Nr 12 ANDRA KAMMAREN 1961 (Riksdagens protokoll 1961:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 12 ANDRA KAMMAREN 1961

5—7 april

Debatter m. m.

Onsdagen den 5 april

Sid.

Svar på fråga av herr Nordgren ang. viss komplettering av sjöräddningen
inom nedre norra lotsdistriktet.........................

Svar på interpellation av herr Larsson i Umeå ang. byggande av ett

nytt tjänstefartyg för övre norra lotsdistriktet.................. 5

Svar på fråga av herr Mattsson ang. den inverkan vissa program i
olika massmedia kan ha på främst ungdomens attityder och

beteendemönster............................................ ''

Svar på interpellation av herr Larsson i Luttra ang. ökad statsfinansiering
av investeringarna för enhetsskolans genomförande......... 9

Fredagen den 7 april

Ändrad lydelse av 51 § riksdagsordningen........................ 14

Utgifter under riksstatens sjätte huvudtitel:

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.......... 17

Vägunderhållet............................................. 29

Bidrag till byggande av vägar och gator....................... 30

Bidrag till byggande av enskilda vägar......................... 33

Statens bilinspektion: Avlöningar............................. 34

Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning............. 37

Driftbidrag till statens järnvägar.............................. 41

Utgifter under riksstatens åttonde huvudtitel:

Gymnastiska centralinstitutet: Avlöningar...................... 43

Seminarier för huslig utbildning: Avlöningar.................... 46

Ytterligare medelsanvisning till ombyggnad och reparation av operahuset
i Stockholm......................................... 46

Befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m................. 55

Åtgärder för begränsning av statsbidragen till den allmänna sjukförsäkringen,
m. m.......................................... 72

Mödrahjälpen................................................. 81

1—Andra kammarens protokoll 1961. Nr 12

Nr 12

Innehåll

Sid.

Omreglering av vissa livräntor, m. m............................. 82

Karenstiden i fråga om sjukpenning för de yrkesskadeförsäkrade
vid samordningen mellan yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäkringen
..................................................... 83

Interpellationer av:

herr Nordgren ang. nyttiggörande av beslagtagna tobaksvaror____ 85

herr Palm ang. tull- och skattefriheten på öresundsbåtarna....... 85

herr Gustavsson i Alvesta ang. skatteavdrag för resor med egen bil

till och från arbetsplatsen.................................. 86

herr Helén ang. beslutat utsläpp av avfallsslam i havet utanför
Sandhamn............................................... 86

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 7 april

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, ang. ändrad tidpunkt för allmänna
val................................................ 14

— memorial nr 13, med uppgift å vilande förslag till ändrad lydelse av

51 § riksdagsordningen...................................... 14

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifter under sjätte huvudtiteln

(kommunikationsdepartementet)............................. 17

— nr 45, ang. underskott å statens järnvägars fond............... 43

nr 42, ang. utgifter under åttonde huvudtiteln (övnings- och yrkeslärarutbildning).
........................................... 43

— nr 44, ang. ytterligare medelsanvisning till ombyggnad och reparation
av operahuset i Stockholm.............................. 46

Bevillningsutskottets betänkande nr 28, om ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser rörande avskrivning å maskiner och inventarier,
som ingår i rörelse................................... 55

— nr 35, om befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m..... 55

— nr 36, om viss ändring av nöjesskatten för biografföreställningar,

m. m..................................................... 72

Bankoutskottets utlåtande nr 16, om utredning rörande riksdagsledamöternas
bostadsfråga i Stockholm........................... 72

— memorial nr 17, ang. användande av riksbankens vinst för år 1960 72

utlåtande nr 18, ang. lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m................................ 72

— nr 19, om statsanslag i vissa fall till politiska partier............ 72

Andra lagutskottets utlåtande nr 15, om vissa åtgärder för begränsning

av statsbidragen till den allmänna sjukförsäkringen, m. m....... 72

— nr 25, om skyndsamt förslag rörande mödrahjälpen............. 81

— nr 28, ang. omreglering av vissa livräntor, m. m................ 82

■— nr 29, om viss fråga rörande samordningen mellan yrkesskadeförsäkringen
och den allmänna sjukförsäkringen.................. 83

nr 30, om karenstiden i fråga om sjukpenning för de yrkesskadeförsäkrade
vid samordningen mellan yrkesskadeförsäkringen och
sjukförsäkringen.......................................... 83

Onsdagen den 5 april 1961

Nr 12

Onsdagen den 5 april

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 21,
den 22 och den 24 nästlidne mars.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Hjalmarson, som vid kammarens sammanträde
den 31 januari beviljats ledighet
tills vidare från riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan och läkarintyg:

Riksdagens andra kammare

Under hänvisning till bifogade läkarintyg
får undertecknad härmed vördsamt
anhålla om tjänstledighet i varje
fall till och med den 22 april.

Uppsala den 5 april 1961

Henrik Munktell

Uppsala den 4/4 1961

Härmed intygas att ledamoten av
Riksdagens andra kammare, professor
Henrik Munktell, på grund av nyligen
genomgången operation är förhindrad
deltaga i riksdagsarbetet under den närmaste
tiden och i varje fall t. o. m. den
22 april 1961.

Uppsala som ovan.

Lennart Walldén
överläkare, doc.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Svar på fråga ang. viss komplettering
av sjöräddningen inom nedre norra lotsdistriktet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har frågat
mig om jag är villig vidtaga åtgärder
för att komplettera den nuvarande
sjöräddningstjänsten med en till Hälsinge
flygflottilj i Söderhamn baserad
helikopter.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Sjöräddningstjänsten är formellt reglerad
genom ett i november 1960 mellan
chefen för marinen, chefen för flygvapnet,
telestyrelsen, generaltullstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen
och Sjöräddningssällskapet träffat
avtal. Enligt detta avtal förutsättes helikoptrar
kunna deltaga i sjöräddningen.
För sjöräddning lämpade helikoptrar
disponeras — förutom av ett enskilt
företag — f. n. av marinen. Marinens
helikoptrar är f. n. sammanförda i förband
inom Stockholms- och Göteborgsområdena.

För närvarande pågår inom flygvapnet
en utredning angående anskaffning
av helikoptrar för utnyttjande i flygräddningstjänsten.
Enligt vad det upplysts
mig från sjöfartsstyrelsen avser
styrelsen att generellt utreda behovet
av och förutsättningarna för att utnyttja
helikopter såsom ett kompletterande
medel för olika uppgifter inom sjöfartsverkets
verksamhetsområde. Därvid
kommer även behovet av helikoptrar i
sjöräddningssammanhang att beaktas.

Med hänsyn till nu angivna utredningar
anser jag mig för närvarande
icke kunna göra något särskilt uttalande
i anledning av herr Nordgrens fråga.

.lag vill här dock understryka, att
sjöfartsstyrelsen — vid sidan av sina
åtaganden enligt förut omnämnda avtal

Nr 12

Onsdagen den 5 april 1961

Svar på fråga ang. viss komplettering

distriktet

om sjöräddningstjänsten — i fortsättningen
liksom hittills kommer att taga
vara på de möjligheter, som i praktiken
kan erbjuda sig att använda helikopter
för att undsätta nödställda till sjöss.

Vidare anförde

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min enkla fråga. Jag noterar med särskild
tacksamhet svarets positiva lydelse,
och jag tror mig i det fallet kunna
tala för hela kustbefolkningen inom
nedre norra lotsdistriktet.

Jag hade inte heller väntat att det
skulle råda några delade meningar om
behovet av en helikopter för sjöräddningen
inom detta distrikt. Alltför
många gånger har det inträffat olyckor
och olyckstillbud inom sjöfarten i
detta område för att man skulle kunna
ifrågasätta detta behov. Det gäller som
bekant en av våra besvärligaste kuststräckor
— kanske den allra svåraste
utefter ostkusten. En sjöräddning, som
är baserad enbart på hjälp från sjön,
kan inte anses vara till fyllest när
det finns kompletterande hjälpmedel.
Jag understryker att det här är fråga
om en komplettering. En helikopter,
baserad exempelvis på F15, kommer
endast att utgöra ett komplement —
men ett oumbärligt sådant — till den
övriga sjöräddningen.

Herr statsrådet och jag är således
ense om dessa saker, och enligt vad jag
erfarit delas vår uppfattning av samtliga
berörda ämbetsverk och myndigheter.
Om jag har riktigt tolkat interpellationssvaret,
är därför problemet
att finna lämpliga användningsområden
för en helikopter utanför den egentliga
arbetsuppgiften, alltså beredskapen
för sjöräddning. Enligt vad jag kan förstå
råder det inte någon brist på arbetsuppgifter
för en helikopter.

av sjöräddningen inom nedre norra lots Jag

vill betona att i ifrågavarande
kustområde finns ett stort antal fyrar,
dels bemannade och dels obemannade.
Vissa tider av året har livsmedel måst
kastas ned till de bemannade fyrarna
från flygplan. Detta har gått bra med
hjälp av de på F 15 tillgängliga planen.
Men hade det blivit fråga om sjukdomsfall,
hade helikopter måst rekvireras
från Stockholm, den närmaste plats där
sådana för närvarande är stationerade.
Och när det uppstått något fel på de
obemannade fyrarna, hade detta sannolikt
kunnat avhjälpas avsevärt snabbare,
därest man hade haft tillgång till en
helikopter. Vikten för sjöfarten av att
en felaktig fyr så fort som möjligt kan
repareras behöver väl inte särskilt understrykas.

En annan aspekt är frågan om flygsäkerheten
både när det gäller flyget
vid F 15 och den civila luftfarten. Vid
dålig sikt måste flygarna från F 15 gå
in för landning från sjön. Skulle olyckor
därvid inträffa, finns det inte någon
helikopter till förfogande. Därtill
kommer vad som kanske är den allvarligaste
saken, nämligen flygsäkerheten
för den civila luftfarten. Flyglinjerna
på denna sträcka går över öppet vatten
längre än vad som är fallet med någon
annan inrikeslinje. Vattnet i Bottenhavet
vid t. ex. Finngrundet håller i genomsnitt
mindre än fem grader under
åtta, nio månader om året. Enligt uppgift
kan en människa inte överleva en
vistelse i så kallt vatten under längre
tid än 45 minuter. Lägg därtill att det
tar minst två timmar för en helikopter
att flyga från Stockholm till detta område.
Med tanke på den ökande sjöoch
lufttrafiken är det minst sagt angeläget
att en helikopter blir baserad på
närmare håll.

Ytterligare ett skäl är att det inom
detta område finns stora skogar och att
det måste upprätthållas en beredskap
mot skogsbränder. Med nu tillgängliga
flygplan kan spaning och rapportering

Onsdagen den 5 april 1961 Nr 12

Svar på interpellation ang. byggande av ett nytt tjänstefartyg för övre norra lots -

distriktet

ske, men någon annan hjälp kan av
dessa icke sättas in. Även i detta avseende
skulle alltså en helikopter fylla en
beredskapsfunktion.

Jag har, herr talman, velat anföra
dessa exempel för att visa att en helikopter,
baserad i Söderhamn, är motiverad
även av andra skäl än som kan
föreligga för sjöräddningens del. Säkerligen
skulle en sådan helikopter också
komma att användas i vardaglig tjänst,
om jag så får säga. Kostnaderna kan
inte heller var oöverkomliga, särskilt
som speciella synpunkter måste anläggas
på kostnadssidan med hänsyn till
att helikoptern behövs för att rädda
människoliv. Blir helikoptern baserad
på F 15, där det redan finns hangarer,
verkstäder och markpersonal o. s. v.,
skulle det väl endast bli fråga om relativt
obetydliga personalkostnader.

Det är min förhoppning att det förhållandet,
att det finns kombinerade användningsområden
för en helikopter i
Söderhamn, skall anses väga så tungt
att man snarast möjligt skall kunna —
såsom statsrådet antyder i sitt svar —
förse nedre norra lotsdistriktet med den
efterlängtade helikoptern.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. byggande av
ett nytt tjänstefartyg för övre norra
lotsdistriktet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Umeå
har i en interpellation frågat mig om
jag delar uppfattningen att tjänstefartyget
för övre norra lotsdistriktet är i
så dåligt skick att det snarast bör utbytas
och om det kan förväntas att medgivande
från Kungl. Maj:ts sida lämnas

sjöfartsstyrelsen att utlägga beställning
av ett nytt fartyg före utgången av innevarande
budgetår. Han har vidare
frågat om jag, för den händelse så icke
skulle bli fallet, kommer att medverka
till att det anslag, som år 1958 anvisades
för ändamålet, kommer att stå till
sjöfartsstyrelsens förfogande även efter
utgången av innevarande budgetår.

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

Det i interpellationen åsyftade tjänstefartyget
Vega är det äldsta av lotsdistriktcns
tjänstefartyg. Fartyget är
byggt år 1901, är ångdrivet och har ett
deplacement om 250 ton. Frågan om
Vegas ersättande med ett nytt fartyg
har varit uppe flera gånger under den
senaste tioårsperioden. I statsmakternas
avvägning mellan aktuella projekt
på säkerhetsanstaltsområdet har förslaget
om förvärv av ett nytt tjänstefartyg
för övre norra lotsdistriktet likväl ansetts
böra stå tillbaka till förmån för
andra, såsom angelägnare bedömda fartygsanskaffningar
och till förmån även
för ett snabbt realiserande av föreliggande
planer på förbättring av fyranordningarna
längs norrlandskusten, ett
program som numera i väsentliga delar
har förverkligats.

Under våren 1958 blev det med hänsyn
till sysselsättningsläget vid örlogsvarvet
i Karlskrona fråga om att där
lägga ut statliga beställningar på fartygsbyggen.
Sjöfartsstyrelsen överlämnade
i det sammanhanget till försvarsdepartementet
och till arbetsmarknadsstyrelsen
en promemoria angående sådana
av sjöfartsstyrelsen planerade nyoch
ombyggnader av fartyg m. m., som
lämpligen kunde utföras vid örlogsvarvet.
Bland dessa projekt fanns upptaget
ett nytt isbrytande tjänstefartyg för
övre norra lotsdistriktet. Arbetsmarknadsstyrelsen
gav sitt tillstånd till fartygsbygget,
och medel för ändamålet,
4,5 milj. kronor, anvisades på tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret

Nr 12

Onsdagen den 5 april 1961

Svar på interpellation ang. byggande av ett nytt tjänstefartyg för övre norra lotsdistriktet -

1957/58 under det på tionde huvudtiteln
uppförda reservationsanslaget Säkerhetsanstalter
för sjöfarten.

Innan de förberedande tekniska undersökningarna
angående lämplig båttyp
etc. och det efterföljande anbudsförfarandet
mellan varvet och sjöfartsstyrelsen
hunnit slutföras, förbättrades
sysselsättningsläget vid karlskronavarvet.
I anledning därav återkallade arbetsmarknadsstyrelsen
i september
1960 sitt tillstånd till fartygsbygget.
Sjöfartsstyrelsen gick då in till Kungl.
Maj :t med framställning om att få disponera
de tidigare anvisade medlen för
beställning av fartyget vid annat varv.
Det är sistnämnda framställning som
är redovisad i årets statsverksproposition.

Vid min prövning av ärendet i höstas
bedömde jag på tillgängligt material
att Vega efter vissa begränsade reparationer
skulle kunna på ett godtagbart
sätt fylla sina uppgifter under ytterligare
tre å fyra år och att det därför
ännu kunde anstå något med att
skaffa ett nytt fartyg. Mitt ställningstagande
motiverades också av nuvarande
goda sysselsättningsläge vid varven.
Sedan Vega i januari 1961 efter avslutad
arbetssäsong ankommit till Stockholm
bar emellertid vid förnyad, mera
ingående inspektion fartyget visat sig
vara i sådant skick, att man inte räknar
med att det skall kunna fullgöra ytterligare
flera års tjänst. Reparation
och ombyggnad av fartyget anses ur
tekniska och ekonomiska synpunkter
ej heller böra ifrågakomma.

I den situationen har jag låtit undersöka
andra utvägar för att tillgodose
övre norra lotsdistriktets behov av ett
tjänstefartyg under de närmaste åren.
En acceptabel lösning har visat sig
vara att efter vissa förbättringsarbeten
låta det nuvarande reservfartyget Orion
— förra tjänstefartyget Kalmar — övergångsvis
ersätta Vega. Orion är byggt
år 1929 och efter år 1950 verkställda

förbättringsarbeten jämförbart med
Vega i fråga om stabilitet och allmänna
sjöegenskaper. Skrov och maskineri på
Orion är enligt vad sjöfartsstyrelsen
uppger i gott stånd. För ytterligare förbättring
av stabilitet och sjövärdighet
och för modernisering av bostäderna
ombord bör emellertid, innan fartyget
sätts in i reguljär tjänst, vissa omändringsarbeten
vidtas. Dessa arbeten blir
klara i sommar och beräknas kosta cirka
200 000 kronor, övre norra lotsdistriktet
kommer härigenom att tills vidare
disponera över ett godtagbart
tjänstefartyg.

Men givetvis är alternativet att låta
Orion gå i reguljär tjänst i övre norra
lotsdistriktet ett provisorium. Under
mellantiden bör ett nytt isbrytande
tjänstefartyg byggas, och det är min
avsikt att medverka till att förslag härom
i sinom tid underställs riksdagen.
Därest sysselsättningssituationen vid
våra varv skulle försämras, så att behov
uppkommer av att tillföra varven
statliga beställningar, bör möjlighet
öppnas att med anlitande av de på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1957/58 anvisade medlen lägga ut
beställning av ett nytt tjänstefartyg redan
under budgetåret 1961/62. Medlen
är anvisade under det årligen återkommande
reservationsanslaget Säkerhetsanstalter
för sjöfarten och sålunda i
och för sig utan tidsbegränsning tillgängliga
för Kungl. Maj:t och sjöfartsstyrelsen.
Men i fråga om medlens användning
i sysselsättningsfrämjande
syfte innebar 1958 års riksdagsbeslut
bindning till den särskilda situation,
som förelåg vid det dåvarande örlogsvarvet
i Karlskrona. I propositionen nr
75 till årets riksdag angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1961/62
har därför på min föredragning föreslagits
det tillägget, att beloppet i fråga
skall kunna disponeras under budgetåret
1961/62, om så befinns erforderligt
med hänsyn till sysselsättningsläget

Nr 12

Onsdagen den 5 april 1961

Svar på fråga ang. den inverkan vissa program i olika massmedia kan ha på främst
ungdomens attityder och beteendemönster

inom svensk varvsindustri över huvud
taget.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få uttala mitt tack för svaret på interpellationen.

Statsrådet säger i sitt svar, att tjänstefartyget
Vega efter ankomsten till
Stockholm i januari 1961 var i sådant
skick, att man ej kunde räkna med att
fartyget skulle kunna fullgöra ytterligare
tjänst. Jag delar helt statsrådets
uppfattning. Fartyget var närmast i ett
bedrövligt tillstånd, och det var nödvändigt
att vid förflyttningen från
Norrland till Stockholm eskortera fartyget.

För den personal som haft att fullgöra
en synnerligen krävande tjänst
ombord på Vega har förhållandena närmast
varit olidliga. Som framgår av
dagspressen har personalutrymmena
varit i sådant skick, att kojplatserna ej
kunnat användas vid regn och överslående
sjö. Personalen har inte haft något
annat utrymme att tillgå för att få
sömn. Man har därför tvingats att med
plåtburkar och andra anordningar
skydda sig från direkt inströmmande
vatten.

Vid inspektion av våra handelsfartyg
är kraven rätt höga. Detta anser jag
vara mycket tillfredsställande, då de
människor, som är beroende av ett fartygs
tillstånd vid utförandet av ett arbete,
också skall ha rätt att fordra att
de inte skall behöva riskera liv och
hälsa. Den personal som tjänstgör på
statens fartyg borde få samma rätt till
säkerhet. De nu aktuella förhållandena
har ej varit okända, då sjöfartsstyrelsen
anmält att Vega varit i så dåligt skick
både med avseende på fartygsskrov och
maskineri att fartyget borde utbytas.

Statsrådet säger också i sitt svar att

frågan om att utbyta Vega mot ett nytt
fartyg varit uppe ett flertal gånger under
den senaste tioårsperioden. Som
ersättning för Vega kommer reservfartyget
Orion att tjänstgöra sedan detta
reparerats. Orions tjänstgöring skall
dock — enligt statsrådet — endast utgöra
ett provisorium till dess ett nytt
isbrytande fartyg byggts. Statsrådet
ställer i utsikt att han ämnar föreslå
att ett nytt isbrytande tjänstefartyg
bygges. Detta är tillfredsställande, då
behovet av ett fartyg, lämpligt för de
förhållanden som råder inom norra distriktet,
är synnerligen trängande. Det
skulle underlätta betydligt för våra exportindustrier
om ett lämpligt isbrytande
tjänstefartyg kunde sättas in.
Dessa industrier är ju beroende av sjöfarten
för sina skeppningar. Dit räknas
även de statliga företagen. Sysselsättningssituationen
vid våra varv bör dock
ej, enligt min uppfattning, vara utslagsgivande
för ett nybygge, då det här gäller
en för vår sjöfart så väsentlig fråga.

Vid det nybygge som, enligt vad jag
förmodar, med statsrådets medverkan
snarast kommer till stånd hoppas jag,
att det bereds ändamålsenliga utrymmen
samt god standard för den tjänstgörande
personalen. Jag hoppas även
att fartyget blir så utrustat och byggt
att det kan fylla sin uppgift som isbrytarfartyg.
Vega var på sin tid ett provisorium,
som utnyttjades alltför länge.
Det är därför av vikt att provisoriet
Orion inte går samma öde till mötes.
Jag hoppas, att herr statsrådets uttalande
»i sinom tid» skall avse en relativt
kort tidsperiod.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. den inverkan vissa
program i olika massmedia kan ha på
främst ungdomens attityder och beteendemönster Ordet

lämnades på begäran till

Nr 12

Onsdagen den 5 april 1961

Svar på fråga ang. den inverkan vissa program i olika massmedia kan ha på främst
ungdomens attityder och beteendemönster

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Mattsson har frågat,
om jag är beredd att medverka till
en intensifierad forskning beträffande
den inverkan som våldscener och våldshandlingar
i olika massmedia kan ha
på främst ungdomens attityder och beteendemönster.

Det är uppenbart att vi ännu vet föga
eller egentligen ingenting alls om massmedias
inverkan i de avseenden, som
herr Mattsson berört. Den psykologiska,
sociologiska och psykiatriska forskningen
— inom vars område problemet
närmast faller — har åtminstone i
vårt land hittills sysslat därmed i mycket
begränsad utsträckning.

Med hänsyn till den allt betydelsefullare
roll, som olika massmedia spelar
i det moderna samhället, är det givetvis
ett allmänt intresse, att man med
vetenskapliga metoder söker vinna kunskap
om den inverkan på människan,
som massmedia kan ha i skilda hänseenden.
Av den ställda frågan kunde man
emellertid möjligen dra den slutsatsen,
att enligt herr Mattssons mening regeringen
eller ecklesiastikministern skulle
ha några särskilda möjligheter att styra
in forskningen i vårt land på just det
här aktuella problemet. Det är -—- som
herr Mattsson säkert också vet — inte
fallet. Det gäller ju en grundforskning,
där ett fritt initiativ i första hand måste
tas av de intresserade forskarna själva
eller av de forskningsråd, som närmast
berörs av problemet. Statsmakternas
roll är främst att årligen ställa medel
till förfogande för att sådan forskning
skall kunna äga rum.

Mitt svar på herr Mattssons fråga blir
därför att man med hänsyn till spörsmålets
allt större aktualitet och betydelse
kan hoppas, att forskningen säkerligen
skall söka att också i detta avseende
utvidga och fördjupa kunskaperna
om de enskilda människornas
och framför allt ungdomarnas utveck -

lings- och anpassningssituation i det
moderna samhället.

Vidare anförde:

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret på min fråga.

Våldsskildringars och våldsceners inverkan
på ungdomens beteende har diskuterats
vid många tillfällen under de
senaste åren: på föräldramöten, på
ungdomskongresser, på utbildningskurser
för ungdomsledare och i andra sammanhang.
Vi är många föräldrar, ungdomsledare
och organisatörer inom det
fria och frivilliga studie- och bildningsarbetet
som skulle behöva veta mera om
den inverkan som våldsskildringar i
massmedia har. Att den har förmåga
påverka i positiv riktning, det tycks
alla vara ense om, men om dess förmåga
att påverka oss negativt är meningarna
delade. Man hör inte sällan sägas att
massmedia inte kan påverka oss i negativ
riktning, och det vore skönt om
detta vore sanning. Men det är nog
klokt att uttala sig försiktigt om dessa
saker och det är därför jag har använt
uttrycket »forskning». Om jag hade
kunnat säga bestämt att det förhåller
sig så eller så eller om jag hade trott
att det gjorde det, hade jag givetvis
krävt förbud i stället. Nu gör jag det
inte, ty jag delar statsrådets uppfattning
att vi vet föga eller egentligen
ingenting alls om massmedias inverkan
i det avseende jag har berört i min
fråga.

Äldre personer uttalar sig ofta tvärsäkert
om att läsning av serietidningar
eller tittande på filmer, där våldscener
förekommer, inte har något att betyda
för personlighetsutvecklingen. Men vi
som har hunnit upp i medelåldern har
i allmänhet mycket liten erfarenhet av

Onsdagen den 5 april 1961 Nr 12

ökad statsfinansiering av investeringarna för enhets -

Svar på interpellation ang.

skolans genomförande

dessa saker. Talar man däremot med
ungdomar som själva läser sådana serier
och ser sådana filmer, får vi ofta
höra andra vittnesbörd om hur dessa
våldsskildringar kan verka.

Nu konstaterar statsrådet att detta
fält är mycket litet utforskat, och han
hoppas att forskningen skall utvidga
och fördjupa kunskapen om enskilda
människors och framför allt ungdomars
utvecklings- och anpassningssituation i
det moderna samhället. Jag drar därav
den slutsatsen att statsrådet gärna ser
att forskning bedrives på detta område.
Sedan skulle det givetvis vara av mycket
stort värde om statsrådet kunde
säga, att med hänsyn till den betydelsefulla
roll som olika massmedia spelar
vill han på allt sätt medverka till att
medel ställs till förfogande för att man
med vetenskapliga metoder skall vinna
kunskap om massmedias inverkan på
människan.

Nu vill jag till undvikande av missförstånd
ha sagt att jag inte tror att man
bara kan skylla på massmedia när ungdomar
hamnar utanför lagens råmärken.
Det är att göra det alltför lätt för
sig. På det sättet kan man inte komma
ifrån de skyldigheter vi har, i våra hem,
ungdomsorganisationer, bildningsorganisationer
och dylikt, att fostra ungdomen.
Men jag reagerar när man så bestämt
påstår att massmedia inte kan påverka
ungdomen ogynnsamt. Det skulle
vara illa om vi nu inte ställer tillräckligt
med medel till förfogande för forskningen
på detta område, men man i
framtiden kan konstatera att massmedia
har en betydande inverkan. Man kan ju
i andra sammanhang iaktta att våld föder
våld och att våldet avtrubbar respekten
för humanistiska ideal. Jag har
velat anföra dessa synpunkter i förhoppning
att när forskare och forskningsråd
behöver medel för undersökningar
på detta område det också skall
vara möjligt för dem att påräkna att
medel finns tillgängliga.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill bara göra den
enda kommentaren, att om någon enskild
forskare eller någon forskargrupp
i vårt land omedelbart eller inom snar
framtid skulle vilja sätta i gång en
forskning på detta område, tror jag inte
att man behöver räkna med att medel
skall saknas.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Detta var en mycket positiv
upplysning från herr statsrådets
sida. Jag ber särskilt att få tacka för
den.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. ökad statsfinansiering
av investeringarna för
enhetsskolans genomförande

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Larsson i Luttra frågat,
om jag är beredd att i skatteutjämnande
syfte framlägga förslag om en
ökad statsfinansiering av de investeringar,
som under de närmaste åren behövs
för enhetsskolans genomförande.

Med anledning härav vill jag framhålla
följande.

Frågan om takten i enhetsskolans genomförande
från och med läsåret
1962/63, om därmed förenade investeringskostnader
och övriga utgifter för
samhället samt huruvida och i vad mån
den nivå på skolkostnaderna, som enhetsskolans
genomförande medför, skall
anses utgöra skäl för ändring i något
avseende av den nuvarande fördelningen
av skolkostnaderna mellan stat och
kommun, övervägs för närvarande inom
skolberedningen. Spörsmålet har även,
särskilt beträffande det skatteunder -

Nr 12

Onsdagen den 5 april 1961

Svar på interpellation ang. ökad statsfinansierini
skolans genomförande

lagsgraderade skolbyggnadsbidraget,
samband med det arbete, som utföres
av 1958 års skatteutjämningskommitté.

Självfallet vill jag, herr talman, inte
genom något uttalande i förevarande
sammanhang föregripa de överväganden,
som sålunda för närvarande äger
rum och till vilka regeringen senare
kommer att ta ställning i vederbörlig
ordning.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Edenman för svaret på min
interpellation.

Svaret kom ju snabbt, men innehållet
måste nog ur mina synpunkter betecknas
som skäligen magert. Det innebär
dessutom en bekräftelse på de
farhågor som har uttalats i interpellationen,
nämligen att någon rättelse på
de nuvarande otillfredsställande förhållandena
inte kan påräknas förrän förslagen
från skatteutjämningskommittén
behandlats.

Statsmakterna har godkänt principen
att åstadkomma en skatteutjämning genom
att statsbidragen till en rad kommunala
verksamheter skall graderas efter
skatteunderlaget per invånare i respektive
kommuner. Tyvärr har man utgått
från skatteunderlag, som gällde för
många år sedan och som nu är helt inaktuella.
Principen med gradering av
statsbidragen efter kommunernas olika
bärkraft har därigenom blivit helt förfelad.
Låt mig här ta några exempel.

Statsbidraget till skolmåltider utgjorde
1948 70 procent i genomsnitt. 1957
hade bidraget minskat till 18 procent,
och det har sedan dess ytterligare nedgått.
Dessutom är bidragsunderlaget för
lågt beräknat, särskilt i de mindre skoldistrikten,
som har relativt höga kostnader.

Nu gällde emellertid interpellationen
speciellt skolbyggnadskostnaderna.

av investeringarna för enhets Statsbidragen

till dessa utgår efter en
skala med högst 80 och lägst 35 procent
av ett på visst sätt beräknat bidragsunderlag,
som för övrigt också är i lägsta
laget.

Den lägsta bidragsgruppen avser
kommuner med över 17 skattekronor
per invånare. Det skatteunderlaget har
nu praktiskt taget alla kommuner, och
därmed har differentieringen av bidragsprocenten
i praktiken helt upphört.
Detta drabbar uppenbarligen de
skattesvaga kommunerna synnerligen
hårt.

Allt talar för att man nu i stället
skulle behöva en starkare differentiering
av statsbidragen än som tidigare
gällt. Kommunernas nettoutgifter för
folkskoleväsendet utgjorde 1957 i städerna
kr. 1:47, i köpingarna kr. 2:33
och i landskommunerna kr. 3:34 per
skattekrona.

Även per elev räknat är kostnadsutvecklingen
ganska skrämmande för de
skattesvaga kommunernas del. År 1949
var kommunernas nettoutgifter per elev
i det obligatoriska skolväsendet 372
kronor i landskommunerna och 492
kronor i städerna. Det var alltså 120
kronor billigare i landskommunerna,
och detta berodde helt på bättre statsbidrag
i landskommunerna.

År 1957 var samma nettoutgifter 838
kronor i landskommunerna men bara
684 kronor i städerna. Det var alltså
154 kronor dyrare i landskommunerna,
och den utvecklingen har sannolikt
fortsatt även efter 1957. Situationen
kommer också såvitt man kan bedöma,
att förvärras ytterligare genom skolväsendets
utbyggnad till nioårig enhetsskola.

Som vi alla vet är det en gärna anlitad
utväg att hänvisa till pågående utredningar,
och den utvägen brukar
både riksdagens utskott och statsråden
tillgripa. Men frågan är om man behöver
hänvisa till pågående utredning i
detta fall. Beträffande skolmåltiderna

Onsdagen den 5 april 1961 Nr 12

statsfinansiering av investeringarna för enhets -

Svar på interpellation ang. ökad

skolans genomförande

finns det ett bra utredningsförslag, och
riksdagen har till och med begärt att
proposition skall framläggas på grundval
av det förslaget. Det finns även
utredningsförslag när det gäller skolbyggnaderna.
Jag syftar här på allmänna
statsbidragsutredningens förslag, som
i stort sett skulle återställa såväl genomsnittsbidraget
på 50 procent som
en tillfredsställande differentiering efter
skatteunderlaget i de olika kommunerna.

Nu räknar man med att det för de
närmaste fem åren på skolväsendets
område föreligger ett investeringsbehov
på cirka 1 400 miljoner kronor, och då
är det väl inte rimligt att dröja med ett
återställande av statsbidragens skatteutjämnande
effekt. Då kanske den största
delen av investeringsvolymen redan
har kommit till utförande, innan skatteutjämningskommittén
har kommit med
sitt förslag och vi här behandlat det.
Jag vill därför vädja till statsrådet att
söka finna en lösning på denna fråga så
skyndsamt som möjligt. Av uppgifter
som jag nyligen sett förefaller det också
som om det finns statsfinansiella möjligheter
härför.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att än en gång få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
å bordet vilande proposition nr 45, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring, m. m., hänvisades
densamma till behandling av lagutskott,
såvitt avsåge dels de i propositionen
framlagda författningsförslagen, dels
förslaget att riksdagen skall fatta principiellt
beslut om att bolag, som avses
i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
icke efter utgången av år 1965 skall
äga meddela försäkring enligt nämnda
lag, dels ock fråga om godtagande av

de i propositionen angivna riktlinjerna
för den framtida ordningen för handläggning
inom de allmänna sjukkassorna
av ärenden rörande folkpension
och allmän tilläggspension m. m.; och
hänvisades propositionen i övrigt till
statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den å bordet vilande
propositionen nr 76, angående vissa
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, m. m.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj :ts å bordet vilande proposition
nr 80, med förslag till lag om
redareavgift för sjöfolks pensionering,
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
avsåge anslag till Bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans
pensionsanstalt, till statsutskottet
och i övrigt till behandling av lagutskott.

Vidare föredrogos var för sig följande
å bordet vilande propositioner; och
hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 82, angående handelsgymnasieutbildningen
samt anslag för budgetåret
1961/62 till de statsunderstödda handelsgymnasierna,

nr 83, angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa högskolor,

nr 86, med förslag angående effektivisering
av verksamheten på pris- och
konkurrensområdet,

nr 87, angående godkännande av avtal
om driften av Svenska institutet för
konserveringsforskning, m. m., och
nr 91, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.;

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

92, angående statens stöd åt växtförädlingen,
m. m., och

nr 93, angående ombildning av statens
reproduktionsanstalt till aktiebolag,
m. m.; samt

Nr 12

Onsdagen den 5 april 1961

till statsutskottet propositionerna:

nr 97, angående vissa markförvärv
för försvaret,

nr 98, angående bidrag till viss busstrafik
m. m., och

nr 104, angående anslag för budgetåret
1961/62 till viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj :ts å bordet vilande proposition
nr 105, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, hänvisades propositionen,
såvitt avsåge jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Slutligen föredrogs och hänvisades
till statsutskottet den å bordet vilande
propositionen nr 109, angående ny organisation
av krigsmaktens högsta ledning.

§ 9

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande och memorial
nr 12 och 13, statsutskottets utlåtanden
nr 6, 42, 44 och 45, bevillningsutskottets
betänkanden nr 28, 35
och 36, bankoutskottets utlåtanden och
memorial nr 16—19 samt andra lagutskottets
utlåtanden nr 15, 25 och 28—30.

§ 10

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtande
nr 45 skulle uppföras närmast efter utskottets
utlåtande nr 6 bland två gånger
bordlagda ärenden på föredragningslistan
för kammarens nästkommande
sammanträde.

