Nr 12 ANDRA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 12 ANDRA KAMMAREN 1962

16—21 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 16 mars

Sid.

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m ............. 5

Interpellationer av:

herr Enskog ang. vård i enskilda hem av ungdomar som eljest

skulle ha intagits på ungdomsvårdsskola................... 34

herr Antonsson ang. försvarsledningens lokalisering............. 35

herr Nilsson i Gävle ang. skärpning av den statliga läkemedelskontrollen
........................................... 36

Tisdagen den 20 mars

Interpellationer av:

herr Spångberg ang. flygolyckorna inom försvaret.............. 41

herr Wachtmeister ang. statsbidrag till vissa folkhögskolor ...... 42

Onsdagen den 21 mars

Införande i svensk tryckfrihetslagstiftning av den s. k. genmälesrätten 44
Anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål samt kyrkliga ändamål: Ortnamnskommissionen:

Avlöningar ........................ 45

Bokinköp och bokbindning vid statens psykologisk-pedagogiska bibliotek
.............................................. 52

Nationalmuseet: Avlöningar .............................. 54

Bidrag till svenska ekumeniska nämnden .................... 56

Överförande till staten av kommunernas utgifter för det obligatoriska

skolväsendet........................................... 59

Ändrade avskrivning sregler vid beskattningen för byggnad i jordbruk

eller rörelse............................................ 60

1 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 12

Nr 12

Innehåll

Sid.

Upphävande’av den särskilda varuskatten å gräddglass........... 66

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets

fall, m. m.............................................. 70

Utredning rörande en fond för tillgodoseende av kommunernas lånebehov
vid förvärv av tomtmark för bostadsbebyggelse.......... 80

översyn av lagstiftningen rörande explosiva varor............... 84

Rätt för företagare till återlån från allmänna pensionsfonden...... 85

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 16 mars

Första lagutskottets utlåtande nr 12, om förbud mot professionella boxningstävlingar,
m. m..................................... 5

Onsdagen den 21 mars

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, om införande i svensk tryckfrihetslagstiftning
av den s. k. genmälesrätten................. 44

Statsutskottets utlåtande nr 41, om överlåtelse till Umeå stad av Norrlands
dragoners kasernetablissement och övningsområde m. m. . . 45

— nr 42, om anslag till allmänna kultur- och bildningsändamål samt

kyrkliga ändamål....................................... 45

— nr 43, ang. överförande till staten av kommunernas utgifter för det

obligatoriska skolväsendet................................ 59

— memorial nr 44, ang. överlämnande till särskilt utskott av vissa

till statsutskottet remitterade motioner ..................... 60

Bevillningsutskottets betänkande nr 18, om ändrade avskrivningsregler
vid beskattningen för byggnad i jordbruk eller rörelse......... 60

— nr 22, om upphävande av den särskilda varuskatten å gräddglass 66

— nr 26, om undantagande från beskattning av vinst, som beror på

penningvärdets fall, m. m................................ 70

Bankoutskottets utlåtande nr 6, om utredning rörande en fond för tillgodoseende
av kommunernas lånebehov vid förvärv av tomtmark
för bostadsbebyggelse................................... 80

Första lagutskottets utlåtande nr 17, om översyn av lagstiftningen rörande
explosiva varor................................... 84

— nr 18, om snabbare åtgärder mot ungdomsbrottslingar......... 85

— nr 19, om åtgärder för att tillföra domstolarna trafikteknisk sakkunskap
............................................ 85

Andra lagutskottets utlåtande nr 13, rörande rätt för företagare till
återlån från allmänna pensionsfonden...................... 85

— nr 14, ang. upphävande av värnpliktslagens regler om reserv officersaspirants

tjänstgöringstid.......................... 97

— nr 15, ang. lagen om semester............................ 97

— nr 16, om viss ändring i butikstängningslagen................ 97

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11, ang. brandlag och brandstadga

m. m................................................ 97

Innehåll

Nr 12

Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, ang. brandlag och brandstadga

w w 97

m. .................................................. u''

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12, ang. översyn av bestämmelserna

om äganderättsanmälan beträffande bil..................... 97

_ nr 13, om slopande av kontrollen vid överlåtelse av bostadsrätt . 97

_ nr 14, om ersättning i realvärden till skadelidande vid sjöreglering

m. m ................................................

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 6, om åtgärder till främjande

av den svenska fruktdryckskonsumtionen................... 98

_ nr 7, om forskning rörande vidgad användning av öländsk kalksten 98

_ nr 8, om åtgärder i syfte att beakta de rörelsehindrades problem 98

— nr 9, om utredning rörande zigenarfrågan................... 98

— nr 10, om begränsning av ungdomens tobakskonsumtion....... 98

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Fredagen den 16 mars

Kl. 11.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 9 innevarande
mars.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet tills vidare för fullgörande
av uppdrag som medlem av den
svenska delegationen vid den pågående
nedrustningskonferensen i Geneve.

Stockholm den 15 mars 1962

Manne Stöld

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Angående plena under första veckan
i maj får jag meddela, att sammanträden
avses skola hållas onsdagen den 2 maj
kl. 14.00 och torsdagen den 3 maj kl.
16.00 (bordläggningsplena) samt fredagen
den 4 maj kl. 11.00 (arbetsplenum).

§ 4

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 59, angående anslag för budgetåret
1962/63 till journalistutbildning,

nr 88, angående marinens tekniska
personal m. m., och

nr 89, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Svenska träforskningsinstitutet,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 92, med förslag till lag om
straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration
m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 95, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m.; samt

till statsutskottet propositionen nr 96,
angående överlåtelse av viss kronan tillhörig
mark m. m.

§ 5

Föredrogs den av herr Börjesson i
Glömminge vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet i anledning
av vissa fraktkostnadsökningar
på Öland.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Förbud mot professionella boxningstävlingar,
m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
om förbud mot professionella
boxningstävlingar, m. m., i vad motionerna
hänvisats till lagutskott.

I de likalydande motionerna nr 197
i första kammaren av fru Segerstedt Wiberg
m. fl. och nr 185 i andra kammaren
av herr Hamrin i Jönköping m. fl. hemställdes,
att riksdagen måtte besluta om
stadgande av förbud mot tävlingar och
uppvisning i boxning mellan professio -

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

nella boxare samt att riksdagen vidare
måtte besluta, att ingen del av anslaget
till fonden för idrottens främjande finge
disponeras för stöd åt boxningssporten.

Motionerna hade hänvisats i vad de
avsåge förbud mot tävlingar och uppvisning
i boxning mellan professionella
boxare till behandling av lagutskott
samt i övrigt till statsutskottet. I förstnämnda
del hade motionerna behandlats
av första lagutskottet.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:197 och 11:185, i vad de
hänvisats till behandling av lagutskott,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I utskottets utlåtande anfördes bland
annat följande:

Sakkunnigbetänkandet har remissbehandlats
i vanlig ordning. Under remissbehandlingen
har —- såsom också
framgår av motionerna — förslag framförts
om förbud mot proffsboxningen.
Den i motionerna upptagna frågan om
sådant förbud har sålunda helt nyligen
bragts under Kungl. Maj :ts prövning.
Utskottet anser därför att något initiativ
i den av motionärerna önskade riktningen
i nuvarande läge icke bör tagas från
riksdagens sida.

Reservation hade avgivits av herr Arvidson,
fröken Mattson, herr Alexanderson,
fru Segerstedt Wiberg, fru Gärde
Widemar, fru Johansson och herr
Gustafsson i Borås, vilka ansett,

dels att ovan intagna stycke i utskottets
utlåtande bort ersättas med text av
följande lydelse:

Sakkunnigbetänkandet har remissbehandlats
i vanlig ordning. Under remissbehandlingen
har ■— såsom också
framgår av motionerna — förslag framförts
om förbud mot den professionella
boxningen. Därvid har framhållits av
medicinalstyrelsen, att den professionella
boxningen från medicinsk synpunkt
är en icke önskvärd företeelse på
grund av de hälsorisker, som är förenade
därmed, och av Svenska läkarsällska -

pet, att boxning är den enda sport, som
till sin syftning har att skada. Dessa uttalanden
bör enligt utskottets mening
tillmätas största vikt vid prövning av
föreliggande fråga. Självfallet måste
emellertid också andra synpunkter än
de rent medicinska beaktas. Utskottet
vill i förevarande sammanhang fästa
uppmärksamheten vid utformningen av
reglerna för boxningssporten samt vid
de ekonomiska intressen, som gör sig
gällande vid professionella boxningstävlingar.
Reglerna går främst ut på att
boxaren skall angripa motståndaren,
träffa honom med slag samt helst slå
ned honom. Den inriktning, som sporten
härigenom får, blir enligt utskottets
mening oacceptabel i vart fall när den
förenas med affärsintressen. De personer,
som företräder dessa intressen
(promotor, manager, garanter, delägare
i kontrakt m. fl.) torde nämligen med
hänsyn till de betydande ekonomiska
vinster, som kan göras, i alltför stor utsträckning
drivas av sitt profitbegär
med den påföljden att i och för sig
självklara hänsyn till den aktive boxaren
och hans familj undanskjutes. Denna
fara blir inte mindre i sådana fall, då
boxaren själv inte har klart begrepp om
de risker, som är förenade med hans
yrkesutövning, eller står i direkt ekonomiskt
beroende av sådana affärskretsar.
Det kan visserligen göras gällande, att
den professionella boxningskommissionen
genom sin licenskontroll har möjlighet
att övervaka, att den professionelle
boxaren inte matchas på olämpligt
sätt. Denna kontrollverksamhet synes
emellertid icke ge tillräckligt stora garantier
för en acceptabel utveckling av
den professionella boxningen.

Med hänvisning till vad sålunda anförts
finner utskottet för sin del övervägande
skäl tala för att den professionella
boxningen bör förbjudas i vårt
land. Den i motionerna upptagna frågan
om sådant förbud har emellertid som
ovan angivits helt nyligen bragts under
Kungl. Maj :ts prövning. Utskottet anser

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Förbud mot professionella boxmngstavlingar, m. m.

därför, att Kungl. Maj :ts ställningstagande
bör avvaktas, innan något initiativ i
den av motionärerna önskade riktningen
tages från riksdagens sida. Vad utskottet
ovan anfört synes emellertid böra
bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.

dels ock att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 197 och II: 185, i vad
de hänvisats till lagutskott, i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte giva till känna
vad sålunda anförts.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru GÄRDE W1DEMAR (fp):

Herr talman! Dagens överläggningsämne,
som gäller förbud mot professionella
boxningstävlingar, har redan väckt
stor uppmärksamhet bl. a. i pressen, och
argumenten för och emot förbud har
samlats på ömse håll. Som väl är liar
det funnits mycket få röster i utskottet,
som försvarat den professionella boxningen.
Vad tvisten gällt har mera varit
den formella behandlingen av ärendet:
om riksdagen skulle ta ställning i
sak till frågan om förbud eller om man
först skulle avvakta Kungl. Maj :ts åtgärder
med anledning av ett nyligen avlämnat
betänkande över boxningssportens
skadeverkningar. Den grupp inom
utskottet, som jag företräder, anser att
det finns all anledning för riksdagen att
göra ett uttalande emot den professionella
boxningen men att man bör avvakta
Kungl. Maj :ts ställningstagande
innan riksdagen tar något initiativ i frågan.

För Sveriges del är boxning en relativt
ny sport och tillvann sig egentligen
icke något allmänt intresse förrän efter
år 1920. Den professionella boxningen
upplevde en glansperiod i samband med
Harry Perssons storhetstid under senare
delen av 20-talet. Redan vid 1924 års
riksdag väcktes emellertid en motion
med yrkande att riksdagen måtte fatta
beslut om förbud mot offentliga boxningstävlingar.
Denna föranledde ingen

riksdagens åtgärd, och första lagutskottet
uttalade, att ett förbud borde komma
i fråga först när det funnes grundad anledning
till antagande, att dylika tillställningar
antingen är förbundna med
verklig fara för de däri deltagandes liv
och hälsa eller också genom sin beskaffenhet
verkar synnerligen upphetsande
eller förråande på utövare och åskådare.
Vid den tidpunkten hade förmodligen
boxningens skadeverkningar ännu
inte konstaterats och de tävlingar, som
anordnades, ansågs väl inte innebära en
så betydande fara, att ett förbud var befogat.

Under 1940-talet växte fram en stark
opinion emot boxningen och av ett flertal
läkare påpekades boxningens skadliga
effekter på hjärna och psyke. Vid
1952 års riksdag var boxningen föremål
för debatt och vid 1955 års riksdag beslöts
att hos Kungl. Maj:t begära en utredning
i syfte att klarlägga boxningssportens
skadeverkningar. Den begärda
utredningen korn emellertid inte till
stånd utan i stället tillkallades under
1959 en sakkunnig, dr Naumann, med
uppgift att i samråd med riksidrottsförbundet
och boxningsförbundet följa frågan
angående boxningssportens skadeverkningar
och att inkomma med härav
föranledda förslag. Dr Naumann avgav
sitt betänkande under hösten 1961 och
det har därefter varit föremål för remissbehandling.

I betänkandet lämnas en redogörelse
för bl. a. tävlingsförhållanden och gällande
regler för boxningssporten samt
också en utredning om kroppsliga och
mentala skador hos dem, som aktivt utöver
sporten. Utredningsmannen påpekar,
att svensk boxningssport helt domineras
av amatörboxning, varför hans
arbete till övervägande del kommit att
behandla amatörboxningen och dess
förhållanden. Under årens lopp har endast
sammanlagt ett 40-tal svenskar sysslat
med professionell boxning och för
närvarande skulle endast sex vara aktiva.
Utredningens bidrag till belysande

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

av boxningsskadorna grundar sig på
litteraturstudier och begränsar sig till
eeg-undersökningar av ett antal boxare
före och efter en eller flera matcher
samt av 31 boxare från hårda matcher,
och därutöver redovisas en enkät till
psykiatrer, neurologer och neurokirurger
rörande iakttagna kroniska skador
efter boxning. Utredningsmannen omnämner
att antalet varaktigt skadade eller
möjligen skadade boxare i Sverige
sannolikt torde utgöras av ett par hundratal,
och att endast två personer under
åren dödats i Sverige på grund av boxningsskada.
Detta ger dr Naumann anledning
till följande uttalande: »Något
medicinskt problem av större format
kan boxningen därför ej anses vara,
även om det enskilda fallet givetvis kan
te sig nog så problematiskt.» Beträffande
den professionella boxningen uttalar
dr Naumann att en expansion av den i
Sverige ej är önskvärd.

I sitt remissutlåtande har medicinalstyrelsen
ansett, att man ej är berättigad
bedöma problemet på ett så kvantitativt
sätt som dr Naumann gjort och att bortse
från den individuella betydelsen av
skadorna. Den professionella boxningen
är ur medicinsk synpunkt en icke önskvärd
företeelse på grund av de bestämda
hälsorisker som är förenade därmed.
Enligt medicinalstyrelsen har den icke
något berättigande ur samhällets synpunkt
och bör förbjudas.

Svenska läkarsällskapet har samma
uppfattning och finner inte något skäl
till att tillåta professionell boxning. Det
påpekas i utlåtandet, att boxningen är
den enda sport, som till sin syftning har
att skada. Regelmässigt medför boxningsmatcher
risk för större eller mindre
hjärnskador och dessa kan uppkomma
även vid matcher, som inte slutat
med knockout. Skadade hjärnceller kan
inte förnyas på samma sätt som celler i
många andra av kroppens organ utan
ger en stor risk för bestående defekter.
Det är dock synnerligen svårt att avgöra
hur störa defekter, kanske särskilt psy -

kiska, som uppkommit genom boxningsskador.
En boxare med symptom på
psykisk avtrubbning t. ex. har inte någon
sjukdomsinsikt och uppsöker inte
läkare. Läkarsällskapet framhåller vidare,
att det knappast är möjligt att effektivt
skydda boxarna mot hjärnskador
och att risken för dylika skador är
relativt större hos oerfarna boxare med
dålig teknik, d. v. s. vanligen ungdomarna.
Minst var sjunde av de boxare, som
deltog i juniormästerskap, visade enligt
en medicinsk undersökning akuta tecken
på hjärnskakning, som kunde objektivt
registreras genom elektroencefalografi.

Socialstyrelsen har uttalat, att all tävling
och uppvisning i boxning borde
helt förbjudas, i varje fall mellan professionella
boxare. Man bemöter det
från olika håll framförda argumentet,
att risker för allvarliga medicinska skadeverkningar
föreligger även inom andra
sportgrenar. Därvid framhålles att
skadorna inom boxningen inte som vid
de flesta andra sporter är att betrakta
som olycksfall utan tvärtom ingår som
ett avgörande moment i tävlingarna.

Enligt gällande tävlingsregler går boxningen
främst ut på att angripa motståndaren,
träffa honom med slag samt
att helst slå ned honom. Syftet att skada
motståndaren ställer boxningen i särklass
jämfört med övriga grenar av sport
och idrott. Dr Naumann har i sitt betänkande
framhållit, att boxning förutom
»ett element av uppvisning innehåller
det öppet aggressiva momentet».
Denna särart hos boxningen skulle på
ett lämpligt sätt kunna tillgodose ett
visst behov hos den mänskliga naturen.
Alla individer skulle inte vara kapabla
att tillfredsställas genom verksamhet av
förströelse- eller sportnatur utan fordrar
»mer primitivt kryddade aktiviteter».
Det är säkert riktigt, att boxningsmatcher
ofta väcker primitiva instinkter
till liv hos åskådarna, men åtminstone
jag ställer mig frågande inför om det
skall anses som någon fördel. Jag tror

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

snarare, att bevittnandet av kroppslig
misshandel, som i övrigt inte tolereras
av samhället, måste verka förråande. Läkarsällskapet
framhåller i det sammanhanget,
att boxningssportens ringa omfattning
torde medföra, att dess betydelse
för att ge utlopp för aggressionstendenser
hos svenska folket måste vara
ganska minimal. Dess allmänt förråande
inverkan förefaller minst lika sannolik.

Vad jag nu har citerat av remissutlåtandena
från den medicinska och sociala
sakkunskapen här i landet innebär
en överväldigande dom över proffsboxningen.
Boxaren själv har ofta inte klart
begrepp om de risker för framtida men,
som är förenade med boxningen, och den
licenskontroll, som sker genom den professionella
boxningskommissionen, syns
inte ge tillräckligt stora garantier ur
medicinsk synpunkt.

Jag kan inte underlåta att här draga
fram något om de ekonomiska intressen,
som gör sig gällande vid boxningstävlingar.
Dessa intressen, som företräds
av promotor, manager och delägare i
kontrakt bl. a., tycks helt väga över hänsynen
till boxaren och hans familj. Möjligheten
till betydande ekonomiska vinster
är ett allt överskuggande intresse.
Sporten är en bisak och profiten har
blivit huvudsak. Fallet Risberg, som nyligen
gått genom pressen, visar tydligt
att jag har rätt i denna slutledning. Mot
sina egna läkares protester gav boxningsförbundet
Risberg tillstånd att
fortsätta boxas. Det visar väl tydligt, att
hänsynen till Risbergs person var mycket
mindre än till möjligheten för honom
och hans intressent att förtjäna
pengar. Även om ett boxningsförbud
här hemma inte kan hindra en boxare
att uppträda utomlands, tror jag att ett
förbud skulle verka åtskilligt dämpande
på deras lust att fortsätta.

Argumenten för ett bibehållande av
proffsboxningen har bl. a. gått ut på
att det är odemokratiskt med ett förbud
och att vederbörande bör ha full frihet,
demokratisk rätt, att få utsätta sig för

misshandel. Det har till och med sagts
att, eftersom självmord och försök till
självmord inte är straffbart, bör man
också ha rätt att utsätta sig för misshandel.
Det är att märka, att vad som sker i
boxningsringen skulle vara straffbar
misshandel om det inte skedde med vederbörandes
medgivande. Många av oss
har väl mött något offer för boxningen,
dessa s. k. ringvrak, som gravt hjärnskadade
för en föga människovärdig
tillvaro. Det kan inte vara något liberalt
intresse att försvara cn sport, som
leder till sådana resultat. I humanitetens
intresse kan man inte stillatigande åse
hur människor riskerar liv och hälsa i
boxningsringen. Någon sade till mig
häromdagen, att boxning måste varaen
kvarleva från den tid, då man ostraffat
kunde slå ihjäl och misshandla, och
att det kunde vara på tiden att det nu
sattes stopp för denna s. k. sport. Det
hjälper inte vad herrarna i boxningsförbundet
säger. Deras uttalanden väger
lätt i jämförelse med den samlade medicinska
sakkunskapen, som helt tar avstånd
från boxningen på grund av dess
skadeverkningar. Vi behöver inte boxningen
som utlopp för människornas
onda lidelser. Jag tror att Sverige skulle
göra en föredömligt god gärning om
vi förbjöd proffsboxningen. Det finns
även i andra länder intresse för att gå
samma väg, men det behövs att något
land börjar.

Vi reservanter vill uttala oss för att
den professionella boxningen förbjudes
i Sverige och vi förväntar oss att Kungl.
Maj:t vid sin prövning av frågan kommer
till samma resultat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen av herr Arvidson m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Debatten här i dag bör
väl inskränka sig till att behandla den
professionella boxningen. Amatörboxningen
kommer nog upp i kammaren
i ett annat sammanhang.

Nr 12

Fredagen den IG mars 1962

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

Förra året fick vi utredningen om
boxningssportens skadeverkningar. Sällan
har ett så litet betänkande blivit
föremål för så stort intresse och blivit
så sönderskjutet. Man får där veta att
det fram till år 1950 redovisats 207
dödsfall av direkt skada i ringen. Man
undrar med rätta varför inte utredningen
fått med tragedierna under de senaste
tio åren. År 1953 inträffade 17
dödsfall, av vilka 7 drabbade proffs och
10 amatörer. Vi vet att år 1960 slogs
ett tiotal boxare ihjäl. Det kanske mest
tragiska är att de flesta av dessa var
amatörer.

Amerika är ju boxningens förlovade
land, och det hade varit tacknämligt,
om utredningsmannen i samband med
resonemanget om boxning vid läroanstalter
och militärläger upplyst om att
amerikanska universitet har strukit
boxningen från idrottsprogrammen sedan
en studentboxare slagits till döds.
Vi borde enligt min mening även ha
fått veta, att det i Belgien och på Island
—- såvitt uppgifter i pressen är
riktiga — råder förbud mot boxningstävlingar.
Jag tycker också, herr talman,
att en läkare borde ha citerat den
ledande medicinska facktidskriften The
Lancet, som på ledarsidan skriver att
»de medicinska skälen mot boxning är
nu så starka att det är varje läkares
plikt att kämpa för att den helt försvinner».
Det hade varit välgörande
att också få med sådana citat.

Man får dock veta, att det i vårt land
finns hundratals svenskar som blivit
allvarligt skadade genom boxning, att
över tusen matcher hålls varje år och
att 7—8 procent av dessa avslutas med
knockout.

Herr talman! Den fråga som jag
främst här ville belysa är denna: Är
proffsboxningen sport, konst eller reglerad
misshandel? Jag skall nöja mig
med att stanna enbart inför detta spörsmål.

»Ingen boxare går i ringen för att
göra någon illa. Det gäller att genom

taktik och teknik utmanövrera motståndaren,
att sätta in sina stötar och undvika
den andres attacker», heter det.
Boxningsförbundets ordförande säger
att »boxare söker inte skada varandra,
man går in för poänggivande träffar».
Herr talman! Är detta sanningen
om aktörerna i ringen, och är det i så
fall hela sanningen? Det tror i varje
fall inte Aftonbladet, som ironiskt tilllägger:
»När Ingo eller Floyd säger att
de räknar med att vinna på knockout
i 3:e ronden kan det väl inte handla
om ett samlande av poäng, som boxaren
sysslar med för att efter 15 ronder vinna
med så eller så många poäng.» Det
vore nog ärligare att som tidningen slå
fast att boxningen går ut på knockout.

När herr Bisberg i matchen mot Rupert
Bentley i Hälsingborg denna månad
gjorde ett desperat försök i andra
ronden att slå sin motståndare knockout
handlade han just efter spelets regler
och som pugilistisk gentleman, ty
sporten är sådan.

Man borde kunna vara överens om
att boxningen intar en särställning i
idrottsvärlden genom att fysiska och
psykiska skador för sin förekomst inte
förutsätter vare sig regelbrott eller
olyckshändelse. Jag tror, herr talman,
att det är viktigt att slå fast just detta
sista.

År 1952 hölls här i kammaren en boxningsdebatt.
Doktor Huss i Malmö fastslog
att flera idrotter medförde risker
för skador, men att ingen annan syftade
till att skada deltagarna. Därför vore
det mera berättigat, sade doktor Huss,
att skärskåda boxningens berättigande
ur social och moralisk synvinkel än ur
rent medicinsk. Herr Rolf Edberg, som
då var ledamot av denna kammare, yttrade
i pressdebatten, att när man kunde
förbjuda dueller liksom tupp- och
tjurfäktningar var han inte främmande
för boxningsförbud. För sin del ansåg
herr Edberg att man kunde överväga
ett sådant, ehuru han inte tagit ståndpunkt
till förbudsfrågan.

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

I pressdebatten samma år skrev överläkare
Huldt i Sundbyberg: »För åtskilliga
år sedan hade jag tillfälle att med
några dagars mellanrum assistera vid
två polisobduktioner på karolinska institutet.
Den ene av männen var boxare
och dog strax efter en match. Vid obduktionen
visade hjärnan på varandra
lagrade blödningar, nästan som årsringar
på ett träd (förmodligen motsvarande
ett antal matcher) . . . Den
som påstår att boxning i träningsform
icke går ut på knockout, talar medvetet
eller omedvetet osanning», skrev doktor
Huldt.

Herr talman! Jag vill fråga: När doktor
Huss i Malmö säger att boxningen
syftar till att skada, är han då höljd i
det okunnighetens mörker som många
menar att vi är höljda i? När doktor
Huldt säger att boxning går ut på knockout,
vet han då inte vad han talar om?
När Risberg i andra ronden gjorde ett
desperat försök att slå knockout på
Bentley, var han då en ringbuffel eller
en pugilistisk gentleman? Jag håller på
att han var det sistnämnda, ty sporten
är sådan.

Jag har, herr talman, försökt följa
boxningen under ett 15-tal år och det
har inte varit utan intresse att ta del
av inläggen i den förda debatten.

Herr Allard i denna kammare skiljer
på amatörboxning och professionell
boxning och menar att detta är två
väsentligt olika saker. Sakligt, nyktert
och korrekt som herr Allard alltid gör
har han lagt fram sina synpunkter,
men nog har man, herr talman, orsak
att fråga: Vart i all rimlighets namn
har sakligheten tagit vägen när det gäller
vissa försvarare i dagens proffsboxningsdebatt
i press och radio? Herr
Hamrins kristna hemvist skall dras i
smutsen genom att han i pressen får
valsa runt som »en frireligiös redaktör
för en smålandstidning, en herre från
en ombonad miljö». Och stadsfogde Sjöholms
kritik av den professionella boxningen
avfärdas med att det är »bara

en stadsfogde i jultomteskepnad i en
Skånestad». Det skulle inte förvåna mig,
om riksdagen kommer att ge den sortens
kritik det svar som den är värd.

Idrottsredaktör Gert Engström skrev
i Expressen den 16 januari 1952 följande:
»Jag känner boxarna lite för väl
för att inte veta att ingen nävkämpe
kliver in mellan repen utan att helt behärskas
av tanken att snabbast möjligt
''släcka ljuset’ för motståndaren. Boxningen
är faktiskt den enda idrottsgren
som går ut på att skada motståndaren.»
Jag frågar: Kan man förvisa redaktör
Engström till de okunniga pratmakarna? När

Joe Erskine i EM-matchen i Göteborg
1958 enligt referatet »fick ett
förödande slag över ena ögat, som orsakade
svårt blodflöde och fick ta emot
massor av slag över ett ansikte som till
slut såg ut som en råbiff så att han inte
kunde se genom sina svullna ögon, först
då bröts matchen». Ingo, som stod som
segrare, sade sedan till en intervjuare:
»Du, vad jag tyckte synd om grabben.
Men jag måste fortsätta och slå på honom.
Men det var så att det riktigt
värkte i axlar och armar då jag tänkte
på det.» Jag måste fortsätta att slå
på honom — så är det alltså. Eller vet
inte ens Ingo själv vad han talar om?

Daily Express skrev efter denna
match att det var »rena nerslaktningen
av en man som inte ens kunde se sin
motståndare». Referenten i Daily Express
konstaterar vidare, att han aldrig
kan förlåta sekonderna att de tillät
Erskine fortsätta tills han blev en ruin.

En sportgren, där huvuduppgiften är
att slå motståndaren sönder och samman,
kan väl inte inrangeras under begreppet
idrott. Det hjälper inte att tala
om andra riskabla idrotter och kontinuerlig
läkarkontroll.

Herr talman! När de väl sakkunniga
boxningsreferenterna rör sig med sådana
begrepp — såsom i fallet Erskine
— som »ren nerslaktning» eller »nästan
blind» boxare, så tycker jag att det

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

är sublimt och löjligt av proffsboxningens
försvarare att tala om olyckshändelser
eller brist på kondition och
nervkontroll hos boxare.

I tidningen Saturday Evening Post
skrev för en tid sedan boxningsdomarveteranen
Harold Barnes följande: »Jag
har dömt i 1 000-tals matcher av vilka
100-tals ingått i VM. Jag kan inte längre
försvara en sport som måste betecknas
som mord på laglig väg. Om jag hade
beslutanderätt skulle jag diskvalificera
allt vad boxning heter.» Orden
får stå helt för denne mans räkning,
men han kanske inte vet vad han talar
om. Han borde ha fått lyssna till vad
Svenska boxningsförbundets ordförande
hade att säga i en radiodebatt en
måndagskväll, då vi alla andra okunnighetens
småkryp fick veta att »boxningens
syfte inte är att skada. Kanske
på hednatiden eller i gatuslagsmål bland
ungdom. Men i ringen avser man bara
regelrätta träffar. Boxningen är ’the
noble art of selfdefence’. Ingen boxare
går upp i ringen för att skada den andre.
»

Herr talman! Det är trevligt med litet
skämt som lättar upp en debatt, men
det skall vara någon måtta på utsvävningarna.

Utredaren upplyser oss i betänkandet
om att 7 å 8 procent av boxningsmatcherna
i vårt land slutar med knockout,
och socialstyrelsen säger i sitt remissvar
att vid inemot 25 procent av
SM- och JM-turneringar samt landskamper
i Sverige har boxarna uppvisat kliniska
tecken på hjärnskakning 5—10
minuter efter matchen. Därtill kommer
ett stort antal andra rent fysiska skador,
och man hävdar att dessa skador
inte är att betrakta som olycksfall utan
tvärtom ingår som ett avgörande moment
i tävlingen, vilket ställer boxningen
i särklass jämfört med andra grenar
av sport och idrott. Man slutar med det
uttalandet, att offentliga boxningsmatcher
bör förbjudas, i varje fall professionella.
När jag citerar detta, utgår jag

från att socialstyrelsen är i någon mån
kapabel att yttra sig i denna fråga.

Kungl. medicinalstyrelsen har förut
citerats här, och den brukar ju tillmätas
en viss auktoritet i sådana här
frågor. Där säger man att ur samhällets
synpunkt är professionella boxningsmatcher
inte berättigade utan bör förbjudas.
De är inga önskvärda företeelser
på grund av de bestämda hälsorisker
som är förenade med dem, säger
man. Den största skillnaden mellan boxning
och vanlig idrott karakteriserar
medicinalstyrelsen på följande sätt:
»Boxningen är den enda sportgren där
den som avsiktligt tillfogar motståndaren
en svår skada ej diskvalificeras
utan i stället utropas som segrare.»

Jag skall inte referera andra remissinstanser
— det har första lagutskottets
värderade ordförande gjort. Svenska
läkarsällskapet är bekymrat över
boxningens skadeverkningar. Medicinska
fakulteten i Uppsala ger ett negativt
svar. Lundafakulteten säger att boxningen
inte är acceptabel ur medicinsk
synpunkt.

Jag vet väl, herr talman, att även
dessa myndigheter faller för det förkrossande
argumentet: »De kan inte det
här, de begriper sig inte på boxningen.
» Men i så fall är det ju underligt
att Kungl. Maj:t har utvalt dessa myndigheter
som remissinstanser. Sakligt
sett är allt det som vi andra har sagt
om skälen till förbud mot professionell
boxning rena västanfläktar jämfört med
den kritik som dessa statens egna organ
har kommit med.

Jag känner mig, herr talman, sårbar
på en punkt i denna debatt, och det är
i fråga om friheten. Man kan ju säga:
Vill folk kämpa på detta sätt och ta
alla risker, så låt dem göra det, det är
ju deras sak. De vet ju vad de ger sig
in på.

Det måste, herr talman, finnas utomordentliga
motiveringar innan man är
beredd att gå förbudsvägen. Tyvärr
måste jag säga att det finns sådana mo -

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

tiveringar, och därför har jag anslutit
mig till reservanterna i utskottet, som
går ett litet stycke längre än utskottet
gör.

Det råder ingen principiell skillnad
mellan ståndpunkterna. Däremot har
jag svårt att gå med på det bärkraftiga
i resonemanget, att om vi får förbud
mot professionell boxning i vårt
land så söker sig boxarna till utländska
ringar. Det gör de i alla fall så snart
de når internationell klass. Men sannolikheten
för att de kommer i sådan klass
blir ju rimligtvis mindre och inte större
om de berövas möjligheten att utöva
professionell boxning i vårt land.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till reservationen.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Det är måhända på sin
plats att något sägs i denna debatt mera
direkt från motionärernas sida. Vi är
ganska många motionärer, företrädande
alla de stora partierna, och jag skall

— alls inte ovilligt, det vill jag försäkra

— söka åta mig det uppdraget.

Jag har nu inte något inflytande på
eller ansvar för arbetsordningen i riksdagen.
Men jag vill ändå tillåta mig den
allmänna reflexionen, att det väl ändå
inte kan anses alldeles orimligt, om vi
någon gång här i riksdagen verkligen
tar upp en debatt kring idrottsrörelsen
och dess förhållanden. Det är en stor
och förnämlig folkrörelse, som vi säkert
alla skattar mycket högt och gärna
vill stödja, även om vi då och då har
anledning och behov av att slå ned på
oarterna och avarterna, ty sådana finns
ju ändå bevisligen.

Jag kan inte underlåta att påminna
om hur resonemanget har förts tidigare,
när saken varit under behandling i kammaren.
Då har det alltid från opponenternas
sida invänts, att det måste vara
ett fel att inte göra boskillnad mellan
den yrkesmässiga boxningen och den
amatörmässiga. Den förra, har man

sagt, ger vi inte mycket för, den må
gärna försvinna. Den är till sina yttringar
så grovt utmanande, att den
egentligen inte ur någon enda synpunkt
kan försvaras. Men, har man vidare
sagt, den andra grenen, den som utövas
av amatörer och åtnjuter statsstöd —
frågan om statsstöd kommer upp längre
fram under pågående riksdag och jag
skall därför inte beröra den nu — den
finns det ingen anledning att sätta en
pariasstämpel på.

Jag är för min del på intet sätt benägen
att göra en sådan boskillnad, ty
även om den yttre ramen i ena fallet kan
vara litet mera polerad än i det andra,
så är det ju i princip och i sak fråga
om alldeles detsamma. Det finns alltså
en gemensam nämnare, den som har påvisats
här av de båda tidigare talarna
och den som medicinalstyrelsen i remissvaret
med svidande träffsäkerhet
och exakthet anger på följande sätt:
»Boxningen är den enda sportgren, där
den som avsiktligt tillfogar motståndaren
en svår skada, ej diskvalificeras
utan i stället utropas som segrare.»

Herr talman! Jag har inte hört talas
om någon som kunnat träda fram och
bestrida det riktiga i denna karakteristik.
Men så sant som den alltså uppenbarligen
måste vara i sak riktig, så innebär
den lika visst en förkrossande
dom över sporten som sådan. Det kan
nämligen inte vara med sund idrott förenligt
att ställa upp regler med den innebörden
att det blir till en merit, till
en för karriären positiv faktor att medvetet,
med berått mod, åsamka en tävlingsmotståndare
fysisk och psykisk
skada. Amatörboxning och professionell
boxning är alltså samma andas barn.

Men i dag är det speciellt den yrkesmässigt
bedrivna boxningen som står
under diskussion och som det gäller att
ta ställning till. Motionärerna har helt
enkelt velat tillmötesgå just den opinion
här i kammaren som ivrat för att det
skall göras en uppspaltning och dragas
en gräns mellan den ena varianten och

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

den andra. Avsikten har självfallet från
vår sida varit, att det genom en sådan
uppläggning skulle bli lättare att nå
enighet åtminstone ett stycke på vägen,
när det gäller värderingsgrunderna, i
bästa fall också i fråga om den lämpligaste
och mest effektiva samhällsreaktionen.
Tyvärr ser det som sagt ändå
inte ut, som om detta helt skulle lyckas.

Men man har här i tidigare debatter
också sagt något annat. Man har sagt
att vi skall vänta med ett ställningstagande,
till dess sportens skadeverkningar
kunnat i en regelrätt utredning medicinskt
klarläggas och fastställas. Först
när så har skett, kan det finnas anledning
att på allvar ta upp frågan. Så har
man sagt. Nåväl, vi har nu fått just en
sådan undersökning till stånd. Den fick
visserligen inte ett sådant format och
tyvärr inte heller en sådan uppläggning,
som man i och för sig skulle ha önskat,
och jag överlåter åt kammarens ledamöter
själva att göra de reflexioner som
det måste vara naturligt att göra på
grundval av det en aning besvärande
faktum, att den enmansutredare som
sent omsider fick saken om hand, enligt
direktiven hade att fullgöra sitt uppdrag
— observera! —- i samråd med
Svenska boxningsförbundet, alltså i
samråd med den myndighet, under vars
fögderi hela denna verksamhet sorterar.
Detta må nu så vara. Utredningen
blev ändå till en hård dom över boxningen,
därför att det på sida efter sida
blev på ett -— jag vågar säga •— skrämmande
sätt fastslaget vilka risker till
sin fysiska och mentala hälsa en utövare
av sporten i varje moment tar och måste
ta.

Men ser man till resultatet av den
granskning som remissinstanserna —
däribland vår främsta medicinska sakkunskap
— gjort, så har jag svårt att
finna att man på objektiva grunder kan
komma till mer än en slutsats, vilket
också de båda tidigare talarna understrukit.
Det finns i detta sammanhang
också anledning att referera till social -

styrelsens mycket kategoriska ställningstagande.

Låt mig här säga att något av det
grumligaste i hela den boxningsdebatt
som förts här i landet under senare år,
är just detta, som jag nyss varit inne på,
att man tydligen inte allmänt vill se
och erkänna den helt avgörande principiella
skillnaden mellan boxningsskador
och andra skador, som tyvärr kan
uppstå i samband med tävlingsidrott
och aktiv idrottsutövning över huvud
taget. När det är fråga om boxning,
kan man aldrig tala om olycksfall eller
missöden eller regelbrott, där är skadorna
förutsedda just i reglerna och
sanktionerade av reglerna. Med all
verklig idrott förhåller det sig ju på ett
helt annat sätt. Där är skadorna helt
oavsiktliga och i den mån de verkligen
skulle vara avsiktligt framkallade, bestraffas
den som förgått sig. Missdådaren
får ta konsekvenserna. Reglerna är
sådana. Men en boxare, som blivit träffad
av motståndaren och skadad, får
kallt räkna med att nya slag måttas in
just mot det skadade stället. Precis så
brutalt fungerar systemet, så grym är
boxningen till sin natur.

