Nr 12 ANDRA KAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:12)

PROTOKOLL

RIKSDAGENS Kf»

Nr 12 ANDRA KAMMAREN 1963

22—27 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 22 mars

Sid.

Svar på frågor av:

herr Gustafsson i Borås ang. eventuella biverkningar vid användandet
av meprobamatpreparat.......................... 5

herr Börjesson i Falköping ang. kontrollen över privata sjukhem. 7
Svar på interpellationer av:

herr Hamrin i Kalmar ang. kommunindelningen.............. 8

herr Eliasson i Sundborn ang. giltighetstiden för pass.......... 14

Interpellationer av:

herr Helén ang. planeringen av fackskoleorganisationen........ 19

herr Gustafsson i Borås ang. godkännande av den år 1962 reviderade
konventionen till förhindrande av havsvattnets förorening

genom olja........................... 20

fröken Wetterström ang. åtgärder för återanpassning av straffade
till normal livsföring....... 21

Tisdagen den 26 mars

Svar på interpellationer av:

herr Lindström ang. uppsikten över brandskyddet vid vissa vård -

anstalter ............................................ 24

herr Enskog ang. skyddsföreskrifter för dykeriarbeten.......... 27

herr Larsson i Norderön ang. bidrag till fortbildning inom jord och

skogsbruket........................ 27

Interpellation av herr Vigelsbo ang. rätten att använda domänverkets
skogsvägar......................................... 31

1 —Andra kammarens protokoll 1963. Nr 12

Nr 12

Innehåll

Sid.

Onsdagen den 27 mars fm.

Meddelande ang. av Stockholmsområdets civilförsvarsförbund anordnad
information ........................................ 34

Utgifterna inom utrikesdepartementets verksamhetsområde:

FN :s särskilda fond..................................... 35

Internationella livsmedelsfonden........................... 92

Nämnden för internationellt bistånd (NIB): Avlöningar........ 94

Motioner om yrkesutbildning och frivilliginsatser.............. 95

Motioner om ett räntefritt lån till utvecklingsländerna......... 96

Motioner om en svensk nationalgåva till Algeriet.............. 96

Motioner om Sveriges anslutning till DAC................... 97

Livsmedelshjälp m. m. till de underutvecklade länderna.......... 98

Bidrag till Internationella utvecklingsfonden................... 99

Användande av värnpliktiga för uppbyggnadsarbete eller humanitärt

hjälparbete i utvecklingsländerna........................... 100

Kreditgarantier åt svensk varvsindustri m. m.................. 101

Riktlinjer för organisationen av folkbokförings- och uppbördsväsen det

m. m.............................................. 104

Förlustutjämning, progressionsutjämning och allmän öppen resultatutjämning
............................................. 109

Onsdagen den 27 mars em.

Meddelande ang. utrikespolitisk debatt........................ 113

Upphävande eller omläggning av viss indirekt beskattning........ 113

Lag om kreditaktiebolag, m. m............................... 115

Undersökning av den ekonomiska politikens inverkan på näringslivet,

m. m.................................................. 116

Ökat samhälleligt inflytande över näringslivet................... 118

Förstatligande av Svenska Cellulosaaktiebolaget................. 121

Förstatligande av oljehandeln................................ 127

Förstatligande av läkemedelsindustrien........................ 132

Det statliga stödet åt barnfamiljer........................... 139

Undantagande av skrivbyråernas serviceverksamhet från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde......................... 167

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 27 mars fm.

Statsutskottets utlåtande nr 3, rörande utgifterna inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde............................ 35

— nr 37, om anslag å tilläggsstat II till livsmedelshjälp m. m. till de

underutveckladeländerna................................ 98

Innehåll

Nr 12

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 38, rörande anslag till internationell biståndsverksamhet
...................................... 99

Andra lagutskottets utlåtande nr 19, om användande av värnpliktiga
för uppbyggnadsarbete eller humanitärt hjälparbete i utvecklingsländerna
.......................................... 190

Allmänna beredningsutskottets memorial nr 11, ang. överlämnande till
jordbruksutskottet av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner................................... 100

Statsutskottets utlåtande nr 40, ang. vissa kreditgarantier åt svensk

varvsindustri m. ....................................... 101

— nr 41, ang. riktlinjer för organisationen av folkbokförings- och

uppbördsväsendet m. ..................................... 104

Bevillningsutskottets betänkande nr 14, ang. förlustutjämning, pro gressionsutjämning

och allmän öppen resultatutjämning........ 109

Onsdagen den 27 mars em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 16, om upphävande eller omläggning
av viss indirekt beskattning............................ 113

— nr 28, om ändrad lydelse av punkt 2 av anvisningarna till 30 §

kommunalskattelagen...................................... 115

Bankoutskottets utlåtande nr 6, ang. lag om kreditaktiebolag, m. m... 115

— nr 7, om undersökning av den ekonomiska politikens inverkan på

näringslivet, m. ........................................... 116-

— nr 8, om utredning rörande ett ökat samhälleligt inflytande över

näringslivet............................................... 113

— nr 9, om eventuellt förstatligande av Svenska Cellulosaaktiebolaget
..................................................... 121

— nr 10, om förstatligande av oljehandeln...................... 127

— nr 11, om förstatligande av läkemedelsindustrien.............. 132

Första lagutskottets utlåtande nr 9, om lagändringar i syfte att öka

åldringarnas trygghet till liv och egendom................ 138

— nr 10, ang. omprövning av bestämmelserna rörande affischering. 139

— nr 11, ang. fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen samt lag

om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift............ 139

Andra lagutskottets utlåtande nr 16, om det statliga stödet åt barnfamiljer.
.................................................. 159

— nr 18, om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för medicin
i förebyggande syfte.................................. 167

— nr 20, ang. bidragsförskott till ensamstående mödrar samt utfyllnad
av vissa underhållsbidrag............................... 167

— nr 21, om undantagande av skrivbyråernas serviceverksamhet från

arbetsförmedlingslagens tillämpningsområde................... 167

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11, ang. vissa fastighetsbildningspro blem

vid sammanslagning av landskommun med stad.......... 170

»Hm:

■/''iv*

i tiT?XJ

Fredagen den 22 mars 1963

Nr 12

Fredagen den 22 mars

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 15 innevarande
mars.

§ 2

Svar på fråga ang. eventuella biverkningar
vid användandet av meprobamatpreparat Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har frågat mig om jag vill lämna, en redogörelse
för huruvida farliga biverkningar
har kunnat spåras vid användandet
av meprobamatpreparat. Med
anledning härav vill jag anföra följande.

Meprobamatpreparat har försålts i
Sverige sedan 1956. De har hela tiden
kunnat erhållas blott mot recept. Medlens
verkan uppges vara milt nervlugnande
med förhållandevis ringa sövande
effekt. De dämpar oro och ångest och
medför även en viss grad av muskelavslappning.
Akut uppträdande biverkningar
av preparaten betecknas av medicinalstyrelsen
som i regel oskyldiga
och anses främst kunna karakteriseras
som överkänslighetsreaktioner. Dock
har i vissa fall en tillvänjningsrisk kunnat
iakttas. Särskilt gäller detta i fråga
om kroniska alkoholmissbrukare. Det
bör även framhållas, att meprobamat
liksom åtskilliga andra nervlugnande
medel förstärker alkoholens berusningseffekt.
Att härvid aggressivitetstillstånd
skulle kunna inträda är säkerligen inte
uteslutet. Däremot finns enligt vad jag
inhämtat inga bestyrkta uppgifter om att
meprobamat utan samband med alkoholberusning
och i normala doser skul -

le utlösa aggressivitetstillstånd eller
medföra karaktärsförändringar.

Såsom framhållits i propositionen
1962: 184 ang. ny läkemedelsförordning
in. m. torde det vara sällsynt att ett läkemedel
har blott positiva egenskaper,
varför det vid läkemedelstillverleningen
och läkemedelskontrollen i varje särskilt
fall måste göras en avvägning mellan
det positiva värdet och de negativa
egenskaperna. Vad beträffar meprobamatpreparaten
torde, enligt vad som
upplysts mig, dessa vara så värdefulla
och riskerna för allvarliga skadeverkningar
av dem så förhållandevis små,
att de inte bör undandragas de många
patienter, som just genom dessa preparat
kan få lindring i olika sjukdomstillstånd
och återvinna hälsan.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min enkla fråga.

Nära nog varje vecka får vi i pressen
larmrapporter om skadliga biverkningar
av olika läkemedel. En del av vad
som skrives har väl ett sakligt underlag,
annat åter är journalistiskt färglagt men
verkar i alla fall ganska uppskakande.
Det kastar även en tvivlets och misstrons
skugga över nära nog allt vad läkemedel
och kontroll heter.

Jag har frågat statsrådet vad som är
sanningen om de s. k. lyckopillren Restenil
och andra meprobamattabletter.
Jag har gjort det efter larmande artiklar
i tidningar, och 1 000-tals i detta land
frågar som Pilatus fordom: vad är sanning?
Å ena sidan får man veta av framstående
läkare att en överdosering med
detta preparat kan framkalla epilepsi -

Nr 12

Fredagen den 22 mars 1963

Svar på fråga ang. eventuella biverkningar vid användandet av meprobamatpreparat

liknande anfall, liknande dem som kan
inträffa vid alkoholförgiftning. Tabletten
kan göra folk till våldsmän. Restenil
är farligt, och risken för tillvänjning är
stor, och det används ibland av ungdom
i berusningssyfte. Man varnar
starkt mot missbruk, men varningen
gäller konsumtionen över huvud taget.
Professor Möller i Köpenhamn kallar
konsumtionen enorm, enär vi förbrukar
flera tiotal ton årligen, och siffran verifieras
av docent Lars Engstedt på karolinska
institutet. Siffrorna säger i och
för sig ingenting mer än det att Restenil
är en konsumtionsvara. Men så kommer
en annan av våra största aftontidningar
och tar kollegan vid örat och pådyvlar
den en ovanligt beklaglig form av journalistik
och säger att rubriken inte har
ett spår av sanning och att varje uttalande
är överdrivet, snedvridet och felaktigt.
Rubriken kan man alltså kapa på
eu gång, och vad som är kvar av artikelinnehållet
när det överdrivna och snedvridna
och felaktiga är utsållat vet
ingen.

Vad som kvarstår hos allmänheten är
en stor känsla av otrygghet. Man vet inte
vad man kan lita på eller om man kan
lita på någonting över huvud taget.

En brittisk läkemedelsfirma betecknar
som överdrivet att hormonpreparatet
»Primolutn» skulle kunna orsaka
ändringar i ett fosters könskaraktär,
men samtidigt får man veta att danska
medicinalstyrelsen förbjudit allt slags
reklam för preparatet.

Jag vet väl att allt mänskligt vetande
haft och har att kämpa sig fram, men
neurosedyntragedien borde ha öppnat
ögonen på oss alla att läkemedel är sannerligen
ingenting att leka med. Vi har
alla, och jag antar med rätta, en viss
tillförsikt till att medicinalstyrelsen vakar
över läkemedlens verkan. Frågan
är om denna tilltro är riktig. Kan medicinalstyrelsen
— har man frågat sig
— effektivt arbeta i sitt svåra värv med
den personal som är behövlig och de
ekonomiska resurser som behövs. År

detta inrikesministerns mening? Arbetar
våra forskare och myndigheter under
sådana förhållanden med de medicinska
problemen att risken att varna
för sent reduceras till minsta möjliga
minimum?

Vad jag med min enkla fråga egentligen
ville fästa uppmärksamheten på är
att den senaste tidens erfarenheter från
läkemedelsområdet har gjort det nödvändigt
med skyndsamma åtgärder,
framför allt då det gäller att begränsa
riskerna för biverkningar av nytillkommande
preparat. Jag skall villigt erkänna
att helt riskfritt är väl intet mänskligt,
och helt riskfria kan väl medicinerna
aldrig bli, när gränsen mellan den botande
effekten och den skadande kan
ligga enbart i själva doseringen, eller i
individernas olika mottaglighet och reaktion,
eller ock i smygande långtidseffekter
som ingen klinisk prövning
kan förutsäga såvida den inte dras ut i
tiden till det orimliga.

Jag skulle ha känt mig litet mera tillfredsställd
med svaret, om inrikesministern
hade uttalat att han kommer att
följa denna fråga med den allra största
uppmärksamhet, men det kanske ligger
i svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det råder inga delade
meningar mellan herr Gustafsson i
Borås och mig. Jag har i svaret velat
framhålla att detta läkemedel såväl som
många andra har positiva verkningar
men också negativa. Man får inte bortse
från de negativa verkningarna. De
kan vara farliga och besvärande. Dessa
medel är receptbelagda, och man har
därmed velat förhindra att det normalt
förekommer en farlig dosering, men en
sådan kan inte helt uteslutas.

Beträffande medicinalstyrelsens möjligheter
att kontrollera och öva tillsyn
över läkemedlen vill jag framhålla, att
det önskemål som medicinalstyrelsen
fört fram om förstärkning av persona -

Fredagen den 22 mars 1963

Nr 12

Svar på fråga ang. kontrollen över privata sjukhem

len på läkemedelskontrollsidan har tillmötesgåtts
i förslag till riksdagen.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för hans senaste ord. De
gör mig ganska tillfredsställd och dämpar
till en del den ängslan som jag och
många med mig har hyst.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. kontrollen över pri''
vata sjukhem

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr Börjesson i Falköping har frågat
statsrådet och chefen för socialdepartementet
om han anser att nuvarande
kontroll över privata sjukhem kan garantera
en tillfredsställande vård av patienterna.
Sedan frågan överlämnats till
inrikesdepartementet för besvarande,
får jag anföra följande.

För enskilda sjukhem gäller numera
en av Kungl. Maj:t år 1960 utfärdad
stadga. Den reglerar sjukhem för både
kroppssjukvård och mentalsjukvård
samt omfattar även konvalescentvård.
De enskilda sjukhemmen är av mycket
varierande slag i fråga såväl om vårdens
art som beträffande hemmens storlek
och standard. Vid 1963 års ingång fanns
8 sjukhem av lasarettskaraktär med 648
vårdplatser, 129 sjukhem för kroppssjukvård
med 3 742 vårdplatser och 88
sjukhem för psykiskt sjuka med 1 542
vårdplatser.

Enskilt sjukhem får inte drivas utan
tillstånd av medicinalstyrelsen. Till
grund för tillståndsprövningen lägger
styrelsen yttranden från lokala sjukvårds-,
hälsovårds- och brandmyndigheter
samt från länsstyrelsen. Varje enskilt
sjukhem skall ha en föreståndare

och en anstaltsläkare. Föreståndarens
lämplighet prövas av medicinalstyrelsen,
och olika krav kan då uppställas allt efter
vårdens art. Om föreståndare för
sjukhem för långvarigt kroppssjuka inte
är legitimerad sjuksköterska, krävs i
regel att en sådan finns anställd. Vid
sjukhem för psykiskt sjuka fordras viss
utbildning i mentalvård. Föreståndarens
och anstaltsläkarens åligganden är preciserade
i stadgan. Läkaren skall bl. a.
bestrida läkarvården vid sjukhemmet
och tillse att där inte vårdas andra personer
än sådana, för vilka hemmet är
godkänt och som lämpligen kan få vård
där.

Den högsta tillsynen över de enskilda
sjukhemmen utövar medicinalstyrelsen.
Närmast under styrelsen utövas tillsynen
av tillsynsläkare, som är länsläkaren
eller med honom likställd förste
stadsläkare samt, när det gäller hem för
vård av psykiskt sjuka, vederbörande
hj älp verksamhetsläkare.

1960 års stadga innehåller i flera hänseenden
strängare bestämmelser än de
som fanns tidigare. Sålunda var förut
enskilda sjukhem med mindre än sex
vårdplatser samt konvalescenthem inte
skyldiga att söka tillstånd eller ha anstaltsläkare.
Enligt övergångsbestämmelser
får sådana hem fortsätta sin verksamhet
utan tillstånd men de skall ha
föreståndare och anstaltsläkare samt stå
under tillsyn. Medicinalstyrelsen har
vidtagit särskilda åtgärder för registrering
och kontroll av dessa inte tillståndspliktiga
enskilda sjukhem.

En väsentligt förbättrad kontroll har
uppnåtts genom den generella skyldigheten
att anställa anstaltsläkare. Inspektion
genom tillsynsmyndigheterna är
emellertid också nödvändig. Medicinalstyrelsen
företar inspektioner när det
finns särskild anledning därtill. Styrelsen
har därjämte en särskild läkare för
kontinuerlig inspektion, särskilt av vården
vid sjukhem för långvarigt kroppssjuka.

Tillsynsläkare bestämmer själv hur

Nr 12

Fredagen den 22 mars 1963

Svar på interpellation ang. kommunindelningen

ofta inspektion skall företas. Det har
inte varit möjligt eller ansetts lämpligt
att utfärda direktiv härom, eftersom inspektionsbehovet
varierar vid anstalter
av olika kategorier. Organisationen av
tillsyns- och inspektionsverksamheten
får numera anses tillfredsställande, och
man kan räkna med att den beslutade
länsläkarorganisationen och dess successiva
utbyggnad med biträdande länsläkare
och hälsovårdskonsulenter kommer
att göra inspektionsverksamheten
än effektivare när det gäller enskilda
sjukhem. Att skapa fullständig garanti
för att inte i något enstaka fall skäl till
anmärkning kan föreligga lär inte vara
möjligt. Enligt min mening får likväl
den ordning som med 1960 års stadga
och länsläkarreformen nu kommit till
stånd anses motsvara vad som krävs för
kontroll av att vården vid enskilda sjukhem
blir tillfredsställande.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få frambära mitt tack för det utförliga
svaret på min enkla fråga. Avsikten
med min fråga var att få klarlagt huruvida
nuvarande kontroll över privata
sjukhem kan garantera en tillfredsställande
vård av patienterna.

I vårt land har vi 225 enskilda sjukvårdsinrättningar.
Dessa fyller säkerligen
en viktig uppgift såsom ett komplement
till den av myndigheterna bedrivna
sjukhusvården. Jag är absolut övertygad
om att de allra flesta privata sjukvårdsinrättningar
kan betecknas som
bra — där patienterna får i alla avseenden
en god och kärleksfull omvårdnad
— men tyvärr finnes det också privata
sjukvårdsinrättningar där förhållandena
är mindre tillfredsställande. Det behöver
icke vara mer än en eller två dylika
sjukvårdsinrättningar för att allmänhetens
förtroende skall rubbas.

Det fall som under senaste tiden påta -

lats i radion och tidningspressen har
gett anledning till oro bland allmänheten,
inte minst bland alla de personer
som på ett eller annat sätt haft kontakt
med det aktuella sjukhemmet, exempelvis
genom att en närstående vårdats som
patient på sjukhemmet. Det har ju glädjande
nog visat sig att mycket av vad
som framkom i första programmet i
Sveriges nattradio beträffande det här
aktuella sjukhemmet var ganska starkt
färgat av sensation och överdrifter av
olika slag. Därmed inte sagt att allt var
i alla avseenden bra. Nej, trots radions
eventuella överdrifter blottades interiörer
som var mindre bra. Och man har
anledning att fråga sig om kontrollen
och inspektionen är helt tillfredsställande.

Genom inrikesministerns utförliga
svar har det framkommit hur inspektion
och kontroll verkställs. Jag skulle till
svaret vilja foga några reflexioner.

För att inspektionen av dessa privata
sjukhem skall nå den avsedda effekten
bör den ske helt oaviserad. Särskild
uppmärksamhet bör fästas vid hur personalen
handlägger sina i stora stycken
svåra arbetsuppgifter och vid att den
verkligen är skickad att handha vården
av sjuka människor. Väsentligt är alltså
att denna inspektion inte sker rutineller
slentrianmässigt.

Mycket i inrikesministerns redogörelse
vittnar om att instruktionerna för
den kontrollerande verksamheten är
tillfredsställande utformade. Icke förty
ifrågasätter jag, om det inte finns anledning
att överse de gällande instruktionerna.
Det kan finnas brister som tarvar
ett tillrättaläggande.

Herr talman! Jag vill än en gång tacka
för svaret på min enkla fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. kommunindelningen Ordet

lämnades på begäran till

Fredagen den 22 mars 1963

Nr 12

Svar på interpellation ang. kommunindelningen

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hamrin i Kalmar
har till mig riktat två frågor som har
samband med den nyligen beslutade
översynen av kommunindelningen. I den
första frågan ber herr Hamrin mig
redogöra för min uppfattning rörande
de samarbetsproblem som uppkommer
dä en ur kommersiell, ekonomisk och
kommunikationsmässig synvinkel ändamålsenlig
kommunblocksbildning förutsätter
samarbete över existerande länsgräns
och frågar i anslutning därtill
vilka särskilda åtgärder som planeras
för att underlätta ett kommunalt samarbete
i sådana fall. Den andra frågan
gäller om jag vill medverka till att de
med införandet av en enhetlig kommuntyp
sammanhängande problemen
behandlas med förtur av pågående utredning
rörande skilda kommunalrättsliga
frågor eller eljest särbehandlas så
att utredningsarbetet rörande nämnda
problem kan underlättas och påskyndas.

Till svar på frågorna får jag anföra
följande.

Såsom interpellanten framhåller får
man räkna med att kommuner på ömse
sidor om länsgräns i en del fall bör sammanföras
i ett kommunblock. Den framställda
frågan tar till eu början sikte på
svårigheter att nå samförstånd om blockindelningen
vid sådant förhållande.

Arbetet med förslag till indelningsplaner
pågår för närvarande i länsstyrelserna.
Förslagen skall senast den 31
mars i år insändas till Kungl. Maj :t. Enligt
direktiven bör länsstyrelserna samråda
i här avsedda fall, men det har
inte ansetts erforderligt att närmare reglera
hur detta samråd skall gå till. Önskvärt
är naturligtvis att enighet nås, men
man får räkna med att berörda länsstyrelser
i en sådan fråga kan komma till
skilda uppfattningar i sina planförslag.
Eftersom planerna skall fastställas av
Kungl. Maj :t kan ett enhetligt avgörande
komma till stånd. Ett av skälen till att
planerna skall fastställas av Kungl.

Maj:t och inte av länsstyrelserna är just
afl planeringen inte skall vara bunden
av länsgränserna. Självfallet kommer
samråd att tas med de berörda länsstyrelserna
och kommunerna.

När det sedan gäller samverkan inom
kommunblock som består av kommuner
i skilda län får man granska de olika
förekommande samarbetsformerna och
möjligheterna att tillämpa dem över
länsgräns.

I samband med riksdagsbeslutet om
den nya kommunindelningen uttalades
att man på skilda sätt borde verka för
att en samarbetsnämnd med rådgivande
och förslagsställande funktion skapas i
varje kommunblock. Länsstyrelsen borde
ta initiativ till bildande av sådan
nämnd, om den inte kom till stånd på
kommunalt initiativ. Samarbetsnämnderna
är inte reglerade i lag. De har
ingen beslutanderätt och kan inte handha
förvaltnings- eller verkställighetsbestyr.
Deras samansättning och arbetsuppgifter
bestäms av de deltagande kommunerna
själva. Av det sagda följer att
det inte föreligger något hinder att tillsätta
samarbetsnämnd för ett kommunblock
som består av kommuner i olika
län utan tvärtom är önskvärt inom dessa
kommunblock i lika hög grad som
inom övriga.

Även samverkan på grundval av avtal
kan förekomma mellan kommuner i
skilda län utan att några speciella arrangemang
behöver vidtas. I vissa fall
är interkommunal samverkan genom
avtal, som prövas av länsmyndighet, förutsatt
i lagstiftningen. Enligt brandlagen
är sålunda en förutsättning för
att kommun skall kunna befrias från
skyldighet att hålla brandkår att kommunen
träffat släckningsavtal med annan
kommun, och det är länsstyrelsen
som har att pröva avtalet. Eftersom
prövningen bara ankommer på länsstyrelsen
i det län där den kommun är belägen
som söker befrielse från brandkårsskyldigheten,
medför det inga svårigheter
att de kommuner som träffat

1* — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 12

Nr 12

Fredagen den 22 mars 1963

Svar på interpellation ang. kommunindelningen

avtalet är belägna i olika län. När det
gäller skolväsendet är frågan om samverkan
genom avtal över länsgränserna
till och med löst i lagstiftningen. Enligt
skollagen beslutar länsskolnämnden om
indelning i elevområden. Bör kommuner
i olika län ingå i samma elevområde
och kan berörda länsskolnämnder inte
enas, skall frågan enligt lagen hänskjutas
till Kungl. Maj :t eller myndighet som
Kungl. Maj :t bestämmer.

Vad slutligen beträffar samverkan i
kommunalförbund kan även sådan äga
rum mellan kommuner i olika län. Några
särskilda bestämmelser om förfarandet
vid bildandet av kommunalförbund i
dessa fall finns inte. Bestämmelsen i
kommunalförbundslagen att länsstyrelsen
skall fastställa förbundsordningen
får i dylika fall tillämpas så att förslag
till förbundsordning underställs båda de
berörda länsstyrelserna. Skulle dessa i
sin prövning komma till oförenliga beslut,
får konflikten lösas på det sättet
att frågan föres vidare till Kungl. Maj :t.
När kommunalförbund kommit till stånd
mellan kommuner i skilda län, är det
naturligt att förbundets organ samarbetar
med alla berörda länsorgan. Besvär
över beslut av förbundets organ förs
emellertid endast hos länsstyrelsen i det
län, där förbundet enligt förbundsordningen
har sitt säte.

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att samverkan mellan kommuner
i skilda län inte är någon principiell
nyhet. Sådan samverkan förekommer
redan nu såväl på grundval av avtal som
i form av kommunalförbund.

I direktiven för den nyligen tillkallade
länsindelningsutredningen har jag
uttalat, att de planerade kommunblocken
bör betraktas som de minsta enheterna
i samband med avgränsningen
och uppbyggnaden av de nya länen.
Detta understryker angelägenheten av
att kommunblocken bildas oberoende av
länsgräns. I sådana fall där sammanläggning
inom ett kommunblock medför
en justering av länsgränsen som inte

väsentligt rubbar underlaget för landstingets
och de statliga länsorganens
verksamhet behöver ett önskvärt och
genast genomförbart samgående till en
storkommun inte uppskjutas i avbidan
på resultatet av länsindelningsutredningens
arbete. I mera komplicerade
fall torde det däremot bli ofrånkomligt
att låta sammanläggningen anstå till dess
länsindelningsfrågan kan lösas i större
sammanhang.

Den beslutade kommunindelningsreformen
kommer uppenbarligen att beröra
ett mycket stort antal av våra stä der.

Såsom interpellanten framhåller
kan olikheter mellan kommuntyperna
försvåra sammanläggning av städer och
landskommuner. Det är därför angeläget
att olikheterna i möjligaste mån undanröjs.
Jag är helt ense med interpellanten
om att denna fråga rörande enhetlig
kommuntyp, som uppdragits åt
kommunalrättskommittén att pröva, bör
bringas till en snar lösning. Jag är också
beredd att ge kommittén sådan förstärkning
på sekreterarplanet att den
kan ta itu med berörda arbetsuppgift
jämsides med nu pågående arbete.

Vidare anförde:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
interpellationen.

Många problem har uppkommit i
samband med den pågående blockindelningen,
och annat var väl inte att vänta.
Jag har tagit upp två av dem i interpellationen,
och svaret har varit klarläggande
och utförligt. Några detaljer vill
jag emellertid ta upp till ytterligare belysning.

Den första frågan gällde bekymren då
blockbildning skär länsgräns. Det kan
framföras olika förslag från de båda
länen, för den händelse länsstyrelserna
inte kommer överens. Säkert kommer
det också att visa sig, när förslagen når

Fredagen den 22 mars 1963

Nr 12

Svar på interpellation ang. kommunindelningen

inrikesdepartementet, att så är fallet i
vissa län.

Det är väl ganska klart att får man
blockbildningen fastställd, behöver det
inte vålla några bekymmer beträffande
blockbildningen i fortsättningen. Om det
nu skulle vara svårt att få en överenskommelse
mellan länen i ett fall av denna
art, får man nog skriva den saken
på traditionens konto — om jag skall
uttrycka mig milt. Vi får väl hoppas,
att blockbildningen över länsgräns inte
kommer att innebära, och nu hoppas jag
att citationstecknet hörs, att det »förlorande»
länet eller landstingsområdet
inte glömmer bort sin gamla kommun
innan indelningen blivit ändrad. För
närvarande föreligger kanske den risken
i vissa fall.

Vad beträffar samarbetet över länsgränser
är inrikesministerns påpekande,
att det inte är någon principiell nyhet
alldeles riktigt, men i alla händelser
kommer fallen att bli betydligt flera
i fortsättningen. Det kommer att bli betydligt
vanligare, att man behöver detta
samarbete över länsgräns. Det är också
riktigt, som inrikesministern påpekar,
att det i vissa fall redan är bestämt i lag
hur detta skall gå till. Detta gäller beträffande
brandlagen och skolväsendet. I
andra fall får man hoppas samarbetet
kan åstadkommas på annat sätt. Det
skulle i så fall vara genom kommunalförbund
eller avtal. Av den redogörelse
som inrikesministern lämnat förefaller
kommunalförbundet vara mindre lämpligt.
Det är ju två länsstyrelser med deras
olika länsorgan som i så fall måste
kopplas in på ett samarbete med kommunalförbundet
såsom grund. Det är
kanske för övrigt inte det lämpligaste
samarbetet även av andra anledningar.
Även om man har förenklat lagstiftningen
har det visat sig vara ganska tungrott
med kommunalförbund. Samarbete
genom avtal får man däremot hoppas
kommer till stånd, och att det kommer
att gå bra.

Om jag ser på nästa fråga — sam -

manläggning över länsgräns —• vill jag
nog sätta ett frågetecken i kanten beträffande
inrikesministerns svar. Vad
innebär svaret i detta fall? Innebär det
att länsgränsen och landstingsområdets
gräns ändras i samband med sammanläggningen
av kommunerna? Detta måste
väl vara riktigt tolkat, eftersom svaret
innebär, att man inte behöver avvakta
länsindelningskommitténs arbete,
utan att man i så fall skulle få göra en
separat ändring av länsgränserna. Att
detta går är självklart, men det är väl
inte heller så lätt att göra sådana ändringar,
och fallen med blockbildning
över länsgränserna kommer, tror jag,
att visa sig bli ganska många. Det blir
få län som inte blir berörda av sådana
problem. Därför har jag redan i interpellationen
uttryckt en önskan att länsindelningskommittén
så fort som möjligt
skall försöka komma fram till ett beslut,
och när inrikesministern säger, att
man i vissa fall skall kunna göra en sådan
sammanläggning över länsgräns och
att man i andra fall får vänta på länsindelningskommitténs
arbete, måste det
väl ändå innebära, att inrikesministern
till sitt förfogande har en preliminär
plan för länsindelningen. I annat fall
bör det vara ganska svårt att tänka sig
en sammanslagning över nuvarande
länsgräns. Det kan ju faktiskt i så fall
äventyra den slutgiltiga och, som vi hoppas,
bästa lösningen som länsindelningskommittén
kommer fram till.

Beträffande frågan om samarbetsnämnd
är det väl inte mycket att tilllägga.
Det behöver inte bli några bekymmer
med nämnderna, även om blocken
går över länsgränserna. Som statsrådet
framhåller är ju samarbetsnämnderna
varken beslutande eller verkställande
organ. Där sker ett fullständigt
fritt samarbete utan dessa funktioner.
Jag vill emellertid där göra ett påpekande.
Som herr statsrådet självfallet
vet, kan länsstyrelsernas beslut inte bli
tvingande för samarbetsnämnderna, som
är helt frivilliga organ för de samarbe -

Nr 12

Fredagen den 22 mars 1963

Svar på interpellation ang. kommunindelningen

tande kommunerna även när fråga är
om kommunblock över länsgränserna.

Den andra frågan gällde enhetliga
kommuntyper, och där vill jag uttala ett
tack till statsrådet för det svar jag erhållit.
Det är en stor och omfattande
fråga, och troligen kommer bortemot
hälften av de bildade kommunblocken
att förutom landskommuner innehålla
en eller flera städer. Frågan berör sålunda
inte bara ett stort antal av våra
städer — som statsrådet påpekade •—-utan också nästan hälften av samtliga
landsbygdskommuner. Frågan bör därför
bringas till sin lösning snarast möjligt.

Indelningssakkunniga har i sitt betänkande,
avlämnat i februari 1961, i
kapitel 12 angivit alla de problem som
berör frågan om enhetlig kommuntyp.
Därefter har de olika frågorna tydligen
sorterats ut på andra utredningar, som
nu arbetar med dem. Även 1955 års
stadsutredning har i sitt betänkande
från januari 1962 gjort en sådan uppsortering,
och nu tycks det vara kommunalrättskommittén
som har hand om
de flesta frågorna. Och där finns både
stora och små problem.

För någon tid sedan lyssnade jag i
allmänna beredningsutskottet på eu debatt
om auktionsmonopolet. Det är visserligen
en liten fråga, men man kom
där ändå genast in på vad den kunde betyda
för lösningen av kommunindelningsfrågan.
Från landsbygdshåll hävdades
därvid, att när kommunindelningen
är klar får vi en annan ordning,
och frågan kommer att observeras
både när det gäller blockbildning
och sammanläggning av landsbygdskommuner
med stad. Detta är som sagt
en liten fråga, men har dock en viss psykologisk
betydelse i sådana här fall.

Bland de stora frågorna har vi bl. a.
den om tolagsersättning. Den har vi resonerat
om många gånger här i riksdagen.
En annan fråga, som ligger mig
närmare, är fastighetsbildningsväsendet.
Det är en stor fråga som det bråds -

kar att finna lösningen på, ty den vållar
nu både tveksamhet och bekymmer.
När fastighetsbildningskommitténs förslag
framlägges —• vilket väl sker i år
— får vi se om kommittén har löst frågan
i dess helhet, vilket jag knappast
tror. Det är nämligen inte bara en lagstiftningsfråga,
utan huvudmannaskapet
för fastighetsbildningsväsendet är också
ett organisatoriskt problem. Men även
om fastighetsbildningskommittén löser
lagfrågorna, så dröjer det sannolikt flera
år innan en ny fastighetslag kan träda i
kraft, och på den tiden kan mycket hända
som inte är så lyckligt och som stoppar
upp sammanläggningen mellan
landsbygds- och stadskommuner.

Slutligen vill jag tacka för det löfte
inrikesministern givit när det gäller förstärkning
av kommunalrättskommitténs
sekretariat. Många frågor bör nämligen
kunna behandlas och lösas före den 1
januari 1965, som är det kritiska datum
då många kommuner börjar sammanläggningarna.

Såvitt jag kan se är det bara en punkt
i svaret, som är litet dunkel, och som
jag därför skulle vilja ha förtydligad,
nämligen frågan vad sammanslagning
över länsgränserna innebär för länsoch
landstingsförvaltningen. Den måste
väl innebära att läns- och landstingsområdenas
gränser ändras?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Hamrin säger att vi får många frågor
som vi måste fundera på och ta ställning
till under hand. Till dem hör självfallet
frågorna om blockbildningar och
sammanläggningar av kommuner i skilda
län.

Ute i länsstyrelserna arbetar man för
närvarande med planer för länens indelning
i kommunblock, och vi har där
blivit litet överraskade av den energi
med vilken länen slår vakt om varje invånare
och nära nog varje kvadratmeter
mark inom länets område. Detta kan del -

Fredagen den 22 mars 1963

Nr 12

Svar på interpellation ang. kommunindelningen

vis sammanhänga med att vi haft överläggning
med länsstyrelserna — närmast
då landshövdingarna — om handläggningen
av dessa frågor, och därvid har
vi sagt att i kontroversiella frågor får vi
ta en gemensam överläggning med länsstyrelserna.
Om två länsstyrelser är inblandade,
så börjar vi med att diskutera
med dem hur en kommunblocksfråga,
där båda länen är berörda, lämpligen
bör lösas.

Men jag tror inte att detta skall bli så
svårt som det kanske ibland förefaller.
Det ger sig ganska snart hur områdena
hänger samman, om det är näringsgeografiskt
sammanhängande områden eller
inte. Den bestämningen bör vara möjlig
att göra ganska snart. De utredningsmän
som varit sysselsatta i länsstyrelserna
har också presenterat förslag med
dylik innebörd.

Sedan kommer den praktiska avvägningen,
och det är kanske där som litet
av känslomässigt tänkande kommit in i
bilden. Men den frivilliga uppläggning
vi haft, där man träffar samman och
försöker nå överenskommelser, tror vi
på. Den ger tid för funderande och övervägande
om vad som är bäst med hänsyn
till människorna inom de olika områdena.

Jag vill gärna peka på den utveckling
som varit i Göteborg och Malmö. Under
förre landshövdingen Karl Johan Olssons
ledning har man arbetat med inkorporerings-
eller sammanläggningsfrågor
för dessa två stora städer och
nått fram till ett formellt avtal. Man
skall påbörja ett samarbete och därmed
också en planering mellan staden Göteborg
och de s. k. Hisingekommunerna,
Torslanda, Säve och Tuve. Man förutsätter
att detta samarbete börjar omedelbart,
och man har också kunnat bli
överens avtalsmässigt om inkorporering
från Älvsborgs län av Angered och en
del av Stora Lundby. En ekonomisk uppgörelse
har också träffats med landstinget.
Om den är definitiv kan jag inte
säga, men den är i princip klar. Gärna

vill jag framhålla, att från stadens sida
vid den ekonomiska uppgörelsen visats
en generositet, som gjort att man på
båda sidor känner sig till freds.

Om och när detta ärende kommer till
Kungl. Maj :t blir det i form av en länsgränsjustering.
Avtalet finns, och vi
behöver inte fatta något beslut om det.
Vi får ta ställning till justeringen av
länsgränsen. Mitt svar på den fråga, som
herr Hamrin ställde i sin interpellation
och som han ansåg att jag givit ett något
dunkelt besked om, är att sådana
sekundära länsgränsjusteringar, där vi
har överenskommelse mellan parterna,
är möjliga och kommer att ske. Det blir
alltså en regelrätt länsgränsjustering.
Dessa frågor får vi således, som jag
sagt tidigare, i fortsättningen ta upp
med berörda länsstyrelser, när kommuner
från båda länen finns med i det tilltänkta
kommunblocket.

Samarbetsnämnd har vi ju inte lagstiftning
om, utan samarbetet sker frivilligt.
Jag tror emellertid att vi har
möjligheter att åstadkomma en viss påverkan
— inte hårdfört. Vi har ju redan
sagt, att vi tänker göra en inventering i
komnuinblocken beträffande kommunikationerna.
Kommunikationsministern
bär i konselj för någon tid sedan framlagt
ett beslut, som innebär uppdrag för
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att inventera
kommunikationsfrågorna inom
de tilltänkta kommunblocken. Där man
är överens mellan kommunerna kan vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och de
länsvisa organen omedelbart påbörja
ett sådant inventeringsarbete. Det syftar
till planer för en förbättring av
kommunikationsväsendet i den mån en
sådan förbättring är nödvändig med
hänsyn till förbindelserna mellan centralorten
och de omgivande orterna. Sedan
får vi överväga i vilken omfattning
medel kan ställas till förfogande för detta
ändamål. Så snart vi får in planerna
från länsstyrelserna tänker vi granska
dem och se hur snabbt vi kan fastställa
dem. Vi hoppas att arbetet skall kunna

Nr 12

Fredagen den 22 mars 1963

Svar på interpellation ang. giltighetstiden för pass

bedrivas under året. Om det blir möjligt
beror på arbetets omfattning, men vi
lcommer att sätta in så mycket folk vi
kan för att fullfölja det under denna tid.

En av de uppgifter som vi anser vara
mycket väsentlig är att se till de näringsgeografiska
förhållandena inom
kommunblocken. Där det är ett differentierat
näringsliv skall vi försöka underbygga
näringslivet, och där det är
brist på differentiering kommer lokaliseringspolitiken
in i bilden. Yi måste
arbeta med kommunblocken, som är de
kommunala enheterna, när vi sätter
igång med en kanske mera aktiv lokaliseringspolitik.

Detta är de kompletterande upplysningar
som jag har haft anledning att
lämna herr Hamrin som svar på de frågor
han ställt.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag tackar för de kompletterande
upplysningarna beträffande
ändring av länsgränserna — det var som
jag trodde.

Till sist vill jag bara påpeka, herr
statsråd, att visst kan länsstyrelserna påverka
kommunerna då det gäller tillsättande
av samarbetsnämnd. Men vi har i
utskottsutlåtande och riksdagsbeslut en
klar bestämmelse om frivilligheten, och
jag vet att inrikesministern känner till
det och kommer att respektera det. Jag
säger detta bara därför att när det resoneras
om dessa frågor i kommunerna,
är man alltid tveksam och frågar: »Vad
kommer att ske? Kommer detta verkligen
att bli frivilligt?» Jag får läsa upp
vad utskottsutlåtandet har sagt och
riksdagen beslutat. Jag är övertygad om
att inrikesministern kommer att respektera
det till dess att en majoritet av riksdagen
har en annan uppfattning. Man
kan här aldrig lova någonting för all
framtid, det är vi på det klara med.

Kommunblocken är ju heller inte bestämda
en gång för alla. Skulle utvecklingen
visa att kommunblocken behöver
ändras, finns möjligheten att göra

eu ändring. Den utvägen hoppas man
väl inte behöva tillgripa alltför många
gånger, ty det blir mycket omständligt.

Hela denna fråga om kommunblock
över länsgränserna visar att det är lyckligt
att fastställandebeslutet skall fattas
av Kungl. Maj:t, som då får ta ställning
till dessa frågor.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag tror att det inom
många områden kommer att visa sig
att samarbete är önskvärt och nödvändigt
och att kommunalmännen kommer
att inleda ett sådant. Utvecklingen själv
torde vara den starkaste drivkraften
härvidlag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. giltighetstiden
för pass

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har frågat mig om jag har uppmärksammat
de olägenheter för allmänheten
och det betydande arbete för
pass- och polismyndigheterna som föranleds
av att pass utfärdas med en giltighetstid
av endast fem år och om jag
är villig att snarast medverka till att
giltighetstiden för pass i allmänhet utsträcks
till tio år.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Enligt gällande passkungörelse får
pass utfärdas att gälla för en tid av
högst fem år. Giltighetstiden kan inte
förlängas annat än i vissa speciella fall
som bär saknar intresse.

Såsom interpellanten framhållit måste,
med hänsyn till den betydelse passet
bär som legitimationshandling, säkerhetskravet
självfallet tillmätas stor vikt.
Passet måste därför i allt väsentligt av -

Fredagen den 22 mars 1963

Nr 12

Svar på interpellation ang. giltighetstiden for pass

spegla de faktisika förhållandena. Som
bekant skall pass vara försett med välliknande
fotografi. Eftersom människors
utseende förändras med åren,
skulle det kravet i många fall inte vara
uppfyllt en längre tid efter det passet
utfärdats. Vidare föreligger risk att
passen efter en längre tids användning
blir otydliga, och sådana pass är uppenbarligen
mer ägnade att förfalskas eller
missbrukas på andra sätt. Ju längre giltighetstiden
är desto större är också
riskerna för att passen kommer i händerna
på och används av obehöriga.
Det är synpunkter av nu antydd art
som med hänsyn till säkerhetskravet
motiverat att giltighetstiden för pass
inte gjorts längre än fem år.

Frågan om passens giltighetstid har
varit föremål för behandling inom organisationen
för europeiskt ekonomiskt
samarbete, OEEC. Eu bland medlemsländerna
företagen undersökning visade
att giltighetstiden visserligen varierade
men inte översteg fem år. I anslutning
till denna undersökning bär
OEEC:s råd utfärdat en rekommendation
till medlemsstaternas regeringar
att överväga möjligheten att öka giltighetstiden
för enskilda pass upp till fem
år. Från svensk sida konstaterades i
samband därmed endast att våra bestämmelser
motsvarade rekommendationen.

För närvarande är också passens giltighetstid
i andra länder i regel högst
fem år. Härifrån utgör Danmark ett undantag.
Såsom nämnts i interpellationen
bär giltighetstiden där nyligen förlängts
till tio år, en åtgärd som dock
närmast torde ha föranletts av att man
av statsfinansiella skäl höjt passavgifterna.

Uppenbart är att man skulle minska
besväret för allmänheten och arbetet
för myndigheterna om passens giltighetstid
förlängdes till tio år. Olägenheterna
för allmänheten torde man dock
kunna minska även på andra vägar. Av
den utredning, som redovisas i riksda -

gens revisorers berättelse till 1963 års
riksdag, framgår visserligen att väntetiden
för erhållande av pass i regel är
kort. Under de tider av året då ansökningsfrekvensen
är låg uppgår sålunda
väntetiden till högst tre dagar i 19 län;
längre väntetid än 11 dagar förekommer
inte under dessa tider av året. Under
»högsäsongen» förekommer emellertid
betydligt längre väntetider. Antalet
pass som utfärdas per månad är
nämligen då mångdubbelt större än under
övriga månader, och i allmänhet
måste myndigheterna då anlita extrapersonal
i betydande omfattning.

I de fall då förhållandena kan anses
otillfredsställande sammanhänger detta
således mera med den ojämna fördelningen
av passärendena på årets olika
delar än med antalet ärenden i och för
sig. Självfallet kan allmänheten bidraga
till att nedbringa väntetiderna genom
att såvitt möjligt ansöka om pass under
de tider av året då frekvensen av
ansökningar är lägst. Såsom revisorerna
framhållit bör man på lämpligt sätt
sprida upplysning härom hos allmänheten,

Ytterligare en möjlighet att förkorta
handläggningstiden i passärendena är,
som riksdagens revisorer också berört,
att decentralisera handläggningen.
Det torde få ankomma på polisberedningen
att i samband med dess arbete
med att upprätta förslag till organisation
för det statliga polisväsendet
överväga lämpligheten av att decentralisera
avgörandena i passärenden från
de nuvarande passmyndigheterna till
polismyndigheterna.

Med hänsyn till de säkerhetssynpunkter
som måste beaktas i förevarande
sammanhang och till föreliggande internationella
rekommendationer anser
jag att andra möjligheter att minska
de påtalade olägenheterna bör prövas,
innan man närmare överväger den av
herr Eliasson anvisade vägen att generellt
förlänga giltighetstiden för passen.

Vidare anförde:

Nr 12

Fredagen den 22 mars 1963

Svar pa interpellation ang. giltighetstiden för pass

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag ber att få uttala
mitt tack till inrikesministern för att
han besvarat interpellationer. Men jag
kan tyvärr inte uttala mitt tack också
för innehållet i svaret. Jag hoppas att
statsrådet inte blir överraskad om jag
säger att svaret är överraskande negativt,
särskilt för att komma från herr
inrikesministern.

I vårt land bär ju antalet utfärdade
pass ökat väsentligt under senare år,
och vi torde kunna räkna med att genom
en fortsatt stegring kommer ungefär
en kvarts miljon människor per år
att skaffa sig pass. De har då först att
besvära den som utfärdar åldersbetyg.
Sedan skall de skaffa sig fotografier
jämte ett intyg om att fotografierna liknar
vederbörande passökande, varefter
de måste inställa sig hos pass- och polismyndigheten
två gånger.

När man läser interpellationssvaret
får man en känsla av att det måste vara
skrivet av någon som bott i Stockholm
ganska lång tid. Men många människor
bor ju inte i Stockholm eller i andra
städer, där det är nära till pass- och
polismyndigheten. Det finns människor
på landsbygden också, och de har ofta
ganska långt till landsfiskalen.

Man skall, när man diskuterar denna
fråga, inte inrikta sig endast på allmänhetens
väntetider och på de köer
som finns. Problemet är också att en
kvarts miljon människor måste offra
arbetstid och resekostnader för att kunna
skaffa sig pass. Självfallet får allmänheten
vara beredd på vissa besvär
för denna saks skull, men frågan är i
vad mån de kan minskas.

Argumenten i svaret verkar ovanligt
formalistiska och betraktelsesättet synnerligen
centralistiskt. Jag är helt på
det klara med att det av säkerhetsskäl
inte går att genomföra vilka lättnader
som helst härvidlag. Det är väl dock
önskvärt, både med hänsyn till allmänhetens
besvär och kostnader och med
hänsyn till att så många människor

ändå sysslar med dessa papper, att besvären
och den administrativa omgången
minskas till vad som är absolut nödvändigt.
Det är ur den synpunkten jag
ifrågasatt, om inte för pass i allmänhet
— d. v. s. för vuxna människor — giltighetstiden
skulle kunna utsträckas
från nuvarande fem till tio år. Statsrådet
avvisar åtminstone för närvarande
denna tanke med hänvisning till säkerhetssynpunkterna
och till föreliggande
internationella rekommendationer.

Passet har en utomordentlig betydelse
som legitimationshandling. Men inte
tror jag att det med fog går att hävda
att människor — i varje fall vuxna
människor — ändrar utseende så
snabbt att säkerhetskravet skulle åsidosättas,
om passens giltighetstid utsträcktes
från fem till tio år. Under alla förhållanden
kan väl inte människorna i
Sverige ändra utseende snabbare än
människorna i Danmark. Jag måste fråga:
Tror inrikesministern att den danske
justitieministern Hsekkerup och det
danska folketinget som, såvitt jag vet
enhälligt, antagit lagen om förlängd giltighetstid
för danska pass åsidosatt säkerhetskravet?
De måste väl ha haft
den absoluta uppfattningen att reformen
mycket väl är genomförbar.

Ett annat argument som anförs i interpellationssvaret
gäller rekommendationen
från OEEC — organisationen
heter ju numera OEECD. Detta argument
tycker jag är ännu mindre bärande,
ty rekommendationen innebär en
uppmaning till de länder som har kortare
giltighetstid för passen att utsträcka
giltighetstiden till fem år; åtminstone
har jag fått det intrycket när jag
läst svaret. I vart fall utgör rekommendationen
inget hinder för ett land att,
om det så önskar, utsträcka giltighetstiden
till över fem år. Det visar ju det
danska exemplet.

Jag hoppas att statsrådet har överseende
med att jag varit litet kritisk
och raljerande i inledningen. Men det
beror på att det synes mig som om man

Fredagen den 22 mars 1963

Nr 12

Svar på interpellation ang. giltighetstiden för pass

i statsrådets svar lagt ner mera möda
på att finna argument mot en reform i
detta hänseende än på latt undersöka
om reformen är möjlig att genomföra.
Det heter bl. a. i svaret, att reformen
i Danmark »närmast torde ha föranletts
av att man av statsfinansiella skäl höjt
passavgifterna». Jag skulle vara mycket
tacksam om jag kunde få en närmare
redogörelse för vad som avses härmed.
Det är riktigt att passavgiften höjts,
men enligt de uppgifter jag sett bl. a. i
pressen — jag reserverar mig för att de
kan vara felaktiga — har avgiften höjts
från tio till tjugo kronor. Är dessa uppgifter
riktiga — reformen träder i kraft
den 1 april i år, och de danska myndigheterna
här i Stockholm kan inte tala
om vad avgiften blir ännu men i folketinget
har förutsatts en höjning från tio
till tjugo danska kronor — innebär det,
när passens giltighet samtidigt fördubblas,
på lång sikt ingen förändring av
statskassans inkomster. Möjligen blir
det en ökning i initialskedet, men då
ger reformen knappast mer än en eller
två miljoner. Därför kan väl knappast
statsfinansiella skäl i första hand ha
varit avgörande — det gäller dock ett
land med eu budget på flera tusen miljoner.

Det är väl starkt, tycker jag, att ta
till såidana bär argument för att söka
bevisa det omöjliga i att genomföra den
reform jag efterlyst.

Jag vet inte om jag skall tolka herr
statsrådets svar så att han inte bara är
ovillig att pröva frågan om en generell
förändring av giltighetstiden för pass
till tio år utan också menar, att det
över huvud taget är omöjligt att utsträcka
giltighetstiden över fem år. På
den punkten vore jag tacksam för ett
förtydligande. Vill herr statsrådet inte
gå så långt som hans statsrådskollega i
Danmark gjort, med stöd av ett enigt
folkcting, borde det väl ändå vara möjligt
att pröva, om det inte går att komma
en bit på väg.

Låt mig i det sammanhanget påpeka

— jag förmodar att herr statsrådet bär
lagt märke till det också — att länsstyrelsen
i Värmlands län nyligen i ett yttrande
över statsrevisorernas uttalande
har sagt, att människor — i varje fall
människor över 25 års ålder — inte
ändrar utseende så snabbt att deras
signalement förändras. Länsstyrelsen
har uttalat den uppfattningen, att man
för personer över en viss ålder, förslagsvis
25 år, borde låta passen få en
giltighetstid av sju år.

Jag erkänner gärna att det naturligtvis
innebär förbättringar om man genom
en decentralisering av passärendena
till de lokala polismyndigheterna
kan minska allmänhetens besvär och
kostnader och den administrativa omgången,
men jag tror att herr statsrådet
och jag är överens om, att ifall man
kunde öka giltighetstiden för pass, i
varje fall för vuxna personer, utan att
detta medförde olägenheter ur säkerhetssynpunkt,
så skulle det betyda en
väsentlig minskning av den administrativa
omgången och allmänhetens besvär.

Jag hoppas då till sist, herr talman,
att jag har tagit miste när jag tolkar
herr statsrådets uttalande här alltför
negativt. Jag tillåter mig ändå ha en liten
strimma av förhoppning om att det
i herr statsrådets svar ligger en antydan
om att han — trots att han till
varje pris tycks vilja motsätta sig en
prövning av frågan — ändå inte helt
motsätter sig tanken att gå åtminstone
hälften så långt som danskarna och införa
en giltighetstid av sju, åtta år för
passen, i varje fall för människor som
är 18 eller förslagsvis 21 år.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag är beredd att göra
åtminstone en modifikation i min skrivning
i interpellationen, nämligen beträffande
det avsnitt där jag skriver att
de flesta människor förändras med

Nr 12

Fredagen den 22 mars 1963

Svar på interpellation ang. giltighetstiden för pass

åren. Jag konstaterar att herr Eliasson
i Sundborn inte förändras mycket.
Han ser det mesta ur centraliseringssynpunkt,
och därifrån utgår han
niära nog i fråga om vilket problem han
än diskuterar.

Han säger att det måste vara någon
som bott väldigt länge i Stockholm som
skrivit detta svar. I Stockholm har vi
de största svårigheterna på detta område,
och om några skulle klaga över
de långa väntetiderna så är det just de
som bor i stockholmsområdet.

Jag skall villigt erkänna att vi som
huvudsakligen bor på landsbygden har
längre avstånd när vi vill komma i kontakt
med de myndigheter som handlägger
passfrågorna. Men det är ju ändå
inte fråga om att var femte dag eller
var femte månad rusa iväg till myndigheterna
och begära pass. Jag tycker mig
behöva säga till herr Eliasson än eu
gång att det inte sker mer än vart femte
år. Jag bär sagt att med hänsyn till de
omständigheter jag redovisat — säkerhetsskäl
och annat — bör man tänka
sig för innan man förlänger giltighetstiden.
Men däremot bör vi vara överens
om att så långt som möjligt underlätta
för människorna att få sina pass.
P olisb er e d n i n ge it arbetar för närvarande
med frågan om centralisering av
olika uppgifter inom polisorganisationen.
Såvitt jag vet är polisberedningen
mycket avancerad i sin uppfattning om
möjligheterna att decentralisera många
uppgifter, bl. a. handläggningen av
passärenden. En sådan decentralisering
skulle vara värdefull och medföra
lättnader för dem som ansöker om pass.

Det torde inte vara obekant för herr
Eliasson hur den danska ekonomien
gestaltat sig under de senaste åren.
Danskarna har drabbats av ekonomiska
svårigheter och fått ett statsfinansiellt
underskott. De har ansett sig nödsakade
att på skilda vägar söka åstadkomma
en sanering, och man höjde då bl. a. avgifterna
för pass väsentligt. Men samtidigt
införde man den lättnaden för

medborgarna att man förlängde giltighetstiden.

Jag tror att det vore värdefullt att
se vilken verkan förlängningen av giltighetstiden
kommer att få i Danmark.
Om det visar sig att detta ur exempelvis
säkerhetssynpunkter och dylikt inte
blir några olägenheter, får vi på det
sättet gratis en erfarenhet, som vi kan
ta till vara i den mån vi vilt överväga
att förlänga passtiden. Yi har inte avskrivit
tanken. Möjligheten står kvar.
Vi har bara först velat pröva en del åtgärder
för att underlätta för människorna
att få sina pass. Visar det sig
att svårigheterna även framdeles kommer
att vara stora, är vi beredda att
överväga även en förlängning av giltighetstiden
för pass.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag skall inte yttra mig
så mycket i frågan om hur människorna
förändras, men jag drar den slutsatsen,
att inrikesministern själv vad utseendet
beträffar är ett alldeles utmärkt
bevis för att min tanke är fullt genomförbar.

Innan debatten slutar vill jag konstatera
att inrikesministern inte svarat på
min fråga, huruvida han anser att man
i Danmark har åsidosatt några oeftergivliga
säkerhetskrav. Det lär han väl
knappast vilja göra gällande. Jag tror
inte att han vill påstå att danska folketinget
och justitieminister Hsekkerup
genomfört en reform som skulle få den
konsekvensen.

Jag upprepar än en gång att nog är
det val ett svagt argument att påstå att
skälet för reformen i Danmark låg på
det statsfimamsiella planet. Om man fördubblar
passavgifterna och samtidigt
fördubblar giltighetstiden för pass, kan
det ju inte bil någon statsfinansiell
vinst att tala om.

Det är med viss tillfredsställelse som
jag konstaterar att inrikesministern i
sitt senaste inlägg höll dörren en smula
öppen för en reform; han ville först se

Fredagen den 22 mars 1963

Nr 12

Interpellation ang. planeringen av fackskoleorganisationen

konsekvenserna av vad som hänt i Danmark.
Jag hoppas bara att han inte anser
sig behöva vänta hela den nya giltighetstiden.
Även om inrikesministern
på grundval av polisberedningens arbete
skulle lägga fram förslag om överflyttning
av dessa ärenden till polismyndigheterna
— jag tycker att detta i och
för sig är en bra reform — hoppas jag
att min interpellation skall ha aktualiserat
frågan om passens giltighetstid
ytterligare och att inrikesministern vill
ta sig en funderare på möjligheten att
förlänga giltighetstiden till i varje fall
sju, åtta år. Jag tycker inte att en sådan
reform innebär att man obetänksamt
rusar i väg.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Eliasson frågar,
om man i Danmark bär åsidosatt säkerhetsskälen.
Jag vill inte göra något uttalande
i den frågan, utan jag kan bara
säga att det får erfarenheterna visa, sedan
man nu övergått till en väsentligt
längre giltighetstid för passen än man
tidigare haft.

I mitt förra inlägg glömde jag att
säga en sak. Herr Eliasson var vänlig
nog att påpeka, att organisationen heter
OECD och inte OEEC. Ja, det är riktigt
så till vida att namnet har ändrats
sedan den rekommendation avgavs, om
vilken vi talar i interpellationssvaret;
då hette den nämligen OEEC.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj :ts
å bordet vilande propositioner:

nr 81, angående vissa anslag för budgetåret
1963/64 till statens järnvägar
in. in.,

nr 88, angående utbyggnad av utbildnings-
och forskningsorganisationen i
Umeå, samt

nr 97, angående statsbidrag till kvällsgymnasier
för vuxna.

Vid föredragning av de å bordet vilande,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 58, angående övergång till
högertrafik, avgivna motionerna nr 742
och 743 hänvisades motionerna, såvitt
avsåg medelsanvisning, till statsutskottet
och i övrigt till behandling av lagutskott.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna nr
744—747; samt

till behandling av lagutskott motionerna
nr 748 och 749.

§ 8

Föredrogs den av herr Börjesson i
Falköping vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet angående åtgärder
mot valutasmuggling.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Interpellation ang;, planeringen av fackskoleorganisationen Ordet

lämnades på begäran till

Herr HELÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Inrättandet av fackskolor
utgör ett betydelsefullt led i de
skolbeslut som fattades vid föregående
års riksdag. Enighet nåddes om de riktlinjer,
som skolheredningen drog upp,
innebärande att man genom fackskoleorganisationen
skulle skapa ett attraktivt
alternativ till gymnasie- och yrkesutbildning.
Fackskolorna avsågs få ett
egenvärde. Det betonades särskilt att
traditionen från flickskolan och den
praktiska realskolan och de tillgångar
som dessa skolors pedagogiska erfarenheter
utgjorde skulle så långt möjligt
bevaras och ges liv i fackskolorna. Skolheredningen
ansåg att fackskolorna bor -

Nr 12

Fredagen den 22 mars 1963

Interpellation ang. godkännande av den år 1962 reviderade konventionen till förhindrande
av havsvattnets förorening genom olja

de kunna dra fördel av den uppsättning
erfarna lärare, de som regel goda lokaler
och den pedagogiskt ändamålsenliga
utrustning som flickskolan och den
praktiska realskolan inrymde.

Riktlinjerna för den fortsatta planeringen
av fackskoleorganisationen är
klart angivna i skolberedningens betänkande.
Det anförs där på s. 499 följande: »Det

synes nödvändigt, att tvååriga
fackskolor kommer att organiseras på
jämförelsevis varierande sätt på olika
orter. Skolornas storlek, existensen av
tidigare skolformer, tillgängliga lokaler
m. m. gör det vanskligt att, utöver tidigare
gjorda uttalanden om att grundskolans
högstadium i princip bör vara
fullständigt, rekommendera någon speciell
organisationsform som det generellt
bästa alternativet. En avvägning
mellan ekonomiska och pedagogiska
synpunkter blir nödvändig, liksom att
hänsyn tas till vad som för en orts
skolväsen på det hela taget är fördelaktigast.
En ganska stor frihet bör därför
ges den enskilda kommunen. Nedan
sammanfattas de olika alternativ, som
främst torde komma i fråga, och ett försök
göres att ange de väsentligaste föroch
nackdelar, som är förbundna med
dessa.

I. Fristående fackskola.

II. De olika fackskolorna — humanistiska,
tekniska, merkantila och socialekomomiska
— sammanförda, antingen
samtliga eller några av dem till fristående
''blandfackskolor’.

III. En eller flera fackskolor förbundna
med

a) fullständigt allmänt gymnasium eller
linje därav,

b) fackgymnasium,

c) högstadium av grundskolan,

d) yrkesskola.»

Skolberedningen gav således klart uttryck
för sina intentioner beträffande
fackskoleorganisationen. Beredningens
principiella skrivning om fackskolor -

nas egenvärde och kommunernas rätt
att själva besluta om anslutningsform
för fackskolorna har burits upp av eu
allmän opinion. Det skulle te sig utmanande
om inte de principer som bär
uppdragits blev fullföljda.

Den 8 oktober framförde gymnasieiitredningen
i en skrivelse vissa synpunkter
om samorganisation av gymnasier
och fackskolor. Denna skrivelse
och den aktivitet som pågått inom ecklesiastikdepartementet
för att samordna
planeringen av fackskolor och gymnasier
bär ingett oro hos många att skolberedningens
principer skulle vara på
väg att frångås. Till klarast uttryck bär
denna oro kommit genom att fem ledamöter
i faekskoleutredningen begärt befrielse
från sina uppdrag. Situationen
bär därvid blivit sådan att ett klargörande
av regeringens intentioner i detta
avseende måste åstadkommas.

Under hänvisning till den anförda
motiveringen anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få
ställa följande frågor:

1. Är herr statsrådet beredd att i det
fortsatta planeringsarbetet tillse att
skolberedningens och 1962 års riksdags
intentioner förverkligas betr. en
fackskoleutbildning med klart egenvärde
i förhållande till andra skolformer
på samma åldersstadium?

2. Är herr statsrådet beredd att ge garantier
för att kommunerna får den frihet
att själva planera den lokalmässiga
inplaceringen av fackskolorna som förutsattes
i skolberedningens rekommendation? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. godkännande av den
år 1962 reviderade konventionen till förhindrande
av havsvattnets förorening
genom olja

Ordet lämnades på begäran till

Fredagen den 22 mars 1963 Nr 12

för återanpassning av straffade till normal livsföring

Interpellation ang. åtgärder

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:

Herr talman! Alla som här i landet
följt utvecklingen av frågan om internationella
åtgärder till förhindrande av
oljeförorening av havsvattnet har med
oro iakttagit regeringarnas dröjsmål
med ställningstagande till de förslag till
mera effektiva skyddsbestämmelser, som
förra året antogs i London på en konferens
där ett 50-tal stater var representerade.
För genomförande av de
ändringar i 1954 års oljeskyddskonvention
som därvid beslöts krävs godkännande
av ett stort antal stater, och även
när denna förutsättning föreligger tar
det ytterligare ett helt år innan bestämmelserna
får bindande verkan. Denna
tidsödande procedur gör det ytterst angeläget
att sakens behandling påskyndas,
så att den nämnda förutsättningen
kan åstadkommas så snart som möjligt.

Den otålighet med vilken saken i vida
kretsar betraktas är lätt att förstå, ty
den förorening som fartygens oljeuttömningar
ute till havs förorsakar har vittgående
och olyckliga verkningar. Den
åstadkommer upprörande naturförstöring,
vållar massdöd av sjöfågel och skadar
fisket. Den förstör också semesterglädjen
för många människor, smutsar
ner segelbåtar och andra farkoster. Den
åsamkar hotell och badorter stora förluster
genom skada å egendom och genom
att sommargäster blir bortskrämda
och vållar vidare hamnstyrelser och
kommunala myndigheter stora kostnader
för rengöring av kajer och stränder
m. m.

I mer än 40 år har oljeplågan varit ett
problem men först på senare tid har
världens stater vidtagit åtgärder för att
hejda den. 1954 års konvention var ett
steg på vägen men dock alldeles otillräcklig.
De i fjol antagna bestämmelserna
skulle medföra avsevärda förbättringar,
särskilt i fråga om Östersjön och
Nordsjön, som ju i första hand angår
oss. Dessa vatten skulle bli helt skydda -

de mot oljeutsläpp, om blott bestämmelserna
kunde bringas i tillämpning.

Det är under sådana omständigheter
och i betraktande av de från många håll
ideligen inlöpande underrättelserna om
svåra oljeskador — i dagarna har tusentals
oljeskadade sjöfåglar fått avlivas
på Gotland — av största intresse att
få erfara vad regeringen anser sig kunna
göra för att påskynda behandlingen
av ärendet, i första hand genom skyndsamt
godkännande för Sveriges del av
1962 års konventionsändringar, men
även i syfte att förmå andra stater, vilkas
medverkan är nödvändig för att
göra slut på oljeplågan, att utan dröjsmål
handla på samma sätt.

De spörsmål, som behandlas i denna
interpellation, har av en partikamrat
rests också i en interpellation i första
kammaren. Med hänsyn till frågans betydelse
har jag ansett att också andra
kammaren bör få uppmärksamheten
riktad på angivna förhållanden.

Under hänvisning till ovan anförd
motivering hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få ställa
följande fråga:

Vad har regeringen för avsikt att göra
i syfte att påskynda antagandet och tilllämpningen
av de nya reglerna rörande
oljeskyddskonventionen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. åtgärder för återanpassning
av straffade till normal livsföring Ordet

lämnades på begäran till

Fröken WETTERSTRÖM (h), som yttrade: Herr

talman! Ur humanitär och social
synpunkt är det betydelsefullt att
en straffad person omedelbart efter anstaltsvistelse
ges möjlighet att anpassa
sig till normal livsföring. Mest kritiska

Nr 12

Fredagen den 22 mars 1963

Interpellation ang. åtgärder för återanpassning av straffade till normal livsföring

torde de första dagarna efter frigivningen
vara. Därest ej åtgärder vidtagits för
att anskaffa vederbörande bostad och
ett ordnat arbete medför sådan försummelse
ofta återfall.

Det är sålunda av största vikt att i god
tid före frigivningen föranstalta om att
de yttre betingelser skapas som är ägnade
att förhindra asocial tillvaro.
Skyddskonsulent och övervakare bör
därför i god tid underrättas om frigivningsdagen
och tidpunkten då den utskrivne
inträffar å angiven plats. Det
vore önskvärt, då så är möjligt, att en
första kontakt mellan övervakare och
den övervakade kunde ske redan före
frigivningen. Därigenom skulle större
garanti erhållas för att de primära förutsättningarna
vore för handen — bostad
och arbete — för en ordnad tillvaro.
Det är vidare ett oavvisligt krav
att samhället -— stat och kommun —
föregår med gott exempel då det gäller
att anställa och återanställa tidigare
straffad medborgare. Större förståelse
för den straffades problem bör därvid
kunna påräknas av arbetsmarknadens
parter, såväl arbetsgivare som arbetstagare.

Med stöd av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande fråga: Ämnar

herr statsrådet vidtaga några
åtgärder för att underlätta och intensifiera
återanpassningen av straffade till
normal livsföring?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 37, i anledning av väckta motioner
om anslag å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1962/63 till livsmedelshjälp
m. m. till de underutvecklade länderna,

nr 38, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag för budgetåret
1963/64 till internationell biståndsverksamhet
jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag'' till vissa kreditgarantier
åt svensk varvsindustri
m. in. jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående riktlinjer för organisationen
av folkbokförings- och
uppbördsväsendet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående förlustutjänming, progressionsutjämning
och allmän öppen resultatutjämning,

nr 16, i anledning av väckta motioner
om upphävande eller omläggning
av viss indirekt beskattning, och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 2 av anvisningarna
till 30 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370);

bankoutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om kreditaktiebolag,
m. m.,

nr 7, i anledning av väckta motioner
om undersökning av den ekonomiska
politikens inverkan på näringslivet,
m. in.,

nr 8, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande ett ökat samhälleligt
inflytande över näringslivet,
nr 9, i anledning av väckta motioner
om eventuellt förstatligande av Svenska
Cellulosaaktiebolaget,

nr 10, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av oljehandeln, och

Fredagen den 22 mars 1963

Nr 12

nr 11, i anledning av väckt motion om
förstatligande av läkemedelsindustrien;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
om lagändringar i syfte att öka åldringarnas
trygghet till liv och egendom,
nr 10, i anledning av väckt motion
angående omprövning av bestämmelserna
rörande affischering, och

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen
den 3 juni 1960 (nr 246) samt
lag om ersättning för skada i följd av
atomfartygs drift;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av väckta motioner
om det statliga stödet åt barnfamiljer,
nr 18, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
för medicin i förebyggande
syfte,

nr 19, i anledning av väckt motion
om användande av värnpliktiga för uppbyggnadsarbete
eller humanitärt hjälparbete
i utvecklingsländerna,

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående bidragsförskott till ensamstående
mödrar samt utfyllnad av vissa underhållsbidrag,
och

nr 21, i anledning av väckta motioner
om undantagande av skrivbyråernas serviceverksamhet
från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde;

tredje lagutskottets utlåtande nr 11, i
anledning av motioner angående vissa
fastighetsbildningsproblem vid sammanslagning
av landskommun med stad;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande fiskerilånefonden,
in. m. jämte i ämnena väckta motioner;
samt

allmänna beredningsutskottets memo -

rial nr 11, angående överlämnande till
jordbruksutskottet av vissa till allmänna
beredningsutskottet remitterade motioner.

§ 13

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från andra lagutskottet:
nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen
den 25 maj 1962 (nr 392) om liustrutilllägg
och kommunalt bostadstillägg till
folkpension, m. m.; och

nr 94, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande en allmän förkortning
av arbetstiden, m. m.; samt
från allmänna beredningsutskottet:
nr 92, i anledning av motioner om avveckling
av städernas auktionsmonopol.

