Nr 12 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 12 ANDRA KAMMAREN 1967

7—8 mars

Debatter in. in.

Tisdagen den 7 mars

Sid.

Interpellationer av:

herr Westberg ang. vattenregleringsavgifterna.................. 3

herr Henningsson ang. lagstiftning om en uppsökande socialvårdande
verksamhet............................................ 4

Meddelande om enkel fråga av herr Westberg ang. sekretesskyddet i
försäkringskassornas verksamhet.............................. 5

Onsdagen den 8 mars fm.

Utrikesdebatt............................................... 6

Interpellation av herr Martinsson ang. utomäktenskapliga barns arvsrätt,
m. m.................................................. 80

Onsdagen den 8 mars em.

Utrikesdebatt (forts.).......................................... 81

Sveriges officiella inställning till Nordvietnam.................... 96

Ändrade bestämmelser om upprättande av röstlängd.............. 97

Utgifterna inom finansdepartementets verksamhetsområde:

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m................. 98

Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål m. m.............. 105

Vissa projekteringskostnader................................. 107

Utgifterna inom inrikesdepartementets verksamhetsområde:

Arbetsförmedlingen: Avlöningar.............................. 109

Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder för handikappade m. fl. 113

Bidrag till driften av verkstäder för handikappade.............. 115

Anpassningsåtgärder för invandrare........................... 118

Anslag till civilförsvaret:

Vissa kostnader för civilförsvarsutbildning m. m................. 121

Vissa skyddsrumsanläggningar................................ 128

1 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 12

Nr 12

Innehåll

Sid.

Penning- och valutapolitiken................................... 129

Användande av riksbankens vinst för år 1966.................... 144

Sänkning av riksbankens diskonto.............................. 147

Meddelande om enkla frågor av:

herr Gomér ang. befrielse för vissa jordbrukare från fullgörande av

militära repetitionsövningar under vegetationstiden........... 147

fru Ekroth ang. avtal med Storbritannien om s. k. au pair-ungdomars
arbets- och anställningsförhållanden.................... 147

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 8 mars fm.

Val av ombud och suppleanter i Europarådets rådgivande församling 5

Onsdagen den 8 mars em.

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, om en europeisk konvention rörande

medborgarskapsrätten...................................... 96

— nr 2, om en svensk vitbok i vietnamfrågan.................... 96

— nr 3, om Sveriges officiella inställning till Nordvietnam......... 96

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, ang. ändrad valdag......... 97

.— nr 23, ang. ändrade bestämmelser om upprättande av röstlängd.. 97

— nr 24, ang. bestämmelser mot otillbörligt utnyttjande av namn

vid upprättande av valsedlar............ 93

— nr 25, ang. utredning om viss utsträckning av skyddet för partibeteckningar
................................................ 98

— nr 26, ang. införande av bestämmelser om valsedlars storlek..... 98

— nr 27, om vissa ändringar i bestämmelserna angående förfarandet

vid valförrättning........................ 98

Statsutskottets utlåtande nr 7, rörande utgifterna inom finansdepartementets
verksamhetsområde................................. 98

— nr It, rörande utgifterna inom inrikesdepartementets verksamhetsområde
................................................... 109-

— nr 37, om anslag till civilförsvaret........................... 121

— nr 38, om anslag till bidrag till kostnader för kommunal beredskap

och brandförsvar........................................... 129''

— nr 39, ang. livränta till vissa personer......................... 129

Bevillningsutskottets betänkande nr 6, ang. ökning av statens andel i

lotterimedel............................................... 129

— nr 14, ang. godkännande av avtal med Peru för undvikande av

dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst och förmögenhet.
...................................................... 129

Bankoutskottets utlåtande nr 6, ang. granskning av riksbankens och

riksgäldskontorets styrelse och förvaltning..................... 129

— memorial nr 7, ang. användande av riksbankens vinst för år 1966 144

— utlåtande nr 8, om sänkning av riksbankens diskonto........... 147

Tisdagen den 7 mars 1967

Nr 12

Tisdagen den 7 mars

Kl. 16.00

§1

Justerades protokollet för den 24
niistlidne februari.

§2

Herr talmannen meddelade, att herr
Hamrin i Kalmar, som vid kammarens
sammanträde den 3 nästlidne februari
med läkarintyg styrkt sig från och med
samma dag tills vidare vara hindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen, den 6
innevarande mars åter intagit sin plats
i kammaren.

§3

Herr talmannen tillkännagav, att till
kammaren överlämnats Kungl. Maj :ts
skrivelser, nr 49 och nr 50, angående
muntliga meddelanden till riksdagen enligt
56 § riksdagsordningen.

Av skrivelsen nr 49, som nu föredrogs
och lades till handlingarna, inhämtades,
att Kungl. Maj :t beslutat, att
meddelande om Sveriges utrikespolitik
skulle göras till riksdagen enligt 56 §
riksdagsordningen, och förordnat, att
meddelandet skulle framföras i första
kammaren av statsrådet Myrdal och i
andra kammaren av ministern för utrikes
ärendena Nilsson.

Av skrivelsen nr 50, som härefter föredrogs
och lades till handlingarna, inhämtades,
att Kungl. Maj :t beslutat, att
meddelande om Sveriges handelspolitik
skulle göras till riksdagen enligt 56 §
riksdagsordningen, och förordnat, att
meddelandet skulle framföras i första
kammaren av statsrådet Wickman och
i andra kammaren av statsrådet och
chefen för handelsdepartementet Lange.

Herr talmannen tillkännagav, att det i
skrivelsen nr 49 omförmälda medde -

landet komme att lämnas vid morgondagens
plenum kl. 10.00 och det i skrivelsen
nr 50 omförmälda vid plenum
fredagen den 10 innevarande mars kl.
10.00.

§4

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 44, angående fortsatt
omorganisationen av väg- och vattenbyggnadsverket,
m. m.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 1—3, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 22—•
27, statsutskottets utlåtanden nr 7, 11
och 37—39, bevillningsutskottets betänkanden
nr 6 och 14, bankoutskottets
utlåtanden och memorial nr 6—8, första
lagutskottets utlåtanden nr 9 och 11—
14, andra lagutskottets utlåtanden nr 7—
12, tredje lagutskottets utlåtanden nr
9—13 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 4—8.

§6

Interpellation ang. vattenregleringsavgifterna Ordet

lämnades på begäran till

Herr WESTBERG (fp), som yttrade:

Herr talman! Vattenregleringsavgifter
enligt 4 kap. 14 § vattenlagen skall
enligt 4 kap. 15 § samma lag användas
dels till förebyggande eller minskande
av skada eller olägenhet, som vållas genom
regleringsföretaget och för vilken
ersättning ej blivit bestämd av vattendomstolen,
samt till gottgörelse för sådan
skada eller olägenhet, dels ock för

Nr 12

Tisdagen den 7 mars 1967

Interpellation ang. lagstiftning om en uppsökande socialvårdande verksamhet

tillgodoseende av annat ändamål beträffande
den bygd, som berörs av företaget,
såsom jordbrukets främjande,
särskilt genom jords torrläggning, eller
beredande av tillgång till elektrisk
kraft för samfärdsel, jordbruk, hantverk
eller småindustri eller eljest för
befolkningens behov.

De inflytande vattenregleringsavgifterna
torde varje år uppgå till betydande
belopp. Det har visat sig svårt att få
klarhet i hur mycket pengar det här
rör sig om. Det har likaså visat sig
svårt att få någon klar bild av till vilka
konkreta ändamål bidrag har lämnats.
Ofta uppkommer i samband med regleringsföretagen
ingrepp i den naturliga
miljön som det kan vara angeläget att
kompensera genom anordningar av olika
slag. Det är uppenbart att vattenregleringsmedlen
här kan fylla en väsentlig
funktion ur miljövårdssynpunkt.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd lämna en redogörelse
för storleken av årligen inflytande
vattenregleringsavgifter och hur
mycket som lämnas i bidrag årligen
och för vilka olika slag av projekt som
bidrag erhålles?

Denna anhållan bordlädes.

§7

Interpellation ang. lagstiftning om en
uppsökande socialvårdande verksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Herr HENNINGSSON (s), som yttrade: Herr

talman! Vid flera tillfällen har
det genom artiklar i pressen meddelats
att gamla ensamboende hittats döda
i sina bostäder. I ett fall helt nyligen
(i slutet av februari månad) hittades
en åldring, som man genom post och
tidningar kunde konstatera varit död
i tre månader. Mannen bodde ensam i

ett mindre hyreshus och hade enligt
uppgift inga anhöriga och heller inget
bestående umgänge med någon. Ingen
hade saknat den gamle, och då lägenheten
uppvärmdes genom lokal eldning
hade den blivit så utkyld att ingen
lukt eller annat obehag hade väckt de
kringboendes uppmärksamhet.

I detta fall antogs att mannen dött
av en hjärtattack, som hastigt ändat
hans liv. Men man kan inte bortse från
riskerna att det i andra fall kan inträffa
att en åldring av sjukdom, t. ex.
genom hjärnblödning eller liknande
kan bli oförmögen att påkalla någons
uppmärksamhet.

Riskerna för dylika händelser har tyvärr
ökat i takt med de bättre ekonomiska
betingelserna för våra åldringar, då
allt flera av dessa numera bor i egen
bostad. När en sådan händelse blir
bekantgjord kan man inte undgå att
känna sig illa till mods, och reflexionen
kommer omedelbart: Vad kan man från
samhällets sida åtgöra för att förhindra
sådana händelser?

Enligt min mening kan man inte
komma till rätta med detta problem
med mindre kommunerna genom lagstiftning
åläggs att bedriva en uppsökande
socialvårdande verksamhet.

Med stöd av det ovan sagda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande fråga:

Avser statsrådet att förelägga riksdagen
förslag till lagstiftning i ovan berörda
syfte?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde;

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1967/68; och

nr 86, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

§9

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 35, angående vissa anslag
ur kyrkofonden, m. in., överlämnats till
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 10

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade

motioner i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 37, angående utbyggnad
av systemet med växtförädlingsavgifter,
in. in., nämligen

nr 889, av herr Larsson i Borrby
in. fl.,

nr 890, av herr Nilsson i Bästekille
och fru Sundberg,

nr 891, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Antby, samt

nr 892, av fröken Wetterström m.fl.

Dessa motioner bordlädes.

§11

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Westberg
till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet angående sekretesskyddet
i försäkringskassornas verksamhet.

§12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 8 mars

Kl. 10.00

§ 1

I enlighet med kammarens därom den
28 nästlidne februari fattade beslut
skulle nu val företagas av tre ombud i
Europarådets rådgivande församling
jämte suppleanter för dessa ombud.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

Herr talman! För det val som skall
företagas vid detta plenum ber jag
att få avlämna en gemensam lista,
vilken godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Listan upptar namn på så många
personer som valet avser.

Den av herr förste vice talmannen
för detta val avlämnade listan var av
följande utseende:

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

Ombud	Suppleanter
S. R. x\lemyr,	A. 0. B. Forsberg,
ledamot av andra kammaren	ledamot av andra kammaren
S. H. Gustafson i Göteborg,	S. A. D. Wiklund i Stockholm,
ledamot av andra kammaren	ledamot av andra kammaren
G. Hedlund,	P. B. G. Sjönell,
ledamot av andra kammaren	ledamot av andra kammaren

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de å
listan uppförda ledamöterna utsedda till
ombud respektive suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

Riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda, dels
ock till skrivelse till Konungen med anmälan
om det förrättade valet.

§ 2

Justerades protokollet för den 28 nästlidne
februari.

§ 3

Utrikesdebatt

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
i anslutning till det i Kungl.
Maj :ts skrivelse nr 49 avsedda meddelandet
finge omfatta jämväl utrikesutskottets
utlåtanden nr 1—3, men att yrkanden
beträffande dessa utlåtanden
finge framställas först sedan desamma
föredragits.

Härefter lämnade herr talmannen ordet
till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som framförde
förenämnda meddelande, så lydande:

Herr talman! För ett år sedan, då
regeringen senast lämnade riksdagen

en utrikespolitisk redogörelse, präglades
det internationella läget av händelserna
i Sydostasien och Afrika. Dessa
delar av världen står alltjämt i brännpunkten
för vårt intresse och vår oro.
Vietnamkriget fortsätter med oförminskad
intensitet, fastän så många krafter
varit i rörelse för att äntligen få slut
på konflikten. Trots FN:s ansträngningar
och världsopinionens tryck har
inga framsteg gjorts för att få bukt med
raspolitiken i södra Afrika och komma
till rätta med den vita rebellregimen
i Rhodesia. Många av de nya staterna
i andra delar av Afrika skakas av politiska
kriser, som sprider oro och
osäkerhet över gränserna. Under det
gångna året har en inre utveckling inletts
i Kina, vars konsekvenser för omvärlden
ännu inte kan överblickas. Också
situationen i Mellersta östern har
tilldragit sig ökad uppmärksamhet till
följd av såväl de allvarliga gränsincidenterna
mellan Israel och dess grannar
som de skärpta motsättningarna
mellan de arabiska länderna inbördes.
Svåra oroshärdar finns alltså kvar på
många håll i världen. Samtidigt blir de
tvillingproblem som världssvälten och
befolkningsexplosionen utgör alltmer
påträngande. Trots mycken god vilja
och för varje år ökad insikt är vi i dessa
avseenden alltjämt skrämmande hjälplösa.

Men, herr talman, det finns även
ljusare inslag i världsbilden. Dit hör
utvecklingen i Europa, där under det
gångna året efterkrigstidens långvariga

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

motsättningar mellan öst och väst dämpats.
Relationerna mellan de båda stormaktsblocken
kännetecknas inte längre
av det kalla kriget och rena försvarsattityder.
Nyckelorden är nu avspänning,
samförstånd och samarbete.

Till de positiva dragen i dagens internationella
läge hör också supermakternas
gemensamma ansträngningar att
uppnå ett avtal om hejdande av atomvapenspridningen
liksom det intresse
de visar för att söka bromsa den fortsatta
nukleära kapprustningen.

Nedrustningsförhandlingarna i Genéve,
vari Sverige deltar, har nyligen
återupptagits. Denna gång har man haft
särskilt starkt spända förväntningar
om att vissa resultat relativt snart skulle
åstadkommas. Förenta Nationernas generalförsamling
antog i höstas resolutioner
som gick utöver de tidigare i olika
omgångar upprepade kraven på
snabba förhandlingar för att uppnå internationella
avtal beträffande förbud
mot kärnvapnens spridning och underjordiska
provsprängningar av kärnladdningar.
Bl. a. underströks för första
gången behovet av överenskommelse om
förbud mot framställning av kemiska
och bakteriologiska stridsmedel.

I samband med de mest aktuella frågorna,
nämligen om nedrustning på
kärnvapnens område, uppnåddes praktiskt
taget enhällighet om en resolution
•— ursprungligen föreslagen av Sovjetunionen
men framlagd med Förenta
staternas stöd — att ingen stat skall
vidta åtgärder som kan försvåra ingåendet
av ett avtal om förbud mot
spridning av kärnvapen till ytterligare
länder. I praktiken innebär detta att
ett moratorium godtagits, även om ett
bindande avtal icke ingåtts. Åtagandet
är inte heller tidsbegränsat, ehuru avsikten
varit att det skulle gälla på relativt
kort sikt. Man hyser nämligen starka
förhoppningar om att ett icke-spridningsavtal
tämligen snart skall kunna
ingås. Närmandet mellan supermakterna
i frågan om ett sådant spridnings -

Utrikesdebatt

förbud är en av de större politiska händelserna
på senare tid. En avspänning
signaleras, dubbelt anmärkningsvärd då
kriget i Vietnam pågår.

Den förhandlingsrunda om ett spridningsförbud
som återstår gäller kärnvapenmakter
vis-ä-vis icke-kärnvapenmakter.
Här öppnar sig en rad frågor,
delvis av teknisk natur avseende t. ex.
kontrollen. Dessa kan dock knappast
bedömas, innan något avtalsutkast framlagts
vid nedrustningskonferensen.

De många kärnvapenfria staternas
inställning är långt ifrån enhetlig. En
skiljelinje går sålunda mellan de alliansfria
och dem som är allierade med
kärnvapenmakter. Inom båda dessa
grupper finns det dock en utbredd fruktan
för att ett icke-spridningsavtal får
ett så begränsat innehåll att kärnvapenmakterna
behåller sin frihet att fortsätta
sin nukleära kapprustning.

I syfte att nå en mer omfattande
rustningsbegränsning har den svenska
regeringen presenterat sitt förslag om
en »paketlösning». Vid sidan av ett
avtal som förhindrar kärnvapnens
spridning eftersträvar vi ett fullständigt
provstoppsavtal samt ett avtal om produktionsstopp
för kärnvapenmaterial.
Sådana avtal skulle binda även kärnvapenmakternas
handlingsfrihet och hejda
det fortsatta uppbyggandet av deras
arsenaler.

Vid de nu återupptagna förhandlingarna
i Geneve har från svensk sida
krävts, att samtliga dessa frågor från
början skall beredas plats på dagordningen
och att förhandlingar utmed dessa
linjer skall föras parallellt. Helst
bör detta ske på basis av förslag till
avtalstexter, så att vissa gemensamma
element i dem kan behandlas samtidigt.

När det kommer till detalj diskussion
av en avtalstext om ett spridningsförbud,
anser vi det viktigt att bevaka
sammanhanget mellan kärnvapenmakternas
och de kärnvapenfrias åtaganden.
Det kan t. ex. gälla frågan om ett
avtals varaktighet. Från brittisk sida

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

har detta problem uppmärksammats. I
ett anförande inför 18-nationskommittén
i Geneve den 23 februari uttalade
sålunda den brittiske representanten,
lord Chalfont, att ett icke-spridningsavtal
icke skulle bli bestående, om inte
ytterligare nedrustningsåtgärder följer
på avtalet inom skälig tid.

Den fråga vi på svensk sida nu står
inför är icke den direkta, huruvida vi
skall underteckna ett icke-spridningsavtal
eller ej. Detta blir en senare
angelägenhet, som regering och riksdag
ställes inför den dag en slutgiltig
avtalstext föreligger. Ännu befinner vi
oss i det första skedet av ett tvåstegsförfarande,
då Sverige, som en av deltagarna
i genévekonferensen, är med
om att utforma en avtalstext — eller
flera. Därvid måste våra ansträngningar
gå ut på att göra ett avtals innehåll
och formuleringar godtagbara för ett
så stort antal stater som möjligt, och
framför allt för de stater som anses
ha möjlighet att framställa kärnvapen.

Samtidigt som vi alltså genom att
stödja tanken på en »paketlösning»
önskar främja strävandena att få i
gång en verklig rustningsbegränsning
på kärnvapenområdet, är vi naturligtvis
väl medvetna om betydelsen av snara
resultat. Det är angeläget att alla parter
utnyttjar de nuvarande tendenserna
till ett närmande mellan supermakterna
i frågan om ett spridningsförbud.
För vår del skall vi ge vår fulla medverkan
till att de möjligheter att uppnå
ett icke-spridningsavtal som detta läge
erbjuder blir tillvaratagna.

Komplikationer i den internationella
nedrustningsdiskussionen bar på sistone
tillkommit genom att två till synes
mera »tekniska» debattämnen trätt i förgrunden.
Det ena avser supermakternas
intresse för antirobotvapnen och det
andra en del länders intresse för ett
eventuellt framtida utnyttjande av
kärnsprängningar för fredliga ändamål.

Vad antirobotvapnen beträffar har

supermakterna på amerikanskt initiativ
nyligen trätt i kontakt med varandra
för att undersöka förutsättningarna
för en överenskommelse, enligt vilken
ingen av dem skulle engagera sig i någon
massiv anskaffning av antirobotar.
Skulle dessa sonderingar misslyckas och
de båda supermakterna inleda en utbyggnad
av dylika system, skulle världen
stå inför en ny synnerligen kostnadskrävande
och till sina verkningar
svårförutsebar uppskruvning av rustningsspiralen.
Enorma ekonomiska och
tekniska resurser skulle än en gång
bindas till nya kärnstridsmedel, som i
första hand är avsedda för försvar
men som drar med sig nya offensiva
system.

Vi hoppas att de nu inledda kontakterna
mellan de amerikanska och sovjetiska
regeringarna skall leda till att
denna nya och farliga utvecklingstendens
bryts. Det är angeläget att förhindra
en ytterligare upptrappning av
kärnvapenrustningarna.

Representanter för ett antal ickekärnvapenstater
har hävdat den meningen
att ett avtal om förbud mot
spridning av kärnvapen icke får leda
till att man går miste om möjligheten
att i en framtid utnyttja kärnsprängningstekniken
för fredliga utvecklingsprojekt.
Vad man här har i tankarna
är exempelvis kanalbyggen, oljeutvinning
och malmbrytning med nya metoder.
På teknikens nuvarande ståndpunkt
synes förutsättningarna saknas
för sådan användning av kärnkraften.
Detta utesluter emellertid ingalunda,
att kärnsprängningar i framtiden kan
få betydelse för dylika ändamål. Möjligheterna
måste därför hållas öppna
för alla stater att dra fördelar av denna
teknik, men kärnsprängningar för fredliga
ändamål bör fördenskull icke få
undantas från internationellt accepterade
förbudsregler. Nukleära sprängämnen
är nämligen alltid potentiella
kärnvapen. De tekniska problemen i
samband med en fredlig sprängning

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

skiljer sig icke påtagligt från dem som
sammanhänger med framställning av
kärnvapen. Sverige stödjer därför förslagen
att en internationell myndighet
skall ha ansvaret och kontrollen när
det gäller dylika sprängningar.

De utvecklingstendenser som nyss berörts
kan försvåra och fördröja nedrustningsförhandlingarna.
Huvudsaken
är dock nu att förhandlingar pågår. De
kan komma att kräva tid, eftersom problemen
är svåra och har stor räckvidd.

Herr talman! Nedrustningsförhandlingarna
är inte det enda exemplet på
tendenser till avspänning. En politisk
klimatförbättring har samtidigt inträtt
i vår egen världsdel. Ett närmande mellan
länderna i västra och östra Europa
har efter hand framträtt, och en ökad
vilja till förståelse och avspänning har
gjort sig gällande. Detta återspeglas i
en råd officiella uttalanden under det
senaste året. Man kan hänvisa till president
de Gaulles yttranden vid olika tillfällen,
till den sovjetiske partisekreteraren
Brezjnevs tal vid den 23 :e kommunistiska
partikongressen, till warszawamakternas
deklaration i Bukarest
i juli, till uttalanden av NATO-rådet
och även till den nya västtyska koalitionsregeringens
programförklaring i
december. Dessa uttalanden, liksom också
president Johnsons uppmärksammade
oktobertal förra året, tyder på att
man numera ganska allmänt ansluter sig
till tanken att eu varaktig avspänning
måste komma till stånd, innan man kan
nalkas en lösning av Europas egna politiska
problem, framför allt då tysklandsfrågan.
Den svenska regeringen
delar denna uppfattning. Av intresse i
detta sammanhang är den västtyska regeringens
förklaring, att den så länge
Tysklands delning består strävar efter
att motverka att de båda delarna av
det tyska folket glider ifrån varandra.
Man vill i Bonn söka uppnå en avspänning
i relationerna även med den andra
delen av Tyskland genom att be -

- Andra kammarens protokoll 1967. Nr 12

Utrikesdebatt

främja — som man uttrycker det —
mänskliga, ekonomiska och andra kontakter
med landsmännen i öster.

Närmandet mellan väst och öst i Europa
har funnit uttryck i strävanden att
normalisera och intensifiera de bilaterala
förbindelserna. Ett allt tätare utbyte
av besök av företrädare för regeringar,
parlament, organisationer och
företag äger för närvarande rum. Man
får heller inte bortse från betydelsen av
den allt stridare turistströmmen mellan
länderna i väst och öst.

Också multilaterala initiativ har tagits
i syfte att föra Europas folk närmare
varandra. I den nyss berörda bukarestdeklarationen
framförde öststaterna
tanken på en europeisk säkerhetskonferens.
Västsidan har också visat ett
aktivt intresse att bidra till avspänningen
i vår världsdel. Inom Europarådet
och parisorganisationen OECD har likaledes
intresse framkommit för östvästliga
kontakter, särskilt på olika tekniska
områden. En aktivering av FN :s
ekonomiska Europakommission (ECE),
där såväl öst- som väststater sedan
länge är representerade, har också aktualiserats.
Hösten 1965 antog FN:s generalförsamling
på förslag av nio europeiska
länder, däribland Sverige, en
särskild resolution åsyftande bättre förbindelser
mellan europeiska stater med
olika politiska och sociala system. Dessa
länder har under 1966 hållit fortsatt
kontakt för att dryfta praktiska mått
och steg i resolutionens anda.

Den svenska regeringen intar en positiv
hållning till strävandena att förbättra
öst-väst-relationerna. Vi vill på nuvarande
stadium inte ge förord åt någon
speciell samarbetsform, utan förutsätter
att alla nyttiga uppslag kan bli
föremål för realistisk prövning. Sverige
kan i princip acceptera tanken på en
europeisk säkerhetskonferens, om denna
blir väl förberedd och vinner allmän
anslutning. Vi ansluter oss också
till tanken att organ som Europarådet,

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

OECD och FN:s ekonomiska Europakommission
i mån av möjlighet utnyttjas
för utvidgade öst-väst-kontakter.

Sverige har ett självklart intresse av
att hela Europa uppnår ett högre mått
av ekonomiskt välstånd och politisk stabilitet.
Vi hyser förhoppningen att de
klyftor, som uppstått under efterkrigsåren,
efter hand skall kunna överbryggas
genom ökat samarbete mellan västra
och östra Europas stater. Det blir dock
sannolikt ingen lätt uppgift att skingra
den ömsesidiga misstro, som samlats
under årens lopp. De strävanden till
ökat ekonomiskt samarbete inom Europa,
som samtidigt pågår, kommer som
bekant att behandlas i fredagens handelspolitiska
debatt.

Det finns skäl att till de ljusare inslagen
i bilden även hänföra läget här
i Norden. Trots skiljaktigheter i de nordiska
ländernas utrikes- och försvarspolitiska
orientering råder fortsatt jämvikt
och stabilitet i vår egen del av Europa.
Samarbetet mellan våra länder
fördjupas för varje år alltmer och allt
pekar i riktning mot än mera utvidgade
kontakter på olika områden.

Herr talman! Bilden blir dystrare när
vi vänder blicken mot andra delar av
världen. Världsopinionen kräver med
allt större otålighet ett slut på kriget
i Vietnam och de mänskliga och materiella
offer detta drar med sig. Inga
vägar eller uppslag får lämnas oprövade
för att få fred i Vietnam.

Alla i konflikten inblandade har ju
vid olika tillfällen förklarat sig eftersträva
fred. Det måste därför vara av
avgörande betydelse att parterna verkligen
lyckas övertyga varandra om uppriktigheten
i sina avsikter. Nyckeln till
problemet förefaller för närvarande vara
frågan hur en process som slutligen
leder till en förhandlingslösning skall
komma i gång. På något sätt måste misstrons
onda cirkel brytas. Vi håller oss
på olika vägar informerade om parternas
synpunkter, bl. a. har vårt sändebud
i Peking vid flera tillfällen besökt

Hanoi. Vi har också gjort klart att, om
det skulle visa sig att Sverige på något
sätt kan medverka till strävandena att
åstadkomma förhandlingskontakter mellan
parterna, vi inte skulle tveka att
lämna ett sådant bidrag. Liknande beredvillighet
har kommit till uttryck från
många andra regeringars sida. Trots
parternas deklarerade vilja till fred står
man dock alltjämt inför ett läge som
förefaller fastlåst. Nordsidan kräver
för förhandlingar ett ovillkorligt och
definitivt upphörande av de amerikanska
bombningarna av nordvietnamesiskt
territorium. Förenta staterna kräver å
sin sida ett konkret tecken på minskad
krigsinsats från nordsidan såsom motprestation.
Svenska regeringen vidhåller
sin tidigare deklarerade uppfattning att
Förenta staterna bör inställa sina bombningar
av Nordvietnam. Vi hoppas att
ömsesidiga medgivanden sedan skall
kunna bana väg för en meningsfull dialog
mellan parterna, självklart under
medverkan också av den nationella befrielsefronten.
Återupptagandet av
bombningarna efter den korta pausen
i februari och den intensifiering av kriget
som därefter inletts förstärker oron
för att hela konflikten kan komma in i
ett farligare skede. Det gör snara förhandlingskontakter
ännu angelägnare
än förut. Vietnams folk måste äntligen
få bestämma över sitt eget öde.

Ofrånkomligt är att vietnamkriget,
särskilt om det ytterligare skulle förlängas,
kan innebära ökade risker för
freden. Kinas reaktioner är särskilt
vanskliga att förutse. Det dramatiska
och svåröverskådliga skeendet i detta
väldiga land kan få långtgående räckvidd
för dess relationer med omvärlden.
Det vore tragiskt och orimligt om världens
folkrikaste nation, som tyvärr hållits
utanför Förenta Nationernas gemenskap,
nu skulle glida in i en allt
djupare isolering.

Läget i Afrika präglas alltjämt av
spänningar, främst till följd av raspolitiken
i södra Afrika, som i så hög grad

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

varit och är föremål för FN:s uppmärksamhet.
Här får man nu närmast avvakta
verkningarna av säkerhetsrådets
beslut om obligatoriska ekonomiska
sanktioner mot den illegala smithregimen
i Sydrliodesia. Samtidigt står FN
inför problemet med sydvästafrikafrågans
fortsatta handläggning. Vid generalförsamlingen
i höstas tillsattes en
14-statskommitté, vilken fick i uppdrag
att avgiva rapport till det extra möte
med församlingen som är inkallat till
slutet av april i år. Det är ännu alltför
tidigt att förutsäga inriktningen och resultaten
av kommitténs överväganden.
Den har en lika viktig som svårlöst uppgift.
Man får hoppas, att kommittén
kommer fram till konstruktiva förslag,
som vinner så starkt stöd att de också
kan genomföras.

Portugals politik har väsentlig betydelse
för den fortsatta utvecklingen i
södra Afrika. Sverige har i FN givit uttryck
för sitt fördömande av den kortsynta
portugisiska kolonialpolitiken.
Den portugisiska regeringen är väl medveten
om den svenska inställningen.
Däremot föreligger varken politiska förutsättningar
eller formella möjligheter
till särskilda aktioner mot Portugal inom
EFTArs ram. Ensidiga svenska åtgärder
skulle stå i strid med våra internationella
förpliktelser och kan inte
antagas få önskad politisk verkan. Skulle
FN :s säkerhetsråd besluta om sanktioner
mot Portugal, är det självklart
att Sverige skulle lojalt tillämpa ett
sådant beslut.

Sveriges framförda önskemål, att FN:s
säkerhetsråd i samband med sydafrikafrågans
behandling skall upptaga den
s. k. sanktionskommitténs rapport till
prövning har ännu inte gett resultat.
Säkerhetsrådet torde närmast avvakta
rhodesia- och sydvästafrikaproblemens
fortsatta utveckling. Inte heller har det
svenska förslaget om studium av ett
system för kostnadsfördelning i samband
med beslut om ekonomiska sanktioner
hittills vunnit gensvar. Från sak -

Utrikesdebatt

kunnigt håll i FN har framhållits, att
de problem det här gäller är synnerligen
komplicerade. Vissa aspekter av problemkomplexet
har aktualiserats genom
att bl. a. Zambia framfört önskemål om
kompensation i samband med sanktionerna
mot Sydrhodesia. Sverige finner
det angeläget, att möjligheterna att tillgodose
dessa önskemål noggrant övervägs.
Om man kan nå fram till en internationell
solidaritetsaktion för i första
hand Zambia, skulle detta möjligen
kunna ge uppslag till lösning av likartade
problem i andra sammanhang.

Den sydafrikanska regeringen förefaller
inte oberörd av FN :s aktivitet i samband
med rhodesia- och sydvästafrikaproblemen.
Trycket från världsorganisationen
kan väntas bidra till viss återhållsamhet
i Sydafrikas yttre politik.
Inåt fortsätter emellertid regimen sin
apartheidpolitik, som skapar den djupaste
bitterhet hos landets färgade majoritet
och utmanar världsopinionen.

Utgången av de båda aktioner, som
FN inlett i fråga om Rhodesia och Sydvästafrika,
kommer naturligtvis att bli
betydelsefull för organisationens ställning
och verkningsmöjligheter i framtiden.
I rhodesiafallet har man tillgripit
det yttersta vapnet i FN:s arsenal av
fredliga åtgärder — ekonomiska sanktioner.
Denna aktion, liksom eventuella
kommande åtgärder i fråga om Sydvästafrika,
måste ges fullt stöd från alla
håll för att få avsedd effekt.

En stor del av det arbete som uträttas
inom FN och dess fackorgan liksom
inom flera andra internationella organisationer
tar sikte på utvecklingsländernas
problem. Ansträngningarna att
med olika medel bidra till den ekonomiska
och sociala utvecklingen i dessa
länder bär kommit att spela en allt viktigare
roll i det mellanfolkliga samarbetet.
Ingenting kan vara mera befogat,
inför de skrämmande perspektiv som
livsmedelsläget och befolkningsexplosionen
i världen öppnar. De fattiga folkens
svält och deras krav att få del av det

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

välstånd jorden kan erbjuda sina invånare
har blivit ett världsproblem, som
fordrar ett planmässigt samarbete mellan
alla industriländer i både väst och
öst, och mellan dem och u-länderna,
för att en katastrofartad utveckling
möjligen skall kunna hindras. Insikten
om problemets allvar blir alltmer utbredd.
Den till synes permanenta hungersituationen
i södra Asien, som direkt
berör en befolkning hundra gånger så
stor som Sveriges, vädjar dagligen till
vår medkänsla. Vi ställer oss frågan, hur
ekonomisk och social utveckling skall
kunna komma i gång och påskyndas i
länder med dåligt ekonomiskt utgångsläge,
med brist på kunskaper, teknik
och kapital, med bristfällig förvaltning
och politisk instabilitet. Hos oss här i
Sverige kretsar diskussionen särskilt
kring frågan om vad som kan göras för
att komma till rätta med den ohämmade
folkökningen som i många länder förhindrar
eller försvårar alla ekonomiska
framsteg.

Detta är, herr talman, problem som i
dagens snabbt krympande värld inte
bara angår oss — vi undgår dem inte.
Deras lösning tillhör förutsättningarna
för en fredlig världsutveckling och därmed
för vår egen trygghet. I botten på
många av de kriser, som i dag skakar
avlägsna hörn av vår jord och som i
morgon kan vidgas till större konflikter,
ligger de otillräckliga försörjningsmöjligheterna
i de underutvecklade länderna.

Regeringen är medveten om att vår
medverkan krävs i växande grad i det
internationella u-hjälpsarbetet. Utvecklingshjälpen
är en del av vårt ansvar i
världen och inför världen. Den är därmed
en viktig del av vår utrikespolitik.
Från dessa utgångspunkter avser regeringen
att gå vidare och utforma ett
progressivt u-hjälpsprogram, som skall
motsvara vad den anser möjligt och välmotiverat
för vårt land att göra i den
fortsatta kampen mot fattigdomen i
världen.

Vidare anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Vilken är egentligen
uppgiften för ett demokratiskt lands utrikespolitik?
Två grundläggande uppgifter
är självklara. Den ena är att skapa
goda förutsättningar för bevarande
av landets fred samt dess frihet och
självbestämningsrätt. Men ett land som
Sverige kan inte se bara på sina egna
förhållanden. Vi måste också göra vad
vi kan för freden i världen och för
självbestämningsrätt åt alla folk. Vårt
deltagande i internationell samverkan
har bl. a. detta syfte.

Det betyder att vi så gott vi kan
måste främja en utveckling som underlättar
för varje folk att självt bestämma
över sitt styrelseskick och sina levnadsförhållanden.
Vårt arbete härpå utföres
inom ramen för våra utrikespolitiska
resurser, och de är, som alla vet, begränsade,
men särskilt inom Förenta
Nationerna har vi emellanåt möjlighet
att tillsammans med andra stater göra
insatser i angiven riktning. Detta innebär
att vi motarbetar all utländsk aggression
som kan hindra folkens självbestämningsrätt.
Vårt önskemål måste
vara att överallt utvecklingen leder till
demokrati och goda levnadsförhållanden
i allmänhet.

Det är inte likgiltigt ur vår egen synvinkel,
om diktaturregimer tränger
fram på olika håll i världen och driver
undan demokratiska styrelsesätt.
Men vi i Sverige kan inte göra mer än
att tillsammans med andra påverka
opinionen i världen, i varje fall så
länge det är en fredlig tävlan mellan
politiska riktningar inom ett land.

Om emellertid utvecklingen i en rad
länder påverkas och hindras genom militärt
tvång som kommer utifrån och
en utveckling i demokratisk riktning
därigenom förhindras, blir det ett problem
som angår även utanförstående,
de internationella organisationerna och
deras medlemsstater, och då bör vi del -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

ta i ett internationellt samarbete som
främjar folkens självbestämningsrätt.
Vi vill ju att folkstyret skall få sin
chans att tävla med andra styrelseformer
under lika villkor och under fredliga
förhållanden. Uppfylls inte de villkoren,
så har vi och alla andra ett intresse
av att man gör så mycket som
möjligt för att återställa sådana betingelser.
Genom en fredlig tävlan där demokratien
har sin chans med lika betingelser
blir utsikterna för en fredlig
utveckling och för en social och ekonomisk
standardhöjning bättre än om militära
våldsaktioner ostört kan tillgripas
och hindra självbestämningsrätten
för den ena nationen efter den andra.

Vi hälsar naturligtvis med glädje när
FN med kraft kan verka i denna anda.
Allt stöd vi inom FN kan ge åt en sådan
verksamhet måste uppenbarligen
ges och välkomnas. I detta avseende
står vi i regel närmare demokratierna
än de mera diktaturbetonade staterna
inom Förenta Nationerna.

Låt mig tillägga att vår önskan att
inom FN och andra internationella organ
verka för självbestämningsrätt inte
bara gäller Asien och Afrika, utan också
Europa. Den svenska regeringen har,
som jag vid ett tidigare tillfälle påpekat,
varit ganska obenägen att understryka
detta, mera benägen att i sådana
principiella sammanhang tala om främmande
världsdelar. Men hot från främmande
vapen bör inte få hindra folkens
självbestämningsrätt i någon
världsdel. Är inte detta självklart? Jo,
det borde vara det. Men hur ofta träffar
man inte personer, som är fulla av
indignation —och detta med all rätt —
över fascistiska regimers förtryck av
egna eller andra folk men som inte
reagerar mot andra diktaturbetonade
regimers användande av våld eller hot
om våld t. ex. för att hindra en demokratisk
utveckling eller för att tillgodose
egna förmenta försvarsintressen.

Jag tror, herr talman, inte att det är
oviktigt att Sveriges regering och folk

Utrikesdebatt

gör vad vi kan för att tillsammans med
andra regeringar och nationer inom
världsopinionen och i den internationella
debatten hävda folkens rätt att
själva bestämma över sina öden. Med
det sätt att se som är naturligt i en demokrati
ter det sig uppenbart, att det
blir större frihet och mera självbestämningsrätt
— åtminstone gäller en sådan
reflexion de nationer som har nått en
viss kulturell utveckling — om demokratiska
styrelseformer i fredlig tävlan
vinner framgång och breder ut sig i
världen. Uppenbart är likväl att det
aldrig ur demokratisk synpunkt kan te
sig naturligt med aggressivt våld för att
främja demokratiens sak. Det är en
fredlig tävlan vi vill ha — det är alldeles
uppenbart.

Men vad kan de demokratiskt styrda
länderna göra, om odemokratiska makter
använder våld för att tränga tillbaka
demokratien i världen? Det är de utifrån
stödda revolutionernas problem.
I regel har det efter kriget varit fråga
om kommunistiska utifrån hjälpta revolter,
men även andra har förekommit.
Ja, vad kan demokratierna göra?
En primär uppgift är naturligtvis att
skapa opinon, såsom jag nyss antydde,
och att ordna en internationell samverkan
i Förenta Nationerna för att försöka
åstadkomma mottryck, snarast
opinionsmässigt mot aggressionen, i
vissa fall använda en del av FN:s kanske
tyvärr ännu inte så effektiva instrument.

Men vi vet, herr talman, att detta inte
räcker — det visar erfarenheten. Det
fordras militära resurser på den demokratiska
sidan och därigenom en maktbalans
som endast stormakterna kan
åstadkomma. Det internationella militära
balansproblemet omfattar alltså vida
mer än en terrorbalans som avskräcker
från stora krig. Det gäller en allmän
styrkebalans som så väl som möjligt
tryggar folkens självbestämningsrätt
och avskräcker från militär agression
för att utbreda kommunistiska el -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 19G7 fm.

Utrikesdebatt

ler fascistiska samhällssystem med
hjälp av våld.

Även vi som är övertygade anhängare
av Sveriges neutralitetspolitik och
alliansfrihet —- och min tro på den politikens
riktighet under de efter kriget
rådande förhållandena har aldrig sviktat
— bör kunna erkänna, att en samling
av de västeuropeiska demokratiernas
militära styrka genom Atlantpakten
har varit av väsentlig betydelse för att
både vårt land och många andra har
kunnat känna så mycken trygghet som
vi har trott oss göra under de senaste
årtiondena.

Maktbalansen rymmer emellertid i
sig en stor fara. Risken för en kapprustning
som drar allt större kostnader
och försvårar ett konstruktivt socialt
arbete medför risker för konflikter samt
ännu ohyggligare följder om krig verkligen
skulle utbryta. Särskilt men inte
uteslutande tänker vi alla naturligtvis
på upprustningen med kärnvapen. Därför
blir självklart ett hejdande av kapprustningen
och en successiv nedrustning
en av mänsklighetens största politiska
uppgifter i vår tid.

Minskningen av motsättningarna mellan
ost och väst i Europa och mellan
Sovjet och Förenta staterna är mycket
glädjande. Att lita på att den blir
permanent tror jag emellertid i dag
skulle vara förhastat. Jag vill varna för
benägenheten att redan nu bygga en
på 1970-talet inriktad svensk försvarspolitik
på ett sådant antagande.

Av stor betydelse är under alla omständigheter
denna politiska klimatförbättring.
Den bör kunna ge både vidare
ekonomiska kontakter mellan öst och
väst i Europa och större rörelsefrihet
för stater som Polen, Tjeckoslovakien,
Ungern, Bulgarien och Rumänien —
och längre fram även för andra.

För Sverige framstår ett utbyggande
av de ekonomiska och kulturella kontakterna
med Östeuropa — Östtyskland
inbegripet — som en angelägen sak. Jag
vill emellertid avråda att Sverige skul -

le ta något slags ledning bland de demokratiska
staterna i fråga om officiellt
erkännande av Östtyskland. Vårt
land bör hålla fast vid ståndpunkten
att den naturliga linjen — visserligen
föga aktuell i dag — är att det tyska
folket självt får bestämma över sina styrelseförhållanden,
vilket väl tämligen
säkert, när tiden är inne, betyder ett
återskapande av ett Tyskland, inte två.

Jag nämnde nedrustningen. Intresset
är för närvarande särskilt inriktat på
förhandlingarna i Geneve om ett avtal
mot spridning av kärnvapen. Den
svenska huvudllinjen är, som utrikesministern
nyss antydde, ett starkt intresse
att medverka i dessa strävanden
i Geneve men också en vilja att, jag
citerar, »bevaka sammanhanget mellan
kärnvapenmakternas och de kärnvapenfrias
åtaganden». Jag finner fortfarande
denna ståndpunkt väl motiverad.
Det borde vara naturligt att man
förde resonemang om ett avtal mot
spridning av kärnvapen parallellt med
resonemanget rörande provstopp för
sprängningar under jorden och produktionsstopp
för kärnvapenmaterial.

Lika naturligt är det, herr talman, att
Sverige vidhåller sin inställning i den
egna kärnvapenfrågan. En sak av så
stor betydelse bör naturligtvis inte regeringen
ta ställning till på egen hand
utan ingående rådslag med alla demokatiska
partier. Allra minst bör någon
ändrad inställning klargöras genom
några kanske inte så väl formulerade
uttryck av handelsministern. Jag hoppas
att det genom den avgivna förklaringen
och eventuellt en ytterligare
kommentar i dag blir fullt klart, att
den svenska regeringen inte plötsligt
och ensidigt har ändrat sin tidigare
inställning i den svenska kärnvapenfrågan.

En ljusning när det gäller nedrustning
är givetvis att Sovjet och Förenta
staterna har börjat resonemang rörande
begränsning av antirobotvapnen.
Man måste också välkomna att de bio -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

logiska och kemiska stridsmedlen, lika
ohyggliga som några andra, äntligen
kommer att ägnas den uppmärksamhet
som de tyvärr kräver.

Men, herr talman, svårigheterna är
naturligtvis många — låt oss inte dölja
detta. Kärnsprängningar för fredliga
ändamål kan bli av intresse för många
stater som genom avtalet får minskad
handlingsfrihet. Nu kan naturligtvis någon
skarp gräns mellan militär och civil
teknik för kärnsprängningar inte
dras upp. Jag delar uppfattningen att
någon internationell myndighet bör
övervaka handläggningen av frågan om
de fredliga kärnsprängningarna. Men
då måste också kärnvapenmakterna
ställa erforderlig teknik till förfogande,
kanske genom att erbjuda sig att
utföra erforderliga sprängningar och
kanske även på andra vägar. En försäkran
från kärnvapenmakternas sida
när det gäller dessa fredliga sprängningar
synes emellertid nödvändig.

Än större är naturligtvis svårigheterna
med att Frankrike och Kina ställer sig
utanför förhandlingarna i Geneve. För
Frankrikes del kan man väl våga hoppas
att detta land i sinom tid skall vilja
spela med i detta för mänskligheten så
oerhört betydelsefulla och allvarliga
spel om minskning av rustningarna i
världen. Sämre ter sig väl för närvarande
utsikterna vad Kina beträffar.
Detta lands internationella relationer
har under senare årtionden — för övrigt
under ganska många årtionden —
varit olyckliga, vilket delvis mer är
andra makters skuld än Kinas egen.
Utvecklingen har avsatt en bottensats
av fientlighet och misstro mot allt och
alla utanför Kina. Jag ser som en av
de stora farorna för världsfreden på
1970-talet en kinesisk-amerikansk konflikt
kring Formosa, i vilken Kina kanske
rent av hotar med kärnvapenanfall
mot Formosa om detta land inte förenar
sig med Kina. Formosa har ju under
några årtionden på 1900-talet tillhört
Kina, medan det tidigare var självstän -

Utrikesdebatt

digt. Om någonsin uttrycket att »följa
utvecklingen med uppmärksamhet» är
berättigat så gäller det Kinas kärnvapenupprustning
och de därmed följande
riskerna. Men tills vidare tror jag
inte att dessa förhållanden bör anses
vara något hinder för arbetet vid förhandlingarna
i Geneve på en begränsning
av kärnvapnen och en minskning
av rustningarna, både vad det gäller
de tre kärnvapenmakterna och andra
stater. Ty de tre kärnvapenmakterna
har ju en sådan oerhörd överlägsenhet
därvidlag i förhållande till eventuellt
nytillkommande kärnvapenmakter som
tills vidare ställer sig utanför alla begränsningsavtal.

Även om man bortser från kärnvapenaspekten
framstår emellertid Kina som
en potentiellt aggressiv makt, beredd att
utnyttja sina möjligheter till kommunismens
spridning med våld runt om i
världen. Man är beredd att stödja kommunistiska
minoriteters s. k. befrielsekrig
i andra länder. Vi får inte glömma
hur central den kommunistiska världsfrälsartron
är i den Mao Tse-tungska
läran. Man har inom demokratierna
mer än en gång gjort misstaget att inte
ta på allvar sådana uttalanden från
maktägande individer och grupper —
låt oss inte göra det misstaget en gång
till! Det är klart att de senare årens
inre svårigheter i Kina tills vidare
begränsat eller omöjliggjort aktioner av
det slaget, men det kan inte förta intrycket
av att det på lång sikt finns
en målmedveten vilja i angiven riktning.
Angreppet på Indien är oroväckande.

På många håll vill man sticka huvudet
i busken och inte låtsas om de risker
för världsfreden som en eventuell
framtida kinesisk aggressionspolitik av
angivet slag — stöd åt de s. k. befrielsekrigen
— innebär. Vi bör vara tacksamma
om de stora demokratierna har dessa
faror för ögonen. Jag vill hänvisa
till vad jag inledningsvis anförde om
vårt intresse av rimliga möjligheter för

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

demokratien i världen att tävla med
andra åskådningar och styrelseformer
under fredliga förhållanden och visa
sin sociala och konstruktiva förmåga.

I den svenska debatten förekommer
ofta inlägg från personer som verkar
helt ointresserade av om kommunismen
med användande av våld tränger fram
på demokratiens bekostnad. Att resa
spörsmålet vad som kan och bör göras
från de demokratiska stormakternas sida
för att förebygga detta anses nästan
otillåtet. Jag skulle gärna se att regeringen
någon gång toge mod till sig
och tog upp denna fråga till öppen debatt;
det är ju ett spörsmål som angår
den svenska demokratien, liksom alla
andra som vill verka för folkens självbestämmanderätt.

Vad man än i övrigt vill säga om utvecklingen
i Indonesien så medför den
för åtskillig tid framåt minskade möjligheter
för den kinesiska kommunismens
framträngande i Sydostasien.

Regeringsförklaringen berör kort konflikten
i Vietnam och det självklara
önskemålet om fredliga förhandlingar
och rätt för FNL att delta. Jag har redan
tidigare framfört kritiska reflexioner
beträffande den amerikanska politiken
i Vietnam det senaste årtiondet,
och jag har också anslutit mig till tanken
att Förenta staterna bör inställa
bombningen av Nordvietnam utan villkor.
Att detta tills vidare inte synes ske
är beklagligt. Naturligtvis är det också
beklagligt att Nordvietnams regering
vägrar att ens antyda möjligheten att
den därefter skulle delta i en parallell
minskning av krigsansträngningarna i
Vietnam för att främja en utveckling
fram till fredsförhandlingar. Generalsekreterare
Thant är tydligen ganska
pessimistisk beträffande utsikterna till
förhandlingar sedan han haft samtal
med representanter från Hanoi. Jag instämmer
med regeringen i att snara förhandlingskontakter
— officiellt medgivna
eller hemliga — är angelägnare
än någonsin och att Vietnams folk mås -

te få bestämma sitt eget öde. Låt mig
tillägga att det inte endast är de amerikanska
bombningarna som utsätter
Vietnams folk för svåra lidanden. Även
FNL:s terror i Sydvietnam gör det,
vilket i svenska massmedia ägnas ganska
liten uppmärksamhet, delvis väl därför
att materialet inte är så lättåtkomligt.

En utveckling som efter stridshandlingarnas
avslutande leder fram till en
internationellt kontrollerad folkomröstning
och val i Sydvietnam framstår som
önskvärd. Det vore värdefullt om Sverige
och andra demokratiska stater i
FN kunde fortsätta med och intensifiera
sina ansträngningar att befrämja en
sådan utveckling, även om man på den
kommunistiska sidan känner olust inlör
tanken på kontrollerad folkomröstning.
Vår principiella inställning för
folkens självbestämmanderätt bör ju leda
till en självklart positiv slutsats.

Humanitära hjälpaktioner och stöd
till återuppbyggnad i Vietnam blir naturligtvis
en angelägen sak, där Sverige
bör medverka så snart förutsättningar
finns. Vår medkänsla med Vietnams
folk bör vara så stark, att vi här är
villiga att göra erforderliga uppoffringar.

Vad raspolitiken i Afrika beträffar
och de faror för freden som kommer
därifrån delar jag i huvudsak den uppfattning
som regeringsdeklarationen uttrycker.
Utvecklingen är betydelsefull
i främsta rummet på grund av de problem
det gäller men även med hänsyn
till Förenta Nationernas ställning och
framtida verkningsmöjligheter. Att FN :s
aktioner beträffande Rhodesia och Sydvästafrika
leder till ett någorlunda gott
resultat är alltså av flera olika skäl
ytterst viktigt. Energi och målmedvetenhet
parad med försiktighet bör därvidlag
självklart utmärka vår svenska politik.

Jag anser att detta inte utesluter hårdare
påtryckningar på Portugal inom
EFTA:s ram, kanske inte formellt men

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

uttrycket kan ju ges en vidare tolkning.
I regeringsförklaringen säges, att om
FN:s säkerhetsråd skulle besluta om
sanktioner mot Portugal, så är det självklart
att Sverige lojalt skall tillämpa
ett sådant beslut. Detta är ju gott och
väl. Men det verkar som om den svenska
regeringen satt och väntade på att
någon skulle ta ett initiativ på den
punkten i FN. Jag vill då fråga: Har inte
regeringen övervägt att Sverige i FN
skulle ta ett initiativ till en sådan politik
som man säger sig vara villig att
stödja, om den kommer till stånd? Och
med initiativ menar jag då inte bara
en mening i ett tal utan en mera energisk,
samlad aktion. Vår allmänt kritiska
inställning till Portugals politik i Afrika
är ju känd, så som också regeringen
nu har upprepat. Vi kan anses ha
särskilda förpliktelser som medlemmar
i EFTA att inom FN tillhöra de initiativtagande
och pådrivande när det
gäller att motarbeta en sådan rasåtskillnadspolitik
som bl. a. förekommer i de
portugisiska delarna av Afrika. Det
framstår som alldeles orimligt att Portugal
liksom Sydafrika motarbetar FN:s
sanktionspolitik mot Rhodesia och alltså
minskar utsikterna att den lyckas.
Även detta är ett utomordentligt starkt
skäl, starkare än de skäl som förelåg
för låt mig säga ett år sedan, till initiativ
inom FN.

Herr talman! Regeringsdeklarationen
avslutas med ett uttalande om u-ländernas
fattigdom och andra problem, vilkas
lösning tillhör förutsättningarna för
en fredlig världsutveckling och för vår
egen trygghet. Ja, i sanning! Världssvälten
kan plötsligt skärpas och bli
en hotande fara, oavsett om man ser
den ur humanitära eller politiska synvinklar.
En explosion kan komma mycket
snart. De stämningar som då skulle
växa fram kommer säkerligen inte att
bidra till den förståelse mellan industriländernas
och de underutvecklade
ländernas folk, som är en så viktig förutsättning
för en lösning av allvarliga

Utrikesdebatt

internationella frågor och även en förutsättning
för att vi effektivt skall kunna
hjälpa människorna i de mindre utvecklade
länderna. Risken finns naturligtvis
också att aggressiva, auktoritära
regimer växer fram, med alla de olägenheter
som detta kan medföra. Men
det är bara en sida av saken.

Reträffande frågan vad som kan göras
hänvisar jag till mittenpartiernas
förslag om en stor fond för livsmedelshjälp
inom FN, vilken skulle tillföras
5 000 miljoner kronor om året för att
möjliggöra att man i god tid förbereder
sig för en effektiv livsmedelshjälp som
kamp mot världssvälten. Det är klart
att en sådan åtgärd, som vi ofta påpekat,
bör kompletteras med bättre lagringsmöjligheter
inom u-länderna. Jag är
övertygad om att regeringen gör fel i
att skjuta på problemet i stället för att
verkligen driva fram en åtgärd av detta
slag. Vad som görs inom FAO i Rom är
värdefullt men har alldeles för ringa
omfattning. Regeringen har emellertid
inte velat acceptera detta och har över
huvud taget inte presenterat något samlat
grepp på svensk u-landspolitik.

Jag måste tyvärr också konstatera att
regeringen har lyckats mycket illa med
sin upplysande och uppfostrande uppgift
när det gällt att skapa förståelse
inom hela Sveriges folk för u-landsproblemens
humanitära och politiska innebörd
och angelägenhetsgrad. Vi har kritiserat
regeringen för detta. Nu säger
regeringen att den avser att utforma
en samlad progressiv u-landspolitik. Det
är eu bekännelse att man har begått en
svår underlåtenhetssynd, att politiken
hittills bär brustit i förutseende, målmedvetenhet
och offervilja. Vårt svar
är: Rättre sent än aldrig! Men vi skall
tillse att regeringen inlöser den växel
som dess yttrande i dag innebär. Rörjan
kan lämpligen göras genom att regeringen
förklarar sig skola rösta för
mittenpartiernas förslag om höjt
u-landsanslag, så att SIDA får tillfälle
att fullfölja och enligt planerna utvid -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

ga sitt stöd åt u-ländernas utveckling.
Utan att överdriva sakens dimensioner
skulle nämligen ett sådant ställningstagande
från regeringens och regeringspartiets
sida innebära att man bekämpar
fattigdomen i världen genom handling
och inte bara genom de vackra ord
som talet i dag slutade med.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Under 1930-talets diskussioner
om politisk avspänning och
nedrustning präglade man uttrycket
»freden är odelbar». Därmed menade
man att frågorna om utjämning av politiska
motsatser och begränsning av
rustningarna måste ses globalt. Strävandena
att söka skapa varaktigt fredliga
förhållanden måste omspänna hela vårt
klot.

Hurdant är läget nu? Kan man alltjämt
påstå, med samma innebörd, att
freden är odelbar, eller är det möjligt
att avskärma vissa delar av världen,
för vilka man kan säga att faran att
drabbas av militär konflikt just nu
knappast finns?

I viss män förefaller det att finnas
utrymme och fog för en sådan avskärmning.
Det kalla kriget har successivt tonats
ned. Frontlinjerna mellan maktblocken
har börjat luckras upp, och nya
mönster i världspolitiken har börjat
framträda, som klart avslöjar spänningar
mellan makter vilka tidigare, åtminstone
officiellt, har varit vänner.
Motsättningarna mellan Sovjetunionen
och Kina är ju det markanta exemplet
på detta.

Över huvud taget har rörligheten
inom internationell politik blivit vida
större än under det kalla krigets dagar.
Utrymmet för politiska intiativ har
blivit vidare inom både öst- och västmaktsblocken
och utanför blocken. Därigenom
har skapats förutsättningar för
avspänning inom vissa delar av världen,
samtidigt som motsättningar kan skärpas
i andra regioner, motsättningar som

kan utlösa eller har utlöst militär konflikt.
Men givetvis har man ingen garanti
för att inte en uppkommen militär
konflikt ändå så småningom kan sprida
sig till andra områden än de där den
började utspelas.

Kan man då säga att en avspänning i
Europa har skett? När man försöker besvara
den frågan kan man naturligtvis
inte se bort från att för vår världsdel väsentliga
frågor alltjämt är olösta. Det
räcker med att hänvisa till Tysklands
delning och Berlins status. Man kan ha
den uppfattningen, att ingen varaktig
fred i Europa kan åstadkommas så länge
Tyskland är delat, eller man kan —
vilket ju också sker — förfäkta en rakt
motsatt uppfattning. Den frågeställning
som lägges till grund för bedömningen
av frågan om fred och säkerhet i Europa
bör emellertid ändå vara denna: Kan
någon av de av problemet berörda staterna
väntas tillgripa militärt våld för
att söka genomdriva en lösning på sina
villkor? Sannolikheten talar väl för att
ingen europeisk stat i dag på allvar
skulle sätta i fråga att med våld genomdriva
en förening av Öst- och Västtyskland
eller att över huvud taget försöka
på den vägen åstadkomma en ändring
av gränserna i Europa.

Orsakerna härtill är många: maktbalansen
mellan väst- och östblocken, insikten
på ömse håll om ett kärnvapenkrigs
fasor och det faktum att tyngdpunkten
i världspolitiken förskjutits
från Europa till Asien. Mig förefaller
det som om man bör kunna säga att det
för närvarande — och det är väl en
icke ovanlig uppfattning — råder en
avspänning i Europa. En annan sak är,
som jag nämnde, om händelseutvecklingen
på andra håll skulle ta en sådan
riktning att europeiska stater bleve inblandade
i en militär konflikt som uppstår
i någon annan världsdel.

Den i regeringsdeklarationen framförda
uppfattningen, att en varaktig avspänning
mellan öst och väst måste till,
innan man kan nalkas en lösning av

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Europas egna problem, lär det inte finnas
anledning att motsäga. Och jag understryker
gärna uppfattningen att kontakter
av skilda slag mellan öst och väst
kan vara av stor betydelse. FN-resolutionen
i detta ämne från år 1965 är ett
tecken på att man på skilda håll tror att
tiden kan vara mogen för att via internationella
organ — Europarådet, OECD
o. s. v. — eller på annat sätt försöka få
kontakter som ger ett bättre samförstånd
och på så sätt i viss utsträckning
normalisera förbindelserna mellan öst
och väst. Dessa internationella organ
nämns ju också i regeringsdeklarationen.

I Europa har vi maktbalans, i Asien
inte. Och i Asien kan säkerligen maktbalans
inte heller skapas inom överskådlig
tid. Flertalet stater i den väldiga
världsdelen saknar, som vi alla känner
till, inre politisk stabilitet och blir fördenskull
mycket osäkra kort som medlemmar
i militärallianser. SEATOp
akten t. ex. skulle väl utan Förenta
staternas medlemskap ramla ihop som
■ett korthus.

Kinas politik uppfattas på många håll
som det kanske största hotet mot världsfreden.
Landets ekonomi är emellertid
än så länge svag. Dess krigsmakt är visserligen
enorm kvantitativt men kvalitativt
helt säkert våldsamt underlägsen
både Sovjetunionens och Förenta staternas.
Det dröjer åtskilliga år innan
Kinas kärnvapen blir en verklig faktor
att räkna med; man har t. ex. efter vad
det uppges för närvarande inte kärnvapenbärande
raketer.

De kinesiska kommunistledarna kräver,
som vi vet, att Sovjetunionen skall
föra en kärv och hård utrikespolitik
mot Förenta staterna och dess europeiska
allierade, tydligen i tro — i detta
avseende har jag samma mening som
herr Ohlin, och det är för övrigt en vanlig
uppfattning — att det skulle underlätta
revolutioner i utvecklingsländerna.
Om eu sådan politik fördes och ledde
till ett kärnvapenkrig mellan Förenta

Utrikesdebatt

staterna och Sovjetunionen, kunde detta
passa Kina mycket väl, kanske som hand
i handske. Kina skulle då kunna komma
i den behagliga positionen att stå utanför
och efter krigets slut faktiskt bli den
mäktigaste staten i världen. Om det
skulle vilja sig så olyckligt att kriget
ändå drabbade även Kina, är ju dess
möjligheter att överleva katastrofen av
skäl som är väl kända väsentligt större
än de båda industrialiserade supermakternas.

Bland de motiv som bör vara ägnade
att rent av tvinga supermakterna och
hela Europa att avhålla sig från åtgärder,
som skulle kunna leda till militära
förvecklingar dem emellan, måste naturligtvis
detta perspektiv tillmätas den
allra största betydelse. Det behövs inte
något samförstånd mellan de tre grupper
jag nämnde för att de skall inse
saken. Självbevarelsedriften är här för
var och en ett tillräckligt starkt motiv.

Något slut på det tragiska vietnamkriget
kan man tyvärr inte skymta, men
det är tydligt att det i många av
världens huvudstäder arbetas på att få
till stånd förhandlingar och skapa kontakter
mellan parterna för diskussion
om möjligheterna till en nedtrappning
av den militära aktiviteten, som i ett
senare skede skulle leda över till fredsförhandlingar.
FN :s generalsekreterare
har varit mycket aktiv i frågan. Ibland
har han varit rätt optimistisk, men för
tillfället tycks hans intryck av utvecklingen
ha givit upphov till motsatt inställning;
han förefaller just nu att vara
pessimistisk. Vi hoppas att det snart
skall växla över åt andra hållet igen.

Nedtrappningen måste naturligtvis i
första hand gälla bombningen. Den stora
frågan är väl bl. a. huruvida man kan
få »bombning upphör» utan motprestation
av någon form. Vi har av kända och
enligt min mening starka skäl förordat
ett ensidigt inställande av bombningen,
men detta är en sak. En annan sak är
om detta ligger inom realiteternas
värld och om inte lösningen ändå, när

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

den kommer, måste bli ett bombupphörande
mot en motprestation i någon
form — hur denna nu än må vara beskaffad.

I det sammanhanget kan man väl upprepa
vad som ofta har framhållits, nämligen
att vietnamkriget bör ses som ett
inbördeskrig, där ena sidan, FNL, erhåller
direkt militärt stöd från Nordvietnam
och dessutom betydande ekonomisk
hjälp och vapenhjälp från andra
kommunistiska stater. Ser man saken
så, torde fredskontakter i första hand
få upprättas mellan USA:s regering och
FNL:s politiska ledning och kanske
först i andra hand mellan USA och
Nordvietnam.

