Nr 11 FÖRSTA KAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 11 FÖRSTA KAMMAREN 1963

15—20 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 19 mars Sid.

Svar på interpellation av herr Palm om modernisering av den

svenska almanackans namnlängd ............................ o

Svar på fråga av herr Schött ang. ändring av gällande bestämmelser
om val ................................................ 7

Interpellation av herr Osvald ang. godkännande av den år 1962
reviderade konventionen till förhindrande av havsvattnets förorening
genom olja ........................................ 11

Onsdagen den 20 mars

Minnesord över förre talmannen Johan Nilsson ................ 12

JO- och MO-ämbetenas organisation och verksamhetsformer .... 13

Anslag under fjärde huvudtiteln:

Kostnadsramen för det militära försvaret, m. m............... 23

Underhåll av fartyg m. m...................:............... 29

Militärhögskolan .......................................... 31

Befattningen som stabspastor vid försvarsstabens personalvårds byrå

.................................................... 32

Det s. k. försäkringsavdraget vid inkomsttaxeringen ............ 34

Om sänkt vinstbeskattning av varulotterier .................... 42

Ändring i reglerna om inkomstprövning av folkpensionsförmåner 44
Om sänkning av statsbidraget till allmän försäkringskassa, m. m. . . 54

Invaliditetsbedömningen enligt lagen om allmän försäkring...... 56

Om vidgad rätt till barntillägg från den allmänna sjukförsäkringen 59
Om inrättande av en tjänst som allmänt ombud vid försäkrings domstolen

................................................ 60

En allmän förkortning av arbetstiden .......................... 64

Om laglig reparationsplikt beträffande flerfamiljshus ............ 73

Interpellation av herr Ringaby ang. beräkningsgrunderna för företagares
ATP-avgift.......................................... 76

1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 11

Nr 11

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 20 mars Sid.

Val av ombud jämte suppleanter i Europarådets rådgivande församling
.................................................... 12

Sammansatta konstitutions-, banko- och första lagutskottets betänkande
nr 1, ang. utredning om JO- och MO-ämbetenas organisation
och verksamhetsformer ................................ 13

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifterna inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde .............................. 22

Bevillningsutskottets betänkande nr 11, ang. värdeminskningsavdraget
vid viss intäkt av skogsbruk ........................ 34

— nr 12, ang. ändring i kommunalskattelagen, in. m............. 34

— nr 13, om sänkt vinstbeskattning av varulotterier............ 42

Första lagutskottets utlåtande nr 8, om ersättning av allmänna medel
för skada genom brott ................................ 44

Andra lagutskottets utlåtande nr 3, ang. ändrad lydelse av 1 och
4 §§ lagen om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till
folkpension, m. m......................................... 44

— nr 11, om sänkning av statsbidraget till allmän försäkringskassa,
m. m............................................. 54

— nr 12, om invaliditetsbedömningen enligt lagen om allmän försäkring
.................................................. 56

— nr 13, om vidgad rätt till barntillägg från den allmänna sjukförsäkringen
............................................ 59

— nr 14, om inrättande av en tjänst som allmänt ombud vid för säkringsdomstolen,

m. m................................... 60

— nr 15, om lagstiftning rörande tillfälliga utförsäljningar, m. m. 64

— nr 17, ang. utredning om en allmän förkortning av arbetstiden,

m. m..................................................... 64

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 7, om precisering av
statens biografbyrås instruktioner .......................... 73

—- nr 8, om upprättande av ett kulturpolitiskt handlingsprogram 73

— nr 9, om ersättning till arbetsgivare för fullgörande av uppbörds-
och uppgiftsskyldighet .............................. 73

-— nr 10, om laglig reparationsplikt beträffande flerfamiljshus . . 73

Fredagen den 15 mars 1963

Nr 11

Fredagen den 15 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 8 innevarande
månad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 72, angående uppförande av en
atomkraftstation i Marviken; och
nr 74, angående den försvarsmedicinska
forskningens organisation m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 83, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 48 §
folkbokföringsförordningen den 28 juni
1946 (nr 469).

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

63, angående anslag för budgetåret
1963/64 till vissa byggnadsarbeten vid
statens mentalsjukhus m. m.;

nr 68, med förslag till lag om semester,
in. m.;

nr 79, angående anslag för budgetåret
1963/64 till socionomutbildning;

nr 80, angående vissa anslag för budgetåret
1963/64 till hemvärnet och vissa
frivilliga försvarsorganisationer
m. m,;

nr 82, med förslag till förordning om
ändring i rusdryclcsförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521), m. m.;

nr 84, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 87, med förslag till förordning angående
upphävande i viss del av den
vid förordningen den 25 maj 1941 (nr

251) om särskild varuskatt fogade varuförteckningen;
samt
nr 90, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 24
maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit och
vin, m. m.

Anmäldes och bordlädes
sammansatta konstitutions-, bankooch
första lagutskottets betänkande nr
1, med förslag till skrivelse angående
utredning om JO- och MO-ämbetenas
organisation och verksamhetsformer;

statsutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
utgifterna för budgetåret 1963/64 inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående värdeminskningsavdraget vid
viss intäkt av skogsbruk;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt,

nr 13, i anledning av väckta motioner
om sänkt vinstbeskattning av varulotterier; första

lagutskottets utlåtande nr 8, i
anledning av väckta motioner om ersättning
av allmänna medel för skada genom
brott;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen
den 25 maj 1962 (nr 392) om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till
folkpension, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

Nr 11

Fredagen den 15 mars 1963

nr 11, i anledning av väckta motioner
om sänkning av statsbidraget till allmän
försäkringskassa, m. m.;

nr 12, i anledning av väckta motioner
om invaliditetsbedömningen enligt
lagen om allmän försäkring;

nr 13, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till barntillägg från
den allmänna sjukförsäkringen;

nr 14, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en tjänst som allmänt
ombud vid försäkringsdomstolen, m. m.;

nr 15, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning rörande tillfälliga utförsäljningar,
m. m.; samt

nr 17, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande en allmän förkortning
av arbetstiden, m. m.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: -

nr 7, i anledning av väckt motion om
precisering av statens biografbyrås instruktioner; nr

8, i anledning av väckta motioner
om upprättande av ett kulturpolitiskt
handlingsprogram;

nr 9, i anledning av väckta motioner
om ersättning till arbetsgivare för fullgörande
av uppbörds- och uppgiftsskyldighet;
samt

nr 10, i anledning av väckta motioner
om laglig reparationsplikt beträffande
flerfamiljshus.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.08.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 19 mars 1963

Nr 11

Tisdagen den 19 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 12 och
den 13 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Under hänvisning till bifogade läkarintyg
anhåller jag om sjukledighet den
19/3—den 5/4 1963.

Stockholm den 18 mars 1963

Margareta Nordström

Riksdagsman Margareta Nordström är
på grund av polyartrit förhindrad deltaga
i riksdagsarbetet under tiden den
19/3—den 5/4 1963, vilket härmed intygas.

Stockholm den 18/3 1963

B. OUiagen
överläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å kapitalbudgeten
för budgetåret 1963/64 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde;
och
nr 87, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående uppförande av sammansättningsverkstad
för ammunition
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 88, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till statsbidrag till barntandvård;
och

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1962 vid dess fyrtiosjätte
sammanträde fattade beslut.

Om modernisering av den svenska
almanackans namnlängd

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
ED ENMAN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Palms interpellation om modernisering
av den svenska almanackans namnlängd,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Palm frågat, om jag avser att i anslutning
till det för riksdagen nyligen
framlagda förslaget till namnlag vidta åtgärder
för modernisering av den svenska
almanackans namnlängd.

Härpå får jag svara följande.

Sedan gammalt gäller hos oss den ordningen,
att föräldrarna har att fritt välja
förnamn för sina barn. Det enda undantaget
härifrån avser sådana fa,ll, då föräldrarna
önskar välja förnamn som är
stötande eller löjeväckande eller, som det
uttrycks i den nya namnlagen, då det
ifrågasatta namnet kan väcka anstöt eller
leda till obehag för bäraren eller då det
eljest uppenbarligen inte är lämpligt såsom
förnamn. Den omständigheten att
valfriheten när det gäller förnamn således
praktiskt taget är obegränsad innebär
dock inte, att behov inte skulle föreligga
av tillgång till vägledning och upplysning
om lämpliga sådana namn. Alma -

6 Nr 11 Tisdagen den 19 mars 1963

Om modernisering av den svenska almanackans namnlängd

nackans namnlängd innehåller, frånsett
kvarstående namn med religiös anknytning,
namn som fortfarande är i allmänt
bruk, men också ett inte ringa antal
namn, som nu är föråldrade och försvunna
eller på väg att försvinna ur bruket.
Det torde stå klart, att almanackan inte
längre ger någon tillfredsställande vägledning
vid namnval.

För att ge en bättre service på detta
område skulle man naturligtvis genom en
förnyad revision av almanackans namnlängd
kunna ersätta föråldrade namn
med sådana som för dagen är i mera allmänt
bruk. Enbart en sådan åtgärd skujle
dock knappast vara tillräcklig. Namngivningen
är underkastad tämligen hastiga
växlingar, och för att en god vägledning
skall kunna ges fordras att ett förhållandevis
rikhaltigt material står till förfogande
för namnvalet. Enligt min mening
är det tveksamt, om en reviderad namnlängd
inom almanackans ram kan fyi.ia
sådana anspråk ens om man, såsom någon
gång framskymtat i diskussionen, för
varje dag upptar såväl manligt som
kvinnligt namn.

Enligt vad jag inhämtat kommer emellertid
nämnden för svensk språkvård att
innevarande år i tryck redovisa en förteckning
på ett stort antal — omkring
2 000 —• lämpliga förnamn, fördelade på
ungefär hälften manliga och hälften
kvinnliga. I förteckningen kommer att
upptas namn som f. n. användes i Sverige
och dessutom sådana äldre namn,
som kommit ur bruk men som med hänsyn
till sin beskaffenhet väl kan tänkas
komma att bli begagnade, om allmänheten
får upp ögonen för dem. Till varje
namn skall i förteckningen fogas upplysningar
om namnets innebörd och härstamning
och om dess ålder i vårt språk.

Denna namnförteckning synes mig
kunna bli väl ägnad att tjäna som vägledning
vid namngivningen. Genom det
stora antalet namn -— som inte knyts till
vissa dagar under året — bör förteckningen
kunna väcka intresse och medverka
till en god utveckling av namnskicket.
Under sådana förhållanden synes
det inte vara påkallat att f. n. överväga
om och i vad mån åtgärder bör vid -

tagas beträffande almanackans namnlängd.
Ett ställningstagande till denna
fråga bör väl också göras beroende av
vilken betydelse den nya namnförteckningen
kommer att få och de erfarenheter
som kan erhållas beträffande dess
användning.

Herr PALM (s):

Herr talman! Först ett tack till ecklesiastikministern
för det mycket positiva
och upplysande svaret på min interpellation.
Av det besked som lämnats framgår
att statsrådet avser att sträcka sig
betydligt längre än vad riksdagsbeslutet
år 1944 innebar då riksdagen beslöt att
skriva till regeringen för att åstadkomma
en förnyelse av almanackans namnlängd.

De åtgärder som ecklesiastikministern
här omnämnt —- och som kommer att ge
svenska folket en väl komponerad namnlängd
på 2 000 lämpliga förnamn — bör
innebära en garanti för en god utveckling
av namnskicket i vårt land. Att allmänheten
också är i behov av viss vägledning
för att ett nyanserat namnskick
skall kunna hållas levande och utvecklas
framgår bland annat av att det föregående
år inkom cirka 4 000 ansökningar beträffande
nya släktnamn. Enbart det faktum
att cirka 1 600 av dessa framställningar
måste avslås understryker detta
behov av vägledning. För en tid sedan
fick vi ju också i ett radioprogram höra
några exempel på märkliga namnkonstruktioner,
som med hänsyn till den tilltänkte
bäraren inte kunnat godkännas.

Statsrådets åtgärder beträffande den
nya förnamnslängden kommer så mycket
lägligare som riksdagen inom den
allra närmaste tiden får ta ställning till
en helt ny namnlag, vilken framlägges av
justitieministern.

Någon omarbetning av almanackans
namnlängd vill tydligen inte ecklesiastikministern
ta ställning till för närvarande.
Det kan också anses vara en fråga av
mycket underordnad betydelse.

Kvar står emellertid att den svenska
almanackans namnlängd i långa stycken

— om den skall vara kvar i en framtid

— är i behov av en sakkunnig översyn.

Under hela 150 år fick svenska folket

Tisdagen den 19 mars 1963

Nr 11

Ang.

döpa sina barn efter en i stort sett oförändrad
namnlängd. Namnlängden infördes
redan i mitten av 1700-talet, och det
dröjde ända till 1901 innan en mera omfattande
revision genomfördes. Detta
skedde på riksdagens initiativ efter det
att en motion tillstyrkts där det sagts —
med yviga oscarianska uttrycksformer

— att denna namnlängd borde vara »index
å namn på sådana vårt folks och
hela mänsklighetens hjältar, som varit
av den betydelse att de av en eftervärld
från släkte till släkte bör ihågkommas
och hedras».

Så långt motionären. Vissa ändringar
skedde, men av någon svårförståelig
anledning blev emellertid Napoleon
kvar i den svenska namnlistan som en
»mänsklighetens hjälte».

Den revision som genomfördes 1901
har ju på goda grunder blivit utsatt för
åtskillig kritik, vilken bland annat kom
till uttryck när Vetenskapsakademien

— efter det att en ny riksdagsmotion
framlämnats 1944 — hemställde om
professorerna Gunnar Rudbergs och
H. S. Nybergs yttrande.

Man framhöll att almanackans namnlängd
fram till 1900 var ett arv från den
katolska kyrkan och upptog namnen på
en rad bibliska personer och katolska
helgon, men att namnlängden sedan sekulariserades.
Vidare kritiserades det
sätt på vilken revisionen skett, och så
här skrev de båda professorerna bland
annat:

»Principen genomfördes dock icke
konsekvent och många av de gamla helgonnamnen
bibehölls, även sådana som
sällan eller aldrig förekomma som verkliga
namn.

Man kan sätta ifråga, huruvida denna
kompromiss var lyckad, och om det under
sådana förhållanden icke hade varit
klokare att behålla den gamla namnlängden
som ett vördnadsvärt dokument
från en gången tid. Men då nu den gamla
principen en gång är bruten tala
många skäl för att steget bör tagas fullt
ut och almanackans namnlängd förvandlas
till ett verkligt register över de vanligaste
och mest brukliga förnamnen i
vårt språk.»

ändring av gällande bestämmelser om val

Så långt de båda professorerna.

I dag noterar vi att ecklesiastikministern
gått betydligt längre än vad riksdagen
anhöll om för 19 år sedan, vilket ur
olika synpunkter är tillfredsställande.
Det har nämligen aldrig varit interpellantens
mening att den nuvarande namnlängden
skulle hållas dagsaktuell. Det
vore alltför vanskligt. Vi kan här exempelvis
se hur de typiskt tyska namnen
gått tillbaka i Sverige efter såväl första
som andra världskriget och ersatts av
anglosaxiska namn, men med hänsyn till
den vägledning allmänheten uppenbarligen
är i behov av vore filmstjärnors,
boxningskämpars och TV-idolers modenamn
alltför torftigt att falla tillbaka på.
Se bara hur modenamnen skiftar i de
olika årgångarna i de svenska skolorna.

Framtiden för almanackans namnlängd
är skäligen egal för interpellanten.
Två vägar kan väljas, antingen att
helt ta bort namnförteckningen ur almanackan,
och då lär endast Finland återstå
som fortsättningsvis håller sig med
en sådan, eller ge namnlängden en stark
kulturhistorisk anknytning till de tider
då den spelade en stor roll i torpstugorna
och återinföra bl. a. 40 martyrer, Peter
Fäng och andra namn och begrepp,
som inte spelar någon roll när föräldrarna
ger sina barn namn.

Statsrådets besked här i dag är emellertid
ett steg till en betydligt bättre ordning,
och om han senare dessutom avser
att städa upp i den kompromiss som
åstadkoms i den svenska almanackan
1901 bör detta ligga helt i linje med beskedet
som lämnats här i dag.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. ändring av gällande bestämmelser
om val

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Schött till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
framställt följande fråga: »Vill herr
statsrådet mot bakgrund av vad som
skett vid 1962 års kommunalval i Onsala

Nr 11

Tisdagen den 19 mars 1963

Ang. ändring av gällande bestämmelser om val

kommun samt vissa liknande händelser
medverka till att gällande valbestämmelser
ändras på sådant sätt, att i framtiden
ett rent tekniskt missöde inte kan
helt förändra det reella valresultatet?»

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KUNG, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara nämnda fråga, fick nu ordet och
yttrade:

Herr talman! Herr Schött har frågat
mig om jag mot bakgrund av vad som
skett vid fjolårets val i Onsala kommun
samt vissa liknande händelser vill medverka
till att gällande valbestämmelser
ändras på sådant sätt att i framtiden ett
rent tekniskt missöde inte kan helt förändra
det reella valresultatet.

Med hänsyn till den grundsats, som
kommit till uttryck i § 90 regeringsformen
ämnar jag icke här ingå på några
enskilda fall utan vill i stället anlägga
mera principiella synpunkter på den
väckta frågan.

Vallagstiftningen består till stor del av
formföreskrifter. Åtskilliga av dessa kan,
utbrutna ur sitt sammanhang, lätt ge intryck
av att vara onödigt formella, men
de tillgodoser i själva verket viktiga intressen.
Man har sålunda på vallagstiftningens
område tagit formföreskrifter i
sin tjänst för att främja valdeltagandet,
trygga valsäkerheten, skydda valhemligheten
och tillgodose behovet av en snabb
och någorlunda lätthanterlig valprocedur.

Formföreskrifter har emellertid också
tagits i anspråk för andra ändamål. Herr
Schötts fråga avser närmast en i vår provisoriska
vallagstiftning upptagen bestämmelse
rörande väljarbeteckning å
valsedel. Som bekant genomfördes vår
provisoriska vallagstiftning år 1952 beträffande
andrakammarvalen och år 1954
beträffande kommunalvalen och har därefter
genom olika beslut förlängts för
perioder om fyra år i sänder. Den provisoriska
vallagstiftningen har till syfte att
genom en annan mandatfördelningsmetod
än den i vallagarna bestämda göra
kartellväsendet överflödigt. Enligt den
provisoriska vallagstiftningen är det i

överensstämmelse med dess syfte förbjudet
att å valsedel utsätta mer än en väljarbeteckning.
Den tillåtna väljarbeteckningen
benämnes partibeteckning och
definieras som partinamn eller annan beteckning
i ord för viss grupp valmän
(väljare) eller för viss meningsriktning.
Rörande innebörden härav uttalades i
den proposition till 1954 års riksdag,
vari förslag till provisorisk lagstiftning
för kommunalvalen framlades, att hinder
icke skulle möta att såsom beteckning på
ett parti använda en sammanställning av
flera beteckningar men att de olika leden
i så fall måste vara jämställda —
exempelvis förenade genom bindestreck
— så att icke ett system av över- och underordnade
väljarbeteckningar uppkom.
Detta uttalande föranledde inte någon erinran
från riksdagens sida.

Av denna redogörelse för den provisoriska
vallagstiftningens tillkomst och
syfte framgår, att förbudet mot mer än
en väljarbeteckning framför allt har avsetts
skola fylla den reella funktionen att
motverka karteller i ett valsystem, där
mandatfördelningsmetoden avvägts med
tanke på att göra karteller obehövliga.
Förbudet äger m. a. o. nära samband
med valsystemets grundläggande principer.

Med anledning av vissa vid 1954 års
kommunalval inträffade fall av röstkassationer,
förorsakade av att valsedlar
upptagit väljarbetecknings olika led på
skilda rader, hemställdes i motioner vid
1955 års riksdag, att ifrågavarande bestämmelser
skulle ändras på sådant sätt
att partibeteckningen skulle betraktas
som en enhet, oavsett om den består av
ett eller flera ord och upptar en eller
flera rader på valsedeln. Konstitutionsutskottet
avstyrkte motionerna och anförde
som skäl härför bl. a. att den gällande
lagstiftningen var av provisorisk
karaktär och att kartellsystemet och andra
spörsmål rörande väljarbeteckningar
hade så nära samband med valmetoden,
att dessa frågor enligt utskottets uppfattning
måste prövas av författningsutredningen
vid övervägande av ny vallagstiftning.
Utskottets ståndpunkt godkändes
av riksdagen. Som jag förut har

Tisdagen den 19 mars 1963

Nr 11

Ang.

antytt, har riksdagen sedermera vid olika
tillfällen antagit förslag om förlängning
av den provisoriska lagstiftningen
och förbudet mot mer än en väljarbeteckning
har därvid godtagits att gälla
oförändrat. 1955 års valutredning har i
ett år 1961 avgivet betänkande likaledes
ansett skäl icke föreligga att föreslå någon
ändring av förbudet mot mer än en
väljarbeteckning.

Mot bakgrunden av det anförda kan
jag besvara herr Schötts fråga på det sättet,
att jag självfallet är villig medverka
till att lätta på valprocedurens former, i
den mån detta kan ske utan att skyddsvärda
samhällsintressen eftersättes eller
eljest olägenheter av någon betydelse
uppkommer. Åtgärder i dylik riktning
har för övrigt nyligen vidtagits. Jag kan
sålunda hänvisa till förra årets proposition
rörande ändringar i vallagstiftningen,
vari föreslogs en uppmjukning av
reglerna om verkan av sigilleringsfel och
förtydligande av vissa stadganden, som
är av betydelse för bedömande av s. k.
riksvalsedlar. Dessa förslag, som antogs
av riksdagen, hade just till syfte att förebygga
onödiga kassationer av valsedlar.
Vad särskilt angår förbudet mot mer än
en väljarbeteckning är jag emellertid —
i avbidan på författningsutredningens
snart kommande betänkanden —- inte beredd
att nu föreslå någon ändring.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Först ber jag att till justitieministern
få framföra mitt tack för
hans utförliga och i stort sett jjositiva
svar på min fråga.

Anledningen till att denna framförts
—- första gången den 23 oktober i fjol
och, eftersom den då lämnades obesvarad,
andra gången den 12 mars i år —
är att jag finner nuvarande bestämmelser
om ltassering av valsedlar i vissa fall
otillfredsställande.

Bakgrunden till min fråga var den omständigheten
att vid höstens kommunalval
i Onsala kommun i Hallands län socialdemokraternas
valsedel genom ett
förbiseende kom att upptaga partibeteckningen
»Arbetarepartiet Socialdemokra -

ändring av gällande bestämmelser om val
terna» på två rader och utan bindestreck
i stället för rätteligen på en rad och med
bindestreck.

Vid sammanräkningen anmärktes att
ifrågavarande valsedlar, 341 stycken,
upptog mer än en beteckning ovanför
namnen, varför de av länsstyrelsen den
19 oktober förklarades ogilla. Länsstyrelsens
beslut, som överklagades men fastställdes
av Kungl. Maj:t (regeringsrätten)
den 23 november, innebar att det
största partiet i Onsala kommun, socialdemokraterna,
ej erhöll något av de sex
mandat, vartill partiets röstsiffra sakligen
berättigade, utan blev helt utan representation
i kommunalfullmäktige under
närmaste fyraårsperiod.

Min avsikt har icke varit och är inte
att kritisera länsstyrelsens eller regeringsrättens
beslut —• båda är säkerligen
formellt riktiga — utan endast att fästa
uppmärksamheten på det enligt min mening
otillfredsställande förhållandet att
ett tekniskt missöde av det slag som nu
förekom i Onsala helt skall kunna ändra
det reella valresultatet.

Onsalafallet är ej unikt. Samma sak
som där hände samma parti exempelvis
i Ljungbyholms kommun i Kalmar län
vid ett tidigare kommunalval med samma
resultat: utebliven representation i kommunalfullmäktige
i fyra år.

Alldeles oavsett vilket parti som drabbas
av dylika formella felaktigheter på
valsedlarna borde man göra vad man
kan för att i framtiden söka undvika att
valsedlarna kasseras. Frågan gäller ytterst
inte partierna och deras funktionärer
utan väljarna, vilka inte genom dylika
malörer bör berövas det inflytande
i samhällsarbetet som valet skall trygga
åt dem.

Herr statsrådet erinrar i sitt svar om
att vår vallagstiftning har provisorisk
karaktär och anser att man bör avvakta
författningsutredningen innan man vidtar
ytterligare ändringar i gällande valbestämmelser.
Jag kan förstå den uppfattningen
och vill bara uttala en förhoppning
att författningsutredningen
också skall komma med förslag som innebär
en förbättring. Om så inte skulle
vara fallet hoppas jag att herr statsrådet

Nr 11

Tisdagen den 19 mars 1963

Ang. ändring av gällande bestämmelser om val

ville ägna det påtalade problemet sin Föredrogos och bordlädes ånyo samuppmärksamhet,
så att man kunde få mansatta konstitutions-, banko- och försfram
bestämmelser som garanterar att ta lagutskottets betänkande nr 1, statsväljarnas
utslag och inte valsedeltrycka- utskottets utlåtande nr 4, bevillningsutres
misstag blir avgörande för våra full- skottets betänkanden nr 11—13, första
mäktigeförsamlingars sammansättning. lagutskottets utlåtande nr 8, andra lagJag
ber än en gång att få tacka för utskottets utlåtanden nr 3, 11—15 och
svaret. 17 samt allmänna beredningsutskottets

utlåtanden nr 7—10.

Överläggningen ansågs härmed slutad. _

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Majrts proposition nr 63,
angående anslag för budgetåret 1963/64
till vissa byggnadsarbeten vid statens
mentalsjukhus m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 68, med förslag till lag om semester,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 79, angående anslag för budgetåret
1963/64 till socionomutbildning; samt
nr 80, angående vissa anslag för budgetåret
1963/64 till hemvärnet och vissa
frivilliga försvarsorganisationer m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner: nr

82, med förslag till förordning om
ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521), m. m.;

nr 84, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 87, med förslag till förordning angående
upphävande i viss del av den vid
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om särskild varuskatt fogade varuförteckningen;
samt

nr 90, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 24
maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit och
vin, m. m.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

62, angående stöd till barnstugor
m. m.;

nr 64, angående fortsatt drift av skandinaviska
undervisningssjukhuset i Korea
m. in.;

nr 78, angående ändring av viss bestämmelse
om Svenska skeppshypotekskassans
verksamhet, m. m.;

nr 89, angående anslag för budgetåret
1963/64 till byggnadsarbeten vid vissa
universitet och högskolor, m. m.;

nr 91, angående säkerhetsinspektion
av motorfordon, m. m.;

nr 93, angående fortsatt bemyndigande
att meddela statliga exportkreditgarantier; nr

95, angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. m.; och

nr 98, angående vissa frågor rörande
fackskolor.

Herr BENGTSON (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i Kungl.
Maj:ts proposition nr 82 med förslag till
förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954
(nr 521), m. m., hemställer jag att kammaren
måtte medgiva att tiden för avgivande
av motioner i anledning av nämnda
kungl. proposition utsträckes till det
sammanträde som infaller näst efter femton
dagar från det propositionen kom
kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Tisdagen den 19 mars 1963

Nr 11

Interpellation ang. godkännande av den
år 1962 reviderade konventionen till förhindrande
av havsvattnets förorening
genom olja

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr OSVALD (fp), som yttrade:

Herr talman! Rapporter om svåra oljeskador
i de vårt land omgivande vattnen
liksom i snart sagt alla delar av världen
ingår ständigt. Nyligen har stora mängder
av oljeskadad sjöfågel flutit i land
död eller fått avlivas på Gotland och på
Bornholm, och det är tydligt att större
oljeutsläpp ägt rum någonstans i Östersjön.
På många håll i Europa är kusterna
svårt nedsölade, och flerstädes i världen
har viktiga fiskeplatser blivit oljeskadade.
En måttlös naturförstöring fortgår
runt om i världen till följd av de allt
större mängder oljerester som efter tankrengöring
ute till havs utspolas från fartygen.

Det har från början varit klart att 1954
års konvention till förhindrande av oijeförorening
av havsvattnet icke skulle
kunna göra slut på oljeplågan. De nya bestämmelser,
som antogs i London förra
året, erbjuder väl icke heller någon slutgiltig
lösning av problemet, men de innebär
dock så väsentliga förbättringar, i all
synnerhet för de farvatten som närmast
angår oss, nämligen Östersjön och Nordsjön,
att det måste anses högst angeläget
att de så snart som möjligt träder i tilllämpning.
Härför fordras emellertid godkännande
av två tredjedelar av konventionsstaterna,
och därefter måste ytterligare
12 månader förflyta, innan bestämmelserna
vinner laga kraft.

Det är nu snart ett år sedan de nya
reglerna antogs på Londonkonferensen
under medverkan av ett 50-tal stater, däribland
samtliga nordiska länder, men ännu
har intet land anmält sitt godkännande
hos den internationella organisationen
IMCO, som numera utgör sekretariat
för konventionen. Den enda regering som
hittills blivit till reds att hänskjuta frågan
till folkrepresentationen är, såvitt man
vet, den norska, men ej heller i Norge har
saken ännu blivit slutbehandlad. Detta är
uppenbarligen en synnerligen otillfreds -

ställande situation. För någon månad sedan
upptogs frågan inom Europarådet,
vars naturskyddskommitté riktade en
hänvändelse till utrikesministerkommittén
att draga försorg om respektive regeringars
snara godkännande av de nya
konventionsbestämmelserna.

Vid Nordiska rådets möte nyligen i
Oslo bragtes frågan också på tal, och det
gjordes då mer eller mindre officiella uttalanden
från respektive håll om avsikten
att söka åvägabringa godkännande av
de nordiska länderna innevarande år.
Men tiden hastar, och det ter sig snart
sagt obegripligt att det skall behöva dröja
i åratal, innan en så angelägen sak som
åtgärder iill förhindrande av olj ef öroreningar
bringas till utförande. Sverige och
de övriga nordiska länderna borde här gå
före med gott exempel. Likaledes vore det
önskvärt att man från de nordiska ländernas
sida sökte påverka andra stater
att snabbt ansluta sig till den reviderade
konventionen. En diplomatisk aktion i
sådant syfte skulle vara synnerligen befogad.

Med stöd av vad sålunda anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vad har regeringen för avsikt att göra
i syfte att påskynda antagandet och tilllämpningen
av de nya reglerna rörande
oljeskyddskonventionen?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 597, av herr Carlsson, Eric, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 56, med förslag till lag angående ändring
i lagen om val till riksdagen m. m.;

nr 598, av herr Dahlberg in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
56, med förslag till lag angående ändring
i lagen om val till riksdagen m. m.;

nr 599, av herr Svanström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

56, med förslag till lag angående ändring
i lagen om val till riksdagen m. m.;

nr 600, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 58, angående övergång till
högertrafik, och nr 59, med förslag till
förordning om trafikomläggningsskatt;
samt

nr 601, av herr Osvald, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 71, an -

gående riktlinjer och organisation för

naturvårdsverksamheten, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.31.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 20 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

När budet för några dagar sedan nådde
oss att före detta talmannen i denna
kammare och förre landshövdingen Johan
Nilsson i Kristianstad avlidit, så
bragtes i vår erinran en livsgärning och
en samhällsgärning av imponerande
mått.

Johan Nilsson var född 1873 och var
vid sin död nära 90 år gammal. Han
valdes in i första kammaren första
gången 1909 och stannade där i 46 år,
de sista 19 åren som kammarens talman.
Han var bland annat också under
en tioårsperiod ordförande i bevillningsutskottet.