§ 14

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 38, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1963/64,

nr 75, angående utrikesförvaltningens
organisation och personalbehov m. in.,
nr 85, angående organisationen av den
automatiska databehandlingen inom
statsförvaltningen, m. m.,

nr 92, angående nya grunder för den
statliga personalpensioneringen av vissa
icke-statliga grupper m. m.,

nr 100, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den
17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av
havandeskap,

nr 101, med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. in.,

nr 102, angående försäljning av viss
kronan tillhörig mark,

nr 103, angående vissa anslag för budgetåret
1963/64 till stöd åt konstnärlig
verksamhet in. m.,

Nr 12

Tisdagen den 26 mars 1963

nr 105, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1962/63,

nr 106, med förslag till grunder för
krigssjukvårdsutbildning av läkare och
lag om ändring i lagen den 27 november
1953 (nr 688) om hälso- och sjukvård
vid krig och andra utomordentliga
förhållanden, (krigssjukvårdslag), samt
nr 114, angående samordning av underhållet
av krigsmaktens telemateriel
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 750, av fru Gunne, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 58, angående
övergång till högertrafik,

nr 751, av fru Ryding in. fl., i anled -

ning av Kungl. Maj :ts proposition nr
68, med förslag till lag om semester,
in. m.,

nr 752, av herr Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 90, med
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 24 maj 1957 (nr
209) om skatt på sprit och vin, m. m.,
samt

nr 753, av herr Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 91, angående
säkerhetsinspektion av motorfordon,
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.13.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 26 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 19 och
den 20 innevarande mars.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

På grund av utlandsresa anhåller undertecknad
om ledighet från riksdagsgöromålens
fullgörande fr. o. m. den 27
mars t. o. m. den 4 april 1963.

Stockholm den 26 mars 1963

Gösta Skoglund

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Herr talmannen meddelade, att herr
Ekström i Björkvik enligt till kamma -

ren inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 23 innevarande
mars—den 1 nästkommande april.

Herr Ekström i Björkvik beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 4

Svar på interpellation ang. uppsikten

över brandskyddet vid vissa vårdanstalter Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindström har
frågat statsrådet och chefen för socialdepartementet,
om man inom socialdepartementet
observerat den bristfälliga
uppsikten över brandskyddet vid vissa
vårdanstalter och, om så är fallet, om

Tisdagen den 26 mars 1963 Nr 12

Svar på interpellation ang. uppsikten över brandskyddet vid vissa vårdanstalter

socialministern har för avsikt att vidta
erforderliga åtgärder så att alla vårdanstalter
får någorlunda likartad uppsikt
över .sitt brandskydd.

Sedan interpellationen överlämnats
till inrikesdepartementet för besvarande
får jag anföra följande.

Den 1 januari 1963 har ny brandlagstiftning
trätt i kraft. Enligt denna
skall liksom enligt den tidigare gällande
lagstiftningen brandsyn på alla
vårdanstalter och liknande anläggningar
ske en gång varje år. Ansvariga för
brandsynen är numera de kommunala
brandsynemyndigheterna, brandchefen
och skorstensfejarmästaren. Den nya
lagstiftningen innebär ökad effektivitet
i följande hänseenden, som har betydelse
för vårdanstalterna. Den regelbundet
återkommande brandsynen skall
koncentreras på sådana anläggningar
som är särskilt brandfarliga eller där
brand kan utgöra fara för ett större
antal människor. Till denna grupp hänförs
vårdanstalter av alla slag. Förbättrad
utbildning av landsbygdens
brandchefer har införts och kommer
så småningom att göra brandsyneförfarandet
där mera kvalificerat. Även
landskommunerna är nu skyldiga att
ha utbildad skorstensf ej armästare, som
är ansvarig för den brandsyn som avser
eldstäder, rökkanaler o. d. Dessa
skorstensfejarmästare har långvarig
och kvalificerad fackutbildning, och
tillgång till dem på landsbygden kommer
att få stor betydelse från brandskyddssynpunkt
särskilt i sådana fall
som det av interpellanten åsyftade, där
enligt vad jag inhämtat soteld till följd
av bristfällig skorsten varit den sannolika
brandorsaken.

I det system för brandsyn, som jag
här helt kort beskrivit, råder ingen
skillnad mellan stad och landsbygd och
inte heller mellan vårdanstalter av olika
kategorier eller hörande till olika
huvudmän. De kommunala brandsynemyndigheterna
är skyldiga och berättigade
att besiktiga dem alla.

Härutöver förekommer det i avsevärd
omfattning att länsstyrelsens expert i
brandförsvarsfrågor — länsbrandinspeldören,
som i regel är brandchef i
residensstaden — inspekterar olika slag
av vårdanstalter. Finner länsbrandinspektören
vid sina besiktningar anledning
till erinran brukar han föreslå
den kommunala brandsynemyndigheten
att vidtaga de åtgärder och göra de
förelägganden som behövs. Och omvänt
har de kommunala brandsynemyndigheterna
möjlighet att i tveksamma fall
vända sig till länets högsta sakkunskap
på området. Statens brandinspektion
har upplyst, att denna möjlighet utnyttjas
i hög grad.

Det finns således inte anledning anta
att brandskyddet i fråga om vissa vårdanstalter
— såsom interpellanten uttryckt
oro för — eftersatts, under det
att ålderdomshemmen i detta hänseende
skulle befinna sig i ett väsentligt
gynnsammare läge. Alla anläggningar
bedöms efter i huvudsak samma riktlinjer.

Detta sker genom att vägledande anvisningar
utfärdas från centralt håll.
I själva verket bär myndigheterna sedan
flera år tillbaka uppmärksamheten
riktad på brandfaran vid vårdanstalter.
Statens brandinspektion utfärdade
sålunda år 1956 anvisningar rörande
brandförsvaret vid ålderdomshem, barnhem
och liknande anläggningar. Dessa
anvisningar var riktade till de kommunala
brandsyneförrättarna och gällde
alla hithörande anläggningar. År
1960 har statens brandinspektion kompletterat
och moderniserat sina anvisningar
om brandskyddet vid olika anstalter.

Gjorda undersökningar har visat, att
för våra vårdanstalter i betydande utsträckning
används äldre träbyggnader,
som inte är tillfredsställande från
brandskyddssynpunkt. Efter hand som
dessa byggnader ersätts med nya anläggningar
minskar brandfaran högst
avsevärt. Det är emellertid inte möjligt

Nr 12

Tisdagen den 26 mars 1963

Svar på interpellation ang. uppsikten över brandskyddet vid vissa vårdanstalter

att nu avvara de äldre byggnaderna,
utan ansträngningarna bär gått ut på
att så långt möjligt förbättra brandskyddet
där.

Med anledning av Lockne-tbranden
har statens brandinspektion den 16
februari 1963 i samråd med bl. a. medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen utfärdat
ytterligare anvisningar. Brandinspektionen
understryker däri, att risken
för brand i ifrågavarande anstalter
alltjämt är stor samt att ansvaret
för att genomgripande förbättringar
kommer till stånd i första hand faller
på de lokala brandmyndigheterna. Inspektionen
rekommenderar brandsyneförrättarna
bl. a. att meddela omedelbart
förbud mot att begagna utrymmen
högre än en trappa för förläggning av
vårdtagare som inte kan snabbt förflytta
sig själva. Vidare rekommenderas
att sådana utrymmen efter en kortare
övergångstid inte alls skall användas
för förläggning av vårdtagare. Slutligen
bör olika byggnadstekniska brandskyddsåtgärder
utföras, utrymningsmöjligheterna
förbättras och automatiskt
brandalarm i större omfattning
installeras.

Sammanfattningsvis kan konstateras,
att tillsynen över brandförsvaret vid
vårdanstalterna ökar i effektivitet efter
hand som den nya brandförsvarsorganisationen
genomförs, att brandriskerna
vid vårdanstalterna minskar allteftersom
äldre anläggningar ersätts med
nya samt att åtgärder vidtagits för att
i nuläget så långt det är möjligt minska
faran för att människor kommer till
skada i samband med brand vid vårdanstalt.

Vidare anförde

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för det utförliga svaret
på min interpellation. Jag är villig
erkänna, att detta svar har skingrat
mycket av den oro man hyst inom

landstinget efter den tragiska brandkatastrofen
vid Lockne vårdhem. Det är
en enskild anstalt, som har stått under
medicinalstyrelsens inspektion, och de
inspektionsberättelser vi har fått har
bara varit positiva. Vi har levat i den
tron att även brandskyddet stod under
denna myndighets överinseende. Efter
katastrofen blev vi obehagligt överraskade
av att finna, att den lokala brandmyndigheten
var den som hade ansvaret.
Ute i landskommunerna är det ju
lekmän som svarar för brandskyddet,
och dessa besitter naturligtvis inte den
yrkeskunnighet som krävs för att denna
inspektion skall bli betryggande.

Inrikesministern har nu redogjort
för de förbättringar som redan skett
och för dem som är att vänta. Vi minns
alla katastrofen uppe i Lycksele, när
ålderdomshemmet där brann ned. Efter
den händelsen fick länsstyrelserna
i uppdrag att tillse att brandinspektionen
på anstalterna blev bättre, och så
har också skett under de senare åren.

Man kan inte komma ifrån tanken,
att brandinspektionen under en övergångstid
kanske inte blir så betryggande
som man skulle önska, om det alltjämt
skall åligga dessa små landskommuner
med frivilligt brandförsvar att
svara för brandskyddet — även om de
har rätt att påfordra länsbrandinspektörens
bistånd. Men jag är övertygad
om att därest alla goda krafter hjälps
åt skulle vi kunna få ett bättre sakernas
tillstånd.

Dagen efter brandkatastrofen talade
jag med föreståndarinnan för det vårdhem
för psykiskt efterblivna som brann
ned. Hon påstod bestämt att hon hade
väckt alla patienter och hjälpt dem utför
trapporna och vidare ut i det fria.
På grund av branden hade emellertid
den elektriska strömmen brutits. Det
var mörkt i byggnaden och utanför rasade
snöstorm. Patienterna begav sig
därför på nytt in i byggnaden och omkom.
Även en lekman inser svårigheten
att hålla så mycket vaktmanskap,

Tisdagen den 26 mars 1963

Nr 12

Svar på interpellation ang. skyddsföreskrifter för dykeriarbeten — Svar pa interpellation
ang. bidrag till fortbildning inom jord- och skogsbruket

att man kan hålla människorna utanför
brandfaran även i en sådan situation
som den jag har skildrat.

Vi får väl hoppas — och denna tanke
är alla landsting inne på — att det
skall vara möjligt att ersätta alla gamla
träbyggnader, som inrikesministern
talade om, med stabilare byggnader.
Därmed skulle vi alla kunna förnimma
en känsla av större trygghet även för
detta vårdklientel.

Med dessa erinringar, herr talman,
ber jag att ännu en gång få tacka inrikesministern
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. skyddsföreskrifter
för dykeriarbeten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Enskog har frågat,
om jag vill medverka till att skyddsföreskrifter
för dykeriarbeten skyndsamt
utfärdas.

Arbetarskyddsstyrelsen har den 4
mars 1963 utfärdat anvisningar angående
skydd mot yrkesfara vid dykeriarbete.
Dessa anvisningar behandlar
bl. a. anordnande av dykeriarbete, vissa
fordringar på och åligganden för
dykare, dykarskötare och dykarledare,
vidare signalsystem, dykerimateriel och
kontrollen däröver. I en bilaga till anvisningarna
lämnas redogörelser för
uppkomst, symtom, förebyggande och
behandling av sådana yrkesskador som
kan uppstå vid dykeriarbete. Dessutom
övervägs för närvarande inom arbetarskyddsstyrelsen
ett förslag som innebär,
att man skulle ställa vissa krav
från medicinsk synpunkt på personer,
som ägnar sig åt dykeriarbete.

Vidare anförde

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret på min
interpellation, som gällde om socialministern
vill medverka till att skyddsföreskrifter
för dykeriarbeten skyndsamt
utfärdas.

Som framgår av svaret har arbetarskyddsstyrelsen
nu utfärdat anvisningar
— de har visserligen inte ännu kommit
från trycket — angående skydd mot
yrkesfara vid dykeriarbete. Jag är tacksam
för detta, men jag tycker det är
egendomligt att det dröjt .så länge.

I tidskriften Arbetarskyddet, nr
9/1961, finns eu artikel om dykarna,
och där sägs det bl. a., att dåvarande
socialministern uppvaktats av representanter
för Svenska dykareföreningen,
vilka —• med hänvisning till en hemställan
om utredning av dessa spörsmål,
som ingavs till Kungl. Maj :t den
5 oktober 1944 — framhållit önskvärdheten
av att skyddsföreskrifter utfärdas
så snart som möjligt.

I tidskriften sägs vidare: »Socialministern
lär ha ställt sig mycket positiv
till de uppvaktandes begäran och utlovat
sitt personliga stöd för att deras
krav i görligaste mån tas upp till behandling
inom allra närmaste tiden.»
Detta var alltså 1961.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka socialministern för det positiva
svaret på min interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. bidrag till

fortbildning inom jord- och skogsbruket Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Norderön
har frågat, om jag är villig medver -

Nr 12

Tisdagen den 26 mars 1963

Svar på interpellation ang. bidrag till fortbildning inom jord- och skogsbruket

ka till att även inom jord- och skogsbruksnäringarna
verksamma, som har
behov av fortbildning inom resp. näringsgren,
medges rätt till utbildningsbidrag
för bevistande av fortbildningsoch
omskolningskurser.

Inledningsvis vil! jag understryka, att
jag delar interpellantens uppfattning
att det föreligger ett starkt behov av
yrkesutbildning inom jord- och skogsbruket.
Såvitt jag förstår torde det dock
inte vara herr Larssons avsikt att vi
skall behandla detta vidsträckta spörsmål
i det här sammanhanget. Om så
hade varit fallet, skulle interpellationen
ha riktats till jordbruksministern.
Mitt svar kommer därför att begränsas
till den yrkesutbildning som bedrives
med medel från anslaget till omskolning.

Arbetsmarknadsmyndigheterna är bemyndigade
att utge utbildningsbidrag
till arbetslösa, partiellt arbetsföra, ensamsfällda
kvinnor, medelålders och
äldre — manlig eller kvinnlig — arbetskraft
samt flyktingar. I årets statsverksproposition
har chefen för inrikesdepartementet
föreslagit, att denna
uppdelning i olika kategorier skall upphöra.
Bidrag bör kunna utgå, om utbildningen
är ägnad att underlätta en
stadigvarande arbetsplacering, som annars
inte kan komma till stånd, och
om arbetslöshet, risk för arbetslöshet
eller placeringssvårigheter föreligger
för vederbörande. Någon begränsning
till vissa yrkesområden har aldrig tilllämpats
och är inte heller avsedd för
framtiden.

Strukturförhållandena inom skogsocli
lantbruksnäringarna medför, att
sysselsättningsproblemen i dessa näringar
delvis har annan karaktär än
vad som i regel är fallet inom andra
näringar. Arbetsmarknadsstyrelsen har
tagit hänsyn till dessa förhållanden i
sin verksamhet. Styrelsen har lämnat
anvisningar, som ger möjligheter att
tillgodose behovet av utbildningsbidrag
vid sådan fortbildning och omskol -

ning som föranledes av undersysselsättning
inom dessa näringar.

Bland säsongarbetslösa och undersysselsatta
småbrukare samt lant- och
skogsarbetare föreligger ett behov av
att vidga yrkeskunskaperna för att därmed
förbättra sysselsättningsmöjligheterna.
Arbetsmarknadsstyrelsen har
uppmärksammat dessa förhållanden och
har därför sedan flera år anordnat särskilda
fortbildningskurser för dessa
grupper. Kurskostnaderna betalas av
arbetsmarknadsstyrelsen eller i vissa
fall av lantbruksstyrelsen. Deltagarna
får utbildningsbidrag enligt de i interpellationen
refererade bestämmelserna.

Valet av ämnen till fortbildningskurserna
— liksom ämnesvalet till alla
andra av arbetsmarknadsverket anordnade
kurser — sker i samråd med vederbörande
fackmyndigheter och andra
berörda organ, inte minst näringslivets
organisationer. Vid fortbildningskurserna,
vilkas längd varierar från 2
till 6 veckor, meddelas utbildning bl. a.
i traktorkörning, maskinskötsel, byggnadsvård
och skogsavverkning. Varken
från fackmyndigheterna eller från annat
håll har det framförts förslag om
att anordna sådana kurser i specialproduktion,
som nämnes i interpellationen.
Enligt min mening bör inte heller
dylika kurser sättas i gång enbart på
arbetsmarknadsmyndigheternas initiativ.
I och för sig möter det inget hinder
att infoga sådan utbildning i arbetsmarknadsmyndigheternas
utbildningsverksamhet.
Jag vill dock understryka,
att denna verksamhet endast
vänder sig till personer med sysselsättningssvårigheter.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret på min interpellation.
Som statsrådet framhåller
finns det bland säsongarbetslösa och
undersysselsatta småbrukare samt bland

Tisdagen den 26 mars 1963

Nr 12

Svar på interpellation ang. bidrag till fortbildning inom jord- och skogsbruket

lant- och skogsarbetare behov av vidgade
yrkeskunskaper, som kan förbättra
sysselsättningsmöjligheterna för dem.
Situationen för dem måste sägas vara
densamma som för andra grupper med
sysselsättningsproblem. Det är gott och
väl att de kan få en förbättrad yrkesutbildning
genom arbetsmarknadsstyrelsens
fortbildningskurser. Kanske
skulle man vilja tillägga, att det vore
önskvärt att dessa möjligheter bleve
bättre kända bland de berörda grupperna.

I min interpellation tog jag upp ett
särskilt problem i sammanhanget, nämligen
möjligheten att inrikta sådana
fortbildningskurser på olika former av
specialproduktion. På den punkten är
interpellationssvaret kanske inte alldeles
tillfredsställande. Det möter, säger
statsrådet, inget hinder att infoga en
sådan utbildning i arbetsmarknadsmyndigheternas
verksamhet. Statsrådet anser
dock inte att dylika kurser bör sättas
i gång enbart på arbetsmarknadsmyndigheternas
initiativ. Huvudsaken
är givetvis att kurserna kommer till
stånd. Anses det nödvändigt att arbetsmarknadsstyrelsen
skall samråda med
andra myndigheter, t. ex. lantbruksstyrelsen,
så är det ingenting att säga om
det. En sådan isamverkan är givetvis
endast till fördel.

Jag riktade uppmärksamheten på specialproduktionen
därför att jag tror
att man just bär bär goda utvecklingsmöjligheter
för t. ex. det norrländska
jordbruket och därmed också ökade
sysselsättningsmöjligheter för dem som
är verksamma i jordbruket. En övergång
till en intensivare specialproduktion
skulle för många leda till förbättrad
sysselsättning och lönsamhet. Kurser
för olika former av specialproduktion
måste såvitt jag kan förstå helt
ligga inom ramen för fortbildnings- och
omskolningskursernas syfte. Det bör
vara självklart, att de som är yrkesverksamma
inom jordbruket skall få
sådana utbildningsmöjligheter på sam -

ma villkor som andra grupper som berörs
av arbetsmarknadsstyrelsens omskolningsverksamhet.
Även om man
från fackmyndigheternas sida ännu inte
sagt någonting i saken, tror jag att det
skulle vara klokt om socialministern
ville ta ett initiativ på området, naturligtvis
gärna i samråd med jordbruksministern.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Vid föredragning av Kungi. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 38, angående
allmän beredskapsstat för budgetåret
1963/64, hänvisades propositionen,
såvitt avsåg jordbruksdepartementets
verksamhetsområde, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 75, angående utrikesförvaltningens
organisation och personalbehov m. m.,
nr 85, angående organisationen av den
automatiska databehandlingen inom
statsförvaltningen, m. m., och

nr 92, angående nya grunder för den
statliga personalpensioneringen av vissa
icke-statliga grupper m. m.; samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 100, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen
den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande
av havandeskap.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 101, med
förslag till förordning angående upphävande
av förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt, m. m., hänvisades
propositionen, såvitt avsåg det
under 2) upptagna förordningsförslaget,
till statsutskottet och i övrigt till
bevillningsutskottet.

Nr 12

Tisdagen den 26 mars 1963

Härefter föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj ds å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 102, angående försäljning av viss kronan
tillhörig mark; och

till statsutskottet propositionen nr
103, angående vissa anslag för budgetåret
1963/64 till stöd åt konstnärlig verksamhet
in. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds å
bordet vilande proposition nr 105, angående
ytterligare utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1962/63,
hänvisades propositionen, såvitt avsåg
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj ds å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 106, med förslag till grunder
för krigssjukvårdsutbildning av läkare
och lag om ändring i lagen den 27 november
1953 (nr 688) om hälso- och
sjukvård vid krig och andra utomordentliga
förhållanden, (krigssjukvårdslag);
samt

till statsutskottet propositionen nr
114, angående samordning av underhållet
av krigsmaktens telemateriel m. in.

§ 8

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 750, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 58, angående
övergång till högertrafik, hänvisades
motionen, såvitt avsåg medelsanvisning,
till statsutskottet och i övrigt till
behandling av lagutskott.

Härefter föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionen
nr 751; och

till bevillningsutskottet motionen nr
752.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 753, i anledning av

Kungl. Maj ds proposition nr 91, angående
säkerhetsinspektion av motorfordon,
m. m., hänvisades motionen, såvitt
avsåg punkten 1 i propositionens hemställan,
till behandling av lagutskott och
i övrigt till statsutskottet.

§ 9

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 3, 37, 38, 40 och
41, bevillningsutskottets betänkanden nr
14, 16 och 28, bankoutskottets utlåtanden
nr 6—11, första lagutskottets utlåtanden
nr 9—11, andra lagutskottets utlåtanden
nr 16 och 18—21, tredje lagutskottets
utlåtande nr 11, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1 och 5 samt allmänna
beredningsutskottets memorial
nr 11.

§ 10

Föredrogs den av herr Helén vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående planeringen av
fackskoleorganisationen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Borås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående godkännande
av den år 1962 reviderade konventionen
till förhindrande av havsvattnets
förorening genom olja.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Föredrogs den av fröken Wetterström
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående åtgärder för

Tisdagen den 26 mars 1963

Nr 12

Interpellation ang. rätten att använda domänverkets skogsvägar

återanpassning av straffade till normal
livsföring.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att andra lagutskottets utlåtande
nr 19 och allmänna beredningsutskottets
memorial nr 11 skulle i angiven
ordning uppföras närmast efter statsutskottets
utlåtande nr 38 bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 14

Interpellation ang. rätten att använda
domänverkets skogsvägar

Ordet lämnades på begäran till

Herr VIGELSBO (ep), som yttrade:

Herr talman! Kungl. domänverket
har vid vissa av sina skogsvägar vid
dessas anslutning till allmän väg låtit
uppsätta anslag om förbud för obehöriga
att använda sig av dessa skogsvägar.
Detta innebär givetvis att allmänhetens
tillträde i hög grad försvåras
— oavsett om det nu gäller rekreation
eller bärplockning —■ till intill
dessa vägar gränsande områden.

Det har visserligen anförts att utmed
sådana vägar belägna baracker
eller andra för skogsdriften avsedda
anläggningar understundom blivit föremål
för åverkan och skadegörelse. Om
ansvarslösa element låter sådant komma
sig till last, bör ju detta likväl knappast
kunna utgöra skäl för generella
förbud, helst som man väl också måste
antaga, att det endast är i undantagsfall
sådana förseelser begås. Dessa
mindre nogräknade individer respekterar
sannolikt inte heller ett vägförbud,
varför det blir endast de lojala
samhällsmedborgarna som drabbas
härav. Förseelser bör ju beivras på annat
sätt än med allmänt förbud.

Domänverkets förbudspolitik har i
detta fall haft även andra konsekven -

ser. Bolag och i vissa fall även enskilda
har också, med hänvisning till domänverkets
åtgöranden, funnit sig kunna
handla på samma sätt. Systemet tilllämpat
i stor utsträckning skulle ohjälpligt
leda till det resultatet, att människor
i allmänhet helt utestängdes från
möjligheten att söka sig bort från de
stora trafikstråkens jäkt.

Den som läser en domänverkets förbudsskylt
vid en det statliga skogsväsendets
väg frågar sig: »Vem är behörig
eller inte behörig att färdas på
denna väg?» Skulle domänverket och
bolagen lyckas bli ensam ägare till
svensk skog, måste ett tillämpande av
detta förbudssystem innebära att skogarna
ur allmän synpunkt ånyo bleve
den ödemark de utgjorde innan några
skogsvägar anlades.

Med stöd av ovan anförda motivering
tillåter jag mig hemställa om andra
kammarens tillstånd att få till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
framställa följande frågor:

1. Vem kan anses behörig eller inte
behörig att beträda domänverkets skogsvägar? 2.

Har herr statsrådet sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga?

3. Har statsrådet för avsikt att vidtaga
sådana åtgärder att behörighetsfrågan
blir ur allmänhetens synpunkt
nöjaktigt klarlagd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtande nr 39, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1963/64 till
allmänna kultur- och bildningsändamål
samt kyrkliga ändamål jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkan den:

nr 18, i anledning av väckta motioner
om ändrad lagstiftning angående stämpelavgifter,
och

Nr 12

Tisdagen den 26 mars 1963

nr 21, i anledning av väckt motion om
upphävande av tiondebeskattningen av
laxfiske i Torne älv;

andra lagutskottets utlåtande nr 22, i
anledning av väckta motioner angående
ersättning från moderskapsförsäkringen
för resor i samband med tandvård; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

12, i anledning av väckta motioner
om tillämpning av upphandlingskungörelsen
å kommuner och allmännyttiga
bostadsföretag,

nr 13, i anledning av väckt motion
om åtgärder mot falskskyltning av motorfordon,
och

nr 14, i anledning av väckt motion
om utredning rörande mikrofilmningens
användning inom svenskt arkiv- och
biblioteksväsen.

§ 16

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde; och
från bevillningsutskottet:
nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
:

nr 90, till fullmäktige i riksbanken angående
verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning; och
nr 91, till fullmäktige i rilcsgäldskontoret
angående verkställd granskning av
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

§ 17

Tillkännagavs, att följande Kungl.

Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 65, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.,

nr 77, angående anslag till åtgärder
mot silikos, luftföroreningar och tobaksrökning,

nr 86, angående vissa anslag till civilförsvaret
m. m.,

nr 104, med förslag till förordning angående
rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och utjämningstullar,
m. m.,

nr 107, angående omorganisation av
fortifikationsförvaltningen m. in.,
nr 108, angående vissa anslagsfrågor
m. m. rörande det militära försvaret under
budgetåret 1963/64,
nr 109, angående anslag till markförvärv
för övningsfält för budgetåret
1963/04 m. m.,

nr 110, angående medelsbehoven under
försvarsgrenarnas avlöningsanslag
för budgetåret 1963/64 m. in.,
nr 111, angående förslag om ökad lärarutbildning
m. m.,

nr 112, angående förbättring av arbetssituationen
för rektorerna vid statliga
gymnasier m. m., samt

nr 113, angående anslag för budgetåret
1963/64 till Nordiska museet in. in.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 18

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 54, angående anslag för en dyrortsundersökning
m. m., motionen nr
754, av herr Boo;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 58, angående övergång till högertrafik,
motionerna:

nr 755, av fru Eriksson i Stockholm
in. fl.,

nr 756, av herr von Friesen,
nr 757, av herrar Hamrin i Jönköping
och Nelander,

nr 758, av herr Hansson i Skegrie
in. fl.,

Tisdagen den 26 mars 1963

Nr 12

nr 759, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., och

nr 760, av fru Lindekvist m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 59, med förslag till förordning
om trafikomläggningsskatt, motionerna:
nr 761, av herrar Asp och Sundelin,
nr 762, av herr Bohman m. fl.,
nr 763, av fru Boman,
nr 764, av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.,

nr 765, av herr Hamrin i Jönköping
m. fl., och

nr 766, av herrar Magnusson i Borås
och Nilsson i Göingegården;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 68, med förslag till lag om semester,
m. in., motionerna:

nr 767, av herr Andersson i Billingsfors
m. fl.,

nr 768, av herr Carbell m. fl.,
nr 769, av herr Christenson i Malmö,
nr 770, av fröken Elmén,
nr 771, av herr Gustafson i Göteborg
och fröken Elmén,

nr 772, av herr Hyltander in. fl.,
nr 773, av herrar Johansson i Norrköping
och Andersson i Linköping,

nr 774, av herr Magnusson i Borås
m. fl., och

nr 775, av herrar Svensson i Vä och
Persson i Heden;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 71, angående riktlinjer och organisation
för naturvårdsverksamheten,
m. m., motionerna:

nr 776, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl.,

nr 777, av herr Hamilton m. fl.,
nr 779, av herr Nyberg in. fl.;
nr 778, av herr Kellgren m. fl., och
nr 779, av herr Nyberg in. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, angående den försvarsmedi -

cinska forskningens organisation m. m.,
motionen nr 780, av herr Cassel;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 79, angående anslag för budgetåret
1963/64 till socionomutbildning,
motionerna:

nr 781, av herr Ekström i Iggesund,
nr 782, av fröken Elmén m. fl.,
nr 783, av herr Gustavsson i Alvesta,
nr 784, av herr Nelander in. fl.,
nr 785, av herrar Tobé och Nyberg,
och

nr 786, av herr Wiklund in. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 81, angående vissa anslag för
budgetåret 1963/64 till statens järnvägar
m. m., motionen nr 787, av herr Asp;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 84, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), motionerna:
nr 788, av herr Kärrlander m. fl.,
nr 789, av herr Larsson i Norderön
m. fl.,

nr 790, av herr Larsson i Umeå m. fl.,
nr 791, av herr Lundmark in. fl., och
nr 792, av herr östlund m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 90, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 24
maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit och
vin, m. in., motionerna:

nr 793, av herr Cassel m. fl.,

nr 794, av herr von Friesen in. fl., och

nr 795, av herr Rimmerfors m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.27.

In fidem

Sune K. Johansson

2 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Onsdagen den 27 mars

Kl. 10.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att herr
Nilsson i Tvärålund enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
från och med den 23 innevarande
mars tills vidare.

Herr Nilsson i Tvärålund beviljades
erforderlig ledighet från riksdagsgöromålen.

§ 2

Meddelande ang. av Stockholmsområdets
civilförsvarsförbund anordnad information Herr

TALMANNEN yttrade:

Stockholmsområdets civilförsvarsförbund
har inbjudit riksdagens ledamöter
till information i personligt skydd. För
andra kammarens ledamöter ges denna
information

torsdagen den 28 mars kl. 14.00—
16.00 och

torsdagen den 4 april kl. 14.00—
16.00.

Lokal: Stora partilokalen.

Närmare uppgifter bär lämnats i den
till kammarens ledamöter tidigare utdelade
skrivelsen från förbundet den
14 mars 1963. Ytterligare exemplar av
denna skrivelse finnes tillgängliga hos
vaktmästarna i kapprummet.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 65, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.,

nr 77, angående anslag till åtgärder
mot silikos, luftföroreningar och tobaksrökning,
och

nr 86, angående vissa anslag till civilförsvaret
in. in.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 104, med förslag till förordning angående
rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och utjämningstullar,
m. m.; samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 107, angående omorganisation av
fortifikationsförvaltningen m. m.,

nr 108, angående vissa anslagsfrågor
m. in. rörande det militära försvaret under
budgetåret 1963/64,

nr 109, angående anslag till markförvärv
för övningsfält för budgetåret
1963/64 m. m.,

nr 110, angående medelsbehoven under
försvarsgrenarnas avlöningsanslag
för budgetåret 1963/64 m. m.,

nr 111, angående förslag om ökad lärarutbildning
m. m.,

nr 112, angående förbättring av arbetssituationen
för rektorerna vid statliga
gymnasier m. m., och

nr 113, angående anslag för budgetåret
1963/64 till Nordiska museet m. m.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 754.

Vid föredragning av de å bordet vilande,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 58, angående övergång till högertrafik,
avgivna motionerna nr 755—
760 hänvisades motionerna, såvitt avsåg
medelsanvisning, till statutskottet och i
övrigt till behandling av lagutskott.

Slutligen föredrogs var för sig följande
å borde vilande motioner; och hänvisades
därvid

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

till bevillningsutskottet motionerna
nr 761—766;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 767—775;

till jordbruksutskottet motionerna nr
776—779;

till statsutskottet motionerna nr 780—
787; och

till bevillningsutskottet motionerna
nr 788—795.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtande nr 39, bevillningsutskottets
betänkanden nr 18 och 21,
andra lagutskottets utlåtande nr 22 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 12—14.

§ 6

Föredrogs den av herr Vigelsbo vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående rätten att använda
domänverkets skogsvägar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Utgifterna inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
3, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Herr TALMANNEN yttrade:

Debatten i anslutning till den första
punkt, rörande vilken överläggning uppkommer,
må omfatta statsutskottets utlåtande
nr 3 i dess helhet samt utlåtandena
nr 37 och 38 ävensom andra lagutskottets
utlåtande nr 19. Yrkanden fram -

FN:s särskilda fond

ställes dock först sedan respektive punkter
och utlåtanden föredragits.

Punkterna 1—14

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

FN:s särskilda fond

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(bilaga 5, punkt 19, s. 16 och 17) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1963/64 anvisa ett anslag av 27 200 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 312) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:371), i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
till FN:s särskilda fond för budgetåret
1963/64 anvisa ett med ytterligare
12 800 000 kr. förhöjt anslag av
40 000 000 kr.,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Bengtson och Sundin (I: 469)
och den andra inom andra kammaren
av herr Wahlund m. fl. (II: 576), i vilka
hemställts, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte till FN :s särskilda fond för
budgetåret 1963/64 anvisa ett med ytterligare
12 800 000 kr. förhöjt anslag av
40 000 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen;
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 312 och II: 371 samt I: 469 och II: 576,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
till FN:s särskilda fond för budgetåret
1963/64 anvisa ett anslag av 27 200 000
kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Per-Olof Hanson, Sundin, Ståhl, Eliasson
i Sundborn, Svensson i Ljungskile, Lars -

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN :s särskilda fond

son i Hedenäset och Nelander, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 312 och II: 371 samt
I: 469 och II: 576, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, till FN:s särskilda
fond för budgetåret 1963/64 anvisa ett
anslag av 40 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STÅHL (fp):

Herr talman! Det är inte att ta miste
på att intresset ute bland vårt folk är
i stigande för utvecklingsländerna, för
stödaktioner till de u-länder som alltmer
släpar efter i den tekniska och
ekonomiska standardhöjningen. Pressen
ger uttryck åt sådana stämningar
och även ute bland våra organisationer
är detta ett ämne som blir mer och mer
uppmärksammat. Under sådana förhållanden
känner man en smula vemod
över att det går så trögt att få fram de
nödvändiga medel som behövs från
svensk sida för att ge tillräckligt eller
snarare rimligt stöd i de enorma behov
som anmäler sig.

För en utomstående som inte är djupt
initierad i dessa ämnen är det vanskligt
att uttala sig tvärsäkert och kategoriskt
om situationen där ute och om
var man skall sätta in den hjälp som
man vill lämna. Men å andra sidan är
ju den enda rimliga bakgrunden för en
bedömning av vad som här bör göras
att man försöker få något grepp om i
varje fall utvecklingstrenden i dessa
länder, hur det ser ut och vartåt det
pekar.

Det är klart att alla sådana försök
stöter på svårigheter av många slag.
Det ena landet företer inte samma bild
som det andra. Dessutom skiftar självfallet
också takten från det ena året
till det andra. För att få ett grepp om
själva utvecklingstrenden måste man
därför göra sig skyldig till vissa generaliseringar,
men vad beträffar utveck -

lingen i stort är bilden så pass klar, att
man kan bortse från både tidsmässiga
och lokala avvikelser.

Om man försöker att få ett grepp om
utvecklingen i stort ter det sig alldeles
uppenbart, att medan de utvecklade länderna
höjer sin standard, ökar sitt välstånd
i alltmer accelererad takt, så går
utvecklingen i de underutvecklade länderna
kräftgången, alltså åt precis motsatt
håll. Klyftan mellan de utvecklade
länderna och u-länderna vidgas på
ett förfärande sätt för varje år som går.
Jag skall be att få anföra några siffror
från det senaste decenniet som därvidlag
säger en hel del.

Om man sätter prisnivån 1950 till
100 har u-länder nas råvarupriser enligt
FN-statistiken sedan dess sjunkit
till 85, medan priset på de utvecklade
ländernas färdigvaror har stigit till
125. Så ofördelaktig ter sig under denna
korta period utvecklingstrenden i
dessa båda grupper av stater. Klyftan
har vidgats, och det värsta av allt är att
denna process har accelererat under
de senaste åren och visar en tendens
att bli alltmer utpräglad.

Det står alltså fast att u-länderna får
allt sämre betalt för sin export samtidigt
som de måste betala allt högre priser
för vad de importerar. Sådan är
situationen på detta område.

Om man sedan ser på omfattningen
av handelsutbytet visar det sig att exporten
från u-länderna, som helt domineras
av råvaror, krymper alltmer.
Dessa länders andel i världsexporten
har sjunkit från 23 procent 1953 till 18
procent 1961. Samtidigt har importen
från de utvecklade länderna till denna
grupp av stater minskat från 27 procent
1953 till 18 procent 1958 av den totala
världsexporten. Sådan är helhetsbilden
på detta avsnitt. Den säger kanske mer
om utvecklingstrenden än någon annan
generell mätare vi har på läget.

Resultatet av denna utveckling är naturligtvis
att u-länderna har fått ett allt
starkare tryck på sin betalningsbalans.

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Ju större svårigheter de bär att sälja,
desto sämre blir deras betalningsmöjligheter.
För att få en ytterligare nyansering
av bilden måste man också hålla
i minnet att befolkningsutvecklingen
i dessa bakåtgående länder är en
helt annan än i våra, varför standarden
per capita både för dagen men ännu
mera trendmässigt blir en helt annan
än i de utvecklade länderna. Detta förhållande
är så välbekant att jag inte
behöver uppehålla mig därvid. Vill man
få ytterligare en realistisk skugga i denna
bild måste man ta hänsyn till att
råvaruimporten från u-länderna till industriländerna
under de fem senaste
åren har sjunkit ganska avsevärt beroende
på att de utvecklade länderna tillgodoser
sitt råvarubehov på annat håll
än genom att köpa från u-länderna.
Kontentan av dessa fakta kan bli bara
en, nämligen att u-länderna har blivit
alltmera beroende av finansiell hjälp
från de utvecklade länderna för att inte
eftersläpningen skall bli direkt katastrofal.

Det är mot denna bakgrund — som
jag har försökt ange så knapphändigt
som möjligt — som det för reservanterna
i detta utskottsutlåtande framstår
som en klar och bjudande plikt att, i
varje fall tills nya och stabilare former
har skapats för u-ländernas egen
produktion och möjlighet till handel
med de utvecklade länderna, lämna effektivare
och större hjälp i olika former.
Nödvändigheten härav har man
också insett på åtskilliga håll i de*
västliga världen, och det skall inte förnekas
att även vi i vår män bär ökat
våra insatser under senare tid. Jag ber
emellertid få påpeka att medan vi i
fjol i regeringsförslaget kunde inregistrera
en höjning av dessa stödaktioner
med i runt tal 80 miljoner kronor har
utvecklingstakten nu sänkts, och höjningen
i år stannar vid inte fullt 50 miljoner
kronor.

Möjligen skyller det ansvariga statsrådet
på att det finns praktiska svå -

FN:s särskilda fond

righeter i det ena eller andra avseendet;
man bör inte lämna stöd och hjälp
förrän olika projekt är genomstuderade
och det finns garantier för att de kommer
att göra största möjliga nytta. Jag
vill försäkra kammaren att under utskottsbehandlingen
av detta stora och
angelägna ärende, som verkligen varit
mycket grundlig och även omfattat föredragningar
av företrädare för en råd
olika instanser här i landet vilka sysslar
med skilda former av utvecklingshjälp,
har framgått att det väl kan anföras
hinder av denna art men att deras räckvidd
är tämligen begränsad. På punkt
efter punkt har man konstaterat att argumenten
för passivitet, för avsaktning
och krympning av stödaktionerna icke
har sådan styrka att ett land som Sverige
med dess anseende står till svars
med att visa den passiva inställning och
den tendens till minskade insatser som
regeringsförslaget tyvärr onekligen vittnar
om.

Jag skall, herr talman, med några ord
beröra de reservationer som avgivits
och motivera varför reservanterna har
funnit nödvändigt att gå utöver vad som
föreslagits av utskottsmajoriteten, som
ju består av socialdemokraterna och högern
och som verkligen har troget svurit
på magisterns ord och till punkt och
pricka följt föredragande statsrådet
även när detta är fullkomligt orimligt
och ohållbart.

Den första reservationen gäller FN :s
särskilda fond. Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten
har stannat vid ett
belopp på 27 miljoner kronor, trots att
det är fråga om ett område där hjälpbehovet
är i hög grad skriande. Man
framhåller att de pengar som redan står
till fondens förfogande icke har förbrukats,
varför det inte skulle vara nödvändigt
att anslå ytterligare medel. Både
statsrådet och utskottsmajoriteten
kunde emellertid av Sveriges representanter
i fonden lätt ha fått reda på att
fonden icke kan finansiera investeringar
i nya projekt med pengar som redan är

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN:s särskilda fond

anvisade för tidigare projekt men som
icke är i anspråktagna. Detta är en
praxis inom särskilda fonden som måste
sägas vara riktig och klok, ty därigenom
garderar man sig för att det finns
medel disponibla för att fullfölja igångsatta
projekt. Följden är emellertid att
när nya projekt skall igångsättas, måste
nya medel anvisas. En förfrågan hos
fondens representanter om storleken av
medelsbehovet för redan godkända projekt
visar att det rör sig om omkring
100 miljoner dollar.

Det är därför alldeles obegripligt hur
det kan lämnas en så missvisande uppgift
som att särskilda fonden skulle ha
medel disponibla för de ytterligare projekt
som är aktuella. Så är icke förhållandet,
och statsrådet liksom utskottsmajoriteten
torde som sagt kunna försäkra
sig därom genom en förfrågan hos
de representanter som Sverige bär i
fonden och som står närmare regeringspartiet
än mitt parti. De är de
första att intyga att saken ligger till på
detta sätt.

Om särskilda fondens verksamhet,
som ju tar sikte på angelägna långtidsinvesteringar
i u-länderna, skall få någon
verklig effekt, måste man ta ett
krafttag och snarast ställa medel till
fondens förfogande. Jag skall gärna erkänna
att det är en blygsam ökning
som föreslås i reservationen, men den
innebär dock ett realistiskt bud i den
rätta riktningen.

För att övergå till livsmedelsfonden
behöver inte behovet av ytterligare
hjälpåtgärder någon mer utförlig motivering.
I morse fick jag en påringning
av en svensk f. d. hög befattningshavare
i FN:s tjänst. Han ville inför denna
debatt fästa min uppmärksamhet på
att den första förutsättningen för att
människor i Indien, Pakistan, Etiopien,
eller vart vi vänder oss i dessa länder,
skall kunna tillgodogöra sig olika hjälpåtgärder
är att de kan äta sig någorlunda
mätta. Detta kan sägas vara en
banal sanning, men när det gäller in -

satser på utvecklingshjälpens område
måste man tydligen även tillgripa sådana
motiveringar eftersom de mer
avancerade argumenten inte tycks vara
tillräckligt talande. Hjälpbehoven är så
ofantliga även på detta område att vad
vi kan göra bara är en droppe i havet.
Yi bör icke i Sverige föreställa oss att
de åtgärder som vidtas från vår sida
på något sätt är epokgörande eller föredömliga
för övriga FN-stater. Den skildringen
av läget är icke realistisk. Vi
har tvärtom under många år släpat efter
på detta område, och det är därför hög
tid att vi genom kraftåtgärder nu försöker
uppfylla vad vi är skyldiga de
länder som behöver vår hjälp.

Jag kommer nu över till den bilaterala
hjälpen och stannar vid punkt 19 i utskottsutlåtandet
som gäller anslagen till
nämnden för internationellt bistånd,
det nya organ som skall handha hjälpåtgärderna
i det väsentliga på detta område,
framför allt de bilaterala, d. v. s.
dem som Sverige lämnar direkt. Här
har statsrådet gjort en ganska väsentlig
prutning, och utskottsmaj or itete n
bär följt henne även på den punkten.
Nedskärningen går speciellt ut över
möjligheten för NIB att tillfälligt anställa
experter som nämnden behöver
för att bistå med sakkunskap vid projektering
av olika aktioner. Eftersom
detta anslag i vad avser biträdande experter
inte har kunnat utnyttjas till
fullo bär man nu skurit ned det med
100 000 kronor. Vi bär ansett att detta
inte är tillrådligt. Sakkunniga har vid
föredragningar i utskottet klart dokumenterat
att om det inte finns tillräckliga
medel disponibla för detta ändamål,
är det risk att projekteringen försenas
och förhalas och att därmed också
insatserna kommer att släpa efter.
Jag är angelägen att understryka att
den nedskärning som här är gjord har
skett på statsrådets initiativ och icke
på NIB:s. Jag skall inte diskutera förhållandet
mellan NIB och statsrådet —
det är en intern angelägenhet som jag

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

inte känner till — men jag tror att det
intryck inte är felaktigt som en utomstående
får, nämligen att NIB med något
större medel till sitt förfogande
skulle kunna utveckla en ökad aktivitet,
något som vi alla väntar på. Jag
vill inte alls bryta staven över NIB;
denna organisation har arbetat för kort
tid för att man skall kunna dra några
bestämda slutsatser. Min uppfattning är
emellertid att om vi genom alltför stor
knapphet i medelsanvisningen redan i
början stryper verksamheten och dämpar
takten i utvecklandet av olika projekt,
gör vi hela den svenska insatsen
på detta område allvarlig skada. Jag
finner det därför alldeles nödvändigt
att det större bidrag lämnas som NIB
själv har begärt.

Beträffande punkt 24, som gäller yrkesutbildning
och frivilliginsatser, är
jag den förste att medge att här naturligtvis
finns en hel del romantiska föreställningar
som man bör betrakta med
försiktighet. Jag vill erinra om den
stora aktion med en Peace Corps som
startades av president Kennedy strax
efter det att han hade tillträtt sitt ämbete.
Det visade sig att allt inte slog
väl ut i början, vilket också har åberopats
för att man skall vara försiktig
med frivilliginsatser av den typ som
där har prövats. Obestridligt är också
att misstag har gjorts. Det har intygats
under utskottsbehandlingen att både
många och ödesdigra felgrepp gjordes
under den första period som denna
Peace Corps var i verksamhet. I min
mån skulle jag emellertid vilja bidra
till att rätta totalbilden av de insatser
som på detta sätt har gjorts. Ty i Amerika
är man uppenbarligen nu alldeles
överens om att sedan en gallring har
kunnat göras och nya, mera lämpliga
personer skickas ut, som har kunnat
få en bättre utbildning än de första kullarna
av frivilliga fick, har effekten av
deras verksamhet blivit en helt annan.
Jag tror inte att någon i denna stund
vågar bryta staven över den typ av

FN:s särskilda fond

hjälpinsatser dessa människor gör. Här
i landet har vi all anledning att ta vara
på de ideella intressen soin anmäler sig.
Om man på ett riktigt sätt kunde förena
den idealitet och kunnighet och de
insikter som finns på detta område, så
är det ingen tvekan om att vi skulle
komma bra mycket längre än om vi lägger
det hela på ren yrkesbog. Det bör
inte vara omöjligt för oss att göra det.

I vår motion har vi skisserat en särskild
form av utbildning, men jag skall
inte här diskutera huruvida den är den
allena saliggörande eller inte. Vi har
heller inte förfäktat att så är. Men
jag vill säga att det här i landet
nu finns så stora möjligheter att utbilda
människor med ideella intressen,
som vill ägna sig åt denna verksamhet,
att det inte bör vara svårt att
göra det. Jag vill dock tillägga att en
aktivisering och ett påskyndande av
den verksamheten från statsrådets sida
skulle vara av stort värde.

Här gäller det inte planläggning i
stor stil och av ledande experter, utan
det är fråga om människor på mellanstadiet
— arbetsledare, kontorister,
utbildade mekaniker, sjukvårdspersonal
o. s. v. — som kan göra stor nytta,
om de kommer in i arbetet och får del
av en riktigt upplagd utbildning.

Den sista punkt i förevarande betänkande
där vi har delade meningar gäller
Sveriges anslutning till organisationen
DAC, ett underorgan till OECD vid
planeringen av de bilaterala insatser
som göres av OECD-ländcrna. För den
multilaterala hjälpverksamheten är det
ganska enkelt att tillse att inte insatserna
dubbleras utan att de planlägges riktigt
och sprides på det mest verksamma
och ändamålsenliga sättet. Det sker
genom de FN-organ som är verksamma
på detta område. De är många, och de
har både stor sakkunskap och rik erfarenhet.
Men för de bilaterala insatser
från de europeiska ländernas sida som
det här närmast är fråga om är risken
för felplanering onekligen större, om

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN:s särskilda fond

man inte har en god överblick över och
kontakt med de länder som distribuerar
hjälpen. Det är just det som är ändamålet
med organisationen DAC. Man
skulle naturligtvis önska att även mottagarländerna
var med i denna organisation,
men det är inte gärna möjligt
eftersom OECD i första hand tar sikte
på de ekonomiska förhållandena i Europa
och mottagarländerna praktiskt taget
alla är länder utom Europa.

Vidare vill jag understryka att alla
länder som är anslutna till OECD, utom
Sverige, Schweiz och Österrike, har gått
in som medlemmar i DAC. Norge gjorde
det för något år sedan och Danmark
blev anslutet helt nyligen. Man har anslutit
sig enbart av praktiska skäl för
att få bättre garantier för att de insatser
man gör på det bilaterala området kommer
till största möjliga nytta.

I diskussionen om dessa ting bär det
från något håll antytts att det skulle
vara politiska avigsidor förbundna med
ett inträde i DAC( men dessa farhågor
kan man utan vidare avfärda; DAC bär
som enda syfte att vara ett hjälpmedel
för en ändamålsenlig och riktig distribution
och spridning av de insatser som
göres av OECD-länderna. Därför tror
jag också det är nödvändigt att Sverige
kommer med i detta organ.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
vad jag nu anfört. Ämnet är stort och
skulle kunna Utvecklas mycket mer, men
jag hoppas att jag ändå här har kunnat
ge några motiveringar för de reservationer
som avgivits till detta avsnitt av utskottets
utlåtande under tredje huvudtiteln,
som gäller hjälpen till il-länderna.
Vi reservanter beklagar att socialdemokratiska
partiet och högern inte har
kunnat sträcka sig längre i den hjälpen.
Det är möjligt att utskottets talesmän
kommer att säga att skillnaden inte är
så stor, att man hat- skrivit litet lösligt
och hållit möjligheter öppna för
Kungl. Maj :t att använda ytterligare medel
och att återkomma med anslagsäskande
på tilläggsstat, om detta blir

nödvändigt. Men det lönar sig inte att
förminska skillnaderna, ty som jag sade
rör det sig här om Sammanlagt cirka
50 miljoner kronor.

Vad det här gäller är att statsmakterna
måste visa den aktivitet som är påkallad
av den växande disproportionen
mellan utvecklingen i de utvecklade
länderna, till vilka Vi lyckligtvis hör,
och de u-länder som tenderar att släpa
efter alltmera både när det gäller den
direkta försörjningen och på andra områden
där hjälp är nödvändig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten 15 fogade reservationen
nr 1) av herr Boman m. fl.
och ber att få återkomma med yrkanden
under de särskilda punkter där olika
yrkanden föreligger.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Herr Ståhl bär naturligtvis
alldeles rätt när han konstaterar
att intresset i vårt land för att
hjälpa u-länderna bär blivit allt större
och att det har tagit sig uttryck i insatser
från såväl staten som enskilda
och olika organisationer. Men när herr
Ståhl talar om den dåliga stegringstakten
i de statliga insatserna, tycker jag
att han är litet för missnöjd. Han kan
väl ändå dra sig till minnes att staten
för föregående budgetår anslog omkring
50 miljoner till detta ändamål och, för
innevarande budgetår ungefär 130 miljoner
kronor, medan för nästa år föreslås
180 miljoner kronor. Jag tycker
ändå att det inte är någon alldeles
föraktlig stegringstakt.

Vi har alltså alla börjat inse att det
är nödvändigt att göra både ekonomiska,
tekniska, kommersiella och humanitära
insatser för dessa länder. Detta
har blivit en realitet för det svenska
folket, och jag tror att man också har
kommit till insikt om att det är nödvändigt
att göra någonting inte bara
av moraliska eller etiska skal. Man har
funnit att det på lång sikt är nödvändigt
att genom dylika insatser verka för

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

en bättre världsekonomi, utjämna latenta
eller akuta meningsmotsättningar
mellan folken och skapa större förutsättningar
för fred i världen.

Jag tror att det inte desto mindre
finns stor anledning att påminna om
alla de svårigheter som möter Sveriges
och andra länders biståndsverksamhet.
Det är klart att behoven är obegränsade
— herr Ståhl använde med rätta uttrycket
»enorma». Dessa länders näringsliv
är ensidigt, och utvecklingen
har varit otillfredsställande under de
senaste åren. De är mera utsatta för
förändringar av råvarupriser än länder
med ett rikare differentierat näringsliv.
Men den fråga vi har att ställa
oss är: Vilka möjligheter bär vi att
verkligen göra en bestående insats,
att åstadkomma ett resultat på lång
sikt? Här räcker det inte att bara ge.
Intresset för att göra insatser måste ta
sig uttryck i konkreta, metodiska och
långsiktiga utbildnings- och uppbyggnadsåtgärder
av olika slag. Att bara
skänka bort av sitt överflöd kan i
själva verket många gånger motverka
hjälpverksamhetens syfte; det har vi
alltför många erfarenheter av i utvecklingsländerna.

Samtidigt som man gör ett sådant
konstaterande, finns det all anledning
att här i kammaren slå fast, att det program
för vår understödsverksamhet,
som riksdagen antog förra året och som
nu fullföljs i årets statsverksproposition,
i allt väsentligt fått en realistisk utformning.
Det syftar just till sådana
långsiktiga och konstruktiva uppgifter,
som u-landshjälpen måste bygga på, om
den verkligen skall leda till det resultat
vi eftersträvar.

Jag an.vänder uttrycket »i allt väsentligt»
bl. a. därför att jag ibland har fått
en känsla av att man inte alltid har
uppmärksammat vilken betydelse de
rent kommersiella insatserna bär för
u-ländernas uppbyggnad och utveckling.
Det är kanske i och för sig förklarligt
att vi inte diskuterar den saken
2* —Andra kammarens

FN :s särskilda fond

här i kammaren, eftersom det vi talar
om här är behovet av statliga åtgärder.
Men det finns risk för att underlåtenheten
att påminna om den rent kommersiella
verksamhetens betydelse leder
till att den stora allmänheten inte
alltid inser vilken betydelse det ökade
handelsutbytet mellan länderna har, vad
det betyder att man gör kommersiella
investeringar i kapital, maskiner och
arbete i dessa länder. Det finns naturligtvis
ingen motsättning mellan den
typen av insatser och de statliga multilaterala
eller bilaterala stödgtgärderna.
Tvärtom kompletterar dessa insatser
varandra, och i regel är en kombination
av dem nödvändig.

Det finns anledning att påminna om
att det kommersiella utbytet med dessa
länder i regel är långt ifrån riskfritt.
Utvecklingsnivån på det kommersiella
området är i mottagarländerna generellt
sett låg. Man har av naturliga skäl
ingen handelstradition att falla tillbaka
på. Ofta har man inte heller någon fast
rättsordning i den betydelse vi lägger
in i begreppet, och den politiska osäkerheten
i dessa länder gör att man
alltid måste räkna med risker för expropriations-
och nationaliseringsåtgärder
eller andra liknande ingripanden. Därför
är det i många fali nödvändigt att
falla tillbaka på några slags försäkrings-
eller garantisystem, om man över
huvud taget skall kunna bedriva en
dylik kommersiell verksamhet i den utsträckning
som behövs. Det finns därför
anledning att uttrycka tillfredsställelse
över det intresse som numera visas
från regeringens sida då det gäller
att här i Sverige med statliga åtgärder
av olika slag stimulera och underlätta
det svenska näringslivets intresse att i
vidsträckt bemärkelse driva handel med
dessa länder. Men det finns utrymme för
flera åtgärder för att minska riskerna.
I första hand kan man peka på behovet
av något slags finansieringsgarantisystem
i likhet med vad som finns i
flera med oss konkurrerande exportlän -

protokoll 1963. Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN:s särskilda fond

der. Det gäller att genom ett sådant
system stimulera och möjliggöra framför
allt de stora, samordnande investeringsobjekten,
de som avser inte bara
anläggningar utan framför allt konsultoch
projekteringsuppdrag samt export
av tekniskt kunnande över huvud taget.

Olika åtgärder i det hänseendet har
skisserats i en motion väckt i båda
kamrarna (nr 225 i denna kammare),
som bl. a. jag skrivit under. Vi bär där
ställt frågan om man inte borde, i avvaktan
på internationella överenskommelser
till skydd för sådana bär investeringar,
överväga ett nationellt investeringsgarantisystem
och även bilaterala
investernigsskyddsavtal. Dessa motioner
bär — vilket jag tycker är tillfredsställande
— fått en mycket välvillig behandling
av statsutskottet.

Herr talman! Det råder väl inga delade
meningar i vårt land om hur betydelsefullt
det är att u-länderna kunnat
frigöra sig från det i många hänseenden
förödmjukande kolonialsystemet.
Men då man fördömer kolonialsystemet
och dess verkningar får man inte helt
bortse från att de framsteg som gjorts
i dessa länder inte skulle ha kommit
till stånd utan insatser i form av arbete
och kapital från de europeiska moderländerna.
Den grundläggande — ehuru
många gånger alltför begränsade — utbildnings-
och undervisningsnivå som
trots allt uppnåtts har åstadkommits genom
insatser från de forna kolonialmakterna.
Det är därför alls inte förvånande,
att koloniväsendets avskaffande under
loppet av ett fåtal år på många håll
medfört betydande svårigheter för dessa
länder. Det tillflöde av kapital, tekniker
och administratörer som tidigare
förekommit har inte sällan upphört och
måste nu ersättas med tillflöde från
annat håll och under helt andra betingelser.

Mångenstädes finns motsättningarna
mellan de gamla kolonialmakterna och
u-länderna självfallet kvar. Dessa motsättningar
kommer också till uttryck i

den internationella biståndsverksamheten
samt försvårar ibland denna och
gör den mindre effektiv. Detta är vi här
i Sverige medvetna om och vi måste
vara medvetna om det. Men det är inte
desto mindre betydelsefullt att vi inte,
bara för att inge förtroende bland de
forna koloniernas företrädare, uppträder
så alt det kan verka som om vi
toge ställning mot de forna kolonialländerna,
d. v. s. dagens i biståndshänseende
stora givarnationer, .lag säger
detta därför att man ibland får en
känsla av att vårt lands uppträdande
kan vara ägnat att ge omvärlden ett sådant
intryck. Vi har, säger vi, inget
kolonialt förflutet. Vi tycker att vi kan
nalkas de nya folken oegennyttigt och
med rena händer, och vi menar att vi
följaktligen kan bygga upp ett förtroende
som är värdefullt för dem och för
oss och för biståndsverksamheten över
huvud taget. Och det är måhända riktigt.

Men vi får därför inte ställa oss utanför
den västerländska solidaritet som
kommit till uttryck inom biståndsverksamheten.
Vad vi eventuellt kan vinna
i mottagarländerna kan vi förlora hos
våra europeiska grannar, och det är nationer
som vi trots allt har bra mycket
mera gemensamt med nu och framdeles.

Herr talman! Det finns en annan tendens
i svensk biståndsverksamhet —
en tendens som är mycket tydligare än
den jag nyss talade om och även betydligt
mera berättigad. Jag syftar på tendensen
att kanalisera så mycket som
möjligt av verksamheten genom FN. Vi
skall — som herr Ståhl också framhöll
— inte splittra våra hjälpåtgärder. FN
bör ges resurser att göra betydande konkreta
insatser i u-länderna. Vi kan på
det sättet undvika dubbelarbete. Dessutom
ökas därigenom FN :s prestige och
betydelse. Och det ökade anseende som
FN skapar kan FN säkerligen räkna sig
till godo i andra sammanhang, då det
gäller att göra konkreta insatser för att
bevara världsfreden.

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Men — och detta är väsentligt — det
ena goda behöver inte förskjuta det
andra. Även om vi i princip bör sträva
efter att satsa så mycket som möjligt
på FN:s multilaterala hjälpverksamhet,
får vi fördenskull inte försumma att ta
aktiv del i de bilaterala samordningsåtgärder
som genomförs av de industrialiserade
länderna framför allt inom
OECD. De insatserna har Sverige uppenbarligen
försummat. .lag vill kraftigt
stryka under detta, eftersom det är
en av de få punkter i det svenska biståndsprogrammet
där jag tycker att regeringen
har gjort sig skyldig till en
försummelse. Jag skall be att få återkomma
till den frågan senare.

Så, herr talman, ytterligare en allmän
synpunkt!

Det stora intresset för hjälp åt u-länderna
har i år, liksom förra året, kommit
till uttryck i eu mångfald motioner
av olika slag. Åtskilliga syftar till
väsentligt ökade ekonomiska bidrag.
Då man tar del av dessa motioner får
man ibland lätt den känslan att intresset
»att göra en insats» har dominerat
och att det inte alltid prövats, om de
ökade insatserna verkligen kan genomföras.

Yi är ju här i riksdagen vana vid —
i varje fall har det parti jag representerar
en sådan vana — att noggrant
pröva och bedöma behovet av varje utgiftsanslag.
Vi brukar inte utan vidare
ge Kungl. Maj :t ett öre mer än vad
Kungl. Maj:t begär — tvärtom brukar
vi faktiskt kritiskt bedöma om Kungl.
Maj:t verkligen behöver de tjänster och
pengar som äskas. Motsvarande prövning
skall självfallet äga rum då det
gäller u-landshjälpen. Gör man en sådan
granskning av de generösa äskanden av
olika slag som gjorts i skilda motioner
blir slutresultatet i samtliga fall att någon
ökning av de i statsverkspropositionen
begärda anslagen inte är erforderlig
och i många fall inte heller skulle
kunna konsumeras.

Det sagda gäller t. ex. i fråga om
punkt 15, som avser FN:s särskilda

FN:s särskilda fond

fond, för vilken anslaget har räknats
upp med 1,3 miljoner kronor till drygt
27 miljoner kronor. Reservanterna har
på denna punkt gjort gällande att samtliga
medel som står till fondens förfogande
redan är intccknade för projekt
av olika slag och att fonden därför inte
har möjlighet att ytterligare engagera
sig. Man har också hävdat, att Sveriges
insatser på detta betydelsefulla område
är relativt låga i förhållande till dem
som andra stater gör.

Detta påstående är inte riktigt. I själva
verket är våra bidrag bland de allra
högsta, och om man skall konkurrera på
detta område —■ vilket man väl inte
skall göra — har vi sannerligen ingen
anledning att skämmas för vår del. Det
är emellertid så att fonden har stora
medel innestående på bank — medel
som inte kommer att användas under de
närmaste åren. Likviditeten är alltså
god, och några medel för utbetalning
till påbörjade projekt erfordras inte.
Dessutom finns det såvitt vi inhämtat
vid ärendets behandling i statsutskottet
möjlighet för fonden att, på basis av
utfästelser om ytterligare bidrag, i sitt
program ta upp och utreda — om än
inte definitivt besluta — nya projekt
och därigenom — om uttrycket tillätes
mig — preliminärt inteckna mera
pengar än vad som motsvarar fondens
behållning.

Fonden har i oktober varje höst en
s. k. bidragskonferens, då man går igenom
nya projekt. Kan man då falla tillbaka
på positiva uttalanden från svensk
sida — sådana som gjorts i statsutskottets
utlåtande — har de svenska deltagarna
möjlighet att engagera sig för nya
projekt. Man kan därför arbeta vidare
på dem, även om man inte kan föra
fram frågan till ett definitivt beslut. Nu
tar det ibland tre fjärdedels år från det
att projektet diskuterats på detta plan
och till dess att det blir färdigt. Under
denna tid finns det möjlighet att
diskutera mera konkreta insatser i form
av pengar.

Naturligtvis kan man inte hålla på

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN:s särskilda fond

att arbeta på detta sätt i längden. Man
kan ju inte fatta definitiva beslut förrän
utfästelserna infriats. Dessutom har man
väl för övrigt kommit underfund med
att den nuvarande bidragstekniken bör
göras om, och överväganden härom pågår
för närvarande. Det är därför sannolikt
att man så småningom kommer fram
till en bättre koordinering mellan pågående
projekt och disponibla medel, så
att man slipper att ha stora belopp innestående
på bank utan att kunna använda
dem.

Vad som är väsentligt i detta sammanhang,
herr Ståhl, är att statsutskottets
majoritet är medveten om fondens
betydelse och uttryckligen sagt ifrån att
Kungl. Maj:t är oförhindrad att under
det kommande verksamhetsåret göra
utfästelser om bidrag utöver det belopp
som äskats härför, om det skulle visa
sig föreligga behov därav med hänsyn
till att nya angelägna bidragsprojekt aktualiserats.
För att kunna täcka dessa
utfästelser förutsätter utskottet att
Kungl. Maj :t äskar anslag på tilläggsstat
eller i nästa års statsverlcsproposition.

Under sådana förhållanden kan man
inte göra gällande, att fonden på grund
av någon avvisande inställning från Sveriges
sida skulle behöva säga nej till de
projekt som skall tas upp och diskuteras
vid konferensen i oktober i år.

Motsvarande resonemang kan också
föras beträffande punkt 17 — internationella
livsmedelsfonden — där några
reservanter i statsutskottet uttalat sig
för leveranser av dels livsmedel, i fråga
om vilka överskott föreligger på den
svenska marknaden, och dels industrivaror
på områden, där överkapacitet
föreligger inom den svenska industrien.
Det har också i detta sammanhang i
motion begärts 25 miljoner kronor på
tilläggsstat för att täcka kostnaderna för
livsmedelssändningar under innevarande
år.

När statsutskottet har försökt analysera
motionärernas önskemål — och jag
kan försäkra kammaren att utskottet

gått utomordentligt noggrant tillväga
vid sin behandling av dessa frågor —
har man fått fullt klart för sig vilka
— jag överdriver inte — oerhörda svårigheter
som möter, då det gäller att utnyttja
det svenska livsmedelsöverskottet
för de underutvecklade länderna. På
grund av klimatiska förhållanden, religiös
uppfattning, tabuföreställningar
och levnadsvanor i allmänhet är urvalet
av de produkter som kan komma i fråga
mycket begränsat. Distributionsförhållandena
i dessa länder försvårar också
oftast sådana livsmedelssändningar i
många hänseenden.

Just på detta område har man fått
fullt klart för sig vilket komplicerat
samspel av olika tekniska och ekonomiska
åtgärder som det måste bli tråga
om, om man verkligen skall åstadkomma
resultat. Det väsentliga är att man
genom undervisning, utbildning och på
olika andra sätt stimulerar den inhemska
jordbruksproduktionen och ökar dess
avkastning. Samtidigt måste man på
olika sätt försöka höja den allmänna
köpkraften i dessa länder.

Hjälpsändningar av livsmedel kan
ibland och under vissa betingelser motverka
just dessa långsiktiga syften. De
kan därför komma i fråga blott i ganska
begränsad utsträckning och i rätt speciella
fall. Sådana sändningar har emellertid
också förekommit, och statsutskottet
har för sin del förutsatt att även
framdeles leveranser av svenskt livsmedelsöverskott
skall ingå i den svenska
hjälpen. Man har dock varit klart
medveten om hur svårt det är att åstadkomma
några verkliga insatser på detta
sätt.

Motsvarande problem föreligger också
när det gäller att utnyttja den svenska
industriella produktionskapaciteten och
att använda outnyttjade resurser i biståndssyfte.
Bara under alldeles speciella
betingelser kan man enligt vår mening
sända överskottsprodukter till dessa
länder, om man inte skall riskera att
syftet med hjälpen motverkas. Långt

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

viktigare än att sända dylika tillfälliga
leveranser är det att bygga upp näringslivet
i mottagarländerna, att skapa sysselsättningsmöjligheter
och att utveckla
den industriella kapaciteten.

Men även i detta hänseende har statsutskottets
majoritet vitsordat att vissa
leveranser — naturligtvis under speciella
förutsättningar — kan komma i
fråga, och utskottet har erinrat om den
naturahjälp i form av pappersleveranser
som riksdagen beslöt förra året.

Vi har också sagt att man skall utnyttja
möjligheterna där sådana finns
att göra motsvarande sändningar till
andra områden, men vi har samtidigt
understrukit hur nödvändigt det är att
vi tar hänsyn till de strukturförändringar
som genom sådana leveranser kan
uppkomma eller motverkas i vårt eget
näringsliv och att beakta mottagarländernas
förutsättningar att taga emot och
använda varorna.

Att nu på tilläggsstat för innevarande
budgetår anvisa 25 miljoner kronor för
livsmedelssändningar har utskottsmajoriteten
inte kunnat tillstyrka. Det finns
inga som helst möjligheter att under
innevarande budgetår — det är ju detta
år motionärerna åsyftar — planlägga
och genomföra sådana leveranser.

Reservationer föreligger också under
punkt 19 avseende NIB:s avlöningsstat.
I det hänseendet kan jag fatta mig
kort.

Vi är nog alla överens om att det är
viktigt att ge NIB de resurser som NIB
behöver för att fylla sina uppgifter som
koordinerande organ för den bilaterala
hjälpverksamheten. Nämnden skall ha
den personal som den behöver för att
klara dessa uppgifter. Vi är också överens
om att nämnden bör bygga sitt arbete,
förutom på sin egen fasta personal,
på experter och biträdande experter i
all den utsträckning det går att skaffa
och nyttiggöra sådana experter.

Nu har NIB:s avlöningsstat efter förra
årets försök börjat få en fast form.
Kungl. Maj:t har i stort sett följt NIB:s

FN :s särskilda fond

äskanden och förordat inte mindre än
21 av de 24 extra ordinarie tjänster som
NIB har begärt. Eftersom 14 av dessa
i dag är anställda och betalda ur en särskild
anslagspost för expertis och tillfällig
arbetskraft har denna post för nästa
budgetår kunnat räknas ned med
100 000 kronor. Anslagen till experter
och biträdande experter har alltså
egentligen inte, herr Ståhl, skurits ned
utan det är frågan om en ren teknisk
överföring till en annan budgetpost.

Den »nedräkningen» har emellertid
tre reservanter inte velat acceptera. De
förordar i stället att de 100 000 kronor
som så att säga blir över, skulle användas
för att anställa ytterligare ett antal experter.
Majoriteten i utskottet har kommit
fram till uppfattningen att tillgången
på experter här i Sverige och möjligheterna
att utnyttja dem — i bägge hänseendena
finns det givna gränser — inte
kräver ett så högt anslag. Men utskottsmajoriteten
har uttryckligen sagt ifrån
att om det under året skulle visa sig
föreligga verkligt behov av flera experter
och om man kan få tag i sådana
förutsättes Kungl. Maj :t tillse att nämndens
verksamhet inte hämmas. Den rekommendationen
är så tydlig att reservanternas
synpunkter kan sägas ha i sak
vunnit gehör.

Vid punkt 24 har också reservation
anförts. Det gäller frågan om de frivilliga
insatserna som herr Ståhl utvecklade
ganska utförligt, alltså insatser
av den personal »på medelnivå» som
skulle kunna komplettera expertverksamheten.
Även i detta hänseende har
vi i utskottet sökt skaffa oss en så klar
bild av förhållandena som man över
huvud taget kan få. Samtliga representanter
för myndigheter och organisationer
underströk de svårigheter som är
förenade med den frivilliga verksamheten.
Herr Ståhl själv vitsordade hur
svårt det är att nyttiggöra just denna
typ av personal. Herr Ståhl har också
pekat på erfarenheterna av president
Kennedys s. k. peace corps och på de

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN:s särskilda fond

praktiska försök i frivilligt tjänande
som har gjorts i Indien. Inget av dessa
initiativ har lett till så tillfredsställande
resultat som man från början förväntade
sig.

