Nr 11 FÖRSTA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

hw» imf
QQ

Nr 11 FÖRSTA KAMMAREN 1966

10—16 mars

Debatter m. m.

Torsdagen den 10 mars Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Nilsson, Ferdinand, ang. likalönsprincipen .......... 5

av herr Schött ang. avsaknaden av en terminal i Stockholms

centrum för inrikesflyget .............................. 7

Svar på interpellationer:

av herr Isacson ang. åtgärder för nedbringande av hushållens

kostnader för livsmedel ................................ 8

av herr Högström ang. en hamnanläggning i Ådalen ........ 20

av fru Hamrin-Thorell ang. driftsstörningarna vid statens järnvägar
................................................ 22

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Kaijser ang. viss statistik över studenter ............ 31

av herr Eriksson, Karl-Erik, ang. förkortning av jakttiden på
rådjur ................................................ 31

Fredagen den 11 mars

Svar på interpellation av herr Nilsson, Yngve, ang. viss ifrågasatt
minskning av antalet sysselsatta inom jordbruket............ 32

Tisdagen den 15 mars

Svar på enkla frågor av herr Isacson och herr Larsson, Thorsten,
ang. åtgärder till förebyggande av en mul- och klövsjukeepizooti 41

Interpellation av herr Pettersson, Harald, om information rörande
jordbruksprisernas roll i den allmänna prisutvecklingen...... 50

1 Första kammarens protokoll 1966. Nr 11

Nr 11

Innehåll

Onsdagen den 16 mars Sid

Minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser .......... 53

Suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna.............. 63

Medelsanvisningen till lotsbåtar, m. m....................... 71

Anslag under tionde huvudtiteln:

Upprustning av landsbygdens elnät ........................ 83

Bidrag till kursverksamheten inom statens institut för hantverk
och industri .................................. 85

Utrustning och inredning för statens institut för hantverk och
industri ................................. gg

Bidrag till företagareföreningar m. fl....................... 92

Sveriges geologiska undersökning .........................'' gg

Sammansättningen av styrelsen för institutet för nyttiggörande

av forskningsresultat, INFOB ............................ 100

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi ........ 102

Statens pris- och kartellnämnd ......................... 124

Statens institut för konsumentfrågor .................. 125

Fonden för idrottens främjande ........................... 130

Interpellation av herr Isacson ang. jordbrukspolitikens framtida
utformning ..............................

Anslag under tionde huvudtiteln (Forts.):

Om sänkning av vattenfallsstyrelsens eltariffer i Norrland .... 149
Statens hantverks- och industrilånefond .................... 151

Avsättning till Norrlandsfonden och Malmfonden ........... 152

Den allmänna varuskatten............................. Igg

Om viss differentiering av drivmedelspriserna ................ 170

Bestämmelserna om förtida uttag av ålderspension .......... 171

Om sänkt folkpensionsålder.......................... 172

Det inkomstprövade tillägget till studiebidrag.................. 180

Behovsprövning vid studiesocialt stöd ........................ I82

Om åtgärder mot rasdiskriminering ......................... 184

Juridisk persons förvärv av mark........................ 185

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet, m. m......... 191

Om inflytande för de anställda inom offentlig verksamhet...... 193

Innehåll

Nr 11

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 16 mars Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, ang. stärkande av den
kommunala självstyrelsen ................................ 52

— nr 19, ang. fördelningen av samhällsuppgifterna på staten,

landstingen och primärkommunerna ...................... 52

— nr 20, ang. minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser 53
_ nr 21, ang. suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna 63

— nr 22, ang. anhängiggörande av kommunala ärenden ........ 70

— nr 23, om tidsbegränsning för beredning och behandling av

ärenden hos kommunala fullmäktige ...................... 70

_ nr 24, ang. rätten för ordförande och vice ordförande i kommunal
församling att deltaga i förhandlingarna ............ 70

Statsutskottets utlåtande nr 33, ang. anslag till sjöfartsändamål . . 70

_ nr 10, ang. utgifterna inom handelsdepartementets verksamhetsområde
.............................................. 82

_ nr 32, ang. ytterligare avsättning av viss del av statens vinst

från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag till Norrlandsfonden
och Malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete . . 152

— nr 34, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond.......... 157

— nr 35, ang. anslag till avskrivning av oreglerade kapitalmedels förluster

................................................ 157

Bevillningsutskottets betänkande nr 10, ang. den allmänna varuskatten
................................................ 158

Bankoutskottets utlåtande nr 12, om viss differentiering av driv medelspriserna

.......................................... 1''"

_ nr 13, ang. tillhandahållande av riksdagstryck till bibliotek.. 171

Första lagutskottets utlåtande nr 17, om skyldighet för förvaltningsmyndighet
att motivera sina avgöranden, m. m......... 171

Andra lagutskottets utlåtande nr 19, ang. bestämmelserna om förtida
uttag av ålderspension .............................. 171

— nr 20, om sänkt folkpensionsålder ........................ 172

_ nr 21, ang. det inkomstprövade tillägget till studiebidrag .... 180

_ nr 22, ang. behovsprövning vid studiesocialt stöd............ 182.

— nr 23, om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för

fotvård m. .............................................. 184

_ nr 24, om samordning av pensionsutbetalning och skattelikvid 184

— nr 25, om åtgärder mot rasdiskriminering.................. 184

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14, ang. viss införsel av och handel
med fridlysta djur .................................... 184

_ nr 15, ang. juridisk persons förvärv av mark................ 185

— nr 16, ang. bestämmandet av expropriationsersättning ...... 191

.—. nr 17, ang. prissättningen på bostadsrättslägenheter ........ 191

_ nr 22, om rätt för polisen att flytta och omhändertaga fordon

i vissa fall .............................................. 191-

Nr 11

Innehåll

Sid.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7, ang. omhändertagandet
av övergivna bilvrak .............................. 191

— nr 9, om ökad social informationsverksamhet m. m........... 191

— nr 10, ang. arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet,

m. m................................................... 191

— nr 11, om inflytande för de anställda inom offentlig verksamhet
.................................................... 193

— nr 12, om ökade möjligheter till fritidssysselsättningar för vissa

värnpliktiga ............................................ 195

Torsdagen den 10 mars 1966

Nr 11

Torsdagen den 10 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagen under tiden den
17—den 25 mars 1966 på grund av utrikes
tjänsteresa.

Stockholm den 8 mars 1966

Olof Palme

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 90, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till ändringar i vägtrafikförordningen
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 87, i anledning av väckt motion
om en översyn av barnavårdsmannainstitutionen;
och

nr 88, i anledning av väckta motioner
om återfående av överskjutande insatskapital
i ekonomisk förening.

Ang. likalönsprincipen

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING erhöll ordet
för att besvara herr Ferdinand Nilssons
fråga angående likalönsprincipen, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 2 mars, och yttrade:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat mig: »Vilka konsekvenser ur
rättslig synpunkt får ett bifall till proposition
nr 33 till innevarande riksdag
angående skydd för de mänskliga rättigheterna,
artikel 23 punkt 2, i fråga
om den svenska dyrortsgraderingen, då
därigenom tillförsäkras ''envar utan åtskillnad
rätt till lika lön för lika arbete’?» Mitt

svar är: Ett bifall till proposition
nr 33 får inga konsekvenser för den
svenska dyrortsgraderingen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret. Det bör vara lugnande, i den
mån vi kan lita på att det blir på det
här viset. Vi är ju alla intresserade av
att det svenska är suveränt — inte minst
på dess födelsedag, valdagen då riksdagen
väljs — men vi vet att denna suveränitet
emellanåt skiftas bort i vissa
internationella sammanhang.

Enskilda grupper och enskilda personer
har enligt prop. 33 möjlighet att
anföra klagomål därest de anser att bestämmelserna
om de mänskliga rättigheterna
inte har följts. Ärendena går då
till kommissionen, och om kommissionen
finner det berättigat går de, såvitt
jag förstår, till domstolen. Om nu ingår
i de mänskliga rättigheterna, såsom
jag har förutsatt i min fråga, en garanti
också beträffande lika lön för
lika arbete, förefaller det mig som om
de som känner sig förorättade i det fallet
skulle kunna vända sig till kommissionen.
Kommissionen skulle enligt propositionen
kunna gå till domstolen, under
förutsättning att den finner det rimligt
och riktigt. Det är den enda objektiva
grunden för kommissionens bedömande,
och i så fall förstår jag knap -

Nr 11

Torsdagen den 10 mars 1966

Ang. likalönsprincipen
past att det likväl inte skulle betyda någonting.

Å andra sidan har jag velat peka på
det sammanhang, som finns mellan de
mänskliga rättigheterna över lag och
i de flesta länder, och en för vårt land
känslig punkt, nämligen denna statliga
dyrortsgruppering, som ju så att säga
är en nationell egenart. Den förekommer
inte mycket på andra håll. De
mänskliga rättigheterna är ju icke, som
de kanske populärt och felaktigt uppfattas
i vårt land, specialprivilegier beträffande
negrer och judar, utan gäller
oss alla. Bestämmelserna avser således
att ge också den svenska medborgaren
rätt till lika lön för lika arbete.

Argumentationen i svaret var ju inte
så utförlig, och det är naturligt med
tanke på att det bara gäller en enkel
fråga. Å andra sidan kommer det från
så auktoritativt håll att jag förmodar
det står sig vid en eventuell prövning i
domstolen för den händelse att kommissionen
dit skulle hänskjuta klagomål
från dem som anser sig förorättade
sedan proposition 33 bifallits.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
föreföll att vara nöjd med svaret
i den mån man verkligen kunde lita
på att det förhåller sig som jag sade.

Herr Nilsson kan vara övertygad om
att man kan göra det. Den proposition
det här gäller är en förklaring enligt
artikel 46 i Europarådets konvention
angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna.
Den konventionen innehåller
över huvud taget icke någon bestämmelse
som den herr Nilsson har angivit
i sin fråga.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Propositionen ger oss
anvisningar om att Europakommissionen
för de mänskliga rättigheterna är behö -

rig mottaga framställning från enskilda
personer, enskilda organisationer och
grupper av enskilda och innehåller en
möjlighet till besvär över kommissionens
beslut. Sedan förklaringen ratificerats
skall domstolen kunna uppta sådana
ärenden till prövning, för den händelse
prövningen utfaller så att man anser
det vara fråga om ett ingrepp i dessa
mänskliga rättigheter.

Praktiskt innebär ortsgrupperingen
att en järnvägsman som bor exempelvis
i Kungsängen avlönas på ett sätt för
ett arbete, medan den som bor i Stäket
fem minuters färd längre bort avlönas
på ett annat sätt för samma arbete, och
för den som bor 10—15 minuters väg
åt andra hållet — i Bålsta — gäller en
annan och lägre lön för samma arbete.
Men det kan hända att jag har missförstått
det där med mänskliga rättigheter,
det kanske inte gäller här.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag kan bara upprepa,
att jag och mina medarbetare inte har
kunnat återfinna de citerade orden
varigenom envar utan åtskillnad tillförsäkras
rätt till lika lön för lika arbete.

Det är möjligt att herr Ferdinand
Nilsson har tänkt på Förenta Nationernas
deklaration om de mänskliga rättigheterna
— där finns det en likartad bestämmelse
— men propositionen avser
inte den deklarationen, utan Europarådskon
ventionen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet för att jag nu
— efter debatten — erhållit det skriftliga
svaret på min fråga.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Torsdagen den 10 mars 1966

Nr 11

Ang. avsaknaden av en terminal i Stockholms
centrum för inrikesflyget

Herr statsrådet ocli chefen för kommunikationsdepartementet
PALME erhöll
ordet för att hesvara herr Schötts
fråga angående avsaknaden av en terminal
i Stockholms centrum för inrikesflyget,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 2ö februari, och
an förde:

Herr talman! Herr Schött har frågat,
om jag uppmärksammat den brist i våra
kommunikationer som avsaknaden i
Stockholms centrum av en terminal för
inrikesflyget utgör och vilka åtgärder
jag i så fall avser vidta för att avhjälpa
denna brist.

Svaret på den första frågan är ja.

Beträffande den andra frågan vill jag
framhålla att det i första hand ankommer
på vederbörande flygbolag och
kommunala myndigheter att sörja för
att denna angelägenhet ordnas på ett
tillfredsställande sätt. Vissa möjligheter
torde finnas att lösa terminalfrågan
i anslutning till Stockholms centralstation.
Jag har tagit vissa kontakter bl. a.
med statens järnvägar för att undersöka
möjligheterna till en positiv lösning.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
herr statsrådet Palme för svaret på
min enkla fråga.

Det är ju så, att sedan flygterminalen
på Nybroplan flyttades till Haga den 1
april 1962 och i samband därmed inskränktes
till att betjäna endast den utrikes
luftfarten, har det inte funnits någon
terminal för vårt inrikesflyg här i
Stockholm. Missnöjet med indragningen
av terminalen vid Nybroplan var mycket
stort, men resenärerna tröstades
med att de snart skulle få en ny terminal.
I första hand hade man tänkt sig
att denna skulle läggas vid Centralstationen.

Sedan planerna på den placeringen
hade gått i stöpet, uppgavs det att den
nya terminalen skulle placeras i hörnet

av Oxtorgsgatan och Sveavägen. Planerna
på en dylik placering måste ha avancerat
mycket långt, ty om man slår upp
den senaste telefonkatalogen för Stockholm,
sid. 1661, ser man att det rent av
finns en inrikesterminal, belägen vid
Oxtorgsgatan 4 med bl. a. linjetrafik till
och från Bromma och med resgodsförvaring.
Det tråkiga är emellertid att
denna terminal endast finns i telefonkatalogen
— i verkligheten saknas den
alltjämt. Enligt uppgift har planerna
även på denna placering skrinlagts, antagligen
på grund av svårigheter ur
stadsplanesynpunkt.

Förbindelserna mellan Stockholm och
Bromma flygfält har berörts bl. a. i ett
yttrande av Handelskamrarnas nämnd i
december 1962 över ett förslag i Nordiska
rådet om en överflyttning av
flyget på de nordiska grannländerna
från Arlanda till Bromma — en i och
för sig betydelsefull fråga, på vilken
jag givetvis ej här kan närmare ingå.
I detta yttrande sägs bl. a.: »Ett speciellt
problem — som emellertid icke
endast eller i första hand gäller passagerare
i nordisk trafik — utgör förbindelserna
mellan Stockholm och
Bromma. För transporter från Bromma
till Stockholm (Centralstationen)
kan taxibil i s. k. linjetrafik anlitas
till en kostnad av 4 kronor per passagerare.
Någon motsvarande möjlighet
finns icke för färd i riktning Stockholm—Bromma.
I andra storstäder —
det gäller i varje fall Helsingfors, Köpenhamn
och Oslo — finns det i regel
bekväma möjligheter till kollektiv transport
till flygplatsen. Denna fråga —
som förvisso är av betydelse även för
nordiska passagerare, som efter uppehåll
i Stockholm skall anlita inrikesflyget
— bör med det snaraste ges en tillfredsställande
lösning.»

Detta skrevs 1962. Det har nu förflutit
i det närmaste fyra år sedan inrikesterminalen
vid Nybroplan försvann, och
vi har ännu ej fått någon ersättning.
Låt oss konstatera att detta är mycket
otillfredsställande!

Det är många som berörs av denna

Nr 11

Torsdagen den 10 mars 1966

Ang. åtgärder för nedbringande av hushållens kostnader för livsmedel

otillfredsställande ordning. Antalet resande
med flyg till och från Bromma
uppgick år 1963 till 603 180, år 1964 till
687 412 och beräknas år 1965 ha överstigit
700 000.

I anledning av statsrådet Palmes svar
vill jag endast säga, att jag är fullt
medveten om att det aktuella problemet
måste i första hand anses vara flygbolagens
och de kommunala myndigheternas
och inte kommunikationsministerns.
Situationen är emellertid den, att
flygbolagen och de kommunala myndigheterna
uppenbarligen ej själva kan
lösa frågan — de upprepade misslyckandena
tyder härpå. Det vore värdefullt
om nu statsrådet Palme som
högste chef både för kommunikationerna
och stadsplaneringen i landet ville
intressera sig för denna fråga och se till
att den får en lycklig lösning.

Enligt svaret skulle vi nu vara tillbaka
vid tanken på att förlägga terminalen
till Centralstationen. Låt oss hoppas
att det denna gång verkligen skall
lyckas, ty den platsen är ju naturlig
och ur trafikanternas synpunkt utomordentligt
lämplig.

Jag vill sluta med att än en gång tacka
för svaret, och jag hoppas att min
enkla fråga kan påskynda en lösning av
detta problem, en lösning som många
har väntat på och väntat på alltför länge.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Schötts uppgifter
om telefonkatalogen synes ge vid handen
att planeringen ligger väl framme,
åtminstone på detta avsnitt. Jag känner
inte till det.

Det ar riktigt att detta inte primärt
är en fråga för kommunikationsdepartementet
att lösa. Som herr Schött vet
rivs och byggs det en del i den här staden,
vilket försvårar sådana här frågors
lösning i någon mån. Jag kan därför
inte säga annat än att det naturligtvis
är högeligen önskvärt att denna fråga
berörande inrikesflyget och också utrikesterminalen
och samplaneringen

mellan utrikes- och inrikesflyg får en
lösning. Självfallet är vi inom kommunikationsdepartementet
högst intresserade
av detta. De kontakter jag haft i
frågan har också övertygat mig om att
det är ett ganska snårigt problem, och
jag vill inte ge några förhastade löften
om hur snabbt det skall gå att komma
till en lösning. Jag kan bara bekräfta
vår fortsatta uppmärksamhet och vårt
intresse för frågan.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Det är just för att det
är ett sådant snårigt problem, som jag
velat besvära statsrådet med min enkla
fråga. Det är oss alla bekant, att statsrådet
har många problem att syssla
med, men detta bör vara ett honom i
hans nya uppgift mycket närliggande,
och jag uttalar den förhoppningen, att
statsrådet kommer att ägna just detta
problem ett verkligt intresse.

Jag tackar än en gång för svaret.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag har redan vid flera
tillfällen varit i kontakt med problemet.
Jag vill bara säga att jag inte tycker
att herr Schött besvärar på något sätt.
Det är snarast ett värdefullt stöd som
denna fråga har utgjort.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. åtgärder för nedbringande av hushållens
kostnader för livsmedel

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som tillkännagivit,
att hon hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Isacsons interpellation angående åtgärder
för nedbringande av hushållens
kostnader för livsmedel, erhöll ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Isacson har bett
mig redogöra för min syn på prisut -

Torsdagen (ten 10 mars 1906

Nr 11

1»

Ang. åtgärder för nedbringande av hushållens kostnader för livsmedel

vecklingen på livsmedel och frågat vilka
åtgärder som kan tillgripas för att nedbringa
hushållens kostnader för livsmedel.

Såsom herr Isacson berört är frågan
om utvecklingen av livsmedelspriserna
av stort allmänt intresse. Detta belyses
bäst av det förhållandet att av de totala
utgifterna för privat konsumtion f. n.
27 % går till egentliga livsmedel.

Självfallet är livsmedelsprisernas utveckling
beroende på ändringar i priser
och kostnader såväl i producentledet
som i förädlings- och distributionsleden.
Det är inte möjligt att inom ramen
för ett interpellationssvar belysa
alla de faktorer inom dessa led som påverkar
prisutvecklingen. Jag vill erinra
om att på uppdrag av 1960 års jordbruksutredning
gjorts en undersökning
av jordbruksprodukternas distributionsoch
marginalförhållanden som publicerats
i ett särskilt betänkande. För min
del får jag begränsa mig till att beröra
några förhållanden som enligt min mening
särskilt bör uppmärksammas i förevarande
sammanhang.

Av det nvss nämnda betänkandet och
vissa kompletterande undersökningar
som statens pris- och kartellnämnd utfört
framgår att den s. k. jordbrukarandelen
i livsmedelspriserna, dvs. ersättningen
till jordbrukarna för i livsmedlen
ingående råvara, under de år
på 1960-talet som nu kan överblickas
rört sig omkring 50 %. Effektiviteten i
producentledet samt förädlings- och
distributionsleden har således ungefär
samma betydelse för konsumentpriset
på livsmedel.

Nominell producentprisindex för
jordbruksprodukter har sedan den 1
september 1959 stigit med ca 27 %.
Samtidigt beräknas produktionsvolymen
per arbetstimme ha stigit med 5 %
per år. Det kan således konstateras att
trots en kraftig minskning av arbetsförbrukningen
prisnivån stigit i ungefär
samma takt som den allmänna kostnadsutvecklingen.

De möjligheter som finns att i en för

lf Första kammarens protokoll 1966. Nr

livsmedelspriserna gynnsam riktning
påverka den angivna utvecklingen av
råvarupriserna borde dock enligt min
mening främst ligga i en fortsatt och
ökad rationalisering inom jordbruket.
Bl. a. borde en ytterligare specialisering
av produktion vid de enskilda jordbruksföretagen
och en övergång till produktion
i större skala av de olika produkterna
kunna ge ökade förutsättningar
för att hålla produktionskostnaderna
nere.

Även inom förädlings- och distributionsleden
har under senare år skett
betydande prisstegringar. Dessa beror
visserligen främst på att ökade arbetsoch
kapitalkostnader inte kunnat uppvägas
av den fortgående rationaliseringen.
Men därtill kommer, såsom herr
Isacson berört, att konsumtionsvanorna
förskjutits så, att efterfrågan alltmer inriktas
på produkter med högre förädlingsgrad.
I den förut nämnda undersökningen
har försök gjorts att belysa
betydelsen härav för prisutvecklingen,
men av betänkandet framgår att det är
svårt att statistiskt belysa denna faktor.
För min del vill jag framhålla att
denna ändrade efterfrågan och den därav
följande prisutvecklingen på de färdiga
produkterna är ett uttryck för den
allmänna standardhöjningen i vårt samhälle.
Jag vill också understryka att
konsumenten ofta har möjlighet att välja
mellan att köpa en dyrare, mera bearbetad
produkt eller en billigare produkt
som kräver mer arbete i hemmet
med tillredning o. d.

Även i dessa led är det säkerligen
möjligt att genom ytterligare rationalisering
påverka prisutvecklingen. Inom
livsmedelshandeln råder en relativt
stark priskonkurrens, som bl. a. bidrar
till en snabb strukturförändring. F. n.
bortfaller ungefär 1 000 livsmedelsbutiker
per år, vilka ersätts av stora, mera
rationellt drivna enheter. Det finns anledning
att antaga att denna rationalisering
kommer att fortsätta med gynnsam
effekt på marginalförhållandena.

Samhällets möjligheter att påverka

Nr 11

Torsdagen den 10 mars 1966

Ang. åtgärder för nedbringande av hushållens kostnader för livsmedel

prisutvecklingen på det här området är
i viss mån olika, när det gäller producentledet
och förädlings- och distributionsleden.
I fråga om råvaruproduktionen
är det enligt min mening ur konsumentsynpunkt
angeläget att se till att
den reglering av jordbrukspriserna, som
vi måste räkna med att ha även i framtiden,
utformas så, att den ej hämmar
rationaliseringen och att den såvitt möjligt
ej verkar konkurrensbegränsande.
Även aktiva rationaliseringsfrämjande
insatser från det allmännas sida är enligt
min mening motiverade ur konsumentsynpunkt.
Inom förädlings- och
distributionsleden kan samhället genom
lagstiftningen mot konkurrensbegränsning
samt genom prisövervakning och
konsumentupplysning verka för att priskonkurrensen
blir effektiv. Flera utredningar
— riktprisutredningen och konsumentupplysningsutredningen
— överväger
f. n. hur samhällets insatser på
dessa områden skall ytterligare intensifieras.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lindström för svaret, som
jag skulle vilja beteckna som försiktigt,
sakligt och allmänt hållet. Utifrån det
svaret skulle jag inte behöva säga så
mycket, men jag skulle vilja understryka
betydelsen av att man på detta område
kan föra en verkligt saklig debatt,
som inte leder in på avvägar eller på
sidan om —- med önsketänkande och
sådant.

Orsaken till min interpellation var
ju helt enkelt den, att jag sett statsrådet
Lindström i annat sammanhang uttala
sig om de här problemen på ett
sätt som är mycket kategoriskt och
många gånger rent ut sagt illa underbyggt.
Det var med utgångspunkt från
detta och bland annat från en artikel
i tidningen Livs som jag ställde min interpellation.
Jag kan inte låta bli att
ställa de här frågorna på nytt till statsrådet
Lindström för att höra om stats -

rådet står för vad hon där har sagt.
Interpellationssvaret ger mig alltså
ingen anledning till några närmare
kommentarer just nu.

Det är emellertid så att jordbruket
alltför lätt och alltför ofta i den allmänna
debatten får skulden för fördyringar
som sker för konsumenterna.
Livsmedel kan betraktas som dyra och
förvisso är de det. Det finns många
synpunkter på hur man skall behandla
det här ämnet och vad man skall göra
för att över huvud taget komma till
rätta med problemen. Jag vill också
säga att livsmedelskostnadernas andel
är av intresse i det här sammanhanget.

Jag har här med herr talmannens
medgivande tagit med några tablåer för
att åskådliggöra den problematiken.
En av dem visar andelen för konsumenthushållet
av olika utgifter. Det
framgår att 27 procent går till livsmedel,
10 procent till sprit och tobak, 14
procent till bostad, bränsle och lyse,
12 procent till kläder, 14 procent till
resor och fordon, 10 procent till möbler
och inventarier, It) procent till övriga
utgifter. Till det kan vi lägga skatter
på ungefär 30 procent.

Av det här tar andelen som går till
jordbruket 8 procent. Kanske vi skall
ha en liten decimal och säga något omkring
8 procent. Likväl är det dessa 8
procent, som i dagens situation tycks
vara det som mer än annat intresserar
regeringen att angripa. Jag vet inte varför.
Men jag tycker att de här 8 procenten
i detta sammanhang ändå är en
ganska blygsam siffra.

Nu är livsmedelskostnadernas andel
i Sverige en siffra som är relativt gynnsam
vid jämförelse med andra länder.
Vi kan ta till exempel Storbritannien,
där vi också har 27 procent till livsmedel.
Vi kan ta Frankrike, där livsmedelskostnaderna
är 31 procent och
Italien med 43 procent, Nederländerna
30 procent, Norge 28 procent, Kanada
22 procent, USA 20 procent. Vi ligger
alltså inte alls illa till i det avseendet.

Nu skall vi också veta att livsmed -

Torsdagen den 10 mars 1966

Nr 11

Ang. åtgärder för nedbringande av hushållens kostnader för livsmedel

len i dagens Sverige inte enbart kommer
från det svenska jordbruket, då vi
liar en nettoimport av livsmedel från
utlandet på omkring 2 miljarder, om vi
räknar bort exporten som å andra sidan
sker — en nettoimport på 2 miljarder
kronor alltså.

Statsrådet har emellertid i tidningen
Livs gjort vissa uttalanden men också
i ett annat sammanhang tidigare sagt
någonting om att en annan jordbrukspolitik
skulle kunna ge oss livsmedel,
som vore 1,5 miljard billigare för konsumenterna.
Man kan ju fråga sig vad
detta skulle innebära, om man vet att
jordbrukarna för sina produkter i dag
får totalt 4,5 miljarder kronor. Beloppet
1,5 miljard kronor är alltså en
tredjedel därav. Det är ett uttalande
som jag har mycket svårt att förstå och
det kan inte ha en reell innebörd.

Man kan naturligtvis ha olika synpunkter
på hur man skall angripa det
här problemet framöver. Tidningen
Livs har emellertid till statsrådet Lindström
bland annat sagt, att när det gäller
mjölk så är det önskvärt att vi skulle
kunna få ett pris som ligger 20—25
öre lägre än i dag. Ni talar också om
de orimliga frihandelsmarginalerna,
som anges till 13,8 procent i medeltal,
och angriper vår svenska sockerproduktion
som mycket dyr. I det avseendet
har statsrådet fått hjälp av tidningen
Aftonbladet, som i en artikel
den 2 mars säger att det finns miljonvinster
att göra för konsumenterna, om
man slopar den svenska sockerbetsodlingen
och i stället importerar socker.

Jag skall hörja med sockret. Jag tycker
att resonemanget är intressant ur
många synpunkter. I den tidigare nämnda
artikeln säger nämligen statsrådet
Lindström att världsmarknadspriset på
socker är 35 öre men att det svenska
sockret kostar 1 krona 80 öre. Jag hajade
till när jag såg den siffran. Jag
visste inte hur mycket det svenska
sockret kostar, men jag frågade min
fru, som har reda på livsmedelspriserna.
Jag sade: Kostar det svenska sock -

ret 1:80? Vem har sagt det? undrade
hon. Det säger statsrådet Lindström,
svarade jag. Om hon betalar 1:80, är
hon dålig konsument. Strösocker köper
hon i 50-kilosäckar, ty det kan man ju
lagra hur länge som helst, och då kostar
det 1: 38, inklusive omsättningsskatt,
fick jag veta.

Nu vill jag fråga: Är det rimligt att
ställa världsmarknadspriset 35 öre i relation
till konsumentpriset? Vad är det
vi talar om? Det är en begreppsförvirring
utan like, såvitt jag förstår. Det
kan hända att man i dag på världsmarknaden
kan köpa socker för 40 öre
per kilo, men det är råsocker, det vill
säga oraffinerat socker. Det skall transporteras
hit, det skall förädlas, det skall
distribueras till handlarna, och omsättningsskatt
skall läggas på. Ändå skall
man kunna göra miljonvinster!

Jag vill nämna för statsrådet att
England, som har långtidsavtal med
sockerproducerande länder för närvarande
betalar 90 öre per kilo för socker,
men producentländerna har sagt
upp avtalet, ty de kan inte producera
sockret för 90 öre. Det priset täcker
inte produktionskostnaderna. I de flesta
fall är det fråga om u-länder, och det
gör saken särskilt intressant ur statsrådet
Lindströms synpunkt. Dessa länder
säljer 10 procent av världsmarknadens
socker, en kvantitet som alltså går
på export till dumpingpriser för 35 å 40
öre. Det är absoluta bottenpriser, och
inget land kan producera till detta pris.

Professor Gårdlund — som är internationell
ekonom, och jag godtar hans
siffror — har nyligen sagt att Indiens
framställningskostnader för råsocker är
1: 35. Om vi skall skrota ner den svenska
sockerbetsodlingen, skall vi väl ändå
rimligtvis betala u-länderna deras
produktionskostnader för sockret, och
då är vinsten ur konsumentsynpunkt
helt borta. Även om vi köper sockret
till samma pris som England, 90 öre,
och vi sedan lägger på förädlingskostnader,
omsättningsskatt o. s. v., är hela
vinsten borta. Jag tycker statsrådet

12 Nr 11 Torsdagen den 10 mars 1966

Ang. åtgärder för nedbringande av hushållens kostnader för livsmedel

Lindströms resonemang är ett orimligt
tal, och jag frågar: Står statsrådet verkligen
för vad Ni sagt i tidningen Livs?
Är det inte ett olycksfall i arbetet att
statsrådet uttalat sig på det sätt som
skett?

Jag skulle också vilja ta upp frågan
om de »orimliga» partihandelsmarginalerna.
I senaste numret av tidningen
Livs har statsrådet fått beskedet, att
marginalen för kött inte är 13,8 procent.
Den är i partihandelsledet 6 procent.
Statens pris- och kartellnämnd
har till och med vid en senare beräkning
funnit att den är endast 5 procent.
Jordbruksorganisationerna har alltså
inte någon monopolställning, som de utnyttjat
på ett sådant sätt att orimliga
förhållanden skapats.

Det är intressant att här göra en
jämförelse med USA som ju ofta framställs
som ett mönster för oss. Där finns
ingen jordbrukarorganisation, men så
har också under hela tiden sedan 1951
skett en utveckling som just för fru
Lindström borde vara mycket intressant
att studera. Man har fått ett allt
större gap mellan producentpriset och
vad konsumenten betalar, helt enkelt
därför att det inte finns några organisationer
som bevakar jordbrukarnas intressen.
Jag har här ett litet referat av
vad amerikanska representanthusets
jordbrukskommitté mycket klart påtalat
inför representanthuset. Kommittén
har sagt att jordbrukarna producerar
mer och bättre produkter än någonsin
tidigare men får lägre priser än för 17
ar sedan trots att deras egna omkostnader
oavbrutet stiger och trots att konsumentpriset
har ökat mycket kraftigt.

Jag tror alltså inte att man skall tilldela
jordbrukets organisationer den negativa
roll i dagens samhälle man gärna
vill ge dem i debatten. Deras roll är
av klart positiv natur. Om vi går tillbaka
och ser på förhållandena under
krigstiden, tror jag vi skall vara på det
klara med vilken utomordentlig roll de
svenska jordbruksorganisationerna då
spelade för det svenska folkhushållet.

Nu är det väl även så när det gäller
vissa sådana här världsmarknadspriser
att de går upp och ned. Jag skulle bara
såsom en liten kuriositet vilja erinra
om hur det var när Castro fick besvär
på Cuba. Då sprang plötsligt dumpingpriset
på världsmarknaden upp till
1:65 kronor på råsocker. Världsmarknadspriset
är alltså ingenting att lita
på i en orolig värld, där det jäser och
sjuder på så många håll.

Vi har väl dock i detta land en strävan
efter att få bättre livsmedel och
livsmedel av högre kvalitet, mera högvärdiga
livsmedel. Jag har en bestämd
känsla av att konsumenterna i detta
fall även i framtiden har ett intresse av
att få bättre livsmedel.

Vad som är intressant i sammanhanget
är emellertid också att konsumenten
är beredd att betala alltmer för
inbyggd hembiträdesservice. Det påverkar
ju det slutliga priset mycket starkt
men på ett sådant sätt, att det tyvärr
ofta inte kommer med i debatten, trots
att det spelar en många gånger avgörande
roll. Jag har roat mig med att
göra ytterligare en plansch, som något
belyser en mycket vanlig matvara,
nämligen potatis. Detta är dagens siffror,
inhämtade i går och absolut aktuella.
Jag skall visa kostnadseffekten av
bekvämligheten.

Jag har själv producerat potatis i
många år. Jag får i Stockholm 42 öre
per kg för prima SMAK-potatis. För detta
har jag odlingskostnaden, lagringskostnaden
fram till nu, sorteringskostnaden,
kontrollkostnaden, säckkostnaden
och fraktkostnaden. Nu går jag till
en affär i Stockholm. Jag skall uppehålla
mig på neutral mark och går till Konsum.
Jag frågar: Vad kostar potatis? 86
öre per kilo kostar den i tvåkilos-påsar
och 84 öre per kilo i femkilospåsar. Då
är alltså ungefär 9 öre per kilo omsättningsskatt.
Sedan kan jag köpa samma
vara tvättad, därför att det är bekvämt
att lägga den direkt i grytan. Den kostar
då 1:10 kronor per kilo. 11 öre är omsättningsskatt.
Sedan kan jag göra det

Torsdagen den 10 mars 1900 Nr 11 13

Ang. åtgärder för nedbringande av hushållens kostnader för livsmedel
ännu bekvämare för mig genom att köpa Det framgår också att böndernas andel i

Bjärepotatis, en väldigt fin potatis. .lag
skär upp locket och lägger potatisen direkt
i grytan. Denna potatis kostar 2: 00
kronor per kilo, således 26 öre i omsättningsskatt.

Har vi detta klart för oss? Detta, frn
Lindström, är en sak som jag skulle
vilja att vi tar upp när vi diskuterar
möjligheterna att förbilliga livsmedelskostnaderna.
Jag tycker detta förhållande
är oerhört intressant i sammanhanget.

Jag skulle tro att denna utveckling är
något som går igen överallt. Jag kan
säga till en husmor att hon skall köpa
en halv eller en kvarts gris och lägga
den i frysbox, om hon har någon. Hon
får grisen för 7 kronor till 7:25 per
kilo. Det är för arbetsamt och besvärligt
säger många, men många gör det
trots allt. Min fru gör det bland annat.
Då går man i stället till en livsmedelsbutik
och köper den kokta skinkan. Jag
förstår att det är bekvämt och bra. Jag
skall inte angripa någon för det. Men
vad kostar då den kokta skinkan i dag
plastförpackad? Den kostar i Konsum
25: 50 per kilo. Utvecklingen är ungefär
densamma, vilken vara jag väljer
vilket givetvis påverkar den sammanlagda
livsmedelskostnaden för konsumenten.
Överallt vill vi ha det färdigt
och överallt vill vi ha det så lätthanterligt
som möjligt. Alla matvaror skall
vara klara att sätta på bordet eller att
lägga i grytan. Allt skall vara bekvämt.
Ja, varför skall det inte vara bekvämt?
Då skall vi emellertid inte angripa jordbruket
för att vi vill ha det bekvämt.
Det är bara det jag vill framhålla.

Jag har en annan plansch här som
visar jordbrukets andel i priset för ett
långfranska, som väger 1,6 kilo — det
är ett stort långfranska, men det finns
fortfarande hushåll som köper sådana.
Jag har valt den därför att den utgör en
verklig stapelvara. Långfranskan kostar
kr. 2: 90 i Danmark och kr. 4: 30 i Sverige.
Vad kan orsaken vara till skillnaden?
Är prisskillnaden böndernas fel?

Danmark utgör kr. 1:20 ocli i Sverige
kr. 1:50. Men allt det andra är inte böndernas
utan någon annans fel. Jag skall
inte angripa någon, men jag vill ha rätsida
på den här debatten — vi skall diskutera
utifrån faktiska förhållanden och
inte söka försvåra debatten genom att
ta upp problemen från felaktiga utgångspunkter.

Fru Lindström säger också i sitt interpellationssvar
att vi behöver mera
rationella och specialiserade jordbruksenheter.
Jag delar den uppfattningen
och vill säga, att en mycket stark utveckling
i den riktningen är på gång.
En rationalisering av utomordentlig betydelse
äger för närvarande rum — antalet
sysselsatta inom jordbruket sjunker
med 20 000 per år, o. s. v. En sådan
utveckling har vi haft under de senaste
25 åren. Den innebär att vi håller på att
bygga upp bättre och effektivare företag.
ålen om man läser vad som skrivits
av en specialutredning inom jordbruksutredningen,
finner man att sådana
strävanden trots allt inte kan ge oss dessa
mycket billigare livsmedel omedelbart
— det är bara på lång sikt som läget
kan förbättras.

Men då är det några frågor som jag
ovillkorligen vill ställa i detta sammanhang.
Fru Lindström nämner mjölken
som ett av de intressanta områdena i
sammanhanget. Vill fru Lindström medverka
till att vi får en mjölkreglering
som möjliggör en önskvärd mjölkproduktion?
Konsumtionsmjölken är ändå
det mest högvärdiga och billigaste av
alla livsmedel. Detta gäller ur både protein-,
vitamin- och mineralsynpunkt;
inget annat livsmedel är lika högvärdigt
som mjölken. Skulle vi få ett betydligt
lägre mjölkpris är jag övertygad om att
mjölkproduktionen kommer att minska
så starkt att vi över huvud taget på sikt
inte får fram den mjölkproduktion som
är önskvärd. Sammanhanget med köttproduktionen
är också uppenbart —
den är helt beroende av tillgången på
mjölk. Blir antalet mjölkkor för litet

Nr 11

Torsdagen den 10 mars 1966

Ang. åtgärder för nedbringande av hushållens kostnader för livsmedel

får vi en otillräcklig kalvreserv och för
låg köttproduktion. Samtidigt kan vi
konstatera att köttproduktionen minskar
över hela världen i förhållande till
folkmängden. Man ersätter köttet med
fläsk eller broiler; men ersätter man
det med fläsk kommer man ovillkorligen
i kontakt med det besvärliga fettproblemet
som fru Lindström har tagit
upp i sammanhang med tillverkningen
av korv. Man kan säga att det är en
ond cirkel vi här kommer in i: vi vill
ha bort mjölk-smöröverskottet och fördenskull
tvingar vi ner mjölkpriset, vilket
leder till minskad köttproduktion,
som i sin tur tvingar oss att producera
mer fläsk därför att folk vill ha animaliska
livsmedel i större utsträckning,
och på det viset får vi fram mera fett.
Hjälp mig ur den cirkeln — jag har
väldigt svårt att få rätsida på detta!

Det finns många sådana här problem
som är utomordentligt intressanta och
som jag skulle vilja diskutera när vi nu
ställs inför frågan om den framtida
svenska jordbruksproduktionen och
dess uppläggning, hela den svenska jordbrukspolitiken.
Vi möter här många intressanta
problem. Givetvis har konsumenterna
ett mycket legitimt intresse
att få vara med i diskussionerna, men
förutsättningen för att diskussionen
skall vara till nytta är att vi inte i onödan
får en uppslitande strid som blir
tråkig för alla parter. Vi måste föra denna
debatt sakligt och söka få fram de
rätta faktiska förhållandena i diskussionen.

Det var med den utgångspunkten som
jag, statsrådet Lindström, var ofin nog
att framställa denna interpellation. Och
det är även därför som jag har varit
kritisk mot det svar jag fått; inte mot
svarets formulering utan mot vad som
har sagts i annat sammanhang.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Isacson började
sin långa illustrerade föreläsning med
en bekännelse till sakligheten — han

vill inte ha »en debatt på avvägar», han
vill »ha rätsida» på debatten. Det är en
bra utgångspunkt — men tyvärr släppte
han den omedelbart, tappade efter
en mycket kort stund all kontakt med
sakligheten.

Förutsättning för en saklig debatt är
bl. a. att man refererar riktigt och citerar
rätt.

Herr Isacson började med att
ställa den, förlåt, känslomässiga frågan;
»Står hon för vad hon har sagt?»
Men han exemplifierade inte på något
sätt vad jag hade sagt. Eftersom det varit
en lång intervju i tidskriften »Livs»,
och han antydde att det var många
andra av mina framträdanden som varit
dåligt underbyggda, är det litet för
mycket begärt att jag skall kunna gissa
mig till vad han vill ha svar på. Men
ett och annat har han antytt, och det
skall jag här ta upp.

Något som absolut måste vara ett felcitat
var när han tillskrev mig yttrandet
att en ändrad jordbrukspolitik skulle
kunna spara åt konsumenterna 1,5
miljard kronor. Det är gripet helt ur
luften; han får en 50-lapp den stund
han kan ge mig ett belägg för att jag
fällt ett yttrande i något sammanhang
som ens kunnat missuppfattas i den
riktningen.

När herr Isacson vände sig med denna
interpellation till mig uppfattade
jag det så, att det var för att få ett tillfälle
att känna mig på pulsen som en
konsumenternas förespråkare i regeringen
och inte för att få yrkesmässigt
diskutera jordbrukets andel i prissättningen
på livsmedel. Det är en fråga
som ligger min kollega jordbruksministern
närmare och en fråga som herr
Isacson säkert kan få diskutera med honom,
om herr Isacson försöker. Det
hindrar inte att jag har orienterat mig
lite på jordbrukssidan jag också. Som
närmast ansvarig inom regeringen för
konsumentupplysningen har jag ingen
anledning att sticka under stol med
min mening, nämligen att prisutvecklingen
på livsmedel är bekymmersam

Torsdagen den 10 mars 1966

Nr 11

Ang. åtgärder för nedbringande av hushållens kostnader för livsmedel

moderns tid, iir en i priset inbakad ser -

för hushållen och motiverar att konsumenterna
försöker få ut mera i form
av lägre priser ur nuvarande och blivande
rationaliseringsvinster och motiverar
att de önskar påskynda rationaliseringarna
genom strukturförändringar
både i jordbruket, livsmedelsindustrien
och livsmedelshandeln. Vi jagar
inte bönder utan vi jagar rationaliseringsvinster
i alla led.

Det är riktigt som herr Isacson har
påvisat i en tablå och även muntligen,
att vår livsmedelskonsumtion inte procentuellt
sett tar i anspråk en större
andel av våra inkomster efter skatt än
förr och större än genomsnittet i andra
länder. Jag nämnde siffran 27 procent.
Den ligger rätt nära den siffra herr
isacson här åskådliggjort. Variationer
beror på hur mycket man räknar in i
form av utgifter för drycker och tobak.
Men, herr Isacson, de inbördes proportionerna
mellan olika konsumtionsutgifter
är ju inte mycket att döma efter.
Om dessa utgifter räknas i procent av
inkomsten förskjuts de ju både genom
inkomstutvecklingen och genom förändringar
i skattesystemet, t. ex. omsen.
Man kan inte utifrån en viss procentandel
av konsumtionen påstå, att livsmedlen
har blivit — om man nu skulle
vilja göra det, vilket herr Isacson inte
gjorde — en mindre tung post i familjernas
budget nu än för 20 å 30 år sedan.
Men man kan säga, om man ställer
in livsmedelspriserna i ett index
att livsmedelsutgifterna blivit större.
Det är nämligen ett faktum att livsmedelsindex
ligger över konsumentprisindex
och att livsmedelspriserna under
1950-talet och fram till nu har stigit
mera än priserna på andra varor.

Som herr Isacson framhöll i ett litet
parti av sitt anförande som var sakligt,
beror delta inte oväsentligt på det faktum
att vi nu köper mer högvärdiga,
förädlade och förbearbetade livsmedel
än förr och därmed dyrare. En fullvärdigare
kost med protein och äggvista
kostar mer än det enkla fettet. Halvfabrikat
och djupfryst, som sparar hus -

vice. Det är självklart att man inte vill
vrida klockan tillbaka i det avseendet
och att konsumenterna härvidlag skall
betala pris efter prestation.

Men nu är det inte så lätt att mäta
prestationerna och få ett vederhäftigt
mått på de insatser och tjänster som
sammanfattas i begreppet förädlingsvärde.
Här kommer vi in på områden
där det bränns, några av de frågor som
stod i tidskriften »Livs». Jag har besvarat
dem där och vill inte ta tillbaka något
av svaret. Mejeri-, slakteri- och bageriindustrierna
har olika struktur, har
olika rationaliseringskrav och olika tendenser
till integration i efterföljande
handelsled, och att skilja ut prestationerna
från varandra och mäta dem
med kostnadspålägg — såsom sker — det
är ibland för den vanlige konsumenten,
som att tränga in i en snårig djungel
med hjälp av en pennkniv. Såsom jordbruksutredningens
distributionsgrupp
framhållit i sitt betänkande kan man
nämligen inom livsmedelsdistributionen
ha svårt att skilja mellan partihandels-
och detaljhandelsföretag. Genom
tillkomsten av — här refererar
jag utredningen, vars saklighet herr
Isacson inte bestrider — nya integrerade
företagsformer och olika slag av
gruppbildningar är distinktionen mellan
handelsleden inte längre klar. En
mycket väsentlig del av den distribuerande
partihandeln med jordbruksprodukter
utförts av jordbrukets ekonomiska
föreningar. (Så långt referat av jordbruksutredningens
distributionsgrupp.)
Bl. a. på grund av denna omständighet
blir värderingen av marginalerna i
både partihandeln — den egentliga
partihandelsersättningen — och detaljhandeln
inte lätt att utföra när det gäller
varans väg från producent till konsument.

För att nu komma till de konkreta exemplen
har herr Isacson uppenbarligen
på Slakteriförbundets vägnar reagerat
mot ett uttalande i nyssnämnda tidskrift
som jag gjort om partihandels -

Nr 11

Torsdagen den 10 mars 1966

Ang. åtgärder för nedbringande av hushållens kostnader för livsmedel

marginalen på köttvaror, en marginal
som jag tycker är hög, då den ligger
vid omkring 13 procent på nötkött och
15 procent på fläsk. När herr Isacson
här ställer sig på Slakteriförbundets sida
och åberopar att det bara rör sig om
ett par procent — fem eller sex procent
enligt jordbruksutredningen —
som man tar i ersättning för själva
slakten av djuren, redovisar han dels
inte Slakteriförbundets intäkter av biprodukter
vid slakten, vilka ger slakteriföreningarna
kompensation för åtskilliga
av deras kostnader, bl a. styckningskostnader,
dels inte heller att
styckningen av köttet för detaljhandelsbruk
och putsningen av detla i
charkuterier till stor del sker i företag
som domineras av Slakteriförbundet.
80 procent av all slakt i landet sker i
slakterier som ingår i Slakteriförbundet.
Av jordbrukets föreningsrörelse
ägda livsmedelsindustrier svarar för
ca 40 procent av salutillverkningsvärdet,
medan andra enskilda företag svarar
för 43 procent och konsumentkooperationen
för 11. Särskilt inom slakteri-
och mejeriområdena är dominansen
stark för de jordbrukskooperativa
företagen. Det är för övrigt så, att
många av slakteriföreningarna i sin
tur bär egna butikskedjor.

Det är ganska klart, att det är svårt vid
en sådan integration att skilja ut var
prestationerna motsvarar »påläggen».
Slutresultatet blir emellertid att det blir
en ganska kraftig åderlåtning av konsumenternas
hushållskassa, och det
uppstår ett naturligt behov hos konsumenterna
att fråga sig om inte besparingsmöjligheter
finns inom livsmedelssektorn.

Mycket av konsumenternas irritation
över livsmedelskostnaderna hänför sig
till det invecklade regleringssystem som
gäller på jordbrukets område och som
indirekt har fått sin belysning av herr
Isacson här i tablåer och sifferuppgifter.
Flera av de varuslag som står på
vår dagliga matsedel är objekt för ett
regleringssystem, som avpassar deras

priser inte efter respektive varors egna
produktionskostnader utan efter en serie
överenskommelser om kompensationer
varorna emellan. Herr Isacson
nämnde mjölken. Ja, barnfamiljernas
konsumtion av den nyttiga mjölken begränsas
ju av ett förhållandevis högt
mjölkpris som subventionerar smöret
utan att detta ändå blir billigt nog att
konkurrera med margarinet på smörgåsarna.

Vi vet att det fii.ns möjlighet till en
sänkning av mjölkpriset, om man låter
smöret prissättas efter sina egna produktionskostnader,
och ur barnfamiljernas
synvinkel måste billigare mjölk
och även billigare margarin vara väsentligare
än halvdyrt smör. Totalt
skulle det innebära en rättvisare fördelning
av kostnaderna för jordbruksstödet
också (ett problem som emellertid
är så vittomfamnande att jag föreslår
att herr Isacson tar upp det till
debatt en kommande vecka med jordbruksministern)
men även minskade
totalkostnader för konsumenterna.

Till samma kategori av vardagsvaror
som är påfallande dyra för konsumenterna
räknar jag sockret. Där har herr
Isacson anfört en råd siffror som förvånar
mig ganska ordentligt. Jag skall
inte gå in på hans personliga exempel
från hemmet i Dalarna och de 50-kgsäckar
socker man där köper och lagrar.
Jag vet att man kan få socker för
kr 1: 60 också. Ett högre pris betalar
man dock för visst finsocker. Men detta
har ingen relevans för själva problemställningen.
Jag vill påpeka att det
svenska sockermonopol vi har producerar
socker som i detaljhandeln kostar
konsumenterna åtminstone kr. 1: 50 eller
kr. 1: 60, och som är mellan fyra och fem
gånger så mycket per kg som nuvarande
världsmarknadspris. Jag vidhåller
vad jag sade i tidningen »Livs» och
som här har kritiserats, att »konsumenterna
har anledning att sätta ett
frågetecken för denna disproportion».
Däremot har jag inte sagt — och säger
det inte nu heller — att vi borde köpa

Torsdagen den 10 murs 1900

Nr 11

Ang. åtgärder för nedbringande av hushållens kostnader för livsmedel

ullt vårt socker inom det utbud som
sker till världsmarknadspriser. Att dessa
fluktuerar, det vet vi, det beror på
utfallet av sockerskördarna och andra
omständigheter, Kuba-krisen bl. a. som
herr Isacson nämnde. Men vid sidan
om en betodling och sockerfabrikation
inom landet, lagom för beredskapsändamål,
borde vi kunna köpa socker
från u-länder som specialiserat sig på
rationell sockerodling och slippa införselavgifter
på 150 procent eller mera
som vi nu har, ja, få en priskonkurrens
till stånd som gav de svenska hushållen
billigare socker och samtidigt också
gjorde u-länderna en tjänst.

Jag har nämnt dessa varuslag, som
herr Isacson drog upp i sitt långa och
slingriga anförande, för att konkretisera
min kritik av det regleringssystem
som för närvarande gäller beträffande
prissättningen på vissa jordbruksvaror.
Jag vill uttrycka den förhoppningen,
att det förslag från 1960 års jordbruksutredning
som snart är att vänta skall
innehålla uppslag till rationaliseringar
både av jordbruket som sådant och av
systemet för dess prissättning.

För att inte herr Isacson skall tycka
att jag ensidigt inriktar mig på jordbruket
vill jag tillägga några få ord
också om prishöjningar inom förädlingen
av och handeln med livsmedel.
Det är riktigt att där ha skett en större
prisstegring än på jordbrukets råvaror
■— med 102 procent under perioden
från 1950 — medan priset på jordbruksråvarorna
under motsvarande period
steg med, vill jag minnas, 63 eller
65 procent. Men sammanvägda innebar
dessa kostnader 80 procents fördyring
av livsmedlen för konsumenterna. Det
är uppenbart att höjda kostnader i form
av ökade arbetslöner och rationaliseringar
i handeln inte har uppvägts av
rationaliseringsvinster. Det finns anledning
ur konsumentsynpunkt att önska
en kraftigare rationaliseringstakt
även i handeln, en konkurrens mellan
olika företagsformer inom detaljhandeln
och en intensifierad konsument -

upplysning. Jag kan på den punkten
inte hejdas av till äventyrs felaktiga referat
i jordbrukartidningar.

Herr ISACSON (b):

Herr talman! Det här är kanske något
av en förpostfäktning inför den stora
fäktningen som tydligen skall börja nästa
vecka. Jag skall därför inte bli alltför
ordrik i denna omgång, men jag
börjar förstå ungefär hur argumenten
kommer att gå. Det är alltid roligt att
hålla upp ett finger för att få veta hur
vinden blåser, varifrån den kommer
och vart den far.

Jag är uppriktigt förvånad över vissa
tankegångar här. Jag skall ta upp sockret
igen. Jag är ingen sockerbetsodlare
och har inga intressen i den näringen.
Om vi anser att vårt socker är för dyrt,
så låt oss skrota ned den svenska sockerbetsodlingen.
Låt oss då emellertid
betala vad det kostar producentländerna
att framställa socker. Dessa länder
är u-länder, som behöver stöd i annat
sammanhang. Kan det vara riktigt att
vi fortfarande skall köpa råsockret till
ett dumpingspris, som inte på något
sätt motsvarar produktionskostnaden?
Hur kan ett svenskt statsråd stå till
svars med ett sådant resonemang, i synnerhet
när statsrådet också är chef för
u-landshjälpen? Det är ett orimligt resonemang.
Det är —- för att använda ett
riktigt fult ord — att snylta på deras
nöd. Nu har jag sagt precis vad jag
tänker i det sammanhanget.

Sedan vill jag ta upp prismarginalerna
i partihandelsledet. Det står i tidningen
Livs att partihandelsmarginalen
på nötkött varierar mellan 13,8 och 19,9
procent. Statsrådet säger att det beror
på jordbrukskooperationens monopolställning.
Det är dock ett faktum, som
påvisats av pris- och kartellnämnden,
att den sammanlagda slakt- och hanteringskostnaden
fram till styckningsskedet
utgör 5—6 procent. Varför skall
man då säga att jordbrukarnas monopolställning
har fördyrat varorna? Det
är ett orimligt resonemang.

Nr 11

Torsdagen den 10 mars 1966

Ang. åtgärder för nedbringande av hushållens kostnader för livsmedel

Jordbrukets organisationer svarar för
30 procent av styckningsförfarandet.
När det gäller butikerna råder fri konkurrens,
och där kan man inte bygga
upp en monopolställning. Fru Lindström
vet lika väl som jag att det råder
fri konkurrens mellan olika företagsformer,
och jordbrukets organisationer
kan inte ta mer för kött eller fläsk i sina
affärer än Konsum och den privata
handeln. Här är det inbördes konkurrens.
Följaktligen är resonemanget inte
relevant heller i det sammanhanget.

Det fanns mycket annat som kunde
vara värt att diskuteras. När vi talar
om jordbrukets förhållanden och den
bristande konkurrensen skulle jag kunna
säga att jag ingenting hellre önskar
än att vi mycket snart kunde få tillfälle
att komma in i EEC. Jag tror att det
svenska jordbruket skulle klara sig alldeles
utmärkt i den situationen. Vi har
visserligen arbetskostnader som ligger
i bästa fall 35 procent och i sämsta fall
100 procent högre, och vi har alltså betydligt
högre produktionskostnader än
de andra länderna, men de har en prisnivå
på produkterna som ligger praktiskt
taget i nivå med den svenska. Det
är svårt att redovisa skillnaden, men
det rör sig kanske om ett par procent.

Vi har alltså ingenting att skämmas
för vid en internationell jämförelse. Vi
har en hög teknik inom svenskt jordbruk,
vi har duktigt folk, och vi har
hunnit långt i rationaliseringen, även
om mycket återstår att göra. Skall vi
kunna driva ett rationellt jordbruk måste
vi emellertid ha en prispolitik som
gör att jordbruket kan känna trygghet
i det svåra och mycket riskfulla uppbyggnadsarbete
som förestår. Om vi
börjar ta ut vinsten i förskott genom
en felaktig jordbrukspolitik, tror jag
att vi gör någonting som vi i all framtid
kommer att ångra.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Någon anledning att ge mig in i en
diskussion om EEC:s jordbrukspolitik

och en eventuell svensk medverkan i
den gemensamma marknaden har jag
inte. Jag skall bara ännu en gång knyta
an till de två frågor som herr Isacson
särskilt har bitit sig fast vid, nämligen
sockerpriset och slakteriernas prissättning
på kött.

Herr Isacson använder stora ord om
att »skrota» ned den svenska betodlingen
och sockerfabrikationen, och han
varnar oss för att »snylta» på u-ländernas
nöd. Jag skulle vilja föra ner diskussionen
på ett mera sakligt plan.
Jag har inte sagt någonting om att vi
borde lägga ned den svenska sockertillverkningen,
men jag vill ha en priskonkurrens
med utländskt socker utan
att den förhindras som nu av en införselavgift
som är 150 procent på importpriset.

Jag har här de senaste prisnoteringarna
för den 25 februari i år. Av dem
framgår att Kuba levererade råsocker
för 25 öre per kilo, den franska noteringen
för raffinerat socker var 37 öre
per kilo, och priset för engelskt eller
holländskt raffinerat socker var cirka
50 öre per kilo. Om man antar att vi
skulle kunna fylla vårt sockerbehov utifrån
till ett importpris av 43 öre per
kilo, vilket inte är något orimligt antagande
och inte innebär profiterande
på någons nöd, så blir skillnaden betydande
i förhållande till ett svenskt
fabrikspris på kr. 1: 10 per kilo. Skulle
den mellanskillnaden inte utjämnas genom
nuvarande införselavgift, skulle
de svenska konsumenterna tjäna 200
miljoner kronor per år. Men jag anser
inte att man bör fylla sitt sockerbehov
uteslutande genom import, och jag har
inte sagt att vi skall skrota ner den
svenska sockertillverkningen — jag har
bara efterlyst en fri konkurrens.

Vad som vidare upprör herr Isacson
så mycket är mitt påpekande att partihandelsmarginalen
när det gäller nötkött
och fläsk har ett samband med
Slakteriförbundets monopolställning,
och att jag sagt —- och det vidhåller
jag — att detta inte är nyttigt för pris -

Torsdagen den 10 mars 1900

Nr 11

Ang. åtgärder för nedbringande av hushållens kostnader för livsmedel

sättningen. Försök att vederlägga omdömet
med olika hänvisningar till jordbruksutredn
ingens distributionsgrupp
är inte vidare lyckade, ty både av vad
som där läses och vad som framgår av
pris- och kartellnämndens utredning av
marginalkostnaderna i kötthandeln bekräftar
vad jag sagt i mitt första anförande.
De 5 å 0 procenten hänför sig
till kostnaderna för själva slakten av
djuren, men priset på köttet i partihandeln
sätts sedan en mängd moment
av förädling har kommit till, och det
är hela tiden slakteriföreningarna som
dominerar denna procedur.

Jag tror att det blir tillfälle för herr
Isacson att ånyo diskutera frågan om
jordbrukets prissättning, men han har
inte här motsagt mig och inte kunnat
göra det heller, när jag erinrat om att
livsmedelsprisindex ligger över konsumentprisindex.
Han har inte heller tagit
upp vad jag sade i mitt första interpellationssvar,
som han betecknade som
»sakligt» — det gjorde han faktiskt —
nämligen att jordbruket under de senaste
sex åren producerat 5 procent
mer per arbetstimme och år och alltså
under sexårsperioden minskat sin arbetsförbrukning
med (6x5 procent
= ) 30 procent eller nära en tredjedel,
och ändå har producentprisindex stigit
med nästan lika mycket eller med 27
procent. Det betyder ju att jordbruket
inom sig behållit rationaliseringsvinsten.

Herr talman! Jag skall nu sluta —
det är ju andra interpellationer som
skall besvaras — men jag tror att jag
har visat för kammaren att herr Isacson
gripit många av sina uppgifter ur
luften och fäktat mot väderkvarnar.
Det var därför nyttigt för honom att vi
har fått en saklig debatt här.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag vägrar att erkänna
att jag varit osaklig i denna debatt. Att
över huvud taget här söka vederlägga
varandras uppgifter synes mig vara

ganska ointressant och meningslöst.
Det finns tydligen ingen vilja från statsrådets
sida att söka komma till klarhet
med dessa problem. Jag har för min
del, när det till exempel gäller partiprismarginalerna
beträffande kött, sagt
att det är alldeles klart att det inte föreligger
någon situation där jordbruket
har utnyttjat en monopolställning. Jag
bad fru Lindström att se på situationen
i USA, där det inte finns några
jordbruksorganisationer och undersöka
vad som har skett på detta område där.
Det kan i varje fall inte sägas att en
organisation, som har att samla in djuren,
slakta dem och sedan sälja dem
i sin tur med en marginal som ligger
mellan 5 och 6 procent, har utnyttjat
en monopolställning, som den dock de
facto skulle kunna ha eftersom den förfogar
över 80 procent av den svenska
marknaden på detta område. Det är ett
orimligt konstaterande, fru Lindström,
att säga att man här utnyttjat sin monopolställning.

Det kan väl också sägas att jordbrukspriserna
i viss mån gått uppåt, men det
har inte skett på långt när lika snabbt
som konsumentprisindex under de senaste
åren — det är ett faktum. Detta
gör att jordbruket alltså inte kan sägas
ha hjälpt till att ytterligare späda på
inflationen — och det är ju det som
är det väsentliga i detta sammanhang.

Jag tror inte vi skall uppehålla oss
så länge till vid den här diskussionen.
Vi har väl från ömse håll sagt vad vi
behöver säga för ögonblicket.

Jag är i alla fall ledsen över att fru
Lindström fortfarande benhårt håller
fast vid resonemanget om sockret. Det
visar en ensidighet, ja rent av kallsinnighet
på detta område som är ganska
frapperande. Om det inte varit så att
fru Lindström också varit chef för utvecklingshjälpen,
skulle jag kunnat förstå
det hela, men nu borde väl fru
Lindström bättre än någon annan i regeringen
förstå innebörden av utvecklingshjälpen.
Det kan aldrig vara utvecklingshjälp,
att man tror sig kunna

Nr 11

Torsdagen den 10 mars 1966

Ang. en hamnanläggning i Ådalen
hålla på med att köpa en produkt från
ett u-land till ett avsevärt lägre pris än
produktionskostnaden och samtidigt
tala om att vi är intresserade av uhjälp.
Jag kan inte få det resonemanget
att gå ihop.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Diskussionen har pågått
länge, och detaljerna har berörts
så ingående både av statsrådet och av
herr Isacson, så dem skall jag inte behöva
befatta mig med. Statsrådet Lindström
har pekat på hur galet det är
med det system som nu råder, hur galet
det är med det stöd för jordbruksorganisationerna
som de befintliga regleringarna
innebär o. s. v. Det är dock
så, statsrådet Lindström, att vi i detta
land alltsedan 1932 har haft ett mycket
starkt inflytande från nuvarande
regeringspartiet över utformandet av
detta system. När statsrådet Lindström
inte är riktigt nöjd med detta, är det
en ganska hård kritik av det egna partiet
och dess inställning alltsedan 1932.
Det är intressant med den självprövning,
som nu så plötsligt har kommit
på i den föreliggande situationen.

Fru Lindström berör också rätt ingående
frågan om vad konsumenterna
tycker om proportionen mellan tillämpade
priser och ströposter av överskott
som går ut på världsmarknaden. Hon
har dock själv alldeles klart för sig att
det inte går att bygga försörjningspolitiken
på det resonemanget. Jag tar sockret
som exempel, eftersom statsrådet
Lindström och herr Isacson har varit
inne på den saken. Det går inte att
bygga sockerförsörjningen på inköp av
dessa överskottsposter. Man måste räkna
med en annan grund.

Nu säger statsrådet Lindström att det
likväl är så nyttigt att få litet konkurrens.
Vi skall, menar hon, inte göra
den jämförelse som herr Isacson vill
med de faktiska produktionskostnaderna
i u-länderna, utan vi skall ta konkurrensen
med strö- och dumpingpos -

terna. De har en förädlande och nyttig
inverkan på den svenska sockerproduktionen.
Jag undrar vad ett sådant resonemang
i själva verket är värt — för
landet och för yrkesutövarna.

Jag skulle vilja ge ett parallellfall,
och jag förstår att statsrådet Lindström
tycker att jag är förfärligt osaklig när
jag anför det. Vi har en världsmarknad
även på en annan produkt, nämligen
på arbetet. Det finns länder som har
sysselsättningssvårigheter, länder där
arbetslönerna är helt andra än här. År
statsrådet villig att bedöma den svenska
produktionen och dess resultat på olika
områden, andra än jordbruket, i jämförelse
med de produktionskostnader som
finns i andra länder med andra arbetslönekostnader?
År statsrådet Lindström
villig att åstadkomma en förädling av
den svenska produktionen på dessa områden
genom att släppa in tillräcklig
konkurrens av utländsk arbetskraft? Vi
vet att vi får in utlänningar i ganska
stor utsträckning, men det klargörs ordentligt
att de inte får underbjuda de
avtalsenliga lönerna. De får inte komma
in utan arbetstillstånd, de får överhuvud
taget inte vara pristryckande, de
får inte vara konkurrerande.

Jag tycker det är riktigt och bra. Vi
behöver inte diskutera den saken. Men
varför skall det, som i övrigt med hänsyn
till vårt nationella näringsliv är så
riktigt och bra när det gäller produkten
arbete och arbetslönerna vara så
ofantligt olämpligt när det gäller just
arbetet inom jordbruket och dess produkter?
Varför skall det vara så just
på den punkten? Säg mig det, fru Lindström.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. en hamnanläggning i Ådalen

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME, som med -

Torsdagen den 10 mars 1966

delat, att lian ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Högströms interpellation
angående en hamnanläggning
i Ådalen, och nu anförde:

Herr talman! Interpellationen gäller
egentligen inte bara hamnarna i Ådalen.

Herr Högström har frågat om jag är
beredd att till övervägande ta upp frågan
om ett eventuellt statligt stöd för
att lösa vissa transportproblem genom
en hamnanläggning i Ådalsområdet.

Interpellationen liar föranletts av att
Svenska Cellulosa AB förbereder att
genomföra en helt ny och mycket genomgripande
omläggning av sitt transportsystem.
Systemet skulle innebära
att företagets produkter transporteras
på landsväg till tre stora utlastningshamnar
i Norrland, bl. a. Tunadal i
närheten av Sundsvall. För ändamålet
skulle enligt interpellationen användas
specialbyggda lastbilar med en lastkapacitet
på inemot 50 ton och en längd
på bortåt 40 meter. Enligt av företaget
redovisade undersökningar skulle transporten
på väg bli billigare än att bygga
en hamn i Ådalen. Herr Högström har
pekat på de trafiktekniska och vägekonomiska
betänkligheterna mot en sådan
landsvägstrafik och ifrågasatt om
inte en storhamn i Ådalen från samhällsekonomisk
synpunkt vore att föredra.

Det spörsmål herr Högström tagit
upp berör även enligt min mening frågeställningar,
som bör och måste bedömas
från samhällsekonomiska synpunkter.

Jag har inhämtat bl. a. följande från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De
större allmänna vägar, som är aktuella
i fråga om transporter från Ådalen till
terminalanläggningen i Tunadal, är dels
riksväg 90 Kramfors—Lunde och dels
E 4 Lunde—Härnösand—Sundsvall. Båda
dessa vägar är upplåtna för 10 tons
axeltryck och 16 tons boggitryck. I
fråga om bärigheten för dessa vägar
är marginalen, sedd i förhållande till
den belastning, för vilken vägarna upplåtits,
synnerligen knapp. Med nuva -

Nr It 21

Ang. en hamnanläggning i Ådalen
rande trafik kan dock förhållandena sägas
vara någorlunda tillfredsställande.
Varje nämnvärd ökning av intensiteten
av tung trafik innebär emellertid påfrestningar
på vägen, som kan bli av
allvarlig art. De kostnadsmässiga konsekvenserna
för vägväsendet av den
ifrågasatta trafiken kan ännu inte överblickas.

Internationellt finns en norm om begränsning
av fordonsliingden till 18 in
och frågan om att även i vårt land införa
längdbestämmelser är föremål för
utredning. Utredningsarbetet beräknas
vara avslutat inom kort.

Planeringen av en så omfattande omläggning
av trafik som den här aktuella
bör enligt min mening redan på ett
tidigt stadium ske i samråd med de
statliga myndigheterna så att samhällets
berättigade intressen kan tillgodoses.
Kontakt i detta syfte har etablerats.
I avvaktan på övervägandena i anslutning
härtill är jag inte nu beredd till
närmare uttalanden i frågan.

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för interpellationssvaret.
Jag har med tillfredsställelse
noterat att statsrådet Palme delar uppfattningen
att den i interpellationen
upptagna frågeställningen är av den
storleksordningen, att den bör behandlas
ur samhällsekonomisk synpunkt.
Det är också tillfredsställande att notera
att kontakt etablerats i syfte att
tillgodose samhällets berättigade intressen
i detta sammanhang. Låt mig
emellertid här understryka att vid bedömningen
av en hamnanläggning i
Ådalsområdet är detta också en fråga
av vikt för den övriga industrien inom
området. I Ådalen sker f. n. lastning
och lossning av industriföretagens export-
och importprodukter vid inte
mindre än 15 lastageplatser. De skeppade
kvantiteterna uppgick under föregående
år till 439 000 ton cellulosaprodukter
och 53 000 standards sågade

Nr 11

Torsdagen den 10 mars 1966

Ang. driftsstörningarna vid statens järnvägar

trävaror. Om det är så, vilket sannolikt
är fallet, att industrierna i dag bedömer
att de egna kostnaderna skulle
bli för liöga för en större hamnanläggning
inom området, vill jag ifrågasätta
om det inte ur samhällets synpunkt
kunde vara ekonomiskt fördelaktigt att
ta på sig en del av dessa kostnader. Jag
vågar hysa den uppfattningen, att ett
stöd i detta avseende skulle vara ur
industrilokaliseringssynpunkt värt att
pröva, detta så mycket mer som det i
den offentliga debatt som förts i denna
fråga har sagts, att industriexpansionen
i Ådalen i en framtid kan komma att
aktualisera frågan om hamnkapacitetcn.

Låt mig, herr talman, till sist säga att
de fortsatta undersökningarna i denna
fråga kan ge vid handen att det med
den nuvarande produktionsvolymen
inom området inte finns förutsättningar
för ett statligt stöd till en hamnanläggning.
I så fall hoppas jag på att
man vid de fortsatta överläggningarna
mellan de statliga myndigheterna och
det berörda företaget, Svenska Cellulosaaktiebolaget,
allvarligt prövar som alternativ
till landsvägstransporterna möjligheterna
för statens järnvägar att genom
ett specialarrangemang ombesörja
dessa landtransporter. Statens järnvägar
borde enligt min mening ha kapacitet
för dessa transporter.

Jag tackar än en gång, herr talman,
statsrådet för det positiva svaret.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Den här frågan har ju
väldigt många olika aspekter. Det gäller
frågan om hamnarnas utformning
och förläggning på mest gynnsamma
sätt ur samhällsekonomisk synpunkt.
Som herr Högström ju vet har hela den
frågeställningen tagits upp i hamnutredningen,
som nu arbetar. Det gäller
naturligtvis järnvägens roll i sammanhanget.
Det gäller också frågan om de
belastningar på vägväsendet som uppkommer
om man lägger ett större antal

transporter på vägarna. Det är här inte
så mycket kvantiteten som kvaliteten
på fordonen som spelar en roll, d. v. s.
deras last och deras tyngd — och så
naturligtvis i hög grad ur trafiksäkerhetssynpunkt
deras längd. Men den frågan
hoppas vi kunna komma tillbaka
till inom en mycket nära framtid. Det
här är naturligtvis ett samhällsintresse
av stora mått.

Inom en nära framtid kommer det att
ske en sammankomst där uppe, där representanter
för länen, för intressenterna
och för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
genom generaldirektören kommer
att vara närvarande. Då får man
en första sammanhängande genomlysning
av problematiken, och det är dessa
överväganden och andra jag vill avvakta,
innan jag gör några bestämda
uttalanden. Men jag vill försäkra herr
Högström att vi kommer att med den
största uppmärksamhet följa den här
frågan. Det är inte bara företagsekonomiska
frågor utan också samhällsekonomiska
spörsmål av utomordentligt
stor räckvidd, som är inblandade i sammanhanget.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. driftsstörningarna vid statens
järnvägar

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara jämväl fru Hamrin-Thorells
interpellation angående driftsstörningarna
vid statens järnvägar, fick
ånyo ordet och yttrade:

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell har
mot bakgrunden av främst förseningarna
för trafiken på sträckan Uppsala—
Stockholm frågat mig dels om SJ, efter
de erfarenheter som den gångna vintern
gett, kommer att ha tillfredsställande
möjligheter att i framtiden tillgodose
kundernas krav på att komma

Torsdagen den 10 mars 1000

Nr 11

2:5

Ang. driftsstörningarna vid statens järnvägar

till sitt arbete i rätt tid, dels om rationaliseringen
inom SJ har drivits därhän
att kundernas berättigade intresse
eftersatts när det gäller tågförseningarna,
vagnheståndet och informationen.

Låt mig till eu början konstatera att
tågföringen under vintern varit klart
otillfredsställande. Detta gäller i hög
grad sträckan Uppsala—Stockholm,
som interpellanten tagit som exempel.
Av de tidiga lokaltågen från Uppsala
med ankomst till Stockholm vardagar
före kl. 9 har under januari månad av
sammanlagt 90 tåg 42 tåg eller knappt
50 r/c kommit i rätt tid eller med
högst fem minuters försening. 39 tåg
har varit försenade mellan 6 och 15
minuter, 14 har varit försenade mer
än 15 minuter och 1 tåg har inställts.
Tåget med avgångstid från Uppsala kl.
07.50 har kommit i rätt tid eller med
mindre än fem minuters försening endast
7 dagar under januari.

Den dåliga tågföringen har givetvis
samband med den osedvanligt stränga
vintern som medfört onormala påfrestningar
även för trafiken på övriga linjer
i Storstockholms närtrafikområde.
Kylan och snön har orsakat hög skadefrekvens
på den rullande materielen,
ett stort antal trafikstörande rälsbrott,
svåra arbetsförhållanden för personalen
i växlingsarbete och bangårdstjänst.
Härtill kommer — som en följd av den
hårda vintern — en större godstrafik
och en övergång från bil- till tågresa,
vilket också inneburit att påfrestningarna
för järnvägen ökat. Trafikanterna
har visat stor förståelse för svårigheter
av denna typ. De vet att de måste
räkna med förseningar och svårigheter
även vid järnvägen vid den väderlek
vi haft i vinter. Men självfallet är det
synnerligen beklagligt att förseningarna
fått en sådan omfattning under så
lång tid. Jag har full förståelse för att
trafikanterna blivit mycket irriterade.

För dagen torde den allmänna trafiksituationen
för SJ ha förbättrats. Ökade
resurser har satts in på särskilt utsatta
punkter. Sålunda möjliggör insats

av ånglok en koncentration av elloken
till de för närvarande mest belastade
linjerna. Vidare har extra personal anställts
och skiftarbete införts vid lokoch
vagnverkstäder. Den mildare väderleken
torde snabbt leda till en förbättring
av trafiksituationen på järnvägen.
Betydande olägenheter kan
emellertid alltjämt uppstå om vi t. ex.
skulle få ymniga snöfall under mars.

Det som främst intresserar är självfallet
vilka åtgärder som erfordras för
att söka undvika att en liknande situation
uppstår i framtiden. Erfarenheterna
från denna vinter kommer att
noga sammanställas och utvärderas. En
ingående analys av tågföringsproblemet
har redan inletts. SJ kommer så snart
som möjligt att vidta åtgärder för att
bättre kunna möta framtida liknande
vinterförhållanden och för att även i
övrigt åstadkomma säkrast möjliga tågföring.
Naturligtvis måste det därvid
ske en avvägning av ytterligare kapitalkrävande
åtgärder. Att t. ex. rusta sig
så att även en vinter av liknande slag
som under de första veckorna i februari
i år kan klaras helt störningsfritt är
inte ekonomiskt möjligt. Bland de åtgärder
som planeras kan bl. a. nämnas
anskaffning av ett större antal nya
elektrolok, ytterligare modern reparationsutrustning,
snöröjningsmateriel
med större kapacitet och ett ökat antal
värmningsanordningar för viktigare
spårväxlar.

En särskild svårighet när det gäller
stockholmsområdet är att kapaciteten
på SJ :s linjer även vid normal väderlek
är hårt utnyttjad och att därför trafikstörningar
lätt kan uppstå. Linjekapaciteten
är begränsad i synnerhet på
sträckan Solna—Stockholm. På denna
sträcka finns en stark koncentration av
lokaltåg och fjärrtåg, växlingståg till och
från Tomteboda rangerbangård och
tomvagnståg mellan driftbangården i
Hagalund och Stockholm central. Som
bekant kommer anläggningarna för lokaltrafiken
att byggas ut inom ramen
för det avtal som träffats mellan SJ

Nr 11

Torsdagen den 10 mars 1966

Ang. driftsstörningarna vid statens järnvägar

och kommunalförbundet. I årets statsverksproposition
har jag redogjort för
avtalet. Förslag har också framlagts om
investeringar för lokaltrafiken med 54
miljoner kronor under nästa budgetår.
Totalt har investeringarna för SJ:s del
beräknats till 375 miljoner kronor, varav
för rullande materiel 140 miljoner
kronor. De förestående omfattande arbetena
för att öka kapaciteten kan under
utbyggnadstiden tyvärr medföra
vissa svårigheter för trafiken. SJ kommer
dock att vidta åtgärder för att hålla
störningarna inom rimliga gränser.

På längre sikt kommer den ökade
linjekapaciteten — bl. a. utbyggnad till
fyra spår mellan Solna och Stockholm
C, anläggande av fjärrblockering och
byggande av skilda spårsystem för lokaltrafik
och fjärrtrafik vid Stockholm
C — samt utbyggnaden av Hagalund
att ge avsevärd standardförbättring som
naturligtvis direkt berör Uppsalatrafiken.

Interpellanten tar upp frågan om det
föreligger något samband mellan rationaliseringen
vid SJ och den f. n.
svåra trafiksituationen.