§ 11

Föredrogs den av herr Martinsson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående ändring av
lagen om fri rättegång.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Föredrogs den av herr Jansson i
Benestad vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
kommunindelningsfrågans inverkan på
enhetsskolans genomförande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Föredrogs den av herr Johansson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
försäljningen av jagarna Lappland
och Värmland.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 14

Föredrogs den av herr Regnéll vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående val av ny universitetskansler.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 15

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 70, med förslag till lag om församlingsstyrelse
m. m.,

nr 95, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 59 § kommunallagen den 18
december 1953 (nr 753), m. m.,

nr 103, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 8 § förordningen den 16
maj 1884 (nr 25) angående patent,

nr 106, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § 2 mom.
och 9 § förordningen den 30 juni 1943
(nr 477) om skatt å vissa pälsvaror,

Nr 12

Onsdagen den 5 april 1961

nr 107, angående befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan,

nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1961/62 m. m.,
nr 112, med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering, m. m.,

nr 113, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m.,

nr 114, med förslag till förordning om
brännoljeskatt, samt

nr 120, angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Norge om tullättnader m. m. vid flottning
i svensk-norska vattendrag.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 16

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 69, angående upprustning av
forskning, försök och högre undervisning
på jordbruks- och trädgårdsområdena,
motionen nr 686, av herr Wiklund
i öjebyn m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 72, med förslag till organisation
för undervisning och vård av barn
med komplicerad utvecklingshämning
m. m., motionerna:

nr 687, av herrar Berglund och Brandl
i Aspabruk, samt

nr 688, av herrar Källstad och Rimmerfors; i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård, motionen
nr 689, av herrar Keijer och Tobé;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 77, angående avsättning
av viss del av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag för
stöd till industriellt forsknings- och utvecklingsarbete,
m. m., motionerna:

nr 690, av fru Sjövall och herr Kristenson
i Göteborg, samt
nr 691, av fru Boman;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 81, angående anslag till industriell
verksamhet i Töre kommun, motionerna: nr

692, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., och

nr 693, av herr Rydén; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 81, angående anslag till industriell
verksamhet i Töre kommun,
och nr 105, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, motionen nr 694,
av herr Bohman m. fl.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.41.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Fredagen den 7 april

Kl. 11.00

§ 1

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet propositionerna: nr

70, med förslag till lag om församlingsstyrelse
m. m., och

nr 95, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 59 § kommunallagen den 18
december 1953 (nr 753), m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 103, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 8 § förordningen den
16 maj 1884 (nr 25) angående patent;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 106, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § 2 mom.
och 9 § förordningen den 30 juni 1943
(nr 477) om skatt å vissa pälsvaror;

till statsutskottet propositionerna:
nr 107, angående befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan, och
nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1961/62 m. m.;

till bankoutskottet propositionerna:
nr 112, med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering, m. m., och

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

114, med förslag till förordning om
brännoljeskatt, och

nr 120, angående godkännande av

överenskommelse mellan Sverige och
Norge om tullättnader m. m. vid flottning
i svensk-norska vattendrag.

§ 2

Föredrogos var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionen nr
686; och

till statsutskottet motionerna nr 687
—694.

§ 3

Herr TALMANNEN yttrade:

I enlighet med vad som i tidigare
meddelanden om sammanträdestider
förutsatts torde vissa av de ärenden,
som i dag bordlägges första gången, icke
medhinnas vid plenum onsdagen den
12 april. Detta gäller samtliga jordbruksutskottets
och allmänna beredningsutskottets
utlåtanden, vilka avses
skola företagas till avgörande först fredagen
den 14 april.

§ 4

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckt motion
angående ändrad tidpunkt för allmänna
val.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Ändrad lydelse av 51 § riksdagsordningen

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 13 med uppgift å vilande
förslag till ändrad lydelse av 51 § riksdagsordningen.

Sedan riksdagen avslagit konstitu -

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Ändrad lydelse av 51 § riksdagsordningen

tionsutskottets i utlåtande nr 7 gjorda
hemställan om uppskov till senare riksdag
under innevarande andrakammarperiod
med beslut över vilande förslag
om ändrad lydelse av 51 § riksdags -

ordningen, hade utskottet till grundlagsenlig
behandling för riksdagen anmält
nedanstående vid 1960 års riksdag
jämlikt 64 § riksdagsordningen såsom
vilande antagna

Förslag

till

ändrad lydelse av 51 § riksdagsordningen
(Nuvarande lydelse)

Talmännen eller, i händelse av förfall
för dem, vice talmännen åligger,
var för sin kammare, att utfärda kallelse
till sammanträden, att ärendena
därvid föredraga, att upptaga, reda
och framställa de yttrade meningarna,
att göra propositioner för besluts
fattande och vidmakthålla ordning
vid sammanträdena, allt efter
de föreskrifter denna grundlag innehåller.
Dock må den, som talmansbefattningen
utövar, ej deltaga i
överläggning eller omröstning och ej
heller något annat föreslå, än som
erfordras till verkställighet av grundlagarna,
av riksdagens eller kamrarnas
särskilda beslut eller i övrigt av
de reglementariska stadganden, som
för riksdagsärendenas behandling blivit
antagna.

Talman äger

(Föreslagen lydelse)

51.

Talmännen eller, i händelse av förfall
för dem, vice talmännen åligger,
var för sin kammare, att utfärda kallelse
till sammanträden, att ärendena
därvid föredraga, att upptaga, reda och
framställa de yttrade meningarna, att
göra propositioner för besluts fattande
och vidmakthålla ordning vid sammanträdena,
allt efter de föreskrifter
denna grundlag innehåller. Dock må
den, som talmansbefattningen utövar,
ej deltaga i överläggning och ej heller
något annat föreslå, än som erfordras
till verkställighet av grundlagarna,
av riksdagens eller kamrarnas
särskilda beslut eller i övrigt av de
reglementariska stadganden, som för
riksdagsärendenas behandling blivit
antagna.

sammanträde avsluta.

Utskottets anmälan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jämlikt grundlagens föreskrift
har konstitutionsutskottet i dag
lämnat sitt memorial nr 13 angående
det vilande grundlagsändringsförslaget
som avser rösträtt för talmännen.

För bara några veckor sedan gjorde
oppositionen här i kammaren ett försök
att åtminstone tills vidare föra denna
fråga ur stridslinjen genom att begära
att årets riksdag till en senare
riksdag under innevarande andrakammarperiod
skulle uppskjuta behandlingen
av frågan. Vår invit fick inte

gensvar, utan båda kamrarna avslog
detta förslag.

Det tjänar inte mycket till att i dag
gå in på en sakdebatt i frågan; den blev
ju mycket grundligt ventilerad under
en debatt i maj förra året. Jag avstår
alltså från att väcka någon debatt nu,
men jag önskar bara framhålla att vår
ståndpunkt i sakfrågan är oförändrad
och att vi lika litet nu som föregående
år anser att detta förslag borde genomföras.

Med stöd av vad jag sålunda yttrat,
herr talman, hemställer jag att det genom
konstitutionsutskottets memorial nr
13 anmälda grundlagsändringsförslaget
måtte förkastas.

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Ändrad lydelse av 51 § riksdagsordningen

I detta anförande instämde herr Dickson
(h).

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Efter herr von Friesens
korta inlägg kan jag också fatta mig
mycket kort.

Jag vill endast konstatera att de två
tidigare debatterna mycket klart har givit
vid handen att bakom den borgerliga
enigheten eller »vår ståndpunkt»
som herr von Friesen kallade det, står
motstridiga uppfattningar i sak. Herr
von Friesen har själv klart anmält sig
som principiell motståndare till varje
tanke på att talmännen skulle få rösträtt,
medan herr Braconier lika klart
deklarerat att han accepterar tanken på
rösträtt för talmännen, bara författningsutredningen
vill lägga fram förslag
härom. Herr Braconier vill t. o. m. sträcka
sig något längre än regeringen. Han
önskar nämligen att talmännen utöver
rösträtt även skall få möjlighet att motivera
sitt votum. Herr Ileckscher har
med skärpa hävdat att ingen har anledning
att hysa oro för att talmännen
skulle komma att visa bristande objektivitet,
för den händelse de skulle få
möjlighet att rösta liksom vi andra, medan
en annan talare — jag tror det var
herr von Friesen — har varit så mycket
oroligare och spunnit på temat om
Caesars hustru som inte ens får misstänkas.
Detta är klara fakta om den s. k.
enigheten bland de borgerliga.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till det vilande grundlagsändringsförslaget.

Herr BRACONIER (h) :

Herr talman! Jag vill framhålla att
jag i det anförande, som herr Andersson
i Linköping hänsyftade på, underströk
att om talmännen har rösträtt
skall de även ha möjlighet att motivera
sitt ställningstagande. Någon sådan möjlighet
föreligger inte enligt det i förevarande
memorial upptagna förslaget.
Genom att alludera på mitt anförande

har ju herr Andersson medgivit, att
den ståndpunkt jag intog innebär ett yrkande
om avslag på konstitutionsutskottets
memorial, eftersom det enligt förslaget
däri inte ges några möjligheter
för talmännen att motivera sitt ställningstagande.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Jag tror att talmännen
är mindre oroliga än herr Braconier
när det gäller behovet av en möjlighet
för dem att motivera sitt votum. Men
om det mot all förmodan visar sig vara
en brist att talmännen inte har möjlighet
att avge en röstförklaring, så går
det nog att göra en justering i framtiden.
Jag lovar för min del, att kommer
det verkligen att föreligga behov av en
sådan ändring skall jag stödja herr Braconier
därvidlag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på antagande av det genom utskottets
berörda memorial anmälda
grundlagsändringsförslaget, dels ock på
förkastande av detsamma; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr von Friesen begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren antager
det genom konstitutionsutskottets
memorial nr 13 anmälda grundlagsändringsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren förkastat
berörda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkänna -

Fredagen den 7 april 1961 Nr 12

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

gav, att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 102 ja och
98 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså antagit förevarande
förslag till grundlagsändring.

§ 6

Utgifter under riksstatens sjätte
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungi. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Allmän översikt över beräkningen av
väganslagen m. m.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! På många håll har man
uttryckt oro över den avvikelse som i
årets statsverksproposition gjorts från
vad som ännu 1959 ansågs vara en rimlig
utbyggnadstakt för vårt vägväsende.
Med den blanka reservation som jag i
statsutskottet avgivit rörande beräkningen
av väganslagen har jag velat
markera, att jag för min del inte kan
nöja mig med den blygsamma förstärkning
på endast 10 miljoner av anslagen
till de ordinarie väginvesteringarna
som utskottet hemställer om.

Av de 480 miljoner som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
äskat på grundval
av viigplanen — med ett års eftersläp2
— Andra kammarens protokoll 1961. .

ning — har regeringen och utskottet endast
gått med på 380 miljoner, alltså ett
belopp som ligger 100 miljoner under
det i vägplanen äskade, med ett års fördröjning.
Detta innebär en direkt avvikelse
från den av riksdagen i princip
godkända vägplanen. Statsutskottet redovisar
visserligen att det under åren
1958—1960 i form av beredskapsarbeten
har utförts vägbyggen för ett belopp
av 600 miljoner kronor, varigenom vägbyggandet
under dessa år kommit att i
väsentlig mån överskrida den i vägplanen
uppställda målsättningen. Värdet av
beredskapsarbetena skall givetvis inte
underskattas. Men en framsynt vägpolitik
får enligt min uppfattning inte utformas
så, att vägplanen står och faller
med dessa arbetens vara eller icke vara.

Även om dessa företag angelägenhetsgraderas
inom varje län och utväljes
inom flerårsplanernas ram, blir fördelningen
av beredskapsarbeten inte densamma
som beträffande ordinarie väginvesteringar.

Om man gör en jämförelse mellan
t. ex. Malmöhus län och Norrbottens
län, finner man att Malmöhus län av
beredskapsarbetena under 1959 tilldelades
endast ca 1 miljon kronor, medan
Norrbottens län fick hela 50 miljoner
kronor. Utan att på något sätt missunna
Norbottens län dess tilldelning ger
detta dock ett klart belägg för att andra
regler gäller för beredskapsarbetena
än för de ordinarie väganslagen. Det
kan härvidlag vara skäl att understryka
statsutskottets uttalanden vid upprepade
tillfällen att det bör göras en klar
gränsdragning mellan den ordinarie
verksamheten och beredskapsarbetena.

Under tidigare år bar vägmyndigheterna
med stora kostnader planerat väginvesteringarna
i varje län. Nu blir dessa
myndigheter hastigt ställda inför
nödvändigheten att beskära planeringen
med ett antal miljoner kronor. Samtidigt
har de entreprenörer som bar
engagerats i vägbyggandet inom respektive
län beräknat ett långvarigare

fr 12

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

arbete och därefter vidtagit sina dispositioner.
Givetvis medför nedskärningen
avbräck i vederbörande entreprenörs
beräkningar, och arbetet kommer
därigenom automatiskt att fördyras.

Enligt min mening kan det inte vara
vettigt att riksdagen det ena året fastställer
en långsiktig plan för vägmyndigheternas
verksamhet och redan påföljande
år beslutar att banta ner
nämnda vägplan med inte mindre än
100 miljoner kronor. Det förefaller mig
orimligt att de människor som skall
nödgas arbeta med denna planering kan
vara i stånd att på ett ekonomiskt vettigt
sätt projektera och genomföra vägarbetena.

Man frågar sig i detta sammanhang
också om vederbörande bilskattebetalares
intressen verkligen blir tillvaratagna
på ett hederligt sätt. Det kan inte
vara rätt mot bilisterna att bilskattemedlen
inte i full utsträckning får komma
vägbyggandet till godo. Vore det
inte möjligt att låta den s. k. bilskattefonden
komma till användning för att
garantera att vägplanen fullföljes?

Jag vill erinra om att jag senast i fjol
frågade kommunikationsministern hur
det förhåller sig med de reserverade bilskattemedlen.
Jag fick inte något svar
den gången, och man frågar sig alltjämt
om dessa reserverade bilskattemedel
har fullständigt försvunnit eller
om de är avsedda att nu eller framdeles
disponeras för ursprungligen avsett
ändamål.

Gentemot ett enhälligt statsutskott
finner jag det lönlöst att här ställa något
yrkande. Men jag vill ändå poängtera
att ett väl utvecklat vägnät enligt
min mening är en nationaltillgång, som
i våra dagar är väl jämförlig med våra
stora naturtillgångar. I ett framåtgående
samhälle är investeringar i vägar
och gator synnerligen lönsamma, och
det förefaller mig som om det är ett av
de allra främsta områdena i vårt samhälle
som vi bör satsa pengar på. Det
lönar sig!

Om vi går till statistiken och ser på
utvecklingen av bilbeståndet här i landet,
så finner vi av en prognos som Industriens
Utredningsinstitut gjort att
där har skett en häpnadsväckande
snabb expansion. Antalet personbilar
per tusen invånare var år 1950 endast
35,8, men redan 1958 hade den siffran
stigit till 130,7, och enligt en prognos
som gjorts kommer vi att år 1975 vara
uppe i inte mindre än 316 personbilar
per tusen invånare.

De bilskatteintäkter som följer med
denna oerhörda expansion bör bli mycket
stora och — vilket är angeläget att
understryka — bilägarna bör ha rätt
att kräva att pengarna i första hand
kommer vägarna till godo.

Herr talman! Som jag redan nämnt
skall jag nu inte ställa något yrkande
utan har endast med anledning av statsutskottets
utlåtande velat redovisa den
olust jag känner inför den föreslagna
nedskärningen av anslagen för vägbyggandet.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! I egenskap av en av
undertecknarna av den fyrpartimotion
som väckts i detta ämne skulle jag gärna
vilja komplettera herr Nilssons i Göingegården
anförande med några konkreta
synpunkter. Får jag då först påminna
om några fakta beträffande det
svenska vägnätet.

80 procent av det allmänna vägnätet
och 20 procent av riksvägnätet saknar
i dag permanentbeläggning. Vägarna
är så känsliga för tjälskador att årligen
nära 20 procent av dem måste avstängas
från tung trafik under ett par
veckor till en månad. Hälften av vägarna
tillåter 8 tons axeltryck och 12 tons
boggietryck. Den andra hälften medger
bara 6 tons axeltryck och 10 tons
boggietryck.

Dessa siffror måste bedömas mot
bakgrunden av 1960 års europeiska
transportministerkonferens, där även
Sverige var representerat och som ut -

Fredagen den 7 april 1961 Nr 12

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

talade sig för enhetliga bärighetsnormer
om 10 tons axeltryck och 16 tons
boggietryck, normer som skulle vara
genomförda före 1 januari 1966.

Får jag vidare påminna om att vi
visserligen har ökat våra väginvesteringar
under 1950-talet med ungefär
3 procent om året, men bilantalet och
trafiken har under samma tid vuxit med
nära 10 procent om året. Detta innebär
att vi trots de i absoluta tal räknat stora
investeringarna inte har kunnat bygga
ifatt trafiken, att vi alltså fortfarande
har stora eftersläpningar i vårt vägbyggande.

Då riksdagen i princip godtog vägplanen
år 1959 trodde man sig därigenom
ha fått en fast grund för en planmässig
viigbyggnadspolitik i Sverige.
När vägplanen accepterades hänvisade
.riksdagen dessutom till statsutskottets
uttalande ett år tidigare, att det var
nödvändigt att få en sådan fastställd
plan för de försätta väginvesteringarna.
Statsutskottet strök under att en investeringspolitik
som gav möjligheter till
en mera långsiktig arbetsplanering
»utan ändringar år från år» var en förutsättning
för en tekniskt och ekonomiskt
rationellt bedriven vägbyggnadsverksamhet.
»Endast» — jag citerar det
ordet —- därigenom skulle det vara
möjligt att utnyttja fördelarna av en
övergång från mindre till större arbetsföretag.
Den tidigare rådande ovissheten
om de kommande årens medelstilldelning
hade, sade statsutskottet vidare,
i stor utsträckning förhindrat ett
utläggande av stora entreprenader.
Dessutom hade det blivit svårare att
överblicka behovet av sysselsättning i
fråga om arbetskraften.

Allt detta är naturligtvis riktiga och
förnuftiga synpunkter som borde stå
sig också i dag. Men redan ett år efter
det att vägplanen godtogs, d. v. s. förra
året, prutades 20 miljoner kronor på
planen, och i år har ytterligare 100
miljoner av det planenliga beloppet
plockats bort, alltså ungefär 20 procent

av det ursprungligen planerade anslaget.

Jag vill inte, herr talman, påstå att
vi i riksdagen då vi tog vägplanen räknade
med att statsmakterna under alla
förhållanden skulle vara slaviskt bundna
av planens belopp. Riksdagen sade
tvärtom på förslag av statsutskottet
ifrån att planens godtagande inte innebar
ett ställningstagande till den totala
omfattningen av investeringarna
under hela perioden eller ens under
tioårsperioden 1958—1967. Men om det
skall vara någon mening med att anta
en principplan och om den motivering
för planens godtagande som jag nyss
citerade skall ha någon verklig innebörd,
då finns det i dag ingen anledning
att gå ifrån planen på det sätt som
nu skett. Det är tydligt att både departementschefen
och statsutskottet har varit
medvetna om detta, eftersom man på
båda håll så starkt vill betona de pengar
som tillförts vägväsendet genom beredskapsarbeten.
Man menar att om man
tar hänsyn till beredskapsarbetena under
de gångna åren så har man inte
gått ifrån planen — man skulle i själva
verket ligga bortåt en halv miljard kronor
före planen.

Denna argumentering är emellertid
enligt min mening inte hållbar. Även
om man bara skulle ta hänsyn till nedlagda
belopp i kronor och ören räknat,
vilket man inte kan göra, så är siffrorna
inte ostridiga. Av de 465 miljoner
kronor som tack vare beredskapspengarna
lagts ned på vägarna utöver vägplanen
består ungefär 100 miljoner kronor
av medel till förbättrings- och förstärkningsarbeten,
som inte utan vidare
kan hänföras till egentlig vägbyggnadsverksamhet.
De pengar som lagts ned
har dessutom inte givit full valuta.

Men det är inte siffror vi skall diskutera
här. Det är inte storleken av de
totala belopp som har lagts ned eller
som kommer att läggas ned det gäller,
utan vad det är fråga om är att man inte
har rätt att dra in beredskapspengar i

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

detta sammanhang på det oreserverade
sätt som man i vissa fall gjort.

Först och främst kan man som jag
nyss sade inte bortse från att beredskapspengar
inte ger ett lika effektivt
utbyte som ordinarie anslag. Även om
skillnaden i effektivitet, som statsutskottet
säger, nu är »mindre än tidigare»
— vad som ligger i det är naturligtvis
svårt att precisera — så sker
obestridligen sådana arbeten med
mindre maskininsats än de ordinarie
arbetena, och de utförs också i stor utsträckning
under vinterhalvåret. Ur
vägbyggnadssynpunkt blir pengarna
utan tvekan sämre använda. Hur mycket
sämre pengarna blir använda kan
naturligtvis diskuteras. Det är tveksamt
om det blir 10, 15 eller 20 procent,
men att utbytet blir sämre är självfallet.

Även om en stor del av beredskapsarbetena
utförs inom de s. k. flerårsplanernas
ram har man inte heller rätt att
bortse från att dessa arbetens omfattning
primärt bestäms av arbetslöshetens
lokalisering och behovet av sysselsiittningsstimulerande
åtgärder och inte
av angelägna vägbyggnadsbehov. Detta
har också statsutskottet erkänt. Vägplanen
bygger ju på idén att vägarbetet
skulle kunna år från år bedrivas målmedvetet
och konsekvent, så att man
med minsta möjliga ekonomiska insatser
kan nå största möjliga effektivitet
i vägbyggandet med bästa möjliga
trafikekonomi och trafiksäkerhet som
slutresultat.

Om man nu bryter planmässigheten
och »stoppar in» pengarna på andra
håll än där de bäst behövs och alltså
drar ned de ordinarie anslagen, når
man självfallet inte det slutresultat,
som man har eftersträvat.

Vägplanens arbeten har baserats på
att insatserna skall göras, där trafikbelastningen
och följaktligen behovet är
störst, att flaskhalsarna och för näringslivet
och trafiksäkerheten speciellt
betydelsefulla objekt skall ges prio -

ritet framför dem som betyder mindre.
Vägplanen bygger alltså på en klar angelägenhetsgradering
över hela området.
Om inte den tanken fullföljs, har
syftet med riksdagens principiella godtagande
av vägplanen i själva verket
förfelats. För svensk vägbyggnadspolitik
på lång sikt vore det under sådana
förhållanden strängt taget bättre att
räkna ned vägplanen till mer realistiska
belopp men samtidigt ge garantier för
att dessa belopp verkligen kontinuerligt
tillföres arbetena.

Som jag nyss medgav, har beredskapsarbetena
i regel utvalts bland flerårsplanernas
företag. Man kan alltså gå
med på att en angelägenhetsgradering
har kunnat ske inom varje län. Men
mellan länen har — som också statsutskottet
framhåller — variationerna »varit
mycket stora». Som herr Nilsson i
Göingegården påpekade har exempelvis
insatserna av beredskapsmedel varit
små i exempelvis Malmöhus, Uppsala
och Skaraborgs län, medan däremot
Västernorrlands, Västerbottens och
Norrbottens län fått stor utdelning. I de
förstnämnda länen, där trafikbelastningen
ställer mycket stora krav på
vägbyggandet, har investerats av beredskapsmedel
ungefär V20, Vs och V4 av
de ordinarie anslagen, medan däremot
i de tre norrlandslänen beredskapsmedlen
väsentligt överstigit de förutsedda
ordinarie anslagen i vägplanen. I Västernorrlands
län har man t. ex. i beredskapsmedel
fått 15 procent mer än de
ordinarie anslagen, och i Norrbottens
län har man med beredskapsmedel fått
2,3 gånger så mycket pengar som vägplanen
förutsatte.

Jag har svårt att förstå, att man med
sådana siffror för ögonen kan tillbakavisa
de kritiker som gör gällande att
vägplanen nu i stor utsträckning kommer
att sättas ur kraft. Ett frångående
av vägplanen nu kommer att innebära,
att åtskilliga större projekt på riksvägarna,
t. ex. viktiga förbifarter vid en
del städer, måste uppskjutas. Det inne -

Fredagen den 7 april 1961 Nr 12

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

bär också, att tilldelningen av pengar
till länsvägarna måste reduceras med
15 procent 1961 och 25 procent 1962.
Detta har väckt stora farhågor ute i landet.
Som bekant har vägföreningen och
ett stort antal av näringslivets organisationer
skrivit till statsutskottets 4:e avdelning
och begärt, att vägplanen skulle
förverkligas. På vägföreningens initiativ
har också gjorts vissa utredningar
om de ekonomiska konsekvenserna av
uppskovet med vissa viktiga vägbyggnadsprojekt.

Jag skall gärna medge, herr talman,
att det är besvärligt att exakt ange, vilka
trafikekonomiska förluster man gör
och i vilken utsträckning trafikolyckorna
ökar, om man uppskjuter ett vägbygge
ett eller annat år. De experter,
som vägföreningen har anlitat, har också
varit mycket försiktiga i sina omdömen,
men ändå kommit fram till att ett
uppskov med dessa fjorton stora projekt
under ett år skulle medföra ett trafikvinstbortfall
på 27 miljoner kronor.
Detta belopp skall ställas i relation till
den minskade medelstilldelningen per
år för dessa objekt, nämligen 30 miljoner
kronor. Denna sifferkonstellation
— vinster på 27 miljoner kronor om
året mot en årlig investering av 30 miljoner
kronor — visar vilken dålig ekonomi
det är att uppskjuta sådana angelägna
väginvesteringar. Hänsyn måste
naturligtvis också tas till att ett uppskov
med dessa vägbyggnader enligt
vägföreningens experter skulle medföra,
att man inte kan räkna med ett eljest
väntat bortfall av ungefär 200 trafikolyckor
om året på just de vägbitar, som
jag nu talar om.

Jag vill alltså upprepa, att det inte
kan vara rätt att summera ordinarie
väganslag enligt vägplanen och beredskapsmedel,
som användes i arbetslöshetsbekämpande
syfte, på det sätt som
departementschefen har gjort i propositionen
och som statsutskottet, förefaller
det mig, i viss mån också har accepterat.
Riksdagen har förresten själv —

som herr Nilsson erinrade om — tidigare
tagit bestämt avstånd från sådana
summeringar. Så sent som år 1958 framhöll
statsutskottet, att en klar gräns
måste dragas mellan ordinarie investeringar
och beredskapsanslag och att beredskapsanslag
inte fick utgå på sådant
sätt, att det blev till förfång för det ordinarie
vägbyggandet. I år och förra
året har man, synes det mig, gjort
tvärtom.

Det råder alltså ingen tvekan om att
minskningen av de ordinarie anslagen
kommer att rubba vägplanen. Att statsutskottet
ändå understryker, att planens
målsättning alltjämt bör bibehållas,
är naturligtvis glädjande. Men det
är trots detta obestridligt, att om planmässigheten
i fortsättningen blir likadan
som den nu tycks bli under de närmaste
åren, då kommer vägplanens målsättning
inte att kunna fullföljas.

För att det inte skall råda något missförstånd
vill jag framhålla att det är
värdefullt att beredskapsarbeten i största
möjliga utsträckning får avse vägbyggande.
Men i så fall bör anslagen disponeras
i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
på sådant sätt, att
dessa anslag i större utsträckning än tidigare
kan användas just för de arbetsuppgifter,
som annars skulle bli lidande
på krympningen av de ordinarie anslagen.

Jag har här också redan medgivit, att
vägbyggnadsbehov inte kan ses isolerade
från andra samhälleliga uppgifter.
Våra resurser beträffande arbetskraft
och våra statsfinanser måste naturligtvis
påverka vägbyggandets omfattning;
på den punkten råder ingen tvekan. Jag
har sålunda ingen avvikande uppfattning
mot statsutskottet, då det i sitt utlåtande
ger uttryck för uppfattningen,
att statsmakterna inte kan frånhända
sig möjligheterna att ta hänsyn till hur
samhällsekonomien och arbetsmarknadsläget
framdeles kommer att utvecklas.
Men när man avväger de olika investeringsbehoven
mot varandra, måste

Nr 12

Fredagen den 7 april 1901

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

man enligt min mening ta hänsyn till
att motorismens inkomster, d. v. s. det
som flyter in i form av fordonsskatter
och bensinskatter, räcker till för att betala
väginvesteringar och andra utgifter
som motorismen förorsakar. Så länge
motorismens inkomster täcker utgifterna
finns det alltså ingen anledning att
frångå den plan för vägbyggandet som
man en gång har godtagit, försåvitt icke
oförutsedda, alldeles exceptionella omständigheter
skulle inträffa. Sådana omständigheter
har enligt min mening icke
inträffat.

Herr talman! Motivet till mitt anförande
är att jag känt ett behov av att
stryka under att investeringarna i fortsättningen
måste inriktas på ett mera
konsekvent genomförande av vägplanen.
Alla prognoser rörande motorismens
utveckling tyder på att biltillväxten
kommer att gå fortare än man tidigare
har räknat med och att en allt större
del av godstransportarbetet kommer
att flyttas över från andra trafikmedel
till bilar. Vårt beroende av omvärlden
och vår konkurrenskraft kräver en god
transportekonomi. Både ordinarie investeringsverksamhet
och de kompletteringsarbeten
som framdeles kommer
att bedrivas med beredskapsmedel måste
alltså inriktas på ett målmedvetet
fullföljande av vägplanen. Som statsutskottet
tidigare anfört måste en klar
gräns dragas mellan de olika typerna
av arbeten. Förskjutningar i den ena eller
den andra riktningen i det allmänna
sysselsättningsläget kan naturligtvis
motivera variationer i de totala ekonomiska
insatserna för vägbyggnadsverksamheten,
och de variationerna kan regleras
genom beredskapsarbeten, men
för de ordinarie arbetena måste fordras
en plan, som är fastlagd för flera år och
som man kan lita på skall fullföljas. Man
måste med andra ord ha en lägsta ram
för sådana investeringars storlek under
en fleraårsperiod. Annars blir vägbyggnadsarbetet
dyrt och oräntabelt.

Det vore, herr talman, rätt menings -

löst att nu ställa något yrkande i anledning
av vår motion. Jag kommer därför
icke att göra det utan nöja mig med att
uttrycka en förhoppning om att de synpunkter
jag nu har anfört i fortsättningen
blir beaktade, så att vägplanen
verkligen blir det program för det svenska
vägväsendets upprustning som den
ursprungligen avsågs vara.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några medmotionärer avlämnat en
motion, II: 524, som upptar anslagsfördelningen
mellan riks- och länsvägarna.
Motionen är avstyrkt av statsutskottet,
och det är ju inget sällsynt öde här i
riksdagen. Vad som kanske är mera
sällsynt är att utskottet har tillagt motionen
en mening och ett innehåll som
vi motionärer inte har avsett. Det måste
vara en missuppfattning från utskottets
sida när man i utlåtandet nederst
på sid. 14 säger: »Motionärerna synes
därvid ha utgått från den föreställningen
att upprustningen av riksvägnätet
skulle nalkas sin fullbordan och att man
i stället bör övergå till länsvägarna.»

Det är svårt att förstå hur utskottet
har kunnat komma till denna slutsats
på grundval av vår motion. Vi yrkar
dels på en sådan fördelning av väganslagen
som bättre motsvarar länsvägnätets
betydelse och dels på en intensifiering
av oljegrusbeläggningen på
grusvägarna. Motiveringen för dessa yrkanden
är den trafikutveckling och den
trafikekonomi i fråga om olika vägtyper,
som redovisas i statsverkspropositionen.
Godstrafiken på landsvägarna
beräknas öka mycket kraftigt under
1960- och 1970-talen. En stor del av biltransporterna
sker på länsvägarna. Jag
vill bara här peka på timmertransporterna.

Det är av synnerlig vikt för näringslivet
och sysselsättningen, inte minst i
glest bebyggda områden och de s. k.
råvaruområdena, att vägarna är av god
beskaffenhet. Kommunikationerna har

Fredagen den 7 april 1961 Nr 12

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

avgörande betydelse för näringslivets
lokalisering. Jag tillåter mig i detta
sammanhang peka på de ökade sysselsättningsmöjligheter,
som ett tätare och
bättre vägnät inom övre Norrlands inland
skulle ge, och jag har då främst i
tankarna den planerade utbyggnaden av
massaindustrien inom detta område.

I sin motivering för anslagsfördelningen
mellan riks- och länsvägarna
hänvisar statsutskottet till vägplanen.
Den förutsätter en samtidig upprustning
av riks- och länsvägnätet, dock
så att tyngdpunkten till en början måste
läggas på riksvägnätet. Sålunda beräknas
under den första perioden cirka
51 procent av anslagen avse riksvägarna,
som utgör ungefär 15 procent av
väglängden, och 49 procent länsvägarna,
som utgör ungefär 85 procent av
väglängden. Relationerna under den
kommande tioårsperioden beräknas bli
omkastade eller 26 respektive 74 procent
till riks- och länsvägar. Dessa siffror
visar att tyngdpunkten under den
första tioårsperioden mycket kraftigt —
vi motionärer anser alltför kraftigt —
lagts på riksvägarna, och det kan inte
vara fråga om en samtidig upprustning
av riks- och länsvägarna under denna
första period.

Det kan vara ödesdigert för många
bygder att länsvägarna eftersättes alltför
mycket i förhållande till riksvägarna
under den första perioden. Håller
inte vägupprustningen inom olika bygder
en någorlunda jämn takt, kan inte
de vunna framstegen på det transporttekniska
området till fullo utnyttjas.

Av olika skäl anser vi motionärer, att
vägupprustningen bör ske så, att länsvägarna
bör tillgodoses bättre under innevarande
10-årsperiod än vad vägplanen
förutsätter. Statsutskottet har inte
velat göra någon omvärdering av vägplanen
enligt motionärernas önskemål.
Jag kan i viss utsträckning förstå utskottets
ställningstagande på grund av
att riksdagen ju relativt nyligen antagit
vägplanen. Den omspänner dock en tid

av 20 år. Det är uppenbart att omprövningar
och revideringar måste göras efter
hand.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men det har varit mig angeläget att
framföra och understryka dessa synpunkter
och jag tror att de är värda
beaktande vid planeringen av den framtida
vägbyggnadsverksamheten.

Herr förste vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! När man har varit med
i riksdagsarbetet under rätt många år,
har man också fått vara med om att besluta
reformer och planeringar på skilda
sektioner av den samhälleliga verksamheten.
Vi har väl vid sådana beslut
varit optimistiska och räknat med
att man skulle kunna fullfölja de fattade
besluten snart sagt hundraprocentigt.
Men erfarenheten har lärt oss att vi inte
alltid lyckas därmed. Orsaken därtill
är ju att resurserna, även om de ter sig
rikliga, ja, mycket rikliga, i alla fall till
syvende og sidst är begränsade. Vi får
därför efter hand göra en avvägning
mellan de skilda behov, som gör sig påminta
på det samhälleliga livets område.
Det vore väl ganska underligt, herr talman,
om vägplanen skulle inta en unik
ställning i detta sammanhang, så att den
alltså skulle kunna fullföljas hundraprocentigt
och till alla delar. När vi här i
kammaren beslutade om den nya vägplanen
var vi nog underkunniga om att
vi måste räkna med att vissa rubbningar
var ofrånkomliga under de kommande
åren.

Såväl herr Nilsson i Göingegården
som herr Bohman har riktat en hård
för att inte säga frän kritik mot vägbyggandet
i vårt land och vägväsendets
tillstånd. Jag vill inte ett ögonblick göra
gällande, att jag har samma sakkunskap
som herr Nilsson i Göingegården och
herr Bohman. Jag har emellertid under
åren haft förmånen att syssla med dessa
frågor såväl i utskottet som i kammaren,
och jag vågar kanske säga, att

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

jag har någon erfarenhetsmässig bakgrund
till min uppfattning. Med utgångspunkt
från denna säger jag, att
den kritik herrarna har riktat mot vårt
vägväsende icke är rättvisande.