Utskottsmajoriteten har kommit till
den övertygelsen att ökade anspråk på
svenska insatser med säkerhet kommer
att ställas men att dessa insatser skall
göras i form av experthjälp av olika
slag och att vi därvid skall fullfölja det
program som vi har utstakat för oss.
Yi tror att detta är bättre än att bygga
upp en ny verksamhet baserad på frivilliga
insatser av personer som ofta mera
av entusiasm och mindre av lämplighet
för uppgiften har anmält sitt intresse
att deltaga.

Herr talman! På en enda punkt, nämligen
nr 30 som gäller ett antal motioner
om Sveriges anslutning till DAC, har jag
en annan mening än utskottsmajoriteten
och samma uppfattning som herr Ståhl.

Piedan i inledningen av mitt anförande
underströk jag hur viktigt det måste
vara för Sverige att i sina engagemang
i biståndsverksamheten inte uppträda
som om vi toge avstånd ifrån de europeiska
ländernas insatser på området.
Detta är inte minst betydelsefullt numera
då vi bär ett särskilt organ anknutet
till OECD som just har skapats
för att åstadkomma effektiv planläggning
och uppläggning av utvecklingshjälpen.

Sverige har tveklöst satsat på ekonomisk
europeisk samordning i syfte att
öppna vägen för en friare handelspolitik.
I OECD har vi ett instrument för
sådana strävanden, och detta bör utnyttjas
så långt möjligt.

Tyvärr har den svenska officiella inställningen
till OECD inte alltid präglats
av entusiasm. Både i fråga om friare
valutatransaktioner och kapitalrörelser
och beträffande utvecklingshjälpen
har vi varit påfallande svala. Jag
har svårt att förstå vilka sakliga motiv
som kan åberopas för den avhållsamma
attityden, i varje fall då det gäller vår

inställning till DAC. Den attityden har
såvitt jag vet inte bara väckt förvåning
utan också irritation ute i Europa, och
på den lista över uttryck för förment
bristande svenskt intreisse för europeiskt
samarbete, som nu kanske finns anslagen
på olika håll inom EEC-länderna,
har man med stor sannolikhet också noterat
vår negativa inställning till DAC.

I den handelspolitiska debatten för
ett par veckor sedan förklarade handelsministern,
att hans tveksamhet inför
OECD:s verksamhet på utvecklingshjälpens
område berodde på att »regeringen
ännu inte är helt på det klara med
hur vi skall ställa oss till den delen av
OECD:s verksamhet». Den tveksamheten,
menade herr Lange, var berättigad
när verksamheten startade, eftersom
han då var rädd för att en dubblering
av arbetsuppgifterna skulle uppkomma.
Vi var angelägna om, framhöll han,
»att ge vår utvecklingshjälp en så bred
bas som möjligt genom att lägga så mycket
som möjligt i FN och dess specialorgan».
Men, tilläde han — och det
bör kanske ändå noteras med en viss
tillfredsställelse — »jag anser det inte
uteslutet, att även det arbete som bedrivs
på detta område av OECD kan vara
värt ett mera aktivt svenskt engagemang
i framtiden».

I framtiden, vad menas med det? Det
är ett uttryck isom förekommer ofta i de
sammanhang då åtgärder aktualiseras
från oppositionssidan men avvisas av
regeringen. I framtiden brukar då betyda
att regeringen inte vill göra vad
oppositionen föreslår, just därför att
det är oppositionen som lagt fram förslaget.
Det förefaller som om det vore
under regeringens värdighet att acceptera
sådana förslag. Man förbehåller sig
rätten att själv bestämma när man vill
ta ståndpunkt. / framtiden i det här
sammanhanget skulle alltså innebära,
att man skulle kunna tänka sig en svensk
anslutning någon gång under nästa år,
bara vi låter bli att motionera i frågan.

Det är viktigt att understryka att det

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

planerande och samordnande arbete
som DAC bedriver inte på något sätt
står i konflikt med FN:s multilaterala
hjälpverksamhet. Det har också herr
Ståhl starkt understrukit. Att samordning
äger rum mellan de högt industrialiserade
länder som svarar för den alldeles
övervägande delen av allt det bistånd
som ges de underutvecklade länderna,
d. v. s. omkring 90 procent,
medför stora fördelar för en planmässig
och effektiv biståndsverksamhet.
Generellt ligger det självfallet också i
de underutvecklade ländernas eget intresse
att biståndet bygger på samverkan
mellan dessa stora industriländer
och att dessas resurser blir koordinerade
på ett riktigt sätt. DAC utgör en garanti
för att så sker.

Nu har utskottet sagt, att DAC:s verksamhet
ännu inte avsatt några betydande
resultat. Man kan naturligtvis fråga
sig vad som menas med betydande.
Men att DAC:s verksamhet redan avsatt
viktiga resultat är alldeles klart. Man
har bland annat tagit initiativet till särskilda
konsortier för stöd och biståndsåtgärder
i skilda länder. Avsikten är
att dessa konsortier skall utgöra instrument
för industriländernas insatser, och
sedan skall själva förverkligandet av
åtgärderna ombesörjas av det land som
konsortiet avser att stödja. I överensstämmelse
härmed har bl. a. ett konsortium
för stödåtgärder i Turkiet nyligen
uppbyggts, och i det konsortiet har
Sverige — vilket väl kan synas skäligen
ologiskt med hänsyn till Sveriges negativa
inställning till initiativtagaren till
konsortiet, DAC--ansökt om och vun nit

medlemsskap. Vi medverkar alltså
de facto i en biståndsverksamhet som
planlagts och uppbyggts av DAC, men
vi avvisar medlemskap i DAC och är
därmed förhindrade att vara med och
diskutera initiativ till och utformningen
av sådana projekt som vi — när de väl
är färdiga — trots allt finner oss böra
medverka i.

Jag tycker att den svenska ståndpunk -

FN :s särskilda fond

ten på detta område för varje dag blir
alltmer orimlig. Jag skulle vilja hemställa
till de två närvarande representanterna
för regeringen, att de medverkar
till att den obestämda »framtiden»
så fort som möjligt blir en aktuell »nutid».

Man kan inte rimligtvis anse, att det
är en olägenhet att medlemskretsen i
DAC begränsas till givarländerna. Det
är ur en viss synvinkel tvärtom en fördel.
Påståendet att DAC skulle ha en
ensidig sammansättning och inte stå
öppen på samma villkor för alla OECDstater
måste, såvitt jag förstår, bero på
en missuppfattning. DAC är öppen för
alla sådana stater inom OECD som vill
medverka.

Jag vill också stryka under att den
omständigheten att vi reservanter förordar
medlemskap i DAC självfallet
inte innebär något som helst avståndstagande
från FN :s hjälpverksamhet. Vi
menar att ett medlemskap i DAC skulle
på ett värdefullt sätt komplettera de
multilaterala åtgärder som vi vidtar
inom FN:s ram.

Det bär också sagts att u-länderna
skulle se med en viss ovilja på DAC
eftersom DAC representerar forna »kolonial-
och givarländer». Det är möjligt
—• och till och med sannolikt —
att vissa u-länder kan ha den inställningen.
Men alla har det förvisso inte.
Jag tror mig veta, att inställningen även
bland de tidigare negativa börjat svänga.
Vi hade för inte så många veckor sedan
besök här i Stockholm av chefen
för Interamerican Development Bank,
som uppbyggts för att finansiera utvecklingen
i Sydamerika. Han beklagade i
sitt anförande här i Sverige, att vårt
land inte var med i DAC, och han underströk
betydelsen av denna kommitté
för de sydamerikanska ländernas utveckling.
Det bör också erinras om att
DAC samarbetar med världsbanken och
andra organ inom FN.

Herr talman! Även om jag, kanske
alltför länge, polemiserat mot reser -

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN:s särskilda fond

vanterna och i slutet av mitt anförande
mot utskottsmajoriteten, har vi ändå
anledning att med tillfredsställelse konstatera,
att det i stort sett råder enighet
här i riksdagen, både om principerna
för det svenska utvecklingsstödet och om
dess konkreta innehåll i form av insatser
i människor och pengar. Bakom
propositionens skilda förslag står alltså
en enig riksdag, och på de punkter
där meningarna brutit sig har det närmast
varit fråga om olika bedömning
av möjligheterna att praktiskt och
snabbt förverkliga olika intentioner och
att utnyttja de resurser som man är villig
att ställa till biståndsverksamhetens
förfogande. Det förhållandet att vi ägnat
och kommer att ägna mycken tid till
överläggningar i de frågor som skiljer
oss åt, får inte fördölja det faktum att
vi i allt väsentligt varit överens om
att tillsammans med de övriga rika länderna
göra en insats för att hjälpa de
sämre lottade och på det sättet lägga
grunden till välstånd och en fredlig
demokratisk utveckling i dessa länder
och ute i världen över huvud taget.

flcrr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bohmans anförande
var med undantag för sista delen
en varmhjärtad och övertygad plaidoyer
för utskottet och regeringen. Han gick
så långt i ett avsnitt i början, att han
konstaterade att våra insatser på detta
område bär visat en mycket stark stegring
och att vi i övrigt handlat med
berömvärd aktivitet. Jag måste nog ändå
säga att de 130 miljoner kronor som vi
bär beviljat för nu löpande budgetår
och de 180 som föreslås för nästa budgetår
är belopp i den storleksordningen
att varken herr Bohman eller regeringspartiet
har anledning att känna någon
större belåtenhet, tv ett land med våra
resurser och möjligheter skulle kunna
göra väsentligt mera. Skillnaden mellan
herr Bohmans och reservanternas bedömning
på den punkten är betydligt
större än vad jag hade väntat mig.

Den andra punkt som förvånade mig
var den framställning som herr Bohman
gav kammaren beträffande situationen
inom särskilda fonden. Han sade att
med den skrivning som utskottsmajoriteten
nu har gjort blir det möjligt
för Sveriges representanter vid oktoberkonferensen
att ställa i utsikt medel,
så att nya projekt, om sådana skulle
kunna föras fram, kan genomföras. I
särskilda fonden, herr Bohman, finns
i dag projekt för 100 miljoner dollar
färdiga, vilka inte kan påbörjas. Det
är därför det nu behövs en ökning.

Till sist vill jag, herr talman, beträffande
det avsnitt i vilket herr Bohman
berörde frivilligexperterna och där han
så energiskt talade emot dem, säga att
det förhåller sig så — om jag inte är
alldeles fel underrättad — att högerpartiets
representanter i Europarådets
överläggningar har godkänt en rapport
på den punkten, som i allt väsentligt
överensstämmer icke med utskottsmajoritetens
hållning, som herr Bohman här
stöder, utan med reservanternas, som
herr Bohman nu bekämpar.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Också jag skulle vilja
säga några ord till herr Bohman. Det
förefaller mig, om man får tro herr Bohman,
som om regeringens riksdagsunderlag
skulle ha stärkts så till vida att
högern som princip uppställer »att inte
ge Kungen mer än Kungen begär». Jag
förstår att finansministern som är närvarande
här i kammaren, måste vara
mycket belåten med den deklarationen.

Jag är överens med herr Bohman om
att vi skall föra vår politik så att vi står
väl till boks hos de forna kolonialmakterna,
men jag vill varna för att alltför
mycket prisa kolonialmakternas insatser
i de forna kolonialländerna. Jag säger
inte detta av politiska skäl, utan mitt
yttrande är grundat på klara fakta. Jag
är överens med herr Bohman om den
allmänna målsättningen för Sveriges insatser.
Herr Bohman säger att vi bör

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

slussa pengar över Förenta Nationerna,
eftersom ett sådant tillvägagångssätt
stärker Förenta Nationernas ställning.
Jag vill minnas att herr Bohman också
sade att det är lättare för de länder
som tar emot hjälpen att få denna så att
säga mera anonymt över Förenta Nationerna
än att få den bilateralt. Jag instämmer.
Detta hindrar naturligtvis inte
att man ger utrymme för en bilateral
verksamhet, men jag skulle önska att vi
begränsar den svenska bilaterala verksamheten
till områden, i fråga om vilka
vi säkert vet att vi kunde göra det bättre
än om det skulle göras av andra länder
eller via Förenta Nationerna. Jag anser
att just detta bör vara ett kriterium på
svensk bilateral verksamhet. Det är exempelvis
helt i sin ordning att Sverige
går i täten då det gäller familjeplanering.
Det beror nu inte på att vi kan
sköta dessa saker bättre än andra utan
på att man i Sverige inte stöter emot
en oupplyst opinion, då man ger sig in
på sådana ting. Det finns andra områden,
som lämpar sig för svensk bilateral
verksamhet. Jag skulle tro att man
kan räkna yrkesutbildningen dit. Men
huvudregeln är att stödet skall gå via
Förenta Nationerna. Jag håller med herr
Ståhl om att där finns det möjlighet att
placera pengarna i vetskap om att de
blir använda på ett rationellt sätt.

Jag hade tänkt återkomma till vad jag
brukar tala om i dessa debatter, nämligen
att med siffror belysa hur klyftan
mellan de underutvecklade länderna och
de s. k. rika länderna växer år från år,
men eftersom herr Ståhl nu varit inne på
den saken, anser jag att det är obehövligt.
Jag kanske skulle säga att det för
bara en generation sedan inte fanns något
de underutvecklade ländernas problem
i akut bemärkelse. Också för en
generation sedan var levnadsstandarden
utomordentligt låg i dessa länder, mätt
med våra mått. Men på den tiden kände
människorna där nere inte till hur dåligt
de faktiskt hade det; de kände inte till
att andra människor hade det bättre. Det

FN:s särskilda fond

låter kanske illa när man säger det,
men ibland kan ett sådant tillstånd av
okunnighet utgöra grunden för en viss
levnadslycka. Dödligheten var stor i de
underutvecklade länderna för trettio år
sedan och längre tillbaka i tiden, det
har vi siffror som visar. Men nu är det
i allmänhet så, att man i dessa länder
inte på samma sätt som vi västerlänningar
är rädd för att do; det gäller buddisterna,
men även exempelvis inom hinduismen.
Det fanns förr en balans i det
underutvecklade bysamhället. Befolkningen
höll sig konstant, jordarealen
höll sig konstant och jordbruksarbetet
och andra sysslor, t. ex. hantverk, övergick
naturligt från far till son i byarnas
generationsfamiljer.

Men så inträffade någonting. Man skulle
kunna uttrycka det med en av rubrikerna
på de ämnen som gavs för studentuppsatserna
härförleden, nämligen
»Jorden krymper». Ja, jorden krymper.
Detta gör, om vi tänker på oss själva,
att vi får dessa länder där söderut till
våra grannar med alla de problem som
det innebär. Men också de underutvecklade
länderna har fått oss till grannar
och bland annat lärt sig att de inte
nödvändigtvis behöver ha det så dåligt
ställt som de faktiskt har.

Det är också någonting annat som
kommit in i bilden: läkarkonsten. U-länderna
lärde sig att använda sig av de
erfarenheter som vi i väst gjort på det
medicinska och hygieniska området.
Man lärde sig att bekämpa farsoter, antingen
det nu var pest, kolera, smittkoppor
eller malaria. Man lärde sig inte
minst vikten av en bättre hygien. Resultatet
blev, som vi alla vet, att dödligheten
minskade oerhört kraftigt. Fördelningsprocenten
höll sig vid sin tidigare
nivå, och så kom den befolkningsexplosion
som herr Ståhl för en stund sedan
uppehöll sig vid, till stånd. Därmed rubbades
hela balansen inom bybefolkningen
i de underutvecklade länderna.

Jäg skulle här kunna lämna uppgifter
i siffror men jag kanske i stället får

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN:s särskilda fond

anföra ett konkret exempel från ett bysamhälle,
som jag arbetade i under rätt
lång tid och som var typiskt för situationen
inom u-länderna. Bysamhället
var beläget i ett område i Sydindien. En
läkarcentral, stödd av Rockefellerstiftelsen,
hade där utfört ett utomordentligt
gott arbete. Den var numera övertagen
av regeringen i Mysore. Centralens läkare
gjorde verkligen ett mycket gott
arbete. Det kunde komma stänkfall av
kolera och smittkoppor, men de hölls
efter. Man byggde hyggliga bostäder åt
byborna, man gav sig in på barnavård,
ja, t. o. in. förebyggande barna- och
mödravård. Resultatet blev att dödligheten
sjönk till västerländsk nivå. Födelsetalet
var 50 per 1 000 invånare,
d. v. s. mycket högt. Det uppstod en befolkningsökning
som innebar att befolkningen
fördubblades på något mer än
tjugu år. Och vad hände? Det fanns
skog som omlades till ängsmark. Det
fanns äng, som utnyttjades till åker,
o. s. v. Men ändå räckte jordbruksproduktionen
inte till. Det var för många
munnar att mätta, och det intressanta
var att arbetsmöjligheterna också sjönk.
Vi kommer ihåg den Malthuska mekanismen,
enligt vilken dödligheten ökar
och ökar till dess man kommer till en
punkt, då krig, farsoter etc. sätter stopp
för befolkningstillväxten. Men så fungerar
det inte i praktiken i u-länderna.
Folket svälter därför att det är för talrikt.
När människor svälter orkar de
inte arbeta så som de skulle, och det
passar ganska bra, ty det finns inte tillräckligt
med arbete att få. Det är denna
cirkel som måste brytas.

Nå, säger man, skall man då inte introducera
födelsekontrollen? Jovisst,
och det är glädjande att Sverige gått in
för den saken och även gått i spetsen.
Men vi skall inte inbilla oss att vi klarar
av svälten i u-länderna med sådana metoder.
Jag gjorde undersökningar inom
det område jag förut nämnde vilka senare
har bekräftats och visar att om
folket i byarna får som de vill stannar

befolkningsökningsmedianen vid tre
barn per familj. Vad innebär det? Jo,
det innebär konstant befolkning vid en
önskvärd låg dödlighet.

Det behövs därför hjälp för att höja
levnadsstandarden inom u-länderna,
teknisk hjälp, ekonomisk hjälp, kapitalhjälp.
Det är nödvändigt att ge sådan
hjälp om det verkligen skall bli någon
ändring till det bättre.

Hur skall vi då dimensionera hjälpen?
Det är alldeles klart att det är jättebelopp
som krävs. Nu har emellertid Indien
och andra stater i FN funderat på
saken och sagt att om de får ett tillskott
på 1 procent av bruttonationalinkomsten
i de rika länderna, så skulle de kunna
klara upp det hela. Det är detta som
har blivit vår mall när vi kommit med
våra äskanden.

Bruttonationalinkomsten kan beräknas
på olika sätt — det är kanske inte en
så viktig fråga i sammanhanget — men
vad menas i detta sammanhang med
»hjälp»? Man får inräkna inte bara de
belopp som utgår av statliga medel, utan
också enskild hjälpverksamhet och långfristiga
lån får tas med, däremot knappast
vinstsökande kapital. Enprocentregeln
är diffus, det skall gärna erkännas,
men detta representerar i alla fall en
riktpunkt. Vi motionärer anser att vi
inom rimlig tid bör kunna komma upp
till detta mål, 1 procent av bruttonationalinkomsten
till u-hjälp, och det är
denna målsättning som ytterst ligger
bakom våra motioner.

Jag skulle också säga något om de
reservationer som har avgivits, men det
har lämnats så noggranna redogörelser
för dem att jag kan nöja mig med att
notera min mening på ett par punkter.

Jag skall erkänna att jag har varit
och fortfarande är tveksam beträffande
Sveriges anslutning till DAC. Det är bara
givarländer som kan vara medlemmar
av DAC och det kan vi ingenting göra
åt. Man skall dock komma ihåg att vi
har Förenta nationerna som organ i
dessa samordnande sammanhang. Jag

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

har aldrig varit direkt emot en anslutning
till DAC, men jag har tidigare sagt
att vi bör se tiden an. Det kan hända
att tiden är inne nu när Norge och Danmark
har anslutit sig. Jag kommer i
varje fall inte att rösta emot reservanterna
på den här punkten.

En fråga där jag inte har samma inställning
som reservanterna är den som
tas upp i punkt 19 i statsutskottets utlåtande
nr 3. Skulle det vara så som herr
Ståhl gjorde gällande att det skulle vara
risk för förseningar inom NIB:s arbete
om ifrågavarande anslag till expertis
inte höjdes med 100 000 kronor, så
skulle jag utan tvekan biträda reservationen.
Jag menar i likhet med herr
Bohman att NIB skall ha all den personal
som den behöver. Jag tror att de
pengar man lägger ut för personal i
NIB är väl använda pengar. Man bör
naturligtvis se till att alla projekt blir
mycket noggrant undersökta, det vinner
man på i längden. Jag har emellertid
ändå fått det intrycket — och jag vill
redovisa det här — att det för året räcker
med de 300 000 kronor som föreslagits
i propositionen. Jag håller det
för högst troligt att det ett kommande
år kan behövas mer, men den erfarenhet
jag har av verksamheten inom NIB säger
mig att vi nu kan nöja oss med vad regeringen
föreslår på denna punkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de föreliggande reservationerna
med undantag av den sistnämnda angående
personalbehovet i NIB.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner behov av
att rätta till en misstolkning som herr
Wahlund gjorde av mitt anförande.
Jag har givetvis inte strävat efter att
som det hette »stå väl till boks» hos
kolonialländerna, och jag har inte heller
»prisat» kolonialländernas insatser.
Vad jag ville påvisa med min nyansering
var att den nuvarande problematiken
i åtskilliga u-länder faktiskt har
orsakats av kolonialsystemets mycket

FN :s särskilda fond

snabba avveckling, och vad jag ville
stryka under var att Sverige inte borde
dra sig för utan tvärt om sträva efter
att samarbeta med kolonialländerna då
det gäller utvecklingsbiståndet. Man
må sedan tycka vad man vill om kolonialsystemet.
Vi skall bedriva detta
samarbete därför att dessa länder är
de stora givarländerna, de som har de
största möjligheterna att göra insatser.

•lag vill också ge herr Ståhl svar på
en punkt. När jag i siffror visade vad
staten har satsat under de tre senaste
åren — i runda tal 50 miljoner, 130
miljoner och 180 miljoner — så gjorde
jag det för att understryka att jag tycker
att detta är en god ökningstakt. Man
har inte rätt att kritisera själva ökningstakten.
Däremot är det klart att
det rika Sverige naturligtvis skulle
kunna ge bra mycket mer. Men problemet
rör inte våra insatser i pengar
utan gäller våra möjligheter att åstadkomma
resultat. Denna hjälp fordrar
planmässighet, målmedvetenhet, noggranna
förberedelser och konkreta insatser
av olika slag som är besvärliga
att åstadkomma.

De pengar vi satsar måste kunna nyttiggöras,
så att man verkligen vet att
man får valuta för dem och att inte
det syfte motverkas, som vi är överens
om skall ligga till grund för hjälpen
till utvecklingsländerna, nämligen att
hjälpa dem att stå på egna ben. Det är
på den punkten som jag liksom utskottsmajoriteten
har tyckt att det som
Kungl. Maj :t föreslagit kan vara tillräckligt.
I utskottet har vi sedan gjort
vissa uttalanden, som ger möjligheter
till utökat stöd, om det under budgetåret
visar sig att det verkligen finns
anledning att använda mer pengar.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag är fullt tillfredsställd
med herr Bohmans förklaring.
Jag vill bara tillägga att vi har ju samarbete
med kolonialländerna inom Förenta
Nationerna. Yi bedriver ett myc -

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN :s särskilda fond

ket intimt samarbete med dem särskilt
då det gäller de sociala och humanitära
frågorna.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! I den diskussion, som
nu har pågått ett par timmar, har det
sagts mycket om den svenska u-hjälpen,
dess motivering och dess angelägenhetsgrad,
som jag helt kan instämma
i. Vi har ju kommit till den uppfattningen
att det för Sverige liksom
för andra välutvecklade länder är politiskt
nödvändigt att lösa denna fråga.
Vi har god insikt om den moraliska
skyldigheten att hjälpa, och vi har också
god insikt i det förhållandet att effektiv
hjälp är en investering i framtida
marknader, som också betyder en
garanti för vårt eget lands framtid.

Men det är förvisso också en svår
uppgift att avväga de olika hjälpformerna
— de för dagen mest angelägna och
samtidigt de som för framtiden blir
mest effektiva — och att göra denna
avvägning inom ramen för de tillgängliga
resurserna, ekonomiska som personella.

Här liar talats om de stora problemen,
som består i att råvarupriserna sjunker
— vilket får en oerhört negativ effekt
på utvecklingen i u-länderna — samtidigt
som utvecklingen är den motsatta
när det gäller industriprodukterna. Men
när vi talar om detta, är det väl ändå
skäl i att vi i denna debatt noterar att
vårt land gör vad man kan begära och
vad som är möjligt att göra inom de
internationella organ som finns för att
lösa sådana problem. Under den debatt
som hölls här för ett par veckor sedan
om handelsfrågor och utrikespolitiska
frågor togs dessa ting upp till diskussion.
Det framgick med all önskvärd
tydlighet att Sverige verkar aktivt för
att tränga in i problemen, både inom
GATT och inom FN:s olika organ som
sysslar med dessa spörsmål. Man har
ingen anledning att bara tala om problemen
och sedan låtsas som om vi inte

gjorde någonting åt dem. Vi vet att de
är ytterst besvärliga, men vårt land gör
i alla fall en insats för att komma till
rätta med dem.

Herr Ståhl gav med skärpa uttryck
för den meningen att vi var återhållsamma
och att vår hjälp icke var effektiv.
Vi var passiva; vår insats var ingalunda
epokgörande. Dessa och en lång
råd liknande uttalanden var det som
herr Ståhl gjorde. Jag vill verkligen
inte — det vill jag starkt understryka
— göra gällande att majoriteten i utskottet
har tyckt att vår insats är så märkvärdig,
någonting som skulle gå långt
utöver vad man kunde begära av oss.
Men å andra sidan skall vi inte ge uttryck
för något slags falsk blygsamhet.
Det tjänar inte denna sak. Vi skall ta
den nyktert och realistiskt. På det viset
tjänar vi saken bättre på lång sikt.

Låt mig därefter i korthet göra några
reflexioner på ett par punkter. Beträffande
NIB har man redan berört de olika
ståndpunkterna, och jag vill bara
från vårt håll understryka, att vi verkligen
inte är ute för att göra NIB mindre
effektivt. Vi vet ju alla att NIB måste
fungera väl för att det skall bli något
av den bilaterala hjälpen. Såsom redan
har påpekats, har man inte tagit bort
möjligheter för NIB, utan man har i stället
ökat ut tjänsternas antal — och det
finns fortfarande ett betydande belopp
kvar för extrakrafter och för särskilt
tillkallade experter. Man har hela tiden
ansett att NIB verkligen behöver en
marginal för att kunna utnyttja sådana
för speciella uppgifter. Dessutom har
utskottet skrivit att om särskilda nya
behov skulle uppstå, förutsätter utskottet
att Kungl. Maj :t låter tillse att nämndens
verksamhet inte hämmas av brist
på medel i det avseendet.

Ytterligare en sak vill jag kommentera,
nämligen frivilligtjänsten, som ett
antal reservanter tagit upp. Att jag berör
denna fråga beror på att jag tycker
det vore ytterligt värdefullt om man
från reservanternas sida ville klargöra

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

vad de egentligen menar, ty trots att
vi i utskottet har sysslat med dessa frågor
rätt länge, tror jag det är många
som inte riktigt har förstått dem. Yi är
ju alla angelägna att man anstränger sig
för att få fram experter, och biträdande
experter och alla goda krafter som finns.
En av NIB:s allra viktigaste uppgifter
är ju att skaffa fram sådant folk, att
sätta dem på de uppgifter där de passar
och att ge dem den trimning och skolning
som gör dem skickade att klara
sina uppgifter. Men när reservanterna
räknar upp ett antal yrkesgrupper frågar
man sig om inte detta avser experter
eller biträdande experter. Vad har
detta med frivilligtjänst att göra? När
man talar om frivilligtjänst tänker man
sig väl mera ett lag ungdomar som vill
åka ut av idealitet och lust att verkligen
göra en insats men saknar egentlig utbildning.
I det fallet kan man diskutera
om ett statligt stöd skall ges, och då
uppstår frågan om den sortens hjälp
är tillräckligt effektiv, ger tillräckligt
utbyte för u-iän derna, för att motivera
ett samhälleligt stöd. Att det är utomordentligt
nyttigt för de ungdomar som
kommer i fråga och att de på sikt
kanske också kan göra en insats som
verkliga experter vill jag inte bestrida.
Om vi emellertid har ett antal kronor
och skall försöka få ut största möjliga
nytta för dem framför allt för u-länderna,
har majoriteten ansett att då skall
man satsa pengarna på personer som på
något sätt har en utbildning, yrkeskunniga
arbetare, verkmästare, lärare, ekonomer
etc., alltså människor som kan
göra en effektiv insats. Men det skulle
som sagt vara ganska intressant att höra
hur reservanterna vill definiera frivilliginsatserna
i förhållande till den
grupp utbildad personal som de räknar
upp i reservationen.

Bland alla de personer som vi talat
med och av vilka vi har försökt lära oss
något om dessa frågor har även varit
ett antal prominenta herrar från missionen.
Yi utgick nämligen från att de

FN :s särskilda fond

kände till vad sådan här personal kan
uträtta. De sade bestämt ifrån att vad
som behövs är personal som är utbildad
på något sätt, det må vara på det ena
eller det andra området. De som kommer
ut av ren idealitet har man däremot
mindre nytta av. Om personer som saknar
egentlig yrkesutbildning skickas ut,
blir de snarast ett irritationsmoment eftersom
de tar arbetsuppgifter som det
ofta finns gott om folk i u-länderna som
kan klara. Outbildad arbetslös arbetskraft
finns nämligen ofta i dessa länder.

Vad den internationella livsmedelsfonden
beträffar kan jag nöja mig med
att hänvisa till vad som sägs från utskottets
sida. Det kan emellertid vara värt
att i debatten notera att ett av de problem
— och ett mycket känsligt sådant

— som man har att ta ställning till när
man skall bedöma hjälpen i form av
livsmedelssändiningar av överproduktion
är prisförhållandena. Ute på världsmarknaden
kan man faktiskt ofta köpa
motsvarande varukvantitet till ett billigare
pris än vad vi kan få fram den
för här i Sverige. Därtill kommer att
om man skulle sätta i system — vilket
jag inte vill påstå att någon tänkt göra

— att överproducera vissa varor därför
att vi vet att vi kan få avsättning för
dem i u-länderna, skulle detta på lång
sikt vara alldeles galet. Vi skulle uppehålla
en produktion som vi inte har
behov av och motverka en nyttig utveckling
åt motsatt håll i u-länderna.

Och så några ord om DAC. Det skall
noteras att utöver Sverige är inte heller
Österrike eller Schweiz med i denna organisation.
Liksom tidigare talare har
gjort vill jag framhålla att ett av skälen
till att vi har ställt oss avvaktande till
en anslutning är att DAC består av givarländer.
Detta är en ordning som Sverige
inte givit sig in i i dessa sammanhang
utan vi har hittills suttit så att säga
i kretsen av u-länderna och diskuterat
hjälpen. Man måste också något hesitera
inför alla de typer av organisationer
som växer fram på detta område,

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN:s särskilda fond

och om man så gärna vill slå vakt om
FN-organen finns det anledning att fundera
över om vi skall satsa på DAC.

Herr Bohman talade om att vi inte
visar västerländsk solidaritet. Ja, den
västerländska solidariteten är väl även
manifesterad i FN-organen och där är
även mottagarländerna representerade.
Utskottet har heller inte — och jag har
ingen anledning att inte understryka
det — tagit avstånd från en anslutning
till DAC för framtiden. Vad det nu gäller
är en bedömning för detta år. Jag
vill också hänvisa till de uttalanden som
exempelvis handelsministern gjorde i
debatten här för ett par veckor sedan.
Det bör noteras att de länder som ingår
i DAC framför allt satsar på den
bilaterala hjälpen. Endast fjorton procent
av deras hjälp till u-länderna går
den multilaterala vägen. Sverige går däremot
den motsatta vägen och ger största
delen av sin hjälp på multilateral väg.
Det gör det mindre angeläget för oss
att vara med i DAC-kretsen.

Till sist vill jag gärna ta upp ett par
ting som inte bär varit berörda vare
sig av utskottsmajoriteten eller av några
reservanter men som jag ändå tycker
är värda att omnämnas. Först och
främst tycker jag det är angeläget att
notera att det svenska arbetet inom FN
rönt framgång vad beträffar åtgärder
i syfte att få i gång familjeplaneringen
på bredare basis. Statsrådet Lindström
är värd en särskild honnör för sin
kamp för detta. Vi vet att framgången
för detta arbete är helt avgörande för
lösandet av alla de problem som vi nu
diskuterar. Det är också särskilt glädjande
att konstatera att det svenska
projektet på Ceylon har slagit val ut.
Vi bär väl alla läst de senaste uttalandena
av ledarna för detta.

Allra sist vill jag med några få ord
uppehålla mig vid en punkt, där det inte
finns några säryrkanden men som jag
tycker är värd uppmärksamhet, nämligen
punkten 18, som handlar om undervisningsväsendet
i Afrika och som sär -

skilt tar sikte på den kvinnliga befolkningen.
Jag finner det vara mycket
tillfredsställande att vårt land på det
sättet får medverka för att angripa, naturligtvis
i allra största blygsamhet, ett
grundproblem i denna stora världsdel.
Vi vet att det är endast 40 procent av
de unga i Afrika som får gå i bottenskola.
Och vad som är ganska viktigt i
detta sammanhang är att man kan konstatera
att flickorna nästan inte alls får
delta i denna undervisning. Vad beträffar
undervisning på högstadie- och högskolenivå
är den kvinnliga ungdomen
praktiskt taget obefintlig. Det är viktigt
att hjälpa de nya länderna att undvika
de misstag som den utvecklade delen av
världen en gång gjorde, då den försummade
den kvinnliga ungdomens utbildning.

Av det skälet är detta i och för sig
blygsamma bidrag ändå att hälsa med
stor tillfredsställelse.

Jag kommer att yrka bifall till utskottets
ställningstaganden på alla punkter.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Först en allmän deklaration
om u-hjälpens storlek. Om man
låter förstå att 46 miljoner i ökning av
anslagen till u-länder är ett uttryck för
snålhet och njugghet och att avsaktningen
i fråga om ökningen inte är
bärig — i »punkt efter punkt», som
herr Slåhl uttryckte det här — så är
detta en värdering, som förutsätter att
man har gjort jämförelser av något
slag, att man har en relation att peka.
på, antingen relationen till den utlandshjälp,
som andra länder ger, eller till
den hjälp vi själva gav i fjol eller till
den hjälp volym som är vår målsättning
för en viss period. För min del
gillar jag inte särskilt detta relationstänkande
i förhållande till andra, dessa
jämförelser av typen att det eller det
landet ger så och så mycket och att Sverige
ligger där eller där på bidragsskalan.
Om vi ligger högt på bidragsskalan,
vilket vi faktiskt gör, verkar -

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

sådant tal dels skrytsamt, och dels som
om vi ansåg, att däri skulle ligga ett
hinder för att ligga ännu bättre till,
vilket det ju inte är. U-landshjälpen är
ändå ingen VM-kamp, där vi tävlar i ursinnig
intensitet med andra länder för
att nå en topplacering. Möjligen är ulandshjälpen
en tävlan inom eller med
oss själva, en strävan att förbättra våra
insatser i förhållande till tidigare insatser
och en jämförelse med de avsikter,
som vi tidigare bär tillkännagivit
och som riksdagens samtliga politiska
partier bär givit sin anslutning till. I
detta fall är målsättningen att vi fram
på 1970-talet skall ha uppnått en ulandshjälp
som tar i anspråk vid pass
1 % av vår nationalprodukt. Men då
får man också vänta med att sätta underbetyget
tills vi genomgått de olika
stadierna och är redo för slutexaminationen.
Riksdagens principbeslut i fjol
innehöll uttryckligen den reservationen,
att anslagsökningarna under de särskilda
åren framöver skulle kunna variera.

Jag övergår till att ytterligare kommentera
något de föreliggande reservationerna,
först reservationen om
större svenskt bidrag till FN:s särskilda
fond. Den av regeringen föreslagna
ökningen för nästa budgetår är relativt
liten, 1,3 miljoner kronor, och jag
erkänner att det är den minsta ökningen
av de ökningar som föreslås på alla
anslagsposter — ökningar i övrigt på
minst 33 %, ofta 50 % eller mera. Reservanterna
har mycket riktigt skjutit
in sig på specialfonden som en Achilleshäl,
där en pil skulle kunna fastna.
Till försvar mot denna beskjutning vill
jag påminna om att riksdagen så sent
som i fjol höjde anslaget till specialfonden
med 150 % och att den svenska
kontributionen till specialfonden för innevarande
år, 25 miljoner kronor, ännu
inte tagits i anspråk utan står kvar på
bankräkning.

Denna kontribution är visserligen intecknad
för redan beslutade specialfondsprojekt
— vilket herr Ståhl ivrigt

FN :s särskilda fond

har erinrat om och som vi alla vet —
men när herr Ståhl säger, att det är
riktigt och bra att fonden avsätter medel
för fem år framöver till sina projekt,
allteftersom dessa beslutas, är han
ganska ensam om sin åsikt. En arbetsgrupp
med Sverige som deltagare har
föreslagit en förkortning av detta perspektiv
vid fondering av medel, en liberalisering
som kommer att ge fonden
större rörelsefrihet. Det kan ändå inte
vara rimligt att ha 125 miljoner dollar
eller mer fonderade, som specialfonden
har. Kapitalet behöver arbeta, och när
detta underlättas — vilket val fondstyrelsen
kommer att besluta senare i år
— slipper vi årets flaskhals i anslagsgivningen
till specialfonden. De nya
projekt som kan komma att beslutas
för år 1964 kommer att avgöras mot
bakgrunden av de bidragsbelopp, som
blir utlovade på bidragskonferensen i
oktober i höst och därefter summeras.
Statsutskottet har fäst uppmärksamheten
på att Sverige vid detta tillfälle —
alltså i oktober — kan göra utfästelser
om höjning av bidraget utan att utskottet
anser att regeringen med detta föregriper
riksdagens prövning våren efteråt.
Jag är utskottet tacksam för denna
positiva och förtroendefulla attityd. Jag
anser att kammaren med gott samvete
kan följa utskottet även i resten av
dess hemställan beträffande specialfonden.

Jag vill sedan övergå till den andra
fond, livsmedelsfonden, som ingår i dagens
ärende. Eeträffande denna sade
herr Ståhl, att förhållandena är så kända
att det räcker med att konstatera
att u-folken behöver mat. Riktigt så
mycket kan man dock inte förenkla
problemet. Herr Bohman gav en mera
nyanserad framställning i ämnet, och
jag tror att det kan vara befogat att jag
kompletterar honom en del, eftersom
denna fråga är så ofta förekommande
i våra debatter.

Reservanterna har begärt att medel
skall anslås på tilläggsstat för leverans

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN:s särskilda fond

till u-länder av vissa svenska överskottsvaror,
främst mjölkprodukter men även
industrivaror, för att därmed nyttja
inom vår industri förekommande överkapacitet.
Reservanterna vill ha skyndsamma
åtgärder i detta syfte. Bortsett
från att brådskande behov alltid kan
framkalla en tilläggsproposition, rent
tekniskt sett, även utan ett allmänt mandat
av den typ som reservanterna bär
vill ge regeringen i form av en särskild
riksdagsskrivelse, kan det ifrågasättas
om just detta är ett område för så brådskande
åtgärder. Man åsyftar tydligen
inte alls någon katastrofhjälp i vanlig
mening, alltså i anledning av plötsligt
påkommande behov i u-länder, för att
möta nöd som föranletts av jordbävningar,
översvämningar eller dylikt. För
sådant har vi redan på ordinarie budget
den högsta beredskap.

Vad man här åsyftar är de långsiktiga
behoven av större livsmedelstillgång
och bättre maskinell utrustning i
u-länderna. I sådant fall måste naturligtvis
livsmedelshjälpen i vanlig ordning
vägas mot biståndsverksamhet i
andra former. Då finns det skäl att sätta
åtskilliga frågetecken i kanten beträffande
dessa förslag om livsmedelssändningar,
som onekligen ter sig så tilltalande
i förstone — alla vet vi ju att
folk behöver mat — och som framförs
av motionärer med olika ideella motiv
och säkerligen i övertygelse om att
det skulle vara ett nyttigt botemedel
mot andlig och kroppslig fetma inom
det svenska välfärdssamhället.

Livsmedelsgåvor skall vi alltså väga
mot annat tekniskt bistånd. Vad har
den största betydelsen för u-länder?
På initiativ av FAO tillkom för cirka
två år sedan en utredning — Development
Through Food, d. v. s. utveckling
genom föda, och den analys som
i utredningen gjorts av problemet livsmedelshjälp
visar att det är nödvändigt
att vi reviderar åtskilliga av våra föreställningar.
Mot sådan hjälp användes
flera argument; fru Lewén-Eliasson har

berört ett par mycket bärande. Livsmedelsgåvor
hämmar jordbruksproduktionen
i mottagarländerna, säger utredningen,
ty om befolkningen finner att
den får livsmedel gratis eller till låga
priser, minskar detta jordbrukarnas intresse
för att utöka sin produktion och
höja dess kvalitet. Samtidigt kan gåvoexporten
av överskottslivsmedel — som
fru Lewén-Eliasson påpekade — motverka
den jordbruksrationalisering som kan
vara behövlig inom givarlandet. Om man
kan räkna med att staten köper upp
överskotten, känns det kanske mindre angeläget
att själv ta initiativ till omläggningar
av produktionen som avvecklar
överskotten på ett visst område till förmån
för ett annat produktionsavsnitt.
Leveranser av överskott stör även den
reguljära handeln. För att livsmedelssändningar
skall komma till nytta, menar
FAO-utredningen, bör de organiseras
omsorgsfullt som komplement till
tekniskt bistånd i andra former. För att
pröva hur detta kan gå till i praktiken
beslöt FAO och FN att gemensamt starta
den internationella livsmedelsfond,
som vi här diskuterar. I denna sätter
vi alla gemensamt in 100 miljoner dollar
i form av frivilliga bidrag, varor,
tjänster och kontanter. Som nytt svenskt
bidrag för nästa budgetår till fonden
hemställes hos riksdagen om 6,9 miljoner
kronor, vilket utskottet alltså tillstyrker.
Hälften av detta bidrag skulle lämnas
i kontanter och hälften i varor, i
första hand torrmjölk och i andra hand
vetemjöl eller konserverad fisk. Det är
vår förhoppning att dessa naturaleveranser
skall bli av värde och få avsättning
i länder som kan nyttiggöra dem.
Men erfarenheten har lärt oss att det
kan uppkomma komplikationer.

Livsmedelshjälp är en ganska komplicerad
sak. Det finns t. ex. motionärer
här, som hoppas att vi skall kunna bli
av med det svenska smöröverskottet genom
att öka leveranserna av torrmjölk.
Men torrmjölk, som har längre hållbarhetstid
än tre månader, såsom är

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

nödvändigt i u-länderna, måste framställas
av skurhmjölk, alltså mjölk ur
vilken ytterligare fett har separerats
bort, och detta resulterar i ökad tillverkning
av smör. Den svenska prisnoteringen
på torkad skummjölk ligger
för övrigt på 3: 11 kronor per kg, medan
världsprisnoteringen är 75 öre per kg.
Om vi köper svensk torrmjölk för leverans
till u-länder reducerar vi alltså
hjälpens värde högst betydligt och stöder
i stället det svenska jordbrukets föreningsrörelse.
I och för sig kan ju detta
vara bra, men ett sådant stöd bör i så
fall redovisas öppet över jordbruksde^-partementets huvudtitel och inte såsom
en del av utrikesdepartementets internationella
hjälpanslag.

Vad slutligen fisken beträffar gäller
även här att leveranser i och för sig
knappast bidrar till utvecklingen av
u-ländernas näringsliv. Det är säkert,
såsom utskottet påpekar, nyttigare att
lägga ned pengar på att öka fisket i
u-länder som har fiskrika kuster. Detta
har Norge gjort med sitt Stora framgångsrika
fiskefiprojekt i Kerala i Indien,
och detta är också avsikten med
det nya svensk-tunisiska samarbetet på
halvön Kelibia, där Sverige skall hvgga
en fiskehamn och anlägga en yrkesskola
för fiskerinäringen. Statsrådet Skoglund
reser just i dag till Tunisien, hl. a. för
att underteckna avtalet om detta samarbete.

Det finns ytterligare mycket att kommentera
i den tidigare debatten, men jag
skall nöja mig med att avslutningsvis
säga några ord om den sista reservationen
som gäller Sveriges anslutning till
DAC. I den reservationen återfinner vi
precis samma argumentering som framfördes
i fjoli bara med tillägg för den
upplysningen att Norge och Danmark
nu har anslutit sig till, respektive tiinker
inträda i DAC. Man upprepar, att DAC
är ett koordinerande organ för givarländerna
Och att DAC ger rekommendationer
beträffande storleken och arten
av medlemsstaternas bistånd till u-län -

FN:s särskilda fond

der. Man erinrar om att 90 procent av
allt bistånd som lämnas till underutvecklade
länder kommer från medlemmar
i DAC och man framhåller att Sveriges
anslutning till DAC skulle kunna
öka den svenska biståndsgivningens effektivitet
och påverka uppläggningen
av multilaterala biståndsinsatser. Herr
Bohman efterlyste i sitt anförande några
sakliga skäl varför regeringen är
emot en anslutning till DAC, och han
kom med en liten förmodan om att regeringens
inställning kanske berodde på
att förslaget framförts från oppositionen.
Detta antagande förutsätter sannerligen
inte att regeringen skulle ha några
sakliga skäl för sitt ståndpunktstagande,
och jag kan verkligen försäkra herr
Bohman att förslagets ursprung inte har
spelat någon roll vid regeringens bedömning
av frågan. Herr Wahlund visade
upp en mera ambivalent inställning till
frågan om anslutning eller icke till DAC.

För egen del vill jag framhålla, alt vi
på svensk sida har föredragit hittills att
ha FN som koordinerande organ, därför
att i FN får även mottagarländerna
vara med och därför att FN representerar
ett större, ett globalt samarbete,
medan DAC representerar ett regionalt
samarbete, där neutrala stater och öststater
inte deltar. Att åberopa att DAClönderna
omfattar 90 % av allt bistånd
som ges är en smula löjligt såsom argument
betraktat; i så fail representerar
ju FN-staterna 100 procent av biståndet.
Från svensk sida har vi alltid ställt
oss kallsinniga till dubbelarbete. Om
samarbetet med DAC avsåg ett område,
som inte omfattades av FN, kunde det
finnas större skäl att utsträcka vår medverkan
även till detta organ. Men så
är inte förhållandet. DAC:s intresse
för u-länder har hittills begränsat sig
till pålitligt västorienterade u-länder,
alla inom FN, vilket givetvis inte är
något fel i och för sig, men som innebär
en förstärkning i viss politisk riktning
av det intresse som FN ägnar u-länderna
men utan några politiska indelnings -

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN :s särskilda fond

grunder. När DAC i fjol grep sig an med
latinamerikanska biståndsfrågor och på
ivrig tillskyndan av de amerikanska
och franska delegaterna diskuterade biståndsgivningen
till Colombia och Chile
och ett kreditarrangemang för Brasiliens
del, så var nog detta en liten indikation
på att amerikanerna försöker
att göra DAC till ett instrument för avlastning
på europeiska stater av en politiskt
betingad amerikansk hjälp. T. o. m.
engelsmännen visade vid det tillfället
sin olust och ifrågasatte, om DAC vore
lämpligt forum för den sortens ärenden.
En anslutning till DAC kan alltså
i vissa lägen bli besvärande för svensk
neutralitetspolitik. Regeringen menar av
många skäl att vi bör ställa oss avvaktande.

Herr talman! Diskussionen har redan
pågått länge och ytterligare talare är
anmälda, .lag skall därför f. n. inskränka
mig till det sagda.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill börja med statsrådet
Lindströms sista punkt, alltså den
om DAC, och uttrycka min förvåning
över att fru Lindström tar sådana ord
i sin mun som att en anslutning till DAC
skulle kunna bli politiskt besvärande för
Sverige. DAC är ju endast ett specialorgan
för ändamålsenlig spridning av
u-hjälpen.

Fru Lindström säger här — och det
har sagts många gånger från regeringshåll
— att vi vill energiskt öka de svenska
bilaterala hjälpaktionerna, men den
fördelning som sker inom DAC är inte
sådan att den i alla avseenden överensstämmer
med Sveriges önskemål. Men
om vi här i landet vill påverka fördelningen,
så att den kommer mera i
överensstämmelse med våra önskningar,
och speciellt om vi också skall öka vår
hjälp, hur skall vi då kunna hitta någon
form för detta, om vi står utanför DAC?

Där föreligger ett sätt att so på problemen
som är alldeles förbluffande.

Den lilla lektion om torrmjölksändningarna
till u-länderna, som fru Lindström
sedan höll, har vi tidigare hört i
olika upplagor vid föredragningarna i
utskottet. Där vill jag fråga: År det ett
försök att lösa svårigheterna att göra
stor affär av att det svenska priset på
torrmjölk är kr. 3:11, medan man på
världsmarknaden kan köpa den för 75
öre? Vi framhöll i utskottet att man må
köpa vilken torrmjölk man vill, men vi
måste se till att människorna som behöver
hjälpen verkligen också får den.

Vad sedan livsmedelssändningarna beträffar
ansåg jag mig inte behöva upplysa
kammaren om dem. Det är ju så att
det ur det stora klumpbeloppet har tagits
medel för bl. a. papperssändningar
till länder, där man lidit brist på papper
till elementära läroböcker. Behoven är
mycket stora — jag vill nästan säga att
det föreligger oceaner av behov. Menar
fru Lindström då att våra små droppar
i denna ocean skulle kunna ha den
effekten att de hejdar jordbruksrationaliseringen
i ifrågavarande länder? Det
är ett perspektiv på hela denna kolossala,
nästan svindlande problematik,
som gör att man blir förvånad.

När det slutligen gäller särskilda fonden
är läget det, att även om statsrådet
har den uppfattningen att hjälpen bör
ges i annan takt och ordning, så gäller
ändå de lagar som där godkänts. Dem
får vi böja oss för och acceptera. Men
det innebär då att särskilda fonden
måste stärkas för det hundramiljonersprogram
som nu behövs.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag har inte sagt, herr
Ståhl, att en svensk livsmedelssändning
i och för sig skulle hejda jordbruksrationaliseringen
i mottagarländerna. Jag
pekade bara på att FAO gjort en utredning,
som visade att om man lägger hjälpen
till u-länderna på en alltför renodlad
livsmedelsbog, om jag så får säga,

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

så kan detta inträffa. Vad jag här har
velat framhålla är, att vi bör väga de
förslag om livsmedelssändningar till
u-länderna, som herr Ståhl står för, mot
andra förslag om tekniskt bistånd.

Herr Ståhl tycker att det är småsaker
att här tala om torrmjölken och om
priser och sådana ting, när det gäller
att sända livsmedel till u-länderna —
men det är inga småsaker i praktiken!
Jag kan anföra exempel som visar det.

När regeringen häromåret hörsammade
en vädjan från FN:s flyktingkommissarie
om hjälp till balubaflyktingarna
i Kongo och satte till alla klutar för
att få fram lämpliga födoämnen för ändamålet,
så misslyckades detta bitterligen.
Till vårt vetemjöl tackade FN nej.
Den höga luftfuktigheten i Kongo skulle
komma mjölet att svälla i magsäcken på
de hungrande, om mjölet förtärdes tillsammans
med vatten. Vår vegetabiliska
olja ansågs inte heller duga, ty de infödda
var vana vid röd palmolja, och den
svenska matoljan var gul. Att skicka
fläsk avrådde FN bestämt ifrån, eftersom
det föreligger religiösa hinder för
fläskkonsumtion. Dessutom var de
svenska fläsklagren frysta, och det finns
inga fryskedjor i u-länderna — i varje
fall inte i Kongo. Torkad fisk dög inte
heller i det aktuella klimatet. Luftfuktigheten
där skulle förvandla spillångan
till en seg massa. Torrmjölk hade man
fått tillräckligt av från USA — och de
svenska priserna låg för övrigt så högt
över världsmarknadspriset att vi hade
kunnat köpa dubbelt så stora mängder
utomlands för det belopp vi ställde till
förfogande för ändamålet.

Men trots dessa negativa erfarenheter
vill vi verkligen ändå, herr Ståhl, anstränga
oss för att nå det syfte som motionärerna
här har gemensamt med
Kungl. Maj :t, men därvidlag hoppas
herr Ståhl på så mycket större dimensioner
på födoämneshjälpen än vad regeringen
anser det vara realistiskt att
räkna med.

Slutligen också ännu några ord om

FN:s särskilda fond

DAG. Visst har DAC:s verksamhet hittills
varit ganska oskyldig och dess rekommendationer
på det hela taget acceptabla
även för ett neutralt land —
med vissa smärre undantag, som jag
kan exemplifiera, om herr Ståhl så önskar.
Men det kan inte uteslutas att DACarbetet
på längre sikt kan få en annan
inriktning, och jag vidhåller att det
finns risk för att det kan komma att bli
besvärande för vår neutralitetspolitik.
Det är också svårt att finna några skäl
för att Sverige som första neutrala stat
skulle söka medlemskap i DAC. Jag
tillåter mig vidare att betvivla att Sveriges
bistånd skulle bli effektivare genom
ett sådant medlemskap. Däremot
kan vi bli utsatta för dirigeringsförsök,
som de facto skulle göra biståndet mera
bundet, eftersom ju presumtionen för
medlemskap måste vara att man ansluter
sig till de aktioner som kan komma
att beslutas, formellt eller informellt,
inom DAC. Det är därför som regeringen
tillråder att vi väntar med anslutningen
för Sveriges del.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Att man har mött besvikelser
i samband med livsmedelssändningar
till Kongo eller andra områden
är väl ingenting att ta till intäkt för att
man ingenting skall göra. Vi vet ju att
det i andra områden går att använda
svenska varor. Ivan vi inte använda våra
egna sändningar av livsmedel t. ex., kan
vi ju köpa sådana livsmedel och andra
varor som passar dessa länder.

Beträffande DAC är resonemanget likartat.
Vill vi påverka utvecklingen och
har vi ett verkligt intresse för att lyfta
standarden i dessa länder, så skall vi
väl aktivt medverka i det organ som
har ansvaret för att hjälpen kommer
till bästa möjliga användning och inte
ställa oss utanför, som statsrådet Lindström
rekommenderar. Ju längre man
argumenterar för att ingenting göra eller
för att avstå från det och det, desto
mer får vi en känsla av att det är svå -

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN:s särskilda fond

rare att driva regeringen fram till mera
aktiva insatser än vad vi har trott och
hoppats. Vad vi har försökt med våra
reservationer år efter år är ju att få
fru Lindström som ansvarig för detta
fögderi inom regeringen att inse att här
behövs mera energiska insatser än vad
fru Lindström tydligen finner befogat.
Vi ser inte i första hand på dessa små
misslyckanden som förekommit på ena
eller andra hållet. Vi ser till behovet,
och det torde inte råda någon tvekan
om att behovet lämnar utrymme för vilka
insatser fru Lindström än vill lämna.

Nu är vi uppe i 130 miljoner, och fru
Lindström viftade i sitt första anförande
med en procent av nationalprodukten
fram på 1970-talet. Med den ökning
vi har i dag av nationalprodukten,
fru Lindström, får det sannerligen las
krafttag av helt annan omfattning än
hittills, om den målsättningen ens tillnärmelsevis
skall kunna förverkligas.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara tillägga
några synpunkter beträffande DAC.

Fri! Lindström! Då OEEC ombildades
till OECD var just ett av de viktigaste
motiven därför att ta upp och förstärka
utvecklingsbiståndet bland OECD-staterna.
Detta applåderades från svensk
sida, vi skulle helhjärtat vara med. När
man sedan i anslutning till OECD ombildade
en tidigare organisation till
DAC såsom en särskild planerings- och
samrådskommitté just för utvecklingsbiståndet,
då är Sverige inte med, då
aiises det stå i strid med den svenska
neutralitetspolitiken att vi medverkar.
Jag kan inte inse det logiskt berättigade
och det sakligt riktiga i ett sådant resonemang.

Nu har DAC bildat särskilda konsortier.
Ett omnämnde jag för en stund
sedan, nämligen konsortiet för hjälp åt
Turkiet. Detta konsortium, där också
Sverige samarbetar, är planlagt av DAC.
Vi anser oss böra vara med i detta
konsortium men vill fortfarande inte

vara med i DAC. Jag har faktiskt svårt
att förstå logiken i detta.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! När riksdagen häromåret
drog upp de principiella riktlinjerna
för den svenska u-hjälpen uteslöts
uttryckligen forskningen. Det
framhölls att man skulle avvakta den
konferens, som skulle hållas i Genéve
i februari i år, och med hjälp av erfarenheterna
därifrån försöka formulera
forskningens roll, utformningen av de
eventuella svenska insatserna och —
förmodar jag — de ekonomiska stödformer
som också måste komma till.

Trots att man i propositionen framhöll
vikten av Genéve-konferensen måste
jag säga, att när man som delegat
såg deltagarlistan greps man av ett
visst missmod rörande det intresse som
från svensk sida skulle ägnas konferensen
och — än väsentligare kanske —
konferensens resultat. Eftersom statsråd
det Lindström sitter här vill jag tilllägga,
att det är ett missmod som man
som vanlig svensk medborgare känner
icke bara när man skickas ut att representera
vid en dylik konferens. Man
känner det också i egenskap av exempelvis
europarådsdelegat. Bland många
av oss som försöker delta i det internationella
arbetet finns det misstro och
misströstan beträffande det stöd vi får
från regeringen och centrala ämbetsverk
när det gäller att fullfölja uppgifterna.

Att ointresset från svensk sida verkligen
varit uttalat märkte man även
när man kom ned till konferensen och
såg på vilket sätt andra länders delegater
hade utsetts och hur man hade
planerat deras arbetsformer. Misstaget
är nu gjort. Det väsentliga är att vi
inte gör om det och att vi bättre Utnyttjar
det kunnande som internationella
konferenser ger och det samarbete som
där kan skapas.

De värdefullaste, mest inträngande,
kritiska och sansade inläggen när det

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Öl

gällde att bedöma hur u-hjälpen hade
utformats i olika länder — sagt bl. a.
i anslutning till herr Bohmans anförande
— kom från engelsmännen, -anställda
dels i tidigare kolonialländer
och dels i nya, framför allt afrikanska
stater, där de var nyckelgestalter på
centrala administrativa poster. Det är
till stor del mot bakgrunden av den
erfarenhet och de lärdomar som vi alla
fick därnere som man återigen vill
sätta ett frågetecken i kanten för hur vi
här i Sverige utformar vår u-hjälp.

Jag vill bara nämna ett enda sifferexempel
som jag tror är väsentligt. Det
är gammalt, men jag vill knyta några
reflexioner till det för att belysa hur
svår och brännande intensiv denna
problematik är. Vi har alla räknat med
en befolkningsökning på 2 procent om
året. Med en sådan takt kommer jordens
befolkning år 2000 att vara uppe
i 6,3 miljarder och år 2050 i 13 miljarder.
Detta är emellertid en av de alternativsiffror
som FN räknat med när det
försökt göra en befolkningsprognos. Utvecklingen
bär emellertid blivit sådan
att dessa kalkyler sprängts i flertalet
länder. Vi bär fått en långt allvarligare
utveckling på befolkningsökningens område.

Man räknar också med att tillväxttakten
under den första tiden av ett övergångsskede
genom industriell och medicinsk
hjälp kommer att bli ännu snabbare.
Hur lång denna övergångsperiod
kommer att bli vet vi inte. Den kanske
kommer att omfatta decennier. Någon
befolkningsminskning att räkna med
tror man inte kommer att ske förrän
om inemot 100 år från nu. Detta gör
alltså att de värderingar vi bär haft
om de behov som föreligger kommer
att få ytterligare skärpas.

För att klara näringsproblemet för
enbart de beräknade 13 miljarderna år
2050 behöver vi fördubbla produktionen
av livsmedel fram till år 2000, och
år 2050 behöver vi komma upp i en fem
gånger så stor produktion som vi har

FN :s särskilda fond

nu. Detta gäller alltså endast om den
gynnsamma prognossiffran håller. Vi
har vetat detta förut. Var gång man
över huvud taget försöker grubbla över
problematiken, inser man om igen att
våra insatser måste ligga på det grundläggande
planet. Vi måste hjälpa till att
bygga upp ett näringsliv och ett jordbruk
i de länder det är fråga om.

Det är uppenbart att u-länöerna nu
har en mycket klar strävan till planläggning.
De arbetar med 3—5-årsplaner
och bakom dem med 15—20-årsplaner.
Dessa länder befinner sig ofta någonstans
mellan Sverige och de kommunistiska
länderna när det gäller att
låta statsmakterna bestämma insatserna.
I mycket stor utsträckning är det
alltså statsmakten man skall arbeta
med och bygga på, när man kommer ut
i dessa länder. En av de väsentligaste
åtgärder som vi kan vidtaga är att stödja
jordbruket. Vi bör göra det dels på
grund av att befolkningen -behöver mera
mat, dels på grund av att det -förekommer
migrationsrörelser i en omfattning
som vi knappast kan föreställa oss.
Det förekommer en flykt från landsbygden
— genom att jordbruket är så
bristfälligt — av mycket allvarlig omfattning.

Jag vill för ett litet ögonblick stanna
inför den problematik som råder när
man vill hjälpa genom en insats på
jordbrukets område. En sådan insats
skiljer sig inte på något sätt från en
insats inom skolväsendet, vägbyggandet,
sjukhusbyggandet o. s. v. Det väsentliga
är att förbättra de dåliga metoder
som förekommer i u-länderna. En av
de betydelsefullaste åtgärderna från vår
sida är att sprida ut det existerande
kunnande, de forskningsresultat som
finns samlade i I-länderna. Det gäller
att sprida ut detta vårt kunnande i
u-länderna från regering och politiker
över administratörer och ned till den
enskilde förbrukaren, i detta fall jordbrukaren.
Det förekommer rader av utbildningsproblem
när det gäller att

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN:s särskilda fond

sprida ut detta kunnande och få det
att omsättas i praktiken.

Nästa problem är att man många
gånger måste anpassa våra forskningsresultat
efter tropiska förhållanden. Statsrådet
Lindström har varit inne på en
del av problematiken — exemplen kan
mångfaldigas — när det gäller att överföra
både produkter och kunnande från
oss till u-länderna. En helt ny forskning
måste alltså till för att u-länderna
skall kunna använda forskningsresultaten.

Vilket problem man än väljer visar
det sig att det är meningslöst att sända
ut en ensam expert — vad man än vill
hjälpa till att bygga upp blir det fråga
om ett samarbete. Det gäller alltså även
för jordbrukets del. Man kan vara
tvungen att deltaga i ett kartläggningsarbete
av vederbörande lands naturliga
resurser, leta efter vattentäkter, planera
ökad vattenförsörjning och lösa därmed
sammanhängande problem i tropiska
länder. Det gäller även att t. ex.
avväga om man skall hugga ned skogen
eller inte för att få ökad jordbruksareal
— skogen är ju en av dessa länders
bästa tillgångar.

Det är sålunda meningslöst att göra
en isolerad kartläggning bara beträffande
vatten t. ex. och eventuellt åkerjord.
Man skall i stället utnyttja samtliga
resultat som kan erhållas och få
den totala kartläggning som är väsentlig
för landet i fråga.

När man från grunden skall bygga
upp någonting i dessa länder, som befinner
sig på en mycket primitiv nivå
i jämförelse med exempelvis vårt land,
måste man för område efter område
använda en expert. Det är ingen ovanlighet
att det behövs ett femtontal experter
för en enda forskningsuppgift —
en lång kedja alltså. Och det måste
tillses att de som skickas ut är inlemmade
i detta långa led av experter och
att samtliga experter kan arbeta samtidigt.

I vederbörande u-land uppkommer

ytterligare frågeställningar — jag kan
anföra bara en del av problemen. Vissa
experter kan utföra arbetet i dess helhet
på platsen. Andra kan arbeta på
platsen men måste sända hem resultaten
för tolkning, antingen till det universitetsinstitut
från vilket vederbörande
expert kommer eller till det företag
som sänt ut experten; där finns den behövliga
vetenskapliga utrustningen.

Man måste sålunda ständigt finna samarbetsformer
mellan givarlandet och
mottagarlandet. Man vill exempelvis arbeta
med datamaskiner men det finns
ingen möjlighet att tolka eller programmera
materialet på platsen — det måste
ske i givarlandet.

På lång sikt måste — det är man fullt
på det klara med —• regionala institut
skapas, och dessa måste tillgodoses med
forskare och utrustning. Men innan
u-länderna nått dithän måste detta flöde
mellan givarian d och mottagarland
ständigt finnas.

Vidare måste de som sänds ut vara
de bästa experter givarlandet har att
avstå — de möter så särpräglade problem
och ställs inför så många frågor
under sitt arbete, ofta av akut art. Vederbörande
skall självfallet ha tillgång
till hjälpkrafter som möjliggör ett effektivt
arbete. Därvidlag har det väl i
stor utsträckning brustit hittills i den
svenska u-lijälpen; jag återkommer till
det senare.

Oändliga valmöjligheter ges när man
skall delta i uppbyggandet av ett helt
land från grunden till ein modern stat
av det snitt vi har här hemma. En intensiv
debatt måste föras dels rörande
vilka personella resurser vi har, dels
om vilken målsättning vi skall stanna
för. Det bör också övervägas, om de experter
som skickas ut inte kan utnyttjas
bättre än vad som sker för närvarande
genom att man kopplar till näraliggande
uppdrag. Låt mig nämna ett
exempel, som avser ett för u-länderna
mycket väsentligt problem.

Vi har skickat ut familjerådgivare. På

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Ceylon startade man med att göra en
befolkningsräkning i två byar med vardera
cirka 7 000 invånare. Denna befolkningsräkning
tog ungefär två år,
och så lång tid dröjde det alltså innan
man kom i gång med det praktiska arbetet.
Fortfarande följs resultaten av
verksamheten genom att man var tredje
månad besöker de olika individerna i
dessa byar och registrerar om något
barn fötts, om giftermål ägt rum, om
det varit något missfall eller dödfött
barn o. s. v. Men man glömmer att registrera
sjukdomsfallen och dödsfallen
bland den vuxna befolkningen. Det
skulle inte möta några svårigheter för
samma personal som utför den övriga
registreringen att även registrera dessa
ting — den skulle antagligen vara lika
effektiv om den även gjorde en folkräkning
avseende den äldre gruppen av
bybefolkningen.

Vad som måste ligga till grund för all
planering inom u-länderna är nämligen
en befolkningsstatistik — det gäller beräkningarna
av skolbyggande, av vilken
arbetskraftstillgång man har att räkna
med o. s. v. Det framstår inte som anmärkningsvärt
att storleksordningen
blir en helt annan än här hemma, när
man får höra att i vissa u-länder är
40—50 procent av befolkningen under
15 år. En sådan snedvridning, som vi
knappast har en anning om innebörden
av, skapar självfallet problem i planeringsarbetet.
Man är klart medveten om
att man måste börja att regionalt söka
bygga upp en befolkningsstatistik —
exempelvis gå till byområden och där
lära sig hela den problematik som ligger
i en demografisk befolkningsstatistik.
Jag tror det vore av väsentlig betydelse
att man t. ex. vid bistånd med
familjeplaneringen även kunde ge sådan
extra hjälp som skulle kunna ge
goodwill åt familjeplaneringen.

I Ceylon hade man från början begärt
att få en demograf och statistiker.
Någon sådan har ännu inte kommit dit,
och man får nu i stället en sociolog om

FN:s särskilda fond

några månader. Med den mycket begränsade
målsättning som Ceylonprojektet
hade skulle man sålunda med en
obetydlig utvidgning ha kunnat göra en
helt annan nytta.

För att våra insatser skall bli till verklig
nytta bör vi här hemma göra en väsentligt
grundligare förberedelse än som
hittills varit fallet. Vi bör göra klart
för oss vad vi åsyftar med vår insats;
den skall utgöra den grund på vilken
man sedan i respektive land skall bygga
vidare. Jag har en känsla av att vi
här hemma lägger upp hjälpverksamheten
så att den kommer att avse för oss
gynnsamma områden men blir utan större
effekt för dem som den är avsedd
för. Om det t. ex. är fråga om ett vattenprojekt,
skall vi hjälpa till från början:
att leta efter vattnet och sedan bistå
med lösningen av alla de problem
som hänger samman med projektet. Vi
skall svara för alla experter som behöver
sändas ut och för alla kostnader
projektet medför. Då kommer man mycket
snart upp i oerhört stora belopp.

Detsamma gäller om vi vill hjälpa
till att skapa en tung industri. Vi skall
dä hjälpa till att leta malm, att projektera
gruvan och att sätta i gång verksamheten.
Det är den typen av bistånd
man vill ha och som uppenbart är nödvändig.

Det är framför allt tre problem som
är väsentliga för u-länderna, problem
som vi — ehuru i mindre skala —■ även
har här hemma.

Det första problemet är flykten av
kapital. Det problemet skall jag inte
närmare beröra; det har gjorts förr. Det
gäller här helt enkelt att ge den hjälp
vi förmår.

Det andra problemet gäller flykten
från landsbygden till slumstäder —
slum i en utsträckning och omfattning
som vi i Sverige inte kan föreställa oss.
Jag skall nämna en enda siffra som
visar att befolkningsprognosen har
sprängts. Colombia hade 16 miljoner invånare
1960. Man räknar med att be -

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN:s särskilda fond

folkningssiffran år 2 000 skall vara 40
miljoner, vilket innebär en ökning med
2,9 procent per år, alltså ett medelvärde
för Sydamerika. Stadsbefolkningen ökar
med 6 procent om året och landsbefolkningen
med 1 procent. I den migrationsrörelse
som försiggår till dessa städer
—- det är ett fåtal städer som tar emot
huvudparten av dem som flyttar — har
kvinnorna i Sydamerika underligt nog
visat sig vara mer benägna att flytta än
männen, och det skapar alldeles speciella
problem.

När man hörde dem där nere tala om
flykten från landsbygden, vilken dels
beror på att jordbruket inte kan ge försörjning,
dels på de allmänna tendenser
som vi även möter här hemma — lokaliseringsfaktorer
o. s. v. — förstod man
att dessa problem där har en helt annan
karaktär och omfattning än vad vi är
vana vid. Man var utomordentligt rädd
för den kriminalitet både bland ungdom
och vuxna som växer fram och för
den prostitution och alkoholism som
där utvecklar sig. Man pekade även på
de talrika utomäktenskapliga vilda
barn, som mödrarna t. o. m. förnekar
moderskapet till därför att fadern tillhör
en annan stam och hade övergivit
modern. Man fäste uppmärksamheten på
den mycket stora arbetslösheten och fattigdomen
och den veritabla nöden bland
befolkningen i dessa slumstäder. Denna
inflyttade befolkning saknar de sociala
förmåner och det sociala skydd, som
visserligen efter svenska mått är dåliga
men som ändå utgår till stadsbefolkningen.
Man karakteriserade dessa
slumområden — med rätt eller orätt,
det får historien visa — som mycket
farliga revolutionshärdar.

Det tredje problemet, som också är
mycket väsentligt för u-länderna, är
flykten av akademiker och utbildad personal
antingen till industriländer eller
till rikare u-länder. Amerikanerna hade
kurage nog att redovisa en del av dessa
problem. En form av detta problem har
vi nyligen mött när det gällt den engels -

ka akademikervandringen till Amerika.
På tretton år har man i Amerika utifrån
fått 43 000 forskare och annan utbildad
personal enbart inom det teknologiska
fältet, vilket motsvarar ca 3 procent
av det årliga akademikertillskottet.
Man mottar också 1 000 läkare per år
utifrån. Om vi undersöker detta problem
— och det vore värdefullt om varje
land ville göra det — finner vi att
även Sverige deltar. Det är inte nog
med att vi tar läkare från de andra nordiska
länderna. Vi tar dem även från de
underutvecklade länderna. Enbart de läkare
vi tar från u-iänderna är ganska
många.

