Nr 11 FÖRSTA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 11 FÖRSTA KAMMAREN 1969

14—20 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 14 mars Sid.

Interpellation av herr Olsson, Johan, (ep) om åtgärder för att
förbättra sysselsättningsläget i Norrland, m. m............... 5

Tisdagen den 18 mars

Interpellationer:

av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. skogsägarnas möjligheter att

utnyttja planerade virkesterminaler...................... 7

av herr Skärman (fp) ang. åtgärder för kontroll av trafiken
med snöseooter ........................................ g

Onsdagen den 19 mars

Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m......... 12

Anslag under andra huvudtiteln:

Polisväsendet ............................................ 57

Lokala polisorganisationen ................................ 77

Arbetsbalansen vid regeringsrätten ..... 78

Om statlig ersättning till frikyrkliga vigselförrättare ........ 79

Kriminalvården .......................................... 82

Interpellation av herr Augustsson (s) ang. administrationen av
den kommunala naturvårdsverksamheten.................... 89

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Skärman (fp) ang. folkomröstning om Vindelälvens

utbyggnad ............................................ 90

av herr Berglund (s) ang. straffansvar för ägare eller förare
av motorfordon vid parkeringsförseelse .................. 90

1 Första kammarens protokoll 1969. Nr 11

Nr 11

Innehåll

Sid.

Anslag under andra huvudtiteln (Forts.):

Kriminalvården (Forts.) .................................. 91

Fångvårdsanstalterna ...........■........................... 103

Frivården ................................................ 105

Kriminologisk forskning .................................. 108

Anslag under tionde huvudtiteln:

Främjande av utrikeshandeln m. m......................... 109

Konsumentfrågor ........................................ 117

Avsättning till fonden för idrottens främjande .............. 129

Vissa anslag under åttonde huvudtiteln:

Skolväsendet ............................................ 138

Om inrättande av s. k. Up-tjänster.......................... 140

Bidrag till vissa privatskolor .............................. 142

Torsdagen den 20 mars

Svar på interpellation av herr Sörenson (fp) ang. förläggningen
av avslutningsdagar för avgångsklasserna i gymnasierna...... 151

Interpellation av herr Stadling (s) ang. lekmannainflytandet vid
beslut om ändrad indelning i läkardistrikt .................. 156

Samtliga avgjorda ärendea

Onsdagen den 19 mars

Val av ombud jämte suppleanter i Europarådets rådgivande församling
................................................ 10

Val av valmän jämte suppleanter för utseende av en riksdagens

ombudsman .............................................. H

Statsutskottets utlåtande nr 34, ang. utbildningens organisation
vid filosofisk fakultet m. m............................... 12

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11, om utsträckt skyldighet
för postkontor att hålla öppet på valdag .................. 57

_ nr 12, om rätt för sjuka m. fl. att rösta med valsedelsförsän delse

.................................................. 57

— nr 13, om ändrad valkretsindelning i Malmöhus län ........ 57

_ nr 14, om förbud mot karteller vid val inom riksdagen och

kommunala församlingar ................................ 57

Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifterna inom justitiedepartementets
verksamhetsområde ............................ 57

— nr 10, ang. utgifterna inom handelsdepartementets verksamhetsområde
.............................................. 109

_ nr 11, ang. utgifterna inom inrikesdepartementets verksamhetsområde
.............................................. 138

— nr 35, ang. anslag till skolväsendet ........................ 138

Fredagen den 14 mars 1969

Nr 11

Fredagen den 14 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Herr Eriksson, Einar, åt vilken kammaren
tidigare beviljat ledighet från
riksdagsgöromålen till och med den 15
i denna månad, erhöll nu på därom
gjord ansökning fortsatt ledighet på
grund av sjukdom till den 22 mars.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
skrivelse från styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor angående
riksdagens lokalfrågor på längre
sikt m. in.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
motionen nr 921.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj :ts till kammaren överlämnade proposition
nr 43, angående veterinärmedicinsk
rådgivnings- och laboratorieverksamhet.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i
skrivelse från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor, angående riksdagens
lokalfrågor på längre sikt m. m.,
hemställer jag, att kammaren måtte
medgiva, att tiden för avgivande av
motioner i anledning av nämnda skrivelse
utsträckes till det sammanträde,

som infaller näst efter femton dagar
från den dag skrivelsen kom kammaren
till handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av motion om utsträckt
skyldighet för postkontor att
hålla öppet på valdag;

nr 12, i anledning av motioner om
ändringar i reglerna om rätt för sjuka
m. fl. att rösta med valsedelsförsändelse; nr

13, i anledning av motioner om
ändrad valkretsindelning i Malmöhus
län; samt

nr 14, i anledning av motioner om
förbud mot karteller vid val inom riksdagen
och kommunala församlingar;

statsutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

10, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

34, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utbildningens or -

Nr 11

Fredagen den 14 mars 1969

ganisation vid filosofisk fakultet m. m.
jämte motioner; samt

nr 35, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1969/70 till skolväsendet jämte motioner; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 11, med anledning av motioner
angående slopande av vissa punktskatter; nr

13, med anledning av motion om
befrielse från arbetsgivaravgift för vissa
stiftelser och organisationer;

nr 14, med anledning av motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för forskningskostnader;

nr 15, med anledning av motioner
om rätt för handikappade till särskilda
avdrag vid beskattningen;

nr 16, med anledning av motioner
om beskattning av vissa naturaförmåner;
samt

nr 17, med anledning av motioner
angående beskattningen av företagsvinster; första

lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 6, i anledning av motion om frivillig
medling i samband med äktenskapstvist; nr

11, i anledning av motion om
borttagande ur brottsbalken av påföljden
suspension;

nr 12, i anledning av motioner om
begränsning av straffbestämmelsers användningsområde; nr

13, i anledning av motioner om
rätt att bortforsla på svenskt territorialvatten
grundstött fartyg;

nr 14, i anledning av motioner om
vidgad straffbarhet vid rattonykterhet;

nr 15, i anledning av motioner angående
kyrkofriden;

nr 17, i anledning av motioner om
ersättning ur dödsbo för viss vård;
samt

nr 18, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagut -

skottets utlåtande nr 3 i anledning av
motioner om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av motioner angående
förmånerna inom den allmänna
försäkringen för deltids- och korttidsanställda,
m. m.;

nr 18, i anledning av motioner om
avgångsbidrag i vissa fall; samt

nr 19, i anledning av motioner om
en allmän arbetslöshets- eller sysselsättningsförsäkring; tredje

lagutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av motioner om
vissa åtgärder mot markspekulation;

nr 14, i anledning av motioner om
upphävande av affärstidslagen;

nr 15, i anledning av motioner om
viss övervakning av från utlandet inkommande
motorfordon;

nr 17, i anledning av dels motioner
om ett bättre djurskydd, dels motion
om överflyttande på polismyndighet av
tillsynen över djurskyddet;

nr 18, i anledning av motioner om
rätt att anlita valfri resebyrå vid resa
i statens tjänst; samt

nr 19, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i jordförvärvslagen den 14 maj
1965 (nr 290), m. m.;

jordbruksutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av motion angående anslag
till vissa byggnadsarbeten vid lantbruksf
örsöksanstalten Röbäcksdalen;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

10, i anledning av motion om
vård av svenska patienter utomlands;
samt

nr 11, i anledning av motioner om
bättre service i bostadsområden.

Fredagen den 14 mars 1969

Nr 11

Interpellation om åtgärder för att förbättra
sysselsättningsläget i Norrland,
m. m.

Ordet gavs ånyo till herr OLSSON,
JOHAN, (ep), som nu yttrade:

Herr talman! Den vanliga säsongmässiga
nedskärningen av beredskapsarbetena
har i år tidigarelagts jämfört
med de närmast föregående åren. Redan
i början av februari underrättades
länsarbetsnämnderna om att inga nya
arbeten skulle komma att sättas i gång
och att den pågående verksamheten
skulle minskas. I åtskilliga fall har inskränkningar
också redan vidtagits.

Den tidiga nedtrappningen av beredskapsarbetena
är en direkt följd av att
de för innevarande budgetår anvisade
medlen i huvudsak redan har förbrukats.
Detta sammanhänger i sin tur
bl. a. med att beredskapsverksamhefen
under förra sommaren och hösten hade
ovanligt stor omfattning på grund av
det kärva arbetsmarknadsläget. Någon
däremot svarande uppräkning av anslagen
nu har inte ansetts böra komma
i fråga, eftersom konjunktursituationen
och sysselsättningsläget för landet som
helhet har förbättrats.

Från statsmakternas och arbetsmarknadsmyndigheternas
sida har i stället
aviserats ökade insatser för att stimulera
rörligheten bland arbetskraften.
Arbetsmarknadsstyrelsen har sålunda
uppmanat arbetsförmedlingarna att under
den närmaste tiden koncentrera
sina insatser på förmedlingsåtgärder,
som har till syfte att åstadkomma en
geografisk utjämning av tillgången på
arbetskraft. Särskilda åtgärder förutsätts
bli vidtagna för att öka rörligheten
bland arbetslösa byggnadsarbetare.
Arbetsmarknadsstyrelsen har också för
avsikt att låta arbetsförmedlare i de
s. k. skogslänen tillfälligt få tjänstgöra
i orter i södra och mellersta Sverige,
som mottar arbetskraft från andra håll.

Det är enligt min mening uppenbart
att eu sådan inriktning av arbetsmarknadspolitiken
kan få allvarliga skadeverkningar
på längre sikt. Arbetsmark -

nadsläget kännetecknas för närvarande
främst av en uppgång i efterfrågan på
arbetskraft i tätortsområdena i de södra
och mellersta delarna av landet.
Norrlandslänen har däremot alltjämt
en stor och i åtskilliga fall växande
arbetslöshet. Månadsstatistiken över antalet
anmälda arbetslösa för februari
visar sålunda för landet som helhet en
mindre nedgång i antalet arbetslösa
och en uppgång av antalet lediga platser
jämfört med motsvarande tid i fjol.
I samtliga norrlandslän var däremot
arbetslösheten högre än i fjol. Tillgången
på lediga platser varierar också
starkt mellan de utpräglade tätortsområdena
och övriga delar av landet. Väljer
man att ensidigt möta den nuvarande
arbetslösheten med rörlighetsstimulerande
åtgärder måste detta med
nödvändighet få till följd, att man ytterligare
påskyndar flyftningsströmmen
från de mindre folkrika områdena av
landet till tätortsregionerna. Såväl de
speciella glesbygdsproblemen som de
problem som är förenade med storstädernas
tillväxt kommer därmed att öka.

Det är därför i högsta grad angeläget
att åtgärder vidtas för att stärka sysselsättningsmöjligheterna
i de områden,
som nu har överskott på arbetskraft.
Mot den bakgrunden är det beklagligt
att beredskapsarbetena måst reduceras
i den omfattning som är fallet och att
kraftigare åtgärder inte vidtagits för
att säkerställa full sysselsättning på
längre sikt inom de områden där sysselsättningstillfällena
är otillräckliga.

Arbetskraftsbehovet är f. n. särskilt
starkt inom bil-, varvs- och de teletekniska
och elektrotekniska industrierna.
Dessa branscher har just nu en stark
orderingång och gynnsamma exportförhållanden.
Många av de större företagen
inom dessa branscher är lokaliserade
till storstadsområdena. De expansionsplaner
som under senare tid
presenterats av flera större industrier
tyder också på att man avser att i
första hand företa utbyggnader på nuvarande
lokaliseringsorter, dvs. i storstäderna.
I vissa fall har dessa utbygg -

Nr 11

Fredagen den 14 mars 1969

Interpellation om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i Norrland, m. m.

nadsplaner fått statsmakternas stöd genom
att man ställt i utsikt att företagen
skall få utnyttja sina investeringsfonder.
Några av projekten, främst Volvos
nyanläggningar, avser utbyggnader av
en storleksordning som inte tidigare
förekommit i vårt land.

Enligt min mening rimmar den här
beskrivna utvecklingen illa med uttalandena
i årets statsverksproposition
att det är nödvändigt att dämpa den
starka tillväxten i de tre storstadsregionerna
och fördela en del av expansionen
på växtkraftiga stadsregioner
på skilda håll i landet. Som ofta framhållits
från centerhåll ger en sådan inriktning
av den framtida samhällsutbyggnaden
de största möjligheterna att
skapa jämn och trygg sysselsättning
för alla som vill ha arbete. De intentioner,
som kommit till uttryck i statsverkspropositionen,
måste man därför
enligt min mening söka förverkliga
med allvar och energi. Med hänvisning
till vad som anförts i interpellationen
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor: 1)

Anser statsrådet att sysselsättningssituationen
i Norrland och vissa

andra liknande områden i förening
med den nuvarande inriktningen av
arbetsmarknadspolitiken kan innebära
svårigheter att på längre sikt upprätthålla
ett livskraftigt näringsliv och en
tillfredsställande service i dessa områden? 2)

Vilka åtgärder avser statsrådet
vidta för att skapa bättre sysselsättningsbalans
mellan storstadsregionerna
och andra regioner och för att förverkliga
de intentioner i detta avseende,
som kommer till uttryck i årets statsverksproposition? 3)

År statsrådet villig att nu vidta
konkreta åtgärder, som kan ge stimulans
till en utflyttning av olika verksamheter
från storstadsregionerna?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.10.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Tisdagen den 18 mars 1969

Nr 11

Tisdagen den 18 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 99, till Konungen i anledning
av motioner om ekonomiskt stöd i samband
med adoption m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 43, angående veterinärmedicinsk
rådgivnings- och laboratorieverksamhet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 11—
14, statsutskottets utlåtanden nr 2, 10,
11, 34 och 35, bevillningsutskottets betänkanden
nr 11 och 13—17, första
lagutskottets utlåtanden nr 6, 11—15
och 17 samt memorial nr 18, andra lagutskottets
utlåtanden nr 17—19, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 13—15 och
17—19, jordbruksutskottets utlåtande
nr 6 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 10 och 11.

På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att statsutskottets utlåtande
nr 34 skulle uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden
på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

32, angående godkännande av konvention
om delgivning i utlandet av
handlingar i mål och ärenden av civil
eller kommersiell natur;

nr 37, med förslag till lag om ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring; och

nr 42, angående åtgärder för att
främja fritidsfisket, m. m.

Interpellation ang. skogsägarnas möjligheter
att utnyttja planerade virkesterminaler Herr

NILSSON, NILS, (ep) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! På allt fler ställen i vårt
land avlöses vattendragen som transportleder
för timmer och massaved av
landsvägs- och järnvägstransporter. För
de längre transporterna kommer den
spårbundna trafiken att bli av särskild
betydelse såväl för skogsbruket och
skogsindustrin som ur samhällsekonomisk
synpunkt.

Om något år kommer flottningen i
Öster- och Västerdalälvarna med biflöden
att upphöra och virkestransporter
att övertas av statens järnvägar. I den
uppgörelse som träffats mellan å ena
sidan SJ och två större skogsbolag å
den andra sidan ingår anläggandet av
ett antal virkesterminaler. Enligt de
uppgifter som kunnat erhållas skall SJ
bygga järnvägsspåren fram till terminalerna
medan de sistnämnda skulle bli
enskild egendom för de båda bolagen.

Ett sådant förhållande skulle ställa
framför allt det mindre skogsbruket i
beroendeställning till de två stora bola -

Nr 11

Tisdagen den 18 mars 1969

Interpellation ang. åtgärder för kontroll av trafiken med snöscooter

gen när det gäller möjlighet till de mera
rationella och ekonomiska transporter
som dessa virkesterminaler onekligen
kommer att medge. De allmänna flottlederna
gav möjlighet till transporter
på lika villkor medan så ej skulle bli
fallet med ett exklusivt ägande av de så
betydelsefulla terminalerna.

Med åberopande av vad nu anförts
hemställes om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Är statsrådet villig att medverka till
att de virkesterminaler som i samverkan
med statens järnvägar kommer att
anläggas efter Dalälvarnas virkesfångstområden
blir tillgängliga för alla skogsägarekategorier,
såsom det mindre, enskilda
skogsbruket, besparingsskogar,
ecklesiastika skogar och domänverket,
även vid behov för dessa att för egen del
transportera virke med järnvägen?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Interpellation ang. åtgärder för kontroll
av trafiken med snöscooter

Ordet lämnades härefter till herr
SKÄRMAN (fp), som yttrade:

Herr talman! I en utredning, som i
augusti förra året verkställdes av polismyndigheten
i Kiruna polisdistrikt
framhålles med rätta de stora fördelar
översnöfordonen medförde för dem,
som hade att fullgöra sina uppgifter
inom ett väglöst land. I redogörelsen
framhåller polismästaren främst nyttan
för samerna vid renskötseln och för
transporter mellan fasta och tillfälliga
boplatser. Men han pekar även på alla
de uppgifter, som dessa fordon underlättar
för fjällräddningen, turistnäringen,
televerket och kraftverken, skogsbruket,
ödebygdsbefolkningen och polisen.
Självklart vill ingen försvåra arbetet
för denna samhällsgagnande verk -

samhet, som många gånger fullgörs under
svåra väderleksförhållanden och
under hårda fysiska villkor.

Emellertid har mängden av framför
allt snöscootrar avsevärt ökat under senare
år, bara inom Kiruna polisdistrikt
redovisas 870 scootrar och 30 snövesslor.
Detta har medfört en ökande nöjesoch
okynnesåkning, som blivit till en
plåga inte bara för de människor, som
söker en fristad i fjällen undan tätortsstressen,
utan framför allt för den djurvärld,
som lever inom fjällregionerna
och i en del fall är beroende av sömn
i ide under vintermånaderna. Man kan
inte heller — trots förbud mot jakt från
motorfordon —- bortse från det djurplågeri
som ändå förekommer genom
den alltigenom osportsliga och olagliga
jakten från snöscootrar.

Framför allt har uppgifterna om jakten
från norsk och svensk sida på de
från vinteridet uppkörda björnarna,
varom dagens morgonnyheter i radio
hade att förmäla från Dalarna i gränstrakterna
mot Norge, upprört en bred
opinion. Man kan inte bortse från att
utvecklingen på detta område gått så
snabbt att polismästarens i Kiruna rekommendationer
av åtgärder för att
bringa snöscootertrafiken under kontroll
bör övervägas och leda till snabba
beslut.

Han begär sålunda:

1. Bestämd klassificering av översnöfordonen,
bl. a. med hänsyn till de alltmer
ökande topphastigheterna.

2. Registreringstvång, varmed följer
identifieringsskyltar.

3. Iiörkortskrav med därav följande
krav på nykterhet.

4. Inskränkningar i trafiken med
översnöfordon med hänsyn till såväl
miljökrav som djurskydd.

Dessa frågor aktualiserades i någon
mån 1967 i motionerna I: 864 av herrar
Sveningsson och Arvidson och II: 1068
av herrar Hedin och Lothigius, som i
samband med proposition nr 136 angående
ändringar i jaktlagstiftningen
yrkade på en allsidig utredning angå -

Tisdagen den 18 mars 1969

Nr 11

Interpellation ang. åtgärder
ende jakt med motordrivet fordon.
Tredje lagutskottet uttalade därvid i sitt
utlåtande nr 52/1967 följande:

»Dessa frågor prövas f. n. inom
Kungl. Maj ds kansli. Framställning från
riksdagens sida om ytterligare utredning
angående bestämmelserna i fråga
kan i detta läge inte anses påkallad.»

Svenska naturskyddsföreningen har
därjämte i skrivelse till statens naturvårdsverk
den 4 september 1967 bl. a.
yrkat att 8 § jaktstadgan kompletteras
med förbud mot att med motordrivet
fordon spåra, förfölja och hetsa villebråd
vid andra tillfällen än under jakt.
Den senare är ju särskilt reglerad.

Med anledning av vad sålunda förevarit
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få ställa följande
interpellation:

Vill statsrådet lämna kammaren en
redogörelse för vad som blivit åtgjort
i anledning av den av tredje lagutskottet
i sitt utlåtande nr 52/1967 omförmälda
prövningen i Kungl. Maj :ts kansli
och vad i övrigt i saken förekommit
och när man kan vänta sig förslag till
lagstiftning i denna angelägna djurskydds-,
miljö- och naturvårdsfråga?

Även denna anhållan bifölls.

för kontroll av trafiken med snöscooter
Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

922, av herrar Alexanderson och
Ernulf, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 26, med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken;

nr 923, av herr Andersson, Ingvar,
och herr Pettersson, Kort, i anledning
av Kungl. Mai ds proposition nr 29,
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370);

nr 924, av herr Jacobsson, Gösta, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 29, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); samt

nr 925, av herrar Tistad och Wirtén,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 29, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Onsdagen den 19 mars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre
suppleanter för dessa ombud.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! För detta val ber jag

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades hava blivit utsedda
till ombud i Europarådets rådgivande
församling herrar Björk och
Ohlin samt fröken Bergegren ävensom
till suppleanter för dem respektive herr
Martinsson, herr Wiklund i Stockholm
och herr Hedström.

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av protokollet skulle underrättas
om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade
valet.

att få avlämna en gemensam lista. Denna
har godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista av följande utseende
och med rubriken »Den gemensamma
listan»:

Anställdes val av tjugufyra valmän
för utseende av en riksdagens ombudsman.

Ordet lämnades ånyo till herr
FÖRSTE VICE TALMANNEN, som nu
anförde:

Herr talman! För vartdera av de två
val, som nu skall förrättas, ber jag att
få avlämna en gemensam lista, vilken
godkänts av de av kammaren valda
ledamöterna i talmanskonferensen. Vardera
listan upptar namn på så många
personer, som det ifrågavarande valet
avser.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter två särskilda listor.

Den lista, som avsåg valet av valmän,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:

herr Strand (s)

» Pettersson, Georg'', (s)

fröken Mattson (s)

Björk, K. Å., (s)

ledamot av första kammaren

Martinsson, B., (s)
ledamot av andra kammaren

Ohlin, B. G., (fp)

ledamot av andra kammaren

Wiklund, S. A. D., i Stockholm (fp)
ledamot av andra kammaren

Bergegren, A., fröken (s)
ledamot av andra kammaren

Hedström, T. U. V. E., (s)
ledamot av första kammaren

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

herr Andersson, Axel, (fp)

» Virgin (m)

» Nilsson, Ferdinand, (ep)

» Svedberg, Erik, (s)

» Palm (s)

» Magnusson (s)
fru Segerstedt Wiberg (fp)
herr Hernelius (m)

» Hedström (s)

» Svanström (ep)

» Wärnberg (s)

» Dahlberg (s)

» Alexanderson (fp)

» Kaijser (m)

» Lundin (s)

» Olsson, Erik, (s)

» Nilsson, Nils, (ep)

» Sörlin (s)

» Ernulf (fp)

» Eskilsson (m)

» Hjorth (s)

Efter det denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmän.

Företogs val av sex suppleanter för
de valmän, som av kammaren fått i
uppdrag att utse en riksdagens ombudsman.

Den av herr förste vice talmannen
avlämnade lista, som gällde detta val,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
herr Hedlund (s)
fru Lindström (s)
herr Nyquist (s)

» Peterson, Eric, (fp)

» Ohlsson, Ebbe, (m)

» Andreasson (ep)

Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmanssuppleanter.

Justerades protokollet för den It innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att ledamoten av riksdagens första
kammare borgmästaren Gudmund Ernulf,
Borås, på grund av övre luftvägvsinfektion
med feber under tiden den
19/3—den 21/3 1969 icke kan deltaga
i riksdagsarbetet, intygas.

Borås den 18 mars 1969

Olof Wretborn
Provinsialläkare

Kammaren beviljade herr Ernulf ledighet
från riksdagsgöromålen för den
i intyget angivna tiden.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
98, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående anslag till
teckning av aktier i AB Gullhögens
Bruk jämte motioner.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 32, angående godkännande av konvention
om delgivning i utlandet av
handlingar i mål och ärenden av civil
eller kommersiell natur.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj ds proposition nr 37,
med förslag till lag om ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 42, angående åtgärder
för att främja fritidsfisket, in. m., hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge
ändringar i lagen om fiskevårdsområden
och lagen om rätt till fiske,
till lagutskott samt i övrigt till jordbruksutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 922 till lagutskott och
motionerna nr 923—925 till bevillningsutskottet.

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid
filosofisk fakultet m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående utbildningens
organisation vid filosofisk fakultet
m. m. jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i proposition nr

1 beräknat medel för nedannämnda ändamål,
hade Kungl. Maj :t i proposition
nr 4, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 10 januari 1969, föreslagit
riksdagen att dels godkänna de
riktlinjer för organisationen av utbildningen
vid filosofisk fakultet m. in.,
som förordats i statsrådsprotokollet,
dels för budgetåret 1969/70 under åttonde
huvudtiteln till Vissa kostnader
för utbildningen vid filosofisk fakultet
m. m. anvisa ett förslagsanslag av

2 500 000 kronor.

I propositionen hade framlagts förslag
om en ändrad organisation av utbildningen
vid de filosofiska fakulteterna
(humanistiska, samhällsvetenskapliga
och matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna). Vidare hade förordats
en ökning av resurserna för studierådgivning
samt en förstärkning av
utbildningsnämndernas ställning och
resurser. Den nya organisationen avsåges
bliva införd den 1 juli 1969.

Utbildningen inom skilda ämnesområden
avsåges ske i studiekurser, vilka
skulle indelas i kurser. Studiekurs och
kurs gåves poängtal, som svarade mot
den arbetsinsats som erfordrades för
att den studerande skulle inhämta kursen
och avlägga prov. Studiearbetet
under ett läsår skulle värderas till 40
poäng.

Utbildningen skulle organiseras i ett
antal utbildningslinjer enligt principen
om s. k. successiva val. Den studerande
skulle vid studiernas början, genom
val av en studiekurs, bestämma sig för
huvudinriktningen av sin utbildning
(utbildningslinje). Efter normalt ett års
studier skulle ett nytt val ske mellan

ett antal alternativa studiekurser, vilka
byggde på samma inledande studiekurs.
Under det tredje studieåret kunde den
studerande i regel fritt välja studiekurser.

Antalet studiekurser, som skulle kunna
genomgås vid universitetsfilialerna,
avsåges bliva ökat.

En ny filosofie kandidatexamen, som
normalt kunde avläggas efter tre års
studier, föresloges ersätta nuvarande
filosofisk ämbetsexamen och filosofie
kandidatexamen. Studerande som icke
önskade fullständig utbildning fram till
examen skulle kunna erhålla bevis över
den utbildning han genomgått.

Den studerande skulle efter examen
kunna komplettera sin utbildning med
en eller flera kurser eller studiekurser.

Studerande skulle efter särskild anmälan
få kombinera studiekurser till en
individuell studiegång, s. k. särskild
utbildningslinje. Den studerande, som
funne sig hava valt fel studieinriktning,
skulle hava möjlighet att byta utbildningslinje.
Den studerande skulle i dessa
fall få studierådgivning och vägledning.

Examinationen skulle i ökad utsträckning
ske på mindre avsnitt eller
ingå som en integrerad del i undervisningen.
Den studerande skulle normalt
deltaga i prov vid det första ordinarie
tillfälle som erbjödes. Det nuvarande
systemet för betygssättning skulle behållas.
Viss del av en påbörjad studiekurs
skulle vara avklarad, innan den
studerande finge fortsätta med nästa
studiekurs.

Ett ändrat tillvägagångssätt föresloges
vid fastställande av studieplaner.
Universitetskanslersämbetet skulle fastställa
normalstudieplan för varje studiekurs,
vari angåves studiekursens huvudsakliga
utformning. Den närmare
utformningen av studiekurserna skulle
fastställas på lokal nivå. Ansvaret för
utbildningens organisation skulle överflyttas
från fakultet till utbildningsnämnd.

Studierådgivningen föresloges få ökade
resurser.

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

895, av fröken Stenberg m. fl., samt
11: 1021, av herr Regnéll och herr förste
vice talmannen von Friesen,

dels de likalydande motionerna I:

896, av herr Bengtson in. fl., och II:
102''!, av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

897, av herr Gösta Jacobsson in. fl., och
II: 1022, av herr Clarkson,

dels de likalydande motionerna I:

898, av herrar Lars Larsson och Palm,
samt II: 1023, av herr Hugosson,

dels de likalydande motionerna I:

899, av herr Lidgard, och II: 1027, av
herr Nordstrandh m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

900, av herr Richardson, och II: 1025,
av herr Källstad,

dels de likalydande motionerna I:

901, av fröken Stenberg m. fl., samt 11:
1039, av herrar Ullsten och Nordstrandh,

dels de likalydande motionerna I:

902, av herr Dahlén m. fl., och II: 1040,
av herr Wedén m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

903, av herrar Iljorth och Palm, samt
II: 1028, av fru Dahl m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

904, av herr Thorsten Larsson m. fl.,
och II: 1033, av herr Mattsson m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

905, av herr Svenungsson, och II: 1030,
av herr Hedin,

dels de likalydande motionerna I:

906, av herr Virgin m. fl., och II: 1031,
av herr Holmberg m. fl.,

dels motionen II: 1026, av herrar
Källstad och Nordstrandh,

dels motionen II: 1029, av herrar
Dockered och Elmstedt,

dels motionen II: 1032, av fru Jonäng
och fru Nilsson,

dels motionen II: 1034, av herrar Oskarson
och Nordstrandh,

dels motionen II: 1035, av herr Romanus,

dels motionen II: 1036, av herr Romanus,

dels motionen II: 1037, av herrar Romanus
och Ahlmark,

dels ock motionen II: 1038, av fru
Ryding m. fl.

I motionerna 1:897 och 11:1022 hade
hemställts, att riksdagen måtte i fråga
om utbildningslinje 6 för ekonomexamen
fastställa, att för nämnda examen
skulle krävas genomgångna studiekurser
om sammanlagt minst 140 poäng,
att ämnet handelsrätt, omfattande jämväl
beskattningsrätt, skulle vara obligatoriskt
och omfatta 20 poäng, att ämnet
internationell ekonomi skulle upptagas
som självständigt ämne bland
tredje avdelningens studiekurser samt
att för ämnet företagsekonomi skulle
obligatoriskt fordras 60 poäng.

I motionerna 1:900 och 11:1025 hade
anhållits, att riksdagen i sitt beslut
om utbildningens organisation vid filosofisk
fakultet måtte framhålla angelägenheten
av att medel ställdes till förfogande
till följande ändamål i sådan
utsträckning, att verksamheten kunde
bedrivas på ett tillfredsställande sätt
och utan att anslagen till andra ändamål
därmed äventyrades, nämligen till
inköp av kurslitteratur till institutionsoch/eller
universitetsbibliotek, till anslag
för utbildningsnämndernas utvidgade
verksamhet samt till anslag till
lärarnas resor mellan moderuniversitet
och universitetsfilial.

I motionerna 1:902 och 11:1040 hade
föreslagits, att riksdagen skulle

A. uttala,

1) att de beslut, som riksdagen fattade
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 4, borde ses som provisoriska
i avvaktan på de förslag som kunde
föranledas av U 68,

2) att studerande, som efter avlagd
examen bedrivit kompletterande studier
intill 60 poäng (motsvarande cirka
ett och ett halvt år), borde hava
möjlighet till ytterligare utbildning på

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

grundexamens nivå lika väl som på II. i övrigt beakta vad som i motiohögre
nivå; nerna anförts.

B. i skrivelse till Kungl. Maj :t

1) hemställa, att förslag måtte föreläggas
riksdagen om upprustning av de
filosofiska fakulteternas lärartilldelning
samt en förbättring av deras pedagogiska
resurser och metoder,

2) hemställa om inrättande av en ny
internationell utbildningslinje i enlighet
med vad som i motionerna anförts,

3) giva till känna vad i motionerna
anförts rörande vidgade möjligheter för
den ekonomiska utbildningen,

4) hemställa, att frågan rörande besvär
över beslutade betyg måtte bliva
föremål för utredning, samt

5) giva till känna vad som i övrigt
i motionerna anförts.

I motionerna 1:904 och 11:1033 hade
yrkats, att riksdagen skulle vid sin
behandling av proposition nr 4

I. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,

a) att vid utformningen av de fasta
utbildningslinjerna hänsyn borde tagas
till näringslivets behov och till kravet
på internationella kunskaper enligt i
motionerna anförda riktlinjer,

b) att de erfarenheter som vunnes
av det nya systemet så snart som möjligt
borde få påverka utformningen av
de olika utbildningslinjerna,

c) att minst två alternativ borde erbjudas
under utbildningslinjernas andra
avdelning,

d) att påbyggnadskurs i första avdelningens
ämne borde få läsas i direkt
anslutning till detta,

e) att principen om successiva tillval
borde tillämpas även på särskild
utbildningslinje,

f) att bevis för genomgången utbildning
borde erhållas för kurser om sammanlagt
minst 10 poäng, samt

g) att verkningarna av den i propositionen
förstärkta studierådgivningen
borde följas med stor uppmärksamhet
och av erfarenheterna motiverade förslag
till ytterligare utvidgning av verksamheten
framläggas;

I motionerna 1:906 och 11:1031 hade
anhållits,

I. att vederbörande utskott måtte, innan
ärendet avgjordes, bereda berörda
parter tillfälle att inkomma med yttrande; II.

att riksdagen måtte besluta,

att den föreslagna nya organisationen
skulle träda i kraft tidigast den

1 januari 1970,

att till Vissa kostnader för utbildningen
vid filosofisk fakultet in. m. för
budgetåret 1969/70 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av

2 600 000 kronor,

att kompletterande studier efter examen
borde kunna ske utöver normalt
60 poäng,

att en civilekonomexamen skulle inrättas
som omfattade 140 poäng, varav
minst 60 poäng i företagsekonomi;

III. att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa,

att Kungl. Maj :t måtte utreda och
framlägga förslag om erforderliga åtgärder
för att upprätthålla kvalitetskraven
vid den uppställda godkännandefrekvensen,

att Kungl. Maj :t måtte framlägga förslag
om specificerade kvalitetskrav för
ämneslärare inom grundskolans högstadium
och gymnasium,

att 1968 års utbildningsutredning
(U 68) måtte få i uppdrag att dels undersöka
möjligheterna att införa en
bredare basutbildning, alternativt att
införa en ettårig primärexamen i enlighet
med vad i motionerna anförts,
dels göra en analys av de resursbehov
som erfordrades för att nå största möjliga
effektivitet inom varje ämne.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1032 i vad den avsåge uppskov
med ställningstagandet till viss del av
propositionen,

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

2. att riksdagen måtte beträffande
examenskonstruktionen

a. avslå motionerna 1:895 och II:

1021 om en akademisk primärexamen,

b. avslå motionerna 1:897 och II:

1022 samt 1:906 och 11:1031 i vad de
avsåge en ekonomexamen om 140
poäng, varav 60 poäng i företagsekonomi,

c. avslå motionerna 1:897 och II:
1022 i vad de avsåge ämnena handelsrätt
med beskattningsrätt samt internationell
ekonomi i ekonomexamen,

3. att riksdagen måtte beträffande
riktlinjer i övrigt för organisationen
av utbildningen vid filosofisk fakultet
in. in. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II:
1038 godkänna vad i statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för den
10 januari 1969 härvidlag förordats,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:906 och 11:1031 i vad de avsåge
tidpunkten för den nya organisationens
ikraftträdande,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 906 och II: 1031, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Vissa kostnader för utbildningen vid
filosofisk fakultet m. m. för budgetåret
1969/70 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 500 000 kronor,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 906 och II: 1031 i vad de avsåge
utredning angående en bredare
basutbildning, alternativt en ettårig
primärexamen,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:896 och 11:1024 om behörighetsbestämmelser
för undervisning i
svenska på gymnasiestadiet,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:898 och 11:1023,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 899 och II: 1027 om en utbildningslinje
med latin som första ämne,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 900 och II: 1025 om medel till

kurslitteratur, utbildningsnämnderna
och lärarresor,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 901 och II: 1039 samt I: 903
och II: 1028 om en internationell utbildningslinje
ävensom motionerna I:
902 och II: 1040 i vad de avsåge inrättande
av en dylik linje,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:902 och 11:1040 i vad de avsåge
att de beslut som fattades i anledning
av propositionen skulle anses som
provisoriska,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:902 och 11:1040 samt 1:906
och II: 1031, samtliga motioner i vad
de avsåge rätt för studerande att efter
avlagd examen bedriva kompletterande
studier utöver 60 poäng,

14. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:902 och 11:1040 i vad de avsåge
upprustning av de filosofiska fakulteternas
lärartilldelning och förbättring
av deras pedagogiska resurser
och metoder,

15. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:902 och 11:1040 i vad de avsåge
vidgade möjligheter för den ekonomiska
utbildningen,

16. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:902 och 11:1040 i vad de avsåge
utredning beträffande besvär över
beslutade betyg,

17. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:904 och 11:1033 i vad de avsåge
utformningen av de fasta utbildningslinjerna
med hänsyn till näringslivets
behov och kravet på internationella
kunskaper,

18. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 904 och II: 1033 i vad de avsåge
tillvaratagande av vunna erfarenheter
vid utformningen av olika utbildningslinjer,

19. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:904 och 11:1033 i vad de avsåge
alternativ i utbildningslinjernas
andra avdelning,

20. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 904 och II: 1033 i vad de avsåge
att påbyggnadskurs skulle få läsas

16 Nr 11 Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

i direkt anslutning till första avdelningens
ämne,

21. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 904 och II: 1033 i vad de avsåge
successiva val på särskild utbildningslinje,

22. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:904 och 11:1033 i vad de avsåge
bevis över genomgången utbildning,

23. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 904 och II: 1033 samt II: 1032,
samtliga motioner i vad de avsåge studierådgivningen,

24. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 905 och II: 1030 om undervisning
i religionskunskap,

25. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:906 och 11:1031 i vad de avsåge
upprätthållande av kvalitetskraven,

26. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:906 och 11:1031 i vad de avsåge
kvalitetskrav för ämneslärare på
högstadiet och i gymnasiet,

27. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:906 och 11:1031 i vad de avsåge
en analys av vissa resursbehov,

28. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1026 i vad den avsåge förslaget
om svenska som blockämne,

29. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1026 i vad den avsåge utformning
av alternativa studieplaner,

30. att riksdagen måtte avslå motionerna
II: 1029 och II: 1036 om utbildning
av lärare i biologi,

31. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1034 om hur studieavbrott på
grund av värnpliktstjänstgöring skulle
bedömas vid prövning av rätt till fortsatta
studier,

32. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1035 om statistik och matematisk
statistik, samt

33. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1037 om lärarutbildning för
gymnasieämnet samhällskunskap.

Reservationer hade avgivits

1., beträffande en ekonomexamen om
140 poäng, varav 60 poäng i företagsekonomi,
av herrar Virgin (m), Kaijser
(m) och Bohman (m) samt fru Sundberg
(m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 2 b hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 897 och II: 1022 samt med
bifall till motionerna 1:906 och II:
1031, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, besluta, att som en fördjupning
av den i propositionen föreslagna filosofie
kandidatexamen för ekonomer
skulle inrättas en civilekonomexamen
som omfattade 140 poäng, varav 60
poäng i företagsekonomi;

2., beträffande uppskov med reformens
ikraftträdande, av herrar Virgin
(in), Kaijser (m) och Bohman (m)
samt fru Sundberg (m), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 4 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna 1:906 och
II: 1031, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att de nya riktlinjerna för organisationen
av utbildningen vid filosofisk fakultet
m. m. skulle tillämpas från och
med den 1 juli 1970;

3., beträffande tilldelning av Iärarkrafter
och förbättring av pedagogiska
resurser och metoder vid de filosofiska
fakulteterna, av herrar Axel Andersson
(fp), Virgin (m), Per Jacobsson (fp),
Bengtson (ep), Nyman (fp), Kaijser
(m), Thorsten Larsson (ep), Bohman
(m), Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep), Källstad (fp) och Westberg
i Ljusdal (fp), fru Sundberg (m) samt
herr Elmstedt (ep), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort lyda
så, som denna reservation visade, samt
att utskottet bort under 14 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:902 och 11:1040 i vad de
avsåge de filosofiska fakulteternas lärartilldelning
samt pedagogiska resur -

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

ser och metoder i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att förslag måtte föreläggas
riksdagen om förstärkning av
de pedagogiska resurserna vid nämnda
fakulteter; samt

4., beträffande behörighetskrav för
gymnasielärare, av herrar Axel Andersson
(fp), Virgin (m), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Nyman (fp), Kaijser
(m), Thorsten Larsson (ep), Bohman
(m), Eliasson i Sundborn (ep),
Mattsson (ep), Källstad (fp) och Westberg
i Ljusdal (fp), fru Sundberg (m)
samt herr Elmstedt (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den avfattning, som
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 26 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 906
och 11:1031 i vad de avsåge kvalitetskrav
för ämneslärare på högstadiet och
i gymnasiet som sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört i fråga om behörighetskrav
för gymnasielärare.

Vid utlåtandet funnos därjämte fogade
två särskilda yttranden, nämligen

1., beträffande tillfälle för berörda
parter att yttra sig över propositionen,
av herrar Virgin (m), Kaijser (m) och
Bohman (m) samt fru Sandberg (in);
ävensom

2., beträffande möjligheten att införa
en bredare basutbildning eventuellt ledande
till en ettårig primärexamen, av
herrar Virgin (m), Kaijser (m) och
Bohman (m) samt fru Sundberg (m).

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Man måste säkerligen
gå ganska långt tillbaka i tiden för att
finna en fråga som i så hög grad har
upprört sinnena —■ åtminstone vissa
sinnen — och vållat sådant rabalder
med alla kroppsliga och andliga krumsprång,
intensivt bevakade av massmedia,
som den fråga kammaren nu skall
ta slutgiltig ställning till. Demonstrationer,
ockupationer och föga tilltalande
fasoner har, mer eller mindre häm 2

Första kammarens protokoll 1969. Nr ll

ningslöst, använts för att påverka utformningen
av det förslag från utbildningsdepartementet
som nu föreligger.
För mig och många andra har det i
långa stycken varit en olustig historia,
som visat att inom en visserligen begränsad
men dock alltför stor grupp av
den ungdom, som samhället väntar sig
så mycket av och som samhället också
numera satsar oerhört stora pengar på,
är känslan för och kunskaperna om
demokratiska spelregler praktiskt taget
obefintliga. Frihet är en skön sak. Men
att ta sig friheter som åsidosätter andra
människors hittills som självklara
betraktade rättigheter är en helt annan
sak. Alla är vi överens om att var och
en har rätt att göra sin stämma hörd.
Ungdomen är i det sammanhanget ingalunda
utesluten. Men det går inte att
åberopa en demokratisk rättighet om
man förvägrar andra samma rättighet.

Jag har gärna velat understryka detta,
men samtidigt kan jag inte underlåta
att uttala min förvåning över att
den del av ungdomen — och den är
dessbättre en betydande majoritet ■—
som i själ och hjärta ogillat de ohyfsade
upptågen inte med kraft protesterat,
ty när allt kommer omkring har det
som förevarit väckt mycken irritation
och olust inom vida kretsar. Det ligger
säkerligen ingen större överdrift i påståendet
att ordet »student» blivit något
av ett skällsord. Det är beklagligt.
Den ambitiösa ungdomen har hållit sig
alltför passiv. Det märker man inte
minst vid studiet av en del av studentkårernas
organ.

När jag nu sagt detta betyder det
inte att jag anser det ursprungliga förslaget
— UKAS alltså — vara ett klanderfritt
mästerstycke. Tvärtom var det
rätt naturligt att det förslaget, liksom
så många andra, utsattes för kritik av
remissorganen. Det som skulle ha varit
klandervärt hade varit om departementet
inte tagit någon hänsyn till kritiken.
Så blev som bekant ingalunda fallet.
Tvärtom torde mycket sällan så många
och så betydande ändringar gjorts, vil -

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

ket man också ■—- över MJUKAS — kan
konstatera i det föreliggande s. k.
PUKAS, alltså den proposition som
statsutskottet haft att ta ställning till.

PUKAS har väl i någon mån lugnat
ner oppositionen men absolut inte
gjort slut på den del av oppositionen
som uppenbarligen menar att samhället
har vittgående skyldigheter att tillhandahålla
resurserna men däremot
ingen rätt att ha några krav i fråga om
hur dessa resurser används. Alltjämt
heter det i vissa studentkretsar att
PUKAS skulle ha sänts ut på remiss.
Följden skulle ha blivit en ny UKAS
med någon annan förbokstav. Det förslaget
skulle i sin tur ha remitterats,
och den bollningen skulle ha pågått
praktiskt taget hur länge som helst, ty
helt nöjda blir som bekant sällan alla.

I själva verket har PUKAS haft sin
remissomgång. Statsutskottets andra avdelning
har ägnat den här frågan mycken
tid och mycken möda. Avdelningen
har tagit emot en lång rad av uppvaktningar
från studenter och lärare,
och den har tagit emot och behandlat
närmare ett tjogtal skriftliga yttranden.
Några andra synpunkter än de som
kom fram på detta sätt lär knappast ha
kunnat åstadkommas genom ett remissförfarande
av den sedvanliga typen.

Man skall inte heller glömma bort —
det tycker jag är viktigt att påpeka —
att riksdagen har spelat sin roll genom
det principbeslut som fattades 1965.
Riksdagen uttalade då nödvändigheten
av en ökad effektivitet i utbildningssystemet,
så att tiden fram till primärexamen
och därmed studerandeantalet
vid de fria fakulteterna kunde begränsas.
Statsutskottets andra avdelning ägnade
också den gången frågan en mycket
grundlig behandling och kom till
den slutsatsen, att det enda alternativet
till en fastare organisation av utbildningen
var införande av spärrar. Avdelningen
erhöll också en redogörelse
för hur detta skulle kunna genomföras
med en viss smidighet men fann till

sist ändå alternativet med spärrar föga
tilltalande.

Avdelningen stannade vid att föreslå
fasta studiegångar, något som man menade
skulle få en gynnsam verkan också
för de studerande själva, inte minst
inför valet av fortsatt verksamhet efter
den gymnasiala utbildningen. En fastare
organisation ansågs nödvändig ur
rationaliseringssynpunkt och för att
öka förutsättningarna för en kontinuerlig
anpassning av utbildningen till förändringarna
i samhällets behov av arbetskraft.

Riksdagen beslöt alltså redan för
fyra år sedan att begära fasta studiegångar.
Nu kan man knappast påstå
att riksdagen har fått vad den begärde.
Departementet har i så stor utsträckning
tillmötesgått remissinstansernas
önskemål att man i proposition nr 4
inte längre talar om fasta studiegångar
utan dess mer om ett successivt tillval.
Fastheten finns endast under det första
året i form av en rekommendation av
de omtalade sjutton paketen. Under
andra året är valmöjligheterna omfattande,
och under det tredje året är det
praktiskt taget fritt fram. I själva verket
erbjuds, enligt de försäkringar som
andra avdelningen fått från departementet,
ytterligare rörelsefrihet så
snart ett tydligt uttalat intresse uppkommer
eller, som det heter i utskottets
utlåtande: »nya linjer skall tillskapas
i mån av behov och linjer som
inte visar sig lämpligt uppbyggda skall
utgå.»

Någon allvarlig anledning till demonstrationer
föreligger alltså inte, om
det över huvud taget hos den som skriver
in sig vid filosofisk fakultet finns
något mått av studieintresse och någon
liten aning om studiemålet. Man kan
visserligen säga att propositionen inte
är något under av klarhet —■ kanske
medvetet, därför att så mycket återstår
att fastställa. Propositionen förutsätter
således att Kungl. Maj:t snarast skall
utfärda en ny filosofisk examensstadga

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

och fastställa mål och riktlinjer för utbildningen
på grundexamensnivå, medan
det ankommer på universitetskanslern
att fastställa normalstudieplaner
och på de lokala myndigheterna
att närmare klara utformningen av utbildningen.

Jag tror också att man kan tillägga
att utskottets andra avdelning under sitt
arbete lagt stor vikt vid att söka klara
upp missförstånd och att ge besked om
hur de problem som tagits upp i den
långa raden motioner måste bedömas
och lösas. Visserligen använder utskottet
i flera sammanhang det försiktiga
skrivsättet att »utskottet förutsätter»
vissa resultat och olika åtgärder, men
det vore mycket märkligt om inte departementet
och andra myndigheter vid
den fortsatta hanteringen av denna vidlyftiga
fråga inte skulle ta tillbörlig hänsyn
till dessa uttalanden.

En viktig sak bör enligt min mening
särskilt understrykas. Den gäller de från
studenthåll och från många motionärer
uttalade farhågorna att erforderliga förarbeten
inte skall medhinnas och att
inte tillräcklig information om reformen
skall hinna ut till lärare och studerande
i tid. Utskottet har haft förståelse
för denna oro, men sedan utskottet
fått besked om att berörda myndigheter
redan är långt framme i arbetet på att
förbereda kommande och nödvändiga
åtgärder och sedan utskottet erhållit en
bestämd försäkran om att bestämmelser
och information skall föreligga i så god
tid att reformen kan genomföras vid den
föreslagna tidpunkten, har utskottet inte
haft anledning att medverka till ett uppskov
av den reform riksdagen begärt.

I en motion från folkpartiet har föreslagits
att de förslag som nu förelägges
riksdagen bör betraktas som provisoriska.
Utskottet har inte velat vara med
om att betrakta förslaget som ett provisorium
men påpekar att det här närmast
är fråga om riktlinjer och markerar
propositionens »karaktär av ett led i ett
fortgående arbete på en reform beträffande
utbildningens organisation vid de

filosofiska fakulteterna». Även om det
alltså inte är fråga om ett provisorium
så gäller det i alla fall något mycket
elastiskt. Kanske man skulle kunna likna
propositionen vid en klump lera, som
kan ändras i formen allteftersom önskemål
och samhällets krav gör det angeläget
eller nödvändigt. Utskottet uttrycker
detta på ett mera högtidligt sätt
genom att erinra om de snabba förändringarna
inom samhällslivet och genom
att påpeka att det inte minst på dem
som bär ansvaret för den högre utbildningens
organisation ställs »stora krav
på vilja och förmåga att fortlöpande
ompröva utbildningens mål och de medel
man bör använda för att nå dessa
mål».

Säkerligen är det många som har förvånat
sig över att en proposition, som
har föregåtts av så mycket buller och
bång och som har lockat så många motionärer
till författarmöda, inte föranlett
en lång rad reservationer utan att
utskottet, bortsett från enstaka punkter,
har varit enigt. Resultatet — således
enigheten — innebär enligt min mening
inget underkännande av ansvarsmedvetna
kritikers påståenden eller motionärernas
ansträngningar. Förklaringen till
att resultatet av manglingen i statsutskottets
andra avdelning har blivit vad
det är, alltså i det närmaste enhälligt,
beror enligt min mening på att en hel
del av det dunkel, som vilade över propositionen,
skingrats genom avdelningens
arbete på att skapa större klarhet
och på avdelningens bestämda vilja att
slå fast en rad betydelsefulla meningar,
som säkert kommer att bli vägledande i
fortsättningen och som — det vill man
åtminstone hoppas — kommer att lugna
de sinnen som över huvud taget kan
lugnas ned.

Alldeles utan reservationer är som
nämnts utskottsförslaget ändå inte, och
det är inte alldeles obetydliga punkter
det gäller. Jag har anledning att peka på
två, där folkpartiet är inblandat.

Den första gäller undervisningen på
gymnasiestadiet, främst då i de s. k.

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

blockämnena, dvs. svenska, biologi och
samhällskunskap. Här har folkpartiet
ett förflutet. Redan när proposition 51
behandlades vid 1967 års riksdag framförde
vi den meningen att det inte
kunde vara möjligt att inom ramen för
tre års studier inhämta de kunskaper
som krävs för undervisning på gymnasienivå.
ingenting har inträffat som ger
oss anledning att nu ändra vår uppfattning.
Snarare har så mycket nytt tillkommit
under de senaste åren inom
många ämnesområden att det nu synes
ännu mer nödvändigt att utbildningstiden
får en sådan längd att nödvändiga
kunskaper kan inhämtas.

Under behandlingen av proposition
nr 4 har avdelningen, som jag tidigare
nämnt, mottagit flera uppvaktningar,
och de uppgifter som därvid lämnades
av t. ex. lärarna i svenska och biologi
gav nogsamt besked om att fördjupade
studier helt enkelt är nödvändiga om
man inte föredrar att sänka kvaliteten.
Avdelningen fick en del drastiska exempel
härpå, men jag tänker inte gå
närmare in på detta då jag har en känsla
av att flera talare efter mig kommer
att ägna speciell uppmärksamhet åt denna
fråga. Jag nöjer mig därför med att
yrka bifall till reservation 4, som innehåller
förslag om en skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran att Kungl. Maj:t vid
fastställandet av bestämmelser om behörighetskrav
för lärare skall beakta de
synpunkter som har framförts i motionerna
och reservationen.

I reservation 3 framställs krav på en
kraftig upprustning av de pedagogiska
hjälpmedlen. Det förhåller sig helt enkelt
så att om man försummar att göra
en sådan upprustning så lär man knappast
nå fram till de mål som propositionens
författare tänkt sig. Utskottets majoritet
hänvisar till »den betydande höjning
som i årets statsverksproposition
begärs av anslaget Pedagogiskt utredningsarbete
m. m. vid universitet och
högskolor». Reservanterna delar inte
majoritetens uppfattning. Det förslag till
upprustning som återfinns i statsverks -

propositionen motsvarar inte på långt
när det verkliga behovet, om man på allvar
sätter upp som mål dels att nå fram
till en snabbare genomströmning, dels
att hålla fast vid de kvalitetskrav som
hittills gällt. Det är inte nog att öka på
en smula — även om utskottsmajoriteten
kallar smulan »betydande». När det
gäller denna upprustning krävs det ordentliga
krafttag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 3.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Innan jag börjar diskutera
den föreliggande propositionen
och statsutskottets utlåtande vill jag
säga några ord som bakgrund. Jag ämnar
i första hand uppehålla mig något
vid de förberedelser som i regel förekommit
innan vi fattat beslut om andra
skolreformer.

Jag tänker på det omfattande utredningsarbete
som föregått de beslut som
riksdagen tidigare fattat om grundskolan.
Det utredningsarbetet startade
1940 under Bagges ledning och fortsatte
sedan med en parlamentariskt
sammansatt skolutredning, som gjorde
en djupgående analys, vilken utgjorde
inledningen till en verkligt saklig debatt.
Självfallet rådde det delade meningar,
men det fanns ett grundmaterial
som i stort sett resulterade i en
pedagogisk och utbildningspolitisk debatt
på mycket hög nivå.

Gymnasieutredningen var också en
parlamentarisk utredning som gjorde
djupgående analyser och undersökningar
och förde måldebatter. Även
den gången rådde delade meningar beträffande
genomförandet av reformen,
men underlaget för debatten låg på en
kvalificerad nivå. Tyvärr fick vi inte
hela problematiken underställd oss på
grund av att yrkesutbildningsberedningen
inte var klar med sitt arbete.

Situationen ändrades i viss mån när
vi fortsatte överläggningarna om den
nya mellanskolan. Vi fick visserligen

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

ett förslag om yrkesutbildningen -—• föregånget
av ordentliga analyser — men
till grund för förslaget om den nya
mellanskolan, eller gymnasiet som skolformen
nu kallas, låg endast överväganden
inom departementet. Det var
alltså en administrativ reform, och de
fortsatta diskussionerna om den skolnivån
kommer i stort sett att äga rum
inom skolöverstyrelsen, som skall justera
utbildningsplanerna. Vi har beklagat
detta, därför att det drar undan
möjligheterna för en framtidsdiskussion
om gymnasiets totala struktur; det
ger inte möjlighet till den visionära utbildningspolifiska
debatt som vi har
varit bortskämda med tidigare, vilket
är att djupt beklaga.

Går vi sedan över till den högre undervisningen
kan vi konstatera att analysarbetet
inom det området i huvudsak
utförts av experter. Jag kan som
exempel nämna U 63, vars arbete låg
till grund för riksdagens beslut 1965.
Dessutom kan jag nämna UKAS, som
uteslutande var en tjänstemannautredning.
Nu har vi U 68, som också är en
tjänstemanna- eller expertutredning.
Det är att djupt beklaga att det blivit
på det sättet, inte minst med tanke på
att det högre undervisningsväsendet efter
hand växer i betydelse.

Det förefaller mig som om regeringen
gjort misstaget att inte inse att den
högre utbildningens roll i samhället är
en fråga av högsta politiska dignitet.
Det finns verkligen skäl att begära att
regeringen handlägger dessa frågor på
ett annat sätt än den hittills gjort och
att regeringen lägger lika stor vikt vid
analysen av dessa problem som den
gjort tidigare vid behandlingen av det
lägre undervisningsväsendet.

Jag skall, herr talman, anföra några
synpunkter på dessa olika utredningar
innan jag går över till att beröra den
föreliggande propositionen.

Den sammansättning som U 68 fått
och den sena tidpunkt vid vilken denna
utredning tillsatts gör att vi inte
kunnat få en tillräckligt analytisk bak -

grund vad beträffar den högre utbildningens
organisation, målsättning och
uppläggning. Det är att beklaga, särskilt
som parlamentarikerna har tillsatts
som ett slags expertgrupp vid sidan
av U 68, som består av generaldirektören
för skolöverstyrelsen, universitetskanslern
och generaldirektören
för arbetsmarknadsstyrelsen under
ledning av statssekreteraren i utbildningsdepartementet.
Min personliga
uppfattning är att parlamentarikerna
icke skall finna sig i ett sådant utredningssystem.

Nu har vi i dag att ta ställning till
en reform på universitetsområdet trots
att vi saknar bakgrundsanalys. Vi kan
inte sätta in denna reform i ett större
sammanhang, men vi vet samtidigt att
universiteten är överbefolkade. Jag vill
erinra om att regeringen själv i propositionen
år 1965 sade att samhällsresurserna
inte räckte till för att ta emot
fler studenter än ungefär 87 000 i början
på 70-talet. Redan hösten 1968 hade
vi över 100 000. Vi har alltså 20 000—
25 000 fler studenter än vi i dag har
samhällsresurser att ta emot. Jag viil
fråga statsrådet Moberg: Hur går den
ekvationen egentligen ihop?

Det något famösa beslutet 1965 angav
målsättningen för dimensioneringen
av det totala utbildningsväsendet
med filialsystemet men innefattade också
beslut om fasta studiegångar och
utspärrning. I det senare fallet fattades
beslutet med mycket ringa majoritet
i riksdagen. Det är en ödets ironi att
socialdemokraterna uppnådde majoritet
för detta beslut endast tack vare
stöd från kommunisterna.

Vi hade en reservation, som det finns
skäl för mig att något uppehålla mig
vid eftersom vi i den reservationen
framhöll att vi i och för sig icke hade
någonting emot att det arrangeras fasta
studiegångar. Vi har ju redan sådana
vid alla våra fackhögskolor. Vi var
övertygade om att dessa fasta studiegångar,
om de utformades riktigt, skulle
väcka stort intresse och dra till sig

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

huvuddelen av de studerande. Men vi
förutsatte att det vid sidan om skulle
finnas möjligheter för dem som så önskade
att bedriva fria studier. Vi ville
heller inte vara med om det utspärrningssystem
som föreslogs i propositionen
år 1965.

Regeringen tillsatte emellertid UKAS
med ledning av detta knappa majoritetsbeslut
i riksdagen. Det var, som jag
sade tidigare, en tjänstemannautredning.
Jag tror att det varit ett misstag
att, så som många har gjort, kritisera
denna utredning som sådan, ty den
hade endast att handla enligt de direktiv
som den fått av regeringen. Men
eftersom det var en ren tjänstemannautredning
försökte man i detalj snöra
in studierna. Varje gång man i sitt utredningsarbete
hittade en lucka gällde
det att stänga den raskt. Systemet skulle
innesluta alla studerande över huvud
taget. Det var en teoretiskt vacker
tanke, som endast kan komma upp i en
tjänstemannagrupp. Den fördes fram
till sin yttersta konsekvens. Resultatet
blev givetvis en förödande kritik från
alla parter.

Herr talman, jag vill i detta sammanhang
säga att den kritik som de
yttersta vänstergrupperna riktat mot
förslaget inte haft till mål att förbättra
studierna till gagn för majoriteten studerande.
Den kritiken har som målsättning
haft att rent generellt skjuta på
samhället. När man granskar kritiken
från studentorganisationerna och universiteten
har man alltså att skilja på
den konstruktiva och den destruktiva
kritiken. Jag håller mig här uteslutande
till den konstruktiva kritiken.

Denna kritik har vi som parti enhälligt
delat. Det har därför varit med
tillfredsställelse vi konstaterat att regeringen
helt frångått det förslag som
UKAS har lagt fram.

Därmed är jag, herr talman, inne på
den proposition, som nu ligger på riksdagens
bord, och som statsutskottet avgivit
sitt utlåtande över. Vad innebär
den?

Det är inte lätt, herr talman, att beskriva
denna proposition. Jag har inte
varit så många år i riksdagen, men jag
har hunnit med att delta i åtskilliga
utbildningsreformer och även intresserat
mig för andra förslag från regeringens
sida. Jag måste tyvärr säga att
något mer oklart än denna proposition
har jag ännu inte hunnit läsa. Detta
bekräftas självklart av det stora antal
motioner som har väckts — och som
icke föranlett någon åtgärd ifrån utskottets
sida — samt av alla de skrivelser
avdelningen mottagit och av de
uppvaktningar, presskriverier, inlägg
och demonstrationer av olika slag som
förekommit. Jag bortser alltså fortfarande
ifrån de extrema vänsteryttringarna,
som jag tycker man i detta sammanhang
kan betrakta som en nullitet.

Det kanske borde vara en fingervisning
till propositionsskrivarna att i
fortsättningen uttrycka sig så att det är
möjligt även för partigrupper att förstå.

Vi gjorde från vår sida den tolkningen,
att propositionen innebar ett fullständigt
avsteg från UKAS. Det nya förslaget
var endast att uppfatta som en
studievägledning — en rekommendation
till ungdomarna att läsa efter dessa linjer.
Jag är angelägen att stryka under,
när utskottet nu yttrat sig häröver, att
det framgår mycket klart av utlåtandet
att det successiva tillvalet innebär, att
de studerande kan följa dessa studiegångar
om de så önskar, men om de
inte vill kan de välja andra vägar. Det
finns också möjligheter för dem som vill
läsa vid sidan att tillämpa principen om
successivt tillval.

Man kan naturligtvis fråga sig: Vad
är det då för en reform? Är det en reform
över huvud taget?

Ja, självklart är det en reform. Det
positiva är väl att de som väljer rekommenderade
studievägar får organiserade
studier, där de olika momenten
i ämnena läggs fram och analyseras i
en logisk följd. Man slipper den överlapping
som förekommer i dag och man

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

undviker den dubbelläsning, som är
klart till nackdel för studierna. Men
det finns, såvitt jag kan förstå, en fullständig
frihet för studenterna att läsa
vad de vill.