Vi får inte glömma bort att vårt lands
geografiska beskaffenhet medför, att
utbyggandet av vägväsendet måste dra
betydande kostnader. Vi har nedlagt betydande
investeringar i vägarna och
kommer att göra det i fortsättningen.
Jag tycker att jag har rätt att säga, att
det som har skett inte minst under de
senaste tio åren är av väsentlig betydelse
och att vårt vägväsende ingalunda
är så illa tillgodosett, som man skulle
kunna föreställa sig efter att ha hört
den kritik som här har riktats mot detsamma.

Jag vill, herr talman, i detta sammanhang
erinra om att ett utskott i sin
skrivning, det må vara i det ena eller
andra ämnet, måste söka hålla sig till
vad som är relevant. Vi har just nu på
vägfronten en mycket egenartad situation,
som har påtalats under skilda debatter
här, nämligen att vi har ett så
starkt inslag av beredskapsarbeten. Om
vi tar hänsyn till dessa investeringar,
så har investeringarna totalt uppgått till
för landsbygdens del cirka en halv miljard
kronor utöver vägplanens investeringsbelopp
för åren 1958/60. För att få
en kanske något mera realistisk bild av
vad vi satsar här vill jag erinra om vad
utskottet liar skrivit i detta sammanhang:
»Totalt innebär Kungl. Maj:ts
förslag med avseende å den statliga
samt den statsbidragsberättigade kommunala
och enskilda väghållningen en
medelsanvisning om 1 026,5 milj. kr.,
innebärande en ökning med ca 56,5
milj. kr. i förhållande till innevarande
budgetår.»

Den rubbning i vägplanens fullföljande
som vi nödgas konstatera, måste
bedömas i relation till beredskapsarbetena.
Jag tror inte att man kan komma
ifrån detta faktum. Dessa arbeten har
också till övervägande del utförts inom

flerårsplanernas ram. Man kan kritisera
effektiviteten hos beredskapsarbetena,
men jag tror att det är hållbart vad utskottet
anfört, att sådana vägarbeten
numera bedrives på ett effektivare sätt
än tidigare och med rationellt utnyttjande
av modern maskinteknik, varför
skillnaden i effektiviteten mellan dessa
och de ordinarie arbetena nu är mindre
än tidigare.

Utskottet har vidare anfört att man
inte får bortse från att beredskapsarbetena
och dessas omfattning primärt
bestämmes av arbetslöshetens lokalisering
och att bedömningen av medelstilldelningen
vid arbeten inom skilda län
blir en i detta sammanhang sekundär
fråga. Utskottet har därför betonat, att
det bör vara en väsentlig uppgift att vid
vägplaneringen försöka utjämna de
skillnader mellan ordinarie väginvesteringar
och beredskapsarbeten som kan
föranledas av att mycket stora beredskapsarbeten
koncentreras till viss del
eller vissa delar av landet. Det må också
vara mig tillåtet att kraftigt understryka
utskottets uttalande, att vid de
totala investeringarnas fördelning särskild
vikt måste fästas vid tillgodoseendet
av flerårsplanerna samt de ordinarie
anslagsmedlens fördelning mellan
länen.

Det är närmast de nu anförda synpunkterna
som gjort, att utskottet inte
funnit skäl föreligga att från riksdagens
sida göra något särskilt uttalande
i anslutning till de motioner som herr
Bohman här har talat för.

Herr Nilsson i Tvärålund har i anslutning
till sin motion påtalat bristande
balans vid fördelningen av medel till
riksvägar och länsvägar, och han har
i sin motion använt en siffermässig belysning
med slutsatser, som vi nog funnit
diskutabla. Han framhåller att det
är en ohållbar avvägning, att cirka 15
procent av vägnätets längd tillgodoses
med betydligt större andel av anslagen
till nybyggnader än vad övriga 85 procent
av vägnätet kan tillgodoräkna sig.

Fredagen den 7 april 1961 Nr 12

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

Vi har i vårt utlåtande erinrat om att
riksvägnätet från och med den 1 januari
1961 ökat från cirka 4 300 km
till cirka 13 900 km, och detta har också
måst medföra en ökning av byggnadsverksamheten.
Det är uppenbart
att denna byggnadsverksamhet först och
främst är betingad av trafikarbetets fördelning.
Vägplanen förutsätter en samtidig
upprustning av riks- och länsvägnäten,
men tyngdpunkten måste till en
början — därom torde alla parter vara
ense — läggas på riksvägnätet. Som tidigare
anförts har under den första
byggnadsperioden cirka 51 procent av
anslagen till den statliga vägbyggnadsverksamheten
beräknats avse riksvägarna
och 49 procent länsvägarna. För tioårsperioden
därefter beräknas fördelningen
bli 26 respektive 74 procent.

Jag vill också med några ord beröra
frågan om vägunderhållet, vilken herr
Nilsson i Tvärålund tagit upp i sin motion.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har kontinuerligt under åren aktualiserat
denna fråga, och vi har vid vår
prövning kommit till den slutsatsen, att
vägarna har utrustats med varaktiga
slitlager så långt det varit möjligt med
hänsyn till medelstilldelningen på underhållsanslaget.
Det kan vara av värde
att i detta sammanhang erinra om att
överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsväsendet
har understrukit detta
faktum i sin senast avgivna berättelse.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Herr förste vice talmannen
hänvisade till sin långa erfarenhet
här i riksdagen och gav mig en liten vänlig
pik för att jag kanske inte begrep att
avvägningsfrågorna på detta område
liksom på andra alltid var besvärliga.
Herr vice talmannen ställde också sin
obestridligen stora erfarenhet av vägbyggnadsfrågor
mot min — som jag an -

tar — förmenta grönhet i detta avseende.
Jag skall inte ta upp en diskussion
med herr vice talmannen om vem som
begriper detta bäst; det kanske kan räcka
med att hänvisa till att min argumentering
i mycket stor utsträckning
stöder sig på vägföreningens utan tvivel
sakkunniga uttalanden och skrivelser,
på vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
själv har anfört och på vad de
näringsorganisationer som i hög grad
är beroende av transportekonomien också
har hävdat i skilda sammanhang.
Dessutom kan väl ingen ändå göra gällande,
att vår vågplan är överdimensionerad
och att man där tagit upp större
belopp än vad som oundgängligen behövs.
Detta innebär å andra sidan ett
erkännande av att vårt vägväsen inte
är i det skick det borde vara och att vi
behöver investera mera.

Gentemot herr förste vice talmannens
synpunkter på avvägningen mellan olika
intressen har jag i mitt anförande understrukit
att det även på detta område
måste bli fråga om avvägning mellan
resurser och behov. Herr förste vice talmannen
sade att vägväsendet inte intar
en »unik» ställning. Det gör det kanske
inte, men den skillnaden föreligger i
alla fall att vi har en specialdestination
då det gäller vägväsendets inkomster
och utgifter och att vi har beslutat
oss för en vågplan. Den kritik som jag
har vågat framföra här har dessutom i
stor utsträckning byggt på de uttalanden
som statsutskottet självt tidigare —
åren 1958, 1959 och 1960 — har gjort
om behovet av en fast vägplan. I de
sammanhangen har statsutskottet också
med skärpa motiverat varför vi behöver
en vägplan, som för flera år framöver
garanterar de byggande myndigheterna
konsekvens och målmedvetenhet i handlandet.
Dessa uttalanden har ju för
övrigt herr förste vice talmannen själv
ställt sig bakom.

Herr förste vice talmannen MALMBORG
(fp) kort genmäle;

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961
Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

Herr talman! Herr Bohman vände på
steken. Jag sade att jag inte ett ögonblick
kan räkna med att vara så sakkunnig
som herr Bohman men att jag
har några års erfarenhet och att därför
kanske mitt omdöme kunde tillmätas
något värde.

Vad sedan beträffar avvägningen av
resurserna är den väl ett ofrånkomligt
faktum. Vad jag tidigare har anfört behöver
vi inte tvista om. Även om jag
är aldrig så intresserad av vägväsendet
— Jag vågar säga att jag är intresserad
och i skilda sammanhang försöker göra
det bästa möjliga vid behandlingen i
avdelning, utskott och kammare —• måste
jag tyvärr finna mig i att vi trots allt
överflöd, som det stundom talas om,
alltjämt befinner oss under knapphetens
kalla stjärna.

Jag vet inte om jag i förebrående ton
sade att herr Bohman tillmäter vägväsendet
en unik betydelse. Jag känner
inte till det, men jag har ofta från denna
talarstol i andra sammanhang hävdat
vilken utomordentlig betydelse vägväsendet
har för vårt näringsliv, och den
uppfattningen har jag ingen anledning
att frångå, vare sig nu eller — hoppas
jag — i det följande.

Även om man satsat aldrig så mycket
på en sektor av samhällslivet kan man
tyvärr inte räkna med att få den tillgodosedd
på det sätt man önskar. Jag
kan emellertid försäkra herr Bohman
att i den mån jag får delta i arbetet i
fortsättningen skall jag göra vad i min
förmåga står för att söka ge vägväsendet
de medel och det stöd det behöver för
att kunna fungera på ett sätt som är tillfredsställande
inte minst ur näringslivets
synpunkt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag skulle kanske efter
det anförande som utskottets talesman
herr förste vice talmannen har hållit
kunna avstå från att delta i debatten.
Herr Malmborg har ju på ett som van -

ligt sakligt och grundligt sätt redogjort
för de synpunkter som utskottet lagt på
dessa frågor. Jag konstaterar också med
tillfredsställelse den enighet i bedömningarna
som råder mellan mig och
herr Malmborg och därmed utskottet.

Ett par saker som yttrades dels av
herr Nilsson i Göingegården och dels av
herr Bohman ger mig emellertid anledning
att ta till orda. Herr Nilsson resonerade
som om vägplanens investeringsserie
vore fastställd, och därför vill jag
göra honom och kammaren i övrigt uppmärksam
på att så inte är fallet.

Herr Bohman har för övrigt korrigerat
herr Nilsson på den punkten. Jag
vill i det sammanhanget hänvisa till det
utskottsutlåtande som presenterades
riksdagen år 1959, då riksdagen hade
att ta ställning till föreliggande förslag
om vågplan.

Detta hindrar emellertid inte att de
gjorda väginvesteringarna beloppsmässigt
ligger högre än den investeringsserie
som framlades i vägplanen men som
varken delegationen eller riksdagen tog
bestämd ställning till. Varpå beror det
att vägbyggandet i verkligheten varit
ungefär en halv miljard kronor större
än enligt investeringsserien? Jo, på att
beredskapsmedel har kunnat utnyttjas
för ändamålet. Även om man tar hänsyn
till att beredskapsarbetena bedrives något
mindre rationellt än ordinarie vägarbeten
så är dock investeringarna en
halv miljard större än vägplanens investeringsserie.
Jag måste säga att jag
inte känner till något område, där utbyggandet
har kunnat ske så mycket
snabbare än enligt diskuterade och presenterade
planer. Det skulle vara intressant
att höra, om herrar Bohman och
Nilsson möjligen sitter inne med några
exempel på att utbyggnadstakten varit
hastigare på något annat område.

Man söker nu med hjälp av något
slags sofistik göra en skillnad mellan
vägbyggandet för beredskapspengar och
vägbyggandet för medel över VI :e huvudtiteln.
Jag har mycket svårt att för -

Fredagen den 7 april 1961 Nr 12

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

stå att det kan föreligga någon sådan
skillnad.

Herrar Bohman och Nilsson bortser i
sitt resonemang från den omständigheten
att enligt årets statsverksproposition
kommer utbyggandet av gator och vägar
i städerna att kraftigt ökas. Det är just
på detta område som det har funnits
och finns mycket stora flaskhalsar. I
år har anslaget lyfts upp med 40 miljoner
kronor från 115 till 155 miljoner
kronor, och i fjol höjdes det med 25
miljoner kronor. På två år har vi alltså
ökat detta anslag med 65 miljoner kronor
eller i runt tal 70 procent. Vid avvägningen
av hur medlen till vägväsendet
skall användas måste man ta hänsyn
till de mycket starkt motiverade önskemål
som i skilda sammanhang har framförts
från städernas sida, och det är
detta som har resulterat i årets kraftiga
anslagsökning.

Jag har, herr talman, bara velat göra
denna lilla komplettering för att bilden
skulle bli så rättvisande som möjligt.

Ilerr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Enligt herr förste vice
talmannens mening skulle det vara
unikt att en vägplan undantas från de
områden i vårt samhälle där man
tvingas att göra beskärningar. Men det
är väl klart att därest statens ekonomiska
läge skulle vara så allvarligt att man
över lag nödgas göra beskärningar av
anslag, varom tidigare enighet förelegat,
så kan inte heller vägväsendet undgå
att få känning av att vi befinner oss
under, såsom herr förste vice talmannen
sade, knapphetens kalla stjärna. Både
herr Bohman och jag anser emellertid
att tillgången till medel, inte minst
de ständigt ökade bilskatteintäkterna,
gör det möjligt att fullfölja tidigare utfästelser.

Herr förste vice talmannen tyckte att
herr Bohman och jag hade gått väl hårt
fram i vår kritik gentemot vägväsendet.
Men varken herr Bohman eller jag har
riktat någon kritik mot vägväsendet i

dess helhet. Vad vi har kritiserat är det
sätt, varpå man från såväl departementets
som utskottets sida har —- med hänvisning
till anslagen för beredskapsarbeten
— tillåtit sig att pruta på de ordinarie
anslagen. Herr Bohman och jag
har bara hävdat samma uppfattning som
statsutskottet för sin del tidigare har
gjort, nämligen att det bör ske en klar
gränsdragning mellan bidragen till vägväsendet
i form av beredskapsmedel och
de ordinarie anslagen, detta just därför
att vederbörande vägmyndigheter landet
över skall vid sin projektering och
planering veta inom vilken kostnadsram
de har att röra sig. Enligt vår mening
blir också pengarna betydligt bättre
använda, om vägmyndigheterna nu
får planera med utgångspunkt från de
ursprungligen givna anslagen på detta
område.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Herr statsrådet använde
ordet »sofistik» för att karakterisera
mitt inlägg. Jag tillåter mig att med all
respekt för statsrådet återgälda den
»komplimangen». Jag tycker nämligen
att det är bra mycket av sofistik att räkna
in beredskapsanslag när man diskuterar
en planmässig vägbyggnadspolitik
som skall fullföljas enligt en från början
fastställd långtidsplan. Alla pengar
som kommer till vägväsendet är tacknämliga,
på den punkten råder ingen
tvekan, och även pengar som hämtas ur
beredskapsanslagen tas med tacksamhet
emot. Men man kan inte medräkna
sådana pengar när man diskuterar
en konsekvent genomförd plan, en plan
som möjliggör en utläggning på lång
sikt av vägbyggnadsarbeten med anlitande
av stora entreprenader och syftande
till att åstadkomma ett modernt
rationellt vägväsende med god transportekonomi.

Jag tillåter mig också att rätta en siffra
som statsrådet anförde, nämligen att
vi ligger en halv miljard kronor före
vägplanen. Den rätta siffran är, om man

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

skall räkna med anslagsbeloppen som
sådana, 465 miljoner kronor, men härifrån
skall man dra av en del med hänsyn
till beredskapsarbetenas mindre
effektivitet och dessutom dra av bortåt
100 miljoner kronor som i själva verket
avser förbättrings- och underhållsarbeten
och inte egentligt vägbyggnadsarbete.

När herr Nilsson i Göingegården och
jag har gjort gällande att det är en bestämd
skillnad i värde mellan de ordinarie
anslagen och beredskapsanslagen
har vi bl. a. stött oss på statsutskottets
uttalande år 1958, där utskottet strök
under att det skall dras en bestämd
gräns mellan de olika typerna av anslag
och att beredskapsanslag icke får
medföra att de ordinarie anslagen skärs
ned.

Vad slutligen beträffar byggandet av
gator i städerna är den verkliga situationen
den, att underhållet ligger 65
miljoner efter vägplanen. Även med
den långsiktiga planering man i dag
kan bedöma som sannolik kommer man
1962 att ligga åtskilligt efter vägplanen
även i den sektorn.

Herr förste vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att erinra om att det inte har väckts
någon motion om höjning av anslaget
till vägbyggen. Det finns heller ingen
reservation anmäld på denna punkt.
Mot bakgrunden härav ter sig onekligen
den härda kritik —- jag använder uttrycket
på nytt — som har riktats såväl
mot utskottets skrivning som mot
beskaffenheten av vårt vägväsende
ganska svår att förstå. Det finns ju möjligheter
att konkretisera sin kritik och
sina krav i ett sammanhang som detta.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill till herr Bohman
säga att de siffror jag anförde bygger
på uppgifter dels ifrån väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen och dels ifrån
arbetsmarknadsstyrelsen. Det är dessa
uppgifter jag har att hålla mig till.

Sedan vill jag till herr Nilsson säga
att jag fortfarande är överraskad över
att han i hela sitt resonemang liksom
bortser från de vägar som har byggts
för beredskapspengar. De har enligt
hans vokabulär inte samma värde. Om
man i herr Nilssons eget län, för att nu
ta ett exempel från ett annat område,
skulle bygga en hamn för beredskapspengar,
skulle inte den hamnen då ha
lika stort värde för sjöfarten som om
den hade byggts för pengar som anvisats
i vanlig ordning?

Ilerr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Det var inte i det avseendet,
herr statsråd, som jag ville förringa
värdet av de medel som satsas på
vägar ur beredskapsanslagen. Men statsrådet
vet lika väl som jag att dessa beredskapsarbeten
inte kan genomföras
på samma rationella sätt som långsiktigt
planerade vägarbeten, där vägmyndigheterna
i länet haft möjligheter att
förbereda arbetena och entreprenören
har helt andra förutsättningar än då
han plötsligt blir ställd inför uppgiften
att bygga vägar i ett område, där det
visar sig nödvändigt att sätta i gång beredskapsarbeten.

Sedan ber jag än en gång, herr talman,
att få göra en stillsam förfrågan,
liksom tidigare i dag och i fjol: Varför
finns det inga möjligheter att vid sådana
tillfällen använda de fonderade
vägpengar som väl bör finnas någonstans
och stå till vägväsendets förfogande? Herr

BOHMAN (h):

Herr talman! Jag skall bara svara
herr statsrådet genom att påpeka att
mina siffror också bygger på material
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Får jag sedan till herr Malmborg säga
att det visserligen är riktigt att det
inte har ställts något yrkande i dag

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

men att vår argumentation är grundad
på den förhoppningen, jag skulle hellre
vilja säga förvissningen, att vi nästa år
får en bättre uppföljning av vägplanen
än den vi har fått i år.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag är ledsen att jag
måste ta till orda igen, men jag måste
tydligen utöva litet pedagogik här. Har
herr Nilsson i Göingegården inte upptäckt
att skillnaden i rationaliseringsgrad
mellan de vägarbeten som utförts
på »normalt» sätt och de som utförts
i arbetsmarknadsstyrelsens regi enligt
både väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen är 10—15
procent och inte mera.

Härmed var överläggningen slutad.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Vägunderhållet

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under sjätte huvudtiteln (punkt
12, s. 28—31 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1961)
föreslagit riksdagen att till Vägunderhållet
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
reservationsanslag av 375 000 000 kr.,
att avräknas mot autoinobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herrar Helmer
Persson och Öhman (I: 346) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Holmberg och Nilsson i Gävle
(11:407), vari hemställts att förevarande
anslag måtte upptagas med
415 000 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 346
och II: 407, till Vägunderhållet för bud -

Vägunderhållet

getåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 375 000 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Punkten fördrogs; och anförde därvid: Herr

HOLMBERG (k):

Herr talman! Åtskilligt av den kritik
som i den föregående punkten riktats
mot omfattningen av vägbyggnad och
vägunderhåll är ju helt tillämplig även
på denna punkt. Om herr talmannen tilllåter
en kort kommentar till den redan
avslutade debatten vill jag för min del
säga till herr Nilsson i Göingegården
och herr Bohman, att dessa beredskapsarbeten,
som satts in på vägbyggen i
framför allt de norra delarna av landet,
inte behöver medföra några bekymmer
för bortkastade pengar. Jag vill tvärtom
påstå att det är mycket klokt och behövligt
att använda beredskapspengar
för att samtidigt tillgodose de två önskemålen
att bereda sysselsättning åt dem
som inte har något arbete samt klara
av en del mycket angelägna vägbehov.
Trots den ökade omfattningen av vägbyggandet
och vägunderhållet, som på
detta sätt möjliggjorts genom beredskapsmedel,
är det dock enorma behov
som inte är tillgodosedda på detta område.

Den motion som vi framlagt i denna
punkt är naturligtvis motiverad med
det allmänna behovet. Det kan dock inte
hjälpas att Norrlands och speciellt Norrbottens
intressen även i detta fall måste
komma något i förgrunden. Herr Nilsson
i Tvärålund har redan varit inne
på frågan vad det betyder för näringslivet
att vägbehovet i Norrland blir
bättre tillgodosett än det för närvarande
är. Jag skulle också kunna hänvisa
bl. a. till det yttrande som länsstyrelsen
i Norrbotten gjort på denna punkt. Man
framhåller att det med tanke på den
mycket störa och glädjande expansion
som nu sker av näringslivet i Norrbotten
är ett oeftergivligt villkor, att vi också
får en motsvarande ökning av tempot

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Bidrag till byggande av vägar och gator

när det gäller att bygga och underhålla
vägar — bl. a. för att klara virkesfångsten
till den ökande träförädlingen
i dessa landsdelar. Länsstyrelsen anser
för sin del att man inte kommer att
kunna klara dessa uppgifter på tillfredsställande
sätt med mindre än att
man får mera pengar för vägändamål.

Det skulle kunna anföras ytterligare
mycket vägande skäl för en utvidgning
av vägbyggnadsprogrammet, framför
allt inom de nordligaste landsdelarna.
Jag tänker dock inte orda ytterligare
om detta, herr talman, utan ber att få
yrka bifall till vår motion i denna
fråga.

Herr förste vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Mot bakgrunden av den
tidigare förda debatten och med hänvisning
till utskottets skrivning ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 13—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Bidrag till byggande av vägar och gator

Kungl. Maj:t hade (punkt 16, s. 35—
37) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till byggande av vägar och gator för
budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 155 000 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Alexanderson
m. fl. (1:136) och den andra
inom andra kammaren av herr Källe -

nius m. fl. (11:164), vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av nu
ifrågavarande anslag måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att medel av anslaget ställdes till förfogande
för projektering och byggande
av en ny bro mellan Stockholm och Lidingö
samt för därmed sammanhängande
utbyggnad av tillfartslederna eller
att, därest så ej läte sig göra, medel i
särskild ordning ställdes till förfogande
för ändamålet.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Bidrag till
byggande av vägar och gator för budgetåret
1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 155 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

II. att motionerna 1:136 och 11:164
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Lundström.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Det föreligger här två likalydande
motioner i första, respektive
andra kammaren. De är mycket starkt
understödda av alla demokratiska partierna.
Vi har inte mindre än tolv undertecknare
i första kammaren och nitton
i denna kammare. Motionerna hemställer
om statsanslag till en ny bro
mellan Stockholm och Lidingö.

I motionerna framhålls att Lidingöbron
är mycket gammal. Den togs i
bruk år 1925. Dess kapacitet motsvarar
ingalunda dagens behov. Ingen svensk
stad som är tillnärmelsevis lika stor
som Lidingö — den hade 1925 10 000
invånare och har i dag 29 000 — är för
sin förbindelse med omvärlden så beroende
av en enda bro.

Redan 1953 gjorde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
efter en verkställd
utredning, en hänvändelse till städerna
Stockholm och Lidingö. Man framhöll

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

att det stod klart, att en förbindelse med
större trafikkapacitet än den nuvarande
förr eller senare måste komma till
stånd mellan Stockholm och Lidingö.

I dag ökar risken snabbt för en total
blockering av denna trafikled genom
ett olyckstillbud. Det finns ingen alternativ
förbindelse av än så blygsam karaktär
till förfogande. Vad detta betyder
förstår man när man har klart för
sig, att Lidingö inte har något eget sjukhus
utan är hänvisad till förbindelsen
över bron. Genom dröjsmålet med brobyggandet
hindras även Lidingö att i
avsedd omfattning delta i aktionsprogrammet
för bostadsproduktionen i
Stor-Stockholm.

För uppförandet av en bro kommer
med all sannolikhet att utgå bidrag av
bilskattemedel, vilket framgår av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens hänvändelse
till de båda städerna. Det har också
gjorts utredningsarbeten under tiden,
och planläggningen har helt och
hållet ägt rum efter anvisningar av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.

Motionärerna anser att det borde finnas
utrymme under det kommande budgetåret
för utförande av projekteringen
av en förbindelse, när behovet är så
starkt motiverat som fallet är med den
nya Lidingöbron. Detta är de skäl som
ligger bakom motionen. Statsutskottet
har också i sitt utlåtande vitsordat, att
vad som sagts om »angelägenheten av
en ny broförbindelse mellan Stockholm
och Lidingö snarast kommer till stånd
torde i och för sig vara riktigt». Men,
säger utskottet vidare, Lidingö stad har
för sin del gjort en framställning om
att projekteringen skulle tas upp i vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens fördelningsplan,
medan en motsvarande framställning
icke har ingivits från Stockholms
stad.

Det blir emellertid nödvändigt, att
planeringsarbeten vidtas för att man
över huvud taget skall kunna ta upp
denna fråga till behandling vid den revidering
av väg- och vattenbyggnads -

Bidrag till byggande av vägar och gator

styrelsens fördelningsplan, som skall
ske 1963. Därför säger utskottet: »Det
framstår med hänsyn härtill och med
beaktande inte minst av företagets stora
vikt som interkommunal förbindelse
som angeläget att projekteringsarbetet
för bron snarast fullföljes ...» Men detta
är något, säger utskottet, som närmast
torde ankomma på de lokala myndigheterna
i Stockholm och Lidingö.

Uttalandet är mycket välvilligt i och
för sig, men själva realiserandet omöjliggöres
av hänvisningen till kommunerna.
Jag skulle nog här vilja tillägga,
att redan trafikens nuvarande omfattning
klart motiverar en förbindelse med
större kapacitet än den nuvarande. Under
högtrafik är framkomligheten starkt
försvårad, och det har konstaterats att
det inte heller finns någon alternativ
förbindelse av aldrig så blygsam karaktär.

Ett ytterligare dröjsmål med byggandet
av en bro kommer också att leda
till — förutom alltmera förvärrade trafikförhållanden
— en bromsning av bostadsbyggandet
på Lidingö. Därigenom
kan inte staden i avsedd omfattning delta
i aktionsprogrammet för bostadsproduktionen
i Stor-Stockholm. Man bör
för övrigt beakta att det här rör sig om
en viktig interkommunal förbindelse,
inte bara mellan Stockholm och Lidingö.
Enligt en fastställd regionplan
avses förbindelsen också skola ingå i
den s. k. roslagsleden.

Då nu trots dessa förhållanden företaget
inte har kunnat inrymmas i den
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
nyligen fastställda fördelningsplanen
för byggande av vägar och gator i sådana
städer och stadsliknande samhällen,
som själva är väghållare, anser jag att
företagets utförande i annan ordning,
exempelvis genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
försorg, borde övervägas.
Då det emellertid bör ankomma på
Kungl. Maj:t att närmare pröva möjligheterna
härtill, förutsätter jag att detta
skall ske och att i anledning därav er -

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Bidrag till byggande av vägar och gator

forderliga åtgärder skyndsamt skall
kunna vidtas.

Denna uppfattning, herr talman, inrymmes
i de yrkanden som är framställda
i motionen, till vilken jag därför
yrkar bifall.

Herr förste vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Som herr Källenius redan
anfört har utskottet i utlåtandet uttalat
som sin uppfattning, att detta broföretag
är av största betydelse, och vi
kan väl säga att hela vår skrivning präglas
av denna inställning.

Yi har i ärendet inhämtat yttrande
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Jag vill, herr talman, erinra om ett par
punkter i detta yttrande, som är synnerligen
vägledande när det gäller bedömningen
av denna frågas behandling
i fortsättningen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har sålunda i sitt yttrande
anfört, att styrelsen redan 1958 tagit
initiativ till ett samarbete med Storstockholms
planeringsnämnd i syfte att
åstadkomma en samplanering av bostads-
och trafikbyggandet i detta område.
Ett mera konkret förslag till broförbindelse
skulle som följd härav kunna
diskuteras vid den revidering av fördelningsplanen,
som skall göras 1963.

Som herr Källenius anfört hemställes
i motionen att medel ställes till förfogande
för projektering och byggande av
ny bro mellan Stockholm och Lidingö.
Beträffande projekteringsarbetet, som
i detta sammanhang är relevant, vill jag
på nytt erinra om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande. Däri understrykes
vikten av att detta arbete snarast
fullföljes. Men, herr talman, detta
ankommer närmast på vederbörande lokala
myndigheter. Som utskottet erinrat
torde därvid uppkommande kostnader,
i den mån de bedöms skäliga, vid ett
eventuellt beslut om statsbidrag till broföretaget
komma att inräknas i de bidragsberättigade
kostnaderna. Man kan

alltså säga att vederbörande kommuner
har ordet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Det är riktigt som här
sagts att detta ärende inte kan komma
vidare med mindre än att projekteringsarbetet
för bron fullföljes — och det är
väl det som är knuten. Men hur skall
det ske? Det sägs att det är lämpligt att
projekteringen handhas av kommunerna
själva, men då kommer en annan omständighet
in i bilden. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framhåller nämligen
i sitt yttrande bland annat att en mängd
andra mycket viktiga projekt som rör
Stor-Stockholm har tagits upp i fördelningsplanen
men inte detta projekt.
Det har gällt områden viktiga ur både
trafik- och bostadsbyggnadssynpunkt.
Detta må så vara, men vid jämförelsen
har man tappat bort, att det bara finns
denna enda förbindelse mellan Stockholm
och Lidingö, och om någonting
händer med den, så betyder det något
av en katastrof. För de övriga projekten
finns åtskilliga reservvägar att tillgå.

Man kan konstatera att tre parter är
mer eller mindre avgörande för projektets
fullföljande, nämligen Lidingö stad,
Stockholms stad samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Man har kanske förbisett
att ärendet rör två kommuner, i
vilka intressena kan skifta och där varje
skiftning förhindrar en tillfredsställande
lösning inom rimlig tid.

Det är dessa svårigheter som måste
överbryggas, och det kan man enligt min
mening inte göra på annat sätt än att
låta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
sköta projekteringsarbetet. Allt sådant
arbete skall ju ändå ske i nära samråd
och samarbete med styrelsen. Därför
är det nödvändigt att styrelsen håller i
trådarna och driver projekteringsarbetet,
så att det passar ihop i brons båda

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

ändar och samtidigt utföres i enlighet
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
intentioner.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan oförändrad.

Punkten 17

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 18

Bidrag till byggande av enskilda vägar

Sedan punkten föredragits anförde

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Vi har här i landet ett
vägproblem, som i detta sammanhang,
när vi behandlar sjätte huvudtiteln i
statsverkspropositionen, kanske kan förefalla
bagatellartat, men som jag ändå
i anledning av en under denna punkt
behandlad motion vill säga några ord
om. Jag syftar på de enskilda vägar som
jag sammanfattningsvis skulle vilja kalla
för våra bad- och turistvägar.

Denna fråga har varit uppe till diskussion
här i riksdagen i flera olika
sammanhang, senast den 22 februari i
år i samband med behandlingen av en
motion av bl. a. fru Thunvall, i vilken
en del av detta problem tagits upp. Jag
tror att det problemet efter hand blir
större och större och att vi inte kommer
ifrån det. Därför vill jag här säga
några ord om hur frågan ligger till.

Vi har åtskilliga enskilda vägar på
vilka biltrafiken blir allt starkare på
grund av att så många badgäster trafikerar
dem jämte människor som vill
komma ut i naturen för att plocka bär
och svamp och för att se vackra trakter
eller titta på fornminnen. Dessa tra3
— Andra kammarens

Bidrag till byggande av enskilda vägar

fikanter färdas i allt större utsträckning
på enskilda vägar, och det är inte konstigt
att detta förorsakar markägarna bekymmer.
Ägarna har efter tillkomsten
av strandlagen och byggnadslagstiftningen
med byggnadsförbud av olika
slag fått sina möjligheter att utnyttja
markerna starkt begränsade genom att
allmänheten fått tillgång till fritidsområden.
Markägarna finner dessutom också
att vägarna blir sönderkörda och att
de därför får svårt att själva begagna
dem för avsedda ändamål. Då börjar de
givetvis mer och mer fundera över vad
som är att göra. De kan sätta upp förbudsskyltar,
men en förutsättning härför
är att alla som har rätt att begagna
vägen är ense om att förbjuda biltrafik.

En sådan utveckling ser vi väl inte
gärna här i landet, även om till och med
domänverket tyvärr ofta föregår med
»gott» exempel och avlyser sina skogsbilvägar.
Men därom kanske inte är
mycket att säga. Domänverket ser frågan
ur ekonomisk synpunkt och vill
inte att verkets tunga timmerlass skall
behöva ha besvär med att möta turister
på vägarna, och lika litet som den
enskilde markägaren vill domänverket
ha sina vägar sönderkörda. Problemet
blir emellertid större och större, och
till sist måste vi söka få någon rätsida
på det.

Markägarna förklarar sig väl i allmänhet
vara beredda att i ökad utsträckning
upplåta de enskilda vägarna
för turister men kräver att i så fall få
statsbidrag. Statsbidragskungörelsen är
emellertid så utformad att statsbidrag
kan utgå för underhåll av de enskilda
vägar, som i större utsträckning används
för allmän trafik, medan statsbidrag
däremot inte kan erhållas för byggande
av sådana vägar. Beträffande frågan
om byggande inbegrips däri också
iordningställande. Man kan med nuvarande
ordning inte få statsbidrag till
underhåll förrän vägen är iordningställd
till viss standard, och man kan
inte få statsbidrag till detta iordning -

protokoll 1961. Nr 12

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Statens bilinspektion: Avlöningar

ställande, vilket är att jämföra med byggande.
Det är närmast en ändring av
denna sista bestämmelse som motionen
går ut på.

Jag är fullt på det klara med att detta
problem kan tänkas löst på annat
sätt. Man kan mycket väl tänka sig att
i större utsträckning än hittills intaga
de enskilda vägar som behövs för ifrågavarande
ändamål såsom allmänna.
Men detta skulle i varje fall inte bli billigare
för staten än det som föreslås i
motionen.

Jag skulle kanske inte ha sagt så
mycket i den här saken om jag inte
tyckt att utskottet har behandlat ärendet
en smula hastigt. Man har hänvisat
till 1960 års vägsakkunniga. Detta skall
väl tolkas så att 1960 års vägsakkunniga
tar upp frågan. I så fall borde de väl
ha fått läsa motionen. Detta är ju brukligt
i vissa fall när det anses att en sittande
kommitté bör titta på en fråga.
Nu säger utskottet att frågan torde komma
att upptas till prövning av de sakkunniga
och avstyrker bifall till motionen.
Jag får väl utgå ifrån att 1960 års
vägsakkunniga själva infordrar motionen
och läser den.

Jag har intet yrkande, herr talman.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 19—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Statens bilinspektion: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 23, s. 46—
49) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens bilinspektion,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1961/62, dels ock till Statens
bilinspektion: Avlöningar för samma
budgetår anvisa ett förslagsanslag om
3 809 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Hedblom och Söderquist
(1:240) och den andra inom
andra kammaren av herr Carlsson i
Stockholm m. fl. (11:350), vari yrkats,
att riksdagen måtte besluta att statens
bilinspektions personal utökas med tolv
nya bilinspektörer i Ae 19.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 240
och II: 350,

a) godkänna följande avlöningsstat
för statens bilinspektion, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1961/62:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie
tjänstemän, förslagsvis . . 1 335 900

2. Avlöningar till icke-ordi narie

personal, förslagsvis 1 553 300

3. Rörligt tillägg, förslagsvis
.................... 862 000

4. Kompensation för höjda

folkpensionsavgifter, förslagsvis
.............. 57 800

Summa kronor 3 809 000;

b) till Statens bilinspektion: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 3 809 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Holmquist.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Vid denna punkt har
jag tillsammans med herrar Nelander
och Gomér i denna kammare väckt en
motion, vari yrkas på en utökning av
statens bilinspektions personal med tolv
nya bilinspektörer. I motionen har behovet
härav utförligt motiverats, och
för att inte ta kammarens tid i anspråk
för länge nöjer jag mig med att hänvisa
till motionen.