Men även från t. ex. Liberia flyttar
teknologer till Nigeria, eftersom de får
bättre villkor där. Det är ingen cirkelgång,
så att akademikerna och den välutbildade
arbetskraften går runt, utan de
sugs hela tiden uppåt till allt rikare länder.
Amerika torde vara det land som
härvidlag går i spetsen. Det sades t. ex.
att det är ett allvarligt problem för
Norge att landet avstår många teknologer
till Amerika, och det ifrågasattes om
detta inte vore allvarligt även för oss.

Det finns ingen möjlighet att effektivt
hejda denna rörelse. Den kanske
liksom flykten från landsbygden är ett
allmänt kulturellt problem i vår tid. En
möjlighet att motverka den vore en
medveten ökning av antalet experter
som sänds i motsatt riktning ut till
u-länderna. Behovet av experthjälp får
ännu större tyngd om vi får klart för
oss den ständiga avtappning som nu
äger rum, en avtappning som vi kan
bära men som blir katastrofal om den
tar en viss omfattning för ett u-Iand,
vars utveckling därigenom kan försenas
med kanske tio—femton år. U-ländernas
egna företrädare anser själva denna
akademikerflykt vara ett väsentligt
större problem än kapitalflykten.

I detta sammanhang undrar jag om
vi inte bör revidera den tes vi har uppställt
i vårt hjälparbete och som kanske
har blivit en skygglapp för oss. Det finns

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

ingenting på detta område som inte
ständigt skall omvärderas; så litet vet
vi och så snabbt rör det sig. Vi har
sagt att vi icke skall ta hit folk från
u-länderna och ge dem högre utbildning
här, därför att de då kommer att stanna
kvar och då blir det ingen hjälp åt
deras hemland. Om vi utbildar tio studenter
och två återvänder är det dock
ett tillskott av två kvalificerade krafter.
Tar vi inte hit någon är tillskottet noll
—■ de åtta är ju i varje fall ett tillskott
till vårt lands ekonomi.

Jag tror också att man på ett helt
annat sätt skulle kunna få de studenter
som kommer hit att hålla känslan för
sitt hemland levande, om man planmässigt
tvingade dem att hålla föreläsningar,
inför olika grupper berätta om sitt
hemland och dess problem — det gör
de nu i mycket liten utsträckning —
och möta auditorier som ständigt frågade:
»Vad skall Du göra när Du kommer
tillbaka?» eller sade: »Vilket

enormt ansvar vilar inte på er.»
Kanske skulle man då kunna få de två
återvändande att bli tre eller fyra.

Vad beträffar forskningens roll tror
jag att detta begrepp i u-landshjälpen
har annat innehåll än vad vi traditionellt
menar. Vi ger namnet forskning åt
slutprodukten i en lång utvecklingskedja,
men i arbetet att bygga upp u-ländernas
ekonomi kommer rader av praktiska
problem att vara forskningsuppgifter
och berättiga till en annan värdering
än vi tidigare har haft. Vad vi har
kallat för kommersiellt bistånd och finansiellt
bistånd bör omprövas från dessa
förutsättningar, och vi bör kanske
satsa på mera grundläggande och långsiktiga
projekt än förut.

Självfallet måste varje projekt utsättas
för en hård kritisk bedömning. Det
är möjligt att vi behöver mera flexibla
hjälpformer för att klara de ekonomiska
problemen, och i så fall måste man hitta
på dessa former.

Jag skulle ett ögonblick vilja stanna
inför vad vi har sagt vara huvudlinjen
3—Andra kammarens protokoll 1963. Nr

FN :s särskilda fond

i vår bilaterala hjälp. Jag undrar om
inte den är mogen för en omprövning.
Vi har alltså sagt att huvudsyftet för
vår bilaterala hjälp är yrkesutbildning
och familjeplanering. Självfallet skall
bägge behållas, men är dessa två verkligen
de väsentligaste hjälpformerna?
Mot bakgrund av vad jag sagt framgår
att jag hyser tveksamhet om det.

Jag vill också stanna inför begreppen
»junior experts» och frivillig medarbetare.
Jag beklagar att statsrådet Lindström
gick nu, ty jag kommer in på hennes
speciella område, familjeplaneringen.

Det har aviserats vissa planer att sända
ut lekmän som skulle vara speciellt
lämpade att främja familjeplaneringsarbetet
genom att stimulera intresset för
familjerådgivning utan att direkt deltaga
i det kliniska arbetet eller i undervisningen
vilket de ej kan göra eftersom
de är lekmän och icke läkare. Det
har hållits en kurs för dessa, och den
skall visst upprepas. Där har dessa lekmän
fått en veckas utbildning.

Det är mycket väsentligt att vi bestämmer
oss för vad begreppen »junior experts»
och lekmän i detta sammanhang
skall innebära. I tidigare diskussioner
har såvitt jag förstått alla avsett att en
junior expert skulle vara ungefär en
man på licentiatstadiet på det fackområde
som det gällde och att han skulle
fungera som assistent till den expert
som arbetade på platsen. Om vi tunnar
ut begreppet »junior expert» och ger
vem som helst med en veckas utbildning
status av »junior expert», gör vi
varken vår verksamhet, oss själva eller
dessa »experter» någon tjänst.

Jag tror dessutom att lekmän inte på
detta sätt skall deltaga i det utomordentligt
ömtåliga arbete som födelsekontroll
är. Det har hittills i alla länder
lytt under hälso- och sjukvårdande myndigheter,
och vi är tvungna att acceptera
detta. Man väntar sig att det skall vara
läkare som sysslar med dessa saker. Jag
tror också att om vi verkligen vill syss12 -

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN:s särskilda fond

la med familjeplanering, är det kanske
på tiden att vi i någon mån bestämmer
oss för vad vi menar med familjeplaneringsinsats.

Vi har cirka fem år arbetat på Ceylon.
Det visar sig att vi har sysslat med
två typer av landssamhällen. Den ena
är en vanlig by i närheten av ett större
samhälle, den andra en teplantage. Arbetet
vid teplantagen har lämnat mycket
dåliga siffror, eftersom den har varit
så tungarbetad. Man har därför satsat
på den andra i närheten av ett stadssamhälle
för vetenskaplig bearbetning.

Befolkningen uppgår till cirka 7 000
personer. Inom området finns 758 familjer.
Det är kanske inte så anmärkningsvärt
med hänsyn till de siffror för
normalbefolkning som jag förut angav.
Av dessa 758 familjer tillämpar fortfarande
259 ingen födelsekontroll, 63 använder
säkra perioder, 37 coitus interruptus.
De två senare är uteslutna i den
resultatbearbetning som gjorts. Av resterande
399 familjer, som vi hjälper på
det femte året, vilket motsvarar ungefär
hälften av projektet, använder 256 condom,
104 tabletter och 39 pessar. Det
finns inga möjligheter att dra några
slutsatser av huruvida man vunnit någonting
med en sådan verksamhet eller
inte, något som jag tror att professor
Walilund kan verifiera. Enbart 300 familjer
är inte ett tillräckligt underlag
för att man skall kunna dra slutsatser
när det gäller en sådan svängande företeelse
som fruktsamhet. Dessutom finns
det inget kontrollmaterial i landet i övrigt
som kan användas för vetenskapliga
slutsatser.

Skall vi gå ut med familjeplaneringsprojekt
och mena att vi därvidlag skall
göra en betydelsefull insats eller att
Sverige därvidlag skulle ha specifika
uppgifter och unika möjligheter, bör vi
alltså inte lägga upp det på detta sätt.
Vi skall icke skicka ut en man och en
sköterska att sitta isolerade i ett mycket
stort område eller på ett avstånd
Stockholm—Aten till en annan läkare

och en sköterska i samma land. Jag vill
erinra om att det finns 22 svenskar anställda
vid yrkesskolan i Pakistan.
Barnsjukhuset i Addis Abeba har 5
svenskar i sin personal och dessutom
välkvalificerade utländska läkare och
sköterskepersonal. Byggnadstekniska institutet
i Addis Abeba, som ligger i närheten
av barnsjukhuset, har 22 svenskar
anställda. Om vi skall planera en realinsats,
måste vi skicka ut flera människor:
statistiker, demografer, barnläkare
o. s. v. Man måste bilda en stor station
som har möjlighet att arbeta.

Det väsentligaste bidrag som vi kan
göra för familjeplaneringen är emellertid
inte att arbeta i u-länderna utan
det består i forskningsarbete här hemma.
Riksförbundet för sexuell upplysning
har under 30 år försökt sprida
praktisk hjälp om födelsekontroll här i
Sverige. Sammanlagt har man under 30
år nått fyra årskullar av barnaföderskor.
Så tungrott är arbetet. Jag tror att de
läkare vi sänder ut till tropiska områden
skulle kunna göra en avsevärt
större nytta i forskningslaboratorier här
hemma. Pillerna måste utforskas mera
liksom även de nya spiralerna, vilka
sannolikt är de två metoder som inom
tio år mest kommer att användas. Vi
vet för närvarande mycket litet om
dem.

När man läser om de barnsjukdomar
som NIB varit tvungen att genomgå, är
man mycket tacksam för den upprustning
som nu åstadkommes. Tidigare
hände att våra experter saknade utrustning
under flera månader, och när de
kom ner hade bostadsfrågan inte ordnats.
Man blir glad över den ökning av
personalen som föreslås, varigenom man
kanske kan komma ifrån tidigare svårigheter.
Man blir dock litet förvånad
när man förstår hur sällan det inträffar
att ambassadpersonalen lämnar våra utsända
hjälp i arbetet på fältet. Det kan
exempelvis gälla att lösa ut varor från
tullen, vilka på grund av olika formaliteter
råkat bli fast där.

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

När det gäller framtiden tror jag
också att vi till principdiskussion bör
ta upp två saker som inte har med utformningen
av projekt att göra. Den
ena gäller huruvida verksamheten här
hemma och ute på fältet skall vara centraliserad
eller decentraliserad. Under
centralkommitténs tid var den decentraliserad.
Detta hade sina brister. Nu
är den starkt centraliserad och jag ställer
mig personligen tvivlande till att
verksamheten skall vara starkt centraliserad
när arbetsfälten ligger så långt
borta som härifrån och exempelvis i Pakistan.
Vi bör ta upp till diskussion huruvida
vi skall ha det ena eller det
andra systemet.

Jag tror också att vi är nödsakade
att till prövning ta upp de utsändas
status på ett annat sätt än förut varit
fallet. Jag skulle tro att de behöver få
— de lyder under UD — UD:s förmåner
och UD:s möjligheter. De bör inte evigt
jämföras med tjänstemän hemma i Sverige.
Den avvägning och nydaning som
måste ske därvidlag bör vi snarast ta
upp till behandling; annars blir det
för tungt för dem som är ute.

Om man låter u-hjälpen växa, herr
talman, om man lägger principiella och
andra synpunkter på utformningen och
om man når fram till att redan från
början lägga grunden till dessa mycket
långvariga insatser, så återstår ännu ett
problem som vi måste ta upp. Det gäller
hur NIB skall få assistans utifrån av
de hjälpkrafter som trots allt finns i
samhället. Jag ställde mig redan från
början mycket kritisk till inrättandet av
rådet, som övertogs från centralkommittén
och som sedan har byggts ut.
Efter att ha tillhört ett av dess utskott
måste jag säga att min kritiska inställning
icke har ändrats. Utskotten har
nämligen icke fått den formen, att de
verkligen kan lämna ett bidrag till NIB.
Hur den formen skall se ut vet jag inte,
men problemet måste tas upp. Frågorna
om rådets sammansättning, ledamöternas
ekonomiska möjligheter att arbeta

FN:s särskilda fond

genom bidrag anslagsvägen o. s. v. och
således få betalt för sitt arbete måste
utredas. Problemet gäller också på vad
sätt resultaten av utskottens arbete skall
meddelas de ansvariga inom NIB och
NIB:s styrelse. NIB kan inte ensam
klara hela denna problematik. Därför
är det väsentligt att man ett ögonblick
stannar inför hur det skall gå till. En
utbyggnad av rådet med fler utskott
tror jag inte på.

Det finns, herr talman, en tendens att
kalla en diskussion av ett problem för
kritik. Det är en felaktig tendens. Det
skulle vara felaktigt om framför allt ett
verk med den särkaraktär som NIB har
uppfattar diskussionsinlägg som kritik.
NIB saknar stöd i ett tryck hemifrån
när det gäller dess arbetsuppgifter. Det
växer här hemma upp ett nödtvång att
lösa problem inom sjukvård, socialvård
och arbetsmarknad. Det är för oss
här hemma likgiltigt, om och hur vi löser
problem i exempelvis Pakistan.
NIB:s kritiker och u-hjälpens kritiker
är samtidigt dessas främsta förespråkare.
Jag tror inte att NIB och utlandshjälpen
äger möjlighet att över huvud
taget arbeta utan att vara omgivna av
en råd kanske rätt irriterande figurer,
ty det är dessa som i sak är deras
public relation-män.

Jag skulle önska att statsrådet fullföljde
vad hon sade i proposition nr
100 år 1961, nämligen att nu skall forskningsinsatserna
tas upp och nu skall vi
värdera deras utformning. Det är ett
omfattande och svårlöst problem, men
det är väsentligt att vi gör denna värdering.
Genom en omvärdering av våra
forskningsinsatser och av vad vi menar
med forskningsinsatser tror jag att
vi kommer fram till att våra insatser kan
bli betydligt effektivare än vad de hittills
varit.

.Tåg vill slutligen, herr talman, instämma
i bifallsyrkandet till utskottets förslag
utom när det gäller DAC, där jag i
likhet med föregående gång kommer att
rösta för reservationen. Jag tycker inte

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN :s särskilda fond

att statsrådet har anfört några nya argument.
Hon ansåg att inte reservanterna
gjort det. Jag känner mig inte mer
övertygad av hennes argument i år än
vad jag gjorde för två år sedan. Jag
tror också att det här växer fram nya
former och att vi från en multilateral
hjälp eventuellt sedan glider över till
bilaterala hjälpformer och regionala
stationer för att sedan kunna gå vidare.
Det är mycket möjligt att DAC och en
rad andra ännu inte existerande organ
får sin plats i dessa sammanhang. Jag
kan emellertid inte förstå att vi inte
skall delta i detta framstegsarbete.

Att jag avstår från att yrka bifall till
en del anslagsökningar, vilkas berättigande
jag har svårt att bedöma, bottnar i
ett annat ställningstagande. Vi måste göra
en omvärdering både av den multilaterala
och den bilaterala hjälpen samt av
våra egna insatser. Man har envist här
hemma hållit fast vid att multilateral
hjälp är bättre än bilateral. Jag skulle
vilja ställa en motfråga: Hur kommer
det sig att den bilaterala hjälpen envist
år efter år utgör 90 procent av den multilaterala?
Varför kan den multilaterala
hjälpen inte öka, om den verkligen är
så mycket bättre? Vi måste ompröva vad
som är gott av den bilaterala hjälpen,
det är den ena saken. För övrigt pågår
t. ex. i Amerika en intensiv debatt om
hur hjälpen bör vara utformad. Det
andra är att vi genom att ge multilateral
hjälp har utmärkta möjligheter att fly
undan problematiken. Vi kan aldrig
lämna ett effektivt bidrag utan att sända
ut långt fler människor, som offrar
långt mera än vad som hittills har skett.
Det måste ske en kostsam avtappning
inom vissa områden hemma i Sverige
i det ögonblick vi effektivt hjälper
u-länderna. Det är den diskussionen om
hur långt och hur snabbt vi skall gå som
måste drivas fram.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Med hänsyn till vad som
sagts under denna debatt skall jag fatta

mig kort och bara beröra några spörsmål.

Jag vill först, herr talman, beklaga
att man inte i statsutskottet har kunnat
vinna enighet om de som jag tycker
ganska måttliga anslagsökningar som
centerpartiet och folkpartiet har föreslagit.
Dessa anslagsökningar skulle vara
motiverade med hänsyn till de resurser
vi har och även med hänsyn till
de hjälpbehov som föreligger. De skulle
vara motiverade inte minst av humanitära
skäl.

Det skulle vara frestande att ta upp
en del andra spörsmål än dem som stått
i centrum för diskussionen. Mig förefaller
det nödvändigt, om man verkligen
skall kunna komma till rätta med u-ländernas
problem, att man också måste
lösa ett problem, som utskottet har diskuterat,
nämligen skyddet för industriländernas
investeringar i utvecklingsländerna
med hänsyn till de politiska
risker som där föreligger. Men jag tror
också att om man verkligen skall kunna
förbättra u-ländernas ekonomi, krävs
det en liberalisering av industriländernas
handelspolitik, så att de blir villiga
att Ta emot varor från u-länderna. Man
måste också komma fram till en internationell
överenskommelse om en stabilisering
av råvarupriserna, vilka spelar
en utomordentligt betydelsefull roll för
u-ländernas ekonomi. Jag skall dock,
herr talman, i stället för att fördjupa
mig i dessa problem be att få anknyta
till vad fru Sjövall sade inledningsvis.

Om man skall kunna göra något åt
undernäringen i u-länderna, måste man
nog både bär hemma och framför allt
i de internationella organen vara beredd
att satsa betydligt mera på att utveckla
u-ländernas jordbruk. I många
länder är ju 85 å 90 procent av befolkningen
sysselsatt i jordbruk, och ändå
finns där många människor som lever
på svältgränsen. Jag har många gånger
undrat, om dessa problem verkligen har
observerats tillräckligt när man inom de
organ som sysslar med denna verksam -

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

het planlägger biståndsinsatserna. Jag
tycker att man på goda grunder kan
ifrågasätta, om man i vår bilaterala och
multilaterala hjälp verkligen i tillräckligt
hög grad satsar på att genom rådgivning
och undervisning i jordbruk,
djurskötsel och dylikt medverka till att
skapa den utveckling av jordbruksproduktionen
som är en förutsättning för
att man skall kunna höja levnadsstandarden
i u-länderna. Det är ju otänkbart
att ett u-land med 70 eller 80 eller
90 procent av befolkningen sysselsatt
inom jordbruket snabbt skall kunna bli
ett högindustrialiserat samhälle, med
hänsyn till de — som också fru Sjövall
nämnde — ineffektiva brukningsmetoder
man har och med hänsyn till den
låga avkastningen av djurproduktionen;
det kan röra sig om några hundra kilo
mjölk per år och ko.

Man måste angripa hela detta problem
och få till stånd en rådgivning och en
undervisning på dessa områden som gör
det möjligt att komma till rätta med den
våldsamma undernäringen. Som fru
Sjövall mycket vältaligt visade är i
många utvecklingsländer befolkningsökningen
väsentligt snabbare än jordbruksproduktionens
tillväxt. Detta är en
allvarlig sak för framtiden.

Men, herr talman, insatserna för att
rusta upp u-ländernas jordbruk, vilka
spelar en viktig strategisk roll i detta
sammanhang, mognar inte omedelbart
ut i ett förbättrat läge. Därför behöver
inte insatserna för att exempelvis främja
rådgivningen och undervisningen på
jordbrukets område på något sätt utgöra
ett hinder för att lämna en ökad omedelbar
hjälp i form av livsmedel för
att motverka undernäringen och svälten.
Utskottets majoritet har enligt min
mening ställt sig litet väl avvisande till
dessa propåer. Det är klart att det här
föreligger distributions- och lagringsproblem
och andra svårigheter, men
ibland får man en känsla av att intresset
för att rada upp svårigheterna är
större än den energi man lägger ned på
att öka insatserna. Det exempel som

FN:s särskilda fond

statsrådet Lindström tog från Kongo
bär jag ingen anledning betvivla. Det
visar hur svårt det kan vara ibland.
Men alla länder ligger ju inte i tropikerna.
Exemplet visar således inte, att
man är förhindrad att göra en större
insats i andra delar av världen.

Utskottsmajoriteten har också pekat
på att de s. k. världsmarknadspriserna
ofta ligger högre än de priser som tilllämpas
här i Sverige. Det tycker jag inte
är någon särskilt originell upptäckt. Det
är väl uppenbart för var och en, att
många länder på den s. k. världsmarknaden
dumpar priserna, så att dessa i
många fall inte har någon som helst
kontakt med de faktiska produktionskostnaderna.

Statsrådet Lindström sade att risken
med att lämna en livsmedelshjälp är att
man hämmar jordbrukets utveckling i
u-länderna. Jag kan inte underlåta att
säga att detta är att skjuta mygg med
kanon. Med det belopp, som reservanterna
föreslagit att man skulle öka insatserna
med, lär det väl inte på något
håll kunna uppstå några hinder för
att jordbrukets utveckling och rationalisering
skulle kunna fortgå. Jag ger
statsrådet rätt i att en mycket omfattande
hjälp, som skulle kunna skapa svårigheter
på marknaden för en stigande
jordbruksproduktion i ett eller annat uland,
inte skulle vara särskilt lyckad.
Men att med de belopp som här är i
fråga och med de insatser som här har
diskuterats ta detta som exempel tycker
jag är att ta till litet i överkant.

Jag kan inte finna annat än att reservanterna
har goda skäl för sin ståndpunkt
att vi inom ramen för våra biståndsinsatser
— även för den multilaterala
hjälpen — skulle kunna göra
mer för att utnyttja det överskott på
livsmedel, exempelvis mjölkprodukter,
som vi bär i vissa situationer, och att
det också skulle kunna vara möjligt att
utnyttja en viss överkapacitet, som tidvis
kan förekomma inom industriproduktionen.

Vidare skulle jag, herr talman, vilja

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fin.

FN :s särskilda fond

säga något om utskottsbehandlingen av
frågan om de frivilliga insatserna. Jag
tycker att statsutskottets majoritet har
varit negativ i sin skrivning, förvånansvärt
negativ. Det är klart att människors
önskan att göra en frivillig insats i ett
u-land inte ensamt kan få vara avgörande
— det är väl ingen som har menat
det heller, vare sig bland motionärer
eller reservanter — men varför
skall man inte kunna förena idealitet
och effektivitet i hjälparbetet? Är det
två motsatser som aldrig kan förenas?
Jag tycker hela frågeställningen är alldeles
felaktig. Om människors önskan
att komma till en exotisk miljö och där
göra en insats i och för sig icke är lätt
att inrangera i ett mera planmässigt
hjälpprogram, så utesluter det väl inte
att man tar frivilliga krafter i anspråk
i större utsträckning för att genomföra
projekt av betydelse för mottagarlandet.
Det är väl ändå uppenbart att det finns
ett stort behov av personal med vad reservanterna
kallar utbildning på medelnivå
— yrkeskunniga arbetare, förmän,
verkmästare, mekaniker, sjuksköterskor,
fackutbildade jordbrukare m. fl.
Det är klart att man måste ställa stora
krav på dessa människors språkkunskaper
och på deras rent personliga förutsättningar.

För min del tror jag att det finns
möjlighet att i lämpliga former vidga
de frivilliga insatserna, men man bör i
första hand stödja vettiga och meningsfulla
projekt som organisationer här
hemma vill genomföra. Jag vill, herr
talman, erinra om att Centerns ungdomsförbund
gjort en uppmärksammad pionjärinsats
på detta område, som jag tycker
är ett exempel på klok uppläggning
av en frivillig insats. — Därmed har
jag inte på något sätt velat förringa vad
man på andra håll gjort och gör. —
På hösten 1961 och under vintern 1961
-—-1962 genomförde Centerns ungdomsförbund
en landsomfattande insamling
till en utlandsfond. Den insamlingen gav
ett gatt resultat. Ungdomarna lyckades

samla ihop ungefär 406 000 kronor.
Samtidigt som insamlingen pågick sände
man också ut en grupp ungdomar
till Etiopien för att studera olika förhållanden
där. Ungdomarna hade också
att göra en frivillig arbetsinsats, t. ex.
inom byggnadsverksamhet, jordbruk,
skogsbruk, sjukvård och barnavård.
När de kom hem, utnyttjades de i upplysningsverksamhet
och propaganda för
utlandsfonden. Dessa ungdomar kunde
alltså vid möten och sammankomster i
olika delar av landet göra en stor insats
för att stimulera ungdomarna att
ge utlandsfonden sitt stöd. Under den
tid de vistades i u-landet hade de också
möjlighet att samla betydelsefulla erfarenheter,
inte minst genom kontakt
med ledande personer ute på fältet och
vid institutioner. På det sättet kunde
man samla ett material som är av mycket
stort värde när ungdomsförbundet
i fortsättningen skall avgöra vilket eller
vilka projekt man skall satsa på.

Jag är övertygad om att det vid sidan
av de insatser, som staten gör och som
missionen gör, finns rum också för insatser
av detta slag, vilka mobiliserar
frivilliga krafter för hjälparbetet och
stimulerar en allmän vilja hos medlemmar
i ungdomsrörelser eller folkrörelser
av andra slag att öka våra biståndsinsatser.
Helt säkert har NIB möjlighet
att göra en mycket värdefull insats för
att på olika sätt stödja projekt av denna
karaktär, projekt som är vettiga och
meningsfulla och som alltså inte bara
är av betydelse för vederbörande uland
utan också kan öka viljan att hjälpa
och skänka fler svenskar känslan
av en mer personlig insats.

.lag ber, herr talman, att med dessa
synpunkter få yrka bifall till alla de
reservationer som jag varit med om att
underteckna.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Endast några ord till
herr Eliasson i Sundborn om frivilliginsatserna.

Jag skall bekänna att jag fortfarande
inte förstår hur de yrkesbeteckningar
som räknas upp i reservationen täcker
begreppet frivilligkrafter. Det är ju just
den typen av människor som NIB bör
använda sig av, som experter på mellannivå
om de allmänt har förutsättningar
för att delta i u-landsarbetet. Det är
inte fråga om att någon speciell grupp
skall ha speciellt anslag, såvitt jag
förstår.

Vad herr Eliasson säger om centerpartiets
ungdomsförbunds fina projekt
och om hur väl det slagit ut och vilken
betydelse det har är väl alldeles riktigt,
och jag vill gratulera till det. Men jag
gissar att vi i denna kammare samt
och synnerligen är inblandade i liknande
projekt. Folkrörelserna har nämligen
satt i gång sådana projekt. LO och RF
har stora projekt, för vilka medlemmarna
satsar pengar och skickar ut folk
som arbetar i u-länderna. Dessa personer
tjänstgör också som instrument för
att bygga upp opinionen här hemma.
Jag kan tala om för herr Eliasson, att
jag tillhör själv ett kvinnoförbund som
också i all anspråkslöshet bär satt i gång
sådana projekt, och de personer som
från vårt håll arbetar i u-länderna missionerar
även här hemma. Det är en av
anledningarna till att vi har startat denna
verksamhet. Frågan är bara, om det
är sådana insatser som samhället skall
stödja eller om inte organisationerna
själva skall genomföra dem.

Herr ELIASSON i Sundhorn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! När jag nämnde centerpartiets
ungdomsförbunds verksamhet
på detta område tog jag det som exempel
på just en frivillig insats, där man
inte bara mobiliserar viljan att ge
pengar här hemma utan också skickar

FN :s särskilda fond

ut svenskar som deltar praktiskt i hjälparbetet.
Detta ligger självfallet närmare
till hands för en ungdomsrörelse än för
en rörelse som omfattar äldre människor.

Jag har fattat utskottsmajoriteten så,
att den ställer sig ganska skeptisk härtill
därför att många människor som vill
ut på frivilligt arbete inte har tillräckliga
kvalifikationer. Man kan inte för
deras skull skapa projekt, skriver utskottet.
Jag har framhållit att det viktigaste
borde vara att man söker stimulera
de organisationer, vilken karaktär
de än har, som kan prestera vettiga
projekt och hjälpa dem att genomföra
dessa. Om organisationerna själva svarar
för huvuddelen av kostnaderna är
detta väl inget hinder att även NIB stöder
projektet. Jag tycker inte att utskottets
skrivning om experter kan anses
gälla de människor som för en mycket
ringa penning åtar sig att göra en betydelsefull
insats i ett u-land.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Det har fallit på FNförbundets
lott att förse det svenska föreningslivet
med upplysning om FN och
dess mycket omfattande verksamhet. Vi
vet alla att FN-förbundet har mycket
små resurser, och jag är en av de ledamöter
i denna kammare som motionerat
om ökat anslag till FN-förbundet för
att det mera framgångsrikt och differentierat
skall kunna se till att det pågår
en upplysningsverksamhet om FN.

Utskottet har föreslagit en höjning
med 30 000 kronor till upplysningsverksamheten.
Av dessa 30 000 kronor skall
utrikespolitiska institutet ha 25 000 kronor.
FN-förbundet och de andra upplysningsorganisationerna
skall dela på
återstående 5 000 kronor.

Jag vet inte om någon i utskottet
skulle vilja berätta i denna kammare på
vilket sätt man skall kunna intensifiera
en upplysningsverksamhet, om minst
tre upplysningsorganisationer skall dela
på ett tillskott på 5 000 kronor.

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN:s särskilda fond

Det är alldeles omöjligt att göra det, och
jag beklagar att det varit så litet intresse
inom utskottet att se till att vi får en
allsidig och objektiv upplysningsverksamhet
bland den svenska skolungdomen
och föreningsungdomen. Jag tycker
det är beklagligt därför att det alltjämt
råder stor okunnighet om FN:s
arbete och vi därför har alla skäl att
främja den formen av upplysningsverksamhet.

Den andra fråga som jag vill säga några
ord om är den debatt som förts om
anslaget till FN:s särskilda fond. Vi vet
ju alla att fonden behöver pengar. Vi
vet också — och det är ostridigt — att
det finns projekt som kan genomföras
om resurserna ökas. Jag behöver bara
påminna om det uttalande som verkställande
chefen för FN:s särskilda fond,
Paul Hoffman, gjorde när han den 21
februari i år besökte Stockholm. Han
påminde då om att vad man behöver
i FN:s särskilda fond är pengar och tekniker.
Det är också klart att efter hand
som medlemsländerna ökar sina anslag
till FN:s särskilda fond utlöser detta
en extra insats i Amerika. Amerikanerna
är beredda att öka sitt anslag upp till 40
procent av vad de andra medlemsnationerna
ger.

Jag förstår mycket väl huvudlinjen
i svensk utvecklingshjälp. Den går ut
på att man i huvudsak engagerar sig i
bilaterala projekt, där man har direkt
insyn i hjälpverksamheten i vederbörande
land. Men jag skulle också liksom
några tidigare talare har gjort vilja
understryka vikten av en ökning av den
svenska hjälpinsatsen i det multilaterala
samarbetet.

Jag deltog i höstas i en uppvaktning
för statsrådet Lindström av Ungdomens
fredsförbund, som krävde att man skulle
vidta energiska åtgärder från statsmakternas
sida för att öka Sveriges hjälp
till FN :s särskilda fond. Resultatet ser
vi i dag. Jag beklagar den negativism
som kommer till uttryck i utskottets
skrivning. Det sägs där att vi ligger på

tredje plats i fråga om bidrag till FN:s
särskilda fond. Jag skulle bara vilja
framhålla att i förhållande till resurserna
borde Sverige inte ligga på tredje
plats utan på första plats i den tabell
som utskottet refererat till.

Vad jag för det tredje och sista vill ta
upp är en sak som litet mera i förbigående
berörts i den hittills förda diskussionen.
I en i denna kammare väckt
motion begär man utredning om en
eventuell svensk fredskår. Jag skall gärna
erkänna att den hjälpverksamhet
som måste utövas måste vila på väl genomtänkta
projekt. Innan man rusar
i väg skall man också ha medel för realiserande
av dessa projekt. Insatser till
förmån för u-länderna har stundom
skett i eu något lättsinnig stämning, så
att man ibland fått det intrycket, att det
gällt att skicka i väg outbildad arbetskraft
till länder, där den stora nationaltillgången
just är att det finns ledig arbetskraft.
Därvidlag har vi gjort erfarenheter
som vi kan dra nytta av.

Vi har erfarenheter från Kennedys
fredskår som kan vara mycket värdefulla,
även om vi inte behöver ha amerikanernas
frcdsinsatser som förebild.
Jag vill påminna om att man i Danmark
är mycket positivt inställd till en
fredskår. I Norge har man haft inte
mindre än två utredningar, som båda
kommit fram till mycket konkreta resultat
vad beträffar den norska u-lijälpen.
Man har på grundval av dessa utredningar
låtit norsk utvecklingshjälp göra en
bearbetning och har därvid kommit
fram till förslag att bilda en norsk fredskorps.
Där är man på rätt väg; där är
man beredd att satsa på ung utbildad
arbetskraft som kan sättas in på realistiska
projekt. Där är regeringen intresserad
och uppmuntrar alla insatser
som har realistiska drag i sin utformning.

Nog kunde väl utskottet ha kostat på
sig att föreslå utredning i en fråga som
så väsentligt engagerar stora delar av
svensk ungdom. Utskottet säger emel -

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

lertid nej. Regeringen är inte heller
intresserad. I stället får man som ett
framträdande drag i dag inom organiserad
ungdomsverksamhet uppleva att
ungdomsorganisationerna själva skickar
i väg grupper till olika u-länder,
ungdomsgrupper som kanske inte alltid
har realistiska projekt uppgjorda och
kanske inte heller har löst de ekonomiska
frågorna tillfredsställande. Men
de åker i väg entusiasmerade av viljan
att göra praktiska insatser för andra
nationer.

Det finns för närvarande en grupp av
ungdomar från Östergötland verksam
i en by i norra Indien, och jag vågar nästan
gissa att det är denna ungdomsgrupp
som omnämnes i utskottsutlåtandet
på s. 29, där det finns en mening,
som jag i varje fall inte kunnat få något
sammanhang i men av vilken jag har
fått associationer till östgötagruppen.
Utskottet säger: »Utskottet har inhämtat,
att i fråga om frivilligtjänst i Indien
finnes ett överskott på arbetskraft
för mindre kvalificerat arbete och för
viss yrkespersonal.» Jag vet inte vilka
rapportörer som meddelat utskottet erfarenheterna
från den östgötagrupp som
är verksam i Indien. Jag tror inte att
dessa erfarenheter är så negativa, att de
hade behövt omnämnas i utskottets
skrivning.

Emellertid måste man utgå ifrån att,
såsom herr Eliasson i Sundborn mycket
riktigt varnade för i sitt anförande,
ungdomsorganisationerna tröttnar på
den långsamma takten i statsmakternas
åtgärder och själva griper in för att
göra praktiska insatser för andra människor.
Jag tycker det är litet tragiskt
att man, samtidigt som det är viktigt att
hjälpen till u-länderna avromantiseras,
systematiskt försöker aventusiasmera de
stora grupper av svensk ungdom som är
beredda att göra stora personliga uppoffringar.

Jag vill sluta med att säga att om vi
skall kunna förebygga riskerna för att
nya svenska ungdomsgrupper reser till
3* — Andra kammarens

FN :s särskilda fond

u-länderna utan väl genomtänkta projekt
och med alltför små resurser måste vi
få till stånd en utredning i detta ärende.

Det skulle också vara lyckligt om vi
kunde komma fram till eu målsättning
för den svenska u-hjälpen. Det har vi
inte för närvarande. Jag påminner om
de många gånger vi har talat om att få
till stånd en utformning av u-hjälpen
som skulle motsvara en procent av den
svenska bruttonationalprodukten. Om
regeringen menar allvar med denna målsättning
tillhör jag dem som anser det
tillrådligt att takten i detta utvecklingsarbete
ökas påtagligt. Det är just bristen
på samordning som gör att ungdomarna
tycker att tempot är för långsamt
och som ökar riskerna för att allt fler
svenska ungdomsgrupper engagerar sig
i projekt, som kanske inte alltid är så
realistiska och genomtänkta som det behövs
för att de skall kunna klara uppgifterna
i de länder som de ämnar vara
verksamma i.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Tillsammans med några
partikamrater har också jag varit med
om att ge utskottet arbete. Jag vill här
ta kammarens tid i anspråk för att något
kommentera dessa spörsmål.

Den första frågan gäller tullarna på
varor som vi köper från de s. k. u-länderna.
Motionärerna har begärt att hela
detta problem skall bli föremål för utredning.
Alla vet vad jag här talar om.
Så sent som i går skrev förre KF-chefen
Albin Johansson en artikel i Stockholms-Tidningen,
i vilken han faktiskt
uttryckte sig så drastiskt som att Sverige
i detta avseende beter sig som en
samvetslös kapitalist. Det är alldeles
klart för oss alla, att det är bättre att
skapa goda exportmöjligheter för u-länderna
och på så sätt skapa arbetstillfällen
där än att ge gåvor. Det är den
gamla sanningen att det är bättre med
arbete än med ekonomisk hjälp, hur
nödvändig — det vill jag gärna understryka
— den senare än är. På den

protokoll 1963. Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN:s särskilda fond

punkten vill jag instämma i vad utskottet
skriver, då det säger att den utveckling
som är på gång — utskottet hänvisar
bl. a. till det kaffeavtal som vi
nyss slutit — med all kraft skall fullföljas.
Med hänsyn härtill och till frågans
vikt och betydelse anser utskottet
att riksdagen bör i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet sålunda
anfört.

Är man motionär i en fråga och får en
sådan skrivning, har man naturligtvis
ingen anledning att tycka att det har
gått dåligt.

I den andra frågan, herr talman, är
bl. a. herr Lindkvist min medmotionär.
Herr Eliasson i Sundborn har också talat
om detta spörsmål, d. v. s. upprättandet
av en kår för frivilligtjänst. Vi har
funderat över rubriken fredskår och velat
använda benämningen frivilligtjänst
för att komma från den amerikanska beteckningen.
Jag skall i fortsättningen
redogöra litet för det amerikanska
fredskårsprojektet. Det kan också vara
lämpligt att säga några ord, herr talman,
om utvecklingen på detta område
i Norge.

I mars 1961 lade president Kennedy
fram ett budgetförslag på 40 miljoner
dollar till detta ändamål. Det hade då
redan förekommit preludier; Kennedy
hade hållit ett tal i San Francisco, där
som bekant Förenta Nationerna föddes
för femton år sedan. Det hade väckts
motioner i den amerikanska kongressen
av enskilda ledamöter, och det hade
också gjorts en preliminär undersökning,
som Kennedy grundade sitt tal på.

Den amerikanska administrationen
lade genast upp en omfattande rekrytering
med kontakter åt flera håll. Man
reste runt till skolor och universitet,
man höll möten; press, radio och television
engagerades. Man tog kontakt med
fackföreningar, arbetsgivarföreningar
och statliga och kommunala myndigheter.
Ett nationellt råd på 25 personer
upprättades.

De amerikanska fredskårsdeltagarna

skall vara minst 18 år gamla, men man
har inte satt någon åldersgräns uppåt.
Utbildningen sker i tre etapper: åtta
veckor i USA, fyra veckor i Puerto Rico
och tre—fyra veckor i värdlandet. Man
skickar ut ett ansökningsformulär som
är oerhört detaljerat och gör redan från
början en sållning. Man kräver att de
sökande skall vara skickliga i sitt yrke
och språkkunniga. Man vill genom utbildningen
ge dem kunskap om värdlandets
kultur och USA :s internationella
relationer, och man tränar dem också
psykiskt och fysiskt. I Puerto Rico får
de praktisk träning liksom sedan i värdlandet.

Hur bär det gått med dessa ungdomliga
och friska idéer från den unga
Kennedy-administrationen? Det vet man
redan. USA upprättade från början en
forskningsavdelning, som följer verksamheten
i alla dess faser. Jag har tagit
del av ett omfattande material om
det amerikanska fredskårsprojektet,
men den finaste redogörelsen — och
även den senaste — är en officiell rapport
som den norska NIB presenterade
de första dagarna i februari detta år.
Den norska kommittén anger i sin rapport
tre personliga fall av misslyckanden.
Det är naturligtvis svårt att riktigt få
reda på vad som egentligen bär hänt,
men ett fall skall jag kort relatera:

I pressen har gått runt en historia om
en fredskårist som på ett postkort beskrev
förhållandena i Nigeria i mindre
smickrande former. Folk i Nigeria hittade
detta postkort och så blev det en
rätt stor press- och opinionssak av det
hela. Men sedan dess har Nigeria begärt
att få ytterligare fredskårister och
antalet bär utökats från 40 till 290, så
att officiellt från staten Nigerias sida
bär det tydligen icke verkat i negativ
riktning.

Statsutskottet säger att erfarenheterna
inte är »entydigt tillfredsställande».
Tydligen grundar man sig på dessa få
exempel. Men jag vill fråga: Är den
svenska u-hjälpen verkligen entydigt

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

tillfredsställande? Kan över huvud taget
ett projekt av denna art bli entydigt
tillfredsställande? Naturligtvis inte. Det
måste bli misslyckanden, och vågar man
inte ta misslyckanden, kan man helt
enkelt lägga upp och låta bli alt göra
någonting.

Den norska kommitté som jag bär
citerat säger till sist: »Den bästa garantien
för att fredskårsdeltagarna bär infriat
de förväntningar som ställts på
dem är de många anmodanden som
USA i dag får från u-länderna om att
utvidga programmet i detta avseende.»
Man fortsätter: »USA har i dag fredskårsprojekt
planlagda i 38 u-länder och
cirka 3 000 fredskårsdeltagare befinner
sig i tjänst. 2 000 nya deltagare kommer
att ansluta sig till fredskåren inom
kort och under loppet av 1963 räknar
man med att i allt 9 000 fredskårsdeltagare
skall vara i arbete och i träning
för arbete i u-länderna.»

Mot bakgrund härav tycker jag att
det är litet väl starkt att avfärda tanken
på liknande insatser med några ord
om att erfarenheterna inte är »entydigt
tillfredsställande».

Den norska rapport, som sammanställts
av en arbetsgrupp inom styrelsen
för den norska utvecklingshjälpen
och som jag här citerat, framlades den
10 februari 1963. Men redan den 8 februari
1963 kom en kungl. proposition i
ärendet undertecknad av statsminister
Gerhardsen, med begäran om ett anslag
på 500 000 kronor till en norsk fredskorps.

I den propositionen betecknas helt
naturligt den tilltänkta fredskåren såsom
ett experiment och ett försök att
finna en ny form för tekniskt bistånd.
Man anger en del arbetsuppgifter för
deltagarna. De skall verka som lärare
i skolor under universitetsnivå och som
rådgivare i jordbruksteknik, skogsbruk,
hantverk, industri etc. De skall deltaga
i praktiska arbetsuppgifter och därigenom
lära ut arbetsmetoder och teknik.
De skall medverka vid byggandet av

FN :s särskilda fond

skolor, vägar, broar, administrationslokaler
etc. De skall fungera som rådgivare
åt lokala organisationer, de skall
arbeta såsom sjuksköterskor, laboratorieassistenter,
barnmorskor o. s. v. De
skall vara medhjälpare vid »Community
development» och andra projekt.

Som villkor har — naturligtvis, skulle
man vilja säga, — satts att mottagarländerna
önskar hjälp av detta slag. Det är
meningen att gå mycket försiktigt till
väga — naturligtvis, vill man åter säga
— och välja ut en grupp på 20 personer
som sedan skall följas av ytterligare
grupper när tillräckliga erfarenheter
vunnits. Enligt det norska förslaget bär
deltagarnas ålder satts till lägst 22 år,
medan det inte finns någon gräns uppåt.
Det är emellertid främst meningen
att ungdomar skall få tillfälle att på detta
sätt göra en insats. Även gallringen
vid uttagningen kommer att vara mycket
noggrann. Man har tänkt sig en
tjänstgöringstid på två år inklusive utbildningstiden,
som beräknas till två
månader i Norge och en månad i mottagarlandet.
Ersättningen skall utgå efter
samma normer som vid värnpliktstjänstgöring
och vid avgång ur tjänst
skall utbetalas ett engångsbelopp av
3 000 kronor per tjänstgöringsår.

Herr talman! Till denna lilla redogörelse
för vad som har gjorts i USA
och vad som inträffat de allra senaste
veckorna i Norge kan läggas att tanken
på frivilliga insatser har diskuterats i
Danmark och Västtyskland och att även
Europarådet uttalat sig positivt till tanken.
I detta sammanhang vill jag göra
en liten anmärkning. Jag tror inte att
Sverige i detta avseende främst bör
samverka med Europarådet, utan att det
är bättre om det hela blir ett nordiskt
projekt.

Vi har i motionen begärt en utredning
och jag tror att det är alldeles nödvändigt
att en sådan kommer till stånd.
Jag anser mig därför inte kunna yrka
bifall till reservationen. Enligt vad jag
bär mig bekant är man inte inom

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN :s särskilda fond

nämnden för internationellt bistånd •—-i varje fall gäller det generalsekreteraren
— intresserad av s. k. frivilligtjänst.
Det är då ganska meningslöst att nu
utan vidare överlämna 500 000 kronor
till N1B. Därtill kommer att även NIB
i rimlighetens namn måste göra en utredning
som förmodligen tar något år
eller så. Då kan ju NIB lika gärna komma
tillbaka med begäran om ett anslag
därest man verkligen är intresserad av
saken.

Jag kommer därför, herr talman, att
på denna punkt lägga ned min röst, men
jag hoppas att detta inte skall på något
sätt missuppfattas. Mitt intresse för saken
som sådan är mycket stort. Jag tror
att man måste skapa en möjlighet för
dem som så önskar att göra en insats
av rent frivillig natur. Det bästa är val
då att detta får ske under de garantier
som ett statligt projekt innebär.

Jag vill, herr talman, sluta med att
understryka att tanken på frivilliga insatser
har en inneboende kraft som gör
att den säkert kommer tillbaka och så
småningom kommer att ta sig uttryck i
praktisk verklighet.

Herr PALM (h):

Herr talman! Under denna debatt
har det sagts åtskilligt om u-landshjälpen
i allmänhet och om behovet av
ökad takt i biståndsverksamheten i synnerhet.
Såvitt jag kunnat höra, och jag
har följt debatten praktiskt taget hela
tiden, har ingenting av det sagda kunnat
tolkas som en negativ inställning
till biståndsåtgärderna. Visserligen kan
det sägas att de belopp vi anslår reellt
sett är blygsamma i förhållande till vad
t. ex. USA eller England ger till hjälpändamål
av olika slag i u-länderna, och
sedd i relation till världsnödens omfattning
kan den summa vi anslår te sig
som en droppe i havet, även om vi
skulle höja beloppen mycket väsentligt.

Utskottet säger att de belopp vi anslår
kan anses vara relativt väl avvägda,
jämfört med vad andra länder bär

anslagit. Men trots detta finns det säkert
människor, som menar att pengarna
behövs bättre här hemma; det finns
många behov i vårt eget land, som
skulle behöva tillgodoses. Jag tror mig
dock kunna utgå ifrån att den uppfattningen
inte hyses av någon här i riksdagen.
Motionärernas och reservanternas
krav på ytterligare insatser utöver
dem som regeringen föreslagit tyder
tvärtom på att det här finns en ständig
press uppåt på dessa insatser.

Jag har deltagit i statsutskottets behandling
av detta ärende, och utskottsmajoriteten
har sagt att hjälp arbetet är
angeläget, men att anslagen är anpassade
— inte till de omätliga behov som
föreligger — utan till de praktiska möjligheterna
att utnyttja medlen. Utskottet
säger också att våra insatser är väl
avvägda med hänsyn till andra länders
bidrag. Även om herr Lindkvist ansåg
att vi borde inneha världsrekord i detta
avsende är det väl omöjligt att komma
ifrån att vi intar en förhållandevis
hygglig position. Detta får dock inte
vara avgörande vid prövningen av nya
åtgärder.

Det är ofruktbart -att här dra upp polemik
om vem som är ivrigast när det
gäller att hjälpa u-länderna. För egen
del vill jag uttala den uppfattningen att
det för västvärlden är nödvändigt att
göra kraftinsatser för att höja levnadsstandarden
i tekniskt och ekonomiskt
lågutvecklade länder. Man kan se den
saken ur renodlat humanitär synvinkel,
men man kan också betrakta den som
ett klart egenintresse för de högutvecklade
länderna för att hindra en katastrofal
utveckling. Vi vet ju av egen
erfarenhet att det ur lidande och nöd
lätt spirar en draksådd, som med explosionsartad
kraft kan spränga förutsättningarna
för en lugn och fredlig
välståndsutveckling.

Men det räcker inte med god vilja
och inte heller med anslag och fonder
av skilda slag. Åtgärderna måste också
kanaliseras i de rätta fårorna. Lika

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

viktigt som det är att vinna resonans
för ökad u-landshjälp, lika viktigt är
det att finna de rätta formerna. Just
detta att finna de rätta formerna är
helt enkelt förutsättningen för att man
på lång sikt skall vinna gehör för krav
på de ökningar av biståndet som vi anser
nödvändiga.

Det vore emellertid helt verklighetsfrämmande
att förneka att felinvesteringar
göres. Herr Svensson i Kungälv
sade också alldeles nyss att det är självklart
att man gör misstag. Men vill man
vinna opinionen för en ökad u-landshjälp
är det väsentligt att såvitt möjligt
skapa garantier för att pengarna inte
bildligt talat kastas i sjön. Det är många
administratörer som sysslar med biståndsverksamheten,
experter som vet
att det brister när det gäller att få ut
avsedd effekt av både den bilaterala
och multilaterala verksamheten. Man
kan finna exempel på groteska felinvesteringar
som skett och sker. En utomordentligt
intressant framställning
om den saken har givits av en av Världsbanken
utsänd expert, den engelske
ekonomen Raymond Frost. Han reste i
u-länderna för att studera hur de medel
som pumpades ut via Världsbanken,
internationella utvecklingsfonden och
genom andra organ kom till användning.
Och givetvis konstaterade han att
mycket nyttigt arbete var i gång i dessa
länder, men han fann också extrema
exempel på hur man inte borde använda
medlen. Jag skall inte här exemplifiera
närmare utan rekommenderar
i stället kammarens ledamöter att läsa
Raymond Frosts bok. Han pekar där
bl. a. på att det hänt att man anlagt
vägar på fel plats, på fel tid och på fel
sätt — alltså fullständigt meningslösa
investeringar som är till ingen nytta.

Här är det fråga om inte att i första
hand förbruka pengar utan att göra investeringar
som är välplanerade och
som fyller avsedda ändamål. Att ställa
det kravet på investeringarna är sannerligen
inget utslag av negativism till
u-landshjälpen. Tvärtom! Det bottnar

FN:s särskilda fond

i övertygelsen att detta är förutsättningen
för en bred samling kring kravet på
successivt ökade insatser.

U-landshjälpen är i första hand en
fråga om riktig planering — säg gärna
en affärsmässig planering. Jag dristar
mig att använda det uttrycket, även
om herr Svensson i Kungälv säger att
han vill jämföra vårt lands insatser där
med en samvetslös kapitalism. Det måste
finnas en affärsmässig planering i
den meningen att biståndet skall kunna
utlösa u-ländernas egna slumrande produktiva
krafter. Insatserna skall leda
till resultat. De skall ha effekten att
verkligen bli en hjälp till självhjälp, som
kan leda till en lyftning av levnadsstandarden.
Och det är först och främst
kapitaltillskotten utifrån som gör det
möjligt för de underutvecklade nationerna
att så småningom lyfta sig upp ur nöd
och elände — på precis samma sätt som
kapitaltillskotten ökat produktiviteten
agrikulturellt och industriellt här i vårt
eget land och gjort det möjligt för oss
att lyfta oss ut ur förhållanden som för
inte så värst länge sedan kan sägas ha
varit underutvecklade. Det är den utvecklingen
som om möjligt skall påskyndas
i de underutvecklade länderna.

Jag understryker än en gång att detta
är ett egenintresse för den västerländska
delen av vår värld. Det är en livsfråga
för de högutvecklade länderna att hindra
av folknöden förorsakade explosiva
urladdningar. Där måste vi göra en solidarisk
insats. Åsiktsskillnader om beloppets
storlek i nästa års budget är i
det avseendet av mindre betydelse. Det
väsentliga är att vi kan få fram en planering
på lång sikt. Jag vill instämma
med tidigare talare i att det brister i
planeringen. Vi måste ha en långsiktig
planering eftersom det är en långsiktig
fråga, och denna planering skall ge så
goda garantier som över huvud taget är
möjliga att åstadkomma för att insatser
och investeringar verkligen ger effekt
och resultat och inte kommer bort på
vägen.

När jag nu, herr talman, yrkar bifall

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN :s särskilda fond

till utskottsförslagen, är det i medvetande
om svårigheten att avväga bistån
dsmedlen exakt så att de kommer
till största möjliga nytta. Motionärernas
och reservanternas goda vilja är givetvis
alldeles uppenbar. Under föredragningarna
i utskottet har jag till skillnad
mot herr Ståhl, som talat tidigare i dag,
inte blivit övertygad om att motionärernas
förslag är mer välavvägda med hänsyn
till möjligheten att nyttiggöra medlen
just nu. Jag utgår från att insatserna
successivt kommer att öka men också
att detta sker i takt med de reella möjligheterna
att få ut bästa möjliga effekt
av biståndet. Detta, herr talman, anser
jag vara det väsentliga i denna fråga,
medan diskussionerna om anslagsbeloppet
i år har mindre betydelse.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Fru Sjövalls utförliga
anförande nyss hängde kanske litet löst
samman med utskottsutlåtandet, men det
var inte desto mindre av stort intresse.
En svensk riksdagsledamot har ju rätt
att tala om praktiskt taget vad som helst.
Jag satt och erinrade mig, när fru Sjövall
talade, ett yttrande av P. P. Waldenström,
som ju var ledamot av denna
kammare ett 25-tal år. När han i sin
ungdom studerade talekonst hittade han,
påstår han själv, i cn lärobok i homiletik
eu regel för predikokonst: »Ämnet tages
ur texten eller annorstädes ifrån.»
P. P. W. citerade detta på gamla dagar
med en glimt i ögat.

Nu valde doktor Sjövall att tala om
u-hjälpens inre metodik och problematik,
och även om det inte direkt hör
ihop med de förslag vi i dag skall rösta
om, anser jag det mycket väl motiverat
att beröra vad hon tog upp. Tiden räcker
inte nu för någon djupare penetrering
av dessa ämnen, och delvis hör de
faktiskt till ett annat forum. Jag skulle
önska — och vill gärna medverka till —
att Elisabet Sjövall kallas att hålla ett
föredrag om dem i riksdagens utrikes -

politiska klubb och att vi får resonera
om dessa saker där eller annorstädes.
Det är nämligen ingen tvekan om att
debatten kring u-landsproblematiken
inte är färdig.

Bara på ett par punkter skulle jag
vilja anknyta till fru Sjövalls resonemang.
Jag gjorde nämligen den reflexionen,
att knappast något av det hon rörde
vid ligger utanför den diskussion som
nu regelbundet förekommer i NIB:s styrelse.
Vi skall komma ihåg att NIB är en
ung institution, ett organ i vardande,
och ingen skall tro att vi, som har fått
förtroendet att tillhöra styrelsen, anser
oss vara färdiga. Vi är inte främmande
för att arbetet kan lida av vissa så kallade
barnsjukdomar, men vi vill medverka
till att detta organ utvecklas mot
full hälsa och effektivitet, och den utvecklingen
är otvivelaktigt på gång.

Det fanns en ton av kritik i Elisabet
Sjövalls anförande, samtidigt som hon
alldeles riktigt gav uttryck för den meningen,
att kritiker ofta är vänner. Jag
har personligen det intrycket, när det
gäller NIB:s sekretariat och hela vårt
arbete, att vi har kommit så pass långt
i ett kvalificerat arbete som man rimligen
kan kräva med den personella utrustning
vi har haft. Ibland har jag till
och med undrat hur det varit möjligt
att få fram så stora och så väl underbyggda
och förberedda projekt som
lagts på styrelsens hord.

Vi har talat om en annan brist de senaste
dagarna. Styrelsen konstaterade
vid sitt sammanträde i fredags, att vi
har för liten överblick över subkommittéernas
arbete. Vi har ju ett tiotal
olika kommittéer som bearbetar stipendiefrågor,
expertärenden, familjeplanering
o. s. v. Dessa kommittéer sorterar
direkt under nämnden, som vanligen
inte sammanträder mer än en gång om
året till en verklig genomgång av hela
verksamheten. Men nu konstaterar styrelsen
att den skulle behöva en intimare
kontakt med dessa arbetande kommittéer
för att få veta mer om deras pro -

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

blematik och inte bara ta del av deras
förslag och rekommendationer. Styrelsen
vill kunna diskutera olika synpunkter
på verksamhetens uppläggning, även
om dessa synpunkter är kontroversiella.
Vi kom överens om att vi skulle be representanter
från olika kommittéer att i
tur och ordning komma in till styrelsen
och ge en muntlig föredragning. Jag föreställer
mig att mycket av det som fru
Elisabet Sjövall tog upp i sitt anförande
och som det är nyttigt och nödvändigt
att få diskutera kommer fram på denna
väg.

Vidare nämndes så intressanta saker
som jordbruks- och utvecklingsfrågor i
utlandet. Jag delar helt fru Sjövalls synpunkter
på dessa frågor, i synnerhet
mot bakgrunden av erfarenheterna från
min afrikaresa. Jag är övertygad om
att man inte kan hjälpa genom livsmedelssändningar,
även om jag inte delar
statsrådet fru Lindströms något lättsinniga
syn att man inte skall uppmuntra
dessa hungriga människor för mycket
med livsmedelssändningar därför att
de i så fall inte skulle bruka sin jord
själva. Men jag tror att vi med en långsiktig
planering måste sätta spadar i
händerna på dem och lära dem att själva
odla sin jord.

Ett sådant projekt är under utarbetande
i Tanganyika. Jag fick under min
resa nyligen en mycket grundlig kännedom
om förutsättningarna i detta land.
Där har verkligen NIB och representanterna
för de olika nordiska länderna -—
det är vi som skall handha ledningen av
den nordiska insatsen •— lyckats få ett
område som är lämpat för undervisning
och experimentellt jordbruk. Det var
först tal om att förlägga projektet till
det s. k. Musomaområdet vid östra
stranden av Victoriasjön, men det visade
sig att detta område var alldeles
odugligt ur jordbrukssynpunkt. Nu har
vi fått ett område fyra mil väster om
Dar es Salaam, huvudstaden, vilket är
idealiskt för detta ändamål. Vi skall
där bygga ett läroverk, ett lantbruks -

FN :s särskilda fond

institut och en sjukvårdsinstitution och
ta dit ungdom från landet för att hjälpa
dem på denna väg.

Slutligen vill jag beträffande fru Sjövalls
anförande nämna, att de synpunkter
hon hade på forskningen faktiskt redan
är uppe till debatt. Så sent som under
den gångna veckan föredrogs i
NlB:s styrelse en promemoria om vår
inställning till både grundforskning och
målforskning. Jag har ett intryck av att
vi, om vi bara får tiden på oss, nog
kommer att finna de rätta vägarna för
att engagera svensk forskning i sådana
projekt, som direkt kan främja u-landsarbetet.

Sedan, herr talman, ber jag att få säga
några ord i anslutning till utskottsutlåtandet
och reservationerna. Mycket har
sagts tidigare och jag kan därför hoppa
över en del som jag tänkt stanna inför.
Det gäller först ett par saker som jag
själv inte tillmäter en helt avgörande betydelse.
Det gäller våra petita från NIB:s
styrelse om större personalförstärkning
än den som regeringen har gått med på.
Jag vet nämligen att sekretariatet har
förklarat sig i stånd att klara årets arbete
med den av regeringen föreslagna personaluppsättningen.
Detta är ett uttryck
för sekretariatets lojalitet och önskan
att göra sitt yttersta inom ramen för den
beviljade personalförstärkningen. Annars
förefaller det nog litet onödigt att
man för att spara en liten slant skall behöva
snåla in på några tjänster, som styrelsen
och sekretariatet tillsammans ansett
behövliga för att kunna utföra ett
tillfredsställande arbete.

Vi skall dock minnas att NIB startade
med en klar underbemanning. Detta
godkände vi som en klok planering i
början, eftersom vi inte ville skära till
en större kostym än den som visade sig
nödvändig för att göra biståndsorganet
arbetsdugligt. Det var därför vi godtog
tanken på en relativt liten bemanning
av fast personal men med möjlighet att
anställa extra personal under utbyggnadstiden.
Nu har det dock visat sig

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN:s särskilda fond

svårt att få tillräckligt kvalificerad personal
för dessa extra tjänster.

Jag tog upp detta redan i en motion
vid höstriksdagen 1962, men utskottet
hänvisade då till den kommande behandlingen
av propositionen under vårriksdagen.
Det gäller dock, herr talman,
att få tag i effektiv och språkkunnig
personal för att kunna utföra ett kvalificerat
arbete. Det är mot denna bakgrund
man får se vår begäran att exempelvis
få kansliskrivartjänsterna placerade
i lönegrad Ae 11. Regeringen har
flyttat ned dem i Ae 9. Vi begärde 27
nya extra ordinarie tjänster. Statsrådet
har givit oss 23. Av dessa har 14 redan
besatts med extra arbetskraft, som befunnits
lämplig för fast anställning, sedan
vederbörande har kvalificerat sig
för sin uppgift.

Utskottet har haft, synes det mig, att
utföra en något besvärlig balansgång,
när det sökt att samtidigt erkänna NIB:s
berättigade anspråk på den minimiram
som upptas i styrelsens petita och att biträda
statsrådets nedprutning. Det anser
å ena sidan, att begäran om personalförstärkning
är väl motiverad, men man
har å andra sidan inte funnit anledning
— som det står — att frångå Kungl.
Maj :ts förslag.

Jag kan lämna det resonemanget. Det
är uppenbart att vi får ta oss fram med
det som regeringen föreslår, men vi återkommer.

Jag kan också hoppa över frågan om
de 100 000 kronorna till experter och tillfällig
arbetskraft. Där har utskottet försökt
rädda sin själ genom att lägga i
Kungl. Maj:ts hand att, som det heter,
vid behov tillse att expertis får anlitas
så att verksamheten icke hämmas av
brist på personal. Det kan sägas, även
om det hade verkat mera generöst och
förtroendefullt att låta NIB förvalta
dessa medel, ha dem inom räckhåll för
anlitande av expertis, utan att i varje
särskilt fall behöva skriva till Kungl.
Maj :t.

Jag kan försäkra, herr talman, att vi

som sitter med i NIB:s styrelse inte bär
det intrycket, att man inom NIB handlar
ansvarslöst med statens medel. Vi
har inte sett några tendenser till överorganisation
eller praktiserande av Parkinsons
lag. Tvärtom har arbetet ibland
hämmats av att personalen varit för liten.
Att vi nu i år, efter en övergångsperiod
med ringa arbetsstyrka och efter
en av Kungl. Maj:t själv förordad utbyggnad
med extra arbetskraft, begär
en ordentlig personalförstärkning är
motiverat av kravet på att NIB skall
kunna sköta det maktpåliggande planerings-
och verkställighetsarbete som regering
och riksdag givit den i uppdrag
att utföra.

Jag kan i likhet med professor Wahlund,
som ju också tillhör NIB:s styrelse,
gärna ge uttryck för vår tacksamhet
över det tillmötesgående som på
detta område ändå visats oss. Vi får
dock en personalförstärkning, även om
vi inte fick allt vad vi ville.

Vi är väl alla ense om att det bilaterala
arbetet bör byggas ut — inte planlöst
och slarvigt utan målmedvetet och
klokt. Detta kostar arbete.

Att NIB kommer att för de nordiska
ländernas räkning få administrera hela
T anganyikapro j ektet ökar naturligtvis
ytterligare arbetsbördan.

Jag vill ingalunda påstå att regeringen
håller oss på sträckbänken i ekonomiskt
avseende — jag tror tvärtom att
det råder ett gott samarbete. Men jag
skulle rent principiellt önska att regering
och riksdag ville visa en förtroendefull
generositet mot NIB när det gäller
en sund expansion under dessa kritiska
utbyggnadsår.

Jag tillåter mig, herr talman, att i det
sammanhanget yrka bifall till reservation
nr 3 av herr Boman m. fl. vid
statsutskottets utlåtande nr 3, det avsnitt
som gäller personalen. Jag yrkar
också bifall till reservationerna nr 1, 2,

4 och 5. Det gäller, som vi vet, bl. a.
livsmedelsfonden, yrkesutbildningen och
frivilliginsatserna. Beträffande de sena -

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

re vill jag helhjärtat instämma i vad
herr Lindkvist nyss sade. Den sista reservationen
avser som bekant förslaget
om Sveriges anslutning till Development
Assistance Committee, en anslutning
som väl nu borde vara ännu naturligare
än tidigare, sedan både Danmark och
Norge begärt och fått medlemskap.

Låt mig sist men inte minst, herr talman,
säga ett ord om det multilaterala
arbetet. Där ligger dook alltjämt huvudpunkten
av vår svenska biståndsinsats,
och där hämmas vi heller inte av
den flaskhals som vårt nyss påbörjade
planeringsarbete bär hemma utgör. Jag
hör inte till dem som högljutt ropar
på att NIB skall ösas över med miljonanslag
av sådan omfattning, att vi inte
hinner planera ordentligt. Låt NIB få
arbeta just så effektivt och ansvarsmedvetet
som den bär börjat. Så fort nämnden
verkligen har nya projekt underbyggda
kommer den förvisso att begära
ökade anslag — det ryms inom ramen
för vår målsättning.

Skall vi däremot successivt och inom
rimlig tid nå fram till denna svenska
målsättning om en procent av nationalprodukten
i u-landshjälp måste vi uppenbarligen
tills vidare lägga den största
ökningen på de multilaterala insatserna.
Den målsättningen har ju sina
grund i den klassiska propositionen nr
100 av år 1961, där både statsministern
och statsrådet Lindström givit uttryck
för denna mening, liksom den i princip
godkänts av riksdagen.

Det är inom ramen för detta arbete
som det i dag föreligger motioner och
reservationer rörande ett ökat anslag —
jag vill inte säga väsentligt ökat utan
ett måttligt ökat anslag. Även när det
gäller särskilda fonden och internationella
utvecklingsfonden, till vilka föreslås
en sammanlagd anslagsökning av i
runt tal 20 miljoner kronor, kan det
naturligtvis sägas att man måste rätta
sig efter dessa organs arbetskapacitet.
Också därvidlag har det talats om flaskhalsar.
Det är dock att märka, herr tal -

FN :s särskilda fond

man, dels att dessa organ varit i gång
mycket längre än NIB, dels att det åligger
våra representanter i FN att försöka
effektivisera och påskynda arbetet i
organen. Världsnöden väntar inte; varför
skulle då offervilliga människor som
här vill göra en insats vänta? Även här
säger statsutskottet att man är väl medveten
om de stora hjälpbehoven men att
man ändå med hänsyn till vad i statsverkspropositionen
anförts finner sig
böra biträda Kungl. Maj:ts förslag. Detta
är verkligen en svag motivering. Här
finns utrymme för större insatser. .lag
ber också att på denna punkt få instämma
i vad som har anförts senast av herr
Lindkvist och tidigare av herr Ståhl.

De av oss som på nära håll har sett
behoven i u-länderna har svårt att begripa
att vi måste rätta våra gåvor efter
en senfärdig administration i FN :s
hjälporgan. Vi har ju inflytande där
också. Inte minst statsrådet Lindström
har en auktoritativ och respekterad
ställning inför dessa organ. Det skall
också sägas att hon i många stycken
har väl använt detta sitt inflytande.
Men årets förslag om knappt mera än
eu miljon kronors ökning till särskilda
fonden är verkligen överraskande blygsamt.
Vår ställning förpliktar till större
insatser.

Att vi skulle behöva ta hänsyn till
andra givarländer så att vi inte såsom
bidragsgivare går förbi exempelvis Amerika
och Ryssland tror jag inte mycket
på. Båda dessa länder har orimligt mycket
större bördor att bära för uppehållande
av maktbalansen i världen och
dessutom större bilaterala åtaganden än
vi. Jämte våra direkta insatser i u-länderna,
som bör byggas ut bilateralt, bör
vi visa ökat förtroende för FN:s organ
och ta ansvaret för att de fungerar mera
effektivt och ändamålsenligt än hittills.

Det finns vittnesbörd om att både
hjälpbehovet och hjälpmöjligheterna i
själva verket är större än vad som har
sagts här hemma. Särskilda fondens direktör
Paul Hoffman underströk vid

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN:s särskilda fond

sitt besök i Sverige för någon månad
sedan önskvärdheten av ett vidgat ekonomiskt
stöd från medlemsländerna.
Och nu senast i söndags citerade Stockholms-Tidningen
ett uttalande i samma
anda av LO-juristen Bertil Bolin, som
är svensk FN-delegat och vice ordförande
i FN-kommittén för industriell
utveckling. Han svarade på invändningarna
mot ökat bistånd med bl. a. följande
som vi väl alla har läst: »Vi ger
vid inte bistånd för att komma högt
upp på skalan av bidragsgivande länder
utan för att vi vet att u-länderna behöver
all hjälp de kan få och för att
vi vet att FN-organen ropar efter mer
bidrag från alla håll.» — »Det är inte
riktigt», tillägger Stockholms-Tidningen,
»att FN har tillräckligt med u-hjälpspengar
— vädjanden kommer ständigt
från olika biståndsorgan — och det är
inte riktigt att vi ligger bra till i statistiken.
Det senare kan möjligen gälla
för multilaterala hjälpformer. Men skall
man gradera hjälpinsatsen bör det vara
den totala, och då bär vårt land ingen
hedersam placering.» Man kan ha olika
meningar om detta, men det synes mig
ändå motiverat att bifalla reservationerna
på dessa punkter där det gäller en
ökning av de svenska bidragen.

Med dessa motiveringar, herr talman,
yrkar jag bifall till reservationen vid
punkten 2 i statsutskottets utlåtande nr
38 av herr Boman m. fl. samt till reservationen
av herr Boman in. fl. vid
statsutskottets utlåtande nr 37.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Debatten har varit lång,
men jag tror att det varit berättigat.
Vi har här att göra med en av de för
hela världens utveckling avgörande frågorna.

Det har sagts många vackra ord här
i dag om nödvändigheten av att hjälpa
folken i de underutvecklade länderna.

Orden hjälp och bistånd har flitigt brukats.
För min del skulle jag hellre vilja
tala om skyldighet och återbetalning.
Man får akta sig för att låta vårt förhållande
till de ännu fattiga folken fastna
i en klibbig atmosfär av välgörenhet.
Faktum är ju att vår levnadsstandard till
viss del har vunnits på bekostnad av
deras, att de underutvecklade folken
fortfarande är föremål för utsugning
och utplundring, vari också den svenska
kapitalismen deltar. Faktum är också
att de privata kapitalinvesteringar
som nu görs är förestavade av möjligheten
att genom utnyttjande av billig arbetskraft
erhålla högre profiter än i
hemlandet. Denna inriktning har också
kommit fram i inlägg som gjorts från
högerhåll. Det är verkligen på vissa
håll fråga om ett egenintresse, som herr
Palm uttryckte det.

Det är nödvändigt att, utom för denna
kommersialisering, också varna för en
byråkratisering av vårt förhållande till
de underutvecklade ländernas folk. Jag
har naturligtvis såsom svensk stor respekt
för byråchefers och amanuensers
insatser, men vi måste se till att inte
namnet Sverige för de fattiga folken
bara blir en synonym till »ämbetsverk».

Det är ur denna synpunkt mycket beklagligt,
att utskottet ställt sig så kallsinnigt
till de motioner, som på olika
sätt velat befrämja frivilliga insatser i
de underutvecklade länderna. Sådana
förslag har ju ställts av såväl folkpartister
och socialdemokrater som kommunister.
Olika vägar har anvisats, och
jag skall här inte ta upp någon granskning
av herr Ohlins eller herr Svenssons
i Kungälv förslag — det väsentliga är
att konstatera den gemensamma grund
som finns för förslagen.