Herr talman! Medicinalstyrelsen gör i
något sammanhang en reflexion, som
jag här vill citera: »Man har a priori
anledning utgå från att åskådandet av
kroppslig misshandel, som av samhället
i annan form icke tolereras, måste verka
förråande.» Avsikten med detta konstaterande
måste ha varit att peka på
de negativa återverkningarna i vidare
bemärkelse, och jag menar att det finns
alla skäl att så göra. Det är väl ingen
tvekan om att det här verkligen finns
ett kausalsammanhang: våldsmentaliteten
i samhället har förvisso många orsaker,
men att en av orsakerna kan vara
att söka just i den företeelse som vi i
dag diskuterar, är det väl ingen tvekan
om.

Nu invänder man, att det ändå inte
kan finnas någon anledning att kräva ett
formligt förbud. I den allmänna debat -

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

ten har det på sina håll varit en omhuldad
tes att ett förbud skulle vara verkningslöst.
Dessutom skulle det vara principiellt
betänkligt. Vidare säger man att
det inte finns något annat land som
tillgripit en så drastisk åtgärd. Detta
sista påpekande är dock inte i sak alldeles
riktigt. Det finns i varje fall ett
nordiskt land, där man sedan flera år
upprätthållit ett strikt förbud mot allt
vad boxning heter, nämligen Island. Jag
kan inte tänka mig att någon här i kammaren
vill påstå, att Island av den anledningen
skulle vara ett i idrottsligt
avseende underutvecklat land eller att
landets beslutande myndigheter och organ
skulle se mindre klart på dessa
ting. Principen är sålunda bevisligen
knäsatt i ett land, låt vara ett litet land
men ett land, som vi ändå har nära förbindelser
med.

Men alldeles bortsett från detta kan
det rimligtvis inte vara något skäl för
oss att inte självständigt ta ställning,
att man inte utomlands ännu funnit tiden
mogen att definitivt göra upp räkningen
med boxningen och det rikt förgrenade
geschäft, som följer i dess spår.

Till bilden hör att det på flera håll
— i Belgien, i England — förekommer
kraftiga opinionsrörelser mot boxningen,
vilken i första hand idrottsrörelsen
själv naturligtvis borde vara angelägen
att befria sig från. Att så inte skett
förvånar många, och att det inte skett
är ju den yttersta anledningen till att
vi över huvud taget har denna debatt
i dag.

Men jag vill också fråga: Kan man på
allvar göra gällande, att frihetssfären på
något sätt skulle bli beskuren, om samhället
säger ifrån att bland åtskilligt
annat osnyggt och skadligt, som vi i en
kulturstat har anledning värja oss mot,
måste också inräknas dessa offentliga,
högt betalda, starkt bejublade uppvisningar
i råhet och fysiskt våld? Jag
skulle nog för övrigt kunna tänka mig
att det i vårt samhälle, i vår lagstiftning
i dag, förekommer paragrafer och

påbud som för många framstår som
långt mindre motiverade än en paragraf
som —■ om den infördes — skulle komma
att rädda många unga människor från
bestående ohälsa. Ett faktum är dock,
att det i dag finns inte så få f. d. boxare,
för vilka ljuset mer eller mindre
slocknat, därför att de inte i tid blivit
upplysta om riskerna. Det är naturligtvis
i första hand våra läkare som har
att svara för denna upplysningstjänst,
och det får ju anses tacknämligt, att man
på medicinskt håll på sistone sagt sin
mening i så otvetydiga ordalag.

Naturligtvis kan riksdagen likafullt
ge klarsignal eller, låt mig kanske hellre
säga, vägra att ge stopptecken. Men
gör man det, skall man vara på det klara
med att denna klarsignal gäller en
företeelse som landets ansvariga medicinska
myndigheter samfällt karakteriserar
med beteckningen »icke medicinskt
acceptabel». Boxningen är kanske
inte främst något kvantitativt problem.
Frågan är inte främst, om frekvensen
är så eller så hög, utan det gäller verksamheten
som sådan — alldeles oberoende
av dimensionerna, som jag för övrigt
tycker framträder som tillräckligt
stora, om man slår upp våra tidningar
dagen efter ett s. k. boxningsevenemang.
Det är alltså verksamheten som sådan
och den felinriktning denna har, som
skall bedömas och angripas. Den idolbildning,
som uppstår kring dessa boxningssportens
koryféer, kan omöjligen
svara mot kravet på god ungdomsfostran
och den är naturligtvis alldeles oförenlig,
vill jag säga, med t. ex. de tankegångar
och den anda, som man menar
skall bära upp och genomsyra den nya
svenska skola som vi nu snart går att
besluta om.

Man har med lätt ironi sagt till oss
motionärer, att detta är en alltför liten
fråga att syssla med. Varför ger ni er
inte i kast med de verkligt stora och allvarliga
samhällsproblemen, har man
sagt. Jag frågar: Vad är stort och vad
är smått av allt det som vi sysslar med

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

här i riksdagen? Vem avgör det och hur
avgörs det? Vidare kan detta uppenbarligen
ändå inte vara en så helt obetydlig
och ringa sak, med tanke på allt det
damm som rörts upp här och all den
oro och uppståndelse, som denna framstöt
har förorsakat.

Framför allt — och det är med det
jag skall sluta just nu: Ingen fråga kan
någonsin betecknas som liten, där sådana
värden som kultur, vett och humanitet
är på något sätt hotade eller
kastas i vågskålen. Skulle vi inte, alldeles
oavsett mer eller mindre partimässigt
betingade grupperingar i övrigt,
kunna mötas i vakthållningen kring och
skyddet till varje pris av den personliga
integriteten, även i bemärkelsen
kroppslig integritet? Det är just den
personliga integriteten som på det mest
anstötliga sätt trädes för nära genom
den legalisering som samhället ger åt
en verksamhet, i vilken fysiskt våld i
ohämmade former övas och demonstreras
mot betalning under publikens jubel
och haussas upp till ett societetsoch
folknöje av det mest osmakliga slag.
Det kan inte vara ett kultursamhälle
värdigt att hålla en sådan verksamhet
under armarna, och att yrka på dess avskaffande
är, tycker jag, ingenting annat
än ett uttryck för lojalitet mot detta
kultursamhälle. Alla medicinska och
humanitära skäl talar för en dylik
ståndpunkt, och det är ytterst därför
vi velat slå larm.

Herr talman! Vi har — hur som helst
— velat bringa inför riksdagens prövning
frågan, om inte en opinionsyttring
i den riktning och med den innebörd
som jag här något sökt utveckla, finge
anses påkallad. Jag skall med dessa ord
be att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen av herr
Arvidson m. fl., vilken i princip innebär
en klar anslutning till motionärernas
tankegångar och även till deras yrkande
om förbud mot den professionellt
bedrivna boxningen.

I detta anförande instämde fröken

Elmén samt herrar Berglund, Bölja,
Carlsson i Huskvarna, Wiklund i Stockholm,
Nelander, Källstad, Hammar,
Carlsson i Tibro och Keijer (samtliga
fp).

Herr JOHANSSON i Dockered (ep):

Herr talman! Herr Hamrin sade att
detta är en stor fråga. Ja, det är kanske
en mycket stor fråga, och den har
ju debatterats livligt i pressen under
den senaste tiden. Under flera år har
den även debatterats här i riksdagen.
Jag beklagar mycket den debatt, som
förts i pressen och som här refererats
av herr Gustafsson i Borås. Jag gör det
av en särskild orsak, nämligen därför
att det här också gäller en annan mycket
stor fråga, som vi har anledning
att se på här i riksdagen.

Vi som haft möjligheter att följa ungdomsfrågorna
vet, att när samhället
skall söka tillrättaföra de ungdomar som
kommit på glid ställs samhället inför en
mycket svår uppgift. Ungdomsproblemet
är väl det största och allvarligaste samhällsproblemet
i dag. Samhället möter
stora svårigheter i arbetet att rätta till
vad som redan kommit på sned.

En förutsättning för att man skall
kunna rätta till dessa saker är att man
får kontakt med ungdomarna och skapar
aktivitet bland dessa. Där har
idrottsrörelsen haft och kommer att ha
en utomordentligt stor uppgift att fylla.
Jag tror det är på sin plats att i denna
debatt understryka, vilken tacksamhet
samhället bör hysa mot idrottsorganisationerna
och deras män för den insats
de gjort och gör i samhällets tjänst
för att fostra våra ungdomar.

Boxningen har i den förda debatten
kritiskt diskuterats. Jag beklagar att
denna kritik på grund av fördomar och
okunnighet fått en felaktig inriktning.
Intresset för boxningssporten kan utnyttjas
— många pojkar finner i denna
sport ett sympatiskt uttryck för sin aktivitet,
och de står frågande inför kritiken.
Och de ungdomsledare, vilka ta -

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

git som sin uppgift att träna dessa pojkar
i boxningsklubbarna landet runt, tar
denna kritik som en förolämpning. Lika
litet som kritikerna mot boxningen förstår
boxningssportens oharm, lika litet
förstår dessa pojkar och ledare den kritik
som riktas mot dem. De uppfattar
kritiken som en personlig förolämpning.
Jag har under denna debatt fått
många bevis för detta, och en tidning
som står huvudmotionären i första kammaren
mycket nära har uppmanat mig
att säga någonting om detta i denna
kammare.

Boxningssportens utövare rekryteras
från alla samhällsintressen och samhällslager.
De tränare och klubbledare som
under sin fritid uppoffrar sig för att
leda och ta hand om dessa ungdomar
har utfört och utför en samhällelig uppgift,
som är värd ett bättre öde än den
kritik som både här i kammaren och i
pressen har riktats mot dem. Samhället
har inte råd att kritisera dessa människors
insatser, och mot den bakgrund
som vi har i form av överfulla ungdomsvårdsskolor
och olösta ungdomsproblem
menar jag nog att samhället är
skyldigt dessa människor ett tack. Jag
vill, herr talman, begagna detta tillfälle
till att från andra kammarens talarstol
rikta ett tack till dessa människor.

Själva sakfrågan i dagens debatt gäller
huruvida vi skall ha förbud mot professionell
boxning. Personligen vill jag
säga att jag tycker synd om människor
som när de möter ett mänskligt beteendemönster,
vilket de själva inte förstår
och kan acceptera, kräver ett förbud.
Jag menar att det nog inte är på det
sättet man skall reformera samhället.
Jag vill dock först något analysera vad
jag tror man kan vinna med ett sådant
här förbud.

Man har sagt att det är våra sex proboxares
hälsa man vill skydda. Det är
ju vällovligt! Men dessa sex har själva
valt sitt yrke. De är säkert medvetna om
att yrket är både farligt och hårt. De
är säkert också övertygade om att de
2 •— Andra kammarens

har förmåga att komma fram inom yrket,
och under sådana förhållanden är
jag säker på att, därest vi förbjöde proboxningen
i vårt land, skulle de söka
sig över till något annat land för att utöva
yrket. På den internationella marknaden
— om jag får använda det uttrycket
— är klimatet på detta område
säkert hårdare än i Sverige. Om de
boxades i ett annat land skulle vi inte
ha de möjligheter som vi nu har att genom
Svenska boxningskommissionen
följa deras öden.

Den som följt boxningens utveckling i
vårt land har kunnat konstatera att vi
fått strängare regler och en mildare
boxningsutövning. Att vi skulle ha samma
möjligheter att påverka den internationella
marknaden och den internationella
utvecklingen på området över
huvud taget efter ett förbud i vårt land
betvivlar jag mycket starkt. Står vi
utanför de internationella sammanhangen
tror jag att våra möjligheter att påverka
utvecklingen är mycket små.

Andra har sagt att det här är så mycket
pengar i rörelse — det är ett geschäft
— och fördenskull vill de komma
åt boxningen genom ett förbud. Det är
också vällovligt! Men publikintresset
för proboxningen är så stort att det
finns anledning att anta, att om vi förbjuder
den i vårt land så går antingen
publiken utomlands eller också tvingar
vi genom kriminaliseringen ner boxningen
under jorden. Vi har haft förbud
tidigare, men Allmänna boxningssällskapet
kunde i alla fall ordna slutna
tillställningar, och den möjligheten lär
väl stå öppen även nu om vi inför ett
förbud.

Jag är inte säker på att vi skyddar
folks pengar på detta sätt. Jag har den
erfarenheten, att när människor vill
bli av med pengar —och det vill de ju i
detta fall — så finns det också folk
som hjälper dem med det. Om vi har
kvar proboxningen uppe i ljuset, måste
de, som arrangerar professionella tävlingar,
ansöka om tillstånd hos polis -

protokoll 1962. Nr 12

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

myndigheterna, och dessa kan vid varje
tillfälle lämna föreskrifter, om, hur och
under vilka villkor tävlingen får hållas.
Om det nu finns osunda tendenser
inom detta yrke, så kommer vi säkerligen
lättare till rätta med dessa tendenser,
om boxningen får fortsätta i ljuset,
där den kan bli föremål för offentlig
insyn. Ett förbud kommer alltså inte
att medföra de reformer vi önskar, utan
det kommer kanske mera att skada den
sak vi vill gagna.

Därtill kommer att ett förbud skulle
för stora grupper te sig oförståeligt. När
vi antog upphovsmannarätten i första
kammaren sade jag, att den lagstiftande
församlingen bör ha klart för sig att
varje lag som tillkommer måste ha stöd
av en bred folkmajoritet som förstår
lagens betydelse och accepterar den.
Detta gäller säkert även i detta fall.
Man bör nog inte instifta ett förbud
i ett fall där så många är tveksamma om
en sådan lagstiftnings berättigande. En
lag som inte har stöd i allmänt medvetande
är en »olag». Även av den anledningen
tror jag att vi i detta fall måste
betänka oss.

Ordföranden ii utskottet har givit en
god skildring av det betänkande som
utskottet har tagit del av. Jag skall inte
gå in på det och inte heller på hur frågan
tidigare har blivit behandlad här
i kammaren.

Herr Hamrin i Jönköping beklagar
att idrottsrörelsen inte har gjort sig fri
från boxningen utan fortfarande har
samröre med den. Jag skulle tro att det
beror på att idrottsrörelsens företrädare,
liksom den av Kungl. Maj:t tillsatte
utredningsmannen, har kommit i verklig
kontakt med amatörboxningen och
därmed fått en annan uppfattning om
vad saken gäller än herr Hamrin och
andra som nu kräver ett förbud.

Beträffande remissbehandlingen sade
herr Gustafsson i Borås att riksdagen
hade valt de instanser som skulle yttra
sig över betänkandet. Det är inte på
det sättet. Kungl. Maj :t har sänt ut sak -

kunnigbetänkandet på remiss och remissvaren
håller nu på att strömma in.
Det är mot den bakgrunden som utskottsmajoriteten
har fattat ståndpunkt.
Vi i majoriteten menar att när ett sakkunnigbetänkande
på detta sätt befinner
sig under remissbehandling bör
riksdagen inte ta initiativ som föregriper
Kungl. Maj:ts prövning både av remissvaren
och av själva betänkandet.
Detta är en gammal regel, som utskottsmajoriteten
har hävdat att riksdagen nu
skall följa. Riksdagen bör inte komma
med pekpinnar som om den förutsatte
att Kungl. Maj :t inte kan läsa utredningsmannens
betänkande och remisssvaren
och tyda dem i deras sammanhang.

Kravet på att riksdagen nu skall göra
ett uttalande grundar sig på att utredningsmannen
-— såsom herr Hamrin
sade, på grund av beklagliga direktiv —-har kommit till ett visst resultat, och
innebär att man skall föregripa den
vanliga behandlingen av ett sakkunnigbetänkande.
Riksdagen bör i stället liksom
i andra motsvarande sammanhang
invänta Kungl. Maj:ts prövning av betänkandet
och remissvaren. Detta har
varit huvudlinjen i utskottsmajoritetens
uppfattning, och ingenting i dagens debatt
har förmått mig att ändra på den
uppfattningen.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping (ep), Vigelsbo
(ep), Henningsson (s), Bengtsson i
Landskrona (s), Palm (h), Andersson
i Knäred (ep), Börjesson i Glömminge
(ep), Svensson i Vä (ep), Tobé (fp),
Nilsson i Tvärålund (ep), Magnusson
i Borås (h) och Hamilton (h).

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall bemöta herr
Johansson i Dockered på ett par, tre
punkter.

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

Herr Johansson i Dockered gav sitt
inlägg en starkt personlig färgning, i
det han tolkade mitt engagemang för
denna sak som uttryck för att jag personligen
inte skulle acceptera ett speciellt,
som han uttryckte det, mänskligt
beteendemönster. Jag skall kanske inte
säga mycket om detta, men jag skulle
bara vilja fråga, var han i ett sådant
resonemang gör av all den medicinska
sakkunskap, som i denna sak ligger
som borgen för den uppfattning jag har
i frågan.

Herr Johansson i Dockered talade om
ungdomens behov av utlopp för sin
aktivitetslust. Jag förstår mycket väl
att det behovet finns och bör tillgodoses.
Men är det inte att underkänna
den stora, rikt förgrenade idrottsrörelse,
som vi har här i landet, med dess
mångfald förnämliga, sunda idrottsgrenar,
om man påstår att det inom den
övriga idrottsrörelsens ram inte finns
tillräckliga möjligheter att tillgodose
även den ungdom som det här är fråga
om.

Sedan argumenterade herr Johansson
i Dockered efter en tydligen väl preparerad
linje, då han gjorde gällande
att ett förbud skulle komma att kringgås
och att boxningssportens utövare
vid ett eventuellt förbud i Sverige skulle
söka sig utomlands.

Den förstnämnda invändningen, nämligen
att ett förbud skulle komma att
kringgås, är onekligen av det mera pikanta
slaget, eftersom den direkt presumerar
— något som motionärerna
inte har antagit ■— att de människor
som är knutna till boxningssporten, a
priori skulle vara inställda på att sabotera
eller kringgå av statsmakterna fattade
beslut.

Jag tycker att det är en mycket egendomlig
sak och någonting som är värt
att notera. Jag skulle vilja fråga, hur
ett samhälle över huvud taget skulle
kunna fungera, om lagstiftarna och
myndigheterna skulle kapitulera för sådana
motiv. I medvetandet om att en

bestämmelse, förordning eller paragraf
skulle komma att kringgås och saboteras,
skulle vi alltså inte våga oss på att
införa den. Jag kan inte finna att vi
kan handla på det sättet.

Herr JOHANSSON i Dockered (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Hamrin i Jönköping, att jag personligen
vet att boxningssporten har just
den förmågan att dra till sig ungdomar,
som kanske inte attraheras av andra
idrotter, men också det att de genom
tränares och aktiva ledares försorg
på denna väg får med sig sådant,
som bär långt ut i livet. Det är den
personliga erfarenhet jag gjort i detta
sammanhang.

Sedan hänvisar herr Hamrin till den
medicinska sakkunskapen på detta område
och frågar, om jag vägrar att tro
på den — detta som ett motiv för hans
ståndpunkt. Jag skulle vilja replikera
och säga att om nu denna medicinska
sakkunskap har kommit fram till det
som herr Hamrin refererar, varför är då
herr Hamrin rädd för att låta Kungl.
Maj:t utan pekpinnar ifrån riksdagens
sida ta del av detta och fälla ett avgörande? Herr

Hamrin insinuerar därefter att
boxarna eventuellt skulle göra sig skyldiga
till olagligheter, om vi införde ett
förbud här, i det att de skulle uppträda
i alla fall. Nu är det emellertid så,
att vi har haft ett förbud och vi har
också haft Allmänna boxningssällskapet.
Eftersom det i detta fall gäller offentlig
professionell boxning, finns det väl
möjligheter att man kan kringgå ett förbud
utan att det skulle bli någon nyhet
för herr Hamrin. Det gjorde man
på den tiden då det var förbud. Det är
därför jag säger, att när denna möjlighet
att kringgå förbudet genom att göra
tillställningen sluten finns kvar, är det
inte alls säkert, att man kommer åt det
man vill komma åt i detta sammanhang,
utan man trycker bara ned den profes -

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

sionella boxningen under jorden. Och
då har vi inte det ljus över denna verksamhet,
som vi kan ha om den är offentlig.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga, att
också jag hyser stora förväntningar,
när det gäller Kungl. Maj :ts slutliga
ställningstagande i denna fråga. På den
punkten har jag över huvud taget inte
yttrat mig.

Men vad jag ändå skulle finna mycket
egendomligt, vore om riksdagen,
när det nu erbjuds tillfälle, inte skulle
kunna uttala någon mening i sakfrågan,
frågan om den professionella boxningens
vara eller inte vara. En sådan
passivitet och neutralism från riksdagens
sida tycker jag inte skulle vara
klädsam.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Frågan varför så många
här i riksdagen och bland folket motsätter
sig ett boxningsförbud skall jag
försöka att besvara.

Även om vi skiftar hugg i denna debatt
vill jag inledningsvis säga några
uppskattande ord om boxningsfienden
nr 1, herr Hamrin i Jönköping. Det
finns ett uttryck inom idrottsvärlden
»En hel värld älskar en fighter», som
rinner mig i minnet när jag hör herr
Hamrin. Dessa ord passar in på denne
kämpe, som aldrig ger slaget förlorat,
hur många motgångar lian än lidit under
årens lopp här i riksdagen.

Herr Hamrin har i år försökt att förnya
sin repertoar, vilket i och för sig är
berömvärt. Aptiten växer medan man
äter — och nu har han också gett sig
på proffsboxningen. Stämningen i riksdagskretsar
skall nu i anslutning till ett
aktuellt och omdiskuterat fall vara för
ett förbud, tror man. »Egentligen skulle
jag skicka tacktelegram till boxningsledningen»,
säger herr Hamrin i en tid -

ningsintervju och gonar sig uppenbarligen
åt tanken att han genom ett beslut
från Boxningsförbundets sida, som riskerar
en ung människas syn, skall få
ökat gehör för sin uppfattning här i
riksdagen.

Herr Hamrin känner alltså glädje över
ett enligt min och de flestas mening
olyckligt beslut. Varför beklagar inte
motionären det inträffade?

Den begärda utredningen om boxningssporten
ligger nu på riksdagens
bord, och vi borde hälsa med tillfredsställelse
att detta material nu blivit tillgängligt.
Men det är tydligt att utredningen
inte tillfredsställer dem som till
varje pris vill ha ett förbud. Därför
läggs med största skyndsamhet fram en
motion, i vilken man polemiserar mot
utredningen samtidigt som en del för
motionärerna lämpliga remissyttranden
åberopas.

Herr Hamrin citerar endast de remissyttranden
som går på hans linje. Inte
offrar han mycket på objektivitet och
nyansering, och det är helt följdriktigt
att han inte låtsas om utredningsmannens
i stort positiva inställning till boxningen.
Inte heller för Riksidrottsförbundets
yttrande finns plats i motionen.
Läkare och vetenskapsmän har skilda
uppfattningar, men därom svävar den
i okunnighet, som endast laser motionen
och lyssnar till herr Hamrin.

För den oinvigde kan det verka förkrossande,
när herr Hamrin kommer
släpande med störa citatsäcken, men
jag skulle med samma enkla grepp kunna
åberopa läkare som företräder en
motsatt mening. Tycker inte en framstående
journalist som herr Hamrin att
det är en meningslös debattkonst att
bara klippa till med passande citat, medan
man omsorgsfullt förtiger andras
uppfattningar? I detta sammanhang bara
en enkel fråga! Har herr Hamrin
aldrig hört talas om en professor vid
namn Olivecrona? Är dennes uppfattning
om boxningen okänd — eller opassande? -

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

Har herr Hamrin någon sportjournalist
på sin tidning? I så fall vet han att
dessa ibland använder ett bildspråk som
är minst sagt diskutabelt. Målande bataljskildringar
och överdrifter kännetecknar
tyvärr alltför ofta modern sportjournalistik.
Detta gör att den enkle
åskådaren ibland knappast känner igen
sig när han läser om den tävling som
han med egna ögon bevittnat. Därför
tycker jag att citat ur boxningsreferat,
som förbudsvänner ibland läser upp,
inte får tas på fullt allvar.

Apropå detta, hur många boxningsmatcher
har herr Hamrin, som verkar
så initierad, sett? Förlåt om frågan verkar
närgången, men jag anser inte att
det är fel om man som riksdagsman försöker
sätta sig in i de ärenden där man
agerar. Så gör vi efter fattig förmåga på
skilda områden. Bör inte denna goda regel
gälla också beträffande den boxning,
som vissa av oss till och med har för
avsikt att förbjuda?

Så sent som i februari i år såg jag
professionella boxningar i Göteborg.
Kanske herr Hamrin också var där?
Detta skulle jag i så fall inte betrakta
som något nedsättande eller komprometterande.
Det kan i stället tänkas att
diskussionen skulle underlättas, att vi
skulle ha större utsikter att förstå varann
om vi så att säga talade samma
språk.

Nu är det alltså meningen, om motionen
bifalles, att riksdagen skall uttala
sig för ett förbud mot professionell
boxning. Den anmärkningsvärda åtgärden
kan försvaras, säger man, ty boxningen
verkar nedbrytande på nationen
och på vår ungdom. Vi vill alla ungdomens
bästa. En del tror att vi hjälper
vår ungdom genom att följa herr Hamrin
på förbudslinjen — andra tror det
inte. Varför stannar herr Hamrin i så
fall vid boxningen? Det finns ju så
många andra farligheter i samhället,
som vi genom ett förbud skulle kunna
bespara vår ungdom. Men nog fordras
det exceptionella förhållanden för att

vi över huvud taget skall lockas av förbudstanken.
Kanske många av oss anser
att detta är en i och för sig liten
fråga, men det tycks ändock vara en
fråga som engagerar många människor.
Häromdagen fick vi alla ledamöter i
denna kammare ett brev, i vilket vi uppmanas
förbjuda proffsboxningen. Brevet
var undertecknat av bl. a. Internationella
kvinnoförbundet för fred och
frihet samt Svenska freds- och skiljedomsföreningen.
Kan det vara riktigt
att dra in organisationer med detta höga
internationella syfte i denna tvistefråga
på hemmaplan? Har herr Lindkvist,
ledamot av denna kammare och
en av de ledande inom Svenska fredsoch
skiljedomsföreningen, verkligen
ställt sig bakom detta påtryckningsmedel?
Har detta ärende verkligen prövats
inom ledningen för respektive organisationer?
Jag låter den frågan gå vidare
till herr Lindkvist.

Låt oss nu resonera på det sakliga
sätt riksdagen brukar göra i andra sammanhang.
Varför kommer jag i likhet
med många andra att gå emot herr Hamrin?
Följande fakta bär för mig varit avgörande.

1) Det finns i vårt land bara sex inregistrerade
professionella svenska
boxare, varav fyra eller kanske fem är
aktiva.

2) Svensk professionell boxning har
alltid varit av blygsam omfattning, och
nu har den trots — eller tack vare —
friheten en starkt begränsad omfattning.
Antalet aktiva har inte ökat trots
att vi i Sverige under de senaste åren
har haft en av världens främsta boxare.

3) Professionell boxning utövades i
vårt land redan före 1920. Under alla
dessa år har endast ett 40-tal svenskar
uppträtt som professionella boxare. Ett
förbud skulle därför vara att slå in öppna
dörrar.

4) Jag befarar att proffsboxningen,
som i vårt land för en blygsam tillvaro,
sannolikt skulle breda ut sig i slutna
klubbar och skumma lokaler, om herr

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

Hamrins tanke vunne gehör i riksdagen.

5) Är det inte bra att myndigheterna
har tillfälle till insyn? Sådan finns nu,
men hur skulle det bli efter ett förbud?
Boxningen skulle säkert fortsätta men
utan de nyttiga kontrollmöjligheter som
samhället nu har. Förbudsvännerna kan,
om de blir framgångsrika, ge boxningen
en ny guldålder.

6) Proffsgalor i Köpenhamn, Hamburg
och andra metropoler skulle stå
öppna för de fem från Sverige. Ingen
tror väl att vi kan hindra dem från att
uppträda utomlands.

7) Man kan misstänka att den svenska
publik som roas av dessa tävlingar kommer
att fara till utländska arenor för att
smaka på den förbjudna frukten. Det
lär bli svensk invasion på en boxningsgala
i Köpenhamn om någon vecka och
fortsättning följer om förbudsanhängarna
skulle vinna.

En vädjan: Dela inte upp oss i två
grupper, dels de ädla och goda, som
vill förbjuda boxningen, och dels en
annan grupp, de omänskliga, som tilllåter
folk att boxas! Erkänn i stället att
det kan råda delade meningar om hur
vi bäst skall handlägga denna fråga.
Jag vill för min del i första band slå
vakt om amatörboxningen, och jag vill
inte någon lagstiftning gentemot de fem
kvarvarande proffsboxarna.

Har aldrig herr Hamrin tvekat? Har
han aldrig frågat sig, om hans taktik
är den rätta? Herr Hamrin är i dag ofrivilligt
boxningssportens främste reklamman.
Han skapar genom sina uppmärksammade
angrepp i riksdagen en extra
sensation och spänning kring boxningen.
De farligheter som snart kan bli förbjudna
ter sig lockande — och sådant
måste man se. Utifrån rena motiv har
motionären skapat en oändlig publicitet
omkring boxningen.

Pressen hjälper också till. Där är det
rena hyckleriet med avståndstagande
på ledarsidorna, medan man fyller nyhetssidorna
med sentimentalt larv om

boxningen, vilket är befrämjande på
lösnummerförsäljningen.

Sveriges Radio gör också vad den kan
för att skapa mystik omkring boxningen.
Vi minns hur företaget för ett par år
sedan lyckades med konststycket att få
halva nationen att stiga upp mitt i natten
för att lyssna till ett boxningsreferat
från en utländsk reklamsändare. Den
gången ville man inte bekämpa pirater
i etern!

Allt detta tillsammans: herr Hamrins
insatser i riksdagen, pressens överdrifter
och radions smussel skapar omkring
boxningen en upphetsning och ett känslomässigt
engagemang som inte på någon
punkt svarar mot boxningens egentligen
blygsamma ställning inom idrottsvärlden.

Av de skäl jag här anfört bör förbudskravet
avvisas. Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Carbell (s), Edlund (h), Ekström i Iggesund
(s), Mcllqvist (s), Martinsson
(s), Eskilsson (s) och Allard (s), fru
Lindekvist (s) samt herrar Nyström
(s), Bengtson i Solna (h) och Fredriksson
(s).

Ilerr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte låta mig
förledas att ta upp de argument, som
herr Lindahl här utvecklat, till en stor
debatt. På det hela taget har de redan
belysts i tidigare inlägg. Men herr Lindahl
gav sitt anförande en personlig tillspetsning,
vilket jag tycker är onödigt.
Skulle vi inte kunna resonera litet mera
i sak och i princip?

Herr Lindahl talade om att jag vid
något tillfälle skulle ha uttryckt mig
på det sättet, alt jag skulle ha varit benägen
att skicka ett tacktelegram till en
viss boxare i ett visst läge. Jag är angelägen
säga, när jag nu är inne på denna
sak, att de orden aldrig har kommit från
min mun. Som tidningsman har jag stor
förståelse för och är medveten om att

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

missförstånd lätt kan råka uppkomma i
vissa situationer, men här vill jag säga,
att detta sätt att uttrycka sig är icke
mitt, och det är inte heller mitt sätt att
tänka i denna sak.

Herr Lindahl åberopade utredningsmannen.
Jag skall be att få göra det
också och jag konstaterar då, att utredningsmannen
angående den företeelse
vi i dag diskuterar, säger: »En expansion
av den professionella boxningen är
icke önskvärd.» Låt mig säga att detta
är ett uttryck för en formuleringskonst,
som väl nästan kan betecknas som monumental.
Men en företeelse, som man
alltså inte vill tillåta att expandera, har
väl över huvud taget inget existensberättigande.
Är det inte den slutsatsen
man har rätt att dra? Hur skall för övrigt
en expansion kunna förhindras,
om inte samhället självt säger stopp!
Eller är det herr Lindahls uppfattning
att press, radio och television skall kunna
tänkas komma att engagera sig i en
allmän upplysningskampanj emot boxningen? Herr

Lindahl förvånade sig över att
vissa ideella sammanslutningar inför
debatten här i dag givit uttryck för sin
mening. Herr Lindahl, är det verkligen
anmärkningsvärt i en demokrati, att
människor på de vägar, som erbjuder
sig, säger sin mening och låter den
komma öppet till uttryck?

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Dockered
påpekade, att jag sagt att riksdagen
utsett remissinstanserna i fråga om
boxningens skadeverkningar, alltså inte
Kungl. Maj:t. Sade jag det var det en
felsägning. Jag vet sedan gammalt att
det alltid är Kungl. Maj :t som utser
remissinstanserna för statens offentliga
utredningar, men det gör inte dessa
svagare, ty Kungl. Maj:t är ju inte
mindre auktoritativ när det gäller att
välja remissinstanser på de frågor som
behandlas.

Vad jag fäster mig vid här är bl. a.
att de, som talar och kämpar för boxningssporten,
har uraktlåtit att ingå i
saklig kritik och sakligt bemötande av
de svar som remissinstanserna har avgivit.
Ingen kan väl frånkänna dessa instanser
en sakkunskap som går utöver
vad många andra kan besitta.

Vidare nämnde någon här professor
Olivecrona. Herr talman! Man bör vara
mycket försiktig i fråga om att engagera
professor Olivecrona som försvarare
av proffsboxningen. Vid en förfrågan
hur hans ord skulle tolkas i det
sammanhanget sade herr Olivecrona lakoniskt:
»Jag önskar inte att min son
skall bli boxare.»

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! .lag är tacksam för herr
Hamrins i Jönköping bestämda avståndstagande
på en punkt, ty det smärtade
mig när jag i en tidningsintervju
såg, att herr Hamrin skulle skicka tacktelegram
till advokat Sjöström i hans
egenskap av boxningsledare. Jag tycker
nämligen inte att det skulle vara ett
värdigt sätt att diskutera denna fråga.
Jag tolkade referatet så att herr Hamrin
vore så fixerad av sin egen kamp
att han glömde att ta hänsyn till en enskild
människa. Jag noterar hans avståndstagande
med stor tillfredsställelse.

Jag skulle också vilja ta upp en debatt
om idrotten i de hänseenden som
herr Hamrin berörde, men tiden kanske
inte tillåter det i ett kort replikskifte.
Om vi kunde fora ett nyanserat
resonemang, skulle vi dock kunna diskutera
många avarter inom idrotten.
Det finns många ting på detta område,
som det kan vara angeläget att belysa.
Jag ger herr Hamrin obetingat rätt på
en punkt: liksom andra kampbetonade
idrotter kan vara farliga är också
boxning farlig. Men Boxningsförbundet
har såvitt jag vet tagit konsekvenserna
av detta och infört obligatorisk
läkarundersökning. Det är emellertid
möjligt att kontrollen här kan bli bätt -

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

re —• och det vill vi väl alla medverka
till. Det är förbudstanken som för mig
är så frånstötande.

Jag skulle egentligen inte vilja ta
upp en diskussion om idrottens olycksfallsrisker,
men herr Hamrins ensidiga
resonemang tvingar mig att mera allsidigt
belysa dessa viktiga problem. Jag
skall ta upp en i hög grad aktuell fråga.
Det berättades häromdagen i Svenska
Dagbladet att skidkungen Jernberg
var i det närmaste blind under några
dagar. Läkarna hade avrått honom från
att starta, men han ställde upp iförd
solglasögon. Omedelbart efter starten
bytte han ut solglasögonen mot en
mask, men efter 8—9 kilometer tyckte
han att denna var i vägen och föredrog
i fortsättningen att tävla utan något
som helst skydd för ögonen. Ett
sådant handlande — om det nu är riktigt
refererat — framstår som minst
sagt anmärkningsvärt och diskutabelt
— men ingen vill väl förbjuda skidtävlingar
därför att en skidlöpare kan
bära sig felaktigt åt.

Herr JOHANSSON i Dockered (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Gustafsson
i Borås säga att jag tog upp
hans uttalande om att det var riksdagen
som hade valt remissinstanserna,
därför att jag antog att riksdagen, om
herr Gustafssons uttalande fått stå
oemotsagt, skulle ha ansett sig ha skyldighet
att bedöma remissvaren, vilket
jag menar att Kungl. Maj:t skall ha och
även har möjligheter att göra.

Herr Hamrin tyckte att riksdagen
inte skall underlåta att ge Kungl. Maj :t
en »pekpinne», eftersom remissinstanserna
säger det och det. När man här
i riksdagen ensidigt citerar vissa remissinstanser
och på så sätt försöker
få riksdagen att godta en mening, är
det anledning att reagera. Kungl. Maj :t
har möjligheter att ur olika synpunkter
väga olika remissinstansers svar i den

här föreliggande utredningen och har
säkert större möjlighet att få denna fråga
sakligt bedömd, än riksdagen har
med ledning av citat ur remissvaren,
vilka anförts i ensidig iver att stödja
en viss uppfattning.

Herr Gustafsson i Borås beklagar att
vi icke går in i sakdebatt om de olika
remissvaren och de citat som herr Gustafsson
har anfört ur pressen. Till det
vill jag säga: När man älskar får man
vara försiktig med vad man säger. Man
får vara försiktig även när man gör
motsatsen.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Oavsett vilken uppfattning
man har om boxningens vara eller
icke vara, kan man inte förneka att
ämnet, som få andra, är ägnat att engagera
människorna — för eller mot. Den
debatt, som den senaste tiden förts, har
onekligen varit ganska känsloladdad.
Man anlägger sportsliga, medicinska,
humanitära m. fl. synpunkter som motivering
för sitt ställningstagande.

Jag har — som det heter — ett förflutet
i denna fråga. Jag har varje gång
motioner väckts i ämnet, vare sig det
gällt utredningar om boxningssportens
skadeverkningar eller frågan om statsanslag
till boxningssporten, lämnat mitt
stöd åt motionärerna. Jag har ingen anledning
att i dag bryta mot denna tradition,
snarare tvärtom. .lag är i dag mera
övertygad än någonsin tidigare att —
särskilt beträffande professionell boxning
— ett förbud bör införas.

Det är intressant att läsa protokollen
från tidigare år då denna fråga har diskuterats
i riksdagen. I anledning av det
utlåtande som avlämnades redan 1924
har jag frågat mig om vi skall uttala oss
likadant i dag som vi gjorde 1924. Då
gick man emot ett allmänt förbud, »såframt
det ej kunde visas grundad anledning
till antagande att dylika tillställningar
vore förbundna med verklig
fara för de däri deltagandes liv och häl -

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

sa eller ock genom sin beskaffenhet verkade
synbarligen upphetsande eller förråande
på utövare och åskådare.»

Jag vill också gärna citera några ord
som statsrådet Mossberg anförde i debatten
1946 och som jag tycker är mycket
aktuella även i dag: »Den professionella
boxningen måste anses som en
sport av låg idrottslig valör och är väl
närmast att betrakta som en art av artistuppträdande
under brutala former.
Det torde vara en ganska utbredd uppfattning,
att den professionella boxningen
är en mindre lämplig företeelse,
och många medborgare äro i likhet med
interpellanten av den uppfattningen, att
professionell boxning borde förbjudas.»

Trots de välvilliga uttalanden och
skrivningar som gjorts i denna fråga har
man dock avstått från att lagstifta om
förbud.

I dag skriver vi mars 1962. Det har
blåst många vindar sedan riksdagens
ställningstagande 1924 och interpellationsdebatten
1946. Vi har nu ett längre
perspektiv. Kan man i dag med sanning
säga att boxningen inte är förbunden
med verklig fara för de deltagandes
liv och lem? Kan man på allvar förneka
att de professionella boxningarna är av
sådan beskaffenhet att de verkar synbarligen
upphetsande eller förråande?
Jag tror knappast det. Med detta vill jag
inte ha sagt annat än att det kanske i
annat sammanhang kan vara lämpligt
att se närmare på avarter inom vissa
andra sportgrenar. Men i dag behandlar
vi boxningen.

