med den motiveringen,
herr talman, vill jag yrka bifall
till reservationen.

Herr PERSSON, JOHAN, (fp):

Herr talman! I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motioner som
föreliggande utlåtande avser hemställes
att riksdagen måtte besluta dels att begära
en utredning rörande förenkling eller
sammanslagning av vissa i motionerna
nämnda uppgifter som åligger företagaren,
dels att begära att samma utredning
skall få i uppdrag att undersöka
huruvida icke anledning finns att ersätta
företagarna för det omfattande arbete
de i detta avseende utför för statens
räkning.

Utskottet har inhämtat yttranden över
motionerna från ett flertal organisationer.
Det är endast två av remissinstanserna
som helt avstyrker motionerna, en
ifrågasätter om det är så mycket att vinna
genom en utredning, men inte mindre
än fyra remissinstanser uttalar sig i
positiv riktning och tillstyrker utredning.

Centrala uppbördsnämnden anser det
lämpligt att kontrollen över arbetsgivaravgifterna
och källskatteavdragen samordnas
och har intet att erinra mot en
utredning. Arbetsgivareföreningen säger
att en förenkling av företagens uppgiftslämnande
synes kunna utredas av statens
organisationsnämnd. Köpmannaförbundet,
Hantverks- och småindustriorganisationen
samt Svenska företagares
riksförbund tillstyrker alla en utred -

ning. Utskottets majoritet är också av
den uppfattningen att företagarnas skyldigheter
i berörda avseenden är mycket
betungande och anser det önskvärt att
alla åtgärder, som kan medföra rationalisering
och förenkling, vidtas.

Vad beträffar ersättningsfrågan anser
utskottets majoritet att en undersökning
är påkallad och ser det som ett rättvisekrav
att företagarna skall få ersättning
av statsmedel för sitt besvär med uppbörd
och uppgiftslämnande. Utskottet
framhåller att kostnaderna då bleve rättvisare
fördelade på medborgarna.

Vi har nu hört en talesman för reservanterna
framföra sina synpunkter. Herr
Möllers anförande gick ju ut på att motionärernas
förslag inte kunde anses motiverade.
Reservanterna hänvisar bl. a.
till 1956 års statistikkommittés nyligen
framlagda betänkande, där företagens
skyldighet att lämna uppgifter av olika
slag för statistiskt och annat ändamål
avhandlas. I nämnda betänkande har en
viss samordning av uppgiftslämnandet
föreslagits av kommittén. Reservanterna
erinrar vidare om att socialförsäkringens
administrationsnämnd har i uppdrag
att utreda de administrativa spörsmålen
i samband med en samordning mellan
folk- och tilläggspensioneringarna samt
mellan dessa och sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.
Med hänsyn till det sålunda
pågående arbetet på dessa områden
finner reservanterna att den av
motionärerna begärda utredningen inte
är påkallad när det gäller de i motionens
första del upptagna frågorna.

Vad beträffar frågan om ersättning till
företagarna för deras arbete med uppbörd
och redovisningar av skilda slag
så kan man nästan säga att reservanterna
vinkar med kalla handen. De finner
det inte motiverat med en utredning av
den frågan. Vi har nu hört av herr Möller
att företagarna har full rätt att ta ut
omkostnaderna i varupriserna. Det var
ett av motiven för att någon ersättning
inte skulle behöva lämnas. Det framgick
av herr Möllers yttrande, att hur man
än läser reservationen kan man inte där
finna något som går att inrangera i begreppet
företagsvänlighet. Vi har einel -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Om ersättning åt företagare för visst uppbörds- och redovisningsarbete

lertid, ärade kammarledamöter, här ett
utmärkt tillfälle att visa vårt intresse för
företagarna genom att rösta på utskottets
förslag.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! I den motion, som vi
just nu behandlar, har jag redovisat en
del arbetsuppgifter som det allmänna
ålägger näringslivet. Det tillskott till arbetsbördan
som dessa arbetsuppgifter
medför kan många gånger vara mycket
betungande för företagarna, inte minst
för de mindre. Många av dessa som under
hela den ordinarie arbetstiden deltar
i det produktiva arbetet, måste sköta de
administrativa och kamerala göromålen
under den tid av dygnet som för andra
utgör fritid. I dessa göromål ingår nu
alla de olika åligganden som statliga och
andra myndigheter kräver i kraft av gällande
lagar och förordningar. Det allmänna
utnyttjar en grupp medborgare
och tar denna grupps tjänster i anspråk
utan att lämna ersättning härför. Varje
nytt åläggande betyder ökad arbetsbörda.

Såsom den föregående ärade talaren påpekade
har många remissinstanser, som
yttrat sig över motionen, insett detta och
framhållit det önskvärda och nödvändiga
i att dessa arbetsuppgifter som tvångsmässigt
krävs i största möjliga utsträckning
begränsas, att de förenklas och att
skälig ersättning erhålles för deras utförande.
Jag erkänner att samhället
måste ha möjligheter att föreskriva medborgarna
vissa skyldigheter av den art
det här är fråga om, och jag erkänner
även att företagarnas skyldigheter gentemot
samhället i detta avseende måste
vara av större omfattning än andra medborgares.
Men då statens krav undan för
undan växer, når man slutligen en gräns
där arbetsuppgifterna blir alltför betungande
och framstår såsom ett orättmätigt
tvång. Jag tycker att man bör försöka
undvika att komma dithän, och det är
därför jag har velat rikta uppmärksamheten
på de i motionen omtalade förhål -

landena. Det är önskvärt med en begränsning
av statens krav på företagen
och med en förenkling av det uppgiftslämnande
som förekommer.

Herr Möller har i ett av sina argument
talat om att företagarna får en viss
ersättning för de arbetsåligganden som
staten kräver, bl. a. genom den riintegottgörelse
som de får vid handhavandet av
källskatten. Han uppskattar denna räntegottgörelse
till omkring 25 miljoner
kronor.

Det är naturligtvis mycket svårt att
beräkna vad de arbetsuppgifter, som jag
här talat om och som redovisas i motionen,
liksom alla andra uppgifter som
staten lägger på företagen, kan vara
värda. Låt mig bara med ett exempel
belysa vilken omfattning detta arbete
har och hur stor summa man kan värdera
det till, och jag tar då företag inom
hantverket och den mindre industrien,
vilkas antal här i landet uppskattas till
120 000 företag. Jag tror det är lågt räknat
om man säger, att dessa företag behöver
minst en timme i veckan för att
sköta dessa administrativa uppgifter. Det
gör på 120 000 företag 6 miljoner arbetstimmar
per år. Om man värderar arbetet
till 6 kronor i timmen skulle det betyda,
att arbetet skulle kosta hantverket
och den mindre industrien i vårt land
ungefär 36 miljoner kronor om året —
alltså enbart denna sektor av näringslivet.
Tar man sedan med storindustri,
jordbruk, fiske och handel kommer man
upp till siffror av väsentligt större storlek.

Om man då drar ifrån de 25 miljoner
kronor, som källskatten så att säga ger i
återbäring, så återstår ändock åtskilliga
miljoner att täcka. För övrigt avser ju
denna räntegottgörelse endast ett område.
För alla övriga ålägganden utgår inte
någon sådan ersättning till företagare.

Vidare skulle jag vilja säga ett par
ord angående herr Möllers tredje argument,
att det finns möjlighet för företagen
att täcka sina kostnader i varupriset.
Ja visst! Men med den starka press,
som företagen inom handeln, serviceyrkena
och även på andra områden är utsatta
för beträffande prissättningen, så

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Om ersättning åt företagare
tillgriper man inte den utvägen i första
hand. Jag vill bara peka på den debatt
som förekom i pressen, då det gällde omsättningsskattens
införande. I många insändare
påstods, att handeln använde
densamma för att göra pålägg på varorna
utöver de 4,2 procent som den hade
rätt till. När man sedan undersökte saken
fann man, att de ytterligare pålägg
som handeln gjorde endast var en tiondels
procent, alltså ett öre på 10 kronor.

Den möjlighet som herr Möller talade
om finns alltså, men jag är som sagt
övertygad om att många av de mindre
företagen inte tillgriper en sådan åtgärd
i första hand. De tar på sig denna
nya arbetsbörda utan ersättning.

Jag bär i motionen för det första hemställt
om en utredning rörande en förenkling
eller sammanslagning av de företagen
ålagda arbetsuppgifterna. Utskottet
hänvisar i detta avseende till det
av 1956 års statistikkommitté nyligen
framlagda betänkandet, som föreslagit en
viss samordning av uppgiftslämnandet.
Utskottet förutsätter även att statens organisationsnämnd
med uppmärksamhet
följer dessa frågor och framlägger erforderliga
förslag.

För det andra har hemställts om utredning
även beträffande ersättning åt
företagarna. I denna senare fråga hemställer
utskottet att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om en undersökning
rörande möjligheterna och formerna
för en sådan ersättning.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Med anledning av vad
utskottets talesman och herr Stefanson
här anfört skall jag som reservant i
utskottet be att få säga några ord.

Det är ju så att vi sedan gammalt i
detta land liar frihet att välja yrke och
sysselsättning. De av oss som valt att
arbeta såsom företagare och såsom företagsledare
står i spetsen för ett företag
måste finna sig i att lämna de uppgifter,
som man från det allmännas sida
fordrar för att det hela skall löpa i
lugna och goda banor.

för visst uppbörds- och redovisningsarbete

Företagare har också den möjligheten
att genom sina priser ta ut den ersättning,
som de kan anse sig berättigade
till på grund av de extra arbetsuppgifter
på olika områden, som de måste utföra.
I detta fall vill jag verkligen fråga
utskottet och motionären: Är det någon
som tror att allmänheten skulle få
sina varor och tjänster billigare, om vi
nu skulle bifalla denna motion och sätta
i gång med en utredning? Vi har tidigare
haft en besparingsutredning och
vi vet hur det gick med den. Nu vill
herr Stefanson föreslå vad man kunde
kalla en utgiftsökningsutredning, med
syftet att i första hand undersöka en
utgift på 36 miljoner kronor, som det
skulle röra sig om för vissa företagare
som han nämnde. Det kan väl inte vara
rimligt?

Sedan, herr Stefanson, det är ju så
att oavsett om vi är företagare eller har
en anställning skall vi varje år avge
en självdeklaration. Vi enkla medborgare
deklarerar före den 15 februari, och
det är väl knappast någon som trott, att
staten skulle betala oss ersättning härför.
Den motion som här föreligger är
så oskyldig i och för sig, att man kan
ana att det ligger någonting bakom. Det
är vanligt, att företagen, som deklarerar
vid en senare tidpunkt på året, anställer
mycket väl avlönade taxeringsexperter.
Skulle också dessa rymmas i
en sådan utredning? Skulle med andra
ord Gunnar Sträng betala de skatteexperter,
som storföretagen avlönar?

Skall staten betala ersättning i det ena
fallet, så kan det befaras, att man kräver
att få ersättning i det andra fallet
också.

Jag tror för min del, att tidpunkten
inte är så väl lämpad att bifalla vad motionärerna
hemställt och utskottet tillstyrkt.
Jag vill för min del rekommendera
kammaren att bifalla den reservation
som är fogad till utskottets utlåtande.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Herr Persson fäste uppmärksamheten
på att det är två remissinstanser
som avstyrkt utredning, me -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Om ersättning åt företagare för visst uppbörds- och redovisningsarbete

dan fyra tillstyrkt. En sådan enkel addition
är emellertid inte tillrådlig. De fyra
som tillstyrkt är partsorganisationer.
Det är organisationer för företagarna
själva, och deras hållning är ganska
naturlig i detta sammanhang. För resten
är motionärerna själva de ledande
i en av dessa organisationer.

Jag fäste mig vid att herr Persson
inte tog upp de två som jag anser mycket
vägande argument som finns i detta
fall, nämligen dels den fria prisbildning
som råder och som tillåter företagarna
att täcka in sig i priset, dels den
räntegottgörelse som är möjlig och som
kan uppskattas till flera tiotal miljoner
kronor. Jag tycker att det är betecknande,
att herr Persson i sitt ordentligt
förberedda anförande inte fäst
något avseende vid dessa argument.

Herr Stefanson vidgick för sin del att
dessa motiv har relevans, men han
trodde inte att den skattskyldige företagaren
använder prissättningen i första
hand. Första eller andra hand vill jag
låta vara osagt, men herr Stefanson förnekade
inte att möjligheten finns och
han förnekade inte heller att den tillgripes.
I motsats till herr Stefanson tror
jag, att den möjlighet som den fria prisbildningen
ger verkligen användes för
täckning av administrativa kostnader.
Detta bör tillsammans med möjligheten
till räntgottgörelse ge soulagemang för
företagarens arbetsinsats.

Eftersom herr Stefanson sade, att »det
allmänna utnyttjar företagen», vill jag
understryka, att uppgifter till statistiken
inte endast får ses som en belastning.
Statistiken är i nutida samhälle en
avgörande förutsättning för samhällets
och företagsamhetens planering och
verksamhet. Den statistikinlämning som
sker från företagen är ofta till direkt
gagn för dem själva. Det gäller särskilt
industristatistiken. Dessutom finns
rent allmänt vissa medborgerliga skyldigheter
i fråga om uppgiftslämnande
för alla, såväl företagare som andra kategorier.

Herr talman! Jag ber alltså att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Sörlin, att jag i mitt första anförande
framhållit, att det är alldeles givet
att samhället måste kunna ålägga
medborgarna viss uppgiftsskyldighet och
ställa vissa krav på deras medverkan för
att få in de uppgifter som staten behöver.
Jag har också sagt att jag erkänner,
att dessa åligganden måste vara mera
omfattande när det gäller företagarna
än när det gäller andra medborgare —
det ligger i yrkets och arbetsuppgifternas
natur. Men vi företrädare för den
mindre företagsamheten kan inte godkänna,
att dessa arbetsuppgifter får
svälla ut i det oändliga och till sist
får en sådan omfattning, att de blir en
direkt belastning. De mindre företagen
har inte, som herr Sörlin säger, möjlighet
att anställa dyrbara experter som
tar hand om statistiklämnande, skatteredovisning
och andra arbetsuppgifter.
Sådana uppgifter får företagaren ofta
utföra själv, och då blir de betungande
för honom.

Det är givet, att när man väljer ett
sådant yrke som t. ex. köpman eller hantverkare
har man klart för sig, att det
innebär ett visst administrativt och kameralt
arbete, men man är inte beredd
på att staten skall ålägga företagarna
alltmer ökade arbetsuppgifter utan att
lämna någon ersättning.

Jag erkänner, att det är möjligt att i
varupriset inräkna kostnaderna för dessa
uppgifter, men jag påstår fortfarande
att det är en åtgärd som många av
de mindre företagarna inte anser sig
kunna vidtaga. Alla de nya arbetsuppgifterna
kommer inte på en gång, utan
de kommer en i sänder, och var och en
är inte av den storleksordningen att den
motiverar en omkalkylering av priset på
den service som man ger allmänheten.
Därför blir det för företagen en kostnad,
som ofta inte täckes genom prishöjning.

När jag nämnde kostnaden 36 miljoner
kronor för hantverk och småindustri, så
menade jag inte att det skulle krävas
en sådan summa från staten. Jag tog
upp summan för att jämföra den med
den som herr Möller angav beträffande

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Om ersättning åt företagare för visst uppbörds- och redovisningsarbete

räntegottgörelsen vid källskattens handhavande.

Herr SöRLIN (s):

Herr talman! Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att i det utlåtande,
som här föreligger, inte talas om
något slags grupp av företagare, som
enligt vad herr Stefanson sagt är småföretagare,
utan i utlåtandet talas endast
om företagare. Jag frågar herr Stefanson:
Var går gränsen mellan den företagargrupp
herr Stefanson representerar
och andra företagargrupper? Är det
skillnad mellan företag med en anställd,
med 10 anställda, med 100 anställda eller
med 1 000 anställda? I utskottsutlåtandet
talas om företagare och ingenting
annat.

Herr Stefanson har sedan upplyst
kammaren om att det beträffande den
organisation, som han representerar, i
första omgången skulle röra sig om en
kostnad på cirka 36 miljoner kronor.
Om representanter för andra företagargrupper
här stiger upp och nämner sina
siffror, blir det rätt betydande belopp
-—- det måste gälla flera tiotal miljoner
kronor. Är herrarna alltså beredda att
samhället på detta sätt skall ställa dessa
stora belopp till förfogande?

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Först och främst vill jag
säga, att jag i motionen inte tagit upp
de mindre företagens problem utan tagit
upp hela företagsamhetens problem.
Jag anser inte att man i en sådan motion
skall särbehandla någon grupp av
företagare, alltså särbehandla den
mindre företagsamheten, utan om en utredning
på detta område skall ske, bör
den naturligtvis avse hela näringslivet.

Sedan vill jag säga, att jag inte enbart
talat å min organisations vägnar,
ty vi har inte 120 000 medlemmar. Jag
har nämnt siffran 120 000 för att ange
storleken av den grupp, som omfattas av
hantverket och den mindre industrien.

Jag vill vidare ännu en gång säga, att
jag tycker att en utredning på detta

område skall kunna ange vilka ersättningsbelopp
från det allmännas sida
som kan anses skäliga. Jag tror då inte
alls att man kommer upp till sådana
belopp som jag här nämnt, men ett faktum
är dock att det arbete, som i detta
avseende nedlägges inom hantverket
och industrien, kan uppskattas till en
sådan summa. Såsom jag tidigare sagt.
har vi skyldighet att gentemot samhället
åtaga oss en del av dessa uppgifter,
men det finns andra som vi kan önska
eller kräva ersättning för.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
lägga mig i detta meningsutbyte, men
det var herr Sörlins anförande som uppkallade
mig.

Den ärade talaren på norrbottenslänsbänken
drog en parallell mellan å ena
sidan det deklarationsförfarande, som
ålägges varje svensk inkomsttagare, och
å andra sidan de arbetsuppgifter, som
här diskuteras. Men det är väl, herr Sörlin,
rätt orimligt att dra en sådan parallell.
Här är inte alls fråga om något
deklarationsförfarande jämfört med det
deklarationsförfarande, som ålägges varje
svensk inkomsttagare. Här är fråga
om en helt annan angelägenhet, nämligen
ett uppbörds- och redovisningsarbete av
en icke sällan mycket betydande omfattning.
Vi vet ju alla vilka väldiga belopp
som exempelvis den allmänna omsättningsskatten
rör sig om. Här gäller
det förhållandet, att ett avsevärt antal
företagare här i landet har — såsom
det klart utsäges i föreliggande motioner
— att varje månad till staten inleverera
antingen källskatt, varuskatt eller pensionsavgift
(arbetsgivaravgift), vartill
kommer att för vissa branscher skall redovisas
speciell tillverkningsskatt eller
försäljningsskatt. Dessutom kan det även
bli fråga om att verkställa införsel på
lön.

Detta komplex av arbetsuppgifter kan
ju inte på något sätt jämföras med ett
vanligt deklarationsförfarande, som vi
alla är underkastade och som alla givetvis
gör utan någon ersättning.

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Om ersättning åt företagare för visst

Bara ytterligare ett ord som kommentar
till herr Sörlins anförande. Låt oss
ta ett enkelt exempel från det allmänna
arbetslivet! Låt oss anta att vi
har en facklig sammanslutning — en
fackförening vilken som helst. Dess medlemmar
gör sitt jobb mot den avlöning,
som är stadgad i gällande kollektivavtal.
Så kommer staten och säger: »Nu
gubbar, skall ni, när ni slutar jobbet för
dagen göra det och det för statens räkning;
vi ålägger er denna arbetsuppgift,
men ni får ingenting betalt för det!»

Att staten kan göra detta, behöver vi
inte diskutera — staten är självfallet
suverän. Men anta alltså att man resonerar
på det sättet: »Ni skall utföra denna
arbetsuppgift åt oss — det allmänna
—- men ni får ingenting betalt för detta.
» Vad tror ni, mina damer och herrar,
att en fackförening skulle svara? Kommer
den utan vidare att foga sig i ett
sådant dekret? Naturligtvis inte! Den
kommer att fordra ersättning för detta
merarbete.

Det är ju i princip inte något annat
resonemang som här föres från motionärernas
och utskottets sida än just det
resonemang jag nyss tog upp. Jag tycker,
att varje rimligt betraktelsesätt borde
resultera i den slutsatsen, att det inte
är några oskäliga krav som här ställes
på i varje fall någon ersättning för det
omfattande och ansvarsfulla indrivnings-
och redovisningsarbete -— som
även kan, som jag påpekade, inkludera
förfarandet med införsel i lön — som
företagarna blivit ålagda. Jag tycker inte,
att man bör förenkla saken så som
herr Sörlin gjorde och tala om att dessa
uppgifter är jämförbara med det deklarationsförfarande,
som varje svensk inkomsttagare
utan ersättning har att utföra.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Sedan herr Hagberg
kommit in i bilden, är man kanske ute
på marker, som är vad man skulle kunna
säga mera brännande. Det är också
just vad jag trodde! Jag råkade nämligen
i mitt första anförande säga, att den

uppbörds- och redovisningsarbete

motion det här gäller i och för sig verkar
oskyldig. Då herr Stefanson nu sagt,
att man vill ha ersättning av staten för
vissa arbetsuppgifter, men inte för andra
arbetsuppgifter, var detta också ett
intressant yttrande. Vad är det staten
skall betala för och vad är det staten
inte skall betala för?

Sedan förefaller nog, herr Hagberg,
skillnaden inte vara så stor mellan de
uppgifter, som staten kräver av företagarna
i form av uppbörd av skatter
m. m., och de deklarationer av företagarnas
inkomster som staten kräver. Det
är möjligt att vi har en gränslinje som
går någonstans vid Dalälven — söder
om Dalälven är det inte aktuellt, men
norr om Dalälven är det aktuellt.