För egen del har jag ansett det betydelsefullt
att föra fram tanken på att
värnpliktiga som alternativ till vanlig
militär eller civil värnplikt skulle kunna
välja tjänstgöring i uppbyggnadsarbete
eller humanitärt arbete i utvecklingsländerna.
Sådan tjänstgöring borde

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

självfallet, i de fall där den värnpliktige
icke redan har lämpliga specialkunskaper,
föregås av utbildning under viss
tid inom landet.

Motionen har behandlats av andra lagutskottet,
som anför två skäl för sitt
avslagsyrkande. Det första är att man
ännu inte vet huruvida behov föreligger
av personal utanför experternas
krets. I den mån sådant behov kommer
att visa sig tror man att det kommer
att gälla yrkesfolk i arbetsledande ställning.
Statsutskottet, som behandlat de
övriga motionerna om frivilligtjänst,
framhåller att frivilligarbetaren icke behöver
vara expert men att det dock
handlar om kvalificerat arbete där någon
fackkunskap och språkkunskaper
är nödvändiga.

Till detta vill jag framhålla att många
unga män i värnpliktsåldern redan har
betydande fackkunskaper såsom mekaniker,
teletekniker, ritare, byggnadsarbetare,
maskinskötare av olika typ
o. s. v., egenskaper som i u-länderna gör
dem mer eller mindre till specialister.
Lämplig utbildningsverksamhet kan ge
speciellt nyttig inriktning.

När statsutskottet anser en förutsättning
för frivilliginsatsen vara att de frivilliga
krafterna vill påtaga sig sina uppgifter
mot ett ringa ekonomiskt vederlag,
tycks detta vara ett argument som
talar för insatser av värnpliktiga.

Den andra av lagutskottets invändningar
gäller emellertid just att det
handlar om värnpliktiga. Det sägs att
den föreslagna ändringen av värnpliktslagen
skulle »stå i strid mot de riktlinjer
riksdagen antagit för det svenska
militära försvaret». Satsen är inte utvecklad
och det är därför svårt att veta
exakt vad utskottet åsyftar. En möjlig
tolkning är att utskottet har så liten tilltro
till de värnpliktigas vilja att lära sig
exercis I på kaserngårdarna och i övrigt
utbilda sig i konsten att ta livet av andra
människor att det fruktar för brist på
kadrer för militära ändamål. För min
del tror jag däremot inte det är någon

FN:s särskilda fond

risk att hela värnpliktskontingenten reser
sin väg till Afrika. Självfallet måste
man ha en organisation för urval av ett
visst antal av de lämpliga, som vill välja
denna form för värnplikt.

Det handlar nämligen här om en form
för värnplikt, som kan visa sig innebära
nog så effektiva insatser för skyddet
av vår fred och oavhängighet som de
hittills traditionella formerna. Jag vill
varna för en så snäv begränsning av försvarets
innebörd, att detta endast skulle
få inbegripa användningen av militära
medel. Det betraktelsesättet är förlegat.
Världsfreden kräver en nyorientering
av vårt tänkande. Det gäller inte västvärlden,
som herr Palm ömmade för,
eller östvärlden, som andra kanske ömmar
för, utan det gäller hela världen.

•Tåg beklagar än en gång att utskottet
inte velat gå med på några som helst
åtgärder för att utnyttja den entusiasm
om den villighet till insatser av betydligt
mera krävande natur än vanlig militär
eller civil värnplikt, som många ungdomar
är beredda att göra. Förslaget om
värnplikt i u-länderna har rönt instämmande
från flera håll. Bl. a. har Socialdemokratiska
studentförbundets representantskap
antagit en motion med liknande
krav.

Herr talman! Jag kommer senare att
yrka bifall till motion nr 64 i denna
kammare.

Herr PALM (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hermansson hade
sinne för ordens valör på ett sätt som
var förbluffande i ett anförande från
kommunistiskt håll där man annars brukar
vända upp och ner på begreppen.

Jag är gärna beredd att medge att det
som herr Hermansson kallar »en klibbig
atmosfär av välgörenhet» finns i
form av berömvärda humanitära insatser
men att det här inte väsentligen är
fråga om humanitära insatser, och detta
underströk jag i mitt anförande.

På tal om begreppens innehåll och valör
fastnade herr Hermansson vid att

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN:s särskilda fond

jag använt uttrycket »egenintresse», och
han ville, om jag fattade honom rätt,
därmed antyda att vad som anförts från
högerpartiets sida skulle bottna i ett
egenintresse av personlig art. Jag nämnde
klart och tydligt att det är ett egenintresse
för oss alla att hindra en katastrofal
utveckling i vår värld. Att detta
gemensamma intresse borde finnas både
i öster och i väster anser jag självklart.
När vi här solidariserar oss med de åtgärder
som görs för att förhindra eu
katastrofal utveckling och då avser de
insatser som göres av den västliga världen
anser jag detta vara fullt naturligt
och självklart.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Jag tycker inte att herr
Palm i sin replik visat sig förstå nyanser
i uttryckssättet. Jag har inte påstått
att alla i högerpartiet, som är intresserade
av att ge bistånd åt utvecklingsländerna,
gör det av personligt ekonomiskt
intresse eller därför att de företag
de representerar kan vinna profit
på affärsföretag i u-länderna. Det vare
mig fjärran att betvivla att det också
finns mycket av oegennyttig inställning
till dessa frågor hos många medlemmar
i högerpartiet. Men jag tror inte att herr
Palm kan förneka att vissa kapitalintressen,
vilkas talesmän ordar vitt och
brett om de stora investeringarna i de
underutvecklade länderna, såsom ett väsentligt
motiv för dessa investeringar
har haft önskan att vinna högre profiter.
Jag tror inte att man skall bortse
från realiteterna. Det blir kanske litet
mera komplicerat att ta ståndpunkt om
man ser realistiskt på dessa frågor, men
man tar en riktigare ståndpunkt när
man gör det.

Herr PALM (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara helt kort
uttrycka tillfredsställelse över att herr
Hermansson nu klargjorde att det kan
finnas en oegennyttig inställning inom

högerpartiet. Det är inte så ofta man får
ett erkännande om den saken från kommunistiskt
håll.

Att vi sedan inte är särskilt angelägna
om beröm från den kanten är en sak
för sig. Det är i alla fall intressant, när
ett sådant konstaterande som detta göres
från kommunisthåll.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag tar till orda för att
anlägga några synpunkter på det som
återfinns under punkten 19 i statsutskottets
utlåtande nr 3. Det gäller anslagsposten
till ersättningar till expertis
och tillfällig arbetskraft. Kungl. Maj :t
har rekommenderat 300 000 kronor, medan
reservanterna däremot anser att anslaget
skall uppgå till ytterligare 100 000
kronor eller sammanlagt 400 000 kronor.

Jag vill, herr talman, instämma i reservanternas
yrkande och jag gör det av
flera skäl. Det är nämligen så att NIB
under sin uppbyggnadsperiod behöver
ha extra mycket pengar just till expertis
och tillfällig personal. Under uppbyggnadsperioden
skall man ha personal inte
bara till de uppgifter som är knutna
till de olika projekten, utan man behöver
också personal för att kunna utbygga
verksamheten rent administrativt.
Det är alltså en dubbel uppgift som består
i att dels ta itu med uppgifterna
såsom sådana och dels planlägga den
framtida verksamheten. I det sammanhanget
bör man använda sig av mera
tillfällig personal och av mera expertis.
Jag tror att man många gånger underskattat
just behovet av personal för
att planera projekten i detalj.

Ett annat skäl till mitt ståndpunktstagande
är att man måste ha personal
till FN:s olika fackorgan. Utvecklingen
kommer givetvis efter hand att bli den
att delar av NIB:s verksamhet måste
anförtros de centrala ämbetsverken.
Även när det gäller t. ex. den multilaterala
hjälpen måste man, för att FN:s
egen verksamhet skall kunna fungera,
ställa svensk personal till förfogande i

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

större utsträckning. Detta större antal
människor får man just genom att rekrytera
tillräckligt med expertis och tillfällig
arbetskraft.

Om det skulle vara så att riksdagen
här går emot vad reservanterna önskar
hoppas jag innerligt att nämnden tar
fasta på vad utskottet skrivit i sitt utlåtande,
nämligen att Kungl. Maj:t skall
tillse att nämndens verksamhet på detta
område icke hämmas. Nämnden bör se
till att verkligen i tid skriva till Kungl.
Maj :t och begära pengar på extra stat.
Det måste vara så att nämnden här
visar aktivitet och i tid kommer in
med sina framställningar men också så
att Kungl. Maj :t verkligen tar ad notam
vad utskottsmajoriteten här skrivit
om att Kungl. Maj :t skall tillse att verksamheten
icke hämmas.

Sedan vill jag, herr talman, i anslutning
till herr Wahlunds inlägg, påpeka
att herr Wahlund också sitter i NIB:s
styrelse. Där har han gått med på att
biträda förslaget om att äska dessa
400 000 kronor till tillfällig arbetskraft
och expertis. Men här i kammaren lämnar
han sitt styrelseuppdrag i NIB obeaktat
och ansluter sig i stället till uppfattningen
att anslaget skall omfatta
bara 300 000 kronor. Jag vill gärna från
denna talarstol göra det påpekandet, ty
det bör vara en viss överensstämmelse
mellan den verksamhet man har i en
styrelse och de uttalanden man gör här
i kammaren.

Jag har dessutom, herr talman, några
synpunkter att framföra i anslutning
till punkten 30. Den gäller Sveriges
anslutning till DAC. Jag tyckte nämligen
inte om vad statsrådet Ulla Lindström
här sade om Sveriges neutralitet, nämligen
att det fanns risker för vår neutralitet
om vi anslöt oss till denna organisation.
Man bör inte misskreditera
neutraliteten på det sätt som statsrådet
gjorde här i kammaren, ty vår neutralitet
är så pass viktig att anslutningen till
DAC:s verksamhet får betraktas som en
sak för sig. Jag har den uppfattningen

FN :s särskilda fond

att Sverige skall medverka på alla områden
som rör internationell biståndsverksamhet.
Vi skall ta vara på vartenda
tillfälle att göra detta. Därigenom
kan vi på ett betydligt effektivare sätt
få förståelse också för vår neutralitet
och för våra speciella uppgifter i det
internationella samarbetet.

Jag kommer därför också, herr talman,
att rösta för reservationen under
punkten 30.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker inte alls att
det är något märkligt att man tillhör
en styrelse och där biträder ett anslagsäskande
och sedan en tid efteråt
kan företräda en annan mening. Allting
är ju föränderligt, och det händer nog
emellanåt att en sådan här sak inträffar.

Jag vill erinra om att jag har tagit
reda på hur sakerna just nu ligger till
på detta område och att jag, innan jag
här sade att det räckte med ett anslag
om 300 000 kronor, tagit del av propositionens
äskande om 300 000 kronor
och även visste om att vi inom NIB hade
begärt 400 000 kronor.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Wahlund inte
tycker att det är underligt att han har
en uppfattning i NIB:s styrelse och en
annan uppfattning här i kammaren, tycker
i varje fall jag och många med mig
att det är ganska underligt. Han måste
väl ha fått hela problematiken presenterad
för sig inom NIB:s styrelse när det
gäller behovet av anslag både till expertis
och tillfällig personal. Om hem
Wahlund i så fall ville upplysa denna
kammare om vilka uppgifter han nu
stöder sig på, när han utan vidare kan
pruta bort 100 000 kronor av detta anslag,
skulle jag känna mig litet mer
övertygad. Att herr Wahlund inte tycker
att det är underligt är inget argument
för mig.

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN :s särskilda fond

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Det kan hända. Men det räcker för
mig. Jag har redan talat om anledningen,
nämligen att jag har fått upplysningar
från NIB, vilka sagt mig att det
klarar sig med det mindre anslaget. Men
jag vill också betona att jag i mitt första
anförande ordentligt sade ifrån att skulle
det finnas minsta svårigheter för
NIB:s planeringsarbete — jag sade det i
anslutning till vad herr Ståhl sagt tidigare
i debatten — skulle jag gå in för
ett tillräckligt anslag.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är självklart att jag
åhörde herr Kellgrens anförande med
både tillfredsställelse och instämmande,
tv det förefaller ganska egendomligt
att en ledamot av en ansvarig styrelse
ändrar uppfattning i en så betydelsefull
fråga och på så kort tid som herr
Wahlund här har gjort. Det var emellertid
inte detta som föranledde mig att
begära ordet utan herr Wahlunds uppgifter
om att han från NIB:s styrelse inhämtat
att dessa 100 000 kronor inte behövdes.
Jag måste då konstatera att detta
diametralt strider mot de uppgifter
som lämnats i samband med utskottsföredragningarna
och att uppgiften därför
är ägnad att väcka mycket stor förvåning.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Regeringsförslagen om
stöd åt u-länderna ger i princip uttryck
för det svenska folkets medkänsla och
vilja till oegennyttig hjälp. Men liksom
många andra måste jag uttrycka den
meningen att förslagen är otillräckliga.
Jag är inte den förste som därvid åberopar
den målsättning som har uppställts,
nämligen en procent av nationalprodukten,
och att vi ännu enligt regeringens
förslag bara når upp till en femtedel
av denna målsättning.

Regeringsförslagen motsvarar bara en
tredjedel av den beslutade ökningen av
militärutgifterna detta år, och mäter

man dessa i stort uppgår de inte till
mycket mer än vad militärerna förbrukar
en vanlig vardag, nästan vilken dag
som helst.

De många reservationerna i detta
ärende uttrycker en del av missnöjet. De
är för all del inte så imponerande. Inga
förslag som har ställts — om jag bortser
från de kommunistiska förslagen —
kommer ens i närheten av den uppställda
målsättningen, en procent av nationalinkomsten.
Den kommunistiska gruppen
kommer emellertid, även om det
bara blir en opinionsyttring — högern
och socialdemokraterna har ju slutit
upp kring regeringsförslagen — att rösta
för varje reservation som går längre
än regeringsförslagen. Det betyder bl. a.
att vi beträffande utrikeshuvudtiteln
kommer att rösta för reservationerna nr
1, 2 och 4 liksom vissa yrkanden som
inte kommer i form av reservationer.

De förslag som från kommunistiskt
håll har ställts bortser inte från värdet
av de rent humanitära insatserna. Vi förnekar
inte alls värdet och betydelsen
av gåvor i form av läkemedel, livsmedel
och teknisk hjälp, men vi tror alldeles
särskilt på nyttan av åtgärder som
hjälper u-länderna att stå på egna ben,
som utvecklar deras näringar och som
samtidigt blir till nytta för vårt eget
folks strävan till full sysselsättning och
högre levnadsstandard. Detta har väglett
våra förslag om att med 800 miljoner
öka på statsmedlen för att ge särskilt
gynnsamma krediter till u-ländernas
ekonomiska uppbyggnad liksom våra
förslag att rasera de hinder som försvårar
en utveckling av Sveriges handel
med u-länderna.

Kanske mera på det humanitära planet
ligger vårt förslag om en nationalgåva
på SO miljoner kronor till Algeriet,
men även här betonar vi möjligheten
av att ge sådant som Sverige under
nuvarande marknadsförhållanden har
svårt att bli av med, exempelvis livsmedel,
textilvaror, läkemedel och annat.
Att behovet av dessa produkter är omät -

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

ligt för att inte säga omättligt i Algeriet
behöver vi väl inte tvista om.

Efter det våra förslag framlades, har
regeringen förordat ytterligare 300 miljoner
kronor i form av gynnade och
fördelaktiga krediter till u-länderna. Vi
tackar för detta. Det innebär i sak, att
redan hälften av det belopp som vi föreslog
1960 och 5/8 av vad vi nu föreslagit
utgår till ändamål, som i princip ligger
inom det av oss nämnda området.

I ett annat sammanhang — utan att
vår egen motion ännu tagits upp till behandling
— tar utskottet ställning till
den av oss påtalade diskrimineringen
av u-ländernas handel, bl. a. handeln
med vårt eget land. De rekommendationer
som utskottet lämnar ligger i princip
på samma plan som det vi föreslagit.
Eftersom 12 procent av den svenska
importen kommer från u-länderna, kan
en revision av handelshinder betyda
mycket både för u-länderna och för
svenska folket.

Vi är fullt på det klara med att Sveriges
möjligheter är starkt begränsade.
Den internationella prissax mellan råvaror
och färdigprodukter, som inneburit
att u-länderna nu får betala 25 procent
högre priser för sina importerade
industrivaror jämfört med 1950, samtidigt
som de får 15 procent mindre betalt
än 1950 för sina exportvaror, kan
naturligtvis inte bringas ur världen av
ett enda litet land. Men ett föredöme är
viktigt. Om Sverige, som i fråga om industrivaror
för en liberal och försiktig
tullpolitik, medan vi diskriminerar
u-ländernas export, slår in på den motsatta
vägen och behandlar u-ländernas
varor lika liberalt som industriländernas,
då skulle sådant föredöme få en
viss både prejudicerande och inspirerande
betydelse, men framför allt: det
skulle gynna Sverige och det skulle gynna
u-länderna.

Utskottet avvisar vårt förslag om en
nationalgåva på 50 miljoner kronor till
Algeriet, men gör det under erkännande
av själva tanken och hävdar att åtgärder

FN :s särskilda fond

redan vidtagits i motionens syfte och att
ytterligare åtgärder kommer att vidtas.
Detta är naturligtvis bra — det är mycket
bra för övrigt — men det ersätter
inte betydelsen av en stor engångsinsats,
både med tanke på nödens förfärliga
omfattning, den goodwill det skulle ge
Sverige i Algeriet och det föredöme vi
skulle kunna ge andra länder. Därför
kommer jag, herr talman, att senare yrka
bifall till de kommunistiska motionerna
II: 46 och II: 47.

Den diskussion som har förts här
har präglats av en gemensam vilja att
göra insatser för u-länderna. Men det
är uppenbart att motiveringarna växlar.
När herr Bohman för en stund sedan
framhöll dels att de framsteg som
gjorts i u-länderna är kolonialländernas
förtjänst, dels att det vore fel av oss att
ta ställning mot kolonialländernas politik
och dels att Sverige har mer gemensamt
med kolonialländerna än med
u-länderna, förstod jag, och uppskattade
mycket, professor Wahlunds försynta
replik: Det vore farligt att prisa kolonialmakterna
i u-länderna.

En annan högerman har också varnat
för de som han menade våldsamma urladdningar
vilka skulle bli följden, om
inte Sverige och andra gynnsamt ställde
länder skulle kunna göra verkligt
kraftfulla insatser. Alla önskar vi väl
en utveckling i fredliga och demokratiska
former i alla länder, inte minst i
u-länderna. Men jag tänkte på statsrådet
Lindströms upplysning för en stund
sedan, då hon citerade en utredning, enligt
vilken hjälpen i form av livsmedel
egentligen motverkar syftet att utveckla
en egen jordbruksproduktion i dessa
länder. Jag utgår ifrån att statsrådet
Lindström naturligtvis citerade riktigt,
men jag tror ändå inte att det förhåller
sig på det sättet. Framför allt anser jag
att det avgörande hindret för de u-länder,
som ändå har befriat sig från det
koloniala förtrycket, att utveckla sina
näringar är de feodala egendomsförhållanden
som fortfarande råder i dessa

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN :s särskilda fond

länder. För att förändra dessa behövs
det en andra revolution efter den nationella
revolution de genomfört. Låt oss
alla hoppas att den skall ske i fredliga
former, men låt oss samtidigt också erkänna
att den är ett villkor för att de ansträngningar
som på oegennyttiga grunder
— och kanske också på egennyttiga
grunder — görs i de mer gynnsamt ställda
länderna för att bispringa u-länderna
verkligen skall bli framgångsrika. Ty det
är uppenbart att i en väsentlig del av
dessa länder utgör just de nuvarande feodala
egendomsförhållandena ett hinder
för bl. a. den utveckling av jordbruksproduktionen
som är helt nödvändig —
jag är helt överens med statsrådet Lindström
därom — och som måste befordras.

Herr talman! Jag skall till slut bo att
få anföra några ekonomiska synpunkter
på problemet. Ekonomiskt sett kvarLimnar
kolonialmakterna i många u-länder
ett konkursbo. Trots detta hämtar
de fortfarande stora profiter från koloniala
och tidigare koloniala områden.
Man kan räkna med att varje krona som
kommer från de gynnsammare ställda
länderna i form av hjälp måste u-ländernas
folk betala med 15 kronor. Det är
pengar som de får betala från sina naturrikedomar
genom deras exploatering
i form av skuldräntor och på annat sätt.
Dessa folk gör heroiska ansträngningar
för att utveckla sina näringar, och deras
export ökar faktiskt volymmässigt,
men deras inkomster minskar samtidigt.
Deras relativa andel av världshandeln
sjunker. Under de tre åren 1958—1961
sjönk till och med deras andel av världens
råvaruexport, där de ju tidigare
dominerade, från 51 till 47 procent. På
något längre sikt, från 1953 till 1961,
sjönk den totala andelen av hela världsexporten
från 23 till 18 procent.

Statsutskottet påminner oss nu om,
att medan industriländerna åren 1948—
1961 ökade sin export med 150 procent,
ökade u-länderna sin med endast 50 procent.
På grund av den prissax som jag

nämnde mellan priserna på industrivaror
och priserna på råvaror har u-länderna
dessutom förlorat en mycket viktig
del av sin förmåga att själva importera
industriprodukter. Medan de 1953
köpte 27 procent av världshandelns alla
varor, köper de numera endast 18 procent.

Herr talman! Vi diskuterar här »hjälpen
åt u-länderna». Egentligen borde vi
eftersträva en sanningsenligare och mera
exakt terminologi; då talar jag naturligtvis
inte bara om Sverige utan om
alla de kapitalistiska länderna. Vi borde
i stället säga att vi i någon mån minskar
u-ländernas hjälp till de gamla kapitalistiska
industriländerna. Ty det är vad
det handlar om i dag. Relativt sett sjunker
alltså u-ländernas ekonomiska betydelse
även för världshushållet, men
fortfarande är de världens viktigaste råvaruleverantörer.
Utan deras naturrikedomar
skulle industriell död och ekonomisk
desorganisation lamslå civilisationen.

För det svenska folket liksom för alla
andra folk spelar de humanitära och de
känslomässiga synpunkterna en avgörande
roll. Det är värt all möjlig respekt.
Men därför skall man inte låta bli att
erinra om obehagliga fakta. Vi måste
konstatera att på grund av det tidigare
koloniala vanstyret kan i dag nära två
tredjedelar av jordens befolkning inte
äta sig mätta, medan i några utvecklade
kapitalistiska länder livsmedelsöverskotten
blivit det svåraste politiska problemet.
Vi kan inte bortse ifrån att hälften
av alla barn som föds på jorden dör
under det första levnadsåret. Det är
framför allt i u-länderna som dessa dödens
skördar bärgas. Vi kan inte bortse
från att i u-länderna är redan 30 år eu
hög levnadsålder. De problem som vi
står inför är en följd av den kolonialpolitik
som vi nu ser håller på att fullständigt
bryta samman. Efter det andra
världskriget har denna bankrutt för kolonialpolitiken
blivit fullt uppenbar. Två
tredjedelar av jordens befolkning har

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

slagit sig fri, har tillkämpat sig nationell
självständighet. Mer än ett femtiotal nya
stater håller på att uppbyggas på grund
av denna revolution, som efter det andra
världskriget så grundligt har förändrat
de rent nationella betingelserna för
den övervägande delen av jordens befolkning.
Den har varit nödvändig och
nyttig.

Jag skulle vilja uttrycka den förhoppningen
att när vi tar ställning till
de föreslagna hjälpåtgärderna och till de
kommande hjälpåtgärderna, så skall vi
inte göra det i känslan av solidaritet
med de makter och deras politik som är
ansvariga för tillståndet i u-länderna
i dag, utan vi skall göra det i medkänsla
med u-ländernas folk och i denna
medkänsla också lägga in ett fördömande
av den avskyvärda kolonialpolitik
som åstadkommit sådana fruktansvärda
resultat.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag skall endast beröra
en speciell punkt som står omnämnd på
sidan 29 i utskottsutlåtandet. Det talas
där om de personer som skickas ut till
utvecklingsländerna för att i olika former
biträda med uppbyggnaden. Det
står där att vederbörande förutom någon
fackkunskap och erfarenhet av utlandstjänst
bör äga språkkunskaper. Vidare
står det, och det är detta jag särskilt vill
understryka: »Det kräves också att denne
äger en moralisk standard och har
förmåga att umgås med människor av
annan ras och kultur.» Nu menas det väl
där, herr talman, en hög moralisk standard
— man kan ju ha en låg moralisk
standard — men jag skall inte trassla till
det med att yrka att det ordet »hög» sättes
in som ett förtydligande. Jag vet att
statsrådet Lindström har ögonen öppna
för och mycket klart inser att det inte
går att skicka ut vem som helst till dessa
länder. Jag förstår också herr Lindkvists
oro för att entusiastiska ungdomar reser
ut nästan på eget bevåg och hjälper
till med olika arbeten; det är inte sä -

FN:s särskilda fond

kert att det hjälper, utan det kanske
stjälper i stället.

I det sammanhanget skulle jag, herr
talman, vilja påpeka att över huvud taget
vem som helst som härifrån reser ut
till dessa länder påtar sig ett ansvar. Jag
kan inte underlåta att beklaga att svenska
resenärer, även sådana i mycket hög
ansvarig ställning, har en benägenhet
att när de kommer ut i andra länder
uppsöka de allra mest tvivelaktiga ställen
för nöjesutövning, som vederbörande
land kan bjuda på. Det hedrar inte
oss och sätter genast en stämpel på hela
nationen inför dem som observerar detta
beklagliga faktum. Det är för att säga
dessa saker som jag har velat förlänga
denna debatt, men nu skall jag, herr talman,
inte säga mer.

Herr talmannen återtog ånyo ledningen
av förhandlingarna.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag har inte tänkt yttra
mig i denna debatt för att säga så mycket
om u-landshjälpen i vidare mening.
Jag vill dock säga, att jag under debatten
slagits av vilken chans vi ännu
bär att göra en insats i denna hjälpverksamhet
i den mänskliga solidaritetens
namn och, jag tvekar inte att säga,
att något litet avbetala de vitas skuld
till de färgade folken. Det är ännu inte
för sent men sannolikt nu dock fråga
om en kapplöpning med tiden. Jag är
inte säker på att alla känner det på det
sättet, alltså känner de vitas förpliktelse
som någonting ytterst påträngande, och
det är i så fall djupt beklagligt. Risken
för att vi utestängs från en folkförsonande
insats av orden »för sent» är
påtaglig och kommer oss allt närmare,
t. ex. i den misstänksamhet — den i
långa stycken berättigade misstänksamhet
— som de färgade folken visar oss
vita. Det är därför bråttom och anledning
att snabbt öka våra insatser. Jag
ansluter mig därför till reservationerna
om ökade medel till u-landshjälpen.

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

FN :s särskilda fond

Jag begärde emellertid egentligen ordet
för att säga några ord om hur vi i
andra lagutskottet sett på motionen om
att värnpliktiga skulle kunna få utbyta
sin militärtjänst respektive vapenfria
tjänst mot deltagande i utbyggnadsarbete
eller humanitärt hjälparbete i u-länderna.
Jag skall därvid självfallet inte
blanda mig i mellanhavandet nyss mellan
herr Palm och motionären i fråga.

Tanken att genom direkta arbetsinsatser
i dessa länder söka lämna dem
bistånd och även att göra det genom
värnpliktstjänst låter bra och riktig —
det skulle kanske kunna kännas som
om det var mera mening i den samhälleliga
insats, som värnpliktstjänsten
utgör, genom humanitär tjänst i något
u-land. Men det har ju visat sig, att det
inte är arbetskraft i och för sig och vilken
arbetskraft som helst utifrån som
är behövlig och användbar i u-länderna.

Det är i stället så, att det är speciella
typer av arbetskraft, mycket speciella
yrkeskategorier och därtill yrkesmän
med speciella allmänna kvalifikationer
såsom organisatörer, administratörer
eller arbetsledare som man har
behov av och kan använda under vissa
betingelser och på vissa håll. Det finns
därför enligt vår mening inga som helst
förutsättningar för att ett så blint urval
som en rekrytering bland värnpliktiga
av de mest skilda inställningar och
yrken skulle slå väl ut och passa ihop
med behoven i dessa länder.

Vidare skulle med sannolikhet dessa
värnpliktigas tjänstgöringstid bli alldeles
för kort för att de skulle hinna att
ens hjälpligt acklimatisera sig och få
vana att umgås med människor under
andra luftstreck och levnadsbetingelser,
med helt annan inställning, annat språk
och andra levnadsvanor. Man har dess
bättre kommit bort från den orealistiska
inställningen, att det här blott och
bart är fråga om att flytta över arbetskraft,
att det är fråga om att täcka ett
arbetskraftsbehov vilket som helst och
att ställa en yrkesskicklighet vilken som

helst till förfogande. Som det betonats i
denna debatt är hjälpbehovet av långt
mer komplicerad natur än att för en
tid flytta över arbetsdugliga människor
från t. ex. Sverige till något u-land och
sätta dem i arbete där. Det fordras i
allmänhet en mycket långvarig omställningsprocess,
säger de som har erfarenheter,
för att vederbörande över huvud
taget skall kunna bli till någon nytta i
dessa länder, och detta lär gälla alla
som användes — även mycket framstående
experter.

Ungefär så har vi sett på denna fråga
i andra lagutskottet, och det är anledningen
till att utskottet ansett sig enhälligt
böra avstyrka den i ärendet
väckta motionen.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Man kan inte ta miste
på det intresse som riksdagen bär visat
den internatonella biståndsverksamheten.
I snart fem och en halv timmar
har diskussionen rört alla de punkter
som statsutskottet redovisat i sitt utlåtande
nr 3. Diskussionen bär väl närmast
gällt inte målsättningen för vår
u-hjälp — den bestämdes redan 1961 i
samband med proposition nr 100 —
utan närmast takten för att nå denna
målsättning.

Jag vill erinra om att det är en
ganska kort tid sedan målsättningen och
principerna fastslogs. Ännu kortare tid
bär gått sedan NIB började sitt arbete.
Det var den 1 januari 1962. Man har
hittills fått en viss erfarenhet men långt
ifrån all den erfarenhet som behövs för
att kunna sätta in alla dessa olika hjälpprojekt
på de punkter där hjälpen bäst
behövs. Jag tror man kan säga att såväl
regering som utskott har visat en
positiv vilja att gå vidare, även om takten
är något reducerad i förhållande
till den ökning som motionärerna närmast
bär tänkt sig. Men jag vill på nytt
erinra om vad som redan bär sagts här,
nämligen att utskottet ställt i utsikt sin
välvilja gentemot förslag som innebär

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

att regeringen, om den anser att läget
det kräver, kan komma tillbaka till riksdagen
och begära tilläggsanslag för projekt
som är av den arten att de kräver
en ganska hastig hjälp för att kunna
lösas.

Som en sammanfattning av diskussionen
vill jag framhålla att den givit
ett allmänt uttryck för vår positiva
inställning och för vår vilja att hjälpa
alla de länder där hjälp är av nöden.
Detta är väl den stora och bärande vinjetten
till den diskussion som här har
förts. Jag är övertygad om att riksdagen
har att se fram emot ytterligare
propositioner som i snabbare takt än
den vi i dag har att ta ställning till
skall föra oss vidare mot den målsättning
vi alla omfattar. Jag tror också
att kommande riksdagar har att ta ställning
till ökade utgifter för dessa ändamål.
Det som nu föreslås årets riksdag
innebär en något reducerad takt i
hjälparbetet, men förslaget är långt ifrån
något försök att ge avkall på den allmänna
målsättningen.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till statsutskottets utlåtande
nr 3.

I detta anförande instämde herr Alemyr
(s).

Herr STÅIJL (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Mellqvists vackra anförande om den
eniga uppslutningen kring den goda vilja
som av regeringen visats vill jag
med ett par rader som citat ur Stockholms-Tidningen
för söndagen bidraga
till att belysa med vilka känslor regeringspropositionen
har mötts på vissa
håll inom det socialdemokratiska partiet.

Det heter nämligen i regeringsorganet
följande: »I folkpartiets och centerns
motioner begärdes en uppskrivning
av anslagen. Tillsammans med en
föreslagen livsmedelshjälp rörde det sig
om knappt 50 miljoner. Det är detta
som utskottsmajoriteten nu sagt nej till.

FN:s särskilda fond

Regeringens talesmän har sökt att försvara
sin njugghet. FN-organen, som tar
emot vår hjälp, skulle ha svårt att göra
av med pengarna. Vi skulle även ha en
så god placering i den internationella
hjälp statistiken. Argumenten är erbarmliga.
»

Så långt Stockholms-Tidningen. För
min del kan jag avstå från kommentarer.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Som gammal redaktör
är säkert herr Ståhl väl bevandrad i
olika tidningars skrivsätt och vet att
det kan ligga temperamentssaker och annat
bakom en ledare av det innehåll
som han här funnit lämpligt att citera.

Jag betvivlar inte tidningens goda avsikt,
och vad som siiges i artikeln är
måhända riktigt, men det får i varje
fall stå för tidningens egen räkning.

Från regeringspartiets sida har vi så
många gånger i handling visat vår goda
vilja att utvidga biståndsverksamheten,
och vi kommer att fortsätta därmed
även om vi inte i dag anser det lämpligt
att gå lika långt som motionärerna önskat.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Ståhl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
15 :o) i utskottets utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Boman in. fl.

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Internationella livsmedelsfonden

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
137 ja och 76 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Internationella livsmedelsfonden

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 21, s. 18 och 19) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
6 910 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de förberörda båda likalydande
motionerna I: 312 av herr Lundström
m. fl. och II: 371 av herr Ohlin m. fl.,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Per Petersson och Ringabi] (I: 317)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hedin m. fl. (II: 364),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Osvald och Per-Olof Hanson (I: 475)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Ohlin m. fl. (11:574), i vilka
hemställts att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära en omedelbar
prövning av möjligheterna att som
ett led i ett vidgat svenskt bistånd till
u-länderna genomföra leveranser av i
Sverige tillverkade varor inom produktionsområden
som under rådande av -

mattning kännetecknades av viss överkapacitet
och sysselsättningssvårigheter
eller —- vad jordbruket beträffade — av
tendenser till överproduktion,

dels ock en inom första kammaren av
herr Per Jacobsson och fröken Stenberg
väckt motion (1:192), vari hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t genom
lämpligt organ läte verkställa en snabbutredning
om möjligheterna att utnyttja
vår överskottsproduktion av livsmedel,
främst mjölkprodukter, för att användas
till i motionen angivet ändamål.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Internationella
livsmedelsfonden för budgetåret
1963/64 anvisa ett reservationsanslag av
6 910 000 kr.;

b) att motionerna 1:312 och 11:371,
såvitt nu var i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

c) att motionerna I: 317 och II: 364
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

d) att motionerna 1:475 och 11:574,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

e) att motionen I: 192 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Boman, Per Jacobsson,
Per-Olof Hanson, Sundin, Ståhl, Eliasson
i Sundborn, Svensson i Ljungskile, Larsson
i Hedenäset och Helander, vilka ansett
att utskottet under d) och e) bort
hemställa,

* d) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 475 och II: 574, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om skyndsamma åtgärder i
det i motionerna angivna syftet;

e) att riksdagen måtte, med bifall till
motionen I: 192, i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsamma åtgärder
i det i motionen angivna syftet;

b) av herr Ivar Johansson, utan angivet
yrkande.

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STÅHL (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2 a.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a—c

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. d

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2 a)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Ståhl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
17 :o) mom. d) i utskottets utlåtande nr
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 a) av herr Boman m. fl.
i motsvarande del.

Internationella livsmedelsfonden

gavs 140 ja och 75 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. e

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
17 :o) mom. e) i utskottets utlåtande nr
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 a) av herr Boman in. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
139 ja och 75 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från- att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 18

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Punkten 19

Nämnden för internationellt bistånd
(NIB): Avlöningar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 23, s. 21—26) att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
nämnden för internationellt bistånd,
som föranleddes av vad statsrådet i
statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för den 3 januari 1963
föreslagit, dels godkänna av statsrådet
förordad avlöningsstat för nämnden för
internationellt bistånd, att tillämpas
tills vidare fr. o. in. budgetåret 1963/64,
dels ock till Nämnden för internationellt
bistånd (NIB): Avlöningar för
nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 1 723 000 kr.

Vidare hade i de förberörda båda likalydande
motionerna 1:312 av herr
Lundström in. fl. och 11:371 av herr
Ohlin in. fl. hemställts bl. a., att riksdagen
måtte vid behandlingen av anslaget
till Nämnden för internationellt bistånd
under tredje huvudtiteln dels för
att möjliggöra den personalförstärkning
för nämnden, som i motionerna angivits,
dels ock för att anslagsposten Ersättningar
till expertis och tillfällig arbetskraft
skulle kunna bibehållas vid
samma belopp som innevarande budgetår,
400 000 kr., besluta höja avlöningsanslaget
med ytterligare 200 000 kr. och
således till Nämnden för internationellt
bistånd (NIB): Avlöningar för budgetåret
1963/64 under tredje huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 923 000
kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 312 och II: 371, såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för nämnden för internationeilt bistånd
som föranleddes av vad statsrådet
föreslagit i statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för den 3 januari
1963;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för nämnden för
internationellt bistånd, att tillämpas
tills vidare fr. o. in. budgetåret 1963/64;

c) till Nämnden för internationellt bistånd
(NIB): Avlöningar för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
1 723 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Per Jacobsson, Per-Olof Hanson,
Ståhl, Svensson i Ljungskile och
A''eländer, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 312 och II: 371, såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för nämnden för internationellt bistånd
som föranleddes av vad statsrådet föreslagit
i statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för den 3 januari
1963;

b) godkänna av reservanterna framlagd
avlöningsstat för nämnden för internationellt
bistånd, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1963/64;

c) till Nämnden för internationellt bistånd
(NIB): Avlöningar för budgetåret
1963/64 anvisa ett förslagsanslag av
1 823 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 3.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Hem talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ståhl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Motioner om yrkesutbildning och frivilliginsatser

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
19 :o) i utskottets utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
161 ja och 49 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 20—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Motioner om yrkesutbildning och frivilliginsatser Utskottet

hade till behandling förehaft dels

de båda förenämnda motionerna
I: 312 av herr Lundström in. fl. och
II: 371 av herr Ohlin in. fl., i vilka hemställts
bl. a. att riksdagen måtte för att
främja frivilliga insatser inom biståndsverksamheten
till u-länderna under nytt
anslag, förslagsvis betecknat Frivilligtjänst
för u-länderna för budgetåret
1963/64 under tredje huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 500 000 kr.,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Svensson i Kungälv in. fl., väckt
motion (11:231).

Utskottet hemställde,

a) att motionerna I: 312 och II: 371, i
vad de avsåge anslag till Frivilligtjänst
för u-länderna, icke måtte av riksdagen
bifallas;

b) att motionerna I: 312 och II: 371, i
vad de avsåge skrivelse till Kungl. Maj :t,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

c) att motionen II: 231 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Per-Olof Hanson, Sundin, Ståhl, Eliasson
i Sundborn, Svensson i Ljungskile,
Larsson i Hedenäset och Helander, vilka
ansett att utskottet bort tillstyrka i
motionerna I: 312 och II: 371 äskad medelsanvisning
och att därför utskottet
under a) bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 312 och II: 371, såvitt nu var
i fråga, till Frivilligtjänst för u-länderna
för budgetåret 1963/64 anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STÅHL (fp):

Herr talman! Jag ber att under punkt

a) få yrka bifall till reservation 4) av
herr Boman m. fl.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ståhl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Motioner om ett räntefritt lån till utvecklingsländerna — Motioner om en svensk
nationalgåva till Algeriet

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
24 :o) mom. a) i utskottets utlåtande nr
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
137 ja och 75 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b och c

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 26

Motioner om ett räntefritt lån till utvecklingsländerna I

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lager och Adolfsson (I: 42) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hagberg m. fl. (II: 46), hade hemställts
att riksdagen för sin del beslutade att
ställa 800 milj. kr. i form av räntefria
lån till de s. k. u-ländernas förfogande
för inköp av sådana svenska industrivaror,
varav behovet vore särskilt starkt
och som samtidigt gagnade strävandena
att skapa full sysselsättning i Sverige.

Utskottet hemställde, att motionerna
1: 42 och II: 46 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAGBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr II: 46.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 27

Motioner om en svensk nationalgåva till
Algeriet

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lager och Adolfsson (I: 41) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hagberg m. fl. (II: 47), hade hemställts
att riksdagen för sin del utöver Kungl.
Maj :ts förslag om understöd till de s. k.
u-länderna ansloge femtio miljoner kr.
som en svensk nationalgåva till Algeriet,
att utnyttjas för anskaffning av
livsmedel, läkemedel och textilier samt
att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställde
om förslag till initiativ, riktlinjer
och organisation för ett brett allmänt
deltagande i en insamling för Algeriets
barn.

Utskottet hemställde,

a) att motionerna 1:41 och 11:47, i
vad de avsåge medelsanvisning, icke
måtte av riksdagen bifallas;

b) att motionerna 1:41 och 11:47, i
vad de icke behandlats under a), icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAGBERG (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
nr I: 41 av herrar Lager och
Adolfsson samt nr 47 i denna kammare.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren vad
utskottet hemställt.

Punkterna 28 och 29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Motioner om Sveriges anslutning till
DAC

I de förenämnda båda likalydande
motionerna I: 312 av herr Lundström
in. fl. och II: 371 av herr Ohlin m. fl.
hade hemställts bl. a. att riksdagen måtte
uttala att Sverige borde inträda som
medlemsland i det till OECD knutna
organet för bistånd till u-länderna,
Development Assistance Committee
(DAC) samt i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära genomförandet av Sveriges anslutning.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 312 och II: 371, såvitt nu var i fråga,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Boman, fröken Andersson samt herrar
Ivar Johansson, Virgin, Per Jacobsson,
Per-Olof Hanson, Sundin, Staxäng, Ståhl,
Eliasson i Sundborn, Svensson i Ljungskile,
Larsson i Hedenäset, Bohman och
Helander, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

4 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr

Motioner om Sveriges anslutning till DAC

att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 312 och II: 371, såvitt nu var
i fråga, uttala att Sverige borde inträda
som medlemsland i det till OECD knutna
organet för bistånd till u-länderna,
Development Assistance Committee
(DAC).

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STÅHL (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 5) av herr Boman in. fl.

Fru LEW ÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ståhl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
30 :o) i utskottets utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 108 ja och 106 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Livsmedelshjälp m. m. till de underutvecklade länderna

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 31—il

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten i2

Lades till handlingarna.

§ 8

Livsmedelshjälp m. m. till de underutvecklade
länderna

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
37, i anledning av väckta motioner om
anslag å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1962/63 till livsmedelshjälp
m. m. till de underutvecklade länderna.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Osvald och Per-Olof Hanson (I: 475)
och den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (11:574), hade hemställts
bl. a., att riksdagen måtte till livsmedelshjälp
m. m. för de underutvecklade
länderna å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1962/63 under tredje
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 000 kr.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 475 och II: 574, i vad de avsåge medelsanvisning
till livsmedelshjälp in. m.
till de underutvecklade länderna, icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Per Jacobsson, Per-Olof Hanson,
Sundin, Ståhl, Eliasson i Sundborn,
Svensson i Ljungskile, Larsson i Hedenäset
och Helander, vilka ansett att utskottets
yttrande och hemställan bort
ha följande lydelse:

»Utskottet, som under punkten 17 i
sitt denna dag avgivna utlåtande nr 3 tillstyrkt
skyndsamma åtgärder i enlighet
med vad i motionerna I: 475 och II: 574
anförts, får hemställa,

att riksdagen må, med bifall till motionerna
I: 475 och II: 574, såvitt nu är

i fråga, till Livsmedelshjälp m. m. till de
underutvecklade länderna å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1962/63
å driftbudgeten under tredje huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
25 000 000 kr.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Med hänvisning till utgången
i voteringen beträffande punkt
17 i statsutskottets utlåtande nr 3 hemställer
jag om bifall till reservationen
vid detta utlåtande med uteslutande av
motiveringen.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets utlåtande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det av herr Ståhl
under överläggningen framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ståhl begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Ståhl under överläggningen
framställda yrkandet om bifall till den
i reservationen av herr Boman m. fl.
gjorda hemställan med uteslutande av
reservanternas motivering.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12

Bidrag till Internationella utvecklingsfonden

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
139 ja och 75 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Anslag till internationell biståndsverksamhet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
38, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1963/64 till internationell biståndsverksamhet
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Bidrag till Internationella utvecklingsfonden Kungl.

Maj:t hade (bilaga 9, punkt 73,
s. 129) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de
åtgärder som erfordrades för lämnande
av ett extra svenskt bidrag till Internationella
utvecklingsfonden, dels ock till
Bidrag till Internationella utvecklingsfonden
för budgetåret 1963/64 anvisa ett
investeringsanslag av 32 102 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 312) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 371), i vilka motioner, såvitt
nu var i fråga, yrkats att riksdagen måt -

te till Bidrag till Internationella utvecklingsfonden
för budgetåret 1963/64 unr
der kapitalbudgeten anvisa ett med ytterligare
8 090 000 kr. förhöjt investeringsanslag
av 40 192 000 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Bengtson och Sundin (I: 469)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Wahlund m. fl. (II: 576), i vilka
motioner, såvitt nu var i fråga, yrkats
att riksdagen måtte till Bidrag till Internationella
utvecklingsfonden för budgetåret
1963/64 under kapitalbudgeten
anvisa ett med ca 8 000 000 kr. förhöjt
investeringsanslag av 40 200 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:312 och 11:371 samt
I: 469 och II: 576, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de åtgärder som erfordrades för lämnande
av ett extra svenskt bidrag till Internationella
utvecklingsfonden;

b) till Bidrag till Internationella utvecklingsfonden
för budgetåret 1963/64
anvisa ett investeringsanslag av
32 102 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Bengtson, Widén, Sundin, Harry
Carlsson, Eliasson i Sundborn, Svensson
i Ljungskile, Larsson i Hedenäset,
Löfrotli och Nelander, vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:312 och 11:371 samt
I: 469 och II: 576, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de åtgärder som erfordrades för lämnande
av ett extra svenskt bidrag till Internationella
utvecklingsfonden;

b) till Bidrag till Internationella utvecklingsfonden
för budgetåret 1963/64
anvisa ett investeringsanslag av
40 192 000 kr.

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

100 Nr 12

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELIASSON i Sundborn (ep):
Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Boman
in. fl.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2:o)
i utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 140 ja och 74 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Användande av värnpliktiga för uppbyggnadsarbete
eller humanitärt hjälparbete
i utvecklingsländerna

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckt motion
om användande av värnpliktiga för uppbyggnadsarbete
eller humanitärt hjälparbete
i utvecklingsländerna.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 64, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Hermansson hemställt, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om förslag till sådan förändring
av värnpliktslagen respektive
lagen om vapenfria värnpliktiga att
värnpliktig såsom alternativ till däri
angivna möjligheter för fullgörande av
värnplikt kan välja tjänstgöring i uppbyggnadsarbete
eller humanitärt hjälparbete
i utvecklingsländerna».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 64, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 64.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 11

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
memorial nr 11, angående överlämnande
till jordbruksutskottet av vissa
till allmänna beredningsutskottet remitterade
motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12 101

§ 12

Kreditgarantier åt svensk varvsindustri
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till vissa kreditgarantier
åt svensk varvsindustri in. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 28 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 18 januari 1963, föreslagit
riksdagen att till Förvärv och
teckning av aktier i Uddevallavarvet aktiebolag
å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1962/63 under fonden för
statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 20 000 000 kr.; att godkänna
att mellan staten och Eriksbergs mekaniska
verkstads aktiebolag träffas en
överenskommelse i huvudsaklig överensstämmelse
med i ärendet föreliggande
förslag; att bemyndiga fullmäktige i
riksgäldskontoret att ikläda staten garanti
till ett sammanlagt belopp av högst
130 000 000 kr. för krediter till Uddevallavarvet
aktiebolag; att bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att ikläda
staten garanti till ett sammanlagt belopp
av högst 20 000 000 kr. för krediter
till Eriksbergs mekaniska verkstads aktiebolag
på grund av teckning av aktier
i Uddevallavarvet aktiebolag; samt
att bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti till ett
sammanlagt belopp av högst 400 000 000
kr. till svensk varvsindustri på de villkor
och enligt de grunder som angivits
i statsrådsprotokollet.

I förevarande sammanhang liade utskottet
till behandling förehaft nedannämnda
i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sundin in. fl. (I: 571) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Norderön m. fl. (11:697), i vilka
motioner hemställts att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 28

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam prövning och förslag
angående särskilt kreditstöd till företag
i sysselsättningssvaga områden för upprätthållande
av sysselsättningen, i enlighet
med vad i motionerna anförts;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Ståhl väckt motion (II: 710).

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1. till Förvärv och teckning av aktier
i Uddevallavarvet aktiebolag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1962/63 å kapitalbudgeten under fonden
för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 20 000 000 kr.;

2. godkänna att mellan staten och
Eriksbergs mekaniska verkstads aktiebolag
träffades en överenskommelse i
huvudsaklig överensstämmelse med föreliggande
förslag;

3. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti
till ett sammanlagt belopp av högst
130 000 000 kr. för krediter till Uddevallavarvet
aktiebolag;

4. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti till ett
sammanlagt belopp av högst 20 000 000
kr. för krediter till Eriksbergs mekaniska
verkstads aktiebolag på grund av
teckning av aktier i Uddevallavarvet aktiebolag; 5.

bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att ikläda staten garanti till ett
sammanlagt belopp av högst 400 000 000
kr. till svensk varvsindustri på de villkor
och enligt de grunder som angivits i
statsrådsprotokollet;

B. att motionen II: 710 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna I: 571 och II: 697
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Sundin, Eliasson i Sundborn,
Larsson i Hedenäset och Löfroth, vilka
ansett att utskottet under C. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:571 och 11:697, i skrivelse

102 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Kreditgarantier åt svensk varvsindustri m. m.

till Kungl. Maj.''t anhålla om skyndsam
prövning och förslag angående särskilt
kreditstöd till företag i sysselsättningssvaga
områden för upprätthållande av
sysselsättningen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag vill säga några ord
med anledning av den reservation som
är fogad till detta utskottsutlåtande. Men
låt mig dessförinnan konstatera att statsutskottet
har varit enhälligt i sitt tillstyrkande
av finansministerns förslag
om en kreditgaranti för den svenska
varvsindustrien liksom i sitt tillstyrkande
av det avtalsförslag som föreligger
rörande verksamheten vid Uddevallavarvet
— alltså avtalet mellan staten
och Eriksbergs mekaniska verkstads aktiebolag.

Man kan måhända hysa en viss tvekan
inför det avtal som här har förelagts
riksdagen. Jag tycker det är en alldeles
utmärkt idé att skapa en samverkan
mellan staten och ett enskilt varv för att
effektivisera verksamheten vid Uddevallavarvet,
så att bästa möjliga förutsättningar
ernås att där bibehålla och
kanske t. o. m. i framtiden öka sysselsättningen.
Den tvekan man kan känna
gäller innehållet i avtalet.

Det är litet svårt att förutse, vilken
utvecklingen kan bli, när man inte haft
tillfälle att studera administrationsavtalet
— det skall göras upp senare. En
viss tvekan känner man väl också inför
det faktum att staten skall ta hela risken
men ledningen av varvet ligga i
andra händer.

Jag har emellertid utgått från att
några andra förutsättningar för en uppgörelse
inte förelegat och har därför
inte gjort några erinringar. Jag vill också
uttala förhoppningen att eventuella
farhågor rörande Uddevallavarvets
framtid skall visa sig obefogade och att
avtalet på allt sätt skall infria de förväntningar
som ställts i propositionen.

Herr talman! Statsutskottet har vid
handläggningen av detta ärende även
behandlat ett par motioner, i vilka yrkats
på en skyndsam prövning av och
förslag i frågan om särskilt kreditstöd
till företag i sysselsättningssvaga områden
för att där kunna upprätthålla sysselsättningen.
Vi reservanter har velat
tillstyrka motionerna, då vi tycker att
den kreditgaranti som nu ges svensk
varvsindustri kan tjäna som ett utmärkt
mönster härvidlag. De kreditgarantier
som företagarföreningarna kan ge avser
ju hantverk och småindustri, och
vi kan inte utgå från att företagarföreningarna
eller den kreditgarantiverksamhet
över huvud taget som härvidlag
bedrivs kan ge kreditgarantier till betydande
belopp åt stora företag som är i
behov av förbättrade kreditmöjligheter
för att i ett besvärligt sysselsättningsläge
uppehålla sysselsättningen.

Motionärerna har ansett, och vi reservanter
delar den uppfattningen, att
det kan även behöva prövas, om i ett
dylikt läge direkt långivning bör tillgripas,
utöver den som nu förekommer
via företagarföreningarna. Vi anser att
man i vart fall bör kunna ge kreditstöd,
med kreditgarantierna till Uddevallavarvet
som mönster, till betydelsefulla
företag som på grund av konjunkturläget
drabbas av sysselsättningssvåriglieter.
Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Larsson
i Norderön (ep).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Beträffande huvudfrågan
i det ärende som nu behandlas är
det riktigt som herr Eliasson säger att
det inte föreligger några delade meningar
om att staten skall åta sig ett engagemang
i Uddevallavarvet och gå in
som delägare i företaget tillsammans
med Eriksbergs mekaniska verkstad för
att i fortsättningen driva företaget. Det
föreligger inte heller några meningsskiljaktigheter
beträffande den kredit -

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12 103

Kreditgarantier åt svensk varvsindustri m. m.

garanti åt den svenska varsin dustrien
som också innefattas i detta ärende.

Det har i anslutning till denna proposition
väckts en motion från centerpartihåll,
vilken också har tagit sig uttryck
i en reservation, i vilken man menar
att möjligheter till kreditgivning bör
utvidgas till att avse företag, vilka ligger
i sysselsättningssvaga områden i
allmänhet. Vi som står för utskottsmajoritetens
uppfattning i detta ärende
menar, att det är en mycket vidsträckt
fråga som man har fört in i detta sammanhang.
Det är väl inte så alldeles
självklart att man skall lämna vare sig
krediter, kreditgarantier eller lån till
vilka företag som helst. Det måste väl
finnas vissa förutsättningar för dessa
företag att kunna driva sin verksamhet
och överleva, innan man ger sig in
på en sådan kreditgivning. Vi menar
därför att den motion som väckts inte
har så särdeles stort samband med det
ärende som nu behandlas. Vi tror att
vad som föreslås i reservationen är en
åtgärd som bör prövas i ett större sammanhang.

Här är det fråga om att ge kreditgarantier
åt de svenska varven, huvudsakligen
för att dessa varv på något rimligare
villkor skall kunna konkurrera
med direkt subventionerade utländska
varv. Det är en riktig åtgärd i detta fall,
men jag är inte övertygad om att den är
lika riktig i alla andra fall, då företag
kan behöva stöd från det allmänna.

Med vad jag nu sagt, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Bara ett par ord. Det
är alldeles självklart att reservanterna
menar att man inte skall ge kreditstöd
hur som helst till företag. Det skall göras
en prövning, och då får man konstatera
om företagen har möjligheter —- som
herr Gustafsson i Stockholm sade -— att
överleva eller inte. Det är inte fråga om
något generellt kreditstöd.

Jag vill säga till herr Gustafsson att
det i Uddevalla ändå är fråga om att
upprätthålla sysselsättning för 3 000
man. Det är betydligt fler människor
som arbetar inom industrierna i de sysselsättningssvaga
områdena, vilka vi här
tagit upp. Jag tycker att herr Gustafsson
i Stockholm, som annars har så stort
förtroende för Kungl. Maj :t, även skulle
kunna ha förtroende för Kungl. Maj:t
i denna fråga och låta Kungl. Maj :t i
samråd med berörda länsarbetsnämnder
och företagarföreningar överväga
dessa fall.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag tror inte att detta
har något att göra med förtroende för
Kungl. Maj :t eller ej.

Jag föreställer mig att Kungl. Maj :t,
om det skulle uppstå en liknande situation
på något annat ställe, så att det från
sysselsättningssynpunkt men även från
rent ekonomisk synpunkt skulle bli nödvändigt
att stödja ett företags möjligheter
att överleva i framtiden, Kungl.
Maj :t då också kommer att lägga fram
de förslag som kan vara behövliga.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A och B

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. C. i
utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

104 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Riktlinjer för organisationen av folkbokförings- och uppbördsväsendet m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Bengtson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 153 ja och 47 nej, varjämte
15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Riktlinjer för organisationen av folkbokförings-
och uppbördsväsendet m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjer för organisationen
av folkbokförings- och uppbördsväsendet
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 32 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 1 februari 1963, föreslagit
riksdagen att a) godkänna av departementschefen
angivna riktlinjer för
organisationen av folkbokförings- och
uppbördsväsendet; b) bemyndiga
Kungl. Maj:t att ingå avtal om anskaffning
av datamaskinanläggningar m. m.
för folkbokförings- och uppbördsväsendet
ävensom att vidtaga de förberedande
åtgärder i övrigt som erfordrades för
den föreslagna omorganisationen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson (I: 580) och den andra
inom andra kammaren av herr Anners
m. fl. (II: 711);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Wikner (I: 581) och den andra
inom andra kammaren av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl. (II: 712), i vilka
motioner hemställts att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 32
med bifall i övrigt till propositionens
förslag måtte 1. besluta att maskiner för
automatisk databehandling skulle placeras
i Jämtlands, Uppsala, Hallands
och Blekinge län samt 2. i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning
om möjligheterna att utnyttja datamaskinerna
i de under 1. angivna länen
också till andra ändamål än de i propositionen
föreslagna, bl. a. för näringslivets
räkning, så att fullt utnyttjande av
datamaskinerna i dessa län kunde komma
till stånd.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 580 och II: 711
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna I: 581 och II: 712
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte

a) godkänna i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 1 februari
1963 angivna riktlinjer för organisationen
av folkbokförings- och uppbördsväsendet; b)

bemyndiga Kungl. Maj:t att ingå
avtal om anskaffning av datamaskinanläggningar
m. m. för folkbokföringsoch
uppbördsväsendet ävensom att vidtaga
de förberedande åtgärder i övrigt
som erfordrades för den föreslagna omorganisationen.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Widén, Sundin, Harry Carlsson,
Eliasson i Sundborn, Larsson i Hedenäset
och Neländer, vilka ansett att utskottet
under II. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12 105

Riktlinjer för organisationen av folkbokförings- och uppbördsväsendet m. m.

motionerna 1:581 och 11:712, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning om möjligheterna
att utnyttja datamaskinanläggningar vid
länsstyrelserna i Jämtlands, Uppsala,
Hallands och Blekinge län även för uppgifter
vid sidan av folkbokförings- och
uppbördsväsendet samt att utredningens
resultat snarast redovisades för riksdagen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Utskottet har enhälligt
tillstyrkt finansministerns förslag om
anskaffning av datamaskinsanläggningar
till länen. Förslaget innebär inte, att
alla län kommer att få datamaskiner.
Bland annat ställer man frågan öppen
beträffande länsstyrelserna i Jämtlands,
Uppsala, Hallands och Blekinge
län.

Utskottet har emellertid till behandling
haft motioner, i vilka yrkas på
principbeslut om anskaffning av datamaskiner
till dessa fyra län och på en
hemställan till Kungl. Maj:t om utredning
angående möjligheterna att utnyttja
dessa anläggningar för service åt enskilda
företag, myndigheter, kommuner

o. s. v.

Vi reservanter anser det riktigare att
inte fatta principbeslut förrän man har
ett bättre utredningsmaterial att tillgå.
Vi har därför förordat en starkare skrivning
och även hemställt att vi får en
skyndsam utredning angående möjligheterna
att vid länsstyrelserna i Jämtlands,
Uppsala, Hallands och Blekinge
län utnyttja dessa maskiner för uppgifter
vid sidan av folkbokföringen och
uppbördsväsendet och att resultatet av
utredningen snarast redovisas för riksdagen.

Det är alldeles upepnbart — det tycker
jag är väl styrkt i motionerna och i
länsstyrelsernas yttrande — att det även
i dessa län bör finnas goda förutsättningar
att fullt utnyttja sådana här an4*
— Andra kammarens protokoll 1963.

läggningars kapacitet för uppgifter hos
andra statliga myndigheter, t. ex. militära
myndigheter, samt landsting, primärkommuner,
enskilda företag och
andra som önskar ha datamaskinsanläggningar
inom bekvämt räckhåll.

Vi reservanter anser det vara angeläget
att man skyndsamt utreder denna
fråga och att vi därefter får ett förslag
om definitivt beslut i anskaffningsfrågan.

Utskottsmajoritetens skrivning gör att
hela detta spörsmål skjuts på framtiden
och dessutom görs beroende av frågan
om den framtida länsindelningen.

Får jag för att eventuellt spara en replik
till utskottets talesman säga att det
bör finnas viktigare saker att syssla med
inom vårt kommittéväsende än frågan
om länsindelningen. Jag tillåter mig att
säga det i varje fall som en personlig
reflexion. Om det är någonting som
man verkligen borde ta itu med på allvar
så är det att försöka få en verklig
länsdemokrati med ökade uppgifter och
ökade befogenheter för länen, en annan
ordning för landstingens arbetsformer.
På det sättet skulle man kunna skapa
en verkligt utvecklad länsdemokrati som
skulle onödiggöra att så många ärenden
handläggs centralt i huvudstaden som
för närvarande är fallet.

Jag tycker alltså att det vore en viktigare
sak att komma till rätta med än att
rucka på några länsgränser. Den utredning
man nu har satt i gång är inte något
som helst skäl för att avstyrka förslaget
om eu snabbutredning av frågan
om behovet av datamaskinsanläggningar
i dessa fyra län.

När även Jämtlands län undantagits,
bör jag kanske påminna om att det är
25 mil från Östersund till Härnösand!
Tror någon verkligen att det i ett land,
där man inte önskar ödelägga stora
områden, kan vara förnuftigt att göra
sådana länssammanslagningar att t. ex.
Jämtland förlorade sin länsstyrelse. Hela
argumenteringen är orimlig.

Nr 12

106 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Riktlinjer för organisationen av folkbokförings- och uppbördsväsendet m. m.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Frågan om anskaffande
av datamaskiner för folkbokföringen
och uppbördsväsendet har varit föremål
för noggrann prövning i statsutskottet,
enkannerligen dess femte avdelning. Vi
har också fått se dessa maskiner i praktiskt
bruk. Det råder full enighet om
att staten bör följa med utvecklingen på
området och anskaffa ADB-maskiner,
som i ett system med arbetet uppdelat
länsvis skulle innebära en rationaliseringsvinst
av 5 miljoner kronor per år.

Utskottsmajoriteten tillstyrker departementschefens
förslag att tjugo län skall
förses med ADB-maskiner, medan motionärerna
begär dylika i ytterligare fyra
län. Även om dessa maskiner skulle kunna
användas för andra ändamål än själva
folkbokföringen och skatteuppbörden,
kan man enligt min mening med
hänsyn till pågående utredning om länsindelningen
och eventuell minskning av
antalet län inte nu bestämma om utplacering
av datamaskiner i ytterligare ett
antal residensstäder. Däremot har jag
ansett mig kunna vara med på reservationen
med begäran om en utredning,
huruvida man skulle kunna använda en
datamaskin i dessa län jämväl för andra
ändamål än de nu nämnda.

I övrigt har jag anslutit mig till utskottets
förslag, vad beträffar antalet
maskintyper — dock med en viss tvekan.
Från rationell synpunkt kunde naturligtvis
en enda maskintyp sägas vara
fördelaktigast. Från näringspolitisk synpunkt
kan man naturligtvis också —•
med all rätt, tycker jag — försvara
att staten tar med SAAB-maskinen i uppläggningen.
Egentligen borde man nog
också pröva den tredje typen som här
kommer i fråga, nämligen Svenska
Bulls RCA 301.

Jag har därför, herr talman, ansett
mig kunna nöja mig med vad som
sägs i utskottets utlåtande, där det un -

derstryks, att utskottet med att ta ståndpunkt
i denna sak inte har gett uttryck
för någon åsikt beträffande framtida
maskinval för andra statliga ändamål
än folkbokföring och skatteuppbörd. Det
finns således möjligheter att välja fritt,
när datamaskiner skall anskaffas för
andra uppgifter.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Som motionär vill jag
anföra några synpunkter utöver vad
reservanterna har uttalat.

Förslaget föregicks av en utredning
som kom fram till slutsatsen att i de
fyra omtalade länen skulle en modern
datamaskin komma att anlitas endast
till ungefär hälften av sin kapacitet.
Därför borde man enligt utredningen
inte skaffa maskiner i dessa län. Vi motionärer
ansåg det fullt tänkbart att fylla
ut den lediga maskintiden genom överenskommelse
med andra myndigheter
inom dessa län och med näringslivet.

Det har visat sig i vart fall från mitt
eget län att motionens förslag har vunnit
gehör. Länsstyrelsen anordnade ett sammanträde
i början av denna månad med
ett tjugutal representanter för länsförvaltningar
av olika typer och företagare
inom länet. Samtliga uttalade sig ytterst
positivt för en sådan gemensam lösning
av databehandlingsfrågorna. Det hade
då varit rimligt att utskottet tillmötesgått
kravet på en undersökning huruvida
denna väg är framkomlig. Om inte
länsstyrelsen kan stå som innehavare
och upplåta överskottstid till näringslivet,
militära myndigheter och vad det
nu kan vara för andra institutioner,
kunde det ju tänkas att man fann en
praktisk lösning genom att i stället näringslivet
på orten anskaffade en
maskin och upplät tid åt länsstyrelsen.

I statsutskottets utlåtande hänvisar
man på ett ställe till länsutredningen,,
som kan komma att föreslå ändrad länsindelning.
Den har ju nyligen tillsatts,
och motionärer, reservanter och ut -

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12 107

Riktlinjer för organisationen av folkbokförings- och uppbördsväsendet m. m.

skottsmajoritet är alla helt ovetande om
vad den kommer att föreslå. Det. är väl
ändå inte statsutskottets mening att vi
nu skall dra några växlar på vad den
eventuellt kommer att föreslå.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen av herr Bengtson m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Nelander sade att vi i femte avdelningen
har försökt lära oss något om detta
ämne, som i mycket stor utsträckning
handlar om teknik. Jag känner mig inte
kompetent att ge mig in på en diskussion
av den tekniska sidan av detta område.
Jag kan närmast säga som någon
sade när vi höll på med dessa frågor:
»Man har blivit dummare fastän på ett
högre plan när man sysslat med detta
en tid.»

Herr Eliasson började med att replikera
mig. Det är ju alltid en rationalisering
av debatten att replikera en talare
innan man vet vad han skall säga.
Den vanan kanske vi skall lägga oss till
med litet var.

Nu är det kanske inte så enkelt som
här görs gällande att man kan köra de
här maskinerna i sambruk för olika
uppgifter inom militära och privata
institutioner. Om jag fattat någonting
av tekniken i detta sammanhang är
folkbokföringen och skatteuppbörden
närmast s. k. administrativ databehandling,
medan den databehandling som
bedrives i övrigt i mycket stor utsträckning
är vad man brukar kalla matematisk
databehandling. Det är såvitt framgår
av propositionen för närvarande
oklart i vilken utsträckning man kan
utnyttja dessa maskiner för administrativ
databehandling för någon form av
service åt andra organ. Den saken får
man väl undersöka under den prövotid
man nu har till förfogande.

Både för herr Eliasson och herr Jönsson
i Ingemarsgården vill jag framhålla
att propositionen innefattar ett förslag
om att vi skall fatta principbeslut om

att installera en IBM-maskin i Stockholm
och en SAAB-maskin i Linköping
och att dessa skall provköras under ett
antal år. Först vid budgetårsskiftet
1967/68 avser man kunna ta definitiv
ståndpunkt till utrustandet av de tjugu
uppräknade länen med dataanläggningar.
Vid budgetårsskiftet 1967/68 kan
man ju hoppas att den nya utredningen
om länsindelningen skall ha kunnat
komma så långt att man då vet hur
många län vi har att räkna med.

Utskottsmajoriteten finner det därför
orimligt att man nu beslutar om anskaffning
av maskiner till det antal län
som vi för närvarande har, eftersom
dessa maskiner inte skall sättas i bruk
förrän vid budgetårsskiftet 1967/68. Då
vet vi inte om antalet län är detsamma
eller om länen ser ut på samma sätt som
i dag. Jag skall inte säga mer i denna
fråga.

Till herr Nelander, som tog den heta
potatisen om maskinval i munnen men
mycket kvickt spottade ut den igen,
skulle jag vilja säga att det är klart att
enbart det förhållandet att man här går
in för två maskintyper är ägnat att
skapa en del svårigheter. Jag är kanske
inte lika övertygad som en del andra
om att fördelarna av två maskinsystem
är så stora att de uppväger nackdelarna
så helt som det har förutsagts. Det kommer
att bli besvärligt att ha två system
att laborera med i detta avseende, och
skulle vi ytterligare föra in ett tredje
system, skulle svårigheterna bli betydligt
större. De stora svårigheterna härvidlag
ligger på den personella sidan.
Man har inte folk att sätta in på detta
arbete i vilken utsträckning som helst,
och enbart detta gör att man här måste
begränsa sig.

Sedan kan det också sägas att den
utvärdering som uppbördsorganisationskommittén
har gjort och som har gjorts
i nära samarbete med experterna — jag
understryker ordet experterna —- i datamaskinnämnden
ändå har kommit
fram till att man här skulle stanna för

108 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Riktlinjer för organisationen av folkbokförings- och uppbördsväsendet m. m.

IBM-systemet. Detta har man kommit
fram till efter att ha prövat de olika
maskinerna ur olika tänkbara synpunkter.
I och med att man för in SAAB i
sammanhanget har man enligt min mening
gjort ett avsteg. Man har här kanske
givit de protektionistiska synpunkterna
en något större rangplats än de
egentligen förtjänar i detta i och för sig
ändå tämligen banala upphandlingsärende.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
längre. Alla de överväganden som vi
har gjort har ändå lett oss fram till att
det kan vara riktigt att pröva två
maskintyper, så att de får en chans att
konkurrera med varandra och visa vad
de kan duga till under prövotiden. Utskottsmajoriteten
har också kommit
fram till att man nu inte rimligen kan
fatta bindande beslut om att anskaffa
sådana här anläggningar till län, om
vilkas existens man 1967/68 nu ingenting
vet.

Med hänvisning till detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag vill bara fästa utskottets
talesmans uppmärksamhet på
att vad vi begär inte är något principbeslut
om anskaffning utan ett beslut
om att skriva till Kungl. Maj:t och begära
en utredning om utnyttjandet av
maskinkapaciteten.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Till herr Gustafsson i
Stockholm skulle jag bara vilja säga:
Ligger det något orätt i att vi nu bestämmer
vad som skall ske 1967/68 och
att dessa län då skall vara med? Då
måste det vara lika orätt av utskottet
att redan nu bestämma att de inte skall
vara med. Det måste, såvitt jag kan förstå,
vara orätt i samma grad.