Ovannämnda synpunkter i fråga om
boxningen, som i och för sig är mycket
beaktansvärda, har dock inte varit de
mest avgörande för mitt ställningstagande.
Om en boxare vill riskera livet för
att få chansen att kanske efter bataljen
stå som segrare, så må det vara hans
sak, kan man säga. Emellertid är det,
om han blir nedslagen och kanske invalidiserad,
inte bara en personlig fråga
för honom utan också en samhällsfråga.
Det mest vedervärdiga är dock

all den upphaussning som skickliga
reklammakare lyckas mobilisera omkring
matchen. Det är inte bara boxarna
som skall skaffa sig ett levebröd.
Det är många andra, ingen nämnd och
ingen glömd.

Såväl segraren som den förlorande
parten skall tillförsäkras våldsamt uppskruvade
gager. Segraren får dessutom
ta emot folkets jubel. En ny stjärna har
uppstått. Det är fröjd och gamman
bland publiken. Men någonstans bakom
kulisserna har vi den fallne motståndaren,
som, bildligt talat, håller på att
slicka såren. Med benäget bistånd av
läkare får han den vård som han i regel
är i stort behov av.

Vi får i våra dagar bevittna stora och
revolutionerande framsteg på vetenskapens
och forskningens område. Våra
professorer och läkare kommer efter
flera års forskning, under oändliga ansträngningar,
fram till resultat som ger
lidande människor nytt hopp. Vetenskapsmännens
forskningsresultat ställes
i mänsklighetens tjänst. Dessa prestationer
ägnas givetvis en viss uppmärksamhet,
men det räcker i regel med en
rimligt tilltagen artikel i pressen. Vad
som sker stort, sker tyst. Men för en
boxningsmatch, t. ex. i Amerika, förslår
en halvsida i våra tidningar inte
långt. Nej, sida upp och sida ner skall
världshändelsen ropas ut. Detta senare
är —■ så att säga — mera säljbart. I den
mån man har möjlighet att i dämpande
riktning påverka den stjärnkult, som
nu råder, bör man inte lämna någon
möda ospard. Jag anser det vara sunt
och nödvändigt att reagera mot dylika
tendenser.

Det är dessa synpunkter, herr talman,
som gör att jag härmed vill yrka
bifall till den reservation som är fogad
till första lagutskottets utlåtande nr 12.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Dockered
sade att jag skulle vara försiktig

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

när jag citerade pressen. Det är nog så
sant som det är sagt. Men jag har verkligen
i det anförande jag förut hållit inte
gjort ett och annat citat av vad som
stått i pressen, ty jag har inte bara läst
i utlåtandet utan jag har haft tillfälle
att i original läsa vad medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen, Läkarsällskapet
samt medicinska fakulteterna i Uppsala
och Lund sagt i detta ämne. Jag har tagit
mycket starkt intryck av dessa remissutlåtanden.
Herr Johansson, jag
varken hatar eller älskar i detta fallet.
Jag har försökt bilda mig ett omdöme
i frågan och det har gått i samma riktning
som uttalandena i remissutlåtandena.
Jag kan inte hjälpa det. Något
annat har helt enkelt inte varit möjligt
för mig.

Herr ÖSTRAND (s):

Herr talman! Det skulle vara intressant
att gå ytterligare in i närkamp mot
reservanterna när de påstår att boxningen
i särskilt hög grad skulle avvika
från många andra arter av idrott som
utövas i detta land och att den skulle
vara bloddrypande och på alla sätt
farlig. Motionärerna och reservanterna
vill få ett förbud mot den professionella
boxningen. Det är väl att använda
sig av en ganska enkel slutledningskonst,
när en viss grupp medborgare
kräver ett förbud mot professionell boxning
därför att den enligt dess förmenande
är mindre tilltalande.

Vi kommer här in på en fråga av stor
principiell betydelse. Att det är trist
och otrevligt med förbud kan väl knappast
råda några delade meningar om.
Det torde också den kraftiga reaktion,
som i olika sammanhang kommer till
uttryck mot förbud och inskränkningar
av olika slag, visa. Förbud torde för
stora medborgargrupper i detta land inte
framstå såsom av behovet påkallade.

Ett förbud på ett område som detta,
där det råder störa meningsskiljaktigheter,
skulle den motsatta gruppen
ha mycket svårt att förstå. Det torde vara

synnerligen angeläget för oss alla att
iaktta den allra största försiktighet och
återhållsamhet i kraven på förbud av
olika slag och att visa tolerans på olika
områden.

Jag vädjar till kammarens ledamöter
att bemöda sig om att se denna fråga i
dess rätta proportioner och koppla
bort det affektbetonade känslotänkande
som man lätt hamnar i när det gäller
en fråga av denna karaktär.

Då frågan om förbud mot professionell
boxning för övrigt helt nyligen lagts
under Kungl. Maj:ts prövning — jag
kan tillägga att trycksvärtan knappt har
hunnit torka på remisshandlingarna -—
finns det väl ingen anledning för riksdagen
att ta ett initiativ i denna fråga
nu. Detta är också skälet till att första
lagutskottets majoritet hemställt om avslag
på de föreliggande motionerna.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Under den debatt, som
här förts, har man kunnat göra den
iakttagelsen att det inte finns något
större intresse för den fråga det gäller.
Vid debattens början var det ganska
rörligt i kammaren med allmänt förekommande
samtal mellan ledamöterna,
så att herr talmannen t. o. m. med sin
klubba fick försöka återkalla dem till
ordningen. Nu i debattens slutskede
liar en stor del av kammarens ledamöter
avlägsnat sig för att äta lunch. Däremellan
har de kammarkamrater, som
tagit aktiv del i debatten, försökt att var
och en från sina utgångspunkter belysa
frågan, och man har därvid fått
det intrycket att alla har ansett — vilka
utgångspunkter de än haft — att problemet
är allvarligt. Jag tror också att det
kan fastslås att så är förhållandet.

Jag blev emellertid litet beklämd när

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

det i debatten fördes in det argumentet
att ett förbud bara skulle gälla fem, sex
personer. Antalet har ingen betydelse
i detta sammanhang. Även om det bara
gäller en eller två personer, så är det
i alla fall för många, därest boxningen
kan bevisas leda till faror. Därtill kommer
ju boxningens inflytande i påverkande
riktning.

Innan jag deklarerar hur jag personligen
ser på frågan skulle jag vilja bemöta
ytterligare ett par uttalanden i dagens
debatt. Min vän Robert Johansson
i Dockered kom bl. a. in på den allvarliga
situationen i fråga om vår ungdom
och de viktiga uppgifter som möter ungdomsvården,
och han var fylld av hänförelse
och tacksamhet för vad som göres
på detta område. Det är han inte ensam
om, utan i detta tack vill vi alla
instämma. Men sedan skiljer sig herr Johanssons
och mina uppfattningar. Herr
Johansson säger att många ungdomar
finner i boxningssporten en sympatisk
form av utlopp för sin aktivitet. Ja, herr
Johansson, det finns många andra för
ungdomarna sympatiska former av detta
slag, som vi vuxna vilka vill försöka
vägleda ungdomen och ge dem ideal
och mål inte kan begagna oss av. För
var och en som i sitt hjärta har en
önskan att hjälpa ungdomarna och arbeta
för deras bästa är det angeläget
med gott föredöme i fråga om motiv
och målsättningar, och jag tror knappast
att boxningsmentaliteten kan inrymmas
i detta. Man botar inte hat med
hat. En slagen människa botar inte sina
skador genom att själv slåss. Det behövs
andra medel för att läka dem.

Vidare sade herr Johansson en sak
som gjorde att jag hajade till. Han
ifrågasatte det rättmätiga i att riksdagen
uttalar sig i en fråga som befinner
sig på remiss och till vilken Kungl.
Maj:t ännu inte tagit ställning. Riksdagen
borde inte i sådana fall använda
pekpinnen. .lag tycker, herr Johansson,
att det innebär väl stor följsamhet, om
man inte skulle våga skicka med en

hälsning till Kungl. Maj :t, därest man
ansåg det riktigt. Det är dessutom ett
tillvägagångssätt som vi rätt ofta använt
här i riksdagen i vårt legitima intresse
att så fort som möjligt komma till rätta
med olika förhållanden. Både i utskotten
och i kamrarna har vi arbetat på det
sättet. Även i ett ärende som befinner
sig under utredning kan det vara önskvärt
att skicka med en hälsning till
Kungl. Maj :t för att Kungl. Maj :t därav
skall kunna dra vissa slutsatser och få
hjälp i sitt ställningstagande.

Där skall jag lämna herr Johansson.
Vi har inte samma uppfattning i denna
fråga. Det kan jag endast beklaga. Jag
hoppas att herr Johansson så småningom
kommer till en annan åsikt. Han
är emellertid inte ensam om sin nuvarande.
En del andra talare har också
menat att vi alla, som inte har varit
med om en boxningsmatch, ser ensidigt
på saken. Pressen matar oss emellertid
med så pass utförliga referat att man
inte behöver sitta i närheten av ringen
för att få klarhet om vad som försiggår
där. Jag tror att vi alla efter bästa
förmåga försökt sätta oss in i vad saken
gäller.

Herr Lindahl sade också något om
det ensidiga refererandet ur remissuttalandena,
vilket han tog nästan som
en anmärkning mot någon tidigare talare.
Jag fäste mig dock vid att när dessa
remissuttalanden förelåg, slog radion
upp saken i dagsnyheterna lika ensidigt.
Det var en sensation att sådana
auktoriteter som läkarförbundet, medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen hade
intagit denna ställning. Likaså slog
dagspressen upp händelsen med stora
rubriker. Man kan inte anklaga dem
som i detta har sökt stöd för sin uppfattning
i dag. Nyheten gavs åt alla
svenskar, antingen de var riksdagsmän
eller inte.

Jag skall mycket kort deklarera hur
jag själv ser på denna fråga. Fru Gärde
Widemar, utskottets ärade ordförande,
snuddade faktiskt i sitt anförande vid

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

det som för mig är avgörande, när hon
sade att boxningen borde höra en sedan
länge förgången tid till. Det är
också min uppfattning. Boxning är inte
en sport som hör hemma i vår tids
samhälle.

Vi försöker komma till rätta med våra
internationella problem genom att
lära känna varandra och diskutera med
varandra. Vi har Förenta Nationerna
som strävar att säkra fred och samförstånd
mellan länderna för att var och
en utan handgripligheter skall kunna
ordna sin tillvaro. I vårt eget land försöker
vi i undervisningsanstalter och
överallt där vi har ungdomar om hand
att hjälpa dem att förstå varandra över
alla skrankor och meningsskiljaktigheter
och att bli toleranta och vidsynta.
Man tar inte till nävrätten i dag. Då
tycker jag inte heller att det finns anledning
att lägga så mycken övertygande
kraft i argumentet att denna sport
skulle vara så utomordentlig när det
gäller att fostra vår ungdom, som därigenom
får lära sig självförsvarets ädla
konst. Vi försvarar oss inte på det sättet
numera. Vi skall lära oss att umgås
med varandra på ett hyfsat sätt.

Friheten har spelat en mycket stor
roll i dagens debatt. Frihetsbegreppet
börjar emellertid förlora sitt värde sedan
vi har varit med om så många frihetsberövanden
på områden där riskerna
för det personliga intresset och
handlandet är långt mindre än på det
område varom det nu är fråga. Debatten
i dag har därför förvånat mig, när
jag har tänkt på hur åtskilliga kammarkamrater
har gått mycket långt i
krav på frihetsberövande åtgärder i
andra sammanhang, där farorna har varit
ofantligt mycket mindre.

Vi bor dessutom i ett lagbundet samhälle,
där vi alltid har bud och förbud
för att upprätthålla ordningen och se
till att den ena människan inte träder
den andra för när. Måste vi tillgripa
ett förbud för att få ordning även på
denna fråga, kan jag inte inse att det

är till någon skada. Det måste tvärtom
bli till gagn.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr JOHANSSON i Dockered (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill särskilt tacka
fru Boman för att hon hyser så stor
omtanke om min framtid. Jag är glad
för vad hon sade i det avseendet och
tolkar det absolut på riktigt sätt. Men
jag anser att jag med lika stor rätt som
hon kan beklaga att vi inte i denna
fråga befinner oss på samma linje.

Om man är intresserad av ungdomen
och dess fostran, bör man inte isolera
sig, även om det gäller en attityd som
man inte kan förstå. Jag vill inte fråga
fru Boman hur många boxningsmatcher
som hon har sett eller hur många boxningsklubbar
som hon har besökt eller
vilken kontakt som hon över huvud
taget haft med boxningsrörelsen, men
jag vill framhålla att det är nödvändigt
att närmare studera förhållandena
för att veta vad man härvidlag talar
om. Problemet är inte så enkelt att
det bara är fråga om vilka som vill slåss
och vilka som inte vill göra det. Det
är, fru Boman, väsentligt svårare att ta
ställning till den sak det här gäller.

Om tiden tillåter, herr talman, ber
jag att få citera utredningsmannen.
Han redogör för en tendens hos ungdomen
att bli liknöjd och loj och inte
vilja kämpa på samma sätt som tidigare.
I det sammanhanget skriver han:

»Det är säkerligen ej alls betydelselöst
om en sådan inträffar och om
idrottsrörelsens samlande och idealbildande
förmåga tonar av. I en tid fylld
av sådana kritiska förändringar torde
förbud och regleringar kunna medföra
risker för stora olägenheter trots att ett
förbud kanske kan se ''finare’ ut för ett
ytligt betraktelsesätt. Vissa människor
i dagens samhälle tycks kanske vara
iner beroende än förr av en ''fin'' yta,

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

att allt ser välordnat, snyggt och komplikationsfritt
ut, vilket inger vederbörande
en känsla av säkerhet, trygghet,
elegans etc. För sådana kan boxningssporten
givetvis komma att framstå som
någonting obehagligt, primitivt, hotande
etc.»

Längre ned fortsätter han:

»En faktor av betydelse här är emellertid
att allvarliga olägenheter och antisociala
tendenser kan spela friare just
p. g. a. att det ser ''fint’ ut på en yta.
Boxningssporten medför obestridliga
risker och nackdelar, vilket kan värderas
på olika sätt, men man bör ej glömma
att sporten negligerar sin yta delvis,
vilket kan antyda att det kanske
står bättre till under densamma än vad
man i förstone är benägen att tro.»

Detta säger alltså utredningsmannen,
som verkligen har studerat problemet.

Fru BOMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan i korthet säga
att hur man än försöker försvara boxningen
står dock det faktum kvar att
denna sportgren går ut på att skada
motparten. Det kan jag inte se något
försvarbart i.

Herr EKSTRÖM i Björkvik (s):

Herr talman! Jag har faktiskt allvarligt
övervägt att stryka mig från talarlistan,
eftersom jag mycket väl vet att
kammarens ledamöter önskar få en votering
i ärendet mycket snabbt, men
i stället har jag valt att begränsa vad
jag här kommer att säga till bara några
få meningar, vilka då kan betraktas
som en personlig deklaration varför jag
anslutit mig till utskottets linje. Jag
skall med andra ord försöka få mitt
anförande att gå bara en treminutersrond.

Jag skall inte polemisera mot dem
som anser boxningssporten oacceptabel
i vårt land därför att boxningen, som
man säger, syftar till att slå ned motståndaren
och tillintetgöra honom. Jag
anser det vara fullständigt meningslöst

att använda tiden till motargumentation,
eftersom man på den sidan tycks ha
en så starkt känslomättad aversion mot
boxningen att den tid som skulle åtgå
för motargumenteringen kan betraktas
som bortkastad.

Enligt min mening har denna fråga
fått alltför stora proportioner. Man har
talat och skrivit om proffsboxningen
nästan som om halva svenska folket
skulle vara engagerat i densamma. Men
jag upprepar vad som tidigare sagts,
det är bara ett 40-tal personer som under
årens lopp har varit verksamma
som professionella boxare, och för närvarande
är antalet sex. De är anslutna
till EBU, där de är underkastade den
europeiska unionens regler och kontroll.
Unionen har rätt att vägra okvalificerade
och otränade boxare att uppträda
och kan också dra in utfärdade
licenser. Boxarna står sålunda helt under
EBU:s kontroll. Jag har sett frågan
mot den bakgrunden, när jag haft
att ta ställning till detta ärende. Jag
menar att ett förbud här skulle vara
att använda större våld än nöden kräver.

Jag har också sagt mig att ingen
boxare, amatör eller professionell, någonsin
har tvingats upp i ringen. Ingen
har tvingat dem att bli boxare. Inte
heller har de tusentals människor som
ser på boxningsmatcher tvingats härtill.
De går frivilligt. Även om andra
inte tillmäter den saken någon betydelse,
så har den i varje fall för mig
varit betydelsefull, när jag har tagit
ställning.

Jag har sålunda inte kunnat biträda
förbudslinjen. Riksdagen har begärt en
utredning om boxningen, och den utredningen
har remissbehandlats i vanlig
ordning. Remissvaren har dock
kommit in så nära inpå riksdagsbehandlingen
att Kungl. Maj :t omöjligen har
kunnat ta ställning till frågan, och därför
har jag velat avvakta Kungl. Maj :ts
prövning av detta ärende. Det är detta
som legat bakom mitt ställningstagan -

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

de, när jag har biträtt utskottsmajoritetens
förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Vi befinner oss nu i
slutfasen av debatten om förbud mot
professionell boxning, där det har radats
upp argument för och emot. Jag
skall därför nöja mig med några korta
reflexioner.

Jag förstår fuller väl att många människor
inte tycker om boxning. Det
finns ju också många andra idrottsgrenar
som har sina motståndare. Boxningen
skiljer sig i några väsentliga
avseenden från andra idrottsgrenar.
Den är hårdare, kraftfullare och även
något brutalare. Att slå fast den saken
innebär emellertid inte att jag personligen
är motståndare till utövandet av
ooxningssport. Men det finns alltför
många som hämtar sin motvilja mot
boxningen enbart från tidningsspalterna.
Det tror jag har illustrerats på ett
alldeles särskilt sätt av fru Bomans inlägg
här i kammaren. Jag kan förstå
att sporten ter sig avskyvärd, när man
får se stort uppslagna bildserier med
varje moment av en knockad boxare
uppmärksammat i detalj. Men räcker
det verkligen att helt och reservationslöst
— ibland verkar det nästan viljelöst
— låta sig övertygas av innehållet
i dagstidningarna?

Boxningen är definitivt ett område,
där man inte kan läsa in någon auktoriserad
uppfattning om huruvida
sporten är lämplig eller olämplig för
Sveriges ungdom. Men därför behöver
man inte — som fru Boman tydligen
tror — själv uppträda i en ring och
kämpa för att få erfarenheter. Bakom
pojkarnas framträdande i boxningsringen
ligger dock lång och ihärdig träning
och timtals uppoffrande insatser av såväl
ledare som aktiva.

När vi i olika sammanhang har diskuterat
boxningen, har man ofta tagit

lämpliga urklipp ur dagstidningarna
för att därmed bygga under sin egen
uppfattning. För dem som sitter hemma
i sin bekväma fåtölj och reservationslöst
suger upp vad dagstidningarna
skriver, skall jag be att få läsa upp
ett kort avsnitt av ett referat i Dagens
Nyheter för den 22 januari 1962. Där
står: »Den unge mannen var nere tre
gånger. Diskussionen på läktaren gällde
om han möjligen fick en hjärnskakning
redan första gången. Efter det
han fallit tredje gången kom en läkare
inrusande. Den andre unge mannen
segnade plötsligt ned och blev liggande
och företedde sådana tecken på illamående
som brukar hänga ihop med
hjärnskakning.»

Det är kanske någon som tror att detta
handlar om en boxningsmatch — det
är möjligt att man skulle kunna hämta
något motsvarande där. Men det här referatet
är från en ishockeymatch på Isstadion
i Stockholm mellan AIK och
Djurgården. Jag har inte efter detta referat
hört någon som kommit på idén
att skria om förbud mot ishockey.

Herr Lindahl är jag skyldig ett svar
på den fråga han ställde till mig i sitt
anförande tidigare i debatten. Han frågade
om Svenska freds- och skiljedomsföreningens
engagemang i ett protestuttalande
som har tillställts samtliga
riksdagsmän. Det är inte alltför ofta
denna förnämliga organisation gör sig
påmind i Sveriges riksdag. När det nu
sker är det kanske i ett inte alltför väl
valt sammanhang. Sanningen är nämligen
den att frågan om proffsboxningsförbud
—- eller om statsanslag skall tilldelas
amatörboxningen — ligger en bra
bit vid sidan om fredsrörelsens egentliga
arbetsuppgifter. Sedan är det givet
att i denna organisations ledning finns
företrädare för de båda riktningar som
i dag argumenterar om och mot boxningssporten.

Vi skall emellertid denna gång skriva
Svenska freds- och skiljedomsföreningens
protestmedverkan på misstagens

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

konto. Frågan har inte föredragits i
vare sig arbetsutskott eller styrelse, utan
har, som jag förmodar, expedierats som
ett rutinärende. Jag har i dag på morgonen
haft kontakt med några kolleger
i styrelsen, och ingen hade någon som
helst förhandsinformation om det aktuella
uttalandet. Det överensstämmer
däremot med ordförandens uppfattning,
varför hela aktstycket har sin förankring
hos denne som enskild person. Det är
säkert ingen i Svenska freds- och skiljedomsföreningen
som tror att denna
form av idrottsutövning utgör någon potentiell
krigsfara.

Jag kan, herr talman, således mycket
väl förstå, som jag sade inledningsvis,
att det finns åtskilliga som inte tycker
om boxning. Men därifrån till ett förbud
är det en hel avgrund — det är två
olika världar som inte bör få någon beröring
med varandra. Ingen annan
idrott har genomgått en sådan humanisering
som boxningssporten. Man får
inte begå det misstaget att tro — det
har framskymtat i några anföranden
här i dag — att det förgångna inom boxningssporten
alltjämt är aktuellt. Här
har redan nämnts alla de omfattande
skyddsåtgärder som dagens boxarvärld
omger sig med. Man kan inte komma
med ett pekfinger från myndigheterna
om hur denna humanisering skall gå till
— den måste växa fram inom sporten
själv. Det gör den också, och vi bör
vara tacksamma för alla de många hängivna
ledare, som tar ett drygt och ofta
oavlönat ansvar för den del av landets
idrottsungdom som har intresse för
boxningssporten.

Jag tycker också att riksdagen bör
vara ytterligt försiktig, när förbudsanhängarna
nu är på alerten. Förbud mot
dåliga filmer, förbud mot pornografiska
tidskrifter och nu förbud mot proffsboxning
— det börjar bli litet väl mycket
av tilltron till den statliga förbudsstämpeln,
även om upphovsmännen
kommer från kretsar där liberalismen
tidigare har framträtt med oändligt hö -

ga frihetsideal. I en demokrati som vår
skall det till starkare skäl för förbud
än att man rent fysiskt tycker illa om
en sak. Vi skiljer oss från reservanterna
därigenom att vi tilltror våra medborgare
att påverkas, engagera sig, ta
ställning och ansvar i kraft av den upplysningsverksamhet
som vi alla är med
om att bedriva.

Jag har således, herr talman, all aktning
och respekt för dem som inte tycker
om boxning, men jag kan inte acceptera
deras uppfattning i denna fråga.
Jag tycker att det skulle vara närmast
genant för Sveriges riksdag om vi gick
i den fälla som förbudsgruppen har
gillrat här i dag.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Serien av argument för
och emot boxningen är väl i stort sett
genomgången, och jag skall inte ta
många minuter på mig. Jag vill bara
säga att jag naturligtvis har den allra
största respekt för medicinalstyrelsen
och för läkarnas iakttagelser och uttalanden
beträffande boxningssporten.
Men jag är inte säker på att man får
dra de slutsatser som man på många
håll har gjort av deras uttalanden. Nästan
varje dag matas man i tidningarna
med besked från läkare om hur cigarrettrökning
framkallar lugncancer. Jag
blir ofta påmind genom tidningarna och
på annat sätt om att spritmissbruk kan
leda till personliga tragedier och till familjetragedier.
I det första fallet har
kända läkare klart sagt ifrån att det
finns ett samband, och i det andra fallet
behöver man väl inte några läkaruttalanden
för att se att tragedien är ett
faktum.

Kvantitativt är ju dessa problem väsentligt
större, men varför kommer man
inte på den tanken att föra in förbud
här? Nej, man vet att detta inte löser
problemen. Man vet att man måste gå

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

andra vägar för att få bort de riskmoment
som här finns.

Varför tror man att en förbudslinje
skulle kunna lösa det problem som bildar
bakgrunden till den aktuella framstöten?
Det är klarlagt av flera talare
att ett förbud inte skulle lösa detta
problem. Jag behöver inte upprepa vad
de har sagt.

Till sist, herr talman, vägrar jag att
acceptera påståendet att en ung pojke,
när han går upp i ringen, skulle ha för
avsikt att skada sin motståndare. Jag
behöver inte heller närmare gå in på
detta, emedan jag här är föregången
av herr Johansson i Dockered. Det centrala
är här för mig att förbundslinjen
inte löser dessa frågor, och därför, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Jag ber att få uttala ett
beklagande över sättet för denna frågas
behandling. Att ta upp frågan som ensamt
ärende på ett särskilt arbetsplenum
anser jag vara att ägna den alltför
stor uppmärksamhet, och detta om något
är väl — som herr Lindahl sade —
ett gott handtag åt alla reklammakare.

Men — vad värre är — den stundande
voteringen kommer troligen att ge ett
mycket missvisande resultat beträffande
kammarens verkliga inställning till
frågan. Som alla vet är ett mycket stort
antal av kammarens ledamöter förhindrade
att i dag vara närvarande och deltaga
i voteringen. Jag har fått ett klart
bevis för detta, sedan jag i förmiddags
fick ett meddelande från mitt partis
kvittningsman, herr Stiernstedt, om att
han drabbats av en hjärtåkomma och
måst införas på karolinska sjukhuset.
Jag fick i uppdrag att försöka få honom,
som är anhängare till utskottets
mening, kvittad mot en anhängare till
reservationen.

Det normala i sådana fall är ju att
kvitta utskottsanhängare mot anhängare
till reservationen. Jag har emellertid

funnit detta vara helt omöjligt. Och inte
nog med det: de ordinarie kvittningsmännen
har i stor utsträckning måst
kvitta utskottsanhängare mot utskottsanhängare.

I detta fall har det visat sig att det är
som det alltid brukar vara när det gäller
ett förbud av ett eller annat slag:
förbudsanhängarna är känslomässigt
hårt engagerade, ofta så att det gränsar
till fanatism, medan förbudsmotståndarna
oftast är mer eller mindre likgiltiga
till frågan och antagligen kommer så
att vara till dess ett eventuellt förbud
blir ett faktum.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Då talarlistan nu är
genomgången skulle jag bara med några
få ord vilja avsluta debatten.

Jag tycker det är beklagligt att man
här jämför de skador som uppstår under
utövandet av boxningssporten med
de skador som kan uppkomma inom
andra idrottsgrenar. Det är alltid sorgligt
när olyckshändelser inträffar, var
det än sker, men då det inträffar olyckor
inom andra idrottsgrenar är det
fråga om verkliga olyckshändelser. I
boxningen är det, genom att den har
som syfte att skada motståndaren, normalt
att sådana olyckshändelser sker.

Jag tycker att vi skall skydda vår
ungdom för att under amatörboxning
och även under professionell boxning
utsättas för hjärnskador.

Läkarundersökningar som gjorts visar
att varje boxare får skador på hjärnan,
antingen direkta organiska hjärnskador
eller också psykiska skador, och
de går inte att reparera. Många gånger
kan man konstatera att vederbörande
har bestående skador, men dessutom
finns det skador som inte går att avläsa
med de metoder som används av
läkarna. Det är vetenskapligt bevisat
att varje knockout leder till en hjärnskakning
för den boxare som drabbas

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Förbud mot professionella boxningstävlingar, m. m.

av den. Men även när det gäller boxare
som inte slås ned genom knockout utan
förlorar på poäng har man visat, att
så gott som varje slag mot huvudet
åstadkommer en skakning av hjärnan
som medför risk för att hjärnan blir
skadad. Efter upprepade matcher har
dessa skador ofta förstorats så att det
blir ett bestående men.

Skall vi inte skydda våra ungdomar
för en sådan »sport»? Det är ingen
riktig sport. Jag vill inte säga att det
är slagsmål, men det är en uppvisning
i brutalitet och misshandel som jag
tycker vi borde hålla oss för goda att
medverka i.

Då det gäller sådana här saker borde
läkarvetenskapen få säga det avgörande
ordet. Det är bara den som kan avgöra
i vad mån sporten är hälsovådlig
eller inte. Bara den omständigheten
att man tillsätter en utredningsman för
att undersöka »boxningssportens skadeverkningar»
visar väl att det inte är
fråga om en vanlig sport. För vilken
annan sport tillsätter man en utredningsman
som skall undersöka skadeverkningarna
av sporten?

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Jag förmodar att fru
Gärde Widemar avsåg den del av mitt
anförande, där jag läste upp ett referat
från en ishockeymatch på Isstadion
här i Stockholm. Jag tror emellertid
att fru Gärde Widemar lyssnade illa,
ty jag pekade på risken av att man lät
läsa in sig som expert i idrottsfrågor
utan att studera vad som ligger bakom
idrottsmännens uppträdande på respektive
arenor. Den som tog del av ifrågavarande
referat skulle i konsekvens
med vad fru Gärde Widemar säger också
vara motståndare till ishockeyn —
det var detta jag ville framhålla i mitt
anförande.

Det är omöjligt att bli överens med
fru Gärde Widemar därest hon utan
vidare, när hon hänvisar till sakkun3
— Andra kammarens protokoll 1962. Nr

skapen, kopplar av den ståtlige utredningsmannen
och åberopar annan medicinsk
sakkunskap. Vet inte fru Gärde
Widemar att det finns olika läkarutlåtanden
rörande boxningen? Det finns
material, om man vill avgöra, vilken
av sidorna man skall satsa på. Jag upprepar
den rekommendation jag gjorde
i mitt anförande, att man begagnar sig
av den möjlighet som står till buds att
studera vad som sker bakom idrottsarenan
för att försöka få en sakkunnig
uppfattning om hur idrottsmännen går
till väga när de förbereder sig för sin
idrottsutövning.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag hänsyftade inte alls
uteslutande på ishockey, utan jag avsåg
samtliga inlägg som gjorts, för att
jämställa boxning med annan sport,
bl. a. skidåkning. Fortfarande hävdar
jag att varken ishockey eller skidåkning
syftar till att skada. Jag är inte
motståndare till någon riktig sport men
däremot till en sport som boxningen,
som innebär misshandel och som syftar
till att skada.

Jag har tagit del av den sakkunskap
som utredningsmannen åberopar —
alltså de läkare som yttrat sig under
utredningen — och jag har inte använt
någon annan sakkunskap än den
som är återgiven i betänkandet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hamrin i Jönköping begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 12, röstar
Ja;

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Interpellation ang. vård i enskilda hem av ungdomar som eljest skulle ha intagits
på ungdomsvårdsskola

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Arvidson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hamrin i Jönköping
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 123 ja
och 54 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Angående plena under sista veckan
i mars får jag meddela, att sammanträden
avses skola hållas tisdagen den 27
mars klockan 16.00 (bordläggningsplenum),
onsdagen den 28 mars kl. 10.00
(arbetsplenum: bostadsförsörjningen

m. m.; ej fortsättning på kvällen), samt
fredagen den 30 mars kl. 11.00 (arbetsplenum:
nionde huvudtiteln, småbrukarstödet
m. m.; ej fortsättning på kvällen)
.

§ 8

Interpellation ang. vård i enskilda hem
av ungdomar som eljest skulle ha
intagits på ungdomsvårdsskola

Ordet lämnades på begäran till

Herr ENSKOG (fp), som yttrade:

Herr talman! Brottsligheten i Sverige
har under 1950-talet stadigt ökat.
Enligt tillgänglig statistik har den rela -

tiva brottsligheten ökat med mer än
60 procent under åren 1950—1959. Den
synes också ha antagit svårare karaktär.
Antalet rån har exempelvis mer än
fördubblats och våldtäktsbrotten har
ökat med mer än 50 procent. Ungdomsbrottsligheten
har ökat kraftigt ■— man
kan räkna med i det närmaste en fördubbling
under den senaste femårsperioden
jämfört med den första under 1950-talet. Om orsakerna till den kraftiga
ökningen råder delade meningar. Till
en viss del torde brister i samhällets
sätt att taga hand om de ungdomar,
som gjort sig skyldiga till brott, vara
orsaken till återfall.

Enligt § 36 i barnavårdslagen bör
den som omhändertagits för samhällsvård
i första hand beredas vård i enskilt
hem. Anstaltsvård bör som regel
inte tillgripas om lämpligt fosterhem
står till buds och betryggande uppsikt
över den omhändertagne kan ske där.
Att fostran i ungdomsvårdsskola inte
bör tillgripas annat än som en sista
utväg torde vara en allmän uppfattning.
Detta bestyrks också av en inom
socialstyrelsen nyligen verkställd utredning,
som visar att av de manliga
elever, som den 1 januari 1951 var intagna
på ungdomsvårdsskolor och som
varit slutligt utskrivna 4—5 år inte
mindre än 73 procent efter utskrivningen
dömts för straffregisterbrott. Antalet
brott, som ungdomsvårdsskoleelever
begår under permissioner eller villkorlig
utskrivning samt under rymningar
måste också anses oroande.

I Västerås har under de senaste åren
gjorts försök att med olika åtgärder
minska ungdomsbrottsligheten. Bl. a.
har barnavårdsnämnden och kriminalpolisen
givits ökade resurser och ett
intimt samarbete har etablerats dem
emellan för att spåra upp och omhändertaga
ungdom som kommit på glid.
Man har vidare ordnat familjevård för
sådana ungdomar, som normalt skulle
ha tagits in på ungdomsvårdsskolor,

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

d. v. s. sådana som omhändertagits enligt
§ 25 b i barnavårdslagen, och detta
och andra åtgärder har givit ett mycket
gott resultat.

Sjutton ungdomar, som eljest skulle
ha omhändertagits på ungdomsvårdsskola,
har överlämnats till fostran i enskilda
hem. Av dessa ungdomar har två
senare överförts till ungdomsvårdsskolor.
Antalet efter framställning av barnavårdsnämnden
vid årets slut på ungdomsvårdsskola
intagna har nedgått
från 20 år 1959 till 13 år 1960 och 4 år
1961.

De åtgärder, som ovan relateras och
som tillsammans med åtgärder från rådhusrätten
m. fl. går under namnet »kontrollgrupp
Västerås», har hittills visat
att det går att på denna väg minska
ungdomsbrottsligheten. Man kan då fråga
sig varför inte sådana åtgärder vidtages
på många andra håll. En av anledningarna
torde vara att vården av
eleverna på ungdomsvårdsskolorna bekostas
av staten medan kommunerna
själva får stå för kostnaderna i fosterhem
i de fall de inte ordnats av ungdomsvårdsskolorna.
En annan anledning
torde vara att anskaffandet av fosterhem
och tillsynen av dessa hem för
svårare fall kräver specialutbildad personal.

Med anledning av ovanstående anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Vill herr statsrådet som en väg att
minska ungdomsbrottsligheten medverka
till att staten lämnar bidrag till de
kommuner, som själva ordnar fosterhem
i enskilda familjer för ungdomar
som annars skulle ha intagits på ungdomsvårdsskola? 2.

Vill herr statsrådet medverka till
att barnavårdskonsulenterna på länsstyrelserna
får sådana resurser, att de kan
medverka till anskaffandet av fosterhem
av ovan nämnt slag och att de kan
utöva fortlöpande tillsyn av dessa fosterhem? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. försvarsledningens
lokalisering

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANTONSSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Under intryck av den
oroande militärpolitiska utvecklingen i
världen har vår totalförsvarsberedskap
och främst den militära beredskapen
under de senaste månaderna ställts under
debatt i skilda sammanhang. Under
tiden har totalförsvarets organisatoriska
ledningsproblein i såväl fred som krig
aktualiserats genom en nyligen avlämnad
utredning. Mot denna bakgrund
finns det anledning att särskilt observera
den i diskussionerna föga uppmärksammade
men tidigare här i riksdagen
väckta frågan om försvarsledningens
beredskap ur lokaliseringssynpunkt.

Nära nog hela vår centrala civila och
militära administration är för närvarande
samlad till Stockholms-området.
Detta som det symes sedan decennier
ganska slumpmässigt uppkomna förhållande
är numera betänkligt ur beredskapssynpunkt.
Den så gott som fullständiga
koncentrationen av totalförsvarets
högsta ledningsorganisation innebär
otvivelaktigt risk för att ledningen
kan gå mer eller mindre förlorad
med ett slag eller kanske i bästa fall under
betydande tid sättas ur stånd att
fungera i händelse av ett överraskande
och med full kraft insatt angrepp mot
Stockholm.

En undersökning härom året visade,
att det i Stockholm fanns ett 80-tal centrala
militära institutioner, t. ex. staber,
förvaltningar och skolor, vilket bl. a.
innebär att i stort sett samtliga militära
högre ledningsorgan — frånsett vissa
regionala instanser med territoriella
uppgifter — samlats i huvudstaden. Det
är ganska uppenbart, vilka avsevärda
svårigheter, som måste inställa sig, om
denna väldiga förvaltningsapparat, som
sysselsätter flera tusental befattningshavare,
i ett inobiliseringsläge hastigt skall
omflyttas till lämpligare trakter för att

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Interpellation ang. skärpning av den

utan dröjsmål och med full kraft upptaga
sina då för riksförsvaret mer än
tidigare vitala funktioner.

Här är inte platsen att diskutera storstaden
som sådan ur modern försvarssynpunkt
eller den i och för sig intressanta
frågan om det även under fredsförhållanden
ur statsekonomiska, praktiska
och lokaliseringspolitiska synpunkter
förnuftiga i den nuvarande så
gott som (fullständiga koncentrationen
av de centrala försvarsmyndigheterna
till huvudstaden. Det är emellertid nu
nödvändigt att ur allmän beredskapssynpunkt
rikta uppmärksamhet på de förhållanden
som råder. På initiativ av lokaliseringsutredningen,
som synes införstådd
med detta synnerligen allvarliga
beredskapsproblem, har under de
senaste åren beslut fattats om utflyttning
av några militära institutioner från
Stor-Stockholm, t. ex. fjärde militärbefälsstaben
till Strängnäs, infanteriets kadettskola
till Halmstad och försvarets
fabriksstyrel.se
steg i rätt riktning är ägnade att väcka
tillfredsställelse ur försvarssynpunkt.
Men alltjämt återstår ett mycket stort
antal militära institutioner — bl. a. de
personellt största — som utan större
olägenhet redan i fredstid borde kunna
förflyttas till andra och strategiskt —■
bl. a. ur luftförsvarssynpunkt — mera
lämpliga delar av landet.

Det är också sannolikt, att lokaliseringsutredningen
i sinom tid kan förväntas
rekommendera en utflyttning av
flertalet av dessa myndigheter, förvaltningar
och skolor inom försvaret. En sådan
utflyttning av större omfattning,
som utredningen kan komma att föreslå,
kommer dock, om inte dess direktiv
ändras eller förtydligas på denna punkt,
att ta avsevärd tid, kanske decennier.
Då emellertid lokaliseringen av de centrala
försvarsinstitutionerna utan tvivel
är en väsentlig beredskapsfråga, är det
fara i dröjsmål. Härtill kan vidare fogas
den synpunkten, att det — för att
omställningsprocessen skall innebära

statliga läkemedelskontrollen

minsta möjliga friktion och i syfte att
få en balanserad utspridning av de nödvändiga
investeringskostnaderna — bör
vara ett klart önskemål, att utflyttningen
av sådana institutioner, och dit torde
flertalet av de centrala försvarsmyndigheterna
höra, om vars lokalisering
till landsorten enighet bl. a. av beredskapsskäl
redan nu synes kunna råda,
kan påbörjas snarast möjligt. De övergående
nackdelar, som är förknippade
med en utflyttning, torde inte bli mindre
om utflyttningen sätts på framtiden,
vilket vore betänkligt ur allmän beredskapssynpunkt.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande fråga:

Avser statsrådet att i syfte att förbättra
vår försvarsberedskap vidtaga åtgärder
för att påskynda en önskvärd
lokalisering av centrala försvarsinstitutioner
till ur beredskapssynpunkt lämpligare
områden än Stockholm och Stockholmsområdet? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. skärpning av den
statliga läkemedelskontrollen

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Gävle (k), som yttrade
:

Herr talman! För några år sedan utsläpptes
på den västtyska marknaden
en ny typ av sömnmedel, där substansen
utgjordes av ett talidomidpreparat,
något som representerade en helt ny
typ av sömnmedel. Det hör till sammanhanget
att någon statlig läkemedelskontroll
icke existerar i Västtyskland. Läkemedlet
fick snart en enorm utbredning.