I spekulationerna i pressen om utsikterna
till fred i Vietnam förefaller det
mig som om man lägger alltför stor
vikt vid den nordvietnamesiska regeringens
hållning. Det är långt ifrån
säkert att nyckeln till fred finns i
Hanoi; tvärtom talar starka skäl för att
vi bör betrakta FNL som en självständig
politisk maktfaktor och inte som ett
bihang till regimen i Nordvietnam. Jag
tror att man mera är inne på realiteter,
om man ser FNL som en maktfaktor,
som visserligen arbetar i samförstånd
med regeringen i Hanoi men knappast
tar order från denna. I förhandlingar
om fred måste naturligtvis också Sydvietnams
regering och företrädare för
olika samhällsgrupper delta. FNL kan
ingalunda göra anspråk på att ensam få
företräda det sydvietnamesiska folket.

För några veckor sedan återupptog
man förhandlingarna vid FN:s nedrustningsutskott
i Geneve efter en paus på
något halvår. Nedrustningskonferensen
gick därmed in i ett nytt skede, det
sjätte året. Resultatet av dess arbete hittills
kan lätt vara ägnat att efterlämna
ett intryck av besvikelse, om man samtidigt
inte håller i minnet vilken stor,
svår och oerhört betydelsefull uppgift
som det här är fråga om. Glömmer man
att detta är en av de svåraste uppgifter
som finns att lösa kan man lätt gripas

av pessimism, när man blickar tillbaka
på de gångna årens verksamhet.

När delegaterna nu samlades igen i
februari var det emellertid uppenbarligen
i en anda av optimism. Det verkade
på sina håll som om det bara skulle vara
en tidsfråga innan texten till ett avtal
om icke-spridning av kärnvapen
skulle föreligga —• ett avtal enligt vilket
de nuvarande kärnvapenmakterna förbinder
sig att inte överlåta kärnvapen
till andra makter samtidigt som de stater
som inte har kärnvapen förbinder
sig att inte framställa sådana och att
tillåta internationell kontroll över framställningen
för civil användning. De
amerikansk-sovjetiska förhandlingarna
om detta icke-spridningsavtal förefaller
emellertid nu ha kommit något i bakgrunden
på grund av försöken att avvärja
en ny ansats till en stor kapprustning
mellan Sovjet och USA i fråga
om försvarssystem mot kiirnraketer. Jag
skall senare komma tillbaka till denna
fråga —- det kan ju synas förbryllande
att man däri kan se något negativt.

Det är naturligtvis inte så svårt för
stormakter som har kärnvapen att gå
med på att åtgärder skall vidtagas för
att hindra andra från att skaffa dessa
vapen. Det är något svårare för de stater
som är utan kärnvapen att utan
någon form av motprestation biträda ett
förslag till sådana åtgärder. Att motprestation
skall krävas har också varit
en svensk linje, och jag skall återkomma
härtill senare.

Det har sagts att en utveckling mot
ett försvarssystem för kärnraketer skulle
kunna innebära en mycket stor upptrappning
av försvarskostnaderna.
Svindlande belopp har nämnts ■— jag
kan inte säga om de är riktiga — på
hundratals miljarder kronor. Kostnaderna
enbart för ett sådant system tycks
ha beräknats till 30 å 40 miljarder dollar.
Det finns anledning att instämma i
ett påpekande häromdagen, att en överenskommelse
mellan USA och Sovjet om
att avstå från antimissil-missiler skulle

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

vara en seger för förnuftet som man tidigare
inte vågat hoppas på. Kanske
man måste säga att det i dagens situation
nästan ter sig för bra för att vara sant.
Men det kanske kommer. Det gäller att
kämpa vidare och inte förtröttas. Målet
är det största som finns i världen -—■
att förhindra ödeläggelse.

Ett avtal om icke-spridning av kärnvapen
är alltså den mindre delen. Det
är naturligtvis ett viktigt steg på nedrustningens
väg, men skall det bli någon
verklig nytta, får man gå väsentligt
längre. En lösning som innebär mindre
än vad som innehålles i det s. k. svenska
paketet blir en halvmesyr, eftersom var
och en som hunnit skaffa sig kärnvapen
skulle vara oförhindrad — frånsett
provstoppsavtalet från 1963 — att utöka
sin arsenal av sådana vapen. Ett
fullständigt produktions- och provstopp
är vad man måste eftersträva. Det är
alltså angeläget att hålla fast vid det
svenska förslaget om en motprestation
av dem som har kärnvapen.

Den svenska delegationen i Geneve
har som bekant krävt diskussioner vilka
syftar längre än till blott uppnående av
ett icke-spridningsavtal för kärnvapen.
Som jag nyss nämnde får det inte föreligga
någon tveksamhet på denna punkt,
utan vi måste alla ställa oss bakom förslaget.
Jag säger det även om jag är
medveten om att alla krav till sist måste
hållas inom gränsen för vad som kan
anses vara realistiskt och att man inte
får riskera att gapa efter så mycket att
man mister hela stycket. Ändå menar
jag att vi är tvungna att i det längsta
hålla fast vid kravet på någon form
av motprestation. Jag tror vi vågar säga
att den svenska delegationen ser mycket
realistiskt på de här frågorna.

Det är beklämmande att människor
på åskilliga håll på jordklotet är utsatta
för förtryck och för en behandling som
väcker avsky. Vi får hoppas att de
sanktioner som nu har satts i gång skall
leda till resultat, men det är långt ifrån
säkert, och för övrigt kommer tyvärr

Utrikesdebatt

även de människor i de berörda länderna
som vi närmast vill hjälpa att också
drabbas av sanktionsförfarandena —
det är inte mycket att göra åt den saken.

Vad som skall göras om sanktionerna
misslyckas återstår att se. För egen del
har jag alltför ringa kännedom om förhållandena
för att bilda mig någon
uppfattning, huruvida det då finns något
utrymme för vad som ibland rekommenderas,
nämligen att man skall tänka
om från början. Ett sådant omtänkande
kan dock ge upphov till mera effektiva
åtgärder.

Den sociala oron i u-länderna är orsak
till åtskilliga av de konflikter som
tid efter annan uppkommer och som
ibland utvecklar sig till krig, såsom
t. ex. i Vietnam. Folk som lever under
förtryck eller svält låter sig inte nöjas
med löften och paroller som skall förverkligas
i en oviss framtid — när situationen
blir outhärdlig vänder man
sig till den som tar sig an ens sak, vem
det än vara må, och tar till vapen om
man kan göra det.

Den växande standardklyftan mellan
rika och fattiga länder är ett hot mot
världsfreden. Medan befolkningen ökar
i oförminskad takt håller överskotten
av livsmedel på att sjunka, och marginalerna
mellan någorlunda tillräcklig
försörjning och direkt svält är ganska
små. Redan minimala förändringar i
skördeutfallet i u-länderna kan föra med
sig hungerkriser ■— vi har sett exempel
på det i södra Asien. I spåren kan hungerkravaller
följa. I den mån hungerkriser
blir flera och mer omfattande kan
man räkna med ökade oroligheter.

Som framgår av regeringsdeklarationen
ägnar vi stort intresse åt möjligheterna
att komma till rätta med den
accelererade folkökningen i de underutvecklade
länderna. Sverige har större
möjligheter än många andra länder att
göra insatser på familjeplaneringens
område. Det skulle vara mycket beklagligt
om det svenska biståndsorganet
SIDA inte skulle kunna fullfölja sina

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

planer för familjeplanering. Det har
rests så många hinder i vägen för åtgärder
mot befolkningsexplosionen att
det med rätta kunde göras gällande, att
man skulle låta snålheten bedra visheten
om man följde regeringen i dess
prutning på anslaget.

Detsamma gäller t. ex. det planerade
utbildningsprogrammet för afrikanska
kvinnor.

Den permanenta hungersituationen
kommer uppenbarligen att bestå under
överskådlig tid framöver, och befolkningsökningen
kommer, även om vi sätter
in betydande resurser på familjeplanering,
att fortgå. Det krävs multilaterala
åtgärder av betydande omfattning
för att avhjälpa livsmedelsbristen.
Åtgärderna måste naturligtvis syfta till
att öka u-ländernas egen förmåga att
producera livsmedel. Till en inte oväsentlig
del är detta en fråga om utbildning.
Det är också nödvändigt att den
direkta multilaterala livsmedelshjälpen
byggs ut — människorna måste ju i
största möjliga utsträckning få leva under
den tid då de skall lära sig framställa
egna livsmedel.

Det är anledning för de rika länderna
att göra klart för sig att man måste
göra uppoffringar och att man måste
avstå från en del av sin egen standardhöjning
— man kan inte överlåta någonting
av vad man har utan att få
mindre kvar. Tyvärr är nog inte den
svenska opinionen entydigt för u-hjälpen.
Det är angeläget att allmänheten
får en omfattande information. I den
mån delar av den svenska opinionen är
ljumt inställda till u-hjälp härifrån har
det säkert sin grund i misstag som obestridligen
har gjorts; man är helt enkelt
rädd att hjälpen inte kommer fram eller
inte kommer till riktig användning. Jag
har träffat åtskilliga människor som
betraktas som mycket förnuftiga i sin
dagliga gärning och som stundom genom
egna iakttagelser har kännedom om förhållandena
men som ändå påstår att
u-landshjälpen till en del är förfelad,

t. ex. att maskiner inte kommer till användning
utan står och rostar därför
att de som skall sköta maskinerna har
fått bristfällig utbildning.

Det vore, lindrigt sagt, att beklaga,.
om sådana påståenden är sanna i någon
större utsträckning ■— det är väl ingen
som betvivlar att sådant förekommer ■—-men det vore också beklagligt, om de
är mycket överdrivna och dessa överdrivna
uppgifter ändå sprids. Vi måste
försöka komma till rätta med dessa
problem.

Trots att det, såvitt man kan se, har
uppnåtts en god stabilitet i det nya
svenska biståndsorganet, måste vi vara
beredda på att risker finns även för
icke så obetydliga misstag i framtiden.
Alla tänkbara åtgärder måste vidtas
för att sådana skall elimineras. Om en
genomgående positiv inställning till
u-landshjälpen skall kunna nås — vilket
vi ju energiskt eftersträvar — så
måste man undanröja grunden för en
kritik av denna art, grunden i den mån
den är verklig och oriktigheterna i den
mån de förekommer.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Det finns ingenting i
regeringsdeklarationen som direkt utmanar
till polemik. Naturligtvis kan
man diskutera vissa formuleringar, och
man kan på en del punkter dra delvis
andra slutsatser, och man kanske också
saknar en del synpunkter, som man
tycker borde ha haft en given plats i en
svensk regeringsdeklaration. Men i stort
sett tycker jag att deklarationen kan
godtas, och vad jag här har att framföra
är därför närmast att betrakta som
en komplettering till deklarationen och
som en redovisning av hur vi i högerpartiet
ser på en del av de utrikespolitiska
problemen.

Det är ingen ljus bild som utrikesministern
har målet. Den återger vietnamkriget,
raspolitiken, oroligheterna
och omvälvningarna i Afrika, de förbryllande
och skrämmande händelser -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

na i Kina och oron i Mellersta Östern.
Trots att kriget i Jemen, blodsutgjutelserna
i Sudan, krisen i Aden och förtrycket
i Kurdistan inte alls har berörts
i deklarationen, räcker dess beskrivning
av läget ändå som underlag för
att konstatera att, som det heter i deklarationen,
»svåra oroshärdar finns
kvar på många håll i världen». Mot bakgrunden
av den globala karaktären av
dagens utrikespolitik, en karaktär som
understryks i deklarationen och som
vi, även om vi ville, inte kan komma
ifrån, är det inte möjligt att dra långtgående
optimistiska slutsatser av den
avspänning som just nu kännetecknar
vår egen världsdel, Europa.

Vi har tidigare kritiserat regeringen
för att deklarationerna har ägnat alltför
begränsat utrymme åt den intressanta
händelseutvecklingen på den europeiska
kontinenten och i Europa över huvud
taget. Även om avsnittet om Europa i
dag är något mera utförligt än det har
varit tidigare, finns samma tendens
kvar. I försvarspolitiska sammanhang
har socialdemokraterna med brinnande
intresse försökt göra klart för svenska
folket, att oktoberutspelet i försvarsfrågan
och nedskärningen av försvarskostnaderna
var motiverade inte enbart av
ekonomiska skäl utan också av den utrikespolitiska
situationen i Europa. Man
har då liksom nu i regeringsdeklarationen
främst hänvisat till att motsättningarna
mellan de båda stormaktsblocken
utjämnats och att tidigare hårda
bindningar har mjukats upp. Någon
verklig analys av konsekvenserna för
vårt lands vidkommande vid olika tänkbara
händelseförlopp har man inte gjort,
i varje fall har man inte offentliggjort
någon sådan analys. Detta är desto mer
beklagligt som det socialdemokratiska
försvarsutspelet redan har rönt uppseende,
framför allt i vår närmaste omvärld.

Att en kraftig försvagning av vårt försvar
får både direkta och indirekta
konsekvenser för stabiliteten i Norden

Utrikesdebatt

och framför allt runt omkring Östersjön
lär väl vara obestridligt. Att andra
stater av ren självbevarelsedrift kan se
sig föranledda att kompensera de luckor
som de anser uppstå är också sannolikt.
Det måste därför vara ett rimligt krav
att regeringen, då den ställer sig bakom
på längre sikt nära nog drastiska nedskärningar
av vår försvarsstyrka, i en
regeringsdeklaration närmare utvecklar
de utrikespolitiska argument som den
anser utgöra stöd för sin försvarspolitik.

Den minskade spänningen mellan de
två supermakterna har i hög grad utomeuropeiska
orsaker. De gåtfulla händelserna
i Kommunistkina, de starka krafter
som kan utlösas i världens folkrikaste
stat, dess allmänna aggressivitet, Kinas
territoriella krav på Sovjet och följderna
av en vidareutveckling av kinesiska
kärnvapen har utan varje tvivel positivt
påverkat relationerna mellan Sovjet och
Förenta staterna. Även om det inte enbart
är fråga om en omvändelse under
galgen är det alltså ställt utom tvivel, att
den politiska utvecklingen och den militära
uppladdningen i Kommunistkina
har varit starkt pådrivande faktorer.

Avspänningen mellan Förenta staterna
och Sovjet har i sin tur skapat förutsättningar
för större flexibilitet på
den europeiska scenen. Den domineras
visserligen fortfarande av Sovjets och
öststaternas historiskt betingade rädsla
för ett starkt Tyskland, en rädsla som
får ytterligare näring i de nynazistiska
tendenser som framträtt under det senaste
året, men den hårda inbördes bundenheten
har mjukats upp av kraven på
en högre levnadsstandard och större
utrymme för friare konsumtionsvarumarknad
i Östeuropas satellitstater samt
strävandena där efter ökad nationell
och industriell självständighet.

Europa präglas alltså i dag av en
mängd olika delvis mot varandra stridande
tendenser. Ett minskat västtyskt
beroende av Förenta staterna och försök
att avskära Västtyskland från till -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

gång på kärnvapen ingår som element
i general de Gaulles avspänningspolitik.
Hans yttersta mål är ett politiskt och
ekonomiskt närmande mellan Östeuropas
och Västeuropas olika stater. Inom
de östeuropeiska satellitstaterna bryts
farhågorna för ett, som det brukar heta,
revanschistiskt Tyskland mot önskemål
om frigörelse från Sovjet och om ekonomiskt
betydelsefulla kontakter västerut.
Östtysklands isolering i detta läge leder
till påtryckningar gentemot grannarna
i öst och till krav på stöd från
Sovjet.

Herr talman! Detta är bara några
drag i den utomordentligt svåröverskådliga
och för framtiden mycket oklara
bild som dagens Europa visar. Det hade
verkligen varit intressant om regeringsdeklarationen,
i den mån det är möjligt
av utrikespolitiska grannlagenhetsskäl,
hade givit riksdagen ett bredare underlag
för debatt och tankearbete. Det nya
Europa som nu avtecknar sig är någonting
helt annat än efterkrigstidens politiskt,
ideologiskt och ekonomiskt bundna
världsdel, men begreppet avspänning
är inte detsamma som stabilitet.
Förhållandet mellan Förenta staterna
och Sovjet ger visserligen anledning till
optimism, det ekonomiska närmandet
mellan öst och väst likaså. Men labiliteteten
och osäkerheten för framtiden är
snarast större än tidigare. Tysklands
delning, dess gränsproblem och Berlinmuren
säger väl tillräckligt. Och det
vore verkligen djärvt att dra den slutsatsen
av vad som hittills skett, att det
nu är dags att diskutera helt nya riktlinjer
för svenskt försvar och svensk
säkerhetspolitik.

Mot europapolitikens bakgrund finns
det också anledning att beröra nedrustningsförhandlingarna
i Genéve och det
aktuella avtalet om förbud mot kärnvapenspridning.
Närmandena mellan
sovjetiska och amerikanska intressen är
säkerligen motiverade av dessa länders
intresse att såvitt möjligt ensamma ha
kontroll över kärnvapenutvecklingen

och förhindra spridning till stater, vilkas
innehav av sådana vapen skulle
kunna utnyttjas bl. a. i utpressningssyfte
i skilda politiska situationer. Men
Sovjets aktivitet just nu att åstadkomma
ett sådant avtal får väl allra främst
ses som en åtgärd att hindra kärnvapenupprustning
i Västtyskland. Ett blivande
avtal är i så måtto icke endast en
följd av den minskade spänningen mellan
de stora, utan också en förutsättning
för fortsatt avspänning.

Herr talman! Det finns skäl att rikta
uppmärksamheten på den dubbelbottnade
glidning i stormakternas handlande
som ägt rum på detta område. Målet
för nedrustningssträvandena var tidigare
att låta det nu gällande provstoppsavtal
et utvidgas att omfatta även kärnvapenprov
under jord och förbud mot
tillverkning av klyvbart material. Nu är
stormakternas intresse helt inriktat på
ett avtal om icke-spridning. Skillnaden
är ingalunda betydelselös. Ett generellt
provstoppsavtal skulle successivt strypa
kärnvapenanskaffningen och drabba
även makter som har egna vapen. Ett
icke-spridningsavtal däremot riktar sig
enbart mot stater som icke förfogar över
kärnvapen. Det första slaget av överenskommelse
skulle få generellt verkande
konsekvenser och på sikt utjämna
olikheterna i försvarspotential mellan
makterna. Den nu diskuterade formen
blir ensidig, och i stället för att utjämna
ökar den de befintliga nivåskillnaderna.

Sverige är det enda land i norra
Europa som har tekniska och ekonomiska
möjligheter att ta fram kärnvapen
och som i händelse av en militär konflikt
står ensamt utanför blockbildningar
som i en dylik situation disponerar
sådana vapen. Om vi anskaffade
kärnvapen, skulle de ha en klart defensiv
innebörd men kanske i ett avgörande
skede möjliggöra för oss att hålla oss
utanför en hotande eller pågående konflikt.
Vi tillhör inte den typ av stater,
vilkas innehav av kärnvapen skulle kunna
missbrukas i maktpolitiskt syfte. Vår

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

inställning är lika unik som Schweiz
som för övrigt efter folkomröstning avvisat
ett förslag att avstå från sådana
vapen trots att Schweiz’ neutralitet är
folkrättsligt grundad och garanterad
och trots att Schweiz icke har det militärgeografiskt
utsatta läge som vårt land
alldeles otvivelaktigt har.

Det är mot den bakgrunden och med
hänsyn till den handlingsfrihet, som
vi varit överens om att upprätthålla här
hemma, som Sverige i nedrustningsförhandlingarna
med rätta icke velat acceptera
icke-spridning av kärnvapen,
för såvitt icke stormakterna själva utfäster
sig att göra motprestationer. Om
de stormakter, som har kärnvapen i
stora kvantiteter och dessutom förnyar
och förökar sin arsenal, nu i eget och
världsfredens intresse vill hindra andra
stater att anskaffa kärnvapen, då är det
minst sagt berättigat att fordra att de
själva också successivt vidtar begränsningar.

Kapprustningen mellan stormakterna
fortgår. I debatten talas det om att kärnvapenbalansen
utgör garanti mot användning
av sådana vapen. Det kan
diskuteras om ordet »balans» är ett
adekvat uttryck för en situation, där
båda de berörda makterna gör allt vad
de kan för att få tungan på vågen att
väga över till sin fördel. Det mest glädjande
som inträffat är därför de »samtal»
— jag vill kalla dem så — som nu
inletts mellan Sovjet och USA om ömsesidig
begränsning av både offensiva och
defensiva kärnvapen.

Det nu diskuterade förbudsavtalet
skulle begränsa de berörda parternas
suveränitet och rätt att själva bestämma
med vilka medel de vill hävda sin frihet,
sitt oberoende och sin självständighet.
Detta skulle alltså de kärnvapenlösa
länderna offra för att låta de amerikanska
och sovjetiska supermakterna
stärka sin dominans, låt vara i syfte
att också stärka världsfreden. Det är
inte förvånande att det blivande ickespridningsavtalet
mötts av oro och

Utrikesdebatt

föranlett en intensiv debatt framför allt
i Västtyskland och Japan men också i
Italien och Österrike. Vi vet ingenting
alls om framtiden. Vi följer med intresse
utvecklingen i Förenta staterna. Vi
ogillar en del i den amerikanska utrikespolitiken.
Vi tror oss veta åtskilligt
om vad som sker i Sovjetunionen,
och även beträffande Sovjetunionens
utrikespolitik råder, milt sagt, delade
meningar i vårt land. Men vi kan inte
förutse hur förhållandet mellan dessa
makter kommer att utvecklas i framtiden.
Vi kan inte heller dra några
säkra slutsatser om vad det franska
kärnvapenförsedda försvaret kan få för
konsekvenser för Europa och för världen
i övrigt. Däremot vet vi att Kommunistkinas
upprustning med kärnvapen
kommer att få vittgående konsekvenser
för det utrikespolitiska läget
och för freden. Det är inte märkligt att
det i en sådan situation för många stater
ter sig äventyrligt att avstå från sin
självbestämmanderätt och att lägga sina
öden och sin framtid i de nuvarande
supermakternas händer.

En engagerad debatt har nu uppstått
i Europa om i vad mån ett icke-spridningsavtal
kan tänkas få till konsekvens
att de bundna makternas vetenskapliga
och tekniska utveckling bromsas upp
genom att de förhindras att fullfölja
sitt termo-nukleära forskningsarbete.
Gränserna mellan militärt och civilt
är i hög grad flytande i den vetenskapliga
forskningen. På detta område liksom
på andra områden följer som biprodukt
av vapenforskning tekniska rön
och erfarenheter som kan nyttiggöras i
den fredliga utvecklingens tjänst. Redan
nu råder ute i Europa oro över de
försteg som Förenta staterna fått på
forskningens område. I EEC och utanför
EEC, framför allt i Storbritannien,
har det amerikanska försprånget särskilt
uppmärksammats. Det talas om
Europas »brain drain», hjärntorka, då
gräddan av forskare söker sig över till
Staterna med de större ekonomiska och

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

tekniska resurser som finns där. Europas
framtida teknisk-vetenskapliga konkurrenskraft
är alltså ett aktuellt problem,
och man kan därför förstå den
oro som har kommit till uttryck, framför
allt i Västtyskland, med tanke på
ett icke-spridningsavtals konsekvenser
i detta hänseende. Oron är också förenad
med farhågor för den internationella
kontroll som blir en följd av ett
icke-spridningsavtal och som befaras
ge de politiska och tekniska stormakterna
ytterligare dominans.

För svenskt vidkommande är det naturligtvis
ytterligt vanskligt att i dagens
läge dra några säkra slutsatser i
detta hänseende. De svenska statsmakterna
har gjort stora insatser för att tillsammans
med näringslivet lägga grunden
för en svensk, för fredligt bruk
avsedd atomenergiverksamhet. Det är
inte alldeles otänkbart att ett icke-spridningsavtal,
förutom de politiskt betingade
begränsningarna i vår nationella
suveränitet, också skulle kunna medföra
begränsningar av våra möjligheter att
hålla något så när jämna steg i vad gäller
utvecklingen på detta område, med
de två monopolmakterna och med de
stater i övrigt som hittills förklarat sig
under inga förhållanden vara beredda
att biträda ett sådant avtal.

Det kan naturligtvis, herr talman,
hävdas att det är alltför tidigt att spekulera
över icke-spridningsavtalets konsekvenser
innan man har sett avtalstexten,
men jag tror ändå att en debatt
härom är betydelsefull. Att regeringen
har samma uppfattning framgår ju av
regeringsdeklarationen. Vi måste, innan
vi i förhandlingarna binder oss ytterligare,
göra klart för oss vilka konsekvenser
i olika hänseenden som ett sådant
avtal kan få för vårt vidkommande
och därefter göra klart för oss vilka
krav vi skall ställa.

Vi bör precis som i Undénplanen för
ett undertecknande kräva motprestationer
från stormakternas sida. Avtalet får
inte syfta till att öka stormakternas do -

minans. Det måste betraktas som ett
steg mot nedrustning och en utjämning
i resurshänseende mellan dem och utomstående
stater.

Avtalet får dessutom inte förhindra
en fortsatt utveckling av vår för fredligt
bruk avsedda atomenergiverksamhet.
I ett samhällsekonomiskt läge, då
intresset här hemma är helt inriktat på
att skapa förutsättningar för ett effektivare
svenskt näringsliv, kan inte nog
understrykas hur viktigt det är att tillvarata
alla de nya, ännu delvis outforskade
möjligheter som öppnar sig
på detta område. Den behövliga kontrollen
får alltså inte utformas på ett
sådant sätt att svenska tekniska och
kommersiella intressen skadas.

Slutligen måste ett blivande avtal
tidsbegränsas. För detta talar i första
hand utvecklingen och osäkerheten i
Kommunistkina. Men dessutom måste
avtalet uppfattas som en direkt uppmaning
till stormakterna att nedrusta.
Om stormakterna visar bristande vilja
i det avseendet, kan övriga stater inte
rimligen i längden förbli bundna.

Herr talman! Inte heller jag kan i
dagens debatt förbigå en företeelse, som
mer än några andra just nu sysselsätter
hela svenska folket, nämligen det
förödande kriget i Vietnam. Det är förödande
inte bara för det lidande folket
i Vietnam utan också för det förtroende
för Förenta staterna som många människor
— trots det som nu utspelas i
Sydostasien — anser utgöra den mest
betydelsefulla garantien för en framtida
fredlig utveckling i världen. De
skakande intryck som förmedlas till oss
här uppe via film, radio, TV och press
kommer många att glömma vad Förenta
staterna betytt för världen och, inte
minst, för Västeuropa och dess demokratier.
Med väldiga uppoffringar i
människoliv och bidrag tryggade Förenta
staterna det demokratiska Västeuropas
fortsatta existens och rätten för
varje stat att i fria val själv bestämma
sin framtid. Vi har inte rätt att bortse

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

"härifrån och inte heller från de konsekvenser
för förut fria länder, som
■östsidans segrar medförde.

Tyvärr träder dessa intryck i dag i
bakgrunden för det, som många av oss
tycker, meningslösa kriget i Vietnam.
Det förmedlade och ibland — det skall
väl i sanningens namn sägas — tillrättalagda
nyhetsmaterialet skapar en
bild av hur en av världsmakterna med
utnyttjande av alla moderna militära
maktresurser försöker slå ned en, som
det brukar heta, »nationell och social frigörelseprocess».
Men en stunds eftertanke
borde nyansera bedömningen. En
demokratisk stat är inte villig att offra
bortåt en halv miljon av sina medborgare,
om den inte bedömer det mål den
kämpar för vara av sådan betydelse
för nationen och världen att offret är
värt sitt pris. Bedömningen kan naturligtvis
diskuteras, men det pris som
man i Förenta staterna är villig att betala
bör likväl inte glömmas, då man
här hemma kategoriskt fördömer vad
som händer därute.

Det råder delade meningar om den
betydelse Förenta staternas kraftutveckling
har fått eller kan få för den hittillsvarande
och framtida utvecklingen i
denna del av världen. Däremot råder det
Inga delade meningar om riskerna för
fortsatta nordamerikanska insatser.

Tendenser till raskrig mellan vita och
gula har redan börjat göra sig gällande.
Förenta staternas anseende som företrädare
för de västerländska demokratierna
tål inte vad som helst.

Ingen annan än Kommunistkina har
i dag någonting att vinna på fortsatt
krig. För världen i övrigt ter sig blodsutgjutelserna
alltmer meningslösa.

Även om vi här uppe är ur stånd att
påverka händelseutvecklingen i Vietnam
eller opinionen i Washington, i
Hanoi eller hos gerillan i Sydvietnam
kan ingen förmena oss rätten att ha en
åsikt om vad som krävs för att nå en
lösning.

Herr talman! En bred opinion i vårt

Utrikesdebatt

land har den uppfattningen att de amerikanska
bombningarna icke löser vietnamproblemet
utan tvärtom skapar risker
för en successiv utvidgning av
stridshandlingarna som så småningom
kan leda till en världsbrand. Den meningen
är också företrädd i Washington,
men majoriteten ser i bombningarna
en möjlighet att göra Vietnam förhandlingsvilligt.

Ett bombstopp skulle, menar den ena
meningsriktningen, omedelbart skapa
politiska och psykologiska förutsättningar
för ett sådant förhandlingsklimat
att parterna på ömse håll, inklusive
FNL, äntligen kunde komma till
tals med varandra. Gentemot detta hävdas
att Hanois krav går längre och är
mer ovillkorliga. Man pekar på att hittills
vidtagna bombstopp inte lett till
förhandlingar utan i stället till ytterligare
uppladdning från Nordvietnams
sida av soldater, vapen och övrig utrustning.
Bombstoppet skulle alltså försvåra,
inte underlätta en realistisk förhandling,
inriktad på fred.

Uppgift står mot uppgift, uppfattning
står mot uppfattning. Men ändå förefaller
det som om ett upphörande av
bombningarna i dag skulle utgöra den
enda möjligheten att öppna förhandlingsdörren.
Låt mig föra in en ny tanke
i debatten! Varför inte komplettera ett
bombstopp med en inbjudan från Förenta
staternas sida till internationella,
objektiva övervakningsgrupper, eventuellt
i FN:s regi, att på plats inregistrera
om den uppladdningsverksamhet,
som amerikanarna säger sig befara,
verkligen kommer till stånd? Blotta vetskapen
om att utomstående kontrollorgan
kan avläsa bombstoppets konsekvenser
på platsen skulle troligen påverka
Hanois handlande. Inte minst inför
den världsopinion, som Hanoi så
skickligt spelar med, skulle en öppen
uppladdning väsentligt försvaga intrycket
av förhandlingsvilja på det hållet.

Även bland dem som har svårt att förstå
Förenta staternas handlande i Viet -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

nam är det bara ett fåtal som vågar
göra gällande, att Förenta staterna i dag
skulle kunna lämna Sydvietnam åt dess
öde och dra tillbaka sina styrkor utan
dessförinnan förda förhandlingar. Konsekvenserna
för Förenta staternas prestige
och för läget i hela Sydostasien,
med ökade risker för kinesisk påtryckning
på olika håll, skulle i ett sådant
fall med säkerhet bli utomordentligt allvarliga.
Men allvarligast skulle det bli
för den del av Sydvietnams befolkning
—■ hur stor den egentligen är vet väl
ingen — som icke ställer sig solidarisk
med FNL-rörelsen. Låt mig bara påminna
om att flera hundratusen människor
en gång utvandrade från Nordvietnam
för att söka en fristad undan
kommunisterna i den södra delen av det
forna franska Indokina. Förenta staterna
kan inte överlämna Sydvietnam åt
den terror, som då skulle utövas. Förhandlingsvägen
är den enda väg till lösning,
och i varje fall i det inledande
förhandlingsskedet måste amerikanska
förband finnas kvar.

Förhandlingarna måste syfta till att
skapa garantier på ett eller annat sätt
för fria val och för ett tillbakadragande
av de främmande militära styrkorna,
måhända i samband med dessas ersättande
av internationella kontrollorgan
och kontrollstyrkor. Det är omöjligt att
i dag förutse hur den statsbildning kommer
att te sig, som så småningom skall
växa fram och inom vars ram det skall
bli möjligt att under rättssäkerhet, frihet
och ömsesidigt hänsynstagande förena
de latenta motsättningarna mellan
katoliker, de två stora mot varandra stående
buddistgrupperna och de olika i
Vietnams inre befintliga stammarna.

Till sist, herr talman, skulle jag gärna
vilja understryka en mening i regeringsdeklarationens
avsnitt om utvecklingsländerna,
nämligen följande:

»Vi ställer oss frågan hur ekonomisk
och social utveckling skall kunna komma
i gång och påskyndas i länder med
dåligt ekonomiskt utgångsläge, med
brist på kunskaper, teknik och kapital,

med bristfällig förvaltning och politisk
instabilitet.» Jag återger denna mening
därför att den både realistiskt och riktigt
pekar på de företeelser som framför
allt försvårar en långsiktig och förnuftig
u-landspolitik, nämligen de faktiska
förhållandena inom u-länderna
själva. Vi kommer aldrig att kunna lösa
den underutvecklade världens problem,
om vi inte är klart medvetna härom. Vi
får inte betrakta u-landsfrågorna som
uteslutande samvetsproblem — utifrån
synpunkten, med andra ord, att det föreligger
en moralisk förpliktelse för de
rika länderna att dela med sig av sin
rikedom till de fattiga. Lika litet som vi
löser våra interna utvecklingsfrågor
med allmosor, lika litet kommer vi att
kunna lösa de externa utvecklingsfrågorna
på sådant sätt.

Utan att på något sätt vilja förringa
betydelsen av det djupa patos, som kommer
så många människor i vårt land
och i andra länder att engagera sig för
de fattiga folken och som ställer krav
på att vi skall avstå långt mer än vi hittills
gjort av vårt välstånd för att bidra
och hjälpa, vågar jag göra gällande att
förutsättningarna för effektiva och bestående
resultat är att tyngdpunkten i
debatt och handlande förskjuts från den
känslomässiga till den praktiskt-tekniska
sidan. Att svensk u-landspolitik syftar
till att främja internationell solidaritet
och fredlig utveckling i världen
står inte i strid härmed. Ekonomisk utjämning
utgör på lång sikt förutsättningen
för fredliga internationella relationer.
Det väsentliga är insikten om att
u-länder och industriländer har ett gemensamt
intresse av expanderande
världsekonomi och ökad internationell
arbetsfördelning. Det gäller att bygga
upp icke bara jordbruk utan näringslivet
över huvud i dessa länder, skapa
en grundval för ekonomisk utveckling
och ökad produktivitet samt tillvarata
de möjligheter härför som ett vidgat
handels- och erfarenhetsutbyte i vidsträckt
mening skapar.

I deklarationen lovar utrikesministern

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

att regeringen skall »gå vidare och utforma
ett progressivt u-hjälpsprogram,
som skall motsvara vad den anser möjligt
och välmotiverat för vårt land att
göra i den fortsatta kampen mot fattigdomen
i världen». Trots att det borde
vara ett allmänt önskemål att svensk ulandspolitik
inte skall förvandlas till
partipolitik, har utrikesministern i går
tydligen varit angelägen om att binda
upp detta löfte i socialdemokratiska partiinstanser.
Jag tycker det är beklagligt
att man på det viset sätter likhetstecken
mellan svensk u-landspolitik och socialdemokratisk
u-landspolitik. Jag skall
emellertid inte närmare gå in på den
frågan. Vi kommer att få tillfälle att diskutera
u-landsproblematiken i stort senare
under årets riksdag. Jag begränsar
mig därför till att uttrycka önskemålet
att begreppet »progressivitet» ges en
tolkning som möjliggör att vår u-landshjälp
mer än hittills blir inriktad på
praktiskt-politiska realiteter.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Det är en rad i och för
sig både viktiga och intressanta problem
som tagits upp i den föregående
debatten, och jag tvingas därför att gå in
på om inte alla så de flesta av frågorna
för att ytterligare förtydliga de synpunkter
som framförts i regeringsdeklarationen.

Herr Ohlin började med att göra några
allmänna reflexioner om folkstyret.
Han underströk vikten av att vi i ett
demokratiskt land ställer oss bakom
kraven på folkstyre för praktiskt taget
alla jordens folk. Jag vet inte i vilket
sammanhang som inte även regeringen
har gjort detta. Jag kan hänvisa till
många uttalanden, som har gjorts inte
minst av den svenska socialdemokratien,
i vilka demokratiens principer har
hävdats; jag vet knappast något annat
parti — om man nu skall göra graderingar
— som så ute på fältet har be -

Utrikesdebatt

kämpat andra principer än de demokratiska
som just socialdemokratien.
Det har gjorts i fackföreningar, det har
gjorts i hyresgästföreningar, det har
gjorts i allmänna deklarationer från vår
sida; vi har sannerligen aldrig svävat
på målet när det gällt att hävda demokratiens
principer. Jag kan alltså understryka
att vi anser att man skall understödja
demokratien och folkstyret i all
världens länder, därför att jag vet att
den principen är självklar för oss, men
jag är inte lika övertygad om att vi har
några större möjligheter att påverka den
politiska utvecklingen i åtskilliga av
dessa länder.

Som en röd tråd i den debatt som vi
nyss har lyssnat på har gått att man
inte har någon ljus bild av förhållandena
i världen, som herr Bohman uttryckte
det. Nej, det är riktigt. Det är
ingen ljus bild som vi har tecknat i regeringsdeklarationen,
men jag tror att
vi har tecknat en sann bild. Detta hindrar
emellertid inte att man skall ta fasta
på alla de nyanseringar som finns i olika
delar av världen. Därvid bär vi bl. a.
inte kunnat undgå — det bestred inte
heller herr Bohman — att finna en viss
ljusning i det politiska läget i vår egen
världsdel.

Jag anser det viktigt att beakta detta.

Herr Bohman menar emellertid att
man inte av denna omständighet får
dra alltför långt gående optimistiska
slutsatser när det gäller vår egen politik
och tänker då i första hand på vår
säkerhetspolitik. I anslutning därtill
önskade han en mera utförlig analys av
förhållandena i vår världsdel än han
tycker att vi har tillhandahållit i regeringsdeklarationen.
Jag skall bara med
några ord påpeka vissa ting.

Den allmänna bedömningen i Västeuropa
är väl att riskerna för militära
konflikter i Europa är små och att
spänningen mellan väst och ost har
minskat avsevärt. En mångfald officiella
uttalanden, som vi hänvisade till i
deklarationen, pekar på denna utveck -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

ling. Detta politiska klimat anser man
bör utnyttjas till ytterligare närmande,
och det är detta vi också önskar. På
flera håll betonas att den ökade vikt
som politiska hänsyn i förhållande till
militära nu får spela exempelvis i
NATO troligen medför att avspänningen
kan slå igenom också i försvarsdirektiven.
Samtidigt påpekas att de militära
styrkorna i Östeuropa är oförändrade
och att en uttunning i Västeuropa
bör äga rum efter överenskommelse om
motsvarande åtgärder i Östeuropa. I nationella
motiveringar för återhållsamhet
med försvarsanslagen har man därför
understrukit statsfinansiella förhållanden
snarare än internationellt politiska.
Men resonemangen om tillbakadragande
exempelvis av brittiska och
amerikanska trupper från kontinenten
och försvarsdiskussionen i de enskilda
länderna vilar i mycket på de utrikespolitiska
och strategiska bedömningarna.
Jag skall, herr Bohman, ta ett exempel
ifrån en nyligen avgiven engelsk
regeringsdeklaration. Där heter det:

»Regeringen tror inte att NATO kan
utarbeta en strategi tillämplig på det
verkliga hot som Västeuropa står inför,
såvida inte hänsyn tas till Sovjetunionens
och de andra Warszawapaktländernas
politiska intentioner såväl som
till deras militära kapacitet.»

De allierade regeringarna (det gäller
NATO) erkänner i sina handlingar såväl
som i sina offentliga uttalanden att
spänningen i Europa har minskat och
att faran för angrepp är liten för närvarande.
I december 1966 bekräftade
de i NATO-rådet sin föresats att fortsätta
ansträngningarna att upprätta
bättre relationer med Sovjetunionen
och de östeuropeiska staterna på de politiska,
ekonomiska, sociala, vetenskapliga
och kulturella områdena. Den brittiska
regeringen anser att både de politiska
och militära avspänningssträvandena
bäst skulle tillgodoses genom en
ömsesidig nedskärning av NATO:s och
Warszawapaktens styrkor. Denna rust -

ningskontroll skulle förutom större säkerhet
för båda sidor också skapa bättre
förutsättningar för en lösning av de
politiska problemen på den europeiska
kontinenten och skulle dessutom friställa
ekonomiska resurser.

Man går vidare och säger litet längre
fram — där är man inne på samma resonemang
som herr Bohman nyss var:
»Det sovjetiska samhället har undergått
betydande politiska och ekonomiska
förändringar. Kina har blivit en faktor
som sovjetregeringen inte kan bortse
ifrån och NATO:s bibehållna styrka
har därför sin betydelse.»

I ett annat avsnitt av denna deklaration
säger man: »Det är svårt att förstå
att någon ansvarsfull regering med kännedom
om dessa fakta skulle räkna
med att genom användning av våld
emot Västeuropa uppnå något politiskt
mål, vars värde ej tillnärmelsevis kunde
mäta sig med de avskräckande riskerna.
Trots detta påstås ibland att
NATO kan tänkas behöva möta ett angrepp
i stor skala som resultat av en
olyckshändelse eller felberäkning. Dock
torde», säger man vidare, »ett angrepp
av misstag annat än på lägsta militära
nivå vara synnerligen osannolikt. Angrepp
i stor skala beroende på felberäkning
är än mindre sannolikt.»

Jag har tagit med detta som ett exempel
på att man tydligen inom NATOoch
de regeringar som är engagerade
i NATO liar en ungefär liknande bild
som den svenska regeringen av läget i
Europa, och det förefaller t. o. m. som
om de i vissa stycken skulle ha en ljusare
bild än den vi har. Därtill kan jag
nämna att nedskärningar av försvarsanslagen
har, räknat i konstant penningvärde,
förekommit i Belgien, i
Schweiz, i Storbritannien och i Västtyskland.
Försvarsutgifternas andel av
nationalprodukten har minskat i de
flesta av de västeuropeiska länderna.
Uttalanden som gjorts pekar på en fortsatt
stark återhållsamhet, under förutsättning
av att inte ett nytt utrikes -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

politiskt läge plötsligt uppkommer. Så
t. ex. har värnpliktstiden förkortats i
Belgien, Danmark, Finland och Holland.
I Europa har England, Västtyskland,
Frankrike och Portugal större försvarsbörda
räknat i andel av bruttonationalprodukten
än vad Sverige har.
De nordiska länderna har fullföljt tidigare
planering och sålunda inte vidtagit
några beskärningar av planerade
försvarsanslag. Dessa är emellertid tämligen
små jämfört med de svenska. I
samband med upphörandet av den amerikanska
materielhjälpen torde de reella
försvarsinvesteringarna komma att
minska.

Som en kommentar till vad herr Bohman
sade om att man inte fick dra alltför
långtgående, optimistiska slutsatser
skulle jag vilja säga följande beträffande
läget. När som nu är fallet en mera
varaktig avspänningstendens i Europa
har börjat göra sig märkbar och de för
oss centrala krigsriskerna sålunda otvivelaktigt
har försvagats, kan det vara
befogat att i ett ansträngt ekonomiskt
läge strama åt de planerade försvarsutgifternas
ökning, medan försvarskraften
i stort och på längre sikt kan upprätthållas.

I anslutning till vad jag nu har sagt
— vilket kanske kan vara en komplettering
till regeringsdeklarationen beträffande
läget i Europa — skall jag
med några ord också beröra de inlägg
som har gjorts beträffande ett eventuellt
icke-spridningsavtal och de konsekvenser
som det kan få även för Sveriges
vidkommande.

Herr Hedlund sade att det i och för
sig inte är så märkvärdigt att kärnvapenmakterna
vill biträda ett icke-spridningsavtal
eftersom de i realiteten inte
gör något offer, medan det däremot kan
vara ett offer för de stater som icke har
några kärnvapen. Det kan naturligtvis
ligga någonting i ett sådant resonemang.
Därför har Sverige också serverat
den s. k. paketlösningen. Som i regeringsdeklarationen
utsäges är fruktan

Utrikesdebatt

för en utveckling mot en allt starkare
monopolställning för kärnvapenmakterna
allmänt utbredd. Snart sagt varje inlägg
i höstens FN-debatt i första politiska
utskottet röjde detta faktum. Vid
de två sammanträden som hittills i år
har hållits i Geneve har osedvanligt
starka understrykningar härav gjorts,
inte minst från Storbritanniens och Italiens
sida. Som exempel kan också anföras
en artikel i Economist för den 25
februari. Det heter där: »Men man bör
ej se avtalet isolerat. Det kan få ett
verkligt värde endast om det ses som
ett led i en bred strategi som syftar inte
endast till en frysning utan en verklig
reduktion av världens kärnvapenarsenal.
»

De flesta potentiella kärnvapenländer
har vid upprepade tillfällen betonat
att de ej vill »skriva bort sig» från
medlemskap i kärnvapenklubben för
någon längre tid, såvida ej dess medlemmar
börjar skära ned sitt eget vapeninnehav.
Det finns uppenbarligen
en direkt förbindelse mellan avtalet och
en sådan bredare strategi. Och det är
just i detta syfte som vi har framställt
förslag om en paketlösning och som vi
nu i Geneve har förordat att alla de i
paketet ingående stoppen, d. v. s. provstopp,
produktionsstopp och spridningsstopp,
skall behandlas samtidigt.
Ett provstopp skulle vara ägnat att hämma
möjligheterna för kärnvapenmakterna
att kvalitativt sett vidareutveckla
kärnvapnen till alltmer förfärande förstörelseredskap.
Dessutom fruktar jag
att man, om inte ett provstopp kommer
till stånd, utvecklar dessa kärnvapen
så att man kanske till slut kan avlossa
atomprojektiler från vanliga haubitser.
Därmed skulle man ha kommit
fram till ett tillstånd där kärnvapnen
inte längre är exklusiva vapen utan har
förvandlats till konventionella sådana.

Klart är att vi har all anledning att
försöka motverka en sådan utveckling.
Ett produktionsstopp skulle binda kärnvapenmakternas
handlingsfrihet i fråga

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

om det kvantitativa uppbyggandet av
arsenalerna. Dessa krav är alltså inslag
i en kampanj mot kärnvapen som nu
måste föras på den internationella arenan
mot det tilltagande hotet på tre linjer.
Det räcker inte att bara åstadkomma
ett stopp för dessa terrorvapens
spridning till dem som ännu icke har
några, även om det är viktigt nog och
ett syfte som regeringen helhjärtat instämmer
i.

I anslutning härtill fick jag en direkt
fråga av herr Ohlin om vår s. k. handlingsfrihet
när det gäller kärnvapen i
anledning av den diskussion som har
pågått i pressen under senare tid. Till
det vill jag säga att det i våra atomsamarbetsavtal
med USA och Storbritannien
föreskrivs att kontrollen över
importerat material snarast möjligt
skall ersättas med IAEA-kontroll. Någon
kontroll över inhemsk uranproduktion
är det ej tal om i detta sammanhang.

IAEA-kontrollen kommer att gälla ett
antal namngivna anläggningar. När
statsrådet Lange den 28 februari deklarerade
att avsikten var att ställa den
svenska atomenergiverksamheten under
IAEA-kontroll avsågs därmed nu förefintliga
reaktoranläggningar. I princip
kvarstår alltså den svenska handlingsfriheten
för framtiden, eftersom vi i
nya anläggningar skulle kunna utnyttja
eget eller kontrollfritt importerat uran.
Jag vill emellertid säga att det rent
praktiskt skulle möta svårigheter, liksom
det även ur politisk synpunkt skulle
te sig uppseendeväckande. I dagens
liige, då Sverige deltar i arbetet på ett
spridningsförbud, måste ett dylikt
handlande bedömas som osannolikt.
Men om Sverige skulle vara berett att
formellt och kategoriskt med för framtiden
bindande verkan avstå från handlingsfriheten
antingen genom att underteckna
ett internationellt avtal eller genom
en unilateral deklaration, skulle
givetvis, i enlighet med de överenskommelser
som vi har partierna emellan,

både utrikesnämnden och riksdagen höras
först.

Kriget i Vietnam har också berörts
i debatten. Jag inkasserar naturligtvis
den uppfattning som alla de tre föregående
talarna låtit komma till uttryck
då de ställt sig kritiska mot den amerikanska
politik som nu bedrivs i Vietnam.
Såvitt jag kan förstå har alla varit
överens om att amerikanarna borde tillgripa
ett bombstopp över Nordvietnam
■—■ t. o. in. ett villkorslöst bombstopp,
såsom herr Ohlin uttryckte det — för
att få till stånd de så önskvärda förhandlingar
som skulle kunna leda till
att kriget upphörde och att det vietnamesiska
folket förskonades från de
oerhörda lidanden som det är utsatt
för. Herr Bohman talade om tendenser
till ett raskrig i Sydostasien, och jag
tror att det var en riktig karakteristik.
Detta kan bli en ytterligt farlig utveckling,
om man inte kan hindra krigets
fortsättande.

Förenta staterna har ständigt pumpat
in nya styrkor i Sydvietnam och intensifierat
bombningarna över Nordvietnam.
USA:s stridande förband uppgick
vid årsskiftet till omkring 390 000 man
enligt officiell statistik. Till detta kommer
sydkoreanska, nyzeeländska, filippinska
och australiska trupper på tillsammans
något över 50 000 man samt
sy dvietnamesiska regeringstrupper på
620 000 man — allt enligt den officiella
amerikanska statistiken. Mot denna miljonarmé
kämpar FNL-gerillan, vars förband
enligt amerikanska uppskattningar
omfattar knappt 300 000 man, av vilka
omkring 50 000 skulle vara nordvietnamesiska
trupper.

För två år sedan, vid nyåret 1965,
fanns i Sydvietnam endast 23 000 amerikanska
soldater. Sedan dess har vårt
språk tillförts ett nytt ord: kriget har
eskalerats och blivit till vår tids stora
och just nu till synes olösliga problem.

Man vågar nog säga att Förenta staterna
vid olika tillfällen har felbedömt
styrkan av den motståndsrörelse som

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

står Saigonregeringen emot och vilken
ånnu behärskar en stor del av landet.
Jag tror att herr Hedlund har rätt när
han karakteriserar förhållandet mellan
FNL och Nordvietnam. Detta kan inte
uttryckas i så entydiga termer som amerikanarna
använder. Framstående FNLrepresentanter
synes sikta till en neutral
stat i nära kontakt med Laos, Kambodja,
Burma och Indonesien och utan
de hårda bindningar till kommunistlägret
som exempelvis Nordvietnam
har.

Anmärkningsvärt är ett uttalande
som gjort av general Giap, som är Nordvietnams
överbefälhavare och har gammal
erfarenhet av krig av detta slag.
Han säger att amerikanerna till varje
pris måste behålla den terräng de har
men koncentrera sina trupper till baser,
medan terrängen hålls av spridda
enheter. Att bomba hjälper inte mycket
i det här fallet, anser han. Likaså befinner
sig enligt Giap amerikanerna i
ett dilemma därför att, som han uttrycker
det, de föreger idealistiska motiv
— och kanske tror på dem — men
ändå tvingas föra ett krig i sedvanlig
kolonialkrigsstil. Därför är det svårt
för dem att övertyga vietnameserna
om att de vill ett men gör ett annat.

Giap påpekar vidare att FNL har 14
miljoner människor som sin rekryteringsbas,
och det räcker mer än väl,
anser han. Ett effektivt befrielsekrig
kan enligt honom föras i så oförmånliga
proportioner som 1:15, men i Sydvietnam
är relationerna 1: 3, och eftersom
den större styrkan — amerikanerna
och de håglösa sydvietnamesiska
regeringsstyrkorna —• måste vara defensiv,
ständigt på vakt, är dess läge
enligt honom sämre än vad det synes
kunna vara. Det kan vara överdrifter,
när han talar om förhållandet 1:15,
men man kan nog inte frånkänna denna
gamle gerillakrigare vissa erfarenheter.
Eftersom han i mer än 20 år har
kämpat mot japaner, fransmän och

Utrikesdebatt

amerikaner, så måste han veta en del
om vad han talar om.

Tydligt är att förhoppningarna att
flygkriget snabbt skulle medföra en avgörande
vändning har, som alla vet,
visat sig vara ogrundade. Utan tvivel
har USA-flyget tillfogat exempelvis
Nordvietnam stort avbräck, men resultaten,
både de rent militära och de
psykologiska, har varit förbluffande
små i förhållande till de väldiga insatserna.
Det förefaller nästan som om
båda sidor skulle kunna hålla ut praktiskt
taget i obegränsad tid, och ett
militärt avgörande framstår alltmera
som osannolikt. En uppgörelse vid förhandlingsbordet
ter sig under dessa
omständigheter som det enda rimliga.

Man skall inte utdela betyg i onödan
i sådana här sammanhang. Men felet
i den amerikanska vietnampolitiken är
måhända tron på att militära metoder
kan användas mot en fiende, som opererar
efter gerillametoder och som bärs
fram av djupt socialt missnöje och den
förbittring som misär och utplundring
har skapat. Just storleken i USA:s militära
åtaganden i Sydvietnam skapar
en ständig inriktning att se alla problem
i militära termer och att underordna
allt annat de militära kraven. Åtgärderna
att på nytt börja bombanfallet
mot Nordvietnam är ett nytt exempel
på riktigheten av den iakttagelse som
åtskilliga även framstående amerikaner
har gjort, och någon väg ut ur dilemmat
kan i dag knappast skönjas. Jag säger
att detta är beklagligt. Opinionen mot
kriget i Sydostasien blir allt starkare,
som herr Bohman också alldeles riktigt
framhöll. Man skulle väl kunna
säga att vi i dag i vietnamkonflikten bevittnar
en världsomfattande identifiering
med ett litet folk som med okuvlighet
och offervilja håller en supermakt
med ofantliga resurser stången.

Man har också nämnt något om Kinas
roll, och det är väl riktigt att Kina
övar ett inflytande, inte minst på den

Andra kammarens protokoll 1967. Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

nordvietnamesiska regeringen. Det är
kanske, som någon framhöll här, riktigt
att Kina i och för sig är intresserat
av att kriget skall fortsätta. Kinas
roll har emellertid hittills varit att
man förenat ursinne i politiken med
återhållsamhet i praktiken och det
finns därför anledning tro, att Kina
kommer att vara försiktigt när det gäller
att blanda sig i vad som nu sker i
Vietnam.

Jag skall kanske också säga några
ord om händelseutvecklingen i södra
Afrika, eftersom herr Ohlin efterlyste
vad han kallar för hårdare påtryckningar
på Portugal. Redan i regeringsdeklarationen
har det förklarats att den
portugiska regeringen är fullt på det
klara med den svenska regeringens
ståndpunkt. Herr Ohlin efterlyste vidare
initiativ men om sådana skall leda
till praktiska resultat, d. v. s. åtgärder
mot Portugal, måste de företas av säkerhetsrådet
— och det vet herr Ohlin
lika väl som jag. Det som möjliggör
både den portugisiska kolonialpolitiken
och låt oss säga rebellregimens verksamhet
i Syd-Rhodesia är emellertid
Sydafrika och den politik soin detta
land bedriver. Här har verkligen Sverige
varit aktivt.

Jag skall redogöra för vad som ägt
rum. I den rapport som säkerhetsrådets
expertkommitté framlagt angående
sanktioner mot Sydafrika hänvisas
bl. a. till frågan om kompensation till
de länder som drabbas vid eventuella
sanktionsåtgärder mot Sydafrika. Den
29 november 1965 riktade ambassadör
Åström en hemställan till säkerhetsrådets
ordförande att ta upp rapporten
till diskussion och i ljuset därav överväga
vilka ytterligare åtgärder som
kunde vidtas. I ett interpellationssvar
till herr Nilsson i Tvärålund den 9 december
1965 framhöll jag, att regeringen
skulle finna det naturligt om säkerhetsrådet
tog initiativ till en närmare
undersökning av hur ett sådant kompensationssystem
skulle fungera. Un -

der FN-debatten 1965 om apartheidfrågan
gjordes ifrån svensk sida den 15
december en röstförklaring varvid betonades,
att ett rättvist system för att
fördela sanktionsbördorna måste utarbetas.

I det svenska inlägget i förra årets
generaldebatt i FN den 10 oktober tog
jag ånyo upp frågan och framhöll, att
problemet torde kunna lösas genom en
solidarisk ansträngning. I ett interpellationssvar
till herr Sundin den 30 november
1966 tog jag på nytt upp ärendet
och redogjorde för den svenska
inställningen. I detta interpellationssvar
hänvisade jag också till ett motsvarande
uttalande i TV den 29 september.
Ambassadör Åström avgav den
12 december 1966 en svensk röstförklaring
i apartheidfrågan under debatten
i FN :s särskilda politiska utskott
varvid han särskilt betonade, att ett
rättvist system måste utformas för fördelning
av de bördor som kan komma
att åvila medlemsländerna på grund
av säkerhetsrådets beslut. Den 19 december
1966 framhöll ambassadör
Åström ånyo för säkerhetsrådets ordförande
att den svenska regeringen
som följde apartheidfrågans utveckling
med största uppmärksamhet var
intresserad av att erfara om frågan
snart kunde väntas komma upp i säkerhetsrådet.

Vår uppfattning var att rådet nu
snart borde gripa sig an med uppgiften
att studera expertkommitténs rapport
om sanktioner. I detta sammanhang var
det av betydelse att rådet särskilt undersökte
möjligheterna att utarbeta ett
system för en rättvis fördelning av de
bördor som i fall av tvingande ekonomiska
sanktioner skulle läggas på medlemsstaterna.
Genom en sådan undersökning
skulle man, när den tiden
kommer, lättare få till stånd ett beslut
i rådet. Säkerhetsrådets ordförande tog
den svenska framställningen ad notam
men meddelade dock, att ingen medlem
i säkerhetsrådet hade hemställt

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

om att kalla rådet till sammanträde i
denna fråga, och han hade heller ingen
kännedom om att någon rådsmedlem
då övervägde en sådan framställning.

Det innebär sålunda att inte heller
de afrikanska staternas representanter
i medlemsrådet var beredda att ta något
initiativ.

Det är faktiskt inte så som herr Ohlin
påstår, att vi bara sitter och väntar på
att det skall vidtas åtgärder för att bekämpa
raspolitiken i Portugal och Sydafrika.
Vi har tvärtom lagt fram olika
förslag till praktiska, effektiva åtgärder
för att komina till rätta med denna för
oss så ytterst motbjudande politik.

Så slutligen frågan om u-hjälpen. Såsom
den numera ansvarige för regeringens
u-hjälpspolitik anser jag att vår
medverkan krävs i växande grad i en
internationell ansträngning att hejda
svälten, att bromsa folkökningen och
att starta utvecklingen mot en bättre
framtid för världens fattiga folk.

Herr Ohlin ville göra gällande att vad
jag sagt om att man skall utarbeta en
plan för den framtida verksamheten
skulle innebära att regeringen gjort
misstag tidigare; först nu skulle regeringen
utarbeta en plan. Herr Bohman
anmärkte att jag i går skulle ha sagt att
jag vill lägga fram en sådan plan och
att jag därmed skulle dragit in partipolitik
i sammanhanget.

Jag vet ingenting om vad som inträffade
i går. Jag vet bara att jag för
åtskillig tid sedan fick partistyrelsens
uppdrag att utarbeta ett program för den
framtida u-hjälpspolitik, som det socialdemokratiska
partiet anser att det
vill genomföra. Jag kan inte förstå, herr
Bohman, att detta kan tas som ett utslag
av att jag nu försöker dra partipolitiska
fördelar av u-hjälpen. Jag har absolut
ingenting att erinra mot att högern utarbetar
ett program eller en plan för
hur den tänkt sig u-hjälpspolitiken. Att
denna »nyhet» stått att läsa i tidningarna
först i dag är jag, det kan jag försäkra
herr Bohman, helt oskyldig till.

Utrikesdebatt

När jag läste tidningarna blev jag nästan
lika förvånad som jag utgår ifrån
att herr Bohman blev, eftersom detta
beslutet om detta uppdrag åt mig fattades
för ungefär en och en halv månad
sedan. Det är tydligen tidningarna härvidlag
som inte varit riktigt på bettet
och inte fått tag på denna gamla nyhet
förrän just nu.

Till herr Ohlin vill jag emellertid utan
vidare svara att visst har misstag begåtts
när det gällt att praktiskt genomföra
den svenska u-hjälpen. Jag skulle
vilja se den som i fråga om en helt ny.
verksamhet vill göra gällande, att han
kan genomföra en sådan verksamhet
utan att göra misstag. Jag skulle kunna
hänvisa till vad både herr Hedlund och
herr Bohman sade; de är väl medvetna
om de ytterligt stora svårigheterna att
på ett riktigt, praktiskt och effektivt sätt
genomföra u-hjälpsverksamheten. Jag
vet att herr Ohlin ofta anser sig vara
nära fulländningen och anser sig veta
exakt hur man skall utforma politiken
på olika områden. Men jag erkänner
utan vidare, att jag personligen ännu
icke har fått något riktigt grepp om
hur denna politik bör utformas ehuru
jag nu söker sätta mig in i problemen.

Det enda jag med säkerhet vet är att
man i detta land i alltför hög grad låst
fast diskussionen vid den s. k. enprocentregeln
eller vid frågan om penninganslagen.
Det är, mina damer och
herrar, inte bara fråga om pengar; det
är mycket mer djupliggande problem vi
har att brottas med. Det är de problemen
som jag försöker att sätta mig in i.
Eftersom dessa problem är så oerhört
invecklade kan jag inte garantera att
det inte kan komma att göras misstag
här och var också i framtiden. Den som
i det avseendet anser sig vara oskyldig,
han må kasta den första stenen!

Jag vill göra herr Ohlin uppmärksam
på att det endast är fem år sedan den
svenska u-hjälpen togs upp som en stor
politisk fråga och började spela en väsentlig
roll i vår utrikespolitik och i vår

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

handelspolitik. Sedan dess har den utvecklats
relativt snabbt; detta beror delvis
på den låga utgångspunkten. Den
svenska u-hjalpens förvaltning har genomgått
flera stadier, dess innehåll har
förändrats, nya medel och metoder har
vuxit fram och volymen av anslagen
över statens budget har vuxit från drygt
0,5 till omkring 1 procent av de samlade
statsutgifterna. Vid sidan av den aktivitet
som återspeglas i anslag och utbetalningar
har regeringen varit verksam
på den nationella och den internationella
handelspolitikens område i
syfte att bidra till en ökad världshandel
och till att åstadkomma sådana handelsvillkor
för de fattiga länderna att
deras möjligheter till produktion och
export skulle kunna öka och därmed deras
ekonomiska utveckling påskyndas.
Vidare har Sveriges företrädare -— det
vill jag också understryka —• i en rad
internationella organ utvecklat aktivitet
för att genom internationell verksamhet
angripa sådana fundamentala
problem för den ekonomiska, sociala
och kulturella utvecklingen som befolkningstillväxten,
arbetslösheten och undersysselsättningen
samt analfabetismen.

Jag vill ännu en gång — jag har gjort
det tidigare i denna kammare — understryka
vilka insatser Ulla Lindström
gjorde när det gällde familjeplaneringen,
då hon till att börja med slogs praktiskt
taget ensam i Förenta Nationerna
för en linje som numera allmänt godtas
av så gott som alla länder; även de katolska
länderna och påvestolen börjar
acceptera hennes resonemang. Det var
verkligen en insats — den fick betydelse
inte bara för vad vi gjorde utan också
och framför allt för vad andra länder
och de underutvecklade länderna själva
skulle komma att vara beredda att göra
för att genomföra en familjeplanering.
Hur betydelsefull denna del av utvecklingshjälpen
är har jag i än högre grad
fått klart för mig sedan jag övertagit
denna verksamhet.

Under de senaste månaderna har den
offentliga debatten i hög grad ägnats
problem även i dagens svenska samhälle
— industriens strukturomvandling
och kapitalbehov. Det finns, anser
många, underutvecklade områden även
i vårt land. Jag nämner också arbetslöshetsriskerna,
vår internationella konkurrenskraft,
våra möjligheter till fortsatt
snabb standardhöjning, de ansträngda
statsfinanserna etc. Det kan
hända att herr Hedlund har rätt i att vi
inte har lyckats tillräckligt bra med vår
upplysningsverksamhet. Men där tror
jag att vi alla är ansvariga. Vi har ju
gått ut till den svenska menigheten, som
har alla de nyss nämnda problemen
inpå livet, och sökt förklara hur oerhört
viktigt detta u-landsproblem på
längre sikt är, fastän det ligger utanför
våra egna gränser.