I reservationen och även i motionen
har vi sagt att vi vill utreda om det går
med ett sambruk; utredningskravet

styrktes även av herr Gustafssons inlägg.
Han sade att man nu inte vet om det
går och att det har sagts att det är oklart
om maskinerna kan användas både av
näringslivet och folkbokföringen. Men
det skall väl ifrågavarande utredning
vara skickad att klara av.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Om herr Eliasson i
Sundborn läser propositionen på sidan
47, finner han att något definitivt ställningstagande
inte har gjorts om vilket
antal län som skall få dessa maskiner.
Departementschefen säger där: »Med
hänsyn till vad nu anförts synes det
motiverat att icke för närvarande taga
definitiv ställning till antalet anläggningar.
»

Det får väl ge sig under prövotiden.
Om det visar sig att det kan vara motiverat
att ge flera län än dessa tjugu en
sådan anläggning, får man väl göra det
vid den tidpunkt då det skall bestämmas
att dessa anläggningar skall tagas i
bruk, d. v. s. vid budgetårsskiftet
1967/68.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. II) i
utskottets utlåtande nr 41, röstar

Ja;

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Nr 12 109

Förlustutjämning, progressionsutjämning och allmän öppen resultatutjämning

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 145 ja och 66 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. Ill

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Förlustutjämning, progressionsutjämning

och allmän öppen resultatutjämning

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående förlustutjämning, progressionsutjämning
och allmän öppen
resultatutjämning.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
väckta motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:363
av herr Eskilsson m. fl. och II: 437 av
herr Kollberg m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte

1) antaga av motionärerna framlagt
förslag till förordning angående ändring
av 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8 april
1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

2) antaga av motionärerna framlagt
förslag till förordning om rätt till utjämning
i vissa fall av statlig inkomst -

skatt i samband med inkomststegring
eller inkomstminskning;

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att skyndsam utredning måtte
företagas om möjligheterna till en fullständig
resultatutjämning, varvid i första
hand prövades frågan om resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden,
samt att förslag i detta syfte snarast
måtte föreläggas riksdagen; samt

II) motionen II: 534 av fru Kristensson
och herr Björkman, vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om utredning av
frågan om progressionsutjämning vid
beskattning av fysiska personer med på
längre sikt starkt ojämn inkomstfördelning».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, i anledning av
de likalydande motionerna 1:363 av
herr Eskilsson m. fl. och II: 437 av herr
Kollberg m. fl.,

1) antaga det vid motionerna fogade
förslaget till förordning angående ändring
av 2, 8 och 9 §§ förordningen den
8 april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst,

2) antaga det vid motionerna fogade
förslaget till förordning om rätt till utjämning
i vissa fall av statlig inkomstskatt
i samband med inkomststegring eller
inkomstminskning, samt

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning rörande möjligheterna
till en fullständig resultatutjämning,
varvid i första hand borde prövas
frågan om resultatutjämning genom
den s. k. kontometoden, samt att förslag
i detta syfte snarast förelädes riksdagen; B)

att riksdagen i anledning av motionen
II: 534 av fru Kristensson och herr
Björkman i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om utredning av frågan
om progressionsutjämning vid beskattning
av fysiska personer med på längre
sikt starkt ojämn inkomstfördelning.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson, Einar Eriksson, Oscar

Ilo Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Förlustutjämning, progressionsutjämning

Carlsson, Wärnberg, Hellebladh, Brandt,
Asp, Andersson i Essvik, Forsberg och
Carlsson i Västerås, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 363
av herr Eskilsson m. fl. och II: 437 av
herr Kollberg m. fl. angående förlustutjämning,
progressionsutjämning och
allmän öppen resultatutjämning, samt

2) motionen 11:534 av fru Kristensson
och herr Björkman om utredning rörande
progressionsutjämning vid beskattning
av vissa fysiska personer,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Detta ärende är en mycket
gammal bekant. I betänkandet föreligger
motionsyrkanden om deklarationsskyldighet,
överlåtelse av förlust i
samband med överlåtelse av aktier i vissa
fall, rätt att göra resultatutjämning
enligt kontometoden samt införande av
progressionsutjämning i beskattningssystemet.

Dessa motionsyrkanden har riksdagen
behandlat och avslagit 1960, 1961
och 1962 — för att nu bara nämna de
senaste åren. Utskottets reservanter har
inte funnit anledning att ändra sin
ståndpunkt utan yrkar avslag på samtliga
motioner. Ingenting nytt har inträffat
sedan riksdagen förra gången behandlade
detta ärende.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen av herr John
Ericsson m. fl.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 14 behandlas frågan om
rätten till förlustutjämning vid taxering
för inkomst och rätten till utjämning i
vissa fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring eller inkomst -

och allmän öppen resultatutjämning

minskning samt frågan om progressionsutjämning.

I två av de motioner som utskottet
haft att behandla och vilkas yrkanden
med lottens hjälp också blivit utskottets
yrkanden hänvisas till det av 1957 års
skatteutredning framlagda förslaget till
förordning om rätt till utjämning av
statlig inkomstskatt på merinkomst i
vissa fall. Utredningen föreslog att minimibeloppet
mellan två års inkomster,
för att utjämning skulle få ske, skall
vara 12 000 kronor, medan motionärerna
och utskottet föreslår ett minimibelopp
av 10 000 kronor. För att rätt till
förlustutjämning skall föreligga yrkas
att deklarationsskyldighet förelegat för
förluståret eller för något av de två beskattningsåren
omedelbart före förluståret.

Enligt den år 1960 antagna förordningen
om rätt till förlustutjämning
skall deklarationsskyldighet ha förelegat
för förluståret för att förlustavdrag
skall kunna ifrågakomma. Denna begränsning
är ägnad att medföra orättvisor,
varför utskottet ansett den nyss
nämnda uppmjukningen böra genomföras.
Vissa andra ändringar yrkas också
i förordningen om förlustutjämning.

Beträffande s. k. fåmansbolag föreslås,
att hinder för förlustavdrag inte skall
möta om aktier övergått till annan på
grund av testamente eller bodelning eller
överförts på tidigare ägare av aktier
i företaget. Bestämmelsen att ägarförhållandet
i fåmansbolag skall vara väsentligen
detsamma vid förlusttillfället,
som då förlusten utnyttjas, har tillkommit
för att förhindra missbruk. Utskottet
är väl medvetet om att en begränsningsregel
i fråga om dessa bolag är erforderlig.
Som den nu är utformad kan
den dock leda till resultat som inte kan
anses rättvisa.

Förslag om progressionsutjämning i
beskattningssystemet har intagits i tre
motioner. I motionerna liksom i utskottets
yttrande påtalas, att den medgivna
rätten till förlustavdrag endast innebär

Onsdagen den 27 mars 19G3 fm.

Nr 12 111

Förlustutjämning, progressionsutjämning

en partiell lösning av de skatteproblem,
som sammanhänger med större inkomstvariationer
mellan olika år för en enskild
skattskyldig. För fysiska personer,
som i fråga om statsskatten är progressivt
beskattade, erhålles en tillfredsställande
lösning av dessa problem först
om möjligheter öppnas för en resultatutjämning
mellan olika år. Denna skall
då inte begränsas bara till kvittning av
förlust.

1957 års skatteutredning framlade
också förslag härom, men Kungl. Maj:t
tog inte upp förslaget i den proposition
som låg till grund för 1960 års beslut
om förlustutjämning.

Utskottet ansluter sig till motionärernas
uppfattning, att det är en allvarlig
brist att allmänna regler saknas för en
öppen resultatutjämning vid beskattningen
och finner det synnerligen angeläget
att sådana regler tillskapas, allra
helst som skattebortfallet torde bli jämförelsevis
ringa.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anfört ber jag att få yrka bifall till
bevillningsutskottets förslag i dess betänkande
nr 14.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Som utskottet framhåller
är detta en gammal fråga, som nu
kommer tillbaka. Men frågan är av den
karaktären att den måste återkomma
tills den får en lösning i en eller annan
form. Den kan inte avspisas. Jag vill erinra
om att 1957 års skatteutredning underströk
nödvändigheten av att man eliminerar
de orättvisor som uppkommer
med anledning av de ojämna inkomster
som förekommer inom vissa företagarskikt.
Man kan där bl. a. peka på jordbruket.
Beskattningen borde vara jämnare,
och vi fick i detta syfte 1952 ett
skogskonto med anledning av den stora
stormfällningen då, och på det inflöt
pengar 1953 och 1954.

Det har visserligen sagts att samhället
förlorar på ett sådant här utjämningskonto,
och jag kan till nöds medge

och allmän öppen resultatutjämning

att skattebortfall kan uppkomma under
själva uppbyggnadstiden. Men man måste
ändå fastslå att detta jämnar ut sig
med tiden. Varken den enskilde inkomsttagaren
eller samhället kan vara
betjänt av att det det ena året redovisas
höga inkomster och ett annat år kanske
inga inkomster alls. Av denna anledning
har vi ansett oss böra tillstyrka detta
förslag om införande av ett förlustutjämningskonto,
ett progressionskonto
och ett allmänt resultatutjämningskonto,
uppbyggda på samma sätt som skogskontot.
Detta är ett system som kommer
att tvinga sig fram förr eller senare.
Problemet måste lösas, och jag tycker
att det vore på tiden att det nu sker
efter så här många års diskussioner.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Svalöv (h).

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag skall be att få instämma
i vad herrar Enskog och Vigelsbo
har anfört beträffande frågan om
förlustutjämning och resultatutjämning.
Jag har begärt ordet för att säga något
om en speciell fråga som har behandlats
i detta betänkande, nämligen
progressionsutjämning för de kategorier
som har en längre yrkesutbildning
och en under hela livstiden markerat
ojämn inkomstutveckling och för
vilka progressionen har en särskilt allvarlig
inverkan. Herr Brandt yttrade
att ingenting nytt har inträffat i denna
fråga och att det därför inte finns någon
anledning att nu gå närmare in på
den. Jag vill replikera med att påpeka
att herr Brandts attityd till frågan inte
heller har undergått någon förändring.

Jag vill emellertid understryka en sak
som är glädjande, nämligen att bevillningsutskottet
nu för första gången särskilt
uppmärksammat också frågan om
progressionsutjämning för arbetskraft
med längre yrkesutbildning. Glädjen
grumlas en smula av att de socialdemo -

112 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 fm.

Förlustutjämning, progressionsutjämning

kratiska ledamöterna i utskottet inte
har ansett denna fråga ens vara så angelägen
att den borde bli föremål för utredning.
Jag vill särskilt framhålla det
märkliga i att — trots att denna fråga
över huvud taget inte varit föremål för
någon utredning och vi motionärer nu
begärt att allmänna skatteberedningen
eller någon annan utredning skulle få
behandla den och lösa den i samband
med de stora skatteproblemen — socialdemokraterna
i utskottet inte ens anser
det kravet värt beaktande. Detta
tycker jag, herr talman, är beklagligt.

Under utskottsbehandlingen, då argumenteringen
var litet utförligare än
den som herr Brandt ville ge i sitt anförande
här, framhölls att man inte ville
vara med om att utreda denna fråga därför
att man kunde befara att en reform
i den riktning motionärerna syftade till
skulle kosta mycket pengar. Detta är väl
samtidigt ett mått på den överbeskattning
som faktiskt äger rum beträffande
den arbetskraft som här åsyftas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till yrkandet under 1)
i reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Brandt
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets betänkande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit yr -

och allmän öppen resultatutjämning

kandet under 1) i reservationen av herr
John Ericsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 100 ja och 111 nej.

Kammaren hade alltså bifallit yrkandet
under 1) i reservationen av herr
John Ericsson m. fl.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till yrkandet under 2)
i reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Brandt
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets betänkande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit yrkandet
under 2) i reservationen av herr
John Ericsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 100 ja och 110 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 113

Kammaren hade alltså bifallit yrkandet
under 2) i reservationen av herr
John Ericsson m. fl.

Sam tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upp -

tagna ärenden till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.57.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 27 mars

Kl. 19.3(1

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Meddelande ang. utrikespolitisk debatt

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Den planerade allmänna utrikespolitiska
debatten avses skola äga rum tisdagen
den 23 april. Kammarens sammanträde
nämnda dag, som enligt den
föreliggande planen skulle börja kl.
16.00, kommer med anledning härav att
ta sin början kl. 14.00.

§ 2

Upphävande eller omläggning av viss
indirekt beskattning

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 16, i anledning av väckta
motioner om upphävande eller omläggning
av viss indirekt beskattning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HANSSON i önnarp (ep):

Herr talman! I det föreliggande utskottsbetänkande!
har en hel råd motioner
— om jag bär räknat rätt 15

stycken — behandlats. Alla rör synpunkter
på den punktbeskattning vi har
på vissa varor. Utskottet har behandlat
dem i ett sammanhang. Man kan säga
att det inte alls har ansträngt sig att
göra någon som helst angelägenhetsgradering.
Detta är anledningen till att
jag nu tar tillfället i akt för att anföra
några avvikande synpunkter. Jag gör
det också av den anledningen, att jag
är en av motionärerna i denna kammare.
Jag har i motion nr 304 yrkat
att den särskilda skatten på socker och
sirap skall avskaffas utan hänsyn till
övriga punktskatter.

Denna punktskatt drabbar ett av våra
allra viktigaste livsmedel, och man kan
säga att enbart av den anledningen
borde det betecknas som särskilt angeläget
att få skatten avskaffad. De omständigheter,
under vilka denna skatt
tillkom, förtjänar också att nämnas i
sammanhanget. Den tillkom nämligen
i samband med en försvarsuppgörelse,
som numera saknar aktualitet. Det kan
vidare finnas skäl att erinra om den
främsta anledningen till att den lades
på sockret. Det dikterades främst av
uppbördstekniska skäl. Om man bedömer
sockret som ett nödvändigt livsmedel,
som jag tidigare sade, och om
valet stod mellan olika skatteobjekt av
nödvändighetsmässig natur skulle man
lika lätt ha kunnat lägga skatten på nå -

114 Nr 12 Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Upphävande eller omläggning- av viss indirekt beskattning

got annat viktigt livsmedel. Man skulle
kunna ha lagt den på mjölken, på brödet
eller på potatisen. Jag vill bär
göra ett antagande, som naturligtvis
kan vara litet vanskligt, men jag skulle
förmoda, att om det hade blivit
skatt på något av de andra nämnda
varuslagen hade orimligheten i att behålla
den onödigt länge sannolikt framstått
klarare och det hade varit lättare
att få resonans för förslag om dess slopande
än det nu är i fråga om sockerskatten.

Jag tycker att utskottet har tagit alldeles
för lätt på denna del av punktskatterna
och hade kunnat sätta den i
något slags förtur. Att man har gjort
så i tidigare fall kanske ytterligare kan
bestyrka det berättigade häri. Glassskatten
hade ju en lång lidandets historia
innan den nådde dithän där den
i dag är, och jag vill uttala som min
förhoppning, att riksdagen skall komma
till insikt om det orimliga i en
punktskatt på sockret med 20 öre som
tillsammans med omsättningsskatten
fördyrar det svenska sockret med i runt
tal inemot 30 öre per kilo. Denna skatt
kanske många gånger tages ut av de
hushåll som har de minsta resurserna.
De stora hushållen har inte alltid den
bästa ekonomien — snarare tvärtom.
Att sätta denna vara i samma klass som
exempelvis grammofonskivor, pälsvaror
och dylikt är väl närmast utmanande.

Det skulle kunna finnas mycket att
utveckla beträffande konsekvenserna av
denna skatt. Det kanske kan finnas
mycket att anföra om konsekvenserna
även av andra punktskatter — det vill
jag inte bestrida -—• men jag har velat
sortera ut denna skatt såsom den som
det är särskilt angeläget att bli kvitt
just därför att det är fråga om en nödvändighetsvara
i alla svenska hushåll.

Med hänsyn till den enighet som utskottet
har presterat anser jag det inte
värt med något särskilt yrkande. Jag
har emellertid velat anföra dessa synpunkter
därför att jag är tillräckligt

naiv att tro att det kan tänkas att den
allmänna skatteberedning, till vilken
motionerna enligt bevillningsutskottets
betänkande hänvisas, bemödar sig att
läsa något av den debatt som har förts
i kammaren.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Eftersom jag är en av
motionsinlämnarna i detta ärende -—•
punktskatternas avskaffande — ber jag
få uttala min tacksamhet för den välvilliga
behandling som utskottet givit
dessa motioner och uttalar samtidigt
den förhoppningen, att allmänna skatteberedningen
snarast möjligt kommer
att följa utskottets rekommendation, beakta
de i motionerna framförda synpunkterna
och snarast framlägga förslag
om upphävande av särbeskattningen
på de i motionerna berörda varorna.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Bara några ord! Detta
betänkande är resultat av ett arbete av
en delegation inom utskottet och det
får sos som en kompromiss. Det har av
ledamöter inom utskottet betecknats
som en välvillig behandling av motionerna
genom utskottets positiva skrivning.
Det är väl odiskutabelt att motionärerna
bör vara nöjda med den. Herr
Hansson i Önnarp berörde emellertid
en viss punktskatt, nämligen skatten på
socker och sirap, och jag vill i anledning
därav bara säga några ord.

Samtidigt med att en särskild skatt
infördes på socker och sirap höjdes
den indirekta skatten på ett flertal andra
varor, såsom maltdrycker, läskedrycker,
bensin och elkraft. Man bör observera
att sockerskatten är en av de
punktskatter som tillför statsverket relativt
betydande intäkter, nämligen inte
mindre än 60 miljoner kronor. Totalt
tillför dessa punktskatter statsverket i
runt tal en halv miljard kronor. Det
finns ingen möjlighet för riksdagen att
utan vidare besluta att en viss av eller
alla dessa punktskatter skall slopas,

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 115

utan det bör väl ändå ske en avvägning
av frågan inom allmänna skatteberedningen.
Man kan alltså inte se ett
avskaffande av punktskatterna på socker
och sirap isolerat utan mot bakgrunden
av punktskatternas eventuella
avskaffande i deras helhet. Att gradera
punktskatterna har inte utskottet vågat
ge sig in på. Det skulle man inte heller
kunnat enas om. Den ene tycker att
en skatt bör ha förtur och den andre
tycker att en annan skatt bör ha det.
Det riktiga är nog att man, när man
har en allmän skatteberedning, låter
denna bedöma detta med hänsynstagande
också till den direkta skatten
som beredningen ju också har att utreda.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Önnarp (ep):

Herr talman! Jag förstår mycket väl,
att det resonemang som herr Brandt
för kan vara riktigt, ifall man inte på
någon sätt intresserar sig för karaktären
av den vara på vilken skatten utgår.
Här är det emellertid fråga om en
belastning på de familjer som använder
s eker och det är praktiskt taget alla.
Jag kan inte finna att det är en objektiv
bedömning att göra gällande, att avskaffandet
av de andra punktskatterna
är av samma angelägenhetsgrad som slopandet
av sockerskatten. Den måste sättas
i särklass. Det skrives tillräckligt
mycket om att livsmedlen i vårt land är
så dyra, att man sannerligen inte behöver
göra dem ännu dyrare genom att
beskatta dem extra och därmed kanske
skjuta andra faktorer i förgrunden såsom
orsak till att vi har dessa livsmedelspriser.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Jag vill bara fästa kammarens
uppmärksamhet på ett par motioner,
nämligen motionerna I: 446 av
herr Stefanson m. fl. och II: 436 av herrar
Kollberg och Berglund om den särskilda
försäljningsskatten på guldsmeds -

Lag om kreditaktiebolag, m. m.

varor. Den frågan har kommit i ett helt
nytt läge genom att man i Danmark beslutat
att fr. o. m. 1 april 1963 icke beskatta
guldsmedsbranschens varor högre
än andra varuslag. Jag vill bara göra
kammaren uppmärksam på detta.

Jag har inget speciellt yrkande utan
hemställer om bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 3

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 28, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av punkt 2 av anvisningarna
till 30 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Lag om kreditaktiebolag, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
till riksdagen med förslag till lag
om kreditaktiebolag, m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! I proposition nr 43 har
föreslagits en ny lag om kreditaktiebolag.
Avsikten är att även sådana nybildade
bolag för långfristiga krediter som
t. ex. Kommunkredit AB skall komma
under tillsyn av bankinspektionen som
den nu heter, förutvarande bank- och
fondinspektionen. De skulle komma under
denna tillsyn inte enbart på grund
av föreskrifter i bolagsordningarna utan
även på grund av den nu företagna lagändringen.
Lagändringen kan betecknas
såsom en teknisk förändring, och jag
hemställer om bifall till bankoutskottets
förslag i dess utlåtande nr 6.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

116 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

§ 5

Undersökning av den ekonomiska politikens
inverkan på näringslivet, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
om undersökning av den ekonomiska
politikens inverkan på näringslivet,
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Det föreligger inte någon
reservation till bankoutskottets utlåtande
nr 7. Inte heller tänker jag
framställa något yrkande, utan jag vill
endast anföra några synpunkter.

När denna fråga tidigare har motionsvägen
tagits upp här i riksdagen har
yttranden inhämtats från bl. a. sammanslutningar
av företagare. Särskilt de
mindre företagarnas organisationer har
visat sig intresserade och tillstyrkt motionärernas
framställningar. Denna gång
har endast riksbanksfullmäktige beretts
tillfälle att säga sin mening, och såvitt
jag förstår kan man aldrig från det
hållet vänta något tillstyrkande av motionärernas
synpunkter och önskemål.

Även större företagare har emellertid
numera börjat intressera sig för de
frågeställningar motionen omfattar. Man
ifrågasätter, om vissa åtgärder verkligen
har positiv effekt i alla lägen och
man vill ha klarlagt huruvida inte de
negativa verkningarna överväger.

Räntevapnet som konjunkturpolitiskt
medel torde många gånger ha varit betydligt
övervärderat. Det bör exempelvis
framhållas, att den offentliga sektorn
och bostadsmarknaden har i stort
sett varit okänsliga eller tröga då det
gäller påverkan av räntans förändringar.
Däremot är företag med svag likviditet
mycket känsliga för kostnadsstegrande
åtgärder. Kapitalsvaga näringsgrenar
såsom jordbruket, skogsbruket

— i varje fall det enskilda skogsbruket

— och nystartade företag på olika områden
får vidkännas hela fält med följdverkningar
vilka behöver klarläggas.

Att detta förhållande nu börjar observeras
i vetenskapliga kretsar visar professor
Lundbergs uttalanden i Skandinaviska
bankens tidskrift. Han konstaterar
bl. a. »att man hinner aldrig med
att omsorgsfullt klarlägga och pröva
föregående försök till stabiliseringspolitik».
Detta får allt större aktualitet.
Enligt professor Lundberg bör differentierade
undersökningsmetoder användas
för att klarlägga problemen. Verkningarna
av åtgärderna bör belysas från
olika håll.

Det är ganska märkligt att utskottet
inte mer intresserar sig för dessa ur
näringslivets synpunkter så vitala frågor.
Den som driver en verksamhet, vilken
som helst, vill ju följa upp verkningarna
av olika åtgärder inom företaget.
När han hav fått klarhet därom,
låta han dessa erfarenheter bli vägledande
för sin planering. Men man har
konstaterat, att det brister betänkligt i
detta när det gäller hela vårt lands näringsliv.
Det medger även riksbanksfullmäktige
och utskottet, men de förlitar
sig på offentlig och enskild forskning
och privata initiativ. Jag kan inte
underlåta att tycka att detta är svagt.
Även om man givetvis använder de rön
enskilda forskare får fram, måste resultaten
sammanställas och bearbetas och
felande material anskaffas för att bilden
skall bli fullständig.

Utskottet hänvisar till riksbanksfullmäktige,
som i sin tur hänvisat till att
stabiliseringsutredningen klarlagt de
frågor motionerna behandlar. Herr talman!
Jag bär forskat i skrifterna och
tycker mig finna att riksbanksfullmäktige
är ganska kritiskt inställda mot stabiliseringsutredningens
betänkande, särskilt
på områden som berörs i motionerna.
De anför att betänkandet »har
karaktären av ett ekonomiskt-teoretiskt
och ekonomiskt-politiskt diskussionsinlägg».
Riksbanksfullmäktige framhåller
även: »Utredningen kan icke precist
ange, under vilka omständigheter angivna
medel äro tillräckliga.» »Angivna
medel» torde hänföra sig till bl. a.
hur räntan påverkat investeringsviljan,

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 117

Undersökning av den ekonomiska politikens inverkan på näringslivet, m. m.

riksbankens köp och försäljning av värdepapper,
statens upplåningsoperationer,
likviditetskvoter, sparande m. m.

Det synes mig som om fullmäktige
i riksbanken här har hänvisat till en
utredning som de själva tidigare underkänt.
Motionärerna har ju inte begärt
att få fram material som diskussionsunderlag
utan något helt annat. En
ny utredning skulle ej vara en god disposition
av våra begränsade utredningsresurser,
framhåller riksbanksfullmäktige
även. Detta synes mig vara ganska
långsökta motiveringar för att komma
ifrån åtgärder som blir allt nödvändigare
ju längre tiden lider.

Utskottet är vänligt nog att dela
riksbanksfullmäktiges uppfattning att
frågorna är betydelsefulla. Man hoppas
bl. a. på resultat av enskilda och privata
forskares ansträngningar. J-ag undrar
emellertid om inte det är att överlåta
alltför mycket till det obestämda.
Från de synpunkter motionärerna anfört
måste jag efterlysa ett mer positivt
handlande.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Motionärerna har tagit
upp två stora frågekomplex. För det
första vill de veta hur den ekonomiska
politiken har fungerat och vilken effekt
olika åtgärder har fått inom näringslivet
under de gångna åren. Motionärerna
talar också själva om att de har
velat ha en annan räntepolitik än den
som förts, en annan omsättningsskatt,
en annan elskatt och andra drivmedelsskatter,
ja, tydligen en hel del andra
åtgärder än som vidtagits. Vidare anser
motionärerna att tonvikten bör läggas
på finanspolitiken i stället för på
räntepolitiken.

Alla är vi väl på det klara med att
det behövs en avvägning av olika ekonomiska
medel för att påverka den ekonomiska
utvecklingen i samhället. Man
kan inte bara satsa på ett enda medel,
utan det måste ständigt göras avvägningar,
som i hög grad är betingade av

vad som är politiskt genomförbart i
olika situationer. Det är därför knappast
möjligt att, såsom motionärerna föreslagit,
företa en vetenskaplig utredning
i syfte att betygsätta den ekonomiska
politiken.

För det andra önskar motionärerna,
att man på grundval av en sådan utredning
skulle dna upp riktlinjer för hur
den ekonomiska politiken bör bedrivas,
inte bara för ögonblicket utan också
i olika framtida konjunkturlägen.
Motionärerna vill tydligen ha någöri
mall, vilken gör det möjligt att fastslå
vilken ränte- och skattepolitik som bör
föras, vad som är den rätta omsättningsskatten,
den rätta drivmedelsskatten
o. s. v.

Men de frågekomplex, som beröres i
den i och för sig intressanta motionen,
är alltför stora för att kunna angripas
på det sätt motionärerna tänkt sig. Man
får nog i fortsättningen liksom hittills
dels lita till enskilda forskningsresultat
på olika avsnitt, dels och framför
allt låta en politisk värdering bli avgörande
för frågan om vilka riktlinjer
som bör användas för den fortsatta ekonomiska
politiken.

Utskottets motivering är i själva verket
ganska välvillig och jag ber att få
instämma i denna motivering.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Vi har inte krävt några
direkta åtgärder, såsom herr Hagnell
tycks ha uppfattat saken. Vi vill undersöka
hur vidtagna åtgärder har påverkat
näringslivets utveckling, och sedan
vill vi med ledning av undersökningsresultaten
ha förslag till åtgärder
och riktlinjer för framtiden. Man kan
givetvis aldrig räkna med att dessa kan
följas så slaviskt och direkt som herr
Hagnell bär gjorde gällande att vi skulle
avse.

Det är betecknande att näringslivet
vill ha sådana undersökningar. Professor
Lundberg har konstaterat, att det
brister på detta område; ingen kan för -

118 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ökat samhälleligt inflytande över näringslivet

neka det längre. Därför tycker jag att
det är så underligt att inte statsmakterna,
som först och främst bör vara
intresserade av dessa frågor, vill göra
någonting för att klarlägga förhållan det.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 6

Ökat samhälleligt inflytande över näringslivet Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner om
utredning rörande ett ökat samhälleligt
inflytande över näringslivet.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 447 i första kammaren av herrar
Lager och Adolfsson och nr 539 i
andra kammaren av herr Hermansson
in. fl., hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t begärde utredning
om formerna för ett ökat samhälleligt
inflytande över näringslivet, särskilt
de största företagen inom bankoch
försäkringsväsendet, industrien,
handeln o. s. v.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:447 och 11:539 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Som vi alla vet består
bankoutskottet av intelligenta och mycket
plikttrogna ledamöter, som givetvis
lägger ned stor omsorg på att grundligt
penetrera de frågeställningar och förslag
som av kamrarna remitteras till
dem för behandling. Jag är övertygad
om att de också har mycket tankeväckande
synpunkter på de frågor som
ställts i den motion som nu skall behandlas.
Av någon anledning •— kanske
blygsamhet — har emellertid bankoutskottet
avstått från att i sitt utlåtande

närmare framlägga dessa synpunkter.
Jag uppskattar i och för sig mycket det
korthuggna, närmast isländska stilideal
som präglar dess utlåtande, men anhåller
dock att utskottets talesman här
ville litet närmare utveckla sina tankegångar,
innan jag själv går in på någon
argumentation för motion 539, till vilken
jag yrkar bifall.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag ber att på utskottets
vägnar få tacka för denna vackra betygsättning
av utskottets ledamöter, och
jag skall vid tillfälle vidarebefordra
den. Jag förstår att herr Hermanssons
uppskattning främst gäller den korthuggna
stilen. Det måste väl vara den
som är grunden för hans omdöme i
detta fall.

Om jag här sedan skall säga någonting
i sak, så är det att man i motionen
hänvisar till den tilltagande koncentrationsprocess
som pågår inom näringslivet.
Så som kammarens ledamöter känner
till arbetar emellertid en utredning
för närvarande med de frågorna. I den
utredningen kommer man också in på
en hel del frågor som berör banker,
finanskapital, personalunioner, aktieägande,
kontroll och inflytande.

Vidare har man i motionen också tagit
upp frågan om sådana stiftelser som
en del större företag och företagsgrupper
har flyttat över äganderätten till
företagen på, och man lämnar i motionen
en del mycket intressanta uppgifter
om dessa stiftelsers storlek och tillväxt
under senare år. Det har tidigare väckts
en motion, som koncentrerat sig enbart
på den frågan, och den motionen är nu
under bearbetning i bevillningsutskottet
och kommer såvitt jag förstår upp
till behandling här under höstriksdagen.

Även på den punkten har sålunda herr
Hermanssons önskan om insyn och uppmärksamhet
på frågorna blivit uppfylld.
Jag kan därför nöja mig med att
yrka bifall till bankoutskottets utlåtande
nr 8.

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 119

Ökat samhälleligt inflytande över näringslivet

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Herr Hagnell har fastnat
så i de korthuggna uttryckssätten, att
han faktiskt slarvade över en rad viktiga
problem som ställts i denna motion.
.lag känner mig därför nödsakad
att övergå till vanlig svenska och uttrycka
mig litet mera mångordigt.

Vårt lands näringsliv präglas av en
allt starkare koncentration av ägande
till och kontroll över kapitalet. Det är
en process som har skildrats med utförligt
material och som också är föremål
för en statlig utredning. Denna utvecklingsprocess
kan ses från två sidor.
Dels innebär den en maktkoncentration
till en privat storfinans, vars makt står i
motsättning till de demokratiska kraven,
och dels innebär den att produktionen
får en alltmer samhällelig karaktär,
att de olika näringsgrenarna och
företagen kommer i ett allt starkare
beroendeförhållande till varandra.

Mot bakgrunden av denna utveckling
framstår det som alltmera nödvändigt
att samhället på olika sätt skaffar sig
inflytande över de stora företagen och
över näringslivet som helhet. Ett växande
antal medborgare anser det samtidigt
naturligt att betrakta produktionen
och fördelningen av dess frukter som
en gemensam angelägenhet. De godkänner
inte längre det formella ägandet av
kapitalet som enda källa för kontrollen
av och bestämmanderätten över företagen.
Löntagarna anser med skäl, att
deras arbetsinsats ger rätt att vara med
och bestämma över de värden som de
skapat.

Den fortsatta debatten av dessa problem
kan knyta an till frågeställningar
som dryftats inom socialdemokratien,
även under senare tid. Jag skall här
endast anföra uttalanden av två f. d. finansministrar,
varav den ene är ålderspresident
i denna kammare. Per Edvin
Sköld yttrade för några år sedan i ett
uppmärksammat inlägg:

»Man kan emellertid lika så väl fråga
varför löntagaren, som för sin utkomst

är beroende av företagen, inte skall ha
något inflytande över det som är grunden
för hans timliga existens. Finns det
någon rationell grund för det förhållandet,
att den som ställer kapital till förfogande
för en rörelse bestämmer allt,
men den som släpper till sin arbetskraft
ingenting?»

Och Ernst Wigforss framhöll i sin
bok »Socialism i vår tid» bl. a.:

»Utökningen av investeringar för att
motverka depressionstendenser men
ännu mer nödvändigheten att hålla investeringar
tillbaka under högkonjunkturen
förutsätter en utvidgning av den
socialiserade sektorn i näringslivet, ett
inflytande över kapitalmarknaden som
gör banker och försäkringsinrättningar
i realiteten till samhällsorgan och en
samordning av investeringarna utanför
den fria sektorn.»

Den bild som Wigforss tecknar i sin
skrift innefattar »direkt kontroll över
affärsbanker och försäkringsinrättningar
liksom av malmbrytningen för
export och de stora på skogsprodukter
vilande industrierna». Han förutsätter
samtidigt att storföretagen i övrigt
måste få »en väsentligt ändrad struktur»,
att de blir »en form för kollektiv
äganderätt, där enskilda har sin rätt
som deltagare i det gemensamma arbetet
men inte som privata ägare till någon
del av tillgångarna».

Ett av Wigforss’ viktigaste motiv för
ett väsentligt vidgat samhällsinflytande
var den fulla sysselsättningen. När författningsutredningen
nu helt riktigt i
grundlagen vill skriva in rätten till arbete
för varje svensk medborgare, så
aktualiserar detta ytterligare åtgärder
som kan garantera att detta löfte blir
verklighet.

Samhällets ökade inflytande över näringslivet
är i dag en realitet i alla länder,
vilket ekonomiskt system de än har,
vare sig de har högermän, socialdemokrater
eller kommunister i regeringen
och oavsett om de har miljonärer, filosofie
kandidater eller gruvarbetare som

120 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Ökat samhälleligt inflytande över näringslivet

statsministrar. Det är formerna för detta
alltmera ökade samhälleliga inflytande
i vårt land som vi har sett det angeläget
att överväga i en utredning. Följande
praktiska problem borde därvid tas
upp:

1. Formerna för den nödvändiga planeringen
av det svenska näringslivet.
Tillsättandet av ett särskilt planeringsråd
var ett framsteg. Men det har redan
uppstått tvivel huruvida rådets uppgifter
är tillräckligt bestämt angivna. Jag
vill erinra om att LO-ordförande,n Arne
Geijer tog upp denna fråga i remissdebatten.
Oss förefaller det otillräckligt
att begränsa uppgifterna för ett planeringsråd
till en s. k. ramplanering eller
till att enbart göra ekonomiska framtidsbedömningar.
Även länder med borgerligt
styre har en mera långtgående
planering av näringslivet än som hittills
tillämpats i vårt land. Jag vet inte
hur mycket metoden att ta hit franska
experter för att lära vår socialdemokratiska
regering att planera bättre kan ge.
Vi borde själva mera grundligt undersöka
hela denna problemställning.

2. Frågan om samhällets direkta engagemang
i olika näringsgrenar och
företag blir alltmer aktuell. Vi har tidigare
i dag behandlat avtalet om Uddevallavarvet
och den stora kreditgarantien
för varvsindustrien. När det
uppstår krissituationer har inte heller
de privata kapitalintressena något emot
att staten träder hjälpande in, trots att
de annars kräver att den skall hålla
fingrarna borta. Men det kan inte anses
tillfredsställande att samhällets ingripande
i det ekonomiska livet sker planlöst
och endast genom insatser i bankrutterade
företag eller i företag som
hotas av bankrutt.

3. Särskilda problem uppstår när monopol
genomdriver en produktionsbegränsning
för att hålla uppe priserna på
sina produkter. Det är ett slöseri med
produktionsmedel och andra resurser,
som inte borde få förekomma. Cellulosaindustrien
ger ett aktuellt exempel,
järnbruken kan komma att ge nästa.

4. Samhällets inflytande måste också
ges en positiv inriktning, så att användningen
av resurserna mera direkt kan
påverkas. Här gäller det bl. a. problemet
om olika former för inflytande,
från representation i styrelser till direkt
inflytande över investeringar och
produktion.

5. Speciella problem reser de olika
former för maktutövning och kontroll
som utnyttjas av de privata kapitalägarna.
Det finns i näringslivet ett invecklat
system av kinesiska askar, genom
vilka enskilda och finansgrupper kan
behärska de dominerande storföretagen
i näringslivet. Holdingbolag, stiftelser
o. s. v. är flitigt använda medel i
detta syfte. Här behövs en ändring av
lagstiftningen.

Det är riktigt som herr Hagnell påpekat,
att det finns ytterligare en motion
i denna kammare som tar upp frågan
om stiftelserna till behandling. Den har
väckts av en viss herr Hagnell, och jag
hoppas verkligen att bevillningsutskottet
skall ge den en mera utförlig behandling
än vad han själv har velat
ge den motion som bl. a. jag bär underskrivit.

Det förefaller inte att saknas problem
och diskussionspunkter i de sammanhang
som här tagits upp. Det är möjligt
att jag ännu är fylld av illusioner av
riksdagens betydelse som en brännpunkt
för den offentliga debatten om
viktiga samhällsfrågor. Jag kan emellertid
inte underlåta att uttala min förvåning
— jag skall inte använda något
starkare ord — över bankoutskottets
sätt att avfärda de här anförda problemen
med en axelryckning. Jag har en
bestämd känsla av att den historiska
utvecklingen, som oundvikligen kräver
en lösning av dessa frågor, kommer att
behandla bankoutskottet med en liknande
axelryckning.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de i

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 121

Förstatligande av Svenska Cellulosaaktiebolaget

ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Förstatligande av Svenska Cellulosaaktiebolaget Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
om eventuellt förstatligande av Svenska
Cellulosaaktiebolaget.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 448 i första kammaren av herrar
Lager och Adolfsson och nr 540 i
andra kammaren av herr Nilsson i Gävle
m. fl., hade föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde
om en allsidig utredning av frågan om
att trygga samhällets och de anställdas
intressen och inflytande över SCA, eventuellt
genom ett förstatligande.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:448 och 11:540 icke måtte föranleda
någon riksdagen åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Här har tidigare talats
om isländskt språk, och jag råkar befinna
mig i den situationen, att min
motion har fått en liknande iskall behandling.
Jag har ju varit något längre
tid i riksdagen än min kollega herr Hermansson
och är därför kanske mera van
vid sådan behandling. Jag tror emellertid
på större förståelse i framtiden för
våra problem än den vi har mött från
utskottet nu, och vad som skett hindrar
mig sålunda inte att här ägna några
minuter åt den motion vi har väckt.

Vi har föreslagit en utredning rörande
eventuellt förstatligande av Svenska
cellulosaaktiebolaget. Vi kan naturligtvis
prestera en lång lista av skäl som
talar för vårt förslag om utredning. Jag
skall emellertid i detta sammanhang
söka stolpa upp våra skäl i sex punkter.

Det första skälet är att SCA är ett stort
företag, ett företag av den storleksordningen
att samhället har rätt att kräva
samhällsinflytande och insyn i företaget.

Det andra är att vi har kännedom om
att det inom massa- och pappersindustrien
finns en rad kartellavtal, försäljningsavtal,
marknadsdelningsavtal, prisavtal
etc. När kommerskollegium på
hösten 1950 gjorde en inventering på
detta område, fann man att man i kartellregistret
kunde införa inte mindre än
38 avtal i pappersbranschen. Då hade
man ändå inte inräknat det intima samarbete
som förekommer mellan svenska,
norska och finska cellulosaproducenter
och som helt nyligen ledde till en överenskommelse
om en produktionsinskränkning
med i genomsnitt 25 procent
av massatillverkningen i vårt land.

Det tredje skälet till vårt krav är, att
SCA:s omfattning samt avgörandet i fråga
om detta företag, dess framtid, dess
verksamhet, ligger i ett fåtal storfinansiärers
händer. Vi anser inte att detta
är tillfredsställande ur samhällelig synpunkt.

Det fjärde skälet är, att SCA:s aktiekapital
på 235 miljoner kronor måste anses
vara delvis urholkat kapital — det
är inte alls så, att företaget skulle sakna
tillgångar; långt därifrån! Det har tillgångar
långt utöver det beloppet, men
utdelningen till aktieägarna sker i stor
utsträckning via gratisaktier, för vilka
inga ekonomiska insatser gjorts. Det är
alltså en merprofit som enbart tillkommer
aktieägare och som erhålles på de
anställdas och företagens bekostnad.

Det femte skäl, som vi riktat uppmärksamheten
på, är att ett företag med
SCA:s miljonresurser inte ger sig mera
till känna på forskningsområdet. Som
lekman frågar man sig, om koncernen
måhända har andra produktionsintressen
och finner det förenligt med dessa
sina intressen att satsa på andra områden.
Vi vet ingenting om det. Informationstjänsten
arbetar inte på så sätt, att
detta är redovisat.

122 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Förstatligande av Svenska Cellulosaaktiebolaget

Det sjätte skälet är, att kraven om förstatligande
av storindustrier ständigt
har diskuterats inom arbetarrörelsen.

Utifrån dessa sex punkter finner vi
det alltså motiverat att resa kravet på
en utredning.

Skulle det —- enligt vår mening — under
utredningens gång ur samhällssynpunkt
visa sig nödvändigt med ett förstatligande
eller icke förstatligande, anser
vi självfallet att utredningen skulle
ge sina motiv för sitt ställningstagande
åt ena eller andra hållet. Utskottet har
— vilket framgår av dess utlåtande —■
inte ansett frågan värd någon utredning,
ja, man har inte ens anfört något motiv
för detta sitt ställningstagande.

Den stora tystnaden från utskottets
sida tolkar jag så, att frågan är brännbar,
ja, jag vågar säga ytterst brännbar.
De borgerliga ledamöterna har naturligtvis
sin ställning klar. Dessa önskar
som bekant intet ökat samhälleligt inflytande
över storföretagen utan tvärtom.

De socialdemokratiska ledamöterna
med herr Hagnell i spetsen har för sin
del kanske kommit i ett lika svårt läge.
Jag vet inte om det har någon betydelse
att företaget har en socialdemokratisk
verkställande direktör, men socialdemokratien
har alltid haft svårt att klargöra
sin ställning när det gällt samhällsövertagande
av företag. Detta gäller särskilt
företag som inte befinner sig på fallrepet
utan har en lysande industriell kapacitet
och därtill en lika lysande ekonomi.

SCA utgör ett gott exempel på ett storföretag
i vårt land, som genom siit förfogande
över eu kunnig arbetarstam,
en duktig tjänstemannakår och en driftig
företagsledning lyckats svinga sig
högt upp på storföretagens trappa. Det
handlar alltså inte här om något fallfärdigt
företag, som behöver statens
hjälp; det handlar om raka motsatsen:
om ett företag som vuxit ut till den storleksordningen,
att såväl anställda som
kommunala myndigheter, inom vilkas
områden företaget har sitt verksamhetsfält,
snarare vid många tillfällen tvingats

att söka bolagets hjälp. SCA intar en dominerande
ställning på sitt verksamhetsområde.
Med sina över 14 000 anställda
avgör direktionen i gott samförstånd
med Svenska handelsbankens styrelse
de anställdas försörjnings-, inkomst- och
trygghetsproblem. När ett företag får
sådan dominerande ekonomisk makt,
måste man också ha klart för sig att det
representerar ett icke föraktligt politiskt
inflytande över vårt lands ekonomi liksom
det har ett stort inflytande även
på vårt lands handelsförbindelser med
andra länder. Motionärerna anser sålunda,
att SCA vuxit ut i sådan omfattning,
att dess verksamhet inte längre
kan anses vara av intresse enbart för
SCA:s privata aktieägare utan jämväl för
samhället som sådant.

De medborgare, som har sin utkomst
från SCA:s olika fabriker och företag,
kan naturligtvis kräva av företaget, att
så länge det hävdar sin äganderätt till
råvaran skogen, äger medborgarna i sin
tur rätt att kräva att råvaran avverkas
och förädlas maximalt. Så länge SCA
hävdar sin äganderätt till fabrikerna,
äger de anställda rätt att kräva att maskinerna
utnyttjas maximalt.

Beträffande skogen kan man inte säga
annat än att råvaran avverkats i maximal
omfattning. Men har råvaran skogen
handhafts med sådant ansvar, att
dess återväxt garanterats? Svaret på
den frågan ger länsutredningen för Västernorrlands
län. Där kan läsas på s.
89: »Det torde vara allmänt känt och
erkänt, att de skogsvårdsarbeten som
under senare år utförts, haft en alltför
liten omfattning inom länet. Den äldsta
skogen har ej förnyats i önskvärd takt
och underlåtenhetssynder förefinnes beträffande
avverkning och restaurering
av trasbestånd och äldre kalmarker.»
Denna i och för sig välvilliga skrivning
talar inte om tidigare års skogsskövling,
som verkligen ger rätt till hårdare
omdömen. Kritiken är riktad mot SCA
men naturligtvis även mot andra bolag
och enskilda skogsägare.

Om man sålunda avverkat maximalt,

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 123

Förstatligande av Svenska Cellulosaaktiebolaget

har man inte sörjt för skogens återväxt.
Snarare har man skövlat skogen på
främst de dimensioner som passat företagets
produktion. Resultatet är, att Västernorrlands
län i förhållande till sin
industrikapacitet har en markerad råvarubrist.

Den andra frågan gäller, huruvida
maskinerna utnyttjas maximalt. Vi har
det färska förhållandet, att SCA haft
en avgörande bestämmanderätt vad gäller
den överenskommelse som träffats
mellan de nordiska massatillverkarna
om en i genomsnitt 25-procentig inskränkning
av den svenska cellulosaproduktionen.
Maskinerna utnyttjas sålunda
inte maximalt. Motivet härför sägs
vara svårigheter på exportmarknaden.
Jag skall inte ta upp den prispolitik
som de konkurrerande bolagen givit sig
in på — med uppgörelser under bordet
etc. — utan vill bara ha sagt, att ehuru
exporten volymmässigt sett ökat från
1961 till 1962 på den europeiska marknaden
har den sjunkit på de utomeuropeiska
marknaderna. Denna export utgör
endast drygt 22 procent av vår totalexport.

Med ökade exportansträngningar på
de utomeuropeiska marknaderna skulle
vårt land helt säkert kunna placera betydande
kvantiteter papper och papp på
dessa marknader.

Den tillfälliga konjunkturdämpning
som präglar den europeiska marknaden
skall ses mot de optimistiska framtidsprognoserna.
På skogsveckan här i
Stockholm framhölls att konsumtionen
av tidningspapper i Europa beräknas
stiga från nuvarande cirka 18 miljoner
ton till 35 miljoner ton 1975. Världskonsumtionen
av papper och papp beräknas
öka från nuvarande cirka 76
miljoner ton 1961 till cirka 150 miljoner
ton 1975.

Det är sant att såväl cellulosa- som
pappersproduktionen är i stark tillväxt
i flertalet länder, också i Sverige. Jag
vet också att SCA bygger ut sin produktion.
Men om vi går in på frågan om

lokaliseringen och undersöker i vilken
omfattning SCA medverkat till en låt
mig säga spridning av sin verksamhet,
så finner vi en tämligen stor kallsinnighet.
Tesen att såväl massa- som pappersproduktionen
måste ligga vid kusten
anser jag vara fullkomligt felaktig, då
det ju nu finns förutsättningar att lägga
produktionen vid råvarans bas.

SCA synes inte ha något sådant intresse.
Att det emellertid inte bara rör
sig om ord framgår av Rottneroskoncernens
initiativ helt nyligen att — visserligen
med västtyskt kapital — utöka
slipmassetillverkningen och bygga ett
pappersbruk i Rottneros. Ägarna till det
företaget säger:

»För tillverkning av tidningspapper
på en modern snabbgående maskin
(700 m/min. och däröver) fordras nämligen
tillgång till nyavverkad sulfitved
av bästa kvalitet, vilken är närmast
omöjlig att flotta, utan måste biltransporteras.
Med hänsyn till att veden är
rå och således mycket tung, är det ur
kostnadssynpunkt av vikt att transportavståndet
för råvaran blir så kort som
möjligt. Färdigprodukten är mindre
transportkänslig på grund av avsevärt
högre torrhalt (ungefär dubbelt så hög
som rå ved). Det torde således ur lokaliseringssynpunkt
vara fördelaktigt att
som Rottneros ligga mitt i ett rikt skogsområde.
»

Om detta är möjligt för Rottneroskoncernen
måste man fråga sig, varför
SCA med sina väldiga skogsinnehav —
1 900 000 har, varav 76 procent produktiv
skogsmark — inte funnit tiden vara
inne alt exempelvis sprida sin tillverkning
av låt mig säga slipmassa och tidningspapper
till ytterligare områden för
att ge folket där uppe ytterligare tryggad
sysselsättning.

Rekriiftelse på att såväl skogsbolag
som enskilda skogsägare betraktar den
framtida papperskonsumtionen med
ljus optimism visar följande exempel.

Billerud har länge planerat en sulfatcellulosafabrik
i Kvicksund i Mälarda -

124 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Förstatligande av Svenska Cellulosaaktiebolaget

len. Svårigheter med utsläpp av industrivattnet
föreligger, varför frågan
ligger hos vattendomstolen. Den långa
väntetiden föranledde en lantbrukare
att vid en skogsdag i Sala förklara, att
om ingen annan sätter i gång en massaindustri
i Mälardalen får väl skogsägarna
själva allvarligt överväga, om de
inte måste ordna med en fabrik, enär
som det nu är transporterna av virket
tar bort en stor del av förtjänsten för
skogsägarna.

Vidare har enligt uppgift enskilda
skogsägare i sydvästra Värmland planer
på att upprätta en egen industri förlagd
till Bohuskusten.

I varje land är man mycket aktiv
när det gäller utbyggnad av cellulosaoch
pappersindustrien. Med hänsyn till
framtidsprognoserna — vilka såvitt jag
kan bedöma är riktiga — borde man
kunna kräva, att också SCA medverkade
till en annan lokalisering när det
gäller att utvinna och förädla råvaran.

Vi vet emellertid alltför litet om SCA:s
långsiktiga rationaliserings- och produktionsplaner.
Vilka planer har man
för de olika fabriksenheterna? Den väldiga
rationaliseringsvåg som nu sveper
fram över landets cellulosa- och pappersindustri
inger inte bara de anställda
bekymmer för framtiden utan skapar
bekymmer och osäkerhet i planeringen
av framtida investeringar för
kommunerna och de kommunala myndigheterna.
De kortsiktiga informationer
som ges i företagsnämnder och till
myndigheterna kan inte anses tillräckliga.

SCA är Sveriges största industri i
skogsbranschen. Detta faktum motiverar
att vi ställer frågan om en utredning
rörande företagets förhållande till
stat, kommun och anställda. Är det
verkligen ur samhällssynpunkt försvarligt
att enskilda — låt vara betydande
aktiegrupper — vilkas främsta intresse
är att tjäna pengar skall äga sådant avgörande
inflytande över nära 50 000
människors existens och framtid? Utgör

inte, herr Hagnell, företag av denna
storleksordning ett hot mot vitala samhällsintressen?
Uppstår inte, herr Hagnell,
en fara att företag av sådana här
gigantiska mått får möjligheter att på
ett ovidkommande sätt öva inflytande
på vårt lands ekonomiska politik, handelspolitik,
skattepolitik och på samhällsplaneringen
över huvud taget inom
betydande områden av landet?

Jag frågar till slut: Menar verkligen
utskottets socialdemokratiska ledamöter
att frågor av denna art kan viftas bort
med tre tryckrader utan någon som helst
motivering? Har man då inte, herr
Hagnell, gjort det en aning för lätt för
sig? Måhända går det bra i dag men i
framtiden kommer man inte att klara sig
på det sättet.

I vad som framkom vid den sysselsättningskonferens
som man ordnade
uppe i Kramfors för en tid sedan och i
det program som herr Hagnells partivänner
då var med om att utarbeta
återfinns krav dels om halvstatliga företag,
dels om helstatliga företag. Nu
har socialdemokratien möjlighet att åtminstone
delge sin mening om halvstatliga
och helstatliga företag. Men då
föredrar socialdemokraterna i detta utskott
att tiga som muren. Arbetarna uppe
i Västernorrland och Ådalen kommer
nog inte att uppskatta den tystnaden på
herr Hagnells och hans partivänners
håll.

Jag ber att få yrka bifall till motion
nr II: 540.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det är många frågor
som tas upp i denna motion om ett förstatligande
av Svenska cellulosaaktiebolaget.
Bankoutskottets skrivning betyder
inte att utskottets ledamöter är ointresserade
av de synpunkter som kommit
fram. Till en del har de uppmärksammats
i andra sammanhang.

Som motionären sade kan det komma
tillfällen, beroende på den politiska
inställningen och de politiska önsk -

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 125

Förstatligande av Svenska Cellulosaaktiebolaget

ningarna inom landet, då frågor rörande
storindustrier av denna art kan
aktualiseras på ett annat sätt än som i
dag har skett. Framför allt kan det,
t. ex. om vi skulle få tillbaka det sysselsättningsläge
vi hade på 1930-talet, bli
ett ökat intresse bland väljarna för sådana
frågor. Men, som motionären tydligen
var på det klara med: frågan är i
dag inte så aktuell som den kan bli.
Däri ligger väl också en förklaring till
det utlåtande som bankoutskottet avgivit.

Motionären beskrev Svenska cellulosaaktiebolaget
såsom ett företag med
lysande ekonomi samt med skickliga
anställda och en driftig företagsledning.
Han sade att företaget vuxit på ett sådant
sätt, att det inte längre är ett rent
privatintresse utan har blivit ett samhällsintresse.
Här kommer vi in på en
intressant ideologisk fråga. Skall man
gå ut till företagen och säga: Ni har så
bra arbetare, så bra tjänstemän och en
så driftig företagsledning och ni har
fått en så lysande ekonomi, att ni, om
ni fortsätter litet till i den riktningen,
inte får fortsätta att arbeta i de nuvarande
formerna, utan då blir det en
annan ägare som får ta hand om företaget?
I så fall vore det nog bäst att på
förhand fastslå över vilka gränser företagen
inte får gå utan att bli omhändertagna.
.Tåg tycker att det vore en underlig
ordning och att det vore detsamma
som att säga till företagen: Sköt er
inte, så bryr vi oss inte om er!

De interna frågor rörande företaget,
som herr Nilsson i Gävle berörde, är intressanta.
Men det är svårt för bankoutskottet
att beträffande ett speciellt företag
ta ställning till sådana frågor som
vart företaget skall lokalisera sina fabriker,
om de skall läggas vid kusten för
att man skall förbilliga transporterna
och få den lysande ekonomi, som herr
Nilsson talade om, eller om de skall
lokaliseras till skogsområdena. Olika företag
får, som herr Nilsson påpekade,
arbeta efter de principer de anser vara

bäst. Sedan får vi se vilka företag som
får den bästa ekonomien. Vad vi kan
göra är att beskatta företagen och hjälpa
till att på det sättet ta hand om en
del av deras goda inkomster.

Jag tror inte att det finns någon inom
bankoutskottet som har någonting att
invända mot eu ökad information till
företagsnämnderna. En sådan är säkert
behövlig i många fall. Jag tror också
att det kan vara behövligt med en bättre
information till kommunerna och kanske
även till staten, även om den informationen
inte kan ske genom företagsnämnderna,
eftersom det inte finns några
representanter för stat och kommun
i företagsnämnderna. Man har på olika
håll gjort ansträngningar för att få eu
bättre information. Arbetsmarknadsstyrelsen
har försökt att på ett tidigt stadium
få reda på när företagen ändrar
antalet anställda, så att samhället i god
tid kan vidta de åtgärder som blir nödvändiga
vid ändring av sysselsättningsläget
inom ett stort företag.

Herr Nilsson frågade sig om det kan
vara försvarligt att ett privatägt företag
skall äga inflytande över 15 000 anställda.
Den blandade ekonomi vi har i vårt
samhälle innebär att privata äger inflytande
över 91 procent av näringslivet,
staten över 5 procent samt kommunerna
och de producentkooperativa och
konsumentkooperativa företagen över
4 procent. Herr Nilsson begränsar sin
frågeställning till 15 000 anställda, men
i realiteten gäller frågan 91 procent av
samtliga anställda här i samhället.

Jag tror att man får se dessa frågor
från en annan utgångspunkt. Vi har inte
längre 1930-talets läge, och jag tror därför
att dessa frågor inte bör lösas på det
sätt som herr Nilsson gjorde sig till talesman
för. Staten har en egen skogsindustri,
och vi har även producentkooperativa
skogsindustrier. Jag tror
att vi, i stället för att gå den väg som
herr Nilsson rekommenderade, bör hjälpa
fram skogsindustrier med en sådan
ägan der ättsstruktur som dessa båda ty -

126 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Förstatligande av Svenska Cellulosaaktiebolaget

per av industrier representerar. Den
samhällsägda skogsindustrien bör få
bättre chanser att växa än den nu har.
Yi har ingen anledning att diskutera vad
de privata företagen gör för att växa,
så länge vi inte tagit till vara möjligheterna
att låta de statsägda företagen
växa. En bidragande orsak till »den
glänsande ekonomien» inom Svenska
cellulosaaktiebolaget och till dess tillväxt
har varit att man utnyttjat inkomsterna
från skogarna till en utbyggnad
av skogsindustrien. I den företagsgrupp
samhället har på detta område
får vi inkomster från skogarna genom
domänverket. Det har rört sig om 40 å
50 miljoner kronor om året under efterkrigstiden.
De pengarna har gått in till
statskassan, och de har inte använts till
en industriell utbyggnad. Det statliga
skogsindustribolaget har sedan fått gå
till riksdagen med en anhållan om skattepengar
för sin utbyggnad. Denna omväg
har dessutom varit tidskrävande. Vi
får hoppas att den nu pågående utredningen
kanske redan i år kommer med
ett förslag som medför en förnuftigare
skötsel av våra egna företag, en skötsel
som kan ge dem chansen att växa och
utveckla sig på samma sätt som de enskilda
företagen har haft möjlighet att
göra. Det kan inte finnas någon orsak
till att ett företag som har 7 miljoner
ägare inte skall skötas expansivt, när det
har en driftig företagsledning samt duktiga
arbetare och tjänstemän i sin tjänst.

Närmare till hands än de lösningar
som herr Nilsson rekommenderar tror
jag det ligger att vi ser till att våra
egna företag kan utvecklas till att omfatta
mer än de 5 procent av näringslivet
som de i dag utgör. Om vi sköter
dem bra, kanske de kan växa med några
procent per år. På det sättet får vi den
tävlan mellan olika företag och företagsformer,
som det socialdemokratiska
partiprogrammet framhåller som eftersträvansvärd
för vår ekonomiska politik.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Det var intressant det
som herr Hagnell sade. Det bekräftade
ju att det egentligen borde ha kommit
till stånd en utredning som kunde
ha burit upp herr Hagnells synpunkter
på hur produktionen bör vara ordnad i
framtiden. Den hade lämnat ett utomordentligt
bra material, som hade gjort
både herr Hagnell och mig säkrare i
våra bedömningar av denna koncern
och dess framtid.

Jag sade inte bara att företaget var
stort utan anförde också ganska graverande
anmärkningar mot företagets sätt
att sköta avverkning av skogen och svara
för dess återväxt. Det är också bekant
att Cellulosabolaget har intagit en
utslagsgivande position när det har gällt
att bestämma prisavtal, marknadsfördelning
och den produktionsinskränkning
som överenskommits genom avtal mellan
nordiska massatillverkare. Detta säger
väl ändå, herr Hagnell, att när ett
företag når denna storleksordning och
får så dominerande inflytande är det
på tiden att man från samhällsmaktens
sida ställer frågan: Vad kan vi göra för
att garantera att samhällets inflytande
och samhällets intressen blir tillgodosedda
när företaget planerar för framtiden? Det

visar sig att det vid en fabrik,
som har sagt upp beställningen på
sötvattenstuber, finns 200 personer med
ytterligt oviss framtid. Vid en annan
fabrik har de beslutat minska wallboardlillverkningen
och sagt upp arbetarna.
Till och med skrotuppköpare
kom på besök i fabriken. Men plötsligt
kom en order och skrotuppköparna visades
tillbaka och arbetarna fick stanna
kvar. En sådan osäkerhet för arbetarna
skulle kunna undvikas om samhället
fick vara med och planera och ta del
av företagets rationaliseringsplaner och
produktionsplaner.

Herr Hagnell sade att utskottet inte
vet vad som kan vara bäst beträffande
företagets skötsel. Nej, det förstod vi på

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 127

förhand. Därför begärde vi en utredning,
men denna har herr Hagnell och
övriga i utskottet avvisat med kalla
handen.

Förslaget kom från fel håll. Den kritik
herr Wedén i en debatt här tidigare
riktade bl. a. mot socialdemokratien är
på sitt sätt riktig: man vill inte godta
eller positivt behandla förslag som kommer
från andra partier utan man vill
gärna vara först själv. Det är kanske
däri den egentliga orsaken till utskottets
ståndpunktstagande ligger.

Jag har ingenting alls emot att ett
stort bolag får fortsätta sin verksamhet
därest en utredning kan visa att bolaget
sköter sina affärer på fördelaktigt
sätt och samtidigt skapar trygghet för
de anställda. Men mina anmärkningar
var av det slaget att företaget sannerligen
är i behov av både samhällsinflytande
och samhällsinsyn.

Jag beklagar, herr talman, den negativa
attityd som utskottet bär visat och
vidhåller yrkandet om bifall till motion
nr II: 540.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Förstatligande av oljehandeln

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av oljehandeln.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 160 i första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager och nr 190 i
andra kammaren av herr Holmberg
m. fl., hade föreslagits, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om kompletterande utredning
och förslag syftande till förstatligande
av oljehandeln i Sverige.

Förstatligande av oljehandeln

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 160 och II: 190 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Att bensin och eldningsolja
är så dyr här i landet beror på att
vi har kommit i händerna på bolag
som håller priserna uppe genom sin
monopolställning. På samma sätt har det
också gått med produkterna från den
petrokemiska industrien. På detta område
finns alltså ingenting av den konkurrens
mellan statliga och enskilda
företag som herr Hagnell talade om under
behandlingen av föregående ärende.

Sedan importen av rysk olja ökade
har priserna visserligen sjunkit något,
men fortfarande är de anglo-amerikanska
och holländska oljebolagens inflytande
så helt dominerande, att de
svenska konsumenterna blir tvingade
att betala orimliga överpriser. Experterna
anser att den ryska prispolitiken
bygger på helt affärsmässiga kalkyler,
men när professor Myrdal var chef för
FN :s ekonomiska Europakommission
bevisade han att de amerikanska oljebolagen
däremot skaffar sig enorma
extraprofiter på olika sätt. Även andra
undersökningar har visat att oljebolagen
för det första bär kunnat pressa
ner utvinningskostnaderna på oljefälten
i mellersta Orienten genom att betala
svältlöner och genom metoder i
övrigt som är vanliga i kolonier. Detta
hör alltså till den sort av utplundring
av u-länderna som var föremål för debatt
i dag på förmiddagen. För det
andra har oljebolagen genom sin monopolställning
både i Europa och i Amerika
kunnat diktera priserna, och för
det tredje använder de också påtryckningsmetoder
av olika slag.

Men de svenska konsumenterna
tvingas inte bara att betala oskäliga priser
för bensin och olja. Privatbolagens
metoder bär också visat hur allvarliga

128 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Förstatligande av oljehandeln

konsekvenser dessa förhållanden får i
övrigt. I tidigare debatter om den svenska
oljehandeln hade också flera regeringsmedlemmar
samma uppfattning
som vi fortfarande vidhåller. De framhöll
också att det nuvarande tillståndet
ofta är ett hinder för Sverige att fritt
välja sina handelspartners med hänsyn
till vad som gagnar landets intressen.
Möjligheterna att öka exporten beror
nämligen i mycket hög grad på om vi
kan ta emot olja som betalningsmedel.
Detta gäller naturligtvis också vid
affärsförbindelser västerut, men dels
har handeln åt det hållet en påtagligt
åtstramande tendens och dels får vi betalt
för våra exportvaror i form av
olja som är orimligt dyr.

Nu vill utskottet tydligen ge oss intrycket
att allt detta är bagateller som
man inte skall ödsla tid på eller att
det är frågor som vi inte kan göra något
åt. Bägge alternativen är enligt min mening
lika förkastliga. Oljehandeln framstår
alltmer som en ekonomisk och
politisk angelägenhet av största betydelse.
Jag frågar: Måste man då inte
göra något åt det faktum att de svenska
konsumenterna skinnas genom hutlösa
monopolpriser? Vi kan inte tysta åse
hur utländsk storfinans skaffar sig ett
allt större inflytande över viktiga delar
av det svenska näringslivet. Det
borde vara självklart att svenskarna och
inte utländska bolagsledningar skall bestämma
över förhållanden, vilka har avgörande
betydelse för vår ekonomi.

I många socialdemokratiska och kommunistiska
motioner har hävdats att vi
bäst värnar Sveriges nationella oberoende
på detta område genom att förstatliga
oljehandeln. Tydligen har de borgerliga
partierna inte heller kunnat förneka
detta, men det har för dem blivit
ett val mellan oljebolagens och Sveriges
intressen. Särskilt högern har valt
att slåss för de utländska bolagens sak.
Frågan tillhör nämligen de grundläggande
principiella och politiska frågor
som statsministern talade om härom -

dagen apropå högerns mening om den
s. k. offentliga sektorn. Vilken roll man
skall tilldela den sektorn beror inte
bara på socialpolitiken och skolreformerna.
Den viktigaste delen av striden
mellan arbetarpartierna å ena sidan och
framför allt högern på den andra sidan
är om en stat med arbetarmakt skall
utvidga den offentliga sektorn att också
omfatta viktiga delar av näringslivet.
Det har varit det främsta stridsämnet
bl. a. i debatterna om efterkrigsprogrammet,
och det var ingen tillfällighet
att högern sköt in sig framför allt på
frågan om förstatligande av oljehandeln.
Därvidlag bär högern också haft
en sagolik framgång. Egentligen döljer
sig bakom dessa sex utskottsrader en
av de viktigaste politiska segrar som
högern vunnit på många år, och det
kan vara anledning att erinra om hur
detta bär gått till.

Första gången frågan om oljehandelns
förstatligande behandlades i riksdagen
var den saken redan en framträdande
punkt på det dåvarande regeringsprogrammet.
Det fanns en utredning som
klart visade de stora fördelar som ett
förstatligande av oljehandeln skulle
medföra för vårt land och för de svenska
konsumenterna. Som ordförande i
bankoutskottet satt då socialdemokraten
Jansson i Kalix, som hade samma mening
som kommunisterna. Dåvarande
handelsministern Gunnar Myrdal och
även statsrådet Gustav Möller hörde till
dem som ville göra slut på de utländska
bolagens inflytande. Sju år senare vidhöll
utskottet, som också då hade en
socialdemokratisk ledning, att oljehandeln
borde förstatligas. Men man hänvisade
till att saken då var beroende
av regeringens prövning. Den kunde
man lita på, sade man; det behövdes
inte någon påstötning för att göra slag
i saken. Flera medlemmar av den socialdemokratiska
riksdagsgruppen trodde
emellertid inte att det förhöll sig på
det sättet, ty i fjol motionerade socialdemokrater
både i första och andra

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 129

kammaren för att få fart på denna sak.
Men då hade chefskapet i bankoutskottet
redan överlämnats till högern, och
nu gled också motiveringen för avslagsyrkandet
över till rena högerståndpunkten.
Detta hindrar emellertid inte att
det fortfarande inom det socialdemokratiska
partiet finns en stor grupp med
samma mening som vi gemensamt omfattade
när denna sak började att diskuteras.
Det var 31 socialdemokrater
som i första kammaren i fjol stödde
motionärerna. I andra kammaren blev
det ingen rösträkning, men det finns
ingen anledning tro att antalet anhängare
av förstatligande var mindre i
denna kammare.

I år hänvisar man till vad som formellt
skedde i fjol, nämligen beslutet
om avslag på motionerna. Jag vill erinra
om att det gällde socialdemokratiska
motioner i fjol. Utskottet framhåller nu
i sitt utlåtande att det inte har inträffat
något nytt som ger anledning att
ändra på nuvarande förhållanden. Jag
vill vända på frågan och säga: Har det
inträffat någonting som ger anledning
att ändra på den ståndpunkt som oljeutredningen,
regeringsmedlemmar och
bankoutskottet intog i denna fråga från
början?

I verkligheten har det inträffat mycket
under de senaste åren. De utländska
bolagen har ytterligare stärkt sitt inflytande
och tar ut allt större belopp av
de svenska konsumenterna genom en
oskälig prispolitik. Det har vidare inträffat
en mycket uppseendeväckande
skärpning av handelskriget mellan de
kapitalistiska staterna, och i det fallet
sitter också vårt land hårt emellan. Den
officiella svenska ståndpunkten är att
vi skall hålla fast vid vår nationella
självbestämmanderätt och utforma vår
handel så som det bäst passar svenska
intressen. Men därvidlag är det ett svårt
hinder att Sveriges oljehandel i så hög
grad dirigeras från utländska bolagskontor.
De svenska distributörerna är
bara bulvaner åt de utländska bolagen.

Förstatligande av oljehandeln

De är bundna till händer och fötter av
de utländska bolagens monopolkontrakt
och har ingen egen bestämmanderätt.
De utländska oljebolagens prisdiktatur
och påtryckningar omfattar för övrigt
inte heller bara oljeprodukterna utan
får, som jag redan tidigare sagt, mycket
allvarliga återverkningar också på andra
håll. Jag skulle kunna nämna exempel
från Sverige, men just nu är det
engelska näringslivets situation ett bra
exempel på hur hänsynslöst de utländska
oljebolagen använder sin makt för
att tillgodose egna intressen.

Det bär alltså inträffat mycket som
ytterligare stärkt argumenten för att
staten skall bestämma över oljehandeln.
Jag kan från dessa utgångspunkter inte
förstå hur utskottet kan göra gällande
att det inte bär inträffat någonting som
ger anledning att ändra den negativa
ståndpunkt utskottet intog i fjol. Det
förhåller sig på alldeles motsatt sätt.

Jag hemställer därför, herr talman,
om bifall till motionen nr 190.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det är stora frågor som
har tagits upp i flera kommunistmotioner,
vilka hänskjutits till behandling
av bankoutskottet. Den fråga vi
nu behandlar är inte heller någon liten
fråga. Den har, som påpekats av motionärerna,
flera gånger tagits upp i
både statliga utredningar och socialdemokratiska
motioner. Det är alltså
inte bristen på uppmärksamhet utan
kanske snarare frågans storlek som
gjort att man bär tagit litet försiktigt
på den under gångna år.

Motionären frågar om det under senare
år har inträffat något som kan
vara av intresse ii detta sammanhang.
Ja, man kan knyta an till vad motionären
själv nämner i motionen om den
ryska oljan. Svensk industri har ju med
stor beredvillighet tagit emot den ryska
oljan, eftersom den för närvarande
säljs till lägre priser än annan olja. En
av de största svenska kapitalisterna har

5 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 12

130 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Förstatligande av oljehandeln

omfattande östhandel på sitt program,
och den avser både olja och annat.
Jag hoppas att det inte kommer några
förslag om att dennes företag skall förstatligas,
så att den östhandeln minskar.