I Sverige introducerades motsvarande
preparat på nyåret 1959 av läkemedels -

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

Interpellation ang. skärpning av den statliga läkemedelskontrollen

koncernen Astra i Södertälje under benämningarna
neurosedyn och noxodyn.

Redan på hösten 1959 var det för den
västtyske tillverkaren känt att medlet
kunde framkalla neuropatier. Man var i
tyska expertkretsar så pass på det klara
med de risker, som preparatet var behäftat
med, att det östtyska centrala expertutskott,
som är högsta organ för den
statliga läkemedelskontrollen i Tyska
demokratiska republiken den 29 juni
1960 avvisade en begäran från en östtysk
läkemedelsfabrik att uppta tillverkning
av motsvarande talidomidpreparat.
Beslutet och dess motivering publicerades
i både östtysk och västtysk
fackpress.

Från maj 1961 förekom i de västtyska
fackpublikationerna ganska talrikt artiklar
och omnämnande av preparatets
skadliga biverkningar på nervsystemet.

Den 19 november 1961 åstadkom Hamburg-docenten
W. Lenz på barnläkarkongressen
i Diisseldorf en oerhörd
uppståndelse i pressen genom att offentliggöra
sina undersökningar rörande
sambandet mellan den nya typ av medfödda
missbildningar, som på senare tid
uppträtt, och mödrarnas medicinerande
med talidomidpreparatet under havandeskapstidens
första månader.

I slutet av november stoppades läkemedlet
i Västtyskland, den 2 december
i England. Men först den 15 december
stoppades försäljningen i Sverige och
den 20 december avfördes preparaten
ur läkemedelsregistret, sedan man den
3 december nöjt sig med att i en rundskrivelse
varna läkarna från att ordinera
preparaten till gravida kvinnor. Med
tanke på den mängd post, inte minst reklammaterial
som läkarna får mottaga,
är det inte säkert att varningen från
Astra inte uppfattades som något annat
än ett vanligt reklammeddelande.

Det är ännu för tidigt att dra några
slutsatser om omfattningen av skadeverkningarna
i Sverige, allra helst som
den fullständiga vetenskapliga bevisningen
ännu inte föreligger.

Men från Göteborg redovisas för åren
1960—1961 på 12 000 födslar fyra fall
av den nya typen av medfödda missbildningar
(på skelett och leder) samt i
år ett fall. I samtlliga dessa fem fall har
mödrarna under havandeskapets tidiga
skede ätit ett av talidomidpreparaten.

Den strida floden av nya läkemedel,
som gjort sig gällande under senare år,
har vid upprepade tillfällen föranlett
krav på skärpt läkemedelskontroll.

Faktum är emellertid att statens farinaceutiska
laboratorium saknar resurser
till annat än rutinundersökningar
och att laboratoriet liksom medicinalstyrelsen
måste i övrigt bygga sina bedömningar
på den dokumentation som
läkemedelstillverkaren förebringar. Faktum
är också att medicinalstyrelsens
och statens farmaceutiska laboratoriums
begäran om ökade resurser för läkemedelskontrollen
inte uppfyllts.

De medfödda missbildningar, som enligt
hittills offentliggjort vetenskapligt
material är eller blir följden av talidomidförgiftningen,
aktualiserar också
frågan om skadeståndsansvaret. Det
skulle vara stötande för det allmänna
rättsmedvetandet, ifall en tillverkare
skulle ha möjligheter att göra miljoner i
vinst på läkemedelsproduktionen men
inte bära något som helst ekonomiskt
ansvar, när sådana skadeverkningar
uppträder som det här är fråga om,
medan de oskyldiga offren för preparaten
skulle bära bördan.

Med hänvisning till vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få ställa följande
frågor:

Avser statsrådet att vidtaga skyndsamma
åtgärder för en skärpning av
den statliga läkemedelskontrollen och
därvid också tillgodose behovet av bättre
resurser för att utöva sådan kontroll? Vilka

åtgärder ämnar statsrådet vidtaga
för att tillförsäkra svenska medborgare
rättsskydd och ekonomisk er -

Nr 12

Fredagen den 16 mars 1962

Interpellation ang. skärpning av den statliga läkemedelskontrollen

sättning om de tillfogas skador — såsom
nu skett genom talidomidpreparatet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till brandlag och
brandstadga m. m., i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet, och
nr 7, i anledning av motion om införande
i svensk tryckfrihetslagstiftning
av den s. k. genmälesrätten;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om överlåtelse till Umeå
stad av Norrlands dragoners kasernetablissement
och övningsområde m. m.,
nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1962/63 till allmänna kultur- och bildningsändamål
samt kyrkliga ändamål
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 43, i anledning av väckta motioner
angående överförande till staten av kommunernas
utgifter för det obligatoriska
skolväsendet, och

nr 44, angående överlämnande till
särskilt utskott av vissa till statsutskottet
remitterade motioner;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
om ändrade avskrivningsregler vid beskattningen
för byggnad i jordbruk eller
rörelse,

nr 22, i anledning av väckta motioner
om upphävande av den särskilda varuskatten
å gräddglass, och

nr 26, i anledning av väckta motioner
om undantagande från beskattning av
vinst, som beror på penningvärdets fall,
m. m.;

bankoutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av väckt motion om utredning

rörande en fond för tillgodoseende av
kommunernas lånebehov vid förvärv av
tomtmark för bostadsbebyggelse;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av väckta motioner
om översyn av lagstiftningen rörande
explosiva varor,

nr 18, i anledning av väckt motion om
snabbare åtgärder mot ungdomsbrottslingar,
och

nr 19, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att tillföra domstolarna
trafikteknisk sakkunskap;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
rörande rätt för företagare till återlån
från allmänna pensionsfonden,

nr 14, i anledning av väckt motion
angående upphävande av värnpliktslagens
regler om reservofficersaspirants
tjänstgöringstid,

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående lagen om semester, och

nr 16, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i butikstängningslagen;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till brandlag
och brandstadga m. m.,

nr 12, i anledning av väckt motion
angående översyn av bestämmelserna
om äganderättsanmälan beträffande bil,
nr 13, i anledning av motioner om slopande
av kontrollen vid överlåtelse av
bostadsrätt, och

nr 14, i anledning av väckta motioner
om ersättning i realvärden till skadelidande
vid sjöreglering m. m.; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

6, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till främjande av den svenska
fruktdryckskonsumtionen,

nr 7, i anledning av väckta motioner
om forskning rörande vidgad användning
av öländsk kalksten,

nr 8, i anledning av väckta motioner
om åtgärder i syfte att beakta de rörelsehindrades
problem,

Fredagen den 16 mars 1962

Nr 12

nr 9, i anledning av väckt motion om
utredning rörande zigenarfrågan, och
nr 10, i anledning av väckt motion om
begränsning av ungdomens tobakskonsumtion.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1962/63;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan; nr

115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till
kronan m. m.;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
och

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å kapitalbudgeten
för budgetåret 1962/63 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; från

första lagutskottet:

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående godkännande av
konvention om utlämning mellan Sverige
och Amerikas Förenta Stater; och
nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen den 6 december
1957 (nr 668) om utlämning
för brott;

från andra lagutskottet:
nr 118, i anledning av väckta motioner
om rätt till ersättning från den
allmänna sjukförsäkringen för tandvårdskostnad,
m. m.; samt
från bankoutskottet:
nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr
216) om jordbrukskasserörelsen, m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till
bankoutskottet.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
:

nr 119, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning
m. m.;

nr 120, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning; och
nr 121, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning av
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

§ 13

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 68, angående rennäringens främjande,

nr 97, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
nr 100, angående svenskt utvecklingsbistånd,
och

nr 109, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

Nr 12

Tisdagen den 20 mars 1962

§ 14

Anmäldes en till herr förste vice talmannen
under sammanträdet avlämnad
motion nr 694, av herrar Hamrin i Jönköping
och Carlsson i Huskvarna, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
54, angående reformering av den obligatoriska
skolan m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.49.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 20 mars

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 13 och
den 14 innevarande mars.

§ 2

Upplästes ett till kammaren inkommet
läkarintyg, avsett för vederbörande
sjukkassa, varav inhämtades att fru
Eriksson i Ängelholm till följd av sjukdom
vore förhindrad att under tiden
den 19—den 24 innevarande mars deltaga
i riksdagsarbetet.

Fru Eriksson i Ängelholm beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

Vidare upplästes följande till kammaren
inkomna ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 17
mars—6 april 1962 för deltagande i
Nordiska rådets sammanträde i Helsingfors
och för ett officiellt besök i Israel.

Stockholm den 15 mars 1962

Tage Erlander

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 68, angående rennäringens främjande; till

statsutskottet propositionerna:

nr 97, angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 100, angående svenskt utvecklingsbistånd;
samt

till jordbruksutskottet propositionen
nr 109, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet den å bordet vilande motionen
nr 694.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 6 och
7, statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 41—44, bevillningsutskottets betänkanden
nr 18, 22 och 26, bankoutskottets
utlåtande nr 6, första lagutskottets

Tisdagen den 20 mars 1962

Nr 12

Interpellation ang. flygolyckorna inom försvaret

utlåtanden nr 17—19, andra lagutskottets
utlåtanden nr 13—16, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 11—14 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 6—10.

§ 7

Föredrogs den av herr Enskog vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående vård i enskilda hem
av ungdomar som eljest skulle ha intagits
på ungdomsvårdsskola.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Antonsson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående försvarsledningens
lokalisering.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Nilsson i Gävle
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående skärpning
av den statliga läkemedelskontrollen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Ordet lämnades på begäran till

Fröken ELMÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
100, angående svenskt utvecklingsbistånd,
måtte med hänsyn till ärendets

omfattning utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter femton dagar
från det propositionen kom kammaren
tjjll handa, d. v. s. första plenum efter
lörtlagen den 31 innevarande mars.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 11

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att konstitutionsutskottets
utlåtande nr 6 skulle
uppföras närmast efter tredje lagutskottets
utlåtande nr 11 bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 12

Interpellation ang. flygolyckorna inom
försvaret

Ordet lämnades på begäran till

Herr SPÅNGBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Under några få dagar
har ett flertal flygplan inom flygvapnet
havererat. Flera unga människor har dödats
vid dessa olyckor och värden för
många miljoner gått förlorade.

I svar på interpellationer i båda kamrarna
1960 om inträffade flygolyckor
framhöll försvarsministern att man kunde
räkna med större säkerhet inom flyget
på grund av flera säkerhetsåtgärder
som genomförts och planerades. Sedan
dess har antalet svårare haverier ökats
och antalet dödsoffer stigit. Under år
1961 dödades flera flygare än under tidigare
år. De senaste flygolyckorna, som
inträffat under synnerligen gynnsamt
flygväder, ger anledning till misstanken
att den starka hets som kan tänkas ligga
i själva den militära flygverksamhetens
karaktär leder till att aktsamheten om
liv och egendom åsidosattes, något som
måste bli föremål för den största uppmärksamhet.

Med stöd av vad här anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande fråga:

42 Nr 12 Tisdagen den 20 mars 1962

Interpellation ang. statsbidrag till vissa folkhögskolor

Vill försvarsministern lämna riksdagen
en redogörelse över förlusterna
inom flyget på grundval av sedan 1960
inträffade flyghaverier samt om orsakerna
till dessa olyckor och vad som
gjorts eller planerats för att nedbringa
dödsflygningarna och förlusterna av
dyrbar materiel?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. statsbidrag till vissa
folkhögskolor

Ordet lämnades på begäran till

Ilerr WACIITMEISTEK (h), som yttrade
:

Herr talman! I årets statsverksproposition,
bilaga 10, s. 272, uttalar ecklesiastikministern
:

»Det synes emellertid välbetänkt att
tills vidare räkna med en begränsning
av tillväxten av antalet statsbidragsberättigade
folkhögskolor. Med hänsyn till
att för närvarande ett antal folkhögskolor
är i verksamhet utan att erhålla
statsbidrag, vill jag dock förorda, att
fr. o. m. nästa budgetår bidrag beräknas
för ytterligare en folkhögskola. Sammanlagda
antalet folkhögskolor kommer
därmed att uppgå till 97.»

I det för folkhögskolan mycket positiva
uttalande, som ecklesiastikministern
gör i proposition nr 54, hänvisas
till ovan citerat yttrande; intet säges om
något maximalt antal folkhögskolor.

Enligt uppgift hade emellertid i korrekturet
till statsverkspropositionen
stått en mening med innebörden, att i
och med det sist beviljade bidraget vidare
statsbidrag till driften av folkhögskolor
icke skulle beviljas. Trots att denna
mening senare utgått, hyser man vid
de folkhögskolor, som ännu ej fått statsbidrag
men efter »klarsignal» från skolöverstyrelsen
likväl igångsatt sin verksamhet,
en viss oro för framtiden.

De skolor, det skulle röra sig om, torde
under förutsättning att i årets stats -

verksproposition upptaget bidrag beviljas,
vara sex: Oskarshamns folkhögskola
(Stiftsrådet i Växjö), Storumans (Västerbottens
läns landsting), Skinnskattebergs
(Västmanlands läns landsting),
Löftadalens (Hallands läns landsting),
Jämshögs (Lunds stifts folkhögskolestiftelse)
och Kjesäter (Sveriges Scoutförbund)
; sistnämnda har dock ännu ej
igångsatt själva verksamheten.

Man kan givetvis fråga sig, om det för
dessa skolor är mycken idé att fortsätta,
om man ej har garantier för att utlovat
statsbidrag verkligen erhålles, utan skolornas
ledning tvingas anslå en stor del
av den tid, som skulle använts till elevernas
och undervisningens bästa, till
att utverka bidrag från enskilda, företag
och föreningar, kommuner och landsting.

Under hänvisning till vad ovan anförts
hemställes om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få
framställa följande fråga:

Avser statsrådet, att de folkhögskolor,
som nu efter medgivande från skolöverstyrelsen
i full utsträckning eller blott
delvis igångsatt sin verksamhet i vederbörlig
tid skall beviljas statsbidrag till
driften?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 98, angående omorganisation av
byggnadsstyrelsen, m. m.,

nr 99, angående yrkesutbildningen på
trädgårdsområdet och stödet till trädgårdsnäringens
rationalisering, m. m.,
nr 102, angående godkännande av beslut
inom Internationella valutafonden
rörande generella lånearrangemang,
m. m.,

nr 103, angående yrkesutbildningen på
jordbrukets område, samt

nr 115, angående vissa frågor röran -

Onsdagen den 21 mars 19G2

Nr 12

de yrkesutbildningen på skogsbrukets
område, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15

Anmäldes följande till herr andre
vice talmannen under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 695, av herr Larsson i Hedenäset,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 51, angående nomadskolväsendets
organisation,

nr 696, av herr Rydén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
80, med förslag till förordning om

ändring i förordningen den 22 april
1960 (nr 77) angående byggnadsforskningsavgift,
m. m., samt

nr 697, av herr Rydén m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 80.

Dessa motioner bordlädes.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.07.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 21 mars

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 98,
angående omorganisation av byggnadsstyrelsen,
m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 99, angående yrkesutbildningen på
trädgårdsområdet och stödet till trädgårdsnäringens
rationalisering, m. m.;

till bankoutskottet propositionen nr
102, angående godkännande av beslut
inom Internationella valutafonden rörande
generella lånearrangemang,
m. m.; samt

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

103, angående yrkesutbildningen
på jordbrukets område, och

nr 115, angående vissa frågor rörande
yrkesutbildningen på skogsbrukets område,
m. m.

§ 2

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 695;

till behandling av lagutskott motionen
nr 696; och

till statsutskottet motionen nr 697.

§ 3

Föredrogs den av herr Spångberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående flygolyckorna inom
försvaret.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Införande i svensk tryckfrihetslagstiftning av den s. k. genmälesrätten

§ 4

Föredrogs den av herr Wachtmeister
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående statsbidrag
till vissa folkhögskolor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Införande i svensk tryckfrihetslagstiftning
av den s. k. genmälesrätten

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av motion om
införande i svensk tryckfrihetslagstiftning
av den s. k. genmälesrätten.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga skall jag vara den förste att erkänna,
att frågan om genmälesrätt för
den enskilde medborgaren är en mycket
komplicerad sak. Tryckfriheten är
ju en av grundförutsättningarna för vår
demokrati, och häri skall givetvis ingå
en tidningspress, som får sköta sin uppgift
under frihet — men också under
ansvar. Missbruk av tryckfriheten kan
medföra oerhörda konsekvenser för den
enskilde medborgaren. Kränkande uppgifter
eller i övrigt oriktiga framställningar
i fråga om enskild person kan
vålla skador, mot vilka den enskilde
står maktlös. Dess bättre kan man konstatera,
att sådant missbruk av tryckfriheten
är sällsynt i vårt land. Men
det har förekommit och det kan förekomma.
På tryckfriheten i vår demokrati
måste vi därför ställa kravet, att
den enskilde medborgaren skall ha garanti
mot missbruk som skadar honom.
Vi måste garantera den enskildes rättssäkerhet.
Det kan knappast råda delade
meningar om att den enskilde skall ha

genmälesrätt, om han genom missbruk
av tryckfriheten utsättes för oriktiga
och kränkande uppgifter.

Konstitutionsutskottet har i sitt utlåtande
med hänvisning till de tidigare
övervägandena i frågan förklarat som
sin mening, att vi inte bör införa en
lagstadgad genmälesrätt i vårt land. Det
bör i stället, säger utskottet, vara en
uppgift för pressens egna organisationer
att åvägabringa en god praxis i
förevarande hänseende, d. v. s. en genmälesrätt
utan lagstiftning. Ja, naturligtvis
är det önskvärt, att den enskildes
rättssäkerhet i första hand kunde
tryggas på denna väg. Jag tillmäter, som
jag framhållit i min motion, Pressens
opinionsnämnd och Publicistklubbens
publiceringsregler stor betydelse i detta
avseende. Men jag kan inte komma
ifrån, att detta i vissa fall inte räckt till
som garanti för den enskildes rättssäkerhet.
Det kan alltid finnas de som
inte vill efterfölja pressens frivilliga
överenskommelser. Men kan man på den
vägen nå fram till en säkrare garanti
för rättssäkerheten, så är det även enligt
min mening det mest tilltalande.

Jag tror dock inte, att man helt kan
avfärda tanken på en lagstadgad genmälesrätt.
En sådan kan befinnas nödvändig
som skydd för den enskilde
medborgaren. I många andra länder har
man en lagstadgad genmälesrätt, t. ex.
i våra nordiska grannländer. När frågan
prövades senast i vårt land i anslutning
till tryckfrihetssakkunnigas betänkande,
var det flera remissinstanser
som uttalade sig för en lagstadgad genmälesrätt,
bl. a. Svenska journalistföreningen.
Det väsentliga är att den enskilde
medborgaren genom genmälesrätt
garanteras säkerhet mot oriktiga
och kränkande uppgifter. Kan detta på
ett tillfredsställande sätt ske utan lagstiftning
är det givetvis mest tilltalande.
Kan det inte ske, så måste även vi
överväga att trygga genmälesrätten genom
lagstiftning, även om detta är en
komplicerad sak.

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Herr talman! Jag har dock inget yrkande.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Att det är ett berättigat
önskemål att få felaktiga sakuppgifter
beriktigade behöver inte diskuteras. På
den punkten är alla överens. Men bör
man söka reglera detta genom lagstiftning?
Ja, därom är meningarna delade.
Att anförtro åt våra domstolar att pröva
riktigheten i vissa tidningsartiklar
förefaller mindre lämpligt. Att främja
god publicistisk sed bör i stället vara
en uppgift för pressen själv och dess
organisationer. Publicistklubbens publiceringsregler
och det arbete som
Pressens opinionsnämnd utför är vida
bättre än lagparagrafer. I de grövsta
fallen av missbruk kan ju ingripanden
redan nu ske genom tryckfrihetsförordningens
regler.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
få yrka bifall till konstitutionsutskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 6

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om överlåtelse till Umeå stad av
Norrlands dragoners kasernetablissement
och övningsområde m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Anslag till allmänna kultur- och bildningändamål
samt kyrkliga ändamål

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

42, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1962/63
till allmänna kultur- och bildningsändamål
samt kyrkliga ändamål jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—Vi

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Ortnamnskommissionen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 (bilaga 10, punkt 21, s. 34 och 35 av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari
1962) föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga av
departementschefen angivna ändringar
i personalförteckningen för ortnamnskommissionen,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för
ortnamnskommissionen, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1962/63,
dels ock till Ortnamnskommissionen:
Avlöningar för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 200 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Osvald in. fl. (I: 116)
och den andra inom andra kammaren
av herr Sköld m. fl. (II: 157), i vilka
hemställts att riksdagen måtte besluta
inrättande fr. o. m. 1 juli 1962 av en befattning
som förste arkivarie vid svenska
ortnamnsarkivet samt bemyndiga
Kungl. Maj :t att fastställa lönegrad för
befattningen.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 116 och II: 157,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för ortnamnskommissionen, som
föranleddes av vad utskottet anfört;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för ortnamnskommissionen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1962/63;

c) till Ortnamnskommissionen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 232 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström, Einar Persson, Birger Andersson,
Fritz Persson, Rikard Svens -

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Ortnamnskommissionen: Avlöningar

son, Söderberg, Mårtensson, Bertil Petersson,
Svärd, Petterson i Degerfors,
Gustafsson i Stockholm, Almgren och
Eskel, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 116 och II: 157,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för ortnamnskommissionen, som föranleddes
av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för ortnamnskommissionen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1962/63;

c) till Ortnamnskommissionen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 200 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Ehuru jag inte har varit
närvarande då statsutskottet behandlade
denna fråga, vill jag dock framföra
några synpunkter. Utskottsmajoriteten
har tillstyrkt en motion, som innebär
förstärkning av ortnamnskommissionen.
I motionen yrkas att en
förste arkivarie måtte anställas från den
1 juli i år.

Det är inte vanligt att riksdagen på
grund av yrkanden i motioner inrättar
nya tjänster, men i detta fall har utskottsmajoriteten
gjort ett undantag.
Jag vet inte om detta ställningstagande
beror på att man har velat ge någon
honnör åt huvudmotionären i denna
kammare, därför att han på sin tid som
finansminister var synnerligen välvillig
mot dåtida motionärer, när de framställde
yrkanden om förstärkningar på
olika områden, men denna tanke slog
mig faktiskt när jag läste utskottets utlåtande.

Statsutskottets andra avdelning, som
har att bereda ärenden som ligger under
ecklesiastikdepartementet, fick enbart

under den allmänna motionstiden i januari
ungefär 225 motioner — ett flertal
synnerligen väl motiverade. Jag har
inga exakta beräkningar av vad bifall
till dessa motioner skulle betyda i
pengar, men det skulle nog bli åtskilliga
miljoner kronor.

Att verksamheten på ifrågavarande
område skulle vara så pass angelägen,
att motionen måste bifallas, har jag litet
svårt att förstå. Därför kan jag ansluta
mig till den reservation som finns
antecknad vid denna punkt i utskottets
utlåtande. Inte heller är det så illa ställt
på detta område, att det i dag finns anledning
att bifalla utskottsmajoritetens
hemställan. Under de senaste åren har
förstärkningar skett. I fjol förklarades
att man saknade en vaktmästare och att
detta hade till följd att kvalificerad personal
fick nedlägga en hel del tid och
arbete på uppgifter, som en vaktmästare
mycket väl skulle kunna utföra.
Nu är denna brist avhjälpt genom att
departementschefen har föreslagit inrättandet
av en vaktmästartjänst.

Man skall emellertid i detta fall inte
bara se på personalförteckningen. Det
finns ju även medel till ersättning åt
vetenskapliga medarbetare. Det anslaget
var för budgetåret 1950/51 uppfört
med 32 000 kronor, det höjdes budgetåret
1953/54 till 40 000 kronor och
1957/58 till 41 000 kronor. För nästa
budgetår är för ändamålet föreslaget
ett anslag av 45 000 kronor.

Jag har med det anförda velat motivera,
att det för dagen icke finns anledning
att bifalla motionen och följaktligen
icke heller utskottsmajoritetens förslag.
Reservanterna har sagt att de förutsätter
att Kungl. Maj:t följer detta
ärende med uppmärksamhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Näsström
m. fl.

Herr NILSSON i Göingegården (li):

Herr talman! Det förhåller sig med
denna institution på samma sätt som

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

med en hel del andra, nämligen att arbetsuppgifterna
har ökat under årens
lopp. Samtidigt har det allmännas krav
på service blivit större. I detta speciella
fall skulle man kanske vad gäller servicen
kunna hänvisa till den under flera
år pågående kommunala indelningsreformen.
Den har medfört en hel del
extra arbete för denna institution. Det
gäller i synnerhet åren närmast före
1950, men det blir nu efter riksdagens
beslut på nytt aktuellt.

Skulle man göra en jämförelse med
landsmålsarkivet i Uppsala som väl har
ungefär lika stora arbetsuppgifter, så
finner man att det arkivet har en betydligt
större arbetsstyrka. Om vi ser på
den förstärkning i personalhänseende
varom önskemål framställts i motionen
och jämför med nämnda institution i
Uppsala, så finner man att sistnämnda
institution har inte mindre än fyra
förste arkivarier under det att vid nu
ifrågavarande institution inte finns någon
motsvarande tjänst, frånsett den
arkivchefstjänst som blev inrättad häromåret.

Nu säger herr Karlsson i Olofström,
att det har tillkommit en ny tjänst i
form av en vaktmästartjänst. Man kan
kanske litet skämtsamt säga, att man tagit
bort en halv professorstjänst och
satt dit en vaktmästartjänst i stället.

Nu finns det vid denna institution endast
två arkivarier och ingen enda
förste arkivarie. I motionen har man
äskat — och det har utskottsmajoriteten
för sin del velat biträda — att en
förste arkivarietjänst inrättas. Herr
Karlsson i Olofström säger här som talesman
för reservanterna, att det inte
brukar vara vanligt att utskottet tar
initiativ till att inrätta nya tjänster,
och han efterlyste motivet till utskottets
förslag. Motivet är givetvis den personalbrist
som för närvarande gör denna
personalförstärkning angelägen. Skulle
någon av institutionens arkivarier söka
och få någon annan tjänst -—- de har
redan sökt sådana — så blir det kata -

Ortnamnskommissionen: Avlöningar

strofalt för ortnamnskommissionen i
personalhänseende.

Det är dessa reflexioner och dessa
sakliga motiveringar som har legat till
grund för utskottsmajoritetens ställningstagande.
Att utskottet har tagit
detta initiativ tycker jag för min del
inte är så underligt. Utskottet måste ju
ändå ha rätt att bedöma, huruvida personaltillgången
i en statlig institution
är tillräcklig eller inte. Finner då majoriteten
i utskottet att den bör förstärkas
— nu gäller det ju här inte någon
större summa — tycker jag att utskottet
också skall ha initiativrätt och
möjlighet att göra detta, även om det
inte tidigare förekommit i någon större
utsträckning.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag tillåter mig att som
motionär säga några ord i denna fråga.
Jag har funnit en särskild anledning till
detta på grund av det anförande som
herr Karlsson i Olofström här har hållit.
Han trodde att statsutskottets majoritet
hade tillstyrkt motionen som en
honnör åt mig. Jag föreställer mig att
han menar, att det skulle kunna finnas
en och annan i denna kammare, som jag
en gång i tiden såsom finansminister hade
trampat på tärna och som därför
skulle komma att reagera mot mig. Jag
skall dock inte ingå i någon polemik här.
Jag vill bara till en början ställa en motfråga:
Vem vill herr Karlsson i Olofström
ge en honnör genom att yrka avslag
på motionen?

Nu förhåller det sig ju så, att frågor
som inte är större än denna lär väl i
verkligheten varken ecklesiastikministern
eller finansministern kunna i detalj
ta ståndpunkt till. Var och en förstår
hur omöjligt det skulle vara. Detta
ståndpunktstagande sker på ett betydligt
lägre plan efter givna direktiv, och
de direktiven innebär säkert att man

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Ortnamnskommissionen: Avlöningar

skall vara återhållsam när det gäller att
öka statens utgifter.

Men sådana här korrigeringar i
mindre omfattning har riksdagen gjort
många gånger, även om inte Kungl.
Maj:t har föreslagit dem. Även under
den tid jag satt i regeringen var detta,
om inte vanligt — men det är det inte
nu heller — så dock en sak som förekom.
Nu skall kammarens ledamöter observera,
att även reservanterna anser att
personaltillgången på ortnamnsarkivet
icke är, som de säger, »fullt tillfredsställande».
Det är för litet sagt. Jag vågar
säga, att personaltillgången icke är
tillfredsställande alls. Den kvalificerade
personalen har icke fått någon förstärkning
på många år utan — såsom framgår
av motionen och av utskottets utlåtande
— har det snarast blivit en försämring
i stället.

Ortnamnsarkivet har mycket stora
uppgifter. Kännedomen om våra ortnamn
har ovärderlig betydelse för dem
som vill tränga in i det svenska språkets
historia och vårt lands bebyggelsehistoria.
Dessutom spelar kännedomen
om ortnamnen en stor roll när det gäller
den nutida namngivningen av orter.
Nya orter tillkommer på löpande band
och namn måste fastställas för dem.
Ortnamnsarkivet är den administrativa
institution som har att yttra sig över
och avge förslag rörande alla sådana
namnfrågor. Det kommer remisser i
oändlighet — från telestyrelsen, lantmäteristyrelsen,
järnvägsstyrelsen, kartverket,
kammarkollegiet, för att bara
nämna ett litet antal av de instanser som
enligt gällande bestämmelser är skyldiga
att anlita ortnamnsarkivet för att erhålla
råd. Dessa uppgifter måste komma
i första hand och den andra stora uppgiften,
nämligen att insamla material,
får stå tillbaka.

Jag kan exemplifiera vad detta kan ha
för påföljd genom att ange ett enda fall.
Det åligger ortnamnsarkivet att insamla
och utge ortnamnen i en publikation
som heter Sveriges ortnamn. Under de

många år som ortnamnsarkivet funnits
till har det utgivit namnen för ett härad
om året. En tiondel av detta verk har
hunnits med. Som jämförelse kan nämnas
att Det danske Stednavnsudvalg,
som har motsvarande uppgift, har hunnit
med att utge en tredjedel. Den som
liksom jag varit i tillfälle att besöka
både Det danske Stednavnsudvalg och
det svenska ortnamnsarkivet kan inte
underlåta att säga att det ur det allmännas
synpunkt icke är rimligt att icke åtminstone
i någon mån försöka rätta till
denna skillnad.

Jag är naturligtvis i och för sig mycket
tacksam för att även reservanterna
erkänner att personaltillgången är otillräcklig
och att de vill rikta en uppmaning
till Kungl. Maj :t att ha uppmärksamheten
riktad på detta.

Om läget hade varit normalt, skulle
jag icke ha tagit denna sak så hårt som
jag gör nu, men läget är icke normalt.
Det finns ett annat, ortnamnsarkivet
närstående arkiv i Uppsala, svenska
landsmålsarkivet, vilket, som herr Nilsson
i Göingegården påpekade, har fyra
förste arkivarier, men där avgår i år
två förste arkivarier med pension. De
båda arkivarier i 21 lönegraden, som
ortnamnsarkivet har, är filosofie licentiater
som har suttit på sina platser i
ca 15 år och är väl kvalificerade för de
tjänster som nu blir lediga i landsmålsarkivet,
och det ligger i sakens
natur att de söker sig dit. Då kan, innan
åtgärder vidtagits, ortnamnsarkivet
bli fullständigt renrakat på kvalificerad
personal. Det uppstår alltså ett akut
krisläge.

Jag kan för min del inte fatta varför
reservanterna i detta läge motsätter sig
detta beslut i år, som de väl ändå räknar
med skall komma nästa eller något
påföljande år. Genom att göra detta förhindrar
man ett försvagande som skulle
vara mycket beklagligt. Jag skulle därför
vilja sluta med att vädja till kammarens
ledamöter att i detta läge ge den
lilla personalförstärkning åt ortnamns -

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

arkivet som utskottet föreslår. Vi är ändå
alla eniga om att den skall komma.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar
Kellgren (s) och Arvidson (s), fröken
Olsson (s) samt herrar Tobé (fp), Johansson
i Norrköping (s) och Jönsson
i Gärds Köpinge (s).

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Varken utskottsmajoritetens
talesman eller herr Sköld har
övertygat mig om att detta skulle vara
den brist som det är mest angeläget att
omedelbart avhjälpa. Herr Sköld säger
att ecklesiastikministern inte har tid
att fingranska frågor av detta slag. Det
är mycket möjligt — jag har ingen bestämd
uppfattning om det — men jag
skulle tro, att om han inte själv har möjlighet
att syssla med dessa ting, har han
väl medarbetare som måste göra det.

Vi brukar från andra avdelningens
sida i varje fall en gång om året resa
ut till olika institutioner som sorterar
under ecklesiastikdepartementet för att
försöka på ort och ställe se hurudana
förhållandena är. Vi har funnit många
områden, där det verkligen finns allvarliga
brister och där personalen får
arbeta under förhållanden som är sådana,
att man ibland knappast skulle
tro att de existerade, men som dock är
ett faktum. Det gör att jag ännu inte har
blivit övertygad om att det här föreligger
anledning att bifalla utskottsförslaget.
Jag vidhåller mitt yrkande om
bifall till reservationen.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Karlsson i Olofström om att denna sak
inte är den mest angelägna. Jag är emellertid
alldeles övertygad om att herr
Karlsson har sitt namn under utskottsutlåtanden
om saker och ting som inte
alls tillhör de mest angelägna. Hur skall
det vara möjligt att sålla ärendena och
bara ta fram sådana ting som är de mest

Ortnamnskommissionen: Avlöningar

angelägna? Bör det inte få räcka med att
detta är en mycket angelägen sak?

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Denna fråga har väl inte
den ekonomiska betydelsen, att den är
värd någon längre debatt här i kammaren.
Vi måste emellertid ta hänsyn till
vissa principiella frågor, framför allt vi
som sitter i femte avdelningen och skall
syssla med personal- och lönefrågor. Vi
har ju jämt och ständigt att brottas med
dessa problem och alla motioner som
kommer in om ändringar, ökningar och
utvidgningar utan att frågan har blivit
prövad på ett riktigt sätt.

När man tittar på detta ärende får
man den uppfattningen, att det här inte
skett en prövning utan att det bara gäller
att, eftersom det i viss mån har skett
en omorganisation en gång i tiden varvid
personalstyrkan minskades, skall
denna nu återställas, oavsett om det
finns arbetsuppgifter eller inte. Utskottsmajoriteten
säger:

»Genom denna omorganisation, som
genomfördes fr. o. m. budgetåret 1960/61,
inträdde en viss försvagning i arkivets
personella resurser. Utskottet finner för
sin del uppenbart att arkivet icke med
det fåtal kvalificerade tjänstemän, som

nu står till arkivets förfogande---,

kan på ett tillfredsställande sätt fullgöra
sina mångskiftande och krävande
uppgifter.»

Vi anser att man i ett sådant fall likaväl
som i många andra först bör låta
t. ex. statskontorets rationaliseringsavdelning
granska arbetsförhållandena, se
efter hur stor arbetsbalansen är och undersöka
arbetsuppgifterna för att avgöra
om det finns behov av en utökad
personalstyrka.

Jag vill absolut hävda, att det inte
skall gå till som det nu har gjort. Jag
skall inte påstå att detta är en onödig
motion, men jag kan påminna herr
Sköld om att på den tid då han var finansminister
sade han en gång: »Tänk,
om ni ville försöka pruta någon gång i

4 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Ortnamnskommissionen: Avlöningar

stället för att jämt och ständigt yrka på
ökade utgifter.» Denna gång har vi
inte försökt pruta men väl att hålla utgifterna
på den nivå som ecklesiastikministern
har föreslagit. Jag tycker att departementschefen
har varit rätt generös.
Man har inrättat en ny tjänst och uppflyttat
två andra i lönegradshänseende.
ökningen kräver visserligen inga stora
summor, men den gör ändå 17 000 kronor.

Som sagt finns här inga undersökningar
om hur arbetsförhållandena ligger
till. Vi har ju att pröva alla sådana
frågor, men vi bör ha ett något annorlunda
beskaffat grundmaterial framför
oss innan vi går med på ett förslag. Visserligen
anser herr Sköld att kammaren
många gånger har bifallit motioner på
detta sätt, och det är tyvärr sant att det
sker rätt ofta, men det borde inte vara
så, utan det skulle först göras ordentliga
undersökningar.

När det gäller själva omfattningen av
verksamheten skulle jag vilja påminna
om att efter ett genomförande av den
nya kommunindelningsreformen skulle
vi få knappt 300 kommuner i stället för
nuvarande 800. Det kommer alltså att
bli namn över och man får möjlighet
att välja och vraka. Nu finns det visserligen
andra arbetsuppgifter, men för
egen del har jag svårt att föreställa mig
att man inom ortnamnskommissionen
skulle vara så överbelastad med arbete
som här gjorts gällande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen, som är mycket
välvilligt skriven, såsom även herr
Sköld själv påpekade.

Herr NILSSON i Göingegården (h)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Petterson i Degerfors
ville göra gällande, att den formella
gången av detta ärende inte var
riktig och han menade t. o. m. att statsutskottet
inte borde komma med pekpinnen
eller ta något initiativ. Jag und -

rar, herr Petterson i Degerfors, hur
det skulle vara om andra avdelningen
i statsutskottet när det gäller den tjocka
del av den nådiga luntan, som föreläggs
avdelningen, endast förstrött
skulle lyssna till föredragningarna och
sedan inte på något sätt ställa sig den
frågan: Är det riktigt vad Kungl. Maj:t
här föreslår eller finns det anledning
att göra någon ändring? Vad skulle
det då tjäna till att andra avdelningen
lägger ned så oerhört mycket tid som
vi nödgas göra på de ärenden som
Kungl. Maj :t via sina jpropositioner
underställer riksdagen?

Det är bara en liten korrigering -—
såsom herr Sköld uttryckte det — som
avdelningen här föreslagit. Vi har emellertid
bedömt det som så pass angeläget
med en personalförstärkning hos
ortnamnskommissionen, att vi har,
trots herr Pettersons i Degerfors förmaning
att inte göra det, tagit oss orådet
för att tillstyrka en liten justering,
ring.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Herr Karlsson i Olofström
häntydde flera gånger under sina
båda anföranden på arbetet inom
statsutskottets andra avdelning och
framhöll att vi där väl känner till att
många områden fortfarande är eftersatta
och i behov av en upprustning.
Nu har det lyckligtvis varit så att under
flera år har det just på de flesta
områden, som andra avdelningen i
statsutskottet sysslar med, skett en väldig
upprustning och kraftiga ökningar
av anslagen. Men vi vet också, såsom
herr Karlsson i Olofström påpekade, att
det fortfarande finns stora brister; det
har vi inte minst kunnat konstatera vid
våra besök på olika institutioner. I stort
sett har det dock över hela fältet företagits
en upprustning och en utökning
av anslagen. Här gäller det emellertid
ett litet område, där det inte kommit
till stånd någon upprustning utan där

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

det tvärtom skett en minskning av arbetskraften.
Detta område faller alltså
ur ramen för vad som i övrigt har hänt.