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Utskottet har ställt sig ytterst välvilligt
och säger bl. a.: »Utskottet, som således
avstyrker bifall till motionerna,
vill emellertid i anslutning härtill framhålla
att det — icke minst ur trafiksäkerhetssynpunkt
— framstår som angeläget
att frågan om inspektionens behov
av ytterligare personalförstärkning uppmärksamt
följes samt att i anledning
härav eventuellt erforderliga åtgärder
utan dröjsmål vidtages.» Den logiska
konsekvensen av detta borde enligt mitt
förmenande ha varit att utskottet tillstyrkt
motionen. Då så inte skett kan
jag inte underlåta att för kammarens
ärade ledamöter teckna den dagsaktuella
situationen.

Eftersläpningen vid statens bilinspektion
är för närvarande t. o. m. besvärligare
än den var då motionen skrevs
eller då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i sina petita yrkade att dessa tjänster
skulle inrättas. Enligt uppgifter från
Sveriges bilskolors riksförbund är för
närvarande cirka 62 000 elever under
utbildning. Under april behövs plats för
uppkörning för 18 000 färdigutbildade
elever, d. v. s. cirka 800 per dag. Bilinspektionens
maximala kapacitet är
cirka 500 körkortsprov per dag. Detta
innebär att enbart under april månad
ökar eftersläpningen för körkortsaspiranterna
med cirka 300 per dag eller
7 000 per månad.

Dessa siffror belyser situationen genomsnittligt
över hela landet. Knappast
på någon plats i hela Sverige kan körskoleprovet
fullgöras utan väntetid. På
ett stort antal platser får situationen
sägas vara katastrofal. I Malmödistriktet
är väntetiden cirka två månader,
och körskolorna tar inte emot nya elever.
I Stockholm får en färdigutbildad
elev vänta fem eller sex veckor innan
slutprovet kan avläggas. En ytterligare
förvärring av läget förväntas under
sommaren. På grund av arbetsanhopningen
under föregående år kunde inte
alla tjänstemän då ta ut sin semesterledighet
utan har den till godo att tas

Statens bilinspektion: Avlöningar

ut i år. I Stockholm kommer under sommaren
endast två inspektörer att vara
disponibla för körkortsprov mot fem
när arbetsstyrkan är fulltalig. Under
fjolåret var väntetiden före midsommar
två—tre månader. I år är elevantalet i
körskolorna större liksom eftersläpningen
men antalet bilinspektörer mindre,
varför ett katastrofartat läge väntas
uppstå under sommaren med en ytterligare
förlängning av fjolårets rekordlånga
väntetider.

Den onormala arbetsbörda som åvilar
bilinspektörerna ökar antalet sjukdomsfall.
Inga som helst reserver finns
för närvarande att sätta in vid sådana.
Risken är stor att det läge som jag nu
har beskrivit kommer att ytterligare förvärras
på grund av sjukskrivningar.

En annan faktor är att kön av fordonsägare
som önskar få sina fordon
besiktigade vid bilinspektionen, rör sig
lika långsamt som kön av körkortsaspirantcr.
Den som i dag, alltså den 7
april, beställer tid för fordonsbesiktning
vid statens bilinspektion i Stockholm
får vänta till den 12 maj, alltså cirka
fem veckor. Om besiktningen har beordrats
vid s. k. flygande inspektion
och alltså gäller ett trafikfarligt fordon,
avkortas väntetiden med endast fyra
dagar. Om fordonet inte belagts med
körförbud kan det sålunda användas i
sitt trafikfarliga skick i ungefär en månad
före inspektionen. Dessa väntetider
orsakar mycket stora ekonomiska uppoffringar
för alla som drabbas därav.

Arbetsuppgifterna för de fordonsbesiktigande
bilinspektörerna växer kontinuerligt.
Ett enda aktuellt exempel kan
nämnas: på grund av det stora antalet
olyckor med släpvagnar har uppsikten
skärpts beträffande denna detalj, och
bilinspektionen har därigenom fått ett
stort antal »extra» besiktningsärenden.

Den förbättring av trafiksäkerheten,
som eftersträvades vid ändringen av
vägtrafikförordningen med bl. a. skärpning
av kraven på körkortsaspiranterna,
har icke vunnits och kan icke vin -

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Statens bilinspektion: Avlöningar

nas så länge statens bilinspektion inte
liar de nödvändiga resurserna. Den
ständiga tidsnöden för inspektörerna
medför nu att arbetsuppgifterna inte
kan ägnas den omsorg som en god vård
om trafiksäkerheten förutsätter. I Stockholm
avläggs per år cirka 18 000 körskoleprov,
men inte vid något av dessa
prövas aspirantens förmåga att föra bil
i farter över 50 kilometer per timme eller
att företa en inbromsning från högre
fart. Endast undantagsvis ingår sådan
kontroll i de 150 000 körkortsprov
som årligen avlägges i landet.

Övriga kunskaper kan endast kontrolleras
mycket ytligt och schablonmässigt
under den korta stund som står till inspektörernas
förfogande för varje körkortsprov.
Utan tvivel var den väg som
anvisades av den s. k. Mossbergs-utredningen
med strängare kontroll av körkortsaspirantcrna
av utomordentligt
värde för en förbättrad trafiksäkerhet.
Men vinsten av lagändringen är en
chimär så länge inte bilinspektionen
fungerar på ett tillräckligt effektivt sätt.

Som ovan nämnts får för närvarande
en bil, vars defekter påpekats vid flygande
inspektion vänta i fyra veckor
på besiktning. Den kan alltså under så
lång tidsperiod framföras i trafik utan
att vara iordningställd. En förare, som
icke själv är angelägen att hålla sitt fordon
i gott skick, kan genom att åberopa
bilinspektionens väntetider förhala
besiktningen ytterligare, eller genom att
uppvisa bilen sedan felen endast bristfälligt
avhjälpts få en ny lång nådatid.

Att de ekonomiska förlusterna såväl
för enskilda som för näringslivet är betydande
säger sig självt, dels därför att
väntetiderna tar bort arbetstid och dels
därför att många fordon — särskilt gäller
detta lastbilar — måste stå oanvända
i väntan på besiktning.

Herr talman! Jag tror därför att det
hade varit välbetänkt att redan nu besluta
om ifrågavarande tjänsters inrättande
och ber att få yrka bifall till motion
II: 350, vari föreslås att riksdagen

måtte besluta att statens bilinspektions
personal utökas med 12 nya bilinspektörer.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Sedan några år tillbaka
har bilinspektionen för sin nuvarande
verksamhet erhållit successiv förstärkning
av resurserna. Men det är också
klart att denna utbyggnad inte kunnat
hålla jämna steg med de kraftigt
ökade krav, som motorfordonstrafikens
utveckling ställt på inspektionen. På
grund av denna utveckling har departementschefen
nu föreslagit en utökning
med ytterligare fem bilinspektörer till
en kostnad av 111 384 kronor.

Utskottet har godtagit departementschefens
förslag. Vissa motionärer önskar
att beslut skall fattas om tolv nya
bilinspektörer. Utskottet säger i anledning
av detta, att man bör följa utvecklingen
och eventuellt vidta erforderliga
åtgärder senare. Jag har också den uppfattningen,
att arbetsbelastningen inom
bilinspektionen kanske kan motivera ytterligare
förstärkning. Men jag tror också
att man inte kan klara denna belastning
enbart genom att tillsätta nya bilinspektörer.
Kammaren får i anledning
av en väckt motion, som remitterats till
lagutskott, senare tillfälle att behandla
problem på detta område. Jag avstår
därför från ytterligare motivering och
ber med dessa ord att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan oförändrad.

Punkterna 24—31

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Punkten 32

Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning Kungl.

Maj :t hade (punkt 32, s. 60
och 61) föreslagit riksdagen att till
Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1961/62
anvisa ett reservationsanslag av 550 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft dels två likalydande
motioner väckta den ena inom
första kammaren av herr Lundström
m. fl. (I: 242) och den andra inom andra
kammaren av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl. (II: 351), dels ock
två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 445) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:522), i vilka samtliga
motioner hemställts, att riksdagen till
nu ifrågavarande ändamål måtte anvisa
ett reservationsanslag av 750 000 kr. för
nästa budgetår.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 242
och 11:351 samt 1:445 och 11:522, till
Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1961/62
anvisa ett reservationsanslag av 550 000
kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Edström, Lundström, Thorsten
Larsson och Svensson i Stenkyrka,
fröken Elmén samt herrar Gustafsson
i Kårby och Nelander, vilka ansett att
utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionerna
1:242 och II: 351 samt 1:445 och II: 522,
till Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1961/
62 anvisa ett reservationsanslag av
750 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs och anförde därvid: Herr

NELANDER (fp):

Herr talman! I fråga om anslagen till
vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning är
väl skillnaden mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna en skillnad mera
till graden än till arten. Alla är säkert
positivt inställda till denna forskning.
Frågan är, om man skall ge den tillräckliga
resurser för att kunna arbeta.

Trots den intensiva upplysningspropagandan
och trots temporära hastighetsbegränsningar
dödades under första
kvartalet i år flera människor i trafiken
än under motsvarande period i
fjol. Enligt den preliminära statistiken
uppgår nämligen antalet trafikdödade
under årets tre första månader till 178
mot 164 förra året. Mörkerolyckorna har
skördat de flesta offren — 27 under
första kvartalet i år. Därefter kommer
de för årstiden karakteristiska balkolyckorna
med 24 offer. Alltjämt är fotgängarna
mycket svårt utsatta.

Också redan anordnade liksom för
framtiden planerade hastighetsbegränsningar
måste följas upp vetenskapligt,
om man skall få ut något av värde att
bygga på. Ett mindre anslag lär ha
ställts till förfogande, men för fortsatta
undersökningar torde det vara otillräckligt.

Man kan nog säga att trafiksäkerhetsarbetet
för närvarande ofta grundas mera
på outredda antaganden än på verklig
vetenskaplig forskning. Det är sålunda
denna som måste utökas. Som vi anfört
i våra motioner saknar man för närvarande
i mycket stor utsträckning visshet
om hur de olycksfrämjande faktorerna
samverkar vid olyckornas uppkomst,
om vilka mänskliga faktorer som
orsakar felhandlingar i trafiken och om
i vilken grad lagstiftning, propaganda,
övervakning, förbättring av vägar och
fordon o. s. v. påverkar trafiksäkerheten.

För att kunna fullfölja de forskningsprogram
som nu är aktuella och för att
kunna igångsätta nya angelägna forsk -

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961
Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhctsforskning

ningsprojekt, liksom för en planering
på litet längre sikt, anser vi att en större
anslagssumma bör ställas till förfogande.

Som jag redan nämnt, herr talman,
talar statistiken över trafikolyckorna
ett mycket allvarligt språk. 1958 gjorde
man en undersökning och beräknade
— med utgångspunkt från att cirka 1 000
personer årligen dödas i trafiken och
över 30 000 skadas —- att cirka 1 miljon
arbetsdagar årligen går förlorade
genom sjukdom. Frånsett alla mänskliga
tragedier går samtidigt genom döds- och
invaliditetsfall 35 000 framtida arbetsår
förlorade. Man beräknar att trafikolyckorna
i Sverige sammanlagt på ett år
förorsakar skador för nära 1 miljard
kronor.

När man jämför det av statens trafiksäkerhetsråd
begärda anslaget på 750 000
kronor med de här angivna summorna,
så tycker man att detta i sanning vore
en lönsam investering. Anslaget har visserligen
höjts med 50 000 kronor, men
denna höjning utgör faktiskt bara en
kompensation för penningvärdeförsämringen.
Vi må också komma ihåg, att
bilantalet i landet är under ständig stegring.
Under årets två första månader
nyregistrerades omkring 20 000 personbilar,
lastbilar och bussar.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den vid punkt 32
fogade reservationen av herr Bengtson
m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Gomér (ep) och Carlsson i Stockholm
(fp).

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Jag ber att till alla delar
få instämma i herr Nelanders anförande
och i hans yrkande.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! En av reservanterna har
redan sagt så pass mycket, att jag kanske
skulle kunnat avstå från att yttra
mig. Jag skall emellertid ändå framföra

några synpunkter på denna fråga, som
jag tycker är väsentlig.

Det är tydligt, att utskottsmajoriteten
— vilket jag hoppas att utskottets talesman
senare skall bekräfta — är positivt
inställd till denna fråga, tv i utlåtandet
säges, att motionärernas yrkande i och
för sig framstår som välbefogat. Majoriteten
har emellertid avstyrkt motionärernas
yrkande med hänvisning till det
ekonomiska läget.

Herr Nelander har redan sagt, att den
föreslagna höjningen av anslaget med
200 000 kronor skulle vara en lönsam
investering. Jag skall med några exempel
visa vad forskningen på detta område
betyder.

Jag tänker t. ex. på den betydelse undersökningen
angående skydd för åkande
vid bilkollisioner haft för användningen
av säkerhetsbälten. Om vi inte
hade haft de erfarenheter som forskningen
gett oss, hade vi inte haft säkerhetsbälten
i så många bilar. — Trafiksäkerhetsarbetet
hade inte kunnat ske med
samma tyngd och effektivitet, om vi
saknat vetenskaplig forskning på detta
område.

Jag kan också peka på undersökningen
beträffande skyddshjälmar för motorcyklister.
Genom de erfarenheter
man vunnit om hjälmarnas effektivitet
har man kunnat inrikta propagandan på
att hos motorcyklisterna inskärpa betydelsen
av att de har hjälm. Därigenom
har antalet skallskador kunnat nedbringas
i betydande grad.

Undersökningen om bländning i mörker
och andra synproblem har säkerligen
också varit av stor betydelse för
den statliga propagandan genom NTF
och för de frivilliga organisationernas
arbete.

Så är det på flera områden, där man
genom propaganda vill skapa ökad trafiksäkerhet.
Man antar att det är så och
så, men man borde få veta mera, och
för att få veta mera måste man forska
i snabbare takt.

Jag tror, herr talman, att det vore en

Nr 12

Fredagen den
Kostnader

mycket lönsam investering att öka detta
anslag med 200 000 kronor. Det skulle
säkert ge ett snabbt utbyte. Ju säkrare
forskningsresultat vi har att hålla oss
till, desto snabbare kan olycksfrekvensen
nedbringas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid punkten 32 av herr
Bengtson m. fl. fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Vi har en lång rad
forskningsanslag för olika områden som
vi måste tillgodose. Även med risk att
verka tjatig nödgas jag på nytt erinra
om att de ekonomiska resurserna är begränsade
och att vid kravens tillgodoseende
alltid en viss avvägning måste
äga rum. Vad beträffar det nu aktuella
anslaget vill jag också påminna om att
det glädjande nog har kunnat höjas avsevärt
under de senaste åren. Denna
höjning är markant, vilket framgår därav,
att under det att anslaget 1958/59
stannade vid 100 000 kronor, så uppgår
det nu till 550 000 kronor. Det är inte
många anslag som kunnat höjas i den
takten och den omfattningen. De av reservanterna
anförda skälen för ytterligare
anslagshöjning vill jag på inget
sätt undervärdera, och vi får hoppas att
medelsbehovet i framtiden än bättre
skall kunna tillgodoses.

Med stöd av det anförda ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Utöver vad reservanter
och motionärer anfört har jag inte mycket
att tillägga, men jag vill understryka
de synpunkter de anfört.

Jag hyser en del kätterska tankar om
det sparsamhetsnit som statsutskottsmajoriteten
ådagalagt i fråga om detta
anslag. När vi i fjol behandlade detta
ärende hade utskottet föreslagit 500 000
kronor, medan fyra reservanter yrkade
på en miljon kronor. I år har utskottet
föreslagit en höjning till 550 000 kro -

7 april 1961

för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning

nor, men nu är det åtta reservanter som
yrkar på 750 000 kronor. Man kan alltså
konstatera att man inom statsutskottet
är på glid mot en större vakenhet för
betydelsen av denna fråga. Är man optimist
och räknar med att denna glidning
fortsätter, så kommer kanske nästa
år reservanternas antal att ha fördubblats
och därmed att ha förvandlats till
majoritet i utskottet, och man får väl
hoppas att även majoriteten i riksdagen
då skall vara för det högre anslaget.

Nu säger utskottets talesman herr
Malmborg, som jag vet är mycket intresserad
av trafiksäkerhetsfrågor, att
detta anslag har ökats högst väsentligt
under åren. Det är riktigt, men å andra
sidan skall vi komma ihåg, att antalet
registrerade bilar också ökas mycket
kraftigt. I september 1960 var antalet
1 200 000, vilket innebär en ökning från
föregående år med något över 110 000
bilar. Med hänsyn till trafikutvecklingen
är det ganska påtagligt, att statsutskottet
och alla andra som är intresserade
måste rätta till anslagen för att
motverka de olyckor som denna ökade
trafik medför. Siffrorna har tidigare angivits
av herr Nelander. År 1959 dödades
927 människor i trafiken. Antalet
skadade uppgick till 21 000, därav
3 200 svårt. Ett stort antal av dem blir
förmodligen invalider. Genom en ungefärlig
beräkning har man, som herr Nelander
mycket riktigt anförde, kommit
fram till att trafikolyckorna medför en
nationalförlust på mellan 900 och 1 000
miljoner kronor.

Jag har ansett och anser fortfarande,
att de trafiksäkerhetsåtgärder av olika
slag som statsmakterna vidtar måste betraktas
som en säkerhetspremie för att
genom en framtida begränsning av olyckorna
skydda människorna.

Kommunikationsministern har under
senaste tiden tagit flera prisvärda initiativ
av praktisk natur för att komma
till rätta med olycksfall inom trafiken,
exempelvis den införda hastighetsbegränsningen.
Tillsättandet av en utred -

40 Nr 12 Fredagen den 7 april 1961

Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning

ning för eventuellt införande av högertrafik
måste också betraktas som ett initiativ
för att på den vägen komma fram
till större säkerhet. Kommunikationsministern
kan använda sin initiativkraft
i frågor som rör trafiksäkerhetsfrämjande
åtgärder, men på det ekonomiska
planet är hans reformiver begränsad.
Denna reformiver skulle inte
vara stäckt, om det inte vore så, att
kommunikationsministern inte själv
förfogar över pengarna.

Beträffande det i reservationen yrkade
högre anslaget måste sägas, att det
mot bakgrund av vad som anförs i trafiksäkerhetsrådets
petita är ganska väl
motiverat. Där krävs 750 000 kronor för
psykologisk, medicinsk och teknisk
forskning. Om trafiksäkerhetsrådet inte
får dessa pengar, måste det framlagda
programmet begränsas, ökningen med
200 000 kronor betyder inte enligt vad
som försports, att trafiksäkerhetsrådet
skulle få möjlighet att vidga sitt program,
ty redan det nuvarande programmet
torde förutsätta en ökning med
200 000 kronor — såsom föreslås i reservationen
— för att rådet skall kunna
fullfölja det program det satt sig före.

Om jag inte misstar mig föreslog organisationskommittén,
populärt kallad
den Nordenstamska kommittén, i sitt betänkande
att i budgeten för 1959/60
skulle upptas ett belopp av 850 000 kronor
för detta ändamål. Anslaget i fjol
blev emellertid bara 500 000 kronor.

Herr talman! Med hänsyn till att jag
anser att arbetet för trafiksäkerheten
kräver dessa ekonomiska resurser för
att kunna nå fram till ett godtagbart
resultat ansluter jag mig till reservationen.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):
Herr talman! Utskottets talesman herr
Malmborg framhöll, att det här gällde
en avvägningsfråga, och påpekade för
oss motionärer, att anslaget höjts rätt
väsentligt.

Jag vill med anledning därav bara

anföra, att det är givet att vi motionärer
har kännedom om detta förhållande,
men vi vill påpeka, att också olycksfallsstatistiken
visar en stegring. Under
hela 50-talet har en fortgående ökning
av antalet olyckor, ställda i relation till
folkmängden, kunnat registreras. Det
har också resulterat i att statsrådet har
höjt anslaget till NTF och till trafiksäkerhetspropaganda
och ansett det
nödvändigt med en särskilt omfattande
säkerhetskampanj under fjolåret och
i år.

Vi motionärer anser, att om man skall
satsa mycket pengar på sådan propaganda
— och vi är glada åt att så sker,
om trafikolyckskurvan därigenom kan
vändas nedåt — bör man också satsa
mycket mera på forskningen, ty om
man inte vet tillräckligt om orsak och
verkan utan måste anta och tro att det
förhåller sig på visst sätt, kan inte
pengarna till propagandan användas så
effektivt som möjligt. Vi motionärer liar
syftat till att de av staten anslagna
medlen till de enskilda organisationerna
på detta område skall kunna användas
så vettigt som möjligt och leda till
ett så snabbt resultat som möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Nelander
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
32 :o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

den vid punkten fogade reservationen
4) av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nelander begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omrösitningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 113 ja och 83 nej, varjämte 11
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 33—60

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 61

Driftbidrag till statens järnvägar

Kungl. Maj:t hade (punkt 61, s. 124—
128) föreslagit riksdagen att till Driftbidrag
till statens järnvägar för budgetåret
1961/62 anvisa ett anslag av
80 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren
av herrar Eskilsson och Sveningsson
(1:238) och den andra inom andra
kammaren av herrar Magnusson i Borås
och Nilsson i Svalöv (11:349), vari
hemställts, att riksdagen måtte upptaga
förevarande anslag med 50 milj. kr.
samt uttala, att en särskild nämnd måtte
inrättas för fullgörande av vissa i motionerna
angivna uppgifter;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Svanström och Nils-Eric Gustafsson
(1:243) och den andra inom
andra kammaren av herr Nilsson i
Tvärålund m. fl. (11:352),

Driftbidrag till statens järnvägar

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:238 och 11:349, såvitt
nu vore i fråga, till Driftbidrag till statens
järnvägar för budgetåret 1961/62
anvisa ett anslag av 80 000 000 kr.;

II. att motionerna 1:238 och 11:349
— såvitt de avsåge ett uttalande från
riksdagens sida rörande en särskild
nämnd för avgörande av nedläggningsfirenden
—- icke måtte av riksdagen bifallas; III.

att motionerna 1:243 och 11:352
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Virgin, Staxäng och Nilsson i
Göingegården, vilka ansett att utskottet
under I. och II. bort hemställa, att
riksdagen måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna
I: 238 och II: 349, såvitt nu vore i fråga,
till Driftbidrag till statens järnvägar
för budgetåret 1961/62 anvisa ett anslag
av 50 000 000 kr.;

II. med bifall till motionerna 1:238
och 11:349, såvitt nu vore i fråga, uttala
att en särskild nämnd borde inrättas
för avgörande av nedläggningsärenden.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KÄLLENIUS (h):

Herr talman! På denna punkt föreligger
en reservation i anslutning till
framförda motioner.

Denna fråga är inte ny; den har varit
uppe till behandling tidigare. Den
gäller enligt motionerna, att målsättningen
för SJ skall innebära full kostnadstäckning
och förräntning av statskapitalet.
För att man skall kunna upprätthålla
den målsättningen, måste man
följaktligen antingen ha en sådan taxesättning,
att bärkraftiga linjer subventionerar
de mindre bärkraftiga, eller
också måste omläggningar av driften
och andra rationaliseringar företas. Det

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Driftbidrag till statens järnvägar

får anses mindre tillfredsställande att
■— på sätt som är föreslaget — medelst
driftbidrag över budgeten eliminera de
allmänna olägenheterna av underskott
på vissa banor. I och för sig strider det
också mot den här nyss angivna målsättningen.

Vissa banor kan emellertid behöva
trafikeras av civila eller militära skäl,
trots att de lämnar ett underskott. Eftersom
nu departementschefen har meddelat,
att 1953 års trafikutredning inom
kort kommer att framlägga en redogörelse
för sådana banor, har man inte
velat motsätta sig att driftbidrag utgår
intill så sker och sakernas tillstånd
bättre kan överblickas. Men i motionerna
yrkas en reducering av detta driftbidrag
med 30 miljoner kronor till 50
miljoner kronor för budgetåret 1961/62.

Vad beträffar problemet med nedläggningen
av underskottsbanor i de berörda
bygderna har man, för att minska
olägenheterna härav, anvisat 20 miljoner
kronor. Motionärerna förordar i detta
sammanhang, att den av besparingsutredningen
föreslagna nämnden för avgörande
av sådana nedläggningsärenden
måtte tillsättas.

Herr talman! Under åberopande av
det här anförda hemställer jag om bifall
till den vid punkten 61 fogade reservationen
av herr Kaijser m. fl.

Herr förste vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Jag vill på nytt erinra
om att detta anslag är avsett att bl. a.
ge utrymme för vissa taxepolitiska åtgärder,
samt att det inte enbart eller
ens främst knutits till driften av de trafiksvaga
bandelar, som kan betraktas
som nedläggningsbara. Det är nämligen
så, att ett av villkoren för en rationellare
taxepolitik innesluter avveckling
av hittillsvarande kostnadsutjämning
mellan trafikstarka och trafiksvaga
järnvägslinjer. Underskotten på de senare
bör elimineras dels genom förverkligande
av nedläggningsplanerna

och dels genom att SJ erhåller driftbidrag
för täckande av underskotten på
sådana trafiksvaga linjer, som ej kunnat
nedläggas. Utöver tillgodoseendet av det
av statsmakterna uppställda kravet på
full realekonomisk kostnadstäckning,
inklusive förräntning av kapitalet, skulle
SJ därigenom, som jag tidigare betonat,
erhålla möjlighet till en rationell
taxeanpassning på affärsbanenätet. Härutöver
vill jag också nämna, att en nedräkning
av bidragsanslaget på kort sikt
närmast borde medföra en ökad belastning
på anslaget för täckning av underskott
å SJ:s fond och således inte
leder till någon finansiell besparing.

Herr Källenius förde också på tal inrättandet
av en särskild nämnd. Nedläggandet
av en järnväg är alltid en fråga
av största vikt för den bygd som berörs
därav. Det har vi väl alla här i
kammaren lagt märke till. Det är därför
nödvändigt att ärenden om järnvägsnedläggningar
handläggs med all rimlig
omsorg. Man torde kunna påstå att
så också sker, och jag tillåter mig att
lite närmare redogöra för denna förhandlingsordning.
Jag tror, att detta
kan ha en viss betydelse för allmänhetens
inställning till dessa frågor.

Nedläggningsbesluten, som fattas av
Kungl. Maj:t, föregås av ingående undersökningar.
Järnvägsstyrelsen och
1953 års trafikutredning har gjort upp
en långsiktig plan för dessa undersökningar.
Undersökningsarbetet bedrivs
därefter primärt inom SJ :s distriktskanslier.
Innan den förberedande undersökningen
lämnas in till järnvägsstyrelsen,
skall allmänheten i de berörda
bygderna ha haft tillfälle att framlägga
sina synpunkter vid ett av distriktsledningen
anordnat trafikantmöte. Den
centrala behandlingen av ärendena sker
sedan inom en samarbetsnämnd med
representanter för järnvägs-, väg- och
vattenbyggnads- samt arbetsmarknadsstyrelserna
samt för näringslivets trafikdelegation.
Kungl. Maj :t har vidare
anbefallt länsstyrelserna i flertalet län

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

att inom länsstyrelsens planeringssektion
utse en kontaktman i nedläggningsfrågorna.

Om en bandelsundersökning ger vid
handen, att järnvägsdriften bör läggas
ned, överlämnar järnvägsstyrelsen —
efter samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt arbetsmarknadsstyrelsen
— framställning härom till
Kungl. Maj:t, som har att efter vederbörlig
remissbehandling fatta det definitiva
beslutet i nedläggningsfrågan.
Kungl. Maj:ts beslut föregås av beredning
inom kommunikationsdepartementet,
varvid bl. a. sker en ingående prövning
av ersättningstrafikens organisation
och överläggningar äger rum med
länsstyrelserna, kommunerna och näringslivet.
Inom kommunikationsdepartementet
finns numera särskild personal
avdelad för handläggningen av dessa
ärenden.

Riksdagen har för innevarande budgetår
anvisat ett särskilt anslag om
20 miljoner kronor för vägarbeten, som
kan erfordras för att på ett skäligt sätt
tillgodose ersättningstrafikens behov.
Även för nästa budgetår kommer ett
belopp av samma storleksordning att
stå till förfogande för ändamålet enligt
det beslut riksdagen nyss har fattat.

Att ändra på den organisation, som
jag här beskrivit och som såvitt jag förstår
fungerar väl, för att i stället inrätta
en särskild nämnd med parlamentariskt
inslag synes opåkallat. Utskottet och
riksdagen har också tidigare avvisat
förslag härom.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen av herr Kaijser
m. fl. i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Gymnastiska centralinstitutet: Avlöningar
Mom. II

Mom. III

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 62—65

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 66

Lades till handlingarna.

§ 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående underskott å statens
järnvägars fond för budgetåret 1961/62.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Utgifter under riksstatens åttonde

huvudtitel (övnings- och yrkeslärarutbildning) Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
42, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1961/62 till övningsoch
yrkeslärarutbildning jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Gymnastiska centralinstitutet:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1 under åttonde huvudtiteln (punkt
298, s. 633—641 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1961) föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Gymnastiska centralinstitutet: Avlöninga:

Kungl. Maj:t att vidtaga av departementschefen
angiven ändring av personalförteckningen
för gymnastiska
centralinstitutet, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat
för gymnastiska centralinstitutet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1961/62, dels ock till Gymnastiska
centralinstitutet: Avlöningar
för budgetåret 1961/62 anvisa ett förslagsanslag
av 704 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Knut Johansson m.fl.
(1:313) och den andra inom andra
kammaren av herrar Allard och Kellgren
(11:461), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta att inrätta en
personlig professur i ämnet arbetsfysiologi
vid gymnastiska centralinstitutet
för medicine doktorn Nils Lundgren.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna
1:313 och 11:461,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för gymnastiska centralinstitutet,
som föranleddes av vad departementschefen
förordat;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för gymnastiska
centralinstitutet, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1961/62;

c) till Gymnastiska centralinstitutet:
Avlöningar för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 704 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ALLARD (s):

Herr talman! I likhet med utskottet
vill jag uttala min tillfredsställelse över
att den nödvändiga utökningen av gymnastiska
centralinstitutet nu blir verklighet.
Samtidigt vill jag också uttala
en förhoppning om att simhallsfrågan

för institutet skall kunna lösas inom en
snar framtid. Behovet av en simhall
kommer att bli ytterligare skärpt genom
den utökning av antalet elever som riksdagen
nu skall besluta.

Utskottet har i sitt utlåtande, där man
tillstyrkt den föreslagna utökningen av
elevantalet vid GCI, också avstyrkt en
motion av herr Kellgren och undertecknad
om inrättande av en personlig professur
i ämnet arbetsfysiologi för med.
dr Nils Lundgren.

I anledning av utskottets avstyrkande
vill jag med några få ord motivera det
yrkande som framställts i motionen.

I slutet av 1954 inrättades en arbetsfysiologisk
avdelning vid GCI. Som chef
anställdes med. dr Nils Lundgren. Från
den 1 januari i år arbetar avdelningen
under namnet arbetsfysiologiska institutet.
Verksamheten har sedan starten
till största delen bekostats av personaladministrativa
rådet och statens skogsforskningsinstitut.
Från och med den 1
januari i år har LO och Svenska arbetsgivareföreningen
utlovat årliga bidrag
på tills vidare 10 000 kronor vardera.

Förläggningen till GCI har inneburit
betydande fördelar genom att avdelningen
som en del av GCI:s fysiologiska
institution fått tillgång till laboratorier
och utrustning och dessutom erhållit
förankring i en institution i landet, där
arbetsfysiologisk grundforskning bedrives.

Genom avdelningens tillkomst har
den tillämpade arbetsfysiologiska forskningen
i landet kunnat avsevärt intensifieras.
Fältstudier rörande rekryterings-
och rationaliseringsfrågor inom
skogsbruket och stora områden inom
industrien har också utförts.

Den omfattning som avdelningen fått
och också det förtroende den redan
skapat såväl inom som utom landet är
till stor del doktor Lundgrens förtjänst.
En fortsatt utveckling är beroende av
hans medverkan. Det är därför angeläget
att ge doktor Lundgren som forskare
inom ett mycket betydelsefullt om -

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

råde en tryggare anställning än vad
kortfristiga anslag från arbetsmarknadens
parter och näringslivets organisationer
kan ge.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till motion nr II: 461.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag vill instämma i vad
herr Allard nyss anförde och även uttrycka
min tillfredsställelse med vad utskottet
har skrivit om att det behövs en
allsidig belysning av frågan, innan man
kan ta ställning till om denna professur
skall inrättas. Jag tolkar detta utskottets
uttalande som en uppmaning från
utskottets sida, att denna allsidiga belysning
med det snaraste bör komma
till stånd. Jag hoppas alltså att ecklesiastikministern
redan vid petitabehandlingen
i höst vidtar åtgärder för att
åstadkomma en sådan belysning av frågan.
Det är nämligen hög tid att så sker.

Man har sagt att 1960-talet är utbildningens
decennium, och det är nog alldeles
riktigt. Jag skulle tro att 1970-talet
kommer att bli det decennium, då man
försöker se till att människorna får den
rätta inplaceringen i arbetslivet och
väljer sina yrken på lämpligaste sätt.
Om detta skall kunna ske med framgång
fordras, att man bättre känner till
hur människorna anpassar sig i arbetslivet
och hur de påverkas av de fysiska
och psykiska förändringar som ett arbete
medför. Vi står här i själva verket
inför centrala forskningsuppgifter av
utomordentlig betydelse, inte minst
med hänsyn till den sociala utvecklingen.
Jag behöver väl inte här understryka
vilken betydelse yrkesvalet har.
En rätt inplacering i arbetslivet kommer
säkerligen att medföra väsentligt
minskade sociala utgifter.

Arbetsfysiologien måste såsom vetenskap
intaga en mera central plats i vår
forskning och undervisning än den gör

Gymnastiska centralinstitutet: Avlöningar

i dag. Det är därför man med stor tillfredsställelse
måste konstatera, att vi
har fått denna stiftelse. Det arbete, som
där ledes av doktor Lundgren, är —
skulle man kunna säga — en sorts förebyggande
verksamhet. I synnerhet fackföreningsrörelsen
är mycket intresserad
av och aktivt engagerad i detta arbete.
Det är ju framför allt för människor
i det produktiva arbetet som denna
verksamhet har betydelse. Jag tror
det vore klokt om denna kammare och
denna riksdag med skärpt uppmärksamhet
följde med vad som händer på
dessa områden och aktivt intresserar
sig för att genom anslag och på annat
sätt stödja den arbetsfysiologiska forskningen.