Som talman var Johan Nilsson mycket
uppskattad av kammarens ledamöter för
sin stora kunnighet, sin opartiskhet och
den skicklighet med vilken han ledde
förhandlingarna. Visst kunde han väl
ibland på ytan förefalla litet kärv, men

kammarens ledamöter kom nog underfund
med att under denna till synes något
stela yta fanns mycket av vänlighet,
godhet och humor.

Vi lyser frid över hans minne!

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Företogs val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre
suppleanter för dessa ombud.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! För detta val ber jag att
få avlämna gemensam lista med förslag
till ombud i Europarådets rådgivande
församling jämte suppleanter för dessa.
Listan är godkänd av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista av följande utseende
och med rubriken »Den gemensamma listan»
:

Elmgren, B. F.,	Möller, Y. A.,
ledamot av första kammaren	ledamot av första kammaren
Hagnell, H„	Sjövall, E., fru,
ledamot av andra kammaren	ledamot av andra kammaren
Heckscher, G. E.,	Bohman, B. G.,
ledamot av andra kammaren	ledamot av andra kammaren

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Ang. JO- och MO-ämbetenas organisation och verksamhetsformer

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades hava blivit utsedda
till ombud i Europarådets rådgivande
församling herrar Elmgren, Hagnell och
Heckscher samt till suppleanter för dem
respektive herr Möller, fru Sjövall och
herr Bohman.

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade valet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 62, angående stöd till barnstugor
m. in.; och

nr 64, angående fortsatt drift av skandinaviska
undervisningssjukhuset i Korea
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
78, angående ändring av viss bestämmelse
om Svenska skeppshypotekskassans
verksamhet, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 89,
angående anslag för budgetåret 1963/64
till byggnadsarbeten vid vissa universitet
och högskolor, m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 91, angående säkerhetsinspektion
av motorfordon, m. m., hänvisades
propositionen, i vad den avsåge
punkten 1 i propositionens hemställan,
till behandling av lagutskott och i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 93,
angående fortsatt bemyndigande att
meddela statliga exportkreditgarantier.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 95, angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 98,
angående vissa frågor rörande fackskolor.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
motionerna nr 597—
599.

Vid föredragning av motionen nr 600
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
trafikomläggningsskatt, till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr 601.

Ang. JO- och MO-ämbetenas organisation
och verksamhetsformer

Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions-,
banko- och första lagutskottets
betänkande nr 1, med förslag till skrivelse
angående utredning om JO- och
MO-ämbetenas organisation och verksamhetsformer.

Åtgärder med syfte att vidmakthålla
eller stärka effektiviteten i den verksamhet
som utövades av riksdagens ombudsmän
hade påyrkats i vissa vid innevarande
riksdag väckta motioner, nämligen de

likalydande motionerna nr 187 i
första kammaren av herrar Elmgren och
Torsten Andersson samt nr 222 i andra
kammaren av herrar von Friesen och
Braconier;

de likalydande motionerna nr 269 i
första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 321 i andra kammaren av
herr Ohlin m. fl.; ävensom

de likalydande motionerna nr 306 i
första kammaren av herr Arvidson m. fl.
samt nr 359 i andra kammaren av herrar
Fröding och Anners.

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 196i

Ang. JO- och MO-ämbetenas organisation

En förstärkning av JO-ämbetet hade
även förordats i två vid fjolårets riksdag
väckta, till årets riksdag uppskjutna
likalydande motioner, nämligen nr 515
i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. och nr 629 i andra kammaren av
herr Hedlund, m. fl.

Alla de nämnda motionerna hade hänvisats
till konstitutionsutskottet. Genom
överenskommelse mellan konstitutionsutskottet,
bankoutskottet och första lagutskottet
hade de hänskjutits till sammansatt
konstitutions-, banko- och första
lagutskott. Till det sålunda bildade utskottet
hade även vissa andra frågor rörande
riksdagens ombudsmän hänskjutits,
nämligen

de på bankoutskottets prövning ankommande,
i årets statsverksproposition
behandlade framställningarna om anslag
för budgetåret 19C3/64 för ombudsmännen
och deras expeditioner, till vilka anslöte
sig en skrivelse den 16 februari
1963 från MO till bankoutskottet;

den på första lagutskottets prövning
ankommande, av JO till riksdagen avlåtna
framställningen om ändring av
24 § andra stycket instruktionen för
riksdagens ombudsmän.

I motionerna 1:187 och 11:222 hade
hemställts, att riksdagen i anslutning
till vad i motionerna anförts, måtte fatta
de beslut, som kunde erfordras för att
stärka riksdagens ombudsmäns ställning
och öka effektiviteten i deras arbete.

I motionerna 1:269 och 11:321 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa om en utredning
angående JO-ämbetets organisation
och personalbehov, varvid särskilt
JO:s uppgifter beträffande den kommunala
förvaltningen måtte uppmärksammas,
häri inbegripet alternativet att inrätta
en särskild ombudsmannaorganisation
för det kommunala förvaltningsområdet.

I motionerna 1:306 och 11:359 hade
föreslagits, att riksdagen skulle hos
Kungl. Maj :t hemställa om en utredning
rörande möjligheten till en uppdelning

och verksamhetsformer

av JO-ämbetet samt angående ombudsmannaämbetenas
framtida organisation
jämväl i övrigt.

I motionerna 1:515 och 11:629 till
fjolårets riksdag hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära utredning om skyndsamma
åtgärder i syfte att stärka den enskildes
skydd i skatteärenden.

I JO:s framställning till riksdagen om
ändring av 24 § andra stycket instruktionen
för riksdagens ombudsmän hade
föreslagits, att riksdagen skulle dels besluta
om sådan ändring av nämnda stadgande,
att befogenheten för ombudsman
att uppdraga åt sill ställföreträdare att
förrätta å ämbetet ankommande göromål
med avseende å ärenden, vilkas prövning
ombudsmannen icke själv förbehållit
sig, utsträcktes till att avse högst
nio månader årligen, dels medgiva, att
ställföreträdaren finge tillerkännas semesterrätt
för den tid han fungerade
som tjänstförrättande ombudsman. I sin
förut nämnda skrivelse till bankoutskottet
hade MO givit uttryck för uppfattningen,
att ändringar i enlighet med vad
JO sålunda föreslagit måste förutsättas
få giltighet även för MO-ämbetet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga i betänkandet
infört förslag till ändrad lydelse
av 24 § instruktionen den 24 maj
1957 (nr 165) för riksdagens ombudsmän; B.

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville föranstalta om en allsidig och förutsättningslös
utredning angående riksdagens
ombudsmannaämbetens framtida
organisation och verksamhetsformer;

C. att

1. motionerna 1:515 och 11:629 till
1962 års riksdag;

2. motionerna 1:187 och 11:222 till
årets riksdag;

3. motionerna 1:269 och 11:321 till
årets riksdag;

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Ang. JO- och MO-ämbetenas organisation och verksamhetsformer

4. motionerna 1:306 och 11:359 till
årets riksdag; samt

5. JO:s framställning till årets riksdag
om ändring av 24 § andra stycket instruktionen
för riksdagens ombudsmän,

motionerna vid 2. samt JO:s framställning
såvitt de icke avsåge anslag till
riksdagens ombudsmän eller deras expeditioner,

måtte anses besvarade genom vad utskottet
i betänkandet anfört och hemställt.

Reservation hade avgivits av herrar
von Friesen, Gustaf Henry Hansson,
Berglund och Per-Olof Hanson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

A. (= utskottet);

B. att riksdagen måtte uppdraga åt
talmanskonferensen att låta föranstalta
om en allsidig och förutsättningslös utredning
angående riksdagens ombudsmannaämbetens
framtida organisation
och verksamhetsformer;

C. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj ;t uttala, att från de statliga
ämbetsmyndigheternas sida hinder icke
borde resas mot att befattningshavare
frigjordes för tjänstgöring hos riksdagens
ombudsmän;

D. (= C. hos utskottet).

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,

(h):

Herr talman! Det sammansatta utskott
som har haft att behandla frågorna om
JO- och MO-ämbetena har haft representanter
för konstitutionsutskottet, bankoutskottet
och första lagutskottet, och till
detta utskott har remitterats dels motioner
som har väckts inom riksdagen,
dels framställningar som har gjorts i
statsverkspropositionen.

Det har inom utskottet rått full enighet
om att förhållandena för dessa riksdagens
förtroendetjänstemän nu har utvecklats
därhän att det är nödvändigt ätt
vidta åtgärder för att uppnå full effektivitet
vid det granskningsarbete som

dessa tjänstemän har att utöva, och då
gäller detta i all synnerhet i fråga om
JO. Vilka åtgärder som skall vidtas är i
dagens situation inte klart; därom vittnar
inte minst olikheten mellan de motioner
som har väckts.

De åtgärder som föreslagits är dels sådana
som kan vidtas omedelbart och
som utskottet återkommer till inom den
närmaste tiden, dels sådana som är av
mera djupgående art och som fordrar en
utredning innan man kan ta ställning
till dem.

Utskottet är alltså enigt om att åtgärder
måste vidtagas, men utskottet är icke
enigt om vem som skall företa utredning*
en om dessa mera djupgående åtgärder.
Utskottets majoritet anser att denna utredning
skall ske genom Kungl. Maj:ts
försorg, under det att reservanterna anser
att utredningen skall ske inom riksdagen
och under överinseende av något
riksdagens organ, lämpligen talmanskonferensen.

När jag inom utskottet har anslutit mig
till denna senare ståndpunkt, grundar
sig detta mitt ställningstagande på det
förhållandet att dessa ombudsmän ju
alldeles särskilt är riksdagens tjänstemän
och har till uppgift att utöva tillsyn
över domares och tjänstemäns sätt att
fullgöra sina skyldigheter och då självfallet
även de tjänstemän som lyder under
Kungl. Maj:t. Under sådana förhållanden
anser jag det inte riktigt och inte
lämpligt att utredningen anförtros
Kungl. Maj:t utan anser för min del att
det måste vara i riksdagens intresse att
själv verkställa utredningen.

Vid utskottets justeringssammanträde,
men inte förr, uppgavs att det skulle föreligga
grundlagstekniska skäl mot att
riksdagen själv utredde denna sak, men
vilka dessa skäl är angavs inte. Utan att
vara på något sätt insatt i frågor av
grundlagsteknisk natur vågar jag dock
göra det påståendet att man nog, om utskottet
verkligen velat låta utredningen
utföras genom riksdagens försorg, hade
kunnat finna någon form för detta, och
om det verkligen förhåller sig så att riksdagen
är absolut förhindrad att utreda
sina egna angelägenheter, har väl reser -

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Ang. JO- och MO-ämbetenas organisation
vanterna ändå gjort riksdagen den tjänsten
att detta har biivit påtalat, så att
sådan rättelse kan åvägabringas i samband
med lösningen av författningsfrågan,
att hinder av denna art undanskaffas.

Då jag, herr talman, inte har blivit
överbevisad om att det föreligger något
hinder för att riksdagen själv skulle kunna
utreda denna fråga, yrkar jag bifall
till den reservation som avgivits av herr
von Friesen in. fl.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! I vad den förre ärade
talaren sade rörande formerna för verkställande
av den utredning varom enighet
råder kan jag helt instämma. Det är
ju ändå på det sättet att dessa ombudsmän
i eminent grad är riksdagens egna
förtroendemän och riksdagens egna kontrollorgan.
Reservanterna har därför funnit
det lämpligast, att utredningen också
sker genom riksdagens egen försorg.
Några egentliga skäl till att utskottet inte
vill gå med på den tankegången har inte
anförts annat än en allmän förklaring att
grundlagsfrågor här skulle vara inblandade.
Det har däremot inte närmare utretts,
på vilket sätt och varför detta skulle
utgöra något hinder. Utskottets majoritet
har väl egentligen bara fattat sin
ståndpunkt ut ifrån det välkända faktum
att utredningar brukar tillsättas av
Kungl. Maj:t efter skrivelse från riksdagen.
Om det i alla sammanhang behöver
vara så är väl mera tvivelaktigt, särskilt
när det gäller riksdagens egna organ.

Jag skall sedan, herr talman, be att få
foga några kommentarer till det föreliggande
utskottsbetänkandet. Det har ju
tillkommit på grund av en hel knippa
motioner från olika partier, och det är
väl ingen tillfällighet att så många har
motionerat om en översyn av ombudsmannaämbetena,
deras organisation och
verksamhetsformer. Det är ju så, vilket
framgår av utskottsbetänkandet, att när
JO kom till enligt 1809 års regeringsform,
inriktades verksamheten framför
allt på domstolsväsendet och de angränsande
förvaltningsuppgifterna. Det var

och verksamhetsformer
naturligt och riktigt då. De lärde säger
att det på den tiden rådde ganska otillfredsställande
förhållanden inom det
svenska domstolsväsendet. Läget är väl
bättre nu, men det har skett mycket under
resans lopp, och det konstateras nu
att den avgörande och största delen av
ombudsmännens tillsynsmyndighet ägnas
förvaltningen i övrigt. Det är väl ett
ofrånkomligt resultat av den samhällsutveckling
som ägt rum och som ju i
mycket hög grad karakteriseras av den
offentliga förvaltningens utomordentligt
starka expansion. Detta reser givetvis å
sin sida ett krav på en förstärkning av
rättssäkerhetsgarantierna för den enskilde.
När man får ett samhälle, som på ett
helt annat sätt än tidigare intervenerar
i den enskildes intressesfärer, måste en
parallell utveckling äga rum på rättssäkerhetskontrollens
område.

Vid den senaste reformen under senare
delen av 1950-talet utsträcktes inom bestämda
gränser JO:s verksamhetsområde
också till det kommunala fältet, dock endast
till det område som ligger under
ämbetsmannaansvar. Det rådde den gången
— såsom kammaren säkert erinrar sig
— stor tvekan på många håll, om man
skulle släppa in JO på det kommunala
fältet, men som utskottet här konstaterar
har erfarenheterna av JO:s verksamhet
på det kommunala fältet varit goda. Därför
föreligger här motionsyrkanden, att
man skulle gå vidare på den vägen. Det
är nämligen så att stora delar av den
kommunala verksamheten, bland annat
den som drivs i bolagsform eller av föreningar
och stiftelser, ligger utanför
JO:s granskning, eftersom denna nu är
avgränsad till det som ligger under ämbetsmannaansvar.

Från vårt håll har alltså framförts
tanken på en ytterligare utvidgning av
kompetensområdet, och detta skall nu
prövas, eftersom den av utskottet föreslagna
utredningen skall vara allsidig
och förutsättningslös. Jag utgår
då ifrån att den översyn som skall
komma till stånd skall ske med beaktande
av grundtanken i vad som nu
står i 9 § i JO-instruktionen, nämligen
att JO-tillsynen på det kommunala om -

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Ang. JO- och MO-ämbetenas organisation och verksamhetsformer

rådet skall ske även »med beaktande
av de särskilda betingelser, under vilka
den folkliga självstyrelsen arbetar, och
med iakttagande av att den kommunala
verksamheten icke onödigt hämmas».

Efter min mening har den hittillsvarande
offentliga debatten om JO:s verksamhet
på det kommunala området varit
litet väl skygg för JO:s granskningsrätt.
Jag har den uppfattningen, att en utsträckning
av JO:s granskningsuppgifter
här inte skulle utgöra någon fara för den
kommunala självstyrelsen — det är ju
närmast denna farhåga som man brukar
köra fram med. Jag tror tvärtom, att en
sådan granskning skulle i längden bli en
styrka och ett gott stöd för den kommunala
självstyrelsen.

Den allmänna samhällsomvandlingen
— jag övergår här till ett annat avsnitt
i utskottsbetänkandet — har gjort ombudsmannaämbetenas
enmanskonstruktion
alltmer till en illusion. I verkligheten
är det så att större delen av året arbetar
två justitieombudsmän. Man kan
beklaga detta och säga att det är skada
att man inte kan ha kvar konstruktionen
med en enda JO, till vilken medborgarna
kan gå med sina bekymmer och sina klagomål.
Men, herr talman, jag tror att realismen
bjuder oss att nu förutsättningslöst
undersöka, hur mycket som det kan
vara ändamålsenligt att ha kvar av 1809
års konstruktion, hur mycket som kan
vara livskraftigt och värt att bevara 150
år efteråt, med den oerhörda samhällsomvandling
som har ägt rum.

Att folkrepresentationen, riksdagen,
har sin egen kontroll av rättssäkerheten
tror jag är en bärande och riktig tanke,
som kan transformeras över till modern
tid, men hur den skall utformas för vår
tids samhälle måste, anser jag, övervägas
utan skygglappar.

Herr talman, med dessa anmärkningar
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! När det gäller de frågor
som detta sammansatta utskott haft att
2 Första kammarens protokoll 1963. Nr 11

behandla i sitt betänkande nr 1, har från
olika håll gjorts stora ansträngningar för
att nå enighet i sakfrågan: att ge riksdagens
ombudsmän, JO och MO, större resurser
och större möjligheter att fylla
sin mycket betydelsefulla uppgift. Men
såsom här redan har anförts råder delade
meningar om en liten sak, och det
är frågan, huruvida Kungl. Maj:t eller
talmanskonferensen skall tillse, att här
blir en allsidig och förutsättningslös utredning
om den framtida organisationen
och de framtida verksamhetsformerna
för riksdagens ombudsmannaämbeten.
Även om denna fråga inte kan betecknas
som någon större fråga eller någon
politisk fråga, vill jag ändå med ett par
ord motivera mitt ställningstagande,
utan att beröra det grundlagsmässiga i
förslaget.

Visst kan man dela den uppfattningen
att detta är en riksdagens angelägenhet,
ty det gäller riksdagens ombudsmän, och
visst skall riksdagen göra allt för att
hävda sin ställning, men med all respekt
för talmanskonferensen vet jag faktiskt
inte vid vilket tillfälle riksdagen tidigare
har beställt en utredning och en så
pass omfattande utredning, genom denna
institution. Om det i dag gjordes en
beställning, kan jag för min del inte inse
att det på något väsentligt sätt skulle
markera eller stärka riksdagens ställning.
Jag har uppmärksammat att man
i tre motionspar som vi haft att behandla
i detta utskott har yrkat på utredning
hos Kungl. Maj:t, och inte heller
i det fjärde motionsparet •—• den motion
som i denna kammare har väckts av herrar
Elmgren och Torsten Andersson —-kan jag finna någon framställning om att
riksdagen skall verkställa denna utredning.
Av utskottsbetänkandet framgår
också, att tidigare utredningar om riksdagens
ombudsmannaämbeten har tillsatts
av Kungl. Maj :t och inte direkt av
riksdagen. Ingen har på något sätt gjort
gällande att det skulle vara felaktigt att
författningsutredningen, som tillsatts av
Kungl. Maj :t, i sitt arbete även sysslar
med dessa ombudsmannaämbetens framtida
ställning.

Jag tycker för min del att även om vi

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Ang. JO- och MO-ämbetenas organisation
många gånger är misstänksamma mot regeringen,
så finns det ingen anledning
att i detta fall misstänka, att den utredning
utskottsmajoriteten begär i sitt förslag
skulle förhindras eller förvanskas
på något sätt, om den tillsättes av regeringen.
Utan att på något sätt rikta någon
kritik mot reservanterna — deras uppfattning
är kanske också riktig — så har
jag inte riktig klarhet i hur man här
menar att det hela skulle gå till. Menar
man att riksdagen skulle göra en utredning,
som sedan skulle överlämnas till
Kungl. Maj :t med begäran om en kungl.
proposition i ärendet? Jag tycker nog
att det skulle vara en ganska underlig
anordning. Ja, det finns naturligtvis andra
möjligheter genom motioner eller genom
riksdagens egen initiativrätt att få
ett riksdagens utredningsförslag till behandling.

I denna som jag ändå tycker så viktiga
fråga, når vi enligt min uppfattning
lättare resultat, om utredningen tillsättes
av Kungl. Maj:t. Det resultat utskottet
gemensamt syftar till är enligt min
åsikt mycket viktigare än vem som tillsätter
utredningen. Detta är för mig orsaken
till att jag anslutit mig till utskottsmajoritetens
förslag. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till detsamma.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! De anföranden som hållits
av reservanterna här föranleder mig
allenast att göra tvenne kommentarer.
Den första vill jag be att få göra med
anledning av herr Per-Olof Hansons anförande.
Det är ju ganska naturligt att
herr Per-Olof Hanson här ville skicka
med en önskan om en utökning av kompetensområdet
för justitieombudsmannainstitutionen,
ty den folkpartimotion som
väckts i denna fråga går ju ut på att man
skulle vidga kompetensen till att omfatta
större områden inom det kommunala
fältet.

Till det vill jag bara säga som en personlig
deklaration — men jag vet att min
uppfattning delas av många bland utskottsmajoriteten
— att jag för min del

och verksamhetsformer
funnit att den kompromiss som träffades
1957 har fungerat väl. Som här tidigare
sagts gick den i princip ut på att de som
var underkastade kommunalt ämbetsmannaansvar
skulle granskas av JO, andra
icke. Jag delar fullt den meningen, att
kommunala bostadsföretag och andra sådana
institutioner skall vara underkastade
all behövlig granskning, men jag tror
inte att den skall verkställas genom justitieombudsmannaämbetet.
Andra kommunala
organ, som besitter särskild sakkunskap
på dessa områden, bör få hand om
en sådan granskning. Jag vill sålunda
understryka, att den kompromiss som
träffades 1957 enligt min uppfattning
har fungerat väl och att det därför inte
finns någon anledning att utöka kompetensområdet
på det kommunala fältet.

Så till den andra frågan. Den egentliga
skillnaden mellan reservanterna och
utskottsmajoriteten är ju, som kammarens
ärade ledamöter funnit, att majoriteten
vill att Kungl. Maj:t skall verkställa
utredningen, medan däremot reservanterna
vill att den skall ske genom exempelvis
talmanskonferensen. Till detta vill
jag bara säga, att riksdagen vid den utredning
som låg till grund för 1957 års
beslut hade skrivit till Kungl. Maj:t och
begärt denna utredning. Vid det tillfället
var justitie- och militieombudsmännen
lika väl riksdagens särskilda tjänstemän
som nu. Riksdagen har alltså tidigare
vänt sig till Kungl. Maj:t för att få en sådan
utredning verkställd.

Man kan också säga att om grundlagsfrågor
skulle involveras, måste Kungl.
Maj.-t i alla fall delta i arbetet, och därför
är det lika bra att skriva till Kungl.
Maj :t om denna utredning. Det gläder
mig att den folkpartimotion som väckts
i denna fråga och som främst bär herr
Lundströms namn också går på den linjen
att Kungl. Maj:t skall göra utredningen,
och det är roligt att finna att
bland övriga undertecknare av denna
motion också befinner sig en av folkpartiets
förnämliga Hanssöner i denna
kammare. Även om jag personligen tycker
att det skulle vara angeläget att diskutera
t. ex. en utökning av talmanskon -

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Ang. JO- och MO-ämbetenas organisation och verksamhetsformer

ferensens befogenheter, kan jag inte finna
det särskilt välbetänkt att man i ett
ögonblick då man snart skall gå till beslut
om riksdagens arbetsformer skulle
föregripa utvecklingen, ty det skulle man
göra om man nu lade ett sådant utredningsuppdrag
i talmanskonferensens
hand. Därför finner jag starka skäl tala
för att man skriver till Kungl. Maj :t i
denna fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Till det allra sista av
vad utskottets värderade ordförande sade
skall jag inte foga många kommentarer.
Jag tänker inte heller väcka någon
större process i själva sakfrågan, ty man
kan naturligtvis bedöma denna fråga på
olika sätt. Vi har från reservanternas sida
bedömt den så att det kan vara en
god idé att låta riksdagen sköta om det
hela när det är fråga om riksdagens egna
organ. Men det är en typ av argument,
som jag alltid reser borst mot, och det är
det argumentet som herr Sveningsson
presenterade och herr Elmgren fullföljde
med all den vältalighet han presterade,
nämligen: »Så har det varit och så bör
det följaktligen alltid vara.» Det är ett
konservativt standardargument — någonting
mera om detta skall jag inte säga.

Jag vill sedan säga att jag blev litet
oroligare, när herr Elmgren utvecklade
och kommenterade vad jag anfört om
karaktären av den utredning som vi är
överens om skall ske beträffande ombudsmannaämbetena.
Nu vill jag fråga —
och hoppas då att få ett svar utan tvetydighet
—: Vidhåller herr Elmgren vad
han skrivit under som utskottets ordförande,
att denna utredning skall vara
allsidig och förutsättningslös? Menar
han det eller inte? Jag fick närmast det
intrycket, att han menade att utredningen
inte skulle vara allsidig och förutsättningslös
utan förses med åtskilliga förutsättningar.
Denna fråga kan besvaras
med antingen ja eller nej, herr Elmgren!

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY, (h)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle kanske kunna
bidra till att skingra en del av besvärligheterna
för herr Sveningsson. Det är väl
ändå på det sättet, om man skall diskutera
detta rent praktiskt, att konstitutionsutskottet
har initiativrätt. Det föreligger
inte något hinder för utskottet att lägga
fram ett förslag. När jag har tagit ställning
till detta, har jag ganska mycket
fäst mig vid en motion, som så sent som
i januari månad i år väcktes här i första
kammaren av herr Elmgren och herr
Torsten Andersson — de är ju dock
konstitutionsutskottets ordförande och
vice ordförande. I motionen heter det
på följande sätt: »Vi hemställer alltså, att
riksdagen . . . måtte fatta de beslut som
kan erfordras för att stärka riksdagens
ombudsmäns ställning och öka effektiviteten
i deras arbete; samt att vederbörande
utskott, efter utredning av förevarande
spörsmål, måtte utarbeta förslag''
till erforderliga författningsändringar.»

Jag tycker att jag står på en ganska
säker grund när jag yrkar på att utredningen
skall ske inom riksdagen och ej
på föranstaltande av Kungl. Maj :t.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Per-Olof Hanson
frågade mig, om jag var beredd att vidhålla
vad jag skrivit under såsom utskottets
ordförande. Jag sade helt klart, att
de reflexioner som jag gjorde var uttryck
för min personliga mening. Mitt direkta
svar på herr Hansons fråga är, att
jag självfallet vidhåller att utredningen
skall vara förutsättningslös och allsidig,
och den kan lika väl vara det ur mina
synpunkter som ur herr Hansons.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Min partikamrat Henry
Hansson och jag bör väl inte så mycket
diskutera denna fråga med varandra.
Han sade att han skulle göra besvärligheterna
lite mindre för mig genom atl
påpeka att konstitutionsutskottet i en sådan
här fråga hade initiativrätt. Om herr

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Ang. JO- och MO-ämbetenas organisation
Hansson lyssnat på mitt anförande, skulle
han ha hört att jag också antydde att
den möjligheten fanns, men jag sade att
det skulle vara en något underlig anordning,
om man skulle gå den vägen.

Sedan vill jag än en gång som jag också
framhöll i mitt första anförande påpeka
att jag inte kan tolka den motion,
som herr Henry Hansson åsyftade, som
en beställning att riksdagens egna organ
skulle göra den utredningen. Jag tror
att det föreligger ett missförstånd från
herr Hanssons sida i det avseendet.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Min fråga gällde ju, huruvida
utskottets ordförande vidhöll vad
som står i utskottsbetänkande!, nämligen
att den kommande utredningen skall vara
allsidig och förutsättningslös. På denna
fråga har utskottets ordförande till
min glädje svarat ja. Detta innebär, såvitt
jag förstår, att utskottets skrivning
inte kan tolkas på annat sätt än att även
kompetensområdet skall prövas av denna
utredning. Sedan är det klart att vi
kan ha olika meningar om själva sakfrågan.
Men en allsidig och förutsättningslös
utredning måste givetvis innebära,
att den kommande utredningen blir oförhindrad
att pröva vad den vill och att
lägga fram vilka förslag som helst. Dagens
beslut kommer alltså inte att innebära
att vi på något sätt begränsar möjligheterna
för denna utredning att agera.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har när det gäller
sammansatta utskottets behandling av
detta ärende deltagit i samtliga sammanträden
inom utskottet utom det sista,
då jag på grund av urtima landsting
var förhindrad att delta. Min suppleant,
som fått mina papper, blev också förhindrad.
Resultatet blev, att centerpartiet
saknade representation från första
lagutskottet vid utformningen av sammansatta
utskottets betänkande, särskilt
som betänkandet justerades samtidigt

och verksamhetsformer
som det beslöts. Det blev nämligen inte
något justeringssammanträde senare.

Det är på två punkter som jag skulle
vilja anföra några synpunkter. Den ena
berör av herr Bengtson och herr Hedlund
m. fl. väckta motioner i syfte att
öka den enskildes skydd i skatteärenden.
Vi anser detta vara värdefullt, och
vi menar att ett bifall till motionerna bör
ha sin stora betydelse genom att skapa
en trygghet som den enskilde för närvarande
inte har. I motionerna medgavs
att JO-ämbetet i så fall behövde förstärkas,
och det ifrågasattes att man
skulle inrätta en befattning som biträdande
ombudsman med huvudsaklig
uppgift på det nu angivna området. Utskottets
uttalande i denna del är såvitt
jag förstår oklart, och det är därför jag
har begärt ordet.

Av den diskussion, som försiggått mellan
utskottets ärade ordförande och herr
Per-Olof Hanson angående utredningsarbetets
förutsättningslöshet, har framgått
att även kompetensfrågorna skall
komma upp till behandling. När det gäller
folkpartimotionen om vidgad kontroll
genom JO-ämbetet av kommunerna
har man såvitt jag förstår nu kommit
till den uppfattningen, att utskottets
även på denna punkt kanske inte helt
tydliga skrivsätt inte utgör något hinder
mot att själva kompetensområdet
kommer upp till diskussion i den av utskottet
förordade utredningen — detta
oavsett om man i själva sakfrågan kan
ha olika meningar.

På denna punkt har jag för min del
anfört mycket starka betänkligheter. Jag
har inte blivit imponerad av vad utskottet
har i sitt eget uttalande anfört,
då utskottet vill skaffa sig belägg för att
hittillsvarande ordning varit till gagn.
För att styrka detta uttalande återger
utskottet i betänkandet ett yttrande av
justitieombudsmannen själv till 1961 års
riksdag. JO anför därvid, att den av
riksdagen beslutade begränsningen av
tillsynen visat sig vara till betydande
fördel så till vida, att JO icke behövt befatta
sig med påstådda felaktigheter av
allenast ringa betydelse, medan den å
andra sidan icke i något fall ansetts ut -

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Ang. JO- och MO-ämbetenas organisation och verksamhetsformer

göra hinder för att till prövning upptaga
klagomål, vilka objektivt synts böra
ur allmän synpunkt göras till föremål
för prövning. Jag för min del förstår
att JO bedömt sin verksamhet på det
sättet. Det skulle ju ha varit märkligare,
om han uttalat att verksamheten inte varit
till gagn eller inte fungerat väl. Jag
finner att ett återgivande av vad JO yttrat
har sin givna plats i utskottsbetänkandet,
men jag är förvånad över att yttrandet
göres till en del av vad utskottet
anför och inte intagits i reciten, där
yttrandet enligt min mening närmast
bör ha sin plats, därför att det utgör ett
partsuttalande.

Jag kan förstå att man särskilt i de
stora kommunerna med deras komplicerade
förhållanden och en stor förvaltningsapparat
kan ha behov av en
viss tillsyn från JO:s sida. Jag är dock
övertygad om att det kommer att väcka
irritation i de mindre kommunerna, om
de lekmän, som ofta nog har ett direkt
inflytande på ärendenas handläggning,
hela tiden skulle behöva fråga sig hur
JO kommer att bedöma det formella av
deras verksamhet. Det kommer att vålla
tveksamhet och föranleda behov av att
anlita juridisk sakkunskap i en omfattning,
som mindre kommuner inte har
och jag inte tror kan vara till gagn. Jag
är därför i hög grad tveksam om lämpligheten
av att utsträcka denna tillsynsverksamhet.