Från svensk industris sida har man
också visat intresse för utvecklingen
under senare tid beträffande de rörledningar,
som det här talats om. I det
sista anförandet i den föregående frågan
talades om banken som låg bakom
Cellulosabolaget. Om jag får använda
ett liknande uttryckssätt, skulle jag vilja
säga — jag vet inte hur rätt det är
— att Skandinaviska banken med sitt
intresse för de ryska oljeledningarna
genom det företag, där banken har ett
visst intresse, underlättar oljeexporten.
Om dessa rör vore avsedda för naturgas
i stället för olja, så betydde det ju
bara att den ryska industrien finge
motsvarande kapacitet ledig att sätta
in på oljan. Så nog har den svenska
industriens insats här betydelse för den
Tyska oljans expansion västerut. Om
jag inte missminner mig, arbetar 20
procent av den svenska industrien med
rysk olja. Det är en relativt hög siffra,
om man jämför med Italien och Tyskland.
Den tyska siffran bär varit 7 procent
och den italienska 13 procent,
men jag tror, att man i Italien kommit
upp till nära 20 procent under senare
tid. Vi är alltså i gott sällskap med
borgerligt styrda länder när vi ökar
den ryska oljans marknad i detta land.
Detta har bidragit till att andra oljekoncerner
också håller låga priser.

Så länge vi inte behärskar oljekällorna
skulle ett förstatligande av oljehandeln
knappast vara till någon hjälp
för oss för att undvika monopolpriserna.
De som har hand om oljekällorna
sätter ju de priser från vilka vi har
att utgå. Något hinder för att köpa den
ena eller den andra oljan finns f. n.
inte, utan det går att ta vara på den
ökade konkurrens som existerar. På
den punkten måste alltså motionärerna
ha gjort en felbedömning när de talar

om denna extra beskattning. Det finns
möjligheter att få ett lägre pris om man
tar vara på konkurrensmöjligheterna.

En annan sak som tillkommit på senare
tid är att OK, som till 80 procent
ägs av Kooperativa förbundet, har byggt
ut sin kapacitet kraftigt. Det är ju detta
som motionärerna efterlyser. Motionärerna
säger att de svenska distributörerna
är bulvaner för de utländska
ägarna och att de inte har någon egen
bestämmanderätt. Jag skulle vilja säga
att det är de utländska bolagen som
inte har någon bestämmanderätt. De
svenska distributörerna är inga bulvaner,
ty det är inget som de skyler på
denna punkt.

Det är riktigt som det står i motionen,
att det förekommer en viss skatteflykt.
Det går nämligen inte för de
svenska taxeringsmyndigheterna att ta
reda på vart pengarna tar vägen i de
internationella oljekoncernerna och hur
dessa sätter priser och royalties. Dtet
underliga är att de flesta oljebolagen
med en omsättning på 300—400 miljoner
kronor går med en mycket blygsam
vinst och i en del fall med ett par
hundra tusen kronor i förlust. Det är
nästan så att man tycker synd om oljebolagen.
I den mån det är möjligt att
finna andra vägar att beskatta oljebolagen
så är det skäl att försöka göra
det. De som sysslar med detta vet att
man i andra länder, där man inte offentliggör
bolagens skatter, har lyckats
förhandla med oljebolagen och få ut
.skatter som det inte tycks vara så lätt
att ta ut här i landet.

När utskottet säger nej till detta utredningsförslag,
betyder detta alltså
inte att utskottet anser att allting är
väl beställt inom oljehandeln. Det finns
tendenser som är värda att uppmärksamma.
Skatteflykten aktualiserade jag
själv för ett par år sedan. I motionen
sägs också att när den privata industrien
i Stenungsund investerar ett par
hundra miljoner kronor så får samhället
investera en halv miljard. Såvitt jag

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 131

vet var det jag som först gjorde de beräkningar
som motionärerna använder
sig av. Jag har därför naturligtvis inte
några invändningar att göra mot motionen
på den punkten, utan det är
andra skäl som gör att bankoutskottets
majoritet inte anser sig kunna tillstyrka
det förslag om utredning som läggs
fram.

Det är inga oväsentliga frågor som
tagits upp, men läget bär förändrats en
del. Det betyder inte att denna sak
skall vara avsågad för framtiden. Frågan
bör följas med uppmärksamhet
från statsmakternas sida. Detta gäller
särskilt den kemiska industriens utveckling.
Vi skall inte bara vänta på att de
utländska oljebolagen skall bygga upp
en kemisk industri åt oss. Tyvärr får
vi nog konstatera att den kemiska industri,
som vi själva skulle ha kunnat
bygga upp med oljan i Svenska skifferoljebolaget
som bas alltför länge har
kört i förlegade former. Man har inte
ställt om tillverkningen till den effektiva
kemiska industri som det borde
ha funnits möjligheter att skapa. Jag
har i många andra sammanhang förordat
en annan ansvarsfördelning i den
statliga delen av näringslivet. Jag vill
att den skall skötas effektivare och drivas
i mera affärsmässiga former. Den
statliga delen av näringslivet bör kunna
hänga med i utvecklingen bättre.

Men dessa ting får drivas i andra
former än dem som motionärerna här
hänvisar till. Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till bankoutskottets hemställan.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag känner också till
att herr Hagnell i andra sammanhang
har ådagalagt stort intresse för att öka
statens inflytande över näringslivet. Jag
har läst hans reservation i utredningen
om statens företagsformer och vet ungefär
vad det är han syftar på. Jag har
mycket stora sympatier för den linjen,

Förstatligande av oljehandeln

men jag kan inte förstå hur herr Hagnell
kan få de ståndpunkterna att stämma
överens med den avvisande hållning
som han i alla fall medverkat till i utskottet.
Det är en totalt negativ hållning
till frågan om att skaffa staten ökat inflytande
över oljehandeln.

Nu tar herr Hagnell själv upp en fråga
av allra största betydelse i detta sammanhang,
vilken vi för övrigt också har
berört i motion, nämligen frågan om att
skapa en ny statlig industri, grundad på
oljan som råvarubas, en petrokemisk
industri. Vi har väckt en motion om den
saken i riksdagen men tyvärr inte fått
sådan medverkan att vi kunnat intressera
statsmakterna för att på detta område
konkurrera med de privatbolag
som har etablerat sig i branschen. Det
skulle ha kunnat göras med mycket stor
framgång, men det förutsätter också att
staten skaffat sig möjligheter att bryta
de utländska oljebolagens monopol på
den svenska marknaden.

Denna fråga får inte anses slutdebatterad,
säger herr Hagnell, och det vill
jag livligt instämma i. Men jag förstår
inte hur vi skall få någon rätsida på det
hela, hur vi skall få det att gå vidare,
om man vid varje tillfälle, när socialdemokratiska
och kommunistiska motionärer
försöker driva på, säger att
denna sak skall vi inte göra något åt
nu. Den inställningen har man haft i
nära 20 år. För många år sedan hänvisade
nian till att det här ordnade nog
regeringen; det hela vore beroende av
regeringens prövning, hette det. Men när
kommer regeringen att göra någonting,
om det inte blir någon form av opinionsyttring
från riksdagens sida?

Herr Hagnell har förtjänstfullt bidragit
med ytterligare exempel på hur berättigat
det är att vidta åtgärder mot de
utländska oljebolagens inflytande och
inte minst mot deras metoder att undandra
sig beskattning här genom skatteflykt
och många andra liknande ting.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.
5* — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 12

132 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Förstatligande av läkemedelsindustrien

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Förstatligande av läkemedelsindustrien

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckt motion om
förstatligande av läkemedelsindustrien.

I en inom andra kammaren väckt, till
bankoutskottet hänvisad motion, nr 441,
av fru Rijding m. fl., hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställde om utredning i syfte att förstatliga
läkemedelsindustrien även för
att genom en statlig svensk läkemedelsindustri
förse utvecklingsländerna med
livsviktig medicin till självkostnadspris.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 441 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RYDING (k):

Herr talman! I remissutlåtandet från
Läkemedelsindustriföreningen, vilken
förening ju omfattar de stora läkemedelsindustrierna
i landet, d. v. s. AB
Astra, AB Bofors Nobelkrut, Draco, AB
Ferrosan, AB Hässle, AB Kabi, AB Leo,
AB Pharmacia och AB Recip, säger man
att den primära reaktionen inför vår
motion i denna fråga om utredning i
syfte att förstatliga läkemedelsindustrien
är att motionen inte redovisar
någon som helst grundval för denna
åtgärd. Till detta ber jag att senare få
återkomma. Jag vill först för mitt eget
och mina medmotionärers vidkommande
uttala, att vår primära reaktion inför
en del remissvar, inte minst det
från Läkemedelsindustriföreningen, är
att det måtte ha varit en förfärligt ömtålig
tå vi trampat på, ty är det något
som inte är som det skall vara och man

irriterar det så gör det ont, och detta
tar sig sådana uttryck som kan utläsas
ur nämnda remissvar, i vilket man förfasar
sig över »tillgreppet av den privata
industrin» och ber att denna industri
»måtte tillerkännas ett normalt mått
av arbetsro».

Denna reaktion från läkemedelsindustriens
sida är rätt förklarlig. Man vill
inte gå med på att det nuvarande systemet
skulle innebära några som helst
avigsidor, och det är också naturligt,
då förtjänsten är god: det lönar sig i
högsta grad att tillverka och försälja
läkemedel i Sverige i dag.

Den icke obekante Karl-Axel Sjöblom,
som gjorde ett uppmärksammat program
i TV om läkemedelsindustrien, skriver
i nr 7 i tidningen Vi av den 16 februari
i år, att han hade riktat frågan om lönsamheten
till en av förgrundsmännen
inom svensk läkemedelsindustri. Denne
hade då skrattande frågat: »Läser herrarna
på Sveriges Radio inte börsnoteringarna?»
Man anser alltså på det
hållet att om lönsamheten är god så är
allting bra. Av remissvaren framgår också
att det finns nyktrare bedömare av
frågan, som pekar på att en starkt ökad
kommersialisering av den internationella
läkemedelsindustriens verksamhet
i vissa fall har fått otillfredsställande
följer och att även den svenska läkemedelsindustriens
utveckling inrymmer
vissa mindre goda drag. Jag syftar här
bl. a. på vad medicinalstyrelsen och föreståndaren
för statens farmacevtiska
laboratorium, professor Hellberg, säger
i sina remissyttranden.

När vi köper läkemedel bryr vi oss
många gånger inte om priset, utan det
gäller först och främst att bli frisk, och
att döma av priserna ser det ut som om
läkemedelstillverkarna utnyttjat denna
situation. Inte heller kan vi påverka
vilka mediciner vår läkare skriver ut
åt oss.

Det tidigare omtalade TV-programmet
var ett beskt piller och ställde bl. a.
prisfrågorna i blixtbelysning. När läke -

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 133

medelstillverkarna hämtat sig någorlunda,
gjorde man påtryckningar och fick
ett nytt program i frågan. Men inte heller
detta nya program gav uttryck för
något annat än att prisbildningen är fri
och okontrollerad och att samma läkemedel
hos olika tillverkare kan ha högst
varierande pris. Inte heller i det andra
programmet framkom något som tydde
på att tillverkarna var beredda till någon
självsanering av de påtalade missförhållandena
i detta avseende.

En prisskillnad på upp till 100 procent
på vanliga likadana varor vore
otänkbar, men för läkemedel går det.
Enbart för de läkemedel som rabatteras
genom sjukförsäkringen och som alltså
köpes på recept betalar staten för nästa
budgetår 150 miljoner kronor, och därtill
kommer samhällets kostnader för
sjukhusmedicin. Man tycker att staten
skulle ha all anledning att mycket mera
intressera sig för detta prisproblem.

Produktion för profit i stället för produktion
efter behov förutsätter ju reklam,
och läkemedelsfirmornas reklamflora
är på väg att svämma över sina
bräddar. 52 kg läkemedelsreklam sändes
förra året till stockholmsläkarna.
Med denna uppgift som utgångspunkt
skulle det röra sig om cirka 350 ton reklam
till Sveriges läkarkår på ett år. Det
kanske inte är den lämpligaste enheten
att mäta en läkares arbetsbörda i -— men
den säger i alla fall ganska mycket. Detta
är bara en del av reklamen, nämligen
den till läkaren, sedan tillkommer reklamen
direkt till konsumenterna i form
av stort upplagda annonskampanjer: för
tabletter som lätt löses i vatten, för likadana
tabletter som inte behöver lösas i
vatten o. s. v.

Trots förnekande från professor Werkö
i senaste TV-programmet av att någon
överkonsumtion av läkemedel skulle
förekomma i Sverige, skrev bl. a. redan
år 1955 doktor Gustaf Mylirman i Svenska
Dagbladet att man vad de populära
vitaminpreparaten angår får vara tacksam
om så mycket som en procent av

Förstatligande av läkemedelsindustrien

nedlagt kapital gör någon medicinsk
nytta. Utvecklingen på reklamens område
har sedan dess gått framåt med
stora steg — allting skall man kunna
sälja med mördande reklam, så också de
olika fabrikernas många gånger mer
eller mindre värdelösa preparat.

I dessa reklamkampanjer kommer ju
hela kedjan av olika slags reklammakare
in i bilden — ju skickligare reklammän
en firma kan få tag på, desto
större chans har man, att de för reklam
utlagda pengarna skall ge hundrafalt
igen. Men förutom de höga kostnaderna
kommer enligt mitt förmenande en annan
sida in i bilden. Det är inte ett litet
antal människor som i dag sysslar med
läkemedelsreklam: det är han eller hon
med idéerna, layoutmannen, tecknaren
och många fler. Det är en helt imponerande
apparat. Alla dessa människor
skulle kunna göra sin insats i samhället
där den bättre behövdes — i stället för
att sitta och rita gubbar som äter vitaminpiller
eller hoppar bock kunde man
ju låta denna arbetskraft verkligen få
göra en insats inom den riktiga sjukvården,
som i dag ropar efter arbetskraft.

Men tablettmaskinerna går för högvarv
ute i landet — en del äter tabletter
vid minsta tecken till snuva eller
huvudvärk, andra äter tabletter för att
inte få ont i huvudet o. s. v. Produktionen
får inte stanna av, den måste öka
och följden blir nya preparat eller variationer
av de gamla, ty vinstmarginalerna
skall redovisas för aktieägarna.

Det viktigaste i sammanhanget: människan,
patienten, de sjuka och de ännu
inte sjuka glöms gärna bort av herrar
reklammän och försäljningschefer som
alltmer får ta ledningen.

Enligt medicinalstyrelsens remissvar
har man från dess sida vid upprepade
tillfällen för industrien påtalat behovet
av en mera informativ och saklig
reklam. Detta har tydligen läkemedelsindustrien
mycket dåligt beaktat.

Professor Hellberg, som är förestån -

134 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Förstatligande av läkemedelsindustrien

dare för statens farmacevtiska laboratorium,
anser i sitt remissvar bl. a.
att ett statligt tillverkningsmonopol på
läkemedel skulle innebära vissa besparingar
i fråga om själva den tekniska
tillverkningen samt i fråga om reklamen,
och i en artikel i Svenska Dagbladet
av den 14 innevarande månad
säger professor Hellberg på tal om läkemedlets
långa väg från uppfinnaren
till patienten via tillverkaren, försäljaren,
läkaren: »Tyvärr kan man inte
helt utestänga okunnighet, tanklöshet
eller överdriven ekonomisk vinningslystnad
från alla dem som ingår i dessa
led. Därför har samhället fått träda
in som medansvarig i läkemedelshanteringen.
» Detta sistnämnda syftar
på den nya läkemedelsförordningen,
som skall träda i kraft den 1 januari
nästa år. Ja, här får staten träda in.
Men vinsterna på tillverkningen — och
det rör sig inte om blygsamma belopp
-— skall stanna hos aktieägarna i den
privata läkemedelsindustrien och tagas
från konsumenter och från staten.

Mängden av likadana eller liknande
preparat är också så stor att det finns
ett stort synonymlexikon bl. a. för att
apotekspersonalen inte skall bli alldeles
förvillad.

Beträffande kontrollen säger tillverkarna,
att man väl känner till hur
sträng den svenska statens kontroll på
läkemedel är. Man är därför ytterst
noga med att prova ett nytt läkemedel,
innan man ansöker om registrering.
Detta betvivlar jag inte alls. Men trots
detta är det knappt 300 av de 450 ansökningar,
som årligen statens farmacevtiska
laboratorium får in för registrering,
som beviljas, och av dessa
knappa 300 är det bara ett hundratal
som rymmer några nyheter.

Naturligtvis innebär ett förstatligande
av läkemedelsindustrien ingen garanti
för att tragedier inte kan komma
att återupprepas till följd av ett läkemedels
biverkningar. Jag tror också att
man har noggrann kontroll inom de

stora privata läkemedelsfabrikerna, men
det måste noteras, att det inte är humanitära
skäl, som avgör privatföretagens
handlande, utan det är kallt
företagsekonomiska. Det är helt enkelt
en dålig affär att släppa ut ett preparat
som inte bestått proven.

I fråga om för u-länderna behövlig
medicin är det väl i alla fall så, som
vi angivit i vår motion, att dessa länder
inte har ekonomiska medel att
köpa tillräckligt av den dyra privattillverkade
medicin, som de så väl behöver,
och att Sverige genom att tillhandahålla
prisbilligare läkemedel från
ett statligt läkemedelsföretag också här
kunde göra en stor internationell insats.
Och Sveriges hjälp till u-länderna
måste väl också ökas avsevärt, om man
för samma summa pengar kunde sända
mycket större mängder medicin än
vad som nu är fallet.

Herr talman! Jag delar inte utskottets
mening att man bl. a. måste avvakta
erfarenheter av en tids tillämpning
av den nya läkemedelsförordningens
bestämmelser — som inom parentes
sagt inte träder i kraft förrän den
1 januari nästa år —- innan man företar
sig något. Jag noterar dock med
tillfredsställelse att man från utskottets
sida säger, att man med uppmärksamhet
följer utvecklingen inom denna
industri.

Vad man har att vinna på att få till
stånd ett förstatligande av läkemedelsindustrien
är bl. a. konkret följande:

1. Man får en planmässigt ledd produktion
av läkemedel, som inriktar sig
efter behovet och inte har profitintresset
som främsta drivfjäder.

2. Man får en sanering av den vildvuxna
djungel av synonympreparat
som nu finns.

3. Det måste vara lättare att kontrollera
ett statligt företag än att som
nu kontrollera 200 privatägda.

4. Den översvämmande reklamen
kan ersättas med saklig information

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 135

som kontinuerligt skulle kunna inflyta
i facktidskrifterna.

5. Alla dessa människor som sysslar
på de stora reklamavdelningarna —
som sysslar med improduktiv verksamhet
— kan friställas och sättas in i
vårt samhälle på uppgifter där de bättre
behövs.

6. Man kan också göra en större insats
för u-länderna i enlighet med vad
vi anfört i motionen.

Att man från de privata läkemedelsfirmornas
sida nu reagerar så våldsamt
är förståeligt — man anar det
värsta och man är inte så fantasilös,
att man inte mycket väl kan tänka sig
hur det skulle komma att gå, om vi
t. ex. fick en statlig läkemedelstillverkning
i landet och om då alla statliga
institutioners läkare liksom inte minst
våra sjukhus uteslutande använde sig
av dess produkter. Till den saken kan
vi emellertid återkomma senare i ett
annat sammanhang och på annat sätt.

Herr talman! Med vad jag anfört ber
jag att få yrka bifall till motion nr 441
i denna kammare.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr BROBERG (fp):

Herr talman! Fru Rydings motion
har ju i motsats till de föregående kommunistmotionerna
blivit mycket utförligt
behandlad. Det föreligger en hel
del remissyttranden i frågan och av
alla dessa yttranden framgår ganska
klart bl. a. den roll som forskningen
här spelar i avseende på både utveckling
och pris och den roll som tillverkningsvolymen
spelar i vissa företag
när det gäller priserna. Av remissyttrandena
framgår även den betydelse
som informationen till läkarna har i
dessa frågor. Vad som närmast föranledde
mig att begära ordet var att jag
ville ange några kompletterande syn -

Förstatligande av läkemedelsindustrien

punkter till de yttranden som finns i
bankoutskottets utlåtande.

Om man skall eftersträva en nyanserad
bedömning av läkemedelsindustrien,
kan det vara skäl att göra en indelning
å ena sidan i fabrikationsförfaranden
för tillverkning av de ingredienser som
ingår i läkemedel, de s. k. bulkvarorna,
samt å andra sidan i den beredningsmässiga
tillverkning som avser att
överföra läkemedlet i den form i vilken
det skall saluhållas. Läkemedel kan
ju saluhållas i form av tabletter, salvor,
lösningar etc. Dessa båda grenar
av läkemedelsindustrien arbetar under
vitt skilda förutsättningar.

När det gäller bulkvarorna har tillverkarna
säkerligen hård konkurrens
från utlandet. Som regel är den svenska
konsumtionen för liten för att man
skall få den tillverkningsvolym som en
rationellt lönande tillverkning kräver.

De svenska produkterna måste därför
även kunna avsättas på världsmarknaden,
och det sker i konkurrens med
tillverkare i andra länder. Svensk industri
kan ingalunda ta ut monopolpriser
vid export till u-Iänderna, vilket
tycktes föresväva fru Ryding. Denna
export kräver även en tekniskt betonad
försäljningsorganisation i vederbörande
land. Jämförd med exporten
av cellulosa, papper och verkstadsprodukter
är naturligtvis den svenska läkemedelsexporten
av blygsamt format,
men det bör påpekas att den inte är
oväsentlig för de samhällen där läkemedelsindustriernas
anläggningar finns.

Det kan i detta sammanhang vara
skäl att erinra om en utredning som
för några år sedan gjordes av industriens
utredningsinstitut. Man sökte i
denna analysera möjligheterna till en
utbyggnad av den svenska kemiska industrien.
Denna industri är som regel
mycket kapitalkrävande, men å andra
sidan utmärker den sig för ett mycket
högt förädlingsvärde per anställd. En
högt utvecklad och starkt utbyggd kemisk
industri är därför även en av de

136 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Förstatligande av läkemedelsindustrien

grundpelare på vilka man kan bygga
ett höglöne- och välståndssamhälle. Ett
av de områden där industriens utredningsinstitut
ansåg förutsättningarna
för en svensk insats vara relativt goda
var just inom läkemedelsindustrien.

De svenska forskningsresurserna
inom olika grenar av den kemiska industrien
är självfallet begränsade och
mycket mindre än de som finns tillgängliga
i de ledande industriländerna.
I samband med en industriell utveckling
sker emellertid ofta en koncentrering
av resurserna till starkt avgränsade
områden, och utvecklingen har
visat att vi på detta sätt har möjligheter
att göra oss gällande. Av de faktorer,
som kan väntas underlätta utbyggnaden
av en svensk läkemedelsindustri,
kan framhållas — såsom också
ofta har skett — att den svenska
medicinska forskningen och den praktiska
sjukvården ligger på en hög nivå.

När det gäller den industriella utvecklingen
inom ett område är självfallet
de naturliga förutsättningarna betydelsefulla
men icke helt utslagsgivande.
Genialiska uppfinningar, framstående
forskarinsatser, värdefulla industriella
rön kan skapa framgångsrika
industrier även om några speciellt
gynnsamma förutsättningar i övrigt inte
är för handen. Men det bör tilläggas
att endast om ett område ligger öppet
för insatser utöver det normala av enskilda
eller av grupper, kan man förvänta
ett gott resultat.

De resurser som inom vårt land kan
disponeras för läkemedelsindustriens
utveckling är begränsade. Men vårt problem
på detta liksom på övriga områden
är frågan om hur man skall kunna
tillgodogöra sig dessa begränsade resurser
på ett effektivt sätt. I det avseendet
bär de privata företagen större förutsättningar
än staten; utvecklingen
icke minst inom det industriella området
har givit otaliga exempel på detta.

Att läkemedelsindustrien får förbli i
enskild ägo är därför även en grund -

förutsättning för den expansion på området
som man i övrigt kan hoppas på.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Frågan om förstatligande
har berörts i en annan motion, som
vi nyss behandlade. Jag kanske kan få
anknyta ett ögonblick till den, innan
jag går över till den motion som debatten
nu gäller.

Herr Nilsson i Gävle kritiserade nyligen
koncentrationstendenserna inom
den privata svenska cellulosakoncernen.
Man koncentrerar där på ett alltför
hårt sätt, framhöll han. Fru Ryding
har nu föreslagit att vi skall koncentrera
tvåhundra företag till en fabrik för
att verksamheten skall bli lättare att
kontrollera. Det är en ganska kraftig
koncentration, som skulle betyda att
sysselsättningen inom läkemedelsindustrierna
i Södertälje, Bofors, Hälsingborg,
Uppsala och Stockholm och på
andra håll skulle förläggas till en av
dessa orter för att kontrollen skall bli
lättare. Bakom detta förslag döljer sig
nog en annan ideologi än den som herr
Nilsson i Gävle gav uttryck åt när han
talade om cellulosakoncernen.

Vi kan emellertid lämna den sidan
av saken. Utskottet har i sitt utlåtande
inte sagt att allting är bra. Det har inte
funnits anledning för det. Utskottets
huvudyrkande är att statsmakterna,
med hänsyn till de speciella krav på
kontroll som måste ställas på läkemedelsindustriens
produkter och med tanke
på läkemedelskostnadernas betydelse
inte minst från socialförsäkringssynpunkt,
med uppmärksamhet skall följa
utvecklingen inom denna industri.
Utskottet hemställer med detta att motionen
icke skall föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Så sent som i höstas var frågan om
kontroll uppe till behandling i riksdagen
i samband med den nya läkemedelsförordningen.
Andra lagutskottet

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 137

gjorde då ett uttalande, som har citerats
i bankoutskottets utlåtande. Det sägs där
att »exporten och forskningsarbetet inte
skulle kunna omhuldas på samma sätt
inom ett statligt företag» som inom enskilda.
Jag vet inte om vi har anledning
att stanna vid ett sådant problem, men
motionärerna har framställt önskemål
om ökad export till utlandet genom statliga
företag. Jag kan bara med beklagande
konstatera att det statliga företag
som finns och som bedriver en utmärkt
och högkvalitativ medicinsk tillverkning,
nämligen statens bakteriologiska
laboratorium, varken har någon
försäljningschef, någon exportchef eller
någon reklamchef. Ingen utåtriktad
verksamhet över gränserna förekommer
heller.

Att förstatliga en industri när man
inte ens har lärt sig att ta hand om det
företag man redan har kan knappast leda
till bättre resultat. Det var väl också
meningen bakom andra lagutskottets
yttrande. Tyvärr måste jag ge utskottet
rätt. Ett statligt företag borde kunna
skötas på ett bättre sätt. Forskningen kan
man klara med goda resultat, men försäljnings-
och reklamsidan har man försummat.
Andra företag sätter in folk på
reklam och försäljning och får sina produkter
sålda, men den statliga verksamheten
är alltför byråkratiskt reglerad,
och utbyggnaden av laboratorierna sker
därför i mycket långsam takt. Staten
horde sköta sitt företag bättre och därigenom
skaffa sig en ökad andel av marknaden.

I motionen påpekas bl. a. önskvärdheten
av att läkemedel inte släpps ut
innan de prövats noggrant. Vi måste
konstatera att även om vi skulle förstatliga
hela den svenska läkemedelsindustrien,
skulle vi inte därmed få kontroll
över hela läkemedelskonsumtionen, eftersom
majoriteten av läkemedlen tillverkas
i utlandet. Frågan om kontroll
kan alltså icke gälla bara den inhemska
tillverkningen. Vi har nyligen haft ett
flagrant exempel på att kontrollen be -

Förstatligande av läkemedelsindustrien

höver omfatta även utländska läkemedel
till vilka den svenska forskningen
icke har frambringat några motsvarigheter.

Kontrollfrågan måste alltså särskiljas
från ägandefrågan. Kontrollkravet bör
också bättre kunna tillgodoses i framtiden
än hittills med hjälp av den nya
läkemedelslagstiftning som riksdagen
nyligen antagit. Likaså ingår det i medicinalstyrelsens
uppgifter att i fråga
om prissättningen, ett område som också
beröres i motionerna, företa en prövning
med hänsyn till skäligheten. Givetvis
skall även frågan om läkemedlens
ändamålsenlighet granskas av medicinalstyrelsen.

Det förhållandet att ett och samma
läkemedel saluföres under många olika
namn är inte något som kan avhjälpas
genom att 200 företag koncentreras till
en enda fabrik här i landet. De utländska
fabrikanterna använder också skilda
benämningar på sina preparat, och
så länge importen är fri måste vi nog
använda ett synonymlexikon när det
gäller läkemedlen. För att komma ifrån
den saken skulle vi behöva reglera importen
av läkemedel, men det tillhör ju
inte dagens framställning, som gäller ett
förstatligande av läkemedelsindustrien.

Jag har redan citerat bankoutskottets
slutord om att allt inte är väl beställt
på läkemedelstillverkningens område.
Även i de remissyttranden som avgivits
av föreståndaren för statens farmacevtiska
laboratorium och medicinalstyrelsen
påpekas behovet av ytterligare åtgärder
på området, även när det gäller
reklamen. Man har också framhållit att
det behövs en samverkan med andra
länder för att kunna lösa en del problem
inom vårt land som rör läkemedelskontrollen
och forskning. Ett sådant
internationellt samarbete sträcker sig
långt utöver den fråga om äganderätten
som motionärerna här tagit upp.

Med hänsyn till de synpunkter bankoutskottet
anfört i sitt utlåtande, inte
minst de avgörande ord som utskottet

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

138 Nr 12

Förstatligande av läkemedelsindustrien

på slutet säger om att statsmakerna bör
med uppmärksamhet följa frågan om läkemedelsindustriens
och läkemedelskostnadernas
utveckling på grund av
den stora samhällsekonomiska roll som
dessa faktorer spelar, hemställer jag om
bifall till utskottets yrkande.

Herr NILSSON i Gävle (k) :

Herr talman! Jag har alltid känt herr
Hagnell som en mycket saklig person
och jag tror inte att han har lämnat
denna saklighet bakom sig. När vi talade
om äganderätten till LKAB-aktierna och
det förhållandet att de borgerliga partierna
ville sprida dessa aktier på enskilda
händer, så framhöll herr Hagnell
att den största spridningen av äganderätten
uppnås genom att samhället äger
aktierna. Om vi nu föreslår att samhället
skall överta en industri, betyder det
alltså inte någon koncentration i den
meningen att äganderätten blir samlad
på ett håll, utan i stället att de många
kommer att äga företaget. Och om herr
Hagnell tidigare varit anhängare av den
uppfattningen, bör han väl också vara
det i dag.

I övrigt vill jag göra en saklig rättelse.
Kommunisterna har icke föreslagit
ett förstatligande av Svenska Cellulosaaktiebolaget,
utan endast en utredning
i syfte att skydda samhället och
de anställdas intressen när det gäller
SCA. Men om denna utredning skulle
visa att det var nödvändigt med ett
förstatligande, fick man naturligtvis lov
att ta upp dem frågan.

Det förhåller sig alltså inte precis så
som herr Hagnell nyss framställde
saken.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Herr Broberg var tydligen
betänksam mot ett förstatligande
av läkemedelsindustrien därför att den
i vissa fall är förenad med andra industrier
— det gäller exempelvis Boforsföretaget.
Men vi har ingenting emot att

också förstatliga krigsmaterielindustrien.
Då slår vi två flugor i en smäll.

Sedan har det påståtts att någon expansion
inte skulle vara möjlig, om
den privatägda läkemedelsindustrien
blev statlig. Varför skulle ingen expansion
vara möjlig i ett statligt företag?

, Herr Hagnell sade också att vi bär
kräver koncentration till ett enda företag,
men det har vi aldrig sagt. Jag kan
mycket väl tänka mig att fabriken i Södertälje
kan ligga kvar där, men att
den inte skall vara privatägd utan att
staten skall ha äganderätten. Efter vad
herr Hagnell säger är det utomordentligt
bra läkemedel som tillverkas vid
statens bakteriologiska laboratorium,
trots avsaknaden av reklam- och försäljningschefer,
och det bekräftar ju bara
riktigheten av de synpunkter vi framfört.

Vad slutligen angår de läkemedel som
vi köper från utlandet, så är det givet
att vi måste utöva kontroll över dem.
Det är ju en fråga som på ett fruktansvärt
sätt har aktualiserats genom de
tragedier som läkemedlet neurosedyn
har åsamkat — men det läkemedlet har
tillverkats här i landet av det svenska
företaget Astra i Södertälje på licens.

Jag anser fortfarande, att liksom sjukvården
och folkhälsan här i landet är en
samhällelig angelägenhet så måste också
läkemedelstillverkningen bli det en
dag, och den dagen får inte ligga så
långt borta.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10

Föredrogs vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 139

om lagändringar i syfte att öka åldringarnas
trygghet till liv och egendom,

nr 10, i anledning av väckt motion angående
omprövning av bestämmelserna
rörande affischering, samt

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Det statliga stödet åt barnfamiljer

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
om det statliga stödet åt barnfamiljer.

I följande tretton inom riksdagen
väckta motioner hade yrkanden angående
det statliga stödet åt barnfamiljer
framställts, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 171
i första kammaren av herr Wärnberg
m. fl. och nr 201 i andra kammaren av
fru Holmqvist m. fl. om extra barnbidrag
till vissa ensamstående föräldrar,

2) de likalydande motionerna nr 375
i första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 447 i andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. om höjning av de allmänna
barnbidragen,

3) de likalydande motionerna nr 451
i första kammaren av fru Hamrin-Thorell
och fröken Nordström samt nr 544
i andra kammaren av fröken Elmén och
fru Gärde Widemar om utredning rörande
allmänna vårdnadsbidrag,

4) de likalydande motionerna nr 537
i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. och nr 658 i andra kammaren av
herr Hedlund m. fl. om höjning av de
allmänna barnbidragen, m. m.,

5) de likalydande motionerna nr 546
i första kammaren av herr Sundin och
nr 662 i andra kammaren av herr Wah -

Det statliga stödet åt barnfamiljer

lund m. fl. om barnbidrag till ensamstående
barnförsörjare,

6) de likalydande motionerna nr 549
i första kammaren av herr Åkerlund
och nr 664 i andra kammaren av fröken
Wetterström m. fl. om vissa åtgärder till
stöd för barnfamiljer, m. in., samt

7) motionen nr 661 i andra kammaren
av fru Ryding m. fl. om höjning av de
allmänna barnbidragen.

Motionerna under 1), 2), 3), 5) och 7)
hade i sin helhet hänvisats till lagutskott.
Motionerna under 4) hade hänvisats
till lagutskott såvitt de anginge höjning
av de allmänna barnbidragen och
de allmänna studiebidragen samt i övrigt
till statsutskottet. Motionerna under
6) hade i vad gällde kompensationsbidrag
till barnfamiljer och tilläggspensioneringen
hänvisats till lagutskott samt
i övrigt till statsutskottet. I den mån motionerna
hänvisats till lagutskott hade
de tilldelats andra lagutskottet. Motionerna
under 6) komme, såvitt de avsåge
tilläggspension, att behandlas av
utskottet i annat sammanhang.

I motionerna 1:171 och II: 201 föreslogs
»att riksdagen måtte besluta att
såsom ett provisorium ensamstående
föräldrar med hemmavarande barn under
16 år och med en sammanlagd familjeinkomst
understigande 8 500 kronor
per år erhåller rätt till ett extra bidrag
motsvarande ett årligt allmänt
barnbidrag».

I motionerna I: 375 och II: 447 yrkades
»att riksdagen måtte besluta om höjning
av de allmänna barnbidragen med
ett hundra kronor per barn och år, att
gälla från och med den 1 januari 1964,
samt

att riksdagen i anledning härav måtte
för sin del besluta följande ändring av
lagen om allmänna barnbidrag:

1 §•

För barn, som är svensk medborgare
och bosatt i riket, skall av allmänna
medel utgå allmänt barnbidrag med 650
kronor om året i enlighet med vad nedan
närmare stadgas.

140 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Det statliga stödet åt barnfamiljer

Allmänt barnbidrag skall---sex

månader vistas i riket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1964.»

I motionerna I: 451 och II: 544 hemställdes
»att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära att tilläggsdirektiv
ges den sittande familjeberedningen
att upptaga frågan om allmänna
vårdnadsbidrag till principiella överväganden».

I motionerna I: 537 och II: 658 hemställdes
bl. a. »att riksdagen måtte

A. 1. besluta att allmänt barnbidrag
fr. o. m. den 1 januari 1964 må utgå med
700 kronor per barn och år och i övrigt
på nu gällande grunder;

B. 1. besluta att allmänt studiebidrag
fr. o. m. den 1 januari 1964 må utgå med
60 kronor per elev och månad och i övrigt
på nu gällande grunder; samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
härför erforderligt författningsförslag».

I motionerna I: 546 och II: 662 hemställdes
»att riksdagen i princip måtte
uttala att ett förbättrat stöd till ensamstående
barnförsörjare bör ges via barnbidragen
samt hos Kungl. Maj :t hemställa
att dylika riktlinjer måtte utformas
inom skatteberedningen».

I motionerna I: 549 och II: 664 begärdes
bl. a. att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, »att en utredning
företages rörande möjligheterna
att ge barnfamiljer, som helt eller delvis
ej kan tillgodogöra sig höjda ortsavdrag
för barnfamiljer, en mot den ej
utnyttjade ortsavdragshöjningen svarande
förbättring».

I motionen II: 661 föreslogs »att riksdagen
för sin del beslutar att från nästa
budgetår höja barnbidragen till kr.
650: — per år och barn».

Utskottet hemställde,

A. 1) att följande motioner, nämligen

a) motionerna 1:375 och 11:447,

b) motionerna 1:537 och 11:658, så -

vitt avsåge yrkandet om höjning av de
allmänna barnbidragen, samt

c) motionen II: 661

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, ävensom

2) att motionerna I: 537 och II: 658,
såvitt avsåge yrkandet om höjning av
det allmänna studiebidraget, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

B. att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

a) motionerna I: 171 och II: 201,

b) motionerna I: 451 och II: 544,

c) motionerna I: 546 och II: 662, samt

d) motionerna I: 549 och II: 664, såvitt
avsåge frågan om särskilda förbättringar
för vissa barnfamiljer,

i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin
mening måtte giva Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet beträffande dessa motioner
anfört, samt

C. att följande motioner, nämligen

a) motionerna I: 171 och II: 201,

b) motionerna I: 451 och II: 544, samt

c) motionerna I: 546 och II: 662,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under B hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet
bland annat följande:

De av utskottet i fjol anförda synpunkterna
torde alltjämt äga giltighet.
Barnfamiljernas problem är för närvarande
föremål för uppmärksamhet inom
ett flertal utredningar, såsom socialpolitiska
kommittén, allmänna skatteberedningen,
familjeberedningen och studiehjälpsutredningen.
Vidare må nämnas
att i årets statsverksproposition föreslagits
sådana utvidgningar av familjebostadsbidragen
att stödet åt barnfamiljerna
icke obetydligt förstärkes. Vid diskussionen
måste även beaktas, att höjningar
av barnbidragen icke får leda
till att andra behövande samhällsgruppers
berättigade krav på samhälleligt
stöd eftersättes.

Vad här ovan anförts har avseende
jämväl å det i motionsparet I: 537 och

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 141

II: 658 framställda yrkandet om höjning
av det allmänna studiebidraget från nuvarande
50 kronor till 60 kronor i månaden.

På anförda skäl avstyrker utskottet i
förevarande motioner, I: 375 och
11:447, 1:537 och 11:658 samt 11:661,
framställda yrkanden om höjning av
de allmänna barnbidragen och studiebidragen.

De i motionerna 1:546 och 11:662,
I: 171 och II: 201,1: 451 och II: 544 samt
1:549 och 11:664 upptagna spörsmålen
ingår i det stora problemkomplexet om
hur samhällets stöd åt barnfamiljerna
skall utformas. Utskottet finner det icke
lämpligt att dessa spörsmål utbrytes till
särskild behandling. I stället torde en
ändamålsenlig lösning främjas genom
att frågorna inordnas i det pågående utredningsarbetet.
Då frågor om kontantbidrag
närmast hör till socialpolitiska
kommitténs arbetsområde, anser utskottet
det lämpligt, att framställningarna
bringas till kommitténs kännedom, att
av denna förutsättningslöst prövas i
samband med andra hithörande problem.
Denna utskottets mening synes
böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

Reservationer hade avgivits
vid utskottets hemställan under A.

I. av herr Enarsson och fröken Wetterström,
vilka ansett

dels att det ovan intagna avsnitt i
utskottets yttrande, som börjar med orden
»De av utskottet» och slutar med
orden »barnbidragen och studiebidragen»
bort ersättas med text av följande
lydelse:

»De av utskottet i fjol anförda synpunkterna
äger alltjämt giltighet. Utan
tvivel kan andra och bättre former tillskapas
för stödet åt barnfamiljerna än
det allmänna barnbidraget. Denna uppfattning
får sägas ha blivit understruken
av riksdagen genom dess beslut
vid 1962 års höstsession om skattelättnader
för ensamma barnförsörjare. Så -

Det statliga stödet åt barnfamiljer

dan skattskyldig åtnjuter nu — förutom
förvärvsavdrag enligt samma regler
som för gift förvärvsarbetande moder
— ett ortsavdrag som är dubbelt så
stort som för ensamstående. En naturlig
konsekvens härav vore att även gifta
barnförsörjare tillerkändes förhöjda
ortsavdrag. Det må också erinras om att
förslag härom framlagts i motioner till
årets riksdag (1:365 och 11:434). Utskottet,
som saknar anledning att närmare
ingå på innehållet i dessa motioner,
vill här endast peka på att den i
motionerna förordade åldersgränsen för
barn såso-ni villkor för åtnjutande av förhöjt
ortsavdrag utgör 18 år.

Det torde härutöver böra uppmärksammas
att barnfamiljernas problem
är föremål för överväganden inom ett
flertal utredningar, såsom socialpolitiska
kommittén, allmänna skatteberedningen,
familjeberedningen och studiehjälpsutredningen.
Vidare må nämnas vid
årets riksdag framlagda förslag angående
förbättring av familjebostadsbidragen.

Vad här ovan anförts rörande dels
förhöjningen av ortsavdragen för barnfamiljerna,
dels pågående utredningar
rörande stödet åt barnfamiljerna har avseende
jämväl å det i motionsparet
1:537 och 11:653 framställda yrkandet
om höjning av det allmänna studiebidraget
från nuvarande 50 kronor till 60
kronor i månaden.

Utskottets uppfattning, att förhöjda
ortsavdrag är att föredra framför höjningar
av kontantbidragen, synes böra
bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.»;

dels ock att utskottet under A. bort
hemställa,

1) att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

a) motionerna I: 375 och II: 447,

b) motionerna 1:537 och 11:658, såvitt
avsåge yrkandet om höjning av de
allmänna barnbidragen, samt

c) motionen II: 661

i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin
mening måtte giva Kungl. Maj :t till kän -

6 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 12

142 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Det statliga stödet åt barnfamiljer

na vad reservanterna anfört beträffande
dessa motioner,

2) att riksdagen i anledning av motionerna
1:537 och 11:658, såvitt avsåge
yrkandet om höjning av det allmänna
studiebidraget, i skrivelse till Kungl.
Maj :t såsom sin mening måtte giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört beträffande dessa motioner,
samt

3) att motionerna under 1) och 2), i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna där hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. av fru Hamrin-Thorell, fröken
Nordström samt herrar Thorsten Larsson,
Anderson i Sundsvall, Rimmerfors
och Wahlund, vilka ansett att utskottet
under A. bort hemställa,

1) att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

a) motionerna I: 375 och II: 447,

b) motionerna I: 537 och II: 658, såvitt
avsåge yrkandet om höjning av de
allmänna barnbidragen, samt

c) motionen II: 661

måtte för sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

angående ändrad Ig delse av 1 § lagen den 26 juli 194-7 (nr 529) om allmänna barnbidrag Härigenom

förordnas, att 1 § lagen den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

För barn, som är svensk medborgare
och bosatt i riket, skall av allmänna
medel såsom bidrag till barnets uppehälle
och uppfostran utgå allmänt barnbidrag
med 550 kronor om året i enlighet
med vad nedan närmare stadgas.

Allmänt barnbidrag — — ■— --

(Föreslagen lydelse)

För barn, som är svensk medborgare
och bosatt i riket, skall av allmänna
medel såsom bidrag till barnets uppehälle
och uppfostran utgå allmänt barnbidrag
med 660 kronor om året i enlighet
med vad nedan närmare stadgas.
----i riket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

2) att riksdagen med bifall till motionerna
I: 537 och II: 658, såvitt avsåge
yrkandet om höjning av det allmänna
studiebidraget, måtte besluta att allmänt
studiebidrag från den 1 januari 1964
skulle utgå med ett till 60 kronor i månaden
höjt belopp, samt

3) att följande motioner, nämligen

a) motionerna I: 537 och II: 658, såvitt
de hänvisats till lagutskott, samt

b) motionen II: 661,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad i denna reservation
hemställts, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
behandlas en rad motioner,
som samtliga syftar till en förbättring
av det statliga stödet åt barnfamiljerna.
I partimotioner från folkpartiet och centerpartiet
samt i en motion av fru Ryding
m. fl. föreslås höjningar av de allmänna
barnbidragen. I centerpartiets
motion föreslås därjämte en höjning av
de allmänna studiebidragen. Yrkandena
om höjning av barn- och studiebidragen

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 143

avstyrkes av utskottsmajoriteten, som i
detta fall utgöres av socialdemokraternas
och högerns representanter i utskottet.

I särskilda motioner, som redovisas i
utlåtandet, har yrkats på speciella stödformer
till barnfamiljerna. Man har yrkat
på allmänna vårdnadsbidrag, extra
barnbidrag till ensamstående barnförsörjare,
kompensation i samband med
ortsavdrag o. s. v. Beträffande dessa
spörsmål, som samtliga syftar till speciella
kontantbidrag till barnfamiljer,
förutsätter utskottet att socialpolitiska
kommittén upptar hithörande spörsmål
till förutsättningslös prövning. I detta
stycke är utskottets beslut enhälligt.

Till utskottets utlåtande har fogats
två reservationer, varav reservation II.
företrädes av folkpartiets och centerpartiets
representanter i utskottet. I reservationen,
som bygger på folkpartiets
och centerpartiets motioner, föreslås att
de allmänna barnbidragen från och med
den 1 januari 1964 höjes från 550 till
660 kronor per barn och år. Från samma
tid föreslås höjning av de allmänna
studiebidragen från 50 till 60 kronor
per månad.

I statsutskottet och bevillningsutskottet
behandlas även motioner, som syftar
till förbättringar av stödet till barnfamiljerna.
För min del beklagar jag
att det inte varit möjligt att här i kammaren
samordna behandlingen av dessa
motioner med behandling av motionerna
om höjning av barnbidragen. Nu
riskerar vi att få tre debatter om stödet
åt barnfamiljerna.

När jag nu övergår till att som reservant
behandla folkpartiets motion
med förslag till höjning av de allmänna
barnbidragen, kan jag inte undgå
att även beröra folkpartiets förslag om
förbättring av familjebostadsbidragen,
alltså bostadsrabatterna. De två förslagen
hör nämligen intimt samman och
kompletterar varandra.

I fjolårets statsverksproposition aviserade
dåvarande socialministern en

Det statliga stödet åt barnfamiljer

omprövning av familjebostadsbidragen.
Man skulle undersöka om inte familjebostadsbidragem
genom en annan utformning
kunde göras till ett verksamt
medel i strävan att stimulera barnfamiljerna,
särskilt flerbarnsfamiljerna
som var i behov av ökat stöd, att skaffa
sig tillräckligt bostadsutrymme. Man
skulle dessutom ta inkomstprövningsreglerna
och bestämmelserna om bostadens
standard o. s. v. under omprövning.
När man nu har tagit del av årets
statsverksproposition och sett vad den
nuvarande socialministern i år föreslår,
får man klart för sig att de förhoppningar
som knutits till fjolårets statsverksproposition
ingalunda blivit infriade.

Här är nu inte tillfället att gå in på
detaljerna i det begränsade förslag som
framlagts i årets statsverksproposition.
Låt mig bara erinra om vad förslaget
i korthet innebär. Först och främst innebär
det att de generella räntesubventionerna
till bostadsfastigheter endera
kommer att helt bortfalla — det gäller
bostadsfastigheter uppförda t. o. m. år
1951 — eller också minskas. Det senare
gäller fastigheter, som är uppförda med
statliga iån under 1952—1958. Minskningen
av räntesubventionerna får helt
naturligt den effekten, att hyrorna kommer
att stiga i de fastigheter som drabbas
av minskad räntesubvention. Hyreshöjningen
kommer naturligtvis också
att drabba de barnfamiljer, som bor i
dylika fastigheter.

För att motverka hyreshöjningen för
barnfamiljerna föreslår socialministern
vissa ändringar i reglerna för bostadsrabatterna.
Det föreslås bl. a. att den
inkomstgräns, som för närvarande utesluter
från rätt till familjebostadsbidrag,
flyttas ett stycke uppåt. Man vidgar alltså
kretsen av bidragsberättigade något.
Samtidigt höjer man också de inkomstgränser
som skiljer de olika bidragsgrupperna
åt. Någon höjning av familjebostadsbidragets
belopp föreslås däremot
inte.

144 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Det statliga stödet åt barnfamiljer

Kompensation för den hyreshöjning
som kommer att inträffa får på så sätt
endast de barnfamiljer, som tidigare
varit uteslutna från bostadsrabatterna
men som nu blir berättigade därtill,
samt de barnfamiljer som nu i inkomsthänseende
befinner sig i grannskapet
ovanför de inkomstgränser, som för
närvarande skiljer de olika bidragskategorierna
åt. övriga barnfamiljer, däribland
de lägsta inkomsttagargrupperna,
får ingen förbättring. Till de senare hör
som bekant sådana barnfamiljer som på
grund av bostadsbristen inte lyckats
skaffa sig en bostad av sådan storlek
och med sådan standard att familjebostadsbidrag
kan utgå. Dit hör också alla
de barnfamiljer, som trots utsikten att
få familjebostadsbidrag inte anser sig
ha råd att hyra en nyuppförd modern
bostad. Dit bör t. ex. många ensamstående
barnförsörjare.

För att ge även dessa — de sämst
ställda bland barnfamiljerna •—- något,
bar vi i folkpartiet föreslagit dels en
höjning av familjebostadsbidraget över
hela linjen och dels en höjning av de
allmänna barnbidragen. Dessa senare
kommer ju alla barnfamiljer till del och
blir alltså på sitt sätt en kompensation
för hyreshöjningen för dem som drabbas
därav.

Att barnfamiljerna på grund av den
större försörjningsbördan har svårt att
följa med övriga grupper i standardhänseende
och att en höjning av allmänna
barnbidraget även ur den synpunkten
kan vara motiverad, är så väl känt att
jag inte finner anledning att fördjupa
mig i den delen av problemet.

Även centerpartiet har i sin motion
varit inne på liknande tankegångar. Det
är därför naturligt att vi i utskottet
kommit att ena oss om en gemensam
reservation, vari vi alltså föreslår att
allmänna barnbidraget fr. o. m. den 1
januari 1964 höjs från nuvarande 550
kronor till 660 kronor per år.

Vi föreslår också i reservationen att
de allmänna studiebidragen från sam -

ma tid höjs proportionellt med barnbidragen,
vilket är rimligt eftersom de
allmänna studiebidragen är en fortsättning
på de allmänna barnbidragen och
utgör en komplettering till dessa.

Reservanternas förslag om en höjning
av de allmänna barnbidragen skall ses
som en komplettering till vårt förslag
om en förbättring av familjebostadsbidraget.

Utskottsmajoriteten, som i detta fall
utgöres av högern och socialdemokraterna,
har enat sig om att avstyrka yrkandena
om höjning av barnbidraget
och det allmänna studiebidraget. Socialdemokraterna
och högern har i detta
fall äntrat samma plattform. De har visserligen
äntrat plattformen utifrån skilda
utgångspunkter, men när de väl har
befunnit sig på den upphöjda utsiktspunkten,
har de sökt efter argument för
att avslå folkpartiets och centerpartiets
motioner.

Man har också funnit argument för
avslagsyrkandet. Socialdemokraterna
plockar fram ett uttalande ur ett gammalt
utskottsutlåtande och hänvisar i
övrigt till pågående utredningar, och
högern hänvisar till sitt förslag om höjda
ortsavdrag för barnfamiljerna. Men
högerledamöterna tycks gripas av betänkligheter,
eftersom de upptäckt att
deras förslag om ortsavdrag inte kommer
att ge de sämst ställda barnfamiljerna
någonting alls. Därför yrkar även
högern på en utredning om i vad mån
de i inkomsthänseende sämst ställda
kan beredas kompensation för ortsavdragen.

Såvitt jag kan förstå har det förslag
vi har framfört i reservation II. ett mycket
angeläget ärende, i synnerhet sett
i samband med folkpartiets och centerns
förslag beträffande komplettering
av familjebostadsstödet.

.lag ber med dessa korta ord, herr
talman, att få yrka bifall till reservation
II. av fru Hamrin-Thorell m. fl.

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 145

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Herr Anderson i Sundsvall
har här ganska utförligt redogjort
för utskottets behandling av de sju motioner
som har föranlett det utskottsutlåtande
vilket nu behandlas, varför jag
i stort sett kan avstå från att göra detsamma.

Jag skall bara säga, att beträffande
fyra av dessa motioner har utskottet
kunnat enas, men när det gäller de tre
övriga motionerna — alltså motionerna
från folkpartiet, centerpartiet och kommunisterna,
där i samtliga motioner nu
föreslagits höjningar av det allmänna
barnbidraget — har våra uppfattningar
inom utskottet gått isär, och av denna
anledning finns det alltså två reservationer
som är fogade till utskottsutlåtandet.

Det bär — vilket också framgick av
herr Andersons anförande — ursprungligen
givits olika bud i fråga om förhöjning
av barnbidraget. Centerpartiet
föreslog en höjning utöver det nuvarande
bidraget på 550 kronor med 150 kronor
och folkpartiet och kommunisterna
en höjning med 100 kronor. Efter en
kompromiss mellan representanterna för
folkpartiet och centerpartiet finns alltså
nu en gemensam linje genom ett förslag
till höjning med 110 kronor, och
det är denna reservation som är betecknad
med nr 2.

Högerreservanterna, som principiellt
har en avvikande mening när det gäller
utformningen av åtgärder til! barnfamiljernas
fromma från den mening som
innebär enbart förhöjda bidrag, bär en
särskild reservation, som är betecknad
med nr 1.

Det är inte alls som herr Anderson i
Sundsvall säger, att vi — om jag fattade
honom rätt — skulle ha äntrat en plattform,
där vi söker argument för att
avslå folkpartiets och centerpartiets
framställningar. Det är en principiell
uppfattning vi fullföljer i den reservation
som vi hav avgivit. Vi anser oss
därvidlag också ha ett starkt stöd för

Det statliga stödet åt barnfamiljer

vår uppfattning i vad andra lagutskottet
skrev i sitt utlåtande våren 1962 vid
behandlingen av det förslag om förhöjda
barnbidrag som i motioner aktualiserats
från olika håll och vilket utlåtande
också godkändes av riksdagen.
Utskottet uttalade då — jag tillåter mig,
herr talman, att citera följande: »Vid
diskussion av stödet åt barnfamiljerna
får man icke alltför ensidigt inrikta sig
på stöd i form av allmänna barnbidrag.
De nuvarande barnbidragen utgör väsentligen
en socialpolitiskt motiverad
form av skatteåterbäring till barnfamiljerna
och bör därför ses mot bakgrunden
av vårt gällande beskattningssystem.
Det är möjligt att man inom detta
kan skapa regler som bättre än nu tillgodoser
barnfamiljerna.»

Utskottet refererar i år till sitt uttalande
1962 och tillfogar, att de anförda
synpunkterna alltjämt torde äga giltighet.

Jag kan inte undgå, herr Anderson i
Sundsvall, att erinra om att herr Anderson
förra året själv var med och undertecknade
just det som jag bär citerat
från utskottets utlåtande. Vad andra
lagutskottet då, liksom i år, ger uttryck
för, nämligen att bidragsvägen inte är
den enda möjliga vägen att gå när det
gäller att åstadkomma förbättringar för
barnfamiljerna, finner jag ett påtagligt
belägg för genom det beslut som fattades
under höstsessionen 1962 om skattelättnader
för ensamma barnförsörjare.
Därigenom fick sådan skattskyldig
— förutom förvärvsavdrag enligt samma
regler som för gift förvärvsarbetande
— ett ortsavdrag som är dubbelt så
stort som det som gäller för ensamstående.
Såväl bevillningsutskottet som
riksdagen var alltså eniga om att ortsavdrag
var en lämplig form för att
åstadkomma en skattelindring som i
mycket hög grad var befogad.

Det är också den väg som högerpartiet
vandrat fram på under mer än 15
år — alltsedan barnavdragen avskaffades
år 1947 och ersattes med barnbi -

146 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Det statliga stödet åt barnfamiljer

drag. Visserligen bär vi förordat inte
enbart ortsavdrag, därför att det då inte
skulle bli någon skattelindring för de
lägre inkomsttagarna, utan en kombination
avdrag-bidrag. Vi håller alltjämt
fast vid den principen, inte minst därför
att den är förenlig med vår samhällssyn.
Fördenskull bär vi i år också
lagt fram en motion, vari vi yrkar på
ortsavdrag för barnfamiljer med 1 000
kronor för det första och andra barnet
och med 1 500 kronor från och med
det tredje barnet.

Jag tycker, herr talman, att det inte
finns någon anledning att gå in på detaljerna
i vårt förslag, eftersom motionen
behandlas av annat utskott och
inte kommer upp i kamrarna förrän om
några veckor. Då blir det, herr Anderson
i Sundsvall, också tillfälle att bemöta
vad herr Anderson sade för en
stund sedan, när han hävdade att högerns
förslag skulle innebära att vi hyste
betänkligheter — jag tror han använde
det uttrycket — och inte ville ge de
sämst ställda barnfamiljerna den lättnad
de borde ha. Jag vill emellertid
redan nu framhålla att åldersgränsen
för barn för att komma i åtnjutande av
förhöjt ortsavdrag enligt vårt förslag
satts till 18 år. Därmed är också sagt
att högerrepresentanterna i andra lagutskottet
inte funnit skäl att biträda
centerpartiets yrkande om höjning av
det allmänna studiebidraget från nuvarande
50 kronor till 60 kronor, eftersom
vårt förslag täcker även de år det
här gäller.

Vi finner vårt förslag om ortsavdrag
för barn vara det lämpligaste och riktigaste
för att åstadkomma rättvisa i
skattehänseende för barnfamiljerna, och
jag skulle kunna tillägga att vi även
anser det vara det mest logiska. Ortsavdrag
för föräldrar finns ju i vårt
skattesystem —- varför skall vi då inte
ha ortsavdrag även för barnen? Mot
förslaget kan måhända invändas att beloppen
är mycket blygsamma och att
allmänna skatteberedningens förslag,

som lär komma 1964, borde inväntas.
På dessa eventuella invändningar vill
jag svara att vi finner det angeläget att
genomföra våra förslag just på grund
av riksdagsbeslutet i höstas — jag återgav
det i korthet tidigare. De fullständiga
barnfamiljerna bör ha samma rätt
till förhöjt ortsavdrag som de ofullständiga.
Vi i högerpartiet tyckte inte att
vi kunde vänta med att söka åstadkomma
denna rättvisa tills allmänna skatteberedningen
lägger fram sitt förslag
utan vi vill redan nu ha en provisorisk
ändring. Det är väl då naturligt att vi
varit återhållsamma när det gällt beloppen
för ortsavdragshöjningen och att
vi alltså tagit till dessa i underkant.

Som komplement till vår motion om
ortsavdrag har vi en annan motion,
som innefattas i det utlåtande från
andra lagutskottet vilket vi nu behandlar.
Det gäller den visserligen till följd
av inkomstutvecklingen allt mindre
gruppen barnfamiljer som har så låg
inkomst att de inte kan utnyttja det förhöjda
ortsavdraget. Även om det rör sig
om ett fåtal är det naturligtvis angeläget
att också för en minoritet söka
åstadkomma största möjliga rättvisa. Bidraget
måste här träda in för att ge
dessa barnfamiljer bättre ekonomiska
förutsättningar, så att de inte kommer
i ett missgynnat läge i förhållande till
andra barnfamiljer.

Hur bidraget skall avvägas är en så
pass komplicerad fråga att det helt enkelt
inte funnits möjlighet att i motionen
framlägga ett konkret förslag, varför vi
yrkat på utredning. Utskottet har inte
funnit det lämpligt med en särskild
utredning utan har ansett att frågor om
kontantbidrag närmast hör till socialpolitiska
kommitténs arbetsområde.
Därför menar utskottet att denna kommitté
bör förutsättningslöst pröva motionsförslaget
i samband med behandlingen
av andra frågor av liknande art,
och mot ett sådant förfaringssätt liar
vi inte haft något att erinra.

När det gäller stödet åt barnfamil -

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 147

jer i olika former kommer även familjebostadsbidragen
in i bilden. Det finns,
tycker jag, inte någon större anledning
att i dag gå in på den frågan, eftersom
den behandlas av statsutskottet och
först om någon vecka kommer på riksdagens
bord. Jag vill endast säga att
jag gläder mig över att de borgerliga
representanterna i utskottet funnit en
gemensam linje och enats om ett förslag,
som med vissa jämkningar i de
motionsledes framförda yrkandena innebär
en betydligt bättre lösning än
den som regeringen föreslagit.

Herr talman! Med vad jag bär anfört
ber jag att under punkt A 1 och A 2
i utskottets hemställan få yrka bifall
till reservationen nr I samt under punkt
B och C bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Fröken Wetterström
sökte stöd för sitt förslag om särskilda
ortsavdrag för barnfamiljerna i ett yttrande
som hon citerade ur andra lagutskottets
utlåtande i motsvarande
ärende i fjol. Utskottet ifrågasätter där
om inte andra och bättre former för
samhällets stöd än barnbidrag kunde
tillskapas och hänvisar till det utredningsarbete
som på olika håll bedrivs
rörande dessa frågor och anser sig av
de anförda skälen inte kunna tillstyrka
motionerna.

Man läser ett uttalande litet olika.
Jag tror inte att fröken Wetterström
skall söka finna så starkt stöd för förslaget
om särskilda ortsavdrag i den
formuleringen. Jag kan i formuleringen
finna stöd för tanken på förbättrade familjebostadssubventioner,
alltså bostadsrabatter,
som aviserades i fjolårets statsverksproposition.
Dessutom sysslar socialpolitiska
kommittén med frågan rörande
stöd åt ofullständiga familjer. Att
utskottets citerade uttalande speciellt
skulle åsyfta ortsavdragen, tror jag inte.

Det statliga stödet åt barnfamiljer

Fröken WETTERSTRÖM (li) kort
genmäle:

Herr talman! Ja, man kan ju om
man så vill läsa in litet av varje i ett
utlåtande. Jag tycker emellertid att utlåtandet
är så klart och otvetydigt formulerat
att man inte kan missförstå
det. Som jag sade i mitt förra anförande
bär jag funnit min tolkning bestyrkt
genom det beslut som riksdagen fattade
i höstas när man höjde ortsavdragen
för de ensamstående barnförsörjarna.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Jag finner situationen
rätt angenäm. Herr Anderson i Sundsvall
har redogjort för sin inställning,
och den överensstämmer ju helt med
centerpartiets. Han har redogjort för
sambandet med familjebostadsbidraget,
och fröken Wetterström har varit vänlig
att alldeles riktigt redogöra för kompromissen
mellan folkpartiet och centerpartiet.
Jag kan därför kasta mig
rakt in i ämnet.

Situationen är ganska intressant; liksom
i förmiddags, då det gällde u-hjälpen
har högern och socialdemokraterna
i kväll funnit varandra i fråga om
barnbidragen. Det är särskilt beklagligt
i det här fallet, ty om högern hade
kunnat ansluta sig till vårt förslag hade
vi haft en chans att få majoritet här i
kammaren.

Jag skall först säga några ord om
herr Enarssons och fröken Wetterströms
reservation som det redan talats så
mycket om. Fröken Wetterström åberopade
det beslut som fattades av höstriksdagen,
och jag har ingenting att
invända mot hennes resonemang. Jag
råkade under hösten vara i FN. Men
det skall jag säga, att hade jag då varit
med i andra lagutskottet vid behandlingen
av denna fråga, så hade jag livligt
protesterat mot det beslut som fattades.
Att detta inte är någon efterkonstruktion
framgår av att jag under årets

148 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Det statliga stödet åt barnfamiljer

ordinarie motionstid väckt en motion,
vari jag yrkar att riksdagen i princip
måtte uttala sig för att en förbättring
av stödet till ensamstående barnförsörjare
bör ske helt via barnbidragen samt
att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
hemställa att riktlinjer härför utformas
inom skatteberedningen.

För att det inte skall bli något missförstånd
vill jag framhålla att de ensamstående
familjeförsörjarna självfallet
skall ha sitt stöd, men det är formen
för stödet som diskussionen gäller.

Fröken Wetterström uppehöll sig inte
så mycket vid frågan om ortsavdrag
för barnfamiljerna kontra barnbidrag,
och jag skall inte heller upprepa vad
vi sagt i de tidigare diskussionerna i
det ämnet. Jag skall inte sträcka mig
längre än vad fröken Wetterström gjorde
när hon talade om högerns ortsavdrag
på 1 000 respektive 1 500 kronor.
Ett ortsavdrag på 1 000 kronor medför
för de lägsta beskattningsbara inkomsterna
en skattelättnad på 100 kronor
och för de högsta inkomsttagarna 650
kronor. Det skulle vara åtskilligt att
säga i denna fråga, men dessa siffror
ger i ett nötskal vad det är fråga om.

I utskottsutlåtandet heter det, att man
vid diskussionerna om barnbidragen
måste beakta att höjningar av barnbidragen
»icke får leda till att andra behövande
samhällsgruppers berättigade
krav på samhälleligt stöd eftersättes».
Ingen anser någonting annat, men jag
undrar vilka andra samhällsgrupper utskottet
i detta fall tänker på. Det ligger
nära till hands att gissa att man
avser folkpensionärerna. Folkpensionerna
är så till vida parallella med barnbidragen
som det gäller stöd åt åldersgrupper,
som icke genom eget arbete
kan säkerställa sin försörjning. Höjningen
av folkpensionerna sedan början
av 1948, vilket är den rimliga utgångspunkten,
har varit något olika
för ensamstående och gifta, men skillnaden
är inte stor. Om barnbidragen
hade ökat i samma takt som folkpen -

sionen och barnfamiljerna alltså fått
samma del av standardhöjningen som
folkpensionärerna, hade vi i dag haft
ett barnbidrag på 780 kronor. Våra
yrkanden håller sig inom den ramen.
Det är alltid otrevligt att på det här
sättet väga olika grupper mot varandra,
men naturligtvis vill man ha en
viss enhetlighet i sociallagstiftningen.
Ställer man det kravet, blir den jämförelse
jag gjort också den ett argument
för höjning av barnbidragen.

En sak som något oroar mig är den
skrivning i utlåtandet, som går tillbaka
på utskottets skrivning i höstas, vilken
fröken Wetterström nyss citerade
och där man talar om en »socialpolitiskt
motiverad form av skatteåterbäring».
Jag förstår mig inte på vad man
menar. År det eu skatteåterbäring det
gäller, föreligger det väl ingen socialpolitisk
motivering härför utan då är
det väl närmast fråga om skattepolitiska
skäl.

Jag skall emellertid inte bråka om
ord utan går vidare i utskottets skrivning,
där utskottet säger att man inte
alltför ensidigt bör inrikta sig på stöd
åt barnfamiljerna i form av allmänna
barnbidrag och att det kan ifrågasättas
om inte andra och bättre former
för samhällets stöd åt barnfamiljerna
än barnbidragen skulle kunna tillskapas.
Vad det här gäller är väl närmast
vad man kallar konsumtionsdirigering.
Naturligtvis kan man i vissa fall vilja
dirigera familjernas konsumtion, men
det skall då finnas bestämda särskilda
skäl härför. Detta är en sak som vi
dryftat under de snart 20 år som vi
haft diskussioner om barnbidrag här i
landet. På vårt håll och jag tror även
på folkpartihåll bär det funnits en
rädsla för att man skall fuska bort
barnhjälpen genom konsumtionsdirigerande
åtgärder. Vi vill vara återhållsamma
på den punkten. (Jag ser att
herr Ohlin skakar på huvudet; låt mig
dä säga att vi inom centerpartiet vill
vara återhållsamma på den punkten

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 149

utan att vara doktrinära.) Barnbidragen
har två motiveringar. De utgör dels
ett skatteregleringsinstrument, dels ett
socialpolitiskt motiverat stöd för de
grupper som inte betalar skatt. Är det
fråga om en skatteåterbäring, bör den
rimligen ske kontant. I fråga om de
fattiga barnfamiljerna vill vi också så
långt det är möjligt tillämpa kontantlinjen,
vilken garderar ett fritt konsumtionsval.

Konsumtionsstatistiken visar hur det
går i en familj när barnantalet växer
men inkomsten ligger kvar på samma
nivå. Familjen måste då knappa in på
sin konsumtion. Först får man då dra
in på de relativt onyttiga tingen. När
bostadsmarknaden var fri, var det bostadsstandarden
som i andra hand fick
sänkas. Därefter kom kläderna; först
drog man in på hustruns kläder, sedan
på barnens kläder och därefter på
mannens kläder. Sist kommer maten.
Det går aldrig så långt att barnrika
familjer inte får de kalorier som behövs.
Men statistiken visar att barnfamiljerna
i de lägsta inkomstgrupperna
får undvara den dyrare maten, med
brist på vitaminer och mineralämnen
som följd.

•Tåg har sagt detta för att framhålla
att det fria konsumtionsvalet är oerhört
viktigt i de låga inkomstskikten, där
man får vända på slanten. Jag vet fuller
väl att man kan peka på fall där
det förekommer missbruk med barnbidragspengarna,
men i sådana fall får
ju barnavårdsnämnderna rycka in.

Jag är rädd för att det kan bli en
utveckling från barnbidragen mot naturastöd
och har därför velat anlägga dessa
synpunkter.

Jag vill till sist instämma i vad vice
ordföranden i utskottet framhöll, nämligen
att det är beklagligt att vi inte
kan låta denna diskussion svälla ut till
en stor familjepolitisk debatt. Yi får
nu flera debatter i stället för en, och
det är dålig ekonomi med riksdagens
tid.

6* — Andra kammarens protokoll 1963.

Det statliga stödet åt barnfamiljer

Det är synd att vi inte i ett sammanhang
får diskutera frågorna om familjebostadsbidragen,
barnbidragen och
ortsavdragen. Jag tror att min efterträdare
i talarstolen gör sitt eget parti
en tjänst, om han redovisar de sakliga
skäl som funnits för att bryta loss barnbidragsfrågan
från de övriga mycket
närliggande frågorna.

Med det konstaterandet, herr talman,
vill jag sluta mitt anförande. Jag yrkar
bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
och med II betecknade reservationen.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Wahlund säger
att han var borta från riksdagen under
den tid hösten 1962, då vi behandlade
frågan om förhöjda ortsavdrag till
ensamstående barnförsörjare. Herr
Wahlund säger vidare att om han hade
haft tillfälle att deltaga i andra lagutskottets
behandling av ärendet, skulle
han ha reserverat sig mot dess ställningstagande.

Jag vill då bara konstatera, att herr
Wahlund inte hade kunnat reservera
sig där, eftersom det inte var andra
lagutskottet utan bevillningsutskottet
som behandlade saken. Och där sitter
inte herr Wahlund.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det återstår bara för
mig att konstatera faktum. Vad fröken
Wetterström sade visar ju att jag inte
var med om behandlingen av ärendet i
höstas.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Wahlund var dock
närvarande under våren i andra lagutskottet,
när utskottet bestämde sig för
att skriva på det sätt som jag tillät
mig att citera.