Jag vill inte ta upp en debatt just nu
med herr Hagberg om vad han här drog
upp, utan det är väl närmast företrädarna
för de fackliga intressena som
får svara för detta. Men jag är övertygad
om att om vi får tillfälle att stanna
kvar i denna kammare, så kommer den
dagen inte att vara avlägsen, då denna
motion återkommer. Då kommer vi tillbaka
till spörsmålet om deklarationsförfarandet,
och de taxeringsexperter,
som det då blir fråga om, kostar mycket
pengar. Skulle herr Sträng betala dem?
Ja, det är frågan.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Denna fråga berördes ju
redan vid debatten i höstas om den allmänna
varuskatten. Den inställning vi
inom centerpartiet har i detta sammanhang
är ju ganska klar. Vi har haft och
har den uppfattningen, att de, som har
att svara för de inlevereringar det här
gäller, också bör få ersättning härför.

Nu har tiden gått sedan den förra debatten
fördes, och vi har ju fått vissa
erfarenheter på detta område. Det har
ju visat sig, att det här förekommer
mycket, som är synnerligen oklart, och
vi vet ganska litet om kostnaderna. Skulle
vi nu få en utredning, som någorlunda
redovisar arbetets omfattning, skulle
man kanske ha vunnit något större klarhet
i en hel del frågor. För att skingra

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Om ersättning åt företagare för visst uppbörds- och redovisningsarbete

denna oklarhet är det tydligt — och det
visar ju också denna debatt — att vi
bör få till stånd en undersökning av
dessa frågor, inte ininst när det gäller
den mycket diskuterade frågan om inverkan
på varupriserna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Det är kanske inte möjligt
för mig att övertyga herr Sörlin
genom att ånyo ta till orda, men jag
dristar mig ändock att göra ett sista försök.

Det är dock orimligt, herr Sörlin, att
dra en parallell mellan det vanliga deklarationsförfarande,
som herr Sörlin,
jag och alla andra har att utföra och
som vi gör utan tanke på att därför få
någon ersättning från staten, och ett
förfarande, som innebär ett uppbärande
och inlevererande av källskatt, varuskatt,
folkpensionsavgift, arbetsgivaravgift
och ■—■ för vissa branscher —- tillverknings-
och försäljningsskatt samt
till slut i vissa fall även införsel i lön.
Det är ju en omfattande arbetsprestation,
året runt, som det här blir fråga
om.

Kan det anses oskäligt att här tilllämpa
samma princip, som eljest tilllämpas
överallt inom arbetslivet, nämligen
att en människa skall ha betalt för
det jobb hon gör? Det var därför som
jag drog den lilla parallellen med den
fackliga organisationen. Herr Sörlin
känner säkert till den saken bättre än
jag, men jag tror nog att medlemmarna
av en facklig organisation inte skulle
finna sig i att efter att först ha arbetat
åtta timmar eller något dylikt sedan på
fritiden göra ett jobb åt staten utan avlöning.
Men det är just vad man här vill
att företagarna skall göra.

Knutpunkten i det hela är att staten
vill att 200 000 företagare skall fungera
såsom dess oavlönade skatteuppbördsmän.
Det är ett krav, som jag tycker
saknar grund. Man kan naturligtvis diskutera
omfattningen av den ersättning,
som här kan komma i fråga, men det är

inte det vi nu resonerar om, utan det är
principen.

Jag håller därvid fast vid att det är
både sakligt berättigat och ur allmänna
synpunkter skäligt att man här tar under
övervägande att på ett eller annat
sätt soulagera företagarna för det i vissa
fall mycket betydande arbete, som de
har att utföra åt det allmänna utan att
hittills härför erhålla någon som helst
ersättning.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! När herr Hagberg drar
en parallell med att staten skulle ålägga
vissa arbetargrupper att göra någonting
utan ersättning, så vill jag genmäla
att denna parallell inte är rättvis. Yi bär
från reservanternas sida sökt klargöra
som vår mening, att företagarna bör
kunna täcka de kostnader det här gäller
genom prissättningen på sina produkter
tack vare den fria prisbildning
som råder. Härtill kommer den räntegottgörelse
som uppkommer och som
uppgår till några tiotal miljoner.

Vi hävdar alltså att företagarna liar
möjlighet att ta betalt för sina omkostnader
för administration m. m. Vill man
vara realistisk måste man nog erkänna
att företagarna också använder denna
möjlighet. Det skulle vara att underkänna
företagarnas affärssinne, om man
tror att denna möjlighet icke skulle utnyttjas.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt blanda
mig i denna debatt. Emellertid har
herr Möller här gång på gång betonat
möjligheterna för företagarna att genom
att öka priset på sina varor kompensera
sig för kostnaderna för alla de arbetsuppgifter,
som det har talats om här
under debatten.

I dagens tidningar står att läsa, att
den prisövervakande myndigheten har
fått en påstötning om att se till att inte
någon lägger på mer än vad som är
befogat med anledning av omsättningsskattens
införande.

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Om ersättning åt företagare för visst uppbörds- och redovisningsarbete

Om en företagargrupp tidigare har underlåtit
att undan för undan justera sina
priser med hänsyn till den ständigt
ökande arbetsbörda, som lagts på densamma,
men den skulle finna, att det
i samband med en så pass stor prisökning
som följer av omsättningsskatten
kunde vara ett lämpligt tillfälle att på
en gång också vidtaga de justeringar,
som herr Möller anser att de har rätt
till, då kommer tydligen den prisövervakande
myndigheten och säger ifrån att
företagargruppen inte får ta ut mer än
den har rätt till med hänsyn till omsättningsskatten.
Jag tror inte att herr
Möllers resonemang håller i detta sammanhang.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Detta tror jag är att
föra in debatten på ett sidospår. Jag vill
fästa uppmärksamheten på att den princip,
som jag här talar om, fastslogs i höstas
då riksdagen biföll den reservation
till bevillningsutskottets betänkande varigenom
omsättningsskatten infördes. Det
står där klart skrivet att företagarnas
bestyr med skatten vore att betrakta som
en omkostnad i rörelsen, vilken normalt
får täckas genom prissättningen. Jag kan
inte föreställa mig att pris- och kartellnämnden
skulle ingripa mot sådana omkostnader.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
diskussionen genom att i utförligare
mån ta upp herr Möllers senaste inlägg.
Jag vill bara säga att jag med tillfredsställelse
konstaterar, att herr Möller erkänner
det berättigade i att de ökade
kostnader som företagen får vidkännas
på alla områden, även inom handeln
och serviceyrkena, bör inkalkyleras i
priset på varor och service och således
påverka det pris som allmänheten får
betala.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i

det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Möller begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given,
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 64;

Nej — 76.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 46, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till stat för försvarets fastighetsfond för
budgetåret 1960/61, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts i

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Om inrättande av en heltidstjänst som filmkonsulent hos skolöverstyrelsen, m. m.

statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till avlöningar
och omkostnader vid skolöverstyrelsen
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten i

Om inrättande av en heltidstjänst som

filmkonsulent hos skolöverstyrelsen,
m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr 1
under åttonde huvudtiteln föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att, med tillämpning tills vidare
från och med budgetåret 1960/61, vidtaga
av departementschefen angivna
ändringar i personalförteckningen för
skolöverstyrelsen, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1960/61, dels ock till Skolöverstyrelsen
: Avlöningar för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
5 474 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh m. fl. (1:259) och den
andra inom andra kammaren av herr
Edlund m. fl. (11:317), vari hemställts
— såvitt nu var i fråga — att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj ds förslag angående
inrättande av en tjänst som pressombudsman
samt till följd härav dels
godkänna i motionerna angiven avlöningsstat
för skolöverstyrelsen att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61, dels ock till Skolöverstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1960/
61 anvisa ett förslagsanslag av 5 448 000
kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Helén väckt motion (II: 198), i vilken
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att förvandla filmkonsulentbefaltningen
inom skolöverstyrelsen till arvoderad
heltidstjänst och göra härför er -

forderlig uppräkning av anslagsbeloppet
under åttonde huvudtiteln, punkten
Skolöverstyrelsen: Avlöningar.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:259 och 11:317, i
vad de avsåge avslag å Kungl. Maj:ts
förslag om inrättande av en tjänst som
pressombudsman, icke måtte av riksdagen
bifallas;

II. att motionen II: 198, i vad den avsåge
inrättande av en heltidstjänst som
filmkonsulent, icke måtte av riksdagen
bifallas;

III. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med tillämpning tills
vidare från och med budgetåret 1960/61,
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för skolöverstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen förordat; IV.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:259 och II: 317 samt
II: 198, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga,

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för skolöverstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

b) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 5 474 000 kronor.

Reservationer hade anförts, utom av
andra,

1) beträffande inrättande av en tjänst
som pressombudsman

a) av herrar Pålsson, Jacobsson, Anders
Johansson, Sundin, Virgin, Skoglund
i Doverstorp, Rubbcstad, Svensson
i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Karlsson samt herr Helén, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
I hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna 1:259 och 11:317,
såvitt nu vore i fråga, besluta att avslå

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Om inrättande av en heltidstjänst som filmkonsulent hos skolöverstyrelsen, m. m.

Kungl. Maj :ts förslag om inrättande av
en tjänst som pressombudsman;

b) av fröken Vinge, utan angiven mening; 2)

beträffande inrättande av en heltidstjänst
som filmkonsulent av herrar
Jacobsson, Anders Johansson, Lundström
och Ståhl, fröken Vinge samt herr
Helén, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen II:
198, besluta, att en heltidstjänst som
filmkonsulent skulle inrättas.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag skall be att få yttra
mig om en reservation angående en heltidstjänst
som filmkonsulent hos skolöverstyrelsen
vari yrkas att den deltidsbefattning
som tidigare funnits skall förvandlas
till en arvoderad heltidstjänst.

Detta kommer inte att kosta särskilt
mycket pengar men är av stor betydelse
med hänsyn till de betydande belopp
som är investerade för sådana här ändamål.
Det gäller inte bara filmer och
filmapparater utan även andra dyrbara
apparater, som skall utnyttjas i undervisningens
tjänst. En undersökning som
skolöverstyrelsen har gjort visar att dessa
dyrbara apparater och övriga hjälpmedel
inte utnyttjas till mer än allra
högst 25 procent. Det ger mycket dålig
utdelning på de miljoner som har investerats
för dessa undervisningsändamål.
Vi har därför ansett att det är nödvändigt
att skolöverstyrelsen får en
filmkonsulent, som kan hjälpa skolans
folk att använda dessa apparater på bästa
sätt. Vi tror att detta vore att använda
pengarna väl. Det måste anses oriktigt
att ha så dyrbara hjälpmedel liggande
i skrubbar och på andra ställen
utan att komma till användning för elevernas
nytta.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen nr 2
på denna punkt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skulle också tro att
vi så småningom får denna konsulenttjänst
inrättad, men, herr talman, jag
vill redan från början säga att denne
konsulent bör vara fullt medveten om
hur begränsade hans möjligheter blir
att hjälpa till på detta område. Vi får
inte glömma att vi har ca 1 000 skoldistrikt.
Det är där ute hjälpen behövs
när det gäller filmer, bildband, ljudband
och allt vad det heter. Det måste
då bli en lokal fråga huruvida man kan
se till att filmerna är i cirkulation och
detta gäller naturligtvis inte minst för
landsbygdens del. Jag känner till en hel
rad av skoldistriktet som ordnat denna
sak på ett bra sätt, men det kostar
pengar. Det är inte bara filmerna som
kostar pengar, utan det kostar också
pengar att få en organisation för att
visa dem, framför allt då i samband med
det ämne som lärarna undervisar i just
för tillfället. Vad jag vill varna för är
alltså att hysa alltför stora förhoppningar
och tro att en sådan här konsulent
skall kunna trolla på något sätt.

Jag misstänker att även reservanterna
har ungefär samma mening, ty de har
skrivit mycket försiktigt. Som kammarens
ledamöter själva kan se har de
t. ex. i två satser efter varandra använt
uttrycken »synes vara fallet» och »synes
därvid utgöra en förutsättning»
o. s. v. Detta visar att reservanterna
själva är försiktiga på detta område.

De moderna hjälpmedel, som vi nu
har fått i skolorna, kan vara av utomordentligt
stort värde, men det krävs
ytterligare en hel del ting i samband
med detta. Det krävs t. ex. mörkläggningsmöjligheter,
helst i alla undervisningssalar,
så att man kan utnyttja filmerna
på ett lämpligt sätt, och det behövs
mycket annat.

I landsbygdens skoldistrikt, där skolhusen
är spridda, är det inte så lätt
att få det hela att fungera riktigt bra.
På sina håll har man lyckats med det,
och det kan vara bl. a. tack vare att
man kunnat lära upp en vaktmästare att
sköta apparaterna, varefter denne har

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Ang. beskattningen av naturaförmåner vid inkomst av jordbruksfastighet

fått cirkulera i skoldistriktet. Det är ju
så, som alla vet, att i varje fall en del av
lärarna inte kan sköta filmapparaterna
på ett sätt som de själva skulle ha önskat.

Denna fråga är i allra högsta grad en
fråga för de lokala skolstyrelserna. Även
när den dagen kommer, då vi får denna
konsulenttjänst, tror jag att det kommer
att bli de lokala skolstyrelserna, som
får svara för att det blir en fullödig användning
av dessa hjälpmedel.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall helt kort be att
få yrka bifall till reservationen av herrar
Pålsson och Jacobsson m. fl. under
punkt 1.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Näsström säger, att vi har uttalat oss
försiktigt. Även vi förstår naturligtvis
att denne filmkonsulent inte kan uträtta
några underverk ute på det stora fältet.
Han kommer ju i stor usträckning att
bli bunden av granskningsarbete och
dylika uppgifter, varför han helt enkelt
inte kommer att få alltför stora möjligheter
att arbeta ute på fältet.

Här gäller det dock ett försummat
område, där man borde söka ta steg för
steg för att komma fram till bättre förhållanden.
Det första steget togs när
det tillsattes en deltidstjänst i skolöverstyrelsen.
Nu vill vi ta ytterligare ett steg
och få en heltidsanställd filmkonsulent.
Det är möjligt att detta steg måste följas
av ett tredje, ett fjärde, ja, kanske ett
femte steg, men vi kan nu faktiskt inte
ta alla dessa steg på en gång utan får
skynda långsamt. Därför har vi nöjt
oss med denna försiktiga skrivning och
med en begäran om att deltidstjänsten
skall förvandlas till en heltidsbcfattning.

<! Förslå kammarens protokoll 1060. Nr 12

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag uppskattar herr Anderssons
försiktighet. Även utskottsmajoriteten
har varit försiktig i så måtto,
att vi i år visserligen tillstyrkt en
tjänst som pressombudsman men inte
kunnat gå med på att inrätta denna befattning
som filmkonsulent. Det senare
är alltså ett utslag av vår försiktighet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående varje moment av
utskottets i den nu förevarande punkten
gjorda hemställan.

I fråga om mom. I, fortsatte talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att
kammaren skulle godkänna den av herr
Pålsson m. fl. vid punkten avgivna, med
1 a betecknade reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter gjordes i enlighet med de beträffande
mom. II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Jacobsson m. fl. vid punkten
avgivna, med 2 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i mom. III och IV
hemställt.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. beskattningen av naturaförmåner
vid inkomst av jordbruksfastighet

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 14, i anledning av väckta
motioner om översyn av reglerna för

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Ang. beskattningen av naturaförmåner vid inkomst av jordbruksfastighet

uppskattning av naturaförmåner och om
avdrag för bilkostnader i jordbruk.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:421, av herr Ringaby m.
fl., och II: 507, av herr Hedin m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att den
sektion inom skattelagssakkunniga, som
fått i uppdrag att utreda vissa spörsmål
rörande inkomstberäkningen i förvärvskällan
jordbruksfastighet, måtte få i
uppdrag att, enligt vad som anförts i
motionerna, göra en översyn av de bestämmelser,
som tillämpades i fråga om
naturaförmåner och bilkostnader.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
421, av herr Ringaby m. fl., och II: 507,
av herr Hedin m. fl., om översyn av
skatteförfattningarna såvitt avsåge naturaförmåner
och bilkostnader i jordbruk,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! I anledning av den motion
som jag har väckt i denna kammare,
1:421, och den likalydande motionen
II: 507 av herr Hedin m. fl., som
bevillningsutskottet behandlat i sitt förevarande
betänkande nr 14, ber jag att
få anföra några synpunkter.

De naturaförmåner som en jordbrukare
har att deklarera efter prövningsnämndens
anvisningar ger inte någon
som helst möjlighet till undanhållande
av inkomst, såsom då och då påstås,
utan snarare tvärtom. Jag vill fastslå
detta också därför att taxeringsmyndigheterna
förmodligen i år kommer att
ägna en hel del tid åt att söka upptäcka
imaginära falskdeklaranter, varvid kanske
även jordbrukarna mera generellt kommer
att inrangeras i denna grupp.

För att belysa hur läget i verkligheten
är skall jag som exempel ta en
jordbrukare som kan betraktas som en
genomsnittsjordbrukare i vårt land. Jag
tar en man med ett jordbruk på ca 30

tunnland jord av inte alltför god beskaffenhet.
Han deklarerar efter kontantprincipen,
vilket alltjämt är den
dominerande metoden ATid självdeklaration
bland jordbrukare. Jordbrukaren i
fråga kan beräknas ha en inkomst för
sig själv av omkring 11 000 kronor sedan
han gjort vederbörliga avdrag för
kostnader för inkomstens förvärvande.
I denna inkomst ingår då ett par tre tusen
kronor, som representerar byte av
maskiner. Han har varit tvungen att
göra detta maskinbyte för inkomstens
förvärvande men har inte fått göra helt
avdrag för kostnaden, eftersom den inbytta
maskinen kanske i någon eller
några detaljer är bättre än den gamla.

En jordbrukare av detta slag har vanligen
en ganska stor bostad, ofta fyrafem
rum och kök, vilket resulterar i att
han får ta upp en ganska stor inkomstpost
på deklarationen för denna bostadsförmån.
Hade han haft ett annat
arbete eller fått inkomsten från annan
förvärvskälla på orten, hade han väl
troligen inte hyrt sig fem rum och kök,
utan då hade han kunnat nöja sig med
en mindre och billigare bostad. När en
jordbrukare köper en sådan här liten
jordbruksfastighet måste han också köpa
det stora bostadshus som ofta finns
på sådana här små gårdar. Därigenom
tvingas jordbrukaren att med sin förhållandevis
ringa inkomst ta på sig en
onormalt hög bostadskostnad.

Låt oss emellertid fortsätta exemplet.
Jordbrukaren har en god vän eller släkting,
som arbetar på en verkstad i en
tätort. Vännen eller släktingen hugger
själv sin skräpved på vår- och sommarkvällar,
vilket är mycket vanligt. Han
får då denna ved gratis, bortsett från sitt
lilla arbete och den fritid han offrat.
Han behöver inte deklarera denna
bränsleförmån som inkomst. Jordbrukaren
däremot, som också hugger skräpved
och som ofta får göra det själv
på övertid, får som inkomst ta upp
värdet av denna ved efter de ganska
höga priser, som gäller i länskungörelsen.

Jag tycker över huvud taget att be -

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Ang. beskattningen av naturaförmåner vid inkomst av jordbruksfastighet

stämmelserna om beskattning av naturaförmåner
är ganska konstiga. Det är
väl ändå så, att det finns en förfärlig
massa andra människor i landet som har
naturaförmåner vilka inte kommer fram
i deklarationerna. Vi kan exempelvis
tänka på en bankdirektör som på sitt
sommarställe har en gris och kanske några
höns. Han slaktar grisen på hösten
och tar hem fläsket till sin frysbox, och
han lägger in äggen. Där har han en förmån,
som inte kommer fram i deklarationen.
Nu skall ingen tro att jag på något
vis vill beskära denna förmån -—
tvärtom, sådant skall uppmuntras, men
det är inte riktigt när man jämför med
en jordbrukares förhållanden.

Det finns också andra exempel. Vi kan
tänka på en tandläkare, som kan laga
tänderna på sina familjemedlemmar, en
skräddare som kan sy kläder åt sin familj
eller folk som åker omkring och
jagar och fiskar. Fritiden blir längre och
längre för de flesta människor — men
inte för jordbrukarna — och därigenom
kan de skaffa sig naturaförmåner som
inte kommer fram i deklarationen. Det
är litet förvånansvärt, att just jordbrukarna
skall vara så påpassade och kontrollerade
när det gäller naturaförmåner.

Den jordbrukare, som jag tidigare
nämnde som exempel, har alltså en inkomst
på 6 000 å 7 000 kronor, men han
får deklarera en inkomst av 11 000 å
12 000 kronor. Han betalar alltså skatt
för en inkomst som är betydligt större
än den han får i kontanter. Mot bakgrunden
härav förstår man reaktionen
ute på landsbygden mot talet om undanhållande
av inkomst inte minst bland
jordbrukare, ty det är ett vanligt problem
att man har en låg kontant inkomst
men betalar skatt för en högre.

Om en övergång till bokföringsmässig
deklaration kan komma till rätta med
dessa problem är det väl bara bra, men
då tycker jag att man också borde göra
en översyn av frågan om beskattningen
av naturaförmånerna.

Med det anförda, herr talman, vill jag
yrka bifall till motionerna I: 421 och
11: 507.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Inom bevillningsutskottet
har man uppfattat motionen så, att
herr Ringaby och hans medmotionärer
har önskat en ändring av de faktiska bestämmelserna,
men hans anförande här
gick väl närmast ut på att betyga att
jordbrukets utövare inte har några som
helst möjligheter att undkomma några
skatter, utan måste deklarera alla inkomster.

Till detta vill jag bara göra det uttalandet,
att den saken väl i och för sig
är tacknämlig. Det är väl ingen som försöker
uppamma någon misstänksamhet
mot medborgarnas sätt att deklarera,
men nog måste man ibland både från
det allmännas och från de enskilda medborgarnas
synpunkt bli fundersam när
man ser taxeringsresultaten.

Men det är en sak för sig. Vad motionen
avhandlar är någonting annat. Där
yrkar man på en översyn av bestämmelserna
om beskattning av naturaförmåner.
På det området har vi ju nu en ordning
som, kort sammanfattat, skulle kunna
uttryckas så, att det är ortens pris på
förmånerna som skall upptas till beskattning,
att de anvisningar som utfärdas är
normgivande — ehuru inte bindande —
och slutligen att vi har en mycket väl
utbyggd taxeringsorganisation med ett
stort lekmannainflytande. Därför förefaller
det väl knappast som om några
alldeles speciella reformkrav omgående
skulle behöva tillgodoses.