Jag skulle vidare vilja uppehålla mig
något vid vad utskottet anfört om de av
herrar Bengtson och Hedlund väckta
motionerna. Utskottet yttrar att följden
kan bli en betydande ökning av JO:s arbetsbörda,
som måhända kommer att
kräva vissa organisatoriska förändringar.
Detta är enligt min mening klokt
och måttfullt uttryckt, och så långt kan
jag instämma. Sedan kommer emellertid
en mening, som jag, ärligt sagt, har
litet svårt att förstå innebörden av. Utskottet
yttrar: »Dessa förändringar bör
enligt utskottets mening övervägas i sitt
sammanhang.» Här bär talats om författningsutredningen
och de frågor den
är inne på. Man har en känsla av att
skrivsättet kan innebära, att frågan hän -

skjutes till författningsutredningen. Detta
skulle i så fall inte överensstämma
med de resonemang, som fördes mellan
utskottets ordförande och herr Per-Olof
Hanson beträffande utredningens förutsättningar.
Jag skulle därför vara tacksam
för ett förtydligande på denna
punkt: Innebär utskottets uttalande inte
något annat än att de båda centerpartimotionerna
jag nämnt och folkpartimotionerna
om granskningen av de kommunala
ärendena skall behandlas likartat?
År så fallet har jag givetvis i rättvisans
namn ingenting att invända. Menskulle
det visa sig att uttalandet innebär
någonting annat, ber jag, herr talman,
att få återkomma med särskilt yrkande.
Jag skulle emellertid vara tacksam,
om utskottets ordförande på denna
punkt gav den klarhet som jag tycker
är önskvärd.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det har inte alls varit
utskottets mening att författningsutredningen
skall besväras i denna fråga. Utskottet
har förordat en förutsättningslös
och allsidig utredning, som skall behandla
dit hänskjutna frågor på ett, som
herr Ferdinand Nilsson framhöll, likartat
sätt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att till utskottets
ordförande få framföra mitt tack
för förtydligandet. Jag anser att det var
nödvändigt och är glad över att det lämnades.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det kan ju anses vara
nog sagt i denna fråga. Jag är emellertid
överraskad över att det har uppstått
en diskussion mellan utskottets representanter
om vad som menas med en
allsidig och förutsättningslös utredning.
Vid utskottets sammanträde ledde ju resonemangen
fram till — vilket utskottets
ledamöter säkert kommer väl ihåg

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Ang. JO- och MO-ämbetenas organisation
— att man prutade på både den ena
och den andra sidan för att man skulle
kunna komma fram till att föreslå en
förutsättningslös och allsidig utredning.
För mig är det alldeles klart, att den
blivande utredningen inte skali vara
bunden i sitt arbete, och jag anser att
det bör sägas till protokollet, att den
meningen kom till enhälligt uttryck inom
utskottet, att man inte skulle ställa
upp några speciella direktiv. Jag vill
gärna erinra om att man på en punkt,
när det gällde herrar Bengtsons och
Hedlunds motioner, strök en passus i
det blivande betänkandet, som just skulle
varit ägnad att föregripa utredningen.

Jag viil också gärna till herr Ferdinand
Nilsson säga, att punkten om att
utredningen av ombudsmännens arbete
med skattefrågor skall ske i sitt sammanhang
inte innebär något annat än
att om författningsutredningen slopar
den paragraf i grundlagen, som i dag
lägger hinder i vägen för ett sådant arrangemang,
då skall frågan tas upp. Någonting
annat gäller det inte, enligt vad
jag kan förstå.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag hade varit tacksam
om min gode vän Torsten Andersson velat
till det sista han sade tillfoga, att
ärendet kommer att upptagas och prövas
i den utredning utskottet gör framställning
om och att sålunda hänvisningen
till författningsutredningen i detta fall
icke innebär någon inskränkning. Han
sade det i början, men på slutet kom han
tillbaka till den formulering, som jag
tycker är så tvetydig, ty den kan innebära
ett hänskjutande till författningsutredningen.
Herr Elmgren har på den
punkten givit klart besked, och jag hade
gärna hört herr Andersson förbehållslöst
instämma i det.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid be -

och verksamhetsformer
tänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad sammansatta
konstitutions-, banko- och första lagutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 97;

Nej — 33.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med andra kammarens
talman ber jag att beträffande plena i
nästa vecka få meddela, att det synes bli
erforderligt att hålla arbetsplenum jämväl
på fredagen, d. v. s. fredagen den 29
mars, i så fall med början kl. 11.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställ -

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

ningar rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten i

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret,
m. m.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 dels berett riksdagen tillfälle avgiva
yttrande med anledning av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3 januari
1963 anfört rörande ramen för det militära
försvaret m. in., dels ock föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1963/64
medgiva att, därest av beredskapsskäl
värnpliktiga inkallades till repetitionsövning
av större omfattning eller beredskapsövning
eller ock av samma skäl
andra särskilda åtgärder måste vidtagas,
följande under riksstatens fjärde huvudtitel
uppförda, av riksdagen maximerade
anslag, nämligen Armén: övningar

m. m., Armén: Underhåll av tygmateriel
m. m., Marinen: Övningar m. m., Marinen:
Underhåll av fartyg m. m., Flygvapnet:
Övningar m. in. samt Flygvapnet:
Drift och underhåll av flygmateriel
in. m., finge enligt Kungl. Maj :ts bestämmande
överskridas.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lage Svedberg (I: 193) samt den andra
inom andra kammaren av herr Spångberg
och fru Torbrink (II: 229), i vilka
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av försvarsanslaget måtte besluta avslå
den i propositionen föreslagna höjningen
av utgifterna och sålunda minska
anslaget med 406 000 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Lager och Adolfsson (I: 398)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg m. fl., (II: 476), i vilka
anhållits, att riksdagen beträffande ramen
för det svenska försvaret måtte be -

sluta, att de samlade försvarsutgifterna
under den tid avrustningsförhandlingarna
i Geneve påginge icke skulle få överstiga
kostnaderna för budgetåret 1962/
63, att inga särskilda anslag för s. k. teknisk
utveckling skulle utgå, att kompensation
för löne- och prisstegringar inklusive
förbättrad ersättning åt de värnpliktiga
skulle tagas av materiel- och övningsanslag,
att sådan forskning som möjliggjorde
framställningen av svenska atombomber
skulle inställas samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
begära en allsidig försvarsutredning
med målsättning att åstadkomma ett rationellt
neutralitetsförsvar.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 193 och II: 229;

II. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:398 och 11:476, i vad de avsåge
försvarets kostnadsram;

III. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:398 och 11:476, i vad de avsåge
kärnvapenforskning;

IV. att motionerna 1:398 och 11:476,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

V. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört rörande ramen för
det militära försvaret m. m.;

VI. att riksdagen måtte för budgetåret
1963/64 medgiva, att, därest av beredskapsskäl
värnpliktiga inkallades till repetitionsövning
av större omfattning eller
beredskapsövning eller ock av samma
skäl andra särskilda åtgärder måste
vidtagas, följande under riksstatens fjärde
huvudtitel uppförda, av riksdagen
maximerade anslag, nämligen Armén:
Övningar m. m., Armén: Underhåll av
tygmateriel m. m., Marinen: övningar
m. m., Marinen: Underhåll av fartyg
m. m., Flygvapnet: övningar m. m. samt
Flygvapnet: Drift och underhåll av flygmateriel
m. m., finge enligt Kungl. Maj :ts
bestämmande överskridas.

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! I sitt utlåtande nr 4 redovisar
statsutskottet en motion, undertecknad
av mig, nr 193 i första kammaren,
vilken är likalydande med nr 229 i andra
kammaren. I dessa motioner har vi
hemställt om avslag på en begärd ökning
av 406 miljoner kronor. Vi har ansett att
det borde finnas utrymme att baka in de
merkostnader som löneutvecklingen inom
försvaret under de senaste åren har
åstadkommit.

Vi kan som ytterligare kommentar till
vårt ställningstagande till denna statsverksproposition,
som rör försvarets
framtida utformning de närmaste fyra
åren, anföra bl. a. att vi tycker att det
föreslås en för hastig höjning av försvarskostnaderna.
Det borde finnas förutsättningar
att väsentligt reducera dessa
genom besparingar. Även om vi i vårt
land efter det senaste världskriget har
kunnat notera en enorm rustningstävlan
mellan stormakterna, har vi svårt att förstå
att ett neutralt land som Sverige med
dess geografiska form och dess geografiska
läge kan uppamma ett försvarsintresse
som nästan kan hänföras till att
gälla en stat, som fruktar anfallskrig.
Vi har haft alltför dryga försvarskostnader
under de senaste åren. Min uppfattning
är den, att vårt land aldrig kan rusta
på ett sådant sätt, att vi kan försvara
oss mot en stormakt i ett anfallskrig.
Även om vi skulle fördubbla försvarsramen
tror jag inte att det finns möjligheter
att stoppa upp landsättningar från
luften vid våra kuster.

Det har skett en utveckling beträffande
anslagen till försvaret under tiden
från det första världskriget till våra dagar
även om man bortser från de kostnadsfördyringar
i fråga om materiel och
löner som påverkar försvarsramen. Den
sittande regeringen 1930 tillsatte en försvarslcommitté
som behövde fem år att
utreda ett förslag, vilket, när det förelädes
regeringen 1935, sannerligen inte var
enigt. Det framlades vid detta tillfälle
fem olika förslag, där högern hade det
högsta i kostnadshänseende. Det höll sig
dock under 200 miljoner kronor. Regeringen
föreläde riksdagen ett förslag som

följde en medellinje. Det lägsta rörde sig
om 98 miljoner kronor, och de övriga
gick ut på 123 miljoner, 145 miljoner
och 160 miljoner. Det blev en enorm
massa reservanter i statsutskottet vid
riksdagsbehandlingen. Inte mindre än 11
socialdemokrater reserverade sig för en
väsentlig reducering jämfört med vad
statsutskottet vid detta tillfälle föreslog
riksdagen.

Sedan kom kriget. Jag vill nämna siffrorna
för varje femårsperiod från den
tidpunkt då jag kom med här i riksdagen
för att belysa den ökning som skett.
Budgetåret 1940/41, då det senaste
världskriget var i full gång, uppgick försvarsanslaget
i driftbudgeten enligt statsverkspropositionen
till drygt 327 miljoner
kronor. Räknar man med kapitalbudgeten,
blir det 342 miljoner. År 1945/46,
när världskriget hade avstannat, var man
uppe i 841 miljoner, med kapitalbudgeten
929 miljoner, men detta justerades
så att riksstaten slutade på 1 059 miljoner.
I statsverkspropositionen för 1950/
51 fanns förslag om utgifter på driftbudgeten
som omfattade 839 miljoner, och
riksstaten omfattade 882 miljoner när
den slutjusterades. Man var alltså i färd
med att göra väsentliga besparingar så
snart efter det världskrig som hade härjat
i Europa. År 1955 upptog statsverkspropositionens
driftbudget drygt 2 miljarder
kronor, och det justerades sedan
till 2 135 miljoner. För 1960/61 redovisade
driftbudgeten utgifter på 2 917 miljoner,
och riksstaten kom efter slutjustering
att uppta 3 131 miljoner. Nu accepterar
man en höjning av föregående års
kostnadsram med 406 miljoner, nära eu
halv miljard, utan att någon i statsutskottet
gör någon som helst erinran
mot detta. Jo, det föreligger en reservation,
och den gäller en halv pastorslön
på 12 750 kronor för personalvården —
detta är det prutningsresultat som herrarna
i departementet funnit skäligt att
åstadkomma.

Om nu majoriteten har funnit att en
heltids- eller halvtidsavlönad pastor i
personalvården kan mer eller mindre
påverka modet hos våra militärer, vill
jag inte uttala mig om, eftersom jag inte

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

kan bedöma den, men hur högt rustningskostnaderna
än stiger, så tror jag
att vårt försvar i realiteten blir ett psykologiskt
försvar, ingenting annat, om
vi blir utsatta för ett anfall av en stormakt.
Visserligen verkar det vara trångt
i luften även vid våra militära övningar
— planen flyger ihop och landar t. o. m.
på varandra — men jag tror att det
även vid övningarna skulle finnas möjlighet
att spara något, om det föreligger
osäkerhet.

Jag har tidigare i en debatt i denna
fråga här i riksdagen framfört mina synpunkter
på ett neutralitetsförsvar. Det
har ansetts att en partisanarmé och ett
militärt utrustat hemvärn måhända skulle
vara effektivare. Vintertid är den
övervägande delen av landet avstängd
med marinens medverkan, och för att vi
i luften skulle kunna motarbeta landstigningar
skulle det erfordras enorma flygstridskrafter.
Sommartid skulle brandbomber
från Torneälven ner till Tivedsskogarna
lamslå inte bara de militära
försvarskrafterna utan även det civila.

Nå, säger mången, det är ingen mening
för en stormakt att anfalla vårt
land, det är endast när två stormakter
anser att det är strategiskt viktigt, som
vårt land kan anfallas. Jag tror dock att
ett strikt neutralitetsförsvar dämmer upp
intresset på ett bättre sätt än om man
kommer upp i en rustningsnivå som med
hänsyn till landets storlek gör att man
knappast kan tala om endast ett gränsskydd.
Med tanke på de av människan
manövrerade satelliterna i luften torde
ett framtida krig komma att innebära en
fullkomlig utplåning av denna planet.

Vad fick vi inte bevittna i våra grannländer
under det senaste världskriget, i
Danmark, där inmarschen gick snabbt
över, och i Norge, där det hela var klart
på en eftermiddag? Vi minns också våra
egna svårigheter att lotsa oss fram med
bibehållen neutralitetsflagg. Transiteringen
skapade på sin tid sannerligen
bekymmer av stora mått för den svenska
riksdagen, såsom de ärade ledamöter
som var med då kan erinra sig.

Jag har vågat framföra dessa synpunkter
fastän jag är väl medveten om att jag

inte har några förutsättningar att vinna
gehör för min uppfattning. Jag har emellertid,
herr talman, inte med tystnad
kunnat bevittna begravningen av en motion,
som i varje fall kunde medföra någon
framtida besparing även på den här
huvudtiteln. Jag ber därför att få yrka
bifall till motion nr 193 i denna kammare,
likalydande med motion nr 229 i andra
kammaren.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Till grund för den begärda
kraftiga uppräkningen av anslagen
till militärväsendet i vårt land ligger
den militära ledningens målsättningar
och beräkningar. Dessa är mycket ambitiösa.
Enligt överbefälhavaren skall det
svenska militärväsendet utbyggas och
uppbyggas på sådant sätt att det med
framgång skall kunna möta och nedkämpa
två samtidigt insatta invasionsförsök
över våra gränser.

Jag undrar om inte militärerna — med
all respekt för deras sakkunskap — i alla
fall här missräknar sig på vårt lilla folks
möjligheter att hävda sig mot exempelvis
stormaktsanfall. Under det andra
världskriget kunde inte ens stormakterna
hindra allvarligt insatta invasionsförsök
vid sina gränser. Först efter långa
och offerfyllda strider kunde angriparen
hejdas och slås tillbaka. Försvaret på
djupet, som den militära termen brukar
lyda, blev avgörande. Skulle då vårt
lands försvarsmakt, hur väl utrustad och
övad den än är, ha möjligheter, som stormakterna
saknade under andra världskriget
och när det inte gällde skrivbordsstrategi
utan blodigt allvar? Jag tillåter
mig att tvivla på den saken. Jag ställer
vår militära sakkunskap så högt att jag
tvivlar på att den själv tror på vad som
sägs vara en möjlig målsättning.

Utvecklingen på det militära området
bär under tiden efter andra världskriget
undergått betydande förändringar. Så
långt en lekman kan följa med och begripa
är denna utveckling dock inte till
förmån för den försvarande parten. Det
förefaller i varje fall mig som om de offensiva
vapnen och anfallsmetoderna ut -

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. in.

vecklats snabbare än de defensiva vapnen.
Jag tänker därvid inte endast på
kärnvapnen. Dessa lär ju kunna användas
både till anfall och försvar — hur
nu det senare skall gå till. Jag tänker
närmast på de nya vapenbärarna, raketer
med mycket stor bärkraft och räckvidd.
Mot dem lär väl ännu inte finnas
något effektivt skydd. Den angripande
parten kan uppenbarligen med utnyttjande
av överraskningsmomentet tillfoga
sin motståndare avsevärda skador och
vålla avbräck av betydande omfattning
i hans försvarsanstalter innan ett invasionsföretag
över gränserna sättes in.
Tidningarnas och tidskrifternas militära
experter — som ofta är knutna ganska
nära till våra militära ledningar — hävdar
ju också att det enda som världsfreden
nu vilar på är den s. k. terrorbalansen.
Fruktan för vedergällning från den
angripna parten skulle alltså vara det
som håller tillbaka en angripare och
som hittills bevarat världsfreden efter
andra världskriget. Det är möjligt att det
förhåller sig så. Men om det är så, då
förefaller de svenska militära ansträngningarna
än mer meningslösa. Ty vi kan
varken med 4 000 miljoner kronor eller
med det dubbla eller det trefaldiga beloppet
bygga upp en militärmaskin som
kunde använda vedergällningsvapnet eller
hotet om vedergällning som den knutna
näve med vilken man avskräcker en
angripare från stormaktshåll.

Vårt land har förskonats från krig i
halvtannat århundrade. Det har proklamerat
och genomfört en alliansfri politik,
visat en vilja till fredlig samlevnad
som skapat aktning och respekt i alla
delar av världen. Jag tycker det är på
sin plats att säga ut, att denna respekt
och denna aktning för svensk fredsvilja
icke har framkallats av våra militära
rustningar. Även om beskäftiga PR-män
för militärväsendet påstår att vårt land
har världens bästa soldater, världens bästa
kanoner, världens bästa flygplan, världens
bästa stridsvagnar -—■ som vi läser
i dagens tidningar — och diverse annat
världsbästa, så tror jag inte att detta har
framkallat den aktning man hyser för
Sverige i utlandet. Snarare tror jag att

denna aktning och respekt har skapats
av det svenska folkets ådagalagda fredsvilja
och av de politiker och statsledare
som i avgörande ögonblick har haft mod
att rida spärr mot upphetsade opinioner
och som konsekvent genomfört den alliansfria
politiken. Att fortsätta denna
politik är ett både säkrare och billigare
försvar än det som statsutskottet föreslår.

Yårt land deltar med framstående representanter
i den av Förenta Nationerna
anbefallda nedrustningskonferensen.
Våra representanters meningar i dessa
rådslag är inte utan betydelse. För min
del hyser jag inga överdrivna förhoppningar
om en snabb lösning av nedrustningens
problem; dessa är många och
stora och svåra. Men så länge man förhandlar
skjuter man ju i allmänhet inte.
Och någon gång skall väl också förnuftet
segra. Jag tycker att vi dåligt understödjer
våra förhandlare vid nedrustningskonferensen
om vi, samtidigt som
dessa kämpar vid förhandlingsbordet för
att få militärrustningarna nedskurna, här
hemma beslutar höja anslagen till de militära
ändamålen. Det minsta understöd
våra förhandlare vid nedrustningskonferensen
kunde begära av riksdagen är att
denna sade ifrån till militärerna: Nu får
ni ta igen er ett tag, låt oss se vad som
kommer fram vid de internationella
överläggningarna. Kanske kommer vi
dithän att man kan börja skära ned militäranslagen
i stället för att trissa dem
i höjden. Jag tror att också de kloka
männen i militära staber och befälskårer
skulle med glädje hälsa en sådan utveckling.
Att de värnpliktiga och folket
i dess helhet skulle göra det är alldeles
självklart.

Till vårt förslag att man skall avbryta
sådan militär forskning som direkt eller
indirekt syftar till att utrusta den svenska
krigsmakten med kärnvapen, vill jag
blott knyta ett djupt beklagande av att
utskottet så lätt glider över denna fråga.
Den är dock väsentlig. Kärnvapnen är en
ny kvalitet som införts i de mellanfolkliga
relationerna. Innehav av kärnvapen
sätter en stat i en bestämd klass, alls inte
eftersträvansvärd för en liten alliansfri
nation. Ett nej från riksdagens sida till

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

forskningar som syftar till framställning
av svenska kärnvapen skulle ha en gynnsam
effekt inte enbart på det svenska folket
utan också på den utländska opinionen
och stärka vårt lands position som
fredsälskande land och folk.

Till slut, herr talman, endast några ord
om den sista propån i vår motion i denna
fråga, förslaget om att hos regeringen
begära en allsidig utredning med målsättningen
att åstadkomma ett rationellt neutralitetsförsvar.
Det är inte första gången
vi ställer förslaget, och det är inte första
gången som vederbörande utskott upprepar
sitt »torde icke böra föranleda någon
riksdagens åtgärd». När vi likväl
kommer tillbaka med detta yrkande är
orsaken att vi tycker oss märka ett med
varje år stigande intresse för problemet
om det ändock inte skulle vara möjligt
att ordna ett effektivt neutralitetsförsvar
till lägre kostnader och med större behållning.
Även den som icke är militär
fackman måste ju vid betraktandet av
vår militära apparat komma till slutsatsen
att denna är ett försök att efterapa
stormakternas krigsmaskiner. Men varken
mänskliga eller ekonomiska resurser
räcker till för att detta försvar skall bli
jämbördigt med stormakternas militära
maskinerier. Inte heller har det samma
målsättningar. Dess primära uppgift
skall vara att tjäna den alliansfria politiken
och i händelse av krig neutraliteten.
Och då måste väl försvaret byggas upp
utifrån denna grundsats, inte utifrån vedergällningsprincipen
eller något annat
slag av stormaktstänkande.

Det är för mig begripligt om militärerna
vänder sig mot ett sådant utredningsförslag
-— inom få områden av
vårt samhällsliv är väl konservatismen
så starkt förankrad som i den militära
byråkratien — men det är obegripligt att
ett civilt riksdagsutskott kan motsätta
sig en förutsättningslös utredning på
detta område.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till motionsparet
I: 193 och II: 229 under moment
I i denna punkt av utskottets utlåtande
samt till motionsparet 1:398 och II: 476
under momenten III och IV.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag är för min del mycket
tveksam om lämpligheten av att ta
upp en debatt i denna fråga vid detta
tillfälle. Som bekant kommer det betänkande
som avgivits av 1962 års försvarskommitté
att av försvarsministern
läggas fram till riksdagens behandling
inom den närmaste tiden. Då är det anledning
att ta upp den diskussion i försvarsfrågan,
som nu har förts fram.

Men vi i statsutskottets första avdelning
har sett oss nödsakade att ta upp
behandlingen av dessa motioner, just
med anledning av Kimgl. Maj :ts förslag i
fjärde huvudtiteln, som gäller totalkostnader
för det militära försvaret för
nästa budgetår. Eftersom detta då ansluter
till det förslag som försvarskommittén
har lagt fram, ansåg vi oss inte
kunna skjuta upp behandlingen av motionerna
på denna punkt tills den proposition
förelåg, varom jag nyss har talat.

Här har sagts att försvarskostnaderna
är höga, och ingen vill väl förneka den
saken. Men frågan är om de är för höga
i förhållande till den effekt man önskar
att vårt försvar skall ha, om det skall
kunna fylla sin uppgift. Den frågan har
ju grundligt prövats av 1962 års försvarskommitté,
som enhälligt kommit
fram till den slutsats i fråga om försvarets
sammanlagda kostnader som av
Kungl. Maj:t godtagits och redovisats i
årets statsverksproposition. Likaså står
ett enhälligt statsutskott bakom denna
ståndpunkt. Jag kan ändå förstå, och jag
finner det naturligt, att det kan förekomma
skilda uppfattningar om försvarskostnadernas
storlek.

Det världspolitiska läget är ju alltjämt
spänt. Det är eu sak som vi inte kan
komma ifrån. Vinddraget från det kalla
kriget öst-väst känner vi också väl. Ytterst
litet talar även för att det kommer
att bli några större förändringar
därvidlag inom den närmaste framtiden.
Som jag ser det, måste vi således vara
beredda om något skulle inträffa.

Dessutom är vårt försvar en viktig del
i den alliansfria politik vi byggt upp

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Ang. kostnadsramen för det militära försvaret, m. m.

och ett medel att energiskt hävda densamma.
Att sedan bestämt säga var
gränsen i fråga om kostnaderna för ett
effektivt försvar skall gå är naturligtvis
inte lätt, om ens möjligt. Att gränsen
skulle vara överskriden i och med detta
förslag är dock knappast troligt. Snarare
är jag böjd att betrakta det föreliggande
förslaget som ett kompromissförslag.

Den pressdebatt som förts i frågan sedan
försvarskommitténs betänkande
framlagts ger heller inget belägg för att
kostnaderna skulle vara för höga. Som
bekant är de ansvariga militära fackmännen
ense om att den målsättning
som fastställdes av riksdagen 1958 inte
i längden går att upprätthålla med det
förslag som här föreligger från försvarskommittén.
Jag tror att den ståndpunkt
som i denna fråga redovisats i propositionen
är den riktiga, om inte vår värnkraft
skall försvagas alltför mycket.

Ja, det finns knappast något ytterligare,
herr talman, att tillägga på denna
punkt. Jag tror att det är angeläget att
uppskjuta debatten i denna fråga, tills
den proposition vi väntar på föreligger.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till utskottets hemställan i denna punkt
beträffande alla dess moment.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag har lyssnat till andre
vice talmannens deklaration. Jag hade
väntat att den skulle vara så positiv som
möjligt för en hemställan om bifall till
dagens förslag från statsutskottets sida.
Men, herr andre vice talman, här fastställer
man ramen genom det förslag
som föreligger till beslut i kamrarna.
När herr andre vice talmannen påpekar
att man inte kunde skjuta det beslutet
tills slutjusteringen av riksstaten förelåg,
ställer jag mig frågande. Jag respekterar
den uppfattning som herr andre
vice talmannen framför, men jag delar
inte den övertygelsen att vi i vårt land
kan rusta i tävlan med stormakterna
och därigenom få en fullständig garanti
för trygghet. Jag ifrågasätter om man

inte måste anlita skattevägen när man
lägger så stor och dryg anpart av statsinkomsterna
på försvaret. Men så fort
vi haft en skattedebatt i kamrarna har
man från borgerligt håll gått till angrepp
mot varje förslag om den minsta
lilla höjning, utan att samtidigt blicka
på de miljarder som försvaret kostar.
Hur mycket diskuterar man inte i dag
bland jordbrukets utövare om prisjusteringar
för att säkerställa den inkomstnivå
som förutsattes när avtalet gjordes
upp? Men i detta fall finns inga förutsättningar
för att över huvud taget kunna
vinna gehör för en rekommendation
om besparingar, som skulle kunna möjliggöra
att pengarna användes för andra,
kanske lika viktiga ändamål.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! I likhet med statsutskottets
talesman har jag den meningen att
man kanske skall vänta med diskussionen
om försvarsuppgörelsen till dess jag
har fått tillfälle att framlägga mina synpunkter
i den proposition som kommer
denna vecka —• hoppas jag. Då får vi ju
ändå en diskussion kring hela denna
problematik.

Det är en missuppfattning av herr Lage
Svedberg, att vi i dag skall fastställa
ramen. Det kan ske först sedan propositionen
är framlagd. Ett belopp av inte
mindre än drygt 3 miljarder kronor är
i år utbrutet i statsverkspropositionen,
men de anslag som vi nu tar ställning
till är naturligtvis beräknade med hänsyn
till att ramen skall bli den som försvarskommittén
har föreslagit. I övrigt
kommer de stora anslagsposterna i en
proposition nr 108, där bl. a. alla stora
materielanslag är med. Jag föreställer
mig att det då går att föra en debatt i
försvarsfrågan, när vi har tillgång till
alla förslag och synpunkter i ämnet.

Jag avstår därför, herr talman, från
att nu fortsätta den diskussion som herr
Lage Svedberg och herr Lager har tagit
upp.

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment av utskottets
i den nu föredragna punkten
gjorda hemställan.

I fråga om mom. I, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats, dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
kammaren skulle bifalla motionerna I:
193 och II: 229.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg, Lage, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten 1
mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna.

Då emellertid herr Svedberg, Lage,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 121;

Nej — 11.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i mom. II hemställt.

Anslag till underhåll av fartyg m. m.

Därefter gjordes i enlighet med de rörande
mom. III framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall
till motionerna I: 398 och 11:476, såvitt
nu vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

I vad gällde mom. IV gjordes vidare
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare därpå att
kammaren skulle bifalla motionerna I:
398 och 11:476 i förevarande del; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i mom. V och VI
hemställt.

Punkterna 2—-70

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 71

Anslag till underhåll av fartyg m. m.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte

a) till Marinen: Underhåll av fartyg
m. m. för budgetåret 1963/64 anvisa ett
reservationsanslag av 50 430 000 kronor;

b) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att för beredande av rörelsemedel
åt Stockholms örlogsvarv tillhandahålla
marinförvaltningen en rörlig
kredit av 5 000 000 kronor.

Herr BERG (s):

Herr talman! I den här punkten finns
det en skrivning från utskottets sida som
föranlett mig att begära ordet för ett
klarläggande.

I utskottets formulering heter det så
här: »Bl. a. har utskottet fäst sig för den
kostnadsökning utöver ''normala’ prisoch
lönestegringar, som träffat beställningar
vid Karlskronavarvet AB jämfört
med tiden före bolagsbildningen.» Jag
föreställer mig att en och annan av kam -

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Anslag till underhåll av fartyg in. m.

marens ärade ledamöter har observerat
skrivningen och frågat sig: Vad är det
egentligen för någonting som har inträffat? I

själva verket är påpekandet i utskottets
skrivning betydligt mindre uppseendeväckande
än vad det kan förefalla. Det
är faktiskt intressantare vad som inte
står i utskottets utlåtande än vad som
står där, ty den kostnadsökning som marinen
bär fått vidkännas efter bolagsbildningen
motsvaras till viss del av kostnadsminskningar
på andra poster i statskassan.
Det förhållande som utskottet
alltså har fäst sig vid är med andra ord
närmast en budgetteknisk fråga. En del
av de kostnadsposter som nu kommer på
debiteringarna från bolaget har tidigare
belastat andra huvudtitlar. Detta är t. ex.
fallet med vissa pensionsutgifter.

Om dessa besparingar på andra håll i
budgeten får vi, såsom utskottet har formulerat
sin skrivning, emellertid ingenting
veta, och det är därför som jag har
begärt ordet för att fästa uppmärksamheten
på dem. Jag tycker att när nu utskottet
har funnit angeläget att belysa
den från marinförvaltningens synpunkt
negativa sidan av saken, så hade det inte
varit ur vägen att det åtminstone givits
en antydan om att förhållandena från
det allmännas synpunkt ställer sig annorlunda
och i vart fall inte ogynnsammare
än tidigare. Jag skall tillåta mig att
ta ett enda exempel som jag tycker på
ett förträffligt sätt illustrerar den gamla
satsen att en sak har mer än en sida.

Karlskronavarvet AB har i sitt bokslut
en post om 1,4 miljoner kronor för avskrivning
och underhåll av gamla anläggningar.
Motsvarande post på marinverkstädernas
tid, alltså före bolagsbildningen,
var 400 000 kronor. Enbart på
denna post föreligger sålunda en skillnad
på en miljon kronor. Jag behöver väl
inte framhålla för kammaren att de avskrivningar
och det underhåll som bolaget
nu ägnar de gamla anläggningarna
är mera realistiska och affärsmässigt riktiga
än den alltför knappa avskrivningen
och underhållet av motsvarande anläggningar
på den tid då marinverkstäderna

stod för rusthållet. När jag säger marinverkstäderna
menar jag i verkligheten
marinförvaltningen själv, eftersom marinförvaltningen
var huvudman för marinverkstäderna.