SJ har bedrivit ett intensivt rationaliseringsarbete.
Nya effektiva tekniska
hjälpmedel har tagits i bruk. Antalet
anställda har minskat. Produktiviteten
har höjts påtagligt. Denna rationalisering
är en förutsättning för en teknisk
och ekonomisk utveckling inom företaget.
I den allmänna debatten har många
diskuterat rationaliseringen på personalområdet
inom SJ. Men knappast någon
har kritiserat personalen. Dess insatser
ute på fältet under ofta ytterligt
svåra förhållanden har tvärtom rönt en
allmän och enligt min mening berättigad
uppskattning. En följd av rationaliseringarna
är emellertid, att den omedelbara
personella beredskapen — med
undantag av bl. a. hjälpberedskap — vid
störningar av olika slag inte är lika stor
som tidigare. I princip kan därför en
störning i dag bli mer kännbar och ta
längre tid att avveckla. Detta torde inte
endast gälla SJ utan generellt all verk -

samhet med långt driven mekanisering.
Det är utomordentligt svårt att rätt avväga
den personella beredskapen. Inom
SJ kommer omprövning att ske av denna
fråga mot bakgrund av vunna erfarenheter.

Kritiken mot SJ:s information till resenärerna
är enligt min mening berättigad
— och jag vet att man även inom
SJ är starkt medveten om denna brist.
Informationen både på stationer och i
tåg har i vissa fall uteblivit eller varit
alltför knapphändig. Det är naturligt
nog mycket svårt att lämna information
när trafikrubbningar av denna
vinters omfattning inträffar. En del åtgärder
bl. a. förbättrad TV-utrustning
och tillfälliga personalförstärkningar
har vidtagits på Stockholm central. På
längre sikt kan väsentliga förbättringar
uppnås genom centralt manövrerade
högtalare inom närtrafikområdet och
installation av radio på tågen. Jag vet
att SJ ser allvarligt på detta problem
och kommer att noga pröva olika möjligheter
till förbättring.

Det har varit en svår vinter, irriterande
och besvärlig för trafikanterna,
slitsam och påfrestande för SJ och dess
personal. Olika åtgärder kan redan på
kort sikt väntas medföra förbättringar.
Just de omfattande arbeten som är
nödvändiga för att på ett avgörande
sätt öka kapaciteten bl. a. inom storstockholmsområdet
kan under ett övergångsskede
medföra svårigheter för trafiken.
Men jag har blivit förvissad om
att SJ kommer att göra sitt yttersta för
att tillgodose trafikanternas berättigade
krav.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret. Det har inte bara
varit jag såsom interpellant som har
motsett det med ett stort intresse utan
även alla de som pendlar mellan arbetsplatserna
och hemorterna omkring
Stockholm och för övrigt, tror jag, hela
den resande allmänheten.

Tyvärr kan jag inte påstå att statsrå -

Torsdagen den 10 mars 1966

Nr 11

Ang. driftsstörningarna vid statens järnvägar

det liar gått i närkamp med oss. Svaret
innehåller de allmäna slutsatser som
kan dras av den situation som uppstått
under SJ :s regim i vinter och vissa löften
om ett bättre tillstånd för framtiden.
Bara det inte börjar snöa igen
i mars, ty då finns det ingen garanti för
att vi inte råkar i samma kaos som tidigare,
vilket vi har fått så bittra erfarenheter
av!

Det förefaller av svaret som om den
uppkomna situationen närmast kan reduceras
till en klimat- och humörfråga,
vilken vi med litet hjälp av väderleksgudarna
och med uppbjudande av större
tålamod från passagerarnas sida nog
skulle kunna lösa till allmän belåtenhet.
Denna syn på frågan tycks delas även
av SJ :s generaldirektör, att döma av
det soliga leende med vilket han bemötte
kritiken i Svenska Dagbladet för
en tid sedan mot skötseln av hans
fögderi. Jag vågar dock påstå att frågan
är av betydligt allvarligare art.
Det vore nog intressant att få veta
ur vilka källor statsrådet har hämtat
upplysningarna om att trafikanterna
har visat stor förståelse för svårigheter
av sådan typ som hög skadefrekvens
på rullande materiel, rälsbrott,
svåra arbetsförhållanden för personalen,
större godstrafik, en övergång från
bil- till tågresor etc. Intervjuerna kan
inte gärna ha skett på bandelen Uppsala—Stockholm.
Det var förhållandena
där som närmast föranledde min fråga
och detta vid en tidpunkt då de verkligen
inte ens hunnit närma sig det
kaotiska tillstånd som sedan inträdde.
Vi hade verkligen ingen aning om att
vi måste räkna med de förseningar och
svårigheter vid järnvägen till följd av
vintern, som dag efter dag har inträtt.
En enstaka försening på långtåg och
likaså på kort sträcka kan man bära
med jämnmod, tycker jag; man kan
ändå ingenting göra åt det. Men situationen
blir faktiskt en helt annan när
förseningarna upprepas dag ut och dag
in.

Jag utgår från att statsrådet inte bara

är förtrogen med de tålmodiga och förstående
passagerarna utan också genom
uppvaktningar, press och enskilda klagomål
har fått kontakt med de andra,
dem som utrustats med mindre tålamod
och förståelse. Därför skall jag inte
lägga mer än litet, litel lök på laxen —
det vore faktiskt att ta tappen ur en
tunna att beskriva hur man irrat från
tågsätt till tågsätt, hoppat av då en
plattform blivit synlig och tåget stått
stilla, tagit taxi de sju milen mellan
Stockholm och Uppsala eller suttit och
väntat och väntat och väntat, därför att
man sanslöst varit överlämnad i SJ:s
våld.

För de resande har det emellertid
inte endast varit fråga om den egna bekvämligheten
— i så fall kunde man
verkligen ha anledning att minska på
gnället — utan detta har främst varit
en ekonomisk fråga. Här har under vintern
arbetstimmar gått förlorade som
motsvarar miljoner kronor. Ett enda
exempel får räcka. Enligt uppgift från
Stockholms distriktsförvaltning ankommer
i medeltal varje dag ca 80 000 resande
med tåg till Stockholms centralstation.
Av dessa kommer ungefär hälften
med fjärrtåg och hälften med lokaltåg.
Nu kan man göra en enkel räkneoperation.
Varje tåg har i genomsnitt
under de senaste 75 dagarna varit ca
25 minuter försenat; säkert är den siffran
låg. Antar man att varje förlorad
arbetstimme motsvarar 15 kronor i genomsnitt
— och det kan man väl göra
— blir hela beloppet för dessa 40 000
människor över 18 miljoner kronor. Vi
kan vara generösa och säga att en del
människor far till Stockholm för att
shoppa eller roa sig, men beloppet blir
ändå avsevärt. Och räknar man med
alla 80 000 blir ju beloppet över 36
miljoner. Detta gäller alltså endast dem
som anländer till Stockholm central —
lägger man till alla de andra som suttit
och väntat på tågen torde man komma
upp till fullständigt fantastiska siffror
när det gäller förlorad arbetsförtjänst.

Nr 11

Torsdagen den 10 mars 1966

Ang. driftsstörningarna vid statens järnvägar

Vissa löften ger statsrådet i svaret.
Vid ett sammanträde i Uppsala, där just
denna prekära situation diskuterades
med representanter för SJ, fick vi klart
för oss att planenliga förbättringar på
denna handel är att förvänta, vilket
också kan utläsas av statsrådets svar.
Men vi fick även veta att med den
långsiktiga planering som SJ arbetar
med kan vi inte förvänta några för passagerarna
tillfredsställande resultat
förrän 1972. Att det inte bragte oss på
bättre humör torde vara förlåtligt.

Även om det nu inte tjänar mycket
till att gnälla över den snö som föll i
år, återstår under alla förhållanden
frågeställningen — och detta är det allvarliga:
Kan verkligen denna katastrof
för SJ skyllas enbart på vinterns snö
och kyla, även om denna kommit tidigt,
varat längre och nått grader som
vi inte haft på åtskilliga år? För att
denna fråga skall kunna diskuteras är
det värt att gå ett par år tillbaka i tiden,
till det beslut rörande omorganisation
av SJ som fattades vid vårriksdagen
1963 efter en proposition. Jag skall
be att mycket kort få relatera bakgrunden
till framläggandet av denna proposition.

I januari 1962 tillsattes en arbetsgrupp
inom SJ som med förbluffande
snabbhet lade fram ett förslag till omorganisation
av företaget — det dröjde
inte mer än fyra månader. Ännu snabbare
behandlades frågan i järnvägsstyrelsen,
som redan efter en månad begärde
att Kungl. Maj :t skulle fastställa
den föreslagna organisationen. Förslaget
kritiserades emellertid starkt av
fackmän. En av de chefer i styrelsen
som företräder SJ :s viktigaste tekniska
funktioner reserverade sig mot att styrelsen
begärde Kungl. Maj :ts godkännande.
Samtliga SJ:s distriktschefer
gjorde även invändningar i en gemensam
skrivelse i november 1962. Och
nästan samtliga SJ:s maskiningenjörer
liksom ingenjörsföreningen överklagade
var för sig styrelsens åtgärd hos Kungl.
Maj :t.

I en skrivelse från distriktscheferna
heter det bl. a. att en av förutsättningarna
för en riktig och effektiv organisation
av ett företag är att det omfattas
med förtroende av de anställda. Betydelsefulla
personalgrupper inom SJ ger
inte den av utredningen föreslagna organisationen
sitt stöd, heter det.

Nåväl, departementet infordrade yttranden,
och de mest initierade remissinstanserna
som SJ:s ingenjörsförening,
chefen för SJ :s maskintekniska byrå
och distriktscheferna avgav starkt kritiska
svar.

Vid riksdagsbehandlingen väcktes
motioner som också var kritiska. Bl. a.
begärdes en ny utredning av den regionala
organisationen av SJ. Motionärerna
ville avvakta eu utredning inom
järnvägsstyrelsen angående maskinavdelningens
organisation innan den nya
fastställdes. Andra motionärer anmärkte
på ett ofullständigt utredningsmaterial,
ingen ekonomisk utredning fanns,
och det framhölls att besparingar inte
verifierades. I andra motioner framhölls
att förslaget skulle resultera i försämrade
kontakter med trafikanterna,
eftersom trafiksektionerna på betydelsefulla
trafikcentra indragits utan att
motsvarande lokala kontaktorgan stått
till förfogande.

Frågan diskuterades också i fackpressen,
bl. a. i tidningen Affärsekonomi.
Där skrev förre byråchefen och sedermera
regeringsrådet Thelander en
starkt kritisk artikel, i vilken han bland
annat påvisade att den nya organisationen
hade principiella likheter med
en tidigare organisation vid SJ som visat
sig alldeles olämplig. Eu också starkt
kritisk artikel stod i tidskriften Järnvägsteknik,
där det framhölls att förslaget
var dåligt genomtänkt.

Författarna till de här citerade artiklarna
och de som över huvud taget
ställde sig kritiska till den nya organisationen
tycks tyvärr ha fått rätt, att
döma av den katastrof som inträffat.
Att ett stort antal ingenjörer känt sig
missanpassade och lämnat SJ lär inte

Torsdagen den 10 mars 190(5

Nr 11

Ang. driftsstörningarna vid statens järnvägar

ha förbättrat utan förvärrat situationen.
Andra personalgrupper har övergett
»skutan». Jag rekommenderar statsrådet
Palme att titta på det sjunkande antalet
medlemmar inom bl. a. järnvägstjänsteman
naförbundet.

Enligt uppgifter i pressen är omkring
vart fjärde lok defekt, och detta kan ju
inte enbart skyllas på kylan, eftersom
det under köldperioden på 1940-talet
inte blev tillnärmelsevis samma lokförstöring,
trots att loken då utnyttjades
mer än nu med sämre förutsättningar,
och då hade vi massor av militära transporter
och en större godstrafik, därför
att då gick ju inte bilarna annat än
med gengas.

Enligt uppgifter har SJ ansett sig
nödsakat att be om hjälp för reparationer
av eldrivna skadade lok hos vissa
privata verkstäder, bl. a. TGOJ i
Eskilstuna. Denna järnväg har ju också
en betydande trafik mitt i landet, men
den har inte haft samma svårigheter
som SJ, trots att det varit lika kallt och
snöigt där. TGOJ lär ha försökt sig på
att tillämpa en organisation vars principer
utgjort en förebild för SJ men
gått ifrån det. Dessutom lär ju SJ :s
elektriska drift utformas vid malmbanan
i norr, och där drabbas man av
kyla vartenda år.

Även en lekman, jag vågar påstå även
en teknisk idiot, begriper att det i fråga
om materielens underhåll måste ske en
kedjereaktion. Blir inte lok och vagnar
under påfrestande väderleksförhållanden
översedda efter en normalt upplagd
plan utan får gå i likhet med krukan
till brunnen till dess den spricker,
återverkar det givetvis på annan materiel,
t. ex. rälsen, och ingenting håller
längre. — Jag menar givetvis, herr
statsråd, att jag själv är en teknisk
idiot och inte herr statsrådet.

Detta var en kort tillbakablick på
tillkomsten av SJ:s nya organisation,
och den är inte ägnad att skapa förtroende
för densamma. Det måste i
grunden vara här som boven i dramat
skall sökas snarare än hos kyla och

snö, även om de bidrar till att avslöja
missförhållandena.

Eu grundlig utredning behövs inom
SJ, det bör vara den slutsats som man
kommer fram till. Statsrådet förutskickar
visserligen att en ingående analys av
tågföringsproblemet skall företas jämte
andra åtgärder för att inte en upprepning
skall behöva ske. Men både med
hänsyn till SJ:s stora betydelse som
transportföretag och med hänsyn till
passagerarnas berättigade intresse kan
det ifrågasättas om inte departementschefen
genom annan teknisk expertis,
som står utanför företaget, bör låta undersöka
vad som brustit och vad som
erfordras för att förhindra en ny katastrof.
Det råder ingen tvekan om att
det här gäller en förtroendekris för SJ,
hur hjälpsamma och snälla tjänstemännen
än visat sig vara, från generaldirektören
till de arma tjänstemän ute
på linjen, vilkas tålamod för visso är
hårt prövat.

Situationen för passagerarna har sannerligen
inte förbättrats av den bristfälliga
information som SJ lämnat. Vi
hade säkert burit eländet med större
jämnmod, om inte informationen klickat
så fullständigt. SJ har här företett
en tafatthet som är obegriplig. Inte ens
teknikens enklaste hjälpmedel såsom
TV och högtalare har ju fungerat, utan
att allmänheten först måst höja ett ramaskri.
Den dag som i dag är har inte
ens vidtagits den enkla åtgärden att
öva upp röstläget på den personal som
skall via högtalarna på järnvägsstationerna
meddela om något tåg går, i så
fall när det går och var det står. Även
den icke hörselskadade uppfattar fortfarande
bara ett mummel, vilket resulterat
i att vi alla betett oss som sanna
järnvägs-Lauror, en minst sagt genant
situation. Här måste det bli en ny ordning,
vare sig det är sommar eller vinter.

Herr talman! En stor del av skulden
till den uppkomna situationen ligger
längre tillbaka än den nuvarande kommunikationsministern
överblickar. Det

Nr 11

Torsdagen den 10 mars 1966

Ang. driftsstörningarna vid statens järnvägar

skall rättvisligen erkännas. Jag skulle
föreställa mig att statsrådet Palme med
de omfattande litterära intressen han
besitter har vid något tillfälle under
den gångna vintern erinrat sig Hamlets
världsberömda slutreplik i första akten
av dramat. Jag har för min del inte
svårt att föreställa mig herr Palme med
flygande hårtofs och iförd statsrådsuniform
bittert anklaga sin förutvarande
kollega herr Skoglund med en lätt
travestering av Hamlets ord: Ur led är
tågen! Ye att jag blev den som föddes
att dem vrida rätt igen!

Men det blåser kring kommunikationsministerns
taburett, herr statsråd!
Om man tacksamt inhöstar allmänhetens
jubel över fina initiativ, får man
också finna sig i att ta hård kritik när
det går åt skogen. Även om det är en
arvssynd.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell har
kanske missuppfattat mig litet. Jag har
faktiskt inte haft för avsikt att gå i närkamp
med trafikanterna. Jag tycker
tvärtom att deras missnöje är i hög grad
berättigat, och det är snarare i närkamp
med problemen som vi måste gå,
så att trafikanterna skall slippa gå i
närkamp med oss. Det är väl inte något
fel i att säga att trafikanterna visat stor
förståelse för SJ :s svårigheter. Det var
det första som sades av de här pendeltrafikanterna
som uppvaktade mig. Jag
tycker att de tålde rätt mycket innan
de blev verkligt arga, och det måste
bottna i förståelse för situationen.

Nu säger fru Hamrin-Thorell att det
är fel att skylla på vädret. Men en sådan
här vinter är rätt besvärlig. Många
bilar har stått längs vägarna på grund
av att bilbatterierna brakat ihop. Jag
vet inte om fru Hamrin-Thorell liksom
jag suttit på flygplatser i Sverige och
utomlands under den här tiden i fåfäng
väntan på att ett flygplan möjligen
skulle avgå. Och de som haft att ta sig
fram på sjön har varit helt blockerade.

En sådan vinter måste nödvändigtvis
drabba i stort sett alla trafikmedel på
litet olika sätt. Vore det så att vi skulle
behöva räkna med att detta vore normalt,
då skulle vi få tänka om hela vår
trafikpolitik från början till slut med
alla dess grenar. Vi skulle få skära ner
ambitionsgraden helt enkelt. Vi skulle
få införa beredskapsanordningar av betydligt
större omfattning än vi för närvarande
har. Men lyckligtvis finns det
inte något tecken som tyder på att det
skall bli så här varje år — en intervall
på 80 år som det nu varit, det är i alla
fall nog.

Fru Hamrin-Thorell har uppmanat
mig att inte diskutera tekniska frågor
med henne, om jag tolkat hennes uttryckssätt
på denna punkt rätt. Men två
saker vill jag ändå säga. Jag tror att det
är farligt att jämföra SJ i dag och i
början på 1940-talet. Det är en helt annan
hastighet, en helt annan, känsligare
och effektivare materiel, helt andra
godsvolymer o. s. v.

Det är möjligt att den materiel man
tidigare hade på sätt och vis hade lättare
att klara kylans påfrestningar än
den nuvarande. Det är svårt att göra
jämförelser, men det är sannolikt. Medan
en tekniskt mera utvecklad materiel
fungerar mycket effektivare under
normala förhållanden, blir påfrestningarna
hårdare i onormala situationer.
Jag tror att detsamma gäller varje industriföretag,
att man gör samma erfarenhet
allteftersom produktionen rationaliseras,
mekaniseras och automatiseras
och alla den nya teknikens hjälpmedel
kommer in. Så länge det går bra
är materielen otroligt effektiv. Vid störningar
blir det lätt svårare än tidigare.

Beträffande rälsbrotten, för att bevisa
att vintern ändå spelar in här, vill jag
nämna att antalet rälsbrott i Stockholms
bandistrikt utgjorde under de första
en och en halv månaderna i år 166
stycken. Under hela första kvartalet
1965 — alltså dubbelt så lång tid —
var det 15 rälsbrott. Det är klart att de
direkt har med kölden att göra.

Torsdagen den 10 mars 1900

Nr 11

Ang.

Jag anförde förut ganska negativa
■siffror beträffande förseningarna vid
SJ på lokaltrafiken till Stockholm i
början av 1900. Normalt — det bar
gällt under rätt många år — kommer
50 procent av lokaltågen till Stockholms
central in på exakt rätt tid och 90—95
procent i rätt tid eller med mindre än
fem minuters försening. Det är helt
andra siffror nu, och det kan inte rimligtvis
finnas någon annan förklaring
till detta än de svåra förhållandena.
Men det är väl inte det som vi nu skall
fästa oss vid, ty kausalsammanhanget
där är ju klart, utan det är framtiden
vi skall titta på.

Fru Hamrin-Thorell ville lägga skulden
på den organistoriska förändring
som genomfördes vid SJ 1903. Det var
en ingripande omorganisation. Vid alla
genomgripande rationaliseringar kan
det förekomma delade meningar, det
är oundvikligt. Men jag har ett minne
av — även om det är lite sprött — att
riksdagen var alldeles utomordentligt
ense om denna omorganisation, att det
var att ett klokt steg, att det var ett steg
i rätt riktning för att förbättra SJ :s
siuation. Det fanns andra röster också,
men i stort var man ense. Jag tror att
alla som jag har talat med sagt mig att
det organisationsmässigt var en klar
förbättring. Det är möjligt att det inte
helt fungerar i alla avseenden perfekt
nu, det vågar jag faktiskt inte uttala
mig om.

I mitt svar försökte jag ge en helt
öppen redovisning av svårigheterna.
Om det blir ett våldsamt omslag i väderleken
i mars, är det svårt att veta
vad man skall göra på kort sikt. På
lång sikt har vi den svårigheten, som
inte går att klara på en månad, att
linjekapaciteten i stockholmsområdet
är begränsad och att det krävs en mycket
genomgripande ombyggnad.

Då säger fru Hamrin-Thorell att departementet
redan i dag borde sätta
till en utredning med utanförstående
krafter, eftersom läget är allvarligt och
man icke längre har förtroende för SJ.

driftsstörningarna vid statens järnvägar
Jag tror det vore fel att göra på det
sättet. Sä liinge vintern pågår måste
alla krafter i SJ sättas in på att klara
det akuta läget. Personal och materiel
har utsatts för en hård förslitning, men
man börjar komma över till ett bättre
tillstånd. När vinterns akuta påfrestningar
är överståndna är tiden inne att
mycket ingående undersöka och diskutera
vad som har hänt, varför det har
hänt och vad man kan göra åt det.

SJ är ett företag som har skött sig
bra under många år. Det är få järnvägsföretag
i Europa eller i världen
som kan redovisa en lika snabb ökning
av transportkapaciteten som statens
järnvägar, och det är få som arbetar så
företagsekonomiskt rationellt som SJ
gör. I få länder har man, om vi ser
en tid tillbaka, en lika fin statistik när
det gäller tågföring och dylika ting som
vi har. Det är också få järnvägsföretag
som har en lika kvalificerad personal
som SJ — det är en väldig tillgång. Jag
menar att man då bör visa det förtroendet
för företaget att låta det göra undersökningarna
självt med anlitande av
all den expertis företaget anser sig behöva
och naturligtvis med stöd av den
lekmannastyrelse med representanter
för riksdagen som företaget har. När
läget, erfarenheterna och framtidsplanerna
har genomgåtts kan det vara skäl
att ta upp frågan om det behövs några
ytterligare initiativ.

SJ har haft svåra förhållanden, och
det är just nu vi bör visa företaget förtroende
och ge det chansen att reda
upp situationen. Varje annat handlande
i dagens läge vore felaktigt. Jag kan
emellertid försäkra fru Hamrin-Thorell
att vi liksom hittills med yttersta uppmärksamhet
kommer att följa SJ:s arbete,
studera de undersökningar som
bär gjorts och görs och se vad som är
möjligt att åstadkomma. I dagens läge
tycker jag att vi borde kunna visa förtroende
för SJ:s vilja att göra sitt bästa
för att reda upp situationen. Sedan är
det tid att återkomma.

Nr 11

Torsdagen den 10 mars 1966

Ang. driftsstörningarna vid statens järnvägar

Fri! HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! För att något anknyta
till det sista som statsrådet Palme sade
vill jag säga att jag naturligtvis blir gripen
av denna omsorg om statens järnvägars
prestige. Men jag kan inte riktigt
förstå att inte expertis utifrån skulle
kunna genast börja att studera de påfrestningar
som SJ utsatts för och göra
detta samtidigt som företaget självt arbetar
med att reparera skadorna. Jag
har svårt att inse att detta skall behöva
ses som en prestigefråga för SJ:s
personal.

Nu är tiden långt framskriden, och
jag skall inte tala om den beredskap
som passagerarna ändå har anledning
att begära av SJ när de utsatts för sådana
påfrestningar som har förekommit
i vinter. Jag är fullt på det klara
med att det måste göras en avvägning
mellan kapitalkrävande åtgärder, som
statsrådet också framhållit i sitt svar.
Vilket företag som helst måste göra en
sådan avvägning inför framtida förbättringar.
Att SJ bör ha en god ekonomi
och rationalisera verksamheten
är så självklart att vi knappast behöver
diskutera det.

SJ:s monopolställning gör att SJ inte
är vilket företag som helst. Man kan absolut
inte jämföra med svårigheterna att
ta sig fram på vattnet eller ens med svårigheterna
att ta sig fram i luften, just
därför att SJ har en sådan monopolställning.
Generaldirektören förklarade
i den intervju som jag nämnde i mitt
föregående anförande, att det förhållandet
att en passagerare har köpt en biljett
inte medför reell garanti för att han
eller hon befordras på den tid som tidtabellen
anger. Jag hoppas verkligen att
kommunikationsministern inte har samma
uppfattning om vad svenska folket
har rätt att kräva av sin egen järnväg.

Exempelvis på bandelen Uppsala—
Stockholm är vi helt och hållet hänvisade
till SJ och beroende av att tidtabellen
håller i ur och skur. Flyg finns
inte mellan dessa orter, och att ta bil är
fullständigt otänkbart under nuvarande

trafikförhållanden med tanke på att
Stockholm bara kan erbjuda ett begränsat
antal parkeringsplatser. Vi kan heller
inte gärna promenera sju mil — det
blir 14 mil fram och tillbaka.

SJ kan inte rationalisera i sådan utsträckning
att passagerarnas uppenbara
rätt att bli forslade landet runt inte
kan tillgodoses. Sker inte det på den tid
som SJ har utlovat att det skall ske,
måste man säga att SJ har misslyckats
och att det råder en förtroendekris. Om
statsrådet Palme vore lyhörd för stämningarna
ute i landet, är jag övertygad
om att han faktiskt skulle ha uppfattat
det så.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag hoppas att fru Hamrin-Thorell
inte har uppfattat mitt svar
så att jag på alla punkter och i alla
avseenden har tagit SJ i försvar. Det
finns ju punkter där man kan framföra
kritik, och företaget är självt starkt
medvetet om kritikens berättigande exempelvis
när det gäller informationen.

Jag tror inte att jag kommer att ha
någon större anledning att ta hänsyn
till SJ:s prestige. Det vore fel och orationellt
att tänka i de tankebanorna.
Det är väl snarare fråga om en rationell
företagsledning, och i rationaliteten ingår
att i första hand låta företaget självt
prestera en analys och värdering av sina
erfarenheter och sina förslag för
framtiden. Jag vet att SJ redan har
börjat och med stor intensitet kommer
att gripa sig an det problemet.

Jag kan förstå den mycket starka kritik,
som kan riktas mot SJ på olika håll
i landet efter vinterns erfarenheter,
men det har varit erfarenheter under
en kort och i och för sig mycket påfrestande
period. Jag tror därför att det
är fel att generellt tala om en förtroendekris
när det gäller ett företag, som
under så lång tid har skött sig så väl,
om det under en kort period råkar in i
svårigheter. Vi får hoppas att SJ genom

Torsdagen den 10 mars 1960

Nr 11

egna åtgärder snabbt kan återställa det
starka förtroende som SJ utan tvekan
har haft bland de svenska resenärerna.

Det är alltså på det sättet jag vill uttrycka
det hela. Under alla omständigheter
bör väl vi som har ansvaret —
regering och riksdag — med yttersta
uppmärksamhet följa utvecklingen för
att se om initiativ också från vårt håll
är erforderliga.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 648.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

40, med förslag till patentlag
in. m.; samt

nr 51, angående anslag till avlöningar
och omkostnader för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för budgetåret
1966/67.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Kaijser (h) till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet:
»Anser Statsrådet att den till
Statistiska Centralbyrån centraliserade
statistiken över studentantalet vid universitetsinstitutionernas
olika föreläsningar,
seminarier, laborationer m. in.
fungerar på ett med hänsyn till målsättningen
tillfredsställande, enkelt och
exakt sätt?»; samt

av herr Eriksson, Karl-Erik, (fp) till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet:
»Har Herr Statsrådet
uppmärksammat att den kalla och
snörika vintern hårt decimerat rådjursstammen
och har Herr Statsrådet med
anledning av detta, vid fastställandet av
årets jakttider, planerat någon förkortning
av jakttiden på rådjur?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 11

Fredagen den 11 mars 1966

Fredagen den 11 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1965 vid dess fyrtionionde
sammanträde fattade beslut;

nr 93, i anledning av väckta motioner
angående rätten till änkepension
inom den allmänna tilläggspensioneringen;
och

nr 94, i anledning av väckt motion
om höjd åldersgräns för bidragsförskott.

Ang. viss ifrågasatt minskning av antalet
sysselsatta inom jordbruket

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Yngve Nilssons interpellation angående
viss ifrågasatt minskning av antalet sysselsatta
inom jordbruket, erhöll ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Yngve Nilsson har
frågat dels om jag delar statsrådet Palmes
uppfattning om nödvändigheten
av att med nära 50 procent minska antalet
i jordbruk sysselsatta, dels om
vissa av statsrådet Palme framförda
synpunkter är i överensstämmelse med
regeringens linje i jordbruksfrågan.

Interpellationen är föranledd av vissa
uttalanden i en tidningsartikel som
uppges ha grundats på en intervju med
statsrådet Palme.

Yad angår herr Nilssons första fråga
vill jag framhålla att år 1950 var 17,5
procent av den förvärvsarbetande befolkningen
sysselsatt i jordbruk. År 1965
var enligt långtidsutredningen motsvarande
procenttal 7,8 och kommer enligt
utredningens prognoser att år 1970
vara 5,5. Till detta resultat har långtidsutredningen
kommit utan att hänsyn
kunnat tas till verkningarna av en
ny jordbrukspolitik. Att antalet i jordbruk
sysselsatta minskar är ett uttryck
för den rationalisering som skett och
sker inom jordbruket och en nödvändig
förutsättning för en höjd levnadsstandard.
Det kan varken ur jordbrukarnas
egen synpunkt eller av samhällsekonomiska
skäl vara önskvärt att antalet i
näringen sysselsatta är större än nödvändigt.

Vad i övrigt angetts i fråga om jordbruket
i den artikel, som åsyftas i interpellationen,
är enligt min mening
att betrakta såsom en principiell och
kortfattad beskrivning av statens medverkan
i jordbrukets rationalisering
och av de resultat som i sinom tid kan
nås härigenom. Regeringen har ej annan
uppfattning än den som härvid
kommit till uttryck, nämligen att det
allmänna alltjämt bör aktivt främja det
svenska jordbrukets rationalisering.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
herr Holmqvist få framföra ett
tack för det snabba, men tyvärr ofullständiga
svar som jag fått på min interpellation.

På den första frågan angående nödvändigheten
att minska antalet i jordbruket
sysselsatta med nära 50 procent
svarar jordbruksministern med att hän -

Fredagen den 11 mars 11)0(5

Nr 11

Ang. viss ifrågasatt minskning av antalet sysselsatta inom jordbruket

visa till långtidsutredningens prognos,
som utmynnar i ett procenttal av 5,5
år 1970 och tillägger, att detta har långtidsutredningen
kommit fram till utan
att hänsyn kunnat tas till verkningar av
en ny jordbrukspolitik.

Vad kan dölja sig bakom detta uttalande?
Skall utvecklingen påskyndas
genom en ny jordbrukspolitik eller har
jordbruksministern uppmärksammat att
långtidsutredningens prognos också tyder
på att det kan bli svårt att upprätthålla
en tillräcklig livsmedelsproduktion
under 1980-talet och att man därför
måste gå varligt fram?

I den av mig åberopade artikeln har
statsrådet Palme uttalat: »Vi måste uppmuntra
jordbrukarna.»

Ja, vad kan ordet uppmuntra i det
här sammanhanget betyda? Att lämna
sina jordbruk dels för att minska arbetskraften
och dels för att minska den
odlade arealen för att endast behålla de
verkligt rika jordarna med en reducerad
arbetsstyrka, som disponerar de
allra modernaste tekniska hjälpmedlen
o. s. v.?

Jag noterar jordbruksministerns uttalande
att regeringens uppfattning är
att det allmänna alltjämt bör aktivt
främja det svenska jordbrukets rationalisering.

Den beskrivning som gjorts av statsrådet
Palme kan jag däremot inte godkänna,
inte ens som »en principiell och
kortfattad beskrivning av statens medverkan
i jordbrukets rationalisering»,
som jordbruksministern själv uttryckte
det. De verkligt rika jordarna omfattar
inte så stora arealer att de på långa vägar
kan täcka landets försörjning.

Jordarnas fysikaliska beskaffenhet
och deras näringstillstånd blir oftast
vad brukarna gör dem till. Olika jordar
kan därför med framgång utnyttjas
för olika växtslag. Även en efter herr
Palmes terminologi fattig jord kan därför
i många fall ge ett gott täckningsbidrag,
som ligger i närheten av den
s. k. rika jorden.

Skulle vi endast bevara de s. k. verk -

ligt rika jordarna, skulle detta medföra
att en stor del av dem som nu är sysselsatta
i jordbruket skulle tvingas lämna
sina hem och söka sin utkomst på annan
ort, vilket skulle få ödesdigra konsekvenser
för berörda bygder. Det skulle
också bli dyrbart för hela det svenska
samhället på grund av en sviktande
försörj ningsgrad.

Vad jordbruksminister Holmqvist i
övrigt sagt om rationaliseringen kan jag
verifiera. Jag vill samtidigt understryka,
att vi inte kan godtaga några tvångsåtgärder,
prispolitiska eller andra. Vi kan
endast godtaga en fri anpassning, som
betingas av den omställningsprocess
som jordbruket genomgår. En snabb avgång
av arbetskraften inom jordbruket
kan medverka till en alltför stark
krympning av produktionen.

I stället tror jag det är nödvändigt
att vi de närmaste åren tar tiden i akt
för att effektivisera jordbruksproduktionen,
om vi över huvud taget skall
kunna få en nöjaktig försörjningsgrad
för det ökade befolkningstal som vi kan
räkna med kring 1980-talet.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! När jag läste herr Yngve
Nilssons interpellation fick jag nästan
den föreställningen, att Sveriges
jordbrukare när de en morgon slog upp
sin tidning Le Monde Diplomatique
blev överraskade över att statsrådet Palme
i ett avsnitt i en artikel hade berört
det svenska jordbruket på ett sätt som
oroade dem.

Jag vågar erkänna, att jag faktiskt
för egen del inte hade reda på att Le
Monde gav ut den specialbilaga, som
det här talas om. Jag har sedan vid mina
efterforskningar kommit fram till att
det förmodligen inte är så många av
Sveriges jordbrukare, som kan ha blivit
så där allvarligt oroade av vad som
stod i tidningen. Det lär finnas 41 prenumeranter
på tidningen i det här landet
och förmodligen är de inte alla
jordbrukare. Det förefaller ha varit

2 Första kammarens protokoll 1966. Nr 11

Nr 11

Fredagen den 11 mars 1966

Ang. viss ifrågasatt minskning av antalet
ganska få, som verkligen blivit allvarligt
oroade.

Det är mycket möjligt att senare, när
högerpartiets kansli tagit hand om frågan,
skickat ut en cirkulärledare o. s. v.,
har kanske flera blivit uppmärksammade
på artikeln. Det kanske inte är
något fel i det, men jag tycker ändå att
framställningen här närmast gav intryck
av att det var artikeln som sådan
som skulle ha föranlett oron.

Det är också så, att statsrådet Palme
för en svensk tidning förklarat hur den
här intervjun har kommit till, och han
har också sagt att han i vissa avseenden
inte känner igen siffror som skulle
ha nämnts. Han har talat om att han
inte varit så preciserad i sina påståenden,
som den franska tidningen gjort
gällande. Sedan har jag sett att journalisten
kanske haft en annan mening.
Varken herr Yngve Nilsson eller jag kan
bilda oss någon uppfattning därom,
utan vi får hålla oss till det som är sagt,
och som framgår av mitt svar känner
jag mig inte på något sätt oroad över
statsrådet Palmes uttalanden.

Tydligen blev herr Nilsson inte oroad
av långtidsutredningen, som ju visade
på en framtid vad beträffar antalet
sysselsatta i jordbruket, som ganska
väl överensstämmer med den som
statsrådet Palme har beskrivit. Jag tycker
att det skulle ha funnits lika stor
anledning till oro över vad långtidsutredningen
kommit fram till. Men det
var kanske inte så att säga lika politiskt
matnyttigt, herr Yngve Nilsson, att ta
upp en interpellation i anslutning till
redovisningen från långtidsutredningen? Jag

tror att vi får många tillfällen att
återkomma till en diskussion om jordbruksproduktionens
önskvärda omfattning.
Ganska snart får vi en redovisning
från jordbruksutredningen, och
allt tyder väl på att det finns utrymme
för nyanser i bedömningen av vad som
är önskvärt.

Jag förstår att herr Yngve Nilsson
och jag kanske inte kan bli helt över -

sysselsatta inom jordbruket
ens, när vi skall försöka bedöma vad
som är angeläget att göra för framtiden.
Ta gärna det här uttrycket »att
uppmuntra jordbrukare att övergå till
andra sysselsättningar».

Jag undrar, om vi ändå inte får lov
att praktisera något av det, om det är
så att vi finner det önskvärt att få en
bättre användning av våra resurser i
samhället. Vi vet med oss att vi har överproduktion
av vissa jordbruksprodukter.
Jag tror därför att vi ingalunda kan
utesluta, att vi rent av bör uppmuntra
vissa jordbrukare, som sitter på olönsamma
brukningsenheter, att gå över
till annan sysselsättning. Jag tror också
att samhället inte bara bör uppmuntra
detta, utan även aktivt bör hjälpa
till för att underlätta en omställning
som kan vara önskvärd för dessa människor.

Detta är emellertid en fråga som vi
får återkomma till. Jag har med mitt
svar givit till känna, att jag i principfrågorna
inte har annan uppfattning än
den herr Palme givit uttryck för.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Även om det finns endast
ett fåtal prenumeranter på den
franska tidskriften här i Sverige, så betyder
det väl ändå något att just denna
tidskrift inom Frankrike går ut i en
mycket stor upplaga. Den läses av
många människor, och de tar kanske
sin inställning till Sverige under omprövning,
när de läser en sådan artikel
som den herr Palme har lämnat stoff
till i en intervju.

Jag tror att det är farligt att över huvud
taget ge spridning i utlandspressen
åt sådana här ting. Det ligger ganska
nära till hands att det uppmärksammas
och att man vid ett tillfälle,
som vi minst anar, vill försöka utnyttja
Sverige genom försäljning på den
svenska marknaden.

Vad beträffar att uppmuntra jordbrukarna
att övergå till andra näringar
vill jag säga, att den process som inne -

Fredagen den 11 mars 1966

Nr 11

.''35

Ang. viss ifrågasatt minskning av antalet sysselsatta inom jordbruket

bär att jordbrukarna övergår till andra
näringar har fortgått ganska länge. Det
har inte behövts någon uppmuntran.
Det har i stället blivit en naturlig utveckling,
ty i regel har det varit äldre
människor som har slutat med sina
jordbruk. Dessa jordbruk har uppgått i
andra, varigenom vi har fått fram en
naturlig utveckling på detta område.

Vi får dock betänka, att ålderssammansättningen
hos den svenska jordbrukarkåren
inte är så förfärligt tillfredsställande.
Om jag har fått riktiga
uppgifter lär inte mindre än 42 procent
av landets jordbrukarkår befinna sig i
åldrarna mellan 50 och 65 år. Jag skulle
tro att just denna grupp inte har så förfärligt
lätt att omskola sig.

Jag är överens med herr jordbruksministern
om att vi skall pröva olika
vägar för att komma fram till en tillfredsställande
försörjning. Jag är övertygad
om att om utvecklingen skall passera
som den har gjort hittills behöver
man inte ge någon speciell uppmuntran
— då kommer jordbruket att avfolkas
ganska snabbt, om vi skall ta hänsyn
till den långtidsprognos som är given.

Jag menar med detta, herr talman,
att vi bör gå försiktigt fram, så att vi
kan klara livsmedelsförsörjningen även
på 1980-talet.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Den debatt som här förs
är i viss mån, kan man säga, en debatt
om vad tredje man har sagt, därtill i
främmande land. Det kan synas rätt
långsökt att lägga sig i densamma. Jag
kan dock inte underlåta att göra det,
ty vederbörande statsråd har ju faktiskt
möjlighet att vara närvarande här
i dag.

Statsrådet Holmqvist har sagt — det
får väl tolkas så — att statsrådet Palme
här bygger sitt ställningstagande på
långtidsutredningen, och det må vara
riktigt till viss del. Om man läser citatet
ur vad som har stått i den åbero -

pade franska tidningen finner man efter
redovisningen av statsrådet Palmes
uppgift om att jordbruksbefolkningen
har gått tillbaka från 80 till 9 procent
emellertid ett konstaterande, som lyder:
»Detta är 4 procent för mycket» —• i
dag alltså.

.lag frågar på vilka källor statsrådet
Palme kan grunda detta påstående. Det
går i varje fall inte att bygga det på
långtidsutredningen.

En annan del av citatet ger vid handen
att den utländska konkurrensen,
om man haft det jordbruk han åsyftade
inte skulle vara besvärande för det
svenska jordbruket. Jag tycker nog att
det därvidlag hade varit väldigt önskvärt
att här få en definition på vad
som menas med »den utländska konkurrensen».
Det finns ju endast ganska
suddiga uttalanden på den punkten. Menar
man med den utländska konkurrensen
de priser, till vilka man i dag importerar,
vill jag nog hävda att detta
uttalande inte håller, ty i så fall kan
inte ens de bästa skånejordarna konkurrera.

Jag skall gärna hålla med jordbruksministern
om att det inte finns någon
rimlig anledning att sysselsätta flera
människor i jordbruket än vad som behövs.
Det har vi inte råd med i framtiden.
På den punkten skall jag alltså
inte tvista med jordbruksministern. Möjligen
har vi delade meningar om hur
stort jordbruket skall vara i framtiden,
men det är en sak som jag i varje fall
inte skall ta upp i dag. Beträffande arbetskraften
vill jag emellertid säga,
långtidsutredningens siffror till trots,
och låt vara att det är allvarligt att lägga
sig i sådant som gäller statistikernas
framtidsprognoser, att innan man slår
fast siffran 2,2 procent vid jordbruket
år 1980 eller 80 000 arbetande människor,
skulle det vara synnerligen värdefullt
om man någon gång satte sig ned
och räknade på vad det egentligen innebär.
Det skulle inte vara alldeles ur
vägen att göra detta t. o. m. i jordbruksdepartementet.

Nr 11

Fredagen den 11 mars 1966

Ang. viss ifrågasatt minskning av antalet sysselsatta inom jordbruket

Om man ser framåt i tiden är det väl
inte fel att säga, att det går åt 1,4 man
för att ha en man helt sysselsatt. Vi
måste räkna med 5-dagars vecka, eller
kanske ännu kortare, vi måste ta hänsyn
till semester och sjukdagar. Siffran
1,4 är därför inte tilltagen i överkant.
Om man delar dessa 80 000 människor
med 1,4, kommer man till ungefär 55 000
brukningsenheter; det är en mycket
generell uppdelning -— för att få en
skiss över det hela. Till dessa 55 000 enheter
finns då ungefär 120 tunnland
odlad jord jämte skog i vissa fall, ungefär
70 nötkreatur och hundratalet svin.
Detta skall vara ett enmansgöra att sköta
det! Om man någon gång funderade
praktiskt på denna problematik skulle
man komma underfund med att detta
icke går, om vi skall ha någorlunda
hygglig självförsörjning.

Man kan naturligtvis forma andra typer
av jordbruk. Man kan t. ex. ha en
specialiserad mjölkproduktion och svinproduktion,
men man får sedan dessas
arbetskraftsbehov fyllts inte så värst
många människor över för att klara
den övriga jordbruksdriften. Därtill
måste man lägga, att det för att sköta
dessa relativt stora jordbruk i framtiden
också behövs inte så litet av administrativt
arbete. Detta måste läggas in
i bilden när man gör kalkylerna över
arbetskraftsbehovet. De egna företagarna
kan ju rimligen inte göra allt detta
på övertid.

Jag medger att detta är en mycket
grov kalkyl men jag är alldeles övertygad
om att den håller för att bevisa
orimligheten i det hela. Det går inte att
vederlägga dessa beräkningar, och jag
tror det finns anledning att fundera
över dem.

Eftersom jag ändå är inne på långtidsutredningen
kan jag inte underlåta att
ta fram en annan siffra också. Den hör
visserligen inte hit, men när man lägger
så stor vikt vid varje procent — och
tiondelar av procent — när det gäller
arbetskraften i jordbruket, vill jag bara
framhålla att man i samma andedrag

konstaterar, att på denna tid fram till
1980 skall 515 000 människor flytta
ifrån det produktiva arbetet över till
den offentliga sektorn och administrationen.
Jag har bara velat säga detta
för att därmed konstatera, att den eventuella
vinst man gör på jordbruket inte
på långa håll kommer att räcka för att
klara den andra delen och att observationen
kanske starkare borde inriktas
åt det hållet.

Herr talman! Jag har inte kunnat underlåta
att göra dessa reflexioner. Jag
har ingenting att invända emot synpunkterna,
att man i framtiden skall
ha ett rationellt jordbruk och att man
självfallet där inte skall ha fler människor
än nödvändigt. Men jag tror det
kan vara nyttigt att någon gång applicera
de teoretiska beräkningarna på
den praktiska verkligheten.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Om jag har förstått statsrådet
Palmes uttalande rätt —- jag har
inte läst hela artikeln, utan bara detta
avsnitt -—• handlar det om en riktig resursanvändning
inom samhället. Det är
detta som för honom fram till angivandet
av vissa tal och påståenden i övrigt.

Det är således inte alls, herr Yngve
Nilsson, fråga om någon speciell avsikt
att komma åt jordbrukarna och
säga att de bör försvinna bara därför
att man i och för sig skulle finna ett
nöje i att attackera det svenska jordbruket.
Saken framställs ofta som om
bedömningar i detta ämne görs i ett
slags illvilja emot en viss grupp. Så är
ingalunda fallet, och jag tycker att vi
skall försöka diskutera dessa frågor
från andra utgångspunkter än sådana.

Det frågades också vad som menas
med att befria sig från den utländska
konkurrensen. Jag tycker att statsrådet
Palme på den punkten gör ett alldeles
riktigt påpekande. Vore det så, herr
Kristiansson, att vi kunde begränsa produktionen
av jordbruksvaror till vad vi

Fredagen den 11 mars 1960

Nr 11

Ang. viss ifrågasatt minskning av antalet sysselsatta inom jordbruket

själva kan konsumera i vårt land, så
skulle ju jordbrukarna verkligen få nytta
av den politik, som vi driver, och de
priser, som de förhandlar sig till. Men
det är ju i ett läge, då man får överskott
på livsmedel och tvingas gå ut på världsmarknaden,
som man möter konkurrensen
från ett annat jordbruk. Och detta
får verkningar även för den svenska
produktionen.

Herr Kristiansson måste vara medveten
om att vi har pålagor på t. ex. fläskoch
köttproduktionen i vårt land enbart
av den anledningen att vi måste
gardera oss och sälja en del av produktionen
på världsmarknaden — i konkurrens
med andra. Det borde inte vara så
svårt att förstå att vad statsrådet Palme
säger på den här punkten är fullt logiskt.

Nu har emellertid herr Kristiansson
i sitt inlägg attackerat långtidsutredningen
och dess sätt att agera.

Vi kan väl vara överens om att vi inte
så där utan vidare skall godta en utredning,
utan att vi bör granska den
kritiskt. När långtidsutredningen blir
föremål för en bredare diskussion och
när den konfronteras med verkligheten
kanske vi får uppleva, att inte allt blivit
precis så som utredningen tänkt sig.
Vi får väl därför vara på det klara med
att inte varje siffra, som utredningen
redovisar, får tas för gott. Men jag tycker
ändå att det är mycket värdefullt
att det görs sådana försök att penetrera
utvecklingen. Med ledning av våra erfarenheter
får vi försöka bilda oss en
uppfattning om hur jordbrukspolitiken
i framtiden skall utformas. Även om
samhället kommer att se annorlunda ut
än vi i dag föreställer oss, får vi ändå
hoppas att utvecklingen kan ske på ett
harmoniskt sätt och att framtidens människor
finner sig till rätta med det.

Jag finner inte anledning att här gå
närmare in på detaljer som har dragits
upp i detta sammanhang — t. ex. frågor
om olika produktionsgrenar och
produktionsalternativ — eftersom dessa
saker inte på något sätt har berörts

i statsrådet Palmes uttalande. Vi får säkert
tillfälle att återkomma till denna
diskussion. Jag hoppas då bara att det
blir i ett mindre långsökt sammanhang
än det här gäller.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! .lag är tacksam för att
också jordbruksministern anlade kritiska
synpunkter på långtidsutredningens
prognoser, och jag skall inte ytterligare
ta upp den saken.

Här är det bara fråga om vad statsrådet
Palme har sagt eller inte sagt —
jag förutsätter att citatet är riktigt — i
fråga om konkurrensen. Oavsett om vi
modererar vår produktion till vad vi behöver
■— vi kan utgå från önskeförhållandet
att vi inte själva behöver exportera
•— så finns billiga varor ändå att
köpa från länder som vill exportera hit
till lågt pris, och då finns ju konkurrensen
alltjämt kvar, den konkurrens som
nu skyddas genom importavgifter. Detta
är obestridligt.

Ett sådant uttalande som gjorts kan
väl inte tolkas på annat sätt än att om
vi tar vara på de bästa åkerbitarna och
endast odlar dem så kan vi konkurrera
till det pris till vilket vi kan importera
i dag. Alltså skulle importavgiften inte
behövas.

Herr NILSSON, YNGVE, (li):

Herr talman! Jag har tagit upp en
kritik av vad som stått i den här artikeln
uteslutande av det skälet, att jag
anser att den skadar de svenska intressena,
i synnerhet när de synpunkter
som där kommer till uttryck förs fram
just vid en tidpunkt då ett utredningsarbete
pågår om en ny jordbrukspolitik.

När det gäller framtiden tror jag inte
att vi på lång sikt får något överskott av
livsmedel i detta land. Jag tror tvärtom
att vi måste, som jag sade i mitt första
anförande, intensifiera produktionen
och effektivisera jordbruket, så att vi
är säkra på att vi under 1980-talet kan
få en nöjaktig försörjningsgrad för det

Nr 11

Fredagen den 11 mars 1966

Ang. viss ifrågasatt minskning av antalet sysselsatta inom jordbruket
svenska folket med hänsyn tagen till
den ökning av folkmängden, som jag är

säker på att vi då har fått.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tror inte ett ögonblick
på att en sådan artikel som den
vi här diskuterar skulle, som herr Yngve
Nilsson sade, skada svenska intressen
och att det var olyckligt att den
kom när vi diskuterar hur vi skall ordna
vår jordbrukspolitik här i Sverige.
Det lägger sig nog fransmännen inte i!
Jag tror därför inte att det finns något
sådant samband.

Sedan tycker jag, herr Kristiansson,
att en begränsning av produktionen
skulle vara en väg att förbättra möjligheterna
för de svenska jordbrukarna.
Om vi inte hade så höga slaktavgifter
och andra pålagor som vi har för att
klara exporten, så skulle det kanske
också bli en bit över till konsumenterna
i form av sänkta priser.

Men sedan vet jag inte vad herr Kristiansson
menar. Jag föreställer mig att
vi får räkna med att ha ett gränsskydd
för det svenska jordbruket lång tid
framöver. Vi måste naturligtvis ompröva
från tid till annan hur högt det skall
vara. I dag är läget sådant att världsmarknadspriset
belastas med ytterligare
50 å 60 procent. Vi vet inte hur högt
skydd vi skall hålla i framtiden. Jag föreställer
mig att vi under rätt lång tid
får lov att ha ett ganska betydande
gränsskydd.

Men å andra sidan måste vi ha som
riktpunkt, för jordbruksnäringen liksom
för andra näringar, att så småningom
komma fram till ett läge där
det finns möjligheter att åstadkomma
en produktion som blir så att säga självbärande.
Skulle man inte ha den målsättningen
inom en näring, vore det
hopplöst.

Jag tror att vi måste arbeta med den
målsättningen — det finns ju så mycket
som talar för den. I andra sammanhang
brukar både herr Kristiansson och andra
säga, att den dag man i andra län -

der får bättre löner och stigande levnadsstandard,
kommer förutsättningarna
att utjämnas mellan olika länder.
Jag tror att den tiden ligger långt borta,
men det är självklart att en sådan utveckling
skulle skapa större förutsättningar
för att vi då också skulle kunna
få ett svenskt jordbruk, som inte behövde
ett speciellt skydd av den typ som vi
har i dag.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jordbruksministern och
jag är tydligen överens om att det behövs
ett gränsskydd för jordbruket, och
jag tackar för hans uttalande på den
punkten. Jag skulle också vilja säga att
det inte finns någon anledning för jordbruket
att rosa ett speciellt högt gränsskydd.
Kan man komma fram till en
situation att gränsskyddet är lågt och
ändå tillfredsställande lönsamt är självfallet
detta ett bättre förhållande.

Men vad vi diskuterar är statsrådet
Palmes uttalande, vilket är gjort mot
bakgrunden av dagens situation. Då
drar jag den slutsatsen, att om man konstaterar
att det inte finns någon konkurrens
utifrån, så är allt importskydd
obehövligt. Det innebär således att herr
Palmes konstaterande för dagen är, att
om vi hade jordbruk på enbart de bästa
jordarna, skulle det vara konkurrenskraftigt
med de importpriser som gäller
i dag.

Det måste väl ändå vara att ta till i
överkant, ty till de priserna går det
inte att producera jordbruksvaror, i
varje fall inte i länder som är jämförbara
med vårt land.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är naturligtvis föga
fruktbart att herr Kristiansson och jag
skall hålla på att tvista om vad statsrådet
Palme har menat. Jag föreställer
mig att han tänker på framtiden, när
han talar om detta. Han uttalade sig
om ett bestående förhållande och väntar
sig att man i framtiden skall kunna nå
fram till vissa mål. Så tolkar jag i varje

Fredagen den 11 mars 1960

Nr 11

Ang. viss ifrågasatt minskning av antalet sysselsatta inom jordbruket

fall det som sagts. Man kan inte ställa
om från den ena dagen till den andra,
utan det får naturligtvis lov att gå en
viss tid innan processen leder fram till
detta resultat.

Herr YNGVE NILSSON (h):

Herr talman! Jag vill bara erinra om
att de priser, som vi har på den s. k.
världsmarknaden, inte är samma priser
som gäller i respektive länder, utan man
säljer av sitt överskott många gånger
till priser under produktionskostnaden.
Det är därför som det kan bli så besvärligt,
och det är därför som de jordbruksproducerande
länderna behöver
ha skydd, importavgifter, för sin näring.

Men annars vill jag säga beträffande
de svenska produktionskostnaderna, att
dessa inte ligger nämnvärt över de kostnader
som man har för produktionen
t. ex. i EEC-länderna. Det är ganska
märkligt att vi kunnat hålla priserna på
sätt som skett, ty arbetskostnaderna ute
i Västeuropa ligger ju 50—75 procent
lägre än här, och det är klart att detta
är en belastning på svenskt jordbruk.
Men tack vare de ganska hyggliga skördar,
som vi har haft, och genom att vi
kunnat mekanisera och rationalisera
jordbruket har vi kommit ungefär i nivå
med priserna i EEC-länderna — kanske
vi ligger några procent över, men
det kan inte vara många. Men påfrestningarna
är stora för vårt jordbruk.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skall inte polemisera
ytterligare, men jag vill erinra herr
Nilsson om att EEC också är en skyddad
marknad, även om jordbruket där
icke har fullt samma skydd som vi får
med den svenska prisnivån. Det finns
emellertid andra länder än EEC:s medlemsstater
som producerar jordbruksvaror.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts proposition nr 40,
med förslag till patentlag m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
51, angående anslag till avlöningar och
omkostnader för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för budgetåret 1966/67.

Anmäldes och bordlädes Kungl
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 46, angående avveckling av
nuvarande rättsförhållanden beträffande
gruvskogarna.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av motioner angående
stärkande av den kommunala
självstyrelsen;

nr 19, i anledning av motioner angående
fördelningen av samhällsuppgifterna
på staten, landstingen och primärkommunerna; nr

20, i anledning av motioner angående
minoritetsrepresentationen i kommunernas
styrelser;

nr 21, i anledning av väckta motioner
angående suppleanter för fullmäktige
i primärkommunerna;

nr 22, i anledning av motioner angående
anhängiggörande av kommunala
ärenden;

nr 23, i anledning av motioner om
tidsbegränsning för beredning och behandling
av ärenden hos kommunala
fullmäktige; samt

nr 24, i anledning av motioner angående
rätten för ordförande och vice
ordförande i kommunal församling att
deltaga i förhandlingarna;

statsutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner;

Nr 11

Fredagen den 11 mars 1966

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare avsättning
av viss del av statens vinst
från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
till Norrlandsfonden och Malmfonden
för forsknings- och utvecklingsarbete
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till sjöfartsändamål jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1966/67; samt

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1966/
67 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; bevillningsutskottets

betänkande nr
10, i anledning av väckta motioner rörande
den allmänna varuskatten;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av motioner om
viss differentiering av drivmedelspriserna;
samt

nr 13, i anledning av motion angående
tillhandahållande av riksdagstryck
till bibliotek;

första lagutskottets utlåtande nr 17, i
anledning av dels väckt motion om
skyldighet för förvaltningsmyndighet
att motivera sina avgöranden, dels ock
väckt motion om införande av beslutsmotivering
i administrativa utslag;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående bestämmelserna om förtida
uttag av ålderspension;

nr 20, i anledning av väckta motioner
om sänkt folkpensionsålder;

nr 21, i anledning av väckta motioner
angående det inkomstprövade tilllägget
till studiebidrag;

nr 22, i anledning av väckta motio -

ner angående behovsprövning vid studiesocialt
stöd;

nr 23, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
för fotvård m. m.;

nr 24, i anledning av väckta motioner
om samordning av pensionsutbetalning
och skattelikvid; samt

nr 25, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot rasdiskriminering;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående viss införsel av och handel
med fridlysta djur;

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående juridisk persons förvärv
av mark;

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående bestämmandet av expropriationsersättning; nr

17, i anledning av väckta motioner
angående prissättningen på bostadsrättslägenheter;
samt

nr 22, i anledning av väckta motioner
om rätt för polisen att flytta och
omhändertaga fordon i vissa fall; ävensom allmänna

beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 9, i anledning av väckta motioner
om ökad social informationsverksamhet
m. in. samt om effektivisering av
den statliga pressinformationen;

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående arbetsgivares uppgiftsoch
uppbördsskyldighet, in. in.;

nr 11, i anledning av väckta motioner
om inflytande för de anställda
inom offentlig verksamhet; samt

nr 12, i anledning av väckt motion
om ökade möjligheter till fritidssysselsättningar
för vissa värnpliktiga.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.45.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 15 mars 1966

Nr 11

Tisdagen den 15 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Fri! Myrdal anmälde, att hon under
gårdagen åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 8 och
den 9 innevarande månad.

Ang. åtgärder till förebyggande av en
mul- och klövsjukeepizooti

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att i ett sammanhang besvara
herr Isacsons och herr Thorsten Larssons
frågor angående åtgärder till förebyggande
av en mul- och klövsjukeepizooti,
vilka frågor intagits i kammarens
protokoll för den 8 mars, och yttrade:

Herr talman! Herr Isacson och herr
Thorsten Larsson har till mig ställt vissa
frågor om de åtgärder som vidtagits
i anledning av mul- och klövsjukeepizootien.

Som torde vara frågeställarna bekant
gäller sedan lång tid särskilda bestämmelser
för bekämpande av smittsamma
husdjurssjukdomar. I fråga om en befarad
eller redan utbruten mul- och
klövsjukeepizooti skall enligt dessa bestämmelser
för skilda lägen vidtas en
mångfald mer eller mindre ingripande
åtgärder. Detta har skett vid flera tidigare
tillfällen då en sådan epizooti utbrutit
i Sverige, senast år 1960, och beredskapen
har därvid visat sig tillfredsställande
för att bekämpa epizootien.
Motsvarande åtgärder — avseende
handeln med djur och kött, avspärrningar,
nedslaktning, vaccinering, m. m.

— har successivt vidtagits även i det
nu aktuella fallet.

Den mul- och klövsjukeepizooti varom
nu är fråga är av ett särskilt slag

— en variant av O-typen — och bröt
först ut i Schweiz under hösten 1965.
Det rör sig om en ny och tidigare inte
påvisad variant mot vilken någon vaccinberedskap
ej kunnat föreligga i någon
del av Europa. I de andra länderna,
liksom i Sverige, var beredskapen
i form av vaccinlager koncentrerad till
de tidigare kända typerna. Först i november
fanns mindre kvantiteter av
vaccin mot den nya virusvarianten tillgängliga
för i första hand Schweiz. Den
21 februari 1966 konstaterades i Danmark
ett fall av den schweiziska varianten.
Fallet i Danmark kom överraskande
och det torde ej kunna uteslutas
att det orsakats av virus från laboratoriet
på Lindholm i samband med dess
vaccintillverkning. Veterinärstyrelsen
vidtog därefter vissa åtgärder för att —
om behov skulle uppkomma — säkra
tillgången till vaccin även mot den nya
virustypen. Det fall som inträffade i
Norra Nöbbelöv nära Lund misstänktes
på förmiddagen den 6 mars. Sedan
virustypen fastställts, genomfördes vaccination
utan dröjsmål.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Holmqvist för det snabba svaret, som
jag med intresse lyssnade till. Vad jag
blev litet fundersam över var att svaret
innehöll påståendet att vaccination genomförts
utan dröjsmål. Fallet i Norra
Nöbbelöv inträffade den 6 mars, en söndag,
och enligt de uppgifter jag har
tillgängliga gjordes ingen vaccinering
förrän på tisdag förmiddag.

Jag skulle, herr talman, vilja lägga

2t Första kammarens protokoll 1966. Nr 11

Nr 11

Tisdagen den 15 mars 1966

Ang. åtgärder till förebyggande av en mul- och klövsjukeepizooti

ett par synpunkter på just denna beredskap.
Det faktum står nu kvar, att
den 21 februari inträffade, som här har
nämnts, det första fallet i Danmark.
Den 24 februari visste vi vilken typ av
epizooti det var. Denna typ kan ha en
inkubationstid av minst 10 dagar, ända
upp till 20 dagar. Därför är givetvis
snabba åtgärder nödvändiga när fallet
upptäcks.

Enligt uppgift i pressen har svenska
myndigheter väntat med att beställa
vaccin ända till den 4 mars. Då hade
med få undantag dagligen inrapporterats
flera nya fall från Själland. Sedan
kom fallet i Skåne den 6 mars, och då
fanns faktiskt inte en enda dos vaccin.
Vi fick först på måndag kväll låna ett
parti i Danmark. Det var alltså det vaccin,
som man enligt uppgift i pressen
hade sagt skulle komma med två timmars
varsel. Det dröjde nu i stället närmare
två dygn.

Har nu den här sent igångsatta vaccineringen
hunnit ge effekt får vi faktiskt
vara glada — då har vi haft tur
att inte virus har arbetat snabbare!

Det vidtogs vissa åtgärder, sade statsrådet,
för att åstadkomma detta vaccin.
Jag förstår att det kan bli malörer vid
beställningen av en vara, och det framhölls
också att det var brist på varan.
Så mycket större anledning finns det
att vara så tidigt ute med beställningen
som möjligt.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
fråga: Hade vi inte lagringsmöjligheter
för vaccin av den typ det här rörde
sig om? Vi visste ju typen av epizooti
i Danmark, och enligt hittillsvarande
erfarenheter ligger Sverige mest i riskzonen
när sjukdomen har kommit in
i Danmark. Därför borde vi ha haft en
bättre beredskap i detta fall.

Det har förekommit en del underliga
uppgifter i pressen och det vore bra
om statsrådet ville klarlägga ett par saker.
Det har bl. a. sagts, att det är dyrt
att hålla vaccinberedskap och att vi
måste, som det sades i en uppgift från
veterinärt håll, »kasta 100 000 kronor

i vasken». Hur många doser vaccin rör
sig detta i så fall om? 100 000 kronor
representerar faktiskt inte mer än två
av seminföreningens hundratals tjurar.
Vad kostar det att spoliera generationer
av avelsarbete? Den sista frågan kan jag
inte begära något svar på, men jag vill
ändå ställa den med anledning av talet
om vaccinberedskapens dyrbarhet.

Onekligen föreligger det brister i de
preventiva åtgärder, som borde ha vidtagits
för att förhindra införandet av
mul- och klövsjukeepizootien till vårt
land. Med undantag av Danmark är de
skandinaviska länderna lyckligt lottade
geografiskt sett för genomförande av åtgärder,
som skulle göra det möjligt för
oss att undgå smittan.

Smittvägarna för mul- och klövsjuka
har varit svåra att fastställa. En av
dessa vägar har ansetts gå via köttvaror,
som kommit från nedsmittade länder.
Hos köttvarorna finns största risken
i fruset kött med ben; virus håller
sin livskraft bäst i nerfruset kött och
då särskilt i benvävnaden.

De flesta länder söker att undgå smitta
genom importstopp från de epizootidrabbade
länderna. Redan den 25 februari
stoppade Norge importen av kött
och fläsk från Danmark, alltså två dagar
efter det första fallet. Den 26 februari
vidtog Finland samma åtgärd. Sverige
kom först den 27 februari och då endast
med importstopp från en del av Danmark,
nämligen Själland och Maribo
amt. Köttresorna mellan Danmark och
Skåne stoppades samma dag, alltså den
27 februari, men först efter ett par dagars
varsel i pressen. Uppenbarligen
kunde de som så ville göra några turer
först.

Herr talman! Tvärr måste jag konstatera
att det är knappast så man handlar,
när man vill skydda sig för en epizooti
av den här arten. Man kan även
starkt ifrågasätta effektiviteten av
skyddet, när vi ännu i dag tillåter import
av sådana »riskvaror» från Danmark.
Många anser att den ännu pågående
importen är ett uppenbart asido -

Tisdagen den 15 mars 1900

Nr 11

Ang. åtgärder till förebyggande av en mul- och klövsjukeepizooti

sättande av den säkerhet, som här borde
iakttagas. Ingen kan säga att detta
verkligen är smittovägen, men internationellt
anses det att stora risker finns
genom just denna kött- och fläskimport.
Stora värden står på spel för både näringen
och nationen. Hur stora kan vi
kanske inte i pengar viirdera.

När det första fallet här i landet blev
känt, kom det bud om importförbud
från oss från några olika länder. Givetvis
innebär detta för vårt land ett
ekonomiskt avbräck. Även USA stoppade
importen. Dit hade vi lyckats få
i gång en ekonomiskt relativt lönande
export av fläsk. Introduktionen på den
amerikanska marknaden har kostat oss
en del pengar i investering, vilket kapital
man nu måste betrakta som spolierat,
därför att Amerika inte tillåter en
import inom en tidrymd av tre år från
det landet har blivit smittofritt.

Det är inte bara på inställd export
förlusten ligger, som jag här har
nämnt. Om sjukdomen kommer att få
fäste här så kan, som det har sagts,
generationer av avelsarbete spolieras.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! När jag, herr talman,
tackar herr statsrådet för svaret så vill
jag gärna understryka vad herr Larsson
tidigare har sagt. Jag skulle bara vilja
till detta lägga ytterligare några synpunkter.

Jordbruksministern säger i sitt svar
att den mul- och klövsjukeepizooti,
varom nu är fråga, är av särskild typ
och först bröt ut i Schweiz under hösten
1965. Det rör sig om en ny och
tidigare inte påvisad variant, mot vilken
någon vaccinberedskap ej kunnat föreligga
i någon del av Europa.

Eftersom det första fallet inträffade
i Schweiz så pass tidigt, är det väl alldeles
klart att vi borde ha hunnit inställa
oss efter det och vidta åtgärder.
Jag har t. ex. här ett tidningsurklipp
som säger, att den 28 december har
18 000 boskapsdjur måst slaktas i

Schweiz under en mul- och klövsjukeepidemi,
som härjat i drygt två månader.
Veterinärerna, säger man sedan, arbetar
för högtryck med att vaccinera
djur, sedan sjukdomen konstaterats på
ett dussintal bondgårdar på gränsen till
Schweiz.

Det slog mig helt nyligen, att i samband
med sjukdomsutbrottet i Skåne
hade veterinärrådet Hydén uttryckt den
uppfattningen, att vi inte kunde vidtaga
några åtgärder — vi visste ju inte någonting
om vad det kunde röra sig om
för typ av sjukdomen som grasserade
nere på kontinenten. Jag tror att detta
var ganska väl klarlagt. Man visste precis
vilka typer det är. Det är ju tyvärr
ett flertal typer och därför hade det
funnits anledning att verkligen ha beredskap
mot dem alla. Danskarna har
satt i gång med att producera vaccin
och vi kunde ha fått åtminstone någon
hjälp från dem i det här sammanhanget.
Så småningom blev vi tvungna att
telegrafera efter vaccin, 10 000 ampuller.
Det var i samband med sjukdomsutbrottet
här i Sverige. Man tycker det
är ganska förvånande att det skall behöva
gå till på detta sätt.

Nu må man ju säga, att vi haft en
enastående tur. Vi kunde i dag ha haft
en verklig katastrof som hade inneburit
mycket stora förluster för både jordbruket
och statsverket. Jag vet inte, herr
Holmqvist, vem som haft mest tur i detta
sammanhang. Vi får väl vara glada allesammans
och inte minst herr Holmqvist
för att det gått så bra som det har
gjort. Det har ju inte gått så många
dagar än, men vi får väl hoppas att
epidemien liar hejdats. Detta ger oss
dock ingen som helst anledning att på
något sätt brista i vaksamhet. Vi får
vara på det klara med att här grasserar
epidemier runt omkring oss.

När man talar om att det är en dyrbar
beredskap, som det här är fråga
om, måste man, som herr Thorsten
Larsson också nämnde, vara samtidigt
klar över att det är stora ekonomiska
värden som står på spel. Det som blir

Nr 11

Tisdagen den 15 mars 1966

Ang. åtgärder till förebyggande av en mul utslaktat

och skall grävas ned måste
ersättas av statsverket, men hela det
dyrbara avelsmaterial, som kommer i
farozonen, blir betydligt svårare att ersätta.
Det är ekonomiska förluster för
jordbruket som egentligen aldrig kan
ersättas.

Samtidigt måste vi ha klart för oss
vad detta betyder på exportsidan. Vad
som förvånar mig här är att man inte
har tillgripit importförbudet så snabbt
som man borde ha väntat. Varför har
man t. ex. inte varit lika snabb som i
Norge och Finland? Är det därför att
vi är så intresserade av det danska
köttet?

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Låt mig först konstatera,
att jag är något överraskad över
både den ton och det ordval som herr
Larsson och herr Isacson använder i
den här debatten.

Omedelbart efter den här händelsen
var det en del tidningar som återgav
uttalanden, som enskilda jordbrukare
hade gjort om den bristande vaccinberedskapen.
Jag har emellertid en känsla
av att inte minst Skånetidningarna —
jag kan gärna säga samtliga Skånetidningar
— har vinnlagt sig om att senare
beskriva vad som verkligen har hänt i
fråga om epidemien och de åtgärder som
har vidtagits. Därför är jag kanske något
överraskad över att herr Larsson
fortsätter att argumentera som om han
inte hade observerat, att veterinärstyrelsen
och länsveterinären, som i Skåne
närmast haft att bära ansvaret för
vad som gjordes, i verkligheten har
handlat mycket snabbt och faktiskt vidtagit
de åtgärder som man rimligtvis
kan påkalla i detta fall.

Jag vill erinra om att så fort länsveterinären
fick besked om utbrottet
av epizootien på söndagsmorgonen för
han ut till den smittade gården och tog
prov — inom loppet av en halv timme
från det han fick vetskap om fallet var
han alltså på gården och tog prov. Han
tog också kontakt med en annan tjäns -

och klövsjukeepizooti

teman, som reste över till Danmark
på söndagen för att lämna proven, och
man fick på söndagkvällen besked om
att det var fråga om mul- och klövsjuka.
Enligt de uppgifter jag har dröjde det
dock till måndag innan man med säkerhet
kunde fastställa att det var en
virus av den typ som härrörde från
Danmark. Morgonen efter satte man i
gång med att vaccinera.

Jag vet sannerligen inte vilka anspråk
som herr Larsson ställer på
snabbhet i fråga om reaktion inför utbrottet
av en sådan djurpest som denna.

Vidare frågar herr Larsson, varför
man dröjde så länge med vaccinköpet.
Jag kan trösta herr Larsson med att vi
hade konselj fredagen den 4, men redan
under veckan dessförinnan hade beställning
gjorts i Italien, det enda ställe
där det var möjligt att uppbringa ett
vaccin av det slag som det här gällde.

Vi har visst all anledning att säga, att
vi skall vara uppmärksamma i fråga om
beredskapen på detta område. Riksdagen
har förr haft anledning att syssla
med denna fråga.

Riksdagen har redan fattat principbeslut
om att vi skall sätta i gång egen
tillverkning av vaccin här i landet. En
anläggning för det ändamålet projekteras
för närvarande vid veterinärmedicinska
anstalten. Jag beklagar att den
anläggningen inte är färdig, och jag
beklagar att den kanske inte kan vara
färdig nästa år heller, ty det tar viss
tid att genomföra sådana beslut. Det är
klart att i det läget, då vi får möjligheter
att själva framställa vaccin, kommer
vi att ha en bättre beredskap än vi
har i dag. Nu måste vi i första hand lita
till det avtal, som vi har med danskarna
och som innebär att de av sin tillverkning
avstår det vaccin som vi har
behov av i Sverige. Enligt detta avtal
övertar vi årligen ett visst antal doser
vaccin mot de kända sjukdomstyperna.
Eftersom danskarna svarar för vår beredskap
i det här avseendet, vill de
naturligtvis att vi köper vaccinet. Det
gör vi också, men vaccinet har en be -

Tisdagen den 15 mars 1966

Nr 11

Ang. åtgärder till förebyggande av en mul- och klövsjukeepizooti

gränsad livslängd och kan inte lagras
eller användas hur länge som helst.

.lag tror inte att någon myndighet
har åberopat ekonomiska skäl, herr
Larsson. Jag har inte sett att någon av
myndigheternas representanter skulle
ha anfört, att man efter ekonomiska
överväganden hade bestämt sig för att
begränsa åtgärderna.

Herr Larsson tog också upp den för
honom verkligt angelägna frågan, nämligen
huruvida man borde ha begränsat
importen av kött från Danmark tidigare
än man nu gjorde. Under den vecka
som gick sedan fall hade utbrutit i Danmark
fick jag dagligen telegram från
slakteriföreningar i Skåne, som begärde
kraftfulla åtgärder. Det inkom likadana
telegram till veterinärstyrelsen.
Emellertid sades det inte vilka kraftfulla
åtgärder slakterierna ville ha vidtagna.
Jag har förstått av vissa uttalanden
att i första hand gällde det att totalt
avstänga importen av kött och djur
från Danmark.

Vad gjorde veterinärstyrelsen i det
avseendet? Jo, samma dag som man
fick reda på att det hade konstaterats
mul- och klövsjuka i Danmark så avstängde
man importen av kött och levande
djur från Själland. Däremot lät
man importen pågå från Jylland, liksom
man gjort vid tidigare tillfällen. Danmark
är ju inte ett sammanhängande
landområde utan består av en halvö
och ett antal öar. Därför är det fullt
korrekt att göra på det sättet.

Jag kan tala om att jag till en expert
ställde frågan: Vad finns det för skäl
att avstänga importen från Jylland? Han
svarade: I så fall finns det större anledning
i det rådande läget, när man
har smittan på Själland, att avstänga
Skåne från att leverera kött till övriga
Sverige.

Jag trodde kanske att svaret var litet
illa övertänkt, men det visade sig ju
att han hade rätt. Skåne ligger betydligt
närmare Själland än vad Jylland
gör, och risken för att smittan skulle
komma över till Skåne är mycket stör -

re än risken att den skulle nå till Jylland.

Men herr Larsson vill att man skulle
ha avstängt importen även från Jylland.
Jag måste säga, att det måste till
större expertis än herr Larsson för att
övertyga mig på den punkten. Herr
Larssons argumentering går till sist ut
på, att kan man hindra import utifrån
så är det till fördel. Om vi levde på en
ö för oss själva och kunde försörja
oss själva och vi avstod från att ha förbindelse
med yttervärlden, skulle vi ha
större utsikter att slippa få in smitta
i landet. Men den lösningen vare sig
kan eller vill vi tänka oss; vi vill t. ex.
inte förbjuda människor att resa över
gränsen. Därför är det ett mycket löst
antagande, som herr Larsson bygger
sitt påstående på, när han säger att det
är en försummelse att i det här läget
inte avstänga importen från Jylland.

Herr Isacson har kanske inte lagt till
så mycket utöver vad herr Larsson anförde.
Han har instämt i kritiken mot
den beredskap som har upprätthållits.
Jag tycker för min del, att båda inläggen
närmast vittnade om lust att kritisera
de myndigheter som bär ansvaret.
Anförandena har inte präglats av vilja
från talarnas sida att sätta sig in i den
verkliga situationen. Av den beskrivning
jag givit har ju framgått, att det
varit fråga om en ny virusart, att det
varit svårt att ha vaccin tillgängligt
och att åtgärder vidtagits efter hand
som sjukdomen konstaterades först i
Danmark och sedan i Sverige. Jag tycker
snarast att de vidtagna åtgärderna
tyder på en hög beredskap och att vi
kan känna oss ganska till freds med
myndigheternas handlingssätt. Det är
inte fråga om att »ha tur».

Det säger sig självt, att skulle man
ha som utgångspunkt att bara se till
vad som vore de mest extrema jordbruksintressena,
skulle vi naturligtvis
tillgripa desperata åtgärder, så snart
det finns mul- och klövsjuka någonstans
i Europa. Så handlar vi inte, och det
ser ut som om vår politik och våra åt -

Nr 11

Tisdagen den 15 mars 1966

Ang. åtgärder till förebyggande av en mul- och klövsjukeepizooti

gärder på området har varit tillräckliga.

Det finns kanske mer att tillägga,
men jag skall nu nöja mig med det sagda,
herr talman!

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Först vill jag säga något
om vaccinberedskapen. Jag konstaterar
med tillfredsställelse, att statsrådet
tar avstånd från talet om de
ekonomiska konsekvenserna och dyrheten
i en vaccinberedskap. Får jag i all
enkelhet bara säga, att jag tror att det
är möjligt att hålla ett visst beredskapslager
av vaccin. Enligt de uppgifter jag
har fått, lär det vara något så när
hygglig lagringshållbarhet på vaccinet
— åtta månader upp till ett år i kylutrymmen.
Sådana kylutrymmen kan vi
givetvis ställa till förfogande.

Jag vill göra en enkel fundering. Jag
tror inte att det skulle behövas så förfärligt
många ampuller i beredskap.
Det har från veterinärhåll sagts mig, att
det till exempel för den aktuella situationen
i vårt län skulle ha varit tillräckligt
med 1 000 å 1 500 ampuller i en
första beredskap. Man kan då räkna
med till exempel 200 ampuller till seminföreningen
och sedan en viss
skyddsympning. Det är detta jag tycker
här är intressant — man bör kunna
ha ett beredskapslager och inte bara
lita på den mycket diskutabla importen.
Nu hör vi här, att trots att vaccinbeställningen
var gjord en hel vecka
innan ärendet behandlades i konselj,
hade man då ännu inte lyckats få den
gjorda beställningen. Man fick låna den
sedan från Danmark.

Sedan sade herr statsrådet någonting
om den »för herr Thorsten Larsson angelägna
köttimporten». Jag vet inte vad
statsrådet egentligen avser med just den
formuleringen. Är det en antydan om
att jag skulle vara ute i något speciellt
ärende här, när det gäller en epizootiberedskap?
Det kan jag inte förstå! I så
fall får jag väl återföra samma antydan

till herr statsrådet och därvid få förklaring
på ovilligheten till importstopp.

Jag vet mycket väl att Sverige borde
ha kunnat genomföra ett importförbud
lika väl som andra länder har kunnat
göra det. Det är rätt egendomligt om vi
i detta sammanhang skulle utgöra något
undantag.