I detta sammanhang har också u-hjälpens
anslagsfråga tilldragit sig stort intresse.
Regeringens bedömning har varit
att vi för nästa budgetår måste nöja oss
med ungefär samma ökningstakt som
under de senaste åren, d. v. s. 20 procent,
men därvidlag har olika synpunkter
framkommit. Kritik har också riktats
mot oss för att vi varit för njugga.
Där har det emellertid varit av ett visst
intresse för mig att endast en återhållsam
och i varje fall ingen organiserad
kritik har försports av den innebörden
att regeringen skulle ha gått
för långt i sina förslag rörande u-hjälpen.

Med utgångspunkt härifrån, anser
regeringen det nu vara viktigt att gå
vidare och arbeta fram ett progressivt
u-hjälpsprogram, som svarar mot vad
regeringen anser vara möjligt och välmotiverat
under några år framåt för
att lämna — såsom vi har uttryckt det —
ett växande svenskt bidrag till de fattiga
ländernas utvecklingsansträngningar.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag säga till utri -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

kesministern, när han talade om åtgärder
mot Portugal, att vad jag efterlyste
var att regeringen inte bara skulle vara
villig att agera när FN:s säkerhetsråd
hade beslutat, utan också ta egna initiativ.
Nu framhåller utrikesministern att
det är säkerhetsrådet som bestämmer.
Ja, men säkerhetsrådets agerande påverkas
ofta i hög grad av den opinion
som utvecklas bland andra medlemmar
i FN, och det är där som den svenska
regeringen till att börja med skulle
kunna sätta in sina krafter genom att
arbeta för lämpliga initiativ.

Därefter övergick utrikesministern
till att tala om sydafrikaproblemet och
om initiativ beträffande Sydafrikas
apartheidpolitik. Men det var frågor
som jag inte berörde, och där blev alltså
utrikesministerns replik ett slag i luften.

Vad u-hjälpen beträffar instämmer jag
i att statsrådet fru Lindström gjorde
en mycket god insats för att inom FN
väcka förståelse för familjeplaneringen.
Jag har också från denna talarstol flera
gånger stött fru Lindström på den punkten.
Kanske har hon till och med på ett
stadium fått mera stöd från mitt parti
än från det socialdemokratiska partiet.
Detta innebär emellertid inte att jag är
övertygad om att statsrådet fru Lindström
alltid i FN har tillämpat de diplomatiska
metoder som leder till de
bästa resultaten. Men då det gäller ärligheten
och energien i hennes strävan
för familjepolitik i u-länderna, och att
denna också har varit till nytta, instämmer
jag med utrikesministern.

Regeringen har nu kommit till den
slutsatsen att man vill ha ett progressivt
hjälpprogram för u-länderna. Ja,
ett sådant program har behövts länge.
Det är vad vi har efterlyst, medan regeringen
har ansett att man kunde klara
sig ändå. Och mittenpartiernas förslag
till årets riksdag innebär just fullföljandet
av det progressiva hjälpprogram
som SIDA har utarbetat. Varför säger
då regeringen att det visserligen behövs
ett progressivt hjälpprogram men att

Utrikesdebatt

det som finns för SIDAS del inte skall
få utföras utan att man skall göra på
något annat sätt?

Statsrådet Nilsson, som är en van folketshusdebattör,
talar om att visst begår
man misstag men att jag låtsades
som om jag aldrig skulle göra det. Nej,
herr statsrådet, det var ett för enkelt
knep. Visst har det gjorts misstag, och
det har i viss mån varit ofrånkomligt.
Men vad det gäller är den belysning som
regeringspolitiken på detta område kommer
i när den jämförs med förslagen
från mittenpartiernas sida. Och vi kan
påvisa att här hotar ett nytt misstag genom
att en i viss mån planmässig och
progressiv politik från SIDA:s håll möter
hinder från regeringen, trots allt
dess tal om planmässighet.

Statsrådet säger: »Det är inte bara
fråga om pengar.» Det är också en sådan
där — förlåt uttrycket, herr statsråd
— klyscha. Ingen har sagt och ingen
har tänkt att det bara är fråga om
pengar. Men utan materiella resurser,
som pengar kan förvärva, är det inte
lätt att göra vad vi vill göra. Dessa materiella
resurser, iir en av flera nödvändiga
förutsättningar, och därför kommer
man inte ifrån frågan om storleken
av det anslag som SIDA har begärt
genom att säga att pengar inte är allt.

Herr Bohman talade så mycket om
att samhällsförhållandena i u-länderna
är det grundläggande och avgörande.
Visst är det riktigt. Men om vi stöder
kampen mot svälten, om vi stöder undervisning,
utbildning och industriell
utveckling i u-länderna, bidrar vi till
att skapa sådana förutsättningar i uländerna,
att de får större möjligheter
att själva lösa de samhällsorganisatoriska
problem som -—• det instämmer jag
med herr Bohman i — är så grundläggande.
Därför skall vi inte sitta och vänta
på att dessa länder först skall lösa
de samhällsorganisatoriska problemen
och därigenom minska misstagen, utan
vi skall inskrida med ett mångsidigt
hjälpprogram.

Herr talman! Statsrådet Nilsson pas -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

sade på att säga någonting om att socialdemokratien
när det gällde den inre
demokratien hade gjort mer insatser än
någon annan. Det ämnet faller egentligen
utanför dagens debatt, herr .statsråd,
men får jag ändå erinra om att den
svenska liberalismen har — därför att
det är centralt för dess åskådning —
ända sedan långt tillbaka på 1800-talet
då man kunde börja tala om en sådan
liberalism, konsekvent och målmedvetet
arbetat för demokratien. Detta skedde
under en period då socialdemokratien
ännu var delad, då starka krafter
inom socialdemokratien icke var demokratiska
utan flirtade med tanken på
proletariatets maktövertagande under
icke helt demokratiska former. Vi är
glada att det har skett en förändring
i det avseendet, och bestrider inte att
den är äkta.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag uttalade mig nog
inte så kategoriskt som utrikesministern
gjorde gällande för ett villkorslöst
bombstopp. Jag sade att det förefaller
som om man i ett bombstopp kunde se
en möjlighet att öppna förhandlingsdörren,
men jag tilläde att det föreligger
delade meningar om effekten. Den ena
gruppen anser att ett bombstopp kan
underlätta förhandlingar, den andra
menar att det kan försvåra en försoning
därför att bombstoppet utnyttjas för
en militär uppladdning från Nordvietnams
sida. Det var därför jag förde in
i bilden att ett bombstopp skulle kompletteras
med en internationell övervakning
av vad som sker under den tid
bombstoppet tillämpas.

Jag tycker, vilket väl framgick av mitt
anförande, att regeringsdeklarationen
-— liksom första delen av utrikesministerns
kompletterande anförande rörande
Vietnam — var riktig, och jag kan acceptera
det mesta där. Men jag är inte
riktigt lika villig att acceptera utrikesministerns
konstateranden i slutet av
anförandet.

Det förhåller sig inte på det sättet
att FNL bärs upp helt »av misär och utplundring»,
som utrikesministern gjorde
gällande. Jag tycker att utrikesministern
också bortsåg från att Förenta staterna
började använda militära medel
därför att våld och terror utövades i
Sydvietnam med stöd av grupper och
förband från Nordvietnam. Det var själva
upprinnelsen till vad som sedan hänt.

Sedan är jag mycket tacksam för den
kompletterande, en timme långa regeringsdeklaration
som utrikesministern
lämnade i sitt andra anförande och där
utrikesministern ytterligare behandlade
både Europa och säkerhetsproblemen.
Jag har inte på något sätt förnekat avspänningen
i Europa mellan stormakterna,
men jag har gjort gällande att så
stora risker kvarstår att vi inte rimligen
kan lägga upp en ny försvarspolitik.
Det har kommit nya risker in i
bilden. Ett starkt spänningsläge kan
skapa stabilitet genom att de stora blocken
står mot varandra, så låsta, att
ingen vågar göra någonting, därför att
om det händer något, utlöser det en
världskamp. En lättnad i spänningsläget
kan däremot skapa större rörelsemöjligheter
och ökade partiella risker.
Europa 1914 med alla dess statsbildningar
var ett »riskabelt landskap», såsom
utrikesministern är väl medveten
om. Och situationen är nu den, att medan
Tysklands delning av öststaterna
betraktas som en förutsättning för avspänning,
utgör denna delning ur motpartens
synvinkel en grund för spänning
och motsättningar. Så förhåller det sig
också med de olösta tyska gränsproblemen
och Berlinmuren.

Jag menar alltså att så länge sådana
stora risker finns kvar ute i Europa kan
man inte ta europasituationen till utgångspunkt
för en omläggning av vår
försvarspolitik, även om det har inträtt
en viss avspänning. Man kan inte se så
optimistiskt på utvecklingen. Vi vet hur
lättsinnigt man uttalade sig på ansvarigt
håll 1914, några månader före

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

världsbrandens uppblossande, och hur
man uttalade sig i England t. ex. i slutet
på 1930-talet inför en »avspänningssituation»
som då troddes föreligga. De
militära styrkorna i Europa är i dag
starkare än någonsin tidigare. Även om
försvarets andel av bruttonationalprodukten
på sina håll har sjunkit, har
denna andel sjunkit också i Sverige. I
fråga om värnpliktstidens längd leder
Sverige inte heller kurvan, utan vårt
land ligger därvidlag i botten.

Vi har, slutade utrikesministern, inte
gjort något annat än »stramat åt» ökningen
av våra försvarsutgifter — vi
kommer i stort sett att bibehålla vår
försvarseffekt. Eftersom detta inte är en
försvarsdebatt skall jag inte bemöta utrikesministern
på den punkten; det får
vi tillfälle till senare. Men beskrivningen
är icke rättvisande.

Vad slutligen gäller min kritik mot
den tendens jag iakttagit att göra partipolitik
av u-hjälpen, så är det ju på det
sättet —- som utrikesministern så skickligt
nyss har framhållit — att vi famlar
oss fram i fråga om u-landshjälpens uppläggning.
Utrikesministern belyste också
på ett alldeles utmärkt sätt den problematik
vi härvidlag har att brottas
med. Propositionen nr 100 för ett par
år sedan är långtifrån sista ordet på
detta område. Vi har från oppositionens
sida, och inte minst från högerpartiet,
år efter år begärt att man skall se över
de principer som fastlades för ett par
år sedan och sålunda försöka få fram
en ny grundsyn på den svenska u-landshjälpen.
Regeringen har emellertid avvisat
dessa framstötar — den har inte
varit intresserad av saken.

När jag nu läser i tidningarna att utrikesministern
själv är ordförande i en
grupp inom det socialdemokratiska partiet,
som skall dra upp riktlinjer för
u-landshjälpen, frågar jag mig: Varför
har man inte velat ta initiativet till en
alla partier omfattande utredning av
u-landshjälpens problematik? Varför
skall första steget tas i det socialdemo -

Utrikesdebatt

kratiska partiet och inte av statsmakterna?
Detta var anledningen till min
kritik. Jag vidhåller den.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Beträffande de tidigare
ärade talarnas uttryckssätt i fråga om
den amerikanska vietnampolitiken gjorde
jag ingenting annat än att jag inkasserade
att samtliga var kritiskt inställda
till denna. Jag fattade dem också
så att samtliga ansåg att den är
olycklig ur många synpunkter, inte bara
för det vietnamesiska folket utan också
— vilket herr Bohman påpekade —-från den synpunkten att amerikanerna
förlorar goodwill över hela världen så
länge kriget pågår.

När jag konstaterade att alla var anhängare
av att ett bombstopp borde
komma till stånd påstod jag inte att
det var herr Bohman som ansåg att
detta skulle vara villkorslöst. Jag underströk
särskilt att det var herr Ohlin
som hade använt ordet villkorslöst.
Herr Bohman kan gå till protokollet, så
skall han få se att jag har rätt i detta
avseende.

(Herr Bohman: Desto bättre!)

Frågan om förhållandena i Europa är
tydligen inte mycket att diskutera, eftersom
även herr Bohman — i likhet
med mig — anser att det bär inträtt
en avspänning och att situationen inte
är likadan som tidigare. Om vi nu skall
komma in på säkerhets- och försvarspolitik
vill jag understryka att jag inte
menar att vad som håller på att ske är
en omläggning av vår försvarspolitik;
jag skulle snarare vilja hävda att det
är fråga om en modernisering av den.
Alldenstund jag själv har varit försvarsminister
i åtskilliga år vet jag att denna
modernisering pågår ständigt. Den
pågick under min tid som försvarsminister,
och den har fortsatt under Sven
Anderssons tid. Denna modernisering
har lett till besparingar på olika områden
och till att man har anpassat orga -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

nisationen efter den vapentekniska utveckling
som har ägt rum. Det är väl
detta som försvarsministern och regeringen
i övrigt liksom — förmodar jag
— också försvarsutredningen kan vara
intresserade av, liksom av avspänningstendenserna
i Europa.

När vi talar om Portugal kräver herr
Ohlin initiativ. Han vill att regeringen
skall åstadkomma någonting, att vi skall
säga ifrån till portugiserna. Det har vi
gjort. Jag kan som exempel nämna att
handelsministern hade ett långt samtal
med den portugisiske ekonomiministern
när denne besökte Stockholm för
någon tid sedan. Jag kan också hänvisa
till att vi har understött och deltagit
i alla aktioner i Förenta Nationerna
som har gällt Portugals kolonialpolitik.

Herr Ohlin efterlyser praktiska åtgärder,
och det är just vad vi strävar efter
i vår politik också i Förenta Nationerna.
Det är därför som vi har tagit upp
alla dessa problem, exempelvis om fördelningen
av kostnaderna när man skall
genomföra sanktioner; detta har gällt
både Sydafrika och de portugisiska besittningarna
i Afrika. Det är meningslöst
att bara avfyra resolutionskanoner
i Förenta Nationerna, om man inte undersöker
hur de fattade besluten praktiskt
skall genomföras. Jag hänvisade
till detta i mitt tidigare anförande;
denna redovisning ger enligt min mening
klart vid handen att vi verkligen
vill åstadkomma en praktisk politik för
att nå effektiva resultat.

Jag tror inte att det gagnar så mycket
att vi i fortsättningen — måhända
med än högre röst, som herr Ohlin bär
förordar — bara ansluter oss till de resolutioner
som antages och beslut som
fattas i Förenta Nationerna. Det är viktigare
att lägga fram praktiska förslag
och förmå övriga länder att på allvar
ta itu med problemen; det gäller i detta
fall också säkerhetsrådet, till vilket
vi har gjort den ena påstötningen efter
den andra.

Om man här skall ta upp frågan om
regeringens och socialdemokratiens
uppslutning bakom den meningen att
folken skall ha sin egen självbestämningsrätt
och att vi skall kämpa för
demokratien, så bestod mitt inlägg endast
i en kommentar till den enligt mitt
förmenande mycket dunkla uppläggning
som herr Ohlin inledde sitt anförande
med. Han talade faktiskt inte
riktigt ur skägget, utan nämnde bara
att socialdemokratien väl kunde ansluta
sig till att alla folk skulle erhålla
självbestämningsrätt. Och jag underströk
att så var fallet. När herr Ohlin
sedan kom in på frågan om diktaturtendenser
i exempelvis vårt eget land
antydde han — även om han inte sade
det rent ut — någonting om att det var
kommunismen i olika länder som han
var ute efter. Och då hänvisade jag bara
till socialdemokratiens mångåriga kamp
för demokratiens principer. Det gäller
inte att möta en ideologi med vapenmakt,
utan jag tror att det effektivaste
sättet att bekämpa en diktaturideologi
är att använda fredliga vapen och den
övertygelsens styrka som socialdemokratien
bär begagnat.

I fråga om u-hjälpen säger herr
Ohlin att jag med tillhjälp av ett knep
ifrån mina folketshusdebatter vill komma
ifrån att vi när det gäller u-hjälpen
gjort misstag. I själva verket var det
herr Ohlin som drog denna slutsats:
regeringen har gjort misstag när det
gäller u-hjälpspolitiken. Jag var då tillräckligt
uppriktig att gå upp och säga
att så har skett. Och jag vill se den som
inte skulle göra misstag när det gäller
att tackla detta oerhört svårbemästrade
problem. Men när jag erkänner att
misstag gjorts, säger herr Ohlin att det
är ett knep från min sida.

Herr Ohlin var tydligen besviken
över att jag inte här uppträdde som
Motvalls käring — en princip som han
ofta använder i de debatter han ger sig
in i.

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern tycks
fortfarande vilja förbigå följande: Om
regeringen säger att man nu skall skapa
ett progressivt hjälpprogram, är detta
något som länge begärts av oppositionen
fastän regeringen inte brytt sig
därom.

Om det föreligger ett förslag som
möjliggör ett fullföljande av det ansvariga
ämbetsverkets planerade progressiva
politik och oppositionen — d. v. s.
mittenpartierna —- stöder detta, medan
regeringen skär av alla möjligheter för
verket att fullfölja denna politik, då är
det väl ändå inte svårt att förstå att vi
placerar dessa saker tillsammans och
säger: Här finns risk för nya misstag
från regeringens sida.

Detta är en helt annan sak än att säga
att SIDA och dess föregångare i själva
utförandet i de olika hjälpaktionerna
inte kan ha undgått att göra misstag.
Men bakom den saken kan regeringen
nu inte krypa när den försöker förhindra
att vi redan nästa år skall börja med
den progressiva politik i större skala
som SIDA redan har förberett.

Jag vet inte om tiden tillåter mig att
ta upp den sak som utrikesministern
inte fattade. Frågeställningen är ju om
vi är emot att utomstående makter använder
våld för att stödja en minoritet
i ett annat land och förhindra människorna
där att själva bestämma över sitt
eget styrelseskick. Frågan är då: Vad
kan vi göra mot detta?

Det är inte mycket Sverige kan göra
utöver opinionsbildning. Hur kan då
världen undgå en utveckling, där diktatur
av olika slag tränger in för att ge
stöd åt minoriteter i andra länder? På
längre sikt kan man väl tänka sig en
FN-styrka, men detta är tyvärr inte alls
aktuellt. Då är frågan: Hur skall detta
ske? Där föreligger ett problem för demokratierna
i världen — jag talar nu

Utrikesdebatt

inte om Vietnam, det vill jag understryka
— och en risk för att den naturliga
utveckling av demokratien som kan
komma till stånd genom en fredlig tävlan
hindras genom militära aggressioner
från olika håll. Detta problem borde
regeringen bidra till att belysa. Vad
har regeringen att säga om ett så centralt
problem som vägledning för en
utrikespolitisk debatt, som utan att detta
problem belyses blir något ensidig?
På den frågan kanske utrikesministern
vid ett annat tillfälle vill ge ett mera utförligt
svar, om han inte är beredd att
göra det i dag.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jo, herr Ohlin, jag är
beredd att ge ett svar redan i dag.

Påståendet av herr Ohlin att regeringen
skulle ha avskurit det ansvariga
verket för u-hjälpen från alla möjligheter
att fullfölja sina planer är lindrigt
sagt en överdrift. För det första
vill jag påpeka för herr Ohlin att en
ansvarig regering alltid måste ta hänsyn
till det statsfinansiella läget — det
gäller planer från alla verk som framlägger
sina petita. För det andra vill jag
understryka — och det gäller mig personligen
— att det inte är alldeles självklart
att man kan svälja uppgjorda planer
utan att ordentligt ha satt sig in i
det hela.

Det har gjorts gällande att SIDA
inte skulle kunna fullgöra gjorda åtaganden.

(Herr Ohlin: Nej, planer!)

Gjorda åtaganden har sagts i andra
sammanhang, men herr Ohlin kallar
det nu planer. — Detta påstående är
också felaktigt. All planering för u-hjälp
måste förberedas genom kontakter med
u-länder i olika delar av världen. Dessa
kontakttaganden skapar förväntningar
i vederbörande länder, men det är
därför inte alls säkert att vi har gjort
ett åtagande. Vid en bedömning av läget
i stort, och av de politiska förhål -

2*— Andra kammarens protokoll 1967. Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

landena i olika u-länder, kommer vi
kanske till en slutsats beträffande våra
åtaganden som strider mot de förväntningar
som skapats på grund av kontakttagandena.

Allt detta skall herr Ohlin få klart
för sig om han försöker sätta sig in i
dessa problem. Det är vad jag håller på
att göra för närvarande, men jag erkänner
att jag inte är färdig. Och jag kanske
aldrig blir färdig, ty det är mycket
stora komplikationer förenade med en
bedömning av u-hjälpspolitiken och de
oerhörda problem som den rymmer.

Därmed kommer jag in på den andra
frågan som herr Ohlin ställde till mig:
Vad kan vi från svensk sida göra för att
förhindra diktaturer att tränga in i olika
länder och undertrycka minoriteter
där? Ja, jag måste säga att det inte är
så mycket vi kan göra. Herr Ohlin talade
om opinionsbildning och upplysning,
och därmed kan vi naturligtvis
bidraga. Hans fråga är för övrigt mycket
svår att besvara. Problemet skall tagas
upp i Förenta Nationerna, men jag
är övertygad om att vi har anledning
att tala om det även här.

Herr Ohlin uteslöt emellertid plötsligt
Vietnam — jag vet inte varför. Där finns
ju problemet i all sin koncentration.
Jag vågar, trots vad herr Bohman sade
nyss, hävda att det är fråga om både
misär och utplundring i Sydvietnam
och att det är en social och på sitt
sätt nationell frigörelsekamp som utkämpas
där. Då kan man naturligtvis
fråga sig, hur det går för en nation,
som säger sig kämpa för demokratiska
ideal och som med vapnens makt skall
försöka hävda dessa ideal, men som på
grund av social misär missförstås av
det land som denna nation vill hjälpa.

Där har vi situationen tillspetsad,
herr Ohlin!

Men det finns ju ett liknande läge i
en rad andra länder. Se på alla dessa
afrikanska stater, där det plötsligt genomföres
militärkupper! Vad skall vi
göra? Herr Ohlin säger att där kan vi

väl göra aktiva insatser och att vi skall
ta upp en diskussion om det. Ja, gärna
det, men anvisa vägar för hur vi skall
förhindra exempelvis en militärkupp i
Kongo eller någon av de andra nybildade
afrikanska staterna. Vad som förorsakar
så stora svårigheter när vi skall
utforma vår u-hjälp är just detta att
man kan säga: »Vi skall inte understödja
en militärregim eller en diktaturregim
med vår u-hjälp. Då hjälper vi ju
till att konservera denna regim.»

Nåväl, jag kan ansluta mig till denna
argumentation, men vad som i dag är
en så kallad demokrati — jag säger
»så kallad» eftersom det inte finns
några demokratier i dessa länder av det
slag som vi menar här hemma — kan i
morgon ha förvandlats till en militärdiktatur.
Vad gör vi då? Skall vi sluta
med de projekt som vi har igångsatt?
Det är sådana frågor som jag är medveten
om att man kan ta upp till diskussion,
men de är inte alls så enkla
att lösa, som herr Ohlin föreställer sig.

Därtill kommer att våra projekt kanske
har igångsatts i länder där fattigdomen
är som mest prövande. Förenta
Nationerna har uttalat att det är människorna
som skall hjälpas och att man
inte skall med utgångspunkt från regimen
i ett visst land underlåta att genomföra
u-hjälpen.

Jag tror, att detta är det svar som
jag kan ge herr Ohlin. Jag har fattat
hans fråga på det sättet, att den är ett
utslag av att han inte haft tillfälle att
verkligen sätta sig in i de oerhört besvärliga
och svåröverskådliga problem
som vi har att brottas med på denna
del av vårt verksamhetsfält.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Sveriges förhållande till
andra folk och stater kan bedömas från
två synpunkter. Den ena är hur vi ser
på dem. Den andra är hur de ser på
oss. Författaren Göran Palm bar i sin
bok »En orättvis betraktelse» visat hur

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

fruktbart detta andra betraktelsesätt är
och hur nödvändigt.

Vårt land har nyligen gästats av två
delegationer från Portugal. Den ena
som representerade diktatorn Salazar
mottogs med officiell pompa och satt
med i EFTA-staternas krets. Den andra
delegationen som företrädde Patriotiska
fronten mottogs med värme och sympati
av partier, ungdomsförbund och
fackliga organisationer. Hur kan de
många som i Portugal under hårda villkor
kämpar för ett demokratiskt styrelseskick,
hur kan de som i Angola
och Mozambique med vapen söker bryta
det portugisiska koloniala förtrycket,
hur kan alla dessa tänkas betrakta och
bedöma dessa förhållanden mellan dem
och oss? Hur ser de på den förstärkning
av den fascistiska diktatorns makt
som blir följden av den blomstrande
EFTA-handeln? Vad anser de om parollen
på den affisch som finns i många
av våra butiksfönster: »EFTA betyder
något för dig»? Vad betyder EFTA för
de portugisiska patrioterna? Vad anser
de om den växande inflyttningen av
svenska företag i Portugal, som troligen
innebär att den fascistiska regimen
kan förlänga sina dagar? Anser de den
svenska regeringens svar vägande när
denna hävdar, att de internationella regler
som vi biträtt förhindrar en statlig
kontroll av kapitalexporten? Vad tycker
patrioterna i Angola och Mozambique
när de möts av eld från vapen som
fraktats på Volvobilar eller av eld från
fartyg som byggts på ett varv där
Eriksberg och Kockum är stora delägare? Det

är många frågor. Man kan inte
begära att utrikesministern skall svara
på dem alla. Men en fråga är det rimligt
att kräva svar på: Hur tror utrikesministern
och regeringen att de som
kämpar för Angolas och Mozambiques
frihet ser på Sveriges åtgärd att lägga
ned sin röst vid voteringen i FN:s generalförsamling
den 12 december förra
året angående en resolution, vari den

Utrikesdebatt

portugisiska regeringens politik fördöms
såsom ett brott mot mänskligheten?
Detta är en mycket praktisk fråga,
eftersom resolutionen innehåller flera
konkreta förslag.

Brott mot mänskligheten är vad vi
dagligen konfronteras med i nyhetsrapporterna.
I Vietnam räknar den amerikanska
generalstaben cyniskt med att
100 000 människor skall dödas i kriget
under detta år. Det sägs inte uttryckligen
om denna beräkning avser enbart
sådana människor som mördas med
avsikt. Till siffran måste kanske läggas
de många som dödas av misstag.

Nära gränsen till Laos ligger den lilla
byn Lang Vej. I fredags bombades den
av amerikanska stridsplan. Omkring 100
civilpersoner dödades och 200 skadades.
Av misstag, meddelar de amerikanska
militärmyndigheterna. Invånarna
skall gottgöras med 50 dollar per död
och 10—40 dollar per sårad! Hur ser de
människor som lever i Vietnam på de
värdeförhållanden för liv och död, som
den västerländska civilisationen sålunda
uppställer?

Vi har, sägs det, rena händer. Vår regering
uttrycker ånyo i dag sin oro
över kriget i Vietnam och dess följder
för befolkningen. Den anser det —• enligt
regeringsdeklarationen — »vara av
avgörande betydelse att parterna verkligen
lyckas övertyga varandra om uppriktigheten
i sina avsikter». Men kanske
ser de vietnamesiska patrioterna i syd
och nord inte på samma sätt på problemen
och på frågan om vår skuldlöshet.
De svarar kanske att de i nuvarande
läge är fullständigt övertygade om de
amerikanska angriparnas avsikter och
att bombade städer och byar, förstörda
åkerfält och mördade människor i hundratusental
tillräckligt demonstrerar detta.
De svarar kanske att Vietnam är
deras land och att allt de begär är att
få leva i fred och i nationellt oberoende.
De svarar kanske att problemet nu inte
är nya förhandlingar, utan att förhandlingsresultaten
från konferensen i Ce -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

néve tillämpas. Och de ställer kanske
t. o. in. frågor till oss, sådana som: Varför
får vi inte större bistånd från ett
land med så hög standard som Sverige
har för att kunna hjälpa våra sårade och
sjuka, för att bygga upp vad de amerikanska
bombplanen slagit sönder? Varför
uttalar inte Sveriges regering och
riksdag ett klart och entydigt fördömande
av det amerikanska anfallskriget?
Vad menar egentligen den svenske statsministern
när han vädjar till lord Russells
tribunal, som avser att objektivt
undersöka uppgifterna om amerikanska
krigsförbrytelser i Vietnam, att inte
välja Sverige som plats för vittnesförhör?
Varför erkänner den svenska regeringen
marionetten Ky i Saigon, men
vägrar att erkänna regeringen i Nordvietnam? Det

är många frågor som reser sig
också i detta sammanhang. Jag skulle
av utrikesministern vilja ha svar på två
konkreta spörsmål. För det första: I en
interpellationsdebatt den 26 januari
meddelade utrikesministern på min förfrågan,
att det svenska sändebudet i Peking
just befann sig i Hanoi för
att med representanter för Nordvietnams
regering och för FNL överlägga
om vad som från svensk sida kan göras
för att bidra till hjälp åt civilbefolkningen.
Vilket resultat gav dessa överläggningar?
När kommer regeringen
med förslag om kraftigt ökade svenska
hjälpinsatser? För det andra: I andra
kammarens utrikesdebatt i mars förra
året sade utrikesministern, att regeringen
kan komma att ompröva sin
ställning till erkännande av Nordvietnam.
År inte tidpunkten nu mogen för
att göra detta? Om regeringen icke vill
ändra sin ståndpunkt, vilka är de bärande
skälen?

Utrikesutskottet har tyvärr ställt sig
kallsinnigt till de bägge motionerna,
från kommunister och från centerpartister,
om erkännande av Nordvietnam.
Det skäl utskottet anför är att det »i
vietnamfrågans nuvarande ömtåliga lä -

ge finns risk för att upprättandet av
diplomatiska förbindelser med Nordvietnam
kan misstolkas och vålla svårigheter».
Det krävs att utskottet talar
rent språk på denna punkt och inte döljer
sig bakom kryptiska uttalanden. Alltså:
Vilken makt eller vilka makter kan
»misstolka» ett svenskt erkännande av
Nordvietnam? Befolkningen i Nordvietnam?
Knappast. Den övervägande befolkningsmajoriteten
i Sydvietnam?
Troligen inte. General Ky, som sitter i
Saigon på amerikanska bajonetter?
Misstolka behöver han väl inte göra,
men han kan ju möjligen förstå vad vi
menar. Regeringen i Washington? Samma
sak.

Ett erkännande kan »vålla svårigheter»,
anför utskottet vidare. För vem
och organiserade av vilka? Kan Nordvietnam
eller FNL vilja orsaka svårigheter
för oss, därför att vi erkänner
Nordvietnam? Det tror ingen på. Det
måste således vara den andra parten i
kriget som vi skall frukta. Menar utrikesutskottet
att vi inte kan erkänna
Nordvietnam, därför att general Ky och
president Johnson kan »misstolka» detta,
menar utskottet att Förenta staterna
hotar med att ställa till svårigheter för
oss, om vi skulle behandla Nordvietnam
och Sydvietnam likvärdigt?

Det har tidigare påståtts att ett
svenskt erkännande av Nordvietnam
skulle försvåra för Sverige att eventuellt
uppträda som medlare. Förutsättningen
för att medla är väl snarare att man erkänner
de bägge parter det är fråga om.

Det är alldeles klart att vi ibland
grips av förlamning inför det fasansvärda
som försiggår i Vietnam, i Sydafrika,
i de portugisiska kolonierna.
Kan vi verkligen göra någonting för att
ändra utvecklingen? Första förutsättningen
är insikt om vad som verkligen
försiggår och om de bakomliggande
sammanhangen. Jag återvänder till regeringsdeklarationen,
som när det gäller
en lösning av vietnamfrågan tar
sin utgångspunkt i konstaterandet att al -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

la i konflikten inblandade vid olika tillfällen
förklarat sig eftersträva fred. Ja,
det gjorde också Hitler under sitt långa
erövrings- och utrotningskrig mot Europas
folk. Man kan alltså inte lita enbart
till deklarationer, utan måste se
till handlingarna. Och då förefaller den
amerikanska avsikten vara att till varje
pris söka vinna detta anfallskrig. Det
har talats om att man är beredd att
stanna i tio år och sätta in de ytterligare
truppstyrkor som kan behövas.

Förenta staternas handlingar under
den senaste tiden tycks bekräfta denna
uppfattning.

Man återupptog bombningarna trots
de möjligheter som tycktes föreligga
att starta en diskussion, och man har
intensifierat kriget mot Nordvietnam
genom beskjutning med artilleri över
gränsen och från flottstyrkor. Om amerikanerna
eventuellt går till förhandlingsbordet
är det utifrån styrkans position,
därför att de anser sig överlägsna.

Vad Sverige och alla vi enskilda kan
göra i ett sådant läge är att ännu klarare
ta ställning mot det amerikanska
angreppskriget. Vi bör säga vår mening
att det handlar om ett angreppskrig
och fördöma det. Vi bör kräva •—-och på denna punkt accepterar jag regeringens
position — att Förenta staterna
inställer sina bombningar av
Nordvietnam. Det bör efter denna debatt
observeras av amerikanerna, vilket
utrikesministern redan har framhållit,
att samtliga politiska partier i vårt
land, således numera även högerpartiet,
står bakom kravet att Förenta staterna
omedelbart inställer bombningarna.

Vi bör vidare öka våra insatser för
materiell hjälp till FNL och Nordvietnam.
Vi bör erkänna Nordvietnam och
knyta förbindelser med Nationella befrielsefronten.

I detta sammanhang kan jag inte
underlåta att ytterligare understryka
den djupa klyfta som i debatten i dag
har avslöjats i de bägge mittenpartier -

Utrikesdebatt

nas syn på avgörande internationella
frågor. Såvitt jag förstår har herr Hedlund
en realistisk syn på vietnamfrågan.
Han har här betonat att FNL måste
betraktas som en självständig politisk
maktfaktor och inte som ett bihang till
regeringen i Hanoi. Han har också framhållit,
att motsättningarna och jäsningarna
är en produkt av social oro, en
följd av rådande missförhållanden.

Herr Ohlin å andra sidan är fortfarande
fången i det kalla krigets kategorier
och anser att hela världsutvecklingen
handlar om en kamp för demokrati,
d. v. s. enligt hans uppfattning
kapitalistiska samhällsförhållanden.
Han betraktar Kina som den store busen,
vars politik skapar risk för världskrig.
Detta är med förlov sagt en något
onyanserad bild. Anser då herr Ohlin
och folkpartiet att Förenta staterna utbreder
demokratien i Vietnam eller hur
får man över huvud taget händelserna i
Sydostasien att passa in i det schema
som herr Ohlin här upplinjerat för oss?
Anser herr Ohlin och folkpartiet att
CIA:s verksamhet, dess nyligen avslöjade
infiltration i en rad organisationer,
varvid också svenska organisationer är
berörda, är ett led i kampen för demokratien?
Var det i demokratiens namn
som mellan en halv och en miljon människor
för inte så länge sedan mördades
i Indonesien, det största folkmordet
sedan det nazistiska utrotningskriget i
Europa? När det gäller Indonesien ser
herr Ohlin bara att Kinas möjligheter
har minskats genom denna utveckling
■— detta är sannerligen avslöjande.

Herr talman! Även beträffande förhållandena
i Sydafrika och befrielsekriget
i Angola och Mocambique är
det nödvändigt med klarare ställningstaganden
av vårt land. Vi hamnar i en
hycklande och ohållbar position om vi
å ena sidan i ord fördömer rasförtrycket
och den portugisiska kolonialpolitiken,
men å andra sidan låter apartheidregimen
i Sydafrika och den fascistiska
regimen i Portugal dra fördel av

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

ekonomiska åtgärder från svenskt håll.
Det är alltså nödvändigt att komma fram
till ett sådant system, att svenska investeringar
i utlandet prövas av statsmakterna.
Om det krävs ändring av reglerna
i internationella överenskommelser
som vårt land biträtt för att möjliggöra
en sådan realprövning är det hög tid
att göra dessa ändringar. Enskilda kapitalisters
vinstintressen kan inte längre
få trumfa över riktlinjerna i Sveriges
utrikespolitik såsom dessa utformats av
regering och riksdag.

Vad speciellt beträffar Portugal så bör
varje tillfälle — inom och utanför EFTA
— användas för att utöva påtryckningar
som kan bli ett stöd för den demokratiska
oppositionen inom landet och för
den nationella befrielserörelsen i kolonierna.

Med stor tillfredsställelse har jag givetvis
noterat förklaringen i regeringsdeklarationen,
alt regeringen nu avser
att utforma ett progressivt u-hjälpsprogram.
Saken intresserar mig så mycket
mera som jag för egen del vid årets riksdag
tillsammans med några andra undertecknat
en motion med synpunkter
på hur den svenska biståndspolitiken
bör förändras och med förslag om en
utredning i denna fråga. Motionärerna
anser att huvuduppmärksamheten måste
inriktas på att den ekonomiska politiken
i allmänhet och utrikeshandelspolitiken
i synnerhet utformas så, att
den bidrar till att motverka den i humanitärt
och ekonomiskt avseende ytterligt
hotande utvecklingen i världen.
Jag tycker att det är glädjande att utrikesminister
Nilsson i sin förklaring
har betonat att dessa stora problem är
de avgörande i u-landspolitiken. Men
det är också självklart att motionen tar
upp frågan om u-landsbiståndets storlek
liksom det viktiga problemet om
dess former. En prövning av u-landspolitikens
effektivitet bör nu ske. Det bör
uppmärksammas att en väsentlig kritik
riktas mot att bistånd ges till reaktionära
regimer eller i övrigt på sådant

sätt, att det inte kommer de verkligt
behövande till godo utan rinner bort.
Jag förutsätter att alla dessa problem
kommer att behandlas när regeringen
nu skall utforma ett progressivt u-hjälpsprogram.

Även i ett annat avsnitt har jag tolkat
regeringsdeklarationen optimistiskt. Det
gäller vad däri sägs om insatser för att
uppnå en varaktig avspänning i Europa.

Jag anser det positivt att regeringen
där i princip säger sig acceptera tanken
på en europeisk säkerhetskonferens.
Även andra möjligheter för att utvidga
kontakterna mellan öst och väst bör
givetvis utnyttjas. Särskild betydelse bör
tillmätas utvecklingen av handeln. Utrikeshandeln
med de socialistiska staterna
är fortfarande mycket liten. Det
borde finnas möjligheter för en betydande
utveckling på detta område. Jag
hoppas bara att inte övriga åtgärder
på marknadsområdet skall bli ett hinder
för en ökning av utrikeshandeln
med de s. k. öststaterna till en nivå som
svarar mot ländernas ekonomiska utveckling.

De europeiska säkerhetsfrågorna domineras
alltjämt av den tyska frågan.
Det töväder som smält det kalla krigets
isstoder och börjat upplösa militärblocken
har ökat förutsättningarna för
att skapa ett säkerhetssystem för hela
Europa. Det finns emellertid två förutsättningar
för en stabilisering i Mellaneuropa
och därmed i hela Europa,
vilka det är viktigt att påminna om.
Den ena är accepterandet av att det
finns två tyska stater. Den andra är
erkännandet av de nuvarande gränserna,
d. v. s. framför allt av Oder-Neisselinjen.
Om dessa bägge förutsättningar
icke erkänns försvåras i hög grad möjligheterna
att nå avspänning i Europa.

När det gäller den viktiga frågan om
åtgärder för att få till stånd militär
nedrustning och förbud mot kärnvapen
har jag många gånger tidigare utvecklat
vårt partis synpunkter. Vi understöder
energiskt all verksamhet i detta syfte.

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

Jag har på denna punkt inte mycket
att tillägga utöver vad som redan sagts.
Jag vill bara uttala förhoppningen att
regeringen i kärnvapenfrågan nu kommit
fram till den ståndpunkten, att vårt
land definitivt sagt nej till produktion
eller inköp av kärnvapen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Herr Hermansson ställde
ett par direkta frågor till mig. Han
frågade bl. a. varför vi lade ned vår röst
i generalförsamlingen när det gällde
ett fördömande av Portugals kolonialpolitik.
Till detta vill jag säga, att vi del
tog i fördömandet av Portugals kolonialpolitik.
Däremot ansåg vi jämte övriga
nordiska länder att vi borde lägga
ned vår röst när det gällde kravet att
avbryta de diplomatiska och ekonomiska
förbindelserna med Portugal. Vi ansåg
inte att det var ett realistiskt förslag.
Dessutom krävde man att världsbanken
inte skulle bevilja några anslag för
exempelvis de portugisiska besittningarna.
EU sådant beslut strider emellertid
mot världsbankens stadgar; den har
inga möjligheter att genomföra något
sådant. Vi ansåg att det vore felaktigt
att ansluta sig till ett förslag som var
praktiskt ogenomförbart. Det var alltså
skälet till att vi handlade som vi gjorde,
tillsammans med övriga nordiska länder.

När det gäller statsministerns svar
beträffande lord Russells s. k. tribunal
vill jag understryka att vad statsministern
egentligen gjorde var att vädja till
lord Russell att inte förlägga tribunalet
till Stockholm. Vi ansåg nämligen att
man i nuvarande ytterst ömtåliga läge
inte skulle gagna saken genom ett sådant
förfarande som föreslogs. Åtskilliga
andra länder delade denna uppfattning.
Vi är faktiskt intresserade av
att medverka till att åstadkomma kontaktmöjligheter
som kan leda till fredsförhandlingar.
Vi är, herr Hermansson,
intresserade av att få ett slut på det
vietnamesiska folkets lidanden. Vi anser

Utrikesdebatt

inte att saken gagnas av sådana åtgärder
som vidtagits av lord Russell och
likatänkande. Att det är fruktansvärda
ting som händer i Vietnam behöver man
sannerligen inte ha ett tribunal för att
fastslå. Kriget är ett ytterst smutsigt
hantverk. Vi har haft alltför stora möjligheter
att på TV-skärmarna uppleva
de fasansfulla händelser som inträffar
där.

Herr Hermansson frågade vidare, om
det blivit något resultat av det besök
som vårt sändebud i Peking gjort i
Hanoi. Till det kan jag säga att frågan
i enlighet med den nordvietnamesiska
regeringens uppfattning överlämnats
till Röda korset i Nordvietnam och till
Röda korset i Sverige för att de skulle
vidta de praktiska åtgärderna. Vi har
anslagit pengar för dessa uppgifter; det
har skett dels i form av insamlingar
som gått till Röda korset, dels i form
av anslag från SIDA, vilka ställts till
Svenska röda korsets förfogande och i
enlighet med den nordvietnamesiska regeringens
uppfattning skall användas
i samarbete med det Nordvietnamesiska
röda korset.

Herr Hermansson sade att man väl
kan förstå att de nordvietnamesiska och
sydvietnamesiska folken inte tror på
den fredsvilja som Förenta staterna har
deklarerat. Han anmärkte mot att regeringen
i sin deklaration tagit fasta på
att båda parter deklarerat sin fredsvilja.
Ja, men herr Hermansson, kan det vara
ett fel att ta fasta på det? Jag skulle
vilja genomföra en politik som gav tillfälle
att direkt pröva den amerikanska
regeringens fredsvilja. Att ta fasta på
denna deklarerade fredsvilja kan väl
bara stå i överensstämmelse med våra
egna och det vietnamesiska folkets önskemål.
Som var och en kan förstå har
vi emellertid mycket begränsade möjligheter
att påverka den amerikanska politiken
i Vietnam, även om vi har en
stark och samlad opinion i Sverige, mot
den, vilket även herr Hermansson tog
fasta på.

Jag kan tillägga att en lika stark makt

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

som Förenta staterna, nämligen Sovjetunionen,
har ungefär samma uppfattning
som vi om den amerikanska politiken
i Vietnam. Även i Sovjet har man
eu åstundan att få till stånd en ändring
i den amerikanska politiken, eftersom
man vill ha bättre kontakter och bättre
samarbete med Förenta staterna på andra
politiska verksamhetsområden. Jag
tänker då närmast på förhållandena i
Europa och på möjligheterna att få till
stånd en överenskommelse om icke
spridning av kärnvapen. Även Sovjetunionen
med all sin styrka är ur stånd
att påverka den amerikanska politiken.

Jag tycker därför att herr Hermansson
bör inse begränsningen av våra
möjligheter och inte antyda att den
svenska regeringen inte gör tillräckligt
för att klargöra sin inställning till den
amerikanska politiken i Vietnam.

Slutligen ställde herr Hermansson en
fråga rörande ett eventuellt erkännande
av Nordvietnam, en fråga som har debatterats
här i riksdagen vid åtskilliga
tillfällen, vilket herr Hermansson också
påpekade. För att inget missförstånd
skall råda vill jag här än en gång redogöra
för den svenska regeringens officiella
inställning till den frågan. Jag
upprepar därför, att generalförsamlingen
vid det tolfte mötet 1957 med stor
majoritet antog en resolution om upptagande
av Sydkorea och Sydvietnam
som medlemmar av Förenta Nationerna.
Sverige röstade för den resolutionen,
vilket samtidigt betydde ett erkännande
av de båda länderna. Frågan om Nordvietnams
inval var inte aktuell vid den
tidpunkten och har heller inte senare
tagits upp i FN.

År 1960 etablerade Sverige sedan diplomatiska
förbindelser med Sydvietnam.
Det var vissa praktiska skäl som
föranledde detta. Den svenske ambassadören
i Bangkok har sedan dess även
varit ackrediterad i Sydvietnam. Men
Sverige har inte inrättat något beskickningskansli
i Saigon. Vår ambassadör
i Bangkok reser i stället då och då över

till Sydvietnam och informerar sig om
läget och gör sina iakttagelser, som han
sedan rapporterar till den svenska regeringen.
Upprättandet av diplomatiska
förbindelser den gången var närmast
betingat av kommersiella skäl. De har
inte samma praktiska betydelse nu, det
skall erkännas. Men varken erkännandet
av Sydvietnam eller upprättandet
av diplomatiska förbindelser innebär
något ställningstagande till exempelvis
demarkationslinjen längs 17:e breddgraden
eller till Sydvietnams eventuella
territoriella krav i framtiden.

Nej, beträffande frågan om erkännandet
av Nordvietnam har avsaknaden
av formella förbindelser inte hindrat
att som tidigare påpekats vår ambassadör
i Peking tid efter annan har besökt
Hanoi. Herr Hermansson hänvisade
också själv till att ambassadör Petri
hade besökt Nordvietnam vid den tidpunkt
då herr Hermansson framställde
en interpellation till mig, vilken jag besvarade.
Jag vill understryka att frånvaron
av formella förbindelser inte har
hindrat Sverige från att upprätthålla
praktiskt erforderliga kontakter med
Nordvietnam. Sådana kontakter kommer
vi att ha även i fortsättningen. Men hur
det i övrigt blir i framtiden kan jag
inte spå om i dag. Vi befinner oss nu i
ett känsligt läge. Det gäller inte bara
att påverka den ena parten utan också
att påverka den andra, om man vill ha
praktiska resultat — och det är det vi
vill. Detta gör att vi avvaktar händelseutvecklingen
men att vår ambassadör
i Peking fortsättningsvis kommer att
avlägga sina besök i Nordvietnam och
hålla de kontakter som vi faktiskt är
intresserade av att bevara i nuvarande
läge.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Jag tackar utrikesministern
för att han svarat på mina frågor.
Jag vill emellertid göra några kommentarer
till vad han har sagt.

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

Resolutionen i FN, som behandlades
den 12 december och som gällde ett fördömande
av den portugisiska kolonialpolitiken,
innehöll en rad olika paragrafer.
Den hade tidigare behandlats i
FN:s förvaltarskapsutskott. Enligt en
redogörelse som har lämnats av kungl.
utrikesdepartementet om FN:s generalförsamling
förra året lade det svenska
ombudet ner sin röst i fråga om en rad
av dessa olika paragrafer. Han röstade
emot paragrafen angående sanktioner,
lade ned sin röst när det gällde fördömande
av kolonialpolitiken som brott
mot mänskligheten, lade ned sin röst
när det gällde kritik av de internationella
finansintressena och lade ned sin
röst när det gällde en uppmaning till
olika stater, framför allt Portugals allierade
i NATO, att inte ge den portugisiska
regeringen bistånd och att stoppa
leverans av militär utrustning och vapen
till Portugal. Jag har mycket svårt att
förstå skälen till att den svenske delegaten
lade ned sin röst i dessa fall, och
jag skulle vara tacksam för en ytterligare
förklaring av utrikesministern på
den punkten.

Beträffande vietnamfrågan finns det
en rad saker att tillägga. Jag skall börja
med vad utrikesministern tog upp senast,
nämligen frågan om erkännande
av Nordvietnam. Jag vill erinra om att
Sveriges ståndpunkt i FN före 1960 var
att icke rösta för upptagande av Sydvietnam.
1960 ändrade man plötsligt
ståndpunkt. Den svenske delegaten hänvisade
till den s. k. universalitetsprincipen.
Det är naturligtvis en mycket fin
princip, men den har inte hindrat att
Sverige avstått från att stödja kravet om
att Nordkorea skulle bli medlem av FN.
Denna universalitetsprincip, som alltså
innebär att vi skall erkänna alla stater,
hindrar oss fortfarande från att diplomatiskt
erkänna Nordkorea, Nordvietnam
och Östtyskland, d. v. s. Tyska demokratiska
republiken. Jag tycker att
det är en mycket egendomlig tillämpning
av en universalitetsprincip när

Utrikesdebatt

man vägrar att använda den för stater
som ligger i öster eller norr men tillämpar
den på stater som ligger i väster eller
söder, vilket man har gjort i fråga
om samtliga dessa tre delade länder —
Korea, Vietnam och Tyskland. Jag skulle
gärna vilja veta hur utrikesministern
motiverar en sådan speciell och mycket
konstig tillämpning av universalitetsprincipen.

I fråga om lord Russells tribunal delar
jag inte utrikesministerns och statsministerns
värdering att den, som Torsten
Nilsson sade, inte skulle gagna saken,
d. v. s. strävandena att skapa fred
i Vietnam.

Jag tror att det är utomordentligt viktigt
att få till stånd en ännu mera omfattande
opinionsrörelse, som riktar sig
mot det amerikanska anfallskriget. Det
är givet att man om möjligt skall ta hänsyn
till förklaringar om att den ena eller
andra staten är anhängare av fred,
att man skall ta fasta på fredsviljan.
Men om det nu förhåller sig så, att fredsviljan
bara kommer till uttryck i ord
och i verkligheten inte finns, hur skall
man då ställa sig? Skall man fortfarande
tro på denna fredsvilja när den faktiskt
beledsagas av aggressionshandlingar?
Då kommer man väl fel i politiken och
kan inte ge det bidrag som skulle vara
nödvändigt för att skapa fred.

Vad gäller tribunalen anser jag för
min del att den utsedda juryn och undersökningskommissionerna
har en sådan
sammansättning, att det skapats garantier
för objektivitet vid undersökningen
av de amerikanska krigsförbrytelserna.
Jag vänder mig bestämt mot
uppfattningen att upprättandet av denna
tribunal skulle leda till en skärpning
av motsättningarna och vara skadligt
därför att tribunalen skall granska amerikanska
krigsförbrytelser. Det är krigsförbrytarna
och deras gärningar som
vållar skador och skärper motsättningarna,
inte de människor som kritiserar
och motarbetar krigsförbrytarna.

Jag tror att man för att kunna orien -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

tera sig i vietnamfrågan hela tiden måste
ha klart för sig att den ena parten i
Vietnam, nämligen de amerikanska militärstyrkorna,
kommer från utlandet
och är angripare i detta krig. Jag kan
för min del inte karakterisera den amerikanska
insatsen som annat än anfallskrig,
och då återstår frågan: Hur talar
man angripare till rätta? Jag tror att
den insats vi därvidlag kan göra måste
bestå i att vi ger uttryck för vår opinion
på ett ännu mer kraftfullt sätt än vi hittills
förmått göra.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Herr Hermansson ställer
frågor till mig som jag egentligen är
litet förvånad över, ty herr Hermansson
har ju under senare år försökt att inta
en realistisk ståndpunkt i politiken och
inte bara följt de dogmatiska riktlinjer
som han tidigare företrädde.

Låt mig först säga några ord rörande
frågan om sanktionerna!

Herr Hermansson vet lika väl som
jag att det är säkerhetsrådet som avgör
frågan om sanktioner och att detta inte
tillkommer generalförsamlingen. Vi har
också hävdat att förutsättningen för att
sanktioner skall genomföras är att beslut
fattas i säkerhetsrådet. Detta är
helt i överensstämmelse med FN:s stadga.

När det gällde frågan om att vi skulle
rösta för att NATO inte borde sända vapen
till Portugal, begrep vi lika väl
som herr Hermansson att det helt enkelt
var en omöjlig ståndpunkt, Portugal
som tillhör en militärallians skulle
inte få vapen från de övriga medlemmarna
av denna militärallians. Vad tror
herr Hermansson skulle inträffa om Förenta
Nationerna beslöt att en av Warszawapaktens
stater inte borde få vapen
från de övriga medlemmarna av
pakten och vi i församlingen röstade
för detta? Jag är övertygad om att herr
Hermansson —■ och för övrigt vem som
helst — inser att detta vore ett slag i

luften, ty Warszaw ap akten skulle givetvis
inte rätta sig efter ett sådant beslut.

På samma sätt förhåller det sig i det
nu aktuella fallet, och det är anledningen
till att vi intog den ståndpunkt jag
redovisat.

Vad tribunalen beträffar har jag fortfarande
uppfattningen, att det knappast
behövs någon sådan för att fastslå
vilka oerhörda grymheter och fasor som
det vietnamesiska folket utsätts för. Behöver
herr Hermansson ha hjälp av en
tribunal för att kunna fastställa detta?
Det begriper jag i så fall inte — herr
Hermansson är då enligt mitt förmenande
alltför oskuldsfull i sin bedömning
av vietnamkriget. Jag för min del
behöver ingen sådan hjälp.

Däremot säger jag mig att i det läge
i vilket vi befinner oss, då vi kanske
får en chans att förmedla kontakter,
gagnar inte ett sådant tribunals förläggning
speciellt till Stockholm våra möjligheter
att uppnå resultat. Det är skälet
till att statsministern — märk väl
■—■ vädjade att man inte skulle förlägga
tribunalet hit. Vi var inte ensamma om
denna uppfattning. Flera afrikanska stater
anslöt sig till att börja med till lord
Russells idé om tribunalet men drog
sig sedan ur det hela av samma skäl
som föranledde statsministerns vädjan,
nämligen att det inte bidrog till vad
dessa afrikanska stater — som vi betraktar
som progressiva -—■ också önskade:
att få ett slut på det fasansfulla
kriget.

I fråga om vårt ståndpunktstagande
till Nordkorea har jag tidigare sagt
att vad som skedde år 1957 helt enkelt
var att man avgav en deklaration från
svensk sida ■— det var Östen Undén
som på den tiden skötte utrikespolitiken
— att man i universalitetens namn
kunde gå med på att rösta för Sydkoreas
och Sydvietnams anslutning till
Förenta Nationerna. I samma ögonblick
som man röstade för att de skulle få
anslutning ansågs det att man erkänt
dem. Det blev inte och har inte

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

lieller sedermera blivit aktuellt med
Nordkoreas anslutning till Förenta Nationerna;
jag förstår inte varifrån herr
Hermansson fått den uppfattningen. En
av orsakerna härtill var att Nordkorea
på sin tid kämpade mot Förenta Nationerna
— FN hade ju trupper i Korea —
och Nordkorea ansågs ha angripit Sydkorea,
understött bl. a. av kinesiska förband.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Vår diskussion, herr utrikesminister,
handlar just om vad som
är realism i dessa frågor. Det är på den
punkten som vi tydligen har litet delade
meningar.

Om jag först får återvända till frågan
om de portugisiska kolonierna, rörde
det sig inte i FN:s generalförsamling
eller i förvaltarskapsutskottet om att
FN skulle besluta att NATO inte skulle
sända trupper till en av sina medlemmar
utan om att rikta en uppmaning
till NATO att inte göra detta. Det är en
viss skillnad. FN kan givetvis inte besluta
vad NATO skall göra.

Utrikesministern kan naturligtvis
hävda att en sådan uppmaning inte
skulle ha gett något resultat. Ett faktum
är dock att detta konkreta förslag
fanns och att Sverige tog ställning till
det på det sättet att vi lade ned vår
röst. Många stater röstade som bekant
för resolutionen — jag har inte det exakta
antalet, men det var en stor majoritet
— medan Norden som helhet lade
ned sina röster på denna punkt. Jag
undrar vad de som slåss mot det portugisiska
kolonialförtrycket i Angola
och Mozambique anser om detta ståndpunktstagande.

På samma sätt förhåller det sig i tribunalfrågan.
Den svenska regeringens
telegram — eller möjligtvis herr Erlanders
privattelegram — innebar också
ett ståndpunktstagande i det faktiska
läge som rådde.

Utrikesdebatt

.lag behöver lika litet som Torsten
Nilsson någon tribunalundersökning för
att vara övertygad om vidden av de
amerikanska krigsförbrytelserna i Vietnam.
Här gäller det emellertid att försöka
göra en objektiv, vetenskaplig undersökning
av vad som har förekommit,
medan vi måste bygga våra intryck på
vad som meddelas i pressen, i TV och
i böcker och annat som vi kan läsa. En
sådan undersökning skulle utan tvivel
vara av stort värde, bl. a. ur vetenskaplig
synpunkt, men också därför att den
skulle ge ökat material för den propagandaverksamhet
som både utrikesministern
och jag är intresserade av.
Statsministerns vädjan till tribunalkommittén
att icke förlägga ett vittnesförhör
hit till Sverige fick i det faktiska
läget karaktären av ett ståndpunktstagande
mot tribunalens undersökningar,
och det är därför jag anser att den var
beklaglig.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Den stora enigheten i de
väsentliga utrikespolitiska frågorna som
råder i vårt land gör att man knappast
har räknat med några dramatiska uppgörelser
i dag. Enigheten manifesterar
sig också i en mycket stor uppslutning
kring regeringsdeklarationen. Herr Bohman
kunde i förmiddags säga att han
inte funnit något i regeringsdeklarationen
som utmanar till polemik. Som ledamöterna
har sett har man ibland på
TV-skärmarna fått sätta upp anslag om
att det är en utrikespolitisk debatt som
pågått.

Jag vill, herr talman, bara göra ett
par allmänna reflexioner. Jag vill ta
upp en fråga som inte nämnts i deklarationen,
nämligen den betydelsefulla frågan
om FN:s fredsbevarande operationer,
som naturligtvis inte bara är en
fråga om finansiering av dessa operationer
utan som är vida mer invecklad
än så.

Jag beklagar att det ännu inte varit

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

möjligt att lösa frågan om FN:s fredsbevarande
operationer. Visserligen har
man, som vi alla vet, lyckats slingra
sig ur det dödläge, som förlamade den
nittonde generalförsamlingen i FN, genom
att låta de nationer som i säkerhetsrådet
inte röstat för FN:s ingripande
också slippa ifrån obligatorisk betalning
för operationernas kostnader. Men
den ordningen är inte tillfredsställande
och kan komma att sätta FN på nya hårda
prov. En del talare vid årets generalförsamling
— en del mycket framstående
sådana -— trodde att inga fredsbevarande
operationer skulle behöva
sättas i gång på mycket länge. Men detta
får betraktas som fromma önskningar.
Vi vet att allting kan hända när
det t. ex. gäller FN:s mandat över Sydvästafrika,
för att nämna endast ett enda
riskmoment. Om FN skall kunna
sätta kraft bakom sina resolutioner i
sydvästafrikafrågan, om världsorganisationen
skall kunna hjälpa till när en
politisk konflikt hotar att övergå i en
väpnad, då måste FN kunna skicka ut
bevakningsstyrkor, som i ett kritiskt
läge kan upprätthålla ordningen. Sådana
fredsbevarande operationer måste
ha hela FN bakom sig, och de måste
också solidariskt betalas av medlemsnationerna.
Att det är en mycket svår
fråga har framgått med önskvärd tydlighet.

Sverige ingår nu i den kommitté av
33 stater, som skall försöka finna en
lösning på frågan, och vi får hoppas
att vår FN-ambassadör får framgång i
sitt arbete i denna kommitté. Att bestämma
hur FN:s fredsbevarande operationer
skall organiseras och finansieras
är, såvitt jag förstår, en av de
mest avgörande frågorna för FN.

En annan fråga som intog en mycket
framskjuten plats vid årets generalförsamling
var av naturliga skäl nedrustningsfrågan.
Att man därvid i huvudsak
ägnade sig åt frågan om ickespridning
av kärnvapen är naturligt.
Det är också naturligt, bl. a. med hän -

syn till Sveriges roll i sammanhanget,
att regeringsdeklarationen ägnar så stort
utrymme åt denna betydelsefulla fråga.

Vid FN:s generalförsamling i höstas
antogs en resolution, vari man vädjade
till medlemsstaterna att vidta alla nödiga
åtgärder för att snarast möjligt få
ett avtal till stånd. Vidare förband sig
medlemsnationerna att avstå från varje
handling som kunde befrämja spridningen
av kärnvapen eller som kunde
hindra slutandet av ett avtal om ickespridning.
På bl. a. svenskt initiativ
tillfogades även ett påpekande om den
ömsesidiga balansen mellan kärnvapenmakters
och icke-kärnvapenmakters åtaganden.

Vid de pågående förhandlingarna i
Geneve har den svenska regeringen —
som vi kunnat läsa i regeringsdeklarationen
och fått höra i dag ■—- presenterat
sitt förslag till »paketlösning». Vid
sidan av ett avtal som hindrar kärnvapenspridning
eftersträvar man från
svensk sida ett fullständigt provstoppsavtal
samt ett avtal om produktionsstopp
för kärnvapenmaterial. Ett sådant
avtal skulle binda även kärnvapenmakternas
handlingsfrihet och hejda det
fortsatta uppbyggandet av arsenaler.

Vi har den uppfattningen, som delas
av flera icke paktanslutna länder, att
det inte är riktigt att sluta ett avtal som
alltfort tillåter de stater som har kärnvapen
att fortsätta med t. ex. underjordiska
prov och tillverkning av kärnvapen.
Det måste skapas en godtagbar
balans mellan kärnvapenmakternas och
andra staters ömsesidiga ansvar och
skyldigheter i nedrustningshänseende.
Den svenska »paketlösningen» skulle därvid,
som framgått av utrikesministerns
anförande, inte bara innebära en motprestation
från stormakternas sida till
de icke kärnvapenägande nationerna
utan möjligen också kunna utgöra ett
steg på vägen mot nedrustning.

Det råder ingen tvekan om att dessa
de icke kärnvapenägande nationernas
önskemål är väl motiverade och att man

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

hela världen över skulle hälsa ett tillmötesgående
på dessa punkter från supermakternas
sida — d. v. s. Sovjet och
Förenta staterna — med stor tillfredsställelse.
Det svenska initiativet bör inte
ha kommit som en överraskning för
deltagarna i Geneve —■ den svenska
ståndpunkten har ju klargjorts ingående
vid flera tillfällen i FN.

Det är tydligt att det i pressen här
hemma har uppstått en del missförstånd
om den svenska inställningen. Enligt
min mening undanröjer regeringsdeklarationen
och utrikesministerns inlägg
dessa missförstånd. I deklarationen slås
fast, att vårt land skall ge sin fulla medverkan
till att de möjligheter att uppnå
ett icke-spridningsavtal som den nuvarande
förhandlingssituationen erbjuder
blir tillvaratagna. En annan ståndpunkt
vore helt orimlig. Det skulle strida mot
hela vår politik i denna fråga, om vi i
slutomgången skulle bli den part i förhandlingarna
som försenar eller förhindrar
ett avtal om icke-spridning. Ett
avtal om icke-spridning är ändå ett
steg på vägen, om inte till nedrustning
så dock till det minimum av samförstånd
mellan länderna, utan vilket ingen
fred och ingen nedrustning kan fås. Det
är bättre än inget avtal alls. Vi bör givetvis
starta arbetet i Geneve med att
enträget försöka att uppnå en lösning
enligt vårt förslag, med andra ord spänna
bågen så långt det går, dock inte så
långt att den brister. Jag tycker att
våra sakliga argument är så starka att
vi inte behöver hota med någonting
annat.

Herr talman! Det har här i debatten
sagts en hel del om Vietnam, och jag
anser att jag bör göra några påpekanden
för den grupp jag här företräder.