Jag skulle också vilja påtala en annan
detalj i sammanhanget, vilken kan ha ett
visst värde för belysningen av vad som
verkligen har hänt. När det nystartade
bolaget satte i gång sin verksamhet, drabbades
det naturligt nog av betydande utgifter
som kom på en gång. Så småningom,
sedan verksamheten hunnit komma
i gång ordentligt, kommer dessa utgifter,
som träffade med stor kraft, självfallet
att utjämnas, och då slår ju den utjämningen
ut på kostnadssidan och återverkar
på leveranser och arbeten. Det blir
en utjämning som inte minst kommer
marinförvaltningen, som är varvets största
kund, till godo. Marinen får alltså den
största nyttan av detta.

Nu skall man nog, som jag tidigare
antytt, inte ta utskottets skrivning så
allvarligt, ty i själva verket — jag tror
mig på goda grunder veta det — är marinförvaltningen
helt på det klara med
situationen. Marinförvaltningen har gett
uttryck åt sin tillfredsställelse med utvecklingen
i bolagets regi, en utveckling
som bl. a. klart pekar i riktning mot rationaliseringsvinster.
Men det är klart att
man ännu inte kunnat få ut några större
rationaliseringsvinster, av det enkla skälet
att bolaget bara verkat i halvtannat
år.

Eftersom meningen med bolagsbildningen
just var att åstadkomma rationaliseringsvinster
vill det synas som om
riksdagen både kan och bör ta denna
larmsignal om »onormala» kostnadsökningar
med en nypa salt.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 72—108

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Punkten 109

Anslag till militärhögskolan

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av departementschefen i statsrådsprotokollet
Över försvarsärenden för den
3 januari 1963 förordade ändringar i
personalförteckningen för militärhögskolan,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för militärhögskolan,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1963/64, dels
ock till Militärhögskolan: Avlöningar för
nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 2 985 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
militärhögskolan, som föranleddes av
vad departementschefen föreslagit i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1963;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för militärhögskolan, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1963/64;

c) till Militärhögskolan: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 2 985 000 kronor.

Vid punkten hade reservation anförts
av herr Virgin, vilken likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Till denna punkt i utlåtandet
har jag fogat en blank reservation.
Denna avser att ge uttryck åt min
tveksamhet om huruvida departementschefen
har handlat riktigt och klokt när
han avvisat förslaget om en förlängning
av vissa högre tekniska kurser vid militärhögskolan.
Förlängningen har föreslagits
av en utredning som tillsatts av
överbefälhavaren på Kungl. Maj:ts uppdrag.

Nu tillämpat utbildningssystem, i vad
det gäller högre tekniska kurser vid militärhögskolan,
innebär en utbildnings -

Anslag till militärhögskolan
tid av 26—29 månader för arméns officerare
och 18 månader för marinens
och flygvapnets officerare. Förklaringen
till denna olikhet är väl närmast att söka
i tidigare rådande förhållanden i fråga
om den tekniska utbildningens uppläggning
och mål, när denna utbildning
skedde inom varje försvarsgren för sig
och var avsedd att främst tillgodose den
egna försvarsgrenens speciella behov.
Sålunda hade man t. ex. inom marinen
olika tekniska kurser för alla de olika
vapenspecialiteterna. Numera vill man
däremot ge en mera allsidig teknisk utbildning,
kombinerad med stabsutbildning.
Detta är nödvändigt på grund av
den militärtekniska utvecklingen, men
det är också ett led i den strävan som
går ut på att utjämna skillnaderna mellan
försvarsgrenarna för att underlätta
samverkan och samarbete mellan dem.
Militärhögskolan, som arbetar sedan
1961 och som ersätter de skilda högskolor
som förut fanns för varje försvarsgren,
är just ett uttryck för en sådan
strävan.

Uppläggningen av militärhögskolans,
högre tekniska kurser har, som jag nyss
nämnde, nyligen varit föremål för utredning,
anbefalld av Kungl. Maj:t. Resultatet
av denna utredning avlämnades
för ett år sedan och innebär bland annat
förslag om en förlängning av kurstiden
för marinens tekniska kurser från
18 till 24 månader. I och för sig skulle
det enligt utredningen behövas en förlängning
till 27 1/2 månader för att nå
full överensstämmelse med armékursens
kunskapsmått, men en sådan förlängning
anses inte för närvarande vara möjlig
och kan också, menade man, av andra
skäl undvaras. 24 månader är dock ett
minimum, om man verkligen strävar efter
att göra uttagningen av aspiranter
till högre staber mera oberoende av vederbörandes
försvarsgren, och detta är,
som jag nyss påpekade, ett viktigt allmänt
önskemål.

Nu är det inte bara marinen utan också
flygvapnet som för närvarande har 18
månaders kurser. Även för flygvapnet
skulle därför en förlängning kunna vara
önskvärd. En sådan föreslår emellertid

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Ang. befattningen som stabspastor vid försvarsstabens personalvårdsbyra

inte utredningen. Detta beror dels på att
personalläget vid flygvapnet inte medger
en dylik förlängning, dels på att denna
inte är lika nödvändig där, då befattningarna
för flygvapnets tekniska officerare
normalt rymmer delvis andra uppgifter
än vad som är fallet för arméns
och marinens officerare med högre teknisk
utbildning, där uppgifterna i allt
väsentligt sammanfaller.

Jag borde kanske tillägga att kostnaden
för den ifrågasatta förlängningen
torde vara obetydlig, bland annat beroende
på att skillnaden i kunskapsmått
nu delvis måste inhämtas genom att särskilda
specialkurser anordnas för marinens
officerare, en metod som är både
dyrare och mindre effektiv än en förlängning
av den ordinarie utbildningen.

Herr talman! Jag vill alltså uttala min
tveksamhet om framsyntheten i den
ståndpunkt som departementschefen tagit
genom att inte följa utredningsförslaget,
och jag vill uttala förhoppningen
att en omprövning snarast skall komma
till stånd och ge ett mera positivt resultat.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 110—138

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 139

Ang. befattningen som stabspastor vid
försvarsstabens personalvårdsbyrå

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den
3 januari 1963 förordad ändring i personalförteckningen
för försvarets personalvård,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för
försvarets personalvård, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1963/64, dels ock till Försvarets personalvård:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av
1 555 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 100) och den andra
inom andra kammaren av herr Gustafsson
i Borås m. fl. (II: 116),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lars Larsson m. fl. (I: 101) och
den andra inom andra kammaren av
herr Alemyr m. fl. (II: 224).

I motionerna 1:100 och 11:116 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
om utbyte av den nuvarande halvtidstjänsten
för stabspastor vid försvarsstabens
personalvårdsbyrå mot en heltidstjänst
samt i anledning därav höja avlöningsanslaget
till Försvarets personalvård
med 12 750 kronor (innefattande
grundlön och rörligt tillägg).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:101 och 11:224
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna I: 100 och II: 116
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för försvarets personalvård, som föranleddes
av vad av departementschefen i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1963 föreslagits;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för försvarets personalvård,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1963/64;

c) till Försvarets personalvård: Avlöningar
för budgetåret 1963/64 anvisa
ett förslagsanslag av 1 555 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Ivar Johansson,
Axel Johannes Andersson, Virgin,
Bengtson, Per Jacobsson, Staxäng,
Ståhl och Svensson i Stenkyrka, fröken
Elmén samt herrar Larsson i Hedenäset,
Gustafsson i Skellefteå och Bohman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Ang. befattningen som stabspastor vid försvarsstabens personalvårdsbyrå

viss de! erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 100
och II: 116, besluta, att tjänsten som
stabspastor skulle omvandlas till heltidstjänst,
samt bemyndiga Kungl. Maj:t att
överskrida anslagsposten till avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal med
belopp, som på grund härav befunnes
erforderligt.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Liksom i fjol har vid
denna punkt avlämnats en reservation,
och man kan väl säga en mycket stark
reservation. Det gäller ju eu omvandling
av en halvtidstjänst som stabspastor vid
försvarsstabens personalvårdsbyrå till
en heltidstjänst.

Även i år har försvarets civilförvaltning
begärt denna ändring. Framställningen
är också, som jag ser det, väl dokumenterad.
Vid en för några år sedan
företagen remiss av personalvårdsutredningens
betänkande blev denna heltidstjänst
tillstyrkt eller lämnad utan erinran
av inte mindre än 26 remissorgan.
Fjolårets riksdag avslog visserligen reservationen,
men det skedde med obetydligast
möjliga marginal.

Jag tycker att man inte kommer ifrån
att denna tjänst dock är en nyckelpost.
Innehavaren skall under fältprosten ha
översyn över den själavårdande verksamheten
inom krigsmakten och organisera
och planlägga den såväl i fred som
för krigsförhållanden. Jag menar således
att det är viktigt att tillräcklig tid står
till tjänsteinnehavarens förfogande för
dessa uppgifter.

Vidare är det en annan sak som man
bör ta hänsyn till i detta sammanhang.
Det visar sig att det rent praktiskt har
varit mycket svårt att förena denna
tjänst med, som tidigare beräknats, en
f örsamlingstj änst.

Dessutom är kostnadsökningen för att
omvandla denna tjänst till heltidstjänst
mycket obetydlig, särskilt om man ser
den i skenet av de stora anslag på cirka
fyra miljarder som fjärde huvudtiteln

3 Första kammarens protokoll i963. Nr It

omsluter. Det gäller här, tycker jag, ett
för litet belopp att tvista om i en sådan
stor budget, allra helst som man kanske
bör påpeka att detta är den enda punkt
där utskottet är oense. Om det skall vara
en själavårdsorganisation vid krigsmakten,
bör den också få förutsättningar att
fungera på ett tillfredsställande sätt. Det
är tveksamt om den kan göra det under
nuvarande omständigheter.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen på denna punkt.

I detta anförande instämde herrar
Bengtson (ep), Boman (fp), Schött (h),
Virgin (h) och Harry Carlsson (fp).

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Jag kan dela den uppfattning,
som utskottsavdelningens ärade
ordförande framförde, när han sade
att det här gällde en ringa fråga och att
det här var den enda reservation som
avgivits till utskottsutlåtandet med anledning
av denna stora huvudtitel. Däremot
har vi i övrigt inte kunnat enas i
själva sakfrågan. Vi anser att ingenting
har inträffat sedan föregående år som
skulle motivera att riksdagen nu hade
en annan inställning än tidigare.

Det finns väl egentligen inte anledning
att ta upp någon stor debatt i denna
fråga, eftersom den är av ringa omfattning.
Emellertid skulle jag, när man
nu så starkt trycker på att den tjänst
det här gäller måste omändras till en
heltidstjänst, vilja erinra om att vid tillskapandet
av denna tjänst fastslog departementschefen
att innehavaren av
tjänsten skulle vara biträde åt fältprosten,
och den arbetsuppgiften föreligger
enligt mitt förmenande alltjämt. Under
året har inte framkommit några omständigheter
som föranlett utskottsmajoriteten
att ändra uppfattning.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framstäl -

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Ang. det s. k. försäkringsavdraget vid inkomsttaxeringen

las särskilt beträffande varje moment av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. II framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr andre vice talmannen Ivar Johansson
begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
139 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr andre vice talmannen
Ivar Johansson begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 74;

Nej — 60.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. III hemställt.

Punkterna HO—178

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 179

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 11, i anledning
av väckta motioner angående
värdeminskningsavdraget vid viss intäkt
av skogsbruk, bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Ang. det s. k. försäkringsavdraget vid inkomsttaxeringen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 12, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 12 januari 1963 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 24, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) förordning angående ändrad lydelse
av 12 och 49 §§ förordningen den 6
juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

I propositionen hade framlagts förslag
till enhetlig skattemässig reglering''
av tjänstegrupplivförsäkringar och liknande
förmåner. Samma inkomst- och
arvsskattebestämmelser som i fråga om
vanliga kapitalförsäkringar skulle sålunda
gälla icke endast för statens grupplivförsäkring
samt jämförbara av kommunal
eller enskild arbetsgivare avtalade
grupplivförsäkringar utan även för
motsvarande förmåner från kommun,
som icke tecknat försäkring i försäkringsbolag
utan stode s. k. självrisk. Detta
innebure frihet från inkomstskatt
samt arvsskattefrihet upp till 25 000 kronor
per förmånstagare.

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Ang. det s. k. försäkringsavdraget vid inkomsttaxeringen

Vidare hade i förenklingssyfte föreslagits,
att av arbetsgivare erlagda premier
och försäkringsavgifter för tjänstegrupplivförsäkring
— i motsats till vad
som för närvarande gällde -— i princip
icke skulle utgöra skattepliktig inkomst
för arbetstagaren.

Propositionen innehölle slutligen förslag
om uppdelning av det s. k. försäkringsavdraget
vid inkomsttaxeringen
(nu högst 800 kronor för makar och 400
kronor för ensamstående) på två avdrag.
Det ena avdraget — högst 500 kronor
för makar och 250 kronor för ensamstående
— avsåge sjuk-, olycksfallsoch
kapitalförsäkringspremier. Det andra
avdraget avsåge den obligatoriska
sjukförsäkringsavgiften. Utginge ingen
sådan avgift eller vore den lägre än 300
kronor för makar respektive 150 kronor
för ensamstående skulle likväl medgivas
avdrag med dessa belopp. Omläggningen
av försäkringsavdraget hade beräknats
medföra ett skattebortfall av 8 miljoner
kronor, varav cirka 3 miljoner kronor i
kommunalskatt.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 569,
av herr Harry Carlsson m. fl., och II:
695, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., vari hemställts, att riksdagen, med
ändring av vad Kungl. Maj:t föreslagit
i propositionen nr 24, måtte besluta, att
avdrag för premie eller avgift till frivillig
försäkring skulle få medgivas upp
till 800 kronor för gift skattskyldig och
för ensamstående med barn under 18 år
samt till 400 kronor för annan skattskyldig;
samt

2) de likalydande motionerna 1:570,
av herr Thorsten Larsson m. fl., och
II: 696, av herr Wahrendorff m. fl., vari
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 24 måtte besluta,
att avdrag vid inkomsttaxeringen skulle
medgivas för avgifter och premier till
frivilliga liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar
intill ett belopp av högst 800
kronor för äkta makar ävensom för en -

samstående vårdnadshavare med hemmavarande
barn under 18 år samt intill
ett belopp av högst 400 kronor för övriga
ensamstående, i enlighet med vad i
motionerna anförts.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:263,
av herr Stefanson in. fl., och II: 310, av
herr Nordgren in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte antaga i motionerna infört
förslag till lag om ändrad lydelse
av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) de likalydande motionerna 1:444,
av herrar Schött och Ringaby, samt II:
426, av herr Bengtson i Solna in. fl., vari
anhållits att riksdagen måtte antaga i
dessa motioner infört förslag till lag om
ändrad lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370).

De i motionerna 1:263 och 11:310
samt I: 444 och II: 426 framlagda förslagen
avsågo en uppdelning av försäkringsavdraget
på en del med helt avdrag
för den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften
och en till 800 kronor för gifta
och 400 kronor för ensamstående maximerad
del, avseende andra premier och
avgifter för liv-, olycksfalls- och sjukförsäkring.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen — dels med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
nr 24, icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, dels med bifall till
de likalydande motionerna 1:569, av
herr Harry Carlsson m. fl., och 11:695,
av herr Jönsson i Ingemarsgården in. fl.,
samt de likalydande motionerna 1:570,
av herr Thorsten Larsson m. fl., och II:
696, av herr Wahrendorff m. fl., dels ock
i anledning av de likalydande motionerna
1:263, av herr Stefanson m. fl.,
och 11:310, av herr Nordgren m. fl.,

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Ang. det s. k. försäkringsavdraget vid inkomsttaxeringen

ävensom de likalydande motionerna I:
444, av herrar Schött och Ringaby, samt
11:426, av herr Bengtson i Solna m. fl.
— måtte antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
med den ändringen, att 46 § 2 mom. erhölle
den lydelse, som under punkten
angivits;

2) förordning angående ändrad lydelse
av 12 och 49 § § förordningen den 6
juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt; B)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:263,
av herr Stefanson m. fl., och II: 310, av
herr Nordgren m. fl., ävensom

2) de likalydande motionerna 1:444,
av herrar Schött och Ringaby, samt II:
426, av herr Bengtson i Solna m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
John Ericsson, Oscar Carlsson, Tage Johansson,
Wilcner, Paul Jansson, Brandt,
Allard, Engkvist och Andersson i Essvik
samt fru Holmquist, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen — med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 24, samt i anledning av de likalydande
motionerna I: 263, av herr Stefanson
m. fl., och 11:310, av herr Nordgren
m. fl., ävensom de likalydande motionerna
1:444, av herrar Schött och
Ringaby, samt 11:426, av herr Bengtson
i Solna m. fl., — måtte antaga de vid
propositionen fogade förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

2) förordning angående ändrad lydelse
av 12 och 49 §§ förordningen den 6
juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt; -

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:263,
av herr Stefanson m. fl., och II: 310, av
herr Nordgren m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 444,
av herrar Schött och Ringaby, samt II:
426, av herr Bengtson i Solna m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:569,
av herr Harry Carlsson m. fl., och II:

695, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., ävensom

4) de likalydande motionerna 1:570,
av herr Thorsten Larsson m. fl., och II:

696, av herr Wahrendorff m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Vi behandlade spörsmålet
om försäkringsavdraget vid förra
årets riksdag. Vad som föranlett att frågan
kommit tillbaka i en proposition
från Kungl. Maj :ts sida är de förändringar
i sjukvårdsförsäkringen och socialförsäkringarna
som beslutades förra
året och som har lett till högre avgifter
och bättre försäkringsskydd. Dessutom
har vi fått en grupplivförsäkring som
också tas upp till behandling ur skattemässiga
synpunkter.

Inom utskottet har vi varit ense om
själva principerna i den föreliggande
propositionen. Det har emellertid också
blivit nästan en princip, att, när det lägges
fram ett förslag från Kungl. Maj ds
sida, så strävar oppositionen efter att
bättra på detta förslag. Det är vad som
skett också i detta fall. När Kungl. Maj:t
har föreslagit ett försäkringsavdrag för
frivilliga avgifter med 500 kronor för
gifta personer och 250 kronor för ensamstående,
föreslår motionärer beloppen
800 och 400 kronor. Man motiverar
höjningen med att Kungl. Maj:ts förslag
inte medför någon nämnvärd förbättring
och att man vidare bör ta hänsyn
till penningvärdeförändringen. Jag har
för min del litet svårt att begripa den -

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Ang. det s. k. försäkringsavdraget vid inkomsttaxeringen

na argumentering. Eftersom reformen
medför ett beräknat skattebortfall av åtta
miljoner kronor om Kungl. Maj :ts
förslag antas, måste det väl med naturnödvändighet
bli eu »bättre» ordning än
den som nu gäller. Detta har väl också
erkänts från majoritetens sida. Den reform,
som majoriteten föreslår, kommer
att i stället kosta 20 å 25 miljoner kronor.

I princip är vi således ense, men vi är
oense om beloppen. Därför har utskottet
delat på sig. Jag har ingen lust att
fortsätta argumenteringen, även om man
kan göra det om man vill. Jag vill bara
uttala den stilla förhoppningen att vi
skall komma fram till en ordning i vårt
skattesystem, som gör det möjligt för
oss att slippa ifrån alla dessa bild och
överhud i fråga om skatteavdragen. Det
borde vara möjligt att finna en lösning
av beskattningsfrågorna, som tar hänsyn
till sådana här ting redan vid skatteskalornas
utformning. Man får onekligen
till stånd en enklare ordning vid
taxering och uppbörd, om vi försöker
komma fram till en definitiv källskatt
— hoppet om en sådan bör vi väl inte
släppa — men vid en sådan ordning
skulle det vara mycket irriterande att
jämt och ständigt ändra det materiella
innehållet i avdragsreglerna.

Reservanterna anser att Kungl. Maj:ts
förslag är tillfredsställande och att de
kan godkännas. Därför har vi i reservationen
enats om att hemställa om bifall
till propositionen och om avslag på
samtliga motioner.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Som redan den föregående
ärade talaren här har framhållit
är vi inom utskottet i stort sett ense
kring propositionen och dess förslag om
skattemässig reglering av tjänstegrupplivförsäkringarna
och därmed sammanhängande
förmåner. Det är egentligen
bara på en punkt — men jag vill gärna
medge att det är en rätt viktig punkt —
som vi skiljer oss åt.

Innan jag går in på själva sakfrågan
skulle jag emellertid gärna vilja beröra
ett avsnitt i herr John Ericssons anförande.
Han framhöll liksom jag nyss har
gjort att vi är ense i princip beträffande
detta förslag från finansministern,
men, tilläde han, det har nästan också
blivit en princip från oppositionens sida
att man i sådana här fall då en proposition
kommer skall »bättra på» denna
proposition. Jag är något överraskad
över detta uttalande, t37 jag har fattat
tingen så att det är en oppositions inte
bara rättighet utan även skyldighet att
granska Kungl. Maj:ts propositioner och
i dem göra de förslag till ändringar som
oppositionen utifrån sina utgångspunkter
finner vara berättigade. Om en opposition
inte förfar på det sättet blir ju
verksamheten här i riksdagen rätt meningslös.

Enligt herr John Ericsson skulle man
i alla sådana fall, där Kungl. Maj:t kommer
med en proposition som ur vissa
synpunkter innebär förbättringar i förhållande
till gällande system, ta emot
den tacksamt och därutöver inte göra någonting.
Jag tror att herr John Ericsson
vid närmare eftertanke finner att ett sådant
resonemang är ohållbart, ty det
skulle på det hela taget omöjliggöra varje
form av verkligt riksdagsarbete om
man på detta sätt endast skulle säga ja
och amen till varje Kungl. Maj:ts förslag.
Kungl. Maj :ts anhängare, får naturligtvis
argumentera för sina ståndpunkter, och
de som har en annan mening, oppositionen,
får argumentera för sina ståndpunkter,
utan att man för den skull behöver
ifrågasätta det rena uppsåtet från
någondera sidan. Jag tror att detta uttalande
från herr John Ericssons sida i
någon mån kom till i misshugg.

Bevillningsutskottets aktade ordförande
har alltså från sina utgångspunkter
belyst denna sak. Den punkt, om vilken
vi inte är ense gäller det maximerade avdraget
för sjuk-, olycksfalls- och kapitalförsäkringspremier
— det s. k. frivilliga
försäkringsavdraget — i propositionen
föreslaget till 500 kronor för makar och
därmed jämställda skattskyldiga samt
250 kronor för ensamstående. Detta av -

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Ang. det s. k. försäkringsavdraget vid inkomsttaxeringen

drag skulle enligt propositionen skiljas
från avdraget för den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften,
och i detta senare
hänseende är vi ense. Vad jag alltså
kommer att tala om är det frivilliga försäkringsavdraget.

Som kammarens ledamöter har funnit
i detta betänkande från bevillningsutskottet,
nr 12, redovisas där ett betydande
antal motioner från samtliga de borgerliga
partiernas sida i denna angelägenhet.
Alla dessa motioner utmynnar
på det hela taget i liknande förslag.
Man föreslår maximering av det frivilliga
försäkringsavdraget till 800 respektive
400 kronor, vilka tal då skall jämföras
med de av mig nämnda 500 respektive
250 kronorna.

Jag skall, herr talman, helt kort be
att få redovisa några av skälen för dessa
många förslag som har ställts från alla
de borgerliga partiernas sida och som
alltså har tillstyrkts av bevillningsutskottet,
vilket med lottens hjälp i detta fall
har fått en borgerlig majoritet. Det händer
ju också sådant ibland.

Som motivering för talen 500 respektive
250 kronor anför departementschefen
i propositionen att en sådan beloppsgräns
skulle, som han skriver, genomsnittligt
rymma frivilliga avgifter och
premier i samma utsträckning som hittills.
Nu skulle jag vilja fråga om det
verkligen förhåller sig på detta sätt.
Det är ju en ganska avgörande punkt för
bedömningen av denna sak.

Jag tror, så långt jag har kunnat tränga
in i denna materia, att det finns plats
för tvivel på denna punkt. Jag tvivlar på
att finansministern kan ha rätt härvidlag.
Det förhåller sig nämligen så att en
olikhet i beskattningen kommer att gälla
för premier för grupplivförsäkringar
mellan företagare och anställda. Jag
skall söka visa varför.

För de anställda kommer en sådan
premie enligt de förslag som är framlagda
i propositionen, observera detta, att
alltid vara undantagen från beskattning,
medan motsvarande premie för företagare
blir avdragsgill endast inom ramen
för avdraget för frivillig försäkring. Be -

loppsmässigt rör det sig om cirka 100
kronor.

Vad innebär nu detta? Jo, naturligtvis
att utrymmet för avdrag för annan frivillig
försäkring, t. ex. vanlig livförsäkring,
i sådana fall som jag nu har påpekat
blir endast 400 kronor för gift skattskyldig
respektive 150 kronor för ensamstående.
Jag är ganska övertygad om
att kammarens ledamöter inser att detta
medför att avdrag för annan frivillig
försäkring i vissa fall kommer att bli
mindre än vad det var före den senaste
ändringen av sjukförsäkringslagen. Avdragets
maximibelopp bör därför enligt
utskottets åsikt göras något större än
vad departementschefen här har föreslagit
och som jag har redogjort för.

Utskottet delar motionärernas uppfattning,
då de till stöd för sina förslag om
en maximigräns för det frivilliga försäkringsavdraget
på 800 respektive 400
kronor åberopar att dessa maximibelopp
skulle medföra större rättvisa mellan
olika kategorier av skattskyldiga, och
jag har också försökt att visa att så är
förhållandet.

Till slut skulle jag vilja erinra därom,
att försäkringsavdraget, när det på sin
tid infördes i vår skattelagstiftning —
den föregående ärade talaren berörde
inte den sidan av saken, och därför må
påpekandet göras — främst motiverades
med att man ville stimulera allmänheten
till det, som det hette, för hela samhället
erkänt viktiga försäkringssparandet.
Det var målsättningen den gången,
och såvitt jag har förstått har man uppehållit
den målsättningen alltsedan dess
vid behandlingen av sådana här frågor.
Jag vill ganska uppriktigt säga att jag
skulle beklaga om kammaren nu vore
redo att godkänna de i proposition föreslagna
åtgärderna på denna punkt, vilka,
såvitt i varje fall jag begriper, näppeligen
går riktigt bra ihop med denna
målsättning som riksdagen alltså själv
en gång har beslutat och som riksdagen
under alla dessa år konsekvent har vidhållit.
Ett för snävt tilltaget maximiavdrag
kan nämligen — jag tycker att det
ligger i sakens natur — motverka ny -

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Ang. det s. k. försäkringsavdraget vid inkomsttaxeringen

teckning av försäkringar och leda till
bortfall av redan existerande försäkringar,
särskilt mot bakgrunden av det
skydd som ligger i tjänstegrupplivförsäkringarna.

En sak till! Ett accepterande av utskottsförslaget
skulle ju dessutom innebära
kompensation för det lägre penningvärdet.
Herr John Ericsson berörde
den saken, dock utan att bestrida riktigheten
av ett sådant uttalande.

Herr talman, med vad jag här anfört
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag, som alltså innebär att avdrag
för enskild frivillig försäkring skall få
ske med upp till 800 kronor för makar
liksom för ensamstående med barn under
18 år och till 400 kronor för annan
skattskyldig.

Herr CARLSSON, HAItRY, (fp):

Herr talman! Allra först ber jag att få
instämma med herr Hagberg i hans uppfattning
att vi alla bör hjälpas åt att försöka
få alla förslag så bra som möjligt.

Såsom motionär i föreliggande fråga
önskar jag också få säga några ord för
att ge till känna vad som var vägledande
då vi avlämnade motionen i denna fråga.
Vi anser, att den enklaste vägen att skapa
rättvisa och bevara den stimulans till
frivilligt försäkringssparande, som skattelagstiftningen
tidigare velat nå, är att
medge rätt till särskilt, fristående avdrag
för avgift till den allmänna sjukförsäkringen.
Yrkande härom har tidigare
framförts i motioner till riksdagen. Också
socialförsäkringskommittén har ju rekommenderat
en sådan ordning. Förslaget
finns i den proposition som är
avlämnad och som nu behandlas.

I propositionen föreslås emellertid att
maximibeloppet för avdrag för premier
till andra försäkringar än den allmänna
sjukförsäkringen skall bestämmas till
500 kronor för gift skattskyldig och ensamstående
med barn under 18 år samt
250 kronor för annan skattskyldig. Vi
anser att denna maximigräns är för låg.
Bl. a. har man ej tagit hänsyn till den
olikhet i beskattningshänseende som
kommer att gälla för premie till grupp -

livförsäkring mellan företagare och anställda.
För anställda kommer sådan
premie enligt det i propositionen framlagda
förslaget att alltid vara undantagen
från beskattning, medan motsvarande
premie för företagaren blir avdragsgill
inom ramen för avdraget för frivillig
försäkring. Det rör sig om cirka
100 kronor, och det betyder att utrymmet
för avdrag för annan frivillig försäkring
minskas med motsvarande belopp.

Då det är ett allmänt intresse att försäkringssparandet
ökar i stället för att
minska, borde vi också inse betydelsen
av att stimulera i första hand unga människor,
vilka för närvarande har goda
inkomster, att avsätta några hundra kronor
för kommande behov.

Vårt förslag tar även sikte på att skapa
större rättvisa i beskattningshänseende
mellan företagare och anställda,
och det innebär att riksdagen måtte besluta
att avdrag för premier eller avgift
till frivillig försäkring skall få medgivas
med upp till 800 kronor för gift
skattskyldig och för ensamstående med
barn under 18 år samt till 400 kronor
för annan skattskyldig.

Detta är också bevillningsuskottets
majoritets förslag, varför jag ber att få
yrka bifall till detsamma.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skulle väl be om ursäkt
för att jag vågar yttra mig i denna
fråga, ty enligt bevillningsutskottets ordförande
tillhör jag den kategori som har
en strävan att försöka bättra på Kungl.
Maj :ts förslag. Nu har jag dock dristat
mig att gå hit till talarstolen och vill
som motionär framlägga några synpunkter.
Våra förbättringssträvanden, herr
ordförande i bevillningsutskottet, beror
kanske också något på hur Kungl. Maj :ts
förslag ser ut.

Nå, så mycket är det ju egentligen inte
som skiljer oss — det har herr Hagberg
sagt tidigare. Principiellt sett är vi väl
eniga och hälsar med tillfredsställelse
när departementschefen säger att det
måste vara rimligt att de som inte är

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1983

Ang. det s. k. försäkringsavdraget vid inkomsttaxeringen

tjänstegrupplivförsäkrade får möjlighet
att öka sitt försäkringsskydd i motsvarande
mån.

Däremot kan vi, som också framhållits,
inte riktigt dela den uppfattningen
att rättvisans krav uppfylls genom att
man nu helt enkelt tar avdraget för premien
till den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
från tidigare utgående försäkringsavdrag.
Härigenom minskar man
ju i realiteten medborgarnas möjligheter
att bibehålla det frivilliga försäkringssparandet.
Det har ju ansetts riktigt
att få till stånd ett dylikt frivilligt
försäkringssparande. År 1961 beslutade
riksdagen om en höjning av försäkringsavdraget
från 300 till 400 kronor för
ensamstående och från 600 till 800 kronor
för äkta makar. Det var en liten
höjning som ansågs motiverad på grund
av penningvärdeförsämringen. Jag anser
det motiverat att därför bibehålla
de tidigare försäkringsavdragen på 400
respektive 800 kronor. Därigenom skulle
man nämligen uppmuntra det frivilliga
försäkringssparande!. Det är detta som
är huvudmotiveringen för vårt ståndpunktstagande.
De flesta anser nog alltjämt
att försäkringssparande! bör uppmuntras.
Det enskilda småsparandet har
onekligen stor betydelse för samhället
även i den tid som nu är.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Hagberg i Malmö
ansåg att mitt uttalande om att det nästan
blivit en princip för oppositionen
att »bjuda över» var förhastat. Jag utgår
ifrån att herr Hagberg uppfattade
att jag menade, att när det gäller att
bjuda förmåner så bjuder oppositionen
över. Jag vidhåller nog att när det gäller
pålagor märker man inte samma
tendens. Man säger t. ex. som herr
Thorsten Larsson, att i och för sig tycker
man nog att det är en bra proposition
— den har gått oss till mötes, förklarar
man, men den kan bli ytterligare
litet bättre.