Det är inte någon helt ny tjänst som
har tillkommit i och med att det arkivet
har erhållit en vaktmästare, vilket
i och för sig är mycket tacknämligt. Arkivet
delade förut lokaler och därmed
också vaktmästare med andra institutioner.
När man fick nya egna lokaler,
vilket innebar en verklig upprustning
av resurserna, blev man utan vaktmästare
och det är detta förhållande som
i år har rättats till. Men fortfarande har
man inte fått ersättning för den minskning
som skedde genom att arkivet miste
sin »halva» professor eller, såsom
det från en del håll sagts, »tredjedels»
professor. I vilket fall som helst ägde det
rum cn faktisk minskning av arbetskraften,
och det är i detta avseende
som det nu skulle ske en rättelse.

Inom det vetenskapliga området finns
det en del mycket små specialiteter, och
i vårt land är det mycket få människor
som sysslar just med ortnamnsforskning
och vad därtill hör. Dessa små specialiteter
kommer lätt i kläm vid dragkampen
om anslag, men de gör inte
något väsen av sig och åstadkommer
inte någon stor publicitet; tidningarna
slår inte larm, om det blir några
brister inom deras områden. Följden
är att de små specialiteterna kommer att
släpa efter, och när de då kommer i
en akut krissituation, så som herr Sköld
här talade om, behövs det verkligen
att man ser upp och ordnar det så, att
inte svårigheterna ytterligare ökas.

Det råder ju inte några delade meningar
om att förhållandena för närvarande
inte är tillfredsställande för ortnamnskommissionens
del — även reservanterna
medger detta. Och det har
väl inte gått något år utan att man både
från andra avdelningens sida och från
andra håll velat rucka litet på vad som
står i statsverkspropositionen. Det kommer
alltid till någon ny tjänst utöver
vad som är upptaget i statsverkspropo -

Ortnamnskommissionen: Avlöningar

sitionen. Jag tror mig emellertid kunna
säga, att vi inom andra avdelningen
är så försiktiga som man över huvud
taget kan vara, eftersom vi är medvetna
om att det är nästan omöjligt att ha
den överblick som krävs för att avgöra
vilka ändamål som är de mest angelägna.
Om vi har föreslagit några förändringar
har det därför skett efter mycket
noggranna överväganden.

Även om vi inte har fått hela andra
avdelningen med på denna lilla ändring,
så är den ändå så pass starkt motiverad,
att riksdagen inte behöver tveka
om att bifalla den. Detta är ingen
stor ekonomisk fråga. Inte heller är det,
som herr Petterson i Degerfors antydde,
en fråga om lönegradsplacering. Här
gäller det en ny tjänst, och utskottsmajoriteten
yttrar sig försiktigtvis inte om
hur den bör lönegradsplaceras utan
hänskjuter den saken till Kungl. Maj :t.
Där har vi sålunda iakttagit all tänkbar
försiktighet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården
frågade, om Kungl. Maj:t aldrig
begår några fel och om vi alltid kan
lita på att vad Kungl. Maj:t gör är riktigt.
Nej, det kan vi tyvärr inte alltid
lita på. Men vi kan lita på att Kungl.
Maj:t har gjort en grundlig undersökning.
Och Kungl. Maj:t har stora möjligheter
att göra jämförelser, framför
allt sådana som kan ha prejudicerande
inverkan på andra håll. Sådana undersökningar
har en utskottsavdelning eller
ett utskott inte tid och möjligheter
att göra. Däri ligger skillnaden.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Bokinköp och bokbindning vid statens psykologisk-pedagogiska bibliotek

Karlsson i Olofström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
15 :o) i utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

1) av herr Näsström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Karlsson i Olofström
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 143
ja och 45 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna IG—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Bokinköp och bokbindning vid statens
psykologisk-pedagogiska bibliotek

Kungl. Maj:t hade (punkt 33, s. 49)
föreslagit riksdagen att till detta ändamål
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
reservationsanslag av 30 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Källqvist m. fl.
(I: 103) och den andra inom andra
kammaren av herr Kellgren m. fl.

(II: 144), i vilka hemställts att riksdagen
vid behandling av förevarande
punkt måtte besluta att till Bokinköp
och bokbindning vid statens psykologisk-pedagogiska
bibliotek för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 35 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 103 och II: 144, till Bokinköp och
bokbindning vid statens psykologiskpedagogiska
bibliotek för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag av
30 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Boman, fröken Andersson, herrar Bengtson,
Källqvist, Widén och Sundin, fröken
Elmén samt herrar Svensson i
Ljungskile, Helén, Gustafsson i Kårby
och Antonsson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 103
och II: 144, till Bokinköp och bokbindning
vid statens psykologisk-pedagogiska
bibliotek för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 35 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KELLGREN (s):

Herr talman! Anledningen till att jag
tar till orda vid denna punkt är att jag
föreslagit en i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag mycket obetydlig anslagshöjning,
nämligen 5 000 kronor. Jag föreställer
mig att kammarens ledamöter
inte är särskilt vana vid att diskutera
så små belopp. I vanliga fall rör det sig
ju om miljoner eller rent av hundratals
miljoner kronor.

Jag har i en motion hemställt, att
anslaget till bokinköp och bokbindning
vid statens psykologisk-pedagogiska
bibliotek skulle ökas med obetydliga
5 000 kronor. Tyvärr har jag på grund
av mellankommande omständigheter va -

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Bokinköp och bokbindning vid

rit förhindrad närvara vid statsutskottets
sammanträde. I annat fall skulle
även mitt namn ha stått under reservationen
vid denna punkt.

Orsaken till att jag föreslagit nämnda
anslagshöjning är att man vid behandlingen
av detta ärende i ecklesiastikdepartementet
inte tycks ha tillräckligt
beaktat den genomgripande revolution
som hela skolväsendet för närvarande
genomgår och den roll som den
psykologisk-pedagogiska forskningen
spelar i reformarbetet på skolans område.
En hel rad nya läroböcker håller
nu på att utarbetas för att ge skolreformen
det rätta innehållet. Då måste det
även finnas tillgång till väl utrustade
bibliotek, och då spelar just statens psykologisk-pedagogiska
bibliotek en väsentlig
roll. Vi bör här se skolreformens
utveckling på ett djupare plan,
och då betyder även sådana små anslagshöjningar
som det här är fråga om
ganska mycket.

Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek
är i trängande behov av tidskrifter
för att kunna följa med den pedagogiska
utvecklingen utomlands. Bibliotekets
resurser i det avseendet är för
närvarande helt otillräckliga, och den
lilla anslagshöjning jag föreslagit skulle
ge biblioteket möjligheter att på ett
bättre sätt följa med i utvecklingen.

Om man jämför bibliotekets resurser
med motsvarande biblioteks på andra
områden, så finner man att psykologiskpedagogiska
biblioteket är underförsörjt.
Vi bör också tänka på hur andra
länder i dag satsar på bibliotekens utrustning
och hur man där på ett helt
annat sätt än hos oss tar biblioteken till
hjälp både när det gäller forskning och
praktiskt arbete. Biblioteken här i landet
har i det hänseendet ännu inte fått
den ställning de bör ha. Detta gäller inte
minst statens psykologisk-pedagogiska
bibliotek.

Herr talman! Ett bifall till reservatiotionen
betyder, att kammaren bifaller
förslaget om en så obetydlig höjning av

statens psykologisk-pedagogiska bibliotek

Kungl. Maj :ts anslag som med 5 000 kronor,
och jag ber att få yrka bifall till
reservationen under denna punkt.

I detta anförande instämde herr Hammar
(fp), fru Renström-lngenäs (s)
samt herrar Keijer (fp) och Carlsson i
Huskvarna (fp).

Herr NILSSON i Göingcgården (li):

Herr talman! Jag håller med om att
det rent av kan vara onödigt att uppta
kammarens tid med att resonera om ett
anslag på 5 000 kronor — det är i det
stora sammanhanget som en droppe i
havet och knappast det. Utskottsmajoriteten
har dock ansett att Kungl. Maj :t
har varit välvillig i berörda hänseende
i så måtto, att man höjd anslaget med
en viss summa för det kommande året.

Jag medger gärna, herr Kellgren, att
man kan säga att på detta område som
på flera andra betyder en sådan här
slant att vederbörande kan få litet större
möjligheter att fullgöra de uppgifter
som föreligger. Men vi kan dra en liten
parallell med det ärende vi senast diskuterade.
Där gällde det inte att flytta
upp en tjänsteman i högre lönegrad för
en merkostnad av 5 000 kronor utan att
avhjälpa en bristsituation genom inrättandet
av en ny tjänst. Här har Kungl.
Maj :t ansett att det för det kommande
året får räcka med att höja anslaget med
3 000 kronor, och det har majoriteten i
såväl avdelningen som utskottet också
ansett.

Det finns väl möjligheter att till nästa
år öka ut anslaget ytterligare. Om det
inte blir med 3 000 kronor, kanske det
blir med 5 000 kronor, så att det hela
rättas till.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag vill bara beklaga
att herr Nilsson i Göingegården inte
vill sträcka sig längre, när han visade
sig vara så generös i den punkt som vi
diskuterade för en liten stund sedan.

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Nationalmuseet: Avlöningar

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! .lag har alldeles nyss
försökt påvisa, att det är en liten skillnad
mellan det föregående ärendet och
detta. Jag kommer om någon minut att
åter stå i denna talarstol och yrka bifall
till en hemställan om inrättandet
av tjänster, som kommer att medföra
litet större kostnader än dessa 5 000
kronor. Med detta vill jag ha sagt, att
jag i varje särskilt fall försökt bedöma
vilket anslag som kan vara rättvist.

Här har nu Kungl. Maj:t ökat anslaget
med 3 000 kronor. Motionärerna tycker
det är för knappt. Jag föreställer
mig att Kungl. Maj:t observerar detta
och ett kommande år beviljar ytterligare
medel för ändamålet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kellgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
27 :o) i utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

2) av herr Boman m. fl.

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 90 ja och 98 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
punkten fogade reservationen av herr
Boman m. fl.

Punkterna 28—37

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38

Nationalmuseet: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (punkt 44, s. 62—
67) föreslagit riksdagen att till Nationalmuseet:
Avlöningar för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
1 431 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Hagberg m. fl.
(I: 256) och den andra inom andra
kammaren av herr Braconier m. fl.
(11:308), i vilka hemställts att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
punkt måtte beräkna medel till anställande
av ytterligare två museivakter och
fördenskull höja anslagsposten Avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal
med 19 200 kronor till 642 860 kronor
och anslagsposten Rörligt tillägg med
5 800 kronor till 329 000 kronor.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 256 och II: 308,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för nationalmuseet, som föranleddes
av vad departementschefen anfört; b)

godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för nationalmuseet,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1962/63;

c) till Nationalmuseet: Avlöningar för

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 1 431 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Bengtson, Källqvist,
Widén och Sundin, fröken Elmén samt
herrar Nilsson i Göingegården, Gustafsson
i Kårby, Antonsson och Taresson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 256 och II: 308,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för nationalmuseet, som föranleddes
av vad reservanterna anfört;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för nationalmuseet, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1962/63;

c) till Nationalmuseet: Avlöningar för
budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 1 456 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! I detta ärende befinner
jag mig så att säga på andra sidan som
reservant mot den av statsutskottets majoritet
gjorda hemställan, även om det
här liksom i de andra ärendena är
fråga om ett litet anslag.

1959 års riksdag beslöt att de samlingar
av östasiatisk konst, som äges av
nationalmuseum och statens historiska
museum, skulle överföras till östasiatiska
museet, för vilket nya lokaler uppföres.
I juni 1961 anslog Kungl. Maj:t
2 100 000 kronor för ombyggnad av ett
1600-talshus på Skeppsholmen, och med
hjälp av donationsmedel på cirka
700 000 kronor till inredning beräknas
byggnaden vara färdig i sommar. De
samlingar som här kommer att förvaras
anses kulturellt och vetenskapligt
ligga på ett mycket högt plan, och även
internationellt sett anses samlingarna
vara mycket värdefulla.

Museet har för närvarande endast en

Nationalmuseet: Avlöningar

vaktmästare, och hans tjänst skall enligt
Kungl. Maj:ts förslag i årets statsverksproposition
ändras till en museiteknikertjänst.
Denna ändring är väl i
och för sig riktig. Men följden blir, att
när den nya byggnaden, där dessa oerhört
stora värden kommer att förvaras
i flera plan, är färdig, så finns det inte
någon vaktmästare som ser till samlingarna,
och inte heller står någon vaktmästare
vid entrén, då museet är klart
att öppnas för allmänheten.

Chefen för nationalmuseum, under
vilken institution östasiatiska museet
i administrativt hänseende sorterar,
hade i sina petita till årets statsverksproposition
hemställt om anslag för inrättande
av vaktmästartjänster vid östasiatiska
museet. Men Kungl. Maj :t tillstyrkte
inte hans hemställan — måhända,
skulle jag här vilja säga, av rent förbiseende.
Sådant kan väl även hända i
ett departement. Genom en motion har
emellertid statsutskottet fått sin uppmärksamhet
riktad på saken, och reservanterna
i utskottet yrkar bifall till motionen,
som går ut på att anslag måtte
beviljas till två nya vaktmästartjänster
vid östasiatiska museet. Skall museet
över huvud taget kunna öppnas för allmänheten
— och det är väl ändå meningen
att så skall ske när det är färdigt
— måste det finnas åtminstone en
vaktmästare vid ingången och en vid
samlingarna, vilka — som jag nämnde
— kommer att förvaras i flera plan. Det
är detta som gjort att vi reservanter ansett,
att här är det nödvändigt att riksdagen
beviljar ytterligare anslag, så att
dessa vaktmästartjänster kan inrättas.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till den vid punkten avgivna
reservationen.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Inte heller på denna
punkt råder det någon meningsskiljaktighet
i sak mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna. Vi är alla överens om
att dessa tjänster är nödvändiga, men vi

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Bidrag till svenska ekumeniska nämnden

har skilt oss något när det gäller hur
snart de måste inrättas. Det är här inte
riktigt samma förhållande som beträffande
ortnamnsarkivet. Här gäller det
ett stort verk med en lönestat på bortåt
en och en halv miljon kronor, där det
finns möjligheter att flytta över personal
mellan avdelningarna och även att
anställa extra personal för kortare tider.
Här föreligger således inte samma
nödläge, och vi har därför inom utskottsmajoriteten
ansett att det är möjligt
att vänta, medan vi samtidigt starkt
har understrukit att Kungl. Maj :t bör ha
sin uppmärksamhet riktad på frågan om
en förstärkning av personalen och till
nästa års riksdag framlägga förslag i
detta ärende. Vi tror inte att det skulle
vara någon större olycka om man får
lugna sig litet här. Vi har i vårt ställningstagande
bland annat tagit hänsyn
till den upprustning som faktiskt har
skett i år.

Herr Nilsson i Göingegården sade att
Kungl. Maj:t givit en liten slant till biblioteket,
som vi diskuterade nyss. Den
»lilla slant» som Kungl. Maj :t under
denna punkt ytterligare äskat uppgår ju
ändå till 80 000 kronor, och denna summa
tycker vi, även om vi är medvetna
om att behoven för närvarande är stora,
får räcka till nästa år.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! De möjligheter till överföring
från andra delar av institutionen
som fröken Olsson talar om förefinnes
knappast. I anslagsäskandet från nationalmuseums
chef krävdes det en förstärkning
av vaktmästartjänsterna även
vid nationalmuseum, och det östasiatiska
museet är ju en ny inrättning där
det behövs nya tjänster. Möjligheten till
omflyttning finns således inte i detta
fall.

Vad det sedan gäller den stora slanten,
som fröken Olsson talade om, avser den -

na självfallet i första hand automatiska
ökningar som ju förekommer inom alla
institutioners utgifter.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Göingegården begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
38 :o) i utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

3) av fröken Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 107
ja och 91 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 39—72

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 73

Bidrag till svenska ekumeniska nämnden

Kungl. Maj:t hade (punkt 98, s. 136)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

svenska ekumeniska nämnden för budgetåret
1962/63 anvisa samma anslagsbelopp
som för innevarande budgetår eller
27 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson m. fl. (1:413) och
den andra inom andra kammaren av
herr Keijer m. fl. (II: 428), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
anslaget till svenska ekumeniska nämnden
till gäldande av den svenska andelen
av årsavgiften till Kyrkornas världsråd
uppräknades med 13 000 kronor till
40 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 413 och II: 428, till Bidrag till svenska
ekumeniska nämnden för budgetåret
1962/63 anvisa ett anslag av 27 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KEIJER (fp):

Herr talman! Den hemställan om ökat
anslag till Svenska ekumeniska nämnden
som gjorts i motionerna nr 413 i
första kammaren och 428 i andra kammaren,
och vilka undertecknats av företrädare
för samtliga demokratiska partier
har avstyrkts av statsutskottet. Med
anledning av detta vill jag göra några
påpekanden.

Det har i motionen redovisats, att
Kyrkornas världsråd för Sveriges del
fastställt den årliga medlemsavgiften för
1962 och tills vidare till 78 660 kronor,
vilket innebär en höjning med 25 000
kronor jämfört med föregående år.

Det kan tyckas, att detta är en höjning
som är tilltagen med prutmån. Men
så är inte fallet. Avgifterna för de olika
medlemskyrkorna fastställdes centralt
vid Världskyrkorådets generalförsamling
i New Delhi i december förra året,
och det är alltså inte fråga om ett anslag,
över vars storlek vi i Sverige kan

Bidrag till svenska ekumeniska nämnden

bestämma. Prisutvecklingen på det internationella
området och en nödvändig
ökning av rådets arbetsuppgifter har
framtvingat en generell höjning av medlemsbidragen,
som alltså i lika mån
drabbar alla medlemskyrkor.

Jag föreställer mig, att om en medlemskyrka
inte kan komma ut med sin
andel, så måste Världskyrkorådet vädja
till främst de amerikanska frikyrkorna,
som alltid visat sig offervilliga, att de
skall öka sina bidrag i motsvarande
mån. Men det får naturligtvis inte ske,
att Sverige, som sedan Nathan Söderbloms
dagar varit starkt engagerat i
den ekumeniska rörelsen, skulle göra en
sådan anmälan och undandra Världskyrkorådet
det stöd det förväntar från
oss.

Herr talman! Jag har en känsla av
att kunskapen om vad Kyrkornas världsråd
är och uträttar trots allt är ganska
bristfällig. Detta råd är en gemenskap
av 198 kristna kyrkor av skiftande nationalitet
och konfession. Redan detta
är ganska märkligt. Världskyrkorådet
torde vara den mest omfattande och
djupgående internationella gemenskap
vi för närvarande har.

Rådets uppgift att skapa förståelse
och gemenskap mellan kyrkorna är så
klar, att jag inte närmare behöver belysa
den.

Mindre känt men i det här sammanhanget
betydelsefullare är rådets stora
insats i den internationella flyktinghjälpen.
Genom dess försorg har t. ex. över
100 000 familjer fått nya hem i olika
länder. Detta arbete sker i ständig kontakt
med FN och har varit ett värdefullt
komplement och ofta en inspiration
för FN :s insatser.

Kyrkornas världsråd har också ett
särskilt organ, som sysslar med de politiska
frågorna. Man har en grupp teologiskt
och politiskt skolade personer i
New York i ständigt samarbete med
FN, och denna är — så långt jag vet —
inte utan inflytande på den internationella
politiken. I varje land med med -

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Bidrag till svenska ekumeniska nämnden

lemskyrkor, alltså också här i Sverige,
finns en nationell kommitté för behandling
av politiska frågor ur kristen
synvinkel.

I New Delhi var också åtskilliga politiska
frågor föremål för diskussion
och uttalanden, såsom kärnvapenproven
i Frankrike, Sovjetunionen och USA,
rasdiskrimineringen i Sydafrika och
den portugisiska våldspolitiken i Afrika.

Jag har, herr talman, velat nämna
detta för att korrigera den uppfattning
jag ibland mött, att Kyrkornas världsråd
skulle vara ett fromt sällskap för
inbördes beundran eller dogmatiska
trätor.

Mot denna bakgrund och då det här
inte är fråga om en ensidig konfessionell
representation — utom svenska
kyrkan är nämligen Svenska missionsförbundet
direkt anslutet samt Metodistkyrkan
och Frälsningsarmén indirekt
anslutna genom sina internationella organisationer
— utan om en samsvensk
kristen angelägenhet, beklagar jag statsutskottets
ställningstagande. Det kan
också nämnas, att i Norge och Danmark
hittills såvitt jag vet hela årsavgiften
till Kyrkornas världsråd betalas
med statsmedel. I Sverige har kyrkorna
själva betalat en betydande del och
endast vädjat om stöd av staten för fullgörande
av medlemskapets förpliktelser.

Jag vill, herr talman, därför yrka bifall
till motion nr 428 i denna kammare.

Ilerr NILSSON i Göingegårdcn (h):

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
inte på något sätt velat bestrida värdet
av den verksamhet, som talesmannen
för motionärerna nyss talade om. För
detta anslag har emellertid under senare
år tillämpats vissa regler, som utskottet
velat rätta sig efter. Det bär ifrågavarande
anslaget till Svenska ekumeniska
nämnden har varit avsett som ett bidrag
till bestridande av Sveriges årsavgift
till Kyrkornas världsråd. Den princip
man här följt är att detta bidrag
bör proportionsvis vara lika stort som

det bidrag riksdagen ger Lutherska
världsförbundets svenska sektion till
dess årsavgift i Lutherska världsförbundet.
Med åberopande av denna princip
har utskottet tidigare år avstyrkt
motionsledes gjorda framställningar om
en höjning av anslaget, och så gör det
även i år beträffande den föreliggande
motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! Jag är medveten om den
princip som utskottets talesman antytt:
jämställdheten mellan Lutherska världsförbundets
svenska sektion och Svenska
ekumeniska nämnden. Men jag ber, herr
talman, att få påpeka att denna princip
är av mycket sent datum. Det fastslogs
år 1955, sedan i statsverkspropositionen
redovisats ett uttalande av statskontoret,
att höjningen av bidraget till årsavgiften
skulle ske enligt de fördelningsproportioner
som tillämpades när detta bidrag
första gången beviljades. Då erhölls ungefär
60 procent av den totala årsavgiften
i form av statsbidrag. Om man
velat följa denna princip, som gällt under
åtskilliga år, skulle statsutskottet
utan vidare ha biträtt motionens hemställan,
ty den totala ökningen av årsavgiften,
25 000 kronor, borde enligt
motionen fördelas så, att ekumeniska
nämnden genom sina kollektmedel bestrider
12 000 kronor och att 13 000 kronor
utgår i form av statsbidrag.

Herr talman! Jag beklagar att man
ändrat dessa under en följd av år gällande
principer. Det är ändå, som jag
försökt klarlägga, en viss principiell
skillnad mellan anslagsäskandena, eftersom
till Svenska ekumeniska nämnden
också är anslutna åtskilliga kyrkosamfund
utanför svenska kyrkan. Under
sådana omständigheter vore det naturligt
med en generösare bedömning,
när det gäller ekumeniska nämnden.

Överläggningen var härmed slutad.

överförande till staten av

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 74

Lades till handlingarna.

§ 8

överförande till staten av kommunernas
utgifter för det obligatoriska skolväsendet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
43, i anledning av väckta motioner angående
överförande till staten av kommunernas
utgifter för det obligatoriska
skolväsendet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Till föreliggande utskottsutlåtande
har jag tillåtit mig att
foga en blank reservation. Då så har
skett är det ett uttryck för att jag väl
kan biträda utskottets hemställan men
inte helt instämma i motiveringen.

Jag ger min anslutning till uppfattningen
att den obligatoriska skolan bör
vara kommunal och åtnjuta statsunderstöd.
Att ett effektivt statsunderstöd bör
utgå är icke blott motiverat av att skattekraften
varierar olika kommuner emellan,
utan är även och kanske framför
allt nödvändigt därför att skolkostnaderna,
utbildningen av de unga, är investeringar
för framtiden som hela samhället
får njuta frukterna av. I åtskilliga
fall är det till och med så, att undervisningskommunen
får den minsta andelen.

Under senare tid har förändringarna
av penningvärdet orsakat att åtskilliga
statsbidrag, bl. a. på skolans område,
har undergått fortgående försämringar.
Kommunernas andel av skolkostnaderna
har därför blivit allt större. Detta är
ett förhållande som inte bör tillåtas
fortgå. Det förhållandet, att 1958 års

Nr 12

utgifter för det obligatoriska skolväsendet

skatteutjämningskommitté arbetar med
denna fråga i stort och om något eller
några år kommer med förslag, bör inte
hindra att riksdagen redan i år gör uppjusteringar
på ett par punkter. Jag syftar
härvid i första hand på statsbidragen
till inackorderingar och skolmåltider.
Låt mig härvidlag erinra om att 1957
års skolberedning enhälligt uttalat att
just dessa statsbidrag är av den arten
att oavsett skatteutjämningskommitténs
arbete uppjusteringar borde övervägas.

Herr talman! Med detta uttalande och
med uteslutande av sista slycket i statsutskottets
utlåtande kan jag biträda utskottets
yrkande.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Det är en stor fråga som
herr Larsson i Hedenäset har gjort vissa
uttalanden i. Vi har för några veckor
sedan i denna kammare haft ingående
debatter om kommunernas primäruppgifter
för framtiden. Vid det tillfället
gjordes inte några mera auktoritativa
uttalanden om att exempelvis det obligatoriska
skolväsendet i sin helhet
skulle överföras i statlig regi. 1950 års
riksdag fastställde ju att en sådan överföring
icke skulle ske.

Jag vill ge herr Larsson i Hedenäset
rätt när han säger att det beträffande
statsbidragen finns åskilligt att önska
och att justera. Det är väl i akt och
mening att göra detta som 1958 års skatteutjämningskommitté
arbetar. Eftersom
denna kommitté har sig förelagt en sådan
mångfald av uppgifter på detta
speciella område, måste jag nog för min
del anse att det vore felaktigt att, innan
kommittén har bedömt dessa statsbidrag
över lag och givit sin mening till känna,
rycka loss vissa detaljer och ändra på
statsbidragsformerna vid innevarande
års riksdag. Det vore säkerligen inte
lyckligt, även om man är medveten om
att de skatteunderlagsgraderade statsbidragen
är underkastade en fortgående
värdeminskning.

Herr talman! Jag ber med dessa få ord

Onsdagen den 21 mars 1962
kommunernas

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Ändrade arskrivningsregler vid beskattningen för byggnad i jordbruk eller rörelse

att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag tillåter mig att i anslutning
till uttalandet av utskottets talesman
bara göra det påpekandet att
jag här inte har framställt några propåer
om att vissa statsbidrag skulle ändras
till konstruktionen. .lag har endast åsyftat
att de skulle få det reella värde som
de tidigare har haft för kommunerna
och som riksdagen har avsett att de
skulle ha.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Föredrogs statsutskottets memorial nr
44, angående överlämnande till särskilt
utskott av vissa till statsutskottet remitterade
motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Ändrade avskrivningsregler vid beskattningen
för byggnad i jordbruk eller
rörelse

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 18, i anledning av väckta
motioner om ändrade avskrivningsregler
vid beskattningen för byggnad i
jordbruk eller rörelse.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 22
av herr Jonasson m. fl. och II: 40 av
herr Elmwall m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om sådana tilläggsdirektiv
till allmänna skatteberedningen, att
frågan om värdeminskningsavdrag för
byggnad, som inginge i rörelse, och för
driftbyggnad i jordbruk bleve föremål
för särskild behandling och att förslag

till nya regler snarast framlades i enlighet
med vad i motionerna anförts;

2) de likalydande motionerna I: 279
av herr Thorsten Larsson m. fl. och
II: 348 av herr Hansson i Skegrie m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning
och förslag angående sådana ändrade
bestämmelser för taxering av inkomst
från jordbruksfastighet, att en
modernisering av byggnadsbeståndet
icke onödigtvis försvårades, i enlighet
med vad i motionerna anförts; samt

3) de likalydande motionerna I: 364
av herr Stefanson och II: 435 av herr
Kollberg m. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte — i syfte att underlätta skatteberedningens
arbete och skyndsammare
nå resultat — anhålla att särskilda
sakkunniga utsåges för teknisk utredning
om en sådan reformering av avskrivningsreglerna
för byggnad, som
inginge i rörelse, att en ökad avskrivning
kunde medgivas under byggnadens
första tid.

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:22
av herr Jonasson m. fl. och II: 40 av
herr Elmwall m. fl., såvitt motionerna
avsåge frågan om värdeminskningsavdrag
å byggnader i jordbruk, samt

de likalydande motionerna 1:279 av
herr Thorsten Larsson m. fl. och II: 348
av herr Hansson i Skegrie m. fl. om
ändrade bestämmelser vid beskattningen
av inkomst från jordbruksfastighet;

2) de likalydande motionerna 1:22
av herr Jonasson m. fl. och II: 40 av
herr Elmwall m. fl., samt

de likalydande motionerna I: 364 av
herr Stefanson och II: 435 av herr Kollberg
m. fl., sistnämnda fyra motioner
såvitt avsåge frågan om värdeminskningsavdrag
å byggnad i rörelse,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Onsdagen den 21 mars 1962 Nr 12

vid beskattningen för byggnad i jordbruk eller rörelse

Ändrade avskrivningsregler

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Söclerquist, Gustaf Elofsson,
Stefanson, Gösta Jacobsson, Gustafson
i Göteborg, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo,
Cliristenson i Malmö och Björkman,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen — i anledning av de
likalydande motionerna 1:22 av herr
Jonasson m. fl. och II: 40 av herr Elmwall
m. fl., de likalydande motionerna
1:279 av herr Thorsten Larsson m. fl.
och II: 348 av herr Hansson i Skegrie
m. fl., samt de likalydande motionerna
I: 364 av herr Stefanson och II: 435 av
herr Kollberg m. fl., sistnämnda två motioner
i vad de behandlades i detta betänkande
— måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla att särskilda sakkunniga
utsåges för teknisk utredning om sådan
reformering av avskrivningsreglerna
för byggnad som inginge i rörelse
eller jordbruk att en ökad avskrivning
kunde medgivas under byggnadens första
tid.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! De motioner som behandlas
i bevillningsutskottets betänkande
nr 18 rör reglerna för avskrivning
av byggnader, vilka användes i
jordbruk eller i rörelse. Jag skall här
huvudsakligen uppehålla mig vid avskrivningsreglerna
för byggnader som
användes i rörelse.

Man är nog ganska överens om att reglerna
för avskrivning, när det gäller
byggnader som användes i rörelse, i
vårt land är restriktiva i jämförelse
med reglerna i en rad andra länder.
Man kan också konstatera att i andra
länder dessa regler har liberaliserats
under det att de i vårt land i stort sett
har bibehållits oförändrade.

Vid 1955 års riksdag gjordes på förslag
av företagsbeskattningskommittén
en mindre justering i författningen beroende
på att man särskilt ville framhäva
att det inte är den fysiska livs -

längden för en fastighet som skall vara
avgörande när avskrivningsprocenten
fastställes utan den ekonomiska livslängden.
Med den starka tekniska utveckling
som vi för närvarande har, är
det inte så enkelt som förr i världen, då
man kunde använda samma industrifastighet
och bara flytta in en ny
maskin. Den nya tekniken gör att man
ofta måste bygga om fastigheten eller
bygga en helt ny när man anskaffar en
ny maskin.

Trots ändringen i författningen har
tillämpningen i praktiken varit ganska
restriktiv. I allmänhet beviljas avskrivning
av 2—3 procent, och det är i rena
undantagsfall som en siffra på fyra procent
har kommit i fråga. Samtidigt har
man i våra grannländer ■— det gäller
såväl Norge som Danmark och Finland
—■ för några år sedan vidtagit förändringar
i lagstiftningen som har inneburit
rätt till en betydligt större avskrivning
under de första åren efter en byggnads
tillkomst. I Danmark får man under
de första fyra åren skriva av 12,5
procent och i Norge 3,75 procent. I Finland
kan man för en ny industribyggnad
under de fyra första åren få avskriva
sammanlagt 30 procent.

Det är självklart att detta påverkar
konkurrensförhållandet. Jag skulle tro
att man i alla kretsar är relativt överens
om att de nuvarande reglerna behöver
överses. Jag tror inte ens att utskottsmajoritetens
talesman vill förneka det
faktum att vi här har ett problem som
bör göras till föremål för undersökning.
Meningsskiljaktigheterna mellan reservanterna
och utskottet ligger egentligen
i frågan på vad sätt detta skall utredas.
Utskottsmajoriteten tycker att det är en
uppgift för allmänna skatteberedningen
men reservanterna framhåller att allmänna
skatteberedningen sannerligen
har häcken full, eftersom dess arbetsprogram
är synnerligen omfattande. Den
tekniska utredning som här behövs i
syfte att förbereda en ändring av lagstiftningen
kan med fördel göras av

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Ändrade avskrivningsregler vid beskattningen för byggnad i jordbruk eller rörelse

experter utanför skatteberedningen. De
experter som används inom denna är
så hårt ansträngda, att de har svårigheter
att leverera material till beredningen
i de frågor som beredningen redan
har tagit upp. Därför, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Samma motivering, som
här anförts av herr Gustafson i Göteborg
beträffande avskrivningsreglerna för industribyggnader,
kan också användas
när det gäller jordbrukets ekonomibyggnader.
Vi har alltid ansett avskrivningsprocenten
vara väl låg i det fallet med
hänsyn till förslitningen.

Genom den rationalisering — och
man kan kanske också säga genom den
mekanisering — som har ägt rum och
som alltjämt äger rum kommer förslitningen
av jordbrukets ekonomibyggnader
att bli väsentligt större än vad tidigare
varit fallet. Vi har därför från vårt
håll anslutit oss till utredningsyrkandet
i den gemensamma reservationen.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord kort och gott få yrka bifall till reservationen.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Reservanterna till bevillningsutskottets
betänkande nr 18 säger
helt kort och gott, att de vill att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall anhålla om att »särskilda sakkunniga
utses för teknisk utredning om sådan
reformering av avskrivningsreglerna
för byggnad som ingår i rörelse eller
jordbruk att en ökad avskrivning kan
medgivas under byggnadens första tid».

Jag ber, herr talman, att få fästa uppmärksamheten
på att reservanterna menar,
att frågan om behovet av ändrade
avskrivningsregler, som medför en liberalisering,
inte behöver utredas utan att
det räcker med en teknisk översyn av
på vilket sätt man skall åstadkomma
denna liberalisering. Med hänvisning

till samma tankegångar, som här utvecklats
av herr Gustafson i Göteborg
med instämmande av herr Vigelsbo,
säger reservanterna, att avskrivningsreglerna
för vårt lands vidkommande
har släpat efter i förhållande till de
mera liberala avskrivningsmetoder, som
tillämpas i våra nordiska grannländer.
Herr Gustafson i Göteborg anförde också
några sifferexempel.

Jag får säga, herr talman, att det inte
är möjligt att dra sådana paralleller.
Herr Gustafson i Göteborg framhåller,
att man i Danmark, Norge och Finland
får göra en större avskrivning under de
fyra första åren. Det säger egentligen
ganska litet om huruvida dessa länders
system är bättre än vårt, eftersom reservanterna
har gått förbi utgångspunkten,
nämligen det värde som lägges till
grund då det gäller att fastställa en avskrivningsprocent.
I det fallet sade inte
vare sig herr Gustafson i Göteborg eller
herr Vigelsbo någonting alls. Det är det
taxeringsvärde, som läggs i botten eller
det framräknade anskaffningsvärdet,
som så att säga bildar utgångspunkten
för de avskrivningar, som sedan skall
godkännas. Jag vet inte vilka utgångspunkter
man har i de nordiska grannländerna
eller vilken metodik man där
använder då det gäller att räkna fram
det värde, på vilket avskrivningarna
skall baseras. Så länge det inte föreligger
några säkra bedömningar på den
punkten är en bevisföring, där man använder
sig av ett procenttal som är
högre än det som vi här kommer fram
till, av föga värde.

Utskottet har inte ansett, att det föreligger
tillräckliga skäl att tillsätta en
särskild utredning, eftersom allmänna
skatteberedningen skall syssla med dessa
frågor. När det gäller fastigheter i jordbruk
har uppdraget gått till en särskild
sektion av 1950 års skattelagssakkunniga,
som enligt årets riksdagsberättelse
utlovat att lägga fram ett förslag i denna
fråga redan under innevarande år. Därför
kan man nog inte säga, att det före -

Onsdagen den 21 mars 1962 Nr 12

Ändrade avskrivningsregler vid beskattningen för byggnad i jordbruk eller rörelse

ligger några sådana starka skäl till att
nu bryta ut frågan ur dess sammanhang
och ta upp den till särskild behandling.

Jag kan inte helt hålla med herr
Gustafson i Göteborg om att våra avskrivningsregler
är särskilt restriktiva.
Det är riktigt, som herr Gustafson säger,
att en liberalisering skedde 1955. Efter
att ha diskuterat frågan, huruvida endast
den fysiska livslängden skulle läggas till
grund för avskrivningen, övergick man
till att även den ekonomiska livslängden
skulle beaktas. Denna liberaliserade bedömning
tillämpas redan av skattemyndigheterna,
framför allt då det gäller att
värdera byggnader i rörelse. Med de liberala
avskrivningsmetoder som vi över
huvud taget har, herr talman, i fråga om
företagsbeskattningen och även i fråga
om avskrivning på byggnader inom det
avsnitt som vi behandlar i dag, är företagarna
i vårt land inte — som det har
gjorts gällande — sämre ställda än i
andra länder. Eftersom denna fråga i
sin helhet kommer att behandlas av allmänna
skatteberedningen, kan jag inte
se att det har funnits några skäl för
bevillningsutskottet att tillstyrka motionen.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Till det som herr Kärrlander
anförde vill jag bara nämna, att
det redan före 1955 i princip faktiskt
var den ekonomiska livslängden som
var avgörande. Men när saken diskuterades
i företagsbeskattningskommittén,
fann man att taxeringsmyndigheterna i
mycket stor utsträckning tog hänsyn
till den fysiska livslängden. Därför gjorde
man ett förtydligande i författningen.
Trots detta förtydligande är våra regler
för avskrivning på byggnader som
används i rörelse restriktiva i jämförelse
med reglerna i andra länder. Jag
nämnde exempel från Danmark, Norge

och Finland — detta kan ju vara av
intresse i dessa dagar då Nordiska rådet
träffas i Helsingfors.

I dessa länder har alltså skett en liberalisering
så till vida att man medger
väsentligt högre avskrivningar under
de första åren av en byggnads livslängd,
då värdeminskningen också får sägas
vara större. Nu säger herr Kärrlander
att han inte vet någonting om vilket
avskrivningsunderlag som får användas
i övriga nordiska länder. Jag har mig
inte bekant att deras underlag i princip
skiljer sig från vårt på sådant sätt, att
det skulle påverka den jämförelse som
jag gjort. Det viktiga är ju inte »nivåerna»
i och för sig, utan det är förändringarna.
Om man i länder, som vi konkurrerar
med, kraftigt liberaliserar skattelagstiftningen,
innebär det en ökad
konkurrenskraft. Det är rörelseriktningen
i förändringarna som är av särskilt
stor betydelse.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Gustafson i Göteborg att våra taxeringsmyndigheter
tar hänsyn till den ekonomiska
livslängden och sålunda beaktar
alla de faktorer som kan inverka. Jag
har praktisk erfarenhet av att så är
fallet.