I moderata samlingspartiets motion
har vi sagt, att eftersom detta förslag är
helt annorlunda än det som förekommit
i den offentliga debatten hade det varit
värdefullt om utskottet innan det sakbehandlade
frågan låtit berörda parter
— jag tänker nu inte bara på studenternas
organisationer och enstaka lärarorganisationer
utan även på universitetsmyndigheter,
avnämare och andra — få
tillfälle att avge yttranden. Vi anser oss
kunna begära detta så mycket mer som
vi även anser att tidpunkten för genomförandet
är alltför näraliggande. Vi har
velat uppskjuta genomförandet av reformen
till nästa år.

Man har sagt att detta är en samhällsekonomisk
fråga av stora mått. Med hänsyn
till de studieavbrott som förekommer
är det nödvändigt att genomföra reformen
så snabbt som möjligt, har det
anförts. Tyvärr förhåller det sig så att
universiteten i stort sett saknar nästan
all statistik över sin egen verksamhet.
Jag tillhör dem som anser att studieavbrottens
frekvens vid de fria filosofiska
fakulteterna varit skrämmande stor och
att det är ett slöseri icke endast med
samhällets medel utan även med studenternas
tid och framtid att ha så planlösa
studier.

Urban Dahllöf har gjort en analys —
så gott den nu har kunnat göras. Det
har då visat sig att de heltidsstuderande
i stort sett klarat sina examina ungefär
som vid fackhögskolorna och att den
mycket låga examinationsfrekvensen
sammanhänger med att man hade blandat
ihop heltids- och deltidsstuderande
och dessa grupper i sin tur med studerande
som endast läser enstaka ämnen.
Jag tror inte att det är möjligt att dra
några djupgående slutsatser av Urban
Dahllöfs material, ty grundmaterialet är
inte tillräckligt exakt. Men det är ingen
tvekan om att det inte varit någon sam -

hällsekonomisk olycka om man uppskjutit
reformens genomförande ett år.
Då hade också universitetsmyndigheterna
fått möjlighet att i lugn och ro genomföra
den trots allt ganska stora omläggning
som detta innebär. Det hade
också gett möjlighet för berörda parter,
för studentorganisationerna, att få delta
i beslutsprocessen, som det är tänkt.
Eftersom det är fråga om en ny organisation
uppstår ju ganska besvärliga problem.

Vi har, herr talman, i vår reservation
sagt att vi tycker att det är direkt
olämpligt att genomföra reformen redan
den 1 juli i år, och vi vill ha uppskov
till nästkommande år. Jag yrkar,
herr talman, bifall till detta förslag.

När vi granskar den högre utbildningens
uppläggning måste vi ha i minnet
att vi har över 100 000 studerande
vid universitet och högskolor, men också
att vi är ett litet land. Redan i direktiven
för skolkommissionen 1940 fastslogs
det, att vi icke kan arbeta med
kvantitet här i landet utan uteslutande
med kvalitet. Kvalitet måste vi ha på
utbildningen eftersom den viktigaste
tillgången i detta land är människan.
Jag tror att det är angeläget att man utgår
från detta, eftersom hela samhällets
struktur, vårt näringslivs organisation,
dess effektivitet och dess möjligheter
att hävda sig i den internationella
konkurrensen uteslutande sammanhänger
med våra möjligheter att ge medborgarna
en så kvalificerad utbildning
som möjligt.

Kvalificerad utbildning enligt vår mening
är att de studerande skall uppnå
en tillräcklig kunskapsnivå för att kunna
göra en effektiv insats på sin arbetsplats
och att dessa kunskaper skall ges
på ett sådant sätt att ungdomarna tränas
till ett självständigt, kritiskt tänkande.
Den mall man lagt på utbildningen,
nämligen att alla skall gå i tre år
och att de sedan får gå ut i arbetslivet
och nöja sig med den kunskap de fått,
är ett minst sagt egendomligt system.
Vi har något studerat förhållandena

24 Nr 11 Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

runt om i världen på detta område och
enligt vad vi kunnat finna är det endast
Albanien som har ett studiesystem av
detta enkla slag. Vi kommer att få den
enklaste primärexamen som något västeuropeiskt
land har ■—- jag bortser då
ifrån viss grundutbildning, som jag senare
skall be att få återkomma till.

Detta är i och för sig allvarligt. På
gymnasielärarområdet, där vi mera definitivt
kan fastslå kriterierna för kunskapskraven
i det blivande arbetet, har
vi redan i anslutning till lärarutbildningspropositionen
för två år sedan anfört
att vi icke nöjer oss med detta. Vi
har upprepat detta i en reservation och
krävt att regeringen skall göra en analys
av erforderliga kunskapskrav. Vi
håller på principen med fyra års utbildning.

En yrkesgrupp, som näringslivet har
tagit emot med glädje, som har hävdat
sig väl på marknaden och som i allt
större utsträckning tränger in i den offentliga
förvaltningen, är civilekonomerna.
Det har varit en starkt selekterad
utbildning med fast studiegång.
Trots det har den faktiska utbildningstiden
i genomsnitt legat vid fyra år.

Regeringen föreslår nu att man genom
ett trollslag skall göra den utbildningen
fri —- alla skall kunna tas in till den.
Det är ett beslut som vi i och för sig
hälsar med stor tillfredsställelse. Vi har
dock svårt att förstå hur man plötsligt
skall kunna jaga upp alla de lärare som
erfordras, när man inte kunnat göra det
tidigare. Men där har vi bara att önska
regeringen lycka till. Den måste tydligen
ha några hemliga reserver som inte
har redovisats tidigare.

Den studieuppläggning som föreslås,
dvs. en fil. kand. i ämnet ekonomi, har
vi i och för sig ingenting att erinra
emot. Vi har emellertid krävt att det
skall finnas en examen som är på den
kunskapsnivå som civilekonomexamen
för närvarande, innebärande ett halvt
års längre studier och därtill en fördjupad
utbildning inom ämnet företagsekonomi.
Herr Gösta Jacobsson kommer att

mera utförligt diskutera denna viktiga
utbildningslinje.

När vi nu har att ta ställning till den
nu föreslagna utbildningsreformen, besluta
oss för om vi är beredda att tillstyrka
den eller inte, så vill jag först
säga att vi är djupt missnöjda med att
den inte har kunnat ingå som ett led i
en samlad reform med en fullständig
målsättning, alltså som ett organisatoriskt
välkomponerat led i en större helhet.

När vi ändå inte har sagt nej till reformen
så är bakgrunden den, att vi
finner den vara av studievägledningskaraktär,
varför den inte åstadkommer
alltför stor skada utan för vissa kan
vara till någon nytta. Det viktigaste är
dock, anser vi, en pedagogisk reform,
som ger ett sådant innehåll åt den högre
utbildningen att dess kvalitet kan bevaras,
så att vi kan ge de stora grupper
som i växande omfattning söker sig till
universiteten en sådan utbildning att
de kan göra en produktiv insats i samhället.

Vi har i ett särskilt yttrande framlagt
vår »vision» av hur den högre utbildningen
skall kunna läggas upp. År 1960
utexaminerades ungefär 4 000 akademiker.
I dag är siffran cirka 8 000. I början
av 1970-talet kommer den att vara
20 000. Detta innebär för arbetsmarknaden
och för studenten, som skall söka
sig ut på arbetsmarknaden, en helt ny
situation. Det innebär att studenterna
får söka sig till helt nya yrkesområden
än vad de varit vana vid tidigare. Det
innebär ett krav på en flexibilitet i utbildningen,
som det inte varit nödvändigt
att ha tidigare. I det dynamiska
samhälle som vi lever i är det ur avnämarsynpunkt
nödvändigt att få arbetskraft
som är flyttbar, som är flexibel,
som kan vandra mellan olika funktioner
inom företagen eller mellan företagen.
Det innebär ett nödvändigt krav
från den studerande att få en sådan utbildning
att han har en bred sektor på
arbetsmarknaden att vända sig till, så
att vi inte får felinvesteringar i landets

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Ang. utbildningens
intelligentia. Det skulle kosta alltför
mycket pengar.

De tankar som vi har fört fram i vår
motion och som i och för sig inte är
unika innebär att vi vill åstadkomma
en bred basutbildning inom olika sektorer
och att ovanpå den sedan lägga
en fördjupad specialutbildning — inte
så att man färdigutbildar någon för ett
speciellt yrke eller för en speciell
bransch utan att man förbereder den
studerande för den inskolning inom den
funktion som han sedan hamnar i, men
där han har möjlighet och frihet att
kunna växla. Vi har inte ansett oss behöva
avge en speciell reservation på
denna punkt, eftersom vi förutsätter att
U 68, som har att utreda dessa frågor,
kommer att observera även det här förslaget.
Vi har emellertid velat markera
vår principiella ståndpunkt med det
särskilda yttrande som vi har fogat till
utskottets utlåtande.

Herr talman, om jag i många stycken
har varit kritisk emot propositionen,
sammanhänger det med att moderata
samlingspartiet i den saknar en visionär
blick på det högre utbildningsväsendets
roll här i samhället. Vi saknar möjlighet
att se förslaget infogat i sin helhet. När
vi ändå har ansett oss kunna godta det
beror det — som jag redan sagt — på
att vi icke tror att ett genomförande av
förslaget skulle vålla alltför stor skada
under den tid då vi väntar på det större
förslag som en, som jag hoppas, reformerad
U 68 kan komma att framlägga.

Herr talman! Därmed ber jag att få
yrka bifall till de reservationer som
vårt parti har ställt sig bakom, nämligen
reservationerna 1, 2, 3 och 4.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Sedan 1960-talets början
har studerandeantalet nära tredubblats
vid universitet och högskolor.
Vid många av de filosofiska fakulteterna
blev tillströmningen proportionsvis
ännu större. Lärartillgången blev
som en följd härav otillräcklig. Stats -

organisation vid filosofisk fakultet ni. m.
makter och myndigheter har inte heller
lyckats följa upp behovet av studieanvisning
och studievägledning. Den personliga
studierådgivningen har varit i
stort sett obefintlig, och den summariska
studierådgivningen otillräcklig.
De studerande har mycket desorienterade
försökt att fullfölja sina studier
i hopp om att »det skall nog ordna
sig». Resultatet har inte blivit särskilt
bra. Cirka 50 procent av dem som
skrivs in vid dessa fakulteter avlägger
aldrig examen. Av dem som examinerats
har tre fjärdedelar haft längre studietid
än normalt. Med andra ord och
siffror kommer endast cirka 12,5 procent
av de inskrivna fram till examen
i normal tid. Bilden blir inte ljusare av
att arbetstillgången efter avslutade studier
för stora grupper bland de studerande
är ganska oviss. Detta skapar
oro, vilken också avtecknas i tydliga
siffror. Cirka 20 procent av de studerande
uppsöker läkare på psykologisk
konsultation. Bakom dessa siffror döljer
sig många studiemisslyckanden med
förspilld möda och kostsam tid.

Herr talman! Vi kan alltså konstatera
att en aktivare insats från samhällets
sida till de studerandes hjälp och
vägledning har dröjt alltför länge. Den
situation som vi har i dag var även under
utveckling 1965, det år då riksdagen
i princip fattade beslut om fastare
organisation vid dessa fakulteter. Redan
då — det har också påpekats av
andra talare här — ansåg emellertid
centerpartiet enligt då avlämnade motioner
att det »är angeläget att understryka
att den fastare organisationen
av utbildningen vid de filosofiska fakulteterna
blir så flexibel, att hänsyn
i särskilda fall kan tagas till de studerandes
personliga disposition».

Statsutskottets majoritet fann att kravet
på flexibilitet i de fasta studiegångarna
inte borde föranleda någon riksdagens
åtgärd. Mot detta anfördes reservation
av centerpartiet, folkpartiet
och moderata samlingspartiet. Hade utskottet
och sedermera riksdagens ma -

26 Nr 11 Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet in. m.

joritet inte varit så restriktiva utan uttalat
sig härom, hade UKAS säkerligen
redan från början präglats av större
hänsyn till den enskilde studeranden.

Vi har anledning konstatera nu såväl
som 1965 att en bättre organisation av
studierna vid filosofisk fakultet är nödvändig,
men denna får inte bli ett redskap
för inslussning av studenter inom
begränsade avsnitt. Hänsyn till individuella
önskemål och intresseriktningar
måste tas inte minst för att man skall
få behålla de fria utvecklingsmöjligheterna
i det liberala samhällets struktur.

UKAS I var inte acceptabel ur de
synpunkterna och underkändes även
av både lärare och elever. Hade vi här
i riksdagen fått ett förslag i det utförandet,
hade detta säkerligen rönt samma
öde här. Den intensiva debatten om
UKAS I har väl haft det goda med sig
att propositionen betydligt vidgat möjligheterna
till en flexibilitet i studievalet.

Herr talman! Låt mig därför tillägga
att när vi från vårt håll i utskottet kunnat
acceptera denna proposition, har
det i mycket hög grad berott på att vi
under utskottsarbetets gång fått fram
sådana försäkringar och förklaringar
beträffande vissa avsnitt i organisationsförslaget,
av både departement
och myndigheter, som gett besked om
ytterligare vidgat tillämpningsområde.

Därutöver, herr talman, har vi genom
att vissa motionskrav i varje fall
delvis tillmötesgåtts fått en utskottsskrivning
som jag tror att även riksdagen
i dag accepterar, och jag väntar
att detta kommer att innebära en markant
förbättring på väsentliga punkter
i den föreliggande organisationen med
fasta studiegångar i filosofisk fakultet.

Det har här tidigare talats om behovet
av att inhämta särskilda yttranden
innan vi fattade beslut om denna proposition.
Jag tror att de kontakter som
jag nu åberopat, kontakter som även
de politiska partierna var för sig haft
med en del organisationer, har gett oss
möjlighet att bedöma det läge vi just

nu befinner oss i. Jag hoppas därför,
herr talman, att även de studerandeorganisationer
som exempelvis begärt
uppskov med behandlingen kan liksom
vi i utskottet nu godta föreliggande förslag.

Det har även försäkrats utskottet att
tillräckliga resurser skall föreligga i så
god tid att det inte är någon risk för
att reformen inte kan genomföras vid
beräknad tidpunkt. Under sådana förhållanden
anser vi inte skäl föreligga
till ett senare ikraftträdande. Detta beror
givetvis också på att vi i utskottet
finner det självklart att den nu föreslagna
organisationen skall bli föremål
för en ständig omprövning i förhållande
till den aktuella utvecklingen och
utbildningens mål.

Den målsättningsdebatt — både politisk
och pedagogisk — som nu pågår
inom hela utbildningsorganisationen,
där nya erfarenheter ständigt görs, kan
givetvis inte lämna utbildningsorganisationen
vid filosofiska fakulteter opåverkad.
Tvärtom, målsättningen för
exempelvis vuxenutbildningen måste
snart nog följas upp av en mera kontinuerlig
utbildningsmöjlighet. Akademiska
eller andra studier bör kunna
avbrytas för en yrkesverksamhet utan
att den studerande därmed har »bränt
sina skepp» och i stället har möjlighet
att återkomma till studierna. Vetskapen
om att den studerande bereds sådan
möjlighet till återkommande undervisning
måste ge vederbörande en trygghetskänsla
för framtiden. En sådan
livslång återkommande utbildningsmöjlighet
ger den bästa framtida vuxenutbildningen.

Redan nu måste utrymme skapas för
praktikarbete åt de universitetsstuderande.
Exempelvis de socialhögskolestuderande
har möjlighet till sådan. Vi
är några centerpartister som till årets
riksdag har avgivit motionerna I: 469
och II: 558, där vi föreslår att praktikarbete
vid institutioner och i näringsliv
bör beredas de studerande vid universitet
och högskolor. Förslaget har,

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Ang. utbildningens

tror jag, vunnit en viss anklang. Jag
har personligen fått ett par brev från
närings- och handelsorganisationer vilka
menat att det är värdefullt för både
de studerande och näringslivet om en
kontinuerlig kontakt på detta sätt kan
upprätthållas. Det var därför med glädje
jag även i gårdagens TV-aktuellt såg
att regeringspartiets ungdomsförbund
hade uppvaktat statsrådet Moberg i
samma ärende. Det måste vara värdefullt
med en sådan uppslutning för
frågans positiva handläggning, ett dubbelt
grepp så att säga.

Med det sagda anser jag mig ha gett
uttryck för uppfattningen att den nu
föreslagna organisationen ofta bör få
en översyn och att den bör anpassas
till tidens krav på utbildningsförändring
och behoven i olika hänseenden.

Herr talman! Det kunde finnas
många anledningar att gå in på flera
motionskrav som gäller diverse detaljer
och tolkningar, men detta skulle ta
för mycket av kammarens dyrbara tid
och jag skall därför nöja mig med vad
jag nu helt allmänt antytt. Jag vill
emellertid beröra ytterligare en mycket
viktig fråga, nämligen kravet i centermotionen
om en effektivare studierådgivning
och vägledning än vad propositionen
ger vid handen. Utskottet
skriver därom: »För egen del vill utskottet
kraftigt understryka vikten av
att frågan om studievägledningens effektivitet
följs med största uppmärksamhet.
» Det innebär att riksdagen vill
fästa myndigheternas uppmärksamhet
på att den här frågan är av sådan betydelse
att den bör följas upp med särskild
uppmärksamhet. Utskottsmajoriteten
har dock inte varit tillmötesgående
i alla stycken, som också de båda
tidigare talarna framhållit. Vi har hört
deras redogörelse för de reservationer
som är fogade till föreliggande förslag.

Vi anser exempelvis att mera borde
göras för att öka genomströmningshastigheten
i syfte att lätta på trycket av
det stora studerandeantalet. Bättre tillgång
på lärare och bättre studiehand -

organisation vid filosofisk fakultet m. m.
ledning skulle positivt bidra till detta.
Som jag inledningsvis framhöll hade
debatten, om man uppmärksammat detta
i tid, inte behövt bli så starkt accentuerad
och intensiv som den har varit.
Kanske hade förslaget som det nu förs
fram i viss mån varit onödigt.

För att nå resultat måste vi satsa
mera på de pedagogiska resurserna.
En ökad tilldelning av lärare blir alltså
nödvändig. Detta har utvecklats av föregående
talare, och därför behöver
jag inte gå närmare in på det. Mitt yrkande
är alltså bifall till reservation
nr 3.

I fråga om behörighetskraven för
gymnasielärare har vi avlämnat en reservation.
Vi anser att kravet på fördjupade
studier för gymnasielärare bör
tillgodoses nu. Det är ett gammalt krav
från vår sida.

Stark kritik har under utskottsbehandlingen
riktats mot studieuppläggningen
av exempelvis svenska. Man har
minskat ner detta ämne. Vi har även
kritiska synpunkter på hur biologiämnet
förts fram. Jag tror att detta ämne
har mycket stor betydelse i vår tid,
inte minst mot bakgrunden av den miljödebatt
som så intensivt pågår i samhället.
Jag vet att kommande talare avser
att uppehålla sig närmare vid dessa
detaljer, varför jag med det sagda tror
mig ha tillräckligt behandlat denna fråga Vi

anser inte att det inom en examen
omfattande enbart 120 poäng går att
åstadkomma en tillfredsställande lärarutbildning
för gymnasiet. I en motion
i detta ärende föreslås en fyraårig utbildning.
Reservationen kräver bättre
behörighetskrav. Jag yrkar alltså bifall
till reservation 4.

Även om reservationerna till det
mycket omdebatterade UKAS-förslaget
är få, finns dock dessa mycket angelägna
reservationer. Det är givetvis
också lika angeläget att de påpekanden
i utskottsskrivningen, som jag nämnt
ett par exempel på, blir uppföljda.

Det måste bli en uppgift för U 68 att

28 Nr 11 Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

kontinuerligt fullfölja dagens beslut och
att framställa nya förslag som kan förbättra
det successiva tillval som enligt
bedömningar givits ett gott utrymme
i dagens förslag.

Herr talman! Det är med en viss
undran man inregistrerar att studentdemonstrationer
förekommer såväl här
som i andra länder. Beror detta på de
oros- och osäkerhetsmoment som överfyllda
studieområden utgör? Många
studenter känner säkert denna oro —
oro inför framtiden. Den oron exploateras
och utnyttjas hänsynslöst av politiska
extremister, uppenbarligen i avsikt
att skapa ytterligare oro, helst
kaos.

Det är även därför angeläget att ansvariga
politiker, politiska organ och,
som det brukar heta, etablerade makthavare
är beredda att ge de studerande
det stöd de behöver på sin viktiga
väg till utbildning, sysselsättning och
försörjning, samtidigt som vi inte heller
bör glömma bort en mera tidsenlig
demokratisk tillämpning av målsättning
och organisation i utbildningen.

Herr MÅRTENSSON (s) :

Herr talman! Jag befinner mig i den
underliga situationen att jag som utskottets
talesman i mycket stor utsträckning
skulle kunna hänvisa till vad tidigare
talare har sagt här från talarstolen.
Vad som yttrats visar nämligen med all
tydlighet att utskottets ledamöter är
överens om det väsentliga i propositionen.
Jag skali inte ta upp tid med en
lång bakgrundsbeskrivning, eftersom en
sådan redan har lämnats, utan endast
ytterligare understryka att det är principbeslutet
från 1965 års riksdag som
nu följts upp av regeringen och av utskottet.

Hur är situationen i nuläget? Det har
redan sagts att av dem som fullföljer
sin utbildning till examen är det endast
ungefär var fjärde som gör det på
avsedd tid. Det är rätt väsentligt att ha
med i bilden att många studerande rå -

kar ut för omställningsproblem vid
övergången från gymnasiets bundna
studiegångar till studier där den studerande
på egen hand skall utforma sitt
studieprogram. Jag tror att de flesta
misslyckandena förekommer i samband
med den omställningen, med allt vad
det innebär för vederbörande själv —
känslan av att ha misslyckats, att inte
veta vad man skall fortsätta med osv.
Jag har ett intryck av att många arbetar
rätt planlöst, framför allt i studiernas
inledningsskede, och det är bl. a. detta
som vi nu skall försöka råda bot på.

När riksdagen gjorde sitt principuttalande
år 1965 hade den, som det redan
erinrats om, att ta ställning till två alternativ,
nämligen antingen spärrat tillträde
till i första hand de filosofiska
fakulteterna eller en fastare organisation
av undervisningen fram till primärexamen.
Utskottet underströk då — det
har understukits också i dag — att det
senare alternativet förutsätter en väl
fungerande studierådgivning och vägledning.
Detta uttalande antogs oförändrat
av 1965 års riksdag.

Det må också sägas, eftersom begreppet
har förts in i debatten, att fasta studiegångar
ingalunda innebär att en studerande
saknar möjlighet att själv välja
studieväg. Den individuella studiegången
kommer att finnas kvar. Den som
valt fel, vilket naturligtvis kan inträffa,
får möjlighet att efter studierådgivning
och vägledning byta utbildningslinje.

Eftersom det motionsvis har framförts
krav på ökad studierådgivning,
vill jag understryka — det har också
betonats såväl i propositionen som i
utskottets utlåtande — att ökade resurser
för studierådgivning kommer att
ställas till förfogande i form av 24
tjänster som utbildningsledare, 7 tjänster
som studierådgivare vid universitetsförvaltningarna
och ett 60-tal tjänster
som studievägledare, knutna till institutionerna.

Det fanns kanske anledning att vänta
åtskillig debatt även i kammaren i denna
fråga. Det väcktes ett 20-tal motio -

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

ner, men det har stannat vid fyra reservationer,
och ingen av reservationerna
går emot de fasta studiegångarna. I
motionerna har tagits upp frågor som
rör studieämnen, biockämnen osv. Det
förefaller som om motionerna tillkommit
därför att motionärerna inte haft
riktigt klart för sig att förslaget i propositionen
tar sikte på en viss flexibilitet.
Som sagt har det hela stannat vid
fyra reservationer, vilket understryker
att utskottet haft en enhällig uppfattning
i allt väsentligt.

Vad innehåller då reservationerna?
Moderata samlingspartiets motion innebär
att ikraftträdandet av den nya organisationen
skall skjutas ett år framåt
i tiden. Bakom detta krav ligger väl den
oro som man på det hållet har känt, att
det inte är möjligt att inom den tid som
man har på sig från myndigheternas
sida hinna med att informera lärare och
studerande om reformen. Jag vill på den
punkten understryka att utskottet vid
sin mycket noggranna behandling av
propositionen har inhämtat att berörda
myndigheter redan nedlagt ett omfattande
arbete på att förbereda kommande
åtgärder. Vad man väntar på är
egentligen bara talmännens klubbslag
för att man ögonblickligen skall sätta
i gång. Så väl förberett torde det hela
vara. Därför anser jag att oron i detta
avseende är obefogad.

När det gäller ämnena föreligger en
reservation beträffande ekonomexamen.
Reservanterna har ingenting emot en
ekonomexamen med 120 poäng. Vad
man vill ha är en civilekonomexamen.
Det man uppnår genom de studieplaner
som här presenteras är naturligtvis
kunskaper på en viss nivå, som i olika
fall ger behörighet inom särskilda områden.
Som utskottet också framhåller
är emellertid denna examen ofta inte
slutmålet för utbildningen. Möjligheter
finns att komplettera utbildningen genom
att vederbörande förvärvar ytterligare
60 poäng, dvs. studerar tre terminer
utöver de sex som i övrigt är bestämda.

Utskottet anser således att det förslag
som föreligger tillgodoser möjligheterna
för den som vill avlägga en ekonomexamen
att komplettera sin utbildning.

När det gäller tilldelning av lärarkrafter
och förbättring av de pedagogiska
resurserna, hemställer reservanterna att
riksdagen skall vända sig till Kungl.
Maj :t och begära förslag om förstärkning
av de pedagogiska resurserna vid
de filosofiska fakulteterna. Jag erinrar
om utskottets uttalande att i propositionen
har räknats med att nuvarande
system för resurstilldelning tills vidare
skall kunna tillämpas vid tilldelning av
lärarkrafter även i den nya utbildningsorganisationen.

Man har också sagt i propositionen
att man kommer att starta en försöksverksamhet
med viss resurstilldelning
efter andra grunder. Denna verksamhet
beräknas börja den 1 juli och jag skall
inte gå närmare in på vad den innebär.
Dessutom bör det betonas att när det är
fråga om lärartilldelning finner utskottet
det självklart att densamma skall ingå
som ett led i universitetsmyndigheternas
årliga arbete med anslagsframställningar
och även i departementens
budgetarbete. Vi anser detta vara en
självklar sak som inte bör föranleda
någon särskild skrivelse till Kungl.
Maj :t.

Det har också i en reservation förts
fram behörighetskrav på gymnasielärare.
Man har där ifrågasatt om man
med en examen som endast omfattar 120
poäng kan få en tillfredsställande lärarutbildning
för gymnasiet och grundskolans
högstadium. Utskottet erinrar om
att frågan angående den teoretiska ämneslärarutbildningens
längd diskuterades
1967. Utskottet avstyrkte då de föreliggande
motionerna om fyra års studier.
Vi anser inte att det finns anledning
att nu ändra den ståndpunkt som
utskottet och riksdag intog 1967.

Herr talman! Här har redan betonats
från flera håll att det i stort sett råder
enighet inom utskottet om ett fullföljande
av 1965 års principbeslut. Detta

30 Nr 11 Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet in. m.

innebär en fastare organisation av utbildningen
fram till primärexamen, och
det innebär också en ökad studievägledning
och rådgivning. Det gäller att
hjälpa de studerande att finna rätt studieväg.
Vi kan väl vara överens om att
det är betydande medel som samhället
här ställer till förfogande för utbildningen.
Det är naturligt och berättigat
att man från samhällets sida anser att
dessa resurser bör utnyttjas rationellt.
Vad vi kommit fram till är ju inte något
slutmål, men det är en etapp på vägen
mot ett system som skall vara till gagn
för de studerande och även tillgodose
samhällets berättigade krav på effektivitet
inom utbildningsväsendet. Genom
denna åtgärd har vi kunnat komma
ifrån systemet med spärrad intagning
vid de filosofiska fakulteterna.

Herr talman! Jag ber få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Vad har diskussionen
om en fastare studiegång vid de filosofiska
fakulteterna egentligen gällt?
Debatten har varit delvis värdefull och
konstruktiv, delvis förvirrad och delvis
destruktiv. Låt mig plocka ut några avsnitt
ur den debatten som jag anser värdefulla
att dra fram i detta sammanhang.

Debatten har till viss del gällt samhällets
rätt och möjligheter att rätta till
missförhållanden i studieförhållandena
vid de filosofiska fakulteterna. Vi har
sedan gammalt en fullständig frihet för
studenten att studera vad som helst hur
som helst hur länge som helst. Den friheten
har med åren blivit en allt större
ofrihet för allt fler av de studerande vid
fakulteterna. Varför? För det första därför
att de filosofiska fakulteterna blivit
mycket stora. Kontakten mellan lärare
och studenter har blivit allt mindre.
Förhållandena vid fakulteterna har blivit
alltmer opersonliga.

För det andra har vi — glädjande nog
— med åren fått fler och fler ungdomar

som kommer från hem utan studievana
och studietradition och som därför,
bl. a. till följd av att vårt skolväsende
ännu inte lyckats ordentligt med sin
studievägledning och studierådgivning,
kommit mer desorienterade till dessa
fakulteter än majoriteten av studenter
gjorde förr. Då var en kompakt majoritet
av ungdomarna från privilegierade
hem.

Med anledning av dessa förhållanden
har statsmakterna sedan mitten av 1950-talet vidtagit en rad åtgärder för att förbättra
studieförhållandena vid de filosofiska
fakulteterna. Jag vill erinra om
riksdagens beslut 1958, som ledde till
införande av automatiken i tilldelningen
av resurser till de filosofiska fakulteterna.
Det var det första stora förslaget
från 1955 års universitetsutredning som
via en proposition lades på riksdagens
bord. Det beslutet innebar en enorm
förbättring av de pedagogiska resurserna
vid de filosofiska fakulteterna. Dessa
fick — som praktiskt taget inga andra
fakulteter här hemma eller ute i världen
— tillfälle att tilldela resurser i takt
med behovet och tillströmningen till
fakulteterna. Men det har visat sig att
de insatser som gjordes 1958 och därefter
inte har varit tillräckliga.

Därför har pågått och pågår en omfattande
pedagogisk aktivitet inom en
rad kommittéer med syfte att förbättra
metoderna för undervisningen vid de
filosofiska fakulteterna. Där ger riksdagen
— allteftersom regeringen får
förslag och lägger fram dem — ökade
resurser. Låt mig erinra om den betydande
ökning av anslaget till pedagogiskt
utvecklingsarbete som riksdagen
har att ta ställning till i statsverkspropositionen.

Riksdagen drog först 1960 och sedan
1965 upp riktlinjerna för universitetens
utveckling i sin helhet under 1960-talet
för de två femårsperioderna 1960—1965
respektive 1965—1970. När då problemen
för dessa fakulteter berördes var
det uppenbart — när man ville slå vakt
om friheten för dessa fakulteter att ta

Onsdagen den 19 mars 19G9 fm.

Nr 11

Ang. utbildningens
emot alla som hade grundkompetensen
— att det inte räckte med de åtgärder
som dittills hade vidtagits. Därför fastställde
1965 års riksdag, på förslag som
regeringen gjorde på basis av utredningar,
att man vid sidan av de förstärkningar
av resurserna som ges
skulle förändra organisationen av studierna.
Man skulle genomföra ett system
med fastare studieordning. Det är alltså
vad denna debatt gäller.

Förslaget på den punkten är från regeringens
sida mycket försiktigt. Man
föreslår att de studerande skall följa ett
antal utbildningslinjer men ger dem rätt
att undan för undan göra sitt val under
studiernas gång. Dessutom öppnar man
möjligheter för de originella studenter
som har en alldeles bestämd uppfattning
om vad de vill läsa, att välja sin
egen, särskilda utbildningslinje. Vidare
ger man kraftigt ökade resurser för studierådgivning
och studievägledning.
Längre sträcker sig inte kraven från
samhällets sida när det gäller att rätta
till missförhållandena.

Vad möter vi då? Jo, vi möter en
onyanserad kritik, dels från vissa lärare
och dels från vissa grupper av studerande
som med massmedias och andras
hjälp ger svenska folket intrycket att
de representerar en majoritet av lärare
och studenter. Det är fel. På denna
punkt stöder oss de stora organisationerna
i samhället, SACO, TCO och
Landsorganisationen, de berörda myndigheterna
— förutom kanslersämbetet
skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
statistiska centralbyrån — och
en rad andra organisationer. SFS stöder
idén. Det är ett mindre antal grupper
som här protesterar. Och varför protesterar
de? Jo, därför att de känner att
ett privilegium går dem ur händerna.
Det är samma typ av reaktion som vi
så ofta möter när vi hävdar samhällets
rätt att gå in och ställa till rätta på det
sociala området och på många andra
områden. Det är bakgrunden till den
typen av kritik.

Den andra punkten som jag skulle

organisation vid filosofisk fakultet m. m.
vilja ta upp gäller rätten och möjligheterna
för samhället att kräva en
rimlig grad av effektivitet vid handhavandet
av de växande resurser som
ställs till de filosofiska fakulteternas
förfogande. Nästa år kommer dessa fakulteter
att disponera en kvarts miljard
kronor för sin aktivitet. I denna
proposition ställer man större krav än
tidigare på resursernas utnyttjande genom
att säga att vi inte längre kan acceptera
den obegränsade kvarsittningsrätten
när studenterna går en viss studieväg.
Vi kräver att studenten på 50
procent längre tid än vad som normalt
bör åtgå skall klara sitt studiepensum.
Vidare kräver vi att studenten, innan
han eller hon går över till ett nytt ämne,
skall ha redovisat större delen av
insatserna i närmast föregående ämne.
Slutligen säger vi att möjligheten för
studenten att efter avlagd examen komplettera
denna examen inte kan vara
obegränsad. Vi ger i normalfallet studenten
möjlighet att ta ytterligare 60
poäng, med möjligheter, som utskottet
också påpekar, till jämkningar uppåt i
de enskilda fallen. Högre ställer vi inte
kraven.

Detta har man också angripit, kritiken
talar om ökad hets och ökad utspärrning
från samhällets sida. I går
överlämnade socialdemokratiska ungdomsförbundet
till regeringen en skrivelse,
där det mycket bestämt sägs ifrån
att samhället måste ställa dessa krav på
ungdomarna vid universiteten. Varför?
Jo, därför att behovet och kravet att ge
andra grupper möjligheter till universitetsutbildning
växer för varje år som
går. De vuxnas rätt och möjlighet att
studera måste vi också tillgodose. På
den punkten pågår ett arbete inom departementet.
Vi har ett förslag från kompetensutredningen,
som innebär att man
skall ge möjlighet för personer utan utbildning
men med fem års förvärvsarbete
att studera vissa ämnen vid filosofisk
fakultet. Vi prövar det förslaget i
positiv anda.

Det är självklart att ett tillmötesgå -

32 Nr 11 Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

ende av det kravet och kommande krav
från kompetensutredningen ställer ökade
anspråk på resurser. När man vet
hur knappa resurserna totalt är, måste
man ju ställa litet bestämdare krav
på dem som nu studerar vid de filosofiska
fakulteterna. Som jag nyss nämnde,
är kraven ganska modesta.

En tredje typ av kritik som riktats
mot förslaget gäller den formella handläggningen
av ärendet.

Först och främst menar man att de
som berörs av förslaget inte haft möjlighet
att ta del av det och diskutera
det.

Få förslag från regeringens sida har
varit föremål för så omfattande diskussion
och remissbehandling som det förslag
som nu ligger på riksdagens bord.
Det var i januari 1966, som man inom
kanslersämbetet började arbetet på detta
förslag. Sedan har det expertförslag,
som kanslersämbetets grupp fick fram,
remissbehandlats i vanlig ordning, och
så har kanslersämbetet bedömt förslaget,
varefter det gått till regeringen.
Moderata samlingspartiet och vänsterpartiet
kommunisterna hävdar att man
borde låta förslaget gå ut på ny remiss.
Vad finns det för skäl till detta, när
det har behandlats så utförligt? Då skulle
vi ju skicka alla propositioner på
remiss. Är man ute för att strö sand
i maskineriet eller vad är det fråga om?

Det finns en annan typ av kritik, som
på denna punkt är berättigad. Det är
den som inte tar sikte på den formella
handläggningen av ärendet, utan riktar
sig mot att vårt utbildningssystem,
och vårt universitetssystem i synnerhet,
är så konstruerat att vi ger de olika
grupperna där för små möjligheter att
påverka besluts fattande. Den kritiken
är riktig. Därför har vi också i olika
sammanhang, bl. a. i denna proposition,
försökt beakta den typen av konstruktiv
kritik. I den centrala frågan
om studieplanernas fastställande har
vi i förslaget lagt ett större inflytande
hos institutionen när det gäller att fastställa
detaljerna. Vi har dessutom upp -

dragit åt kanslersämbetet att genomföra
försöksverksamhet med ökat inflytande
för bl. a. studenterna på olika
frågor, t. ex. de som gäller vad vi i dag
debatterar. Slutligen har vi utformat en
del detaljer i förslaget så att vi lägger
ett särskilt stort ansvar på utbildningsnämnderna
i stället för på fakulteterna.
I utbildningsnämnderna är bl. a.
studenterna representerade.

Den typen av kritik är alltså riktig.
Vi försöker tillgodose den, och jag hoppas
vi kommer i ökad omfattning kunna
tillgodose den i en rad olika sammanhang.

Den kanske mest förvirrade typen av
inlägg i debatten om detta förslag har
gällt huruvida ungdomen mer eller
mindre än hittills skulle indoktrineras
i samhällsbevarande uppträdande och
tänkande. Vad är det propositionen innehåller
som kan ha samband med den
typen av påståenden? Ja, propositionen
innehåller förslag om att de olika
ämnena skall kombineras på ett visst
sätt inom var och en av de 17 utbildningslinjerna.
Därvid har man så gott
sig göra låter beaktat de kunskaper och
insikter om förändringarna ute i samhället
som vi har. Vi vet att samhället
kommer att mer och mer internationaliseras.
Vi vet att förändringarna på
arbetsmarknaden kommer att gå snabbare
än hittills. Detta har man i olika
avseenden sökt beakta inom ramen för
ämneskombinationerna.

Dessutom har man i detta sammanhang
— med hänsyn till att man vet
så litet om framtiden — fått gruppera
ämnena så att de inbördes hänger samman,
att de hänger ihop metodiskt, då
man är övertygad om att ett gediget
studium inom ett område är bättre än
att splittra uppmärksamheten och intresset
på en rad områden.

Frågan om indoktrineringen gäller
därför inte det som riksdagen nu har
att ta ställning till utan den måste gälla
innehållet i de enskilda ämnena. Vad är
att säga på denna punkt? Parallellt
med arbetet på att få fram organisatio -

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

nen har det inom kanslersämbetet pågått
ett omfattande arbete för att modernisera
studieplanerna inom varje enskilt
område. Där har kanslersämbetets
experter — det är framför allt unga
lärare och forskare inom universiteten
som biträtt kanslersämbetet — nedlagt
ett omfattande och utomordentligt
förtjänstfullt arbete som resulterat i de
förslag till studieplaner som är presenterade
i en särskild volym men som det
inte funnits anledning för kanslersämbetet
att underställa Kungl. Maj:t och
riksdagen för prövning.

Detta material kommer att utgöra basmaterial
för det arbete på denna punkt
som nu kommer att bedrivas i de enskilda
ämnena i utbildningsnämnderna
vid universiteten. Man räknar med
att successivt få fram nya studieplaner
genom detta arbete. Yi räknar
självfallet med att ha nya studieplaner
färdiga till hösten, i första hand
i de 17 ämnen som enligt förslaget blir
aktuella.

Jag vågar hävda att de ungdomar
som i höst börjar studera vid de filosofiska
fakulteterna kommer att ha ett
bättre och modernare studiematerial
än någon tidigare generation haft när
den påbörjat sina studier vid de filosofiska
fakulteterna. Vi har anledning
att vara utomordentligt tacksamma mot
universiteten och kanslersämbetet för
det omfattande arbete som nedlagts i
detta syfte. Att hävda att dessa moderniserade
studieplaner skulle innebära
att man mer än hittills försökt indoktrinera
de unga i samhällsbevarande uppträdande
är naturligtvis helt befängt.

Vad är det för syfte med studierna
i varje ämne? Förutom att ge kunskaper
är ju syftet att lära de unga metoder
och träna dem i kritiskt betraktelsesätt,
så att de när de senare går ut
i olika funktioner i samhällslivet, skall
förbättra förhållandena på det jobb de
har, ändra på missförhållandena och
komma med konstruktiva förslag. Det
är ju innebörden i de akademiska studierna.

3 Första kammarens protokoll Nr ll

Ingen i detta land har drömt om att
vi skulle indoktrinera de unga i samhällsbevarande
uppträdande. Kritiken
är befängd.

Till sist vill jag beröra den punkt i
debatten, där man säger: Ja, men vi
måste först fastställa målet för universitetens
verksamhet, och inte förrän
därefter kan vi ta itu med det praktiska
arbetet att reformera utbildningen
i de enskilda ämnena inom de olika
fakulteterna. Herr Wallmark var i sitt
inlägg inne på detta resonemang. Vilka
förutsättningar är det ett sådant resonemang
bygger på? Jo, att det skulle
vara möjligt att en gång för alla fastställa
hur det samhälle ser ut som de
vilka fullföljer universitetsstudier skall
ut och verka i, därför att utbildningen
ju är till för att de skall göra en insats
i samhället. En förhoppning på vissa
håll, naturligtvis även hos det moderata
samlingspartiet, är att samhället aldrig
skall förändras — det partiet slår
som bekant vakt om det bestående. Jag
vet egentligen inte vad som ligger bakom
detta resonemang hos andra grupper,
eftersom de säger sig vara personer
som vill förändra samhället. Resonemanget
är såvitt jag förstår i detta
sammanhang en usel förevändning för
att ingenting skall ske. Däremot finns
det självfallet anledning att fortgående
ompröva målsättningen för utbildningen
vid fakultet efter fakultet. Det är också
vad som har gjorts och görs i vårt
reformarbete inte bara på universitetsutbildningens
område utan inom alla
andra utbildningsområden liksom på
alla andra håll. Vi lär av erfarenheten,
får nya impulser till reformförslag och
genomför successivt förbättringar.

En av uppgifterna för U 68 är att
komma med synpunkter på målsättningen
för universitetens utveckling under
1970-talet. Som bekant har utredningen
också nyligen presenterat ett debattinlägg
i den frågan vilket, hoppas vi,
skall stimulera olika grupper och organisationer
till att komma med vettiga
och konstruktiva synpunkter, som kan

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

ligga till grund för de mer konkreta
förändringar i målsättningen för olika
fakulteter och högskolor som vi hoppas
att U 68 kommer att föreslå.

Att använda det argumentet för att
stoppa den delreform det här är fråga
om har ingen rationell grund. Det är
som sagt en usel förevändning för att
ingenting skall ske, för att de gamla
förhållandena skall bli bestående.

Det är, herr talman, dessa punkter
som jag särskilt velat dra ut ur den
omfattande debatt som pågått. Låt mig
avslutningsvis på detta område konstatera,
att vid utarbetandet av regeringens
proposition har vi tagit hänsyn till den
vettiga kritik som i olika delfrågor på
skilda stadier framkommit under utredningsarbetet.
Det är framför allt studenternas
och det socialdemokratiska
ungdomsförbundets kritik mot regeringens
ursprungliga uppläggning av
fastare studiegångar — det skall jag
villigt erkänna, herr Axel Andersson
— som ligger bakom regeringens förslag
om successivt val och en ökad satsning
på studierådgivningen.

För att sedan, herr talman, säga några
ord om de motioner som föreligger
med anledning av propositionen kan
jag konstatera att en enda motion helt
yrkar avslag på regeringens förslag,
och bakom den står vänsterpartiet kommunisterna.
Det är utomordentligt intressant
att konstatera att ett förslag
som i första hand syftar till att förstärka
resurserna, till hjälp för dem som
kommer från studiesvaga hem, av vänsterpartiet
kommunisterna anses stå i
strid mot universitetens och de studerandes
intressen.

Herr Wallmark erinrade om att det
var en ödets ironi, som han uttryckte
sig, att utskottsutlåtandet år 1965 på
denna punkt gick igenom därför att
kommunisterna stödde socialdemokraterna.
Man kan med anledning av det
påpekandet göra den reflexionen att det
parti som nu står närmast vänsterpartiet
kommunisterna i den aktuella frågan
är moderata samlingspartiet. Dess

motion är ju så utformad och har sådana
resonemang, att man nästan hade
väntat sig att den skulle sluta med
ett yrkande om avslag på propositionen.
Nu nöjer man sig på hederligt
konservativt sätt med att begära att vi
skall uppskjuta reformens ikraftträdande.
Yi känner igen den typen av
förslag från rader av tidigare reformdebatter
på utbildningens område och
på många andra områden.

Folkpartiet säger i sin motion att vi
bör anta förslaget provisoriskt. Jag
blev inte på det klara med innebörden
i det yrkandet, vare sig när jag läste
motionen eller när jag lyssnade till
herr Axel Anderssons anförande, ty det
är ju självklart att alla reformer är provisoriska
i den meningen att man allteftersom
utvecklingen går vidare och
erfarenheter vinnes är beredd att ompröva
de förslag och de beslut som har
fattats.

I särskilt moderata samlingspartiets
motion och även i reservationen om
uppskov trycker man på att det kommer
att vara för liten information given,
innan reformen träder i kraft. Låt
mig, herr talman, med några ord erinra
om vad det är för information som
redan utgått och vad det är för information
som kommer att utgå rörande
det förslag som jag förutsätter att riksdagen
kommer att fatta beslut om.

För det första sände i januari i år
kanslersämbetet och skolöverstyrelsen
ut ett ganska omfattande sammandrag
av den proposition, alltså proposition
nr 4, som ligger till grund för utskottsutlåtandet.
Detta sammandrag gick i
över 2 000 exemplar ut till närmast berörda
instanser och myndigheter.

För det andra har kanslersämbetet i
början av denna månad skickat ut en
utomordentlig broschyr på sex sidor —
det är en folder •— till samtliga studerande
vid de filosofiska fakulteterna
och till samtliga gymnasister i tredje
årskursen. Det är 100 000 exemplar som
har distribuerats. Vidare skickas denna
folder till alla lärarhögskolor, till

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Ang. utbildningens

försvarets personalvårdsavdelningar
och till en rad andra platser och organisationer,
där man kan vänta att ungdomar
får del av den. Det rör sig om
sammanlagt 225 000 exemplar av denna
folder.

För det tredje kommer strax efter det
att riksdagsbeslut har fattats att skickas
ut en mer omfattande informationsbroschyr.
Det är kanslersämbetet som skall
sända ut den, och där kommer att finnas
detaljerade uppgifter om de fattade
besluten. Vidare kommer att ges information
om de förkunskapskrav och
de lärarbehörighetskrav som gäller för
olika ämneskombinationer i skolväsendet.

För det fjärde kommer radion och
televisionen att medverka i informationen
om detta. För närvarande spelar
den s. k. TRU-kommittén in ett program,
som kommer att sändas flera
gånger under ett par veckor i april.
Vidare görs det i ordning ett pedagogiskt
lättillgängligt material för att användas
i overhead-projektorer och på
andra sätt ute i skolor och på andra
platser.

För det femte planerar man en affischkampanj
i pressen.

Jag är övertygad om att den information
som kommer att ges ungdomen om
innebörden av denna reform är mer
omfattande och mer ingående än någon
tidigare information som givits om
förhållandena vid de filosofiska fakulteterna.
På den punkten bör man även
i moderata samlingspartiet kunna känna
sig ganska trygg med hänsyn till
att planeringsläget här är utomordentligt
gott.

Till sist, herr talman, skall jag inte
ta upp reservationerna — det har herr
Mårtensson gjort — men låt mig bara
ta upp en fråga som i debatten här nyss
berördes av herr Wallmark och som
gällde en större sak, nämligen det sätt
varpå regeringen driver sitt utredningsarbete
i fråga om universitet och högskolor.
Herr Wallmark erinrade om att
vi när det gällde de stora skolreformer -

organisation vid filosofisk fakultet m. m.
na haft parlamentariskt tillsatta utredningar
som har lett utredningsarbetet,
medan man däremot på universitetsområdet
har nöjt sig med expertutredningar.
Det är riktigt. Vi startade 1955. Då
tillsattes universitetsutredningen. Den
leddes av dåvarande statssekreteraren i
ecklesiastikdepartementet Ragnar Edenman.
Där satt som ledamöter och experter
representanter i första hand för
universiteten, studenterna och arbetsmarknadsorganen.

Det förslag som lades fram remissbehandlades
på vanligt sätt. De femårsplaner
som riksdagen har tagit var baserade
på detta.

Men den gången var universitetsproblematiken
en mycket liten problematik.
Låt mig, herr talman, berätta om en
av mina stora personliga besvikelser
här i livet. Det var 1958 när riksdagen
hade att behandla det första förslaget
om en upprustning av de filosofiska fakulteternas
utbildningsresurser. Det var
på basis av ett förslag som universitetsutredningen
hade lagt fram. Jag hade
varit sekreterare i universitetsutredningen
och hade den gången stor förväntan
på riksdagens intresse för propositionen.
Vad hände i riksdagen? Det
blev en debatt i första hand om två
halva assistenttjänster vid de teologiska
fakulteterna. Jag nämner inte detta
för att klandra riksdagen, men jag gör
det för att klarlägga att det politiska
intresset för universiteten har kommit
först på senare tid. Det är glädjande
att det till slut har kommit. Därför har
vi nu också i utredningsarbetet gått in
på en ny modell. U 68 :s huvudgrupp
är visserligen en expertgrupp, men till
den finns knuten tre referensgrupper,
där politikerna sitter i en och avnämare
och olika intressenter i de två
andra. Vi har menat att den okonventionella
uppläggningen av utredningsarbetet
var en styrka därför att universitetsproblematiken
i vissa avseenden
är utomordentligt krånglig och berör
mycket speciella grupper. Å andra
sidan berör den mycket stora grupper.

36 Nr 11 Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

Det är ett experiment. Självfallet kommer
vi att dra nytta av de erfarenheter
som där görs. Kanske blir det nästa
gång frågan kommer upp en parlamentariskt
sammansatt kommitté. Det skulle
jag personligen hålla för rätt naturligt.

Dessutom vill jag till slut erinra herr
Wallmark om en annan kommitté som
sysslar med de ur politisk synpunkt
kanske mest intressanta problemen —
i varje fall några av de mest intressanta
problemen — för det högre utbildningsväsendets
del. Det är den kommitté som
arbetar med förkunskapskraven och
som skall bedöma om vi skall kunna
vidga universitetens portar till att gälla
andra grupper än de privilegierade
gymnasister som nu praktiskt taget har
ensamrätt på universitetsstudierna. I
den sitter som bekant politikerna. Jag
tror att herr Wallmark är en av dem.

Herr WALLMARK (m) kort genmäle:

Herr talman! På sex minuter hinner
jag väl inte bemöta alla de underligheter
som statsrådet Moberg hann komma
med. Till att börja med gör jag den
reflexionen att den gamla historien
»Här är argumenteringen svag, höj rösten!»
stämde utomordentligt bra på
många punkter. Man kan naturligtvis
fråga sig vad det var som statsrådet Moberg
talade om. Och till vem talade han?
Jag har knappast anledning ta upp annat
än det som vi har berört i vår motion
eller som vi tar upp i våra reservationer,
men några oklarheter och inadvertenser
får jag kanske i alla fall beröra.

Först säger statsrådet Moberg att den
lilla grupp som studerade vid våra universitet
var en privilegierad grupp och
en homogen grupp. Sedan säger statsrådet
att den kritik som han har mött
när detta ytterst modesta förslag lagts
fram går ut på att man känner att det
är ett privilegium som går en ur händerna.
Men, herr statsråd, det kan väl
inte vara samma grupp ni avser i så fall.
Den tidigare s. k. privilegierade grup -

pen ur de högre samhällsklasserna hade
studievana med sig hemifrån. Den har
alltså inte haft några svårigheter att
klara sig. De som har svårigheter att
klara sig vid universiteten är de som
kommer från de studieovana samhällsgrupperna,
och förslaget skall väl vara
till gagn för dem. Vilka är det som kritiserar,
och vilka privilegier är det som
håller på att rinna någon ur händerna?
Försök förklara det en smula, så att vi
kan föra en konstruktiv diskussion om
den saken!

När statsrådet Moberg försöker beskriva
vår utbildningspolitik — jag håller
mig nu till den — blottar han antingen
en häpnadsväckande okunnighet
eller eu lika häpnadsväckande fördomsfrihet.
Vi har under årens lopp haft tillfälle
debattera och diskutera utbildningspolitiken,
men jag tror att det finns
få som har lagt så många konstruktiva
förslag om hur utbildningspolitiken
skall ordnas som vi gjort. Jag erinrar
om vad jag sade i mitt första anförande
om den skiss som vi har lagt fram
beträffande utbildningens organisation
på det gymnasiala stadiet. Vi har nu
gjort en liknande skiss i vår partimotion
vad gäller den högre utbildningen.

Herr Moberg beskrev den positiva inställning
man har till det förslag som
kompetensutredningen har lagt fram för
att vidga möjligheterna till ökade studier
för dem som inte har den formella
kompetensen. Det är säkert inte herr
Moberg obekant att den som står bakom
det förslaget är moderata samlingspartiets
representant i kompetensutredningen.
Det är jag själv. Jag skulle inte
säga detta om det inte vore så att statsrådet
liksom vill beskylla oss för att vilja
verka för ett stillastående utbildningssamhälle.
Jag tycker att kritiken
är direkt oförskämd — för att använda
ett utomordentligt milt uttryck.

Vidare diskuteras frågan om den formella
handläggningen av detta, och
statsrådet tycker att det är något egendomligt
att vi har hamnat på samma
linje som kommunisterna, såsom han

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

säger. Det sades i en debatt på studentkåren
som jag deltog i, och jag hörde att
statsrådet sade samma sak i Göteborg.
Nu är det inte så att vi hamnat på samma
linje, ty kommunisterna har yrkat
rent avslag och vi har ju godtagit att beslutet
nu skall kunna fattas men att
själva genomförandet skall uppskjutas
ett år. Jag motiverade detta bl. a. med
att det inte rörde sig om några nämnvärda
samhällsekonomiska konsekvenser,
men däremot fanns det möjlighet
till ett bättre genomtänkt genomförande,
och det står vi för.

Vi är sannerligen inte ute för att strö
sand i maskineriet utan för att kritisera
regeringen för det missgrepp den hittills
gjort om den högre utbildningen.
När man säger att det är en usel förevändning
för att behålla de nuvarande
usla förhållandena, vill jag erinra om
att det är den här regeringen som har
styrt landet i 35 år, och om det råder
usla förhållanden vid universiteten antar
jag att kritiken inte kan falla på
någon annan än regeringen själv. Det är
tydligen i det fallet en adekvat beskrivning
av det resultat regeringen har
lyckats åstadkomma på den högre undervisningens
område.

Beträffande U 68 vin jag till slut bara
tillägga att jag är glad åt att statsrådet
i så måtto har ändrat uppfattning att
nästa utredning kanske blir parlamentarisk.
Statsrådet Moberg och jag har
debatterat denna fråga i kammaren innan
U 68 tillsattes. Jag ifrågasatte i en
interpellation om det inte var på tiden
att tillsätta en parlamentarisk utredning.
Nu har man, enligt statsrådet
Moberg, gått en medelväg, vilket han betecknar
som en styrka. Jag vill såsom
parlamentariker beteckna det som en
svaghet.

Jag vill tillägga, men det är uteslutande
min personliga uppfattning, att de
parlamentariker som sitter i den expertgruppen
borde tåga ut. De borde
icke finna sig i att sitta på understol inför
tre generaldirektörer och en statssekreterare.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet Moberg var
rätt hovsam i sina kritiska synpunkter
gentemot folkpartiet. Han nämnde att
folkpartiet föreslagit att UKAS skulle
betraktas som ett provisorium. Tydligen
har inte statsrådet lagt märke till att vi
inte i utskottet framfört något sådant
yrkande.

Jag framhöll i mitt första anförande
att utskottet närmast karakteriserar detta
som ett första led i någonting som
skall komma. Det luktar ganska mycket
av provisorium. Därför ansåg jag att
jag i utskottet inte behövde trycka på
provisoriefrågan. Jag tycker heller inte
att provisorium är det rätta ordet i
sammanhanget, men det är väl närmast
en smakfråga.

Statsrådet ville göra gällande att man
nu gjort en verkligt stor satsning på det
pedagogiska utvecklingsarbetet. I statsverkspropositionen
säger departementschefen
att det pedagogiska utvecklingsarbetet
på universitetsområdet länge
haft en ganska blygsam omfattning. Sedan
finner han universitetskanslersämbetets
förslag om upprustning »intressanta
och värdefulla». Hur reagerar då
departementschefen? Jo, universitetskanslersämbetet
begär ett anslag av
3 590 000 kronor, och departementschefen
prutar ner det till 2,8 miljoner
kronor. Jag tycker inte att det vittnar
om att han har vidtagit den upprustning
som borde ske. Han borde ha gått
med på universitetskanslersämbetets
förslag.

Statsrådet Moberg antydde i sitt anförande
att yrkesvägledningen och studierådgivningen
på gymnasienivå inte
ännu är vad den borde vara, och det ber
jag att få instämma i. Där återstår väldigt
mycket att göra, och vi har vid
flera tillfällen yrkat på att man skulle
satsa mer just på detta område. Om man
redan på gymnasiestadiet hade satsat
mer på studierådgivning skulle inte de
här »privilegierade gymnasisterna»,
som statsrådet Moberg talar om, känna

38 Nr 11 Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

sig så främmande och vara så desorienterade
när de kommer till universiteten.

Låt mig till sist lyckönska statsrådet
Moberg till en tydligen mycket lycklig
tillvaro. Han sade nämligen att en av de
största besvikelserna i hans liv inträffade
då riksdagen 1958 diskuterade en
stor fråga och debatten i själva verket
närmast kom att gälla två halva tjänster
inom den teologiska fakulteten. Det
är ju att ha kommit undan verkligt lindrigt
här i världen! Man skulle kunna
säga att det förhåller sig ungefär likadant
i den här frågan. Som jag sade tidigare
har denna fråga blivit verkligt
uppmärksammad. Det har förekommit
massor av protester, en hel katalog av
motioner har avgivits osv., och så slutar
det hela i fyra reservationer, och
det är i dag närmast bara dem vi diskuterar.
Det skulle kunna tyda på att
vi parlamentariker inte begriper den
här saken, eftersom vi inte har gått in
på varenda detalj i förslaget, men jag
inbillar mig att åtminstone vi som tillhör
andra avdelningen i utskottet och
som slitit med detta har försökt att göra
vårt bästa för att inte precis rätta till
men i varje fall förtydliga det förslag
som departementet har presenterat.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Eftersom statsrådet Moberg
har påmint om att kontakten mellan
lärare och studenter har blivit sämre,
vill jag säga att det beror på att inte
heller de prognoser för automatiken
som låg till grund för 1958 års beslut
var tillräckliga. Det har funnits olika
exempel på detta under åren som gått.
Jag minns bland annat när examen i
statistik blev inställd vid Lunds universitet.
Det har alltså inte varit möjligt
att tillgodose studerandetillströmningen.
Jag skall emellertid inte kritisera
detta, ty man bör inte tala alltför
mycket om den snö som föll i fjol. Jag
undrar dock om inte UKAS lider av
samma brist vad beträffar just de pe -

dagogiska resurserna, och jag tror därför
att vår reservation i det stycket är
väl motiverad.

Egentligen begärde jag ordet för att
tacka statsrådet Moberg för hans klara
dementi av att UKAS på något sätt skulle
innebära indoktrinering. U 68 har
kommit in i debatten, och herr Wallmark
har direkt utsagt att den parlamentariska
referensgruppen i utredningen
borde avtåga. Vi har varit mindre
anspråkslösa än herr Wallmark och
har nöjt oss med att anmäla att vi inte
anser promemorian vara ändamålsenlig.
I dagens tidningar står att SECOordföranden
kallar U 68-debatten för
ett gigantiskt klotterplank, och man kan
i viss mån hålla med henne. I den ifrågavarande
mycket dunkla skriften finns
vissa vägledande resonemang, t. ex. att
jämlikheten tillgodoses bäst inom ett
samhälle med kollektivt ägda produktionsmedel.
Vi har dock ännu inte sett
ett samhällssystem här på jorden som
fungerat på det sätt som beskrivs i denna
promemoria. Av en artikel i tidningen
Studenten, skriven av samma personer
som skrivit U 68 debatt — ehuru
icke lika dunkelt — framgår emellertid
klart att avsikten är att få till stånd
politisk indoktrinering inom vårt undervisningsväsen.
Låt mig ta detta till
intäkt för att statsrådet menar att all
indoktrinering i denna fråga är av ondo.
I varje fall anser vi på vårt håll att
ingen som helst politisk indoktrinering
bör tillåtas i undervisningen. Det må
vara varje studerandes medborgerliga
rättighet att vara fri från politisk indoktrinering,
vare sig den kallas borgerlig
eller socialistisk.

Jag har med det anförda velat understryka
det resonemang som har förts
om U 68.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag trodde, herr Wallmark,
— men det var tydligen fel —
att jag klargjorde vilka grupper jag avsåg
när jag sade att det fanns grupper

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Ang. utbildningens

som protesterade emot att deras privilegier
enligt deras bedömning nu höll på
att tas ifrån dem.

Jag sade att SFS, Socialdemokratiska
studentförbundet och andra inte
hade protesterat mot någon form av
fast studiegång utan att det var vissa
lärare och vissa studentgrupper som
gjort det. Jag trodde att herr Wallmark
kunde räkna ut vilka de var. Vad
som har gjort mig litet undrande i den
allmänna debatten — som jag har försökt
tillgodogöra mig så gott jag har
kunnat — har varit att det har funnits
vissa gemensamma drag mellan dem
som säger sig representera moderata
samlingspartiet och dem som säger sig
representera yttersta vänstern. Det är
från dessa två grupper som vi har fått
den allvarligaste kritiken och den mest
bestämda kritiken mot förslaget. Detta
har på det politiska planet tagit sig det
uttrycket att vänsterpartiet kommunisterna
yrkat avslag på och moderata
samlingspartiet velat skjuta på reformen.
De motiveringar som ges i partimotionen
av moderata samlingspartiet
är sådana — jag upprepar det — att i
varje fall jag inte skulle ha blivit förvånad
om en kläm hade inneburit avslag.

Herr Wallmark påpekade att jag i Göteborg
sammanförde herr Wallmarks
kritik med vänsterstudenternas i Göteborg
kritik. Jag gjorde det med ganska
gott samvete, därför att jag råkade
lyssna på herr Wallmarks inlägg i remissdebatten
då herr Wallmark krävde
att proposition nr 4 skulle skickas ut
på remiss. Det var precis vad studenterna
krävde på det möte som jag deltog
i. Deras krav var: UKAS på remiss.
Era krav sammanföll, herr Wallmark.