Den nu framlagda propositionen be -

gränsar, säger man, exempelvis enskilda
företagares möjligheter att teckna frivilliga
försäkringar. Ja, det är klart att
om den obligatoriska försäkringen ger
ett bättre försäkringsskydd kommer behovet
av frivilliga försäkringar inte att
framstå i samma utsträckning. Herr
Larsson och jag har samma uppfattning
i den frågan.

Man kan naturligtvis också säga, att
försäkringssparande! är mycket viktigt.
Men vi har ju faktiskt genom ändringar
i avdragsbestämmelserna vid ett par tillfällen
särskilt uppmuntrat försäkringssparandet.
Kammarens ärade ledamöter
har säkert också lagt märke till att man
då och då brukar få reklammaterial, vari
det heter: »Utnyttja avdragen» — d. v. s.
skatteavdragen. Man talar där inte i
första hand om att försäkringstagaren
skall bedöma försäkringens reella värde.
Jag tror att det är en fara om denna
tendens skulle fortsätta framöver, ty då
skulle försäkringsbolagens propaganda
och deras hela verksamhet kanske snedvridas.
Man skall väl bedöma en försäkring
med utgångspunkt från dess värde
som försäkring och inte bara snegla på
skatteavdraget.

Den nu framlagda propositionen ger
möjligheter till att inte bara täcka den
nuvarande frivilliga försäkringsnivån,
utan den ger nog också något därutöver.
Det var detta som jag avsåg när jag hänvisade
till kostnaden. Jag har ju också
ett par gånger understrukit att utskottet
bjuder mer. Utskottets förslag innebär
att det skulle bli ett skattebortfall av 25
miljoner i stället för 8 miljoner kronor.

Det skulle, herr talman, kunna sägas
mycket mer i denna fråga. Jag utgår
dock ifrån att första kammaren har
klart för sig, att propositionen tar all
rimlig hänsyn till det behov som föreligger
på ifrågavarande område.

Herr HAGBERG (li):

Herr talman! Det kanske inte kan anses
alldeles ogrannlaga att ytterligare
säga några ord i denna angelägenhet,
vilken inte är helt utan intresse.

Här uppkommer, som jag tidigare till -

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Ang. det s. k. försäkringsavdraget vid inkomsttaxeringen

lät mig framhålla, en viss orättvisa mellan
å ena sidan löntagare och å andra
sidan egna företagare. Jag tror inte detta
har varit avsikten från departementschefens
sida, men bestämmelsernas utformning
leder otvivelaktigt till detta.
Det blir nämligen på det sättet, att en
löntagare reellt sett kan komma i åtnjutande
av ett högre avdrag för premier
för sjuk- och olycksfallsförsäkring än
vad som rymmes inom det maximerade
s. k. försäkringsavdraget.

Arbetsgivaren svarar nämligen för den
anställdes premier i vad avser sjuk- och
olycksfallsförsäkringen utom för den del
som avser grundsjukpenning, sjukhusvård,
reseersättning och läkemedelsrabattering.
De belopp arbetsgivaren sålunda
erlägger för den anställde utgör
givetvis del av dennes lön. Den senare
behöver emellertid inte deklarera för
denna inkomstdel, och han åtnjuter därför
i princip avdragsrätt härför. Den egna
företagaren får däremot själv betala
hela sin premie för sjuk- och olycksfallsförsäkring,
både den som motsvarar
löntagarens premier och »arbetsgivarandelen».
Båda dessa delar skall för
hans del rymmas inom ramen för försäkringsavdraget.

Följaktligen är han, såvitt jag förstår,
i detta avseende sämre ställd än löntagaren.
Jag tror inte det går att bestrida
riktigheten i detta resonemang. Inte heller
tror jag, att man från departementschefens
sida syftat till detta, men det
blir faktiskt så i verkligheten.

Sedan bara ytterligare ett ord till bevillningsutskottets
aktade ordförande.
Han använde ett uttryck, som jag tycker
att vi inte skall använda här i kammaren.
Han talade om »överbud». »Här
kommer en Kungl. Maj:ts proposition
om vissa förmåner och genast är oppositionen
framme med överbud», sade
han.

Men är det alldeles riktigt att använda
ett sådant uttryck? Oppositionen
granskar sin plikt likmätigt en proposition.
Den kan komma fram till andra
hedömningar än Kungl. Maj:t, men är
detta därför under alla omständigheter
att fatta som ett överbud? Om man ger

begreppet »överbud» denna mening betyder
det ju, att den enda, som vet vad
som i det aktuella läget och vid varje
tidpunkt är det enda riktiga är Kungl.
Maj :t och ingen annan. Det som Kungl.
Maj :t bjuder är det riktiga — allt annat
är överbud, anser man.

Jag tror, att en sådan ståndpunkt i
längden måste vara ohållbar.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omrösthingsproposition av följande lydelse.

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 12,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Ericsson, John, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Om sänkt vinstbeskattning av varulotterier
Ja -— 66;

Nej — 74.

Om sänkt vinstbeskattning av varulotterier Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 13, i anledning av väckta
motioner om sänkt vinstbeskattning av
varulotterier.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:442, av herr Larsson,
Lars, och 11:521, av herr Gustavsson i
Alvesta, hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om översyn av reglerna för vinstbeskattning
av varulotterier samt om förslag
snarast till ändrade lägre skattesatser.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 442, av
herr Larsson, Lars, och 11:521, av herr
Gustavsson i Alvesta, om sänkt vinstbeskattning
vid varvdotter ier, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Detta ärende gäller ju en
detalj i vårt beskattningssystem, vinstbeskattningen
på varulotterier, och jag tänker
inte här argumentera vare sig för eller
mot anordnandet av lotterier, som ett
sätt att skaffa inkomster till organisationer
av olika slag, men säkert skulle stora
delar av organisationssverige känna lättnad,
om det fanns andra och enklare vägar
att skaffa inkomster för verksamheten.
Faktiska förhållandet är dock det,
att lotteriverksamheten i dag ingår som
ett så att säga normalt led i inkomstanskaffningen
för varje organisation av någon
nämnvärd storlek, detta trots att
samhället numera lämnar anslag i allt
större utsträckning till ideell verksamhet
av skilda slag, inte minst då ungdomsorganisationernas
verksamhet. Lottförsäljning
lämnar den arrangerande organisationen
vinst, även om konjunkturerna
på den marknaden kännetecknas av
starka svängningar från tid till annan.

Eftersom lotteriverksamheten genom
tillståndsgivning och kontroll är sanktionerad
av samhället som ett sätt att
skaffa inkomster till ideell och numera
—• sedan riksdagen för ett par år sedan
fattade beslut härom — även politisk
verksamhet, så är det naturligt att de
regler som gäller för kontroll m. in. utformas
på ett för båda parter tillfredsställande
sätt. Lotteriförordningen ger
enligt min mening utrymme för en smidig
anpassning av formerna för varulotterierna
liksom för kontrollen av dem.
För en ändring i det avseendet finns
inga motiv just nu.

Däremot har vi i de motioner, som nu
är aktuella och som bevillningsutskottet
har avstyrkt, tagit upp beskattningsfrågan
till prövning. Det är klart att varulotteriernas
vinster skall beskattas, om
de har ett något så när högt inköpsvärde.
Frågan är bara hur hög den beskattningen
skall vara för att man skall nå
den bästa effekten, nämligen effekten att
göra lotterierna tilldragande och lockande
för köparna, så att det blir lätt att
sälja lotterna, och därmed ge anordnarna
det beräknade överskottet på samma
gång som statsverket får en skälig inkomst
genom vinstskatten.

Vi motionärer menar att det är dags
att se över dessa regler och förordar eu
sänkning av vinstskatten; även om det
inte är utsagt i motionerna, skulle jag
kunna tänka mig att en återgång till vad
som gällde före 1958 års höjning vore
en riktig avvägning.

Förhållandet är ju det, att av ett lotteris
försäljningsvärde skall hälften vara
vinstvärde inklusive skatt. Återstoden av
försäljningsvärdet blir sålunda vad arrangören,
sedan omkostnader m. m. avdragits,
kan tillgodoräkna sig som vinst.
Om ett lotteri skall kunna säljas med
låga kostnader och på kort tid beror
främst av vad slags vinster man kan presentera.
Ju högre vinstskatten är, desto
mindre blir utrymmet för inköp av vinster.

Bevillningsutskottet har inte närmare
gått in på att granska utformningen av
denna skatt utan säger att införandet av
den särskilda lotterivinstbeskattningen

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Om sänkt vinstbeskattning av varulotterier

år 1928 »motiverades med att en skattesats
av denna storlek» — alltså 10 procent
—• »ungefär motsvarade vad vinnare
då genomsnittligt skulle haft att erlägga
i statlig och kommunal inkomstskatt,
om vinsten i stället inkomstbeskattats i
vanlig ordning». Utskottet fortsätter: »De
sedermera vidtagna höjningarna av skattesatserna
har genomförts med hänsyn
till skärpningen av inkomstbeskattningen.
»

Jag kan förstå utskottet — hade man
närmare granskat utformningen av skattesatsen
skulle man ha funnit att den
motivering, som nu åberopas för avslag
på utredningskravet, egentligen talar för
ett bifall. Vinstskatten höjdes 1958 till 30
procent men räknas ut på sådant sätt att
den reellt blir 42,86 procent av inköpspriset.
Nu hör det till saken att har man
en vara som kostar 100 kronor tillkommer
först 6,4 procent allmän varuskatt.
På beloppet 106:40 lägges sedan vinstskatt
med 42,86 procent inte bara på varans
inköpspris utan även på varuskatten.
För varje vinst med 100 kronors värde
erlägger lotterierna alltså 52 kronor
i skatt till statsverket. Då varuskatten infördes,
och framför allt i samband med
dess höjning, justerades de direkta skatterna
nedåt. På lotterivinsterna har man
bara klarat av höjningen och skatt utgår,
som jag nämnde, även på varuskatten.
Därför borde det enligt min mening
vara angeläget att man företar den utredning
som vi i motionerna har yrkat
på.

Man kan fråga sig huruvida den önskvärda
sänkningen skulle minska inkomsterna
för statsverket — om nu sådana
farhågor ligger till grund för bevillningsutskottets
avstyrkande. Jag tror knappast
att så skulle bli fallet. Utvecklingen visar
nämligen att ett ökat antal lotteritillstånd
har medfört endast en blygsam ökning
av skatteintäkterna på detta område.
Budgetåret 1956/57 var intäkterna 3,1
miljoner. Nästa budgetår, då den av riksdagen
1958 beslutade höjningen inverkade
första gången, steg inkomsterna till
3,7 miljoner. Två år senare nådde de en
topp på 5,1 miljoner. Men trots det under
de senaste åren ökade antalet lotteri -

tillstånd beräknar man för budgetåret
1962/63 en inkomst av endast 4 miljoner,
motsvarande en minskning av dessa
skatteintäkter med ungefär 20 procent
från den tidpunkt då skatten gav mest.

Vad detta beror på är redovisat av generalpoststyrelsen,
som säger att lotteriarrangörerna
övergått till vinster under
skattepliktsgränsen 100 kronor; någonting
som ju knappast är att rekommendera
för de stora riksorganisationer vilka
måste lita till lotteriinkomster för att
kunna bedriva sin verksamhet.

Ett bifall till motionerna om översyn
av dessa bestämmelser kommer enligt
min uppfattning att betyda oförändrade,
eller kanske rent av ökade, inkomster
för staten. Framför allt skulle resultatet
kunna bli bättre försäljningsmöjligheter
för lotteriarrangörerna och därmed bättre
nettovinster, varigenom det blir lättare
för de ideella organisationerna att
bedriva det arbete på olika områden,
som vi i ett flertal sammanhang är så
angelägna om att betona nyttan av från
denna talarstol.

Herr talman! Jag ber att med denna
motivering få yrka bifall till motion nr
442 i denna kammare.

Häri instämde herr Svanström (ep).

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Man kan kanske säga,
att detta är en på sitt sätt ovanlig lotterifråga,
tv utskottet har i detta fall faktiskt
inte — vilket annars då och då är
ofrånkomligt — behövt dra lott. Vi är
nämligen eniga i våra ståndspunktstaganden.

I anslutning till det anförande som
motionären här har hållit vill jag påpeka,
att jag nog anser att statsmakterna
har visat generositet, när det gäller den
skattemässiga behandlingen av varulotterierna.
Jag skall bara underställa kammaren
följande enkla fakta: Den särskilda
lotterivinstskatt, som uttages av lotteriets
anordnare i samband med utbetalningen
av vinsten, utgår för närvarande
med 30 procent av vinstens värde, medan
skattesatsen för premieobligationsvinster
är 20 procent. I övrigt gäller be -

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Ang. ändring i reglerna om inkomstprövning av folkpensionsförmåner

träffande varu- och tombolalotterier att
skatt endast utgår på vinster, vilkas värde
överstiger 100 kronor, medan i fråga
om annan vinst skattepliktsgränsen i
princip satts vid 25 kronor. Vinster å
varu- och tombolalotterier, där endast
skänkta vinstföremål förekommer, samt
vinster vid utlottning av konstverk inom
förening, vars enda syfte är att främja
konstintresset, är helt undantagna från
lotterivinstbeskattningen.

Jag tror knappast man skall behöva
göra mer än detta enda påpekande för att
illustrera, hur förstående statsmakterna
liar varit när det har gällt denna angelägenhet.

Premieobligationerna kan väl sägas
ligga något fördelaktigare till i skattehänseende,
då ju skattesatsen här är 20
procent. Detta kan kanske vara riktigt.
Men riksdagen har kommit överens om
att närmast betrakta sådana vinster som
räntan på sparat kapital, och genom en
lägre skattesats på obligationsvinsterna
skulle man få en viss motsvarighet till
det s. k. sparavdraget vid inkomstbeskattningen.
Det är därför premieobligationsvinsterna
har kommit i det läge,
som vi alla känner till.

Situationen är alltså den, att för varulotterierna
är alla vinster under ett värde
av 100 kronor helt skattefria, till
skillnad från vad förhållandet är vid
andra lotterier. Det övervägande antalet
vinster vid dessa varulotterier representerar
ett värde understigande 100 kronor,
men som toppvinster brukar, för att
göra lotteriet mera attraktivt, förekomma
t. ex. en bil eller en TV-apparat. Den
stora massan av vinster med ett värde
under 100 kronor är alltså befriade från
skatt, och vi inom bevillningsutskottet
anser, att det knappast finns anledning
att ändra på detta förhållande.

Jag kanske skulle kunna göra ännu
ett litet påpekande för att visa, hur fördelaktig
beskattningen är i detta sammanhang.
Arrangörens överskott på ett
sådant här lotteri blir nämligen enligt
gällande rättspraxis inte föremål för inkomstbeskattning
annat än i de fall, då
lotteriverksamheten kan anses ha bedrivits
yrkesmässigt. Där har man ytterliga -

re ett ganska ovanligt medgivande från
det allmännas sida.

Med dessa få ord, herr talman, hemställer
jag om bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt samt vidare
på bifall till motionen 1:442; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av väckta motioner om ersättning av allmänna
medel för skada genom brott, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. ändring i reglerna om inkomstprövning
av folkpensionsförxnåner

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 4 § §
lagen den 25 maj 1962 (nr 392) om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg
till folkpension, m. in., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 18 januari 1963 dagtecknad
proposition, nr 12, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 1
och 4 §§ lagen den 25 maj 1962 (nr 392)
om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension; samt

2) lag om ändrad lydelse av 16 § lagen
den 25 maj 1962 (nr 382) angående
införande av lagen om allmän försäkring.

I de framlagda lagförslagen hade
Kungl. Maj:t —- i anslutning till förslag
i statsverkspropositionen — föreslagit

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Ang. ändring i reglerna om
ändring i lagreglerna om inkomstprövning
av folkpensionsförmåner. Inkomstprövningen
skulle mildras, så att hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg
minskades med en tredjedel av årsinkomsten
i vad den överstege för den
som vore gift 1 200 kronor och för annan
1 700 kronor och med ytterligare en
tredjedel av inkomsten i vad den överstege
för den som vore gift 1 700 kronor
och för annan 2 400 kronor. Änkepension
i anledning av dödsfall före den 1
juli 1960 skulle enligt förslaget minskas
med en tredjedel av inkomsten i vad den
överstege 1 700 kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 565 i
första kammaren av herr Carlsson, Eric,
samt nr 692 i andra kammaren av herrar
Andersson i Knäred och Wahrendorff,
ävensom

2) de likalydande motionerna nr 566
i första kammaren av herr Lundström
m. fl. samt nr 693 i andra kammaren av
herr Ohlin m. fl.

I motionerna 1:565 och 11:692 hade
hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av propositionen nr 12 måtte besluta,
att de avdragsfria förmögenhetsbeloppen,
som tillämpades vid behovsprövningen
av vissa folkpensionsförmåner,
från och med den 1 juli 1963 skulle
utgöra för ensam pensionär 40 000 kronor
och för gift pensionär 30 000 kronor.

I motionerna 1:566 och 11:693 hade
yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av Iiungl. Maj:ts proposition nr 12 skulle
besluta,

1. att avdragsfaktorn vid beräkning av
inkomstprövat hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg för folkpensionärer
skulle vara en tredjedel av det belopp,
som sidoinkomst överstege 1 200 kronor
för gift pensionär och 1 700 kronor för
annan pensionär, och att således den
skärpning av avdragsfaktorn till två
tredjedelar, som i Kungl. Maj ds proposition
föreslagits bibehållen — vid sido -

inkomstprövning av folkpensionsförmår.er
inkomster överstigande 1 700 kronor respektive
2 400 kronor — skulle avskaffas; 2.

att de avdragsfria förmögenhetsbelopp,
som tillämpades vid behovsprövningen
av folkpensionsförmåner, skulle
höjas från nuvarande 15 000 kronor för
gift pensionsberättigad (30 000 kronor
för två makar som båda hade folkpension)
och 20 000 kronor för ensamstående
pensionär till 20 000 kronor för gift
pensionär (40 000 kronor för två makar)
och 30 000 kronor för ensamstående
pensionär;

3. i skrivelse till Kungl. Majd begära
skyndsam översyn av reglerna för uppskattning
av värdet av naturaförmåner
på jordbruksfastighet i den mån denna
uppskattning låge till grund för beräkning
av pensionärs sidoinkomst, så att
pensionärer med jordbruksfastighet skulle
beredas likvärdiga villkor i förevarande
avseende med pensionärer, som bodde
i en- eller tvåfamiljsfastighet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med avslag å yrkandet
i motionerna 1:566 och 11:693 om
avskaffande av skärpningen av avdragsfaktorn
till två tredjedelar, måtte bifalla
förevarande proposition, nr 12;

B. att riksdagen, med bifall till yrkandet
i motionerna 1:566 och 11:693 om
utredning av frågan om uppskattning av
naturaförmåner, i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära skyndsam översyn
av reglerna för uppskattning av värdet
av naturaförmåner på jordbruksfastighet
och annan bostadsfastighet än en- och
tvåfamiljsfastighet i den män denna uppskattning
låge till grund för beräkning
av pensionärs sidoinkomst, så att pensionärer
med sådana fastigheter bereddes
likvärdiga villkor i förevarande avseende
med pensionärer, som bodde i eu- eller
tvåfamiljsfastighet;

C. att följande motionsyrkanden, nämligen 1)

yrkandet i motionerna I: 566 och
11:693 om höjning av de avdragsfria
förmögenhetsbeloppen samt

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Ang. ändring i reglerna om inkomstprövning av folkpensionsförmåner
2) yrkandet i motionerna 1:565 och
II: 692,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. vid utskottets hemställan under A
av fröken Nordström samt herrar Edström,
Thorsten Larsson, Anderson i
Sundsvall, Rimmerfors och Gomér, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
A hemställa, att riksdagen — med
förklaring att riksdagen funnit vissa
ändringar böra vidtagas i det genom
propositionen framlagda förslaget till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§
lagen den 25 maj 1962 (nr 392) om
hustrutillägg och kommunalt bostadstilllägg
till folkpension samt med bifall till
yrkandet i motionerna I: 566 och II: 693
om avskaffande av skärpningen av avdragsfaktorn
till två tredjedelar — måtte
för sin del antaga nämnda förslag med
den ändringen, att 4 § erhölle i reservationen
angiven lydelse;

IL vid utskottets hemställan under B
av herrar Strand och Nils Elowsson,
fru Cartqvist, herrar Lars Larsson, Nilsson
i Göteborg, Odhe och Bengtsson i
Varberg samt fröken Sandell, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
B hemställa, att yrkandet i motionerna
1:566 och 11:693 om översyn av
reglerna för uppskattning av värdet av
naturaförmåner icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. vid utskottets hemställan under G
av fröken Nordström, herrar Edström,
Enarsson, Thorsten Larsson, Anderson i
Sundsvall och Rimmerfors, fröken Wetterström
samt herr Gomér, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
under C hemställa,

1) att riksdagen, med bifall till yrkandet
i motionerna 1:566 och 11:693

om höjning av de avdragsfria förmögenhetsbeloppen
samt i anledning av yrkandet
i motionerna 1:565 och 11:692,
måtte för sin del antaga i reservationen
införda

I. förslag till lag angående ändrad lydelse
av 5 § lagen den 25 maj 1962 (nr
392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension; samt

II. förslag till lag om ändrad lydelse
av 16 | lagen den 25 maj 1962 (nr 382)
angående införande av lagen om allmän
försäkring;

2) att motionerna I: 565 och II: 692, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna under 1) hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herr Enarsson
och fröken Wetterström.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Försäkringsskyddet mot
arbetsoförmåga på grund av ålder, sjukdom
eller av annan orsak kan naturligtvis
lika litet i vårt land som i andra länder
någonsin bli fullkomligt. Man kan
säga att detta påminner av Trondheims
domkyrka, som trots mycket omfattande
ombyggnadsarbeten aldrig blir färdig,
utan oavbrutet tarvar ombyggnad för att
bli bättre och bättre.

Såväl i propositioner som i motioner
kommer även på riksdagens bord förslag
om sådana förbättringar. Här ifrågavarande
ärende innehåller ett sådant
förslag. Som ofta är fallet kommer ett
gott förslag från Kungl. Maj:t, vilket oppositionen
ytterligare vill förbättra. Resultatet
brukar bli — och det blir det
sannolikt även i detta fall -— avslag på
propåerna från oppositionens sida i
första omgången. Glädjande nog är emellertid
Kungl. Maj:t mycket lyhörd för
problemställningar av här ifrågavarande
art, och vi hoppas att oppositionens förslag,
även om de avslås, föranleder eftertanke
och blir en god grogrund för
framtida förslag från Kungl. Maj:ts egen
sida.

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Ang. ändring i reglerna om inkomstprövning av folkpensionsförmåner

Det är no på tre punkter som det motionsvis
har föreslagits ytterligare förbättringar
i Kungl. Maj:ts proposition.

Den första punkten gäller avdragsreglerna
för en folkpensionärs extraförtjänst.
Räknat på ökningen av en extrainkomst
kan det inträffa, att bortfallet
genom minskad förmån och beskattning
blir så stor att blott en obetydlig del av
inkomstökningen får behållas sedan
skatten betalats. I vissa lägen kan bortfallet
t. o. m. komma att överstiga inkomstökningen.

Det är här som motionärerna har föreslagit
en ändring av avdragsreglerna
så afl avdragsfaktorn inte skärpes t ill
2/3 utan hela tiden stannar vid 1/3,
vilket skulle medföra en väsentlig
minskning av marginalbelastningen och
innebär en betydande förbättring. En
administrativ förenkling skulle också
vinnas. Då inte heller kostnaderna kan
anses lägga hinder i vägen borde utskottet
ha kunnat tillstyrka motionärernas
förslag.

Med den motiveringen yrkar jag bifall
till reservation I vid utskottets hemställan
under A.

Under punkten B behandlas frågan
om uppskattning av värdet av naturaförmåner.
Tack vare lottens hjälp har oppositionen
vunnit majoritet i utskottet.
Här är det alltså oppositionen som har
bestämt utskottets skrivning. Utskottet
skriver: »De nya bestämmelserna för beräkning
av den pensionsberättigades inkomst
av fastighet innebär att olika beräkningsgrunder
tillämpas vid å ena sidan
beräkning av inkomst av en- och
tvåfamiljsfastigheter och å andra sidan
beräkning av inkomst av jordbruks- och
flerfamiljsfastigheter. De olika beräkningsgrunderna
synes icke alltid leda till
helt jämförbara resultat.»

Samma bedömning borde komma
samtliga pensionärar oavsett fastighetens
typ till del. Detta är motiveringen till
att utskottet hemställer om en »skyndsam
översyn av reglerna för uppskattning
av värdet av naturaförmåner på
jordbruksfastighet och annan bostadsfastighet
än en- och tvåfamiljsfastighet i
den mån denna uppskattning ligger till

grund för beräkning av pensionärs sidoinkomst.
..» Här yrkar jag bifall till utskottet.

Den tredje punkten slutligen, punkten
C, gäller en höjning av de avdragsfria
förmögenhetsbeloppen. Avsikten med
dessa regler angående olika bedömningar
av förmögenhet är att förhindra, att
pensionärer med relativt goda förmögenhetsförhållanden
kommer i åtnjutande
av de inkomstprövade förmånerna. Reglerna
leder i vissa fall till obilliga resultat.
Det gäller framför allt de nu gällande
avdragsfria beloppen, som har stått
oförändrade sedan 1957. Särskilt penningvärdeförsämringen
har gjort en höjning
av de avdragsfria beloppen motiverad,
vilken höjning begärs i reservation
III vid punkten C.

Jag yrkar här bifall till reservation

III.

Sammanfattningsvis yrkar jag alltså
bifall till reservation I under punkten A,
bifall till utskottets hemställan under
punkten B samt bifall till reservation III
under punkten C.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Vid andra lagutskottets
utlåtande nr 3 har under punkten A fogats
en reservation av representanterna
för folkpartiet och centerpartiet. Vi i
högerpartiet har inte slutit upp kring
denna reservation. Detta beror ju ingalunda
på att vi hyser en annan uppfattning
än dessa partiers representanter gör
— vi anser alltså också att frågan om
uppskattning av förmånen vid pensionärers
sidoinkomster och verkningarna
härav bör bli föremål för översyn.

Det är endast i fråga om vägen att nå
bästa resultat av en förbättring för folkpensionerna,
som våra åsikter går något
isär. Vi anser att de olägenheter som nu
vidlåder gällande bestämmelser till stor
del kommer att bestå efter de av utskottet
tillstyrkta ändringarna i fråga om
gränserna för inkomstprövning. Dessa
har ju förskjutits uppåt till något högre
inkomstnivå. Den av reservanterna föreslagna
uppmjukningen av inkomstprövningen
innebär förbättringar för folk -

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Ang. ändring i reglerna om inkomstprövning av folkpensionsförmåner

pensionärerna, men enligt vår uppfattning
löser man problemet bättre genom
att medge folkpensionärerna en höjning
av ortsavdraget, då därigenom skapas
möjligheter för folkpensionärerna att åtnjuta
skäliga extra inkomster utan skärpning
av skatten. En sådan metod blir
också av bestående värde även sedan
ATP-pensionen mera allmänt börjar utgå,
eftersom utrymme även finns för dessa
belopp i de från vårt håll i annat
sammanhang framförda förslaget om höjning
av ortsavdraget för folkpensionärer.

Det är sålunda det förhållandet att vi
hyser den uppfattningen, att våra förslag
till lösning av här föreliggande problem
är de mest gynnsamma för folkpensionärerna,
även sett på litet längre
sikt, som gjort att vi inte har förenat oss
med övriga reservanter. Det är sålunda
ingen skillnad i grunduppfattning utan
om vägarna, kan man säga, och med
hänvisning till av vad jag nu har sagt
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag under denna punkt.

Reservation III under punkten C är ju
gemensam för de borgerliga partierna,
och där hyser vi samma uppfattning allesammans,
att nuvarande regler för förmögenhetsgränserna
vid behovsprövning
leder till vid lagstiftningens utformning
kanhända inte avsedda resultat. Penningvärdeförsämringen
spelar här sin roll.
Även med hänsyn till att avkastningen
av viss förmögenhet kan vara ringa och
i vissa fall helt utebli leder nuvarande
regler till en alltför hård reduktion av
inkomstprövade pensionsförmåner i detta
avseende.

Herr talman! Med instämmande i vad
herr Edström anfört yrkar jag bifall till
reservationen under denna punkt.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det framlagda förslaget
om höjning av inkomstgränserna för bostadstillägg,
för hustrutillägg och för de
äldre änkepensionerna är att hälsa med
den största tillfredsställelse. Vi hade en
motion med detta syfte från vårt håll
1959, och vi kom igen 1962 i samband

med förslaget om socialbalken. Motionerna
avslogs vid dessa tillfällen, men
nu synes våra önskemål bli förverkligade
genom det förslag som regeringen lagt
fram. Till min stora glädje kan jag konstatera,
att både herr Edströms och herr
Enarssons partier nu har gett sin anslutning
till denna förbättring.

Förslaget innebär en höjning av inkomstgränserna
för ensamstående från
1 000 till 1 700 kronor och för gift pensionär
från 750 till 1 200 kronor. Det är
en höjning, som motsvarar penningvärdeförsämringen,
och det är också därutöver
en viss höjning som är värdefull.

Däremot råder ju — det har framhållits
både av herr Edström och av herr
Enarsson — delade meningar inom utskottet
på ett par punkter. Jag skall be
att få kommentera detta något med hänsyn
till att jag är motionär i ärendet.

De ändringar som yrkas i motionerna
gäller inte inkomstgränserna — dem är
vi beredda att acceptera. Däremot är det
bedömningen av förmögenhetsgränserna
vi har erinringar emot. De nuvarande
reglerna innebär ju att för dem som har
en förmögenhet, som för ensam pensionär
överstiger 20 000 kronor och för gift
pensionär 15 000 kronor — alltså för
äkta makar 30 000 kronor — skall på det
belopp, som överstiger nämnda summor,
10 procent räknas som inkomst. Det innebär
att den som har ett sparkapital,
ofta placerat i eget hem eller i jordbruksfastighet,
drabbas av denna bestämmelse.
Beloppen 20 000 respektive 30 000 kronor
för ensamstående och äkta makar är av
den storleken, att de inte kan betraktas
som förmögenhet i egentlig mening. Jag
tror att det finns anledning att göra jämförelser
med de årsinkomster, som
många i vårt samhälle har i dag inkomster
som ligger betydligt högre än dessa
s. k. förmögenheter.

Vi frågar oss därför: Kan det vara riktigt
att den som sparat för sin ålderdom
i ett eget hem, i en jordbruksfastighet eller
på eu bankbok skall »bestraffas» genom
att 10 procent av sparkapital över
20 000 respektive 30 000 kronor betraktas
som inkomst? En sådan anordning är
väl inte ägnad att stimulera sparandet!