Statsrådet säger att det var stor risk
för att vi skulle få smittan över till
Skåne. Ja, det kan hända. Jag vet emellertid
inte var smittovägarna går, men
det är möjligt att smittan inte hade
spritts till Sverige om importen avskärmats
och resorna förbjudits tidigare.
Jag kan dock inte göra det påståendet,
eftersom man inte vet hur smittan kom
in i landet.

När så stora värden står på spel, får
man väl i alla fall försöka göra någonting.
Statsrådet har då ingen rätt att
insinuera, att jag har varit ute i något
speciellt ärende får att få köttimporten
stoppad. Jag tror att det hade varit
en beredskapsåtgärd som varit fullt naturlig
ur landets synvinkel.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag måste kommentera
en uppgift som lämnades av statsrådet.

Han sade, att vi omedelbart stoppade
importen av klövbärande djur när muloch
klövsjuka hade konstaterats i Danmark.
Ja, men först fem dagar senare
stoppades köttimporten. Det är detta
som i hög grad har förvånat. De som
har sett på TV har med TV-kamerans
hjälp kunnat konstatera, att folk kom
med köttpaket och att någon sade åt
dem att köttinförsel var förbjuden men
att de skulle skynda sig över innan förbudet
blev officiellt!

Jag tycker att regeringen skulle ha
slagit till hårt och genast och förbjudit
all sådan import. Att så inte skedde
kan inte vara försvarligt ur någon synpunkt.

Herr statsrådet säger, att det är angeläget
för oss att se till att vi får in vad
vi behöver. I Sverige råder dock ännu

Nr 11

Tisdagen den 15 mars 1966
Ang. åtgärder till förebyggande av en mul- och klövsjukeepizooti

den situationen, att vi inte är så beroende
av Danmark utan kan klara köttförsörjningen
själva. Värre blir det om
vi få en epizooti här i landet. Då kan
det bli besvärligt med köttförsörjningen.

Det är dessa bristfälliga åtgärder från
regeringens sida, såsom att inte omedelbart
ha förbjudit all import av kött,
samt alla köttresor, som jag har varit
mest förvånad över i sammanhanget.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det återstår för herr
Isacson och herr Thorsten Larsson att
bevisa att det kött som fanns i butikerna
i Köpenhamn, kanske paketerat,
utgjorde en fara den dag då en epizooti
av denna typ utbröt i Danmark. Det är
ju först sedan sjukdomen har brutit ut
som det finns risk för smitta. Vi måste
vara på det klara med att detta är förhållandet.

Det finns många andra intressen som
måste beaktas. Vi har givit de människor
som reser över gränsen tillstånd att
köpa viss ting. Vi kan inte på hur lösa
indikationer som helst bryta ned de förmåner
och den frihet vi givit våra medborgare
när de reser över gränsen. Vi
måste först göra vissa överväganden.
Jag tycker nog att man inte har anledning
att klaga på att inköpsresorna inte
blev förbjudna exakt samma dag som
smitta konstaterades utan att det dröjde
tre, fyra dagar innan beslut kom.

Sedan måste jag upprepa till herr
Thorsten Larsson och herr Isacson, att
det tycks gått er förbi att det här rör
sig om en ny typ av virus, som inte var
känd och för vilken det således inte
fanns vaccin någonstans. Även om vi
hade haft möjligheter att tillverka vaccin
bär i Sverige, så hade vi fått göra
som danskarna; de fick skicka folk till
Schweiz för att hämta smittämne till
sina laboratorier i Danmark, innan de
sedan kunde sätta i gång tillverkningen.
Är det så olyckligt, att det var detta
förfarande som ledde till att mul- och

klövsjukan infördes till Danmark, är
det ju ganska tragiskt att detta skulle
hli resultatet av en ökad beredskap.

En större beredskap hade inte hjälpt
oss. Vi kunde ha lagrat hur mycket som
helst, herr Thorsten Larsson, men vi
hade ändå inte kunnat förutse — så
långt har i varje fall inte veterinärvetenskapen
kommit — vad det är för
typ som kan tänkas uppstå när vi får
ett utbrott av mul- och klövsjuka i landet.
Det är för mycket begärt.

Nu frågade vi inte herr Larsson hur
många ampuller vaccin vi skulle beställa,
men vi tog ju ändå till ordentligt
eftersom vi beställde 10 000. Herr
Larsson menade att det kunde ha räckt
med 1 000 å 1 500. Jag tror att man i
verkligheten i Skåne har använt 3 500.
Vi skulle alltså ha fått lov att göra en
kompletterande beställning, om vi hade
frågat herr Larsson hur mycket vaccin
vi skulle köpa.

Nog tyckte jag att herr Larsson gjorde
en liten anspelning på att jag i det
här fallet hade visat en särskild omtanke
för Danmark och att jag skulle
vara särskilt känslig när det gällde
Danmark. Jag får väl titta i protokollet!
Har jag rätt tycker jag nog att vi kan
vara kvitt. Det var detta som föranledde
mig till det officiella tilltaget att
förmoda, att herr Larsson hade vissa
kommersiella intressen i detta sammanhang.

Men vi kan väl stryka ett streck över
detta, om vi nu skall uppträda så här
väldigt finkänsligt mot varandra!

Herr Larsson säger, att Norge och
andra länder utfärdar importförbud av
djur när smitta utbrutit. Jag vill till detta
säga, att olika länder handlar på olika
sätt när det gäller metoderna att bekämpa
en sjukdom av detta slag. Det
finns länder som bar en ständig vaccinering
av djuren därför att man tror
att man på det sättet skall kunna skydda
sig bättre. Det är fallet exempelvis i
Holland, där man systematiskt vaccinerar
hela djurstocken. 1 Sverige har vi
den uppfattningen, att man skall und -

Nr 11

Tisdagen den 15 mars 1966

Ang. åtgärder till förebyggande av en mul- och klövsjukeepizooti

vika att vaccinera, ty om man vaccinerar
finns det risk för att sjukdomen och
smittan lever kvar utan att den brutit
ut. Därför har vi i Sverige valt att vara
mycket försiktiga med vaccinering i
beredskapssyfte och attackerat en sjukdom
först när den brutit ut i landet.
Hela vår lagstiftning på detta område
har tagit sikte på att vi skall handla
på det sättet.

Holland är således ett land där man
tillgriper vaccinering. Norge kan sägas
representera den mest extrema typen
åt andra hållet; där stänger man gränserna
så fort det över huvud taget kan
misstänkas smitta. Det är ingenting nytt,
herr Larsson. I de nordiska förhandlingar
som pågått om gemensamma veterinärbestämmelser
har vi gång efter annan
haft anledning konstatera att Norge
intar en annan hållning än Sverige och
kanske i synnerhet en annan hållning
än Danmark. Därför är det naturligt
att vi inte reagerar på precis samma
sätt.

Jag vill emellertid ånyo påpeka att de
åtgärder vi har vidtagit har varit tillfredsställande.
Vi vet inte om vi får
se ytterligare fall av mul- och klövsjuka.
Vi har bara att hoppas och tro, att
vi har kommit till rätta med epizootien
för den här gången.

Under alla förhållanden har denna
diskussion i och för sig varit nyttig.
Den erinrar oss om nödvändigheten av
beredskap mot denna sjukdom. Å andra
sidan kan vi konstatera att vår beredskap
tydligen har varit god.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag vill påpeka, att eftersom
inkubationstiden kan vara över
fjorton dagar kan det föreligga risk för
smitta under den tiden. Därför borde
man väl omedelbart ha slagit till och
föreskrivit importförbud. Man vet alltså
inte om det kött, som man reser
över med från Köpenhamn i själva verket
inte kan innehålla just detta virus;
det finns ingen garanti för detta.

Aila säkerhetsskäl borde i en situation
som denna ha gett regeringen anledning
att sätta stopp för alla köttresor.
Det är orsaken till att jag anser
att regeringen i detta fall inte har
handlat på ett riktigt sätt.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! I den här frågan talade
statsrådet om att veterinären handlade
effektivt. Det vill jag gärna understryka.
Veterinären gjorde vad han kunde
med de resurser han hade. Men frågan
gäller, att vi tidigare borde ha kunnat
ha några ampuller eller doser vaccin
i landet, därför att vi kände till typen
av den mul- och klövsjuka som utbröt
i Danmark.

Det var den saken, som jag i all enkelhet
påpekade. Det kanske skulle ha
räckt med en mindre mängd att börja
med och att man under tiden sökt få
få in mera. Kanhända att det var behövligt
med minst 3 000 ampuller. Men av
veterinärer har jag fått uppgiften, att
det i första omgången skulle räcka med
det antal jag tidigare nämnde.

Sedan skall jag inte mycket förlänga
denna debatt. Men när statsrådet säger,
att han tycker att jag anspelade på någonting
i mitt inlägg, tror jag att det
var fel. Måhända är det en tankegång
som har liksom legat latent hos statsrådet
och som åstadkommit att han
har misstagit sig på någon punkt i mitt
anförande. Däri fanns det ingen anspelning
—• i stället finns det kanske
något som belastar statsrådet i hans
inställning till importen.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är normalt inte så
förskräckligt känslig, och det kan hända
att jag missuppfattade herr Larsson.
Jag har aldrig varit med om att diskutera
mul- och klövsjukan med hans yrkesbröder
utan att köttimporten från
Danmark kommit på tal. Det må därför
förlåtas mig om jag missförstod herr
Larsson.

Tisdagen den 15 mars 1966

Nr 11

Ang. åtgärder till förebyggande av en mul- och klövsjukeepizooti

Sedan har det nog här kommit fram
en smula amatörmässiga funderingar
kring frågan hur smittan sprids. Vi har
en veterinärstyrelse med sakkunnigt
folk. Det är inte första gången vi möter
denna sjukdom. I veterinärstyrelsen
finns flera specialister på detta område
som har varit med i många kampanjer.
De måste väl, herr Isacson, ha större
förutsättningar än vi har för att bedöma
smittrisken exempelvis när man köper
kött i butikerna i Köpenhamn samma
dag som man konstaterat att sjukdomen
brutit ut på en gård många mil därifrån.
Ifrån mina enkla utgångspunkter
kommer jag fram till att det inte behöver
råda något samband, utan att man
kan fortsätta att köpa i butikerna vid
ett sådant tillfälle.

Jag tycker därför att vi kanske ändå
borde visa en smula förtroende för de
myndigheter, som vi har satt att sköta
detta. Vi bör inte alltid utgå ifrån att
de är mera korttänkta än vi själva och
att vi sitter inne med visdomen om hur
detta problem skall lösas. Det tror jag
är litet förmätet.

Jag har för min del inte haft anledning
att sätta i fråga annat än att myndigheterna
har handlat efter sina instruktioner,
med stor snabbhet och med
stort intresse för att komma till rätta
med det sjukdomsutbrott som vi konstaterat
i landet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 46, angående avveckling av nuvarande
rättsförhållanden beträffande
gruvskogarna.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 18—-24, statsutskottets utlåtanden nr 10 och
32—35, bevillningsutskottets betänkande
nr 10, bankoutskottets utlåtanden
nr 12 och 13, första lagutskottets ut -

låtande nr 17, andra lagutskottets utlåtanden
nr 19—25, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 14—17 och 22 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 9—12.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
statsutskottets utlåtande nr 33 skulle
uppföras närmast före samma utskotts
utlåtande nr 10 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 7 näst efter
tredje lagutskottets utlåtande nr 22.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 91, till Konungen i
anledning av väckta motioner angående
användningen av engångsförpackningar
samt angående åtgärder mot
nedskräpning.

Anmäldes och bordlädes

dels följande till kammaren överlämnade
kungl. propositioner:

nr 29, angående provisorisk tillämpning
av bestämmelser om privilegier
och immunitet för organisationen för
europeisk rymdforskning;

nr 47, angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter och av
sockernäringen, m. m.;

nr 54, angående ökat statligt stöd till
barnstugor, m. m.; samt

nr 55, angående godkännande av tillläggsavtal
med ändring och komplettering
av avtalet den 20 december 1956
mellan Sverige och Italien för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet; dels

ock Kungl. Maj :ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 45, angående
val av ombud jämte suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

Tisdagen den 15 mars 1966

50 Nr 11

Interpellation om information rörande jordbruksprisernas roll i den allmänna
prisutvecklingen

Anmäldes och bordlädes eu av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet
från riksgäldsfullmäktige inkommit
skrivelse med kompletterande utredning
angående eventuell utflyttning av
riksdagsbiblioteket (med undantag av
upplysningstjänsten) till kvarteret Vinstocken.

Interpellation om information rörande
jordbruksprisernas roll i den allmänna
prisutvecklingen

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Den debatt om livsmedelspriserna,
som förts under senare
tid, har från vissa håll inriktats nästan
uteslutande på jordbrukspriserna.
Ofta har argumenteringen fått en sådan
utformning, att jordbrukspriserna
mer eller mindre öppet framställts som
orsak till inflationsutvecklingen. Det
har t. ex. hävdats, att våra levnadskostnader
skulle vara åtskilligt lägre, om
vi hade en mera tidsenlig jordbrukspolitik.
En sådan bedömning av jordbruksprisernas
roll för den allmänna
prisutvecklingen svarar emellertid inte
alls mot det verkliga förhållandet.

Av alla genomsnittskonsumentens
utgifter för varor och tjänster av olika
slag gäller cirka 27 procent livsmedlen.
Motsvarande siffra år 1950 var 33
procent. Av alla livsmedel som förbrukas
i vårt land härrör cirka 60 procent
från inhemska jordbruksprodukter.
Konsumentens utgifter gäller alltså endast
till cirka 16 procent varor, som
härrör från det svenska jordbruket. Av
konsumentpriset på livsmedel, framställda
av svenska jordbruksprodukter,
går numera knappt 50 procent tillbaka
till primärproducenten, dvs. till jordbrukaren.
De andra drygt 50 procenten
tas i anspråk för förädling och distribution.
På jordbruket kommer alltså
endast 8 procent av genomsnittskonsu -

mentens utgifter eller knappt 30 procent
av hans livsmedelsutgifter. Samtidigt
får man ta med i beräkningen, att
kostnaderna för ekonomibyggnader,
maskiner och redskap, drivmedel och
handelsgödsel m. m. tar i anspråk cirka
50 procent av det pris, som jordbrukaren
erhåller. Det som jordbruket får behålla
som ersättning för produktionsinsatser
motsvarar alltså endast cirka 4
procent av våra konsumentutgifter eller
knappt 15 procent av våra livsmedelsutgifter.

Priset på livsmedel från det svenska
jordbruket steg under perioden 1950—
1961 med 78 procent. På de svenska
jordbruksprodukter, som ingick i dessa
livsmedel, steg priset under samma tid
med endast 63 procent, vilket tämligen
exakt motsvarar ökningen i konsumentprisindex.
Priserna på förädlingsindustriens
och handelns tjänster steg däremot
med 102 procent, dvs. att de mer
än fördubblades. För åren 1950—1964
kan noteras, att konsumentpriserna i
genomsnitt steg med 79 procent, livsmedelspriserna
med 109 procent men
jordbrukets producentpriser, dvs. priserna
på de av jordbruket levererade
varorna, med endast 70 procent.

Av det som anförts framgår att avräkningspriserna
till jordbrukarna stigit
mindre än konsumentpriserna i allmänhet
och väsentligt mindre än de
priser, som konsumenten har att betala
för livsmedlen i butiken. Såsom nämnts
får jordbruket nu uppbära mindre än
hälften av livsmedelspriset. År 1951 var
jordbrukets andel 58 procent. Utvecklingen
pekar på en ytterligare minskning
av jordbruksandelen. Det sagda
är givetvis belägg för att jordbrukspriserna
på intet sätt kan betecknas som
någon bov i inflationsdramat.

Då avräkningspriserna till jordbrukarna
motsvarar 8 procent av våra
konsumtionsutgifter eller 30 procent av
våra livsmedelsutgifter, varav hälften
utgör ersättning för jordbrukarnas arbete,
är det uppenbart, att någon större

Tisdagen den 15 mars 1966 Nr 11

Interpellation om information rörande jordbruksprisernas roll i den allmänna

prisutvecklingen

sänkning av levnadskostnaderna inte
kan uppnäs genom press på jordbrukspriserna.
Såsom framhållits är emellertid
den aktuella debatten i mycket stor
utsträckning ensidigt inriktad på priserna
på jordbruksråvarorna. Detta gäller
särskilt tidningsorgan, som representerar
regeringspartiet. Följden av en
sådan debatt blir givetvis, att hos konsumenterna
förväntningar skapas om
levnadskostnadssänkningar, som rimligtvis
inte kan förverkligas. Samtidigt
uppmobiliseras hos vissa konsumentgrupper
en gentemot jordbruket agressiv
inställning, som helt saknar motivering.

Anledningen härtill måste sägas vara
allvarliga brister i informationen i vårt
samhälle. De förhållanden som här påtalats
har visserligen i det stora hela
klargjorts genom den undersökning,
som inom jordbruksutredningen utförts
av en särskild distributionsgrupp (SOU
1965: 27). Det är väl också att förvänta,
att jordbruksutredningen i sitt huvudbetänkande
kommer att leverera ytterligare
material för belysning av frågan.
Men det är uppenbart, att det offentliga
utredningsmaterialet i ursprungligt
skick inte har erforderlig genomslagskraft
på den aktuella debatten i frågan.
Inte heller den upplysningsverksamhet,
som bedrives från jordbruksorganisationernas
sida, torde härvidlag kunna
uppnå den önskvärda effekten. Helt naturligt
bör det vara angeläget för jord -

bruksdepartementet att medverka till
att debatten om livsmedelspriserna på
ett effektivt sätt tillföres ett sakligt informationsmaterial,
lämpligen genom
att materialet från jordbruksutredningen
och dess distributionsgrupp vidarebefordras
i en mera populär utformning.

Med stöd av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
ställa följande fråga.

Överväger herr statsrådet att vidta
särskilda åtgärder för en saklig information
om jordbruksprisernas roll i den
allmänna prisutvecklingen?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Wallmark under sammanträdet avlämnad
motion, nr 649, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 41, angående
utbildning i automatisk databehandling.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.53.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Onsdagen den 16 mars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Jag får härmed anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
20—den 27 mars för att deltaga i en
resa till Israel anordnad av konstitutionsutskottet.

Stockholm den 16 mars 1966

Ragnar Sveningsson

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 29, angående provisorisk tillämpning
av bestämmelser om privilegier och immunitet
för organisationen för europeisk
rymdforskning.

Föredrogs Kungl. Maj :ts skrivelse nr
45, angående val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, att första kammaren ville
besluta att vid sammanträde onsdagen
den 23 mars företaga val av tre ombud
i Europarådets rådgivande församling
jämte tre suppleanter för dem.

Detta förslag antogs.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposi -

tion nr 47, angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter och
av sockernäringen, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
54, angående ökat statligt stöd till barnstugor,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 55, angående godkännande av tillläggsavtal
med ändring och komplettering
av avtalet den 20 december 1956
mellan Sverige och Italien för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från riksgäldsfullmäktige
inkommit skrivelse med kompletterande
utredning angående eventuell
utflyttning av riksdagsbiblioteket (med
undantag av upplysningstjänsten) till
kvarteret Vinstocken, hänvisades skrivelsen
till bankoutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 649.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 18, i anledning av motioner angående
stärkande av den kommunala
självstyrelsen; samt

nr 19, i anledning av motioner angående
fördelningen av samhällsuppgifterna
på staten, landstingen och primärkommunerna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Onsdagen den IG mars 196G fm.

Nr 11

Ang. minoritetsrepresentationen i kommunernas
styrelser

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av motioner
angående minoritetsrepresentationen
i kommunernas styrelser.

I de likalydande motionerna nr 32 i
första kammaren av herr Palm och nr
59 i andra kammaren av herr Carlsson
i Tyresö hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att rätten till minoritetsrepresentation
och därmed sammanhängande
problem för den kommunala demokratien
måtte bliva föremål för utredning
och översyn.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna I: 32 och
11:59, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att åt länsdemokratiutredningen
måtte uppdragas att verkställa en förutsättningslös
utredning av frågan om
minoritetsrepresentationen i kommunernas
styrelser och därmed sammanhängande
spörsmål.

I sitt yttrande hade utskottet anfört
bland annat följande:

»Enligt utskottets bedömning kan
övergången till allt större kommuner
liksom en sådan utbyggnad av demokratien
på länsplanet, som övervägs av
länsdemokratiutredningen, komma att
medföra en förändrad situation, där det
proportionella valsättets bibehållande
vid val till kommunernas styrelser inte
längre framstår som önskvärt utan i
stället ett närmande till riksstyrelsens
parlamentariska principer ter sig befogat.
»

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg samt herrar Sveningsson,
Harald Pettersson, Tistad, Svenungsson,
von Friesen, Wahlund, Hamrin
i Jönköping, Larsson i Luttra och
Werner, vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort hemställa, att motionerna
I: 32 och II: 59 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Nästan alla de motioner
som behandlas i denna bunt utlåtanden
från konstitutionsutskottet berör djupare
sett frågan om den kommunala demokratien
och den kommunala självstyrelsen.
Jag har uppdraget att anföra
några synpunkter från vår partigrupps
sida i dessa avseenden fastän vi, som
kammarens ledamöter ser, icke har avgivit
någon motion i någon av dessa
frågor vid detta tillfälle. Enligt min
uppfattning borde kanske motionärerna
först ha uttalat sig i frågan, men det
må väl nu tillåtas mig att inleda debatten.

Beträffande den motion vi nu närmast
skall behandla och som avhandlar
frågan om minoritetsrepresentationen
i kommunernas styrelser vill jag hävda
att den absolut inte träffar den stora
kommunaldemokratiska frågan, som något
har berörts i de andra motionerna.
Kommunaldemokratien är nämligen inte
väsentligen en fråga om partimässiglieten
i styrelserna, alltså inte främst
en fråga om de former som utvecklas
i det kommunala livet.

Att det nuvarande systemet med s. k.
kommunala samlingsregeringar emellertid
frestar till tidiga kompromisser
mellan partierna kan man förbehållslöst
hålla med motionärerna om. Man
vill ju inte gärna från stadskollegium
eller drätselkammare föra fram splittrade
förslag till fullmäktige. Man tummar
därför på frågorna i det längsta för
att få fram en enhällig skrivning till
fullmäktige. Fastän det självfallet inte
sällan förekommer undantag från denna
tågordning, kan dock ett sådant kompromissande
i den sista förberedande
instansen före fullmäktige, som motionärerna
säger, få en dämpande effekt
på den politiska debatten och aktiviteten
såväl i som utanför fullmäktigeförsamlingen.
Vi har erfarenhet härav litet
varstans ute i kommunerna.

Därest bedömandet av frågan om nuvarande
systems avskaffande eller fortbestånd
skulle baseras uteslutande på
dessa något negativa omständigheter,

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser

fölle det sig inte svårt att ta ståndpunkt
för en lagfäst rätt till vad man kunde
kalla kommunala majoritetsregeringar.

Emellertid är inte effekten av nuvarande
system enbart och kanske inte
heller huvudsakligen av negativ art. Något
positivt ligger redan i att kommunens
styrelse väljes av fullmäktige, självfallet
efter nominering av partiorganisationerna,
medan ju landets regering
som vi alla vet däremot inte får väljas
av riksdagen. Ett vida större positivt
värde ligger också i att fler väljargrupper
blir företrädda i den kommunala
styrelsen med det nuvarande systemet.

I samband med frågan om den kommunala
demokratien och behovet av att
fördjupa den bör man emellertid inte
övervärdera denna positiva effekt. Att
det s. k. samregerandet har en smula
med den kommunaldemokratiska frågan
att göra vill jag inte bestrida. Men metoden
för tillsättandet av den kommunala
styrelsen är på inget sätt avgörande
för om den kommunala demokratien
skall bli en levande realitet eller om
den bara skall bli en formalitet.

För egen del har jag känt mig stött av
ett ord i motionerna, nämligen »insyn».
Det sägs att »vid ett system med rätt
för en majoritet i fullmäktige att tillsätta
alla platser i kommunens styrelse,
skulle de andra partiernas behov av
insyn tillgodoses genom proportionell
representation i de övriga kommunala
nämnderna». Insyn, alltså! Man får hoppas,
att motionärerna inte menat så illa,
som det har kommit att formuleras. Att
partiernas och väljargruppernas kommunala
funktion skulle reduceras till
insyn får under inga som helst förhållanden
förutsättas. Tvärsigenom hela
det kommunala livet måste det vara
fråga om de valda förtroendemännens
pliktmässiga aktivitet och ansvarstagande
i nämnder och styrelser och allting
som har anknytning till kommunal
verksamhet. Det skall således inte inskränkas
till »insyn». Detta måste markeras
ännu hårdare nu i samband med
bildandet av storkommuner. I frågan om

de förtroendevaldas rätt till ansvar ansluter
jag mig reservationslöst till några
ord som är sagda i motionen av
herr Torsten Andersson in. fl.: Samverkan
mellan förtroendemännen och
tjänstemännen måste vara så utformad,
att den effektiva ledningen av arbetet
ligger hos de förra.

För övrigt vill jag säga att vi från
vårt håll är eniga om det mesta i argumenteringen
i den motion som jag
nu nämnde. Det är alltså en fråga om
ledning och inte bara om insyn.

En verklig kommunal demokrati förutsätter
emellertid ytterligare alltför
mycket för att jag här skulle våga illustrera
det i någon större omfattning.
Bland annat är det en orimlighet att
strikt proportionalitet mestadels tillämpas
vid val av styrelser och nämnder,
eftersom nämndernas arbete verkligen
inte är begränsat till att gälla insyn.
Jag upprepar att det inte heller får degraderas
till insyn, utan måste vara inriktat
på att det är i nämnderna som
själva grovjobbet utförs. Därför borde
alltid samtliga i fullmäktige företrädda
grupper vara med där, och i vissa fall
också företrädare för stora folkliga organisationer.
Denna orättvisa att ställa
vissa väljargrupper åt sidan är också
kortsynt kommunalt sett, eftersom konsekvensen
blir att god kommunal arbetskraft
inte tillgodogörs.

Er kommunaldemokratisk synpunkt
— och motionärerna anser ju att denna
fråga har samband med spörsmålet om
kommunaldemokratien — vore det
minst lika viktigt och troligen viktigare
att lösa sådana frågor än att till
exempel gå över till samregerande.
Ändå har jag här bara berört sådant
som kunde kallas den kommunala demokratiens
yttre former. Djupare sett
har demokratiens funktionsduglighet direkt
samband med graden av kommunalt
självstyre. Utan ett ordentligt kommunalt
självstyre blir det inte heller
någon ordentlig kommunal demokrati.
Att självstyrelsens omfattning och kvalitet
delvis beror av de ekonomiska re -

Onsdagen den l(i mars 1966 fm.

Nr 11

Ang. minoritetsrcpresentationen i kommunernas styrelser

lationerna mellan staten och kommunerna
är en sanning som kanske är alltför
banal att vidare utveckla vid detta
tillfälle. Det finns emellertid också motioner
i denna fråga i föreliggande bunt
av utlåtanden.

Genom decentraliseringen ligger numera
ungefär 60 procent av samhällsuppgifterna
hos kommunerna. Mot detta
har vi kommunister inte haft någonting
att invända i princip, vi har tvärtom
anslutit oss till det. Men denna förändring
berör också frågan om de ekonomiska
förhållandena mellan staten
och kommunerna. Denna förändring i
kommunernas arbetsuppgifter har direkt
samband med den kommunala
självstyrelsen, den kommunala demokratien
och det eventuella kommunala
majoritetsregerandet.

Eftersom denna sistnämnda fråga i
praktiken kan ge både negativa och positiva
utslag, är det inte orimligt att
man tittar närmare på saken och undersöker
hur utslagen kan tänkas bli i
det praktiska livet.

Vi kommer då för vår del fram till
att länsdemokratiutredningen mycket
väl kunde få till uppgift att, som det
sägs i utskottsutlåtandet, förutsättningslöst
pröva denna fråga, ty om man prövar
den blir därmed intet avgjort. Man
skall granska den, och eftersom vi anser
att en granskning kan vara motiverad
kan vi av detta skäl rösta för utskottets
förslag.

Innan jag slutar vill jag tillägga att
det som framför allt pockar på en snar
lösning är sådana anordningar, att det
kommunala praktiska arbetet liksom
kontrollen och uppföljningen i en helt
annan omfattning än nu kan förankras
ute bland kommunens invånare utanför
den centrala beslutande församlingen
och också i viss utsträckning utanför
styrelserna och nämnderna. Detta
är en central fråga. En sådan fördjupad
kommunal demokrati behöver i och
för sig ingenting ha att göra med vad
man kallar majoritets- eller enpartiregering
i toppen för den kommunala sty -

relsen, även om jag tillägger att vi bör
titta också på detta. Däremot kräver vi
att det skall ges lagliga möjligheter att
skapa kommundels- och stadsdelsråd,
som vi och andra har föreslagit.

Jag har med detta, herr talman, kommit
fram till att förslagen i motionen
1: 32 visserligen bara träffar utanverken
av den kommunala demokratien,
men det skadar ändå inte att frågan
allsidigt analyseras. Därför tänker vi,
som sagt, rösta med utskottets förslag
i detta avseende.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Frågan om samregerande
eller parlamentarism i våra kommunala
styrelser har diskuterats åtskilligt
under senare tid. Den debatt som vi
haft kring detta tema redovisas i den
motion som vi nu bär att ta ställning
till. Enligt motionärerna och utskottsmajoriteten
skulle man nu utreda frågan
om införande av ett parlamentariskt
styrelseskick i kommunerna. Minoriteten
skulle få representation enligt
proportionella metoder i kommunernas
övriga nämnder. Majoriteten skulle således
alltid få tillsätta alla platser i kommunalnämnd
och drätselkammare. Oppositionens
behov av insyn skulle tillgodoses
genom att man bibehåller rätten
till proportionell representation i de
övriga nämnderna och styrelserna.

Det är också enligt min mening värdefullt
att denna för den kommunala
demokratien så betydelsefulla fråga diskuteras,
men samtidigt måste jag säga
att det är en mycket svårbedömd fråga
i det utvecklingsskede, där våra kommuner
nu befinner sig. Det är svårt att
besvara frågan med ett kategoriskt ja
eller nej.

Motionärerna har hävdat att samregerandet
i kommunerna har en förlamande
inverkan på den kommunalpolitiska
debatten. Systemet skulle fresta
till, som motionärerna säger, för tidiga
kompromisser mellan partierna, vilket
skulle resultera i svårigheter för all -

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser

mänheten att urskilja partigränserna i
kommunalpolitiken. Parlamentariska
kommunregeringar efter samma modell
som riksstyrelsen skulle, säger motionärerna,
däremot stimulera till öppet
redovisad åsiktsskillnad.

Man kan naturligtvis inte bortse från
möjligheten av att en kommunal parlamentarism
— med en politiskt enhetlig
kommunregering och en kritiserande
opposition — skulle kunna ställa kommunalpolitiken
mera direkt inför medborgarnas
ögon, men det är inte riktigt
så självklart, såvitt jag förstår, som motionärerna
menar, att man därmed
åstadkommer en mera levande kommunalpolitisk
debatt. Motionärerna tror
visserligen att man skulle uppnå en sådan
effekt, men hur det blir med den
saken är naturligtvis en fråga som är
väldigt svår att svara på. Emellertid
finns det anledning att ha en annan uppfattning
än vad motionärerna har, och
det har ju faktiskt klart framkommit
att man inte är enig ens i socialdemokraternas
egna led. Jag vill erinra om
den socialdemokratiske statsvetaren
Agne Gustafssons inlägg i StockholmsTidningen
helt nyligen. Han säger där
att »sannolikt skulle den kommunala
oppositionen och debatten tvärtom förlamas
genom att man kastar ut minoritetsgrupperna
från kommunernas styrelser».
Det är alltså Agne Gustafssons
synpunkt på denna fråga, och det är ju
ganska intressant att konstatera att huvudmotionären
i andra kammaren, herr
Carlsson i Tyresö, och Agne Gustafsson,
båda tillhörande kanslihusets s. k. sambandspojkar,
har direkt motsatta uppfattningar
i denna fråga, som så nära
berör den kommunala valverksamheten.

Det finns förvisso ganska starka skäl
att misstänka att den kommunala parlamentarismen
inte skulle få den positiva
effekt som motionärerna och utskottsmajoriteten
tror. Om man, som
motionärerna tänkt sig, begränsar parlamentarismen
till kommunstyrelserna
och bibehåller den proportionella representationen
i övriga kommunala

nämnder, så är detta knappast en garanti
för att man kommer ifrån det som
man skulle vilja komma ifrån, nämligen
kompromisserna. Det kan väl tänkas att
kompromisser träffas mellan partierna
i de proportionellt valda nämnderna,
och det skulle sannolikt verka bindande
för det regerande kommunpartiet eller
de regerande kommunpartierna, såväl
i kommunstyrelsen som i fullmäktige.
Det är alltså inte säkert att man
når den avsedda effekten. Man kan heller
inte bortse från risken av att en
kommunal parlamentarism kan innebära
att minoriteten får otillräckliga möjligheter
till insyn i och kontroll över
kommunalpolitiken.

Det väsentligaste i sammanhanget är
emellertid den inverkan som en kommunal
parlamentarism kan befaras få
i fråga om vilja till samarbete och möjligheter
till samförstånd. Jag kan erinra
om vad konstitutionsutskottet skrev
1962 i sitt utlåtande i anslutning till
kommunblocksbeslutet. Utskottet anförde:
»Den lugna inrikespolitiska utveckling,
som kännetecknat förhållandena i
vårt land i motsats till åtskilliga andra
länder, torde i väsentlig mån få tillskrivas
den förståelse för allmänna och enskilda
behov samt den samförståndsanda
och känsla av gemensamt ansvar för
allmänt väl som självstyrelsen i kommunerna
förmedlat till alla grupper av
vårt folk.» Det är inte säkert att utskottet
kunnat göra detta uttalande, om vi
haft parlamentarism i stället för samregerande
i våra kommuner.

Jag tror att kompromisserna, d. v. s.
viljan till samarbete och samförstånd,
bör betraktas såsom något naturligt och
värdefullt i det kommunalpolitiska arbetet.
Naturligtvis är det dock negativt
för den kommunalpolitiska debatten,
om kompromisserna träffas på ett sådant
sätt att partiernas olika uppfattningar
inte redovisas inför allmänheten.
En sådan redovisning kan emellertid,
såvitt jag förstår — det har jag också
tidigare framhållit — inte garanteras
med den parlamentariska ordning

Onsdagen den l(i mars 1900 fm.

Nr 11

Ang. minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser

som motionärerna har tiinkt sig. Det
måste nog ankomma på kommunpartierna
själva att tillse att kompromisserna
träffas öppet och inte i det fördolda.

När nu frågan om samregering eller
partiregering i det kommunala är så
svårbedömd, kunde det kanske tyckas
att skäl talar för att man skall utreda
frågan. Vi reservanter har emellertid
inte kunnat finna bärande skäl för en
sådan utredning nu. Det är möjligt att
en kommunal parlamentarism i viss utsträckning
kan bli önskvärd för framtiden.
Det bör väl i så fall särskilt gälla
beträffande en utvidgad länsdemokrati.
Länsdemokratiutredningen har ju enligt
de direktiv den fått bl. a. till uppgift
att dra upp de principiella riktlinjerna
för hur den regionala och lokala
självstyrelsen och demokratien på hästa
sätt skall utformas. Den hör alltså ha
möjligheter att pröva även den kommunala
parlamentarismen. Det behövs inte
någon framställning från riksdagen för
den saken. Särskilt vad beträffar primärkommunerna
tror jag dock att det är
önskvärt att de nya kommunerna får
mogna fram, innan man tar upp frågan
om parlamentarismen till mera allmänt
övervägande. Den statsvetenskapliga
forskningen här i landet är ju under
några år framöver särskilt inriktad på
den kommunala demokratiens problem.
Jag tror att det är riktigt att också avvakta
resultatet av denna forskning, innan
man överväger att låta den kommunala
parlamentarismen gå till en parlamentarisk
utredning.

Jag vill bara till sist konstatera, att
våra kommunallagar nu inte utgör något
hinder för en kommunal parlamentarism.
Vill man i kommunerna verkligen
ha ett parlamentariskt styrelsesätt,
går det mycket väl för sig. Finns det ett
behov av en kommunal parlamentarism,
har den redan nu möjlighet att växa
fram på ett naturligt sätt. En sådan övergång
skulle väl i så fall stå i bästa överensstämmelse
med den kommunala
självstyrelsens idé.

Med det anförda, herr talman, ber jag

att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Såsom medreservant i
utskottet kan jag i stort sett instämma i
de mycket välnyanserade synpunkter
som herr Harald Pettersson här har givit
uttryck åt. Jag måste emellertid erkänna
att jag i denna fråga känner en
viss kluvenhet, som gör att jag har ett
behov av att här ge uttryck för några
egna och från medreservanten avvikande
åsikter.

Onekligen ligger det vissa principiella
fördelar i ett majoritetsstyre inom
kommunerna. Man får en livligare debatt
i de heslutande församlingarna, och
i den lokala pressen blir det klarare
ståndpunkter som redovisas offentligt;
detta har motionärerna framhållit. Det
blir mindre kompromisser och möjligheter
till, om jag så får uttrycka det,
manövrer som är undandragna offentligheten.
Ansvarsfördelningen i kommunerna
blir också riktigare.

För att en majoritetsstyrelse skall fungera,
krävs det emellertid att oppositionen
på olika sätt får tekniska möjligheter
till insyn. Det fordras bl. a. en
utredningsapparat, liksom att tryck och
upplysningar av annat slag delges ledamöterna
så att de är fullt informerade.
Det måste finnas en press som följer
med de kommunala frågorna i just den
kommunen. Och helst bör kommunens
struktur vara sådan att det finns någon
praktisk möjlighet till en maktväxling.

Jag tror att för närvarande egentligen
endast vissa större kommuner har de
förutsättningar jag här angivit. Möjliggen
skulle man kunna säga att dessa
förutsättningar också borde finnas i
landstingen, men som dessa hittills fungerat
— med en session per år — anser
jag att tillfällena för oppositionen att
framföra sina åsikter i den beslutande
församlingen är alltför sporadiska. Från
och med i år har ju landstingen fått

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser

möjligheter att sammanträda oftare,
men vi vet inte lmr de möjligheterna
kommer att utnyttjas i praktiken — jag
misstänker att det blir ganska stora eftersläpningar
av gammalt tänkande så
att man ändå kommer att ransonera
landstingssammanträdena tämligen hårt.

När det gäller primärkommunerna
får man nog säga att det proportionella
styrelsesättet är fast rotat i de mindre
och medelstora kommunerna. Jag tror
inte heller att det finns önskemål om
någon förändring i detta avseende ute
i kommunerna, Ofta är enda möjligheten
för kommunalmännen att få verklig
kännedom om vad som sker och bör
ske, att de är medlemmar i nämnder
och styrelser. Och det är naturligtvis
särskilt värdefullt för de olika politiska
partierna att de har representanter i
drätselkammaren eller kommunalnämnden,
som är de ojämförligt viktigaste
kommunala organen.

Pressens intresse är tyvärr ganska litet
för vad som sker särskilt i landsbygdskommunerna.
Tidningarna blir
dessvärre alltmera tunnsådda. De har
stora spridningsområden och ägnar kanske
intresse åt de kommunalpolitiska
frågorna på utgivningsorten, men när
det gäller kringliggande kommuner blir
intresset mera förstrött. Entidningssystemet
utbreder sig också mer och mer.
Därmed blir det i huvudsak ett parti
som kan begagna pressen för att få sina
synpunkter framförda.

I de små och medelstora kommunerna
har man också direkta kontakter
med kommunalpolitikerna, kan framföra
sina synpunkter till dem och få
informationer av dem. Valen har många
gånger ett starkt inslag av personval
även om partierna fungerar som valorganisationer.
I kommuner som fungerar
på det sättet torde en politisering av
styrelsesättet inte få enbart de positiva
effekter som motionärerna har tänkt
sig, utan det blir antagligen också vissa
icke önskvärda biverkningar — onödiga
motsatsställningar uppkommer, och man
kan möjligen t. o. m. frukta en viss för -

giftning av det kommunala livet. Många
av frågorna i kommunerna har inte heller
sådant innehåll, att man med alla
medel bör eftersträva en politisering.
Man bör också tänka på att kommunerna
utgör den plantskola där politikerna
fostras. Jag tror att det är nyttigt
att man i denna får lära sig att samverka
i stället för att stå i motsatsställning
till varandra. Det lägger enligt mitt förmenande
en god grund för den politiska
uppfostran.

Det sägs att utvecklingen mot större
kommuner på grundval av de nuvarande
kommunblocken kommer att leda till
och skapa behov av ökad politisering
och att majoritetsstyret därmed skulle
få en verklig funktion att fylla. Det är
möjligt, jag tror till och med att det är
sannolikt, men vi är inte där ännu. Det
finns fortfarande bortåt tusentalet kommuner
i landet. Den koncentration till
storkommuner som det här är fråga om
är bara i sin början, och det är ganska
farligt att diskontera utvecklingen i dessa
större kommuner. Vi har råd att låta
utvecklingen ha sin gång, att vänta och
se. Det kan vara farligt att påtvinga
kommunerna en utveckling som de för
närvarande inte är mogna för.

Nu kan det sägas att om man har den
inställningen som jag har i denna fråga
— en viss tveksamhet och osäkerhet
om framtiden — skulle det väl passa
alldeles utmärkt med en utredning för
att få frågan genomlyst. Det kan tyckas
så, men när man studerar de synpunkter
som framförts i motionerna
och de uttryckssätt som där förekommer
får man ett bestämt intryck av att
den är en fjärrstyrd robot som skall
bringas att explodera vid lämplig tidpunkt
och att en begäran om utredning
nu i själva verket betyder en beställning
på lagstiftning i ämnet. Man säger
att man skall genomföra ett fakultativt
system; det gäller att skapa möjligheter
för de kommuner som så vill
att få majoritetsstyre, och de kommuner
som vill bibehålla det proportionella
valsättet skall få göra det. Men tror

Onsdagen den 10 mars l(J(i(i fm.

Nr 11

Ang. minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser

någon att det nuvarande regeringspartiet
i någon kommun kommer att gå in
för ett proportionellt styrelsesätt, om
det skapas möjligheter för det största
partiet att ensamt utöva makten i kommunernas
styrelser och där finns en
klar majoritet för detta parti. Nej, jag
är övertygad om att man överallt där
man är i majoritet kommer att överta
ledningen av den kommunala styrelsen.

Trots en inte obetydlig sympati för
motionärernas resonemang anser jag,
herr talman, att tiden ännu inte är mogen
för att gå in på en prövning av
denna fråga, och därför har jag anslutit
mig till reservanterna i utskottet.

Jag ber med detta få yrka bifall till
reservationen.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag hör inte till dem
som känner tveksamhet i detta ärende,
och jag vill genast anmäla att jag odelat
kommer att ansluta mig till reservationen.

Jag grundar mitt ställningstagande
på en ganska lång kommunalpolitisk
bana i denna stad. Jag vill gärna ange
en principiell syn på denna fråga som
för mig är mycket väsentlig. För att
den moderna demokratien skall fungera
effektivt och verkligen bli till gagn
för samhällsmedborgarna är det av stor
vikt att vi med olika åsikter lär oss att
leva samman och arbeta samman även
då spänningarna idémässigt och praktiskt
ibland kan vara ganska starka. Jag
tror att detta är en mognadsfråga i en
demokrati, som hör framtiden och inte
det gångna till. Det betyder att vi behöver
organ för en dylik samverkan.

Här talas om att ett samregerande kan
innebära frestelse till kompromiss. Det
är klart att så kan vara fallet, och en
kompromiss kan ibland vara ovärdig.
Den kanske inte svarar mot redbarheten
i uppsåtet. Den risken finns i all demokrati.
Men å andra sidan är det ju alldeles
uppenbart, att demokratiens arbetssätt
är kompromiss. Vi måste på nå -

got sätt komma till rätta med frågorna.
Kommer vi inte överens, då voterar vi.
Det är så det hela går till. Och vad
skulle det vara för fel att en sådan
kompromiss träffas på den högsta nivå
som finns före den beslutande instansen
i en kommun? Jag kan inte se att
det finns någon saklig tyngd i den kritik
som här har riktats mot den ordningen
att kommunens .styrelse har eu
representation från alla aktiva politiska
partier.

Jag är mycket tveksam inför en utveckling,
där man kommer att bryta
ett ärendes gång i den kommunala kvarnen.
Ta ett exempel! Vi bär ett socialärende.
Det kan hända att en minoritet
har en mycket bestämd mening där.
Man har i socialnämnden anmält detta,
man har argumenterat för det. Ärendet
kostar pengar, saken måste vidare till
drätselnämnd eller stadskollegium eller
vad högsta instansen heter. Där bryter
man plötsligt möjligheten att föra sin
tankegång vidare. Jag är till ytterlighet
tveksam om det riktiga i en sådan ordning.
Jag tror inte att det är nyttigt för
det politiska intresset, för den politiska
akvtiviteten, att ett sådant brott sker,
och jag tror inte att det praktiskt är
nyttigt i en kommuns arbete.

Jag ställer mig vidare ytterst tveksam
mot tanken att den av motionärerna föreslagna
ordningen skulle stimulera debatten.
Det må vara riktigt att det endast
är i begränsad utsträckning som
pressen täcker de kommunala frågorna
i många kommuner — därför att en
effektiv lokalpress inte finns. Men vaksamhet
kommer inte nödvändigtvis
fram av att man inför en annan ordning.
Vaksamheten hänger samman
med den politiska vitaliteten på orten
och den politiska vitaliteten hos dem
som representerar partierna. Alla är vi
överens om att pressen i dag utför en
utomordentligt vaksam gärning och
sannerligen också håller den kommunalpolitiska
debatten vid liv. Jag kan
inte se att den kommunala diskussionen
automatiskt skulle vitaliseras av att

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser

man införde en kommunal majoritetsregering.

Det talas om »en kritiserande opposition».
Finns inte den nu? Vad gör oppositionen
om inte kritiserar? Den kritiserar
i nämnderna och i styrelserna.
I Stockholm är det måhända så att ställningstagandet
sker innan ärendet kommer
till stadskollegiet, och där blir det
inte så mycket kritik. Sedan kommer
kritiken med full kraft i den kommunala
församlingen. Jag har mycket
svårt att i detta sammanhang tillmäta
idén att vi i vårt samhälle skulle lida
brist på kritik i kommunala frågor någon
större vikt. Jag är övertygad om
att vi också här har att göra med den
politiska vitaliteten, som ytterst har
sina rötter bland de vanliga medborgarna
och som stimuleras genom pressen
men i hög grad beror på aktiviteten och
styrkan hos de politiska partierna.

Jag har svårt att se att den jämförelse
som motionärerna gör mellan
kommunstyrelse och riksstyrelse är relevant.
Jag tycker att den haltar. En
drätselnämnd eller ett stadskollegium
eller hur nu namnet lyder är ingen regering
på samma sätt som vi har en
regering i riksstyrelsen. Hela uppläggningen
av kommunalstyrelsen är en annan
än av rikets styrelse. Jag tror inte
att någon av oss skulle vara intresserad
av att ändra den kommunala situationen
så att den reellt liknar den som
vi har på riksplanet. Kommunalt är situationen
en annan, och jag tror att
kommunalstyrelsen nu fungerar på ett
riktigt sätt. Jag har mycket ringa förståelse
för idén att kalla ett stadskollegium
eller en drätselnämnd för en regering.
Den är inte och kan aldrig
i verkligheten bli en regering.

Jag tror alltså inte på motionärernas
ordning. Jag har en känsla av att motionsuppslaget
mera är en skrivbordsprodukt,
mer en intellektuell produkt,
än en syn som sprungit fram ur långsiktig
närhet till det kommunala arbetet.
Och när jag inte tror på denna sak,
har jag ingen anledning att stödja för -

slaget om en utredning. Annars kan
man ju alltid säga, att en utredning inte
skadar. Men vi har minsann utredningar
ändå så att det räcker i detta land.

Mot denna bakgrund, herr talman,
vill jag yrka bifall till reservationen.
Och jag gör det utan någon som helst
tvekan. Jag är personligen övertygad.

Häri instämde herr Kaijser (h).

Herr PETTERSSON, GEORG (s):

Herr talman! Som framgår av detta
utskottsutlåtande har utskottsmajoriteten
inte tagit ställning till motionen på
annat sätt än att den anser att frågan
bör bli föremål för utredning nu. När
jag har lyssnat till herr Harald Pettersson
och till herr Tistad hör jag, att de
anser att det är en fråga där man kan
hysa en viss tvekan. Herr Harald Pettersson
utryckte det på det sättet att
det var svårt att svara ja eller nej och
kom till den slutsatsen att man inte borde
göra någon utredning nu.

I utskottet har vi emellertid funnit
att frågan om den kommunala demokratien
har blivit alltmera uppmärksammad,
inte minst beroende på de sammanläggningar
av kommuner som skett.
Det finns inte mindre än tre grupper
som arbetar med frågan om den kommunala
demokratien. Vi har den grupp
i inrikesdepartementet som består av
företrädare för Kommunförbundet och
Landstingsförbundet och som har tillkommit
just för att det uppstår frågor
av detta slag i samband med omläggningen.
Gruppen skall observera detta
och har även gjort det samt i några fall
kommit med förslag till utredningar,
just när det gäller den kommunala demokratien
och om hur kommunerna
skall fungera. Vidare har vi kommunalrättskommittén,
som sysslar med dessa
frågor, och vi har länsdemokratiutredningen.

Vi har inom utskottet ansett att denna
fråga är av sådan vikt att den också
bör bli föremål för en förutsättningslös
prövning. Vi har icke funnit skäl

Onsdagen den 16 mars 1900 fm.

Nr 11

Öl

Ang. minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser

att skjuta på frågan, utan snarare är det
vid på det siittet att den bör ingå bland
alla de frågor som man bär försöker
lösa. Detta bär gjort att utskottet utan
ställningstagande till motionens syfte
ändå bar funnit att den bör bli föremål
för, som det beter, »en förutsättningslös
utredning».

Jag ber, berr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Den nu ganska långa
debatten bar visat att det råder rätt stor
tveksamhet i denna fråga. Så när som
på herr Sörenson har väl de flesta talare
gett uttryck för en viss tveksamhet.
Frågekomplexet är alltså mycket svårbedömt.
Mot den bakgrunden är jag en
smula överraskad över att behandlingen
i utskottet så pass strikt följt partilinjerna.
Jag föreställer mig nämligen —
jag är till och med ganska övertygad
om det — att det finns socialdemokratiska
ledamöter i denna riksdag som
har ungefär de åsikter som här framförts
av herr Sörenson. Själv hör jag
till de ledamöter som har vissa sympatier
för den hemställan som utskottet
kommit fram till.

Jag kan inte polemisera närmare mot
herr Sörenson, men jag skulle vilja säga
att han i sin argumentation inte fäster
tillräckligt stort avseende vid den
offentliga debatten. Det samregerande
vi har innebär en viss fara för att beslut
och överläggningar i alltför stor
utsträckning sker i slutna rum och inte
kommer ut till allmänheten på det sätt
som bör ske i en kommunal demokrati
som fungerar riktigt. Därför har jag
vissa sympatier för den tanke som motionärerna
har tagit upp och vill att den
skall belysas på något sätt. När det nu
finns en utredning som arbetar med
dessa ärenden, är det en enkel och
lämplig åtgärd att hänskjuta frågekomplexet
till den.

Emellertid kan jag inte helt accepte -

ra utskottets skrivning. Jag håller med
herr Sörenson om att utskottet alltför
hårt trycker på att det skulle råda en
överensstämmelse mellan de kommunala
styrelseformerna och riksstyrelsen.
Det är dock svårt att ändra på en utskottsmotivering.
För att göra det litet
enklare för mig själv yrkar jag bifall
till utskottets hemställan men avslag på
utskottets motivering.

I detta anförande instämde herr Dahlén
(fp).

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Jag känner ett behov
att helhjärtat instämma med herr Sörenson.

När jag läste uttrycket »förlamande
inverkan på den kommunala debatten»,
blev jag intresserad av att ta reda på
motionärernas kommunala erfarenhet
och bakgrund. Jag har inte haft tillfälle
att kontrollera hur det i detta avseende
är med herr Carlsson i Tyresö, men jag
vet att herr Palm har sin kommunala
erfarenhet från Sollentuna på kommunalfullmäktigenivå
och från Stockholms
stad.

Jag vill gärna helt kort redovisa mina
erfarenheter från drätselkammararbetet
i Malmö. Mer än 95, ja kanske 98 procent,
av alla ärenden som där förekommer
saknar varje som helst politisk
färgning. De borgerliga ledamöterna i
drätselkammaren har med sina goda
erfarenheter från andra arbetsområden
utan minsta tvivel kunnat göra positiva
inlägg av stor betydelse och över huvud
taget utföra ett arbete som enligt
vad som många gånger har omvittnats
också från socialdemokratiskt håll har
varit ytterst värdefullt för staden. När
jag i en hast försöker påminna mig några
partipolitiskt skiljande frågor som
förekommit under ett antal år kommer
jag bara på ett par stycken — det gäller
hyresregleringens fortsättning, graden
av tomträttsinstitutets utnyttjande,
expropriationsfrågor och några mindre
anslagsfrågor på vad vi kallar ö-staten,

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. minoritetsrepresentationen i kommunernas styrelser

såsom bidrag till politiska ungdomsföreningar,
stöd till Folkets park och annat
sådant som är rena småsaker med
hänsyn till den stora omslutning som
stadens affärer har.

Samregerandet i en stad som Malmö
har alltså för mig varit en fullständigt
naturlig sak. Varken motionerna eller
debatten här i kammaren har givit mig
anledning att på något sätt ändra den
inställningen.

Det kan visserligen sägas att det bara
är en utredning som begärs, men eftersom
jag är fullständigt på det klara med
att saken är av sådan art att en utredning
är onödig, kommer jag att stödja
reservationen. Jag kommer även att med
intresse följa röstningen. I andra kammaren
har jag t. ex. en mångårig kollega
från drätselkammaren som ofta har
vittnat om det goda samarbetet. Det blir
intressant att se om partidisciplinen eller
en många gånger omvittnad övertygelse
kommer att fälla utslaget.

Herr talman! Jag yrkar alltså oreserverat
bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
samt därefter, om så erfordrades, särskilt
rörande motiveringen.

I fråga om utskottets hemställan, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
att densamma skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle godkänna den vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Harald, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Pettersson, Harald,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—72;

Nej — 62.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen gjorde
herr talmannen propositioner, först på
godkännande av densamma samt vidare
därpå att kammaren skulle besluta
att icke godkänna motiveringen; och
förklarade herr talmannen sig anse
propositionen på godkännande av utskottets
motivering vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner motiveringen i
konstitutionsutskottets utlåtande nr 20,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutat
att icke godkänna motiveringen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Nr 11

Ang. suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 36.

Därjämte hade 38 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. suppleanter för fullmäktige i
primärkommunerna

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av
väckta motioner angående suppleanter
för fullmäktige i primärkommunerna.

I de likalydande motionerna nr 254
i första kammaren av herr Harald Pettersson
m. fl. och nr 320 i andra kammaren
av herr Boo m. fl. hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
och förslag rörande införande av
suppleantinstitution för fullmäktige i
primärkommunerna.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 254 och II: 320, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en
förutsättningslös utredning angående
införande av suppleanter för stads-,
kommunal- och kyrkofullmäktige.

Reservation hade anförts av fröken
Stenberg, herr Erik Olsson och fru
Thunvall, vilka på åberopade grunder
ansett, att utskottet bort hemställa, att
motionerna I: 254 och II: 320 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Frågan om införande
av suppleanter för fullmäktige i primär -

kommunerna känner ju kammarens ledamöter
väl till, senast från 1964 och
1965, då frågan genom kamrarnas skiljaktiga
beslut förföll. Liksom i fjol är
vi summa tre reservanter som håller
fast vid utskottets avslagsyrkande från
1964 och reservanternas från 1965. Vi
menar att några nya synpunkter, som
motiverar ett ändrat ställningstagande,
inte har tillkommit. Utskottet är självt
tveksamt. Det kan man utläsa på sid.
33, där utskottet skriver att införandet
av fullmäktigesiuppleanter skulle vara
förenat med både för- och nackdelar.

Någon ingående historieskrivning är
i det här sammanhanget knappast nödvändig.
Såväl kommunallagskommittén i
betänkandet 1952/14 som departementschefen
i proposition 1953/210 har emellertid
ställt sig avvisande till en ändring,
och det gjorde också konstitutionsutskottet
1953 i sitt utlåtande nr 22. Man har
därvid bl. a. pekat på den enkät bland
kommunerna, där tanken på fullmäktigesuppleanter
avvisades. Remissbehandlingen
gav också klara besked i samma
riktning, alltså avslag på suppleantinstitutionen.
Församlingsstyrelsekommittén
av 1957 och departementschefen i proposition
1961/70 avvisade likaså tanken
på införandet av suppleanter i de
beslutande organen.

Skälen för och emot införande av
suppleanter har redovisats så många
gånger här i kammaren, att det egentligen
är alldeles onödigt att lägga fram
dem igen. Vi är emellertid fortfarande
en hel del ledamöter, som är tveksamma
om suppleantinstitutionen i sig
själv skulle kunna kompensera det personliga
ansvar inför ärendena och den
insikt i de kommunala sammanhangen,
som kontinuiteten genom den under arbetsperioden
oförändrade fullmäktigeförsamlingen
nu garanterar. Inte minst
inför kommunblockreformen och dess
återverkningar, tillskapandet av i allmänhet
större enheter, förefaller det oss
reservanter riktigt att den beslutande
församlingen under sin arbetsperiod är
en oförändrad sådan, utan suppleanter.

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna

Det är också en fråga om rent praktiska
synpunkter, beträffande t. ex. beredningsarbete,
orsakssammanhang och
konsekvens i ärendenas handläggning.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservationen som
är fogad till konstitutionsutskottets utlåtande
nr 21.

I fröken Stenbergs yttrande instämde
herrar Schött (h), Ferdinand Nilsson
(ep), Erik Olsson (s) och Lundberg
(h).

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Om det i någon fråga
finns anledning till en kort debatt så
är det i denna fråga, och jag skall inte
bryta den ordningen även om jag vill
säga bara några få ord.

I den svenska riksdagen gäller, att
en och samma fråga inte får tas upp
mer än en gång om året. Ändå behandlas
detta ärende — utan, det vill jag
kraftigt understryka, att någon bryter
mot den formella ordningen — nu för
tredje gången under en tid av mindre
än ett och ett halvt år.

Som fröken Stenberg omtalade behandlades
detta ärende i riksdagen både
år 1964 och 1965. Som vi alla känner
till biföll andra kammaren vid dessa
tillfällen förslaget om fullmäktigesuppleanter,
medan första kammaren med
lika stor majoritet avstyrkte det. Samma
sak inträffade redan 1918, då kamrarna
stannade vid olika beslut.

Denna fråga är också intressant genom
att den inte behandlas som någon
politisk fråga. Uppfattningarna går rakt
igenom partierna, även om jag och fröken
Stenberg nu har råkat få ordet
omedelbart efter varandra.

Jag vill nu bara uttala den förhoppningen,
att första kammaren vidhåller
sitt tidigare ställningstagande, då det
kanske är föga hopp om att andra kammaren
har kommit på bättre tankar och
ändrat sin uppfattning.

Jag vill beklaga att den högt ärade
ledamoten av denna kammare Carl Al -

bert Anderson med sin stora kommunala
erfarenhet inte hade tillfälle —- liksom
inte heller jag — att delta i utskottsbehandlingen
och att han inte heller
är i tillfälle att nu delta i kammarens
överläggningar. Han hade säkert
annars i dag liksom vid tidigare tillfällen
klart och bestämt hävdat den
uppfattningen, att vi inte skall införa
ett system med suppleanter för fullmäktigeledamöter.
Jag tror att hans synpunkter
därvidlag har varit tungt vägande,
och jag har därför i hans frånvaro
velat erinra om denna hans uppfattning.
De flesta av kammarens ledamöter
kommer säkert ihåg hans anförande
i denna fråga förra året och de
uttalanden han då gjorde.

När det uppstår något angeläget kommunalt
bekymmer, när det finns behov
av ändrad lagstiftning, brukar kommunförbunden
ta initiativ och begära
hos Kungl. Maj :t en ändring av gällande
lagstiftning. Vi skall uppmärksamma,
att när det gäller fullmäktigesuppleanterna
har det inte gjorts någon
framställning från kommunförbunden.
En gång har detta ärende varit remitterat
för yttrande till kommunförbunden.
Vid det tillfället avstyrkte stadsförbundet
utredningsförslaget, och kommunalförbundet
gav ett mycket svagt
tillstyrkande genom att säga, att man
inte motsatte sig att frågan blev föremål
för utredning.

Som fröken Stenberg redan har erinrat
om gjordes en grundlig undersökning
hur kommunerna ville ha det i
samband med att vår nuvarande kommunallag
utarbetades i början av 1950-talet. Det var då en stark majoritet i
kommunerna mot suppleanter i fullmäktigeförsamlingarna.
Fröken Stenberg
har redan framhållit, att en del andra
utredningar också kommit till samma
resultat.

Det är, herr talman, omöjligt att komma
med några nya synpunkter i denna
fråga, tror jag. Jag får säga på samma
sätt som det uttalades förra året och
som det också i år är utsagt i reserva -

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Nr 11

Ang. suppleanter för

tionen, att ingenting har inträffat som
ger anledning till ändrad uppfattning.

Också jag, herr talman, ber att få yrka
bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Som det sagts här förut
är det tredje gången som man nu sysslar
med denna fråga. Utgången blev
förut, att första kammaren med rätt
svag majoritet avslog frågan om att utreda,
huruvida man skall ha suppleanter
till fullmäktige, medan andra kammaren
med stor majoritet bifallit detta
krav om utredning.

I fjol var utskottets utlåtande sådant,
att man sade att frågan borde utredas
i lämpligt sammanhang och att det
skulle vara en förutsättningslös utredning.

1 motsats till vad herr Sveningsson
säger har det den här gången inträffat
något, som gör det motiverat att få denna
fråga utredd. Till kommunalrättskommittén
har givits ett uppdrag att
utreda och komma med förslag beträffande
antalet ledamöter i fullmäktige.
Detta har framför allt föranletts av
kommunsammanläggningarna. Det kan
vara motiverat att man då också utreder
frågan om suppleanter.

Vi har också för inte så länge sedan
fattat beslut om en lag om sammanläggningsdelegerade
i kommunerna. I
den lagen är suppleanter föreskrivna.
Om man nu anser att det bör finnas
suppleanter i ena fallet, så kan det vara
lämpligt att utreda om man inte bör ha
suppleanter också i det andra fallet.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag i denna
del.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Enligt den vokabulär,
som råder i detta hus har jag, som det
heter, inte suttit på detta ärende i utskottet.
Jag tycker ändå att jag skulle
tillkännage för kammaren — om det

3 Första kammarens protokoll 1966. Nr 11

fullmäktige i primärkommunerna
nu skulle intressera någon — att i denna
fråga har jag sett mig föranlåten att
ändra min ståndpunkt.

Jag har de tidigare gånger som frågan
har varit föremål för behandling
hört till dem som har sagt, att suppleantskapet
i kommunalfullmäktige och
andra församlingar inte var nödvändigt.
.lag har därvidlag i hög grad fallit tillbaka
på den motivering, som fröken
Stenberg hade, nämligen om det personliga
ansvaret för uppdraget.

Med den utveckling man nu har fått
i fråga om kommunindelningen har jag
sett mig föranledd att ändra min uppfattning
i denna fråga och kommer således
att ändra mitt votum därhän, att
jag anser det angeläget med suppleantskap
i kommunalfullmäktige. Det är
inte därför att det personliga ansvaret
inte skulle vara angeläget i sammanhanget
— det måste alltjämt finnas
kvar. Jag bygger min uppfattning
på det faktum, att de nya kommunblocken
får allt fler perifera delar, där det
utan denna möjlighet kan bli svårt att
få en fullödig representation. Det är
likaså angeläget ur den synpunkten, att
man engagerar flera människor i det
kommunala arbetet. Den nya kommunsammanläggningen
kommer ju att medföra
att ett ganska betydande antal
kommunalrepresentanter kommer att
ställas utanför det praktiska kommunala
arbetet i och med att man bringar
ned antalet församlingar. I den situationen
menar jag, att det är angeläget
om man på detta sätt kan knyta dubbel
uppsättning av människor kring det
praktiska kommunala arbetet, så att
ytterligare ett antal människor känner
sig engagerade i det direkta kommunalpolitiska
ansvaret.

Jag ser det så, herr talman, att det
måste vara angeläget för att bevara underlaget
för den kommunala verksamheten,
att den på detta sätt får ett vidare
underlag. Därför har jag funnit mig
böra ändra min ståndpunkt i detta fall.
Till min ändrade uppfattning har kanske
också i någon mån bidragit att

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna

riksdagen stannat för att utse, som det
redan har påpekats, suppleanter för
församlingsdelegerade. Där har man sålunda
svalt principen om att ett uppdrag
av detta slag inte längre behöver
hållas helt på det personliga planet.

Jag är ganska övertygad om, herr talman,
att denna institution kommer att
fungera väl sedan den funnit sin plats.
Jag tror att det är angeläget att på denna
punkt även första kammaren intar
den ställning, som den tidigare inte velat
vara med om, och nu godkänner
detta förslag, som innebär ökat stöd åt
det kommunala arbetet.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Jag skulle ha kunnat
nöja mig med det instämmande, som
jag redan har gjort med fröken Stenberg,
men jag begärde ordet i anledning
av att konstitutionsutskottets ordförande
här hänvisade till ett tidigare beslut
om suppleanter för sammanläggningsdelegerade.

Det förhåller sig nämligen så, att
dessa suppleanter kom till närmast därför
att antalet sammanläggningsdelegerade
kan vara så få, att det bara blir
en eller möjligen två ifrån en liten
kommun. Man ansåg det då befogat med
suppleanter för att varje kommun vid
varje sammanträde skulle kunna vara
tillfredsställan de representerad.

Man har åberopat detta som den väsentliga
skillnaden mellan sammanläggningsdelegerade
och fullmäktige i kommunerna.
Beslutet om suppleanter för
sammanläggningsdelegerade bör alltså
inte betraktas som något stöd för motionen,
som går ut på att införa suppleanter
för kommunal- respektive kyrkofullmäktige.

Jag har samma uppfattning som flera
talare före mig, nämligen att uppdrag
som ledamot av kommunalfullmäktige
medför ett personligt ansvar, som man
kanske skulle få lättare att komma ifrån
om man fick möjlighet att kalla suppleant.

Jag ber därför, herr talman, att få
tillstyrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att framföra ungefär samma
synpunkt som herr Olsson nyss gjorde
beträffande samarbetsdelegationerna.
Därvidlag gäller det ju att kommuner
skall företrädas, och det gäller egentligen
inte kontinuerligt kommunalt arbete
utan överläggningar och kontakter
mellan kommuner vilket är något annat.
Fallet är inte analogt.

Samtidigt vill jag understryka att det
inte är riktigt som det här sagts, att
man engagerar flera människor i verkligt
kommunalt arbete genom att släppa
in suppleanter. Det innebär bara att
man på det viset så att säga suddar ut
engagemanget för både ordinarie och
suppleanter och skiftar ut ett kommunalt
arbete, vilket sällan medför ett fulllödigt
engagemang.

Till sist vill jag säga att införandet
av suppleanter kanske har en uppgift,
nämligen att underlätta för mångsysslare
att behålla kommunala uppdrag
utan att verkligen sköta dem. Det anser
jag icke vara önskvärt, och det innebär
icke att man engagerar folk i kommunala
angelägenheter.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Denna fråga är mer än
50 år gammal, och dess handläggning
har aldrig följt partilinjer, som herr
Sveningsson nyss påpekade. Splittringen
i kammare och utskott har varit stor,
och även i år är konstitutionsutskottet
delat. Jag bidrar själv till denna splittring
inom partierna, eftersom två av
mina partikamrater tidigare i debatten
har anslutit sig till reservanternas mening.

Utskottets majoritet har två år i följd
ansett, att frågan i lämpligt sammanhang
bör bli föremål för en förutsätt -

Onsdagen den l(i mars 19GC fm.

Nr 11

<57

Ang. suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna

ningslös utredning, och reservanterna
får gå tillhaka till 19(54 års utskottsbehandling
för att få stöd i ett majoritetsuttalande.

Då vi nu är inne i en utveckling mot
allt större kommuner, måste en ökad
representation i våra fullmäktigeförsamlingar
te sig högeligen önskvärd.
Enligt uppgift lär det finns 34 000 kommunalfullmäktigeledamöter
i de nuvarande
kommunerna. Med motsvarande
maximiantal skulle det bli 13 000 ledamöter
i de nya blockkommunerna. En
ökad representation kan naturligtvis
uppnås genom ökning av antalet fullmäktigeplatser,
men även genom införande
av suppleantinstitutionen kan
man medverka i denna riktning. Genom
tjänstgöringsrätt för suppleanterna skulle
ett större antal medborgare bli engagerade
i arbetet i de beslutande församlingarna.

Jag anser inte att tomma stolar i en
fullmäktigeförsamling förstärker intrycket
av en väl fungerande kommunal demokrati.
I våra landsting tolereras ju
heller inte en sådan ordning. Där utses
suppleanter redan vid valet, och de inträder
även vid tillfälligt förfall för ordinarie
ledamöter.

Det skulle enligt min mening ur skilda
synpunkter vara ytterst värdefullt,
om detta system infördes också i primärkommunerna.
I varje fall borde tiden
vara inne för en utredning av frågan.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet för
att säga ett par ord till min synnerlige
vän herr Ferdinand Nilsson.

Jag har inte så stora anspråk på engagemang
som herr Ferdinand Nilsson
har. Jag nöjer mig med att av en suppleant
begära, vad jag i allmänhet anser
att ett suppleantskap innebär, nämligen
att han skall engagera sig i varje fall

tankemässigt i vad som förevarit, att
han följer ärendenas gång, intresserar
sig för frågornas lösning och sätter sig
in i dem så pass att han, när han skall
fungera, också är heredd att ta sin del
av ansvaret. Jag tycker att det är ett
rätt väsentligt steg på vägen att vidga intresset
för kommunala angelägenheter,
om man får suppleanter till kommunaloch
stadsfullmäktige.

Vad herr Ferdinand Nilsson sade om
makthunger, flera uppdrag o. s. v. sätter
jag under rubriken »Allmänhetens
spalt».

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall inte göra som
min länskamrat och vända mig mot en
partikamrat och i så fall mot den som
sitter i bänken framför mig, herr Svenungsson.
Jag respekterar hans uppfattning
och jag tycker faktiskt att det är
riktigt intressant med en och annan
fråga, som inte avgöres efter partilinjer
— så har det varit tidigare och så
kommer det att bli även vid detta tillfälle.
Det är intressant med en och annan
fråga, där var och en helt och fullt
röstar efter sin egen personliga uppfattning.

Jag sade i mitt första anförande att
det inte har inträffat något av betydelse
som ger anledning för kammarens
ledamöter att ändra uppfattning, men
så finner man ändock att det har inträffat
någonting. Kommunalrättskommittén
har nämligen fått i uppdrag att
utreda antalet ledamöter i fullmäktigeförsamlingarna.
Därigenom har dock,
tycker jag, inte någonting verkligt nytt
inträffat i sakfrågan. Att suppleanter
deltar bland sammanläggningsdelegerade
tycker jag inte heller är ett argument
som har något värde, ty dessa
sammanläggningsdelegerade är ju en ytterst
tillfällig institution och har även
andra uppgifter än att bara fungera
som fullmäktigeledamöter.

En annan händelse som inträffat är

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna

att min länskamrat herr Torsten Andersson
har ändrat mening i denna fråga.
Det är klart att en och annan ledamot
i kammaren kan ändra mening. Det får
man väl också ha överseende med! Jag
fattade inte om han menade, att det
personliga ansvaret skulle bli större
med suppleanter i fullmäktigeförsamlingarna.
I så fall delar jag inte hans
uppfattning. Det verkliga motivet var
väl dock, att det var angeläget med
suppleanter eftersom vi nu skall få storkommuner.

Ja, vi har väl tidigare haft både stora
och små kommuner och det kommer vi
väl att ha även i fortsättningen, i varje
fall ganska länge. Jag tycker för min
del att det kommunala arbetet har fungerat
mycket bra utan några suppleanter
för dessa kommuners fullmäktige.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet för
att rätta ett litet missförstånd av herr
Torsten Andersson.

Han sade, att jag skulle ha talat om
»makthunger». Det ordet kommer inte
att förefinnas i det stenografiska protokollet,
ty så sade jag inte. Däremot
talade jag om att ett underlåtande att
införa suppleantsystem förhindrar
mångsysslande.

Jag måste säga att jag förstår att
herr Torsten Andersson blev indignerad,
om han på något vis kände sig berörd
av en anmärkning om makthunger,
ty det hör inte alls till hans speciella
egenskaper. De ligger på ett helt annat
område.

Sedan vill jag understryka att jag anser
det vara ytterst tvivelaktigt, om man
kan anknyta folk mera till det kommunala
arbetet genom detta suppleantsystem.
Jag erinrar om en liten visa, där
det talades om något som får en högre
mening när det är knutet kring en hals
— jag tror att anknytningen avsåg en
slips —- men såvitt jag kan finna blir
anknytningen till en stol i och för sig

inte alltför stark, om vederbörande sporadiskt
skall rycka in när den där stolen
av någon orsak blir ledig och han
bara får uppgiften att hålla den varm.
En sådan insats i kommunalt arbete är
mindre krävande och alstrar knappast
det intresse, som jag förstår att herr
Torsten Andersson med sin stora ambition
i fråga om allmänt arbete på de
mest olikartade områden önskar prestera.
Jag har en bestämd känsla av att
det snarare blir så, att om man skiftar
ut ansvaret växer inte ansvarskänslan,
utan då reduceras den tvärtom — både
hos den ordinarie och hos suppleanten.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Ferdinand Nilsson går litet långt när
han säger att suppleanternas uppgift
bara skulle vara att hålla stolen varm.
Det är inte någonting sådant som gjort
att jag ändrat uppfattning — en sak som
jag fått snubbor av herr Sveningsson
för — utan orsaken är att jag tror att
suppleanterna kommer att fylla en uppgift.

Men vi kan väl vänta några år och
se hur det blir i praktiken. Jag är
ganska övertygad om att suppleanterna
kominer att ta chansen att agera väldeliga
när de får tillfälle att komma till
fullmäktige, sedan de suttit hemma i
sitt eget och kommit underfund med
hur »galet» de andra handlar.

Herr Sveningsson beklagade som sagt
att jag hade ändrat åsikt och antydde
att det är någonting anmärkningsvärt
här i huset. Ja, det är kanske riktigt —
men skulle vi månne inte få det lättare
i riksdagen om flera ändrade åsikt någon
gång då och då?

Jag bara ställer frågan, herr talman!

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Torsten Andersson
yttrade att jag skulle ha tyckt, det

Onsdagen den 16 mars 1906 fm.

Nr 11

Ang. suppleanter för fullmäktige i pnmarkommunerna

var »anmärkningsvärt» alt lian hade
iindrat mening. Nu gjorde jag inte det,
utan jag sade som så, att vi får finna
oss även i det förhållandet — det är
en frihet och en rättighet som vi skall
ha i arbetet att ändra mening i en fråga;
jag tycker att det hör till de demokratiska
rättigheterna.

Men även om herr Torsten Andersson
har ändrat mening skall det väl
vara en viss solidaritet på länsbänken!
Herr Ferdinand Nilsson gjorde, såvitt
jag fattade saken rätt, vissa insinuationer
som kunde tolkas så att herr Torsten
Andersson inte sköter sina uppgifter
i hemkommunen Brämhult så bra.
Jag vill gärna ha sagt att jag aldrig har
hört någonting sådant — även högermännen
i Brämhult har stort förtroende
för herr Torsten Andersson!

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Sveningsson har
inte fattat det där heller! Jag vill understryka,
att vad jag talade om var
herr Torsten Anderssons stora intresse
för allmänna frågor. Jag har aldrig hört
annat än att han är en duktig kommunalman,
så det vore skada med en
suppleant.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Det är inte så lätt att
fatta allt som herr Ferdinand Nilsson
säger!

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag blev litet förvånad
när herr Sveniungsson —- man måste ju
i detta fall skilja noga på herr Sveningsson
och herr Svenungsson — talade
om att man skulle öka representationen
genom att införa suppleanter.
Jag förstår honom inte riktigt. Om
högern i en fullmäktigeförsamling har
tio representanter och det sitter två

suppleanter i stället för lika många ordinarie
— på vad sätt har då högern
ökat sin representation?

Av herr Torsten Anderssons anförande
fick jag det intrycket att det var ett
glesbygdsintresse att införa suppleanter.
Det bar jag mycket svårt att förstå.
Om vi hos oss bildar en storkommun
och en ordinarie ledamot har 7 å
8 mil till den plats, där församlingen
skall sammanträda, tror jag inte att
suppleanten, som kanske har lika lång
väg, gör den där resan så särdeles
många gånger bara för att vara med
vid de förberedande överläggningarna
och för att sätta sig in i frågorna. Han
får därigenom göra en uppoffring av
både tid och pengar av stora mått.

Herr Torsten Andersson sade vidare,
att han trodde att suppleanten skulle bli
mycket verksam därför att han »suttit
hemma hos sig och kommit underfund
med hur galet de andra handlat». Men
föreligger inte risken, om han suttit
hemma för sig själv och funderat utan
att ha fått del av vad som förevarit i ett
ärende, att han när ärendet är före och
han alltså uppträder, är mycket okunnig
och kanske framför en åsikt som han inte
har täckning för? Jag tycker inte att
herr Torsten Anderssons resonemang
håller.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Herr Axel Andersson
undrade hur jag kunde få det att gå
ihop då jag gjorde gällande, att ett
införande av suppleantinstitutionen
skulle medföra ökad representation. Det
har jag faktiskt hämtat från utskottsutlåtandet,
där det på sid. 33 heter: »En
ökad representation kan tydligen ernås
genom ökning av antalet fullmäktigplatser
men även genom införande av suppleanter.
»

Indirekt blir det alltså en ökad representation,
om de tomma platserna i
en fullmäktigeförsamling besättes genom
att suppleanterna har möjlighet att
rycka in.

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. suppleanter för fullmäktige i primärkommunerna

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Jag har väntat på att
det skulle anföras som skäl för suppleantinstitutets
införande, att kvinnorna
därigenom skulle ges större chans
att delta i det kommunala arbetet. Det
har visserligen ingen sagt, men jag
skulle ändå i detta sammanhang vilja
understryka att det är ett märkbart
och beklagligt faktum att kvinnornas
möjligheter att få kommunala förtroendeuppdrag
i betydligt högre grad än
när det gäller männen går via suppleantplatserna.

Skulle nu suppleantsystemet införas
tror jag med till visshet gränsande sannolikhet
att våra ordinarie fullmäktigeförsamlingar
helt skulle domineras av
männen. Det vore beklagligt ur demokratisk
synpunkt.

Jag anser att detta är ytterligare ett
skäl för att fullmäktigeförsamlingarna
bör bestå i den form de nu har och att
i varje fall kommunalrättskommitténs
utredning om antalet ledamöter i fullmäktigeförsamlingarna
bör avvaktas.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Erik, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Erik, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —86;

Nej — 46.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av motioner angående
anhängiggörande av kommunala
ärenden;

nr 23, i anledning av motioner om
tidsbegränsning för beredning och behandling
av ärenden hos kommunala
fullmäktige; samt

nr 24, i anledning av motioner angående
rätten för ordförande och vice
ordförande i kommunal församling att
deltaga i förhandlingarna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till sjöfartsändamål jämte i ämnet
väckta motioner.

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Nr 11

Ang. medelsanvisningcn till lotsbåtar, m. m.

Punkten 1

Ang. medelsanvisningen till lotsbåtar,
m. m.