Herr Wallmark uttalade sig med stor
förtrytelse över mitt uttalande med anledning
av kravet i den offentliga debatten
att innan man tar ställning till
reformen måste man ha tagit ställning
i den stora målsättningsfrågan. Jag försökte
antyda vilka motiv som skulle
kunna ligga bakom ett sådant betrak -

organisation vid filosofisk fakultet m. m.
telsesätt. Jag trodde och tror fortfarande
att det är ett mycket aktningsvärt
motiv om man tillhör moderata
samlingspartiet, eftersom man där ständigt
hävdar att vi skall slå vakt om det
bestående.

Däremot förstod jag inte då, och förstår
inte fortfarande, ideologin bakom
den mening som man på den andra kanten
hävdar, nämligen att vi först skall
fastställa syftet med utbildningen i
stort, samtidigt som man kräver att
samhället skall reformeras. Då går det
ju inte att en gång för alla fastställa
vilket mål som skall gälla. Under sådana
förhållanden måste man på det
hållet acceptera den uppfattning som
vi har, nämligen att man successivt förändrar
sin målsättning och gör delreformer,
såvida man inte har den destruktiva
uppfattningen att det hela
skall gå ut på att få till stånd ett reformstopp
som kan motivera ett ökande
missnöje, vilket ju somliga har ett
intresse av.

Herr Axel Andersson! Vi är ju i stort
sett överens. Låt mig bara påpeka att
jag anser det vara en väsentlig förstärkning
av resurserna till pedagogiskt utbildningsarbete,
när man utökar dessa
från en halv miljon kronor 1967/68 till
närmare tre miljoner kronor enligt departementschefens
förslag för nästa
budgetår. Det gäller att finna vettig användning
för pengarna och i hög grad
att finna vettiga projekt och vettiga personer
som kan utarbeta och utveckla
projekten.

Herr Thorsten Larsson! Min diskussion
om indoktrinering syftade på den
debatt som förts av yttersta vänstern
och i vilken man hävdat att det framlagda
förslaget innebär att ungdomen
mer än hittills skulle indoktrineras i
samhällsbevarande uppträdande och
tänkande. Det var på den punkten jag
hävdade att den modernisering av studieplanerna,
som nu genomförs ämne
för ämne, självfallet inte kan ha en sådan
innebörd. Det måste ju vara i ändringen
av studieplanerna som man skul -

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

le kunna hitta motiv och argument för
en sådan ståndpunkt. U 68 har i sitt arbete
ställt den större frågan om ändamålet
med utbildningen. Man erinrar
där om att vårt skolväsende, förutom
syftet att ge kunskap, också vill träna de
unga i olika aktiviteter som vi allmänt
sett anser vara värdefulla. Det resonemang
som förts där bör kunna föras
vidare till universitetssektorn i högre
grad än vi hittills har gjort. Vi har ju
tillämpat dessa åsikter och fattat beslut
i enlighet därmed när det gäller grundskolan
och den gymnasiala skolan. Det
finns anledning att pröva om inte tiden
är mogen för ett liknande betraktelsesätt
på universitetssidan. Den indoktrinering
eller påverkan det är fråga om
är en påverkan till ökad förståelse för
internationalismens problem och en
träning av de unga i demokrati. Detta
är väl något vi alla finner värdefullt.
Dessa synpunkter står inte på något
sätt i motsats till mitt tidigare resonemang,
där min utgångspunkt var
den onyanserade kritiken mot det framlagda
förslaget.

Herr WALLMARK (in) kort genmäle:

Herr talman! Vad statsrådet Moberg
sade när han var uppe andra gången
gjorde inte det hela mycket klarare.
Jag skall ändock försöka bemöta några
av påståendena.

När statsrådet talar om de grupper
som vill slå vakt om sina privilegier
hänvisar han till att Sveriges förenade
studentkårer bl. a. har tillstyrkt ifrågavarande
förslag. Herr statsrådet bör vara
försiktig med att tala om Sveriges
förenade studentkårer och dess tillstyrkande.
Vi vet nämligen att studentkårerna
ute vid universiteten tagit avstånd
från SFS:s ställningstagande, som
alltså egentligen endast är styrelsens,
och att denna inte har studenterna med
sig. Detta är ju sanningen, och det tror
jag statsrådet känner till.

Vidare säger statsrådet att det finns
vissa gemensamma drag mellan vårt sätt

att tackla detta problem och kommunisternas.
Jag har redan i mitt första anförande
sagt att jag inte vill ta upp någon
diskussion om den destruktiva kritik
som förekommit. Det finns inte något
skäl att i vår debatt offra tid på de
militanta gruppernas agerande. Det
finns däremot skäl att diskutera den
konstruktiva kritiken. De uppfattningar
och slutsatser vi kommit fram till kan
ses mot bakgrunden av en konstruktiv
analys av hur det högre undervisningsväsendet
skall konstrueras och utformas.
Då har vi funnit det ganska naturligt
att säga att detta är en liten bit
i en större kaka. Men hur ser den stora
kakan egentligen ut? Vi måste veta det
för att veta vad vi skall foga in i den
och hur vi skall göra det på ett riktigt
sätt.

Vi har också sagt att en pedagogisk
reform är den mer väsentliga reformen.
Men vi har inte motsatt oss den nu aktuella
reformen. Vi har sagt att den inte
gör någon direkt skada utan kan vara
till nytta för många, och vi har därför
sagt ja till den, även om vi vill att genomförandet
skall uppskjutas ett år.

Statsrådet Moberg upprepade att målsättningen
för moderata samlingspartiet
är att slå vakt om det bestående. Han
har alltså upprepat detta, och jag vill
bara konstatera att det är märkligt att
en medlem av regeringen visar en så
grav okunnighet om ett av partiernas
program att han kan yttra något sådant.
Jag skall inte ta någon längre tid
i anspråk för att diskutera detta, men
eftersom statsrådet Moberg haft tillfälle
att följa vår utbildningspolitiska diskussion
och bör känna till våra målsättningar
härvidlag torde han inte med
äran i behåll våga påstå att vi inte varit
intresserade av en konstruktiv framstegspolitik
på utbildningens område.
Vår kritik har närmast riktat sig mot
att regeringen marscherat för långsamt
fram och inte haft en samlad överblick.

Statsrådet sade sedan att vi inte en
gång för alla kan sätta upp ett mål och
därefter låta utvecklingen stå stilla.

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

Ingen har sagt det heller. Jag vet inte
vem den kritiken riktar sig mot, men i
den mån statsrådet avser oss måste det
innebära att han inte läst vad vi skrivit.
Kanske vi har uttryckt oss så illa att
statsrådet inte förstår vad vi menar.
Men det är väl ganska självklart att alla
detaljreformer måste sättas in i ett
sammanhang. Just på den högre utbildningens
område tycks regeringen ha
oerhört svårt att komma loss från sin
bit för bit-politik, vilket gör att det inte
finns möjligheter att se helheten.

Herr talman! Det är alltså i huvudsak
den av mig nu berörda delen av förslaget
som vår kritik riktar sig mot — dvs.
det förhållandet att reformen inte kan
ses som en del i ett samlat grepp.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag tycker det är litet
egendomligt att herr Wallmark vill göra
gällande att de yttranden som Sveriges
förenade studentkårer vid två olika tillfällen
har avgivit rörande denna problematik
inte är särskilt representativa.
Vad är herr Wallmark egentligen ute
efter? Vill han komma åt det representativa
styrelseskicket i studenternas organisationer?
Det vore värdefullt att få
ett klarläggande på den punkten. Vi i
kanslihuset tror fortfarande att Sveriges
förenade studentkårer kan avge yttranden
som är representativa för majoriteten
av studenter.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Förkortningarnas
mängd i den intensiva debatt om universitetsutbildningen
som pågått sedan
något år tillbaka har gjort diskussionen
något förbryllande för den oinvigde.
Dessa förkortningar kan locka till följande
lilla ordlek: I dag skall UKAS,
som blev MJUKAS, som blev PUKAS
slukas och bli en ulcas.

Denna ukas, herr talman, skall presenteras
för de studerande i ett informationsflöde
på det sätt som statsrå -

det Moberg alldeles nyss beskrivit. Att
det blir fallet är en viktig förutsättning
för att reformen skall kunna föras ut i
verkligheten på ett acceptabelt sätt.
Inom folkpartiet har vi noga tagit fasta
på de uttryckliga löften som givits
från departement och universitetskanslersämbete
om att informationsmaterial,
examensstadga och normalstudieplaner
skall föreligga klara omkring
den 1 april, dvs. den tidpunkt som
Sveriges förenade studentkårer ansett
vara ur studenternas synpunkt acceptabel
för att omställningen till en reformerad
universitetsutbildning skall
gå att genomföra hyggligt till höstterminen
1969.

Mot den bakgrunden har vi bedömt
det vara riktigt att 1965 års principbeslut
nu genomförs. Reformen har
uppskjutits ett år genom föregående års
ställningstagande, och nu anser vi att
vinsterna med ett omedelbart genomförande
klart väger över i förhållande
till ytterligare dröjsmål. Det innebär
inte att vi på vårt håll betraktar PUKAS-förslaget
som någon fullgången reformprodukt
— det har framgått av
herr Anderssons inlägg. Tvärtom har vi
i vår partimotion starkt understrukit
behovet av fortsatt reformarbete. Vad
vi i likhet med många andra särskilt
saknar är en debatt om målsättningen
för universitetsstudierna. En sådan är
på väg genom det diskussionsunderlag
som för ett par veckor sedan presenterades
av U 68, dvs. 1968 års utbildningsutredning.
Kommentarer kring det
materialet får anstå till ett annat tillfälle.

Många kritiker av PUKAS-förslaget
har, enligt min uppfattning med rätta,
anmärkt på den bakvända ordning som
nu uppstår genom att målsättningsdebatten
kommer efter dagens beslut om
organisationen av utbildningen vid filosofisk
fakultet. För oss har det stått
klart att även om det i och för sig hade
varit önskvärt att invänta U 68 :s utredningsarbete,
skulle det ha inneburit
en så allvarlig försening av den hög -

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

re utbildningens reformering att våra
universitet och högskolor svårligen klarat
situationen.

En av målsättningarna för det nu föreliggande
förslaget är ökad genomströmningshastighet
för studenterna
fram till examen. Det är inte enbart
ett organisatoriskt och administrativt
problem att lösa. Minst lika viktigt är
det, för att man inte skall få en försämrad
utbildning, att den pedagogiska
sidan beaktas och rustas upp kraftigt.
Det är fråga om pedagogiska hjälpmedel,
lokaler och inte minst lärartillgång.
Vad beträffar de pedagogiska resurserna
är en utredning i arbete, nämligen
den universitetspedagogiska utredningen.
Detta är alltså ännu ett väsentligt
område, som borde ha varit
klarlagt innan denna reform beslutats.

Vi har i reservation 4 påpekat betydelsen
av en snabb upprustning i de
pedagogiska resurserna. Om denna reservation
har redan herr Andersson talat,
och jag ber endast att få yrka bifall
till densamma.

Förslagen i proposition nr 4 innebär
väsentliga uppmjukningar i förhållande
till såväl principbeslutet 1965 som
det utredningsförslag som kallas UKAS.
Det sistnämnda förslaget baserades på
fasta studiegångar, uppdelade på 34 utbildningslinjer.
Antalet studiegångar
har nu bantats ned till 17 med successivt
tillval. Vid studiernas början bestämmer
sig de studerande genom val
av studiekurs för huvudriktningen i
sin utbildning. Under det andra året
görs ett nytt val av ett antal alternativa
studiekurser, som bygger på samma inledande
studiekurs. Under det tredje
året får den studerande i regel fritt välja
studiekurs.

Det finns förvisso många intressanta
ting att observera vid ett närmare studium
av de utbildningslinjer som Kungl.
Maj:t senare kommer att fastställa men
som presenteras i propositionen. Jag
tänker t. ex. på de problem som de s. k.
blockämnena i lärarutbildningen utgör.
Det gäller undervisningsämnena svens -

ka, samhällskunskap och biologi, som
hittills motsvarats av två eller flera
universitetsämnen. Om man utgår från
en generell studietid av tre år, uppstår
problem att hinna med att inhämta
kunskaper i önskvärd omfattning i dessa
ämnen.

Utbildningslinje 3 börjar med kemi
första året och fortsätter med biologi
andra året. Det betyder att den studerande
sannolikt läser in 40 poäng i
botanik och zoologi under det andra
året. Men enligt propositionen omfattar
ämnet biologi kurser också i universitetsämnena
limnologi, genetik och
mikrobiologi. Det säger sig självt att
detta inte går att klara av inom andra
årets 40 veckor. Detta får till konsekvens
att även tredje året behöver tas
i anspråk för ämnet biologi.

Då kommer den intressanta frågan
in om hur de studerande troligast kommer
att välja studiekurser under det
tredje året. Enligt mångas bedömning
kommer viljan att välja fysik och geografi
att vara stor ■—• därigenom skaffar
man sig kompetens också i naturkunskap.
Biologilärarnas förening hyser
oro för att detta blir det vanliga
valet. De har därför konstruerat en utbildningslinje
som de kallar för BUKAS.
Jag skall inte redovisa det förslaget
i detalj. Det finns inte anledning
att göra det nu, eftersom ändå dessa
frågors detaljlösning överlämnas till
Kungl. Maj:t för avgörande. Låt mig
ändå säga att det måste vara mycket
väsentligt att sådana moment i biologiundervisningen
som miljövård, medicinsk
orientering och humanbiologi får
ett ordentligt utrymme i utbildningen
av denna kategori lärare. Bakom begreppet
humanbiologi döljer sig bl. a.
orientering om sexualfrågorna, narkotika,
tobak och alkohol. Det är kursmoment
som genom sin aktualitet och betydelse
fått en väsentligt mer framskjuten
position i de läroplaner som fastställts
under de senaste åren på såväl
grundskolestadiet som det gymnasiala
stadiet. Det vore märkligt om de re -

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

formerna inte följdes upp så att man
får väl utbildade lärare att ta hand om
dessa rätt svåra kursmoment.

Genom sammanslagningen av samhällskunskap
och geografi på gymnasiestadiet
krävs en studieinsats som
med den nuvarande organisationen
kräver fem betyg för behörighet. Det
blir naturligtvis även i det ämnet svårt
för att inte säga omöjligt för de studerande
att skaffa sig en grundlig utbildning
för ämnet samhällskunskap
och därjämte hinna med att inhämta
kunskaper för ett andra undervisningsämne
på gymnasiet under en sammanlagd
tid av tre år.

Utbildningen i ämnet svenska innebär
liknande problem. Det blir svårt
att utforma en studiekurs som täcker
in den kunskapsmängd som en svensklärare
behöver för att kunna meddela
en god undervisning i sitt ämne. Det
har klart dokumenterats av de experter
som avdelningen vid behandlingen
av denna fråga haft tillfälle att lyssna
till. Att så är förhållandet framgår ändå
tydligare, om man tar i beaktande
att i ämnet svenska —- liksom i de flesta
andra ämnen — tillkommer ständigt
nya moment. För ämnet svenska kan
exempelvis nämnas argumentationsteknik
och argumentationsanalys, ungdomslektyr,
filmkunskap, dramatik och
inte minst förbättrad förmåga i muntlig
framställning. Det vidgade nordiska
samarbetet kräver förbättrad utbildning
i danska och norska.

Det vore frestande att fortsätta botaniserandet
i de sjutton utbildningslinjerna.
Jag skall avstå från detta och
i stället göra konstaterandet att den redovisning
som jag här kortfattat gjort
beträffande utbildning av lärare i blockämnen
visar att mycken omsorg måste
läggas ned på den slutliga utformningen
av studiekurserna. Den visar också
att de behörighetsregler som senare
skall utfärdas av Kungl. Maj:t måste
beakta dessa problem, speciellt på gymnasiestadiet.

Jag vill i likhet med herr Axel Andersson
yrka bifall till reservation 3,
som berör dessa frågor.

Så, herr talman, också några ord om
psykologutbildningen. Universitetskanslersämbetet
har föreslagit en särskild
utbildningslinje för dem som avser att
tjänstgöra som biträdande psykologer.
Föredragande statsråd accepterar förslaget
i huvudsak men gör ett väsentligt
avsteg. Det gäller den praktik som ingår
i tredje årets påbyggnadskurs. Han
anser sig inte kunna ta ställning i den
frågan för närvarande. Anledningen är
de svårigheter som enligt statsrådets
uppfattning föreligger beträffande tillgången
till och förmedlingen av praktikplatser
samt de mindre goda erfarenheter
han anser sig ha från utbildningsvägar
med insprängda praktikmoment.

Nu har emellertid Sveriges psykologförbund
sedan mer än tio år i enlighet
med ett kungl. brev från 1958 helt frivilligt
ombesörjt denna förmedlingsverksamhet
vid utbildningsanstalterna.
Det har man gjort för att tillgodose ett
mycket viktigt krav om tillämpad utbildning
så att man uppnår en integration
av teori och praktik.

Genom det ställningstagande statsrådet
nu gjort i denna fråga förefaller det
som om psykologförbundet är berett att
kasta in handduken och avbryta den
frivilliga förmedlingsverksamheten.
Förbundet anser med rätta att även
denna del ingår i utbildningen och därför
rätteligen bör ombesörjas av staten.
Jag tycker att man måste ge förbundet
rätt i den uppfattningen och
finner det därför angeläget att departementet
tar upp denna fråga till förnyad
prövning. Det måste gå att snabbt finna
en lösning på hur praktiken på ett
lämpligt sätt skall infogas i psykologutbildningen.
Det förefaller klart att
det är värdefullt med en integrerad utbildning
i teori och praktik på det sätt
som universitetskanslersämbetet föreslagit,
och jag hoppas därför, herr tal -

44 Nr 11 Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

man, att frågan inte löses på det viset
att praktiken helt enkelt utgår ur utbildningen.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Statsrådet Moberg förklarade
i sitt första anförande att orsaken
till oppositionen mot UKAS bottnade
i att många haft en känsla av att
förlora sina privilegier. Det ligger säkerligen
en hel del av sanning i detta,
men det utgör inte hela sanningen.

.Tåg vill belysa en speciell sida av
ärendets behandling eftersom jag tror,
att den har viss betydelse för uppkomsten
av den intensiva och mångstämmiga
kritiken, nämligen osäkerheten
om vad det hela kommer att leda fram
till. Jag vill därvid ta til! utgångspunkt
en historisk parallell.

Sveriges riksdag fattade år 1950 ett
av de viktigaste besluten i skolans historia,
nämligen ett principbeslut om
nioårig enhetsskola. Det var emellertid
ett beslut som för eftervärlden tett
sig ytterst egenartat, då det rådde
oenighet — och alltjämt gör det — om
dess egentliga innebörd. Förklaringen
till denna besynnerlighet ligger främst
däri att i formuleringen av beslutet ingick
ett nyckelbegrepp som var oklart
till sin innebörd, nämligen begreppet
enhetsskolan.

Det förefaller som om 1965 års riksdag
gjorde sig skyldig till en liknande
oklarhet, och det synes sannolikt att
riksdagen i dag främst av den anledningen
kommer att fatta ett beslut som
är så allmänt och oklart formulerat, att
det i väsentliga delar i realiteten utgör
ett slags in blanco-fullmakt för regeringen.

Vari består då denna oklarhet? Den
går tillbaka till vissa formuleringar i
proposition nr 141 till 1965 års riksdag.
För att öka effektiviteten i utbildningssystemet
måste nya vägar sökas
för att åstadkomma en minskning av
studietiderna och en ökad genomströmning,
heter det. En förutsättning är

emellertid att en fastare organisation av
utbildningen fram till primärexamen
vid de filosofiska fakulteterna genomförs.
En nära till hands liggande åtgärd
som aktualiseras i flera remissyttranden
är att införa bundna ämneskombinationer
— eller om man så vill fasta
studiegångar — vid de filosofiska
fakulteterna. Å andra sidan står det följande:
»De fasta studiegångarna kan
i framtiden tänkas omfatta studier för
hela betyg eller kurser av olika längd
i skilda ämnen enligt vad som kan betecknas
som ett poängsystem. I tanken
på fasta studiegångar ligger att ämnesstudierna
skall ske i en fixerad tidsföljd
och inom bestämda tidsramar.»

Det som betecknas som fasta studiegångar
kan således syfta på två helt
skilda saker: antingen bundna ämneskombinationer
eller också en inom ett
visst ämne bunden studiegång eller givetvis
båda sakerna tillsammans. Akterna
från 1965 års riksdag är så oklara
i detta avseende att utrymme finns
för båda tolkningarna. Gentemot propositionens
nyss citerade ord, som synes
inrymma båda tolkningarna, kan
ställas ett yttrande i plenardebatten av
dåvarande ecklesiastikministern Edenman:
»Nu föreslås ingenting annat än
att man» — dvs. studenterna — »i valet
mellan 30 å 40 kombinationer skall
bestämma sig för en studieinriktning.
Det är inget annat det är fråga om.»
Läser man de båda UKAS-betänkandena
och proposition nr 4 till årets riksdag
har man svårt att frigöra sig från
misstanken att det skett en betydande
glidning i tolkningen av 1965 års riksdagsbeslut.

Det föreligger därtill en oklarhet av
ett helt annat slag. Frågeställningen i
debatten har ofta varit denna: antingen
fasta studiegångar eller inte. Det är
en frågeställning som är lika onyanserad
och i realiteten lika meningslös
som frågeställningen: antingen höga eller
låga skatter eller antingen lång eller
kort värnplikt. Den riktiga frågeställningen
borde ha varit: i vilka avse -

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

cnden skall studievägarna vara fasta
och hur pass fasta skall de vara?

Dessa oklarheter är inte bara av akademiskt
intresse då de på ett olyckligt
sätt snedvridit hela UKAS-debatten.
Frågan om de olika ämneskombinationerna
och graden av inskränkning i
det fria studievalet har dominerat och
lett till att de föreslagna åtgärderna i
fråga om studierådgivning och liknande
ting alltför ensidigt styrts utifrån
just den definitionen av begreppet fast
studiegång.

Det skall ingalunda förnekas att
inånga vilsna studenter med oklara studie-
och yrkesmål kan vara betjänta
av en förbättrad vägledning inför valet
av ämneskombination, och det finns
därför all anledning att med uppskattning
notera den föreslagna upprustningen,
även om den borde ha varit än
större.

Helt avgörande för studieresultatet är
ändock hur studierna utformas inom de
enskilda ämnena, hur studiebetingelserna
i en mängd konkreta och kanske ofta
till synes triviala avseenden är beskaffade.
I många fall är dessutom kombinationen
av ämnen så självklar att valet
inte innebär några som helst svårigheter.
De verkliga svårigheterna infinner
sig när studierna skall klaras av i
ett visst ämne. Då blir det avgörande —
förutom den egna förmågan och ambitionen
— hur undervisningen är dimensionerad
och utformad, lärarnas kvalifikationer
både vad avser ämnesteoretisk
skolning och pedagogisk skicklighet,
tillgången på kurslitteratur och arbetsplatser,
en hygglig bostad på rimligt
avstånd och möjligheten att i relativt
lugn ägna sig åt studierna.

Till de nödvändiga betingelserna för
goda studieresultat hör inte bara dessa
konkreta och handfasta ting av liknande
typ utan också en känsla av det meningsfulla
i studierna och en viss förtröstan
inför framtiden. Frågan om
möjligheterna att finna nya arbetsområden
för de växande skarorna av akademiker
borde ha beaktats som ett led

i ett större studiesocialt och pedagogiskt
sammanhang, då nämligen oro inför
framtiden självfallet utgör eu allvarlig
belastning för en osäker och
vankelmodig student.

Mot den bakgrunden är det angeläget
att myndigheterna intar en generös
och förståendefull hållning gentemot
den som av olika skäl inte kan hålla
en högt uppdriven studietakt. I annat
fall kommer med all sannolikhet antalet
studienevroser att öka med tragiska
följder både för den enskilde och för
samhället. Utvecklingen mot ett effektivitetsförhärligande
meritokratisamhälle
måste förhindras.

Att det är andra åtgärder än rent administrativa
som är av största betydelse
för goda studieresultat har framhållits
i flera remissyttranden. Jag vill
bara peka på universitetspedagogiska
utredningen som i sin sammanfattning
framhåller att pedagogiska åtgärder och
studierådgivning är väsentligare än administrativa
föreskrifter, om en ökad
genomströmning skall uppnås så smärtfritt
som möjligt.

Även om detta kan te sig tämligen
självklart vill jag citera en passus ur
ett debattinlägg av ett par sociologer,
den ene prefekt och den andre ämnesgruppordförande
vid sociologiska institutionen
vid Göteborgs universitet:
»UKAS:s tes att genomströmningen
skulle klart främjas av bundna studiegångar
förefaller högst tvivelaktig. Det
är påfallande att även i denna punkt
utredningsmaterial lyser med sin frånvaro.
Man kan peka på en mängd förhållanden
som inte har att göra med
det fria ämnesvalet som bidragit till
den låga genomströmningen. Den bristande
studierådgivningen och studiehjälpen
gör att studeranden lägger upp
sin verksamhet opraktiskt och irrationellt,
framträdande t. ex. i dubbelläsning.
Undervisningen vid universiteten
är i ringa utsträckning upplagd efter
pedagogiska principer, och hela lärarrekryteringssystemet
ger ringa incitament
till god undervisning. —---In -

46 Nr 11 Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet in. in.

stitutionernas lokalförhållanden och
materiella undervisningsresurser är i
allmänhet sådana att undervisningen
försvåras, och man kan tala om en lägre
standard för universitetets del än
för gymnasium och grundskola. Tesen
om de bundna studiegångarnas effektivitet
har grundats på tolkningar av
jämförelser som ter sig helt tvivelaktiga.
Alla jämförelser mellan å ena sidan
spärrade linjer och å andra sidan
de fria fakulteterna säger inget om det
fria ämnesväljandets effekt. Bunden studiegång
ger inte under alla betingelser
hög genomströmning, t. ex. juristutbildningen.
Den stora variationen i genomströmningen
mellan olika institutioner
pekar på att inominstitutionella
förhållanden är viktiga.»

Utifrån övertygelsen att det är de
konkreta och vardagliga förutsättningarna
i form av tillgång på kursböcker,
läsplatser, god undervisning och dylika
ting, som är avgörande för studieresultaten,
frågar man sig naturligt nog
hur regeringen beaktat dessa förhållanden.
Man måste då med beklagande konstatera
att de beaktats i rätt liten grad.
Regeringen har uppenbarligen inte alls
sökt sätta sig in i vilka konsekvenser
det föreslagna utbildningssystemet kan
komma att få för den enskilde studentens
möjligheter att följa studierna.

Låt mig ta ett konkret exempel. I ämnet
historia föreslås i UKAS II en kurs
i nutidshistoria omfattande sju veckor.
Kurslitteraturen omfattar 800—1000 sidor
och utgöres av handböcker och
korta vetenskapliga uppsatser. Vid kursens
slut skall tentamen ske. För att
detta system skall fungera måste givetvis
de studerande ha tillgång till ifrågavarande
litteratur, men detta kräver
— just genom att alla skall följas
åt — att biblioteken är rikligt försedda
med kurslitteratur. En hel del andra
förslag i den föreliggande propositionen
— framför allt utbyggnaden av
universitetsfilialerna — kommer att
kräva ökade anslag. Men detta är väl
någonting som inte har med utbildning -

ens organisation att göra, kanske någon
invänder. Det är väl en vanlig anslagsfråga.
Det finns tyvärr färska exempel
på hur en i och för sig god reform kan
få olyckliga bieffekter, om man inte
realistiskt räknar med de ekonomiska
konsekvenser som kan följa. Jag skall
ge ett aktuellt exempel. Lärares resor
från ett moderuniversitet till en filial
kostar mycket pengar, men några särskilda
anslag utgår inte, utan kostnaderna
får lov att bestridas med medel
ur de s. 1c. materielkassorna. Den ökning
som beviljats täcker emellertid
inte alls dessa kostnader, och följden
har i många fall blivit att det som återstår
för inköp av undervisningsmateriel,
t ex. böcker och tidskrifter, minskat
nära nog katastrofalt ■—- på vissa
institutioner till inemot hälften av vad
som utgått tidigare. Det förekommer
t. o. m. att man i brist på medel tvingats
säga upp avtal med vakttjänstfirmor,
som svarat för stängningen av institutionslokalerna
sent på kvällarna.
Följden har då blivit att kvällsstuderande
måst ge sig i väg från sina institutioner
tidigare än förr. Därmed har
man genom en reform, som varit till
gagn för många — det skall inte förnekas
— direkt försämrat studiemöjligheterna
för vissa andra.

Det är mot den bakgrunden som jag
har velat beröra dessa frågor. Det finns,
som jag ser det, stor risk för att liknande
situationer kommer att följa i
UKAS-reformens spår. Och då har man
verkligen fört en politik som inte kan
beskrivas som annat än kortsynt.

Föreliggande proposition kan också,
herr talman, betraktas utifrån en helt
annan utgångspunkt, nämligen det sätt
på vilket den kommit till. Då det talats
en hel del om detta i kammarens
debatt och det skrivits mycket om det
tidigare skall jag begränsa mig till en
enda aspekt, nämligen remissbehandlingen
och framför allt presentationen
av remissyttrandena.

Ser man reformverksamheten på utbildningsområdet
i ett längre perspek -

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Ang. utbildningens
tiv kan man inte undgå att frapperas
av att remissinstanserna denna gång
behandlats på ett ganska nonchalant
sätt. Yttrandena presenteras nämligen
mycket kortfattat och summariskt.

Jag vill erinra om att remissyttrandena
över 1946 års skolkommissions
betänkande presenterades i en särskild
skrift. Den omfattar inte mindre än
400 sidor och ger en fyllig presentation
av de olika remissinstansernas synpunkter.
Frågan om skolans målsättning
upptar 15—16 sidor. Propositionen
om införande av grundskola år
1962 omfattar omkring 630 sidor. Remissyttrandena
är fylligt presenterade,
och målsättningen behandlas på omkring
40 sidor.

Nästa stora skolreform gällde gymnasiet
— det var år 1964. Den propositionen
innehöll också en omfattande redovisning
av remissyttrandena — den
omfattar totalt över 600 sidor. Målsättningsdebatten
föres på 15—16 sidor.

Den proposition om utbildningens
organisation vid filosofisk fakultet som
nu ligger på riksdagens bord omfattar
ungefär 100 sidor. Remissyttrandena
är ytterst kortfattat refererade och —
vad som är mest betänkligt —- motiveringarna
för de skilda ställningstagandena
redovisas mycket bristfälligt eller
inte alls. Målsättningen — det som utgjort
ett centralt tema i hela UKASdebatten
— berörs på en säger en sida.

Denna utveckling är betänklig. Den
innebär knappast någon stimulans för
remissyttrande myndigheter och organisationer
att lägga ned någon större
möda på att penetrera framlagda förslag
och att därefter presentera och
motivera alternativa lösningar.

Jag hänvisade inledningsvis till 1950
års enhetsskoledebatt, och jag skulle,
herr talman, vilja sluta med att travestera
ett yttrande som dåvarande ecklesiastikminister
Josef Weijne fällde i
plenardebatten. Skolreformen är inte,
förklarade han, ett verk av blåögda
och klåfingriga reformatorer utan av
livet självt. Med detta menade han att

organisation vid filosofisk fakultet in. m.
det var de förändrade samhällsförhållandena
som tvingat fram reformen.
Man skulle kanske kunna säga att livet
självt nu gjort en reform av utbildningen
vid de filosofiska fakulteterna nödvändig.
På den punkten är jag helt ense
med propositionens författare, men
jag skulle nog vilja påstå att just det
reformförslag som nu är under debatt
i hög grad är en produkt om inte av
blåögda och klåfingriga reformatorer så
dock av valhänta och verklighetsfrämmande
administratörer.

Herr talman! Väl vetande att politik
är det möjligas konst begränsar jag mig
till att yrka bifall till reservationerna
3 och 4.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Utbildningsfrågorna tillhör
egentligen inte mina älsklingsämnen,
men jag har en motion att tala
för. Dessutom har jag inte blivit riktigt
indoktrinerad av statsrådet Moberg,
utan jag har fortfarande målföret kvar.

Jag har ett speciellt intresse för en
viss del av detta ärende. Jag är nämligen
ledamot av fakultetsrådet för ekonomutbildning
vid Lunds universitet.
I denna egenskap har jag under flera
år följt denna utbildning och ägnat den
ett särskilt intresse. Jag har haft mycket
livliga kontakter med både lärare
och studenter. Jag skall därför nu i
huvudsak inskränka mig till att behandla
ett speciellt avsnitt av hela det
framlagda förslaget, nämligen utbildningslinjen
6 a — kanske med någon
tonvikt på förhållandena i Lund —men
jag gör det utan alla brösttoner, om jag
får använda det uttrycket.

Från sin start, jag tror att det var
1960, bedrevs ekonomutbildningen i
Lund vid en egen fakultet med ungefär
samma status som handelshögskolorna
i Stockholm och Göteborg. Vi är
tacksamma för att vi fick denna utbildning
förlagd till södra Sverige. Det
var en ganska ämnesbunden studiegång,
motiverad med att det var fråga om en
högre yrkesutbildning speciellt med sik -

48 Nr 11 Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

te på näringslivets och i någon mån
den offentliga förvaltningens behov.
Kärnämnet var företagsekonomi. För
något år sedan inkorporerades denna
utbildning med den samhällsvetenskapliga
fakulteten. Även ekonomutbildningen
i Umeå organiserades på ungefär
samma sätt. Handelshögskolan i Göteborg
lär komma att få motsvarande utformning.
Som en fristående, blomstrande
oas i öknen kvarstår Stockholms
handelshögskola, som genom ett nytt
särskilt avtal med staten har fått en
ganska betydande förbättring och effektivisering
av utbildningen.

Det bör omnämnas att för något år
sedan uppdrogs det åt en särskild kommitté
med universitetsrådet Stig Hammar
i Lund som ordförande att utreda
frågan om den samhällsekonomiska undervisningens
och då även ekonomutbildningens
utformning. Alla väntade
sig då att en djupgående utredning av
utbildningen skulle komma till stånd,
särskilt som det ju hänt så mycket de
senaste åren som förtjänar beaktande.
Denna utredning har emellertid växlats
in på ett sidospår, skulle jag vilja säga,
och mer eller mindre försvunnit ur bilden
— ett ganska anmärkningsvärt fenomen.
I stället har först UKAS och sedan
PUKAS hokus pokus filiokus trollat
fram ekonomutbildningen ur sin
höga hatt — jag såg att herr Palme kände
sig träffad — och ekonomerna har
blivit filosofer vad nu detta trollerinummer
kan innebära. Det hela har inte
föregåtts av någon utredning, utan det
har skett på ett lättvindigt sätt utan närmare
hänsynstagande till avnämarnas
behov.

Innebörden i propositionen är i denna
del inte fullt klar. Jag känner mig
i någon mån desorienterad. Undervisningens
reella substans belyses inte närmare.
Kanske statsrådet Palme eller
statsrådet Moberg — som jag till min
glädje ser nu har kommit in i kammaren
igen — kan hjälpa till att upplysa
mitt förmörkade förstånd på denna
punkt.

Så mycket är emellertid uppenbart
att vi i fortsättningen kommer att få två
typer av ekonomexamen — en kvalificerad
sådan vid Stockholms handelshögskola
med kanske bättre organiserad
utbildning, mera finsållat studentmaterial
och större och bättre lärarresurser,
samt en annan något svagare typ
av utbildning vid övriga läroanstalter.
Det har sagts mig från lärarhåll att man
kan vänta en kvalitetsförsämring vid de
sistnämnda läroanstalterna. Det är näppeligen
ett konkurrenskraftigt alternativ
till Stockholms handelshögskola som
här ges, vilket jag vill uttrycka mitt beklagande
över. Eller finns det måhända
några dolda finesser förenade med studiegången
i Lund, Umeå och Göteborg
som kommer att göra utbildningen där
likvärdig med den som kan ges vid
handelshögskolan i Stockholm. Är det
måhända studierådgivningen som med
sin gyllene stav skall gripa in som deus
ex macliina och ställa allt till rätta? Studierådgivningen
är förvisso värdefull,
men den har i alla fall sin begränsning.

Att spärren slopas säger jag inte så
mycket om, men det förutsätter, herr
statsråd, motsvarande upprustning av
resurserna. Kvalitetskravet får inte efterges.
Det är att märka att medan den
reella studietiden för ekonomexamen i
dag är sju å åtta terminer, så kräver
propositionen endast sex terminer. När
statsutskottet gör gällande att det motionsvis
framställda kravet på genomgång
av kurser om sammanlagt 140
poäng, dvs. en formell ökning i förhållande
till propositionen med 20 poäng,
innebär en skärpning i jämförelse med
nuläget, så är detta en sanning med
modifikation, för att inte säga att det är
ett felaktigt påstående.

Utskottet säger nej till en poängökning
som i fråga om studietidens längd
skulle hålla sig inom den nuvarande
faktiska tidsramen om sju terminer. I
samma andedrag säger utskottet emellertid
— hör och häpna: »I den mån
det för någon speciell yrkesutövning
finns behov av fördjupning i något äm -

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

ne bör detta kunna tillgodoses genom
komplettering av studierna i grundexainensnivå
upp till 60 poäng.» Man silar
mygg och sväljer kameler, skulle jag
vilja säga. Utskottet avvisar 20 poäng
och sväljer utan vidare spisning 60
poäng. Var finns logiken i detta? Jag
''ill ställa fragan: Tillåts den här kompletteringen
av studierna med upp till
60 poäng även i andra ämnen än de
under 6 a upptagna? Jag har särskilt
fäst mig vid att det väsentliga i fråga
om utbildningslinje 6 är en liten finstilt
fotnot på sidan 70, där det talas
om vilka studiekurser man kan få välja.
Till dem som saknas — jag återkommer
till detta — hör ämnet internationell
ekonomi. Jag utgår emellertid ifrån
att det beror på ett rent förbiseende.

Den stora tillströmningen till ekonomutbildningen
gör att arbetsmarknaden
i framtiden kan komma att få svårt
att bereda plats för alla dem som utexamineras.
De studerandes intresse
måste först och främst tillgodoses, det
är enligt min mening det väsentliga.
Det är därför dubbelt angeläget att dessa
stora skaror av ekonomer har en utbildning
som gör dem värdefulla och
efterfrågade på marknaden. Har det
egentligen gjorts så mycket för att anpassa
innehållet i examen efter avnämarnas
behov? Nej, såvitt jag kan finna,
har det inte gjorts något däråt i det
här sammanhanget. Man har över huvud
taget inte brytt sig om att i den
nya organisationen undersöka vilka behov
som föreligger. Det förefaller mig
också som om remissvaren har lämnats
i det närmaste obeaktade, och jag tycker
nog att det är en tragedi för ungdomen
att så har skett. Frågan är vilken
studievägledning som kommer att
lämnas, när det egentligen saknas kännedom
om behoven. Studievägledningen
påstås ju vara den springande punkten
i hela PUKAS. Hur skall den inriktas? Vad

jag skulle komma fram till, herrar
statsråd, är följande. PUKAS innebär
inte mycket mer än att berget fö 4

Första kammarens protokoll 1969. Nr 11

der en råtta — en liten råtta, kanske
en mus — om inte lärarresurserna blir
tillräckliga. Det behövs framför allt
fler lärare på professorsnivå.

Jag vill också slå fast att kunskapsbehovet
till följd av utvecklingen är i
starkt växande. Vi har det nya dataområdet
som ställer stora krav, vi har den
internationella marknadsutvecklingen
som kräver sina speciella kunskaper.
Vi har behov av kunskaper i psykologi,
statistik, statskunskap, språk och
mycket annat. Man skulle vilja att utbildningen
vidgades i stället för att
krympa.

Motionärerna har velat uppställa kravet
på 60 poäng i företagsekonomi. Vi
har vidare föreslagit att ämnet handelsrätt
med beskattningsrätt skall vara
obligatoriskt och omfatta 20 poäng.
Utan detta ämne har ekonomexamen
enligt min mening ett reducerat praktiskt
värde. Jag tänker inte minst på
hur värdefullt det måste vara för exempelvis
en blivande företagsledare eller
för den som går till den offentliga
förvaltningen att ha goda kunskaper i
beskattningsrätt.

Jag vill vidare, som jag nyss sade, att
ämnet internationell ekonomi — i vilket
särskild professur finns i Lund — skall
upptas som ett självständigt ämne bland
tredje avdelningens studiekurser.

Herr talman! Studenternas allt högIjuddare
ådagalagda missnöje och besvikelse
vid de högre läroanstalterna —•
jag konstaterar det som ett faktum — går
inte bara att möta med någon form av
medbestämmanderätt i fråga om detaljerna.
I stället måste man från samhällets
sida se till att ungdomen får en
kvalificerad, stimulerande undervisning
som ger dem förutsättningar för en
hygglig, meningsfylld anställning i
framtiden.

Nu invänder kanske statsrådet Moberg,
som alltjämt är kvar på skansen
här i kammaren, att universitetskanslersämbetet
skall fastställa normalstudieplan
för varje studiekurs, vari anges
studiekursens huvudsakliga utformning.

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

Man har följaktligen, såvitt jag kunnat
finna, gett kanslersämbetet relativt fria
händer. Jag vet inte i vilken utsträckning
universitetskanslersämbetet kommer
att bli bundet av riksdagens beslut.
Jag hoppas att en viss flexibilitet blir
möjlig. Jag vill rikta en vädjan till universitetskanslersämbetet
— och till
statsrådet Moberg — att gå till verket
efter en analys av kunskapsbehovet och
med skapande fantasi.

För att ge eftertryck åt denna min
vädjan yrkar jag i fråga om utbildningslinje
6 a för ekonomexamen bifall
till motionsparet I: 897 och II: 1022. I
andra hand yrkar jag bifall till reservation
1 av herr Virgin m. fl.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Med anledning av reservationen
rörande ekonomutbildningen
som herr Jacobsson nu senast har
talat för vill jag erinra kammaren om
vad samhället har gjort för att öka möjligheterna
för ungdomen att få en god
ekonomutbildning på universitetsnivå.

Det var inte särskilt många år sedan
som ekonomutbildningen var förbehållen
ett fåtal. Vi hade den helprivata
handelshögskolan i Stockholm och en
handelshögskola i Göteborg inrättad i
stiftelseform. Några andra skolor hade
vi inte.

Under de sista tio åren har statsmakterna
dels genom att inrätta ekonomutbildning
i Lund, dels genom att helt
överta ansvaret för handelshögskolan i
Göteborg, som därigenom fått väsentligt
ökade resurser, dels genom att ordna
ekonomutbildning vid universitetet i
Umeå, dels genom att i samförstånd med
ledningen för handelshögskolan i Stockholm
öka högskolans kapacitet och dels
genom att vid Stockholms universitet
skapa förutsättningar också för ekonomutbildning
ökat de ungas möjligheter
till ekonomutbildning på ett synnerligen
omfattande sätt.

Den föreliggande propositionen innebär
på denna punkt ytterligare ett
steg genom att vi öppnar spärrarna för
ekonomutbildningen. Vi avskaffar spärren
i Lund, i Umeå -—• det sker i höst
— och vi räknar med att spärren skall
kunna avskaffas vid handelshögskolan
i Göteborg från hösten 1970. Beträffande
den sistnämnda skolan fick vi vänta
ett år av administrativa skäl; dock räknar
vi med att det skall vara möjligt att
redan i höst öka intagningskapaciteten.
Vi låter automatikens regler gälla. Slutligen
har vi genom den konstruktion
som nu har gjorts skapat förutsättningar
för att vid alla fyra universitetsfilialerna
möjliggöra praktiskt taget en fullständig
ekonomutbildning. Jag hade i
går besök av representanter för eleverna
vid filialerna som önskade att de sista
förutsättningarna nu skulle skapas,
nämligen en kort kurs om tio poäng
även vid filialerna. Jag lovade att göra
mitt bästa för att dessa förutsättningar
skall kunna uppfyllas. Lyckas vi härmed,
har vi skapat förutsättningar för
en kvalitativt högtstående ekonomutbildning
på inte mindre än nio ställen,
om jag har räknat rätt.

Herr Jacobsson säger att den utformning
som ekonomutbildningen har fått
är en tragedi för ungdomen. Den ligger
i, herr Jacobsson, att enligt de normalplaner
som man räknar med beträffande
en av utbildningsvägarna så kommer
det på två ställen att bli en formell
minskning av studietiden med en halv
termin. Studietiden är nämligen litet
olika på olika ställen; några läroanstalter
har en studietid av sex terminer,
andra en tid av sex och en halv. Möjligheterna
— som utskottet också framhåller
— för dem som studerar i Lund,
i Uppsala, i Umeå eller på de andra orterna
att ytterligare fördjupa sina kunskaper
är lika stora som för alla andra.
De har möjlighet att ta ytterligare 60
poäng inom sin utbildningsgång.

Talet om att förslaget innebär ett
hot mot ekonomutbildningen kan inte
tillmätas något egentligt värde.

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Ang. utbildningens

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet Moberg var
kanske inte inne i kammaren under den
första delen av mitt anförande nyss. Jag
noterade i början av mitt anförande
med största tillfredsställelse och tacksamhet
statsmakternas positiva insatser
för att skapa en utvidgad ekonomutbildning,
inte minst i Lund. Jag känner
mycket väl till att statsrådet Moberg
i detta fall också rent personligen
engagerade sig, vilket vi har varit mycket
glada över.

Det förhållandet att spärren successivt
slopas vid de olika läroanstalterna
har jag ingenting att invända emot.
Spärren har överlevt sig själv på detta
område.

Men så säger statsrådet Moberg att
vi får en kvalitativt högtstående ekonomutbildning
på nio platser, om jag
nu fattade det rätt. Jag betvivlar detta.
Yad innebär begreppet kvalitativt? År
denna utbildning i Umeå och Lund kvalitativt
jämställd med den vid handelshögskolan
i Stockholm?

Jag kanske gjorde mig något skyldig
til! överord när jag talade om en
tragedi för ungdomen. Jag menade att
tragedin består däri att de unga inte
får den utbildning som avnämarna behöver
och som ungdomen måste ha för
att i fortsättningen kunna få anställning
inom näringslivet och den offentliga
förvaltningen.

Det är nödvändigt att med större fantasi
och konstruktiv förmåga gå till verket
att bygga upp den här utbildningen
efter en ny tids förutsättningar och
behov, än som gjorts i den relativt schematiska
framställning som PUKAS
trots allt är.

Herr MÅRTENSSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag har begärt ordet för
en replik, eftersom herr Jacobsson ville
göra gällande att utskottet haft felaktiga
uppgifter vid besvarandet av den

organisation vid filosofisk fakultet m. m.
motion som herr Jacobsson pläderade
för.

När man talar om normal studietid
bör man komma ihåg att denna kan
uppfattas på olika sätt, dels den normalstudietid
som enligt gällande planer
beräknas för avläggande av examen,
och dels den faktiska genomsnittliga
studietiden. Normalstudietiden för civilekonomexamen
är nu sex å sex och en
halv terminer, vilket betyder 120 respektive
130 poäng. Med utgångspunkt
därifrån anser vi att förslaget om 140
poäng skulle innebära en viss skärpning.

Till slut vill jag endast upprepa att
det ju finns möjligheter att komplettera
studierna på grundexamens nivå med
upp till 60 poäng bl. a. på områden där
det krävs ökade kunskaper, revisorsutbildningen
osv.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m) kort

genmäle:

Herr talman! Det vare mig fjärran att
påstå att det mäktiga statsutskottet har
farit med oriktiga uppgifter, och allra
minst vill jag rikta sådana beskyllningar
mot min gode vän herr Mårtensson.
Men vi kanske inte talar riktigt om samma
sak. Jag har utgått från det faktiska
förhållandet att det i dag åtgår sex å
sju, ja kanske åtta terminer för ekonomutbildning.
Det skulle därför i verkligheten
inte medföra någon förlängning
av studietiden, om man höjde den totala
poängsiffran för examen med de
av oss önskade ytterligare 20 poängen.
Vilket visserligen formellt medför en
förlängning av studietiden med en termin,
men i realiteten icke skulle få
denna följd.

Herr MÅRTENSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall inte tvista
mer om detta. Men jag vill i anledning
av herr Jacobssons yrkande om bifall
till sin motion framhålla att riksdagens

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

bifall till motionen skulle innebära att
man låser en enda linje. Meningen är
att Kungl. Maj :t skall utforma och
successivt ompröva de olika linjerna.
Jag ifrågasätter om det är riktigt att
ställa ett sådant yrkande som herr Jacobsson
gjort.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m) kort
genmäle:

Herr talman! Om statsrådet Moberg
lovar att tillgodose mina önskemål skall
jag gärna ta tillbaka detta yrkande.

Fru OHLSSON, LILLY, (s):

Herr talman! Bakgrunden till propositionen
om organisationen av utbildningen
vid filosofisk fakultet har verkligen
belysts mycket noggrant tidigare.
Låt mig dock citera några rader ur utlåtandet: »När

det i denna» — propositionen
— »redovisas 17 olika utbildningslinjer,
är detta endast att uppfatta som en
presentation av Kungl. Maj:ts bedömning
av vilka utbildningslinjer det i
dagens läge finns ett klart dokumenterat
behov av.»

Enligt min mening har de flesta utbildningslinjernas
krav tillgodosetts. På
ett område — biologilärarnas — skulle
jag dock vilja rikta en vädjan till statsrådet
Moberg att verka för en tillräckligt
bred och djup utbildning, så att
det ges utrymme för miljövård och humanbiologi.

Miljövården och människovärden har
alltmer kommit i förgrunden i vårt samhälle.
Därför krävs också en ständig
anpassning till vidareutvecklingen på
dessa områden. Bland annat åligger det
biologilärarna att ta hand om undervisningen
i sexualkunskap. Den handledning
som nu ges i detta ämne är
otillräcklig.

I en utredning som gjordes i Malmöhus
län rörande inrättandet av en sexua
Irådgivningsbyrå uppmärksammades
behovet av en riktig information i sexu -

alkunskap i skolan. Vid ett läroverk i
södra Sverige hade man funnit att eleverna
hade svårigheter att öppet tala
om sexuella ting. De fick därför tillfälle
att skriva ned frågor av sexualpsykologisk
karaktär. Frågor av medicinsk
art skulle inte komma i fråga.
Trots detta var många frågor just av
medicinsk art.

Elevernas behov av upplysning syntes
mycket anmärkningsvärt, allra helst
med tanke på att samtliga gick i sista
ringen på reallinjen. En flicka noterade
på baksidan av formuläret:

»Jag tror att de flesta av oss är mest
intresserade av objektiv sexualundervisning
utan baktanke på moral. Jag
tror inte att jag har fått någon undervisning
i egentlig mening. Den undervisning
vi fått har mer haft formen av
en biologitimme.»

Det jag här anfört är hämtat ur utredningen.
I den aktuella debatten har
också framkommit att dessa problem
finns. Den generation som nu är vuxen
har inte fått sexualundervisning i skolorna.
Dessa människor saknar kanske
också därför möjlighet att ge de unga
information. Det är väl också på det
sättet att talet om sexuella ting många
gånger är tabu i hemmen.

Undervisningen i skolorna blir beroende
av lärarnas möjlighet att ge upplysning.
Sexualkunskap är en ömtålig
fråga, och särskilt kunniga och väl utbildade
lärare bör ge de unga denna
undervisning. En saklig och objektiv
information inom denna så försummade
del av undervisningen kräver kunskap
och pedagogiska kvalifikationer.

Jag är medveten om att riksdagen
inte skall syssla med utbildningslinjernas
innehåll och uppbyggnad eller lärarnas
behörighet. I dessa frågor — och
därmed alltså i fråga om vad våra biologilärare
skall ha för utbildning —-förutsättes Kungl. Maj:t besluta ensam.

Herr talman! Jag har med det sagda
velat ge uttryck för min önskan och
min vädjan att biologilärarna får en
bred och djup utbildning.

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag skall inte ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk mer
än några minuter, vilket sammanhänger
med att det problem vi står inför är
så svårt. Jag hoppas att detta icke fattas
såsom en ohövlighet på något sätt
mot någon av dem som yttrat sig förut.

Problemet är växande och kommer
att medföra väsentliga svårigheter för
den samhällsordning som vi försöker
utveckla. Jag vet inte om någon är så
barnslig att han vill ha ett statiskt samhälle.
Jag fattade nästan statsrådet så
att han trodde att det fanns sådana människor.
Jag betvivlar det. Nästan alla
har väl kommit ifrån den uppfattningen.
Utvecklingen tar aldrig slut, och det
begriper vi alla.

Reformer i den akademiska undervisningen
är en företeelse av gammalt
datum. Studenternas aktiva engagemang
är också av gammalt datum. Det var
på grund av studenternas krav och förslag
som studiehandböcker först infördes
i detta land. Jag var en gång i tiden
ordförande i en utredning, vars
betänkande jag här har i min hand,
»Studenterna och den akademiska undervisningen»
år 1929. Vi var studenter
i Uppsala — jag vill minnas att det var
34 — som gjorde denna utredning på
egen hand. När jag presenterade vår
avsikt för rektor magnifieus Ludvig
Stavenow, som icke var någon samhällsomstörtare,
tog han vänligt och
snällt emot oss och sade att vi enligt
universitetsstatuterna hade rätt att göra
sådana framställningar. Vi var vördsamma
och hyggliga, och rektorn var
mycket hygglig och snäll när vi gjorde
detta försök.

Vi åstadkom då en utredning, och
jag skall be att få nämna några namn
bland utredarna. Förutom ordföranden
— det var min obetydlighet — var sekreteraren
en gammal ledamot av denna
kammare, sedermera lektorn Erik
Arrhén. Som sekreterare i humanistiska
sektionen fungerade dåvarande fil.
kand. Gunnar Heckscher. Den biolo -

giska sektionens sekreterare var numera
professorn, dåvarande fil. mag. JanAxel
Nannfeldt. Sekreteraren i matematiska
sektionen var nuvarande professorn,
då fil. mag., Arne Fredga. I
kommitténs arbete deltog även Elof
Ehnmark och en rad av dem som var
i Uppsala på den tiden. Där var Ivar
Hylander, Torvald Höjer, historikern
Allan Jansson, numera domprosten
Karlström, sedermera professorn i
Alexandria Torsten Krokström m. fl.
Jag skall inte räkna upp alla 34. Vi
utarbetade ett förslag där vi gick in
på detaljer.

Jag vill sedan säga att det grepp som
herr Richardson hade på problemet i
sitt anförande här i kammaren nyss
tilltalar mig mycket, därför att det var
jordnära. Av naturliga skäl står han
undervisningen närmare än vi andra,
som nu är i mera framskriden ålder.
Han kunde därför verkligen ta på de
praktiska problem och uppgifter likartade
med dem som vi Uppsalastudenter
efter dåtida förhållanden försökte
precisera i vår lilla skrift av år 1929.

Man talar mycket om nödvändigheten
av lärarutbildning osv., men ett problem
kvarstår alldeles oberört. Varför
talar man inte om pedagogisk utbildning
av universitetslärare och professorer? Installationsföreläsningarna

är mest
formsaker — man tillsätter i själva verket
folk efter vetenskapliga meriter. Är
det inte märkvärdigt att undervisningen
ändå fungerar så relativt hyggligt!
Det är en slump som vi skall vara glada
åt, men utbildningen av universitetslärare
har sannerligen inte lagts upp
för att tillgodose undervisningens krav.

Sedan fäste jag mig vid en sak, och
där kommer jag till ett mycket stort
problem. Några av talarna i början av
debatten sade att det var bedrövligt
med ett bortfall av 50 procent av studenterna,
som alltså aldrig tar någon
examen. Men vad betyder detta? Är det
en hög eller låg siffra?

På min studenttid gjorde professor

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. in.

Louis Backman en undersökning av
examensfrekvensen vid Uppsala universitet.
Han kom fram till att en tredjedel
av dem som skrevs in aldrig tog
någon examen. Sedan dess har ansvällningen
av antalet studenter varit kolossal.
På den tiden var det 1 700 studenter
i Uppsala, nu är det ungefär 20 000
— jag tar siffrorna ur minnet. Min egen
nation har jag bättre reda på. När jag
var kurator där — 1927 — fanns det
170—180 studenter, varav 120 var i staden.
Nu är 2 000 studenter inskrivna
enbart i denna nation.

Statsrådet och andra med honom säger
att förr hade studenterna bättre
chanser, de kom från en så studievänlig
miljö och fick bra handledning.

I den nation som jag talar om var en
mycket stor del av studenterna bondpojkar.
Den studiehandledning som
gavs var i stort sett den de kunde få av
lärare och av prästen i hemförsamlingen.
I det stora hela var det nog inte en
intellektuell akademisk elit som levererade
studenterna — då lika litet som nu.
Jag är mycket förvånad över att man
bortser från detta förhållande.

Vi har nu så många studenter vid
universiteten och dessutom vid filialerna.
Man måste ställa sig frågan: Hur
skall det gå för dessa unga, som får statens
hjälp och uppmuntran att ägna sig
åt studieverksamhet? Vilken framtid
har de? Vilka möjligheter har de att få
en sysselsättning som motsvarar deras
kunskaper men också —■ och det är inte
oväsentligt ur samhällssynpunkt — motsvarar
deras intentioner och anspråk
på sysselsättning med hänsyn till vad
de tror är väsentligt, nämligen deras
teoretiska kunskaper? Kan de få en
däremot svarande chans inom samhället? Det

är min bestämda uppfattning, att
va där står inför ett problem, som vårt
land snuddat vid tidigare under betydligt
blygsammare förhållanden, men
som vi nu måste se i ögonen på ett helt
annat sätt. Vi vet hur det var när de
stora antiparlamentariska folkrörelser -

na kom i gång i Central- och Mellaneuropa.
I icke ringa utsträckning rekryterades
de missnöjda bland personer
som inte blivit vad de ansåg sig berättigade
till på grund av sin mer eller
mindre teoretiska utbildning. Om man
i grund och botten inriktar sig på att
få fram ett så stort inslag av människor
som har fått teoretisk utbildning kommer
detta, i den mån de inte får en
uppskattning som motsvarar deras egna
aspirationer, att leda till att man skapar
en grogrund för missnöje i mycket
stor utsträckning. Jag är övertygad om
att det finns påtagliga risker för att
detta massfabricerande av teoretisk utbildning,
utan att man samtidigt tillgodoser
vederbörandes möjligheter att få
en meningsfylld uppgift, innebär att
man skapar förutsättningar för strömningar
inom vårt land, som kan bli farliga
för vårt demokratiska styrelsesätt.

Jag vill betona detta för att det är så
lätt att säga att alla skall ha möjligheter
till utbildning. Vi måste då också se
till att det blir en avvägning mellan utbildningen
och möjligheten att ge människorna
däremot svarande uppgifter
inom samhället. I annat fall råkar vi in
på en obalans som är betänklig.

Sedan jag framfört dessa synpunkter
har jag inte mycket att tillägga. Jag valde
med flit att komma så sent som möjligt,
eftersom mitt inlägg ligger på sidan
om den aktuella diskussionen, men
jag tror att det i själva verket berör en
väsentlig kärnpunkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
att med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande
varje punkt av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan, varvid
dock de punkter, vid vilka endast yrkats
bifall till utskottets hemställan,
komme att sammanföras.

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkten 1 och punkten
2 a.

I fråga om punkten 2 b, fortsatte
herr förste vice talmannen, hade yrkats

1 ro) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Virgin
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1
betecknade reservationen; samt

3:o) att kammaren skulle bifalla motionerna
1:897 och 11:1022 i förevarande
del.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
ju-kandet om antagande av det förslag,
som innefattades i reservationen nr 1,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34 punkten
2 b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej — 23.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter gjordes enligt de rörande
punkten 2 c förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:897 och 11:1022, såvitt
nu vore i fråga; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls sedermera
utskottets hemställan i punkten 3.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de angående
punkten 4 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Virgin m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att

56 Nr 11 Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. in.

enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—104;

Nej— 24.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
5—13.

Med avseende å punkten 14, anförde
nu herr förste vice talmannen, hade
yrkats dels bifall till utskottets hemställan,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Axel
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34 punkten
14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
3 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —68;

Nej —61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härpå
vad utskottet i punkterna 15—25 hemställt.

Ytterligare gjorde herr förste vice
talmannen enligt de beträffande punkten
26 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 4 betecknade
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34 punkten
26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
4 betecknade reservationen.

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej —- 60.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
27—33.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av motion om utsträckt
skyldighet för postkontor att
hålla öppet på valdag;

nr 12, i anledning av motioner om
ändringar i reglerna om rätt för sjuka
m. fl. att rösta med valsedelsförsändelse; nr

13, i anledning av motioner om
ändrad valkretsindelning i Malmöhus
län; samt

nr 14, i anledning av motioner om
förbud mot karteller vid val inom riksdagen
och kommunala församlingar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Anslag till polisväsendet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Rikspolisstyrelsen för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsan -

Anslag till polisväsendet

slag av 37 850 000 kronor, varav
3 500 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels motionen II: 6, av herr Bergman,

dels de likalydande motionerna I:
533, av herr Ernulf, och II: 646, av herr
Mundebo,

dels ock de likalydande motionerna
I: 579, av herr Strandberg, och II: 668,
av herr Thglén m. fl.

I motionen 11:6 hade anhållits, att
riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte hemställa
om åtgärder i syfte att bevara
och förstärka rikspolisstyrelsens medborgerliga
förankring.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:579 och 11:668 till
Rikspolisstyrelsen för budgetåret 1969/
70 anvisa ett förslagsanslag av
37 850 000 kronor, varav 3 500 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen,

2. att riksdagen i anledning av motionen
II: 6 som sin mening måtte giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
i punkten anfört om rikspolisstyrelsens
medborgerliga förankring,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 533 och II: 646.

Reservation hade avgivits, beträffande
rikspolisstyrelsens medborgerliga
förankring, av herrar Virgin (m), Kaijser
(m) och Bohman (m) samt fru
Sundberg (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen måtte avslå motionen
II: 6.

Herr andre vice talmannen, som för
en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, yttrade, att vid
överläggningen angående förevarande

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Anslag till polisväsendet

punkt jämväl finge beröras punkterna
5—11 i det nu föreliggande utlåtandet;
yrkanden beträffande sistnämnda punkter
skulle dock framställas först sedan
respektive punkt föredragits.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Vid punkt 4 i förevarande
utlåtande finns fogad en reservation
av herr Virgin m. fl. Den gäller
rikspolisstyrelsens medborgerliga förankring.
Den kan förefalla rätt egendomlig.
Vi som representerar det mest
oppositionella partiet stöder den nu gällande
av Kungl. Maj :t fastställda ordningen,
medan utskottets majoritet följer
en av herr Bergman i andra kammaren
ensam väckt motion som syftar till
ändring av nu gällande bestämmelser.