Jag övergår så till jämförelsen mellan
jordbrukare och andra yrkesutövare i
fråga om beskattning av naturaförmåner.
Det är riktigt som herr Ringaby säger,
att jordbrukaren får deklarera ett uppskattat
värde av bränsle, som han tar ur
sin egen skog. Det kan också vara berättigat
att säga att han, i den mån han
använder lejd arbetskraft för att ta vara
på detta bränsle, tar upp omkostnaden
som avdrag i deklarationen.

När det gäller den där bankdirektören,
som håller hushållsgris på sitt sommarställe,
är det litet svårare att göra
jämförelser. Om det finns någon bankdirektör
som finner det med sina intres -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Om avdrag för erlagd förmögenhetsskatt vid taxering till statlig inkomstskatt

sen förenligt att göra på det viset — jag
känner ingen — så utgår jag ifrån att
han måste vidkännas en utgift innan han
får fläsket från den slaktade grisen. Han
måste köpa grisen och förmodligen fodret
också, så nettoförtjänsten blir väl reducerad,
såvitt jag förstår —■ men jag är
inte så hemma i jordbruk och svinuppfödning.
Jag tror emellertid inte att det
här exemplet kan övertyga kammaren
om att bestämmelserna om beskattning
av naturaförmåner är orättvisa emot
jordbrukarna, eftersom förmånerna som
sagt skall tas upp efter ortens pris i enlighet
med prövning i varje särskilt fall.

När det gäller bilar och liknande ting
har vi i utskottet framfört den synpunkten,
att det blir fråga om en prövning.
I den mån bilarna i huvudsak
tages i anspråk för jordbrukets behov
skall de betraktas som inventarier, är de
till för personligt bruk blir de beskattade
på vanligt sätt.

Jag tror inte att det i denna motion
finns några argument, som skulle kunna
föranleda en skrivelse till Kungl. Maj :t
med begäran om utredning. Jag hemställer
därför om bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet
hemställt samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om avdrag för erlagd förmögenhetsskatt
vid taxering till statlig inkomstskatt

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 42, i anledning av väckt
motion om avdrag för erlagd förmögenhetsskatt
vid taxering till statlig inkomstskatt.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II: 139,
av lierr Hamilton, hade hemställts, att

riksdagen måtte besluta att erlagd förmögenhetsskatt
fr. o. in. taxeringsåret
1962 skulle vara avdragsgill vid taxering
till statlig inkomstskatt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att motionen II: 139, av herr Hamilton,
om avdrag för erlagd förmögenhetsskatt
vid taxering till statlig inkomstskatt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Henry Hansson, Magnusson i
Borås och Stiernstedt, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionen 11:139 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning i syfte att möjliggöra avdrag
för erlagd förmögenhetsskatt vid taxering
till statlig inkomstskatt.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Herr Hamilton hemställer
i den motion, som han väckt i andra
kammaren, att riksdagen måtte besluta
att erlagd förmögenhetsskatt
fr. o. m. taxeringsåret 1962 skall vara
avdragsgill vid taxering till statlig inkomstskatt.
I sitt betänkande nr 42 hemställer
bevillningsutskottet, att denna
motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Mot detta utskottets beslut har högerns
representanter i utskottet reserverat
sig men hemställer, inte att riksdagen
måtte besluta på sätt motionären
föreslagit, utan att frågan om denna avdragsriitt
skall göras till föremål för utredning
genom Kungl. Maj:ts försorg.
Reservanterna har följaktligen inte helt
kunnat ställa sig bakom motionärens
hemställan, men de instämmer i sak.
Anledningen till att vi ej ansett oss
kunna helt följa motionären är självfallet
den statsfinansiella situationen, som
för närvarande knappast tål vid den
minskning av skatteinkomsterna som ett
bifall till motionen i första omgången
skulle innebära.

Vi är väl alla överens om att i det
samhälle, där vi nu lever, är det ound -

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Ang. orsakerna till alkoholmissbruk bland ungdom

gängligen nödvändigt att kapital finns
tillgängligt för investeringar. Detta har
ju alltid sin giltighet, men inför den
omställning i handelspolitiskt avseende
som riksdagen beslöt förra onsdagen
måste man ju räkna med ytterligare
krav på kapitalmarknaden för att kunna
genomföra de rationaliseringsåtgärder,
som blir nödvändiga inom den svenska
handeln och industrien med hänsyn
tagen till detta. Det gäller följaktligen
att man skall stärka kapitalmarknaden,
och då lär man, såsom förhållandena
nu är, inte kunna undgå att vända
sig även till de enskilda i samhället.

Det är mot den bakgrunden som reservanternas
hemställan skall ses, och i
anslutning härtill yrkar jag, herr talman,
bifall till reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! EFTA-sammanslutningen
kan användas i åtskilliga sammanhang,
men jag hade ju aldrig trott att
den skulle komma upp när vi skall behandla
den här motionen. Det kan inte
vara rimligt ätt föra ett resonemang utifrån
det nya kapitalbehov, som eventuellt
kan uppstå i samband med sjustatsmarknaden,
när det gäller en skattefråga,
som varit uppe vid flera tillfällen
tidigare i riksdagen och som enkelt
uttryckt innebär att en skattesänkning
skall genomföras för dem som har
de största förmögenheterna.

Vi har ju ändrat förmögenhetsbeskattningen
åtskilliga gånger. Bland annat
har vi höjt gränsen för denna beskattning
från 50 000 till SO 000 kronor. Från
utskottets sida kan vi inte förorda, att
man nu skulle gå tillbaka och låta den
skatt som erlägges bli avdragsgill vid
taxeringen. Om den saken är bara ytterligare
att säga, att det ju vore mycket
enklare att i så fall ändra skatteskalorna
i stället för att införa denna metod.

Utskottet har funnit att denna fråga
inte på något sätt kan ges någon prioritet
i nuvarande läge när det gäller en
skattereform, och jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 42,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 44, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående de
tider, då allmän fastighetstaxering skall
äga rum, bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Ang. orsakerna till alkoholmissbruk bland
ungdom

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning
av väckta motioner angående orsakerna
till alkoholmissbruk bland ungdom.

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Ang. orsakerna till alkoholmissbruk bland

I de likalvdande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
232, av herr Bengtson och herr Carlsson,
Eric, samt II: 294, av herr Elmwall m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om
undersökning av orsakerna till alkoholmissbruket
hos ungdomen samt om vidtagande
av erforderliga åtgärder på
grundval härav i syfte att stävja den
olaga hantering, som försåg minderåriga
med rusdrycker.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna »I: 132»
och 11:294 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Beredningsutskottet har
på ett sätt intagit en positiv ståndpunkt
till denna motion om undersökning av
orsakerna till alkoholmissbruket hos
ungdomen och om vidtagande av erforderliga
åtgärder för att åstadkomma en
bättre ordning, men jag anser å andra
sidan att utskottets slutsats inte leder
till några positiva resultat.

Utskottet säger att de i utlåtandet intagna
statistiska uppgifterna om fylleriförseelser
åren 1954—1958 ger en bild
av allvaret i de av motionärerna upptagna
problemen. Det är särskilt oroande,
fortsätter utskottet, att en försämring
av nykterhetstillståndet har inträtt
bland ungdomarna och i synnerhet
bland dem som är under 18 år. Utskottet
talar sedan om vissa åtgärder som
vidtagits. Man pekar på den av nykterhetsorganisationerna
och nykterhetsnämnderna
etablerade samarbetsnämnden
i alkoholfrågan. Utskottet talar vidare
om undersökningar som gjorts.

Men jag vill påstå att vi alltjämt saknar
den översiktliga undersökning om
orsakerna till ungdomens alkoholmissbruk
som man egentligen borde kräva,
särskilt i den situation som nu råder.
1944 års nykterhetskommitté gjorde en
utförlig undersökning, men den är nu
så pass gammal att vi behöver en undersökning
som tar hänsyn till förhållan -

ungdom

dena under de fem år som förflutit sedan
den ändrade nykterhetslagstiftningen
trädde i kraft år 1955. En närmare
undersökning om varför ungdomsfylleriet
tilltar är enligt min mening mycket
önskvärd.

Och vad utskottet alls inte tycks ha
behandlat är den i motionen berörda
frågan hur man skall komma åt langarna,
som ställer sprit till förfogande
för ungdomar under 21 år. Att i det
snöda vinningssyfte, som langarna väl
alltid har såsom motiv för sin verksamhet,
föra in ungdomen på vägar som
kan bli vådliga för många ungas framtid,
det får anses vara ett så grovt brott
att man borde ta itu med hanteringen
och se till att den blir ordentligt näpst.

Trots beredningsutskottets positiva
inställning i vissa punkter kan jag alltså
inte finna att slutsatsen är riktig när
man yrkar avslag på motionen, utan jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
motionerna nr 232 i första kammaren
och 294 i andra kammaren.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att
utskottet yttrat sig i mycket positiva ordalag
om motionens syfte att komma till
rätta med alkoholmissbruket bland ungdomen.
På den punkten kan naturligtvis
inte råda några delade meningar i
Sveriges riksdag.

Men vi har också fäst uppmärksamheten
på den verksamhet som bedrives
inom de ansvariga myndigheterna för
att komma till rätta med problemet.
Dessutom har vi pekat på den forskning
som är i gång eller planlägges för att få
en klarare bild av orsakerna till alkoholmissbruket,
en fråga varom man vet
alltför litet. Vi anser det inte sannolikt
att den utredning, som föreslås av motionären,
skulle främja syftet snabbare
och bättre än de åtgärder som är aktuella
inom de i första hand ansvariga
myndigheterna. Därför har vi uttalat
önskemålet att det pågående arbetet får
fullföljas och utvidgas innan riksdagen
kräver ytterligare åtgärder och utredningar.

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Om utredning i syfte att skapa en statlig svensk petrokemisk industri

Med denna motivering ber jag få yrka
bifall till beredningsutskottets utlåtande
nr 16, dock med den korrigeringen
av klämmen att siffrorna I: 132 skall
ändras till 1:232, som är den riktiga
beteckningen på här förevarande motion
i första kammaren.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Den fråga som motionären
och herr Bengtson tagit upp är bara
en del av det stora och vittomfattande
problem, som alkoholmissbruket här
i landet utgör.

Som jag påpekade i en interpellation
förra året och som jag framhöll i årets
remissdebatt, är situationen alltjämt väsentligt
sämre än den var före motbokens
borttagande. Man hade ju räknat
med en försämring, men man hade också
räknat med att situationen så småningom
skulle bli bättre. Det har blivit
en viss minskning i den totala försäljningen
av starksprit, vilket är ett gynnsamt
tecken, men antalet anhållanden
för fylleriförseelser visar ingen påtaglig
minskning.

Jag påpekade i min interpellation förra
året önskvärdheten av en fullständig
utredning av alkoholförhållandena allt
sedan motboken avskaffades, och jag påtalade
i mitt inlägg i årets remissdebatt
framför allt hur många det är som till
följd av alkoholmissbruk utsätter sig för
livsfarliga skador. Antalet vet man inte,
men det är säkerligen inte obetydligt,
och det skulle vara av stort värde att
få fram en statistik över detta för att se
hur utvecklingen går.

För mig framstår alltså den av motionärerna
begärda utredningen bara som
en delåtgärd i frågan. Jag har, herr talman,
inget yrkande annat än om bifall
till utskottets hemställan, men jag har
inte kunnat underlåta att påpeka betydelsen
av att man får en allsidig utredning
av förhållandena, sådana de har
tett sig efter motbokssvstemets borttagande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad och ett i den s. k. klämmen
anmärkt tryckfel rättats, så att det

däri förekommande motionsnumret I:
132 utbytts mot I: 232, gjordes enligt föreliggande
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckt motion
om vissa åtgärder till hjälp för rörelsehämmade
och äldre personer;

nr 18, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande hälsoundersökning
av unga kvinnor; samt

nr 19, i anledning av väckt motion
om tillämpning av upphandlingskungörelsen
på landsting och primärkommuner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 49, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1960/61 till Bidrag
till metallografiska institutet m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 21, i
anledning av väckta motioner om översyn
av gällande bestämmelser rörande
beskattning av vinst vid överlåtelse av
rörelse, bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Om utredning i syfte att skapa en statlig
svensk petrokemisk industri

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckt motion
om utredning i syfte att skapa en
statlig svensk petrokemisk industri.

T en inom andra kammaren under nr
89 väckt motion, som hänvisats till ban -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Om åtgärder för att åstadkomma ökad statlig järnförädling

koutskottets handläggning, hade herr Johansson
i Stockholm m. fl. hemställt, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om en utredning i syfte
att skapa en statlig svensk petrokemisk
industri, oberoende av utländska koncerner,
på grundval av förstatligande
och statligt monopol på oljeimporten,
oljedistributionen, oljehandeln och oljeraffineringen,
i stort sett efter de riktlinjer
som föreslagits av 1945 års oljeutredning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionen II:
89.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att yrka bifall till motion nr 89 i
andra kammaren.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag skall likaledes be
att få inskränka mig till ett yrkande,
nämligen om bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om åtgärder för att åstadkomma ökad
statlig järnförädling

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att åstadkomma
ökad statlig järnförädling.

I två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 436 i första kammaren av
herrar Helmer Persson och Öhman samt
nr 537 i andra kammaren av herr Holmberg
m. fl., hade föreslagits, att riks -

dagen skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder snarast
i syfte att åstadkomma en väsentligt
ökad statlig järnförädling.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:436 och 11:537 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Även jag skall fatta mig
kort.

Vi har i motioner påyrkat åtgärder
för att åstadkomma en väsentlig ökning
av järn- och stålproduktionen i vårt
land. Utskottet anser emellertid att den
saken grejas av andra utan riksdagens
inblandning. Även kommerskollegium,
jernkontoret och styrelsen för Norrbottens
järnverk tycks, av remissyttrandena
att döma, vara lika självbelåtna som
bankoutskottet.

Vi har fäst uppmärksamheten bl. a.
vid nödvändigheten av att bygga ut
järnindustrien i Norrbotten. Till det säger
man bl. a. att det torde ankomma på
ledningen för NJA att följa utvecklingen
och vidta nödvändiga åtgärder. Men är
inte detta att ta alltför lättvindigt på
denna fråga? Är det inte på det sättet
att framåtskridandet i allra högsta grad
är beroende av produktionen av järn och
stål? Jag måste påpeka att vårt land i det
avseendet är i färd att bli distanserat av
flera andra nationer. Produktionen av
tackjärn var år 1959 1 400 000 ton och
av handelsfärdigt järn och stål 1 934 000
ton. Enligt min mening är detta alldeles
otillräckligt. De inhemska behoven av
järn och stål kommer nämligen raskt
att stiga. Vi lever i mekaniseringens tidevarv,
och därför krävs ökat maskinbygge
och till följd därav också ökad
tillgång på stålprodukter. Låt mig göra
en jämförelse exempelvis med Tjeckoslovakien.
Tjeckoslovakien har inte fullt
dubbelt så många innevånare som vårt
land, men år 1965 kommer Tjeckoslovakien
att producera 11 miljoner ton stål,
alltså mer än dubbelt så mycket som
vårt land per capita räknat.

Vilken produktionsökning förutser

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

Nr 12

Om åtgärder för att åstadkomma ökad statlig järnförädling

man nu under 1960-talet när det gäller
valsade järn- och stålprodukter? Såvitt
jag kan se av föreliggande material kommer
oxelösundsverket om något år upp
till produktionssiffran 300 000 ton valsade
produkter, och år 1963 uppnår
Norrbottens järnverk produktionssiffran
470 000 ton valsade produkter. Märk väl
att den sistnämnda siffran uppnås först
drygt 20 år efter det att riksdagen beslutade
om byggandet av Norrbottens
järnverk och efter det att riksdagen
fastställt, att produktionsprogrammet i
första hand skulle inriktas på att bli ca
en halv miljon ton valsade produkter.
Det påstås nu att vår import av stålprodukter
år 1965 kommer att belöpa sig
till 400 000 ton. Jag tror att den siffran
är för låg. När man stannat vid den,
har man bl. a. inte tagit med i beräkningen
hur nödvändigt det är att vi i
mycket större utsträckning än för närvarande
är fallet måste bli en maskinbyggande
nation.

Jag anknyter åter till norrbottensproblemen.
Sysselsättningen där uppe är
inte alls tillfredsställande. Bland annat
av den anledningen anser vi att man
under 1960-talet borde vidtaga förberedelser
för att utbygga järn- och stålproduktionen
i Norrbotten med ytterligare
låt oss säga en halv miljon ton. Vem är
det nu som skall bestämma om det kommer
att bli så eller ej? Ja, här säger
utskottet att den frågan får avgöras av
ledningen för Norrbottens järnverk. Jag
måste då fråga, om verkligen den svenska
riksdagen bör stå främmande för
denna fråga. Det gäller ju här en sak som
är betydelsefull ur två synpunkter; dels
måste vi klara sysselsättningen, dels
är det nödvändigt att vårt lands järnoch
stålproduktion ökar.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionerna nr 436 i
första kammaren och 537 i andra kammaren.

Herr EWERLÖF (b):

Herr talman! Utskottet bar stött sig
på de remissutlåtanden som kommit in
i ärendet. Det gäller utlåtanden från

kommerskollegium, jernkontoret och
styrelsen för Norrbottens järnverk. I
dessa utlåtanden har man redogjort för
betingelserna i fråga om export och
förbrukning på hemmamarknaden av
järnmalmstillgångarna. Där har framhållits,
att det icke utan stora risker
för felinvesteringar finns utrymme för
någon radikal omläggning av tillverkningen
inom landet. Det försiggår en
successiv ökning av behovet både för
export och på hemmamarknaden, men
denna ökning tillgodoses bäst genom att
omhändertas av redan befintliga anläggningar.
Från dessa utgångspunkter har
man från samtliga håll avstyrkt motionerna.

Jag ber för min del, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stadga angående
enskilda sjukhem m. m.; och
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående vissa trafiknykterhetsfrämjande
åtgärder.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställlning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 154, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 fm.

nr 103, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
m. m.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens första
kammare samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta befattningshavare hos
kammaren, den 5 april 1960.

Beslöts med hänsyn till den ökade
arbetsbelastningen på stomnotarien att
under del av session då så erfordras anställa
tillfälligt biträde åt stomnotarien
mot ersättning per timme, och skulle
härför tills vidare anlitas förste expeditionsvakten
hos arbetsdomstolen Gunnar
Sterner.

År och dag som ovan.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 126, angående organisationen av den
statliga centrala rationaliseringsverksamheten,
m. m.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Hanson, Per-Olof, under sammanträdet
till herr talmannen avlämnad motion, nr
627, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 116, angående ianspråktagande
av viss del av de Längmanska
donationsmedlen.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.36.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12

Onsdagen den 6 april eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Lagförslag om fiskevårdsområden

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fiskevårdsområden m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 februari 1960 dagtecknad
proposition, nr 50, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om fiskevårdsområden;

2) lag angående ändring i lagen den
1 december 1950 (nr 596) om rätt till
fiske;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 §
lagen den 27 juni 1957 (nr 390) om fiskearrenden;
och

4) lag angående ändrad lydelse av
19 § lagen den 30 september 1904 (nr 48
s. 1) om samäganderätt.

I propositionen hade, efter viss förebild
av bestämmelserna om jaktvårdsområden,
föreslagits, att av ägare och
brukare till fiske, oskiftat såväl som
skiftat, skulle — för ordnande av fiskeförhållandena
och främjande av fiskerättshavarnas
gemensamma intressen —
kunna bildas en sammanslutning, benämnd
fiskevårdsområde. Beslut härom
skulle meddelas av länsstyrelsen, som
dock på avgörande punkter var bunden
av delägarnas beslut. Sålunda krävdes
för tillkomsten av fiskevårdsområde viss
anslutning bland delägarna. Denna skulle
utgöra antingen enkel majoritet efter
huvudtalet jämte anslutning från en
tredjedel, räknat efter delaktigheten, el -

ler enkel majoritet efter delaktighet jämte
anslutning från en tredjedel efter huvudtalet.

Fiskevårdsområdet skulle vara till tiden
begränsat men med möjlighet till
förlängning. Nya delägare voro i princip
bundna av vad som tidigare beslutats.

Tillkomsten av ett fiskevårdsområde
inverkade icke på bestående äganderättsförhållanden.
Vid fiskets utövande blev
däremot den enskilde fiskerättshavaren
bunden av stadgarna och delägarnas beslut.
Möjlighet komme att finnas för delägare
att anföra besvär. Även skyddet
av tredje mans rätt hade i förslaget beaktats.

I fråga om rösträtten inom den nya
organisationen hade föreslagits, att för
vissa i lagen särskilt nämnda beslut,
t. ex. om upplåtelse av fiske eller skyldighet
att lämna tillskott för gemensamt
ändamål, skulle röstning ske efter delaktighet
eller med viss hänsyn till delaktigheten.
I fråga om rösträtten i allmänhet
utgick förslaget ifrån att röstning
skulle ske efter huvudtalet ehuru
med möjlighet för delägarna att besluta
om annan ordning. Enkel majoritet skulle
i allmänhet vara tillräcklig.

För beslut om upplåtelse av fiske skulle
krävas, förutom viss kvalificerad majoritet,
samtycke av yrkesfiskare med
eget fiske och därmed likställda.

Kostnaderna för fiskevårdsområdes
bildande skulle i princip böras av delägarna
själva. Då det emellertid också
finge anses vara ett allmänt intresse, att
fiskevårdsområden kommo till stånd,
borde bidrag härtill kunna utgå av allmänna
medel. Genom att därvid i viss
utsträckning taga i anspråk de enligt
vattenlagen utgående s. k. fiskeavgifterna
funnes möjlighet att lämna bidrag utan
att riksstaten belastades.