I propositionen nr 1 liade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att dels beträffande
sjöfartsstyrelsen bemyndiga
Kungl. Maj:t att ändra personalförteckningen
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1966 föreslagits,
godkänna av departementschefen förordad
stat, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1966/67, till Sjöfartsstyrelsen:
Förvaltningskostnader för

budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 3 817 000 kronor, dels beträffande
fartygsinspektion m. in. bemyndiga
Kungl. Maj :t att fastställa personalförteckning
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits, godkänna av departementschefen
förordad stat, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1966/67, till Fartygsinspektion
in. m. för budgetåret 1966/67 anvisa ett
förslagsanslag av 3 730 000 kronor, dels
beträffande sjösäkerhet godkänna riktlinjer
för omorganisation av lotsplatsorganisationen
i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet föreslagits, bemyndiga
Kungl. Maj:t att fastställa personalförteckning
i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet föreslagits, bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de övergångsanordningar,
som erfordrades i
anledning av omorganisationen, godkänna
av departementschefen förordad
stat, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1966/67, till Sjösäkerhet
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
förslagsanslag av 46 180 000 kronor, dels
beträffande sjömätning m. m. godkänna
av departementschefen förordad
stat, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1966/67, till Sjömätning
rn. m. för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 6 190 000 kronor,
dels till Isbrytning för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
8 000 000 kronor, dels till Underskott

vid vissa statliga hamnar och farleder
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 1 000 kronor, dels till Bidrag
till fiskehamnar m. in. för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 4 255 000 kronor, dels ock till
Bidrag till småbåtshamnar m. m. för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 4 207 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Strandberg in. fl. (1:80) och den
andra inom andra kammaren av herr
Petersson in. fl. (II: 118), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte ställa ett
reservationsanslag av 1 000 000 kronor
till marinförvaltningens förfogande för
bestridande av kostnader för förberedelser
för anskaffning av en ny statsisbrytare; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svenungsson in. fl. (I: 181) och den
andra inom andra kammaren av herr
Oskarson in. fl. (II: 239), i vilka föreslagits
att riksdagen skulle anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte till anskaffning av
lotsbåtar anvisa ett anslag av 2 000 000
kronor att redovisas under Sjöfartsverkets
fond för budgetåret 1966/67;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundin (1:449) och den andra inom
andra kammaren av herr Franzén i
Träkumla m. fl. (11:535), i vilka anhållits,
att riksdagen måtte bevilja ett
reservationsanslag av 1 000 000 kronor
att ställas till marinförvaltningens förfogande
för budgetåret 1966/67 för bestridande
av kostnader för förberedelser
för anskaffning av en ny statsisbrytare; dels

en inom andra kammaren av
herr Westberg väckt motion (11:39),
vari yrkats, att riksdagen vid sin behandling
av anslaget till isbrytning för
budgetåret 1966/67 under sjätte huvud -

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. medelsanvisningen till lotsbåtar, m,
titeln skulle bevilja ett förslagsanslag
av 1 000 000 kronor till bestridande av
kostnader för förberedelser för anskaffning
av en ny statsisbrytare och således
till Isbrytning anvisa ett förslagsanslag
av 9 000 000 kronor;

dels en inom andra kammaren av
herrar Wiklund och Nihlfors väckt motion
(II: 68);

dels ock en inom andra kammaren
av herr Öhvall m. fl. väckt motion (II:
69).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte beträffande
sjöfartsstyrelsen

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen i enlighet med
vad i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1966
föreslagits;

b) godkänna under punkten införd
stat, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1966/67;

c) till Sjöfartsstyrelsen: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 3 817 000 kronor; II.

att riksdagen måtte beträffande
fartygsinspektion m. m.

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa
den personalförteckning, som
föranleddes av vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

b) godkänna under punkten införd
stat, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1966/67;

c) till Fartygsinspektion m. m. för
budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 3 730 000 kronor;

III. att riksdagen måtte beträffande
sjösäkerhet

a) godkänna i statsrådsprotokollet
föreslagna riktlinjer för omorganisation
av lotsplatsorganisationen;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
den personalförteckning, som
föranleddes av vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de övergångsanordningar, som erfordrades
i anledning av omorganisationen; d)

godkänna under punkten införd
stat, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1966/67;

e) till Sjösäkerhet för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
46 180 000 kronor;

IV. att riksdagen måtte beträffande
sjömätning m. m.

a) godkänna under punkten införd
stat, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1966/67;

b) till Sjömätning m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
6 190 000 kronor;

V. att riksdagen måtte till Isbrytning
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 8 000 000 kronor;

VI. att riksdagen måtte till Underskott
vid vissa statliga hamnar och farleder
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
förslagsanslag av 1 000 kronor;

VII. att riksdagen måtte till Bidrag
till fiskehamnar m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 4 255 000 kronor;

VIII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionen II: 68, till Bidrag till
småbåtshamnar in. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 4 207 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen;

IX. att motionen II: 69 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I sitt yttrande beträffande medelsanvisningen
till lotsbåtar m. m. hade utskottet
å sid. 7 i det tryckta utlåtandet
anfört bland annat följande:

»Även om utskottet finner en höjd
medelsanvisning till förevarande ändamål
i och för sig angelägen har utskottet
dock funnit sig i nuvarande läge
böra godtaga Kungl. Maj :ts anslagsberäkning.
Utskottet kommer därför att

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Nr 11

Ang. medelsanvisningen till lotsbätar, m. in.

rande höjning av anslaget till sjöfarts -

under punkten 10 i det följande avstyrka
motionerna i fråga.»

1 fråga om anskaffning av ny statsisbrytare
hade utskottet å sid. 8 i det
tryckta utlåtandet yttrat bland annat:

»Utskottet har vid sin prövning av
denna fråga funnit starka skäl tala för
ett bifall till motionerna. Den förenämnda
framställningen är emellertid
f. n. — efter vederbörlig remissbehandling
— föremål för beredning inom
Kungl. Maj:ts kansli. I avvaktan på resultatet
härav har utskottet icke ansett
sig böra tillstyrka att medel redan nu
ställes till förfogande för ändamålet.
Utskottet, som därför under punkten
10 i det följande avstyrker motionerna
i fråga, förutsätter dock att Kungl.
Maj:t snarast prövar framställningen
samt framlägger därav föranledda förslag
om möjligt till innevarande års
riksdag.»

Vid punkten hade reservationer avgivits,
utom av annan,

a), beträffande medelsanvisningen till
lotsbåtar m. m., av herrar Virgin,
Strandberg, Bohman och Cassel, vilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka motionerna
I: 181 och II: 239 och att därför
det stycke i utskottets yttrande å
sid. 7 i det tryckta utlåtandet, som började
med orden »Även om» och slutade
med »i fråga», bort hava följande lydelse
:

»Såsom motionärerna därvid framhållit
är det ett oeftergivligt säkerhetskrav
att lotsbåtsbeståndet hålles i förstklassigt
och alltid tjänstedugligt skick.

I anslutning härtill må f. ö. erinras om
att sjöfartsstyrelsen ansett att — därest
lotsbåtsbeståndet skulle kunna förnyas
i önskvärd omfattning — anslagsbehovet
för nästa budgetår egentligen uppgår
till 3,5 milj. kr. Med hänsyn till angivna
förhållanden anser utskottet anslaget
icke böra upptagas till lägre belopp
än förenämnda 2 milj. kr. och
kommer därför under punkten 10 i det
följande att tillstyrka en däremot sva 3f

Första kammarens protokoll 1966. Nr 11

materiel in. in.»;

b), beträffande motionerna I: 449 och
II: 535, I: 80 ocli II: 118 samt II: 39 angående
anskaffning av ny statsisbrytare,
av herrar Axel Andersson, Virgin,
Strandberg, Bohman, Larsson i Hedenäset
och Cassel, vilka ansett, att det
stycke i utskottets yttrande å sid. 8 i
det tryckta utlåtandet, som började med
orden »Utskottet har» och slutade med
»innevarande års riksdag», bort hava
följande lydelse:

»Utskottet har vid sin prövning av
denna fråga funnit starka skäl tala för
att medel snarast ställes till förfogande
för förberedelser för anskaffning av en
ny statsisbrytare och tillstyrker därför
ifrågavarande motioner under uttalande
att byggnationen av en ny havsisbrytare
med kraft påskyndas. Hemställan
om medelsanvisning göres under
punkten 10.»

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Till det föreliggande
utskottsutlåtandet är vid första punkten
fogade två reservationer. Den med a
betecknade reservationen innebär en
uppräkning från av Kungl. Maj:t föreslaget
belopp om 1 1/2 miljon kronor
till det av sjöfartsstyrelsen som minimibehov
äskade beloppet om 2 miljoner
kronor, avsett för anskaffning av lotsbåtar.

Vi reservanter har ansett detta vara
ett oeftergivligt säkerhetskrav, och jag
ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservation a.

Reservation b berör isbrytarfrågan.
Vid förra årets riksdag avslogs vårt
yrkande om att riksdagen skulle begära
att en utredning om den framtida isbrytarverksamheten
snarast borde
framläggas. Motivet för avslaget var att
en sådan utredning pågick inom sjöfartsstyrelsen.
Tyvärr kom denna utredning
att framläggas först den 29 oktober
förra året och kunde därigenom
icke inarbetas i statsverkspropositionen.

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. medelsanvisningen till lotsbåtar, m.
Vid besvarandet av en enkel fråga i
denna kammare den 18 januari i år
kunde kommunikationsministern icke
heller utlova tilläggsproposition i frågan,
vilket föranledde väckandet av en
del motioner.

Frågan om vårt lands isbrytarberedskap
kan uppdelas i två delar — dels
den beredskap, och därmed frågan om
vår isbrytarflottas framtida omfattning
och storlek, som av nationalekonomiska
och trafikekonomiska skäl bör upprätthållas,
dels bibehållandet av den isbrytarberedskap
vi i dag har i avvaktan
på fortsatta utredningar rörande den
framtida organisationen.

Först några ord om den framtida organisationen.
Vad den framtida omfattningen
av vår isbrytarberedskap beträffar
vill jag utgå ifrån att sjöfartsstyrelsen
fortsätter sitt utredningsarbete
och att kommunikationsministern
vidtar alla åtgärder för att snarast förelägga
riksdagen utredningens resultat
och därav föranledda förslag. Jag förmodar
att vi alla kan vara överens
härom.

Sjöfartsstyrelsen har i sin skrivelse
till Kungl. Maj:t äskat ett reservationsanslag
om 1 miljon kronor och motiverar
sitt äskande med hänvisning till den
verkställda utredningen. Trots att sjöfartsstyrelsen
i sin utredning kunnat
påvisa ett nybyggnadsbehov av två
havsisbrytare, nöjer sig styrelsen med
hänsyn till nödvändig samordning med
andra pågående utredningar, t. ex.
hamnutredningen, att nu endast begära
medel för bestridande av kostnader för
förberedelser för anskaffning av en ny
havsisbrytare. Då sjöfartsstyrelsen nu
har koncentrerat sig till förberedelser
för anskaffning av endast en ny isbrytare
måste detta bedömas som synnerligen
angeläget. Tillkomsten av en ny
isbrytare innebär endast att nuvarande
isbrytarberedskap skall kunna upprätthållas
och utgör ingen speciell förstärkning,
ty en av de nu befintliga isbrytarna
måste utgå.

Statsutskottets majoritet har utan tve -

kan sett allvarligt på frågan, vilket väl
också framgår av utskottets skrivning.
Att det trots detta föreligger en reservation
beror på reservanternas farhågor
för att en försämring av vår nuvarande
isbrytarberedskap kommer att uppstå,
därest medel för förberedelser icke omgående
ställes till förfogande. Varje
månads dröjsmål utgör enligt min mening
en försening som allvarligt kan
påverka särskilt vår export men också
ställa till med besvärligheter och kostnadsfördyringar
i vår import.

Herr talman! Vi reservanter är inte
ensamma i denna vår uppfattning. Jag
måste tyvärr ta kammarens tid i anspråk
en stund för att något närmare
belysa, hur olika remissinstanser ser på
frågan om den äskade miljonen. Jag
plockar ur remissyttrandena.

Överbefälhavaren tillstyrker, inte
minst mot bakgrunden av behovet ur
allmän totalförsvarssynpunkt. Generaltullstyrelsen
har intet att erinra. Kommerskollegium
tillstyrker att miljonen
ställs till förfogande och framhåller
samtidigt angelägenheten av att anskaffningen
påskyndas. Arbetsmarknadsstyrelsen
har intet att erinra, överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap
tillstyrker bifall till framställningen.
Sveriges redareföreningen hyser
uppfattningen att en ny havsisbrytare
är oundgängligen nödvändig för att isbrytartjänsten
jämväl framdeles skall
kunna fullgöra sin för landet så betydelsefulla
uppgift. Ett mycket starkt
remissyttrande från inte mindre än tio
stora organisationer — Handelskamrarnas
nämnd, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges lantbruksförbund,
Kooperativa förbundet, Folksam,
Sveriges grossistförbund, Sveriges
industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges allmänna exportförening
och Sjöassuradörernas förening
— hälsar med tillfredsställelse detta förslag
och tillstyrker miljonen samt uttalar
att den bör ställas till förfogande
snarast möjligt.

Jag skall villigt erkänna, att det före -

Onsdagen den 16 mars 19(5(5 fm.

Nr 11

Ang. medelsanvi.sningen till lotsbåtar, m. m.

ligger ett par remissyttranden från instanser
som inte varit så positiva. .lag
kan nämna exempelvis järnvägsstyrelsen.
Jag tror doek att remissyttrandet
från järnvägsstyrelsen skrevs för någon
tid sedan och måhända icke hade haft
den avfattning som det har i dag om
det hade skrivits nu. Järnvägsstyrelsen
ingår liksom statskontoret och ytterligare
någon remissinstans på frågan om
organisationsformen för vår isbrytarkostnadsansvarighetsprincipen,
men,
herr talman, dessa sistnämnda har tagit
upp den fråga som nyss har berörts
under punkt 1, nämligen den framtida
beredskap.

Jag vill också som hastigast nämna
vad en person säger, nämligen landshövding
Manfred Näslund, som å länsstyrelsens
i Norrbotten vägnar efter hörande
av Norrbottens järnverk och
LKAB slutar sitt utlåtande med att länsstyrelsen
under åberopande av vad som
framhållits i de bilagda yttrandena från
de nämnda verken »med skärpa får
understryka angelägenheten av att det
i föreliggande framställning äskade proj
ekteringsanslaget snarast ställes till
marinförvaltningens förfogande». Manfred
Näslund är ju bekant för oss alla.

Herr talman! Jag har medvetet inte
utnyttjat den gångna vinterns vedermödor
för att krydda min framställning.
Jag har endast sökt belysa nödvändigheten
av att åtgärder snarast
vidtas, så att vår nuvarande isbrytarberedskap
kan upprätthållas, och uttalat
en förhoppning om att förslag till
en framtida organisation snarast skall
föreläggas riksdagen.

Jag ber, herr talman att få yrka bifall
också till reservation b.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Då jag har undertecknat
motion I: 181 och representerar ett
av våra större kustlän, vill jag anföra
några skäl för denna motion och därmed
för utskottsreservationen.

Sjöfartsstyrelsen har i sin petitaskri -

velse för nästkommande budgetår föreslagit,
att anslaget för anskaffning av
lotsbåtar uppföres med 2 miljoner kronor.
Styrelsen har i sin motivering i
likhet med tidigare år framhållit, att
det är ytterst angeläget att lotsplatserna
är utrustade med driftsäker och sjöduglig
materiel. Anslagsbehovet är ju också
åtskilligt större än de begärda 2 miljonerna.
Det uppgår i själva verket till
3,5 miljoner för kommande budgetår.

Detta framräknade anslagsbehov bygger
självfallet inte på lösa antaganden
eller överslagsberäkningar, utan verkställd
utredning ligger till grund för
bedömningen. Anskaffningsprogrammet
upptar 14 nya lotsbåtar i olika storleksklasser.
Men för att de mest trängande
behoven skall kunna tillgodoses föreslås
en uppräkning med en halv miljon kronor.

Man kan starkt ifrågasätta, om det är
välbetänkt att avvisa de välgrundade
önskemål som en central ansvarig myndighet
med berömvärd uthållighet år efter
år framställer, önskemålen gäller ju
trängande behov av stor vikt för vår
samfärdsel. Ser man till det verkliga anslagsbehovet,
är de 2 miljonerna ett minimikrav.

I dagens kostnadsläge får man heller
inte mycket för 2 miljoner. En modern
lotsbåt med en livslängd av ungefär 30
år kostar bortåt 350 000 kronor. Då är
den fullt modernt utrustad efter nutida
krav på service och säkerhet.

Det är en lång och mycket utsatt kuststräcka
med passning dygnet runt och
med växande sjötrafik som lotsverket,
dess folk och materiel skall betjäna. Att
en sådan tjänst sliter hårt på folk och
materiel säger sig självt. Under lotsbåtens
30-åriga livslängd förslits åtminstone
två motorer. Det är lätt att räkna
ut i vilken takt man vid nuvarande blygsamma
medelstilldelning kan förnya
båtbeståndet. Därför måste lotsverket i
alltför stor utsträckning arbeta med försliten
materiel, vilket gör lotsfolkets
strapatsrika tjänst hårdare än den med
fullgod materiel behövde vara.

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. medelsanvisningen till lotsbåtar, m.

I statsverkspropositionen hänvisas
till två pågående utredningar rörande
lotsverkets organisation. Men en av de
pågående utredningarna —- lotslöneberedningen
— som yttrat sig i frågan om
lotsstaten betonar det angelägna i att
lotskuttrarna får en teknisk upprustning
för att öka säkerheten. Den andra
utredningen —- lotsorganisationsutredningen
— har ingenting att erinra mot
vad de förstnämnda utredningen har
anfört.

Reservanterna får alltså indirekt stöd
av de två utredningar som arbetar
med dessa frågor. Man är också långt
framme när det gäller hela utredningskomplexet.
Lotsorganisationsutredningen
har i september förra året lagt fram
ett preliminärt förslag till lotsplatsorganisation.
Detta förslag syftar till en
långt gående och naturligtvis också
önskvärd rationalisering av hela lotsväsendet.
Vad frågan nu gäller är emellertid
att tillgodose dagens mest trängande
behov. Det tar inemot ett år från
det att en lotsbåt projekterats tills den
kan levereras och tas i bruk.

Utskottsmajoriteten säger sig finna en
höjd medelsanvisning till detta ändamål
i och för sig angelägen men godtar ändå
i nuvarande läge Kungl. Maj:ts anslagsberäkning.
Man anför alltså inga
sakskäl för ett avstyrkande av motionerna
1:181 och II: 239. Mjukare kan knappast
ett avstyrkande formuleras. Det ligger
i själva verket i närheten av ett tillstyrkande,
och man kanske därför kan
säga att frågan äntligen fallit ett stycke
framåt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen a.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Då det gäller den första
frågan, om ökat anslag till lotsbåtar,
menade herr Svenungsson att utskottet
inte hade lämnat någon utförligare
motivering för sitt yrkande om
avslag på den halva miljon som reservanterna
vill ha ytterligare. Det finns

emellertid tidigare i viss mån en ytterligare
motivering för att man inte vill
gå längre just nu.

Var och en vet att det sker en mycket
snabb teknisk utveckling på sjöfartens
område, inte minst i fråga om möjligheterna
att kommunicera med land. Därför
har det nu framlagts ett förslag till
en viss omorganisation av lotsväsendet.
Kungl. Maj :ts förslag innebär, att 26 av
de 64 nuvarande lotsplatserna skall upphöra
som självständiga lotsplatser och
i stället organiseras som lotspassningsställen,
vilka underställs närbelägna
lotsplatser. Det är alltså en ganska genomgripande
förändring som har gjorts
på lotsväsendets område och som kan
tänkas komma att fortsätta. Det är också
ett av utskottets motiv till att utskottet
inte velat gå längre i fråga om anslagstilldelning
utan stannat vid det av
Kungl. Maj:t föreslagna beloppet 1,5
miljon kronor.

I övrigt är också att märka att om
det blir en ytterligare omorganisation
på detta område, kan ju kraven på lotsbåtarnas
snabbhet och utrustning bli
något annorlunda än vad de är i dag.
Detta är ytterligare skäl för att man
inte bör gå längre i fråga om anslagstilldelning
utan bör avvakta ytterligare
erfarenheter av denna omorganisation.

Enligt hem Svenungssons uppgifter
skulle en fullt utrustad lotsbåt kosta
350 000 kronor. För en halv miljon kronor
skulle visserligen ytterligare en
sådan båt kunna anskaffas, men innan
vi har fått några erfarenheter av omorganisationen
har utskottet ansett sig
böra stanna vid Kungl. Maj:ts förslag.
Jag ber på den punkten att få yrka bifall
till utskottets förslag.

När det gäller nästa punkt, nämligen
om isbrytarna, kan jag naturligtvis instämma
i mycket av det som herr
Strandberg sade om nödvändigheten av
att anskaffa en ny isbrytare. Jag tror
inte att det vid statsutskottets fjärde
avdelnings behandling av frågan fanns
någon som hade några som helst invändningar
att göra mot att det skulle an -

Onsdagen den 1(5 mars 1966 fm.

Nr 11

Ang. medelsanvisningen till lotsbåtar, m. m.

skaffas en ny isbrytare, och det skulle
kanske kunna bli flera niir utredningen
blivit färdig med frågan om hur den
framtida organisationen skall utformas.
Man har varit enig om att det skall anskaffas
ytterligare en isbrytare. Det har
emellertid rått en viss diskussion om
formerna för anskaffningen. Att inte
den motion som väcktes förra året i
ämnet bifölls berodde på att sjöfartsstyrelsen
inte lagt fram så bestämda
propåer om att det skulle anskaffas ytterligare
en isbrytare. I fråga om den
framtida organisationen av isbrytarverksamheten
är att observera att det
nordiska samarbetet på detta område är
mycket intensivt och givetvis kommer
att bli så i fortsättningen också. Jag är
bara tacksam för att herr Strandberg
anförde en hel del citat av remissyttrandena,
tv det understryker behovet
av en ny isbrytare, och jag har som
sagt inga invändningar emot att det blir
på det sättet.

Det har bara rått diskussion om vilken
form man skulle välja. Skulle man
skriva ett yttrande som kanske inte gav
en bestämd anvisning till Kungl. Maj:t
om den nya isbrytaren och så avge en
reservation, som kanske inte hade så
stora utsikter att bli bifallen, eller skulle
vi i stället söka uppnå enighet och
ha en mycket bestämd och hård skrivning
till Kungl. Maj:t? Utskottsmajoriteten
har valt den senare vägen, och jag
vill understryka att det inte är så värst
milda anvisningar som har skrivits, utan
det är starka önskemål som framförts
i utskottsutlåtandet —■ och jag hoppas
nu att dessa önskemål kommer att biträdas
av riksdagen.

Utskottet framhåller ju att det vid
sin prövning av denna fråga funnit starka
skäl tala för ett bifall till motionerna.
Redan detta säger ganska mycket. Därefter
slutar utskottet med att säga: »Utskottet,
som därför under punkten 10 i
det följande avstyrker motionerna i fråga»,
— det gäller alltså isbrytarna —
»förutsätter dock att Kungl. Maj:t snarast
prövar framställningen samt fram -

lägger därav föranledda förslag om möjligt
till innevarande års riksdag.»

Det är alltså ett synnerligen starkt
önskemål som riksdagen uttalar, om
riksdagen nu — som jag förmodar —-kommer att anta statsutskottets utlåtande.
Jag vet inte om man kan beteckna
det som direkt bestiillning, men nog
är det bra nära en beställning av en ny
isbrytare. Av dessa skäl — det råder
alltså inte några starka meningsmotsättningar
mellan majoriteten och reservanterna
—- har vi ansett att man bör välja
kanske inte praktiska utan mera framkomliga
vägar, och utskottet har alltså
stannat för att skriva så bestämt som
det här gjort.

Jag ber, herr talman, att även på den
punkten få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag skall inte här ta
upp någon större process med reservanterna
och motionärerna utan bara
göra några små kommentarer.

Beträffande lotsbåtarna kanske det föreligger
eu liten missuppfattning som
det kan ha sitt intresse att reda upp,
eftersom det hör samman med de nya
principerna för anslagstilldelningen till
sjöfartsverket. I denna proposition har
föreslagits inrättande av en sjöfartsverkets
fond. Anslaget till den är 13,2 miljoner
kronor, varav till objektsgruppen
sjösäkerhet 9,5 miljoner kronor. Inom
den gruppen har jag beräknat 1,5 miljon
för lotsbåtar. En av poängerna
med den nya anslagsredovisningen är
att sjöfartsstyrelsen har fått ökad frihet
när det gäller att handha medlen.
Med fjolårets anslagsmetodik kunde
sjöfartsverket bara använda 1,5 miljon
kronor till lotsbåtar och inte mera.
Den nya kapitalfonden ger styrelsen
vidgade möjligheter att inom ramen för
de medel som finns i kapitalfonden
göra omprioriteringar. Skulle man exempelvis
finna det vara nödvändigt att
anskaffa lotsbåtar för 2 miljoner kro -

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. medelsanvisningen till lotsbåtar, m.
nor nästa år, är det kanske möjligt att
slå ut mindre viktiga projekt till en
kostnad av 0,5 miljon kronor. Dessutom
finns inom fonden 400 000 kronor
för diverse oförutsett.

Detta gav mig bara tillfälle att redogöra
för den nya anslagsmetodiken, vilken
innebär att vi inte binder varje
post i detalj utan har en summa som
på lämpligt sätt fördelas på olika poster.
Sjöfartsstyrelsen har alltså ganska
fria händer när det gäller fördelningen.

Jag skall inte heller starta någon
process vare sig med utskottet eller med
reservanterna beträffande isbrytarna.
Några ting kanske emellertid är värdefulla
att framföra. Staten svarar för
havsisbrytningen, medan den lokala isbrytningen
inomskärs ankommer på de
kommunala och de enskilda hamnarna
och lastageplatserna. Där skiljer vi oss
delvis från andra länder. Under det senaste
decenniet har två nya och mycket
effektiva statsisbrytare, Oden och
Thor, anskaffats. Det innebär att kapaciteten
under den senaste tioårsperioden
bär mer än fördubblats.

Sammanlagt har vi nu fem statsisbrytare,
men vid sidan av dem disponerar
sjöfartsstyrelsen också ett betydande
antal förhyrda hjälpisbrytare, i
första hand isbrytande bärgningsfartyg.
Det finns för närvarande ett tiotal
sådana fartyg inhyrda. Tre av dem har
en maskinstyrka som är i klass med de
minsta statsisbrytarnas, i klassen fem
tusen hästkrafter. Genom successiv förbättring
av hjälpisbrytarnas maskinstyrka
och utrustning har de under
hårda isbrytningar och isvintrar varit
en betydelsefull del av den totala isbrytarkapaciteten.
Dessutom har den lokala
isbrytarberedskapen förbättrats genom
tillkomsten av ett mycket stort antal
kommunala och enskilda isbrytande
bogserbåtar.

Jämsides med denna ökning av den
totala isbrytarkapaciteten har man försökt
effektivisera utnyttjandet av denna
kapacitet, bland annat genom att införa
anmälnings- och varningssystem.

Det innebär att ett fartyg för att kunna
påräkna statlig isbrytarhjälp i förväg
måste anmäla detta till isbrytarledningen.
Fartyg som med hänsyn till skrov,
kapacitet och maskinstyrka inte anses
lämpliga för gång i is varnas både genom
generella och individuella meddelanden.
Sådana fartyg kan inte påräkna
någon isbrytarhjälp. Detta system
torde otvivelaktigt ha bidragit till att
förbättra beståndet av de fartyg som
nyttjas i vinertrafik över huvud taget.
Dessutom har man försökt uppnå ett
bättre unyttjande av de statliga isbrytarna
genom en bättre planering och
genom en koncentration av trafiken,
icke minst färjtrafiken, när issituationen
kräver det.

Till slut vill jag nämna att det samarbetsavtal
i fråga om isbrytningen som
träffats mellan de nordiska länderna
och som syftar mot en gemensam planläggning
och en viss arbetsfördelning
har utvecklats och visat sig vara av
stort praktiskt värde. Man arbetar med
gemensamma konvojer, och man griper
in och hjälper varandra när det
är särskilt angeläget. Jag vet att Thor
exempelvis var nere och hjälpte till i
Köpenhamns hamn när det såg ut att
kärva till sig mycket starkt där.

Jag har velat säga detta för att understryka
att det inte står stilla på isbrytarområdet.
Det sker ett mycket intensivt
arbete både för att förstärka kapaciteten
och för att få ett effektivare
utnyttjande av den tillgängliga kapaciteten.

Nu begärde sjöfartsstyrelsen och marinförvaltningen
så sent som i början
av november i höstas, att en miljon kronor
skulle ställas till marinförvaltningens
förfogande för budgetåret 1966/67
för att bestrida kostnader för förberedelse
till anskaffning av en ny statsisbrytare.
Det förstår väl var och en här
närvarande att när den framställningen
kom in var budgetarbetet i väsentliga
delar redan avslutat.

Herr Strandberg nämnde remissinstanserna,
men jag vill påpeka att re -

Onsdagen den 16 mars 1966 fin.

Nr 11

Ang. medelsanvisningen till lotsbåtar, m. m.

missyttrandena kom in långt efter att
statsverkspropositionen framlagts för
riksdagen.

Denna framställning har nu remissbehandlats,
och samtliga svar har kommit
in i slutet av januari. Det är riktigt,
som någon har påpekat i debatten,
att dessa instanser inte har varit helt
eniga i bedömningen av behovet av ytterligare
en statsisbrytare. Från en del
håll har man begärt ännu en del utredningar.

Var och en förstår ju att det inte är
fråga om eu miljon här, utan det är
fråga om ett mycket större belopp. Det
gäller en investering av storleksordningen
50—60 miljoner kronor, och därtill
kommer betydande driftkostnader. Därför
måste frågan naturligtvis prövas i
den ordning och med den omsorg som
ett ärende av detta slag motiverar. Detta
är jag beredd att göra, och det skall
ske. Det är en hel de! ting man behöver
titta närmare på, men jag är samtidigt
mycket angelägen understryka,
att detta inte på något sätt är ett uttryck
för en negativ inställning till
frågan om en ny isbrytare.

•lag har velat göra dessa kommentarer
till utskottsutlåtandet. Det är kommentarer,
inte någon process.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! I fråga om reservationen
a är det fullständigt riktigt, som
statsrådet Palme säger, att det nya anslagssystemet
med denna nya fond
ger sjöfartsstyrelsen möjlighet att göra
omdispositioner. Sjöfartsstyrelsen räknar
med att göra så, naturligt nog, men
någon missuppfattning från reservanternas
sida föreligger ingalunda. Vi har
helt enkelt hållit oss till vad sjöfartsstyrelsen
säger, att två miljoner kronor
är ett minimikrav. Under sådana förhållanden
bör man inte heller ta dessa
pengar ur andra delar av de fonder,
som man här skall ha. Vi har alltså
bedömt situationen på det sättet.

.lag är inte riktigt överens med statsrådet
Palme i hans bedömning. Han talar
alldeles riktigt om att isbrytningssystemet
är litet olika i Sverige mot i
andra länder. Staten svarar för havsisbrytning,
kommuner och enskilda för
inomskärsisbrytning. Men sedan säger
herr statsrådet Palme att vi nu har fem
statsisbrytare. Det är en sanning med
modifikation, herr Palme. I sjöfartsstyrelsens
framställning säger man på följande
sätt:

»Antalet för havsisbrytning användbara
statsisbrytare utgör för närvarande
fyra, nämligen Thor, Oden, Thule
och Ymer. Genom att den snart 40 år
gamla Atle ej längre kan göra tjänst
i havsisbrytning, saknas i praktiken en
reserv.» Man får alltså något modifiera
de sifferuppgifter, som lämnas.

Vidare är att märka att sjöfartsstyrelsen
också är ganska kritisk emot
en del av de andra isbrytarna. Ymer
är tillverkad 1932 och är inte av den
kapacitet man i och för sig skulle vilja
ha. Thule har genom sin mindre storlek
och maskinstyrka endast ett begränsat
värde som ren havsisbrytare.

Jag hoppas att statsrådet Palme lade
märke till att jag i mitt inledningsanförande
inte polemiserade mot den
framtida isbrytarorganisationen utan
förväntade att kommunikationsministern
snarast möjligt för riksdagen
skulle lägga fram konkreta förslag till
hur vi skall ha det i framtiden. Vad
jag för min del hade byggt upp reservationen
på är, som jag sade, och jag
upprepar det nu, att varje månads förskjutning
innebär att vi kommer att
ställas i svårigheter. Det är ännu en
gång ett understrykande av vår uppfattning,
och som jag sade förut i tidigare
inlägg här delas denna uppfattning
av en förkrossande majoritet remissinstanser.
Jag kan inte förstå att det
skall behöva dröja kanske ett år till innan
riksdagen förelägges förslag om att
kunna bibehålla den isbrytarberedskap
som vi har i dag.

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. medelsanvisningen till lotsbåtar, m.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag skall inte polemisera
med herr Strandberg beträffande
huruvida Atle skall betecknas som havsisbrytare
eller ej. Formellt sett är den
det. Reellt sett är den ganska skraltig,
det har ingen förnekat, men den är i
alla fall nu reservfartyg, så därom behöver
vi inte gräla.

Vi skall inte överdramatisera situationen
och säga att varje månad som
går utan att riksdagen fattar ett beslut
är katastrofal. Av två skäl skall vi inte
göra det. För det första ligger inte utredningsarbetet
nere i avvaktan på att
riksdagen skall ta ställning, utan remissyttrandena
är föremål för bearbetning.
Man förbereder rätt betydande
ytterligare utredningar. Det gäller sådant
som fartygens storlek och prestanda,
antalet hästkrafter etc., det gäller
att upprätta någon form av programhandlingar.
Det är ännu ganska löst
skissat i framställningen. Det gäller omfattningen
av de militära önskemålen
i fråga om fartygets konstruktion, och
det gäller att försöka få fram en närmare
specifikation om hur man skall
använda projekteringsmedlen. Man förlorar
därför ingen tid. Det är hela tiden
inte miljonen det gäller, utan det
är de 60 miljonerna det gäller. Det är
de som måste passas in i en investeringsplan.

Vidare vill jag påpeka att den nya
isbrytaren enligt sjöfartsstyrelsens
framställning är tänkt framför allt såsom
en ersättning för Ymer som börjar
bli gammal. Ymer är byggd 1932
och är 34 år gammal. Samtidigt framhåller
man emellertid i sjöfartsstyrelsens
framställning att Ymer beräknas
kunna göra tjänst fram till år 1974 om
än med ökade underhållskostnader.
Detta är ett utomordentligt viktigt problem.
Vi måste se över vår isbrytarberedskap.
Vi skall med yttersta noggrannhet
pröva förslaget om en ny statsisbrytare,
men man skall inte dramatisera
situationen när det gäller dylika
gigantiska investeringar som det här

är fråga om, så att man säger att varje
månad är avgörande. Denna fråga kommer
att prövas med stor snabbhet men
också med stor noggrannhet.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag vill gärna framhålla
att när vi diskuterade denna fråga
inom statsutskottets fjärde avdelning
var vi på det klara med att det gällde en
investering inte på en miljon kronor
utan på 50—60 miljoner kronor. Vi har
från början ansett att om det gäller
förslag om sådana investeringsbehov så
bör Kungl. Maj:t i varje fall ha tillfälle
att ordentligt pröva frågan innan vi tar
definitiv ställning till den här i riksdagen.

Eftersom sjöfartsstyrelsens framställning
inte har behandlats i samband
med budgetarbetet så har det inte varit
möjligt för Kungl. Maj :t att företaga en
sådan prövning. Vi har som jag nyss
anförde ansett att först efter prövningen
hos Kungl. Maj :t bör riksdagen ta
ställning till Kungl. Maj:ts förslag i
detta och liknande ärenden.

Vi har därför inte velat skriva på eu
beställning av en ny isbrytare. Jag vill
bara framhålla att utskottets skrivning
visserligen innehåller en beställning
men den innebär att man kräver att
Kungl. Maj:t snarast skall pröva frågan
och framlägga av den prövningen föranledda
förslag om möjligt redan till
årets riksdag.

Det är möjligt att herr Strandberg inte
kan förstå varför man skall behöva vänta
ett år till, men de flesta inom statsutskottets
fjärde avdelning har nog förstått
att en sä här pass stor fråga bör
prövas i vanlig ordning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag skall be att till herr
Fritz Persson få säga att jag nog har
förstått. Jag kanske förstår med ett

Onsdagen den 1(S mars 19(5(5 fm.

Nr 11

Ang. medelsanvisningen till lotsbåtar, m. m.

mera djupt allvar än vad lierr Fritz
Persson vill göra.

Jag återkommer till den fråga som
både statsrådet Palme och herr P''ritz
Persson var inne på, nämligen fördröjningen.
Hur skall man kunna lösa detta
problem om inte medel ställs till förfogande?
Såvitt jag förstår måste det innebära
en fördröjning i fråga om nyanskaffning.
Marinförvaltningen säger i
sin framställning att den förutsätter,
att ämbetsverket bemyndigas att från
den 1 juli 1966 med anlitande av det
begärda anslaget anställa den extra personal
som behöver tillkomma såsom ett
tillskott till ämbetsverkets egna resurser
vid förberedelserna för anskaffning
av den nya statsisbrytaren. I och med
detta säger man ju att man inte kan göra
någonting, därest man inte får denna
miljon, så att man kan dra i gång förberedelsearbetet.
Det är så jag har sett
det. Får man inte pengar nu under vårriksdagen,
blir det en fördröjning. Det
är denna fördröjning jag håller på att
motarbeta med mina resonemang.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Det är ju ändå så att vi
både inom statsutskottet och i andra
utskott här i riksdagen får ta ställning
till anslagsframställningar från olika
statliga verk. Ofta eller nästan i de flesta
fall intar vi den hållningen att vi inte
kan gå med på allt vad verken begär.

Herr Strandberg sade i sitt förra anförande
att han inte kan förstå varför
man skall behöva vänta ett år till. Jag
replikerade att majoriteten inom fjärde
avdelningen nog har förstått att man
skall pröva denna fråga i vanJig ordning
och att man därför får vänta tills
så har skett. I sitt senaste anförande
sade herr Strandberg att han mycket
väl har förstått detta. Logiken i det resonemanget
begriper inte jag.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! För att det inte skall
kvarstå något missförstånd vill jag

framhålla att departementet har försökt
få fram preciseringar beträffande
den här miljonen, ty den var ganska
opreciserad. Under hand liar vi från
marinförvaltningen fått ett förslag som
sträcker sig upp emot en miljon och ett
förslag enligt vilket det räcker med eu
halv miljon, beroende på vilka ritningar
som kan disponeras o. s. v.

Här är inte så stora kostnader ifrågasatta
att frågan om beloppets storlek
behöver innebära någon avgörande försening.
Isbrytarens framtid hänger inte
på om vårriksdagen beviljar en miljon
eller en halv miljon för detta ändamål.
Däremot brukar man alltid följa den
principen att innan man beviljar pengar
— vare sig det sker från fonder som
står till departementets förfogande eller
det sker i riksdagen — skall det finnas
noga specificerat vad pengarna skall
användas till, och det läget har vi inte
kommit till ännu.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande utskottets
hemställan samt därefter särskilt i fråga
om vissa delar av utskottets yttrande.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Angående det stycke i utskottets yttrande,
som å sid. 7 i det tryckta utlåtandet
börjar med orden »Även om»
och slutade med »i fråga», fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att detsamma
skulle godkännas, dels ock att
kammaren skulle godkänna det yttrande,
som innefattades i den av herr
Virgin m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets yttrande
i denna del vara med övervägande ja
besvarad.

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. medelsanvisningen till lotsbåtar, m. m.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner det stycke i
statsutskottets yttrande i dess utlåtande
nr 33, punkten 1, som på sid. 7 börjar
med »Även om» och slutar med »i
fråga», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det yttrande,
som innefattas i den av herr Virgin
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —112;

Nej — 26.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde det stycke i utskottets
yttrande, som å sid. 8 i det tryckta utlåtandet
började med orden »Utskottet
liar» och slutade med »innevarande års
riksdag», gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av detsamma
samt vidare på godkännande av
det yttrande, som innefattades i den av
herr Axel Andersson in. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på godkännande av utskottets
yttrande i denna del, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner det stycke i
statsutskottets yttrande i utlåtandet nr
33, punkten 1, som på sid. 8 börjar med
»Utskottet har» och slutar med »innevarande
års riksdag», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det yttrande,
som innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 43.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1966/67 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 10 mars 1900 fm.

Nr 11

Punkten 7

Ang. upprustning av landsbygdens elnät

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att statlig garanti
för lån till nyanläggnings- och upprustningsåtgärder
berörande landsbygdens
elnät under budgetåret 1900/07 finge
beviljas intill ett belopp av 0 000 000
kronor, dels till Kommerskollegium: Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering
för budgetåret 1900/07 anvisa ett
reservationsanslag av 3 000 000 kronor,
dels ock medgiva, att bidrag för upprustning
respektive nyanläggning av
elektriska distributionsnät på landsbygden
under budgetåret 1900/07 finge beviljas
intill ett belopp av 7 600 000 respektive
1 000 000 kronor.

Enligt vad som framginge av statsrådsprotokollet
över liandelsärenden för
den 3 januari 1966 beräknades den låneram
om 50 000 000 kronor för statliga
bidrag till upprustning av landsbygdens
elnät, som fastställdes av 1957 års
riksdag, bliva fylld. Förslag om ny medelsram
framställdes icke av Kungl.
Maj :t.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Johan Olsson
m. fl. (I: 295) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Eriksson
i Bäckmora och Boo (11:563), i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att
en medelsram på 25 000 000 kronor för
bidrag till upprustning av landsbygdens
elnät borde angivas för tiden intill
utgången av budgetåret 1970/71.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte

a) medgiva, att under budgetåret
1966/67 statlig garanti för lån till nyanläggnings-
och upprustningsåtgärder
berörande landsbygdens elnät finge be -

Ang. upprustning av landsbygdens elnät
viljas intill ett belopp av 6 000 000 kronor,

b) till Kommerskollegium: Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor,

c) medgiva, att under budgetåret
1966/67 bidrag för upprustning respektive
nyanläggning av elektriska distributionsnät
på landsbygden finge beviljas
intill ett belopp av 7 600 000 respektive
1 000 000 kronor;

2. att motionerna I: 295 och II: 563
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Ivar Johansson, Harry
Carlsson, Karl-Erik Eriksson, Johan
Olsson, Ståhl, Eliasson i Sundborn, Wedén,
Nelander och Sjönell, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
2 hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 295 och
11:563, i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att en medelsram på 25 000 000
kronor för bidrag till upprustning av
landsbygdens elnät borde angivas för tiden
intill utgången av budgetåret 1970/
71.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! I samband med anslagsframställningarna
på denna punkt för
nästa budgetår bär kommerskollegium
aktualiserat frågan om den fortsatta
upprustningen av elnätet på landsbygden
under nästa femårsperiod.

Inledningsvis vill jag referera till att
1943 års elkraftutredning, vilken avlämnades
1954, föreslog att elkraftförsörjningen
på landsbygden skulle förbättras
i olika avseenden. Man beräknade
då kostnaderna till minst 400 miljoner
kronor och ansåg att staten borde
medverka med anslag om cirka 15 miljoner
kronor årligen under en upprustningsperiod
av 15 å 20 år. Under åberopande
av denna utredning och fram -

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. upprustning av landsbygdens elnät

hållande angelägenheten av en upprustning
på energiområdet föreslog regeringen
1957 bl. a. att en elskatt skulle
införas. Samtidigt föreslogs en investeringsram
om 50 miljoner kronor för
den då framförliggande femårsperioden.

Enligt de uppgifter som lämnas i
årets statsverksproposition kommer detta
belopp att vara förbrukat i och med
innevarande budgetårs utgång. Genom
viss eftersläpning av medelsförbrukningen
torde verksamheten dock kunna
hållas i gång även under nästa budgetår.
Men det är ovisst vad som kommer
att ske därefter. För att kunna fortsätta
verksamheten utan avbrott anses
det angeläget att en ny medelsram ställes
till förfogande. Departementschefen
har emellertid förklarat sig inte vara
beredd att tillstyrka detta förslag från
kommerskollegium. Frågan har tagits
upp i motioner där man föreslagit anvisning
av en medelsram på 25 miljoner
kronor för tiden intill utgången av
budgetåret 1970/71. Statsutskottets majoritet
har inte ansett sig kunna bifalla
motionerna, och därför har en reservation
i ärendet avgivits.

Den verksamhet som alltså pågått
med stöd av riksdagens beslut 1957 har
under de gångna åren visat sig utgöra
ett viktigt hjälpmedel för lösande av
glesbygdens eldistributionsproblem.
Olösta arbetsuppgifter finns alltjämt i
stor omfattning, varför det är synnerligen
angeläget att verksamheten fortsättes.
I sammanhanget bör observeras
att upprustningen fått genomföras vid
ett betydligt högre kostnadsläge än som
från början förutsattes, varför det program
som de 50 miljonerna kronorna
skulle räcka till har fått minskas.

Upprustningsbidragen har verksamt
främjat en strukturrationalisering på eldistributionens
område, och flera länsutredningar
har numera framlagts som
väntar på att bli verkställda.

Angelägenheten av fortsatt verksamhet
på området understryks också därav
att elkonsumtionen ökat i hög grad,
bl. a. tack vare tillkomsten av många

nya användningsområden för elektrisk
energi. Då samtidigt leveransmöjligheterna
av elström har ökat i takt med
det ökade behovet finns all anledning
till fortsatt upprustning av ledningsnät
och distributionsmöjligheter.

Det finns således goda skäl för riksdagen
att nu besluta om en ny medelsram,
och jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Som framgår av herr
Olssons anförande finns det medel för
budgetåret 1966/67. Det finns alltså tid
för departementschefen att ta ställning
till den här frågan under kommande år
och likaså för riksdagen. Av den anledningen
har utskottet inte ansett det föreligga
några skäl att frångå departementschefens
uppfattning på denna
punkt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Eftersom det fordras en
lång planeringstid för att arbetet skall
kunna fullföljas på ett ekonomiskt riktigt
sätt, har det ansetts mycket angeläget
att man i god tid vet om det finns
medel att anslå. På distributionsområdet
pågår som nämnts ett omfattande
rationaliseringsarbete, och det är därför
viktigt att man har möjligheter att planera
långt i förväg.

Eftersom jag ser att handelsministern
nu är närvarande i kammaren skulle
jag vilja ställa frågan till honom, om
det är meningen att denna upprustningsverksamhet
möjligen skall skäras
ned, eller om det är andra betänkligheter
som ligger bakom när han inte redan
i år vill tänka sig en ny medelsram.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Kommerskollegium säger
att det skulle vara av stort värde
om en ny plan för upprustningen nu
kunde anges men anser det inte vara
absolut nödvändigt.

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Nr 11

Ang. bidrag till kursverksamheten inom

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 hemställt.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
mom. 2 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
7 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

statens institut för hantverk och industri

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej —37.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 8—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Ang. bidrag till kursverksamheten inom
statens institut för hantverk och
industri

Ivungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Statens institut för hantverk
och industri: Bidrag till kursverksamheten
m. m. för budgetåret 1966/67
anvisa ett reservationsanslag av 565 000
kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar, att
oförändrat belopp skulle anvisas för bidrag
till kursverksamheten inom statens
institut för hantverk och industri.
Särskilda anslag för viss företagareutbildning
och till upplysningsverksamhet
på bränsleområdet hade ej föreslagits.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Stefanson in. fl. (1:296) och den andra
inom andra kammaren av herr From
m. fl. (11:565), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 150 000 kronor avsett för viss
företagareutbildning inom sysselsättningssvaga
områden i riket och att i
samband härmed det anslag, som till
arbetsmarknadsstyrelsen föreslagits för
omskolning m. m., måtte minskas med
ovannämnda belopp;

dels ock en motion inom andra kammaren
av herr Andersson i Örebro m. fl.
(11:554), vari anhållits, att riksdagen
måtte till ifrågavarande ändamål för

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. bidrag till kursverksamheten inom statens institut för hantverk och industri

budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 715 000 kronor i stället
för i statsverkspropositionen föreslagna
565 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:296 och 11:565
samt II: 554, till Statens institut för
hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten
m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 565 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr
Axel Andersson, fröken Andersson samt
herrar Ivar Johansson, Harry Carlsson,
Åkerlund, Karl-Erik Eriksson, Johan
Olsson, Bohman, Ståhl, Eliasson i Sundborn,
Wedén, Björkman, Helander och
Sjönell, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag och med bifall till motionen II:
554 samt med avslag å motionerna I:
296 och 11:565, till Statens institut för
hantverk och industri: Bidrag till kursverksamheten
m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag av
715 000 kronor.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Statens institut för hantverk
och industri har för sin verksamhet
under nästa budgetår begärt ökade
statsanslag på ett flertal punkter. De
höjda anslagen betingas dels av automatiska
kostnadsökningar, dels av en
fortsatt utbyggnad av institutets verksamhet.
Sålunda begärs en ökning av
anslaget till avlöning åt viss personal
med 327 000 kronor, bidrag till kursverksamheten
med 400 000 kronor, anslag
för bedrivande av viss företagarutbildning
med 150 000 kronor och anslag
för bedrivande av upplysningsverksamhet
i bränslebesparande syfte
med 150 000 kronor, totalt alltså en ök -

ning av 1 027 000 kronor. Departementschefen
medger en anslagsökning på endast
69 000 på posten avlöning av viss
personal, men samtidigt föreslås minskning
av anslaget till upprustning och
inredning med 50 000 kronor och
minskning av anslaget till vissa omkostnader
med 4 000 kronor, varför
institutet i realiteten får en anslagshöjning
av endast 15 000 kronor mot begärda
1 027 000 kronor.

Vid behandlingen av denna fråga i
statsutskottet har förelegat ett flertal
motioner om höjning av olika anslag,
och i motionerna har starkt vägande
skäl förebragts. Statsutskottets majoritet
har följt departementschefens förslag,
men ett antal ledamöter har förenat
sig i ett par reservationer, den
ena om höjning av anslaget till kursverksamhet
med 150 000 kronor och
den andra om oförändrat anslag till utrustning
och inredning, vilket innebär
50 000 kronor mer än regeringen föreslagit.
Reservanterna har då räknat
med att den påbörjade företagarutbildningen,
som skett i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
i de sysselsättningssvaga
delarna av landet, skall kunna
fortsätta med medel från arbetsmarknadsstyrelsen.

Reservanterna bär således under intryck
av det allmänna ekonomiska läget
varit mycket moderata i sina yrkanden
men anser att de föreslagna höjningarna
är oundgängligen nödvändiga
för att verksamheten inte skall minskas
i alltför hög grad.

Det skulle föra för långt, och det torde
inte heller vara nödvändigt, att inför
kammaren redogöra för institutets
mångskiftande verksamhet. Den torde
vara väl känd för de flesta. Jag vill
dock understryka den stora betydelse
hantverksinstitutet har, särskilt för den
mindre och medelstora industriens liksom
för hantverkets utvecklingsmöjligheter.
Särskilt gäller detta rationaliseringsfrågor
samt fortbildnings- och utbildningsverksamhet.
Det torde vara
den enda tekniska institution i landet

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Nr 11

Ang. bidrag till kursverksamheten inom
som liar till uppgift att stå den omnämnda
delen av näringslivet till tjänst
med rådgivning, provnings- och försöksverksamhet
och utvecklingsarbete
i rent tekniska spörsmål.

Den inom institutets ram påbörjade
rådgivningen och fortbildningen i företagsekonomiska
och administrativa
samt försäljningstekniska frågor anser
vi böra fortsättas och utbyggas.

I detta sammanhang kan nämnas
behandlingen under höstriksdagen av
motioner där det begärdes utredning
om företagarutbildning. Flera remissinstanser
uttalade önskvärdheten av att
den påbörjade företagarutbildningen
med kortvariga fortbildningskurser för
sådana som driver företag eller tänker
driva företag kunde fortsätta, och man
ansåg att just den verksamhet som statens
hantverksinstitut påbörjat i samarbete
med arbetsmarknadsstyrelsen är
värdefull, men man menade att det
måste ställas medel till förfogande om
verksamheten skulle kunna utvecklas.
Denna verksamhet är ju angelägen inte
bara i de sysselsättningssvaga delarna
av landet och bör utvecklas över hela
landet.

Statens institut för hantverk och industri
medverkar på ett synnerligen
effektivt sätt till att förverkliga den i
flera sammanhang uttalade målsättningen,
att vi skall producera mer till
lägre kostnader. Inte minst finansministern
har betonat angelägenheten av
att industrien får tillfälle till nyinvesteringar
och att vi kan komma fram
till en ökad produktion trots den knapphet
på arbetskraft som råder. Den grupp
inom näringslivet som betjänas av hantverksinstitutet
saknar inte sin betydelse
härvidlag.

Mot bakgrunden av dessa uttalanden
är det förvånande att regeringen och
utskottsmajoriteten här visat stor restriktivitet.
De föreslagna anslagsbeloppen
innebär med hänsynstagande till
de kostnadsökningar som inträtt och
som väntas att institutets arbetsmöjligheter
beskärs. Visst finns det skäl

statens institut för hantverk och industri
att åberopa det samhällsekonomiska läget,
men jag vill ändå med bestämdhet
hävda att det är anslag av denna typ
som måste till om det samhällsekonomiska
läget skall kunna förbättras.

I det sammanhanget vill jag gärna
återge vad styrelsen för institutet uttalat
i sin petitaskrivelse: »Sammanfattningsvis
får styrelsen ånyo framhålla
betydelsen av att institutets verksamhet
uppmärksammas i dess helhet med beaktande
av dess nuvarande omfattning
och inriktning såsom en samhällsekonomisk
faktor av väsentlig betydelse. Med
avseende på kursverksamheten bör institutet
sålunda i möjligaste mån få
arbeta under samma förutsättningar
som ges närliggande aktiviteter på samhällslivets
områden, t. ex. arbetsmarknadsstyrelsens
och skolöverstyrelsens
omskolnings- och fortbildningsverksamhet
samt upplysningsverksamheten hos
statens institut för konsumentupplysning.
»

De anslag som staten ger till stimulans
av utbildning och rationalisering
inom mindre industri är ytterst blygsamma
om man jämför med de mycket
stora anslag som går till annan utbildningsverksamhet
i dag eller till omskolning
och sysselsättningsfrämjande
åtgärder i övrigt. Det borde i varje
fall inte ske en åtstramning i en verksamhet
som syftar just till rationalisering,
effektivisering och sysselsättningsstimulerande
insatser.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Jag vill helt instämma
i vad den förre talaren här sade om
hantverksinstitutets behov och verksamhet.
Jag vill med några få ord understryka
betydelsen av den kursverksamhet
som institutet bedriver. Anslaget är
detsamma som föregående år, men vi
reservanter föreslår en mycket måttlig
uppräkning med 150 000 kronor.

Som redan har antytts har institutet

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. bidrag till kursverksamheten inom
en betydelsefull uppgift bland företagarna.
Jag tror vi alla är överens om
värdet av dess verksamhet. Den snabba
tekniska utveckling som för närvarande
pågår gör att näringslivet har svårt
att följa med i takten. De stora industrierna
har möjlighet att anställa experter
och bedriva forskning, men det
har inte småföretagen råd och möjlighet
till, utan de måste utnyttja den
hjälp som hantverksinstitutet erbjuder
genom kurser som hålls dels i Stockholm
och dels ute i landet.

Vad angår ersättning för denna service
vill jag göra kammaren uppmärksam
på att institutet uppbär avgifter
av kursdeltagarna, och enligt uppgifter
som jag har inhämtat varierar avgifterna
mellan 4 och 8 kronor per kurstimme.

Vid en föredragning inför statsutskottets
femte avdelning vid ett besök
som vi för något år sedan gjorde på
hantverksinstitutet blev vi väl informerade
om de svårigheter man har att
brottas med särskilt när det gäller att
balansera de ökade kostnaderna för
kursverksamheten mot inkomsterna.
Detsamma gäller även utrustning och
inredning vid institutet. Till denna fråga,
herr talman, återkommer jag med
yrkande under nästa punkt i utskottets
utlåtande.

Vid nämnda besök uttalade institutets
ledning att ökat statligt stöd var
nödvändigt om kurserna skulle kunna
hållas i samma omfattning som hittills.
Jag anser att det är en klok investering
i dagens läge att satsa litet mer på den
utbildning som är nödvändig i konkurrensen
med utlandet och i den tekniska
utvecklingen. Därför, herr talman,
ber också jag att få yrka bifall
till reservationerna vid denna punkt.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det råder väl inga delade
meningar inom statsutskottet om
hantverksinstitutets betydelsefulla upp -

ståtens institut för hantverk och industri
gifter på de områden där det verkar.
När man lyssnade till herr Olsson kunde
man få den uppfatntingen att det
föreligger väsentliga skillnader mellan
utskottets majoritet och reservanterna
på dessa punkter, men så är det i själva
verket inte.

Vad är det reservanterna nu vill ha
ytterligare? Jo, det är 150 000 kronor,
huvudsakligen till kursverksamhet. Ser
man efter i hantverksinstitutets framställning,
finner man att den utvidgade
kursverksamhet som dessa 150 000 kronor
skulle användas till närmast gäller
informationskurser rörande rationella
eldningsmetoder. Institutet säger att
hittills närmare 120 000 fastighetsägare,
fastighetsskötare och villaägare deltagit
i dessa kurser, som är betydelsefulla
och enligt institutets uppfattning
bör vara kostnadsfria. Riksrevisionsverket
har emellertid en helt annan
uppfattning och menar att man bör ta
ut kursavgifter som ger full kostnadstäckning
för dessa kurser på bränsleområdet.
Det finns väl allt skäl till att
så skall göras. De som deltar i kurserna
är fastighetsskötare, som av bostadsrättsföreningar
och andra fastighetsägare
skickas till kurserna. Finns det
över huvud taget något motiv för att
kurserna skall vara kostnadsfria? Det
är såvitt jag förstår alldeles givet att
deltagarna bör kunna betala ersättning
för kostnaderna.

I motionen berörs företagarutbildningen
som sker i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.
På denna punkt är
numera reservanterna och statsutskottets
majoritet ense. Inte heller reservanterna
är beredda att föreslå en överflyttning
från en huvudtitel till en annan.
Anslagen till verksamheten utgår
på samma sätt som hittills av medel som
arbetsmarknadsstyrelsen ställer till förfogande,
och alltså blir det inte någon
nedskärning av kursverksamheten.

Herr talman! Med vad jag här har
anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den IG mars 1966 fm.

Nr 11

Ang. bidrag till kursverksamheten inom

Ilerr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Som framgick av mitt
första anförande har hantverksinstitutet
yrkat högre anslag på en rad punkter,
tillsammans uppgående till 1 027 000
kronor. Under anslaget till kursverksamheten
hade yrkats anslagsökningar
med 400 000 kronor.

Reservanterna har, som jag sade, med
hänsyn till det ekonomiska läget varit
mycket moderata i sina anspråk och
endast föreslagit höjning av anslaget
för kursverksamheten, men de har inte
yrkat bifall till institutets hemställan
om anslag för upplysningsverksamhet
på bränsleområdet. Inte heller har yrkats
bifall till den påbörjade verksamheten
inom företagarutbildningen, utan
där hoppas och förutsätter vi, att arbetsmarknadsstyrelsen
även under nästa
år skall ställa medel till förfogande.

Jag vill också särskilt betona att statens
andel av stödet till hantverksinstitutet
undan för undan har minskat. För
ett antal år sedan utgick statsanslag med
cirka 50 procent av kostnaderna, medan
statsanslaget nu kan beräknas till
någonting på 30 procent. Kan det vara
klokt, att undan för undan minska stödet
till den verksamhet, som här bedrives
och som ändå i betydande grad kan
stimulera näringslivet i den riktning vi
gemensamt önskar.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Vad det här skiljer på,
herr Olsson, är 150 000 kronor. Om
hantverksinstitutet här följer riksrevisionsverkets
uppmaning och tar ut ersättning
för kostnaderna för dessa
bränslekurser, som hantverksinstitutet
räknar med skall uppgå till 150 000
kronor, får man just de medel, som reservanterna
här vill ge. Det är väl ändå
detta det är fråga om, herr Olsson.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Det måste också vara
en avvägningsfråga, huruvida kursdel -

statens institut för hantverk och industri
tagarna har råd att betala så höga avgifter
att dessa helt täcker kostnaderna
i dagens läge. Det var detta som påtalades
med skärpa när vi besökte hantverksinstitutet.
Man räknade nämligen
där med att ta ut högsta möjliga avgifter.
Vi får räkna med att de kursdeltagare,
som kommer från landet till
Stockholm, skall betala också sitt uppehälle
här i staden. Ute i landet ordnas
det också kurser, som samlar människor
som bor på långa avstånd från
kursorten. Alla dessa kostnader måste
betalas av företagen. Det är här fråga
om småföretag, vilkas resurser inte alla
gånger räcker till, enligt de uppgifter
vi fått från institutet.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Nej, herr Harry Carlsson,
här gäller det inte småföretagarresurser,
utan bostadsrättsföreningars
och bostadsrättsföretagares resurser att
betala avgifter för de fastighetsskötare
som skall gå på kurserna. Jag förmodar
dessutom att kurserna skall vara så effektiva
att de kommer att medföra lägre
bränslekostnader. Utgifterna för kurserna
bör vederbörande fastighetsägare
alltså snart tjäna in.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Carlsson, Harry, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. utrustning och inredning för statens institut för hantverk och industri

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 59.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 18

Ang. utrustning och inredning för statens
institut för hantverk och industri

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 297, av herr Stefanson m. fl., och II:
584, av herr Nordgren m. fl., till Statens
institut för hantverk och industri: Utrustning
och inredning för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag av
350 000 kronor.

I motionerna 1:297 och 11:584 hade
hemställts, att riksdagen måtte till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag av
400 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herr Axel Andersson, fröken Andersson
samt herrar Ivar Johansson,

Harry Carlsson, Åkerlund, Karl-Erik
Eriksson, Johan Olsson, Bohman, Ståhl,
Eliasson i Sundborn, Wedén, Björkman,
Helander och Sjönell, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 297 och II: 584, till Statens institut för
hantverk och industri: Utrustning och
inredning för budgetåret 1966/67 anvi-sa
ett reservationsanslag av 400 000
kronor.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Denna punkt är egentligen
ganska intressant, ty här återfinns,
liksom för all del även under en del
andra punkter, högern. Här yrkar man
nu ett förhöjt anslag till 400 000 kronor.
Bara för någon vecka sedan behandlades
motionen 11:244 här i riksdagen.
I den motionen yrkade högern
för exakt samma ändamål, d. v. s. utrustning
och inredning av statens institut
för hantverk och industri, på en
nedsättning av anslaget från 350 000 till
315 000 kronor. Högern intar alltså två
olika ståndpunkter i samma fråga. För
fjorton dagar sedan var man beredd
att skära ned posten till 315 000 kronor,
och i dag är man beredd att höja
den till 400 000 kronor. År det inte
ganska märkligt? Vi har visserligen tidigare
i dag talat om att ändra ståndpunkt,
men att det sker under ett och
samma sammanträde i statsutskottets
avdelning, vilket skett i detta fall, är
väl ändå ganska anmärkningsvärt.

Nu är det emellertid inte så att hantverksinstitutet
blivit missgynnat i fråga
om anskaffning av utrustning. 1961
lade hantverksinstitutet fram en plan
på ett sammanlagt anskaffningsbelopp
av 2 069 000 kronor. Av detta har un -

Onsdagen den l(i mars 1966 fm.

Nr 11

Ang. utrustning och inredning för statens institut för hantverk och industri

der en treårsperiod redan tillgodosetts
1 450 000 kronor, och därför kan man
inte säga att hantverksinstitutet på något
sätt blivit eftersatt. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Fröken ANDERSSON (b):

Herr talman! Eftersom herr Söderberg
påtalade det vill jag påminna om,
att den gången rörde det sig om en
genomsnittlig minskning på 10 procent
av omkostnadsanslaget. Det var inte
något preciserat anslag, utan en minskning
med i genomsnitt 10 procent. Detta
förändrar ju saken i någon mån.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Herr Söderbergs kommentar
att hantverksinstitutet inte har
blivit illa behandlat ger mig anledning
till replik.

Det anslag, som herr Söderberg talade
om, förutsattes utgå under en treårsperiod,
medan det i själva verket
efter tre år ännu återstår ungefär
664 000 kronor, som inte är beviljade.

Jag vill än en gång citera vad hantverksinstitutets
styrelse skriver till handelsdepartementet.
Man motiverar alltså
utrustningsanslaget 400 000 kronor
och tillägger: »Detta belopp utgör enligt
styrelsens mening ett absolut minimum
för att institutet normalt tills vidare
skall kunna upprätthålla godtagbar
utrustningsstandard i verksamheten,
med reservation dock för en ogynnsam
prisutveckling. Såsom en följd av
nya arbetsuppgifter och dylikt kan
emellertid också speciella utrustningsbehov
uppkomma. För dylika behov
måste styrelsen räkna med att efter
hemställan särskilda utrustningsmedel
anvisas.»

När man studerar de anslag hantverksinstitutet
får måste man ändå säga,
att anslagen till institutet är ganska hårt
begränsade. Jag tycker det strider mot
den allmänna inställning vi har till
hantverksinstitutets verksamhet.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Alla an slagsbegäran de
myndigheter anser ju att de måste ha
mera pengar för alt kunna driva sin
verksamhet, herr Olsson. Hantverksinstitutet
är inte något undantag på
den punkten. Det gäller för regering
och riksdag att försöka göra den lämpligaste
avvägningen. Det är vad som
skett i detta sammanhang.

Till fröken Andersson vill jag säga,
att högern i motionen skriver: »Det är
ingen överdrift att förutsätta, att de
besparingar som härigenom möjliggöres
vid iakttagande av sträng sparsamhet
skulle uppgå till åtminstone 20 procent
av de berörda anslagen.» Det innebär
att högern menar, att detta anslag
till hantverksinstitutet i själva verket
borde kunna skäras ned med 20
procent, från 350 000 till 280 000 kronor.
Men i samma minut är man beredd
att gå med på en reservation som
innebär, att anslaget höjs till 400 000
kronor. Det är detta jag finner märkligt.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Vi säger att det möjligen
kunde bli en minskning på 20 procent.
Men observera, vi begärde bara
en minskning på 10 procent. Jag betonar
än en gång att det var en genomsnittlig
minskning på 10 procent. Den
skulle alltså kunna spridas på olika
anslagsposter och behövde således inte
speciellt beröra denna post. Det är en
viss skillnad, herr Söderberg.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse den -

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

na proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 58.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 19

Ang. bidrag till företagareföreningar
m. fl.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva att statsgaranti för
lån till hantverks- och industriföretag
m. m. under budgetåret 1966/67 finge
beviljas intill ett belopp av 55 000 000
kronor, dels ock till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 2 100 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Johan Olsson m. fl. (1:194) och
den andra inom andra kammaren av
herr Andersson i Örebro m. fl. (II: 242),
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
med ändring av Kungl. Maj:ts förslag
måtte för budgetåret 1966/67 under
anslaget Bidrag till företagareföreningar
m. fl. anvisa ett reservationsanslag
av 2 600 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Wikberg (I: 490) samt den andra
inom andra kammaren av herrar
Larsson i Norderön och Jönsson i Ingemarsgården
(11:578), i vilka motioner
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att för budgetåret 1966/67 under anslaget
Bidrag till företagareföreningar
m. fl. utöver Kungl. Maj :ts förslag anvisa
ett belopp av 100 000 kronor såsom
särskilt bidrag till företagareföreningen
i Jämtlands län för samordningsverksamhet
inom länets mindre
industri.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:194 och 11:242 samt 1:490
och II: 578,

a) medgiva, att statsgaranti för lån
till hantverks- och industriföretag m. m.
under budgetåret 1966/67 finge beviljas
intill ett belopp av 55 000 000 kronor;

b) till Bidrag till företagareföreningar
in. fl.: Administrationskostnader för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 2 100 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson samt
herrar Ivar Johansson, Harry Carlsson,
Åkerlund, Karl-Erik Eriksson, Johan
Olsson, Bohman, Ståhl, Eliasson i Sundborn,
Wedén, Björkman, Nelander och
Sjönell, vilka ansett, att utskottets ytt -

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Nr 11

rande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 490 och II: 578 ävensom med
bifall till motionerna I: 194 och II: 242,

a) medgiva, att statsgaranti för lån
till hantverks- och industriföretag m. m.
under budgetåret 1966/67 finge beviljas
intill ett belopp av 55 000 000 kronor; b)

till Bidrag till företagareföreningar
in. fl.: Administrationskostnader för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 2 600 000 kronor.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Denna fråga gäller företagareföreningarnas
administrationskostnader.

Enligt statsverkspropositionen blir
det inte heller i år något förhöjt anslag
till denna för vårt näringsliv så viktiga
institution. Motiveringen härför är att
utredning pågår. Vi bör emellertid också
komma ihåg att det pågår något annat.
Företagareföreningarnas verksamhetsområde
har vidgats år från år. Det
genomföres bland annat en hel del lokaliseringsåtgärder
med åtföljande utredningar
för våra företagareföreningar.
Knappheten på kapitalmarknaden
får inte minst småföretagarna känning
av. De har ett stöd i de statliga garantilån
som utbetalas på förslag av företagareföreningarna
i länen.

Vem är det som får komma näringslivet
till hjälp med råd och upplysningar,
om inte länets företagareförening?
Direkta uppdrag betalas av de företagare
som anlitar företagareföreningarna
och deras expertis, men en mängd upplysningar,
som ofta bygger på utredningar,
är avgiftsfria.

Om dessa uppgifter ökar år från år,
blir också kostnaderna för företagareföreningarna
större. Det är då rimligt
att statens bidrag ökar i den mån det
är möjligt. Det för nästa budgetår föreslagna
anslaget bör, anser reservanter -

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

na, räknas upp med 500 000 kronor. Utslaget
på 25 föreningar blir det en obetydlig
höjning, men det är i alla fall
en ökning som gör att företagareföreningarna
får vidgade möjligheter att
hjälpa näringslivet i en trängd situation.

Kanske funnes mycket mer att tilllägga,
men jag skall inte göra det, utan
jag ber endast att få yrka bifall till reservationen
vid punkten 19 i statsutskottets
utlåtande nr 10.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Liksom föregående år
står jag som undertecknare av en motion
i denna kammare med hemställan
om att riksdagen för nästkommande
budgetår under anslaget »Bidrag till
företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader»
måtte anvisa ett med
100 000 kronor förhöjt belopp såsom
särskilt bidrag till företagareföreningen
i Jämtlands län för stöd åt och samordningsverksamhet
inom länets mindre
industri.

Motiven för denna framställning finns
att hämta bl. a. i den särskilda utredning
om befolkningsutveckling och näringsliv
i Jämtlands län — SOU 1963: 45
— vilken utredning Kungl. Maj:t år
1959 uppdrog åt länsstyrelsen i Jämtlands
län att verkställa i samråd med
arbetsmarknadsstyrelsen. Bland de konkreta
förslag som utredningen redovisade
i syfte att komma till rätta med
problemen i Jämtlands län ingick en
utbyggnad av företagareföreningens
verksamhet i länet genom en höjning
av det statliga administrationsbidraget
med 230 000 kronor. I särskilda motioner
underströks också bl. a. behovet av
ökade resurser för länets företagareförening.
Vid behandlingen av motionerna
framhöll bankoutskottet i sitt
utlåtande nr 48 år 1964 med anledning
av Jämtlandsutredningens förslag att
det statliga lokaliseringsstödet inte borde
utgå i andra former eller i vidare
mån än som eljest gällde för det norra

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

stödområdet. Med ungefär samma motivering
avslogs också en liknande motion
vid fjolårets riksdag.

Det statliga lokaliseringsstödet trädde
som bekant i kraft den 1 juli 1965.
Resultatet av verksamheten under tiden
1/7—31/12 1965 har nu redovisats
i ett särskilt meddelande från inrikesdepartementet,
varav framgår att 111
företag beviljats stöd för verksamhet
inom lokaliseringsområdet, men av dessa
111 företag avsåg endast fyra företag
Jämtlands län. Av 111 företag var 12
nylokaliserade, medan övriga var äldre
företag. Det betyder sålunda att 10 procent
av de företag som erhållit lokaliseringsstöd
varit nyetablerade företag.

I Jämtlands län torde av de fyra företag
som erhållit stöd två stycken, d. v. s.
hälften, böra redovisas som nyetablerade
företag. I kronor räknat hade endast
en procent av lokaliseringsstödet
gått till Jämtlands län, som är det minst
industrialiserade av samtliga län inom
riket. Storindustri saknas helt, och antalet
medelstora industrier är litet. Såväl
i fråga om antalet företag som i
fråga om sysselsättningen dominerar
företag med mindre än tio anställda.

Lokaliseringsstödets nuvarande utformning
medför att det inte kan främja
utvecklingen för huvuddelen av befintliga
företag inom länet. Med hänsyn
till förhållandena inom länet torde det
därför ställas stora krav på småindustriföretagarna
att driva och utveckla
sina företag. Utvecklingen inom industrien
går mot ökat underleverantörsförfarande.
För mindre industrier inom
Jämtlands län, som helt saknar storindustri
och som har få medelstora industrier
och dessutom ett perifert läge
med avseende på såväl större marknad
som storindustri, blir kontaktproblemen
större än för företag inom andra län.
Det torde också ha varit den väsentligaste
orsaken till att det finns så få medelstora
industrier inom länet.

Med hänsyn till dessa speciella förhållanden
har länets företagareförening
tagit en del särskilda initiativ till sam -

ordning bl. a. av försäljning, bokföring,
kalkylering, produktionsplanering o. s v.
En del av de initiativ som föreningen
tagit har lämnat påtagligt goda resultat.
Andra har inte kunnat fullföljas på
grund av otillräckliga resurser. Föreningens
styrelse har nu tagit upp till
övervägande i vilken utsträckning föreningen
i fortsättningen kan driva sin
verksamhet.

Det har i årets statsverksproposition
under reservationsanslaget »Bidrag till
företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader»
angivits att ett belopp
på 100 000 kronor skall avse särskilt
bidrag till företagareföreningen i Norrbottens
län för verksamhet inom Tornedalen.
Såsom med all tydlighet torde
framgå av det tidigare sagda råder så
speciella förhållanden inom Jämtlands
län, att ett särskilt bidrag även synes
vara motiverat till företagareföreningen
i Jämtlands län för utbyggnad av föreningens
verksamhet.

Herr talman! I reservationen vid
punkten 19 i statsutskottets utlåtande
nr 10 inryms det i vårt motionspar
1:490 och 11:578 framförda yrkandet
om ett extra anslag till företagareföreningen
i Jämtlands län. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till nämnda
reservation.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Reservanterna säger —
det framhölls även av herr Harry Carlsson
— att de nya lokaliseringsåtgärderna
har medfört ökat arbete för företagareföreningarna.
Jag kan dock, herr
Carlsson, inte finna att det är alldeles
riktigt med verkligheten överensstämmande.
När det gäller lokaliseringsverksamheten
har det ju sagts ganska
tydligt att företagareföreningarna i och
med införandet av det nya lokaliseringsstödet
inom stödområdena inte
längre skall ägna den uppmärksamhet
åt lokaliseringsåtgärder som de har
gjort tidigare. Det finns därför inget
belägg för att deras arbetsuppgifter på
något sätt skulle ha vidgats.

Onsdagen den 1C mars 196(i fm.

Nr 11

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

Företagareföreningsutredningen —
om vilken jag gärna vill säga att jag
tycker att den har hållit på alltför länge
även om den nu räknar med att kunna
avge sitt betänkande på eftersommaren
•— bär ju mycket ingående diskuterat
företagareföreningarnas arbetsuppgifter.
Utredningen har därvid också behandlat
frågan om huruvida alla de
tjänster som företagareföringarna lämnar
till företagarna i fortsättningen bör
vara avgiftsfria eller inte. I avvaktan
på att den utredningen nu blir klar,
skulle det naturligtvis inte vara klokt
att här öka anslagen och ge möjligheter
för föreningarna att utvidga sin verksamhet,
eftersom utredningen sedan
kan komma fram till att en sådan utvidgning
inte är nödvändig.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

När det gäller företagareföreningen
i Jämtland tycker jag för min del att
det vore oklokt om man i riksdagen
skulle börja dela upp anslagen på de
olika länen. Det bör ankomma på Kungl.
Maj :t att besluta om fördelningen av
utgående anslag. Därför ber jag att
även på den punkten få yrka bifall till
statsutskottets förslag.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Herr Söderberg ansåg
att man inte nu, när denna fråga är under
utredning, bör anslå medel som
gör det möjligt att utvidga företagareföreningarnas
verksamhet. Jag tror inte
att den av reservanterna föreslagna anslagsramen
medger att verksamheten
utvidgas i någon större utsträckning —
det är en rad automatiska kostnadsökningar
och redan pålagda arbetsuppgifter
som motiverar anslagsökningen.

Majoriteten förordar alltså att samma
anslag skall beviljas i år som förra
året. Det torde utan tvekan innebära
en minskning av föreningarnas rörelsefrihet,
såvida de inte kan skaffa inkomster
från annat håll. Givetvis arbetar
föreningarna på den linjen —

man ser av omslutningssiffrorna att de
inkomster, som föreningarna får från
annat håll, ökar för varje år.

I detta sammanhang vill jag ifrågasätta
om det är riktigt att landstingen
skall så att säga ta över vad staten
drar in. Det liar visat sig att landstingens
anslag under eu fyraårsperiod har
ökat från 1,7 till 2,9 miljoner kronor.
Landstingen har tydligen på nära håll
sett behovet av anslag till företagareföreningarna
och trätt emellan när deras
medel inte räckt till. Men om man i
riksstaten samtidigt passar på att minska
anslagen eller låter dem vara oförändrade
blir ju resultatet en övervältring
på landstingen.

Att företagareföreningarna fått ökade
uppgifter i samband med den nya
lokaliseringsgiven är uppenbart — inte
minst i de län som ligger inom stödområdet,
vilket jag för min del personligen
kan verifiera. Där har planerings-
och utredningsuppgifter i hög
grad lagts på företagareföreningens
kansli genom planeringsrådets försorg.

Jag tror alltså att det är synnerligen
befogat att öka ifrågavarande anslag
i någon grad och vill därför yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag tyckte nog att herr
Söderberg var benägen att dra litet för
stora växlar på den utredning som sysslar
med företagareföreningarnas framtid.

Han konstaterar att utredningen har
diskuterat verksamhetens omfattning
och det är fullt riktigt, men precis lika
väl som herr Söderberg då drar slutsatsen
att man inte bör ge ytterligare pengar
till verksamheten kan vi dra den rakt
motsatta slutsatsen och säga från dem
som hävdar att staten ytterligare skall
engagera sig i verksamheten, att detta
redan nu bör taga sig uttryck i ökat
anslag. Jag för min del hyser ingen
som helst tvekan om företagareföreningarnas
vikt och betydelse, och jag anser
det därför angeläget att de över

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
huvud taget får en stark position för
framtiden.

Jag skall inte gå in på en diskussion
av huruvida företagareföreningarna fått
mer arbete genom lokaliseringsgiven.
Herr Söderberg har så till vida rätt,
att statsmakterna därvidlag uttalat att
företagareföreningarnas verksamhet inte
skall ha ett lokaliseringspolitiskt syfte.
Men det är också riktigt att framför
allt föreningarnas utredningsresurser i
mycket hög grad tagits i anspråk av
länens planeringsråd. Företagareföreningarna
deltar mycket intimt och intensivt
i den debatt som föregår beviljandet
av ett lokaliseringsstöd. Jag tycker
att det är fullt i sin ordning eftersom
det visat sig att företagareföreningarna
under de gångna åren utbildat
inom sig en expertis som har en
mycket god insyn i företagens ekonomi
och driftproblem över huvud taget. Att
den sakkunskapen bör komma lokaliseringsverksamheten
till godo är väl alldeles
uppenbart. Sedan kan man besluta
om företagareföreningarna skall vara
verksamma på lokaliseringsfronten eller
inte.