Herr Gustafson upprepade sitt uttalande,
att vårt land är restriktivare än
andra länder, eftersom man i andra länder
får tillämpa mycket högre procentsatser
för avskrivning under de första
åren. Men inte heller herr Gustafson
känner till utgångspunkten. Jag har betonat
att utgångspunkten kan vara olika.
I Danmark får man under de fyra första
åren skriva av 12 procent, i liknande
fall får man i Sverige skriva av 3 eller
4 procent. Men det är ingenting som
säger, herr talman, att 12 procent i Danmark
är mera värt för en företagare.
Detta beror helt på vilken utgångspunkten
är. Utskottet har också skrivit att
om man ändrar procentsatsen, kommer

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Ändrade avskrivningsregler vid beskattningen för byggnad i jordbruk eller rörelse

man i kontakt med inkomstbegreppet.
Då uppstår nämligen frågan om hur
återvunna avskrivningar skall bedömas
— skall de betraktas som inkomst?

Dessutom undrar jag rent allmänt, om
det är så säkert att en större avskrivning
under de första åren är bättre för
företagaren -— jag bortser här ifrån att
utgångspunkterna kan vara olika i övriga
länder och presumerar att de är
likadana i Sverige och i de övriga länderna.
För nystartade företag är det
inte alls säkert att det är bättre. Möjligen
är det bättre för expanderande företag
som gör till- och nybyggnader, om
det finns utrymme för avskrivningar.
Men det är ingenting som säger att generösare
procentsatser för avskrivning
av en byggnad under de första åren
alltid innebär en fördel för företagaren.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Kärrlander säger
att denna sak berör inkomstbegreppet.
Det är det som vi har framhållit i reservationen
när vi har sagt, att det behövs
en teknisk utredning. På den
punkten har vi alltså inga delade meningar.

Herr Kärrlander säger, att det inte
finns något som säger att en avskrivning
på 12 procent i Danmark —- det
är faktiskt 12,5 procent — skulle innebära
mer än en avskrivning på 2 å 3
procent i Sverige. Herr Kärrlander måste
ju förstå hur orimligt detta är. Jämförelser
som när det gäller avskrivningsreglerna
gjorts av skatteexperter har
inte givit någon antydan om att det
finns olika beräkningsgrunder i fråga
om avskrivningsunderlaget. I varje fall
kan det aldrig utfalla så att en avskrivning
på 12,5 procent i Danmark skulle
vara mindre än en avskrivning på 3
procent på en jämförlig byggnad i Sverige.
Det är ett fullständigt orimligt
påstående.

Herr Kärrlander säger, att det inte
alltid är säkert att en större avskriv -

ningsrätt skulle vara till fördel för företagen.
Här gäller en avskrivningsröU
och inte en avskrivningsplikt. Det är
endast de företag som funne sig ha fördel
av detta som skulle utnyttja denna
avskrivningsrätt.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag kan hålla med om
att det inte är fråga om någon avskrivningsplikt
utan om en avskrivningsrätt.
Att dess värde begränsas till de
företag, som har utrymme för en sådan
avskrivning, är ju givet. Men,
herr Gustafson i Göteborg, vad jag
understrukit är att det inte är säkert
att avskrivningsrätten är till fördel
för företagarna i allmänhet. Herr Gustafson
i Göteborg tycker att det är
orimligt att jag kan jämföra 12,5 procent
med 2 å 3 procent och att en större
avskrivning inte behöver vara till
fördel för företagaren. Jag håller fast
vid mitt påstående att herr Gustafson i
Göteborg fortfarande brister i redovisning,
när det gäller att bedöma om det
är fråga om samma beräkningsgrunder
i de olika länderna. Så länge man inte
vet det, kan man naturligtvis inte säga
vilken avskrivningsprocent som är den
bättre. Själva procenttalet säger mig
ingenting.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Frågan om avskrivningsrätten
då det gäller byggnader vid
jordbruk och rörelse har vid många
olika tillfällen varit föremål för diskussioner
här i riksdagen. Första gången
frågan togs upp på allvar var vid 1951
års riksdag. Då beslutades en skrivelse
till Kungl. Maj :t i ärendet. Det gällde då
framför allt jordbrukets byggnader.

Efter 1951 års beslut följde en skrivelse
till Kungl. Maj:t år 1955, och en särskild
delegation inom skattelagssakkunniga
tillsattes år 1958. Den har att utreda
avskrivningsrätten för jordbruksbyggnader.

Onsdagen den 21 mars 1962 Nr 12

Ändrade avskrivningsregler vid beskattningen för byggnad i jordbruk eller rörelse

Enligt vad jag har mig bekant har
denna delegation sista tiden arbetat
ganska intensivt på det betänkande, som
den så småningom kommer att lägga fram.
Det var i vetskap om detta, som vi från
högerhåll i år inte på nytt tog upp motioner
i denna fråga. Men när nu ändå
motioner har kommit, så vill jag säga,
att vi från högerhåll har samma inställning
till dessa frågor som vi har haft
tidigare, nämligen att avskrivningen bör
bli mera liberal än vad den nu är. Herr
Kärrlander har sammankopplat avskrivningen
på byggnader med de, som han
uttryckte det, liberala avskrivningsregler,
som vi hade inom andra områden.
Jag menar nog, herr talman, att avskrivningsreglerna
för inventarier och avskrivningsreglerna
för byggnader får
hållas isär.

Här har i debatten, och det vill jag
starkt understryka, kommit fram, att
när det gäller att bedöma avskrivningen
på byggnader måste man strängt
skilja mellan en byggnads tekniska
livslängd och en byggnads ekonomiska
livslängd. De avskrivningsregler som vi
har, framför allt för jordbrukets byggnader,
har närmast tagit hänsyn till
byggnadernas tekniska livslängd. Man
har utgått från att en byggnad kunde
vara i full användning även efter 75—80
år men en sådan byggnad är omodern
och kan inte ekonomiskt utnyttjas. Det
är närmast med utgångspunkt från att
vi har fått en s. k. ekonomisk livslängd
på våra byggnader och som är väsentligt
kortare nu än den var tidigare, som
jag personligen är av den uppfattningen
att en ändring av avskrivningsreglerna
borde komma till stånd.

Herr Kärrlander sade här, att han
både erfarenhet av att man i det praktiska
taxeringsarbetet tog hänsyn till
den ekonomiska livslängden. Ja, jag vill
i sanningens namn erkänna att jag också
har träffat på detta, men det har då
gällt byggnader inom rörelse. Om vi
däremot går över till jordbrukets område,
har jag icke vid något tillfälle

märkt att man tagit hänsyn till den ekonomiska
livslängden, utan jag vågar
tvärtom påstå att man så gott som
hundraprocentigt hållit sig till den schablonregel
som står angiven i deklarationsformuläret
och som tar sig det
praktiska uttrycket att en procents avdrag
medges på det taxerade jordbruksvärdet.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, utan jag vill i likhet med herr
Vigelsbo och herr Gustafson i Göteborg,
yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafson i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
102 ja och 96 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

5 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Upphävande av den särskilda varuskatten å gräddglass

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Upphävande av den särskilda varuskatten
å gräddglass

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om upphävande av den särskilda
varuskatten å gräddglass.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 362 av herr Thorsten
Larsson m. fl. och II: 441 av herr Wahrendorff
m. fl. hade hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om utredning och förslag
till 1963 års riksdag angående upphävande
av den särskilda varuskatten å
gräddglass».

Utskottet hemställde, att riksdagen —
med bifall till de likalydande motionerna
I: 362 av herr Thorsten Larsson
m. fl. och II: 441 av herr Wahrendorff
m. fl. — måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning och förslag
till 1963 års riksdag om upphävande av
den särskilda varuskatten å gräddglass.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson, Einar Eriksson, Erik
Jansson, Wirmark, Paul Jansson, B rand t
i Aspabruk, Allard, Kärrlander och Asp
samt fru Holmquist, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att de likalydande
motionerna I: 362 av herr Thorsten
Larsson m. fl. och II: 441 av herr Wahrendorff
m. fl. om upphävande av den
särskilda varuskatten å gräddglass inte
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Det är väl få frågor som
under den senaste tioårsperioden så ofta
varit föremål för riksdagens behandling

som just frågan om beskattningen av
den s. k. gräddglassen.

Senast den 8 november föregående år
diskuterade riksdagen denna fråga. Då,
liksom vid alla tidigare tillfällen då
riksdagen haft frågan uppe till behandling,
avvisades förslaget om att skatten
skulle slopas.

När bevillningsutskottet nu tillstyrker
utredning och förslag till 1963 års
riksdag om upphävande av den så ofta
diskuterade särskilda varuskatten på
gräddglass är det med lottens hjälp. I
utskottet var rösterna 10 mot 10, och
det är därför lotten som har fått avgöra
vilken uppfattning som skulle komma till
uttryck i utskottets betänkande. Den
hälft av utskottsledamöterna som reserverat
sig för avslag på motionerna anser,
att några nya synpunkter på frågan
inte framförts sedan riksdagen för fyra
månader sedan tog ställning och då avslog
förslaget om borttagande av den
särskilda varuskatten på gräddglass.

Det har tidigare ofta gjorts gällande,
att beskattningen på glass skulle verka
hämmande på glasskonsumtionen. Men
i verkligheten förhåller det sig så, att
konsumtionen av glass har ökat mycket
starkt under senare år. Detta framgår
bl. a. av det förhållandet, att skatten
ökat från 2,5 miljoner år 1945 till mellan
20 och 25 miljoner innevarande år.
Större delen av detta belopp faller på
den s. k. gräddglassen. Ett bifall till utskottets
förslag kommer därför att medföra
ett inte obetydligt skattebortfall.

Tidigare har också ofta framhållits,
att beskattningen av glass är skattetekniskt
besvärlig på grund av de kontrollsvårigheter
som är förenade med
uttagandet av skatten. Dessa svårigheter
skulle inte komma att minska om enbart
gräddglassen bleve skattefri, utan de
skulle troligen öka. Jag vill också påminna
om att kontrollstyrelsen, statens
jordbruksnämnd och Sveriges Glassindustriers
riksförbund gjort framställningar
till Kungl. Maj:t om ändringar i
glassbeskattningen. Frågan har därige -

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Upphävande av den särskilda varuskatten å gräddglass

nom kommit under regeringens prövning.
I avvaktan på det ställningstagande
som dessa framställningar kan
leda till finns det i dag ingen anledning
för riksdagen att bifalla utskottets betänkande
med förslag till skrivelse till
Kungl. Maj it om upphävande av skatten
på gräddglass.

Med det jag här anfört ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till utskottets betänkande.

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Frågan om slopandet av
skatten på gräddglass har ju som reservanternas
talesman sagt varit uppe till
behandling i denna kammare flera gånger.
Man har i allmänhet angivit statsfinansiella
skäl mot skattens borttagande.

När vi införde denna skatt på gräddglass
var det en punktbeskattning, inte
enbart på gräddglass utan även på flera
andra saker. Vi ansåg att skatten borde
införas av statsfinansiella skäl.

Man kan dock inte åberopa samma
skäl i dag. Därtill kommer, att vi fått en
allmän omsättningsskatt, som i dag utgår
med icke mindre än 6 procent. I
sak har man sedan länge underkänt
gräddglassen som särskilt skatteobjekt.
Därom torde alltså inte längre råda
några delade meningar, och jag behöver
inte här särskilt uppehålla mig vid den
sidan av saken.

När man som t. ex. utskottsreservanterna
fortfarande vidhåller de statsfinansiella
skälen mot ett slopande av glassskatten
är det följaktligen godtyckligt.
Man ser inte på sakfrågan utan stöder
sitt ställningstagande på godtyckliga
grunder. Man vill behålla skatten för att
den är en för statsverket bekväm inkomstkälla.

Låt mig, herr talman, uppehålla mig
vid det betänkliga i ett sådant resonemang.
För det första kommer man
aldrig, om man resonerar så, att kunna
slopa skatten på glass, eftersom den ökar

för varje år beroende på att glasskonsumtionen
ökar och skatten därför blir
svårare att göra sig av med. Alldeles
oavsett vad man lägger en skatt på, det
må vara hur godtyckligt som helst, kommer
man aldrig att kunna göra sig av
med den, om enbart statsfinansiella skäl
får vara avgörande. Det är ett utslag av
socialdemokratisk skattekonservatism.
Det enda raka är att man gör sig av med
glasskatten medan man ännu har råd
till det.

För det andra leder denna orimliga
extraskatt på gräddglass till en snedvridning
av glassproduktionen med en
försämrad konsumtionsvara som följd.
I stället för att använda skatten till att
få till stånd en ur konsumtionssynpunkt
bättre vara gör man precis tvärtom ■—-genom skatten stimulerar man tillverkning
av en försämrad vara.

Jag skall anföra som exempel på detta
ett av Stockholms större glassbolag. Av
bolagets försäljning, 7,2 miljoner liter,
är 60 procent skattebelagd och i varuskatt
har för år 1961 inbetalats 5,8 miljoner
kronor. Fördelar man till skattepliktig
glass använt smör på erlagd
skatt, visar det sig att bolaget för varje
kilo i produktionen använt smör i skatt
betalat 17 kronor 20 öre. Smörpriset var
år 1961 endast 6 kronor per kilo. De
tillverkare som använt annat fett i sin
produktion — man kan använda margarin,
ister o. s. v. ■— har kommit undan
med en beskattning av 3 kronor per
kilo för sin tillverkning.

Av detta exempel framgår att om denna
orättfärdiga beskattning skall fortsätta
tvingas så småningom en allt större
del av glasstillverkarna att använda
sämre fett än det mjökfett som i dag
användes, eftersom glasskatten per liter
försåld glass blir mindre ju sämre vara
man använder.

Reservationens talesman sade att vi
har haft en inkomst på glasskatten på
mellan 20 och 25 miljoner kronor. Det
innebär en beskattning av det smör som
användes vid glasstillverkning. Det kan

68 Nr 12 Onsdagen den 21 mars 1962

Upphävande av den särskilda varuskatten å gräddglass

då vara rätt intressant att se att vår
export av smör i fjol var 8 miljoner
kilo. För detta betalade det svenska
jordbruket 12 miljoner kronor i exportpremier
eller en krona 40 öre per kilo.

Om skatten på gräddglass borttages
skulle konsumenterna få tillgång till en
högvärdigare vara och vidare skulle
exporten av den jordbruksprodukt, som
används för framställningen av gräddglass,
kunna minskas och denna produkt
i stället komma till användning inom
landet.

Jag har yrkat på att skatten på gräddglass
skall upphävas, och det finns
ingenting som säger att denna punktskatt
bör bibehållas. Det strider mot
alla principer att man i detta fall på
ett alldeles godtyckligt sätt skaffar
pengar till statskassan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till bevillningsutskottets hemställan.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wahrendorff säger
att reservanterna på godtyckliga grunder
åberopar att ett skattebortfall skulle
ske i händelse av att skatten på gräddglass
skulle slopas. Det är inte, herr
Wahrendorff, fråga om några godtyckliga
grunder, utan man kan säkert räkna
med ett faktiskt skattebortfall på
omkring 15 miljoner kronor.

Herr WAHRENDORFF (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag förstår så väl herr
Allards inställning i detta fall, ty han
har haft samma åsikt vid såväl hög- som
lågkonjunkturer för statskassan. När
statskassan var underbalanserad kom
han med detta argument om skattebortfallet
och han använder det förfarande
i dag då inkomsterna flödar. Jag skulle
vilja fråga herr Allard: När blir statskassans
inkomster enligt herr Allards
mening så stora att det finns möjlighet
att avskaffa skatten på gräddglass? Till
hur många miljarder skall statskassans
överskott uppgå, innan vi vågar ta bort
denna skatt?

Ilerr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill svara herr Wahrendorff
att i direktiven för allmänna
skatteberedningen framhålles bl. a. att
skatteberedningen noga skall överväga
utformandet av de s. k. punktskatterna.

I dessa punktskatter ingår även beskattningen
på glass.

När skatteberedningen liar fått sådana
direktiv, finns det inte något skäl till
att riksdagen i dag skall göra undantag
för beskattningen av gräddglass.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Skatten på glass är en
förlegad skatt. Den utgör en rest från
krigstiden då statsmakterna i syfte att
skrapa ihop pengar beslöt sig för att
beskatta vad man då ansåg vara lyxvaror.
Självklart spelade även in den brist
på livsmedel som rådde under kriget.
Man tyckte att det inte fanns någon särskild
anledning att stimulera avsättningen
av en vara som glass. Nu är läget ett
helt annat. Vi har alla kommit underfund
med att glass inte är någon lyxvara
utan ett fullvärdigt födoämne. Därför
bör vi också ta bort skatten på glass
över huvud taget.

Bevillningsutskottet har emellertid nu
haft att ta ställning till en motion som
gäller skatten på gräddglass, och när
vi inom majoriteten tillstyrkt borttagandet
av skatten har vi alltså fått begränsa
oss till gräddglass. För min del
har jag den absoluta uppfattningen att
detta bara är ett steg på vägen och att
vår strävan bör vara att slopa skatten på
all glass. Man har ju också från flera
håll varit överens om att detta skulle
vara synnerligen välmotiverat.

Nu framhåller herr Allard som reservanternas
talesman att denna fråga behandlas
av skatteberedningen och att vi
därför inte kan göra någonting förrän
denna är färdig. Man brukar inte, säger
han, bryta ut en särskild fråga när det
förekommer en utredning på området.
Om jag inte minns alldeles fel, hade vi
under höstriksdagen att behandla ett

Onsdagen den 21 mars 1962 Nr 12

Upphävande av den särskilda varuskatten å gräddglass

förslag som populärt gick under namnet
skattepaketet. Samtliga de frågor vi
då avhandlade låg under skatteberedningens
utredningsarbete, men vi ansåg
ändå inte att detta utgjorde något hin der.

Det är enligt min mening i och för
sig riktigt. Skatteberedningen arbetar
på mycket lång sikt och syftar till mycket
genomgripande reformer. Det bör
vara alldeles självklart att man under
tiden kan göra temporära reformer och
framför allt att man skall kunna ta bort
sådana absolut omotiverade och förlegade
kristidsskatter som glasskatten.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill göra kammaren
uppmärksam på att det föreligger en
inte oväsentlig skillnad mellan den motivering
för utskottets utlåtande som
har framförts av herr Gustafson och den
som har andragits av herr Wahrendorff.
Herr Gustafson anser att borttagandet
av skatten på gräddglass endast är ett
led i borttagandet av skatten på all glass,
medan herr Wahrendorffs hela motivering
bygger på att enbart skatten på
gräddglass skall avskaffas för att denna
glass skall bli mera konkurrenskraftig i
förhållande till sådan som är framställd
av andra råvaror än jordbruksprodukter.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kanske kan få fästa
kammarens uppmärksamhet på att yrkandet
är detsamma. Vi yrkar att man
i skrivelse till Kungl. Maj :t skall begära
upphävande av den särskilda varuskatten
på gräddglass. Därefter får man ta
nästa steg.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Den svenska beskattningen
av glass är otvivelaktigt otillfredsställande
i åtskilliga hänseenden.
Jag delar alltså herr Gustafsons uppfattning
att skatten är förlegad. Frågan om

en revision av beskattningen är därför
i hög grad aktuell. Jag har personligen
den åsikten att all glassbeskattning bör
tas bort. Punktbeskattning är över huvud
taget diskutabel, i all synnerhet sedan
vi fått den allmänna varuskatten.

Då nu bevillningsutskottet har föreslagit
en utredning som syftar till att
ta bort skatten på enbart gräddglass innebär
det att vi i fortsättningen måste
räkna med en 65-procentig skatt dels på
sådan glass som innehåller mindre än
12 procent smörfett och dels på sådan
som är gjord av vegetabiliska fettämnen.
Jag har den uppfattningen att man inte
skattevägen bör påverka det fria konsumtionsvalet,
och jag kan i princip
inte acceptera utskottets ståndpunkt.
Den leder till en snedvridning av konsumtionen.

Då jag, herr talman, ändå kommer att
rösta för utskottet gör jag det uteslutande
av det skälet att jag betraktar en utredning
om hävande av skatten på
gräddglass som ett första steg på vägen
mot fullständig skattebefrielse för glass.
Jag bedömer alltså frågan på samma
sätt som herr Gustafson i Göteborg
gjort. Dessutom tror jag inte att det går
att bygga upp ett tillräckligt effektivt
kontrollsystem. Den utredning som utskottet
nu har begärt kommer säkerligen
därför att visa att all glassbeskattning
måste tas bort eller i varje fall att
alla glassprodukter måste drabbas av
generella och enhetliga avgifter.

Det är därför, herr talman, jag röstar
med utskottet.

I detta anförande instämde fru Kristensson
samt herrar Nordgren och Turesson
(samtliga h).

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Av herr Bohmans anförande
framgår att han och i viss mån
också herr Gustafson kommer att rösta
för en åtgärd som de strängt taget inte
vill ha.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 19G2

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Allard begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Allard begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 103 ja och 98 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Undantagande från beskattning av vinst,
som beror på penningvärdets fall, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 26, i anledning av väckta
motioner om undantagande från beskattning
av vinst, som beror på penningvärdets
fall, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av

utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:224
av fröken Andersson m. fl. och II: 278 av
herr Nordgren m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte, efter företagen utredning, för
riksdagen framlägga förslag om sådan
ändring av skatteförfattningarna att
vinst, som enbart beror av penningvärdets
fall, i möjligaste mån kan undantagas
från beskattning»;

2) de likalydande motionerna 1:282
av herr Eric Peterson m. fl. och II: 346
av herr Gustafsson i Skellefteå, vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om översyn
och förslag om reformering av reglerna
för beskattning av realisationsvinst vid
försäljning av egnahem i syfte att underlätta
rörligheten på arbetsmarknaden»;
ävensom

3) de likalydande motionerna 1:464
av herrar Jonasson och Georg Carlsson
samt 11:534 av herrar Börjesson i Falköping
och Björkänge, vari hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förutsättningslös
utredning om undantagande från inkomstbeskattning
av vad som är att
hänföra till penningvärdeförsämring».

Utskottet hemställde,

I) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:224
av fröken Andersson m. fl. och 11:278
av herr Nordgren m. fl., samt

2) de likalydande motionerna 1:464
av herrar Jonasson och Georg Carlsson
samt II: 534 av herrar Börjesson i Falköping
och Björkänge,

samtliga motioner i vad de avsåge undantagande
från beskattning av realisationsvinst
vid försäljning av egnahem,
ävensom

3) de likalydande motionerna 1:282
av herr Eric Peterson m. fl. och II: 346
av herr Gustafsson i Skellefteå angående
beskattningen av realisationsvinst
vid försäljning av egnahem,

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

inåtte av riksdagen lämnas utan åtgärd; II)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:224
av fröken Andersson m. fl. och 11:278
av herr Nordgren m. fl., samt

2) de likalydande motionerna 1:464
av herrar Jonasson och Georg Carlsson
samt II: 534 av herrar Börjesson i Falköping
och Björkänge,

måtte, i den mån motionerna inte kunde
anses besvarade genom vad utskottet
ovan hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Söderquist, Gustaf Elofsson,
Stefanson, Gösta Jacobsson, Gustafson
i Göteborg, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo,
Christenson i Malmö och Björkman, vilka
ansett att utskottet under punkten I)
bort hemställa,

att riksdagen måtte — med bifall till
de likalydande motionerna 1:282 av
herr Eric Peterson m. fl. och II: 346 av
herr Gustafsson i Skellefteå och i anledning
av de likalydande motionerna
1:464 av herrar Jonasson och Georg
Carlsson samt 11:534 av herrar Börjesson
i Falköping och Björkänge ävensom
de likalydande motionerna I: 224 av fröken
Andersson m. fl. och II: 278 av herr
Nordgren m. fl. — i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning rörande
möjligheterna att från beskattning för
realisationsvinst undanta vinst vid egnahemsförsäljning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
behandlas tre olika motioner beträffande
beskattning av vinst som beror på
penningvärdets fall; dels motioner som
vill undantaga sådan vinst — det är ju
här fråga om en fiktiv vinst — från beskattning
över huvud taget, dels en
motion som gäller beskattning av realisationsvinst
speciellt vid försäljning

av egnahem. Man har i reservationen
valt att koncentrera sig på frågan om
egnahem men sagt att även den andra
frågan är av stor betydelse men att den
bör tas upp i ett annat sammanhang.

Det är inte förvånande, herr talman,
att frågan om realisationsvinstbeskattning
av egnahem återkommer i år också.
Bevillningsutskottet har såväl år
1960 som 1961 tillstyrkt en utredning på
denna punkt. 1960 fick också detta yrkande
majoritet här i andra kammaren.
Riksdagen har emellertid avslagit yrkandet,
och därför kommer det igen.

Realisationsvinstbeskattningen har ju
kommit till för att förhindra att folk
får vinster genom spekulation. Man har
bestämt att fastigheter skall ägas ett
visst antal år innan de blir befriade
från skatt för den händelse de försäljs.
Nu talar man här i landet med all rätt
om att arbetskraften skall vara så rörlig
som möjligt. Men i de fall då anställda
har egnahem finns det av helt naturliga
skäl betydande svårigheter att uppnå
denna rörlighet. Att man vid en flyttning
måste lämna ett hem som man har byggt
själv och för vilket man har gjort i ordning
trädgård o. s. v. är ett ganska återhållande
moment. Därtill kommer att
med den utformning skattebestämmelserna
har för närvarande kan man också
förlora en hel del pengar på att flytta,
och det är ju ganska orimligt.

Vi kan tänka oss en anställd, som har
byggt ett egnahem och sedan på grund
av strukturförändringar i näringslivet
eller andra orsaker måste söka sin utkomst
på annan ort. Om han då skall
sälja sitt egnahem i syfte att köpa ett
nytt på den nya orten — vi förutsätter
att dessa egnahem är likvärdiga — så
får han, om han haft sitt hus kortare
tid än tio år, betala skatt på skillnaden
mellan försäljningsvärdet och inköpsvärdet.

När han kommer till den nya orten
måste han betala marknadspriset där
för ett egnahem, och det visar sig att
de pengar han fått vid försäljning av sitt

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

egnahem på den gamla orten minus
skatten inte förslår att täcka inköpet på
den nya orten. Det enda som skett är
att han utbytt en bostad mot en annan
likvärdig bostad, och han har gjort det
av arbetsmarknadsskäl som vi alla tycker
är fullt motiverade. Men av denna
anledning får han betala en skatt, och
det finner vi vara uppenbart orimligt.

Eftersom realisationsvinstbeskattningen
avser att drabba spekulation, är
man ju befriad från realisationsvinstbeskattning
om det är fråga om tvångsförflyttning
eller expropriation. Det finns
också befrielse från sådan beskattning
när det är fråga om åtgärder som har
samband med rationalisering av jordbruk.
Man har, menar vi, klart insett
att det är orimligt att ta ut en skatt i
sådana sammanhang, och då tycker vi
att det är ytterligt motiverat att man
också anser det i det fall jag redogjort
för. Inte bara skälighetshänsyn utan också
rent mänskliga hänsyn borde göra att
man går på den linje som bevillningsutskottets
majoritet har föreslagit två år
i följd och som genom lottens ingripande
nu är reservanternas förslag.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Denna skattefråga är
liksom frågan om skatten på gräddglass
en gammal bekant, som vi har umgåtts
med här i kammaren i många år. Den
har, som herr Gustafson i Göteborg erinrade
om, haft partiell framgång under
årens lopp. Förra året och året
dessförinnan fick vi genom lottens hjälp
majoritet i utskottet för att undanta
realisationsvinst vid egnahemsförsäljning
från beskattning. Vid 1960 års riksdag
vann vi voteringen i denna kammare
med en rösts övervikt, men förslaget
fälldes i första kammaren. Vi kan
sålunda konstatera att förslaget har
mycket stark resonans i riksdagen —

utom från den socialdemokratiska hälften.

Herr Gustafson i Göteborg har redan
utförligt redovisat våra motiveringar
och de otillfredsställande förhållanden
som de nuvarande bestämmelserna medför
när det gäller beskattning av realisationsvinst.
Jag skall inte upprepa

dem. Av utskottsmajoritetens motiveringar
tycker jag mig kunna utläsa att
motståndet från den socialdemokratiska
hälften har hårdnat under årens lopp,
eller i varje fall under de senare åren.
Tidigare hade man ändå en viss förståelse
för att bestämmelserna är otillfredsställande.
Men nu är det bara kalla
handen.

Utskottsmajoriteten finner varje år
någon ny galge att hänga motionen i.
För tre år sedan stod stabiliseringsutredningen
till tjänst för den funktionen.
Nu har den avslutat sitt arbete, och
därför kan man inte längre åberopa

den. Det är mig också obekant om den
lyckats lösa detta problem.

I år är det 1960 års värdesäkringskommitté
som åberopas — vid sidan av
tidigare motiveringar — som skäl för
avslag. Däremot har utskottsmajoriteten
för ovanlighetens skull icke åberopat
allmänna skatteberedningen denna
gång. Det är annars den utredningskvarn,
där man stoppar det mesta av
alla förslag till ändring på skatteområdet
som motionsvägen föres fram här i
riksdagen.

Det förslag vi under många år väckt
från högerhåll har siktat längre än vad
som framgår av den gemensamma reservationen.
Förslaget har nämligen gått
ut på att man skulle undanta all vinst,
som enbart beror på penningvärdets
fall, från beskattning. Men för att inte
öka splittringen och reservationernas
antal har vi begränsat förslaget till att
gälla realisationsvinst vid egnahemsförsäljning.
Där är den borgerliga hälften
i utskottet enig, och det är den reservationen
av herr Hagberg m. fl. som

Onsdagen den 21 mars 1962 Nr 12

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

herr Gustafson i Göteborg yrkade bifall
till.

Herr talman! Även jag ber att få yrka
bifall till reservationen av herr Hagberg
m. fl.

I detta anförande instämde herr
Stiernstedt (h).

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Som redan framhållits
har vi diskuterat denna fråga under de
två senaste åren, och speciellt i fjol debatterade
vi ganska ingående beskattningen
av realisationsvinst vid försäljning
av egnahem. Sedan dess har det
inte inträffat något annat nytt än att
socialdemokraterna denna gång har
vunnit med lottens hjälp och därför
står bakom utskottets betänkande i dag.
Tidigare har oppositionen gjort det.

Nu begränsar reservanterna sitt yrkande
till en hemställan om utredning
rörande möjligheterna att från beskattning
av realisationsvinst undanta vinst
vid egnahemsförsäljning. Däremot vill
reservanterna inte i år att riksdagen
skall ta ställning till frågan om undantag
från beskattning för all vinst som
enbart beror på penningvärdets fall.
Reservanterna medger sålunda att hela
denna fråga är så komplicerad att den
bör tas upp i ett större sammanhang.
Vi kan därför begränsa dagens debatt
till frågan om beskattning av vinsten
vid egnahemsförsäljning.

Men även i det fallet inskränker reservanterna
sitt yrkande till att avse
sådan försäljning av egnahem som beror
på att ägaren »tvångsförflyttats» — om
jag här får citera ett ord som använts
i sammanhanget — till annan ort därför
att han blivit arbetslös. Jag förmodar
åtminstone att reservanterna vill hålla
yrkandet inom den ramen. I varje fall
har jag fattat herr Gustafson i Göteborg
på det sättet.

Nu säger herr Björkman att det hos
socialdemokraterna inte finns någon resonans
för denna tanke, och att vi vinkar
med kalla handen. Men det är fel

att tolka vårt ståndpunktstagande på
det sättet. Jag medger gärna att det
kan inträffa fall, då en arbetstagare
mister sin anställning och är tvungen att
flytta till annan ort för att där finna sin
utkomst. Jag utgår från det. Och då kan
vi göra det antagandet att vederbörande
har ett eget hem, som han måste sälja.
Han gör det med vinst, d. v. s. han
får mer betalt för sin fastighet och sitt
egnahem än han själv har givit. Under
vilka förutsättningar får han då skatta
för den vinsten? Låt oss se på det problemet
litet närmare, så konstaterar vi
nog att det inte är fullt så enkelt som
herr Björkman ville göra gällande.

Först och främst förutsätter en sådan
beskattning att den säljande flyttar
från en relativt stor ort, där efterfrågan
på bostäder och egnahem är tillräckligt
stor för att han skall kunna sälja fastigheten
med vinst. Det är nämligen inte
så lätt att göra det på de små orterna.

Vidare förutsätter det att vederbörande
har ägt fastigheten kortare tid än tio
år, annars får han ingen beskattning av
vinsten.

Har han haft den längre utgår ingen
skatt alls, har han haft den i nio år
blir skatten 25 procent på den vinst
han erhåller vid försäljningen och har
han haft fastigheten i åtta år blir det
50 procent o. s. v. Uppfylles inte dessa
fordringar —d. v. s. i praktiken om han
inte bor på en större ort, om han inte
haft fastigheten under kortare tid än
tio år och om han inte »tvångsförflyttas»
—• menar även reservanterna att
man inte skall ge dessa egnahemsägare
någon favör vid försäljningen. De skall
uppfylla dessa fordringar och dessutom
naturligtvis ha erhållit vinst vid försäljningen.

Jag tycker att man bör hålla detta i
minnet och även att skattelagstiftningen
redan nu tagit hänsyn till penningvärdets
fall genom införandet av den fallande
skala som jag har talat om tidigare
från 100 procent vid innehav
under kortare tid än sju år och ned till

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 19G2

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

— som jag sade -— 25 procent vid nio
års innehav.

Låt oss anta att någon säljer en fastighet
för 60 000 kronor och därvid erhåller
10 000 kronor i vinst. Han har
således själv givit 50 000 kronor för
fastigheten. Realisationsvinsten blir då
högst 10 000 kronor och lägst 2 500 kronor
eller om han haft fastigheten i över
tio år ingen alls. Detta är de fakta vi
har att röra oss med. Vi antar vidare
att dessa 10 000 kronor i vinst faktiskt
motsvarar penningvärdets fall och följaktligen
är en fiktiv vinst. Fastighetsägaren
har egentligen inte gjort någon
vinst, men nominellt har han fått 10 000
kronor mer för fastigheten.

I verkligheten torde det emellertid i
de flesta normala fall vara så att vederbörande
får ett överpris när han säljer
sin fastighet. Han får mera betalt och
gör en större vinst än som motsvarar
penningvärdets fall. Fastighetsvärdena
har ändå stigit ganska väsentligt mycket
mera än penningvärdet sjunkit. Den
person däremot — och det kan mycket
väl vara en arbetskamrat eller kollega
till den som säljer sitt egnahem — som
också har sparat 50 000 kronor under
samma tid men som lagt ned pengarna
i obligationer eller inteckningar i fastighet
eller satt in dem på bank, får inga
10 000 kronor i vinst. Han kan inte gå
till banken och säga att han därför att
penningvärdet har fallit skall ha 60 00Ö
kronor i stället för 50 000 kronor, utan
han gör en förlust motsvarande den
vinst som egnahemsägaren gör.

Om sedan egnahemsägaren, som herr
Gustafson i Göteborg sade, köper en
fastighet på den nya orten, placerar
han sina sparmedel i samma reella,
fasta värden som nu är gynnade i förhållande
till andra sparplaceringar. Egnahemsägaren
har alltså redan nu en
fördel. Han är — om jag får använda
det uttrycket —- »priviligierad» jämfört
med den som sparar i penninginrättningar.

Det kan alltså ifrågasättas om man

skall ge egnahemsägaren en ytterligare
fördel utan någon som helst vidare utredning
av frågan i hela dess vidd genom
att medge honom skattefrihet för
försäljningsvinsten. Om man nämligen
gör detta måste man väl för att skapa
rättvisa också ge ersättning för förlust
på grund av penningvärdets fall.

Man kommer inte heller ifrån detta
problem genom att säga att det inte är
fråga om någon verklig vinst utan en
fiktiv vinst. Låt oss utgå från att det
verkligen är en fiktiv vinst. Jag tror
ändå att det inte finns någon som vill
påstå att fastighetsägarna med den utveckling
som har skett gör en förlust.
De har ett bibehållet värde, kompenserat
för penningvärdets försämring, medan
penningspararna odiskutabelt lider
en förlust på grund av penningvärdets
fall.

Om det nu skapas värdebeständiga tillgångar
för en grupp — alltså i detta fall
de egnahemsägare som blir arbetslösa
och måste sälja sin fastighet — som
redan nu är bättre garderad mot penningvärdets
fall än vad penningspararna
är, kommer detta att gå ut över den
senare gruppen, och detta är sannerligen
ingen särskilt god sparpropaganda.
Flykten till realvärden är ju ett
problem som vi brottas med när det
gäller att försöka bibehålla penningvär det.

Det är bland annat flykten till realvärdena
som skapar dessa svårigheter
att bibehålla stabilitet i samhället. Skall
vi nu stimulera denna flykt ytterligare
genom att ställa dessa fastighetsägare i
en bättre situation i förhållande till
andra?

Nu kanske någon säger att det ju
inte är detta som det är fråga om. Det
är bara fråga om den lilla grupp som
blir arbetslös och tvingas sälja sina
fastigheter. Ja, men vi tror inte att det
går att så avgränsa detta utan att därvid
stöta på svåra problem, och jag tror
därför att man bör gå försiktigt fram.

Nej, problemet för de arbetslösa som
tvingas att flytta från sin vistelseort

Onsdagen den 21 mars 1962 Nr 12

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

till en annan trots att de har egnahem,
är inte beskattningen av realisationsvinsten
vid försäljningen av egnahemmen
utan det är den förlust som de får
vidkännas vid försäljningen av sina fastigheter,
beroende på att det ofta är
svårt att finna en köpare till fastigheten.
Om det, som jag sade, är fråga om en
liten ort, förekommer det inga supplikanter,
som frågar efter egnahem och
köper dem till sådana priser att realisationsvinster
uppstår. I stället får kommunerna
oftast hjälpa dessa människor
att bli av med fastigheterna, inte minst
emedan kommunerna står som garanter
för de lån som fastighetsägarna fått för
att bygga sina egnahem. Här är det
snarare en skyldighet för samhället att
ingripa, och arbetsmarknadsstyrelsen
har också i sin praktiska politik hjälpt
till.

Nå, jag skall inte argumentera mera.
Jag har bara velat lämna denna redogörelse
för att visa att problemet inte
är så där enkelt som man vill göra
gällande då man säger, att socialdemokraterna
är så hårdhjärtade och
vill inte vara med om en ändring.
Vore det så fantastiskt enkelt, skulle
man ju fatta ett beslut som medförde
en lösning.

Nu är det emellertid så att 1960
års värdesäkringskommitté sysslar
med detta problem. Herr Björkman
kommer väl att säga, att i detta fall
hänvisar herr Brandt i Aspabruk inte
till skatteberedningen, utan han har
hittat en annan kommitté som sysslar
med dessa ting. Och det är så riktigt!
Enligt direktiven skall kommittén
söka närmare precisera innebörden av
de rättviseskäl som anförts för en indexreglering
under hänvisning till den
realvärdeminskning som en nedgång
i penningvärdet medför för i penningfordringar
placerade sparmedel.
Utredningen skall systematiskt genomgå
konkreta problem som en eventuell
indexreglering kan medföra på
olika områden och redovisa de för -

och nackdelar som kan vara förknippade
med ett sådant system. Även realisationsvinstreglerna
skall kommittén
ompröva. — Under dessa omständigheter
anser bevillningsutskottets majoritet
att arbetsresultatet från kommittén
bör avvaktas, innan riksdagen tar
ställning till denna delfråga om beskattning
av realisationsvinst vid försäljning
av egnahem. Även om kommittén inte
skulle framlägga förslag just i denna
detalj — jag hoppas emellertid att den
skall pröva även förevarande fråga —
så finns det ändå anledning antaga att
kommittén redovisar ett sådant material,
att riksdagen får lättare att bedöma
också denna detaljfråga. Då kan vi
kanske även komma till ett annat resultat.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till bevillningsutskottets betänkande.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Utskottets talesman sade
att reservanterna »i år» hade begränsat
sig till att endast begära en utredning
rörande möjligheterna att från beskattning
för realisationsvinst undanta vinst
vid egnahemsförsäljning. Men det har
varit precis likadant de två föregående
åren, och därför har det alla tre åren
varit motiverat att begränsa debatten
till frågan om realisationsvinstbeskattningen
vid egnahemsförsäljning.