Rikspolisstyrelsen består, som vi alla
vet, av dels ett fåtal tjänstemän, dels
några av Kungl. Maj :t utsedda lekrnannaledamöter.
Dessa ledamöter, som representerar
de olika parlamentariska
partierna, anses synbarligen av herr
Bergman med nu gällande föreskrifter
inte i tillräcklig grad garantera en tillfredsställande
medborgerlig förankring
av rikspolisstyrelsen. Herr Bergman vill
ha en ändring på den punkten. Han vill
att Kungl. Maj:t skall vidta åtgärder
i syfte att bevara och förstärka rikspolisstyrelsens
medborgerliga förankring.
Just nu finns det inte anledning
till kritik, men åtgärderna bör enligt
herr Bergmans uppfattning vidtagas innan
en situation uppkommer, där en
ändring av föreskrifterna måste betraktas
som en förändring i en utbildad beslutspraxis.

Må det tillåtas mig att ett ögonblick
stanna här. Ingen av oss vill väl över
huvud taget att polisen skall förlora något
av sin medborgerliga förankring. Vi
vill tvärtom stärka den. Alla är helt
säkert överens om att polisen bär att på
uppdrag av medborgarna fullgöra sin
uppgift att bevara ordning och säkerhet
inom samhället. Om den saken menar
jag att inget som helst tvivel kan
råda och att ingen som helst menings -

skiljaktighet får göra sig gällande. Jag
är alltså övertygad om att vi är överens
i fråga om polisens medborgerliga förankring.

Såvitt jag kan förstå är det framför
allt ur två synpunkter som rikspolisstyrelsens
lekmannarepresentanter enligt
herr Bergman inte har möjlighet att fungera
på ett fullt tillfredsställande sätt.
Å ena sidan har dessa ledamöter i rikspolisstyrelsen
inte tillräcklig initiativrätt,
menar han, utan endast vissa direkt
angivna slag av ärenden avgörs enligt
instruktionen i plenum. Därjämte
kan andra ej särskilt angivna frågor av
rikspolischefen hänskjutas till plenum.
Det är alltså rikspolischefen som kan ta
upp särskilda ärenden, inte de övriga
ledamöterna, om man så läser instruktionen.
Å andra sidan är inte heller redovisningen
av polisstyrelsens åtgöranden
och beslutsfattande tillräcklig. Polisverksamhetens
utövande och målsättning
bör enligt motionären fortlöpande
så långt som möjligt komma under
allmän granskning. Utskottet har enligt
min mening ytterligare skärpt de av
motionärerna antydda önskemålen. Enligt
utskottet bör Kungl. Maj it lämna
föreskrifter som leder till att lekmännens
faktiska deltagande i besluten så
långt som möjligt redovisas.

Bland de frågor som alldeles särskilt
kommer att stå i förgrunden, säger motionären,
är den allmänna prioriteringen
av polisresursernas användning, den
operativa samordningen och anvisningarna
för polisens uppträdande i olika
nya situationer.

Låt oss ett ögonblick betrakta dessa
båda huvudpunkter. Vad initiativrätten
beträffar har, enligt vad jag erfarit,
rikspolisstyrelsens parlamentariska ledamöter
ingen känsla av att de därvid
är åsidosatta. Enligt de uppgifter som
lämnats mig har rikspolischefen vid
varje sammanträde efter genomgången
av de mera rutinmässiga ärendena en
punkt som gäller allmän information,
då han redogör för alla frågor som under
den aktuella tiden förorsakat pro

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

blem. Det har heller aldrig inträffat att
någon av styrelsens parlamentariska ledamöter
väckt fråga inte upptagits till
diskussion. Den formulering av instruktionen
för polisstyrelsen som blivit föremål
för indirekt kritik, nämligen att
det är polischefen som bestämmer vilka
ytterligare ärenden som skall kunna
upptas till behandling, användes generellt
i alla styrelser, nämnder osv.
Alla instruktioner som gäller dessa har
ett sista moment som säger att styrelsen
skall behandla de ärenden som av
generaldirektören, överdirektören osv.
har hänskjutits till styrelsens avgörande.

För oss är det några principer som
har väsentlig betydelse. Polisen skall i
det enskilda akuta fallet kunna handla
självständigt och effektivt. Dess ledning
skall kunna fatta operativa beslut.
I det akuta avgörandet om operativa åtgärder
måste polisen kunna handla utan
att avvakta polisstyrelsens beslut. En
beslutsordning som förutsätter styrelsens
beslut innan polisen kan avgöra
sitt handlande inför akut inträdda situationer
måste ju kunna helt förlama polisens
verksamhet. Polisen måste ha frihet
att handla så som den bedömer vara
mest effektivt och enligt de allmänna
direktiv som lämnats den. Polisen måste
också kunna handla objektivt, och i
syfte att uppehålla ordningen vara oberoende
av politiska vindar som mer
eller mindre tillfälligt blåser över landet.
Jag skall inte närmare gå in på
exempel för att belysa när det kan finnas
risk för att polisen inte skulle kunna
handla objektivt. Jag skall inte nämna
några sådana exempel, men jag tror
att den ökade redovisning av beslutsfattandet
som krävs skulle i särskilda situationer
kunna medföra sådana risker.

Herr talman! Jag tror inte att det föreligger
några väsentliga meningsskiljaktigheter
mellan oss och utskottets
majoritet. Vi syftar alla till att polisstyrelsen
skall verka för ett förtroendefullt
förhållande mellan polisen och allmänheten.
Men vi är rädda att de for -

Anslag till polisväsendet
muleringar som herr Bergman och utskottets
majoritet har använt kan lämna
vägen öppen för en politisering av
polisens verksamhet, vilket ingen av oss

— vare sig utskottsmajoriteten eller reservanterna,
det är jag övertygad om

— skulle finna lyckligt. Med hänsyn
härtill anser vi icke något initiativ i
denna fråga från riksdagens sida önskvärt,
och det är i enlighet därmed som
jag yrkar bifall till den vid punkt 4 anförda
reservationen.

Herr talman! Jag ber att samtidigt få
tala om punkten 9, som gäller den lokala
polisorganisationen. Det avsnittet
har karaktären av en följetong. Varje
år kommer ett nytt kapitel som bl. a.
innehåller en mängd siffror, och varje
år är siffrorna i princip ganska lika.
De lokala polischeferna begär omkring
2 500 tjänster, länsstyrelserna tillstyrker
ett något mindre antal — ungefär
2 400 — polisstyrelsen tillstyrker närmare
1 000 tjänster och regeringen föreslår
omkring 500. Det är som sagt
ganska likartat varje år.

Förra året hade man när propositionen
skrevs en brottsstatistik att stödja
sig på som tycktes visa att kulmen var
nådd och att trenden hade vänt. Det var
en chimär, en tillfällig ljusning. Nu är
ökningen i brottsligheten ånyo mycket
kraftig. Uppklaringsprocenten är låg.
Trots de hittills medgivna ökade resurser
av olika art som anses kunna minska
behovet av ny personal har någon förbättring
i situationen inte inträtt. Det
lönar sig tydligen att begå brott. Stölder,
rån etc. blir inte alls uppklarade i
den omfattning vi skulle önska. Antalet
fall av mord och dråp som inte klarats
upp är inte heller rekommenderande.
Försvinnanden som inte blir utredda
ökar i antal. Alltifrån Viola Widegren
som försvann i slutet av 1940-talet
och som jag minns så väl därför att jag
nära hade att göra med henne som patient
och tyckte att hon var en så rar
flicka, till de unga damer som försvinner
från olika danshak i Sundbyberg
eller Solna, är det en rad som blivit

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Anslag till polisväsendet

borta utan att polisen kunnat ge någon

förklaring till deras försvinnande.

Låt mig gärna erkänna att den nuvarande
polisorganisationen har inneburit
ett väsentligt framsteg och att polisens
möjligheter till operativ koncentration
kring vissa uppgifter obestridligen
är ett framsteg jämfört med
tidigare sitaution. Men det är ännu långt
ifrån tillräckligt. Vi syftar inte alls till
någon polisstat, men vi önskar att man
skulle kunna ge trygghet även ur dessa
synpunkter åt våra medborgare.

I våra dagar är det två ting som ger
extra uppgifter åt polisen. Det ena är
den alltjämt ökande biltrafiken, det andra
är narkotikasituationen. Vad den
sistnämnda frågan beträffar vill jag än
en gång komplimentera polisledningen
för de framgångar man haft med den
starka insats som gjorts i början av
året. Detta har vi talat om förut, men
jag vill gärna understryka att jag anser
polisen vara värd en komplimang. Verkningarna
av denna insats bredde ut sig
även över andra områden, men den stora
satsningen måste ha inneburit att
andra uppgifter fick stå tillbaka. Med
tanke på de resurser som finns måste
det ju betyda att resurser för detta ändamål
togs från andra områden.

Vad biltrafiken beträffar är polisens
insatser i form av övervakning, inskridanden
in. fl. allmänpreventiva åtgärder
obestridligen av mycket stor betydelse
när det gäller att minska antalet olyckor
som leder till dödsfall och allvarliga
skador. Om någon vecka kommer vi att
behandla socialhuvudtiteln och diskutera
frågan om hälsovårdsupplysning
och möjligheterna att därigenom påverka
kostnaderna för sjukvården. Låt mig
redan nu framhålla att det är mycket
svårt att ange vad en hälsovårdsupplysning
kan säga oss om hur vi skall leva,
vad vi skall äta osv. för att nå den bästa
hälsan. De vetenskapliga undersökningar
som man kan stödja sig på i dessa
frågor är visserligen många men, såvitt
jag förstår, alltjämt ovissa och deras
bärkraft osäker. En sak vet vi dock

säkert: kan vi nedbringa olycksfallsfrekvensen
på våra vägar väsentligt, når
vi resultat även på detta område. Hur
många vårdplatser och hur många vårddagar
man skulle spara på det kan jag
inte uppge, men att besparingarna skulle
bli stora är jag övertygad om. Jag
tror att polisens övervakning och vetskapen
om risken att överraskas av en
polis är ett av de viktiga momenten för
att nedbringa olycksfallsfrekvensen.

Herr talman! Dessa antydningar ger
en uppfattning om anledningen till att
vi anser det vara värt att göra en väsentligt
större insats på detta område.
Satsningen motsvarar ingalunda vad vederbörande
centrala ämbetsverk eller
ännu mindre vad de lokala myndigheterna
har begärt — de som direkt har
med saken att göra — men den överskrider
dock väsentligen regeringens
förslag. Jag är fräck nog att tro att
också justitieministern gärna skulle se
att han fick större anslag. I ett svar som
han gav mig förra året med anledning
av en enkel fråga fanns det en undermening
— han tyckte att det hade varit
roligt att få mera pengar. Jag var
i alla fall den som fick mest, sade han.
Vi tror att detta är ett område där man
kan satsa väsentligt mera —- och det
med samhällsekonomisk vinst.

Reservationen vid punkten 10 ansluter
sig till reservationen vid punkten 9
på det sättet att i den förstnämnda
reservationen begärs den ökade medelsanvisning
som erfordras till följd av
den personalökning som begärs i reservationen
vid punkten 9. För den händelse
reservationen vid punkten 9 skulle
bifallas kommer jag att yrka bifall
även till reservationen vid punkten 10.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):

Herr talman! Naturligtvis kan man
inte påräkna att den fråga som vi nu
behandlar, nämligen frågan om polisorganisationen,
skall nå upp till samma
dramatiska höjd som det närmast före -

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

gående ärendet kom upp till, även om
man kan hysa den åsikten att frågorna
i någon mån, av utvecklingen på ungdomsfronten
att döma, hör samman.

Liksom i fjol har det varit delade meningar
i statsutskottet om anslagen till
polisväsendet. Alla oppositionspartierna
har med hänsyn till att arbetsläget
inom polisen är pressat och att polisens
uppgifter ständigt växer yrkat på personalförstärkningar,
som går utöver vad
regeringen och utskottsmajoriteten velat
vara med om.

Att kriminaliteten växer är ingenting
nytt. Utvecklingen har varit densamma
under tidigare år. Förutom att fler och
fler brott blir begångna, ökar också
svårighetsgraden. Särskilt allvarligt är
att man kan iaktta tydliga tendenser
till ökad ligabrottslighet. Denna typ av
brottslighet är t. ex. synnerligen vanlig
i samband med narkotikabrott.

Även mera beskedliga former av
brottslighet och asocialitet har emellertid
visat tendenser att breda ut sig.
Allt oftare förekommer bråk, hot om
våld och allmänt störande uppträdande
på allmänna platser. Vissa typer av
mindre stölder har blivit så pass vanliga,
att varken polisen eller allmänheten
egentligen tar någon notis om dem.
Detta är mycket allvarligt när det sker
i en rättsstat.

Det går inte att ge någon generell förklaring
till den här utvecklingen. Det
är förvisso många faktorer som samverkar
till att skapa dessa problem på välfärdssamhällets
baksida. Därför finns
det inte heller någon generell lösning
av problemen. Vad man kan åstadkomma
med skärpt polisbevakning är att
man i viss mån hindrar att brott blir
begångna och att man får flera brott
uppklarade. Om en större del av brotten
kunde klaras upp, skulle detta otvivelaktigt
verka återhållande på brottsligheten.
Den nuvarande låga procenten
uppklarade brott -— omkring 30
procent i genomsnitt — är knappast
något incitament för en lägre brottsfrekvens.

Anslag till polisväsendet

Det är heller ingen tvekan om att läget
nu är så allvarligt, att de enskilda
medborgarna i många fall har svårt att
få det skydd för sin person, som de har
rätt att kräva av samhället. En så
grundläggande trygghets- och standardfaktor
som låt mig säga gatufrid har på
många håll kommit i allvarlig fara.

Arbetsbelastningen på polisen växer
dessutom inte bara på grund av att
brottsligheten ökar. Biltrafiken ökar i
intensitet och därmed behovet av trafikövervakning.
Detta är en sak. En annan
sak är att särskilt under de allra
senaste åren stora polisstyrkor fått avdelas
för övervakning i samband med
demonstrationer och likartade arrangemang.

Den upprustning av polisorganisationen
som skett under senare år har i
första hand gällt de tekniska resurserna.
Ett ökat antal fordon och effektivare
sambandsmedel har gjort polisen rörligare.
Också i andra avseenden har en
icke oväsentlig upprustning på det tekniska
området skett. Effektiviteten har
dessutom förbättrats genom administrativa
rationaliseringar, inte minst på utredningssidan.

Även personalförstärkningar har genomförts.
I fjol utökades poliskåren
med 350 tjänster. I årets statsverksproposition
föreslås att ytterligare 400 polistjänster
och 70 andra tjänster skall
tillkomma.

Med hänsyn till behovet anser vi
emellertid detta helt otillräckligt. I sina
petita för det kommande budgetåret
har de lokala polischeferna och länsstyrelserna
ansett, att det skulle behövas
omkring 2 500 nya tjänster i polisorganisationen
för att fylla behovet.
Rikspolisstyrelsen, som också måste ta
hänsyn till möjligheterna att rekrytera
personal och till andra faktorer, har
begärt 970 tjänster, varav 700 polistjänster.

Man kan på grundval av detta ganska
bestämt slå fast, att den allvarligaste
svagheten hos polisorganisationen f. n.
är de knappa personalresurserna. I den

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Anslag till polisväsendet
föreliggande situationen har vi både
inom centern och folkpartiet samt inom
moderata samlingspartiet ansett det
nödvändigt, att man tillmötesgår rikspolisstyrelsens
anslagsframställning i
högre grad än vad departementschefen
har velat göra. Medan de socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet valt
att följa departementschefens förslag,
yrkar vi, att den lokala polisorganisationens
anslag till löner och andra förvaltningskostnader
räknas upp med 10
miljoner kronor utöver vad Kungl.
Maj:t föreslår. Därigenom skulle man
få möjlighet att inrätta ytterligare 210
polismanstjänster och 50 tjänster för
annan personal. En motsvarande höjning
av anslaget till personlig utrustning
måste då ske. Den merkostnaden
beräknar man till en halv miljon kronor.

En sådan personalförstärkning skulle
inte bara leda till att polisen totalt
sett erhöll ökade resurser utan också
till att effektiviteten i den tidigare organisationen
höjdes genom att man fick
en riktigare avvägning mellan personella
och tekniska resurser. Det finns
bär förutsättningar att till en rimlig
kostnad avsevärt öka polisens möjligheter
att lösa sina svåra uppgifter.

Herr talman! Jag ber att på punkt 4
få yrka bifall till utskottets hemställan
och återkommer, med herr talmannens
benägna medgivande, till yrkandena under
punkterna 9 och 10, där jag kommer
att yrka bifall till reservationerna.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! I en debatt som denna
— som gäller ett begränsat område —
är det väl oundvikligt att olika talare
kommer in på samma saker, kanske uttryckta
med andra ord, och att det kan
bli vissa upprepningar.

Jag vill också framhålla att det väl
inte råder någon principiell skillnad
mellan utskottets och reservanternas
åsikter om behovet att öka polisens resurser
i olika avseenden. Utskottet ut -

trycker saken så att enighet råder om
att brottslighetens utveckling, omfattning
och karaktär, arbetsbalanserna,
trafikarbetena och speciella ordningsföreskrifter
kräver en ökning av polisens
personella resurser. Vi behöver
alltså inte föra en diskussion på den
punkten. Det hela är mer en fråga om
avvägning och prioritering inom statsförvaltningen
för detta ändamål.

Det är väl också överflödigt — speciellt
efter vad som sagts av de föregående
talarna — att orda särskilt mycket
om utvecklingen i samhället på detta
område: hur brottsligheten ökar, hur
våldsbrotten och den grova brottsligheten
tilltar och hur den söker sig nya
former och uttryck, som ständigt ställer
nya krav på de organ som skall möta
denna våg av lagöverträdelser.

Man kan trösta sig med eller oroa sig
över — vilket man nu vill göra — att
denna utveckling i viss mån följer i
välståndets spår och är en företeelse
gemensam för hela den västliga världen.
Men detta ändrar inte problemets
karaktär av allvarlig realitet. Vi får
inte glömma att otryggheten på våra
gator och ensliga platser, inte minst i
storstadsområdena, av många i dag
upplevs som en akut fara. Vi talar ofta
om trygghetskravet i olika sammanhang
—• det är ett väsentligt inslag i
dagens politiska debatt. Jag tror för
min del att vi här rör vid en ganska
väsentlig sida av denna problematik
och att kravet på trygghet till liv, lem
och egendom egentligen är en fråga om
standard.

Nu kan man naturligtvis invända att
det aldrig går att bygga ut ett så effektivt
polisskydd att det hindrar all
brottslig verksamhet. En sådan invändning
är naturligtvis riktig. Men frågan
är om vi känner till något effektivare
medel att bekämpa brott och laglöshet
än just att öka riskerna för upptäckt.
Genom att stärka polisens resurser ökar
man möjligheterna att upptäcka och
förhindra brott. Med andra ord ökar
man riskerna och skapar därmed ett

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

återhållande moment, vars värde troligen
inte skall underskattas.

Ett område där man med bestämdhet
vågar hävda att en effektivare övervakning
skulle ge resultat är just trafiken
på våra vägar. En noggrannare övervakning
och en snabbare reaktion mot
vårdslösa och ansvarslösa trafikanter
av olika slag skulle ofelbart leda till en
minskad olycksfallsfrekvens och en
minskning av alla de tragedier vi bevittnar
och dagligen läser om i våra
tidningar.

Vi diskuterade för en tid sedan här
i kammaren narkotikaproblemet. Enbart
detta ställer polisen inför nya,
svårbemästrade och ytterst arbetskrävande
arbetsuppgifter. Inför en sådan
samhällsfara måste vi reagera kraftigt
och effektivt använda de medel samhället
självt förfogar över.

Ett annat problem som ter sig allvarligt
och visar att våra resurser är otillräckliga
är den långa tidsutdräkten när
det gäller brottsutredningar. Denna sida
av saken har många aspekter. Givetvis
innebär de långa väntetiderna olägenheter
för den misstänkte och inte minst
för de skadelidande, som kanske väntar
på att tilldömas skadestånd. Man går
också miste om den preventiva effekten
av ett snabbt ingripande. Gjorda undersökningar
visar att tiden mellan brottets
begående och ärendets redovisning
till åklagarmyndighet i många fall är
mycket lång. Det förhållandet att man
sedan också möter en andra flaskhals,
nämligen den stora arbetsbalansen vid
våra domstolar, förbättrar inte situationen.

Rikspolisstyrelsen har i år begärt 790
nya polistjänster. Departementschefen
föreslår 400, vilket innebär en väsentlig
ökning — det skall gärna medges. Det
har ju också skett ökningar under de
närmast föregående åren. Vi har inte
kunnat sträcka oss så långt i detta fall
som rikspolisstyrelsen har begärt. Vi
föreslår dock i reservationen, som är
gemensam för de tre oppositionspartierna,
en ytterligare ökning med 210

Anslag till polisväsendet
polistjänster och därmed en snabbare
upprustning än vad Kungl. Maj :ts förslag
innebär.

I sammanhanget förtjänar det också
påpekas att polisen föregående år haft
övertidsarbete i orimligt stor omfattning.
Även om man räknar med en betydande
minskning av övertidsfrekvensen
innevarande år — man har ställt
i utsikt att kunna nedbringa övertiden
väsentligt — kvarstår detta problem.
En ökning av den ordinarie polisstyrkan
måste bidra till en minskning av
denna olägenhet, övertidsarbete är
dessutom en mycket dyr lösning av arbetsproblemet.

En ökning av antalet polistjänster på
det sätt vi föreslår torde icke, enligt
vad som uppgivits från ansvarigt håll,
möta några svårigheter ur rekryteringssynpunkt
i dagens läge.

Jag vill också, herr talman, i detta
sammanhang säga några ord om reservationen
i anslutning till punkt 10. Man
kan säga att det i viss mån är fråga om
en följdreservation till reservationen
under föregående punkt. Det gäller anslag
för utrustning till den lokala polisorganisationen.
Den utökning vi föreslår
av antalet polistjänster kräver även
en förstärkning på utrustningssidan,
varför vi här yrkar en höjning utöver
Kungl. Maj :ts förslag med 500 000 kronor.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Huvudriktlinjerna i det
förslag om en ytterligare förstärkning
av polisen som framläggs i reservationer
under punkterna 9 och 10 har
redan dragits upp av tidigare talare,
men jag skall ändå be att få knyta några
reflexioner härtill.

Det är framför allt tre konkreta skäl
som enligt allas vår mening måste vara
avgörande för satsningen på en kraftigt
förstärkt poliskår.

Det första skälet, som har med narkotikabekämpningen
att göra, är av betydelse
ur många olika synpunkter. Någon
tidigare talare — jag tror det var

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Anslag till polisväsendet
herr Per Jacobsson — har redan nämnt
att vi för några dagar sedan diskuterade
höjning av straffmaximum för narkotikabrott.
I den debatten underströks att
möjligheten att avslöja ett brott och
straffet för brottet i realiteten är delar
av samma sak. Är risken för upptäckt
liten, har straffets höjd ingen större betydelse.
Men är risken för upptäckt
stor, kommer straffskalan att få sin väsentliga
betydelse för brottslingen.

Riktigheten av detta resonemang har
på ett övertygande sätt belysts under
de senaste månaderna, när starka satsningar
har gjorts då och då av polisen
och tullen. Den intensitet som alltså
med vissa mellanrum lagts i dagen vid
razzior över hela landet har märkbart
resulterat i temporära nedtrappningar i
narkotikatillgången — men bara temporära.
Pauserna utnyttjar »knarkadeln»
till nyplanering, och inom kort
är trafiken i gång igen. Information,
propaganda, forskning och vård må ägnas
aldrig så stora insatser, men stoppas
inte tillförseln av giftet, är kampen förgäves.
Det är där som polisen tillsammans
med tullen har huvudrollen.

Det andra skälet är, som också
nämnts tidigare, trafikens stigande krav
på ordningsmakten.

Den nedgång av antalet trafikolyckor
som följde omedelbart efter övergången
till högertrafik var ju väntad, uppgången
efter något år likaså. Dödsolyckorna
i trafiken uppgick 1968 till 1 000,
vartill skall läggas ytterligare ett antal
dödsfall under kommande år vilka förorsakats
av trafikolyckor under föregående
år. 1968 års dödstal är i stort sett
lika med dödstalet för 1965 och högre
än för 1967. Antalet försäkringsanmälda
skadefall i trafiken var 1968 i stort
sett lika stort som 1967, men antalet trafikskadade
personer var i fjol mycket
högre än någonsin tidigare här i landet.
Den starkt ökade biltrafiken ställer för
framtiden enorma krav inte bara på
forskning, fordonskontroll, upplysning
och propaganda, utan även på förstärkt
trafikledning och trafikkontroll.

Inte minst trafikanternas respekt för
bestämmelserna är i det sammanhanget
av stor vikt. Är det förbjudet att gå mot
röd gubbe, skall det också vara det, inte
bara för att ett brott mot bestämmelsen
kan vara riskabelt. Om man struntar
i denna röda gubbe varenda gång man
inte ser en polis i närheten, innebär det
en avtagande respekt för trafikreglerna.
Är det tillåtet att köra med högst 90,
70 eller 50 km i timmen, måste detta
respekteras. Jag tillåter mig säga att nu
rådande brist på respekt för dessa hastighetsgränser
innebär en farlig tendens.
Såvitt jag kunnat bedöma på gator
och vägar är det fler som överträder än
som följer bestämmelserna.

Jag är ingen rättshaverist. Varje bilist
vet hur svårt det är att från normal
fart tvärstanna vid en övergång,
därför att bilisten vid sidan eller snett
framför upptäckt att han måste stanna.
Likaså vet alla bilister hur svårt det är
att samtidigt hålla ögonen på hastighetsmätaren
och på vägen. Men det medvetna,
överlägsna struntandet i hastighetsbestämmelserna,
röd gubbe och liknande
innebär i längden en fara för
laglydnaden, ett urholkande av rättsmedvetandet
i trafiken, förutom vilket
all lagstiftning på detta område är meningslös.
Kravet på förstärkt trafikledning
och kontroll är därför mycket
stort.

För det tredje: myndigheterna har
tillhandahållit polisiära insatser i stigande
grad för narkotikakampen och
trafiken; inte tillräckligt, men i män
av resurser. Och då resurserna inte
räckt till för allt har resultatet blivit,
som talare tidigare påpekat, att kampen
mot den övriga brottsligheten försvagats.
Det finns inte mycket att tilllägga
utöver vad som sagts. Jag kan
bara notera att i Stockholm är det praktiskt
taget meningslöst att anmäla ett
inbrott med någon mindre skadegörelse
eller en stöld om några hundra kronors
värde. Polisen har inte tid med sådant,
åtminstone inte med någon närmare
undersökning och s. k. spaning.

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Väskryckare och gaturånare gör att
många, särskilt äldre kvinnor, numera
inte efter mörkrets inbrott vågar ensamma
gå till eller från tunnelbanan,
biografen, teatern eller annan samvaro.
Här nämndes för en stund sedan av en
talare att endast 30 procent av alla brott
blir uppklarade här i landet. Jag tillåter
mig att säga att detta är något av en
skandal, varken mer eller mindre. Ingen
skugga skall falla på polisen. Den arbetar
ofta över måttet av sina krafter, men
resurserna räcker inte till.

I ett rättssamhälle är det medborgarnas
oförytterliga rättighet att åtnjuta ett
rimligt skydd för sin säkerhet till liv,
lem och gods. Den rättigheten hör till
de ting som ovillkorligen måste prioriteras,
den utgör ett grundelement i ett
samhälle, som vill göra skäl för beteckningen
rättsstat.

Därför, herr talman, kommer jag att
rösta för reservationerna under punkterna
9 och 10. Jag anser inte att det
krav som framställts i reservationen vid
punkt 9 går tillräckligt långt. För min
del skulle jag gärna sett att rikspolischefen
fått hela sin begäran tillgodosedd.
Men jag röstar med reservationen
ändå, därför att den merkostnad som
det är fråga om väl ligger inom den
marginal, där varken statsbudgeten med
sina 42 miljarder eller bruttonationalprodukten
med sina 141 miljarder kronor
behöver vidkännas någon nämnvärd
rubbning.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Om det skulle bli som
herr Jacobsson redan uttalat, att vissa
upprepningar av siffror och sådant
skulle förekomma, så kan detta förklaras
och försvaras med att debatten gäller
ett mycket viktigt samhällsavsnitt.
Det torde inte vara någon överdrift att
påstå att detta utskottsutlåtande om polisen
och rättsväsendet rör frågor som
måste ses mot bakgrund av att samhällets
försök att komma till rätta med
den ökade brottsligheten har misslyckats.

5 Första kammarens protokoll 1969. Nr 11

Anslag till polisväsendet

Ingen kan förneka att när brottsutvecklingen
redovisas i årets statsverksproposition,
så är detta en dyster förkunnelse.
Denna redovisning ger också
klarhet i att de förslag som vi har lagt
fram under en följd av år beträffande
polisens antal kommit till i syfte att
ordningsmakten skall kunna klara sitt
arbete och att dessa förslag varit synnerligen
berättigade.

Här har riksdagen troget och träget
följt Kungl. Maj:ts mycket sparsamma
förslag. Något annat har inte blivit bifallet.
Regeringsförslagen om den arbetskraft
som ställs till polisens förfogande
har varit otillräckliga, även om
man måste erkänna att polisväsendet
kostar mycket pengar.

I år görs nu en jämförelse med den
totala personalökningen i statsförvaltningen.
Vi upplyses om att personalökningen
på den statliga sektorn uppgår
till drygt 4 000 tjänster. I dessa nya
tjänster har skolväsendet redan en inteckning
på 2 500. När ordningens upprätthållande
är så viktigt, borde även
ordningsmakten från början ha en inteckning
i de nya tjänster som skall
fördelas.

Vidare framhålles att när skolan fått
sin redovisade del i personalökningen,
får polisen och rättsväsendet ungefär
hälften av den återstående delen. Detta
är inte så litet — 400 nya polistjänster
och 130 andra tjänster — men det är
ändå otillräckligt. Det går inte att komma
ifrån att ordningens upprätthållande
är viktigare än någonting annat. Det
är som rikspolischefen uttalade för några
år sedan: Vad är allt annat värt om
inte ordningen på ett tillfredsställande
sätt kan tryggas?

Utskottet framhåller att polisen har
tillförts betydande personella och materiella
förstärkningar även under tidigare
år och att arbetet bedrivs effektivare
än förut. Men effektiviteten är inte
större än att brottsligheten ökar på,
som redan har framhållits, ett ytterst
oroväckande sätt. Att lägga skulden till
den ökade brottsligheten på välståndet

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Anslag till polisväsendet
eller på det förhållandet att en ökning
sker också i andra länder är en argumentering
som inte kan godtas.

Nu lever utskottet i den tron och förhoppningen
att med årets anslag skall
den enormt stora kostnaden för övertidsersättning
— 48 miljoner kronor under
budgetåret 1967/68 —• kunna nedbringas.
Det sägs bli en minskning med
4—5 miljoner kronor. Nog hade det varit
bäst att vänta med detta uttalande
tills redovisningen var färdig. Det kan
allvarligt befaras att i stället för den
tänkta besparingen får vi uppleva besvikelsen
att minst samma ersättning
för övertidsarbete måste utgå som de
senaste åren. Kanske ökar övertidsarbetet
ännu mer.

Dagens tidningar skriver om det jättelika
brottssyndikat som har infångats,
vilket klart visar att polisens resurser
behöver ytterligare förstärkningar.
Detta syndikat har ju ganska länge bedrivit
sin brottsliga rörelse med ett
trettiotal personer inblandade.

Det kan framhållas att sådana saker
har inträffat sedan sammanställningen
i statsverkspropositionen gjordes, att
utskottet borde insett att man skulle ha
beaktat oppositionens förslag. Jag åsyftar
den ökade aktiviteten från polisen
för att komma till rätta med narkotikaproblemet.
Efter de uttalanden som helt
nyligen gjordes här i riksdagen om att
narkotikan har kommit till vårt land
för att stanna, att detta elände så helt
har vuxit fast i vårt samhälle, borde
man inse att det inte räcker med en
kort, tidsbegränsad insats, utan den aktivitet
som nu förekommer behöver
fortsätta under lång tid framåt. Nog vore
det angeläget att det rotfäste narkotikan
fått försvann.

Jag vill gärna återkomma till min tidigare
framförda synpunkt, att hade
man i tid lyssnat till oppositionens varningar
kunde tillståndet på detta område
i dag ha varit ett helt annat. Man
skulle ha kunnat undvika den katastrofsituation
som uppkommit.

Om nu inte regeringen lyssnar till

oppositionens uppfattning beträffande
ordningens upprätthållande i allmänhet
kanske den dag inte är så långt borta
då regeringen får hålla katastrofsammanträden
även om detta, för att gällande
lagar skall tillämpas och vårt
rättsväsen fungera.

Reservanternas förslag är inte sådant
att det kan ha någon undergörande betydelse.
Vi inom moderata samlingspartiet
hade gärna sett att rikspolisstyrelsens
förslag om 970 nya tjänster kunnat
bifallas. Staten har emellertid på
olika sätt tagit på sig så stora utgifter,
hushållat så illa med tillgångarna, att
vi inte ansett detta möjligt. Reservationen
föreslår dock ett välbehövligt tillskott,
och den kostnad på 10 miljoner
kronor som det här gäller kan inte vålla
några bekymmer. Som läget nu är
hade det i år varit mer berättigat än någonsin
att vårt förslag om ytterligare
300 tjänster godtagits.

Här bör uttalas den förhoppningen
att det sker en bättre avvägning. När
rikspolisstyrelsen så kraftigt prutat ned
önskemålen utifrån landet, borde rikspolisstyrelsens
förslag tillstyrkas av regeringen.
Om viljan funnes kunde det
beredas utrymme för detta förslag.

Vad utskottet föreslår i år överensstämmer
inte med vad rikspolisstyrelsen
föreslagit för de närmaste åren. Här
finns en vid och bred klyfta att överbrygga.
Denna styrelse har helt nyligen
lagt fram en reviderad prognos över
anslagen till polisväsendet. Den innebär
fram till 1973—1974 en ökning varje
år på mellan 800 och 850 nya polistjänster.
Därutöver fordras en ny och
förbättrad teknisk utrustning. Det är
inte bara så att polisen nu har alltför
sparsamt med arbetskraft, så att det
brister i dess arbete vad bevakningsuppgifterna
beträffar, och att detta leder
till en alltför låg uppklaringsprocent.
Jag delar herr Lundströms uppfattning
att denna uppklaringsprocent
är så låg att man kan kalla det för en
skandal. Den låga uppklaringsprocenten
leder i sin tur fram till att en allt

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

svårare brottslighet bara ökar. Så länge
uppklaringsprocenten endast rör sig
om drygt 30 procent, kan vi vara säkra
på att brottsligheten ökar, och det var
inte vad statsutskottet menade med sitt
sparsamma förslag. En högre uppklaringsprocent
skulle helt säkert verka
avskräckande på de många som vill
röra sig på brottets bana. Med den låga
uppklaringsprocent som nu förekommer
avtrubbas respekten för liv och
egendom.

I många fall tar utredningen efter en
anmälan alltför lång tid. Här finns, tycker
jag, anledning att föra en nyhetsnotis
i Dagens Nyheter av den 1 mars
till kammarens protokoll. Rubriken är
»Års väntan på utredning hos polisen»,
och i notisen omtalas följande:

»Det är otillfredsställande, konstaterar
JO, att man i Stockholm kan få vänta
mer än ett år innan polisen får tid
att utreda bedrägerifall, som anmälts
av allmänheten.

I september 1967 polisanmälde en
stockholmare att någon obehörigt utnyttjat
hans checkräkning. Ännu drygt
ett år senare hade anmälan inte behandlats
av polisen, klagade han hos JO i
november 1968.

Denne har inhämtat att utredningen
måste kompletteras med en undersökning
vid statens kriminaltekniska laboratorium.
Ytterligare komplettering kan
också bli nödvändig innan åtalsfrågan
avgörs.

Dröjsmålet med denna förundersökning
är uppenbart otillfredsställande,
framhåller JO. Klagomålen har varit
befogade.

Arbetsbelastningen hos polisen, och
speciellt bedrägeriroteln, gör emellertid
att dröjsmålet inte kan läggas någon
befattningshavare till last som försummelse
i tjänsten.»

Detta är ett intressant uttalande, ty
den mot vilken JO här borde rikta anmärkning
är riksdagen, som inte tillsett
att det finns tillräckligt med arbetskraft
utan att sådana här händelser skall behöva
inträffa. Det här påtalade fallet är

Anslag till polisväsendet
säkert inte något särfall. Det finns när
det gäller rättstillämpningen säkerligen
tusentals liknande fall, men helt naturligt
har inte JO vare sig vilja eller möjlighet
att rikta någon anmärkning mot
riksdagen; JO hör till riksdagens organ
och utses av dess ledamöter. Var ansvaret
ligger för att denna förundersökning
tog så lång tid är däremot inte
svårt att förstå.

Även om vi under en följd av år har
fört talan för en starkare och bättre
utrustad ordningsmakt, kan det bestämt
uttalas att här inte finns något parti
som vill ha en polisstat. Vad vi avser
är endast att medborgarna skall kunna
känna större trygghet i tillvaron. Vi
vill inte heller ha någon folkpolis.

Genom att följa en motion i andra
kammaren av herr Bergman föreslår nu
utskottet att det skall bli ett starkare
medborgerligt inflytande på polisens
tjänsteutövning. Vad man här syftar till
är en smula oklart och ovisst. I rikspolisstyrelsen
ingår redan lekmannarepresentanter.

Om meningen är att riksdagen i dag
med sannolikhet skall fatta ett beslut
som syftar till att vi får en politiskt
dirigerad polis eller kanske tar ett första
steg mot en folkpolis, skulle detta
vara mycket olyckligt, vem som än skall
svara för den politiska makten framöver.
Polisen har en klar uppgift. I detta
avseende behövs ingen ny ordning.

Här behöver fattas sådana beslut som
är ägnade att skapa förtroende för samhällets
rättsvårdande myndigheter och
deras uppgifter.

Även jag, herr talman, yrkar bifall till
reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Låt mig först göra två
reflexioner! När man lyssnat till de fem
talare som före mig haft ordet angående
polisen, har man fått intrycket att
vi lever i ett nästan laglöst samhälle.
Man känner sig nästan som om man

(38

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Anslag till polisväsendet
vore bosatt i ett vilda västern-samhälle,
där man går osäker när som helst. Så
är ju inte fallet. De talare som hittills
har yttrat sig överdriver avsevärt.

Man överdriver även när man beträffande
den fråga i vilken moderata samlingspartiet
är ensam reservant, såsom
herr Sveningsson gjorde, vill ge sken
av att utskottsmajoritetens avsikt skulle
vara att lägga grunden till ett slags
folkpolis. Detta påminner mig om förhållandena
då vi i statsutskottets tredje
avdelning behandlade en motion om
polisens förstatligande. Jämte konstitutionsutskottets
nuvarande ordförande
herr Georg Pettersson hade jag motionerat
om detta. Vi möttes då av farhågor
från bl. a. ett par partivänner till herr
Sveningsson, som framhöll att om polisen
komme att förstatligas skulle det
innebära skapandet av ett slags ochrana,
en farlig polisiär institution som
skulle bli ett ohyggligt redskap i statens
hand. Så har ju ingalunda blivit
fallet. I stället har vi fått en polis soin
inte utan grund har bedömts som världens
bästa polis och som världens bäst
utrustade polis. Hade vi fortfarande
haft vår tidigare polisorganisation, den
kommunala, hade läget varit sämre.

Alltsedan polisens förstatligande har
vi undan för undan varje år ökat antalet
polistjänster, samtidigt som den
tekniska utrustningen har förbättrats
och en långt driven rationalisering ägt
rum.

Den som har någon erfarenhet av hur
förhållandena var exempelvis på poliskontoren
i småstäderna, där det satt
någon polisman och skötte skrivarbetet
— ovan vid en skrivmaskin satt han
och letade med fingret efter en lämplig
bokstav, och det tog en oändlig tid att
åstadkomma en rapport — och ser hur
det är nu, då kvinnliga rappa biträden
har övertagit en del av det arbete som
polismännen tidigare fick utföra, måste
förstå att det även på detta område har
ägt rum en utveckling som omräknat
i polistjänster har en inte ringa betydelse.

Det var dessa inledande reflexioner
jag kände ett behov av att göra.

När det gäller rikspolisstyrelsens
medborgerliga förankring, alltså det
som berörs i moderata samlingspartiets
reservation, har mot utskottets förslag
att hos Kungl. Maj :t begära vissa
konkreta åtgärder i fråga om rikspolisstyrelsens
instruktion m. m. endast moderata
samlingspartiets representanter
reserverat sig. Man skulle kanske därav
kunna få intrycket att utskottet tagit
upp en partiskiljande fråga. Utskottets
majoritet har vid sitt förslag
om bifall till motion II: 6 utgått från
att det råder allmän enighet om vikten
av att rikspolisstyrelsens handlande i
principiella frågor knyts till beslut fattade
med lekmannamedverkan. I fråga
om instruktionen föreligger det faktum
att ett stort antal viktiga ärenden går
till plenum efter rikspolischefens beslut.

När utskottet vill skriva in en vidgad
skyldighet att plenarbehandla ärenden
är detta inte på något sätt — det bör
kraftigt understrykas — någon anmärkning
mot rikspolischefens faktiska
handlande i dessa frågor. Önskemålet
om en redovisning av lekmännens deltagande
i beslut kan inte heller ses som
ett avsteg från en princip eller som en
förtäckt anmärkning mot någon. Även
detta bör understrykas.

Förhållandet mellan polisen och allmänheten
är vi alla intresserade av. Polismannen
själv har ett direkt intresse
av att känna alt han fullgör uppgifter
för medborgarnas räkning och inte för
förvaltningsapparaten. Detta främjas
genom vetskapen om beslutsförfarandet,
och en redovisning därav gör att även
riksdagen indirekt kan ställa sig bakom
de principiella linjerna.

Yad som här närmast föreslås är med
andra ord ingenting annat än en modernisering
av den instruktion som nu
gäller. Att det skulle behöva innebära
att det blir så kanske inte moderata
samlingspartiet går med på, men vi
andra gör det. Det är i och för sig trå -

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

kigt, men det är ingenting att göra åt
det. På den punkten, herr talman, yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Vad gäller den lokala polisorganisationen
skall jag fatta mig tämligen kort.
Jag skall inte alls ta så lång tid i anspråk
som de fem tidigare talarna sammanlagt
har gjort. Sedan polisen förstatligades
har, som jag erinrade om,
kraftiga höjningar skett, både personellt
och tekniskt, av dess resurser, och mot
varje förslag har ställts krav på en ytterligare
ökning. Även ett år som detta
då tredjedelen av den inte förut disponerade
statliga personalökningen går
till polisen kommer kravet upp. Det
måste strykas under att den upprustning
av polisens resurser som skett och som
skall fortsätta är ganska enastående.
Takten i upprustningen måste dock hållas
inom en ram som är förenlig med
samhällsekonomin och som inte ställer
alltför stora krav punktvis på utbildningskapacitet,
byggnader och tekniska
resurser. Såvitt jag förstår kan en reservation
som den nu gjorda i och för
sig tänkas framförd även om upprustningstakten
varit dubbelt så hög. Jag
säger detta med vetskap om att vi varje
år har fått reservationer från oppositionen
med krav på fler poliser än regeringen
föreslagit och statsutskottsmajoriteten
har ansett sig kunna acceptera.
Det finns ingen objektiv mätbar
gräns för hur stor polisstyrkan bör vara
i ett visst samhälle. Utskottets majoritet
har, som jag antytt, med tillfredsställelse
sett vad som gjorts och vad som
föreslagits från Kungl. Maj ds sida.

Majoriteten har också sett på den
ökade effektiviteten och noterat de synnerligen
lyckade ansträngningarna att
skära ned övertidstjänstgöringen. Att
helt skära bort den är säkerligen otänkbart,
beroende därpå att under stora undersökningar
när ett allvarligt kriminalfall
har seglat upp och det gäller att
spana efter förövarna, ordinarie arbetstider
tyvärr icke kan hållas. Det blir
alltid en hel del övertid som icke kan
kapas bort, vad man än beslutar.

Anslag till polisväsendet
Det står i utskottets yttrande att det
»kan dock för nästa budgetår inte rimligen
ställas större anspråk än de som
tillgodoses genom Kungl. Maj ds förslag».
Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall göra ett mycket
kort inlägg till svar på herr Birger
Anderssons anförande. Han sade inledningsvis
att samtliga fem talare före
honom försökt framställa det svenska
samhället som ett laglöst samhälle. Jag
ber att herr Birger Andersson, min värderade
vän, räknar bort åtminstone mig
i det sammanhanget. Jag tror inte att
han har någon som helst täckning för
ett sådant påstående om han läser mitt
anförande. Det är möjligt att »vilda västern»,
som han också nämnde, och herr
Sveningsson kan vara litet mera att ta
på därvidlag. Om det skall bli i Ponderosa
eller var nu herr Birger Andersson
och herr Sveningsson skall träffas vet
inte jag.

Jag tror inte heller man kan beskylla
centerpartiet för att vid statens övertagande
av polisväsendet ha varit negativt
på det sätt som herr Birger Andersson
försökte göra gällande.

Herr KAIJSER (in) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att vi har fått en upprustning av polisen.
Den har gjort stora insatser. Men
den statistik som vi hittills har sett och
som finns i statsverkspropositionen visar
ändå inte någon förbättring. Vi har
ännu ingen statistik för i år, och det är
möjligt att de insatser som. har gjorts i
år när det gäller narkotika och med de
sidoeffekter som de har haft kan innebära
en väsentlig förändring. Men ur
den statistik som finns i statsverkspropositionen
kan man inte utläsa att det
har blivit bättre.

Jag vill något beröra vad herr Birger

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Anslag till polisväsendet
Andersson sade beträffande den första
reservationen. Jag poängterade förut
att det enligt min mening inte torde föreligga
någon större skillnad i uppfattningen
mellan utskottsmajoriteten och
reservanterna. Vi reservanter befarar
emellertid att formuleringarna i den beställning
som utskottet föreslår kan
komma att leda till bestämmelser som
innebär vissa risker i den riktning herr
Sveningsson och jag antytt. Vi lever i
ett samhälle som vi vant oss vid att betrakta
som lugnt, ett samhälle där vi
inte tror att några omstörtningar kan
hända, och jag hoppas att det så skall
förbli för framtiden. Jag arbetade visserligen
inte aktivt i politiken på 1930-talet men följde med vad som hände ute
i världen, så jag vet att det var en orolig
tid överallt. Vilka vägar gick de rörelser
som då önskade göra omstörtningar?
Först övertog de kontrollen
över polisen. På det sättet försäkrade
de sig om möjlighet till ett maktövertagande.
De som satt i riksdagen närmast
efter kriget hade färska minnen
av detta, och det var kanske inte så
egendomligt att de i någon mån kunde
betrakta förstatligandet av polisen som
en fara.

Jag vill understryka att 1930-talet ligger
långt i fjärran. Vi reservanter kan
aldrig tro att någonting sådant som då
hände i andra länder skulle kunna inträffa
i dag, men vi vet inte hur utvecklingen
kommer att gestalta sig, och det
vore olyckligt med formulerngar som
skulle kunna släppa in en möjlighet därtill.

Herr SVENINGSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! Talet om vilda västern
och att vi lever i laglöshetens samhälle
tycker jag att vi kan lämna därhän.
Ingen har använt dessa uttryck utom
utskottets talesman herr Birger Andersson.
Vilka uppfattningar som fanns vid
den tidpunkt då polisen förstatligades
skall jag inte heller uttala mig om. Jag

vill bara framställa en stilla undran om
det inte fanns personer även i herr Birger
Anderssons parti som vid den tidpunkten
var tveksamma och som inte
var tilltalade av tanken på förstatligandet
av polisen. Nu råder det emellertid
inga delade meningar. Verksamheten
har ju fungerat bra. Jag uttalade att avsikten
kanske var att ta ett steg mot införandet
av en folkpolis, men jag hoppas
att den misstanken är oberättigad.

Vad utskottet åsyftar med sitt uttalande
är svårt att förstå, men det kan
ju inte råda någon tvekan om att det
uttalande som finns i herr Bergmans
motion och som utskottet — utom moderata
samlingspartiets representanter
— ställer sig bakom kommer att förorsaka
en viss oro när det gäller ordningens
upprätthållande. Det är inte ofta det
parti jag tillhör ställer stora förhoppningar
på den sittande regeringen, men
i detta fall hyser vi på vårt håll den
förhoppningen att regeringen inte skall
lockas eller ledas till att göra några
misstag med anledning av den nämnda
motionen och utskottets ställningstagande
till den. Det är litet svårt att förstå
att herr Birger Andersson delar den
uppfattning som kommer till uttryck i
utskottets utlåtande under denna punkt,
samtidigt som han uttalar att vi har en
så bra, ja världens bästa polis i vårt
land. Jag delar den uppfattningen att
polisen är bra, kanske världens bästa,
men då är det förvånansvärt att man
rekommenderar nya åtgärder, som vi
anser inte behövs.

Även om herr Birger Andersson har
en sådan respekt för vårt polisväsende
och för rikspolisstyrelsen, har han ingen
respekt för de önskemål och de förslag
som har framförts av rikspolisstyrelsen
om ett ökat antal tjänster.

Det är lätt att måla ut hur det var innan
polisväsendet var förstatligat, men
ingen kan komma ifrån att brottsligheten
ändå har ökat otroligt mycket under
senare år.

De där trevliga flickorna som sitter
vid skrivmaskiner och som herr Birger

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Andersson talade om är väl i och för
sig trevliga och bra att ha på sin plats,
men de kanske inte betyder så mycket
när det gäller att nedbringa den ökade
brottsligheten.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det har sagts — från
denna talarstol ett par gånger — att vi
har världens bästa polis, och det tror
jag är riktigt. Det är väl svårt att yttra
sig bestämt på den punkten, men jag är
också av den uppfattningen att vi har
en mycket bra polis. Men vi har ju så
mycket som är världsbäst här i landet.
Vi har också världens bästa regering
och så mycket annat som vi brukar anse
vara bäst i världen.

Även om vi har världens bästa polis
är det väl dock så på detta område, att
inte bara kvaliteten är avgörande för
arbetsresultatet utan i betydande grad
också kvantiteten. Det väsentliga torde
vara att relationen mellan arbetsuppgifterna
och den personal som skall
fylla dessa arbetsuppgifter är någorlunda
rimlig.

Vi får inte ställa alltför stora krav på
utbildningsresurser, lokaler osv., säger
herr Birger Andersson, och följaktligen
får vi inte heller ställa alltför stora
krav på utökning av polisens resurser.
Jag tror att rikspolisstyrelsen även har
tagit dessa överväganden i beaktande
vid sin bedömning av personalbehovet
och ansett det vara möjligt att förverkliga
de krav som styrelsen har rest i sina
petita.

Herr Andersson säger vidare att det
inte finns någon objektiv gräns för hur
stor en polisstyrka skall vara. Det gör
det kanske inte, men jag tror att det
finns en objektiv mätare på behovet,
nämligen rättsläget och brottsutvecklingen
inom ett samhälle. Om man använder
den mätaren med hänsyn till
samhällsutvecklingen i vårt land på detta
område, tror jag inte heller att man
behöver diskutera behovet.

Anslag till polisväsendet

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall bara ta upp ett
par frågor. Herr Sveningsson hade en
hel del funderingar i sitt senaste anförande
liksom i det tidigare, men jag
skall bara ta upp ett fall.

Herr Sveningsson säger att flickorna
vid skrivmaskinerna inte jagar några
brottslingar. Det gör de inte och skall
inte göra det, men de frigör poliser så
att dessa kan låt oss säga jaga brottslingar.
Det innebär ju att man ökar antalet
effektiva poliser. Herr Jacobsson
var litet missnöjd med det mesta jag
sagt, och det må vara honom förlåtet,
jag är inte heller nöjd med vad han
säger. Jag menar framför allt att om vi
ökar antalet polistjänster mer än vad
resurserna tillåter kommer det att medföra
bekymmer när det gäller utbildning,
lokaler och annat.

Sedan måste jag frita herr Nils-Eric
Gustafsson från att ha pratat om vilda
västern; det gjorde han ju inte. Han
och jag lever i samma rättssamhälle,
och så får herr Sveningsson vandra
omkring i vilda västern ensam.

Vi har talat om skillnaden i förhållandena
före förstatligandet och efter.
Före förstatligandet ökades i Stockholm
antalet polistjänster med i genomsnitt
31 per år, efter förstatligandet med 75
tjänster. Om polisen icke hade förstatligats,
hur hade då läget varit i dag? Då
hade det varit ännu svårare att placera
en polis framför varje röd gubbe i trafiken
för att visa folk över gatan.

Herr SVENINGSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! Det är inte jag som har
använt uttrycket vilda västern — det
får stå för herr Birger Anderssons räkning.

Jag vill bara säga några ord om detta
att man inte skall öka polistjänsterna
mer än vad resurserna tillåter. Utskottets
talesman herr Birger Andersson berömmer
vår polis och utnämner den

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Anslag till polisväsendet
till världens bästa i ena ögonblicket, i
det andra ögonblicket verkar det som
om polisen vore ansvarslös när den begär
nya tjänster. Men kan inte rikspolisstyrelsen
med stöd av vad som kommer
in från länen och från polisdistrikten
bedöma detta? Jag tror de kan bedöma
denna sak minst lika bra som
herr Birger Andersson.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig beskyllt
polisen för att vara ansvarslös. Jag tycker
det är en förnämlig kår, och jag
håller med dem som anser att vi har
världens bästa polis. Men skulle alla
som begär fler tjänster än samhället anser
sig ha råd med få sin vilja fram?
Om skolan begär många nya lärare, om
alla andra verk begär ytterligare tjänster,
skall vi då gå med på det med risk
att annars bli stämplade som ansvarslösa?
Vill herr Sveningsson driva det
dithän får han göra det, men jag tror
han blir tämligen ensam.

Herr CARLSSON, VILHELM ERIK,
(m):

Herr talman! Att jag begär ordet i
denna fråga beror framför allt på att
jag haft tillfälle följa detta ärende först
som ordförande i ett kommunalt polisdistrikt
under tio år och senare i den
nu statliga polisnämnden i mitt polisdistrikt.
Jag blev mycket förvånad av
min bänkkamrat herr Anderssons yttrande
att det var så dåligt ställt för polisväsendet
före förstatligandet. Jag vill
inte gå med på detta. Jag tror kommunerna
i allmänhet gjorde så gott de
kunde, det är den erfarenhet jag har
från det kommunförbund som jag tillhörde.
Vi byggde ut, vi skaffade polisen
de resurser den önskade, och vi
skaffade t. o. m. radioutrustning på den
bil vi då hade. Vid förstatligandet utgjordes
poliskåren av sju polismän. Efter
förstatligandet fick vi fem polismän

i vårt lokalvaktområde. Från kommunens
sida har vid åtskilliga tillfällen sedermera
framställts krav på utökning
av poliskåren. Polisnämnden har tillstyrkt,
men rikspolisstyrelsen har sagt
nej under förmenande att i statsbudgeten
inte givits önskade anslag till utökning
av de personella resurserna.

Man frågar sig i detta sammanhang:
Är det verkligen riktigt, när brottsligheten
ökats så katastrofalt som den gjort,
att inte gå in för att utöka polispersonalen?
Det borde vara en konsekvens
av denna utveckling, även om man är
medveten om att samhällets resurser är
begränsade.

Det är fullt klart att man inte, vilket
också mycket riktigt framhålles i propositionen,
kan fortsätta att utöka övertidsersättningen.
Rikspolisstyrelsen har
också påpekat för polismästarna runtom
i landet att de måste vara mycket
försiktiga och restriktiva när det gäller
övertid.

Hur skall man då förfara? Det finns
väl ingen annan utväg — om man skall
öka säkerheten i samhället i olika avseenden
— än att utöka polispersonalen.
Man kan i detta sammanhang fråga sig
om vi inte har råd i vårt samhälle, som
är så utomordentligt utbyggt på alla områden,
att garantera medborgarna säkerhet
när det gäller liv och egendom.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade med stort
intresse till min nyvordne bänkkamrats
anförande. Han kan polisen i sin
del av landet, i sin kommun. Det är alltid
värdefullt att folk har erfarenheter,
och det har vi alla i större eller mindre
utsträckning.

När jag talade om polisen i vissa
kommuner före förstatligandet utgick
jag från erfarenheter som jag själv gjort
under många resor runtom i landet i
min egenskap av journalist. Jag fann då
att man exempelvis i en kommun anställde
poliser efter storlek och styrka

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

— inte efter kunnande. På vissa ställen
anställdes poliser som var villiga att gå
för en mycket låg lön. Det var med andra
ord låg standard på polisen, och säkerligen
blev också arbetsprestationerna
ganska dåliga.

Allt detta taget tillsammans var väl
en av orsakerna till att bland andra
herr Georg Pettersson och jag motionerade
om att polisen skulle förstatligas
för att vi skulle få en effektivare och
bättre polis. Allt sedan förstatligandet
har resurserna och antalet polismän
undan för undan ökat.

Vi är alla medvetna om att brottsligheten
ökar, men det är inte så enkelt att
komma till rätta med denna. Jag läste
före jul en bok av förre ambassadören
Joen Lagerberg. Boken hette »I stället
för memoirer». I den kom författaren
bl. a. in på de nutida förhållandena,
ungdomsligor, kriminalitet och annat.
Med en viss fröjdefull optimism utropade
han: Kriminaliteten är det vi får betala
för att vi har fått leva i fred. Det
var hans syn, och jag vill inte stryka
under den utan bara visa att man ser
olika, inte endast i polisdistrikten utan
även i vissa andra kretsar, när det gäller
att bedöma polis, kriminalitet och
ordning.

Herr förste vice talmannen, som för
en stund ånyo övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, tillkännagav,
att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 19.30.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Det är herr Birger Andersson
som tvingar mig att gå upp i
talarstolen. Jag tycker nämligen att han
ger en alldeles falsk bild av situationen.
Han tar alltför lätt på problemen när
han skämtar om vilda västern och liksom
vill göra gällande, om jag förstår
honom rätt, att vi har ganska idylliska
förhållanden här i landet. Det verkar
som om herr Birger Andersson anser
att det bara skulle vara fråga om borgerlig
kverulans i detta ärende.

Anslag till polisväsendet

Detta gjorde att jag gick ut till biblioteket
och plockade fram ett protokoll
från den 6 december i fjol. Då hade vi
nämligen här i kammaren en debatt om
åtgärder för bekämpande av narkotikabrotten.
I den debatten uppträdde en
partikamrat till herr Birger Andersson,
och jag ber att ur hans anförande få citera
följande:

»När jag begärde ordet, herr talman,
var det för att framhålla att jag upplever
narkotikaproblemet och den ökande
brottsligheten som en av de verkligt
stora samhällsfrågorna. Det råder intet
tvivel om att vi har en sådan situation
i landet att folk inte känner att det råder
en tillbörlig rättssäkerhet. Jag tänker
i detta sammanhang mycket litet på
dem som demonstrerar och förgår sig i
ideellt sammanhang. Yad jag tänker på
är de typer som inte vill arbeta utan
som lever på brottslighet och samtidigt
på grund av polisbristen och den begränsade
risken att åka fast kan uppträda
fruktansvärt utmanande och
vårdslöst. Jag har själv under det senaste
året bevittnat en företeelse på
detta område som jag inte nu skall redovisa
men som inte kan få förekomma
i ett rättssamhälle. Jag ser ytterst narkotikaproblemet
som en konsekvens av
att vi inte har grepp om brottsligheten
på det sätt som vi rimligen borde ha.»

Vidare säger han: »Min bestämda
uppfattning är att vi kraftigt måste rusta
upp polisen för att kunna klara av
denna och andra yttringar av brottslighet
som vi inte kan tolerera.»

Jag beklagar att den partikamraten
till herr Birger Andersson inte har tagit
till orda i dagens debatt.

I likhet med herr Vilhelm Eric Carlsson,
som talade nyss, anser jag att våra
resurser i samhället är illa disponerade.
Vi borde ha råd att sätta av mer för
detta mycket väsentliga område, så att
vi får tillräckligt med poliser för att
kunna trygga rättssäkerheten.

Till slut vill jag, herr talman, bara säga
några ord om herr Bergmans motion.
Även jag finner det olyckligt att den

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Anslag till polisväsendet
kommit till och att statsutskottet ställt
sig bakom den. Det är ytterligt allvarligt
om polisens ledning på något sätt
skulle politiseras. Yi måste ha garanti
för att det inte blir någon politisk inblandning
i polisens operativa arbete,
och det är mycket allvarligt om vad
som förekommit i detta ärende skulle
skapa tveksamhet och oro hos polisledningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag förstår herr Birger
Andersson när han säger att vi har vidtagit
de och de åtgärderna, att vi har
företagit anslagsökningar varje år för
att förbättra och förstärka polisen, att
vi har gett polisen bättre material och
personalförstärkningar. Men har herr
Birger Andersson bredvid den tabellen
satt en annan tabell, nämligen över den
år från år ökade kriminaliteten? Herr
Birger Andersson talar om den gamla,
icke förstatligade polisen. Hur ställde
sig kriminalstatistiken då jämfört med
nu? Trots de åtgärder som vidtas växer
den polisanmälda brottsligheten med
drygt 10 procent varje år. Den har fördubblats
på ett fåtal år. Den har vuxit
två och en halv gånger, från 200 000 till
närmare 500 000, under denna regerings
tid!

Förstår inte herr Birger Andersson
att man inte kan sitta med armarna i
kors? Man kan inte, som ibland i propositioner,
trösta sig med att trenden
minskar något, att brottsligheten inte
ökar med samma frenesi som tidigare.

Vi har i själva verket kommit ifrån
en hel del saker: mindre förseelser och
dylikt förs på ett annat sätt, vilket skenbart
förbättrar statistiken. Man bortser
alldeles ifrån att det inte räcker med
att behålla den nuvarande trenden i
fråga om brottslighet. Det gäller att slå
tillbaka denna våg och komma tillbaka
till nivån på den tid då denna regering

startade. Det vore i alla fall en målsättning.

Nu vet vi att det kommer framställningar
från lokala polismyndigheter
och från länsstyrelser. Jag är för min
del inte villig att sluka allt vad lokala
polismyndigheter säger och tycker och
tänker. Emellertid är jag ännu mera
misstrogen mot polisstyrelsen, som hänvisar
till att man fått budgetdirektiv
uppifrån och anpassar sina petita efter
den måttstocken. Där är missvisningen
klart angiven.