Jag företräder ett län som endast till
en del ligger inom det allmänna stödområdet,
men min erfarenhet av det
praktiska arbetet i planeringsrådet är
den att vi för att få erforderlig insyn i
problemen behöver företagareföreningen
och dess expertis. Jag tror att det
härvidlag kan åstadkommas ett mycket
intimt och fruktbringande samarbete.
Det behöver inte i och för sig betyda
att man frångår den allmänna synpunkten
att företagareföreningarna inte skall
vara lokaliseringspolitiskt verksamma.
Företagareföreningarna gör inte mer
än vad som kan anses vara deras plikt
i detta sammanhang. Det är uppenbart
att när lokaliseringsstödet träder in och
verkar avlyftes en betydande del av ansvaret
från företagareföreningarna. Det
blir ett ömsesidigt givande och tagande,
och det tycker jag inte man skall
visa någon mörkrädsla för i och för
sig.

För min egen del kan jag ansluta
mig till reservationen på denna punkt.
Det kan inte vara något fel att ge föreningarna
ytterligare en liten chans,
även om deras framtid ligger under utredning.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag har inte, herr Andersson,
dragit några som helst växlar
på den här utredningen som herr Andersson
och jag tillsammans med herr
Stefanson sysslar med. Jag menar bara
att vi inte skall låsa oss i förväg för en
ökning av en organisation som vi i dag
icke vet hur den kommer att se ut.
Jag är överens med herr Andersson om
att det i vissa sammanhang kan vara
nödvändigt för länsplaneringsråden,
vilket också avsetts med lokaliseringspolitiken,
att företagareföreningarna
skall vara inkopplade i denna verksamhet.
I vilken grad detta kommer att öka
företagareföreningarnas arbetsuppgifter
vet nog varken herr Andersson eller jag
så mycket om i dag.

Herr Olsson talade om att företagareföreningarna
även har andra inkomster.
Ja, herr Olsson, men de varierar
mycket inom olika föreningar i detta
land. Det finns föreningar som helt och
hållet kostnadsfritt ställer sina tjänstemän
till företagarnas förfogande för
tjänster som i och för sig borde vara
avgiftsbelagda. Det finns andra föreningar,
exempelvis den i Kristianstads
län, som har byggt ut sin verksamhet
i mycket hög grad, med ett stort antal
tjänstemän som står företagarna till
tjänst. Dessa föreningar har inte större
bidrag från staten än de andra föreningarna,
utan denna verksamhet finansieras
helt genom avgifter. Detta är
en av de punkter som företagareföreningsutredningen
sysslar med, alltså en
avvägning beträffande vilka tjänster
som bör vara avgiftsfria och vilka det
bör tagas ut avgifter för.

I den reservation som herr Olsson
är med om står det klart och tydligt
angivet att det krävs större personalre -

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Nr 11

surser. Herr Olsson säger att de 500 000
kronor som lian är med om att föreslå
i ökning inte kommer att nicka till för
några ökade personalresurser. Herr
Olsson anser väl ändå inte att dessa
pengar helt skall gå till löneförhöjningar
för de tjänstemän som för närvarande
är anställda i föreningarna?

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill bara till protokollet
få antecknat att herr Söderberg
ändå har medgett det riktiga i att företagareföreningarna
på det sätt som det
här är fråga om kan delta i en aktiv
lokaliseringsverksamhet genom att ställa
sin expertis till förfogande. Jag betraktar
det som ett betydande framsteg,
herr Söderberg, i våra relationer.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag förstår inte att det
kan vara så betydelsefullt för herr Andersson,
ty det står klart angivet när
det gäller lokaliseringsverksamheten
att företagareföreningarnas direktörer
skall vara inkopplade i planeringsrådens
verksamhet. Det bör inte vara någon
nyhet för herr Andersson.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Beträffande avgifterna
tror jag att samtliga föreningar söker
bekosta en del av sina utgifter med avgifter
från dem som konsulterar föreningarna.
Men det är en mycket stor
skillnad på de uppgifter som det är
fråga om. Företagareföreningarna måste
ju ha en viss grundorganisation som
står till tjänst med rådgivning och vissa
allmänt utredande uppgifter. När det
gäller speciella enstaka konsultuppdrag,
som kan betyda påtaglig återvinning för
det enskilda företaget, tror jag att företagareföreningarna
praktiskt taget över
hela landet tar betalt för sina tjänster.

Innevarande budgetår beräknar företagareföreningarna
gemensamt att ha

4 Första kammarens protokoll 1966. Nr 11

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
utgifter på 7,8 miljoner kronor. Man
har inkomster, främst bestående av avgifter
och dylikt, på 1,4 miljon kronor
eller cirka 18 procent. Det är klart att
procenttalet kan variera företagareföreningarna
emellan, men totalt sett är
det en betydande del som föreningarna
får i inkomster i form av ersättning
för utförda arbeten.

Till en del måste ökningen av anslaget
gå till avlöningar, om det är uppgifter
som föreningarna tagit på sig och
måste klara och personalen icke räcker.
Men anslagsökningen avser administrationskostnader
över huvud taget.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de yrkanden, som
därunder förekommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Carlsson, Ilarry, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Anslag till Sveriges geologiska undersökning

Då emellertid herr Carlsson, Harry,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 20—29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Anslag till Sveriges geologiska undersökning Med

tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att
riksdagen måtte till Sveriges geologiska
undersökning: Prospektering för

budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 8 700 000 kronor.

Vid punkten hade reservation anmälts
av herr Åkerlund, som dock ej
antytt sin mening.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag har vid denna
punkt, som gäller anslag till Sveriges
geologiska undersökning för prospekteringsverksamhet,
fogat en blank reservation
för att till anslagsbegäran få
knyta några allmänna reflexioner.

Till för några år sedan hetta detta
anslag »malmletning», vilket anger vad
det verkligen rör sig om eller borde
röra sig om. Förmodligen var det den
för några år sedan igångsatta järnmalmsinventeringen
i Norrbotten som
gjorde det något oegentligt att ha kvar
det gamla namnet, eftersom inventering
och letande inte är riktigt samma sak.
Det väsentliga i detta sammanhang är
emellertid enligt min mening att leta
reda på malm för att nyttiggöra densamma.
Handelsministern säger att
malmletningen i Västerbottens och
Jämtlands län gett gynnsamma resul -

tat, och i propositionen redovisas en
stor mängd malmletningar. Med vilket
mått man mäter resultat som gynnsamma
har jag dock inte lyckats få någon
klar uppfattning om, men för mig
synes det som om kvantiteten med gott
ekonomiskt resultat utvunnen malm
borde vara det rätta måttet. Har Sveriges
geologiska undersökning exempelvis
under senast förflutna decennium
letat fram malmer som blivit föremål
för brytning? Det är en fråga från min
sida. Om svaret är jakande, frågar jag:
Står värdet härav i rimlig proportion
till insatserna? Hur ställer sig därutöver
denna prospekteringsverksamhet
vid en jämförelse med den privata prospektering
som äger rum i landet? Det
är allt frågor som är värda att ställa
och eventuella svar att begrunda.

Jag har för min del sett efter hur
mycket pengar statens geologiska undersökning
fått för prospektering under
senaste decenniet och har då kommit
upp till det aktingsvärda beloppet,
inklusive årets nu aktuella äskande, av
40 miljoner kronor. Högst betydande
belopp har ju därjämte utgått för Sveriges
geologiska undersöknings allmänna
verksamhet, som jag här inte medräknar.
Jag vet inte svaret på frågan
om värdet av malmletningen svarar
mot dessa 40 miljoner kronor. Det kanske
det gör, kommer att göra i en framtid,
eller kanske inte gör.

Det som emellertid för stunden intresserar
mig är målinriktningen. Skall
denna verksamhet ha karaktären av förberedelse
för malmexploatering eller av
allmän inventering? Det som kommit
mig att rycka till vid läsningen av
propositionen är vad som sägs på sidan
64 att antalet blockletare skall ökas
i Norrland och att åtgärder planeras
för att stimulera allmänheten att medverka
till att insamla malmblock. Det
förefaller av detta som om Sveriges
geologiska undersökning kommit underfund
med betydelsen av denna form
av malmletning. Eller är det kanske så
att man vill rehabilitera en metod som

Onsdagen den IG mars 196G fm.

Nr 11

Anslag till Sveriges geologiska undersökning

våra förfäder sedan urminnes tider,
eller åtminstone i 500 år, använt sig av.
Så mycket större är i så fall anledningen
härtill som i modern tid den största
kopparfyndigheten i Norden upptäckts
genom systematisk blockletning. Jag
kan självfallet inte annat än ställa mig
positiv till tanken. Men varför, det vill
jag fråga, återinförde man i så fall
härom året inmutningsförbudet i Norrbotten?
Skall svaret vara att man vill
hindra exploatering av eventuella
malmfyndigheter? Skall alltså geologiska
undersökningens enda uppgift
med prospekteringsverksamheten vara
inventering, och skall blockletningen
tjäna enbart detta enda syfte, så att staten
liksom bergatrollet skall kunna ruva
över sina skatter? Menar man inte detta,
utan att malmletningen skall syfta till
gruvbrytning, finns det väl ingenting
som så skulle kunna leda till intensifierad
blockletning liksom till malmletning
i häll som att åter tillåta inmutning.

Det finns emellertid, herr talman, ett
mera långsiktigt och för vårt land allvarligare
problem, som jag i detta sammanhang
vill antyda med endast ett
par ord. Vårt lands malmbrytningspolitik
grundas sedan ett 30-tal år på
1938 års gruvlag, som kopplade in staten
på gruvhanteringen genom den
forna jordägarandelens ersättande så
när som på en sjuttiofemtedel med en
kronoandel. Fråga är om denna lag
gagnat vårt land. Jag ställer mig i belysning
av utvecklingen på området
sedan 1938 inte endast skeptisk, utan
rent kritisk. Har några nya gruvor öppnats
på basis av denna lag utöver Laisvall?
Den utveckling som svensk gruvhantering
kan uppvisa på vissa områden
ligger såvitt jag vet i allt väsentligt
på utmål som utlagts enligt den äldre
gruvlagen. Denna gav inmutaren en väsentligt
starkare ställning än den han
nu får. Enligt min mening borde man
nu undersöka, om man inte återigen
borde stärka inmutarens ställning. I
alla händelser borde resultaten för

gruvhanteringens del av utvecklingen
sedan år 1938 studeras och kartläggas.

Det som ger mig särskild anledning
att framhålla detta i dag är det nuvarande
läget på kopparmarknaden och
vårt lands försörjningssituation i fråga
om koppar. Jag skall avstå från att utveckla
mina synpunkter på denna fråga
i annan mån än att framhålla, att vi
byggt ut en mycket stor elektrisk industri,
där kopparmetallen är en viktig
bas, och har en årlig kopparförbrukning
på bortåt ett hundratusental ton
koppar. Samtidigt har kopparutvinningen
ur svensk malm praktisk taget stagnerat
på en nivå som uppnåddes strax
efter det 1938 års gruvlag infördes och
inte täcker mer än en femtedel av vårt
behov.

Herr talman! Jag har för dagen inget
yrkande, men jag förmenar att den
fråga jag här vidrört förtjänar en skärpt
uppmärksamhet från riksdagens sida.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tar till orda bara
för ett påpekande i anledning av herr
Åkerlunds anförande.

Jag tänker inte vid detta tillfälle låta
provocera mig till en debatt om motiven
bakom den ändring i lagstiftningen
som statsmakterna vidtog för några år
sedan. Det räcker kanske med att jag
hänvisar till de kartor över inmutade
områden som förelåg som material för
den utredning som föreslog den lagskiirpning
vilken sedan fördes vidare
fram till riksdagen och bifölls här. Det
berodde väl bl. a. på att man inte bara
ville ha riktiga och förståndiga brytningsplaner,
utan totala exploateringsplaner.
Våra naturtillgångar här i landet
har i stor utsträckning utnyttjats
ganska slumpartat, beroende på var
man hittat en tillfällig gruvfyndighet.
Hade vi på den tiden, då Bergslagen
byggdes upp här i landet, haft den
kännedom om malmfyndigheterna som
vi har i dag, tror jag inte att vi i dagens
läge skulle behöva hysa någon oro

Nr 11

100

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. sammansättningen av styrelsen för institutet för nyttiggörande av forsknings resultat.

INFOR

som vi nu måste göra för strukturen hos
Bergslagens industri. Samma sak kan
också sägas beträffande Norrbotten.

Slutligen vill jag påpeka för herr
Åkerlund att det ju finns möjligheter
till dispens från lagstiftningen, vilka
utnyttjats i åtskilliga fall. Ärendena avgörs
i handelsdepartementet, och såvitt
jag drar mig till minnes har i de allra
flesta fall bifall kunnat givas där framställningarna
varit väl underbyggda.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Man kan väl ändå inte
mena att en blockletare som hittat ett
block och tror sig ha funnit själva hällen
skall vända sig till Kungl. Maj:t
med begäran om dispens.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 31—39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40

Ang. sammansättningen av styrelsen för
institutet för nyttiggörande av forskningsresultat,
INFOR

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Institutet för nyttiggörande
av forskningsresultat, INFOR: Administrationskostnader
för budgetåret 1966/
67 anvisa ett förslagsanslag av 100 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herrar Börjesson
i Glömminge och Sjönell väckt motion
(11:560), vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla,
att antalet ledamöter i styrelsen
för INFOR måtte ökas från fem till sju
och antalet suppleanter från tre till
fyra, så att företrädare för mindre och
medelstora företag kunde beredas plats
i styrelsen i enlighet med vad i motionen
anförts.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte till Institutet
för nyttiggörande av forskningsresultat,
INFOR: Administrationskostnader för
budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 100 000 kronor;

2. att motionen II: 560 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Axel Andersson, Ivar Johansson,
Harry Carlsson, Karl-Erik
Eriksson, Johan Olsson, Stähl, Eliasson
i Sundborn, Wedén, Nelander och Sjönell,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen
II: 560, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att antalet ledamöter i styrelsen
för INFOR måtte ökas från fem till sju
och antalet suppleanter från tre till
fyra, så att företrädare för mindre och
medelstora företag kunde beredas plats
i styrelsen i enlighet med vad i motionen
anförts;

b) av herr Åkerlund, som likväl ej
antytt sin åsikt.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) :

Herr talman! Riksdagen beslöt 1964
att inrätta ett statligt institut för nyttiggörande
av forskningsresultat, INFOR.
Institutet skall enligt sina stadgar finansiellt
medverka till att resultaten av
forsknings- och uppfinnarverksamhet
vidareutvecklas med sikte på industriell
användning och för industriell produktion
och marknadsföring. Samarbete avses
ske med den tidigare inrättade stiftelsen
för exploatering av forskningsresultat,
EFOR.

Man har anledning förvänta att
INFOR kommer att ha stor betydelse
när det gäller att understödja det tekniska
utvecklingsarbetet vid nyttiggörandet
av de många idéer och uppslag
som framkommer såväl direkt från nä -

101

Onsdagen den 1 (> inars 1900 fm. Nr 11

Ang. sammansättningen av styrelsen för institutet för nyttiggörande av forsknings

resultat, INFOR

ringslivet som från det forskningsarbete
som bedrivs. Emellertid liar de
mindre och medelstora företagen inom
näringslivet uttalat angelägenheten av
att styrelsen för institutet ges en sådan
sammansättning, att största allsidighet
erhålles och att följaktligen företrädare
för denna del av näringslivet får plats
i styrelsen. Det har man för närvarande
inte.

I den motion som föreligger i ärendet
framhålls att just de mindre och
medelstora företagen kan ha särskild
nytta av den verksamhet INFOR avses
bedriva. En utvidgning av styrelsen
med två ledamöter från fem till sju samt
av suppleanterna från tre till fyra kunde
motsvara de önskemål som jag här
givit uttryck för.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation a vid punkten 40.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Den blanka reservation
som jag fogat till denna punkt av utskottsutlåtandet
berör inte frågan om
antalet styrelseledamöter i INFOR. Jag
biträder här utskottsmajoritetens ståndpunkt
om fem ledamöter i stället för
reservanternas sju; som känt kommer
ju därtill tre suppleanter.

Vad jag däremot vill göra är att ge en
erinran om den ställning högerpartiet
tog vid INFOR:s tillkomst, då vi förmenade
att man aldrig borde ha inrättat
INFOR, utan i stället borde ha
byggt ut EFOR. Jag torde få tillfälle
att komma in på den frågan i ett senare
sammanhang och avstår därför från
att ta upp den nu.

Vad som däremot är iögonenfallande
är att det inte sägs ett ord i propositionen
om vad INFOR har gjort. INFOR
fick 20 miljoner kronor av 1964 års
riksdag. Institutet trädde i verksamhet
i januari 1965, och det har ett med
Malmfonden gemensamt kansli. Detta
får vi veta i propositionen. INFOR vill

också ha 125 000 kronor för administration.
Handelsministern och utskottet är
beredda att ge 100 000 kronor till detta
ändamål.

Jag vill framhålla att jag inte motsatt
mig detta nu, ehuru jag känner tveksamhet.
Den väsentliga frågan är dock givetvis
vad INFOR har gjort under den
tid som förflutit. Men vi får, som sagt,
ingen upplysning om detta, och det
skulle kanske vara av ett visst värde
om handelsministern hade haft tillfälle
att här säga något om den saken. Jag
tycker under alla förhållanden att när
ett helt nytt anspråk på penningmedel
reses utöver det anslag av rätt betydande
storlek, som redan beviljats, borde
man ha gjort sig mödan att redovisa
vad som hittills har gjorts för att använda
dessa 20 miljoner kronor.

INFOR har ju presenterats för allmänheten
av Kungl. Maj :t och riksdagen
såsom ett finansieringsorgan. Rätt
betydande ränteinkomster kunde förväntas
tillfalla ett finansieringsorgan,
som har en uttalat företagsekonomisk
målsättning och även har krav på delaktighet
i vinster, som kan göras vid
exploatering av upptäckter och forskningsresultat.
I INFOR:s styrelse ingår
också enligt riksdagens beslut sakkunskap
i fråga om kreditgivning och
marknadsföring. Att INFOR åtminstone
bör kunna självfinansiera den egna
förvaltningen är rimligt enligt i varje
fall min uppfattning. Det är dock här
fråga om ett slags bank eller ett finansieringsinstitut,
och institutet är i vissa
hänseenden — enligt vad det självt
säger — jämställt med statens affärsdrivande
verk.

Herr talman! Jag skall be att få återkomma
till den organisatoriska delen av
denna fråga i annat sammanhang. Här
gäller det endast en detalj, men jag
tycker att den har en viss principiell
innebörd och har därför framfört dessa
synpunkter.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

102

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det gäller här en fråga,
som varit uppe till prövning vid 1965
års riksdag, nämligen om INFOR :s styrelse.
Varken i motionen eller i det anförande
herr Olsson har hållit har
framkommit några nya synpunkter, och
jag ber därför att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
i mom. 1 gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de rörande
mom. 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Axel Andersson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna il—52

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53

Ang. Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget
Atomenergi

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Atomenergiverksamhet inom
Aktiebolaget Atomenergi anvisa ett reservationsanslag
av 93 500 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Hansson (I: 189) och den andra
inom andra kammaren av fru Sjövatl
in. fl. (11:261), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t begära, att den utredning,
som av handelsministern komme
att tillkallas för att utreda det
svenska kärnenergiarbetets framtid,
skulle få till uppgift att förutsättningslöst
gå igenom kärnenergiverksamheten
i landet och klarlägga behovet
av och målet för samtliga offentliga
insatser på kärnenergiområdet och avvägningen
mellan grund- och målforskning.
Uppdraget borde också omfatta
utredning av de lämpligaste organisationsformerna
för statens verksamhet
inom t. ex. kärnforskning, uranframställning,
reaktorutveckling, reaktorbygge
och reaktordrift. Arbetsfördelningen
mellan stat och industri borde
därvid klarläggas;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bengtson och Lundström (I: 461)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Ohlin och Hedlund (II: 585),
i vilka motioner yrkats, att riksdagen
skulle besluta minska det föreslagna
sammanlagda anslaget till Marvikenprojektet
under nästa budgetår med 20 procent
eller 16 miljoner kronor på sätt
som i motionerna angivits och i anledning
av sin behandling av anslagen på
kapitalbudgeten dels till Kraftstationer
in. m. för budgetåret 1966/67 anvisa ett
investeringsanslag av 302 000 000 kronor,
dels till Lån till Aktiebolaget Atomenergi
för uppförande av en atomkraftstation
i Marviken för nämnda
budgetår anvisa ett investeringsanslag
av 34 000 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hilding och Dahlén (I: 465) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Ståhl och Wedén (II: 589), i vilka
motioner anhållits, att riksdagen
måtte uttala, att utredningsarbetet rörande
de fortsatta statliga insatserna på
atomenergiens område borde beakta i
motionerna angivna riktlinjer;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Nr 11

10,''i

Ang. Atomenergiverksanihet inom Aktiebolaget Atomenergi

Åkerlund (I: 491) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Carlshamre
och Magnusson i Borås (11:561), i vilka
motioner föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla
dels om en utredning om Atombolagets
framtida verksamhet samt förhållande
till den tillverkande industrien,
dels att till denna utredning i
första hand måtte uppdragas att undersöka
frågan om huruvida Marvikenstationen
borde fullföljas och om de framtida
driftförutsättningarna för uranverket
i Ranstad, dels ock att i avvaktan
på denna utredning medel till Marviken
måtte beviljas endast fram till den 31
december 1966 eller på AB Atomenergis
stat med 21 miljoner kronor och på
vattenfallsstyrelsens stat med 20 miljoner
kronor i stället för begärda 42 respektive
40 miljoner kronor samt att
medel för drift av Ranstad måtte ställas
till förfogande endast till samma tidpunkt
eller med 5 miljoner kronor i
stället för begärda 9 miljoner kronor;

dels en inom andra kammaren av fru
Benström-Ingenäs m. fl. väckt motion
(II: 184), vari yrkats, att riksdagen hos
Kungl. Maj:t skulle hemställa om en
förutsättningslös utredning rörande AB
Atomenergis fortsatta arbete och det
svenska atomenergiprogrammets framtida
inriktning och att de förslag, som
denna utredning kunde komma att föranleda,
måtte föreläggas riksdagen;

dels ock en av herr Lorentzon m. fl.
inom andra kammaren väckt motion
(II: 249).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att motionerna I: 189 och II: 261
samt I: 465 och II: 589, II: 184 ävensom
I: 491 och II: 561, sistnämnda båda motioner
såvitt de avsåge utredning, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 2.

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:491 och 11:561, såvitt
de avsåge medelsanvisning till uranver -

ket i Ranstad, till Atomenergiverksamhet
inom Aktiebolaget Atomenergi för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 93 500 000 kronor;

3. att motionen II: 249 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson, Harry
Carlsson, Karl-Erik Eriksson, Johan
Olsson, Ståhl, Eliasson i Sundborn, Wedén,
Nelander och Sjönell, vilka ansett,
att utskottets yttrande hort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:189 och 11:261
samt I: 465 och II: 589, II: 184 ävensom
I: 491 och II: 561, sistnämnda båda motioner
såvitt de avsåge utredning, i
.skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av fröken Andersson samt herrar
Åkerlund, Bohman och Björkman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 2 hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:491
och 11:561, såvitt de avsåge inedelsanvisning
till uranverket i Ranstad, till
Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget
Atomenergi för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
89 500 000 kronor;

c) av herrar Axel Andersson, Harry
Carlsson, Karl-Erik Eriksson, Ståhl, Wedén
och Nelander, vilka ansett, att det
stycke i utskottets yttrande å sid. 23 i
det tryckta utlåtandet, som började
med orden »Utskottet har» och slutade
med »på kapitalbudgeten», bort erhålla
den i reservationen angivna lydelsen;

d) av fröken Andersson samt herrar
Åkerlund, Bohman och Björkman, vilka
ansett, att det stycke i utskottets yttrande
å sid. 23, som började med orden
»Utskottet har» och slutade med »på kapitalbudgeten»,
bort hava den lydelse,
denna reservation visade;

104

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

e) av herrar Johan Olsson, Eliasson
i Sundborn och Sjönell, vilka ansett,
att det stycke i utskottets yttrande å
sid. 23, som började med orden »Utskottet
har» och slutade med »på kapitalbudgeten»,
bort lyda på sätt i reservationen
angivits.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! 1 reservation a vid
punkten 53 har uttalats vissa synpunkter
beträffande den utredning som numera
tillsatts för prövning av de fortsatta
riktlinjerna för den statliga verksamheten
på atomenergiområdet. Man
uttalar att utredningen bör bli allsidig
och förutsättningslös. Vidare poängteras
att det bör finnas en klar åtskillnad
mellan dels forskning med vetenskaplig
utveckling, dels konstruktioner för tillverkning
för kommersiella behov, dels
slutligen kontroll och säkerhetsföreskrifter.

Med hänsyn till att man nu uppnått
en viktig punkt på utvecklingsarbetet
inom atomenergiområdet bör de statliga
insatserna på konstruktionssidan
kunna inskränkas och alltmer överlåtas
åt den inom området arbetande industrien.
Forskning bör alltmer kunna
inarbetas hos de organ som normalt
bedriver forskning inom naturvetenskap
och teknik. Kontrollfrågorna bör,
framhålles det i reservationen, ligga
hos en fristående och objektiv instans.

Med hänsyn till att dessa frågor i
framtiden kommer att få stor betydelse
för samhället och näringslivet bör till
utredningen på lämpligt sätt knytas
representanter för riksdag och näringsliv.
Det torde vara i hög grad angeläget
att de mycket komplicerade och invecklade
frågor, vi nu talar om, får följas
för information och meningsutbyte
av så många som möjligt, även utanför
de egentliga experternas krets.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation a vid punkt
53, där det föreslås att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t ger till kän -

na vad utskottet enligt reservationen
anfört.

Beträffande anslagsfrågorna till Marvikenprojekten
föreligger flera uttalade
meningar. Från borgerligt håll har man
varit överens om att man bör gå fram
med en viss försiktighet och att med
olika medel försöka åstadkomma en
viss minskning av kostnaderna under
nästa budgetår. Det har uppstått tveksamhet
huruvida investeringarna i
Marviken egentligen kommer att bli
lönsamma och ge ekonomiskt eller vetenskapligt-tekniskt
utbyte i förhållande
till de stora investeringsbeloppen. Under
sådana förhållanden torde det vara
väl motiverat att noga pröva de fortsatta
investeringar, som görs, och att
särskilt under nuvarande samhällsekonomiska
förhållanden senarelägga de
planerade arbetena i Marviken.

Enligt vår uppfattning har man emellertid
under behandlingen ej kunnat erhålla
sådana fakta i ärendet, att man
utan vidare kan skära ned anslagen
utan att därigenom åstadkomma kostnadsfördyringar
genom skadeståndsanspråk
från leverantörer samt eventuella
andra konsekvenser, som en viss fördröjning
av arbetena kan medföra.

Centern förordar därför i reservation
e att Kungl. Maj:t skyndsamt prövar
möjligheterna att uppnå besparingar
i medelsåtgången inemot det belopp,
som motionärer från centern och folkpartiet
föreslagit, nämligen 16 miljoner
kronor.

Beträffande utvecklingsarbetet på metoden
med intern, nukleär överhettning
som planeras vid Marvikenanläggningarna
förutsätter reservanterna, att riksdagen
i höst får en utförlig redogörelse
för hur utvecklingsarbetet fortskridit.
För dagen torde utvecklings- och forskningsarbetet
inte givit tillräckligt underlag
för ett slutgiltigt ställningstagande
till projektet med överhettning. Man
bör alltså även här iaktta en viss försiktighet
med igångsättandet av investeringar
på området, ett förhållande som

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Nr 11

105

Ang. Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

understryker den i reservationen uttalade
meningen, om åtgärder för vissa
kostnadsminskningar.

Herr talman! Jag ber alltså att få
yrka bifall till den reservationen i ärendet
är som är betecknad e.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Debatten kring det
.svenska atomenergiprogrammet gäller i
dagens läge främst två viktiga frågor.
Den första frågan är vilka allmänna
riktlinjer, som skall prägla den fortsatta
utvecklingen på området, den
andra frågan berör ett konkret fall,
Marvikenprojektet, som inte har visat
sig kunna infria de förhoppningar som
man har ställt på det.

Det svenska programmet för nyttiggörande
av atomenergien har hittills i
stor utsträckning baserats på den s. k.
tungvattenlinjen, d. v. s. kombinationen
av tungt vatten och vanligt uran. De
nu producerande atomreaktorerna bygger
på denna kombination. Atomforskningen
liar i stor utsträckning koncentrerats
härpå. Det är emellertid tydligt
att man på experthåll alltmer överväger
att övergå till atomkraftproduktion
efter den internationellt mer gångbara
s. k. lättvattenlinjen, som bygger
på en kombination av lätt vatten och
anrikat uran. Att man inom näringslivet
är fullt inriktad på en sådan omställningsprocess
framgår bl. a. av att
ASEA nu offererar lättvattenreaktorer.

Den svenska tungvattenlinjen har på
senare tid varit föremål för stark kritik.
De enskilda kraftkonsumenterna har visat
ett mycket ljumt intresse för Ågestareaktorn.
Man har beträffande denna
reaktor inget hopp om att den skall
kunna leverera kraft efter marknadsmässiga
priser. Vad värre är, man anser
sig redan nu kunna förutsäga att Marvikenanläggningen
inte heller kommer
att kunna konkurrera med andra kraftproducenter.
På sakkunnigt håll anser
man att detta projekt kan förränta endast
ca en femtedel av det nedlagda

4f Första kammarens protokoll 1966. Nr

kapitalet, som väntas bli ungefär 500
miljoner kronor.

Det är sammanlagt fråga om investeringar
till mycket stora summor, som
delvis har slagit fel. Hur detta varit
möjligt är svårt att veta. Man får hoppas
att den nyligen tillsatta utredningen
om riktlinjerna för det svenska atomenergiprogrammet
skall kunna bidraga
till större klarhet i denna fråga. Det
förefaller emellertid som om man varit
alltför ambitiös i sin hittillsvarande
uppläggning av frågan och att man haft
svårigheter med att få konstruktioner,
som sett bra ut på papperet, att fungera
också i den praktiska tillämpningen.
Det är uppenbart, att den svenska tungvattenlinjen
måste få vidkännas en mycket
hård granskning i det kommande
utredningsarbetet.

I avvaktan på utredningens resultat
kan det vara lämpligt att hålla tillbaka
investeringarna i Marvikenprojektet på
sätt som föreslagits från folkpartihåll.
Vid granskningen av hur mycket man
skall kunna skära ner anslaget utan att
anläggningen avbrytes har vi funnit
att en anslagsminskning om ca 20 procent
borde kunna genomföras. Denna
minskning skulle i första hand gå ut
över det s. k. överhettningsprojektet,
som under alla omständigheter tar lång
tid att fullfölja och där ett uppskov
knappast innebär väsentliga olägenheter.
Anslagen till atomprojekten måste
kunna vägas mot andra angelägna krav
på ökade investeringar, bl. a. dem som
näringslivet ställer för närvarande.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till reservationen c i utskottsutlåtandet.

Jag vill i detta sammanhang även
yrka bifall till reservationen a i betänkandet.
I reservationen begärs att
utredningen under landshövding Mats
Lemne, som skall behandla frågan om
det svenska programmet på atomkraftområdet,
skall utökas med parlamentariker
och näringslivsrepresentanter.

Det svenska atomenergiprogrammet
har nu nått en punkt, där en parlamen 11 -

106

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

tarisk insyn är befogad och nödvändig.
Med hänsyn till att atomforskningen
och atomkraftproduktionen kommer att
bli av väsentlig betydelse för det svenska
näringslivet i framtiden, kan det
vara motiverat att ge näringslivet möjlighet
att ta del av hittillsvarande erfarenheter
och planer på atomkraftområdet.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag ber herr talmannen
och kammarens ledamöter om överseende
med att jag tar till orda på ett så
tidigt stadium i denna debatt, till och
med innan alla reservanter kommit till
tals och innan utskottets talesman hunnit
framföra sin uppfattning. Jag gör
det med denna ursäkt därför att jag beräknar
att inom kort bli engagerad i en
liknande debatt i andra kammaren. Det
är alltså tidsbristen som förorsakat detta
intrång.

Jag tror att det finns så många — att
döma av motioner och reservationer —
missuppfattningar på detta område, att
det kan vara skäl för oss att dröja något
vid den utveckling som ägt rum.

Det program, efter vilket utvecklingsarbetet
på atomenergiområdet har bedrivits
här i landet, underställdes och
antogs av riksdagen 1956. En enhällig
utredning föreslog att vårt land borde
utveckla ett eget program på detta område.
Namnen på utredarna kanske kan
vara värda att nämnas. Den nuvarande
generaldirektören i vattenfallsstyrelsen
Grafström var ordförande. Vidare deltog
den inte okände Per Edvin Sköld
och folkpartiets gruppledare i denna
kammare på den tiden, herr Ohlon.

Bakgrunden till förslaget och motivet
var det växande energibehovet och de
svårigheter som man kunde förutse
skulle uppstå när vattenkraften om några
decennier var helt utbyggd. Vår energiförsörjning
skulle bli alltmer beroende
av oljeimporten, vilket både ur valutasynpunkt
och beredskapsskäl kunde
ge anledning till en viss oro. Vår

oljeimport, som redan då hade vuxit
år från år, kunde förutses komma att
stegras i minst samma takt även i fortsättningen.
År 1963 synes drygt hälften
av vår totala energi- och bränsleförbrukning
grunda sig på importerad olja.
Jag tror att vi redan här kan dra den
slutsatsen att Sverige i vissa lägen kan
bli ekonomiskt mycket sårbart — jag
tror att var och en inser detta.

Vi har å andra sidan alldeles särskilda
förutsättningar att satsa på atomkraften
som energikälla. Vi har nått
en hög industrialiseringsgrad, och inte
minst vår mekaniska industri befinner
sig på ett högt utvecklingsstadium. Vi
har dessutom nära nog outtömliga uranförekomster,
även om halten i malmerna
är mycket låg. Yrkesskickligheten
hos arbetskraften och den höga nivå på
vilken svensk ingenjörsvetenskap befinner
sig fyller sannerligen mycket
högt ställda krav. Våra resurser är
emellertid detta till trots i olika hänseenden
begränsade. En koncentration
både med hänsyn till personaltillgång,
reala och finansiella resurser blev därför
nödvändig. Det ansågs redan 1956.
Det hade vi klart för oss. Vi fick inte
splittra oss på flera projekt, i varje fall
inte omedelbart.

Det gällde i begynnelseskedet att välja
mellan olika alternativ. Från dessa
utgångspunkter rekommenderade den
enhälliga utredningen, att vi i utvecklingsarbetet
i första hand satsade på en
reaktortyp där bränslet utgjorde naturligt
uran och tungt vatten, vilka båda
skulle kunna framställas inom landet.
Aktiebolaget Atomenergi, där den tillverkande
industrien redan var representerad,
skulle hålla samman verksamheten
under det första utvecklingsskedet.

Jag borde kanske tillägga att det förelåg
ett betydande intresse inom industrien
att på ett tidigt stadium medverka
i utvecklingen av atomenergien, inte
bara med hänsyn till utsikterna att vinna
en ny marknad inom landet utan
också med hänsyn till möjliga intressen

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Nr 11

107

Ang. Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

utomlands. Efter dessa huvudlinjer har
utvecklingsarbetet bedrivits här i landet.
Naturligtvis har det, som vi alla
vet, understundom yppats farhågor för
att vi skulle ha satsat på fel linje när
vi valde tungvattenreaktorn med naturlig
uran som huvudprojekt, och på sätt
och vis kan man väl förstå den oron
när det ändå gäller så mycket pengar.

■lag är också medveten om att experterna
inte heller i dag är helt överens.
Programmet har emellertid varit föremål
för fortlöpande överväganden inom
Aktiebolaget Atomenergi och atomenergidelegationen.
Det har med jämna mellanrum,
d. v. s. varje år och ibland ett
par gånger om året, underställts riksdagen,
som anslutit sig till de framlagda
förslagen att tungvattenlinjen trots vissa
risker skulle fullföljas.

Detta uteslöt emellertid inte att även
andra reaktorprocesser skulle studeras,
och det är ju också vad som har skett.
I själva verket har det arbete som nedlagts
på vad som ibland något missvisande
kallats den svenska linjen givit
oss värdefulla erfarenheter för studier,
konstruktion och utprovning, som är
till nytta även för exempelvis lättvattenreaktorer.
Jag kan åberopa många vittnesbörd
från industriens sida för riktigheten
av vad jag säger härvidlag. Under
begynnelseskedet ansågs atombolaget
böra direkt medverka i konstruktionerna
och i tillverkningen av vissa
komponenter i de första försöksreaktorerna
för att bolaget genom egna insatser
skulle vinna teknisk erfarenhet.
Programmet för verksamheten har senare
i det hänseendet modifierats, och
1960 uppdrogs de riktlinjer, som nu
gäller för arbetsfördelningen mellan
atombolaget och den tillverkande industrien.
Reaktortillverkningen tillkommer
i princip industrien, medan atombolaget
har rollen som konsult. En rad
överenskommelser har ingåtts mellan
atombolaget och enskilda företag om
utveckling av olika reaktortyper, tillverkning
av bränsleelement och andra
vitala komponenter i reaktorprocessen.

1 dag kan den svenska industrien offerera
kommersiella anläggningar —
och jag vill påpeka det i anslutning till
vad den senaste talaren sade — inte
bara av lättvattentyp utan också av
tungvattentyp. Utan det utvecklingsarbete
som bedrivits här i landet under
de senaste tio åren hade detta varit
omöjligt, såvitt jag kan förstå.

Det görs ibland gällande att tungvattenlinjen
numera skulle ha helt övergivits
därför att den ter sig ekonomiskt
ofördelaktig jämförd med andra alternativ.
Jag vill inte bestrida, att experterna
från början kanske var litet för
optimistiska i ett avseende; tungvattenreaktorn
måste ges en betydligt större
dimension än man från början räknade
med. Den gräns man då satte har höjts.
För undvikande av missförstånd vill
jag inskjuta att varken Ågesta eller Marviken,
där den processen användes, någonsin
beräknades bli kommersiellt lönsamma,
och det har riksdagen hela tiden
hållits underrättad om, när anslagen
beviljats.

Jag har därför svårt att förstå resonemanget
om att Marviken inte alls kommer
att ge avkastning i form av förräntning
av de belopp som investerats. Något
sådant har heller aldrig ställts i utsikt.
Först vid reaktorstorlekar med en
effekt över 500 megawatt anses nu att
tungvattenreaktorns produktionskostnader,
d. v. s. kostnaden per producerad
kilowattimme elkraft — och jag räknar
då givetvis med både fasta och rörliga
kostnader — blir jämställda med lättvattenreaktorns.
Enligt vad vi anser
oss kunna slå fast med stöd av den
svenska expertisen — liksom man anser
sig kunna göra i utlandet med stöd
av expertisen där — blir reaktorer i
den storleksklassen kostnadsmässigt
helt jämställda, men tungvattenreaktorn
har vissa fördelar. Den ger en större
flexibilitet, en större valfrihet i fråga
om bränslet, som kan göra den ur
vissa synpunkter särskilt attraktiv. Binder
man sig för lättvattenreaktorn, är
man för hela dess 25—30-åriga livstid

108

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

beroende av import av anrikat bränsle.
I dag finns det i praktiken bara en
säljare av anrikat uran, nämligen USA.
•lag tror det är värt att hålla dessa fakta
i minnet.

Det är även fel att påstå att tungvattenlinjen
har övergivits utomlands,
vilket jag har sett påståenden om. Mest
konsekvent har den linjen utvecklats i
Kanada, där ett försöksprojekt av ungefär
Marvikens storlek och kostnader är
under utförande. Det tror jag också är
värt att observeras. Beslut har redan
träffats i Kanada om en kommersiell
station, som i sitt första utvecklingsskede
kommer att ha två stycken femhundramegawattreaktorer.
Med tanke
på tungvattenreaktorns överlägsna
bränsleekonomi har dessutom både
Frankrike och England under uppförande
var sin försöksanläggning av denna
typ på ca 100 megawatt.

Kan man verkligen, ärade kammarledamöter,
mot bakgrunden av dessa
obestridliga fakta säga, att tungvattenreaktorn
innebär en felaktig satsning
som vi snarast möjligt bör komma
ifrån?

Under dessa omständigheter har jag
inte funnit skäl att ändra den uppfattning
som jag i tidigare debatter i riksdagen
givit uttryck åt. Satsningen på
den ibland kallade svenska linjen har
inte varit felaktig. Den har givit oss
värdefulla erfarenheter för utveckling
också av andra reaktorsystem. Den
har framför allt givit oss möjligheter
till en valfrihet, där beredskapssynpunkter
och önskvärdheten av en med
hänsyn till handelsbalansen mindre inportbelastning
och högre självförsörjningsgrad
kan tillvaratagas på ett helt
annat sätt än om vi i stället hade givit
upp tanken på självständiga utvecklingsinsatser
och inriktat oss på utländska
konstruktioner och material.
Den uthålliga satsningen har lett fram
till att Sverige är ett av de halvdussin
länder i världen som nu är i stånd att
helt med egna resurser genomföra tillverkning
och leverans av stora kraft -

reaktorer. Anledningen till att de till
utlandet från svensk industri offererade
atomkraftanläggningarna hittills inte
har accepterats av de utländska spekulanterna
sammanhänger inte med teknisk
efterblivenhet, utan beror på att
vi från svensk sida inte har varit i
stånd att lämna de mycket långfristiga
krediter som konkurrerande länder har
ansett sig kunna utlova.

Visst är det avsevärda belopp som
under de senaste tio åren har satsats på
verksamheten inom atomenergiområdet.
Statens utgifter rör sig om storleksordningen
1,2 miljard. Vi bär nu
nått ett utvecklingsskede där det är naturligt
att hela programmet blir föremål
för en ordentlig översyn. Att industrien
nu kan offerera kompletta anläggningar
är ett vittnesbörd härom.
När man befinner sig så nära det kommersiella
nyttiggörandet, är det också
naturligt att fördelningen av de fortsatta
kostnaderna för utvecklingsarbetet
blir en annan än i initialskedet. Konsekvenserna
härav är en av de uppgifter
som den tillsatta utredningen har
givits i uppdrag att närmare undersöka.
Det är också naturligt att en ändrad
fördelning mellan staten och enskilda
av uppgifter och kostnader på detta
område får konsekvenser för organisationen
och administrationen av hela
atomprogrammet. Att man härjämte bör
se på möjligheterna att använda de förnämliga
forskningsresurser som har
byggts upp såsom ett led i arbetet för
att utveckla atomenergien även för andra
och vidare forskningsändamål måste
också vara en angelägen uppgift. Vi
har i det hänseendet förmodligen en
viss överkapacitet i Studsvik.

I och med att utredningen om de
framtida insatserna på atomenergiområdet
tillsatts torde också åtskilliga —
och i varje fall, herr talman, de bäst
underbyggda — av önskemålen i några
av årets motioner ha tillgodosetts. Vi
har när det gäller sammansättningen
av utredningen varit angelägna om att
egentligen ingen som haft ansvar i det

Onsdagen den l(i mars 1966 fm.

Nr 11

10!)

Ang. Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

utvecklingsskede vi nu tillryggalagt
skall engageras i utredningen. Detta är
förklaringen till att utredningens sammansättning
blivit sådan den blivit.

.lag tror inte att det finns anledning
att inkoppla representanter för riksdagen
—- såsom begärts i en motion — i
detta synnerligen tekniska arbete där
utredningen måste höra expertis. Det
är självklart att hela detta material får
presenteras för riksdagen i särskild
ordning, men jag tror att det är betydelsefullt
att utredningen blir en grupp,
där politiska motiv inte kommer in på
ett tidigt stadium av utredningsarbetet.

Jag har känt behov av att göra denna
rätt allmänna deklaration om det
svenska atomprogrammet med hänsyn
till — som jag sade— inte minst diskussionen
under det senaste halvåret.
Men när jag nu fått ordet vill jag också
begagna tillfället att kommentera
några av yrkandena i motioner och i
reservationer till det föreliggande utlåtandet
om utgifterna under tionde huvudtiteln
och därmed sammanhängande
äskanden på kapitalbudgeten.

I ett flertal motioner vänder man sig
mot Marvikenanläggningen. Man ställer
sig kritisk till projektets betydelse för
utvecklingsarbetet över huvud taget och
menar att kostnaderna på ett närmast
oförklarligt sätt gått i höjden. Med utgångspunkt
härifrån vill man på olika
sätt begränsa medelsanvisningen. I en
reservation begärs att anslagen skall begränsas
med 20 procent. I en annan reservation
förordas i anslutning till motionsvis
framfört yrkande — vi hörde
det nyss — att inga åtgärder tills vidare
skall vidtagas för att utrusta Marvikenanläggningen
med anordningar för
nukleär överhettning. I ett annat reservationsvis
framfört yrkande vill man
anvisa medel bara för ett halvår —
man halverar helt enkelt det i propositionen
begärda anslaget och menar
att ställning till ytterligare medelsanvisning
får tas efter särskild utredning.

Låt mig då först framhålla att alla
intressenter från början var överens om

att Marviken utgjorde ett nödvändigt
och ofrånkomligt steg i utvecklingen av
eu kommersiell reaktortvp; härvidlag
kan jag hänvisa till vad jag redan rätt
utförligt har sagt. Alla parter var också
från början fullt på det klara med
att kostnaderna för detta utvecklingsprojekt
var i förhållande till den effekt,
som skulle kunna utvinnas, väsentligt
högre än för en fullstor reaktor och därmed
vida översteg kostnaderna för konventionella
ångkraftverk av motsvarande
storlek. Likväl ansågs det inte möjligt
att hoppa över det steg i utvecklingen
som Marvikenanläggningen representerade.
I utlandet har ju också utvecklingsstegen
varit precis likartade
— i Kanada bygger man en sådan försöksreaktor
innan man ger sig i kast
med uppgiften att bygga de två fullstora
reaktorerna.

Principbeslutet om uppförandet av
Marviken underställdes riksdagen våren
1962, och det godkändes också. Typen
av reaktor tog riksdagen inte vid det
tillfället ställning till, utan det gjordes
först efter en särskild proposition ett
år senare.

Det var i det sammanhanget som ställning
också togs till förslaget att utföra
anläggningen på ett sådant sätt, att man
skulle kunna använda reaktorn i en
process inte bara för kokning utan även
för nukleär överhettning. Jag är medveten
om att man i vissa kretsar av tekniker
och experter ställde sig tveksam
till om vi ännu var mogna för detta
steg i utvecklingen, som Marvikenanläggningen
representerade. Det yppades
vissa tvivel i fråga om de möjligheter
och fördelar tungvattenlinjen skulle
erbjuda; jag har erinrat om det. Tanken
framfördes att ställningstagandet kanske
borde skjutas på framtiden. Men såvitt
jag då kunde finna var ändå de experter
som ville fullfölja 1962 års principbeslut
i överväldigande majoritet.
Med den utveckling som vi nu ser framför
oss i Kanada och även på andra håll,
såsom jag redan har antytt, tror jag att
vi fått belägg för att majoriteten hade

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

rätt. Statsmakterna beslöt också att fullfölja
Marviken i överhettningsalternativet.
Man kan också uttrycka saken så,
att regeringen fick riksdagens stöd för
att ta risken. Det är riktigt att vissa
kostnadsökningar inträffat sedan dess,
men dessa är en automatisk följd av de
indexklausuler som kontrakten med olika
leverantörer och företag, som deltar
i projektet innehåller.

Beträffande möjligheterna att begränsa
anslagstilldelningen och ändra utbetalningsterminerna
vill jag påpeka följande.

Ehuru Marviken uppfattats som en
försöksanläggning har projektledningen
konsekvent sökt uppnå strikt kommersiella
uppgörelser med fasta åtaganden
om bl. a. leveranstider. Därmed har man
ansett sig kunna hålla kostnaderna nere.
Skulle beställaren, alltså Atomenergi,
förorsaka senareläggning, betyder
det att man bryter sönder de efter hårda
förhandlingar ingångna överenskommelserna.

Detta skulle sätta beställaren i en synnerligen
oförmånlig förhandlingssituation.
Enligt vad som uppgivits för mig
skulle en besparing av 20 procent eller
16 miljoner kronor under budgetåret
1966/67 för utbetalning under följande
budgetår medföra fördyringar uppgående
till 8 å 10 miljoner kronor. Att halvera
det begärda beloppet och nu endast
ställa hälften, motsvarande 21 miljoner
kronor, till förfogande för första
delen av budgetåret i avvaktan på utredning
om de fortsatta arbetena är
inte heller möjligt. Betalningsutfallet
under detta halvår belöper sig nämligen
till 34 miljoner kronor. De för dagen
uppbundna kostnaderna för Marviken
uppgår till cirka 275 miljoner kronor,
en summa som beräknas ha stigit
till 300 miljoner kronor vid det nya
budgetårets ingång, och det sammanhänger
återigen med vad man kan förutse
enligt klausuler i kontrakt. I det
läget måste man räkna med höga kompensationskrav
från leverantörer och
entreprenörer vid ett eventuellt beslut

att inte fullfölja arbetena. Även om jag
inte här på rak arm kan precisera det
belopp som det här rör sig om tror jag
var och en inser riktigheten av mitt resonemang.

En senareläggning av Marviken, där
de erfarenheter som kan vinnas är av
avgörande betydelse för efterföljande
projekt, skulle ju innebära också en försening
av dessa, däribland Oskarshamnsverket,
varom vederbörande intressenter
redan fattat beslut, och det
skulle försvåra för svensk industri att
sälja reaktorer både inom och utom
landet.

Inte heller lär några besparingar kunna
åstadkommas genom att man nu
slopar möjligheten till nukleär överhettning,
beslutad 1963 och bekräftad av
riksdagen så sent som för ett år sedan.
Såsom bl. a. framhållits av atomenergidelegationen
innebär utformningen med
möjlighet till överhettning en medveten
satsning för att med måttlig merkostnad
få tekniska erfarenheter. De delar av
reaktorsutrustningen som erfordras härför
beställdes i april 1965 av leverantören.
Den s. k. överhettardelen är inte
någon separat tillsats, som man skulle
kunna uppskjuta leveransen av för att
senare bygga in den i reaktorn. Praktiskt
taget samtliga delar som behövs
för överhettning är också erforderliga
för att reaktorn under den första driftperioden,
som man räknar med kommer
att utgöra minst ett halvår, skall kunna
fungera och köras enbart som mättad
reaktor.

Herr talman! Av vad jag nu framhållit
tror jag framgår, att inte någon av de
vägar som skilda reservanter tänkt sig
för besparingar under nästa år är framkomliga.
Följderna vad de slutliga kostnaderna
beträffar ter sig milt sagt avskräckande.

En reservation vill jag bara parentetiskt
nämna — den har ännu inte berörts
i debatten. Det är den reservation
där det yrkas att anvisningen för Ranstad
begränsas till 5 miljoner kronor.
Men med den nedskärning som skett i

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Nr 11

Ang. Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

departementet av anslaget finns i själva
verket ingen särskild medelsanvisning
till Ranstad för närvarande. Man har
bara räknat med att det ursprungliga
av Atomenergi och av atomenergidelegationen
begärda beloppet skulle skäras
ned. Jag vill bara framhålla att det redan
är gjort, ehuru jag erkänner att det
inte framgår av propositionen.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Handelsministern har
känt ett behov av att komma in i debatten
innan samtliga reservanter fått tillfälle
att presentera sina synpunkter.
Det är närmast jag som har blivit berörd
av detta, och jag vill därför att
kammarens ledamöter skall veta att
handelsministern tillfrågat mig, innan
han gjorde detta inhopp.

Självfallet har här kommit in en hel
del synpunkter som är delvis nya. Efter
vad handelsministern säger är detta
fallet bl. a. med Ranstad. Emellertid
tror jag att det skulle vara oriktigt av
mig, om jag nu startade en debatt med
handelsministern utan att dessförinnan
ha framfört de synpunkter som jag har
försökt nedteckna på ett papper och på
vilka man ju ställer i varje fall det kravet,
att de skall vara något mer överlagda
än som kanske kan bli fallet när
man väljer orden i en debatt. Jag tror
därför att handelsministern och kammarens
ledamöter kan finna det rimligt
att jag i alla fall håller mitt anförande
och att jag därefter tar upp till
debatt en del frågor som handelsministern
berört.

Som alla vet har det sedan rätt
många år funnits en återhållen kritik
mot den svenska atompolitiken. Från
de ansvarigas sida har man gett skenet
av att detta endast varit en krusning
på ytan, och gentemot allmänheten har
det framstått som om allt i själva verket
varit välbeställt. Den attityden liar
inte längre varit möjlig att upprätthålla,
och under fjolåret har en storm av
kritik växt fram mot den hittills förda

atompolitiken. Kanske kan det sägas
att kritiken vid fjolårets riksdag fick
tillfälle till en viss avreagens genom
den hemställan som där gjordes om en
utredning och omprövning av hela
atomprogrammet. Med tillfredsställelse
har vi i vårt parti kunnat notera, hurusom
atombolaget, Ingeniörsvetenskapsakademien
och atomdelegationen, för
att inte nämna alla enskilda personer,
har slutit upp kring en begäran om en
utredning.

Handelsministern som i fjol i denna
kammare, det vill jag säga, inte ställde
sig kategoriskt negativ men dock spjärnade
emot, har nu tillsatt den begärda
utredningen. Jag vill givetvis ge uttryck
åt tillfredsställelse häröver; jag
tror att det är både riktigt och nödvändigt
att utredningen tillsättes.

Givetvis knyts stora förväntningar
till resultatet av kommitténs arbete. En
sak vill jag här särskilt framhålla beträffande
detta arbete, och det är att
utvecklingen själv på atomområdet inte
ger mycken tid till utredningens förfogande.
Utomlands är takten utomordentligt
högt uppdriven när det gäller
att nyttiggöra atomenergien, varför riktlinjerna
för vårt lands fortsatta ansträngningar
snabbt måste klarläggas.
Handelsministern är tydligen av samma
mening, men det finns verkligen
starka skäl att understryka att denna
utredning måste komma till ett snabbt
resultat, så att vi inte längre behöver
famla i blindo när det gäller atompolitiken.

I direktiven till utredningen redovisar
handelsministern de områden,
forskning, utveckling och konstruktion,
säkerhet, kontroll, uppgifts- och kostnadsfördelning
mellan stat och industri,
som allsidigt bör prövas. Jag delar
den uppfattningen.

Litet dunkelt finner jag dock uttalandet
om en statlig affärsdrivande tillverkning
inom området vara, men utredningen
får väl visa vad därmed kan
avses. I den män det giiller specialiteter
kan självfallet även en sådan sak

112

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

övervägas. Emellertid är ju principen
dock den, att arbetet med konstruktion,
byggande av reaktorer och dylikt skall
läggas på industrien.

I fråga om kommitténs storlek och
sammansättning har olika meningar
kommit till uttryck, i det folkpartiet
och centerpartiet i reservation b uttalat
sig för representation från riksdagens
och näringslivets sida. Vi har för
vår del funnit att en liten kommitté —
såsom handelsministern föreslår — på
tre personer jämte sekreterare samt
experter på detta stadium är det lämpligaste.
En parlamentarisk representation
skulle nödvändiggöra en ganska
stor kommitté vilket skulle inverka
menligt på skyndsamheten i arbetet.

Därtill är det rent tekniska ett ganska
svårbemästrat område. Näringslivet
har under alla förhållanden fått en representant
i kommittén. Vi kan därför
biträda utskottsmajoritetens skrivning
i detta avseende. Det utesluter givetvis
inte möjligheten att riksdagen, som i
sista hand skall fatta beslut om atompolitiken,
bör kunna få tillfälle till en
särskild översyn av utredningens resultat,
om detta skulle visa sig erforderligt.
Jag kan tänka mig att det
snabbt kopplas in en parlamentarisk
kommitté för detta ställningstagande,
men naturligtvis finns det också möjlighet
på riksdagsplanet att ett särskilt utskott
tillsättes.

I reservation b har vi yrkat, att frågan
om uranverket i Ranstad borde
hänskjutas till utredningen för en preliminär
bedömning och att anslag för
driften borde beviljas med 5 miljoner
kronor till utgången av år 1966.
Jag har av handelsministerns inlägg
inte kunnat få fullt klart för mig om
han menar, att även om pengarna för
Ranstad nu skulle vara slut, skulle ett
anslag enligt femmiljonersalternativet
helt enkelt inte räcka till till utgången
av år 1966. Om utredningen skulle finna
att driften bör fortsätta under resten
av budgetåret, så kan riksdagen i
höst på tilläggsstat bevilja ytterligare

medel. Resultatet av den nu pågående
provdriften skall ju under alla förhållanden
redovisas i höst. Atomdelegationen
har föreslagit samma tillvägagångssätt
som vi anvisade redan i fjol och
som vi förordar nu.

Handelsministern säger emellertid i
direktiven till utredningen, att frågan
om Ranstad kommer att prövas i annat
sammanhang. Det berördes inte i inlägget
nu, vad den saken skulle innebära.
Handelsministern är på denna punkt
tydligen inte ense med sin egen statssekreterare,
som är atomdelegationens
ordförande. Vi anser för vår del att
uranfrågan så intimt hänger samman
med hela atomprogrammets utformning,
att det är en anomali att undanta
den från utredningsarbetet. Jag är uppriktigt
sagt förvånad däröver.

Jag yrkar alltså bifall till reservation
b.

Vad så gäller Marviken har tre meningar
kommit till uttryck. Handelsministern
har här berört dem, men det
må ändå tillåtas mig att kommentera
dem. Det sägs för det första att Marviken
skall fullföljas, för det andra att
Marviken skall försenas men i alla fall
fullföljas och för det tredje att utredningen
bör få ta ställning till frågan om
driften av Marviken före ett definitivt
ställningstagande.

Jag tyckte att handelsministern hoppade
över något som dock är väsentligt
för vår bedömning, nämligen att vi vill
höra utredningen även på denna punkt.
Vi företräder alltså den sistnämnda meningen,
att man skall begära en preliminär
bedömning från utredningens sida
före det slutgiltiga beslutets fattande,
och vi har utformat våra yrkanden
i enlighet därmed.

Det förslag som har framförts i folkpartireservationen,
att man skall försena
färdigställandet av Marviken genom
en prutning med 20 procent på
anslaget för nästa år, kan vi inte biträda.
Det skulle såvitt jag förstår endast
fördyra projektet — handelsministern
har här nämnt siffran 8 miljoner kro -

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Nr 11

113

Ang. Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

nor. Skall Marviken färdigställas, bör
det enligt vår mening göras i normal
takt för att fördyringar skall undvikas.
Det bör inte försenas, om det skall göras
färdigt.

Ett räkneexempel må belysa vad en
försening kan betyda. Ett års försening
med insatt kapital av den storleksordning
som handelsministern här redovisat,
nämligen 300 miljoner kronor, skulle
med dagens ränteläge av 6,5 procent
betyda inte mindre än 19,5 miljoner
kronors fördyring enbart i extra ränteutgift.
Vi kan dessutom inte komma
ifrån risken för att kostnaderna för
material och arbete inte minskas under
en sådan inflationistisk utveckling
som vi för närvarande lever i. Jag kan
därför inte biträda den ståndpunkt
som företräds i reservationen c av
folkpartiets representanter. Ett uppskov
enligt den linje som företräds av centerpartiets
representanter skulle i viss
utsträckning ge samma resultat, även
om reservationen är försiktigare utformad.

Enligt min mening är det däremot,
som jag redan har sagt, inte självklart
att Marviken skall fullföljas, även om
atomdelegationens ledamöter inte direkt
uttalat sig för ett avbrytande av arbetet.
Emellertid har så stark kritik på
saklig grund riktats även mot att Marviken
färdigställs att frågan om en
nedläggning i varje fall bör prövas.

Görs inte detta, får man räkna med
sannolikheten av en kvarstående kritik
som kommer att följa Marviken under
lång tid framöver. Ägesta kritiseras på
många håll men kan ändå försvaras
som ett experiment på gott och ont, mot
vilket man inte kan resa så stark kritik,
därför att det är ett experiment. Skulle
Marviken bli en upprepning av Ågesta,
kommer en sådan fördragsamhet säkerligen
inte att visas.

Det har sagts att Marviken skall bli
en referensanläggning. Vanligtvis brukar
man referera till en sak när denna
anses värd att efterfölja. Jag tror vi får

akta oss så alt vi inte i Marviken får
ett avskräckande exempel i stället för
någonting förnämligt att hänvisa till.
Jag vet inte om någon i dag törs hänvisa
till Ågesta såsom referens för att
vi kan tillhandahålla atomkraftverk.
Att vi har tekniskt kunnande nog för
att bygga atomkraftverk är ådagalagt
med Ågesta; därtill behövs inte Marviken.

Däremot finns det en sak i Marviken
som inte utan vidare kan avvisas, nämligen
den nukleära överhettningen. Den
skulle höja effekten av anläggningen
från 140 till 200 megawatt. Ginge detta
i första hand tekniskt, vore det naturligtvis
en prestation av värde; ginge
det därtill ekonomiskt, så vore det än
finare.

Emellertid har atomdelegationen sagt
härom, att varken de tekniska eller de
ekonomiska förutsättningarna för en
överhettning är klara. Jag erinrar om
att det i grova drag gäller en höjning av
arbetstemperaturen i anläggningen från
cirka 200 till cirka 500 grader, med den
påfrestning på allt material och den
ökade säkerhetsrisk som följer därav.
Atomdelegationen uttrycker sig så att
de tekniska förutsättningarna är förbättrade
men att överhettningens lönsamhet
inte klarlagts på ett tillfredsställande
sätt. Detta är alltså omdömet
sådant det lyder i dag. Det är naturligtvis
tänkbart att detta omdöme, allteftersom
tiden går, kan komma att justeras,
men kvar står att det för dagen
dock är det sista som är sagt i frågan.

Vi måste enligt vår mening ha en klarare
uppfattning på denna punkt, och
vi anser att utredningen skulle kunna
hjälpa till att klara ut frågan. En nedläggning
av Marviken skulle å andra
sidan, som handelsministern här har
varit inne på, medföra avbeställningskostnader,
som också måste vägas in i
bilden. Vi har inte kunnat bedöma storleken
av dessa återstående utgifter, och
om jag fattade herr Lange rätt är inte
heller han på det klara med hur mycket

114

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

de skulle komma att uppgå till, men att
det rör sig om stora belopp är vi helt
och fullt på det klara med.

Vi är alltså inte för vår del beredda
att yrka på ett nedläggande av Marviken
i nuläget, men vi menar fortfarande
att frågan icke bör slutgiltigt avgöras
i dag, utan att det slutgiltiga ställningstagandet
bör göras sedan utredningen
har sagt sitt ord, vid höstriksdagen.
Utredningen bör dock kunna få
pröva frågan. Den har ett halvt år på
sig, och det vore ingen orimlig tanke att
kunna få fram en preliminär bedömning
till riksdagens höstsession, så att ett säkrare
underlag för ett beslut i den ena
eller andra riktningen vore för handen.

Sedan har vi också att försöka föreställa
oss, hur ett Marviken i färdigt
skick skulle se ut. Anläggningen har av
en ledamot av atomdelegationen bedömts
få ett värde av 100 miljoner kronor.
För att få 100 miljoner kronor skall
vi alltså sätta in 500 miljoner kronor.
Om denna uppskattning håller, betyder
det att vi får betala 400 miljoner kronor
i experimentkostnader. Frågan är
om detta är värt priset. Besvaras frågan
jakande, kvarstår ändå att argumentet
om Marviken som referensanläggning
inte är hållbart ur lönsamhetssynpunkt.
Vem vill köpa en sådan anläggning
som innebär 100 miljoners värde
för 500 miljoners insats? Och än
mindre: vem vill köpa en idé av detta
slag?

Handelsministern för här den argumentationen
att det visst finns sådana
som är intresserade av en tungvattenanläggning,
förutsatt att den är tillräckligt
stor, men att det viktiga är att de
får anläggningen på kredit och att vi ju
inte kan tillhandahålla krediter av denna
storleksordning. Jag instämmer helt
med handelsministern om att krediter i
en storleksordning av över en halv miljard
kronor på enstaka projekt till
främmande länder inte är en tillrådlig
politik.

Atombolaget har gjort uttalanden
som kan tydas så att Marviken skulle

innebära ett steg i utvecklingen mot
större tungvattenstationer, men — om
jag förstått det rätt — inte skulle få någon
efterföljare. Atombolaget har hänvisat
till övergången till breederreaktorer
i stället. Detta inkast av en ny tanke
i denna diskussion tog handelsministern
inte upp, och jag känner mig inte
på något sätt kompetent att ge mig in
på en fråga om s. k. breederreaktorers
plats i detta sammanhang. Men jag skulle
tro att kammarens ledamöter klart
bör kunna se och ser hur fladdrande —
om uttrycket tillätes — argumentationen
är när man kommer in just på frågan
om var Marviken står någonstans i
utvecklingskedjan. Här sägs, som sagt,
att Marviken är ett led i utvecklingen,
men då följer därav att det måste bli
några nya kraftstationer efter samma
tankegång med tungvattnet. Handelsministern
utvecklar nu detta och säger att
om vi bara får en anläggning av storleksordningen
500 megawatt kommer
denna anläggning att vara konkurrenskraftig
— om jag förstått honom rätt.
Men är nu detta alldeles riktigt? Utvecklingen
står, som jag sade, inte stilla,
och vi har ju att hänvisa till dessa
breederreaktorer, och vi har också upplysningar
som vi får utifrån om allt
större och större anläggningar och nödvändigheten
att gå upp i större megawattal.
Fn anläggning av storleksordningen
500 megawatt kanske framstår i
dag såsom ekonomiskt möjlig, men vad
säger att det när en sådan anläggning
skulle kunna förverkligas i vårt land
om tio år eller kanske fram emot 1980
vore rimligt att konnna med anläggningar
av storleksordningen 500 megawatt?
Det upplyses i atomdelegationens
yttrande att det inemot 1980-talet — det
är sådana perspektiv som vi har — tydligen
är breederreaktorer som står på
tapeten.

Jag tycker att det inte på något sätt
är klart om denna 500 megawattsanläggning
efter tungvattenlinjen ekonomiskt
låter sig försvaras, och inte heller
är det klart vad som är de tongivan -

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Nr 11

115

Ang. Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

des eller regeringens linje i verklig mening.
Skall vi alltså satsa på en anläggning
av storleksordningen 500 megawatt
om låt oss säga tre år? Skall vi börja
1969 och sätta i gång en 500 megawattsanläggning,
när vi har fått i gång denna
anläggning i Marviken?

Vilken linje som här skall följas är,
som jag ser det, alltigenom höljt i dunkel,
och det blir naturligtvis utredningens
sak att i möjlig mån skingra detta
dunkel. Marviken är emellertid i alla
händelser en punkt i denna utvecklingslinje.
Vi har därför den uppfattningen
att även Marviken bör bli föremål för
en bedömning från utredningens sida
och hemställer att riksdagen till höstsessionen
får en preliminär sådan. Anslagen
för Marviken bör följaktligen enligt
vår mening beviljas till utgången
av år 1966. Vid höstsessionen kan därefter
definitivt beslut fattas och medel
anvisas på tilläggsstat.

Handelsministerns inlägg började
med en skildring av den dröm som vi
hade 1956 om atomernas stora insatser
till höjande av vårt välstånd. Att vi sedan
år 1960 har fått nya riktlinjer, kanske
något mer realistiska, är ju endast
en god sak. Jag sade redan förra året
att från min sida icke kan ifrågakomma
någon kritik mot de insatser som på
många håll har gjorts för att utveckla
atomprogrammet. Jag har ingen anledning
att säga annat än att jag tror att
mycket värdefullt arbete har gjorts för
att utveckla kunskaperna om atomernas
värde för vårt land. Den fråga som man
givetvis kan ställa är om dessa kunskaper
står i rimlig proportion till de kostnader
de har lett till. Vi kan ju inte
blunda eller sluta ögonen för de synpunkter
som en reservant i atomdelegationen,
professor Torsten Gustafson, anför.
Han säger att han på ett tidigt stadium
varnat för att detta blir dyrare än
vad det behöver bli. Huruvida det är en
riktig uppfattning eller ej kan självfallet
inte i dag bevisas. Däremot kan vi i
belysning av vad som har gjorts inte
blunda för de rekommendationer för

framtiden som kommer frän detta håll.

Rekommendationerna från professor
Gustafson går ut på att vi skall vara
försiktiga när det gäller breederreaktorer,
ty i det arbetet är mycket stora
kostnader involverade. Dessutom utförs
det på annat håll i världen av länder
som har större resurser än vi, och
vi kan säkert så småningom få ta del av
resultaten av deras arbete.

Det sägs vidare att uppdelningen mellan
staten och industrien beträffande
verksamheten nu bör förskjutas, så att
industrien kopplas in mer än tidigare.
Slutligen måste också konsekvenserna
dras av detta, menar reservanten i atomdelegationen,
genom att atombolaget ges
nya och ändrade uppgifter. Jag tror
inte skiljaktigheterna beträffande dessa
punkter är så stora mellan mig och handelsministern.
Det är emellertid också
en fråga som i sista hand utredningen
får ta ställning till.

Jag skall med detta, herr talman, avsluta
mitt inlägg, och det sker med en
hemställan om bifall till reservationerna
b och d.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är alltjämt herr
Åkerlund mycket tacksam för att han
gav mig tillfälle att framföra mina allmänna
synpunkter och ta upp vissa av
de yrkanden som ställts här till närmare
granskning, innan han själv tog till
orda. Jag måste om ett ögonblick, av
skäl som jag redan angivit, lämna kammaren,
och jag skall inte söka sak med
herr Åkerlund. Naturligtvis har jag också
full förståelse för att han inte i sitt
förberedda anförande kunde förutse vad
jag skulle komma att säga. Men jag kan
inte låta bli att förvåna mig över att
han vidhåller sitt yrkande, sedan jag
direkt angivit kostnadseffekten av att
man går fram med anslag bara för första
hälften av nästkommande budgetår
och därigenom tar på sig en kostnadsökning
på 8 till 10 miljoner, särskilt när
beställningar och utbetalningar kommer

116

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

att äga rum redan under detta budgetår
till belopp som uppgår till mer än
vad reservationen yrkar på. Jag tycker
det kanske var att ta för litet hänsyn
till de fakta jag framhöll. Men nog om
detta.

Jag vill också säga följande till herr
Åkerlund. I Kanada har man fattat beslut
om byggande av två 500 megawatts
reaktorer. Men innan man anser sig
kunna bygga dessa, vill man uppföra en
försöksanläggning av samma storleksordning
som Marviken både vad kostnader
och effekt beträffar. År inte ändå
detta litet av en tankeställare för herr
Åkerlund? Även i Kanada har man ansett
sig behöva ett Marviken innan man
kan ta det nästföljande steget.

England arbetar med ett helt annat
reaktorsystem än de här i debatten
nämnda, nämligen med grafit som moderator.
Men även i England har man
bestämt sig för att se på ytterligare ett
system och därför bestämt sig för att
göra någonting som motsvarar en Marviken-reaktor.
Det gör man inte bara för
nöjet att lägga ut åtskilliga hundra miljoner
kronor. Man gör det därför att
man även där tror att denna process
kommer att kunna vara kommersiellt
försvarbar när man kommer upp i tillräcklig
storlek. Och man vet att man
ännu inte kan ta det stora steget till
full storlek.

Vi betraktar också Marviken som ett
första oundvikligt steg för att kunna gå
vidare. Det är ett steg som dess bättre
— enligt vad hela den tillverkande industrien
erkänner -—• ger oss erfarenheter
och möjligheter att också prova
olika komponenter i lättvattenreaktorn,
som svensk industri även ansett sig kunna
i dagens läge offerera parallellt med
tungvattenreaktorn. Detta är en fördel,
som gör industrien ytterligare intresserad
av att Marviken kommer till stånd.

Jag vill också säga att lika väl som
Marviken sålunda är en referensreaktor
för olika andra reaktorsystem, så var
Ågesta-reaktorn det första begränsade
steget utan vilket vi — och för resten

intet annat land heller som arbetar efter
samma linjer — ansåg oss kunna göra
Marviken.

Vi har fått ta ett steg i taget. I det
sammanhanget har vi varit fullständigt
på det klara med att varken Ågesta eller
Marviken kunde motiveras med hänsyn
till den effekt och de ekonomiska resultat
som den skulle komma att ge. Det
var helt enkelt en uppoffring.

Jag förstår så väl att människor kan
vara mindre intresserade av ett arbete
på så lång sikt som det här har rört.

Man vill gärna se resultat snabbare.
Det är val naturligt att många i detta
sammanhang hyser en viss otålighet,
och det har ibland för mig inte alltid
varit så lätt att övertyga vare sig kolleger
eller kritiskt inställda personer om
att vi måste fortsätta utredningsarbetet
trots att det ter sig så långsiktigt att
man skulle kunna misströsta. Vi skulle
inte kunna klara denna verksamhet
utan att få med industrien, men industrien
själv skulle tveka att i initialskedet
ta på sig dessa kostnader som avkastar
resultat så långt in i framtiden.
Det är en besvärlig historia, det är en
stor satsning men vi får ändå vara ytterligt
tacksamma för att den svenska
riksdagen hittills har visat den framtidstro
och den vilja att satsa och ta
risker som hela detta program egentligen
har varit och alltjämt är ett uttryck
för. Det är en satsning, som ju längre
utvecklingen gått och efter det att vi har
tagit del av erfarenheterna i andra länder
har fått allt starkare skäl för sig.

Slutligen vill jag, herr talman, nämna
en enda liten sak. Vad Ranstad beträffar
kanske jag uttryckte mig oklart i
mitt förra anförande. Det sägs i yrkandet
i motionen och i reservationen att
medelsanvisningen för Ranstad skulle
minska från 9 till 5 miljoner kronor och
så kommer man fram till en summa av
89,5 miljoner kronor under vederbörande
anslag. Detta är uppenbarligen ett
missförstånd, eftersom det i statsverkspropositionen
begärda anslaget av 93,5
miljoner inte inkluderar de 9 miljoner -

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Nr 11

117

Ang. Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

na och inte heller 5 miljoner för Ranstad
utan bara ett ospecificerat lägre
belopp för drift och nedläggning av
Ranstad hösten 1966. Det är tveksamt
om man borde nedlägga Ranstad, men
vi får överväga det av kostnadsskäl.
Jag erkänner gärna att det finns vissa
skäl som kunde tala för att fortsätta
längre med provdrift i Ranstad, men vi
får välja bär som på andra områden.
Jag vill bara säga att det är ytterst tveksamt
om den tillsatta utredningen till
hösten kommer att lämna en bedömning
som då gör det möjligt för oss att ta
ställning till saken, men jag räknar med
att den kommer att ha ögonen fästa på
detta. Jag tror inte att vi av den provdrift
som nu pågår får fram mera material
för ett ställningstagande, men då
vi får materialet skall frågan givetvis
underställas eller i vederbörlig ordning
anmälas till riksdagen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag har inte för avsikt
att förlänga debatten, och eftersom handelsministern
nu måste över till andra
kammaren borde jag kanske helt enkelt
ha avstått från att begära ordet, men
det är endast ett par synpunkter på
statsrådet Langes anförande jag vill ge
uttryck för.

Statsrådet Lange omnämnde att tillsättandet
av denna utredning har tillgodosett
många motionsvis framförda
önskemål, och jag vill gärna stryka under
att vi där har uppnått en viss framgång.
Han menar dock att det måste
vara en expertutredning. Det får inte
vara en politisk utredning, ty det skulle
fördröja. Det ligger kanske någonting
i detta.

Jag skulle ändå gärna ytterligare vilja
understryka den synpunkten att det
här är en fråga som vi vanliga människor

bär mycket svårt att hänga med i. Det
är endast experterna som med större
framgång kan driva en debatt i dessa
frågor och ta ställning. Trots detta är
det dock vi vanliga riksdagsmän som
måste ta ställning ganska snabbt när
utredningarna föreligger. Under sådana
förhållanden vore det önskvärt att en
kommitté eller delegation, sammansatt
av representanter från olika partier,
fick tränga in i dessa frågor, fick följa
expertutredningen i dess arbete och ha
ständig kontakt för att få studera och
diskutera frågor och inhämta informationer.
Jag tror att det skulle underlätta
riksdagens ställningstagande när
den dagen kommer.

Uppgiften att en besparing på 16 miljoner
kronor skulle föra med sig kostnader
på 8 å 10 miljoner kronor — som
en fördröjning skulle förorsaka — tilllåter
jag mig tvivla på. All erfarenhet
talar ju mot att den summan skulle vara
riktig. Förseningar och andra förändringar
sker dagligen i näringslivet, och
jag tror att anpassningsmöjligheterna
är så pass stora att merkostnaderna där
håller sig inom en betydligt snävare
ram. Hur skulle det annars bli till exempel
när regeringen säger att staten
får inskränka sina inköp till försvaret
med hundratals miljoner kronor? Det
skulle medföra kolossala kostnader för
näringslivet, om man skulle dra en parallell
i sammanhanget.

Herr Åkerlund kom väl till en anmärkningsvärd
slutsats, när han sade
att han inte kunde tänka sig att gå med
på mellanpartiernas tanke att spara 16
miljoner kronor. Ett års senareläggning
skulle medföra en räntekostnadsförlust
på betydligt mer än detta belopp,
sade herr Åkerlund. Det förutsätter
emellertid, herr Åkerlund, att
man skulle räkna med att få full ränteavkastning
på det insatta kapitalet redan
vid starten. Man kan inte säga att
ränteförlusten blir större än den företagsekonomiska
vinst man räknar med
att få på kapitalet. Som alla vet kan vi
inte räkna med vanlig förräntning på

118

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

det här kapitalet mer än till ringa, kanske
ingen del.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom handelsministern
har avlägsnat sig, finns det inte
anledning för mig att polemisera mot
honom. Emellertid är en saklig upplysning
befogad.

Handelsministern angav att till nu
var 275 miljoner kronor tagna i anspråk
eller bundna för Marviken. Till
detta skulle enligt vårt förslag komma
42 miljoner kronor, d. v. s. sammanlagt
317 miljoner kronor. Betalningsplanerna
skulle tydligen enligt handelsministerns
uppgifter vara sådana att vi så att
säga likviditetsmässigt inte skulle kunna
fullfölja utbetalningarna under andra
halvåret 1966. Detta påstående får
väl stå för vad det är, nämligen ett påstående,
och jag tycker man har rätt
att säga att det vore bra dåligt om inte
staten skulle kunna ordna en sådan sak
som vissa förskjutningar i utbetalningsplanerna,
om detta vore befogat av
andra, starkt vägande skäl.

Så bara ett par ord till herr Johan
Olsson: Det är ju inte fråga om att spara
16 miljoner kronor. Anläggningen
skall ju färdigställas, och då måste dessa
16 miljoner kronor ut. Det är bara
fråga om en tidsförskjutning. Det går
aldrig att komma ifrån att hur man än
vrider och vänder på detta så måste
räntan ändå betalas på det kapital som
är insatt i Marviken, och det går i så
fall på riksgäldsfonden för de statslån
som staten måste uppta. Den saken är
väl omöjlig att trolla bort.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Detta är ju ett ärende
som tillhör fjärde avdelningen inom
statsutskottet, men eftersom anslagen
till atomforskningen och det europeiska
samarbetet inom kärnforskningen hör
hemma i min egen avdelning, andra avdelningen,
och ärendena är i viss mån

närbesläktade, anser jag mig ändå kunna
ta till orda. Jag skall emellertid inte
gå in på sakfrågan om anslagen. Jag
skall inte heller ta upp någon diskussion
av de tekniska förhållandena. I och
med att en utredning är tillsatt tycker
jag att det kanske är av mindre intresse
att diskutera detta just nu.