Jag vill med dessa ord yrka bifall till
motionen av herr Allard och undertecknad.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Utskottet har för sin del
med stort intresse tagit del av vad som
anförts i föreliggande motioner, och utskottet
har även sagt ifrån, att man delar
motionärernas uppfattning om värdet
av den tillämpade forskning på området
som bedrivs vid gymnastiska centralinstitutet
och därmed samarbetande
avdelningar. Trots detta är utskottet
icke berett att tillstyrka motionens
hemställan om inrättande av en personlig
professur. Från utskottets sida är
man ju i allmänhet synnerligen försiktig
och restriktiv när det gäller personliga
professurer, och även om tillgången
på kompetenta krafter i detta fall
liksom i andra liknande fall är sådan,
att det otvivelaktigt bara är den föreslagne
som bör komma i fråga för professuren,
så har utskottet icke kunnat
följa motionärerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Seminarier för huslig utbildning: Avlöningar — Ytterligare medelsanvisning till ombyggnad
och reparation av operahuset i Stockholm

hemställan, dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets hemställan
oförändrad.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Seminarier för huslig utbildning:

Avlöningar

Sedan punkten föredragits anförde

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! I motionsparet nr 420 i
första kammaren och nr 486 i andra
kammaren har av representanter för de
fyra största partierna understrukits vikten
av att utbildningen av yrkeslärare
inom klädsömnad skall liksom utbildningen
inom samtliga övriga yrken dels
omfatta en enligt yrkessammanslutningarnas
mening tillfredsställande utbildning,
dels tillsynsmässigt sortera
under kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning.

Det kan inte finnas någon rimlig anledning
att just dessa yrkeslärare, av
vilka såväl den hantverksmässiga som
den industriella, konfektionsmässiga
beklädnadstillverkningen i viss mån är
beroende, skall stå i särklass. Jag skall
emellertid inte nu uppta tiden med att
klargöra, varför jag anser att utbildningen
av dessa lärare bör jämställas
med utbildningen av övriga yrkeslärare
och liksom denna sortera under KöY,
utan jag ber beträffande denna argumentation
att få hänvisa till motionen.
Jag inskränker mig till att konstatera,
att utskottet i sitt utlåtande understryker
att skolöverstyrelsen skall, i den
mån så erfordras med hänsyn till frågornas
vikt för verksamheten, samråda
med överstyrelsen för yrkesutbildning.
Härigenom skapas möjligheter för KÖY

att medverka vid utformningen av utbildningen
för dessa yrkeslärare och av
bestämmelserna för den förutbildning
som sker för deras vidkommande.

Jag vill betona nödvändigheten av att
det kommer till stånd ett sådant medinflytande
från KÖY:s sida, så att de i
motionerna framförda synpunkterna
kan beaktas. Om det positiva uttalande
som gjorts från utskottets sida leder till
ett sådant resultat, tror jag mig kunna
säga att motionärerna och de berörda
organisationerna är tillfredsställda.

I förhoppning om att så blir fallet
har jag inte för dagen något yrkande.
Skulle denna förhoppning inte infrias,
ber jag att få återkomma till frågan.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 5—

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Ytterligare medelsanvisning till ombyggnad
och reparation av operahuset
i Stockholm

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare medelsanvisning
till ombyggnad och reparation
av operahuset i Stockholm.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Självfallet har jag inte
begärt ordet i denna ganska uppmärksammade
byggnadsfråga för att uttala
någon annan mening än den som kommer
till uttryck i det här föreliggande
enhälliga utskottsutlåtandet, till vilket
jag alltså har anslutit mig. Tvärtom vill
jag med tillfredsställelse notera, att alla
inom utskottet har funnit det inträffade
ytterst beklagligt och att vi varit an -

Fredagen den 7 april 1961 Nr 12

Ytterligare medelsanvisning till ombyggnad och reparation av operahuset i Stock holm -

gelägna om att full klarhet skall förr
eller senare -— helst så snart som möjligt
— kunna skapas även omkring orsakerna.

Jag vill också vitsorda, att utskottet
vid sitt arbete med den framlagda propositionen
har gått grundligt till väga.
Olika parter har hörts: den av handelsministern
tillkallade särskilda utredningsmannen,
representanter för operastyrelsen
liksom en av de tidigare
chefstjänstemännen vid departementet.
Vidare har vederbörande avdelning inom
utskottet gått husesyn i den del av
operahuset som står under ombyggnad.
Tydligen var det då inte bara jag som
gång på gång blev slagen av frågan om
vart de 18 miljonerna har tagit vägen.
Att jag inte var ensam framgår därav,
att utskottet enhälligt begärt »en specificerad
redogörelse för det ekonomiska
utfallet av här ifrågavarande byggnadsföretag»,
för att citera utskottets skrivning.

I den offentliga debatten har ordet
»operaskandalen» figurerat. Det är
ingen tvekan om att detta kommit att
kasta en viss skugga på operachefen,
operastyrelsen och operaledningen över
huvud taget. Jag finner det angeläget att
från denna plats framhålla, att varje
sådan tanke i och för sig är oriktig. Det
är ju bara så, att operan hr inrymd i
den fastighet som denna affär gäller.

Under arbetet med handelsministerns
framställning har hos mig gång på
gång inställt sig några funderingar och
reflexioner, som jag i detta sammanhang
inte har kunnat undertrycka. Under
många år, men kanske i synnerhet
under det senaste, har vi i tidningsspalter
och från talarstolar — inte minst
den som jag nu står i — fått talrika och
energiska försäkringar om hur nödvändigt
det är att en allt större proportion
av våra resurser tillförs den så kallade
allmänna eller offentliga sektorn av
vår ekonomi. Detta inte bara därför att
behoven även inom denna sektor är

störa; nej, dessa sagesmän utmålar denna
del av våra insatser som mer välskött
och framför allt bättre planerad
än andra delar. Där dominerar allmänintresset,
medan inom den enskilda sektorn
— som man gärna säger — de mer
kortsiktiga och kanske rent av i vissa
fall något mindre värda privata vinstintressena
härskar.

Så länge man rör sig med allmänna
teorier och resonemang av denna typ,
framförda med den dialektiska skicklighet
som obestridligen ofta förekommer
i detta sammanhang, är det otvivelaktigt
åtskilliga lyssnare och iakttagare
som känner sig påverkade och kanske
rent av övertygade därav. Så inträffar
det emellertid då och då — som i detta
fall — att vi liksom i blixtbelysning får
praktiska illustrationer till dessa teoretiska
diskussioner och resonemang. Det
visar sig då, att illustrationerna inte
helt och hållet verifierar teoriernas innebörd
och syfte. I stället frågar sig
den enkla allmänheten, hur det egentligen
kan gå till så här när staten bygger.
När man söker efter roten och upphovet,
efter förklaringar, är det ytterst
svårt att få tag i någonting som man
kan få fast grepp om.

Självfallet varken kan eller skall jag
här på något sätt diskutera ansvarsfrågan.
En rad utredningar har ju i detta
fall med alldeles påfallande skyndsamhet
tillsatts. För det första har vi den
Ödeenska utredningen, som handelsministern
omedelbart tillkallade och som
redan för åtskillig tid sedan är färdigställd.
För det andra har vi JK-granskningen
av frågan, huruvida eventuellt
juridisk ansvarighet bör utkrävas. För
det tredje har vi ecklesiastikministerns
utredning om den dualistiska förvaltningen
av operabyggnaden, som väl också
bör gälla — eftersom förhållandena
är enahanda — dramatiska teaterns
byggnad. För det fjärde har vi kommunikationsministerns
utredning om byggnadsstyrelsens
organisation, som åt -

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Ytterligare medelsanvisning till ombyggnad och reparation av operahuset i Stock holm -

minstone till tiden sammanfaller med en
flykt från detta verk, vilket därför för
närvarande torde arbeta under svårare
förhållanden än kanske någonsin. Till
alla dessa utredningar kommer slutligen
konstitutionsutskottets dechargegranskning,
som väl nu torde vara i
gång. Den inriktar sig på det konstitutionella
ansvar som vederbörande statsråd
kan drabbas av.

Handelsministern bedyrar i propositionen,
att de utredningar som förelåg
då detta beslut fattades var jämngoda
med dem som man brukar stödja liknande
beslut på. Jag kan här intyga, att
den dåvarande statssekreteraren hos
handelsministern har verifierat denna
framställning.

Ingenting misstänktes i departementet,
när förslaget lades fram om denna
byggnadsplan till en kostnad av 7 miljoner
kronor, trots att endast några få
månader tidigare departementet hade
fått sig förelagt ett projekt, där kostnadsberäkningarna
slutade på en summa
av 17 miljoner kronor. Ingenting
har heller misstänkts när utbetalningarna
skedde, vare sig utbetalningarna
av lotterimedel eller a conto via byggnadsstyrelsen.
Jag bara konstaterar
detta.

Vi har alltså här framför oss ett konkret
fall, som plötsligt gett oss en inblick
i hur planering, garanti för hållbara
kostnadskalkyler och andra vid
byggnadsföretag nödvändiga premisser
kan te sig då man ser från insidan hur
medel förbrukas inom den allmänna
sektorn. Vad som här har inträffat har
rubricerats som »olycksfall i arbete».
Den bedömningen var kanske mera yster
än sakligt motiverad. Utan att på
något sätt gå in på ansvarsfrågan, vill
jag säga att det fall vi här har framför
oss, dessa miljonslukande kostnader
och inte minst omöjligheten att åtminstone
på detta stadium få en godtagbar
förklaring, är så allvarligt, att det är
nödvändigt att strålkastarna riktas mot

vad som sker även på den allmänna
sektorn.

Vad som vi här bevittnar borde för
dem som så ofta och så skickligt utmålar
den offentliga sektorns överlägsenhet
ge en tankeställare så att de i
fortsättningen talade mera försiktigt
om dess fördelar i förhållande till den
enskilda sektorn. Inte heller där kan
händelser av detta slag förhindras, men
man har större möjligheter att förebygga
dem därför att de ansvariga där
löper direkta ekonomiska risker. Även
om förlusterna i sista hand alltid drabbar
hela samhällsekonomien kommer
man inte ifrån, att det är en stor skillnad,
om en förlust går ut över enskilda
risktagare eller, som i detta fall, i första
hand drabbar skattebetalarna.

Jag har velat knyta dessa reflexioner
till det enhälliga utlåtande som här föreligger.
Jag är tillfredsställd med den
skrivning utskottet har gjort. Den är
klar och bestämd.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Vi har tidigare haft möjlighet,
herr talman, att här tala om
operaskandalen, men vi kommer att få
flera tillfällen i den mån utredningen
fortsätter.

Jag är naturligtvis anhängare av att
vi bygger huset färdigt. Ingen medlem
av kammaren skulle vilja välja en annan
väg. Jag begärde ordet när jag hörde
herr Ståhl försöka göra detta till en
fråga där rätt skall skipas mellan den
offentliga och den privata sektorn.

Säkert har inom den offentliga sektorn
begåtts många fel, kanske de flesta
på ett tidigare stadium, och de felen
skall vi granska. Men det som jag tycker
är kärnpunkten är hur en stor koncern
i guldkrogsbranschen, knuten till
Wallenbergs Enskilda bank, har lyckats
skoja till sig detta enastående fördelaktiga
kontrakt där de betalar en sjättedel

Fredagen den 7 april 1961 Nr 12

Ytterligare medelsanvisning till ombyggnad

holm

eller en sjundedel av den hyra som de
borde betala. Och till vilket ändamål?
Till att skapa en guldkrog som blir så
dyr att den bara kommer att kunna användas
av dollarturister och för stora
skatteflyktsmiddagar och skatteflyktsluncher.
Även om denna skandal kanske
i det långa loppet blir liten bredvid
skandaler som är att vänta, t. ex. SASskandalen,
där vi också märker huset
Wallenbergs ordnande hand bakom det
hela, tror jag att herr Ståhl valde ett
sällsport olyckligt exempel för att bevisa
den privata sektorns fördelar.

Jag beklagar mycket att operan har
kommit att betraktas som en sorts bakficka
till den stora guldkrogen och att
angelägna uppgifter i fråga om operahusets
utbyggnad — det finns många
befogade klagomål från artisternas sida,
om t. ex. brist på repetitionslokaler —
har kommit i skymundan för detta stora
krogbygge och huset Wallenbergs
mäktiga intresse däri.

Jag har inget annat yrkande än de
andra som uppträtt här. Jag ville bara
göra denna lilla kommentar till herr
Ståhls framträdande i debatten.

Ilerr RYDÉN (fp):

Herr talman! En av riksdagens huvuduppgifter
torde vara att fördela de
knappa medelstillgångar vi äger på ett
för samhällsekonomien så väl genomtänkt
sätt som möjligt. Med imponerande
sakkunskap och överväldigande noggrannhet
-—- särskilt vid utskottsarbetet
— nagelfars och övervägs olika anslagskrav,
så att man inte ger några kronor
för mycket eller för litet åt något håll.

I varje fall får det ju, såsom jag erfarenhetsmässigt
kunnat uppfatta det, absolut
icke bli några favörer på några
tusenlappar till kulturpolitiska åtgärder
och kulturella värden över huvud
taget. Knapphetens kalla stjärna lyser
som fyrbåk framför allt då ordet kultur,
innefattande konst, litteratur och musik,
kommer på tal.

4 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr

och reparation av operahuset i Stock När

en regeringsledamot icke — om
jag uttrycker mig försiktigt — lyckas
övervaka ett ärende som lyder under
hans domvärjo och härigenom ställer
riksdagens prövorätt offside, då förvandlas
de av svenska folket valda ledamöterna
i denna riksdag till blott och
bart en remissinstans, dessutom en remissinstans
i efterskott, som visserligen
får ha sin oförgripliga mening men som
tvingas acceptera verkställda åtgärder
— eller kanske brist på åtgärder.

Herr talman! Jag kan endast uttala
min protest när det gäller att anslå dessa
ytterligare nio miljoner kronor till operabygget.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag hade väntat att herr
Ståhls anförande, som ju på ett mycket
intresseväckande sätt drog upp en principiell
frågeställning, skulle föranleda
handelsministern — den man som närmast
haft att göra med denna angelägenhet
och som i hög grad är en av de ansvariga
för den ekonomiska politiken i
landet — att här ta upp en debatt och
kommentera herr Ståhls reflexioner.
Handelsministern fann inte anledning
att göra det. Han har nu tydligen blivit
kallad att trycka på knapparna i en
annan kammare och jag hoppas att han
kommer tillbaka. Under tiden skall jag
tillåta mig, herr talman, att understryka
några synpunkter som är mycket nära
besläktade med dem herr Ståhl framförde.
På det sättet ger jag handelsministern
tillfälle att komma igen och
ta upp en debatt med herr Ståhl.

Jag vill först instämma med herr
Ståhl när han sade, att saken inte gäller
ansvarsfrågan. Den kommer upp i
ett annat sammanhang.

Naturligtvis kan man erkänna att detta
med operabygget är ett extremt fall
och att man skall akta sig att betrakta
det som representativt för skötseln av
offentligt byggande. Å andra sidan kan
man, herr talman, ingalunda förbigå, att
12

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Ytterligare medelsanyisning till ombyggnad

holm

det tydligen förekommer fall av verkligt
oekonomisk skötsel av offentligt
byggande. Handelsministern säger själv
att han handlagt denna fråga med samma
omsorg som när det gällt användningen
av anslagen över budgeten. All
right — samma ansvarskänsla samma
försiktighet, samma noggrannhet. Ändå
får vi en sådan miljonrullning, som propositionen
meddelar oss, vid operabygget.
Att detta har kunnat ske belyser,
herr talman, en viktig problematik som
herr Ståhl snuddade vid — frågan om
offentlig och enskild verksamhet på det
ekonomiska området.

Från regeringshåll har man i denna
kammare under den gångna vintern vid
ett par tillfällen beträffande den offentliga
sektorn och dess utvidgning talat
om den planmässiga samhälleliga ekonomiska
verksamheten och allt detta.
Såvitt jag förstår har man inom regeringspartiet
all anledning att mycket
allvarligt fråga sig hur det egentligen
står till i detta avseende. — Jag talar
nu inte om undervisningsväsendet och
dylika ting. — Jag måste dock säga,
att vi här har ett lysande exempel på
hur missvisande det är att tala om att
den offentliga ekonomiska verksamheten
är mera planmässig, bättre förberedd
och mera i överensstämmelse med
samhällets intressen än enskild ekonomisk
verksamhet.

Jag tror säkert att det förekommer
åtskilligt offentligt byggande som är
väl förberett. Det är emellertid tydligt
att det vid inte så få tillfällen förekommer
fall, om vilka man ingalunda kan
fälla detta omdöme. Enligt min mening
aktualiserar, herr talman, operabygget
en frågeställning av rakt motsatt art
mot den som från regeringspartiets sida
liar aktualiserats under det gångna året.

Det är följande frågeställning: På vilka
områden av offentlig ekonomisk verksamhet
bör man överväga en inskränkning?
På vilka områden bör man överväga
att överlämna så mycket som möj -

och reparation av operahuset i Stocklat
åt enskilda för att det skall Dli bättre
och billigare utfört?

Det kan vara fråga om att åt enskild
företagsamhet uppdraga att delta i planeringen
på ett mycket tidigt stadium,
inte bara göra upp entreprenadkontrakt
när planerna redan är tillrättalagda.
Det kan ifrågakomma att i större utsträckning
överlämna hela verksamheten
åt enskilda. Tydligen kan också den
frågan resas, om inte sådana beräkningar
som byggnadsstyrelsen utför bör i
vissa fall behandlas även av något enskilt
företag på ett tidigt stadium, så att
handelsministern och regeringen får ett
fullständigare material till grund för
sitt bedömande.

Herr Ståhl berörde handelsministerns
och regeringens många utredningar, och
de är givetvis i och för sig välkomna.
Men riksdagen kan inte acceptera att
regeringen betraktar dessa utredningar
som en skyddsskärm, bakom vilken
man döljer sig och säger att frågorna om
hur man skall ernå större effektivitet
o. s. v. får vi diskutera längre fram.
Under tiden som utredningen arbetar
dyker det ju ständigt upp nya ekonomiska
problem som sammanhänger med
det offentliga byggandet.

Jag tillåter mig fråga handelsministern:
Har regeringen tänkt vidta några
åtgärder för att komma över de speciella
svårigheter som kan väntas uppkomma
när byggnadsstyrelsen nu snart blir
av med ett icke ringa antal av sina
skickligaste medarbetare? Det är en
fråga, som man inte kan bordlägga till
dess en utredning är färdig. Den påkallar
uppmärksamheten omedelbart. Och
det vore givetvis av intresse för kammaren
att höra hur regeringen tänker
handlägga den aktuella frågan, som i
viss mån är oberoende av långtidsspörsmålen
om vad som kan bli resultatet av
en tillsatt utredning.

Herr talman! Jag har tillåtit mig göra
i huvudsak samma principiella reflexioner
som herr Ståhl, och jag har gjort

Fredagen den 7 april 1961 Nr 12

Ytterligare medelsanvisning till ombyggnad

holm

det för att hela diskussionen om den
offentliga sektorn och dess ekonomiska
verksamhet skall få ett riktigare perspektiv
än vad den haft när regeringspartiet
har dragit upp debatten. Då har
framställningen blivit starkt snedbelastad.
Jag tycker det skulle vara värdefullt
om vi kunde få till stånd mera
balanserade debatter kring dessa stora
problem rörande omfattningen, arten
och styrelsen av den offentliga verksamheten
och de ekonomiska frågorna
där.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Ilerr talman! Här föreligger ett enhälligt
utskottsutlåtande med tillstyrkan
av Kungl. Maj:ts framställning i den
aktuella propositionen. Under debatten
har heller inte ställts något annat yrkande.
För min egen del hade det därför
knappast funnits anledning att här
ta till orda. Jag skall emellertid ändå
tillåta mig att här göra några små reflexioner
i anslutning till de anföranden
som herrar Ståhl och Ohlin här hållit
och med anledning av de principiella
synpunkter som därvid framfördes.

Vi är alla ense om att den kostnadsfördyring
som inträffat i samband med
operabygget är synnerligen beklaglig.
Såväl i regeringen som här i riksdagen
är också alla angelägna om att finna en
ordning, som i möjligaste mån garderar
oss mot riskerna för liknande händelser
i framtiden. Jag tar där fasta på vad
herr Ståhl sade, att olika åtgärder redan
vidtagits i syfte att undvika en upprepning
av vad som inträffat.

De principiella reflexioner, som herrar
Ståhl och Ohlin gjorde rörande ineffektiviteten
inom den statliga sektorn
och effektiviteten på den privata sektorn,
vill jag dock inte skall stå helt
oemotsagda. Vi erkänner alla att det i
detta fall och även ibland vid tidigare
tillfällen inom den offentliga sektorn
har förekommit anmärkningsvärda kost -

och reparation av operahuset i Stock nadsöverskridanden,

när ett byggnadsprojekt
fullföljts. Men det är väl inte
så erfarna män som herrar Ståhl och
Ohlin obekant att det även på den privata
sektorn göres dylika beklagliga
felkalkyler. Man kan visserligen säga
som herr Ståhl, att i den privata sektorn
är riskerna mindre, ty där blir det
vederbörande företag självt som får
bära de ekonomiska konsekvenserna av
en felaktig planering och en kostnadsfördyring
som inte förutsetts. Detta är
sant. Men å andra sidan hindrar inte
detta att sådana kostnadsfördyringar
har inträffat i betydande utsträckning,
men de har av naturliga skäl inte kommit
till allmän kännedom.

Tror herrarna verkligen att berörda
myndigheter och i sista hand regeringen
inte känner sitt ansvar gentemot den
anslagsbeviljande riksdagen så starkt,
att också det utgör en viss beskärning
av de risker som här kan föreligga? Jag
tar herr Ohlins parallell och frågar:
Tror verkligen herrarna att det hänsynstagande
till aktieägare och bolagsstyrelse,
som en enskild bolagsledning
känner, är större än det ansvar Kungl.
Maj:t och myndigheterna känner inför
en så noggrann och ansvarsmedveten
församling som den svenska riksdagen?
Det tror inte jag. Tvärtom anser jag att
vetskapen om att ting av detta slag omedelbart
kommer till offentlighetens kännedom
och får konsekvenser vid riksdagens
prövning är ett moment, som i
minst lika hög och kanske ännu högre
grad verkar som en återhållande faktor
vid bedömningen av olika projekt.

Detta tror jag gör det ytterst angeläget
för dem, som bär ansvaret för igångsättandet,
att eftersträva att projektet
hålles inom den kostnadsram som ursprungligen
uppdragits.

Mot bakgrund av vad jag nu sagt anser
jag knappast det av herrar Ståhl
och Ohlin anförda exemplet särskilt
lämpligt för att belysa skillnaden mellan
privat och offentlig företagsamhet

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Ytterligare medelsanvisning till ombyggnad och reparation av operahuset i Stock''

holm

på detta område. Det har inte kunnat ledas
i bevis, att felkalkyler inom den enskilda
sektorn är mindre till sin omfattning,
proportionellt sett, än inom den
offentliga sektorn. På båda hållen känner
man — och måste känna — ett visst
ansvar. Jag är närmast böjd för att tro,
att ansvaret måste kännas tyngre inom
den offentliga sektorn.

Sedan kan vi fortsätta diskussionen
om vilket som är mest ekonomiskt effektivt:
enskilt byggande eller offentligt
byggande. Det har aldrig från det parti
som jag tillhör gjorts gällande annat än
att på vissa områden det enskilda säkerligen
är överlägset medan det på
andra områden är nödvändigt att man
får bedriva verksamheten i samhällelig
regi.

Herr Ohlin ställde slutligen till mig
en fråga. Han nämnde att byggnadsstyrelsen
nu förlorar många av sina allra
bästa medarbetare, och han undrade
vad regeringen tänkte företa sig i anledning
därav. Jag vill säga att frågan
är föremål för övervägande inom regeringen,
men eftersom det ankommer
på kommunikationsministern att svara
i detta ärende vill jag inte här gå in på
närmare svaromål. Herr Ohlin kan emellertid
vara övertygad om att vederbörande
statsråd har sin uppmärksamhet
fäst på detta spörsmål och på de problem,
som en avgång av ledande och
skickliga tjänstemän inom byggnadsstyrelsen
kan komma att medföra.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Först en detalj i statsrådet
Langes inlägg! Han erkänner att
kostnadsöverskridanden och missöden
av det här slaget inträffar i den offentliga
sektorn, men, säger han förlåtande,
det gör det ju även på det privata området.
Det är alldeles självklart att det
gör det, och det kan inte undvikas.

Men det är en ganska slående skillnad
mellan detta och vad som inträffat

i varje fall i den här omstridda historien,
när det gick ungefär två år emellan
det att arbetena igångsattes och handelsministern
och departementet fick
larmsignaler om de mycket störa kostnadsöverskridandena.
På andra avsnitt
av den offentliga sektorn, för att nu
göra alla parter rättvisa, t. ex. inom
kommunal- och landstingsförvaltningen
brukar det ändå vara så att man bestämt
håller på regeln att fyllnadsanslag
skall begäras när man märker att det
är på väg att bli betydande kostnadsöverskridanden.
Här är tidsintervallen
litet för stor, herr handelsminister, för
att man skall kunna släta över vad som
har inträffat.

Därtill kommer naturligtvis på den
privata sektorn det ekonomiska ansvar
som åvilar varje bolagsledning, för att
nu använda handelsministerns egen parallell.

Jag vill emellertid, eftersom jag tilllät
mig att rikta en vördsam uppmaning
till förespråkarna för den offentliga sektorns
utökning att utifrån sådana här
fall tala med mindre bokstäver än tidigare,
gärna erkänna att det gjorde handelsministern
här mot denna bakgrund,
och det på ett ganska påfallande sätt.
Handelsministern säger — om jag antecknat
rätt — att detta inte är något
särskilt lämpligt exempel när man vill
gå närmare in på jämförelser mellan
den privata och den offentliga sektorn.
Ja, jag förstår handelsministern när han
i denna situation uttrycker sig på det
sättet. Men jag tror att det har varit
nyttigt med den här lilla tankeställaren,
inte därför att vi på något sätt menar
att den enskilda sektorn är ofelbar,
men därför att det är nödvändigt att
använda faktiska händelser av detta
slag för att belysa att man på det håll
som handelsministern företräder inte
bör tala för tvärsäkert om den offentliga
sektorns överlägsenhet. Den torde
nämligen inte ha någon överlägsenhet
i fråga om vare sig planering eller ef -

Fredagen den 7 april 1961 Nr 12

Ytterligare medelsanvisning till ombyggnad och reparation av operahuset i Stock

holm

fektivitet att skryta över. Det är detta
som jag för min del har velat belysa.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Bara ett par ord i anledning
av herr Ståhls senaste anförande.
Jag vänder mig mot uttrycket att
jag här skulle ha försökt släta över vad
som förekommit. Tvärtom, så snart det
blev mig bekant vad som höll på att inträffa,
tillsattes i all offentlighet den
utredning, som åberopas i utskottets utlåtande
och som också herr Ståhl i sina
anföranden har talat om.

Det kan ju betraktas som anmärkningsvärt
att byggnadsarbetena här
hade pågått i nära två år innan handelsdepartementet
blev underkunnig!
om att anslagen inte skulle räcka till.
Jag vill bara på den punkten framhålla,
att när larmsignalen slutligen kom hade
ännu inte ett öre mera utbetalats än
som Kungl. Maj:t ställt till förfogande
för byggnadsarbetenas bedrivande. Men
jag erkänner gärna, herr Ståhl, att en
sådan ordning måste eftersträvas, att
man på ett tidigare stadium än vad som
här varit fallet, av dem, som är ansvariga
för byggnadsverksamheten på det
statliga området, får reda på hur kostnadsutvecklingen
gestaltar sig.

Jag skulle kunna ge herr Ståhl många
exempel på kostnadsöverskridanden för
projekt inom den enskilda sektorn som
är vida större och anmärkningsvärdare
än det som förekommit här. Men detta
anser jag uppriktigt sagt inte skulle
vara lämpligt att göra i kammaren. Det
är ju en sak som inte heller angår riksdagen
direkt. Det kan angå dem som
sedan köper företagens produkter, dem
som betalar premierna för livförsäkringar
som de kan ha tagit i vederbörande
företag.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Bara en replik till handelsministern,
som i sitt näst sista ytt -

rande huvudsakligen uppehöll sig vid
frågan om sin och regeringens ansvarskänsla.

Jag vill inte på något sätt underkänna
ansvarskänslan. Men det är ju inte
tillräckligt att personer som sitter i
spetsen för en organisation har ansvarskänsla;
organisationens natur kan vara
sådan att den inte passar för vissa slag
av verksamhet. Jag vill ge herr Lange
den komplimangen, att om herr Lange
varit direktör i ett företag, som skulle
bygga ett kontor, eller om han varit direktör
i ett restaurangbolag, som skulle
bygga en restaurang, skulle, tror jag,
saken inte ha blivit skött så som operahusets
ombyggnad. Jag tror att projektet
skulle ha blivit vida mer i detalj genomarbetat
i förväg, successivt övervakat
månad efter månad etc., och
därigenom skulle sådana här kolossala
överskridanden ha undvikits. Jag hoppas
att herr Lange är glad över det förtroende
som jag härmed uttalar för hans
kapacitet.

Jag kan hålla med herr Lange om att
vi inte skall rada upp exempel — det
behövs inte för dagens debatt. Men om
man har anledning påpeka att det av
och till uppkommer exempel på att förberedelserna
för olika offentliga byggnadsprojekt
inte varit noggranna och
att detta delvis sammanhänger med den
offentliga verksamhetens natur — frånvaron
av det egna risktagande som
finns inom det enskilda näringslivet -—
så får man väl knyta vissa principiella
reflexioner härtill. På socialdemokratiskt
håll säger man ju ofta •— det är en
del av den socialdemokratiska reträtten
från den gamla renodlade socialismen
— att vi skall bara låta staten överta
sådan verksamhet som enskilda visar
sig inte kunna sköta bra, varvid man utgår
från att staten skulle sköta verksamheten
mycket bra. Kan man inte också
vända på saken och säga: Om det
finns konkreta exempel på dyrbara
misslyckanden inom viss ekonomisk

54 Nr 12 Fredagen den 7 april 1961

Ytterligare medelsanvisning till ombyggnad och reparation av operahuset i Stockholm -

verksamhet som åtminstone till en del
beror på något i själva systemets natur,
går det då inte att minska det offentliga
engagemanget och öka de enskildas
insatser, så att riskerna blir mindre för
ekonomiska förluster som drabbar folkhushållet
och som drabbar skattebetalarna? Den

frågeställningen tycker jag äger
verklig aktualitet i en principiell debatt.
Regeringen har i alla möjliga sammanhang
tagit upp frågan om den offentliga
sektorns storlek till diskussion, och
vi tillåter oss här att anlägga en principiell
synpunkt på en del av den
offentliga sektorn. Det är en principiell
synpunkt som jag tror det finns anledning
diskutera just i dag, även om vi,
som herr Ståhl sagt, är glada åt att man
i utskottet enats om en skrivning vilken,
såvitt jag förstår, motsvarar de anspråk
som kan ställas i dagens situation. Jag
finner det glädjande att utskottet så
kraftigt understryker angelägenheten av
en noggrann planering av de offentliga
investeringarna.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Jag är ledsen, herr talman, att än en
gång nödgas ta till orda i denna debatt.
Men jag tror att herr Ohlin missförstod
mig på en punkt. Jag har inte talat om
ansvar i denna speciella fråga — den
saken kommer vi, såsom herr Ståhl riktigt
anförde, att få diskutera i ett senare
sammanhang. Vad jag velat bestrida
i de reflexioner, som framförts av
både herr Ståhl och herr Ohlin, är att
det ansvar som myndigheter och i sista
hand Kungl. Maj :t känner för verksamhet
av detta slag skulle vara mindre än
det ansvar som åvilar ledningar för enskilda
företag. Jag tycker heller inte att
herrarna har kunnat leda i bevis att en
sådan skillnad föreligger. Tvärtom tror
jag, att med hänsyn till offentligheten i
allt vad statsmakterna på detta område
företar sig, borde ansvaret också vara

mera betungande inom den offentliga
sektorn an inom den enskilda.

Jag vill därav inte dra slutsatsen att
varje projekt som utförs på det offentliga
området är mindre riskfyllt beträffande
kostnadsöverskridanden än projekt
som utförs på det enskilda området.
Det har jag aldrig sagt och det vill jag
inte heller i dag göra gällande. Det
skulle kunna tänkas att en del byggnadsprojekt
blir billigare i annan regi
än byggnadsstyrelsens. Detta har jag
aldrig ställt mig främmande till. Jag
tror tvärtom att i några fall enskilda
företagare kan prestera ett effektivare
och billigare arbete än byggnadsstyrelsen
kan. Jag tror att vi kan finna belägg
för detta om vi ser på resultaten
av den verksamhet som bedrivits. Men
det finns vissa områden — och det här
ifrågavarande projektet tillhör just det
området, eftersom operabyggnaden råkar
vara ett byggnadsminnesmärke —•
där man knappast skulle kunna räkna
med att någon annan än det ansvariga
statliga organet på området fick bli
byggnadsentreprenör. Jag vill därför
inte bestrida utan skulle i stället kunna
ge exempel på att byggnadsprojekt i
vissa fall kan utföras billigare i enskild
regi. Dock inte alla. Jag har även sett
exempel på motsatsen.

Jag tror därför som sagt att detta
exempel illa lämpar sig för några principiella
betraktelser om enskild eller
offentlig verksamhet är den överlägsna.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag påminner ännu en
gång om att den enskilda företagsamheten
i denna fråga har visat mycket
stor skicklighet i ett avseende: den har
lämnat alla risker åt staten och själv
genom särskilda personliga ritningar
och ständiga ingripanden lyckats klå,
inte skattebetalarna den här gången
utan folk som köper lottsedlar; den har
alltså lyckats till egen förmån fördyra
denna ombyggnad för att skapa den

Nr 12

Fredagen den
Befrielse

guldkrog som vi nyss har talat om.
Detta är den enskilda företagsamhetens
insats här.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Alla vi som har deltagit
i handläggningen av detta ärende beklagar
djupt den utveckling som detta
stora byggnadsprojekt har undergått.

I såväl propositionen som i utskottets
utlåtande redovisas en hel del faktorer
som förklaringar till den vändning som
ombyggnadsprojektet har tagit. Det är
alltså förklaringar, inte försvar för utvecklingen
som sådan.

Jag vill också verifiera vad herr
Ståhl sade i första hälften av sitt anförande,
där han underströk den noggrannhet
med vilken avdelningen har
gått till verket för att försöka få en
klar bild av byggnadsprojektets utveckling
och omfattning och framför allt
orsakerna till den väldiga kostnadsökningen.
Däremot kan jag självfallet inte
följa herr Ståhl längre, när han fortsätter
sitt resonemang och tar just detta
projekt som exempel på skillnaden mellan
den offentliga och den enskilda företagsamheten.
Jag är övertygad om att
skulle vi börja skärskåda de stora investeringarna,
byggnadsprojekt och dylikt,
inom den enskilda sektorn, skulle
vi ganska snart möta liknande företeelser
av måhända samma omfattning.

Inom avdelningen har vi funderat
över orsakerna till kostnadsökningen
i detta speciella fall. Trots att den särskilde
utredningsmannens arbete har
varit till viss vägledning, har det varit
svårt att få någon direkt förklaring. Det
är i alla fall vår förhoppning att detta
fall skall tjäna som ett varnande exempel
så att ett upprepande inte sker. Utskottsutlåtandet
har en tydlig adress
till dem det vederbör om att sådant här
inte kan tolereras.

Vidare vill jag framhålla att i detta
byggnadsarbete också det enskilda initiativet
har varit inkopplat — det är i
alla fall enskilda arkitekter som har

7 april 1961

från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.

gjort upp de ritningar som legat till
grund för detta projekt som har blivit
så fördyrat. Det har också förekommit
fortlöpande resonemang mellan å ena
sidan operaledningen och å andra sidan
restaurangbolaget. Det är väl kraven
från den sistnämnda parten som
har medverkat till att saken råkat i ett
läge, som vi väl alla är överens om
måste anses långt ifrån tillfredsställande.

Slutligen vill jag påpeka att ett enhälligt
utskott står bakom skrivningen
i det utlåtande som nu ligger på riksdagens
bord.