Nr 12

150 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Det statliga stödet åt barnfamiljer

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! När herr Wahlund bad
mig redogöra för anledningen till att
vi i dag inte har tagit upp alla de frågor,
som han och herr Anderson i Sundsvall
vill diskutera, i ett sammanhang
vittnar detta om att han tydligen inte
heller denna gång var med vid andra
lagutskottets behandling av ärendet. Vi
har nämligen fått motionerna i dessa
frågor remitterade till oss och har att
behandla dem med ledning av det material
vi fått för att sedan skicka över
dem till riksdagen. Jag kan inte finna
att något fel blivit begånget på den
punkten. Denna fråga kan mycket väl
diskuteras alldeles oberoende av de frågor
som vi sedan skall diskutera.

Jag vill redan från början slå fast att
jag här inte kommer att gå in på någon
bostadspolitisk debatt, alldenstund en
sådan skall äga rum nästa vecka, utan
enbart kommer att uppehålla mig vid
de frågor utskottet haft att behandla.

Sedan förhåller det sig inte så, att
högern och socialdemokraterna har
funnit varandra. Även om jag nu avstår
från att tala om den reservation, som
högern svarar för och som herrar Wahlund
och Anderson i Sundsvall anfört
synpunkter på, vilka jag i stor utsträckning
delar, vill jag till fröken Wetterström
säga att vi inte har funnit varandra.

De allmänna barnbidragen höjdes
fr. o. m. den 1 januari i fjol med 100
kronor per barn till 550 kronor. När
den frågan avgjordes var utskottet enigt
— och då var herr Wahlund med — om
att höjningen innebar dels en kompensation
för den höjda omsättningsskatten,
dels en reell förbättring av bidraget.
Det har reservanterna också erinrat om
i reservation II på s. 17 i utskottets utlåtande,
där man säger att höjningarna
sedan 1948 inte nämnvärt motsvarar
mer än den levnadskostnadsstegring som
skett sedan dess. Barnbidraget har således
det marknadsvärde det hade 1948
enligt reservanternas egen skrivning.

Förra året hade riksdagen att ta ställning
till ett förslag om höjning av barnbidraget.
Kommunisterna hade nämligen
motionerat om en höjning av barnbidraget
med 50 kronor. Då avvisade
andra lagutskottet enhälligt det förslaget
och slutade sitt utlåtande med att säga:
»Med hänsyn till det utredningsarbete
som således på olika områden pågår och
förestår i syfte att förbättra barnfamiljernas
situation anser utskottet icke påkallat
att det för närvarande företages
någon ändring av barnbidragens belopp.
»

Jag vill till detta foga att herr Anderson
i Sundsvall uppträdde såsom
en mycket talangfull förespråkare för
utskottet, som alltså då med stöd av de
utredningar som pågick och som förestod
inte fann anledning att höja barnbidragen.

Vad har då hänt sedan i fjol? Jo,
helt enkelt att utredningsarbetet har
kommit närmare sitt slut. Då bör man
avvakta resultatet av detta utredningsarbete,
inte minst av det skälet att det
finns anledning att pröva, huruvida stödet
åt barnfamiljerna kan få en effektivare
utformning än den som följer
med en allmän uppräkning av barnbidraget
till alla barn.

Jag vill också erinra om att riksdagen
så sent som i december i fjol —
då var herr Wahlund inte med oss —
enhälligt begärde en allmän översyn
av samhällets stöd åt barnfamiljerna.
Utredningen skulle bl. a. omfatta frågan
om samhällets ansvar för barnkostnader
och huruvida särskilda åtgärder
för att förbättra barnfamiljernas ekonomiska
ställning vore erforderliga. Riksdagen
begärde häromåret att man vid
översynen av stödet åt barnfamiljerna
borde undersöka om inte stödet åt flerbarnsfamiljerna
kunde effektiviseras.
Detta är enligt min mening fortfarande
mycket aktuellt. Vid utbyggnaden av de
familjepolitiska åtgärderna bör man
överväga att lämna ett bättre stöd åt de
grupper som har ett framträdande be -

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 151

hov därav, och dit hör onekligen flerbarnsfamiljerna.
Det finns också andra
grupper, och flera av de motioner som
behandlats i detta utskottsutlåtande rör
just sådana grupper som har speciella
behov. Utskottet har menat att det finns
anledning att underställa de utredningar
som pågår dessa motioner för att
utredningarna vid sitt arbete skall kunna
ta hänsyn till de uppslag som där
kan tillvaratas.

Andra lagutskottet sysslar vanligen
inte med pengar och därför nämner inte
utskottet något om denna viktiga sida
av frågan vid sin behandling, men det
är alldeles självklart att kostnadssidan
har varit av stor betydelse för majoritetens
ställningstagande. Reservanterna
förordar en höjning som i runt tal kostar
200 miljoner kronor. Visserligen uppgår
förhöjningen detta budgetår till halva
summan eller 100 miljoner kronor.
Utskottsmajoriteten anser sig inte utan
vidare kunna förorda en lagändring
som för med sig sådana ekonomiska
konsekvenser. Det skall inte vara erforderligt
att i denna kammare behöva
rada upp alla de beslut som vi har varit
ense om och som kommer att kosta
pengar och som vi måste skaffa pengar
till. Det räcker att nämna vårt principbeslut
om folkpensionshöjningarna för
att vi skall få klart för oss vad som förestår.

Vi har alltså inte motiverat vårt avslagsyrkande
med att barnfamiljerna numera
skulle ha så hög standard att de
inte skulle behöva en förbättring av sitt
stöd. Det finns ett ytterligare behov av
hjälp, men då måste man också skaffa
ekonomisk täckning för de förbättringar
man skall genomföra. Herr Wahlund
talade om att han inte ville vara med
om någon konsumtionsdirigering av stödet
åt barnfamiljerna, men det är inte
på det sättet att utskottsmajoriteten vill
ha till stånd någon konsumentdirigering
som gör att vi just nu går emot en förhöjning
av de allmänna barnbidragen.
När man diskuterar familj epolitiken

Det statliga stödet åt barnfamiljer

skall man komma ihåg, att den har
många inslag. Huvudrubrikerna är ekonomiskt
stöd, som har ökat konsumtionsvalet
för de små inkomsttagarna,
men det är också serviceanordningar,
och de båda huvudrubrikerna har
många underrubriker.

Det är klart att barnbidragen är det
dominerande inslaget, eftersom de drar
en kostnad på snart en miljard kronor.
Men man får fördenskull inte glömma
alla de andra formerna. För många barnfamiljer
är säkerligen väl utbyggda serviceanordningar
bättre och av större
betydelse än en höjning av de allmänna
barnbidragen.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att riksdagen har fått förslag om
förbättring av det statliga stödet till
just barnstugeverksamheten med 20 miljoner
kronor, som är ägnat att hjälpa
barnfamiljerna.

Jag tycker att man i detta sammanhang
kan nämna något om de familjepolitiska
inslag som socialpolitiken haft
de senaste åren. Jag nämner då två saker:
det ekonomiska stödet vid barnsbörd
har väsentligt förbättrats, och det
är en värdefull familjepolitisk åtgärd.
Även c f i e r 1 ev a n ti e s k y d d et har avsevärt
förbättrats. Dessutom vill jag säga några
ord om familjebostadsbidragen, som utskottet
ju också pekar på. Utan varje
som helst tvivel förhåller det sig så
att den utformning som bidraget nu föreslås
få innebär att ytterligare 140 000
barnfamiljer kommer att få nytta av
familjebostadsbidragen. Genom de höjda
inkomstgränserna kommer ytterligare
barnfamiljer att få det förhöjda familjebostadsbidraget.
Med det jag nu
har sagt har jag inte velat påstå att den
familjepolitiska bilden alltigenom är
ljus. För vissa ofullständiga familjer är
situationen ytterst besvärlig. Jag tänker
på de frånskilda kvinnornas barn
och på de ogifta mödrarnas barn.

När man diskuterar familjepolitiken
får man heller inte gå förbi de varierande
kostnader som barnen drar i oli -

152 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Det statliga stödet åt barnfamiljer

ka åldrar. De verkligt stora påfrestningarna
för barnfamiljerna kommer oftast
när barnbidragen upphör och när barnen
fortsätter sin utbildning. Här har
vi en utredning på gång, studiehjälpsutredningen,
vilken utreder de studiesociala
förmånerna vid gymnasier, yrkesskolor
och folkhögskolor. Det är utskottsmajoritetens
förhoppning att man
bereder utrymme för ett ökat sådant
stöd. Om alla familjer skall ha möjlighet
att låta sina barn få en lämplig utbildning,
måste det helt enkelt beredas ökat
utrymme för studiesociala åtgärder såsom
ett viktigt inslag i familjepolitiken.

Till sist ett par ord om en grupp som
har det besvärligt och som jag inledningsvis
nämnde, nämligen flerbarnsfamiljerna.

Det är uppenbarligen på det sättet att
flerbarnsfamiljerna har det knappt, även
med relativt goda inkomster. Som reservanterna
så riktigt påpekar — och
det är det som jag tycker är det intressanta
— så tar den existerande mekanismen
för inkomstbildning inte hänsyn
till försörjningsbördan. Jag citerar här
reservanterna, och jag vill gärna till protokollet
notera att de som ställer sig
bakom reservationen alltså är beredda
att påverka inkomstfördelningen i samhället
med lämpliga skatter och socialpolitiska
åtgärder. Det är en principiell
motivering som är värd att lägga
på minnet för framtida bruk. Men just
den omständigheten att lönepolitiken
inte tar hänsyn till försörjningsbördan
och att samhällets stöd ju bara täcker
en viss del av kostnaderna för barnens
fostran gör ju att trycket självklart blir
hårdare ju flera barn familjen har. Dessutom
tillkommer att modern i en flerbarnsfamilj
inte har möjlighet att ha
förvärvsarbete utanför hemmet. Ju fler
barn familjen har, desto hårdare är modern
bunden vid hemmet, detta trots de
barnstugor och den serviceverksamhet
som byggts ut och som en- och tvåbarnsfamiljerna
ju har möjligheter att utnyttja.
Det är alltså i högsta grad angeläget
att inrikta stödet åt dessa familjer.

Om man summerar allt som är på
gång på familjepolitikens område, där
man alltså väntar förslag i olika avseenden
avsedda öka det ekonomiska stödet
och att förbättra servicen, så är det
alldeles klart att det kommer att erfordras
betydande belopp för att klara
dessa viktiga ting. När jag nu, herr talman,
yrkar bifall till utskottets hemställan,
så sker det i den förhoppningen
att de utredningar som sysslar med de
familjepolitiska frågorna snarast skall
lämna förslag till effektivare stöd åt
barnfamiljerna och att stödet får den
inriktning som jag här antytt.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
frågade vad det är som hänt sedan
i fjol, då reservanterna var med om att
avstyrka motioner om en höjning av
de allmänna barnbidragen. Jo, herr
Bengtsson, det som hänt är att socialministern
i årets statsverksproposition föreslår
eu minskning av räntesubventionerna
till vissa familjebostäder, en
minskning som kommer att innebära en
omedelbar höjning av hyrorna för barnfamiljerna.
Vidare är det så att det
förslag, som framlagts till förbättring
av familjebostadsbidragen, inte ger någon
som helst kompensation för hyreshöjningen
till de lägsta inkomstgrupperna.
Det är detta som motiverar vårt
förslag till en höjning av bland annat
barnbidragen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
bär gått igenom barnbidragens
vandring fram emot allt större popularitet
här i kammaren och visat på hur
olika partier alltmer slutit upp kring
barnbidragslinjen. Jag skall inte resonera
om vad som skedde i våras, men
jag skall dröja några minuter vid vad
som skedde i höstas. Vi hade till behandling
en rad motioner, vilka fick
det stödet att man sade: Det tarvas en
utredning av familjepolitiken på något

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 153

bredare basis. Utskottets motivering —
en motivering som gick igenom i kammaren
— var att barnfamiljernas ekonomi
som bekant har relativt försämrats
och att nativiteten bär sjunkit. I
en motion påpekades särskilt att vi ansåg
de (förhållanden som låg till grund
för denna nativitetsminskning vara värda
en djupare analys. Vi påpekade också
att familjesituationen är ganska annorlunda
jämfört med vad den var när
man en gång gick in för barnbidrag av
den typ vi nu bär som lämplig kompensation
åt familjer med barn. Vi pekade
på det vanliga förhållandet att både
man och hustru arbetar och att när
makarna får ett barn som kräver moderns
vård, får hon avstå från inkomst.
Familjen får alltså inte bara en utgift
utan också en betydande inkomstminskning,
när den får ett barn som modern
tvingas att stanna hemma för att sköta.

Vi iansåg att det var eu ny situation
som förelåg när man skulle ta ställning
till åtgärder på familjepolitikens område
—• väl medvetna om att en rad utredningar
sysslade med ting som hör hit.
Vi pekade på att skatteberedningen
måste syssla med familjebeskattningen,
att servicekommittén tar upp vissa
spörsmål som rör familjerna, men att
man i servicekommittén också sagt att
man inte går in på en djupare analys
av familjeproblemen och familjepolitiken.
Vi pekade på att studiesociala
kommittén väl snart framlägger förslag.

Men inför detta kände vi oss inte så
tillfredsställda som man tycks ha
gjort i andra lagutskottet, utan vi framhöll
att alla dessa utredningsbidrag kräver
att de sätts samman och att man
gör en samfälld bedömning av de förslag
som framlagts från olika håll.

Det skulle kanske kunna tilläggas, att
i statsverkspropositionen finns förslag
om att en och en halv miljon kronor
skall avsättas till en statistisk-sociologisk
undersökning eller rättare sagt:
man skall bearbeta folkräkningen och
bostadsräkningen — man nämner tio

Det statliga stödet åt barnfamiljer

punkter — för att få fram en hel del
fakta som är väsentliga för bedömningen
av familjepolitiken. Man måste
mena att alla dessa ting, som nu går
igenom utredningskvarnen på olika håll,
måste sammanställas. Man kan inte vara
färdig att säga att vi skall höja barnbidragen
eller att vi skall införa skatteavdrag.
Man kan inte heller säga: Vi
är tillfredsställda med att man ändrar
typen av subventioner av bostäder.

Partierna har i år valt olika vägar
för att visa sitt intresse — inte bara
så att man säger att vi skall utreda det
och det, utan man säger att vi skall
besluta om den och den åtgärden. Fröken
Wetterström yttrade att högerns
förslag om skatteavdrag i första hand
avslöjade deras samhällssyn. Jag tror
inte att de olika förslag, som partierna
i år velat sätta i förtur, avslöjar olika
samhällssyn. Jag tror de avslöjar ett
allvarligt intresse för familjefrågorna.
Jag tror att de olika partiernas samhällssyn
mycket väl går att sammanjämka
i ett större förslag som skall
kunna hjälpa barnfamiljerna. Men jag
är övertygad om att då man skall bestämma
sig för något av de förslag som
framlagts vid detta års riksdag — vare
sig de nu gäller skatteavdrag, bostadsbidrag
eller höjning av barnbidragen
— så är inget av dessa förslag av den
naturen, att vi därmed kan säga: Nu
har vi slagit in på en väg som kommer
att leda till ett väsentligt stöd åt familjerna
i framtiden. Inget av förslagen
är sådant att det medför ett nytt
system för familjestödet, och därför är
de var för sig otillräckliga. Man kan i
dag vilja biträda vart och ett av förslagen.
Man kan mycket väl biträda
barnbidragshöjningen och säga att det
förslaget är helt i överensstämmelse
med en socialdemokratisk samhällssyn,
lika väl som man kan stödja de förslag
som framlagts .av regeringen om en annan
fördelning av medlen för subvention
av bostäder.

Jag kommer naturligtvis att följa re -

154 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Det statliga stödet åt barnfamiljer

geringens förslag, men detta betyder
inte att jag säger att de andra förslagen
skulle vara sämre. Alla förslagen
innebär ju stora kostnader. Jag menar
att vilket förslag man än ger förtur,
blir det inget väsentligt bidrag till lösningen
av familj ep olitiken i framtiden.
Man kan alltså stödja vilket som helst av
förslagen men man har därmed inte visat
att man har etc större intresse eller
lägger ett väsentligare bidrag till den
framtida lösningen.

Jag hoppas att den hemställan, som
riksdagen var överens om i höstas och
som gjordes till regeringen om en större
utredning, om djupare analys av förhållandena,
kommer att villfaras av regeringen.
Det kan tyckas som om förslaget
har mötts med viss kylighet eftersom
det inte på något sätt har berörts
i de förslag som nu läggs fram som
delreform. Min önskan är alltså att det
intresse för denna fråga som vid detta
års riksdag har manifesterat sig starkare
än någonsin, skall resultera i en
djupare analys och en mer framtidssyftande
utredning av familjepolitiken,
som bör bli av en storleksordning som
står i paritet med den som pensionsfrågan
hade. Det bör bli en mycket väsentlig
omfördelning av de ekonomiska
medlen för att vi skall vara tillfreds
med förslag på familjebidragens område
eller över huvud taget med stödet
åt barnfamiljerna.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets
hemställan på denna punkt.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
sade för en stund sedan att det i
och för sig var mycket som talade för
de resonemang som förs i reservationerna.
Jag förmodar att han särskilt
tänkte på den reservation som stöds av
folkpartiet och centerpartiet. Men han
sade att man måste skaffa pengar. Jag
vill nöja mig med att kort konstatera
att herr Bengtsson i Varberg utgår från
såsom självklart riktigt att precis det

belopp som herr Sträng säger att han
vill ha som överskott på driftbudgeten,
det skall man ha. Sedan ändrar sig läget,
och det blir annorlunda än herr
Sträng sagt tidigare. Då blir precis det
rätt. Sedan lägger herr Sträng på några
skattehöjningar — t. ex. på spriten —
och då kommer det in pengar. Då blir
precis det belopp som därigenom åstadkoms
det rätta beloppet. Någon annan
grund för att se vad vi har utrymme
för än den att herr Sträng har en viss
önskan kan jag inte finna att regeringspartiet
har anfört vare sig i dag eller
någon annan dag. Jag vill påpeka för
herr Bengtsson i Varberg att konjunkturutvecklingen
inte är alldeles densamma
i dag som man räknade med i början
av året. Möjligen kan herr Bengtsson
därav dra någon slutsats beträffande
statsfinanserna.

Herr Bengtsson i Varberg konstaterade
att oppositionen uttalat sig på ett
sätt som innebar att man ville påverka
inkomstfördelningen och att detta var
värt att lägga på minnet. Jag vill då
säga att vi i denna kammare allesammans
har varit med om att rösta igenom
hundratals åtgärder vilkas syfte
varit att påverka inkomstfördelningen.
Jag är ur stånd att fatta vad det är
som herr Bengtsson i Varberg bär funnit
så egendomligt nytt i denna princip,
som vi alla sedan årtionden ansett
självklar.

Vi har försökt förändra inkomstfördelningen
till förmån för de fattigare,
de mindre bemedlade grupperna i detta
land genom om inte hela socialpolitiken
så i varje fall mycket väsentliga
delar därav. Vi påverkar även inkomstfördelningen
genom den progressiva beskattningen.
Jag tror därför att man
lugnt kan utgå från att vi alla bär en
strävan att vilja skapa bättre förhållanden
för de grupper som bär det svårt
och att detta innebär en strävan att
förändra inkomstfördelningen.

Beträffande inverkan på inkomstfördelningen
finns det kanske just i dag

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 155

anledning atl göra en reflexion beträffande
en aktuell fråga som jag inte vet
om jag skall betrakta som någon särskild
nyhet. Vi har för närvarande på
riksdagens bord propositioner som har
debatterats av flera talare i dag — jag
tänker särskilt på propositionen om
familjebostadsbidrag — vilka om man
lägger samman dem med de minskade
bostadssubventionerna innebär att man
från regeringspartiets sida vidtar en
ändring av inkomstfördelningen som är
till nackdel för den stora gruppen av
människor med lägre inkomster, även
barnfamiljerna, men till viss fördel för
andra inkomstgrupper.

Detta är en politik som ganska starkt
avviker från vad vi många gånger varje
år hört predikas av socialdemokratiska
talare från denna talarstol — i varje
fall har jag hört det under hela den tid
jag suttit i denna kammare, och det är
nu ganska länge. Jag vet inte vad som
har skett på den socialdemokratiska sidan
som gör att man nu till de sociala
frågorna har den inställningen att man
lägger fram en kombination av förslag
som förändrar inkomstfördelningen till
nackdel för de breda lagren av människor
med relativt små inkomster.

Jag tycker inte det skulle behövas
några utredningar för att konstatera att
det inte kan vara motiverat att sätta
samman de socialpolitiska åtgärderna på
det sättet. Det är väl alldeles klart att
det är motiverat att förbättra barnfamiljernas
ekonomiska ställning, och det
är väl rätt att konstatera, såsom gjorts
här av bl. a. herr Wahlund och herr
Anderson i Sundsvall, att barnfamiljernas
skattekraft är mindre än skattekraften
hos andra människor i samma inkomstläge.
Då kan det vara naturligt
att ge en större skatteåterbäring. Och
barnbidraget är ju ingenting annat än
en skatteåterbäring, den saken är vi
väl numera överens om i denna kammare,
vare sig vi sedan föredrar denna
form för skatteåterbäring eller föredrar
andra former för skattelindring.

Det statliga stödet åt barnfamiljer

I den kammare som redan slutat behandlingen
av denna fråga — jag brukar
inte referera vad som skett i medkammaren,
men jag skall göra ett undantag
nu — har det från socialdemokratiskt
håll antytts att det är mycket
möjligt att det nästa år kan framläggas
ett regeringsförslag om höjda barnbidrag.
Jag undrar då vad det kan finnas
för motivering för att man inte kan
vara med om denna höjning i år.

Till fru Eriksson vill jag säga att
familjerna inte kan leva på utredningar.
Däremot kan de i någon liten mån leva
på höjda barnbidrag, låt vara att det
här rör sig om en blygsam förbättring.
Fru Eriksson talar om en statistisk-sociologisk
utredning. Jag vill inte påstå
att jag är någon expert på statistiska
sociologiska utredningar, men så mycket
tror jag att jag vågar säga, att en
utredning som förtjänar den benämningen
och som skall ge en grund för
ett fastare grepp på hela vår sociala politik,
särskilt familjevården, det blir en
utredning som tar åtskilliga år i anspråk.
Skall vi vänta på den utredningen
innan vi genomför någon förbättring
för barnfamiljerna får vi vänta
länge. Det är lätt att säga att man skall
sammanställa bitar av gjorda utredningar,
det ändrar ändå inte den saken.

Jag tror därför att vi måste göra på
samma sätt här som på så många andra
områden: har man bara viljan genomför
man en måttlig förbättring och
tar till den så blygsamt att den inte
binder en lösning på längre sikt. Men
man underlåter inte att genomföra en
rimlig och blygsam förbättring med
hänvisning till att utredningar behöver
göras. Det finns knappast något område
inom vår politik, där man inte
kan säga att det behövs en utredning.
Denna hänvisning till utredning är tydligen
den nuvarande socialdemokratiska
regimens konservativa instrument,
som den alltid använder när den vill
ursäkta sig för att den ingenting vill
göra. Men när den vill göra någonting,

156 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Det statliga stödet åt barnfamiljer

ja, då ser vi hur t. ex. herr Sträng inte
ens refererar gjorda utredningar eller
bemöter dem. Han kan gå i strid mot
utredningar och lägga fram förslag om
ändrad lagstiftning. Yi har ett färskt
exempel som vi kommer att diskutera
nästa vecka. När man vill, behövs inga
utredningar, när man inte vill, skall
utredningar få vara det stora hindret.
Kan man verkligen på allvar hävda
att det på något sätt skulle kompromettera
den kommande familjepolitiken,
om vi nu gjorde en blygsam höjning
av barnbidragen med 110 kronor och
att det skulle vara farligt och riskabelt
att besluta det, innan staten gjorde en
ny utredning?

Fru Eriksson i Stockholm säger att
inget av de föreliggande förslagen innebär
något nytt system och att de
därför är otillräckliga. Om man skulle
vilja genomföra ett alldeles nytt system
utan utredning, så skulle jag kunna
förstå fru Eriksson. Men här är det
inte fråga om något nytt system. Förslaget
att höja barnbidragen innebär
bara en uppenbarligen motiverad förbättring
av nuvarande bidrag. Att denna
förbättring är otillräcklig kan jag
hålla med fru Eriksson om, men då är
det bara så mycket större anledning
att inte dröja med att göra denna början.

Herr talman! Efter att ha sagt detta
till mina socialdemokratiska vänner
skall jag tillåta mig att säga några ord
till mina vänner i högerpartiet. På
sätt och vis är ju den inte minst intressanta
aspekten på läget i kammaren
i dag i denna fråga den aspekt som
har att göra med högerpartiets hållning.
Vi vet att det inte finns några som helst
utsikter att få denna kammare att rösta
för högerreservationen. Vi har sett
hur socialdemokraterna i medkammaren
med högerpartiets hjälp har manövrerat
ut mellanpartiernas linje, vilken
socialdemokraterna tydligen är inte så
litet ängsliga för skulle kunna få majoritet
i varje fall i denna kammare.

Nu är det väl ingen inom högerpartiet
som väntar att folkpartiet och centerpartiet
skall stödja högerreservationen.
Ett bifall till denna skulle ju dra
en kostnad som är betydligt mer än
dubbelt så stor som den vi bär funnit
tänkbar. Dessutom förordas i högerreservationen
ett nytt system, om vilket
man kan säga att det är naturligt att
den sittande skatteberedningen, som
håller på med ett ganska koncentrerat
arbete i fråga om de fysiska personernas
beskattning, måste ta upp till utredning.
Just därför att detta förslag
i viss mån innebär en nyhet i vår socialpolitik
och i vår beskattning kan
man hänvisa till att det inte är motiverat
att nu under rådande omständigheter
improvisera och rekommendera
det som förordas i reservationen. Jag
förbiser inte den skillnad som föreligger
mellan reservationen och den motion
som man där syftar på. Jag ser på
principen och det reella sambandet och
inte det formella.

Den svenska socialdemokratien har
i dessa spörsmål bedrivit ett taktiskt
spel som för det första inneburit att
man har förhindrat att kammaren skall
få möjlighet att diskutera och på en
och samma dag rösta i fråga om familjepolitiska
åtgärder som hänger nära
samman. Man har nämligen varit ängslig
för att högerns förslag då först
skulle avslås och att det därefter skulle
finnas risk för att högern skulle stödja
mellanpartiernas linje. Man har för det
andra nu tillgripit den metoden som
den svenska socialdemokratien använt
förr i världen men inte brukat använda
under rätt många år, nämligen att
rösta fram flygelförslaget för att slå ut
ett mellanpartiförslag, som eljest skulle
ha haft vissa utsikter att i en kammare
eller i båda kamrarna vinna majoritet
över regeringsförslaget.

Jag vill göra en utvikning här, herr
talman. Herr Bengtsson i Varberg sade
till fröken Wetterström att de ännu inte
hade funnit varandra. Men jag säger

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 157

till fröken Wetterström: Vänta bara
och se om inte herr Bengtsson i Varberg
kommer springande till fröken
Wetterström, när det skall voteras om
högerns reservation! Jag vill emellertid
tillägga, och det är egentligen kvintessensen
i den senare delen av mitt
anförande: fröken Wetterström och

hennes vänner har möjlighet att dra sig
undan herr Bengtssons närmande. Högern
i kammaren kan undandra sig det
stöd som herr Bengtsson sjuder av iver
att få ge åt högern för att därigenom
manövrera ut mellanpartiernas farliga
förslag.

Om fröken Wetterström bara tar tillbaka
sitt yrkande om bifall till högerreservationen,
så slipper vi att votera
om den reservationen. Högern har ju
möjlighet att hävda sina principiella
synpunkter, om det behövs utöver vad
som redan har skett, när högerreservationen
kommer upp till behandling efter
bevillningsutskottets behandling
längre fram. Högern skulle inte försitta
någonting, tycker jag, om den tar
tillbaka sitt yrkande om högerreservationen.
Då skulle det finnas möjlighet
för högern att stödja mellanpartiernas
reservation så att den kommer att stå
emot den socialdemokratiska utskottslinjen.

Jag har hört så mycket tal inom högern
om betydelsen av samarbete inom
oppositionen, och jag har aldrig tvivlat
på att man inom högern menat ärligt
med talet om samarbete och dess betydelse.
Men politik är ju det möjligas
konst. Om man på grund av att högerns
så att säga flygelbetonade förslag
kostar 500 å 600 miljoner kronor inte
kan få samarbete på den linjen men
kan få samarbete på en linje som drar
med sig måttliga kostnader och därför
inte binder för framtiden på samma
sätt som högerförslaget så kan man väl
ställa frågan: Finns det då inte anledning
för högern att i dag eftersträva
ett sådant samarbete?

Herr talman! Jag bara ställer denna

Det statliga stödet åt barnfamiljer

fråga, om det inte finns någon utsikt
att man genom högern skulle kunna
stödja den enda linje som eventuellt
kan få majoritet i riksdagens andra
kammare och därigenom öka möjligheterna
att åstadkomma ett sådant resultat
att barnfamiljernas läge förbättras
kanske redan i år. Det är ju dock
detta högern har eftersträvat.

Ett sådant tillvägagångssätt från högerns
sida skulle ge oss ett bevis för
att man ser realistiskt på saken och
utan att kompromettera sin principiella
hållning väljer att stödja den enda linje,
vilken som sagt har någon utsikt att
vinna majoritet och som skulle kunna
innebära att barnfamiljernas läge förbättras.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin kom här in
på samma tankegångar som i ATP-debatten
och talade om det enda förslag
som skulle ha möjlighet att vinna majoritet.
För min del uppfattade jag fröken
Wetterströms inlägg som en principförklaring.
Hon betonade ju att högerns
samhällssyn gör att man föredrar
systemet med skatteavdrag för barn.

Över huvud taget tycker jag att herr
Ohlin sysslade väl mycket med taktiska
frågor. Såsom jag framhöll i mitt
förra anförande trodde jag att alla
partier som framlagt förslag till stödjande
av barnfamiljerna hade gjort detta
i verklig omtanke om barnfamiljerna.
Därmed vill jag inte ha sagt att
jag misstänker att herr Ohlin har några
fula baktankar med sitt förslag; han
vill säkerligen att barnfamiljerna skall
få det bättre. Jag tror t. o. in. att högern
är ärlig på den punkten. Och jag
kan försäkra att vi på socialdemokratiskt
håll inte har någon hatisk inställning
till barnfamiljerna, utan att vi har
framlagt vårt förslag därför att vi tror
att vi på den vägen bäst vinner vad vi
vill. Men kan man inte diskutera på
den bogen, förstår jag att herr Ohlin

158 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Det statliga stödet åt barnfamiljer

så länge måste hålla på att tala om utredningar.

Riksdagen fattade i höstas beslut om
utredning av hela familjepolitiken och
jag förmodar att herr Ohlin vet — han
var väl närvarande här i riksdagen vid
den tidpunkten — att man samtidigt
gjorde ett uttalande om att denna utredning
icke skulle innebära något hinder
för att det vidtogs snara förbättringar
av barnfamiljernas ekonomiska
läge. Utredningen skulle således inte
fördröja sådana åtgärder, utan endast
möjliggöra framläggandet av mer genomgripande
förslag på familjepolitikens
område.

Jag kan därför inte alls finna att det
är skamligt av herr Ohlin att nu föreslå
höjning av barnbidragen liksom jag
inte heller tycker att de andra partierna
gjort något oriktigt när de framlagt
sina förslag.

Det behövs mera djupgående och utförliga
utredningar för att vi verkligen
skall finna de vägar som är de bästa.
För min del har jag redan tidigare här
i kammaren talat om ett slags försäkring,
som på längre sikt skulle kunna
jämnare fördela de ekonomiska bördorna
mellan barnfamiljerna och andra
familjer. Det är ingen som helt avvisat
denna tanke; det gjorde man inte
heller inom utskottet när vi i fjol diskuterade
frågan.

I avvaktan på dessa ytterligare undersökningar
är det emellertid som
sagt ingenting som hindrar att man beslutar
om vissa åtgärder för att hjälpa
barnfamiljerna.

Herr BENGTSSON i Varbcrg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Eftersom jag inte gjort
några närmanden till fröken Wetterström
hade inte herr Ohlin behövt baktala
mig hos henne. Han kunde ha kommit
till henne utan att på detta sätt
först försöka tala illa om mig.

Att vi inom andra lagutskottet skulle
ha drivit ett taktiskt spel i syfte att

hindra en debatt om familjepolitiken
i stort är något som bara existerar i
herr Ohlins fantasi. Det har inte på
något sätt föresvävat oss, utan vi är
fullt beredda att diskutera de aktuella
frågorna.

Herr Ohlin hänvisar till att konjunkturläget
nu är ett helt annat och att
det därför inte skulle bereda några bekymmer
att skaffa fram de erforderliga
pengarna för höjning av barnbidragen.
Men herr Ohlin får förlåta oss inom
utskottsmajoriteten, om vi fortfarande
tycker att det inte är småpotatis med
200 miljoner kronor. Det är klart att
herr Ohlin som nu kan stödja sig på
omsättningsskatten och det »goda konjunkturläget»
inte har några svårigheter
att skaffa dessa pengar. Men utskottsmajoriteten
har fått finna sig i
att inte räkna med andra pengar än
dem herr Sträng har att anvisa.

Vidare vill jag till protokollet göra
en liten anteckning som visar att kärleken
till barnbidrag och sociala förmåner
tydligen inte är något bestående
utan har sina vågdalar. I 1958 års
remissdebatt förklarade herr Ohlin att
»planerna på att på nytt höja barnbidragen
över nuvarande nivå får läggas
åt sidan för lång tid framåt». Nu skulle
alltså situationen vara en annan.

Jag hade svårt att förstå herr Ohlins
resonemang när han gjorde sitt underliga
påstående om att vi från socialdemokratiskt
håll skulle bedriva en politik
som är till de små inkomsttagarnas
nackdel, men förmodligen avsåg
herr Ohlin den blivande utformningen
av bostadspolitiken. Det är emellertid
alldeles orimligt att på detta sätt karakterisera
det förhållandet att man avvecklar
de generella bostadsbidragen
och att detta för med sig begränsade
hyreshöjningar för vissa familjer. Inte
ens herr Ohlin liar väl drömt om att
de generella bostadssubventionerna kan
avvecklas utan att det uppkommer en
sådan effekt. Ingen kan ju trolla. Men
det förefaller ganska underligt att man

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 159

skulle generellt höja barnbidragen för
att motväga denna effekt.

Jag skall inte i dag säga mera om bostadspolitiken
eftersom den skall diskuteras
kommande onsdag, men det är
lätt att bevisa att den hyresstegring
som blir en följd av avvecklingen av
de generella subventionerna inte alls
är av den omfattning man på visst
håll vill göra gällande.

Fröken WETTERSTRÖM (b) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Ohlin som förklarar
att jag har en möjlighet att dra
mig undan herr Bengtssons i Varberg
närmanden vill jag säga, att jag inte alls
haft den möjligheten, eftersom herr
Bengtsson aldrig gjort några.

Vidare vill jag säga till herr Ohlin,
att jag faktiskt inte på något sätt känner
mig ha något ansvar för det sätt på
vilket vare sig herr Bengtsson i Varberg
eller hans meningsfränder uppträder
när de avger sin röst här i kammaren.
Det tänker jag inte blanda mig i,
det är deras sak. Sedan finns det, säger
herr Ohlin vidare, en möjlighet för mig
att ta tillbaka mitt yrkande och på så
sätt bereda möjligheter att förbättra
barnfamiljernas ställning.

Med anledning av detta vill jag säga
två saker. För det första vet ju herr
Ohlin lika bra som jag att den möjligheten
inte längre finns, eftersom frågan
fallit i första kammaren och eftersom
det gäller ett lagförslag, som inte kan
bli föremål för gemensam votering. För
det andra är den motion från högerpartiet
som vi behandlar här i kammaren
ett komplement, som jag tidigare sagt,
till den stora partimotionen som gäller
ortsavdrag för barn. Då är det väl ganska
orimligt att begära, att jag skulle återta
ett yrkande på den punkten. Därtill
kommer att vi finner vårt förslag beträffande
ortsavdragen för barn oändligt
mycket bättre eftersom det ger större
rättvisa. Därför är det klart, att vi
håller på vårt förslag.

Det statliga stödet åt barnfamiljer

Jag slutar med att säga till herr Ohlin
att det finns så mycket större anledning
för herr Ohlin och hans parti att följa
vårt förslag när det senare kommer upp
i kammaren.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till fröken Wetterström
vill jag säga, att jag redan förklarat varför
det inte finns några utsikter till att
de som anser, att man kan finansiera
ett par hundra miljoner plötsligt skulle
gå över till fem hundra miljoner, vilket,
om man räknar med kommunkostnaden,
är en rätt låg siffra för högerns förslag.

Vidare vill jag till fröken Wetterström
säga att om denna kammare beslutar
höja barnbidragen är jag övertygad om
att det kommer att få mycket långtgående
konsekvenser med avseende på regeringens
inställning. Vi kan räkna med
att det kommer att ha ett ganska avgörande
inflytande och öka regeringens
villighet att acceptera en höjning av
barnbidragen. Då tror jag också att utsikterna
att få igenom förslaget i denna
kammare och första kammaren blir mycket
goda. När fröken Wetterström talar
om att högerns förslag är bättre återkommer
jag till att man i dagens läge
måste följa en linje, som har utsikter att
få majoritet åtminstone i en kammare.
Annars gör man ju sitt val i ett läge
där ens hållning kan få ett drag av demonstration.

Till fru Eriksson skulle jag vilja säga
att när hon hänvisade till att riksdagen
i fjol begärde en utredning använde hon
uppenbarligen detta i sitt förra yttrande
som ett argument för att man inte nu
skulle höja barnbidraget. Men i sitt andra
yttrande säger fru Eriksson: Nej, det
där med utredningarna skulle inte vara
något hinder mot en höjning av barnbidragen.
Varför då tala om dessa utredningar
när man vänder sig mot vårt
förslag? Jag tror visst inte att fru Eriksson
har några hatiska tankar vare sig
mot barn eller barnfamiljerna — eller
ens mot folkpartiet.

160 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Det statliga stödet åt barnfamiljer

Till herr Bengtsson i Varberg vill jag
bara säga, när han talar om att han
inte gjort några närmanden till fröken
Wetterström, att vi får se om socialdemokraterna
här uppträder annorlunda
än i första kammaren. Det kan bli intressant
nog.

Beträffande inkomstfördelningen vill
jag framhålla, herr Bengtsson, att om
man genomför åtgärder som höjer hyrorna
för stora grupper av familjer med
låga inkomster och sedan förbättrar familjebostadsbidraget
uteslutande för familjer
som har inkomster över en viss
låg nivå, blir ju den kombinerade effekten
av dessa åtgärder att man försämrar
situationen för barnfamiljer med
låga inkomster. Detta har vi, som jag
nu upprepar, känt någon förvåning över.
Vi tycker att det inte riktigt passar med
vare sig socialdemokratiskt tal eller den
socialdemokratiska politik som vi varit
vana vid.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Som herr Bengtsson i
Varberg i sitt första och även i sitt andra
anförande framhöll, är vårt parti det
enda som är konsekvent i denna fråga.
Vi föreslog i fjol en höjning av barnbidraget,
som emellertid enhälligt avslogs
av utskottet. I år har vi kommit
tillbaka och nu har några andra partier
också föreslagit höjningar. Vi hyser en
förhoppning om att också de återstående
partierna skall ändra sig i denna
fråga.

Stödet åt barnfamiljerna står ofta under
debatt, såsom också nu i kväll. De
praktiska resultaten ter sig emellertid
skäligen ringa i jämförelse med den så
ofta uttalade omtanken. Inför förarbetet
till budgeten 1963/1964 skrev exempelvis
regeringsorganet Stockholms-Tidningen
i en ledare betitlad »Barnfamiljerna
står i tur»: »Huvudsaken är att
något ordentligt blir gjort för barnfamiljerna,
så att de ekonomiska vardagsbekymren
något lättas».

Man kan inte med bästa vilja i värl -

den påstå att sådana förväntningar blivit
infriade vare sig i det framlagda
regeringsförslaget vid årets riksdag eller
vid ställningstagandet till exempelvis
den bl. a. av kommunisterna väckta motionen
om höjning av barnbidragen. Utskottet
hänvisar nu till pågående utredningsarbete
inom ett flertal utredningar
och kommittéer. Jag skall inte vända
mig mot att frågan om barnfamiljernas
situation och formerna för ett ökat stöd
åt barnfamiljerna från samhällets sida
tagits upp till utredning, inte heller att
andra former för sådant stöd än barnbidraget
kan och bör komma i fråga.
Jag är helt med på att familjeservicen
måste utbyggas väsentligt. Men när fru
Eriksson i Stockholm talar om den utredning,
som riksdagen begärde i höstas
och som skulle syssla med frågor rörande
samhällets ansvar för barnkostnaderna,
särskilda åtgärder för att förbättra
barnfamiljernas ekonomiska ställning
samt befolkningsfrågans olika aspekter,
så frågar jag: Varför tillsätter man inte
den utredning som beslutats? Det står
i andra lagutskottets utlåtande nr 16,
att ärendet är beroende av Kungl. Maj:ts
prövning, och utredningen är alltså ännu
inte tillsatt.

Men alldeles oberoende härav anser
jag, att ett återställande av barnbidragens
realvärde borde vara självklart.
Jag anser vidare att oberoende av en
prövning av andra former för stöd åt
barnfamiljerna åtminstone något steg
kunde tas för att förverkliga vad riksdagen
i mars 1961 uttalade som nödvändigt,
nämligen att barnbidragen
skulle justeras med hänsyn till den allmänna
standardhöjning som sker i landet.
Riksdagen anhöll därför om att
barnbidragen skulle göras till föremål
för en översyn.

Men faktum kvarstår att utfästelser
om höjning »med hänsyn till den allmänna
standardhöjning som sker i
landet» inte infriats.

Barnbidragen höjdes från 400 till 450
kronor när omsättningsskatten på 4 pro -

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 161

cent genomfördes. När riksdagen i december
1961 ånyo höjde omsättningsskatten,
höjdes barnbidragen som kompensation
härför. Vart tog standardhöjningen
vägen? Höjningen till 550 kronor
kan inte åberopas som ett infriande
av löftet om den översyn riksdagen i
mars samma år hade begärt.

Man kan, herr talman, inte bara bedöma
frågan från denna utgångspunkt.
De kontanta barnbidragens storlek måste
ses någorlunda i relation till de verkliga
barnkostnaderna. Det är bekant till
vilket resultat man kommit inom socialstyrelsen
rörande dessa kostnader.
För vår del gav vi i en motion, väckt
vid 1962 års riksdag, uttryck åt den meningen,
att åtminstone en tredjedel av
barnkostnaderna borde täckas genom
barnbidrag, och förordade en successiv
höjning till denna nivå. Vi är fortfarande
av samma mening.

Vårt i motion nr 661 i år i denna
kammare ställda yrkande tar sikte på
en erforderlig omedelbar lättnad för
barnfamiljerna. Förslaget går ut på en
höjning till 650 kronor -—• alltså en höjning
med 100 kronor. Även efter en sådan
höjning motsvarar barnbidraget
långtifrån en tredjedel av de verkliga
barnkostnaderna eller en tredjedel av
hushållens genomsnittsutgifter för barnen,
som socialstyrelsen år 1961 uppskattade
till 140 kronor per barn och
månad.

Fru Eriksson säger, att om man biträder
någon av de väckta motionerna,
skulle detta inte vara något väsentligt
bidrag till lösningen av familjepolitiken.
Men, fru Eriksson, det skulle vara ett
väsentligt bidrag till barnfamiljerna för
att börja lätta något på de ekonomiska
vardagsbekymren.

Den i annat sammanhang av regeringen
föreslagna förbättringen av familjebostadsbidragen
såväl som de andra
former för stöd åt barnfamiljerna, som
det pågår utredningar om, upphäver sålunda
enligt min mening inte på något
sätt det berättigade i att en höjning av

Det statliga stödet åt barnfamiljer

barnbidragen företas med 100 kronor
per år och barn.

Den situationen föreligger nu, att en
reservation, nr II av fru Hamrin-Thorell
in. fl., har föreslagit en höjning av
allmänna barnbidraget till 660 kronor.
Den ansluter sig nästan exakt till det i
vår motion ställda förslaget, varför jag
kan ansluta mig till denna reservation,
till vilken jag sålunda yrkar bifall.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! I motionerna II: 664
och 1:549, det motionspar där högern
redovisar sin syn på stödet åt barnfamiljerna,
har det i år kommit till ett
moment som kan vara värt att uppmärksamma.
Jag vill se det som ett bevis
för att högern så småningom ändå
har drabbats av något som liknar dåligt
samvete, då man börjat se följderna av
de principer som man har gått efter
när man fört fram förslag om skatteavdrag
som en hjälp till barnfamiljerna.

I en passus i denna motion för man
in ett resonemang om att det finns
barnfamiljer som inte kan utnyttja det
höjda ortsavdraget, och man säger att
det ligger ett visst berättigande i att
ge dessa något slags kompensation. Den
omständigheten, att man inom högern
nu har upptäckt att linjen med bidrag
till barnfamiljerna genom ökade ortsavdrag
och förvärvsavdrag m. m. skapar
orättvisor visar att vår upplysning
ändå inte har varit en sådd
som fallit på hälleberget. Något recept
på hur vi skall lösa dessa frågor
och hur vi skall ge kompensation till
de grupper som inte kan tillgodogöra
sig de olika avdragen har man dock
inom högern inte kunnat lämna. I sin
reservation säger högern bara kort och
gott, att höjda ortsavdrag är att föredra
framför kontantbidrag. Fröken Wetterström
har också vid ett par tillfällen
i kväll framhållit, att högern fortfarande
i första hand vill gå vidare på skatteavdragsvägen.

162 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Det statliga stödet åt barnfamiljer

Under alla år som vi här har diskuterat
kontanta barnbidrag kontra barnavdrag
och allteftersom nuvarande avdrag
införts har vi i allt klarare ljus
sett de orättvisor som följer med detta
system. Det är nämligen bara de högre
inkomstgrupperna som kan tillgodogöra
sig dessa avdrag.

Vi har omkring 120 000 fullständiga
familjer med barn under 16 år, som inte
kan utnyttja de avdragsmöjligheter som
nu finns. Deras prekära situation blir
ju inte bättre, om vi går vidare och
ökar möjligheterna till avdrag skattevägen.
Deras situation blir snarare sämre,
i varje fall relativt. Efter hand som
standarden stiger för större och större
grupper blir de allra lägsta inkomsttagarnas
ställning allt sämre.

Som ett led i försöken att utjämna
standardskillnaden mellan fullständiga
och ofullständiga barnfamiljer beslöt
vi som bekant i höstas att införa förvärvsavdrag
även för ensamstående familjeförsörjare.
Men detta innebar ju
att vi samtidigt skapade en ny klyfta
mellan lägre och högre inkomsttagare
i ofullständiga familjer som samtidigt
är familjeförsörjare. Och ett mycket
stort antal av de ensamstående familjeförsörjarna
är ensamma mödrar. Vi
räknar med att vi har omkring 40 000
sådana, som inte kan tillgodogöra sig
de skattelättnader som följer av nämnda
riksdagsbeslut, och 20 000 har inte
ens så stor inkomst att den redovisas
i taxeringslängden.

Nu säger fröken Wetferström att det
bara är en liten grupp familjer som inte
kan tillgodogöra sig dessa avdragsmöjligheter.
Men kan man verkligen säga
att det är en liten grupp, när det ändå
är drygt hälften av de ensamma mödrarna
med barn under 16 år? Och
120 000 av de cirka 2 miljoner fullständiga
familjer med barn under 16 år
som vi har här i landet är väl ändå en
ganska stor del. Fröken Wetterström
tycker att det är en liten grupp — och
låt gå för det! Men jag tycker att det är

anmärkningsvärt att när det gäller denna
lilla grupp med små inkomster så
anser fröken Wetterström att vi bör
utreda på vilket sätt vi kan ge dem
kompensation. Men när det en annan
gång gäller en liten grupp med stora
inkomster, så hesiterar man inte i högerpartiet.
Om det exempelvis gäller en
större skattesänkning för en sådan
grupp, så finner man det inte nödvändigt
i högerpartiet att göra en förberedande
utredning. Då är man villig att
omedelbart genomföra skattelindringar
som för stat och kommun medför inkomstbortfall
som vida överstiger kostnaderna
för en kompensation till den
grupp vi här diskuterar.

De ensamstående mödrar och barnfamiljer
som ligger under 8 500 kronors
inkomst är det verkliga proletariatet i
vårt land i dag. Enligt Statistisk årsbok
1962 fanns det bland samtliga socialhjälpsfall
i riket 712 ensamma män men
18 218 ensamma kvinnor med barn under
16 år, och i denna stora grupp är
det säkerligen ett mycket stort antal
med synnerligen låga underhållsbidrag.
Det är kvinnor med mycket små utsikter
till välbetalda arbeten.

Man skulle tycka, att det i dagens
samhälle skulle vara lätt för unga, friska
människor att erhålla högre arbetsinkomster
än som här redovisats. Men
om man går till de enskilda fallen,
till dessa frånskilda kvinnor eller andra
ogifta mödrar med ett eller flera barn,
finner man, att de ofta har små utsikter
att få ett arbete som ger dem goda
inkomster. Det är även ofta svårt för
dem att erhålla utbildning eller omskolning
på grund av att de är så bundna
vid bostadsorten; det är besvärligt att
omplacera dem, då det ställer sig svårt
att få tag på familjebostäder för ensamstående
kvinnor med barn. De befinner
sig därför i en synnerligen bekymmersam
situation, och deras ekonomiska
ställning är ibland rent av skrämmande
dålig.

I motionerna 1:171 och 11:201 bär

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 163

vi tagit upp frågan om de ensamma
mödrarnas situation. Vi pekar på den
orättvisa som uppstått såsom en följd
av beslutet om införande av förvärvsavdrag.
Såsom en provisorisk lösning
av frågan liar motionärerna föreslagit,
att de ensamstående mödrarna såsom
kompensation för att de icke kan tillgodogöra
sig förvärvsavdraget skulle få
ett extra barnbidrag.

Självfallet hade vi motionärer med
glädje sett att det varit möjligt att ekonomiskt
lösa denna fråga, så att dessa
kvinnor redan nu kunde ha tillerkänts
en kompensation. Men vi är också glada
över att motionen, som även tar upp
frågan om de nuvarande förvärvsavdragens
ersättande med vårdnadsbidrag, föreslås
bli överlämnad till socialpolitiska
kommittén. Vi betraktar detta som
en framgång för motionens syfte och
konstaterar med tillfredsställelse, att
man inom de olika partierna uppmärksammat
de orättvisor som följer med
ett införande av olika skatteavdrag, förvärvsavdrag
o. s. v. Mot bakgrund av
att även högern påvisat dessa orättvisor
i sin motion anser vi motionärer,
att en behandling av frågan i socialpolitiska
kommittén skall kunna leda fram
till förslag som löser dessa problem på
ett tillfredsställande sätt. Vi är övertygade
om att socialpolitiska kommittén
bär de bästa förutsättningar att finna
en lösning.

Jag anser det vara mycket viktigt att
dessa grupper, som inte kan tillgodogöra
sig de olika skattepolitiska reformerna,
erhåller kompensation för den
standardsänkning de fått vidkännas.
Detta är minst lika viktigt som att
generellt öka stödet till barnfamiljerna
med kanske mindre än en tia i månaden.

Herr talman! lag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det var inte min avsikt
att blanda mig i denna debatt, där frö -

Det statliga stödet åt barnfamiljer

ken Wetterström redan har sagt vad
som i sak behöver sägas från högerpartiets
sida. Jag kan helt ansluta mig till
vad hon har yttrat både i sitt huvudinlägg
och i sina repliker. Men det kanske
kan förväntas att jag säger några ord
i anledning av vad herr Ohlin hade att
anföra i sitt yttrande.

Vid denna riksdags början kom det
från både centerpartiet och folkpartiet
och högerpartiet — för att nu ta dem
i bokstavsordning —- motioner som hade
ett gemensamt syfte, nämligen att
åstadkomma en förbättring av barnfamiljernas
ställning. Dessa motioner, som
hade samma syfte, gick olika vägar. Metoderna
var skilda; avsikten var densamma.

Jag beklagar mycket, herr talman, att
inte dessa motioner kunde få behandlas
i ett sammansatt utskott på det sätt
som vi inom högerpartiet föreslog. Vi
menade nämligen att den omständigheten,
att högermotionen skulle gå till
bevillningsutskottet och de andra bägge
motionerna till andra lagutskottet, skulle
medföra en olycklig splittring av frågans
behandling. Vi blev emellertid
ensamma om vår önskan att få en sådan
behandling i sammansatt utskott, och
nu har det blivit en splittrad behandling
i kamrarna också på det sättet, att
de båda frågorna kommer upp vid olika
tillfällen under riksdagen. Också det är
beklagligt.

Nu säger herr Ohlin, att vi i detta
läge borde frångå vårt sakyrkande och
i stället förena oss med den ståndpunkt
som mellanpartierna har intagit. Vad
herr Ohlin menar är med andra ord
att vi skulle avstå från vår principiella
uppfattning om den väg man bör gå i
det här fallet för att i stället uppnå ett
resultat.

Herr talman! Jag skulle förstå den
ståndpunkten, om man kunde uppnå
ett resultat. Herr Ohlin sade själv i
sitt anförande, att politiken var det
möjligas konst, och han sade också, om
jag fattade honom rätt, att det genom

164 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Det statliga stödet åt barnfamiljer

det förfarande som han rekommenderade
skulle vara möjligt att uppnå ett
resultat i frågan redan i år.

Jag har, herr talman, mycket svårt
att förstå hur det skulle gå till. Trots
författningsutredningens långvariga ansträngningar
är första kammaren nämligen
ännu inte avskaffad, och första
kammaren har redan med betydande
majoritet beslutat avvisa det förslag som
herr Ohlin menar att det skulle vara
möjligt att få genomfört redan i år. Det
förefaller mig vara svårt att motivera,
att man skulle frångå en uppfattning
man har, som är sakligt grundad, grundad
dessutom i en principiell övertygelse,
utan att det blir något resultat.
Det är inte ens s. k. resultatpolitik.

Men sedan antydde herr Ohlin också
en annan aspekt på frågan. Jag fattade
honom så att han menade, att den
demonstration man kunde åstadkomma
genom en sådan votering skulle få vittgående
verkningar. Jag förmodar att
han inte menade att den skulle resultera
i något regeringsskifte. Jag skall
gärna erkänna att om så varit fallet
skulle det vara ett skäl som gjorde
det hela värt att tänka på. Men jag tror
som sagt inte att herr Ohlin menade
att voteringen skulle få ett sådant resultat.
Han åsyftade säkerligen att man
genom en sådan demonstration skulle
påverka regeringens ståndpunkt.

Låt mig då erinra om att demonstrationen
skulle bli effektiv bara om till
de [tre demokratiska oppositionspartiernas
röster lades kommuniströsterna.
Och herr Ohlin bär vid tidigare
tillfällen, då majoritetsförhållandena i
kammaren såg ut på ett annat sätt än
vad de gör nu, framhållit att man inte
bör räkna med kommunisternas röster
i sådana sammanhang. Jag för min del
var rätt tagen av herr Ohlins resonemang
den gången och känner mig faktiskt
fortfarande obenägen till demonstrationer,
där man har behov av kommunisternas
stöd.

Men, herr talman, det är väl inte ens

riktigt så enkelt. Jag tror att statsrådet
och chefen för socialdepartementet och
hans kolleger har rätt god förmåga att
räkna, och om det nu bara är fråga om
att göra en demonstration, så är det
nog fullt tillräckligt att man konstaterar,
att det i denna kammare finns tre
partier som samtliga är angelägna att
mer skall göras för barnfamiljerna än
vad som för närvarande från regeringens
sida är ifrågasatt. Och jag tror att
påverkan kommer att vara densamma,
oavsett om denna addition utförs i en
demonstrationsvotering i denna kammare
eller om den utförs genom att man
helt enkelt ser efter hur många som
står bakom de olika förslagen.

Vi i högerpartiet tänker inte släppa
denna fråga. Vi återkommer till den,
och ingen skulle vara gladare än jag om
de olika förslagen på området då fick
den samlade behandling i ett sammansatt
utskott -— eller ännu hellre redan
före motionernas tillkomst — som skulle
kunna göra det möjligt att uppnå någonting
som var mer än en demonstration,
någonting som var en verkligt påtaglig
saklig förbättring av barnfamiljernas
ställning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Enarsson
och fröken Wetterström.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Kammaren ursäktar mig
nog om jag vid denna sena timme inte
tar upp någon längre debatt med herr
Heckscher.

Högern har i sin reservation varit så
omsorgsfull, att man har skrivit att förhöjda
ortsavdrag är att föredra framför
en höjning av kontantbidraget. Genom
att skriva in detta har man satt ett effektivt
lås för att de — i varje fall inom
folkpartiet och jag förmodar att det
gäller även centerpartiet — som har
motsatt uppfattning skulle rösta för liögerreservationen;
hade man haft någon
tanke på att samla oppositionen så hade
man inte skrivit så i principfrågan.

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Nr 12 165

I mellanpartiernas reservation, som
jag nu läst här om igen, kan jag inte
finna att man har tagit ställning på det
sättet att man direkt utsäger att vår
metod är bättre än den andra. Den reservationens
formulering bör följaktligen
inte utgöra något hinder för högern,
sedan högern nu har fått tillfälle
att deklarera sin uppfattning, att stödja
denna reservation.

Herr Heckscher säger att vi begär att
högern skall avstå från sin principiella
uppfattning. Hans uttalande är svårtytt.
Om det betyder att någon har begärt
att högern skall ha en annan uppfattning
än den man har, så skulle jag förstå
herr Heckscher, men det har ju
ingen ifrågasatt. Jag har ju tvärtom förklarat,
att högermotionen kommer tillbaka
till riksdagen efter behandling i
bevillningsutskottet. Det är inte fråga
om att högern skall ändra uppfattning
utan, om att högern •—■ om den nu inte
kan driva igenom vad den önskar för
barnfamiljerna — hellre skall nöja sig
med en mindre förbättring, med en metod
som högern väl ändå anser vara den
näst bästa. Det händer ju i politiken att
man måste välja det näst bästa.

Nu erinrar herr Heckscher om att
första kammaren har fällt förslaget, och
jag hänvisade också till detta. Jag vill
emellertid framhålla, att om den folkvalda
andra kammarens majoritet uttalar
sig för höjda barnbidrag så skulle
det ha stort inflytande. Om regeringen
inte skulle komma tillbaka i höst i ärendet,
kan den komma med förslag om
höjda barnbidrag i januari och det vore
inte någon dålig vinning det heller, herr
Heckscher!

Jag är ganska övertygad om att redan
rår framstöt från centerpartiet och folkpartiet
kommer att innebära en viss
press i den riktningen, men den skulle
ha varit betydligt starkare om högern
hade velat understödja den.

Herr Heckschers skämtsamma undran
om jag hoppas på något regeringsskifte
behöver jag väl inte besvara. Men jag

Det statliga stödet åt barnfamiljer

vill erinra herr Heckscher om att man
i denna kammare — vilket han vet bättre
än de flesta här i kammaren —- under
långa perioder har arbetat under den
betingelsen — det var före hans tid och
till stor del före min tid -—• att oppositionspartierna
hade att räkna med ett
socialdemokratiskt manövrerande som,
gick ut på att man röstade fram extrema
förslag och därigenom slog ut mellanpartiernas
förslag, som eljest skulle
haft utsikt att framgångsrikt konkurrera
med det socialdemokratiska förslaget.
För att motverka denna metodik har
svenska högerpartiet många gånger avstått
från att yrka bifall till sina egna
förslag. Det är alltså ingen nyhet jag
här ifrågasatt. Det är en metod som erfarenheten
har lärt oppositionspartierna
att man är tvungen att emellanåt
använda.

Här har vi en problematik, som visserligen
inte i dag har något som helst
samband med något regeringsskifte men
som för hela oppositionens möjligheter
att göra sig gällande i kammaren kan
vara av stor betydelse.

Till sist säger herr Heckscher, att han
tror att det blir samma resultat vad än
högern gör eftersom herrarna på regeringsbänken
kan addera. De kan räkna
ut antalet av dem som vill ha mer familj
evänlig politik än regeringens. Jag
för min del undrar om det inte betyder
en hel del, att oppositionen visar förmågan
att uppträda tillsammans i lägen
där alla oppositionspartierna i den meningen
vill dra åt samma håll, att vi
alla vill förbättra läget för barnfamiljerna.
Kan vi inte visa den förmågan,
därför att högern inte i detta läge vill
vara med, tror jag att detta väsentligt
försvagar våra påtryckningsmöjligheter.
Därvidlag tror jag inte att herr Heckscher
skall göra sig några illusioner.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. A i

Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;

166 Nr 12

Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Det statliga stödet åt barnfamiljer

2:o) bifall till reservationen I) av herr
Enarssom och fröken Wetterström i
motsvarande del; samt 3:o) bifall till reservationen
II) av fru Hamrin-Thorell
m. fl. i motsvarande del; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Wetterström begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Anderson i Sundsvall votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. A 1) i andra lagutskottets utlåtande
nr 16 antager reservationen I)
av herr Enarssom och fröken Wetterström
i motsvarande del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen II) av fru Hamrin-Thorell
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 71 nej,
varjämte 24 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given

varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
Al) i utskottets utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Enarsson och
fröken Wetterström i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu eu
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Wetterström begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 35
nej, varjämte 66 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. A 2

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen I) av herr
Enarsson och fröken Wetterström i motsvarande
del; samt 3:o) bifall till reservationen
II) av fru Hamrin-Thorell
m. fl. i motsvarande del; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Wetterström begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Anderson i Sundsvall votering, i anledning
varav efter given varsel följande

Onsdagen den 27 mars 1963 em. Nr 12 167

Undantagande av skrivbyråernas serviceverksamhet från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde

voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. A 2) i andra lagutskottets utlåtande
nr 16 antager reservationen I)
av herr Enarsson och fröken Wetterström
i motsvarande del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen II) av fru HamrinThorell
in. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 68 nej,
varjämte 27 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i inom.
A 2) i utskottets utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Enarsson och
fröken Wetterström i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en

gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Wetterström begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 34
nej, varjämte 69 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 18, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen för medicin i förebyggande
syfte, samt

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående bidragsförskott till ensamstående
mödrar samt utfyllnad av
vissa underhållsbidrag.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Undantagande av skrivbyråernas serviceverksamhet
från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
om undantagande av skrivbyråernas
serviceverksamhet från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag har fogat en blank
reservation till detta utskottsutlåtande
av det skälet att när vi inom utskottet
utformade utlåtandet var vi nog inställ -

168 Nr 12 Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Undantagande av skrivbyråernas serviceverksamhet från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde

da på att göra en skrivning som skulle
innebära att de skrivbyråer det här
är fråga om skulle få fortsätta med den
serviceverksamhet som har berörts i
motionerna. Jag är emellertid inte alldeles
övertygad om att skrivningen nödvändigtvis
behöver tolkas så att detta
blir möjligt. Därför skulle jag vilja fästa
uppmärksamheten på att det inom utskottet
har funnits en samstämmig uppfattning
om att skrivbyråernas serviceverksamhet
av det slag som berörs i motionerna
skulle ges möjlighet att fortsätta.
Från näringslivets sida har uttalats
positivt intresse för saken. Från det
hållet har man givit uttryck för uppfattningen,
att den service skrivbyråerna
i detta avseende ger är till stor nytta
för företagen.

Jag har intet annat yrkande än utskottets.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i andra lagutskottets utlåtande nr 21
angående skrivbyråernas serviceverksamhet
hör samman med de åtgärder,
som är ägnade att begränsa den svällande
kontorsadministrationen inom företagen
här i landet. Den berör alltså
ett viktigt delproblem i den rationaliserings-
och effektiviseringsprocess
som äger rum inom näringslivet.

För att belysa vad det här rör sig
om skulle jag vilja anföra ett sammanfattande
citat ur tidskriften Verkstäderna:
»Det finns goda skäl att köpa
service utifrån även om den skulle ställa
sig en aning dyrare än det egna företagets
service. De egna serviceorganen
byggs ofta upp när behovsvolymen blir
stor men stannar kvar långt sedan behoven
reducerats, och representerar i
verkligheten alltså en fast kostnad, medan
den köpta servicen är en helt rörlig
kostnad. Företagen kan sålunda icke
tillåta sig att bygga upp egen service
för att täcka mer än minimibehovet.»

Författaren till den artikel med rubri -

ken »Hur täcka tillverkningskostnaderna
inom storindustrin», som jag hämtat
citatet ur, är den inte okände rationaliseringsexperten
Curt Nicolin. Han
kommer fram till denna slutsats beträffande
värdet av »köpt service» efter ett
mycket intressant resonemang om hur
man skall hålla nere de fasta administrationskostnaderna
och ändock öka produktionsvolymen.

Förr i världen representerade administrationsstaben
i vidsträckt bemärkelse
inom ett produktionsföretag en
mindre del av den totala personalen,
men i dag utgör den ofta en tredjedel,
ja, i vissa fail hälften, och det är därför
som rationaliseringsproblemet i dag
är brännande aktuellt inom denna sektor.

Jag har velat framföra dessa synpunkter
på olika slag av serviceverksamhet
för att fästa kammarens uppmärksamhet
på betydelsen och omfattningen av
den speciella serviceverksamhet, som
de i de föreliggande utskottsutlåtandena
berörda s. k. ambulerande skrivbyråerna
har att offerera, alltså en serviceverksamhet
som näringslivet använder
sig av i avsevärd omfattning.

Det finns anledning att understryka
att det inte endast är storföretagen som
skall ha tillgång till dessa möjligheter
utan också de mindre företagen. Tillfälliga
arbetsbehov av det slag som tillgodoses
genom sådan serviceverksamhet
är i minst lika hög grad förekommande
inom mindre företag, t. ex. vid
arbetsbelastningstoppar, sjukdomsfall,
konferenser eller speciella uppgifter
som kanske ställer större krav på kvalifikationer
än de som den egna personalen
har.

Det är av vikt att särskilt betona andra
lagutskottets uttalande, att det vid behandling
av ärendet framkommit att det
på arbetsmarknaden uppkommit former
av serviceverksamhet som inte varit
för handen vid arbetsförmedlingslagens
tillkomst och att behovet av och ian -

Onsdagen den 27 mars 1963 em. Nr 12 169

Undantagande av skrivbyråernas serviceverksamhet från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde

språktagandet av tjänster av servicekaraktär
avsevärt ökat under senare
år.

Det har gjorts gällande, att den serviceverksamhet
som det här är fråga
om skulle kunna ersättas genom en utbyggnad
och effektivisering av vikariatsförmedlingen
inom den offentliga
tjänstemannaförmedlingen. En effektiv
vikariatsförmedling genom tjänstemannaförmedlingen
fyller ett mycket stort
behov men inte de behov som skrivbyråerna
genom sin speciella serviceverksamhet
kan tillgodose. Denna serviceverksamhet
är helt artskild från den
offentliga arbetsförmedlingens verksamhet
och uppgifter.

Det är självklart att tjänstemannaförmedlingen
inte kan ta på sig sådana
uppgifter som att ansvara för personalen
eller dess kvalifikationer, än mindre
att sköta de administrativa uppgifter
som företagen finner angeläget att bli
avlastade från. Jag vill i det sammanhanget
instämma i vad Svenska arbetsgivareföreningen
och Sveriges industriförbund
framfört i ett gemensamt remissyttrande,
nämligen att det är ett
självfallet krav att skrivbyråerna på ett
tillfredsställande sätt övertar arbetsgivaransvaret
för källskatteavdrag, uppgiftslämnande
och avgiftsbetalning i
samband med socialförsäkringarna
in. m.

Herr talman! Jag yrkar bifall till det
föreliggande utskottsutlåtandet men vill
understryka angelägenheten ur näringslivets
synpunkt av att erforderliga initiativ
från Kungl. Maj :ts sida inte onödigtvis
fördröjes. Både för företagen och
för de anställda är det av största vikt,
att lagstiftningen icke lägger hinder i
vägen för att rationaliseringssträvandena
inom företagen kan bedrivas med
så smidiga och effektiva medel som möjligt
på det sätt jag här i korthet beskrivit.

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! De motioner som be -

handlas i föreliggande utskottsutlåtande
har sin grund i rättsfall beträffande
de s. k. skrivbyråerna, rättsfall
som grundar sig på en gammal förkrigslag
av år 1935 ■— den 18 april för att
vara exakt —■ med de tillägg som 1942
gjordes i anledning av vissa förhållanden
inom nöjeslivets impressarioverksamhet.

Utan att kvälja dom, vilket vare mig
fjärran, påpekar emellertid motionärerna
att samhället förändrats högst betydligt
sedan lagens tillkomst.

Det har i dagens läge uppstått ett legitimt
behov av en ändamålsenlig arbetsfördelning
inom företagsvärlden
eller inellan enskilda i former, som formellt
kan tangera den åldriga lagen utan
att fördenskull innebära ett obehörigt
utnyttjande av arbetssökande.

Utskottet har liksom motionärerna
vidgat perspektivet och vitsordar att
dagens arbetsmarknad visar exempel
på serviceverksamhet, som inte var till
finnandes vid arbetsförmedlingslagens
tillkomst och att behov av och anspråk
på sådan service ökat under senare år.
Utskottet påpekar vidare, att betydelsen
härav både för anställda och för näringslivet
i stort hävdats från skilda
håll.

Det har från arbetsmarknadsstyrelsen
vid olika tillfällen uppgivits, att man
förstärker arbetsförmedlingen på de berörda
områdena.

Tillåt mig, herr talman, att på denna
punkt göra två högst personliga och
privata reflexioner. Den första är att
man kan räkna med att serviceföretag
som städbyråer, konsulterande företag,
fönsterputsningsfirmor, alltj änstföretag,
firmor med lagad mat, bokförings- och
revisionsbyråer m. fl. kommer att bli
allt flera och alltmer mångskiftande.
De kommer att växa snabbare än någon
arbetsförmedling. Det ligger i samhällsutvecklingens
natur.

För det andra: arbetsmarknadsstyrelsens
metod att för närvarande lösa dilemmat
genom branschavtal såsom t. ex.

170 Nr 12 Onsdagen den 27 mars 1963 em.

Undantagande av skrivbyråernas serviceverksamhet från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde

med organisationskonsulterna innebär
ett otillfredsställande tillstånd. Beslut
tillkomna i rent administrativ ordning
bör inte vara grundläggande för vad som
är lagenligt eller dess motsats.

Därmed, herr talman, är det slut på
mina personliga reflexioner. Utskottet
slutar sitt utlåtande med att säga, att
det är angeläget att utvecklingen följes
och att därest den offentliga arbetsförmedlingen
ej kan klara det antydda behovet
bör andra åtgärder övervägas i
detta syfte, vilket utskottet hemställer
alt riksdagen ger Kungl. Maj :t till känna.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

i 14

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av motioner angående
vissa fastighetsbildningsproblem
vid sammanslagning av landskommun
med stad.

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens sammanträde
fredagen den 29 innevarande
mars.

§ 15

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 100, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till vissa kreditgarantier
åt svensk varvsindustri
m. m.; och

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för organisationen
av folkbokförings- och
uppbördsväsendet m. m.

§ 16

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 117, angående överlåtelse
av kronan tillhörig mark m. m., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 17

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 796, av fru Ekendahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
62, angående stöd till barnstugor m. m.,

nr 797, av herrar Tobé och Lundberg,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 85, angående organisationen av den
automatiska databehandlingen inom
statsförvaltningen, m. m.,

nr 798, av herr Staxäng m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 95, angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. m.,

nr 799, av herrar Edlund och Fröding,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 110, angående medelsbehoven
under försvarsgrenarnas avlöningsanslag
för budgetåret 1963/64 m. in., samt

nr 800, av herr Brandt m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 113, angående anslag för budgetåret
1963/64 till Nordiska museet m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.32 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 63

S12453