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Ang. ändring i reglerna om inkomstprövning av folkpensionsförmåner

Vi motionärer har ansett att denna förmögenhetsgräns
borde höjas, och vid ut
skottsbehandlingen har det också blivit
en anslutning till den meningen i form
av en reservation som jag ber att få i min
tur ansluta mig till.

Alltså, herr talman, jag ber att få yrka
bifall till reservation nr III av fröken
Nordström m. fl. under punkten G.

I fråga om pensionärernas sidoinkomster
och de nuvarande reduceringsreglerna
med avdrag av en tredjedel, som
skärps till två tredjedelar när inkomsterna
stiger, är det ju så att detta ingalunda
stimulerar den som kan arbeta och vill
göra en arbetsinsats. Av den anledningen
synes det oss att reduceringen bör begränsas
till en tredjedel, oavsett om inkomsten
överstiger 1 700 kronor eller
1 200 kronor för ensamstående respektive
gift pensionär. Därmed skulle det
tröskelproblem som otvivelaktigt finns
minskas betydligt.

På denna punkt ber jag att få yrka bifall
till reservation nr I av fröken Nordström
m. fl.

Utskottet gör slutligen en beställning
angående översyn av reglerna för värdering
av vissa s. k. naturaförmåner, främst
bostadsförmåner. Den nya anordningen
innebär faktiskt en kategoriklyvning som
inte är tillfredsställande — en kategoriklyvning
mellan egnahems- och jordbruksfastigheter.

Herr talman! Jag ber att beträffande
punkten B få yrka bifall till vad utskottet
har föreslagit.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! I den proposition som
nu behandlas föreslås en uppmjukning
av inkomstprövningen i fråga om folkpensionärer,
så att hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg minskas med
en tredjedel av den pensionsberättigades
årsinkomst i vad den överstiger för den
som är gift 1 200 kronor och för annan
1 700 kronor samt med ytterligare en
tredjedel av inkomsten i vad den överstiger
för den som är gift 1 700 kronor
och för annan 2 400 kronor.

4 Första kammarens protokoll 1963. Nr 11

Den föreslagna höjningen av det avdragsfria
beloppet från nuvarande 750
till 1 200 kronor för gift och från 1 000
till 1 700 kronor för annan pensionär
har vunnit allmän anslutning inom utskottet.
Beträffande de för inkomster
därutöver föreslagna avdragsreglerna
har i reservation av fröken Nordström
m. fl. yrkats, att riksdagen med bifall till
motionerna i denna fråga måtte besluta
avskaffa den till två tredjedelar skärpta
avdragsfaktorn, som enligt propositionen
skall tillämpas då årsinkomsten för
gift överstiger 1 700 kronor och för annan
pensionär överstiger 2 400 kronor.

Som motiv har i huvudsak anförts den
ogynnsamma inverkan på pensionärernas
vilja att skaffa sig extrainkomster,
som den skärpta avdragsfaktorn har.

De konsekvenser av inkomstprövningen,
som motionärerna erinrat om och
som reservanterna understryker, är icke
obekanta för utskottet. Det är ingen som
bestrider att avdragsreglerna jämte eventuell
skatteplikt för inkomsten i vissa
inkomstlägen kan verka hämmande på
viljan att ta arbete. Det är emellertid
ett mycket begränsat inkomstskikt som
berörs av den skärpta avdragsfaktorn.
Den tillämpas först vid inkomster överstigande
1 700 kronor för gift, alltså i
verkligheten 3 400 kronor, och 2 400 kronor
för annan pensionär och saknar betydelse,
då inkomsten överstiger den
gräns vid vilken inkomstprövad förmån
bortfallit eller konsumerats genom avdragen.

I utskottsutlåtandet framliålles, att de
inkomstprövade förmåner, varom här
är fråga — hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg — tillkommit med tanke
på de mest behövande grupperna, alltså
folkpensionärer som icke har inkomster
utöver folkpensionen eller jämförelsevis
begränsade inkomster utöver denna pension.
Folkpensionär, som enligt nuvarande
regler uppbär ifrågavarande förmåner
utan reducering, vilket innebär
att sidoinkomster saknas eller understiger
750 kronor för gift och 1 000 kronor
för annan pensionär, erhåller ingen förbättring
genom föreliggande förslag. För
pensionär med sidoinkomst i skiktet upp

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Ang. ändring i regierna om inkomstprövning av folkpensionsförmåner

till 1 700 kronor för gift och för 2 400
kronor för annan pensionär blir förbättringen
vid övre gränsen 633 kronor för
gift — om man räknar makarna tillsammans,
och det gör man när det är fråga
om inkomstprövade förmåner •— och
567 kronor för annan pensionär. Detta
gäller oavsett från vilken inkomstkälla
inkomsten härrör. Det kan vara arbetsinkomst,
det kan vara annan pension
än folkpension och det kan vara inkomst
av kapital. Alla får denna förbättring.

Med hänsyn till dessa förhållanden
har utskottet inte ansett sig kunna tillstyrka
motionsyrkandet. Det skulle nämligen
innebära ytterligare förbättringar
för pensionärer med inkomster utöver
de angivna gränsbeloppen. De som inte
alls har några inkomster, eller som har
inkomster upp till de här högst angivna
beloppen på 2 400 kronor för den som
är ensam pensionär och 1 700 kronor för
gift pensionär, får inte något alls genom
detta förslag.

I reservation III av fröken Nordström
m. fl. hemställes, att riksdagen i anslutning
till motionsvis framförda yrkanden
också skall göra en framställning om
en höjning av de avdragsfria förmögenhetsbeloppen
för folkpensionärer och
att de skall höjas från nuvarande 15 000
kronor till 20 000 kronor för gift pensionär
— för två makar alltså till 40 000
kronor — och från 20 000 kronor till
30 000 kronor för annan pensionär.

De avdragsfria förmögenhetsbelopp
som nu gäller fastställdes 1957. Det är
en av motiveringarna för motionärer och
reservanter att de bör höjas. Emellertid
höjdes, samtidigt med att beloppen fastställdes
till de angivna, procentsatsen för
beräkningen av tillägget till förmögenhetsavkastningen
från 10 till 20 procent.
I samband med antagandet av lagen om
allmän försäkring föregående år sänktes
emellertid procentsatsen, så att den nu
återigen är 10 procent. Denna sänkning,
som kompenserar mer än väl penningvärdeförsämringen
sedan 1957, tillämpas
från den 1 januari innevarande år.

Utskottet förmenar att den sänkning
av procenttalet, som beslutades föregående
år, ger vederbörande med för -

mögenhet en sådan förbättring, att det
inte nu är aktuellt att ytterligare mjuka
upp frågan om tillägg i samband med
förmögenhetsavkastningen. Utskottet avstyrker
sålunda en ytterligare uppmjukning
i detta sammanhang.

Ett bifall till det av utskottet tillstyrkta
propositionsförslaget kommer nämligen
att tillämpas även i de fali, där inkomst
härleder från avkastning av kapital,
en avkastning som kan ha blivit
förhöjd genom det procentuella tillägg
som följer på kapital utöver de angivna
gränserna.

Herr talman! Med det anförda hemställer
jag om bifall till utskottets hemställan
under punkterna A och C och
yrkar samtidigt avslag på reservationerna
I och III som berör dessa båda punkter.

Till punkten B i utskottets hemställan
har jag och sju andra ledamöter av utskottet
i en avgiven reservation, betecknad
med II, yrkat avslag. Under punkten
i fråga hemställer utskottet att riksdagen
i anslutning till föreliggande motionsyrkanden
måtte i skrivelse till
Kung], Maj:t begära skyndsam översyn
av reglerna för uppskattning av värdet
av bostadsförmån i jordbruksfastighet
och annan bostadsfastighet än en- och
tvåfamiljsfastighet. Motionärerna förmenar
att de nya regler för uppskattning
av bostadsförmån vid inkomstprövningen
inom folkpensioneringen som tillämpas
från den 1 januari innevarande år,
missgynnar innehavare av jordbruksfastighet
i förhållande till ägare av en- och
tvåfamiljsfastigheter.

De nya regler, som nu tillämpas överensstämmer
i huvudsak med dem som
tillämpas vid inkomsttaxeringen.

Till belysning av de påtalade förhållandena
har i motionerna intagits ett
exempel som förefaller ofullständigt, för
att inte säga rent hypotetiskt. Dels redovisas
inga andra kostnader avseende
jordbruksfastigheten än ränta på en antagen
skuldsumma, dels har värdet av
bostadsförmånen upptagits till ett belopp
som väsentligt avviker från de normer
för uppskattningen av sådan förmån,
som tillställts taxeringsmyndigheterna

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Ang. ändring i reglerna om inkomstprövning av folkpensionsförmåner

som vägledning. Bostadslägenheten i
exemplet är upptagen till 1 560 kronor.
Den utarrenderade jordbruksegendomen
betingar ett arrende av 1 800 kronor,
enligt exemplet. Från dessa angivna tal
har avdrag gjorts bara för ränta på en
antagen skuld. Men är det en bostadslägenhet
som uppskattas till 1 560 kronor
i en bostadsfastighet tillhörande jordbruk
måste det vara fråga om en lyxlägenhet,
om den upptagits till detta
belopp enligt anvisningarna till taxeringsmyndigheterna.
Även i övrigt är
exemplet, som sagt, föga givande, eftersom
det inte gjorts några avdrag för
kostnader i samband med jordbruket
eller underhåll för fastigheten med vad
därtill hör.

Schablontaxeringen av en- och tvåfamiljsfastigheter
har tillkommit för att
underlätta taxeringsarbetet. Från det
uppskattade värdet av bostadsförmånen
— 2,5 procent av taxeringsvärdet ■— får
nämligen avdrag ske allenast för ränta
å gäld. Övriga kostnader för fastigheten,
såsom för underhåll, försäkringar in. m.,
är icke avdragsgilla; de uppgives därför
icke och föranleder heller ingen granskning
av taxeringsnämnd. Någon anledning
att frångå denna ordning beträffande
pensionär, som bor i egen fastighet,
finns inte och bär inte heller ifrågasatts.

En liknande schablonuppskattning av
jordbruksfastighets bostadsutrymme kan
inte ske på grund av ett för detta åsatt
taxeringsvärde och har väl inte heller
befunnits lämplig. Det är därför inte
möjligt att tillämpa en motsvarande enkel
norm vid uppskattningen av bostadsförmånen.
En schablonvärdering av
denna sker emellertid även vid jordbruket
och är som regel både måttlig och
förmånlig med hänsyn till skiljaktigheten
i fråga om avdragsfaktorerna vid
taxeringen i förhållande till vad som
gäller för en- och tvåfamiljsfastigheter.
Det är därför enligt vår mening icke
påkallat med en omvärdering i samband
med ägarens inträde i pensionsåldern,
även om han vid den tidpunkten skulle
arrendera ut jorden men fortfarande bo
kvar i bostadsutrymmena.

Slutligen har även annan fastighet än
en- och tvåfamiljsfastighet tagits med i
yrkandet om översyn av uppskattningsreglerna.
Med »annan fastighet» i detta
sammanhang åsyftas flerfamiljshus för
uthyrning. Har ägaren själv bostad i fastigheten,
upptages denna till ett värde
motsvarande vad liknande bostad betingar
vid uthyrning. Det saknas enligt
vår mening skäl att frångå denna princip
vid inkomstuppskattning i samband
med inkomstprövning av folkpensionsförmån.
Ett sådant ändrat uppskattningsvärde
skulle ju faktiskt innebära ett bostadsbidrag
i en form som icke kunde
genomskådas.

Enligt reservanternas uppfattning har
varken motionärerna eller utskottet anfört
bärande skäl för den begärda översynen.
Skulle det vara så att en taxeringsmyndighet
uppskattar en bostad i
en jordbruksfastighet till för högt värde,
är det väl via taxeringsmyndigheterna
som besvären skall gå. Ur många
synpunkter måste det väl vara en fördel,
att man vid uppskattning av bostadsförmån
i samband med inkomstprövning
när det gäller folkpensionär har att gå
efter samma regler som gäller vid inkomsttaxering.
Det är nämligen dessa
regler som är avgörande för att bostad
i en- eller tvåfamiljsfastighet uppskattas
till 2,5 procent av taxeringsvärdet,
och vad som gäller vid taxeringen utgör
ju också norm vid uppskattningen av
inkomstprövade folkpensionsförmåner.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till den vid punkten B avgivna reservationen.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
sade nyss, att det är ett begränsat
inkomstskikt som berörs av ändringen
i avdragsreglerna enligt det förslag
som motionärerna framlagt och
som framförts i reservation I.

Det kan vara riktigt att det är fråga
om ett begränsat inkomstskikt, men å
andra sidan är det relativt många folkpensionärer
som berörs just härav, ty

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Ang. ändring i reglerna om inkomstprövning av foikpensionsförmåner

det är förhållandevis vanligt att folkpensionärer
lyckas få sidoinkomster av
denna storlek. Man kan inte heller säga
annat än att de fortfarande befinner sig
på en relativt låg inkomstnivå, så att
beskattningen känns mycket hård.

Det är motiveringen till uppfattningen
att avdragsreglerna borde ändras så som
yrkats i reservation I.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
föranleder mig att komma igen.
Herr ordföranden gjorde jämförelser
mellan bostäder och hyresförmån i egnahem,
alltså annan fastighet, och jordbruksfastighet.
Han tillät sig att säga, att
en jordbruksfastighet, där man enligt
vårt exempel hade ett hyresvärde på
1560 kronor, måste vara en lyxbostad.

På den punkten vill jag bara framhålla,
att enligt de bestämmelser som gäller
för uppskattning av naturaförmåner, i
varje fall i mitt eget län, utgör detta belopp
hyresvärdet för en bostad om tre
rum och kök, värmeledning, vatten och
avlopp och badrum, alltså samma standard
som man har i egnahemmen i dag.
Jag är förvånad över ordförandens uttalande,
som innebar att vanlig standard
när det gäller egnahem blir betecknad
som lyxbostad när det gäller jordbruk.
Jag tror inte att ordföranden menade
detta, men jag måste bekänna att jag
reagerade.

När ordföranden här säger, att det
skulle bli ett särskilt bostadsbidrag, om
man skulle effektuera den beställning,
som utskottet gjort, vill jag bara erinra
om att i en kungörelse av den 18 juli
1952, nr 607, redovisas bestämmelser för
hur man värderar bostäder, både i jordbruksfastighet
och i annan fastighet.
I de nya regler, som gäller enligt den
nya kungörelsen av den 14 september
1962, nr 519, har man fått fram den
skillnad som utskottet här reagerat emot.
Utskottet önskar en översyn i syfte att få
till stånd likställighet.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Till herr Carlsson vill
jag säga att mitt uttalande om afl den
bostad, som värderades till det i motionsexemplet
angivna beloppet, måste
ha en viss lyxkaraktär grundar sig på
att enligt de uppgifter, som utskottet
haft tillgång till beträffande värderingsnormerna,
ligger bostadsvärdet regelmässigt
under 1 000 kronor. Jag har själv
sett dessa uppgifter hos utskottssekreteraren;
jag har dem tyvärr icke tillgängliga
här, men jag kan skaffa fram dem
och sedan kan väl herr Carlsson och jag
gå igenom dem tillsammans. Om bostaden
alltså värderas till 1 560 kronor
måste det vara fråga om en god och rymlig
bostad med hänsyn till de normer,
som gäller för uppskattning av bostadsförmåner
i jordbruksfastighet.

Jag tycker vidare det förefaller ganska
rimligt, att om bostaden upptas till ett
visst värde innan innehavaren uppnått
67-årsåldern, så bör den väl ha samma
värde efter det att vederbörande blivit
folkpensionär. Annars måste det bli en
form av bostadsbidrag, låt vara i en inte
lika klar form som när det är fråga om
kommunalt bostadstillägg.

Till herr Edström vill jag säga, att när
jag talade om att det här rör sig om ett
begränsat inkomstskikt, så åsyftade jag
i huvudsak kommunala bostadstillägg
till ålderspensionärer. Det är mycket
sällan dessa tillägg överstiger 1 000 kronor
— endast i de större städerna och i
några få av de större samhällena kan tillläggen
utgå med större belopp.

I inkomstskiktet mellan 2 400 och 3 400
kronor för gifta —- då bådas inkomster
räknas samman — och i inkomstskiktet
mellan 1 700 och 2 400 kronor för ogifta
reduceras denna förmån för de gifta med
333 kronor och för de ogifta med 233
kronor, alltså med en tredjedel av ifrågavarande
belopp. Det totala utrymmet
för bostadstillägget för gifta konsumeras
således, om det blir en inkomsthöjning
med ytterligare 1 000 kronor. Det
är alltså ett relativt begränsat belopp,
som kan påverka vederbörandes arbetsvilja
av det förhållandet att avdraget

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Ang. ändring i reglerna om inkomstprövning av folkpensionsförmåner

stigit till två tredjedelar av inkomsten.

Jag tror förresten inte, herr talman, att
man bör trycka alltför hårt på dessa faktorer
i samband med de inkomstprövade
förmånerna inom folkpensioneringen.
De är förbehållna sådana personer
som har det allra sämst, d. v. s. sådana
som inte alls har några inkomster eller
har inkomster till högst den nedre gräns,
som här är satt, alltså det helt avdragsfria
beloppet. Jag tror inte att folkpensionärerna
i allmänhet påverkas av de
avdrag, som det kan bli fråga om, annat
än om det rör sig om de små inkomster
det kan gälla utöver det helt
avdragsfria beloppet. Är det fråga om
inkomster, som betydligt överstiger den
övre gränsen, kommer avdragsreglerna
över huvud taget aldrig in i bilden. Man
tänker inte då på de inkomstprövade
förmånerna och gör inte heller anspråk
på dem.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utskottets hemställan
under denna punkt avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utskottets hemställan
under denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —84;

Nej —43.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på godkännande av den vid utskottets
hemställan under denna punkt
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr förste vice talmannen Strand begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utskottets
hemställan under denna punkt avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans upp -

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Om sänkning av statsbidraget till allmän försäkringskassa, in. m.
fattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 66;

Nej — 70.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad anginge punkten C, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utskottets hemställan
under denna punkt avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utskottets hemställan
under denna punkt avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —72;

Nej — 67.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Om sänkning av statsbidraget til! allmän
försäkringskassa, m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta motioner
om sänkning av statsbidraget till
allmän försäkringskassa, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
547 i första kammaren av herr Sveningsson
och nr 546 i andra kammaren av fru
Kristensson.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna införda förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av lagen
om allmän försäkring den 25 maj
1962 (nr 381); och

2) förordning angående ändrad lydelse
av Kungl. Maj:ts förordning den 4
juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.

De i motionerna framlagda förslagen
avsågo, att statsbidraget till läkemedelsrabatteringen
skulle slopas. Därjämte
skulle enligt motionärernas förslag karensbeloppet
vid läkemedelsrabatteringen
höjas från tre till fem kronor samt
statsbidraget till sjukvårdsersättning,
grundsjukpenning, barntillägg och moderskapspenning
sänkas från 50 till 45
procent.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:5.47 och II:
546, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Enarsson och fröken Wetterström, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hem -

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Om sänkning av statsbidraget till allmän försäkringskassa, m. m.

ställa, att riksdagen, med bifall till förevarande
motioner, I: 547 och II: 546,
måtte för sin del antaga i reservationen
införda förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring; och

2) förordning angående ändrad lydelse
av Kungl. Maj :ts förordning den 4 juni
1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Till andra lagutskottets
utlåtande nr 11 har högerpartiets ledamöter
fogat en reservation för bifall till
motionerna nr 547 i första kammaren
och nr 546 i andra kammaren.

Utskottets majoritet motiverar sitt avslagsyrkande
när det gäller motionerna
närmast med att frågan om karensbeloppet
vid läkemedelsrabatteringen är föremål
för utredning genom 1961 års sjukförsäkringsutredning.
Vi har vid de tidigare
tillfällen, då denna fråga behandlats
i riksdagen, framhållit att ytterligare
utredning enligt vår uppfattning inte är
nödvändig. En höjning av karensbeloppet
från 3 till 5 kronor medför inte någon
nämnvärt tyngande inerutgift för
den sjukförsäkrade, då denna merutgift
skulle stanna vid en krona per inköpt
läkemedel. Ett genomförande av vårt förslag
medför däremot en betydande administrativ
förenkling, då antalet ersättningsärenden
kan beräknas minska med
en tredjedel. Det nuvarande statsbidraget,
som utgår med 1 krona och 15 öre
per inskriven, skulle därmed kunna slopas.

Det framstår också som önskvärt att
statens utgifter för bidrag till sjukkassorna
kan begränsas. För nästa budgetår
beräknas statens bidrag utgå med cirka
362 miljoner kronor. En höjning av karensbeloppet
enligt vårt förslag skulle
medföra en minskning av sjukkassornas
utgifter med cirka 20 miljoner kronor.
Då bortfallet av statsbidraget endast
medför ett inkomstbortfall för sjukkassorna
med 6,8 miljoner skulle det vara

möjligt att minska statsbidraget till sjukförsäkringen
från nuvarande 50 till 45
procent, vilket för statens del betyder en
besparing av 35 miljoner kronor.

Enligt vår uppfattning innebär vårt
förslag en mycket måttlig kostnadsökning
för den sjukförsäkrade, medan däremot
staten gör besparingar med betydande
belopp, dels i sänkta direkta bidrag
och dels även med en förenklad administration,
som kanske berör sjukkassorna
i första hand men som även berör
staten i större sammanhang.

Vi vidhåller vår tidigare uppfattning
att ytterligare utredning inte är nödvändig,
då konsekvenserna av ett genomförande
av förslaget rätt klart kan överblickas
både för staten och för medborgarna.

Herr talman! Med dessa få ord ber jag
få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Motioner i detta ärende
har avslagits så många gånger att vi inte
behöver spilla så värst många ord på
den som nu behandlas. Inom utskottet
har vi den meningen, att det inte är någon
försämring av sjukförsäkringsförmånerna
vi bör eftersträva utan i stället en
förbättring. För närvarande pågår en utredning
inom sjukförsäkringen, som också
sysselsatt sig med läkemedelsrabatterna.
Vi tycker att även högern kunde ge
sig till tåls tills denna utredning blir
klar. Först då kan vi överblicka hela
ärendet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Herr Elowsson säger att
vi inte skall försämra sjukförsäkringen.
Det har vi inte heller tänkt från vårt
håll. Jag vill påpeka att det dock framskymtat
i vissa sammanhang, att det ar
mycket möjligt att utredningen kommer
att gå ungefär på vårt förslag. Någon försämring
syftar vi inte till utan vi syftar

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Om invaliditetsbedömningen enligt lagen
till en förenkling som innebär en mycket
liten merutgift för den försäkrade. I våra
dagar kan inte en krona spela så stor
roll. Vi syftar också till ett bättre förhållande
i fråga om försäkringen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag kan inte säga vilket
resultat sjukförsäkringsutredningen kommer
till, men jag skulle väl tro att om
den föreslår en förenkling, som skulle innebära
en försämring i något avseende,
så kommer den förmodligen att föreslå
förbättringar i andra avseenden som
kommer att kompensera den sjuke. Jag
har svårt att tänka mig att riksdagen
skall gå med på några försämringar.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

om allmän försäkring

Då emellertid herr Enarsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —111;

Nej — 23.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om invaliditetsbedömningen enligt lagen
om allmän försäkring

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
om invaliditetsbedömningen enligt
lagen om allmän försäkring.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta, till
lagutskott hänvisade motioner, nr 167 i
första kammaren av fru Hamrin-Thorell
och herr Jacobsson, Per, samt nr 198 i
andra kammaren av fröken Elmén och
fru Gärde Widemar.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära en översyn
av de regler för rätt till förtidspension
enligt lagen om allmän försäkring,
som avsåge bedömning av en försäkrads
arbetsförmåga, så att denna bedömning
bleve samma för män och kvinnor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 167 och II:
198, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Hamrin-Thorell,
som ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till förevarande motioner,
I: 167 och II: 198, i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära översyn av de
regler i lagen om allmän försäkring, som
avsåge bedömningen av försäkrads arbetsförmåga,
så att denna bedömning bleve
likartad för kvinnor och män.

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Om invaliditetsbedömningen enligt lagen om allmän försäkring

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 12 har behandlat en motion
med mig som första namn i denna kammare.
Jag vill därför motivera min reservation
till utlåtandet.

Ärendet gäller invaliditetsbedömningen
av de gifta kvinnorna. Reglerna för
bedömningen bygger på ett förslag från
1958 års socialförsäkringskommitté. Denna
utgick redan vid diskussionen kring
invaliditetsbedömningen ifrån att de
självständiga företagarna och de gifta
kvinnorna skulle komina att vålla särskilda
problem. Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att de gifta
kvinnorna här fördes till en särskild
grupp. Man diskuterade alltså en särbehandling
av dem. Hade man behandlat
dem som man behandlar gifta yrkesarbetande
män, hade inte den divergens
behövt uppkomma, som nu blivit fallet.

Om en gift kvinna på grund av invaliditet
måste lämna ett förvärvsarbete,
som bon varit sysselsatt med under normalarbetstid,
bedöms hon på samma sätt
som andra förvärvsarbetande. Så långt
är det all right. Men har hon endast delvis
ägnat sig åt förvärvsarbete, då kommer
även arbetsprestationerna i det egna
hemmet in i bedömningen. Man räknar
med andra ord med hela hennes arbetskapacitet,
såväl inom som utom det egna
hemmet, vid uppskattningen av hennes
invaliditetsersättning. Vid den ekonomiska
värderingen av hennes arbete som
husmor skall man ta hänsyn till hur
mycket tid hon har använt i hemmet
förut och hur mycket hon kan göra
framdeles. Emellertid är att märka, att
riksdagen aldrig velat ta ställning till
någon värderingsnorm för husmödrarnas
arbete. Det förefaller mig därför,
att det måste bli svårt att göra en rättvis
avvägning i sådana här fall.

Man kan tänka sig en kvinna, som
haft ett säsongarbete, vilket hon inte
längre kan utföra. Men hon kan syssla
litet hemma. Det förutsätts alltid, att det
är kvinnan som skal! göra hemarbetet.
Då blir hon som yrkesutövare ställd i
sämre läge än en man i samma yrkes -

ställning. Låt oss jämföra med en skogsarbetare,
som också har ett deltidsarbete,
ett säsongarbete. Jag skulle vilja ställa
den frågan, om inte också han skall
anses kunna syssla litet hemma och sköta
hemmet, om han har eu yrkesarbetande
fru. Hänsyn borde alltså tas till
denna arbetsprestation vid invaliditetsbedömningen?
Jag bara frågar.

Hade detta varit utskottets mening,
borde utskottet ha sagt ifrån. Det hade
varit fullt tillräckligt med en enda mening
i detta utlåtande om att samma
regler till alla delar skall gälla för yrkesarbetande
man som för yrkesarbetande
kvinna. Men det har inte utskottet
velat säga rent ut.

Jag måste säga, att mina värsta farhågor
blivit bekräftade av detta utlåtande.
Det är alldeles tydligt att man avser
att göra eu viss skillnad. Tolkningen av
lagen kan bli mycket olika i skilda fall,
det har redan visat sig vid tolkningen av
sjukförsäkringslagens bestämmelser. Där
finns rum för godtycke, och det är illa
nog. Skall vi nu fortsätta med denna
godtyckliga tolkning i framtiden, anser
jag att det är fara å färde för de gifta
kvinnliga deltidsarbetarnas del. Att det
ligger en hund begraven i lagen, är utskottets
behandling av denna motion det
bästa beviset på. I stället för denna vaga
och otydliga tolkning av lagen borde
riksdagen med kraft säga ifrån, att det
inte skall vara någon mannamån. Arbetskapaciteten
i det egna hemmet skall inte
tas med vid bedömningen, vare sig för
den ena eller andra maken, men skall
den göra det, skall det vara jämställdhet
mellan den gifte mannen och den
gifta kvinnan.

Det vore ganska bedrövligt, enligt min
mening, om vi inte i framtiden skall
kunna räkna med att även en gift man
skall kunna klara både sig själv och sin
hustru hjälpligt hemma, om så skulle behövas.
Hela samhällsutvecklingen och
uppfattningen bland unga äktenskap går
i den riktningen. Vi kan inte konservera
gamla förlegade uppfattningar om vad
den ene eller den andre bör kunna göra
i ett hem.

Det är också alldeles tydligt att det

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Om invaliditetsbedömningen enligt lagen
blir fler och grundligare utredningar
om invaliditetsbedömningen enligt den
nya lagen än enligt den gamla. Detta
gör att vi måste ha fullt klart för oss vad
som avses. För de gifta kvinnorna är det
av stort intresse att få veta, vad som
egentligen menas i lagen i de fall vi
har berört i vår motion.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Om man ger sig på jakt
bland våra socialförsäkringslagar, är jag
tämligen säker på att man skulle kunna
hitta ett eller annat som inte är riktigt
tillfredsställande.

Redan i samband med att riksdagen
antog denna lag hade socialförsäkringskommittén
pekat på problemet om kvinnans
ställning när det gäller tillämpning
av invaliditetsbegreppet. Socialförsäkringskommittén
ansåg att detta var en så
bekymmersam sak att reda ut, att man
inte vågade ta ställning till denna fråga
förrän man prövat den nya lagens verkningar.
Vi har i den svenska riksdagen
alltid tillämpat den principen, att vi låtit
socialvårdsförsäkringarna växa ut efter
hand. Vi har vid genomförandet av en
reform som ett första steg brukat gå så
långt som vi vågat just då och sedan
sagt, att erfarenheterna får visa oss när
vi kan ta nästa steg. Varken socialförsäkringskommittén,
regeringen, utskottet eller
riksdagen har velat gå längre i detta
fall än vad vi redan gjort. Den inställningen
har resulterat i att vi fått den lagbestämmelse
som nu gäller. Den började
tillämpas så sent som den 1 januari
1963, således i år. Då menar vi inom utskottet,
att även om vi skulle ha fel, vilket
vi inte alls är övertygade om att vi
har, bör vi vänta med att ändra bestämmelserna
till dess att vi först har vunnit
tillräckliga erfarenheter av den nuvarande
lagens verkningar. Det är den
ståndpunkt som vi intagit denna gång
liksom så många gånger tidigare. Jag
håller också före att i ett så tveksamt
fall som detta bör riksdagen även inta
den ståndpunkten.

om allmän försäkring

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag kan visst förstå att
man bör skaffa sig erfarenheter innan
man ändrar en lag framför allt på socialförsäkringsområdet.
Det är emellertid
en helt annan sak än att från början
utgå ifrån att man vid invaliditetsbedömningen
skall dela upp män och kvinnor
i två olika grupper. Något sådant skall
vi väl ändå inte vara med om. Det hade
varit mycket enkelt för utskottet att säga
att det i detta avseende skall vara likhet
inför lagen för alla grupper. Om man
hade gjort detta enda tillägg, hade problemet
varit ur världen. Att utskottet
inte velat vara med härom visar ju att
utskottet är mycket betänksamt inför
den av oss föreslagna tolkningen. Det
gör att vi befarar det värsta. Jag är väldigt
ledsen, om jag väckt den björn som
hittills sovit, men jag undrar om inte
denna ändå förr eller senare hade vaknat
min hjälp förutan.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det är just detta som fru
Hamrin-Thorell rörde vid sist som är
den springande punkten.