I alla världens länder, även gentemot
USA vänskapligt sinnade, demonstreras
det mot och vädjas det till USA att
upphöra med bombningen i Vietnam.
I FN riktas uppmaningar till USA att
USA skall ta det första steget i riktning
mot en avspänning, utan vilken inga

Utrikesdebatt

förhandlingar kan upptas. I stället för
en nedtrappning av kriget får vi en
upptrappning, i stället för förhandlingar
får vi ytterligare bombningar. Man
kan naturligtvis i debatten säga att det
krävs eftergifter från båda parter för
att nå en fredlig lösning. Det är ju en
helt naturlig sak, men just nu gäller
det att få till stånd förhandlingar. Mot
den bakgrunden tycker jag att herr
Bohmans anförande var mycket klarare
och entydigare än det anförande herr
Ohlin höll. Herr Ohlin accepterar visserligen
att de amerikanska bombningarna
bör upphöra, men anför också såsom
beklagligt att Nordvietnam vägrar
att ens antyda möjligheten av att man
därefter skall kunna delta i en parallell
minskning av krigsansträngningarna.

Som läget är i dag förefaller det betydligt
enklare och riktigare att klart
och entydigt ställa sig bakom FN :s
generalsekreterare U Thant, som har
konstaterat att USA:s vägran att upphöra
med bombningen för dagen förhindrar
alla initiativ till en återgång
till 1954 års Genéveöverenskommelse,
som samtliga talare i FN :s allmänna debatt
uttalat sig för. Situationen är dyster,
det vet vi alla, och U Thant är
tydligen mycket pessimistisk om utgången.
Han säger i ett uttalande i söndags
i en tidning i London: »Den fundamentala
förutsättningen för meningsfulla
överläggningar är ett upphörande
med bombningen i Nordvietnam. Det
är en åsikt jag förfäktat i över ett år
och den står jag fast vid.» Den socialdemokratiska
riksdagsgruppen står helt
bakom U Thant och den talar utan tvekan
på övervägande delens av det svenska
folket vägnar. Det behövs inga långa
utläggningar från övriga partiers sida.
Står man bakom generalsekreterare
U Thant säger man detta klart och entydigt.
Såsom också herr Hedlund framhöll
i sitt anförande är U Thant för
dagen utomordentligt pessimistisk. Detta
bottnar ju i att USA i stället för att
upphöra med bombningarna har ökat

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

sin krigsaktivitet där borta. Det är
inte så som den amerikanske ambassadören
i Sverige bär sagt, att känslorna
fördunklar svensk vietnamdebatt; men
väl påverkar de den.

Nu talar jag inte på den lilla grupps
vägnar, som tror att man med fönsterkrossning
och flaggbränning eller annat
våld kan komma till rätta med problemet,
utan jag talar om den stora massan
av svenska folket, som säkerligen
hyser stora sympatier för USA men
som i denna fråga menar att USA burit
sig förfärligt illa åt genom att öka bombningarna
i stället för att helt upphöra
med dem.

Utrikesminister Torsten Nilsson hävdade
i FN i höstas i ett anförande som
jag hade tillfälle att lyssna till, att ett
bombstopp kan vara nyckeln till en
fredlig lösning i Vietnam, och en klar
och entydig opinion i vårt land lämnar
säkert inte USA helt oberört, i synnerhet
som denna opinion delas med den
överväldigande delen av världens länder.
Av de 108 statsrepresentanter som
talat i FN uttalade sig det överväldigande
flertalet på samma sätt som den
svenske utrikesministern gjorde.

Eftersom vi, herr talman, i en snar
framtid skall diskutera u-hjälpen, skall
jag nu inte ta upp de problem som
världssvälten och befolkningsexplosionen
skapat. Jag vill bara ta upp två
frågor.

Herr Ohlin anklagade i sitt anförande
vårt parti och regeringen för underlåtenhetssynder
då det gällde att upplysa
allmänheten om den humanitära
innebörden av u-hjälpen. Jag vågar påstå
att detta är en felaktig beskrivning.
Inom vårt parti, inom vårt ungdomsförbund
och inom vårt kvinnoförbund
och broderskapsrörelsen har pågått och
pågår en intensiv utåtriktad debatt om
u-hjälpens humanitära sida, men framför
allt en debatt om u-hjälpens praktiska
sida. Vi bör göra klart för det
svenska folket att en effektiv u-hjälp
kommer att kosta avsevärt mer än vad

man eventuellt föreställer sig. U-länderna
blir nämligen inte hjälpta bara
med humanitärt medlidande, utan de
behöver läkare, tekniker, lärare, jordbruksexperter
o. s. v., och de vill också;
ha hjälp med välplanerade realistiska
projekt.

I den debatt som skall komma i denna
fråga om någon vecka hoppas jag att
det skall bli tillfälle till ytterligare belysning
av en del av de frågor som har
ställts här i dag och de påståenden
som har gjorts. Herr Hedlund talade om
misstanken, att man på sina håll inte
på ett riktigt sätt brukar de u-hjälpsprojekt
och det material som sänds ut.
Även de inlägg som gjordes av herr
Ohlin bör granskas närmare. Han påstår
sålunda, att alla möjligheter till ett
progressivt u-hjälpsprogram nu har avskurits.
Också en del påståenden som
har förekommit i pressen skulle jag
önska att herr utrikesministern toge upp
till närmare granskning vid detta tillfälle.
Man påstår sålunda, att vi sitter
och ringer runt till u-länderna och beklagar
att vi inte kan fullgöra våra
åtaganden och infria våra löften till
dem.

Vår grupp ansluter sig helt till regeringens
ståndpunkt, sådan den tar sig
uttryck i regeringsdeklarationen i dag,
att vår medverkan krävs i växande
grad i det internationella u-hjälpsarbetet.

Slutligen vill jag ta upp en enda sak
inom detta väldiga problemkomplex
som inte så ofta har diskuterats i vårt
land men väl inom FN. Det gäller kapitalflödet
från u-länderna till industriländerna
— ja, just kapitalflödet från
u-länderna till industriländerna! Vi tillför
trots allt genom bidrag och lån uländerna
en hel del resurser, men samtidigt
förs kapital ut därifrån, både av
inhemska och utländska ägare. Man vet
för närvarande inte hur stor den strömmen
är, och det är måhända ovisst om
man kan få ett exakt mått på denna kapitalström.
Jag vill emellertid fästa

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

uppmärksamheten på att FN:s generalförsamling
i höstas bedömde denna
fråga så angelägen, att den beslutade
att uppdra åt generalsekreteraren att
framlägga en rapport om åtgärder för
att begränsa eller minska kapitalutflödet
från u-liinder till i-länder. Vi bör
vara på det klara med att kapitalägarna
i u-länderna, vare sig de är bosatta där
eller ej, inte alltid känner solidaritet
med det fattiga folket i landet, utan
fastmer tänker på de pengar de förtjänar
och vilka de ofta föredrar att
placera i rika länder med större politisk
stabilitet.

Att jag här tar upp denna detaljfråga
beror inte på att jag därmed vill motivera
ett mindre svenskt bistånd till uländerna.
Tvärtom gäller det att se till
att de fattiga folken får del av det välstånd
som jorden kan erbjuda. För att
nå det målet är det säkert nödvändigt
att stora sociala och politiska förändringar
sker i de länderna. Det räcker
säkert inte med ett progressivt u-hjälpsprogram
utifrån, utan det fordras också
sociala och politiska förändringar i dessa
länder.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Ilerr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag hade tänkt att i detta
inlägg, som ju blir det första efter
gruppledarnas, i främsta rummet ta upp
vietnamfrågan ur olika aspekter och
även säga några ord om tysklandsfrågan.

Det är närmast en truism att säga att
det är ett brutalt och grymt och mycket
smutsigt krig som äger rum därnere
i de sydöstasiatiska djungelområdena.
Ingen i vår världsdel talar ju längre om
— det är närmast ett historiskt faktum
—■ ett förhärligande av kriget som uttrycksform.
Vi anser det över huvud taget
avskyvärt, vedervärdigt och som ett
brott mot mänskliga värden. Det är väl

Utrikesdebatt

bara borta i vissa delar av Asien, i Kina
t. ex., som ungdomen fostras till en tro
på kriget som livsform och även uppfostras
till ett hat mot verkliga eller förmenta
motståndare.

Jag delar herr Hermanssons indignation
över de massmord som har ägt rum
i Indonesien — jag har i andra sammanhang
uttalat den meningen — dessa
massmord på s. k. kommunister, som
rört sig inte bara om tusentals människor
utan om tiotusentals och ändå flera.
Massmord är avskyvärda vilka det
än gäller. Man kan emellertid gå vidare.
Man kan fråga sig om inte den kinesiska
aggressionen mot Tibet, detta erövrande
av ett fredligt land, som enligt en undersökningskommission
inom Förenta
Nationerna har skördat massor av
dödsoffer, är någonting lika brutalt, lika
kallblodigt, lika hänsynslöst, detta mördande
av fredliga människor, som ville
bevara sin livsform och sin religion.
Men det talar man mycket tyst om, trots
att det finns många dokumentariska bevis
för denna aggression.

Man skulle också kunna anföra åtskilliga
bevis för att krigföringen från Hanois
och FNL:s sida visar drag av en
brutalitet som är skrämmande för våra
begrepp. Det har framförts alldeles för
få vittnesbörd om detta i den svenska
pressen och i de svenska massmedia.
Men det kommer inte att bli svårt att
tillhandahålla sådana bevis. Man frestas
till den slutsatsen att respekten för
människoliv och människolivets okränlcbarhet
är en helt annan i dessa länder
än i det som vi kallar västerlandet.

Det är väl också en självklarhet att
upprepa att vi alla i första hand önskar
ett vapenstillestånd i Sydvietnam
och därefter fred. För att det skall bli
en fred fordras det åtminstone deltagande
av två parter. Jag måste nog säga
att man, när man klandrar Förenta staterna
trots att presidenten vid upprepade
tillfällen har förklarat sig villig att
sätta sig vid förhandlingsbordet, i lika
hög grad kan klandra Hanoi och befri -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

elsefronten för motvilja mot att inställa
krigshandlingarna och skrida till förhandlingar;
åtminstone förefaller det
mig så.

Vi har i vårt land en mycket högröstad
opinion — en rad författare, konstnärer
och andra personligheter som utnämnt
sig själva till experter på vietnamkriget
— som kräver att Förenta staterna
skall inte bara inställa bombningarna
av Nordvietnam utan också helt
dra sig tillbaka och lämna det övergivna
området i de norrifrån inträngande
krafternas okränkbara besittning. Jag
tror det skulle vara en angelägen uppgift
för dessa personer, av vilka många
kallar sig pacifister, att söka övertyga
sina vänner inom FNL och i Hanoi om
nödvändigheten att visa någon form av
verklig freds- och förhandlingsvilja —
men det vill man inte. Vad man här syftar
till är en hatkampanj, utbredd över
stora delar av världen, mot Förenta staterna
och Förenta staternas politik samt
dess samhällssystem över huvud taget.
En hel del av de mycket unga människor,
som demonstrerar på våra gator
och råkar i krakel med polisen, drivs
otvivelaktigt av en ärlig indignation och
en idealistisk syn på detta problem;
men jag har ändå, herr talman, en stark
känsla av att mycket av detta agerande
följer ett mönster som är oss alltför välbekant
sedan årtionden; det är en fjärrstyrd
propaganda, en centraldirigerad,
kallblodig och mycket medveten antiamerikansk
propaganda.

Det är alltså fråga om en hatkampanj
mot Förenta staterna som om den ledde
till resultat — vilket jag inte alls tror
att den kommer att göra ty jag tror inte
att Förenta staterna så lätt faller för påtryckningar
av detta slag -— skulle kunna
medföra en amerikansk isolationism
som vi sett prov på under tidigare årtionden.
Det finns en liten grupp medborgare
i Förenta staterna, troligen
uppgående till 10—15 procent, som hävdar
att Förenta staterna inte längre
skall lägga sig i världens affärer ty För -

enta staterna är sig självt nog och kan
leva inom de egna gränserna. Vi bör
dock komma ihåg att en sådan utveckling,
ett Förenta staterna som drar sig
bort från Asien och Europa, kan innebära
en utomordentligt farlig utveckling
för vår egen världsdel. Fastän jag väl
vet att tacksamhet inte hör till det som
brukar erkännas i politiken kan man
väl ändå inte underlåta att säga, vilket
också framförts av en föregående talare,
att vi har haft anledning att under de
senaste årtiondena hysa en djup och
varaktig tacksamhet mot Förenta staterna.
Förenta staterna ingrep under det
första världskriget och räddade oss från
den tyska nationalismen — kaiserismen.
Förenta staterna ingrep ännu mer effektivt
under det andra världskriget och
räddade oss från det fruktansvärda barbari
som den tyska nationalsocialismen
utgjorde. Jag har inte kunnat underlåta
att med ett par ord beröra just den
sidan av saken och erinra om i vilken
tacksamhetsskuld vi står till detta väldiga
land.

Sverige har fört en neutralitetspolitik,
som innebär alliansfrihet i fred —
och neutralitet i krig — en politik
som jag har understött i alla år.
Jag tror att detta är en politik som vi
bör vara tacksamma för, och jag tycker
det finns all anledning att fortsätta med
den. Den har givit oss denna särställning,
som vi delar med blott ett fåtal
länder, en internationell position och en
goodwill som vi inte får äventyra. Det
var inte enbart Dag Hammarskjölds personliga
kvalifikationer som gjorde att
han kallades till FN :s andre generalsekreterare,
utan det var också det faktum
att han kom från Sverige. Sverige
har haft många viktiga internationella
uppdrag: i Kongo, på Cypern och annorstädes,
och svenska jurister och diplomater
har engagerats i förlikningsoch
skiljedomsuppdrag litet varstans ute
i världen. Denna position och detta anseende
måste vi utan tvivel vara måna
om att bevara. Samtidigt som jag själv -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

fallet vill klargöra, att alla meningsyttringar
från medborgarnas och pressens
sida kan gå i den riktning de själva önskar,
så vill jag betona att det både av
praktiska och humanitära skäl är angeläget
att de svenska statsmakterna iakttar
en betydande varsamhet vid sina meningsyttringar
när det gäller den nu pågående
konflikten i Vietnam. Inte för att
jag tror att Sverige kan spela så stor roll
som medlare eller som initiativtagare
till en medling mellan de stridande parterna!
Men den dag kommer väl ändå då
krigshandlingarna har inställts och då
det kan hända att parterna funderar på
alt vända sig till oss för att få experter
av olika slag, experter som kan komma
att spela en stor roll. Men detta kommer
att ske endast under förutsättning alt
de svenska statsmakterna inte genom uttalanden
och åtgärder har tagit ställning
för den ena sidan och därigenom komprometterat
vårt land.

Jag kan förstå regeringens deklaration
när det gäller en begäran att inställa
bombningarna över Nordvietnam.
Regeringen har härvidlag inte bara stöd
av generalsekreterare Thant utan har
nu i dag fått förmånen av stöd även av
herrar Ohlin, Hedlund och Bohman. Jag
vill emellertid fästa uppmärksamheten
på ett uttalande som herr Hedlund gjorde.
Jag vill i likhet med herr Hermansson
säga — det är väl nästan det enda
instämmande jag vill göra med herr
Hermansson i denna debatt — att herr
Hedlunds uttalande utmärkte sig för
stor realism. Jag delar herr Hedlunds
uppfattning, att det nog blir nödvändigt
att ha FNL-organisationen med vid förhandlingsbordet.
Herr Hedlund sade
även en annan sak som jag skulle vilja
understryka. Han uttalade en viss skepsis
beträffande våra möjligheter att genom
uttalanden av det här slaget nå något
resultat. Om det i en framtid skall
bli fred i Vietnam så skommer det enligt
min uppfattning att vara resultatet
av mycket hemliga diplomatiska överläggningar
mellan Förenta staterna och

Utrikesdebatt

Hanoi, förhandlingar som tydligen nu redan
pågår i olika städer och i olika sammanhang.

Jag tror inte att den hemliga diplomatien,
som man tidigare så skarpt kritiserat,
är alldeles ur vägen i sådana
här sammanhang. Det är min uppfattning
att det inte är genom resolutioner
och meningsyttringar från stater som
ändå inte berörs av denna konflikt som
man uppnår resultat, utan det är genom
de faktiska kontakter som finns och
som säkert kommer att fortbestå och de
tålmodiga försök som görs.

Det finns en sak som talar för Förenta
staterna i den väldiga dialog som pågår,
och det är att Förenta staterna är
en demokratisk stat. Vad är det som
kanske framför allt utmärker en demokratisk
stat? Jo, att det existerar yttrandefrihet
inom det egna landet. Det
viktigaste kriteriet på demokrati är väl
just att medborgarna har rätt att fritt
framföra sin kritik mot de styrande.
Jag tycker att det är ett ganska märkligt
faktum att Förenta staterna, som
offrar tusentals av sina egna söners liv
i detta krig, medger en mycket fri debatt
inom det egna landet. Det är en
styrka hos detta land som icke har
någon motsvarighet på östsidan.

Herr Hermansson citerade några
orättvisa betraktelser som hade gjorts av
en av dessa i utrikespolitiska spörsmål
mycket sakkunniga författare. De var
förvisso orättvisa! Jag har aldrig hört
maken till det politiska tungomålstalande
som bedrivs på den där kanten
som kallas den yttersta vänstern och
som herr Hermansson nu solidariserar
sig med. Man säger att det inte spelar
så stor roll vilken regim ett land har,
om det är en ensam diktator, som i Kina
t. ex., eller en klick av diktatorer, en
parti diktatur — huvudsaken är att man
handlar så att man gagnar folkets intressen.
Alla självhärskare söker legitimation
hos folket. Även den brutalaste
maktutövare brukar som skäl för sin
maktutövning åberopa att han har fol -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

kets stöd, och att det är folkets bästa
som han strävar efter. Det är ett tal
som inte håller i längden, och jag tror
att det finns all anledning att avslöja
hela detta underliga resonemang som
förs i åtskilliga tidningar och som måhända
har en viss opinionsbildande betydelse.

Jag skall inte försöka besvara frågan
huruvida Förenta staterna har rätt eller
ej i sin aktion där ute. Vår internationella
rättsordning är otvivelaktigt mycket
bristfällig. Vi har en mycket lång
väg att gå innan vi når det mål som
heter fred på jorden och som väl är det
största framsteg mänskligheten över huvud
taget kan göra. Att här ensidigt förklara
att all skuld ligger hos Förenta
staterna och dess nuvarande administration
är orättvist. Frågan är oerhört mycket
mer svårbedömd än så. Jag vet
under min levnad bara ett enda tillfälle
då jag tyckt att man i ett stort krig kunnat
se skillnaden mellan svart och
vit, skillnaden mellan rättfärdighet och
ondska, och det var i kampen mot den
tyska nazismen. Där var det inte svårt
att ta ställning. Men det finns ingen
som helst anledning att göra jämförelser
mellan det kriget och det som nu föres
i Vietnam.

Jag vill också erinra om att det inom
den engelsktalande opinionen, såväl i
Förenta staterna som i Storbritannien
och i det övriga samväldet, utan tvekan
finns en majoritet som har förståelse
för Förenta staternas handlande. Jag
är dock angelägen om att framhålla att
den opinionen naturligtvis inte behöver
ha rätt bara därför att den är i majoritet
— vad som nu kan kallas »rätt»
över huvud taget. Som gammal oppositionsman
kan jag inte inta en sådan
ståndpunkt, eftersom jag alltid under
mitt politiskt verksamma liv har stått
i opposition. Men jag betraktar det som
ett symtom på att den ensidiga inställning
som kommit till uttryck på vissa
håll här i landet -—- inte i regeringsdeklarationen
men väl på andra håll —

inte motsvaras av en utbredd opinion
bland de anglosaxiska folken.

Vidare skall vi komma ihåg, att om
känslan för humanitet och rättvisa är
stark någonstans, så är det just hos de
engelskspråkiga folken. Där har det aldrig
varit svårt att väcka människor till
liv och entusiasm för en riktig och rättfärdig
sak. Jag vet knappast några stora
grupper av människor som historiskt
sett och i nuläget intar en motsvarande
position.

Jag har i huvudsak ingen invändning
mot den officiella regeringsdeklarationen,
men jag vill här fästa uppmärksamheten
på två saker, av vilka den ena
redan har berörts i debatten. Den andra
saken, som inte har berörts, är de civilisatoriska
framsteg det innebär att
främmande länders beskickningar betraktas
som skyddad egendom. Den 18
april 1961 träffades -— inte minst efter
mycket intensivt förarbete från svensk
sida ■—■ i Wien en överenskommelse
vilken sedermera hamnade på riksdagens
bord i form av en kunglig proposition
och behandlades av riksdagen
i vanlig ordning. Den gällde skyddandet
av den diplomatiska immuniteten. Jag
betraktar den överenskommelsen som
ett framsteg för civilisationen och för
det mellanfolkliga samarbetet. Tyvärr
finns det i dag länder som inte respekterar
denna immunitet. De hör dock inte
till västvärlden utan till den kommunistiska
världen.

Jag tänker här mindre på den unge
och något spritpåverkade man som slog
sönder rutorna på amerikanska ambassaden
och som fick ett strängt straff för
det. Det straffet måste ses mot bakgrunden
av de strävanden som jag här
har givit uttryck för. Som herr Bengtsson
i Varberg också framhöll är demonstrationer
av det slaget meningslösa.
De kan inte gagna något annat syfte
än att uppmana till ökad nykterhet i
umgänget människor emellan. Något
värde som protestyttring mot ett krig
kan de inte få.

Onsdagen den 8 mars 1967 fm

Nr 12

Sedan skall jag också säga några ord
om Russelldomstolen, detta något självtagna
krigstribunal som lord Russell
står i spetsen för och som redan tidigare
föranlett inlägg i denna debatt.
Förutom yttrandefriheten är det väl
karakteristiskt för demokratierna i allmänhet
—- och man kan kanske säga
för de nordiska demokratierna i synnerhet
— alt de håller sig med en oberoende
rättsordning. Våra domare, som
utses av regeringen, förutsättes handla
oberoende av de politiska makthavarna.
Detta är, tycker jag, en betydande fördel
och ger rättssäkerhet så långt man
över huvud taget kan nå en sådan.

Men vad är nu detta för människor
som uppträder? De har utnämnt sig
själva. Praktiskt taget alla är mycket
välkända kritiker av den amerikanska
krigföringen. De är kända vänsterpolitiker
av olika slag. Någon form av objektivitet,
som vi är vana vid när det
gäller domstolar, kan man inte tillerkänna
dem. Värdet av dylika ensidiga
yttringar och domslut — om det nu
skall bli något sådant — är utomordentligt
diskutabelt. Det var med stor tillfredsställelse
som jag i televisionen för
någon månad sedan hörde statsministerns
mycket otvetydiga uttalande, i vilket
han avböjde något närmare samröre
med denna s. 1c. domstol. Nyligen
har ju Schweiz handlat — självfallet
kan man säga — på samma sätt. Det
är erkännansvärt att man så bestämt tog
ställning mot det här besynnerliga tilltaget.

Herr talman! Syftet med detta inlägg
i vietnamfrågan har varit att försöka
skapa en viss balans i opinionen och
att mana till en viss varsamhet med
mer eller mindre oöverlagda uttalanden
i denna enormt svårbedömda fråga.
Det finns tusen och åter tusen band
mellan vårt folk och Förenta staterna.
Det är ytterst angeläget att man inte
företar sig någonting som gör att det
därute i det stora i landet i väster, i
Washingtons, Jeffersons och Abraham

Utrikesdebatt

I.incolns stora demokrati, detta märkliga
invandrarland, skapas en opinion,
först smygande och sedan mera definitiv,
som kanske vänder sig även mot
vårt land. Jag tror inte att vi har råd
att förlora den vänskap som vi har med
den stora demokratien i väster.

Herr talman! Min avsikt var att gå in
också på det tyska problemet. Men
eftersom jag ibland, då jag sitter i herr
talmannens stol, med ett visst ogillande
betraktar alltför långa utsvävningar
från talarstolen, skall jag be att få avstå
från den tilltänkta fortsättningen av
mitt anförande. Vår föredragningslista
är ganska pressad, och det finns alldeles
säkert många fler som vill göra sin stämma
hörd i denna debatt.

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Jag skall i ett mycket
kort anförande och i en absolut lågmäld
och dämpad ton framföra några små
reflexioner kring ett av de problem som
här diskuterats under dagen och som
kammarens värderade förste vice talman
huvudsakligen uppehöll sig vid.

I en rad områden i världen finns problem
av det slag som herr von Friesen
här talade om. Men under den senaste
tiden har oroligheterna i Vietnam blivit
det som vi kanske mest reagerat inför.
Vietnam är en av de stora oroshärdarna
i världen för närvarande, vilket
vi är pinsamt medvetna om. Det är ett
litet land som under decennier haft att
utstå strider och lidanden av olika intensitet
och med olika kontrahenter inblandade
—- stora eller små, oftast stora.
För oss som på avstånd följer striderna
i Vietnam är naturligtvis möjligheterna
till en direkt positiv påverkan
i det närmaste obefintliga. Det är väl
ingen som tror något annat. Men opåverkad
av händelserna där borta kan
ingen svensk vara, i varje fall inte den
som är normalt humanitärt utrustad.

Diktatur är som regel av ondo. Den
militärregim som råder i Sydvietnam
är för oss lika främmande som vilket

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

annat icke demokratiskt styrelseskick
som helst. Alternativet till allt vad diktatur
heter är demokrati —- på sikt sett
i varje fall. Det svåra är naturligtvis
hur man skall gå till väga i ett så inflammerat
tillstånd som det som råder
i Vietnam. Meningarna om de aktioner
som hittills gjorts går ju starkt isär —-det vill jag kraftigt understryka. Här är
det två olika diktaturer som kämpar.
Den ena, som regerar i Sydvietnam, är
en fristående, reaktionär diktatur, den
andra, som regerar i Nordvietnam, är
en länk i en rad kommunistregimer
med förgreningar runtom i världen.

Att stora delar av den sydvietnamesiska
befolkningen — främst då ute i
bondbyarna — försöker resa sig mot
förtrycket är självklart. Det skapas givetvis
en god grogrund hos dessa underkuvade
att nappa på första bästa alternativ
som dyker upp, när de år efter
år används som utplundringsobjekt för
lokala överheter av skiftande slag. Detta
är inte något nytt fenomen — snarare
borde man vara vis av erfarenheten.
När människor lever under sådana
förhållanden som dem det här är fråga
om kan ett byte av regim inte innebära
något sämre, inte ens om det nya är en
annan diktatur. Hoppet finns att förändringen
skall innebära eu förbättring.
Här har vi säkerligen en förklaring
till att befolkningen i Sydvietnam,
i sin kamp mot förtrycket i det egna
landet, blivit beroende av intressen som
härskar i Nordvietnam.

Att i ett sådant läge bana väg för demokrati
är en av de svåraste uppgifter
den lyckligt lottade delen av mänskligheten
kan ställas inför — en uppgift
vida svårare att genomföra än raketfärder
till månen. Amerikanska experter
är på det klara med att det är nödvändigt
att skapa sympatier hos den
starkt dominerande bondebefolkningen
i Vietnam. Men hur skall detta ske? Det
är frågan.

Vad befolkningen söker är social rättvisa,
och den är naturligtvis i sin fulla

rätt att göra detta. Befolkningens hat
mot utsugarna är starkt och lätt att antända
— lätt också att utnyttja i propagandan.
Detta medverkar naturligtvis
till att göra molnen mörkare för alla
som hoppas på en lösning av vietnamkrisen,
en lösning som skulle utgöra
slutet på förtryck, våld och människoslakt
och början till något som skulle
kunna ge befolkningen en känsla av
människovärde.

De mindre staterna, till vilka Sverige
räknas, kan självfallet bistå ekonomiskt
i vissa fall men har säkerligen en större
uppgift som opinionsbildare rörande
det självklara i rätten till en människovärdigare
tillvaro än den som förekommer
på så många håll i världen. Naturligtivs
är detta ett arbete på lång sikt
-—- det är jag alltför medveten om. Men
jag tror ändå att vårt lands anseende
på skilda områden —- det gäller inte
minst vårt styrelseskick ■—• är sådant
att vi bör ha kontakter ute i världen i
så stor omfattning som möjligt. Inga vägar
får lämnas oprövade när det gäller
stärkandet av demokratien — det är en
angelägenhet för alla stater som har
någon erfarenhet att tillgå.

USA är i Vietnam för att hindra kommunismen
att breda ut sig. Detta är kort
och gott motiveringen för att det i dag
finns närmare en halv miljon amerikanska
soldater i Sydvietnam. Stora
resurser används för den destruktiva
verksamhet som ett krig alltid utgör.
Kanhända kunde de ha utnyttjats till
en fredlig uppbyggnad av landet. Hur
mycket hade man inte kunnat vinna,
om man i stället för att stödja reaktionära
regimer verkat för en mera folkligt
förankrad regering och i samarbete
med denna sökt utveckla landet ekonomiskt
och därvid också satsat på utbildningen!
Jag tror att man ställer
omänskliga krav om man räknar med
att folket med den nu förda politiken
skall få förtroende för demokratien.

Det kunde vara nyttigt om vi i välfärdsdemokratierna
någon gång såg nå -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

got mer nyanserat på dessa problem
och funderade litet över demokratiens
förutsättningar i u-länderna. Vi tvingas
måhända att acceptera att de människor
som kämpar för social rättvisa
tillmäter framgångar i denna kamp större
betydelse än allt annat. För dem är
möjligheterna att överleva viktigare än
friheten att yttra sig. Detta konstaterande
kan i förstone synas ofördelaktigt
från demokratiens synpunkt, men jag
tror inte att det behöver vara det på
längre sikt. Utan social utjämning är
sannolikt förutsättningarna för demokratien
minimala. En rättvisare fördelning
av resurserna i dessa länder med
en allmän, grundläggande folkbildning
som en viktig faktor för att få folket
med sig tjänar troligen i längden bäst
demokratiens syften.

En utbredd opinion i vårt land, inte
minst bland ungdomen, vänder sig mycket
starkt och indignerat mot stridsliandlingarna
i Vietnam. I sitt huvudanförande
i dag nämnde utrikesministern
att inga uppslag får lämnas oprövade
när det gäller att skapa fred i
Vietnam. Herr talman! Den motion som
herr Larsson i Borrby och jag har lämnat
i denna kammare om vårt lands
diplomatiska förhållande till Nordvietnam
skall uppfattas som ett bidrag i
detta avseende.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! För ett par månader sedan
flyttade regeringen över u-landsärendena
helt och fullt till utrikesdepartementet.
Därigenom accentuerades
ytterligare att biståndsverksamheten är
en aktiv del av den svenska utrikespolitiken.
Denna effekt är enligt min mening
en fördel. Jag yttrar mig därmed
självfallet inte om den personliga maktkamp
i kanslihuset som torde ha föregått
beslutet. Men jag vill gärna, herr
talman, uttala ett helhjärtat erkännan -

Utrikesdebatt

de av den engagerande pionjärinsats
som förra statsrådet fru Lindström utfört
som vår första biståndsminister.

Jag tror att det är nyttigt för oss att
se vår biståndsverksamhet från andra
synpunkter än det dåliga samvetets. Vi
känner medlidande med u-landsfolken,
som förlamas av fattigdom, sjukdomar
och svält. Vi kan inte undgå att bli upprörda
över smutsen och eländet som
gör det omöjligt för dem att leva i människovärdiga
former. Vi kan inte heller
underlåta att känna oss skyldiga att
av medmänsklig solidaritet söka hjälpa
u-ländernas människor till bättre förutsättningar
för deras stund på jorden.
Men vi har ingen anledning att känna
oss belastade med någon skuldbörda.
Vi skall därför inte se våra biståndsinsatser
vare sig som avbetalningar på
en skuld eller som botoffer.

Vid sidan av de humanitära synpunkterna
på u-landsbiståndet är det angeläget
att bedöma de realpolitiska. Vi
kan lättare göra det, om vi betraktar
u-landsbiståndet som en del av vår utrikespolitik,
vilket också poängterats i
dagens regeringsdeklaration.

Vår u-hjälp kan därigenom bidra till
att skapa förståelse och sympati för västerländska
demokratiska ideal och därmed
strävandena efter fred i världen.

Låt oss emellertid klart inse att vi
inte på några få år kan åstadkomma underverk
med våra biståndsinsatser. Det
kommer att fordras årtionden av tålmodigt
arbete för att nå ens synbara resultat
i fråga om höjning av de stora massornas
levnadsstandard. Vi kommer
också att göra många misstag. Den byggnadstekniska
skandalen med det nu aktuella
skolbygget i Östpakistan är bara
ett nytt exempel i raden hittills. Vi kommer
också att få anledning att många
gånger revidera våra planer allteftersom
vi lär oss förstå att svensk pefektionism
inte alltid passar u-ländernas befolkning.
En afrikansk ambassadörsfru här
i Stockholm uttryckte detta mycket
klart och klokt, när hon i går tackade

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

för visningen av ett modernt svenskt
bostadsområde.

— »Det är fantastiskt välplanerat, sade
hon, för det liv ni för — men ibland
undrar man om ert sätt att leva är det
enda rätta.»

Vi kommer säkert också många gånger
att bli besvikna på utvecklingen i de
länder där vi gör våra biståndsinsatser.
Händelseutvecklingen i Tanzania under
de senaste veckorna är ett exempel. Bara
för några få år sedan bedömdes detta
land som politiskt stabilt och därför väl
lämpat för både svenska och nordiska
insatser. Resultaten av vår biståndsverksamhet
i Tanzania torde väl inte direkt
ha skadats av den nationalisering
eller om man så vill socialisering som
president Nyerere nyligen proklamerat.
Men inte är det ägnat att uppmuntra industriföretagen
att göra de produktiva
nyinvesteringar i Tanzania, som landet
så väl behöver. Vi har också anledning att
beklaga att åtminstone för tillfället den
västerländska synen på demokrati och
mänskliga samlevnadsformer tycks ha
trängts undan av inflytanden från pekingkommunismen.
Det vore beklagligt och
framför allt farligt för freden i världen,
om den hänsynslösa och mycket effektiva
kineskommunistiska propagandan
lyckades vinna ytterligare framgångar i
u-länderna. Den våldsamma s. k. kulturrevolutionen
i Kina har givit klara besked
om både metoder och vildsinthet.
Jag tror att det är angeläget att se USA:s
engagemang i Vietnam mot bakgrunden
av denna aggression och en för västerländskt
synsätt helt oacceptabel samhällsfilosofi.

Ingen vettig människa tycker om kriget.
Allt vårt förnuft reagerar mot krigets
meningslöshet och dess lidanden.
Vi kan därför vara övertygade om att
Förenta staterna inte offrar soldater och
material i den väldiga omfattning som
sker i Vietnam i erövringssyfte eller av
äventyrslust. Vi kan vara överens om
att det vore önskvärt att den amerikanska
vakthållningen mot utbredningen av

Kinas bruna kommunism kunde ske
utan de lidanden som det brutala kriget
medför för civilbefolkningen. Bombningarna
bör alltså snarast bringas att
upphöra.

Men vi som var med och minns hur
man för 30 år sedan försummade att
i tid hejda den nazistiska framryckningen
i Europa och som upplevde det
världskrig, som blev en följd av denna
försummelse, vi vet att vi i dag har anledning
att se det amerikanska engagemanget
i Vietnam mera nyanserat och
med andra ögon än de delvis vilseledda
och radikala ungdomar som inte var med
den gången och som i dag genom sin
högljuddhet röjer så stor brist på erfarenhet.
Den gången, för 30 år sedan, tog
man inte Hitler på allvar förrän det var
för sent. År efter år varnade Churchill
förgäves. I dag för Mao samma språk
som Hitler och uttalar samma hotelser.
Om Mao menar allvar — och det har vi
ingen anledning att betvivla — utgör
hans politik ett lika allvarligt hot mot.
världsfreden som Hitlers på sin tid. Det
är väsentligt att vi alltid har detta i
minne.

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Bästekille och Dickson (båda
h).

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag lyssnade med stort
intresse på herr Turessons anförande.
Mot slutet av det sade han att den ungdom
som nu opponerar sig mot vad som
händer i Vietnam genom sin högljuddhet
röjer sin brist på erfarenhet.

Herr talman! Vad är det dessa ungdomar
protesterar mot? Den svenska ungdomsgeneration
som med, tror jag, överväldigande
majoritet opponerar mot kriget
i Vietnam protesterar mot mord på
människor, protesterar mot det förhållandet
att varje dag tusentals människor
dödas. Jag tycker, herr Turesson, att vi
som varit med litet längre skall dra oss
för att kritisera ungdomen för denna

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

protest med en hänvisning till att
den därmed röjer sin brist på erfarenhet.
För mig är det, även om opinionen
ibland tar sig onyanserade uttryck, ett
hälsotecken att den svenska ungdomen
lika väl som ungdomen på andra håll i
världen i allt större utsträckning av den
styrande generationen kräver, att den
skall avstå från att använda våld för att
lösa tvister och till varje pris skall undvika
att döda människor eller förstöra
omätliga materiella värden när den försöker
lösa de politiska problemen.

Utrikesutskottet har haft att behandla
två motioner i vietnamfrågan vari med
något olika motivering har krävts, att
Sverige skall ompröva sin inställning
till Nordvietnam i syfte att uppträda diplomatiska
förbindelser och åstadkomma
ett erkännande av Nordvietnam. Utskottet
är inte berett att tillstyrka motionerna,
och jag avstår från att fördjupa
mig i motiveringen härför. Utrikesministern
har tidigare i dag mycket utförligt
redogjort för den svenska regeringens
inställning till denna fråga, och
utrikesutskottet delar enhälligt regeringens
uppfattning. Vi har med den korthet
som kännetecknar utskottets skrivningar
sagt att i det ömtåliga läge som för
närvarande råder kan misstolkningar
uppstå, om vi nu fattar det beslut som
motionärerna önskar. Det skulle kunna
innebära en risk att vi i stället åstadkommer
skada. Om vi vid något tillfälle
skulle komma i det läget att vi kan medverka
i en medlingsaktion, vill vi inte genom
att nu vidta någon åtgärd försämra
våra möjligheter att göra en insats då.

Herr talman! När jag nu deklarerat
denna utrikesutskottets ovilja att i dag
göra någonting eller rekommendera regeringen
att vidta några åtgärder i vietnamfrågan,
innebär det naturligtvis inte
att jag inte för min personliga del känner
otroligt varmt —■ på samma sätt som de
ungdomar som jag tidigare talade om
•— för de folk som lider i Vietnam. Herr
förste vice talmannen von Friesen varnade
i sitt anförande för en alltför hög -

Utrikesdebatt

ljudd kritik av Förenta staterna och
hänvisade till de kontakter som är så intima
mellan många människor i vår
land och den märkliga invandrarstaten
på andra sidan Atlanten. Jag uppfattar
också dessa kontakter som något värdefullt.

För mig är dessa kontakter ett ytterligare
skäl att brännmärka den orimliga
politik som USA för i dag, en orimlig
politik där man dödar människor i tiotusental
och skapar ett elände utan
gräns. Amerikanernas vilja att lyssna på
denna kritik, herr talman, måste betraktas
som ett prov på demokratiens
styrka i det land, som herr talmannen
för en stund sedan talade om.

Jag vill också gärna passa på tillfället
att i denna debatt understryka min egen
anslutning till det förtroende för Förenta
Nationerna som regeringsdeklarationen
uttalar och som vi så ofta har uttalat
från kammarens talarstol. När utrikesutskottet
i höstas''i Amerika studerade Förenta
Nationernas arbete, fick jag emellertid
det intrycket att det finns risk
för att denna väldiga och viktiga organisation
växer för mycket och att verksamheten
på vissa områden riskerar
att bli överorganiserad. Jag vill gärna
ha uttalat min uppfattning att vårt
lands regering och delegater i Förenta
Nationerna bör undvika att medverka
till att skapa fler nya FN-organ. Det är
av största vikt att man försöker stabilisera
och ge kraft åt de institutioner
som redan existerar. Det vore, enligt
min uppfattning, onödigt att skapa
ytterligare organ där de i och för sig
begränsade krafterna och resurserna
splittras på alltför många områden.

Regeringsdeklarationen hänvisar till
att läget i Europa är mera avspänt nu
än det varit på mycket lång tid. Jag
tror att det är en riktig bedömning.
Det kan också, om inte i dag så dock
ganska snart, skapa jordmån för en ny
dialog om tysklandsfrågan. Jag ser i
den nya tyska regeringen en möjlighet
att komma fram till meningsfulla sam -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

tal om situationen i Tyskland. Det socialdemokratiska
inslaget i den västtyska
regeringen är för mig en garanti för en
vilja att hitta en uppslagsända och att
försöka finna möjlighet att angripa problemet.

Vi kan inte under många år till acceptera
att leva i en världsdel där vi
bär så små möjligheter att utnyttja den
östtyska befolkningens stora kulturella
och tekniska kunnande. Det kan inte
vara rimligt att under alltför lång tid
bibehålla en sådan märklig statsbildning
i Europa, där människor som talar
samma språk och som i så många fall
är släkt med varandra inte har möjlighet
att umgås på ett rimligt sätt. Antingen
måste Tyskland enas eller två
tyska stater med normala relationer till
omvärlden och till varandra skapas.
Hur det skall gå till måste det tyska folket
självt få tillfälle att avgöra.

Lika väl som jag tror att den nya
tyska regeringen skapar större förutsättningar
för samtal om tysklandsfrågan,
tror jag också att den kan innebära
en garanti för att man i Västtyskland
vill ta ordentliga tag för att försöka
förhindra att nynazismen växer fram.
Vi blev väl alla chockerade, ärade kammarledamöter,
när vi för några månader
sedan upplevde en för oss alla
oväntad styrka — även om den inte
skall överdrivas — hos den nya nazismen.
Många menade att ungdomsgenerationerna
har fångats av dess nationella
förkunnelse. Alla demokratiska
krafter i Europa, men framför allt i
Västtyskland, måste samla sig till en
medveten strävan att förhindra att den
nya nazismen växer sig stark eller får
något inflytande.

En lösning av tysklandsfrågan skulle
enligt min mening underlättas, om man
kunde utveckla dialogen mellan Östoch
Västeuropa som nu så sakteliga har
börjat.

Inom Europarådet upplever jag det
som en positiv händelse att de östeuropeiska
staterna söker kontakt med de

västeuropeiska medlemsstaterna i församlingen
och utväxlar dokumentation.
Kontakten är ännu så länge ganska obetydlig,
men det finns tecken som tyder
på ett allt intimare samarbete mellan
länderna och mellan parlamentarikerna
i östra och västra Europa.

I fjolårets utrikesdebatt hade jag tillfälle
att säga några ord om vikten av att
de internationella organen blir kända
bland Sveriges folk. Jag vädjade då till
pressen och till andra massmedia att
observera Europarådet någon gång. Sedan
dess har de svenska tidningarna,
liksom radion och televisionen, i betydande
utsträckning följt med vad som
hänt i den parlamentariska Europaförsamlingen.
Jag vill gärna uttrycka min
tillfredsställelse över detta. Det har
kommit till min kännedom att Sveriges
Radio även i fortsättningen avser att
bevaka vad som händer i församlingen
i Strassbourg.

Det är även ett glädjande tecken —
vilket jag inledningsvis sade — att den
svenska opinionen börjar bli medveten
om skeendena ute i världen. Vi som
sitter i denna kammare och alla de
som har möjlighet att skapa opinion i
press och andra massmedia har en stor
uppgift i att hålla opinionen informerad
om det internationella skeendet för
att medverka till att intresset för detta
ökar. Kanske glömmer vi ibland i debatten
kring våra egna problem att vi
endast utgör en liten del av den väldiga
världen. Detta gäller naturligtvis
också i betydande utsträckning intresset
för utvecklingshjälpen.

Jag tror man kan säga — och det har
även sagts från denna talarstol i dag —
att det bland de aktiva medlemmarna i
de politiska organisationerna och i
folkrörelserna finns intresse för att öka
den svenska insatsen till u-länderna.
Jag har emellertid, herr talman, en
känsla av att det bland den breda opinionen
— och bland dem som har valt
oss och givit oss våra mandat — inte
råder ett lika stort intresse för en ök -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

ning av u-hjälpen. Jag tror det finns
anledning påpeka att den meningen
råder på många håll i vårt land, att vi
kanske redan nu gått för långt i våra
ansträngningar att hjälpa utvecklingsländerna.
På denna punkt är det sålunda
av största betydelse att kunna nå
ut till opinionen med saklig upplysning,
så att det verkligen blir fastslaget
att dessa pengar inte meningslöst rinner
bort, utan att de insatser vi gör kommer
till god användning och hjälper
människor i nöd ute i världen till ökad
trygghet.

Vår strävan att skapa opinion för sådana
insatser måste också gälla den utländska
arbetskraft som finns i vårt
eget land. På en del håll i landet kan
vi nu, när läget på sysselsättningsfronten
stramats åt, märka att människor
tycker att den utländska arbetskraften
är onödig att ha kvar och att den mycket
väl kunde skickas hem igen, så
att den inte tar bort försörjningen för
de svenska arbetarna. I den män vi
upplever detta känner vi som sitter här
väl detta som ett beklagligt inslag av
motstånd mot främlingarna, men vi
måste försöka förstå denna inställning.
Även på den punkten har vi sålunda en
betydande uppgift att på skilda vägar
skapa opinion för ökad förståelse mellan
människorna.

Herr talman! Om utrikesdebatten på
sitt sätt kan medverka till ökad kunskap
och ökat intresse bland den svenska
allmänheten, så är de många timmar
som i dag ägnas åt denna debatt icke
bortkastade.

I detta anförande instämde herrar
Bergman, Hugosson och Svenning, fru
Torbrink, herrar Henrikson och Almgren,
fru Löfqvist, herr Arweson, fru
Ekroth, herr Mellqvist, fru Hörnlund
och fru Eriksson i Stockholm (samtliga
s).

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Utrikesdebatt

av herr Alemyrs inlägg säga att vi alla
protesterar mot krigets dödande. Det
finns ingen i denna kammare som vill
stå upp till försvar för det.

Det hör ungdomen till att vara oerfaren,
ett fel som går över med tiden. Det
är kanske för mycket begärt att den
ungdom som i dag är i 20-årsåldem och
som alltså inte har upplevt andra
världskriget och framför allt inte dess
förspel skall kunna se sambandet mellan
det som händer i Kina i dag och vad
detta kan leda till i morgon.

Men jag tycker att man skulle kunna
begära att herr Alemyr, som nått mogen
ålder, skulle kunna komma ihåg
den katastrof som följde av eftergiftspolitiken
mot den tyska nazismen och
skulle kunna erkänna, att denna katastrof
troligen skulle ha kunnat undvikas,
om demokratierna i tid hade sett det
som sin plikt att hålla vakt mot hitlerismens
utbredning. Det är den erfarenheten
som jag menar bör få oss att
se litet mera nyanserat på Förenta staternas
vakthållning i öster.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Innan herr förste vice
talmannen hade ordet här för en liten
stund sedan, hade jag tänkt att i korthet
beröra frågan om opinionsbildningen
här i landet beträffande vietnamkriget
och inställningen till Förenta staterna.
Efter hans svar, som jag i allt väsentligt
kan instämma i, med de värderingar
som han där framförde, vilka jag delar,
skall jag följa hans exempel beträffande
hans tysklandsreflexioner beträffande
vad jag här hade tänkt anföra i fråga
om vietnam- och amerikaopinionen.

Jag skall i stället koncentrera mig på
det avsnitt i utrikesministerns redogörelse,
vilket för övrigt var ganska utförligt,
som anknöt till vad som nu händer
vid nedrustningskonferensen i Geneve.
Jag gör det, herr talman, därför att jag
har haft tillfälle att där delta i de överläggningar
som har ägt rum sedan kon -

Herr talman! Jag vill med anledning
3 —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

ferensen återupptog sina förhandlingar
den 21 februari. Det är alldeles självklart
att det avtal som man nu diskuterar
kan komma att få en rent världsomspännande
betydelse beroende på hur
det kommer att utformas. Konferensen
liar genom dessa planer från USA och
Sovjet ställts i en helt ny situation. När
man begär att få reda på texten till avtalet
begär man för mycket, helt enkelt
beroende på att enligt uppgift de båda
huvudmakterna, Sovjet och USA, just nu
är i färd med att dels gemensamt överarbeta
texten, dels konsultera sina allierade,
Sovjet Warszawapakten och USA
medlemmarna i NATO. Därför är det
alldeles omöjligt för någon att nu säga
hur texten slutligen kommer att utformas.

Vad som står klart är att de förljudanden
som har förekommit i pressen över
hela världen och som väl utförligast och
klarast återgivits i ren avtalstext i Kölnische
Rundschau ger tillräckligt stoff
för både kommentarer och säryrkanden
som kan vara av värde att få framförda,
innan texten blir spikad. Det är mot
denna bakgrund klart att de resonemang
som man kan föra måste vara fyllda
av reservationer med hänsyn till vad
det slutliga avtalsförslaget kommer att
innebära, om det nu över huvud taget
kommer till stånd.

Emellertid innebär — jag tillåter mig
bär referera i det väsentliga de olika
versioner som har framförts — första
artikeln en förbindelse av medlemmarna
i kärnvapenklubben, alltså de tre
stormakterna USA, Storbritannien och
Sovjet, att icke till annan överlämna
kärnvapen eller materiel för kärnvapentillverkning
vare sig direkt eller indirekt,
inte heller att på annat sätt stödja,
uppmuntra eller i övrigt möjliggöra för
icke kärnvapenmakt att till sin disposition
erhålla kärnvapen eller för tillverkning
av kärnvapen avsedd materiel.

I artikel 2 vänder man på denna sak
och ställer motsvarande krav på icke
kärnvapenländer som då förpliktas att

icke i någon form direkt eller indirekt
motta, tillverka eller i övrigt disponera
kärnvapen eller för kärnvapenändamål
ägnade råvaror.

Enligt artikel 3, sådan som den återgivits
i pressen, skall varje undertecknare
av avtalet förbinda sig att beträffande
sina eventuella tillgångar av atomkraft
eller råvaror för fredligt eller annat
bruk acceptera full insyn och kontroll
genom därför inrättat internationellt
organ. Det gäller i detta fall närmast
IAEA i Wien eller Euratom.

I de avslutande artiklarna stadgas att
modifikationer kan föreslås av varje intresserad
stat och att avtalet fem år efter
undertecknandet skall underkastas ny
granskning vid en särskild konferens i
Geneve på basis av de erfarenheter som
då har vunnits. Varje deltagande stat
kan emellertid när som helst frånträda
avtalet med en uppsägningstid av tre
månader.

I den internationella pressen har denna
text givit anledning till en mycket
livlig debatt med både positiva och
starkt kritiska synpunkter, medan däremot
delegaterna vid Genévekonferensen
inskränkt sig till att dels framföra
synpunkter på vad ett avtal av denna
art lämpligen bör innehålla, dels vilka
andra moment än de här nämnda som
samtidigt bör hållas aktuella i diskussionen
om detta avsnitt rörande nedrustningen.
Det var just dessa kompletterande
synpunkter som framfördes för
ett par veckor sedan i det svenska inlägget
vid Genévekonferensen.

I den tyska diskussionen, som får sägas
ha varit mest kritisk, har det yppats
oro speciellt på två punkter. Det har
framhållits att ett avtal av detta slag kan
komma att monopolisera kärnvapen —
därtill i obegränsat ökande mängder och
även i nya varianter — för de nuvarande
medlemmarna i atomklubben, varvid
det även läggs hinder i vägen för de
mindre staternas möjlighet att erhålla
kärnvapen om de skulle anse det lämpligt.
Dessutom skulle det hindra de

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

mindre staternas fredliga utnyttjande av
atomkraften och därmed även försvåra
dessa länders fortsatta tekniska forskning
och utveckling på det alltmer betydelsefulla
område som atomkraften utgör.
Även om man i debatten blandat
ihop dessa olika synpunkter är det självklart
att de är invävda i varandra, liksom
också att direkta maktsynpunkter
kan finnas dolda. Därför är det också
omöjligt att dra några bestämda slutsatser.

Men betänksamheten är självfallet
stor, och det har ju invänts att de tre
nuvarande atommakterna därför borde
kunna nöja sig med att träffa ett inbördes
avtal av denna lydelse; därmed
skulle man begränsa möjligheten för
flertalet andra länder att skaffa kärnvapen.
Frankrike och Kina, som ju nu
också är kärnvapenmakter, anses ännu
inte tillhöra atomklubben, eftersom det
både kvantitativt och kvalitativt ändå är
en artskillnad mellan å ena sidan de tre
stora atommakterna och de båda andra.
Jag skall inte diskutera dessa båda länders
potentiella möjligheter att skaffa
sig ytterligare kärnvapentillgångar, men
man bör inte övervärdera dessa möjligheter,
eftersom en atomvapenproduktion
av betydelse medför ofantliga ekonomiska
påfrestningar även i mycket
stora och rika nationer.

Jag återvänder emellertid till tankegången
att avtalet skulle kunna begränsas
till de tre. Jag vill då konstatera att
dessa själva häremot har den bestämda
uppfattningen, att ett sådant avtal för
att det skall bli av verkligt värde även
kräver de smärre makternas medverkan.
Man kan utgå från att Sovjet kommer
att resa krav på trygghet för att man
inte skall behöva riskera att länder i
Europas mitt, speciellt då den västtyska
förbundsrepubliken, skall få tillgång till
ett självständigt atomvapen. Detta är naturligtvis
det avgörande skälet till att
Sovjet reser kravet på att även ickekärnvapenländerna
skall biträda ett avtal
av denna typ. Det kanske bör tilläg -

Utrikesdebatt

gas att det för båda givetvis spelar en
betydelsefull roll, att man kärnvapenpacificerar
exempelvis Främre Orienten
och andra oroshärdar i världen. Både
USA och Sovjetunionen har också understrukit
att de önskar att ett avtal av
denna typ får största möjliga universalitet.

Det har givits mycket starka och bindande
försäkringar, att detta avtal icke
skall lägga hinder i vägen för en fredlig
användning av atomkraften i något av
de länder som har möjlighet att utnyttja
denna, t. ex. i form av stora marksprängningar,
något som nu kommer att
bli alltmer aktuellt. Man har också garanterat
att inga åtgärder skall vidtas
som lägger hinder i vägen för den vetenskapliga
och industriellt-tekniska utvecklingen.
Hur dessa garantier i praktiken
kommer att utformas är det väl
ännu omöjligt att säga. Man bör emellertid
kunna utgå från att det finns tekniska
möjligheter att ge sådana garantier.

Då kommer man in på de frågor som
utrikesministern berörde, nämligen vilka
krav vi reciprokt skall ställa på
atommakterna för att vi skall kunna ge
vår anslutning till ett avtal av denna
typ. Det är naturligt att Förenta Nationernas
generalförsamling i höstas reste
kravet, att samtidigt som icke-kärnvapenländerna
binder sig, så måste
kärnvapenländerna ge utfästelser i varje
fall om någon form av rustningsbegränsning.
Jag vill nämna att det svenska inlägget
innehöll några preciserade krav i
detta avseende. Där fanns krav på att
provstoppet skulle utsträckas till att gälla
även underjordiska prov. Vidare
krävdes en begränsning av den bakteriologiska
och kemiska krigföringen. Då
det är klart att vapenbärarna i detta fall
spelar en betydande roll så skulle även
de inkluderas i avtalet. Slutligen ville
man ha en begränsning av stormakternas
produktion av s. k. klyvbart material.
Huruvida stormakterna är intresserade
av att ta upp någon av dessa
punkter eller samtliga i ett blivande av -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

tal torde vara omöjligt att uttala sig om;
särskilt stimulerande förefaller de inte
av denna tanke.

Det är ganska naturligt att småstaterna,
åtminstone de som i någon mån är
potentiella kärnvapenländer, känner en
viss undran, för att inte säga bävan, inför
de perspektiv som öppnar sig om de
båda stora atomvapenmakterna eller låt
oss säga alla tre atomvapenmakterna ingår
ett avtal av denna typ. Det skulle —■
detta tycker jag är mycket viktigt att
den svenska opinionen får klart för sig
— innebära en maktkoncentration av
hittills okänt slag till de två största länderna
i världen. Det råder inget tvivel
om att ett sådant avtal måste bedömas
på lång sikt medföra en maktförskjutning
till dessa båda länder, en maktförskjutning
av ett slag som man knappast
hade tänkt sig när man konstruerade
Förenta Nationerna. Å andra sidan är
det ju ganska naturligt om utvecklingen
går mot en viss koncentration.

Men det är samtidigt helt legitimt —
jag vill understryka det — att de mindre
länderna i detta sammanhang reser motanspråk.
En direkt pådrivande roll när
det gäller detta avtal torde stormakternas
aktuella planer på de nya antirobotvapnen
ha spelat och som, trots att väl
ingen hade trott det vara möjligt att
framställa sådana, nu håller på att framtas
både i Sovjetunionen och i USA. Enligt
uppgift är det för närvarande Sovjetunionen
som kommit längst, men i
USA råder motsatt uppfattning. Detta
nya antirobotvapen är tekniskt så oerhört
komplicerat och kostar så svindlande
belopp att man förstår att båda
länderna har dragit sig för att framställa
dem. Vid Kosygins, den ryske premiärministerns,
besök ute i världen har
det understrukits att det — just för att
man skall undvika dessa svindlande
kostnader och den enorma kapprustning
som skulle kunna bli en följd av framställningen
av detta helt nya vapen —-vore på sin plats att försöka åstadkomma
ett avtal, vari båda parter förband

sig att inte ge sig in i denna nya kapprustningsfas.

Jag skall inte här, herr talman, göra
något försök att beskriva konsekvenserna,
ekonomiskt eller i övrigt, av dessa
försök. Jag vill bara säga att man på
andra håll i världen, där man har sysslat
med atomvapenutvecklingen, hittills
ansett det helt otänkbart att framställa
ett skydd av nämnvärd effektivitet mot
atomvapenanfall men att man nu kommit
dithän, att det på båda håll finns ett
vapen som i varje fall anses vara av relativt
stort värde för försvaret mot atomangrepp
även i stor skala.

Redan vid sitt besök i Sverige sade
Chrustjov att man i Sovjetunionen hade
kommit så långt att man kunde »skjuta
en fluga i luften». Dithän torde man
dock inte ha nått, och lär väl knappast
göra det heller. Men det är mycket nog
om man i en armada på låt oss säga 100
robotar, av vilka en är atombärare och
de övriga attrapper, kan träffa den riktiga
raketen. Och det finns tecken och
förljudanden som tyder på att man i
varje fall närmar sig detta.

Den engelske representanten, kabinettsministern
Chalfont, som tidigare
åberopats i debatten, är en av de varmaste
förespråkarna för det nya avtalet.
Han menar att med detta avtal skulle
grunden kunna läggas till en ny era i
Europas och kanske världens historia.
Med det skulle kapprustningen, det kalla
kriget och den ofantliga misstron
och misstänksamheten kunna förbytas i
någon form av samverkan. Det är också
uppenbart att man tänker sig att på det
sättet i viss mån strategiskt omstrukturera
jordklotet, så att Sovjetunionen får
ryggen fri i väster och kan inrikta sig
på vad som till äventyrs händer i öster.
Då blir det den östra grannen som hamnar
i det mellanläge där Tyskland befann
sig tidigare och där Sovjetunionen
för närvarande befinner sig. Det är en
position som Sovjetunionen till varje
pris vill undvika. I detta sammanhang
öppnar sig nya strategiska perspektiv

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

av utomordentlig betydelse. Hur dessa
kan komma att återverka för de små staterna
är dock svårt att nu säga.

Utrikesministern framhöll för en
stund sedan — och det kan jag instämma
i -—• att vi när det gäller kravet på
nedrustning skall driva de legitima småstatssynpunkterna
så långt som möjligt.
Jag vill tillägga att vi kanske inte bör
driva dem så långt — och det var nog
inte heller meningen -—• att vi lägger
hinder i vägen för att åvägabringa ett
avtal av denna typ, som ändå måste sägas
sikta längre än till ett mera rättvist
och allsidigt nedrustningsavtal. Här gäller
det att ta sikte på den stora, strategiska
krigföringen och att åstadkomma
en avspänning på högsta nivå. Jag tycker
inte man skall blunda för att det kan
leda till nu helt oöverskådliga konsekvenser
och måhända till en positiv utveckling,
som vi inte tidigare efter andra
världskriget har vågat tro kunde ligga
inom möjligheternas gräns.

Man gör klokt i att i dessa sammanhang
tala med små bokstäver och med
allra största försiktighet. Men inför de
nya perspektiv som öppnats vid nedrustningskonferensen
finns det också
anledning till förhoppningar, som man
inte tidigare har kunnat hysa.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Först skall jag be att i
rationaliseringssyfte få helt och fullt instämma
i det anförande som här hållits
av herr Elmstedt. Jag har sedan bara en
kommentar att göra i fråga om vietnamproblematiken.
Det är ett avsnitt i utrikesministerns
tal i dag som jag gärna
vill understryka, nämligen när han säger:
»Vi håller oss på olika vägar informerade
om parternas synpunkter, bl. a.
har vårt sändebud i Peking vid flera
tillfällen besökt Hanoi. Vi har också
gjort klart att, om det skulle visa sig att
Sverige på något sätt kan medverka till
strävandena att åstadkomma förhandlingskontakter
mellan parterna, vi inte

Utrikesdebatt

skulle tveka att lämna ett sådant bidrag.
»

Detta avsnitt i utrikesministerns tal
anknyter i mycket hög grad till ambitioner
och tankegångar som återfinns i
motion nr 591 i denna kammare. I den
motionen har vi bl. a. fört följande resonemang:
»Alla moderna krig eller krigsorsaker
måste stoppas eller avledas och
alltid ses mot bakgrunden av att de moderna
förstörelsevapnen, som supermakterna
förfogar över, kan innebära katastrof
för hela mänskligheten. Mot den
bakgrunden kan inte våldshandlingar
av något slag, vare sig de förekommer i
kapitalistiska eller kommunistiska diktaturstater,
godkännas. I stället måste
inte minst stormakterna satsa sina överflöds-
eller krigsresurser på hjälp- och
biståndsarbete. Framför allt gäller detta
när konflikter beror på sociala och ekonomiska
motsättningar. Vietnamkriget
ger belägg för att det inte går att främja
en demokratisk uppbyggnad av ett
statsskick med hjälp av kanoner och
s. k. militärt bistånd. Hade motsvarande
resurser i stället satsats uteslutande på
utbildning och fredligt bistånd, hade
med säkerhet inte några främmande
trupper behövts i Vietnam i dag.»

Det råder i stort sett en glädjande
enighet bland samtliga talare i denna
debatt kring dessa bedömningar, som
kanske litet förenklat och populärt kan
uttryckas så, att det alltid måste vara
bättre att tala med varandra än att skjuta
på varandra.

Utrikesutskottet har inte funnit skäl
att tillstyrka några åtgärder i anledning
av motionen II: 591. Detta har redan i
någon mån kommenterats här av herr
Alemyr, och jag avser trots allt inte att
nu polemisera mot utskottet. Jag har i
långa stycken intet att invända mot den
argumentering herr Alemyr här anfört
i själva sakfrågan. Utskottets ställningstagande
innebär ett avstyrkande av motionen,
men motionärer i sådana bär
känsliga ämnen kanske måste acceptera
att ett mycket kortfattat utskotts -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

utlåtande döljer betydande informationer
om problematiken, vilka lett utrikesutskottet
fram till dess ställningstagande
utan att man har skrivit in dessa
värderingar i utlåtandet. Jag vågar göra
den gissningen inte minst mot bakgrund
av herr Alemyrs allmänna argumentering
i sakfrågan.

Förutom det redan citerade avsnittet
ur utrikesministerns tal är det en passus
i en replik av utrikesministern i
dag som ger anledning till denna sansade
bedömning från motionärernas sida.
Han säger — jag tror mig citera
någorlunda exakt — att regeringen är
inställd på att medverka i alla de sammanhang
där åtgärder kan leda till att
man får slut på krigets fasor och de lidanden
i Vietnam, inför vilka ingen normal
människa kan stå oberörd. Därefter
går utrikesministern över till att ytterligare
redovisa den intensifierade kontakt
som på senare tid upprättats mellan
svenska ambassaden i Peking och
Hanoi. Det är en kontaktverksamhet
som vi motionärer gärna vill bedöma så,
att den ligger i linje med de ambitioner
som vi odlat i motionen när vi skriver
att man i framtiden kanske borde ompröva
Sveriges officiella kontakter med
och inställning till Hanoiregimen.