Jag skall strängt taget egentligen bara
uppehålla mig vid reservation a, som
alltså gäller själva utredningen. När
herr Lange konstaterar att det måste
föreligga en mängd missuppfattningar
och mäter detta med antalet motioner
och reservationer, tror jag att han skall
vara litet försiktig i sin betygsättning
av riksdagens ledamöter. I den mån det
skulle föreligga någon missuppfattning
tror jag att handelsministern själv skall
rannsaka sitt hjärta och sina njurar,
eftersom det måste innebära en bristfällig
information från honom själv till
riksdagen. Jag tror emellertid att det får
fattas som ett bevis på en växande olust
hos ett växande antal ledamöter här i
riksdagen inför dessa frågor.

Handelsministern har tillsatt en utredning
som endast skall vara en expertutredning.
Handelsministern sade
att politiska motiv inte får komma in
för tidigt. Det var ju ett mycket märkligt
uttalande att göra i riksdagen. Det
skulle innebära en viss skevhet. Jag
hyser samma uppfattning som framföres
i reservation a, nämligen att det
är av betydande värde att parlamentarikerna
deltar i denna utredning. Det
är riksdagen som skall ta ställning till
dessa saker, och då bör den också ha
möjlighet att deltaga i utredningsarbetet.
Jag tror att regeringen måste inse
riksdagens krav på att få deltaga även
i utredningsarbetet.

Emellertid finns ett tillägg till utredningsdirektiven
förutom att utredningen
skall syssla med kärnenergifrågor,
nämligen att den skall väga dessa insatser
mot andra forskningsinsatser.
Denna kommitté skall alltså gå långt utöver
vad den ursprungligen är tillsatt
för. Det är ett mycket märkligt tillägg

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Nr 11

119

Ang. Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

till direktiven, ty därmed kan den trampa
in på de flesta områden.

Jag vill erinra kammaren om den
utredning som handelsministern ungefär
vid denna tid förra året tillsatte
när det gäller branschforskningsinstituten.
Den fick också ett märkligt tilllägg
till sina direktiv. Tillägget innebar
att utredningen skulle överviiga hela
samarbetet mellan de offentliga anslagen
och den svenska industrien. Regeringen
har dock hittills vägrat att ta
det samlade grepp som nästan en majoritet
i riksdagen har ansett vara erforderligt.
Det är nödvändigt med en
utredning för att få en total översyn
av forskningens organisation och inriktning.
Om detta innebär bevis på en
dragkamp mellan olika departement eller
inte kan jag inte yttra mig om. Det
är dock, tycker jag, i varje fall ett bevis
för att handelsministern inte har
det samlade grepp över dessa frågor
som man har rätt att kräva av honom,
inte minst när han nu dessutom har
satt sig såsom ordförande i forskningsberedningen.
Jag tycker inte att man
skall förundra sig över att ganska
många ledamöter av riksdagen känner
en djup olust inför det sätt på vilket
dessa frågor handläggs — jag tänker
då inte bara på själva den sakfråga
som vi just nu behandlar, där ungefär
1,6 miljard kronor under årens lopp
lagts ut, utan i synnerhet på framtiden
och den samordning och effektivisering
som fordras.

Jag vill bara tillägga, herr talman, att
jag inte instämmer i den motivering
som framförts i reservationen och det
krav man där ställer på en klar gränsdragning
mellan forskning å ena sidan
och konstruktion för tillverkning och
praktiskt-kommersiellt behov å andra
sidan. Jag tror att det är ett av grundfelen
i vårt forskningsarbete över huvud
taget här i landet att det går för
djupa ridåer mellan dessa två områden;
det blir därmed alltför svårt att
utnyttja de forskningsresultat som kan
komma fram. Tvärtom krävs ett intimt

samarbete och en ganska långt gående
integration, tror jag, om vi skall få något
nyttigt utbyte av de många miljoner
vi lägger ut på forskning.

Herr talman! Förutom att jag yrkar
bifall till de reservationer som herr
Åkerlund redan talat för ber jag att få
instämma i herr Olssons yrkande om
bifall till reservationen a.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Efter handelsministerns
inlägg har jag inte någon större anledning
att gå in på de olika sakfrågorna,
men det är vissa uttalanden i debatten
som jag skall be att få något kommentera.

Herr Wallmark och herr Åkerlund är
tydligen inte överens när det gäller utredningen
— för en stund sedan anslöt
sig ju herr Åkerlund till den linje handelsministern
valt och menade att sedan
utredningen gjorts blir det riksdagens
sak att studera och ta ställning
till den. Men detta är väl någonting
som herr Åkerlund och herr Wallmark
får göra upp sinsemellan.

Herr Olsson sade att utskottet vid sin
behandling av frågan om förseningarna
inte fått tillgång till sådana fakta att
man kunnat ta ställning på ett klart
sätt. Jag vill inte hålla med herr Olsson
på den punkten — i utskottets femte
avdelning har nämligen mycket klart
och tydligt redovisats vad dessa senareläggningar
skulle komma att innebära
kostnadsmässigt. Jag tror för min del
att detta klarläggande är orsaken till den
förvirring som uppstått i mittpartileden
— man har nu inte kunnat följa herrar
Ohlins och Hedlunds gemensamma motion
i strikt ordning utan har fått lov
att dela upp sig på två olika kolonner.

I ett senare anförande förklarade herr
Olsson att han inte ville tro på de sifferuppgifter
handelsministern lämnat.
All erfarenhet talar mot att sådana uppgifter
skulle kunna vara riktiga, sades
det. Men, herr Olsson, sysslar man med
byggnadsverksamhet av olika slag och

120

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

vet vilka bestämmelser kontrakten innehåller
känner man sig tämligen övertygad
om att de uppgifter som lämnades
på avdelningen varit klart verifierade.
Jag vill till yttermera visso erinra
om hur det gick när riksdagen på sin
tid tvingades besluta avbeställa vissa
pansarbåtar och vilka oerhörda avbeställningskostnader
detta medförde. Med
tanke på att vederbörande byggnadsfirmor
satte in en omfattande maskinpark
och att de olika ekonomiska villkoren
stipulerats i kontrakten är det väl inte
heller några märkvärdigheter om de här
angivna kostnadsökningarna uppstår.

Herr Carlsson ansåg att man måste
väga kostnaderna mot andra angelägna
krav och försöka få till stånd en senareläggning.
Statssekreterare von Sydow
har ju också så sent som i dag i
Svenska Dagbladet talat om att man så
långt det varit möjligt med hänsyn till
träffade kontrakt har medgivit vissa
förskjutningar.

Till herr Åkerlund vill jag säga att
vi väl kan erinra oss vad som skedde på
statsutskottets femte avdelning i fjol
när vi diskuterade dessa frågor. En av
de inkallade experterna, direktör Halvar
Liander i Västerås, deklarerade
klart och tydligt att det var mycket
angeläget att ha Marviken som en referensanläggning,
och han anförde i det
sammanhanget att det inte bara gällde
vid offerter på tungvattenreaktorer
utan även i viss mån på lättvattenreaktorer.
Han betonade särskilt svårigheterna
för industrien i Sverige att
konkurrera på detta område, om man
inte hade dessa möjligheter till referenser
och de erfarenheter som samlats
under tiden. De skulle då vara helt
hänvisade till att träffa avtal om licenser
med främmande länders bolag.

Herr Åkerlund säger vidare att vissa
förskjutningar i betalningarna bör kunna
ske. Men, herr Åkerlund, det beror
väl helt och hållet på vad som fastslagits
i vederbörande kontraktsbestämmelser.
Handelsministern har förklarat
att under den första delen av budget -

året enligt kontraktbestämmelserna
skall utgå 34 miljoner kronor. Herr
Åkerlund anser att detta skall kunna
klaras med det anslag på 21 miljoner
kronor som högern vill ha anvisat för
denna del av budgetåret.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag både när
det gäller denna punkt och när det
gäller anslaget.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle

Herr talman! Då herr Söderberg säger
att det behövs 34 miljoner vill jag
fästa uppmärksamheten på att enligt
vårt anslagsyrkande 42 miljoner kronor
skulle ställas till förfogande.

Beträffande frågan att Marviken
skulle tjänstgöra som referensanläggning
även när det gäller lättvatten vill
jag säga att det förefaller vara en överloppsgärning.
Det vore väl i så fall
bättre att hänvisa till Oskarshamnsanläggningen,
som kommer att vara färdig
mycket kort tid efteråt.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Endast ettt par ord
med anledning av herr Söderbergs anförande.

Det är riktigt att vi i utskottet har
fått vissa uppgifter och att siffran 8
miljoner kronor har nämnts. Handelsministern
förde den siffran vidare men
ökade den till 8 å 10 miljoner kronor.
Jag vill emellertid inte påstå att vi har
fått så många fakta i målet att vi kan
dra den slutsatsen, att en viss förskjutning
skulle kosta mer än 50 procent av
det belopp man vill spara. Jag vill hävda
att det strider mot vad man av erfarenhet
vet. Det kan i många fall inträffa
att kostnaderna minskar vid en
förskjutning, att det blir en bättre överensstämmelse
mellan olika entreprenörer
och att man därigenom undgår
extraräkningar. Det är emellertid klart
att man riskerar vissa kostnadshöj -

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Nr 11

121

Ang. Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

ningar, och det har vi inte bestritt. Därför
är vår reservation försiktigt skriven.
Den syftar till att regeringen skulle
få i uppdrag att göra de kostnadsbesparingar
som är möjliga.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! .lag skall inte säga
många ord. Detta är en mycket stor
fråga. Framför allt genom den omfattande
föredragningen i femte avdelningen
och av debatten här i dag har
jag fått det intrycket att man inte är
riktigt överens på någon punkt vilken
väg man skall beträda för att nå det
bästa resultatet. Statsrådet Lange yttrade
här att han funnit att tungvattensreaktorer
kräver större dimensioner.
Det trodde man alltså inte från början.
Det måste innebära att statsrådet medger
att det blir en sämre förräntning
när det gäller Marviken än man räknat
med från början. Det blir alltså inte
riktigt vad man tänkt sig. Jag vill konstatera
att vi får vara överens om att
vi måste betala lärpengar bär. Men i
reservationen har yrkats att man skall
försöka dämpa takten något när det
gäller utbyggnaden av Marviken. Häremot
måste man väl väga vad detta
kostar i fördyring. Det kan också hända
att man vinner en del, ty under tiden
kan det ske någonting så att man
får anledning att göra ändringar vid
utbyggnaden av Marviken och då ta
igen en del av vad man nu tror sig
kunna förlora.

Jag vidhåller yrkandet om bifall till
de reservationer som jag förut nämnde.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Herr Olsson säger att
han inte fått tillräckligt mycket fakta.
Men herr Olsson hade i statsutskottets
femte avdelning kunnat få alla fakta,
om han begärt det. Alla frågor som vi
på den punkten ställt till de experter
som stått till vårt förfogande har vi fått
svar på.

Beträffande herr Olssons uppfattning
att sådana bär förskjutningar skulle
kunna medföra en minskning av kostnaderna
måste jag siiga att herr Olsson
har mycket underliga erfarenheter av
byggenskap. Jag liar sysslat med offentlig
byggenskap när det gäller sjukvård
och annat under femton eller sexton år,
men jag har aldrig varit med om att
man skulle kunna tjäna något genom att
bryta kontrakt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan samt därefter särskilt
i fråga om viss del av utskottets
yttrande.

I fråga om mom. 1 i utskottets hemställan
gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till detsamma samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med a
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Carlsson, Harry, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
53 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med a
betecknade reservationen.

122 Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Ang. Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

Då emellertid herr Carlsson, Harry,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej —38.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande mom. 2 i
utskottets hemställan framställda yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i denna del, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
53 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —108;

Nej— 22.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. 3 gjorda hemställan.

Med avseende å det stycke i utskottets
yttrande, som å sid. 23 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Utskottet
har» och slutade med »på kapitalbudgeten»,
fortsatte herr talmannen,
hade yrkats

l:o) att utskottets yttrande i denna
del skulle godkännas;

2:o), av herr Carlsson, Harry, att det
yttrande skulle godkännas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med c betecknade
reservationen;

3:o), av herr Åkerlund, att kammaren
skulle godkänna det yttrande, som innehölles
i reservationen d av fröken
Andersson m. fl.; samt

4:o), av herr Olsson, Johan, att det
yttrande skulle godkännas, som innefattades
i den av honom m. fl. vid
punkten anförda, med e betecknade reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
godkännande av utskottets yttrande i
förevarande del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vart och ett av de återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående

Onsdagen den l(i mars 1966 fm.

Nr 11

123

Ang. Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi

omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Harry
Carlssons yrkande.

Herr Åkerlund äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 10, punkten 53, såvitt avser
utskottets yttrande i förevarande
del, antager godkännande av reservation
c av herr Axel Andersson m. fl.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservation
d av fröken Andersson m. fl.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —24;

Nej — 25.

Därjämte hade 84 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner det stycke i
statsutskottets yttrande i utlåtande nr

10, punkten 53, som på sid. 23 börjar
med »Utskottet har» och slutar med
»på kapitalbudgeten», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det yttrande,
som innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med d
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej — 23.

Därjämte hade 39 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

I den preliminära planen för kamrarnas
arbete under vårsessionen har
för fredag i nästa vecka upptagits ett
eventuellt arbetsplenum.

Eftersom kammaren nästa onsdag,
den 23 dennes, kommer att hålla en utrikespolitisk
debatt och då antalet ärenden
som i övrigt väntas förekomma till
behandling då är stort, synes det bli
erforderligt dels att hålla kvällsplenum
nästa onsdag, dels att hålla arbetsplenum
också fredagen den 25; fredagens
plenum kommer då att taga sin början
kl. 11.00.

Med anledning av att på den utdelade
ärendeförteckningen för nästa onsdag
upptagits statsutskottets utlåtande
nr 9, angående anslagen på kapitalbudgeten
för kommunikationsdepartementet,
vill jag efter samråd med statsrådet
Palme meddela att nämnda utlåtande ej
kommer att behandlas nästa onsdag
utan tidigast fredagen den 25 mars.

124

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Anslag till statens pris- och kartcllnämnd

Punkterna 54—58

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 59

Anslag till statens pris- och kartellnämnd Kung],

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens
pris- och kartellnämnd, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1966/67, dels ock till Statens prisoch
kartellnämnd: Avlöningar för

nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 4 256 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Sveningsson
(1:299) och den andra inom
andra kammaren av herr Söderström
in. fl. (11:369), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte för budgetåret
1966/67 anvisa till Statens prisoch
kartellnämnd: Avlöningar ett förslagsanslag
av 3 772 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 299 och II: 369,

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för statens pris- och kartellnämnd,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1966/67;

b) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 4 256 000 kronor.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Åkerlund, Bohman
och Björkman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 299 och II: 369,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa
avlöningsstat för statens pris- och
kartellnämnd, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1966/67, i enlighet
med vad reservanterna anfört;

b) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 3 772 000 kronor.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Den reservation som
högerledamöterna i utskottet avgivit på
denna punkt gäller ett anslag på 564 000
kronor för inrättande av 20 nya tjänster
inom pris- och kartellnämnden för,
som det heter, undersöknings- och upplysningsverksamhet.

Jag vill erinra om att föregående års
riksdag i enighet beviljade pris- och
kartellnämnden 808 000 kronor för liknande
verksamhet. Med den höjning
som i år föreslås, vilken efter en mindre
besparing uppgår till 484 000 kronor,
skulle avlöningsanslaget för pris- och
kartellnämnden på två år öka med 43
procent. En så kraftig ökning finner
reservanterna knappast vara tillräckligt
motiverad.

Det av departementschefen åberopade
motivet är ett förslag från en inom
departementet tillsatt arbetsgrupp för
prisövervakningsfrågor och om utbyggnad
av pris- och kartellnämnden. Arbetsgruppen
kom till den slutsatsen att
prispolitiken borde även fortsättningsvis
bedrivas efter den s. k. konkurrenslinjen,
och det är en princip som vi
ansluter oss till. Vi kan för vår del inte
inse att det skall behöva företas en ny
utbyggnad av prisövervakarnas organisation
utöver den som gjordes i fjol.
Konkurrensen är numera så hård inom
näringslivet, att det i många fall närmast
gäller företagens existens. Vad
konkurrensen kan åstadkomma i form
av företagsnedläggelser ser vi exempel
på titt och tätt. Senast gällde det ett
stort textilföretag i Malmö, som häromdagen
tvangs till inskränkningar av sin
verksamhet och till avskedanden. Kon -

Onsdagen den 10 mars 1900 fm. Nr 11 125

Anslag till statens institut för konsumentfrågor

kurrensen iir enligt vår mening inte endast
hård, utan den är också det effektivaste
medlet att hålla försök till prisöverdrifter
i schack. Vi förlitar oss i
första hand på denna.

Sedan kan jag, herr talman, inte underlåta
att peka på en sak, nämligen att
regeringen kommande år inte behöver
begära riksdagens tillstånd att inrätta
nya tjänster av här ifrågavarande slag,
sedan beslut nyligen fattats om att ge
regeringen rätt att inrätta praktiskt taget
alla tjänster under lönegrad B 3. Det
betyder i praktiken att riksdagen ett
kommande år inte får ta ställning till
yrkanden av det slag som här förekommer
i reservationen.

Jag ber att med detta få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Herr Åkerlund har säkerligen
rätt i att det på vissa områden
råder tillräckligt hård konkurrens, men
så är ingalunda fallet på alla områden.
Det är därför allt skäl i att söka hålla
prisutvecklingen under kontroll, och
detta bör ske genom ökad prisövervakning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de yrkanden, som
därunder förekommit, propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 60

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 61

Anslag till .statens institut för
konsumentfrågor

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens
institut för konsumentfrågor att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1966/67, dels ock till Statens institut
för konsumentfrågor: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 2 161 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena
inom första kammaren av fru HamrinThorell
och herr Hilding (I: 136) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Nihtfors och fröken Elmén (II:
182), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte dels anhålla, att genom tilläggsdirektiv
måtte uppdragas åt hemkonsulentutredningen
att närmare utreda
frågan om anordnande av lokala konsumentgrupper
med beaktande av i motionerna
anförda synpunkter, dels anhålla
om förslag till 1967 års riksdag
om väsentlig utbyggnad av forskningsoch
undersökningsverksamheten vid
statens institut för konsumentfrågor,
dels ock anhålla om förslag till 1967
års riksdag om inrättande av konsumentupplysningscentraler
i Göteborg,
Malmö och Umeå.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för statens institut för
konsumentfrågor, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1966/67;

b) till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar för budgetåret 1966/
67 anvisa ett förslagsanslag av 2 161 000
kronor;

126

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Anslag till statens institut för konsumentfrågor

2. att motionerna I: 136 och II: 182
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Axel Andersson, Ivar Johansson,
Harry Carlsson, Karl-Erik
Eriksson, Johan Olsson, Ståhl, Eliasson
i Sundborn, Wedén, Nelander och Sjönell,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den
lydelse, denna reservation visade, samt
att utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:136 och 11:182, i skrivelse
till Kung]. Maj:t anhålla om förslag
till 1967 års riksdag om väsentlig utbyggnad
av forsknings- och undersökningsavdelningarna
vid statens institut
för konsumentfrågor samt om inrättande
av konsumentupplysningscentraler i
Göteborg, Malmö och Umeå.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! I dessa dagar har knappast
någon läskunnig person kunnat
undgå att ta del av hur viktigt det är
med konsumentforskning och konsumentupplysning.
Sverige har gästats av
en av USA:s främsta och säkert mäktigaste
kvinnor, nämligen presidentens
speciella rådgivare i konsumentfrågor
mrs Esther Peterson. Det är inte utan
att man önskar att det här i Sverige funnes
en sådan eldsjäl som mrs Peterson
och en sådan utomordentlig förespråkare
för konsumenterna. Det har vi tyvärr
inte, ty här är klimatet kärvare.
Men det hindrar inte att vi behöver
konsumentupplysning i precis lika stor
utsträckning som i Förenta staterna,
även om man inte kan dra några paralleller
i övrigt mellan det lilla Sverige
och det mer kapitalstarka USA.
Där är ju konsumenterna en pressure
group av helt andra mått än vad vi tydligen
kan skapa här hemma.

Konsumentupplysning är ju under
alla förhållanden och för alla konsumentgrupper
något mycket väsentligt,
men kravet stegras självfallet, när pri -

serna på allting oavbrutet stiger och
så många konsumenter måste leva under
knapphetens kalla stjärna.

Jag vill inte påstå att vår »konsumentminister»,
statsrådet Lindström,
är ointresserad av konsumentfrågor, ty
det vore verkligen inte hederligt. Tvärtom
axlar hon gärna titeln som regeringens
speciella konsumentföreträdare.
Det skedde bl. a. i ett interpellationssvar
förra veckan om jordbrukspriserna.
Konsumenterna kan emellertid inte
alltid rosa statsrådets insatser, i varje
fall inte om de läser årets statsverksproposition,
tv där finns inte mycket att
hämta beträffande en utbyggnad av konsumentvaruforskningen
och -upplysningen.
Konsumentinstitutet, som är det
centrala organ som främst bevakar konsumenternas
intressen, har inte särskilt
stor anledning att gnugga händerna,
om man jämför vad institutet har begärt
och vad det har fått.

Att resurserna måste utökas i ett
snabbare tempo än hittills anser både
jag och mina medmotionärer vara alldeles
självklart. Det är detta krav som
har föranlett de motioner, vilka utskottet
har behandlat under denna punkt.
Frågan behandlas i tre olika avsnitt,
och jag skall bara säga ett par ord om
vart och ett av dem.

Vi behöver en intensifierad forskning;
det är väl bara att fastslå detta
faktum. Motionärerna vet mycket väl
att det sitter en konsumentutredning,
och vi vill gärna avvakta resultatet av
den. Den lär enligt uppgift föreligga i
höst. I vår motion kräver vi en snabbbehandling
av detta betänkande. Det
får inte bli liggande, utan vi bör kunna
ta ställning till ett förslag i riksdagen
år 1967.

Vidare framför vi vårt gamla krav
om upplysningscentraler ute i landet.
Till detta krav har såväl statsrådet som
den konsumentupplysningskommitté
som diskuterat frågan anslutit sig, men
hittills har det inte blivit något mer.
Jo, i dag fick jag med posten en inbjudan
till den invigning som skall ske av

Onsdagen den l(i mars 19(i(i fin.

Nr 11

127

Anslag till statens institut för konsumentfrågor

upplysningscentralen i Stockholm, vilken
också är kombinerad med en permanent
utställning. Jag tackar och kommer
gärna att infinna mig. Jag skulle
emellertid ännu hellre vilja vara med
om invigningen av några av de upplysningscentraler
som har föreslagits i
landsorten, i Umeå, Göteborg och Malmö.
De behövs kanske ännu bättre än
den i Stockholm, eftersom stockholmarna
har mycket större möjligheter att få
höra tillfälliga föredrag, se utställningar
samt få annan orientering i konsumentfrågor.
Det hindrar naturligtvis
inte att jag tycker att det är utomordentligt
bra att Stockholm äntligen har
fått en sådan här central.

Motionärernas tredje förslag för att
intensifiera upplysningen gäller bildandet
av konsumentgrupper. Dessa har
fått ett betydande värde i t. ex. England,
där de förekommer över hela landet.
Den som studerar det internationella
organ som går ut med konsumentnytt
från olika länder har verkligen fått
ett stort material för att kunna bedöma
verkan av dessa konsumentgrupper. Enligt
min uppfattning är det oklokt och
oekonomiskt att inte tillvarata konsumenternas
egna erfarenheter och kunskaper,
och det gäller inte minst husmödrarnas
praktiska erfarenheter.

Just nu sitter en hemkonsulentutredning.
Att hemkonsulenterna är den kår
som bedrivit den bästa konsumentupplysningen
på landsbygden vill nog ingen
bestrida. De har en utomordentligt
god kontakt med konsumenterna. Yi har
föreslagit att man inom denna utredning
skulle ta upp till diskussion, om
det inte vore lämpligt att till hemkonsulentverksamheten
knyta dessa konsumentgrupper
på olika ställen.

Man frågar sig vad utskottet tycker
om dessa förslag. Det får man verkligen
inte veta någonting om. Utskottet
åberopar endast utredningen. Utskottets
majoritet har inte ens funnit det
mödan värt att kosta på minsta motivering
för det avslagsyrkande som utskottet
kommit fram till. Utskottet

har tydligen inte mycket att säga. Därför
skall jag nu inskränka mig till afl
yrka bifall till den reservation som är
fogad till statsutskottets utlåtande på
denna punkt.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Denna arbetstyngda
plenidag skall jag inte ta kammarens
tid i anspråk för en dialog med fru
Hamrin-Thorell om konsumenternas
behov och konsumentupplysningens
principer i största allmänhet. Jag skall
tala här som medlem av kammaren och
inte vare sig som eldsjäl eller som någon
speciell förespråkare av hög dignitet
för konsumenterna.

Jag väntar mig inga rosor för mina
insatser på konsumentområdet, men vi
gör, från den regering och det parti jag
representerar, det mesta möjliga inom
de ekonomiska ramar vi allmänt har
att röra oss med. Det finns ingen anledning
att ta upp en diskussion om
detta just nu.

Jag begärde ordet för att kommentera
den punkt som upptagits av reservanterna
och som bygger på fru
Hamrin-Thorells motion att riksdagen
skulle beställa hos Kungl. Maj :t ett förslag
till nästa års riksdag om väsentlig
utbyggnad av forsknings- och undersökningsavdelningarna
vid konsumentinstitutet.
Reservationen, liksom fru
Hamrin-Thorell här, bygger på att
konsumentupplysningsutredningen skall
ha slutfört sitt arbete under hösten
1966. Fru Hamrin-Thorell var ivrig att
inte det betänkandet »skulle bli liggande»,
som hon sade.Även om jag har
blivit litet mer pessimistisk om utfallet
av denna beräkning än vad jag kanske
var i fjol, är det självklart att jag inte
kommer att sinka ett förslag, ifall det
framkommer i rimlig tid för remissbehandling
och ställningstagande innan
nästa års riksdag sätter punkt för propositioner,
eftersom jag är angelägen
att forskningen kommer i nivå med den
utbyggnad av upplysningsverksamhe -

128

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Anslag till statens institut för konsumentfrågor

ten, som beslutades av 1964 års riksdag.
På upplysningsområdet har ju en rejäl
upprustning ägt rum, fru Hamrin-Thorell.
Det hade kanske varit på sin plats
att man från motionärernas sida hade
noterat vad som skett för att förbättra
konsumentupplysningen under de två
senaste åren — en aktivitet som hon ju
tidigare har kritiserat så hårt. Jag skall
inte gå in på allt som skett därvidlag,
med fördubbling av antalet befattningshavare
och kapaciteten på konsumentinstitutets
upplysningsavdelning. Men
jag vill erinra om att upplysningsavdelningen
under 1965 arbetat med planeringen
och inrättandet av den upplysningscentral
i Stockholms centrum,
till vars invigning fru Hamrin-Thorell
fick inbjudan med posten i dag. Den
kommer att slå upp sina portar den 1
april. Det är väl ganska tydligt att den
verksamhet, som alltså nu startar, befinner
sig i ett sådant initialstadium, att
det kan vara skäl att fråga sig, om det
finns någon anledning att beställa en
utbyggnad av motsvarande verksamhet
i Göteborg, Malmö och Umeå, innan
ens Stockholms-centralen hunnit invigas.
Det finns mycket att säga om hur
en utställning och en informationscentral
av detta slag bör utformas för att
vara attraktiv. Det kan givetvis först
erfarenheten visa, och någon erfarenhet
kan man behöva innan man sätter
i gång även på andra håll.

Riksdagen beslöt i fjol att man skulle
börja med Stockholm och sedan fortsätta
på andra håll successivt. Jag har
alltså den förhoppningen att vi utan
någon beställning från denna riksdag
med de erfarenheter vi får i Stockholm
skall kunna bygga ut även de andra
centralerna så att fru Hamrin-Thorell
skall få tillfälle att få invigningsinbjudningar
även till dem.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag ifrågasätter om inte
statsrådet Lindström är mera belåten
med aktiviteten och utvidgningen av

konsumentupplysningen på konsumentinstitutet
än vad vederbörande är själva.
Där har man i varje fall lagt fram
petita, som går vida utöver vad som
har tagits upp i statsverkspropositionen.
Varken det socialdemokratiska
partiet eller regeringen har så förfärligt
mycket att yvas över i det här fallet.
Men det kan vi låta bli att diskutera
nu. Det är emellertid uppenbart
att om man inte bygger utforskningsavdelningarna
på konsumentinstitutet
har man betydligt mindre att upplysa
konsumenterna om, ty det är just forskningsresultaten
som är det viktiga och
det primära i hela denna verksamhet.
Forskningen får inte förbises, ty då
stoppar ju hela upplysningen upp.

Jag erkänner gärna att det gått framåt
under de senaste åren, åtminstone
så långt jag kunnat följa verksamheten
såsom konsument och i någon mån
som konsumentupplysare och redaktör
för en tidning som verkligen har stor
anledning att uppmärksamt följa vad
som kommer från konsumentinstitutet.

Statsrådet Lindström nämnde ingenting
om vår tredje punkt, och det är
den som ligger mig varmast om hjärtat
just nu. Den går ut på en möjlighet
för hemkonsulentutredningen att ta upp
en diskussion om en utvidgad kontakt
mellan hemkonsulenterna som kår betraktad
och konsumenterna. Om jag inte
minns fel har statsrådet själv givit
sin anslutning till idén i en något modifierad
form, när vi 1964 diskuterade
proposition nr 91. Det ansågs då lämpligt
att konsumentupplysningsutredningen
toge upp detta spörsmål, eftersom
hemkonsulentkåren har särskilt
bra kontakt med konsumenterna. Att
ytterligare utvidga den verksamheten
vore väl inte ur vägen. Detta är ett förslag
som, såvitt jag kan förstå, i vart
fall inte nu kostar någonting — det är
ju viktigt att detta budgetår inte belastas
med ytterligare utgifter. Jag förstår
mycket väl att statsrådet Lindström
har en begränsad ekonomisk ram att
röra sig inom liksom alla andra depar -

Onsdagen den 16 mars 1960 fm.

Nr 11

129

Anslag till statens institut för konsumentfrågor

tementschefer liar. En utvidgad kontakt
mellan konsumenter och experter med
utnyttjande av hemkonsulenlkåren kunde
dock på ett ganska enkelt och billigt
sätt bidraga till en bättre upplysningsverksamhet.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill endast mycket
kortfattat upprepa vad jag här sagt,
nämligen att det har skett en mycket
stor upprustning av konsumentinstitutets
upplysningsavdelning och att forskningsavdelningen
och forskningen ligger
under utredning. Det är alltså inte
fråga om att nonchalera forskningen
och behovet av mera forskning. Jag
sade uttryckligen att jag är intresserad
av att forskningen skall stå i nivå med
upplysningsverksamheten.

Inte heller sker något underförsörjning
av konsumentupplysningen på
grund av att konsumentinstitutet inte är
färdigutbyggt på forskningssidan. Cirka
två tredjedelar av stoffet i institutets
publikation »Råd och rön» hämtas
från institutets egna forskningsavdelningar
och resten från andra, mycket
rikhaltiga källor för konsumentforskning.
Det råder alltså ingen brist på
flödande stoff för konsumentupplysningen
att arbeta med.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell
sade att utskottet inte har haft mycket
att anföra, och det kan väl sägas att vi
inte kostat på motionärerna så inånga
rader. Vi har inte ansett det vara nödvändigt.

Beträffande hemkonsulentutredningen
är det ju ganska klart att man i samband
med hushållningssällskapens omorganisation
måste ta reda på vart hemkonsulenterna
skall hänföras och även
utreda deras arbetsuppgifter. Vi är väl
alla överens om att hemkonsulenterna
har en mycket betydelsefull arbetsupp 5

Första kammarens protokoll 1966. Nr 11

gift ute i länen och att det finns allt
skäl att bibehålla och försöka utnyttja
organisationen. Innan utredningen
kommit fram till något resultat, bör
man dock inte ta ställning, anser utskottet.

Vad beträffar tilläggsdirektiv, avseende
utredning rörande lokala konsumentgrupper,
vet väl alla som i landstingen
eller på annat sätt kommit i kontakt
med hemkonsulenterna att det sker
en mycket intim kontakt mellan hemkonsulenterna
och konsumenterna. Det
är konferenser och kurser av olika slag
samt studiecirkelverksamhet och allt sådant,
där vi väl ändå måste förutsätta
att det blir fråga om såväl ett givande
som ett tagande mellan föreläsare och
deltagare i kurserna. Därför har vi inte
ansett det vara nödvändigt att komma
med något förslag om tilläggsdirektiv.
Vidare är det väl ändå på det sättet i
detta hus att man inte gärna fattar beslut
om en sak innan en utredning som
arbetar med frågan har lagt fram sitt
förslag. Därför anser vi inom utskottet
att vi bör vänta till dess att utredningen
om den ökade upplysnnigen har slutfört
sitt arbete.

Vad slutligen gäller frågan om konsumentupplysningscentraler
i Göteborg,
Malmö och Umeå vill jag upprepa vad
fru Lindström redan har sagt, nämligen
att man, innan man är beredd att utbygga
sådana centraler även i dessa
städer, väl ändå vill avvakta erfarenheterna
av den central som nu kommer
till stånd i Stockholm. För min del är
jag rätt övertygad om att hemkonsulentorganisationen,
baserad på de olika länen,
kommer att ha en betydligt större
uppgift att fylla än dessa upplysningscentraler
på några få orter i landet.
Husmödrarna har betydligt lättare att
komma i kontakt med hemkonsulentorganisationen
och där få de upplysningar
de behöver än om det blott finns
vissa centraler på de större orterna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

130 Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Anslag till fonden för idrottens främjande

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende mom. 2 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
61 mom. 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —89;

Nej — 39.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 62—78

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 79

Anslag till fonden för idrottens
främjande

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till fonden för
idrottens främjande för budgetåret
1966/67 anvisa ett anslag av 23 375 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt Wiberg och fru Hamrin-Thorell
(1:7) samt den andra inom andra
kammaren av herr Sjöholm m. fl. (II:
13), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att beviljandet
av anslaget till fonden för idrottens
främjande skulle förbindas med villkoret
att intet därav finge tilldelas rörelse
eller förening med syfte att främja
boxningsutövning;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nils Hansson m. fl. (I: 464) och
den andra inom andra kammaren av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.
(II: 574), i vilka motioner anhållits, att
riksdagen till Avsättning till fonden för
idrottens främjande för budgetåret
1966/67 måtte anvisa ett anslag av
25 375 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Svanström m. fl. (1:487) samt
den andra inom andra kammaren av
herrar Sundkvist och Elmstedt (II:
591), i vilka motioner föreslagits, att
riksdagen till Avsättning till fonden för
idrottens främjande för budgetåret
1966/67 skulle anvisa ett anslag av

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Nr 11

131

20 375 000 kronor, varvid förutsattes,
att Riksidrottsförbundet skulle anvisa
ytterligare 3 miljoner kronor till de lokala
idrottsföreningarna.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:464 och II: 574 samt
1:487 och 11:591, till Avsättning till
fonden för idrottens främjande för budgetåret
1966/67 anvisa ett anslag av
23 375 000 kronor;

2. att motionerna 1:7 och 11:13 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson, Ivar Johansson,
Karl-Erik Eriksson, Johan
Olsson, Ståhl, Eliasson i Sundborn,
Wedén, Nelander och Sjönell, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 487 och II: 591
ävensom med bifall till motionerna I:
464 och II: 574, till Avsättning till fonden
för idrottens främjande för budgetåret
1966/67 anvisa ett anslag av
25 375 000 kronor;

b) av herrar Axel Andersson, Harry
Carlsson, Nelander och Sjönell, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
1:7 och II: 13, besluta, att ifrågavarande
anslag icke skulle disponeras för
främjande av boxningsutövning.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Anslaget till fonden för
idrottens främjande har för budgetåret
1966/67 föreslagits höjt med 3 miljoner
kronor mot innevarande budgetår. Jag

Anslag till fonden för idrottens främjande
anser liksom utskottsmajoriteten att
denna ej oväsentliga höjning mot bakgrund
av det statsfinansiella läget är
väl avvägd och yrkar därför bifall till
utskottets förslag.

Liksom i fjol föreligger i år motioner
med yrkande att idrottsanslaget ej
skall få användas för stöd åt boxningssporten.
Det är visserligen sant att Riksidrottsförbundet
har att fördela det av
riksdagen beslutade anslaget — även
jag kan finna det riktigt — men då man
inte beaktar vad bl. a. socialstyrelsen
och medicinalstyrelsen yttrat om boxningssportens
skadeverkningar anser
jag att riksdagen bör säga sin mening
i denna fråga.

Vid remiss av 1961 års boxningsutredning
inkom många beaktansvärda
svar. Några av dem har i dag delats i
kammaren, och jag vill särskilt understryka
vad de båda nämnda ämbetsverken
sagt. Medicinalstyrelsen anmärker
att boxning är den enda sportgren dör
den, som avsiktligt tillfogar motståndaren
svår skada, ej diskvalificeras utan i
stället utropas som segrare. Socialstyrelsen
anser att all tävling och uppvisning
i boxning bör helt förbjudas. Det
bör icke komma i fråga att understödja
boxningssporten med allmänna medel.
Jag tror för min del att detta är en
ganska utbredd uppfattning i vårt land,
allra helst sedan människor genom TV
fått tillfälle att verkligen se hur det går
till på en boxningsmatch.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservation b vid punkten
79.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):
Herr talman! I denna punkt har kammaren
att besluta om stödet till var
största folkrörelse, idrottsrörelsen. Nära
2,5 miljoner människor, eller cirka 30
procent av svenska folket, är genom
Riksidrottsförbundet eller något av dess
specialförbund medlemmar i denna rörelse.
Men som ännu viktigare framstår
det att idrottsrörelsen är vår största
ungdomsrörelse.

132

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Anslag till fonden för idrottens främjande

Riksidrottsförbundet har tillsammans
med en del specialförbund begärt ett
anslag på totalt 25 miljoner kronor.
Som motivering för den begärda höjningen
har man bl. a. pekat på ungdomens
ökade intresse och det växande
intresset för motionsidrotten. Departementschefen
har inte gått med på
idrottsorganisationernas äskande utan
stannat vid en uppräkning till
23 375 000.

Vi som reserverat oss i statsutskottet
har ansett värdet av idrottsorganisationernas
arbete vara så stort att vi är beredda
att gå ett steg längre. Vi har föreslagit
en höjning av beloppet med 2
miljoner kronor utöver vad departementschefen
begärt.

Någon säger sig då kanske att detta
innebär större anslag än vad Riksidrottsförbundet
begärt. Ja, det är riktigt
— ökningen uppgår till 378 000
kronor. Vi har dock i reservationen
klart motiverat vårt ställningstagande:
vi har bedömt det som ytterst viktigt
och värdefullt att de lokala idrottsföreningarna
får ett ökat stöd. Alla känner
till de ekonomiska problem som
lokalföreningarna har att brottas med.

Vi reservanter är förvissade om att ett
ökat ekonomiskt bidrag skulle möjliggöra
större anslag från huvudorganisationen
till de lokala föreningarna.

Jag anser, herr talman, att ett ökat
stöd till idrotten och därmed till ungdomen
är väl placerade pengar. Jag ber
därför att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen
a.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Knappast någon vill
väl göra gällande annat än att idrotten
har en mycket stor betydelse, framför
allt för ungdomen, utan vad diskussionen
koncentrerar sig kring är hur mycket
vi egentligen kan avstå till idrotten.
Härvidlag måste vi konstatera att vi inte
på långt när har gjort vad vi borde
göra. Inte ens den föreslagna höjning -

en av anslaget med 3 miljoner kronor
är nog för att vi skall kunna säga att
det är tillfredsställande. Den takt i vilken
anslaget har höjts kan visserligen
sägas ha varit rätt hygglig, men den
är långt ifrån tillräcklig. Vi har därför
även i år ansett oss böra begära ett högre
anslag än vad Kungi. Maj :t har föreslagit.

I propositionen har framhållits särskilt
att ungdomsverksamheten har
kraftigt vidgats under verksamhetsåret
1964/65. Det har också sagts att behovet
av en mer omfattande och förbättrad
ledarutbildning har väsentligt ökat.

Det kan invändas att Riksidrottsförbundet
inte har begärt ett så stort belopp
som det vi har föreslagit i reservationen.
Å andra sidan har det i reservationen
framhållits att just de lokala
idrottsföreningarna skulle kunna påräkna
ökade bidrag till sin verksamhet,
om litet mera pengar ställdes till förfogande.
Jag betvivlar att Riksidrottsförbundet
har tagit i beaktande vad de
lokala idrottsföreningarna egentligen
skulle behöva. Det är ytterst ringa belopp,
nära nog symboliska, som går till
de lokala föreningarna. Det är här fråga
om ett fält som är mycket försummat.
Bristerna kan inte repareras med
det bidrag på ytterligare 2 miljoner
kronor som vi föreslagit i reservationen,
men det skulle ändå ge något ökade
resurser för de lokala föreningarna.
Trots de ansträngningar som har gjorts
måste man konstatera att det föreligger
mycket stora brister på idrottens
område. Det är mycket svårt att få till
stånd idrottsplatser även av det enklaste
slaget. Även när det gäller redskap
och annat återstår mycket att göra. Därför
vore det fullt befogat med en större
höjning av anslaget än den som nu
föreslås.

Det är ju förvånande men det konstaterades
förra året att det förefaller
vara en viss samordning mellan Riksidrottsförbundets
begäran om anslag
och vad som ges till idrotten. Men när
man talar med företrädare för idrotten

Onsdagen den KS mars 1960 fin.

Nr 11

133

klagar de allmänt på att resurserna
inte är på långt när tillräckliga för att
man skall kunna utföra vad man vill
åstadkomma. I början på året koin ju
från annat håll till ett anslag på 100 000
kronor. Då uppträdde en man som sade
att det var alldeles enastående vad mycket
mera som skulle kunna göras för
dessa pengar. Om vi nu ginge ett stycke
längre och beviljade ytterligare 2
miljoner kronor, skulle det verkligen
vara en mycket god sak för idrottens
och naturligtvis främst för ungdomens
vidkommande. Ju flera vi kan engagera
i idrottsverksamheten desto större
möjligheter har vi att hålla åtskilliga
ungdomar borta från sysselsättningar
som skapar stora problem för oss, en
sak som vi lägger ner mycket pengar
på.

Det finns ingen anledning att iakttaga
en alltför hård sparsamhet när det
gäller idrotten. Det kan inte påstås att
så stora bidrag har beviljats, att pengarna
rent av inte skulle kunna användas
på ett förnuftigt sätt. Tvärtom är taket
så avlägset att det inte finns någon som
helst anledning befara att inte pengarna
blir mycket väl använda.

Eftersom vi har diskuterat denna fråga
vid många tillfällen tidigare vill jag,
herr talman, nöja mig med att yrka bifall
till reservation a av herr Axel
Andersson in. fl.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Först skulle jag vilja
ansluta mig till vad herrar Karl-Erik
Eriksson och Bengtson har sagt angående
vår största folkrörelses och största
ungdoinsrörelses behov av understöd
på allt sätt från vår sida. Även jag ber
att få yrka bifall till reservation a.

Därefter kommer jag till det jag här
framför allt vill understryka och framhålla,
nämligen att ingenting av de anslagna
medlen bör gå till boxningen.

Utskottet har ånyo intagit den
ståndpunkten att riksdagen inte lämpligen
borde uttala sig om den närmare
inriktningen av det ekonomiska stödet

Anslag till fonden för idrottens främjande
(ill idrotten, utan att det borde ankomma
på Riksidrottsförbundet att bestämma
i fråga om fördelningen mellan olika
idrottsgrenar. Det är detta som jag
tycker att Riksidrottsförbundet har visat
att det inte kan göra på för samhället
bästa sätt. Att riksdagen inte här
skall kunna uttala, att det statsanslag
som erhålles inte bör användas på så
sätt att det framkallar skadeverkningar
för samhället, anser jag skulle vara att
gå för långt i blygsamhet när det gäller
att värna samhället.

Sedan sägs att utskottet liksom tidigare
vill betona vikten av att åtgärder
vidtas för att minska skaderiskerna vid
boxningens utövande. Att så säga är att
leka blindbock. Det är inte fråga om
skaderisker, det är fråga om bevisade
skadeverkningar. Man vill inte låtsas
om att sådana bevis finns.

Alla vet vi att vår sjukvård och i all
synnerhet vår sjukhusvård har svårigheter
att fylla de anspråk, som de sjuka
med rätta kan ställa. Inte minst
olycksfallsavdelningarna och de neurokirurgiska
klinikerna är överbelastade.
Att i ett sådant läge stimulera en sport
som boxning — som har till syfte och
ändamål att åstadkomma medvetslöshet,
det vill säga allvarlig hjärnskada,
som alltid medför sjukvårdsbehov, oftast
under lång tid — kan väl knappast
betecknas såsom rationellt. Att göra det
med statsbidrag anser jag vara helt enkelt
huvudlöst — det vore mycket mera
rationellt att använda pengarna till hälsovård.

Att understödja idrott i allmänhet är
just en god form av hälsovård, ty idrotten
befordrar hälsa i stor utsträckning
särskilt för våra ungdomar. Men då
skall man stödja sådana former av
idrott som är nyttiga, inte sådana som
är skadliga för hälsan.

Man har motiverat fortsatt understöd
åt boxning med att frågan om
dess skadeverkningar inte är utredd. Nu
strömmar det dagligen in rapporter och
utredningar om skadeverkningarna, inte
bara från våra nordiska länder utan

134

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Anslag till fonden för idrottens främjande
från hela världen. Det finns inte en
enda ansvarig medicinsk myndighet eller
institution som inte klart säger ifrån
att all boxning har stora skadeverkningar,
i det långa loppet större än de
omedelbara. Herr Harry Carlsson har
ju refererat socialstyrelsens och medicinalstyrelsens
remissyttranden över
boxningsutredningens förslag. Jag skulle
också vilja nämna de utlåtanden som
har lämnats av de medicinska fakulteterna
i Uppsala och Lund. Fakulteterna
framhåller att boxningen är en ohygienisk
form av yrkesutövning som icke
bör stödjas av samhället genom anslag
av allmänna medel. Medicinalstyrelsens
utlåtande är lika skarpt i form.
Det finns också en mängd utlåtanden
från våra neurokirurger, som talar om
att den avsiktliga misshandel som boxningen
är inte går ut på någonting annat
än att åstadkomma medvetslöshet
och att varje medvetslöshet framkallar
en grav hjärnskada. I det lindrigaste
fallet blir det hjärnskakning, i det värsta
fallet döden, och i det näst värsta blir
man s. k. ringvrak.

Allt detta borde klart visa oss att all
boxning borde förbjudas i ett välordnat
samhälle. Man talar om att ungdomsboxningen
och amatörboxningen
skulle vara ett led i ungdomens fostran
och motverka ungdomens förvildning.
Men också detta är felaktigt, ty det är
en princip i all ungdomsfostran att lära
ungdomen att inte understödja sina argument
i en diskussion genom kroppsligt
våld och misshandel. Man kan därför
aldrig säga att amatörboxning är en
uppfostrande form av sport. Även den
formen av boxning är lika litet värd att
understödjas av samhället. Exempel på
att någon blivit ihjälslagen under amatörboxning
har vi flera. Amatörboxning
hos ungdomarna är en sport som på
sätt och vis är lika farlig som professionell
boxning, även om de uppkomna
olycksfallen icke väcker så stor uppmärksamhet
i pressen.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation b.

I detta anförande instämde herrar
Skärman (fp), Sörenson (fp) och Svenungsson
(h).

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Sedan pojkåren har jag
varit intresserad av idrott, och jag har
haft nöjet att fungera som idrottsledare
både i klubbarbete, i distrikt och nu
sedan 25 år på riksplanet i ett av Riksidrottsförbundets
specialförbund. Under
alla dessa år har jag blivit alltmer övertygad
om idrottens stora betydelse för
folkhälsan, men också om dess möjligheter
att ge en meningsfylld fritidssysselsättning
åt både unga och gamla.

Tacksam för allt vad idrotten skänkt
mig har jag velat medverka till att så
många pojkar och flickor som möjligt
fångas upp av idrotten och blir delaktiga
av dess glädje och nytta. Det har
därför helt naturligt skänkt mig stor
tillfredsställelse att efter fattig förmåga
i kommun, landsting och riksdag söka
bidraga till att förbättra idrottsrörelsens
villkor.

Därvid har jag alltid eftersträvat att
hålla idrottsfrågorna över partistriden.
Jag har alltid trott att det var för idrottens
del lyckligast, och när jag kom
med styrktes jag i den uppfattningen
av ungdomens och idrottens vän Birger
Gezelius, en av idrottens första
förkämpar i riksdagen, en kamrat som
många i denna kammare minns med
glädje och tacksamhet. Jag vill gärna
erinra om hur han i många år kämpade
för nöjesskattens avskaffande när det
gällde idrottstävlingar. Dessbättre fick
han uppleva framgång i denna sin
kamp innan han gick bort. Hans glädje
över den framgången var djup och äkta.

För att vid årets riksdag om möjligt
slippa strid i idrottsfrågan tog jag initiativet
till en överläggning här i huset
onsdagen den 19 januari. I den deltog
de fyra demokratiska partierna med
var sin framskjuten idrottsrepresentant,
alla i förväg orienterade om syftet
med överläggningen. Som expert i

Onsdagen den l(i mars 1966 fm.

Nr 11

135

ärendet hade på min begäran infunnit
sig Riksidrottsförbundets verkställande
direktör, åtföljd av förbundets kamrer.

Sedan vi gått igenom ärendet meddelade
Riksidrottsförbundets direktör på
direkt förfrågan att den av Kungl. Maj:t
föreslagna böjningen av fjolårets anslag
med 3 miljoner kronor finge anses tillfredsställande.
Nedprutningen av de
av organisationen äskade anslagen med
tillhopa cirka 1,6 miljon kronor innebure
ingen risk för Riksidrottsförbundets
verksamhet, och motionerande
i ärendet i år bedömdes ej angeläget.

De närvarande var därför med hän''
syn till den föreslagna ökningen, den
tillsatta utredningen om samhällets stöd
till idrottsrörelsen och det ansträngda
ekonomiska läget överens om att ej verka
för någon motion på denna punkt i
år. Vi var å andra sidan lika eniga om
att på mitt förslag i år koncentrera oss
på att göra en »stöt» på den enligt riksidrottsmötet
i höstas mest angelägna
punkten — studentidrotten. Här utarbetades
en fyrpartimotion, som kommer
upp till behandling i kamrarna
längre fram i samband med ecklesiastikdepartementets
anslag.

Herr talman! Det var onekligen med
en viss förvåning som jag därefter konstaterade
att folkpartiet och centerpartiet
omedelbart före motionstidens utgång
— sista motionsdagen •— lämnade
in motioner i idrottsanslagsfrågan, och
detta utan att kontakta vare sig socialdemokraternas
representant eller mig
såsom högerns representant i våra överläggningar,
och detta trots att alla varit
överens om att sådan kontakt skulle
tagas om någon kom på andra tankar.
Visserligen står ingen av de i överläggningarna
deltagande med sina namn
under de ingivna motionerna — det
skulle just ha sett snyggt ut! — men
man hade all anledning utgå ifrån att
de hade full inblick i läget i sina partier
i detta ärende.

Det vare mig fjärran att vilja försöka
hindra någon att motionera här i huset,
i varje fall om motionerandet gäl -

Anslag till fonden för idrottens främjande
ler ökat anslag till idrotten. Jag har
emellertid en bestämd uppfattning att
man ej gagnar idrottens sak genom att
förfara på det sätt som här skett.

.lag har känt ett behov att lämna
kammarens ledamöter en redogörelse
för det förspel i idrottsanslagsfrågan
som i år förevarit här i huset.

Jag skall nu begränsa mig till att i detta
anförande beröra endast två frågor —
klubbarbetets betydelse och den tillsatta
utredningen.

De båda storklubbarna i Stockholm,
AIK och Djurgården, har helt nyligen firat
75-årsjubileum. I samband därmed
har från skilda håll understrukits vilken
oerhört värdefull insats dessa klubbar
gjort här i huvudstaden, och inte
minst har framhållits vilket imponerande
frivilligt, oavlönat arbete som under
årens lopp har nedlagts av tusentals
ledare.

Jag vill helhjärtat instämma i hyllningskören
och här bara erinra om att
samma värdefulla insats — men av naturliga
skäl i mindre skala — gjorts i
kommunerna runt om i vårt land. Som
s. k. förbundsman vill jag också gärna
understryka att det närmaste ansvaret
för det levande idrottslivet ligger hos
klubbarna. Det är där man har den direkta
kontakten med pojkarna och flickorna,
det är där man har den största
möjligheten att påverka dem i positiv
riktning, att lära dem hut och hyfs och
hjälpa dem till rätta i tillvaron.

Så några ord om den tillsatta utredningen! På

begäran av höstriksdagen beslöts
utredningen den 12 november 1965. Vi
skriver i dag den 16 mars. Fyra månader
har sålunda förflutit, men enligt
uppgift har utredningen hittills endast
haft ett sammanträde, och det hölls i
förra veckan.

Låt mig vädja till statsrådet att se
till att den glädje som idrottsfolket kände
när beslutet om utredningen fattades
ej skall följas av besvikelse när det
gäller takten i dess arbete. Resultatet av
utredningen emotses med det största

136

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Anslag till fonden för idrottens främjande

intresse. Om det dröjer länge, kommer
helt naturligt flera motionärer i idrottsanslagsfrågan
att låta höra av sig kommande
år. Utredningen får givetvis inte
heller tas till anledning för att låta nuvarande
anslag bli oförändrade. En avsevärd
uppräkning varje år erfordras.

Herr talman! För egen del har jag alltid
röstat på det högre alternativet i
fråga om anslag till idrottsrörelsen. Jag
avser icke att här i dag frångå denna
min vana och kommer alltså att rösta
med reservationen.

Så några ord om boxningen! Jag har
tidigare när boxningen debatterats här
i huset sagt att det är verklighetsfrämmande
att tänka sig att Riksidrottsförbundet
skulle ta upp denna fråga och
ställa boxningen utanför. För egen del
önskar jag inget förbud mot boxning,
men jag anser det icke riktigt att skattemedel
används för denna sport. Den
uppfattningen har jag sedan flera år,
och jag har stärkts i den sedan jag tagit
del av medicinalstyrelsens och socialstyrelsens
yttranden i saken. Även
på denna punkt kommer jag alltså att
rösta med reservationen.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är förvånande nyheter
som herr Schött meddelar här.
Jag undrar vilka inom de respektive
partierna som har lämnat fullmakter att
träffa avtal om att icke motionera. Om
herr Schötts parti har givit sådana fullmakter,
har i varje fall icke vi gjort det.
Att en överläggning förekommit är möjligt,
men några utfästelser att man
skulle nöja sig med den har inte gjorts.

Avslagsyrkandet har motiverats med
det ansträngda ekonomiska läget. Jag
vill fråga er som varit med här några
år, om ni kan minnas något tillfälle då
det ekonomiska läget inte har varit ansträngt.
Det har det varit hela tiden.
Om högerns sparsamhet går så långt,
att man t. o. m. vill låta skattesänkningsförslag
gå ut över idrotten, är vi
inte villiga att följa med.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Med anledning av att
herr Schött i början av sitt anförande
gjorde en antydan om att utredningen
skulle vara ett hinder för ökade anslag
vill jag bara säga att det är viktigt att
utredningen inte medför att idrottens
behov hålls tillbaka. Tvärtom synes det
motiverat att riksdagen visar att den är
medveten om att samhället måste ge
verksammare stöd åt de krafter som
bär upp idrottsrörelsen.

När nu herr Schött är beredd att stödja
motionen, är vi helt överens på den
punkten. Han delar ju reservanternas
uppfattning i denna fråga.

Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte göra gällande
att vederbörande hade några formella
fullmakter, men de som inställde
sig till dessa överläggningar gav klart
till känna att de var representanter för
sina partier och att vi hela tiden skulle
hålla kontakt i denna fråga. Om herr
Bengtson vill att vederbörande skall
namnges, kan jag stå till tjänst med
namn.

När det gäller utredningen framhöll
jag i mitt anförande att man borde kunna
ta viss hänsyn till den vid bedömningen
i år av anslaget, men i slutet av
mitt anförande betonade jag att denna
utredning icke får dröja och motivera
oförändrade anslag i framtiden. Om utredningen
inte snabbt kan redovisa resultat,
kommer helt naturligt yrkanden
om höjning ej att utebli.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Lika litet som herr
Bengtson känner jag till att vi har haft
bemyndigade representanter som fört
förhandlingar på denna punkt. Det
finns naturligtvis särskilt idrottsintresserade
medlemmar i folkpartiets riksdagsgrupp
som kanske deltagit i förhandlingar,
men därmed har partiet

Nr 11

137

Onsdagen den 10 mars 1906 fm.

Interpellation ang.

icke på något sätt bundit sig. Jag har
inget minne av att det förekommit överläggningar
om den saken.

Med hänsyn till vad herr Schött anförde
vill jag sedan rent principiellt
framhålla, att även om den av Kungl.
Maj :t företagna anslagsminskningen icke
äventyrar Riksidrottsförbundets verksamhet,
som jag tror att han uttryckte
sig, så är det ju inte fråga om att man
skall gå ända ned till den gränsen. Avgörande
för det resonemang som legat bakom
motionen är ju att man i ett läge, där
ungdomsfrågorna är så väsentliga i hela
vårt samhälle, bör våga sig på att gå åtminstone
till det som ursprungligen har
begärts och eventuellt nagot därutöver
och alltså satsa litet extra för att ytterligare
försöka komma till rätta med de
problem som gäller ungdomen och dess
fritidsintressen.

Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde inte jag behövde
upplysa herr Lundström om att
det inom hans parti finns en speciell
kommitté för idrottsärenden. Den som
representerade partiet vid det här tillfället
var, på grund av att ordföranden
var bortrest, kommitténs vice ordförande.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
22—den 25 mars 1966 i och för deltagande
i en av riksdagens konstitutionsutskott
anordnad resa till Israel.

Stockholm den 16 mars 1966

Torsten Andersson

Den begärda ledigheten beviljades.

jordbrukspolitikens framtida utformning
Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 49, med förslag till särskilda bokföringsregler
i beskattningshänseende för
vissa yrkesgrupper, m. m.

Interpellation ang. jordbrukspolitikens
framtida utformning

Herr ISACSON (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Den 14 mars 1966 lämnade,
i samband med Lantbruksveckans
öppnande, ordföranden i 1960 års jordbruksutredning,
en redogörelse för huvuddragen
i utredningens kommande
betänkande.

Samma dag lämnades, vid en av regeringen
anordnad presskonferens en redovisning
av de ståndpunkter till vilka
en av socialdemokraterna tillsatt studiegrupp
i jordbruksfrågan kommit.
Därvid gjordes från såväl statsministern
som jordbruksministern uttalanden som
kunde tyda på att regeringen som helhet
ställde sig bakom den socialdemokratiska
studiegruppens ställningstaganden.

Med anledning härav hemställer jag
om kammarens tillstånd att till hans excellens
statsministern få ställa följande
fråga:

Innebär de uttalanden, som gjorts
från regeringskretsar under den senaste
tiden, att regeringen tagit ställning till
jordbrukspolitikens framtida utformning
utan att avvakta resultatet från
1960 års jordbruksutredning?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

5-f Första kammarens protokoll 1966. Nr 11

138

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 fm.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren, den
15 mars 1966.

Fru Ewa Lindeke, som den 12 januari
anställts för biträde åt stenograferna,
entledigades på egen begäran
från tjänsten.

Att biträda stenograferna som skrivhjälp
antogs med verkan från och med
den 1 februari 1966 fru Karin Borg.

År och dag som ovan.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.02.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 16 mars 1966 cm.

Nr 11

139

Onsdagen den 16 mars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Anslag till fonden för idrottens
främjande (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
punkten 79 i statsutskottets utlåtande
nr 10.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! På kammarledarmötenas
bänkar har i dag lagts en PM som
har sitt intresse i samband med det anslag
till idrottens främjande, som i dag
behandlas. Där har åtta auktoriteter i
starka ordalag fördömt boxningen som
direkt skadlig för sina utövare, i vissa
fall förödande. Jag skall inte citera något,
ty kammarledamöterna kan själva
läsa.

Jag instämmer helt och fullt med
herr Edström i att boxningssporten under
inga förhållanden kan vara av någon
uppfostrande betydelse för missanpassad
ungdom. Boxning är enligt min
uppfattning över huvud taget ingen
sport utan kvalificerad misshandel. De
idoler som dessa ungdomar får är förvisso
inte något att efterlikna. Det borde
räcka med en hänvisning till det
sätt på vilket de två nu mest aktuella
»gentlemännen» inom boxningen här i
Sverige uppträdde när de härförleden
träffades inför journalisterna före en
match. Det låg hat i luften, skrev en
journalist, fast dessa två aldrig hade
träffats förr. Herrarna kunde inte ens
räcka varandra handen och hälsa på
varandra. Med en föraktlig knyck på
nacken åt motståndarens håll utlät sig
vår svenske representant för »the noble
art of self-defence», att han ämnade
göra slarvsylta av den där stackaren.

Vad detta än är, inte är det något att
efterlikna för svensk ungdom.

Med all rätt lägger vi i ett land som
vårt, med krav på att betraktas som ett
högtstående kulturland, ned stor möda
på att rädda varje människoliv. Samtidigt
tillåter vi, genom att ge anslag,
utövandet av en s. k. sport som har till
mål att tillfoga motståndaren så svåra
organiska skador som möjligt. Genom
att tilldela boxningen anslag ur fonden
för idrottens främjande har Riksidrottsförbundet
enligt min uppfattning
visat sig ha ett mycket dåligt omdöme.
Det vore Sveriges riksdag värdigt att i
den form som här föreligger ta ställning
emot boxningen. Därför, herr talman,
ber jag att få instämma med dem
som yrkar bifall till reservation b fogad
till punkten 79.

Fru MYRDAL (s):

Herr talman! Så många utomordentliga
argument har framförts från denna
talarstol, liksom i debatten utanför detta
hus, till förmån för reservationen b:s
avvisande inställning till statens stöd åt
boxning att jag inte behöver ta tid för
att ytterligare stryka under dem. Till
förmån för utskottets ställning däremot
tycks inga andra skäl tala än traditionalismens
hänvisning till hur kammaren
beslutat tidigare. Det är ju inte något
vidare starkt argument i ett reformsamhälle
som vårt. Men det finns ett
skäl mot att ens indirekt ge stöd till
boxningen som inte har varit framme i
debatten och som jag därför gärna vill
omnämna, särskilt som denna fråga har
råkat komma upp just när jag har kommit
hem ifrån utlandet, där jag förresten
försöker verka för att våldet skall
få mindre användning allmänt i världen.

Alla de av oss som är intresserade av
Sveriges bild utomlands måste vara
känsliga för det faktum att den nu be -

140

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Anslag till fonden för idrottens främjande

stående ordningen utgör en skönhetsfläck.
Hur pass mycket man kommer att
uppmärksamma den svenska riksdagens
beslut måste jag låta förbli osagt, men
jag anser det högeligen angeläget att
Sverige skall kunna åberopas som ett
land där folkrepresentationen målmedvetet
vill förebygga att statsmedel utgår
till den brutalitet som går under
namnet boxning, snarare än motsatsen.

I varje fall vill jag kunna svära mig
fri från varje medansvar i något stöd
till en hantering som går ut på att slå
fördärvad den mänskliga hjärnan mer
eller mindre permanent.

Jag anser mig därför tvungen att gå
emot utskottets förslag och rösta för bifall
till reservationen b.

I detta anförande instämde fröken
Mattson (s) samt herrar Tistad (fp)
och Isacson (h).

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Efter de båda inlägg
som har varit alldeles nyss skulle jag
ju kunna låta bli att yttra mig och bara
instämma i dem, men jag vill ändå tilllägga
någonting.

Denna fråga bär diskuterats många
gånger. Några nya argument har kanske
inte tillförts mer än det att ytterligare
några har fått dödande skador i boxningsringen.
Egendomligt nog tycks det
argumentet inte ha någon betydelse för
dem som talar för statsbidrag till boxningen.
Man ser alldeles bort ifrån det
argumentet och säger att det gäller bara
proffsboxningen. Men vi vet att det inte
bara gäller proffsboxningen, utan sådana
skador förekommer också vid amatörboxning.

Det är emellertid, som det också har
påpekats, inte bara de dödande skadorna
som är av betydelse. Det har visat
sig att skalltraumata kan ge bestående
skador även vid mindre hårda slag, således
även vid slag som inte medför
knock out. Människans hjärna är ett
mycket känsligt organ som lätt kan skadas
vid traumata, men den bar samti -

digt också funktioner som täcker varandra.
Mindre omfattande skador kanske
därför inte märks från början då de
täcks av andra funktioner. Men när åldersförändringarna
börjar sätta in och
tar bort ytterligare en del av den funktionerande
hjärnvävnaden kommer de
tidigare skadorna fram. Det uppstår
förändringar på ett tidigare skede än
vad det eljest skulle ha blivit, och de
blir mera markanta.

De medicinskt sakkunniga instanser
som har yttrat sig i denna fråga är enstämmiga
i sitt fördömande av boxningen,
det vet vi. Vi har som fru Hamrin-Thorell
påpekade fått en sammanställning
av dessa uttalanden på våra
bänkar i dag. Jag skall inte gå in på
dem närmare.

Herr Edström påpekade att det i den
fostran som idrotten ger ungdomen är
väsentligt att man inte skall lära de
unga att möta argument med handgripligheter,
med fysiskt våld, med misshandel.
Jag instämmer helt med honom.

Det har också sagts att boxningen är
så bra för ungdomarna, därför att den
ger dem möjlighet att få utlopp för sina
aggressioner, och många ungdomar i
tonåren har agressioner som de kan behöva
ge utlopp. Emellertid finns det
andra idrotter att syssla med som ger
samma möjligheter därvidlag. Jag har
på mycket nära håll sett hur det kunnat
äga rum i tyngdlyftningen. Även i
den sporten tävlar man med den fysiska
styrkan mot varandra, men skillnaden
mot boxningen är att det inte gäller att
försöka sätta motståndaren ur spel genom
att skada honom. Visst kan det
hända att det uppstår skador och olyckor
vid tyngdlyftning liksom vid annan
idrott, men syftet vid tävlingen är inte
att skada motståndaren. I det avseendet
är boxningen enastående till sin
natur.

Vidare har det sagts att det är så få
i vårt land som skadas i samband med
boxning att det inte spelar någon roll.

I all hälso- och sjukvård riktar vi in
oss på den enskilde individen. Vi kän -

Onsdagen den 1 (> mars 1960 em.

Nr 11

141

ner oss lika gripna — ja, kanske iinnu
mera gripna och engagerade — när det
gäller någon enda människa som när
det gäller ett stort kollektiv. Den omständigheten
att det är relativt få som
sysslar med boxning och som skadas
därav kan inte vara något motiv för att
den skall understödjas med .statliga medel.

Herr talman! Jag ber också att få
yrka bifall till reservation b.

Häri instämde fröken Stenberg (h).

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Schött höll sitt anförande. Sedan
dess har både herr Lundström och herr
Bengtson förklarat att inom folkpartiet
och centerpartiet har man i varje fall
inte i någon vidare krets känt till den
överenskommelse som iherr Schött talade
om.

Herr Schött verkade, tycker jag, nästan
stolt över att han hade tagit initiativet
till den här sammankomsten. För
min del måste jag säga att jag blev överraskad
över att någonting sådant kan förekomma,
att någon kan tänka sig ett
sådant förfarande. Jag undrar vart det
skulle bära hän, om vi inom alla områden
gjorde på det sättet att en ledamot
från varje parti utan uppdrag från något
håll gjorde en överenskommelse
och vi sedan ansåg att riksdagen var
bunden av en sådan överenskommelse,
att ledamöterna inte skulle få motionera
och inte reservera sig utan endast
hade att finna sig i en sådan överenskommelse.
Vi hör ibland talas om partiledaröverläggningar.
Till och med dessa
har ju kritiserats rätt skarpt i tidningarna.
Det har ansetts att partiledarna
handlat över huvudet på riksdagen,
och ändå skulle jag tro att partiledarna,
när de har träffats alltid har
gjort det förbehållet att det skulle fordras
godkännande från riksdagsgrupperna
beträffande de saker som man resonerat
om.

Jag vill alltså bestämt protestera mot

Anslag till fonden för idrottens främjande

det tillvägagångssätt som herr Schött
har tagit initiativ till och uttalar den
förhoppningen att det i fortsättningen
inte skall bli några flera sådana olycksfall
i riksdagens arbete.

Sedan, herr talman, har det ju sagts
väldigt mycket här om boxningen. Fru
Myrdal påpekade, mycket riktigt tycker
jag, att utskottsmajoriteten traditionsenligt
var bunden att säga ungefär
likadant i år som i fjol och året förut.
Det är ju dock inte bara detta, utan
vad man framför allt hör under resonemanget
i riksdagskorridorerna är ju ledamöter
som säger att detta är ett problem,
som vi överlämnar åt Riksidrottsförbundet
att klara. Jag tycker att det
inte riktigt passar riksdagen att frånträda
sitt ansvar och säga, att vi ger
dessa pengar åt Riksidrottsförbundet
och hur förbundet sedan brukar pengarna
kommer oss inte vid. Anser vi att
det är fel — och det måste det vara —
att låta statens pengar — skattebetalarnas
pengar — användas till understöd
av boxningen, skall vi också klart säga
ifrån att de pengar som vi ger åt Riksidrottsförbundet
inte får begagnas för
detta ändamål.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det ligger ju en angenäm
middagspaus mellan det tillfälle
då jag begärde ordet och den tidpunkt,
vid vilken vi nu befinner oss. Detta
gör att jag kanske något kan modifiera
vad jag hade tänkt att säga.

Såsom motionär blev jag givetvis litet
grand irriterad över det anförande som
herr Schött höll. Först och främst hade
jag personligen ingen kännedom om
några eventuella uppgörelser. Jag vill
på den punkten instämma i vad herr
Axel Andersson nyss anförde beträffande
olämpligheten av sådana uppgörelser,
såvida de inte är parlamentariskt
underbyggda genom partigruppernas
deltagande eller på annat sätt.

Jag vill också anföra att motionen
från centerpartiet går ut på att ytter -

142

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Anslag till fonden för idrottens främjande

ligare tre miljoner kronor av den ökning
som vi begär skall hänvisas till de
lokala idrottsföreningarna — det är en
sak som kanske inte har blivit tillräckligt
uppmärksammad i debatten. Ett
förhållande bör bär framhållas, nämligen
den minskning av många lokala
idrottsklubbars inkomster som blev en
följd av införandet av bingoskatten. Vi
har nog också ansett att de lokala
idrottsklubbarna i högre grad än vad
nu är fallet behöver främjas genom ekonomiska
bidrag.

Den reservation som finns på denna
punkt går ut på en ökning med två miljoner
kronor i stället för de tre miljoner
kronor som vi har föreslagit i vår
motion, men vi har trots detta funnit
anledning att biträda reservationen. Det
är väl kanske en tillfällighet att dessa
ärenden diskuteras samtidigt, å ena sidan
det ökade anslaget och å andra sidan
boxningen. Jag vill gärna tro gott
om människorna, och därför tror jag
inte att herr Schött haft för avsikt att,
såsom det har sagts om boxningen, med
vilja skada sin motståndare. Det var
dock närapå snudd på det såsom han
framförde kritiken mot motionärerna.

Med det sagda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation a.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag har inte kunnat
undgå att märka att mitt anförande har
väckt ett visst uppseende. Avsikten med
det var ju närmast att redogöra för varför
det inte återfanns något liögernamn
under motionerna. Jag tycker att den
motivering som lämnades var fullt riktig Det

är litet svårt att förstå herr Axel
Anderssons hårda kritik över att man
kallar samman personer som man vet
är speciellt intresserade av idrottsfrågan
och med dem diskuterar hur man
i riksdagen lämpligast skall kunna bevaka
idrottens intressen och var man
lämpligast bör sätta in sina yrkanden.
Jag tycker att det förfaringssättet inte

behöver kritiseras. Ingen har heller sagt
att man med den sammankomsten låste
vederbörande —- vi kom bara överens
om att man skulle hålla varandra orienterade
i frågan hela tiden, och om man
kom fram till annat resultat än vid dessa
överläggningar skulle man meddela
varandra.

Jag är något förbluffad när det här
deklareras att förtroenderåden inte känt
till dessa överläggningar. Frågan blir
då osökt: Om man har en kommitté på
ett speciellt område, håller man då inte
kontakt med den när man beslutar sig
för hur man skall handla i en sådan
bär fråga?

Herr Axel Andersson sade att vår
sammankomst skulle vara ett olycksfall
i arbetet. Jag vill snarare uttrycka det
så att jag hoppas att kontakten mellan
dem som är intresserade i denna fråga
och dem som har huvudansvaret för det
slutliga ställningstagandet skall bli bättre
och att den bristande kontakten i år
får betraktas som ett olycksfall i arbetet.

Många av oss i denna kammare är intresserade
för att idrotten får ett bättre
stöd från samhället. Då tycker jag att vi
skall samverka på ett riktigare sätt för
att uppnå det stödet.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Vi kan ju inte hjälpa
att högern har underlåtit att motionera i
denna fråga.

Herr Schött sade att överenskommelsen
mellan de fyra herrarna som möttes
egentligen innebar att de skulle ha
kontakt med varandra. Hade inte herr
Schött själv någon kontakt med de andra
i fortsättningen så att han visste, om
högern skulle motionera eller inte? Den
frågan måste man ju ställa sig, om detta
var den enda innebörden av överenskommelsen
mellan de fyra herrarna.

Jag kan mycket väl förstå, när man
i ett utskott tar initiativ för att söka få
till stånd en överenskommelse, en kom -

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Nr 11

143

promiss eller vad vi nu skall kalla det,
men att ta ett liknande initiativ i sådana
här sammanhang är verkligen ett
olycksfall i arbetet.

Till sist vill jag bara säga att herr
Schött ju i kväll har liksom gått ifrån
överenskommelsen — om jag inte hörde
fel slutade han nämligen med att förklara,
att han skulle rösta för reservationen.

Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:

Herr talman! För att det inte skall
råda något missförstånd vill jag säga att
överenskommelsen var att det icke avsågs
någon motion i fråga om idrottsanslaget
utan att motionerandet skulle
gälla stödet till studentidrotten. Kom
man till annat resultat, skulle man lämna
varandra meddelande härom. Något
sådant meddelande har icke ingått.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Vad jag protesterar mot
är just att fyra herrar möts och kommer
överens om att det inte skall motioneras.
Jag föreställer mig att alla här i
kammaren anser sig ha rätt att motionera
när det faller dem in och de finner
det nödvändigt och lämpligt — sedan
får fyra herrar träffas i vilka sammanhang
som helst och ha en annan
uppfattning.

Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag framhöll redan i
början av den här debatten att jag är
den siste som på något sätt skulle vilja
hindra någon ledamot att motionera.
Allra minst skulle jag vilja hindra någon
att motionera om större anslag till
idrotten. Jag har emellertid tillåtit mig
framhålla, att jag inte tror att man gagnar
idrotten genom att förfara så som
här skett, utan att idrotten är mera betjänt
av om vi över partierna kan samlas
till gemensamma förslag till förbättring
av dess villkor.

Anslag till fonden för idrottens främjande

Herr ARVIDSON (b):

Herr talman! Sedan jag begärde ordet
har flera talare varit uppe i diskussionen,
och det är kanske inte sä
mycket mer att säga.

Vi är väl alla överens om att idrotten
går över partierna. Idrottsmän möts
och tävlar som goda vänner oavsett
partitillhörighet. Har det då någon betydelse
vem som motionerar om ett ökat
anslag? Jag tycker inte den saken hör
dit. Vem som helst har ju, som herr
Andersson sade, rätt att motionera; om
motionen kommer från mittenpartierna
eller högern eller vem som helst anser
jag vara en ovidkommande sak.

Jag vill här deklarera att jag är välvilligt
inställd till idrotten, och det är
jag av många anledningar, som jag inte
här skall gå in på.

Jag kan ansluta mig till reservationen
som innebär ett högre anslag, och
det gör jag av två skäl. Först och främst
är idrotten av betydelse för ungdomen.
Den har fostrat många ynglingar som
det har blivit stil på sedan de kommit
med i idrottsföreningar. Jag kan här
nämna ett litet exempel. En internationellt
känd fotbollsspelare blev medlem
i ett fotbollslag i ett litet samhälle på
landet, och man var där naturligtvis
mycket stolt över detta. Vad hände? När
laget hade tränat under tio minuter en
kväll kallade han hela laget samman
och sade: »Var så goda pojkar och låt
bli att svära, annars är jag inte med i
ert lag.» Han lyckades på en mycket
kort tid plocka bort svordomarna från
detta fotbollslag.

Det merutlägg som det här gäller anser
jag vara en struntsak, ty vad vi ger
ut får vi indirekt igen på många sätt.
Räkna bara efter vad det kostar att
hålla en intern på en fångvårdsanstalt;
man kan göra många sådana jämförelser.

När det gäller boxningen har väl tillräckligt
mycket redan sagts. Under den
tid jag har varit i riksdagen har den
frågan varit uppe vid många tillfällen,
och det har varit samma visa varje

144

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Anslag till fonden för idrottens främjande
gång. När vi kommit till voteringen har
boxarna ändå fått medvind. Jag tycker
emellertid att det i dag har anförts så
många skäl mot boxningen, att jag faktiskt
har en liten förhoppning om att
röstningen skall gå åt andra hållet.

Fru Myrdal använde om boxningen
uttrycket en skönhetsfläck, och det kan
man verkligen hålla med om. Den medicinska
sakkunskapen i kammaren,
herrar Edström och Kaijser, har ju
också yttrat sig, och det finns väl särskild
anledning att lyssna på vad de
säger.

Med det sagda vill jag meddela att
jag kommer att ansluta mig till de båda
aktuella reservationerna.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Flera talare har här förklarat
att de inte vill förbjuda boxningen,
men de vill inte ge boxningen
statsanslag. Det innebär alltså att denna
idrottsgren berövas de möjligheter
som staten ger idrotten att skaffa sig
instruktörer och att bedriva den på ett
vettigt sätt. Ty ingen skall tro att om
vi skriver bort statsanslaget till boxningen
så kommer boxningen därmed
att upphöra. Den kommer att fortsätta
men under ett mer okontrollerat system.
Det kan innebära att de som här räknat
upp skadeverjkningarna kan bli
sannspådda, då boxningen berövad anslag
får svårare att ordna med instruktion
och anskaffa skyddsanordningar.
Det är ju här inte alls fråga om någon
professionell boxning, och det är ju
från den boxningen man i regel hämtar
de varnande exemplen. Det finns en rad
av små boxningsklubbar runt om i landet
som bedriver ett mycket förnämligt
arbete för att dana karaktären hos
en del pojkar som annars kanske skulle
komma på glid, de drar bort pojkar från
gängbildning och får in dem i ett ordentligt,
förnuftigt samhälleligt arbete.
Många ungdomsvårdare i våra storstäder
har sagt att utan de boxningsklubbar
som har hand om denna ungdom

skulle besvären vara mycket större. Det
skall ni inte glömma, ni som bara ser
skadeverkningar inom proffsboxningen
framför er.

Jag vill inte säga mer nu. Jag tycker
att detta bör vara tillräckligt för att visa
att det har en avsevärd betydelse att
man ger dem inom amatörboxningen
som vill hålla den inom låt oss säga humana
gränser chansen att göra det.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hörde inte herr Birger
Anderssons anförande från allra
första början, beroende på att jag var i
grannkammaren och tog hand om en
idrottsskada där. Men jag skulle ändå
vilja säga något med anledning av vad
herr Andersson sade sist.