Med detta ber jag få yrka bifall till
vad utskottet har föreslagit.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 28, i anledning av väckta
motioner om ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser rörande avskrivning
å maskiner och inventarier,
som ingå i rörelse.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 35, i anledning av väckta
motioner om befrielse från nöjesskatt
för idrottstävlingar m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:357
av herr Schött m. fl. och II: 417 av herr
Allard m. fl., vari hemställts,

a) att riksdagen måtte besluta följande
ändring av 3 § sista stycket förordningen
om nöjesskatt: »Nöjesskatt utgår
icke för uppvisning eller tävling i

56 Nr 12 Fredagen den 7 april 1961

Befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.

skicklighet, som främst syftar till förkovran
i visst yrke, ej heller för uppvisning
eller tävling i sport, idrott eller
gymnastik, anordnad av organisation,
som är ansluten till Sveriges riksidrottsförbund
eller representerad inom
Sveriges olympiska kommitté eller av
annan sammanslutning, som enligt
Kungl. Maj:ts medgivande må vara likställd
med sådan organisation i nu
förevarande avseende, eller för schacktävlan,
bridgetävlan ... föremål.»; samt

b) att — i överensstämmelse härmed
— i 15 § samma förordning orden
»eller, när fråga är om uppvisning eller
tävling i sport, idrott eller gymnastik,
700 kronor» utgår; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 479
av herr Hjalmar Nilsson m. fl. och
II: 566 av herr Lundmark m. fl., vari
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
om följande ändring av första meningen
i 15 § nöjesskatteförordningen:

Där organisation, som har till huvudsakligt
syfte att främja religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed jämförliga
kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål och som under de senast förflutna
fem åren icke lämnat utdelning åt
sina medlemmar, anordnar i 3 § första
stycket avsedd nöjestillställning, åtnjutes
befrielse från nöjesskatt till den del
skatten för varje tillställning icke överstiger
700 kronor.»

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:357
av herr Schött m. fl. och II: 417 av
herr Allard m. fl. om befrielse från
nöjesskatt beträffande idrottstävlingar
m. m., ävensom

2) de likalydande motionerna I: 479
av herr Hjalmar Nilsson m. fl. och
11:566 av herr Lundmark m. fl. om
viss utsträckt befrielse från nöjesskatt
för organisation med huvudsakligt syfte
att främja allmännyttiga ändamål,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Söderquist, Gösta Jacobsson, Allard,
Magnusson i Borås, Christenson i
Malmö, Eriksson i Bäckmora och Stenberg,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

1) att riksdagen, med bifall till de
likalydande motionerna 1:357 av herr
Schött m. fl. och II: 417 av herr Allard
m. fl., måtte antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av
3 och 15 §§ förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt

Härigenom förordnas, att 3 och 15 §§
förordningen den 21 december 1945
om nöjesskatt skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

3 §.

Nöjesskatt utgår---under a)

—g)-

Nöjesskatt utgår icke för uppvisning
eller tävling i skicklighet, som främst
syftar till förkovran i visst yrke, ej
heller för uppvisning eller tävling i
sport, idrott eller gymnastik, anordnad
av organisation, som är ansluten till
Sveriges riksidrottsförbund eller representerad
inom Sveriges olympiska kommitté
eller av annan sammanslutning,
som enligt Kungl. Maj :ts medgivande
må vara likställd med sådan organisation
i nu förevarande avseende, eller
för schacktävlan, bridgetävlan, visning
av museum eller annan liknande inrättning,
utställning av djur eller utställning
av konstverk eller andra föremål.

15 §.

Där organisation, som har till huvudsakligt
syfte att främja religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed jämförliga
kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål och som under de senast
förflutna fem åren icke lämnat utdelning
åt sina medlemmar, anordnar i
3 § första stycket avsedd nöjestillställ -

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.

ning, åtnjutes befrielse från nöjesskatt
till den del skatten för varje tillställning
icke överstiger 300 kronor. Vad
nu sagts skall dock icke gälla med avseende
å tillställning, i vilken till huvudsaklig
del ingår biografföreställning
med undantag för sådan filmförevisning,
som genom sitt ämnesval är ägnad
att direkt främja organisationens syfte.

Folketshusförening eller — -—- —
stycke sägs.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1961; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola äga tillämpning
i fråga om nöjestillställning, som tagit
sin början före ikraftträdandet.

2) att de likalydande motionerna
I: 479 av herr Hjalmar Nilsson m. fl.
och II: 566 av herr Lundmark m. fl.
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Enligt gällande bestämmelser
för nöjesskatt behöver sådan
skatt ej erläggas för inkomster vid
idrottstävlingar, om skatten ej uppgår
till 700 kronor. Det innebär att bruttoinkomster
upp till 4 667 kronor är skattefria.

I den reservation som är fogad till
utskottets betänkande yrkas, att idrottstävlingar
helt befrias från nöjesskatt.
Det är såväl principiella som ekonomiska
skäl som utgör grund för reservanternas
yrkande.

Principskälen bygger på att idrottstävlingarna
är en viktig och absolut
nödvändig del av den idrottsliga verksamheten.
Idrott utan tävlingar är också
otänkbar. Tävlingsarrangemangen är
emellertid alltid förenade med kostnader,
och det är därför nödvändigt att
ta inträdesavgifter av åskådarna för att
täcka utgifterna.

När sedan dessa inkomster beskattas,
blir följden att det är den idrottsliga
verksamheten som beskattas. Ingen annan
organisations verksamhet är utsatt
för en beskattning liknande den idrottsorganisationerna
drabbas av.

Någon större skillnad i principiell
uppfattning mellan utskott och reservanterna
synes ej råda, då utskottet i
motiveringen för yrkandet om avslag
på motionerna I: 479 och II: 566 framhåller,
att tävlingsarrangemangen utgör
en integrerande del av organisationernas
verksamhet för att stimulera framför
allt ungdomen till idrottsutövning.
Det tycks mera vara ekonomiska synpunkter,
som varit vägledande för utskottet,
när det yrkat avslag på motionerna.
Utskottet motiverar nämligen sitt
ställningstagande med att de föreningar
och organisationer, som redan nu har
en god ekonomisk ställning, ytterligare
skulle förbättra donna, om motionerna
bifölles. Det är förvånande att utskottet
på ett så löst antagande kan finna en
grund för sitt avslagsyrkande, då det i
verkligheten är så att hela den svenska
idrottsrörelsen är fattig. Det gäller såväl
föreningarna som förbunden. De
föreningar och förbund, som kan ordna
storarrangemang som ger några mer
avsevärda inkomster, har en omfattande
verksamhet, som drar stora kostnader
men för vilken man inte kan få
några tävlingsinkomster. En eventuell
behållning av en stortävling går därför
åt att täcka kostnader och underskott på
andra av föreningarnas och förbundens
verksamhetsområden.

Då nöjesskatten därtill är utformad
som bruttobeskattning måste många
gånger skatt erläggas, trots att arrangemangen
eller verksamheten i dess helhet
gått med förlust.

Låt mig anföra ett par exempel. Det
är bekant bl. a. från pressen att Svenska
friidrottsförbundet under föregående
år hade en stor förlust på sin verksamhet.
Förbundet tvingades att låna upp
inte mindre än 250 000 kronor för att

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.

ersätta det underskott som hade uppstått.
Den stora förlusten var bl. a. förorsakad
av minskade tävlingsinkomster.
Trots detta fick förbundet under föregående
år erlägga inte mindre än 49 605
kronor i nöjesskatt vid SM-tävlingar
och landskamper som hölls i Stockholm.

Ett annat exempel, som också visar
hur nöjesskatten kan drabba idrottstävlingarna,
utgör de s. k. stadionklubbarnas
internationella tävlingar. Den
första tävling, som stadionklubbarna
höll i somras, lämnade ett underskott
på 6 000 kronor. Trots detta fick man
betala 1 823 kronor i nöjesskatt. De
fyra internationella stortävlingar, som
ingick i stadionklubbarnas tävlingsarrangemang,
lämnade en behållning på
sammanlagt 356 kronor, som skulle der
las mellan föreningarna. Det var ingen
större behållning på en så omfattande
tävlingsverksamhet, men i skatt fick
klubbarna betala inte mindre än 16 381
kronor. Detta exempel visar klart att
nöjesskatten utgör en mycket hård beskattning
av den idrottsliga verksamheten
och att den också medför många
svåra ekonomiska problem för idrottens
föreningar och förbund.

Jag vill anföra ytterligare ett skäl för
bifall till motionen. Nöjesskatteförordningen
har under årens lopp varit föremål
för många förändringar och den
har blivit urholkad. Det är svårt att avgöra
var gränsen går mellan skattefria
och beskattade arrangemang. Man kan
exempelvis fråga sig, varför en bridgetävling
befrias från nöjesskatt, medan
en friidrottstävling beskattas, eller varför
gymnastikuppvisningar beskattas
medan revyföreställningar är skattefria.

Ett bifall till reservationen innebär
inte heller något större inkomstbortfall,
vare sig för staten eller kommunerna.
Nöjesskatten på idrotten kan beräknas
ge totalt omkring 2,5 miljoner kronor
per år. Hälften av den summan tillfaller
staten och hälften kommunerna. Det

är inte alls någon större ekonomisk
fråga vare sig för staten eller kommunerna,
men för idrottsrörelsen skulle
2,5 miljoner kronor, omsatta i ungdomsarbete,
bli ett betydande tillskott,
och det skulle vara till stort gagn för
samhällsarbetet.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen av herr Söderquist
m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Magnusson i Borås (h), Fälldin (ep),
Dårlin (h) och Edlund (h).

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! I egenskap av medmotionär
i denna fråga skulle jag vilja anföra
några synpunkter. Denna motion
är en gammal bekant som många gånger
malts genom riksdagskvarnen. Frågan
gäller som herr Allard framhöll, om
samhället i fortsättningen skall beskatta
amatöridrotten eller inte.

Vårt land är ett av de få som har en
sådan här beskattning. Det är skäl att
erinra om att 1954 års nöjesskatteutredning
under ordförandeskap av ledamoten
av denna kammare herr Harald
Kärrlander föreslog att idrottsrörelsen
skulle befrias från skatt. Det är med
glädje man kan konstatera att den
grupp inom kammaren, som ställer sig
bakom yrkandet om borttagande av
denna nöjesskatt, blir större för varje
år som går. När frågan var uppe i fjol
blev voteringssiffrorna 117 för utskottet
mot 83 för reservationen, varjämte 14
ledamöter avstod från att delta i omröstningen.
Jag är säker på att kammaren
i dag inte ger sig in på några vidlyftigheter
i ekonomiskt avseende om
dessa siffror nu ändras ytterligare så
att reservationen bifalles.

Det har som herr Allard sade skett
ändringar av nöjesskatteförordningen.
1957 års riksdag beslöt att höja det
skattefria taket till 700 kronor. Därmed
anser jag att riksdagen sagt ifrån att
just idrottsutövandet, när det tar sig

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.

formen av tävlingar, intar en annan
ställning än andra nöjestillställningar
såsom tivoli, dans o. s. v.

Vid 1959 års riksdag motionerade jag
om att man borde höja taket ytterligare.
Detta ansåg sig riksdagen inte kunna gå
med på. Jag anförde då att talet 4 667: 67
verkar underligt. Det är ju resultatet av
en kompromiss inom bevillningsutskottet.
Bevillningsutskottet tog då fram och
»vädrade» den Apelqvistska utredningen
som pågår och som skall utreda vissa
frågor när det gäller organisationen på
idrottens och friluftslivets område. Utskottet
framhöll att det vore möjligt att
denna utredning skulle komma in även
på dessa skattefrågor. Jag tillät mig då
betvivla att något sådant ingick i utredningens
direktiv. Efter att nu ha läst
om direktiven har jag funnit att så inte
heller är fallet. Det finns alltså inte något
skäl för riksdagen att avvakta resultatet
av denna utredning, utan reservationen
kan mycket väl följas.

Eftersom utskottsmajoriteten har vitsordat
idrottsrörelsens betydelse för
samhället och då särskilt för ungdomens
fostran, skall jag inte orda så
mycket om den saken. Jag vill bara
starkt understryka vad utskottet säger.
Jag känner själv idrottsrörelsen som
gammal aktiv idrottsman och därefter
som ledare. Det är i den senare egenskapen
jag märkt vilka ekonomiska bekymmer
idrotten lider av.

När den för idrotten mera ljumme
ser arenaidrotten ute på Råsunda och
på andra platser som något mycket lukrativt
så beror detta utan tvekan på att
skenet bedrar. Det är inte så som utskottet
säger att man, om man lindrar
beskattningen, skulle göra de rika föreningarna
ännu rikare. Dessa föreningar
är inte rika, ty de arbetar med en
mångfald olika sektioner, ungdomssektioner,
bordtennissektioner och en rad
andra, som inte ger ett öre. Det är de
publikdragande grenarna som skall täcka
kostnaderna för verksamheten inom
dessa andra grenar. Vem tror väl t. ex.

att orienteringssporten, som är så populär
i vårt land, har några inkomster
att röra sig med? Den får givetvis sina
pengar från andra grenar som en
idrottsförening bedriver.

När handelsministerns förbund —jag
menar inte EFTA utan Svenska fotbollförbundet
— för några veckor sedan
höll sitt årsmöte, betonades det att
publiksiffrorna har sjunkit avsevärt under
senare år, inte minst på grund av
televisionen. Specialförbunden har det
inte heller så gott ställt ekonomiskt.
När de anordnar landskamper kan det
synas som om det blir en stor publiktillströmning,
men pengarna skall ju
sedan användas för landskampsutbyten
där vårt lands representanter far till
andra länder.

Utskottet vidrör en fråga som egentligen
inte hör hit, när det talar om vad
som avsättes till fonden för idrottens
främjande. Utskottet framhåller att anslaget
i år uppgår till 11,5 miljoner kronor
och att det i årets statsverksproposition
föreslås uppräknas med 600 000
kronor. Härtill kommer också kommunala
bidrag.

Hur skulle idrottsrörelsen i dag klara
sig utan de kommunala bidragen? I de
kommunala församlingarna är det mycket
svårt att gömma sig i någon anonymitet.
Där möter idrottsrörelsen en positiv
inställning. Men det går kanske
lättare att säga nej när dessa frågor behandlas
på riksplanet. Man är rädd för
att ett borttagande av skatten skulle förorsaka
ekonomiska bekymmer för kommunerna.
Det är glädjande att höra, att
bevillningsutskottet hyser sådana tankar.
Jag skulle vilja säga att när kommunalskattelagen
behandlas, talar man
inte så mycket om verkningarna för
kommunerna. När vi i fjol ganska avsevärt
höjde förvärvsavdraget — vilket
jag inte var motståndare till — sades
det inte så mycket om att det skulle betyda
ett inkomstbortfall på 50 miljoner
kronor för kommunerna. Likadant är
det när det gäller mycket annat, som vi

60 Nr 12 Fredagen den 7 april 1961

Befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.

beslutar i detta hus; man tänker mycket
litet på vilken betydelse dessa beslut
får för kommunerna. Men i detta fall,
där det kanske gäller någon miljon kronor,
skjuter man kommunerna framför
sig och säger, att det blir svårigheter
för dem. De har gjort investeringar i
anläggningar och har kostnader för ordningens
upprätthållande, kostnader för
renhållning o. s. v., och detta skulle de
inte kunna klara. Jag tror att det är
starkt överdrivet. Kommunerna investerar
i idrottsanläggningar och har på
sistone t. ex. gjort investeringar i konstfrusna
ishockeybanor. De har haft kalkyler
för finansiering och driftkostnaderna,
men inte har nöjesskatten varit
någon viktig faktor i dessa driftkalkyler.
Det har i stället varit andra saker,
t. ex. planhyror, sotn man tagit ut av
organisationerna och som stigit till avsevärda
belopp. Det har glädjande nog
visat sig, att många av dessa anläggningar
har blivit självfinansierande.
Man har på köpet fått just det som är
huvudsaken, nämligen möjligheter för
ungdomen att bedriva ett härdande friluftsliv.

Herr talman! Man borde nu kunna
förvänta, att alla de ärade kammarledamöter,
som i olika sammanhang stormar
fram till denna talarstol när det
gäller frågor om ungdomen och ungdomens
fostran, moral och sedlighet,
kamp mot brottslighet och kamp mot
kriminella beteenden, ja, hela det problemkomplex
som riksdagen så ofta
debatterar, som ett led i sina strävanden
skulle stödja den till utskottsbetänkandet
fogade reservationen, till vilken
jag härmed, herr talman, yrkar bifall.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! I motionsparet 1:479
och 11:566 har yrkats, att samma förmåner
i fråga om befrielse från nöjesskatt,
som enligt 15 § i nöjesskatteförordningen
gäller för idrotten vid uppvisningar
och idrottstävlingar, skulle få
tillämpas även för andra ideella orga -

nisationer, när de ordnar allmänna nöjestillställningar
och dylikt, d. v. s. att
befrielse från nöjesskatt skulle lämnas
generellt till den del skatten inte överstiger
700 kronor. För närvarande gäller
en gräns på 300 kronor för dessa organisationer.

Vi motionärer vill inte på något sätt
förringa betydelsen av idrotten och har
inget att erinra mot förmåner den nu
har. Befrielsen från nöjesskatt bör kanske,
såsom föregående talare här framhöll,
vara total för idrottsrörelsen. Men
vi kan inte undgå att göra jämförelse
med de andra ideella organisationerna.
De har dock i stort samma uppgift, att
fostra de unga och att skapa lämplig
fritidssysselsättning. Krisen inom föreningslivet
och krisen för våra samlingslokalägande
organisationer motiverar
en generösare syn på nöjesskattefrågan.
Föreningslivets aktivitet är i
hög grad en ekonomisk fråga, och denna
aktivitet är i andra hand avgörande
för i vad mån man ute i landet kan
bibehålla och underhålla sina samlingslokaler.

Utskottet har avstyrkt motionen och
framhåller bland annat, att den favoriserade
ställning, som idrottsorganisationerna
fått, motiveras av att verksamheten
stimulerar framför allt ungdomen
till idrottsutövning. Man frågar
sig då, om inte åtgärder som stimulerar
ungdomen till annan fostrande fritidsverksamhet
är lika betydelsefull. De
flesta ideella organisationer är ju dock
främst inriktade på ungdomen.

Utskottet anför också bland annat, att
i den mån organisationer av detta slag,
som främjar allmännyttiga ändamål, är
beroende av ekonomiskt stöd för sin
verksamhet, torde detta i stället böra
lämnas i form av direkta bidrag. Till
det kan sägas, att vore det bara så enkelt,
skulle det inte vara något problem.
Vi vet, att det inte är så enkelt.
Men om det också vore det, frågar man
sig, om det inte skulle vara mera tilltalande
och framför allt mera fostran -

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Befrielse

de för våra organisationer, om de kunde
beredas sådana villkor, att de i görligaste
mån kunde bli självförsörjande.

Man kan i detta sammanhang inte
heller undgå att fästa uppmärksamheten
på det förhållandet att våra revyer
här i Stockholm, och för den delen även
annorstädes, är skattefria. Har man råd
till det, borde man också ha råd till
denna eftergift åt de ideella organisationer,
som främjar allmännyttiga ändamål
och ungdomens fostran.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till motionen nr 479 i första
kammaren och motionen nr 566 i andra
kammaren, innebärande att riksdagen
måtte besluta om följande ändring av
första meningen i 15 § nöjesskatteförordningen: Där

organisation, som har till huvudsakligt
syfte att främja religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed jämförliga
kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål och som under de senast
förflutna fem åren icke lämnat utdelning
åt sina medlemmar, anordnar i 3 §
l:a stycket avsedd nöjestillställning, åtnjutes
befrielse från nöjesskatt till den
del skatten för varje tillställning icke
överstiger 700 kronor.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Sedan herrar Allard och
Ekström så utförligt motiverat den reservation
som finns i bevillningsutskottets
betänkande nr 35, kanske det kan
anses vara mera våld än nöden kräver
att även jag begär ordet för att yrka bifall
till reservationen.

Det är dock två ting som jag gärna
skulle vilja fästa uppmärksamheten på i
samband med behandlingen av nöjesbeskattningen
av idrotten.

Den stora idrottsrörelse som vi har i
landet är framför allt ungdomsfostrande.
Den del av idrottsrörelsen som man
närmast tänker på när man diskuterar
nöjesskatt eller inte på idrottstävlingar

från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.

utgör en mycket liten del av den samlade
idrottsrörelsen, kanske 10—15 procent.
85—90 procent av hela idrottsrörelsen
är motionsbetonad. Det är denna
lilla del av idrottsrörelsen som nu
beskattas som bidrar så att säga till att
underhålla den motionsbetonade idrottsrörelsen,
hjälper till att finansiera denna.
Därför tycker jag att man verkligen
har anledning att förundra sig över att
statsmakterna skall beskatta denna lilla
del av idrotten, när den har en så utomordentligt
god syftning som att hålla
i gång hela den stora idrottsrörelsen,
den rörelse som alla erkänner har en
så stor uppgift att fylla i samhället.

Ett annat förhållande som jag gärna
skulle vilja fästa uppmärksamheten på
är att Sverige utgör ett ganska enastående
undantag när det gäller att beskatta
idrotten, ty det gör man inte ute i
världen. För att bara gå till våra grannländer
Norge, Finland och Danmark
kan sägas att där inte förekommer någon
som helst nöjesskatt i den form
vi har på idrottstävlingar. Ser vi på det
övriga Europa finner vi samma sak.
Frankrike, Storbritannien, Ungern, Polen,
Tjeckoslovakien, Väst- och Östtyskland
har ingen beskattning på idrotten,
och exempelvis i Italien har man beskattning
på nettoöverskottet vid idrottsevenemang,
alltså inte en bruttobeskattning
som vi har i Sverige. Herr Allard
talade utförligt om den verkan denna
bruttobeskattning får och om hur man
kan göra en förlust på C 000 kronor men
att stat och kommun ändå skall ha
16 000 kronor i skatt på ett sådant
evenemang. Italien har funnit anledning
att införa en nettobeskattning och inte
som här i Sverige en bruttobeskattning,
men i det alldeles övervägande antalet
länder i Europa har man över huvud
taget ingen beskattning. Jag tyckte att
det fanns anledning att även framhålla
detta i denna debatt.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
den reservation som är fogad till bevillningsutskottets
betänkande nr 35.

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Befrielse från nöjesskatt för idrottstävlinga

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I föreliggande ärende
kan jag fatta mig ganska kort, eftersom
föregående talare torde ha redovisat de
skäl och synpunkter som kan läggas på
denna fråga. Då jag emellertid är med
bland reservanterna ber jag ändå att få
understryka några synpunkter.

Idrottsrörelsen har en stor fostrande
betydelse för vår ungdom vilket också
har understrukits av bevillningsutskottet.
Därför bör inte staten genom skattepålagor
försvåra denna verksamhet,
som både ur ungdomens och samhällets
synpunkt är så viktig. Visserligen anklagar
man ibland idrottsrörelsen för
att idka stjärnkult, men även om sådan
förekommer, tror jag att den kan bidra
till att hos ungdomen väcka intresse
för idrottsligt utövande.

Jag tror, herr talman, att det i våra
dagar är en stor tillgång för ett land att
kunna skicka fram stora idrottsmän,
och lika självklart är också att dessa
idrottsmän måste rekryteras från en
bred bas av idrottsligt utövande. Det har
också visat sig att idrotten har en alldeles
särskilt stark genomslagskraft när
det gäller att skapa intresse bland världens
länder och folk.

Herr talman! Hans excellens statsministern
har i dagarna varit över i Amerika,
och herr Hjalmarson har också
nyss återkommit från ett längre besök
därstädes. Ingemar Johansson har också
som bekant varit i Amerika. Jag hoppas
att ingen tycker att jag är ofin om jag
vågar hysa den uppfattningen, att Ingemar
Johansson torde vara den som kanske
har skaffat oss de flesta sverigekännare
i Amerika.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Förordningen om nöjesskatt
har ju visat sig ha förmågan att
inspirera till livligt motionerande och
såsom vi väl även kunnat finna här till
vältalighet.

m. m.

Jag beklagar att jag med anledning
av vad herr Allard och även en del andra
talare yttrat måste erinra kammaren
något om händelseförloppet vid tillkomsten
av ifrågavarande bestämmelser.

Skatten utgår bl. a. vid nöjesarrangemang
och uppvisningar eller tävlingar
i sport, idrott och gymnastik. Den organisation
som har till huvudsakligt syfte
att främja religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga
eller andra därmed jämförliga kulturella
eller eljest allmännyttiga ändamål och
som under de senast förflutna fem åren
icke lämnat utdelning åt sina medlemmar
får skattebefrielse för den del av
skatten som vid varje tillställning icke
överstiger 300 kronor eller, när fråga är
om uppvisning eller tävling i sport,
idrott eller gymnastik, 700 kronor.

Jag vill erinra om att 1954 års nöjesskatteutredning
föreslog, såsom här riktigt
påpekats, att uppvisning och tävling
i icke professionell sport, idrott och
gymnastik helt skulle fritas från nöjesskatt.
Departementschefen ansåg sig inte
kunna godta förslaget om fullständig
skattebefrielse för idrottstävlingar. Han
förordade i stället i proposition till 1957
års riksdag en utvidgning av möjligheterna
till skattelindring för bl. a. idrottsorganisationerna.
Det skattefria belopp,
som då föreslogs i propositionen, uppgick
till 300 kronor, vilket skulle innebära,
att de mindre idrottsföreningarna
i regel skulle bli skattefria. Med anledning
av motioner som väcktes då såväl
som nu beslöt utskottet uttala, att
utskottet med hänsyn till de speciella
förhållanden som råder beträffande
idrottsrörelsen ansett sig böra föreslå
en differentiering av tillställningar som
anordnas av ideella organisationer på
så sätt, att det skattefria beloppet höjdes
i fråga om idrottstävlingar. Dylika
tillställningar borde enligt utskottets
mening kunna lämnas obeskattade till
ett belopp av 700 kronor för varje tävling.

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.

Riksdagen beslöt sedan enligt utskottets
yrkande.

I den motion som herr
för och som vi nu behandlar har man,
såsom redan framgått av hans anförande,
gjort gällande, att det är felaktigt att
uttaga nöjesskatt. Man påpekar där
idrottens fostrande betydelse för ungdom
och kommer fram till ett yrkande
att amatöridrottstävlingar skulle vara
helt undandragna från skatteplikt enligt
nöjesskatteförordningen. Som stöd för
det yrkandet åberopas även, att nöjesbeskattningen
fått menliga följder för
idrottens organisationsverksamhet.

I det andra motionsparet som har
framförts av bl. a. herr Lundmark, vilken
nu här pläderat för sin motion, har
man yrkat, att det skattefria belopp enligt
§ 15 i nöjesskatteförordningen för
andra nöjestillställningar än idrottstävlingar
skall höjas till 700 kronor. Motionärerna
framhåller att samtliga ideella
organisationer arbetar under ansträngda
ekonomiska förhållanden och att det
därför inte finns anledning till åtskillnad
i fråga om skattebefrielse mellan
dem och idrottsorganisationerna. För
herr Lundmark m. fl. framstår det följaktligen
såsom ett eftersträvansvärt mål
att ernå samma förmåner som dem, vilka
idrottsorganisationerna redan tidigare
har kommit i åtnjutande av, detta
trots svartmålningarna av herr Allard
m. fl. över förhållandena inom idrottsorganisationerna.

Det har sagts här från flera håll att
det inte råder några delade meningar
inom utskottet angående idrottens betydelse
för samhället och för ungdomen.
Jag vill livligt understryka dessa uttalanden.
Alla är vi ense om den stora
betydelse som idrotten har, men att
därav dra den slutsats som herr Allard
m. fl. har gjort tycker jag inte är riktigt.
Vi kommer väl ändå inte ifrån att
idrottstävlingarna i sig innesluter ett
moment av nöje.

Utskottet försökte 1957 göra en differentiering
på så sätt att för tillställ -

ningar, som anordnades av de ideella
organisationerna, det skattefria beloppet
höjdes då det var fråga om idrottstävlingar
från 300 kronor, som föreslagits
i propositionen, till 700 kronor.
Därmed anser jag att de önskemål, som
herr Allard m. fl. framfört, blivit tillgodosedda.
Det innebär nämligen i
praktiken, att för idrottstävlingar nettointäkter
på upp till 4 467 kronor för
varje tävling inte tages upp till beskattning.
Därmed torde man helt klara de
små föreningarna, de som kämpar med
verkliga svårigheter. Ett bifall till reservationen
skulle väl inte innebära,
att de rika föreningarna blir ännu rikare
— vilket man velat läsa ut ur utskottets
resonemang — men det skulle
i alla fall innebära att de stora föreningarna
— ty det är dem det gäller
— skulle få större möjligheter till skattelättnader,
medan de små föreningarna,
de som ofta bedriver en för samhället
mera betydelsefull idrott, helt ställes
utanför.

Det talades här om orientering och
om andra idrottsgrenar som har stora
ekonomiska svårigheter. Ett bifall till
reservationen innebär dock inte, att dessa
organisationers ställning på något
sätt förbättras. Det är endast de störa
föreningarna, som kan arrangera tävlingar
med nettointäkter på upp till
4 467 kronor, som därigenom blir
hjälpta.

Herr Ekström nämnde att det var felaktigt
att i utskottsutlåtandet peka på
att kommunerna lämnar bidrag. Herr
Ekström kan väl dock inte bestrida, att
vissa kommuner — jag tänker då närmast
på Solna — gjort betydande investeringar
för idrotten. De bygger stora
idrottsanläggningar och drar på sig
framtida kostnader för renhållning,
övervakning m. m., vilket herrar reservanter
helt tycks ha förbisett.

Vidare ansåg herr Ekström det felaktigt
att peka på de anslag, som riksdagen
anvisar till idrottens främjande.
Jag kan inte dela denna hans uppfatt -

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961
m. m.

Befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar

ning. Skall ett ärende behandlas objektivt,
måste allt som har samband med
frågan komma med i bilden. Det går
inte att utelämna en sådan omständighet
som att — som utskottet påpekat — anslaget
till idrottens främjande förra året
uppgick till 11,5 miljoner kronor och
att det för budgetåret 1961/62 beräknas
bli höjt med 600 000 kronor till
12 100 000 kronor. Min personliga åsikt
är att om organisationerna skall ha stöd
av staten — vilket väl är riktigt — bör
det gå över budgeten. Därigenom stöder
man de mindre idrottsföreningarna,
som på intet sätt skulle bli hjälpta genom
bifall till denna reservation.

Beträffande det andra motionsparet
skall jag villigt deklarera att min sympati
är större för de motionerna. Man
bör emellertid inte förbise den omständigheten,
att idrottsorganisationerna är
helt jämställda med de ideella organisationerna
när det gäller vanliga nöjesarrangemang.
Om en idrottsförening
anordnar något vanligt tingeltangel, faller
det under samma bestämmelse. På
det avsnittet är sålunda idrottsorganisationer
och de övriga organisationer,
som herr Lundmark pläderar för, jämställda.

Genom det beslut, som riksdagen tog
1957, fastställdes en skattefri gräns vid
2 000 kronor, innebärande att skatt inte
tages ut på belopp som understiger denna
summa. Skall vi göra någonting åt
denna nöjesskatteförordning, måste den
bli föremål för reella överväganden. Att
på sätt som skett i reservationen söka
urholka den och göra den illusorisk på
vissa punkter tycker jag inte är rätta
tillvägagångssättet. Anser någon i kammaren,
att denna nöjesskatt är felaktig,
får vederbörande motionera om att den
helt borttages. Ett plottrande på sätt
som skulle bli följden av ett bifall till
reservationen kan jag för min del inte
medverka till.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan på
båda punkterna.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
upprepar vad utskottet anfört, nämligen
att ett bifall till reservationen
skulle innebära en speciell fördel för
ekonomiskt starka idrottsföreningar.
Detta påstående grundar sig enbart på
ett löst antagande. Vi som arbetar inom
idrottsrörelsen känner väl till förhållandena.
Det finns inte ett antal ekonomiskt
välsituerade föreningar, utan i
verkligheten kämpar praktiskt taget alla
idrottsföreningar med ekonomiska svårigheter.
Det är det verkliga förhållandet.

Herr Andersson i Essvik bortser också
från det förhållandet att om exempelvis
Svenska fotbollsförbundet arrangerar
en landskamp på Råsunda och
får en betydande inkomst, stannar inte
denna i Svenska fotbollsförbundets
kansli, utan behållningen fördelas, och
det kan hända att en del av den går som
anslag till den fotbollsverksamhet som
möjligen bedrives i herr Anderssons
hemkommun.

Varken motionärerna eller reservanterna
är främmande för att kommunerna
gör stora investeringar på idrottens
område, men kommunerna gör dessa investeringar
därför att de anser idrottsrörelsen
vara ett förnämligt instrument
i ungdomsarbetet och att det är god
kommunal omvårdnad om ungdomen att
satsa på den på detta sätt.

Om kommunerna skulle förlora de
små inkomster som de har från nöjesskatten
på idrottstävlingar tror jag inte
att detta på något sätt skulle minska
deras möjligheter eller intresse för att
i fortsättningen stödja den idrottsrörelse
som man vet är till gagn för ungdomens
fostran inom hemkommunen.

Herr ANDERSSON i Essvik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Får jag fråga herr Allard:
Om inte storföreningarna på något
sätt blir hjälpta med detta arrangemang,
varför lägger då herr Allard

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.

m. fl. ned en sådan energi för att få det
genomfört? Det är väl alldeles uppenbart
att ett bifall till reservationen måste
innebära en favör för de föreningar
som kan anordna nöjesarrangemang -—
det är rätta ordet — som samlar mer
än 4 667 åskådare. Nej det är de stora
organisationerna som tjänar på reservanternas
förslag, men alla de övriga
organisationerna, alla de tusen små
idrottsföreningar som kämpar med stora
svårigheter, blir inte ett dyft hjälpta
genom det arrangemang som herr Allard
m. fl. har föreslagit.

Herr talman! Jag vill ytterligare understryka
en sak som jag något förbigick
i mitt förra anförande. År 1957
var utskottet enigt om den utformning
som nöjesskatteförordningen nu har.
Efter att ha påpekat att många skäl talar
för att amatöridrott skulle kunna
fritas från beskattning yttrade utskottet
den gången — vilket väl även herr Allard
är ansvarig för — att »å andra
sidan kan det inte bestridas att idrottstävlingar
enligt ett allmänt betraktelsesätt
utgör nöjestillställningar. Det kan
också erinras om att en fullständig
skattebefrielse i första rummet skulle
gynna de idrottsföreningar som nu arbetar
under relativt göda ekonomiska
villkor.» Det var vad herr Allard skrev
under år 1957. Jag undrar, om förhållandena
har ändrats sedan den dagen.
Står inte samma sakförhållande kvar
även nu?

Jag tror att om herrar Allard och
Stenberg och de övriga idrottshästarna
här i riksdagen ett ögonblick kunde befria
sig från sin uppfattning om idrottens
betydelse, skulle de vara på min
sida i denna skattefråga.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är känt för herr
Andersson i Essvik att vad som hände
år 1957 var en kompromiss. Såväl herr
Stenberg som jag yrkade den gången
liksom i dag på fullständig befrielse
från nöjesskatt för idrottstävlingar, men
5 — Andra kammarens protokoll

efter bemödanden av den dåvarande
ordföranden i bevillningsutskottet
åstadkom man den kompromiss som vi
känner till.

Nu undrar herr Andersson i Essvik,
om inte vår energi i dag grundar sig på
det förhållandet att vi vill tillgodose
några få föreningar som redan förut
har en god ekonomisk ställning. Så
förhåller det sig inte, herr Andersson i
Essvik. Den energi som vi lägger i dagen
nu liksom tidigare grundar sig på
den omständigheten att en befrielse från
nöjesskatt i mycket stor utsträckning
skulle komma de små föreningar till
godo, som herr Andersson i Essvik påstår
inte skulle få någon del av befrielsen.
De skulle bli delaktiga av den
därför att alla de stora förbundsarrangemangen
skulle bli mera lönande och
förbunden därigenom få möjlighet att
fördela dessa inkomster till idrotten
runtom i landet.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag fäste mig vid några
yttranden av herr Andersson i Essvik.
Han sade att när kommunerna »drar på
sig» kostnader för idrottsanläggningar,
skall vi inte rycka undan den ekonomiska
grundvalen för dem genom att
ändra nöjesskatteförordningen, och han
talade vidare om »idrottshästarna» här
i riksdagen. Dessa uttryck ger mig en
viss anledning att tro att herr Andersson
i Essvik, trots att han har skrivit
under bevillningsutskottets betänkande,
där man vitsordar idrottsrörelsens betydelse
för samhället, särskilt när det
gäller den ungdomsfostrande verksamheten,
i själ och hjärta inte är så entusiastisk
för idrotten.