Detta sammantaget innebär, herr talman,
att jag inte avser att ställa något
yrkande då utrikesutskottets utlåtande
nr 3 företages till avgörande.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Jag kommer att tala om
nedrustningsproblem och om tysklandsfrågan.
Men först vill jag säga några
ord om en organisation som rönt föga
intresse här i riksdagen. Jag syftar på
världsfederalisterna, som anser att folkens
fred och frihet endast kan tryggas
genom en internationell lagbunden
världsordning.

Vi har i FN en världsorganisation
med uppgift att främja fred och säkerhet,
att genom organiserat fredligt samarbete
lösa folkens ekonomiska, sociala

och kulturella problem. Världsfederationen
ser häri en lovande början till ett
fastare, så småningom lagbundet samarbete
mellan nationerna. Världsfederalisterna
arbetar just för att stödja och
utveckla FN.

Det har flera gånger gjorts försök att
få i gång en arbetsgrupp inom Väldsfederationen
i den svenska riksdagen.
Fröken Elmén var synnerligen aktiv på
området. I våra grannländers parlament
finns sådana grupper med många parlamentariker
och regeringsledamöter ananslutna.
Men här har intresset inte
räckt till. Varför?

Visst är världsfederalisternas mål i
dagens situation en utopi. Men det mesta
av mänskligt framåtskridande har börjat
på detta sätt. Och vi behöver utopier
som sporrar oss att kämpa mot ett
mål även om det ligger fjärran. I detta
fall är målet att utveckla FN till en
världsorganisation som blir en verklig
garant för fred och säkerhet.

Varför är intresset härför så svagt?
Man kan ju inte anse att FN redan besitter
den kraft som garanterar världens
folk fred och säkerhet. Regeringsdeklarationen
i dag begynner med flera exempel
på hur FN misslyckats i sina ansträngningar
att ingripa i händelseutvecklingen.
Jag kan bidraga med ännu
ett beklagligt exempel.

1960-talet skulle vara FN:s utvecklingsårtionde.
Målsättningen var att uländernas
nationalprodukt skulle ökas
5 procent årligen och att de rika länderna
skulle bidraga till utvecklingen
genom att lämna 1 procent av sin nationalinkomst
till stöd härför. Detta kommer
inte lyckas, vare sig det ena eller
det andra, att döma av dagens situation.
FN klarar inte utvecklingsårtiondets
målsättning.

Varpå beror FN:s svaghet? Jo, givetvis
på medlemmarnas tröghet att uppfylla
sina förpliktelser. Jag är glad över
uttalandet att regeringen är medveten
om att vår medverkan i det internationella
u-hjälpsarbetet måste växa. Vi

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

väntar förslag om starkt ökade insatser
i nästa års budget.

Stormakternas inflytande på världspolitiken
spelar största rollen. Men när
mindre stater beslutsamt uppträder gemensamt
och tveklöst kan också de
påverka utvecklingen, så att den går i
riktning mot de mål som FN-stadgan
anger.

Yi bär i dag fått en redogörelse för
den svenska regeringens insatser under
nedrustningsförhandlingarna i Geneve.
Eftersom det aldrig blir något nedrustningsavtal
förrän kärnvapenmakterna
känner sig övertygande om att de inte
riskerar någonting därigenom, vill jag
varmt instämma i regeringens åsikt att
vi måste medverka till att göra ett avtals
innehåll och formuleringar godtagbara
för ett så stort antal stater som
möjligt. Svårigheterna att nå resultat
bottnar i det djupa misstroendet staterna
emellan. De litar inte på varandra,
och de vill ha ett vattentätt system av
garantier för att ingångna avtal kommer
att respekteras. Härför finns inte något
annat instrument än ett kontrollorgan
som alla kan lita på. Vi har ett enda
sådant system, nämligen FN :s atomenergiorgan
i Wien, IAEA.

Jag har med stort intresse i dagarna
studerat en promemoria som en av
FOA:s experter utarbetat rörande nedrustningsproblem.
Däri konstateras att
kontrollfrågans lösning är grunden för
att nedrustningsavtal skall kunna ingås.
Kontrollen måste tillämpas på ett
standardiserat och enhetligt sätt. Det
innebär att ett enda system måste användas,
och det enda universella system
som existerar är IAEA. Kontrollen måste
omfatta ett helt komplex av arbetsuppgifter.
Avgörande är härvid organets
tillförlitlighet, den snabbhet med
vilken inspektionen kan genomföras,
enhetligheten i fråga om tillämpningen
av tillståndsperioder, definitioner av
vad som skall anses vara militärt ändamål
och sanktioner mot icke samarbetande.
Allt talar enligt FOA-experten

Utrikesdebatt

för att användandet av endast ett kontrollorgan
kan garantera samma behandling
åt alla. Nyttjandet av olika
system, infogade i handels- och samarbetsavtal,
kan vara frestande från kommersiell
synpunkt, men tillätes kontrollen
bli en pris- och konkurrensfråga
mister den sin skärpa. Därför är IAEA
det enda kontrollorgan som är acceptabelt
från nedrustningssynpunkt. Ingen
möda eller kostnad får sparas då det
gäller att vidareutveckla detta kontrollsystem
till allt högre fulländning.

Jag vill erinra om det moratorium
som antogs av FN i höstas och som innebär
»att ingen stat skall vidta åtgärder,
som kan försvåra ingåendet av
ett avtal om förbud mot spridning av
kärnvapen till nya länder». Handelsministerns
svar på min interpellation
i förra veckan tycktes vara en garanti
för att Sverige i fråga om kontrollen
icke komme att vidtaga åtgärder som
försvårar ett icke-spridningsavtal. Vi
har i dag fått höra att handelsminister
Langes uttalande, att regeringen hade
för avsikt att ställa vår atomverksamhet
helt under IAEA-kontroIl, inte var
allvarligt menat. Han hade bara talat
om den verksamhet och de atomtillgångar
som finns nu, men vad vi tar
oss för i framtiden är en annan sak. I
det sammanhanget skulle vi kunna tänkas
ta vilken ställning som helst.

Om vi i full insikt om kontrollens betydelse
ändå med öppna ögon börjar
vackla i vår inställning och redan i
förväg gör klart att vi, om kommersiella
intressen kommer in i bilden, är villiga
att jämka på vår ideella inställning
och beredda att godta vilket kontrollsystem
som helst, att upprätta egen
kontrollapparat eller rent av att försöka
verka utan någon kontroll alls,
bara vi får tillfälle härtill och har
kommersiell vinning av det, då är det
högst betänkligt. Någonting i den vägen
tyckte jag mig avlyssna vid förstakammardebatten
i dag.

Vilken respekt för svenska insatser

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

vinner vi på det internationella planet,
om vi inte är principfasta utan svänger
betydligt i våra ståndpunktstaganden?
Det måste väl vara fråga om en svängning
mellan dagens inställning och vad
som i ett pressmeddelande den 11
augusti 1966 angavs vara Sveriges ståndpunkt
i kontrollfrågan vid underhandlingarna
i Geneve.

Jag har här ett pressmeddelande från
utrikesdepartementet, enligt vilket ambassadör
Myrdal räknar upp flera skäl
varför IAEA är det enda ur svensk synpunkt
godtagbara kontrollsystemet. Det
säges vidare i pressmeddelandet: »Då
det ibland heter att ett produktionsstopp
borde övervakas genom IAEA
''eller likvärdig’ kontroll, ville ambassadör
Myrdal framhålla att ur svensk
synpunkt endast sådan övervakning kan
accepteras som är öppen för internationell
insyn.»

Slutligen, herr talman, vill jag säga
några ord i tysklandsfrågan. Regeringen
säger att ett närmande mellan länderna
i västra och östra Europa efter
hand har framträtt och att en ökad
vilja till förståelse och avspänning har
gjort sig gällande. Som stöd härför anföres
en hel rad auktoritativa uttalanden.
Därefter heter det att man inte
ens kan nalkas tysklandsfrågan förrän
en avspänning kommer till stånd. Här
anser jag att regeringen fastnat i ett
statiskt tänkande. Det som för 22 år
sedan var klokt och politiskt riktigt bör
nu tagas under omprövning när vi ser
hur förhållandena har utvecklat sig.
Såvitt jag förstår kan man inte vänta
sig någon återförening av de båda Tyskland
under överskådlig tid, åtminstone
inte på fredlig väg. Jag tror inte att
Västtyskland vill tillgripa krig för att
få en ändring till stånd. Tvärtom orienterar
sig Västtyskland försiktigt mot
vänskapliga förbindelser med det som
trots allt är eller borde vara ett broderland.
Genom att Västtyskland självt
kastat Hallsteindoktrinen över bord när
det gäller landets agerande i Östeuropa

har man uppluckrat densamma. För att
inte överraska hemopinionen agerar
man ändå propagandamässigt som om
ingen egentlig förändring skett. Men
det är nog trots allt bara en tidsfråga
när den nya västtyska regeringen erkänner
Östtysklands existens. Jag anser
således att Sverige något borde mjuka
upp den officiella inställningen till
Östtyskland, t. ex. genom att upprätta
en handelsrepresentation i Östberlin
eller kanske uppta konsulära förbindelser
med landet. Men detta får vi tillfälle
att diskutera en annan dag här i vår —
i samband med behandlngen av en motion
som väckts av fru Torbrink m. fl.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall stanna en kort
stund vid ett par avsnitt av regeringsdeklarationen.
Det ena skulle man kunna
karakterisera som minst av allt uppseendeväckande.
Det andra skulle man
kunna karakterisera som mycket uppseendeväckande
under en förutsättning
som jag är angelägen om att regeringen,
om något missförstånd uppstått, avlägsnar
genom ett förtydligande.

Det som inte alls är uppseendeväckande
är att utrikesministern och regeringen
inte har några egentliga reflexioner
att knyta till »den inre utveckling
som inletts i Kina». Regeringen
inskränker sig till att säga att skeendet
där kan få långtgående räckvidd för
landets relationer med omvärlden och
att det vore tragiskt och orimligt om
Kina, som tyvärr hållits utanför FN —
däri instämmer jag — nu skulle glida
in i en allt djupare isolering. I övrigt
förklaras att konsekvenserna för omvärlden
av det dramatiska händelseförloppet
i Kina ännu inte kan överblickas.
Om Kina kommer att bli djupare isolerat
eller inte, beror emellertid, såsom jag
ser saken, numera knappast i första
hand på åtgöranden från andra stormaktsregeringars
sida. Det beror i mycket
stor utsträckning på den anda, i
vilken en ur konvulsionerna framgåen -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

de kinesisk politik gentemot omvärlden
skall formas.

Denna knapphet i analysen eller rättare
sagt frånvaron av analysen från utrikesministerns
sida på denna punkt
är, som jag nyss sade, inte alls överraskande.

Den är i stället vanlig i deklarationer
av detta slag, och man kan naturligtvis
hysa förståelse för en regerings
svårigheter att resonera om hypotetiska
situationer. Ändå är det beklagligt att
utrikesministern har underlåtit att göra
någon som helst bedömning av konsekvenserna
för hela världen av olika alternativ
i fråga om händelseutvecklingen
i Kina. Det är beklagligt av den anledningen
att dessa konsekvenser är så
oerhört betydelsefulla — inte heller vi
bär i Sverige kan undgå att på olika
sätt konfronteras med dem. Helt omöjligt
att säga åtminstone någonting är
det dock inte, och jag skall därför tilllåta
mig att i allra största korthet söka
urskilja några tänkbara huvudalternativ,
som med nödvändighet måste bli
schematiskt framställda.

Låt mig utgå från den märkliga skillnad
i fråga om inställningen till det
största problemet av alla, att undvika
nya stora krig, som finns mellan å ena
sidan Förenta staterna och Sovjetunionen
och å andra sidan Kina. Övervägande
skäl talar nu, synes det mig, för
att statsledningarna både i Förenta staterna
och Sovjetunionen sedan en tid
tillbaka klart inser att kärnvapnens
tillkomst medfört en stark begränsning
av möjligheterna att med våld hävda
nationella intressen eller olika övertygelser
om samhällenas organisation.
Man förstår att världen inte genom storkrig
kan göras säker vare sig för demokratien
eller för kommunismen, men
däremot osäker för allt och alla. Det
har, inom parentes sagt, nog varit svårare
och mer smärtsamt att nå fram till
den insikten i Sovjetunionen än i Förenta
staterna, eftersom tesen om stora
krig som vägröjare för den egna läran
3* — Andra kammarens protokoll 1967. N

Utrikesdebatt

har, såsom herr Ohlin tidigare i dag
framhållit, intagit en central plats i
den klassiska kommunistiska förkunnelsen.

Denna gemensamma rysk-amerikanska
insikt synes mig emellertid vara ett
lovande tecken på att det mänskliga
förnuftet med alla sina begränsningar
ändå, när det konfronteras med tillräckligt
fruktansvärda eventualiteter,
kan besegra politisk och nationell fanatism.

Den förkunnelse som under senare år
utgått från Kina i dessa avseenden står
i skarp kontrast till den amerikanska
och Tyska mera förnuftsbetingade inställningen.
Att Sovjetunionen, såvitt vi
nu kan bedöma, övergivit tanken på den
kommunistiska världsrevolutionens seger
efter våldsamma krig är en av anledningarna
till att Mao och hans anhängare
beskyller ryssarna för svek
mot den rätta kommunistiska läran.
För dagens kinesiska ledare är det ingalunda
fråga om att överge den tankegången.
Tvärtom framstälies ofta en
sammandrabbning med Förenta staterna
som oundviklig. Resonemang av
mycket betänklig karaktär föres om befrielsekrig
av olika slag — jag skall inte
gå närmare in härpå. Även gentemot
Sovjetunionen har tonen successivt
skärpts.

Mot bakgrunden av dagens faktiska
militära styrkeförhållanden, som herr
Ståhl nyss berörde, är det bara logiskt
att Kinas ledare med en envishet som
jag har svårt att karakterisera med något
annat ord än fasansfull försöker intala
sitt månghundramiljoners folk att
kärnvapnen är papperstigrar. Det fasansfulla
ligger däri att de kan lyckas
och däri att de så småningom, allteftersom
deras egna resurser växer, kan bedra
sig själva.

Jag tror inte det behöver sägas mycket
mer för att klargöra vilken för världens
framtida öde oerhörd betydelse
det har, om Kina under de närmast
framförliggande tio åren i sin värder
12

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Utrikesdebatt

ring av kärnvapnens betydelse går samma
väg som Förenta staterna och Sovjetunionen
redan har gjort eller om
Kina väljer en annan väg.

Jag kommer sedan till några schematiska
och eventuella alternativ för Kinas
väg. Ett första alternativ är naturligtvis,
enkelt uttryckt, att Mao och hans anhängare
vinner. I så fall kan en tilltagande
skärpning av aggressiviteten i
de kinesiska attityderna vara att vänta.
Man kan vänta sig eu satsning av en än
mer förskräckande del av den per invånare
i Kina ringa nationalinkomsten
på rustningar i syfte att söka hinna
ifatt de nuvarande supermakterna. Det
är också sannolikt att en sådan utveckling
skulle böja de sovjetiska och amerikanska
intressena till alltmer parallella
kurser när det gäller Fjärran Östern.
Det är vidare möjligt att en sådan
utveckling kan accentuera behovet ur
sovjetisk och amerikansk synvinkel av
en fortgående avspänning i Europa.
Samtidigt skulle emellertid, som jag ser
det, ett sådant amerikanskt-ryskt samförstånd
kunna föranleda dessa båda
supermakter att försöka reglera och —
om man så vill — pacificera de europeiska
förhållandena, i stor utsträckning
över huvudet på européerna själva,
genom en kompromiss mellan de båda
supermakterna, dikterad av deras faktiska
maktställning och med ett minimum
av lyssnande till de europeiska
staternas egna synpunkter.

De båda supermakterna skulle därefter
med desto större energi och koncentration
kunna vända sin huvudsakliga
uppmärksamhet mot den asiatiska
scenen, som ju håller på att bli historiens
huvudscen. Det finns inga utsikter,
såvitt jag kan se, att Europa, väster
om Sovjetunionen, inom den närmaste
tioårsperioden skall kunna bli
en maktfaktor i världspolitiken av tillnärmelsevis
samma styrkegrad som
Förenta staterna och Sovjetunionen i
dag är, ännu mindre en maktfaktor som
kan hävda sig gentemot ett amerikanskt -

sovjetiskt samförstånd om vad som i
vår världsdel bör göras i viktiga avseenden.
Jag tror inte man kan, som
särskilt president de Gaulle försökt,
trolla bort detta förhållande genom ett
mer eller mindre storordigt europeiskt
tal. Om det förhåller sig så, följer inte
då också därav att det är angeläget att
söka upprätthålla en så hög grad av
förståelse som möjligt mellan de demokratiska
staterna i Europa — antingen
de är alliansanslutna eller som vi alliansfria
med sikte på neutralitet i krig
— och Förenta staterna?

Ett andra alternativ för utvecklingen
i Kina skulle kunna vara att Mao och
hans anhängare förlorar — eller möjligen
under trycket av övermäktiga inre
omständigheter förändrar sin politik —
så att en regim med en mer sovjetvänlig
inställning framträder i Kina. En sådan
utveckling skulle naturligtvis stärka
Sovjetunionens möjligheter att hävda
sina intressen västerut och gentemot
Förenta staterna och över huvud taget
i andra riktningar än de som vetter
mot Kina. En sådan utveckling skulle i
särskilt hög grad understryka vikten av
ett gott förhållande mellan det demokratiska
Europa och Förenta staterna.

Ett tredje alternativ, som man kanske
inte alldeles skall bortse ifrån, är att
en central regeringsmakt inte längre
blir möjlig att upprätthålla i Kina. En
återgång skulle då ske i riktning mot
tillstånd som under tidigare skeden och
senast under 1920-talet — och då av
särskilt svårartat slag — förekom där.
Av de olika provinserna i detta jätterike
finns ju de som var för sig är lika
stora som eller större och mer folkrika
än Europas stora nationer frånsett Sovjetunionen.
Det skulle kunna tänkas att
i en del av dessa provinser självständiga
regimer sökte och lyckades etablera
sig, kanske som under 1920-talet under
generaler eller krigslorder med starka
böjelser att bekämpa varandra. Det
är också tänkbart att i ett sådant läge
en del av dessa provinsiella regenter

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

skulle få stöd från Sovjetunionen, andra
frän Förenta staterna, medan eu tredje
grupp kanske skulle försöka hävda sitt
oberoende åt båda håll.

Vilka återverkningarna i Europa skulle
bli av en sådan utveckling är inte gott att
säga. Det skulle kunna göras gällande
att den skulle vara särskilt gynnsam för
en europeisk självhävdelse gentemot de
båda nuvarande supermakterna. Men är
detta riktigt, så skulle priset för att kunna
nå en sådan förmånligare ställning
för Europa vara mycket högt ur asiatisk
synvinkel.

Även ytterligare alternativ är naturligtvis
tänkbara för det kommande skeendet
i Kina. Jag måste emellertid säga
att den eventualitet som i förrgår lanserades,
och kanske inte för första gången,
från sovjetrysk sida av premiärminister
Kosygin, nämligen något slags redan
påbörjat hemligt samförstånd tvärsigenom
alla motsättningar mellan den
nuvarande kinesiska statsledningen och
Förenta staterna, inte förefaller mig tillhöra
de mer sannolika.

Vad har nu allt detta att göra med oss
i vårt nordeuropeiska hörn? Får jag kanske
först komma med ett påpekande. När
utrikesministern i regeringsdeklarationen
gjort ett svep över världen har han
funnit att ovädersmolnen hotande hänger
över stora delar av andra världsdelar,
att raspolitiken med alla dess motsättningar
fortsätter i södra Afrika, att
vietnamkriget fortfar att rasa. Det väldiga
kinesiska problemet nämner han
utan några kommentarer, han pekar på
de tilltagande spänningarna i Främre
Orienten — och det nog med all rätt;
jag anser detta vara ett område vars
risker vi hittills alltför mycket förbisett
— och han säger några ord om den alltmer
påträngande karaktären av tvillingproblemen
världssvälten och befolkningsexplosionen.

Men över det mera lyckliga Europa
är, konstaterar utrikesministern, himlen
ljusare. Här är nyckelorden, säger han,
avspänning, samförstånd och samarbete.

Utrikesdebatt

Utrikesministern för resonemanget liksom
i två avdelningar, som om det skulle
vara möjligt att hålla dem skilda från
varandra: ute i världen storpolitiska
ovädersmoln, tilltagande spänningar på
en del håll, risker för olika slag av kriser,
medan Europa får vackert väder
även inom politiken.

I och för sig kan man väl säga att beskrivningen
är riktig, men, herr talman,
det finns inte och kan inte finnas några
vattentäta skott mellan den lilla del av
hela världen som Europa utgör och de
andra delarna. Om regeringen vill låtsas
som om det vore fallet, så är den
inne på en riskabel väg.

Därmed kommer jag till ett annat avsnitt
av regeringsdeklarationen som jag
vill något kommentera. Det förklaras
där plötsligt att Sverige i princip kan
acceptera tanken på en europeisk säkerhetskonferens,
om den blir väl förberedd
och vinner allmän anslutning. Formuleringarna
kanske egentligen uttrycker
en betydande skepsis inför den tanken,
men samtidigt är de oklara.

Den nuvarande europeiska säkerheten
— om jag nu skall använda detta
ganska mångtydiga ord —- vilar ytterst
på den ömsesidiga sovjetisk-amerikanska
insikten, som jag nämnde i början av
mitt anförande, om ett storkrigs konsekvenser
— det är ju det som kallas för
terrorbalansen. Den vilar också på den
amerikanska närvaron i Europa, politiskt,
militärt och ekonomiskt. Det är
föga troligt att de europeiska demokratierna
skulle ha överlevt i denna egenskap,
om inte såsom herr von Friesen
erinrade om, amerikansk ungdom två
gånger under loppet av 25 år eller föga
mer färdats över Atlanten för att rädda
dem från tyranni.

Den maktbalans som råder i Europa
och som utgör underlaget för dess säkerhet
beror alltså på att Förenta staterna
lagt sin tyngd i den västeuropeiska
vågskålen. Sovjetunionen har lagt sin
i den östeuropeiska. Man kan inte ta
bort en av dessa tyngder utan att makt -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 19(57 fm.

Utrikesdebatt

balansen rubbas. Detta betyder inte att
vi skulle se med skepsis eller ännu
mindre med motvilja på alla inslag i
den serie av olika ansträngningar som
nu görs för att bitvis rasera järnridån
inom Europa eller i varje fall öppna
allt fler gluggar och hål i den. Tvärtom
finns där åtskilligt att ta vara på
och utveckla ytterligare. Men det må
ändå vara tillåtet att säga, att ur allmän
europeisk demokratisk synvinkel och
även ur svensk synvinkel är det angeläget
att denna lovande process får former1
som inte rubbar maktbalansen.

Vi skall nu komma ihåg -— och jag
anser att det vore värdefullt, om utrikesministern
ville bekräfta en överensstämmelse
i uppfattningarna på denna
punkt — att den svenska alliansfria utrikespolitiken,
möjligheterna att vara
neutral i ett krig, får föras under sämre
förutsättningar, om denna maktbalans
rubbades. I ett Europa som råkade under
en enda supermakts dominans vore
en oberoendets politik i realiteten omöjlig.
Även om det inte i första hand är
ett hot om militära aggressioner som
avtecknar sig mot denna bakgrund, så
är det klart att en ensamt dominerande
supermakts utpressningskapacitet —
om jag får använda det uttrycket —
också utan användning av militärt våld
skulle vara mycket stor.

Såvitt jag förstår måste vi betrakta
de europeiska säkerhetsproblemen också
ur denna synvinkel. Att de problemen
kan komma att kraftigt skärpas, om eu
utveckling i Kina enligt det alternativ
som jag nyss kallade nr 2 äger rum, är
klart. Detta alternativ innebär ju en mer
ryssvänlig regim i Kina och en stark
förbättring av de rysk-kinesiska förhållandena.
Naturligtvis skulle då en förstärkning
av den ryska positionen i
Europa inträffa. Om samtidigt det amerikanska
intresset för och engagemanget
i Europa mattades, så skulle en hotfull
förändring av läget i Europa inträda.
Ännu under många år framåt kommer
nämligen de demokratiska stormakterna

i Europa — av skäl som är välbekanta
och som det skulle föra för långt att
här gå in på — icke ensamma att på
långt när kunna avbalansera den sovjetiska
supermakten.

Mot den bakgrunden anser jag att
man också måste se frågan om den s. k.
europeiska säkerhetskonferensen, som
regeringen ger sin principiella anslutning
under förutsättning att den blir
väl förberedd och — som man säger —
vinner allmän anslutning. Vad menas i
detta fall med allmän? Menas det allmän
europeisk i den meningen att endast
europeiska stater skulle deltaga?
Eller menas med allmän att även den
stat, som spelar en av huvudrollerna
för det europeiska säkerhetsproblmet,
nämligen Förenta staterna, enligt den
svenska regeringens mening bör deltaga? Jag

tror att det är nödvändigt med ett
förtydligande från regeringens sida på
denna punkt. En europeisk säkerhetskonferens
utan Förenta staterna skulle
enligt min mening bli en konferens för
större osäkerhet i Europa. Kan regeringen
tänka sig något sådant och är
det detta som ligger bakom dess formuleringar,
så har regeringen förvisso
sagt något mycket uppseendeväckande.
Är antagandet däremot felaktigt, vilket
jag är beredd att tro, bör den saken genast
klarläggas, och jag hoppas att utrikesministern
är beredd att göra det.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag hade inte tänkt deltaga
ytterligare i debatten, men jag ser
mig föranlåten att svara på ett par frågor
som har framställts sedan jag nyss
var inne.

För det första har, såsom det refererats
för mig, fru RenstrÖm-Ingenäs gett
uttryck åt den uppfattningen att vårt
förhållande till Östtyskland skulle vara
alltför statiskt och att vi borde kunna
tänka oss någon form för att erkänna
Östtyskland eller att utveckla vår han -

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

del på detta land. Vad det senare beträffar
har jag ingenting att erinra.

I regeringsdeklarationen har med viss
utförlighet redogjorts för de strävanden
till avspänning mellan öst och väst som
på senare tid kommit till uttryck. Självfallet
hoppas den svenska regeringen,
vilket också framhållits i regeringsdeklarationen,
att klyftorna mellan öst
och väst i Europa skall kunna överbryggas.
Vi underskattar emellertid inte
svårigheterna härvidlag. Situationen i
Europa just nu förefaller rörligare och
avspänningsvänligare än kanske någonsin
under efterkrigstiden. Rörligheten
innebär emellertid ett betydande mått
av känslighet. Man skulle lätt riskera
att ofördelaktigt påverka denna utveckling,
om man företog någon åtgärd som
inte stod i harmoni med stämningarna
i både öst och väst. Jag vill tillägga att
i Västtyskland är den nya regeringen inställd
på att åstadkomma bättre förhållanden
till Östeuropa.

Just mot denna bakgrund är det knappast
i vare sig Sveriges eller de övriga
europeiska staternas intresse att vi nu
kommer med något separat initiativ i
den ena eller andra riktningen i tysklandsfrågan.
Jag menar att detta kan
vara en personlig bedömningssak men
vem som helst förstår, inte minst med
utgångspunkt från vad som nu sker i
Västtyskland, att den nya regeringen,
som verkligen har goda avsikter med
avseende på förhållandet till Östeuropa,
måste ges en chans att handla utan att
vi klampar in på scenen och försvårar
möjligheterna.

Självfallet innebär inte vår hållning
att vi avstår från faktiska kontakter
med Östtyskland på olika områden såsom
beträffande handel och kommunikationer.
I detta sammanhang vill jag
framhålla att det för Sverige inte föreligger
något behov av nya former för
dessa kontakter, eftersom både handel
och kommunikationer just nu kan pågå
alldeles friktionsfritt. Vad fru Renström-Ingenäs
var inne på var mera en

Utrikesdebatt

demonstration som enligt min bedömning
inte gagnar den sak som hon tydligen
anser sig vilja företräda.

Jag vill sedan säga några ord till herr
Wedén. Han sade sig sakna reflexioner
om skeendet i Kina i den utrikespolitiska
deklarationen och noterade frånvaron
av analys. Vidare ansåg han att
det var beklagligt, att utrikesministern
inte hade sagt något mera substantiellt
om vad som kan komma att inträffa i
Kina.

Jag medger att detta kan vara riktigt,
men herr Wedén måste förstå att det
inte är lika enkelt för en utrikesminister
som för honom att ge sig in på den
i och för sig intressanta tankegymnastik
som han utvecklade i sitt anförande,
i vilket han angav olika möjligheter för
utvecklingen i Kina. Jag tror knappast
att någon med säkerhet vågar uttala sig
om innebörden och följderna av vad
som i dag sker i Kina. På officiellt håll
utomlands har man i regel avböjt att
binda sig för någon tolkning. Jag följer
mycket noggrant de rapporter som vi
får från vår ambassad i Peking, men
även därifrån är synfältet mycket begränsat
när det gäller detta väldiga rike.

Skälet till att man praktiskt taget
överallt är försiktig i sin tolkning är att
informationerna är så otillförlitliga och
mångtydiga. Ett vittnesbörd härom är
de ytterst skiljaktiga och ofta diametralt
motsatta meningar som redovisats
av fjärranösternspecialister, exempelvis
i press och radio, såväl vad gäller
orsakerna till den nuvarande situationen,
händelsernas förlopp som processens
varaktighet och konsekvenser.
Under sådana förhållanden förefaller
det mig — herr Wedén får förlåta —
föga meningsfullt att den svenska regeringen
bidrar till gissningsfloran, ty
något annat kan det knappast bli tal om.

Att behöva medge att man vet så litet
i denna fråga är — det skall erkännas
— ganska betänkligt. Kina har en
nyckelposition exempelvis i vietnamkonflikten,
som just nu i så hög grad

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1907 fm.

Utrikesdebatt

påverkar det internationella läget. Landets
ställningstagande är därmed av avgörande
betydelse för freden i världen.
Att sväva i ovisshet om vad som är att
vänta där ute innebär därför ett betydande
osäkerhetsmoment i den utrikespolitiska
bedömningen. Men jag måste
trots detta avhålla mig från att ge mig
in på sådana hjärngymnastiska övningar
som herr Wedén i sin position har
lättare att bedriva.

Så några ord om förhållandena i
Europa. Jag vill inte bestrida att Förenta
staterna efter kriget medverkat
till maktbalansen även i vår världsdel.
Det är ett allmänt känt faktum och det
bestrids inte av någon, vare sig man
tillhör östsidan eller västsidan i vår
världsdel. Herr Wedén vill emellertid
ha ett förtydligande från regeringens
sida beträffande vår deklaration, att vi
anser oss kunna vara med om eu europeisk
säkerhetskonferens, om denna är
väl förberedd och får allmän anslutning.
.lag kan svara att vi menar precis
vad vi säger i regeringsdeklarationen.
Till detta hör också, att vi anser att
Förenta staterna, på grund av sitt starka
engagemang även i Europa, skall
delta i en sådan säkerhetskonferens.
Det är i och för sig ingenting sensationellt
att jag meddelar detta; regeringen
har tidigare deklarerat samma inställning.
Vi är inte heller ensamma. För
de första vet jag att ett rätt stort antal
av Europas länder är beredda att delta
i en sådan konferens. För det andra kan
jag tala om att utrikesminister Rapacki,
som besökte oss för något år sedan och
som är en av upphovsmännen till tanken
på en sådan säkerhetskonferens,
vid våra överläggningar på en direkt
fråga av mig, om han ansåg att Förenta
staterna borde deltaga i en dylik säkerhetskonferens,
svarade att han väl kunde
tänka sig detta. Den svenska regeringen
är alltså inte ensam om sin uppfattning.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s) kort
genmäle;

Herr talman! Utrikesministern säger
att våra förbindelser och vår handel
med Östtyskland har utvecklats hra och
att vi därför inte behöver vidtaga några
ytterligare åtgärder. Västtysklands handel
och övriga förbindelser med Rumänien
hade också enligt vad jag erfarit
utvecklats mycket bra. Men i dessa länder
ansåg man att förbindelserna trots
det ytterligare borde underlättas genom
ett ömsesidigt erkännande, ett steg som
man nu också tagit.

Jag tror nu inte att stormakterna räknar
med att Sverige skall stå till tjänst
med några lösningar i den tyska frågan
och jag tror inte heller att man anser
att Sveriges eventuella diplomatiska
förbindelser med Östtyskland eller avsaknaden
av sådana kan spela någon
roll om och när det blir fråga om en
återförening av de tyska staterna. Jag
har den uppfattningen, att en sådan
återförening på fredlig väg är lika avlägsen
nu som tidigare och att vi i insikt
härom måste ta vår officiella inställning
under omprövning.

Jag vet att det i höstas bildades något
slags handelskommitté för att underlätta
handelsförbindelserna mellan
länderna. Jag har också hört framstående
talesmän för vårt näringsliv säga,
att det givetvis skulle underlätta arbetet
för dem om det fanns en fast punkt,
en handelsrepresentation, i Östberlin.
Jag tror som sagt att det skulle vara
nyttigt att ta vårt ställningstagande under
omprövning.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att jag i mitt
föregående anförande sade att jag var
medveten om att det är besvärligare för
utrikesministern att resonera om hypotetiska
situationer. Men skillnaden behöver
ju inte vara så stor som mellan
noll och något mycket högt tal; den kan
ju vara något däremellan.

Utrikesministern sade — och jag tycker
att det är lika självklart som han
ville göra det — att det inte bestrids av
någon att Förenta staternas insatser i

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Nr 12

Europa har haft och alltjämt har stor
betydelse för maktbalansen här i vår
världsdel. Men, herr utrikesminister,
det är nog ändå så, att detta bestrids
av en del människor här i landet, av
en i somliga avseenden alltmer högröstad
del, t. ex. den nya vänstern och dess
anhängare som tror att de europeiska
demokratierna skulle klara sig lika bra
utan USA. Jag sätter därför värde på
att utrikesministern här gjort ett klart
konstaterande.

Detsamma gäller naturligtvis det besked
som nu lämnats om att den svenska
regeringen anser det självklart —
även den polske utrikesministern nämndes
i sammanhanget, och det gör inte
deklarationen mindre värdefull — att
Förenta staterna skall delta i en s. k.
europeisk säkerhetskonferens om den
kommer till stånd. Jag är icke av den
meningen att det beskedet kunde utläsas
ur regeringens deklaration. Det
är därför värdefullt att det nu har kommit
ett klargörande från utrikesministern
på denna punkt. Det är ju inte
första gången så sker efter en begäran
från oppositionshåll.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag tycker att vad som
har sagts i regeringens utrikesdeklaration
på dessa punkter varit klart och
entydigt.

Beträffande vad herr Wedén senast
sade vill jag påpeka att man tidigare
ofta tyckt att våra deklarationer varit
alltför omfattande. När vi nu efterkommit
de önskemål som framställts om
att vi skulle koncentrera oss mera, så är
det helt naturligt att frågor framställs
om man önskar förtydliganden och att
svaren då lämnas under debattens gång.

Det är möjligt att det finns de som
förnekar att Förenta staterna har betytt
någonting för maktbalansen i Europa,
men man vet ju, inte minst på den motsatta
sidan — jag tänker på öststaterna
— att Amerika verkligen har be -

Utrikesdebatt

tytt en del för maktbalansen. Det måste
ju finnas två komponenter för att åstadkomma
en balans. Detta är alltså ett förhållande
som inte rimligen kan bestridas.

Herr Wedén sade att när det gäller att
spå om utvecklingen i Kina och om
Kinas roll i världspolitiken så behöver
skillnaden i uttalanden inte vara så
stor som mellan noll och det myckna
som herr Wedén levererade. Det är kanske
riktigt. Vi har nämnt Kina. Vi har
ständigt framhållit det olyckliga i att
Kina hållits utanför Förenta Nationerna.
Vad vi inskränkt oss till att förklara är
att det skulle vara både orimligt och
farligt att isolera Kina ytterligare, eftersom
det är världens folkrikaste nation.
Så långt kan jag sträcka mig i mina uttalanden.
Men jag vågar inte ännu på
basis av de rapporter och de upplysningar
vi har från Kina om vad som
där nu sker ge mig in på någon mer
ingående analys av vad händelseutvecklingen
kan leda till.

Så några ord till fru Renström-Ingenäs.
Jag kan inte göra något åt hennes
politiska bedömning av vårt eventuella
handlande när det gäller Östtyskland.
Hon har en uppfattning och jag en annan.
Men jag kan försäkra att med de
kontakter jag har med den nya västtyska
regeringen vet jag nästan säkert,
att det inte skulle gagna Västtysklands
avspänningssträvanden om vi nu skulle
företa oss något av det som fru Renström-Ingenäs
förordar. Därför får hon
ursäkta att jag inte kan acceptera hennes
tes i detta avseende.

Vad sedan våra handels-, transportoch
kommunikationsförbindelser beträffar
kan jag försäkra fru Renström-Ingenäs
att de går friktionsfritt. Vi behöver
inte vidta de åtgärder hon förordar för
att de skall förbättras ytterligare. Möjligheterna
finns redan.

Dä säger fru Renström-Ingenäs, att ja,
men de möjligheterna har väl också
tidigare funnits mellan Rumänien och
Västtyskland. Jag är inte alldeles över -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 fm.

Interpellation ang. utomäktenskapliga barns arvsrätt, m. m.

tygad om det. Mellan Rumänien och
Västtyskland har inte funnits samma
kontakt som mellan Sverige och Östtyskland.
Och dessutom vill jag hänvisa
till att det finns livliga handelsförbindelser
mellan Väst- och Östtyskland.
De foi’tgår och utvecklas utan att
Västtyskland ett ögonblick funderar på
att erkänna Östtyskland -— eller östzonen
som man kallar det.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till kl. 19.30,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 4

Interpellation ang. utomäktenskapliga
barns arvsrätt, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr MARTINSSON (s), som yttrade:

Herr talman! Redan år 1954 föreslogs
av en statlig utredning, att barn utom
äktenskap i arvsrättsligt hänseende
skulle helt likställas med barn i äktenskap.
I det förslag till ärvdabalk, som
1955 förelädes lagrådet, accepterade
Kungl. Maj :t utredningens förslag i denna
del. Lagrådet förordade emellertid
ett bibehållande av de nu gällande rättsreglerna
på området och resvdtatet blev,
att förslag till ändring av reglerna icke
kom på riksdagens bord. När riksdagen
1958 antog den nya ärvdabalken kvarstod
fortfarande de tidigare gällande
arvsreglerna oförändrade. I familjerättskommitténs
år 1964 avgivna betänkande
Äktenskapsrätt 1—2 har frågan
sammankopplats med frågan om efterlevande
makes rätt, vilket förefaller naturligt.
Familj erättskommitténs förslag i
denna del har emellertid blivit föremål
för viss remisskritik, och man kan kanske
ifrågasätta om kommittén funnit
den mest lyckade lösningen. Man ställer
sig i detta läge frågan, om den up -

penbara rättvisefrågan om utomäktenskapliga
barns rätt till arv efter fäder
och fädernefränder skall behöva fördröjas
ytterligare. Mot reformen har rests
den invändningen, att svårigheterna att
avgöra en faderskapsfråga med full säkerhet
skulle vara stora. Man kunde
enligt företrädarna för denna uppfattning
få uppleva en hel del fall, där
något biologiskt faderskap ej föreligger
men där barnet skulle erhålla arvsrätt.
Farhågorna är säkerligen överdrivna,
och en hög grad av säkerhet
torde finnas redan med nu gällande
lagstiftning. År 1965 framlades ett betänkande,
Fastställande av faderskapet
till barn utom äktenskap, med förslag
till vissa nya rättsregler. Ett genomförande
av utredningsmannens förslag
skulle förmodligen medföra ännu större
trygghet i detta avseende.

Man kan kanske göra den invändningen,
att frågan nu är mindre aktuell
än i en äldre tids svenska samhälle.
Utbildningsmöjligheternas demokratisering
och åtgärder på det sociala området
har kommit att minska betydelsen
för den enskilde av rätt till arv efter
tidigare generationer. Man kan dock
icke bortse ifrån att de nu gällande
arvsreglerna av många människor, som
fötts i en utomäktenskaplig förbindelse,
betraktas som en kännbar och helt omotiverad
orättvisa, vilken dessutom läggs
till en rad andra orättvisor, som de anser
sig ha fått uppleva.

På grund av det ovan anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande frågor:

Avser statsrådet att under innevarande
år för riksdagen framlägga förslag
om utomäktenskapliga barns arvsrätt
efter fäder och fädernefränder?

Om så ej kan bli fallet, när kan förslag
framläggas?

Kommer i sådant sammanhang även
förslag till nya regler om fastställande
av faderskap?

Denna anhållan bordlädes.

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den B mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Utrikesdebatt (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen i anledning av
det i Kungl. Maj :ts skrivelse nr 49 avsedda
meddelandet om Sveriges utrikespolitik
nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid ordet, i enlighet med
förut gjord anteckning'', till

Herr ARVIDSON (s), som yttrade:

Herr talman! Min avsikt är att anknyta
till den debatt som före middagspausen
fördes om den europeiska säkerheten.
Jag kan emellertid inte underlåta
att först säga några ord om den
Bertrand Russellska krigsförbrytelsetribunalen.
Den har varit på tal ett par
gånger under debatten, och därvid har
en rad missförstånd kommit till uttryck,
som det är angeläget för mig att försöka
tillrättalägga. Jag gör det i egenskap
av ordförande i den svenska kommittén
för denna krigsförbrytelsetribunal.

Själva ordet tribunal har varit ett
olyckligt ord. Man har fått den föreställningen
att det är fråga om en domstol,
och man har ju också pekat på
Niirnbergrättegången som en parallellföreteelse.
Men det har inte alls varit
fråga om något sådant. Vad det här gäller
är helt enkelt ett dokumentsamlande,
ett insamlande av objektiva vittnes -

mål om vad som försiggår i Vietnam,
och dessa vittnesmål skall i slutfasen
bli föremål för behandling i Paris. Det
har aldrig varit fråga om att förlägga
denna behandling till Stockholm.

Tribunalen kallas för krigsförbrytelsetribunalen,
och det skulle alltså vara
fråga om inte kriget som sådant utan
förbrytelser som har begåtts under kriget.
Vågar man påstå att sådana har
förekommit och förekommer? Ja, det
är just det som skall undersökas och
eventuellt dokumenteras. Uppgifterna
har i riklig mängd förekommit i den
amerikanska pressen, i de stora New
York-tidningarna, och det är klipp ur
dem som utgör den ursprungliga dokumentsamlingen,
den som har föranlett
dessa undersökningar.

Man har menat att det är viktigt att
sanningen fastställs medan kriget ännu
pågår. Efter kriget är det segraren som
formar opinionen om vad som har
skett. Därför är det viktigt att detta avgörande
sker före krigsslutet. Men det
är givetvis än viktigare att världens
blickar i detta ögonblick riktas på vad
som sker.

Undersökningarna görs i första rummet
i den formen att till Vietnam och
trakterna däromkring skickas delegationer
av iakttagare som för den allmänna
opinionen kan framstå som vederhäftiga:
vetenskapsmän, läkare, advokater
med — ofta internationellt —
kända namn. Sådana undersökningar
slukar emellertid mängder av pengar,
och vi har bildat en svensk kommitté,
vars enda uppgift är att samla pengar
för dessa undersökningar. Jag ställer

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Utrikesdebatt

frågan: Vad är så upprörande i detta?
År det ens uppseendeväckande?

I går avreste den fjärde delegationen
— det skall bli sammanlagt fem —■ till
Vietnam, och i den ingår två svenska
läkare. Hade jag vetat att herr förste
vice talmannen hyser så starkt intresse
för denna fråga, hade jag sett till att
han hade fått en enträgen inbjudan att
fara med. Doktor Bertil von Friesen
skulle ha varit ett objektivt och lämpligt
namn i detta sammanhang.

Vår debatt i dag'' har visat en svensk
enighet om att ta avstånd från den egenartade
form för u-lijälp som Förenta
staterna bedriver i Vietnam. Tribunalen
är ett uttryck för världssamvetets
reaktion av samma slag.

Därmed vill jag förflytta mig närmare
i rummet, tillbaka till Europa. Jag
anknyter härvid till dagens regeringsanförande,
vari konstateras en ljusning,
cit förbättrat läge i Europa. »Nyckelorden»,
heter det, »är nu avspänning,
samförstånd och samarbete.» Till detta
liar bidragit, framhåller man i regeringsdeklarationen,
att Västtyskland
har fått en ny regering. Den västtyska
regeringen förklarar att den — jag citerar
deklarationen — »så länge Tysklands
delning består strävar efter att
motverka, att de båda delarna av det
tyska folket glider ifrån varandra. Man
vill i Bonn söka uppnå en avspänning
i relationerna även med den andra delen
av Tyskland genom att befrämja
mänskliga, ekonomiska och andra kontakter
med landsmännen i öster.»

Det avsnitt som jag här har citerat
ur regeringsförklaringen är helt korrekt,
men den problematik som ligger
där bakom förtjänar en mera ingående
belysning. Jag skall be att få göra några
reflexioner omkring det också för
oss så viktiga tysklandsproblemet och
anknyter närmast till vad fru Renström-Ingenäs
har sagt tidigare i dag.

Det är i och för sig överraskande att
tysklandsfrågan har fått en central plats
i debatten. Jag hade inte räknat med

det, men det är säkerligen objektivt
riktigt att så sker. Europas säkerhet
hänger nära samman med tysklandsfrågans
lösning. Vill man diskutera denna
fråga har man en självklar utgångspunkt,
nämligen existensen av två tyska
stater. Ja, det finns naturligtvis tre tyska
stater, om man inräknar Österrike, och
det finns en fjärde stat som åtminstone
delvis är tysk, nämligen Schweiz. Detta
komplicerar i och för sig den tyska
frågan. Här skall jag emellertid hålla
mig till det gamla tyska området och
konstatera att vi där har att räkna med
två olika stater. De är lika gamla. De
föddes båda två ur omvälvningarna efter
det andra världskriget, år 1949. Det
var Västtyskland som först bröt sig ut
ur den tyska gemenskapen genom att
bilda Die deutsche Bundesrepublik. En
månad senare tillkom Deutsche demokratisehe
Republik. Dessa två stater'' har
det gemensamt att de inte är medlemmar
av Förenta Nationerna. Bundesrepublik,
d. v. s. Västtyskland, är ekonomiskt,
politiskt och militärt — framför
allt genom NATO — anknuten till
ett västligt system, medan den tyska
demokratiska republiken, Östtyskland,
på samma sätt är knuten till ett östligt
system. Det innebär i dagens läge
att en förening av de båda staterna är
omöjlig. Det står fullt klart att de båda
staterna för lång tid framåt kommer att
bestå sida vid sida och att de måste
finna vägen till en fredlig koexistens.

Så långt råder enighet.

Från svensk sida har ibland hävdats
att denna uppdelning av det gamla tyska
området är en fara för freden. Man
har i anknytning till denna uppfattning
sagt att ett erkännande av Östtyskland
skulle innebära en fördjupning av den
tyska splittringen och därmed medföra
ökade krigsrisker. Denna tes är ingalunda
självklar. I dagens situation skulle
tvärtom ett enat Tyskland utgöra en
krigsfara, liksom 1870, 1914 och 1939.
Västtyskland är den enda stat i Europa
som har territoriella anspråk. Alltjämt

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

uppehåller man officiellt krav på en
gränsreglering, som innebär anspråk på
delar av Polen och Tjeckoslovakien, för
att inte tala om det östtyska territoriet.
Tysklands bestående uppdelning är i
dagens läge och för en framtid, som är
rätt lång, en fredsgaranli. Det betyder
att ett stärkande av Tyska demokratiska
republikens ställning som stat är ett bidrag
till freden och till den europeiska
säkerheten.

Man kan fråga sig varför Sverige
inte bär erkänt den tyska demokratiska
republiken. Det rimmar ju dåligt med
vår neutralitet att endast erkänna den
ena av de båda staterna. Att vi inte har
erkänt Tyska demokratiska republiken
hänger samman med Västtysklands anspråk
på att ensamt få företräda Tyskland,
speciellt utåt. Dessa anspråk finns
fixerade i den s. k. Hallsteindoktrinen.
Den innebär att Västtyskland inte vill
ha förbindelse med stater som erkänner
Östtyskland.

Det bör i detta sammanhang påpekas
att Sverige energiskt har arbetat för
Förenta Nationernas resolution som syftar
till att förhindra att den ena staten
blandar sig i den andra statens angelägenheter.
Erkännandet i praktiken
av Hallsteindoktrinen är en avvikelse
från denna svenska princip. Hallsteindoktrinen
är i sig själv ett ohemult anspråk
som innebär inblandning i två
andra länders angelägenheter, i Sveriges
och Tyska demokratiska republikens.

Som tidigare påpekats i debatten håller
Hallsteindoktrinen nu på att lösas
upp. Sovjetunionen var från första början
undantagen; nu har Rumänien kommit
till. Västtyskland har erkänt Rumänien
trots att detta land har diplomatiska
förbindelser med Östtyskland. Man
kan därför fråga sig hur allvarligt menad
Hallsteindoktrinen är i dagens läge.
Det är svårt att svara på den frågan.
Det är alldeles klart att Västtyskland
menar allvar med den: man vill inte
att nya stater skall erkänna Tyska de -

Utrikesdebatt

mokratiska republiken. Å andra sidan
tror jag att det är orealistiskt att räkna
med att Västtyskland skulle avbryta de
formella och reella förbindelserna med
en stat som erkänner Östtyskland diplomatiskt.

Från början gick Hallsteindoktrinen
ut på att isolera Östtyskland och göra
återföreningen till en inre tysk angelägenhet.
Den ville möjliggöra för Västtyskland
att vid en framtida lämplig tidpunkt
införliva det östtyska området
med det västtyska. Grundtanken var
alltså aggressiv. Den är därför i och för
sig farlig. En aggression av detta slag
skulle ofelbart utlösa ett europeiski
krig.

Jag vill här understryka att aktuella
planer av detta slag givetvis inte finns
i Västtyskland, men i Östtyskland räknar
man kallt med de framtida riskerna.

Detta är alltså bakgrunden till dagens
debatt. Utrikesministern förklarade att
Sverige inte skall vidtaga några åtgärder
nu. Läget är alltför känsligt med
hänsyn till den nya västtyska regeringens
svåra situation och den västtyska
opinionens rörlighet. Vi skall inte
»klampa in», som han uttryckte det.
Men han underströk också att det var
en bedömningsfråga, och för min del
har jag en annan bedömning, som är
underbyggd av ett oändligt antal samtal
med människor på båda sidor om muren.

Jag menar att det farliga för den
europeiska säkerheten är själva Hallsteindoktrinen
och att dess försvinnande
skulle vara en angelägenhet av
stor vikt för den europeiska säkerheten.
I själva verket är ett slopande av Hallsteindoktrinen
en förutsättning för ett
närmande mellan de båda tyska staterna.
Så länge Västtyskland håller på
Hallsteindoktrinen kan något verkligt
närmande inte åstadkommas. Ett närmande
mellan de båda tyska staterna
kan ske bara på jämställdhetens grund,
och till jämställdheten hör samma diplomatiska
ställning. Det betyder alltså

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Utrikesdebatt

att Östtyskland bör erkännas. Sverige
skulle genom att erkänna Östtyskland
bidra till ett närmande mellan de båda
staterna och därmed också till den
europeiska säkerhetens befästande. Jag
tror det skulle stärka de krafter i Västtyskland
som arbetar på ett fredligt
enande av de båda delarna av Tyskland.
Det skulle också betyda en markering
av den svenska neutraliteten.
Om det är sant som herr Alemyr sade,
att återföreningen är en inre tysk fråga,
så låt den vara det, men Sverige bör
då avstå från att erkänna den ena statens
anspråk på att representera den
andra.

Till detta kommer sedan vissa bedömningar
av fördelarna för vår egen
del av ett diplomatiskt erkännande. Utrikesministern
sade att vi har en friktionsfri
handel med Östtyskland, och det
kan vara riktigt. Denna handel hade
förra året en omslutning av 300 miljoner
kronor. Det är inte särskilt mycket
med tanke på att Östtyskland är ett högt
utvecklat industriland, en av de tio
främsta industristaterna i världen. Ändå
har handeln fördubblats på några år.

En mycket snabbare utveckling är
emellertid tänkbar. Vi måste dock beakta
att Östtyskland är en socialistisk
stat och att näringslivet där utvecklas
enligt långtidsplaner. Man behöver långtidsplaner
också för utbytet med utlandet,
men med Sverige kan man för närvarande
på grund av det diplomatiska
läget endast få mycket kortsiktiga överenskommelser
i stället för långtidsavtal
som befrämjar planmässighet. Detta
förhållande hindrar en utveckling av
handeln mellan Sverige och Östtyskland
till skada framför allt för vårt näringsliv.

Också trafikmässigt föreligger det nu
svårigheter. Jag frågar mig t. ex., varför
vi inte har regelbunden flygförbindelse
med Östtyskland. Jag vill påpeka
att Östtyskland förra året besöktes av
84 000 svenskar. De svenskar som reser
dit står utan konsulathjälp om t. ex. en

bilolycka skulle inträffa i Östtyskland.
Det är givet att de blir omhändertagna,
men det kan inte bli på samma sätt som
när man har tillgång till konsulathjälp.

Det är min bedömning att det skulle
vara till fördel både för den europeiska
säkerheten, för strävandena att ena
Tyskland och för varuutbytet mellan
Sverige och Östtyskland att vi erkände
Östtyskland, men den bedömningen får
stå för min räkning. Jag är inte ute för
att bedriva utrikespolitik på egen hand,
och utrikesministerns mycket bestämda
deklaration tidigare i dag visar att
det inte kan bli fråga om någon form
av erkännande inom den närmaste tiden.
Det föreligger emellertid en fempartimotion
som mycket försiktigt begär
en normalisering av förbindelserna.
Ett första steg skulle kunna vara inrättande
av en handelsrepresentation och
gärna ett generalkonsulat i Östtyskland.
Jag har velat fästa uppmärksamheten
vid detta närmast med tanke på vederbörande
utskotts behandling av denna
motion. Det är min förhoppning att
den inte skall avfärdas utan en djupgående
diskussion såsom det har gått
till tidigare när liknande motioner har
behandlats.

Vidare anförde:

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Arvidson att utrikesutskottet med vanlig
omsorg skall behandla den motion,
som herr Arvidson talar om, när den
dagen kommer. Jag förmodar att kammarens
ledamöter icke finner anledning
att ta upp någon debatt om den
motionen i dag, när vi vid en senare
tidpunkt i vanlig ordning får upp den
till behandling i kammaren.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Regeringsdeklarationen
slutar med beskedet, att regeringen skall
utarbeta ett progressivt u-hjälpsprogram.
Det är inte första gången rege -

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

ringen säger sig ha den föresatsen. Förra
gången var 1962 i proposition nr 100.
Men vi hoppas givetvis att det skall visa
sig ligga mera allvar bakom den här
gången.

Hur det nu än är med den saken så
löser det emellertid inte dagens problem
med u-hjälpen. Vi skall i april besluta
om anslagen till u-hjälpen, och huvuddelen
av diskussionen får vi naturligtvis
spara till det tillfället, men det vore
av värde om vi kunde få ett viktigt
klarläggande redan i dag. Det gäller inte
något besked från regeringen. — Tyvärr
kommer den väl inte att följa herr
Ohlins uppmaning att rösta på folkpartiets
och centerns krav på en väsentlig
ökning av u-hjälpsanslaget. Men allt
fler efterlyser ett besked från de socialdemokratiska
motionärer som i januari
i likhet med mittenpartierna gick fram
med krav på att SIDA skulle få huvuddelen
av vad SIDA begärt i sina petita.
Det är mycket möjligt att det finns en
majoritet här i riksdagen för en sådan
höjning. Men det förutsätter att de socialdemokratiska
motionärerna står fast
vid sin uppfattning om att en ökning
är befogad. Deras förslag till finansiering
har visserligen fallit efter en hård
och berättigad kritik från alla partier,
men vi hoppas att detta inte leder dem
till att i partidisciplinens tecken dra
sig in i ledet igen. Jag hoppas tvärtom
att de menar allvar med sitt krav på en
ökning av u-hjälpen.

Jag skulle vilja ställa en fråga — herr
Carlsson i Tyresö kanske kan svara på
den, eftersom han står närmast på talarlistan
— om ni kommer att hålla
fast vid er åsikt att u-hjälpsanslaget bör
höjas kraftigt utöver vad regeringen
liar föreslagit och om det finns intresse
på er kant för diskussioner rörande ett
gemensamt uppträdande här i kammaren
den dag vi skall votera om u-hjälpens
storlek. Jag tror det vore av värde
både för oss och för opinionen ute i
landet att vi fick ett svar på de frågorna.

Utrikesdebatt

I regeringsdeklarationen sägs det också
— och jag skall därmed gå över till
en annan aspekt av u-hjälpen — ati
»utvecklingshjälpen är en del av vårt
ansvar i världen och inför världen. Den
är därmed en viktig del av vår utrikespolitik.
» Det finns anledning att understryka
detta. U-hjälpsfrågan är inte bara
ett problem om hur stora anslag vi skall
ge — den måste också ses i sitt utrikespolitiska
sammanhang.

Vi kan med den utgångspunkten ställa
tre grundläggande frågor: om vi skall
hjälpa, vilka vi skall hjälpa och hur vi
skall hjälpa. Svaren kan tyckas givna.
Det är självklart att Sverige skall delta
i det ekonomiska uppbyggnadsarbetet
i utvecklingsländerna. Vi skall inte
splittra resurserna på för många länder,
så att våra resurser blir ineffektiva,
men för övrigt skall vi hjälpa där
vi kan, och hur våra insatser skall göras
är en teknisk fråga. Men just därför
att utvecklingshjälpen har politiska
aspekter och måste ses såsom ett politiskt
problem, är svaren på dessa frågor
inte så givna som man kan tycka
vid första påseendet.

Redan på den första frågan — om vi
skall hjälpa — ges det flera och motstridiga
svar i den svenska debatten.
Svaret blir nej av dem som vägrar att
acceptera att utvecklingen, underutvecklingen,
svält och umbäranden utanför
Sveriges gränser är något problem
för oss. De söker ett alibi i det faktum
att inte heller det svenska välståndet är
färdigbyggt, men det skulle förvåna
mig, om de flesta nejsägarna finns
bland dem som skulle behöva få det
bättre.

Men det finns också en annan och
mera sofistikerad grupp av nej-sägare;
dogmatikerna inom den s. k. nya vänstern.
Deras motiv är inte att de underkänner
vårt ansvar. Men en politisk
och social omstrukturering av det
svenska samhället skall komma först.
Den skall givetvis gå i socialistisk riktning.
I ett TV-program för ett par vec -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Utrikesdebatt

kor sedan gick en av den nya vänsterns
representanter så långt, att han sade,
att den enda effektiva hjälp vi kan ge
u-länderna är att avskaffa det svenska
kapitalistiska samhällssystemet. I en debatt
förra sommaren skrev eu annan:
»Om det är riktigt att Sverige är en
välståndsidyll i stället för ett alenierat
klassamhälle kan världsengagemang och
solidaritet bara bli moralisk utopism
och idyllen bli en dödsdömd parasit.
Bara de unga mittenkamraterna kan ha
några illusioner om allmosor och stöd
åt privata investeringar i u-länderna.»

Enligt samma grupp kan man säga
nej till u-hjälpen också därför att den
snarare än att hjälpa hindrar den nödvändiga
sociala omdaningen i u-länderna.
Det som behövs, säger de, är inte
familjeplanering och yrkesskolor; det
enda som hjälper är revolution.

Resonemanget vore kanske inte värt
att bemötas i en utrikesdebatt i Sveriges
riksdag, om det bara var uttryck
för några enstaka feltänkares funderingar.
Men det är inte fallet. Resonemanget
förekommer mycket ofta i ulandsdebatten
i dag. Det är nästan ett
slags politiskt mode. Jag vill inte ett
ögonblick påstå att det skulle vara representativt
för de unga socialdemokraterna.
Men det är representativt för den
allt större grupp av unga socialister som
har börjat göra sig gällande i debatten
under senare år; och jag tror att de delvis
agerar i protest mot vad de uppfattar
som en ideologiskt alltför slätkammad
regeringspolitik. Socialdemokratiska debattörer
tycks emellertid vara mera benägna
att ställa sig in hos denna grupp
än att kritisera den. Det gäller både när
de vill smita undan det ansvar som dagens
svenska samhälle har för u-länderna
och när de i andra debatter suddar
ut gränserna mellan demokrati och diktatur.
Med ett klassiskt marxistiskt
grepp hävdar de att det väsentliga inte
är om vi har det ena eller andra statsskicket,
utan det väsentliga är om de
politiska ledarna vill folkets bästa eller
inte.

Men lika marxistisk och lika felaktig
som den tanken är är det att hävda att
de västerländska staterna eller kapitaliststaterna,
som den nya vänstern
hellre kallar dem, skulle sakna intresse
eller förmåga att hjälpa u-länderna.
Sanningen är i själva verket den att
just dessa stater i dag svarar för närmare
90 procent av all den hjälp som
ges till utvecklingsländerna. Hela kommunistblocket
svarar inte för större del
av kapitaltillflödet till u-länderna än
det som kommer från Västtyskland. Att
bland västmakterna också finns de tidigare
kolonialländerna ger dem givetvis
ett särskilt ansvar. Men det är inget
försvar för skillnaden mellan de socialistiska
ländernas deklamationer om
internationell solidaritet och deras
praktiska politik. Den skillnaden mellan
tal och handling känner vi för övrigt
lätt igen hos våra gammalvänstermän,
vare sig de uppträder i kanslihuset
eller i ungdomsförbunden.

Den nya vänsterns skepsis eller rena
negativism till industriländernas möjligheter
att göra en effektiv biståndsinsats
bottnar alltså inte — det är jag
övertygad om — i ett försök att låta oss
komma undan de uppoffringar som situationen
i u-länderna kräver av oss —
om vi nu kan tala om uppoffringar.
Men i sin dogmatism blir de likgiltiga,
eller framstår som likgiltiga, inför lidande
och nöd. De känner större solidaritet
med sin politiska utopism än
med människorna i u-länderna. För uländerna
blir de därför inte heller till
mycket mera hjälp än de som en gång
ansåg (eller fortfarande anser) att uländernas
uppgift är att producera billiga
råvaror för världens överklass. Motiven
till likgiltigheten är olika men resultatet
blir detsamma.

Det är en teoretisk och verklighetsfrämmande
tanke att låta u-länderna
vänta på att politiska revolutioner skall
avskaffa de kapitalistiska samhällsekonomierna
i väst, innan vi kan hjälpa
u-länderna ur befolkningskriser, rasförtryck
och social misär.

Onsdagen den 8 mars 19(57 em.

Nr 12

Lika fel är det att göra anspråk på
att få dikfera den politiska omstruktureringen
i deras länder som villkor för
våra biståndsinsatser. Familjeplanering,
industriinvesteringar, finansiell hjälp
i andra former och tekniskt bistånd kan
vara en utvecklingsväg. I andra länder
kan ingenting väsentligt åstadkommas
utan en social revolution. Men denna
olikhet i förutsättningarna från land till
land, från världsdel till världsdel vill
de icke acceptera, som menar att stöd
till befrielserörelser är den enda effektiva
formen av u-hjälp. Att resultatet av
detta resonemang blir en misskreditering
av u-hjälpen tycks man inte bry
sig mycket om. Ingenting kan emellertid
vara felaktigare än att betrakta alla
u-länder som en politisk enhet.

11, ex. Latinamerika bar de flesta länder
efter frigörelsen från de spanska
och portugisiska kolonialmakterna i början
av 1800-talet utvecklats till militärdiktaturer.
Där är uppgiften att bryta
politiska och ekonomiska privilegier för
ett fåtal och införa en ordning som ger
alla del i både de politiska besluten och
de materiella resurserna. Men har vi
något bevis för att det skulle ske bäst
genom en revolution? Flera av de latinamerikanska
republikerna har utan
våldsamma omvälvningar utvecklats till
relativt demokratiska samhällen. Att de
varit bräckliga, att steget tillbaka till
privilegiesamhället ibland varit kort är
riktigt, men de sociala orättvisor som
varit den politiska instabilitetens grogrund
hade kunnat och kan fortfarande
på många håll avhjälpas genom ett
generöst och effektivt tekniskt och ekonomiskt
bistånd utifrån. Det skulle tyvärr
dröja ända tills Kennedy kom till
makten innan USA till fullo insåg detta.
Hans alternativ till de tidigare regimernas
stöd åt presidenter och generaler,
som framför allt ville värna om de amerikanska
företagen, var Framstegsalliansen,
en motsvarighet till Marshallhjälpen
till det krigshärjade Europa. Men för
nyvänsterförfattaren Göran Palm t. ex.