Det borde ju finnas möjlighet att få
de där klubbarna att syssla med andra
saker än boxning. Jag anförde tyngdlyftning
som exempel. Jag har på nära
håll sett vilken fostrande och avledande
effekt tyngdlyftningen har haft för ungdomar.
I motsats till vad som är fallet i
boxningen innebär inte tyngdlyftningen
att man försöker skada motståndaren.
Det är ett exempel på sådan idrott som
man kan hitta på i stället för boxningen.
Jag tror inte att man skulle förlora
på att gå ifrån boxningen som terapi
för ungdomar som behöver utlopp för
sin aggression.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är ju möjligt att
herr Kaijser var inne i andra kammaren
och — om jag får göra ett försök
att skämta — tog isär några som bråkade
om vad de borgerliga motionerade
om.

Herr Kaijser rekommenderade att de
som boxas i stället skulle bli tyngdlyftare.
Ja, det är en from önskan. Men de
som vill syssla med boxning avstår inte

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Nr 11

145

från det bara för att vi säger: »Bli
tyngdlyftare i stället.» Det är en himmelsvid
skillnad mellan de två idrotterna.
Är det nu en rad unga pojkar
som vill visa sin aktivitet i form av
boxning, skall man inte förbjuda eller
fördöma det. Sedan är det väl så att
det vore mycket vackert, om boxningens
ursprungliga engelska idé kunde
förverkligas.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Birger Andersson
säger att om vi inte ger statsbidrag, får
vi inte möjlighet att kontrollera att
amatörboxningen bedrives som en
idrott på vettigt sätt. Mot detta vill jag
säga att det inte finns någon möjlighet
att bedriva boxning som en idrott, ty
det är ingen idrott. Det är misshandel
som har skada som sitt mål — till skillnad
från verklig idrott där man inte avser
skada såsom målet för sportens utövande.
Det är skillnaden.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att herr
Edström kan boxning så litet.

Boxning har inte till syfte att skada.
Jag har sagt från denna talarstol vid
upprepade tillfällen, att en boxningsmatch
föregås av ett mycket förnämligt,
vi kan väl kalla det uppmjukningsprogram
eller vad som helst med gymnastik
och annat — en alldeles utomordentlig
idrott. Boxningen som den numera
allt mer börjat bedrivas inom
Boxningsförbundet är himmelsvitt skild
från den proffsboxning man ibland kan
se på TV. Det är verkligen en sport lika
mycket som andra sporter, ishockey
och annat. Det är bara det att de som
här fördömer boxning inte vill se den
fina amatörboxningen vi har, utan bara
hämtar sina exempel från den kommersialiserade
proffsboxningen.

Anslag till fonden för idrottens främjande
Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Varje boxares största
dröm i en match är att vinna över motståndaren
på knoek out. Det är detsamma
som att åstadkomma medvetslöshet,
alltså en grav hjärnskada. Är detta icke
att skada motståndaren då förstår jag
inte vad skada är.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Birger Andersson
sade att det bara var den kommersialiserade
amerikanska boxningen som
medförde skador. Häromåret förekom
det en dödsskada vid en amatörboxningsmatch
på en välgörenhetstillställning
under läkares tillsyn. Man kan där
se vad läkarna betyder när det gäller
boxningen. Jag vill bara påpeka att när
oturen är framme händer även skador
i samband med en amatörboxning, som
man tror vara så helt ofarlig.

För mig finns det inte någon tanke
på något annat än att man på ena eller
andra sättet skall försöka komma ifrån
boxningen. Jag vet ju att det finns stora
män här i kammaren — en står här
mitt framför mig, och herr Birger Andersson
är den andre. Båda två har varit
mycket framstående boxare. Jag har
ibland undrat: Tänk så mycket tjusigare
de skulle ha varit om de inte hade
boxats som unga. De har klarat sig, och
det är roligt. Men det är inte säkert att
alla andra amatörboxare klarar sig lika
bra.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag lyssnade med intresse
när de båda läkare vi har här
framförde sina synpunkter och anförde
de speciella risker som amatörboxningens
utövare utsätter sig för. Men jag är
inte så säker på att dessa argument håller,
ty finns det någon idrott som inte
har risker? Hela svenska folket accepterar
ju ishockey, och jag tror att det i
varannan match som refereras i radio
och TV varit riskfyllda situationer. En

146

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Anslag till fonden för idrottens främjande

spelare har fått ett klubbslag i ansiktet,
och det har blivit ett handikapp i den
fortsatta matchen.

Så är det också i brottningen — jag
deltog själv i den idrottsgrenen i min
ungdom. Det är klart att fick man ett
nacksving så att man åkte utanför mattan
kunde man riskera en olycka och
i svåraste fall bryta nacken. Till övervägande
del förekom icke några olyckor.
Boxningen går ut ifrån att det måste
ligga enorm träning bakom. Så är det
för alla utövare, även för amatörer.

Jag tror att man inte beträffande någon
idrottsgren i detta land kan komma
och säga att man har en statistik som visar
att ingen olycka skett. Inte ens inom
skidsporten kan man visa upp en
statistik utan olyckor. När det gäller
boxningen krävs ett oerhört förarbete
för att få kroppen i kondition att parera
på sådant sätt att man undviker
riskerna för kroppsskada. På samma
sätt är det med brottningen — är man
tillräckligt oförsiktig och får en nacksving
så att man faller på nacken utanför
mattan, är man färdig. Men jag undrar
vilken idrott som kan sägas vara
fullkomligt riskfri.

Jag utgår emellertid från att vi här
inte debatterar proffsboxning, utan
amatörboxning. Inom den har man i
de flesta fall tillräckligt skydd för att
klara sådana slag som våra båda läkare
framhållit som så farliga. Jag förstår de
synpunkter som de har anfört, men jag
har svårt att förstå att amatörboxningen
här i landet kan visa upp en statistik
som ger grund för den skrämselpropaganda
som har presterats av båda dessa
läkare och av andra som utpekar amatörboxningen
såsom en stor fara, inom
denna idrottsgren.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Herr Torsten Bengtson
förklarade bär att han alltid är beredd
att gå högre i fråga om anslag till idrotten
och att det inte fanns någon som
helst anledning till återhållsamhet när

det gäller idrott. Ja, vi känner till sedan
tidigare år att framför allt centerpartister
och folkpartister, vad handelsministern
än föreslår i ökning av
idrottsanslaget, är beredda att gå ännu
högre. Det är ingen hejd på rekordhetsen
i det avseendet.

Jag vill emellertid erinra kammaren
om att anslagen till idrottsrörelsen har
fördubblats på några år. Det är här
inte bara fråga om de direkta idrottsanslagen,
utan framför allt om anslagen
på ecklesiastikhuvudtiteln till fritidsgrupper,
varav idrottsrörelsen tar en
betydande del. På samma sätt har
idrottsrörelsen möjlighet att få del av
anslagen till ungdomsledarutbildning
— herr Bengtson betonade just behovet
av ledarutbildning.

När mittenpartierna motiverar en ytterligare
ökning med att man då skulle
kunna ge ett ökat ekonomiskt bidrag till
de lokala idrottsföreningarna, undrar
jag om man inte är ute på hal is. Herr
Bengtson säger att Riksidrottsförbundet
inte har beaktat de lokala organisationernas
behov. Nej, och det är ganska
naturligt. Man kan t. o. m. fråga sig,
om Riksidrottsförbundet över huvud taget
är berett att, därest riksdagen skulle
gå med på det högre anslaget, påta sig
den intrikata uppgiften att fördela bidragen
till de lokala idrottsorganisationerna.
Det gäller här en helt och
hållet ny princip. Eftersom handelsministern
har tillsatt en utredning, vore
det väl skäl att låta utredningen
pröva en sådan propå innan man lämnar
anslag till detta ändamål.

Herr Schött talade vackert om idrottens
stora betydelse för folkhälsan, ocn
vi kan väl alla instämma i vad han sade.
Sedan gjorde han ett avslöjande om
det mycket intressanta spel som tydligen
försiggått bakom kulisserna under
den fria motionstiden. Det var intressant
att som åskådare sitta på läktaren
och se hur Simförbundets ordförande
tog en ordentlig byk med en del av dem
som han hade alt prata med. Han tog
dem bokstavligt till simbassängen för

Onsdagen den 10 mars 1900 em.

Nr 11

147

att tviitta dem ordentligt rena men råkade
i hastigheten knuffa dem ned i
bassängen, så att de fick några ordentliga
kallsupar.

Herr Schött talade om att han hade
haft Riksidrottsförbundets främsta
tjänstemän med i spelet bakom kulisserna
och att de klart och tydligt hade
sagt ifrån att de var fullt nöjda med
det anslag som handelsministern föreslagit
och att de icke fann skäl till någon
framställning motionsvägen. Med
tanke på detta tycker jag nog att herr
Schött drog en underlig slutsats när
han till sist deklarerade att han tillstyrkte
det högre anslag som motionärerna
har föreslagit. Först kritiserar
han dem för att de begär högre anslag,
och sedan ger han dem sitt stöd. Jag
tycker att Simförbundets ordförande
har givit sig ut på svikten. Jag är inte
specialist på simhopp, men jag tyckte
inte det var något rakt hopp. Jag vill
snarare karakterisera det som en dubbel
volt med pik när herr Schött gjorde
denna dubbelsaltomortal i anslagsfrågan.

Jag skall till sist säga några ord om
boxningen. Jag kanske gör någon besviken
om jag inte uppträder som någon
speciell företrädare för boxningssporten.
För min personliga del har jag inte
något större intresse för boxningen,
men jag vill säga till fru Myrdal att det
är alldeles fel att tro att det är av traditionsskäl
som statsutskottet år efter år
föreslår att boxningen skall få sina anslag
liksom de övriga idrotterna.

Jag tycker nog att herr Edström på
den punkten var inne på en riktig tankegång,
fastän han inte fullföljde den
helt och hållet. Här har av någon vänlig
själ delats ut en skrift av vilken det
framgår att man på läkarhåll har uttalat
sig mot boxningen; även medicinalstyrelsen
har kommit in i bilden här.
Men om boxningen nu är så farlig som
de medicinska företrädarna har förklarat,
så finns det väl anledning för medicinalstyrelsen
att följa den tankegång
som herr Edström nu var inne på och

Anslås till fonden för idrottens främjande
se till att boxningen förbjuds. Om
kungl. medicinalstyrelsen allvarligt menar
att boxningen medför dessa stora
risker, har medicinalstyrelsen väl skyldighet
att föreslå ett förbud, men det
har man inte gjort, och jag är inte säker
på att man kommer att göra det
heller.

Det är inte bara så att statsutskottets
majoritet sitter och föreslår samma sak
år efter år; vi anser det helt enkelt inte
vara en riktig princip att riksdagen
skall avgöra vilka idrottsgrenar som
skall få anslag och hur stora anslag de
skall få. Det måste vara riktigt att överlåta
till Riksidrottsförbundet att sköta
den fördelningen, men finner man att
någon av de idrotter som nu föreslås få
anslag är farlig för människorna, bör
man i stället försöka få den idrotten
förbjuden.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill kort och gott
replikera herr Söderberg att det är ett
betydligt steg mellan att förbjuda en
idrottsgren och att ge statsbidrag för
att stimulera idrottsgrenen. Det första
steget bör naturligt nog vara att folkets
organ, nämligen riksdagen, skall
säga ifrån att det inte anser att statsbidrag
bör ges till en idrottsgren, vars
skadeverkningar är bevisade. Att skadeverkningarna
skulle vara så stora, att
idrottsgrenen bör förbjudas, är en senare
fråga, som naturligtvis vederbörande
myndigheter först bör ta ställning
till.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Kan herr Edström vara
nöjd med att man ändå genom en sådan
här idrottsgren kommer att fortsätta
med att skada sina medmänniskor?
Det väsentliga är att vi ser till
att människorna inte får så allvarliga
skador som anges i den stencil, som nu

148

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Anslag till fonden för idrottens främjande
delats ut. Så enkelt kan det väl inte
vara att man i lugn och ro kan tänka
att man kan fortsätta med att människor
som utövar denna idrottsgren
skadar varandra — huvudsaken är att
riksdagen inte lämnar ekonomiskt bidrag
till idrottsgrenen. Jag tycker att
detta är ett alltför enkelt resonemang.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är dock ett steg,
att riksdagen icke understödjer en
idrottsgren som medför skadeverkningar
för människorna.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Edström att den åtgärd han nämnde
inte är något steg utan bara ett tuppfjät.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

I fråga om mom. 1, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Eriksson, Karl-Erik, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
79 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med a
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Eriksson, KarlErik,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 38.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende mom. 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på godkännande av den av herr
Axel Andersson m. fl. vid punkten avgivna,
med b betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Carlsson, Harry, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
79 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Axel Andersson m. fl. vid punkten av -

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Nr 11

14<)

Om sänkning av vattenfallsstyrelsens eltariffer i Norrland

givna, med 1» betecknade reservationen.

Då emellertid herr Carlsson, Harry,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —77;

Nej — 42.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 80—82

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 83

Om sänkning av vattenfallssstyrelsens
eltariffer i Norrland

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels till Kraftstationer m. m.
för budgetåret 1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 310 000 000 kronor,
dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att i
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för
den 3 januari 1966 anförts medgiva vattenfallsstyrelsen
att teckna borgen intill
5 000 000 kronor i varje särskilt fall
och intill 20 000 000 kronor sammanlagt.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de tidigare nämnda likalydande
motionerna I: 461, av herrar Bengtson
och Lundström, samt II: 585, av herrar
Ohlin och Hedlund, ävensom I: 491, av
herr Åkerlund, och II: 561, av herr
Carlshamre och herr Magnusson i Borås,
samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren

av herr Sundin (1:485) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Hedenäset (11:577), i vilka motioner
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om allsidig
utredning av möjligheterna till en
sänkning av vattenfallsstyrelsens eltariffer
i det norrländska taxeområdet
enligt vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:461 och 11:585 samt I:
491 och II: 561, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Kraftstationer
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa ett
investeringsanslag av 310 000 000 kronor; 2.

att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att i överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet över
handelsärenden för den 3 januari 1966
anförts medgiva vattenfallsstyrelsen att
teckna borgen intill 5 000 000 kronor i
varje särskilt fall och intill 20 000 000
kronor sammanlagt;

3. att motionerna 1:485 och 11:577
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid punkten hade avgivits fyra, med
a—d betecknade reservationer. I reservationen
d hade herrar Axel Andersson,
Ivar Johansson, Karl-Erik Eriksson,
Johan Olsson, Eliasson i Sundborn,
Wedén och Sjönell ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 3 hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 485 och II: 577, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om allsidig
utredning av möjligheterna till en
sänkning av vattenfallsstyrelsens eltariffer
i det norrländska taxeområdet.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Så blir det att återgå till
den vanliga ordningen igen. Det var ju
annars uppfriskande med denna debatt

150

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Om sänkning av vattenfallsstyrelsens eltariffer i Norrland

om motionerande såväl i riksdagen som
i boxningsringen och simbassängen.

Det vi nu skall behandla är kanske
ett betydligt mindre trivsamt ämne, det
gäller kraftstationer. Under punkten 83
i detta utlåtande har motionsvis framförts
yrkande om utredning beträffande
möjligheterna att sänka vattenfallsstyrelsens
eltariffer i det norrländska taxeområdet.
Denna fråga aktualiserades av
lokaliseringsutredningen, som föreslog
en sänkning med 10 procent på vattenfallsstyrelsens
pris på elektrisk ström.
Ett flertal remissyttranden över utredningen
i fråga instämde i förslaget, men
riksdagen fann inte anledning att bifalla
detsamma vid behandlingen av lokaliseringsfrågorna
under 1964 års
höstsession.

Bland de motiv som anfördes för förslaget
var att de äldre kraftverken i
Norrland hade den primära uppgiften
att i första hand förse Norrland med
ström. Dessa kraftverk har numera avskrivits
och kan alltså beräknas producera
en billigare energi än vad som är
möjligt i de kraftverk som senare uppförts
och som ju tillkommit främst för
leverans av elektrisk energi till sydligare
delar av landet. Inte heller belastas
leveranserna av energi inom Norrland
med så stora överföringsförluster
som leveranserna söderut. Det skulle
alltså ur rent företagsekonomiska synpunkter
finnas en viss marginal för ett
lägre strömpris än vad som för närvarande
är fallet inom Norrland.

Dessutom kan man lägga andra synpunkter
på denna fråga. Det är av den
allra största betydelse att en utveckling
av den industriella verksamheten sker
i Norrland med hänsyn till sysselsättningsbehovet.
Prognoserna över sysselsättningsutvecklingen
inom skogsbruket
och nu senast inom jordbruket ger oss
en nästan kuslig påminnelse om vad
som kan hända. Samhällets ansvar att
på olika sätt öka sysselsättningsmöjligheterna
inom Norrland har därmed ökat
i avsevärd grad. Det gäller att genom
lokaliseringspolitiska åtgärder i betyd -

ligt större omfattning än vad riksdagen
redan beslutat skapa sysselsättning åt
dem som friställts inom jordbruk och
skogsbruk. Den i motionen anvisade vägen
får ses som en detalj i denna lokaliseringsverksamhet.
Den skulle dock
stimulera näringslivet och understryka
samhällets vilja att pröva alla vägar för
en utveckling av näringslivet inom
Norrland.

Utskottsmajoriteten hänvisar till vad
riksdagen sade 1964 och 1965 i denna
fråga. Då ställdes emellertid i motionerna
direkta yrkanden om åtgärder.
Den här gången är motionsyrkandet utformat
som ett förslag till utredning av
frågan. Utskottet har inte presterat något
motiv för att en undersökning av
denna fråga inte skulle vara motiverad.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till reservation d vid punkten 83.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Motivet till avslagsyrkandet
är helt enkelt att eltaxorna i
Norrland redan är väsentligt lägre i vissa
sammanhang. Det redovisades vid föregående
års debatt att i en del fall rörde
det sig om kostnadssänkning på upp
till 20—25 procent. Taxorna är alltså redan
lägre i Norrland än i övriga delar
av landet, och därför finns det inga skäl
att göra denna utredning. Därtill kommer
att en eventuell förändring av
taxorna ju endast kan avse vattenfallsstyrelsens
tariffer. Riksdagen kan ju
över huvud taget inte besluta om de enskilda
kraftleverantörerna och deras
taxor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Det är riktigt att det förekommer
en något lägre kostnad för
strömleverans i Norrland än söderut.
Det finns dock även i södra Sverige
orter där vattenfallsstyrelsens s. k. låga
pris gäller och där man alltså inte har

Onsdagen den l(i mars 1966 em. Nr 11 151

Anslag till

högre strömkostnad än vad man har
i Norrland. Vi tror emellertid att det
finns skäl att undersöka om det inte
finns mer att göra på detta område.
Samtidigt kunde man väl också tänka
sig att undersöka i vad mån även andra
kraftleverantörer skulle kunna medverka
till en sådan stimulans av näringslivet
i Norrland, som vi här uttalat
önskvärdheten av.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande mom. 1
och 2 av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan samt därefter särskilt
angående mom. 3.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 och 2 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende mom. 3 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Axel
Andersson m. fl. vid punkten avgivna,
med d betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
83 mom. 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med d betecknade
reservationen.

statens hantverks- och industrilånefond

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej —32.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 84

Anslag till statens hantverks- och
industrilånefond

I denna punkt hade utskottet hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 185, av herr Harry Carlsson m. fl.,
och 11:258, av herr Sjönell m. fl., till
Statens hantverks- och industrilånefond
för budgetåret 1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 18 000 000 kronor;

b) att motionerna 1:81, av herr Johan
Olsson m. fl., och 11:119, av herr
Andersson i Örebro m. fl., icke måtte
av riksdagen bifallas.

I motionerna 1:81 och 11:119 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta
att de i kungörelsen 1960:372 (1965:
102) angivna gränserna för företagareförenings
utlåning skulle höjas till
150 000 kronor och att i samband därmed
de för närvarande olika maximigränserna
för lån till maskiner skulle
slopas.

I motionerna I: 185 och II: 258 hade
hemställts, att riksdagen med ändring
av Kungl. Maj:ts förslag måtte för budgetåret
1966/67 anvisa 26 miljoner kro -

152

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Ang. avsättning till Norrlandsfonden och
nor att tillföras statens hantverks- och
industrilånefond.

Vid punkten fanns avgivet ett särskilt
yttrande av herr Axel Andersson,
fröken Andersson samt herrar Ivar Johansson,
Harry Carlsson, Karl-Erik
Eriksson, Johan Olsson, Ståhl, Eliasson
i Sundborn, Wedén, Björkman, Nelander
och Sjönell.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Liksom förra året föreslås
att statens hantverks- och industrilånefond
tillförs 18 miljoner kronor.
Företagareföreningarnas förbund har
begärt ett betydligt större anslag. Kommerskollegium
har föreslagit att det
skulle anvisas 26 miljoner kronor. I de
motioner som har avlämnats yrkas bifall
till kommerskollegiums förslag
samt yrkas att det s. k. lånetaket höjes
till 150 000 kronor. Att ökade behov föreligger
när det gäller företagens lånebehov
vill jag understryka, vilket även
framgår av det särskilda yttrande som
har fogats till utskottsutlåtandet. På
grund av det statsfinansiella läget anser
jag mig dock inte kunna ställa något
yrkande i dag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 85—88

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 89

Lades till handlingarna.

Ang. avsättning till Norrlandsfonden
och Malmfonden

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående ytterligare
avsättning av viss del av statens vinst
från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
till Norrlandsfonden och Malm -

Malmfonden

fonden för forsknings- och utvecklingsarbete
jämte en i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 21 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen godkänna,
att under en femårsperiod med början
år 1966 av den staten tillfallande vinsten
från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
årligen skulle avsättas högst
15 miljoner kronor till Norrlandsfonden
och högst 10 miljoner kronor till
Malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete.

I anledning av förevarande proposition
hade inom andra kammaren av
herr Larsson i Hedenäset m. fl. väckts
en motion (II: 791), vari hemställts, att
riksdagen, med bifall i övrigt till Kungl.
Maj:ts proposition, måtte besluta, att
under en femårsperiod med början år
1966 av den staten tillfallande vinsten
från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
årligen skulle avsättas högst 20 miljoner
kronor till Norrlandsfonden och
högst 5 miljoner kronor till Malmfonden
för forsknings- och utvecklingsarbete.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionen II: 791, godkänna, att
under en femårsperiod med början år
1966 av den staten tillfallande vinsten
från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
årligen skulle avsättas högst 15
miljoner kronor till Norrlandsfonden
och högst 10 miljoner kronor till Malmfonden
för forsknings- och utvecklingsarbete.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Harry Carlsson, Åkerlund,
Sundin, Karl-Erik Eriksson,
Strandberg, Johan Olsson, Eliasson i
Sundborn, Larsson i Hedenäset, Wedén,
Björkman och Kelander, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anled -

Onsdagen den 1(> mars 1966 em.

Nr 11

153

Ang. avsättning till Norrlandsfonden och Malmfonden

ning av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionen 11:791, godkänna,
att under en femårsperiod med början
år 1966 av den staten tillfallande vinsten
från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
årligen skulle avsättas högst
20 miljoner kronor till Norrlandsfonden
och högst 5 miljoner kronor till
Malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Åkerlund,
Strandberg, Bohman och Björkman.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Vi har alltså ännu en
norrlandsfråga att behandla.

Under förevarande punkt behandlas
Kungl. Maj :ts proposition nr 21 med
förslag om avsättning till Norrlandsfonden
och Malmfonden av viss del av
statens vinst från LKAB. Norrlandsfonden
har till ändamål att främja näringslivets
utveckling i Norrland, främst i
Norrbottens län. Fonden skall i första
hand stödja det forsknings- och utvecklingsarbete
som syftar till att vidareförädla
norrländska råvarutillgångar.
Fonden skall vidare medverka till att
främja den norrländska företagsamhetens
utveckling och differentiering genom
att stimulera tillkomsten av manufakturindustrier,
byggda på norrländska
råvaror.

Från de synpunkter som jag nyss anförde
i ärendet om eltaxorna rörande
angelägenheten av att främja sysselsättningen
i Norrland får man alltså anse
Norrlandsfondens uppgifter mycket betydelsefulla.
Verksamheten hittills har
också så vitt man nu kan bedöma varit
resultatrik, och någon brist på intresse
eller arbetsobjekt för fonden synes inte
föreligga. Den disponibla behållningen
den 1 september 1965 uppgick till 9,4
miljoner kronor. Samtidigt förelåg
emellertid ej färdigbehandlade ansökningar
om bidrag och lån på 25,3 mil -

joner kronor. Det har rapporterats att
behållningen den 1 januari i år var endast
cirka 2 miljoner kronor och att
man hade ansökningar om lån ocli bidrag
till ett belopp av 35 miljoner kronor.
Det råder således ett stort medelsbehov
för fonden, och dess styrelse har
i skrivelse av den 14 oktober begärt att
lägst 25 miljoner kronor årligen tillföres
fonden under nästkommande tioårsperiod.

Malmfonden har till ändamål att
främja sådana forsknings- och utvecklingsuppgifter
som med hänsyn till sin
omfattning eller långsiktiga karaktär ej
normalt kan hänföras till de statliga
forskningsrådens uppgifter. Behållningen
i Malmfonden var den 1 september
1965 20 miljoner kronor, och vid samma
tidpunkt förelåg ansökningar om ett
sammanlagt belopp av 8 miljoner kronor.
Vid en jämförelse med Norrlandsfonden
synes sålunda ej samma medelsbrist
råda inom Malmfonden. Även
Malmfonden får sina tillgångar från
vinster i LKAB, men medlen skall användas
för forskningsuppgifter i hela
landet. Enligt uppgifter från Malmfonden
har av hittills beviljade anslag cirka
9 procent gått till upgifter direkt lokaliserade
till Norrland. Med hänsyn
till att medlen kommer från Norrland,
alltså från en landsända som totalt sett
får anses som den kapitalfattigare delen
av landet, är den del som har återkommit
till Norrland klart otillfredsställande.
Fråga är om inte medlen från
LKAB helt skulle tillföras Norrlandsfonden
och Malmfondens uppgifter erhölle
anslag över statsbudgeten. Motionen
och reservationen som stöder densamma
har dock här gått något försiktigare
fram och föreslår att Norrlandsfonden
erhåller 20 miljoner kronor och
att Malmfonden tilldelas 5 miljoner kronor
årligen under en femårsperiod.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

154

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Ang. avsättning till Norrlandsfonden och Malmfonden

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Med risk för att upprepa
något av vad föregående talare
sagt, ber jag att få yttra några ord i
denna fråga.

Genom beslut av riksdagen har sedan
några år medel avsatts från LKAB:s
vinst till två fonder för forskningsändamål.
Under femårsperioden 1961—1965
har sammanlagt 25 miljoner kronor per
år anslagits till fonderna med den fördelningen
att Norrlandsfonden fått 15
miljoner kronor och Malmfonden 10
miljoner kronor. Samma belopp och
samma fördelning föreslås nu i propositionen
nr 21 för den kommande femårsperioden
1966—1970.

Gentemot Kungl. Maj:ts förslag yrkas
i motioner att anslaget inom samma totalram
skall fördelas med 20 miljoner
kronor till Norrlandsfonden och 5 miljoner
kronor till Malmfonden. Motionärerna
har frambragt en omfattande
och enligt min mening övertygande motivering
för sitt krav.

En betydande oklarhet råder, vilket
även framhålles i propositionen, beträffande
gränsdragningen mellan olika
former av stöd till industriell forskning
och utvecklingsarbete. Denna
oklarhet gäller inte minst Malmfondens
verksamhet. Malmfonden täcker delvis
Norrlandsfondens verksamhet men har
också andra verksamhetsområden.
Malmfondens styrelse har för egen del
begärt en förutsättningslös utredning
av organisationsfrågan.

Efterfrågan på medel har varit betydligt
större när det gäller Norrlandsfonden
än beträffande Malmfonden.
Oklarheten om Malmfondens användningsområde
kan ha spelat in, men huvudsakligen
torde detta fenomen kunna
förklaras med att Norrlandsfonden
fyller mera påtagliga behov, nämligen
att främja och utveckla Norrlands näringsliv.
Från norrländskt håll har man
i Norrlandsfonden sett en — om än
otillräcklig — ersättning för de naturrikedomar
som årligen tas från Norrland
och kommer det svenska folkhus -

hållet till godo. En omfördelning av tillgängliga
medel för industriell forskning
och utveckling skulle bl. a. tjäna det
syftet att behoven i Norrland skulle
kunna bättre tillgodoses.

Med hänsyn också till oklarheten beträffande
Malmfondens fortsatta utnyttjande
och inriktning ber jag, herr talman,
få yrka bifall till reservationen av
herr Axel Andersson in. fl. vid förevarande
utskottsutlåtande.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag vill först erinra om
det ställningstagande som högerpartiet
gjorde 1961, då dessa båda fonder inrättades.
Från vårt håll framhölls då att det
i princip var felaktigt att ta medel ur
ett företags vinst och specialdestinera
dem till särskilda ändamål. Högerpartiet
sade att de ändamål för vilka man
avsåg att inrätta Malmfonden lämpligen
borde tillgodoses via naturvetenskapliga
forskningsrådet och tekniska forskningsrådet
och att de medel som skulle
utgå ur Norrrlandsfonden i stället borde
tagas av särskilda lokaliseringsmedel
som ställdes till förfogande av
Kungl. Maj:t. Jag vill deklarera att vi i
princip har kvar samma uppfattning.

Den splittring som omtalats i andra
sammanhang gör sig ganska märkbar
också på detta område. Det är en ganska
förvirrad bild man får. Departementschefen
anser emellertid inte att
splittringen är av den karaktären att
den behöver föranleda en utredning
just nu.

Vi har i annat ärende förordat att det
görs en större utredning om forskningens
organisation över huvud taget. Därför
har heller ingen motion väckts med
yrkande om avslag på den förevarande
propositionen — vi har inte haft någon
annan mening än att fonderna bör
arbeta tills vidare i avvaktan på den
utredning som vi är förvissade om måste
komma.

Under de gångna fem åren har fonderna
sökt finna sina former. Malmfon -

Onsdagen den 16 mars 190(5 cm.

Nr 11

155

Ang. avsättning till Norrlandsfonden och Malmfonden

■den har i samarbete med naturvetenskapliga
och tekniska forskningsråden
tagit hand om vissa speciella objekt och
skall enligt sina direktiv bilda en strategisk
reserv; man är ålagd att hålla
de relativt hyggliga reserver som funnits.

Norrlandsfonden har under senare år
ändrat karaktär ganska väsentligt. Enligt
verksamhetsberättelsen för 1964,
som är den senast tillgängliga, har anslagen
till forskningsarbetet gått ned
från tidigare 57 till 23 procent, medan
stödet till direkt industriellt utvecklingsarbete
har ökat från 43 till 77 procent.
Fonden har med andra ord fått
karaktären av ett komplement till lokaliseringsverksamheten.

Denna splittring — med Malmfonden,
tekniska forskningsrådet, INFOR,
EFOR, Atomenergi o. s. v. — försöker
man i någon mån motverka genom att
hyra angränsande lokaler, arbeta med
gemensamma kanslier och ge ut gemensamma
broschyrer så att man vet vad
den ena och den andra skall syssla med,
men jag tycker att det är tillräckligt motiv
för att den utredning som förordas
bl. a. i det särskilda yttrandet snarast
borde komma till stånd.

Jag har emellertid inte ansett att vi
kan stödja reservationen, av det skälet
att därest Malmfonden endast skulle få
5 miljoner kronor om året kan den
inte fullgöra sitt uppdrag. Herr Olsson
säger att det kanske vore riktigare att
anslå medlen över budgeten. Jag kan
instämma i det. Jag kan också säga att
detsamma borde ske i fråga om Norrlandsfonden.
Då fick vi en mera renodlad
bild och visste vart vi skulle hänföra
medlen. I dagens läge, när vi inte
fått denna utredning till stånd, nödgas
man godtaga att fonderna tills vidare
görs arbetsdugliga — och enda sättet att
nå detta resultat är att man följer Kungl.
Maj :ts förslag i detta fall.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag har i min hand en
praktiskt taget dagsfärsk företagsräkning
genomförd av företagareföreningen
i Norrbottens län. Vad visar den?
Jo, att vi för närvarande har en mycket
progressiv utveckling. Den tar upp en
företagsräkning baserad på åren 1958—
1964. Under åren 1958—1962 utgjorde
nettoökningen av antalet företag inom
industri och hantverk endast fem stycken
i Norrbotten. Men enbart under
perioden 1962—1964 uppgick ökningen
till 262 nya företag. Det totala antalet
anställda ökade under åren 1958—1964
med 5 526. Även denna ökning har visat
sig vara mycket progressiv, eftersom
det under perioden 1958—1962 var en
ökning med 749 nyanställda per år men
under åren 1962—1964 inte mindre än
1 264 per år. Då bör man observera att
antalet anställda inom storindustrien,
d. v. s. företag med över 200 anställda,
under den sistnämnda perioden minskade
med 144 personer på grund av olika
rationaliseringsåtgärder. Den starka
ökningen av antalet anställda under
åren 1962—1964 bär självfallet hälsats
med mycket stor tillfredsställelse inom
länet. Och denna positiva utveckling har
ägt rum innan de av riksdagen beslutade
lokaliseringspolitiska åtgärderna har
hunnit insättas och verka. Som en väsentligt
bidragande faktor till den gynnsamma
utvecklingen har Norrlandsfonden
verkat, och inför en sådan utveckling
ter det sig naturligt att vi önskar
tillföra Norrlandsfonden mesta möjliga
medel, alldeles särskilt som här avsedda
medel tages ur den vinst som hänför
sig från länets egna naturrikedomar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till föreliggande reservation.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Jag vill närmast ge en
kommentar till min värderade kammarkollega
Gunnar Wallmarks anförande.

Jag bortser helt från historieskrivningen.
Jag vill bara konstatera att en

156

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Ang. avsättning till Norrlandsfonden och Malmfonden

huvuduppgift för Norrlandsfonden är
att stödja sådant forsknings- och
utvecklingsarbete som syftar till att vidareförädla
norrländska råvarutillgångar.
Det är alltså här fråga om tilllämpad
forskning, och för Norrlandsfondens
del är denna geografiskt begränsad
till Norrland, medan Malmfonden
i huvudsak arbetar med forskningsoch
utvecklingsarbete som berör industrien
i vidsträckt mening.

Nu har riksdagen tidigare i sina lokaliseringspolitiska
ställningstaganden
understrukit det allmänna intresset för
utveckling och förstärkning av det norrländska
näringslivet och beträffande
forskning och utbildning också satsat
på ett universitet i norr, och nu senast
på en utredning om förläggning av viss
högre teknisk utbildning till norra Sverige.
I statsutskottets utlåtande nr 32
har utskottsmajorite*en när det gäller
det norrländska näringslivets utveckling
presenterat en allmänt välvillig
skrivning. I utlåtandet framhålls även
att någon konkurrens om projekt mellan
fonderna inte föreligger, men kvar
står dock det faktum att forskningens
och näringslivets expansion i norra
Sverige precis som i landets andra delar
är intimt sammankopplad med frågan
om tillgången på riskvilligt kapital.
Kanske vågar man också antyda att klimatet
även beträffande kapitalförsörjningen
i norra Sverige är hårdare och
bistrare än i de södra delarna. Sett mot
den bakgrunden har reservanterna visat
stor förståelse genom att föreslå att ytterligare
5 miljoner kronor skall tagas
från Malmfonden och läggas till Norrlandsfonden,
till gagn för tillämpad
forskning i norra Sverige.

Av dessa skäl ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen som är
fogad till statsutskottets utlåtande nr
32.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Herr Strandberg gav ju
en målande bild av den progressiva ut -

vecklingen av näringslivet i Norrbotten,
och det visar ju att de åtgärder som
hittills har vidtagits beträffande Norrlandsfonden
och Malmfonden och med
anledning av vad riksdagen beslutat i
lokaliseringsfrågan har varit till god
nytta. Låt mig här bara erinra om att
när det gjordes en utredning om LKAB:s
vinstmedel, var utredningsmännen ense
om att hela det belopp som borde anslås
skulle gå till Malmfonden. Det var
närmast efter aktion från norrbottniska
riksdagsmän som man fick denna uppdelning
i Norrlandsfonden och Malmfonden.

Herr Olsson har talat om hur pengarna
i Malmfonden har använts. Till ytterligare
belysning av detta vill jag säga
att av de anslag som lämnats har ungefär
3,4 miljoner kronor gått till ändamål
direkt lokaliserade till Norrland. Till
anslag med stark anknytning till norrländska
råvaror och norrländskt näringsliv
har gått 10 miljoner kronor.
Då har det i allra högsta grad varit
fråga om anslag till företag och ändamål
som berör skogen och malmen.

Nu finns det ett mycket starkt behov
att differentiera näringslivet i Norrland.
Jag kan inte dela herr Wallmarks uppfattning
att det inte finns något skäl för
en specialdestination. Det finns ett skäl,
och det är naturligtvis att man tar av
råvarutillgångarna i form av malm och
att dessa förr eller senare kommer att
ta slut. Därför finns det all anledning
att man skapar nya möjligheter
för ett näringsliv uppe i Norrland. Men
detta näringsliv bör vara så differentierat
som möjligt, och därvidlag fyller
Malmfonden en väsentlig uppgift. Skulle
man nu skära ned Malmfonden, skulle
det — såsom också herr Wallmark
antydde här —- innebära att man inte
kan fullfölja vissa forskningsuppgifter,
till vilka Malmfonden har gett årliga
anslag, och det skulle sannerligen inte
vara till nytta för den norrländska företagsamheten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 16 mars 1966 em. Nr 11 157

Ang. avsättning till Norrlandsfonden och Malmfonden

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Herr Wallmark ville
att vi skulle lägga hela vinsten från
LKAB till statskassan och eventuellt
överföra medel till liknande arbeten eller
uppgifter som Norrlandsfonden nu
har via statsbudgeten. Det är väl då en
viss risk för att sådana motiv som det
statsfinansiella läget ibland skulle komma
emellan och leda till att vi inte finge
tillräckliga anslag till uppgifter inom
Norrland.

Jag tror att det är angeläget för oss
— i synnerhet vi som känner norrlandsproblemen
på nära håll — att åtminstone
försöka låsa fast en del av de
få kapitaltillgångar, som vi har, för en
bestämd utvecklingsverksamhet i Norrbotten
och det övriga Norrland. LKAB
betyder säkerligen ändå en hel del för
landet i övrigt. Jag tror att SJ:s situation
skulle bli en helt annan om man
inte hade LKAB:s malmtransporter på
Narviksbanan vilka lär vara en stöttepelare
i SJ :s inkomster.

Herr Söderberg sade att man skulle
äventyra Malmfondens verksamhet om
man årligen toge bort 5 miljoner kronor
från den. Men det har ju tidigare
visats att Malmfonden har ett relativt
gott överskott redan nu —- 20 miljoner
kronor mot ett betydligt mindre belopp
i form av aktuella ansökningar. Det
finns tydligen en marginal att tills vidare
minska anslagen. På sikt skulle vi
önska att hela anslaget, 25 miljoner kronor,
tillfaller Norrlandsfonden och de
uppgifter den har att verka för.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna

propositionen vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
eu omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —78;

Nej — 53.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
.att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

34, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1966/67; och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1966/67 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

158

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Ang. den allmänna varuskatten

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 10, i anledning av väckta
motioner rörande den allmänna varuskatten.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 41,
av herr Thorsten Larsson m. fl., samt
II: 74, av fru Gärde Widemar och herr
Mattsson;

2) de likalydande motionerna I: 85,
av herr Gösta Jacobsson m. fl., och II:
97, av herr Lothigius m. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:86,
av herrar Lundberg och Edström, samt
II: 122, av herr Fridolfsson i Stockholm
m. fl.;

4) de likalydande motionerna I: 138,
av herr Stefanson m. fl., och II: 161, av
herr Öhvall m. fl.;

5) de likalydande motionerna 1:304,
av herrar Torsten Hansson och Palm,
samt II: 373, av herrar Henningsson och
Svenning;

6) de likalydande motionerna 1:495,
av herr Torsten Andersson m. fl., och
11:616, av herr Gustafsson i Borås
m. fl.;

7) de likalydande motionerna 1:530,
av herrar Stefanson och Ottosson, samt
II: 641, av herrar Nordgren och Andersson
i Örebro;

8) motionen 11:17, av herr Rubin
m. fl.;

9) motionen II: 274, av herr Svenning
och fru Ekroth;

10) motionen II: 606, av herr Arvidson;
ävensom

11) motionen II: 632 av herr Kellgren.

I motionerna 1:41 och 11:74 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att konst, som försåldes å utställning av
vederbörande konstnärs verk, skulle
vara undantagen från den allmänna varuskatten.

I motionerna I: 85 och II: 97 hade anhållits,
att riksdagen måtte meddela anvisningar
till 15 § varuskatteförordningen
av innebörd, att vid försäljning
av varor transportkostnaderna skulle
falla utanför beskattningsvärdet jämväl
för det fall, då transporten ombesörjdes
av säljarens egna lastfordon, under förutsättning
att kostnaderna därför debiterades
särskilt och att den sålunda debiterade
faktiska frakten hölle sig inom
ramen för de av vederbörande länsstyrelse
fastställda taxorna för yrkesmässig
lastbilstrafik.

I motionerna I: 138 och II: 161 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta, att
anvisningarna till 12 § förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt skulle erhålla den lydelse,
som angivits i motionerna, vilket
förslag avsåg, att gällande bestämmelser
i fråga om undantag från yrkesmässighet
vid viss samverkan mellan stat
och kommun skulle utgå.

I motionerna I: 530 och II: 642 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att från och med den 1 juli 1966 undantaga
proteser från den allmänna varuskatten
och sålunda antaga i motionerna
infört förslag till förordning angående
ändring av 10 § 1 mom. förordningen
den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker
hemställt,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 41,.
av herr Thorsten Larsson m. fl., samt
II: 74, av fru Gärde Widemar och herr
Mattsson, om undantag från allmän varuskatt
för konst, som försåldes på utställning,

2) de likalydande motionerna I: 85,
av herr Gösta Jacobsson m. fl., och II:
97, av herr Lothigius m. fl., om undantagande
av viss transportkostnad vid
beräknandet av allmän varuskatt,

3) de likalydande motionerna 1:86,.
av herrar Lundberg och Edström, samt

Onsdagen den l(i mars 1966 em.

II: 122, .av herr Fridolfsson i Stockholm
m. fl., om undantag från allmän varuskatt
för begravningsutensilier,

4) de likalydande motionerna I: 138,
av herr Stefanson in. fl., och II: 161, av
herr öhvall m. fl., angående visst undantag
för stat och kommun från den
allmänna varubeskattningen,

5) de likalydande motionerna 1:304,
av herrar Torsten Hansson och Palm,
samt 11:373, av herrar Henningsson
och Svenning, angående den allmänna
varuskatten å byggnadsmateriel,

6) de likalydande motionerna 1:495,
av herr Torsten Andersson m. fl., och
11:616, av herr Gustafsson i Borås
m. fl., om undantag från allmän varuskatt
för postorderhandelns kataloger,

7) de likalydande motionerna I: 530,
av herrar Stefanson och Ottosson, samt
II: 642, av herrar Nordgren och Andersson
i Örebro, om undantag från allmän
varuskatt för proteser,

8) motionen II: 17, av herr Rubin
m. fl., om ändring av stadgandet om
befrielse från uttagande av varuskatt
vid försäljning till ombud,

9) motionen II: 274, av herr Svenning
och fru Ekroth, om undantag från
allmän varuskatt för engångsemballage
för sopor,

10) motionen II: 606, av herr Arvidson,
om undantag från allmän varuskatt
för konstnärliga verk utförda i
textilt material, ävensom

11) motionen 11:632, av herr Kellgren,
om undantag från allmän varuskatt
för konst, som försåldes vid utställning,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

A. beträffande undantag från skatteplikt
för proteser

av herrar Stefanson, Gösta Jacobsson,
Enarsson, Mattsson, Tistad, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Eriksson i

Nr 11 159

Ang. den allmänna varuskatten

Bäckmora, Sterne och öhvall, vilka ansett,
att utskottet bort under 7 hemställa,
att riksdagen — med bifall till de
likalydande motionerna 1:530, av herrar
Stefanson och Ottosson, samt II:
642, av herrar Nordgren och Andersson
i Örebro, — måtte antaga i reservationen
infört förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 1 mom.
förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt;

B. beträffande undantag från skatteplikt
för konst, som försåldes på utställning

av herrar Stefanson, Gösta Jacobsson,
Enarsson, Mattsson, Tistad, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Eriksson i
Bäckmora, Sterne och Öhvall, vilka ansett,
att utskottet bort under 1 och 11
hemställa, att riksdagen —- i anledning
av de likalydande motionerna I: 41, av
herr Thorsten Larsson m. fl., samt II:
74, av fru Gärde Widemar och herr
Mattsson, ävensom motionen 11:632, av
herr Kellgren, — måtte antaga i denna
reservation infört förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 §

1 mom. förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt;

C. beträffande frågan om yrkesmässighet
vid statlig eller kommunal samverkan av

herrar Stefanson, Gösta Jacobsson,
Enarsson, Mattsson, Tistad, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Eriksson i
Bäckmora, Sterne och Öhvall, vilka ansett,
att utskottet bort under 4 hemställa,
att riksdagen — med bifall till
de likalydande motionerna 1:138, av
herr Stefanson m. fl., och 11:161, av
herr Öhvall m. fl., — måtte antaga i reservationen
infört förslag till förordning
angående ändrad lydelse av anvisningarna
till 12 § förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt;

D. beträffande beskattningen av transportkostnader av

herrar Gösta Jacobsson, Enarsson,
Mattsson och Magnusson i Borås, vilka

160

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Ang. den allmänna varuskatten
ansett, att utskottet bort under 2 hemställa,
att riksdagen — i anledning av
de likalydande motionerna I: 85, av
herr Gösta Jacobsson m. fl., och II: 97,
av herr Lothigius m. fl., — måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning och förslag till
ändrade bestämmelser rörande beskattningen
av transportkostnader i enlighet
med motionernas syfte; samt

E. beträffande beskattningen av postorderhandelns
kataloger

av herr Magnusson i Borås, vilken
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Detta ärende gäller olika
detaljfrågor, sammanhängande med
den allmänna varuskatten. Flertalet avser
undantag från skatteplikt.

I denna del vill jag gärna säga ifrån
att jag i princip är av den uppfattningen
att den ideala formen för skatter av
denna typ talar emot varje undantag
och för största möjliga enhetlighet. Tekniskt
sett är en så utformad skatt överlägsen
andra jämförliga, och kontrollen
blir också lättare. Varje avvikelse från
huvudregeln är strängt taget av ondo.

Det kan givetvis förefalla inkonsekvent
att jag trots denna principiella
utgångspunkt skrivit under några reservationer
som just går ut på undantag
från skatteplikt. Jag medger gärna att
det kan ligga åtskilligt i en sådan anmärkning,
men tyvärr har systemet i
vissa punkter redan uppluckrats genom
medgivna undantag. Kungl. Maj :t har
syndat mest på nåden — finansministerns
proposition till förra årets riksdag
var ett utslag härav. Därigenom har på
många punkter uppstått en snedvridning
i konkurrensen. Den ene har fått
betala en så hög skatt som 10 procent,
och den andre har varit befriad från
skatteplikt, trots att försäljningen skett
under i stort sett samma förhållanden
eller gällt likartade varor. Har man sagt
A, får man också säga B.

Jag skall uppta ett par av de reservationer
som det här är fråga om.

Reservation A gäller undantag från
skatteplikten för proteser. För närvarande
gäller den huvudregeln att läkemedel
som tillhandahålls mot recept eller
till sjukhus åtnjuter skattebefrielse.
Proteser ligger på samma linje: har
man befriat läkemedel, uppenbarligen
av sociala skäl, så föreligger i stort sett
samma motiv för befrielse för proteser,
såväl konstgjorda lemmar som tandproteser.
Det ter sig onekligen något underligt
att om en tandläkare lagar ett
hål i en tand, utgår ingen skatt, men
sätter han in löständer, utgår skatt.

Jag yrkar bifall till reservation A.

Reservation B gäller skatteplikten för
konst som försäljes på utställning. Här
är ordningen för närvarande den, att
om en konstnär säljer en tavla i sin
egen ateljé, utgår ingen skatt; säljer han
däremot exakt samma tavla på utställning,
så utgår skatt. På de tavlor som
såldes här under utställningen i riksdagens
sammanbindningsbana utgick
sålunda skatt, såvida inte tavlan reserverades
och sedan såldes på ateljén
hemma hos konstnären i stället för på
utställningen; då slapp vederbörande
att beskattas.

Reservanterna finner det rimligt att
om skattebefrielse gäller i det ena fallet
så bör skattebefrielse även gälla i
det andra. Jag yrkar bifall till reservation
B.

Reservation C avser en fråga som debatterades
en del i fjol — det gäller undantag
från skatteplikten för viss verksamhet
som bedrivs av stat och kommun.
Den innebär, för att ta ett exempel,
att om statens fabriksstyrelse utför
tvätt till statliga och kommunala organ,
exempelvis till landstingens eller kommunernas
sjukhus eller skolor, utgår
inte skatt, men skatt skall erläggas när
samma tvätt utförs av enskilda tvätterier.
Det strider uppenbarligen mot kravet
på konkurrensneutralitet, men när
far super är det rätt, tycker uppenbarligen
utskottets majoritet.

Onsdagen den 16 mars 1960 em.

Nr 11

161

Jag yrkar bifall till reservation C.
Reservation 1) gäller en motion för
vilken jag känner ett visst fadersansvar.

Dä frågan i dag behandlas i kammaren
för första gången, ser jag mig nödsakad
att något närmare redogöra för problemställningen.

Här är det inte fråga om att utöka undantagens
rad, utan det är fråga om en
utvidgad tillämpning av huvudregeln.
Denna innebär att alla transporttjänster
i princip är befriade från varuskatt. På
varutransporter som utföres av SJ eller
med fartyg utgår ingen skatt, men trots
denna grundprincip utgår i vissa fall
varuskatt på transporter. Enligt uttalande
av riksskattenämnden skall särskilt
debiterad fraktkostnad icke ingå i beskattningsvärdet,
om varan försålts på
sådana villkor att köparen fått bestrida
kostnaden för transport men säljaren
på köparens uppdrag åtagit sig att ombesörja
transporten. En ytterligare förutsättning
för skattefrihet är att det debiterade
beloppet motsvarar den faktiskt
förskotterade fraktkostnaden och
att transporten sker genom gentemot
säljaren fristående fraktförare. Däremot
drabbas av varuskatten — och det är
det väsentliga — transporter som utförs
av säljarens egna lastbilar.

Problemställningen är alltså följande.

En varustransport som utförs av en yrkesmässig
trafikutövare, en s. k. trafikare,
drabbas inte av skatt, men sådan
skatt utgår däremot om exakt samma
transport utförs av säljarens egen firmabil.
Detta förhållande har lett till en
snedvridning i beskattningen, och jag
menar att den rådande ordningen även
i detta fall strider mot principen om
skattens konkurrensneutralitet.

En skatt på 10 procent på transportkostnaderna
kan i många fall vara ganska
betungande. Särskilt är detta fallet
i byggnadsbranschen, där det är fråga
om tyngande och skrymmande relativt
billiga varor såsom tegel, trävaror, lättbetong,
cement, cementvaror m. m. Firmabilarna
blir här diskriminerade. Firmornas
egen lastbilspark — även rena

6 Första kammarens protokoll 1966. Nr 11

Ang. den allmänna varuskatten

specialvagnar —• blir härvid dåligt utnyttjad.
Jag kan nämna att bara Skånes
trävaruhandlareförenings medlemmar
har en sammanlagd lastbilspark på 400
lastbilar, som härigenom blir sämre utnyttjade
än de borde ha blivit.

En annan sida av samma sak är att
industrialiseringen inom byggnadsindustrien
motverkas. Man kan inte på samma
sätt använda de specialvagnar det
här gäller. Här är det uppenbarligen
fråga om ett fel i systemet som lätt
skulle kunna rättas till. Det skulle kunna
ordnas relativt enkelt på så sätt att
om frakten debiteras särskilt och håller
sig inom ramen för åkarnas taxor, skall
skattebefrielse kunna medges.

Bevillningsutskottets majoritet har
trots detta gått emot förslaget under
hänvisning till konsekvenserna. Jag frågar:
Vilka konsekvenser? Skall man väja
för konsekvenserna, när rättvisan talar
för detta? I utskottet talade jag med
starka argument och med min mest
honungslena röst för denna motion,
men jag lyckades tyvärr icke beveka
utskottet.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
med D betecknade reservationen som
innebär att varuskatt skall borttas beträffande
dessa transportkostnader.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag skall inledningsvis
be att få instämma i den allmänna deklaration,
som herr Gösta Jacobsson avgav
i början av sitt anförande, nämligen
att idealet för en varuskatt är att
den är så generellt utformad och att
den har så få undantag som över huvud
taget är möjligt — bara de absolut nödvändiga.
Undantag föder undantag, och
man hamnar i en olycklig cirkel. Beträffande
den allmänna varuskatten har vi
nu kommit i den situationen att det
gäller att rätta till felaktigheter, ojämnheter
och snedvridningstendenser i de
undantag, som under årens lopp har
kommit in i förordningen.

Jag är tvungen att något plöja sam -

162

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Ang. den allmänna varuskatten

ma fält som herr Gösta Jacobsson —
jag är ledsen att jag skall behöva ta upp
kammarledamöternas tid med detta —
men om herr Jacobsson kände faderskap
för ett av dessa förslag, vill jag
säga att jag har ett ställföreträdande faderskap
när det gäller ett annat förslag
då den egentliga fadern i dag är
sjuk.

Vad först beträffar frågan om undantag
från skatteplikt för proteser är det
väl inte mycket att tillägga till vad herr
Jacobsson sade. Utskottet har avvisat
kravet i motionerna genom att som vanligt
hänvisa till frågans tidigare behandling.
Utskottet har under tidigare
år framhållit att önskemål som berör
invaliders och handikappades speciella
behov bör tillgodoses på annat sätt än
genom lättnader i beskattningen. Att
krav därpå trots denna hänvisning åter
rests beror väl på att det skett så litet,
när det gäller stöd åt invalider och handikappade
på andra vägar. Man återkommer
därför till skattelättnaderna.
Som herr Jacobsson också berörde,
förekommer det vissa snedvridningstendenser
särskilt på dentalområdet,
där utformningen av beskattningen
hindrar en utveckling mot en större
specialisering när det gäller framställning
av proteser och dentaltekniska
produkter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den med A betecknade reservationen.

Jag övergår sedan till frågan om beskattningen
av konstverk. Som alla känner
till förhåller det sig så, att om en
konstnär säljer sina tavlor direkt från
sin ateljé till konsumenten, är han fri
från allmän varuskatt. Om han däremot
säljer konst på en av honom anordnad
utställning eller om konst säljes i en
konsthandel, är konstverken belagda
med allmän varuskatt. Även här hänvisar
utskottet till sina tidigare ställningstaganden.
Utskottet hade då bl. a.
sagt att bildkonstnärernas redan existerande
skatteförmåner delvis finge ses
mot bakgrunden av de kontrolltekniska

svårigheterna vid försäljning från konstnärens
ateljé. Dessa kontrolltekniska
svårigheter föreligger i lika hög grad
när det är fråga om försäljning från en
utställning. Det är inte så att inte försäljningen
från utställningen skulle
kunna kontrolleras, utan så att det
mycket väl går för sig att reservera en
tavla på utställningen och därefter komma
hem till konstnärens ateljé och köpa
den. Jag skulle rent av vilja säga att
skattebestämmelserna frestar till ett sådant
kringgående.

Att jämställa en konstutställning med
vanlig butiksförsäljning kan inte vara
riktigt. Ändamålet med en konstutställning
är inte i första hand att sälja tavlor,
utan den är i det närmaste att jämställa
med ett skyltfönster i en butik.
Konstnären ställer ut ett urval av sin
konst i första hand för att göra sig
känd så att han även efter utställningen
kan sälja sina tavlor till sådana som
har lärt känna och uppskatta hans
konst.

Det är därför inte så stor skillnad på
försäljning från en konstutställning och
försäljning från konstnärens egen ateljé,
att det finns någon anledning att
göra åtskillnad i skattehänseende. Av
detta skäl ber jag att få yrka bifall till
reservationen under B.

Jag kommer sedan in på frågan om
yrkesmässighetsbegreppet som infördes
i fjol vad beträffar den offentliga sektorn.
Enligt gällande bestämmelser, anvisningarna
till 12 § förordningen om
allmän varuskatt, anses verksamhet som
staten eller kommun bedriver med syfte
uteslutande att tillgodose egna behov
som yrkesmässig och därmed som skattepliktig
endast om den sker i bolagsform
eller i liknande form. Bestämmelsen
gäller också när verksamheten anordnats
i samverkan mellan stat och
kommun eller mellan två eller flera
kommuner och skattskyldighet inte
skulle ha förelegat om var och en av
de samverkande bedrivit motsvarande
verksamhet för eget behov. Jag medger
att beskrivningen är krånglig, och den

Onsdagen den 16 mars 1966 om.

Nr 11

tarvar kanske er, närmare förklaring,
vilken jag senare skall återkomma till.

Bakgrunden till införandet av dessa
bestämmelser vid vårriksdagen 1965 var
den samverkan i fråga om tvätteriverksamhet
som hade etablerats mellan försvarets
fabriksstyrelse och vissa landsting.
Vid behandlingen av propositionen
i ämnet gjordes gällande att verksamheten
inte bedrevs i egentlig konkurrens
med enskild företagsamhet och
att man i förevarande fall borde ha rätt
att betrakta det allmännas verksamhet
som en enhet, där ansvaret kunde växla
mellan staten, landstingskommun eller
annan kommun. När det sägs att
man hade rätt att betrakta den offentliga
sektorn som en enhet när det gäller
detta slag av verksamhet, alldeles oberoende
av om det är staten, landsting
eller primärkommun som är den agerande,
kan inte utskottsreservanterna
dela den uppfattningen. I själva verket
innebär reglerna en allvarlig skattediskriminering.
Vid valet mellan offentlig
och enskild verksamhet blir det inte
varans verkliga pris eller kvalitet som
blir avgörande utan i stället den skatteförmån
som den offentliga verksamheten
fått.

Departementschefen motiverade sitt
förslag i fjol med att det var ett allmänt
intresse att offentlig verksamhet
drevs så rationellt som möjligt och att
man borde undanröja alla hinder för
detta. Det var ändamålet med denna
skattebefrielse. Jag kan instämma i uttalandet
så långt att en rationalisering
är önskvärd, men det gynnar inte en
rationalisering att bygga upp en skyddsmur
för den offentliga verksamheten
genom att befria den från varuskatt.
Tvärtom är en konkurrens på lika villkor
i det långa loppet den bästa garantien
för att den offentliga verksamheten
utförs på bästa sätt och till lägsta
pris.

En grundläggande princip i varubeskattningen
är att den skall vara konkurrensneutral.
Denna princip har blivit
genombruten av det i fjol antagna

163

Ans. den allmänna varuskatten
förslaget om skattebefrielse för offentlig
verksamhet i samverkan mellan stat
och kommun. Detta erkände också departementschefen,
och det erkänner utskottet
i år. Man säger emellertid, och
jag återkommer till det: Det föreligger
inte någon egentlig konkurrenssituation
i förhållande till enskild verksamhet
på dessa områden.

Jag vill erinra om att Sveriges tvätteriförlnind,
som är huvudorganisation
för tvätterierna, vid frågans behandling
i fjol anmälde en annan uppfattning.
Förbundet sade att dess medlemmar tidigare
i stor utsträckning åtagit sig
kommunala tvättbeställningar och att
de hade stora möjligheter att öka kapaciteten
på detta område. Nu skulle
det bli svårt för dem att konkurrera
med de offentliga tvätterierna, när dessa
inte behövde betala varuskatt för beställningar
från stat och kommun.

Hur har det nu gått, frågar man sig,
under de åtta och en halv månader som
bestämmelserna fungerat? Hos Sveriges
tvätteriförbund upplyser man, att de
enskilda tvätterierna visserligen under
flera år har måst vidkännas en successiv
minskning av de offentliga beställningarna,
men att denna utveckling
lyckligtvis och mot förmodan inte accelererat
efter den 1 juli 1965. Med andra
ord har de privata tvätterierna kunnat
hävda sig förvånansvärt väl i konkurrens
med försvarets fabriksverk.

Om man hade tänkt sig skattebefrielsen
som ett led i rationaliseringsverksamheten
vid försvarets fabriksverk —
och detta var ju ett av motiven, om inte
huvudmotivet, för den ändring av skattebestämmelserna
som infördes i fjol —
så har man tydligen misslyckats, eftersom
de privata tvätterierna, trots det
handikapp som ligger i att de i motsats
till försvarets fabriksstyrelse måste betala
10 procents varuskatt, om än med
svårighet har lyckats ta upp konkurrensen
med fabriksstyrelsens tvätteri.
Skall rationaliseringen ha någon effekt,
måste man tydligen söka andra utgångspunkter
än skattepolitiken.

6f Första kammarens protokoll 1966. Nr 11

164

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Ang. den allmänna varuskatten

Man har i denna fråga från departementschefens
och utskottets sida argumenterat
med att det rörde förhållandena
inom ett begränsat område, nämligen
tvätterierna, och att några verkningar
inte skulle uppstå på andra områden.
Det uttalades emellertid från
oppositionshåll i fjol, att undantaget
kunde komma att få betydligt större
räckvidd. En sak var man på det klara
med: att man öppnat dörren för en utveckling,
vars följder man inte kunde
överblicka.

Ett led i denna utveckling med
oroande, ja, alarmerande konsekvenser,
är redan fullbordat. En del av de statliga
verk, vilkas personal är uniformspliktig,
har lagt sina uniformsbeställningar
hos försvarets centrala beklädnadsverkstad,
som lyder under försvarets
fabriksstyrelse. Detta gäller trafikverken
och tullverket; möjligen också
andra statliga verk, det har jag inte
kunnat kontrollera.

Vid sådana uniformsbeställningar betalar
det verk, som gjort beställningen,
allmän varuskatt på materialkostnaden
men inte på sömnadsarbetet, som är
undantaget från skatteplikt enligt de bestämmelser
jag redogjort för. Men kostnaden
stannar inte hos verken. De tar
sedan ut 70 procent av självkostnadspriset
av de tjänstemän som skall begagna
uniformerna. Dessa åtnjuter
nämligen, enligt de statliga avlöningsbestämmelserna,
rätt att få köpa sina
uniformer till verkets självkostnadspris
med 30 procents avdrag. I vissa fall utgår
högre rabatt, men detta är en sak
som inte har betydelse i detta sammanhang.
Det är principfrågan det här gäller.

De 70 procent av självkostnadspriset
för uniformer som tjänstemännen betalar
anses motsvara den nytta de drar av
uniformerna. Uniformsplikten anses inte
bara vara ett tvång och en olägenhet
utan medför också att tjänstemännen
gör en viss besparing på det privata
klädkontot genom att inte slita civila
kläder i tjänsten.

Nu inträffar alltså, att dessa tjänstemän
tack vare uniformsplikten slipper
att betala allmän varuskatt på en del av
beklädnadsförmånen, närmare bestämt
70 procent av den rena tillverkningskostnaden.
Detta innebär att man på en
bakväg — genom den skattebefrielse
man gett vissa företag inom den offentliga
sektorn — låtit ett icke obetydligt
antal tjänstemän i offentlig tjänst gå
fria från den fördyring, som den allmänna
varuskatten representerar, beträffande
en del av den privata konsumtionen.

Denna effekt, som uppenbarligen inte
varit avsedd, måste enligt min mening
bedömas som synnerligen allvarlig ur
principiell synpunkt. Den står inte i
överensstämmelse med grundsatsen om
rättvisa och likformighet i beskattningen.

Det undantag från skatteplikt som inrymmes
i de nu avsedda bestämmelserna
om yrkesmässighet har alltså redan
visat sig leda till en betänklig snedvridning
i beskattningen. Visserligen är
dessa effekter än så länge av begränsad
räckvidd, men utvecklingen är i
gång och vi vet inte var vi hamnar.

Det finns ett ordspråk som säger:
Bättre stämma i bäcken än i ån. Låt oss
nu stämma i bäcken och avskaffa de
diskriminerande bestämmelser, som nu
är i fråga, innan vi kan konstatera ännu
mer allvarliga och beklagliga följdföreteelser
än dem jag här har beskrivit.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen under C.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag befinner mig i samma
situation som kroggästen som beställde
in sandwich som förrätt — när
han fick se den serverad utbrast han
att »det här är gamla skivbekanta». Så
är det med dessa ärenden — de är gamla
bekanta. Med ett undantag eller kanske
två har vi diskuterat dem år efter
år så länge vi har haft varuskatten.

Jag vill ge ett erkännande åt herr

Onsdagen tlen 16 mars 1966 em.

Nr 11

165

Gösta Jacobsson för hans inlägg här,
som var koncentrerat och pregnant för
att belysa hans synpunkt. Jag är särskilt
tacksam för hans första deklaration, där
han säger att i princip är varje undantag
från förordningen av ondo. Jag ger
min fulla anslutning till detta uttalande.
Det är nämligen på det sättet att om
vi skall ha kvar den här skatten, och
det finns intet parti som vågar yrka avslag
på densamma, så får vi akta oss
för att falla för frestelsen att göra undantag.

Herr Gösta Jacobsson sade, att det är
Kungl. Maj :t som har syndat mest, och
han sade vidare att »när far super så
är det rätt». Han menade väl att far i
det här fallet var utskottets majoritet.
Jag känner att jag har moralisk skyldighet
att ge till känna, att varken herr
Wärnberg eller herr Tage Johansson
kan skyllas för att gå och supa! Man får
alltså gå utanför majoriteten för att finna
alla syndarna.

Det har vidare argumenterats om
nödvändigheten av att göra nya undantag.
Det finns bara ett undantag att
göra och det är att företaga en skärpning.
Men då är att märka, att det gäller
statens och kommunernas verksamhet.
Det är en verksamhet som gäller egna
behov. Det förhåller sig inte alls som
herr Tistad sade, att om fabriksstyrelsen
tvättar åt enskilda så slipper fabriksstyrelsen
omsättningsskatt. Inte
alls, i sådana fall utgår omsättningsskatt.
Det är endast tvätt för egna behov
åt kommuner och åt staten som är
befriad från skatt.

När det gäller konstverk har vi redan
gjort ett avsteg. Konstnärer får sälja arbeten
från sin egen ateljé utan att betala
skatt. Nu säger man, att det inte är
någon skillnad mellan försäljning från
ateljé och från en utställning. Men betraktar
vi utställningen såsom fri försäljning,
kommer väl nästa etapp att bli
konsthandeln. Jag är övertygad om det.

Det sades vidare att riksdagen hade
en konstutställning i detta hus, och det
är ju riktigt. Jag tyckte att försäljning -

Anff. den allmänna varuskatten
en var tillfredsställande. Jag medverkade
till konstutställningen på det sättet,
att riksdagens konstklubb fick sin andel
av försäljningen. Efter avslutet blev
den 500 kronor. Eftersom det sades att
konstnärer kunde låta bli att sälja på
utställningen och bara låta tavlan reserveras
för att därigenom undgå skatt,
gjorde jag en förfrågan — jag ville nämligen
kontrollera detta tal. Efter detta
tror jag inte, att en konstnär, som deltar
i en utställning och vill komma tillbaka
och ställa ut, använder en sådan
metodik. I varje fall svarade den konstnär,
som jag frågade vad vederbörande
verk skulle kosta nästa vecka, att det
var samma pris.

Och det är ju riktigt. En konstnär får
betala skattekostnaderna och utställningskostnaderna,
men det viktigaste
för honom är att få sälja.

Jag gick på Stockholmsutställningen
för någon tid sedan. Vad märkte jag
där? Jo, flertalet alster var sålda. Kanske
var det inte i alla fall enskilda,
som hade köpt dem, utan även det allmänna,
genom Stockholms stad och genom
museerna. De hade alltså köpt, och
det tycker jag är lyckosamt.

Vi skall väl akta oss för att bibringa
oss den uppfattningen, att konstnärerna
inte får sälja om vi har en varuskatt.
Det är andra faktorer som avgör
försäljningen.

Jag erkänner gärna att herr Stellan
Arvidsons motion kan ha fog för sig.
Men, ärade kammarledamöter, hur skall
skattemyndigheterna förfara om ett textilt
arbete har fått den karaktären, att
man hänger det på en vägg? Då är det
ett konstverk. Lägger man däremot samma
sak på golvet som en matta är det
inte längre ett konstverk.

Jag var nyfiken att se hantverksutställningen
här i Stockholm, där dessa
textilalster exponerades. Jag har väldigt
svårt för att kunna säga, att det är
enkelt att dra en gräns mellan vad som
är konst och vad som är nyttoföremål,
och därför har jag inte velat förorda ett
bifall till den gjorda framställningen.

166

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Ang. den allmänna varuskatten

Det ligger någonting i vad herr Gösta
Jacobsson sade när det gäller transporterna,
men följden blir densamma även
där. Det blir besvärligare och besvärligare,
och vi får inte trasa sönder hela
varuskatteförordningen, när vi har bestämt
oss för att ha den kvar. Därför
får jag här varje år uppträda såsom
nejsägare och framhålla, att utskottsmajoriteten
inte vill gå med på dessa
framställningar om undantag från varuskatt.

Herr talman! Här föreligger nu 18
motioner samlade i ett betänkande. Nästa
vecka kommer vi att få lika många
till i ett annat betänkande. Skulle bevillningsutskottet
göra såsom andra utskott
och skriva ett betänkande för varje motion,
skulle det bli en förfärlig massa
papper för kammaren att bläddra i. Vi
har därför inom utskottet tagit oss friheten
— jag hoppas att kammaren godkänner
metoden — att bunta ihop dessa
framställningar och sträva efter att
få en sådan uppställning i betänkandet
att kammarens ledamöter kan få en
översikt över vad det är fråga om. Jag
hoppas att vi bär lyckats i detta avseende,
så att kammarens ledamöter vet
precis hur de skall rösta.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets betänkande i samtliga
punkter.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande, Vin- & spritcentralens
ärade direktör, spelar rollen av
kroggäst i första kammaren och gör anspråk
på färska sandwichar vid varje
tillfälle! Jag vill försäkra herr John
Ericsson, att det visserligen är samma
sorts sandwichar som förra året men
att vi har försökt servera dem färska

och fräscha. När det nu är ett år sedan
sist, så spelar det nog inte så stor roll
att det är samma smak på dem. Jag tror
att herr Ericsson har glömt hur de smakade
i fjol.

Herr John Ericsson gav sig inte gärna
in på frågan om varuskatten på transportkostnaderna,
som är en liten het
potatis. Jag skulle gärna vilja fråga utskottets
ordförande rakt på sak: Tycker
herr John Ericsson att det är rätt
och riktigt att varuskatt skall utgå på
kostnaden för transporter, som utföres
med en viss kategori bilar, medan skattebefrielse
råder för en annan kategori?
Är inte denna fråga i varje fall värd att
utredas, herr Ericsson?

Staten kammar in 6 miljarder kronor
i varuskatt. Skulle man inte kunna offra
några ynka miljoner på rättvisans altare? Herr

TISTAD (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande gick med mycket lätt
hand över frågan om försvarets fabriksverk.

Det är alldeles riktigt, att enligt författningen
gäller skattefriheten leveranser
för egna behov, men man har också
givit en mycket vidsträckt innebörd åt
begreppet »egna behov». Man har sagt
att skattebefrielse gäller beträffande hela
den offentliga sektorns behov, och
däri inräknar man även arbeten för anställningshavarna
inom den offentliga
sektorn. Deras behov av uniformspersedlar
betecknas tydligen som försvarets
fabriksverks egna behov.

Den allmänna varuskatten är en övervältringsskatt,
som ytterst skall drabba
den enskilde konsumenten. Här har
man fått fram den effekten, att den enskilde
konsumenten blir befriad från
skatt på sin dagliga beklädnad i de fall
då hans verkstyrelse gör ett avtal med
statens fabriksverk om sömnaden, men
däremot inte om avtal slutes med ett enskilt
företag.

Anser herr Ericsson att detta är en
rättvis effekt av beskattningen?

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Nr 11

167

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Jacobsson ansåg
att jag var rädd för att gå för nära frågan
om transporterna, eftersom den
var »en het potatis».

Det är inte alls så, herr Jacobsson!
Utskottsmajoritetcn erkänner att ett problem
föreligger. Utskottet säger ju, att
om man ändrar författningen i enlighet
med motionärernas förslag, så uppstår
det andra problem.

Herr Jacobsson är säkerligen minnesgod,
även om han tror att jag har dåligt
minne och har glömt hur sandwicharna
smakade förra året. Jag vill emellertid
erinra om att det gjordes framstötar
för några år sedan beträffande reparationsverksamliet,
och man sade då att
omsättningsskatten snedvrider, ty på
grund av denna skatt skulle företagen
komma att lägga reparationerna inom
sin egen verksamhet och enskilda näringsutövare
skulle bli ställda i särklass.

Vad har hänt? Naturligtvis heror det
på ekonomiska omständigheter vilken
väg man väljer. Trots omsättningsskatten
beslöt ett mycket stort företag här i
landet att lägga ut en stor del av sina
reparationer på enskilda firmor, som
alltså var skyldiga att betala varuskatt.
Men ändå var totaleffekten, att det blev
billigare att göra så. Detta förvånar
inte mig, därför att en firma som specialiserar
sig på en sak, har kontroll över
sina anställda och driver rörelsen rationellt,
kan utnyttja t. ex. arbetskraft
och maskiner mer effektivt. Det är inte
alls säkert att fast anställd personal vid
varje tillfälle kan användas rationellt.
Därigenom kan det trots varuskatten bli
fördelaktigt att använda andra än företagets
egna.

Den sista frågan gällde om jag tycker
det är rättvist att t. ex. försvarets anställda
räknas in i den allmänna sektorn.
Det tycker jag visst! Om man inte
skulle göra så, hur skall man då förfara
t. ex. med en intresseförening som lyckas
undgå hela detaljhandelskostnaden
och uppenbarligen undgår omsättningsskatt
på ett högre belopp? Skall det va -

Ang. den allmänna varuskatten
ra diskriminerande? Här betalas ju skatten
på ett lägre varupris, det blir en
alldeles speciell förmån. Inte har vi betraktat
det som någonting olämpligt.

De enskilda människor som herr Tistad
bekymrar sig för skulle i detta fall
få betala ett högre pris bara därför att
man ändrar förordningen. Det kan inte
vara någonting att sträva efter. De går
in som en del av sin organisation, och
persedlar hör uppenbarligen till så att
säga driftsidan inom försvaret. Jag kan
inte se att det är någon nackdel eller
innebär någon orättvisa att så förfara.

Sedan har vi sagt tidigare här i kammaren
— fastän herr Tistad då kanske
inte var ledamot — att någon egentlig
konkurrens inte förekommer när det
gäller tvätterier av den här ifrågavarande
storleksordningen. Har de enskilda
tvätterierna klarat sig i konkurrensen
— vilket gläder mig — är det väl
en annan faktor som medfört detta,
nämligen att tvättningsmetoderna har
förändrats. Efterfrågan på tvätterikapacitet
ökar ju också undan för undan —-det är en standardfråga — och vi är
glada över att utvecklingen går åt det
hållet.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag är ledsen att jag
måste besvära bevillningsutskottets ordförande
med ännu en fråga.

Här gäller det inte uniformer för
försvarets personal, utan tullverkets och
trafikverkens uniformer. Jag hör personligen
till dem som är gynnade i
detta sammanhang. Jag har ingen önskan
att någon tjänsteman skall behöva
betala högre pris för sin uniform, men
jag anser det inte rättvist att man i vissa
fall skall vara befriad från det pålägg,
som omsättningsskatten representerar
när det gäller uniformerna, nämligen
om verket beställer uniformerna från
försvarets fabriksverk. Gör verket beställningen
hos ett privat företag måste
man betala detta pålägg.

168

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Ang. den allmänna varuskatten

Här gäller det inte om den ena eller
andra tjänstemannen skall betala pålägget.
Vad det gäller är att vi vill
ha konkurrens på lika villkor mellan de
privata skrädderierna och konfektionsverkstäderna
å ena sidan och försvarets
centrala beklädnadsverkstad å andra
sidan. Detta är pudelns kärna.

Det är därför vi yrkar ändring av
reglerna för vad som skall innefattas
i yrkesmässighet. Effekten på den enskilde
tjänstemannens uniformskostnader
är sekundär. Men detta visar vilka
olyckliga verkningar regeln i anvisningarna
till § 12 har fått.

Det är så saken ligger till. Jag undrar
om herr Ericsson fortfarande anser att
denna effekt är lycklig?

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag försökte följa med
herr Tistad i hans resonemang då han
säger, att varuskatten är avgörande.
Han gör gällande att om inte försvarets
fabriksverk hade sluppit varuskatten,
så hade enskilda företagare fått beställningarna.
Kan man vara säker på
det? Vill herr Tistad påstå, att om vi
låter försvarets fabriksverk betala varuskatt
så får de enskilda i stället beställningarna? Jag

har alltid inbillat mig att större
enheter skulle möjliggöra en effektivare
drift, och jag har haft den uppfattningen
att verksamheten vid försvarets fabriksverk,
som omfattar flera landsting
och många kommuner, bildar underlaget
för en rationell drift. Det kan dock
vara naturligt att dessa tvätterier när
det gäller annan efterfrågan kanske inte
är lika effektiva.

Jag kan på grund av egen erfarenhet
exemplifiera, hur det kan förhålla sig
med dessa större enheter och längre
serier. I denna kammare hade vi för
några år sedan en debatt som gällde en
helt annan industri. Det förklarades då
bestämt att vissa företag inte skulle
klara sig i konkurrensen. Nu har vi sett
en utveckling, som visar precis raka

motsatsen. Vad är det som har inträffat?
Jo, det har blivit långa serier tack
vare konsumenternas insatser och därmed
en mycket effektivare drift. Jag
åtar mig i detta nu att driva ett företag
på de förutsättningar som för närvarande
föreligger. Oavsett om skatt utgår
eller inte kan de större enheterna drivas
effektivare än de mindre, och den
saken trodde jag var avgörande.

Herr Tistad säger att han inte missunnar
enskilda personer att få förmånen
av ett lågt pris. Ja, då är vi överens
på den punkten!

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Förlåt att jag blandar
mig i den här debatten om kostymer,
men får jag fråga herr John Ericsson:
Hur kan man veta att den produktion
som bedrivs av försvarets fabriksverk
är effektivare än den verksamhet som
bedrivs av privata företagare, när försvarets
fabriksverk har ett tullskydd
på 10 procent?

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan komine att
framställas i den ordning, vari reservationerna
upptagits i betänkandet. Sålunda
komme, fortsatte herr förste vice
talmannen, först att upptagas punkten
7, därefter punkterna 1 och 11, vidare
punkten 4, ytterligare punkten 2 samt
slutligen utskottets hemställan i övrigt.

I fråga om punkten 7, anförde nu
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
herr Stefanson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med A betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna pro -

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Nr 11

169

positionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så ^ydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
10 punkten 7, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med A
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 57.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med de rörande
punkterna 1 och It framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Stefanson m. fl. vid
betänkandet avgivna, med B betecknade
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt

Ang. den allmänna varuskatten

efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
10 punkterna 1 och 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med B
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 54.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de avseende punkten 4
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Stefanson m. fl. vid betänkandet avgivna,
med C betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

170

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Om viss differentiering av drivmedelspriserna

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
10 punkten 4, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med C betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—72;

Nej — 57.

I vad gällde punkten 2, yttrade vidare
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
herr Gösta Jacobsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Härpå gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
10 punkten 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej —32.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
betänkande.