Frågan är naturligtvis om man vid
invaliditetsbedömning skall ta hänsyn
till alla vederbörande invalids möjligheter
att försörja sig eller uträtta ett arbete.
Det skall man uppenbarligen göra. Då
har vi kommit till den slutsatsen, att hur
likriktat man än vill göra detta mansoch
kvinnosamhälle, är det ändå ett faktum
att en husmor t. ex. kan laga mat
bättre än en husfar. Den springande
punkten är om man skall ta hänsyn till
denna omständighet eller inte. Det är
klart att om man ser frågan såsom fru
Hamrin-Thorell gör, ser man bara likhetstecknet
mellan man och kvinna, men
ser man problemet så som socialförsäkringskommittén
och vi andra gjort, kan
man inte komma ifrån att man också
måste ta hänsyn till olika omständigheter
när man skall bedöma graden av in -

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Om vidgad rätt till barntillägg från den allmänna sjukförsäkringen

validitet och vad den ena eller andra invaliden
kan uträtta.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 12, röstar
.Ta;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej —- 25.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om vidgad rätt till barntillägg från den
allmänna sjukförsäkringen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till barntillägg från
den allmänna sjukförsäkringen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
374 i första kammaren av fru HamrinThorell
och fröken Nordström samt nr
444 i andra kammaren av fröken Elmén
och fru Nettelbrandt.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att barntillägg skulle vid barnsbörd
utgå till tilläggssjukpenning för sådan
kvinna, som vore huvudsaklig försörjare,
i de fall då hon icke åtnjöte
grundsjukpenning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 374 och II: 444,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av fru Hamrin-Thorell
och fröken Nordström, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 374 och II: 444, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära förslag
till innevarande riksdag om sådan
ändring i lagen om allmän försäkring,
att barntillägg, med undantag för tiden
från och med förlossningsdagen till och
med tjugonionde dagen därefter och för
tid då barntillägg uppbures inom sjukförsäkringen,
skulle inom moderskapsförsäkringen
utgå till tilläggssjukpenningen
för sådan kvinna, som inom sjukförsäkringen
hade rätt till barntillägg
även för barn som fyllt 10 år, samt

B. att motionerna, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad reservanterna
under A. hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Fri! HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
upptar ett ärende, som gäller endast en
liten grupp familjer, men det är därför
inte mindre viktigt. Det är nämligen
fråga om de familjer där hustrun är den
huvudsakliga familjeförsörjaren. Om hon

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Om inrättande av en tjänst som allmänt ombud vid försäkringsdomstolen

får barn och därför måste vara borta
ifrån sitt arbete, bortfaller en stor del av
familjens inkomster, och de råkar otvivelaktigt
i en mera prekär ekonomisk
situation än de familjer, i vilka fadern
är den huvudsakliga familjeförsörjaren.
Om nu en kvinna, på vilken familjens
ekonomi i hög grad vilar, inte kan arbeta
i samband med havandeskapet, får
hon förutom sin sjukpenning ett barntilllägg
för barnen hemma, även för dem
som är över 10 år, fastän dessa tillägg
annars bara utgår när mannen är sjuk.
Här har man alldeles riktigt tagit sikte
på att kompensera familjen, när familjeförsörjaren
inte kan arbeta, genom att
lämna barntillägg. Det är emellertid
självfallet, att den ekonomiska situationen
inte förändras därför att familjeförsörjarens
bortovaro från arbetet beror
på barnsbörd i stället för sjukdom. Det
måste bli samma allvarliga ekonomiska
konsekvenser för familjen då också,
även om ett större engångsbelopp vid
barnsbörd utgår. Enligt lagen blir det
en direkt försämring av förmånerna för
en dylik familj, om bortovaron beror på
havandeskap. Det är en ändring för
kvinnorna i rätt riktning, som motionen
avser, och detta har jag också utvecklat
i min reservation.

Vidare vill jag påpeka att tiden för
vilken tilläggssjukpenning utgår har förlängts
från 90 till 180 dagar, därför att
man anser att det är av behovet påkallat
att utöka denna ledighet för kvinnorna.
Ett beslut i den riktning som reservationen
förordar skulle ta sikte på alldeles
samma ledighetsbehov. Det kan inte bli
fråga om någon dubbelersättning, i fall
man undantar de 30 dagarna från och
med förlossningen, och inte heller då
kvinnorna får barntillägg genom sjukförsäkringen.
Det var nämligen risken för
att det skulle bli dubbeltillägg, som var
motiveringen till utskottets avslag förra
året. Man ville inte vara med om några
dubbla barntillägg för dessa familjer.

Nu kan man inte skylla på detta, och
därför vore det intressant att få veta vad
utskottet egentligen menar med sin motivering.
Utskottet säger nu, som dess
ärade talesman i det förra ärendet också

anförde, att lagen varit i kraft så kort
tid, att man inte har några erfarenheter
av hur den egentligen kommer att verka.
Dessutom har den nya lagen medfört sådana
utmärkta förhållanden, att även
dessa kvinnor kan nöja sig med den. Det
kan emellertid knappast behövas någon
lång erfarenhet, åtminstone inte enligt
reservanternas uppfattning, för att förstå
att just denna familjetyp, vid vilken
kvinnan är den huvudsakliga familjeförsörjaren,
under kvinnans havandeskap
kommer att förlora en hel del av de kontantinkomster
som i många fall är för
familjens uppehälle nödvändiga, och att
den kommer i ett mycket oförmånligt
ekonomiskt läge.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
yrka bifall till reservationen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! När det gäller detta
ärende vill jag bara erinra om att det
förra året beslöts en höjning av moderskapspenningen
från 250 till 900 kronor.
Då man höjde den så pass mycket var
det för att i viss utsträckning mer än
tidigare kompensera för de utgifter som
är förknippade med barnsbörd.

Jag tror inte att jag behöver motivera
detta närmare utan ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om inrättande av en tjänst som allmänt
ombud vid försäkringsdomstolen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en tjänst som
allmänt ombud vid försäkringsdomstolen,
in. m.

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Om inrättande av en tjänst som allmänt ombud vid försäkringsdomstolen

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta, till
lagutskott hänvisade motioner, nr 267 i
första kammaren av herr Hanson, PerOlof,
samt nr 314 i andra kammaren av
herr Hamrin i Kalmar m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts,

att riksdagen måtte uttala, att en tjänst
som allmänt ombud vid försäkringsdomstolen
borde inrättas, så att det nuvarande
underställningssystemet inför försäkringsdomstolen
av vissa riksförsäkringsanstaltsbeslut
kunde avskaffas,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära, att de förslag till ändringar
och tillägg i gällande lagstiftning,
som föranleddes härav, skulle föreläggas
detta års höstriksdag, samt

att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
anhålla om skyndsam prövning av frågan,
huruvida icke enskilda rättssökande
för tillvaratagande av sina intressen i
försäkringsmål borde tillerkännas förmånen
av fri rättegångshjälp inför försäkringsdomstolen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:267
och II: 314, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av fru Hamrin-Thorell, herr Kaijser,
fröken Nordström samt herrar Anderson
i Sundsvall, Björkman och Carlsson i
Huskvarna, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, I: 267 och II: 314, såvitt
däri yrkats inrättandet av en tjänst
som allmänt ombud, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förslag till detta
års höstriksdag om sådana ändringar
och tillägg i gällande lagstiftning, att en
tjänst som allmänt ombud vid försäkringsdomstolen
inrättades och det nuvarande
underställningssystemet inför
försäkringsdomstolen avskaffades; samt

B. att motionerna, såvitt däri yrkats
utredning om fri rättegångshjälp vid
försäkringsdomstolen, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. av herrar Thorsten Larsson och
Wahrendorff, vilka dock ej antytt sin
mening.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Detta, det tredje ärendet
som jag måste besvära kammaren
med, gäller alltså inrättandet av en
tjänst som allmänt ombud vid försäkringsdomstolen
och en utredning om fri
rättegångshjälp där. Frågan är ju gammal
och kanske kan man säga god. Dåvarande
socialministern Nilsson uttalade
redan i proposition 1961, att det fanns
starkt fog för att inrätta ett sådant ombud.
Den enda motiveringen för att inte
göra det var en ganska allmän och vag
inställning att man skulle vänta och se.
»Bida någon tid», är ett uttryck som
åtskilliga gånger möter i sammanhang
med detta ärende. Förra året behandlades
frågan också med anledning av en
motion, och riksdagen beslöt då att »bida
någon tid» innan man definitivt avgjorde
frågan.

Motionärerna anser, alldeles riktigt
tycker jag, att detta »bidande» någon
gång borde hava en ände och ett positivt
beslut fattas, men utskottet är lika eftertänksamt
i år som det varit förut och
anser inte tiden för ett slutgiltigt avgörande
vara inne. Det är mot detta reservanterna
vänder sig; vi anser oss inte
kunna vara till freds med detta ständiga
uppskjutande. Ett provisorium kan ju
ändå inte få förbli evigt. Lagrådet har
också två år i följd framfört samma önskemål
som motionärerna och reservanterna
i detta ärende.

Frågan om fördelningen av kostnaderna
i de mål och ärenden som avgöres av
förvaltningsmyndigheterna ligger nu under
utredning av besvärssakkunniga, och
man har ju anledning tro att dessa sakkunniga
snart skall bli färdiga. Därför
har det funnits mindre anledning att i
det avseendet gå på en mera positiv linje
och nu fatta ett avgörande beslut. Här
har man anledning att vänta och se.

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Om inrättande av eu tjänst som allmänt ombud vid försäkringsdomstolen

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation som
är fogad till utlåtandet, betecknad med I.

I detta anförande instämde herr Kaijser
(h).

Herr LÅRSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Till detta utlåtande har
herr Wahrendorff och jag anmält en
blank reservation.

I stort kan vi måhända instämma i den
kritik som genom motion och reservation
riktas mot nu gällande förfarande
vid socialförsäkringsprocessen. Kritik
kan givetvis, såsom här sker, riktas mot
enpartsförfarandet vid besvärsmål inför
försäkringsdomstolen. Jag tror, liksom
tidigare framhållits, att den nuvarande
ordningen inte är riktigt tillfredsställande.
Ett allmänt ombud, som kan ta upp
försäkringsmål inför domstolen och därvid
bli motpart vid domstolen, är säkerligen
det riktiga. Domstolen slipper då
ifrån funktionen av både part och dömande
instans. Men jag kan inte anse
att man tillräckligt beaktar kravet på ett
enhetligt förfarande vid socialförsäkringsprocessen
enbart genom att införa
ett ombud som tillvaratar det allmännas
intressen. Ett sådant ombud bör inte enbart
åiäggas att ur det allmännas synpunkt
granska underinstansers beslut i
försäkringsmål, utan han bör även se
till att den enskilde inte lider någon orätt
vid prövning i dessa instanser.

Socialförsäkringen är ju komplicerad,
och för den enskilde blir det i många
fall svårt att avgöra om han skall anföra
besvär eller ej, om han blivit rätt behandlad
eller inte. Mången gång är det
ju också fråga om gamla och sjuka människor.
Ett allmänt ombud -— man kan
möjligen undra om själva benämningen
verkligen är adekvat — bör val äga underställa
försäkringsdomstolen beslut av
lägre instans även om den enskilde inte
överklagar. Får ombudet sådan befogenhet,
tror jag att lian kommer att verka
för enhetlighet vid bedömningen av de
olika försäkringsfallen.

Det är självfallet att ett sådant allmänt
ombud skall ha en gentemot riksförsäk -

ringsverket helt fristående ställning och
alltså ej bör inordnas i dess organisation.

Herr talman! Anledningen till att jag
avgivit en blank reservation är att dessa
synpunkter, som avser även tillvaratagandet
av den enskildes rätt, inte finns
med i utlåtandet. Jag vill med detta ha
sagt att jag av samma skäl inte heller
kan yrka bifall till föreliggande förslag
i dess nuvarande skick. Följaktligen
kommer jag att avstå från att rösta i
detta ärende.

Herr ELOYVSSON, NILS, (s):

Herr talman! Av utskottets skrivning
framgår bl. a., att man när denna fråga
utretts har på skilda håll varit synnerligen
tveksam om på vilket sätt ärenden
av detta slag borde handläggas. Försäkringsdomstolen
inrättades ju för att man
skulle få vad vi kan kalla en klagomur,
dit de försäkrade kunde gå i händelse
de kände sig oriktigt behandlade. Det
var också denna osäkerhet som gjorde
att regeringen intog den ståndpunkten,
att något allmänt ombud inte skulle tillsättas.
Man ansåg när domstolen tillkom,
och anser förmodligen alltjämt på många
håll, att den nuvarande lagen måste få
verka för att man skall kunna komma
fram till en bestämd uppfattning om
dessa saker. När man vet hur ärendena
ser ut och hur de blir behandlade i försäkringsdomstolen,
kan man lättare ta
ståndpunkt till huruvida det verkligen
föreligger behov av ett sådant allmänt
ombud eller ej.

Det är detta som varit bestämmande
för utskottets ståndpunktstagande, och
jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag skall bara säga några
få ord i detta ärende. Bland alla de
remissinstanser som har uttalat sig, är
det ingen, såvitt jag har kunnat finna,
som direkt avvisat denna tanke. Däremot
är det åtskilliga som klart och bestämt
uttalar sig för en lösning med ett

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 13

Om inrättande av en tjänst som allmänt ombud vid försäkringsdomstolen

sådant här ombud. Bland annat har besvärssakkunniga
gjort ett bestämt uttalande,
man kan säga en beställning i
den riktningen. Vidare bör erinras om
att lagrådet vid ett par tillfällen har uttalat
sig för en sådan lösning och menat,
att man bör vidta åtgärder nu och att
det alltså inte finns tillräckliga skäl att
vänta. Senast anförde lagrådet bland annat
följande: »De fördelar, som skulle
vara att vinna om en särskild partsrepresentation
för det allmänna tillskapas, äro
enligt lagrådets mening så betydande att
man bör söka genomföra en dylik ordning
redan nu.» Därefter hänvisar man
till, att endast om det fanns avsevärda
organisatoriska svårigheter, skulle man
avstå. Men sedan avvisar man den tanken
och säger att det inte finns några
organisatoriska svårigheter för att nu
införa en dylik partsrepresentation. Vidare
är det intressant att den dåvarande
departementschefen, herr Torsten Nilsson,
erkänner att det föreligger mycket
starka skäl för att göra detta nu. Att
han sedan gick på en annan linje, har
jag svårt att förstå. Jag har av vad han
har sagt inte kunnat utläsa vilka sakliga
skäl som föranlett detta.

Vidare tycker jag det är en smula
otidsenligt att dra med ett underställningsförfarande
i detta nya lagverk. Ett
utvecklat tvåpartssystem måste väl ändå
vara mera tillfredsställande ur allmän
synpunkt.

Det är vidare inte alldeles riktigt som
herr Thorsten Larsson sade, att ett sådant
här allmänt ombud bara skulle få
betydelse för att tillgodose det allmännas
synpunkter i en tvåpartsprocess.
Lagrådet har varit inne på den saken
och bland annat framhållit, att det är
naturligt att ett sådant här partsombud
också ur mera allmänna synpunkter tar
ställning till dylika frågor på ett sådant
sätt, att också den enskildes rätt kan
tillgodoses. Därför finner jag, att om
detta skulle vara herr Thorsten Larssons
skäl för att han inte kan ansluta sig till
reservationen, har han vid ett fördjupat
studium av papperen, såvitt jag förstår,
egentligen inte längre något skäl.

Reservanterna framhåller med rätta,

tycker jag, att inrättandet av detta allmänna
ombud vid försäkringsdomstolen
på ett bättre sätt skulle bidra till att
redan från början grundlägga en rättspraxis,
som är av behovet. Man kan fråga
sig om ett arrangemang soin det nuvarande,
vilket egentligen ytterst få med
någon energi har förordat, är berättigat.
Man har nog mera dragit på sig det som
ett provisorium. Det ger inte heller
grundvalen för den fasta rättspraxis som
vi är ute efter.

Herr talman! Om jag får summera denna
argumentation, kan jag inte finna
några bärande skäl för att vänta, utan
det vore bättre att nu fatta beslut om
inrättandet av denna organisation.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga att
herr Hanson väl ändå i sin motion här
liksom i reservationen tappat bort tanken
på den enskildes rätt och att detta
allmänna ombud skulle kunna tillvarata
den enskildes synpunkter. Jag menar att
även om inte den enskilde själv besvärar
sig, så skall detta ombud, som man
säger är fristående, ta upp den enskildes
problem, om han finner att dessa blivit
felaktigt behandlade. Från den utgångspunkten
har jag inte kunnat finna att
vare sig motionen eller reservationen
tillgodoser detta, liksom inte heller att
utskottet i övrigt har anfört någonting
om det.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Om inte herr Thorsten
Larsson litar på mitt omdöme, så har
han kanske mera förtroende för lagrådet,
som har uttalat sig i precis samma
riktning. Jag erbjuder alltså dessa alternativ,
men ta dem gärna i ett sammanhang! Sedan

överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av fru

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Om en allmän förkortning av arbetstiden
Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 47.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av väckta motioner om lagstiftning
rörande tillfälliga utförsäljningar, m. in.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om en allmän förkortning av arbetstiden

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta mo -

tioner om utredning rörande en allmän
förkortning av arbetstiden, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft sex inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen 1.

de likalydande motionerna nr 18 i
första kammaren av herr Geijer, Arne,
och herr Johansson, Knut, samt nr 20 i
andra kammaren av fru Ekendahl m. fl.;

2. de likalydande motionerna nr 34 i
första kammaren av herrar Lager och
Adolfsson samt nr 40 i andra kammaren
av herrar Hagberg och Holmberg; ävensom 3.

de likalydande motionerna nr 540
i första kammaren av herr Hanson, PerOlof,
samt nr 653 i andra kammaren av
fröken Elmén m. fl.

I motionerna 1:18 och 11:20 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Ivungl. Maj:t måtte anhålla om tillsättande
snarast möjligt av en utredning
angående en generell förkortning av arbetstiden.

I motionerna I: 34 och II: 40 hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle begära förslag till sådan
ändring av arbetstidslagstiftningen, att
den lagstadgade arbetsdagen icke finge
överstiga 8 timmar och att arbetsveckan
begränsades till 40 timmar, samt om en
översyn av stadgandena om övertid i
enlighet med vad som framhållits i motionerna.

I motionerna 1:540 och 11:653 hade
föreslagits, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t skulle anhålla om utredning angående
förutsättningarna och formerna
för en fortsatt successiv, allmän arbetstidsförkortning,
varvid särskilt borde
uppmärksammas frågan om arbetstiden
för arbetstagare med påfrestande och/
eller hälsofarligt arbete samt behov av
en tillfredsställande lösning av de problem
beträffande uttagande av en sammanhängande
fritid, som uppstode för
de allt fler anställda inom handeln,
kommuikationer och andra serviceorgan
samt de många i vårdyrken sysselsatta.

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen, i anledning av förevarande
motioner, nämligen

1) I: 18 och IT: 20,

2) 1:34 och 11:40 samt

3) I: 540 och II: 653,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning angående en generell
förkortning av arbetstiden;

B. att motionerna 1:34 och 11:40, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I sitt yttrande över motionerna hade
utskottet å sid. 6 i det tryckta utlåtandet
anfört bland annat:

»Huruvida möjligheterna till ytterligare
förkortning av arbetstiden kan bedömas
innan resultat av den pågående
utredningen föreligger har varit föremål
för delade meningar inom utskottet.
Såsom framgår av motionerna inrymmer
emellertid frågan om en generell
förkortning av arbetstiden många
problem av såväl samhällsekonomisk
som annan natur. Spörsmålet i sin helhet
bör därför redan nu göras till föremål
för en allsidig utredning. Denna
måste nämligen förutsättas bli både tidskrävande
och omfattande.»

Reservation hade anförts av herrar
Kaijser och Björkman, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att förevarande motioner, nämligen 1)

l: 18 och II: 20,

2) 1:34 och 11:40 samt

3) I: 540 och II: 653,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Den reservation som
herr Björkman och jag har fogat till detta
utskottsutlåtande bygger i princip
bl. a. på den omständigheten, att den ut 5

Första kammarens protokoll 1963. Nr 11

Om en allmän förkortning av arbetstiden
redning som har till uppgift att utreda
de ekonomiska och sociala verkningarna
av den 1958—1960 genomförda förkortningen
av arbetstiden från 48 till 45
timmar ännu inte är färdig med sitt arbete.
Den arbetar numera under ledning
av docenten Faxén, och den beräknas
kunna slutföra sitt arbete under innevarande
år. Därjämte har kommit en proposition
om fyra veckors lagstadgad semester.
Ökningen från tre till fyra veckor
betyder i stort sett detsamma som
förkortning av arbetstiden med en veckotimme.
Erfarenhet även från införandet
av den arbetstidsförkortningen bör finnas
till hands, innan man startar en utredning
om ytterligare förkortning av
arbetstiden. Vi är fullt på det klara med
att en sådan utredning behöver bli omfattande
och tidskrävande, om det över
huvud taget skall vara någon mening
med den, men innan den Faxénska utredningen
blir färdig kommer den nya
utredningen inte att ha tillgång till något
material, på vilket den kan börja
bygga ett meningsfyllt arbete. Man kan
därför efter vårt sätt att se gärna avvakta
ett tag.

Den handelspolitiska situationen just
för närvarande är heller inte sådan, att
det verkar så särskilt lockande att genom
tillsättandet av en utredning redan
nu ställa i utsikt en arbetstidsförkortning
inom en snar framtid, då man i fråga
om möjligheterna att nå den standardhöjning
som skall utgöra arbetstidsförkortningens
förutsättning kan ha rätt
att ställa sig en smula tveksam, alla optimistiska
uttalanden till trots.

Jag skulle kunna sluta mitt anförande
här och nöja mig med den argumentering
som jag nu har anfört, men jag skall
fortsätta litet grand till. I remissdebatten
framhöll jag att det ökade kravet på
fritid och på möjligheter att utnyttja fritiden
beredde avsevärda svårigheter
inom vårdyrkena och alldeles särskilt
inom vissa sektorer av dem. Jag behöver
inte här erinra om de talrika vårdavdelningar
som måste stängas under
somrarna. En del avdelningar måste ju
alltid stängas för reparation och översyn,
men ett betydande antal — olika

Nr II

Onsdagen den 20 mars 1963

Om eu allmän förkortning av arbetstiden
många inom olika områden ur geografisk
och specialitetssynpunkt — måste
stängas av brist på vårdpersonal. Det
gäller huvudsakligen sköterskepersonal,
alltså personal med kvalificerad utbildning,
men på vissa håll gäller det också
den mindre kvalificerade biträdespersonalen.
En förkortning av arbetstiden från
45 till 40 timmar per vecka, alltså med
mer än 10 procent, kommer, eftersom
det finns ungefär 20 000 yrkesarbetande
sjuksköterskor, att medföra ett ökat behov
av cirka 2 000 sjuksköterskor utöver
det ökade behov som den fortskridande
utvecklingen inom sjukvården i och för
sig medför. Det är klart att man kan
reducera behovet i någon män genom
rationaliseringar, men erfarenheterna
från genomförandet av den förra arbetstidsbegränsningen
visade att det bara går
till en viss gräns, och även om man ersätter
röntgensköterskor med röntgenbiträden
utan sköterskeutbildning, laboratoriesköterskor
med laboratoriebiträden,
operationssköterskor med operationsassistenter
o. s. v., betyder det också utbildad
personal som vill ha och måste
ges möjlighet att utnyttja den ökade ledigheten.
Erfarenheten från ett nyligen
i bruk taget sjukhus, där man på rent
teoretiska — man kan säga vid skrivbordet
konstruerade — grunder ansåg sig
kunna reducera antalet sjuksköterskor
betydligt, visar att det inte varit möjligt,
i varje fall inte i den grad man hade
hoppats.

En fortsatt lagstadgad arbetstidsförkortning
kommer att ytterligare öka svårigheterna
inom de områdena. Jag vill
särskilt framhålla att hel- eller deltidsanställd
gift personal helt naturligt vill
vara ledig samtidigt med sin familj, något
som ytterligare reducerar antalet av
dem som blir kvar under veckoslut och
industrisemestrar.

I mitt inlägg i remissdebatten framhöll
jag att olägenheterna av den ökade fritiden
och det ökade utnyttjandet av densamma
särskilt går ut över sjukå åldringar
och barn på anstalter. Framför allt de
handikappade barnen på anstalt behöver
någon som kan vara en ersättare för en
mor, eu som de kan ty sig till och känna

trygghet hos. Men en mamma är hos sitt
sjuka eller handikappade barn snart sagt
hela veckan. Det kan aldrig bli riktigt
detsamma med en mamma, som är hos
barnet bara 40 timmar i veckan.

Ja, det här är bara en aspekt på frågan
om en fortsatt arbetstidsförkortning,
men den är viktig och den har sin betydelse
framför allt för att man skall kunna
nå en sådan standard som vi alla vill
åstadkomma inom de områden det här
gäller, områden som jag känner till eu
smula från mitt yrkesarbete. Denna aspekt
uppmärksammas också i någon mån
i den folkpartimotion som behandlas i
detta utskottsutlåtande. Där berörs också
en del andra serviceområden, som kan
ha betydelse i detta sammanhang. Den
skall jag inte gå in på, även om också de
naturligtvis kan vara av betydelse för att
den ökade fritiden verkligen skall få ett
riktigt innehåll.

Jag sade nyss att det i nuvarande konjunkturläge
inte förefaller så lockande
att ställa i utsikt en arbetstidsförkortning
inom en snar framtid, eftersom man inte
vet om den standardhöjning som skall
vara en förutsättning över huvud taget
kan åstadkommas. Men annars vill jag i
princip inte opponera mig emot att man
tar ut den standardhöjning som man kan
nå genom cn förkortning av arbetstiden.
Man kan naturligtvis göra det lika väl
som genom en lönehöjning.

Förbättringar inom vårdområdena är
också en del av standardhöjningen. Försvårar
man verksamheten inom vårdområdena,
minskar man de vårdbehövandes
standardförbättring. Man kanske
t. o. in. minskar den standard de har för
att öka standarden hos dem som inte behöver
vård. Man tar ifrån de sjuka och
vårdbehövande för att ge åt de friska.

Det är framför allt de ekonomiska S3rnpunkterna,
som behandlas i den av herr
Arne Geijer och herr Knut Johansson
väckta motionen. I princip har jag inte
något att invända mot det som sägs i
denna motion. Även reservanterna anser
att man kan sätta upp 1962 års internationella
arbetskonferens’ rekommendation
om 40 timmars arbetsvecka som ett
mål. Det framhålles dock i rekommenda -

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

tionen, att formerna och tidpunkten för
detta måls uppnående måste skifta från
land till land. Förhållandena inom vårdområdena
kan lika väl som den ekonomiska
situationen vara av betydelse för
frågan om tidpunkten, när målet kan
nås.

f reservationen framhålles att det i
första hand bör ankomma på arbetsmarknadens
parter att träffa överenskommelse
härom. Jag skulle vilja göra
det principiella uttalandet, att lagstiftningen
i första hand bör omfatta den arbetstidsbegränsning
som är betingad av
arbetarskyddshänsyn. Den ytterligare
förkortning som kan komma i fråga bör
däremot, som sagt, i första hand kunna
ske avtalsvägen. Jag vill erinra om att
drygt 50 procent av gruvarbetarna,
d. v. s. de som arbetar under jord, har
40 timmars arbetsvecka och att nära 30
procent av arbetarna inom pappers- och
massaindustrien — de som arbetar i
skiftarbete vid kontinuerlig drift — har
42 timmars arbetsvecka, allt i enlighet
med 1947 års arbetstidsutrednings förslag,
som inte har legat till grund för
någon lagstiftning ännu. Det har alltså
här visat sig möjligt att avtalsvägen nå
resultat.

Hur utnyttjas den hittillsvarande arbetstidsförkortningen?
Hur många har
redan no dubbelarbete? Jag har inga siffror,
men jag vet att det är många. Jag
vet också att många som har dubbelarbete
har ett arbete av sådan art och i sådan
form att det undandrar sig beskattning.
För mig ter det sig egendomligt att
man inte kan få arbeta hos sin ordinarie
arbetsgivare mer än ett mycket begränsat
antal övertidstimmar, medan man
kan få slita ut sig på dubbelarbete. Förhållanden
av senast antydd natur låg, såvitt
jag kan förstå, bakom den oro som
rådde vid ett av de affärsdrivande verken
för något år sedan.

Herr Nils Elowsson sade för en stund
sedan, att man alltid bär låtit de sociala
lagstiftningsåtgärderna växa ut, sedan
man fått erfarenheter av de bestämmelser
som man från början vågat vara med
om att fastställa. Vi tycker att detta är
riktigt. Vi menar också att man skall

Om en allmän förkortning av arbetstiden

samla erfarenheterna av den förkortning
av arbetstiden som hittills skett och av
den kommande semesterförlängningen,
innan man bereder sig för fortsatt förkortning
av arbetstiden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Tillåt mig först att uttrycka
min synnerliga tillfredsställelse
över att andra lagutskottet övervunnit
sin ståndpunkt från i fjol i fråga om arbetstidsförkortningen
och nu förordar
att en utredning om en sådan förkortning
kommer till stånd. Sådana segrar
över sig själv brukar ju räknas till de
större och mest ärofulla. Det är emellertid
ett par saker som jag skulle vilja påtala,
innan avgörandet sker hör i kammaren.

Utskottet har enligt min mening alldeles
i onödan givit regeringen på hand,
att den gott kan skynda långsamt med
den förutsatta utredningen. I utlåtandet
heter det sålunda, att utredningen »måste
nämligen förutsättas bli både tidskrävande
och omfattande». När jag lyssnade
till herr Kaijser alldeles nyss, verkade
det som om det var högerreservanterna
i utskottet som hade dikterat den raden.

Är det verkligen nödvändigt att be
regeringen att skynda långsamt med en
utredning? Jag har för mig att det i allmänhet
förhåller sig tvärtom, att man
behöver skynda på regeringen ibland när
det gäller att få en utredning verkställd
som riksdagen har begärt.

Den lilla och senkomna arbetstidsförkortning
som skedde i slutet av 1950-talet från 48-timmarsvecka till 45-timmarsvecka
föregicks av ett rätt stort antal
både omfattande och tidskrävande
utredningar. Därtill kommer ju, att praktiska
erfarenheter av denna successivt
genomförda arbetstidsförkortning redan
har vunnits. Dessa erfarenheter är så vitt
jag kan förstå mycket goda. Arbetstidsförkortningen
medförde inte de ogynnsamma
effekter som man på sina håll
befarat. Produktionsvolym och produk -

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 19ö3

Om en allmän förkortning av arbetstiden
tivitet sjönk inte. Det finns väl ingen
anledning anta, att en ny förkortning
av arbetstiden skulle ge annat resultat.
I den i denna kammare väckta motionen
nr 18 sägs också, att den nya arbetstidsreformen
synes i stor utsträckning kunna
bygga på metoderna och erfarenheterna
från 45-timmarsvcckans genomförande.

Det är val snarare så att den fortlöpande
rationaliseringen inom praktiskt
taget alla delar av näringslivet med ökad
skärpa ställer kravet på en förkortad arbetstid.
Jag skall inte upprepa vad som
redan anförts i de motioner som väckts
i frågan till stöd för förslaget om förkortad
arbetstid. Jag vill bara fästa uppmärksamheten
vid att den fulla sysselsättningens
problem ännu inte är slutgiltigt
lösta i vårt land och att det inte
är uteslutet, att vi en vacker dag kan
hamna i den något pinsamma situationen,
att en del av de svenska arbetarna
och tjänstemännen slits ut i förtid genom
för lång arbetstid, medan en annan del
pressas sönder av att inte ha någonting
att göra.

Den andra synpunkten som jag har
och gärna ville skicka med till den som
skall författa utredningsdirektiven är att
övertidsbestämmelserna bör ändras.
Detta framhålles också både i den motion
som vi kommunister har avlämnat
och i motionen nr 18 av herr Geijer
och herr Knut Johansson.