Utrikesdebatt

blir Framstegsalliansens satsning på utbildning
och sociala förbättringar ett
hot mot Latinamerikas utveckling.

I södra Afrika — i Mocambique, Angola,
Rhodesia, Sydafrika och Sydvästafrika
— är situationen en annan. Där
har vi sannolikt ingenting annat att
hoppas på än att frihetsrörelserna skall
bli framgångsrika i sin kamp mot förtryckarna.
FN har visat sin vanmakt.
De stora västmakterna anser att förlusterna
av deras ekonomiska tillgångar
och hotet mot den brittiska arbetsmarknaden
är för stora. Man tar medvetet
eller omedvetet risken av en öppen konflikt,
kanske ett raskrig.

I övriga delar av Afrika och i stora
delar av Asien är situationen återigen
en annan. Där har de flesta av de tidigare
kolonialområdena fått eller tagit
sig sin frihet. De begär nu materiell hjälp
för den mödosamma och evolutionistiska
processen mot industrialisering
och därmed bättre villkor för befolkningen,
och de tar denna hjälp där de
kan få den — även från det kapitalistiska
Sverige.

Utvecklingen i dessa u-länder kommer
givetvis att politiskt sett gå åt
många olika håll. Somliga länder kommer
att bli socialistiska, andra inte. Få
kommer att fylla de krav vi ställer på
en fungerande demokrati. Vissa kommer
att ha mycket intima förbindelser
med Sovjet, andra med Kina och andra
med västmakterna, men de flesta kommer
att vilja vara neutrala. Deras nationalistiska
känslor är på gott och ont väl
utvecklade. De har inte slagits för sitt
oberoende bara för att omedelbart därefter
kasta sig in i en nytt beroende.
Om de ändå skulle hamna i ett sådant
tror jag man vågar säga att det i de flesta
fall — om inte i alla — sker mot deras
egen vilja.

Vilka länder vi skall hjälpa bör enligt
min mening inte bli beroende av
om dessa länder passar in i de politiska
typmodeller som vi konstruerar, modeller
som bygger på värderingar vilka ofta

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Utrikesdebatt

är lielt irrelevanta i de områden det gäller.
Det finns både politiska och humanitära
skäl att hjälpa där vi kan göra en
insats, d. v. s. där vi har rimliga garantier
för att hjälpen omvandlas till nyttigheter
för de människor som den är
avsedd för. Det innebär att vi inte har
anledning att kasta ut u-hjälpsmiljårder
på korrumperade och odugliga regeringar.
Men det innebär också att vi inte
kan överge länder bara därför att deras
regeringar inte passar våra politiska
och ideologiska krav.

Men därför att vi tror på ekonomisk
och teknisk u-hjälp behöver vi inte avvisa
behovet av sociala reformer och
sociala revolutioner. Alltför länge har
västmakternas utrikespolitik gått ut på
en steril antikommunism och ett värnande
om förment ekonomiska intressen.
Den politiken har i land efter land
ställt demokratierna på de besuttnas
och de privilegierades sida i kampen
för social rättvisa — inte bara i Sydafrika
och Sydvästafrika, och inte bara
när det gäller stormakternas kapital.

I Angola och Mocambique pågår sedan
flera år ett krig som ingen i Sverige
talar så mycket om, kanske därför att
vi har dåligt samvete. Genom våra intima
handelspolitiska förbindelser inom
EFTA med Portugal hjälper vi indirekt
Salazar-regimen att upprätthålla sitt kolonialvälde
i de afrikanska besittningarna.

I regeringsdeklarationen säges, att våra
möjligheter att göra någonting är begränsade
till det som ändå måste anses
vara en självklarhet: att vara lojala mot
eventuella beslut i säkerhetsrådet om
ekonomiska sanktioner. Vad man kunnat
vänta sig hade varit att få veta vilka
påtryckningar regeringen försökt göra
i FN för att få till stånd sådana sanktioner.
I deklarationen avvisas möjligheterna
att utnyttja EFTA för sådana påtryckningar.
Men då skulle vi gärna ha
velat få veta vad regeringen gjort i stället.

Striderna i Vietnam är också en kamp

för nationell självständighet och ett
uppror mot en regim som förtrycker. I
mer än 20 år har vietnameserna slagits
för sitt oberoende och för drägliga sociala
villkor, och hela tiden har de haft
västerländska demokratier ■— Frankrike,
England och nu USA — som motståndare.
Vi kan inte gärna begära att
dessa människor skall uppleva västmakternas
politik som så mycket mer positiv
än vad exempelvis afrikanerna i
Angola och Rhodesia gör. Att USA haft
och fortfarande har andra målsättningar
gör inte resultatet av dess politik
mindre katastrofal.

Men frågan hur vi skall hjälpa kan
också gälla ett val mellan olika vägar
för ekonomiskt stöd. Jag tänker inte på
den i och för sig mycket viktiga frågan
om hur det tekniska biståndet skall utformas
— länderkoncentration, val av
projekt, fördelningen av multilateralt
och bilateralt bistånd etc. — utan på
den inrikespolitiskt mer kontroversiella
frågan, huruvida privata investeringar
i u-länderna hjälper eller stjälper. För
den nya vänstern är svaret klart: vi bör
inte satsa på några privata investeringar
—• vi bör tvärtom förhindra dem.
Även i denna fråga tycks det vara de
egna politiska värderingarna som får vara
utslagsgivande. Hur u-länderna själva
reagerar —• och de är intresserade av
sådana här investeringar -— tycks man
inte bry sig om. Socialdemokratiska studentförbundet
gjorde för en tid sedan
ett uttlande som är typiskt i sin inkonsekvens.
Dels krävde man att Sverige
skulle stödja importen från u-länderna,
dels uttalade man sig emot alla former
av investeringsgarantier till u-länderna.
Man vill inte acceptera tanken att u-ländernas
enda möjlighet att sälja någonting
till industriländerna är att de har
möjligheter att importera förnödenheter
till sin produktionsapparat. För att
göra det måste de få kapital. I dag är
detta kapital till mycket stor del —
ungefär till 40—50 procent — privat
kapital. Jag tror att de privata industri -

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

investeringarna kan bli ett mycket viktigt
led i vår utvecklingshjälp, mycket
viktigare än de för närvarande är. Det
är därför glädjande att SIDA-chefen så
klart gett uttryck för den uppfattningen.
Det ger på en gång kapital, kunnande
och personal. Men det måste naturligtvis,
om man ser det ur u-landssynpunkt,
bedömas med hänsyn till sin utvecklingseffekt.
I dag står det alldeles klart
att många av dessa investeringar görs
på ett sådant sätt och i sådana sammanhang
att utvecklingseffekten blir ganska
låg. Investeringsgarantier och andra stimulansåtgärder
skulle kunna ge oss en
möjlighet att bättre än nu passa in projekten
i vår allmänna u-hjälp genom att
vi skulle kunna ställa villkor i anslutning
till sådana förmåner.

Att säga nej till u-landsinvesteringar
därför att de också innebär att den givande
parten har vissa fördelar av den,
vore att säga nej till en mycket effektiv
biståndsform som u-länderna själva
uppmuntrar.

Att säga nej till sociala omvälvningar
för att de innehåller politiska inslag
som är främmande för våra värderingar
kan vara att säga nej till ett förtryckt
folks enda möjlighet till frihet och självständighet.

Att betrakta u-hjålpen som en moralisk
utopi så länge inte världen revolutionerats
i marxistisk riktning är, för
att citera författaren Lars Gyllensten, en
abstrakt, fantasilös, i grund och botten
grymt dogmatisk inställning till andras
lidande ocli nöd.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att bemöta herr Ullsten på ett par
punkter. Herr Ullsten vädjade om ett gemensamt
uppträdande i u-hjälp sfrågan.
Han har tydligen blivit litet ångerfull
efter sitt agerande här i kammaren för
någon vecka sedan, då han hade möjlighet
att stödja det enda realistiska för -

Utrikesdebatt

slaget för att finansiera en ökad u-hjälp.
Men då röstade herr Ullsten nej, och i
dag står han och vädjar om enighet.

Det är inte någon särskilt stark position
som herr Ullsten intagit i årets
u-hjälp sdebatt. Resten av hans anförande
formade sig verkligen till motsatsernas
inlägg. Han började med att tala
om hur omöjlig ståndpunkten att revolutionen
kan vara enda möjligheten i
u-länderna var. Därefter talade han om
hur bra det ändå går i Latinamerika —
han torde vara ganska ensam om den
bedömningen — för att sedan sluta med
att säga att kanske ändå social frigörelse
är en sista utväg. Jag tycker att detta
på ett alldeles utomordentligt sätt belyser
hur liberalismen också på det internationella
planet är en omöjlig ideologi.
Den går inte att anpassa till den politiska
och ekonomiska verkligheten.
Uppgiften att föra ut liberalismen som
ideologi i de fattiga länderna är hopplös,
därför att man i de fattiga länderna inte
tror på den ideologien. Den har visat
sig leda till ekonomisk bankrutt i de
länder där den har använts, den har visat
sig underlätta och medverka till en
utsugning av de många människorna.
Därför är liberalismen en död ideologi
och därför är det en hopplös uppgift
att, som Ola Ullsten försökte här, försvara
eller i praktiken omsätta den tes
lian tror på.

För en demokratisk socialist ter det
sig naturligt att satsa på ökad u-hjälp.
Det är en absolut förutsättning för att
få i gång den ekonomiska utvecklingen.
Men lika klart är det för oss att det, för
att den utvecklingen skall komma i
gång, är nödvändigt med politiska förändringar.
I och för sig är jag väl medveten
om att den svenska statens möjligheter
att agera i de sammanhangen
är begränsade. Men som politiska partier
och som politiska ungdomsförbund
kan vi handla. Det socialdemokratiska
ungdomsförbundet understödjer ekonomiskt
Frelimo, frihetsrörelsen i Mozambique,
och medverkar på det sättet i de -

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Utrikesdebatt

ras kamp mot den portugisiske diktatorn.
Det är betydligt mer effektivt än
att bara vädja i allmänna ordalag, än att
skriva bonoraravlönade artiklar på Expressens
ledarsida.

När det gäller Latinamerika finns
precis samma behov av insatser i Paraguay,
där SSU också satsar ekonomiskt,
och i Dominikanska republiken som
motvikt mot de pengar som Förenta
staterna pumpar in.

Det är sådant som liberalismen inte
duger till och det är därför som folkpartiets
ungdomsförbund —■ som Ola
Ullsten representerat — helt saknar
kontakt med den sortens rörelser.

Herr talman! Jag har begärt ordet
huvudsakligen för att här tala om rasförtrycket
i världen. Därför blev jag
ganska illa berörd av ett inlägg som
förste vice talmannen herr von Friesen
i folkpartiet gjorde. Herr von Friesen
berörde bl. a. vietnamkrigets ohygglighet.
Men hans förklaring att respekten
för människoliv skulle vara mindre i
Asien än i Europa och att vi här i Europa
skulle vara litet för högtstående för
att ägna oss åt sådana grymheter är ett
både märkligt och förvånande uttalande.
Det talet gav intryck av ett ganska
dunkelt rastänkande. Jag hoppas att
herr von Friesen inte instämmer i de
skriverier som herr Iljörne i Göteborgs-Posten
i det avseendet har ägnat
sig åt. Det är ju ändå inte så länge sedan
som vi här i Europa avrättade 7
miljoner judar i koncentrationsläger.
Och i vietnamkriget deltar inte bara
asiater utan även eu nation belägen
ganska långt bort från Asien. Det bör
vi också komma ihåg, när vi försöker
dela in människor i kategorier.

Dessutom talade herr von Friesen om
att det bedrives en hatkampanj mot
USA och att den ingår i en fjärrstyrd
propaganda. Också det uppfattar jag
som en utmaning, inte minst mot de
stora ungdomsgrupper som reagerar
mot kriget i Vietnam. Jag tycker också
att man själv bör vara ganska fjärr -

styrd i sitt tänkande, när man inte kan
inse att dessa ungdomar kan drivas av
en ideell fredsvilja och en önskan att
ta avstånd från uppfattningen att man
med våld skall försöka lösa världsproblemen
— och att göra det på ett så
fruktansvärt sätt som man i dag gör i
Vietnam! Herr von Friesens inlägg var
om möjligt ännu mer beklämmande än
herr Ullstens.

Den svenska sektionen av Amnesty
International, Sveriges ungdomorganisationers
landsråd och Fonden för rasförtryckets
offer har startat en kampanj
mot rasförtrycket i de länder där
detta förtryck tillämpas mest extremt,
alltså i Sydafrika, Sydvästafrika, Rhodesia
och de portugisiska kolonierna Angola
och Mopambique. Kampanjen får
en alldeles speciell prägel därigenom
att FN har instiftat den 21 mars som
den internationella dagen för avskaffande
av rasdiskriminering.

Man beräknar att minst 100 000 människor
har berövats sin frihet som en
följd av rasförtrycket. Det är därför
angeläget med en bred uppslutning
kring opinionsbildningen mot rasförtryck,
och var och en kan göra sin
personliga insats genom att hjälpa till
med egna ekonomiska bidrag. Men också
regeringen har en viktig uppgift att
fylla. Det är angeläget att ta nya intiativ
för de politiska fångarna i samtliga
här nämnda länder. Sverige tillhör de
få länder som har hörsammat begäran
om bidrag till hjälp åt rasförtryckets
offer. Vi bör öka den insatsen och sträva
efter att förmå andra medlemsstater
att också satsa på detta anslag.

Herr talman! Jag skall sedan bara ta
upp ytterligare en punkt. Utrikesministern
nämnde att det för första gången i
höstas i Förenta Nationerna underströks
behovet av en överenskommelse
om förbud mot framställning av kemiska
och bakteriologiska stridsmedel.
Jag noterade detta med speciell glädje,
eftersom jag vid förra årets riksdag
interpellerade utrikesministern just om

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

de bakteriologiska och kemiska stridsmedlen.

Under det andra världskriget använde
man inte dessa medel i krigföringen
därför att de var omöjliga att kontrollera
— risker fanns att de skulle drabba
även de egna stridskrafterna. De argumenten
är emellertid inte längre för
lianden. Medlen har »förfinats» så att
de med mycket stor effekt kan sättas in
mot motståndare utan risk för det egna
landet. Under sådana förhållanden
finns det anledning att visa denna fråga
samma uppmärksamhet som frågan
om kärnvapen. Med de lager som stormakterna
nu har är det alldeles uppenbart
att dessa medel — liksom kärnvapnen
— utgör ett fruktansvärt hot mot
mänsklighetens framtid.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! På en punkt kan jag
faktiskt, trots herr Carlssons stökiga
polemik, hålla med honom. Det är en
farlig underskattning'' att tro att den
ojnnion som kommer till uttryck i fråga
om vietnampolitiken skulle vara centraldirigerad
hatpropaganda mot västmakterna.
Det är riktigt att det förekommer
övertramp — ibland mycket
obehagliga sådana. Och jag tror att det
också finns inslag av vad man skulle
kunna kalla yrkesdemonstrationer. Det
väsentliga är emellertid att det bakom
allt detta finns en starkt upplevd motvilja
mot vad som händer i Vietnam.
Även författare som inte är utrikespolitiska
experter har givetvis rätt att ge uttryck
för den motviljan. Om de blir
ensamma i diskussionen är det risk för
att den får emotionell slagsida, men det
är i så fall inte deras fel; det är ju
ingenting som hindrar dem som anser
sig kunna göra en mera sakkunnig och
avvägd bedömning från att ta till orda.

Ingvar Carlsson sade att jag hade en
mycket svag position i u-landsfrågan,
eftersom jag förra veckan tillsammans
med 200 av kammarens övriga ledamöter
hade avslagit det enda realistiska sät -

Utrikesdebatt

tet att finansiera en ökad u-hjälp. Jag
får returnera komplimangen till herr
Carlsson; hans situation kan inte heller
vara särskilt stark, när han inte lyckats
få med fler av sina partivänner på det
som han anser vara det enda realistiska
alternativet för en finansiering.

Sedan lyckades herr Carlsson inte
alls uppfatta poängen i det jag sade om
Latinamerika. Jag sade att det mycket
väl kan tänkas att man i vissa av dessa
länder kan få en demokratisk utveckling
utan revolutionära omvälvningar
— vi har redan sett exempel på det. I
andra fall måste vi kanske acceptera sådana
omvälvningar. Det är ingen motsägelse
i detta. Man får acceptera att
det ena är möjligt ibland och att det
andra är nödvändigt i andra fall.

Herr Carlsson lyckades kapitalt vända
upp och ned på mitt resonemang,
när han hävdade att min avsikt skulle
vara att gå ut i Latinamerika, Afrika
och Asien och sprida folkpartism. Jag
har faktiskt inte haft för avsikt att göra
det. Jag sade precis tvärtom; våra relationer
till den nya världen, till u-länderna,
får inte innebära att vi vill påtvinga
dem våra inhemska partipolitiska
värderingar. Vi får ha en mera
öppen och mera humanistiskt inriktad
inställning till dem. Jag tror allvarligt
talat, herr Ingvar Carlsson, att SSU:s i
och för sig behjärtansvärda insatser i
Latinamerika betyder ungefär lika litet
som folkpartiets skulle betyda där. Det
är inte sådant som är vår uppgift. Vår
uppgift när det gäller u-hjälpen är att
ge tekniskt och ekonomiskt stöd.

Herr CARLSSON i Tyresö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag noterar till herr
Ullstens fördel att han tog avstånd från
herr von Friesens uttalande. Det var
väl det bästa herr Ullsten har gjort i
dag.

Att det inte var så många socialdemokrater
eller andra i denna kammare
som stödde mig är i och för sig ingen

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Utrikesdebatt

nyhet. Vi liar ju skrivit vår motion för
att demonstrera vår egen uppfattning.
Det intressanta var emellertid att de på
oppositionssidan •— inte minst herr
Ullsten — som talat så mycket om att
man inte från socialdemokratiens sida
vågar satsa på en ökad u-hjälp själva
röstade emot ett förslag som skulle
finansiera den ökade u-hjälpen.

Det sista som herr Ullsten sade gör
mig ännu mer konfunderad —- detta att
man inte som liberal eller socialist
skulle ha ett intresse av att knyta nya
kontakter och vidga sina kontakter ute
i världen. Det är väl inte så att man
som politiker bara har ett intresse av
att vinna gehör för sina åsikter i det
egna landet. Vi har för vår del tagit
konsekvenserna härvidlag genom att
bygga upp en socialistisk ungdomsinternational
i 75 länder med 115 medlemsorganisationer,
och det är alldeles
klart att vi har för avsikt att försöka
vinna ungdomen i hela världen för den
demokratiska socialismen.

Herr Ullsten å sin sida säger att vi
inte skall försöka övertyga några andra,
utan vi skall ge vår hjälp, och med det
skall vi vara nöjda. Detta tycker jag
är en mycket märklig synpunkt för att
framföras av en »levnadsmässigt» ändå
så ung politiker som herr Ullsten.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon diskussion med Ingvar Carlsson
om vem som är äldst i politiken. Men
när Ingvar Carlsson säger att det inte
är något fel att knyta förbindelser med
politiska meningsfränder i andra länder,
så slår han in öppna dörrar. Jag
har aldrig sagt att det skulle vara fel
att göra det.

Ingvar Carlsson skröt med hur mycket
SSU gjort ekonomiskt i detta avseende
på flera håll. Tyvärr representerade
jag på den tiden ett ungdomförbund
som inte hade samma ekonomiska resurser
som SSU. Men vi startade — för

att ta endast ett exempel — en insamlingskampanj
för befrielserörelsen i dåvarande
Nordrhodesia, nuvarande Zambia.
— Det var emellertid inte detta jag
talade om, utan jag talade om att vi inte
har anledning att ställa svenska partD
politiska villkor för den hjälp som vi
skall ge till utvecklingsländerna. Detta
var poängen i mitt resonemang. Jag
vände mig inte heller mot Ingvar Carlsson
utan mot de — som jag tycker —
mycket teoretiska och verklighetsfrämmande
debattörerna i gruppen Den nya
vänstern.

Sedan noterar jag att jag visserligen
inte fick något svar på min fråga, om
Ingvar Carlsson tänker fortsätta att
stödja sitt krav på högre u-hjälpsanslag.
Men inget svar i detta fall är ändå
bättre än ett nej.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Det har, naturligt nog,
varit en hel del tal om Vietnam denna
dag från olika håll och med olika klangfärg.
Och det råder inget tvivel om, såsom
framhållits så många gånger här,
att vi allesammans beklagar vad som
sker där ute och önskar att det skall få
ett slut någon gång. Men det är en del
observationer man bör göra i detta
sammanhang.

Åtminstone varje klassisk barnuppfostrare
har klart för sig att ett barn
inte bör få allt det pekar på —■ värst
blir det för barnet självt, och det är
obehagligt för barnets omgivning. Jag
tror inte det är nyttigt för någon att få
allt vad han eller hon pekar på; det
blir tråkiga konsekvenser.

Men framför allt är det livsfarligt om
en diktator lämnas så fri att han får
allt vad han pekar på. Här har frambesvurits
Hitlers bild ett par gånger i
dag, och jag tror det kan vara nyttigt
att i fantasien göra sig en föreställning
om vad som skulle ha skett ifall Hitler
fått allt han pekade på, utan att någon
ingripit och stoppat honom. Det finns

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

inte kongruenta men analoga företeelser
i dag som det kan vara skäl i att begrunda
ur den synvinkeln.

Jag håller med herr Alemyr om att
det ligger något hoppfullt i att så många
ungdomar reagerar i de här sammanhangen.
Det är bättre att de gör så inför
upprörande ting än att, soin döda fiskar,
inte alls reagera. En annan fråga är om
reaktionerna leder till så väl planerade
handlingar; jag tror inte att detta alltid
har varit fallet. Det har nog omvittnats
även bär i kammaren att det fanns en
del att anmärka på dessa reaktioner.

Det finns en mycket god levnadsregel,
som säger att när man är upprörd skall
man inte handla och helst inte heller
tala, ty det blir alltid ett mindervärdigt
resultat. Därför är bra om man lugnar
ned sig innan man handlar eller talar.
Vrede, även om den är aldrig så befogad,
är en dålig rådgivare, liksom fruktan
och begär.

Detta var egentligen det väsentliga
jag hade att säga, herr talman, eftersom
det har talats så mycket vid det här laget
att det inte är mycket att tillägga.
Må jag kanske bara göra den reflexionen
att det är en bra besynnerlig värld
som vi har skapat. Frågan är väl om inte
ett tolv års barn skulle sköta det hela
bättre än de på alla områden högt begåvade
och hårt drillade vuxna människor
som nu sitter vid styret. Detta
är inte något förslag, herr talman, att vi
ska sätta in skolorganisationerna såsom
ledare över hela världen, men å andra
sidan tvivlar jag på att resultatet, om
så skedde, skulle bli en sämre värld än
den vi har för närvarande.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Liksom herr Dickson
tror jag att det mesta är sagt som kan
behöva sägas i dag, men eftersom jag
står på talarlistan skall jag i stället för
att stryka mitt namn utnyttja tillfället
att reagera en aning på herr Carlssons
i Tyresö uttalanden för några minuter
sedan.

Utrikesdebatt

Herr Carlsson har en säregen förmåga
att införa ett moment av hätskhet och
ilska i alla debatter han uppträder i.
Hans svepande glada formuleringar stör
inte mig så mycket, även om det är svårt
att förstå vad han menar när han påstår
att den liberala ekonomien överallt
dör den har tillämpats har lett till
bankrutt. Det är alltså Amerika och
hela Västeuropa som enligt herr Carlssons
mening har hamnat i bankrutt genom
sin liberala ekonomi. Det lämnar
jag därhän.

Det finns emellertid en tendens i denna
debatt som framträder mycket klart
hos herr Carlsson och som jag reagerar
mot, nämligen att man har så lätt att
sätta oförmånliga etiketter på meningsmotståndare
och t. ex. beskylla vår värderade
förste vice talman för att vara
om inte rasförtryckare så dock en person
som tänker i termer av rasåtskillnad
o. s. v., alltså en av dem som utgör
grogrunden för rasförtryck och allsköns
elände. Det är mycket lätt att tänka så,
herr Carlsson, men det är alldeles fel
tänkt.

Ett påpekande att den enskilda människans
värde uppfattas olika i olika
delar av världen och har uppfattats
olika under olika perioder av historien
är något helt annat än att göra rasåtskillnad.
Det är inte fråga om en skillnad
mellan raser utan om en skillnad
mellan kulturer, livsåskådningar och ofta
trosuppfaftningar. Det kan inte vara
någon hemlighet för herr Carlsson i
Tyresö att det finns och har funnits
länder och ideologier, i vilka den enskilda
människan över huvud taget icke
tillmäts något värde annat än som ett
redskap i någon annan makts hand. Att
påpeka detta är väl inte att hemfalla
till rasåtskillnad! Sådana länder och läror
har, som herr Carlsson mycket riktigt
påpekade, funnits i Europas mitt i
vår egen tid -—- i varje fall i min tid;
jag vet inte om herr Carlsson rentav
är så ung att han inte var med.

Det har funnits i Europas mitt i vår

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Utrikesdebatt

tid under den period som jag gärna kallar
den nyhedniska tiden. Men det har
ingenting med ras att göra utan något
helt annat, nämligen övergivandet av
ideal som varit utmärkande för den västerländska
kristna och humanistiska kulturen,
en kultur som naturligtvis utomordentligt
väl kan appliceras på andra
raser, vilket också har skett, men som
icke alltid och allestädes har varit för
handen. .Tåg ville, herr talman, bara
vädja till alla som tar del i dessa debatter,
vilka gärna blir känsloladdade,
att inte i onödan riva broar mellan oss
och göra motsättningarna skarpare än
de redan är.

I fråga om Vietnam och vad som där
sker, som upptagit så stor del av debatten,
finns egentligen bara en opinion.
Det finns den opinion som herr Carlsson
i Tyresö bl. a. så talangfullt företräder,
men det finns, vilket inte minst
framgått här i dag i riksdagen, ingen
motopinion. Det finns ingen människa
att räkna med i Sverige som tycker att
det som sker i Vietnam är bra. Det
finns ingen som gillar bombningarna
över Nordvietnam. Det finns ingen som
tycker att »det är rätt åt dem» eller
någonting annat lika hemskt. Det finns
ingen riktig motopinion. Det finns en
opinion som reagerar mot många av de
former som vietnamopinionen tar sig
men det är en helt annan sak. Och att
därav dra så vittgående slutsatser att
vi börjar beskylla varandra för egenskaper
och avsikter som alls inte är för
handen, är, herr talman, enligt min mening
att gå för långt.

Herr CARLSSON i Tyresö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Carlshamre sluter
upp bakom herr Ullsten, och det är väl
helt följdriktigt. Herr Carlshamre har
gjort sig känd som en av konservatismens
främsta företrädare här i kammaren.
Det var sådana tankar som också
präglade herr Ullstens inlägg.

Anledningen till att jag angrep herr

förste vice talmannen var de mycket
grumliga tankar som herr von Friesen
här framförde. Plan menade att sådana
grymheter som begås i vietnamkriget
endast kan begås i Asien, medan vi här
i Europa inte skulle kunna ägna oss
åt sådant. Det är möjligt att det var
oförsiktigt uttryckt, men jag vet att
många i kammaren reagerade. Jag tror
därför att det är angeläget att säga
ifrån och få klarhet på denna punkt,
så att vi inte får ett intryck av att en
sådan argumentation medvetet eller
omedvetet förs till torgs. Jag har klargjort
hur jag ser på saken och de risker
som finns förknippade med en sådan
syn. Jag har påmint om att det inte
var så länge sedan vi här i Europa ägnade
oss åt människoutrotning i stor
skala, och då skall vi inte slå oss själva
för bröstet.

Herr Carlshamre avslutade sitt inlägg
med att säga att det inte finns någon
motopinion här i landet. Numera har
det blivit modernt att allt flera grupper
slutit upp bakom opinionen mot Förenta
staternas insatser i Vietnam, men
det var inte så länge sedan som herr
Palme av en oppositionsledare här i
kammaren beskylldes för att gå kommunisternas
ärende. Det hände när herr
Palme för första gången på allvar tog
upp en debatt om Vietnam.

I dag är läget ett annat och detta
hälsar jag med tillfredsställelse. Men jag
tror inte att herr Carlshamre skall vara
så tvärsäker på att alla från början så
klart har insett ohyggligheterna i vietnamkriget.
Det var ganska många som
var beredda att sluta upp bakom det kriget
som ett demokratiens nödvändiga
försvar. Att det nu håller på att ändra
sig därvidlag är glädjande.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle
:

Herr talman! Nej, herr Carlsson, jag
sluter inte upp bakom herr Ullsten. Såvitt
jag vet nämnde jag varken herr
Ullsten eller någonting av det han ha -

Onsdagen den 8 mars 19G7 em.

Nr 12

de sagt. Jag liar inte slutit upp bakom
någon. Jag känner inget som helst behov
av att sluta upp bakom och slå
vakt kring herr von Friesen. Det gör
han själv alldeles utmärkt och har andra
meningsfränder som kan göra det.

Jag reagerade helt personligt emot
ett sätt att föra en debatt. Om herr
Carlsson i mitt korta anförande över
huvud taget kan finna någonting som
har att göra med liberalism, konservatism
eller socialism eller över huvud
taget med någon av våra stora politiska
ideologier •—- med undantag för den
lilla parantesen med påpekandet av att
liberal ekonomi har klarat sig hyggligt
i Amerika och Västeuropa -—- tror jag
att herr Carlsson i Tyresö får läsa på
sin idéhistoria litet bättre. Sedan kan
vi ta upp saken igen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag är glad att herr
Garlshamre tog upp herr Carlssons i
Tyresö uttalande om förste vice talmannen
von Friesen. Jag tycker det är värdefullt
att en reaktion kommer också
från annat håll än från herr von Friesens
partivänner.

När herr Carlsson hänvisar till att
det inte är länge sedan vi här i Europa
ägnade oss åt allehanda uttalanden och
uppfattningar om rasolikheter — han
tänkte väl på nazismen — och att man
därför skall vara försiktig i sina uttalanden,
är repliken självklar. I detta
land tillhörde Bertil von Friesen dem
som med särskild styrka, konsekvens
och målmedvetenhet bekämpade den
nazistiska åskådningen. Herr Carlsson
kan möjligen ursäktas av att han är
så ung att han inte har det klart för
sig. Herr von Friesen har ett föregående
som befriar honom från alla skyldigheter
att försvara sig mot sådana
dumma och ogrundade angrepp som
herr Carlssons.

Det talades här om att olika åskådningar
bär en olika inställning till sådana
frågor som attityden till rasolik -

Utrikesdebatt

heter. Ingen åskådning har, herr Carlsson,
mera målmedvetet och konsekvent
företrätt den humanitära inställningen
än liberalismen. Kommunismen däremot,
som är en gren på det socialistiska
trädet, har som vi alla vet en helt
annan och mindre humanitär inställning.
Jag behöver bara erinra om de
kommunistiska sovjetledarnas åsikter
när miljoner av deras landsmän försmäktade
i fångläger. De ansåg inte att
det var något att göra så mycket affär
av; dessa soldater hade ju låtit taga sig
till fånga. Liberalismen står inte tillbaka
för någon när det gäller att hävda
de principer som herr Carlsson angav.

Till sist, herr talman, vill jag till protokollet
ha antecknat att den fråga som
jag tre eller fyra gånger preciserade
men som utrikesminister Torsten Nilsson
två gånger lyckades missförstå var:
När utomstående makter använder våld
för att stödja en minoritet i ett annat
land och därigenom försvårar för demokratien
att under fredliga förhållanden
tävla med andra åskådningar och
hindrar människorna från att själva
bestämma över sitt eget styrelseskick,
vad kan då demokratierna göra åt detta
stora världsproblem? Detta problem
ville jag alltså att utrikesministern skulle
belysa. Han svarade med att först
tala om demokratien i Sverige och sedan
om tävlan mellan demokrati och
andra styrelseformer inom ett enskilt
land.

Jag hoppas att vi skall få tillfälle att
diskutera detta problem ingående vid
ett senare tillfälle. Den utrikespolitiska
debatten i dag är ensidig och har slagsida
om inte detta problem tages upp.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Två talare, först herr
Carlshamre och sedan herr Ohlin, har
påpekat att jag är ung. Det är väl möjligt
att jag är det, men eftersom jag nu
har blivit invald i kammaren får väl
herr Ohlin stå ut med att jag är ung.
Han själv debuterade en gång i tiden

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Sveriges officiella inställning till Nordvietnam

som rekordung nationalekonom och
som en ung och — kanske i motsats till
mig — framgångsrik politiker. Jag hoppas
att han inte helt har glömt hur han
kände det på den tiden.

Herr von Friesens uttalande har av
flera ledamöter här i kammaren uppfattats
ungefär på det sätt som jag har
återgivit det. Det är angeläget att sådana
uttalanden inte får stå opåtalade,
utan bemöts. Om han inte menade det
så som uttalandet har uppfattats, är det
beklagligt att han inte är närvarande
för att klara upp saken. Men jag vill
gärna tro på herr Ohlins ord, att det
inte var så herr von Friesen avsåg.

Jag förstår inte att herr Ohlin blandar
in kommunismen i denna debatt.
Den har inte med mig att göra, den
har inte med herr Ohlin att göra och
den har ingenting att göra med den debatt
vi tidigare har fört.

Herr Ohlins insatser i vietnamdebatten
börjar mer och mer anta ATP-karaktär.
Herr Ohlin gick ut oerhört negativ,
men nu är han den store vietnamförkämpen,
om han får bedöma det
själv.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 35, angående
vissa anslag ur kyrkofonden, in. in.,
hänvisades propositionen, såvitt avsåg
Bidrag till restaurering av Strängnäs
domkyrka, til! statsutskottet och i övrigt
till lagutskott.

§ 3

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till jordbruksutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 889—892.

§ 4

Föredrogs, var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Westberg, till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
vattenregleringsavgifterna, och
herr Heiuiingsson, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
lagstiftning om en uppsökande
socialvårdande verksamhet.

Kammaren biföll dessa framställningar.

Föredrogs vart efter annat utrikesutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av motioner om en
europeisk konvention rörande medborgarskapsrätten,
och

nr 2, i anledning av motioner om en
svensk vitbok i vietnamfrågan.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Sveriges officiella inställning till Nordvietnam Föredrogs

utrikesutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av motioner om Sveriges
officiella inställning till Nordvietnam.

Till utrikesutskottet hade hänvisats en
i första kammaren av herr Nils-Eric
Gustafsson väckt motion, nr 465, och en
i andra kammaren av herrar Larsson i
Borrby och Elmstedt väckt likalydande
motion, nr 591.

Till utskottet hade även hänvisats en
i första kammaren av herr Werner
väckt motion, nr 185, samt en i andra
kammaren av herr Hermansson m. fl.
väckt likalydande motion, nr 239, i vilka
föreslogs att riksdagen i skrivelse till
regeringen begärde initiativ för att upprätta
diplomatiska förbindelser med
Demokratiska Republiken Vietnam.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 465 och II: 591 samt 1:185 och II: 239
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

Ändrade bestämmelser om upprättande av röstlängd

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HECTOR (k):

Herr talman! Av den föregående utrikespolitiska
debatten har väl med all
önskvärd tydlighet framgått att inga
vare sig formella eller reella skäl har
kunnat frambringas mot ett svenskt diplomatiskt
erkännande av Demokratiska
Republiken Vietnam.

Det argument som brukar anföras, att
en eventuell svensk roll som medlare
skulle äventyras av att vi erkände även
Nordvietnam, vittnar om en märklig
logik. Tvärtom är väl den första förutsättningen
för att vi skall kunna spela
en neutral opartisk roll som medlare
att vi erkänner båda parter stå i samma
position i varje fall i förhållande till
medlaren.

Utskottet har i sitt yttrande inte direkt
upptagit denna underliga argumentering.
Det liar i stället använt formuleringar
som är fulla av mystiska antydningar,
t. ex.: »I vietnamfrågans nuvarande
ömtåliga läge finns däremot risk
för att upprättandet av diplomatiska
förbindelser med Nordvietnam kan
misstolkas och vålla svårigheter.»

Man måste i tydlighetens namn fråga:
Vad menar utskottet med sådana
dunkla formuleringar? Vad är det som
kan misstolkas, och vilka svårigheter
kan vållas?

Vi skulle nog önska litet mer klartext
innan riksdagen tar ställning till
frågan.

Herr talman! Härmed ber jag att få
yrka bifall till motion nr 239 i denna
kammare.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Det problem som herr
Hector nu talar om har varit föremål
för en ingående behandling tidigare i
dag under utrikesdebatten. Med hänvisning
till den då förda argumenteringen

ber jag att få yrka bifall till utrikesutskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Motionerna I: 1S5 och 11: 239

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till nämnda
motioner; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

§ 7

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av motioner
angående ändrad valdag.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Ändrade bestämmelser om upprättande
av röstlängd

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av motion
angående ändrade bestämmelser om
upprättande av röstlängd.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Enligt nuvarande bestämmelser
skall röstlängd vara klar för
allmän granskning så att det under tiden
6—12 juli är möjligt för röstberättigade
att ta del av röstlängden för
att där konstatera, huruvida de är upptagna
i den eller inte och om de har
rösträtt vid de allmänna val som eventuellt
förekommer under året.

Denna allmänna granskning är förlagd
till en period av året som sammanfaller
med den allmänna semestertiden,
då de röstberättigade endast i mycket
ringa omfattning bär möjlighet att delta

4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna

i granskningsarbetet; man är ju inte
särskilt trakterad av att resa tillbaka
till sin hemort under semestern för att
kontrollera röstlängden. Vid 1964 års
val förekom därtill ett mycket stort antal
felaktigheter i röstlängderna, som
innebar att ett flertal medborgare inte
fick möjlighet att utöva sin rösträtt.

År 1965 framlades för riksdagen ett
förslag till vissa ändringar beträffande
möjligheterna att åstadkomma rättelse
i röstlängd men icke något förslag om
ändring av den allmänna granskningstiden.
Det innebar att myndigheterna
kunde verkställa vissa ändringar i röstlängden
efter den fastställda granskningstiden,
men det innebar icke någon
möjlighet för den som inte uppförts
i röstlängd att klaga.

Med hänsyn till de många felaktigheter
som förekom år 1964 tillsatte Kungl.
Maj:t en utredning för att få till stånd
en ändring. Utredningsmannen framlade
sitt betänkande i slutet av 1965. I
detta förordade han att granskningen
skulle äga rum under juni, alltså en
månad tidigare än vad som nu är fallet.
Han hänvisade därvid till den automatiska
databehandling som sker vid
folkbokföringen och som gör det möjligt
att få fram röstlängderna tidigare.

Jag finner det vara ett berättigat krav
från de röstberättigades sida att granskningen
kan verkställas under sådan del
av året som inte infaller under den allallmänna
semestertiden. Utskottet framhåller
att beredning av ärendet pågår
inom justitiedepartementet, och jag
hoppas att denna beredning slutföres
så snabbt, att nästa års röstlängd kan
föreligga för granskning under juni
månad och de röstberättigade beredas
tillfälle att föra klagan på annan tid än
under allmän semestertid.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

m. m.

§ 9

Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 24, i anledning av motioner angående
bestämmelser mot otillbörligt utnyttjande
av namn vid upprättande av
valsedlar,

nr 25, i anledning av motioner angående
utredning om viss utsträckning av
skyddet för partibeteckningar,

nr 26, i anledning av motioner angående
införande av bestämmelser om
valsedlars storlek, och

nr 27, i anledning av motioner om
vissa ändringar i bestämmelserna angående
förfarandet vid valförrättning.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10

Utgifterna inom finansdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
7, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—''iS

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.9

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna
m. m.

Kungl. Maj :t hade (bilaga 9, punkt
D 2, s. 63—66) föreslagit riksdagen att
till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna,
m. in. för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 1 240 000 000
kr.

I förevaran de sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna in. m.

herr Lundberg (I: 547) och den andra
inom andra kammaren av herr Lothigius
(11:690), i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära förslag till 1968
års riksdag om sådan ändring av bestämmelserna
rörande skatteutjämning
att det för skatteunderlagsbristen normerande
medelskatteunderlaget i riket
fastställdes till medelskatteunderlaget
1968, räknat i fast penningvärde;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundberg och fru Diesen (1:567)
och den andra inom andra kammaren
av herr Lothigius (II : 522), i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte besluta,
med ändring av förordningen nr
268 av den 3 juni 1965, en avtrappning
av beloppen enligt den s. k. garantiregeln
för landstingen så att dessa skulle
utgå med 75 % för år 1968, 50 9o för
1969 och 25 % för år 1970 för att därefter
upphöra;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Berglund väckt motion (11:78).

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Skatteutjämningsbidrag
till kommunerna in. in.
för budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 1 240 000 000 kr.;

2. att motionen II: 78 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3. att motionerna 1:547 och 11:690
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

4. att motionerna 1:567 och 11:522
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Virgin, Kaijser, Ottosson,
Bohman och Björkman, vilka ansett att
utskottet under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 547 och II: 690, i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära förslag
till 1968 års riksdag om sådan ändring
av bestämmelserna rörande skatteutjämning
att det för skatteunderlagsbristen
normerande medelskatteunderlaget i ri -

ket fastställdes till medelskatteunderlaget
1968, räknat i fast penningvärde;

b) av herrar Virgin, Kaijser, Ottosson,
Bohman och Björkman, vilka ansett att
utskottet under 4. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:567 och 11:522, besluta
om sådan ändring av förordningen den
3 juni 1965 (nr 268) om skatteutjämningsbidrag
att beloppen enligt den s. k.
garantiregeln för landstingen fastställdes
att utgå med 75 % för år 1968, 50 %
för år 1969 och 25 % för år 1970 för att
därefter upphöra.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Del är klart att detta
ämne är mindre fantasieggande än det
som vi förut under hela dagen har behandlat,
nämligen vår utrikespolitik
och de frågor som hänger ihop med
denna. Det gäller ju här bara våra fattiga
eller rika kommuner. Men jag skall,
herr talman, inte fördjupa mig i något
längre resonemang om skatteutjämningsbidraget,
utan jag skall försöka
koncentrera mig enbart till reservationerna
1 a och 1 b.

Den första reservationen avser frågan
om vi inte skall normalisera grunderna
för skatteutjämningsbidragen efter de
förhållanden som numera är rådande.
Den principiella innebörden av dessa
bidrag är mycket enkel. Medelskattekraften
i riket utgör bl. a. underlag för
bedömningen av det tillskott av skatteutjämningspengar
som staten ger de
skattesvaga kommunerna. Ju lägre skattekraft
kommunen har, ju mer'' pengar
får kommunen, d. v. s. ju fattigare en
kommun är i förhållande till medeltalet
ju större bidrag tillskjuts av staten.

Detta är en princip som godtagits av
riksdagen och som låg till grund för
den tidigare utredningen. Meningen är
att kommunerna skall få hjälp att hålla
något så när lika standard och att ge
någorlunda lika service. Det är emel -

100 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1907 em,

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.

lertid felaktigt att tro att skatteutjämningsbidraget
i alla sammanhang är avgörande
för den service och standard
som kommunerna kan upprätthålla —
många kommunalmän tar nog miste
härvidlag. I de flesta fall är det sättet
för handhavandet av kommunens medel
och framsyntheten vid kommunens
skötsel som är avgörande härvidlag och
inte skillnaden i fråga om skatteunderlag.
Jag undantar i detta sammanhang
kommuner i Norrlands avfolkningsområden
som har särskilda svårigheter
liksom också kommuner i vissa andra
landsdelar med extrema förhållanden.

Yad vi i princip motsätter oss är att
allt större ekonomiska insatser kommer
att krävas av staten allteftersom antalet
skattekronor stiger i kommunerna. En
bidragsökning skall enligt vår åsikt ske,
men den bör företas enligt ett system,
där medelskattekraften 1968 utgör underlag.
Ökningen bör sedan i fortsättningen
enbart ha formen av en årlig
justering av 1968 års underlag med
hänsyn till de förändringar som inflationen
medför.

Statens kostnader för skatteutjämningsbidragen
har totalt sett stigit rätt
kraftigt sedan 1966. Då förelåg ett tillskott
på sammanlagt 1 052 miljoner kronor
medan siffran för 1968 blir 1 280
miljoner. Ökningen kommer enligt vår
mening att bli väsentligt större under
följande år om det inte görs en andhämtningspaus.
I princip har jag ingenting
emot att staten lämnar bidrag i
detta sammanhang, men kommunerna
bör inte ta skatteutjämningsbidragen
som intäkt för skattehöjningar, såsom
förekommer ganska ofta för närvarande.

Herr talman! Jag ber därför att få
yrka bifall till reservation 1 a.

Reservationen 1 b gäller skatteutjämningen
till landstingen. Enligt reservationen
får städer utanför landsting en
oförmånligare ställning än landstingsområdena.
Den garantiregel som på sin
tid tillyxades tillkom ju för att landstingets
skatteunderlag inte skulle för -

sämras med anledning av bl. a. 1957
och 1961 års ortsavdragsreformer. Det
var alltså fråga om ett övergångsbidrag.
Ett undantag från principen var att bidrag
skulle lämnas vid brist på skattekraft
eller vid hög utdebitering. Nu blir
det även på detta område så, att man
trots stigande skatteunderlag snart når
väsentligt över de bidrag som utgår efter
det gamla systemet. Såsom anföres i
motionerna innebär detta ett avsteg
från de av riksdagen godkända principerna
om bristande skattekraft och hög
utdebitering. I motionerna och reservationen
föreslås därför en avtrappning
för att återställa den ordning som från
början uppenbarligen var avsedd.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall även till reservationen
nr 1 b.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! .Vid denna punkt har
statsutskottet även behandlat min i denna
kammare väckta motion nr 78, vari
jag hemställt, att riksdagen måtte uppdra
åt Kungl. Maj :t att låta verkställa
en översyn av gällande bestämmelser
för erhållande av skatteutjämningsbidrag
i syfte att utröna vilka åtgärder
som kan vidtagas för att åstadkomma
en bättre fördelning av dessa bidrag
mellan de i ett kommunblock ingående
kommunerna.

Det skatteutjämningsbidrag som utgår
vid bristande skattekraft fungerar
i stort sett så, att samtliga kommuner
är garanterade det antal skattekronor,
som motsvarar 90 procent av medelskattekraften
i riket. Detta medför
exempelvis att samtliga kommuner i ett
kommunblock, där alla i blocket ingående
kommuner har ett skatteunderlag
understigande 90 procent av medelskattekraften,
får ett lika stort antal
skattekronor per invånare. Detta innebär
att centralortskommunen med dess
större kostnader och större investeringsbehov
för skolor, serviceanläggningar
o. s. v., vilka betjänar eller är avsedda

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12 101

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.

att betjäna hela kommunblocket, kommer
i ett mindre gynnsamt ekonomiskt
läge än övriga i blocket ingående kommuner.

Dessa »blockkommuner» — ofta
mindre skattekraftiga landskommuner
— som genom skatteutjämningsbidraget
erhåller samma skattekraft som centralortskommunen
och alltså kommer i ett
bättre ekonomiskt läge, blir därigenom
mindre villiga till kommunsammanläggningar.
Man kan därför säga att
skatteutjämningsbidraget på visst sätt
har en hämmande inverkan på kommunsammanläggningarna.
Den fördröjning
av sammanläggningarna, som kan
bli en följd härav, medför en splittring
av de ekonomiska resurserna och kan
bidra till allvarliga felinvesteringar inom
blocket.

De samarbetsnämnder som tillsatts
skall ha till uppgift att rätt styra utvecklingen
inom blocket och motverka
felaktiga investeringar. Men det är inte
alltid så säkert att de har de möjligheter
och den kraft som skulle behövas
för detta, eftersom varje kommun inom
blocket fortfarande är suverän. Samarbetsnämnden
kan i vissa fall stå helt
maktlös på grund av oenighet i sammanläggningsfrågor.

Det är dessa allvarliga konsekvenser
som jag anser att man borde försöka
undanröja. I varje fall borde det göi''äs
en utredning om möjligheterna därtill.

Utskottet anför som skäl för sitt avslagsyrkande,
att ett bidragssystem av
förevarande slag med hänsyn till det
stora antal kommuner det berör måste
vara enkelt i tillämpningen och hållas
fritt från komplicerade regler. Utskottet
anser därför att tillräckliga skäl för
ett bifall till motionen icke föreligger.
Man kan, herr talman, fråga sig om inte
ett helt kommunblock i detta avseende
skulle kunna räknas som en kommun
med hänsyn till de gemensamhetsanläggningar
som ingår i kommunblocket,
inte minst exempelvis skolor.

Herr talman! Då ett enigt utskott av -

styrkt motionen är det givetvis svårt
för mig att ställa något yrkande. Men
den reflexionen anmäler sig om verkligen
utskottet, förnämligast dess kommunalt
engagerade ledamöter, tagit tillräckligt
allvarligt på denna fråga och
sökt grundligt analysera den. Därest så
hade skett tror jag att man hade kommit
fram till ett inte fullt så enhälligt
utlåtande som utskottet nu har avgivit.

Med dessa ord har jag velat något
kommentera min motion, och jag har
inte, herr talman, något yrkande.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Skatteutjämningsbidragen
till kommunerna är ju en gammal
diskussionsfråga. Diskussionsinläggen
accentuerade väl förr i världen mer uppfattningen
att staten borde ge större bidrag.
Nu har man från högerhåll velat
begränsa de statliga utgifterna för den
kommunala skatteutjämningen. Ett bifall
till den av herr Lotliigius förordade
reservationen skulle i sak betyda att vi
frångick vad som är det bärande i det
nuvarande systemet, nämligen att de!
statliga stödet accelereras i förhållande
till skattetryckets ökningar ute i kom
munerna. Herr Lothigius försökte bibringa
kammarens ledamöter föreställningen
att det system han förordar skulle
vara bättre för de skattesvaga kommunerna
än det system som nu tillämpas.
Men varje låsning nedåt måste innebära
en spärr även för de ur skattesynpunkt
svaga kommunerna. Den omständigheten
att även de kommuner som
har större skattekraft erhåller vissa bidrag
bör inte utgöra skäl för ett ingrepp
i systemet som otvivelaktigt skulle leda
till att de kommuner som har det största
behovet av samhälleligt stöd skulle få
sitt stöd begränsat, men detta är ju innehållet
i den motion som har väckts
från högerhåll.

Då det gäller garantiregeln till landstingen
vill jag påminna om att den ingick
i det stora beslutet om den nya
skatteutjämningen. Utskottet bär inte

102 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. in.

ansett att riksdagen för tillfället bör
rygga den utfästelse som sålunda gjorts
till landstingen. Vi menar att man bör
stå för sina utfästelser, även om det kostar
en och annan krona.

Herr Berglund trodde inte att utskottet
tagit tillräckligt allvarligt på den av
honom väckta motionen. Jag vågar försäkra
honom att vi tagit allvarligt på
den liksom på andra motioner, men vi
har inte kunnat förstå riktigheten av
de synpunkter som motionen innehåller.
Med nuvarande system för skatteutjämningsbidragen
skulle motionens
yrkande i sak betyda att de s. k. centralorterna
i vissa situationer skulle kunna
räkna dubbelt statsstöd på samma skatteunderlag
som andra kommuner med
motsvarande utgifter får räkna enkelt
statsbidrag på, alldenstund de inte utgör
centralorter. I den mån centralorten
har större utgifter än kommunerna
runt omkring och detta verkar särskilt
betungande påverkar det väl också det
statsbidrag som utgår. Dessutom vill väl
centralorterna gärna fungera som sådana,
eftersom detta inte enbart är förenat
med utgifter. Det medför också betydande
favörer att vara centralort i ett
kommunblock.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr LOTHIG1US (h):

Herr talman! Jag skall inte söka sak
med den ärade talesmannen för utskottet
mer än på två punkter. Den ena är
den där herr Lindholm sade att det blir
ett accelererat tillskott till kommunerna.
Det är alldeles riktigt. Men vad vi
påtalar som väsentligt är att det måste
vara en kontroll på accelerationen. Man
måste i tid kunna veta hur mycket staten
skall kosta på kommunerna och hurudan
fördelningen av bidragen blir
mellan kommunerna.

När vi en gång i skattekommittén talade
om kommunernas behov av att få
detta tillskott, räknade vi med att det
var de skattesvaga kommunerna som

skulle hjälpas fram. Naturligtvis kan
man säga att dessa alltjämt är skattesvaga
i förhållande till andra, men utvecklingen
har visat att tillskott i skatteunderlaget
liar skett år efter år med ganska
väsentliga belopp. Var går gränsen?
Jag tror, herr Lindholm, att vi här i
kammaren ganska snart måste göra en
omprövning av huruvida vi inte bör gå
iiven andra vägar för att hjälpa svaga
kommuner i särskilt besvärlig ställning.

Vad sedan landstingen beträffar vifl
jag fråga: Varför skall Stockholms län
ha ett bidrag på 5,8 miljoner, Uppsala
län 5,3 miljoner, Sörmlands län 6,7 miljoner,
Östergötlands län 10,3 miljoner,
Malmöhus län 16 miljoner, Örebro län
6 miljoner och Västmanlands län 6 miljoner
samt Göteborgs och Bohus län
67 000 kronor? Vad finns det för rättvisa
i ett sådant system? Det är säkert
föråldrat. Och varför kommer inte andra
landsting in i detta sammanhang?

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Herr Lindholm drog en
parallell mellan centralorterna och övriga
kommuner i ett kommunblock och
sade att centralorten önskar vara centralort.
Jag vill ändra på det och säga
att centralorten skall vara centralort —•
det liar ju Kungl. Maj :t bestämt. Vid
den nya kommunindelningsreformen utsågs
vissa kommuner att vara centralorter.

Vidare ligger det nog inte riktigt till
så, som herr Lindholm sade, med det
ekonomiska förhållandet mellan centralorten
och landskommunerna. Jag kan
ta ett litet exempel. I ett kommunblock
ingår en landskommun som får cirka
700 000 kronor i skatteutjämningsbidrag.
Sedan det avlösta statsbidraget,
alltså det som rör skolmåltider, skolskjutsar
o. s. v., dragits ifrån med ungefär
300 000 kronor återstår en nettobehållning
för kommunen på 400 000 kronor.
Centralorten i samma kommunblock
erhåller däremot ett skatteutjämningsbidrag
på cirka 40 000 kronor. Och

Onsdagen den 8 mars 1907 em.

Nr 12 103

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.

vad gör nu denna landsortskommun med
alla pengar den får? Jo, man företar
vissa, ibland mycket stora, felinvesteringar,
vilket inte bidrar till att centralorten
fungerar som den centralkommun
den i verkligheten skall vara. På det
sättet fyller den inte heller sin uppgift.

Jag menar därför att man bör utreda
frågan om huruvida inte hela kommunblocket
skulle kunna betraktas som en
enda kommun och bli avhängigt av det
gemensamma skatteutjämningsbidraget.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! När herr Lothigius här
kräver en kontroll vet jag inte vilket
slags kontroll han avser. I själva systemet
ligger redan en kontroll, eftersom
det bygger på vissa förutsättningar. Jag
förmodar att herr Lothigius inte menar
att man skall ha en statlig kommission,
som kontrollerar hur de kommunala förvaltningarna
fattar beslut om diverse
utgifter, och att sedan kommissionens
uppfattning om vad som är riktigt ur
statlig och kommunal synpunkt skall bli
bestämmande. Det skulle ju vara ett
enormt ingrepp i den kommunala självstyrelsen.

Herr Lothigius säger att utvecklingen
har visat att bidragsbeloppen har ökat,
och det är alldeles riktigt. De har ökat
rätt avsevärt, vilket väl har bidragit till
att tysta den kritik som förekom emot
förslaget när det framfördes av finansministern.
Då menade vissa kommunalmän
att förslaget gav alltför ringa resultat
i förhållande till vad som borde
utgå. Nu kan vi konstatera -— och det
tror jag att även kommunalmännen har
gjort — att det var ett ganska väl avvägt
förslag. Det blir visserligen kostsamt för
staten, men i skattedebatten har alltid
framhållits att kommunalskatten är den
mest tyngande skatten för huvuddelen
av Sveriges medborgare, och då kan det
vara riktigt att man på detta sätt medverkar
till en utjämning mellan medborgarna.

Herr Lothigius frågar var rättvisan
ligger i systemet att vissa landsting får
de pengar som garantiregeln ger. Ja,
rättvisan skulle ligga i att dessa landsting
tidigare har haft statliga bidrag
som med det nya systemet fallit bort.
I det läget ställde riksdagen ut en garanti,
men herr Lothigius och jag har
kanske litet olika uppfattningar om hur
man skall fullgöra en förpliktelse som
man tidigare har åtagit sig.

Jag vill också säga några ord om centralkommunerna.
Det är alldeles uppenbart
att det statsbidrag som utgår genom
skatteutjämningen varierar. Om en
landskommun i ett kommunblock fick
700 000 i bidrag och centralorten 40 000,
är det väl ett uttryck för att centralorten
hade en god skattekraft i förhållande
till skattekraften hos den andra
kommunen. Och skulle man i övriga
kommuner som ingår i blocket fatta beslut
om, som herr Berglund uttryckte
det, felaktiga investeringar, så kan väl
kommunalmännen diskutera sådana saker
i den samarbetsnämnd som finns
inom kommunblocket. Det mest rationella
som kan göras i det läget är naturligtvis
att starta en utredning om en
sammanslagning av kommunblocket?
kommuner till en enhetlig kommun.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Om vi kommunalmän
här i kammaren skall vara ärliga mot
oss själva, måste vi konstatera att systemet
inte fungerar riktigt bra eftersom
man i kommunerna ofta diskuterar att
höja kommunalskatten mot bakgrunden
av den skatteutjämning som man får.
Det kan inte i längen vara ett tillfredsställande
system att kommunerna höjer
kommunalskatten bara därför att det
skall vara en förmån att få detta skatteutjämningsbidrag.
Det blir en tävlan,
herr talman, mellan kommunerna, och

104 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.
här måste vi nog göra en ändring så

småningom.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! I stort sett får man säga
att det utjämningssystem som vi tillämpat
några år fungerar väl. Det har medfört
att kommunerna på ett helt annat
sätt än tidigare kunnat upprätthålla en
god standard även i de fall då kommunens
eget skatteunderlag varit mycket
svagt. Jag tror därför att det skulle vara
felaktigt att slå in på den väg som herr
Lothigius förordat, ty det skulle innebära
försämrade möjligheter t. o. in. för
de sämst ställda kommunerna.

Vad gäller herr Berglunds argumentering
rörande centralorterna i kommunblocken
tror jag att han hyser betydligt
överdrivna farhågor. Det går
inte att jämföra de belopp i kronor räknat
som respektive kommuner har erhållit
utan att dels känna till hurdan
skattekraft kommunerna har i förhållande
till varandra, dels ta hänsyn till
att det finns kommuner som får skatteutjämningsbidrag
inte bara på grund av
bristande skatteunderlag utan också på
grund av hög utdebitering. Först när
man känner alla dessa faktorer kan
man bedöma vilket utfall systemet har
givit.

De kostnader i form av investeringar
in. in. som centralorterna får ta på sig
brukar ju jämnas ut genom avgifter
eller på annat sätt via kommunerna —
man betalar skolavgifter till skolorna
o. s. v. Vidare kan kommunerna i blocket
inte utan vidare åstadkomma felinvesteringar,
eftersom man i en hel
del investeringsfall är beroende av de
yttranden som samarbetsnämnden i
blocket avger när det blir fråga om
statsbidrag till olika investeringar,
o. s. v. Verksamheten styrs alltså ganska
väl på detta sätt.

Här har också uttalats farhågor för
att statens utgifter för detta ändamål
oavbrutet kommer att stiga. Det kan

väl bli en viss utjämning på denna väg
i samband med att kommunerna läggs
samman, så att totalkostnaden för staten
härigenom inte ökar i samma takt
som nu.

När det gäller landstingen skall vi
betänka att landstingen är den kommunform
som — av kända skäl — haft
den största ökningen av sin utdebitering.
Jag anser emellertid att landstingen
väl behöver de pengar som de
får genom skatteutjämningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock pa bifall till reservationen 1 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Lothigius begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
49:o) mom. 3) i utskottets utlåtande
nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 a) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12 105

Inköp av

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
1 b); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Lothigius begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
49 :o) mom. 4) i utskottets utlåtande
nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 b) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Lothigius begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 173 ja och 33 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 50—61

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62

Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål
m. m.

Kungl. Maj :t hade (punkt II: 4, s. 89 o.
90) föreslagit riksdagen att till inköp
av fastigheter för förvaltningsändamål
m. m. för budgetåret 1967/68 anvisa ett
investeringsanslag av 15 000 000 kr.

4*''—Andra kammarens protokoll 1967.

fastigheter för förvaltningsändamål m. m.

I förevarande sammanhang liade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Dahlén och Bengtson
(1:544) och den andra inom andra
kammaren av herrar Hedlund och Ohlin
(II: 687), i vilka motioner, såvitt nu
var i fråga, hemställts att riksdagen
måtte till Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål,
m. m. för budgetåret
1967/68 anvisa ett i förhållande till
Kungl. Majrts förslag med 10 milj.
kronor minskat investeringsanslag av
5 000 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna I: 544 och II: 687, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål
m. m. för budgetåret 1967/
68 anvisa ett investeringsanslag av
15 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Harry Carlsson, Thorsten Larsson, KarlErik
Eriksson, Johan Olsson, Eliasson i
Sundborn, Nihlfors, Mattsson, Nelander
och Westberg, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 544 och II: 687, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål
m. m. för budgetåret 1967/68
anvisa ett investeringsanslag av
5 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NELANDER (fp):

Herr talman! I sjunde huvudtiteln
föreslås under punkt 62 att riksdagen
skall anvisa ett investeringsanslag av 15
miljoner kronor till inköp av fastigheter
för förvaltningsändamål m. m. Motsvarande
anslag är i gällande stat uppfört
med 10 miljoner kronor.

I en partimotion från de båda mitiVr
12

106 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Inköp av fastigheter för förvaltningsändarna! m. m.

tenpartierna har yrkats att detta anslag
skall begränsas till 5 miljoner kronor.
Motiveringen är följande:

Från anslaget tillgodoses i första
hand länsförvaltningens behov av fastigheter.
Som vi alla vet är emellertid
den framtida länsindelningen och länsförvaltningens
struktur och organisation
för närvarande mycket oklar. Dessa
frågor är föremål för omfattande utredningar
och torde inte kunna bli lösta
förrän någon gång under 1970-talet. Låt
mig här bara nämna de utredningar
som för närvarande arbetar med hithörande
frågeställningar. 1961 års länsförvaltningsutredning
beräknas slutföra
sitt arbete under första halvåret
1967. Därefter skall utredningens betänkande
sändas på remiss och propositionen
kan förmodligen inte läggas
fram förrän tidigast 1968, kanske inte
förrän 1969 eller möjligen ännu senare.

Skall denna utrednings resultat samordnas
med övriga utredningars förslag,
torde det dröja länge innan några
reformer genomföres. Länsindelningsutredningen,
som tillsattes år 1963, beräknar
också slutföra sitt arbete under
första halvåret 1967, och detsamma gäller
landskontorsutredningen, som tillsattes
1964. Samtliga dessa utredningar
bör enligt min mening samordnas när
förslag till reformer skall förberedas.
De bör emellertid också integreras med
grundlagsberedningens arbete, länsdemokratiutredningens,
kommunalrättskommitténs
och ytterligare någon utrednings
arbete. Några reformer torde
därför inte kunna genomföras förrän
tidigast under 1970-talet, såsom jag redan
har framhållit.

Att i detta läge kräva någon större utbyggnad
av länsförvaltningens fastigheter
anser vi inte vara rimligt. Ställning
till frågan om fastighetsinköp och
lokalbehov för länsförvaltningen bör
tas först sedan ett samlat resultat föreligger
om de reformer som bör företas
på länsplanet. Också med hänsyn
till det i år ansträngda budgetläget bör

en viss återhållsamhet iakttas beträffande
detta anslag.