Skulle vi inte kunna komma därhän
att vi fick dessa frågor sakligt behandlade,
att myndigheternas framställningar,
i den mån de kanske i något fall
ligger i överkant, blir sakligt bedömda?
Jag kan bedöma de framställningar som
gjorts från Uppsala län. Där har de lokala
myndigheterna såvitt jag kan förstå
inte begärt ett dugg för mycket —
så mycket kan jag fastslå med den kännedom
jag har om länet. Hur det är i
andra län vet jag inte, men låt oss få
en parlamentarisk utredning! Där kan
lekmän se på dessa saker och försöka
resonera sig fram till resultat utan budgetdirektiv
från Kungl. Maj :ts regering
och utan den missvisning som kan ligga
i alltför stora lokala ambitioner. Då
först kan det bli någonting annat.

Glöm inte bort att det inte räcker att
bromsa nuvarande ökning av brottsligheten.
Vi måste säga ifrån att den måste
bringas ned. Man kan inte tolerera att
brottsvågen växer, att de grova brottens
antal växer, att tjuvnadsbrott många
gånger knappast bestraffas.

Enligt referat i pressen skulle Broderskapsrörelsen
i Uppsala på sin
stämma härom året ha sagt att man
fann det helt naturligt att det gamla
Fattigsverige bestraffade tjuvnad hårt,
men nu har vi det så gott så att nu kan
man inte bestraffa på samma sätt!

Jag kan inte komma ifrån att de gamla
budorden Du skall och Du skall icke
innebär någonting väsentligt, som vi
måste komma tillbaka till. Du skall icke
dräpa. Du skall icke stjäla. Detta borde

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

ligga till grund. Då brister det när man
underminerar från början, när uppfostran
förlorar greppet på de unga. Och
här fullföljer man med en valhänthet
som tar sig delvis löjeväckande uttryck,
med strejker vid fångvårdsanstalterna,
fängelsedemokrati och dylikt. Det är
ju dock fråga om människor som själva
ställt sig utanför samhället genom sitt
beteende, som är ådömda straff osv.
Allt detta måste vi komma ihåg. Vi
måste ha en helt annan inställning till
det hela. Vi måste tillbaka till en gammal
uppfattning.

Då säger man: Det är ju reaktionärt.
Ja, om så är fallet, då är jag reaktionär.
Är det reaktionärt att tycka att man
inte skall stjäla? Är det reaktionärt att
tycka att människor skall få gå i fred
på gatorna? Är det reaktionärt att tycka
att vi skall få vara i fred i våra hem
för våldsverkare osv? Det händer dagligdags
saker och ting, som delvis polisanmäls,
delvis inte.

Vi vet, herr talman, att vi har en
ganska klar statistik i fråga om egendomsbrott.
Varför? Jo, därför att där
föreligger försäkring och de polisanmäls.
Vi vet att för mindre misshandelsbrott
föreligger inte samma intresse
att polisanmäla. Jag vet att om man
går med sådana saker till polisen, så
får man till svar: Javisst kan herr Nilsson
anmäla det. Det går bra. Men vi har
inte tid att göra något åt saken, och
därför tjänar det egentligen ingenting
till. Vi är så överlupna med ärenden.

Under sådana förhållanden får man
inte en riktig statistik på anmälda
brottsfall. Beträffande de grova brotten
är statistiken däremot fullständig. Därför
är de siffrorna så skrämmande, men
siffrorna för de mindre brottsfallen är
mindre avskräckande än de i själva verket
skulle vara om man såg till realiteterna.

Detta är det faktiska förhållandet,
och vi kommer inte ifrån det. Skall vi
inte i alla fall över lag, oavsett partilinjer,
kunna vara överens om att man
skall kunna uppehålla frid och att man

Anslag till polisväsendet
skall bekämpa våldsverkan och tjuvnad,
inbrott osv., att man skall förhindra
övervåld i olika sammanhang?

Kan vi inte komma överens om att
detta inte är några partifrågor utan att
det är något som vi borde kunna enas
om? När det ligger så till att polisen
inte orkar med att ta hand om ärendena
utan visar dem ifrån sig, när de
säger att den inte hinner ta hand om
brottsfallen och dessutom slits ut genom
övertidsuttag, då är det inte bra
ordnat. Vi måste komma ifrån detta.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Om det vore så enkelt
att man kunde få trygghet och ordning
i samhället genom att återinföra Martin
Luthers lilla katekes, så kanske det
vore värt ett försök, trots att vi som
läste katekesen i skolan har allt annat
än ljusa minnen av den.

Men det var inte för att säga detta
som jag begärde ordet. När herr Ferdinande
Nilsson argumenterar här så verkar
det, fastän han på slutet kom in på
att vi väl alla är eniga om att bekämpa
brott, ändå styckevis som om socialdemokraterna,
i varje fall socialdemokraterna
i utskottet, inte är lika ivriga
att bekämpa brottsligheten som andra.

Vi är nog i detta fall fullständigt
överens, herr Nilsson, men nu är det
fråga om antalet poliser. Jag tror inte
att vi avskaffar brottsligheten ens om
vi anställer hur många poliser som
helst. Den tar tyvärr icke hänsyn vare
sig till lag eller polis, när den är som
grövst. När polisen förstatligades skedde
det efter en utredning. Utredningens
ordförande var herr Ferdinand Nilssons
partiledare. Denna utredning tänkte
sig att man genom ett förstatligande
skulle kunna ungefär med den styrka
som man hade förut bedriva ett effektivt
polisarbete, emedan man fick en
rörlig polis som man kunde skicka dit
där den behövdes. Det har visat sig att
dessa prognoser — som fallet ofta är
med prognoser — var felaktiga. Det har

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Anslag till polisväsendet
blivit en ökad brottslighet, men vi har
också fått en avsevärd ökning av såväl
antalet polismän som av polisens tekniska
resurser. Det har jag berättat
upprepade gånger i dag, och det har
jag gjort förut under liknande debatter.
Slutligen tycker jag att man i varje fall
borde vara överens om att det har gjorts
och görs åtskilligt men att det i detta
fall som i andra alltid finns ett slags
resursgräns, som är svår att överskrida.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Vore det så enkelt säger
herr Birger Andersson, att man kunde
avskaffa brottsligheten bara genom att
anställa fler poliser, så vore det inget
problem. Han har givetvis rätt i att det
ligger mycket djupare än så, men yttringar
av brottsligheten kan stävjas och
bekämpas genom eu ordentligt tilltagen
polismakt så att undersökningar kan
utföras i tillfredsställande omfattning.
Om herr Birger Andersson medger att
brottslingarna genom att man minskade
polismaktens numerär skulle få ökat
spelrum, så tror han väl också på motsatsen.

Nu säger herr Birger Andersson att
man då polisväsendet förstatligades ansåg
att så och så många tjänster skulle
räcka till. Erfarenheterna har dock visat
att så inte blev fallet. Ja, herr Birger
Andersson, vi som argumenterar för en
förstärkning av polismakten har lärt av
erfarenheterna. Jag undrar vad herr
Birger Andersson har lärt sig. När
brottsligheten stiger är det nödvändigt
att vidta ytterligare åtgärder, den saken
är alldeles klar. Herr Birger Andersson
däremot menar att man kan
sträcka sig så långt som Kungl. Maj:ts
resursanvisningar ger utrymme för, och
resten får vara. Med hans resonemang
blir det ungefär på samma sätt som en
ledamot av andra kammaren härom året
yttrade om cykelstölder. Han omtalade
att endast 10 procent av cykeltjuvarna
åker fast. Av tio tjuvar åker en fast, de

andra åker cykel! Om vår bedömning
är den, att resurserna inte räcker till
så måste vi se till att de förstärks. Jag
begriper att herr Birger Andersson inte
är beredd att svära på oppositionens
motioner; det bär honom helt naturligt
emot. Om han skulle göra det, kan han
inte heller räkna med att ha sina partikamrater
bakom sig. Hans parti är nämligen
försvuret till Kungl. Maj:ts propositioner.
Det är Kungl. Maj :ts ansvar,
det är herr Birger Anderssons ansvar
och det är majoritetspartiets ansvar —
det kommer man inte ifrån. Men borde
vi inte försöka komma till roten med
problemet genom att resonera bort
ifrån prestigesynpunkter, budgetdirektiv
och lokala ambitioner och ta hänsyn
endast till denna ökade och åter
ökade brottslighet och se vad vi skall
kunna göra. År det en utopi att tro, att
saklighet och god vilja skall kunna
åstadkomma någonting inom ramen för
en parlamentarisk utredning?

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande varje
moment av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen enligt de avseende mom. 2
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande av den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
4 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —95;

Nej — 25.

Därjämte hade It ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 3.

Punkterna 5—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Anslag till lokala polisorganisationen

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Lokala polisorganisationen:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
757 100 000 kronor, varav 174 150 000
kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
366, av herrar Dahlén och Bengtson,
samt 11:426, av herrar Hedlund och
Wedén,

Anslag till lokala polisorganisationen

dels de likalydande motionerna I:
373, av herr Virgin m. fl., och II: 430,
av herr Holmberg m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
546, av herrar Larfors och Bengt Gustavsson,
samt II: 675, av herr Zetterström
in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
578, av herr Strandberg, och II: 657,
av herr Petersson i Gäddvik,

dels ock de likalydande motionerna
I: 586, av herr Tistad och fru Segerstedt
Wiberg, samt II: 647, av herr
Mundebo m. fl.

I motionerna I: 366 och II: 426 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta
att till Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader
under andra huvudtiteln
anvisa ett i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag med 10 000 000 kronor
förhöjt förslagsanslag om 767 100 000
kronor.

I motionerna 1:373 och 11:430 hade
yrkats, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
skulle till Lokala polisorganisationen:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 771 100 000 kronor, varav
175 000 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till

Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 366 och II: 426 samt
1:373 och 11:430, de två sistnämnda
såvitt nu vore i fråga, till Lokala polisorganisationen
: Förvaltningskostnader

för budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 757 100 000 kronor, varav
174 150 000 kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 578 och II: 657,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 586 och II: 647,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 546 och II: 675.

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Ang. arbetsbalansen vid regeringsrätten

Reservation hade anförts, beträffande
medelsanvisningen, av herrar Axel
Andersson (fp), Virgin (m), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Nyman
(fp) och Kaijser (m), fru Elvy Olsson
(ep), herrar Bohman (m), Eliasson i
Sundborn (ep), Mattsson (ep), Enskog
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep) och
Mundebo (fp) samt fru Sundberg (m),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:366
och 11:426 samt 1:373 och 11:430, de
två sistnämnda såvitt nu vore i fråga,
till Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1969/70
anvisa ett förslagsanslag av 767 100 000
kronor, varav 176 150 000 kronor att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs hämed slutad,
varefter herr förste vice talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas först särskilt angående
mom. 1 samt därefter särskilt beträffande
mom. 2—4 av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande mom. 1 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
9 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej —61.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i mom.
2—4.

Punkterna 10—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74

Ang. arbetsbalansen vid regeringsrätten

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts
i ämnet framlagda förslag hade utskottet
i denna punkt hemställt, att riksdagen
måtte för budgetåret 1969/70 anvisa 1.

till Högsta domstolen m. in. ett
förslagsanslag av 9 158 000 kronor,

2. till Regeringsrätten ett förslagsanslag
av 3 284 000 kronor,

3. till Regeringsrättens årsbok ett
förslagsanslag av 150 000 kronor,

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Om statlig ersättning till frikyrkliga vigselförrättare

4. till Hovrätterna ett förslagsanslag
av 31 832 000 kronor.

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet vid
denna punkt med anledning av den balans
som föreligger i regeringsrättens
arbetsbörda.

Enligt tillgänglig statistik släpade regeringsrätten
vid 1968 års utgång efter
med inte mindre än 6 213 ärenden. Det
är en mycket kraftig balans med tanke
på att regeringsrätten, efter de förstärkningar
den fick år 1967, avgör ungefär
5 000 ärenden per år samt att det inkommer
4 500 nya ärenden varje år, ett
antal som är statt i tillväxt. Med den
personalförstärkning som regeringsrätten
efter utredning erhöll 1967 beräknades
att man skulle avarbeta då föreliggande
balans på tre år. Man har inte
alls lyckats med det. Man har väl minskat
balansen sedan den tiden med i
runt tal 400 eller välvilligt räknat med
500 ärenden. Fortsätter man på detta
sätt med nuvarande arbetstakt kommer
det att ta tolv år, om inte regeringsrättens
arbetsbörda utökas på grund av att
målens antal ökas, innan man hunnit
avarbeta hela balansen.

Hur regeringsrätten arbetar är inte
en fråga som är likgiltig för den svenska
allmänheten. Det är skattemål, hälsovårdsmål,
administrativa besvärsmål
och byggnadsmål. En mängd människor
är i hög grad beroende av de besked
man får genom ett domstolsutslag. Man
kan inte i ett rättssamhälle ha det så
att man besvärar sig och att det sedan
dröjer åratal innan ärendena blir avgjorda.
Här är ett område där det måste
vidtagas åtgärder. Den nuvarande
situationen är fullständigt otillfredsställande,
och vi kan i längden inte ha det
på detta sätt.

Vad skall man nu göra? Man kan naturligtvis
öka antalet befattningshavare
i regeringsrätten, men det är inte tillräckligt
för att inom begränsad tid
komma till rätta med förhållandena.
Man måste här, som en företagare gör

när han finner att någonting inte fungerar
tillfredsställande, titta på själva
uppläggningen av arbetet och angripa
problemet, det vill säga i detta fall fråga
sig hur man skall bete sig för att få
fram ett snabbare avgörande av regeringsrättens
arbete så att man kan avarbeta
den balans man har. De gamla
romarna sade att straffet kommer om
än på haltande fot, men här kan man
knappast säga ens det, ty det kommer
vid många tillfällen mycket långt efter.

Jag har, herr talman, inget yrkande i
denna fråga, då ju situationen inte är
sådan att jag nu kan få igenom ett yrkande.
Men detta är en fråga där vi alla,
oavsett politiskt parti, har intresse av
att det görs någonting, att det görs hastigt
och att det görs rationellt.

Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand,
(ep).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 15 och 16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Om statlig ersättning till frikyrkliga
vigselförrättare

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Ersättning åt domare, vittnen
och parter för budgetåret 1969/70
anvisa ett förslagsanslag av 21 600 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 4,
av herr Sörenson m. fl, och II: 5, av
herr Eriksson i Arvika m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
582, av herrar Svanström och Ernst
Olsson, samt 11: 613, av herr Glimnér
in. fl.,

dels ock motionen I: 745, av herr
Göran Karlsson.

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Om statlig ersättning till frikyrkliga vigselförrättare

I motionerna 1:4 och 11:5 hade anhållits,
att riksdagen måtte besluta, att
frikyrkopastorer, som hade laglig rätt
att å statens vägnar förrätta vigsel,
skulle erhålla ersättning för denna sin
tjänst genom statsmedel.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte till Ersättning
åt domare, vittnen och parter för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 21 600 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 4 och II: 5,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 582 och II: 613,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 745.

Vid punkten hade reservation avgivits,
beträffande statlig ersättning till
frikyrkliga vigselförrättare, av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Enskog (fp) och
Miuidebo (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:4 och 11:5 som sin
mening giva Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört om ersättning
till vissa vigselförrättare.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Den fråga det här gäller
är huruvida ersättning skall utgå till
frikyrkliga vigselförrättare som förrättar
kyrklig vigsel inom annat trossamfund
än svenska kyrkan.

Som vi alla vet förrättas de flesta
vigslar av präster i svenska kyrkan. Sedan
15 år tillbaka har emellertid också
vissa frikyrkliga samfund haft vigselrätt.
Den praktiska frågan om vilka som
får utöva denna vigselrätt har ordnats
så att myndigheterna lämnar licens åt
vissa pastorer inom dessa samfund att
förrätta lagligt giltig vigsel. Vad beträffar
formerna för borgerlig vigsel gäller

att denna förrättas av lagfaren underdomare
eller av annan person som av
länsstyrelsen, i regel efter kommunalt
initiativ, särskilt förordnas till denna
uppgift.

I fråga om ersättning till vigselförrättare
må erinras om att i den mån vigsel
förrättas av präst i svenska kyrkan eller,
beträffande borgerlig vigsel, av lagfaren
domare, ingår detta i vederbörandes
tjänsteåliggande, för vilket han också
uppbär lön av staten. När det gäller
person med särskilt förordnande att utföra
borgerlig vigsel kommer också ersättning
efter vissa grunder att utgå.
Beträffande de frikyrkopastorer, som
efter prövning av vederbörande statliga
myndigheter erhållit laglig behörighet
att förrätta vigsel finns det inga regler
om ersättning från statens sida för
dessa tjänster.

Man kan naturligtvis föra ett akademiskt
resonemang om huruvida vigselakten
skall betraktas som en statlig angelägenhet
eller inte. Utskottet gör också
ett försök till ställningstagande genom
att göra gällande att vigseln inte vore
att anse som »ett handhavande av en
statlig angelägenhet som sådan utan är
i första hand en samfundsakt till vilken
rättsverkningar knutits».

I anslutning härtill må erinras om
departementschefens uttalande att förrättande
av borgerlig vigsel måste vara
en statlig angelägenhet. Detta uttalande
borde rimligtvis, vilket även påpekas
i motionerna, gälla över hela vigselfältet,
dvs. för alla former av vigsel
som leder till gemensamma och bindande
rättsverkningar. Dessa omständigheter
talar enligt min uppfattning för att
ersättning bör utgå av statsmedel till
frikyrkliga vigselförrättare. I vilken
form denna ersättning skall utgå och
om den skall utgå till vigselförrättaren
själv eller till vederbörande samfund,
är såvitt jag kan förstå en fråga av underordnad
betydelse.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Om statlig

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Då utskottsmajoriteten
yrkar avslag på dessa motioner är det
inte av något slags ovilja mot frikyrkorna.
Vad vi egentligen anser framgår
klart av utskottets svar på de motioner
som väckts. Utskottet konstaterar att de
i motionen angivna skälen för statlig
ersättning inte kan anses bärande och
att en ersättning på andra grunder inte
är förenlig med vigselrättens nuvarande
utformning.

Det kan till och med anses förvånande
med detta krav om man drar sig till
minnes hur kravet på vigselrätt framfördes.
Anledningen var närmast den att
det skulle bli möjligt för de medlemmar
i frikyrkoförsamlingar som så önskade
att bli vigda av en frikyrkopastor.
Ett krav framfördes om att dessa pastorer
skulle få vigselrätt. Den gången
talades det inte om ersättning. Man var
bara angelägen om att det skulle bli
möjligt för frikyrkomedlemmarna att
ha den valfrihet som de ansåg att andra
människor har. Vigselrätten för frikyrkopastorer
har inte tillkommit för de
civilrättsliga verkningarnas skull, utan
just för att kontrahenterna skall få möjlighet
— men inte rätt — att vigas enligt
sin trosuppfattning.

Med denna motivering, herr talman,
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag tycker inte att herr
Birger Anderssons argumentering är
särskilt övertygande. Han säger att möjligheten
att förrätta vigsel inom de frikyrkliga
samfunden har tillkommit därför
att de som så önskar skall kunna vigas
av frikyrklig pastor, och det är
riktigt. Men på samma sätt har väl kravet
på borgerlig vigsel rests därför att
de som inte önskar använda sig av
kyrklig vigsel skall ha möjlighet att välja
annan vigselform. Det är väl ungefär
jämförbara förhållanden. Har man tillmötesgått
önskemålen i ett avseende,

6 Första kammarens protokoll 1969. Nr ll

ersättning till frikyrkliga vigselförrättare
så är det rimligt att man försöker göra
det också i det avseende som det nu
gäller.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Den jämförelse herr
Jacobsson gjorde haltar rätt mycket.
Den borgerliga vigseln är en sak för sig,
så den kan vi lämna åsido i det här
sammanhanget.

Här vill man nu jämföra frikyrkopastorer
med statskyrkopräster. Statskyrkoprästen
har lön, och i hans arbete
ingår att viga människor, förrätta dop
och jordfästningar samt handha den
andliga verksamheten i pastoratet. Frikyrkoförsamlingarna
vill att deras pastorer
skall ha vigselrätt, och en del har
fått det. I det avseendet är alltså vissa
frikyrkopastorer jämställda med statskyrkoprästerna.
Om en statskyrkopräst
förrättar en vigsel om året eller hundra
spelar ingen roll för den lön han uppbär.
Statskyrkoprästen och frikyrkopastorn
är alltså jämställda även i det
avseendet — ingen av dem får någon
särskild ersättning för vigselförrättningarna.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! De särskilt förordnade
vigselförrättare som förrättar borgerlig
vigsel har inte heller någon speciell
lön för att de utför den uppgiften. De
kommer emellertid nu att få en särskild
ersättning av staten.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komrne att
framställas först särskilt angående vartdera
momentet 1 och 2 av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
samt därefter särskilt beträffande mom.
3 och 4.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Anslag till kriminalvården

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
mom. 2 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
17 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej — 21.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i mom. 3
och 4.

Punkten 18

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 19

Anslag till kriminalvården

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att

a) godkänna de riktlinjer för kriminalvårdsstyrelsens
organisation som angivits
i statsrådsprotokollet över justitieärenden
för den 3 januari 1969,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att hos
kriminalvårdsstyrelsen inrätta två extra
ordinarie tjänster för chefer för avdelningar
och fyra extra ordinarie tjänster
för chefer för byråer,

c) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de övergångsanordningar som behövdes
med anledning av omorganisationen,

d) till Kriminalvårdsstyrelsen för
budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 14 542 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:311,
av herr Dahlén m. fl., och II: 355, av
herr Wedén m. fl., hade, såvitt nu vore
i fråga, anhållits, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära en parlamentarisk utredning
om kriminalvårdens framtida utformning
samt att denna utredning måtte
få resurser att följa pågående försöksverksamhet
på området för att starta
ny försöksverksamhet i enlighet med
vad som i motionerna anförts.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte i enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag

a. godkänna de riktlinjer för kriminalvårdsstyrelsens
organisation som angivits
i statsrådsprotokollet över justitieärenden
för den 3 januari 1969,

b. bemyndiga Kungl. Maj:t att hos
kriminalvårdsstyrelsen inrätta två extra
ordinarie tjänster för chefer för avdelningar
och fyra extra ordinarie tjänster
för chefer för byråer,

c. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de övergångsanordningar som be -

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

hövdes med anledning av omorganisationen,

2. att riksdagen måtte till Kriminalvårdsstyrelsen
för budgetåret 1969/70
anvisa ett förslagsanslag av 14 542 000
kronor,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:311 och 11:355 i vad de avsåge
en parlamentarisk utredning.

Reservation hade avgivits, beträffande
en parlamentarisk utredning om
kriminalvårdens utformning, av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep) och Nyman (fp),
fru Elvy Olsson (ep) samt herrar Eliasson
i Sundborn (ep), Mattsson (ep),
Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund (ep)
och Mundebo (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 3 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 311 och II: 355, såvitt nu vore
i fråga, som sin mening giva Kung!.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört
om en parlamentarisk utredning.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att vid överläggningen angående förevarande
punkt jämväl finge beröras
punkterna 20—23 i föreliggande utlåtande;
yrkanden beträffande sistnämnda
punkter skulle dock framställas
först sedan respektive punkt föredragits.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Man kan väl utgå från
det antagandet att frågan om hur vår
kriminalvård skall vara utformad aldrig
kommer att få någon definitiv lösning.
Debatten kommer att leva och fortsätta,
beroende främst på att vi här verkligen
inte rör oss med någon exakt vetenskap.
Yi har på detta område så
många irrationella faktorer att räkna
med, ett labilt och heterogent människomaterial
att syssla med, sociala anpassningsproblem
som faller tillbaka
på frågor som berör samhällets uppbyggnad
och utformning, med andra

Anslag till kriminalvården
ord ett område där det finns utrymme
för så mycket tyckande. Ingen lär bestrida
att vi här har att göra med ett
inträngande och viktigt samhällsproblem
där vi i vårt handlande känner
oss trevande och osäkra och där forskningens
resultat ingalunda är entydiga.

Kriminalvården med allt vad den innefattar
kostar mycket pengar. Det är
en sida. Den andra sidan är att vi här
rör oss med ett mänskligt material. Hur
skall vi agera för att göra det bästa
möjliga av detta material? Hur skall vi
bete oss för att både tillgodose allmänpreventionens
krav, samhällets och den
enskilde medborgarens krav på rättsskydd
och rättssäkerhet och samtidigt
åstadkomma den vård och återanpassning
som alltjämt är det primära syftet
med det arbete och de kostnader som vi
lägger ned på detta område.

Utskottet understryker för sin del i
likhet med departementschefen att huvudmålet
för kriminalvårdens verksamhet
är resocialisering och återanpassning
i samhället och att denna målsättning
är fastlagd av statsmakterna. Man
erinrar också om att utredningar arbetar
på detta område och nämner fångvårdens
byggnadskommitté, kommittén
för anstaltsbehandling inom kriminalvården
m. in.

Utskottet framhåller vidare att medlen
för denna verksamhet och de underordnade
målsättningarna är föremål
för debatt, utredning och forskning.
Utskottet uttalar också vissa förhoppningar
om att pågående forskning och
undersökningar skall lämna värdefulla
bidrag i fråga om resocialiseringseffekter
och specialpreventiva effekter av
skilda handlingsmönster.

Med denna argumentering som bakgrund
anser sig utskottet inte nu — jag
vill betona nu — böra föreslå en utredning
där frivården sätts i motsatsställning
till den slutna vården. Samtidigt
som man radar upp alla dessa åtgärder,
utredningar och forskningsaktiviteter,
kommer man till den sammanfattande
slutsatsen, att i avsaknad av tillräcklig

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Anslag till kriminalvården
grundinformation en utredning av föreslagen
typ och inriktning inte kan förordas.

Jag vill först och främst erinra om
att det från reservanternas sida aldrig
har satts i fråga att man skall sätta frivården
i —• som man uttrycker det —
motsatsställning till den slutna vården.

Även om vi är rätt övertygade om att
frivården i dess olika former är ett i
viss mån försummat område inom vår
kriminalvård, att man genom en organiserad
och väl genomtänkt frivård med
goda resurser skulle kunna avlasta en
betydande del från de fasta anstalterna,
kan det aldrig bli tal om annat än
att vi alltjämt behöver — och kommer
att behöva — de slutna anstalterna. I
stället för att tala om ett motsatsförhållande
mellan dessa båda behandlingsformer
är jag angelägen understryka att
öppna och slutna vårdformer måste
komplettera varandra och samordnas
på ett annat sätt än vad som hittills varit
möjligt.

Man hänvisar till pågående utredningar.
Ja, visst finns det sådana. Säg
mig det område i svensk statsförvaltning
där inte något avsnitt är föremål
för en pågående utredning. I detta fall
erinrar man om fångvårdens byggnadskommitté
och om kommittén för anstaltsbehandling
inom kriminalvården.

Jag skall självfallet inte ta upp en
diskussion om fångvårdens byggnadskommitté,
vad den har för uppgift och
vad den sysslar med — den redovisningen
är utskottets talesman mera
skickad att göra — men jag vill hänvisa
till namnet byggnadskommitté, en byggnads-,
utrustnings- och planeringskommitté
som inom givna ramar och direktiv,
ekonomiska och andra, har att pröva
och fatta beslut inom sitt kompetensområde.
Jag skall inte vidare yttra
mig om kommitténs arbete och verksamhet
utan bara konstatera att det
inte förefaller vidare adekvat att beteckna
den som en utredning.

Vad kommittén för anstaltsbehandling
inom kriminalvården beträffar så

har den förvisso en nog så betydelsefull
uppgift att fylla, men den arbetar
dock på ett begränsat avsnitt av det vida
fält vi här rör oss på.

Utskottet säger, som jag redan påpekat,
att man inte nu vill förorda en utredning.
Ligger däri ett medgivande
att man inte motsätter sig tanken i och
för sig? Motiven för den avvisande hållning
man intar för dagen skulle vara,
som man uttrycker det, att den grundläggande
forskningen hittills inte gett
underlag för en diskussion grundad på
värderade och sammanställda iakttagelser.

Låt mig ställa frågan: När kommer vi
i det läget att vi får oss förelagt ett material,
vetenskapligt och erfarenhetsmässigt
bearbetat, entydigt och kristallklart,
där en utredning bara får till
uppgift att lägga pusselbitarna till varandra
och konstatera att så skall det
vara. I det läget kommer vi aldrig.

Debatten omkring de grundläggande
principfrågorna, frågor om frihetsberövande
och dess allmänpreventiva verkningar,
frågor om anstaltsvård kontra
frivård, frågor om skyddstillsyn, eftervård
och rehabiliteringsmöjligheter, om
anstalternas storlek, utformning och
funktionssätt, frågor om samarbete mellan
tjänstemän och lekmän, om övervakning,
uppföljning, återanpassning
och många andra ting, den debatten pågår,
men fältet är splittrat, och vi saknar
ett enhetligt och samlat mönster.

Man kan invända att detta är ett område
för experterna. Ja, visst är det så.
Men hur skall man kunna dra de praktiska
slutsatserna av experternas splittrade
utsagor? Hur skall man komma
fram till praktiska handlingslinjer utan
att sätta sig ned och penetrera materialet,
bearbeta och sammanställa det och
på den vägen komma fram till lösningar
och förslag, som kan läggas till
grund för politiska beslut?

Debatten kring kriminalvårdens
många problem är livlig och mer eller
mindre nyanserad. Den kommer inte
att tystna. Vi befinner oss också i ett

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

expansivt skede på detta område. Vi
behöver klarare linjer för vårt framtida
handlande. Detta kan vi svårligen få på
annat sätt än genom en utredning med
en bred parlamentarisk förankring, som
tar upp frågan i dess olika aspekter och
drar upp de huvudlinjer efter vilka
morgondagens kriminalvård skall utformas.

Herr talman! Jag ber att sedan få
övergå till att något beröra de frågor
som behandlats under punkt 20. Det
gäller alltså frigivningsplaneringen och
återanpassningsproblemen inom anstaltsvården.

En av de största svagheterna i den
nuvarande anstaltsorganisationen är
utan tvivel de otillräckliga resurser som
står till förfogande för fritidsplanering
och den intagnes återanpassning till arbetslivet
och en i övrigt normal tillvaro
i samhället. För den som varit omhändertagen
i åratal, kanske tidigare har
en ogynnsam social bakgrund, är det
ett äventyr att återvända till vardagen
och fogas in i den hårda livsrytmen.
Det är en omställning som måste förberedas
i samråd med den intagne, eventuellt
med hans familj och anhöriga och
med de organ i samhället som har till
uppgift att utanför anstalten jämna vägen
och eliminera de risker som friheten
alltid innebär.

Såväl frigivningsplaneringen som det
direkta arbetet med återanpassningen
är i första hand en fråga om personella
resurser.

Beträffande motionsyrkandet om ytterligare
personal för frigivningsplanering
— tre tjänster för handläggande
personal och åtta biträden — som tagits
upp i reservationen och närmast
avser Härnösand, Mariestad och Kumla,
skriver utskottet: »Även om kraven delvis
får anses angelägna får utskottet vid
en avvägning mot övriga anspråk avstyrka
motionerna i denna del.» Förhållandet
är sålunda att utskottets vitsordar
behovet men av i huvudsak ekonomiska
skäl avstyrker yrkandet.

Jag vill ingalunda bestrida att de eko -

Anslag till kriminalvården

nomiska aspekterna måste beaktas i
detta såväl som i alla andra sammanhang,
men det måste också vara en angelägenhet
av hög prioritet att man vid
dessa anstalter med höga fasta driftskostnader
får möjlighet att göra allt för
att söka minska återfallsprocenten, som
tyvärr är oroväckande hög.

Fritids- och undervisningsverksamheten
vid anstalterna är utomordentligt
betydelsefull för klientelets återanpassningsmöjligheter.
Den ökade fritiden,
delvis beroende på arbetstidsförkortningen,
kräver ökade insatser i detta
avseende, men innebär också ökade
möjligheter att verkligen göra någonting
för den intagnes trivsel och anpassning
inom anstalten samt också, vilket
inte är mindre viktigt, ökade möjligheter
att genom samtal, studier och terapeutisk
påverkan stimulera till aktivitet
och självverksamhet, att bygga
upp självkänslan och viljan att klara
sig själv och stå på egna ben.

Om vi verkligen vill ge eftertryck åt
vårdaspekten — vi talar ju ändå här om
vårdanstalter — tror jag att vi måste
satsa hårdare och mera medvetet på
denna verksamhet. Därför föreslår vi på
denna punkt en höjning utöver departementschefens
förslag med 230 000 kronor.

Vi har också i reservationen berört
frågan om expensposten för undervisning
och sysselsättning. Enligt vår mening
borde kostnaderna för utgående
arbetspremier inte belasta arbetsdriftens
överskottsmedel. Vi anser att detta
bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Vad slutligen gäller anslaget till expenser
för biblioteken föreslår vi att
55 000 kronor skall anvisas för detta
ändamål.

Här ber jag att få citera vad utskottet
skriver: »Vad motionärerna anfört synes
värt att beakta. Utskottet har emellertid
förutsatt att frågan om kostnadsfördelningen
prövas inom departementet
och föreslår inte någon riksdagens
åtgärd.» Tolkar man skrivningen välvilligt,
kan man kanske säga att den in -

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Anslag till kriminalvården
nebär ett bifall till motionerna. I varje
fall kan man ju hoppas att departementschefen
tolkar den på det sättet.
Vi anser dock att riksdagen borde anvisa
de erforderliga medel som vi här
har föreslagit.

Under punkten 20, moment 3, behandlas
frågan om försöksverksamhet och
medinflytande vid anstalterna. Man är
väl numera allmänt överens om att omedelbara,
förtroendeskapande kontakter
mellan anstaltsledningarna och anstaltsklientelet
har en mycket stor betydelse
när det gäller att skapa en god atmosfär
och ett gott behandlingsresultat.
Detta är ingen nyhet, men försöken att
i mera praktiskt organiserade former
möjliggöra ömsesidiga kontakter är någonting
relativt nytt.

I reservationen till detta avsnitt föreslår
vi att riksdagen med bifall till motionerna
som sin mening ger Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört om
försöksverksamheten med medinflytande.

I motionerna har yrkats att sådan
försöksverksamhet skall startas vid så
många anstalter som möjligt.

På den punkten säger utskottet helt
kort: »Som motionärerna angett har
samarbete med förtroenderåd för de intagna
förekommit. Erfarenheter av dessa
försök bör avvaktas. Något riksdagens
beslut kan inte anses erforderligt.»

Jag kan inte värja mig för känslan att
utskottets utlåtande avslöjar en ängslig
försiktighet, som är helt omotiverad.
Vad är man ängslig för? År man rädd
för att dessa försök till samråd och kontakter
mellan anstaltsledning och företrädare
för de intagna skall innebära
några risker som man inte vill utsätta
sig för? Enligt min mening innebär utskottets
ställningstagande en allvarlig
olägenhet.

Utskottet säger att erfarenheter av
dessa försök bör avvaktas. Vad betyder
nu detta? Såvitt jag förstår måste det
innebära att anstaltsledningarna uppfattar
situationen så, att riksdagen har
sagt att några nya försök av detta slag

inte skall ske innan man har gjort ytterligare
erfarenheter. Det vore att beklaga.
Först när man fått tillfälle att göra
försök med denna samarbetsform vid
ett flertal anstalter kan man få fram
erfarenhetsmaterial av betydelse och
dra några slutsatser av värde.

I fråga om punkt 21, som berör frivården,
skall jag inte säga så mycket.
Den punkten kommer att behandlas av
andra talare. Jag vill bara framhålla
att antalet klienter inom frivården ökar
kraftigt, och att vi därför är angelägna
om att en utbyggnad av frivården skall
kunna ske. Det har tillkommit många
nya typer av brottslighet, som man tidigare
inte haft att ta befattning med och
bekämpa. Detta kommer att yterligare
belasta frivården och ställa nya stora
anspråk på dem som arbetar på detta
område.

Vi har därför här föreslagit att man
skall skapa utrjmime för att inrätta utöver
vad som förordas i statsrådsprotokollet
sex skyddsassistenttjänster och
nio biträdestjänster. Vi tror att det genom
en sådan avvägning skulle vara
möjligt att tillgodose de anspråk som
förts fram på ett mera rationellt utnyttjande
av redan befintlig handläggande
personal.

Under punkt 21, moment 5, behandlas
en motion som berör frivårdshotellet i
Borås. Det gäller personal och utrustning
vid detta hotell.

Syftet med dessa hotell, av vilka ett
par tas i bruk innevarande budgetår, är
att bereda frigivna en lämplig och i
viss mån skyddad bostad under en
övergångstid. Hotellet blir sålunda ett
övergångsalternativ till dess vederbörande
kan skaffa sig annan, mera fast
bostad.

Givetvis är det meningen att denna
replipunkt skall kunna erbjuda en så
långt möjligt skyddad miljö. Det synes
vara av stor betydelse att den frigivna
vid denna första kontakt med yttervärlden
har möjlighet till råd, hjälp och
vägledning i de personliga problem som
han regelmässigt har att brottas med

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

under en kritisk övergångstid. Det är
därför angeläget att den som skall vara
föreståndare för en anläggning av detta
slag har lämplig utbildning och personliga
förutsättningar att ta sig an de uppgifter
det här är fråga om. Vi har kommit
till den slutsatsen att föreståndaren
bör vara socionom eller ha en akademisk
utbildning som passar för uppgiften.
Det är också önskvärt att han erhåller
tjänsteställning som biträdande
skyddskonsulent.

Enligt planerna är det inte meningen
att någon mat skall serveras på hotellet.
Reservanterna anser inte heller att
det kan bli fråga om någon fullständig
restaurangrörelse, men i likhet med motionärerna
anser vi att åtminstone ett
mål mat om dagen borde kunna serveras
på hotellet. Detta skulle säkerligen
kunna ordnas genom relativt enkla anordningar.
Maten kunde rekvireras färdiglagad
från en restaurang, eller också
kunde djupfryst färdiglagad mat i särskilda
portionsförpackningar serveras.
För att detta skall vara möjligt måste
dock anordningar för snabbupptining
och uppvärmning finnas.

I det fall som här är aktuellt har också
uppgivits att närmaste matställe ligger
långt från hotellet. Vi finner det ur
många synpunkter otillfredsställande att
klienterna under arbetsfria dagar eller
efter arbetsdagens slut skall nödgas begiva
sig till stadens centrum för att få
ett mål mat. Att detta måste innebära
risker och olägenheter för den frigivne
ligger väl i öppen dag. Utskottet säger
att de önskemål som framförts i motionen
skulle innebära att anläggningen
skulle förvandlas till inackorderingshem.
Jag vill fästa uppmärksamheten
på att vi i reservationen inte tagit upp
alla yrkanden i motionen och att de åtgärder
som vi föreslår på intet sätt
förändrar anläggningens karaktär av
hotell.

Vad vi är angelägna om att betona är
att hotellet i fråga om personell ledning
och utrustning bör anpassa sig till de
speciella uppgifter som det har att fylla.

Anslag till kriminalvården

Herr talman! Jag ber att få sluta med
detta och kommer att ställa yrkanden
vid de olika punkterna.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! När vi behandlar det
avsnitt som nu skall diskuteras är det
bl. a. fråga om två olika utredningar.
Den ena som är anförd i punkten 19
gäller en parlamentarisk utredning om
kriminalvårdens utformning, den andra,
vid punkt 23, gäller en utredning om
strafflagstiftningens utformning.

Beträffande reservationen vid den
förstnämnda punkten, för vilken herr
Jacobsson nyss talat, vill jag med ett
par ord motivera varför jag inte kunnat
ansluta mig till den.

Det är ju fråga om ett yrkande om
en parlamentarisk utredning om kriminalvårdens
utformning. Som herr Jacobsson
sade pågår två utredningar inom
områden som berör kriminalvården.
Den ena är, som nämnts, fångvårdens
byggnadskommitté som närmast har till
behandling frågan om utformningen av
de nya anstalter som skall byggas för
fångvården. Den andra är kommittén
om anstaltsvården inom kriminalvården.

Samtidigt som jag får betyga med vilken
bredd de frågor som skall utredas
inom denna kommitté tas upp till behandling,
vill jag framhålla att huvudsyftet,
såsom utskottsmajoriteten anfört,
är återanpassningen till samhället. Den
breda grund, den diskussion över såvitt
jag förstår hela fältet med psykologer
och psykiatrer, det statistiska materialet
rörande klientelet, dess art, dess
återfallsfrekvens, dess tidigare behandling
osv. som avses ligga till grund för
den nu pågående utredningens ställningstaganden
gör det svårt för mig att
i detta läge ansluta mig till reservationens
yrkande om ytterligare en utredning.

Mot bakgrunden av att den skarpa
skillnaden mellan sluten vård och frivård
alltmera luckras upp, något som

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Anslag till kriminalvården
har diskuterats i olika sammanhang och
som försiggått på olika sätt, är det för
mig ännu svårare att påyrka ännu en
utredning som till stor del skulle sysselsätta
sig med ungefär samma materia
som den som KAIK har till behandling
nu. Därför yrkar jag på denna
punkt bifall till utskottets förslag.

Beträffande ämnet för den andra utredningen,
som är omnämnd i punkt 23
och som gäller frågan om allmänpreventionens
betydelse, råder ju olika
uppfattningar, vilket kommit till synes
både inom diskussionen och inom lagstiftningen.
Man kan inte säga att det
finns någon fast vetenskaplig grund att
bygga sin uppfattning på. Det kan leda
till vissa inkonsekvenser i lagstiftningen.
Ibland tar man hänsyn till den ena
synpunkten, ibland till den andra, och
många anser att allmänpreventionen
helt saknar betydelse nu för tiden. Man
kan då peka på en sådan sak som narkotikastrafflagen,
som vi behandlade
för ett par veckor sedan. Man kan också
nämna fängelsestraffet vid rattfylleri.
Det är sådana ärenden där man använder
sig av allmänpreventiva åtgärder.
Jag anser att vetenskapliga undersökningar
inom detta område måste vara
av stor betydelse. Vi tycker att man
inom justitiedepartementet eller på annat
sätt bör dra upp riktlinjerna för
hur sådan kriminologisk forskning skall
bedrivas och föranstalta om erforderliga
medel till den. På det området kan
man lämpligen också bedriva ett internordiskt
samarbete.

Beträffande reservationerna under
punkterna 20 och 21 så vill jag erinra
om att de allesammans gäller frågor
som går ut på att försöka underlätta
anpassningen för dem som vårdas på
anstalter så att de skall klara sig bättre
när de kommer ut därifrån. Reservationerna
gäller också — som herr Jacobsson
nämnde — problem inom anstalterna,
såsom fritiden, biblioteksverksamheten
och den rådgivning de
intagna skall få innan de lämnar anstalten.

Punkt 21 handlar vidare om den ytterligare
personal som behövs för att
ta hand om dem i frivård. Denna förstärkning
är något som frivårdens personal
i allra högsta grad har begärt.
Krav därpå framfördes bl. a. vid den
konferens som ägde rum här i Stockholm
för inte så länge sedan med ett
stort deltagande av kriminalvårdspersonal.
Det framfördes där också i hög
grad behovet av ökade medel för att ge
understöd åt villkorligt frigivna på det
sätt som kommer till uttryck i reservation
8 vid punkt 21, där reservanterna
begär ytterligare medel för detta ändamål.

Vi anser, herr talman, att vi inte kan
tillstyrka motionsförslagen på alla
punkter. De är givetvis alla i och för
sig värdefulla. Men vi har inte kunnat
följa dem på alla punkter. Vi har velat
prioritera dels en personalökning inom
frivården, dels en ökning av de medel
som skall ställas till förfogande för understöd
åt villkorligt frigivna, i enlighet
med vad som framförts i reservationen
8.

Jag ber, herr talman, att vid vederbörliga
punkter få återkomma med yrkande
om bifall till reservationen 8 vid
punkt 21 och reservationen vid punkt
23.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga ävensom handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 101, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbildningens organisation
vid filosofisk fakultet m. m.
jämte motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 34 bifölles även av andra
kammaren.

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Nr 11

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

47, angående inrättande av koncessionsnämnden
för miljöskydd och
anslag till statens naturvårdsverk för
budgetåret 1969/70; samt

nr 61, angående anslag till teckning
av aktier i Kalmar Verkstads AB.

Anmäldes och bordlädes riksdagens
revisorers framställning med anledning
av verkställd granskning rörande riksbankens
avdelningskontor.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av motioner om
sekretesskydd för röstlängd;

nr 16, i anledning av motion om utredning
angående den regionala och
lokala förvaltningens uppgifter och organisation;
samt

nr 17, i anledning av motion om stärkande
av riksdagens kontrollmakt i en
ny författning;

statsutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1969/70 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
jämte motioner;

andra lagutskottets memorial nr 27,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av motioner
angående inkomstprövningen beträffande
änkepension i vissa fall;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motion om
översyn av inkassofirmornas verksamhet.

Interpellation ang. administrationen av

den kommunala naturvårdsverksamheten Herr

AUGUSTSSON (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Den kommunala naturvårdsverksamheten
bedrivs för närvarande
på olika sätt i skilda delar av
landet. I flera kommuner har man skapat
särskilda organ såsom naturvårdsnämnder
eller i några fall särskilda
naturvårdsombud, medan i andra kommuner
dessa uppgifter överlåtits på befintligt
organ. I åtskilliga andra kommuner
återigen har naturvårdsärenden
inte anförtrotts åt visst organ utan
handhas som regel av kommunalnämnd
eller drätselkammare.

I propositionen 71 år 1963 uttalade
departementschefen att kommunerna
borde ha frihet att vid behandlingen
av naturvårdsfrågorna i organisatoriskt
hänseende anpassa sig till vad som är
mest praktiskt för deras vidkommande
samt att, om ej annat beslutas eller gäller
på grund av särskild författning,
det bör ankomma på kommunens styrelse
att handlägga naturvårdsfrågorna.
Departementschefens uttalande var säkerligen
berättigat vid den tidpunkten.
Men uppenbart är nu att en viss villrådighet
gör sig gällande om vilka instanser
som skall handhava de kommunala
naturvårdsfrågorna.

I den diskussionen hävdar en del att
hälsovårdsnämnderna bör tilldelas det
kommunala naturvårdsarbetet och att
de till sig i så fall har att knyta erforderlig
expertis och samband med övriga
berörda nämnder. Med den oklarhet
som råder, menar man, riskeras
alltid att kompetenskonflikter uppstår.
Med stöd av vad som ovan anförts hemställs
om kammarens tillstånd att till
chefen för kommunikationsdepartementet
ställa följande interpellation:

Anser statsrådet att nuvarande tillstånd
på detta område är tillfredsställande,
och om så icke skulle vara fallet,
avser då statsrådet att på något sätt

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 fm.

Meddelande ang. enkla frågor

skapa de förtydligande bestämmelser

som kan anses erforderliga.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor framställts, nämligen

den 18 mars

av herr Skärman (fp) till hans excellens
herr statsministern: »Med hänsyn
till att riksdagen redan avvisat
Vindelälvens utbyggnad men regeringen
fortfarande synes tveka, vill Statsministern
inte medverka till att frågan
underställes rådgivande folkomröstning?»;
samt

den 19 mars

av herr Berglund (s) till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet:
»Har Statsrådet uppmärksammat,
att av ca 300 000 brott mot parkeringsbestämmelserna
i Stockholm under
ett år, ca 100 000 fall har måst avskrivas
på grund av att ansvaret för
felparkeringen inte kunnat fastställas
med nuvarande bestämmelser om förares
men ej ägares ansvar för ett fordons
felparkering? Vilka åtgärder ämnar
Statsrådet vidtaga för att komma
till rätta med detta förhållande?»

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.58.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

Onsdagen den 19 mars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Anslag till kriminalvården

(Forts.)

Fortsattes överläggningen vid punkten
19 i statsutskottets utlåtande nr 2.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Målet för kriminalvården
är rehabilitering och återanpassning
till samhället, därom är vi alla ense.
För att vi skall nå goda resultat i
detta avseende krävs det resurser, och
det krävs mer vetande, mer forskning.
Men forskning är någonting som sker
på längre sikt, under tiden måste arbetet
med att förbättra och göra nya överväganden
naturligtvis fortsätta.

Det arbete som jag anser bör göras är
förarbete, det gäller överväganden om
inriktningen av den framtida kriminalvården,
om avvägningen mellan anstaltsvård
och frivård, om anstalternas
storlek, frågor om studier och utbildning
under anstaltstiden, frågor om den
inre organisationen på anstalten.

Vi reservanter anser att det behövs en
ny utredning som ser över hela frågelcomplexet
för att vi skall få målet klart
utstakat, att de straffade skall återanpassas
i samhället, inte bara förvaras
under en tid. Vi måste leva upp till det
fina ordet kriminalvård som vi alltid
använder i detta sammanhang. Utskottet
säger att det inte är lämpligt att nu
tillsätta en utredning som skall se över
hela frågan. Jag skulle vilja ha besked
om när utskottets talesman anser att tiden
kan vara mogen för det; om det
kanske blir redan nästa år.

I avvaktan på den utredning som vi
reservanter hoppas på är det emellertid
utomordentligt viktigt att både anstaltsvården
och frivårdssektorn får tjänster
och övriga resurser så att de kan fungera
någorlunda bra.

I vår reservation, nr 6, påpekar vi
behovet av ytterligare personal för frigivningsplaneringen.
Om vi har den
målsättningen — jag upprepar vad jag
sade nyss — att den intagne skall återanpassas,
måste det också finnas personal
som hinner med att sköta frigivningsplaneringen
på ett tillfredsställande
sätt. Det måste vara missriktad sparsamhet
att ej tillmötesgå kriminalvårdsstyrelsens
begäran härvidlag. Jag
finner det högst angeläget att de begärda
tjänsterna också kommer till stånd
— angeläget ur samhällets synpunkt
och högst angeläget för den enskilde internen.

Vad gäller den utredning som vi anser
bör tillsättas sade jag förut att den
bör ta upp studie- och undervisningsfrågor,
men redan nu behövs ökade resurser
för fritidsverksamheten och för
undervisningen. Fritiden är nu längre
även på anstalterna och den måste göras
så meningsfylld och stimulerande
som det är möjligt, återigen helt i linje
med att vi vill att internerna skall återanpassas.
Detta måste — jag poängterar
det än en gång — helt vara i linje med
samhällets intresse för återanpassningen,
och vi skall lägga helt mänskliga
aspekter på det.

Vi reservanter är blygsamma och föreslår
endast fem nya assistenttjänster.
Vi anser det också mycket tveksamt om
överskott av arbetsdriften skall gå till
arbetspremier för studerande.

När det sedan gäller anslaget till bibliotek
vid fångvårdsanstalterna föreslås

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Anslag till kriminalvården
oförändrat 55 000 kronor. Kriminalvårdsstyrelsen
vill ha en fördubbling,
och detta är enligt min mening ett mycket
måttligt önskemål när det rör sig
om belopp av denna storleksordning.

Biblioteksverksamheten bygger på en
gammal central rekommendation mellan
anstalter och kommunbibliotek.
Kalkylerna bygger på 20 år gamla premisser,
och ersättningssumman är 10
kronor per vårdplats. Den summan
måste anses helt inaktuell om man tänker
på penningvärdets fall under alla
dessa år. Numera får kommunerna till
stor del träda emellan och stå för kostnaderna,
och kommunerna påtar sig
kostnader för icke kommuninvånare som
det borde vara självklart att staten
skulle betala. Vi kan göra en jämförelse
med biblioteksverksamheten på sjukhus,
där man räknar med kostnader på
upp till 100 kronor per vårdplats och
år. Jag påpekar då att beloppet per
vårdplats på fångvårdsanstalt är 10 kronor.

I reservation nr 7 tar vi upp internernas
medinflytande på anstalterna, med
andra ord vad man brukar kalla förtroenderåd.
Det kan helt naturligt vara
svårt att skapa samarbete och förtroende
mellan ledning och interner. Jag
har full förståelse för det. Men för både
ledningen och internerna måste det vara
mycket angeläget att kanaler för det
samarbetet skapas. Där förtroenderåd
inrättats har det också visat sig att erfarenheterna
varit goda. Vi eftersträvar
ju demokrati på arbetsplatserna och i
skolan. Vi måste också, anser jag, eftersträva
demokrati på våra fångvårdsanstalter.
Att skapa medinflytande för internerna
genom förtroenderåd är ett
steg mot ökad demokrati. Internerna
måste känna att de kan få vara med och
ha i varje fall litet att säga till om eller
åtminstone få resonera. Jag påpekar än
en gång att där detta praktiserats har
det också utfallit till belåtenhet från
ledningens sida.

Vi har i dag ett mycket stort antal
personer i frivård — omkring 20 000.

På anstalterna har vi ungefär 5 000 intagna.
Men det är endast 15 procent av
anslagen som går till frivård. Frivården
har med den lilla satsning som vi gör i
dag små möjligheter att ge resultat —
ytterst små möjligheter. Avvägningen
mellan anstaltsvård och frivård och
arbetet med att finna formen för en
resursfördelning bör, som jag sade förut,
ankomma på en utredning. Jag skall
inte beröra detta mera i dag utan vill
bara yrka bifall till reservationen vid
punkten 19, där vi för att klara de
akuta problemen för dagen förordar
ytterligare några tjänster utöver dem
som majoriteten föreslagit, nämligen
sex skyddsassistenttjänster och nio biträdestjänster.

I reservation nr 9 framför vi en del
synpunkter på frivårdshotellet i Borås.
Vi finner det angeläget att den frigivne
kommer ut i samhället på ett naturligt
sätt och inte till kategoriinrättningar.
Under en övergångstid måste vi ändå i
vissa fall acceptera t. ex. hotell för frigivna
eftersom svårigheterna att ordna
bostad är mycket stora.

När nu ett frivårdshotell planeras
och byggs, anser vi reservanter att ambitionen
skall vara att göra detta hotell
så likt ett vanligt hotell som möjligt.
Den tanken är god. Vi ställer oss
dock något undrande till om man kan
klara detta så enkelt som genom enbart
ett hotell. Behövs det inte någon personal
med utbildning på den sociala sidan,
t. ex. en socionom? Vi tror att det
kan vara bra för den frigivne att få
diskutera sina problem med någon annan
än kamraterna. Vi tror att den frigivne
skulle finna en trygghetskänsla i
detta.

Som det har sagts här tidigare skulle
det vara en fördel om man kunde ordna
servering av mat på det aktuella hotellet
i Borås, så att inte den som bor där
skall ha flera kilometer till närmaste
matställe. Detta är både obekvämt och
orimligt i den frigivnes situation. Vi är
övertygade om att frivårdshotellet, även
om det bara skall vara en bostad under

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

en övergångstid, måste fungera som den
fasta punkten, som ett hem, där den boende
inte bara har möjlighet att få mat
utan också har någon att tala med och
få hjälp av för att lösa sina problem.

Herr talman! Jag återkommer med
bifallsyrkande till reservationerna.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Tillsammans med några
länskamrater har jag motionerat om en
uppdelning av Kalmar skyddskonsulentdistrikt
i ett Kalmar- och ett Västerviksdistrikt
och föreslagit att Västerviksdistriktet
måtte tilldelas en skyddskonsulenttjänst
och en biträdestjänst.

Såvitt vi motionärer förstår är vårt
förslag mycket väl underbyggt. Kriminalvårdsstyrelsen
har nämligen tre år i
följd framställt yrkande om delning av
Kalmar skyddskonsulentdistrikt. Detta
har skett på initiativ av övervakningsnämnden
i Västervik, som ansvarar för
samtliga övervakningsfall i norra Kalmar
län inklusive städerna Västervik
och Vimmerby. Detta område omfattar
ungefär en tredjedel av distriktets cirka
500 klienter, vilket väl motiverar inrättandet
av ett nytt distrikt.

Den nuvarande ordningen i vårt län
är otillfredsställande. Den innebär nämligen
att en i Kalmar placerad skyddsassistent
varje vecka måste ha mottagning
i Västervik, varannan vecka sammanträde
med övervakningsnämnden
där och dessutom i katastroffall företa
resor till klienter i Västerviksområdet.

Det är ganska naturligt att kriminalvårdsstyrelsen
vill ha en ändring till
stånd. Arbetsbelastningen i Kalmardistriktet
har blivit så betungande och
arbetsförhållandena så pressande att
styrelsen ansett det angeläget med en
uppdelning av distriktet. Vi motionärer
har funnit det anmärkningsvärt att
Kung], Maj :t ej tillmötesgått kriminalvårdsstyrelsens
önskemål härvidlag. Nu
konstaterar vi med besvikelse att ej heller
statsutskottet velat göra detta.

Utskottet anser sig ha funnit skäl tala

Anslag till kriminalvården

för en översyn men menar att skäl av
liknande art talar även för en översyn
av distriktsindelningen på andra håll.
Utskottet säger sig ha erfarit att dessa
frågor kommer att övervägas inom justitiedepartementet,
varför någon riksdagens
åtgärd i enlighet med motionerna
inte skulle vara erforderlig.

Herr talman! Alla torde vi vara överens
om att den politik som vi nu för
och som innebär en ökning av frivårdens
del av vår kriminalvård är riktig.
Men då måste vi också vara beredda
att tillgodose de ökade kraven på frivårdens
organisation. En väl utbyggd
frivård med relativt små distrikt, där
klientövervakningen kan underlättas
och bli så effektiv som möjligt, torde
för övrigt vara att rekommendera både
ur vårdsynpunkt och ur ekonomisk synpunkt.

Jag vet inte om en översyn av distriktsindelningen
i hela landet behövs.
För Kalmar läns del är behovet av en
uppdelning av nuvarande distrikt fullt
styrkt, varför någon sådan översyn ej
är erforderlig. Beslut om en uppdelning
av Kalmardistriktet borde utan vidare
utredning ha kunnat fattas redan vid
denna riksdag. Som ärendet nu ligger
till kan jag endast uttala den förhoppningen
att justitiedepartementet påskyndar
sin utlovade översyn av distriktsindelningen.
Uppenbara brister i
fråga om den så viktiga frivården måste
täckas snarast möjligt.

Herr talman! Då reservation nr 8,
även om den ej tillgodoser Kalmarlänsmotionärernas
önskemål, dock innebär
yrkande om en välbehövlig förstärkning
av frivårdens samlade personella
resurser, kommer jag att yrka bifall till
denna.

Häri instämde herr Svanström (ep).

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,

(ep):

Herr talman! Eftersom jag tillhör den
avdelning av statsutskottet som står för

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Anslag till kriminalvården
det här utlåtandet och inte anser mig
kunna biträda reservationen vid punktten
19 och reservationen 7 vid punkten
20, vill jag avge en kort röstförklaring.

Reservationen vid punkten 19, där
en ny parlamentarisk utredning påyrkas
om kriminalvårdens utformning, synes
mig svagt underbyggd. Detta beror delvis
på att två kommittéer med parlamentarisk
förankring redan sysslar med
den problematik som reservationen tar
upp.

Reservationen 7 vid punkten 20 handlar
om försöksverksamhet med medinflytande.
Jag vill peka på att sådan försöksverksamhet
— liksom fast etablerad
sådan verksamhet som vårdform —
redan finns på våra anstalter. Främjandet
av återanpassning utgör redan
nu ett omfattande inslag i svensk kriminalvård.

Vi skall väl inte diskutera KRUM i
dag, eftersom vi får tillfälle till det om
någon vecka, men jag kan inte underlåta
att göra den reflexionen att herr
Nestius med sällskap snarare gjort skada
än nytta för de interner man kommit
i kontakt med. Jag fruktar att ett
riksdagens uttalande enligt reservationen
7 på samma sätt skulle försvåra den
naturliga anpassning till det fria samhället
som vi alla vill främja. Jag finner
inte utskottsmajoritetens linje i den
här frågan vara någon form av »odemokrati».

Jag har, herr talman, ansett det hederligt
att tala om att jag vid voteringen
inte kan stödja de nämnda reservationerna.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Det är svårt att se fängelsesystemet
annat än som en paradox.
Ett veckoblad, känt också i vår omnejd,
skrev med anledning av en rymning:
»Vill man anpassa en person till friheten
genom att under något år beröva
honom densamma, förstår envar att det

inte kan gå väl om vederbörande tar
sig ut i frihet utan att tillräckligt länge
ha varit avspärrad därifrån.»

Det är lätt att säga att vi vet så litet
på detta område och att vi behöver mera
forskning. Det är då också lätt att
säga att det förhållandet utgör ett skäl
att inte göra så mycket. Det kanske kan
bli en felinvestering. Med den tanken i
bakhuvudet ligger det nära till hands
att ge kriminalvården en lägre prioritering.

Det finns emellertid sektorer där
detta resonemang inte kan tillämpas.
Alldeles uppenbart är frivården en sådan
sektor, ty oavsett vilken roll vi vill
ge anstaltsvården måste frivården finnas.
Frivården har i dag betydligt flera
människor om hand än vad anstalterna
har. Hur många anstalter vi än har kommer
de människor, som lämnar anstalterna,
att behöva frivård för sin rehabilitering.
Det går inte att säga: därför
att vi vet så litet kan vi hålla tillbaka
också frivårdssidan.

I dag står frivården mer eller mindre
som en restpost. Det är ett stort antal
människor som behöver denna frivård,
men anslagen är små. Vi vet att var och
en som arbetar där har alltför många
fall att ta hand om. De kan inte utföra
ett vettigt arbete. De senaste årens kriminalvårdsdebatt
har väl också till stor
del bestått av redogörelser för under
vilka förhållanden denna sida av vården
arbetar.

Också vad gäller förhållandena inom
anstalternas väggar finns det åtskilligt
som kan påtalas, oavsett vilken roll vi
vill ge anstalterna som sådana. Även
debattörer som tvivlar på att anstaltsbehandling
i längden över huvud taget
har någon uppbyggande effekt säger
att de anstalter, som vi i dag har, inte
fått en rejäl chans att återanpassa människor.

Låt mig ge några enkla exempel. Den
största interneringsanstalten i landet
har anslag för fritidssysselsättning, studier
och dylikt som motsvarar ungefär
7 öre per dygn och intagen. Med det

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

beloppet skall man ge internerna den
undervisning de vill ha och sysselsätta
dem med all den verksamhet de vill
bedriva under den tid då de inte arbetar.
Det säger sig självt att med de små
belopp och med de små personalresurser
som står till förfogande så kan inte
anstaltsledningarna göra särskilt mycket.

Det har sagts att kriminalvården under
senare tid börjat satsa mer och mer
på undervisning. Det finns exempel på
rätt avancerade försök i det avseendet,
närmast av akademikerklass. Men hur
mycket görs för att hjälpa de många interner
som under barndomen av olika
anledningar försummade sin skolundervisning?
För att hjälpa dem som inte
skickar brev till sina vänner och bekanta
därför att de inte vill inför censuren
visa att de inte kan stava? För att hjälpa
dem som inte kan de elementära saker
som de skulle ha lärt sig under den tid
då skolgången försummades? Det går
inte att med en anslagstilldelning av 7
öre per intern och dag göra så mycket
för dessa människor.