Utskottet har i sin skrivning velat
fästa de direktivgivande organens uppmärksamhet
på ett par saker. Utskottet
säger i slutet av sitt utlåtande, att vid
utredningsarbetets bedrivande bör särskilt
beaktas de synpunkter i olika avseenden
som motionärerna framhållit
angående arbetstidens längd för arbetare
i tungt och hälsofarligt arbete samt de
problem som är förknippade med en arbetstidsförkortning
för dem som är sysselsatta
inom service- och vårdyrken.
Det är bra, men det skulle ha varit litet
mera fullständigt, om utskottet också
bett regeringen och den kommande utredningen
att beakta behovet av en översyn
av övertidslagstiftningen.

Vi vet alla hur det är för närvarande.

Man kan utan särskilt tillstånd ta ut 200
timmar om året i övertid räknat efter
45-timmarsveckan. Sedan kan man ta ut
ytterligare timmar efter medgivande från
vederbörande myndighet. Men om jag
inte är fel underrättad förhåller det sig
också så, att de som redan har avtalsvägen
tillkämpat sig kortare arbetstid än
45 timmar i veckan kan få utföra övertid
som inte journalföres. Journalföringcn
börjar först vid 45 timmars arbete,
och det ger möjlighet för företagare inom
gruvindustrien, där skiftarbete tillämpas
och arbetstiden är kortare än 45 timmar
per vecka, att ta ut övertid som inte
räknas eller journalföres. Jag tror att
hela lagstiftningen beträffande övertidsarbete
är en av de angelägnaste saker
som den kommande utredningen borde
syssla med. Detta är så mycket mer nödvändigt
som övertiden är relativt dåligt
betald och det ofta på grund av det skälet
är frestande för företagen att motverka
dålig planering och svag framsynthet
genom att beordra övertid. Om
övertiden betalades med låt oss säga
4—5-dubbelt mot ordinarie arbetslön,
skulle kanske företagsledningarna vara
litet försiktigare innan övertid beordrades.
Men som det nu är — i allmänhet i
vart fall — ligger det nära till hands att
genom övertid kompensera vad som
brustit vid planläggningen av produktionen.

Herr talman! När nu ändå en utredning
av hela frågan skall ske, vore det
ändamålsenligt om denna utredning också
beaktade övertidsbestämmelserna och
sörjde för att här inte lämnas några möjligheter
till kryphål. Jag tycker att utskottet
i sin hemställan i stort sett har
tillgodosett vad vi föreslagit i vår motion.
Jag har därför inte något yrkande
att göra beträffande själva klämmen. Jag
skulle emellertid vilja föreslå att sjunde
raden i tredje stycket på sid. 6 i andra
lagutskottets utlåtande nr 17 strykes.
Den låter så här: »Denna måste nämligen
föxmtsättas bli både tidskrävande
och omfattande.» Den bör helt enkelt
utgå ur motiveringen till utskottets utlåtande.

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är klart att jag såsom
utskottets ordförande har noterat
det halva erkännande vi fick av herr
Lager för att vi skulle ha ändrat ståndpunkt
sedan i fjol och i dag förelägger
riksdagen ett tillstyrkande av utredning
i frågan. Jag skall emellertid ta bort också
det halva erkännandet, i det jag säger
att om det inte förelegat något annat vid
årets riksdag än en motion av herr Lager
in. fl. om en förkortning av arbetstiden
till 40 timmar i veckan, hade antagligen
utskottets utlåtande sett ut ungefär
på samma sätt som i fjol, inte därför
att det var dessa motionärer utan därför
att jag tycker att det är ganska naturligt,
att om arbetarna har starka fackliga
organisationer, så bör dessa kunna
ge sin uppfattning till känna, i fall de
tycker att det är något som bör ändras
eller bli föremål för utredning i syfte
att ändra på något som är otillfredsställande.

I år har vi fått en motion, undertecknad
av bl. a. Landsorganisationens ordförande.
Den motionen är både omfattande
och välskriven, och den redovisar
de problem som är förknippade med den
nuvarande arbetsmarknaden och de påfrestningar
som de anställda i många
yrken kan bli utsatta för. Den är helt
naturligt ett starkare underlag för en
framställning om utredning av frågan
än bara eu låt oss säga politiskt motiverad
motion om att man skall helst omedelbart
eller i varje fall så snart som
möjligt förverkliga kravet på 40 timmars
arbetsvecka. En tidigare socialminister
har ju i samband med en arbetstidsutredning
sagt att 40-timmarsveckan borde
vara målet. Förkortningen till 45 arbetstimmar
var det senaste steget. 1960
tillsatte man en utredning, som skall
försöka klarlägga verkningarna av detta.
Vad den kommer till för resultat vet jag
inte, men jag tror det är klart för de
flesta som är sysselsatta eller har kontakt
med dem som är sysselsatta inom
industrien, att den fördelning av arbetstiden
som i stor utsträckning blivit en
följd av förkortningen till 45 timmar i

Om en allmän förkortning av arbetstiden
veckan, nämligen en fördelning på fem
arbetsdagar med 9 timmar om dagen,
inte har varit särskilt gynnsam. 9 timmar
om dagen betyder en förlängning
med en halv timme om dagen. Till dem
skall läggas en ganska lång restid, eftersom
arbetsplatsen ofta ligger långt ifrån
bostaden. Det är sålunda inte ovanligt att
den totala tiden rör sig om upp till 11
eller kanske t. o. m. över 11 timmar om
dagen. Detta bär otillfredsställande verkningar
och föranleder missnöjesyttringar
på de arbetsplatser, där det har blivit
fråga om att fördela arbetstiden på detta
sätt.

Herr Kaijser har såsom företrädare
för den till utskottets utlåtande fogade
reservationen här talat för ett uppskov
intill dess att den nu pågående utredningen
blir klar att redovisa vad den
kan få ut av sin undersökning beträffande
verkningarna av arbetstidsförkortningen
till 45 timmar i veckan. Utskottet
har den uppfattningen att det inte
är nödvändigt att invänta den utredningens
resultat. Det säges att det kan
vara färdigt redan i år, och även om
utskottet inte hade skrivit i sitt betänkande
att den nya utredningen kommer
att vara omfattande och tidskrävande, så
hinner den väl i varje fall inte mer än
komma i gång, innan den tidigare utredningen
har framlagt sina synpunkter
och resultatet av sitt arbete. Då bör ju
den nya utredningen kunna ta del av
detta och inte själv behöva ge sig in på
det fältet, tv vi utgår ifrån att den skall
bli så utförlig som förhållandena har
medgivit.

I sin argumentnöd har reservanterna
i sin motivering också tagit med vad
herr Kaijser underströk, nämligen synpunkten
att arbetsmarknadens parter bör
träffa överenskommelse om den ytterligare
förkortning som bör komma till
stånd, och lagstiftningen skall så att säga
bara ange de gränser som man kan anse
naturliga med hänsyn till arbetarskvddssynpnnkter.

Jag begär inte att herr Kaijser skall
ha sådan kännedom om arbetsmarknaden
och arbetsmarknadens parter, att
han skall veta ungefär hur det ligger till,

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Om en allmän förkortning av arbetstiden
men jag kan försäkra honom att i fråga
om arbetstiden är arbetsmarknadsparterna
på den sidan som representerar arbetsgivarna
ytterst försiktiga när det gäller
att göra några medgivanden som
skulle kunna åberopas som prejudikat
på sådana områden, där de bedömer situationen
såsom litet svår med hänsyn
till eu ytterligare arbetstidsförkortning.
Jag tror inte att man skall satsa på detta.
Skall en ytterligare arbetstidsförkortning
komma till stånd — och den utredning
som nu skall tillsättas redovisar de synpunkter
som därvid bör läggas på frågan
om en ytterligare arbetstidsförkortning
— bör eu sådan nog genomföras lagstiftningsvägen.
Det är inte bara förhållandena
hemma i Sverige som i detta sammanhang
bör bli föremål för utredning,
tv det är helt naturligt att en ytterligare
arbetstidsförkortning med sikte på 40-timmarsveckan, så snart förutsättningar
därför föreligger, också har internationella
aspekter. Det är kanske inte alldeles
så säkert att Sverige — även om vi
kommit långt och kanske i fråga om
reallön ligger främst i Europa — kan
genomföra 40 timmars arbetsvecka utan
att en motsvarande arbetstidsförkortning
sker i andra, med oss konkurrerande länder.
Även den internationella utvecklingen
på detta område har sin betydelse
och måste följas.

Att i detta sammanhang skriva direktiv
för utredningen anser jag vara överflödigt.
Jag skulle tro att om vi inom utskottet
tagit upp en debatt angående förutsättningarna
för en ytterligare arbetstidsförkortning,
om vad en utredning
skulle syssla med och om detaljer och
sådana ting, som helt naturligt kommer
upp i en allmän debatt om förutsättningarna,
skulle vi inte blivit färdiga
i sådan tid att riksdagen hade haft tillfälle
att ta ställning till frågan under
vårsessionen. Jag förmodar att om del
varit fråga om en sådan ingående debatt,
hade det varit nödvändigt att sända
ut motionerna på remiss för att få
in sådana synpunkter på frågan som inte
redovisats i motionerna utan som måste
komma från parterna på andra sidan.
Vi har emellertid inom utskottet kommit

till den uppfattningen att utskottet utan
en sådan mera djupgående lödning av
alla de problem som hört samman med
frågan kunde ta ställning till utredningsförslaget.
Det ställningstagandet har,
som redan påpekats, blivit positivt.

Herr Lager nämnde speciellt övertidsbestämmelserna,
som han gärna ville ha
ett uttalande om i utskottsutlåtande!,
eftersom detta är en fråga som onekligen
sammanhänger med arbetstidsförkortningen.
Skulle en arbetstidsförkortning
till 40 timmars arbetsvecka medföra rätt
till övertid motsvarande den förkortade
tiden, håller jag med om att det vore
litet vunnet med arbetstidsförkortningen,
eftersom det inte gärna kunde bli
fråga om annat resultat än högre betalning
för den merprestation som fullgjordes
på övertid. Jag tror inte heller
att en utredning kan fullfölja sitt uppdrag
utan att också ta upp frågan om
övertidsbestämmelserna i lagen — om
dessa alltså skall vara sådana de nu är
eller om de skall ändras. Det är väl inte
troligt att en utredning tillsättes utan att
arbetarparten får tillfälle att anföra
sina synpunkter på de olika detaljfrågor,
som är särskilt känsliga, så inte
riskerar vi att någonting i det avseendet
blir åsidosatt. Möjlighet bör alltid öppnas
för att få frågorna allsidigt belysta,
och det är detta som utskottet syftar till.

Herr talman! Med det anförda hemställer
jag om bifall till utskottets hemställan.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag opponerar mig emot
att det skulle vara argumentnöd jag'' led
av då jag talade om att man borde gå
avtalsvägen. Jag skall gärna erkänna
att jag inte har någon erfarenhet av avtalsförhandlingar
och sådant, men jag
har läst i betänkandet om arbetstidsförkortningen
att år 1960 var det av de inom
gruvindustrien sysselsatta 51,2 procent
som hade en arbetstid av 40,0—•
40,9 arbetstimmar i veckan, inom massaoch
pappersindustrien var det 27,8 procent
som hade en arbetstid av 42,0 -

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

42,9 timmar och inom den kemiska och
kemisk-tekniska industrien 10,0 procent
som hade samma arbetstid per vecka.
Detta tyder på att man vid förhandlingarna
kommit en bit på väg. Jag är dock
fullt på det klara med att dessa förhandlingsresultat
är fullständigt i överensstämmelse
med arbetstidsförkortningsutredningens
förslag.

Vidare talade herr förste vice talmannen
enbart om förhållandena inom industrien
och näringslivet. Det är ju helt
naturligt att de, som huvudsakligast
sysslar med industri och näringsliv, saknar
intresse för vårdyrkena och förhållandena
inom detta område. Men, herr
talman, det är besvärligheterna där till
följd av arbetstidsförkortningen som gör
att det för min del är så naturligt att
ansluta mig till reservationen.

Herr LAGER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara rätta till
ett missförstånd från herr förste vice talmannens
sida. Mitt erkännande till andra
lagutskottet för ändrat ståndpunktstagande
från i fjol var inte alls halvhjärtat
— det var helhjärtat. Jag försökte att
markera detta. Jag menar inte heller att
utskottet bör skriva direktiv för utredningen
— det tillkommer ju dem som
tillsätter utredningen. Men när man ändå
i utskottets utlåtande fäst uppmärksamheten
vid två detaljfrågor, förstår jag
inte varför man inte skulle kunna fästa
uppmärksamheten även på den tredje
frågan, som är lika viktig som de båda
man fäst uppmärksamheten på.

Slutligen blev jag litet överraskad när
jag hörde andra lagutskottets ordförande
förklara att därest det inte funnits något
annat förslag om 40-timmarsveckans
genomförande i år än det som fanns i
fjol, nämligen från kommunistiskt håll,
skulle utskottets ståndpunktstagande blivit
detsamma i år som det var i fjol.
Detta måste väl innebära, såvitt jag förstår,
att man där bedömer frågorna inte
utifrån vad som föreslås utan utifrån
vilka det är som lägger fram förslagen
—• och detta tycker jag inte är korrekt.

Om en allmän förkortning av arbetstiden

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte svara för
någon annan än mig själv, alltså inte
för utskottet, i frågan om motioner skall
bedömas med utgångspunkt från vem
som har väckt dem. I spörsmål av denna
karaktär är det för mig avgörande, att
arbetsmarknadsorganisationerna — i detta
fall på arbetarsidan —• har skyldighet
att ge sin mening till känna, om det gäller
en så betydelsefull sak man önskar
som en ytterligare förkortning av den
arbetstid som nåddes 1960. En motion,
som kan vara tillkommen av intresse för
saken men också kan vara politiskt influerad,
har ju inte samma tyngd i ett
sådant sammanhang som det här gäller.

Till herr Kaijser vill jag säga, att utskottet
inte alls förbigått de särskilda
arbetstagargrupper, som han berörde,
exempelvis inom sjukvården. Vi har till
och med särskilt understrukit att i den
utredning, som skall företas, bör särskilt
uppmärksammas de problem som
är förknippade med arbetstidsförkortningen
för dem, som är sysselsatta inom
service- och vårdyrken. Dessa arbetstagargrupper
kan ju i regel inte få fem
arbetsdagar i veckan utlagda från och
med måndag till och med fredag utan
får finna sig i en arbetsfördelning, enligt
vilken de i varje fall vissa veckor
måste utföra arbete på lördagar och söndagar
samt tre andra dagar i veckan. Ett
annat speciellt problem för dessa grupper
är att om de skall få en sammanhängande
semester, så kommer detta att
medföra svårigheter för sjukvårdsinrättningarna.
Vi har alltså haft uppmärksamheten
fäst på dessa spörsmål och har
behandlat dem i utskottsutlåtandet.

I övrigt kan sägas till herr Kaijser, att
om jag speciellt talat om industriarbetarna,
så är det helt naturligt. Jag känner
bäst till dem, eftersom jag från början
själv varit industriarbetare.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! I sitt första inlägg, där
herr förste vice talmannen beskyllde mig
för argumentnöd, lade han fram en hel

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Om en allmän förkortning av arbetstiden
rad fakta, men han sade inte ett ord om
förhållandena på vårdområdena. Det var
detta som föranledde mitt påpekande.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga har jag all anledning att vara belåten
med den behandling ärendet fått i
andra lagutskottet.

Vi har under debatten erfarit att herr
Kajiser är mycket bekymrad över att
man tar upp denna fråga. Vi får väl
emellertid konstatera att detta får ses
bl. a. mot bakgrunden av en ganska entydig
internationell utveckling. Vi är
verkligen inte ensamma om att förkorta
arbetstiden i vårt land, och vi kan lugnt
konstatera att många andra länder är
före oss i detta avseende.

Vad jag, mina meningsfränder och
andra motionärer hemställt om är en utredning
av dessa problem, som ju verkligen
är svåra och komplicerade. Från
vår sida har vi särskilt tryckt på de problem
som sammanhänger med den grupp
vars arbete är påfrestande och hälsovådligt.
Vidare är det en mycket omfattande
grupp, som kanske är litet svår att klassificera,
eftersom den är sammansatt av
så skilda kategorier. Det gäller folk som
sysslar med service- och vårduppgifter
av olika slag. Deras problem är många,
bl. a. det som tidigare något har berörts
i debatten, nämligen frågan om hur man
med en sammanhängande fritid för dessa
arbetstagargrupper skall kunna tillgodose
de vård- och serviceuppgifter som ändå
måste skötas i vårt samhälle och som
vi redan i dag har mycket stora svårigheter
att tillgodose. Härvid kommer vi in
på eu fråga som inte direkt sammanhänger
med själva arbetstiden men har
nära samband därmed. Det gäller arbetarskyddslagstiftningen,
som nog i vissa
avseenden måste överses i detta sammanhang.
Inte minst herr Kaijser borde
väl med tanke på de synpunkter, som
lian uppehöll sig vid, beakta nödvändigheten
av att man tar itu med dessa problem
på ett allsidigt och fördjupat sätt.
Möjligheterna att rekrytera bra folk till
vård- och serviceuppgifterna i vårt sam -

hälle har ett nära samband med bl. a.
arbetstidsförhållandena in. m. Jag tror
att dessa ting har mycket stor betydelse
för rekryteringsmöjligheterna.

Jag finner det mycket tillfredsställande
att utskottet inte har fallit för frestelsen
att avvakta resultatet av pågående
utredning om den förra arbetstidsförkortningen.
Jag vet ju inte vad dessa
visa män och kvinnor — om det nu finns
någon av den senare kategorien med i
denna utredning — kommer fram till,
men tidigare erfarenheter ger vid handen
att det är utomordentligt svårt att
lägga fram några entydiga hållpunkter
för en arbetstidsförkortnings verkningar
på skilda områden. Arbetstid och arbetsinsatser
är ju helt enkelt på så många
och underfundiga sätt inblandade i en
stor samhällsprocess, där allt rör sig och
allt flyter i alla möjliga riktningar, att
det är praktiskt taget uteslutet att nå
några fasta och hållbara resultat. Man
kan kanske komma fram till vissa allmänna
hypoteser, men de ger ju inte så
mycket. Jag tycker därför att utskottet
har handlat alldeles rätt, när det anser
att den utredning som här pågår inte
bör avvaktas, även om utredningen påstås
bli färdig inom en relativt kort tid.

Det är nog så sant som utskottet säger,
att utredningen blir både tidskrävande
och omfattande. Däri, menar jag, ligger
bara ett nyktert konstaterande och ingen
som helst politisk värdering. Däri ligger
också orsaken till att det är viktigt att utredningen
kommer i gång redan nu utan
några dröjsmål.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan
samt därefter särskilt rörande motiveringen.

1 fråga om utskottets hemställan, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att densamma skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle godkänna

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Om laglig reparationsplikt beträffande flerfamiljshus

den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 17, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —113;

Nej— 23.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
motivering skulle godkännas
oförändrad, dels ock, av herr Lager, att
motiveringen skulle godkännas med den
ändringen, att sista meningen i ovan
återgivna del av utskottets motivering
å sid. 6 i det tryckta utlåtandet utginge.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades propositionen
på godkännande av utskottets
motivering oförändrad vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion om
precisering av statens biografbyrås instruktioner; nr

8, i anledning av väckta motioner
om upprättande av ett kulturpolitiskt
handlingsprogram; samt

nr 9, i anledning av väckta motioner
om ersättning till arbetsgivare för fullgörande
av uppbörds- och uppgiftsskyldighet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om laglig reparationsplikt beträffande
flerfamiljshus

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning
av väckta motioner om laglig reparationsplikt
beträffande flerfamiljshus.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
60, av herrar Adolfsson och Lager, samt
11: 74, av herr Nilsson i Gävle och fru
Ryding, hade föreslagits, att riksdagen
skulle uttala sig för att ägare av flerfamiljshyreshus
borde åläggas reparationsplikt
i enlighet med vad i motionerna anförts
och till Kungl. Maj:t hemställa om
utarbetandet av förslag i överensstämmelse
härmed.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna 1:60 och II:
74 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag vill börja med att
salutera utskottet för att det har mödat
sig med att skicka vår motion på remiss.
Jag utgår ifrån att jag därav kan dra
den slutsatsen att utskottet betraktar frågan
om förbättrat fastighetsunderhåll såsom
varande av viss betydelse. Den som
anser att den vanhävd som förekommer
i fråga om bostäder äntligen bör få ett
slut kan emellertid inte bli särskilt glad
över dessa remissvars innehåll.

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Om laglig reparationsplikt beträffande flerfamiljshus

Visserligen rycker det litet i mungiporna
när man läser fastighetsägareförbundets
utlåtande. I detta påstås, att i
den mån hyresregleringen avvecklas,
kommer konkurrensen att medföra att
frågan om tvångsåtgärder när det gäller
reparationer av hyreshus får en alltmera
undanskymd plats. Jag vill säga att den
som inte helt och hållet förblindats av
det partsintresse som fastighetsägareförbundet
här representerar måste inse att
ett upphävande av hyresregleringslagen
alldeles tvärtom stimulerar en motsatt
effekt. Då rivs gärdet upp, och då försvinner
t. o. m. den lilla hållhake man
har på värdarna enligt hyresregleringslagens
3 §. Hyresnämnden kan enligt den
paragrafen besluta nedsättning i hyra,
därest värden skulle låta bli att reparera
lägenheten.

Här vill jag understryka att ett av motiven
för att vi ännu en gång tagit upp
frågan om lägenhets- och fastighetsunderhållet
motionsvägen är just detta, att
det skydd som hyresregleringslagen åtminstone
i princip ger hyresgästerna i
fråga om lägenhetsreparationer försvinner
när denna lag upphör att gälla.

Utskottet säger sig fästa särskild vikt
vid vad som sagts i yttrandet från Hyresgästernas
riksförbund. Ja, om utskottet
var inställt på att gå emot en lagstiftning
på området, blev det utan tvivel
styrkt av det yttrande som ledningen i
detta riksförbund har avgivit. Förbundet
sätter tills vidare sin lit till den överenskommelse
som träffats mellan förbundet
och fastighetsägarna och vill vinna ytterligare
erfarenhet, innan man vidtar andra
åtgärder än dessa.

Vi motionärer har svårt för att godtaga
vad som sägs i detta yttrande eftersom
de vunna erfarenheterna stärker övertygelsen
att en verklig lösning av denna
fråga kan åstadkommas endast genom
lagstiftning. Hyresgästernas riksförbund
medger emellertid att man alltjämt kan
påträffa fastigheter, i vilka underhållet
är otillfredsställande. Ja, minsann, det
kan man verkligen göra. Jag skulle kunna
lämna drastiska exempel från min
egen hemstad, Göteborg, där förslumningen
av bostäder ställvis är mycket på -

fallande. Till följd av att riksförbundet
har avgivit ett sådant yttrande som jag
nyss har nämnt knyter jag dock mina
kommentarer närmast till huvudstaden,
och jag lovar att inte göra dem omfattande.

Överenskommelsen om reparationer av
fastigheter och lägenheter får naturligtvis
en viss effekt om hyresgästorganisationerna
på den ort det gäller har tillräcklig
organisatorisk kraft att noggrant
övervaka vad som sker på detta område
eller vad det är som till äventyrs icke
sker. Därigenom kan det naturligtvis bli
vissa inre uppsnyggningar av fastigheterna
men oftast inte några yttre. Att förhållandena
här i Stockholm inte motsvarar
den relativt vackra bild som riksförbundets
ledning har målat illustreras
bland annat av de offentliga uttalanden
som Hyresgästföreningens ombudsman,
herr Göransson, har gjort.

Han säger att det finns en del husägare
som opererar i gränsmarkerna till det
otillåtna. Han säger att de underlåter att
göra reparationer och underhåll och att
de med desto större iver ägnar sig åt att
få in sina hyror.

Herr Göransson tar också upp en
kampfråga i sammanhanget och säger
att det tydligen blir nödvändigt att vidtaga
ytterligare åtgärder av kampnatur.
Han säger att man allvarligt har övervägt
att låta ta upp hyrorna i sådana
hus. Sedan kan dessa hållas inne till den
tolfte dagen. Då har fastighetsförvaltaren
kommit med krav, och då är det
dags att betala in pengarna.

Så allvarlig är alltså situationen på
detta område här i huvudstaden. Den är
allvarlig också på många andra större
tätorter här i landet.

Vi har från kommunistiskt håll i år
motionerat om att hyreshusen gradvis
skall överföras i samhällelig ägo. Oavsett
vad riksdagen kommer att besluta i anledning
av den motionen så dröjer det
innan frågan om fastighetsunderhållet
har lösts på detta sätt eftersom vi har
förutsatt att ett överförande av dessa
större hyreshus skall ske endast successivt,
och följaktligen tycker vi att reparationsplikt
nu borde fastställas i lag.

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

Om laglig reparationsplikt beträffande flerfamiljshus

Frågan har varit upp i riksdagen vid
åtskilliga tillfällen tidigare. Jag vill komplettera
resonemanget kring vad som förevarit
med att säga att det i främsta
rummet är en hälsofråga och ett spörsmål
att kunden, d. v. s. hyresgästen, skall
få den varukvalitet som har överenskommits,
ty så konstigt är det beskaffat att
hyresbostaden betraktas som en vara,
med vilken det skall spekuleras. Jag vill
tillägga att reparationsplikten också är
en mycket stor nationalekonomisk fråga,
och vill man vara fin kan man säga att
den därjämte är en estetisk fråga. Det
gäller ju även underhållet av de yttre delarna
av fastigheterna, något som ofta i
hög grad eftersattes. Den vanhävd som
förekommer på detta område och utvecklas
i den fria spekulationens hägn är
upprörande också från andra synpunkter
än dem jag här försökt anföra, och
samhällets förluster på grund av vanhävden
är, vågar jag säga, rent av enorma.

Herr talman! Jag vill bara tillägga följande
reflexion. Vi har ju lagstiftning
på alla möjliga områden av vårt liv, men
i fråga om en av människans allra viktigaste
livsförnödenheter, nämligen bostaden,
är lagstiftningen mycket bristfällig.
Utskottet anser fortfarande att ingen
förändring bör ske i detta avseende.
Det tycker inte vi som har motionerat,
och det är denna bergfasta övertygelse
som har gjort att jag har vågat säga
några ord i denna fråga. Vi accepterar
nämligen inte de obotfärdigas motiv för
att vägra vidta effektiva åtgärder i reparationsfrågan.

Följaktligen ber jag att få yrka bifall
till motionen nr 60 i första kammaren
och den likalydande motionen nr 74 i
m edkammaren.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! De motioner som behandlas
i föreliggande utskottsutlåtande
har av utskottet utsänts på remiss, och
samtliga fem hörda remissinstanser har
avstyrkt motionerna i fråga. Utskottet
har för sin del särskilt velat framhålla
vad Hyresgästernas riksförbund anfört,

nämligen att ytterligare erfarenheter av
nu gällande partsöverenskommelse borde
avvaktas innan åtgärder av annan art
vidtages. Utskottet anser att man bör respektera
vad remissorganen har anfört i
sina yttranden. Eftersom de i samtliga
fall har avstyrkt, har också utskottet för
sin del hemställt att riksdagen måtte
avvisa motionerna i fråga.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

För deltagande i firandet av Delawareminnet
i egenskap av representant för
Kalmar stad såsom vänort till staden
Wilmington får jag vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
den 25 mars—den 5 april 1963.

Stockholm den 20 mars 1963

Lars Schött

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

81, angående vissa anslag för budgetåret
1963/64 till statens järnvägar
in. in.;

nr 88, angående utbyggnad av utbildnings-
och forskningsorganisationen i
Umeå; samt

nr 97, angående statsbidrag till kvällsgymnasier
för vuxna.

Nr 11

Onsdagen den 20 mars 1963

Interpellation ang. beräkningsgrunderna
för företagares ATP-avgift

Herr RINGABY (h) erliöll på begeäran
ordet och anförde:

Herr talman! Alla är ense om att de
små och medelstora företagen har en betydande
uppgift att fylla i samhället,
både ur produktions- och servicesynpunkt.
I dessa företag beredes 100 000-tals människor arbete, och deras produktion
av varor och tjänster är av stor
betydelse för både trivseln och framåtskridandet
i landet.

Det är kunniga och ambitiösa människor,
ofta med små ekonomiska resurser,
som skapat och skapar våra småföretag.
Deras ambitioner får dock inte
frestas över hövan.

Vad som skett med denna företagarkategori
efter sista företagsräkningen
1951 vet väl ingen med bestämdhet. Tillgängliga
uppgifter tyder dock på att de
varuproducerande småföretagen minskat
starkt. Detta torde inte bara vara en
naturlig rationaliseringsprocess, utan
även resultatet av en tilltagande »företagarleda».
»Det är bättre att vara anställd
än egen företagare», är ett uttryck
som blir allt vanligare. Att ge näring
åt en sådan uppfattning torde vara
ett verkligt hot mot välstånd och sysselsättning.

Uppbördsskyldigheten jämte en ständigt
stigande avgifts- och uppgiftsskyldighet
har åsamkat småföretagarna, som
måste göra sådant själva, både stora kostnader
och en onaturlig arbetsbörda. Tillsammans
med de löpande uppgifterna,
anbudsräkning, orderanskaffning och
planering m. m., blir fritiden för den
egna företagaren allt mindre, medan
den ständigt ökar för andra grupper.

Det måste anses djupt beklagligt när
företagare av dessa anledningar varken
vill eller kan utvidga en verksamhet som
annars har förutsättningar till detta. Nuvarande
system animerar till enmansföretag,
och detta kan inte ligga i någons
intresse.

Utöver dessa verkligt allvarliga problem
sker en uppenbar orättvisa mot
småföretagarna vid beräkningen av den

egna ATP-avgiften. Ett exempel skall här
få belysa förhållandet.

En företagare eller jordbrukare har
20 000 kronor i inkomst från rörelsen.
Dessutom har han 4 500 kronor i arvode
för landstingsuppdrag.

Företagaren erlägger då ATP-avgift
för hela företagsinkomsten, 20 000 kronor,
medan landstinget betalar avgift för
4 500 kronor, möjligen med något obetydligt
basavdrag, och basbeloppet kommer
helt eller nästan helt bort i sammanhanget.

Detta strider mot principen att folkpensionen
skall »täcka in» basbeloppet.
I detta fall får företagaren alltså erlägga
både folkpensionsavgiften och ATP-avgiften
för hela inkomsten av rörelsen.
För en löntagare med samma ordinarie
inkomst och samma biinkomst blir bilden
en annan. Där utnyttjas alltid basbeloppet
på huvudinkomsten oavsett förekomsten
av ATP-grundande sidoinkomst.

Totalt erlägges alltså i »företagarfallet»
en avgift beräknad på 24 500 kronors
inkomst eller i det närmaste detta
belopp och i »löntagarfallet» en avgift
beräknad på 20 000 kronors inkomst.
Som bekant är ATP-grundande sidoinkomster,
vilka reducerar hela eller delar
av företagarens basbelopp mycket
allmänna.

Med anledning av det anförda anhåller
jag om första kammarens tillstånd
att få rikta följande fråga till statsrådet
och chefen för socialdepartementet:

Anser herr statsrådet att de nuvarande
beräkningsgrunderna för en företagares
ATP-avgift är tillfredsställande?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 602, av herr Svanström, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 58, angående
övergång till högertrafik;

nr 603, av herr Jonasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr

Onsdagen den 20 mars 1963

Nr 11

59, med förslag till förordning om traf
ikomläggningsskatt;

nr 604, av herr Olsson, Ernst, m. fl„
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 59, med förslag till förordning om
trafikomläggningsskatt;

nr 605, av herr Hjorth och herr Jansson,
Paul, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 68, med förslag till lag
om semester, m. m.; samt

nr 606, av herr Schött m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 83,

med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 48 § folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.42.

In fidem
K.-G. Lindelöw