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Lagförslag om fiskevårdsområden

Kungl. Maj :ts förslag till lag om fiskevårdsområden
var i nedan angivna delar
så lydande:

2 §

Fiskevårdsområdes delägare utgöras
av ägarna till det fiske som ingår i området.

Ägare av fastighet till vars förmån gäller
servitut, som innefattar rätt att med
uteslutande av fiskets ägare utnyttja fisket,

boställshavare, som själv brukar bostället,
samt

innehavare av besittningsrätt för obegränsad
tid till fastighet, som tillhör kronan
eller allmän inrättning,

skola dock i fiskerättsägarens ställe
anses som delägare.

Innefattar servitut rätt till allenast en
del av den besvärade fastighetens fiske,
skall i fråga om den delen vad i andra
stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

6 §

Fiskevårdsområde må bildas om samtycke
föreligger antingen från delägare,
som företräda mer än hälften av delaktighetstalet
och tillika utgöra minst en
tredjedel av antalet delägare, eller från
delägare, som utgöra mer än halva antalet
delägare och tillika företräda minst
en tredjedel av delaktighetstalet. Skall
fiskevårdsområdet omfatta ett eller flera
vart för sig oskiftade fisken, erfordras
därjämte samtycke från minst en delägare
inom varje sådant fiske.

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna
uppfyllda, skall fiskevårdsområdet
bildas, om det befinnes lämpligt
med hänsyn till vattenområdets och
fiskets beskaffenhet och omfattning samt
förhållandena i övrigt.

8 §

För varje delägare skall bestämmas
hans delaktighet i fiskevårdsområdet.
Delägarna äga själva bestämma därom
då de äro ense. I annat fall skall delaktigheten
bestämmas, för samfällt fiske
med bestämda andelar efter delägarens
andel däri och i övrigt genom uppskattning.

Beträffande fiske, som ej är samfällt,
skall uppskattningen, om ej särskilda
skäl till annan beräkningsgrund föreligga,
grunda sig på omfattningen av de
skilda vattenområdena.

10 §

Är fisket inom fiskevårdsområde i sin
helhet samfällt för två eller flera fastigheter,
må upplåtelse av fiske ske endast
om delägare med mer än hälften av delaktighetstalet
samtycka därtill.

Är fisket ej så beskaffat som i första
stycket sägs, må upplåtelse ske endast
om delägare med mer än två tredjedelar
av delaktighetstalet samtycka därtill.
Omfattar fiskevårdsområdet ett eller flera
vart för sig oskiftade fisken, skall i
stället beträffande varje sådant fiske gälla
vad i första stycket är stadgat.

11 §

Är delägare yrkesfiskare eller är fisket
eljest av väsentlig betydelse för hans
försörjning, må utan hans samtycke upplåtelse
ej ske av fiske, som han med ensamrätt
äger eller brukar, eller av fiske,
vilket tidigare såsom särskild lott tilldelats
honom.

Vad i denna lag stadgas om upplåtelse
skall ock gälla, då delägare tilldelas
fiskerätt i vatten, där han förut icke ägt
sådan rätt.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat nio i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna 1:530, av
herr Carlsson, Eric, m. fl., och 11:659,
av herr Eliasson i Sundborn m. fl.,

de likalydande motionerna 1:531, av
herr Nilsson, Ferdinand, m. fl., och II:
660, av herr Grebäck m. fl.,

de likalydande motionerna 1:532, av
herr Pålsson m. fl., och II: 656, av herr
Agerberg m. fl.,

de likalydande motionerna 1:533, av
herr Sveningsson, och 11:657, av herr
Hamilton, samt

motionen 11:658 av herr Svensson i
Krokstorp m. fl.

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12

1 motionerna 1:531 och 11:660 liade
hemställts, att riksdagen i anledning av
propositionen nr 50 måtte besluta sådan
ändring i förslaget till lag om fiskevårdsområden,
att fiskevårdsområde,
som kom att omfatta det till allenast en
fastighet hörande fisket, skulle, då detta
ej ensamt för sig utgjorde en fastighet,
kunna bildas, om samtycke förelåg från
delägare, som antingen företrädde mer
än hälften av delaktighetstalet eller utgjorde
mer än halva antalet delägare.

I motionerna 1:533 och 11:657 hade
hemställts, att riksdagen måtte dels avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 50, dels
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte efter förnyad utredning
förelägga riksdagen förslag innebärande
en modernisering av lagen om
gemensamhetsfiske med bibehållande av
de för denna lag gällande rättsprinciperna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen — med bifall till motionerna
I: 531 och II: 660 samt med förklaring
att riksdagen i anledning av motionerna
1:530 och 11:659, 1:532 och
II: 656 samt II: 658 funnit vissa ändringar
böra göras i förslaget till lag om fiskevårdsområden
— måtte — med avslag
å motionerna 1:533 och 11:657 i vad
därigenom yrkats avslag å propositionen
-— för sin del antaga de vid propositionen
fogade lagförslagen med de ändringarna
att 6 och 11 §§ lagen om fiskevårdsområden
erhölle följande lydelse:

6 §

Fiskevårdsområde må---sådant

fiske.

Hör fisket till allenast en fastighet och
utgör det ej ensamt för sig en fastighet,
må dock fiskevårdsområde bildas, om
samtycke därtill lämnas av mer än halva
antalet delägare eller av delägare, vilka
företräda mer än hälften av delaktighetstalet.

Äro de i första eller andra styckena
angivna förutsättningarna uppfyllda,

Lagförslag om fiskevårdsområden

skall fiskevårdsområdet bildas, om det
befinnes lämpligt med hänsyn till vattenområdets
och fiskets beskaffenhet och
omfattning samt förhållandena i övrigt.

11 §

Utan delägares samtycke må upplåtelse
ej ske av delägarens hela fiske eller
eljest av fiske, som han med ensamrätt
äger eller brukar eller såsom särskild
lott tilldelats honom. Vad nu sagts gäller
dock ej, då fisket saknar betydelse
för delägarens försörjning.

Vad i — — — sådan rätt.

B. att motionerna

1) I: 530 och II: 659;

2) I: 532 och II: 656;

3) I: 533 och II: 657;

4) 11:658,

1 den mån de icke besvarats genom vad
utskottet i utlåtandet anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ebbe Ohlsson och Turesson, vilka på anförda
skäl ansett, att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen •— med bifall till motionerna
I: 531 och II: 660 samt med förklaring
att riksdagen i anledning av motionerna
I: 530 och II: 659, I: 532 och II:
656 samt II: 658 funnit vissa ändringar
böra göras i förslaget till lag om fiskevårdsområden
— måtte — med avslag
å motionerna 1:533 och 11:657 i vad
därigenom yrkats avslag å propositionen
—• för sin del antaga de vid propositionen
fogade lagförslagen med de ändringarna
att 2, 6, 8, 10 och 11 §§ lagen
om fiskevårdsområden erhölle i reservationen
angiven lydelse;

B. att riksdagen vid bifall till reservanternas
förslag till ändrad lydelse av

2 § i förslaget till lag om fiskevårdsområden
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställat att frågan om servitutshavares
ställning enligt den föreslagna lagen
måtte göras till föremål för ytterligare
utredning;

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Lagförslag om fiskevårdsområden

C. att motionerna

1) 1: 530 och II: 659;

2) I: 532 och II: 656;

3) I: 533 och II: 657;

4) II: 658,

i den mån de icke besvarats genom vad
reservanterna anfört och hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt reservanternas förslag skulle
sista stycket av 2 § i Kungl. Maj:ts förslag
till lag om fiskevårdsområden utgå.
Reservanternas förslag till lydelse av
6 och 11 §§ i samma lagförslag överensstämde
med det av utskottet framställda
förslaget. 8 och 10 § § i lagförslaget
om fiskevårdsområden hade av
reservanterna avfattats sålunda:

8 §

För varje delägare skall bestämmas
hans delaktighet i fiskevårdsområdet.
Delägarna äga genom skriftlig överenskommelse
själva bestämma därom då de
äro ense. I annat fall skall delaktigheten
bestämmas, för samfällt fiske med
bestämda andelar efter delägarens andel
däri och i övrigt genom uppskattning.

Beträffande fiske, som ej är samfällt,
skall uppskattningen grundas på en bedömning
av värdet och omfattningen av
varje delägares fiske eller, därest någon
väsentlig olikhet mellan olika delägares
fisken ej föreligger, på omfattningen av
de skilda vattenområdena.

10 §

Upplåtelse av fiske må ske endast om
delägare som företräda mer än två tredjedelar
av delaktighetstalet och tillika
utgöra mer än två tredjedelar av hela
antalet delägare samtycka därtill.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag skall inte ens för ett
ögonblick försöka inbilla kammarens
ärade ledamöter, att jag tycker att detta
ämne är lättsamt eller ens lättsmält, även
om det rör sig om något så trevligt som
fiske och fiskevårdsområden. Jag vill
emellertid anföra några synpunkter

kring den reservation, som är fogad till
utskottsutlåtandet.

Det är i tre olika hänseenden som vi
har en annan mening än utskottsmajoriteten.
Det gäller delaktighetens bestämmande,
servitutshavarens rösträtt och
slutligen förutsättningarna för upplåtelse.

Då det gäller delaktighetens bestämmande
har vi den åsikten att man bör
eftersträva att med så enkla medel som
möjligt beräkna delaktighetstalen för de
olika delägarnas fiske och samtidigt söka
uppnå största möjliga rättvisa. Denna
rättvisa kan enligt vår mening inte
uppnås om man endast beräknar delaktigheten
efter vattenområdets storlek.
Vi vet ju att fisket i ett vatten kan vara
bättre på vissa platser och sämre på
andra inom ett och samma vattenområde.
Vi menar att i sådana fall bör inte
ske en uppskattning som uteslutande
grundas på arealen, utan delaktigheten
bör enligt vår mening grundas på en bedömning
av fiskets värde. Det kan finnas
och finns givetvis många olika faktorer
som medför att ett fiskevatten är
bättre eller sämre. Det kan t. ex. vara
strömförhållandena, det kan vara en mer
eller mindre riklig vegetation, det kan
vara förekomsten av lekplatser o. s. v.

En sådan bedömning behöver inte såvitt
vi kan förstå bli så särskilt svår att
genomföra. Det krävs inga särskilda undersökningar
utan bedömningen kan
företas på grundval av redan kända förhållanden.
Reservanterna menar alltså
att en sådan bedömning skulle bli mer
rättvis än en uppskattning som bara lägger
arealen till grund. Enligt vår mening
bör detta komma till uttryck också i lagtexten.

Då man bildar ett fiskevårdsområde
skall delaktigheten bestämmas. Det får
delägarna själva svara för, om de är
ense. Ett sådant beslut binder även nya
ägare i framtiden, så länge som fiskevårdsområdet
står. Det bör därför enligt
vår uppfattning upprättas en skriftlig
handling, och kravet på skriftlig form
bör, anser vi, komma till uttryck även
i lagtexten.

När det sedan gäller servitutshavarens

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12

rösträtt vill jag erinra om att servitutshavaren
får träda i fastighetsägarens
ställe, om servitutet innefattar rätt till
en fastighets hela fiske. Men utskottet
vill ge rösträtt även om servitutet innefattar
rätt till blott en del av fastighetens
fiske. Då anses servitutshavaren
vara delägare liksom fastighetsägaren,
och båda har rösträtt. Detta kan naturligtvis
missbrukas och vålla kiv och
mycken förtret. Rena struntservitut kan
upplåtas i mängd av en fastighetsägare
i ett visst bestämt syfte. Fastighetsägaren
kan komma till ett sammanträde
med åtskilliga rösträttsinnehavare och
driva igenom sina önskningar. I reservationen
har vi gjort den jämförelsen att
en fastighet ju kan ägas av flera personer
med samäganderätt. Men i det fallet
har de endast en röst. Vi tycker nog att
man bör fundera mer på frågan om vilken
rätt som skall tillkomma servitutshavare
i fall som detta. Till dess Kungl.
Maj:t har funderat färdigt på problemet
bör endast sådana servitutshavare som
utnyttjar fastighetens hela fiske anses
som delägare i fiskevårdsområdena.

Sist men inte minst gäller reservationen
förutsättningarna för upplåtelse. Enligt
10 § i lagförslaget krävs i de fall då
fisket är skiftat samtycke från delägare
med mer än två tredjedelar av delaktighetstalet.
I det fall då fiskevattnet är
samfällt krävs inte mer än samtycke
från delägare med mer än hälften av
delaktighetstalet.

I reservationen yrkar vi att kravet på
samtycke vid upplåtelse bör vara detsamma,
vare sig fisket är samfällt eller
ej.

Några som helst krav på vilket antal
delägare som skall samtycka till upplåtelsen
vilket uppställes i 6 § angående
förutsättningar för fiskevårdsområdes
bildande, ställer man inte. Följden härav
kan givetvis bli den, att ett litet antal
delägare med stora andelar i ett fiskevårdsområde
mot flertalets önskan kan
upplåta allt fiske inom fiskevårdsområdet.
Vi menar att detta inte vore någon
lycklig utveckling. Många ägare av små
avstyckningar — som har eu annan uppfattning
— kan ju därigenom bli helt

Lagförslag om fiskevårdsområden

berövade sitt fiske, man kan säga att
deras chans till fritidsnöje och rekreation
kan berövas dem, och det är väl
ändå inte någonting som vi i dag vill
främja.

Kunde vi så att säga snygga upp utskottsförslaget
med de reservationsyrkanden
som här har framförts, skulle säkerligen
— såvitt vi ser — alla parter
tillgodoses. Därutöver är det ingenting
att säga om förslaget till lag om fiskevårdsområden,
som — med undantag av
vad jag här anfört — tycks mig vara
ganska gott.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Även om jag i denna
fråga har en del andra synpunkter på
detta förslag till lag om fiskevårdsområden
än vad min gode vän och partikamrat
Ebbe Ohlsson såsom reservant
till utskottet här har givit uttryck åt,
avstår jag helt ifrån att vända mig mot
hans uppfattning och de uttalanden som
han här har gjort. Jag föredrar i stället
att vända mig emot det här föreliggande
lagförslaget med några allmänna kritiska
synpunkter.

I anslutning till Kungl. Maj:ts proposition
nr 50 med förslag till lag om fiskevårdsområden
m. m. har jag väckt
en motion i denna kammare, nr 533 —
en likadan motion har i andra kammaren
avgivits av herr Hamilton — med
hemställan om avslag på Kungl. Maj:ts
proposition. Ur mina synpunkter är det
alldeles omöjligt att godta vad som föreslås
i den kungl. propositionen eller vad
som nu föreslås i utskottets utlåtande,
då den lag det häi gäller har vad jag
anser vara tvångslagskaraktär. Men jag
vill också säga att jag inte på något sätt
känner mig som någon talesman för yrkesfiskarna.
I mina bygder i södra delen
av Älvsborgs län finns det inte en
enda som liar fiske till yrke eller till levebröd.

När denna nya lag skall tillämpas
kommer det utan tvekan ute i bygderna

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Lagförslag om fiskevårdsområden

att uppstå mycket missnöje och mycken
irritation över tillämpningen. Man kan
fråga om det verkligen skall vara nödvändigt
när någonting skall uträttas att
använda så hårda och så långt gående
tvångsåtgärder som det här är fråga om.
När förslaget om fiskevårdsområden har
utarbetats har man i viss mån som förebild
och utgångspunkt haft jaktvårdsområdena.
Även här kan i viss mån
tvångsåtgärder komma till användning
men dock — vilket vi skall komma ihåg

— i mycket mildare form. När det gäller
jaktvårdsområdena fordras en mycket
stark majoritet — fyra femtedelars
majoritet —- för att man med lagens
hjälp skall kunna tvinga de återstående
att vara med om att bilda ett jaktvårdsområde.

När det nu gäller bildandet av fiskevårdsområde
ger man litet större delägare
i fiskevattnet — även om de bara
utgör en tredjedel av delägarnas antal

— rätt att besluta över majoriteten på
två tredjedelar. Att man här ger en liten
minoritet rätt att besluta över en
stark majoritet tycker jag är fullständigt
orimligt, och den rätt och den makt
man här ger de större delägarna i fiskevattnet
i förhållande till de mindre har
jag inte heller några sympatier för.

Det kan gott sägas att man här inför
en ny form av demokrati — en ny form
för parlamentarisk ordning. Jag vet inte
om man i något tidigare sammanhang
har infört den ordningen att en tredjedel
skall ha beslutanderätt över två
tredjedelar — som man nu gör i denna
nya organisation. Jag vill gärna framställa
frågan vad det är för orsak till
att man för bildandet av fiskevårdsområden
griper till en mycket hårdare och
strängare tvångslagstiftning än som gäller
för jaktvårdsområdena. Finns det
någon verklig motivering för detta, eller
är det en allmän tendens till att
tvångsmetoderna gentemot de enskilda
medborgarna skall öka och en tendens
till en allmän skärpning när det gäller
lagstiftning av detta slag?

Utskottet tycker att vi i vår motion har
uttryckt oss på ett tillspetsat sätt och
att andra motionärer som har haft sam -

ma mening har uttryckt sig mindre tillspetsat.

När man konstaterar detta anför man
som en förmildrande omständighet att
tvånget som förekommer i denna lagstiftning
dock inte är av expropriationsnatur.
Om det nu finns ännu hårdare
tvångsformer för viktiga angelägenheter,
kan detta inte anses vara någon motivering
för det som här föreslås.

Utskottet säger vidare att det inte gäller
mer än att minoriteten får finna sig
i vad majoriteten beslutar. Detta är inte
riktigt, ty som jag har sagt är det i
en viss situation minoriteten av delägare
som beslutar över majoriteten.

Tvånget gäller även tvångsanslutningen
till denna nya form av organisation.
Detta tvång kommer enligt min mening
att skapa stor oenighet på fiskets område.
Man bär uttalat att tvångstillämpningen
är mildare än expropriation. Det
är dock så att för den tillgång och den
bestämmanderätt en enskild person får
avstå genom expropriation får han skälig
ersättning. I sådana frågor fattas
beslut av våra högt stående domstolsinstanser.
Även om jag inte är anhängare
av expropriationsförfarandet tycker
jag att den nämnda ordningen ger en
viss trygghetskänsla.

Man kan allvarligt befara när det gäller
fiskevårdsområdena att lagstiftningen
kommer att användas även i andra syften
än att befrämja fiskevården. Här
föreligger betydande risker för maktmissbruk.

Man vill även att fiskevårdsområdena
skall få vad jag vill kalla beskattningsrätt.
Detta skulle innebära att många
som har fiskerätt och är delägare i
fiskevatten men inte bär vare sig tid
eller intresse att bedriva något fiske
kommer att tvingas med i fiskevårdsområdena
och får vara med och dela alla
kostnader som området beslutar om i,
som det så vackert heter, fiskevårdande
syfte. Detta blir, såvitt jag förstår,
ingenting annat än en ny skatt. Varför
inte kalla den fiskeskatt eller något liknande? Här

måste också uppmärksammas att
enskilt fiske i stor utsträckning bedrivs

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12

som ett nöje och inte yrkesmässigt som
levebröd. Man kan alltså säga att dessa
delägare får betala en nöjesskatt. Det
uttrycket är kanske riktigare än fiskeskatt.
Visst brukar vi få betala både
statlig och kommunal nöjesskatt när vi
själva är med om något skattebelagt nöje.
Men det är väl både oskäligt och
orimligt att i detta fall många skall
tvingas att betala nöjesskatt för andra
människors nöjen, i form av avgifter
till fiskevården. Detta är en del av det
nya i detta sammanhang.

Såväl utredningen som departementschefen
diskuterar namnfrågan för fiskevårdsområdena.
Man tycker inte att
beteckningen fiskevårdsområde är särskilt
bra. Men med den likhet ifrågavarande
begrepp ändå har med jaktvårdsområde
och då detta uttryck är
inarbetat och känt, väljer man namnet
fiskevårdsområde. Jag gör inte anspråk
på att vara uppfinningsrik när det gäller
att hitta på nya och lämpliga namn.
Men i den mån man skall använda den
nya lagens möjligheter till tvång tycker
jag att man lätt kunde lösa namnfrågan
genom att kalla områdena »tvångsområden»
för fiske.

Man kan även undra om det inte skulle
ha varit lämpligt att lägga till en paragraf
i den föreslagna lagen. Den skulle
ha föreskrivit skyldighet att vid sjöar
och vatten där fisket blivit reglerat genom
lagens tvång sätta upp skyltar med
texten: »Obs.! Tvångsområde för fisket».

I ett jaktvårdsområde kan inte den
ene ägaren till jaktmarker utarrendera
den andres jaktmarker, men så kommer
det att bli i fråga om fiskevårdsområdena.
Tvångsbestämmelserna i den föreslagna
lagen sträcker sig så långt, att
en eller flera innehavare av en fiskerätt
kan utarrendera annans eller andras
fiskerätt. Således blir det kanske en rätt
vanlig företeelse att de som äger fiskevatten
och är intresserade för fiske inte
får fiska i sitt eget vatten. Är inte detta
ett hårt ingrepp i äganderätten!

Den föreslagna lagen strider enligt
min mening mot de rättsprinciper som
vanligen tillämpas. Uttalandet i vår mo 7

Första kammarens protokoll VJ60. Nr 12

Lagförslag om fiskevårdsområden
tion att tillämpningen av denna lag lätt
leder till fullständig rättsförlust är inte,
som utskottet vill göra gällande, tillspetsat
och tilltaget i överkant.

Det brukar ofta, och med all rätt, här
i riksdagen talas om värdet av enskild
äganderätt och rättssäkerhet. Tyvärr hör
man inga röster om detta från tredje
lagutskottet i detta utlåtande, i den mån
det inte gäller yrkesfiske.

Inte kan det anses nödvändigt för fiskevårdens
skull att göra ett ingrepp i
äganderätten och rättssäkerheten av detta
hårdhänta slag, som man här ger
möjlighet till. Jag tycker att det borde
finnas möjligheter att nå större och
bättre resultat under friare former och
på frivillighetens väg.