Det finns en anstalt i landet där det
sägs att fritidsverksamheten har fungerat
och som har tagits fram som en
mönsteranläggning. Det är en liten anstalt
med drygt 50-talet interner. Alla
torde vara överens om att därest det
hade gällt en av våra stora anstalter
hade detta inte varit möjligt. Där har
man också några 10-tal ören per intern
och dygn att röra sig med. Anstaltsledningen,
de intagna själva, enskilda och
organisationer har tagit på sig uppgiften
därför att samhället inte givit ekonomiska
resurser till material och annat,
inte givit möjlighet till heltids- eller
deltidsanställda funktionärer. Man har
i stället låtit Röda korset, idrottsorganisationer
och andra i staden sköta arbetet.

Herr talman! Det låter kanske hårt,
men på de anstalter där fritidsverksamheten
fungerat har den gjort det inte
tack vare statsmakterna utan trots den
politik som förts på området.

Anslag till kriminalvården

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Den senaste talarens inlägg
föranleder mig att göra några inledande
reflexioner.

Den kriminalvårdsdebatt som förs och
länge förts i detta land har fått vissa
egenartade yttringar. Jag har intrycket
att man tror att de människor som
måste bli omhändertagna är på något
sätt utstötta av samhället; att det är
människor som vi helt enkelt i något
slags elakhet söker avskärma från samhället.
Verkligheten är att det i många
fall gäller människor som inte vill underordna
sig samhällets regler och som
vägrar att följa de handlingsmönster
som vi anser vara de riktiga i ett rättssamhälle.
Hela skalan av människor
finns på våra anstalter: från sådana
som man tvingas internera på obestämd
tid till dem som kan omhänderhas på
våra öppna anstalter.

När man talar om kriminalvården
får man inte glömma att den ram är
vid inom vilken människor omhändertas
när de har brutit mot samhällets lagar
och blir straffade. De tas in på anstalter
efter det att domstolarna dömt
dem enligt bestämmelserna i en brottsbalk
som riksdagen antagit. En del vill
göra gällande att det är orätt att döma
människor, men vad skall samhället
göra? Varför blir en del insatta på
fångvårdsanstalter? Jo, för att samhället
måste skydda medborgarna från sådana
människor som är till skada för samhället.
Det finns en rad olika brott — några
mycket allvarliga — och om de människor
som begått dessa brott fick löpa
i frihet skulle det upphävas ett ramaskri
för att samhället inte sköter sina
uppgifter.

Med dessa inledande ord vill jag gå
över till de reservationer som vid de
nu aktuella punkterna fogats till utskottets
utlåtande. Det finns flera reservationer
och i en av dem framförs önskemål
om att det skulle tillsättas en utredning
om kriminalvårdens utformning.
Utskottet har noterat att de motioner
som reservationen bygger på har upp -

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Anslag till kriminalvården
satt som mål att få till stånd en ökad
satsning på frivården. Kravet på utredning
motiveras i huvudsak med att
detta mål kan nås endast genom rent
politiska åtgärder och att forum för
dessa skulle skapas genom utredningen.

Skrivningen i motionerna ger intryck
av att det skulle föreligga något slags
principiell motsättning i fråga om satsningen
på rehabilitering. Detta mål är
för länge sedan fastlagt. Påfölj dssystemet
som sådant angrips inte i motionerna,
och man för inte heller fram förslag
om ändrade verkställighetsregler. Meningsskilj
aktigheterna skulle sålunda
gälla omfattningen av de resurser som
samhället ställer till förfogande för att
följa verkställighetsreglerna. Det är givet
att uppfattningarna kan bryta sig
i dessa frågor. Ett exempel har vi just i
det föreliggande utlåtandet, där reservationsvis
föreslås en medelsanvisning
med 775 000 kronor utöver majoritetens
35,5 miljoner. Avgörandet därom kan
vi träffa politiskt då kammaren behandlar
den punkten.

Det konkreta, redovisade förslaget tyder
om något på att det inte finns principiella
motsättningar om reliabiliteringsmålet,
bara skilda — och inte alltför
skilda — ekonomiska överväganden.
Det kan inte tjäna ett ärligt uppsåt att
försöka konstruera vare sig politiska
motsättningar eller motsättningar mellan
frivård och sluten vård. I många fall
rör det sig ofta om samma människor,
som skall följas med skilda typer av
vård och stöd.

Mot den, bakgrunden och då utredningen,
såvitt framgår av motionerna,
i huvudsak inte skulle utreda någonting
utan bara bli en ny typ av rundabordskonferens,
har utskottet avstyrkt förslaget.
Det kan knappast vara lämpligt
att tillsätta ett slags paraplyutredning
över de två parlamentariska utredningar
som redan är i arbete.

Jag är helt medveten om att det i och
för sig kan finnas frågor som skulle behöva
utredas inom det område som vi
kallar frivård, efter anslagsuppdelning -

en i statsverkspropositionen. Den föreslagna
konstruktionen tjänar dock inte
sådana reella syften. Jag vill också
erinra om att kriminalvårdsstyrelsen
genom omorganisationen får bättre utrednings-
och planeringsresurser.

När vi talat om att det redan sitter
två utredningar, framhöll herr Jacobsson
i sitt inlägg att fångvårdsbyggnadskommittén
knappast kan kallas för en
utredning. Herr Jacobsson och jag tillhör
denna kommitté, och han bör veta
lika väl som jag att fångvår dsbyggnadskommittén
är såväl en utredande som
en verkställande kommitté. Hela förnyelsen
av våra anstalter har tillkommit
efter utredning och planering inom
fångvårdsbyggnadskommittén. När vi
frångick det gamla systemet med cellfängelser
och övergick till de nya anstalterna,
som är så att säga industrier
kring vilka man har förläggningsbyggnader
— något nytt inte bara i vårt land
utan något nytt inom hela kriminalvården
— skedde det efter utredning och
på förslag av fångvårdsbyggnadskommittén.
Förra året tillfördes fångvårdsbyggnadskommittén
en del vetenskaplig
expertis för att på olika områden
kunna framlägga förslag, syftande till
att förbättra och i vissa fall omvandla
hela den fångvård vi har.

I en annan reservation talas om fångvårdsanstalterna.
Det är en reservation
från centern och folkpartiet, och den
gäller i huvudsak en ytterligare medelsanvisning
på 635 000 kronor — 350 000
för frigivningsplanering, 230 000 för
fritidsverksamhet och 55 000 kronor för
att kompensera kommunerna för vissa
bibliotekskostnader. Majoritetens tillstyrkan
av propositionens medelsberäkning
i de två första delarna, sedd
som prioriteringsfråga, har utförligt
motiverats i yttrandet. Bibliotekskostnaderna
har fått en skrivning som i sak
väl motsvarar reservationens mål. Det
vill jag särskilt stryka under för att fru
Olsson skall vara medveten om att vi
icke på något sätt varit ovilliga, men att
vår skrivning gör det möjligt för Kungl.

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

Maj:t att, om så anses nödvändigt, där
göra en annan avvägning.

Konkret ligger skillnaderna när det
gäller frigivningsplaneringen på assistenttjänster
i Härnösand, Kumla och
Mariestad och åtta biträdestjänster. För
fritidsverksamheten gäller det fem
assistenttjänster. I kriminalvårdsstyrelsens
prioritering har tjänsterna endast
delvis satts i angelägenhetsgrupp 2. Differenserna
rör sålunda en prioritering i
detalj, vars alla aspekter riksdagen
knappast kan ta ställning till. Det är
dock uppenbart att det inte räcker att
bara konstatera uppgifternas obestridda
vikt.

Vad det gäller medinflytandet har till
utskottsutlåtandet fogats en folkpartireservation
där man talar om medinflytande
vid anstalterna. Majoriteten har
velat avvakta erfarenheterna från bl.a .
Hall. Reservanterna vill ha ett uttalande
om försök med förtroenderåd eller dylikt
vid så många anstalter som möjligt.
Enligt utskottets mening erfordras inte
något sådant uttalande. Det gäller ju
inte att ändra på några gällande regler.
Vad som kan vara lämpligt på en anstalt
och i en situation är inte överallt lika
lämpligt. Formerna för kontakterna
måste få växa fram efter de skilda förhållandena.
Det är också möjligt att anstaltsbehandlingsutredningen
kan få anledning
att se på närliggande frågor.

Även reservationen när det gäller frivården
tarvar en kommentar. Jag har
redan i samband med förslaget om en
parlamentarisk utredning berört frivårdsanslaget
och tillåtit mig konstatera
att därvidlag egentligen inte finns
några principella motsättningar. Departementschefen,
utskottsmajoriteten
och reservanterna anser alla att utbyggnaden
av frivården bör fortsätta. Det
har också sagts att yrkandena på frivårdssidan
är vad som konkret skiljer
i prioritering.

Det är i och för sig intressant att
konstatera hur föga underbyggt motionsförslaget
är. Av de tjänster, för vilka
medel yrkades i motionerna, åter 7

Första kammarens protokoll 1U6U. Nr 11

Anslag till kriminalvården
finnes inte en enda i reservationen. Jag
medger gärna att det kan vara svårt att
tolka de komprimerade propositionerna.
Men det är inte detta som saken gäller.
Jag vill bara visa att det ursprungliga
syftet tydligen är att markera en
större satsning i pengar än regeringen
föreslår när det gäller frivårdsanslaget.
Vad pengarna skall gå till får bestämmas
i efterhand, sedan utskottsbehandlingen
gett vid handen att vad man motionerade
om i vissa fall har mer än
tillgodosetts och i vissa fall varit rentav
obehövligt. Såvitt jag förstår visar detta
på ytterligare en linje att försöka skapa
en politisk motsättning även när den
inte finns. Som skäl för att bifalla majoritetsförslaget
i fråga om tjänster kunde
därför även åberopas att det i januari
har godtagits av motionärerna.

Därutöver rör reservationen också
medel för understöd åt villkorligt frigivna
m. fl. Argumentationen går i
stort ut från en indexberäkning. Även
med en sådan utgångspunkt får förslaget
i propositionen anses godtagbart.
Det intressanta får dock anses vara i
vilken mån man skall behöva anlita ett
supplementärt anslag för frivården, dvs.
i vilka fall det stöd, som samhället ger
i andra sociala sammanhang, inte kan
nås eller inte är tillräckligt för de särskilda
behoven. Det får inte bli vattentäta
skott mellan stödformerna.

Reservation nr 9 innebär att reservanterna
vill avbryta försöksverksamheten
med frivårdshotell och utan att
avvakta försöken talar för inackorderingshemmet
som övergångsform.

Jag vill inte bestrida inackorderingshemmets
fördelar i många fall. Uppenbarligen
skall den frigivne dock slutligen
ut i en vanlig arbetsmiljö, enligt
målsättningen. Det mesta av vad som
begäres ligger redan på skyddskonsulentorganisationen
och övervakarna.
Det förefaller som en dålig prioritering
att det 20-tal personer som kan erbjudas
rum på det under byggnad varande
frivårdshotellet i Borås dessutom skall
ta upp en assistenttjänst, som i vanliga

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Anslag till kriminalvården
fall har ett mycket större antal personer
att ta kontakt med.

De rent tekniska detaljerna om matlagningsmöjligheter
och annat bör överlämnas
till kriminalvårdsstyrelsen. Just
i det aktuella fallet — alltså Borås —
kan avstånden kanske tala för att någon
form av självhuhållsmöjlighet skapas.
Vi skall också komma ihåg att detta
är det första hotell av denna art
som man bygger. Det är en försöksverksamhet.
Man bör avvakta att försöket
göres, innan man vidtar ändringar.

Slutligen har moderata samlingspartiet
en reservation angående kriminologisk
forskning. Förslaget om en forskning
rörande allmänpreventionen har
överlämnats till statsutskottet, på grund
av att det upptar ett anslag till kriminologisk
forskning. Allmänprevention
— vad är det? Därom tvistar de lärde.
En del anser ett, en del något annat.
Att sätta i gång en forskning rörande
något som forskarna blivit oense om
är inte så enkelt.

Jag var nyss i samband med den föreslagna
parlamentariska utredningen
inne på att diskussionen egentligen rör
tre skilda ting — påfölj dssystemet,
verkställighetsföreskrifterna och kriminalvårdens
resurstilldelning. Då en påföljd
stadgas för ett handlingssätt, har
denna bl. a. bestämts av en uppfattning
om vad påföljden rent praktiskt innebär
och att detta skulle ha en avskräckande
effekt även på andra.

Utskottet kan dela motionärernas
uppfattning att vi inte vet så mycket om
det sista ledet. Preventionen kanske
ibland ligger lika mycket i publiciteten
och ett väntat fördömande från omgivningen.
Utskottet har emellertid sagt
sig att detta är en uppgift av sådan vidd
att man knappast når lösningen ens på
nordisk bas, om man hoppas på en vetenskaplig
lösning. Utskottet har därför
utan att ta ställning mot motionärernas
tankar nöjt sig med att hoppas
på att den plan för den kriminologiska
forskningen som det arbetas på inom
justitiedepartementet i varje fall skall

ge underlag till en för politikerna klargörande
begreppsanalys på detta område
av tro och vetande. Mot den bakgrunden
har majoriteten inte velat föreslå
någon riksdagens åtgärd.

Beträffande den motion som herr
Schött har berört är endast att säga att
det klart framgår av utskottets skrivning
vad vi anser om den. Det är nämligen
inte bara i Kalmar län som man
önskar vissa gränsrevisioner. Liknande
önskemål finns på olika håll i landet,
och såvitt utskottsmajoriteten vet har
departementet ögonen öppna för detta.
Vi får kanske så småningom se resultat,
men för dagen är det icke lämpligt att
vidta den ändring som de värderade ledamöterna
från Kalmar län har hemställt
om.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag kanske får börja
med ett par ord till herr Nils-Eric Gustafsson.
Han har här deklarerat att han
anser det hederligt att säga att han inte
kan stödja vissa reservationer. Jag hoppas
att han inte anser det ohederligt att
jag har en annan mening.

Att det förekommer arbete med återanpassning
och resocialisering är alldeles
riktigt, men här är det egentligen
fråga om andra saker. När vi talar om
försöksverksamhet och medinflytande
vid anstalterna vågar jag göra gällande
att det är en samarbetsform som ännu
inte har fått någon större omfattning.
Utskottet vill avvakta erfarenheterna av
vad som redan har förekommit innan
man går vidare med detta arbete. Vi
anser att man utan större olägenheter
kan fortsätta på den inslagna vägen.

Herr Birger Andersson är inte särskilt
intresserad av en utredning om
kriminalvården och dess förhållanden
för närvarande, och det kan jag möjligen
förstå. Han säger att det skulle bli
en ny typ av rundabordskonferens, ett
slags paraplyutredning vad det nu kan

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

vara för någonting. Det är tydligen en
ny utväxt inom de parlamentariska utredningarnas
område som man därmed
vill lansera. Han hänvisar till fångvårdens
byggnadskommitté, och jag känner
mycket väl till att den existerar och
arbetar eftersom vi samarbetar just inom
den kommittén. Men nog är det väl
på det sättet med fångvårdens byggnadskommitté
att den i stor utsträckning
har verkställt de intentioner som
kriminalvårdsstyrelsen och vissa experter
förordat. Någon utredning i egentlig
mening och någon djuplodning eller
prövning av problemens olika aspekter
kan man väl ändå inte påstå förekommer
inom fångvårdens byggnadskommitté.
Den arbetar helt enkelt inte så.

Beträffande våra yrkanden om anslag
till frivården och personalförstärkningar
inom anstaltsvården säger herr Birger
Andersson att det inte är så viktigt
vad pengarna går till utan huvudsaken
är att man får ställa yrkanden och reservera
sig. I reservationerna har vi ändå
preciserade yrkanden om vad pengarna
skall gå till, vilka områden vi anser
skall förstärkas och på vilka avsnitt
i personaluppsättningen vi anser
att förstärkningar bör ske.

Herr Birger Andersson anför vidare
att man vill byta ut frivårdshotellet
mot ett inackorderingshem. Det är herr
Birger Andersson själv medveten om är
en stor överdrift, ty något sådant har vi
aldrig påstått. Vi tror att det bör vara
en klar gräns mellan dessa båda slag av
anläggningar. Ett frivårdshotell är ett
hotell med ett sådants funktioner i huvudsak,
och ett inackorderingshem är
något vida därutöver, som inte kan rymmas
inom detta begrepp. År det däremot
bara fråga om att skaffa rum över natten
för frigivna, kan man ifrågasätta
om ett hotellbygge är särskilt angeläget.
Det är angeläget endast under den förutsättningen
att man har ont om hotellrum
i t. ex. Borås. År så inte fallet finns
det, såvitt jag förstår av den definition
som herr Birger Andersson ger begreppet
hotell, ingen anledning att bygga eft

Anslag till kriminalvården
hotell speciellt för detta ändamål. Jag
har uppfattat det så att dessa lokaler
skall vara en replipunkt för de frigivna,
dit de kan vända sig när de kommer
ut från anstalten och där de möter människor
som kan ta hand om deras problem
och hjälpa dem i den svåra situation
som de då i regel befinner sig i.

Sedan var herr Birger Andersson också
inne på frågan om försöksverksamhet
med medinflytande. Där bekräftar
han bara ytterligare vad utskottet sagt
i sitt utlåtande, att man vill avvakta erfarenheterna
av vad som har förekommit
på detta område. Här måste jag få
citera något ur en artikel i Dagens Nyheter
av den 10 februari under rubriken
»Fångar på Hall får möta chefer i
förtroenderåd». Där sägs det: »Det är
en sammankomst som visar att något
mycket hoppfullt håller på att ske bland
de 350 återfallsfångarna på Hall. Här
satsar en grupp pionjärer på något som
kan utvecklas till ett slags företagsdemokrati
i denna egendomliga, grymt
slutna värld med ett minimum av
mänskliga rättigheter. Dessa ’av ingen
älskade’ börjar förstå vikten av sammanhållning.

Det är ett debattmöte på hög nivå.
Som ordförande sitter Halls chef, kriminalvårdsinspektör
Paul Samuelsson,
vid sin sida har han överläkaren KarlErik
Törnqvist; räjongpsykologen Joachim
Volckerts är där samt representanter
för vaktpersonalen, ''de blå’, och
där är alltså de tolv utsedda av ''de grå’.

Man är samlad i två och en halv timme.
Replikerna är direkta och ibland
fräna, man avkräver klart besked i en
rad frågor, man diskuterar öppet och
ett leende kan glimta i beskheterna, skäl
ges och tas. Mötesdisciplinen är påtaglig,
och frågorna vidgas någon gång och
ger slutsatser som är viktiga inom hela
fångvården.»

Jag vill göra ännu ett citat, ur Dagens
Nyheter av den 12/3, alltså förra onsdagen,
där det står under rubriken »LO
granskar demokratin i fängelserna»:
»LO-chefen Arne Geijer lovade på tisda -

100

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Anslag till kriminalvården
gen att undersöka LO:s möjligheter att
bidra till ökad företagsdemokrati i
fängelserna. Det var kriminalvårdsstyrelsen
som tagit kontakt med LO för att
ventilera fackföreningarnas möjligheter
att medverka i ett förbättrat samarbete
mellan anstaltsledningarna och de intagna.
»

Statsutskottets majoritet säger att
man vill avvakta erfarenheterna av vad
som förekommit på anstalterna, innan
man överväger att gå vidare på denna
väg. Jag anser, herr talman, att ytterligare
kommentarer på den punkten är
överflödiga.

Herr SCHÖTT (in) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Birger Andersson
skulle jag vilja säga att det är att
märka att kriminalvårdsstyrelsens förslag
till uppdelning av skyddskonsulentdistrikt
avser endast Kalmar län,
varför denna fråga måste vara den
mest angelägna. Yidare bör observeras
att yrkandet från kriminalvårdsstyrelsen
nu återkommer för tredje gången.
Att då ej acceptera förslaget utan låta
denna angelägna uppdelning få vänta
och sammankoppla den med en översyn,
avseende hela landet, förefaller ej
.särskilt lyckligt. Man kan rent av beteckna
det som inhumant att fördröja
en effektivisering av hjälpen åt de medborgare
som det här gäller.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC,
(ep):

Herr talman! Herr Per Jacobsson log
sitt vanliga vänliga leende. Jag tackar
för det. Det gick ju väl ihop med det
han citerade i slutet av sitt anförande.
Jag vill till herr Jacobsson bara säga —
han tycktes vara osäker på den punkten
— att jag anser det precis lika hederligt
av herr Jacobsson att kunna
tycka annorlunda än jag som att jag
inte anser mig kunna stödja reservationen
vid punkten 19 och reservationen
7 vid punkten 20.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Jag fick det intrycket
av herr Birger Anderssons anförande
att han menar att det i kriminalvårdsdebatten
förekommit talare som ansåg
att man skulle rasera kriminalvårdsväsendet
för någons eller någon grupps
vackra ögons skull. Det är möjligt att
man om man medvetet söker kan hitta
något sådant uttalande. Men de allra
flesta inläggen har väl gått ut på att
finna ett system som kan minska skadorna
i samhället, reducera återfallsfrekvensen.
Med samhällsskydd menar
man väl sällan att vi skyddar en människa
genom att för tid och evighet ha
vederbörande inlåst. Vi skyddar samhället
bäst om vi kan hitta former som
gör att antalet brott i framtiden blir
så litet som möjligt.

När debatten till stor del har rört sig
om dels frivården, som man tycker är
underdimensionerad i förhållande till
den slutna vården, dels fritidssysselsättningar
och utbildningsanordningar
inom anstalterna, som man tycker är
underdimensionerade i förhållande till
annan verksamhet inom anstalterna,
har argumenteringen och motiveringen
i de flesta fall varit att man tror att en
sådan uppläggning skulle öka möjligheterna
till rehabilitering.

Man säger ibland i den näringspolitiska
debatten, börskommentarer m. m.
att näringslivet lätt drabbas av någonting
som man kallar betongsjuka. Det
är så lätt att peka på byggnader och
investeringar. Det blir något rejält att
ta på. Jag tror att politiker, också väldigt
gärna pekar på byggnader och
liknande, men vilka anslag finns det
för t. ex. fritidsverksamhet för de människor
som vistas i dessa byggnader?
Den där »sjuöringen» märks inte vid
sidan av de 1 000—1 200 gånger större
dygnsbelopp som inkluderar mer eller
mindre fasta kostnader.

Det är som sagt utomordentligt lätt
att drabbas av betongsjukan. Men det
finns dock, herr talman, en del som
tyder på att kriminalvårdsstyrelsen

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

101

själv förbereder en aktion för att försöka
ändra relationerna till förmån för
en större satsning på frivården.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Utskottets talesman,
herr Birger Andersson, sade att de som
vistas på anstalter är människor som
inte har kunnat underkasta sig samhällets
regler. Det är alldeles riktigt. Anledningen
härtill vet vi så litet om, och
därför skall vi heller inte döma dem
för hårt.

Men det är också alldeles riktigt att
samhället måste skydda sig mot en del
farliga individer. Därom råder väl heller
inte några delade meningar. Vad det
kan råda delade meningar om är kanske
hur många som bör vistas på anstalt
och hur många som både för sin
egen och för samhällets skull hellre bör
placeras i frivård.

Jag upprepar än en gång vad jag sade
förut, nämligen att det för samhället
och för den enskilde är angeläget att
det blir en återanpassning. Därför är
det inte något motsatsförhållande för
närvarande mellan anstaltsvård och frivård.
Vi reservanter har inte på något
sätt antytt något motsatsförhållande,
utan det är utskottet som talar om ett
sådant. Reservanterna anser att det i
dag behövs förstärkningar både för anstalterna
och för frivården. Det är dock
ett faktum att särskilt frivården med
det stora antal personer som där måste
tas om hand i dag har utomordentligt
små resurser. Jag upprepar vad jag
sade tidigare att frivården har så små
möjligheter att nu åstadkomma goda
resultat.

När det sedan gäller anslaget på
55 000 kronor till biblioteken noterar
jag med tacksamhet att man skall tolka
utskottets skrivning så att det är en beställning
till departementet. Jag är glad
över det, även om jag tycker att det är
mera reellt att som reservanterna har
gjort begära pengarna direkt.

Förtroenderåden skall jag inte säga

Anslag till kriminalvården
mera om. Det citat som herr Jacobsson
här läste säger allt om förtroenderåden,
det säger allt om hur nödvändiga de är
för att det skall bli förtroendefulla kontakter
mellan anstaltsledning och interner.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Låt mig bara göra några
repliker.

Jag sade tidigare att principiella
skiljaktigheter strängt taget inte föreligger.
Jag framhöll vidare att det inte
finns något förbud mot förtroenderåd
vid anstalterna. Man prövar sig fram,
och den prövningen bör fortsätta. Det
passar på vissa anstalter men inte på
andra.

Herr Lindblad talade om betongsjuka,
vad han nu menade med det. Tänker
han möjligen på att för en del år
sedan motionerade den riksdagsgrupp
han nu tillhör om att man skulle bygga
rymningssäkra fängelser med höga murar?
Vem som då led av betongsjuka vet
inte jag. I varje fall blev det en opinion
att myndigheterna skulle göra vad man
kunde för att förhindra rymningar. Murarna
höjdes, fängelserna gjordes så
säkra som det är möjligt — helt rymningssäkra
fängelser kan man ju inte
bygga. I varje fall har antalet rymningar
minskat.

Inom fångvården förekommer, som
jag förut sade, en viss gradering då det
gäller internernas placering. Till att
börja med har man de straffade i en säker
anstalt. Undan för undan söker man
föra ut dem tills de slutligen kommer på
en öppen anstalt. Det beror på deras
eget uppträdande. Kriminalvårdsstyrelsen
är mycket angelägen att göra det så
humant för internerna som det över huvud
taget är möjligt. Det är dock inte
alltid så lätt att samarbeta med en del
av internerna. Det är nämligen ibland
ett mycket svårt klientel som fångvårdsmyndigheterna
har att arbeta med. Det
är ingen hjärtlöshet eller något utslag
av s. k. betongsjuka att man i en del fall

102

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Anslag till kriminalvården

måste isolera människor som är farliga

för den allmänna säkerheten.

Det föreligger här som sagt inga principiella
skiljaktigheter, utan det är mest
skiljaktiga uppfattningar i fråga om
pengar. Yi är alla lika angelägna om att
skapa anstalter som är sådana att de
internerade kan gå ut därifrån som laglydiga
och skötsamma medborgare.

Till herr Schött vill jag bara säga —
och jag upprepar vad jag tidigare sagt
— att vi har sett saken på ett visst sätt,
medan herr Schött ser den på ett annat
sätt. Vi har förklarat hur vi för närvarande
anser att man skall ordna det
i distrikten. Det är helt naturligt och
fullkomligt riktigt att de som bor i Kalmar
län slåss för sitt län. Jag slåss
ibland för Skaraborgs län, och jag är
då ofta ensam. Nu är kalmariterna ensamma.
Det är så här i livet.

Herr SCHÖTT (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte bara vi från
Kalmar län, utan det är främst kriminalvårdsstyrelsen
som tre år i följd har
ställt detta krav. Det är den sakkunniga
styrelsen, och det är förvånansvärt
att Kungl. Maj:t och statsutskottet inte
följer den.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag vill än en gång ta
upp frågan om varför vi inte vill vara
med om att tillsätta en utredning om
hur kriminalvården skall organiseras.

Vi har sagt att det nu pågår två utredningar
i hithörande frågor, och jag
har särskilt understrukit att kommittén
rörande anstaltsvård inom kriminalvården
— KAIK — har lagt upp sitt arbete
på sådant sätt att huvudparten av de
frågeställningar man i reservationen
önskar få undersökta verkligen också
blir det inom denna kommitté. Det sägs
att undersökningen bara gäller anstaltsvård,
men det är också en tvärsnittsundersökning
av det klientel som omhändertagits
i sluten vård. Man undersöker

klientelet med avseende på bakgrund,
brottets art, skolutbildning, tidigare kriminell
belastning, det sätt på vilket de
intagna tidigare behandlats osv., och
detta material bearbetas sedan statistiskt.
De diskussioner som förs med psykologer
och psykiatrer har också väsentlig
betydelse.

Jag har tidigare sagt att det f. n. inte
finns anledning att sätta i gång en parlamentarisk
utredning av denna fråga.
Om de undersökningar som görs inom
KAIK inte ger så mycket som vi hoppas
att de skall ge, då kan en ny parlamentarisk
utredning säkerligen ha en uppgift
att fylla. Såvitt jag kan förstå skulle
den, om den tillsattes nu, till stor del
i sitt arbete komma att syssla med just
de frågor som redan behandlas av
KAIK. Det kan inte vara riktigt att två
kommittéer samtidigt skall bearbeta
samma material.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas först särskilt beträffande
mom. 1 och 2 av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan samt
därefter särskilt rörande mom. 3.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 och 2 hemställt.

Sedermera gjorde herr andre vice
talmannen enligt de angående mom. 3
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

103

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
19 mom. 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej —30.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 20

Anslag till fångvårdsanstalterna

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Fångvårdsanstalterna för
budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 207 115 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 66,
av herr Lindblad, och 11:84, av herr
Westberg i Ljusdal, vari anhållits, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära, att fritidsverksamheten
och kontakterna samhälle—anstalt vid
fångvårdsanstalten i Gävle under en
försöksperiod måtte givas ökade resurser
och att erfarenheterna av försöksverksamheten
måtte bearbetas för att
kunna nyttjas även vid övriga anstalter,

dels de likalydande motionerna I:
311, av herr Dahlén m. fl., och 11:355,

Anslag till fångvårdsanstalterna

av herr Wedén m. fl., i vad avsåge hemställan a)

att riksdagen måtte under andra
huvudtiteln, rubriken F 2 Fångvårdsanstalterna,
anvisa ett — i förhållande till
Kungl. Maj :ts förslag ■— med 545 000
kronor till 207 660 000 kronor förhöjt
anslag för inrättande av fem tjänster
som assistenter för fritidsverksamheten
vid anstalterna samt en tjänst som fångvårdsinspektör,
två assistenttjänster och
åtta biträdestjänster för arbetet med de
intagnas frigivning ävensom höja anslaget
till studie- och fritidsverksamhet
med 115 000 kronor,

b) att riksdagen måtte uttala, att försöksverksamhet
med olika former av
medinflytande borde startas vid så
många av kriminalvårdens institutioner
som möjligt,

dels de likalydande motionerna I:
550, av fru Lindström, och II: 611, av
herr Gadd in. fl., vari yrkats,

a) att riksdagen i enlighet med kriminalvårdsstyrelsens
äskanden under
andra huvudtitelns punkt F 2 skulle besluta
inrätta en tjänst som överläkare
för inspektion av hälso- och sjukvården
vid fångvårdsanstalterna, en tjänst
som biträdande överläkare vid Hall och
en psykologtjänst vid Hall, en överläkartjänst
vid fångvårdsanstalten för
unga i Uppsala och tjänster för en psykolog
vid samma anstalt samt två biträdande
psykologer för vårdarbetet på
räjongerna i övrigt, vilket sammanlagt
innebure en anslagshöjning med
455 572 kronor, och

b) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle begära en skyndsam översyn
av kriminalvårdens totala personalbehov,

dels de likalydande motionerna I:
555, av fru Elvy Olsson, och II: 665, av
herr Sundman, i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte besluta att till
Fångvårdsanstalterna under andra huvudtiteln
(F 2) anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag med 545 000
kronor förhöjt anslag om 207 660 000
kronor,

104

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Anslag till fångvårdsanstalterna

dels ock de likalydande motionerna
I: 590, av herr Wirtén och fru Elvy Olsson,
samt II: 666, av herrar Sundman
och Ahlmark, vari föreslagits att riksdagen
vid sin behandling av punkt F 2
i bilaga 4 till statsverkspropositionen
skulle besluta om höjning av anslaget
till Bibliotek vid fångvårdsanstalter med
55 000 kronor och således till Fångvårdsanstalterna
för budgetåret 1969/
70 anvisa ett förslagsanslag av
207 170 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:550 och 11:611 samt med avslag å
motionerna 1:311 och 11:355, 1:555
och 11:665 samt 1:590 och 11:666, de
sex förstnämnda såvitt nu vore i fråga,
till Fångvårdsanstalterna för budetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
207 215 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 66 och II: 84,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:311 och 11:355 i vad anginge
försöksverksamhet med medinflytande,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 550 och II: 611 i vad de ej behandlats
under 1.

Vid punkten hade avgivits två särskilda,
med 6 och 7 betecknade reservationer.

I reservationen 6, beträffande medelsanvisningen,
hade herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Bengtson
(ep) och Nyman (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Eliasson i Sundborn
(ep), Mattsson (ep), Enskog (fp), Nilsson
i Tvärålund (ep) och Mundebo
(fp) ansett, att utskottets yttrande i
vissa angivna delar bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen måtte

a. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 550 och II: 611,
1:311 och 11:355 samt 1:555 och II:
665, nämnda motioner såvitt nu vore

i fråga, samt med bifall till motionerna
1:590 och 11:666 till Fångvårdsanstalterna
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 207 850 000 kronor,

b. i anledning av motionerna 1:311
och 11:355 samt 1:555 och 11:665,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
som sin mening giva Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört om
arbetspremier till studerande.

I reservationen 7, beträffande försöksverksamhet
med medinflytande,
hade herrar Axel Andersson (fp), Per
Jacobsson (fp) och Nyman (fp), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Eliasson
i Sundborn (ep), Enskog (fp) och
Mundebo (fp) ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under 3 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:311 och 11:355, såvitt nu
vore i fråga, som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört om försöksverksamhet med
medinflytande.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr 6 och 7.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande varje
moment av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

I fråga om mom. 1, fortsatte herr
andre vice talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

105

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
20 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 6
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej —33.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom 2.

Med avseende å mom. 3, fortsatte
herr andre vice talmannen, hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid punkten avgivna,
med 7 betecknade reservationen.

Anslag till frivården

Därpå gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
20 mom. 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 7
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej —27.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets hemställan i mom. 4.

Punkten 21

Anslag till frivården

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Frivården för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
31 434 000 kronor.

106

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Anslag till frivården

I detta sammanhang liade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 6,
av herr Sörenson m. fl., och II: 36, av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,
dels de likalydande motionerna I:

190, av herrar Ernulf och Alexanderson,
samt II: 213, av herr Wiklund i
Stockholm,

dels de likalydande motionerna I:

311, av herr Dahlén m. fl., och 11:355,
av herr Wedén m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

555, av fru Elvy Olsson, och II: 665, av

herr Sundman,

dels de likalydande motionerna 1:

574, av herrar Schött och Svanström,
samt II: 638, av herr Krönmark,

dels ock motionen II: 678, av fröken
Åsbrink m. fl.

I motionerna I: 190 och 11:213 hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening uttala,
att de önskemål om frivårdshotellet
i Borås som framförts i motionerna
borde beaktas vid den slutliga utformningen
av beslutet.

I motionerna I: 311 och II: 355 hade
yrkats, såvitt nu vore i fråga,

a) att riksdagen skulle under andra
huvudtiteln, rubriken F 3 Frivården, anvisa
ett — i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag — med 562 000 kronor
förhöjt anslag om 31 996 000 kronor till
inrättandet av ytterligare tjugu tjänster
inom frivården samt höja anslaget till
understöd åt villkorligt frigivna med
250 000 kronor,

b) att försöksverksamhet med en i
motionerna skisserad uppdelning av
uppgifter mellan lekmän och tjänstemän
inom frivården skulle startas.

I motionerna I: 555 och II: 665 hade,
utom annat, föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att till Frivården under
andra huvudtiteln anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag med
562 000 kronor förhöjt förslagsanslag
om 31 996 000 kronor.

I motionerna I: 574 och II: 638 hade
framlagts förslag om att riksdagen skulle
besluta,

a. att nuvarande Kalmar skyddskonsulentdistrikt
skulle uppdelas i ett kalmar-
och ett västerviksdistrikt samt att
västerviksdistriktet skulle tilldelas en
tjänst som skyddskonsulent och en biträdestjänst,

b. att till Frivården för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
31 503 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:311 och 11:355, 1:555
och 11:665 samt 1:574 och 11:638, de
fyra förstnämnda såvitt nu vore i fråga,
till Frivården för budgetåret 1969/
70 anvisa ett förslagsanslag av 31 434 000
kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:311 och 11:355 i vad avsåge
försöksverksamheten inom frivården,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 678,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:6 och II: 36,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:190 och II: 213.

Vid punkten hade anförts två särskilda,
med 8 och 9 betecknade reservationer.

I reservationen 8, angående medelsanvisningen,
hade herrar Axel Andersson
(fp), Virgin (m), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Nyman (fp) och
Kaijser (m), fru Elvy Olsson (ep), herrar
Bohman (m), Eliasson i Sundborn
(ep), Mattsson (ep), Enskog (fp), Nilsson
i Tvärålund (ep) och Mundebo
(fp) samt fru Sundberg (m) ansett, att
utskottets yttrande i vissa angivna delar
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 311 och II: 355 samt I: 555

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

107

och II: 665, nämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, och med avslag å motionerna
1:574 och 11:638 till Frivården
för hudgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 32 209 000 kronor.

I reservationen 9, beträffande frivårdshotellet
i Borås, hade herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Bengtson (ep) och Nyman (fp), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Eliasson
i Sundborn (ep), Mattsson (ep), Enskog
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep) och
Mundebo (fp) ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 5 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 190 och II: 213 som sin
mening giva Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört om utformningen
av frivårdshotellet i Borås.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 8 och 9 vid
denna punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående mom. 1, därefter
särskilt rörande mom. 2—4 samt
vidare särskilt avseende mom. 5.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
enligt de beträffande mom. 1
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid punkten avgivna,
med 8 betecknade reservationen;
och förklarade herr andre vice talman -

Anslag till frivården
nen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
21 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 8
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 56.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i mom.
2—4.

Vidare gjorde herr andre vice talmannen
enligt de avseende mom. 5 förekomna
yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid punkten avgivna,
med 9 betecknade reservationen;
och förklarade herr andre vice talmannen,
sedan han upprepat proposi -

108

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Anslag till kriminologisk forskning
tionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
21 mom. 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 9
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej —32.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 22

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 23

Anslag till kriminologisk forskning

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Kriminologisk forskning för
budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:373,
av herr Virgin in. fl., och II: ri30, av
herr Holmberg m. fl., hade anhållits,

såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att kriminologisk forskning rörande
allmänpreventionens betydelse
snarast måtte igångsättas och att erforderliga
resurser härför måtte ställas till
förfogande.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:373 och 11:430 såvitt nu vore
i fråga,

2. att riksdagen måtte till Kriminologisk
forskning för budgetåret 1969/
70 anvisa ett reservationsanslag av
300 000 kronor.

Reservation hade avgivits, beträffande
forskning rörande allmänpreventionens
betydelse av herrar Axel Andersson
(fp), Virgin (m), Kaijser (m) och
Bohman (in) samt fru Sundberg (in),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna I: 373 och
II: 430, såvitt nu vore i fråga, som sin
mening giva Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört om viss forskning.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr andre vice
talmannen enligt de rörande mom. 1

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

109

Anslag till främjande av utrikeshandeln m. m.

framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
23 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej —31.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.

Punkterna 24—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1969/70 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Anslag till främjande av utrikeshandeln
ni. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Främjande av utrikeshandeln
m. in. för budgetåret 1969/70 anvisa
ett reservationsanslag av 7 540 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
270, av herrar Tistad och Österdahl,
samt II: 366, av herr Andersson i Örebro
in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
6/i9, av herrar Mattsson och Johan Olsson,
samt II: 741, av herrar Gustafsson
i Stenkyrka och Franzén i Träkumla,
såvitt nu vore i fråga,

dels ock de likalydande motionerna
I: 662, av herr Stefanson m. fl., och II:
740, av herr Ericsson i Åtvidaberg
in. fl.

I motionerna I: 649 och 11: 741 hade,
såvitt nu vore i fråga, yrkats,

I. att riksdagen skulle besluta om ett
anslag om 551 000 kronor till Småindustrins
exportråd och Småindustrins exportbyrå,
om ett anslag om 530 000
kronor till Utrikeshandelsstipendier
och om ett anslag om 450 000 kronor
till Praktikantverksamhet vid de svenska
handelskamrarna i utlandet,

II. att riksdagen skulle till Främjande
av utrikeshandeln m. m. under tionde
huvudtiteln för budgetåret 1969/70

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Anslag till främjande av utrikeshandeln m. m.

anvisa ett reservationsanslag av
8 151 000 kronor.

I motionerna 1:662 och 11:740 hade
anhållits, att riksdagen måtte under
handelsdepartementets huvudtitel anvisa
ett särskilt anslag för »Svenskt deltagande
i världsutställningen i Osaka»
för budgetåret 1969/70 med 1,5 miljon
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:662 och 11:740,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 270 och II: 366 samt I: 649 och
II: 741, sistnämnda motioner i vad de
avsåge småindustrins exportråd och
småindustrins exportbyrå,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:649 och 11:741 i vad de avsåge
utrikeshandelsstipendier,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:649 och 11:741 i vad de avsåge
viss praktikantverksamhet,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:270 och 11:366 samt
1:649 och 11:741, samtliga motioner i
vad de avsåge medelsanvisningen, till
Främjande av utrikeshandeln m. m. för
budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 7 540 000 kronor.

Vid punkten hade beträffande kommersiell
information i utlandet avgivits
reservation av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Ottosson (m),
Bengtson (ep), Nyman (fp), Strandberg
(m), Johan Olsson (ep), Bohman
(m), Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep), Sjönell (ep), Westberg i Ljusdal
(fp), Lothigius (m) och Eriksson i
Arvika (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort

dels under 1 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 662
och II: 740 till kommersiell information

i utlandet för budgetåret 1969/70 beräkna
500 000 kronor utöver Kungl. Maj :ts
förslag,

dels under 5, vid bifall till yrkandet
beträffande hemställan under 1,
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med
avslag å motionerna 1:270 och 11:366
samt I: 649 och II: 741, samtliga motioner
i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Främjande av utrikeshandeln m. m.
för budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 8 040 000 kronor.

Herr OTTOSSON (in):

Herr talman! Vårt land, som är ett av
världens mest utvecklade industriländer,
är för sin sysselsättning och avsättningen
av sina produkter beroende av
goda affärsmässiga relationer med den
övriga världen. Näringslivet gör i dag
större ansträngningar och ekonomiska
satsningar än någonsin tidigare för att
få behålla gamla och samtidigt finna
nya marknader och avsättningsmöjligheter.

Vi har av hävd kunnat göra oss gällande
i konkurrens med andra länder
tack vare att våra produkter har varit
tekniskt och detaljmässigt väl framme
och dessutom som regel kända för hög
kvalitet. Men i dagens alltmer hårdnande
konkurrensläge, där vi bl. a. på
många områden har att slåss om kunderna
med såväl länder som inte praktiserar
kalkylmässigt betingade priser
som internationella industrikoncerner
med för våra förhållanden enorma ekonomiska
resurser, har vårt tidigare försprång
krympt. Vi möter i dag på
världsmarknaden ett betydligt hårdare
säljklimat och måste därför naturligt
intensifiera våra ansträngningar för att
kunna hävda oss.

Inom näringslivet, i såväl de stora
traditionella exportföretagen som även i
ökad omfattning de mindre och medelstora,
har man förstått innebörden av
denna hårdnande konkurrens, och man
har på olika områden, såväl i samarbete
som enskilt, ökat sina ansträngningar ur

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

111

Anslag till främjande av utrikeshandeln m. m.

marknadsföringssynpunkt. Därvid liar
vi på senare tid kunnat konstatera hur
våra konkurrentländer, inte minst våra
nordiska grannar, gjort betydande insatser
och hur där staten och näringslivet
gemensamt genom ekonomiska
satsningar skapat skyltfönster och publicitet
för vederbörande lands produkter,
vilket medfört att de internationella
köparna har dragits till dessa samlade
och inbjudande expositioner. Jag tänker
här närmast på vårt eget deltagande
i olika internationella sammanhang,
mässor och utställningar, något som
fortfarande är en intressant detalj i
marknadsföringen ur exportsynpunkt.

Jag har en känsla av att staten i detta
avseende måste ställa betydligt större
resurser till förfogande för att vårt näringsliv
skall på samma villkor som
våra konkurrentländers kunna på ett
riktigt sätt exponera sina produkter.
Näringslivet har i dag inte resurser att
sälja både sina produkter och AB Sverige,
utan en ökad kommersiell information
om vårt land måste ske från statsmakterna
jämsides med de exportansträngningar
som göres från näringslivet.

I statsutskottets utlåtande nr 10 har
i anledning av anslagsäskanden till
främjande av utrikeshandeln behandlats
flera motioner med begäran om
ökad medelstilldelning på en råd områden.

Såsom framgår av utlåtandet har utskottets
vederbörande avdelning vid
behandlingen av propositionen och motionerna
fått kompletterande uppgifter
från departementet, bl. a. om att sedan
statsverkspropositionen avlämnades det
bedömts möjligt att från handels- och
sjöfartsfonden disponera ytterligare medel
för exportfrämjande verksamhet.
Jag har ingen anledning att närmare
gå in på den något ovanliga behandlingsmetodik
som avdelningen här
ställts inför, utan hänvisar till det i denna
del enhälliga utskottsutlåtandet.

I en reservation vid punkt 7 har av
utskottets borgerliga ledamöter yrkats

på en medelsanvisning av ytterligare
500 000 kronor för kommersiell information
i utlandet. Reservanterna har
här stött sig på en promemoria från
handelsdepartementet, där man aviserat
att utöver de medel i handels- och sjöfartsfonden
som avses skola ställas till
förfogande under budgetåret 1969/70
skall medel ur samma fond finnas tillgängliga
för en viss förstärkning för
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1970/71.

Då reservanterna ansett att de förstärkningar
genom handels- och sjöfartsfonden
som utlovats för budgetåret
1969/70 inte är tillräckliga för att man
skall kunna dels följa upp redan gjorda
satsningar i skilda länder, dels i samarbete
med näringslivets organisationer
ta nya initiativ, vill reservanterna yrka
på att av reserverade medel i den nämnda
fonden ytterligare 500 000 kronor
ställs till förfogande för kommersiell information
i utlandet under budgetåret
1969/70. Yrkandet avser alltså ett tidigareläggande
av medel som redan finns
reserverade för det ändamål reservanterna
avser.

Till sist, herr talman, vill jag understryka
nödvändigheten av att den utredning
rörande exportstödjande verksamheter,
som riksdagen begärde i fjol
och som enligt vad representanter från
departementet upplyst skall tillkallas
inom kort, även får direktiv att arbeta
snabbt, så att vi så snart som möjligt
kan få en bättre samordning och bättre
resurser inom detta område.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid punkten avgivna reservationen av
herr Axel Andersson m. fl.

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen infunnit sig och
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr NYMAN (fp) :

Herr talman! Herr Ottosson har närmare
redogjort för betydelsen av ex -

112

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Anslag till främjande av utrikeshandeln m. m.

portfrämjande åtgärder för Sveriges
näringsliv och deras betydelse för vårt
lands ekonomi samt även nämnt den
reservation som är fogad till denna
punkt i statsutskottets utlåtande nr 10.
Inom femte avdelningen har, från början
rått en viss tveksamhet om hur
mycket pengar som vårt land egentligen
ställer till förfogande av allmänna medel
för exportfrämjande åtgärder och
hur vi står oss i jämförelse med vad
andra länder satsar. Genom anslaget
från handels- och sjöfartsfonden har ytterligare
en miljon kronor ställts till
förfogande, vilket vi noterat med tacksamhet.

Det har visat sig svårt att göra adekvata
jämförelser mellan länderna och
deras ekonomiska insatser. Men det är
kanske ändå en hel del som talar för att
vårt land icke ligger i topp i förhållande
till sina resurser och sitt näringsliv
som i så stor utsträckning tillverkar på
export, varför det ändå gäller att satsa
av allmänna medel på exportfrämjande
verksamhet.

Under tiden 1962—1964 började en
utbyggnad av resurserna för Sverige-information
i utlandet, vilken ju är av väsentlig
betydelse för vår export. Under
åren 1964—1967 bröts denna utveckling.
Fortsättningen blev icke början
lik, vilket vållat en viss besvikelse och
villrådighet i kretsar där man glatt sig
åt regeringens initiativ.

Visserligen ökade anslaget 1968 med
en miljon kronor, medan det i år inte
ökat så mycket. Man har därför efterlyst
sambandet mellan å ena sidan talet
om exportens stora betydelse för vår
svenska ekonomi och sysselsättning och
å den andra anslagens storlek, särskilt
i år. Visserligen är budgeten i år sträv,
men därför får icke exportfrämjande
åtgärder eftersättas i en tid då konkurrensen
på exportmarknaden hårdnar,
vilket ställer ökade krav på marknadsföring
såväl vad gäller resurser som
metoder. Marknaderna måste, som vi
framhållit i reservationen, bearbetas
under avsevärt längre tid än tidigare

innan man kan nå mer påtagliga resultat.

När förra årets riksdag behandlade
frågan om en utredning beträffande
samordningen av den exportfrämjande
verksamheten, som berör de helt eller
delvis statligt finansierade organen, underströks
att beslutet om utredning inte
fick tas till intäkt för att minska resurserna
under den tid utredningen pågick
och att det var nödvändigt att fortsätta
utbyggnaden av den exportfrämjande
verksamheten.

Kollegiet för Sverige-information begärde
i sina äskanden 14 miljoner kronor
och får 7,6 miljoner kronor för exportfrämjande
åtgärder, vartill kommer
det tidigare nämnda anslaget ur handels-
och sjöfartsfonden. Det sägs nu
att man måste lägga ned aktiviteterna i
Holland, Belgien och Österrike och att
verksamheten i bland annat England,
Frankrike och Italien endast kan tilldelas
ett minimum av medel. Endast ett
par större aktioner blir möjliga. Det
gäller Västtyskland, Nordamerika och
Japan — i det senare fallet i samband
med Osakautställningen. Om det är något,
herr talman, som sakkunskapen
enigt hävdar, så är det vikten av att
agera på längre sikt när det gäller marknadsföring.
Punktinsatser lönar sig inte
så mycket då det gäller att komma in
på utländska marknader, särskilt i
framtiden.

Herr talman! Vår export har ett värde
av cirka 25 miljarder kronor. I det
sammanhanget är ytterligare en halv
miljon kronor utöver de 7,6 miljoner
kronor som förordas inte så mycket
med tanke på vad beloppet kan betyda
för svensk export.

Jag ber att få yrka bifall till den av
herr Axel Andersson m. fl. avgivna reservationen
vid denna punkt.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag vill också för centerpartiets
del understryka den stora
vikt vi fäster vid denna fråga. I en

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

113

Anslag till främjande av utrikeshandeln m. m.

motion, 1: 649, har vi anfört en rad skäl
till att Sverige bör öka insatserna för
att främja utrikeshandeln. Vi tror att en
ökad satsning på exportfrämjande åtgärder
är en klart lönsam investering
som också ger ränta. Investeringar på
detta område anser vi är att jämföra
med det enskilda företagets anslag till
marknadsföring och kundinformation,
utgifter som ju i de flesta fall är grundläggande
för företagets lönsamhet och
existens.

Det är så mycket större anledning att
öka intresset för de exportfrämjande åtgärderna
som vårt land i allt större utsträckning
är beroende av eu ökande
export och utrikeshandel. Finansministern
har i årets finansplan på flera
punkter mycket kraftigt understrukit
den betydelse som en ökad utrikeshandel
har. Det räcker inte med att hålla en
jämn nivå, utan vi måste öka utrikeshandeln,
eftersom vår hemmamarknad
inte är tillräcklig för att där kunna avsätta
den alltmer ökande industriella
produktionen. Varje år investerar vi i
nya industrianläggningar, vi rationaliserar,
varje anställd producerar mer,
och dessutom tillför vi industrin allt
fler människor från jord- och skogsbruk
samt från tidigare ej utnyttjade arbetskraftsreserver.

För denna ökade produktion måste
vi finna avsättning, och då blir det i
stor utsträckning på den utländska
marknaden. En sådan utveckling är
också nödvändig om vi skall kunna dra
nytta av det jämförelsevis höga tekniska
kunnande som vi har. Vi måste
söka avsättning för långt förädlade produkter
och tekniska produkter i högt
kvalificerat utförande.

Givetvis satsar näringslivet och företagen
stora pengar på information och
marknadsföring i utlandet. Men vi anser
det angeläget att den enskilda insatsen
här kompletteras med insatser av
det allmänna. Visserligen har en hel del
redan gjorts, vilket förmodligen kommer
att åberopas av utskottets talesmän
senare. I förhållande till vår utrikes 8

Första kammarens protokoll it)69. Nr ll

handels omfattning och till de krav som
ställs på oss för framtiden när det gäller
att kunna behålla och öka vår standard
så är dock anslagen ytterst ringa.
Detta område borde vara ett fält för
ökade gemensamma ansträngningar från
samhället och näringslivet.

I vår motion har vi föreslagit ytterligare
en handelssekreterare, ökade anslag
till utrikeshandelsstipendier, till
praktikantverksamhet och ökade anslag
till Småindustrins exportbyrå och till
Småindustrins exportråd. En del av dessa
önskemål har inte vunnit utskottets
bifall. Småindustrins exportbyrå och
Småindustrins exportråd har däremot
utlovats anslag av samma storleksordning
som vår motion krävt. Detta sker,
som antytts tidigare, genom medel från
handels- och sjöfartsfonden. Även om
medel från denna fond också i annat
sammanhang utlovats till vissa anslagsbehov
inom området, anser vi att ytterligare
en halv miljon kronor borde ställas
till förfogande för kommersiell information
i utlandet.

Jag får därför, herr talman, yrka bifall
till den av herr Axel Andersson
m. fl. avgivna reservationen vid denna
punkt.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
inte kunnat ansluta sig till reservanternas
uppfattning, när de har önskat gå
utöver departementschefens förslag med
en halv miljon kronor. Orsaken härtill
är närmast den att det de facto har
skett en avsevärd uppräkning av anslaget
under den här titeln. Jag vill bara
erinra om att under de tre närmast föregående
budgetåren, före det nu löpande,
anvisades 3,9 miljoner till detta
ändamål. I fjol höjdes anslaget med en
miljon. Det var en ökning på 25 procent,
som alltså innebar en höjning till
4,9 miljoner kronor. Samtidigt anvisas
under tredje huvudtiteln 2,6 miljoner
kronor. Det är därmed i runt tal 7,5
miljoner som disponeras av kollegiet
för Sverige-information i utlandet.

114

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Anslag till främjande av utrikeshandeln m

Nu har departementschefen räknat
upp detta anslag med 100 000 kronor
till 5 miljoner. Det har, som de föregående
talarna erinrat om, varit en rad
motioner knutna till denna punkt.
Bland annat har motioner väckts om
anslag på 1,5 miljon till den blivande
världsutställningen i Osaka 1970. Där
kan man notera att det för innevarande
budgetår har avsatts en miljon kronor
för detta ändamål. Sveriges del i det
nordiska deltagandet i denna världsutställning
kommer att belöpa sig på i
runt tal 2,5 miljoner kronor. Det är
emellertid på det sättet att från och med
nästa budgetår frigörs cirka 1,5 miljon
av ett belopp som under de tre senast
förflutna budgetåren disponerats
för att täcka kostnaderna för världsutställningen
i Montreal. Det beloppet kan
nu överföras och nyttjas för utställningen
i Osaka. Det innebär att här disponeras
en miljon utöver vad man tidigare
haft till förfogande. Det är en rätt avsevärd
ökning. Vi har fått kännedom om
att det dessutom finns förutsättningar
att av reservationsmedel och fondmedel
ytterligare kunna tillföra detta avsnitt
en miljon. Det innebär i praktiken att
anslaget för det löpande budgetåret har
räknats upp med 25 procent. Om nu detta
anslag beviljas, vilket man har all
anledning att räkna med, kommer det
att ytterligare räknas upp med 20 procent.
Det är, anser vi, mot bakgrund av
det kärva budgetläge som råder en betydande
prioritering av ett område som
vi alla är överens om är angeläget.
Självfallet anser vi från majoritetens sida
att det då inte finns någon direkt anledning
att ytterligare räkna upp anslaget
med 500 000 kronor.

Sedan var herr Nyman inne på jämförelser
med andra länder. Sådana jämförelser
har gjorts i motionen, där man
begärt 1,5 miljon till världsutställningen
i Osaka. De siffrorna kan man kanske
diskutera. Vi har under hand inhämtat
upplysningar om vilka siffror
som skulle kunna sättas emot dem som
redovisats från andra länder. Det visar

. in.

sig då att vi beträffande anslaget för
kommersiell information kommer upp
till ett belopp på i runt tal 14,6 miljoner
kronor. Lägger man därtill också
anslaget till Turisttrafikförbundet —-vilket kanske inte är helt osakligt att
göra — kommer man upp till mellan 18
och 19 miljoner. Då hamnar Sverige
faktiskt på tredje plats i den tabell som
här har redovisats. Det är en ganska
förnämlig placering och belyser det
stora intresse som utan tvekan visats
för dessa frågor av departementschefen
och regeringen, frågor om vilka vi som
sagt är överens att de är mycket angelägna.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr OTTOSSON (m):

Herr talman! Jag vill gärna betyga
att det vid behandlingen i utskottsavdelningen
av denna fråga inte rådde
några delade meningar om att detta var
ett ändamål som behövde prioriteras.
På regeringshåll har man naturligtvis
vid de allra flesta tillfällen möjlighet
att skylla på den ekonomiska situationen
och på att det finns angelägnare
ändamål att prioritera, men jag har
själv den känslan att detta är en prioritering
som samtidigt är en investering
av betydande värde. Jag tror att vi i
och med att vi kan öka vår handel med
utlandet kanske kan underlätta lösningen
av åtskilliga problem inom vårt
land, som i och för sig kostar en hel
del pengar, bl. a. lokaliseringspolitiken
och de bidrag som genom arbetsmarknadsstyrelsen
i olika former måste ställas
till förfogande.

Jag vill också gärna bekräfta att vi är
tacksamma för den miljon som vi fick
till julklapp under behandlingen av
ärendet. Men när vi nu talar om de medel
som tidigare ställdes till förfogande
för världsutställningen i Montreal och
som under de två senaste åren har fått

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

115

Anslag till främjande av utrikeshandeln m. m.

användas till Osakautställningen vill jag
nämna att vi har resonerat så i avdelningen
att under budgetåret 1970/71 —
man räknar givetvis med att det under
alla förhållanden inte skall bli någon
sänkning av detta anslag — blir det
inga kostnader för någon världsutställning
eftersom en sådan inte kommer
att anordnas förrän 1976. När vi då
samtidigt från handelsdepartementet
fick besked om att man förutom den
miljon som ställs till förfogande för det
kommande budgetåret hade gjort reservationer
för samma ändamål för det
därpå följande budgetåret, ansåg vi att
det var väsentligare att medel utgick
under det budgetår som nu kommer, ty
då har man kostnader för nämnda
världsutställning, vilket man inte har
under det därpå följande budgetåret.
Jag tror därför att det skulle främja
möjligheterna att öka vår utrikeshandel,
om man ger det bidrag som reservationen
föreslår. Jag tror det är en investering
som skulle kunna ge god avkastning.

Låt mig vidare säga att denna medelstilldelning
för gemensamma framträdanden
på olika internationella mässor
i utlandet har givit ett mycket positivt
resultat. Den har fått det goda resultatet
att den mindre och medelstora industrin
i stor utsträckning har kunnat
slå sig ihop —- 20—30 eller 40—50 olika
företag — och uppträtt som en enhet
och därigenom fått bättre möjligheter
att hävda sig. Vid den senaste
internationella mässan som hölls i
Frankfurt am Main för några veckor
sedan kunde vi konstatera hur den
svenska delegationen där fick ställa sig
åt sidan i en förhyrd lokal, medan t. ex.
våra nordiska grannländer hade uppfört
verkligt propra och eleganta hallar
där de var för sig presenterade sina
produkter på ett sätt som gjorde dem
attraktiva och lättfunna för köparna.
Dessa behövde inte leta efter utställarna
på samma sätt som de tyvärr måste
göra med de svenska utställarna på den
mässan.

Vi har alltså betydande investeringar
att göra även i fortsättningen för att
komma i nivå med andra och även litet
före, vilket ur konkurrenssynpunkt kan
vara nödvändigt.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Som jag sade i mitt
första anförande hade vi inom femte
avdelningen vissa problem att komma
underfund med hur mycket medel som
vi egentligen skulle ställa till förfogande,
och vad det var för slags medel.
Många siffror nämndes, men vi kom
fram till att vad vi egentligen skulle
resonera om i det sammanhanget var
de operativa medel som kunde ställas
till Exportföreningens förfogande för
insatser på marknadsföringens område
i oiika länder.

Vi vet också att det finns andra medel
som anslås till andra huvudtitlar.
Man kan komma upp till över 28 miljoner
kronor, som herr Petersson vet,
och han nämnde själv 14,6 miljoner och
t.o. m. 18—19 miljoner. Vad vi resonerade
om var, som jag har fattat det hela,
att de operativa medel som ställdes till
förfogande inte var så stora utan behövde
ökas. Vi menade därför att när
Osakautställningen kom in i bilden och
kostade en hel del behövdes åtminstone
1,5 miljon, vilket motionärerna
nu begärde. Osakautställningen har inte
varit det väsentligaste för oss reservanter,
utan det väsentligaste har varit att
få fram operativa medel för att främja
exporten och marknadsföringen. Då
menade vi att det fattades ungefär 1,5
miljon med hänsyn till Osakakostnaderna.
Vi fick en miljon genom handels-
och sjöfartsfonden, och det behövdes
då ytterligare en halv miljon.
Det är därför vi har stannat inför kravet
på 1,5 miljon kronor.

När det gäller att jämföra de olika
insatserna inom olika länder sade jag
också att det var svårt att göra riktiga
jämförelser. Det skulle betyda att man
skulle undersöka olika faktorer. Det var

116

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Anslag till främjande av utrikeshandeln m. m.

ogörligt. Jag vågade ändå antyda att vi pan frigöras för andra ändamål. Jag
kanske inte ligger så märkvärdigt till. kan därför över huvud taget inte förDet
är svårt att säga om vi ligger på stå logiken i reservanternas uppfattning
tredje plats, i mitten eller mot slutet. på den här punkten.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag kan fatta mig mycket
kort. Jag har i sak ingenting att
tillägga till vad utskottets talesman har
framfört. Men jag vill understryka att
det glädjande nog inte råder några delade
meningar här om betydelsen av
denna verksamhet. Det har också tagit
sig uttryck i att detta anslag oavbrutet
sedan 1962 har räknats upp med belopp
som vida överstiger vad man kan finna
under många andra anslagsrubriker i
statsverkspropositionen. Här råder inga
delade meningar. Vad debatten egentligen
rör sig om är frågan om ett anslag
på 8,5 miljoner — jag räknar nu de
medel som ställs till förfogande från
fonden och även de 60 000 kronorna
till Småindustrins exportbyrå utöver de
8,5 miljoner som anvisats på detta anslag
— bör utgå eller ytterligare 500 000
kronor. De pengarna skulle givetvis
också finna sin goda användning, men
det är ändå en väsentlig ökning av de
tillgängliga resurserna som på detta
sätt kommer till stånd. Det vill jag att
kammarens ledamöter skall observera.
Det är få anslag i denna budget som
har rönt en så välvillig behandling som
just detta.