Om viss differentiering av drivmedelspriserna Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motioner
om viss differentiering av drivmedelspriserna.

I de till bankoutskottet hänvisade motionerna
nr 213 i första kammaren av
herr Wikberg m. fl. och nr 280 i andra
kammaren av herr Larsson i Norderön
m. fl. hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att den utredning beträffande bensinhandelns
framtida organisation och
utformning, varom beslut träffades vid
1965 års riksdag, måtte erhålla sådana
direktiv, att den till prövning även
kunde upptaga frågan om en för inlandet
och glesbygden fördelaktigare differentiering
av drivmedelspriserna i
enlighet med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att

Onsdagen den 10 mars 1900 em.

Nr 11

171

Ang. bestämmelserna om

motionerna 1: 213 och II: 2X0 icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i bankoutskottets utlåtande nr 12
är sannerligen inte ny. Under en lång
rad av år har det motionsledes framförts
förslag om utjämning av priserna
på flytande drivmedel i vårt land, men
hittills med negativt resultat.

Även om frågan således har ålderns
patina över sig, är den i dag minst lika
aktuell som tidigare. I år liksom i fjol
har riksdagen beslutat om skattehöjning
på drivmedel. En av de direkta
konsekvenserna av denna ytterligare
skattehöjning blir givetvis att den hårdare
drabbar de glesbefolkade delarna
av landet och därvid i synnerlig hög
grad Norrlands inland. Redan nu
missgynnar differentieringen av bensin-
och oljepriserna de regioner i inlandet,
som har långa transportavstånd.
Denna differentiering motiveras av oljehandelns
distributionsekonomiska
överväganden och tar sig uttryck i en
särskild zonindelning. Otvivelaktigt torde
det vara så, att den successivt ökade
skattebelastningen av drivmedel och
denna distributionsekonomiskt betingade
zonindelning på ett ogynnsamt sätt
påverkar utvecklingsbetingelserna för
näringslivet i de genuina glesbygderna.

Drivmedelsprisernas betydelse för näringslivets
utveckling övervägdes bl. a.
inom lokaliseringsutredningen, som förordade
förhandlingar mellan Kungl.
Maj :t och oljebranschen i syfte att
åstadkomma en på lokaliseringspolitiska
grunder differentierad prissättning
på drivmedel.

Enligt beslut den 24 november 1965
har riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhållit om utredning och förslag
beträffande bensinhandelns framtida
organisation och utformning jämte
därmed sammanhängande problem. I
den debatt som föregick detta riksdagsbeslut
gjordes några inlägg som måste
tolkas så, att nämnda utredning även

förtida uttait av ålderspension
skulle uppta frågan om en utjämning av
priserna på flytande drivmedel. För att
få det antagandet stadfäst av riksdagen
avlämnade vi motionsparet I: 213 och
II: 280, men nu visar det sig att bankoutskottet
vid sin behandling av detta
motionspar inte alls följt de intentioner
som debatten den 24 november 1965 i
denna kammare gav, vilket jag för min
del beklagar.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men jag hoppas att — även om inte
riksdagen beslutar så — Kungl. Maj:t
ändå måtte i sina direktiv till utredningen
beträffande bensinhandelns
framtida organisation och utformning
beakta motionens syften.

I detta anförande instämde herrar
Ferdinand Nilsson (ep), Eric Carlsson
(ep), Johan Olsson (ep) och Nils-Eric
Gustafsson (ep).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 13, i anledning
av motion angående tillhandahållande
av riksdagstryck till bibliotek, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av dels
väckt motion om skyldighet för förvaltningsmyndighet
att motivera sina avgöranden,
dels ock väckt motion om
införande av beslutsmotivering i administrativa
utslag.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Ang. bestämmelserna om förtida uttag
av ålderspension

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av väckta
motioner angående bestämmelserna om
förtida uttag av ålderspension.

Första kammarens protokoll 1966. Nr 11

172

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Om sänkt folkpensionsålder

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 319 i första kammaren av herrar
Adolfsson och Werner samt nr 385 i
andra kammaren av herr Holmberq
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en skyndsam utredning rörande
ändring i lagen om förtida uttag av
ålderspension i enlighet med vad i motionerna
förordats samt att förslag till
sådana lagändringar måtte föreläggas
1967 års riksdag.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:319
och II: 385, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparet I: 319 och II: 385,
som behandlas i detta utlåtande.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till andra lagutskottets utlåtande
nr 19.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om sänkt folkpensionsålder

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av väckta
motioner om sänkt folkpensionsålder.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr
570 i första kammaren av herr Carlsson,
Eric, samt nr 702 i andra kammaren
av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om parlamentarisk utredning av frågan
om sänkt folkpensionsålder.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:570
och II: 702, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av fru Elvy
Olsson och herr Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med
bifall till förevarande motioner, 1:570
och II: 702, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att frågan om en sänkt
folkpensionsålder måtte utredas av en
parlamentariskt sammansatt utredning.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Till andra lagutskottets
utlåtande nr 20 är fogad en reservation,
som jag något vill kommentera.

Inom folkpensioneringen har alltsedan
1914, alltså i över 50 år, gällt en
pensionsålder av 67 år. Efter framställning
kan pension utgå tidigare,
från 63 år, men med reducerat belopp,
och reduceringen består sedan under
hela pensionstiden.

De 50 år, som vi alltså haft samma
nensionsålder, är en lång tid, och mycket
har ändrats under tiden. Vi har
fått kortare arbetstid och längre semester,
och en hel del grupper har genom
förhandlingar fått lägre pensionsålder,
men för den stora allmänheten
kan ej uttag ske före 67 års ålder utan
att pensionsbeloppen väsentligt reduceras.

Vi har i dag en stigande medellivslängd,
och det talar ju i viss mån mot

Nr 11

173

Onsdagen den l(i mars 1966 em.

en sänkning av pensionsåldern. En del
yrken är kanske inte heller så fysiskt
påfrestande nu som tidigare. Man kan
å andra sidan säga att arbetet är mera
påfrestande på annat sätt. Arbetstakten
är högt uppdriven, och många gånger
är de psykiska påfrestningarna stora,
mest kanske för den äldre arbetskraften,
som har svårt att hänga med i rådande
arbetstakt.

De grupper som har det tunga
kroppsarbetet får alltså pensionen sent.
Man träffar allt fler bland de kroppsarbetande,
som säger att de inte orkar
arbeta till 67 års ålder. Vi brukar tala
om rättvisa grupper emellan, och vi
kommer väl i ett annat sammanhang
under vårriksdagen att få ta ställning
till avskaffandet av en annan orättvisa
mellan grupperna, nämligen den som
gäller sjukersättningen. I fråga om
sänkt pensionsålder är kravet på rättvisa
lika starkt.

Motionärer och reservanter är väl
medvetna om att en sänkning av pensionsåldern
kostar dels pengar, dels
arbetskraftstimmar, men vi finner ändå
en sänkning av pensionsåldern så
angelägen, att vi anser att en parlamentarisk
utredning bör pröva dennna sak.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation som är fogad till utlåtandet.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det ärende, som behandlas
i andra lagutskottets utlåtande
nr 20, är inte nytt här i kammaren.
Frågan om sänkt folkpensionsålder har
diskuterats åtskilliga gånger tidigare.
Som motionär i detta ärende skulle jag
vilja anföra några synpunkter utöver
vad fru Elvy Olsson här anförde, som
jag helt kan instämma i.

Jag sade att denna fråga diskuterats
flera gånger tidigare. Jag vill erinra
om att jag anförde när socialbalken
togs 1962, att frågan om en sänkt
folkpensionsålder måste betecknas som
en synnerligen angelägen reform. Frå -

Om sänkt folkpensionsälder

gan har återkommit vid 1963 och 1964
års riksdagar och även vid 1965 års
riksdag, då vi hade två debatter om detta
ärende här i kammaren.

Även i år har det väckts motioner i
ärendet och avgivits en reservation
från centerpartiet om sänkning av folkpensionsåldern
utan stöd från övriga
partier i utskottet. Det är egentligen
förvånande att det förhåller sig på det
sättet. Att högern och folkpartiet har
svårt att gå med på detta, kan jag förstå
— av skäl som jag senare skall
återkomma till — men jag är mera förvånad
över att regeringspartiet har intagit
denna negativa attityd år efter år
här i riksdagen till denna fråga.

Man vill göra gällande att vi är ett
föregångsland på socialpolitikens område.
Ser vi emellertid på pensionsfrågorna
och då främst frågan om pensionsåldern,
finner vi att en lång rad
länder har genomfört lägre pensionsålder
än vi. Undantag härifrån är Norge,
som har 70 år som pensionsålder. Danmark
har 67 år liksom vi, men i övrigt
finns det en rad länder som har
lägre pensionsålder. Jag har från
riksdagens upplysningstjänst fått en
uppgift som jag måste säga ger oss en
tankeställare. Även om dessa siffror
kanske bör användas med en viss försiktighet,
är de dock utomordentligt intressanta.
Enligt uppgiften är den generella
pensionsåldern i Finland 65 år,
Storbritannien 65 år för män och 60
år för kvinnor, Västtyskland 65 år,
Frankrike 60 år, Italien 60 år för män
och 55 år för kvinnor, Polen 65 år för
män och 60 år för kvinnor, Sovjetunionen
60 år för män och 55 år för kvinnor,
Japan 60 år för män och 55 år
för kvinnor och USA 65 år.

Enligt en uppgift i tidskriften Metallarbetarens
kongressnummer i höstas
kan den japanske arbetaren dra sig
tillbaka från arbetet vid 55 års ålder
med pension. Den uppgiften lämnades
i tidskriften med hänsyn till att det
väckts motioner till Metallarbetarförbundets
kongress om en sänkning av

174

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Om sänkt folkpensionsålder
pensionsåldern. Dessa motioner avstyrktes
av överstyrelsen, men det var
intressant att se de kommentarer som
gjordes i tidningen.

Det säges där bl. a.: »Det är naturligtvis
helt omöjligt att fastställa en
pensionsålder som passar för alla yrken
och för alla individer. En del av
oss är utslitna vid femtio, andra är vid
full vigör vid åttio. Det är troligtvis
svårare för en skogsarbetare än för en
riksdagsman att göra en full arbetsinsats
när han börjar närma sig folkpensionsåldern.
Svårare för en ackordsarbetare
inom verkstadsindustrin att
hänga med i tempot än det är för en
präst eller en landshövding. Liksom
inom andra områden är det även här
en diskriminering av kroppsarbetet i
jämförelse med de mer intellektuella yrkena.
Om en opartisk bedömare från en
annan planet skulle sätta sig ner och
fastställa pensionsgränser för våra olika
yrkesgrupper så skulle han troligtvis
bestämma att de som går i hårt kroppsarbete
skulle få gå i pension tidigare
än de som har mera stillasittande och
mindre stressande sysselsättningar.
Han skulle t. ex. kunna peka på att
idrottsmän i fysiskt krävande grenar
sällan kan hålla sig i toppen längre än
till 35 år, medan t. ex. schackspelare
kan tillhöra eliten fast han passerat 70.
Kroppen åldras otvivelaktigt fortare
än hjärnan. Någon anledning att ha lägre
pensionsålder för dem som ''arbetar
med hjärnan’ än för dem som arbetar
med kroppen (de flesta yrken innebär
för övrigt en blandning av båda
typerna arbete) finns det alltså inte.»

Detta är alltså Metallarbetarens kommentar.

Sedan kommer av olika skäl ändå
överstyrelsen fram till att dessa motioner,
som fanns till Metalls kongress,
skulle avstyrkas. Kommentarerna är
ändå intressanta och jag tror också värdefulla.
Det finns därför anledning att
stanna inför dem.

Nu har det sagts att det är kostnaderna,
både de ekonomiska och arbets -

kraftsmässiga, som gör det svårt att sänka
folkpensionsåldern. Man har att ta
hänsyn till de nya kostnader som skulle
uppstå.

Hur ser det då ut i verkligheten för
dessa grupper av människor? Hur
många människor finns det i åldersgrupperna
65 och 66 år?

Upplysningstjänsten har där lämnat
några intressanta siffror. I åldersklassen
66 år finns i dag 73 900 människor.
Det har varit svårt att få fram en exakt
siffra på förtida uttagen ålderspension
för denna grupp, men man kan förmoda
att den ligger vid omkring 4 000.
Förtidspension eller sjukbidrag lämnas
till 9 600 inom samma åldersgrupp, änkepension
utgår till 6 700, hustrutillägg
till 6 300 och tjänstepension till 16 300.
Inom denna åldersgrupp med 73 900
människor är det alltså inte mindre än
ungefär 40 000, som redan har sin pensionsfråga
ordnad. Den grupp som får
vänta till 67 års ålder utgör cirka 31 000
människor.

Siffrorna är ungefär desamma för
åldersklassen 65 år. Det innebär totalt
sett, att det här rör sig om 65 000—
70 000 människor som inte har sin pensionsfråga
ordnad, under det att en
större del har det genom tjänstepension
på annat sätt.

Vilka är det då som ingår i den grupp
på 65 000—70 000 människor, som får
vänta till 67 års ålder på sin pension?
Jo, det är kroppsarbetarna — som jag
sagt tidigare —• blåblusarnas, de valkiga
nävarnas folk, det är åtskilliga företagare,
småbönder o. s. v., det är husmödrar,
vissa grupper av ensamstående
såsom hushållerskor, föräldraänkor
in. fl., det är människor som tidigt gått
ut i arbetslivet som får vänta längst för
att få sin pensionsfråga ordnad. Det är
människor, som någon har sagt, vilka
har gått ut i arbetslivet i slutet av
1910-talet och under 1920-talet och som
har upplevt Fattigsverige. Det är de
människor som haft för lång arbetsdag
tidigare med obetydlig semester, som
skall vänta längst.

Onsdagen den 10 mars 1900 em.

Nr 11

175

Det har ibland — jag tror rent av i
form av motioner — talats om att vissa
människor skall ha ett sabbatsår. Det
måste väl verkligen vara motiverat med
ett sabbatsår för dessa människor i slutet
av deras arbetsinsats genom en sänkning
av pensionsåldern.

Det har sagts att vi behöver dessa
människors arbetsinsats i produktionen
i dag, och det är otvivelaktigt en viktig
synpunkt. Men hur ser vårt arbetsliv
ut? Vi vet att det ställer stora krav just
på denna grupp av människor, då det
fordras en nära nog hundraprocentig
effektivitet av den som är sysselsatt där.
Hur är det för arbetskraften i åldrarna
05—67 år? Ja, det är efterfrågan på ung
arbetskraft. Är man över 50 år, så vill
stat och kommun ogärna ta en i sin
tjänst, och är man över 00 år är det
nära nog omöjligt. Det finns exempel
på fackförbund som ifrågasätter om
man skall anställa människor som är
över 45 år.

Det har sagts att arbetslivet ställer
stora krav. Många människor frågar
sig hur de skall orka arbeta till 67 års
ålder. En järnbruksarbetare har sagt
till mig, liksom många andra, att den
som inte har upplevt detta, den vet inte
vad det vill säga — hur lederna domnar
efter dagens slut, hur krafterna avtar,
hur tröttheten ökar. Denna känsla, denna
fruktan för morgondagen fram till
67 år, är mycket tung att bära för många
människor, därom råder ingen tvekan.

Fru Olsson sade i sitt anförande, att
detta var en rättvisefråga av stora mått.
Hon drog jämförelsen med den sjukförsäkringsreform
som vi ganska snart
skall få på riksdagens bord, och där
man har sagt att det måste vara riktigt
att vi har samma anordningar för människor
i arbetslivet i övrigt som vi har
för tjänstemän och andra i fråga om
den sociala tryggheten. På goda grunder
kan samma motiv också användas
för en sänkt pensionsålder.

En sänkning av pensionsåldern förutsätter
givetvis att många vill arbeta
också efter 65 år. Den möjligheten skall

Om sänkt folkpensionsålder
givetvis finnas, den finns i dag för den
som är över 67 år och vill arbeta. Men
en sänkning av folkpensionsåldern innebär
att man till skillnad mot nu inte
är tvungen att arbeta fram till 67 år,
om man inte vill acceptera den lägre
pension som ett förtida uttag ger. Eu
sådan reform ger med andra ord mer
av den valfrihet, som man talar om att
man skall sträva till i detta samhälle.

En sänkning av pensionsåldern för
de grupper som jag här nämnt är en
angelägenhet av hög klass. Arbetslivet
har förändrats i många avseenden. Den
fysiska pressen har minskat, men i gengäld
har man fått en ökad psykisk press
över sig, och det skall vi ta hänsyn till.

Jag har här visat att en rad andra
länder har betydligt lägre pensionsålder
än vi har i Sverige. Det måste vara
en tankeställare för oss. Är våra möjligheter
att lösa denna fråga sämre än i
England, Tyskland, USA, Polen, Sovjet,
Japan o. s. v.?

Fru Olsson nämnde att 67 år som
pensionsålder har vi haft sedan 1914.
Det har runnit mycket vatten under
Stockholms broar sedan den tiden.
Många ledamöter har kommit och gått
i detta hus, och en rad stora reformer
har genomförts, men det finns också
åtskilligt kvar att genomföra — det visar
inte minst de förslag man har signalerat
från regeringssidan. Det visar bl. a.
också denna fråga om en sänkning av
pensionsåldern, som bör bli mera lika
med vad som gäller i de stora industrioch
kulturländerna.

Det finns ett stort intresse för dessa
frågor ute i arbetslivet. Jag har fått
brev som har frågat hur det blir med
denna sak. Motioner på fackförbundskongresserna
ger belägg för att detta
är en fråga som tränger på ute i arbetslivet.
Arbetslivets eget folk känner vådorna
av den högre pensionsålder vi
har i förhållande till de flesta andra
länder. Det finns anledning för oss,
herr talman, att lyssna på denna önskan
från de kretsar där man har den
praktiska erfarenheten och en mera di -

176

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Om sänkt folkpensionsålder
rekt känsla för de svårigheter som möter
med vår höga pensionsålder.

Till slut, herr talman, finns en aspekt
till på pensionsåldern, nämligen att
låta folk få sluta arbeta medan de har
krafter kvar att kunna få en meningsfylld
ålderdom — en ny start, som en
norsk tidning skrev för en tid sedan.
Just det, herr talman, en ny start för
människorna när de går i pension, för
att kunna få en meningsfylld tillvaro.
Det är också en viktig synpunkt i detta
sammanhang. Pensionsåldern får inte
bara bli en epilog i ensamhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag skall inte ta många
minuter i anspråk. Jag hoppas ledamöterna
i kammaren håller mig räkning
för det. Det är sjätte gången på fem år
som vi diskuterar detta ärende, och jag
kan förstå, att herr Carlsson närmast
blir lyrisk inför det perspektivet.

Men det finns ändå ingen anledning,
tycker jag, att säga, att socialdemokratien
är negativ till ålderspensionärernas
problem. — Herr Carlsson lovade ju
sina borgerliga kolleger en omgång
också, men den uteblev, åtminstone vid
detta tillfälle.

Jag vill peka på att de åtaganden
som riksdagen har gjort när det gäller
folkpensionärernas standard är vi i
färd med att fullfölja och genomföra.
År 1968 skall folkpensionen vara 90 procent
av basbeloppet. Det innebär en ansträngning
av samhällsekonomien, det
är en fördelning gentemot åldersgrupperna
över folkpensionsåldern som är
riktig men som ändå är ansträngande.
Vi har under de senaste åren genomfört
möjligheter till en rörlighet beträffande
pensionsåldern i det att man
kan variera denna från 63 till 70 år
med varierande storlek av folkpensionen.

Det framgick också av fru Olssons
anförande, att man inte längre, som

motionärerna här talar om, kan angripa
detta problem som ett generellt problem.
Det gavs exempel på vilka åtgärder
som måste sättas in på områden där
arbetstakten är hög och där de psykiska
påfrestningarna är stora. Men det
är också omöjligt att säga att här är
någonting som är kännetecknande för
vårt näringsliv som helhet.

Utifrån denna utgångspunkt har ju
också riksdagen begärt —• och regeringen
har villfarit denna begäran —
att låta utreda på vilket sätt folkpensionerna
efter 1968, alltså sedan målsättningen
om storleken sådan den nu gäller
har blivit uppfylld, skall ökas. Att
man där kommer in i en situation där
det blir fråga om en differentiering
mellan olika grupper av pensionärer är
ganska klart.

Herr talman! Av vad jag sagt framgår
att riksdagens prioritering av pensionsförmånernas
utbyggnad hittills har siktat
in sig på det materiella innehållet.
Herr Eric Carlsson har här talat för en
prioritering som skulle ge en generell
sänkning av pensionsåldern. Det måste
betyda ett avståndstagande från de tidigare
intagna ståndpunkterna i detta
avseende. I den bemärkelsen kan man
då inte anklaga regeringspartiet för att
vara negativt mot folkpensionärerna då
vi vill genomföra de ekonomiska åtaganden
som vi har gjort i detta sammanhang.

Jag vill med denna korta sammanfattning
av ärendet sluta med att yrka
bifall till andra lagutskottets utlåtande
nr 20.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är åtskilliga år sedan
frågan om en sänkt folkpensionsålder
aktualiserades av centerpartiet. Jag
minns särskilt vid ett tillfälle då statsministern
stod i denna talarstol — den
stod då på andra sidan här i kammaren
— och på sitt sätt argumenterade emot
en sänkt folkpensionsålder. Hans skäl
var i första hand att en sänkning av

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Nr 11

177

folkpensionsåldern skulle medföra jättestora
kostnader.

Herr Lars Larsson nämnde att denna
fråga har diskuterats, om jag inte minns
fel, sex gånger. Nog måste man konstatera
att det ändå har blivit vissa
framsteg för oss som vill arbeta för
sänkt folkpensionsålder. Andra lagutskottet
påpekade i sitt år 1963 av riksdagen
godkända utlåtande att skäl kunde
anföras för att frågan om en lägre
pensionsålder övervägdes. Där hade
man alltså i princip givit en viss anslutning.
Då ansåg dock utskottet att
häremot måste vägas angelägenheten av
andra förbättringar för folkpensionärerna
och framhöll särskilt de höjningar
av folkpensionerna fram till år 1968
för vilka statsmakterna hade bundit
sig. Ja, jag tycker det skulle ha varit
en ganska bra logik i detta, eftersom vi
nu räknar år 1966. Skulle vi tänka oss
att eventuellt göra någonting efter år
1968 är det på tiden att vi nu beslutar
oss och tillsätter en utredning i frågan.
Utredningar arbetar ju inte så hastigt,
utan det blir precis lagom att börja nu
om vi vill ha förbättringarna genomförda
år 1968. Det finns alla skäl att nu
ta itu med den saken.

Herr Lars Larsson nämnde att det
liksom bara var de materiella kraven
från folkpensionärerna som man hade
fäst den största vikten vid. Hur uppträder
arbetsmarknadens parter? Säger
de att deras enda krav är att få högre
betalning för sitt arbete? Nej, de går
givetvis fram på båda linjerna. Det är
fullkomligt riktigt, menar jag, att försöka
få även andra förbättringar. Arbetstagarna
kräver kortare arbetstid
och bättre sjukförmåner. Varför skall
det bara i fråga om folkpensionärerna
gälla att kraven måste begränsas att
öka deras pensionsbelopp i pengar.
Andra behov skulle vi inte ens kunna
diskutera eller utreda.

Herr Lars Larsson sade, att socialdemokratien
inte har varit negativ mot
folkpensionärerna. Det kanske man inte
kan säga generellt, men nog kan man

Om Hänkt folkpensionsålder
visa på en rad frågor vid olika tillfällen
då socialdemokraterna har varit negativa
mot folkpensionärerna. Inom
centerpartiet tycker vi att det i detta
fall är negativt att inte kunna tänka sig
en lägre folkpensionsålder. Såsom skäl
anföres givetvis ibland att människor
numera är friskare och vill arbeta längre.
Jag vill då fråga hur det kan komma
sig att man på de frivilliga avtalens väg
ofta gärna vill avtala om en lägre pensionsålder.
Utgör de som bara har folkpension
och nästan ingenting mera en
speciell grupp av människor, som inte
har samma önskemål som de som på avtalsmarknaden
försöker få fram en lägre
pensionsålder? Jag tror att folkpensionärerna
har precis samma åsikter
och strävanden. Varför skall det vara
så i vårt samhälle att en mycket stor
grupp skall ha en lägre pensionsålder?
Det är rätt mycket av det gamla klasssamhället,
som väl många av oss väl i
alla fall försöker att bekämpa, som fortfarande
lever kvar. Man vill inte ens
rucka litet på det genom att sänka folkpensionsåldern
något — hur mycket
får vi väl senare överväga.

Vi kan ta ut våra förbättrade pensionsresurser
med åtföljande högre levnadsstandard
i form av förbättringar
materiellt sett och genom kortare arbetstid.
Den förlängda fritiden kan tas
ut i olika former, såsom förlängd semester
— det har vi delvis övergått till
— kortare veckoarbetstid men också
genom en sänkt pensionsålder. Det är
precis lika befogat i ett samhälle som
går framåt — något som vi kan glädja
oss åt här i Sverige — att man tänker
på att rent generellt genomföra en sänkning
av folkpensionsåldern. I detta fall
kan jag inte beteckna det såsom något
annat än negativt att man inte med de
resurser som Sverige nu har ens kan
tänka sig att börja utreda en sänkning
av pensionsåldern.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till reservationen.

178

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Om sänkt folkpensionsålder

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det var herr Lars Larsson
som föranledde mig att begära ordet.
När man vill göra gällande att
problemet med en allmän sänkning av
folkpensionsåldern inte kan angripas
såsom ett generellt problem frågar jag
mig, hur man i en rad andra länder
utanför Norden kan ha kommit fram till
en lägre pensionsålder än vad vi har.
Varför har inte vi möjlighet att komma
fram till en sådan lösning?

På vilka grunder kan man göra gällande
att för det stora flertalet svenska
medborgare är en pensionsålder som
ligger vid 65 år eller lägre den riktiga,
medan den mindre gruppen, nämligen
kroppsarbetarna, skall vänta till 67 år?
Får jag fråga: Var finns logiken i detta?

Det siffermaterial som jag har fått
visar att de flesta över 65 år har sin
pensionsfråga ordnad. Jag förmodar att
det är därför som man från höger- och
folkpartihåll var ointresserad av att
medverka till en sänkning av den allmänna
folkpensionsåldern. Tyvärr är
det många gånger så i det här samhället
att när man har fått sitt och väl det och
de andra har fått sitt och nätt det, då
känner man sig belåten. Det intrycket
får nog den som ser på den här frågan,
att de som tillhör privilegierade grupper,
som har fått en förmån, inte är angelägna
om att andra grupper skall få
rättvisa. Vi anser däremot att det är
angeläget att skapa rättvisa i detta avseende.

Till herr Larsson vill jag säga att jag
inte har ändrat uppfattning på något
sätt i denna fråga. Jag bär hävdat den
meningen i flera tidigare debatter, att
pensionsåldern bör sänkas.

Det är riktigt och nödvändigt att frågan
om ålderspensionerna efter 1968
skall utredas, som herr Bengtson sade.
Det satt långt inne innan riksdagen fattade
beslut om den utredningen. Nog
är det underligt att man inte samtidigt
skall kunna utreda frågan om sänkning
av pensionsåldern och pröva den frå -

gan i denna utredning, så att man får se
på hela fältet i ett sammanhang! Med
erfarenhet av hur arbetslivet ser ut i
dag vågar jag påstå att denna reform
måste komma, ju förr desto hellre. Det
är en angelägen reform, som många
väntar på.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! När jag lyssnade till
herr Bengtson, som helt plötsligt uppträdde
till herr Eric Carlssons stöd, blev
jag förvånad, ty han sade att 1963 var
andra lagutskottet inne på att man skulle
kunna tänka sig att efter 1968 — sedan
man fullgjort de åtaganden fram till
1968, varom riksdagen i stort sett varit
enig — ta upp en diskussion om hur
den fortsatta utvecklingen i fråga om
folkpensionsnivån skulle kunna te sig.
Det är ju vad som bär skett. Herr
Bengtson talade nu om att man borde
tillsätta en ny utredning. Jag påpekade
att det har tillsatts en utredning för att
ta upp frågan om folkpensionernas storlek
efter 1968.

Nu står alltså två representanter för
centerpartiet upp här och diskuterar
en ny prioritering av hur vi skall lösa
ålderspensionärernas situation efter
1968. Nu vill man sänka pensionsåldern.
Jag tolkar detta så att man nu inte
längre är beredd att ta upp diskussionen
om ytterligare höjning av folkpensionsnivån.
Jag tycker nog att när socialdemokratien
för sin del har sagt att
det är angeläget att ta upp denna diskussion
och försöka komma till rätta
med frågan om folkpensionsnivån för
de grupper som efter 1968 endast har
folkpension att ty sig till, så skall man
inte angripa socialdemokratiska partiet
och säga att det är negativt gentemot
folkpensionärerna. Herr Bengtson medgav
emellertid att det kunde finnas »något
tillfälle» då socialdemokratien har
visat intresse för folkpensionärerna.
För att komma från herr Bengtson var
det ju ändå ett positivt medgivande.

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Nr 11

179

Herr BENGTSON (ep):

Ilerr talman! Det förefaller som om
herr Lars Larsson föredrar att rätt mycket
tala om annat än den fråga vi håller
på med. Framställningen gäller utredning
om en sänkning av folkpensionsåldern.
Herr Larsson talar om en
hel del andra saker.

Jag citerade ur andra lagutskottets
utlåtande och visade att utskottet hade
sagt 1963 att skäl kunde anföras för att
frågan om lägre pensionsålder övervägdes,
men att utskottet ansåg att man i
första hand horde komma fram till vad
som skulle ske 1968. Men då måste man
väl logiskt komma fram till att när det
målet är nått skall man kunna tänka sig
en lägre pensionsålder. Jag tycker att
det klart framgår av utskottets utlåtande.

Förbättring efter 1968 — ja, verkligen!
Efter en hel massa framställningar
— jag vet inte hur många år de gjordes
— fick man ett ord från regeringspartiets
sida att en förbättring efter
1968 skulle kunna tänkas. Men det dröjde
mycket länge innan vi kunde få fram
en sådan förklaring. Och det är inte
särskilt svårt att räkna upp en del
exempel på att vi mötts av denna negativism
under hela 50-talet och även
under åren på 60-talet. Utom det långa
dröjsmålet med besked om förbättring
efter 1968 kan man peka på de årliga
höjningarna — inte heller det kunde
klaras upp. Eftersläpningarna kom, under
valår gick det att få en något så när
hygglig höjning av folkpensionerna,
andra år kom ingen höjning till stånd.
Skall vi gå igenom riksdagshandlingarna
blir det inte en så där alldeles lysande
historia som regeringspartiet har
skrivit på folkpensionsområdet.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Herr Bengtsons historieskrivning
lämnar utomordentligt
mycket övrigt att önska i fråga om saklighet.

När det gäller de årliga standardhöj -

Om sänkt folkpensionsålder
ningarna var särskilda utskottet fullständigt
överens om den plan som framlades,
innebärande höjningar vartannat
år. Att sedan påstå att regeringspartiet
visat motsträvighet därför att man fullföljt
den plan som riksdagen var enig
om, det är verkligen ett påstående som
man nära nog häpnar inför.

Kom ihåg att vi nu diskuterar en
sänkning av pensionsåldern, säger herr
Bengtson. Vad är det som skall ske sedan
vi fullföljt åtagandet fram till 1968,
då folkpensionerna skall vara 90 procent
av basbeloppet? Ja, jag har fattat
diskussionen så att vi varit överens om
att det skall undersökas på vilket sätt
man kan höja folkpensionärernas standard
efter 1968. Förstår jag saken rätt
så vill herr Bengtson säga, att vi i stället
skulle sänka pensionsåldern. Det är
en intressant upplysning.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det framgår inte alls
av mitt yttrande att vi skulle tänka oss
något slags alternativ höjd folkpension
— sänkt pensionsålder; detta är en helt
fri tolkning av herr Larssons fantasi.
Jag har inte lagt upp saken så utan
hänvisat till läget på arbetsmarknaden
där vi fått både kortare arbetstid och
förbättrade förhållanden. Skulle det
inte vara möjligt att ge också folkpensionärerna
någonting av detta? Jag anser
att det vore möjligt, då just dessa
människor har grundlagt mycket av vårt
välstånd. Varför skulle man inte kunna
tänka sig både en sänkt pensionsålder
och en högre folkpension? Det är i varje
fall vår uppfattning från centerns
sida.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Låt mig till sist erinra
om att folkpensionärernas standard efter
år 1968 i mycket stor utsträckning
kommer att vara beroende av det beslut
om en tjänstepensionsreform som
genomfördes mot centerns önskan. Ha -

180

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

de reformen inte genomförts, hade folkpensionärernas
situation varit en helt
annan.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till andra lagutskottets
utlåtande nr 20.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—109;

Nej— 11.

Ang. det inkomstprövade tillägget till
studiebidrag

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av väckta
motioner angående det inkomstprövade
tillägget till studiebidrag.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 16 i första kammaren av herr Olsson,
Johan, m. fl. samt nr 26 i andra
kammaren av herr Elmstedt m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
om sådan ändring av studiehjälpsreglementet,
att vid beräkning av inkomstprövat
tillägg till studiebidrag
hänsyn ej toges till förmögenhet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, I: 16 och II:
26, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Erik Filip Petersson, fru Elvy Olsson
samt herrar Rimmerfors, Jönsson i
Ingemarsgården och Elmstedt, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa

dels att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:16 och 11:26,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag om sådan
ändring av studiehjälpsreglementet,
att vid beräkning av inkomstprövat
tillägg till studiebidrag hänsyn endast
toges till inkomst,

dels att motionerna, i den mån de
icke besvarats genom vad reservanterna
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! När de studiesooiala
frågorna behandlades av riksdagen våren
1964 var det ett helt paket frågor.

Onsdagen (ten 10 mars 1900 om.

Nr 11

181

Ang. det inkomstprövade tillägget till studiebidrag

En av frågorna gällde studiebidraget,
som enligt beslutet skulle utgå till alla
med 75 kronor per månad om studierna
påbörjats före 21 års ålder. Dessutom
kan utgå inkomstprövat tillägg med belopp
mellan 25 och 75 kronor per månad,
beroende på den studerandes eller
hans föräldrars beskattningsbara
inkomst. Detta tillägg bortfaller när
den beskattningsbara inkomsten överstiger
20 000 kronor. Vid inkomstprövningen
tar man hänsyn till förmögenheten
på så sätt att om den överstiger
30 000 kronor så skall en femtedel av
det överskjutande beloppet jämställas
med beskattningsbar inkomst.

Systemet kan vid en mycket flyktig
bedömning synas rättvist. Har man förmögenhet,
kan man ta av den till sina
barns studier, men jag upprepar att det
är vid en flyktig bedömning som man
ser saken så. Ty i verkligheten kan mycket
blygsamma inkomster utestänga elever
från dessa studietillägg, beroende
på förmögenheter som är låsta i egnahem
eller i jordbruksfastigheter och
som kanske inte ger någon avkastning.
Sådana förmögenheter saknar ju värde
för den studerande, så länge de inte
realiseras, och när de realiseras är det
ovisst hur stort värdet är. Det kan också
vara maskiner och inventarier i ett
jordbruksföretag som är förmögenheten,
och det är värden som inte kan
realiseras, om driften skall fortsätta.
Men det är också värden som snabbt
slits ner och inte ger mycket vid realisation.
Vi reservanter finner nuvarande
inkomstgräns otillfredsställande och
anser att förmögenheter av det slag jag
relaterat inte förbättrar möjligheterna
att finansiera studier. Här kan naturligtvis
resas den invändningen att
man måste ta hänsyn till stora förmögenheter
när man beviljar dessa studietillägg.
Jag tror att farhågorna här
är överdrivna, ty det visar sig ju att de
som äger en stor förmögenhet också
är höginkomsttagare. Likaså är stora
kapital i regel placerade så att de också
ger avkastning, och den avkastning -

en tillsammans med annan inkomst
utestänger ändå ifrågavarande elever
från inkomstprövat tillägg.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation som är fogad vid utskottsutlåtandet.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Låt mig först erinra
om att redan vid det studiesociala systemets
införande höjdes den förmögenhet
som inte räknas med vid bedömning
av det inkomstprövade tillägget
vid studiehjälp från 20 000 till 30 000
kronor. Nu säger fru Olsson att även
mycket blygsamma inkomster — hos
föräldrarna -— kan beröva elev rätt till
inkomstprövat tillägg.

Herr talman! Innan jag yrkar bifall
till utskottets utlåtande, som innebär
avslag på motionerna, skall jag tala om
vad det egentligen är fråga om.

Vi utgår från att två makar har en
beskattningsbar inkomst på 23 000 kronor.
Denna inkomst ligger över medelinkomsten
för gift inkomsttagare i riket.
Makarna kan dessutom ha en behållen
förmögenhet på 55 000 kronor
— först då — vid en inkomst på 23 000
kronor och en behållen förmögenhet
på 55 000 kronor riskerar de att det
inkomstprövade tillägget på 25 kronor
försvinner. Är man i lägre inkomstklass
och inkomsten är 17 000 kronor
per år, kan man ha en behållen förmögenhet
på 45 000 kronor. Då kan
man kanske få 25 kronor, men man
erhåller i regel 50 kronor i inkomstprövat
tillägg. Rätten till högsta inkomstprövade
tillägg, 75 kronor, och
därmed också möjlighet att söka behovsprövat
tillägg på 75 kronor finns
vid en inkomst på t. ex. 12 000 kronor,
som ju är ganska lågt, och dessutom en
behållen förmögenhet på 45 000 kronor
som i det inkomstläget är ganska
anmärkningsvärd. Då har man fortfarande
rätt att få 75 kronor i inkomstprövat
tillägg. Man kan om förutsättningar
föreligger också få 75 kronor

182

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Ang. behovsprövning vid studiesocialt stöd
per studiemånad i behovsprövat tilllägg.

År det fråga om att det bara skulle
finnas förmögenhet ger den behållna
förmögenheten så snart den understiger
70 000 kronor rätt till 75 kronor i
inkomstprövat tillägg plus rätten till
behovsprövat tillägg. Mellan 70 000
och 90 000 kronor ger rätt till 50 kronor
per månad i inkomstprövat tillägg
och först vid en behållen förmögenhet
som överstiger 130 000 kronor bortfaller
det inkomstprövade tillägget. I dessa
tre sista exempel har jag extremt
nog bara räknat med förmögenhet och
ingen inkomst alls. Det är alltså förmögenhetsbelopp
som ligger ovan den
gräns då beskattning uttas som ger
rätt till inkomstprövat tillägg till studiebidraget.

Jag kan inte hålla med fru Olsson om
att det är blygsamma inkomster eller
blygsamma förmögenheter som det rör
sig om här.

Jag ber att få yrka bifall till andra
lagutskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej — 25.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. behovsprövning vid studiesocialt
stöd

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av väckta
motioner angående behovsprövning vid
studiesocialt stöd.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade, likalydande
motioner, nr 121 i första kammaren av
herr Blomquist samt nr 166 i andra
kammaren av herr Regnéll m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
för sin del besluta om sådan ändring
i studiemedelsförordningen och studiehjälpsreglementet,
att bestämmelserna
om hänsynstagande till makes inkomst
och förmögenhet utginge.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 121
och II: 166, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Blomquist, som dock ej antytt sin mening.

Onsdagen den 10 mars 1900 em.

Nr 11

183

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! I anledning av föreliggande
utskottsutlåtande, till vilket
jag fogat en blank reservation, vill jag
bara framföra några synpunkter.

På s. 6 i utlåtandet står en mycket
intressant hänvisning till yrkesutbildningsberedningens
nyligen avgivna betänkande.
Beredningen har behandlat
frågan om studiesocialt stöd till vuxenstuderande.
»Utredningen anser att varje
medborgare oavsett civilstånd och
försörjningsplikt skall betraktas som
självständig i utbildningsavseende. Det
är därför enligt utredningen angeläget
att överväga om icke medelsbehovet för
makar eller motsvarande skall bedömas
utan avseende på andra makens inkomst-
och förmögenhetsvillkor.» Här
har alltså denna parlamentariska beredning
redovisat samma principiella
grundsyn som ligger bakom motionerna
I: 121 och II: 166 och som vi motionärer
velat dra den praktiska konsekvensen
av.

Som vi minns fattade riksdagen förra
året beslut om rätt för makar till frivillig
särbeskattning. Därmed knäsattes
uppfattningen att förvärvsarbetande
gifta kvinnor skall ha rätt att betraktas
som självständiga inkomsttagare.
Det ter sig väl då ganska logiskt att
föra denna princip vidare och låta den
gälla även under utbildningstiden och
alltså i fråga om studiemedel bedöma
»medelsbehovet för makar utan avseende
på andra makens inkomst- och
förmögenhetsvillkor».

Som var och en märker som läser utskottsutlåtandet
har utskottet inte velat
gå närmare in på själva principfrågan
utan föredrar att i stället peka
på, som man uttrycker det, den förhållandevis
generösa utformningen som
reglerna om hänsynstagande till makes
ekonomi erhållit. Därmed har man fört
över frågan på värderingsplanet, som
det givetvis inte lönar sig att diskutera.

Jag vill här komma med en enda liten
synpunkt. Det nya studiesociala

Ang. behovsprövning vid studiesocialt stöd
systemet har nu varit i kraft eu tid. Det
torde vara en allmän iakttagelse att studentfamiljerna
är en grupp som inte
fått det bättre.

I olika sammanhang har det sagts att
studentfamiljens problem skall lösas genom
en utbyggnad av det indirekta studiesociala
stödet. Det finns en utredning
som arbetar med frågan, men den
har fördröjts i sitt arbete — har det
sagts mig — bl. a. på grund av att utredningspersonalen
tagits i bruk för
andra uppgifter.

Den som vet något om de villkor under
vilka studentfamiljer kan få leva
i våra universitetsstäder är inte rädd
för att statsmakternas generositet kan
bli för stor.

Herr talman! Jag tolkar den sista meningen
i utlåtandet förhoppningsfullt.
Orden »den genom motionerna aktualiserade
frågan kan i framtiden komma
att övervägas i ett vidare sammanhang»
hoppas jag är ett uttryck för utskottets
villighet att inom en inte alltför
avlägsen framtid gå i närkamp med
den i motionerna framförda principfrågan
och dennas praktiska följder.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag kan fatta mig kort
i detta avseende.

Det är fullt riktigt som herr Blomquist
har påpekat att sedan studiemedelsförordningen
trädde i kraft en utveckling
ägt rum som innebär att man
nu mera klart betraktar makar såsom
från varandra ekonomiskt fristående.
Det skulle då kunna leda till den slutsatsen,
att man inte beaktar den andra
makens inkomst vid bedömningen av
— som det i detta fall gäller — studiemedel.

Nuläget har herr Blomquist inte anmärkt
på. Jag förstår att han menar
att förutsättningar för att genomföra
motionärernas rent principiella resonemang
inte har förelegat och att den
anordning som nu gäller är godtagbar.

Herr Blomquist pekade på yrkesut -

184

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Om åtgärder mot rasdiskriminering
bildningsberedningens betänkande. Får
jag då lägga till, att det i den proposition
om arbetsmarknadspolitiken som
i dag har publicerats och som kommer
att föreläggas riksdagen om någon dag
har signalerats att det 1967 skall presenteras
ett förslag till vuxenutbildningens
organisation och studiefinansiering,
bedömd med hänsyn till såväl gymnasieutredningens
förslag om vuxenutbildning
som yrkesutbildningsberedningens
betänkande. Då har vi kommit
ganska nära den tidpunkt då den prövning
som andra lagutskottet talar om i
sitt utlåtande skall äga rum.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande nr 22.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen för fotvård m. m.;
samt

nr 24, i anledning av väckta motioner
om samordning av pensionsutbetalning
och skattelikvid.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om åtgärder mot rasdiskriminering

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av väckta
motioner om åtgärder mot rasdiskriminering.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 582 i första kammaren av herr Peterson,
Eric Gustaf, och nr 709 i andra
kammaren av herr Nihlfors m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivel -

se till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att
förslag till lag mot rasdiskriminering
snarast måtte framläggas för riksdagen
och att vederbörliga åtgärder måtte vidtagas
för Sveriges ratificering av den
nyligen av FN-församlingen antagna
konventionen i ämnet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 582
och II: 709, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,

(fp):

Herr talman! Även om det kan sägas
att den stora majoriteten av vårt folk
är emot rasdiskriminering, är dock den
här frågan ytterst viktig och angelägen.
Pressen har vid upprepade tillfällen
påpekat uppmärksammade fall av rasdiskriminering,
och genom den ökade
invandringen av utländsk arbetskraft
ökar riskerna.

Jag har, herr talman, ingen invändning
mot utskottets ställningstagande
och inte heller något annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag, men
jag vill understryka vikten av att det
som skall hända sker snabbt, detta för
att understryka var vårt folk står i denna
fråga och även för att hindra fortsatt
rasdiskriminering.

I detta yttrande instämde herrar
Lundström (fp), Dahlén (fp), Alexanderson
(fp), Nyman (fp), Tistad (fp)
och Per Jacobsson (fp).

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av väckta motioner angående viss
införsel av och handel med fridlysta
djur, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Nr 11

185

Ang. juridisk persons förvärv av mark

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av väckta
motioner angående juridisk persons
förvärv av mark.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade, likalydande motioner,
nr 597 i första kammaren av herr
Svanström in. fl. och nr 726 i andra
kammaren av herr Jonasson in. fl.

I motionerna hade hemställts, att
riksdagen för sin del måtte besluta, att
juridisk person för förvärv av produktionsmark
från bondebruket skulle hava
skyldighet att lämna annan mark i kompensation,
i överensstämmelse med vad
i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, 1:597 och
II: 726, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Nils-Eric
Gustafsson, Åkesson, Grebäck, Hedin,
Johansson i öckerö och Tobé, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:597 och 11:726,
måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag angående ändrad
lydelse av 4 § jordförvärvslagen den
14 maj 1965 (nr 290);

2) att motionerna I: 597 och II: 726
i övrigt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det är ett motionspar,
nr 597 i första kammaren och nr 726
i andra kammaren, som här ligger till
grund för tredje lagutskottets utlåtande
nr 15. I dessa motioner har vi motionärer
— trots att den lag det här är frå -

ga om antogs så sent som i fjol — velat
ta upp till prövning en bestämd paragraf
i lagen. Det gäller här 4 § jordförvärvslagen
som handlar om kompensation
av mark under sådana förhållanden,
då juridiska personer — det gäller
alltså bolag och stiftelser och andra —
förvärvar mark.

I motionen framhålles att skyldighet
för juridisk person bör föreligga att
vid de tillfällen, då vederbörande fått
tillstånd att förvärva jord eller skog,
som kompensation överlämna motsvarande
andel. Vi har i motionen utvecklat
den centrala betydelse, som det
kombinerade företaget jordbruk och
skogsbruk även i framtiden kommer att
ha. Vi har även påpekat att det kan bli
fråga om att vid den pågående strukturrationaliseringen
tillskapa rena familjejordbruk.

Genom riksdagens beslut i fjol fritogs
skogsbolag och andra juridiska personer
från skyldigheten att lämna kompensationsmark
vid sådana här tillfällen.
Motionärerna framhåller att den
nya ordningen med all sannolikhet
kommer att motverka strukturrationaliseringen
inom skogsbruket. Vi menar
att detta blir en självklar följd av det
förhållandet att de enklaver som tillhör
vederbörande bolag och som finns inne
i enskilda skogsområden kommer att
bibehållas så länge som möjligt för att
av bolagen utnyttjas som utgångspunkt
för kommande markförvärv.

Utskottet redovisar på sid. 7 i utlåtandet
den behandling som detta ärende
blev föremål för i fjol, och där refereras
också den reservation, som var
fogad till föregående års utlåtande. I
denna reservation hemställdes att i 4 §
jordförvärvslagen skulle utsägas att vid
prövning av ansökan om förvärvstillstånd
av juridisk person borde beaktas
bl. a. huruvida förvärvaren i samband
med fånget genom att avstå mark för
rationaliseringsändamål medverkat till
jordbrukets eller skogsbrukets rationalisering.
Den motion som vi nu har
väckt avser ett uppföljande av reservationen.

186

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Ang. juridisk persons förvärv av mark

Vid utskottets behandling har utskottet
kommit att delas i två hälfter, varav
den ena genom lottning har blivit majoritet.
För reservationen står utskottets
borgerliga ledamöter. Man har i reservationen
gjort den kompromissen i
förhållande till motionen att man inte
ifrågasätter areal emot areal men väl,
som det framgår av lagtexten på sid. 9,
att vid denna prövning bör beaktas huruvida
förvärvaren i samband med
fånget genom att avstå mark för i 5 §
första stycket angivna ändamål får anses
ha medverkat till jordbrukets eller
skogsbrukets rationalisering.

Innehållet i reservationens förslag
skulle utan tvekan medverka till en
snabbare rationalisering. Nu erkänner
jag att rationalisering är ett ord som det
på sista tiden har gått trolldom i. Man
tror att man i olika sammanhang skall
kunna åstadkomma underverk, men det
är uppenbart att det inte minst för det
framtida skogsbruket är angeläget att
få en så god strukturrationalisering
som möjligt för att ge tillfälle till ett
effektivt utnyttjande av de moderna
hjälpmedel som skogsbruket numera
har.

Herr talman! Eftersom tiden är långt
framskriden skall jag begränsa mig till
det nu anförda. Jag hemställer om bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Som redan har påpekats
av den föregående talaren gäller
det här en detalj i den nya jordförvärvslagen
som riksdagen antog för
ungefär ett år sedan. Denna speciella
fråga föranledde då skiljaktiga meningar.
För egen del hyser jag en viss tveksamhet
om angelägenheten av att, innan
några nämnvärda erfarenheter av
den nya lagens tillämpning samlats,
ånyo aktualisera frågan. När den nu genom
motioner åter har kommit på
kammarens bord vidhåller reservan -

terna den mening som i fjol framfördes
reservationsvis.

Frågan är också av praktisk betydelse
ur rationaliseringssynpunkt. Det
gäller ett förfaringssätt vid prövning av
ansökning av förvärvstillstånd som har
utbildats i praxis vid tillämpning av
den gamla jordförvärvslagen och då befunnits
vara av stort praktiskt värde.
När t. ex. ett skogsbolag begärt tillstånd
att förvärva viss skogsmark som varit
i enskild ägo, har man aktualiserat frågan
om kompensation genom att förvärvaren
lämnar ifrån sig mark som är
av betydelse för arrondering av annat
enskilt skogsinnehav.

I propositionen om jordförvärvslagen
utgick departementschefen från att sådana
frågor i förekommande fall kunde
lösas förhandlingsvägen genom frivilliga
överenskommelser. Men reservanterna
ansåg att lantbruksnämnden inte i
den föreslagna lagtexten hade tillräckligt
stöd för att med framgång kunna
föra sådana förhandlingar. Vi ansåg att
man i själva lagen borde ta in att medgivande
om att avstå kompensationsmark
borde beaktas vid tillståndsprövningen.
En sådan omständighet kunde
bli avgörande om tvekan förelåg beträffande
tillståndsfrågans avgörande eller
då särskilt starka skäl förelåg ur allmän
synpunkt för att kompensationsöverlåtelsen
borde komma till stånd. Däremot
ville reservanterna inte gå så långt som
att uppställa som villkor att kompensationsmark
alltid skulle avstås i sådana
fall. Det skulle strida mot de principer
på vilka den nya lagen vilar och
dessutom omöjliggöra förvärvstillstånd
i en del fall när lämplig kompensationsmark
inte förefinns. Samma yrkande
framförs i den nu aktuella reservationen.
Man kan måhända säga att det bara
är nyanser, som skiljer de olika meningarna
i denna fråga, men det är nyanser
som kan få praktisk betydelse.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Onsdagen den 1(5 mars 1966 em.

Nr 11

187

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Man kan väl glädjas ät
att diskussionen om jordförvärvslagen
denna gång förs i en betydligt mera avspänd
atmosfär än vad den gjorde då
vi förra året diskuterade den. Herr
Alexanderson säger att han hyser tvekan
inför att ändra lagen något halvår
efter att den trätt i kraft. Jag förstår
hans tvekan mycket väl. Vi brukar inte
stifta en lag ena halvåret för att göra
ändringar i densamma nästa halvår, innan
vi ännu sett verkningarna.

Det är naturligtvis alldeles för tidigt
att yttra sig om de eventuella olägenheterna
i den jordiförvärvslag som antogs
1965 i maj månad och trädde i
kraft den 1 juli.

Den tveksamhet herr Alexanderson
gav uttryck åt finns också hos skogsägarna
själva. I nr 1 av Skogsägaren
för i år säger man i inledningen till en
artikel, att ett halvår är för kort tid för
att bedöma skogsindustriens aktivitet
och möjligheter att få köpa mark. Man
har alltså i jord- och skogsbrukarnas
eget organ slagit fast, att det är alldeles
för tidigt att nu försöka åstadkomma en
ändring. Man fortsätter längre fram i
artikeln, att under hösten har lantbruksstyrelsen
utgivit anvisningar till
lagens olika bestämmelser. Dessa anvisningar
är i många avseenden synnerligen
väl utformade och helyser starkt
den enskildes möjligheter. Det är följaktligen
inte på det sättet att man från
statsmakternas sida och de organ som
staten har då det gäller att åstadkomma
själva handläggningen av frågorna har
försökt att göra någon dimbildning. I
stället har man försökt att på alla sätt
klargöra hur det skall förfaras vid handläggning
av frågan.

Jag skall fortsätta med att citera vad
tidningen skriver i slutet av sin artikel.

»Det ankommer på de enskilda jordoch
skogsbrukarna själva att försvara
sina positioner med hjälp av föreningsrörelsen.
De enskilda som behöver tillskottsmark
måste utnyttja de möjlighe -

Ang. juridisk persons förvärv av mark

ter lagen ger dem. Den enskilde måste
aktivt engagera sig i konkurrensen om
den salubjudna marken. Så fort som
möjligt måste han åstadkomma ett köpeavtal
och med detta i handen söka
sitt förvärvstillstånd. Han har då ett
gynnsamt utgångsläge vid tillståndsprövningen.
Det är ingen nödvändighet
att den tilltänkta marken ligger i gräns
med det tidigare innehavet. Samarbetet
i skogsbruksområden ger rationell brukning.
»

Här har man alltså från det enskilda
skogsbrukets sida gjort klart för
medlemmarna att de har precis samma
möjligheter som skogsbolagen när
det gäller att förvärva mark och att det
bara gäller att bevaka sina intressen.
Med hänsyn till vad vi kan notera i
denna skrift tycker jag vi bär rätt att
säga, att den motion som bär föreligger
är alldeles för tidigt väckt.

Om man hade kunnat anföra att det
under lagens första halvår hade begåtts
misstag eller visat sig omöjligt att åstadkomma
något byte av mark, då hade
det kunnat finnas skäl. Men från motionärernas
sida har inte angivits ett
enda exempel på att man inte har kunnat
komma till rätta med de problem
som här föreligger.

Jag förstår att det råder en ganska
stor skillnad i sak emellan de olika
borgerliga partiernas inställning till
frågan, även om man har kunnat kompromissa
sig fram till en gemensam reservation.
Man behöver bara läsa motionen
för att bli på det klara med vilka
meningar som döljer sig bakom reservationen.
Det är i varje fall inte så
förfärligt mycket kvar av den motion
som vi bär har att behandla, och det
får man väl tillskriva bl. a. utskottets
ärade ordförande, som säkerligen haft
sin hand med vid skrivningen av reservationen.

Jag skall inte trötta kammaren med
att gå in på motionens innehåll. Det
finns en hel del som man skulle vilja
ta upp en diskussion om. Jag skall bara
ta ett enda exempel för att belysa hur

188

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Ang. juridisk persons förvärv av mark

motionen är hopkommen. Det sägs i motionen
att det har skapats prioritet för
en ny grupp, nämligen aktiebolag och
stiftelser. Det är ett sakligt fel. Det förhåller
sig inte på det sättet att dessa
är prioriterade. Bönderna bär precis
samma möjligheter som dessa. Bönderna
står inte alls i någon strykklass. Motionen
bär naturligtvis tillkommit mera
för vad som skall ske i september månad
än för att sakligt belysa det läge
som vi nu befinner oss i.

I en ganska märklig passus i motionen
talas om att antalet bärkraftiga enheter
i olika delar av landet skulle
kunna öka så att en ur allmän synpunkt
tillfredsställande bebyggelsestruktur
skulle kunna uppnås. Jag blir inte
klok på vad det egentligen går ut på, ty
bebyggelsestrukturen är väl inte beroende
av om några skogsbolag skulle äga
några små skogsbitar här och var insprängda
bland bondejordbruket.

Jag tror att det finns all anledning för
kammaren att följa utskottsförslaget.

Innan jag lämnar talarstolen skall
jag be att få rätta till en felaktighet
som herr Svanström gjorde sig skyldig
till i sitt anförande. Han sade att det
har förekommit lottning i utskottet. Nej,
vi bär inte alls lottat om den här saken.
Vi delade oss i två hälfter, det är
sant, men det skedde inte med lottens
hjälp.

Herr talman! Det finns åtskilligt mer
att säga om motionen, men den sena
timmen gör att vi inte behöver föra
någon längre debatt om ett förslag som
redan ur saklig synpunkt är dödfött.
Låt oss vänta och se på utvecklingen.
Skulle det visa sig att det skulle inträffa
vad motionärerna här befarar, då kan
jag nog försäkra att man ifrån utskottsmajoritetens
sida är beredd att pröva
saken från andra utgångspunkter. Som
läget nu är, her jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
trötta kammaren med någon replik till

herr Göran Karlsson, men när han kom
med samma sak som en annan ärad ledamot
av denna kammare gjorde sig
skyldig till häromdagen, nämligen att
påstå att detta var någon form av valfläsk,
kunde jag inte underlåta att begära
ordet. Trots allt är vi ju smålänningar
båda två. Jag sade den gången
att det var ganska onödigt att dra ned
debatten till det planet. Inte heller nu
vill jag svara på detta.

Jag gjorde mig skyldig till ett fel,
herr Göran Karlsson, då jag antog att
det var fråga om lottning i utskottet,
men om inte lotten har varit med så
är det i alla fall lika många på varje
sida.

Herr Göran Karlsson hade läst artikeln
i tidningen Skogsägaren. Även jag
har kännedom om denna artikel. Man
kan ju läsa artiklar på olika sätt, men
jag tror att herr Göran Karlsson har en
något bristande erfarenhet av hur det
är att vara jämställd med ett skogsbolag.
Jag har däremot den erfarenheten då
jag under många år försökt att förvärva
jord och skog, att det inte är så lätt
för den som inte har kapital att vara
jämställd med dem som bär kapital.
Jag tror därför att det var en väsentlig
överdrift från herr Göran Karlssons
sida att utgå från en sådan jämställdhet.
Det är uppenbart att även de enskilda
måste vara aktiva för att ha möjligheter
att hänga med när det gäller att
förvärva mark. Det är jag, herr Göran
Karlsson, klart medveten om.

Sedan gjorde herr Göran Karlsson en
ganska kritisk granskning av motionen.
Jag skall inte gå in på något svaromål
i det fallet. Vi har i motionen redan nu
velat få en ändring till stånd, innan
den bytesverksamhet som var på väg
att få en sådan omfattning helt har upphört.

.lag ber än en gång att få yrka bifall
till reservationen.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag talade om vad som
skall ske i september månad. Jag tror

Onsdagen den l(i mars 1966 em.

Nr 11

180

att det ligger mycket bakom den tanken,
ty denna motion är naturligtvis
tillrättalagd för vad som då skall ske.

Herr Svanström sade att jag inte bär
tillräckligt med erfarenhet för att kunna
bedöma vilka möjligheter en enskild
jordägare har när han skall tävla
med ett skogsbolag om markköp. Jag är
fullt på det klara med, herr Svanström,
att det kan bli besvärligheter i vissa avseenden.
Det är inte tu tal om det. Den
nya lagens tillkomst syftade dock till
att nå en bättre effektivitet när det gäller
skogsnäringen. Skall man inte sträva
efter detta bara för att bevaka någon
viss speciell grupps verkligt särpräglade
prioritetsställning som den tidigare
har haft?

Jag vill kraftigt understryka att talet
i motionen om den nya prioritetsgruppen
är sakligt oriktigt, ty om det är
någon grupp som i detta fall har ett
företräde framför andra är det bönderna
själva. Lagens tillkomst syftade till
att ge industriföretag och andra, inte
minst träförädlingsföretag, en likställighet
med jordbruket i detta avseende.
Det är inte tu tal om att detta var värdefullt.
Visst kan det bli bekymmersamt,
herr Svanström, i många avseenden för
dem som har ett skogsbruk som inte är
rationellt skött. Ur samhällsekonomisk
synvinkel måste man väl ändå se till
att varje näringsgren är så effektiv som
över huvud taget är möjligt. Det får
inte vara på det sättet att skogsbruket
och jordbruket i detta avseende skall
ligga efter andra näringsgrenar.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag instämmer i vad
herr Göran Karlsson senast sade. Jag
tror att det enskilda skogsbruket i praktisk
handling har visat att det vill vara
en så effektiv näring som möjligt. Många
åtgärder har vidtagits för att verkligen
nå upp till detta mål, och det är uppenbart
att ytterligare åtgärder skall
vidtagas. I det enskilda näringslivet vill
vi inte på något sätt stå tillbaka, och vi

Ang. juridisk persons förvärv av mark
inser självklart vår plikt i detta sammanhang.
Det vore en missuppfattning
att tro att de åtgärder som nu vidtages
inte skulle vara inriktade i enlighet med
det önskemålet. Jag försäkrar herr Göran
Karlsson att han på mycket nära
håll kan få goda exempel på att skogsbruk
i enskild ägo drivs rationellt och
hra. Det finns framför allt många exempel
på den saken i Småland.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber kammaren om
överseende. Jag bär dock sysslat en liten
smula med frågan om det kombinerade
jord- och skogsbrukets möjligheter
att utveckla sig. Jag gör några små
randanmärkningar. Jag skall inte ta
upp själva huvudproblemet.

Vad jag ifäste mig vid var att herr
Göran Karlsson talade om att jordbrukarna
var de verkligt prioriterade på
detta område, medan bolagen hade det
krångligt och besvärligt. Har herr Göran
Karlsson klart för sig att bolagen
är prioriterade på ett särskilt sätt i
jämförelse med enskilda skogsägare?
Bolagen kan sätta in kapital utan att
skuldsätta sig. De råkar inte ut för arvsskiften.
Även andra fördelar, inte minst
ur beskattningssynpunkt, gör att ett bolag
faktiskt bär större möjlighet än en
enskild att klara sådana investeringar
som det är fråga om härvidlag. Den saken
är så självklar att även herr Göran
Karlsson förstår den, om han tänker
efter.

Vidare vill jag understryka en sak
som jag tycker är relativt väsentlig,
och det är att de kompletteringar som
det kan vara fråga om ofta är småsaker
och kanske inte mycket att fästa
uppmärksamhet på i stora sammanhang,
men det är något som kan betyda
väldigt mycket för bärigheten av ett
kombinerat jord- och skogsbruk. Det
gäller många små enskilda fall, så man
bör inte underskatta betydelsen härav.
Jag tycker att det är rimligt att detta
sägs.

190

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 cm.

Ang. juridisk persons förvärv av mark
Det talas om att det är nationalekonomiskt
riktigt och bra att bolagen får
bättre möjligheter inom skogsnäringen.
Fackmän, som har studerat dessa ting
vetenskapligt, säger emellertid i all enkelhet
att det finns illa skött bondeskog,
att det finns bra skött bondeskog, att
det finns illa skött bolagsskog och att
det finns bra skött bolagsskog. Det finns
ingen anledning att i detta fall häckla
och döma, för att tala med Fröding.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! När herr Ferdinand
Nilsson säger att det finns dåligt skötta
bondeskogar och dåligt skötta bolagsskogar,
vill jag hålla med honom om
det. Det är dock inte fråga om att vi
skall ha dåligt skötta skogar över huvud
taget, utan att vi skall medverka
till att skogen blir så rationellt skött
och fördelad som möjligt.

Herr Ferdinand Nilsson sade också
att detta med kompletteringar är småsaker.
Då frågar man sig: Varför är
han så angelägen om att dessa småsaker
skall göras till stora nummer?

Bolagen är prioriterade, säger herr
Nilsson, ty för dem gäller andra skatteregler
o. s. v. Det är kanske i och för
sig riktigt. Från det enskilda skogsbrukets
sida hävdas att det är detta som
skall stå i särklass — ty det är ändå
vad man vill åstadkomma — och då
uppkommer frågan: Finns det någon
rimlig anledning att upprätthålla en lagstiftning
som har överlevt sig själv?
Vi måste sträva efter att nå större effektivitet
på det här området, och det
gör vi inte på de vägar som herr Ferdinand
Nilsson anvisar.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har inte anvisat
några vägar i detta sammanhang. Om
herr Göran Karlsson tror det, så beror
det på att han inte har hört på.

Jag konstaterade att det här är fråga
om många små fall och att det är

därför som frågan behöver uppmärksammas.
Mera behöver jag inte orda om
den saken just nu. Vi måste bara göra
klart för oss att det ligger till så här:
De många små fallen berör många människor,
och därför är det en större
fråga.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Svanström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Svanström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —64;

Nej — 49.

Onsdagen den IG mars 1906 em.

Nr 11

191

Ang. arbetsgivares

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 10, i anledning av viickta motioner
angående bestämmandet av expropriationsersättning; nr

17, i anledning av väckta motioner
angående prissättningen på bostadsrättslägenheter;
samt

nr 22, i anledning av väckta motioner
om rätt för polisen att flytta och
omhändertaga fordon i vissa fall.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående omhändertagandet av övergivna
bilvrak; och

nr 9, i anledning av väckta motioner
om ökad social informationsverksamhet
m. m. samt om effektivisering av
den statliga pressinformationen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet,
m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning
av väckta motioner angående
arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet,
m. m.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
345, av herr Ottosson in. fl., och II: 785,
av herr Nordgren m. fl., hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att beslutad
utredning beträffande samordning
och förenkling av de uppgifts- och uppbördsskyldigheter,
som av det allmänna
ålades företagen, måtte påskyndas samt
att utredning måtte tillsättas med uppgift
att framlägga förslag till bestämmelser
genom vilka arbetsgivare medgåves
rätt till ersättning för de upp -

uppgifts- och uppbördsskyldighet, m. m.
gifts- och uppbördsskyldigheter till det
allmänna, vilka för närvarande icke
vore ersättningsgrundande.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
1:345 och 11:785 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Eric Gustaf Peterson, Svanström, Nyman,
Axel Kristiansson, Blomquist,
Westberg, Nordgren, Johansson i Växjö,
Thylén och From, vilka ansett, att utskottet
bort på anförda skäl hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna 1:345 och 11:785
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning och förslag till bestämmelser
genom vilka arbetsgivare
medgåves rätt till ersättning för de
uppgifts- och uppbördsskyldigheter till
det allmänna, vilka för närvarande icke
vore ersättningsgrundande.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! I allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 10 behandlas
frågan om arbetsgivares uppgifts- och
uppbördsskyldighet och därmed sammanhängande
frågor.

Vid årets riksdag har väckts likalydande
motioner, I: 345 av herr Ottosson
m. fl. och II: 785 av hem Nordgren
m. fl., i vilka bl. a. lämnas en redogörelse
för uppbörd av olika slags avgifter
till staten samt uppbörd av källskatt
och övriga skatter som arbetsgivare
har att svara för. Detta arbete har
kommit att bli av mycket stor omfattning,
och gjorda beräkningar visar att
näringslivet på grund av detta arbete
belastas med betydande kostnader.

Förra årets riksdag beslöt att genom
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning beträffande samordning och
förenkling av de uppgifts- och uppbördsskyldigheter
som det allmänna
ålägger företagarna. Denna utredning
har ännu inte tillsatts. Omfattningen av
de uppgifter som avkrävs företagarna

192 Nr 11 Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Ang. arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet, m. m.

ökar allteftersom tiden går. Motionärerna
och reservanterna finner det därför
angeläget att denna utredning snarast
möjligt kommer till stånd.

I motionerna har även tagits upp en
fråga som förts fram vid flera tillfällen,
nämligen frågan om ersättning till företagen
för det merarbete som förorsakas
av det allmännas krav på uppgiftsoeh
uppbördsskyldighet. I princip har
riksdagen godkänt att ersättning bör
utgå, i och med att beslut föreligger om
att sådan ersättning skall utgå för uppbörd
och redovisning av den allmänna
varuskatten.

Såväl motionärer som reservanter anser
det skäligt att samma princip genomföres
även för det uppgifts- och
uppbördsarbete som i övrigt åvilar företagen.

På grund härav har i motionerna
hemställts att riksdagen måtte besluta
om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning och förslag till bestämmelser
om ersättning till arbetsgivare
för det merarbete som förorsakas
av den uppgifts- och uppbördsskyldighet
varom här är fråga.

Jag skall, herr talman, med hänsyn
till den sena timmen inte ytterligare
motivera reservationen, utan jag ber
med dessa få ord att få yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Argumenten och motargumenten
i denna fråga är ju väl
kända för kammarens ledamöter, eftersom
det under den senare tiden varje år
förekommit en debatt i ämnet.

Den utredning som motionärer och
reservanter hemställer om och som gäller
samordning och förenkling av uppgifts-
och uppbördsskyldigheten hemställde
riksdagen om redan i fjol, och
vi tycker att det i och för sig inte är
nödvändigt att nu göra en extra påminnelse
om denna utredning.

Ärendet är som framgår av utskotts -

utlåtandet föremål för Kungl. Maj:ts
prövning, och riksdagen brukar ju inte
upprepa sådana beställningar särskilt
när de är av så färskt datum.

När det gäller frågan om huruvida
företagarna skall ha statlig ersättning
för alla uppgifter som de lämnar och
för allt arbete i samband med skatteinbetalning
kan jag inte i likhet med
utskottet ansluta mig till en sådan generell
princip. Många av dessa uppgifter
är till gagn för företagarna själva, och
jag tycker att det är ett ohållbart påstående
som reservanterna gör när de säger
att uppbördsarbetet och uppgiftslämnandet
endast är av intresse för det
allmänna. Till det allmänna måste ju
också i hög grad företagarna hänföras,
eftersom deras uppgifter ligger till
grund för en väsentlig samhällsstatistik,
socialförsäkringsstatistiken och den
ekonomiska statistiken, av vilka den senare
i sin tur ligger till grund för konjunkturpolitiken
och liknande. Socialstatistiken
och den ekonomiska statistiken
har alltså en mycket väsentlig innebörd
och är till gagn även för näringslivet
självt.

Vidare är det ju inte kammarledamöterna
obekant att det sedan några år
utgår en betydande ersättning för uppbörd
av varuskatt, f. n. 27 miljoner
kronor.

Vad gäller källskatten utges en indirekt
ersättning på det sättet att företagen
ju får förvalta och disponera skattemedlen
för sina anställda under betydande
perioder av året. Den summa
som företagen härigenom kan tillgodogöra
sig i form av ränta kan uppskattas
till mellan 7 och 10 miljoner kronor.
Det är alltså en rätt betydande ersättning
som redan utgår.

Framför allt vill jag framhålla att ett
företag ju har rättighet att ta ut de merutgifter
som uppkommer, eftersom det
råder fri prisbildning. Företaget kan
täcka sina ökade kostnader genom att
höja varupriserna.

Motionärerna och reservanterna vill
här ha statsbidrag och ersättning både

Onsdagen den l(i mars 1906 em.

i säck och i påse. Jag tycker att det är
en ganska orimlig och svepande generell
begäran som här återkommer år
efter år.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
enligt de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först
på bifall till vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 10, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja •— 63;

Nej — 47.

Nr 11 193

Om inflytande för de anställda inom
offentlig verksamhet

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning
av väckta motioner om inflytande för
de anställda inom offentlig verksamhet.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
144, av herrar Adolfsson och Werner,
samt II: 193, av herr Hermansson in. fl.,
hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa
om tillsättande av en utredning rörande
sådana förändringar i företagsformerna
för den offentliga verksamheten,
som tillförsäkrade de stats- och kommunalanställda
största möjliga mått av
medbestämmande i lämplig omfattning,
genom den hittillsvarande vertikala företagsstrukturens
ersättande med självförvaltning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna
I: 144 och II: 193 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Det skulle kunna finnas
mycket att säga i denna fråga, men
eftersom det råder uppbrottsstämning
skall jag fatta mig kort.

Bland de kortfattade förklaringar —
eller om man så vill uttrycka saken:
avklaringar — som riksdagsutskott brukar
avfärda motioner med tycks hänvisningar
till pågående utredning vara
de vanligaste. Men i frågor som berör
arbetsmarknaden dominerar hänvisningen
till att det bör ankomma på
»parterna» att förhandla om saken. Jag
vill i det fallet fråga: Hur länge avfärdades
inte kravet om karensdagarnas
slopande med sådan motivering? Nu har
vi i alla fall kommit så långt att vi har
att vänta en proposition om lagstiftning
i frågan.

När den kommunistiska partimotionen
skrevs angående företagsdemokrati inom
offentlig verksamhet, begränsades yr -

194

Nr 11

Onsdagen den 16 mars 1966 em.

Om inflytande för de anställda inom offentlig verksamhet

kandet avsiktligt med anledning av det
bud om förhandlingar som LO framlade
förra året i det s. k. tjugopunktsprogrammet.
Vi ville avvakta det vidare förloppet
av dessa förhandlingar, men vi
har likväl den uppfattningen att det också
torde bli nödvändigt att för den privata
sektorn av arbetsmarknaden tillgripa
lagstiftning som reglerar vissa delar
av detta problemkomplex. Samma
uppfattning framföres också av olika artikelförfattare
i nr 5 av i år av LO:s
tidskrift Fackföreningsrörelsen, och jag
tror vi vågar spådomen att vi liksom i
fallet karensdagarna kommer att få rätt
också i detta avseende.

Men det är två skäl som föranlett oss
att utforma denna motion. Det första är
att när det gäller denna betydelsefulla
utvidgning av demokratien inom samhället,
nämligen de anställdas ökade inflytande
inom företagen, bör det allmänna
— stat och kommun — vara initiativtagare.
Uttrycket »mönsterarbetsgivare»
brukar användas i andra sammanhang.
Det andra skälet är att eftersom
den ena av parterna är samhället, bör
det ankomma på en sådan auktoritativ
företrädare för samhället som riksdagen
att i en förgrundsfråga som denna precisera
sin, alltså samhällets, ståndpunkt.
Jag vill fråga om det inte fallit utskottet
in att det kunde vara av betydelse.
Efter vilka principer och utgångspunkter
förhandlar nu representanterna vid
förhandlingsbordet från det allmännas
sida om dessa problem? Det finns anledning
fråga om de måhända följer den
grundinställning som präglar Arbetsgivareföreningens
position. I kommentarerna
till Arbetsgivareföreningens s. k.
utspel om företagsdemokratien heter det
i tidningen Arbetsgivaren nr 5 från 1965:
»Dess största förtjänst ligger sannolikt
i den avrättning av begreppet industriell
demokrati som görs — på ett
välgörande sätt lyckas referentgruppen
enligt vår mening visa att företaget inte
kan uppfattas som ett samhälle i miniatyr
och att man följaktligen inte från
politiska utgångspunkter kan dra några

slutsatser om hur förhållandena inom
ett företag bör ordnas.»

Översatt till enklare svenska innebär
detta: Här inom fabriksportarna är det
vi — ägarna av företaget — som bestämmer,
och kom inte och tro att det är
fråga om ett samhälle i minatyr!

Nu bör man från samhällets sida precisera
sin ståndpunkt, om man har en
annan utgångspunkt i dessa frågor. Vi
har i motionsparet 1:144 och II: 193 utvecklat
tankegångarna att vissa grenar
inom den offentliga verksamheten är så
okomplicerade att de skulle kunna omorganiseras
efter demokratiska självförvaltningsprinciper.
Jag vill fråga: Kan
verkligen utskottet hysa den meningen
att man utan vidare skall ge förhandlarna
från statens och kommunernas
sida dessa möjligheter att behandla de
här frågorna utan att delge dem några
intentioner i riksdagen? Utskottet föredrar
att gå förbi frågeställningen, vilket
är ett sätt att besvara en motion
som väl inte borde komma i fråga i sådana
här fall.

Herr talman! Jag har med detta velat
understryka den betydelse vi tillmäter
detta ärende, liksom vår uppfattning
att utvidgandet av företagsdemokratien
inom statliga och kommunala verk och
företag är ett så väsentligt samhällsintresse,
att en utredning i syfte att precisera
samhällets ståndpunkt som grundval
för erforderliga förhandlingar borde
vara en självklar sak.

Med hänvisning till det sagda yrkar
jag bifall till motionerna 1:144 och II:
193.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Det är naturligtvis helt
korrekt som herr Werner säger, att det
skulle finnas mycket att anföra i detta
ämne, som är stort, vidlyftigt och mycket
centralt i vårt samhälle.

Hur man skall kunna utvidga de anställdas
och arbetarnas inflytande i företaget,
hur man skall kunna fördjupa
företagsdemokratien och den ekonomiska
demokratien över huvud taget är

Onsdagen den 16 mars 196G em.

Nr 11

195

Om inflytande för de anställda inom offentlig verksamhet

ämnen som fackföreningsrörelsen sysslar
med sedan mycket läng tid. Vi kan
i år fira 20-årsjubileum av det banbrytande
avtalet om företagsnämnderna.
Det har Landsorganisationen celebrerat
genom att underkasta frågorna en djupgående
ny studie och lägga fram det
program i 20 punkter som herr Werner
talade om. Arbetsgivareföreningen å sin
sida har gjort en studie och lagt fram
programmatiska punkter, som naturligtvis
inte alls går i den riktning som
LO tänker sig och som har mycket starka
begränsningar. Emellertid har
Landsorganisationen hemställt om förhandlingar,
och sådana har upptagits
för den privata sektorn.

Vad gäller den offentliga sektorn
kommer en motsvarande förhandling
att inledas inom kort för både den
statliga och kommunala sidan. Jag tycker
det är en begränsning och en svaghet
i motionerna att de uteslutande
tar sikte på den offentliga sektorn; jag
vågar säga att det är minst lika angeläget,
ja mera angeläget, att utvidga företagsdemokratien
och den ekonomiska
demokratien inom den privata sektorn
av vårt näringsliv. Det står i full konsekvens
med denna uppfattning att de
förhandlingar som är aktuella kommer
att omfatta båda dessa sektorer.

Samtliga huvudorganisationer på det
fackliga området har avstyrkt en offentlig
utredning med hänvisning till
den aktuella förhandlingssituationen.
Jag tror det är riktigt att riksdagen inte
ingriper med vad herr Werner kallar
att uttala intentioner. Låt oss se vad
dessa förhandlingar kommer att leda
till! Om de fackliga organisationerna
känner behov av att föra dessa frågor
inför riksdagen och hemställa om samhällets
stöd och medverkan för att komma
framåt, är jag övertygad om att de
kommer att aktualisera dessa frågor.
De saknar ingalunda representativa företrädare
här i riksdagen.

Jag hemställer om bifall till utskottets
utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av väckt motion om
ökade möjligheter till fritidssysselsättningar
för vissa värnpliktiga, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet från och
med den 23 mars till och med den 1
april för deltagande i nedrustningsförhandlingarna
i Geneve.

Stockholm den 16 mars 1966

Alva Myrdal

Till riksdagens första kammare

För att deltaga i sammanträden med
1965 års abortkommitté, förlagda utanför
Stockholm, anhåller jag härmed om
befrielse från riksdagsarbetet från och
med den 22 mars till och med den 25
mars 1966.

Stockholm den 17 mars 1966

Ruth Ilamrin-Thorell

De begärda ledigheterna beviljades.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 00.16.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR STHLM IS66