Jag har en känsla av att man kan
säga om herr Andersson och hans inställning
till idrotten ungefär likadant
som en person i Delsbo, mina hemtrakter,
sade till en främling som både bjudit
honom på snus och annat som tillhör
livets goda: »Du är en bra karl,

1961. Nr 12

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

m. m.

Befrielse från nöjesskatt för idrottstävling^

men jag måste nog skära dig litet grand
i alla fall.»

Herr ANDERSSON i Essvik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Allard påpekade
att det utskottsutlåtande från 1957, som
jag nyss citerade, var resultatet av en
kompromiss. Det är givetvis i sak riktigt,
men den omständigheten att det
var fråga om kompromiss befriar väl
inte på något sätt herr Allard från ansvaret
för vad utskottet skrivit.

Om jag verkligen använde ett sådant
uttryck som herr Ekström ville göra
gällande, att kommunerna »drar på sig»
kostnader för idrottsanläggningar, så
uttryckte jag mig litet slarvigt. Min mening
var bara att säga att kommunerna
ofta satsar på idrottsanläggningar, med
de ekonomiska konsekvenser som jag
påpekade i mitt förra anförande.

Ingen vill väl bestrida att idrotten är
ett nöje för många människor. Herr Ekström
skall inte tro att jag är någon
idrottsfiende. Tvärtom går jag ganska
ofta på idrottstävlingar, och jag tillhör
dem som finner ett nöje i att se på sådana
tävlingar — det vill jag gärna erkänna
till skillnad från andra talare här i
dag.

Slutligen vill jag fortsätta den summering
som jag hade påbörjat i mitt förra
anförande, när jag blev avbruten på
grund av att tiden för min replik var
ute. Om herrar Allard och Stenberg som
sagt ett ögonblick kunde bortse från sin
uppfattning om idrottens stora betydelse
och försöka väga den skattefråga
det här gäller mot andra angelägna
skattesänkningar så tror jag att ni skulle
vara på min sida i denna fråga, trots
det intresse herrarna hyser för idrotten.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Den motivering, varmed
bevillningsutskottet har yrkat avslag på
motionerna om att idrotten skall helt

befrias från nöjesskatt, är minst sagt
anmärkningsvärd. Man säger att
»idrottsklubbar med god ekonomi ytterligare
skulle förbättra densamma». Jag
förstår inte detta resonemang. Om det
till äventyrs finns någon idrottsförening,
som har en slant i kassan, kan
inte detta i och för sig vara något fel.
Det talas också om storklubbar på ett
sådant sätt att den icke initierade kan
bibringas den uppfattningen att dessa
klubbar skulle vara särdeles välbärgade.
I verkligheten är klubbarna stora
endast i den bemärkelsen att de har
många sektioner på sitt program. Hur
det i praktiken ligger till, skall jag visa
med ett exempel, hämtat från Djurgårdens
idrottsförening, den idrottsklubb
som jag själv tillhör.

Tack vare inkomster på fotboll och
ishockey kan denna klubb hålla i gång
femton andra sektioner. Dessa skulle
aldrig klara sig på egen hand. Att i en
storstad bedriva idrottsverksamhet utan
publik, kostar åtskilliga slantar. Därom
vittnar denna idrottsförenings bokslut.
För bandyn redovisas en årsförlust av
11 000 kronor, för bordtennis 9 000 kronor,
för brottning 7 000 kronor, för
skidor 13 000 kronor, för handboll 5 000
kronor etc. En enda förening satsar således
under ett år 35 000 kronor på
fem icke publika grenar.

Exemplet skulle kunna mångfaldigas.
En annan s. k. storklubb som verkar
på det folkrika Söder i Stockholm, nämligen
Hammarby idrottsförening, satsar
— trots att denna förening är känd för
sin fattigdom — stora slantar på rodd,
cykel och fri idrott.

Erfarenheten säger mig att föreningarna
i takt med resursernas tillväxt
satsar kraftigare på de fattiga och underförsörjda
idrottsgrenarna och dessutom
underhåller framgångsrikt arbetande
ungdomsavdelningar.

För ideellt arbetande idrottsledare
ter det sig som en orimlighet att man
inte tar bort nöjesskatten för alla
idrottsarrangemang. Resurserna är i

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.

de flesta fall otillräckliga. Viljan är
god men krafterna räcker inte till. Ett
beslut i enlighet med motionen skulle
ge dessa idrottens frivilliga ledarkrafter
den stimulans som de så väl behöver
i sitt hårda fritidsarbete. Motståndet
mot nöjesskatten på idrottsarrangemang
har bedrivits under många år och
inte utan framgång. Man har höjt taket,
och de små klubbarna har gått fria.
men attackerna har fortsatt ty nöjesskatten,
som för många är en svår belastning,
skall bort över hela linjen.
Detta är ett rättvisekrav.

Jag skulle tro, att många riksdagskolleger,
kanske också herr Andersson i
Essvik, bär på sig ett medlemskort i
hemortens idrottsförening. Vi borde
därför ha vissa förutsättningar att förstå
varandra. Med den utformning nöjesskatten
nu har kanske någon tycker,
att detta är ett problem som inte berör
mig och min lilla klubb där hemma.
Jag vill dock hoppas att vi kan se saken
i stort. Det talas ofta — och med
all rätt —- om behovet av en positiv
och engagerande ungdomsverksamhet
just i storstäderna. Riksdagsmän, verksamma
under andra förhållanden på
landsbygden eller på mindre orter, kan
vid behandlingen av denna fråga ge
idrottsklubbarna i exempelvis det väldiga
och svårbemästrade område som
Stor-Stockholm utgör chansen att bygga
ut och förbättra ungdomsverksamheten
— till gagn och glädje för ungdomen,
för alla frivilliga ledarkrafter,
men också till glädje för oss äldre som
huvudsakligast verkar på andra områden
i vårt samhälle.

Med mitt lilla inlägg vänder jag mig
inte i första hand till de idrottsligt
engagerade ledamöterna av denna kammare.
Att dessa vill verka i en positiv
riktning betraktar jag som självklart.
Jag vänder mig i stället till de riksdagsmän
som tänkt rösta med bevillningsutskottet.
Jag skall inte förneka att det
kan finnas skäl också för en sådan
uppfattning. Sparsamhet med statens

medel är en dygd, som vi alla skattar
mycket högt. Någon enstaka gång —
när starka skäl föreligger — kan vi
dock ta ytterligare ett steg i rätt riktning.
Jag vänder mig alltså i första
hand till dem som står litet vid sidan
om det pulserande idrottslivet, som
egentligen har sina hobbies och fritidsintressen
på helt andra områden.
Det finns faktiskt anledning för alla
dessa att i denna fråga ta sin ställning
under omprövning.

Yi, som så ofta i denna kammare talar
om att vi gärna vill stödja och uppmuntra
positiv ungdomsverksamhet,
har här ett lysande tillfälle att göra en
praktisk och påtaglig insats. Idrotten
fostrar och engagerar och den är ett
utmärkt medel mot likgiltighet och
slapp gängbildning.

Riksdagen tog 1957, som herr Andersson
i Essvik framhöll, ett första steg på
vägen mot en befrielse från erläggande
av nöjesskatt. Detta noteras med tacksamhet.
Låt oss nu skriva sista kapitlet
i den följetong som handlar om den
svenska idrotten och nöjesskatten. Låt
oss rösta bort den bestämmelse som
säger, att vi skall beskatta våra idrottsklubbar
så fort de får ett inkomstbringande
arrangemang.

Ilcrr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Söderquist m. fl.

I detta anförande instämde herr Carbell
(s).

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Det har här tidigare i
debatten betonats, att statsmakterna
och kommunerna sedan många år visat
sin uppskattning av idrotten som en
sund och nyttig rekreationsform. Det
finns väl ingen ideell verksamhet som
kan få större anslutning från våra ungdomar
än idrotten i alla dess olika former.
Alla ansvariga myndigheter ser i
idrotten ett verksamt medel i den aktuella
ungdomsvården. Främst tänker
man då naturligtvis på dem som utövar

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.

idrott och de stora ledar- och funktionärsskaror
som sköter verksamheten.
Men även ett engagerat åskådande av
idrott får anses ha ett fostrande värde.

Det är i varje fall för mig oförståeligt
att bevillningsutskottet, som dock är välvilligt
i sin allmänna skrivning, i sitt
utlåtande anser sig kunna jämföra åskådandet
av amatöridrottstävlingar med
»andra typiska nöjestillställningar». Utskottet
har på sid. 1 i sitt betänkande
citerat från nöjesskatteförordningen,
som talar om »revyföreställningar, som
ges i samband med utskänkning av rusdrycker,
kabaré- och varietéföreställning
etc.».

Majoriteten av riksdagens ledamöter
är eller har varit hårt engagerade i ideell
föreningsverksamhet. De vet då vilka
uppoffringar av olika slag som var och
en som deltar i ledandet av sådan verksamhet
får göra för att få det hela att
gå ihop. Själva föreningsarbetet är entusiasmerande,
men arbetet och de risker
som får tas för att genom nöjestillställningar,
lotterier och insamlingar
hålla det hela flytande, är enbart slitsamt.
Om nöjesbeskattningen togs bort
från idrottens tävlings- och uppvisningsverksamhet
skulle ledare och funktionärer
kunna ägna sig mer åt sin
egentliga uppgift och mindre åt allsköns
tingeltangel som fordras för att
få in erforderliga rörelsemedel.

Herr Andersson i Essvik anmärkte
på att det var störa föreningar som
skulle få nytta av en ändring i förordningen
och tog ett exempel från orienteringen.
Jag kan nämna att något mer
än 1 200 föreningar är anslutna till
orienteringsförbundet. Endast ett mindre
antal av dessa är specialföreningar.
De flesta orienteringsföreningar har
även annan idrott på sitt program och
får på detta sätt möjligheter till inkomster.
På detta sätt kan de fattiga
orienteringsklubbarna klara sig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Söderquist m. fl. avgivna
reservationen.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Det var ett yttrande av
herr Ekström som föranledde mig att
begära ordet. Herr Ekström tvivlar på
att det skulle finnas något idrottsintresse
i bevillningsutskottet. Vad utskottet
har skrivit om idrottens värde trodde
han inte var så ärligt menat. Jag tror att
alla som känner mig — och herr Allard
känner mig ju mycket väl — vet att jag
är synnerligen idrottsintresserad och att
jag har varit aktiv idrottsman. Herr Andersson
i Essvik har också talat om att
han är idrottsintresserad, och det är
också många andra inom utskottet.

Det är inte detta som det är fråga om.
Så enkelt är inte problemet. Här är det
ju fråga om att hjälpa idrottsrörelsen.
Det är alla ense om, även inom utskottet,
att vi bör göra. Fastän jag har varit
med om att underteckna utskottets betänkande
är jag personligen synnerligen
intresserad av att man skall hjälpa
idrottsrörelsen. Det är att slå in öppna
dörrar när man talar så vackert om
idrottens stora betydelse för ungdomens
fostran. Det behöver man inte övertyga
någon inom bevillningsutskottet om, det
vet vi och det känner vi. Men vi har lärt
oss, vi som sitter i bevillningsutskottet,
att ger man ett finger till någon, så kommer
snart någon annan och ställer nya
krav och så mister man snart hela handen.
Även om man är aldrig så idrottsintresserad,
måste man se saken från
reella synpunkter och inte låta sitt intresse
vid ett visst tillfälle för en sak
fälla avgörandet. Ena året kommer det
någon som yrkar att vi skall avstå från
nöjesskatt av det och det skälet, nästa år
kommer så en annan organisation och
beklagar sig över att — som man säger
— »skränfockarna» på Ullevi eller Råsunda
skall slippa betala nöjesskatt -—
det är ju i själva verket i främsta rummet
de som betalar nöjesskatten men
deras ideella organisation som formellt
erlägger den. Så saxar man sig
fram år från år. Ett följande år åberopar
man att den och den organisa -

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Befrielse

tionen fick skattebefrielse och undrar
om inte den egna organisationen är lika
»kulturellt betydelsefull» som den som
tidigare fått skattebefrielse. Så går det
till, mina damer och herrar, och utskottet
har lärt sig att man därför inte kan
förfara på det sättet att man medger
skattebefrielse för ett ändamål som man
vill gynna.

Man hjälper såsom här har påpekats
heller inte de små föreningarna genom
en sådan reform. Det finns t. ex. tusentals
föreningar som bedriver orientering
och aldrig skulle få någon hjälp genom
befrielse från nöjesskatt

Dessutom fick vi höra klara exempel
i utskottet från en representant för Solna
stad på vad Solna stad måste lägga
ned i renhållning, transportmedel och
annat. Vi fick höra berättas hur det ser
ut efter en fotbollsmatch på Råsunda.
Staden tycker det är rimligt att staden
för någon ersättning i form av nöjesskatt.
Kommunerna ger stora anslag för
idrotten, och det tycker jag är riktigt.
Men tror ni inte att kommunerna om
nöjesskatten avskaffades skulle börja
avväga anslagen med tanke på detta och
säga: Nu har ni fått genom befrielse
från nöjesskatt så och så mycket och
nu får ni i direkt bidrag mindre än som
från början var avsett. Så kan också
staten resonera.

Vi vet att det kan finnas 50 000 personer
på Ullevi vid stora evenemang.
Vad får staden efter dessa vidtaga för
åtgärder för renhållning o. d.? Den bryr
sig nämligen inte arrangörerna om, den
skall staden sköta. Staden måste också
t. ex. sätta in extra spårvagnar för transporten
till och från. Är det då inte rimligt
att kommunen får någon skatt, undrar
man på kommunalt håll.

Det är dylika synpunkter som kan anföras,
och jag skall inte orda mera om
detta utan understryka att vi är idrottsintresserade
i utskottet men att vi anser
att hjälpen till idrotten inte skall gå
via skattesystemet.

För övrigt är jag principiell motstån -

från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.

dåre till alla dylika skatteinanipulationer,
ty alla aktioner genom skatten har
den olägenheten att de hjälper de större
inkomsttagarna, vare sig det gäller fysiska
personer eller som i detta fall föreningar,
men inte de små. De små kan
man inte hjälpa på den vägen. Understödet
bör gå över budgeten genom anslag
i stället. För min del är jag så
idrottsintresserad att jag gärna såg att
anslaget till idrotten fördubblades. Varför
skulle vi inte ha råd till det, när vi
kostar på oss över 3 miljarder till försvaret?
Ett försvar utan en fysiskt stark
ungdom tror jag inte man når så goda
resultat med. Det vore nog väl använda
pengar även ur försvarets synpunkt
som man anslog till idrotten. Men denna
inställning kan ändå inte leda mig
till ställningstagandet att vi skall ge
hjälp genom skattesystemet.

Med dessa ord herr talman — det vore
mycket mera att säga i denna sak —
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! En kort replik till herr
Brandt. Jag förvånar mig något över
hans anförande. Han vill göra gällande
att det skulle vara belastande för samhället
att ha anläggningar som Itåsunda
stadion eller Ullevi i Göteborg. Jag kan
inte tänka mig att herr Brandt vill göra
gällande att det var stora felinvesteringar
av de kommunala beslutande organen
när de gav idrotten möjlighet att få
dessa anläggningar. Det förvånar mig
ännu mera när herr Brandt vill åberopa
som skäl för nöjesskatten att samhället
har besvär av dessa anläggningar genom
tvånget att sätta in extra spårvagnar,
skicka dit polis och sköta renhållningen.
Sätter man t. ex. in extra spårvagnar,
betalar väl passagerarna en del för
resan? Det har gjorts en undersökning
som visar att av den omsättning som
sker i samband med ett stort idrottsevenemang
utgörs 2/5 av entréavgifter
medan 3/5 går till den allmänna sam -

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.

hällsverksamheten, alltså transporter,
kommunikationsmedel, näringsställen
o. s. v.

Därför tycker jag att det är ett ganska
egendomligt resonemang.

Sedan talade herr Brandt i Aspabruk
om den positiva inställning som samtliga
ledamöter i bevillningsutskottet har,
och jag betvivlar inte det. Men herr
Brandt sade också att så enkelt är det
inte att vi bara kan ta bort nöjesskatten.
Då vill jag ställa två frågor till herr
Brandt. Hur har man kunnat göra det i
våra grannländer Norge, Danmark och
Finland? Och vilken organisation skulle
med samma motivering som idrottsrörelsen
kunna komma och begära befrielse
på det sätt idrottsrörelsen här
gör? Om herr Brandt därvidlag kunde
ange något exempel, så vore jag tacksam.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Jag skall inte uppta
kammarens tid så länge. Men jag kan
upplysa om att en ledamot av bevillningsutskottet,
som är bosatt i Solna
och tillhör myndigheterna där, har förklarat
att Solna stad hittills inte har fått
ett öre över på nöjesskatten men anslår
700 000 kronor till idrotten. Det säger
kanske tillräckligt om proportionerna.
Och när herr Stenberg tror att man
tjänar på trafikmedlen, är detta säkert
en stor villfarelse.

Slutligen vill jag också understryka
vad herr Andersson i Essvik sade. Om
man tycker att nöjesskatten är felaktig,
så kan vi överväga att avskaffa den. Men
skall vi ha den kvar, får nog det utskott
som sysslar med den frågan se till att
man inte saxar sig fram och urholkar
skatten, så att det inte blir någon rättvisa
eller mening alls i beskattningen.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Herr Brandt säger att
Solna stad inte får ett enda öre över i
nöjesskatt. Vad diskuterar vi då om? I

så fall kan man lika gärna avskaffa
nöjesskatten.

Sedan vill jag konstatera, att jag inte
fick något svar på frågan hur man kunnat
avskaffa nöjesskatten i våra grannländer
och vilka organisationer som
med samma rätt som idrotten skulle
kunna begära befrielse.

överläggningen var härmed slutad.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Ärendet kommer att företagas till avgörande
genom beslut beträffande de i
de föreliggande motionerna berörda
författningsrummen, varvid iakttages
den uppdelning som erfordras för att
yrkandena i båda motionsparen skall
kunna ställas under proposition.

I de likalydande motionerna 1:357
av herr Schött m. fl. och II: 417 av herr
Allard m. fl. om befrielse från nöjesskatt
beträffande idrottstävlingar m. m.
har hemställts att 3 § sista stycket
nöjesskatteförordningen skall få i motionerna
angiven lydelse samt att — i
överensstämmelse härmed — i 15 §
samma förordning orden »eller, när
fråga är om uppvisning eller tävling i
sport, idrott eller gymnastik, 700 kronor»
skall utgå. Ett beslut rörande detta
yrkande innebär — i motsats till ett
beslut om bifall till eller avslag å den
på dessa motioner grundade reservationen
— icke något ställningstagande till
den föregående delen av första meningen
i sistnämnda paragraf, där
bland annat storleken av det skattefria
beloppet för vissa nöjestillställningar
angives.

I de likalydande motionerna 1:479
av herr Hjalmar Nilsson m. fl. och
II: 566 av herr Lundmark m. fl. har yrkats
att det skattefria beloppet i 15 §
nöjesskatteförordningen för andra nöjestillställningar
än idrottstävlingar
skall höjas till 700 kronor. Även den av
dessa motionärer föreslagna lydelsen
av 15 § nöjesskatteförordningen inne -

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar m. m.

bär att de tidigare citerade orden i slutet
av paragrafens första mening utgår.

Jag framställer först propositioner
beträffande de av motionerna I: 357 och
II: 417 berörda författningsrummen och
tar därefter upp 15 § i den del som beröres
av yrkandet i motionerna 1:479
och II: 566.

3 § samt 15 § första meningen nöjesskatteförordningen,
i vad avser yrkandet
att orden »eller, när fråga är om
uppvisning eller tävling i sport, idrott
eller gymnastik, 700 kronor» skall utgå

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, innebärande avslag på
motionerna 1:357 och 11:417, dels ock
på bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen av herr Söderquist
m. fl., innebärande bifall till berörda
motioner; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Allard begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 35, såvitt avser
3 § samt 15 § första meningen, i vad
gäller yrkandet att orden »eller, när
fråga är om uppvisning eller tävling
i sport, idrott eller gymnastik, 700
kronor» skall utgå, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i detta
avseende bifallit den vid betänkandet
fogade reservationen av herr Söderquist
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 79
ja och 106 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen
av herr Söderquist m. fl.

15 § första meningen nöjesskatteförordningen,
i vad avser storleken av det
skattefria beloppet för vissa nöjestillställningar Herr

förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, innebärande avslag på
motionerna I: 479 och II: 566 och bibehållande
av beloppet vid 300 kronor,
dels ock på bifall till berörda motioner,
vari yrkats höjning av beloppet
till 700 kronor; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lundmark begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 35, såvitt avser
15 § första meningen, i vad gäller storleken
av det skattefria beloppet för
vissa nöjestillställningar, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i detta
avseende bifallit de i ämnet väckta motionerna
1:479 och 11:566.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Åtgärder för begränsning av statsbidragen

kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Rubrik, ingress och ikraftträdandebestämmelser Den

vid betänkandet fogade reservationen
av herr Söderquist m. fl. bifölls.

Utskottets hemställan

Förklarades besvarad genom kammarens
i fråga om författningsrummen
fattade beslut.

§ 12

Föredrogos vart efter annat
bevillningsutskottets betänkande nr
36, i anledning av väckta motioner om
viss ändring av nöjesskatten för biografföreställningar,
m. m.; samt

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

16, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande riksdagsledamöternas
bostadsfråga i Stockholm,

nr 17, angående användande av riksbankens
vinst för år 1960,

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m., och
nr 19, i anledning av väckta motioner
om statsanslag i vissa fall till politiska
partier.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande, utlåtanden och
memorial hemställt.

§ 13

Åtgärder för begränsning av statsbidragen
till den allmänna sjukförsäkringen,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder för begränsning
av statsbidragen till den allmänna
sjukförsäkringen, m. m.

Andra lagutskottet hade till behand -

till den allmänna sjukförsäkringen, m. m.

ling förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna nr
365 i första kammaren av herr Arvidson
samt nr 431 i andra kammaren av
herr Hedin m. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
nr 505 i första kammaren av herr
Hanson, Per-Olof, m. fl. och nr 599 i
andra kammaren av herr Wedén m. fl.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner,

1) I: 365 och II: 431 samt

2) I: 505 och II: 599,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. beträffande 41 § sjukförsäkringslagen
(avser sjukhjälpsbidraget)

1) av herrar Edström, Nyman, Anderson
i Sundsvall och Wiklund i Stockholm,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

»att riksdagen, med bifall till det under
B. 1. i motionerna I: 505 och II: 599
upptagna yrkandet, måtte för sin del
antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 41 § lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring

Härigenom förordnas, att 41 § lagen
den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring
skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

41 §.

Sjukhjålpsbidrag utgår-----näm ligen

för

a) läkarvård enligt 14 § och 19 §
första stycket samt gottgörelse till arbetsgivare
enlig 19 § andra stycket för
läkarvård och för andra sjukvårdande
åtgärder än som avses i

18 § .................... 20 procent;

b) resor enligt 16 och

17 §§ 50 procent;

c) grundsjukpenning . . 20 procent;

Nr 12

Fredagen den

Åtgärder för begränsning av statsbidragen

d) mot grundsjukpen ning

svarande del av hempenning
................ 50 procent;

e) barntillägg ........ 75 procent.

Konungen äger---— tillkomma lo kalsjukkassa.

Angående sjukhjälpsbidrag---

särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962.»

2) av herr Birke och fröken Wetterström,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

»att riksdagen, med bifall till motionerna
1:365 och 11:431 i motsvarande
del, måtte för sin del antaga följande
förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 41 § lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring

Härigenom förordnas, att 41 § lagen
den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring
skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

41 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår---näm ligen

för

a) läkarvård enligt 14 § och 19 §
första stycket samt gottgörelse till arbetsgivare
enligt 19 § andra stycket för
läkarvård och för andra sjukvårdande
åtgärder än som avses i 18 § ävensom
resor enligt 16 och 17 §§ . . 50 procent;

b) grundsjukpenning

och motsvarande del av
hempenning ............ 40 procent;

c) barntillägg ........ 75 procent.

Konungen äger ----tillkomma lo kalsjukkassa.

Angående sjukhjälpsbidrag -----

särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1961.»

6 — Andra kammarens protokoll 1961. N

7 april 1961

till den allmänna sjukförsäkringen, m. m.

II. beträffande 42 § sjukförsäkringslagen
(avser medlemsbidraget)

av herrar Birke, Edström, Nyman och
Anderson i Sundsvall, fröken Wetterström
samt herr Wiklund i Stockholm,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
»att riksdagen, med bifall till motionerna
1:365 och 11:431 i motsvarande
del samt i anledning av det under B.2.
i motionerna I: 505 och II: 599 upptagna
yrkandet, måtte för sin del antaga
följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 42 § lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring

Härigenom förordnas, att 42 § lagen
den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring
skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

42 §.

Medlemsbidrag till lokalsjukkassa utgår
i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län med
50 öre för envar, som vid utgången av
kalenderåret är sjukkassemedlem.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1961.»

III. beträffande 13 § lagen om moderskapshjälp
(avser statsbidraget till
grundpenning inom moderskapsförsäkringen) av

herr Birke och fröken Wetterström,
vilka ansett, i

»att riksdagen, med bifall till motionerna
1:365 och 11:431 i motsvarande
del, måtte för sin del antaga följande
förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 13 § lagen
den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp Härigenom

förordnas att 13 § lagen
den 21 maj 1954 om moderskapshjälp
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Åtgärder för begränsning av statsbidragen till den allmänna sjukförsäkringen, m. m.

13 §.

Statsbidrag utgår för varje kalenderår
till centralsjukkassa med nedan angivna
procentuella andel av de utgifter under
året, som bestritts av centralsjukkassan
och till denna anslutna lokalsjukkassor,
nämligen för

a) läkarvård och resor

enligt 3 § .............. 50 procent;

b) grundpenning...... 40 procent;

c) barntillägg ........ 75 procent.

Konungen äger ——--av desamma.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1961.»

IV. beträffande 3 och 5 §§ förordningen
angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel (avser karensbeloppet
vid och statsbidraget till läkemedelsrabatteringen) av

herrar Birke, Edström, Nyman
och Anderson i Sundsvall, fröken Wetterström
samt herr Wiklund i Stockholm,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

»att riksdagen, med bifall till motionerna
1:365 och 11:431 i motsvarande
del samt det under B.3. i motionerna
I: 505 och II: 599 upptagna yrkandet,
måtte för sin del antaga följande förslag
till

Förordning

angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§
Kungl. Maj:ts förordning den 4 juni
1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§
Kungl. Maj:ts förordning den 4 juni 1954
angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

3 §.

I annat fall än som avses i 2 § äger
vid sjukdom den som är försäkrad jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring vid
inköp av läkemedel, som enligt apoteksvarustadgan
den 14 november 1913
(nr 308) är att hänföra till apoteksvara

eller som utan att utgöra apoteksvara
innehåller gift av första klassen, åtnjuta
nedsättning av fastställt pris för läkemedlet
med hälften av det belopp, varmed
priset må överstiga fem kronor.
Har under en formel föreskrivits flera
läkemedel skall prisnedsättningen avse
den sammanlagda kostnaden. Är förskrivning
avsedd att expedieras mer än
en gång, skall nedsättningen hänföra
sig till varje expedition.

Vad nu---enskild tjänst.

Från prisnedsättning---stycket

avses.

5 §.

Kostnaden för tillhandahållande av
läkemedel enligt denna förordning bestrides
av de allmänna centralsjukkassorna
i förhållande till antalet sådana
medlemmar vid utgången av det år kostnaden
avser, som äro pliktiga att erlägga
sjukförsäkringsavgift enligt lagen
om allmän sjukförsäkring.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1961.»

V. beträffande översyn av socialförsäkringens
finansiering

av herrar Edström, Nyman, Anderson
i Sundsvall och Wiklund i Stockholm,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
»att riksdagen, med bifall till det under
A. i motionerna 1:505 och 11:599
upptagna yrkandet, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att i samband
med det påbörjade utredningsarbetet
rörande skattesystemet översyn
göres av de sociala försäkringarnas finansiering
— med undantag för ATP
-— i syfte att anpassa densamma i riktning
mot en ökad grad av avgiftsfinansiering
och så att fastare principer kan
vinnas på detta område med minskad
belastning på bidrag ur allmänna statsmedel».

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Åtgärder för begränsning av statsbidragen

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! I det utlåtande som nu
skall behandlas har utskottet yttrat sig
över två motioner, en från högerhåll
och en från folkpartihåll, vilka båda
syftar till en minskning av statsbidraget
till sjukkassorna. I motionerna föreslås
dessutom att det s. k. karensbeloppct
vid läkemedelsrabattering skall höjas
med två kronor från nuvarande tre kronor
till fem kronor per inköp. I motionen
nr 599 i denna kammare av herr
Wedén m. fl. föreslås slutligen en översyn
av de sociala försäkringarnas finansiering
samt att denna översyn skall
verkställas i samband med det utredningsarbete
rörande skattesystemet som
den allmänna skatteberedningen nyligen
påbörjat. Syftet bör enligt motionärerna
vara att anpassa finansieringen
mot en ökad avgiftsfinansiering, varigenom
behovet av skattemedel för
sjukförsäkringens finansiering skulle
minska.

Utskottsmajoritetcn avvisar samtliga
yrkanden i motionerna av skäl som anges
i utskottsutlåtandet, till vilket jag i
det avseendet ber att få hänvisa.

Högerns och folkpartiets representanter
i utskottet har i reservationer tagit
upp motionsyrkandena. Eftersom jag
alltså tillhör reservanterna skall jag be
att i korthet få beröra de reservationer
som folkpartiets ledamöter avgivit eller
anslutit sig till. På två punkter har högern
och folkpartiet gemensamma reservationer.
Folkpartiets reservationer anknyter
i huvudsak till motionen av herr
Wedén m. fl.

I utskottsutlåtandets recit finns en
kort redogörelse för hur våra socialförsäkringar
för närvarande finansieras.
Av redogörelsen framgår att finansieringen
är mycket växlande. Någon genomgående
enhetlig princip tillämpas
inte. ATP finansieras helt genom avgifter,
folkpensioneringen genom avgifter,
kommunala bidrag och statsskattemedel,
sjukförsäkringen genom arbetsgivareavgifter
och medlemsavgifter samt

till den allmänna sjukförsäkringen, m. m.

genom statsbidrag och den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen genom avgifter
som erläggs av arbetsgivarna.

Det kan vara förklarligt att någon
enhetlig princip inte finns, eftersom de
olika socialförsäkringarna byggts upp
vid olika tider och under väsentligt
skilda förutsättningar. Olikheterna är
så att säga historiskt betingade. Det är
ju heller inte alldeles säkert — och
ännu mindre självklart — att t. ex. folkpensioneringen
och sjukförsäkringen
bör finansieras efter helt lika system.

Vad statsbidragsgivningen till sjukkassorna
beträffar kan man inte undgå
att fästa sig vid den plottrighet som är
utmärkande. Man frågar sig, om det är
nödvändigt att ha alla dessa speciella
statsbidrag. Vore det inte tänkbart att
sammanföra dem till en eller ett par
statsbidragsposter, alltså en rationalisering
av liknande slag som genomförts
i fråga om statsbidragsgivningen till
kommunerna? Jag bara ställer frågan.

Vi har nyligen fått förslag till samordning
av administrationen för folkpensioneringen
och sjukförsäkringen.
När detta förslag realiserats, torde det
bli nödvändigt att även göra en överarbetning
av finansieringen av folkpensioneringen,
sjukförsäkringen och övriga
socialförsäkringsgrenar, där finansieringsproblemet
inte ännu kan anses
vara definitivt löst. Det rör sig här som
i så många andra avseenden om avvägningar,
som måste prövas ingående.
Men håller man fast vid att det är fråga
om försäkringar — låt vara försäkringar
av social art — ligger det inte
något orimligt i den tanke, som kommer
till uttryck i den Wedénska motionen,
alltså att man bör pröva en annan
avvägning än den som för närvarande
gäller mellan avgifts- och skattefinansiering
i berörda avseenden.

Skatter och avgifter verkar i sådana
här sammanhang som kommunicerande
kärl. Av den anledningen har vi från
folkpartihåll i en reservation föreslagit
att skatteberedningen skall få tillfälle

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961
Åtgärder för begränsning av statsbidragen till den allmänna sjukförsäkringen, m. m

att penetrera problemet, eventuellt i
syfte att anpassa finansieringen av socialförsäkringarna
— med undantag för
ATP, där väl problemet är löst — mot
en ökad avgiftsfinansiering. Bland de
reservationer som avgivits anser jag
denna — det är reservation nr V — vara
den väsentligaste.

Vad övriga reservationer beträffar
har vi från folkpartihåll i reservation
nr I: 1 av herr Edström m. fl. föreslagit,
att det s. k. sjukhjälpsbidraget
fr. o. m. den 1 januari 1962 skall utgå
med 20 procent i stället för såsom för
närvarande med 50 procent av kostnaderna.
Den besparing som därigenom
skulle uppstå kan beräknas till cirka
100 miljoner kronor för helt budgetår.

Jag är angelägen att betona redan här,
att vi därmed inte avser någon försämring
av sjukhjälpen till den enskilde
sjukkassemedlemmen.

I reservation nr II, som är gemensam
för högern och folkpartiet, föreslås
att det s. k. medlemsbidraget tages bort
från den 1 juli 1961, utom i de fyra
nordligaste länen, där medlemsbidraget
i fortsättningen skulle utgå med 50
öre per medlem. Detta förslag sammanfaller
helt med det förslag som 1958
års besparingsutredning på sin tid avgav.
Besparingen skulle bli cirka 25
miljoner kronor per år.

Jag har redan framhållit att våra förslag
om sänkning av statsbidraget inte
syftar till någon försämring av sjukvårdsförmånerna
för den enskilde. Däremot
är vi reservanter från folkpartiet
medvetna om att en minskning av statsbidraget
kan få en mindre ökning av
sjukkasseavgifterna till följd. Om emellertid
sjukkassorna tar i anspråk en del
av de överskottsmedel från tidigare år
som har fonderats, bör avgiftshöjningen
bli relativt liten och alltså överkomlig I

ett avseende föreslår vi reservanter
emellertid en mindre försämring. Det
gäller det s. k. karensbeloppet vid läkemedelsrabattering.
I en för högern och

folkpartiet gemensam reservation, nr
IV, av herr Birke m. fl. föreslås att karensbeloppet
höjes från nuvarande 3
kronor till 5 kronor för varje inköp.
För den försäkrade skulle merutgiften
inskränka sig till högst 1 krona per inköpt
läkemedel.

Läkemedelsrabatteringen har blivit
betydligt dyrare än ursprungligen beräknades.
Den föreslagna höjningen av
karensbeloppet skulle innebära en betydande
administrativ förenkling. Välståndet
i vårt land har väl också ökat
så pass mycket sedan sjukförsäkringslagen
trädde i kraft, att den föreslagna
höjningen för den enskilde inte behöver
te sig alltför avskräckande.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservation nr
1:1 av herr Edström m. fl., nr II av
herr Birke m. fl., nr IV av herr Birke
m. fl. samt nr V av herr Edström m. fl.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Kostnaderna för statsbidrag
till den allmänna sjukförsäkringen
beräknas för nästa budgetår öka
med närmare 9 miljoner kronor. Därmed
skulle detta statsbidrag uppgå till
282 miljoner kronor. Den fortskridande
ökningen under årens lopp har gjort
att vi inom högerpartiet har funnit det
angeläget att begränsa statens bidrag
utan att för den skull sjukförsäkringsavgifterna
skall behöva höjas. De motioner
som framlagts av högerrepresentanter
och som utskottet nu har tagit
ställning till, har sålunda syftat till ett
försök att avväga sänkningen av statsbidraget
på sådant sätt att några avgiftshöjningar
inte skulle behöva bli aktuella.
Utskottet har inte velat gå på den linjen
och därför har herr Birke och jag
i reservationer yrkat bifall till ifrågavarande
motioner.