Slutligen, herr talman, vill jag säga
att jag inte förstår reservanternas resonemang
om Osaka och Montreal. Utskottets
talesman påpekade ju att 1,5
miljon kronor blir lediga därför att
medel inte längre tas i anspråk för
världsutställningen i Montreal. Den
summan ingår i år i anslagsbeloppet
och kan därför disponeras för Osakautställningen.
Beloppet kommer att finnas
kvar efter nästa år också och kan,
då det ej längre behöver användas för
att fullfölja det åtagande som vi gjort
i det nordiska samgåendet för ett gemensamt
utställningsframträdande i Ja -

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevar ande punkt gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående mom. 1 samt därefter
särskilt rörande mom. 2—5.

I fråga om mom. 1, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen i förevarande del.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
7 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen
i förevarande del.

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

117

Då emellertid herr Olsson, Johan,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —64;

Nej — 56.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i mom. 2
—5.

Punkterna S och 9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Ang. konsumentfrågor

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1969/70 anvisa

a) till Statens pris- och kartellnämnd
ett förslagsanslag av 8 603 000 kronor,

b) till Statens institut för konsumentfrågor:
Förvaltningskostnader ett förslagsanslag
av 5 422 000 kronor,

c) till Statens institut för konsumentfrågor:
Undersökningar och upplysningsmateriel
m. m. ett reservationsanslag
av 314 000 kronor,

d) till Konsumentvarnforskning och
konsumentupplysning ett reservationsanslag
av 3 904 000 kronor,

e) til! Bidrag till Varudeklarationsnämnden
ett anslag av 900 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 643,
av herr Dahlén m. fl., och II: 769, av
herr Wedén m. fl., hade yrkats,

1. att riksdagen skulle besluta att till
Statens pris- och kartellnämnd anvisa
ett anslag med 192 000 kronor utöver
Kungl. Maj :ts förslag eller 8 795 000
kronor, att till Statens institut för konsumentfrågor
: Förvaltningskostnader

för budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 5 864 000 kronor, dvs.
442 000 kronor utöver Kungl. Maj:ts
förslag, att till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
med 1 596 000 kronor utöver

Ang. konsumentfrågor
Kungl. Maj :ts förslag eller 5 500 000 kronor,
att till Bidrag till varudeklarationsnämnden
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett anslag med 365 000 kronor utöver
Kungl. Maj :ts förslag eller 1 265 000
kronor,

II. att riksdagen skulle besluta hemställa,
att regeringen måtte taga initiativet
till bildande av ett »Samrådsorgan
mellan näringslivet och konsumenterna»
med de uppgifter som angivits i
motionerna,

III. att riksdagen skulle besluta, att
motionerna i vad mån de icke avsåge
ovannämnda anslagsfrågor, skulle överlämnas
till den sittande konsumentutredningen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 643 och II: 769, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till Statens
pris- och kartellnämnd för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 8 603 000 kronor,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna I: 643 och II: 769, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Statens institut för konsumentfrågor:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
5 422 000 kronor,

3. att riksdagen måtte till Statens institut
för konsumentfrågor: Undersökningar
och upplysningsmateriel m. m.
för budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 314 000 kronor,

4. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna I: 643 och II: 769, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
för budgetåret 1969/70
anvisa ett reservationsanslag av
3 904 000 kronor,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna I: 643 och II: 769, nämn -

118

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Ang. konsumentfrågor
da motioner såvitt nu vore i fråga, till
Bidrag till Varudeklarationsnämnden
för budgetåret 1969/70 anvisa ett anslag
av 900 000 kronor,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:643 och 11:769 i vad de avsåge
visst samrådsorgan,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:643 och 11:769 i vad avsåge
deras överlämnande till konsumentutredningen.

Vid punkten hade avgivits fyra särskilda,
med 3, 4 a, 4 b och 5 betecknade
reservationer.

I reservationen 3, beträffande medelsanvisningen,
hade herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), W estberg i Ljusdal (fp) och
Eriksson i Arvika (fp) ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1, 2,

4 och 5 hemställa,

1. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna I: 643 och II: 769, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Statens pris- och kartellnämnd för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 8 795 000 kronor,

2. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna I: 643 och II: 769, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till Statens
institut för konsumentfrågor: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1969/
70 anvisa ett förslagsanslag av

5 864 000 kronor,

4. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna 1:643 och 11:769,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
för budgetåret 1969/
70 anvisa ett reservationsanslag av
5 500 000 kronor,

5. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna 1:643 och II: 769,

nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till Varudeklarationsnämnden
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
anslag av 1 265 000 kronor.

I reservationen 4 a, beträffande samrådsorgan
mellan näringslivet och konsumenterna,
hade herrar Bengtson (ep),
Johan Olsson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Mattsson (ep) och Sjönell
(ep) ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 6 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
1:643 och 11:769 anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte uppdraga åt konsumentutredningen
att taga under övervägande i
motionerna föreslaget samrådsorgan.

I reservationen 4 b, beträffande samrådsorgan
mellan näringslivet och
konsumenterna, hade herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Westberg i Ljusdal (fp) och
Eriksson i Arvika (fp) ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava
den avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 6
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:643 och II:
769 anhålla, att Kungl. Maj :t måtte taga
initiativ till bildande av i motionerna
förordat samrådsorgan.

I reservationen 5, beträffande överlämnande
av motionerna I: 643 och II:
769 i övrigt till konsumentutredningen,
hade herrar Axel Andersson (fp), Per
Jacobsson (fp), Bengtson (ep), Nyman
(fp), Johan Olsson (ep), Eliasson i
Sundborn (ep), Mattsson (ep), Sjönell
(ep), Westberg i Ljusdal (fp) och
Eriksson i Arvika (fp) ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
lyda så, som reservationen visade, samt
att utskottet bort under 7 hemställa,
att riksdagen måtte anhålla, att Kungl.
Maj :t för beaktande till konsumentutredningen
måtte överlämna motionerna
I: 643 och II: 769 i de delar, varom yrkande
härom framställts i motionerna.

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

119

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Konsumentens ställning
inom marknadsekonomin eller, som vi
ibland också säger, i konsumtionssamhället
har under senare år blivit föremål
för en allmän uppmärksamhet och
debatt. Det är en debatt som förts på
flera olika plan och med utgångspunkt
från olika politiska uppfattningar, som
sannerligen inte tyder på att ideologierna
i svenskt politiskt liv är döda. Stark
kritik har riktats mot konsumtionssamhället,
i vilket konsumentens fria val anses
vara mer eller mindre en myt, konkurrensen
satts ur spel, konsumenterna
styrs av företagen, som noga planerar
marknaden och som genom reklam och
allsköns överenskommelser får konsumenten
dit de vill.

Folkpartiet har i motionerna I: 643
och II: 769 tagit upp ett antal spörsmål
kring konsumentpolitiken till diskussion
och visat på såväl styrkan i nuvarande
marknadsekonomi som svagheter,
där samhället har anledning att
stärka konsumentens ställning.

»Vi känner inom folkpartiet mot alla,
som utgår från en för låg uppfattning
om människors förmåga att genom utbildning
och eget omdöme göra sina
konsumentval, en stark misstänksamhet»,
har vår partiledare framhållit i
årets remissdebatt. Vi vill att konsumentekonomin
skall vara dominerande
i motsats till förmyndarekonomin, där
statsmakterna skall försöka reglera efterfrågan
även inom utrymmet för privat
konsumtion. För folkpartiet är alltså
konsumentpolitiken en stor politisk
fråga — en fråga om fritt val för människan
i konsumtionssamhället, vilket
kräver såväl fri konkurrens som balans,
dvs. samhällsinsatser för att stärka konsumentens
ställning i en marknadsekonomi
av vår svenska struktur.

Medverkan till maktbalans mellan
producenten och konsumenten sker i
en fri marknadsekonomi genom konsumentupplysning
och information. Konsumentupplysningskommittén
har i sitt
betänkande »Konsumentupplysning —

Ang. konsumentfrågor
principer och riktlinjer» på ett utmärkt
sätt sammanfattat de allmänna riktlinjerna
för konsumentupplysningen, vilket
har varit av stort värde efter ett års
tyckande om konsumentens maktlöshet
i konsumtionssamhället.

Kommittén framhåller att konsumentupplysningens
tyngdpunkt alltmer bör
läggas på s. k. konsumentfostran, dvs.
att öka konsumentens förmåga att kritiskt
bedöma erbjudanden och information
rörande inköpskälla, pris, kvalitet
och service och underlätta för konsumenten
att fatta rationella inköpsbeslut.
En sådan konsumentupplysning bör ske
i skolorna och i samband med vuxenutbildning
för att sprida ökade insikter
i familje- och hushållsekonomi, produktions-
och distributionsförhållanden
samt konsumtionsutveckling. Vi delar
helt den uppfattningen.

Beträffande den statliga konsumentupplysningens
inriktning har framhållits
i utredningen att konsumenternas
informationsbehov först måste klarläggas.
Härefter skulle lämplig information
lämnas åt grupper som bäst behöver sådan
upplysning. För detta krävs emellertid
en ökad konsumentforskning —
studier som skall gå ut på bland annat
att kartlägga olika konsumentgruppers
behov och situation. Sådan forskning
skulle också kunna vara näringslivet
och dess produktutveckling till stor nytta.
Forskningsresurserna har emellertid
hittills inte räckt till.

Konsumentupplysningens resurser,
om den kombineras med en mera direkt
information till producentledet om
konsumentattityder, behovssituationer
och krav, bör kunna utnyttjas effektivare.
Tyvärr har ett motsatsförhållande
mellan konsumenterna å ena sidan och
producenterna och handeln å andra sidan
uppstått. Näringsfrihetsombudsmannen
säger — det har jag läst i en
tidning i dag — att debatten skapat
motsättningar mellan olika intressen
och inte en önskad dialog. En sådan
motsatsställning är inte bara meningslös
utan även farlig. Både konsumen -

120

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Ang. konsumentfrågor

ter och producenter har stora gemensamma
intressen att bevaka. I stället för
att beskjuta varandra måste de arbeta
sig fram till en samverkan, komma till
en dialog.

De undersöknings- och upplysningsorgan
som för närvarande är verksamma
på konsumentforsknings- och konsumentupplysningsområdet
är framför
allt statens konsumentråd, statens institut
för konsumentfrågor, statens prisoch
kartellnämnd och varudeklarationsnämnden.
Alla dessa statliga eller halvstatliga
konsumentupplysningsorgan
har nedlagt ett synnerligen förtjänstfullt
arbete inom sina områden, men tyvärr
har de hämmats i sina aktiviteter
på grund av alltför små resurser. Man
kan nästan tala om att dessa institutioner
hållits på sparlåga, och anledningen
är väl delvis alla de många utredningar
som har varit verksamma inom området
och som har gjort att man har avvaktat
en effektivare organisation och ett ökat
anslagsgivande.

Folkpartiet har i år begärt avsevärt
högre anslag för dessa organs verksamhet
med tanke på att vi anser dem så
betydelsefulla och att man trots alla utredningar
inte kan vara till freds med
att inte ge dem vad de själva anser sig
behöva i det här läget.

De anslagsökningar som nu föreslås
till konsumentorganen är blygsamma.
Departementschefen hänvisar som skäl
för återhållsamheten till den sittande
utredningen. Vi för vår del tycker naturligtvis
att det är rimligt att man inte
vidtar några stora principiella förändringar
i konsumentupplysningen och
dess organ, innan utredningen lagt fram
sina förslag. Däremot är det fullt möjligt
och också nödvändigt, anser vi, att
förstärka de redan existerande institutionerna
i enlighet med deras egna bedömningar,
som ju inte alltid behöver
vara tilltagna i överkant.

Sålunda är det önskvärt att statens
institut för konsumentfrågor får möjlighet
att genomföra egna undersökningsprojekt
i tillräckligt stor omfatt -

ning, att institutet får nödvändig'' personalförstärkning
och övrig förändring
för detta ändamål i enlighet med institutets
eget förslag. Vi anser också att
statens konsumentråd i större utsträckning
bör ges möjlighet att ta initiativ
och lämna stöd till den samhällsvetenskapliga
forskningen inom konsumentrådet.

Beträffande varudeklarationsnämnden
är det alltmera angeläget att arbetet
där intensifieras så att äldre normer
kan revideras och nya utarbetas i takt
med den snabba tekniska utvecklingen.
Samtidigt bör normarbetet utsträckas
till att avse också kapitalvaror.

Varudeklarationsnämnden bör också
ges ökade resurser för en mera effektiv
marknadsföring och information.

Ökade krav ställs på statens pris- och
kartellnämnd. Utredningsuppgifterna
har i många fall blivit mer komplicerade,
bland annat till följd av näringslivets
strukturförändringar. Vi anser att
pris- och kartellnämnden bör få ökade
resurser för att fullfölja sina uppgifter
på önskvärt sätt.

Reservanternas förslag innebär sammanlagt
ett belopp utöver Kungl. Maj:ts
förslag av 2 595 000 kronor som i stort
också motsvarar de anslagsäskanden
som berörda institutioner har gjort.

Herr talman, jag ber alltså att få yrka
bifall till reservation 3.

Det är i mycket stor utsträckning erkänt
inom näringslivet att ju större kunskap
producenten och distributören kan
få av en upplyst konsumentopinion,
desto större möjligheter har han att inrikta
sin verksamhet på att tillgodose
rimliga konsumentbehov. Det allmännas
uppgift är därför att medverka till att
skapa bättre balans mellan parterna på
produktions-, distributions- och efterfrågesidan
och därvid beakta både det
samhällsintresse som dessa uppenbarligen
har och den förstärkning av konsumentsidan
som utvecklingen ger anledning
till. Det finns anledning att på
olika sätt bygga ut skyddet för konsumenterna,
eftersom detta skydd är

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

121

starkt eftersatt. De statliga och halvstatliga
konsumentupplysande organens
verksamhetsfält är tämligen väl avgränsade
från varandra. Det måste allvarligt
ifrågasättas om man skulle vinna något
på att sammanföra deras verksamhet
till ett statligt mastodontartat konsumentverk,
som har framskymtat i olika
sammanhang. Det behov av samråd som
givetvis föreligger borde kunna tillgodoses
i en annan form. Några hinder
när det gäller att ytterligare fördjupa
samarbetet mellan de bestående organen
föreligger icke.

Folkpartiet har i sin motion föreslagit
ett samrådsorgan mellan näringslivet
och konsumenterna. Ett sådant
samordnande organ anser vi skall stå
fritt gentemot staten, även om det behöver
dess ekonomiska stöd. I detta organ
skulle ingå en allsidig representation
för produktion, handel och konsumenter,
och uppgiften skulle vara att
tillhandahålla de skilda, mer tekniskt
verkande organen klarlägganden av
konsumenternas behovsinriktning och
näringslivets möjligheter att effektivt
och ekonomiskt tillgodose »medborgarnas
intresse att få tillgång till goda och
ändamålsenliga varor till så låga priser
som möjligt». De senaste orden har jag
citerat ur utskottsutlåtandet.

Vi anser att staten bör ta initiativ till
ett sådant samrådsorgan och ge det stort
utrymme för fri aktivitet. Det förutsättes
givetvis att företrädare för de olika
statliga och halvstatliga konsumentupplysningsorganen
skall delta i de överläggningar
som förs i den rådgivande
församlingen. Utskottets majoritet har
inte ansett att ett sådant förslag nu bör
läggas fram av regeringen utan vill avvakta
sittande utrednings förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 4 b, som går ut på
att Kungl. Maj :t tar initiativ till bildandet
av ett samrådsorgan med en sådan
konstruktion som här antytts.

Jag övergår till att beröra reservationen
5. I partimotionen har föreslagits
att man skulle undersöka förutsättning -

Ang. konsumentfrågor
arna för att bilda en frivillig konsumentorganisation,
som skulle få ordentligt
tilltagna statsanslag för sin verksamhet.
Jag avser ett slags frivilliga konsumentorganisationer
som existerar i såväl
Storbritannien som USA och utövar en
betydelsefull verksamhet. Dessa organisationer
står helt oberoende gentemot
myndigheter och bedriver en omfattande
och vetenskapligt grundad provverksamhet,
vars resultat publiceras i särskilda
tidskrifter som har en stor spridning.
Vi har i vårt land åtminstone
prövat konsumentkommittéer, men vi
anser att de inte räcker till. Man kunde
tänka sig en utveckling av konsumentkommittéer
till ett sådant konsumentorgan
som föreslagits.

Andra förslag som väckts i motionerna
har gått ut på att inrätta informationskontor
i större utsträckning och
vidga dessa så att konsumenterna kan
få sakkunniga råd i form av kritik och
upplysningar om brister hos olika
varor.

Vidare bör det undersökas om man
kan få till stånd en mot producenter
och distributörer riktad upplysningsoch
dokumentationstjänst, som i stor
utsträckning borde kunna finansieras
med avgifter.

Herr talman! Dessa och andra förslag
har väckts i motionerna, och vi vill
gärna överlämna dem till den sittande
konsumentutredningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall också till reservation 5.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag kan i stort instämma
i herr Nymans anförande, när han
pläderar för effektivare konsumentupplysning
och ökad varuinformation. Vi
finner att många goda synpunkter har
anförts i de redovisade motionerna, och
vi har i en av reservationerna också
föreslagit att motionerna skulle lämnas
till den sittande konsumentutredningen.

Centerns representanter har emellertid
inte redovisat någon mening som

122

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Ang. konsumentfrågor
avviker från utskottets i fråga om anslagskraven.
Vi biträder alltså därvidlag
utskottsmajoriteten. Det är endast
i ett avseende som vi har ett särskilt
yrkande, nämligen i frågan huruvida
regeringen bör ta initiativ till bildandet
av ett organ för samråd mellan näringslivet
och konsumenterna, en fråga
som ju också har aktualiserats i motioner
under denna punkt. Vi finner det
vara ett intressant uppslag som bör prövas.
Det bör befrämja uppnåendet av
en rätt vald produktion till lägsta priser
för konsumenterna om det sker ett
fortlöpande samråd mellan producenter,
handel och konsumenter. Vi finner
dock knappast att det är möjligt att
riksdagen med en gång ger Kungl. Maj :t
direktiv till bildande av ett sådant samrådsorgan.
Förslaget bör i stället enligt
vår mening prövas allsidigt, och detta
kan lämpligen göras av den sittande
konsumentutredningen.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation 4 a och reservation
5.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Till den här punkten
har fogats fyra reservationer av folkpartiet
och centern. I den första reservationen,
som folkpartiet är ensamt om
och som herr Nyman nyss yrkade bifall
till, begärs kostnadsökningar till detta
avsnitt på 2 595 000 kronor. Det är summor
som i allt väsentligt överensstämmer
med verkens petitaframställningar.
Majoriteten har inte kunnat biträda
dessa förslag, bl. a. därför att frågorna
befinner sig under utredning och därför
att utredningsresultatet, åtminstone
i de väsentliga delarna, beräknas föreligga
innevarande år. Utskottet understryker
emellertid det angelägna i att
utredningens tidsplan hålls.

Men självfallet — och det kanske man
inte skall dölja — spelar det kärva budgetläget
in även när det gäller detta avsnitt.
Det är kanske inte helt oväsentligt
för konsumenten hurudan budget -

politiken är. En budgetpolitik som tar
sikte på att begränsa kostnadsstegringarna
kan kanske ha väsentlig betydelse
för konsumenten och i viss mån uppväga
de nackdelar som kan uppstå genom
att exempelvis dessa organ inte
får ökade anslag.

I motionerna framförs vidare, som vi
nyss har hört, krav på ett organ för
samråd mellan näringsliv och konsumenter.
Utskottet har inte kunnat gå
med på vare sig ett direkt beslut här
i frågan eller, som centerpartiet önskar,
hänskjutande av densamma till
den sittande utredningen. Detsamma
gäller folkpartiets önskemål i en av
folkpartireservationerna att de synpunkter
och förslag — det är åtskilliga
sådana — som framförs i partiets stora
motion skall överlämnas till utredningen.
Enligt utskottet skulle det vara
mindre lämpligt att nu binda vare sig
riksdagen eller utredningen på detta
sätt. Dessutom kan man väl ifrågasätta
om det är så lämpligt med hänsyn till
att utredningen avser att avsluta sitt
arbete under innevarande år och alltså
nu bör vara inne i slutskedet. Att man
på detta sätt skulle hos utredningen
göra nybeställningar måste väl leda till
att arbetet fördröjs och att genomförandet
av de förslag som uppenbarligen
inte minst reservanterna framför också
skulle fördröjas. Vi menar alltså att
man i det avseendet inte skall villfara
reservanternas önskemål.

Med de anförda synpunkterna ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
statsutskottets utlåtande.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag ämnar inte upprepa
vad jag i remissdebatten sade om
konsumentupplysning och konsumentforskning,
ty det lär väl inte göra större
intryck på kammaren nu än det gjorde
då. Det var för övrigt ungefär lika tomt
i kammaren då som det är nu. Men jag
kan inte underlåta att göra några kommentarer
till herr Peterssons försvar
för utskottets inställning i denna fråga.

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

123

Det är alldeles självfallet att en skickligt
förd budgetpolitik är till förmån
för konsumenterna, det behöver man
inte ens påpeka. Men jag tycker att det
är litet långsökt att sedan påstå att detta
inte skulle rimma med en ökad konsumentupplysning.
Det kan inte vara
någon motsatsställning där. Så förfärligt
stora summor gäller det inte att
man behöver föra in budgetresonemanget
på det sättet i diskussionen.
Skall vi vänta på att konsumentutredningarna
blir färdiga, då lär vi få vänta,
om det inte blir någon ändring i regeringens
utredningspolitik. Detta är väl
den elfte, om det inte är den tolfte utredningen
som har haft konsumentupplysning
och konsumentforskning på sitt
program, sedan vi över huvud taget
började diskutera den här frågan i riksdagen.
Dessa utredningar har en benägenhet
att yngla av sig, som väcker betänkligheter
inför vad som skall ske i
framtiden. Det finns ingenting som säger
att inte också denna konsumentutredning
följs av en ny utredning. Att
man då skall behöva strypa åt anslagen
till de konsumentorganisationer som
onekligen tillkommit som följd av dessa
utredningar — det vill jag inte alls
förneka — tycker jag är både opraktiskt
och mycket olyckligt för konsumenterna.
Jag skulle vilja framhålla att
statsrådet Lange själv har sagt att den
utredning vars resultat vi nu väntar på
inte får hindra att befintliga konsumentorgan
och deras upplysningsverksamhet
tillgodoses. Jag tycker att det
är fullt naturligt att de under tiden får
tillräckliga medel att fortsätta sin verksamhet
— det har de inte nu. Om man
hör efter hos konsumentinstitutets och
pris- och kartellnämnden får man höra
att strypningen av anslaget verkligen
är till stort men för deras upplysningsverksamhet,
och det är enligt min uppfattning
mycket olyckligt för konsumenterna.
Konsumentinstitutet saknar
tjänster för forskare som verkligen kan
driva fram undersökningsresultat, och
utan undersökningsresultat har man

Ang. konsumentfrågor
ingenting att upplysa konsumenterna
om. Detta gäller också för de andra organen.
Vad varudeklarationsnämnden
beträffar är det enligt min uppfattning
särskilt olyckligt att den inte har tillräckliga
medel för att bedriva dels ett
nordiskt samarbete och dels ett internationellt
samarbete, vilket skulle förhindra
en dubblering av arbetet och
betydligt förenkla detta.

Vad näringsrådet beträffar finner reservanterna
och folkpartiet att det vore
en utmärkt metod att försöka få ett bättre
samarbete till stånd mellan företagare,
producenter, handelns representanter
och konsumenterna, varvid man
skulle kunna samarbeta och samråda,
medan det nu finns tydliga tecken på
att det byggs upp barriärer mellan representanterna
för dessa olika områden.
Detta kan i framtiden inte vara
nyttigt.

Vad som behövs är just att man samarbetar
till fördel för konsumenterna
och inte stannar i en motsatsattityd
som tycks vara fallet just nu. De antydningar
som gjorts om konsumentutredningens
framtida förslag, nämligen ett
statligt konsumentverk, är man inte särskilt
benägen att önska sig. Jag tror inte
att det i en marknadshushållning och
med en fri konkurrens skulle vara till
förmån för konsumenterna att vi skulle
få ett dylikt konsumentverk. Detta är
naturligtvis en fråga som man kan diskutera
när förslaget väl ligger på riksdagens
bord, men ingen har dementerat
ryktena, och därför har jag velat
kommentera dem med dessa ord.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de reservationer som är fogade
till denna punkt.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! I årets remissdebatt hade
jag i andra kammaren tillfälle att utveckla
min principiella syn på konsumentens
ställning i ett samhälle som undergår
så snabba förändringar som fallet
är med vårt. Trots att tiden lider

124

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Ang. konsumentfrågor

skall jag ändå tillåta mig att återge ett

litet avsnitt som även sätter in den av

mig tillsatta utredningen i dess rätta

sammanhang.

Jag sade att statsmakterna måste inrikta
ansträngningarna att ställa de resurser
till förfogande och sätta de vapen
i händerna på konsumenterna som
gör det möjligt för dem att aktivt påverka
priser, varudistribution och produktutveckling.
Jag erkände att en del
hade gjorts, men jag menade att det
fanns plats för och behov av reformer.

Den i fjol tillsatta konsumentutredningen,
det betonade jag då, har till
uppgift att företa en ingående och allsidig
granskning av snart sagt hela fältet
av konsumentfrågor och den problematik
som vi här möter. Den prövar
bl. a. frågorna om effektivare samordning
av konsumentupplysningen och
om varors egenskaper och priser. Nya
organisationsformer kan därvid visa sig
erforderliga.

Vad vi emellertid först behöver är ett
underlag för en diskussion om de bärande
principerna för effektiva åtgärder
på konsumentområdet. Vi måste utforma
en progressiv konsumentpolitik
som verkligen ställer konsumenten i
centrum, och det är naturligtvis, tilläde
jag, inte gjort i en handvändning. Jag
har ändå hemställt till utredningens
ordförande att åtminstone delförslag
skall kunna föras fram i sådan tid att
de kan föreläggas nästa års riksdag.
Alltnog, man kan inte komma ifrån denna
problematik och bara säga att det
går att göra reformer. Enligt min övertygelse
måste man se över hela området.
Jag skall emellertid inte fördjupa
mig i detta utan bara tillägga att jag då
hade tillfälle att till min glädje konstatera
att bland annat folkpartiets intresse
för dessa frågor var ett helt annat än
det jag många gånger mött under min
tid som handelsminister och då jag haft
anledning att framlägga förslag.

Redan år 1956, när den första reformen
av konkurrenslagstiftningen infördes
och när vi avskaffade priskontrol -

len, mötte jag i andra kammaren hårt
motstånd från folkpartiets talesman mot
tanken på att ge så stora personalförstärkningar
som då föreslogs till de organ
som skulle vara verksamma på detta
område. Det kan fru Hamrin-Thorell
få bekräftat, om hon läser herr Kollbergs
anförande i riksdagsprotokollet
från det tillfället. Men jag är glad över
att folkpartiet i någon mån har nyktrat
till på detta område.

Man skall därför inte framställa det
som om utvecklingen stått alldeles stilla.
1 själva verket har de sammanlagda
anslagen för dessa ändamål sedan åren
1965/66 ungefär fördubblats. Även om
jag håller mig till årets snäva behandling
i avvaktan på att vi får ett bättre
grepp över hur verksamheten skall inriktas
för att bli effektiv så är resurserna,
bortsett från lokalkostnads- och
lönekostnadspålägg, höjda med en miljon
kronor för nästa budgetår i förhållande
till innevarande år. Utvecklingen
står inte ens nu stilla, fru Hamrin-Thorell.

•lag kan nämna att sedan 1959/60 har
personalstyrkan hos t. ex. näringsfrihetsombudsmannen
ökat från tio till
tjugo. Statens pris- och kartellnämnd
hade cirka 100 personer 1959/60 mot
150 i dag. Konsumentinstitutet hade 50
anställda 1959/60 och 90 i dag osv. Anslagen
har nära nog ökat oavbrutet, låt
vara att takten inte varje år varit densamma.
De personella resurserna har
förstärkts undan för undan. Vi står alltså
inte stilla, men vi har ett behov av
att få en total översyn, som ger oss en
grundval för en konsumentpolitik som
inte bara passade för 1950-talets samhälle
utan i stället för det samhälle som
vi får leva i under 1970-talet.

Alla önskemål om att ge tilläggsdirektiv
till den sittande utredningen är i
och för sig värdefulla, men de är också
ganska obehövliga. Jag har nämligen
förvissat mig om att utredningen bland
annat sysslar med dessa frågor. Jag saknar
därför förståelse för att man reservationsvis
framför ett yrkande om

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

125

att utredningen bör få något slag av
tilläggsdirektiv. Det är obehövligt, ty
utredningen sysslar som sagt redan med
dessa problem.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av fru Hamrin-Thorells påstående
att jag ställde budgetpolitiken
emot denna anslagsframställning. Det
gjorde jag faktiskt inte, utan jag framhöll
att även om man kanske inte kan
villfara verkens önskemål i fråga om
höjda anslag, så kan ändå budgetpolitiken
som sådan ha en viss betydelse för
konsumenten. Jag skall här ur en ledande
artikel i tidningen Vi med rubriken
»Konsumenten i budgeten», där man behandlar
dessa frågor, ta mig friheten
citera ett avsnitt som jag tycker understryker
dessa synpunkter. Man säger där
som sammanfattning av ledaren: »Det
ur konsumentsynpunkt värdefullaste i
årets statsverksproposition är kanske
ändå, att statsmakterna äntligen tycks
ha fått ett fast grepp om kostnads- och
prisutvecklingen inom vårt ekonomiska
liv. Trots att lönestegringen 1968 var
lägre än 1967, påpekar finansministern,
ökade hushållens disponibla realinkomster
med 3,5 procent mot knappt
2,5 procent året därförut. Det är framför
allt den låga takten i prisstegringarna
som förklarar denna gynnsamma utveckling.

Under 1969 räknar man med en fortsatt
utveckling av samma glädjande
slag. Man förutser en prisuppgång som
stannar vid 2 procent samtidigt som
man väntar sig en volymmässig konsumtionsökning
på 3 procent, en fortsatt
rekordhög bostadsproduktion, en 4-procentig ökning av näringslivets investeringar
och en exportökning på 7
procent. Det är en ljus bild som tecknas
av ekonomin i välståndslandet Sverige.

Den är ljus, inte minst därför att utvecklingen
ger ökade praktiska möjligheter
till effektiva insatser för de svaga
i samhället — för dem som drabbas av

Ang. konsumentfrågor
sjukdom och handikapp, för dem som
blir offer för strukturrationaliseringens
arbetslöshet, för de resurssvaga konsumenterna.
Och inte minst till större insatser
för de fattiga folken.

Årets statsverksproposition är sålunda
uttryck för en sund ekonomisk politik,
präglad av socialt ansvar. Ur konsumentsynpunkt
framstår budgeten som
särskilt värdefull därför att den lovar
en aktiv miljövårdande politik och därför
att den fullföljer strävanden som
syftar till att bevara den ekonomiska
balansen i samhället och samtidigt
främja en fortsatt produktivitetshöjning
inom näringslivet.»

Det är alltså synpunkter som förts
fram i ett organ som företräder i runt
tal 1,5 miljon konsumenter, och det
understryker väl, att det kanske inte är
så oväsentligt med en budgetpolitik som
ger konsumenterna ökade resurser.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Herr Bertil Petersson
har citerat en ledare i tidningen Vi. Jag
kommer också ihåg en artikel i tidningen
Vi för några veckor sedan, där man
diskuterade den nya budgeten. Där tog
man upp just frågan om anslagen till
konsumentfrämjande åtgärder. Jag kommer
särskilt ihåg ett ord: man sade
att tyvärr för dessa organ fortfarande
en »bavacktillvaro». I den ledande artikeln
av redaktör Thedin ansågs det
att man inte alls hade givit tillräckligt
just åt konsumtionsfrämjande åtgärder.

Herr Bertil Petersson var litet orolig
för att vi med våra propåer i motionerna
skule fördröja utredningen. Jag vill
då nämna att det av utskottets egen
skrivning framgår att majoriteten anser
att dessa frågor faller inom konsumentutredningens
uppdrag. Handelsministern
har också bekräftat att många av
dessa propåer i folkpartiets motioner
så gör. Vi har i vår reservation aktualiserat
dessa spörsmål, som vi anser vara
av så vital betydelse för hela konsumentupplysningsverksamheten
att riks -

126 Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Ang. konsumentfrågor
dagen bör förvissa sig om att konsumentutredningen
tar upp dem till ingående
prövning. Det är nämligen så, herr
statsråd, att propåer från oppositionspartiernas
sida inte alla gånger tas upp
i en utredning. Eftersom vi inom folkpartiet
har ett stort intresse för dessa
frågor, har vi gjort denna reservation
för att förvissa oss om att spörsmålet
tas upp.

Jag tackar statsrådet för den blomma
som ni gav åt folkpartiet. Jag tycker att
de synpunkter som ni lade fram här och
som ni även bär framfört i andra kammaren
överensstämmer väl med våra.
Yi anser emellertid att det behövs mer
medel. Man har begärt det från ifrågavarande
organ. Varför inte ge dem det
på en gång?

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag vill inte alls förneka
att anslagen till konsumentupplysning
har ökat, men de har inte ökat tillnärmelsevis
så snabbt som utbudet av varor
på marknaden och inte heller lika
snabbt som reklamen. Det fordras ännu
mer av upplysning och kunskaper hos
konsumenterna för att klara den nuvarande
situationen.

Visst skall jag lyda statsrådets råd att
titta i riksdagsprotokollet, men jag tar
mig samtidigt friheten att be statsrådet
också titta där, ty då skall han finna
att folkpartiet 1963 — jag tror att det
var jag som i all ringhet förde fram den
motionen — föreslog att vi skulle göra
den kartläggning över hela området som
åtskilliga år senare blev regeringsbeslut.
Jag tror att man hade vunnit åtskilliga
års tid om riksdagen följt det förslag
som vi den gången förde fram. Men då
passade det inte. Det är väl att det så
småningom ändå kom till stånd en sådan
kartläggning. De undersökningar
som punktvis gjorts under de mellanliggande
åren har naturligtvis i och för sig
lett till vissa positiva resultat, det vill
jag inte förneka. Men jag tror att det —

som statsrådet nyss sade — är nödvändigt
att göra en kartläggning över hela
fältet.

Jag håller med statsrådet om att konsumenterna
behöver ha vapen i händerna
och resurser för att kunna träffa sitt
val i ett sådant överflödssamhälle som
vårt. Det är därför vi önskar en snabbare
utbyggnad av verksamheten i de
organ som redan nu finns. Precis som
herr Nyman erinrar jag mig den ledare
i tidningen Vi som var nog så frän mot
det förslag som lagts fram på konsumentupplysningens
område.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Den blomma som jag
överräckte till folkpartiet skall jag inte
ta tillbaka, men det väsentliga i mitt anförande
var ändå påpekandet att kravet
på ett tilläggsdirektiv till utredningen
var helt överflödigt. Jag har sagt det redan
förut. Om jag vore i herr Nymans
kläder skulle jag helt enkelt säga, med
det erkännande han här gjorde, att det
kravet tydligen var överflödigt och inte
behövdes, och jag skulle därför avstå
från att yrka bifall till reservationen.
Men det får bli hans sak vad han gör.

Jag vill slutligen endast säga till fru
Hamrin-Thorell att det inte är fråga om
att bara ge resurser. Man måste även
veta hur man skall få den effektivaste
användningen av dem. Som situationen
ser ut i dag vet vi inte det. En ny konsumtionspolitik
som ger konsumenterna
större möjlighet att direkt påverka produktion,
näringsliv och varudistribution
är vad denna statliga verksamhet
bör ta sikte på, och dit har vi ännu inte
kommit. Jag hade inte ansvaret för vissa
av dessa frågor 1963, varudeklarationsnämnden,
konsumentinstitutet, och
jag kommer faktiskt inte ihåg om folkpartiet
då yrkade på en utredning. I
dag verkar det nästan som om man finner
en sådan överflödig ■— vi skall i
stället bara öka resurserna. Det vänder
jag mig emot.

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

127

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan komme att framställas
först särskilt angående mom. 1, 2, 4 och
5 samt därefter särskilt rörande vart
och ett av mom. 3, 6 och 7.

I fråga om mom. 1, 2, 4 och 5 gjorde
herr förste vice talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Axel Andersson m. fl. vid punkten
avgivna, med 3 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
10 mom. 1, 2, 4 och 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 3
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

Ang. konsumentfrågor
funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej —20.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 3.

Med avseende å mom. 6, anförde vidare
herr förste vice talmannen, hade
yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Olsson, Johan, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Bengtson m. fl. vid
punkten avgivna, med 4 a betecknade
reservationen; samt

3:o), av herr Nyman, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten anförda reservationen
4 b.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr förste vice talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Johan Olssons yrkande.

Herr Nyman äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

128

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Ang. konsumentfrågor

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 10 punkten 10 mom. 6
antager det förslag, som innefattas i den
av herr Bengtson m. fl. vid punkten avgivna,
med 4 a betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med
4 b betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —24;

Nej — 18.

Därjämte hade 78 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
10 mom. 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bengtson m. fl.
vid punkten avgivna, med 4 a betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

jan omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej —30.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de beträffande
mom. 7 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Axel Andersson m. fl. vid punkten
avgivna, med 5 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
10 mom. 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 5
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

129

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —87;

Nej — 35.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 11—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Ang. avsättning till fonden för idrottens
främjande

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till fonden för
idrottens främjande för budgetåret
1969/70 anvisa ett anslag av 33 375 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:9,
av herr Sörenson m. fl., och II: 10, av
herr Sjöholm m. fl., vari anhållits, att
riksdagen vid behandlingen av det av
Kungl. Maj :t begärda anslaget till fonden
för idrottens främjande måtte besluta,
att ingen del av detta anslag
skulle få disponeras för stöd åt den
s. k. boxningssporten,

dels ock de likalydande motionerna
1: 659, av herr Schött m. fl., och II:
763, av herr Sundkvist m. fl., vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta att till
Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1969/70 anvisa
ett anslag av 35 375 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 659 och II: 763 till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
anslag av 33 375 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 9 och II: 10.

9 Första kammarens protokoll 1969. Nr ll

Vid punkten hade avgivits två särskilda,
med 6 och 7 betecknade reservationer.

I reservationen 6, beträffande medelsanvisningen,
hade herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Ottosson
(m), Bengtson (ep), Nyman
(fp), Strandberg (m), Johan Olsson
(ep), Bohman (in), Eliasson i Sundborn
(ep), Mattsson (ep), Sjönell (ep),
Westberg i Ljusdal (fp), Lothigius (in)
och Eriksson i Arvika (fp) ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
1 hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna 1:659 och 11:763 till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett anslag av 33 875 000 kronor.

I reservationen 7, beträffande boxningssporten,
hade herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Bengtson
(ep), Nyman (fp), Sjönell (ep) och
Westberg i Ljusdal (fp) ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 2
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 9 och II: 10 besluta,
att förevarande anslag icke skulle få
disponeras för stöd åt boxningssporten.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Vi skall nu diskutera
idrottsanslaget. Att kammaren samtidigt
töms litet häftigt heror inte på något
bristande intresse för idrotten utan
snarare tvärtom. TV-sändningen från
ishockeymatchen Sverige—Tj eckoslovakien
är inte helt klar ännu, men om jag
är riktigt underrättad, leder vi med
2—0, och det lär bli slutresultatet!

Alltnog, anslaget till fonden för idrottens
främjande har under en följd av
år visat en mycket jämn ökningstakt.
Årets statsverksproposition anvisar ett
belopp av 33 375 000 kronor för avsätt -

130 Nr 11 Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande

ning till fonden, vilket för idrottsrörelsens
del innebär den vanliga ökningen
med 3 miljoner kronor.

Idrottens egna anslagsäskanden har
däremot under årens lopp visat en högst
väsentlig stegring. Inför budgetåret
1966/67 begärdes ett anslag som endast
med cirka 1 miljon kronor översteg
det av departementschefen senare anvisade.
Klyftan mellan redovisade behov
och beviljade anslag har dock ständigt
ökat, och för budgetåret 1969/70
har departementschefen anvisat ett anslag
som underskrider det begärda anslagsbeloppet
med 7 miljoner kronor.

En närmare granskning av de begärda
anslagsökningarna ger vid handen
att dessa främst föranletts av kravet på
ökade resurser till de olika specialförbunden
och till utbildningen av ungdomskonsulenter
och instruktörer. De
senaste årens betydande utveckling på
idrottens område har enligt idrottens
samarbetsnämnd bidragit till att starkt
öka behovet av nya resurser i dessa
avseenden.

Under det senaste året har Riksidrottsförbundet
noterat en nära nog 20-procentig
ökning av den samlade medlemskadern.
Det samlade medlemsantalet
uppgick 1968 till 2 271 209. Över hälften
av medlemmarna är i åldrarna 12—
24 år. Eftersom totala antalet ungdomar
i dessa åldrar ej uppgår till stort mer
än 1 300 000, måste detta, även om dubbla
medlemskap torde förekomma i relativt
hög utsträckning, betraktas som
ett mycket gott belägg för ungdomens
stora idrottsintresse.

På senare år har idrotten dessutom
kommit att spela en allt större roll för
de handikappade och för stora grupper
pensionärer.

Att idrottsrörelsen sett sig föranledd
att under årens lopp begära väsentligt
ökade anslag ter sig mot bakgrund av
denna snabba utveckling naturligt. Om
idrottens betydelse för den enskildes
trivsel och allmänna välbefinnande torde
ej heller några delade meningar råda.
I själva verket torde idrotten i da -

gens läge ha ett ännu större värde än
tidigare. I en tid när allt fler ungdomar
faller offer för narkotika- och spritmissbruk
och allmän social missanpassning
bör idrotten såsom en form av förebyggande
ungdomsvård ges ett ökat
stöd. Den enskildes behov av friluftsliv
och idrottslig träning blir också generellt
sett större i ett samhälle som går
i riktning mot en ökad natur- och miljöförstöring
och ett ökat stillasittande,
inte minst i det dagliga arbetet.

Mot denna bakgrund är det uppenbart
att idrottsanslaget bör ökas avsevärt.
Skälen härför, som jag nu i korthet
redogjort för, är närmare utvecklade
i en fyrpartimotion med nr 659 i
denna kammare och nr 763 i medkammaren.
I dessa motioner erinras bland
annat om att departementschefen i statsverkspropositionen
uttalat, att 1965 års
statliga idrottsutredning beräknas bli
färdig i år och att den kan komma att
påverka anslaget till idrotten först budgetåret
1970/71.

Vid 1968 års riksidrottsmöte meddelade
emellertid utredningens ordförande
att utredningen har för avsikt att
föreslå att det årliga statliga stödet till
idrotten gradvis skall höjas från nuvarande
cirka 33 miljoner till cirka
100 miljoner kronor vid slutet av en
5-årsperiod med början budgetåret
1970/71. Med hänsyn härtill hade det
varit naturligt med en större ökning
av idrottsanslaget redan budgetåret
1969/70 för att möjliggöra för idrottsorganisationerna
att redan under detta
budgetår väsentligt vidga sin verksamhet.

Vi motionärer har föreslagit en höjning
av det i propositionen föreslagna
beloppet med 2 miljoner kronor. Statsutskottets
majoritet avvisar helt detta
förslag, medan en minoritet bestående
av utskottets samtliga borgerliga ledamöter
i reservation tillstyrker en uppräkning
med 1/2 miljon kronor.

Det är onekligen ägnat att väcka förvåning
att statsutskottet med kännedom
om idrottsutredningens kommande för -

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

131

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande

slag och de offentliga diskussioner i
anslagsfrågan som har förekommit vid
de senaste riksidrottsmötena kan beteckna
den av Kungl. Maj:t föreslagna
uppräkningen som kraftig. Anspråken
på kraft förefaller onekligen blygsamma.

Vi motionärer anser oss ha varit återhållsamma
då vi begränsat vårt förslag
till en höjning på 2 miljoner kronor.
Genom en sådan höjning skulle dock
kunna tillgodoses de mest angelägna
behoven sådana dessa angivits av Riksidrottsförbundet
och Korporationsidrottsförbundet.
Dessa behov är främst
ökat stöd åt ungdomsverksamheten, åt
utbildningen av frivilliga ledare, åt planerings-
och projekteringsarbeten på
Bosön och Lillsved samt åt specialförbundens
och Korporationsidrottsförbundets
lokalförbunds verksamhet.

Vi beklagar naturligtvis att inte ens
utskottsminoriteten kunnat stödja vårt
modesta krav utan tydligen ansett sig
nödsakad att begränsa uppräkningen
till 1/2 miljon kronor. Sådant läget nu
är får jag vädja till kammarens ledamöter
att stödja denna reservation, i vilken
bland annat understrukits behovet
av ökade insatser för ungdomsverksamheten
och för handikappidrotten.

Samtidigt vill jag begagna tillfället
framhålla angelägenheten av att 1965
års idrottsutredning med det snaraste
lägger fram sitt med stort intresse emotsedda
förslag. Innan detta föreligger
tycks det nämligen inte vara möjligt att
få till stånd någon rejäl höjning av det
statliga idrottsstödet.

Herr talman! Jag vet att många av
ledamöterna i denna kammare är varmt
idrottsintresserade och att många själva
utövar idrott. Många av dem har för
övrigt i olika grupper deltagit i motionsidrott
just denna dag. De vet hur
idrottsutövandet ökar trivseln och välbefinnandet
och borde alla, oavsett
partitillhörighet, medverka till att riksdagens
beslut i dag blir sådant att det
ger idrottsrörelsen ökade resurser för
att tillgodose de mest aktuella behoven.

Det är givetvis önskvärt att så många
som möjligt av kammarens övriga ledamöter
följer dem.

Under åberopande av vad jag anfört
ber jag att få yrka bifall till reservation
6 av hem Axel Andersson m. fl.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! I förhållande till den
stora anslutningen till idrottsutövandet
är statsanslagen låga. Om det stora idrottsintresse
som denna kväll dokumenterats
av kammarens ledamöter också
kunde ta sig uttryck i att högre anslag
till idrotten beviljades, skulle det vara
synnerligen glädjande. Höjningar av
idrottsanslagen har gjorts nästan varje
år, men eftersom utgångspunkten får
anses ligga mycket lågt, har man relativt
sett ändå inte kommit upp i några
större belopp.

Många gånger har betygats vilken stor
betydelse idrotten har, och i dag vill
jag särskilt understryka dess hälsofrämjande
effekt. Utan tvivel är de två bästa
medel vi har för att behålla vår hälsa
rörelse och frisk luft.

Herr Schött har redan sagt att idrottsutredningen
beräknas bli färdig med
sitt arbete i år. Det har också varslats
om att den kommer att sikta på anslag
som kanske går upp till 100 miljoner
kronor per år. Om så blir fallet, hade
det varit mycket lämpligt att riksdagen
också i år tagit ett steg framåt och höjt
anslagen. Det kan bli vissa svårigheter
för idrottsorganisationerna att hastigt
anpassa sig till kraftigt höjda anslag,
och det hade alltså varit välbetänkt att
höja mera i år.

Den betydelsefulla hälsofrämjande
motionsidrotten har behandlats i motionen,
och det bör understrykas på allt
sätt hur värdefull den är. Tävlingsidrotten
skall inte klandras. Den är
tvärtom viktig när det gäller att väcka
intresse och sporra idrottsutövarna.
Men det bör särskilt framhållas att motionsidrotten
har en mycket stor bety -

132

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande

delse. Den når ett mycket stort antal
människor och borde därför främjas
på alla sätt.

Samtliga bidragsberättigade organisationer
bedriver en starkt växande verksamhet
för att genom motions- och enkel
tävlingsidrott aktivera medborgarna.
Alla dessa organisationer har framhållit
att den konditionsbefrämjande
verksamheten är av stort värde och att
de skulle behöva ökade anslag för att
utbilda ledare för detta ändamål.

I hela vårt land finns behov av motionsidrott,
och många enkla anordningar
skulle kunna göras. Jag tänker
på idrottsplatser, som inte behöver vara
så fina men som ändå finns tillgängliga,
löpslingor där man kan gå eller
springa, markerade skidspår och dylikt.
Det är i hela vårt land en skriande
brist på dylika anordningar. Många
människor skulle säkert gärna utöva
någon form av idrott, men de vet inte
riktigt hur det skall gå till. De kan inte
orientera, de känner inte till trakten och
ger sig helt enkelt inte ut. Det kunde
göras en stor mängd enkla arrangemang
för att motionsidrotten i större utsträckning
skulle komma hela folket till godo.

Också i detta sammanhang är ledarutbildningsfrågan
ett av de stora problemen.
Många har kanske viljan att
ge sig ut, inen de vet inte riktigt hur
de skall göra. För detta ändamål borde
det finnas ledare som inte behöver
vara så kvalificerade, men ändå kunde
verka som handledare och ge råd till
människor som vill utöva idrott på detta
sätt.

Det har ofta sagts att sådant är uppgifter
för kommunerna. Detta kan erkännas,
men det är ändå så att staten
tar hand om de inkomster vi får från
idrotten — dvs. genom tippningen. Staten
kan därför inte gärna undandra
sig sitt ansvar utan bör på alla sätt uppmuntra
landsting och kommuner att
göra sitt bästa för att få ytterligare
idrottsplatser. Det borde vara en gemensam
insats från staten, landstingen

och primärkommunerna att göra ännu
mera för idrotten.

Om man skall värdera den hälsofrämjande
effekten, behöver man bara
erinra om att sjukvården nu kostar sex
å sju miljarder totalt per år. Det är en
försvinnande liten del av detta belopp
som vi ger till vad jag skulle vilja kalla
friskvård. Man skulle säkert kunna
förebygga många av de sjukdomar som
nu uppkommer om man såg till att folk
fick rörelse och kom ut i frisk luft.

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord i ett annat avseende som
också har en viss aktualitet. Idrotten
har även en nykterhetsfrämjande effekt.
Därvidlag kan jag vänta mig vissa
protester. Men 1944 års nykterhetsutredning
konstaterade redan att så var
fallet, och därför har vi också i det
avseendet satsat på idrotten. Varje
idrottsman som är aktiv vet att idrott
och alkohol inte passar ihop. Mycket
förnämliga svenska idrottsstjärnor har
gjort uttalanden som varit utmärkta
föredömen för de yngre. Jag vill inte
bestrida att det finns undantag — ett
sådant förekom bara för kort tid sedan
då ett lag vann svenskt mästerskap och
enligt min uppfattning visade en så total
brist på omdöme att det inte kan
annat än brännmärkas. Att dricka något
som man förebär vara champagne
inför TV-publiken och på idrottsplatsen
vittnar om oändlig dumhet och fullkomlig
brist på humor. En sådan humor
tror jag inte att svenska folket förstår.
Men detta är undantag. I de flesta
fall är våra idrottsmän utomordentligt
goda exempel för ungdomen.

Det är starkt motiverat att vi höjer
anslaget. För dagen har vi inte gått
långt, utan det är en ganska ringa höjning
vi föreslagit. Den borde dock komma
till stånd. Det är min förhoppning
att vi skall kunna ta ett verkligt krafttag
för idrotten i och med att idrottsutredningen
framläggs. Nu ber jag att
få ansluta mig till det yrkande som
framställts av herr Schött.

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

133

Ang. avsattnmg till fonden för idrottens främjande

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Herrar Schött och
Bengtson har talat för reservation 6 om
ökat bidrag till fonden för idrottens
främjande. Jag delar deras synpunkter
och vill också yrka bifall till reservation
6. Men på min lott skulle komma
att säga några ord om reservation 7,
som tar upp stödet till amatörboxning.

Herr talman! Detta är en fråga som
diskuterats i många ronder här i kammaren.
Det börjar närmast bli ett slags
professionell hoxningsmatch med hänsyn
till antalet ronder. Många har deltagit
i diskussionen under årens lopp.
Frågan är emellertid om vi inte snart
skall kunna se slutet på denna match
sedan nu justitieministern allvarligt
prövar att även förbjuda amatörboxning.
Den ena remissinstansen efter
den andra stöder starkt tanken.

Jag vill erinra om vad Nordiska rådet
uttalade i fjol i samband med en utredning,
nämligen att boxningen innebär
betydande risker för hjärnskador
vid upprepade slag mot huvudet. Ibland
tycker jag att vi liksom inte förstår allvaret
med dessa slag mot huvudet. Jag
talade med en kollega häromdagen. Han
hade varit på en konferens där man talat
om datamaskinen, hur mycket den
kan samla i sitt minne och vad den betyder.
Men han sade att lian hade kommit
underfund med att det ändå inte
finns någon datamaskin som går upp
mot den vi har mellan axlarna. Han
menade vår hjärna. Den går utanpå alla
datamaskiner. Hur fina elektroniska utrustningar
man än uppfinner 1975—
1980 finns det ändå ingenting som kommer
att gå upp mot vår egen datamaskin,
menade han. Det är ganska underligt
att vi inte riktigt förstår att
vara rädda om den. Det är just dessa
slag mot huvudet som skadar hjärnceller
nästan varje gång.

Nu finns det naturligtvis mycket stora
möjligheter att man tillfrisknar, några
slag gör inte så mycket. Men med
tiden avtrubbas ens reaktionsförmåga.
Det är detta som vi betecknar såsom

mycket allvarligt och som expertgruppen
av läkare har kunnat konstatera.
Gruppen menar därför att vi inte kan
låta boxningen fortgå, inte ens amatörboxningen.

Ingen kan sannerligen säga annat än
att boxningssporten har kringgärdats
med säkerhetsföreskrifter och att denna
sport följs med större uppmärksamhet
än någon annan sport. Just detta att
det behövs så många skyddsföreskrifter
är enligt min mening, herr talman, ett
talande bevis för att sporten ändå är
hälsovådlig och att man därför åtminstone
kan ifrågasätta om den bör understödjas
med statsmedel.

Nu har det utvecklats en myt i samband
med boxningen, nämligen att riksdagen
inte bör bestämma om boxningen
skall ba statligt bidrag, utan bör
överlåta till Riksidrottsförbundet och
Boxningsförbundet att avgöra detta. För
min del tycker jag att riksdagen, då det
gäller statliga anslag, skall ha möjlighet
att säga sin mening om villkoren.
Gör vi inte det, kan ju medborgarna
i det här fallet få den uppfattningen
att boxningen inte är farlig. Staten skall
väl inte understödja något som är hälsovådligt.
Till hösten har vi kanske också
kommit dithän att det finns lagstiftning
mot boxningen, och därför
skall vi inte nu säga att det går bra
att ge anslag åt amatörboxning.

Herr talman! Det vore säkerligen
mycket mer att säga i den här frågan,
men jag tror samtidigt att det är svårt
att uppbringa nya skäl för och emot
amatörboxning, skäl som inte redan
framförts i denna kammare vid många
olika tillfällen. Därför vill jag inskränka
mig till att yrka bifall till reservationen
nr 7.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Debatten om anslaget
till fonden för idrottens främjande sönderfaller
i två delar, en ekonomisk del
och en boxningsdel.

Vad gäller den ekonomiska delen tyc -

134 Nr 11 Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande

lcer jag att del finns all anledning att
med tillfredsställelse notera att idrottsanslaget
enligt Kungl. Maj:ts förslag nu
kommer att höjas med 3 miljoner kronor
och, som utskottet säger i sitt utlåtande,
har höjts med 25 procent under
de två senaste budgetåren. Utökar
man jämförelsen till att omfatta ännu
ett budgetår, finner man att ökningen
är 42 procent eller 10 miljoner kronor
under de tre senaste budgetåren, ökningen
till idrottsorganisationerna blir
nästan 4 miljoner kronor, om man medräknar
de 900 000 kronor som innevarande
budgetår använts för deltagande
i olympiska spel. Ökningen till idrottsorganisationerna
blir nästan dubbelt så
stor som under innevarande budgetår,
alltså en ökning från 2,5 till 4 miljoner
kronor.

I motionerna I: 659 och II: 763 sägs
att departementschefens förslag innebär
att ett med 2,9 miljoner kronor
ökat belopp, jämfört med anslaget innevarande
budgetår, ställs till idrottsorganisationernas
förfogande. Detta belopp
skall vara 4 miljoner kronor, alltså
ytterligare över 1 miljon kronor. Motionärerna
har inte medräknat den miljon
som redan finns i innevarande års
budget för Vålådalsanläggningen.

Hela frågan om iniiktningen och omfattningen
av samhällets stöd till idrotten
är föremål för övervägande inom
idrottsutredningen, sonv beräknas bli
färdig under innevarande år såsom redan
har sagts. Departementschefen vill
i avvaktan på utredningsresultatet understryka
önskvärdheten av höjda anslag
till specialförbunden och behovet
av att ge Riksidrottsförbundet och andra
idrottsorganisationer ökade resurser
för ledarutbildning.

Med detta påpekande vill jag ha sagt
att en mera omfattande debatt om idrottens
ekonomiska problem lämpligen bör
anstå till dess att utredningens resultat
föreligger. Avsättningen till fonden för
idrottens främjande under nästa budgetår
innebär att man kan fortsätta med
upprustningen av Yålådalen som igång -

sattes innevarande budgetår genom att
ytterligare 1 miljon kronor av idrottsanslaget
är avsett just för detta ändamål.

Vad angår den andra delen, alltså
boxningsdebatten, har vi som företräder
utskottsmajoriteten den uppfattningen
att idrottsrörelsen själv bör få
avgöra på vilket sätt medlen skall disponeras.
När nu statsutskottets majoritet
i år liksom tidigare anser att Riksidrottsförbundet
skall vara den instans
som fördelar pengarna, så är det väl
därför att vi litar på Riksidrottsförbundet
och tror att det har de bästa kvalifikationerna
att fördela anslagen.
Idrottsrörelsen i vårt land har alltid
varit fri och obunden i förhållande till
statsmakterna. Den har känt sitt ansvar
gentemot samhället, och samhället
har haft förtroende för idrottsrörelsen.

•lag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag
på samtliga punkter.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Här har tidigare sagts
att det inte tillkommit något nytt i denna
debatt, och herr Jonsson sade nu
senast att Riksidrottsförbundet torde vara
den instans som bäst förstår hur anslaget
bör fördelas.

Ja, det kan tyckas så, men då har
man inte tänkt på att det kommit en
ganska svidande vidräkning med anslaget
till boxningen. Det nya som tillkommit
är remissyttrandena över den promemoria
som justitiedepartementet har
skickat ut. Av dessa remissyttranden
— de är sammanlagt 10 — framgår att
9 remissinstanser vill ha förbud mot
all professionell boxning. Den som inte
går direkt på förbud är Boxningsförbundet,
och det kan man kanske förstå.

Förbud mot amatörboxning krävs av
rikspolisstyrelsen, riksåklagaren, socialstyrelsen,
idrottsutredningen, länsstyrelsen
i Stockholm, länsstyrelsen i Göteborg
och hovrätten över Skåne och

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

135

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande

Blekinge, alltså sammanlagt sju remissinstanser
av tio.

Det måste te sig mycket märkvärdigt
om riksdagen anser att detta inte angår
den. Om riksdagen med andra ord
fortfarande finner att amatörboxningen
skall få anslag.

I Göteborg ägde i går en debatt om
boxningen rum. I den debatten deltog
idrottsläkaren doktor Gösta Carlsson,
den man som tidigare hade hand om
en av våra mest kända boxare. Carlsson
sade att han ansåg att boxningen
inte kan försvaras som idrott. Han ansåg
att riskerna för hjärnskador vållade
vid boxningsmatcher kan vara stora
ännu 10—15 år efter att man har slutat
boxas. Det är detta ständiga upprepande
av misshandeln som han varnade
för.

Med tanke på den sena timmen skall
jag fatta mig kort, men vill påpeka att
det också hänt ytterligare ett par saker
under den senaste tiden. Intill nyåret
räknade man med 300 döda i boxningsringen.
Efter nyåret har två personer
till dött av skador i boxningsringen.
Är det då försvarligt att Sveriges
riksdag säger ja till anslag åt boxningen?
Detta i ett ögonblick när justitiedepartementet
har utarbetat förslag
om förbud mot såväl amatör- som
proffsboxning. Förslag som man visade
upp vid Nordiska rådet med en viss
stolthet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 7.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skall fatta mig ännu
kortare än den föregående talaren. Vi
får tillfälle att återkomma till frågan
om boxningens existensberättigande,
fru Segerstedt Wiberg. Justitieministern
skall lägga fram ett förslag till lag om
förbud mot professionell boxning, och
det blir alltså tillfälle att återkomma till
denna problematik. Jag har talat om
den så många gånger och skall inte uppehålla
mig vid den nu.

Jag vill framhålla att årets anslag till
idrotten i runt tal innebär en höjning
med 10 procent, dvs. tre miljoner kronor.

Reservanterna önskar ytterligare
500 000 kronor. Herr Schött talar om
miljövård och allt möjligt annat. Jag
vill bara erinra om vad som har skett
under de senaste åren på idrottens område
i fråga om anslag. Anslaget till
Sveriges riksidrottsförbunds konsulentoch
instruktörsverksamhet för ungdom
har från budgetåret 1963/64 till innevarande
budgetår ökat med 405 procent.
Anslaget till handikappidrotten
har år från år ökat. Om jag slår samman
vad de döva får med vad de handikappade
får så har anslagen mer än
fyrdubblats under samma period. Det
kan inte heller ha undgått herr Schött
att anslaget till Korpidrottsförbundet
ökade från 880 000 kronor budgetåret
1963/64 till 2 260 000 kronor innevarande
budgetår.

I årets statsverksproposition begärs
nu ytterligare en ökning med tre miljoner
kronor.

Reservanterna föreslår därutöver alltså
en höjning på 500 000 kronor. Det
är den gamla politiken på detta område
som på många andra områden, att
vad man än gör så finns det alltid möjlighet
att lägga ett litet överbud.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Varför gick inte handelsministern
litet längre tillbaka i historien?
Han förbisåg att det en gång
i tiden fanns en plan för hur stor del
av tipsmedlen som skulle gå till idrotten.
Det kan också vara lämpligt att redogöra
för hur den planen fullföljdes.

Innan statsrådet Lange kom in i
kammaren sade jag att om man startar
från en lag utgångspunkt blir följden
att man kan redovisa stora höjningar.
Dessa baseras således på tidigare försummelser
mot idrotten. Anslagen är
inte på långt när tillräckliga. För att
komma upp till ett anslag av 100 mil -

136 Nr 11 Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande

joner kronor, som vi hoppas, hade det
varit befogat att föreslå ett betydligt
större anslag än vad man har gjort.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Det skall villigt erkännas
att idrottsanslaget har stigit under
de gångna åren och att detta säkerligen
till stor del har berott på statsrådet
Langes stora intresse och förståelse för
idrottsrörelsen. Det är dock onekligen
trots detta så att anslaget på intet sätt
motsvarar behovet, och detta är statsrådet
Lange helt säkert medveten om.

Eftersom landshövding Frithiofson
hösten 1968 presenterade det förslag
som den statliga utredningen skall komma
med, vilket innebär att anslaget räknas
upp till 100 miljoner kronor under
en femårsperiod, är det anmärkningsvärt
att man inte kan få till stånd en
större ökning nu. Man hade f. ö. i
idrottskretsar räknat med att denna utredning
skulle varit klar i sådan tid att
den kunnat påverka den budget vi nu
diskuterar.

Statsrådet Lange skämtar litet här
och tycker att 500 000 kronor väl inte
är någonting att tala om. Nej, det är
en mycket blygsam summa som reservanterna
stannat för, och vi motionärer
beklagar att de har nöjt sig med
detta ringa belopp. Även vi har i avvaktan
på utredningen velat vara återhållsamma
och därför begränsat oss till
ett förslag om en höjning på två miljoner
kronor utöver departementschefens
förslag.

Medan jag har ordet vill jag än en
gång vädja till statsrådet Lange att söka
påskynda den sittande utredningen, så
att vi med utgångspunkt från dess förslag
kan få till stånd den lyftning av
idrottsanslaget som är så utomordentligt
angelägen inte minst med hänsyn
till situationen på ungdomsfronten.

Jag tror mig veta att statsrådet Lange
själv gärna ser att detta anslag får en
avsevärd höjning. Att hans möjligheter
att få till stånd den behövliga höjningen
är begränsade förstår man också.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få yrka bifall till reservation 6.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Statsrådet Lange talade
endast om den professionella boxningen,
men departementspromemorian
talar om två alternativ. I den särskilda
promemoria som ställdes till Nordiska
rådets förfogande påpekades att det
fanns dessa två alternativ. Det heter där
att »som skäl för boxningsförbud har
anförts dels boxningens hälsofarliga beskaffenhet,
konstaterad i den nordiska
läkarkommitténs betänkande om boxningens
medicinska skadeverkningar,
dels boxningens förråande inverkan på
utövare och åskådare. Dessa två skäl
gäller både professionell boxning och
amatörboxning».

Detta är alltså vad justitiedepartementet
säger, och departementet har
följdriktigt utarbetat även ett förslag
till lag om förbud mot boxningen som
sådan.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Schött och herr Bengtson att när
jag har rekommenderat en anslagsökning
på tre miljoner kronor, så anser
jag naturligtvis att det beloppet under
nuvarande förhållanden är tillräckligt.
Det är alldeles självklart.

Jag skulle gärna kunna gå tillbaka i
historien, herr Bengtson, men jag skall
inte göra det. Då skulle de svindlande
procenthöjningar jag talat om bli ännu
mer astronomiska — siffrorna talar sitt
tydliga språk.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Det börjar bli sent, men
jag skulle inte kunna gå hem med riktigt
gott samvete utan att ha sagt några
ord med anslutning till fru Segerstedt
Wibergs anföranden och utan att ha
vädjat till kollegerna här i kammaren
att med sina röster stödja den reservation
som går emot statsbidrag till varje
form av boxning.

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

137

Ang. avsättning till fonden för idrottens främjande

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Jag tycker att statsrådet
Langes senaste inlägg var ganska
allvarligt. Om jag förstod honom rätt
ansåg han att en höjning på tre miljoner
kronor var tillräcklig. Han bedömde
alltså att den summan skulle komma
att täcka de föreliggande behoven. Det
skall bli mycket intressant att följa detta
ärendes vidare handläggning, när vi
om ett år fått den statliga idrottsutredningen
och den framlagt sitt förslag
om en höjning upp till 100 miljoner
kronor. Då om inte förr får väl statsrådet
Lange tänka om i fråga om idrottens
behov.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tycker att herr
Schött hör dåligt på vad som sägs i talarstolen.
Han kanske lyssnar mest till
vad han själv säger.

Jag vill bara framhålla att jag har
sagt att jag anser att anslaget i år är
tillräckligt, och jag vill tillägga: inte
minst i belysning av att vi har möjligheter
att få en plan nästa budgetår. Jag
hoppas att resurserna då skall vara
större och prioriteringarna kunna göras
på ett annat sätt. Men jag skulle —
det förstår väl herr Schött — inte ett
ögonblick kunna försvara något som
jag inte själv anser vara en riktig avvägning,
och det anser jag att det har
varit under nuvarande förhållanden.
Det har ingenting med ett ställningstagande
till betänkandet från den sittande
idrottsutredningen att göra.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Med avseende å mom. 1, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,

dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Axel
Andersson m. fl. vid punkten avgivna,
med 6 betecknade reservationen.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
17 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid punkten avgivna, med
6 betecknade reservationen.

Då emellertid herrar Bengtson och
Schött begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —61;

Nej — 57.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de rörande
mom. 2 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 7 be -

138

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Anslag till skolväsendet
tecknade reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
17 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Axel Andersson in. fl. vid punkten avgivna,
med 7 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 40.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 18—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1969/70 till skolväsendet jämte motioner.

Punkten 1

Anslag till skolväsendet

Kungl. Maj d hade i propositionen nr

l, bilaga 10, enligt utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för
den 3 januari 1969, föreslagit riksdagen
att till Skolöverstyrelsen för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
38 970 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:18b, av herrar Richardson och Nyman,
samt II: 193, av herr Källstad

m. fl., i vad de avsåge hemställan att
riksdagen under förevarande anslag för
budgetåret 1969/70 måtte anvisa medel
för inrättande av en skolkonsulenttjänst
avsedd för studie- och yrkesorientering.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
1:184 och 11:193, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Skolöverstyrelsen
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 38 970 000 kronor.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Av de i runda tal 6 730
miljoner kronor som den åttonde huvudtitelns
driftssida omfattar utgör det
avsnitt som behandlas i statsutskottets

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

139

utlåtande nr 35 den dominerande delen
eller i kronor räknat 4 360 miljoner
kronor. Det är i stort sett den del av
vårt utbildningsväsende som lyder under
skolöverstyrelsen, och det handlar
således här om anslagsgivningen till
utbildningen upp till det gymnasiala stadiet.

Utskottsbehandlingen har inte medfört
särskiljande meningar mer än i ett
par fall, men några punkter kan ändå
förtjäna att kommenteras.

Skolöverstyrelsen har i sina anslagsäsltanden
begärt att få inrätta sex konsulenttjänster.
Endast en av dessa beviljas,
och det gäller den välmotiverade
konsulenttjänsten för hörselundervisning.
Det betyder att konsulentorganisationen
inte kommer att få den välbehövliga
förstärkningen på sådana områden
som ADB-utbildning, undervisning
av utlandssvenska barn samt studie-
och yrkesorientering. Det är speciellt
bekymmersamt att det sistnämnda
området inte blivit tillgodosett.

Herrar Richardson och Nyman har
också fäst uppmärksamheten på detta i
en motion i denna kammare. Situationen
är särskilt besvärlig i gymnasiet
och fackskolan. 1964 års riksdagsbeslut
om det nya gymnasiet baserades på
det fria valets princip, men innehöll
också en bedömning av hur elevfördelningen
mellan de olika linjerna borde
vara. Överensstämmelsen med den verkliga
elevfördelningen har visat sig vara
mindre god. År 1968 hade endast 9,8
procent av förstahandssökandena till
årskurs 1 av gymnasiet anmält sig till
teknisk linje mot beräknade 20 å 25
procent. Så sent som 1966 var andelen
20 procent. Även den ekonomiska linjen
har betydligt färre sökande än vad
man från olika utgångspunkter ansett
vara en lämplig fördelning. Motsvarande
ökning har skett av andelen förstahandssökande
till humanistisk-samhällsvetenskaplig
linje.

Sedan läsåret 1967/68 har skolstyrelserna
bemyndigats tillämpa en omfördelning
av förstahandsönskemålen

Anslag till skolväsendet

från eleverna så att minst 15—20 procent
av kommunens gymnasieplatser
tillfaller vardera den ekonomiska och
den tekniska linjen.

Vid övergången till årskurs 2 har vidare
en avtappning från främst de tekniska
och naturvetenskapliga linjerna
skett. Det föranledde förra året skolöverstyrelsen
att begära att få tillämpa
samma kvoteringssystem i årskurs 2 av
gymnasiet och årskurs 1 av fackskolan
som alltså nu tillämpas vid inträdet till
gymnasiet. Detta beviljades emellertid
inte av regeringen.

Som en konsekvens av detta tycker
man att det ansvariga statsrådet skulle
ha sett till att skolöverstyrelsen åtminstone
får den förstärkning av konsulentorganisationen
som styrelsen begärt för
studie- och yrkesorientering. Ett av de
bästa alternativen till en mer hårdhänt
styrning av elevernas val av studieväg
är såvitt jag förstår en förstärkning
av studierådgivningen. Så har nu
inte blivit fallet, och det tyder inte på
någon påtaglig vilja att försöka komma
ur den snedfördelning som nu är för
handen.

Till utlåtandet är fogad en reservation
som rör läraruppsättningen vid lärarhögskolornas
s. k. försöks- och demonstrationsskolor.
Som namnet på skolorna
anger skall där bedrivas pedagogiska
och metodiska försök och demonstrationer.
För att leda den verksamheten
har speciella lärartjänster inrättats,
s. k. Up-tjänster. Tyvärr har sådana
tjänster inte medgivits i övningsämnena
musik, teckning och gymnastik på
lärarhögskolorna för utbildning av lärare
på låg- och mellanstadiet, men däremot
på de lärarhögskolor som har utbildning
av högstadielärare.

Skolöverstyrelsen har alltsedan försöks-
och demonstrationsskolornas tillkomst
enligt min uppfattning argumenterat
övertygande för att Up-tjänsterna
i övningsämnen behövs på samtliga försöks-
och demonstrationsskolor. Det är
en förutsättning, om man verkligen vill
att dessa skolor skall infria de stora

140

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Om inrättande av s. k. Up-tjänster
förväntningar som med all rätt bär
ställts på dem i undervisningens tjänst.
Alla som har någon erfarenhet av klasslärarnas
undervisningssituation vet att
ämnena musik, teckning och gymnastik
ställer alldeles särskilt stora krav på
klassläraren i de fall då hon eller han
inte har naturlig fallenhet för ämnena
i fråga. Visserligen är klassläraren en
mångsysslare av stora mått med rutin
och träning att klara undervisningen
bra även i de ämnen där intresset och
fallenheten är mindre. Men finns sådana
svackor i intresse och begåvning just
i övningsämnena, ställs stora krav på
den metodiska och pedagogiska uppläggningen,
om inte undervisningen
skall bli trist och i värsta fall rent plågsam
för såväl lärare som elever. Det
är därför viktigt att försöks- och demonstrationsskolorna
även på låg- och
mellanstadiet får ämnesspecialister i
övningsämnena.

Vi framförde det här kravet reservationsvägen
även vid föregående riksdag.
Det år som gått har, enligt vad
jag fått mig bekant, givit sådana erfarenheter
på berörda lärarhögskolor att
vårt yrkande framstår som ändå mer
motiverat i dag. Skolöverstyrelsen tycks
ha funnit detsamma, eftersom styrelsen,
som jag tidigare nämnde, återkommit
även i år med äskande om tjänsternas
inrättande.

Herr talman! Herr Lidgard kommer
att framställa yrkande i den här frågan,
när föredragningen kommer till punkten
8.

Ytterligare en punkt i utlåtandet vill
jag fästa kammarens uppmärksamhet
på, nämligen den som gäller privatskolorna.
Utskottet begärde som bekant redan
förra året att Kungl. Maj :t med hänsyn
till de svårigheter privatskolorna
befinner sig i genom att inget besked
givits om deras framtida status i skolorganisationen
snarast skulle redovisa
sin inställning till utlands- och internatskoleutredningens
förslag beträffande
dessa skolor. Någon sådan redovisning
har ännu inte givits. Utskottet

kommer därför igen i år och gör enhälligt
följande skärpning i uttalandet:
»Utskottet vill kraftigt betona vikten
av att Kungl. Maj:t snarast för riksdagen
redovisar sin inställning till förslaget
om riksinternatskolor.» Detta uttalande
görs tillsammans med ett konstaterande
av att årets huvudtitel innebär
ett ställningstagande för att renodlade
internatskolor tills vidare synes
böra finnas men att det bör närmare
övervägas i vilken form de bör drivas
i framtiden. Utskottet förväntar sig således,
herr talman, ett snabbt besked
från Kungl. Maj:t i den här frågan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 2—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten S

Om inrättande av s. k. Up-tjänster

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till driften av grundskolor
in. m. för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 2 770 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
185, av herr Schött m. fl., och II: 200,
av herrar Åkerlind och Werner,

dels de likalydande motionerna I:
474, av herr Lidgard, och II: 573, av
herr Nordstrandh in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
515, av herr Wirtén in. fl., och II: 549,
av herr Källstad in. fl.,

dels ock motionen II: 562, av fru Mogård.

I motionerna 1:474 och 11:573 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta
att inrätta en Up-tjänst som övningslärare
vid grundskolan i vart och ett av
ämnena musik, teckning och gymnastik
för var och en av de nio kommunerna

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

141

med mindre lärarhögskola samt att
riksdagen måtte anvisa härför erforderliga
medel.

I motionerna 1:515 och 11:549 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att
inrätta 72 Up-tjänster för övningslärare
för tjänstgöring på grundskolans lågoch
mellanstadium samt att anvisa ett
i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
med 1 014 000 kronor förhöjt förslagsanslag
till den praktiska lärarutbildningen
under anslaget Bidrag till driften
av grundskolor m. in.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte

a. avslå motionerna I: 515 och II: 549
i vad de avsåge inrättande av 72 s. k.
Up-tjänster,

b. avslå motionerna I: 474 och II: 573
i vad de avsåge inrättande av 27 Uptjänster,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:515 och 11:549 samt
1:474 och 11:573, samtliga motioner i
vad de avsåge medelsanvisningen, till
Bidrag till driften av grundskolor m. m.
för budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 2 770 000 000 kronor,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 185 och II: 200,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 562.

Reservation hade anförts, beträffande
inrättande av s. k. Up-tjänster, av
herrar Axel Andersson fp), Virgin (m),
Per Jacobsson (fp), Nyman (fp), Kaijser
(m), Bohman (m), Kållstad (fp)
och Westberg i Ljusdal (fp) samt fru
Sundberg (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 474 och II: 573 samt
I: 515 och II: 549 uttala, att i envar av
de nio kommunerna med mindre lärar -

Om inrättande av s. k. Up-tjänster

högskolor från och med nästa budgetår
borde inrättas en Up-tjänst som övningslärare
vid grundskolan i vart och
ett av ämnena musik, teckning och
gymnastik.

Vid punkten fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande, beträffande inrättande
av s. k. Up-tjänster, av herrar Bengtson
(ep), Thorsten Larsson (ep) Eliasson
i Sundborn (ep), Mattsson (ep) och
Elmstedt (ep).

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Herr Wirtén har redan
talat om vad jag skall göra här i talarstolen.
Jag vet inte om jag missförstod
herr talmannen, men jag tyckte att det
sades att det här ärendet skulle behandlas
punktvis. Herr Wirtén slirade
ju över hela fältet, men jag är en
fridsam man så jag fäster mig inte
mycket vid det.

Jag skulle ändå vilja komplettera herr
Wirténs mycket vänliga uttalande om
den motion som jag har väckt i detta
ärende när det gäller de s. k. Up-tjänsterna
med konstaterandet att det egentligen
inte kostar så mycket att tillgodose
reservationsyrkandet. Även om
det enligt detta yrkande rör sig om 27
nya tjänster, betyder det inte en kostnadsökning
som motsvarar alla dessa
27 tjänster. Undervisningsbehovet som
sådant ökar nämligen inte, utan vad
som blir en kostnad i den ena ändan
blir en besparing i den andra.

Jag förmodar, herr talman, att kammaren
så här dags uppskattar att man
inte yttrar sig alltför mycket. Jag skall
därför göra som herr Wirtén sade och
be att få yrka bifall till reservationen
i denna fråga. Sedan ber jag att få återkomma
vid nästa punkt där jag har anmält
mig.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! De Up-tjänster som nu
är föremål för kammarens överläggning
har ett visst samband med lärarutbild -

142

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Ang. bidrag till vissa privatskolor
ningssakkunnigas förslag, som bland annat
gick ut på att till lärarhögskolorna
skulle knytas skolenheter för — och
det vill jag betona —• försöksverksamhet
och utvecklingsarbete. Det är viktigt
att man har detta klart för sig i
diskussionen om dessa tjänster. De skolenheter
som knutits till lärarhögskolorna
har nämligen inget samband med de
tidigare s. k. övningsskolorna. Dessa lärartjänster
har tillkommit i syfte att
vid skolenheterna skulle bedrivas som
jag sade försöksverksamhet och utvecklingsarbete.

Det är riktigt att skolöverstyrelsen
har framfört förslag om 72 Up-tjänster
för övningslärare vid låg- och mellanstadier.
Kungl. Maj:t förde inte fram
detta förslag till riksdagen. Numera
ingår Up-tjänster för låg- och mellanstadierna
i den så att säga allmänna lärarpotten.

Utskottet avstyrkte framställningen i
fjol. I år har också centerpartiet intagit
en annan ståndpunkt än man gjorde
i fjol och vill inte i år biträda framställningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas först särskilt angående mom.

1 samt därefter särskilt avseende mom.
2—4 av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande mom. 1
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lidgard begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35 punkten
8 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Lidgard begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 39.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i mom. 2—4..

Punkterna 9—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Ang. bidrag till vissa privatskolor

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Privatskolor: Bidrag till
vissa privatskolor för budgetåret 1969/
70 anvisa ett förslagsanslag av
21 655 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

143

dels de likalydande motionerna 1:

467, av herr Larfors m. fl., och II: 534,
av herr Hedin m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

481, av herr Lundström in. fl., och II:
588, av herr Ullsten m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

484, av herrar Nils Nilsson och Ernst
Olsson, samt II: 538, av herrar Johansson
i Skärstad och Nilsson i Tvärålund,
dels de likalydande motionerna I:

511, av herr Svenungsson m. fl., och II:
530, av herr Gustafsson i Uddevalla
m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

518, av herr Wirtén m. fl., och II: 554,
av herr Lothigius m. fl., såvitt nu vore
i fråga,

dels ock motionen II: 578, av herr
Homanus in. fl., såvitt nu vore i fråga.

I motionerna 1:481 och 11:588 hade
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande anslag för budgetåret
1969/70 måtte besluta, att statsbidrag
skulle utgå till Höglandsskolans
låg- och mellanstadier i enlighet med
det av skolöverstyrelsen år 1966 framlagda
förslaget samt anvisa erforderliga
medel under förevarande anslag.

I motionerna 1:511 och 11:530 hade
yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande anslag skulle besluta,
att driftbidrag skulle utgå till Restenässkolan.

I motionen 11:578 hade föreslagits,
utom annat, att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att förslag snarast måtte framläggas
beträffande ställningstagande till
1964 års utlands- och internatskoleutrednings
förslag i frågan om riksinternatskolor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte i anledning av
motionen 11:578 som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet i

Ang. bidrag till vissa privatskolor
punkten anfört angående förslaget om
riksinternatskolor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 467 och II: 534 i vad de avsåge
statsbidrag till Solbacka läroverk,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 481 och II: 588 i vad de avsåge
statsbidrag till årskurserna 1—6 vid
Höglandsskolan i Stockholm,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:484 och 11:538,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:511 och 11:530 i vad de avsåge
statsbidrag till Restenässkolan,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:518 och 11:554 i vad de avsåge
höjning av statsbidraget till Grännaskolan
med 100 000 kronor,

7. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:467 och 11:534, 1:481
och 11:588, 1:511 och 11:530 samt I:
518 och It: 554, samtliga motioner i vad
de avsåge medelsanvisningen, till Privatskolor:
Bidrag till vissa privatskolor
för budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 21 655 000 kronor.

Reservation hade avgivits, beträffande
statsbidrag till Restenässkolan, av
herrar Bengtson (ep), Thor sten Larsson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep),
Mattsson (ep), Kållstad (fp), Westberg
i Ljusdal (fp) och Elmstedt (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
angiven del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort

dels under 5 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:511
och II: 530 besluta, att statsbidrag från
och med budgetåret 1969/70 skulle utgå
ur förevarande anslag till Restenässkolan,

dels under 7, vid bifall till yrkandet
beträffande hemställan under 5, hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna 1:511 och 11:530
ävensom med avslag å motionerna

144

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Ang. bidrag till vissa privatskolor
I: 467 och II: 534, I: 481 och II: 588 samt
1:518 och 11:554, samtliga motioner i
vad de avsåge medelsanvisningen, till
Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 21 855 000 kronor.

Därjämte fanns vid punkten fogat
ett särskilt yttrande, beträffande stöd
till internatskolor, av herrar Virgin
(m), Kaijser (m) och Bohman (in)
samt fru Sundberg (m).

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! Som herr Wirtén redan
har sagt är det som måhända tilldrar
sig särskild uppmärksamhet av vad som
anförts i utlåtandet beträffande privatskolorna
det med skärpa uttalade önskemålet
att man äntligen skall få ett
besked från Kungl. Maj:t om Kungi.
Maj:ts inställning till privatskolornas
framtida öden. Egentligen är det förvånande
att departementschefen inte
redan har efterkommit det önskemål
som uttalades från riksdagens sida på
denna punkt förra året. Det kan nämligen
inte förhålla sig på det sättet att
departementschefen är helt okunnig om
den ekonomiska situation som ett flertal
av internatskolorna befinner sig i.

Jag vet att huvudmännen för de aktuella
skolorna vid olika tillfällen har
tagit kontakt med utbildningsdepartementet
och upplyst om hur situationen
är. Förvisso är det inte så att dessa skolors
ekonomi har blivit bättre under
det år som gått sedan vi senast behandlade
denna fråga.

Till detta kommer ett annat bekymmer
för privatläroverken. Den ovisshet
som råder om skolornas framtida ställning
har lett till att den personal som
finns på skolorna, naturligtvis i ett
klart och välmotiverat intresse, börjat
se sig om efter andra tjänster. Jag har
fått information om att vid en av de
skolor som det är fråga om ett tiotal
lärare har begagnat sig av möjligheten
att söka tjänst på annat håll. Jag vet
inte i vilken utsträckning de kommer

att fullfölja sina ansökningar, men det
är alldeles uppenbart att den relativt
lilla personalkår som finns på skolorna
inte tål en sådan åderlåtning.

Det förefaller mig vara helt orimligt
att skjuta på ställningstagandet i denna
fråga från år till år. Situationen kommer
sannolikt att bli den att när departementschefen
väl är färdig att redovisa
ett ställningstagande för riksdagen
i denna fråga någon eller några av
de berörda skolorna inte längre finns
som organisationer. Om det gäller Restenässkolan,
Solbackaskolan, Viggbyholmsskolan
eller Grännaskolan kan jag
inte säga, men den ekonomiska situationen
är utomordentligt besvärande
för dessa skolor. Det förefaller mig vara
en nästan oanständig situation, som
vi har svårt att acceptera, när lärarkåren
på skolorna börjar diskutera om
man av ideella skäl skall hålla skolan
i gång med lärarlöner som ligger långt
under gällande avtals. Så är förhållandet
beträffande en av dessa skolor.

Detta gör, herr talman, att jag allvarligt
skulle vilja hemställa till departementschefen
att han med skolorna
tar upp till överläggning vilka anslag
som behövs för att de skall kunna övervintra
i den situation som uppkommit
och att han begagnar de möjligheter
som kan finnas att ge tilläggsanslag eller
att han finner någon annan metod
att lösa problemet redan under det läsår
som vi står inför.

Häri instämde herr Dahl (s).

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Tillsammans med representanter
för socialdemokraterna
och moderata samlingspartiet har jag
väckt en motion rörande statsbidrag till
låg- och mellanstadierna vid Höglandsskolan.
Ärendet har varit före tidigare,
även då med trepartimotioner, utan resultat.
Jag är ledsen att detta ärende
kommer upp till behandling så här
sent, men jag måste ändå ta tillfället i

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

145

akt att säga något om situationen, som
egentligen är ganska underlig.

Utskottet motiverar sitt avslag genom
att erinra om att statsbidrag anses
böra utgå till låg- och mellanstadierna
vid privatskolor endast när alldeles
särskilda skäl talar härför. Sådana
skäl anser man inte föreligga här,
och därför avstyrker man motionen.
Det väsentliga skälet för bidrag till privatskolor
måste vara, vilket också konstaterades
vid 1964 års behandling av
gymnasieorganisationen, att dessa skolor
ger ett meningsfullt bidrag till det
pedagogiska och skolorganisatoriska utvecklingsarbetet.
De skolor som har någonting
att komma med i detta avseende
skall också stödjas av det allmänna.

Beträffande de tio privatskolor i
Stockholm som åtnjuter bidrag från det
allmänna har den kommunala skolmyndigheten
givit klarsignal för stats- och
kommunbidrag till låg- och mellanstadierna
vid tre, nämligen Höglandsskolan,
Franska skolan och Kristofferskolan.
Denna klarsignal gäller hela skolstadiet,
från årskurs 1 i grundskolan
till högsta årskursen i gymnasiet. Den
kommunala skolmyndighetens ståndpunkt
grundar sig på en bedömning av
den speciella inriktningen av dessa tre
skolor, Kristofferskolan med dess speciella
undervisningsmetoder, Franska
skolan med dess särprägel till förmån
för franska språket och Höglandsskolan
med dess hela skolstadiet omfattande
försöksverksamhet. Beträffande
Höglandsskolan finns synbarligen också
med det momentet att den är geografiskt
placerad i ett område där behovet
är stort. För denna skola gäller att
länsskolnämnden och skolöverstyrelsen
tidigare tillstyrkt statsbidrag för hela
skolan.

I skolöverstyrelsens senaste yttrande,
som måhända kan karakteriseras av en
viss följsamhet till regeringens senaste
avstyrkande av statsbidrag, framhålles
bl. a. att elevvården beaktas vid Höglandsskolan
och att eu timme per vecka
avdelas för klassens inre, gemensamma

10 Första kammarens protokoll 1969. Nr ll

Ang. bidrag till vissa privatskolor
verksamhet. För skolan i dess helhet
har dessutom anslagits en halv till en
timme vid arbetsveckans slut. Kurator
finns knuten till skolan. Praktiskt arbete
och konstnärligt skapande intar
en framskjuten plats i den försöksverksamhet
som bedrivs vid skolan. Härigenom
vill man försöka ge eleverna
en god fritidsfostran. Den sedan flera
år bedrivna försöksverksamheten med
engelska fr. o. m. årskurs 2 måste betecknas
som ett ytterst värdefullt tillskott
till det pedagogiska utvecklingsarbetet
i landet, fortsätter skolöverstyrelsen.
Höglandsskolans införande av
tyska på mellanstadiet, från vilket positiva
erfarenheter rapporterats, innebär
också det slag av pionjärarbete
som är värdefullt vid den fortlöpande
översynen av grundskolans läroplan.
Skolan kan i många avseenden betecknas
som en föregångsskola.

Detta är alltså skolöverstyrelsens allmänna
syn på Höglandsskolan, och den
borde enligt min mening ha resulterat
i ett upprepat tillstyrkande av Höglandsskolans
framställning.

Enligt tidigare beslut och enligt nu i
statsverkspropositionen framlagt förslag''
kommer Kristofferskolan att åtnjuta
stats- och kommunbidrag —• bidragen
från stat och kommun följer ju
varandra — för samtliga skolstadier,
Franska skolan fr. o. m. årskurs 5, men
Höglandsskolan endast fr. o. m. årskurs
7. Det är en principiell skillnad som
jag inte finner motiverad. Jag anser att
alla dessa tre skolor borde ha statsbidrag
för samtliga skolstadier, då den
speciella karaktären respektive den omfattande
försöksverksamheten gäller
skolorna i dess helhet.

Jag skall inte närmare gå in på Höglandsskolans
pågående och planerade
försöksverksamhet utöver vad skolöverstyrelsen
påpekat och jag nyss har
återgivit. Jag skall bara helt kort beröra
några små saker.

För hela skolan pågår en intensiv
verksamhet med dramatisk framställning
och med röstvärd. Jag vill även

146

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Ang. bidrag till vissa privatskolor
erinra om den av skolöverstyrelsen särskilt
omnämnda verksamheten med klassens
timme och fredagssamlingar. Jag
tror att dessa aktiviteter betytt mycket
för elevernas karaktärsdaning och säkerhet
i uppträdande och för en utveckling
av skoldemokrati i dess bästa
bemärkelse.

Det bör därjämte nämnas att Höglandsskolan
till i höst ämnar — om
vederbörliga tillstånd därtill ges upprätta
en fackskola med estetisk specialisering
med ämnet filmkunskap som
grund. Antalet första- och andrahandssökande
till denna speciallinje lär vara
mycket stort.

Med hänsyn till den sena timmen
skall jag inte heller närmare gå in på
ekonomin. Privatskolornas ekonomi har
när det gäller ett visst slag av privatskolor
redan berörts, och vad där sagts
gäller också för Höglandsskolan. Jag
har dessutom den. uppfattningen — och
jag tror att den är ganska riktig — att
det för statsverket är avsevärt billigare
att lämna bidrag till privatskolor, eftersom
bidraget icke kommer att uppgå
till det belopp som staten på olika sätt
får lämna till den obligatoriska skolan,
alltså till grundskolan.

Jag beklagar att man inte här funnit
någon större förståelse för den framställning
som gjorts. Man kan fråga
sig om en privatskola av det här slaget
skall nödgas höja sina avgifter så
mycket att den får karaktären av societetsskola.
Jag skulle betrakta det som
utomordentligt olyckligt.

Med dessa ord, herr talman, her jag
att få yrka bifall till den av mig, fru
Hultell och herr Berglund avgivna motionen
I: 481.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! I reservationen vid
punkt 13 upptas yrkandet i en fyrpartimotion
nr 511 i denna kammare om
statsbidrag till Restenässkolan ur förevarande
anslag. Vid 1968 års riksdag
förelåg samma framställning, som även

då fullföljdes i en utskottsreservation.

I föreliggande motioner presenteras
Restenässkolan ganska utförligt, och
jag ämnar inte återge vad som redan
kan anses föredraget. Men en passus
i reservationen förtjänar att understrykas.

Det heter där att »denna skola utan
tvekan fyller ett stort behov i sin del
av landet». Utan att spela ut andra och
i den östliga regionen ganska talrikt
förekommande internatskolor bör det
ändå beaktas, att Restenässkolan har
ett mycket gynnsamt läge i storstadsregionen
kring Göteborg. Det är den
enda internatskolan i detta folkrika område
med dess goda förbindelser med
utlandet. Att inte denna skola med tanke
på lokaliseringen kommit att nämnas
bland de tänkta riksinternaten verkade
föga genomtänkt.

Även om det i dag råder oklarhet om
internatskolornas framtid, får det anses
uteslutet att denna skolform helt slopas.
Några måste väl ändå alltid finnas
av olika skäl, och att en av dessa skulle
vara lokaliserad till Västsverige anser
vi motionärer självklart.

Motståndet mot internatskolorna bottnar
väl i föreställningen om dessa skolor
som en mera exklusiv undervisningsform
och kanske även skolmiljö.
Men Kungl. Maj :ts inställning är ändå
den, och det framgår av propositionen,
att alternativet med renodlade internatskolor
tills vidare bör finnas. Vad Restenässkolan
beträffar har det ända från
starten varit utmärkande för denna
att eleverna utgjort ett tvärsnitt genom
det svenska samhället. Skolan har bemödat
sig om att hålla elevavgifterna
så låga som möjligt och göra det möjligt
för familjer med begränsade inkomster
att placera sina barn där. Detta
har under ett antal år skett till priset
av personliga uppoffringar från lärarkårens
sida.

Skolan ger också vid intagningen företräde
åt sökande som har dokumenterat
behov av internatskola, t. ex. utlandssvenska
barn, barn från splittrade

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

147

hem samt barn som av barnavårdsnämnd,
barnpsykiater eller kurator rekommenderats
skolgång i internatskola.

Från och med höstterminen 1968 omorganiserades
skolan i fråga om grundskolans
högstadium, och från och med
höstterminen 1967 har Restenässkolan
utvidgat sin verksamhet till att omfatta
även gymnasium. Den sistnämnda
anordningen är ganska intressant ur pedagogisk
synpunkt. Gymnasiet utgör
nämligen en kombination av lärarledd
undervisning och självinspirerande studiematerial
på hemorten eller i skolan.

Nu seglar samtliga privatskolor i motvind
— det har framhållits tidigare här
i debatten. Många menar att privatskoleidén
i princip inte skall stödjas av
staten annat än i speciella fall. Men
om statsbidrag uteblir eller blir så litet
att elevavgifterna klaras endast av
förmögna föräldrar, får dessa skolor en
social slagsida. Herr Lundström betecknade
dem som societetsskolor.

Privatskolornas verksamhet har varit
uppskattad av elever och föräldrar.
Dessa skolor drivs till betydligt lägre
totalkostnad per elev än det allmännas
skolor. Trots att det allmänna har stordriftens
fördelar har man ännu inte
lyckats nedbringa driftkostnaden per
elev tillnärmelsevis i nivå med den
kostnadsram som de privata skolorna
arbetar inom.

1957 års skolberedning, som ofta åberopas,
ställde sig också ytterst positiv
till de privata internatskolorna och
fann det önskvärt att dessa fortsatte
sin verksamhet, då de fyllde en ur det
allmännas synpunkt viktig funktion.

I ett frågesvar till herr Wirtén i januari
månad detta år sade sig utbildningsministern
inte kunna se någon avgörande
skillnad mellan elevhem och
internat. Men det är inte alla som delar
den meningen. En viss kategori internatskoleelever
— utlandssvenska barn
och barn från splittrade hem — har inte
möjlighet att över helgerna vistas i
hemmen. Deras helgmiljö blir ett avfolkat
elevhem. Här har just internat -

Ang. bidrag till vissa privatskolor
skolorna sin stora betydelse och uppgift.
I samma frågesvar försäkrade också
utbildningsministern att båda alternativen
bör finnas åtminstone tills vidare,
vilket kan vara värt att ta fasta
på.

Frågan om riksinternaten, deras antal
och ställning inom svenskt skolväsen,
underkastas nu Kungl. Maj:ts prövning.
I avvaktan på besked får internatskolorna
alltmer påträngande ekonomiska
problem. Nu har statsrådet
Palme utlovat att »tankeperioden» i utbildningsdepartementet
inte skall bli
alltför lång. Utskottet betonar också
vikten av att Kungl. Maj:t snarast för
riksdagen redovisar sin inställning till
internatskolorna. Särskilt när det gäller
Restenässkolan, som är stadd i
snabb utveckling, är osäkerheten för
framtiden förödande både i fråga om
planering och arbetsro. Inte minst ur
den synpunkten föreligger starka skäl
för den förbättring av statsbidraget till
Restenässkolan som en överflyttning av
skolan från internatskoleanslaget till
förevarande anslag skulle utgöra.

I ett särskilt yttrande framhålles nödvändigheten
av att Kungl. Maj:t beaktar
internatskolornas ekonomiska svårigheter
och framlägger förslag som
gör det möjligt för dessa att fortsätta
sin verksamhet. Det är ett positivt yttrande
som vid en eventuell omröstning
kan understrykas genom en anslutning
till reservationen. Jag är för min del
övertygad om att det från vårt håll blir
en stark uppslutning kring reservationen
vid punkt 13 som jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till.

I detta anförande instämde herrar
Tistad (fp) och Dahl (s).

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Herr Lidgard har på
ett mycket drastiskt målande sätt beskrivit
situationen för privatskolorna.
När nu inte våra representanter återfinns
under den speciella reservation
som gäller för Restenässkolan så moti -

148

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Ang. bidrag till vissa privatskolor
veras det av den skrivning som vi har
enats om inom utskottsmajoriteten.

Jag tror inte det är någon överdrift
att påstå att utskottet har haft förståelse
för internatskolorna i många år.
För två år sedan tog utskottet eget initiativ
till ett statsbidrag för att klara
Grännaskolan. Utskottet har också med
otålighet väntat på ett konkret förslag
från Kungl. Maj:t. Förra året gjordes
en formlig beställning. Den har inte
villfarits i årets statsverksproposition,
och utskottet har alltså nu med skärpa
framhållit nödvändigheten av att Kungl.
Maj:t omgående framlägger ett konkret
förslag.

Jag kan inte här uttala mig om hur
Kungl. Maj:t ser på denna fråga. Men
det är väl ingen överdrift att säga att
utskottet har full förståelse för internatskolornas
utomordentligt svåra situation
och att utskottet med denna
skrivning har gjort en konkret beställning
att Kungl. Maj:t måtte framlägga
ett sådant förslag att skolorna kan leva
vidare på anständiga ekonomiska villkor.
Under sådana omständigheter har
moderata samlingspartiets representanter
i utskottet funnit det icke vara speciellt
nödvändigt att markera sin inställning
med en anslutning till reservationen.

Jag har självklart full förståelse för
önskemål om anslutning till reservationen
beträffande statsbidrag till Restenässkolan.
Det är en utomordentligt
förnämlig skola, välskött och behövlig.
Vi har emellertid velat se frågan i ett
större sammanhang gällande samtliga
internatskolor, som i stort sett sitter i
samma, mycket svåra dilemma. Jag anser
den skrivning som vi har enats om
i majoritetsutlåtandet vara så välmotiverad,
att det finns skäl att vänta sig
att Kungl. Maj :t redan till hösten framlägger
ett konkret förslag. Analyserna
är redan klara, det är egentligen bara
det konkreta förslaget vi väntar på.

Jag har, herr talman, velat säga detta
som förklaring till den gemensamma
skrivningen från utskottets sida, och

jag vill betona den positiva inställning
som jag tror är helt enhällig inom statsutskottets
andra avdelning.

Av det skälet, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Här har nu mycket vältaligt
ordats om privatskolornas nödvändighet,
och jag vill bara säga att
det är alldeles givet att alla människor
inte är stöpta i samma form. Det kan
naturligtvis vara svårt för vissa att infoga
sig i de obligatorier som finns litet
här och där, även på skolans område.
Dessa privatskolor kan därför sägas
ha en stor uppgift att fylla, särskilt
då de drivs i form av internatskolor.
Rent praktiska ting kommer
också in i bilden. En del av dessa privatskolor
utgör nämligen skolor för exempelvis
utlandssvenskars barn.

Det har förekommit motioner som
allmänt berört dessa privatskolor, och
som herr Wallmark nämnde innebär utskottets
skrivning nästan en beställning
av ett konkret förslag från Kungl. Maj:t.
Denna skrivning får väl anses ha tillgodosett
yrkandena i dessa allmänna
motioner.

Trots att utskottet i sin skrivning
lagt in ett visst positivt uttalande för
Restenässkolan, har vi dock inte ansett
att detta var tillräckligt. Det är anledningen
till att vi har fogat en reservation
till utskottets förslag.

Utskottet skriver visserligen om Restenässkolan
att den präglas av uppslagsrikedom
och modern pedagogik,
men utskottet har ändå inte ansett sig
kunna gå med på motionskravet. Jag
skall inte göra någon närmare utläggning
i frågan om Restenässkolan därför
att en av motionärerna redan vältagligt
har vittnat därom. Jag kan nämna att
skolan har en prima utrustning och ger
god undervisning, en undervisning som
dock kostar 7 875 kronor per elev och
år. Trots detta har skolan elever från

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Nr 11

149

olika samhällsgrupper. Givetvis skulle
ett statsbidrag ändå göra det lättare för
olika grupper att låta sina barn gå i
en sådan skola.

Därmed tror jag att jag har tillräckligt
väl motiverat reservationen, och
med tanke på vad motionären har anfört
kan jag nu nöja mig med att yrka
bifall till reservationen.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
som här har sagts tidigare, att utskottet
i fjol gav till känna för Kungl. Maj :t
att det var önskvärt att det snarast lädes
fram ett förslag för riksdagen om
hur man i fortsättningen skulle ordna
det för internatskolorna. Eftersom det
nu inte har kommit något förslag i år,
upprepar utskottet sitt önskemål i detta
avseende. Yi är fullt medvetna om
att det behövs en översyn här. Statsrådet
nämner det också i statsverkspropositionen.
Det är väl en del problem
att ta ställning till, exempelvis
frågan om i vilken form internatskolorna
skall verka i framtiden. För att
det inte skall uppstå något missförstånd
vill jag emellertid säga att jag inte betraktar
utskottsutlåtandet på det sättet
att det innebär ett direkt ställningstagande
för att internatskolorna skall vara
kvar i nuvarande form. Det är inte
det vi tar ställning till med vår skrivning,
utan det är frågan om att Kungl.
Maj:t snarast skall lämna ett besked,
därför att vi har all förståelse för att
det kan vara besvärligt för dessa skolor.
Det kan vara besvärligt ekonomiskt,
men svårast är kanske ovissheten
om hur det skall bli i framtiden.

Herr talman! Men det anförda yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas först särskilt angående
mom. 1 och 2 samt därefter särskilt

Ang. bidrag till vissa privatskolor
rörande varje återstående moment av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i mom. 1 och 2.

Därefter gjordes enligt de rörande
mom. 3 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till motionerna
I: 481 och II: 588, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 4.

I fråga om mom. 5, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen i förevarande del.

Härpå gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35 punkten
13 mom. 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen
i förevarande del.

150

Nr 11

Onsdagen den 19 mars 1969 em.

Ang. bidrag till vissa privatskolor

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 44.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet hemställt i
mom. 6 och 7.

Punkterna 14—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Lades till handlingarna.

Då tiden nu var långt framskriden beslöts,
på framställning av herr förste
vice talmannen, att handläggningen av
återstående ärenden å föredragnings -

listan skulle uppskjutas till kammarens
sammanträde fredagen den 21 mars.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhåller jag om ledighet
från riksdagsarbetet från och med den
21/3 till och med den 28/3 med anledning
av utrikes resa för studier av situationen
i Biafrakonflikten.

Stockholm den 19/3 1969

Torsten Hansson

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 00.15.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Torsdagen den 20 mars 1969

Nr 11

151

Torsdagen den 20 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 84,
till Konungen angående val av ombud
i Europrådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels till riksdagens förordnanden, nr
85—90, för

herr Kaj Åke Björk,
fröken Astrid Bergegren,
herr Bo Gösta Bohman,

» Stig Boland Alemyr,

» Bertil Gotthard Ohlin och
» Gunnar Hedlund

att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

dels ock till riksdagens förordnanden,
nr 91—96, för
herr Bo Nils Olof Martinsson,

» Tuve Uno Vilhelm Eugén Hedström,

» Nils Erik Wååg,

» Uno Ingvar Svanberg,

» Sven Albin Daniel Wiklund och
» Per Bengt Göran Sjönell

att vara suppleanter för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

Ang. förläggningen av avslutningsdagar
för avgångsklasserna i gymnasierna

Herr statsrådet MOBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Sörensons
(fp) interpellation angående
förläggningen av avslutningsdagar för

avgångsklasserna i gymnasierna, erhöll
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Sörenson har frågat
chefen för utbildningsdepartementet
om han vill lämna en översiktlig
redogörelse för hur avslutningen för
avgångsklasserna i gymnasierna innevarande
vårtermin ter sig tidsmässigt
samt om han vill medverka till att en
spridning av tiden för avslutningsdagarna
gällande för avgångsklasserna i
gymnasierna kommer till stånd. Enligt
fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara interpellationen.

Enligt skolstadgan bör läsåret börja
i augusti och sluta senast i juni. Det
är skolstyrelsen i kommunen som inom
denna ram fastställer när respektive
termin börjar och slutar. Om det behövs
med hänsyn till de manliga elevernas
värnpliktstjänstgöring, får undervisningen
i årskurserna 3 och 4 i
gymnasiet och i årskurs 2 i fackskolan
avslutas högst två veckor tidigare.
Jag vill också erinra om att skolöverstyrelsen
utfärdat ytterligare anvisningar
härom till skolstyrelserna. Dessa anvisningar
har publicerats i Aktuellt
från skolöverstyrelsen. Några ytterligare
åtgärder är jag ej beredd att vidta.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! I jämförelse med den
väldiga fråga som diskuterades i kamrarna
i går, den om utbildningsgången
vid universiteten, ter sig givetvis en sådan
här sak som ganska liten och obetydlig
— som en dvärg i förhållande
till en bjässe. Å andra sidan berör den
cirka 33 000 ungdomar och i många fall
deras familjer. Därför kanske det kan
vara värt att ägna några minuter åt
frågan i Sveriges riksdag.

Statsrådet Moberg har lämnat ett svar

152 Nr 11 Torsdagen den 20 mars 1969

Ang. förläggningen av avslutningsdagar för avgångsklasserna i gymnasierna

på min interpellation angående avslutningsdagen
för avgångsklasserna i de
gymnasiala skolorna. Det är väl ett
formellt korrekt svar. Jag tycker kanske
att det reellt är något tunt, men
jag tackar statsrådet för att jag har
fått ett svar.

Beträffande den första frågan i min
interpellation hade jag tänkt mig att
möjligen få höra något om vad det är
för planer som skolstyrelserna i vårt
land har fastställt. Kan man hitta någon
trend i dem? Finns det ett gemensamt
sätt att gå till väga vid avslutningen?
Det är ju så att staten anger en ram
inom vilken de kommunala skolstyrelserna
får agera, om jag har förstått saken
rätt.

Min andra fråga gällde möjligheten
för avgångsklasserna i gymnasierna till
en sådan takt i avslutningen att denna
sprids över några dagar i stället för
att alla slutar på en enda gång. Statsrådet
har lämnat en redogörelse för de
gällande bestämmelserna — jag kanske
har antytt dessa redan i min interpellation
— och så kommer en kort och
kärv mening: »Några ytterligare åtgärder
är jag ej beredd att vidta.» Därmed
är ju från de ansvariga statsmyndigheternas
sida saken klar.

Utan att fördjupa mig alltför mycket
i problematiken vill jag göra följande
kommentarer. Vi befinner oss i en ny
avslutningssituation — det är en del
av den demokratiseringsprocess som
majoriteten av oss har anslutit sig till
och som jag personligen ställer mig
odelat positiv till. Men det kan inte vara
riktigt att avsluta ett skolarbete på
sådant sätt att andra människor får en
känsla av att denna skolas elever är
utestängda från livets glädje; jag har
full förståelse för den sidan av saken.
Samtidigt undrar jag, herr statsråd, om
det inte alltjämt bland en del skolledare
råder vissa oklarheter om hur avslutningen
skall gå till. Jag tror mig
veta att svårigheter är för handen.

En svårighet gäller relationen mellan
de inkallade eleverna och övriga.

Tror herr statsrådet att de sista veckornas
läsning betyder något ur kunskapssynpunkt
för de elever som går
kvar när de inkallade manliga eleverna
lämnat skolan? Jag undrar om inte den
här frågan i framtiden på något sätt
måste få en bättre lösning än den nu
har? Jag undrar om det inte uppstår
irritation bland de elever som har att
läsa i stundom starkt reducerade klasser? En

annan fråga som man inte helt
kan gå förbi gäller avslutningsceremonierna.
Det är ett känsligt problem. I
viss mån är det väl emotionellt bestämt,
och det är i viss utsträckning ett praktiskt
problem. Tänk vilken trängsel det
kommer att bli på gatorna i Storstockholm
den 13 juni när 5 600 elever, om
jag minns rätt, skall sluta sin skolgång
samtidigt!

Nu vill jag fråga herr Moberg: Finns
det möjligheter för de lokala skolstyrelserna
i vårt land att — om de så
skulle önska —- besluta någon form av
spridning av avslutningen? Finns sådana
bestämmelser utfärdade från utbildningsdepartementet
— kanske via skolöverstyrelsen
— eller från skolöverstyrelsen
direkt, att en lokal skolstyrelse
kan sprida avslutningsdagarna på säg
en veckas tid?

Om jag förstått saken rätt kan spridningen
gå till på olika sätt. Antingen
kan man inom ett stort område låta
olika skolenheter sluta på olika dagar
eller också kan man följa ett äldre
schema och låta samma skolas elever
sluta under en längre period.

Problemet är att man måste läsa ett
visst antal dagar, och jag tänker mig
att skolstyrelserna i väldigt stor utsträckning
har bundit sig genom att
bestämma vilka dagar terminerna skall
börja och sluta. När man måste läsa ett
visst antal dagar medför detta en gemensam
avslutningsdag under våren.

Det skulle vara av värde om herr Moberg
hade möjlighet att ge klart besked
i detta avseende: Finns det möjligheter
till spridning eller inte?

Torsdagen den 20 mars 1969

Nr 11

153

Ang. förläggningen av avslutningsdagar för avgangsklasserna i gymnasierna

Jag tillåter mig anföra en mänsklig
synpunkt. Den är inte rationell, jag är
medveten om det. Men jag tror att det
rationella bara är en del av vårt mänskliga
sätt att fungera. Det är dock 12 års
studier som skall avslutas. Många av
dem som slutar har fått gå igenom
ett nytt gymnasiums möda. Att det är
arbetsamt — både för lärare och elever
—- att skapa en ny skola vet vi ju.
Det kan ha inneburit extra stor möda
att studera i det nya gymnasiet; det
tar sin tid innan detta gymnasium finner
sin livsform.

Så har man närheten till gamla seder.
Syskon och kamrater var med om
en glädjeyttring i samband med slutet
av gymnasiestudierna — det hette studentexamen
på den tiden. Tror statsrådet
att man genom yttre anordningar
plötsligt kan avbryta en sådan tradition
av glädje? Jag vill gå ännu längre
och fråga: År det önskvärt, i den typ
av frihetens demokratiska samhälle
som vi har, att handla på det sättet?
Bör inte problemet lösas genom att det
får växa fram en ny demokratisk ansvarssituation,
en ny upplevelse av sann
solidaritet, i stället för att man plötsligt
ordnar på ett annat sätt utan möjlighet
för en tradition att leva vidare?

Om nu en skolstyrelse är bunden av
tidigare beslut — jag föreställer mig
att det väldigt ofta är fallet; man måste
läsa ett visst antal dagar — är det
då inte möjligt för de ansvariga myndigheterna
att i generositetens och godhetens
namn ge tillstånd till några dagars
kortare läsningstid för vissa elever,
för att därigenom möjliggöra en
spridning av avslutningsdagarna och
kanske bidra till att elevernas naturliga
glädje över att ha genomfört en hård
och lång studiegång får ett ungdomligt
och fritt uttryck? Tror herr statsrådet
att elevernas kunskapsinhämtande påverkas
på ett avgörande sätt om myndigheterna
gör en sådan generositetens
gest?

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag skall försöka att i
någon mån besvara herr Sörensons
många frågor i anledning av mitt svar
på interpellationen.

Låt mig först beklaga att det inte bedömdes
vara möjligt att för rimliga kostnader
och ansträngningar verkställa en
översyn av de former för skolårets avslutning
som tillämpas i olika kommuner.
Av det skälet kunde jag inte ge något
egentligt svar på herr Sörensons
första fråga.

I dag har herr Sörenson frågat bl. a.
om det i de fall då några elever inkallats
till värnpliktstjänstgöring finns anledning
att hålla resten av klassen kvar
i skolan. Svaret är, herr Sörenson, att
skolan och skolundervisningen betraktas
som en förmån, vilken skall utnyttjas.
De kvarvarande eleverna kan säkert
ha glädje av att under de återstående
14 dagarna bedriva studier i en
litet mer avslappad takt, eftersom betygssättningen
är klar.

Vad beträffar avslutningsceremonierna
anser jag för min del att de ordningsproblem
som kan uppkomma och
som herr Sörenson talar så mycket om
säkerligen klaras av ordningsmakten.
Det finns ingen anledning för vare sig
riksdagen eller regeringen att bekymra
sig därom.

Herr Sörenson frågade vidare — det
är en svårare fråga — om det finns någon
möjlighet att sprida ut avslutningsdagarna.
Där får jag hänvisa till vad
som gäller enligt skolstadgan och enligt
skolöverstyrelsens bestämmelser i
Aktuellt från början av februari i år.
Avslutningsdagen som fastställts av
kommunen är en viss dag, och sedan
har skolstyrelsen möjlighet att avgöra
om en hel klass eller samtliga elever
i en skolenhet skall sluta tidigare, vilket
då kan bli högst två veckor tidigare
än den ordinarie avslutningsdagen, beroende
på hur många elever som skall
ut i militärtjänst.

Det ankommer inte på mig att närmare
tolka bestämmelserna på denna

154

Nr 11

Torsdagen den 20 mars 1969

Ang. förläggningen av avslutningsdagar för avgångsklasserna i gymnasierna

punkt, utan det ankommer på skolstyrelserna
att göra denna tolkning.

Jag kan bara erinra om de bestämmelser
som gäller. Jag förmodar att de
skolstyrelser som herr Sörenson avser
tar kontakt med skolöverstyrelsen och
resonerar med den om det problem som
herr Sörenson här har rest. Jag upprepar
att jag inte vill tolka dessa bestämmelser
i detalj.

Herr Sörenson frågar mig om man
kan bryta den gamla tradition som har
samband med det hittillsvarande studentexamensfirandet.
Varken regering
eller riksdag har någonsin tidigare lagt
sig i den frågan. Det finns ingen anledning
för oss att lägga oss i den nu heller.
Om det är så att man vill skapa
någon ny tradition eller upprätthålla
gamla traditioner så är det elevernas,
föräldrarnas och eventuellt lärarnas sak
att pröva den frågan. Om det är önskvärt
att bibehålla, ändra eller avbryta
dessa traditioner må vara vars och ens
sak att bedöma. Det finns ingen anledning
för oss att diskutera den saken
här i kammaren.

Den sista frågan, som delvis har samband
med den näst sista, gällde om det
inte skulle vara möjligt att ge eleverna
några dagars befrielse från skolan —
jag förmodar för att lättare kunna genomföra
fester. Jag vill erinra om att
de bestämmelser som gäller på denna
punkt innebär att det antingen är skolstyrelsen
eller skolledaren som bär möjlighet
att i det enskilda fallet medge befrielse
från undervisningen under någon
eller några dagar. Några andra
möjligheter torde inte föreligga.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Det tillkommer alltså
inte oss här i riksdagen att diskutera
frågan om ordningsproblemen i samband
med avslutningen, och jag skall
därför inte göra det. Jag har ställt frågan
eftersom den framförts till mig av
kommunalt engagerade personer. Det
ligger inte så till att den först kommit

från elevhåll. Man har undrat hur det
skall bli möjligt att klara dessa problem
i en stor region som t. ex. Storstockholm.
Jag är inte alldeles så säker
som herr Moberg om att man utan
vidare skall komma till rätta med de
stora svårigheter som kan uppkomma.
Man får väl ta erfarenhetsmässigt på
saken och se vad som kan göras.

Vad jag trott mig kunna lyssna ut är
att en viss osäkerhet är för handen. År
det möjligt att ordna en viss spridning
av avslutningen med de bestämmelser
som nu gäller?

Statsrådet säger att »det tolkar inte
jag, det får andra göra». Får vi uppfatta
detta yttrande på det sättet att
möjlighet finns för en skolstyrelse att
tolka regeln så — om man finner detta
riktigt — att man sprider ut avslutningen
under några dagar på ett visst
sätt som är lämpligt för just den bygden,
eller föreligger inte den möjligheten? Jag

har en känsla av att många skolledare
skulle vara tacksamma för ett
klart besked på den punkten. Blir man
så att säga ordningsbrytare — lagbrytare
skall vi väl inte kalla det —- och
bryter man mot intentioner och bestämmelser
från de ansvariga skolmyndigheterna? Sedan

kanske herr statsrådet inte fattade
mig riktigt när jag talade om möjligheterna
att sluta något tidigare. Det
är mig främmande att, som herr Moberg
sade, det skulle finnas möjlighet för individer
att få befrielse från läsningen
för att de skall hålla fester. Bevare oss
väl för ett sådant osocialt tänkande!
Nej, det är fråga om hela kollektivet
i detta sammanhang. Kan man från
skolöverstyrelsens eller utbildningsdepartementets
sida säga att vi har inget
att invända mot att kollektivet, om det
befinnes lämpligt, får en något kortare
lästid för att spridning av avslutningen
skall bli möjlig?

Jag begär inget svar av herr statsrådet,
men jag är angelägen att säga
att det här sannerligen inte är fråga

Torsdagen den 20 mars 1969

Nr 11

155

Ang. förläggningen av avslutningsdagar för avgångsklasserna i gymnasierna

om att lyfta fram individer och säga:
»Ni vill ha roligt, därför skall ni få befrielse»,
utan det är fråga om att ge
ett större kollektiv en ansvarsmöjlighet.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Det är klart att det står
herr Sörenson fritt att tolka vad jag
sade så som han finner lämpligt. Men
jag angav vilken regel som gäller, nämligen
att tiden för avslutning som fastställs
av kommunen är en dag. I de föreskrifter
som skolöverstyrelsen gett ut
med anledning av att vi har ungdomar
som skall in i militärtjänst, har sagts
ifrån alt alla eleverna kan beviljas ledigt
och då högst under de 14 dagar
som bestämmelsen medger.

Vidare sade jag bara att jag inte ville
gå in på frågan huruvida man skall
kunna tolka den bestämmelsen på sådant
sätt att avslutningsdag skall kunna
bli fler dagar. Jag tyckte att det var
ganska klart vilken tolkning i varje fall
jag gjorde beträffande en sådan möjlighet.
Jag uppmanade dem som är
utomordentligt osäkra på denna punkt
att ta kontakt med skolöverstyrelsen
om tolkningen av de här bestämmelserna.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Självklart hade det varit
av värde om en osäker skolledare
i ett samtal kunde få höra att den högsta
ledningen för vårt utbildningsväsen
har den eller den uppfattningen, men
av det som statsrådet Moberg här sagt
framgår knappast någon absolut klarhet
i detta stycke, utan herr Moberg
svänger i någon mån och säger att så
här ser jag det, bestämmelsen är sådan,
men man får tänka sig att de lokala
skolstyrelserna ändå skall tolka den.

I de lokala skolstyrelserna frågar
man sig: Om vi skulle finna att en viss
spridning är riktig, bryter vi då mot
de bestämmelser som har utfärdats el -

ler icke? Då säger statsrådet Moberg:
Ring skolöverstyrelsen så får ni besked.

Jag vet att det är ytterst svårt att
leda verksamhet av olika slag, men hur
befriande hade det inte varit om vi
kunnat säga: Visst ger nuvarande bestämmelser
möjlighet för den som så
önskar att ordna en större spridning av
avslutningen.

Det här problemet är inte bara en
fråga om avslutningen — man kan gå
till aulan, om man har någon, den dag
som är bestämd — utan frågan är:
När slutar läsningen och hur skall man
ordna den saken? Jag vet, herr Moberg,
att det finns icke oskickliga kommunalpolitiker
utan avancerade skolpolitiker
i kommunalt sammanhang som undrar
vad de kan göra och vad de icke kan
göra, och det är ett av skälen till att
jag har ställt denna fråga.

Jag begär inte att statsrådet Moberg
skall ge närmare besked, men jag har
velat redovisa att frågan inte är provokativ
på något sätt, utan sprungen direkt
ur den livssituation som föreligger.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag får upprepa vad
jag sade i min första kommentar, nämligen
att det inte ankommer på ett statsråd
att lämna anvisningar till av Kungl.
Maj:t utfärdade förordningar. Det är
detta herr Sörenson begär att jag skall
göra. Det strider mot vår konstitution.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Det kan hända att jag
har fattat möjligheterna här i riksdagen
felaktigt, men nog trodde jag att
man i en interpellation kunde fråga ett
statsråd vad han anser om en konkret
situation som för närvarande är något
svår och då få besked om hur statsrådet
tolkar saken.

Nu säger herr Moberg att det inte
ankommer på honom att tolka regeln.

156

Nr 11

Torsdagen den 20 mars 1969

Vad skall då en riksdagsman göra? Jo,
han säger att han inte får något besked.
Vad skall en skolledare säga? Han
får besked om att ett statsråd i riksdagen
icke kan ge till känna en uppfattning.
Möjligen kan han ringa upp statsrådet
Moberg personligen på tjänsterummet.
Jag vet inte vad han då kan få
för besked. Troligen får han gå via skolöverstyrelsen,
som i sin tur kan fråga
statsrådet. Någon måste väl ändå tala
om hur reglerna skall uppfattas.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 47, angående inrättande av koncessionsnämnden
för miljöskydd och
anslag till statens naturvårdsverk för
budgetåret 1969/70.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 61,
angående anslag till teckning av aktier
i Kalmar Verkstads AB.

Föredrogs och hänvisades til! bankoutskottet
riksdagens revisorers framställning
med anledning av verkställd
granskning rörande riksbankens avdelningskontor.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 15—
17, statsutskottets utlåtande nr 9, andra
lagutskottets memorial nr 27 och
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 12.

På framställning av herr talmannen
beslöts att tredje lagutskottets utlåtande
nr 19 skulle uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Interpellation ang. lekmannainflytandet
vid beslut om ändrad indelning i läkardistrikt Herr

STADLING (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Enligt sjukvårdslagens
fjärde paragraf skall landstingskommun
vara indelad i läkardistrikt för öppen
vård. Ifrågavarande provinsialläkardistriktsin
delning fastställes av socialstyrelsen
på förslag av sjukvårdsstyrelsen,
varom stadgas i 2 § sjukvårdsstadgan.

För Västernorrlands sjukvårdsområde
har socialstyrelsen genom beslut den
25 februari 1969 ändrat läkardistriktsindelningen
genom förordnande om sådan
indelningsändring att Torps och
Ånge läkardistrikt skall bilda ett distrikt.

Inom Torps läkardistrikt blir 7 000
människor, som för närvarande har förmånen
av läkarstationer i Fränsta och
Torpshammar, genom beslutet om ändring
av läkardistriktsindelningen hänvisade
till läkarstation i Ånge.

Med stöd av vad ovan anförts och
med hänsyn till vikten av fasta principer
i fråga om beslutsfattandet i här avsett
slag av ärenden hemställer jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet få
framställa följande frågor.

1. Har Kungl. Maj:t med stöd av sjukvårdslagens
36 § givit sådana delegationsbemyndiganden
att beslut om ändrad
läkardistriktsindelning är möjlig
utan sjukvårdsstyrelses förslag?

2. Om sådana befogenheter inte givits,
är socialministern beredd att rekommendera
åtgärder som tryggar fortsatt
lekmannainflytande i hithörande
frågor?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Torsdagen den 20 mars 1969

Nr 11

157

Anmäldes och bordlädes en av herr
Kaijser in. fl. undertecknad motion, nr
926, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 35, angående vidareutbildning
och fördelning av läkare m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.28.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

JKUNGL. BOKTR. STHLM 1969