Herr Brandt säger, att om en anställd
skall flytta till annan ort och
säljer sitt egnahem, så får han under
vissa förhållanden ett överpris, vilket
skulle motivera beskattning. Men när
vederbörande flyttar får han ju betala
gällande värde på ett egnahem även på
den ort dit han flyttar, och det finns
ingen anledning tro att det på den ort
han lämnar råder några överpriser i
förhållande till andra orter. Följden
blir att han på grund av förflyttningen
får betala skatt på en vinst som han
aldrig haft.

Herr Brandt säger att han förutsätter

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

att reservanternas yrkande endast skulle
gälla i de fall då folk tvångsförflyttas.
Nej, herr Brandt, vi har från reservanternas
håll ingen tanke på att tvångsförflytta
folk i detta land, och jag tror
inte ens att herr Brandt har det vid närmare
eftertanke.

Nu finns det en liten tröst för bevillningsutskottets
majoritet på s. 7 i betänkandet,
och herr Brandt har här refererat
till detta avsnitt. Han säger att
egnahemsägare i sådana här fall »likväl
intar en ekonomiskt gynnad ställning
i förhållande till dem, som nedlagt
sina besparingar i icke värdebeständiga
tillgångar». Herr Brandt har
skildrat, hur den som sätter in pengarna
på bank förlorar, under det att egnahemsägare
inte gör det. Man får nästan
intrycket att herr Brandt menar,
att om några förlorar på inflationen, så
skall alla göra det och förlora precis
lika mycket. Vi är inte av den uppfattningen.
Den egnahemsägare som inte
behöver flytta, som får bo kvar på orten
och ha sitt egnahem kvar, gör ingen
förlust. Den som däremot måste flytta
och söker sig ett likvärdigt egnahem på
en annan plats får däremot, förutom
kostnaderna för flyttningen, också betala
denna extra skatt på en vinst som
han inte haft.

Herr Brandt menar att egnahemsägare
är privilegierade och att detta egentligen
är ett stort problem, då det —
detta säger herr Brandt i en debatt om
egnahemsbeskattningen — är flykten
till sakvärdena som skapar våra stora
problem. Vi skall inte stimulera en sådan
flykt till sakvärden, hävdar herr
Brandt. Det betyder alltså i detta sammanhang:
vi skall inte stimulera folk
att köpa egnahem eller bygga egnahem.
Jag tycker detta är en orimlig ståndpunkt.

Herr Brandt drar upp en del fall, där
en reform av detta slag inte skulle göra
någon nytta. Han säger alldeles riktigt,
att om man haft egnahemmet i tio år,
drabbas man inte av realisationsvinst -

beskattning och i sådana fall behövs
alltså inte dessa bestämmelser. Nej visst
•— men inte skulle jag tro att en egnahemsägare,
som på grund av att han
haft sitt egnahem tio år slipper skatt av
detta slag, skulle se med onda ögon på
att den som haft egnahem kortare tid
och måste flytta till annan ort även
slipper skatt på en vinst, som han i
själva verket aldrig haft.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Herr Brandt i Aspabruk
låter ju inte hårdhjärtad när han här i
talarstolen argumenterar mot detta förslag.
Nu senast sträckte han sig ända
därhän, att han uttalade en nästan varm
förhoppning att denna lilla »detaljfråga»,
som han kallade den, skulle bli
löst. Men vem skulle göra det? Jo, värdesäkringskommittén!
När frågan förra
gången var uppe var det stabiliseringsutredningen
som skulle lösa den.
Den tillsattes år 1955 och satt i sex, sju
år. Skall vi nu avvakta värdesäkringslcommitténs
betänkande, kommer det
tydligen att dröja länge innan vi får
denna fråga ur världen.

Jag har inte hävdat att den större
frågan — om undantagande från beskattning
av realisationsvinst som beror
på penningvärdeförsämring — skulle
vara enkel. Vi har tvärtom i motionen
understrukit att den är komplicerad.
Men den begränsade frågan om
undantagande av egnahemsförsäljning
från realisationsvinstbeskattning kan
inte vara så svår att lösa.

Vi har, som herr Brandt vet, tidigare
åberopat att man för 20 år sedan när
förordningen om krigskonjunkturskatt
infördes tog hänsyn till dessa förhållanden.
Därest uppkommen realisationsvinst
vid avyttring av tillgång för
stadigvarande bruk, hette det i anvisningarna,
under beskattningsåret använts
för inköp av tillgång liknande
den avyttrade under sådana förhållanden
att avyttringen och inköpet helt
eller delvis skäligen borde betraktas

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Undantagande från beskattning av vinst,

som ett utbyte av en befintlig tillgång
mot en annan, skulle realisationsvinsten
i motsvarande mån ej medräknas
vid taxering till krigskonjunkturskatt.
För 20 år sedan kunde man tydligen
lösa det problem som herr Brandt anser
vara så komplicerat.

Jag sade tidigare att herr Brandt och
hans vänner på den socialdemokratiska
sidan — ja, de är också våra vänner,
fast de befinner sig på den andra sidan
i denna fråga — förut haft en välvilligare
uppfattning. För 10 år sedan
sträckte sig bevillningsutskottet dock
så långt, att man uttalade att detta var
ett betydelsefullt problem, särskilt i tider
av starkt fallande penningvärde.
Man litade emellertid på att Kungl.
Maj :t skulle följa saken med uppmärksamhet
och vidta de åtgärder som var
påkallade. Men det blev ingenting av.

Tre år senare sade utskottet, att om
frågan fick ökad aktualitet, så var det
angeläget att man fick en prövning av
frågan om realisationsvinstbeskattning.
Längre har man inte kommit. Vi har
nu hållit på i många år, och det är
glädjande att vi nu fått herr Brandt så
långt, att han uttalat en förhoppning
om att denna »detaljfråga» skall lösas.
Det är i alla fall ett litet framsteg i förhållande
till den kalla hand han sträckte
fram i sitt första anförande.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
säger att reservanterna aldrig avsett
någon tvångsförflyttning. I mitt
manus har jag satt tvångsförflyttning
inom citationstecken. I motionerna har
det använts något liknande uttryck. Jag
vet att det finns många som inte blir
tvångsförflyttade men som själva anser
sig tvingade att flytta, om vi nu skall
rida på ord.

Herr Gustafson i Göteborg vill vidare
göra gällande att jag skulle mena att alla
människor skulle förlora lika mycket.
Så tolkar han alltså mitt resonemang

som beror på penningvärdets fall, m. m.

om att de som placerar pengar i penninginrättningar
inte får någon kompensation
för penningvärdeförsämringen
och att det är sådana ting som denna
kommitté har till uppgift att försöka
lösa. Det är väl rimligt att det blir en
lösning av problemet i dess helhet. Att
det förekommer en flykt till sakvärden
är väl också riktigt. Ingen vill väl förneka
att det är ett problem, att det varit
en strävan hos spararna att placera
sina pengar i fasta värden med det resultatet
att vi fått ytterligare tryck på
samhällsekonomien. Om man nu skall
vidta en åtgärd, kan det ifrågasättas om
man skall göra den så ensidig, att man
faktiskt ytterligare stimulerar sådan
placering. Det är mitt resonemang.

Herr Björkman säger att denna kommitté
kommer att arbeta i många år.
Jag vill minnas att det i årets riksdagsberättelse
står, att den beräknas vara
färdig med sitt arbete vid årsskiftet
19G2/63. Den bör alltså inte dröja så
länge till.

Jag vill sluta med att ställa en fråga
till herrar Gustafson och Björkman.

Vill ni vara med om att ställa medel
till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande,
så att den verkligen kan hjälpa arbetslösa
med egnahem, som råkar i sådana
här svårigheter, inte bara så att de
får möjligheter att skaffa sig utkomst
på annan ort utan också så, att de får
möjligheter att sälja sina egnahem utan
ekonomisk förlust? I så fall har vi verkligen
varit med om att ta ett praktiskt
tag för att hjälpa till att lösa detta problem.
Den fråga som vi nu sysslar med
har i det fallet mindre betydelse.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag vill liksom herr
Björkman konstatera att herr Brandt
blir allt mildare i tonen när han talar
om detta förslag. I första hälften av sitt
anförande avrättade han hela tanken
men uttalade på slutet en förhoppning
om att saken i alla fall skulle utredas.

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Undantagande från beskattning av vinst,

Vi får hoppas att det är det slutintryck
som skall bestå, att herr Brandt har en
positiv inställning till denna fråga.

Herr Brandt ställde frågan, om vi
vill vara med om att ställa medel till
arbetsmarknadsstyrelsens förfogande i
syfte att möjliggöra en ökad rörlighet
på arbetsmarknaden. Den frågan är,
som herr Brandt mycket väl vet, föremål
för en utredning för närvarande,
men den har tidigare behandlats i stabiliseringsutredningen,
där jag hade
nöjet vara med. I den utredningen sade
vi klart ifrån, att vi är positivt inställda
till åtgärder som är ägnade att stimulera
en ökad rörlighet på arbetsmarknaden.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag skall besvara herr
Brandts fråga om jag var beredd att
ställa medel till arbetsmarknadsstyrelsens
förfogande, så att denna kan hjälpa
egnahemsägare som gör förluster när
de säljer sina egnahem vid en förflyttning.

Jag är ledamot av arbetsmarknadsutredningen.
Om herr Brandt ger sig till
tåls, kan han få svaret på sin fråga när
det framläggs förslag till årets riksdag
om ett anslag på tilläggsstat just för
detta ändamål. Jag förmodar att i den
propositionen kommer att redovisas
vilken inställning ledamöterna i arbetsmarknadsutredningen
har haft. Men om
herr Brandt inte vill ge sig till tåls till
dess, kan jag redan nu meddela att jag
i utredningen har accepterat ett förslag
om åtgärder som skall underlätta försäljning
av egnahem vid förflyttningar.

Men vi siktar inte bara till att stimulera
egnahemsägare som blivit utan arbete
att flytta från överskottsområden
till underskottsområden. Det finns också
en annan rörlighet på arbetsmarknaden.
Människor befordras och får
andra tjänster och måste flytta till andra
orter. Herr Brandt kan inte gärna
mena att det är rimligt att människor

som beror på penningvärdets fall, m. m.

som haft villa eller eget hem i mindre
än sju år skall drabbas av realisationsvinstbeskattning
om de skaffar likvärdig
villa eller eget hem på den nya
bostadsorten.

Herr Brandt vet redan vad jag
nämnde när vi behandlade ärendet i utskottet.
Jag känner två fall i mitt närmaste
grannskap som befinner sig i den
situationen att de inte kunnat sälja sina
villor just på grund av realisationsvinstbeskattningen
och den hårda marginalbeskattningen.
Det finns andra
som gärna skulle vilja flytta in i dessa
villor, men det är inte så lätt att ordna
med de bestämmelser vi för närvarande
har.

Jag kan också upprepa det exempel
jag en gång tidigare har nämnt i debatten
om dessa spörsmål. Det är också
ett verkligt fall. Det gällde inte en villa
eller ett egnahem utan en lägenhet som
vederbörande hade bostadsrätt till. Han
hade köpt den 1953 och sålde den 1959,
alltså efter sex år. Det var strax under
den tidsgräns som gäller. Han hade betalat
50 000 kronor för lägenheten och
sålde den för 60 000. På mellanskillnaden
måste han med sin marginalskatt
betala realisationsvinstskatt med 4 000
kronor. Han flyttade till ett egnahem.
Varför flyttade han? Inte på grund av
rörligheten på arbetsmarknaden utan
därför att hans familj hade blivit större.
Jag är övertygad om att herr Brandt
delar min uppfattning att det inte är
rimligt att han skulle betala 4 000 kronor
i extra skatt.

När bestämmelserna kan verka på det
sättet i praktiken, måste man snarast
möjligt åstadkomma en ändring. Det
bör inte vara omöjligt för taxeringsmyndigheterna,
som säkert har betydligt
mera komplicerade fall att reda ut
och kontrollera än dessa, att konstatera
vad lägenhets- eller villabytet har berott
på. De kan i dessa fall fastställa
att bytet inte berott på spekulation, som
realisationsvinstbeskattningen är avsedd
att träffa, utan på att ägaren fått

Onsdagen den 21 mars 1962 Nr 12

vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

Undantagande från beskattning av

en annan tjänst eller att familjen blivit
större.

Nu bör vi, menar herr Brandt, invänta
värdesäkringskommitténs förslag,
men herr Brandt är säkert lika medveten
som jag om att kommitténs förslag
kan dröja — det finns det många
exempel på — även om det i riksdagsberättelsen
står att de beräknas bli färdiga
före årets slut. Om värdesäkringskommittén
skulle utgöra ett lysande undantag
därvidlag, hälsar jag detta med
tillfredsställelse.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Förra året yttrade sig
herr Björkman på ungefär samma sätt.
Jag sade då att här avslöjade herr
Björkman vad han och hans meningsfränder
var ute efter, inte enbart att
tillgodose rörligheten på arbetsmarknaden,
som han så vackert talade om,
utan även att tillgodose dem som sålde
sina egnahem vid bostadsbyte på samma
ort. Skall taxeringsnämnderna forska
efter om det blivit flera barn i familjerna
och undersöka andra familjeomständigheter
för att riktigt bedöma
om familjerna skall betala någon skatt
på den realisationsvinst som uppstår
vid försäljningen av deras egnahem, då
förstår man hur ännu mycket mera
komplicerat detta system skulle bli.

Nu har både herr Gustafson i Göteborg
och herr Björkman förklarat att
de för sin del är med på att arbetsmarknadsstyrelsen
skall få pengar till
att verkligen hjälpa egnahemsägare vid
förflyttningar, och detta är mycket bra.
Kan de sedan få sina partier med sig på
den linjen, skulle jag vara väldigt tacksam
— men till åre^ riksdag föreligger,
om jag inte minns fel, motioner om
att beskära de anslag som regeringen
har föreslagit till arbetsmarknadsstyrelsen.
Kanhända har man ändrat sig.

Herr Björkman hänvisar till att arbetsmarknadsutredningen,
där han är
ledamot, snart skall komma med sitt
betänkande. När herr Björkman sitter

med i en utredning, skall vi inte ta
ställning förrän vi fått se vad det blir
för förslag. Men när andra utredningar
åberopas som motivering för att vi skall
avvakta, är herr Björkman inte lika villig
att vänta.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Eftertankens kränka
blekhet har tydligen gripit utskottsmajoritetens
talesman. Han har helt
plötsligt glidit ifrån den fråga vi har
att behandla och talat om något annat.
Nu har herr Björkman och jag deltagit
i diskussionen om denna andra fråga
och försäkrat att vi är positiva i det
avseendet. Men herr Brandt skall inte
försöka ge ett intryck av att man genom
de speciella åtgärder som herr Brandt
har dragit in i slutet av debatten skall
lösa det problem vi här har före. Det
är två skilda problem. Finns det en allmän
positiv inställning till den fråga
föreliggande ärende gäller, kan man endast
tillgodose behoven genom att rösta
på reservationen.

Herr BJÖRKMAN (h):

Jag förstår inte vad herr Brandt syftar
på när han säger att jag inte vill
vänta på en utredning. Jag svarade på
en direkt fråga av herr Brandt, hur jag
ställer mig till förslaget att arbetsmarknadsstyrelsen
skall få medel till förfogande
för detta ändamål. Jag har sagt
att det förmodligen kommer förslag till
detta års riksdag men att jag i arbetsmarknadsutredningen
har tagit positiv
ställning till denna sak och att det där
förelegat enhällighet om förslaget.

För övrigt tycker jag inte, herr
Brandt i Aspabruk, att taxeringsnämnderna
skall behöva forska om en familj
fått flera barn eller inte. Det behövs
inga efterforskningar för det, herr
Brandt.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! .lag förstår att herrarna
känner sig besvärade för att man kommer
in på det verkliga problemet.

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Utredning rörande en fond för tillgodoseende av kommunernas lånebehov vid

förvärv av tomtmark för bostadsbebyggelse

Det är här fråga om två spörsmål
som hör intimt samman. Det ena gäller
en egnahemsägare, som säljer sin fastighet
med realisationsvinst. Denne skall
hjälpas. Den andra frågan, som jag
ställer upp, gäller de många fler egnahemsägare,
som tvingas sälja sina fastigheter
av samma skäl men som gör
förlust. Jag vill då fråga: Är ni lika villiga
att vara med om att hjälpa dessa
senare? I så fall tror jag att vi skall
kunna finna en gemensam linje att lösa
problemet efter.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till
reservationen; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustafson
i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 26, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsap -

parat verkställdes. Därvid avgavs 103
ja och 97 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

§ 13

Utredning rörande en fond för tillgodoseende
av kommunernas lånebehov vid
förvärv av tomtmark för bostadsbebyggelse Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckt motion om
utredning rörande en fond för tillgodoseende
av kommunernas lånebehov vid
förvärv av tomtmark för bostadsbebyggelse.

I en inom andra kammaren väckt, till
bankoutskottet hänvisad motion, nr 442
av herr Hagberg m. fl., hade hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställde om skyndsam utredning
för skapandet av en fond som kunde
tillgodose kommunernas lånebehov
då det gällde förvärv av tomtmark för
bostadsbebyggelse.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 442 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Den motion vi har väckt
knyter an till ett centralt problem framför
allt för storstäderna med omgivningar
och andra expanderande orter.
Det gäller den gamla frågan om att kommunerna
för att hålla hyrorna nere
skulle bygga så mycket som möjligt på
egen förvärvad mark och i egen regi
eller med anlitande av kooperativa och
andra allmännyttiga bostadsföretag, där

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

fond för tillgodoseende av kommunernas lånebehov vid
för bostadsbebyggelse

Utredning rörande en

förvärv av tomtmark

vinstintresset är frånkopplat och marken
utlämnas mot tomträtt, så att markvärdestegringen
kommer kommunen
till godo.

Denna progressiva strävan har emellertid
motarbetats av storbanksintressena,
av de mäktiga kreditgivande företagen,
som stramar åt när det gäller bebyggelse,
till vilken marken utlämnas
mot tomträtt. De är i stället så mycket
mer frikostiga med lån till spekulationsbyggare.
Det har lett till, som vi många
gånger har berört här i kammaren, att
kommuner i exempelvis Stockholms närhet
inte bara funnit det svårt att förvärva
mark utan sett sig tvungna att
sälja mark till privata vinstintressen,
vilket naturligtvis kommunerna eller i
varje fall hyresgästerna dyrt får betala,
när spekulationsbyggena kommer till
stånd på de tomter, som kommunen en
gång har ägt. Det är alldeles klart, att
bankerna slår vakt om dessa privata
vinstintressen. Det är därför som vi har
upprepat det förslag, som väcktes av
en annan medlem av kammaren i fjol
med många instämmanden från hyresgäströrelsen,
nämligen att det skall skapas
en fond, som kan tillgodose kommunernas
lånebehov när det gäller tomtmark
för bostadsbebyggelse, och inte
bara det; det gäller ju också, som vi för
inte så länge sedan diskuterade här i
kammaren, lån för alla de förberedande
arbeten som behövs när ett område skall
bebyggas. Vi hade för någon månad sedan
»fallen» i Huddinge och i norra
förstäderna, där man behövde låna
pengar för att dra in vatten och avloppsledningar
och för att kunna bygga gator
och vägar, men där man förvägrades
dessa lån i sådan utsträckning, att man
såg sig tvungen att avskriva en del av
sina planer. Nu har denna sak delvis
ordnats upp och en viss förbättring har
skett, men alltjämt föreligger ett mycket
stort lånebehov. Det borde vara ett
samhällsintresse att kunna hålla hyrorna
nere genom att tomträttsförfarande
6 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr

tillgripes och genom att de privata intressena
i största möjliga utsträckning
kopplas bort, så att spekulationsbyggena
kunde minska.

Jag kunde tillägga — det hör samman
med saken — att staten inte bara själv
skulle hjälpa till i dessa fall genom att
skapa lånefonder; man kunde också
hjälpa kommuner genom att begära anständiga
priser, när staten säljer tomtmark.
Det finns ett högaktuellt fall här
inom Storstockholm, där man har styckat
några små bitar av det mycket diskuterade
Järvafältet.

Sollentuna köping har sökt förvärva
ett markområde och Sundbybergs stad
ett annat inom det s. k. örområdet, och
där begär den militära ledningen att få
ta ut maximum av vad den kan få av
kommunerna. Vi tycker, att en modifikation
av anspråken per kvadratmeter
skulle vara angelägen att genomföra för
kronan, även om den själv vill ha förtjänster
för att kunna köpa annan mark.
Det handlar här om tomtmark som är
avsedd för kommunal bostadsproduktion,
och man säger — och det är riktigt
— att det är ett allmänt intresse att
bostadskostnaderna hålls nere.

Utskottet avstyrkte motionen i fjol
och gör detsamma även i år. Förra året
anförde utskottet att om en fond skulle
skapas, skulle den bli mycket stor, vilket
inte riktigt logiskt hänger samman
med resten. Därmed medgav man att
behovet var mycket stort. Man ifrågasatte
om det i dåvarande situation vore
bra att staten skulle låna upp så mycket
för att täcka fondens utgifter i det då
ansträngda läget. Sedan förutsatte man
att läget på kapitalmarknaden skulle
förbättras genom en förändring i konjunkturläget
så att den kommunala upplåningen
direkt på marknaden skulle
underlättas. I år säger utskottet därtill
att detta har slagit in och att det »med
än större eftertryck kan hävdas att det
rimliga kommunala lånebehovet för för12 -

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Utredning rörande en fond för tillgodoseende av kommunernas lånebehov vid

förvärv av tomtmark för bostadsbebyggelse

värv av tomtmark bör kunna tillgodoses
på den allmänna lånemarknaden».

Gentemot denna ljusa framställning
står del faktum att det inte var så länge
sedan vi i riksdagskorridorerna hade
massor av uppvaktningar från dessa
kommuner, som inte då hade lyckats och
ännu bara delvis har lyckats lösa sina
problem. Ännu så sent som den 16 januari
i år uppvaktade sexton kommuner
i storstockholmsområdet regeringen och
presenterade en framställning från sina
kommuner, av vilken det framgick att
de behövde låna 123 miljoner av erforderliga
220 miljoner. Det har inte skett
någon större förändring sedan dess.

Jag upprepar också hyresgäströrelsens
krav, som inte bara har understrukit
denna tanke om en statlig fond utan
också talat om behovet av nya finansieringsformer
på statligt initiativ och
förbud mot försäljning av samhällsägd
mark till privatpersoner samt om nya
former av statliga lån för att ge kommunerna
möjlighet att förvärva tomtmark.

Utskottet säger att vad det i fjol anförde
ännu gäller. Jag säger att vad motionärerna
anförde i fjol det gäller i än
högre grad nu.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion
nr 442.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Bakgrunden till denna
motion lämnar jag därhän. Den faller
inte under bankoutskottets kompetensområde
och det är inte den vi nu har
att debattera. Som en liten anteckning
till marginalen skulle man kanske kunna
erinra om att när herr Johansson i
Stockholm i detta sammanhang talar så
mycket om det privata vinstintresset,
bör det dock noteras att väl bortåt 95
procent av bostadsbyggandet sker med
statliga lån, under statlig kontroll och
med offentlig insyn i hyressättningen.
Utrymmet för spekulationer i det sammanhanget
kan ju inte bli så stort.

Vad beträffar markvärdestegringen,
som herr Johansson i Stockholm också
var inne på, är den ett svårt och invecklat
problem bland annat genom sin anknytning
till penningvärdets försämring.
Men det är inte det vi skall debattera
i dag, utan saken gäller motionsyrkandet,
att riksdagen måtte hemställa
om utredning för att skapa en statlig
lånefond, ur vilken kommunerna skulle
kunna få låna pengar för att förvärva
tomter.

Det förhåller sig mycket riktigt så
som herr Johansson i Stockholm säger,
att det från annat håll motionerades i
samma ärende i fjol. Riksdagen avslog
motionen genom att bifalla bankoutskottets
hemställan. Innehållet i det utlåtandet
refereras i det bankoutskottsutlåtande
som vi nu har framför oss.
Jag skall i korta ord relatera utskottets
skäl.

När det är trångt på kapitalmarknaden
betyder skapandet av en statlig lånefond
att staten måste knuffa sig fram
ännu hänsynslösare. De knuffarna får
bl. a. kommunerna ta emot, när de försöker
ta upp lån. För att uttrycka det
mera tekniskt skulle man kunna säga:
När staten anser sig nödsakad att reservera
lånemarknaden för sig, då lämnar
riksbanken inga emissionstillstånd åt
kommuner som önskar ge ut obligationslån.
En ökning av det statliga lånebehovet
resulterar alltså automatiskt i strängare
restriktioner för den direkta kommunalupplåningen.
Kommunerna blir
inte hjälpta av en statlig lånefond, vilken
automatiskt resulterar i ett större
statligt lånebehov.

När det däremot blir en bättre jämvikt
på kapitalmarknaden behövs ingen
hjälp åt kommunerna. Då kan de vända
sig direkt till kapitalmarknaden med
sina obligationslån. Så skedde också år
1961, då kommunernas nettoupplåning
på kreditmarknaden steg med drygt 30
procent i jämförelse med 1960. I fjol
kunde man med visst fog säga och det

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Utredning rörande en fond för tillgodoseende av kommunernas lånebehov vid

förvärv av tomtmark för bostadsbebyggelse

: Nåväl, låt vara, att läget
på obligationsmarknaden ser ut att bli
bättre tack vare statens minskade upplåning,
men det är bara de stora kommunerna
som kan komma i fråga som
obligationslåntagare. Den invändningen
har, som utskottet också påpekat,
mindre bärkraft i år, eftersom Sparbankernas
bank har tagit initiativet till ett
hypoteksinstitut som skulle kunna ge
lån just åt de mindre kommunerna.
Detta, herr talman, var synpunkterna
på det yrkande som motionen innebär.

Jag ber att för min del få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Det är visserligen riktigt
att under senare år och framför allt
under den tid då det verkligen bedrevs
social bostadspolitik, en större procent
av bebyggelsen utfördes i kommunal
regi eller av kooperativa byggnadsföretag.
Den genomfördes under starkt motstånd
från högern och folkpartiet — de
söker ju alltid återerövra så mycket av
bostadsmarknaden som möjligt åt det
privata vinstintresset. Det har speciellt
under senare år uppstått stora problem
just för kommuner runt storstäderna.
Genom svårigheterna att få krediter
lockas de av tanken att sälja sin mark.
Så är fallet för städer som Solna och
Nacka liksom för andra städer kring
Stockholm. Det är skrämmande när
man sedan ser hur stora områden, exempelvis
det gamla slumområdet ute i Huvudsta,
så småningom blir åtminstone
delvis spekulationsbebyggda.

Litet varstans kring Stockholm ser vi
privatbyggda kvarter växa fram, där
man begär 30 000—40 000 kronor i insats
för en lägenhet och där årskostnaderna
för en sådan uppgår till 8—10 000
kronor. Det betyder att mängder av
tomtmark och byggnadsmöjligheter monopoliseras
för folk som har gott om
pengar, medan bostadskön av unga familjer
växer. Därför menar vi, att det
6*—Andra kammarens protokoll 1962.

vore samhällets skyldighet att ge företräde
när det gäller krediterna åt samhällsnyttig
bebyggelse.

Vi har inte fått igenom vad vi önskat
i år, men jag tror att kravet på sådant
företräde och sådana ökade kreditmöjligheter
kommer att växa så starkt ute i
de berörda kommunerna, att man inte
längre kan upprätthålla några spärrar.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Johanssons i
Stockholm tankelinje är kanske inte
riktigt rak. Vad man har motionerat om
är utredning huruvida det vore lämpligt
att få till stånd en statlig lånefond, som
skulle möjliggöra för kommunerna att
förvärva tomtmark. Nu började herr
Johansson tala om kommuner som säljer
tomtmark som de redan har. De förhållanden,
som har föranlett kommuner
i Stockholms omnejd till sådana åtgärder,
skulle icke på något sätt påverkas
av tillkomsten av en statlig lånefond,
som gör det möjligt för kommunerna att
förvärva tomtmark. Tydligen har andra
bedömanden legat bakom, då ifrågavarande
kommuner sålt tomtmark. Detta
berör inte ärendet, som nu behandlas.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Ifrågavarande kommuner
säger att de ansett sig tvungna att
sälja tomtmark — det var ingen god affär.
Om det hade funnits ett kreditinstitut
av det slag vi här diskuterar, skulle
dessa kommuner knappast ha råkat i
en sådan situation. Vårt förslag innebär
att kommunerna inte skall behöva råka
i ett sådant tvångsläge att de säljer mark
och avstår markvärdestegringsvinsterna
till spekulationsintressen bara därför att
kreditmöjligheterna är så starkt åjstramade
som de är.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den i
Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Översyn av lagstiftningen rörande explosiva varor

ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 14

översyn av lagstiftningen rörande explosiva
varor

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
om översyn av lagstiftningen rörande
explosiva varor.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 480 i första kammaren av
fröken Nordström m. fl. och nr 558 i
andra kammaren av herr Larsson i
Umeå m. fl. I motionerna hade föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av
i motionerna berörda skyddslagstiftningsområden
i syfte att åstadkomma
samordning, enhetlighet och förenkling
i fråga om såväl lagstiftningens utformning
som dess administration och tilllämpning.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 480 och II: 558, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! I de motioner, som behandlas
i första lagutskottets utlåtande
nr 17, begärs översyn av skyddslagstiftningsområdena
för »farliga varor» i syfte
att åstadkomma samordning, enhetlighet
och förenkling i fråga om lagstiftningens
utformning och tillämpning. Utskottet
uttalar att det enligt utskottets
mening alljämt finns fog för en översyn
av nämnda lagstiftning men att utskottet
vid närmare övervägande funnit, att
eft så vittsyftande utredningsföretag
icke är tillrådligt. Utskottet anser att
problemet kan lösas genom att översyn
av lagstiftningen får ske fortlöpande, i
den mån nya lagstiftningsåtgärder kommer
att vidtagas.

Såsom framgår av utskottets utlåtande
är man inom utskottet medveten om
att konkurrenssituationer kan uppstå
mellan olika myndigheter, som har att
utfärda bestämmelser och föreskrifter
för »farliga varor».

Det torde vara ställt utom allt tvivel
att den nu rådande oklarheten inom de
områden det nu gäller ställer myndigheterna
inför stora problem, då den nuvarande
lagstiftningen »lappar över» olika
delar av komplexet. Svårigheterna för
den allmänhet som har att följa de olika
föreskrifterna torde vara lätta att inse.
Begreppet »farliga varor» berör numera
praktiskt taget alla samhällslivets områden.
I de flesta yrken ingår dessa varugrupper
i daglig användning och det
föreligger stor risk att skador uppstår,
om ej skyddsåtgärder vidtages. Det är
därför nödvändigt att lagstiftningen så
utformas, att allmänheten har möjlighet
att efterleva densamma och att föreskrifterna
ges i så enkla och klara former
som möjligt. De »farliga varorna»
har bl. a. inom jordbruket stor användning.
Ofta har olyckor inträffat på
grund av oklara föreskrifter om farlighetsgrad.
Det torde inte vara möjligt
att få en lagstiftning, där alla »farliga
varor» omfattas av en gemensam lag —
detta har heller inte begärts i motionerna
— men på grund av mångfalden olika
förordningar råder alltför stor oklarhet
inom ett avsnitt, som olika myndigheter
har att övervaka men som gäller
samma varugrupper eller anordningar.
På grund av konkurrensförhållanden
mellan myndigheterna har allmänheten
mycket ringa möjlighet att
avgöra, vilken myndighet som verkligen
har bestämmanderätten över en viss
grupp av varor.

Jag delar helt utskottets uppfattning
att en översyn av lagstiftningen borde
ske. Men jag kan inte dela utskottets
uppfattning att man efter detta konstaterande
skall vänta och se. Problemet är
så allvarligt, att ett uppskjutande av
översyn av lagstiftningen kan få myc -

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Rätt för företagare till återlån från allmänna pensionsfonden

ket olyckliga följder genom den svårighet
som uppstår för de myndigheter och
den allmänhet, som har att ta befattning
med dessa varuområden.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till motion nr 558
i denna kammare.

Herr LANDGREN (s):

Herr talman! Jag skall be att få göra
ett par citat ur första lagutskottets utlåtande
nr 17.

»Motioner i samma syfte väcktes vid
1961 års riksdag i anledning av proposition,
varigenom Kungl. Maj :t inhämtade
riksdagens yttrande över förslag till
förordning om brandfarliga varor. I sitt
av riksdagen godkända utlåtande anförde
utskottet som sin uppfattning att,
även om en översyn av ifrågavarande
lagstiftning i och för sig syntes önskvärd,
den icke borde ske i då förevarande
sammanhang.

Enligt utskottets mening finnes alltjämt
fog för en översyn av nämnda lagstiftning.
Motionärerna synes anse, att
översynen bör äga rum i form av en
särskild utredning, varigenom statsmakterna
skulle skapa sig en ''helhetssyn
över alla delområden där olika lagstiftningar
lappar över varandra’. Utskottet
har vid närmare övervägande
funnit, att ett så vittsyftande utredningsföretag
icke är tillrådligt. De konkurrensproblem,
som inledningsvis omnämnts,
är väsentligen nödvändiga följder
av att lagstiftningen av praktiska
skäl måste sammanhållas i vissa enheter,
samt av att myndigheternas kompetensområden
i stort sett måste hållas
isär.»

Denna lag har ju inte trätt i kraft ännu,
utan den skall träda i kraft år 1963.

Utskottet finner sig kunna förutsätta
att hithörande spörsmål jämväl i fortsättningen
kommer att omsorgsfullt beaktas.
Det synes därför överflödigt att
genom särskild hänvändelse från riksdagens
sida fästa uppmärksamheten på
lämpligheten av en successiv översyn

med den begränsade målsättning som
utskottet förordar.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15

Föredrogs vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 18, i anledning av väckt motion om
snabbare åtgärder mot ungdomsbrottslingar,
och

nr 19, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att tillföra domstolarna
trafikteknisk sakkunskap.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16

Rätt för företagare till återlån från allmänna
pensionsfonden

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
rörande rätt för företagare till återlån
från allmänna pensionsfonden.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft sex inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1. de likalydande motionerna nr 295
i första kammaren av herr Kronstrand
och herr Peterson, Eric, samt nr 362 i
andra kammaren av herr Carlsson i
Tibro m. fl. angående rätt för företagare
till återlån från allmänna pensionsfonden,

2. de likalydande motionerna nr 369
i första kammaren av herr Nordenson
och herr Jacobsson, Gösta, samt nr 447
i andra kammaren av herr Magnusson i

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Rätt för företagare till återlån från allmänna pensionsfonden

Borås m. fl. angående återlån till företagare
av ATP-avgifter, samt

3. de likalydande motionerna nr 484
i första kammaren av herr Mattsson
och herr Andersson, Torsten, samt nr
559 i andra kammaren av herrar Gustafsson
i Kårby och Antonsson om rätt
för mindre företagare till återlån från
allmänna pensionsfonden.

I motionerna I: 295 och II: 362 hade
yrkats, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställer om skyndsam
utredning och förslag till nästa års riksdag
om rätt för företagare till återlån ur
allmänna pensionsfonden genom betalning
av avgifter medelst revers och i
övrigt efter i motionen angivna riktlinjer».

I motionerna I: 369 och II: 447 hade
hemställts, »att riksdagen måtte för sin
del besluta dels att arbetsgivare skall
medgivas rätt att för återlån få utnyttja
de ATP-avgifter som inbetalats under
loppet av de fem senast förflutna åren
och dels att återlånens belopp skall
höjas från 50 till 75 procent av inbetalade
avgifter».

I motionerna I: 484 och II: 559 hade
hemställts, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
utredning och förslag angående en
reformering av bestämmelserna för återlån
från allmänna pensionsfonden så
att jord- och skogsbrukarnas och mindre
företags kreditbehov bättre kan tillgodoses
i enlighet med vad i motionen
anförts».

Utskottet hemställde,

att förevarande motioner, nämligen

1) 1: 295 och II: 362,

2) I: 369 och II: 447 samt

3) I: 484 och II: 559

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Hamrin-Thorell, herrar Birke, Nyman,
Thorsten Larsson och Anderson i
Sundsvall, fröken Wetterström samt
herrar Wiklund i Stockholm och Go -

mér, vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande
motioner I: 295 och II: 362,
I: 369 och II: 447 samt I: 484 och II: 559
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa dels

om skyndsamt förslag till sådan
ändring av reglementet för allmänna
pensionsfondens förvaltning att återlånerätt
skulle få ackumuleras under
fem är,

dels om en skyndsam, förutsättningslös
utredning rörande återlånerätten
under beaktande av de i motionerna
framförda synpunkterna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Till detta utlåtande är
fogad en reservation, som är undertecknad
av samtliga borgerliga ledamöter
i andra lagutskottet.

Jag tror att alla, inte bara årets motionärer
och de borgerliga reservanterna,
är överens om att de nuvarande reglerna
för återlån från allmänna pensionsfonden
icke är tillfredsställande — det
säger för resten också utskottet i sin
skrivning — och att därför en omprövning
bör ske. En sådan omprövning är
också tänkt i slutet av 1960-talet och
utskottets socialdemokratiska representanter
vill vänta så långt fram i tiden,
då man menar att tillräcklig erfarenhet
ännu inte vunnits. Vi reservanter däremot
tycker det finns starka skäl som
redan nu motiverar en ändring av bestämmelserna.

Reservanterna finner det angeläget,
främst för att tillgodose de mindre företagens
möjlighet till återlåning, att snarast
få till stånd en sådan utformning
av bestämmelserna, som är mera praktisk
och kostnadsbesparande och som
innebär vidgade lånemöjligheter för de
mindre företagare, som är i behov av
lån. Lånegränsen har satts så lågt som
vid 500 kronor, vilket alltså är minimi -

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Rätt för företagare till

lånebeloppet. Eftersom den erlagda pensionsavgiften
måste uppgå till minst
det dubbla beloppet, innebär det att
om avgiften ej nått upp till 1 000 kronor,
kan vederbörande ej få låna pengar.
Bestämmelserna innebär dessutom att
återlånemöjligheten är begränsad till de
avgifter, som erlagts närmast föregående
år.

Reservanterna anser det rimligt och
riktigt att varje företag som erlägger
ATP-avgifter skulle medges möjlighet
att under en längre period, omfattande
fem år tillbaka i tiden, få låna av de inbetalda
avgifterna. På så sätt skulle
årsavgifter, som understiger de fastställda
1 000 kronorna, kunna utnyttjas för
återlån. Även de avgifter, som erlagts
under 1960, borde få inräknas. Med tanke
på de stora avgiftsbelopp, som kommer
att inflyta under ATP-systemets
uppbyggnadsperiod, tycker vi att den
nuvarande bestämmelsen, att endast 50
procent får återlånas, bör utsträckas till
75 procent.

Reservationen utmynnar i dels att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhåller om skyndsamt förslag till sådan
ändring av reglementet för allmänna
pensionsfondens förvaltning, att återlånerätt
skall få ackumuleras under fem
år, dels om en skyndsam och förutsättningslös
utredning rörande övriga frågor
som sammanhänger med återlånerätten,
däribland frågan om höjning av
procentsatsen för återlån och förlängning
av amorteringstiden.

Med detta ber jag få yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Nordgren
(h).

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag vill först instämma
i det yrkande och de synpunkter, som
fröken Wetterström nyss framförde.