Vilka förhoppningar man än hyser att
våra sjöar skall bli fiskrika med tvångets
hjälp, anser jag att det hade varit mera
nyttigt att man hade gått fram på frivillighetens
väg. Av denna orsak ber
jag, herr talman, att få yrka avslag på
utskottets hemställan, alltså avslag på
Kungl. Maj:ts proposition.

Häri instämde herr Bergh, Ragnar,
(h).

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Utgångspunkten för det
mångåriga arbete, som så småningom
har lett fram till det lagförslag, som nu
föreligger till behandling, är framför
allt den, att rätten till fiske för närvarande
tillkommer så många medborgare
i detta land att det är svårt att få till
stånd en effektiv fiskevård. För att i
någon mån råda bot på förhållanden,
som inte har kunnat regleras genom
nu gällande lagstiftning, har det på
sina håll bildats fiskevårdsföreningar.
Det är för att få fram en bättre ordning
på detta område som det nu har föreslagits,
att man skulle bilda dessa så
kallade fiskevårdsområden. Syftemålet
med dem är att främja fiskerättshavarnas
gemensamma intressen. Jag vill
bestämt påstå, att lagen, sådan den nu
är utformad, icke inverkar på den bestående
äganderätten, även om natur -

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Lagförslag om fiskevårdsområden

ligtvis delägarna i ett fiskevårdsområde
blir bundna av stadgar och beslut som
fattas i enlighet med dessa.

Syftet är alltså att åstadkomma rättvisa
mellan fiskerättshavarna och en
bättre ordning på fiskets område. Denna
möjlighet har visserligen teoretiskt
funnits tidigare, nämligen genom 1913
års lag, men på grund av olika omständigheter,
som jag här inte skall gå in
på, har 1913 års lag inte kommit att
spela den roll, som man hoppades, att
den skulle göra vid sin tillkomst.

Utskottet är fullständigt enigt med departementschefen
i alla väsentliga punkter
och hälsar, som det också står i utlåtandet,
»med största tillfredsställelse»
att detta lagförslag nu har blivit framlagt.
Det är självklart att om lagen verkligen
skall få den goda verkan, som man
här har tänkt sig, blir det nödvändigt
att även i framtiden följa utvecklingen,
som utskottet skriver, »med största uppmärksamhet»
och att vidta erforderliga
kompletteringar.

Det har vid behandlingen av denna
fråga i utskottet framförts många olika
uppfattningar, men eftersom vi i utskottet
menat, att det var angeläget att
få till stånd en lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som föreslagits i propositionen,
har det varit relativt lätt att åstadkomma
en sammanjämkning av de olika uppfattningarna
just i syfte att främja det
ändamål, för vilket lagen har tillkommit.

Jag skall be att få säga ett par ord
om några olika detaljer. Det har bl. a.
i reservationen föreslagits att överenskommelse
om fiskevårdsområde skall vara
skriftlig. Vi har efter mycket grundlig
överläggning inom utskottet kommit
till den uppfattningen, att föreskrifter
härom kan lämnas i tillämpningsförordningen
i den mån det kan
anses vara erforderligt med en skriftlig
överenskommelse. Men det är ju tämligen
självklart, att det görs en skriftlig
överenskommelse om någon skulle påfordra
detta.

En fråga som har kommit att diskuteras
rätt ingående i utskottet och som

här tagits upp av herr Ebbe Ohlsson är
hur man skall beräkna fiskets värde.
Utskottet har på den punkten anslutit
sig till den av Kungl. Maj:t föreslagna
formuleringen, nämligen den att om ej
särskilda skäl föreligger till annan beräkningsgrund,
skall man grunda sig på
de skilda vattenområdenas areal. Nu
menar reservanterna att man redan i
lagtexten bör utsäga, att det bör ske en
bedömning av de olika delarna av fiskeområdet.
Vi har i denna fråga mycket
omsorgsfullt tagit hänsyn till de olika
situationer, som kan föreligga. Det är
alldeles riktigt, som här sägs av herr
Ohlsson, att fisket i en sjö kan vara högst
olika i skilda delar av sjön, men vi
menar att hänsyn härtill kan tagas
genom den i propositionen föreslagna
lagtexten. Om alltså ej särskilda
skäl föreligger till annan beräkningsgrund
utgår man ifrån de olika
områdenas omfattning. Ett »särskilt skäl»,
är givetvis olikheter i fisket, t. ex. att
det finns ett grund, som är särskilt fiskrikt.
Det behöver därför, anser utskottsmajoriteten,
inte sägas något om
en bedömning. Givetvis bör hänsyn tas
till sådana olikheter inom ett fiskevatten,
som reservanterna har avsett med
den av dem föreslagna lagtexten.

Det finns även en annan fråga som
har föranlett en del meningsskiljaktigheter,
och som också avspeglas i reservanternas
förslag, nämligen bestämmelserna
för upplåtelse av fiske. Den
begränsning som måste finnas i fråga
om upplåtelse kan införas i antingen
10 § eller 11 §. Utskottsmajoriteten anser
det vara fullt tillräckligt att införa
en dylik begränsning i 11 §, och vårt
förslag i den delen avviker i viss mån
från propositionen. Det är enligt vår
mening angeläget att göra den av oss
föreslagna ändringen just för att skydda
de enskilda ägarnas intressen, eftersom
det måhända annars skulle kunna uppstå
svårigheter för bildandet av fiskevårdsområden.
Den av utskottsmajoriteten
föreslagna förändringen har alltså
gjorts framför allt med tanke på att
ytterligare främja möjligheterna att
åstadkomma fiskevårdsområden, vilka

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12

enligt hela utskottets uppfattning kommer
att medföra många fördelar.

Då det görs gällande, att den nya lagen
är en tvångslagstiftning vill jag replikera,
att man naturligtvis kan säga att
det är en tvångslagstiftning, men ett
tvång att förbättra förhållandena så,
att de blir till allas båtnad. Vi har därför
all anledning att vara tacksamma
för att vi genom den nya lagen får
dessa möjligheter att åstadkomma en
förbättring av fiskeförhållandena i vårt
land.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Vi fick av utskottets
ärade ordförande höra att det finns alltför
många fiskare i vårt land. Det gäller
därför, om jag fattade honom rätt, att
söka begränsa antalet fiskare. Det måste
väl i så fall vara en ny syn på denna
fråga. Jag hade för min del trott att avsikten
med den nya fiskevårdslagen
skulle vara att söka förbättra förhållandena
så att fler människor fick möjlighet
att utöva den nöjsamma sysselsättning
som fisket i stor utsträckning är.

Vi fick vidare höra, att den nya lagen
skall befrämja fiskevården och ge
större rättvisa åt fiskerättsinnehavarna.
Jag vill då bara upprepa vad jag sagt
redan tidigare, nämligen att det i så fall
blir en rättvisa med hjälp av tvång och
att det är en mycket hårdhänt lagstiftning
som man här tillgriper. Man kan
väl inte beskylla fiskerättsinnehavarna
för att hittills ha varit helt ointresserade
av att under frivilliga former arbeta för
en god fiskevård.

När det vidare sägs att man här inte
gör något intrång på äganderätten, så är
detta kanske i viss mån riktigt. Men låt
mig ta ett exempel. Vi tänker oss en
mindre jordbrukare med rätt till fiske i
en sjö. Så bildas ett fiskevårdsområde,
och man arrenderar ut fisket. Jordbrukaren,
som själv är intresserad fiskare,
mister då möjligheten att fiska i sjön.
Man kan nog undra hur mycket han värderar
den äganderätt som han har kvar

Lagförslag om fiskevårdsområden
i sjön. I ett sådant fall räknar man ju
inte bara i pengar, utan både i fråga om
jakt och fiske brukar man låta bli att
räkna kallt ekonomiskt. Skulle man bara
räkna värdet av jakt och fiske i pengar
skulle vi säkerligen inte i vårt land ha
så många fiskare och jägare som vi faktiskt
har.

Utskottets ärade ordförande sade vidare
att det här visserligen är fråga
om en tvångslagstiftning men en tvångslagstiftning
för att förbättra vissa förhållanden.
Men när har man inte anfört
samma motivering som denna herr Osvald
nu anför då det gällt att införa en
ny lagstiftning?

Jag vill också rikta en direkt fråga till
utskottets ordförande. Anser han det vara
rätt och riktigt att en tredjedel av
delägarna skall kunna tvinga de andra
två tredjedelarna att bilda ett fiskevårdsområde?
Är detta ändå inte en rätt
hårdhänt tvångsbestämmelse? När har
riksdagen tidigare antagit en så hård
tvångsbestämmelse som denna, att en
tredjedel av delägarna skall kunna
tvinga sin vilja på de andra två tredjedelarna? -

Herr OSVALD (fp):

Herr taman! För att först svara på
den sista frågan vill jag erinra om att
en förutsättning för bildande av fiskevårdsområde
är att antingen mer än
hälften av antalet delägare, representerande
minst en tredjedel av delaktigheten,
eller också minst en tredjedel av
antalet delägare, representerande mer
än hälften av delaktigheten, lämnar sitt
samtycke. Det finns sedan vissa undantag
från denna regel. Man kan alltså inte
säga att det här är fråga om något nytt
slag av demokrati.

Det är heller inte fråga om, som herr
Sveningsson tycks tro, att begränsa antalet
av dem som skall få utöva fiske.
Tvärtom är syftet med denna lagstiftning
att göra fisket bättre, så att flera
människor skall få möjligheter att fiska.
Det har också framhållits bl. a. i utskottets
utlåtande, att just den ökade
fritiden medför krav på att människor

100 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Lagförslag om fiske vårdsområden

skall kunna beredas möjligheter att
fiska i större utsträckning än nu. Det
kan de få genom att fisket görs mera
givande, genom att det blir större tillgång
på fisk.

Här talas om tvångslagstiftning. Givetvis
kan man säga att varje lagstiftning
på sätt och vis innebär ett tvång; man
reglerar någonting genom statliga åtgärder.
I detta fall genomför man helt
enkelt en lagstiftning för att det stora
flertalet skall få det bättre. Såvitt jag
kan förstå kommer ingen att få det
sämre, om det nu föreliggande lagförslaget
bifalles av riksdagen.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag vill helt och fullt
instämma i vad tredje lagutskottets
ärade ordförande här har sagt. Jag har
ganske länge suttit med vid överläggningarna
i utskottet i detta ärende, men
jag var inte med vid sista sammanträdet,
och mitt namn står därför inte på närvaroförteckningen.

Detta stora ärende är ett av dem där
vi har kommit till en mycket hög grad
av enighet. Utlåtandet i stort är ju praktiskt
taget enhälligt. Det finns bara en
liten reservation, som är tecknad av
herr Ebbe Ohlsson och i andra kammaren
av herr Turesson.

Det viktiga i detta sammanhang är
att vi får hyfs och fason på fiskevården.
Annars hamnar vi i ett träsk, så att
säga.

Vad som nästan har chockerat mig i
debatten i dag är att herr Bergh, min
ärade vän på Västerbottens- och norrbottensbänken,
instämde med herr Sveningsson.
Jag antar att herr Bergh
är insatt i fiskefrågor, likaväl som han
är man till att motionera i jaktvårdsfrågor.
Så har han gjort, och vi har då i
vissa delar gått med på hans motioner.
Men det verkar faktiskt som om herr
Bergh i de här styckena inte skulle ha
fattat situationen på rätt sätt.

Jag anser att vi bör följa utskottets
förslag, som i stort sett överensstämmer
med Kungl. Maj:ts proposition. Om vi
inte gör det, vet jag inte var vi hamnar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Eftersom mitt namn
nämndes vill jag göra en liten reflexion.
Herr Grym åberopar utskottets enhällighet
som något slags garanti för att
det föreliggande förslaget skulle vara
förnuftigt. Med all respekt i övrigt för
tredje lagutskottet kan man emellertid
analogivis sätta i fråga, om den garantien
är alldeles tillräcklig. För några år
sedan antog riksdagen, ävenledes på förslag
av ett enhälligt utskott, vissa förändringar
i fiskerättsförhållandena utefter
ostkusten, alltifrån upplandskusten
ända upp. De herrar som är intresserade
kan ju fråga dem som det
närmast berörde vad dessa anser vara
förnuftigt i det förslaget. Även om det
är ett gemensamt intresse att åstadkomma
en god fiskevård tror jag inte att
de metoder som man i detta sammanhang
använder kommer att väcka någon
starkare positiv genklang än vad den
nya fiskelag åstadkom, som då beslöts.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag skall inte alls gå in
på vad herr Bergh nämnde om den fråga
vi tidigare behandlat -—■ vi skall inte ge
oss ut på hal is! Men jag tycker för min
del att herr Berghs partivän herr Wachtmeister
har gott omdöme — han har inte
reserverat sig mot propositionens förslag
och utskottets utlåtande, utan vi är överens
med honom i alla stycken. Utskottets
utlåtande är faktiskt nästan enhälligt.
Som jag tidigare har omnämnt föreligger
bara en mycket obetydlig reservation
av herrar Ebbe Ohlsson och Turesson.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Grym kan ju inte
rimligtvis begära, att högermän skall vara
förståndigare än alla andra i alla
frågor!

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12

101

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte blanda mig
i debatten på norrlandsbänken utan ber
att få säga några ord till utskottets ordförande.

Jag frågade om ordföranden ansåg det
vara en rimlig och skälig princip att en
tredjedel i en viss situation, som man
icke kan förneka är möjlig, kan tvinga
två tredjedelar av delägarna när fiskevårdsområde
skall bildas. Jag fick inte
något svar på detta, liksom jag inte
heller fick något svar på den frågan när
riksdagen förra gången antog en tvångsbestämmelse
av samma hårda slag som
det nu är fråga om.

Det är möjligt att en ändrad lagstiftning
behövs på fiskets område -— 1913
års lag om gemensamhetsfiske är kanske
litet föråldrad ■—- men man borde då, såsom
jag framhållit, mera gå fram efter
frihetens och frivillighetens principer.
Då det gäller jaktvårdsområdena har
man tillämpat ett mildare tvång — det
är högst en femtedel som kan bli tving ad.

När man då bildat jaktvårdsområden
med hjälp av den mildare tvångsbestämmelsen
så har det visat sig att
områdena i stor utsträckning inte blivit
förnyade sedan fastställelsetiden gått ut.
Jag anser att detta visar att det inte är
lyckligt med dessa tvångsbestämmelser
ens under mildare former än vad som nu
är föreslaget.

Jag uttalar förhoppningen att de föreslagna
tvångsbestämmelserna så litet
som möjligt kommer till användning när
denna lagstiftning skall tillämpas ute i
det praktiska livet. Om tvångsbestämmelserna
skulle bli tillämpade i stor omfattning
är jag rädd för att idyllen och
skönhetsvärdena kring våra svenska sjöar
för de många fiskerättsägare, som
träffas av tvångslagens bestämmelser,
kommer att blekna och försvinna.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Om man skall besvara
herr Sveningssons än en gång upprepade
fråga kan man inskränka sig till
att läsa upp första meningen i 6 §: »Fiskevårdsområde
må bildas om samtycke

Lagförslag om fiskevårdsområden
föreligger antingen från delägare, som
företräda mer än hälften av delaktighetstalet
och tillika utgöra minst en tredjedel
av antalet delägare, eller från delägare,
som utgöra mer än halva antalet
delägare och tillika företräda minst en
tredjedel av delaktighetstalet.»

Herr talman! Nyss sade herr Bergh
att man inte kan begära att högermän
skall vara förståndigare än andra i alla
frågor. När man hör herr Sveningsson
skulle jag vilja säga att man kan undra,
om de är förståndigare än andra i några
frågor!

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Jag skall tillåta mig att
göra ett kort inlägg i denna debatt.

Jag har sysslat mycket med dessa frågor
och blev förvånad över utskottsordförandens
inlägg. Det stämmer dock ganska
väl med reservationen, som jag kommer
att biträda. Han upprepade vad som
där sägs beträffande ändringen i 6 §.

Det är för mig ganska uppenbart att
delaktighetstalet skall respekteras men
även antalet. Det får ju inte vara så i
fortsättningen att om två delägare av
exempelvis tio innehar 70 procent av
området skall de kunna ställas åt sidan
av de andra, som äger de återstående 30
procenten, om dessa senare delägare utgör
mer än 50 procent av antalet delägare.

Alla är överens om värdet av denna
lagstiftning, och man kan dela utskottsordförandens
tro att den kommer att bli
till gagn för fisket. Men jag kan inte se
att denna uppfattning utgör något hinder
för bifall till reservationen.

När vi kommer till 8 §, som gäller fördelningen,
bör det inte stå som Kungl.
Maj:t och utskottet föreslår, d. v. s. att
uppskattningen i princip skall grundas
på arealen av de skilda vattenområdena.
Det är alldeles uppenbart, som herr Osvald
också erkände, att man får göra
en bedömning av värdet. Hänsyn därtill
borde tas i tillämpningsföreskrifterna.
Men varför skall man inte ta in saken
i lagtexten? Reservationen innebär ju
endast ett förtydligande av den uppfatt -

102

Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Lagförslag om fiskevårdsområden
ning vi alla hyser, nämligen att man bör
ta hänsyn till speciella förhållanden när
det gäller värdet av olika fiskevatten.
För den som skall tolka lagen bör detta
vara av värde, och jag tycker att man
lugnt kan följa herr Osvalds motivering
och likväl helt ansluta sig till reservationen.

Sedan kommer vi till 10 §, som gäller
fiske, vilket är samfällt för två eller flera
fastigheter, där upplåtelse av fisket må ske
endast om delägarna med mer än hälften
av delaktighetstalet samtycker därtill. Här
är det fråga om ett verkligt tvångsingripande,
därför att det betyder att man
tar bort nyttjanderätten för de enskilda
delägarna. Man överlåter den helt till någon
annan, och i det fallet tycker jag
att reservanterna träffat rätt när de kräver
att två tredjedelar av antalet delägare
skall samtycka till åtgärden. Det är
ett verkligt tvångsingripande som här föreslås,
medan det i övrigt gäller en rationalisering
av fiskevården. Det är en
så betydande sak att det inte, som utskottets
ordförande vill göra gällande,
räcker med att vi får nöja oss med att
bättra på förhållandena om det visar
sig medföra intrång för den enskilde.

Jag ansluter mig helt till reservationen
och kan inte dela utskottets uppfattning.
Jag kan inte heller biträda herr
Sveningssons yrkande om avslag.

Jag kommer därför att rösta för bifall
till reservationen.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I den senast berörda
frågan vill jag bara säga att utskottet
haft tillfälle att konferera med högsta
juridiska sakkunskap, som har ansett att
de olägenheter, som reservanterna genom
ändring av 10 § syftar till att förebygga,
helt och hållet kan undanröjas genom
den av utskottet föreslagna omformuleringen
av 11 §. Om det är en liten
grupp av fiskerättsdelägare, som har
behov av att behålla fisket, gäller naturligtvis
även för den gruppen bestämmelserna
i 11 §, ehuru de syftar på
den enskilde fiskerättshavaren. Att de
är flera kan ju inte minska värdet av

den paragrafen. De olägenheter, som
kan uppkomma genom den formulering
av 10 § som utskottet för sin del godkänt,
finns det alltså möjligheter att
helt och hållet undvika genom 11 §.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten med juridiska resonemang på
denna punkt. Jag skall nöja mig med att
säga att bysamfällighetslagen, som gäller
nyttjanderättssamfälligheter och andra
samfälligheter — det kan vara samfällighet
i vatten, i fiske, i torvtäkt och annat
dylikt — har i viss mån liknande
bestämmelser, och fiskevårdslagen är
delvis kopierad efter denna lag.

Jag kan inte dela den uppfattning som
för mig okända juridiska experter har
meddelat utskottets ordförande, utan jag
håller starkt på att det klart skall anges
i lagen vad som fordras för att man
skall beröva en annan hans omedelbara
nyttjanderätt. I det ena fallet är det fråga
om nyttjanderätt av ett helt vattenområde
— jämförelse kan här göras med skogsskifte,
som inte kan avverkas annat än
gemensamt — men när man säljer eller
arrenderar bort hela fisket, blir det fråga
om att beröva den enskilde nyttjanderätten
till fisket, och då måste man
vara försiktig och mera anpassa sig efter
bysamfällighetslagens grundtanke.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det är ju beklagligt att
herr Gezelius inte godkänner den juridiska
expertis som jag nyss åberopade.
Det är nämligen så att utskottets sekreterare
i detta avseende har konfererat
med medlemmar av lagrådet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner till en början
komme att framställas beträffande ett
av herr Sveningsson framlagt yrkande,
att Kungl. Maj:ts i förevarande utlåtande
behandlade proposition skulle avslås,
varefter, om anledning därtill gåves,
propositioner komme att framställas
angående utskottets hemställan.

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Nr 12 103

Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till herr Sveningssons yrkande
samt vidare på avslag därå; och förklarades
den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad.

Herr andre vice talmannen anförde
vidare, att propositioner nu komme att
framställas särskilt i fråga om vardera
punkten av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan samt vid
punkten A särskilt rörande ettvart av de
däri behandlade lagförslagen. I vad gällde
förslaget till lag om fiskevårdsområden,
fortsatte herr andre vice talmannen,
komme propositioner att framställas
först särskilt såvitt avsåge varje paragraf,
beträffande vilken annat yrkande
framställts än om bifall till utskottets
förslag samt därefter särskilt i fråga
om återstoden av nämnda lagförslag.
Efter det lagförslagen sålunda genomgåtts,
yttrade vidare herr andre vice talmannen,
komme att till behandling upptagas
yrkandet under B i reservationen.

Punkten A

Kungl. Maj.ts av utskottet med vissa
ändringar tillstyrkta förslag till lag om
fiskevårdsområden
2 §

Såvitt gällde denna paragraf, anförde
herr andre vice talmannen, hade yrkats
dels att densamma skulle godkännas,
dels ock att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits i
den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på paragrafens godkännande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition.

Den, som godkänner 2 § i Kungl.
Maj:ts av tredje lagutskottet i dess utlåtande
nr 8 tillstyrkta förslag till lag om
fiskevårdsområden, röstar
Ja;

Lagförslag om fiskevårdsområden
Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse som föreslagits i den
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

S §

I fråga om denna paragraf, yttrade
nu herr andre vice talmannen, hade yrkats
dels att densamma skulle godkännas,
dels ock att paragrafen skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner i enlighet med berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på paragrafens godkännande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 8 § i Kungl.
Maj:ts av tredje lagutskottet i dess utlåtande
nr 8 tillstyrkta förslag till lag om
fiskevårdsområden, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse som föreslagits i den
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

10 §

I avseende å denna paragraf gjordes
propositioner, först på godkännande av
densamma samt vidare på godkännande
av paragrafen med den lydelse, som för -

104 Nr 12

Onsdagen den 6 april 1960 em.

Lagförslag om fiskevårdsområden
ordats i den vid utlåtandet anförda reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Återstoden av förslaget till lag om fiskevårdsområden Godkändes.

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag till lag angående ändring i lagen
den 1 december 1950 om rätt till
fiske

Godkändes.

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 3 § lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden Godkändes.

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 19 § lagen den 30 september 190Å
om samäganderätt

Godkändes.

Det i reservationen under B framställda
yrkandet om en riksdagens skrivelse
till Kungl. Maj:t

Förklarades hava förfallit genom kammarens
föregående beslut.

Punkten B i utskottets hemställan

Bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

angående byggnadsforskningsavgift,
m. m.;

nr 11, i anledning av motioner angående
komplettering av direktiven för
hyreslagskommittén, m. m.;

nr 12, i anledning av motion om den
domstolsmässiga prövningen av atomkraftfrågor;
och

nr 13, i anledning av motioner om
beredande av tillfälle för de kyrkliga
myndigheterna att yttra sig över planförslag
enligt byggnadslagstiftningen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar, m. m., såvitt angår
Runby Nedra l1 i Stockholms län och
Rya skog i Göteborgs och Bohus län, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 131, angående vissa organisationsfrågor
inom skolväsendet m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 20.39.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12 105

Fredagen den 8 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00

Justerades protokollet för den 1 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Larsson, Nils Theodor, för
tiden den 20—den 30 i denna månad
för utrikes resa.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 155, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående de tider,
då allmän fastighetstaxering skall äga
rum.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1960/61;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till avlöningar
och omkostnader vid skolöverstyrelsen; nr

158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till Bidrag till metallografiska
institutet m. m.; och

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1960/61 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner m. in.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 164, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till ändrad lydelse av § 49 mom.
2 regeringsformen samt § 1 mom. 2, § 38
mom. 2, § 45, § 55 mom. 1 samt §§58
och 63 riksdagsordningen.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 165, i anledning av väckt motion
om viss ändring i lagen om rätt till
jakt;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående byggnadsforskningsavgift, m.
m.; samt

nr 167, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fiskevårdsområden m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 168, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar
m. m., såvitt angår Runby Nedra l1
i Stockholms län och Rya skog i Göteborgs
och Bohus län.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 169, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
stadga angående enskilda sjukhem m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 126, angående organisationen av
den statliga centrala rationaliseringsverksamheten,
in. m.; och

nr 131, angående vissa organisationsfrågor
inom skolväsendet m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 627.

106

Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Om ersättning till värnpliktige Bengt-Olov Cedergren

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: -

nr 51, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till särskilda ålderdomshem
för alkoholiserade åldringar; och
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61
till statistiska centralbyrån, såvitt avser
avlöningar till personal för verksamheten
i allmänhet, omkostnader samt särskilda
undersökningar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ersättning till värnpliktige BengtOlov
Cedergren

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av väckta motioner
om ersättning till värnpliktige
Bengt-Olov Cedergren från anslaget Ersättning
i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring m. m.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Bengt Gustavsson (1:339) och den andra
inom andra kammaren av herr Lundkvist
i Eskilstuna (II: 425), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
till tandteknikern, vpl 813-10-51 BengtOlov
Cedergren från anslaget Ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, skulle på grund
av i motionerna omnämnd sjukdom utbetalas
ersättning som om 1950 års militärersättningsförordning
varit tillämplig Utskottet

hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:339 och 11:425 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anmälts av herr
Gustavsson, Bengt, som dock ej antytt
sin mening.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Då utförliga handlingar
i ärendet finns i tryck behöver jag här

bara för sammanhangets skulle lämna
en ytterst kortfattad bakgrund till fallet.
Värnpliktige Cedergren inryckte 1957
till repetitonsövning vid Göteborgs luftvärnskår.
Redan inryckningsdagen
drabbades han, då han bar en börda,
av en invalidiserande hjärnskada.

Efter det att såväl riksförsäkringsanstalten
som försäkringsrådet har vägrat
tillerkänna Cedergren skadestånd,
har i riksdagsmotioner påyrkats att ersättning
måtte utgå som om 1950 års
militärersättningsförordning vore tilllämplig.
I det utlåtande från riksförsäkringsanstalten
som inhämtats under utskottsbehandlingen
anföres bl. a. att
skälig anledning finns att antaga, att
hjärnblödningen föranletts av annan
orsak än militärtjänstgöringen och att
denna icke väsentligen bidragit därtill.

Detta torde i stort sett vara medicinskt
riktigt. Man vet tydligen ytterst litet om
vilka faktorer som påverkar ifrågavarande
inkapslade sjukdoms utbrott. Man
kan då lekmannamässigt göra den lilla
kommentaren, att när man vet så pass
litet, vore ett friande naturligare än
ett fällande.

En sak i riksförsäkringsanstaltens utlåtande
förnekas dock bestämt av den
drabbade och dem som hade tillfälle att
följa honom dagen före händelsen, nämligen
påståendet att han då skulle ha
varit illamående. Han arbetade då enligt
uppgifter, som jag inte har någon
som helst anledning att betvivla, i god
kondition till sena kvällen. Faktum är
att Cedergren, såvitt möjliga yttre bedömningar
kunde utvisa, inryckte frisk
och lämnade tjänsten invalidiserad. Låt
vara att sjukdomen sannolikt förr eller
senare skulle ha utbrutit även utan militärinkallelse,
men ingen kan väl antaga
något om den situation den drabbade
då skulle ha befunnit sig i. Han
kunde ha varit tryggad på ett helt
annat sätt än som nu var fallet.

Jag vill inte ta upp någon process
mot utskottet, som mot bakgrund av förvaltningsmyndigheternas
remissyttranden
knappast kunde ha förväntats förfara
på annat sätt än det gjort. Det är
alltså främst bestämmelserna som bör

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12 107

Om ersättning till värnpliktige Bengt-Olov Cedergren

överses för att kunna bereda utrymme
för ett resonemang enligt ungefär följande
riktlinjer: Har vi råd att hålla oss
med ett tremiljardersförsvar, byggt på
allmän värnplikt, då bör vi också ha råd
med en generös syn på fall som detta.
Man bör ha råd med generositet även
om antaganden kan göras, att sjukdomen
inte framkallats av militärtjänsten.
Antaganden, om än väl underbyggda, är
ändå bara antaganden, och då får den
blygsamma ersättning som kunde komma
i fråga utgå.

Till den generella synpunkten ges
måhända möjlighet att återkomma, men
då detta inte nu ger erforderlig hjälp
i det aktuella fallet, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionen nr
339 i denna kammare.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Alldeles i motsats till vad
herr Gustavsson säger är det faktiskt
så, att ur medicinska synpunkter är detta
inte något oklart fall, utan tvärtom har
enighet rått, när det gällt bedömningen
av denna fråga från den medicinska sakkunskapens
sida. Den sjukdom som drabbade
den värnpliktige är inte av sådan
art, att man har anledning att sätta något
samband mellan sjukdomens utbrott
och hans tjänstgöring. Man har kommit
till uppfattningen, att uppkomsten
av sjukdomen berott på ett konstitutionellt
fel hos vederbörande, helt enkelt
på att han haft en defekt i blodkärlen
redan från början. Denna har vid
en viss tidpunkt lett till vad som inträffat.
Det säges t. o. m. i läkarutlåtandet,
att det mycket väl kan hända att en
bristning av detta slag kan ske under
sömnen. Man kan således inte finna
ett direkt samband mellan sjukdomen
och militärtjänsten.

Detta är ju herr Gustavsson medveten
om. Men så säger han ändå till sist,
att man borde kunna visa generositet
när det gäller att bedöma sådana frågor
som denna. Visst skulle man vilja
instämma i det, men det är risk för att
när man visar generositet i det enstaka
fallet, kan detta handlingssätt mycket

väl komma att framstå som godtyckligt.
När det finns förordningar och bestämmelser,
så måste dessa följas. Det kan
inte hjälpas, att även om någon tar
upp ett enskilt fall i riksdagen så kan
man inte behandla detta annorlunda, än
vad man eljest måste göra.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Jag vill bara tillägga,
att även om jag ömmar för detta enskilda
fall — det gör alla som känner
det — så är det inte främst generositet
i det enskilda fallet som jag i min argumentation
är ute efter. Jag skulle önska
samma generositet i alla jämförbara
fall. Jag tror att sådan skulle ha mycket
stor betydelse för den försvarsvilja,
som naturligtvis blir satt i kläm, när
fall som detta debatteras i bygderna.

Herr HOLMQVIST (s>:

Herr talman! Det är klart att man
skulle kunna överväga att i samband
med militärinkallelserna låta de inkallade
genomgå en noggrannare läkarundersökning
än som sker i dag. Men man
måste naturligtvis också räkna med att
en sådan åtgärd av andra skäl inte kommer
att framstå som önskvärd för många
av de värnpliktiga. Man vågar dessutom
också påstå, att inte ens en skärpning
av läkarkontrollen helt skulle kunna utesluta
möjligheten av att sådana här ting
inträffar. Denne Cedergren var naturligtvis
inte i ett sådant tillstånd, att han
borde ha inkallats till militärtjänst, men
man kan inte räkna med att ett speciellt
svaghetstillstånd som detta skulle ha
uppdagats ens genom en noggrannare
undersökning. Jag ser sålunda inte stora
möjligheter att åstadkomma någon förändring.
I varje fall påyrkar jag inte
någon åtgärd med hänsyn till detta enstaka
fall.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu före -

108

Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Ang. beskattningen av mindre företag
dragna utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till motionen 1:339; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

54, i anledning av väckt motion
om utbetalning till f. holländeriarbetaren
G. V. Strid av visst belopp utöver
från riksförsäkringsanstalten erhållen
livränta; och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till lärarhögskolan
i Malmö.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. beskattningen av mindre företag

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 32, i anledning av väckta
motioner angående en omläggning av företagsbeskattningen
såvitt avser mindre
företag.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:418, av herr Mattsson,
samt II: 501, av herrar Gustafsson i Kårby
och Svensson i Stenkyrka, hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
utredning av möjligheterna till omläggning
av företagsbeskattningen i syfte att
underlätta de mindre företagens konsolidering
och självfinansiering.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
418, av herr Mattsson, samt 11:501, av
herrar Gustafsson i Kårby och Svensson
i Stenkyrka, om utredning rörande viss
omläggning av företagsbeskattningen såvitt
avsåge mindre företag, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Söderquist. Bengtson, Matts -

son, Stefansson, Kollberg, Magnusson i
Borås, Darlin, Stenberg och Eriksson i
Bäekmora, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
de likalydande motionerna 1:418 och
II: 501 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att vid en kommande allmän
översyn av skattesystemet särskilt måtte
undersökas sådana reformer av beskattningsreglerna
som kunde underlätta de
mindre företagens konsolidering och
möjligheter till självfinansiering.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! I ett motionssvar, nr 418
i denna kammare och nr 501 i andra
kammaren, har upptagits de speciella
förhållanden på skattefronten, som rör
de mindre företagen. Sedan motionerna
avlämnats, har finansministern gjort det
uttalandet, att han har för avsikt att
eventuellt låta utreda frågan om en omläggning
av hela företagsbeskattningen.
I en reservation av herr Hagberg m. fl.
har vi just anfört, att vid en kommande
utredning de mindre företagens speciella
skatteproblem bör beaktas.

Denna kammare har i samband med
olika motioner haft att behandla den
mindre företagsamhetens skattefrågor. I
de utskottsutlåtanden som därvid förelegat,
har inte heller annat framskymtat
än att det kan föreligga vissa problem
vid konsolideringen av dessa företag.

Jag skall, herr talman, inte ta upp tiden
med någon längre debatt utan ber
att få yrka bifall till reservationen av
herr Hagberg m. fl.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Kammaren har i dag att
ta ställning till tre betänkanden från bevillningsutskottet,
vilka samtliga rör företagsbeskattningen.
Det föreliggande betänkandet
gäller beskattningen av mindre
företag. Formuleringarna och önskemålen
återkommer år efter år, och herr
Mattsson avstod nu från att närmare motivera
varför man ställt dessa yrkanden,
men som kammarens ledamöter kan se,

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12 109

har halva antalet ledamöter i utskottet
ställt sig bakom reservationen till betänkandet,
och jag hade med hänsyn härtill
föreställt mig, att man lägger vikt vid
de krav, som man reser motionsvägen.

I motionerna hävdas, att man bör ombesörja
att de mindre företagen får en
lättnad vid beskattningen. Enligt min
mening är det nog mycket svårt att precisera
vad som är mindre företag. Äi
det företag med 1, 5, eller 100 anställda?
Yar går gränsen?

Vidare gör man gällande, att dessa
mindre företag, som ofta är inregistrerade
som handelsfirmor, inte har samma
konsolideringsmöjligheter som aktiebolagen.
Denna mening är väl missvisande.
I långa stycken gäller nämligen samma
beskattningsregler för aktiebolagen som
för enskilda handelsfirmor.

Vad själva beskattningen beträffar
framhåller vi i betänkandet, att de enskilda
rörelseidkarna måste uppnå en inkomst
av 65 000 kronor för att komma
i ett ogynnsamt läge i förhållande till
aktiebolagen. Det framgår vidare av betänkandet,
att bara 15 procent av de enskilda
rörelseidkarna har en så pass stor
inkomst som upp emot 30 000 kronor.
Över 30 000 kronors inkomst hade bara
5 procent, d. v. s. 10 000 företagare. Upp
till en inkomstgräns av 65 000 kronor
föreligger alltså ingen skillnad.

När man läser detta, undrar man hur
det skall bli med en skattelagstiftning,
som skulle inriktas på detta sätt. Var
skall man föra in en kvalificerad yrkesarbetare
med en inkomst på 20 000 kronor?
Femton procent av alla företagare
har enligt 1958 års taxering inte större
inkomst än 20 000. Då borde väl en yrkesarbetare,
som kommer upp till samma
summa, också ha möjligheter att konsolidera
sin ställning genom skatteavdrag.
Men det bär han inte. Jag hoppas
att man, om det blir en utredning på
detta område —- och jag erkänner att
herr Mattsson har rätt, när han säger att
finansministern antytt att vi skall få en
utredning rörande hela vårt skattesystem
— Inte söker genomföra en skattelagstiftning,
som verkar på det sätt som reservanterna
här sagt sig önska, ty den

Ang. beskattningen av mindre företag
skulle inte bli rättvis, och det är ju i
första hand rättvisa som beskattningen
skall sträva efter.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
debatt med utskottets ärade ordförande.
Jag vill bara säga, att när han
påstår att vi i vår motion inte lagt vikt
vid beskattningsreglerna, är detta fel.
Det förhåller sig tvärtom. Det har framgått
av flertalet motioner på detta område,
att vi vill ha bättre förhållanden
för de mindre företagen inte bara genom
en ändring av det procentuella
skatteuttaget utan även genom en förbättring
av möjligheterna till konsolidering
av företagen; det gäller här avskrivningsreglerna,
t. ex. avskrivning
av byggnader eller på annat sätt.

Herr ordföranden säger också att det
inte råder någon skilnad mellan firmor
som inregistrerats såsom handelsbolag
och företag som inregistrerats som aktiebolag.
Det är ju så att det råder en
viss skillnad när det gäller t. ex. de enskilda
företagarnas ställning i fråga om
olyckfalls- och sjukförsäkring och även
i fråga om ATP. Nu bildas det på löpande
band enmansbolag för att dessa
enskilda företagare skall få samma rätt
i dessa hänseenden som aktiebolagen.
Jag tror inte att det kan vara riktigt
att vi får en mängd av enmansbolag,
utan jag anser snarare att vi bör söka
jämställa de enskilda företagarna med
aktiebolagen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Ilo Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Ang. avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 32,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 56.

Ang. avskrivningsreglerna i fråga om
byggnad, som ingår i rörelse

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 36, i anledning av väckta
motioner angående viss reformering av
avskrivningsreglerna i fråga om byggnad,
som ingår i rörelse.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

A) de likalydande motionerna 1:14,
av herr Svård, och II: 22, av herr Darlin
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
en skyndsam utredning i syfte att så
ändra beskattningsreglerna i fråga om
värdeminskningsavdrag å byggnader,
som ingingo i rörelse, att större värdeminskningsavdrag
finge göras under de

första åren efter byggnadens uppförande; B)

de likalydande motionerna 1:32,
av herr Lundström m. fl., och II: 41, av
herr Ohlin m. fl., vari bland annat hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
i syfte att anpassa beskattningsreglerna
i fråga om värdeminskningsavdrag
å byggnader, som ingingo i rörelse, så
att större värdeminskningsavdrag kunde
göras under de första åren efter uppförandet;
ävensom

C) de likalydande motionerna 1:120,
av herr Mattsson, och 11:142, av herr
Wahrendorff, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning av frågan om en sådan
anpassning av värdeminskningsavdragen
för byggnad, som ingick i rörelse,
att förhållandevis större avdrag medgåves
de första åren sedan byggnaden
blivit uppförd.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen, med bifall till de
likalydande motionerna 1: 32, av herr
Lundström m. fl., och II: 41, av herr Ohlin
m. fl., såvitt motionerna behandlats
i förevarande betänkande, de likalydande
motionerna 1: 14, av herr Svärd, och
II: 22, av herr Darlin m. fl., ävensom de
likalydande motionerna 1:120, av herr
Mattsson, och 11:142, av herr Wahrendorff,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om en skyndsam utredning i
syfte att anpassa beskattningsreglerna i
fråga om värdeminskningsavdrag å
byggnader, som inginge i rörelse, så att
större värdeminskningsavdrag finge göras
under de första åren efter uppförandet.

Reservation hade anförts av herrar
John Ericsson, Einar Eriksson och Jansson,
fröken Ranmark samt herrar Oscar
Carlsson, Sundström, Brandt i Aspabruk,
Allard, Kärrlander och Andersson i Essvik,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12 111

Ang. avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse

1) att de likalydande motionerna I: 14,
av herr Svärd, och II: 22, av herr Darlin
m. fl.,

2) att de likalydande motionerna 1:32,
av herr Lundström m. fl., och II: 41, av
herr Ohlin m. fl., såvitt motionerna behandlats
i förevarande betänkande, samt

3) att de likalydande motionerna
I: 120, av herr Mattsson, och II: 142, av
herr Wahrendorff,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ERICSSON, JOHN, (s)

Herr talman! Föreliggande motionsyrkanden
avser en hemställan om en
skyndsam utredning angående ändrade
grunder för avskrivning av byggnader i
rörelse. Den frågan har vi behandlat tidigare,
senast vid förra årets riksdag,
och då beslöt riksdagen att avslå framställningarna
i detta avseende. Nu motiverar
man behovet av den skyndsamma
utredningen med att vi står inför
början av sjustatsmarknaden. Det blir
ökad konkurrens, tror motionärerna,
och det kan ju vara riktigt. Därför behöver
vi, säger de, alla lättnader i företagsbeskattningen
för att kunna klara
oss i den väntade konkurrensen.

Motionärerna jämför vidare våra avskrivningsregler
med avskrivningsreglerna
i våra nordiska grannländer och
påvisar, att våra avskrivningsregler är
mindre gynnsamma än de tre nordiska
grannländernas. Det sistnämnda är nog
riktigt, men om man jämför hela företagsbeskattningen
enligt våra skattelagar
med vad som gäller i våra nordiska
grannländer, tror jag att vi hävdar vår
ställning mycket bra, d. v. s. att vår
skattelagstiftning är minst lika gynnsam
om inte gynnsammare för företagen.

Motionärerna säger nu att det är mycket
angeläget, att nystartade företag får
möjligheter att avskriva sina byggnader
med större procenttal under de första
åren och att detta kan motivera en ändring
av nuvarande bestämmelser. Så
långt jag förstår är det väl på det sättet,
att nystartade företag — om det in -

te gäller undantagsfall — har möjligheter
till avskrivningar både när det
gäller varulager, maskiner och inventarier.
Skulle det vara fråga om ett nystartat
företag, som tjänar mycket pengar
under en kortare period och räknar
med att sedan få mindre inkomster,
torde väl det företaget bli av mera kortvarig
karaktär.

Vi diskuterade nyligen en lagstiftningsfråga
om förlustutjämningen här i
kammaren och fattade beslut i densamma.
Jag tillät mig då framhålla, att den
lagstiftningen skulle kunna få viss betydelse
för nystartade företag, som alltså
i början av sin verksamhet inte kan
få tillräckliga inkomster för att redovisa
vinst utan måste redovisa förluster.
Då innebär den nyss nämnda lagstiftningen,
att man för dessa förluster får
göra avdrag ett kommande år, då rörelsen
gått med vinst. Denna lagstiftning
betyder väl en del för de nystartade
företagen.

Nu har vi ine haft våra nuvarande
avskrivningsregler när det gäller byggnader
så värst länge — de tillkom för
4—5 år sedan. Vid 1955 års riksdag
gjordes ändring i avskrivningsreglerna.
Vi tog bl. a. hänsyn till byggnadernas
ekonomiska livslängd, något som måste
vara till fördel för företagen. Om man
vidare betänker, att vi under senare år
fattat viktiga beslut när det gäller företagens
konsolideringsmöjligheter —- jag
tänker i första hand på investeringsfonderna
och vidare på att vi avskaffat
den extra bolagsskatten — finns det enligt
mitt sätt att se ingen anledning att
hos Kungl. Maj:t begära den skyndsamma
utredning, varom motionärerna hemställt.

Jag vill vidare erinra om att det är
högst reella ting det här gäller. Vi har
en dålig statistik, men vi vet så mycket
som att aktiebolagens taxeringsvärden
å byggnader 1952 var uppskattade till
9 miljarder kronor. Om man till aktiebolagens
fastigheter lägger de ekonomiska
föreningarnas, enskilda rörelsers
och handelsfirmors av olika slag och
tar hänsyn till den våldsamma expansion
som ägt rum sedan 1952, och om

112

Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Ang. avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse

man vidare beaktar det försämrade penningvärdet,
vågar jag uppskatta det
nämnda värdet å byggnader i rörelser
till något mellan 15 och 20 miljarder
kronor. Om vi skulle nöja oss med en
så måttlig avskrivningsökning som 2
procent årligen, kan kammarens ledamöter
räkna ut att det skulle bli ett
skattebortfall för staten — jag betonar
för staten — på mellan 125 och 150
miljoner kronor om året; det rör sig
nämligen om en beskattningsbar inkomst
på mellan 300 och 400 miljoner
kronor.

Jag tillät mig vid ett tidigare tillfälle
säga, att aktiebolag och ekonomiska föreningar
nu inte betalar in mera skatt
än tidigare. I varje fall är det en obetydlig
ökning, ty på 6—7 års tid har inbetalningarna
stigit med ungefär 100
miljoner. Under samma tid har fysiska
personers skatteinbetalningar ökat med
1 miljard kronor. Att riksdagen i ett
sådant läge skulle säga, att den anser
det mycket angeläget, att Kungl. Maj:t
tillsätter en utredning, som snarast ger
möjligheter till högre avskrivningar å
byggnader i rörelse, kan vi inte finna
vara riktigt och välbetänkt.

Utifrån de värderingarna, herr talman,
har vi i reservation hemställt om
att dessa motioner måtte av riksdagen
lämnas utan bifall, och jag hemställer,
herr talman, om bifall till reservationen.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
av detta år i denna fråga överensstämmer
ju med det som utskottet avgav
i fjol, då samma ärende behandlades.
Lotten har alltså varit konsekvent
i så måtto, att den har bibehållit sin
uppfattning från förra året.

De motiv som ligger bakom utskottets
ställningstagande är i huvudsak två. Det
ena är, att värdet av en byggnad i rörelse
minskar mera under de första åren.
Avsikten med motionerna är ju också,
att avskrivningsprocenten under de
första åren efter byggnadernas uppförande
skulle bli större. De siffror, vilka
utskottets ärade ordförande anförde beträffande
taxeringsvärdet på de fastig -

heter, som tillhör aktiebolag och ekonomiska
föreningar, 15 å 20 miljarder kronor,
och den siffra för inkomstbortfall
han anförde går vid sidan av utskottets
förslag. Detta innebär inte en höjning
av avskrivningen på alla taxeringsvärden
för samtliga byggnader, utan det avser
endast det första året efter deras
tillkomst. Hade det varje år varit en nybyggnad
på 15 å 20 miljarder kronor,
så hade resonemanget varit riktigt, men
detta är nu inte fallet.

Den andra synpunkten gäller konsolideringen,
vilken ju har gått igen i samtliga
de tre här föreliggande betänkandena
och vilken även tidigare har tagits
upp i reservationer från minoriteten i
bevillningsutskottet. Det finns ingen anledning
att irritera ordföranden i bevillningsutskottet
genom att nämna någonting
om EFTA. De sakliga skäl, som ligger
bakom utskottets betänkande på denna
punkt, är i och för sig så pass starka,
att ingen hänvisning till ökad konkurrens
eller ökade svårigheter i övrigt
erfordras. Det finns här konkreta siffror,
som man borde ta hänsyn till oberoende
av alla andra synpunkter. Utskottets
ordförande anförde här samma
skäl som i fråga om varulagervärderingen,
nämligen att aktiebolagen inte har
fått sin skatt ökad mer än 100 miljoner
kronor, medan de enskilda personerna
har fått sin ökad med 1 miljard kronor.
Men, herr talman, dessa båda siffror har
väl ett visst samband med varandra. I
den mån beskattningen av enskilda personers
inkomst av tjänst ökar -— det gäller
ju huvudsakligen inkomst av tjänst
— betyder detta att underlaget har ökat.
Arbetslönerna och förtjänsterna har ökat
och därmed också kostnaderna för bolagen,
och det är uppenbart att dessa inte
kan bära att samtidigt få ökade kostnader
och betala ökade skatter. Det råder
ett direkt samband mellan dessa båda
poster.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ERICSSON, JOHN, (s);

Herr talman! Jag registrerar det som
ett framsteg, att herr Spetz inte vill an -

Fredagen den 8 april 19G0

Nr 12 113

Ang. avskrivningsreglerna i fråga om byggnad, som ingår i rörelse

vända argumentet med sjustatsmarknaden.
Vi känner ju herr Spetz som en
utomordentligt saklig man, och han tog
konsekvensen av denna sin saklighet, när
han sade att han inte ville använda detta
argument. Det tackar jag honom för.

Herr Spetz gör gällande, att då bolagen
bara betalat in 100 miljoner mer under
de senaste 6—7 åren och fysiska personer
under denna tid betalat in 1 miljard
mer i skatt, hänger detta samman med
att bolagen fått större kostnader. Jag begär
inte, herr Spetz, att vi skall bli överens
om någonting, tv vi står ju på var
sin sida när det gäller detta betänkande,
men nog har bolagens vinstkonjunktur
varit högst betydande. Trots ökade vinster
har alltså bolagen inte betalat in
mera i skatt, och denna vinst har ju
kommit fram efter det att kostnaderna
har täckts. Jag ser ett direkt samband
mellan dessa förhållanden, och följaktligen
har våra skattelagar blivit mer och
mer generösa. Alla har väl dock uppmärksammat,
att avsättningarna till pensionsfonder
och till investeringsfonder,
nedskrivningarna av varulager o. s. v.
har lett fram till att vi har fått ett väl
konsoliderat näringsliv. Felet här är ju
bara det att de borgerliga vägrar att erkänna
detta förhållande när man talar
om skatterna.

Hela den investeringsverksamhet som
har ägt rum inom industrien under efterkrigsåren
har i huvudsak finansierats
med inom företagen framtagna vinstmedel.
Detta borde väl då rimligen ha resulterat
i ökad skatteinbetalning. Förklaringen
till att så inte blivit förhållandet
är jxist att vi har varit väldigt generösa
i våra skatteregler. Ingen människa
tror väl att omkostnaderna skulle ha ätit
upp allt. Inte ens lierr Spetz tror väl innerst
inte detta.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman! -

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att på denna punkt ta upp någon lång
debatt med bevillningsutskottets ordförande,
tv vi kan säkerligen aldrig kom8
Forsla kammarens protokoll 1900. Nr 12

ma överens på denna punkt, men när
han talar om vår generösa skattelagstiftning
för bolag, vill jag erinra om att det
inte är mer än 20 år sedan vi både i
praxis och lagstiftning hade fri avskrivningsrätt
för maskiner och inventarier
och i princip även för varulager, samtidigt
som bolagsskatten var tio procent.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Spetz säger att vi hade fri avskrivningsrätt
på den tiden. Det gläder mig ofantligt
att det var en socialdemokratisk regering
och en socialdemokratisk finansminister
som föreslog detta. Vi anser väl
alla att det hade varit utomordentligt bra
om vi hade kunnat fortsätta med den
fria avskrivningen, men disciplinen inom
näringslivet var ju inte tillräckligt
stor, utan man missbrukade denna frihet.
Vi har därför måst införa en viss
begränsning i avskrivningsrätten, men
inte ens herr Spetz vill väl förneka att
vi fortfarande har generösa avskrivningsregler.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna betänkandet
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 36,
röstar

Ja;

Den, det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

114

Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Ang. avskriyningsrätten för maskiner och

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 54;

Nej — 70.

Ang. avskriyningsrätten för maskiner och
inventarier, som ingå i rörelse

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 38, i anledning av väckta
motioner om ändring i kommunalskattelagens
bestämmelser rörande avskrivning
å maskiner och inventarier, som ingår
i rörelse.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 35, av herr Yngve Nilsson
m. fl., och 11:42, av herr Darlin m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i kommunalskattelagens
bestämmelser angående avskrivning
å maskiner och inventarier, som
inginge i rörelse, att avskrivning finge
göras på återanskaffningsvärdet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1: 35, av
herr Yngve Nilsson m. fl., och II: 42, av
herr Darlin m. fl., om ändring i kommunalskattelagens
bestämmelser rörande
avskrivning å maskiner och inventarier,
som inginge i rörelse, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid betänkandet hade reservation avgivits
av herrar Hagberg, Söderqnist,
Bengtson, Mattsson, Stefanson, Kollberg,
Magnusson i Borås, Darlin, Stenberg och
Eriksson i Bäckmora, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning

inventarier, som ingå i rörelse
av de likalydande motionerna I: 35 och
11:42 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att vid en kommande allmän
översyn av skattesystemet måtte utredas
möjligheterna att medgiva rätt till
avskrivning på återanskaffningsvärdet i
fråga om maskiner och inventarier vid
beskattningen.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Då jag är en av motionärerna
i denna kammare, vill jag i korthet
framhålla, att motivet för motionen
är den alltmer hårdnande konkurrensen
mellan det svenska näringslivet och våra
handelspartner i utlandet jämte det faktum
att vårt land uppvisar ett betydligt
högre kostnadsläge för näringslivet än
de flesta andra länder. Rationaliseringstakten
inom det svenska näringslivet
måste därför vara snabbare än inom de
länder, med vilka vi driver handel. Härför
krävs ökade kapitaltillskott, som inte
alltid är så lätta att uppbringa.

Vi föreslår att avskrivningsrätten för
maskiner och inventarier skall utvidgas
till att gälla återanskaffningsvärdet i
stället för som nu ingående bokföringsvärde
men med samma procentsatser och
regler i övrigt som redan nu tillämpas.
Motionärerna anser att detta skulle skapa
möjligheter för ökad självfinansiering
inom företagen och även bidra till att
minska trycket ute på kapitalmarknaden.

Utskottsmajoriteten har inte ansett sig
kunna biträda vår motion, trots att man
redan nu inom en rad statliga företag
tillämpar metoden med avskrivning på
återanskaffningsvärdet.

I ärendet har avgivits en reservation
som utmynnar i en hemställan om att
denna fråga måtte utredas vid den kommande
allmänna översynen av skattesystemet,
som finansministern tidigare
varslat om. Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av herr Hagberg m. fl.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Nilsson anförde
som motiv för motionärerna, att vi i Sverige
bär ett högre kostnadsläge än våra

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12 115

Ane. avskrivningsrätten för maskiner och inventarier, som ingå i rörelse

konkurrenter på världsmarknaden och
att det därför skulle vara nödvändigt
att ändra avskrivningsreglerna när det
gäller inventarier och maskiner. Men om
vi redan nu har ett högre kostnadsläge,
så vet jag inte om vår ställning skulle
förbättras genom att vi finge nya avskrivningsregler.
Vad herr Nilsson menar
är väl snarast att rationaliseringstakten
skall ökas och att vinsterna nu är
så stora, att man inte vill betala skatt
på dem utan att man i stället vill behålla
pengarna för att köpa mera maskiner.
Det resonemanget kan ju hålla, men
om herr Nilsson har rätt i att vi är underlägsna
våra konkurrenter på världsmarknaden,
skall väl detta ta sig uttryck
i att vår försäljning går ned, och det
gör den ju inte. Företagen här hemma
har en utomordentlig konjunktur för
närvarande. Deras kostnader i förhållande
till produktionen kan alltså inte vara
högre än våra konkurrenters på världsmarknaden,
ty då skulle ju dessa kunna
hålla mycket lägre priser än vi.

Våra avskrivningsregler är sådana att
maskiner och inventarier kan avskrivas
till 50 procent på två år och att hela avskrivningen
kan verkställas på fem år,
och det är väl ofta så att maskinerna
håller både 10 och 20 år, utan att man
kan finna bättre maskiner. Vi har många
exempel på det.

När det gäller avskrivningsreglerna
för de statliga verken måste man komma
ihåg att den interna bokföringen samt
taxesättningen är en sak, beskattningsreglerna
en annan. När vi i besparingsutredningen
behandlade avskrivningsreglerna
för statens affärsverk, var det
närmast vattenfallsstyrelsen vi hade i
sikte. SJ gör avskrivningar på återanskaffningsvärdet,
men SJ har ju inte
samma skatteregler som ett företag i allmänhet.
När det gällde vattenfallsverkets
taxesättning tyckte vi det var angeläget
att verket skulle kalkylera om sin
interna bokföring så att den skulle bli
baserad på återanskaffningsvärdet. Besparingsutredningens
resonemang om de
statliga verkens avskrivningsregler är
alltså inte relevant i samband med skatteförbållanden,
utan det syftar bara till

en riktig prissättning på de produkter
som bjuds ut till allmänheten.

Ytterligare en sak, som talar emot den
omläggning som motionen syftar till —
även om det i första hand bara gäller en
utredning — är att vi efter en sådan omläggning
skulle få ett mycket besvärligare
deklarations- och taxeringsarbete
än vi har för närvarande.

Jag kan inte finna att det har åberopats
några skäl för den föreliggande motionen,
och vi har inte tyckt att utredningsyrkandet
är av sådan karaktär att
det bör bifallas av riksdagen. Jag hemställer
om bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 38,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu vote -

116

Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Om en ny nationalsång

ring medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 54.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 15, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
ändrad disposition av vissa prisutjämningsavgiftsmedel,
bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
20, i anledning av väckta motioner om
utredning rörande vissa fritidsfrågor, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om en ny nationalsång

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 21, i anledning
av väckta motioner om en ny nationalsång.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
489, av herr Bengtson, och 11:609, av
herr Brandt i Sätila, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag till sång, vilken kunde officiellt
antagas som nationalsång för Sverige.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 489 och
II: 609 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Sången »Du gamla, du
fria» kan till nöds sjungas såsom en gemensamhetssång
vid de nordiska ländernas
sammankomster, men den kan
knappast i något avseende anses motsvara
vad som kräves av en svensk nationalsång.

Det torde vara svårt att angiva alla
de egenskaper, som man skulle önska

när det gäller en svensk nationalsång,
men några elementära fordringar kan i
alla fall uppställas. Det är rätt egendomligt,
men med anledning av den senaste
tidens debatt måste man faktiskt
påpeka, att en svensk nationalsång bör
vara svensk. Orden bör ange vilket land
sången representerar eller vill hylla. Så
långt det är möjligt bör orden också ange
speciellt svenska särdrag och inte
innehålla plattityder, som kan sägas om
vilken plats eller trakt som helst; detta
sagt utan någon nationell självförhävelse,
endast därför att vi just nu behandlar
frågan om en svensk nationalsång.

I motionen har vi framhållit, att en
svensk nationalsång bör ha den inspirerande
värdighet som man önskar hos
en nationalhymn. Den bör vara sådan
att svenska folket har lust att sjunga
den och kan sjunga den med stolthet
både inom och utom vårt lands gränser.
Av ytterligare egenskaper kan tilläggas,
att den bör vara kort och lättsjungen.

Detta är, herr talman, några av de
egenskaper man bör kräva av en svensk
nationalsång, men jag är medveten om
att experterna skulle uppställa åtskilligt
flera krav. Är det då möjligt att finna
eller skapa en sång som motsvarar de
kraven? Jag är medveten om svårigheterna
i det fallet. I motionen sägs också:
»Trots att jag är medveten om att
åtskilliga svårigheter komma att möta i
en strävan att finna en ny och lämplig
svensk nationalsång, som officiellt kan
antagas, anser jag det önskvärt att frågan
aktualiseras.» Frågan ter sig dock
för mig så pass betydelsefull, att jag
anser att man bör ta itu med den och
söka finna en lösning.

Vi har inte någon officiellt antagen
nationalsång, och i brist på sådan användes
Dybecks »Du gamla, du fria».
Mot den sången har det riktats en kritik,
som enligt min uppfattning är berättigad.

Jag tror att det kan vara av intresse
att litet grand undersöka, hur sången
tillkom och vad man tidigare sagt om
den. Dybeck skrev dikten sommaren
1844 och framförde den på en offentlig
»aftonunderhållning medelst Nordisk

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12

117

Folkmusik» den 18 november samma år.
Texten lydde då inte: »Du gamla, du
fria» utan: »Du gamla, du friska.» Sången
trycktes första gången 1845 i ett
häfte som hette: »Walda svenska Folksånger»
och utgavs av två tonsättare,
som emellertid hade tillåtit sig det mindre
vackra tilltaget att inte sätta ut Dybecks
namn. Detta påpekades av Dybeck
själv, som bekräftade att texten var
exakt den ursprungliga, varefter han
tillägger: »De högst medelmåttiga orden
. . . voro, såsom endast för tillfället
författade, aldrig ämnade att i tryck
allmängöras.» Detta är alltså Dybecks
eget omdöme om orden i den sång, som
senare har blivit benämnd svensk nationalsång.
1847 offentliggjorde Dybeck
själv sin sång i »Svvenska Wisor». Där
kallade han den »Sången till Norden»
—- den gäller alltså inte speciellt Sverige.

Det är detta vi har framhållit i motionen.
Vi har sagt att sången är en
nordisk sång och inte en svensk nationalsång.
Alla och envar känner säkert
till att »Du gamla, du fria» inte kan tolkas
som en sång om Sverige. Det är helt
enkelt en nordisk sång. Jag betonar återigen
att jag inte hyser någon som helst
aversion mot att man sjunger en nordisk
sång, men vad vi nu behandlar är
frågan om en svensk nationalsång.

Det finns andra omdömen om »Du
gamla, du fria» som är mycket hårdare
och som jag vill instämma i på många
punkter. Det säges t. ex. att hela dikten
är banal. De slitna rimorden grönasköna,
det för Sverige föga betecknande
fjällhöga, de intetsägande adjektiven
tgsta, glädjerika anses inte särskilt lämpliga
— det är ord som svenska folket
inte förstår. Ett liknande ord är ängder.
Många vet inte vad det betecknar, och
det finns roande exempel på att man
missuppfattat texten och sjungit helt
andra ord än ängder.

Jag är tacksam mot beredningsutskottet,
herr talman, för dess noggranna behandling
av frågan. Utskottet har sänt
motionen på remiss till några av de
mest framstående instanser som skulle
kunna bedöma frågan. Det är intressant

Om en ny nationalsång

att ta del av remissyttrandena. Musikaliska
akademien, sångarförbundet och
körförbundet anlägger i huvudsak samma
synpunkter på frågan och anser, säger
utskottet, att vårt land borde ha en
officiellt antagen nationalsång. Samtliga
förmenar också att melodien kan användas,
men de underkänner texten.

Föreningen Svenska tonsättare har
bara yttrat sig om melodien. Jag skulle
ytterligare kunna citera vad som sagts
i yttrandena, men de synpunkter som
där anförts framgår ju av vad jag redan
har sagt. Jag skulle möjligtvis kunna understryka,
att Musikaliska akademien
framhållit att vårt land borde ha en officiellt
antagen nationalsång. Frågan har
varit föremål för behandling tidigare,
men yttrandena går i samma riktning,
nämligen att vi bör få en nationalsång.

Beträffande den musikaliska utformningen
av sången — mot melodien har
i stort sett inte riktats några anmärkningar
av remissinstanserna — vill jag
bara säga några ord. Jag vill därvid bara
återge vad konserthuschefen, direktör
Johannes Norrby, har sagt. Han tvekar
inte att deklarera sin inställning, att »Du
gamla, du fria» spelat ut sin roll som
nationalhymn. »Jag håller med riksdagsmännen
om att vi bör ha en nationalsång,
som uttryckligen gäller vårt land
— inte hela Norden», säger direktör
Norrby i en tidningsintervju. Han fortsätter:
»Men även frånsett detta finns
det mycket, som talar för att vår nuvarande
nationalsång bör ersättas med en
ny. Ta t. ex. melodien. Den är tråkig
och opraktisk — opraktisk, därför att
sången börjar med en upptakt. Folk vet
inte, när de skall börja sjunga — de
kommer i otakt redan från början. Dessutom
är det fel, att sången börjar med
en höjdton.» Man måste väl säga att detta
är ett uttalande av en person som förstår
sig på den här saken och ett uttalande
som borde beaktas.

Utskottet har tagit allvarligt på denna
fråga genom att den skickats ut på remiss.
Därvid har det visat sig, att både
musikalisk och sånglig expertis har underkänt
»Du gamla, du fria» som nationalsång
och att mycket få uttalanden

118 Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Om en ny nationalsång

gjorts om att den skulle vara lämplig att
använda i fortsättningen. Dessa saker
kan dock utskottet i sitt avstyrkande utlåtande
inte åberopa. Om utskottet skulle
ha följt de enhälliga remissinstanserna,
skulle utskottet naturligtvis ha kommit
fram till slutsatsen att motionen borde
bifallas, eftersom praktiskt taget ingen
har förordat att sången skall bibehållas.
Men det är klart att utskottet inte
kunnat gå på bifall. Utskottet gör i stället
en vändning, som har en speciell benämning
i svenskt språkbruk men som
jag inte skall använda här. Utskottet gör
ett slags fri bedömning, som inte stödjer
sig på några remissuttalanden och som
lika gärna hade kunnat göras utan några
remissyttranden. Utskottet säger bl. a.
att det för dem som anser angeläget att
vi äger en sång med karaktär av nationalsång
bör framstå såsom väsentligt,
»att denna sång kunnat få så fast förankring
hos mycket stora grupper av
vårt folk att dess egenskap av nationalsång
i praktiken icke ifrågasättes». Jag
skulle kanske i detta sammanhang bara
vilja nämna att en stor rubrik i Stockholms-Tidningen
lyder så här: »Man
sväljer pekoralblomstren — för svensktraditionens
skull.» Jag skall inte göra
några ytterligare kommentarer.

Utskottets utlåtande går ut på att det
från statsmakternas sida inte skall fattas
något beslut om en nationalsång. I
det avseendet vill jag bara meddela, att
åtskilliga länder beslutat om att antaga
nationalsånger. Amerikas förenta stater
beslöt att antaga en nationalsång år 1931,
Sovjetunionen år 1944, och Norge har
en officiellt antagen nationalsång. Detta
är bara några exempel. Om man ville
ytterligare studera den saken, skulle
man säkerligen finna att åtskilligt flera
länder har antagit en nationalsång. Och
vem skulle egentligen antaga en nationalsång
om inte Sveriges riksdag? Jag
kan inte finna något annat forum som
kan besluta om den saken, utan det måste
bli riksdagen.

Jag skall, herr talman, sluta med att
säga att vår motion är uttryck för en
nationell inställning. Det har gjorts
många misstag i den väldiga flod av tid -

ningsskriverier, som har följt av denna
motion. Vi anser emellertid att man bör
antaga en svensk nationalsång, och jag
talar inte om denna sak som en isolerad
företeelse för Sverige, utan härvidlag
har jag intresse för all internationell
samverkan. Jag tänker mera på sådana
ord som »jag längtar marken, jag längtar
stenarna, där barn jag lekt». Det är
den sortens nationalism jag syftar på
när jag anser att vi skulle antaga en
svensk officiell nationalsång.

Om man frågat mig, när jag framkastade
idén om att vi skulle motionera om
en annan nationalsång, hur jag trodde
att frågan skulle behandlas i fortsättningen,
skulle jag ha sagt: Om någon
motion kommer att avslås så är det denna;
den är kanske den mest säkra i det
avseendet vid årets riksdag. Varför? Jo,
bara av det skälet att den är så pass
ovanlig, att någon knappast kan tänka
sig att efter bara några månaders betänketid
tillstyrka en sådan motion, även
om den endast avser en utredning.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga att en viktig sak ändå har skett:
Frågan har aktualiserats, och den har
aktualiserats i så hög grad, att vägen
säkerligen är beredd för att vi så småningom
skall komma dithän, att vi antar
en officiell nationalsång.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till motionen.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Jag hade nog väntat att motionären
vid närmare eftertanke skulle låta denna
motion do i stillhet. Men när så inte
blivit fallet vill jag säga några ord.

Min åsikt är nog att denna motion är
en av de mest onödiga som har väckts
i kammaren. Jag tycker att motionären
ganska mycket liknar en ung eller medelålders
person, som plötsligt upptäcker
att gamla mormor börjar bli skrynklig
och grå, och därför säger: Jag vill
ha en ny mormor, ty hon tillfredsställer
inte alla konstnärliga krav.

Nu är det sant att »Du gamla, du
fria» är en folkvisa diktad av västmanlandssonen
Richard Dybeck som, när

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12 119

han diktade den, inte på något sätt
tänkte sig att den skulle bli en nationalsång.
Han var mycket hängiven naturen,
och han tecknade ned orden till
melodien. I slutet av 1800-talet kom
sången in i ett bokverk, och så småningom
upptogs den »genom burskap»,
som det heter, till svensk nationalsång.

Att man sjunger litet om Norden behöver
väl inte vara så farligt. Jag tycker
att herr Bengtson, som ju är inkopplad
på internationella frågor, i synnerhet
när det gäller den nordiska gemenskapen,
inte borde ha så mycket
emot att vi på det sättet så att säga, i
förskott sjunger om ett samlat Norden.

Jag vet inte vad vi skulle få i stället
för »Du gamla, du fria». Vi har ju fått
höra ganska många vackra sånger, t. ex.
från Skåne av Edvard Persson — »Gåsapågen»
och allt vad de heter. Den lämpar
sig väl dock knappast som nationalsång.

För min del tror jag att när svenska
folket erfar, vilket beslut riksdagen i
dag fattat i denna fråga, kommer det
att tycka att riksdagen har fattat ett
klokt beslut, om den följer utskottets
förslag.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Motionären herr Bengtson
uttalade en förväntan att kammaren
skulle avslå hans motion, och jag
hoppas att kammaren i det avseendet
inte skall göra honom besviken, utan
göra det med eftertryck.

Det har i den allmänna debatten sagts
att motionen är ett uttryck för klåfingrighet.
Jag är ingen vän av så starka
ord, men nog tycker jag att det är en
underlig krusidull som herr Bengtsons
annars så prydliga politiska profil har
fått genom denna motion.

Han begär där två ting, nämligen dels
att vi skall antaga en officiell nationalsång,
dels att vi skall skaffa en annan
melodi och annan text än den nuvarande
inofficiella nationalsången »Du gamla,
du fria» liar. Varken text eller mc -

Om en ny nationalsång

lodi i denna finner nåd inför hans ögon.
Han anser visserligen melodien vara
lättsjungen, men å andra sidan har den
inte den »inspirerande värdighet» som
den borde ha. Han utvidgade i dag omdömet
genom att säga att den därtill är
tråkig och opraktisk.

Han försökte få stöd för dessa hårda
och kategoriska omdömen hos remissinstanserna.
Men då måste man göra honom
besviken genom att påpeka att remissinstanserna
tycker tvärtom vad melodien
beträffar. Denna har av samtliga
remissinstanser som yttrat sig fått beteckningen
»mycket lämplig», »En god
sång», »lämpar sig väl att sjunga för
större menigheter», men texten är svag,
säger remissinstanserna. Sveriges körförbund
säger till och med att melodien
i sin enkelhet har både resning och värdighet,
alltså tvärtemot vad herr Bengtson
anser.

Det är ganska paradoxalt att samtliga
remissinstanser är sakkunniga på det
musikalisk-sångliga området men de
alla hävdar att melodien är utmärkt
men texten dålig. Det fattades bara att
Svenska akademien skulle ha yttrat sig
och sagt att texten var bra men melodien
dålig. Emellertid har Svenska akademien
i stram återhållsamhet avstått
från att alls yttra sig.

Herr Bengtson gör det däremot desto
mer. Han säger att »Du gamla, du fria»,
inte fyller kravet på en nationalsång.
Det tycks föresväva honom att det finns
något entydigt krav som en nationalsång
skulle uppfylla till sin utformning
i text och melodi. Om någon har den
föreställningen måste han bli mycket
besviken när han får höra en serie olika
nationalsånger framföras, t. ex. under
en olympiad eller, såsom alldeles
nyligen, i allmänna beredningsutskottet
där vi hade en musikalisk demonstration
av ett dussintal nationalsånger. Därvid
fick vi i utskottet klart för oss att
melodien till en nationalsång kan låta
nästan precis hur som helst. Det finns
en typ som låter som en pompös, bullrande
militärmarsch, en annan låter
som sprittande operettmelodier från
Sydeuropa eller Sydamerika. En tredje

120 Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Om en ny nationalsång

typ, den vanliga i Norden, härstammar
från koralen och folkvisan och har i
allmänhet en värdig prägel.

Gemensamt för de flesta när det gäller
texten är att denna präglas av nationalism
och patriotism. De har en nationalistisk
prägel trots att de i regel
inte är skrivna för ändamålet att vara
nationalsånger. I allmänhet har de kommit
till eller antagits i samband med
krig, revolution, kungars tronbestigning
eller liknande evenemang i nationernas
historia. Jag vill erinra om att den
äldsta nationalsången i vårt land hette
»Gustavs skål». Jag förmodar att herr
Bengtson med sin inställning åtminstone
inte vill insistera på att vi skall gå tillbaka
till den. Den bär årtalet 1772, vilket
ju säger av vilken anledning den
kom till. Nästa nationalsång blev »Bevare
Gud vår kung». Båda dessa gamla
nationalsånger utgör en direkt hyllning
till den personliga kungamakten. Sedan
uppstod i vårt land ett långvarigt vakuum,
varunder man inte hade någon
nationalsång, utan fick klara sig ändå.

I slutet av 1800-talet kom så »Du gamla,
du fria». Den hade diktats ett femtiotal
år tidigare av Richard Dybeck,
en romantiskt färgad fornforskare och
jurist, som även skrev »Mandom, mod»
och liknande patriotiska saker. Man
trodde tidigare att melodien till »Du
gamla, du fria» kom från det hedervärda
Västmanland och var en gammal
folkvisa. Nu har vi inte ens fått behålla
den illusionen. Senare musikhistorisk
forskning har trott sig kunna påvisa att
den i själva verket är importerad från
Tyskland. Det innebär, om man så vill,
en erinran om det gamla Tegnérska ordet
»Blott barbariet var en gång fosterländskt».

»Du gamla, du fria» kallades ursprungligen
»Sång till Norden», och det
förklaras av att den hade sin resonansbotten
i den romantiska skandinavism
som frodades vid tiden för dess tillkomst.
Detta förklarar också den hyllning till
Norden som så förtörnat motionärerna.

Motionärerna säger att hyllningen till
Norden förhindrar vid vissa tillfällen att
man håller kvar en »äkta och oblandad

nationalkänsla». Jag vill verkligen säga,
herr talman, att nog är det med blandade
känslor man läser ett sådant yttrande
i en riksdagsmotion anno 1960.
Jag vill hävda att »Du gamla, du fria»
får ett särskilt tilltalande och försonande
drag just genom sin karaktär av hyllning
till Norden. Den blir därigenom inte så
präglad av snäv nationalism och patriotism
som nationalsånger ofta är. Jag tycker
inte att detta är någon nackdel,
tvärtom — ty en hyllning till Norden
står i god samklang med nutida och
framåtsyftande strävanden bort över nationsgränserna,
hän mot större mellanfolklig
gemenskap och enighet. Motionen
vill jag däremot beteckna som ett återfall
i gamla tiders klanger.

Den textkritiska granskning som görs
i motionen är malplacerad och föga meningsfylld.
Man får se »Du gamla, du
fria» som ett tidsdokument av samma
karaktär som våra folkvisor, arbetarrörelsens
sånger och liknande sångskatter.

Jag tror heller inte att det finns något
djupare känt behov av att skaffa en officiell
nationalsång eller att kasta bort
»Du gamla, du fria».

Allra minst finns det anledning för
riksdagens utskott och kamrar att besluta
om sådana angelägenheter. I så
fall riskerar man att få en mycket artificiell
produkt som skulle sakna anknytning
i nationen. De musikalisk-sångliga
organisationer som yttrat sig har också
starkt understrukit sitt tvivel på möjligheten
att genom pristävlingar eller liknande
sätt få fram en produkt lämplig
som nationalsång.

En ny nationalsång bör — i den mån
man känner behov av att ha en sådan —-växa fram spontant, annars får den ingen
förankring hos befolkningen. Därför
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Herr Carlsson i Arla kan
nu tryggt resa hem till påsk till sina och
Dybecks hemtrakter, sedan han sagt sin
mening om nationalsången. Vad han sagt
behöver jag knappast bemöta, ty det räc -

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12

121

ker med att hänvisa till vad jag sade
i mitt förra anförande. I det har jag
nämligen sagt allt som behöver sägas i
anledning av herr Carlssons yttrande.

Det har varit tal om alternativ. Ett sådant
finns nämnt i motionen, och jag
undrar, om det finns någon som skulle
vilja stiga upp och förklara att den sången
inte duger. Det alternativet är Stenhammars
»Sverige». Jag vet att den är
så pass svårsjungen, att det sägs att den
inte kan göras till nationalsång fördenskull,
men Heidenstams text visar i alla
fall att det går att göra en text som man
inte kan anmärka på.

Egentligen har jag haft ganska lätt att
finna argument. Jag vet inte om det observerades,
men mycket av vad jag sade
i mitt förra anförande var citat från olika
håll, från Dybeck, från institutionerna
som yttrat sig, från sakkunniga

o. s. v. Beträffande melodien vill jag säga
till herr Möller, att det jag sade om den
var ett citat av vad konserthusdirektören
Johannes Norrby har yttrat. Om herr
Möller betvivlar hans auktoritet, må han
göra det, men jag tycker att man måste
beakta en sakkunnigs uttalande.

Det har sagts några ord om hyllningen
till Norden, som skulle vara så lämplig.
Jag har ju sagt i mitt förra anförande
att jag inte har någonting emot att man
hyllar Norden i en sång, men i detta fall
var det en svensk nationalsång vi tänkte
på. Jag tycker att vi borde ha en särskild
nationalsång men att man mycket
väl ändå kan sjunga »Du gamla, du fria»
i nordiska sammanhang.

Jag tror alltså att även om denna fråga
är så ovanlig att den just därför väcker
uppmärksamhet, kommer den ändå att
diskuteras ytterligare och att vi en gång
kommer fram till målet, nämligen att få
en ny nationalsång, gärna med orden
från Heidenstams »Sverige» men kanske
med en något mera lättsjungen melodi än
Stenhammars.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag fick en liten påstötning
om att jag skulle försöka i all hast
åstadkomma en ny nationalsång! Det var

Om en ny nationalsång
en av kammarens ledamöter, som vet
att jag sysslar med versmakeri, som ansåg
att jag skulle kunna gå i land med
den uppgiften. Jag tror emellertid inte
att jag kan skriva en nationalsång, och
jag tror inte heller att nationalsånger
kommer till som något slags beställningsskrädderi
utan måste komma spontant.

En nationalsång får inte vara alltför
konstnärlig, höll jag på att säga — den
får inte vara invecklad, utan den måste
vara enkel, så att den når fram till alla
människor och verkligen fångar dem.
Herr Bengtson anser tydligen, att nationalsången
skall vara ett slags örhänge i
stil med en modern schlager, och att
man därför skall förändra den allteftersom
man finner det lämpligt, men såvitt
jag förstår är en nationalsång finare,
ju längre tradition den har bakom sig.
Jag finner nog för egen del, att den här
motionen måste vara ett hugskott som
har fötts i en mycket olycklig stund.

Ja, den där påstötningen ledde mig i
alla fall till att här i bänken hastigt och
lustigt skriva ned några rader, inte som
en nationalsång utan möjligen som en
sång till herr Bengtson:

Den sång herr Bengtson kväder
så flödande och fort
nog honom mycket gläder
så hjärtat sväller stort.

»Du gamla» allt för länge
bland oss fått leva kvar,
den är ju ej det hänge
som örat gärna tar,
som växlar som en skiva
på tidens grammofon
att sista skriket giva,
helst något lämpligt lån
från djungelns vilda trakter
med gnäll och jämmerskri,
ty det är slika makter
i tidens melodi.

Herr Bengtsons profetia
är alltför ytlig den.

»Du gamla, du fria»

Den håller länge än.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte bemöta vad
herr Andersson sade mer än att jag

122

Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Om en ny nationalsång

skulle vilja — om jag kunde även på
Stenhammars och von Heidenstams vägnar
— protestera mot att »Sverige» kallas
för ett örhänge — det var den enda
sång som jag för min del nämnde i mitt
anförande. Skall »Sverige» kallas ett örhänge,
ber jag att få ta bestämt avstånd
från ett sådant yttrande.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl inte precis
meningen, att vi i detta sammanhang
skall ägna oss åt kritik av vad den ene
eller den andre har skrivit. Jag måste
erkänna, att jag själv är imponerad av
Heidenstams ord till Stenhammars »Sverige».
Men om man förstår vad en nationalsång
skall innehålla, då förstår man
att »Sverige» inte har några förutsättningar
att bli en nationalsång. Den är,
som jag sade, så konstnärligt uppbyggd
och så invecklad, att den inte har den
enkelhet, som verkligen når fram till
människorna.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! »Du gamla, du fria» är
enkel och okonstlad, och vem som helst
kan utan alltför märkvärdiga röstresurser
sjunga den. Det har vi sett vid sammankomster
av olika slag, där människor
har stått i givakt och sjungit den
tillsammans. Det ser trevligt ut på något
sätt. Sången vann burskap i slutet
av 1800-talet, och den kan få vara kvar
som nationalsång tills vi hittar på någon
bättre.

Låt oss anta att vi genom pristävling
får tre eller fyra förslag och sedan
med lottens hjälp upphöjer ett av dem
till nationalsång. Då kommer de som
röstade på de andra förslagen att säga,
att det var med lottens hjälp, eller med
51 procents majoritet, som vi fick den
där sången, och då kan minoriteten inte
vara med och se andäktig ut då den
sjunges, utan kommer att verka trulig.
Det kan förstöra hela stämningen på
våra sommarfester, om vi får en nationalsång
som vi har voterat om i riksdagen.
Det skall vi betacka oss för!

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Den uppsluppna stämning,
som råder här i kammaren, måste
för motionären stå i skarp kontrast till
hans ord i motionen om att »frågan om
att officiellt antaga en ny nationalsång
har en djup och allvarsmättad bakgrund».

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att motionären själv i sin motion till
hälften utdömer just Stenhammars Sverige,
därför att den är alltför svårsjungen.
»Sverige» har då och då fungerat
som inofficiell nationalsång, liksom
»Vårt land». Den senare sången har
emellertid av naturliga skäl skiljts ut,
och »Sverige» är som sagt för svårsiungen.
Det är därför ganska meningslöst av
motionären att anföra »Sverige» som
argument och med aplomb fastslå att
den duger. Den duger alls inte! Man kan
inte nöja sig med att recitera en nationalsång.
Det bör nog även finnas en tillräckligt
lättsjungen melodi.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
därunder framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till motionen I:
489; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 22,
i anledning av väckta motioner om utredning
rörande allmän obligatorisk
skärmbildsundersökning, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 160, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till särskilda ålderdomshem
för alkoholiserade åldringar;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under sjunde
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61 till
statistiska centralbyrån, såvitt avser av -

Fredagen den 8 april 1960

Nr 12 123

löningar till personal för verksamheten i
allmänhet, omkostnader samt särskilda
undersökningar; och

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till lärarhögskolan
i Malmö.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 163, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 §
handelsbalken.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

120, med förslag i fråga om lokaliseringen
av vissa statliga institutioner,
m. m.;

nr 122, med förslag till lag om ändring
i lagen den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom,
m. m.;

nr 123, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 27 kap. 16 § strafflagen,
m. m.;

nr 129, angående utövandet av statens
tobaksmonopol;

nr 130, med förslag till lag om tilllägg
till lagen den 17 juni 1948 (nr 433)
om försäkringsrörelse;

nr 132, angående reglering av sockernäringen
i riket;

nr 136, angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar,
m. m.; samt

nr 137, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring, in. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret in -

kommit framställning angående omorganisation
av riksgäldskontoret.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp), erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talmani Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville medgiva, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av dels de kungl. propositioner
och den bankoutskottets anmälan, vilka
bordlagts vid kammarens sammanträde
i dag, dels ock Kungl. Maj:ts proposition
nr 126, angående organisationen av
den statliga centrala rationaliseringsverksamheten,
m. m., må med hänsyn
till infallande helg utsträckas till det
sammanträde, som infaller näst efter 15
dagar från det propositionerna och anmälan
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill erinra om att påskuppehållet
börjar efter plenums slut i dag och pågår
till och med tisdagen den 19 dennes.

Första plenum efter påskuppehållet
hålles onsdagen den 20 april kl. 14.00,
då kamrarna har att företaga gemensam
omröstning i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut angående Anslag
för budgetåret 1960/61 till Tullverket:
Anskaffning av viss materiel. Nämnda
onsdag hålles i övrigt icke arbetsplenum.
Arbetsplenum hålles däremot fredagen
den 22 april med början kl. 11.00.
Därefter hålles plena tisdagen den 26
april kl. 16.00 (bordläggningsplenum)
och onsdagen den 27 april kl. 10.00, då
kamrarna torde ha att behandla bland
annat utlåtande från andra lagutskottet
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 75 om folkpensionering m. m.

Huruvida arbetsplenum kommer att
hållas även fredagen den 29 april — i
så fall med början kl. 11.00 — kan ännu
icke med bestämdhet avgöras. Innan
beslut härom fattas, måste utskottens
bordläggning av ärenden avvaktas.

Plena kommer givetvis icke att hållas
lördagen den 30 april till och med måndagen
den 2 maj.

124

Nr 12

Fredagen den 8 april 1960

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
13, i anledning av väckta motioner om
viss vidgning av direktiven för författningsutredningen; statsutskottets

utlåtanden:
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institutet m. m.;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till kronan
inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde jämte en i ämnet
väckt motion; samt

nr 58, i anledning av väckta motioner
om pension åt vissa personer;

bankoutskottets utlåtande nr 16, i anledning
av väckta motioner om viss utredning
angående stadshypoteks- och
bostadskreditföreningarnas verksamhet;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i lagen om
sterilisering; samt

nr 25, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen om avbrytande
av havandeskap;

andra lagutskottets utlåtande nr 21, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
mopeder m. m,, dels ock i ämnet väckta
motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om renmärken,
m. m.;

nr 15, i anledning av motioner om
ändring i lagen om ersättning för mistad
fiskerätt m. m.;

nr 16, i anledning av motioner om
viss översyn av byggnadslagstiftningen;
samt

nr 17, i anledning av motion om ökat
skydd för delägare i bostadsrättsföreningar; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående medel för år 1960

till bostadslån åt domänverkets fast anställda
skogsarbetare, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stödet åt lin- och
hamphanteringen under budgetåret
1960/61 jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande anslag för budgetåret
1960/61 till ersättning till strandägare
för mistad fiskerätt m. in.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 23, i anledning av väckta motioner
om samordning av olika trafikmedel
i glesbygderna; samt

nr 24, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande de framtida utvecklingsmöjligheterna
för kommunerna
i Roslagen och Stockholms läns skärgård.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 628, av herr Hansson, Nils, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 106, angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet, in. m.;

nr 629, av herr Hansson, Nils, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 106, angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet,
m. m.;

nr 630, av herr Hansson, Nils, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 106, angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet,
m. m.;

nr 631, av herr Pålsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
106, angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet, m. in.;

nr 632, av herr Pålsson och herr Gustafsson,
Nils-Eric, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 106, angående
skogsvårdsstyrelsernas organisation och
verksamhet, m. m.;

nr 633, av herr Sundin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr

Fredagen den 8 april 1960

106, angående skogs vårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet, m. m.;

nr 634, av herr Sveningsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
106, angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet, m. m.;
samt

nr 635, av herr Johansson, Anders,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 106, angående skogsvårds -

Nr 12 125

styrelsernas organisation och verksamhet,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.46.

In fidem
K.-G. Lindelöw