Jag tar reservationerna i den ordning
de står i utlåtandet. Vi yrkar alltså att
sjukhjälpsbidraget, som för närvarande
utgår med 50 procent av statsmedel,
bör begränsas till 40 procent. Vad be -

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Åtgärder för begränsning av statsbidragen

träffar medlemsbidraget anser vi i likhet
med besparingsutredningcn att detta
bör slopas utom för de fyra nordligaste
länen. Statsbidraget till den s. k.
grundpenningen, som hänför sig till
moderskapsförsäkringen, föreslår vi

sänkt från 50 till 40 procent. Beträffande
karensbeloppet för statsbidrag till
läkemedelsrabattering vidhåller vi vår
tidigare ståndpunkt, nämligen att karensbeloppet
bör höjas från nuvarande
3 till 5 kronor. Som herr Anderson i
Sundsvall nyss sade kan merutgiften
för den enskilde aldrig bli mer än högst
en krona per inköpt läkemedel. Denna
merkostnad ter sig ganska blygsam, i
synnerhet om man tänker på den oerhörda
administrativa förenkling denna
reform skulle medföra och de kostnadsbesparingar
som skulle kunna göras.

Stegringarna av statens utgifter för
läkemedel har varit oerhört stora. 1953
beräknade man kostnaderna till 34 miljoner
kronor, och för nästa budgetår
beräknar man att de skall uppgå till 100
miljoner kronor. Bara det tycker jag är
en tankeställare. Jag är fullt medveten
om att en utredning sysslat med frågan
om en översyn av detta avsnitt inom
sjukförsäkringen och att denna utredning
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
Men någon proposition är ju inte
att vänta innevarande år, och en ändring
i den riktningen motionärerna och
reservanterna föreslår tycker jag är välbetänkt.
Sjukkassornas utgifter för läkemedelsersättningar
skulle härigenom
komma att minska med 18 miljoner kronor.
Då vi yrkar att statsbidraget på
G,6 miljoner kronor skall slopas, uppkommer
alltså ett »överskott» för sjukkassorna
på 11,4 miljoner.

Totalt innebär vårt förslag en minskning
av statsbidrag med noga räknat
49,9 miljoner. Om man härifrån drar de
11,4 miljoner kronor, till vilket belopp
utgifterna för sjukkassorna skulle uppgå,
återstå 38,5 miljoner, och de pengarna
tycker vi att man utan risk skulle
kunna disponera ur de belopp, som

till den allmänna sjukförsäkringen, m. m.

tillförs sjukförsäkringens fonder. Under
1959 — det år beträffande vilket vi
har de senaste uppgifterna — ökade
dessa fonder med mer än det belopp jag
nyss nämnde. Vi tycker att en ytterligare
ökning av de fonderade medlen,
som vid årsskiftet 1959/60 uppgick till
417 miljoner kronor, inte är behövlig.

Då jag är övertygad om att jag inte
närmare behöver utlägga texten i denna
fråga, som under de senaste åren debatterats
gång på gång här i riksdagen,
ber jag att med det anförda få yrka bifall
till reservationerna 1:2), II, III och

IV.

Innan jag slutar skulle jag vilja säga
några ord om anledningen till att vi på
högerhåll i utskottet inte följt folkpartiets
ledamöter beträffande reservation

V, där de begär en översyn av frågan
om socialförsäkringens finansiering.
Denna fråga kommer att behandlas av
flera utredningar, och den är föremål
för övervägande efter vad jag har mig
bekant också av den allmänna skatteberedningen
— den lär ingå i dess direktiv.
Även om vi från vårt håll inte har
något att invända mot en ökad försäkringsmässigt
betingad avgiftsfinansiering,
tycker vi att man först bör vänta
och se vilka förslag som är att vänta på
detta område.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! På en punkt ber jag att
få helt instämma med fröken Wetterström,
nämligen att denna fråga varit
föremål för behandling många gånger
i kammaren. Alltsedan sjukförsäkringen
tillkom har man från höger- och
folkpartihåll årligen framfört krav på
minskat statligt stöd till försäkringen.
Det är således en gammal bekant fråga
som behandlas i utskottsutlåtandet.

Den här gången är det en liten skillnad
i jämförelse med föregående tillfällen
i det att man mycket starkt understryker
att man inte vill försämra försäkringens
förmåner i samband med
minskningen av statsbidragen. Tidigare

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Åtgärder för begränsning av statsbidragen

har soin bekant förslagen om minskade
statsbidrag till sjukförsäkringen åtföljts
av förslag till försämrade förmåner för
de försäkrade. Inte ens högern vill ju i
år höja avgiften genom minskningen.

Sjukkassornas utgifter uppgår nu på
ett år till i runt tal 1 235 miljoner kronor.
Det är till de störa utgifterna som
staten lämnar ett bidrag på cirka 280
miljoner kronor. Huvudparten finansieras
alltså genom avgifter från den enskilde
eller från arbetsgivarna.

Det är riktigt att statsbidraget är uppdelat
i en mängd olika bidrag, och starka
skal talar för en översyn, men en
översyn i syfte att åstadkomma en förenkling
av statens bidragsgivning. En
sådan översyn skall också komma till
stånd enligt uttalande av socialministern
i den proposition nr 45 om socialförsäkringens
organisation som nu ligger
på riksdagens bord. Den utredningen
hälsar vi med den allra största
tillfredsställelse.

Först vill jag säga ett par ord om reservation
nr IV. Eftersom samtliga frågor
har debatterats så ingående och ofta
skall jag begränsa mig så mycket jag
kan. Reservation nr IV går ut på en reduktion
av läkemedelsförmånerna. Till
den delen av sjukförsäkringen utgår ett
statsbidrag som är så utformat att det
inte påverkas av stigande kostnader.
Statens bidrag är alltså detsamma alldeles
oberoende av kostnaderna för läkemedlen.
Nu vill reservanterna att man
skall höja den enskildes insats från 3
till 5 kronor vid varje läkemedelsköp.

Det skall villigt erkännas att den nuvarande
utformningen av läkemedelsförmånerna
inte är tillfredsställande,
men sannolikt blir den inte alls bättre
av det förslag som reservanterna framfört
utan snarare tvärtom. Vi kan vänta
ett förslag till ny utformning av läkemedelsförmånerna.
Detta är skäl nog
att avslå det yrkandet.

På ytterligare en punkt har folkpartiet
och högern kunnat ena sig om en
reservation, nämligen i fråga om med -

till den allmänna sjukförsäkringen, m. m.

lemsbidraget, det bidrag som utgår till
sjukkassornas förvaltning. Men det kan
väl ändå inte vara rimligt att i en tid
då vi avser att lägga ytterligare statliga
arbetsuppgifter på sjukkassorna — bl. a.
handhavandet av den nya förtidspensioneringen
— minska statens bidrag
till förvaltningen. Jag tycker det räcker
som argument mot den reservationen.

Den stora besparingen föreslås på bidraget
till sjukvårdsförsäkringen och
grundsjukpenningen. Folkpartireservanterna
föreslår en sänkning från 50 till
20 procent, medan högerreservanterna
i år nöjer sig med en reduktion från
50 till 40 procent. Bland motiven för reduktionen
anges bl. a. att kassorna gjort
ganska stora överskott på sin verksamhet.
Detta har framförts både av herr
Anderson i Sundsvall och av fröken
NVetterström som ett motiv för att
minska statens bidrag. Man åberopar
det överskott som framkom 1959 på
39,4 miljoner kronor.

Till det vill jag säga bl. a. följande.
Först och främst har kassornas totala
fondbildning inte på långa vägar kommit
upp till det belopp som man vid
reformens ikraftträdande ansåg rimligt.
Vidare skall man ha alldeles klart
för sig att överskottet inom sjukförsäkringen
har kommit från tilläggssjukpenningsförsäkringen.
De delar av försäkringen
till vilka statsbidrag utgår
har i stället gått med förlust. Sjukvårdsförsäkringen
och grundsjukpenningsförsäkringen
gick under åren 1956—
1959 med en förlust på 9 miljoner kronor.
Det är alltså den del som de enskilda
och arbetsgivarna betalar avgift till
som givit överskott tidigare år. Dessutom
vill jag nämna att den preliminära
beräkningen för 1960 alldeles klart ger
vid handen att vi får ett ganska betydande
underskott på sjukförsäkringsverksamheten
om inte kassorna får ta
i anspråk medel ur den allmänna sjukförsäkringsfonden.

Det kan alltså inte bli tal om annat än

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Åtgärder för begränsning av statsbidragen

att varje minskning av statens bidrag
till sjukförsäkringen leder till ökade avgifter
för medlemmarna. Av folkpartireservationen
nr V framgår att man
önskar en sådan utveckling. Där begär
man utredning om de sociala försäkringarnas
finansiering i syfte att anpassa
dem mot ökad grad av avgiftsfinansiering
och minskade anspråk på statsmedel.
Den av folkpartiet föreslagna utredningen
skall alltså inte bli föi utsättningslös! Nu

skall vi ha i minnet att statsbidraget
endast utgår till det obligatoriska
grundskyddet. Avgiften till grundsjukpenningen
och sjukvårdsförsäkringen
erlägges även av människor med ganska
blygsamma inkomster och också av de
av sjukkassemedlemmarnas hustrur som
saknar egen inkomst. Statsbidraget motiverades
med att avgiften inte skulle
bli för betungande för dessa grupper.
Att göra som folkpartireservanterna tydligen
tänker sig, alltså att grundsjukpenningsförsäkringen
och sjukvårdsförsäkringen
hundraprocentigt göres försäkringsmässiga
så att var och en får betala
avgifter i förhållande till värdet
av de förmåner han är tillförsäkrad,
skulle självfallet inte vara möjligt. Jag
tycker att det är alldeles onödigt och
överflödigt att ytterligare kommentera
den reservationen.

Det förhåller sig alltså inte så — och
det är det sista jag vill säga, herr talman
— att en reduktion av statens bidrag
till sjukförsäkringen endast medför
en omfördelning mellan olika kolumner
på vår skattsedel. Det är inte
så att den som nu får ökade avgifter till
sjukförsäkringen får motsvarande
minskning av statsskatten. Vore det så,
så fanns inte mycket att såga om förslaget.
Men det blir ju i stället fråga
om en omfördelning mellan olika personers
skattsedlar. Jag behöver bara erinra
om den avgiftshöjning som skulle
bli erforderlig för ett par äkta makar
med normal inkomst vid den tänkta omläggningen.
Ett minskat statsbidrag till

till den allmänna sjukförsäkringen, m. m.

såväl mannens som hustruns sjukförsäkring
och grundsjukpenningförsäkring
skulle på inte sätt uppvägas av
skatteminskningen. För andra inkomsttagare
skulle omläggningen däremot innebära
en vinst.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen meddelade
att ärendet komme att företagas till
avgörande med iakttagande av den uppdelning,
som tillämpats i de vid utlåtandet
fogade reservationerna.

M § sjukförsäkringslagen

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
I. 1) av herr Edström m. fl.; samt 3:o)
bifall till reservationen I. 2) av herr
Birke och fröken Wetterström; och fann
herr förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Anderson i
Sundsvall begärde likväl votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
förste vice talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock fröken Wetterström
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
41 § sjukförsäkringslagen antager
det förslag, som innefattas i den av
herr Edström m. fl. avgivna, med I. 1)
betecknade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

80 Nr 12 Fredagen den 7 april 1961

Åtgärder för begränsning av statsbidragen till den allmänna sjukförsäkringen, m. m.

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen I. 2) av herr Birke och
fröken Wetterström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens utgång,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 37
ja och 35 nej, varjämte 115 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 15, såvitt avser 41 §
sjukförsäkringslagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
I. 1) av herr Edström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Anderson
i Sundsvall begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
127 ja och 35 nej, varjämte 27 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

42 § sjukförsäkringslagen

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen II)
av herr Birke m. fl.; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Wetterström begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 15, såvitt avser 42 §
sjukförsäkringslagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
II) av herr Birke m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Wetterström
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 12C ja och
56 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

13 § lagen om moderskapshjålp

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen III)
av herr Birke och fröken Wetterström;

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

och biföll kammaren utskottets hemställan.

3 och 5 §§ förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel Herr

förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen IV)
av herr Birke m. fl.; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fröken
Wetterström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 15, såvitt avser 3 och
5 §§ förordningen angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
IV) av herr Birke m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Anderson i Sundsvall
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 126 ja
och 57 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mödrahjälpen

Översyn av socialförsäkringens finansiering Herr

förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen V)
av herr Edström m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Utskottets hemställan

Förklarades besvarad genom kammarens
sålunda fattade beslut.

§ 14

Mödrahjälpen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
om skyndsamt förslag rörande mödrahjälpen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande,
som är föranlett av motioner angående
mödrahjälpen, har jag avlämnat
en blank reservation. I motionerna
yrkas att denna fråga, som behandlas
av den socialpolitiska kommittén, skall
ges prioritet. Utskottet har inte varit berett
att förorda någon förtursrätt inom
kommittén men hemställt att motionerna
skall avlämnas till kommittén för
kännedom.

Inom högerpartiet anser vi principiellt
att mödrahjälpen är en olämplig
och administrativt alltför dyrbar hjälpform,
och i den mån som hjälpen inte
kan tillgodoses inom sjukförsäkringens
ram i form av moderskapspenning tycker
vi att det bör vara en kommunal angelägenhet.
Denna vår uppfattning har
också kommit till uttryck i motioner
från vårt håll i årets riksdag.

Även om nu ett överlämnande av de
motioner som vi diskuterar i dag till
socialpolitiska kommittén i och för sig

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

inte innebär något ställningstagande i
själva sakfrågan, har jag, herr talman,
funnit det oförenligt med min och mitt
partis uppfattning att — som motionärerna
framhåller — större ekonomiska
resurser skall ställas till förfogande för
den hjälpform som mödrahjälpen representerar.
Jag har bara genom detta
anförande velat deklarera min inställning
men har, herr talman, inget yrkande.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Frågan om mödrahjälpen
har ju under flera år varit föremål
för en intensiv diskussion, och man
undrar sannerligen inte över det förhållandet.
De mer eller mindre hemliga
normer som gäller i fråga om den »fria»
behovsprövningen är ytterst restriktiva
och leder till konsekvenser, som man i
längden inte kan acceptera. Som bekant
har mödrahjälpen också varit under utredning
i olika sammanhang under flera
år; nu närmast har man skickat den
till socialpolitiska kommittén.

Vid utskottsbehandlingen av dessa
motioner har mycket bestämt upplysts,
att den socialpolitiska kommittén skall
lösa denna fråga i år. Därmed har i
varje fall jag som medmotionär inte haft
anledning att göra något annat än att
vara med om att överlämna frågan till
socialpolitiska kommittén.

Till fröken Wetterström skulle jag vilja
säga, att utskottet ju inte tagit ställning
till om mödrahjälpen skall vara
kvar eller inte. Men man kanske i detta
sammanhang ändå bör tänka på att det
finns människor, som det är svårt att
hjälpa över socialnämnderna. Det gäller
framför allt de ensamma mödrarna
och flerbarnsfamiljerna. Det kan vara
tveksamt, om mödrahjälpen kan slopas
utan beaktande av just dessa människors
problem.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15

Omreglering av vissa livräntor, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckta motioner
angående omreglering av vissa livräntor,
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Att jag begärt ordet för
ett mycket kort inlägg sammanhänger
med en passus i utskottets skrivning,
som jag via riksdagens protokoll ville
ytterligare understryka inför vederbörande
statsråd. Det gäller en fråga, där
jag avsett att interpellera. Efter den utformning
utskottsutlåtandet fått behöver
jag tydligen inte anlita den vägen,
en omständighet, som jag tänker att åtminstone
statsrådet i fråga håller mig
räkning för, med den arbetsbelastning
som alltid utmärker den senare delen av
vårriksdagen.

Det gäller personer, som tillerkänts
viss ersättning för skador som vederbörande
ådragit sig under militärtjänstgöring.
Framför allt gäller det en
hel rad av äldre ersättningsfall. För
många av dessa människor, som utan
eget förvållande ådragit sig livsvariga
skador under militärtjänst, är läget helt
enkelt katastrofalt. Det sammanhänger
dels med det faktum, att statsmakterna
ofta är njugga när det gäller att utmäta
en något så när rättvis och rimlig ersättning,
dels och framför allt med det
faktum, att ersättningarna inte på något
sätt justerats med hänsyn till penningvärdeförändringen.
I vissa fall har inte
på årtionden skett någon anpassning
härvidlag.

Ur den synpunkten, herr talman, hälsar
jag med tillfredsställelse utskottets
uttalande på s. 7. Det heter där:

»Slutligen vill utskottet framhålla,
att en uppräkning av det slag som motionärerna
förordat inte torde böra inskränkas
till de fall, varå omregleringslagen
och omregleringsförordningen är

Fredagen den 7 april 1961

Nr 12

Karenstiden i fråga om sjukpenning för de yrkesskadeförsäkrade vid samordningen

mellan yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäkringen

tillämpliga, utan avse även de äldre
militärersättningsfall som beröres av
den militära omregleringsförordningen.
Eljest skulle vissa äldre militärersättningsfall
komma på en lägre ersättningsnivå
än motsvarande civila fall.»

Därtill vill jag, herr talman, i likhet
med utskottet, understryka nödvändigheten
av att denna reglering inte fördröjes
till den 1 januari 1966, då den
nya yrkesskadeförsäkringen beräknas
träda i kraft, utan att saken ordnas tidigare.

Det är tänkbart att jag nödgas återkomma
i ärendet. För dagen vill jag
dock nöja mig med att med direkt
adress till vederbörande statsråd understryka
nödvändigheten av att omregleringen
av vissa livräntor enligt utskottsförslaget
även kommer att omfatta
de äldre militärersättningsfallen. Jag
har intet yrkande utöver utskottets.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 16

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av väckta motioner
om viss fråga rörande samordningen
mellan yrkesskadeförsäkringen
och den allmänna sjukförsäkringen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Karenstiden i fråga om sjukpenning för
de yrkesskadeförsäkrade vid samordningen
mellan yrkesskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av väckta motioner
om karenstiden i fråga om sjukpenning
för de yrkesskadeförsäkrade
vid samordningen mellan yrkesskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr FRANZÉN (s):

Herr talman! Av andra lagutskottets
utlåtande framgår det med all önskvärd
tydlighet, att den fråga som kammaren
nu behandlar i anslutning till en motion
som jag och några medmotionärer
väckt inte är någon ny fråga för riksdagen.
Det gäller den ständigt återkommande
frågan, huruvida inte ersättning
för de tre första dagarna vid olycksfall
i arbete skall utbetalas. Man får en känsla
av att utskottet har tagit litet väl lättvindigt
på denna fråga, när det bara
hänvisar till tidigare fattade beslut. Jag
tror för min del att det inte skulle hända
någon större olycka, om sjukförsäkringslagen
reviderades på denna punkt.
Här är det ju inte fråga om en generell
ersättning för all sjukdom under karensdagarna.
Jag är fullt medveten om
att ett införande av något sådant skulle
medföra stora svårigheter administrativt
och framför allt ekonomiskt. Men
när det gäller yrkesskador i arbetet tror
jag att argumenten om alla de svårigheter
det möter att lösa denna fråga är
till ytterlighet överdimensionerade.

Det är väl inte så orimligt att begära,
att en människa som skadar sig i sitt
arbete hos sin arbetgivare skall vara
skadeslös redan från första dagen. För
övrigt är ju dagersättningen så pass
låg, att det borde räcka med den förlust
vederbörande åsamkas av den anledningen.

Det talas ofta om svårigheterna med
kontroll,huruvida det rör sig om olycksfall
eller vanlig sjukdom. Om jag inte är
alldeles felunderrättad, så åligger det
varje arbetsgivare att inlämna olycksfallsanmälan
till sjukkassorna oavsett
om det gäller en obetydlig skada eller
ej, därför att även en liten skada kan få
sådana följder, att det kan bli fråga om
ersättning utöver samordningstiden. Således
måste det redan från början vara
klart hos sjukkassorna, om det föreligger
olycksfall i arbetet eller ej.

Det finns nästan ingen facklig kon -

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Karenstiden i fråga om sjukpenning för de yrkesskadeförsäkrade vid samordningen
mellan yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäkringen

ferens eller sammankomst, där inte denna
fråga intar en framträdande plats,
helt enkelt därför att man anser det vara
en rättvisesak, att få dessa bestämmelser
i lagen tillrättade. Vad beträffar
olycksfall i arbete blev det i och med
sjukförsäkringsreformen 1955 en klar
försämring för arbetarna, som tidigare
haft ersättning från första olycksfallsdagen.

Talet om missbruk, som anföres
ibland, är enligt mitt förmenande oriktigt.
Stora grupper i samhället har sin
sjukersättning klar redan från första
dagen, detta oavsett om det gäller sjukdom
eller olycksfall i arbetet. När det
gäller arbetarna förstoras emellertid
svårigheterna upp onödigt mycket.

Det rekommenderas ofta att göra detta
till en facklig avtalsfråga, men då vi
har gjort sjukförsäkringen till en lagstiftningsfråga,
så skall väl också denna
fråga vara det i fortsättningen. Arbetsgivarparten
är av naturliga skäl inte
intresserad av att lösa frågan avtalsvägen.
Det finns gott om bevis för det.

Herr talman! Jag kommer inte att
ställa något yrkande om bifall till motionen,
bland annat därför att det sedan
motionen skrevs har signalerats, att en
översyn av yrkesskadeförsäkringslagen
skall ske. Man får väl då förutsätta, att
även den här detaljen blir föremål för
en objektiv prövning, så att denna fråga
en gång för alla blir löst. I annat fall
finns det ju möjligheter att återkomma.

Herr ANDERSSON i Billingsfors (s):

Herr talman! Denna fråga kan tyckas
vara en liten detalj för oss som sitter i
denna kammare, men för alla ute i produktionslivet,
som beröres härav, är
den ingalunda oviktig. När lagen om
sjukförsäkringen stiftades, medförde
den en försämring i fråga om yrkesskadeförsäkringen
på grund av samordningen.
Det är väl dock inte meningen
att en sak skall försämras bara
för att en annan förbättras.

Från fackligt håll har vid alla konferenser
uttalats förbittring häröver. Jag
kan nämna att till pappersindustriarbetarförbundets
kongress i sommar föreligger
en hel del motioner just i denna
fråga. Det är en förhoppning från fackligt
håll, att frågan skall få en snar lösning.

Det är egendomligt, att utskottet kan
skriva att samordningen är så viktig,
att man inte kan gå in för att försöka
lösa frågan om ersättning för yrkesskada
från första dagen. 1955 hemställde
nämligen riksdagen på utskottets förslag
hos Kungl. Maj :t om en utredning
i denna fråga, vilken skulle gå ut på att
antingen minska antalet karensdagar eller
helt slopa dem. Man blir då förundrad
över att utskottet i dag kan säga,
att det inte går att lösa frågan på grund
av samordningen, fastän det för sex år
sedan ansågs, att det skulle gå. Man frågar
sig vilken åsikt utskottet menar allvar
med.

Till sist vill jag uppmana socialministern
att bland sina papper försöka
leta fram den skrivelse, som riksdagen
riktade till honom 1955. Efter sex är
bör det göras någonting i denna fråga,
så att den får en för alla lycklig lösning.

Jag har inget yrkande.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Eftersom de två föregående
talarna inte ställt något yrkande,
skulle jag kunnat avstå från att yttra
mig. Jag vill emellertid meddela kammaren,
att andra lagutskottet i år såväl
som i fjol ingående prövat frågan. Om
det yrkande som framställts i motionsparet
skulle bifallas, innebär det att den
samordning mellan olycksskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen, som riksdagen
beslöt 1955, rives upp. Den samordningen
bar visat sig ha en väsentlig
effekt, i det att skadeståndsregleringsfallen
minskat med drygt 90 procent.
Det kanske i detta sammanhang inte

Fredagen den 7 april 1961 Nr 12 85

Interpellation ang. nyttiggörande av beslagtagna tobaksvaror — Interpellation ang.
tull- och skattefriheten på öresundsbåtarna

kan anföras som direkt skäl, men å andra
sidan har utskottet fullt klart för sig
att man inte kan laborera med olika karenstider
för olycksfall och sjukförsäkringsfall,
därest man vill bevara samordningen.
Det är av dessa orsaker utskottet
avstyrker motionen även i år.

Det är riktigt som herr Franzén sade,
att ersättningsbeloppen för närvarande
ligger under omprövning. Likaså är det,
som vi vet riktigt, att hela olycksfallsförsäkringen
är föremål för en översyn,
som beräknas vara klar till år 1966.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 18

Interpellation ang. nyttiggörande av
beslagtagna tobaksvaror

Ordet lämnades på begäran till

Herr NORDGREN (h), som yttrade:

Herr talman! Varje år lägger tullmyndigheterna
beslag på en relativt betydande
kvantitet tobaksvaror. Beslag
gjordes sålunda år 1959 på över 3 miljoner
cigarretter.

Enligt kungörelse den 23 december
1959 (tullverkets författningssamling nr
253) bestämmes att nämnda varor skall
förstöras under tullkontroll. Tidigare
överlämnades de mot tio procent av beräknat
medelpris till tobaksmonopolet,
som därefter förstörde dem.

Ur synpunkten att det rör sig om förstörelse
av — i de flesta fall — fullgoda
varor kan skäl anföras mot att så sker.
Självfallet kan det anses vara rationellt
att dessa varor förstöres av tullen genom
bränning, om det skulle vara förenat
med icke lönsamma kostnader att
förbruka dem. Det har också hävdats,
att de beslagtagna varorna är av skiftande
kvalitet och att en tids lagring
skulle medföra kostnader. Trots dessa
skäl för en förbränning borde det dock

vara möjligt att finna användning för
de beslagtagna varorna, utan att dessa
fördenskull behövde komma ut i den
allmänna handeln och då fylla fastställda
kvalitetskrav. En möjlighet borde
vara att förbruka dem inom försvarsmakten,
där godtagbar kontroll mot
missbruk också skulle kunna ernås.

Med hänsyn till bland annat det »stötande»
i nuvarande ordning ifrågasätter
jag, om det inte borde vidtagas åtgärder
för att finna användning för de
av tullen beslagtagna tobaksvarorna i
stället för att bränna dem.

Med stöd av vad jag ovan anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
åtgärder vidtages som möjliggör att av
tullen beslagtagna tobaksvaror kan nyttiggöras
i stället för att brännas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Interpellation ang. tull- och skattefriheten
på öresundsbåtarna

Ordet lämnades på begäran till

Herr PALM (h), som yttrade:

Herr talman! Under den senaste tiden
har allmänheten via pressen informerats
om att det mellan de danska och
svenska finansministrarna förts överläggningar
om ingripanden mot den
nu rådande tull- och skattefriheten på
fartyg, som upprätthåller trafiken i Öresund.
Med anledning härav anhåller jag
om andra kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
få rikta följande frågor:

Kan ingripanden av ovan nämnd art
företagas mot svenska och danska fartyg,
som trafikerar internationellt vatten,
utan risk för att andra länders fartyg
fortsätter att tillämpa de hittillsvarande
reglerna för försäljning ombord?

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

Interpellation ang. skatteavdrag för resor med egen bil till och från arbetsplatsen —
Interpellation ang. beslutat utsläpp av avfallsslam i havet utanför Sandhamn

Är det herr statsrådets avsikt att före
ett beslut i denna fråga låta detta bli
föremål för riksdagens ställningstagande
eller alternativt att informera riksdagen
om motiven för åtgärderna samt
arten och omfattningen av dessa?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Interpellation ang. skatteavdrag för resor
med egen bil till och från arbetsplatsen Ordet

lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! Från den 1 juli 1960 gäller
nya grunder om ersättning vid
tjänsteresa med egen bil i allmän tjänst.
Sålunda uppdelades den tidigare zonen
mellan 500 och 1 500 mils årlig körlängd
i två zoner om 500—1 000 respektive
1 000—1 500 mil. Samtidigt därmed
ändrades tidigare gällande grunder för
kostnadstäckningen, innebärande att
vid 1 000 mils körlängd ersättes 70 %
av fasta kostnader vid 1 500 mil. Tidigare
var procentsatsen 67,5 vid 1 500
mil.

En i statens tjänst anställd, som i
tjänsten kör 1 000 mil per år med större
bil (tjänstevikt över 1 100 kg), erhåller
numera en ersättning av 43 öre per
km. Den som använder bil med tjänstevikt
under 1 100 kg erhåller en ersättning
av 33 öre per km. Denna ersättning
räknas inte som skattepliktig inkomst,
eftersom den är avsedd att täcka de
verkliga bilkostnaderna.

För den person, som i sin yrkesverksamhet
använder bil för resor till och
från arbetet, medger taxeringsnämnderna
i enlighet med riksskattenämndens
anvisningar ett avdrag motsvarande
17 öre per km, dock endast under
förutsättning att avståndet till arbetsplatsen
överstiger 10 km. Dessa bestämmelser
innebär således att denna kate -

gori får göra avdrag endast för en
mindre del av de fasta bilkostnaderna
för resor till och från arbetet. För den
enskilde framstår denna myndigheternas
kategoriklyvning som mycket egendomlig.
Eftersom man från statens sida
accepterat en viss bilkostnadsnivå för
en kategori, borde väl denna kostnadsnivå
kunna ligga till grund även för den
icke obetydliga grupp som dagligen
måste använda bil till och från arbetsplatsen.

Med stöd av ovanstående anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framställa följande frågor:

Har statsrådet för avsikt att ge riksskattenämnden
uppdrag att utfärda nya
anvisningar beträffande avdrag för resekostnader
för den kategori som använder
bil till och från arbetsplatsen?

Är statsrådet i så fall beredd medverka
till att man vid utfärdande av dessa
anvisningar tar hänsyn till de fasta bilkostnaderna
i likhet med vad som sker
i det statliga resereglementet och till att
därvid även den nuvarande eninilsgränsen
blir föremål för revidering?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Interpellation ang. beslutat utsläpp av
avfallsslam i havet utanför Sandhamn

Ordet lämnades på begäran till

Herr HELÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Stockholms stad kommer
inom kort att påbörja utsläpp av
avfallsslam på internationellt vatten
utanför Stockholms skärgård.

Slammet avses bli utfraktat med båt
och uttömt i havet. Mängden per dygn
vid starten beräknas till ca 500 m3, men
lär enligt uppgift redan 1970 komma att
ha ökat till 1 300 m3 och efter ytterligare
20 år till 1 690 m3.

Yttrande har inhämtats från statens
vatteninspektion som inte funnit »an -

Nr 12

Interpellation ang. beslutat utsläpp

ledning motsätta sig tippning om
svenskt territorialvatten ej kommer att
beröras». Däremot har varken länsstyrelsen
i Stockholms län eller de närmast
berörda kommunerna beretts tillfälle
att yttra sig.

Meddelandet om denna avfallstippning
har helt naturligt väckt oro bland
befolkningen på öarna i den yttre skärgården.
Man frågar sig där, om utsläppet
kommer att innebära att föroreningar
sprider sig in mot kusterna, vilka
konsekvenser utsläppet kommer att
få för fisket etc.

För min del anser jag det nödvändigt
att betryggande garantier skapas för att
de av skärgårdsbefolkningen befarade
verkningarna helt uteblir. Endast om
sådana garantier kan ges bör man enligt
min mening tillåta att utsläppet
kommer till stånd.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande
fråga:

Är herr statsrådet i tillfälle att redogöra
för vilka garantier som finns för
att det av Stockholms stad beslutade utsläppet
av avfallsslam i havet utanför
Sandhamn inte kommer att innebära
olägenheter i form av vattenföroreningar
eller andra skadeverkningar för
skärgårdsbefolkningen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 115, med förslag till lag om statsmonopol
på tillverkning av tobaksvaror,
m. m.,

nr 119, med förslag till förordning
om förfarandet i anmärkningsmål, m. m.,

nr 123, angående förflyttning av Svea
artilleriregemente m. m.,

nr 125, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § lagen den 18 septem -

avfallsslam i havet utanför Sandhamn

ber 1943 (nr 691) om villkorlig frigivning,

nr 126, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 20
mars 1936 (nr 56) om socialregister,
och

nr 127, angående godkännande av
konventionen angående Organisationen
för ekonomiskt samarbete och utveckling
(OECD) m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 23

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 69, angående upprustning av
forskning, försök och högre undervisning
på jordbruks- och trädgårdsområdena,
motionerna:

nr 695, av herr Grebäck m. fl.,
nr 696, av herr Carlsson i Huskvarna,
nr 697, av herr Grebäck m. fl.,
nr 698, av herr Grebäck m. fl.,
nr 699, av herr Grebäck m. fl.,
nr 700, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.,

nr 701, av herr Kårrlander m. fl.,
nr 702, av herrar Börjesson i Glömminge
och Larsson i Borrby,

nr 703, av herr Larsson i Borrby m. fl.,
samt

nr 704, av herr Eliasson i Moholm
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 70, med förslag till lag om församlingsstyrelse
m. m., motionen nr 705,
av herr Svenungsson m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 75, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, motionen
nr 706, av herr Antonsson m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts propositio
nr 76, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m., motionen nr 707, av herr Elmwall
m. fl.;

Fredagen den 7 april 1961
av

Nr 12

Fredagen den 7 april 1961

i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 77, angående avsättning av viss
del av statens vinst från LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag för stöd till industriellt
forsknings- och utvecklingsarbete,
m. m., motionerna:

nr 708, av herr Grebäck m. fl.,
nr 709, av herrar von Sydow och
Magnusson i Borås,

nr 710, av herrar Larsson i Hedenäset
och Nilsson i Tvärålund,

nr 711, av herrar Carlsson i Tibro och
Nelander, samt

nr 712, av herrar Holmberg och Nilsson
i Gävle;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 78, angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa forskningsråd
m. m., motionen nr 713, av herr von
Friesen m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 82, angående handelsgymnasieutbildningen
samt anslag för budgetåret
1961/62 till de statsunderstödda handelsgymnasierna,
motionen nr 714, av herr
Carlsson i Stockholm m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 84, angående riksnämndens för
ekonomisk försvarsberedskap framtida
organisation och verksamhet, m. m., motionen
nr 715, av herrar Ståhl och Bohman; i

anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 85, angående vissa frågor rörande
rektorstjänsterna inom skolväsendet
m. m., motionen nr 716, av herr Helén;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 90, angående ändring av vissa
postavgifter m. m., motionerna:
nr 717, av herr Nordgren m. fl.,
nr 718, av herr Hagberg m. fl.,

nr 719, av herr Nelander m. fl., och
nr 720, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 94, angående ett system för permanent
skördeskadeskydd, m. m., motionerna: nr

721, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl.,

nr 722, av herr Eliasson i Sundborn
in. fl.,

nr 723, av herr Grebäck,
nr 724, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl.,

nr 725, av herr Hseggblom m. fl., samt
nr 726, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Antby; ävensom

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 100, med förslag om förbättrad
taxeringskontroll, motionerna:

nr 727, av herr Hansson i önnarp
m. fl.,

nr 728, av herr Fröding m. fl.,
nr 729, av fru Gärde Widemar m. fl.,
nr 730, av herr Nelander m. fl.,
nr 731, av herr Ekström i Iggesund
m. fl.,

nr 732, av herr Fröding,
nr 733, av herr Nordgren m. fl.,
nr 734, av herr Stiernstedt m. fl.,
nr 735, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
och

nr 736, av herr Chrislenson i Malmö.
Dessa motioner bordlädes.

§ 24

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.24.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 61
103802