På anslaget finns för närvarande enligt
uppgift i statsverkspropositionen
en behållning av 18,3 miljoner kronor.
Fastighetsinköp kan således med vårt
förslag företas upp till en summa av
23,3 miljoner kronor till och med utgången
av budgetåret 1967/68. Huvuddelen
av dessa inköp avser länsförvaltningen.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till reservation 2 vid punkten
62 av herr Harry Carlsson m. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det råder väl inga delade
meningar om att länsförvaltningen
har att handlägga många för medborgarna
i respektive län betydelsefulla
frågor. Det står också ganska klart för
alla, tror jag, att en betydande del av
dessa länsförvaltningar bär alltför
trånga lokaler till sitt förfogande. Det
behövs större och bättre lokaler.

Under sådana förhållanden har vi
inom utskottet ansett att vi bör biträda
Kungl. Maj :ts förslag. Vi har i utlåtandet
pekat på länsindelningsutredningen
och framhållit att man bör beakta dess
resultat. Å andra sidan har vi inte velat
ta på vårt ansvar att hindra en länsförvaltning
från att få tillräckligt goda arbetslokaler.

När herr Nelander nu talar om »en
bit in på 1970-talet» får man nästan ett
intryck av att de som i dag har dåliga
lokaler skall sitta där och vänta ända
till dess. Jag tror inte att det är rationell
politik att behandla länsorganen
på det sättet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12 107

svarad. Herr Nelander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
62 :o) i utskottets utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Harry Carlsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nelander begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 133 ja och 71 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 63 och 64

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65

Vissa projekteringskostnader

Kungl. Maj :t hade (punkt VII: 1, s.
91) föreslagit riksdagen att till Vissa
projekteringskostnader för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag av
40 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat två lilcalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Dahlén och Bengtson
(1:545) och den andra inom andra
kammaren av herrar Hedlund och Ohlin
(11:686), i vilka motioner hemställts

Vissa projekteringskostnader

att riksdagen måtte till Vissa projekteringskostnader
för budgetåret 1967/68
anvisa ett i förhållande till Kungl. Maj :ts
förslag med 20 milj. kr. minskat investeringsanslag
av 20 000 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:545 och 11:686, till
Vissa projekteringskostnader för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 40 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Harry Carlsson, Thorsten Larsson, KarlErik
Eriksson, Johan Olsson, Eliasson
i Sundborn, Nihlfors, Mattsson, Nelander
och Westberg, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:545 och 11:686, till
Vissa projekteringskostnader för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag
av 20 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! I en reservation vid
denna punkt som bygger på motionsparet
I: 545 och II: 686, föreslås en besparing
med 20 miljoner kronor på det
anslag under sjunde huvudtiteln, som
avser vissa projekteringskostnader för
budgetåret 1967/68 på kapitalbudgeten
under rubriken »Fonden för förlag till
statsverket». Detta anslag disponeras
efter Kungl. Maj:ts beslut i varje särskilt
fall för sådana projekteringsarbeten
som skall göras innan slutlig ställning
tages till statliga liusbyggnadsföretag.
Storleksordningen på anslaget beror
på en bedömning av den väntade
projekteringsverksamhetens omfattning
och den hittillsvarande belastningen på
anslaget.

Det nu åtstramade budgetläget, herr
talman, har medfört att en betydligt
hårdare prioritering på byggnads -

108 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Vissa projekteringskostnader

sidan måste göras. På grund härav
minskar också av naturliga skäl de
statliga investeringarna. Denna minskning
påverkar givetvis i sin tur de nödvändiga
projekteringarnas omfattning.
I sammanhanget finns anledning påpeka
att under förutvarande budgetår de
anslagna medlen inte utnyttjades i sin
helhet. Vid innevarande budgetårs början
utgjorde medelsbehållningen cirka
30,6 miljoner kronor och för budgetåret
har anvisats 60 miljoner kronor. Sammanlagt
disponeras alltså 90,6 miljoner
kronor. Mot denna bakgrund har departementschefen
fört upp ifrågavarande
anslag för nästa budgetår med 40 miljoner
kronor.

Med hänvisning till de skäl som jag
nyss har anfört, nämligen dels att anslaget
inte bygger på fasta, i kalkylmässig
ordning fastslagna siffror, utan på
rena bedömningar av projekteringsverksamhetens
omfattning, dels att den
hårda prioriteringen på byggnadssidan
måste minska de behövliga projekteringarnas
omfattning, anser reservanterna
att ifrågavarande anslag kan beskäras
med ytterligare 20 miljoner och
sålunda fastställas till 20 miljoner kronor.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Vi har ju ofta i andra
sammanhang diskuterat den brist på
projektering inom olika områden som
har gjort att man inte har kunnat sätta
i gång den verksamhet som vid olika
tillfällen har ansetts vara nödvändig.
Skulle kammaren nu biträda mittenpartiernas
reservation om en begränsning
med 20 miljoner kronor, så innebär
det i sak att projekteringen reduceras
i motsvarande grad.

Men det är inte bara detta som inträffar.
Man har nu tillgång till folk som
kan detta arbete. En begränsning av
anslaget på sätt reservationen avser betyder
att personalen skingras och går

åt andra håll. Det kan emellertid tänkas
att vi kommer i en situation där vi
plötsligt ånyo har ett omedelbart behov
av denna personal, och det är inte
alltid så lätt, mina damer och herrar, att
få tillbaka folk, som man skjutsat fram
och tillbaka, då man bäst behöver dem.

Mot bakgrunden härav och med hänsyn
till att projekteringen är en betydelsefull
beredskapsfaktor har vi inom
utskottet icke velat biträda motionen,
och jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sjönell begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
65 :o) i utskottets utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Harry Carlsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Sjönell begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 135 ja och 69 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12 109

Punkten 66

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 67 och 68

Ladés till handlingarna.

§ 11

Utgifterna inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
11, i anledning av Kung). Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (bilaga 13, punkt
C 7, s. 55—61) föreslagit riksdagen att
till Arbetsförmedlingen: Avlöningar för
budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 80 035 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Harald Pettersson m. fl. (1:521) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Antonsson och Dahlgren (II:
641),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bengtson och Dahlén (1:202) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Ohlin och Hedlund (11:262), i
vilka motionärerna under åberopande
av innehållet i de likalydande motionerna
1:201 och 11:261 hemställt —
såvitt nu var i fråga ''—• att riksdagen
måtte anslå medel för inrättande av

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

10 tjänster som inspektörer inom arbetsvärden
och därför till Arbetsförmedlingen:
Avlöningar för budgetåret 1967/
68 under elfte huvudtiteln anvisa ett i
förhållande till Kungl. Maj :ts förslag
med 317 500 kr. förhöjt förslagsanslag
av 80 352 500 kr.,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahlén m. fl. (1:279) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (II: 367), i vilka — såvitt nu var
i fråga — hemställts att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära att
Kungl. Maj :t med beaktande av motionernas
synpunkter uppmärksamt följde
utvecklingen på arbetsmarknaden och
vid behov framlade förslag om nya
tjänster för förmedlingsverksamhet, yrkesvägledning
och arbetsvärd,

dels ock en inom första kammaren av
herr Nils-Eric Gustafsson väckt motion
(I: 678).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:202 och 11:262
samt I: 678, de båda förstnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga, till Arbetsförmedlingen:
Avlöningar för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag av
80 035 000 kr.;

II. att motionerna 1:521 och 11:641
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 279 och II: 367,
såvitt de avsåge skrivelse om nya tjänster,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Edström, Thorsten Larsson,
Karl-Erik Eriksson, Johan Olsson,
Eliasson i Sundborn, NihIfors, Nelander,
Nilsson i Tvärålund och Westberg, vilka
ansett att utskottet under I. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag ävensom med bifall
till motionerna 1:202 och 11:262,

110 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
samt med avslag å motionen I: 678 till
Arbetsförmedlingen: Avlöningar för

budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 80 352 500 kr.;

b) av herrar Edström, liarl-Erik
Eriksson, Nihlfors, Nelander och Westl>erg,
vilka ansett att utskottet under III.
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:279 och 11:367, såvitt
de avsåge nya tjänster, i skrivelse till
Kungl. Maj :t ge till känna vad reservanterna
anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Trots den uppbyggnad
som har skett av arbetsvärden under
senare år är målet ännu avlägset, nämligen
att bereda varje människa, oavsett
handikapp, möjlighet att utöva ett
meningsfullt yrke. Behovet av kunnigt
arbetsvårdsfolk är alltså fortfarande
mycket stort.

Det är väsentligt att samhällets insatser
för de handikappade på litet
längre sikt utformas i syfte att utjämna
standarden mellan handikappade och
icke handikappade grupper. Samtidigt
får inte dessa strävanden i alltför hög
grad markera någon särställning för de
handikappade. Det skulle skapa en mur,
om uttrycket tillåts, som andra åtgärder
strävar till att eliminera.

De problem som allmänhetens attityder
skapar bör angripas genom en ökad
information till allmänheten och de
handikappade själva genom tidskrifter,
radio, TV, skolan, rehabiliterings- och
vårdpersonal o. s. v. Vissa frågor måste
undersökas på ett vetenskapligt plan.
Forskning behövs för att samhället på
ett riktigt sätt skall kunna ta hänsyn till
de psykologiska faktorerna i handikappvården.

Det kostar samhället stora summor
att låta en ung person förbli kroniskt
arbetsoförmögen. Det är inte bara de

vårdade utan också de vårdande, som
skapar kostnader för samhället. Även
bortsett från den samhällsekonomiska
aspekten är det inte värdigt ett välstån
dssamhälle att inte göra allt vad som
är möjligt för att ge varje människa
möjlighet att efter sin förmåga fylla en
nyttig och uppskattad plats i samhällslivet.
Det är därför ytterst beklagligt
alt samhällets resurser alltjämt är så
otillräckliga på detta område.

Inte minst de regionala ojämnheterna
måste här uppmärksammas. Andelen
förtidspensionärer är t. ex. i norrlandslänen
genomsnittligt mycket högre än i
de flesta länen söderut. De handikappade
representerar ur arbetsmarknadssynpunkt
en grupp med låg flyttningsbenägenhet.
Inte minst i en tillbakagående
konjunktur är de handikappades
behov av arbetsvårdspersonal särskilt
stort.

Samhället måste vidare ta konsekvensen
av skolväsendets utbyggnad för de
handikappade och garantera att de handikappade
eleverna verkligen får arbete
efter avslutad skolgång. För närvarande
upplevs otryggheten för de
handikappade i konkurrensen på arbetsmarknaden
mycket intensivt när
eleverna står i färd att lämna den skyddade
och ordnade skoltillvaron. Båda
dessa exempel visar behovet av en tillräcklig
kader av kunnigt och fantasifullt
arbetsvårdsfolk.

Vi föreslår därför ytterligare förstärkning
av de arbetsvårdande insatserna.
För arbetsförmedlare, yrkesvägledare
och arbetsvårdare på fältet har departementschefen
föreslagit en ökning med
35 tjänster av de 134 som begärts av arbetsmarknadsstyrelsen.
Det är alltså
fråga om en mycket kraftig prutning.
Enbart för arbetsvärden äskar arbetsmarknadsstyrelsen
50 nya instruktörstjänster.
Vi föreslår att arbetsvärden
tillförsäkras 10 sådana tjänster utöver
vad departementschefen föreslagit. Vi
anser att samhället verkligen har råd
med en sådan insats.

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12

111

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 1 a vid punkten
7 i detta utlåtande.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag vill instämma i de
synpunkter herr Nilsson i Tvärålund
nyss anfört. Dessutom vill jag se denna
fråga från en annan utgångspunkt, nämligen
det aktuella arbetsmarknadsläget.

Arbetslöshetssiffrorna börjar nu
minska. Detta är också naturligt dels
till följd av de arbetsmarknadspolitiska
insatserna under senare tid, dels till
följd av årstidsväxlingen. Den annalkande
våren medför ju bättre möjligheter
till sysselsättning inom flera
branscher.

Under de gångna månaderna har
emellertid arbetslöshetssiffrorna varit
rekordhöga. Endast vid något tillfälle
under efterkrigstiden har lika höga
siffror noterats. Arbetslösheten har berört
många grupper, också sådana som
tidigare år inte haft nämnvärd känning
av arbetslöshetsproblemen.

Den ökade arbetslösheten medför naturligtvis
i särskilt hög grad problem
för de människor som även i ett mera
normalt sysselsättningsläge har svårt
att få och kunna behålla ett arbete. Jag
tänker i första hand på de handikappade,
på de människor som har arbetshinder
av något slag, somatiskt, psykiskt
eller socialt.

Mittenpartierna har begärt en förstärkning
av de arbetsvårdande insatserna
med 10 nya inspektörstjänster
inom arbetsvärden. Regeringen och
statsutskottet har föreslagit cirka 35 nya
tjänster inom hela arbetsmarknadsverket,
för arbetsförmedlare, yrkesvägledare
och arbetsvårdare. Det är ungefär
en fjärdedel av vad arbetsmarknadsstyrelsen
har begärt.

Arbetsvärden har byggts ut under senare
år, men samtidigt bär efterfrågan
på dess tjänster starkt ökat. För att kunna
förstärka insatserna på detta område
behöver vi därför ytterligare tjänster.

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

Det ökade medelsbehov som detta innebär,
cirka 317 000 kronor, kan också
relativt snart inbesparas genom att vi
får flera människor i produktivt arbete.

Därtill kommer den betydelse som en
effektiv arbetsvärd har också från rent
mänskliga synpunkter. Varje människa
bör oavsett handikapp få möjlighet att
utföra ett meningsfyllt arbete. På vår
arbetsmarknad finns också i tider av
full sysselsättning en icke ringa grupp
restarbetslösa. Det är människor som
vi inte kan hjälpa med de vanliga insatserna,
ofta äldre och sjuka som har
svårt att klara sig på arbetsmarknaden.
Om läget på arbetsmarknaden blir
mindre gynnsamt skärps omedelbart
problemen för denna grupp. Det är
därför angeläget att denna grupps problem
följs med särskild uppmärksamhet
och att arbetsmarknadsstyrelsen är
väl förberedd att vidla effektiva åtgärder.
Det gäller här arbetskrävande
och individuellt utformade insatser. Vi
vill därför att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begär att dessa frågor särskilt
uppmärksammas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
vid punkten 7 av herr
Edström m. fl.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Beträffande de allmänna
synpunkter som framförts av herr
Nilsson i Tvärålund och herr Mundebe
om mänskliga aspekter, om att alla
skall ha ett meningsfyllt arbete och om
de handikappades situation i vårt samhälle
är vi fullständigt eniga.

Vad striden här gäller är dels frågan
om de 10 inspektörstjänster som här
nämnts, dels kravet att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om att
läget på arbetsmarknaden uppmärksammas.

Det är klart att man kan ha denna
uppfattning och själv kan jag också understryka
att personalen är otillräcklig,
men som framhållits tidigare här i kammaren
är det ett avvägningsproblem hur

112 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Arbetsförmedlingen: Avlöningar

många tjänster som kan tillsättas. Kungl.
Maj:t har föreslagit 35 tjänster till den
allmänna förmedlingen som ytterligare
förstärkning. Dessa tjänster skall fördelas
på ett begränsat antal nämnder för
att bilda arbetslag som verkar över länsgränserna
och som skall kunna mobiliseras
för omedelbara insatser där så behövs
på grund av omställningar i näringslivet.

Reservanterna begär alltså ytterligare
10 tjänster till arbetsvärden. Jag vill
inte förneka att detta kan vara befogat.
Utskottsmajoriteten finner dock Kungl.
Maj:ts förslag vara väl avvägt. Jag vill
göra kammarens ledamöter uppmärksamma
på att antalet tjänstemän i arbetsförmedlingarna
sedan 1960 har ökat
från cirka 1 700 till något över 2 700,
d. v. s. en ökning med mer än 1 000
tjänstemän. När det gäller det speciella
området arbetsvärd har antalet ökat
från 132 till 286, vilket är mer än en
fördubbling på sex år.

1 fjolårets arbetsmarknadsproposilion,
som behandlades i statsutskottets
utlåtande nr 107, framhölls att en fortsatt
utbyggnad skulle göras av den allmänna
förmedlingen, yrkesvägledningen
och arbetsvärden med tyngdpunkten
lagd på den allmänna förmedlingen.
Detta godkändes av riksdagen, och
Kungl. Maj:ts och utskottets förslag följer
dessa riktlinjer inom resursernas
ram.

I reservation 1 b hemställes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t gör
Kungl. Maj :t uppmärksam på att utvecklingen
på arbetsmarknaden bör följas
och att om denna blir mindre gynnsam
nya tjänster bör inrättas. Utskottsmajoriteten
tror inte att det behövs någon
särskild skrivelse för detta ändamål
utan är övertygad om att regeringen följer
arbetsläget i hela landet och vidtar
nödvändiga åtgärder.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
7:o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a) av herr Edström
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 137 ja och 67 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
1 b); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervä -

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12 113

Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder för handikappade m. fl.

gande ja besvarad. Herr Mundebo begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
7 :o) mom. III) i utskottets utlåtande
nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 b) av herr Edström
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 165 ja och 37 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten S

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9

Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder
för handikappade m. fl.

Kungl. Maj:t hade (punkt C 10, s. 69—
74) föreslagit riksdagen att till Vissa
sysselsättningsfrämjande åtgärder för
handikappade m. fl. för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag av
190 milj. kr., därav förslagsvis 30 milj.
kr. att avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
haft till behandling

dels de under punkten 7 nämnda motionerna
1: 202 av herrar Bengtson och
Dahlén samt 11:262 av herrar Ohlin
och Hedlund,

dels de under punkten 7 nämnda motionerna
1:279 av herr Dahlén m. fl.
och II: 367 av herr Ohlin m.fl., i vilka,
såvitt nu var i fråga, hemställts att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära förslag om en utvidgning
av försöksverksamheten med näringshjälp
till två eller flera handikappade
som gemensamt startade ett företag till
att omfatta även ensamstående kvinnor
som på grund av ålder eller lokal bundenhet
vore svårplacerade på arbetsmarknaden,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Rimmerfors in. fl. väckt motion
(11:513), vari föreslogs att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
att frågan om de handikappades
mopedbilar utreddes, exempelvis genom
den sittande handikapputredningen.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Vissa sysselsättningsfrämjande
åtgärder för handikappade
m. f], för budgetåret 1967/
68 anvisa ett reservationsanslag av
190 000 000 kr., därav förslagsvis
30 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen; II.

att motionerna 1:202 och 11:262,
såvitt de avsåge näringshjälpen kompletterande
lån, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att motionerna I: 279 och II: 367,
såvitt de avsåge utvidgad försöksverksamhet
med näringshjälp, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IV. att riksdagen måtte i anledning av
motionen 11:513 i skrivelse till Kungl.
Maj :t ge till känna vad utskottet anfört
beträffande de handikappades mopedbilar.

Reservation hade avgivits av herrar
Edström, Thor sten Larsson, Karl-Erik

114 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 19G7 em.

Vissa syssclsättningsfrämjande åtgärder

Eriksson, Johan Olsson, Eliasson i
Sundborn, Nihlfors, Kelander, Nilsson i
Tvärålund och Westberg, vilka ansett
att utskottet under III. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 279 och II: 367, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära förslag om en utvidgning av försöksverksamheten
med näringshjälp till
två eller flera handikappade som gemensamt
startade ett företag till att
omfatta även ensamstående kvinnor
som på grund av ålder eller lokal bundenhet
vore svårplacerade på arbetsmarknaden.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Större och bättre samordnade
insatser för de handikappade
är ett angeläget önskemål, särskilt i nuvarande
arbetsmarknadssituation. Det är
därför tillfredsställande att anslaget till
vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder
för handikappade m. fl. i år höjs. Det
finns mycket att göra på detta område,
och en fortsatt utbyggnad av verksamheten
kan nu ske.

Jag vill i detta sammanhang bara peka
på en punkt, där en mindre ändring
av nuvarande bestämmelser kan medföra
ökad trygghet för många människor.
Arbetsmarknadsstyrelsen har i
årets petita föreslagit att den försöksverksamhet
med hjälp till två eller flera
handikappade som gemensamt startar
ett företag, en försöksverksamhet som
påbörjades 19C6, skall utsträckas till att
omfatta även ensamstående kvinnor som
på grund av ålder eller lokal bundenhet
är svårplacerade på arbetsmarknaden.
Mittenpartierna har i en reservation
hävdat, att en sådan försöksverksamhet
skulle fylla en stor uppgift i vissa områden
med utbredd kvinnlig arbetslöshet.
Därför bör den redan påbörjade
försöksverksamheten utvidgas till att
omfatta även denna grupp av kvinnor.
Det finns ingen anledning att avvakta

för handikappade ni. fl.

handikapputredningens arbete för att
genomföra denna utvidgning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
vid punkten 9 av herr Edström
m. fl.

I detta anförande instämde herr Wiklund
i Stockholm (fp).

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Reservanterna tar upp
förslaget från arbetsmarknadsstyrelsen
om att försöksverksamheten med näringshjälp
till två eller flera handikappade
som gemensamt startar ett företag
skall utökas att även omfatta ensamstående
kvinnor som på grund av ålder
eller lokal bundenhet är svårplacerade
på arbetsmarknaden.

Näringshjälpen utgår ju som bidrag
eller lån enligt de bestämmelser som
finns i arbetsmarknadskungörelsen. Jag
har redan förut nämnt att vi biföll propositionen
i fjol, och försöksverksamheten
med näringshjälp till tvä eller flera
handikappade har inte pågått mer
än ungefär ett halvår. Man har inte vunnit
några direkta erfarenheter av denna
verksamhet som har igångsatts så
nyligen. Att nu utvidga den till att omfatta
ännu fler kategorier anser inte utskottet
lämpligt, bl. a. på grund av att
försöksverksamheten inrymmer en hel
del tekniska problem som måste lösas
särskilt vid starten av gemensamma företag.
Det är frågor som rör t. ex. bolagsbildning,
enkelt bolag, äganderättsförhållanden
o. dyl. som man först vill
vinna klarhet i innan man går vidare.
Man behöver inte invänta handikapputredningens
betänkande; arbetsmarknadsstyrelsen
är ju skyldig att före den
1 september 1967 lämna Kungl. Maj:t
en redogörelse för verksamheten, Kanske
den erfarenhet man då har fått leder
till att man kan gå vidare på denna
linje, men vi tycker att det i dag är
osäkert.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12 115

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

■ Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Mundebo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 9:o)
mom. III) i utskottets utlåtande nr It,
röstar

.Ta;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Edström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja- propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 131 ja och 70 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 10—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Bidrag till driften av verkstäder för
handikappade

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr ANDERSSON i Luleå (1c):

Herr talman! Under punkt 14, bidrag
till driften av verkstäder för handikappade,
har utskottet bl. a. behandlat en
motion av vår partigrupp. Vi föreslår
i motionen, att riksdagen skall uttala
sig för genomförande av ett enhetligt
huvudmannaskap genom landstingskommunerna
för de skyddade verkstäderna
och övrig till dem anknuten verksamhet.
Utskottet skriver härom: »Utskottet
kan dela uppfattningen att en samordning
av produktionen och en ökad
samverkan på många håll skulle kunna
ge väsentliga fördelar.» Trots detta blir
dock utskottets slutsats att riksdagen
inte nu bör göra något uttalande i frågan.
Utskottet vill vänta på resultaten
av pågående undersökningar. Man menar
att undersökningar och överläggningar
pågår, som kan tillföra ytterligare
synpunkter, t. ex. på betydelsen av
primärkommunalt engagemang. Utskottets
skrivning verkar vara grundad på
en positiv inställning till vad vi anfört
och föreslagit i vår motion.

Naturligtvis har utskottet rätt i att
vissa utredningar och överläggningar
pågår. Med säkerhet pågår de både inom
landstingen och kommunerna och
alldeles säkert också mellan vissa landsting
och vissa kommuner. Men jag tror
jag kan säga, att det i dag inte pågår
några sådana centrala överläggningar
som vi förordar i vår motion. Det är
denna stora samordning vi önskar få
till stånd, och detta av flera orsaker
som inverkar på den skyddade verksamheten.

Låt mig anföra några synpunkter på
denna fråga, som alltmer pockar på en
lösning efter något bredare linjer än för
närvarande. Den första är att antalet
arbetsvårdssökande har ökat mycket
kraftigt, vilket framgår av följande siff -

116 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Bidrag till driften av verkstäder fiir handikappade

ror. År 1955 sökte 23 000 personer arbetsvärd,
och av dem kunde man placera
562 i skyddad verksamhet. Tio år
senare, alltså 1965, hade antalet arbetsvårdssökande
ökat till mer än 67 000, av
vilka man kunde placera något över
5 000. Enligt 1966 års siffror, som kom
oss till handa efter det att motionen
skrevs, har antalet sökande gått upp till
nära 75 000 personer, av vilka man under
året kunde placera i runt tal 6 400
i skyddad verksamhet. Siffrorna är tagna
ur arbetsmarknadsstyrelsens senaste
material.

Man kan alltså konstatera att antalet
arbetsvårdssökande har ökat mycket
kraftigt men att antalet personer som
kunnat placeras också har ökat. — Till
och med procentuellt mer. Men om man
mäter i relativa tal finner man att klyftan
mellan dagens behov och resultat
är mycket stor och att eftersläpningen
verkligen ger anledning till oro. Enbart
detta kan motivera en ny giv, ytterligare
bredd på vad vi benämner skyddad
verksamhet.

Ett annat förhållande som talar för
vår motion anser jag vara att det klientel,
som söker arbetsvärd, under de senare
åren blivit alltmer svårplacerat
och arbetskrävande, då det mer och mer
utgörs av gravt handikappade personer.
Psykiska komponenter, alkoholproblem
och sociala svårigheter ser ut att öka i
hög grad, trots att vi i vårt land ännu
inte har en verkligt uppsökande verksamhet
för att ta reda på dessa människor.
Grupperna av missanpassade och
alkoholskada de visar i dag upp de
största ökningarna bland de arbetsvårdssökande
liksom de rörelsehindrade.

Ett tredje förhållande som motiverar
att någonting nytt måste ske är att vissa
näringsgrenar, exempelvis skogsbruket,
lämnat ifrån sig ett rätt stort antal människor
med fysiska skador, främst ryggskador.
Liknande förhållanden har kunnat
konstateras inom byggfackct. Alla
som sitter i denna kammare vet att detta

var föremål för stor uppmärksamhet på
landsorganisationens senaste kongress.

I ett samhälle som vårt med stark
strukturomvandling och med en pågående
stark koncentration slås tusentals
människor ut ur produktionen, och
samhället har skyldighet att hjälpa dessa
människor till rätta.

Men också andra förhållanden aktualiserar
mer och mer frågan om ett huvudmannaskap
av ny typ och ökad statlig
stimulans. I län eller landstingsområden
med tungt, ensidigt näringsliv,
exempelvis gruvdrift, skogsindustri,
järn- och stålindustri, är det betydligt
svårare att placera handikappade eller
partiellt arbetsföra i »vanliga» yrken. I
områden och län med stark kvardröjande
arbetslöshet är det också väsentligt
svårare att skapa arbetstillfällen som är
lämpliga för dem som behöver vad vi
kallar skyddad verksamhet.

Det finns fler synpunkter man kan
anlägga på detta problem, synpunkter
som jag anser redan har blivit erfarenheter
och som motiverar de åtgärder'' vi
föreslår men som utskottet vill vänta
med. Även sjukvårdens nuvarande struktur
ger erfarenheter som talar för skyddad
verksamhet i ökad omfattning och
av annan typ än vi nu har.

Landstingen har övertagit den psykiatriska
sjukvården. Inom denna vårdgren
finns i dag ett stort, uppdämt behov
av arbetstillfällen för vårdbehövande.
Hundratals, kanske tusentals människor
är hospitaliserade, instängda på
sjukhus och institutioner — bl. a. med
anledning av att vi icke har tillräckligt
med arbetstillfällen. Att vissa landsting
nu måste bygga skyddade verkstäder i
samband med övertagandet av den psykiatriska
sjukvården, talar också för
ett mera enhetligt huvudmannaskap och
ytterligare ökad statlig stimulans till
denna verksamhet.

Sjukvårdens huvudmän har hand om
den öppna och den slutna vården med
allt vad som däri inryms — även arbetsträning
— och en del har redan

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12 117

Bidrag till driften av verkstäder för handikappade

övertagit den skyddade verksamheten.
Vi har därigenom fått nya erfarenheter
från en hel rad områden. Såsom nämnts
tidigare i kväll har vi erfarenheter av
hur olikmässigt kostnaderna slås ut på
landstingen. Man kan redan nu redovisa
rätt detaljrika erfarenheter och
synpunkter. Tar man vidare hänsyn till
konstaterade olikheter i vårdbördan
och socialpolitiska kommitténs redovisningar
av hur olika stora landstingens
anslag till arbetsvärd dock är, finner
man att det redan föreligger vissa förutsättningar
för en organisatorisk och
ekonomisk förnyelse som kan bidra till
väsentligt snabbare takt i utbyggnaden
av den skyddade verksamheten.

Skyddad verksamhet, med skyddade
verkstäder, kan dessutom bli en produktionsgren
av viss annan typ än den
är i dag — en stor produktionsfaktor
vilken skulle kunna ge många fler arbete,
trygghet och t. o. m. en viss valfrihet
som många i dag saknar. Men
härför erfordras en viss organisationsform
både för produktion, inköp, distribution,
försäljning och marknadsföring.
Det behövs säkerligen också expertis
om man skall kunna bygga ut denna
verksamhet på ett riktigt sätt.

Utskottets skrivning vill vår grupp
tolka så att det finns vilja att förnya
den skyddade verksamheten i stort sett
i enlighet med de synpunkter som vi
framfört i vår motion och som det redan
finns ett stöd för ute i det praktiska
livet. Vi hoppas att det, även om
utskottet nu inte vill tillstyrka motionen,
inte skall dröja alltför lång tid innan
vi kan komma in på nya linjer.
Strömmen till arbetsvärden är ju bevisligen
mycket stark och ökar kraftigt,
och det kan förutsättas — bl. a. med
hänsyn till strukturomvandlingen — att
den kommer att öka ännu kraftigare.
Detta i sin tur ökar trycket på beslutande
instanser av olika slag, och en av
dessa instanser är ju riksdagen.

Herr talman! Jag ställer inget yrkande
utan uttalar endast förhoppningen

att det skall göras mer när det gäller att
bygga ut denna verksamhet.

Herr FAGEIILUND (s):

Herr talman! Det är fullt riktigt som
herr Andersson i Luleå säger, att utskottet
har en positiv inställning till en
verksamhet av det aktuella slaget, för
vilken landstingen gärna kan bli huvudmän.
Utskottet anser emellertid inte
att riksdagen redan nu kan besluta uttala
sig för genomförandet av ett enhetligt
huvudmannaskap genom landstingskommunerna
för de skyddade verkstäderna
och övrig till dem anknuten verksamhet
och i anledning härav i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utarbetande
av erforderliga anvisningar.
Utskottet framhåller klart att det för
vissa landsting kan bli en angelägenhet
av första rangen att organisera skyddad
verksamhet och att bygga skyddade
verkstäder — åtgärder som enligt
vår mening ytterligare understryker behovet
av ett enhetligt huvudmannaskap.

Förhållandena kan emellertid vara
olika vid olika landsting. Jag tror att
problemen t. ex. i Blekinge, där man infört
denna ordning med landstinget som
huvudman, är annorlunda än problemen
t. o. m. i ett så näraliggande län
som Kronobergs län med glesare befolkning.
Och ännu mer olikartade är
problemen naturligtvis i Norrland, där
även förflyttningen av arbetskraften utgör
ett problem. Men att vi bör gå in för
samarbete på detta område är utskottsmajoriteten
fullständigt överens med
motionärerna om.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 15 och 16

Yad utskottet hemställt bifölls.

118 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Punkten 17

Anpassningsåtgärder för invandrare

Sedan punkten föredragits yttrade:

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Punkten 17 upptar ett
förslag om anvisande av ett reservationsanslag
på 1 miljon kronor till anpassningsåtgärder
för invandrare. Det
är ett alldeles nytt anslag, och redan
detta har givit utskottet anledning att
ta förslaget under särskilt allvarlig prövning.
En sådan har också skett.

Det mesta av anslaget torde komma
att disponeras av den arbetsgrupp, som
tillsattes förra året och som skulle
kartlägga problem som möter utlänningar
som har invandrat till Sverige
och även föreslå åtgärder som bör vidtas
för att underlätta deras anpassning
i det svenska samhället. Jag har ingen
som helst invändning i det hänseendet
utan är helt överens med utskottet beträffande
huvudyrkandet i dess hemställan
under mom. I.

Att jag har begärt ordet i samband
med en reservation utan motivering är
föranlett av två likalydande motioner,
den ena väckt i första kammaren av
herrar Björk och Torsten Hansson och
den andra i denna kammare av herrar
Johansson i Trollhättan och Kellgren.
Det är inte min sak att plädera för dessa
motioner, men jag skall villigt erkänna
att de är mycket intressanta. De tar
upp ett problem som är av synnerligen
stor betydelse, nämligen frågan om vilket
mål vi i det långa loppet skall sätta
för våra strävanden när det gäller invandrarnas
anpassning. Skall målsättningen
vara den nuvarande officiella
målsättningen, att undvika uppkomsten
av ett språkligt och kulturellt isolerat
utlänningsproletariat inom våra gränser?
Ja, ett sådant skall vi förvisso försöka
undvika, men detta innebär inte
en lösning av hela problemet.

Det finns — och det är denna avvägning
i motionerna som jag tycker är
bra — också andra synpunkter, vilka
har uppmärksammats för litet hittills,

bl. a. de krav som en utländsk minoritet
kan ställa på ett land där den har
kommit att bli verksam, krav på att få
bibehålla kontakt med den kultur och
hela den egenart som har varit typisk
för dess hemnation. Om invandrarna
alldeles avgränsas från kontakten med
sin nations särdrag, känner de kanske
främlingskap i en ny miljö.

Denna fråga har i viss utsträckning
tagits upp i ett betänkande -— vilket
också omnämnts av statsutskottet —
som 1964 års utlands- och internatskoleutredning
överlämnade förra året och
som behandlade skolgång borta och
hemma. Det visar sig att när utredningens
ledamöter tagit ställning till frågan
om de utländska minoriteternas skolgång
i Sverige har de stannat i olika
meningar. Det finns två reservationer,
som rör så viktiga frågor som religionsundervisningen
och den allmänna
språk- och kulturundervisningen för de
utländska minoriteterna i de skolor där
de kommer att utbildas. Skall det finnas
speciella skolor för minoriteterna eller
skall de gå i de gängse skolorna, och
kan det i så fall tänkas att de får bilda
särskilda klasser? Problemen är många.

Detta motionspar upptar faktiskt till
nio tiondelar sådana utbildningsfrågor
som egentligen hör hemma inom ett annat
departement än det vars ärenden
statsutskottets tredje avdelning haft att
handlägga.

De invändningar som jag vill göra
gäller att denna motion stoppas in i
ett sammanhang där den icke hör hemma.
Jag har desto större anledning att
göra invändningar som det krav på
utredning, som framställts i motionen,
inte utan vidare har biträtts av utskottet.
Utskottet säger bara att denna fråga
är viktig, att den bör noggrant belysas
»genom kompletterande undersökningar
eller genom särskild utredning».

Om Kungl. Maj :t tar fasta på alternativet
med kompletterande undersökningar,
är jag rädd för att denna fråga
kommer att hamna i den arbetsgrupp
som jag nyss talade om. Vi bär på senare
år i detta land välsignats med en mycket

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12 11!)

stor mängd arbetsgrupper inom statsförvaltning
och departement. Dessa
grupper har sammansatts på olika sätt,
och de står helt och hållet fria från
parlamentarisk insyn. Jag skall inte
kritisera tillkomsten av dessa arbetsgrupper,
eftersom de säkerligen bär
mycket stor betydelse inte minst när det
gäller att brygga över skiljelinjer mellan
olika förvaltningar och departement.
Det som är viktigt är att en fråga som
denna, vilken inrymmer så mycket
kontroversiellt stoff, blir så utbredd att
alla synpunkter kommer med. Den har
en oerhörd aktualitet och betyder mycket
för de människor, som vi vill ta
hand om här, inte som kortvariga gäster
utan som kanske blivande svenska medborgare
men ändå människor av annan
nationalitet, hemmastadda i andra kulturer
och kanske med annan religion.
I utredningssammanhangen måste såväl
alla kontroversiella spörsmål penetreras
som också de berörda minoriteterna
själva bli företrädda. Det är därför,
herr talman, som jag har tillåtit mig
att till denna punkt foga en blank
reservation. När utskottet talar om
kompletterande undersökningar eller
särskild utredning, har jag för min
del velat lägga tonvikten helt på orden
.särskild utredning. Jag har därmed velat
stryka under att det inte får bli en
undersökning undanstoppad i en arbetsgrupp.
Jag vill för övrigt yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 11 under punkt 17 har väckts
en motion, nr 683 i denna kammare, och
en Iikalydande motion, nr 549 i första
kammaren, där motionärerna hemställer
om en skyndsam utredning i syfte
att undersöka möjligheterna att av den
överskjutande preliminära skatt, som
den finländska arbetskraften här i vårt
land går miste om, bilda en fond för
kulturella aktiviteter bland den finländska
arbetskraften i Sverige. Motio -

Anpassningsåtgärder för invandrare

närerna framhåller att enligt uppgift
skulle antalet finska arbetsanställda i
Sverige uppgå till närmare 73 000. Denna
uppgift avser tidpunkten oktober
1966. I denna siffra ingår inte den arbetskraft
som är anställd i företag med
fem eller mindre antal anställda, varför
man har all anledning att förmoda
att antalet finländska arbetare i vårt
land vida överstiger siffran 73 000.

På grund av språksvårigheter har
många finländare gått miste om sociala
förmåner och skatteåterbäring. Det är
därför angeläget att ökad information
lämnas så att dylika missförhållanden
elimineras. I skatteåterbäring har de
förlorat betydande belopp. En undersökning
som gjorts av Centralförbundet
för finska föreningar i Sverige visar att
enbart under åren 1948—1951 har
4 333 finska medborgare mist sammanlagt
289 477 kronor till den svenska
skattekistan. Orsakerna torde i en del
fall vara språksvårigheter och i andra
fall att vederbörande ej uppgivit ny
adress efter flyttning.

Vid samtal som jag haft med representanter
för finländska föreningar i
Sverige har man framhållit det önskvärda
i att dessa pengar måtte komma
de finländska medborgarna i Sverige
till nytta, varför man från det hållet
uttalat en önskan om avsättning till
en fond som skulle användas för kulturella
ändamål bland den finländska arbetskraften
i Sverige.

Herr talman! Eftersom utskottet anser
att medlen och ändamålet för stödet
till skilda invandrargrupper bör avvägas
i ett sammanhang — vilket jag i
och för sig inte har något att invända
mot — och då principerna för denna
avvägning får förutsättas belysta genom
pågående undersökningar, anser
jag mig inte ha anledning att ställa något
särskilt yrkande.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
ställde inte något yrkande om en

120 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Anpassningsåtgärder för invandrare

utredning i syfte att undersöka möjligheterna
att av den överskjutande preliminära
skatt, som finländsk arbetskraft
gått miste om, bilda en särskild fond för
kulturella aktiviteter bland den finländska
arbetskraften. Det måste väl också
finnas en kreditpost, eftersom en del
finländska arbetstagare måste ha fått
restskatt som de inte kunnat betala. Jag
anser därför att man inte kan bilda en
fond på det sätt som föreslagits. Denna
fråga måste, som utskottet säger, tagas
upp i ett sammanhang för alla invandrargrupper.

Som fröken Ljungberg framhöll bör vi
försöka ge den utländska arbetskraften
all den upplysning den behöver för att
kunna anpassa sig i samhället och göra
allt vi kan för att dessa människor skall
känna trivsel här.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Eftersom det nu har
uppstått en diskussion i denna fråga
och eftersom fröken Ljungberg i positiva
ordalag omnämnt en motion som
även jag undertecknat ehuru hon var
något missnöjd med utredningsformerna
vill jag gärna ta tillfället i akt att
framföra några synpunkter. Jag skall
självfallet inte gå in på den för en icke
statsutskottsledamot känsliga frågan om
vilken avdelning av statsutskottet som
skulle ha behandlat denna motion. Jag
tror inte heller att det är någon väsentlig
fråga. Inte heller är det för mig väsentligt
på vad sätt frågan kommer att
utredas. Det väsentliga anser jag vara
att detta utomordentligt komplicerade
spörsmål blir ordentligt belyst.

Bakgrunden till motionen har varit
ett behov av att få ökad klarhet om de
många besvärliga problem av denna karaktär
som vi har att ta ställning till
här i riksdagen.

Man kan naturligtvis alltid diskutera,
hur detta bör utredas. Fröken Ljungberg
har säkert rätt i att det till en del

gäller skolproblem, men dessa skolproblem
är förbundna med invandrarproblem
i stort, och jag tror att det, antingen
man väljer den ena eller den
andra formen, skall vara möjligt att
åstadkomma den grundliga genomlysning
som här behövs.

Utgångspunkten är att man å ena sidan
skall underlätta den nödvändiga
anpassningen till det svenska samhället
för dessa invandrargrupper. Å andra sidan
vill man göra det möjligt för dem
att bevara sin språkliga, kulturella och
religiösa egenart. Det är sålunda fråga
om en dubbel målsättning, och problematiken
ligger i att man vill nå båda
dessa mål. Det vore lätt att på olika
sätt illustrera att invandrarna delvis
har ett annat kulturarv och har ett annat
modersmål än vi. Man behöver härvidlag
bara tänka på dubbelspråkighetens
och kanske trespråkighetens problem
som kan uppstå.

När vi nu är överens i sakfrågan skall
jag inte fördunkla intrycket av enighet
i det väsentliga genom att ställa något
säryrkande. Men jag vill gärna markera
att det beslut, som jag hoppas nu skall
fattas i denna kammare, liksom första
kammaren för en stund sedan enhälligt
har gjort, utgör ett viktigt steg mot lösandet
av ett problem som vi inte tidigare
haft att brottas med i det svenska
samhället, därför att vårt samhälle har
varit så enhetligt. Nu får vi minoritetsgrupper,
och nu gäller det för oss att
finna goda lösningar. Den genomlysning
som kommer att föranledas av riksdagens
beslut hälsar jag med stor tillfredsställelse.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 18—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12 121

Vissa kostnader för civilförsvarsutbildning m. m.

§ 12

Anslag- till civilförsvaret

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
37, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framstå Ilningar
om anslag för budgetåret 1967/
68 till civilförsvaret jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—''i

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Vissa kostnader för civilförsvarsutbildning
m. ni.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(bilaga 13, punkt E 6, s. 109—112)
att till ifrågavarande ändamål för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslagav
9 223 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Lundberg och Isacson (1:386)
och den andra inom andra kammaren
av fröken Wetterström in. fl. (11:493),
i vilka hemställts att riksdagen måtte
besluta att till Vissa kostnader för civilförsvarsutbildning
in. in. för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 9 423 000 kr.,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Dahlén och Bengtson (I: 508)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin (II: 645),
i vilka hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte till Vissa kostnader
för civilförsvarsutbildning in. in.
för budgetåret 1967/68 anvisa ett i förhallande
till Kungl. Maj :ts förslag med
1 milj. kr. minskat förslagsanslag av
8 223 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å

motionerna I: 508 och II: 645, såvitt nu
var i fråga, samt I: 386 och II: 493, till
Vissa kostnader för civilförsvarsutbildning
in. m. för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 9 223 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Edström, Thorsten Larsson, Dahlén,
Johan Olsson, Eliasson i Sundborn,
Nihlfors, Helander, Antonsson och
Westberg, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:508 och II: 645, såvitt nu
var i fråga, samt med avslag å motionerna
I: 386 och II: 493, till Vissa kostnader
för civilförsvarsutbildning in. in.
för budgetåret 1967/68 anvisa ett förslagsanslag
av 8 223 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NIHLFORS (fp):

Herr talman! Vi reservanter vid denna
punkt, som avser bidrag till civilförsvarsutbildning,
har självfallet den
största aktning för insatser för självskyddsutbildning
som under åren bär
gjorts av bl. a. frivilligorganisationerna.
Lika fullt kan man ställa sig tveksam
till den nuvarande ordningen för utbildningsverksamheten.
Vi har bl. a.
velat peka på att, såsom sägs i en motion
av herrar Hedlund och Ohlin, en
effektivare självskyddsutbildning säkerligen
kan åstadkommas till lägre kostnader
om man får televisionen som
hjälpmedel i denna utbildningsform.
Härigenom skulle man nå ut med utbildning
till vidare kretsar än f. n. Behovet
av information om självskydd är
omvittnat, så om den saken behöver
det inte finnas några delade meningar,
men sättet att tillgodose detta behov
behöver inte vara det nuvarande.

Utskottsmajoriteten ställer sig skeptisk
i fråga om möjligheterna till medverkan
från televisionens sida och hänvisar
bl. a. till att man på den kanten

122 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1907 cm.

Vissa kostnader för civilförsvarsutbildning m. in.

skulle hävda att en sådan medverkan
skulle strida mot principer rörande televisionens
verksamhet. Jag har på senare
tid blivit något förvirrad i fråga
om vilka principer TV tillämpar i andra
sammanhang, så jag känner mig inte
särskilt skakad av den upplysning som
har lämnats av vårt radio- och televisionsbolag,
men om TV går emot förslaget,
så finns det ju även andra vägar
som kan beträdas. Man kan t. ex. tänka
sig en massdistribution av en broschyr
som kunde innehålla de mera väsentliga
uppgifterna för självstudium i självskydd.
Den utredning som på sin tid
låg till grund för 1959 års principbeslut
förordade en broschyr som ett
lämpligt informationsmedel.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till reservationen vid punkt
5 under särskilt understrykande av att
kostnaderna enligt vår mening kan
bringas ned med 1 miljon kronor utan
någon försämring av utbildningseffekten.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! På denna punkt har
statsutskottet haft att ta ställning inte
bara till Kungl. Maj:ts förslag, utan
också till två motionspar, som till sitt
syfte är diametralt motsatta. Jag skall
vara artig och ta upp folkparti- och
centerpartimotionen först, även om artigheten
stannar därvid, herr talman,
eftersom jag kommer att anföra kritiska
synpunkter.

I och för sig är det naturligtvis ett
vällovligt syfte att söka åstadkomma
besparingar, vilket man nu vill göra
när man i motionen yrkar att kostnaderna
för civilförsvarsutbildningen
skall beskäras med inte mindre än 1
miljon kronor. Mig förefaller det emellertid
som om detta belopp snarare
vore tillyxat än beräknat på sakliga
grunder. Man säger att flera personalkategorier
från beredskapssynpunkt
borde få del av självskyddsutbildning,
bl. a. många husmödrar, och att de inte

nås av den nuvarande utbildningen. Jag
vet inte vad det finns för faktiska uppgifter
till grund för detta påstående,
och jag betraktar det närmast som ett
antagande. Så menar man, såsom herr
Nihlfors nu har framhållit, att en effektivare
självskyddsutbildning skulle
kunna åstadkommas med televisionens
hjälp — den skulle bli billigare, och
samtidigt skulle fler medborgare kunna
instrueras än nu.

Viss del av anslaget till självskyddsutbildning
— det anslag som Kungl.
Maj :t föreslår skall utgå med oförändrat
belopp, 1,8 miljon kronor, och som
motionärer och reservanter vill reducera
till 800 000 kronor — skulle, anser
man, kunna tas i anspråk för TVutbildning
samt för vissa praktiska kurser
i brandskydd in. m. Om medverkan
genom TV inte kan erhållas, ifrågasätter
reservanterna, om inte behovet av
anvisningar i självskydd skulle lcunna
tillgodoses genom massdistribution av
en broschyr.

Reservanterna återger vad departementschefen
framhöll i den proposition
som låg till grund för beslutet om
civilförsvarets framtida organisation,
att han förväntade att intresset för olika
skyddsåtgärder skulle stegras i ett
skärpt läge och leda till att tidningar,
radio och television komme att sprida
kunskap om hur man borde kunna
skydda sig. Men samtidigt sade han, vilket
också återges i reservationen, att de
frivilliga organisationerna genom informations-
och utbildningsverksamhet på
detta område hade en väsentlig uppgift
att fylla. Statsrådet Rune Johansson betonade
sedermera uttryckligen i riksdagsdebatten,
att han fäste särskilt stor
vikt vid de insatser som han förväntade
att frivilligorganisationerna skulle
göra. Det är egendomligt att reservanterna
återger den positiva inställning
och tilltro till frivilligorganisationerna
som departementschefen gav uttryck åt,
då de omedelbart därefter förordar att
bidraget för 1967/68 skall minskas med

Onsdagen den 8 mars 1907 em.

Nr 12 123

Vissa kostnader för civilförsvarsutbildning m. m.

en miljon kronor. Jag beklagar denna
negativa inställning och den bristande
förståelsen för betydelsen av självskyddsutbildningen
och hur den måste
bedrivas.

Vad beträffar medverkan genom televisionen
ställer sig herr Nihlfors skeptisk
till vad utskottet skrivit på den
punkten. Jag gör inte det. Jag har tidigare
hört, att man från Sveriges Radio
och televisionen inte är benägen att
annat än vid exceptionella tillfällen,
alltså i orostider, medverka i detta sammanhang.

Dessutom är en sak för mig oklar
härvidlag: Menar man att om man

finge TV:s medverkan skulle det inte
dra några kostnader? Kan man verkligen
tänka sig att Sveriges Radio skulle
producera och sända ut program utan
någon som helst kostnad? Jag lämnar
denna fråga om TV åt sidan, därför att
jag tycker inte att vi kan diskutera den
saken i detta sammanhang.

Är det någon som tror att i dessa tider,
då brevlådorna fylls med broschyrer
av alla slag, vilka väl oftast går direkt
i papperskorgen, just en broschyr
om undervisning i självskydd skulle
omfattas med ett så enormt intresse, att
man skulle kasta sig över den och med
kunskapsiver bedriva självstudier?
Handen på hjärtat, ärade kammarledamöter,
är det egentligen någon av oss
här som skulle göra det? Jag tror det
inte. Jag tycker att reservanternas uppslag
vittnar om en övertro på människor
som är långt ifrån realistisk. Utskottsmajoriteten
framhåller mycket
riktigt, att självskyddsutbildningen
måste bedrivas så, att den ger den enskilde
personliga färdigheter. Detta kan
endast ske genom övning under instruktörs
ledning. Utbildningen skall
också, det vill jag själv tillägga, ge kunskaper
om lokala förhållanden ur beredskapssynpunkt
t. ex. om lokala utrymningsplaner
och lokala skyddsrumsanläggningar.

Som jag bedömer det är den frivilli -

ga självskyddsutbildningen, vilken dessutom
är till mycket stor nytta i fredstid,
faktiskt mera angelägen just i dagens
läge, när anslagen till det militära
försvaret enligt regeringens förslag beskärs
i hög grad och därigenom vår försvarsberedskap
kommer att minska.

Civilförsvarsstyrelsen uppdrog efter
riksdagsbeslutet 1959 åt Sveriges civilförsvarsförbund,
Röda korset och nuvarande
Svenska brandförsvarsföreningen
den långt ifrån lätta uppgiften
att sprida information och att skapa
intresse hos medborgarna för att lära
sig självskydd. Sedan dessa tre organisationer
1961/62 bildat Rikskommittén
för självskydd, i vilken även Folk
och försvar ingår, ägnade man ett helt
år åt att göra upp km-splaner, utarbeta
undervisningsmateriel och planera rekryteringsarbetet.
Den förnämsta expertisen
anlitades, och olika myndigheter
gav också den hjälp som behövdes
och som man begärde.

Efter fem års kursverksamhet, niir
budgetåret 1965/66 gick till ända, kunde
man bedöma residtatet som var utomordentligt
glädjande. Nära 740 000 personer
har under dessa fem år deltagit
i kursverksamheten. Bidrag till verksamheten
har utgått med ett visst belopp
per elev och lektionstimme; det
rör sig i genomsnitt om 2 kronor vilket
enligt min mening är ett blygsamt bidrag.

Genom intensivt arbete har alltså
Rikskommittén lyckats att hos allmänheten
skapa förståelse för betydelsen av
självskyddskurserna. Härtill har på senare
tid också bidragit de kvinnliga
civilförsvarskommittéernas arbete på
länsplanet. I dessa kommittéer ingår
nu samtliga kvinnoorganisationer, och
de företräds också centralt i det kvinnoutskott
som numera sorterar under
Sveriges civilförsvarsförbund.

Efterfrågan på kurser har faktiskt
blivit så stor att behovet inte kunnat
tillgodoses inom ramen för statsbidraget.
Därigenom har ett underskott upp -

124 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Vissa kostnader för civilförsvarsutbildning in. in.

kommit som den 30 juni 1966 rörde sig
om 410 000 kronor. Man har, med andra
ord, förbrukat en del av komman
de statsbidrag, och i detta läge har Riks
kommittén begärt en höjning av stats
bidraget med 400 000 kronor vilket tillstyrkts
av civilförsvarsstyrelsen. Mec
full vetskap om betydelsen av självskyddsutbildningen
men samtidigt om
nödvändigheten av största möjliga återhållsamhet
med statsutgifterna i nuvarande
beträngda ekonomiska läge har
jag och mina medmotionärer gått en medelväg
och yrkat på en höjning av statsanslaget
med hälften av det äskade eller
med 200 000 kronor.

Herr talman! Låt mig säga att jag är
besviken över att det inte finns någon
reservation till förmån för denna motion,
och samtidigt är jag förvånad över
den reservation som avlämnats av centerparti-
och folkpartiledamöterna i utskottet.
Visst gäller det alltid avvägningar
i olika avseenden av statsutgifterna
och visst kan vi väl ha olika uppfattningar
om vad vi vill prioritera, men
när det gäller vår försvarsberedskap,
och dit räknar jag i hög grad självskyddsutbildningen,
anser jag att det
är kortsynt, för att inte säga vådligt,
att försumma den.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
ber jag få yrka bifall till motionerna
1:386 och 11:493 som alltså innebär
en ökning av anslaget till självskyddsutbildning
med 200 000 kronor i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag.

I detta anförande instämde herr Oskarson,
fru Sundberg och fröken Ljungberg
(samtliga h).

Herr N1HLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker inte att det
är en negativ inställning till självskyddsverksamheten
som kommer till
uttryck i reservationen, ty det är, trots
en tacknämlig besparing i nuvarande
läge, ändå fråga om att på nya vägar
och i nya former nå en större krets av

människor med vissa av de ingredienser
som ingår i sj älvskyddsutbildningen.

I fråga om den praktiska delen är
det självfallet inte möjligt att åstadkomma
tillämpningsövningar i TV eller radio
annat än i viss utsträckning, och
därför kvarstår också anslag på
800 000 kronor för detta ändamål.

Då fröken Wetterström sade någonting
om att TV väl måste ha betalt för
sin medverkan vill jag framhålla, att
jag inte vet annat härom än att den ersättning,
som TV skall ha för en sådan
programverksamhet, inte gärna bör bli
större än den kan täckas av det kvarvarande
anslaget. Jag vill också påpeka
att TV medverkar i trafiksäkerhetspropagandan
till relativt rimliga kostnader,
och därför borde också TV kunna
medverka i denna självskyddsutbildning
efter samma grunder.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vet inte heller, herr
Nihlfors, hur det förhåller sig med kostnaderna
för dessa TV-program. Men jag
antar att man inte kan få dem utan
någon kostnad. Jag håller för troligt att
NTF får betala åtskilligt för trafiksäkerhetsprogrammen.
Jag frågar mig dä,
om man verkligen vill ta bort en miljon
kronor i förlitan på att det skall
vara möjligt att få även TV-program för
den summa — 800 000 kronor — som
återstår.

Får jag tillägga ytterligare en sak.
Mittenpartierna har i olika sammanhang
kritiserat regeringen för att den minskat
försvarskostnaderna. Jag tycker då
att det är egendomligt att mittenpartierna
i detta fall vill gå ännu längre än
regeringen och dra ned kostnaderna för
denna del av försvaret och därmed
minska medborgarnas skydd. Det tycker
jag är mycket allvarligt.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Fröken Wetterström sade
i sitt första anförande, att den an -

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12 125

Vissa kostnader för civilförsvarsutbildning m. m.

slagsminskning, som begärs i folkpartioch
centerpartimotionen, är någonting
tillyxat och att det inte finns något faktiskt
underlag för kravet. Jag skall därför
berätta litet om den civilförsvarsutbildning
som benämns självskyddsutbildning.

Utbildningen omfattar tre olika grenar.
Den består av utbildning i olycksfallsvård
vilken bedrivs av Röda korset,
utbildning i brandskydd vilken bedrivs
av Sveriges brandkårsförbund
och utbildning i personligt skydd vilken
bedrivs av Sveriges civilförsvarsförbund.

Utbildningen i olycksfallsvård och
brandskydd är en praktisk utbildning.
Under föregående budgetår deltog i kurserna
i olycksfallsvård 50 565 personer
och i kurserna i brandskydd 17 207 personer.
Därtill kommer utbildningen i
personligt skydd, som enligt kursplanerna
är en helt teoretisk utbildning. I
denna utbildning deltog 98 918 personer.
Till kurserna i personligt skydd
har ett statsbidrag av 748 086 kronor utbetalats
1965/66. Detta är utbildningen
sådan den nu bedrivs.

Motionsyrkandet är inte på något sätt
tillyxat. Vi vill behålla den praktiska
utbildningen i den omfattning och utformning
den nu har. Kostnaderna härför
inryms mer än väl i de 800 000
kronorna. I utbildningen i personligt
skydd, som enligt utbildningsplanen omfattar
fyra timmar, utnyttjar man bildband
med tillhörande ljudband. Detta
innebär att man inte behöver någon instruktör.
Instruktionen beträffande
skyddsrummen på orten, vilken fröken
Wetterström berörde, är en mycket
ringa detalj i denna utbildning. Den
orienteringen kan erhållas på ett mycket
enklare sätt än genom en instruktör.
Den omfattar endast cirka 14 minuter.

Fröken Wetterström sade att det inte
finns några faktiska uppgifter om vilka
som genomgår utbildningen. Jag vill då
meddela fröken Wetterström, att om -

kring 70 procent av alla som deltog i
utbildningen var skolungdomar, i huvudsak
gymnasieelever men även elever
i grundskolans sista årskurser.

Av de 70 procenten gymnasieelever
som genomgick denna utbildning skulle
ungefär hälften av de manliga deltagarna
fortsätta sin utbildning inom försvaret.
De erhåller då en mycket mera
omfattande utbildning på detta område
än man kan ge vid självskyddsutbildningen.
Cirka 10 procent av dem som
genomgått utbildningen tillhör de frivilliga
försvarsorganisationerna. De erhåller
statsanslag i annan form än det
här är fråga om. Jag anser det vara
riktigt att ge anslag till de frivilliga
försvarsorganisationerna för att genomföra
denna utbildning i personligt
skydd, då man inom dessa organisationer
har militära instruktörer som mycket
väl kan svara för den, kanske bättre
än några andra.

Om man ser på anslagen mot denna
bakgrund så finner man att utbildningen
i personligt skydd skulle kosta något
över en miljon kronor. Att anslaget är
fördelat så har också angivits av civilförsvarsförbundet
via civilförsvarsstyrelsen.
Jag finner det naturligt att man
skall försöka nå ett annat klientel än
det man nu har. Man når skolungdom
— de utgör 70 procent av alla utbildade
— och folk tillhörande försvarsorganisationerna;
de utgör 10 procent. Men
man når i mycket ringa utsträckning
dem som man verkligen vill nå, d. v. s.
i första hand de som skall utrymma. De
behöver i första hand information om
sättet för utrymningen, om hur de skal''
bete sig på inkvarteringsorten, o. s. v
Det gäller alltså hemmafruar med barn
och det gäller åldringar. Dessa möter
vi i mycket ringa utsträckning vid dessa
utbildningskurser. Genom att ge sådan
information via TV skulle man kunna
nå ett mycket stort antal av dem som
verkligen är i behov av de instruktioner
som lämnas.

Jag har talat med en free lancer in -

126 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Vissa kostnader för civilförsvarsutbildning m. m.

om TV-produktionen, och han har läst
igenom de utbildningsplaner som utfärdats
av Sveriges civilförsvarsförbund
och funnit att det är möjligt att ge denna
information i cirka tre program med
vardera 30 minuters varaktighet. Jag
tror att just detta skulle vara rätta sättet
att nå folk. För en och en halv timme
sedan förekom det i TV ett program
om kärnvapen. Det gav kanske
inte just den information som vi nu diskuterar
men det visade just hur man kan
informera om de skyddsåtgärder som
måste vidtas i ett beredskapsläge.

Om man sände tre program på hösten
och tre på våren skulle man kunna
nå den rätta publiken. Vill man sedermera
nå även skolungdom så har man
möjlighet att sända dessa program också
under skol-TV-tid. Det är en bandningsfråga.
Om man därutöver distribuerar
en broschyr som kan utgöra
handledning vid dessa TV-program, tror
jag att man skulle kunna nå det resultat
som man tänkte sig när man startade
självsky ddsutbildningen 1959/60.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga denna debatt, som redan är
långt utdragen.

Herr Werbros anförande var späckat
med siffror, och även jag skulle kunna
underhålla kammaren med siffror
en lång stund. Men tillåt mig bara rätta
en detalj i sammanhanget, nämligen
den att kurserna i personligt skydd omfattar
fyra timmar och inte tre.

Sedan undrar jag om jag uppfattade
herr Werbro rätt. Skulle det verkligen
inte ingå praktiska övningar i Röda
korsets kurser i olycksfallsvård? Och
är det inte lämpligt att som nu kännedom
om de lokala förhållandena ingår
i kurserna om personligt skydd, alltså
kännedom om skyddsrum, larmsignalsystem,
vad man skall iaktta för att

skydda sig mot ABC-stridsmedel o. s. v.?
Även om det går att meddela sådan undervisning
i TV — jag tycker att allting
talar för att det inte låter sig göra
-— tror jag ändå inte att den undervisningen
kan motsvara den som nu
meddelas.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr WERBRO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till fröken
Wetterström att den praktiska utbildningen
skall bedrivas av nämnda förbund
och kosta 480 000 kronor — inte
800 000.

Sedan har också larmsignalerna
nämnts, och i den utbildningsplan som
jag här har framför mig står det att
de signalerna är inspelade på ljudband
och skall demonstreras på det sättet —
som ju också är det enda möjliga. Det
kan också gå mycket bättre att lämna
den informationen via TV.

Herr ESKEL (s):

Herr talman! Efter den långa debatt,
som nu förts, behöver väl inte sägas
många ord ytterligare.

I de motioner, som ligger till grund
för reservationen 1 till utskottets utlåtande
nr 37, har information och utbildning
i självskydd genom televisionen
ansetts effektiv och mindre kostsam.
När utskottet sedan konstaterat,
att TV :s medverkan inte kan påräknas
för närvarande, rekommenderar man i
reservationen att behovet av anvisningar
i självskydd tillgodoses genom massdistribution
av en broschyr i ämnet.

Utskottet delar motionärernas uppfattning,
att ytterligare personalkategorier
bör komma i åtnjutande av utbildning
i självskydd utöver dem, som hittills
fått sådan utbildning. Åtgärder för
en sådan ökad utbildning, bl. a. omfattande
husmödrarna, har också redan
vidtagits. Att i det läget minska resurserna
för denna — tyvärr angelägna —
utbildning har utskottet inte ansett sig

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12 127

Vissa kostnader för civilförsvarsutbildning m. m.

kunna förorda. Herr Werbro har här
talat om att de frivilliga försvarsorganisationerna
skulle kunna svara för utbildningen,
men det finns inte vare sig
här eller i något annat sammanhang
någon antydan om att de frivilliga försvarsorganisationerna
skulle få ökade
bidrag för att överta densamma.

Herr talman! Med dessa få ord ber
tåg att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Det i motionerna 1: 386 och 11:4-93
framställda yrkandet om ökning med
200 000 kronor av anslaget till Vissa
kostnader för civilförsvarsutbildning
in. in.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till nämnda motionsyrkande;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Wetterström
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 5:o)
i utskottets utlåtande nr 37, såvitt avser
det i motionerna 1:386 och 11:493
framställda yrkandet om viss anslagsökning,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
nämnda motionsyrkande.

rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 161 ja och 31 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt under
punkten 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nihlfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i övrigt under
punkten 5:o) i utskottets utlåtande nr
37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Edström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nihlfors begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 135 ja och 65 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 6—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

128 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Punkten 10

Vissa skyddsrumsanläggningar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt II: 2, s. 132) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 3 600 000
kr.