De yrkanden, som återfinns i de tre
motioner, som behandlas i föreliggande
utskottsutlåtande, är ju inga nyhe -

återlån från allmänna pensionsfonden

ter för kammaren. Liknande yrkanden
har framförts i motioner tidigare, i
varje fall under de två senaste åren.

Jag vill alltså understryka det som
redan har blivit sagt om de snäva regler
för företagarnas återlån av erlagda
avgifter, som gäller enligt de nuvarande
bestämmelserna för allmänna pensionsfonden.
Dessutom vill jag erinra om att
i pensionspropositionen 1959, som låg
till grund för beslutet om bl. a. pensionsfonden,
anförde departementschefen
beträffande återlånen, att en betydande
del av fondmedlen borde i form
av återlån gå tillbaka till dem som erlagt
pensionsavgifterna. För att nå
det syftet gjorde departementschefen
t. o. m. en del uppmjukningar i pensionskommitténs
förslag på denna
punkt.

Dessa uppmjukningar bär emellertid
visat sig otillräckliga. Återlånerätten
har som bekant hittills utnyttjats i mycket
ringa utsträckning. I fjol uppgick
de fondmedel, som återförts till näringslivet
genom återlån till endast någon
procent av de inbetalda avgifterna.

Det är troligt, att det ringa intresset
för att utnyttja återlånemöjligheten beror
på de rigorösa bestämmelser, som
kringgärdar lånerätten. Jag vill dock
tillägga att den omständigheten att återlånerätten
utnyttjas i mycket ringa utsträckning
inte utesluter möjligheten,
att åtskilligt av fondmedlen kommit näringslivet
och därmed även småföretagarna
till godo via den upplåning ur
fonderna, som bankerna och övriga kreditinstitut
har gjort. Vad som är betydelsefullt
i detta sammanhang är dock
att tillse, att de mindre företagen inte
blir placerade i strykklass när det gäller
att tillgodogöra sig de kreditmöjligheter,
som pensionsfonden onekligen erbjuder
och kommer att erbjuda i framtiden.

Man har såsom fröken Wetterström
anförde förutsatt att lånebestämmelserna
skall bli föremål för översyn i slutet
av 1960-talet. Detta är gott och väl.

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Rätt för företagare till återlån från allmänna pensionsfonden

Frågan är dock om inte denna översyn
bör komma tidigare, eftersom vi redan
nu anser oss kunna konstatera att bestämmelserna
om återlånerätten är alltför
rigorösa och besvärliga att tillämpa.
Detta talar för att utredningen bör
komma till stånd snarast möjligt. Att
det behövs en översyn av reglerna, därom
är också den del av utskottet, som
dikterat utskottsutlåtandet, överens med
oss; det är endast beträffande den tidpunkt,
vid vilken denna översyn skall
ske, som vi har delade meningar. Ett
skäl, som talar för att utredningen bör
sättas i gång snarast möjligt, är också
att en utredning tar tid att genomföra.

Jag vill understryka att, förutom det
direkta yrkandet om att lånebeloppen
bör få ackumuleras under fem år för
att göra dessa större, vi begär en förutsättningslös
utredning, som bör upptaga
och analysera de synpunkter som har
framförts i motionerna men som naturligtvis
också bör pröva andra aspekter
på detta mycket viktiga problem.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Redan när förslaget till
fondförvaltning remissbehandlades påtalade
vissa remissinstanser de olägenheter
som skulle komma att uppstå för
jordbruket och övriga mindre företag,
om de föreslagna reglerna för återlån
ur allmänna pensionsfonden skulle komma
att genomföras. Man ansåg redan då,
att dessa regler inte skulle komma att
göra det lättare för dessa företagare att
klara sina företags kapitalproblem.

Det var en realistisk bedömning av
denna fråga som redan då gjordes från
dessa håll, bl. a. med hänsyn till läget
på jordbrukets område och kapitalbehovet
för jordbrukare och mindre företag.

Man kan säga att kapitalproblemet
sedan dess inte har blivit mindre för
dessa kategorier. Kapitalmarknaden har
inte förbättrats för dem under de se -

naste åren, och därför framstår behovet
av en ändring av de nu gällande
lånereglerna såsom ännu angelägnare.
Den pågående strukturella omvandlingen
och därav följande förändringar i
produktionsinriktningen kräver ständigt
ökade behov av sekundär- och
driftskrediter. Vissa år är det större
belopp för investeringar, andra är det
mindre.

Riksförsäkringsverket, som haft att
yttra sig över de föreliggande motionerna,
har i stort sett inte haft något
att erinra mot att en ändring kommer
till stånd. Utskottet anser — såsom här
tidigare framhållits — att återlånereglerna
inte i alla avseenden är ändamålsenliga,
men understryker att erfarenhet
i större utsträckning av dessa regler
ännu inte vunnits. Detta ger mig anledning
att fråga: Vilka ytterligare erfarenheter
anser sig utskottsmajoriteten
böra avvakta innan man kan gå med på
en ändring? I sin skrivning ger ju utskottsmajoriteten
uttryck för den uppfattningen,
att de nuvarande reglerna
inte är ändamålsenliga. Rör inte detta
vara ett tillräckligt motiv för att medverka
till att lånereglerna verkligen blir
tillfredsställande utformade?

I den reservation, som på denna
punkt fogats till utskottets utlåtande,
har preciserats vilka ändringar som är
mest angelägna. Eftersom denna reservation
redan av tidigare talare kommenterats
skall jag inskränka mig till
att säga, att jag ansluter mig till reservationen,
samtidigt som jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till densamma.

I detta anförande instämde herr Gomér
(ep).

Herr MAGNUSSON i Rorås (h):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
behandlas en av mig och
några andra kammarledamöter väckt
motion och jag skall därför be att få
anföra några synpunkter.

Innan ATP infördes förekom det in -

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Rätt för företagare till

om det svenska näringslivet ett ganska
stort sparande i form av pensionsfonder
hos de enskilda företagen. De
pengar, som på detta sätt sparades,
kunde omedelbart och direkt ställas till
produktionens tjänst, och därigenom
fick man möjlighet att effektivisera och
förbättra produktionsapparaten. Systemet
tillgodosåg inte endast behovet av
pensionering utan även de anställdas
intresse av bättre anställningsvillkor,
alldenstund en ökad produktivitet alltid
utgör grunden till en höjd standard.

När nu detta pensionssparande skall
ske under samhällets kontroll är det
ytterligt angeläget att bestämmelserna
blir sådana, att medlen kan ställas till
näringslivets förfogande och alltså effektivt
utnyttjas. Vid införandet av
ATP var systemets tillskyndare ytterligt
angelägna om att återlånebestämmelserna
skulle bli förmånliga, så att
pengarna skulle kunna komma produktionen
till godo. Jag finner det därför
egendomligt, att man från utskottsmajoritetens
sida inte vill vara med om
en översyn av bestämmelserna, så att
näringslivet på bästa möjliga sätt kan
utnyttja ATP-fondens medel.

Det har här tidigare berörts villkoren
för återlånerätt. Under 1961 var
det ganska många företag som var berättigade
att låna pengar på grundval
av under år 1960 gjorda inbetalningar,
men endast ett fåtal av dessa företag
begagnade sig av denna rätt. Jag tror
att bakgrunden till detta delvis är att de
inbetalda avgiftsbeloppen många gånger
varit ytterligt små. En mycket stor
grupp av småföretagare har inte uppfyllt
minimikravet på inbetalda avgifter,
nämligen 1 000 kronor. Jag tror
också att en ganska stor del av dessa
inte känner till att återlånerätten försvinner
i och med att den inte utnyttjas
under det efterföljande året. Det är därför
som jag i denna motion bl. a. har
tagit upp detta problem och föreslagit,
att man borde få ackumulera de inbetalda
avgifterna under en femårsperiod

återlån från allmänna pensionsfonden

för att lånet skall kunna bli litet större.
Detta skulle vara till alldeles speciell
fördel för de mindre företagarna som
inbetalar ett alldeles för litet belopp
för att de skall få låna. För övrigt skulle
det komma att ställa till alltför mycket
administrativt trassel om de varje
år skulle utnyttja återlånerätten.

Jag tycker detta är en så ytterst
blygsam begäran, att utskottsmajoriteten
borde ha kunnat tillmötesgå den
redan nu. Det behövs inte några större
utredningar för den sakens skull. Jag
finner mig dock gärna i att man i samband
med utredande av en del andra
spörsmål på detta område också tar
med denna fråga, men jag hoppas att
man då skall se till att just detta problem
blir löst så snart som möjligt.

Jag har också tagit upp ett annat
problem i min motion, nämligen frågan
om hur stort belopp som får återlånas.
Beloppet får nu icke överstiga
50 procent av inbetalda avgifter. Jag
har föreslagit att återlånerätten borde
ökas till 75 procent. Det finns egentligen
större anledning att göra detta nu
under själva uppbyggnadstiden, alldenstund
det då inte sker några mera betydande
utbetalningar från pensionsfonden
för pensionsändamål. Sett mot denna
bakgrund vore det större skäl att
under denna tid ha en fördelaktigare
procentsiffra. Den kraftiga höjning av
inkomstläget och den fördelaktiga ränteavkastning
som vi har haft hittills
har medfört, att pensionsfonden i dag
är större än vad som beräknades vid
tillkomsten av delta system. Det kan
därför antas att vi om några år kommer
att ha betydligt fler miljarder i
denna fond än vad som ursprungligen
förutsattes. Samtidigt är det en ytterligt
angelägen och viktig fråga för hela
det svenska näringslivet, att vi får bättre
återlånebestämmelser.

I andra motioner har det föreslagits,
att lånetiden skulle utsträckas från 10
till 20 år och att man skulle kunna få
lämna reverser i stället för att betala

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Rätt för företagare till återlån från

in avgifterna. Det är förslag som jag
för min del kan ge min fullaste anslutning
till. Därför hoppas jag att de bestämmelser,
som helt enkelt måste komma
inom en snar framtid, också skall
visa sig vara sådana, att de kommer
att medföra att medel i större utsträckning
ställs till det enskilda näringslivets
förfogande.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr CARLSSON i Tibro (fp):

Herr talman! Det kapitalbehov, som
under senare år gjort sig gällande inom
vårt näringsliv, har av kända skäl icke
kunnat tillgodoses. Utvecklingen kräver
rationaliseringar och investeringar i
allt större omfattning. Inom näringslivet
i allmänhet och bland de mindre
företagen i synnerhet har kreditproblemen
ofta förts på tal. Förslag till lösningar
har framförts och olika vägar
prövats för att så rättvist som möjligt
fördela de resurser som finns.

Alltsedan tjänstepensionslagens tillkomst
har från vårt håll framförts förslag
som syftar till att ge företagen
återlånerätt när det gäller ATP-fonden.
Vi anser att detta skulle vara av största
betydelse för näringslivet, icke minst
för den mindre företagsamheten som
ofta har svårt att prestera vanliga bankmassiga
säkerheter. Dessa intentioner
har också varit vägledande då från vårt
håll till årets riksdag avlämnats den
motion, vilken behandlas i andra lagutskottets
utlåtande nr 13.

I det remissvar, som riksförsäkringsverket
avlämnat till andra lagutskottet,
avstyrkes motionen med bl. a. den motiveringen,
att om företag skulle tilllåtas
återlåna inbetalda ATP-avgifter
mot revers utan att samtidigt förete
fullt bankmässiga säkerheter, skulle
detta uppenbarligen kunna leda till avsevärda
förluster för fonden. Jag anser
att dessa farhågor är betydligt överdrivna.
Ej heller kan jag dela den upp -

allmänna pensionsfonden

fattningen, att alla de 350 000 företag
och rörelseidkare, vilka betalar in avgifter,
även skulle vara i behov av att
få låna. De mindre företagen reder sig
oftast ganska bra, men de har svårt att
prestera bankmässiga säkerheter, då lånebehov
är för handen. Företagen kan
vara fullt solventa men lida brist på
likvida medel.

Återlåning från ATP-fonden i form
av förtroendekredit och mot en ränta,
som med någon delprocent överstiger
vad banker och andra penninginrättningar
betalar vid lån ur fonden, skulle
enligt vår uppfattning vara en framkomlig
väg att hjälpa de företag som
har brist på rörelsekapital. Den något
högre räntesatsen motiveras med att en
garantifond bör inrättas, så att befarade
förluster kan täckas.

Såsom bestämmelserna för närvarande
fungerar är förhållandet detta, att de
många mindre företagen tillsammans
inbetalar och kommer att inbetala störa
summor, vilka efter det pensioner utbetalats
centralt fördelas till s. k. allmännyttiga
företag och genom hanker
eller kreditinrättningar till enskilda eller
bolag som kan förete bankmässiga
säkerheter, medan däremot mindre företag,
som många gånger bäst behöver
ett handtag, blir utestängda. Lånens löptid
är högst 10 år, och lån får uppgå till
högst hälften av vad som inbetalats under
närmast föregående år. Varför skulle
man inte kunna finna en lika betryggande
och framkomlig väg för lån ur
ATP-fonden som för de lån, som förmedlas
genom företagarföreningarna
och kommerskollegium mot icke bankmässiga
säkerheter, s. k. förtroendekrediter? Om

de förslag som framförts i motion
nr 362 i denna kammare bleve föremål
för en utredning, såsom i motionen
yrkas, är jag övertygad om att en
godtagbar lösning skulle kunna erhållas
för att främja de mindre och medelstora
företagens kapitalbehov. De risker
man befarar genom att enstaka fö -

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Rätt för företagare till återlån från allmänna pensionsfonden

retag kan komma på obestånd kan —
som jag förut påtalat — mötas med någon
form av garantiförsäkring utan att
krediten därigenom väsentligt fördyras.

Erfarenheter från ett kreditförsäkringssystem
vid industritjänstemännens
och arbetsledarnas tjänstepensionering
kan här beaktas. För dessa stora grupper
av löntagare har statsmakterna
godkänt ett kreditförsäkringssystem,
som ger de pensionsberättigade fullgod
säkerhet för intjänad pensionsrätt samtidigt
som företagen har fördelen av att
kunna bibehålla inbetalda medel i sin
rörelse, i den man dessa ej behöver tagas
i anspråk för utbetalning av pensionsbelopp.

Herr talman! Utskottsmajoriteten
skriver mycket riktigt, att nuvarande
återlåningsregler inte i alla avseenden
är helt ändamålsenliga, men avstyrker
motionernas yrkande att en översyn bör
ske, eftersom erfarenhet av nuvarande
reglers verkningar ännu ej vunnits. Reservanterna
anser däremot, att en
skyndsam, förutsättningslös utredning
bör igångsättas. Jag delar helt reservanternas
uppfattning och yrkar därför,
herr talman, bifall till reservationen av
fru Hamrin-Thorell m. fl.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Av de anföranden som
har hållits här, framför allt det som
herr Anderson i Sundsvall höll, fick
man den uppfattningen att det är mycket
litet pengar som från pensionsfonderna
återgår till näringslivet i form
av återlån. Det är alldeles riktigt, att
hittills bara 3,9 procent av fondmedlen
gått tillbaka i återlån. Men dessutom
har till näringslivet kanaliserats ytterligare
298,5 miljoner kronor i lån,
d. v. s. 22 procent av fondpengarna. Sådan
är alltså den riktiga bilden.

Av utskottsreservanterna är det så
vitt jag kunnat förstå ingen enda som
ställer sig bakom förslaget om att företagarna
skulle få erlägga pensionsavgifter
i form av reverser. Herr Carls -

son i Tibro har alltså inte ens lyckats
få reservanterna att tillstyrka det förslaget,
och därför finns det, menar jag,
ingen anledning att spilla så värst
många ord på det.

Reservanterna har här begärt en förutsättningslös
utredning rörande återlånerätten
»under beaktande av de i motionerna
framförda synpunkterna». Detta
måste ju bl. a. betyda, att man ställer
sig bakom kravet på att företagarna
skulle tillförsäkras en ovillkorlig rätt
att återlåna. Det vore ur många synpunkter
fullständigt orimligt att medge
en sådan rätt. De inbetalda avgifterna
är ju inte företagarnas pengar; de tillhör
pensionssystemet. De har inbetalats
för de anställdas räkning och de skall
användas för deras pensionering — de
är med andra ord de anställdas pengar.
Lika litet som företagarna kan få en
ovillkorlig rätt att återlåna de avgifter
som de inbetalat till sjukförsäkringen
eller till yrkesskadeförsäkringen, lika
litet kan de resa anspråk på ovillkorlig
rätt att återlåna pensionsavgifterna.

Detta förslag om ovillkorlig lånerätt
ger anledning till en del reflexioner.
Förslaget förs fram av dem, som på sin
tid så bestämt hävdade, att genomförande
av ATP skulle innebära att de anställda
avsade sig en löneökning till
förmån för pensionen. Ja, i själva verket
hävdade man, att det skulle ställa
sig fördelaktigare för de anställda om
de valde vägen att säga nej till pensionsförslaget
för att i stället ta ut pensionsavgifterna
i form av en löneökning.
Ett sådant resonemang ger ju inte
något utrymme för krav på en ovillkorlig
rätt till återlån.

Om man nu tillbakavisar detta krav,
kan man väl ändå förbättra de nu existerande
lånemöjligheterna, tycker kanske
någon. Här har ju föreslagits att företagarna
skall få återlåna 75 procent
av de inbetalda avgifterna i stället för
50 procent, som nu är fallet. Vidare
önskar man att vederbörande skall få
ackumulera lånerätten för ett antal år,

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Rätt för företagare till återlån från allmänna pensionsfonden

förslagsvis fem år. Man skulle med andra
ord kunna få låna av fem års inbetalda
avgifter på en gång.

Svaret på frågan om det kan anses
vara rimligt att göra några förändringar
bör lämpligen ges mot bakgrunden
av en beskrivning av pensionsfondens
uppkomst. Även om dessa saker är bekanta
för alla och envar i denna kammare,
skadar det väl ändå inte att erinra
om dem.

Jag påminner först om ett par alldeles
självklara saker för protokollets
skull, nämligen att ATP är ett pensionssystem
— vilket en del tycks ha glömt
bort — som finansieras genom fördelningsmetoden.
Det betyder att då systemet
är fullt utbyggt, skall de årliga
avgifterna bestämmas så, att de räcker
till de årliga pensionskostnaderna. Jag
vill här för ordningens skull påpeka,
att de årliga avgifterna blir något mindre
än de årliga kostnaderna tack vare
avkastningen av den fond vi nu bygger
upp. Det är väl alldeles uppenbart, att
man inte i det läget kan låta arbetsgivarna
återlåna 50 eller 75 procent av
avgifterna — hela avgiften behövs ju
för att klara pensionsutbetalningarna.

Nu säger man att detta ligger ganska
långt fram i tiden. Men det dröjer inte
alls länge förrän åtminstone hälften av
avgifterna behövs för att klara de utgående
pensionerna och en allt mindre
del går till fonduppbyggnaden.

Den intressanta frågan i detta sammanhang
är emellertid, varför vi över
huvud taget bygger upp en fond i ett
fördelningssystem. Det skulle ju inte
vara erforderligt i och för sig. Tillkomsten
av pensionsfonden motiveras
av två för oss alla bekanta skäl. Vilken
styrka man skall tillmäta det ena eller
andra skälet kan måhända diskuteras.
För egen del tillmäter jag dock det andra
skälet avgörande betydelse.

Det första motivet, som jag egentligen
redan har antytt, var helt enkelt
att man med fonduppbyggnaden ville
hjälpa till att finansiera pensionerna i

framtiden. Med tanke på att det statistiska
förhållandet mellan åldringar och
aktiva mot slutet av detta århundrade
blir ogynnsamt, kan avkastningen av
pensionsfonden bli synnerligen välkommen.
Därigenom kan, som jag antydde,
avgifterna hållas något lägre än som
eljest skulle vara erforderligt.

Det andra och viktigaste skälet för
fonduppbyggnaden var emellertid av
samhällsekonomisk karaktär.

Det är möjligt att denna fråga egentligen
skulle ha passat bättre i bankoutskottet
än i andra lagutskottet, där vi
inte är riktigt så familjära med sådana
uttryck som »samhällsekonomisk karaktär».
Man hyste ganska allmänt den uppfattningen,
att genomförandet av ATP
skulle leda till att det pensionssparande,
som dittills äga rum genom privata pensionsförsäkringar,
skulle komma att
minska mycket kraftigt. Och om man då
inte kunde få fram motsvarande sparande
på annat sätt, så skulle vi komma i en
mycket besvärlig situation och ställas
inför mycket stora svårigheter. ATPfonden
är således en ersättning för och
en fortsättning på det långsiktiga sparande
som tidigare skedde genom andra
pensionsanordningar. Det är mot
den bakgrunden man måste diskutera
hur fondmedlen skall användas. Ur fondens
och de pensionerades synpunkt är
det självfallet angeläget att fondens medel
placeras så, att de ger den bästa avkastningen
och betryggande säkerhet.

Det tidigare sparande som ATP skulle
uppväga var som sagt det långsiktiga
sparandet. Och pensionssparandet måste
ju sägas vara ett sparande på lång
sikt. Det är sådant sparande som skall
ställas till förfogande för bostadsbyggande,
för kommunernas investeringar,
för byggande av statliga kraftverk och
för näringslivets investeringar. Att allmänna
pensionsfondens medel skulle utlånas
för dessa ändamål var väl också
fullständigt klart. Bostadssektorn är ju
den stora låntagaren på kapitalmarknaden,
och dess lånebehov måste även i

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Rätt för företagare till återlån från allmänna pensionsfonden

fortsättningen tillgodoses. De av kammarens
ledamöter, som säger att de
skall hjälpa oss att få till stånd en årlig
bostadsproduktion på 100 000 lägenheter,
kan väl inte vara ledsna över att
pensionsfonden kan ställa kapital och
krediter till förfogande härför. Vidare
kräver det ökade bostadsbyggandet stora
kommunala följdinvesteringar som
också måste ha kapital. När det gäller
att placera medel i näringslivet skall naturligtvis
effektiviteten och säkerheten
tillgodoses. Huruvida företaget inbetalat
stora eller små avgifter till pensionsfonden
får inte spela någon roll.

Återlånen kan inte få utgöra så särskilt
stor del av fondens medel. De stora
lånebehov som föreligger inom de
områden jag nämnt — bostadssektorn,
jordbruket, kraftverken o. s. v. — måste
tillgodoses, och det måste ske utan hänsyn
till storleken av de inbetalda avgifterna.

Förslaget att återlånerätten skall gälla
ett antal år förefaller bestickande och
är utan tvekan ett gott förslag ur den
enskilde låntagarens synvinkel. Men när
riksförsäkringsverket sagt, att man där
inte har något att erinra mot en sådan
ackumulerad lånerätt, så har man i det
statliga ämbetsverket endast yttrat sig
om frågans tekniska sida. inte den kreditpolitiska
sidan.

Det förefaller väl alldeles uppenbart,
att företagen inte utnyttjar återlånemöjliglieterna
under de år då man har en
chans att låna på annat sätt. Man räknar
givetvis med att den ackumulerade
lånerätten kan vara bra att tillgripa i ett
annat läge. Om vi kommer i en situation,
där det är alldeles nödvändigt med kreditåtstramningar,
kan företagen göra anspråk
på sin ackumulerade lånerätt, och
att det skulle vara allvarligt ur kreditpolitiska
synpunkter begriper till och
med jag.

Herr talman! Jag har kommit fram till
att vi bör följa utskottet i denna fråga
och yrkar därför bifall till utskottets utlåtande.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
har tydligen inte hört hela mitt
anförande, eftersom han började sin
plädering med att säga, att jag givit uttryck
för att endast en mycket ringa
del av pensionsfondens medel har lånats
av företagen. Jag uppehöll mig då
vid de pengar som lånats ut med anlitande
av återlånerätten, och då rör det
sig om endast några få procent av inbetalda
avgifter. Men jag tilläde att jag är
medveten om, att den omständigheten,
att återlånerätten utnyttjas i mycket
ringa utsträckning, inte utesluter att
en avsevärd del av fondens medel kommit
näringslivet och därmed möjligen
också småföretagarna till godo via den
upplåning ur fonden, som banker och
övriga kreditinstitut gjort. Jag vet alltså
att ungefär 20 procent av fondmedlen
har kanaliserats till näringslivet, men
detta har skett på andra vägar än genom
utnyttjande av den återlånerätt, som vi
diskuterar här. Man har anledning att
anta, att en stor del av de pengar, som
kommit näringslivet till godo, har gått
till de större företagen och att jordbrukare
och småföretagare inte har kunnat
upplåna pengar på denna väg i den utsträckning
som varit önskvärt.

Jag skall inte ta upp alla de synpunkter
som herr Bengtsson i Varberg har
framfört. Jag vill bara säga att hans
allmänna attityd verkade vara mer negativ
än departementschefen själv gav
uttryck för i propositionen år 1959. Där
anförde denne, som jag underströk i
mitt tidigare anförande, att det är av
stor betydelse att fondmedlen i form av
lån går tillbaka till dem som erlagt pensionsavgifterna,
alltså till näringslivet.

Ett avsnitt av herr Bengtssons anförande
gav mig närmast den föreställningen,
att fondmedlen skulle ligga förvarade
i en kassakista för att vara tillgängliga,
när pensionerna skall betalas
ut. Så är emellertid inte fallet. Fonden
är ju i stor utsträckning en garantifond,
och det är klart utsagt i fondreglerna,

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Ratt för företagare till återlån från allmänna pensionsfonden

att dess medel skall göras räntebärande,
så att fonden tillgodoser de syften som
bar legat till grund för fondens uppbyggande.
Detta strider inte på något
sätt emot att fondmedlen — eftersom de
skall utlånas i så stor utsträckning som
möjligt — ställs till det produktiva näringslivets
förfogande. Det är ingenting
som talar för att fondmedlen därigenom
skulle bli sämre förräntade än om de
utlånas till staten och kommunerna.
Det är inte här fråga om något annat
än att tillvarata näringslivets och i
synnerhet småföretagens intresse av att
få del av de kreditmöjligheter, som pensionsfonden
redan ger och som den i
allt större utsträckning kommer att ge
allteftersom den växer i storlek.

Jag vidhåller alltså att lånereglerna,
sådana de nu är utformade, är alltför
tillkrånglade och rigorösa och så snart
som möjligt behöver bli föremål för en
revidering.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Av herr Bengtssons i
Varberg anförande, vilket berörde just
frågan om de inbetalda avgifterna, fick
man det intrycket, att herr Bengtsson
menade att de inbetalda avgifterna inte
är företagarnas pengar. De är inbetalda
av företagarna men tillhör de anställda,
och därför kan inte företagarna kräva
ovillkorlig återlånerätt. Kontentan av
anförandet var att vi inte kan ställa krav
på dessa pengar utan skall hålla fingrarna
borta från dem. Detta ger mig anledning
till en reflexion när det gäller
lån över huvud taget. 1 vilka sammanhang
lånar man egna pengar? Är det inte
alltid så, herr Bengtsson, att man alltid
lånar andras pengar?

Vidare är väl detta inte bara ett företagarintresse.
Det är väl också ett intresse
för de anställda att företagen får
tillgång till krediter. Eftersom det här i
första hand är fråga om mindre företag
ute på mindre orter är det av mycket
stor betydelse att lånereglerna blir ändrade.

Herr Bengtsson sade vidare, att det
viktigaste skälet för fondens uppbyggnad
var av samhällsekonomisk karaktär.
Eftersom det här gäller de mindre företagens
lånemöjligheter vill jag ställa följande
fråga till herr Bengtsson: Kommer
den samhällsekonomiska balansen i fara
om de mindre företagens intresse i låneliänseende
tillgodoses?

Herr Bengtsson bortförklarade i stort
sett vad utskottet har skrivit i denna
fråga. Utskottet har faktiskt skrivit, att
de nuvarande reglerna inte i alla avseenden
är ändamålsenliga. Herr Bengtsson!
På vilken punkt är det som de nuvarande
reglerna inte är ändamålsenliga? Herr

MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
sade att fonden skulle ha den nyttan
med sig, att den skulle hjälpa till
att finansiera de framtida pensionsutbetalningarna.
Ja, självfallet är det så,
och det var just därför jag i mitt anförande
försökte bevisa hur angeläget det
är att just dessa pengar placeras på ett
sådant sätt, att de ger den allra bästa
räntabiliteten. Detta intresse måste
framför allt ligga hos dem som en gång
skall uppbära dessa pensioner. Därför
tror jag det är ytterligt angeläget att få
till stånd en effektiv användning av dessa
pengar.

Vad sedan beträffar att dessa fonder
skulle ha kommit till av den anledningen,
att de är nödvändiga för samhällsekonomien,
är det väl inte så stor idé
att fortsätta en debatt på det området,
eftersom vi där naturligtvis har rent
motstridande uppfattningar. Vi har i
herr Bengtssons yttrande fått ett klart
belägg för de farhågor, som vi från vårt
håll framförde under hela pensionsdebatten
innan beslut hade fattats av riksdagen,
nämligen att dessa ytterligt stora
fonder skulle komma att användas av
staten för att dirigera utvecklingen endast
på det sätt som de bestämmande
finner vara lämpligt. Det är där som

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Rätt för företagare till återlån från allmänna pensionsfonden

våra principiella uppfattningar strider
mot varandra. Jag ber bara att få konstatera
att det vackra talet innan beslut
fattades om att man skulle ställa
pengar till näringslivets förfogande tydligen
endast var ett vackert tal.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! När utskottets talesman
utvecklar så stor vältalighet för att motbevisa
våra argument är jag liksom herr
Gustavsson i Alvesta mycket förvånad
över att han nära nog förefaller att vara
avogt inställd till den återlånerätt som
departementschefen förordade 1959, då
han uttalade att en betydande del av
fondmedlen just skulle gå till återlån,
och i det sammanhanget berördes också
småföretagens möjligheter.

Vidare sade herr Bengtsson i Varberg,
att företagarna utnyttjar denna lånemöjlighet
endast då de inte har någon chans
att låna på annat håll. Ja, detta är inte
så underligt, om lånebestämmelserna är
av den arten, att de nära nog lägger hinder
i vägen och i varje fall inte är tillfredsställande
utformade. Men vad tillströmningen
av lånesökande beträffar
har jag framför mig allmänna pensionsfondens
årsredogörelse 1961, och där
redovisas trots allt en stor ökning. Det
heter: »Under 1961 utlämnade återlån
utgjorde 2,9 mkr,---. Därtill kom mer

vid årsskiftet anmälda återlån om
50,7 mkr, som utbetalas i början av
1962 men grundar sig på 1960 års avgifter.
»

Slutligen, herr talman, hade jag tänkt
ställa precis samma fråga som den som
ställdes nyss. Det skulle nämligen vara
intressant att få veta, då utskottet säger
att de nuvarande reglerna inte är i alla
avseenden helt ändamålsenliga, vad det
är som avses. Det har vi inte fått någon
upplysning om i utskottet men vi kanske
kan få det här.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag skall först ta upp
de invändningar som herr Magnusson i

Borås gjorde. Han delade tydligen min
uppfattning, att det ur pensionssystemets
och de pensionerades synpunkt
var angeläget att man såg till att placeringarna
blev så räntabla som möjligt.
Det måste ju innebära, att man inte
på något sätt kan kräva att avgifterna
skall stanna kvar i det egna företaget
•— det kan ju mycket väl tänkas att en
sådan placering inte alls är räntabel.

Vidare ville herr Magnusson inte att
vi skulle diskutera de samhällsekonomiska
skälen till att pensionsfonden
byggts upp. Men enligt min mening var
dessa samhällsekonomiska skäl avgörande
när det gällde uppbyggandet av
pensionsfonderna.

Herr Magnusson kommer tillbaka till
den skrämselpropaganda som bedrevs
under pensionsdebatten, att dessa fondmedel
skulle »öka statens oerhörda
makt» och inte komma näringslivet till
godo. Jag har framför mig en uppgift
på hur fondpengarna är placerade per
den 28 februari 1962, då det fanns
1 356,7 miljoner kronor placerade. Av
dessa var 673,2 miljoner kronor placerade
i bostadsbyggande. Är det någon
som är ledsen för det? 298,5 miljoner
kronor var utlånade till näringslivet.
Är herr Magnusson i Borås förgrymmad
över detta? 176,9 miljoner kronor var
utlånade till kommunerna. Det är naturligtvis
betänkligt att kommunernas makt
ökar på detta sätt! Jordbruket har fått
låna 40,0 miljoner kronor — det hoppas
jag att herr Gustavsson i Alvesta finner
tillfredsställande. Slutligen har 53,1 miljoner
kronor återlånats.

Dessa siffror tycker jag utgör ett tillräckligt
svar på beskyllningen, att man
skulle vilja dirigera kapitalet åt galet
håll.

Herr Anderson i Sundsvall påpekade,
att han inte alls förnekat att näringslivet
fått en hel del pengar. Jag uttryckte
mig kanske något vårdslöst. Vad jag ville
ha sagt var, att herr Anderson i Sundsvall
genom att nämna de låga procentsatserna
för återlån sökte ge ett allmänt

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

Rätt för företagare till återlån från allmänna pensionsfonden

intryck av att näringslivet fått så litet
pengar. Nu är vi alltså överens om att
näringslivet på andra — och enligt min
mening bättre — vägar fått pengar till
sina investeringar.

Jag frågar herr Anderson i Sundsvall:
Är herr Anderson i Sundsvall och folkpartiet
missbelåtna över den fördelning
av fondernas kapital som skett genom
fondstyrelserna? Är det detta ni bråkar
om eller är det något annat? Jag har
aldrig sagt att fondmedlen skulle ligga
i en kassakista utan att ge ränta. Tvärtom
— jag underströk ett par gånger att
det är angeläget att pengarna är ute och
gör nytta, och de skall vara där de gör
bäst nytta. Men skulle vi följa reservanternas
förslag om en femårig ackumulering
av återlånerätten bleve det
nödvändigt att ha kontanta medel liggande
i kassakistan, ty annars ginge det
inte att klara återlånen.

Herr talman! Jag har snarast blivit
styrkt i min uppfattning, att det finns
anledning att följa andra lagutskottet
på denna punkt.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Endast en kort replik
till herr Bengtsson i Varberg.

Den främsta anledningen till att vi
vill ha en översyn av återlånebestämmelserna
är att vi vill, att det skapas
garantier för att de mindre företagarna
och jordbrukarna, som inte inbetalar så
stora belopp i avgifter, skall ha lånemöjligheter.
De kan annars riskera att
komma i kläm mellan de stora låntagarnas
intressen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber återigen att få
efterlysa, herr Bengtsson, vad utskottet
menar med sin skrivning, när det heter
att återlånereglerna inte i alla avseenden
är helt ändamålsenliga.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Vi är, som herr Bengtsson
i Varberg säger, säkert överens så
långt som att fondmedlen skall ge bästa
möjliga avkastning, men när det blir
fråga om hur dessa pengar skall placeras
har vi antagligen inte samma uppfattning.

Det är gott och väl att man kan redovisa,
att så och så många procent av
fondmedlen utlånas till näringslivet.
Men som vi vet allesammans har det
ännu inte publicerats uppgifter om i
vilken mån denna procentsiffra representerar
utlåning till det enskilda näringslivet.
Det skulle vara intressant att
se en mera utförlig beskrivning över
vilka låntagare som denna utlåning avser.

Meningen med denna aktion i dag är
nämligen den, att det enskilda näringslivet,
framför allt mindre och medelstora
företag, skall få större möjligheter
att utnyttja återlånerätten.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Såväl herr Gustavsson
i Alvesta som fröken Wetterström frågar
gång på gång vad utskottsmajoriteten
menar med vad man skrev vid 1961
års riksdag, nämligen att återlånereglerna
är »inte i alla avseenden helt ändamålsenliga».
Precis på samma sätt skriver
reservanterna. Ni får väl tänka litet
själva!

Till skillnad från reservanterna har
vi dock inte förordat att ackumulerad
återlånerätt införs i systemet.

Till herr Anderson i Sundsvall vill
jag säga, att småföretagarnas kapitalförsörjning
inte kan lösas genom en förbättring
av återlånerätten. Man får söka
andra vägar att hjälpa dem till rätta,
och det klarar vi inte inom andra lagutskottet.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort

genmäle:

Onsdagen den 21 mars 1962

Nr 12

Rätt för företagare till återlån från allmänna pensionsfonden

Herr talman! Det var ett ganska egendomligt
så kallat svar vi fick av herr
Bengtsson i Varberg. Reservanterna har
ju tagit upp de konkreta förslag i motionerna
som visar precis var vi tycker
att bestämmelserna inte är tillfredsställande.
Vi har inte kommit med någonting
så vagt som utskottet har gjort
då det säger, att reglerna inte är »i alla
avseenden helt ändamålsenliga». Denna
formulering har tydligen inte varit så
särskilt väl övervägd från utskottets
sida.

Herr CARLSSON i Tibro (fp):

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
ville i sitt första anförande göra
gällande, att de synpunkter som framförts
i min motion inte blivit beaktade
ens av reservanterna. Jag ber att få fästa
kammarens uppmärksamhet på vad
reservanterna skrivit i sista stycket
under punkt a):

»Vad angår övriga i nyssnämnda motioner
jämte motionerna 1:295 och
11:362 framförda önskemål angående
återlånerätt anser utskottet att en skyndsam,
förutsättningslös utredning bör
igångsättas.»

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Anderson
i Sundsvall begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

den vid utlåtandet fogade reservationen
av fru Hamrin-Thorell m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Anderson i Sundsvall
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 103 ja
och 96 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Föredrogs vart för sig
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckt motion
angående upphävande av värnpliktslagens
regler om reservofficersaspirants
tjänstgöringstid,

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående lagen om semester, och
nr 16, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i butikstängningslagen;

tredje lagutskottets utlåtande nr 11,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till brandlag och
brandstadga m. m.;

konstitutionsutskottets utlåtande nr 6,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till brandlag och brandstadga
m. m., i vad propositionen hänvisats
till konstitutionsutskottet;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckt motion
angående översyn av bestämmelserna
om äganderättsanmälan beträffande bil,
nr 13, i anledning av motioner om
slopande av kontrollen vid överlåtelse
av bostadsrätt, och

nr 14, i anledning av väckta motioner
om ersättning i realvärden till skadelidande
vid sjöreglering m. m.; samt

Nr 12

Onsdagen den 21 mars 1962

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

6, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till främjande av den
svenska fruktdryckskonsumtionen,
nr 7, i anledning av väckta motioner
om forskning rörande vidgad användning
av öländsk kalksten,

nr 8, i anledning av väckta motioner
om åtgärder i syfte att beakta de rörelsehindrades
problem,

nr 9, i anledning av väckt motion om
utredning rörande zigenarfrågan, och
nr 10, i anledning av väckt motion
om begränsning av ungdomens tobakskonsumtion.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 18

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 76, angående anslag för budgetåret
1962/63 till vissa byggnadsarbeten vid
statens mentalsjukhus m. m.,

nr 90, med förslag till lag om allmän
försäkring, m. m.,

nr 111, angående ändrade grunder för
bidrag till skattelindring åt synnerligt
skattetyngda kommuner, m. m.,

nr 112, angående viss omorganisation
inom kommerskollegium i samband med
avveckling av statens handelslicensnämnd,
m. m., och

nr 116, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1962/63.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 19

Anmäldes följande till herr förste vice
talmannen under sammanträdet avlämnade
motioner i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 54, angående reformering
av den obligatoriska skolan
m. m.:

nr 698, av herr Alemyr m. fl.,
nr 699, av herr Arvidson m. fl.,
nr 700, av fru Gunne,
nr 701, av herr Hamilton m. fl.,
nr 702, av herr Nelander m. fl., och
nr 703, av herr Svenungsson m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 20

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till

Riksdagens andra kammare

För deltagande i kommittésammanträde
inom Europarådet anhålles härmed
om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden den 3 till och med den 6
april.

Stockholm den 21 mars 1962
Elisabet Sjövall C. G. Regnéll

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.03.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM fl

S0209S