Vidare hade i de förenämnda båda
likalydande motionerna 1: 508 av herrar
Dahlén och Bengtson samt IT: 645
av herrar Hedlund och Ohlin hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
till Vissa skyddsrumsanläggningar
för budgetåret 1967/68 anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag med
2 milj. kr. minskat investeringsanslag
av 1 600 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:508 och 11:645, såvitt
nu var i fråga, till Vissa skyddsrumsanläggningar
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 3 600 000
kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Edström, Thorsten Larsson, Dahlén,
Johan Olsson, Eliasson i Sundborn,
Nihlfors, Helander, Antonsson och
Westberg, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna I: 508 och II: 645, såvitt
nu var i fråga, till Vissa skyddsrumsanläggningar
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 1 600 000
kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NIHLFORS (fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
frågan om bidrag från staten
till kommunerna för vissa skyddsrumsanläggningar.
I den reservation som fogats
till punkten föreslår vi reservanter
att anslaget skall kunna minskas
med 2 miljoner genom att iordningstäl -

landet av utrymmen för vissa statliga
myndigheter i civilförsvarets ledningscentraler
hålls tillbaka. Vi pekar också
på att 1965 års försvarsutredning kommer
att ta upp frågan om civilförsvarets
fortsatta uppbyggnad, varvid detta
spörsmål om civilförsvarets ledningscentraler
kommer in i bilden.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Något anslagsbelopp för
kommunernas byggande av skyddsrum
har i år inte tagits upp — Kungl. Maj:t
har väl funnit att det finns tillräckliga
reservationsanslag för att behovet skall
kunna täckas. Jag har för min del kunnat
konstatera att Kungl. Maj :t ansett
det nödvändigt att något bromsa upp
skyddsrumsbyggandet, och jag anser det
även vara på sin plats att bromsa upp
byggandet av skyddsrum för de civila
myndigheterna.

Det kan vidare ifrågasättas om det
är lämpligt att i dagens läge fortsätta
att bygga ut skyddsrum med det skyddsvärde
som i dag förekommer. Erfarenheterna
från utlandet visar att man
har kommit fram till helt andra skyddsvärden
för skyddsrummen än dem vi
har i Sverige för närvarande. Jag tror
det är nödvändigt med en uppbromsning
av skyddsrumsbyggandet till dess
att försvarets forskningsanstalt kunnat
göra ordentliga prov härvidlag, så att
vi inte bygger i onödan.

Under denna punkt behandlas också
frågan om förstärkande av äldre anläggningar.
Inte heller sådan förstärkning
finner jag vara nödvändig i dag
då — som jag nyss sade — skyddsvärdet
ej prövats ordentligt. Jag anser därför
att det bör övervägas om inte den
arbetande försvarsutredningen, skall ta
upp frågan om skyddsrumsbyggande för
vissa civila myndigheter. Hela denna
fråga har ju varit under debatt en längre
tid, och jag tror att vi så småningom
kommer till helt andra resultat än dem
som i dag gällande anvisningar ger.

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12 129

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Herr ESKEL (s):

Herr talman! Såvitt jag kunnat förstå
vill reservanterna inte pruta på det föreslagna
anslaget på 850 000 kronor till
viss teleteknisk utrustning, medan de
däremot önskar pruta 2 miljoner på de
2,75 miljoner kronor, som avses för
bestridande av kostnader för att iordningställa
och komplettera utrymmen
för vissa statliga myndigheter i civilförsvarets
ledningscentraler.

Utskottet har utförligt motiverat anslagsbehovet.
Jag nöjer mig därför, herr
talman, med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nihlfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
16 :o) i utskottets utlåtande nr 37, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Edström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nihlfors begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 135 ja och 66 nej, varjämte 2 av
5 — Andra kammarens protokoll 1967. j

Penning- och valutapolitiken

kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 17 och 18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

I.ades till handlingarna.

§ 13

Föredrogs vart för sig
statsutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till bidrag till kostnader för
kommunal beredskap och brandförsvar,
och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till vissa
personer; samt

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ökning av statens
andel i lotterimedel, och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Peru för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkanden
hemställt.

§ 14

Penning- och valutapolitiken

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 6, angående verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning.

Punkten 1

Penning- och valutapolitiken

Under denna punkt anförde utskottet
bl. a. följande.

130 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Penning- och valutapolitiken

Affärsbankernas under året ianspråktagna
bostadsbyggnadskrediter uppgick
till drygt 3,8 miljarder kr. och var därmed
drygt 100 milj. kr. större än 1965.
Avlyften uppgick till nära 3,7 miljarder
kr. eller ca 600 milj. kr. mer än året
innan. Affärsbankernas nettokreditgivning
till bostadsbyggandet avtog sålunda.
Trots att de i ökad utsträckning
bidrog till bostadskreditförsörj ningen
genom förvärv av obligationer blev deras
totala bidrag på detta område något
mindre 1966 än 1965.

I anslutning till sin granskning av
riksbankens verksamhet under år 1965
uttalade utskottet (uti. 1966:8), att det
under rådande samhällsekonomiska förhållanden
måste betraktas som en huvuduppgift
för kreditpolitiken att i
första hand tillgodose de kreditbehov
som motsvarade det av statsmakterna
uppställda investeringsprogrammet. Att
riksbanken, under beaktande av sin primära
uppgift att verka för penningvärdets
stabilisering, i ett sådant läge medverkade
till att brister i anpassningen
mellan samhällets bostadsbyggnadsplaner
och tillgången på kredit i görligaste
mån reducerades, fann utskottet
nödvändigt.

Den angivna principen framstår alltjämt
som giltig. Enligt utskottets bedömning
har också emissionspolitiken
och kreditpolitiken i övrigt under 1966
inom ramen för rådande kreditknapphet
så långt det varit möjligt tillgodosett
det investeringsprogram som statsmakterna
uppställt. Säsongmässigt fördelade
sig emissionerna av de bostadsfinansierande
institutens obligationer
väl i överensstämmelse med kontrakteringen
av nya byggnadskreditiv i affärsbankerna.
Det mot slutet av året givna
tillståndet till kontinuerlig försäljning
av dessa instituts obligationer torde
kunna bidra till att förbättra anpassningen
mellan den långfristiga finansieringen
och den önskvärda säsongmässiga
fördelningen av igångsättningen.
Enligt utskottets mening var det ofrån -

komligt att i rådande kreditmarknadssituation
fortsätta det under 1965 införda
systemet att avlyft av byggnadskreditiv
vid emissioner för hypoteksinstituten
skall följas av att nya byggnadskreditiv
beviljas. Det torde emellertid
föreligga enighet om att detta
system inte är tillräckligt för att trygga
finansieringen av det bostadsbyggande
som statsmakterna fattar beslut om, eftersom
det inte innebär mera än en
garanti för att bankernas nyutlåning
till bostadsbyggandet sker i takt med
avlyften. En ökning av bankernas nyutlåning
till bostadsbyggandet kräver
enligt detta system ökade avlyft, d. v. s.
större obligationsemissioner för de bostadsfinansierande
hypoteksinstituten. I
ett läge då obligationsmarknadens resurser
till fullo är utnyttjade, måste
detta innebära att utrymmet för emissioner
av industri- och kommunobligationer
minskar. Under rådande förhållanden
mellan kreditgivarna på den
svenska kreditmarknaden förutsätter ett
fullföljande av investeringsprogrammet
uppenbarligen att också bankernas nettobidrag
till bostadsfinansieringen successivt
ökar.

Valutapolitiken fortsatte under året
efter samma linjer som tidigare. I enlighet
med gällande principer för valutaregleringen
eftersträvades att förhindra
en finansiering utomlands som skulle
ha motverkat syftet med den inhemska
finans- och kreditpolitiken. Tillstånd till
finansiell upplåning utomlands gavs
emellertid i något större utsträckning
än 1965. Det sammanlagda beloppet var
ca 1 070 milj. kr. Härutöver torde en
viss kommersiell nettoupplåning ha ägt
rum i utlandet.

Utskottets utlåtande avseende denna
punkt utmynnade i en omförmälan om
vad i detta ärende förekommit.

Reservationer hade avgivits

1. a) av herrar Åkerlund och Enarsson,
vilka ansett att efter det ovan in -

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12 131

tagna stycke i utlåtandet som slutade
med orden »mindre 1966 än 1965» bort
inskjutas ett stycke av följande lydelse:

»I sin redogörelse över den förda kreditpolitiken
har utskottet ovan framhållit,
att denna under förra delen av
1966 fick en fortsatt restriktiv inriktning,
som i början av juni accentuerades
genom höjning av riksbankens officiella
diskonto samt uppjustering av den
s. k. straffräntan för affärsbankerna.
Att detta verkat återhållande bl. a. på
bostadsproduktionen förefaller tydligt.
Under intryck av en ändrad konjunkturbedömning
lättades efter hand det åtstramade
likviditetsläget. I slutet av juli
ändrades bestämmelserna om den s. k.
straffräntan, så att endast de banker
som ej uppfyllde likviditetskvoterna
drabbades därav. Enligt utskottets mening
var sistnämnda åtgärd befogad, i
den mån den avsågs som ett steg i riktning
till ett enhetligt diskonto. Utskottet
anser nämligen, att generellt verkande
medel bör eftersträvas, och finner för
sin del, att en differentiering av diskontot
verkar splittrande och snedvridande
på kreditmarknaden. Mot årets slut utlämnade
riksgäldskontoret kortfristiga
lån till banker in. fl., varigenom likviditeten
ytterligare späddes på, och grunden
lades till ändrade och billigare kreditvillkor.
Efterfrågan på kredit har
dock förblivit oförminskat stark men
har, enligt utskottets mening, icke motsvarats
av en sådan förstärkning av tillgångssidan
som bör ligga till grund för
likviditetsökningen.»;

b) av herrar Mattsson och Börjesson
i Glömminge, vilka ansett att på det
under a) angivna stället i utlåtandet
bort inskjutas ett stycke av följande lydelse
:

»Vad gäller den ovan redovisade diskontopolitiken
vill utskottet som sin mening
anföra följande. Ett så högt diskonto
som det under 1966 gällande
skulle icke ha varit erforderligt om en
annorlunda utformad ekonomisk politik
hade förts. Den höjning av diskontot
5*—Andra kammarens protokoll 1967. Nr

Penning- och valutapolitiken

som företogs den 10 juni och som medförde
det högsta ränteläget sedan början
av 1930-talet hade kunnat undvikas.
Så snart det tidigare rådande efterfrågeöverskottet
började minska under senare
delen av året hade en sänkning
av diskontot bort genomföras.»;

2. av herrar Åkerlund, Hilding, Enarsson,
Mattsson, Regnéll, Börjesson i Glömminge,
Larsson i Umeå och Löfgren,
vilka ansett att det ovan intagna avsnitt
i utlåtandet som började med orden
»I anslutning till» och slutade med orden
»bostadsfinansieringen successivt
ökar» bort utbytas mot ett avsnitt av
följande lydelse:

»Såsom ovan angivits tillämpades
även under 1966 det år 1965 införda
systemet att avlyft av byggnadskreditiv
vid emissioner för hypoteksinstituten
skall följas av beviljande av nya byggnadskreditiv.
Utskottet finner att detta
system för att söka undanröja brister i
anpassningen mellan bostadsbyggnadsplanerna
och kreditförsörjningen i princip
är oriktigt och försvarbart endast i
ett synnerligen ansträngt samhällsekonomiskt
läge och att det på sikt bör
avskaffas. Trots de vidtagna åtgärderna
uppstod under året betydande svårigheter
för bostadsbyggandets kreditförsörjning.
Dessa svårigheter synes i stor
utsträckning ha berott på riksbankens
åtgärder och då särskilt på att avlyften
av kreditiv inte skedde i takt med behovet
av ny kreditgivning. Anpassningen
av hypoteksinstitutens obligationsemissioner
till bostadsbyggandets kapitalbehov
var alltför ryckig och medförde
allvarliga störningar för arbetsmarknaden.
Byggnadsmaterialindustrien
fick genom den ojämna igångsättningen
även vidkännas störningar. En bättre
säsongmässig anpassning av hypoteksinstitutens
obligationsemissioner skulle
enligt utskottets mening ha avsevärt reducerat
svårigheterna.

Emissionskontrollen har upprätthållits
under 1966. I samband med att likviditetsläget
lättades hade emellertid
12

132 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Penning- och valutapolitiken

möjligheter till mjukare tillämpning av
kontrollen förelegat. Om så skett hade
behovet av krediter för näringslivets investeringar
och finansiering i övrigt
kunnat tillgodoses i ökad utsträckning
utan att möjligheten för bostadsbyggandet
minskat. Varje system som innebär
att kapitalmarknaden utsattes för ransonering
och prioritering medför ryckighet
och godtycke samt mindre effektivitet,
varför en utveckling fram mot
en friare kapitalmarknad bör eftersträvas.
»;

3. av herrar Åkerlund och Enarsson,
vilka ansett att det ovan intagna stycke i
utlåtandet som började med orden »Valutapolitiken
fortsatte» och slutade med
orden »ägt rum i utlandet» bort utbytas
mot ett stycke av följande lydelse:

»Den valutapolitiska målsättningen att
upprätthålla kronans yttre värde har
under året fullföljts. Valutakurserna har
varit stabila och kursläget för den
svenska kronan, som under 1965 försvagats,
har under 1966 åter blivit fastare.
De för riksbanken och affärsbankerna
sammanlagda guld- och valutatillgångarna
har under året ökat med 485
milj. kr. mot eu ökning av 51 milj. kr.
1965 och uppgick vid årsskiftet till 6 089
milj. kr. Enligt § 4 i den för bankoutskottet
gällande instruktionen bör utskottet
med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder som avser
metalliska kassans upprätthållande. Utskottet
har därför vid sin granskning
uppmärksammat, att guldkassan, som
ökat med 3 milj. kr. under 1966, utgör
endast 24 procent av riksbankens guld
och valutor och 17 procent av de sammanlagda
tillgångarna. Vid en internationell
jämförelse får den svenska guldkassan
betraktas som låg och fördelningen
mellan guld och valutor som
ogynnsam från likviditetssynpunkt. Valutaregleringen
har varit i kraft under
året. Tillstånden till finansiell upplåning
utomlands avsåg ett belopp av ca
1 070 milj. kr. Nettoinflödet av kapital
har ytterligare förstärkts genom kort -

fristigt kommersiellt kreditupptagande i
utlandet.».

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Det system som infördes
1965 att avlyft av byggnadskreditiv
skulle följas av beviljandet av nya kreditiv
har fortsatt 1966. Även om systemet
i princip är felaktigt, har man kunnat
acceptera det i ett trängt kreditläge.
Det bör dock framhållas att man på
sikt bör avskaffa detta system.

Kreditförsörjningen för bostadsbyggandet
har ej varit tillfredsställande,
och en alltför stor ryckighet har förekommit.

Detta har förorsakat att tillgängliga
resurser av arbetskraft ej kunnat utnyttjas
och tidvis har en alltför stor arbetslöshet
förekommit bland byggnadsarbetarna.
Den av riksbanken förda
kreditpolitiken är stor skuld till detta
och reservanterna i bankoutskottet bär
funnit anledning att påpeka detta missförhållande.
Med ett jämnare avlyft av
byggnadskreditiv hade en stor del av
de störningar som uppstått kunnat undvikas.

Bostadsbristen är en så allvarlig företeelse
att det hade varit angeläget att
tillvarataga den kapacitet som fanns.

Ryckigheten har även haft inverkan
på byggnadsmaterialindustrien. Denna
industri är i stort sett utbyggd för en
kapacitet motsvarande det av riksdagen
fastställda byggnadsprogrammet.
Genom ojämnheten i efterfrågan, orsakad
av störningar, har denna industri
ej kunnat utnyttjas på ett fullt rationellt
sätt. Både friställandet av byggnadsarbetare
och ojämnheter i materialindustrien
har helt säkert orsakat
fördyringar, som i sin tur tar sig uttryck
i fördyrade bostadskostnader.

Risken med en alltför ojämn tillförsel
av kapital ligger i att toppar skapas
på sådana tider av året, då det totala
utbudet av arbetskraft är begränsat. En

Onsdagen den 8 mars 1967 em,

Nr 12 133

jämnare tilldelning av kapitalet till bostadsbyggandet
hade därför varit önskvärd,
och reservanterna har därför ej
kunnat undgå att påpeka detta förhållande.
Jag får fördenskull yrka bifall
till reservation nr 2 av herr Åkerlund
in. fl.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Vid denna punkt i bankoutskottets
utlåtande nr 6 är fogad reservation
nr 1 a av herrar Åkerlund och
Enarsson.

Reservanterna vill att i utskottsutlåtandet
skall införas ett avsnitt angående
den s. k. straffräntan. I reservationen
erinras om att bestämmelserna för
denna ränta i slutet av juli 1966 ändrades
så att endast de banker som ej uppfyllde
likviditetskvoterna drabbades
därav. Enligt reservanternas mening
var denna åtgärd befogad i den mån
den avsågs som ett steg i riktning mot
ett enhetligt diskonto. Reservanterna
anser att generellt verkande medel bör
eftersträvas och finner för sin del att
en differentiering av diskontot verkar
splittrande på kreditmarknaden.

När detta ärende förra året behandlades
i kamrarna fördes där en längre
debatt. Med hänvisning till den ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
1 a.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Högräntepolitik gynnar
alltid kapitalägarna och missgynnar
dem som tvingas låna kapital. En hög
ränta drabbar alltid småföretagare och
småjordbrukare för att nu inte tala om
bostadskonsumenterna.

Riksbankens diskontopolitik leder
ofelbart till prisstegringar. Det är därför
förvånande att regeringen, som säger
sig vilja föra en politik mot prisstegringar,
rekommenderar och tillsammans
med riksbanksfullmäktige för en
räntepolitik som har rakt motsatta
verkningar.

Det måste kanske anses lika förvå -

Penning- och valutapolitiken

nände att folkpartiet och centerpartiet,
som så ofta upprepar att de företräder
småfolkets intressen, inte mera energiskt
bekämpar högräntepolitiken. Visserligen
förklarar herrar Mattsson och
Rörjesson i en reservation till bankoutskottets
utlåtande nr 6 följande: »Ett
så högt diskonto som det under 1966
gällande skulle icke ha varit erforderligt
om en annorlunda utformad ekonomisk
politik hade förts.»

Det låter sig bra sägas. Nu hade emellertid
dessa herrar under lång tid ingenting
emot ett diskonto på 6 procent
— jag har inte hört några protester
från det hållet när diskontot höjdes —
utan de önskar bara att diskontot skulle
ha sänkts med en halv procent ett par
månader tidigare än då riksbanksfullmäktige
fattade sitt beslut.

Nu är det möjligt att passiviteten på
borgerligt håll när det gäller lågräntepolitiken
kan förklaras av det förhållandet
att kapitalägarna kan uppdelas
i två intressegrupper: dels sådana som
vill låna ut pengar och som följaktligen
inte har något emot en hög ränta,
dels sådana som för sin verksamhets
utvidgning tvingas låna pengar och av
denna anledning önskar en låg ränta.
Eftersom det är de stora kapitalägarna,
det sammanflätade bank- och industrikapitalet,
som har bestämmanderätten
över näringslivet, och eftersom borgerliga
partier knappast har varken intresse
eller ork att bekämpa storfinansen
på de avgörande punkterna är det
lätt att förstå att de verkligt stora kapitalägarna
är de som har stort inflytande
över penningpolitikens utformning
i vårt land.

Regeringen och socialdemokratien
har på denna punkt råkat i ett svårt
dilemma. Teorien om biandekonomien
försätter oftast regeringen i den situationen
att den måste tillfredsställa två
parter. Detta gör man så som utskottet
anger i sitt utlåtande på följande sätt:
»Den relativt höga räntenivå som under
senare år upprätthållits i vårt land

134 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Penning- och valutapolitiken

är icke uttryck för ett principiellt ställningstagande
till förmån för en högräntepolitik.
»

Med denna principiella deklaration
tror regeringen och riksbanken att man
skall kunna hålla de breda konsumentmassorna
vid gott humör. Vår regering
är ju ändå i princip anhängare av låg
ränta — den höga räntan är bara en
tillfällighet.

Utskottet uttalar att det allmänna
önskemålet är en utveckling mot lägre
räntenivå på längre sikt. Nu råkar det
dock vara så att vi i vårt land haft en
hög ränta under hela 1960-talet. I början
av 1950-talet bröt regeringen med
lågräntepolitiken och har sedan dess
oavlåtligt försvarat högräntepolitiken.

Det skulle mot denna bakgrund vara
av intresse att få veta vad man från
regeringshåll menar med »en utveckling
mot lägre räntenivå på längre sikt».
Är detta verkligen en målsättning eller
är det bara ett undanglidande talesätt?

Vi kommunister hävdar att alla möjligheter
finns — om nu regeringen vill
använda dessa — att styra såväl kreditmarknaden
som investeringspolitiken
utan att därför komplettera denna mekanism
med en högräntepolitik. Om
man inte sneglar alltför mycket på
privatkapitalets intressen utan sätter
samhällets intresse före storfinansens,
är det fullt möjligt att såväl stimulera
näringslivet under vikande konjunkturer
som att i en s. 1c. överhettad ekonomi
hindra överslag i pris- eller lönemekanismerna.
Det finns t. o. m. statsministerord
på detta.

Jag skulle väl nu inte vara alltför
otacksam, eftersom riksbankens diskonto
sedan vår motion skrevs bär
sänkts med en halv procent. Det finns
emellertid många uttalade önskemål om
ytterligare sänkning av diskontot.

Jag uttalar, herr talman, den förhoppningen
att en ytterligare sänkning
snabbt kan komma till stånd. Det är
ju exempelvis icke nödvändigt •— för
att nämna bara ett land — att vi skall

hålla en högre ränta än vad Västtyskland
anser skäligt.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Som herr Nilsson i
Gävle säger har det till detta utskottsutlåtande
fogats en reservation av herr
Mattsson och mig angående räntan. Jag
skulle i vissa delar kunna uttrycka samma
tankegångar som herr Nilsson i
Gävle, även om jag inte vill använda
lika starka ord.

Länge under 1940- och början av
1950-talen hölls en förhållandevis moderat
ränta. Man hade väl då i minne
de dåliga erfarenheterna från åren omkring
1930 med höga räntesatser. Särskilt
under 1950-talet framfördes varje
år här i riksdagen krav på höjda räntesatser,
och såsom skäl angavs då att
räntehöjningen skulle stärka penningvärdet
och bromsa inflationen. Alla vet
ju nu att den höga räntan inte fick det
resultatet. Man kunde inte med den höga
räntan bromsa inflationen ens när räntan
blev så hög att det föreföll orimligt
att den skulle kunna stiga ännu mer.

Den höjning av diskontot som genomfördes
den 10 juni 1966 kom för
många som en överraskning. Det är oriktigt
att påstå att det inte har uttryckts
protester mot denna höjning. Centerpartiet
har vid olika tillfällen framhållit
att ett sådant ränteläge som vi då
fick är för högt. Diskontot höjdes från
5,5 till 6 procent, och vi fick därmed
det högsta ränteläge som förekommit i
landet sedan februari 1932. En lättnad i
kapitalefterfrågan inträdde bara tre,
fyra veckor efter denna diskontohöjning.

Det stora problemet för näringslivet
i dag är ju kostnadsinflationen, och till
denna bidrar i mycket stor utsträckning
ränteläget. Räntan är och förblir en
stor kostnadspost för varuproducerande
företag inom industri, jordbruk och
andra verksamhetsfält, där investeringskraven
är stora, och den driver också
bostadskostnaderna i höjden.

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12 135

Jag vill gärna citera vad direktör
Stahle i Alfa-Laval sade vid Hindersmässan
i Örebro den 27 januari 1967:
»Räntekostnaderna i Sverige har legat
på en högre nivå i jämförelse med både
USA och de flesta europeiska konkurrentländer.
Detta har givetvis haft en
betydande negativ inverkan på vår verkstadsindustris
konkurrenskraft med
tanke på de stora kapital som ligger
bundna i långa kundkrediter, anläggningar
och inte minst i lager.» Direktör
Stahle sade i detta sammanhang också
att kostnadsinflationen suger musten ur
oss.

Nu har man velat låta påskina att,
om man inte satt detta höga ränteläge
den 10 juni, det inte hade gått att locka
köpare till det obligationslån som då
gavs ut. Vi vet emellertid alla alt allmänna
pensionsfonden tecknade hälften
av detta lån. Det utlåningsunderskott
i affärsbankerna som var så markant
under 1965 förbyttes också i ett
inlåningsöverskott under 1966, och det
förekom även i det sammanhanget en
glidning mot förhållanden som inte motiverar
en höjd ränta.

Om kostnaderna för vårt näringsliv
blir alltför höga genom att kapitalanskaffningen
blir dyr, kommer allt fler
företag att förlägga sin produktion
utomlands, och detta försämrar sysselsättningen
inom vårt eget lands gränser.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
1 b och reservation 2 i utskottsutlåtandet.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
finns också en reservation nr 3
av herrar Åkerlund och Enarsson rörande
den lämpliga avvägningen av
riksbankens metalliska kassa. För ett
år sedan hade vi en debatt här i kammaren
i den frågan, då jag med ringa
framgång argumenterade för det resonemang
som fördes i en likartad reservation.
Jag framhärdar, herr talman,

Penning- och valutapolitiken

i uppfattningen att herr Åkerlund har
rätt i sin bedömning, men jag finner
det inte nödvändigt att i år åter besvära
kammaren med att upprepa argumentationen.
Jag nöjer mig därför med att
yrka bifall till reservation nr 3.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! När vi här i riksdagen
granskar riksbankens och riksgäldskontorets
verksamhet bör vi vara medvetna
om att vi själva i rätt stor utsträckning
har vållat de svårigheter som riksbanken
haft att söka bemästra. Det är vi
som genom en föga stram finanspolitik
har åstadkommit ett läge med stora
bekymmer för de penningvårdande
myndigheterna.

Det kan vara skäl att ett ögonblick
tänka igenom de uppgifter som de penningvårdande
myndigheterna har. I
bankoutskottets utlåtande talas det på
sidan 5 i ett avsnitt, som inte accepterats
av alla, om riksbankens »primära»
uppgift att verka för penningvärdets
stabilisering. Det är den traditionella
uppgiften att genom räntesättning och
marknadsoperationer söka hålla den
totala kreditvolymen sådan att de penningvårdande
synpunkterna blir tillfredsställda.

Genom att kalla denna uppgift för
primär ger man ju klart besked om att
man anser att riksbanken vid sidan av
den uppgiften har också andra. De
andra uppgifterna formuleras i samma
avsnitt rakt på sak. Där sägs att riksbanken
också har att sörja för att kreditpolitiken
i första hand tillgodoser de
kreditbehov som motsvarar det av statsmakterna
uppställda investeringsprogrammet.
Här sägs alltså klart ifrån att
man förväntar sig att riksbanken i en
konfliktsituation mellan kreditanskaffning
för politiskt fastlagda ändamål och
andra kreditbehov skall ordna förtur
för de kreditbehov som fått en politisk
välsignelse.

Detta skulle alltså vara riksbankens

136 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Penning- och valutapolitiken

sekundära uppgift, och sekundär kan väl
bär stå både i betydelsen »andrahandsuppgift»
och i betydelsen »senare tillkommen».
I ett normalt läge är en sådan
uppgift egentligen helt främmande
för en riksbank. Uppgiften kan rent av
göra det omöjligt för riksbanken att
fullgöra den primära uppgiften i penningpolitiken,
att hålla penningvärdet
fast inåt och utåt. I ett sådant läge kan
man komma, om de politiskt rekvirerade
krediterna blir så stora att de —
också vid mycket hårdhänt behandling
av de övriga krediterna — spränger
ramen för den acceptabla totala kreditgivningen.

Om nu riksbanken påläggs en sådan
här sekundär uppgift att sörja för att
politiskt fastställda kreditbehov tillgodoses
i första hand, så måste riksbanken
börja laborera med regleringar.
Skall någonting sättas i första hand,
måste man sätta andra saker i andra
hand, i efterhand, i sista hand eller vad
det nu blir. Sådant är alltid känsligt
och svårt. Regleringar ger upphov till
svårigheter av olika slag, det blir köbildningar
och intressen som i och för
sig är rimliga kan inte tillgodoses.

Så har det blivit också i detta fall
och det har yttrat sig bl. a. i svårigheter
att få avlyft byggnadskreditiv i färdigställda
fastigheter. Redan i fjol riktade
representanter i bankoutskottet från
samtliga oppositionspartier uppmärksamheten
på att det varit olämpligt att
koppla ihop avlyftning av byggnadskreditiv
med krav på att nya byggnadskreditiv
skulle lämnas. Ännu mera diskutabel
tedde sig den metoden, om man
direkt utpekade objekt som skulle komma
i fråga för ny kreditgivning.

Kritiken återkommer i år, och den
har då ytterligare förstärkts av erfarenheterna
från ett nytt års verksamhet
efter samma linjer. För att garantera en
ordentlig genomströmning av byggnadskrediter
genom banksystemet krävs i
första hand att krediterna lyfts av till
hypoteksinstituten. Sker inte det, får

man ett läge, där de fastfrusna byggnadskreditiven
stoppar upp hela systemet.

I reservationen nr 2 påpekas att emission
av hypoteksobligationer under
1966 anpassats illa till bostadsbyggandets
kapitalbehov. Mot det totala beloppet
finns förvisso inget att erinra; det
tycks ha uppgått till den rekordartade
siffran av 4 180 miljoner, men av de utgivna
lånen låg bara ungefär 40 procent
på första halvåret, som är den period
då gamla byggen bör bli färdiga och
nya komma i gång. Ännu mera markerad
blir den bristande balansen om man
ser på i vilken utsträckning de tecknade
beloppen likviderats, något som ju riksbanken
i och för sig inte har inflytande
på annat än i den mån det rör sig om sådana
belopp som riksbanken själv har
tecknat. Man finner då att bara 765 miljoner
— alltså mindre än 20 procent
av årets belopp för hypoteksobligationer
— likviderades under det första
halvåret.

Att nu dra upp en stor process om
vad som hänt under det gångna året är
inte särskilt meningsfullt. Vi vet ju att
företrädare för kreditinstituten lagt fram
sina synpunkter för företrädare för
kanslihuset, bostadsmyndigheterna och
riksbanken. Syftet har varit att dels
klara av finansieringen i den mån den
släpar efter för pågående byggen, dels
skapa förutsättningar för att 1967 års
bostadsbyggande skall få tryggad kreditgivning
intill 90 000 lägenheter. Som
ett resultat av dessa överläggningar har
löfte avgivits att bostadsobligaitioner
tills vidare skall säljas kontinuerligt.
Systemet med bostadsstyrelsens listor
på byggen som är avsedda att finansieras
med statliga lån kommer att fortsätta
i form av information till kreditgivarna.
I andra riktningen går information
till bostadslåneorganen om nya
byggnadskreditiv som lämnats av kreditinstituten.

Det finns skäl att tro att man här
har funnit ett rimligt arrangemang för

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12 137

att utan besvärande detaljreglering
göra det möjligt för riksbanken att
konstatera, att den stora politiskt beställda
kreditgivningen till byggandet
kommer till stånd.

Då skulle riksbanken utan bekymmer
för den saken kunna koncentrera sig
dels på att göra tillvaron dräglig för
dem som sätts i efterhand efter bostadsbyggandet,
dels på att sörja för sin
primära uppgift: bevarandet av kronans
inre och yttre köpkraft.

Det är detta resonemang, herr talman,
som ligger bakom den reservation som
är gemensam för samtliga representanter
för oppositionspartierna i bankoutskottet.

I fråga om två andra avlämnade reservationer
skiljer jag mig från kollegerna
inom högerpartiet och skall därför
med några ord beröra orsaken till
att jag inte anslutit mig till dessa reservationer.

De som här i kammaren talat för de
två reservationerna har i stort sett hänvisat
till vad som i fjol sagts på motsvarande
punkter. Jag skulle kunna inskränka
mig till att göra detsamma,
men vill då uttala min förvåning över
att man återkommer med nästan exakt
samma formuleringar. Talet om att jämställa
den s. k. straffräntan, som bankerna
under vissa omständigheter har
att betala till riksbanken, med diskontot
och talet om ett dubbelt diskonto
och om olika nivå på diskontot ter sig
helt främmande för den som har till sin
dagliga uppgift att vara verksam inom
banksystemet. En sådan terminologi ger
enligt min mening en felaktig uppfattning
om vad det är fråga om, och den ger
också ett felaktigt intryck av betydelsen
av å ena sidan det officiella diskontot
och å andra sidan straffräntan. Det
är orsaken till att jag inte ansett mig
kunna följa med på den punkten.

Även det resonemang, som föres om
önskvärdheten av högre guldandel i
riksbankens behållning av utländska betalningsmedel,
finner jag ganska för -

Penning- och valutapolitiken

vånande. Det talas där om att en högre
andel guld skulle medföra en bättre
likviditet. Likviditet innebär ju betalningsberedskap
— tillgång till sådana
betalningsmedel som allmänt accepteras.
Att göra gällande att riksbankens
valutabehållning på något sätt skulle
vara mindervärdig i förhållande till guld
är en orimlighet.

Herr Åkerlund gjorde i fjol i första
kammaren ett uttalande, som antydde
att han befarade att en icke liten del
av riksbankens valutabehållning skulle
bestå av mjuka valutor. Det är ett förvånande
uttalande, eftersom herr Åkerlund
i egenskap av ledamot av bankoutskottet
har tillgång till de veckorapporter
som lämnas till bankofullmäktige.
Där kan han kontinuerligt följa att
så icke är fallet.

Huvuddelen av valutabehållningen
består naturligtvis, som finansministern
framhöll i första kammaren i fjol,
av dollar. Eftersom dollarn accepteras
världen över som betalningsmedel, innebär
detta en hög likviditet. Någon mening
i talet om att vi borde ha en högre
guldandel och motsvarande lägre del
av valutor får man endast fram, om
man tänker sig att herr Åkerlund har
andra bevekelsegrunder för sitt önskemål.

Det finns centralbanker som är angelägna
om att ha en mycket hög andel
guld. Antingen kan skälet därtill vara
detsamma som får privatpersoner att
hamstra guld, d. v. s. en förväntan och
förhoppning om stegring av guldpriset,
eller också är det fråga om maktpolitiska
skäl. Hade sådana motiv redovisats
för eu önskan om höjd guldandel, hade
man kunnat föra ett resonemang av
ungefär följande slag. Visst ligger det
starka intressen bakom önskemålet om
att höja guldpriset. Sådana intressen
finns hos de stora guldproducerande
länderna Sovjet och Sydafrika, vilka
skulle göra betydande vinster på ett sålunda
höjt guldpris. Vidare finns sådana
intressen hos länder som redan

138 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Penning- och valutapolitiken

lagt sig till med betydande guldkvantiteter,
t. ex. Frankrike och Kina. Å andra
sidan är det helt klart, att en mycket
stor del av världens nationer har
ett uttalat intresse av att bibehålla guldpriset
oförändrat. Hur det i längden
kommer att gå, är väl klokast att inte
profetera om. Så mycket kan man emellertid
säga, som att de som spekulerat
i en höjning av guldpriset hittills gjort
en mycket dålig affär på grund av den
räntelöshet som guldinnehav innebär.

Vad angår de andra skälen för att
förorda en väsentligt högre guldandel
— de maktpolitiska — så vet vi att
vissa stater, bl. a. här i Europa, protesterar
mot den ofrivilliga kreditgivning
till USA som blir en följd av att centralbanken
håller stora tillgodohavanden
i dollar. I det maktspelet har vi
ingen anledning att delta. För vår del
är det väl riktigare att bidra till det
förtroende och den stabilitet i det internationella
betalningssystemet som ett
accepterande av de stora valutorna
medför.

Med dessa ord, herr talman, har jag
sökt redovisa dels varför jag anslutit
mig till den reservation, som omfattas
av samtliga borgerliga ledamöter i utskottet,
dels varför jag icke kunnat förena
mig med de partikamrater som undertecknat
två separata reservationer.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att alltför länge uppehålla sig vid
dessa saker; vi har haft dem uppe i flera
år tidigare i ungefär likartat skick.
Dessutom har herr Regnéll visat det oberättigade
i ett par av de högerreservationer
som föreligger, och herr Carlshamre
har lovat att inte besvära kammaren
än en gång med att försvara
herr Åkerlunds uttalande. Den där de
Gaulleska politiken kan vi alltså lämna
åsido.

Detsamma gäller försöket att betrakta
straffräntan som ett separat diskonto.
Det finns bara ett diskonto, och det är

den utlåningsränta som riksbanken tilllämpar
vid normal långivning till bankerna.
Straffbestämmelser hör icke till
det normala och bör icke heller göra
det.

Vad som kanske har större politisk
betydelse utanför denna kammares väggar
är det resonemang som förs av reservanterna
då de talar om att de hade velat
ha en lägre ränta tidigare. Jag skall inte
nu gå in på den motion som föreligger
om en annan räntesats — den skall
tas upp vid en senare tidpunkt på dagordningen.
Naturligtvis kan man diskutera
vid vilken tidpunkt räntan skall
förändras. Särskilt om man gör det i så
flytande termer som centerpartisterna
här använder är det till intet förpliktande.
Å andra sidan saknas i centerpartisternas
reservation någonting om
vilka konsekvenserna blir av att man
genomför en räntesänkning tidigare än
den allmänna marknadssituationen motiverar.
Då måste man ju föra en strävare
skattepolitik. Har centerpartisterna
rekommenderat en sådan politik?
Nej, det har de inte gjort. Men om man
inte tar till en hårdare skattepolitik är
risken att man låter inflationen rulla
vidare; priserna fortsätter att stiga eftersom
man skapar en efterfrågeökning
på ett för tidigt stadium. Den faran
lämnar emellertid centerpartisterna helt
åt sidan i reservationen.

Det är alltså åtskilliga saker som inte
är med där. Det finns ingen som är angelägen
om att ha ett högre diskonto än
som är erforderligt eller som vill behålla
ett högt diskonto längre än som
är nödvändigt. Detta har inte heller varit
riksbankens strävan — det måste
bero på en misstolkning om centerpartiet
tror något sådant.

Vidare har riksbanken haft att ta
hänsyn till de två andra punkter som
jag nämnde, men det har ju inte centerpartisterna
ansett sig behöva göra. Därför
ter det sig inte särskilt tilltalande
för någon här i kammaren att stödja
deras reservation.

Nr 12 139

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Reservation 2 har avgivits gemensamt
av alla de borgerliga partierna. Mittenalternativet
har fått stöd av högern när
det gäller avlyften av byggnadskreditiven.
Man gillar inte att dessa skall följas
av beslut om nya byggnadskreditiv.
Vidare menar man att svårigheterna
beträffande bostadsbyggandets kreditförsörjning
har berott på riksbankens
åtgärder.

Jag tror att vi snarare bör gå in på
det resonemang som herr Regnéll förde
om det ambitiösa bostadsbyggande som
vi håller oss med här i landet. Vi gillar
alla att det byggs så mycket bostäder
som det någonsin är möjligt att få
fram, under förutsättning att detta inte
skapar svårigheter på andra håll. Vårt
bostadsbyggande går långt utöver de
flesta andra länders; våra 92 000 lägenheter
om året — eller 93 000 om man
vill använda den siffran — kan jämföras
med det numera borgerligt styrda
Norges, som — omräknat på vår befolkning
— är ungefär 70 000 lägenheter.
Den engelska siffran blir omräknad
på vår befolkning ungefär 55 000.
Räknar vi om den amerikanska siffra,
som var aktuell under hösten, till våra
förhållanden motsvarar den ett bostadsbyggande
av omkring 45 000 lägenheter
på en 12-månadersperiod.

Vi bedriver med andra ord ett mycket
ambitiöst bostadsbyggande, det är
inte fråga om annat. Fastställer vi då
en politisk prioritering för vissa behov
skapas svårigheter. Därför är det inte
möjligt att, såsom säges i reservation nr
2, realisera en friare kapitalmarknad samtidigt
som vi försöker att upprätthålla
detta ambitiösa bostadsbyggnadsprogram.

Skulle man komplettera reservationen
från högern, centern och folkpartiet
skulle jag vilja säga, att om vi vill ha en
friare kapitalmarknad, något som dessa
partier önskar, är det inte sannolikt att
vi kan upprätthålla vårt mycket ambitiösa
bostadsprogram. Vi ställs då inför
ett val, och de har för sin del tydligen

Penning- och valutapolitiken

vid detta tillfälle valt en friare kapitalmarknad
och därmed indirekt ett annat
och mindre ambitiöst bostadsprogram.
I valrörelsen var det emellertid inte kapitalmarknadsfrågan
som stod i centrum,
utan bostadsbyggandet — åtminstone
när det gällde ett par av dessa tre
förenade partier.

Ensidigheten hos reservationerna gör
det svårt för oss att stödja någon av
dem. Därför kan jag, herr talman, bara
instämma i bankoutskottets utlåtande
sådant som det föreligger, utan några
reservationer.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! När herr Hagnell talade
om bostadsbyggandet förbisåg han en
väsentlig punkt i folkpartiets, centerns
och högerns reservation. Det bör inte
ha undgått herr Hagnell att den kreditpolitik
som riksbanken bedrev under
1966 medförde mycket allvarliga störningar
på arbetsmarknaden. Därigenom
fick vi också en stor mängd byggnadsarbetare
som inte hade någonting att
göra därför att byggena inte kunde
komma i gång.

Herr Hagnell sade att bostadsbyggandet
i vårt land ligger högt, och det är
väl riktigt. Men vi har behov av ett högt
bostadsbyggande därför att det hos oss
finns en ovanligt lång ko av bostadssökande.
Och vår bostadsproduktion
skulle säkert ha varit ännu större, om
riksbanken på ett bättre sätt hade tillgodosett
bostadsbyggandet med kapital.
Då hade det blivit en mera jämn fördelning
av arbetena och därmed också en
större produktion.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag skall inte repetera
argumentationen rörande guldkassan.
Men jag reagerar litet mot herr Hagnells
sätt att handskas med jämförande siffror
när det gäller bostadsbyggandet. Hans
framställning var en för mig ny variant
av ett gammalt känt fenomen, de
berömda skrytsiffrorna.

140 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Penning- och valutapolitiken

Det går inte att räkna på det sättet,
herr Hagnell! Man kan inte utan vidare
överföra andra länders bostadsbyggande
på våra förhållanden genom att räkna
om siffrorna på Sveriges folkmängd.
I så fall får herr Hagnell vara snäll att
bl. a. ta reda på familjestorleken i de
skilda länderna, eller också bör han
räkna med rumsenheter i stället för
lägenheter. Det bor fler människor i
varje lägenhet om familjerna genomsnittligt
är större, vilket är fallet i samtliga
de tre länder som herr Hagnell
nämnde. Och skall vi börja räkna med
trångboddhet och rumsenheter per familj,
så ter det sig inte lika ljust för
Sveriges vidkommande med bostadsbyggandet.

Yad sedan beträffar Amerika, som enligt
herr Hagnell kommer upp till
knappt hälften av det svenska bostadsbyggandet
relativt sett, så bör man notera
att där inte finns någon brist på
bostäder. Amerikanerna bygger så mycket
bostäder de behöver.

Herr BÖRJESSON i Glömtninge (ep):

Herr talman! Jag tror att herr Hagnell
i sitt stilla sinne gärna skulle vilja
instämma i vår reservation.

Att en räntesänkning skulle bidra till
ytterligare inflation tror vi inte på. Men
det kan vara riktigt, som herr Hagnell
säger, att det är en bedömningssak när
man skall höja eller sänka räntan. Vi
har bedömt det så, att räntehöjningen
under det första halvåret 1966 var onödig
med tanke på den utveckling som
skedde under 1966. Man var väl inte
heller riktigt enig om denna räntehöjning
i de olika instanserna.

Under 30-, 40- och 50-taIen kunde vi
få till stånd ett kapitalbildande här i
landet utan att hålla så hög ränta som
nu. Sedan ATP-fonden har tillkommit
med alla sina 14 miljarder — eller vad
det kan vara — tycker vi att man inte
skulle behöva att som stimulerande medel
för kapitalbildningen ha en ränta

av en höjd som inte förekommit sedan
februari 1932.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Räntan behöver inte
vara så hög — så långt har centerpartiet
rätt. Men en lägre ränta kommer naturligtvis
att leda till en önskan om mera
kredit, vilket i sin tur skulle betyda
mera pengar i händerna på framför allt
småföretagarna —- inte sant? Och de
skulle gå ut och köpa mera varor, vilket
skulle leda till en prisstegring. Hur
hade ni tänkt balansera den prisstegringen?
Är det en prisstegring ni är ute
efter med er räntepolitik? Ni har nog
inte talat om hela sanningen med er
politik i det här avseendet.

Att sedan inte alla är eniga varje
gång riksbankens ledning beslutar om
en räntehöjning, utan att några gör
spekulationer på egen hand, är helt givet,
men det kan ju aldrig tänkas ett
läge, i vilket en riksbank inte skulle
få göra de nödvändiga ränteförändringarna
— uppåt eller nedåt — om inte
samtliga politiska partier var beredda
att stödja beslutet. Sådana bestämmelser
kan man inte ha. Så detta var inget
argument för att inte ta konsekvenserna
av en politik som inte alltid är angenäm.
Och ni vill ju inte ta konsekvenserna
av den andra politiken, som inte
heller skulle vara angenäm och som
man skulle behöva föra i stället. Den
har vi inte ens fått höra talas om i
reservationen.

Till herr Carlshamre vill jag säga att
det nog inte blir några större skillnader
i siffrorna för bostadsbyggandet i andra
länder, om vi räknar efter antalet
lägenheter eller efter antalet rumsenheter.
Det blir heller ingen skillnad om
vi räknar efter familjestorleken, ty så
stora familj eolikheter föreligger inte
dessa länder emellan att det beräkningssättet
kastar om siffrorna. Det finns för
övrigt annat att ta hänsyn till än bara
antalet rum, t. ex. husens och inredningens
standard.

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12 141

Jag tror därför inte att man med herr
Carlshamres ytterligare reservationer
kan komma fram till annat än vad jag
har sagt, nämligen att vi i det här
landet håller oss med ett mycket ambitiöst
bostadsprogram, som internationellt
sett ligger långt före de flesta
andra industrialiserade länders.

Herr Carlshamre har i och för sig
rätt, när han säger att det inte råder
någon brist på bostäder i Amerika. Men
vad är brist i det här fallet? Det avgörande
är väl människornas möjligheter
att med pengar i händerna efterfråga
den vara det gäller, alltså bostäder.

Med en arbetslöshet på 4,5 procent
•eller något i den stilen i USA — den
kan variera vid olika tillfällen — har
man ju en stor grupp, som inte kan
efterfråga lägenheter. I en slumbebyggelse
med människor, som inte kan efterfråga
lägenheter, uppstår inte heller
någon bostadsbrist. Det rådde inte på
1930-talet någon påtaglig brist på lägenheter
här i landet Lägenheter stod
tomma och ägarna hade svårt att få hyresgäster.
Vi vet alla, att om vi jämför
hur folk hade det då och nu, finner vi
att bostadsstandarden har stigit. Det borde
därför råda en ännu mindre bostadsbrist
än då. Förklaringen till att bristen
i stället ökat är väl den att vi nu har
ställt lägenheter till människornas förfogande
i relation till deras inkomster
på ett för dem mera gynnsamt sätt än
före kriget. Det är när vi kanske har
varit väl optimistiska i frågan om förutsättningarna
att få fram bostäder i den
takt som människor har haft möjlighet
att köpa dem som en brist har uppkommit.

Med en annan prispolitik —- och jag
förstår att det är dit högern syftar; högern
som i det fallet går tillsammans
med centerpartiet och folkpartiet, eftersom
de har en gemensam reservation
här —• vill man få bort den brist på
lägenheter som nu råder i vårt land.
Det framgår av den sista meningen i reservationen,
där man talar om behovet

Penning- och valutapolitiken

av en friare kapitalmarknad. Om en
friare kapitalmarknad också skall gälla
bostadsbyggandet, blir konsekvensen att
den brist som i dag föreligger mycket
snabbt kommer att sopas undan. Jag antar
att såväl högern som centerpartiet
och folkpartiet då är nöjda. Inom det
socialdemokratiska partiet är vi emellertid
inte nöjda och därför kan vi inte
ansluta oss till den reservation som ni
här kommit med.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Ingen förnekar, herr
Hagnell, att vårt bostadsbyggnadsprogram
är ambitiöst. Jag vill bara inte att
vi skall skryta med siffror som är felaktigt
använda, såsom här är fallet. Det
är nämligen, herr Hagnell, så stor skillnad
mellan familjestorleken exempelvis
i Amerika och den i Sverige att det,
om man räknar om herr Hagnells siffror
inte efter antalet invånare i landet
utan med avseende på antalet hushåll,
blir helt andra resultat. Det kommer
alldeles säkert att röra sig om skillnader
av storleken tiotusental. Sedan bör vi
över huvud taget inte föra in i resonemanget
slum och sådant, ty en bostadsslum
finns även i Sverige.

Tyvärr påverkas bostadsslummens
förhållanden inte nämnvärt —■ vare sig
i Amerika eller i Sverige — av nybyggandet,
ty de människor som bor i
slummen har inte råd att hyra de nya
lägenheter vi producerar. Snarare förvärras
deras förhållanden när vi river
hus, där de hade råd att bo, och bygger
andra, där de inte har råd att bo.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Herr Carlshamre säger
att det är »alldeles säkert» att det blir
en förändring så och så. Om herr Carlshamre,
när han använder detta uttryck,
menar att han är säker på saken eller
om han är tveksam vet jag inte riktigt.
Men herr Carlshamre kanske kunde låta
oss få ta del av siffror som visar att
det blir en sådan omkastning — med

142 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Penning- och valutapolitiken

hänsyn tagen till standard och kvalitet
i olika avseenden — som skulle motivera
också »levnadstiden» för de lägenheter
det här gäller. Hur solitt man
bygger lägenheterna skall ju också tas
med i dessa beräkningar.

Jag hoppas att herr Carlshamre presenterar
siffrorna för kammaren, när
han räknat fram dem. Jag är inte så
övertygad som han på att det blir någon
större förändring i denna bild.
Fortfarande har herr Carlshamre ingen
annan metod för att avskaffa bristen
på lägenheter än att tillämpa denna
friare kapitalmarknad, som finns på en
hel del håll i utlandet. Det är bara
glädjande att högern har fått med sig
både folkpartiet och centerpartiet på
en enhetlig oppositionslinje mot regeringen
på denna punkt. Vi får önska
god fortsättning.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Kan vi inte i denna
sena timme, herr Hagnell, hålla oss till
vad saken gäller? Det är inte alls fråga
om en stor bostadspolitisk eller bostadssocial
debatt utan bara om det
enkla förhållandet att herr Hagnell har
använt siffror vårdslöst och att jag velat
försöka få honom att medge det,
vilket kanske inte lyckas.

Jag har verkligen inga siffror till
hands. Det vore förvånande om jag hade
det, ty jag och alla andra torde ha
blivit överraskade av herr Hagnells sätt
att göra jämförelser.

En sak vet vi emellertid — och det
gör herr Hagnell också — nämligen
att Sverige ligger i botten av världens
nativitetsstatistik men USA i toppen,
kanske inte allra högst men bland de
högsta. Nativiteten påverkar familjestorleken.
Att antalet hushåll per ett visst
antal invånare är mycket väsentligt lägre
i Förenta staterna än i Sverige är
alldeles ostridigt, herr Hagnell, och
det behöver vi inga siffror för att visa.

Jag syftade inte till någonting mer
än att försöka förmå herr Hagnell att

rätta till sina siffror — men går det
inte så går det inte.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets utlåtande såvitt avser riksbankens
diskontopolitik

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) att utlåtandet i denna del måtte
läggas till handlingarna med gillande
av vad utskottet anfört; 2:o) att utlåtandet
i denna del måtte läggas till
handlingarna med gillande av vad som
anförts i reservationen 1 a) av herrar
Åkerlund och Enarsson; samt 3:o) att
utlåtandet i denna del måtte läggas till
handlingarna med gillande av vad som
anförts i reservationen 1 b) av herrar
Mattsson och Börjesson i Glömminge;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Börjesson i
Glömminge begärde likväl votering, i
anledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo’
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Börjesson
i Glömminge votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bankoutskottets utlåtande nr 6, såvitt
avser riksbankens diskontopolitik,
antager reservationen 1 a) av herrar
Åkerlund och Enarsson, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 1 b) av herrar Mattsson
och Börjesson i Glömminge.

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12 143

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 40 ja och 39
nej, varjämte 115 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren lägger
bankoutskottets utlåtande nr 6, såvitt
avser riksbankens diskontopolitik, till
handlingarna med gillande av vad utskottet
anfört i denna del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren lagt denna
del av utskottets utlåtande till handlingarna
med gillande av vad som anförts
i reservationen 1 a) av herrar
Åkerlund och Enarsson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns, att
flertalet av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen och att kammaren
alltså beslutat att lägga utlåtandet i
denna del till handlingarna med gillande
av vad utskottet anfört.

Det avsnitt som börjar med orden »1
anslutning till» och slutar med orden
»bostadsfinansieringen successivt ökar»

Herr talmannen gav propositioner på
dels att utlåtandet i denna del måtte

Penning- och valutapolitiken

läggas till handlingarna med gillande
av vad utskottet anfört, dels ock att
utlåtandet i denna del måtte läggas till
handlingarna med gillande av vad som
anförts i reservationen 2); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren lägger
bankoutskottets utlåtande nr 6, såvitt
avser bostadsbyggandets kreditförsörjning,
till handlingarna med gillande av
vad utskottet anfört i denna del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren lagt denna
del av utskottets utlåtande till handlingarna
med gillande av vad som anförts
i reservationen 2) av herr Åkerlund
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 103 ja och 90 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså beslutat att
lägga utlåtandet i denna del till handlingarna
med gillande av vad utskottet
anfört.

Det stycke som börjar med orden
»Valutapolitiken fortsatte» och slutar
med orden »ägt rum i utlandet»

Herr talmannen gav propositioner på
dels att utlåtandet i denna del måtte

144 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Användande av riksbankens vinst för år 1966

läggas till handlingarna med gillande
av vad utskottet anfört, dels ock att
utlåtandet i denna del måtte läggas till
handlingarna med gillande av vad som
anförts i reservationen 3) av herrar
Åkerlund och Enarsson; och beslöt
kammaren att lägga utlåtandet i denna
del till handlingarna med gillande av
vad utskottet anfört.

Utskottets omförmälan i övrigt under
punkten 1

Lades till handlingarna med gillande
av vad utskottet anfört.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15

Användande av riksbankens vinst för år
1966

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 7, angående användande av riksbankens
vinst för år 1966.

Utskottet hade i fråga om bankovinsten
för år 1966 inhämtat yttrande från
fullmäktige i riksbanken. I skrivelse
den 16 februari 1967 hade fullmäktige
hemställt, att utskottet ville föreslå riksdagen
besluta att av riksbankens tillgängliga
vinstmedel

a) ett belopp av 150 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1966/67;

b) ett belopp av 80 000 000 kronor
skulle överföras till kursdifferenskontot;
och

c) återstående belopp, 189 905 kronor
14 öre skulle kvarstå på räkningen för
odisponerade vinstmedel.

En reservant inom fullmäktige, herr
Kollberg, hade yrkat att med hänsyn
till den för året speciellt höga vinsten
ett belopp av 200 miljoner kronor skulle

inlevereras till statsverket och 30 miljoner
kronor tillföras kursdifferenskontot.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte besluta, att av riksbankens tillgängliga
vinstmedel

a) ett belopp av 150 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1966/67;

b) ett belopp av SO 000 000 kronor
skulle överföras till kursdifferenskontot;
och

c) återstående belopp, 189 905 kronor
14 öre, skulle kvarstå på räkningen
för odisponerade vinstmedel.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund, Hilding, Enarsson, Regnéll,
Larsson i Umeå och Löfgren, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte besluta, att av riksbankens
tillgängliga vinstmedel

a) ett belopp av 200 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1966/67;

b) ett belopp av 30 000 000 kronor
skulle överföras till kursdifferenskontot;
och

c) återstående belopp, 189 905 kronor
14 öre, skulle kvarstå på räkningen
för odisponerade vinstmedel.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Reservanterna när det
gäller detta utskottsutlåtande skiljer sig:
från majoriteten i fråga om i vilken
utsträckning riksbankens vinst skall inlevereras
till statsverket eller fonderas
i banken.

Reservanterna menar att då ett så stort
överskott har uppstått och då erforderliga
avsättningar har skett genom nedskrivning
av riksbankens värdepappersinnehav
en större inleverans till statsverket
skulle ha skett. Majoriteten vill
inleverera 150 miljoner och reservanterna
200 miljoner kronor. Såvitt vi
kan se finns det ingen anledning att

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12 145

Användande av riksbankens vinst för år 1966

riksbanken skall ligga med reserver
som inte är erforderliga, utan pengarna
bör i stället inlevereras till statskassan.

Principiellt måste det vara felaktigt
att samla så stora vinstmedel på hög i
riksbanken, att sådana åtgärder som
vidtogs år 1962 blir erforderliga. En
jämnare inleverans till statsverket är
därför att förorda när det gäller de
överskott som ej behövs för riksbanken.
Fullmäktige i riksbanken har inte
heller varit eniga om inleveransens
storlek. En av fullmäktiges ledamöter
har reserverat sig för en inleverans av
den storleksordning som reservanterna
förordar.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen vid
bankoutskottets memorial nr 7.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! När riksdagen förra
året behandlade frågan om hur riksbankens
beräknade vinst för år 1966
skulle disponeras hade man att ta ställning
till en högerreservation i vilken
hemställdes att, såsom tidigare påpekats,
200 miljoner kronor skulle inlevereras
till statsverket i stället för av
bankofullmäktige och bankoutskottets
majoritet föreslagna 150 miljoner kronor.

När vi i dag definitivt skall ta
ställning till frågan om hur många miljoner
av riksbanksvinsten som bl. a.
skall gå till statsverket har högern fått
förstärkning av folkpartisterna i utskottet,
vilka följer högerreservanterna.

Vad som inträffat sedan förra våren
och som kan motivera att folkpartiets
representanter i bankoutskottet anslutit
sig till högerreservationen, har jag
svårt att förstå, eftersom frågan i dag
gäller exakt samma sak som förra våren.
I bankofullmäktige finns visserligen
en folkpartireservant, men så var
fallet även år 1966.

Däremot har det inte vid något till -

fälle funnits någon högerreservant i
bankofullmäktige.

Bankoutskottets majoritet anser inte
att det har inträffat någonting som kan
förändra inställningen i denna fråga
från slutet av maj 1966 och till i dag.
Vi var väl beredda på att riksbanksvinsten
något skulle överstiga 200 miljoner.
Att riksbanksvinsten 1966 blev
så stor som 230 miljoner kronor hänger
delvis också samman med det höga ränteläge
som vi haft under året.

Utskottsmajoriteten var då som nu på
det klara med att riksbankens kursdifferenskonto
borde förstärkas avsevärt.
Detta sker också genom de nu föreslagna
80 miljonerna. Om riksdagen däremot
följde reservanterna, skulle det
med den tidtabellen ta tio år innan
detta konto uppnådde de cirka 700 miljoner
som fanns tillgängliga år 1961
före de avskrivningar som gjordes 1962.

Det finns således i den här delen goda
skäl att följa bankoutskottets rekommendation.

Reservanterna åberopar kursdifferenskontots
storlek före åren 1957—
1961. Detta konto var då inte större än
det är i dag. Reservanterna befarar att
en snabbare tillväxt av kontot ganska
snart kommer att aktualisera nya avskrivningar
i stil med de avskrivningar
som gjordes i början av 1960-talet. Jag
tror inte det i dag finns anledning att
spekulera över sådana åtgärder.

Vad i övrigt beträffar riksbankens
verksamhet och dispositionen av dess
vinst finns det anledning att betona
att riksbanken på intet sätt kan jämföras
med vilken affärsdrivande bank som
helst.

Principerna för dispositionen av riksbanksvinsten
har för övrigt så sent
som vid 1962 års riksdag fastslagits genom
bankoutskottets utlåtande nr 13
det året, där utskottet utförligt motiverar
dessa principer och bl. a. fastslår att
man vid inleverans av överskottsmedel
från riksbanken bör söka finna former
som inte medför några reala effekter

146 Nr 12

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Användande av riksbankens vinst för år 1966

utöver dem som sammanhänger med en
förändring av statsskuldens storlek.

Det är således, herr talman, enligt
utskottsmajoritetens mening oriktigt att
sikta in sig på att riksbanksvinsten skall
vara en inkomstkälla för statsverket. I
konsekvens därmed är det belopp som
nu föreslås inlevererat till statsverket,
150 miljoner, mer än väl tilltaget.

Den disposition av riksbanksvinsten
som bankoutskottet nu på rekommendation
av bankofullmäktige föreslår synes
därför vara realistisk, och med det anförda
ber jag att få yrka bifall till bankoutskottets
memorial nr 7.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Herr Franzén åberopar
det beslut som fattades av riksdagen i
maj 1966 om hur mycket av riksbanksvinsten
som skulle disponeras. Vad riksdagen
då på utskottets förslag sade var
att man skulle avvakta besked om hur
stor vinsten skulle bli. Först när man
sett hur stora riksbankens inkomster
varit kunde man rätt bedöma hur mycket
riksbanken kunde tåla att skicka in
till statsverket. Herr Franzén blandar
samman vad som diskuterades i maj
1966 och vad som kommit fram efter
bokslutet. Hans tolkning är i varje fall
rätt ovanlig.

Jag håller med herr Franzén om att
den reella effekten blir densamma, om
pengarna ligger i riksbanken eller tillförs
statsverket — den enda skillnaden
är att statsverket i senare fallet slipper
betala ränta.

Vad jag har vänt mig mot är att riksbanken
liksom i slutet av 1961 samlar
ihop så mycket i ladorna att man inte
orkar hålla mera utan är tvungen att
skicka en julklapp på 500 miljoner till
riksdagen. Det är inte så riksbanken
skall sköta saken. När riksbankens vinst
inte behövs för bankens normala skötsel
finns det inte anledning att spara
ihop pengarna, utan då bör de överlämnas
till den rätte ägaren, alltså svenska
staten.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Det går väl ändå inte
att förneka att det finns ett samband
mellan vad vi resonerade om den 26
maj 1966 och vad vi har att resonera om
i dag. Jag för min del anser att frågan
är praktiskt taget densamma. Den enda
skillnaden är att vi då hade att ta ställning
till den beräknade vinsten, medan
vi i dag har att ta ställning till den
reala riksbanksvinsten som har uppkommit
under 1966. Men det var väl ingen
hemlighet — som jag sade också i mitt
förra anförande — att riksbanksvinsten
torde komma att överstiga 200 miljoner
kronor. Att den blev så stor som 230
miljoner kronor kanske man inte kunde
säga vid det tillfället, men att den skulle
komma att överstiga 200 miljoner kronor
var vi ganska säkra på.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Åkerlund m. fl.

Onsdagen den 8 mars 1967 em.

Nr 12 147

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 122 ja och 68 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Sänkning av riksbankens diskonto

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av motioner om sänkning
av riksbankens diskonto.

I två till bankoutskottet hänvisade
likalydande motioner, nr 105 i första
kammaren av herr Werner och nr 140
i andra kammaren av herr Nilsson i
Gävle m. fl. hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till riksbanksfullmäktige
skulle föreslå fullmäktige att vidtaga
åtgärder i syfte att sänka riksbankens
diskonto.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 105 och II: 140 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anförde i anslutning till bankoutskottets
utlåtande nr 6 ber jag att få yrka
bifall till motionerna 105 i första kammaren
och 140 i andra kammaren.

Herr REGNÉLL (li):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:105
och II: 140; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Sänkning av riksbankens diskonto

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
onsdagen den 15 innevarande
mars.

§ 17

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 45, angående fortsatt valutareglering,
och

nr 46, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

1 18

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Gomér, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
befrielse för vissa jordbrukare
från fullgörande av militära repetitionsövningar
under vegetationstiden, samt
fru Ekroth, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
avtal med Storbritannien om s. k.
au pair-ungdomars arbets- och anställnin
gsförhållan den.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.56 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson