Nr 11 ANDRA KAMMAREN 1969
ProtokollRiksdagens protokoll 1969:11
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 11 ANDRA KAMMAREN 1969
14—20 mars
Debatter m. m.
Fredagen den 14 mars
Sid.
Meddelande ang. val av ombud och suppleanter i Europarådets rådgivande
församling......................................... 5
Svar på interpellation av fru Marklund (vpk) ang. beskattningen av
invalidfordon............................................... 5
Utsträckt motionstid......................................... 8
Meddelande om enkla frågor av:
fru Jonäng (ep) ang. tågtrafiken i Gävleborgs läns inland........ 9
herr Romanus (fp) ang. reglerna för anmälan om särbeskattning.. 9
herr Clarkson (m) ang. åtgärder till förebyggande av karies hos barn 9
herr Magnusson i Nennesholm (ep) ang. försäljning av mark som
tidigare nyttjats för järnväg.............................. 9
Tisdagen den 18 mars
Meddelande ang. kvällsplena onsdagen den 19 och fredagen den 21
mars...................................................... 9
Svar på interpellation av herr Larsson i Umeå (fp) ang. viss reducering
av extra skatteutjämningsbidrag till kommuner............... 10
Interpellation av fru Lewén-Eliasson (s) ang. verksamheten med lokala
konsumentkommittéer....................................... 14
Meddelande om enkel fråga av herr Brandt (s) ang. indrivningen av
skatt...................................................... 15
Onsdagen den 19 mars fm.
Utsträckt skyldighet för postkontor att hålla öppet på valdag.... 18
Ändringar i reglerna om rätt för sjukam. fl. att rösta med valsedels
försändelse.
................................................ 19
1 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 11
2
Nr 11
Innehåll
Sid.
Utgifterna inom justitiedepartementets verksamhetsområde:
Rikspolisstyrelsen........................................... 20
Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader ............. 31
Ersättning åt domare, vittnen och parter...................... 44
Kriminalvårdsstyrelsen...................................... 46
Fångvårdsanstalterna....................................... 48
Frivården.................................................. 52
Kriminologisk forskning..................................... 60
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m............ 62
Meddelande ang. eventuellt arbetsplenum torsdagen den 27 mars.. 101
Interpellation av herr Börjesson i Falköping (ep) ang. bristen på
personal inom åldringsvården................................ 102
Onsdagen den 19 mars em.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m. (forts.).... 103
Utgifterna inom handelsdepartementets verksamhetsområde:
Främjande av utrikeshandeln m. m........................... 137
Statens pris- och kartellnämnd m. fl. anslag................... 145
Patent- och registreringsverket.............................. 154
Avsättning till fonden för idrottens främjande.................. 155
Meddelande om enkla frågor av:
herr Thylén (m) ang. tidpunkten för avlämnande av proposition
med anledning av parkeringskommitténs betänkande......... 167
herr Magnusson i Nennesholm (ep) ang. den tekniska kvaliteten på
vissa TV-sändare......................................... 168
herr Åberg (fp) ang. olägenheterna för fisket av utsläpp av bl. a. avloppsvatten
.............................................. 168
herr Nygren (s) ang. sysselsättningsläget i Västerbottens län.... 168
Torsdagen den 20 mars
Svar på frågor av:
herr Ringaby (m) ang. fastighetsägares avdrag för ränteutgifter.. 168
herr Romanus (fp) ang. reglerna för anmälan om särbeskattning. 169
fru Ryding (vpk) ang. utbildningen av värnpliktiga vid marinen.. 169
herr Hermansson (vpk) ang. demonstrationsrätt på privatägt område
.................................................... 171
herr Hermansson (vpk) ang. prisbildningen beträffande bostads
rättslägenheter.
.......................................... 172
herr Glimnér (ep) ang. ersättningen till statens järnvägars personal
vid skada i tjänsten...................................... 174
Innehåll
Nr 11
3
herr Josefsson i Halmstad (s) ang. utredningen rörande enhetlig
lönesättning vid de skyddade verkstäderna..................
herr Clarkson (m) ang. åtgärder till förebyggande av karies hos barn
herr Wennerfors (m) ang. innehållet i med statsmedel bekostade
publikationer.............................
herr Strömberg (fp) ang. tillämpningen inom storstadsområden av
teletaxan...........................
fru Jonäng (ep) ang. tågtrafiken i Gävleborgs läns inland........
herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. åtgärder mot missförhållanden
vid s. k. djurfabriker och herr Oskarson (m) i samma ämne..
Svar på interpellationer av:
herr Ahlmark (fp) ang. handelsförbindelserna med Portugal, m. m.
fru Holmberg (s) ang. förbättring av kommunikationerna inom
glesbygdskommuner..............................
herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. resultatet av vissa undersökningar
rörande ungdomar under samhällsvård ..............
herr Börjesson i Falköping (ep) ang. åtgärder mot barnmisshandel
Interpellation av herr Lindberg (s) ang. beredande av sysselsättning
åt äldre friställd arbetskraft inom skogslänen.................
Meddelande om enkla frågor av:
fru Ryding (vpk) ang. arbetslöshetskassornas anvisningar om arbete
på annan ort..........................
fru Ryding (vpk) ang. ersättning från sjukkassa för hem transport
av avliden från sjukhus..........................
herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. undersökning av malmfyndigheter
i Hälsingland........................
herr Josefson i Arrie (ep) ang. undersökning rörande medborgarnas
önskemål i fråga om bostadstyper och bostadsmiljöer.........
Sid.
175
177
178
180
181
183
187
206
210
215
219
221
221
221
221
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 19 mars fm.
Val av ombud och suppleanter i Europarådets rådgivande församling 16
Val av valmän och suppleanter för utseende av en riksdagens ombudsman
.................................. JQ
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11, om utsträckt skyldighet för
postkontor att hålla öppet på valdag ....................... 18
— nr 12, om ändringar i reglerna om rätt för sjuka m. fl. att rösta
med valsedelsförsändelse..............................
nr 13, om ändrad valkretsindelning i Malmöhus län............ 20
nr 14, om förbud mot karteller vid val inom riksdagen och kommunala
församlingar............................... on
Nr 11
Innehåll
Statsutskottets utlåtande nr 2, rörande utgifterna inom justitiedepartementets
verksamhetsområde................................
Onsdagen den 19 mars em.
Statsutskottets utlåtande nr 34, ang. utbildningens organisation vid
filosofisk fakultet m. ......................................
_ nr 10, rörande utgifterna inom handelsdepartementets verksamhetsområde
...............................................
__ nr n; rörande utgifterna inom inrikesdepartementets verksamhetsområde
...............................................
Fredagen den 14 mars 1969
Nr 11
Fredagen den 14 mars
Kl. 14.00
§ 1
Justerades protokollet för den 6 innevarande
mars.
§ 2
Meddelande ang. val av ombud
och suppleanter i Europarådets
rådgivande församling
Hen- TALMANNEN yttrade:
Efter samråd med första kammarens
talman får jag föreslå, att kammaren
måtte besluta att vid plenum onsdagen
den 19 innevarande mars företaga val
av tre ombud och tre suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.
Detta förslag godkändes.
§ 3
Svar på interpellation ang. beskattningen
av invalidfordon
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Fru Marklund har i en
interpellation frågat socialministern
om han vill medverka till att en lagändring
åstadkommes som ger ägare av
invalidfordon befrielse från fordonsskatt,
oavsett om de är förvärvsverksamma
eller ej. Interpellationen har
överlämnats till mig för besvarande.
Handikapputredningen övervä er för
närvarande frågor angående omvårdnaden
av handikappade. Enligt sina direktiv
bör utredningen bland annat se över
de nu gällande bestämmelserna om bi
-
drag till anskaffande och drift av invalidfordon.
Därvid bör utredningen
också pröva, om nu utgående skatterestitutioner
lämpligen bör läggas om
till ett stöd i form av direkta bidrag.
Utredningen har ännu inte slutfört sitt
uppdrag. Dessförinnan är jag inte beredd
att ta ställning till det av fru
Marklund berörda spörsmålet.
Vidare anförde:
Fru MARKLUND (vpk):
Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för de uppgifter svaret
på min interpellation innehåller.
När jag för en tid sedan gjordes uppmärksam
pa det i interpellationen beskrivna
förhållandet utgick jag också
från att den sittande handikapputredningen
så småningom måste komma
fram till en rimligare ordning än den
som nu gäller, men jag fann det ändå
vara angeläget att interpellationsvägen
begära stöd för en sådan lagändring
som kräves i delta fall. Jag finner det
nämligen märkligt att det inte skall
gå att göra något åt en så påtaglig
orättvisa som det här är fråga om. En
ändring i automobilskatteförordningen
som ger större rättvisa åt de människor
som nu beröres behöver ju inte innebära
att en samlad förbättring över hela
fältet försvåras sedan utredningen
lagt fram sitt betänkande.
Jag har i olika sammanhang haft anledning
att intressera mig för frågor
som rör de handikappade och därvid
funnit att handikapputredningen arbetar
mycket ambitiöst och bra, men det
kan ändå dröja innan utredningen är
klar med sitt arbete, och under tiden
drabbas enskilda människor orättvist.
6
Nr 11
Fredagen den 14 mars 1969
Svar på interpellation ang. beskattningen av invalidfordon
Ofta gäller det här människor som ekonomiskt
sett är särskilt eftersatta, och
deras situation blir ju inte bättre sedan
de pensionerats. De flesta tillhör låglönegrupper
och har inte kunnat samla lika
många ATP-poäng som vi friska människor
kan göra. Påslaget på pensionen
blir därför litet. Jag vill i sammanhanget
också erinra om de merutgifter handikappet
medför och som naturligtvis
finns kvar även efter pensioneringen.
Jag är helt på det klara med att handikapputredningen
syftar till att föra
alla spörsmål, som rör de handikappades
situation i samhället, framåt, men
jag ställer mig undrande till denna metod
att på direkta frågor som rör en
detalj i ett stort komplex hänvisa till en
sittande utredning. Jag vill därför fråga
finansministern om han anser det vara
eu principiellt riktig ståndpunkt att
med hänvisning till pågående utredning
införa något slags reformstopp över hela
linjen.
Det kräves nu allmänt att åt de handikappade
skall ges samma villkor som de
friska i samhället åtnjuter, och då betyder
ett fordon oerhört mycket för den
handikappades möjligheter att få kontakter
utåt. Min interpellation handlar
alltså om stöd för en grupp, som enligt
gällande bestämmelser inte kan erhålla
befrielse från fordonsskatt eller restitution
på bensinkostnaderna. Jag har i
interpellationen påtalat att de förmånerna
dras in när den handikappade
slutar sin förvärvsverksamhet och får
pension.
Det fall som aktualiserat interpellationen
gäller en ensamstående handikappad
kvinna i min hemstad. Hon har
fått sedvanligt bistånd för att anskaffa
och lära sig köra sitt invalidfordon,
och hon har också haft stor hjälp och
nytta av sin bil i vår stad med dess
många backar. När hon för en tid sedan
pensionerades upphörde naturligtvis
inte hennes behov av att använda bilen.
Kvinnan i fråga är mycket engagerad
i föreningslivet i Kiruna, inte minst
för de handikappades egna intressefrågor,
och hon behöver i likhet med andra
pensionerade handikappade komma
ut till servicecentra, till behandling hos
läkare, hos sjukgymnast o. s. v. Vi skall
inte heller glömma hennes och alla
andra handikappades behov av kontakter
utanför hemmet. Allt detta är sådant
som bara invalidbilen kan hjälpa henne
att få. Men när pensionsåldern inträdde
skulle kvinnan alltså inte längre ha samhällets
hjälp för att kunna hålla sig
med detta nödvändiga transportmedel.
När det gäller frågan om befrielse
från fordonsskatt framhålles för övrigt
från handikapphåll, att man numera
möter hård restriktivitet från länsstyrelserna.
Det är en sida av detta problem
som kanske inte hör samman med
de i interpellationen ställda frågorna,
men jag vill begagna tillfället till att uttrycka
den förhoppningen att handikapputredningen
skall se över också
denna.
Slutligen vill jag upprepa att jag hade
hoppats på finansministerns stöd för en
lagändring redan nu för dem som berörs
av det problem det gäller.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! För att bespara fru
Marklund samma relativt intetsägande
svar på eventuella nya interpellationer
vill jag gärna deklarera, att en utredning,
som fått sig förelagt att undersöka
och tänka igenom ett specifikt problem,
enligt min uppfattning i princip
skall få fullgöra sitt arbete utan att detta
föregrips genom att man går in på utredningens
arbetsfält och försöker improvisera
dellösningar på vissa punkter.
Fru MARKLUND (vpk):
Herr talman! Jag är, såsom jag framhöll
i tidigare inlägg, på det klara med
att handikapputredningen önskar åstadkomma
förbättringar. Jag är dock inte
Fredagen den 14 mars 1969
Nr 11
7
Svar på interpellation
säker på att utredningen också kommer
att ägna sig åt de frågor som min interpellation
gäller, nämligen den grupp av
handikappade som haft befrielse från
fordonsskatt och restitution på bensinkostnaderna
men som fått dessa förmåner
indragna efter pensioneringen.
Med den erfarenhet jag har tror jag
mig dessutom kunna säga att man inte
alltid är konsekvent i vad gäller att avvakta
en utrednings resultat. Det har
förekommit att man kunnat bryta ut detaljer
ur andra utredningars arbete och
lösa dessa innan utredningsresultatet förelegat,
och jag tycker att den aktuella
frågan är av sådan karaktär att den
kräver en sådan detaljlösning. Under
den tid — kortare eller längre — som
utredningsarbetet pågår kommer nämligen
människor att drabbas av uppenbara
orättvisor.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 4
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
å bordet vilande skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående riksdagens lokalfrågor
på längre sikt m. m.
Föredrogs och hänvisades till lagutskott
den å bordet vilande motionen nr
1054.
§ 6
Föredrogs den av herr Holmberg (m)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för industridepartementet
angående turistnäringens
utveckling.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 7
Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
ang. beskattningen av invalidfordon
nr 11, i anledning av motion om utsträckt
skyldighet för postkontor att
hålla öppet på valdag,
nr 12, i anledning av motioner om
ändringar i reglerna om rätt för sjuka
m. fl. att rösta med valsedelsförsändelse,
nr 13, i anledning av motioner om
ändrad valkretsindelning i Malmöhus
län, och
nr 14, i anledning av motioner om
förbud mot karteller vid val inom riksdagen
och kommunala församlingar;
statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte motioner,
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner,
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner,
nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbildningens organisation
vid filosofisk fakultet m. m.
jämte motioner, och
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1969/70 till skolväsendet jämte motioner;
bevillningsutskottets
betänkanden:
nr 11, med anledning av motioner
angående slopande av vissa punktskatter,
nr 13, med anledning av motion om
befrielse från arbetsgivaravgift för vissa
stiftelser och organisationer,
nr 14, med anledning av motioner om
8
Nr 11
Fredagen den 14 mars 1969
Utsträckt motionstid
rätt till avdrag vid beskattningen för
forskningskostnader,
nr 15, med anledning av motioner om
rätt för handikappade till särskilda avdrag
vid beskattningen,
nr 16, med anledning av motioner om
beskattning av vissa naturaförmåner,
och
nr 17, med anledning av motioner
angående beskattningen av företagsvinster;
första
lagutskottets utlåtanden och
memorial:
nr 6, i anledning av motion om frivillig
medling i samband med äktenskapstvist,
nr 11, i anledning av motion om borttagande
ur brottsbalken av påföljden
suspension,
nr 12, i anledning av motioner om
begränsning av straffbestämmelsers användningsområde,
nr 13, i anledning av motioner om
rätt att bortforsla på svenskt territorialvatten
grundstött fartyg,
nr 14, i anledning av motioner om
vidgad straffbarhet vid rattonykterhet,
nr 15, i anledning av motioner angående
kyrkofriden,
nr 17, i anledning av motioner om
ersättning ur dödsbo för viss vård, och
nr 18, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 3 i anledning av
motioner om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen;
andra
lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av motioner angående
förmånerna inom den allmänna
försäkringen för deltids- och korttidsanställda,
m. m.,
nr 18, i anledning av motioner om
avgångsbidrag i vissa fall, och
nr 19, i anledning av motioner om
en allmän arbetslöshets- eller sysselsättningsförsäkring;
tredje
lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av motioner om
vissa åtgärder mot markspekulation,
nr 14, i anledning av motioner om
upphävande av affärstidslagen,
nr 15, i anledning av motioner om viss
övervakning av från utlandet inkommande
motorfordon,
nr 17, i anledning av dels motioner
om ett bättre djurskydd, dels motion
om överflyttande på polismyndighet av
tillsynen över djurskyddet,
nr 18, i anledning av motioner om
rätt att anlita valfri resebyrå vid resa
i statens tjänst, och
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i jordförvärvslagen den 14 maj
1965 (nr 290), m. m.;
jordbruksutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av motion angående anslag
till vissa byggnadsarbeten vid lantbruksförsöksanstalten
Röbäcksdalen;
samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden:
nr
10, i anledning av motion om vård
av svenska patienter utomlands, och
nr 11, i anledning av motioner om
bättre service i bostadsområden.
§ 8
Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 43, angående veterinärmedicinsk
rådgivnings- och laboratorieverksamhet
överlämnats till kammaren.
Denna proposition bordlädes.
§ 9
Utsträckt motionstid
Ordet lämnades på begäran till
Herr ULLSTEN (fp), som yttrade:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av skrivelse från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor, angående riksdagens
lokalfrågor på längre sikt m. m.,
Nr 11
9
Tisdagen den
måtte med hänsyn till ärendets omfattning
utsträckas till det sammanträde
som infaller näst efter femton dagar
från det skrivelsen kom kammaren till
handa, d. v. s. första plenum efter fredagen
den 28 innevarande mars.
Denna hemställan bifölls.
§ 10
Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:
fru Jonäng (ep), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående tågtrafiken i Gävleborgs
läns inland,
herr Romamis (fp), till herr stats -
18 mars 1969
rådet och chefen för finansdepartementet
angående reglerna för anmälan om
särbeskattning,
herr Clarkson (m), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
åtgärder till förebyggande av
karies hos barn, och
herr Magnusson i Nennesholm (ep),
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
försäljning av mark som tidigare nyttjats
för järnväg.
§ 11
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.10.
In fidem
Sune K. Johansson
Tisdagen den 18 mars
Kl. 16.00
§ 1
Justerades protokollet för den 7 innevarande
mars.
§ 2
Herr talmannen meddelade, att herr
Irana, som vid kammarens sammanträde
den 28 nästlidne januari beviljats
ledighet på grund av sjukdom under
tiden den 25 januari—den 15 nästlidne
februari, herr Nyström, som vid
kammarens sammanträde den 18 februari
beviljats ledighet på grund av sjukdom
under tiden den 17 februari_
den 3 innevarande mars, samt herrar
Gustafsson i Uddevalla och Blomkvist
enligt till kammaren inkomna läkarintyg
vore sjukskrivna, herr Trana under
tiden den 16 februari—den 31 mars,
herr Nyström under tiden den 4—den
20 mars, herr Gustafsson i Uddevalla
1* — Andra kammarens protokoll 1969.
under tiden den 14—den 31 mars och
herr Blomkvist under tiden den liden
24 mars.
Herrar Trana, Nyström, Gustafsson i
Uddevalla och Blomkvist beviljades erforderlig
ledighet från riksdagsgöromålen.
§ 3
Meddelande ang. kvällsplena onsdagen
den 19 och fredagen den 21 mars
Herr TALMANNEN yttrade:
Vid onsdagens sammanträde, som
kommer att fortsättas på kvällen, blir det
med säkerhet icke möjligt att genomgå
hela föredragningslistan. Då det skulle
medföra betydande olägenheter för utskottens
arbete om arbetsplenum anordnades
torsdagen den 20 mars måste
Nr 11
10 Nr 11 Tisdagen den 18 mars 1969
Svar på interpellation ang. viss reducering av extra skatteutjämningsbidrag till
kommuner
samtliga kvarstående ärenden upptas till
slutlig behandling vid sammanträdet
fredagen den 21 mars kl. 10.00. Med hänsyn
härtill och då ytterligare sex utskottsutlåtanden
avses skola upptagas
till avgörande vid fredagens sammanträde
torde det bli ofrånkomligt att anordna
kvällsplenum även sistnämnda
dag.
§ 4
Svar på interpellation ang. viss
reducering av extra skatteutjämningsbidrag
till kommuner
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Herr Larsson i Umeå
har frågat mig, om jag vill redogöra för
om extra skatteutjämningsbidrag reducerats
för de kommuner som beslutat
om stödåtgärder till näringsutövare och
om jag anser att kommunala beslut som
vunnit laga kraft och avser stöd till bl. a.
jordbrukare bör av statsmakterna korrigeras
genom sänkta statsbidrag.
Det extra skatteutjämningsbi draget
kan utgå när synnerliga skäl föreligger.
Det är alltså ett individuellt behovsprövat
bidrag, och jag anser det därför
vara befogat att, som också skett, bidraget
reduceras för sådana kommuner
som anslår medel till ändamål som inte
faller inom den kommunala kompetensen.
Sålunda har vid beslut om bidrag
för år 1969 åtta kommuner fått vidkännas
reduceringar om tillhopa cirka
280 000 kronor. Reduceringen har i varje
särskilt fall bestämts till det belopp
som motsvarar statens bidrag av kostnaderna
för den understödsverksamhet
som står i strid med den kommunala
kompetensen.
Vidare anförde:
Herr LARSSON i Umeå (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret, som är klart
och entydigt. Finansministern straffar
däri kommunerna för vad han anser vara
begångna överträdelser av den kommunala
kompetensen.
Jag ifrågasätter dock om inte finansministern
gör det hela litet för enkelt
för sig, när han uppträder både som domare
och straffverkställare. Vad som
ligger i den kommunala kompetensen
kan det nämligen råda delade meningar
om, eftersom det i många av de kommunala
besluten är oerhört svårt att göra
någon gränsdragning. Ute i kommunerna
ger man exempelvis ibland stöd till
olika näringar — det kan gälla ett hotellbygge
eller liknande — och då kan
man ju fråga om det sker för att stödja
en näring eller för något annat. Där blir
det alltid en bedömningsfråga.
En del norrlandskommuner har givit
stöd, men då har det närmast gällt sociala
åtgärder, och jag förmodar att de
styrande i kommunerna har ansett att
de handlat rätt i de fallen. Men när kommunernas
beslut har vunnit laga kraft,
lämnar alltså finansministern nu det beskedet
att kommunerna kommer att få
sina skatteutjämningsbidrag minskade.
När det gäller bedömningen av vad som
ligger inom det kommunala kompetensområdet
anser jag att det inte bör förekomma
något tyckande av finansministern,
eftersom det i de kommunala besluten
ligger värderingar, som är fullt
försvarliga ur kommunal synpunkt och
står i överensstämmelse med kommunens
intressen.
Men sedan jag nu fått detta svar av
finansministern bör det stå klart för
kommunerna att de helst skall fråga finansministern
om hans bedömning rörande
tolkningen av det kommunala
kompetensområdet, innan de fattar beslut
i frågor av den natur som det gällt
i de kommuner, vilka fått sina bidrag
minskade. Låt mig säga att det är en
11
Tisdagen den 18 mars 1969 Nr 11
Svar på interpellation ang. viss reducering av extra skatteutjämningsbidrag till
kommuner
liögst otillfredsställande utveckling om
kommunerna skall fatta sina beslut mot
bakgrund av att de får besluten vad gäller
den ekonomiska sidan korrigerade i
efterhand. Jag skulle tro att de flesta
kommunala förtroendemän som regel
gör kloka avvägningar när de skall besluta
om utgifterna för sina kommuner
och söker följa de anvisningar som gällande
lagar ger. Skall de kommunala besluten
prövas lagligt, bör det ske i vanlig
ordning och inte på det sätt som
finansministern anser vara riktigt.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Jag reagerar något mot
interpellantens sätt att uttrycka sig. Han
talar om att straffa kommunerna, medan
jag talat om att korrigera beslut av kommuner
som uppenbarligen har gått vid
sidan om den kommunala kompetensen.
Interpellanten säger att det råder delade
meningar om den kommunala kompetensen.
Men det gör det inte i detta
fall, och det ligger inget av finansministerns
subjektiva tyckande bakom åtgärderna.
Jag vet inte om jag behövar repetera
vad jag närmast syftar på. Men
låt oss säga att en kommun ensidigt beslutar
att taxera ut pengar inte bara av
kommunens egna medborgare utan det
blir fråga om att dela ut pengar även
från medborgarna i andra kommuner,
eftersom det gäller kommuner som själva
betalar 50 procent av sina utgifter,
medan de andra 50 procenten kommer
via den kommunala skatteutjämningen.
Det kan, för att ta ett exempel, gälla
att köpa kor från avelsbesättningarna i
mellersta Sverige och betala 3 000 kronor
per styck för dem och sedan lämna
ut dem till jordbrukarna i den egna
kommunen för halva priset eller därun
der.
Detta måste ju sägas vara en rätt
uppseendeväckande kommunal aktivitet.
Om kommunen därutöver åtar sig att
betala en del andra av de löpande kostnaderna
för jordbrukarna inom kom
-
munen — hälften av kraftfoderkostnaderna,
hälften av konstgödningskostnaderna,
veterinärkostnaderna, inseminationsavgifter
o. d. — är det också en aktivitet
som sannerligen inte är vanlig
bland de svenska kommunerna.
Nu brukar man säga att där det inte
finns någon som kärar behöver inte heller
någon stå upp och svara. I de flesta
av de kommuner det gäller är det ingen
som klagat, av skäl som jag avstår från
att närmare utveckla. Men frågan har
beträffande någon av kommunerna prövats
av länsstyrelsen, som då omedelbart
resolverat att trafiken står i strid
med gällande kommunallagar och följaktligen
ålagt kommunen att sluta upp
med verksamheten.
Där frågan förts upp till prövning i
administrativ ordning har kommunen
således fått bakläxa, och det har givits
ett besked att man gått utanför den kommunala
kompetensen. Jag har under åtskilliga
år haft tillfälle att följa regeringsrättens
prejudicerande utslag om
var den kommunala kompetensen börjar
och slutar, och jag kan försäkra att
om ärendet fördes upp till regeringsrätten
skulle regeringsrätten inte ha någon
annan uppfattning än den länsstyrelsen
gjort sig till tolk för när den prövat
ärendet.
Interpellanten säger att en och annan
kommun fått tillstånd till ett hotellbygge,
och detta är riktigt. Det är en verksamhet
som accepterats med hänsyn till
kommunens servicefunktion inte bara
för de egna invånarna utan även för
andra människor som har sina ärenden
till kommunen.
Man kan ha vilken uppfattning som
helst om de gällande kommunallagarna,
men så länge de har denna skrivning —
och på denna punkt är det alldeles odisputabelt
hur man skall tolka dem — får
man enligt min mening rätta sig efter
dem. Herr Larsson har naturligtvis möjlighet
att arbeta för en ändring, men så
länge den kommunala kompetensen via
Nr 11
12
Tisdagen den 18 mars 1969
Svar på interpellation ang. viss reducering av extra skatteutjämningsbidrag till
kommuner
prejudikat och lagstiftning är vad den
är i dag förefaller det mig rätt uppenbart
att man har skyldighet att respektera
den.
Dessutom tillkommer -— vilket är det
nya — att kommunerna i dessa bygder
inte hanterar sina egna pengar. Halva
beloppet av kostnaderna betalas av medborgare
utanför dessa kommuner, och
de har sannerligen inte blivit tillfrågade
om de ville kosta på sig denna utgift eller
inte.
»Land skall med lag byggas», har det
sagts många gånger. Håller man på detta,
råder det väl inget tvivel om att finansministern
å ämbetets vägnar har
skyldighet att korrigera uppenbara
övertramp när det gäller den kommunala
lagstiftningen.
Herr LARSSON i Umeå (fp):
Herr talman! Låt mig först säga till
finansministern att jag med att anföra
ett hotellbygge som exempel ingalunda
har menat att det är något fel att stödja
sådana företag. I sådana beslut inryms
emellertid också alltid att man stöder
en enskild näringsutövare. I det fall som
nu förekommit i Lappmarkskommunerna
har man väl just påtalat att enskilda
näringsutövare har blivit otillbörligt
gynnade.
Förhållandena i vissa kommuner är
inte sådana att vi skall tro att kommunalmännen
har velat gå förbi vad vi i
riksdagen har beslutat om jordbrukspolitiken.
Snarare har det varit fråga om
bistånd till enskilda människor; det ligger
alltså ett socialt motiv bakom dessa
stöd. Det måste väl falla inom den kommunala
kompetensen att hjälpa människor
i kommunerna.
Finansministern hävdar också att det
är andra pengar kommunerna rör sig
med. Det är alldeles riktigt att dessa
kommuner får mycket stora skatteutjämningsbidrag
— vi har ju ett sådant system
att vi fördelar pengarna så, att de
slcattesvaga kommunerna får ett större
stöd — men det finns många andra sammanhang
i vårt samhälle, både inom den
kommunala och inom den statliga verksamheten,
i vilka man betalar räkningen
kollektivt. Det är oriktigt att försöka
göra gällande att dessa kommunalmän
med berått mod har beslutat dessa utgifter
med hänsyn till att någon annan
får betala dem. Jag tror att de har varit
i en synnerligen besvärlig situation och
känt ett ansvar för sin kommun och för
de människor som bor där och att de
därför har vidtagit dessa åtgärder.
Det är nog riktigt, som finansministern
säger, att de beslut som överklagats
har fallit. Vad jag vill påpeka är emellertid
att vi skall pröva lagligheten av
besluten den rätta vägen.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Jag tror inte att jag har
använt uttrycket »med berått mod»; det
var interpellanten som gjorde det. Det
är möjligt att man har handlat i ovetskap
om var gränsen för den kommunala
kompetensen ligger. Efter det att
länsstyrelsen som överprövande instans
har desavuerat den kommun, där några
personer hade reserverat sig mot beslutet
och detta följaktligen kommit upp
till prövning, kan det emellertid inte
heller äga rum i ovetskap om man fortsätter
med verksamheten.
Jag vill understryka —• jag nämnde
det i interpellationssvaret även om det
var kort •— att när det gäller den reguljära
skatteutjämningen, som grundar sig
på bristande skatteunderlag och hög utdebitering
och för vilken reglerna är beslutade
av riksdagen, har jag inte gjort
några ingripanden, även om det kan sägas
att frågan i detta sammanhang bör
bedömas på samma sätt. Vad det gäller
är de extra bidrag, beträffande vilkas
användande riksdagen lagt i finansdepartementets
hand att laga efter läglighet.
Det är fråga om individuella bidrag,
som utgår för de kommuner för
13
Tisdagen den 18 mars 1969 Nr 11
Svar på interpellation ang. viss reducering av extra skatteutjämningsbidrag till
kommuner
vilka man gör en speciell prövning. I
dessa fall finns det således möjlighet att
göra korrigeringar, och jag ansåg det
självfallet nödvändigt att göra sådana.
Det går inte att bara trampa på med
denna verksamhet som om ingenting
skulle ha hänt trots att den uppenbarligen
är i strid med gällande kommunallagar.
Herr Larsson i Umeå driver nu den
argumentationen att det inte är något
att invända när ingen har överklagat
beslutet och detta vunnit laga kraft. Jag
har svårt att acceptera en sådan filosofi.
Jag vill utan alla jämförelser i övrigt dra
följande parallell. Om herr Larsson i
Umeå gör sig skyldig till en lagstridig
handling, blir ju denna inte lagenlig
bara därför att ingen anmäler herr Larsson
för polisen. När man ger sig in i
en debatt om dessa frågor får man först
försöka att för sig själv reda ut begreppen.
Herr LARSSON i Luttra (ep):
Herr talman! Jag har begärt ordet
därför att jag inte riktigt kan dela den
mening som framförts av finansministern.
Kommunallagarna har ju en speciell
ställning, och det är väl en allmän
uppfattning bland kommunalmännen att
ett kommunalt beslut som innebär ett
överskridande av den kommunala kompetensen,
vare sig det sker på grund av
ovetenhet eller med berått mod, får precis
samma kraft som ett beslut vilket ligger
inom den kommunala kompetensen,
nämligen under förutsättning att ingen
överklagar och att beslutet blir upphävt.
Det är möjligt att man också kan driva
den motsatta meningen, att ett sådant
beslut på något sätt skulle ha en annan
ställning, men det finns ju ingen möjlighet
för den verkställande myndigheten
i kommunen att vägra genomföra
ett fullmäktigebeslut, även om detta
skulle innebära ett överskridande av
den kommunala kompetensen. Det är
alltså härvidlag som meningarna går
isär.
Jag hade fått den uppfattningen att
man beträffande ett visst antal kommuner
— egentligen skulle man väl undersöka
alla kommuner — tagit reda på om
det verkligen gjorts en undersökning av
de kommunala besluten. Det ordinarie
bidraget har man självfallet inte kunnat
korrigera, men beträffande det extra
skatteutjämningsbidraget har ju
misstankar förekommit om att reduceringar
gjorts. Finansministern har nu
gett beskedet att man förfarit så i ett
antal fall och att det gäller en summa
om tillhopa ungefär 280 000 kronor.
Jag frågar mig nu hur det ligger till i
detta avseende. De extra skatteutjämningsbidragen
skall ju utgå väsentligen
för att täcka de förluster som kommunerna
gjorde i och med att det gamla
statsbidraget till skolskjutsarna drogs in
i samband med införandet av den kommunala
skatteutjämningen. Då sade man
att de kommuner som hade långa och
dyra skolskjutsar och därmed gjorde avsevärda
förluster skulle kunna få extra
skatteutjämningsbidrag. Dessa bidrag
skulle i huvudsak gälla sådana kostnader.
Dessutom skulle förluster på grund
av avfolkning också vara skäl för extra
bidrag.
Det är svårt att få ett begrepp om i
vad mån det finns skäl att inte kompensera
kommunerna för deras ökade kostnader
för skolskjutsar, avfolkning m. m.
Det skulle vara intressant att få höra
finansministerns synpunkter just på den
problemställningen.
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Jag kan gå herr Larsson
i Luttra till mötes i ett mycket kort
svar. Vi har tagit reda på hur mycket
pengar som de här kommunerna har
delat ut i form av en alldeles specifik
privat hjälpverksamhet för dessa jord
-
14
Nr 11
Tisdagen den 18 mars 1969
brukare. Det beloppet har sedan reducerats
med vad som motsvarar andra
medborgares insats i den privata jordbrukspolitiken.
Kommunerna har följaktligen
fått sina bidrag i vanlig ordning
om de har haft speciellt stora utgifter
för skolskjutsar eller för pensionärer.
Det är de båda kriterier som riksdagen
stannade för. Med den bästa vilja
i världen kan jag inte få den här berörda
aktiviteten inrymd bland dessa båda
som riksdagen har auktoriserat när det
gäller de extra bidragen. Jag hoppas att
herr Larsson i Luttra nu fått klart för
sig hur det hänger ihop.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 5
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 43, angående
veterinärmedicinsk rådgivnings- och
laboratorieverksamhet.
§ 6
Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 11—
14, statsutskottets utlåtanden nr 2, 10,
11, 34 och 35, bevillningsutskottets betänkanden
nr 11 och 13—17, första lagutskottets
utlåtanden och memorial nr
6, 11—15, 17 ocli 18, andra lagutskottets
utlåtanden nr 17—19, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 13—15 och 17—19,
jordbruksutskottets utlåtande nr 6 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 10 och 11.
§ 7
På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtande
nr 34 skulle uppföras närmast
efter samma utskotts utlåtande nr 2
bland två gånger bordlagda ärenden på
morgondagens föredragningslista.
§ s
Interpellation ang. verksamheten
med lokala konsumentkommittéer
Ordet lämnades på begäran till
Fru LEWÉN-ELIASSON (s), som yttrade:
Herr
talman! På förslag av Kungl.
Maj:t i proposition nr 75 beslöt riksdagen
år 1967 tillstyrka förslag om viss
försöksverksamhet med lokala konsumentkommittéer.
Dessa skulle i första
hand föra fram erfarenheter och önskemål
från konsumenterna till näringslivet
och de organ som arbetar på prisoch
konsumentupplysningens område
samt sprida information till konsumenterna.
Försöksverksamheten, som utgör
ett frivilligt åtagande från de stora löntagarorganisationerna
och med stöd av
medel från anslaget Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning,
avsågs gälla fram till den 1 juli 1969.
Enligt de uppgifter som lämnats bl. a.
i riksdagen av handelsministern bedöms
erfarenheterna av denna verksamhet vara
goda. Men ingenting är ännu sagt om
verksamhetens uppläggning och omfattning
efter den 1 juli 1969. Jag förutsätter
emellertid att verksamheten i en eller
annan form kommer att fortsätta.
Men jag tycker det vore av stort värde
för denna kammare att så snart som
möjligt få en redogörelse för de planer
på en fortsättning som kan föreligga.
Under åberopande av vad jag här anfört
hemställer jag att till statsrådet och
chefen för handelsdepartementet få
ställa följande fråga:
Vill statsrådet redogöra för de planer
som kan föreligga om fortsatt verksamhet
med lokala konsumentkommittéer?
Denna anhållan bordlädes.
§ 9
Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 99, till Konungen i anledning
av motioner om ekonomiskt stöd i samband
med adoption in. m.
Tisdagen den 18 mars 1969
Nr 11
15
§ 10
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Majrts propositioner överlämnats till
kammaren:
nr 32, angående godkännande av konvention
om delgivning i utlandet av
handlingar i mål och ärenden av civil
eller kommersiell natur,
nr 37, med förslag till lag om ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, samt
nr 42, angående åtgärder för att främja
fritidsfisket, m. m.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 11
Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 21, angående anslag för budgetåret
1969/70 till ibero-amerikanska
institutet i Stockholm, motionen nr
1055, av herrar Ahlmark och Ullsten;
samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 29, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), motionerna:
nr 1056, av herr Eriksson i Arvika
in. fl.,
nr 1057, av herr Hedin, och
nr 1058, av herr Ringaby.
Dessa motioner bordlädes.
§ 12
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:
Till Riksdagens andra kammare
Undertecknad får härmed anhålla
om ledighet från riksdagen under tiden
21-—27 mars på grund av tjänsteresa
utrikes.
Stockholm den 14 mars 1969
Olof Palme
Till Riksdagens andra kammare
För offentligt uppdrag får jag härmed
hemställa om ledighet från riksdagsarbetet
den 19, 20 och 21 mars.
Stockholm den 15 mars 1969
Gunnar Hedlund
Kammaren biföll dessa ansökningar.
§ 13
Meddelande om enkel fråga
Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Brandt
(s) till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet angående indrivningen
av skatt.
§ 14
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.26.
In fidem
Sune K. Johansson
16
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Onsdagen den 19 mars
Kl. 10.00
§ 1
I enlighet med kammarens därom den
14 innevarande mars fattade beslut
skulle nu val företagas av tre ombud i
Europarådets rådgivande församling
jämte tre suppleanter för dessa ombud.
Ordet lämnades på begäran till
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade:
Herr talman! För vart och ett av de
val som skall företagas vid detta plenum
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Listan upptar namn å så många
personer, som det ifrågavarande valet
avser.
Den av herr förste vice talmannen
för detta val avlämnade listan var av
följande utseende:
Ombud Suppleanter
S. R. Alemyr (s), | U. I. Svanberg (s), |
G. Hedlund (ep), | P. B. G. Sjönell (ep), |
B. G. Bohman (m), | N. E. Wååg (s), |
Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de å
listan uppförda ledamöterna utsedda
till ombud respektive suppleanter i
Europarådets rådgivande församling.
Riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda, dels
ock till skrivelse till Konungen med anmälan
om det förrättade valet.
§ 2
I enlighet med kammarens därom den
12 innevarande mars fattade beslut skulle
nu anställas val av dels tjugufyra
valmän för utseende av en riksdagens
ombudsman, dels ock sex suppleanter
för dessa valmän; och företogs först
valet av valmännen.
Den av herr förste vice talmannen för
valet av valmän avlämnade listan upptog
under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:
Eriksson i Stockholm, fru (s)
Löfqvist, fru (s)
Alemyr (s)
Dockered (ep)
von Friesen (fp)
Magnusson i Borås (m)
Bergegren, fröken (s)
Lundberg (s)
Andersson i Storfors (s)
Larsson i Norderön (ep)
Haglund (s)
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
17
Antby (fp)
Kristensson, fru (m)
Bengtsson i Landskrona (s)
Martinsson (s)
Johansson i Växjö (ep)
Hammarberg (s)
Jönsson i Malmö (s)
Wiklund i Stockholm (fp)
Wetterström, fröken (m)
Hansson i Piteå (s)
Jonasson (ep)
Åsbrink, fröken (s)
Nelander (fp).
Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de
personer, vilkas namn upptagits å listan,
utsedda till valmän.
§ 3
Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
valmännen. Herr förste vice talmannen
avlämnade en lista, som under
partibeteckningen »Gemensam lista»
upptog följande namn:
Adamsson (s)
Henrikson (s)
Jadestig (s)
Sundkvist (ep)
Rimås (fp)
Hedin (m).
Herr talmannen uppläste nu denna
lista för kammaren, som godkände densamma;
och förklarades de å listan
upptagna personerna utsedda till valmanssuppleanter.
§ 4
Justerades protokollet för den 11 innevarande
mars.
§ 5
Herr talmannen meddelade, att herr
Nilsson i Östersund enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
från och med den 19 innevarande
mars tills vidare.
Herr Nilsson i Östersund beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen tills
vidare.
§ 6
Herr talmannen meddelade, att fröken
Ljungberg, som vid kammarens sammanträde
den 18 nästlidne februari
med läkarintyg styrkt sig från och
med den 12 februari tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
den 18 innevarande mars åter intagit
sin plats i kammaren.
§ 7
Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till utrikesutskottet propositionen nr
32, angående godkännande av konvention
om delgivning i utlandet av handlingar
i mål och ärenden av civil eller
kommersiell natur; samt
till lagutskott propositionen nr 37,
med förslag till lag om ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring.
Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 42, angående
åtgärder för att främja fritidsfisket,
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg ändringar i lagen om fiskevårdsområden
och lagen om rätt till
fiske, till lagutskott och i övrigt till
jordbruksutskottet.
§ 8
Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid
till statsutskottet motionen nr 1055;
och
till bevillningsutskottet motionerna
1056—1058.
§ 9
Föredrogs den av fru Lewén-Eliasson
(s) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
18
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Utsträckt skyldighet för postkontor att hålla öppet på valdag
för handelsdepartementet angående
verksamheten med lokala konsumentkommittéer.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 10
Utsträckt skyldighet för postkontor att
hålla öppet på valdag
Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av motion
om utsträckt skyldighet för postkontor
att hålla öppet på valdag.
Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:
Herr BJÖRK i Påarp (s):
Herr talman! Jag vill helt kort anföra
några synpunkter med anledning av den
motion, II: 173, som behandlas i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 11.
Motionens syfte har varit att man genom
ett ökat öppethållande på postanstalterna,
främst under de sena kvällstimmarna
mellan kl. 19 och 21, skulle
underlätta valdeltagandet för de väljare
som behöver använda denna form för
sin röstning.
Utskottet har redovisat att 1965 års
valtekniska utredning har att behandla
bl. a. frågan om hur poströsterna skall
redovisas. År 1967 avlämnades således
ett betänkande, vars förslag innebär att
förtidsröstningen skall vara avslutad i
så god tid att poströsterna skall kunna
ingå i den preliminära röstsammanräkningen.
Det har senast i mars 1968 lämnats
nya tilläggsdirektiv i avsikt att arbetet
med en reform av poströstningen skall
fullföljas. Syftet är att också maskinell
teknik skall kunna komma till användning
vid valförfarandet.
Utskottet har nu inhämtat att ett förslag
inom kort kommer att framläggas
av utredningen innebärande dels att maskinell
teknik skall tillämpas, dels att
poströstningen skall reformeras så att
den avslutas dagen före valdagen. Det
preliminära valresultatet skall då också
kunna erhållas betydligt tidigare även
vad beträffar poströsterna. Det har i
samband härmed också aviserats en
proposition till årets höstriksdag.
Vad jag ställer mig tveksam inför är
utskottets uppfattning att vikten av att
snabbt få fram det preliminära valresultatet
är så stor att motionens syfte helt
skulle bortfalla. Denna uppfattning kan
utan tvivel bli föremål för diskussion.
Viktigt är givetvis att man på olika
sätt underlättar valdeltagandet för en så
stor procentandel av väljarna som möjligt.
Det måste vara det primära syftet.
Därför kan man inte heller alltför kategoriskt
avvisa frågan om ett sent öppethållande
vid postanstalterna under valdagen.
Herr talman! Jag har med det anförda
velat understryka vikten av att man
tillvaratar alla möjligheter att åstadkomma
ett aktivt valdeltagande ända fram
till dess att vallokalerna stänges. Jag
avstår dock från att ställa något yrkande.
Herr ADAMSSON (s):
Herr talman! Med hänvisning till vad
motionären anfört vill jag säga att utskottets
skrivning icke skall läsas så att
utskottet skulle ha tagit ställning till
frågan om förhållandena vid poströstning.
Utskottet får, som vi hoppas, under
hösten tillfälle återkomma till denna
fråga, och det blir väl då möjligt att ta
upp en debatt om eventuella synpunkter
i ärendet.
Herr talman! Jag vill med det anförda
endast yrka bifall till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
19
§ 11
Ändringar i reglerna om rätt för sjuka
in. fl. att rösta med valsedelsförsändelse
Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motioner
om ändringar i reglerna om rätt för
sjuka m. fl. att rösta med valsedelsförsändelse.
Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:
Herr JÖNSSON i Malmö (s):
Herr talman! I det utlåtande från konstitutionsutskottet
som nu behandlas
och som är föranlett av motioner om
ändringar i reglerna om rätt för sjuka
m. fl. att rösta med valsedelsförsändelse
gör utskottet vissa små försök att ta ställning
till de likalydande motionerna
I: 410 och II: 481. Vi motionärer har där
tagit upp frågan om hur man skall kunna
underlätta röstningen vid vårdinrättningar
för sjuka, invalider och åldringar.
De regler som tillkom genom beslut
av 1965 års riksdag innebär ju att väljare
som genom sjukdom, lyte, vanförhet
eller hög ålder är förhindrade att
inställa sig vid valförrättningen fått rätt
att avlämna valsedeln i valförsändelse
genom ombud. Genom dessa regler bereddes
nämnda väljare vidgad möjlighet
att deltaga i allmänna val — en möjlighet
som tidigare var nästan obefintlig.
Det är helt naturligt att denna reform
mottagits med stor tillfredsställelse. Vi
är ju alla överens om att sjuka, invalider
och åldringar skall ges tillfälle att utöva
sin rösträtt. För egen del har jag den
uppfattningen att ifrågavarande grupper
av väljare skall ha lika lätt som vi
övriga väljare att utöva sin rätt att påverka
valutgången.
De regler som beslutades 1965 var således
ganska bra. De utgjorde som norrmännen
säger »ett skritt på veien» — vi
kom en bit på vägen. Men reglerna ger
enligt min mening upphov till vissa problem
ur valsäkerhetssynpunkt. Jag vill
inte förneka att det i valrörelsens slutskede
uppkom vissa besvärligheter i detta
hänseende. .lag tror inte att det var
någon som medvetet ville sätta valsäkerheten
ur spel — det vill jag understryka,
herr talman ■— men vissa händelser under
slutet av valrörelsen slogs upp i
massmedia på ett sätt som jag för min
del blev illa berörd av. Jag blev det
därför att jag har den bestämda meningen
att inget av de demokratiska partierna
i vårt land vill tumma på valsäkerheten.
Vi som väckt motionerna 1:410 och
II: 481 önskar ett system som ytterligare
underlättar röstningen för sjuka och
gamla vid vårdinrättningar och ett system
som samtidigt stärker valsäkerheten.
Vi tror, som framgår av motionerna,
att detta skall kunna ordnas genom
en kombination av röstning med valförsändelse
och röstning genom ambulerande
röstmottagare — röstmottagare
som utses av valnämnden och som får
till uppgift att verkställa röstning för
sjuka och gamla vid sjukhus, ålderdomshem
och andra vårdinrättningar där
poströstning inte är anordnad. Sjuka
och gamla som vistas i hemmet och ej
personligen kan infinna sig vid valförrättningen
bör enligt vår mening på
samma sätt som under de senaste två
valen, 1966 och 1968, kunna rösta med
valförsändelse genom ombud. Genom att
den ambulerande röstmottagningen begränsas
till sjukhus, ålderdomshem och
andra vårdinrättningar torde de organisatoriska
svårigheterna som kan vara
förknippade med systemet reduceras betydligt.
Jag beklagar att konstitutionsutskottet
på bara nio rader avfärdar de frågeställningar
och problem som tagits upp
i motionerna. Jag anser det emellertid
meningslöst, herr talman, att ställa något
yrkande mot ett enigt utskott. Men
jag vill ge uttryck åt förhoppningen att
valtekniska utredningen i sitt fortsatta
arbete, trots konstitutionsutskottets i
varje fall till synes ljuma intresse för
frågorna, så snart som möjligt lägger
fram förslag om förbättringar av reg
-
20
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Rikspolisstyrelsen
lerna om rätten för sjuka, invalider och
gamla att få rösta.
Och jag hoppas givetvis att de tankegångar
som vi i vår motion ger uttryck
för skall komma att beaktas i arbetet
med att utforma förslag till nya regler
och vallagar.
Herr ADAMSSON (s):
Herr talman! Jag avser inte att ta upp
någon debatt med herr Jönsson i Malmö
i denna fråga. Personligen delar jag i
stora stycken den mening som han har
framfört.
Att konstitutionsutskottet nu yrkar avslag
på motionerna hänger samman med
det förhållande som redan tidigare omnämnts,
nämligen att ett nytt förslag
till vallag i höst kommer att framläggas.
I detta läge är det svårt för konstitutionsutskottet
att hemställa om utredningar
eller att ta några initiativ i dessa
frågor. Detta kan ske först sedan propositionen
har avlämnats. Vi anser det då
vara riktigare att motionärerna i samband
med propositionens framläggande
har möjlighet att på nytt aktualisera
problemet, om det skulle anses vara
nödvändigt.
Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.
§ 12
Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:
nr 13, i anledning av motioner om
ändrad valkretsindelning i Malmöhus
län, samt
nr 14, i anledning av motioner om
förbud mot karteller vid val inom riksdagen
och kommunala församlingar.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 13
Utgifterna inom
justitiedepartementets verksamhetsområde
Föredrogs
statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.
Punkterna 1—3
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 4
Rikspolisstyrelsen
Kungl. Maj:t hade (bilaga 4, punkten
B 1, s. 14—18) föreslagit riksdagen att
till Rikspolisstyrelsen för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
37 850 000 kr., varav 3 500 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat
dels motionen II: 6 av herr Bergman,
vari föreslagits att riksdagen hos Kungl.
Maj :t hemställde om åtgärder i syfte
att bevara och förstärka rikspolisstyrelsens
medborgerliga förankring,
dels de likalydande motionerna I: 533
av herr Ernulf och II: 646 av herr
Mundebo,
dels de likalydande motionerna I: 579
av herr Strandberg och II: 668 av herr
Thglén m. fl., vari hemställts att riksdagen
a) måtte besluta inrätta en tjänst
som reseinspektör med placering hos
rikspolisstyrelsen, b) i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa att till
Rikspolisstyrelsen för budgetåret 1969/
70 anvisades ett förslagsanslag av
37 890 000 kr., varav 3 500 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen.
Utskottet hemställde,
1. att riksdagen måtte med bifall till
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
21
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:579 och II: 668 till
Rikspolisstyrelsen för budgetåret 1969/
70 anvisa ett förslagsanslag av
37 850 000 kr., varav 3 500 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen,
2. att riksdagen måtte i anledning av
motionen 11:6 som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört om rikspolisstyrelsens medborgerliga
förankring,
3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 533 och II: 646.
Reservation hade avgivits beträffande
rikspolisstyrelsens medborgerliga
förankring av herrar Virgin, Kaijser
och Bohman samt fru Sundberg (samtliga
m), som ansett att utskottet under
2 bort hemställa, att riksdagen måtte avslå
motionen II: 6.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
BOHMAN (m):
Herr talman! Låt mig genast påstå att
den motion av herr Bergman som statsutskottets
majoritet nu har ställt sig
bakom gör ett besynnerligt intryck, och
man känner sig inte bättre till mods, då
man tar del av statsutskottets majoritetsyttrande.
Låt mig sedan slå fast att det inte
föreligger någon skillnad mellan majoriteten
och minoriteten i statsutskottet då
det gäller att stryka under betydelsen
av ett starkt lekmannainflytande i polisstyrelsen
och vikten av att polisens
verksamhet är fast medborgerligt förankrad.
Detta är väsentligt för polismyndigheten
själv och dess verksamhet
samt för förtroendet till vår ordningsmakt.
Vad som skiljer oss åt är vår bedömning
av om nuvarande bestämmelser är
tillräckliga för att tillgodose befogade
anspråk i det här hänseendet och om
det kan finnas behov av ändrade föreskrifter.
Men än mera skiljer vi oss tydligen
— om man nu skall tolka motio
-
Rikspolisstyrelsen
när en och utskottets majoritet efter vad
de skriver — när det gäller frågan om
hur lekmannainflytandet skall utövas
och redovisas. Det är framför allt i det
hänseendet som motionärens och statsutskottsmajoritetens
formuleringar är
både oklara, inkonsekventa och oroande.
Tolkar man vissa uttalanden efter
orden — jag erkänner att det finns andra
uttalanden som skulle kunna tolkas
på ett annat sätt — skulle de nämligen
kunna leda till inte bara en klar politisering
av polisverksamheten som inger
de djupaste betänkligheter utan också
att polisens arbete låses och försvåras.
Jag skall be att få återge några citat.
Bland de frågor som enligt motionären
herr Bergman kommer att stå i förgrunden
då det gäller att förstärka lekmannainflytandet
är »den allmänna
prioriteringen av polisresursernas användning,
den operativa samordningen
och anvisningarna för polisens uppträdande
i olika nya situationer». Här
åsyftas alltså anvisningar för hur polisen
skall uppträda i skilda konkreta
situationer. Men ett par meningar därefter
tar herr Bergman tillbaka en del
av sina önskemål. »De praktiska svårigheterna»,
heter det, »att---nå ett
meningsfullt utövande av lekmannainflytandet
torde också få anses uppenbara».
Sedan gör han en ny återtagning:
Trots dessa svårigheter bör man vidta
åtgärder i syfte att »bevara och stärka
lekmannainflytandet», och det bör ske
»innan en situation uppkommer då en
sådan åtgärd uppfattas som en förändring
i en utbildad beslutspraxis».
Men det är just en förändring i den
beslutspraxis som har utbildats man nu
vill åstadkomma. Man begär att Kungl.
Maj:t skall vidta åtgärder för att »uppnå
ett garanterat och aktivt lekmannadeltagande
i beslut som kan röra principiella
och centrala frågor även i fall
som nu inte direkt anges» i rikspolisstyrelsens
instruktion.
Man antyder också att lekmannainflytandet
i praktiken borde kunna stär
-
22
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Rikspolisstyrelsen
kas genom en bättre kontakt mellan
rikspolisstyrelsens ledamöter och »deras
reella uppdragsgivare, medborgarna
själva och deras till riksdagen valda
representanter». Om vi bortser från att
detta kontaktproblem — om det verkligen
existerar, vilket jag varken vill
bestrida eller bejaka — närmast borde
angå de politiska grupper som har nominerat
sina lekmannarepresentanter i
styrelsen, föreligger inga svårigheter att
utanför den ram som eventuella sekretessregler
kan uppdra tillse att det blir
ett meningsfyllt tankeutbyte. Och i så
fall är det väl vår sak här i riksdagen
att skapa en sådan kontakt mellan oss
och dem vi har utsett via Kungl. Maj:l.
Det skall vi inte behöva gå till Konungen
och begära.
Motionären syftar emellertid ännu
längre. Polisverksamhetens utövande
och målsättning bör, heter det, fortlöpande
komma »under allmän granskning».
En läsare frågar sig omedelbart
vad motionären egentligen menar. Ett
visst svar ger han i följande mening,
nämligen att önskemålet »torde kunna»
förverkligas »inom ramen för reguljära
anslagsframställningar och i de verksamhetsberättelser
som styrelsen har att
årligen lämna Kungl. Maj :t». Men detta
sker för närvarande. En fullständig
redovisning av rikspolisstyrelsens verksamhet
ges i dess petita. Därför får motionärens
önskemål ingen reell innebörd,
om han inte syftar längre; annars
skulle han inte ha behövt begära en
skrivelse till Kungl. Maj :t.
Statsutskottets majoritet har verkligen
inte, herr talman, bidragit till att skingra
det dunkel som motionären har lyckats
skapa. Snarare har den gjort tvärtom
i sina försök att — det vågar jag påstå
— sitta mellan två stolar. Utskottet
ansluter sig först till motionärens krav
på en ändring av antagna riktlinjer,
innan detta kan uppfattas som ett ställningstagande
mot rådande ordning. Jag
pekar på nytt på inkonsekvensen. Utskottet
anser att den nuvarande ord
-
ningen inte är tillfredsställande utan
bör ändras. Majoriteten tar således ställning
mot nu rådande ordning samtidigt
som den säger att den inte gör det. I sak
menar utskottet att lekmannainflytandet
bör ytterligare framhävas inte bara
i de fall där lekmännens medverkan är
föreskriven i nuvarande instruktion
utan också »i frågor därutöver som
t. ex. de faktiska resursernas användning
samt de råd och anvisningar för
polisens uppträdande som är nödvändiga
för att ge auktoritet åt ingripanden
i framför allt ordningssituationer».
Det innebär alltså att lekmännen i
polisstyrelsen skall ge råd och anvisningar
för hur polisen skall uppträda i
olika konkreta ordningssituationer. De
skall med andra ord lämna egna direktiv
utöver de riktlinjer som riksdagen
själv har accepterat och den instruktion
som Kungl. Maj :t har utarbetat. Och
de direktiven skall också ange, hur polisen
konkret skall använda sina resurser
för att »ge auktoritet åt ingripanden
i framför allt ordningssituationer».
Slutligen menar utskottet att Kungl.
Maj:t skall »lämna föreskrifter som leder
till att lekmännens faktiska deltagande
i besluten så långt som möjligt
redovisas». Vad kan detta komma att
innebära? Den frågan är verkligen motiverad
eftersom det sannerligen inte är
lätt att få en klar bild av vad motionären
och utskottsmajoriteten egentligen
önskar.
För det första vill man tydligen ändra
den nuvarande instruktionen därhän
att polisstyrelsen in pleno skall höras i
fler fall än som nu är föreskrivet. Det
är naturligtvis en avvägningsfråga hur
mycket polisstyrelsens lekmän skall höras.
För närvarande löses det problemet
smidigt från fall till fall. Går man för
långt i instruktionsmässig bindning kan
man riskera att på ett mycket stelbent
sätt låsa en redan förut strängt bevakad
yrkeskårs arbetsförhållanden.
För det andra skall lekmannarepresentanterna
medverka vid utarbetandet
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
23
av råd och anvisningar för hur polisen
skall uppträda i olika situationer av
typen båstadskravallerna och kårhusockupationen
— det är en praktiskt
omöjlig arbetshypotes, det vågar jag
påstå.
För det tredje skall lekmännens deltagande
i sådana här beslut offentligen
redovisas. Man skall alltså kunna tänka
sig att det offentligen redovisas vilken
ställning lekmännen intog i fallet Båstad,
i fallet kårhusockupationen och i
andra sådana situationer.
Herr talman! Polisens uppgift är atl
upprätthålla lag och ordning. Det är er
uppgift som kräver omdöme, fasthet
och god psykologisk blick. Polisen befinner
sig många gånger i en mycket
utsatt position. Allmänna opinionen,
press, radio och TV följer kritiskt poliskårens
arbete; och det skall de göra.
Trycket från allmänheten är i och för
sig den bästa garantin för att missbruk
inte skall förekomma. Att inskränka det
egenansvar som poliskårens företrädare
måste ha och inte sällan självständigt
måste ta skulle däremot kunna leda till
stelbenthet och byråkrati som allvarligt
skulle kunna försvåra polisens arbete
och därmed också ordningsmaktens
möjligheter att fullgöra sina skyldigheter
gentemot oss medborgare. Inte
minst i en tid då polisen är alltför hårt
arbetsbelastad skulle en byråkratisk
reglering av polisens arbetsförhållanden
skapa ytterligare problem.
Polisen har att tillämpa gällande lagstiftning
och författningar som reglerar
polisens handlande. Polisens skyldighet
att gentemot alla medborgare sörja för
att lag och ordning upprätthålles skall
fullgöras utan några politiska sidoblickar
åt det ena eller andra hållet. Om
polisen brister i sina åligganden, gör
sig vederbörande befattningshavare
skyldig till tjänstefel — alldeles oavsett
vilken ståndpunkt den ene eller andre
lekmannarepresentanten i polisstyrelsen
personligen må ha anlagt vid bedömningen
av en fråga. Polisen i vårt
Rikspolisstyrelsen
land liksom i andra demokratier måste
förutsättas vara helt obunden av eventuella
politiska värderingar eller politiska
påtryckningar — direkta eller indirekta.
Det är ett gemensamt medborgerligt
intresse att slå vakt om denna
polisens politiska integritet.
Jag vill inte påstå att motionären herr
Bergman har avsett att försämra en hårt
arbetsbelastad ordningsmakts arbetsförhållanden,
inte heller att han direkt har
syftat till en politisering av polismakten
-— jag tror faktiskt inte att det kan ha
varit herr Bergmans avsikt. Men jag
tror inte att herr Bergman tänkt igenom
konsekvenserna av sin motion. Alldeles
klart är, att om man fullföljer herr Bergmans
tankegångar — de tankegångar
vilka statsutskottets majoritet ställt sig
bakom — så kan det leda till de risker
som jag nu påvisat, och det kan försätta
polismakten i alldeles orimliga konfliktsituationer.
Det tycker jag att kammarens
ledamöter bör vara medvetna
om, när vi går att besluta i frågan.
Nu kan man, herr talman, måhända
hysa en förtröstan, som en medlem av
ett oppositionsparti inte ofta brukar ge
uttryck åt, nämligen den att Kungl.
Maj:t i varje fall den här gången skall
vara klokare än statsutskottets majoritet
och att herr Bergmans önskemål,
även om de förs vidare till Kungl. Maj :t,
i allt väsentligt kommer att stanna på
papperet.
Till sist, herr talman, några ord för
att undvika alla missförstånd från deras
sida som inte tagit del av minoritetens
reservation. Minoriteten är minst lika
intresserad som majoriteten av att lekmannainflytandet
i polisstyrelsen är så
starkt som möjligt inom de gränser som
måste dras upp för att ge polisen handlingsfrihet
och oberoende. På det sättet
skapar vi dubbla garantier för en politiskt
fristående polismakt. Å ena sidan
är lekmannainflytandet ägnat att gentemot
polismyndigheten och dess olika
befattningshavare understryka polismyndighetens
medborgerliga förank
-
24
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Rikspolisstyrelsen
ring och förtroende —- på det området
finns det otvivelaktigt mycket att göra
då det gäller att hos allmänheten förklara
och försvara polismyndighetens
handlande i dess många gånger svåra
och otacksamma arbete. Å andra sidan
kan den omständigheten att lekmän deltar
i polisstyrelsens avgöranden betraktas
som en försäkran gentemot allmänheten,
att polisens befogenheter utövas
i överensstämmelse med de lagar och
författningar, som Sveriges riksdag antagit,
och det demokratiska rättsmedvetande,
på vilket dessa lagregler ytterst
vilar.
Enligt minoritetens mening ger de
nuvarande av riksdagen accepterade
bestämmelserna och den nuvarande polisinstruktionen
tillräckligt stort spelrum
för en ytterligare fördjupning av
lekmannainflytandet, om ett sådant anses
önskvärt. Jag har — tydligen i motsats
till herr Bergman och statsutskottets
majoritet — fullt förtroende för
polisstyrelsens alla ledamöters förmåga
och vilja att utnyttja de möjligheter som
man redan har när det gäller att ge nu
föreliggande garantier tillräcklig substans.
Det står polisstyrelsens lekmannaledamöter
fullt fritt att begära ytterligare
insyn och besked från polismyndigheten
och att utvidga det samråd
som finns. Det har vi starkt understrukit
i den reservation, som jag, herr talman,
vill yrka bifall till.
Hen- BERGMAN (s):
Herr talman! Jag blev till en början
smått generad, när jag lyssnade till
herr Bohman, för den uppmärksamhet
lian ägnat min motion och de funderingar
som kunnat ligga bakom dem.
Jag behövde emellertid inte vara generad
så länge; han hade lagt ned
mycken möda på att påvisa tokigheter
i motionen och utskottsutlåtandet, och
jag fick veta att jag inte tänkt igenom
konsekvenserna av min motion. Det var
ju en annan värdering det!
Får jag bara säga till herr Bohman,
att jag mycket noga tänkt igenom denna
fråga. Det gäller alltså inte någon
motion som i all hast arbetats fram
under motionstiden, utan jag har funderat
åtskilligt över detta problem, och
jag har även utbytt tankar i frågan med
många människor som sysslar med polisens
arbete. Svårigheten att hitta meningen
i motionen och utskottsutlåtandet
är herr Bohman rätt ensam om.
De personer, som jag har talat med
och som sysslar praktiskt med polisarbete
— från polismän och polismästare
upp till länspolischefer och
landshövdingar — har uttalat sig i frågan
på ett sätt som gör att jag förstår
att de har begripit motionen och dess
syfte. De har inte tvekat det ringaste
på den punkten, och detta har styrkt
mig i min uppfattning.
Jag är på det klara med att detta
inte kan övertyga herr Bohman — han
har tydligen talat med några andra,
som gjort honom bekymrad — men jag
vill inte ge mig in på en diskussion av
den typ som herr Bohman här dragit
upp, eftersom jag tror det tjänar föga
till. Vi har inte i utskottet lyckats övertyga
reservanterna. Deras misstänksamhet
kvarstod efter diskussionen.
Herr Bohman ville göra detta till en
fråga om »soldatråd» i polisen, för
att tala klartext. Det är så oriktigt som
det kan vara — man får ju inte säga
att det är dumt.
Det finns en instruktion för rikspolisstyrelsen,
utfärdad av Kungl. Maj:t
på basis av riksdagsbesluten. Denna instruktion
reglerar styrelsens arbete och
fastslår vilka frågor styrelsen skall behandla.
Där har också klart angivits
vilka frågor styrelsen in pleno skall
ta ställning till. Det är viktigare författningsfrågor,
ekonomiska frågor, anslagsäskanden
o. s. v. Andra frågor däremot
tas upp på förslag av rikspolischefen,
och däri ligger just knuten. Jag
och flera med mig —- majoriteten i
statsutskottet till slut — har ansett att
även dessa frågor bör vara reglerade i
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
instruktionen; rikspolisstyrelsen in pleno
bör också behandla de för polisens
verksamhet väsentliga frågorna. Ekonomiska
frågor kommer ju ändå under
lekmannainflytande vid riksdagsbehandlingen
liksom författningsfrågor
o. s. v. Men hur maktbefogenheterna,
som ju är det som skapar relationen
mellan medborgare och polis, skall utövas
nu och i framtiden bör inte såsom
hittills avgöras av tjänstemän och tas
upp i styrelsen endast om rikspolischefen
så vill.
Jag talar nu inte om den nuvarande
rikspolischefen eller om den nuvarande
rikspolisstyrelsen — de är i detta
sammanhang ointressanta. Det är författningen
och reglerna det är fråga
om, inte de människor som i dag innehar
de olika posterna. Vi skriver inte
dessa lagar och förordningar med tanke
på de människor som för dagen fullgör
uppgifterna, utan bestämmelserna
är ett uttryck för hur vi för framtiden
vill ha det hela ordnat. Jag tycker
att detta är mycket väsentligare än
de andra ting som nu är inskrivna i instruktionen.
Frågan om resursernas deponering''
har också gjorts till något märkvärdigare
än den är. Det har nyligen förekommit
omdisponeringar av resurserna,
t. ex. när det gäller narkotikabrotten
och trafikpådragen, väsentliga
uppgifter som ger polisen dess ansikte
utåt. Sådana frågor bör rimligtvis också
behandlas av lekmännen i styrelsen,
om lekmännen skall fungera i polissammanhang.
Redovisningen av frågorna är inte
så krånglig som det låter. Polisstyrelsen
avger nämligen berättelse och anslagsäskanden
till Kungl. Maj :t, men
de frågor som det här rör sig om har
aldrig varit föremål för beskrivning i
någon berättelse. Och vi är inte vana
vid att diskutera dem, därför att vi har
betraktat dem som polisiära angelägenheter,
och polisens operativa uppgifter
skall vi inte diskutera. Självfallet skall
25
Rikspolisstyrelsen
styrelsen inte ta ställning till aktuella
situationer, eller till arbete som just
pågår. Sådana frågor skall tjänstemännen
handlägga enligt de råd och anvisningar,
instruktioner och lagar som
reglerar deras arbete. Men det är när
det gäller utformningen av dessa råd
och anvisningar på basis av gällande
lagar och förordningar som lekmännen
i rikspolisstyrelsen skall komma in i
bilden.
Jag är på det klara med att vad jag nu
sagt inte kommer att hjälpa herr Bohman
att ta ställning för förslaget. Han
predikar att han är lika angelägen som
vi andra om ett väsentligt lekmannainflytande,
men till skillnad från oss
andra vill han inte ta konsekvensen av
den inställningen och se till att man för
framtiden åstadkommer en annan ordning.
Med detta, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.
Herr BOHMAN (m) kort genmäle:
Herr talman! Herr Bergman kan inte
sägas genom sitt genmäle ha gjort det
lättare för kammarens ledamöter att ta
ställning.
Jag uttalade en förhoppning om att
herr Bergman inte hade tänkt igenom
det här problemet och att det var därför
som han uttryckte sig så vårdslöst
som han gjorde i motionen. Nu säger
herr Bergman att han har tänkt igenom
saken mycket noga, att det är
ett allvarligt problem och att han är
medveten om konsekvenserna. Ändå bagatelliserar
han konsekvenserna.
Jag har läst innantill i motionen, och
jag har läst innantill i utskottets utlåtande.
Jag behöver verkligen inte
fråga några polismän om hur jag skall
läsa innantill — det har jag lärt mig göra
själv. Jag har preciserat min kritik och
pekat på uttalanden som kan få de konsekvenser
som jag har varnat för. Då
säger herr Bergman att jag »har så fel
som jag kan ha». På vilka punkter har
jag fel när jag hänvisar till de olika
2G
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Rikspolisstyrelsen
citaten? Herr Bergman har inte på en
enda punkt i sak tillbakavisat min kritik.
Är det så att herr Bergman menar
att jag skjuter över målet i min kritik,
så ställ då ett yrkande om att de meningar
jag har pekat på stryks i utlåtandet!
I så fall kan vi kanske bli överens.
Så länge detta inte skett kvarstår min
kritik i sak.
Herr BERGMAN (s) kort genmäle:
Att herr Bohman misstolkar vissa meningar
i utskottets utlåtande föranleder
inte mig att begära att de skall strykas.
Herr MUNDEBO (fp):
Herr talman! Vi är alla ense om att
frågan om rikspolisstyrelsens medborgerliga
förankring är av stor betydelse.
Vi är också ense om att de riktlinjer som
fastställdes 1962 och 1964 alltfort bör
vara gällande och att det är väsentligt
att de reellt tillämpas i det praktiska
arbetet. Jag hoppas kunna göra detta
konstaterande trots herr Bohmans starka
kritik mot statsutskottets utlåtande.
År 1962 framhölls att det var av vikt
att det centrala polisorganet fick medborgerlig
förankring, och i rikspolisstyrelsen
insattes därför ett antal lekmän
som ledamöter. Vikten av denna medborgerliga
förankring underströks också
i instruktionen för rikspolisstyrelsen.
Meningarna inom statsutskottet har
nu blivit delade då det gällt att ta ställning
till en motion som förordar åtgärder
i syfte att bevara och förstärka
rikspolisstyrelsens medborgerliga förankring.
Jag och mina partikolleger inom
utskottet har tillsammans med centerpartiledamöter
och socialdemokratiska
ledamöter stannat för att uttala,
att Kungl. Maj :t bör överväga vilka åtgärder
som kan vidtas genom att komplettera
instruktionen eller på annat
sätt befästa lekmannarepresentanternas
roll i beslutsutövningen och för att skapa
en fördjupad kontakt.
Jag skall gärna medge att det finns
formuleringar i motionen som kan diskuteras
och som borde ha gjorts klarare
liksom även att en del meningar i
statsutskottsmajoritetens utlåtande kunde
ha formulerats bättre. Men jag delar
ändå den uppfattning utskottet kommit
till. Riksdagen har anledning att nu
understryka vikten av en medborgerlig
förankring och ett lekmannainflytande
utan att därmed mena att 1962 och 1964
års riktlinjer skulle ha frångåtts.
Herr Bohman satte åtskilliga frågetecken
inte bara för formuleringarna,
utan också för det bakomliggande syftet
och innebörden i utskottets ståndpunkt.
Herr Bergman må tala för sig och sina
kolleger; jag vill bara klargöra att jag
ingalunda önskar politisera polisen på
det sätt som herr Bohman antyder. Jag
anser det uttalande som utskottet gör
vara värdefullt för rikspolisstyrelsen
i en tid då polisens medborgerliga förankring
är viktigare än någonsin förr.
I utskottsmajoritetens utlåtande bör inte
läsas in någon annan avsikt.
Jag vill också säga några ord om
polisnämndernas verksamhet. Dessa
nämnder inrättades ju år 1965 och deras
främsta uppgift är att främja ett
förtroendefullt förhållande mellan polisen
och allmänheten. Rikspolisstyrelsen
inhämtade år 1968 en redogörelse
för nämndernas verksamhet och där
finns många intressanta uppgifter av
både positivt och negativt slag.
Ett positivt drag är att flertalet nämnder
anser sig börja finna formerna för
sitt arbete. Ett negativt drag är att
många nämnder har sammanträtt endast
en gång per år och att även detta
enda sammanträde i många fall varit av
ganska formell natur. I genomsnitt har
nämnderna sammanträtt två gånger om
året.
Ett annat negativt drag är att 50
nämnder — alltså nästan hälften eftersom
det finns 119 — förklarar att
några förslag för att främja ett förtroendefullt
förhållande mellan polisen
och allmänheten inte har framlagts. Jag
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
27
tror att förklaringen till detta blir för
enkel, om man säger att sådana förslag
var obehövliga, eftersom förhållandet
mellan polis och allmänhet i dessa 50
distrikt redan var gott.
Ett tredje negativt drag är att några
nämnder anser sig sakna verkliga arbetsuppgifter.
Jag tror det finns anledning
att nära följa polisnämndernas
verksamhet och på olika sätt stimulera
dem och förbättra deras arbetsmöjligheter.
Statsutskottet har med anledning
av en motion i ärendet uttalat att någon
särskild översyn inte behövs för närvarande
men tillägger att man förutsätter
att rikspolisstyrelsen följer utvecklingen
och vidtar de åtgärder som
kan erfordras för att nämnderna skall
kunna fullgöra sina mycket viktiga uppgifter.
Jag vill understryka detta uttalande.
Förhållandet mellan polis och allmänhet
är som jag flera gånger framhållit
en fråga av största betydelse. Allt
större krav ställs på polisens effektivitet
och på dess samarbete med allmänheten.
Polisnämnderna har en viktig
funktion att fylla i detta sammanhang.
Herr talman! Jag har anslutit mig till
utskottets skrivning på denna punkt
men har med mina ord ytterligare velat
klargöra min uppfattning.
Hem BOHMAN (m) kort genmäle:
Herr talman! Jag har tidigare sagt att
det verkligen inte är lätt att sitta mellan
två stolar. Herr Mundebo har nyss
försökt sig på den saken. Resultatet
framgår av det anförande som herr Mundebo
nyss höll. Det innebar ju att herr
Mundebo först tog klart avstånd från
den politisering av polismakten som
kan bli resultatet om Kungl. Maj:t tillgodoser
statsutskottets önskemål, vilket
jag hoppas inte blir fallet. Det innebar
vidare, att hem Mundebo erkände att
vissa uttalanden kunde ha formulerats
bättre. Men formuleringar i ett utskottsutlåtande
är betydelsefulla. Vi gör en
Rikspolisstyrelsen
beställning hos Kungl. Maj :t, i vilken
vi begär att Kungl. Maj:t skall vidta
vissa åtgärder, och då kan man verkligen
inte glida över hur beställningen
formuleras.
Slutligen underströk herr Mundebo
vikten av att polismakten är medborgerligt
förankrad. Detta är precis vad
vi har gjort från minoritetens sida.
Jag skall därför be att få läsa upp vad
vi skrivit i vårt minoritetsutlåtande:
»Enligt utskottets mening täcker de av
riksdagen antagna riktlinjerna för polisverksamheten
och den i enlighet härmed
utfärdade instruktionen för polisstyrelsen
de önskemål motionären
framfört. Inom sålunda uppdragna ramar
torde tillräckligt spelrum stå till
förfogande för åtgärder ägnade att understryka
den medborgerliga förankring,
som lekmannainflytandet i rikspolisstyrelsen
utgör. Att så sker är angeläget
med hänsyn till allmänhetens
förtroende för de betydelsefulla samhällsuppgifter
som polismyndigheten
har att fullgöra. För den polisiära tjänsteutövningen
främjas otvivelaktigt
känslan av medborgerligt stöd genom
att lekmannarepresentanternas ställning
och roll i beslutsprocessen så
långt möjligt klargöres. Utskottet förutsätter,
att rikspolisstyrelsen kommer att
utnyttja föreliggande möjligheter i
nämnda hänseenden. Med hänsyn härtill
torde---något ytterligare ini
tiativ
från riksdagens sida icke vara
påkallat.»
Konsekvensen av herr Mundebos eget
anförande borde alltså vara ett yrkande
om bifall till reservationen.
Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag varken försöker
sitta på två stolar eller försöker stå i
två talarstolar utan jag befinner mig nu
i en enda stol. Det är nämligen mycket
möjligt att på en gång framhålla att en
politisering — herr Bohman antydde
att det var en partipolitisering — av
polisens verksamhet inte får ifråga
-
28
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Rikspolisstyrelsen
komma och samtidigt understryka att
en medborgerlig förankring är viktig
för polisarbetet och att den är särskilt
viktig i en tid som denna. Av det skälet
bär jag anslutit mig till utskottsmajoriteten.
Så enkelt är det.
Herr BOHMAN (m) kort genmäle:
Herr talman! Man sitter otvivelaktigt
mellan två stolar då man gör den deklaration
som herr Mundebo nyss gjorde
men ändå ansluter sig till utskottsmajoriteten.
Herr THYLÉN (m):
Herr talman! På grund av dagens
stora arbetsbörda skall jag inte göra
någon längre kommentar beträffande
motionsparet I: 579 och II: 668 som gäller
inrättandet av en tjänst som reseinspektör
med placering hos rikspolisstyrelsen.
Då utskottet i sin motivering
för att avstyrka rikspolisstyrelsens
framställning härom endast åberopar
prioritetsskäl, är jag i alla fall tvungen
att för kammaren mycket kort redovisa
motionens syfte.
Vi vet att ett intensivt rationaliseringsarbete
har pågått inom polisväsendet
under de senaste åren och att man
har gjort allt vad man kunnat för att
medelst ökade hjälpmedel underlätta
polisens arbete just med hänsyn till polisens
nuvarande stora arbetsbörda. Det
är väl särskilt på grund av bristerna i
polisens personella resurser som de olika
hjälpmedlen har tillförts polisdistrikten.
.lag tänker nu närmast på diktafoner,
standardiserade formulär och
många andra hjälpmedel som skall vara
till hjälp i bl. a. utredningsarbetet. Det
är just en sådan värdefull kompensation
som behövs med tanke på personalbristen.
Det är därför mycket beklagligt att
rikspolisstyrelsens önskemål om denna
reseinspektörstjänst inte har tillräckligt
beaktats av utskottet. En av reseinspektörens
mera väsentliga uppgifter
skulle vara att resa ut till de avsides be
-
lägna polisdistrikten för att där informera
personalen om de tillgängliga hjälpmedlen
och lära personalen att begagna
dem. Rikspolisstyrelsen har nämligen
kunnat konstatera att dessa för miljoner
anskaffade hjälpmedel i stor utsträckning
inte används i utredningsarbetet,
därför att personalen inte kan tillräckligt
om de nya hjälpmedlen för att
kunna utnyttja dem. Under sådana förhållanden
tycker jag det är besynnerligt
att utskottet, när man har lagt ned
miljoner på dessa hjälpmedel, inte skall
kunna gå med på ett så begränsat anslagsyrkande
som de 40 000 kronor som
begärs för denna reseinspektörstjänst.
Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till de likalydande motionerna
I: 579 och II: 668.
Herr BERGMAN (s) kort genmäle:
Herr talman! Med hänsyn till att den
föregående talaren yrkade bifall till sin
motion vill jag bara framhålla, att vi
längre fram i detta utlåtande får en
diskussion om resurserna till polisväsendet.
Då kanske det framstår ännu
klarare att det inte är fråga om någon
speciell oginhet mot just denna funktion
som är anledningen till att vi inte
har velat tillstyrka motionen. Det är eu
prioriteringsfråga, alltså inte en prövning
av betydelsen av denna tjänst, varom
det väl inte kan råda någon tvekan.
Men det är krav på många betydelsefulla
tjänster som man inte har kunnat
tillgodose, därför att man då skulle
spränga de ramar som vi brukar hålla
oss till i sådana sammanhang. Jag vill
alltså försäkra talaren om att det inte
är något annat än en ren prioriteringsfråga.
Avvägningen i detta avseende får
vi ta upp i den debatt som kommer att
föras på en senare punkt.
Med det sagda yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.
Herr THYLÉN (m) kort genmäle:
Herr talman! Jag tror inte, herr Bergman,
att vi behöver befara att spränga
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
29
några ekonomiska ramar med dessa
40 000 kronor. Snarare kan vi konstatera
att de miljoner riksdagen tidigare
beslutat anslå för anskaffandet av dessa
hjälpmedel tyvärr ligger orörda ute i
polisdistrikten. Jag tänker inte på de
större städerna utan närmast på landsortens
polisdistrikt. Enligt min mening
är det oräntabelt att lägga hjälpmedel
framför vederbörandes fötter utan att
medlen kommer till användning. När
hjälpmedlen i fråga kan utnyttjas är de
kanske redan omoderna och då skall vi
vara beredda att anslå ytterligare medel.
Med hänsyn till de miljoner som
ligger oanvända är det, tycker jag, litet
orealistiskt att motsätta sig dessa futtiga
40 000 kronor.
Herr BERGMAN (s) kort genmäle:
Herr talman! Nej, de 40 000 kronorna
spränger inga ramar, men herr Thylén
är inte ensam. Många både i denna kammare
och i första kammaren framför
också önskemål om höjda anslag som
sammantagna skulle spränga ramarna.
Herr HEDIN (in):
Herr talman! Jag skall återgå till frågan
om den medborgerliga förankringen
i rikspolisstyrelsen.
Jag har läst utskottsutlåtandet åtskilliga
gånger men måste säga att jag har
mycket svårt att förstå vad som egentligen
menas. Herr Mundebo sade också
att han för sin del inte var helt nöjd
med utskottsutlåtandet, och det kan jag
förstå.
Det framhålles exempelvis i början
att man inte kan finna att den nu gällande
instruktionen för rikspolisstyrelsen
på något sätt har frångåtts. Litet
längre fram sägs att det är »väsentligt
att det uttryck för en direkt medborgerlig
förankring som lekmannainflytandet
i rikspolisstyrelsen utgör kommer att
ytterligare framhävas. Detta bör lämpligen
ske i de sammanhang där lekmannamedverkan
är inskriven i in
-
Rikspolisstyrelsen
struktionen». Detta är två saker som
direkt strider mot varandra.
På ett annat ställe säger man att det
är av vikt att den »grundläggande princip
som kommit till uttryck i styrelsens
organisation och givna befogenheter
inte löper risk att innehållsmässigt tunnas
ut genom en beslutsprocess som får
ett alltmer tekniskt och splittrat innehåll».
Litet längre ner är man emellertid
angelägen att understryka att vad
som föreslås »inte på något sätt kan
uppfattas som ett ställningstagande mot
en rådande ordning». Återigen två saker
som strider mot varandra.
Liksom Gösta Bohman vill jag peka
på att man vill ha en ordning som leder
till att lekmännens faktiska deltagande
i besluten så långt som möjligt redovisas.
Det kan kombineras med det tidigare
uttalandet att det även i frågor som
inte berörs av instruktionen skall finnas
möjlighet att medverka, t. ex. beträffande
de faktiska resursernas användning
samt då det gäller råd och anvisningar
för polisens uppträdande, vilka är nödvändiga
för att ge auktoritet åt ingripanden
i framför allt ordningssituationer.
Man frågar sig verkligen: Vad vill
egentligen utskottsmajoriteten? önskar
den att lekmannarepresentanterna, i
varje fall i vissa avseenden, skall överta
den operativa ledningen? Skall vi ha en
polisledning med lekmän i spetsen som
gör politiska bedömningar och avvägningar?
År det detta herr Bergman och
utskottsmajoriteten vill? Nu har herr
Bergman tagit tillbaka mycket och framhållit
att han visst inte önskar något
sådant. Han menar att vi krånglat till
saken alldeles för mycket. Men det som
är skrivet är skrivet, även om det gäller
motioner och utskottsutlåtanden.
För min del kan jag inte förstå att det
är något fel på den nuvarande beslutsprocessen
som för övrigt alls inte är
särskilt invecklad, vilket gjorts gällande.
Vi har i plena i rikspolisstyrelsen
vid åtskilliga tillfällen kommit fram till
30
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Rikspolisstyrelsen
beslut om principiella ställningstaganden
i olika frågor som berör polisens
uppträdande i skilda situationer, vilken
utrustning de skall ha o. s. v. Vi är inte
alls förhindrade att ta upp sådana frågor.
Det verkade på herr Bergman som
om det bara är rikspolischefen som kan
aktualisera andra frågor än de som står
i instruktionen. Så är det inte. Vi lekmannaledamöter
kan ta upp och har
tagit upp åtskilliga andra frågor till diskussion,
och vi har även fått gehör för
våra åsikter.
Lekmannarepresentanterna kan självfallet
inte lägga sig i hur polisen disponerar
sina resurser i olika situationer.
Dels vet man ingenting i förväg om de
situationer som helt hastigt kan uppkomma,
dels måste det ankomma på
polisledningen centralt och lokalt att
avgöra hur resurserna skall utnyttjas på
bästa sätt i varje uppkommen situation.
Det kan ju ibland bli fråga om mycket
stora ingripanden. Polisen får inte göra
några politiska bedömningar utan har
till uppgift att upprätthålla ordningen
och se till att de lagar som politikerna
stiftar efterleves.
Slutligen vill jag vitsorda — och det
tror jag att alla representanterna i rikspolisstyrelsen
är ense om — att vi har
ett utomordentligt gott samarbete sinsemellan
och med rikspolischefen och
hans medhjälpare. Vi får all den information
vi önskar i olika frågor, och vi
har också i högsta grad fått gehör för
de synpunkter och önskemål som vi i
skilda sammanhang har fört fram. Det
är sålunda att slå in öppna dörrar att
förfäkta, som herr Bergman gör, att det
här behövs en annan ordning.
Trots den egendomliga och oklara
skrivningen i utskottets utlåtande hoppas
jag att Kungl. Maj:t inte vidtar någon
åtgärd som principiellt ändrar nu
gällande ordning. Därmed är naturligtvis
inte sagt att det inte kan göras förbättringar,
men det kan ske inom ramen
för de bestämmelser som för närvarande
gäller för rikspolisstyrelsen. Om man
låser förfarandet ytterligare vid andra
bestämmelser är det stor risk för att
polisledningen inte får den frihet i sitt
handlingssätt som den måste ha i olika
situationer.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Om riksdagen bifaller
statsutskottets hemställan hoppas jag
verkligen att Kungl. Maj :t gör som riksdagen
vill och inte följer den föregående
ärade talarens rekommendation att
strunta i riksdagen. Det vore högst beklagligt.
Skall inte det lekmannainflytande
som finns här få slå igenom, så förstår
jag den ärade talaren när han vill att
det inte skall göra det i polisstyrelsen.
Herr LARSSON i Luttra (ep):
Herr talman! Herr Hedin sade att
motionären och utskottet här slår in
öppna dörrar, och det instämmer jag i.
Vidare kan också jag betyga att det
råder ett förtroendefullt samarbete inom
rikspolisstyrelsen. De för polisens
verksamhet väsentliga frågorna behandlas
av styrelsen i sin helhet, utan att det
görs några inskränkningar i de frågor
som vi vill ta upp till behandling i styrelsen.
Det förs ingående överläggningar
om brottsbekämpning, trafikövervakning
och andra frågor som hör ihop
med polisens verksamhet och som är
aktuella vid varje tidpunkt.
Jag har närmast fått det intrycket
att utskottsmajoriteten önskar att lekmännen
skulle ingripa direkt i polisens
operativa verksamhet, men det är väl
ändå något som hör till det omöjliga.
Motionären har förklarat att motionen
inte innebär någon kritik av den nuvarande
rikspolisstyrelsen och dess arbetssätt,
men då frågar jag mig vad det
egentligen är man är ute efter. Jag har
kommit till den uppfattningen att såväl
motionären som utskottet på något sätt
har bibringats en felaktig föreställning
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
31
Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader
om hur det för närvarande går till i Kammaren hade alltså bifallit utrikspolisstyrelsen,
men ett riksdagsbe- skottets hemställan,
slut skall ju inte byggas på en sådan felaktig
uppfattning. Mom. 3
Härmed var överläggningen slutad. Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 1
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 579
och II: 668; och biföll kammaren utskottets
hemställan.
Mom. 2
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Bohman begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 2, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Virgin m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 165 ja och 33 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Punkterna 5—8
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 9
Lokala polisorganisationen:
Förvaltningskostnader
Kungl. Maj :t hade (punkt B 6, s. 25—
30) föreslagit riksdagen att till Lokala
polisorganisationen: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 757 100 000 kr., varav
174 150 000 kr. att avräknas mot
automobilskattemedlen.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat
dels de likalydande motionerna I: 366
av herrar Dahlén och Bengtson samt
II: 426 av herrar Hedlund och Wedén,
vari hemställts att riksdagen måtte besluta
att till Lokala polisorganisationen:
Förvaltningskostnader under andra
huvudtiteln anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag med 10 000 000
kr. förhöjt förslagsanslag om 767 100 000
kr.,
dels de likaly dande motionerna I: 373
av herr Virgin m. fl. och II: 430 av herr
Holmberg m. fl. i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte till Lokala polisorganisationen
: Förvaltningskost
nader
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 771 100 000 kr., varav
175 000 000 kr. att avräknas mot
automobilskattemedlen,
dels de likaly dan de motionerna I: 586
av herr Tistad och fru Segerstedt Wiberg
samt II: 647 av herr Mundebo
m. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 578
av herr Strandberg och II: 657 av herr
Petersson i Gäddvik,
dels de likalydande motionerna I: 546
32
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader
av herrar Larfors och Bengt Gustavsson
samt II: 675 av herr Zetterström
in. fl.
Utskottet hemställde
1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna I: 366 och II: 426 samt
1:373 och 11:430, de två sistnämnda
såvitt nu var i fråga, till Lokala polisorganisationen:
Förvaltningskostnader
för budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 757 100 000 kr., varav
174 150 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,
2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 578 och II: 657,
3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 586 och II: 647,
4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 546 och II: 675.
Reservation hade avgivits beträffande
medelsanvisningen av herrar Axel
Andersson (fp), Virgin (m), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Nyman
(fp) och Kaijser (m), fru Elvy Olsson
(ep), herrar Bohman (m), Eliasson i
Sundborn (ep), Mattsson (ep), Enskog
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep) och
Mundebo (fp) samt fru Sundberg (in),
som ansett att utskottet under 1 bort
hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionerna
1:366 och" II: 426 samt 1:373 och II:
430, de två sistnämnda såvitt nu var
i fråga, till Lokala polisorganisationen:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
767 100 000 kr., varav 176 150 000 kr.
att avräknas mot automobilskattemedlen.
Herr TALMANNEN yttrade:
Debatten beträffande denna punkt
må omfatta jämväl punkten 10, men yrkanden
rörande sistnämnda punkt framställes
först sedan densamma föredragits.
Punkten 9 föredrogs; och anförde
därvid:
Herr BOHMAN (m):
Herr talman! Låt mig först återge
några uppgifter som jag har hämtat ur
justitieministerns egen proposition. Där
finns en sammanställning över brott
som kommit till polisens kännedom.
Den visar att antalet brott mot brottsbalken
mellan den 1 januari och den 1
november förra året ökade med omkring
55 200 eller med 16,3 procent i
jämförelse med motsvarande period året
före. Generellt sett ökade alla arter av
brott i stort sett i samma omfattning.
Brottsligheten har — och nu citerar
jag ur propositionen -—- »delvis ändrat
karaktär. Inslag av våld och hot om
våld har blivit allt vanligare samtidigt
som ligahrottslighet och annan mera
svårutredd brottslighet ökat påtagligt.
Narkotikabrott och brott begångna av
personer som är påverkade eller beroende
av narkotika har också ökat i stor
omfattning.»
Arbetsbalanserna vid utredningsavdelningarna
har visserligen minskat något,
men förhållandena är »inte tillfredsställande».
En sammanställning av antalet registrerade
motorfordon och antalet personskador
vid trafikolyckor visar att det
totala antalet trafikolyckor med personskador,
22 078, minskat något under de
senaste åren trots att antalet motorfordon
ökat kraftigt. Antalet svåra olyckor
har dock ökat. Det har visat sig, säger
departementschefen, att polisens trafikövervakningsarbete
är »ett av de effektivaste
medlen mot trafikolyckor».
»Demonstrationer och liknande aktioner
kräver betydande insatser av polisen.
Kontinuerlig bevakning har varit
nödvändig vid vissa ambassader. I
Stockholm har krävts 160 årsarbetskrafter
för detta ändamål.»
»Arbetsläget inom polisväsendet är ...
fortfarande ansträngt, beroende på
brottslighetens utveckling och trafikens
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
33
Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader
omfattning. Övertidsarbete har måst
tillgripas i stor omfattning.» Kostnaderna
härför uppgick under förra budgetåret
till drygt 48 miljoner kronor.
Så långt propositionen.
Det är mot denna bakgrund, herr talman,
som vi har att bedöma polismyndigheternas
krav på nya tjänster. Landets
polischefer har yrkat på sammanlagt
2 537 nya tjänster. Länsstyrelserna
har prutat något på dessa krav. Rikspolisstyrelsen
föreslår för sin del att
970 nya tjänster skall inrättas. Departementschefen
har utan motivering räknat
ned dessa 970 tjänster till 399. Han
har alltså bantat ned rikspolisstyrelsens
krav med nära 600 tjänster.
Herr talman! En demokratisk rättsstat
skall kunna garantera inte bara de
s. k. demokratiska mänskliga rättigheterna
utan också rättssäkerhet och
trygghet mot övergrepp eller angrepp
på person eller egendom. Det måste i
själva verket betecknas som en av de
mest elementära uppgifterna för rättssamhället
att trygga de enskilda medborgarnas
säkerhet och att upprätthålla
lag och ordning. Lagstiftning och rättsskipning
förlorar sin mening, om inte
samhället å sin sida åt de människor,
av vilka samhället kräver laglydnad, ger
tillfredsställande garantier för att lagarna
efterlevs.
Polisens uppgift är inte bara att garantera
ordning och ge skydd, att förebygga
och ingripa mot brott. Nej, syftet
är betydligt vidare. Polisverksamheten
utgör i själva verket ett nödvändigt led
i den demokratiska statens samhällsuppbyggande
och samhällsbevarande
funktioner. I diktaturernas polisstater
må polisens uppgift vara att slå vakt
om en liten klicks maktbefogenheter.
Detta slags polis har ingenting att göra
med den demokratiska statens ordningsmakt.
I en demokrati som vår utgör polisen
den enskilde medborgarens yttersta
garanti för integritet till person och
egendom. Vår polis är uppbyggd till
skydd för demokratin.
Motsvarar, herr talman, vårt lands
polisväsende nu de krav som sålunda
kan och måste ställas? I stort sett är
svaret jakande.
Polisens förankring bland allmänheten
skulle visserligen på många håll
kunna vara bättre, förståelsen för det
svåra arbetet likaså. I det hänseendet
har särskilt massmedia ett ansvar som
de inte alltid motsvarar. Trots detta är
uppenbarligen motsättningarna mellan
medborgarna och polisen i vårt land
förhållandevis begränsade, och jag vågar
påstå att i allt väsentligt omfattas
vår ordningsmakt utan varje tvekan av
allmänhetens förtroende.
Polismyndighetens resurser har förstärkts
under de senaste åren. Organisationen
har förbättrats, nya tekniska
hjälpmedel har ställts till förfogande,
effektiviteten har väsentligen höjts. .Tåg
vågar påstå att den svenska polismakten
väl kan hävda sig vid internationella
jämförelser. Ändå är förhållandena som
vi alla vet inte tillfredsställande.
Mot bakgrunden av brottslighetens utveckling
är resurserna alltjämt alltför
begränsade. I varje fall känner den enskilde
medborgaren i vissa storstadsområden
inte den trygghet och den säkerhet
som han har rätt att begära i ett
rättssamhälle som vårt. Alltför många
upplever nedbusningen, laglösheten, otryggheten
och riskerna i våra storstadsområden
först med häpnad och
sedan med djup oro och skräck. Vi frågar
oss, om det inte måste vara något
fel på ett samhälle som inte bättre kan
tillgodose de enskilda samhällsmedborgarnas
anspråk på säkerhet och skydd.
Vi stockholmare ■— alla ledamöter av
denna kammare är i varje fall partiellt
stockholmare — upplever på ett nästan
skrämmande sätt det verklighetsläge
som propositionen har försökt beskriva
med sin nyktra sifferredovisning. Stockholm
har utvecklats till en av Europas
stora städer med allt vad det innebär av
ett intensivt nattligt nöjesliv kring innerstadens
restauranger och nöjesloka
-
2 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 11
34
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader
ler. Det rörliga folklivet på gator och
torg i den centrala staden och i anslutning
till kommunikationsnätets perronger
och väntsalar utgör en tacksam miljö
för ofredande och antastande av oförvitliga
medborgare och för tillgreppsoch
våldsbrott i ständigt växande utsträckning.
Detta ställer ökande krav
på polisens resurser. De måste utökas
snabbare, inte långsammare än brottsutvecklingen,
om tendensen skall kunna
brytas.
En kraftigt tilltagande illegal försäljning
av sprit och narkotika på olika
platser, främst i parker, passager, på
torg och bakgator, ökar ytterligare anspråken
på polisiära insatser. Narkotikamissbruket
och den olaga narkotikahandeln
har stimulerat en brottslig aktivitet
som i allt högre grad inriktats på
rån, inbrott och bedrägerier av olika
slag. I ökande utsträckning sätter ligaverksamheten
sin prägel på brottsligheten
— läs dagens tidningar så får kammarens
ledamöter en klar bild av vad
som sker! Internationellt verksamma
ligor söker sig i allt större omfattning
till Sverige.
Politiska demonstrationer och protestaktioner
av olika slag, riktade mot
stadens många utländska ambassader,
konsulat, resebyråer och handelscentra
och mot diplomater som bor här eller
besöker staden skärper ytterligare kraven
på polisen.
Herr talman! Inte minst allvarligt har
läget blivit genom att åtskilliga av dem
som målmedvetet och aktivt engagerar
sig i protestaktionerna öppet ifrågasätter
giltigheten av i demokratisk ordning
accepterade lagar och bestämmelser.
Den bristande respekten för rättssamhällets
normer är inte uttryck för en
tillfällig förvillelse och har inte kommit
till i hastigt mod. Den bottnar inte i
kriminalitet i vanlig bemärkelse. Nej,
den är att betrakta som noga överlagda
uttryck för den uppfattningen, att lagen
inte gäller för dem, eftersom den stiftats
av statsmakterna i ett samhälle som
de inte accepterar. Åtskilliga av dem —
hur många vet man inte — tycks vara
beredda att hävda den uppfattningen
även med våld. Dessa protestaktioners
klara frontställning mot vårt demokratiska
samhälle ställer alldeles särskilda
krav på hög beredskap från polisens
sida och kräver mycket stora personella
resurser.
Anspråken på stockholmspolisens
centrala bevakning kan inte tillgodoses
utan en uttunning och försvagning av
bevakningsmöjligheterna i perifera
stadsdelar och nya bostadsområden.
Här minskar tryggheten och osäkerheten
ökar. På många håll vågar i dag äldre
personer och ungdom inte vistas utomhus
på kvällstid utan sällskap.
Känslan av att leva i ett demokratiskt
rättssamhälle har för en mycket stor del
av Stockholms invånare — det vågar
jag påstå, herr talman — starkt försvagats
under de senaste åren. Jag vet att
jag talar för en stor majoritet av Stockholms
befolkning, när jag kräver ökade
insatser från statsmakternas sida för
att komma till rätta med våldshandlingarna
och övergreppen.
Herr talman! En ökning av antalet
poliser löser inte våra problem, det kan
man självfallet göra gällande. Jag väntar
också det argumentet från mina meningsmotståndare
inom statsutskottets
majoritet att det är typiskt för oppositionen
att ropa på mera polis i alla
sammanhang. Men det är inte detta som
det är fråga om. Yi löser inte våra trygghetsproblem
genom att förstärka polismakten,
det är vi klart medvetna om.
För att verkligen komma åt problemen
måste vi gå till roten av det onda. Dit
hör bland annat att till varje pris angripa
narkotikaproblemet i dess kärna.
Den frågan kommer vi att diskutera senare
under årets riksdag. Det gäller
också att genom positiva åtgärder angripa
de hemlöshetens och främlingskapets
följdverkningar som i alltför
hög grad kommer till uttryck i våra
storstäder, inte minst i Stockholm, där
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
3f>
Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader
den snabba urbaniseringsprocess som
präglat samhällsutvecklingen under de
senaste åren luckrat upp familje- och
kontaktband och hävdvunna normer.
Ungdomsbrottsligheten beror inte i första
hand på ungdomen utan på den generation
som inte har förmått att ge ungdomen
ledning och de normer som denna
omgestaltningsprocess kräver. Kriminalitetens
och rättslöshetens problem
måste alltså angripas på många olika
vägar.
Men det är inte detta vi diskuterar
nu. Vad vi debatterar är att i det läge
som i dag råder ge trygghet åt medborgarna,
att garantera säkerhet till liv
och egendom, att upprätthålla respekt
för lagstiftningen, att göra klart för
människorna att brott inte lönar sig,
med andra ord att fullfölja de rättssamhällets
strävanden som tar sig sitt första
uttryck i lagar och regler, som vi gemensamt
konstruerar här i riksdagen
för att möjliggöra samvaro i demokratiska
former. De garantierna har vi inte
i dag. De kan avsevärt förbättras genom
att vi ger ordningsmakten ökade resurser.
Vi vet alla från tidigare debatter vad
våra meningsmotståndare vidare kommer
att säga. — Om vi vill ha de garantier
som herr Bohman är ute efter —
kommer man att säga — krävs det sådana
ekonomiska insatser som även
herr Bohman anser orimliga. Och glöm
inte vilken upprustning som ägt rum av
polisorganisationen i dess helhet under
gångna år! Någonstans måste gränsen
dras. Vi har redan — säger man slutligen
— förbättrat situationen i den utsträckning
som vi har råd till.
Herr talman! Jag svarar: Vi har inte
förbättrat situationen. Den måttstock vi
har är inte antalet poliser i och för sig,
det är inte den organisation som polisen
har, utan det är statistiken över
brottsligheten, den statistik som jag
återgav inledningsvis. Den beskriver
den faktiska situation som vi alla lever
i. Den visar att läget har försämrats.
Så mycket måste man åtminstone kunna
kräva som att polisen skall ges möjligheter
att anpassa sig till kriminalitetens
ökning. Den målsättningen för vårt
lands ordningsmakt, att den skall kunna
tillse att inte trygghet och säkerhet på
allmänna platser försämras, är verkligen
blygsam. Vi borde kunna vara överens
om att i varje fall acceptera den
måttstocken för vårt handlande.
Då man talar om en avvägning mellan
olika angelägna behov — det kommer
herr Bergman om en stund att göra
som kammarens ledamöter skall få uppleva
— och påminner om de stora satsningar
som statsmakterna gjort på andra
områden och vilka alltså indirekt
framtvingat återhållsamhet i de polisiära
anslagen, borde man, herr talman,
också ta tillbörlig hänsyn till de stora
samhälleliga och enskilda utgifter och
förluster, som den stigande brottsligheten
och de i förhållande härtill bristfälliga
övervakningsresurserna förorsakar.
På debetsidan bör alltså upptagas
ett stort antal döds- och skadefall i
trafiken, person- och egendomsskador
till följd av den allmänna brottsligheten
samt samhällets väldiga utgifter för omhändertagande
och tillrättaförande av
människor inom kriminalvårdens vida
ram.
I Stockholm har näringsidkare och
fastighetsägare på vissa håll i innerstaden
nödgats anlita särskild personal
för att upprätthålla ordning och säkerhet
kring butiker och i fastigheternas
trapphus. Det finns företag i Stockholm
som årligen lägger ned tusentals kronor
på en egen bevakningstjänst för att till
nöds komma åt de värsta missförhållandena
kring sina lokaler. Kostnaderna
härför belastar naturligtvis i första
hand vederbörande företag men i sista
hand konsumenterna, d. v. s. oss själva.
Både ur saklig och principiell synvinkel
är självfallet ett sådant system
utomordentligt otillfredsställande. Det
är samhällets sak att svara för sådana
uppgifter, inte den enskildes.
36
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader
Herr talman! Den förstärkning med
210 polistjänster och ett 50-tal biträdestjänster
som den borgerliga oppositionen
gemensamt begärt är långt ifrån
tillräcklig, det medger jag. Oppositionens
rörelsefrihet då det gäller att rätta
till regeringens åtgärder är och kommer
alltid att vara mer eller mindre begränsad.
Men vårt förslag syftar ändå till en
i runt tal 75-procentig ökning av den
ökning av polistjänsterna som Kungl.
Maj :t bär föreslagit. Skulle man inte
för en gångs skull —- jag talar förmodligen
för döva öron — kunna tänka sig
att den socialdemokratiska majoriteten
i denna kammare inte slaviskt följer
sina magistrar i regeringen? Jag vet att
ni alla vet att denna förstärkning är
angelägen. Visa det också i handling
och rösta för de två reservationer, som
de tre oppositionspartiernas representanter
har fogat till utskottsutlåtandet
och som jag nu, herr talman, vill yrka
bifall till.
Herr MUNDEBO (fp):
Herr talman! I statsutskottets utlåtande
skrivs att polisväsendet har tillförts
betydande personella och materiella förstärkningar.
Det är riktigt att en utbyggnad
har ägt rum — om den är så betydande
är däremot mer tveksamt. Då vi
bedömer resurserna och mäter dem i
antalet tjänster måste vi nämligen ta
hänsyn till omfattningen och karaktären
av de arbetsuppgifter som skall fullgöras.
Om vi gör det blir förstärkningarna
inte så imponerande och svarar på
intet sätt mot behoven; jag kan i det
avseendet helt instämma i vad herr Bohman
anförde.
Brottsligheten har ju stigit oroande.
Antalet brott som kommit till polisens
kännedom har ökat med ungefär 10
procent om året under de senaste åren.
Siffrorna för 1968 tycks vara ännu allvarligare.
Det är inte bara brottens antal
som ökar; minst lika allvarligt är att
brottens svårighetsgrad ökar. 1 synnerhet
i storstadsområdena upplever vi en
brist på trygghet och säkerhet som vi
inte kan acceptera. Det finns också tendenser
till ökad ligabrottslighet. Vi kan
just i dagens tidningar läsa om en omfattande
organiserad brottslighet som
polisen nu har klarat upp.
Antalet uppklarade brott är emellertid
endast 30 procent av alla brott, och
siffrorna är mycket lägre i storstadsområdena.
Dessa siffror är också oroande.
Därtill kommer att brottsutredningarna
tar lång tid, vilket är allvarligt både för
den misstänkte och för de skadelidande;
det är också ett problem från resocialiseringssynpunkt.
I en motion från folkpartiet och centerpartiet
ställer vi tre minimikrav på
polisens verksamhet. Vi menar att
polisen bör få sådana personella resurser
att för det första dess preventiva
uppgift kan fullgöras och medborgarnas
behov av trygghet kan tillgodoses, att
för det andra uppklaringsprocenten kan
höjas och att för det tredje brottsutredningarna
snabbt kan slutföras och lagföringen
kan ske utan de långa väntetider
som nu förekommer. De kraven
kan inte på någon punkt uppfyllas med
nuvarande resurser.
Nåväl! Kungl. Maj:t föreslår ju nu
400 nya polismanstjänster och vissa
tjänster för annan personal. Räcker inte
det? Oppositionspartiernas förslag om
ytterligare tjänster är väl över bud! Det
vore verkligen oberättigat att tala om
överbud, då vi vet att rikspolisstyrelsen
föreslagit sammanlagt 970 nya tjänster,
varav 790 polismanstjänster. Polischeferna
hade för sin del förordat ungefär
tre gånger så många tjänster. Rikspolischefen
Carl Persson säger i ett
uttalande: »Vi kunde i och för sig vitsorda
dessa behov», men med hänsyn
bl. a. till budgetdirektiven begränsade
sig styrelsen till att begära 970 nya
tjänster. Det finns onekligen många goda
skäl att inrätta flera polismanstjänster
än vad regeringen föreslagit. Vi har
nämnt brottsutvecklingen och de ansvariga
myndigheternas bedömning. Låt
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
37
Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader
mig nämna ytterligare ett skäl, nämligen
det omfattande övertidsarbetet.
Under år 1968 utfördes övertidsarbete
motsvarande ungefär 1 000 tjänster. Det
är dyr arbetstid. Låt mig än en gång
citera några ord av Carl Persson: »övertiden
är ur alla synpunkter ett stort
problem. Den innebär stora påfrestningar
för de enskilda polismännen och
kostar också staten en hel del, 48 miljoner
förra året.»
Låt mig också med några ord understryka
vikten av rationalisering inom
polisverksamheten. I en motion har pekats
på möjligheten att överföra trafikövervakningsuppgifter
till personal utan
fullständig polisutbildning. Det är en
väg jag tror man bör pröva. Låt mig
också nämna att en av polisens fackliga
företrädare i en tidningsintervju sagt:
»Det finns mängder med arbetsuppgifter
som i dag utförs av poliser men som
mycket väl kan överföras till kontorspersonal.
Framför allt är det s. k. polismyndighetsärenden.
Exempel på detta
är lämplighetsintyg för körkort, trafikkort
och luftcertifikat och andra vandelsintyg.
Vidare sköter polisen en
mängd ärenden som har med allmänna
ordningsstadgan eller lokala ordningsstadgan
att göra.»
För sådana uppgifter skulle man i
ökad utsträckning kunna utnyttja kontorspersonal.
Vad vi behöver är alltså
en fortsatt rationalisering och en förstärkt
personalorganisation. Vi har
förordat 210 nya polismanstjänster
och 50 nya tjänster för annan personal
utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit. Det
finns starka skäl för att inrätta dessa
tjänster.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
under punkt 9.
Herr NILSSON i Tvärålund (ep):
Herr talman! Mot bakgrunden av
brottsutvecklingen måste rikspolisstyrelsens
framställningar om ökade anslag
anses starkt motiverade. Kriminaliteten
ökar och fler människor dras in
i olika former av asocialitet. Därav
följer att vi måste öka ordningsmaktens
resurser. Motiveringarna härför har de
två tidigare talarna varit inne på, och de
har beskrivit situationen på ett sådant
sätt att jag inte så särskilt mycket mer
behöver vidare utveckla den sidan av
saken; jag kan i stort sett instämma i
vad herrar Bohman och Mundebo i det
avseendet anfört.
Jag skall i stället beröra en annan
bakgrund, som jag anser att vi måste ha
när vi diskuterar denna fråga. Samhällets
ansträngningar att förebygga brottsutvecklingen
har inte gett tillfredsställande
resultat. Vi vet ännu alltför litet
om orsakerna till asocialitet och kriminalitet,
även om vi kan konstatera att
problemen uppträder mer i vissa miljöer
än i andra.
Man kan fråga sig om vi i samhällsbyggandet
hittills varit benägna att ta
lärdom av vad vi har kunnat konstatera,
nämligen att asocialitet uppträder
mycket oftare och är mer svårartad i
vissa miljöer än i andra. Måhända kan
en framtida generation komma att
klandra oss för detta. Det ur materiell
synpunkt förhållandevis rika samhälle
vi lever i borde kunna erbjuda miljöer
där inte kriminalitet och asocialitet får
allt bättre växtkraft. De senaste årens
utveckling på detta område har tyvärr
varit negativ. Man kan inte bryta denna
utveckling med flera poliser och flera
platser på interneringsanstalterna. Ändå
har brottsutvecklingen gjort det nödvändigt
för samhället att satsa på större
resurser också på detta område.
De regler vi ställer upp för samlevnaden
i vårt samhälle måste respekteras
och efterlevas, överträdelser måste
beivras. Alla samhällen anser det nödvändigt
att skapa respekt för lagarna
genom något slag av påföljd. Detta är en
negativ motivation som tyvärr måste
ingå i raden av åtgärder för att säkra
samlevnadsreglerna. De negativa motivationerna,
om uttrycket tillåts, borde
i ett gott och trivsamt samhälle kunna
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
38
Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader
trängas tillbaka av positiva motivationer
för våra samlevnadsregler.
Många frågar sig i dag varför ungdomen
protesterar; den har väl aldrig
haft det bättre än nu. Jag syftar nu inte
på extremistgrupper på de s. k. högeroch
vänsterflyglarna utan på de många
grupperna av besinningsfulla ungdomar
inom våra demokratiska partier, inom
religiösa organisationer o. s. v. För dagens
s. k. maktbärande generation är
det nödvändigt att tränga bakom problemen
på ett sådant sätt att vi förstår
dem och deras yttringar. Vi måste få
till stånd samtal och tankeutbyte med
den yngre generationen, vi måste lyssna
till varandra och försöka förstå varandra.
Inte minst när det gäller de problem,
för vilka vi nu diskuterar samhälleliga
insatser, tror jag att den unga generationen
har mycket att säga den äldre,
t. ex. när det gäller frågan hur samhället
bör utformas för att förebygga
behovet av ytterligare satsningar på en
stark polisorganisation och fler platser
i fängelser. I ett .samhälle som utvecklas
åt rätt håll borde satsningar på även
i en rättsstat så nödvändiga företeelser
som polis och fängelser kunna minskas
utan att rättstryggheten för de laglydiga
eftersätts.
Den dominerande funktionen för vår
kriminalvård måste vara att leda till
återanpassning och rehabilitering. Frihetsberövande
för vissa av dem som
överträtt samhällets regler är tyvärr
nödvändigt för att skydda övriga medborgare
mot övergrepp. Frilietsberövanden
kan emellertid verka nedbrytande
på en människa och mera konfirmera
ett asocialt beteende än rehabilitera
och åstadkomma samhällsanpassning.
Tyvärr kan vi alltför ofta bara
konstatera, att det är så, utan att veta
hur och med vilka metoder en rehabilitering
skulle vara möjlig. För den intagne
och för samhället är det ju ingen
tröst att vårt lands kriminalvård inte
utgör något undantag i detta avseende.
Forskning är ju ett honnörsord när
det gäller lösning av mångahanda problem,
och det gäller inte minst det område
vi nu diskuterar. Denna forskning
är utomordentligt svår. Hur man än
forskar tror jag ändå inte att asocialitet
och kriminalitet kan utrotas. Enligt min
mening bör denna forskning inriktas på
vilka samhällsförhållanden som bör angripas
och med vilka medel, vilka miljöer
och möjligheter till val av miljöer
som främjar en positiv motivation till av
samhället accepterade former för gemenskap.
I vårt så snabbt föränderliga
.samhälle är en sådan forskning särskilt
nödvändig. Människor bör uppleva samhället
som en vän.
Ilerr talman! De 210 polistjänster och
de 50 tjänster för annan personal som
föreslås i reservationen och som sammanlagt
kostar 10 miljoner kronor har
herrar Mundebo och Bohman tidigare
mycket väl motiverat med brottsfrekvens
och liknande förhållanden. Jag
har inte berört den sidan så mycket,
men jag anser att den sida som jag nu
har berört bör komma in som bakgrund
till det beslut som vi nu fattar på detta
område.
De flesta av de åtgärder som jag har
syftat på skall ju inte beslutas i detta
sammanhang, men när riksdagen behandlar
polisorganisationen, som skall
skydda medborgarna mot brott och
uppfånga brottslingar, bör det ändå
understrykas hur viktiga de förebyggande
åtgärderna mot asocialitet är. Att
bekämpa denna med ökade polisinsatser
är nödvändigt men är i en demokrati
inte kungsvägen till ett bättre samhälle.
Det är de förebyggande åtgärderna, ute
i samhället i allmänhet i första hand
men även inom kriminalvården, som är
mest viktiga.
Situationen i dag i vårt land är sådan
att jag för min del anser att den
förstärkning som föreslås är utomordentligt
nödvändig. Jag ber därför att
få yrka bifall till reservationen.
Onsdagen den 19 mars 19G9 fm.
Nr 11
39
Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Herr Bohman började
med att tala om vad vi andra skulle
komma att säga. Jag förstår att han visste
det, och vad han sade var korrekt, så
jag slipper säga det jag tänkte säga. Jag
visste också vad herr Bohman skulle
säga. Han har sagt samma sak ett par år
nu, och detsamma har de andra talarna
också gjort. Siffrorna var litet andra i
år, men allt annat var exakt detsamma
som tidigare. Jag har därför inte anledning
att förnya mig i diskussionen i
den här frågan —• angreppen mot utskottets
majoritet är exakt desamma
som förut.
Herr Bohman har konstaterat att han
talar för döva öron. Han borde kanske
fundera igenom, vad det kan bero på.
Det är ju tänkbart att det inte beror på
öronen — det kan även bero på hur det
sagda förmedlats. Men det är kanske
svårare för herr Bohman att tillägna sig
det sätt att se på de här sakerna som
majoriteten representerar.
Vi bör väl nu kunna konstatera alldeles
bestämt vad vi också tidigare har
observerat, att det sedan polisen förstatligades
har skett en väsentlig upprustning
av polisresurserna. Det är en
väl enkel argumentering som herr Bohman
och de andra använder då de endast
tar två tal med i bilden, nämligen
antalet polismän och antalet brott, och
sätter dem i relation till varandra. Vi vet
att förstatligandet under justitieministerns
i detta avseende mycket kraftfulla
ledning har kännetecknats av en rationalisering
och en mekanisering som
gjort att de poliser som finns — och deras
antal har dessutom ökat mycket mer
än under den kommunala tiden — kan
uträtta mer. I herr Bohmans stad var den
genomsnittliga ökningen 31 procent under
perioden 1956—1964, men efter förstatligandet
har ökningen varit 75 procent.
Det finns flera sådana exempel
som vittnar om att aktiviteten på detta
område stigit sedan staten tog hand
om polisväsendet, även om vi uteslutande
räknar antalet polistjänster. Går
vi vidare och beaktar också den tekniska
utrustningen, blir bilden en annan,
men vi kan inte fordra så stor
generositet av oppositionen.
Det vore väl om herr Bohman speglade
sina formuleringar om saklighet på
sig själv — då tror jag att också han
skulle använda något andra formuleringar
i sin värdering av utskottsmajoritetens
eller Kungl. Maj:ts förslag på
detta område.
Jag vill fästa ledamöternas uppmärksamhet
på att det inte finns någon övre
gräns för hur många poliser vi kan ha
råd med i detta land —• i varje fall
kan ingen säga var den gränsen finns.
Man kommer alltid från något håll —
hur många poliser vi än anställer — att
argumentera för ännu fler polistjänster.
Några objektiva regler går inte att fixera.
Men låt oss se på det antal tjänster
som är aktuella i år. Polischeferna begär
över 2 500 nya tjänster men länsstyrelserna
har krympt detta antal med
ett hundratal. Rikspolischefen föreslår
970 tjänster och oppositionen 790 — om
jag räknar rätt — och regeringen med
utskottets majoritet 530.
Det föreligger alltså här en skala olika
bedömningar av behovet av tjänster,
och alla parter anser sig väl ha gjort riktiga
avväganden. Om vi jämför detta
med den ökning av statstjänster som
sker just nu på förslag av regeringen —■
som jag hoppas riksdagen kommer att
följa — innebär detta att ungefär 2 500
av totalt 4 000 tjänster är automatiska,
d. v. s. en följd av tidigare beslut. 1 500
tjänster är alltså att beteckna som nya
i egentlig mening, och av dessa får polisen
drygt en tredjedel. Detta är inget
dåligt resultat med tanke på den personalökning
som ägt rum hela tiden
efter polisens förstatligande, vartill kommer
den tekniska upprustning jag tidigare
nämnt.
Herr talman! Jag nöjer mig med dessa
40
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader
ord just nu och yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Herr BOHMAN (m) kort genmäle:
Herr talman! Jag försökte faktiskt
teckna en något så när balanserad bild
av vad som hänt. Jag medger att detta
inte är lätt men gjorde i alla fall ett
försök. De som lyssnade kunde nog också
konstatera att jag, i varje fall indirekt,
gav justitieministern en eloge för
den upprustning av polisens resurser
som ägt rum de senaste åren. Min slutsats
var att vi har en polismakt som
väl kan hävda sig med polisen i andra
länder.
Men jag konstaterade vidare att brottsligheten
har visat sådana tendenser till
ökning att ordningssituationen har förvärrats.
Jag påpekade att vi inte kommer
åt detta problem enbart genom att
öka antalet poliser. Men om vi skall skapa
säkerhet och trygghet på gator och
torg åt den enskilde medborgaren ingår
en upprustning av polisens resurser
bland de åtgärder som måste vidtas. Jag
krävde att en ökning av polisens resurser
skall ske i varje fall i takt med
brottslighetens ökning. Det får inte vara
så att läget försämras. Då är det något
som är fel.
Herr Bergman beskyllde mig för att
upprepa mig; jag skulle ha sagt precis
samma saker år efter år i den här frågan.
Nu förhåller det sig på det sättet,
att jag inte på många år har sagt någonting
om polisen i den här talarstolen.
Vad är det man brukar säga, herr Bergman?
Snopet, va!
Herr BERGMAN (s) kort genmäle:
Herr talman! Det förhåller sig så att
det är fröken Ljungberg som har varit
talesman för utskottet i de här frågorna,
men mellan herr Bohman och fröken
Ljungberg är ju avståndet litet.
Herr BOHMAN (m) kort genmäle:
Herr talman! Prutningen var fullständig! -
Herr ZETTERSTRÖM (s):
Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 2 punkten 9, om den lokala polisorganisationen,
behandlas bl. a. de likalydande
motionerna 1:546 och 11:675.
Innan jag kommenterar motionerna
vill jag'' konstatera att förstatligandet av
polisväsendet medförde ett bättre utnyttjande
av våra samlade resurser.
Detta har vidare medfört personella och
materiella förstärkningar vilket också
är fallet i år. Rationaliseringar och förenklingar
har vidtagits inom polisarbetet.
1 motionerna har vi velat aktualisera
en ytterligare förenkling av administration,
utbildning och utbildningskrav
för de lokala trafikövervakarna.
Som bekant kräver bilismen bättre
och snabbare vägar. Städernas planering
beträffande gator, parkeringsplatser
m. m. har i högsta grad förändrat
karaktär. Därigenom har även behovet
av trafikövervakare ökat. I samband
med polisväsendets förstatligande tillkom
även lagen om parkeringsbot, som
inneburit en icke oväsentlig förenkling
av det administrativa handläggandet
av trafiköverträdelserna. Då fick länsstyrelser
och rikspolisstyrelsen bemyndigande
att förordna om lokala trafikövervakare
och utarbeta utbildningsplan
och bestämmelser för dessa.
Det har lett till att systemet med
trafikövervakare utsträckts till att omfatta
även städer med mindre folkmängd,
antyder vi motionärer. Därav
följer andra förhållanden än som förutsatts,
då förordningen kom till.
Enligt motionärernas mening korresponderar
därför inte längre gällande
bestämmelser med vad som krävs av
ifrågavarande befattningshavare. För
många kommuner ter sig nämligen tilllämpningsbestämmelserna
för restriktiva
och omfattande. Det har fördröjt många
kommuners rättmätiga anspråk på att
få en bättre övervakning av trafiken,
inte minst då det gäller parkeringsbestämmelsernas
efterlevnad. För dessa
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
41
Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader
mindre städer behöver man inte ha
samma krav på utbildningens längd för
trafikövervakare som man bör ha för
de större städerna.
I rikspolisstyrelsens normalutbildningsplan
anges minimum 150 timmars
utbildning, vilket kan tyckas vara väl
motiverat för en större stad men inte
är nödvändigt för en mindre stad. Genom
att uppmjuka tillståndsgivningen,
göra en annan bedömning av förordnandet
och ändra utbildningsplanen skulle
trafikövervakare av denna typ kunna
användas i större utsträckning. Som en
följd därav skulle även i mindre städer
polisens arbete underlättas och dess
kapacitet kunna tas i anspråk för mera
kvalificerat arbete. Min förhoppning
efter utskottets skrivning angående motionerna
är, herr talman, att rikspolisstyrelsen
verkligen fortlöpande följer
upp denna fråga och att det verkligen
finns en vilja att förenkla bestämmelserna
och kraven på utbildningen, tiden
för utbildningen och dess innehåll. Man
bör även förenkla uniformeringen för
övervakarna så att dessa personer i de
mindre orterna kan förena dessa arbetsuppgifter
med eventuellt andra kommunala
arbetsuppgifter. Kommunerna svarar
för kostnaderna för dessa kommunala
trafikövervakare.
Herr talman! Jag har inget annat
yrkande än utskottets men har velat belysa
motiven för motionerna.
Herr POLSTAM (ep):
Herr talman! Jag skall göra som herr
Bohman, nämligen passa på att ge ett
erkännande till justitieministern för
den upprustning av svensk polis som
skedde 1965. Jag gör det i egenskap av
polisman, tv jag har sett fördelarna av
den.
Det är en bra organisation; den lovar
mycket för framtiden, och vi tror på
den inom svensk polis. Det har talats
och skrivits mycket om den lokala
polisorganisationen. Därför skall jag
bespara kammarens ledamöter en fack2*
— Andra kammarens protokoll 1969.
mässig utläggning av dessa problem.
Men vi vet att brottsutvecklingen har
gått i en viss riktning, och vi vet att
rationaliseringar pågår inom den lokala
polisorganisationen för att frigöra personal
för egentlig polisverksamhet.
Inom utredningsarbetet exempelvis använder
man numera i huvudsak diktafoner,
inte skrivmaskiner. Skrivmaskinerna
kommer till användning först när
handlingarna skall renskrivas.
Fler och fler uppgifter överförs också
till administrativ personal, inte
minst vad beträffar polismyndighetsärendena.
Men trots detta är polisresurserna
ändå alltför små. Det visar ju
inte minst övertidsuttaget på omkring
48 miljoner kronor 1968.
Om de i propositionen föreslagna polistjänsterna
slås ut på de 119 polisdistrikten
blir det inte mer än tre—fyra
tjänster per distrikt. Räknar man sedan
med de i reservationen avsedda
210 tjänsterna blir det inte mer än 1,6—
1,7 tjänster per distrikt. Man kan väl
säga att det ackumulerade behovet i
storstäderna kommer att kräva de flesta
av dessa tjänster, medan de små polisdistrikten
får ingen eller möjligen någon
enda tjänst. Även i de små distrikten är
problemen stora, och personalen har
svårigheter att klara sina uppgifter trots
den rationalisering som pågår och som
kommer att fortsätta.
Den lokala polisorganisationen behöver
i dag en förstärkning på polissidan
vilket jag vill understryka med stöd
av drygt 26 års erfarenhet inom polisen.
Herr talman! Jag yrkar därför bifall
till den borgerliga reservationen i vilken
föreslås ytterligare polistjänster.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:
Herr talman! Liksom herr Bergman
skulle jag kunna börja med att konstatera
att det egentligen är ganska onödigt
att ta till orda, eftersom herr Bohman
med spöklik säkerhet siat om vad
jag kommer att säga. Jag tror ändock
Nr 11
42
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader
att det inte skadar att kammarens ledamöter
får en samlad överblick över
vad som skett på polisväsendets område
efter förstatligandet.
Under de tre gångna budgetåren har
polisorganisationen tillförts 1 100 nya
tjänster. Regeringens förslag innebär
när det gäller den lokala polisorganisationen
ytterligare 470 tjänster. Det betyder
att denna organisation på fyra år
utökats med ungefär 1 600 tjänster. Därtill
kommer alla de tjänster som tillförts
den centrala organisationen och som
redovisats i statsverkspropositionen.
Herr Bergman nämnde att nettotillskottet
av nya tjänster, bortsett från de
automatiska ökningarna inom undervisningsväsendet,
uppgår till ungefär 1 500
och att polisväsendet har fått en tredjedel
härav. Jag skulle vilja tillägga att
det, om vi ser på hela justitiestaten och
räknar med såväl domstolar som kriminalvård
och åklagarväsen, rör sig om
ungefär 700 nya tjänster. Det innebär
att det område jag har ansvaret för
fått nära hälften av alla nya tjänster.
För dem som känner finansministern
bör det väl vara ganska lätt att inse att
det här blivit en osedvanligt god utdelning
— inte minst då det gäller polisväsendet.
Men polisväsendet omfattar såsom
omvittnats av bl. a. den föregående talaren
inte bara personal utan också
teknisk utrustning. Hittills har anslagits
76 miljoner kronor för nyanskaffning
av materiel och för nästa budgetår
föreslås ytterligare drygt 30 miljoner
kronor.
Den 1 januari 1965 hade vi 1 474 motorfordon,
av vilka 539 anskaffades i
samband med förstatligandet. Den 1
juli i fjol hade vi över 2 000. Vidare
har motorcykelbeståndet ökat med 30
procent och antalet helikoptrar från
en till fem. För nästa budgetår räknar
vi med ytterligare drygt 100 bilar, en
helikopter och 30 motorcyklar. Samtidigt
pågår en upprustning av andra
delar av den tekniska utrustningen,
bl. a. radionätet. Likaså har vi skaffat
en datamaskin för polisväsendet. Åtskilliga
maskinella rutiner har därigenom
kunnat byggas upp både när det
gäller den administrativa verksamheten
och det egentliga polisarbetet. Klart är
emellertid att det tar litet tid att få
sådana saker genomförda.
Jag har tidigare i denna kammare
talat om vad införandet av TV-övervakning
betyder. Vi har t. ex. sparat in
många polismän genom att installera
TV-kameror på Stockholms centralstation.
Det skall också räknas in i bilden
när vi talar om antalet polismän.
Vi befriar också polismännen från åtskilliga
arbetsuppgifter, även om jag
kan hålla med om att vi ännu har
många arbetsuppgifter lagda på polisen,
som skulle kunna skötas av annan personal.
Men arbetet med rationaliseringen
pågår oförtrutet i departementet
och i rikspolisstyrelsen. Vi kommer att
fortsätta på den vägen, liksom vi kommer
att fortsätta att upprusta på både
den personella och den materiella sidan.
Detta är inte sista året som en statsverksproposition
lägges fram; det kommer
flera.
Herr BOHMAN (m):
Herr talman! En sådan här samlad
överblick av vad som skett har justitieministern
brukat ge oss här i kammaren,
och jag tycker inte det skadar att
vi har fått en upprepning. Det är värdefullt
för oss alla att få ta del av en redovisning
av det uppbyggnadsarbete som
har ägt rum inom polisen liksom inom
andra områden av samhället. Men felet
är att man av uppbyggnadsarbetet inte
kan dra den slutsatsen att allt är bra —
och det föreföll som om justitieministern
var beredd att dra en sådan slutsats.
Förhållandena är inte bra. De är
tvärtom dåliga. Kriminaliteten har ökat
trots upprustningen.
Kraven på polisen är i dag större än
de var för ett par år sedan, och den
enskilde medborgaren struntar i vad
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
43
Lokala polisorganisationen: Förvaltningskostnader
som har skett i det förflutna. Han upplever
verkligheten sådan den är. Och
statistiken visar att han upplever verkligheten
på ett riktigt sätt. Det är mot
den bakgrunden vi skall bedöma vad
som bör ske på polisens område, och
det är mot den bakgrunden polischeferna
ute i landet har framställt krav på
flera polistjänster, krav som länsstyrelserna
har instämt i och som gjort att
rikspolisstyrelsen har yrkat på ett större
antal poliser. Justitieministern har
själv föreslagit att antalet polismän skall
öka med 400. Om upprustningsarbetet
vore så bra som justitieministern nu
vill göra gällande, varför har han då
begärt 400 nya tjänster?
Vi menar att 400 tjänster inte räcker
för att tillgodose de väldiga anspråk,
som i dag i den enskilde medborgarens
intresse ställs på landets ordningsmakt.
Det är en otillräcklig uppbyggnad som
justitieministern föreslagit, och det är
därför vi lagt fram ett förslag om en
väsentlig ökning av antalet polistjänster,
ett förslag som ligger nära 75 procent
högre än regeringens.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:
Herr talman! Herr Bohman inledde
alldeles nyss debatten med att kritisera
oss för att vi inte lagt fram förslag till
tillräckligt många nya tjänster. Hans
sista anförande innebär dock nästan en
förebråelse mot mig för att jag hade
dristat mig att föreslå 400 nya tjänster,
och nu menade tydligen herr Bohman
att jag inte alls borde ha föreslagit
några nya sådana.
Herr Bohman utnyttjade också tillfället
till att återigen framhålla vad jag
själv skulle ha sagt, nämligen att allt
inte är bra. Nej, naturligtvis är inte allt
bra. Vi föreslår därför ett utökat antal
tjänster, och vi kommer också i fortsättningen
att göra det. Jag nämnde inte
i mitt föregående inlägg att vi väsentligt
har upprustat utbildningen av polismän,
men det är också något som
skall tas med i den totala bedömningen.
Herr Bohman sade i sitt första inlägg
att vår polis väl kan hävda sig vid en
internationell jämförelse. Ja, herr Bohman,
vi har världens bästa polis och
den polis som är bäst utrustad i hela
världen.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. 1
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Bohman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 9)
inom. 1) i utskottets utlåtande nr 2,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Axel Andersson
in. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-pro
positionen.
Herr Bohman begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 92 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. 2—4
Vad utskottet hemställt bifölls.
44
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Ersättning- åt domare, vittnen och parter
Punkterna 10—16 reservanterna anfört om ersättning till
Vad utskottet hemställt bifölls. vissa vigselförrättare.
Punkten föredrogs; och anförde därvid: -
Punkten 17
Ersättning åt domare, vittnen
och parter
Kungl. Maj:t hade (punkten E 1, s.
52) föreslagit riksdagen att till Ersättning
åt domare, vittnen och parter för
hudgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 21 600 000 kr.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat
dels de likalydande. motionerna /: 4
av herr Sörenson m. fl. och II: 5 av herr
Eriksson i Arvika in. fl., vari föreslagits
att riksdagen beslutade att frikyrkopastorer,
som hade laglig rätt att å
statens vägnar förrätta vigsel, erhölle
ersättning för denna sin tjänst genom
statsmedel,
dels de likalydande motionerna I: 582
av herrar Svanström och Ernst Olsson
samt II: 613 av herr Glimnér m. fl.,
dels motionen I: 745 av herr Göran
Karlsson.
Utskottet hemställde,
1. att riksdagen måtte till Ersättning
åt domare, vittnen och parter för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 21 600 000 kr.,
2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 4 och II: 5,
3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 582 och II: 613,
4. att riksdagen måtte avslå motionen
1: 745.
Reservation hade avgivits beträffande
statlig ersättning till frikgrkliga vigselförrättare
av herrar Axel Andersson
Per Jacobsson, Ngman, Enskog och
Mundebo (samtliga fp), som ansett att
utskottet under 2 bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:4 och 11:5 som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad
Herr ERIKSSON i Arvika (fp):
Herr talman! När den nuvarande religionsfrihetslagen
antogs år 1951 gavs
också rätt åt bl. a. pastorer i frikyrkosamfund
att under vissa villkor förrätta
vigsel. Denna vidgade valfrihet bedömdes
då som en stor förmån, och jag vill
från början slå fast att beslutet i frågan
självfallet var mycket viktigare och värdefullare
än det ärende som herr Sörenson
m. fl. i första kammaren och jag
själv tillsammans med några andra ledamöter
av andra kammaren nu tagit
upp. Vi har i motionerna föreslagit att
ersättning skall utgå av statsmedel även
till de frikyrkopastorer som har laglig
rätt att förrätta vigsel. Skälet till att vi
aktualiserat saken är att vi anser att det
rör sig om en demokratisk rättvisefråga.
Så sent som i december förra året beslutade
riksdagen att ersättning till särskilt
förordnad vigselförrättare — s. k.
borgerlig vigselförrättare ■— skall utgå
av statsmedel. Staten ställer i detta fall
vissa krav på en vigselceremoni för att
den skall få civilrättsliga verkningar.
Likaså ställer staten krav på en vigselceremoni
som förrättas av en frikyrkopastor,
som erhållit behörighet att viga.
Detta är givetvis helt riktigt, och jag
vill stryka under att enighet råder på
denna punkt. Men vi motionärer och
även reservanterna har svårt att finna
skäl för att ersättning skall utgå i det
ena fallet men inte i det andra. Ett beslut
i enlighet med reservationen 4 skulle
skapa rättvisa, och jag yrkar med
denna korta motivering bifall till nämnda
reservation.
I detta anförande instämde herrar
Åberg och Sellgren (båda fp).
Herr FAGERLUND (s):
Herr talman! När utskottsmajoriteten
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
45
inte har gått med på reservanternas
och motionärernas krav, liar detta inte
skett på grund av någon som helst avoghet
mot frikyrkorna. Att så är förhållandet
tror jag också framgår av utskottets
skrivning.
Det är här inte bara fråga om den
rätt som statskyrkoprästerna och de
särskilda vigselförrätiarna har, utan det
gäller också den skyldighet som samhället
har ålagt dem. Därför anser vi att
det är en ganska väsentlig skillnad mellan
rätten till vigsel och skyldigheten
därtill. Vi kan därför inte se att det i
detta sammanhang föreligger något direkt
rättvisekrav. Utskottsmajoriteten
har inte kunnat bifalla motionärernas
yrkande, eftersom vi konstaterar den
föreliggande skillnaden som vi berört
i motiveringen.
Jag skall vara lika kortfattad som
föregående talare och ber med dessa
ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr ERIKSSON i Arvika (fp):
Bara en kort kommentar, herr talman.
Jag har inte påstått att det legat någon
avoghet mot frikyrkorna bakom utskottsmajoritetens
förslag, och jag tror
inte heller att så är fallet. Jag tycker
emellertid att herr Fagerlunds motivering
för att detta inte skulle vara någon
rättvisefråga var rätt ihålig.
Om vi i detta fall skall vara konsekventa,
hävdar jag bestämt att vi skall
följa upp decemberbeslutet och ge bidrag
för vigselförrättning även till frikyrkliga
vigselförrättare. Bestämmelser
håller för närvarande på att utformas i
departementet, och då bör det vara lätt
att ordna att sådana bidrag utgår i bägge
fallen.
Herr FAGERLUND (s):
Herr talman! Skall man ha fullständig
jämställdhet måste man också införa
vigselskyldighet på detta område.
Ersättning åt domare, vittnen och parter
Jag tror dock inte att frikyrkorna är
intresserade av en sådan.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. 1
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 2
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Eriksson i Arvika begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
;
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
17) mom. 2) i utskottets utlåtande nr 2,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Axel Andersson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Arvika begärde emellertid
rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ
des.
Därvid avgavs 154 ja och 38 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. 3 och •}
Vad utskottet hemställt bifölls.
46
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Kriminalvårdsstyrelsen
Punkten 18
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 19
Kriminalvårdsstyrelsen
Kungl. Maj:t hade (punkten F 1, s. 57
—66) föreslagit riksdagen att
a) godkänna de riktlinjer för kriminalvårdsstyrelsens
organisation som angetts
i statsrådsprotokollet,
b) bemyndiga Kungl. Maj :t att hos
kriminalvårdsstyrelsen inrätta två extra
ordinarie tjänster för chefer för avdelningar
och fyra extra ordinarie tjänster
för chefer för byråer,
c) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta
de övergångsanordningar som behövdes
med anledning av omorganisationen,
d) till Kriminalvårdsstyrelsen för
budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av I t 542 000 kr.
1 de likalydande motionerna 1:311
av herr Dahlén in. fl. och II: 355 av herr
Wedén in. fl hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en parlamentarisk utredning om kriminalvårdens
framtida utformning samt
att denna utredning finge resurser att
följa pågående försöksverksamhet på
området för att starta ny försöksverksamhet
i enlighet med vad som i motionerna
anförts.
Utskottet hemställde,
1. att riksdagen måtte i enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag
a. godkänna de riktlinjer för kriminalvårdsstyrelsens
organisation som angetts
i statsrådsprotokollet,
b. bemyndiga Kungl. Maj:t att hos
kriminalvårdsstyrelsen inrätta två
extra ordinarie tjänster för chefer för
avdelningar och fyra extra ordinarie
tjänster för chefer för byråer,
c. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta
de övergångsanordningar som behövdes
med anledning av omorganisationen,
2. att riksdagen måtte till Kriminalvårdsstyrelsen
för budgetåret 1969/70
anvisa ett förslagsanslag av 14 542 000
kr.,
3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:311 och 11:355 i vad de avsåge
en parlamentarisk utredning.
Reservation hade avgivits beträffande
en parlamentarisk utredning om kriminalvårdens
utformning av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Bengtson (ep) och Nyman (fp), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Eliasson
i Sundborn (ep), Mattsson (ep), Enskog
(fp), Nilsson i Tvärålund (ep) och
Mundebo (fp), som ansett att utskottet
under 3 bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 311 och II: 355, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
om en parlamentarisk utredning.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
MUNDEBO (fp):
Herr talman! Regeringen föreslår i
statsverkspropositionen riktlinjer för
kriminalvårdsstyrelsens organisation,
och de tillstyrks av utskottet. Den nya
organisationen bör enligt min mening
göra styrelsen bättre rustad att fullgöra
sin uppgift. Jag vill emellertid understryka
utskottets uttalande att organisationen
kan behöva kompletteras och
modifieras. De synpunkter rörande en
frivårdssektion som framförts av Föreningen
Sveriges skyddskonsulenter och
skyddsassistenter är väl motiverade.
I samband med arbetet rörande omorganisationen
av kriminalvårdsstyrelsen
framhöll statskontoret att en klarare
definition av kriminalvårdens målsättning
var en nödvändig grund för beslut
om styrelsens definitiva organisation.
Fn utredning i den frågan borde
därför tillsättas. Folkpartiet har i motioner
framfört detta krav och framhållit
att i utredningsuppdraget bör
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
47
bl. a. ingå huvudlinjerna för kriminalvårdens
framtida inriktning, fångvårdsanstalternas
storlek och utformning
.samt relationerna mellan anstaltsvård
och frivård. Den debatt som förts under
senare år visar med all önskvärd
tydlighet behovet av en sådan utredning.
Inte heller kan existensen av andra utredningar
— exempelvis fångvårdens
byggnadskommitté — eller pågående
forskning förändra behovet av ett vidgat
underlag för kriminalvårdens framtida
utformning.
Jag har ingen övertro på parlamentariska
utredningar, men just på detta
område finns ett verkligt behov av att
klarare dra upp riktlinjerna för dagens
och morgondagens kriminalvårdspolitik.
Dessa beslut bör beredas i en parlamentarisk
utredning.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
5 vid punkten 19.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Här rör det sig om en
bedömning av nödvändigheten av att
tillsätta en speciell utredning för att
klarlägga resursfördelningen mellan frivården
och anstaltsvården. Som herr
Mundebo påpekade föreligger en utredning
om hur anstalterna skall se ut och
vilken funktion de skall fylla. Det finns
även en speciell behandlingsutredning''.
Såvitt jag förstår föreligger det inte
några skiljaktigheter partierna emellan
om målet för de påföljder som samhället
fixerar i de enskilda fallen. Det
förefaller mig så. Jag har svårt att se
det nyttiga i att försöka blåsa upp motsättningar
mellan frivård och anstaltsvård.
Jag tror att debatten skulle tjäna
på att föras på ett annat sätt.
Intresset för frivården och för en ökning
av dess resurser har kommit till
uttryck i debatten. Det är emellertid inte
på något sätt fixerat att det föreligger
någon värdering, även om man i motionen
vill ge intryck av en principiell
motsättning. Frågan om resursfördelningen
är föga lämpad för utrednings
-
Kriminal vårdsstyrelsen
arbete. Däremot kan man diskutera den
i utskott och i riksdag.
Dessa skäl har väglett utskottsmajoriteten
när den tagit ställning till frågan,
och jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Herr MUNDEBO (fp):
Herr talman! Bara två korta kommentarer.
Den utredning på detta område som
såväl statskontoret — statsförvaltningens
rationaliseringsorgan — som vi motionärer
har förordat skulle ingalunda
bara beröra resursfördelningen mellan
frivård och anstaltsvård. Det är en mycket
viktig fråga, men som jag nämnde i
mitt första inlägg skulle utredningsuppdraget
vara av vidare karaktär och gälla
huvudlinjerna för hela den framtida
kriminalvår dspolitiken.
Min andra kommentar gäller herr
Bergmans konstaterande att det inte
finns några skiljaktigheter partierna
emellan i dessa frågor. Det tror jag är
riktigt, och jag kan också tillägga att
jag anser det tillfredsställande. Däremot
finns det olika opinioner, olika
bedömningar, som vi har kunnat notera
i den ganska livliga kriminalvårdsdebatt
som har förts under senare år. Jag
tror det vore av värde för den debatten
och för de konkreta beslut som vi har
att fatta, om vi kunde få ett bättre underlag
för debatten och besluten. En
parlamentarisk utredning vore en god
form för att skapa detta underlag.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. 1 och 2
Vad utskottet hemställt bifölls.
Mom. 3
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Mundebo begärde emel
-
48
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fria.
Fångvårdsanstalterna
lertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 19)
mom. 3) i utskottets utlåtande nr 2,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Axel Andersson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 136 ja och 61 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten 20
Fångvårdsanstalterna
Kungl. Maj:t hade (punkten F 2, s.
66—70) föreslagit riksdagen att till
Fångvårdsanstalterna för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
207 115 000 kr.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat
dels de likalydande motionerna I: 311
av herr Dahlén m. fl. och II: 355 av herr
Wedén m. fl. i vad avsåge hemställan
a) att riksdagen måtte under andra
huvudtiteln, rubriken F 2 Fångvårdsanstalterna,
anvisa ett — i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag ■— med 545 000
kr. till 207 660 000 kr. förhöjt anslag för
inrättande av fem tjänster som assistenter
för fritidsverksamheten vid anstalterna
samt en tjänst som fångvårdsinspektör,
två assistenttjänster och åtta
biträdestjänster för arbetet med de intagnas
frigivning ävensom höja anslaget
till studie- och fritidsverksamhet
med 115 000 kr.,
b) att riksdagen måtte uttala att försöksverksamhet
med olika former av
medinflytande borde startas vid så
många av kriminalvårdens institutioner
som möjligt,
dels de likaly dande motionerna I: 555
av fru Elvy Olsson och II: 665 av herr
Sundman i vad avsåge hemställan att
riksdagen måtte besluta att till Fångvårdsanstalterna
under andra huvudtiteln
(F 2) anvisa ett i förhållande till
Kungl. Majds förslag med 545 000 kr.
förhöjt anslag om 207 660 000 kr.,
dels de likalydande motionerna I: 550
av fru Lindström och II: 611 av herr
Gadd m. fl., vari bl. a. hemställts att
riksdagen i enlighet med kriminalvårdsstyrelsens
äskanden under 2:a huvudtitelns
punkt F 2 beslutade inrätta en
tjänst som överläkare för inspektion av
hälso- och sjukvården vid fångvårdsanstalterna,
en tjänst som biträdande
överläkare vid Hall och en psykologtjänst
vid Hall, en överläkartjänst vid
fångvårdsanstalten för unga i Uppsala
och tjänster för en psykolog vid samma
anstalt samt två biträdande psykologer
för vårdarbetet på räjongerna i övrigt,
vilket sammanlagt innebure en anslagshöjning
med 455 572 kr.,
dels de likalydande motionerna I: 590
av herr Wirtén och fru Elvy Olsson
samt II: 666 av herrar Sundman och
Ahlmark, vari hemställts att riksdagen
vid sin behandling av punkt F 2 i bilaga
4 till statsverkspropositionen måtte
besluta om höjning av anslaget till Bibliotek
vid fångvårdsanstalter med 55 000
kr. och således till Fångvårdsanstalterna
för budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 207 170 000 kr.,
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
49
dels de likalydande motionerna I: 66
av herr Lindblad och II: 84 av herr
Westberg i Ljusdal.
Utskottet hemställde,
1. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 550 och II: 611 och med avslag å motionerna
1:311 och 11:355, 1:555 och
11:665 samt 1:590 och 11:666, de sex
förstnämnda såvitt nu var i fråga, till
Fångvårdsanstalterna för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
207 215 000 kr.,
2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 66 och II: 84,
3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:311 och 11:355 i vad anginge
försöksverksamhet med medinflytande,
4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:550 och II: 611 i vad de ej
behandlats under 1.
Reservationer hade avgivits
beträffande medelsanvisningen av
herrar Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep) och Nyman
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep), Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep) och Mundebo (fp), som ansett att
utskottet under 1 bort hemställa, att
riksdagen måtte
a. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna 1:550 och 11:611,
1:311 och 11:355 samt 1:555 och II:
665, nämnda motioner såvitt nu var i
fråga, samt med bifall till motionerna
1:590 och 11:666 till Fångvårdsanstal:erna
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 207 850 000 kr.,
b. i anledning av motionerna I: 311
och 11:355 samt 1:555 och 11:665,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
som sin mening ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört om arbetspremier
till studerande;
beträffande försöksverksamhet med
medinflytande av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp) och Ny
-
Fångvårdsanstalterna
man (fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Eliasson i Sundborn (ep), Enskog
(fp) och Mundebo (fp), som ansett
att utskottet under 3 bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 311 och II: 355, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad dessa reservanter
anfört om försöksverksamhet med medinflytande.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
NILSSON i Tvärålund (ep):
Herr talman! I mitt förra anförande
pekade jag på att ett frihetsberövande
ofta verkar nedbrytande på den omhändertagne
och konfirmerar ett asocialt
beteende. Återfallsfrekvensen efter
anstaltsvården visar att anstaltsvårdens
rehabiliterande effekt är liten. Man får
emellertid i detta sammanhang inte
blunda för att anstaltsklientelet i många
fall är mycket svårt kriminellt belastat
och svårt att anpassa till samhället.
Om omhändertagande i ett fängelse
skall kunna leda till återanpassning erfordras
betydande insatser. Dessa måste
så långt det är möjligt utformas efter
individens behov. Det är viktigt med
försöksverksamhet och experiment. Dessa
ger erfarenheter beträffande behandlingsmetoder,
och forskarna får ett material
att arbeta med.
I reservation nr 6 föreslås en förstärkning
av frigivningsplaneringen
samt fritids- och undervisningsverksamheten
och en mindre uppräkning av
expenser till biblioteket.
Frigivningsplaneringen får anses
grundläggande för den intagnes återanpassning
i samhället. Den frigivne möter
ofta ett otal svårigheter. Tyvärr är
människorna i samhället i allmänhet
inte spontant beredda att hjälpa vederbörande
över svårigheterna. Den frigivne
möts med misstänksamhet på arbetsplatser
och under fritiden om hans
förflutna blir känt. Han kan bli isolerad
50
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Fångvårdsanstalterna
från normalt umgänge. Den risken finns
också om hans förflutna är okänt. Rädslan
för upptäckt kan vara mycket pressande
och försvåra naturliga kontakter.
Risken för återfall är mycket stor. Det
är angeläget att den frigivne möter sådana
förhållanden, att han har en rimlig
chans till återanpassning.
Den tid som är fri från sysselsättning
på fängelserna har ökats och kan för
många upplevas som direkt nedbrytande,
om den inte fylls med något positivt
innehåll. Den intagnes vilja till
återanpassning när han kommer ut måste
alltid finnas om ett någorlunda normalt
liv i frihet skall bli möjligt. Den
viljan bör om möjligt förstärkas under
interneringstiden. En riktigt upplagd
fritidsverksamhet är ett betydelsefullt
led i dessa strävanden och för en resocialisering
över huvud taget av detta
klientel.
Frånvaron av en tillräckligt organiserad
fritid har visat sig skapa ibland
krisartade situationer på fångvårdsanstalterna.
De tjänster som föreslås i reservation
6, nämligen tre tjänster för
handläggande personal, åtta för biträden
för frigivningsplanering och fem
nya assistenttjänster för fritids- och undervisningsverksamhet,
måste anses
mycket angelägna för fängelsernas inre
verksamhet. Hit hör också bokutlåning
till internerna. Som framhålls i motion
11:666 är biblioteksverksamheten mycket
försummad. Ersättningsbeloppen
grundar sig på kalkyler från 1949, alltså
tjugo år tillbaka i tiden. Kostnaderna
för bokutlåning på sjukhusen — för att
göra den jämförelsen -— är flerdubbelt
högre än på fängelserna. De bidrag som
utgår täcker enligt en undersökning bara
bokslitaget. I vissa fall har kommunbiblioteken
givit en service som sträcker
sig betydligt utöver verkliga kostnaderna.
Det bör enligt vår mening inte
komma i fråga att man på det sättet för
över kostnaderna för bokutlåning i
fängelserna på kommunerna. Den föreslagna
uppräkningen är mycket liten
— 55 000 kronor — och har ringa betydelse
för anslagsberäkningen.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 6.
Herr MUNDEBO (fp):
Herr talman! Jag skall inskränka mig
till att i allt instämma i de synpunkter
herr Nilsson i Tvärålund här har anfört
och bara göra ett tillägg beträffande en
fråga som berörs under denna punkt,
nämligen frågan om försöksverksamhet
med medinflytande.
Det har ju under senare tid gjorts försök
att skapa kontakt med de intagna
genom införande av förtroenderåd, samarbetsnämnder
o. s. v. Detta har stor betydelse
både för anstaltsbehandlingen
och för att underlätta övergången till aktivt
deltagande i samhällslivet. Jag tror
att det skulle vara av värde för den fortsatta
utvecklingen på detta område om
riksdagen uttalade sig till förmån för
denna aktivitet. I en reservation vid
punkten 20 förordas just att ett sådant
uttalande skall göras. Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservation
nr 7.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Diskussionerna om fångvårdsanstalterna
har lett till ett resultat
som inte är ovanligt i tredje avdelningen
när vi sysslar med fångvård. Tredje
avdelningens ledamöter har ju lärt känna
denna del av det svenska samhället
genom besök på anstalter och genom
annan aktivitet, och det tar sig då och
då uttryck i att vi gör små korrigeringar
i Kungl. Maj :ts förslag. Det har vi
gjort också på den här punkten.
Vi har alltså yrkat att en tjänst som
biträdande överläkare skall inrättas vid
Hall och att anslaget skall räknas upp
med 100 000 kronor. Det är klart att
man kunde ha lagt ökningen på något
annat område, som andra tycker är viktigare,
men även när man försöker vara
redigare än Konungen måste man avväga,
och vi har här gjort en avväg
-
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
51
ning. Jag vill fästa ledamöternas uppmärksamhet
på att samtliga i utskottet
är överens på den punkten.
Beträffande biblioteksverksamheten
bar herr Sundman vunnit en framgång,
som kanske inte syns klart, eftersom vi
på det språk — ibland kallat fikonspråk
—• som ritualen kräver i statsutskottet
och riksdagen har sagt att vad motionärerna
anfört synes värt att beakta. Det
betyder att vi tycker att Kungl. Maj:t
bör komma med förslag nästa år. De
regler som gäller borde kanske omarbetas
från mer än en utgångspunkt. Resultatet
kan alltså bli mer än 55 000 kronor
— en öppning finns i denna skrivning.
Det kan naturligtvis vara oförsiktigt att
säga så här, men jag tycker att detta är
ett uttryck för avdelningens syn på dessa
frågor. I vart fall innebär uttalandet
ett starkt fall framåt för frågan.
Vad beträffar medinflytandet, som
också har behandlats, skulle det i och
för sig vara mycket intressant att grundligare
ta upp en annan sida av saken,
men jag skall inte göra det. Här har bara
en liten sektor berörts. På ett stort område
har det sedan ett par år tillbaka
pågått ett utvecklingsarbete om medinflytande
inom fångvårdsanstalterna,
som jag bedömer kommer att få mycket
stor betydelse i framtiden. Det gäller
medinflytandet över arbetsdriften. Den
fackliga rörelsen har visat en aktivitet
och ett intresse som bådar gott för framtiden.
Jag tror vi kan räkna med positiva
resultat både för de intagna direkt,
för vården i dess helhet och för anpassningen
till samhället efter frigivningen.
Det rör sig om människor som är kolossalt
olika och befinner sig i olika situationer.
Anstalterna är också olika, eftersom
de intagna fördelas mellan anstalterna
efter sina egenskaper. Det gör att
det inte är möjligt att konstruera modeller
som passar överallt, utan man får
utforma verksamheten med hänsyn till
anstalternas karaktär och det klientel
som finns där.
Just beträffande arbetsdriften har det
Fångvårdsanstalterna
emellertid sedan en tid pågått ett utvecklingsarbete
som siktar till medinflytande
över löne- och anställningsvillkor
och sådana frågor som konventionellt
är föremål för fackligt intresse i
det civila. Fackföreningsrörelsen har visat
ett aktivt intresse. Representanter
från LO har rest omkring, studerat, resonerat
och haft överläggningar. Det
har självfallet inte varit föremål för tidningarnas
och televisionens intresse, eftersom
man inte bedriver någon PRverksamhet,
men verksamheten har givit
goda resultat, och jag tror att de som
sysslar med den har stora förväntningar.
Det finns nu nästan en tradition sedan
fyra år på detta område.
Med dessa ord, herr talman, yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. 1
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 20)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 2,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6) av herr Axel Andersson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
52
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Frivården
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 132 ja och
62 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltå bifallit utskottets
hemställan.
Mom. 2
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 3
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Mundebo begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 20)
mom. 3) i utskottets utlåtande nr 2,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Axel Andersson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 142 ja och 48 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. h
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 21
Frivården
Kungl. Maj:t hade (punkt F 3, s. 70
—73) föreslagit riksdagen att till Frivården
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 31 434 000 kr.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat
dels de likalydande motionerna I: 311
av herr Dahlén m. fl. och II: 355 av
herr Wedén m.fl. i vad bl. a. avsåge
hemställan att riksdagen måtte under
andra huvudtiteln, rubriken F 3 Frivården,
anvisa ett — i förhållande till
Kungl. Maj :ts förslag — med 562 000 kr.
förhöjt anslag om 31 996 000 kr. till inrättandet
av ytterligare tjugo tjänster
inom frivården samt höja anslaget till
understöd åt villkorligt frigivna med
250 000 kr.,
dels de likalydande motionerna I: 555
av fru Elvy Olsson och II: 665 av herr
Sundman i vad avsåge hemställan att
riksdagen måtte besluta att till Frivården
under andra huvudtiteln (F 3)
anvisa ett i förhållande till Kungl. Maj:ts
förslag med 562 000 kr. förhöjt förslagsanslag
om 31 996 000 kr.,
dels motionen II: 678 av fröken Äsbrink
m. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 6
av herr Sörenson m.fl. och 11:36 av
herr Jönsson i Ingemarsgården in. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 190
av herrar Ernulf och Alexanderson och
11:213 av herr Wiklund i Stockholm,
vari hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
uttala att de önskemål om frivårds
-
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
53
hotellet i Borås som framförts i motionerna
måtte beaktas vid den slutliga
utformningen av beslutet,
dels de likalydande motionerna I: 574
av herrar Schött och Svanström och
II: 638 av herr Krönmark.
Utskottet hemställde,
1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 311 och II: 355, I: 555
och 11:665 samt 1:574 och 11:638, de
fyra förstnämnda såvitt nu var i fråga,
till Frivården för budgetåret 1969/70
anvisa ett förslagsanslag av 31 434 000
kr.,
2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 311 och II: 355 i vad avsåge
försöksverksamheten inom frivården,
3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 678,
4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 6 och II: 36,
5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 190 och II: 213.
Reservationer hade avgivits
angående medelsanvisningen av herrar
Axel Andersson (fp), Virgin (in),
Per Jacobsson (fp), Bengtson (ep), Nyman
(fp) och Kaijser (m), fru Elvy
Olsson (ep), herrar Bohman (m), Eliasson
i Sundborn (ep), Mattsson (ep),
Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund (ep)
och Mundebo (fp) samt fru Sundberg
(m), som ansett att utskottet under 1
bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:311 och 11:355 samt 1:555 och II:
665, nämnda motioner såvitt nu var i
fråga, och med avslag å motionerna
1:574 och 11:638 till Frivården för
budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 32 209 000 kr.;
beträffande frivårdshotellet i Borås
av herrar Axel Andersson (fp), Per
Jacobsson (fp), Bengtson (ep) och Nyman
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Eliasson i Sundborn (ep), Matts
-
Frivården
son (ep), Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund
(ep) och Mundebo (fp), som ansett
att utskottet under 5 bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:190 och 11:213 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört om utformningen
av frivårdshotellet i Borås.
Punkten föredrogs; och anförde därvid
:
Herr MUNDEBO (fp):
Herr talman! Inom frivården finns i
dag cirka 20 000 personer, medan cirka
5 000 finns inom anstaltsvården. Det
finns skäl att komma ihåg de relationerna,
då vi studerar såväl regeringens förslag
på kriminalvårdsrområdet som kriminalvårdsdebatten
och den försöksoch
experimentverksamhet som pågår
inom detta område.
I regeringens förslag intar anstaltssektorn
på olika sätt den främsta rollen.
Det är visserligen en förenklad jämförelse,
om man noterar att 85 procent av
anslagen användes för anstaltsvård och
15 procent för frivård och menar att
statsmakterna därmed gör en värdering
av de båda sektorernas betydelse. Så
enkelt är det inte, men siffrorna belyser
ändå något av de bedömningar, de
avvägningar som ligger bakom den nuvarande
kriminalvårdspolitiken. Likaså
är det belysande, att den försöks- och
experimentverksamhet som pågår inom
kriminalvårdsområdet i så hög grad gäller
just anstaltssektorn och i så ringa
grad frivårdssektorn.
Regeringens förslag på denna punkt
innebär bl. a. att frivårdsorganisationen
förstärks med tio skyddsassistenttjänster.
Utskottets talesman kommer förmodligen
att framhålla att detta är mer
än vad kriminalvårdsstyrelsen har föreslagit.
Ja, det är bra att regeringen på
denna punkt har gått längre än kriminalvårdsstyrelsen,
men jag ser det inte
som någon märklig prestation utan helt
enkelt som en nödvändig prestation. Jag
har studerat skyddskonsulenternas rap
-
54
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Frivården
porter för det gångna året, år 1968. Det
är en intressant och lärorik läsning som
säger en del om verkligheten bakom siffrorna,
om verkligheten bakom konstaterandena
om »förstärkning av resurserna».
Rapporterna visar nämligen att förstärkningen
är synnerligen blygsam, om
den ställs i relation till klientelets omfattning
och struktur, till penningvärdeutvecklingen
etc.
.lag skall ta ett enda exempel från ett
av göteborgsdistrikten; då känner sig
måhända utskottets talesman särskilt
hemmastadd. I detta distrikt fanns i början
av 1966 959 personer inom frivården.
Personalen bestod av sju personer,
och man hade 38 500 kronor för understöd
åt de frigivna. I början av detta år,
1969, hade antalet vårdade ökat till
1 495, d. v. s. med över 50 procent, medan
personalen ökat till nio. Medlen för
understöd var nästan oförändrade eller
39 000 kronor.
För expenser förfogade distriktet 1966
över 11 000 kronor och 1969 över 17 950
kronor. Under dessa tre år har alltså antalet
tjänstemän ökat från sju till nio,
medan antalet vårdade ökat från 950 till
1 495. Det är alltså riktigt att en förstärkning
av resurserna ägt rum, men
vi måste samtidigt notera den starka
ökningen av arbetsbördan. Den ekonomiska
ramen för understöd till de frigivna
är i det närmaste oförändrad.
En belysning av arbetsförhållandena
ges också i en annan rapport — även
den från Västsverige. Däri konstateras
bl. a. följande: »Beträffande slutligen
kontorsutrustning har en liten ljusning
inträtt under året genom att ett
företag skänkt expeditionen en begagnad
räknemaskin, som trots sina 50 år
på nacken ger oss korrekta svar, även
om så sker under ett våldsamt gnisslande
och rasslande.»
Jag tror att det behövs en ytterligare
förstärkning av frivården på alla fält —
beträffande personal, medel för understöd,
expeditionell upprustning m. m.
Behandlingsresultaten inom frivården
beror ju i hög grad på vilka resurser
som står till förfogande, och vi måste
konstatera att de i dag är otillräckliga.
Därför har vi också förordat, att ytterligare
resurser ställs till förfogande, dels
ett antal tjänster inom fri vårdsorganisationen
— sex skyddsassistenter och
nio biträdestjänster — dels ytterligare
medel för understöd åt villkorligt frigivna.
Det finns starka skäl att biträda
reservationen på denna punkt.
I en annan reservation vid denna
punkt berörs också frivårdshotellel i
Borås. I reservationen framförs synpunkter
rörande hotellets drift. Bl. a.
framhålles att föreståndaren bör ha god
utbildning och att matfrågan bör lösas
på tillfredsställande sätt. Jag vill nämna
att skyddskonsulenten för boråsdistriktet
speciellt framhåller i sin berättelse,
att han hoppas att hotellet får särskilda
resurser, så att en intensiv kurativ
behandling möjliggörs.
Inom frivården behövs ju många
människors insatser. Det behövs duktiga
socialarbetare, skyddskonsulenter,
skyddsassistenter och biträden. Vi behöver
duktiga lekmannaövervakare och
en utbyggd familjevård. Det är angeläget
att statsmakterna genom att ställa resurser
till förfogande och genom att satsa
på frivården skapar goda arbetsbetingelser
och ett gott arbetsklimat över huvud
taget inom frivården.
I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att uttala min förvåning och besvikelse
över att kriminalvårdsstyrelsens
ledning genom en mindre väl övervägd
formulering vid en konferens nyligen
gav uttryck för en värdering av
tusentals intresserade människors insatser
på ett sätt som knappast kan stimulera
de enskilda människornas engagemang
i detta arbete. Jag kan förstå bakgrunden,
kriminalvårdschefen ville reagera
mot vissa andra, mindre väl övervägda
uttalanden i den allmänna debatten.
Men när denna reaktion får sådan
form som den fick kan man inte bli annat
än besviken och förvånad. Det är all
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
anledning att välkomna enskilda människors
insatser på detta fält, även om vederbörande
har en uppfattning som skiljer
sig från den nuvarande kriminalvårdspolitiken.
Yi måste tillvarta alla
goda krafter inom kriminalvården, och
det är som sagt mycket angeläget att
skapa goda arbetsförhållanden och ett
gott arbetsklimat. Uttalanden av det slag
som gjorts på ömse sidor i denna debatt
är inte ägnade att åstadkomma ett sådant
klimat.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de vid punkten 21 fogade reservationerna.
Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.
Herr NILSSON i Tvärålund (ep):
Herr talman! Frivården kan räknas
till de områden inom kriminalvården
där förutsättningarna för en återanpassning
är störst. Därför gäller det att ge
den vårdformen sådana resurser att den
kan fungera och utvecklas så bra som
möjligt. Enligt vår mening bör detta
ske på ett mera målmedvetet sätt än
vad som kommit till uttryck i statsverkspropositionen.
Utöver de motiv som herr Mundebo
tidigare och jag nyss anfört finns det
anledning peka på att frivårdsklientelet
under senare år har ökat kraftigt, sedan
1961 med över 40 procent. De ökade
vanskligheterna i frivården som följetmed
ändrade och svårare brottstyper
samt det stora antalet narkomaner gör
också en större medelsanvisning nödvändig.
Om man tar hänsyn till att antalet
människor i frivården är så stort
som ungefär 20 000 och kostnaderna så
låga som knappt 2 kronor per dag och
vårdtagare, måste resurserna för detta
vårdområde anses vara skäligen små. En
relativt måttlig insats skulle där kunna
ge betydande effekt.
Såsom hem Mundebo framhöll får frivårdsklientelet,
20 000 man, cirka 15
procent av kriminalvårdsanslagen, me
-
o;>
Frivården
dan anstaltsvårdens 5 000 omhändertagna
får 85 procent. Jag skall inte dra
några alltför långtgående slutsatser av
denna jämförelse. — I många väsentliga
avseenden är klientelet inte alls jämförbart.
— Men det intrycket kvarstår ändå
att frivården är en vårdform där det är
synnerligen meningsfyllt med en mera
medveten satsning. Den har goda förutsättningar
att ge resultat. Den försöksoch
experimentverksamhet som förekommer
i dag sker i alltför liten utsträckning
inom frivården, där ändå resultaten
med säkerhet ligger inom närmare
räckhåll än inom anstaltsvården.
Kriminalvårdens utformning behöver
ägnas ett mera inträngande intresse och
bli föremål för ytterligare utredningar.
I avvaktan på de resultat som därvid
kan nås bör försöksverksamhet av olika
slag ge forskare, myndigheter och lagstiftare
erfarenheter om vilka metoder
som kan vara lämpliga.
Den personalförstärkning som föreslås
i reservationen 8 räcker emellertid
inte till för en sådan utvidgad verksamhet,
som jag nu talat för, utan är endast
avsedd att täcka mera akuta behov för
att göra frivården effektivare.
Herr talman! Med hänsyn till att föredragningslistan
är lång och till att herr
Mundebo anfört många synpunkter som
jag hade tänkt framföra ber jag att få
inskränka mig till det sagda och yrkar
bifall till reservationen 8.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Vad som nu sagts föranleder
inte så många kommentarer
från min sida. Jag vill bara notera en
markant skillnad i värderingen av de
demagogiskt framförda siffror — 85
procent respektive 15 procent — som
cirkulerat så länge i debatten om frivård
och anstaltsvård. Herr Mundebo
ansträngde sig verkligen —- och det är
jag glad över — för att förklara att det
gäller en förenklad jämförelse och att
siffrorna inte kan användas som underlag
för en bedömning. Han ville
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
56
Frivården
emellertid ändå ge intryck av att det
bakom dem skulle ligga något av en
värdering och en avvägning.
Herr Nilsson i Tvärålund verkade
mera glad över att kunna använda dessa
siffror som exempel på det tillstånd
scm råder. Han sade att klientelet på
anstalterna skiljer sig från det som
finns inom frivården. Det är emellertid
alldeles horribelt att ta de nämnda procenttalen
som utgångspunkt för en bedömning.
I den ena vårdformen gäller
det människor som skall ha bostad, mat
och arbetsmöjligheter och som skall bo
i en fastighet som har en speciell beskaffenhet
och där det sker en personell
övervakning av detta annorlunda klientel.
Människorna i frivården är ute i
vanligt yrkesarbete och bor i egen bostad.
De har då och då kontakt med en
övervakare eller en skyddskonsulent,
men de klarar sig i princip ute i det civila
livet.
Det är en orimlighet att göra de procentuella
andelarna av anslagssumman
till uttryck för en värdering, och jag
trodde att vi skulle få slippa höra dessa
siffror i varje fall från herr Mundebo
i denna debatt. Även i den tidningsdebatt,
som förts om kriminalvården,
har det varit vanligt att utgå från dessa
demagogiska sifferuppgifter — det är
nämligen i högsta grad fråga om demagogi
när man framställer läget på detta
sätt.
Herr talman! Jag vill framhålla att
det, såsom jag tidigare sagt, inte i sak
råder några delade meningar om frivården.
Jag har tidigare år haft anledning
att betona att jag själv och som jag
vet även ledamöterna i statsutskottets
tredje avdelning i den diskussion, som
där förevarit, liksom det parti jag tillhör
— och jag är övertygad om att vi
där kan få en enighet på bred front om
detta — ansett att man bör ge frivården
ökade resurser år efter år. Detta
har också skett, och frivården får i år
20 nya tjänster. Statsutskottets tredje
avdelning har visserligen korrigerat
Kungl. Maj:t genom att föreslå att även
anstalterna skall få en ny tjänst, men
den allmänna inriktning som förekommer
i denna fråga visar att det inte råder
några delade meningar om frivårdens
betydelse.
Jag skall inte gå in på någon detaljgranskning
i detta ärende, men jag vill
säga att det inte skulle vara så trevligt
för motionärerna och reservanterna om
man närmare skulle granska deras respektive
yrkanden. Jag vill vara beträffande
frivårdshotellet i Borås, som spelat
en viss roll i diskussionen, påpeka
att man genom de framställda yrkandena
vill ändra detta hotells karaktär. Det
förekommer ju olika vårdtyper, och kriminalvården
är också angelägen om
att ha olika behandlingsmöjligheter på
vägen från anstalten ut i det civila livet.
Det har sålunda inrättats frivårdshem
för dem som behöver en hemlik miljö
innan de kommer ut i det civila livet.
Avsikten är att i mycket enkel form ge
vederbörande en möjlighet att ordna
bostadsfrågan. Man skall endast ställa
själva rummet till förfogande för dem
och i övrigt göra minsta möjliga arrangemang.
För de kategorier som behöver
mera av omsorger får andra former än
frivårdshemmen anlitas.
Det har sagts att man borde lämna
hjälp med matlagning och annat, men
det betyder att en rad människor skulle
behöva engageras för ändamålet. Jag
anser att frivårdshemmen i största möjliga
utsträckning bör få hotellkaraktär
och att den service, som där lämnas,
skall inskränkas till tillhandahållande
av nycklar och andra sådana tjänster
som förekommer på ett hotell.
Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Bergman anser att
jag använder en demagogisk och horribel
jämförelsemetod när jag anger hur
stor del av vårdresurserna som tas i
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
anspråk inom respektive vårdsektor.
Visserligen hade herr Bergman älskvärdheten
tillägga att jag använde siffrorna
på ett nyanserat sätt, men han
menade ändå att det var demagogi.
Det rör sig dock, herr talman, om
kalla fakta, som redovisar hur stor andel
av resurserna som tillföres respektive
sektor. Frågan är vilken vikt vi skall
lägga vid siffrorna, och jag markerade
klart att vi inte får fästa för stor vikt vid
dem. Att redovisa dessa siffror är
emellertid ett sätt att beskriva situationen
som den är i dag. Vad jag menar
är att siffrorna utgör ett underlag för
att konstatera, att större resurser måste
tillföras frivården därför att en så stor
andel av klientelet vårdas inom frivården.
Vi har i dag såväl då vi diskuterat
polisen som då vi diskuterat kriminalvården
kunnat notera att större resurser
tillförts dessa områden, och det är glädjande.
Men vi får i sammanhanget inte
glömma att det finns ytterligare behov
av resurser. När vi alltså registrerar att
frivården har fått mera personal, mera
pengar att röra sig med, måste vi ställa
detta i relation till det ökade klientelet
inom frivården, och då kan slutsatsen
inte bli någon annan än den, att resurserna
i dag är klart otillräckliga och
att en fortsatt förstärkning måste ske.
Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:
Herr talman! Även jag begärde ordet
när herr Bergman sade att siffrorna använts
i demagogiskt syfte. Jag använde
dessa siffror mycket nyanserat, tyckte
jag. Jag sade att siffrorna i väsentliga
avseenden inte var jämförbara med
tanke på det klientel det gäller.
Vidare drar ju vården av intagna på
anstalt åtskilliga kostnader som klienter
i frivård inte drar. Jag nämnde dessutom
att för klienterna i frivård utgår
ett anslag på knappt 2 kronor per vårdtagare
och dag. Detta ansåg jag vara ett
så litet belopp, att resurserna måste an
-
■>/
Frivården
ses otillräckliga för denna vårdform och
att en ökning alltså behövs. — Det gladde
mig att herr Bergman sade att det
är naturligt att vårdresurserna ökas i
framtiden och att det inte på denna
punkt råder några skilda meningar. Vi
har ju i år gjort något olika värderingar
av anslagsbeloppen, men jag hoppas
att vi kan komma varandra närmare ett
annat år.
Herr BERGMAN (s) kort genmäle:
Herr talman! Vad beträffar talet om
demagogi, så är siffrorna helt korrekta
— det är jag överens med de föregående
talarna om. Men demagogin ligger
i att man jämför siffrorna med varandra.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:
Herr talman! Här har ordats en hel
del om siffror och gjorts jämförelser
mellan olika områden inom kriminalvården.
Det är en självklarhet att anstaltsvården
inom kriminalvården liksom
inom alla andra vårdområden med
nödvändighet drar stora kostnader. Den
icke institutionella vården ställer sig
också på detta område alltid avsevärt
billigare. De jämförelser som här gjorts
blir därför inte rättvisande, om man
bara tar hänsyn till de absoluta talen.
Frivården har i själva verket under
en följd av år varit föremål för successiv
upprustning. Budgetåret 1961/62 omfattade
personalen inom frivården 87 personer.
Om riksdagen i dag beslutar i
enlighet med regeringens förslag, kommer
frivårdspersonalen att för nästa
budgetår uppgå till 276 personer. Under
dessa åtta år har frivårdspersonalen
alltså ökat med 217 procent. Personalökningen
på anstaltssidan har under
samma tid utgjort 47 procent.
Ser man anslagsmässigt på frågan kan
man, om man undantar kostnaderna att
bygga anstalter — investeringsbeloppen
skiftar i hög grad från det ena året
till det andra — konstatera att frivårds
-
58
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Frivården
anslagen under perioden 1961/62—1969/
70 ökat med 328 procent, ökningen för
fångvårdsanstalterna stannar vid 155
procent, och antalet frivårdsfall har under
samma tid ökat med 48 procent.
Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:
Herr talman! Herr statsrådet använde
många siffror som man inte reflexionslöst
kan skriva under på. Eftersom antalet
anställda i anstaltsvården är förhållandevis
mycket större än i frivården,
kan nog procentsiffrorna diskuteras
som bevismaterial i sakfrågan, även
om de i och för sig är riktiga. Det var
min avsikt att vid jämförelsen mellan
anstaltsvården och frivården göra de
reservationer som måste göras i sammanhanget
och jag hoppas statsrådet
uppfattade detta.
Det gläder mig om det inte råder någon
större skillnad i uppfattningen om
värdet av frivårdens betydelse och behovet
av att den utvecklas.
Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:
Herr talman! Vi är helt medvetna om
att frivården fått ökade resurser, och
vi har med tillfredsställelse noterat detta.
Men man måste samtidigt komma
ihåg att ökade anspråk ställs på frivården
just till följd av att klientelet har
ökat i antal och svårighetsgrad. Därför
blir jämförelserna inte helt rättvisande
förrän man tar med den omständigheten
i bilden.
Låt mig också tillägga att det inte är
enbart —- kanske inte ens huvudsakligen
— av ekonomiska skäl som vi förordar
den ökade satsningen på frivården.
Det är framför allt därför att från
vårdsynpunkt bör alla möjligheter att
utnyttja frivården tillvaratas.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:
Herr talman! Jag tror inte att det behöver
råda så värst delade meningar
mellan herr Nilsson i Tvärålund och
mig i fråga om frivårdens betydelse.
Jag tror på frivården, ty annars hade
jag inte framfört det förslag till brottsbalk
som jag lade på riksdagens bord
för några år sedan.
Till herr Mundebo vill jag säga att det
är lätt att sitta i opposition och bara
yrka på mer och mer pengar inom alla
områden. Det är litet svårare om man
sitter i ansvarig ställning och skall
försöka att fördela resurserna på olika
områden. Jag kunde naturligtvis ha föreslagit
riksdagen 100 poliser mindre
och i stället lagt dessa pengar på frivården.
Jag tror dock att den debatt som
förts tidigare i dag visar att jag har gjort
den rätta avvägningen. Kanske vi ett
kommande år kan satsa mera på kriminalvården.
Herr talman! Medan jag står i talarstolen
vill jag begagna tillfället att säga
att herr Mundebo borde ha valt ett annat
forum för sitt angrepp på kriminalvårdschefen.
Han borde ha valt ett forum
där kriminalvårdschefen själv har
talerätt.
Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill ingalunda rekommendera
att justitieministern vid
prövning av förslag till ett kommande
år förordar en mindre satsning på polisverksamheten
än den som har gjorts
detta år. Jag menar att det bör vara möjligt
att ge frivården något större resurser
samtidigt som den nödvändiga förstärkningen
av polisen kommer till
stånd. De båda sakerna hänger också
samman.
Får jag tillägga beträffande den punkt
som justitieministern senast berörde att
det är Sveriges riksdag som beslutar
om frivårdens omfattning och att det
därför är angeläget att här ge uttryck
för åsikten att frivården bör tillförsäkras
både de resurser och det arbetsklimat
som krävs för goda resultat. Vi får
emellertid anledning att i andra sammanhang
— där också kriminalvårds
-
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
59
chefen kan vara närvarande — återkomma
till debatten på den punkten.
Fröken ÅSBRINK (s):
Herr talman! Frivårdens utomordentliga
betydelse behöver man inte orda
mera om. Vi är alla ense om den, liksom
om att en förnämlig upprustning
på detta område har ägt rum och fortfarande
äger rum.
Vad man alltid kan diskutera är däremot
fördelningen av anslagen. I en
motion, 11:678, har en grupp ledamöter
av denna kammare föreslagit, att medel
skulle ställas till förfogande för en tidigare
insats. Man skulle så att säga
kunna möta klienten i porten — om
möjligt med ordnade förhållanden —
genom att skyddskonsulenterna finge
ökade resurser. Denna motion har avstyrkts
av statsutskottet utan någon reservation.
Det förvånar oss, som skrivit
under motionen, att vi får en så knapphändig
motivering, om man nu ens kan
säga, att utskottet över huvud taget
har motiverat sitt avstyrkande.
Om man avstyrker en motion gör
man väl detta antingen av principiella
eller av ekonomiska skäl. Dessa skäl
skall redovisas, och om de är ekonomiska
bör utskottet klargöra, att det
visserligen anser, att förslaget är omöjligt
att genomföra, men att det ändå i
princip gillar förslaget. Ingetdera har
skett i den mycket kortfattade motivering
som återfinns på s. 22. Man säger
att förslaget skulle kräva avsevärda
anslagshöjningar. Javisst, men det är
också möjligt, att man skulle spara in
kostnader på andra håll i samhället.
Man har från utskottets sida alltså inte
satt in den ekonomiska frågan i något
större sammanhang. Att förslaget skulle
förändra bidraget »från supplementärt
till grundläggande» är just vad motionen
går ut på, och det är alltså ingen
som helst motivering för ett avstyrkande.
Det torde vara önskvärt, att ett utskott
inte avstyrker en motion med tom
-
Frivården
mast tänkbara formuleringar, utan ger
en hållbar motivering. Mot ett enhälligt
yrkande från statsutskottet finnes
emellertid tyvärr ingenting att göra —
det är utsiktslöst att ställa ett annat
yrkande. Jag vill bara på motionärernas
vägnar deklarera att vi ingalunda
känner oss överbevisade. Tvärtom är
vi nu lika övertygade, som när vi skrev
motionen, om att det är efter denna
linje som frågan en gång kommer att
finna sin lösning. Det finns skäl för
oss att återkomma.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. i
Herr förste vice talmannen gav
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till
reservationen 8); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mundebo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 21)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 2,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8) av herr Axel Andersson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 84 nej,
60
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. 2—4
Vad utskottet hemställt bifölls.
Mom. 5
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
9); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Mundebo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 21)
mom. 5) i utskottets utlåtande nr 2,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9) av herr Axel Andersson
in. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mundebo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 127 ja och 63 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten 22
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 23
Kriminologisk forskning
Kungl. Maj:t hade (punkten F 8, s»
76) föreslagit riksdagen att till Kriminologisk
forskning för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag av
300 000 kr.
I de likalydande motionerna I: 373 av
herr Virgin m. fl. och II: 430 av herr
Holmberg m. fl. hade hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att
kriminologisk forskning rörande allmänpreventionens
betydelse snarast
igångsattes och att erforderliga resurser
härför ställdes till förfogande.
Utskottet hemställde,
1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:373 och 11:430 såvitt nu var i
fråga,
2. att riksdagen måtte till Kriminologisk
forskning för budgetåret 1969/70
anvisa ett reservationsanslag av 300 000
kr.
Reservation hade avgivits beträffande
forskning rörande allmänpreventionens
betydelse av herrar Axel Andersson
(fp), Virgin (m), Kaijser (m) och
Bohman (m) samt fru Sundberg (m),
som ansett att utskottet under 1 bort
hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 373 och II: 430, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört
om viss forskning.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
BOHMAN (m):
Herr talman! Frågan om vilken betydelse
ett straffs stränghet och ett
straffs natur har generellt sett då det
gäller att avhålla människor från brott
har alltid diskuterats, och meningarna
har alltid brutits. Det har funnits de
som gjort gällande att den s. k. allmänpreventionen
saknar alla förebyggande
konsekvenser. Andra har haft en klart
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
61
motsatt inställning. Under de senaste
ären har man väl allmänt kommit till
den uppfattningen, att straffets stränghet
har mycket liten betydelse. Men
samtidigt har det här i vårt land stiftats
lagar som i stor utsträckning byggt på
just de allmänpreventiva principerna.
Okunnigheten om allmänpreventionens
betydelse har alltså lett till inkonsekvenser
i lagstiftningen. Med rätta har
man inom kriminologin frågat sig: Vad
har egentligen allmänpreventionen för
effekt? Forskarna vet mycket litet, och
de lärda på detta område önskar få
bättre underlag för sina bedömningar.
Det är mot den bakgrunden som vi
i en motion har begärt, att Kungl. Maj :t
skall dra upp riktlinjerna för en kriminologisk
forskning, inriktad just på
att klara ut dessa svåra avvägningsproblem,
och ställa medel till förfogande
för en sådan forskning, som bör kunna
bedrivas på internordisk grund.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen på denna punkt.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Denna motion innehåller
ett sådant där yrkande, som det kan
talas väldigt mycket om men som egentligen
inte bör föranleda någon längre
debatt. Varken motionärerna eller utskottet
har nämligen sett någon möjlighet
att ge en praktisk anvisning om hur
man bör förfara för att förverkliga
önskemålen.
Vi inom utskottet utgår ifrån att det
planeringsarbete som nu bedrives inom
justitiedepartementet skall ge en puff
framåt för forskningen på detta mycket
svårbedömbara område. Det kan också
framhållas att Sverige — något som
framgår av utskottsutlåtandet — deltar
i forskning på det internationella planet
just inom detta område. Det föreligger
emellertid stora svårigheter att komma
till rätta med problematiken, och
man bör avvakta det planeringsarbete
som bedrivs inom justitiedepartementet.
Kriminologisk forskning
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr MUNDEBO (fp):
Herr talman! Omständigheterna har
gjort att jag och några kolleger har
befunnit oss i denna talarstol åtskilliga
gånger under förmiddagen då det gällt
att diskutera polisverksamhet och kriminalvård.
Jag hoppas att vi blir välvilligt
dömda. Detta är i varje fall den
sista punkt i detta utlåtande där det
finns delade meningar.
Den kriminologiska forskningen är
ju av blygsam omfattning — jag tror
att vi alla, oberoende av partiförankring,
kan konstatera det. Detta gäller
såväl forskningen rörande sanktionssystemets
effekter och allmänpreventionens
betydelse som forskningen rörande
behandlingsmetodernas effekter.
Jag kan instämma i de allmänna synpunkter
som anförs i reservationen vid
denna punkt. Det främsta skälet till
att jag ändå inte förenat mig med reservanterna
är att riksdagen 1967 beslutade
att en plan för den kriminologiska
forskningen skulle upprättas och
att ett behandlingsforskningsorgan skulle
inrättas vid kriminalvårdsstyrelsen.
I denna plan måste rimligen ingå förslag
om denna forsknings utbyggnad,
förslag angående avvägningen mellan
behandlingsforskning och forskning rörande
allmänpreventionen, liksom förslag
rörande konkreta projekt på de
olika områdena. Jag förutsätter att detta
riksdagens beslut nu fullföljs och att
en plan snart kommer att presenteras.
Med hänsyn till detta har jag kunnat
ansluta mig till utskottsmajoriteten, men
jag vill understryka vikten av att en
plan presenteras utan dröjsmål. Om så
inte blir fallet kommer vi förvisso att
snart aktualisera denna fråga i riksdagen.
Härmed var överläggningen slutad.
62
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Mom. 1
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
10); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bohman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 23)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 2,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10) av herr Axel Andersson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Bohman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 141 ja och 41 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. 2
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 24—27
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 28
Lades till handlingarna.
§ 14
Utbildningens organisation vid
filosofisk fakultet m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utbildningens organisation
vid filosofisk fakultet m. m.
jämte motioner.
Sedan Kungl. Maj:t i proposition nr
1 (bilaga 10, punkt E 29) beräknat medel
för nedannämnda ändamål, hade
Kungl. Maj:t i proposition nr 4 under
åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för
den 10 januari 1969 föreslagit riksdagen
att dels godkänna de riktlinjer för
organisationen av utbildningen vid filosofisk
fakultet m. m., som förordats i
statsrådsprotokollet, dels för budgetåret
1969/70 under åttonde huvudtiteln till
Vissa kostnader för utbildningen vid
filosofisk fakultet m. m. anvisa ett förslagsanslag
av 2 500 000 kr.
I propositionen lades fram förslag om
en ändrad organisation av utbildningen
vid de filosofiska fakulteterna (humanistiska,
samhällsvetenskapliga och matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna).
Vidare förordades en ökning av
resurserna för studierådgivning samt en
förstärkning av utbildningsnämndernas
ställning och resurser. Den nya organisationen
avsåges bli införd den 1 juli
1969.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat
dels de likalydande motionerna I: 895
av fröken Stenberg m. fl. och 11:1021
av herr Regnéll och herr förste vice
talmannen von Friesen.
dels de likalydande motionerna I: 896
av herr Bengtson m. fl. och II: 102b av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 897
av herr Gösta Jacobsson m. fl. och
11:1022 av herr Clarkson, vari bl. a.
hemställts att riksdagen måtte i fråga
om utbildningslinje 6 för ekonomexamen
fastställa att för nämnda examen
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
63
Utbildningens organisation vid filosofiskt fakultet ni. in.
skulle krävas genomgångna studiekurser
om sammanlagt minst 140 poäng
samt att för ämnet företagsekonomi
skulle obligatoriskt fordras 60 poäng,
dels de likalydande motionerna I: 898
av herrar Lars Larsson och Palm och
II: 1023 av herr Hugosson,
dels de likalydande motionerna 1: 899
av herr Lidgard och II: 1027 av herr
Nordstrandh m. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 900
av herr Richardson och II: 1025 av herr
Källstad,
dels de likalydande motionerna I: 901
av fröken Stenberg m. fl. och II: 1039
av herrar Ullsten och Nordstrandh,
dels de likalydande motionerna I: 902
av herr Dahlén m. fl. och II: 1040 av
herr Wedén m. fl., vari bl. a. hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse tillKungl.
Maj :t hemställa om att förslag förelädes
riksdagen om upprustning av de filosofiska
fakulteternas lärartilldelning samt
en förbättring av deras pedagogiska resurser
och metoder,
dels de likalydande motionerna I: 903
av herrar Hjorth och Palm och II: 1028
av fru Dahl m. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 904
av herr Thorsten Larsson m. fl. och
11: 1033 av herr Mattsson m. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 905
av herr Svenungsson och II: 1030 av
herr Hedin,
dels de likalydande motionerna I: 906
av herr Virgin m. fl. och II: 1031 av
herr Holmberg m. fl. vari hemställts
I. att vederbörande utskott måtte, innan
ärendet avgjordes, bereda berörda
parter tillfälle att inkomma med yttrande;
II.
att riksdagen måtte besluta
att den föreslagna nya organisationen
måtte träda i kraft tidigast den 1 januari
1970,
att till Vissa kostnader för utbildningen
vid filosofisk fakultet m. m. för
budgetåret 1969/70 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
2 600 000 kr.,
att kompletterande studier efter examen
borde kunna ske utöver normalt 60
poäng,
att en civilekonomexamen inrättades
som omfattade 140 poäng, varav minst
60 poäng i företagsekonomi;
III. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte utreda och
framlägga förslag om erforderliga åtgärder
för att upprätthålla kvalitetskraven
vid den uppställda godkännandefrekvensen,
att Kungl. Maj:t måtte framlägga förslag
om specificerade kvalitetskrav för
ämneslärare inom grundskolans högstadium
och gymnasium,
att 1968 års utbildningsutredning
(U 68) finge i uppdrag att dels undersöka
möjligheterna att införa en bredare
basutbildning, alternativt att införa en
ettårig primärexamen i enlighet med
vad i motionerna anförts, dels göra en
analys av de resursbehov som erfordrades
för att nå största möjliga effektivitet
inom varje ämne,
dels motionen II: 1026 av herrar Källstad
och Nordstrandh,
dels motionen II: 1029 av herrar Dockered
och Elmstedt,
dels motionen II: 1032 av fru Jonäng
och fru Nilsson,
dels motionen II: 1034 av herrar Oskarson
och Nordstrandh,
dels motionen II: 1035 av herr Romanus,
dels motionen IT: 1036 av herr Romanus,
dels motionen II: 1037 av herrar Romanus
och Ahlmark,
dels motionen II: 1038 av fru Ryding
m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte besluta dels att avslå proposition
nr 4, då förslaget icke föregåtts
av en allmän debatt om utbildningens
målsättning och icke kunnat tillfredsställande
diskuteras av alla berörda,
dels att av regeringen begära förslag —
sedan en bred diskussion utvecklats
om utbildningens målsättning m. m. en
-
64
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
ligt i motionen anförda synpunkter —
[ill en demokratisk universitetsreform
vilken bl. a. garanterade allsidig undervisning,
inre demokrati inom utbildningsväsendet
och den högre utbildningen
öppen för alla.
Utskottet hemställde,
1. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1032 i vad den avsåge uppskov
med ställningstagandet till viss del av
propositionen,
2. att riksdagen måtte beträffande
examenskonstruktionen
a. avslå motionerna 1:895 och II:
1021 om en akademisk primärexamen,
h. avslå motionerna 1:897 och II:
1022 samt I: 906 och II: 1031 i vad de
avsåge en ekonomexamen om 140 poäng,
varav 60 poäng i företagsekonomi,
c. avslå motionerna 1:897 och II:
1022 i vad de avsåge ämnena handelsrätt
med beskattningsrätt samt internationell
ekonomi i ekonomexamen,
3. att riksdagen måtte beträffande
riktlinjer i övrigt för organisationen av
utbildningen vid filosofisk fakultet
in. m. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 1038
godkänna vad i statsrådsprotokollet
härvidlag förordats,
4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:906 och 11:1031 i vad de avsåge
tidpunkten för den nya organisationens
ikraftträdande,
5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:906 och 11:1031, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Vissa kostnader för utbildningen vid
filosofisk fakultet in. m. för budgetåret
1969/70 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 500 000 kr.,
6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 906 och II: 1031 i vad de avsåge
utredning angående en bredare
basutbildning, alternativt en ettårig
primärexamen,
7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 896 och II: 1024 om behörighetsbestämmelser
för undervisning i
svenska pa gymnasiestadiet,
8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 898 och II: 1023,
9. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:899 och 11:1027 om en utbildningslinje
med latin som första
ämne,
10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 900 och II: 1025 om medel till
kurslitteratur, utbildningsnämnderna
och lärarresor,
11. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 901 och II: 1039 samt I: 903
och II: 1028 om en internationell utbildningslinje
ävensom motionerna I:
902 och II: 1040 i vad de avsåge inrättande
av en dylik linje,
12. att riksdagen måtte avslå motionerna
T: 902 och II: 1040 i vad de avsåge
att de beslut som fattades i anledning
av propositionen skulle anses
som provisoriska,
13. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 902 och II: 1040 samt I: 906
och II: 1031, samtliga motioner i vad
de avsåge rätt för studerande att efter
avlagd examen bedriva kompletterande
studier utöver 60 poäng,
14. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 902 och II: 1040 i vad de avsåge
upprustning av de filosofiska fakulteternas
lärartilldelning och förbättring
av deras pedagogiska resurser och
metoder,
15. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 902 och II: 1040 i vad de avsåge
vidgade möjligheter för den ekonomiska
utbildningen,
16. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 902 och II: 1040 i vad de avsåge
utredning beträffande besvär över
beslutade betyg,
17. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 904 och II: 1033 i vad de avsåge
utformningen av de fasta utbildningslinjerna
med hänsyn till närings
-
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
65
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
livets behov och kravet på internationella
kunskaper,
18. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 904 och II: 1033 i vad de avsåge
tillvaratagande av vunna erfarenheter
vid utformningen av olika utbildningslinjer,
19. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 904 och II: 1033 i vad de avsåge
alternativ i utbildningslinjernas
andra avdelning,
20. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:904 och 11:1033 i vad de avsåge
att påbyggnadskurs skulle få läsas
i direkt anslutning till första avdelningens
ämne,
21. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:904 och 11:1033 i vad de avsåge
successiva val på särskild utbildningslinje,
22. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:904 och 11:1033 i vad de avsåge
bevis över genomgången utbildning,
23. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 904 och II: 1033 samt II: 1032,
samtliga motioner i vad de avsåge studierådgivningen,
24. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 905 och II: 1030 om undervisning
i religionskunskap,
25. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 906 och II: 1031 i vad avsåge
upprätthållande av kvalitetskraven,
26. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:906 och 11:1031 i vad de avsåge
kvalitetskrav för ämneslärare på
högstadiet och i gymnasiet,
27. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:906 och 11:1031 i vad de avsåge
en analys av vissa resursbehov,
28. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1026 i vad den avsåge förslaget
om svenska som blockämne,
29. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1026 i vad den avsåge utformning
av alternativa studieplaner,
30. att riksdagen måtte avslå motionerna
II: 1029 och II: 1036 om utbildning
av lärare i biologi,
31. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1034 om hur studieavbrott på
grund av värnpliktstjänstgöring skulle
bedömas vid prövning av rätt till fortsatta
studier,
32. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1035 om statistik och matematisk
statistik,
33. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1037 om lärarutbildning för
gymnasieämnet samhällskunskap.
Reservationer och särskilda yttranden
hade avgivits enligt följande.
Reservationer
1. beträffande en ekonomexamen om
140 poäng, varav 60 poäng i företagsekonomi,
av herrar Virgin, Kaijser och
Bohman samt fru Sundberg (samtliga
m), som ansett att utskottet under 2 b
bort hemställa,
att riksdagen beträffande examenskonstruktionen
måtte i anledning av
motionerna 1:897 och 11:1022 samt
med bifall till motionerna 1:906 och
II: 1031, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, besluta att som en fördjupning
av den i propositionen föreslagna
filosoifie kandidatexamen för ekonomer
skulle inrättas en civilekonomexamen
som omfattade 140 poäng, varav
60 poäng i företagsekonomi;
2. beträffande uppskov med reformens
ikraftträdande av herrar Virgin,
Kaijser och Bohman samt fru Sundberg
(samtliga m), som ansett att utskottet
under 4 bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:906 och 11:1031, såvitt
nu var i fråga, besluta att de nya riktlinjerna
för organisationen av utbildningen
vid filosofisk fakultet m. m.
skulle tillämpas från och med den 1 juli
1970;
3. beträffande tilldelning av lärarkrafter
och förbättring av pedagogiska
resurser och metoder vid de filosofiska
fakulteterna av herrar Axel Anders
-
3 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 11
66
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
son (fp), Virgin (in), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Nyman (fp), Kaijser
(m), Thorsten Larsson (ep), Bohman
(m), Eliasson i Sundborn (ep),
Mattsson (ep), Källstad (fp) och Westberg
i Ljusdal (fp), fru Sundberg (m)
samt herr Elmstedt (ep), som ansett
att utskottet under 14 bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 902 och II: 1040 i vad
de avsåge de filosofiska fakulteternas
lärartilldelning samt pedagogiska resurser
och metoder i skrivelse till
Kungl. Maj it hemställa att förslag förelädes
riksdagen om förstärkning av de
pedagogiska resurserna vid nämnda fakulteter;
4.
beträffande behörighetskrav för
gymnasielärare av herrar Axel Andersson
(fp), Virgin (m), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Nyman (fp), Kaijser
(m), Thorsten Larsson (ep), Bohman
(m), Eliasson i Sundborn (ep),
Mattsson (ep), Källstad (fp) och Westberg
i Ljusdal (fp), fru Sundberg (in)
samt herr Elmstedt (ep), som ansett
att utskottet under 26 bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:906 och 11:1031 i vad
de avsåge kvalitetskrav för ämneslärare
på högstadiet och i gymnasiet som
sin mening ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört i fråga om
behörighetskrav för gymnasielärare.
Särskilda yttranden
1. beträffande tillfälle för berörda
parter att yttra sig över propositionen
av herrar Virgin, Kaijser och Bohman
samt fru Sundberg (samtliga m);
2. beträffande möjligheten att införa
eu bredare basutbildning eventuellt
ledande till eu ettårig primärexamen
av herrar Virgin, Kaijser och Bohman
samt fru Sundberg (samtliga m).
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Fru SUNDBERG (m):
Herr talman! Statsrådet Palme uttalade
sig för inte länge sedan i TV om
kvaliteten på riksdagsdebatterna och
ansåg att de i högre grad borde beröra
den principiella bakgrunden till
ett ställningstagande än själva detaljutformningen
av förslaget. Jag skulle
vilja göra honom till viljes när vi nu
behandlar detta statsutskottsutlåtande,
men frågan om en ny organisation vid
de filosofiska fakulteterna är så betydelsefull
även när det gäller utformningen
av detaljerna att jag måste få
framföra kritik även på det området.
Jag skall inte komma med någon historisk
bakgrund till den omorganisation
som nu förestår, även om det kanske
vore frestande att försöka finna
ett nytillskott till den svenska idé- och
lärdomshistorien.
För oss i riksdagen är frågan om utbildningens
organisation vid de filosofiska
fakulteterna en organisations- och
rationaliseringsfråga. För dagens abiturient
eller — för att använda ett i dag
kanske mera adekvat uttryck — för
en elev i tredje årskursen av gymnasiet
är frågan av största betydelse för
hans eller hennes hela framtid. Låt
mig till att börja med betrakta utbildnings-
och organisationsfrågan ur elevens
synpunkt!
Dagens gymnasiegeneration kan sägas
vara om än inte försökskaniner, så
dock experimentelever under större delen
av sin utbildningstid. Om de haft
otur och dessutom varit med om vissa
geografiska omflyttningar kan de ha
fått pröva på sex olika skolformer: folkskola,
enhetsskola, grundskola, realskola,
det gamla gymnasiet och det nya
gymnasiet. Klart är att gymnasisten tillhör
en studieårgång där han bland sina
kamrater finner sådana som haft erfarenheter
av alla dessa olika skolformer.
Dessa ungdomar lämnar nu gymnasiet
för att börja studera vid de filosofiska
fakulteterna. Vilka förhållanden
möter de då i verkligheten? Jo, än en
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
67
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
gång under sin studietid möter de en
helt ny organisation. Jag förstår att de
vid detta möte känner en form av vanmakt.
Detta är måhända en av de väsentligaste
orsakerna till de starka krav
vi hört från ungdomen att stoppa PUKAS.
När studenten börjar sin utbildning
bar han enligt min uppfattning rätt att
ställa två frågor: Kommer utbildningen
att ge mig en riktig bild av samhället?
Kommer samhället att ha behov av min
utbildning? Den första frågan innebär
att studenten ställer krav på inflytande
över utbildningen och dess utformning,
den andra att han kräver diskussion om
utbildningens målsättning.
Ingen av dessa frågor är besvarad i
proposition nr 4 som riksdagen nu skall
behandla. Att missnöjesyttringar har förekommit
har inte minst vi från statsutskottets
andra avdelning fått erfara i
samband med de deputationer och uppvaktningar
vi varit föremål för.
Låt mig först säga att vi varit eniga
inom utskottet om att en ny organisation
för utbildningen vid de filosofiska
fakulteterna måste utformas. Uppgifterna
om studieresultaten och studietiderna
vid dessa fakulteter talar sitt tydliga
språk. Femtio procent av antalet
inskrivna avlägger aldrig någon examen,
och högst en fjärdedel klarar det
som ironiskt nog kallas för normalstudietid.
Vi bar varit överens i utskottet — vilket
vi nog kommer att få höra — om
huvudprincipen och kravet på bundna
studiegångar. Men frågan om en ny organisation
är inte enbart — vilket gärna
framhållits — ett ekonomiskt problem.
Vi måste också beakta de studiemässiga
synpunkterna. Det blir lätt så,
att man tar fasta på kravet på en viss
genomströmningshastighet och ett visst
utbyte av de medel som satsas. Man
glömmer bort individen-människan-studenten.
De uppgifter som jag anförde om
misslyckade studier för femtio procent
av eleverna innebär inte i första hand
tecken på dålig effektivitet beträffande
de medel som satsats på dessa fakulteter.
Jag tror att det väsentligaste är
de personliga misslyckanden, vilkas
konsekvenser för dessa elevers personlighetsutveckling
vi i dag inte vet någonting
om. Men vi vet att sådana konsekvenser
finns. Detta är huvudorsaken
till att vi inser att vi måste arbeta
ut någonting nytt, något som förhindrar
att personliga misslyckanden i studier
blir så ofta förekommande.
Det hade varit lyckligt om dagens förslag
till en ny organisation hade kunnat
läggas fram som en följd av en
sammanhängande debatt där vi i lugn
och ro fått diskutera målsättningen för
våra universitet och vår utbildningspolitik.
Vi har inte fått denna möjlighet. Utredningen
U 68 har fått sitt uppdrag och
är nu tillsatt. Jag är medveten om att
det resultat som kommer att framläggas
med säkerhet kommer att påverka
den vidare utvecklingen av organisationen
vid fakulteterna.
En sådan debatt som jag här efterlyst
skulle naturligtvis också ha inneburit
att vi kunnat ställa hela organisationen
under debatt i en parlamentarisk utredning
redan från början. Så har nu
inte varit fallet.
Från moderata samlingspartiet har vi
sedan lång tid tillbaka i våra utbildningspolitiska
framställningar krävt en
ettårig akademisk grundutbildning,
eventuellt avslutad med en primärexamen.
Vi har i vår motion 11:1031 inte
ställt ett direkt yrkande härpå utan bar
inskränkt oss till att begära att förslaget
skulle upptas av U 68 till diskussion.
Utskottet och jag själv är medvetna
om att U 68 antagligen kommer
att ta upp samtliga förslag till undersökning
och utredning, och vi har med
detta .särskilda yttrande velat klargöra
att vi förutsätter att så blir fallet.
Jag skulle vilja säga något om bakgrunden
till vårt krav på en ettårig pri
-
68
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
märutbildning. Kravet på en ökad allmänbildning
upptäcker vi överallt i dag,
inte minst hos avnämarna. Den allmänna
grundutbildningen innebär att vi får
en viss flexibilitet att bygga vidare på.
Vi kan inte förstå varför inte den ungdom
som får en akademisk utbildning
också skulle kunna ha en flexibilitet och
en grundutbildning som en grund för
senare specialistutbildning vid universiteten.
Dessutom är vi övertygade om, att
även om vi i dag inte har konkreta fakta
Söm talar om orsakerna till studieavbrotten,
på många håll en bristande
studiemotivation har varit orsaken därtill.
EU kortsiktigt mål, ettåriga studier,
skulle med all säkerhet skapa en bättre
studiemotivation. Genom att tidrymden
är så kort skulle eleven på ett bättre
och lättare sätt kunna fullfölja påbörjade
studier. Dessutom skulle en sådan
grundutbildning utgöra en plattform
för fortsatta studier och underlätta
den anpassning till de nya vidareutbildningskrav
som med all säkerhet
dagens generation kommer att möta,
när den väl är ‘ ute i förvärvsverksamhet.
Vi har som sagt inte avlämnat någon
reservation på denna punkt. Däremot
har vi i en reservation krävt ett uppskov
med reformens genomförande, och
jag skall saga några ord om bakgrunden
till detta vårt krav.
Än én gång vill jag påpeka att vår
önskan inte innebär ett avståndstagande
från förslaget som sådant. Den är
däremot baserad på en övertygelse om
att tidsbristen är sådan att nödiga förberedelser
blir omöjliga att genomföra
på ett tillfredsställande sätt. Den första
frågan är hur universitetskanslersämbetet
skall hinna få normalstudieplanerna
för förstaårsämnena klara i så
god tid, att universitetens utbildningsnämnder
får en reell möjlighet att behandla
dem under vårterminen. I propositionen
sägs att utbildningsnämn
-
derna får rätt att besluta om vissa
avvikelser, vilka sedan skall anmälas
för universitetskanslersämbetet. Jag
finner det viktigt att vi ger de lokala
organisationerna vid universiteten möjlighet
till en speciell och lokal utformning
av studieplanerna, även om vi givetvis
måste upprätthålla de standardkrav
som universitetskanslersämbetet
ställer. Men hur man skall hinna med
en lokal utformning är mig en gåta.
Ännu mera tveksamt är det hur man
skall kunna hinna upplysa eleverna om
vad dessa normalstudieplaner verkligen
innebär. Eleverna borde ju ha rätt att
innan studierna påbörjas få klart för
sig omfattningen. Men lika viktigt borde
det vara, att de också hade detta
klart för sig, när de skall anmäla sig till
studier vid de filosofiska fakulteterna.
Detta är nämligen någonting alldeles
nytt. De som i dag slutar skolan skall
före den 24 juni lämna in en anmälan
om vid vilken fakultet de tänker studera
och vad de vill studera. Sedan
detta datum har fastställts — det har
kommit till min kännedom ganska nyligen
— har vi blivit ännu mera övertygade
om det berättigade i vårt yrkande
om uppskov med reformens genomförande
till höstterminen 1970.
Från vår sida har vi också uttryckt
farhågor för att informationen till studenterna
inte skulle kunna fungera och
detta inte bara beträffande studieplanerna.
Vi har fått höra att viss information
redan lämnats, och då är det
ganska skrämmande att konstatera vilken
liten genomslagskraft den måtte ha
haft att döma av programmet Elevprisma
i förra veckan. Det framgick av programmet
att av 740 elever i gymnasiets
sista årskurs visste mer än en fjärdedel
inte vad propositionen innehöll och
92 procent ansåg att informationen hittills
varit otillräcklig. Enligt de upplysningar
som andra avdelningen fått
är man dock på ansvarigt håll övertygad
om att informationen skall bli
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
69
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
tillfredsställande. Herr talman, jag vågar
påstå att den inte kan bli det och
detta inte enbart med tanke på tiden.
Sedan jag fick den här broschyren
som gått ut eller skall gå ut till samtliga
elever i sista årskursen har jag dessutom
blivit medveten om att även utformningen
av informationen kommer
att ha sina brister. Har man elementära
kunskaper i marknadsföring vet
man att man skall framhålla positiva
saker. Här i foldern ser man först en
redogörelse för vad förslaget inte innebär.
Förslaget innebär inte att det blir
omöjligt att byta utbildningslinje, inte
att fler studiekurser spärras, inte att
det blir mer obligatorisk undervisning,
inte att möjligheterna till deltidsstudier
beskärs, inte att en snabbare studietakt
förhindras. Och sedan kommer ytterligare
två »inte», som jag skall låta
bli att trötta kammarens ledamöter
med. .lag vill framhålla att det naturligtvis
också finns positiva beskrivningar
av vad systemet kommer att innebära.
Men jag tror att universitetskanslersämbetet
satsat fullständigt fel
från början när det inleder med att
tala om för dagens blivande studerande
vid universitet vad som inte ligger i
den nya organisationen.
Det viktigaste målet med den nya organisationen
är att öka genomströmningshastigheten.
Man skulle kunna fråga
sig: Är genomströmningshastigheten
en värdemätare på effektiviteten? Vid
vilken annan produktion som helst mäts
såväl kvalitet som kvantitet. I det förslag
som vi här behandlar är kvantitetsbegreppet
helt allenarådande. Personligen
tror jag att detta är ett mycket farligt
tänkande. Problemet beträffande utbildning
är ju att hitta en riktig avvägning
mellan kvalitet och kvantitet.
Vid bedömning av utbildningsresultatet
blir detta i lika hög grad en fråga om
kvalitet. Kvalitetskravet gör sig inte
minst gällande när man anlägger internationella
aspekter på utbildningsfrå
-
gan. Den internationella standarden rår
vi inte över och med denna har vi
också hela tiden att mäta inte minst
kvaliteten på vår egen utbildning.
De borgerliga ledamöterna i statsutskottet
har i reservation nr 3 begärt,
att Kungl. Maj:t skall förelägga riksdagen
ett förslag om förstärkning av de
pedagogiska resurserna, och vi har
gjort detta i medvetande om att de kvalitetskrav
som här talas om inte kan
upprätthållas utan en sådan förstärkning.
Den måste komma till stånd, men
reservanterna har inte velat ange, om
det enbart skall röra sig om personella
förstärkningar eller om också pedagogiska
hjälpmedel skall komma i fråga.
En av propositionens bärande idéer
beträffande de pedagogiska resurserna
är att det skall satsas intensivt på utbildningsvägledning
och studierådgivning.
Det där låter mycket bra ända
tills man vid närmare studium kommer
underfund med att förslaget innebär
att man bytt namn på amanuenstjänster
och att enbart sju studierådgivningstjänster
skall inrättas — två vid vardera
Stockholms och Göteborgs universitet
och en vid vart och ett av de övriga
universiteten. Vad är det då en studierådgivare
skall göra. I propositionen
säges att han skall svara för allmän
studierådgivning samt rådgivning till
sådana studerande som vill följa särskild
utbildningslinje. Detta är nog ett
önsketänkande från departementets sida.
Vi vet i dag inte hur många som
kommer att följa en särskild utbildningslinje.
Jag har tänkt på —- och det tror
jag att många andra också har gjort —
hur det skulle bli om samtliga studenter
vid Lunds universitet skulle belasta en
enda studierådgivare. Det är nämligen
vad som står till universitetets förfogande.
Hur skulle han kunna klara den
saken? Ja, det vet vi inte. Men jag är
övertygad om att antalet elever som begär
särskild utbildningslinje kommer
att bli så stort, att någon effektiv stu
-
70
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. in.
dierådgivning inte blir möjlig — och
en sådan är ju ändå en av förutsättningarna
för reformens genomförande. Vi
har i vår reservation begärt ett förslag
från Kungl. Maj:t om hur resurserna
skall byggas ut, ett förslag som riksdagen
sedan skall ta ställning till.
Beträffande den särskilda utbildningslinjen
— som jag alltså tror kommer
att bli mycket eftersökt — framgår det
inte av propositionen vilka krav som
kommer att ställas. Såvitt jag vet har
inte heller utskottets andra avdelning
dryftat den saken. Därför vill jag ställa
en direkt fråga till statsrådet Moberg:
Kommer det att uppställas krav på att
studerande vid särskild utbildningslinje
i sina studiekurser har någon 40-poängskurs?
En
annan bärande idé i propositionen
är det successiva valet. Det innebär
att de studerande efter ett års studier
skall ha möjlighet att välja mellan två,
tre eller flera ämnen i andra avdelningen.
I tredje avdelningen skulle valet
vara helt fritt. Som jag ser det har det
dock blivit en ganska hård begränsning
av det successiva valet. Jag skall här
bara ta ett exempel. Som alla vet kommer
den naturvetenskapliga forskningen
och dess utbyggnad att ställa stora krav
på kemister. Ämnet kemi finns emellertid
som förstaårsämne bara i en grupp,
nämligen grupp 3. Det finns inte något
alternativ i andra avdelningen, enbart
biologi. Detta är desto mera märkvärdigt
som såväl kemi som biologi hittills
har varit spärrade, laborativa ämnen.
Den som får förstaårsutbildning i kemi
måste, om han skall kunna följa utbildningsgången,
på något sätt garanteras
att han kommer in och klarar spärren
till biologiundervisningen.
■lag skall inte ta upp flera punkter.
Det kommer andra talare här att göra.
Jag har bara velat nämna dessa exempel
på att det successiva valet är något
söm finns mer på papperet än i realiteten.
Vi har avgivit ytterligare två reser -
vationer, som jag här skall fatta mig
mycket kort om. Den ena gäller ekonomexamen.
Där vill vi ha en examen
med 140 poäng. Vi anser det nämligen
nödvändigt — och det har även betonats
från avnämarhåll -— att det sker
en grundlig utbildning i ämnet företagsekonomi.
Därför kräver vi detta
i den första reservationen.
Vidare kräver vi att eleverna redan
när de börjar studierna skall få klart
för sig vilka behörighetskrav som kommer
att ställas på lärare på gymnasiestadiet.
Vi vet inte i dag vilka krav som
kommer att ställas. Kungl. Maj :t skall
lägga fram förslag om den saken. Vi
anser det vara nödvändigt med sådana
behörighetsvillkor, och vi vill klart
säga ifrån att det inte räcker med 120
poäng, d. v. s. tre års studier, för att
undervisa i nya gymnasiet. Helt otillräckligt
blir det i blockämnena, alltså
i de stora ämnena svenska, biologi och
samhällskunskap. Vad sistnämnda ämne
angår är utformningen av undervisningen
på gymnasiet lagd så, att gymnasisten
i dag läser vad man kan karakterisera
som ett halvt betyg vid universitetet.
Det kan då inte vara lätt för
lärarna att undervisa på gymnasiet, om
deras egen kunskap grundar sig på ett
års universitetsstudier i detta ämne.
Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till reservationerna
1, 2, 3 och 4.
Jag vill avslutningsvis säga att den
första »UKAS:en» gav svenska folket
och studenterna något som jag skulle
kunna likna vid en byggnad med 34
rum, där alla universitetsstuderande på
något sätt skulle proppas in. För att
slippa att gå på någon av dessa linjer
skulle fordras tillstånd av universitetskanslersämbetet
eller rektorsämbetet
vid universitetet.
Vi bär nu plockat ned denna byggnad
— och jag vill i första hand ge äran
härför till statsrådet och till departementet
— och uppfört en ny ur miljösynpunkt
betydligt behagligare skapelse.
Onsdagen den 19 man 1969 fm.
Nr 11
71
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
Det bär blivit eu 17-rumsbyggnad med
en stor trädgård innehållande många
enskilda utbildningsvägar. Var studenterna
kommer att trivas bäst — i något
av de 17 rummen eller på de andra
utbildningsvägarna — vet vi inget om.
Det blir de studerande själva som får
visa oss detta.
.lag vill ändå hoppas att vi i riksdagen
noga kommer att följa utvecklingen och
att vi använder oss av möjligheten att
framföra nya initiativ och att påverka
det framtida skeendet. Det är säkerligen
alldeles riktigt att på sikt är
genomförandet av den aktuella organisationen
ändå bara en delreform.
Herr KÄLLSTAD (fp):
Herr talman! Jag vill omedelbart
starkt understryka hur angeläget det är
att det fortsatta interna reformarbete,
som måste följa efter det riksdagsbeslut
som i dag kommer att fattas, skall bedrivas
i nära samverkan med utbildningsorganisationerna,
med lärarna och
med studenterna. En del av den kritik
som riktats mot UKAS från vissa mindre
studentgrupper har varit orimligt
överdriven och har framförts i aggressiva
former på ett sätt, som står i klar
motsatsställning till det metodiska och
ansvarsmedvetna sätt som studentorganisationer
har arbetat och även fortfarande
arbetar på. Det finns ingen som
helst anledning att tillmötesgå de delvis
antidemokratiska krafter som står bakom
den militanta kritiken.
Däremot är det viktigt att den interna
universitetsdemokratin utvecklas och
att studenternas organisationer ges sin
självklara rätt till medinflvtande över
det kommande arbetet. UKAS — universitetskanslersämbetets
arbetsgrupp för
fasta studiegångar — och resultatet av
dess arbete har ju blivit föremål för
remissbehandling. Jag kan nämna att
folkpartiet föregående år under landshövding
Gunnar Heléns ledning utarbetade
en skrift som vi kallade Student
— Universitet — Samhälle. Den kom ut
den 1 augusti 1968. Den 8 oktober framlades
universitetskanslersämbetets yttrande
mot bakgrund av remissyttrandena
över UKAS. Den 25 oktober skickade
utbildningsdepartementet ut ett pressmeddelande,
vars huvudsakliga poäng
var principen om stegvisa val. Såvitt
jag begriper stoppades UKAS redan då.
Vidare har vi i statsutskottets andra
avdelning haft en hel del uppvaktningar
från berörda parter, och vi har översköljts
med skrivelser — åtminstone ett
trettiotal skrivelser har inlämnats. Och
nog har önskemålen kommit oss till
handa och nog har allesammans beaktats
inom utskottet.
Det har framgått av den allmänna debatten
under senare tid att vad studenterna
speciellt efterlyst har varit en
målsättningsdiskussion. Vi vet att 1968
års utbildningsutredning — U 68 —
arbetar med hela denna utbildningsfråga.
Den utredningen har för kort tid sedan
givit ut en broschyr med titeln »Mål
för högre utbildning».
»Skall då inte vetenskapen själv, det
vetenskapliga samhället, bestämma målen
för forskning och utbildning?» Den
frågan ställde dr Erik Hjalmar Linder i
en mycket uppmärksammad artikel i
Göteborgs-Posten för några dagar sedan.
Och Erik Hjalmar Linder fortsätter:
»Svaret blir: nej, inte nu längre. Vi vet
och ser numera att vetenskapens isolering
kan skada vårt gemensamma öde.
Vi måste undersöka och diskutera även
denna verksamhets betydelse för det
hela.»
Nu har alltså U 68 släppt upp en försöksballong,
satt upp pekfingret och
sökt känna efter åt vilket håll vinden
blåser. Det är de radikala studenternas
påstående att den högre utbildningens
utbyggnad kommer att tjäna kapitalet
och imperalismen som såvitt jag förstår
satt fart på tänkandet inom U 68.
UKAS — alltså förslaget om fasta studiegångar
— byggde på ett idémässigt
tomrum, och så till vida var remissinstansernas
och studenternas reaktion i
72
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
hög grad berättigad. Men nu kastar man
alltså målsättningens jäst efteråt in i
den heta ugnen.
Jag instämmer i de synpunkter som
Erik Hjalmar Linder härvidlag fört
fram. Om man inom U 68 speciellt för
fram jämlikhetskravet •— om det alltså
bara blir denna värdering som kommer
till uttryck i resonemanget — blir det
hela skevt. Visst är jämlikheten övermåttan
viktig, men inte är den högskolans
allt dominerande mål. Högskolan
och grundskolan har det gemensamt att
de skall meddela kunskap, men i högskolans
fall är det fråga om kunskap på
en speciell nivå — den vetenskapliga,
den mest kvalificerade samhället känner.
»I samma ögonblick» — och här
citerar jag återigen Erik Hjalmar Linder
— »man låtsas som om högskolans
''mål’ vore att producera jämlikhet och
demokrati, blir resonemanget skevt. Inte
oriktigt men just skevt. (Målet för
t. ex. ett sjukhus är ju inte, att skapa
frihet eller broderskap; men sjukhuset
skall tillgodose sitt mål på ett sådant
sätt att frihet och broderskap inte skadas.
) Genom denna felaktiga accent,
som är ett tankefel, kommer man ideligen
att snudda vid linjer som tycks innebära
politisk styrning av vetenskapen
— något som vi i decennier fruktat som
en pest, sedan vi sett sådan styrning
praktiserad i både nazistiska och socialistiska
diktaturer.»
Så skriver Erik Hjalmar Linder, och
han gör det med all rätt.
Vad vi inte önskar är alltså — jag fortsätter
att citera Erik Hjalmar Linder —
»dirigering uppifrån eller nedifrån av
forskning, samhällskontroll av kursböcker,
utrensning av förment konservativa
eller reaktionära lärarkrafter, åsiktsmässig
premiering av forskningsområden,
läroområden, forskare och lärare.
Det är med den metoden man mördar
den tankefrihet som överhuvud står att
få*.
Genom att anföra dessa synpunkter
på hela målsättningsfrågan har jag ve
-
lat säga, att denna fråga onekligen i
framtiden måste bli föremål för en allvarligare
analys än vad som hitintills
har varit fallet.
Jag kommer därefter, herr talman, in
på de speciella frågor som berör vårt
ställningstagande till utbildningens organisation
vid de filsofiska fakulterna
(humanistiska, samhällsvetenskapliga
och matematisk-naturvetenskapliga fakkulteterna).
Bakgrunden därtill är den mycket
stegrade studenttillströmningen under
hela 1960-talet. När vi 1965 fattade beslut,
fastställdes ett ramtal på 87 000
studerande vid 1970-talets början. Denna
siffra var ett uttryck för vad samhället
kunde tänkas ha resurser för att
genomföra. Det var då framför allt fyra
vägar på vilka man kunde gå fram:
1) rationalisering inom universiteten
och högskolorna, 2) satsning på pedagogiskt
utvecklingsarbete, 3) studierådgivning
och 4) införande av fasta studiegångar.
Detta var alltså alternativ
till en spärr för de nu ospärrade fakulteterna.
De fasta studiegångarna bär inte införts,
fastän departementschefen i sin
proposition 1965 räknade med att de
skulle realiseras snarast möjligt.
Vi befinner oss nu i en situation, där
studerandeantalet närmar sig 100 000.
Såvitt jag begriper vägrade utbildningsdepartementet
in i det längsta att erkänna
att de tidigare planerna hade
spruckit.
Det har varit en valhänt handläggning
från regeringens sida av frågan
om de fasta studiegångarna och av hela
problematiken, och detta har sannerligen
inte heller bidragit till att förbättra
planeringsläget och universitetens utbildningssituation.
I propositionen år
1965 uppfattades de fasta studiegångarna
främst som ett medel att öka studieeffektiviteten.
Från folkpartiets sida
framhöll vi redan år 1965, att de fasta
studiegångarna inte bara kunde betraktas
som en metod att öka genomström
-
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
73
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
ningshastiglieten, som det heter, utan de
måste också ses i samband med den
högre utbildningens differentierade
målsättning och önskvärdheten att skapa
mer yrkesinriktade studier vid de
filosofiska fakulteterna. Vi framhöll
också då att det var önskvärt att ge
studiesystemet större flexibilitet än vad
som avsågs i propositionen och att frågan
om studiegångarnas utformning
skulle komma att få stor betydelse för
den högre utbildningens inriktning över
huvud taget och att dess principiella
uppläggning därför borde behandlas av
riksdagen.
Dessa krav avvisades i alla fall av
regeringen, som tydligen betraktade utformandet
av studiegångarna som en
mera administrativ fråga. I de direktiv
som gavs till universitetskanslersämbetet
för utredningsarbetet lades ganska
ringa tonvikt vid flexibiliteten eller över
huvud taget vid de pedagogiska målsättningsfrågorna.
Den delvis mycket överdrivna kritik
UKAS-förslaget utsattes för har lett
till en successiv uppmjukning, och det
förslag som nu presenterats i propositionen
skiljer sig avsevärt från UKASförslaget.
De fasta studiegångnarna är
till stor del ersatta av ett utbildningssystem
med successiva val. Jag anser
att den ökade flexibiliteten är ett framsteg.
Man kan inte blunda för att vi nu
inte behandlar UKAS utan en proposition
som har utarbetats mot bakgrund
av remissvar och den diskussion som
förts på så många håll i landet, inte
minst i studentsammanhang.
Enligt min mening är studiemålen det
primära. Undervisningen bör organiseras
så att man bättre beaktar studenternas
individuella studiesituation. Studiemålen
bör naturligtvis vara väl differentierade
med hänsyn tagen bl. a. till arbetsmarknadens
krav och givetvis också
till de studerandes önskemål. Varken
UKAS eller det förslag som nu ligger på
riksdagens bord synes bygga på någon
djupare analys av de skilda utbildnings
-
målen. De utbildningslinjer som presenteras
är de vanligaste i dag förekommande
och främst inriktade på att tillgodose
lärarutbildningens behov vid sidan av
ekonomutbildningens. Detta begränsar
enligt min mening ganska allvarligt reformens
värde. Man borde ha siktat in
sig också på vissa samhällssektorer,
t. ex. på miljövårdens och den sociala
vårdens områden. För de många studerande,
som inte tänker bli lärare och
som ofta kan vara osäkra på sitt yrkesval,
är en utbildning inriktad mot breda
sektorer på arbetsmarknaden mer ändamålsenlig.
Så några ord om tidsramen. Det är
inte rimligt eller rationellt att räkna
med att alla utbildningsmål inom de
vitt varierande filosofiska fakulteterna
skulle kräva — som det heter — normalt
tre studieår. Målsättningen bör i
stället vara att fastställa normalstudietider
för skilda utbildningsmål. Enligt
min mening ■— som jag också framförde
i samband med lärarutbildningsbeslutet
år 1967 — bör man utgå från en ämnesteoretisk
utbildning på fyra år för dem
som avser att förvärva behörighet för
tjänst på gymnasiestadiet. Härigenom
skapas också bättre möjligheter att erhålla
en fördjupning i de läroämnen på
gymnasiet som motsvarar två eller flera
universitetsämnen. Särskilda svårigheter
blir det väl när det gäller blockämnena.
Exempelvis beträffande blockämnet
svenska finns det allvarliga skäl att
ifrågasätta om det utbildningsomfång
som föreslås är tillräckligt som underlag
för gymnasielärare.
Jag har i en motion II: 1026 — dessutom
föreligger i samma sak en motion
II: 1024 med herr Jönsson i Ingemarsgården
som första namn — tagit upp
frågan om blockämnet svenska och uttalat
önskemålet att universitetskanslersämbetet
och lokala myndigheter inom
universitetsorganisationen bereds
tillfälle att inom ramen för de nuvarande
ämnena nordiska språk och litteraturhistora
utforma alternativa studie
-
3* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 11
74
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
planer. Man har ju slagit samman de
båda nuvarande universitetsämnena
nordiska språk och litteraturhistora i
blockämnet svenska, och konsekvensen
har blivit en stark komprimering av ett
mycket vittomfattande material.
Den studietid som rekommenderas
för kompetens i svenska på grundskolans
högstadium och i de gymnasiala
skolformerna är tre terminer, alltså 60
poäng. Både nordiska språk och litteraturhistoria
har under det senaste årtiondet
svällt ut kraftigt genom att nya
forskningsområden införlivats med de
båda ämnena, t. ex. litteratursociologi
och språkpsykologi. Dessutom har givetvis
stora grupper av yrkesutövare
intresse av en utbildning i litteraturhistoria
och/eller i nordiska språk som
inte är ensidigt inriktad på lärarbanan;
jag tänker på bibliotekarier, på förlagsfolk,
på journalister och på reklamfolk,
för att nämna bara några av de större
grupperna.
Såvitt jag förstår bör det dock finnas
möjlighet till ett utvidgat studium för
lärare på gymnasiet i blockämnet svenska
genom att de åtminstone 60 poäng,
som man har rätt att komplettera med
utöver de 120, kan användas för påbyggnad
i litteraturhistoria och nordiska
språk.
.Tåg har alltså anslutit mig till reservationen
4, som jag i detta sammanhang
vill yrka bifall till. I denna understryker
vi att möjligheterna att tillgodose
fördjupningskravet i de s. k. blockämnena
måste uppmärksammas. Både i fråga
om svenska, biologi och samhällskunskap
gäller att läraren i sin undervisning
måste spänna över en mängd
olika områden, vilket vi reservanter anser
bör beaktas.
Minst lika viktigt som en fastare organisation
av studierna är att vi får en
upprustning av lärartilldelningen och
en förbättring av de pedagogiska resurserna
och metoderna. Genomförandet
av aktiverande studiemetoder med
arbetsuppgifter individuellt eller i
grupp försvåras emellertid ofta av brist
på lämpliga utrymmen och adekvata
hjälpmedel. Det råder ofta brist på referenslitteratur,
och anslagen till material
och andra hjälpmedel är för små.
Studierådgivningen är fortfarande underdimensionerad.
Särskilt den aktiva,
uppsökande studierådgivningen och
möjligheterna till individuell handledning
behöver byggas ut. Bättre analyserade
och mer preciserade studiemål,
variationer i normalstudietiden med
hänsyn till skilda krav och syften med
utbildningen och en rejäl pedagogisk
upprustning är såvitt jag förstår centrala
förutsättningar för en effektiviserad
universitetsutbildning, som också ger
de studerande större möjligheter till
studieframgång och individuella variationer.
De förslag som nu föreläggs riksdagen
måste väl ses som mer eller mindre
provisoriska med möjlighet till vittgående
förändringar i och med att 1968
års utbildningsutredning framlagt synpunkter
och förslag och ytterligare erfarenheter
har vunnits. Jag vill därför,
herr talman, yrka bifall till reservationen
3.
För att det mål som jag här har berört
skall kunna nås med bibehållande
av undervisningens kvalitet måste en
kraftig upprustning av de pedagogiska
hjälpmedlen genomföras. Det kan också
visa sig att en ökad tilldelning av lärare
och övrig personal blir nödvändig, och
riksdagen bör hos Kungl. Maj :t hemställa
om förslag om förstärkning av
resurserna vid de filosofiska fakulteterna.
Beträffande utbildningslinjerna har
har vi inom utskottet sagt att för de 17
utbildningslinjerna finns ett klart dokumenterat
behov. I systemet ligger att
nya linjer skall skapas i mån av behov
och att linjer som inte visar sig lämpligt
uppbyggda skall utgå. Utbildningsmyndigheterna
skall alltså vara uppmärksamma
på behov av förändringar.
Den frågan är naturligtvis av stort in
-
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
75
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. nx.
tresse även för avnämarna. Inom utskottet
har vi ansett det självklart att man
så snart som möjligt låter de erfarenheter
som vinns av det nya systemet påverka
utformningen av de olika utbildningslinjerna.
Så några ord om den särskilda utbildningslinjen
eller den individuella
studiegången. Genom att antalet nybörjarämnen
kraftigt begränsats är det sannolikt
att fler än som förutsetts kommer
att försöka välja särskild utbildningslinje.
Sker detta i betydande utsträckning
bör nya utbildningslinjer inrättas
i enlighet med de önskemål som
då blir manifesterade.
Härvidlag kan man tillåta sig en liten
spekulation. Vad bänder om ett mycket
stort antal studerande anmäler att de
önskar bedriva studier efter en individuell
studiegång? En sådan utveckling
är kanske inte otänkbar.
Man kan också fråga sig varför alla
blivande sprftkvetare skall inleda sina
studier med ettdera ämnet engelska, tyska
eller franska. Vilken önskvärd grund
ger studier i dessa ämnen för fortsatta
studier t. ex. i ryska? De som önskar
koncentrera sig på olika slaviska språk
måste välja särskild utbildningslinje.
Är det ändamålsenligt?
Vi anser det alltså vara viktigt att
universitetskanslersämbetet fortlöpande
följer verksamheten och i nära .samarbete
med studenternas organisationer
successivt framlägger förslag om revidering
av utbildningslinjer respektive
inrättande av nya, allteftersom detta visar
sig angeläget.
Det är naturligtvis också angeläget
att det ges en information beträffande
de studerandes möjligheter att välja särskild
utbildningslinje.
I propositionen har statsrådet Moberg
särskilt framhållit, att det är viktigt att
man också ger utbildning i mer internationellt
inriktade ämnen. .Tåg instämmer
i att detta är viktigt. Behovet av speciell
utbildning t. ex. i u-landsproblematiken
har hittills bara tillgodosetts inom ra
-
men för ämnet ekonomisk historia, det
s. k. u-landsalternativet. Sedan 1963 har
det inom detta ämne erbjudits möjligheter
till en bred översikt över den tredje
världens ekonomiska utveckling, också
innefattande politiska och sociala aspekter
och en fördjupning av studierna
av u-ländernas ekonomi i dag. Uppsala
universitet har, efter vad jag hört, för
närvarande ett nittiotal studerande på
denna linje. De personella och institutionaliserade
resurserna att bedriva studier
med denna inriktning finns alltså
redan. Det vore skada om denna utbildning
skulle läggas ned. Utskottet
har också skrivit, att man kan vänta
sig att önskemålen om en internationell
utbildningslinje kommer att bli i väsentlig
mån tillgodosedda.
Jag har tidigare här i kammaren vid
olika tillfällen både i en enkel fråga, i
en interpellation och motionsvägen behandlat
ämnet psykologi. Jag vill säga
några ord också om detta ämne i relation
till det förslag vi nu har att ta
ställning till.
Det föreslås i propositionen en särskild
utbildningslinje, nr 4, för utbildning
till biträdande psykolog. Men i propositionen
säger statsrådet Moberg, att
frågan om organisationen av praktikförmedlingen
kräver ytterligare övervägande.
Han är inte för närvarande beredd
att ta ställning till frågan om införande
av praktiska moment i psykologutbildningen.
Han har såvitt jag vet
uppvaktats i frågan. Jag tror att det är
riktigt när det sägs, att den tillämpade
psykologutbildningen befinner sig i en
kris. För att denna inte skall förvärras
ytterligare måste garantier ges för införande
av tillämpade moment i den yrkesinriktade
psykologutbildningen, allra
senast under läsåret 1971/72. Om sådana
garantier inte ges kommer Psykologförbundet
sannolikt att tvingas upphöra
med den tillämpningsutbildning
och praktikförmedlingsverksamhet som
hittills bedrivits i förbundets regi. Detta
skulle medföra mycket allvarliga kon
-
76
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
sekvenser både för de psykologistuderande
och för allmänheten.
Slutligen, herr talman, framhåller
statsrådet Moberg det angelägna i att
man genom särskilda åtgärder bereder
olika grupper möjlighet att studera på
deltid. Jag vill poängtera vikten härav
och av att den möjligheten inte fuskas
bort.
Vidare har vi frågan om dessa ytterligare
60 poäng som man skall kunna
ta utöver de 120. Det finns ju de
som önskar utbilda sig ytterligare på
grundexamensnivå, och om de skulle
sakna den möjligheten vore det en orimlig
ordning. De bör tvärtom ha rätt att
gå vidare på grundexamensnivå utöver
dessa 60 poäng. Utskottet antar att studerande
som kan anföra rimliga skäl
för en önskan att studera ytterligare
skall få tillstånd till detta.
Enligt propositionen bör en studerande
ha inhämtat tre fjärdedelar av en
studiekurs innan han får gå vidare till
nästa. Detta medför en hel del olägenheter.
En studerande som påbörjar läsningen
av ett visst ämne under höstterminen
och t. ex. på grund av .sjukdom
inte lyckas klara av mer än låt oss säga
13 poäng skulle då tvingas att under en
hel termin inhämta de resterande 7 poängen.
Det måste väl vara misshushållning
med tid! Man borde i stället åstadkomma
en sådan ordning att en studerande,
som klarat mer än hälften av en
studiekurs, får möjlighet att påbörja
nästa studiekurs för att senast i början
av följande termin komplettera de resterande
poängen. Erforderliga kunskaper
kan ju då inhämtas också genom
studier sommartid.
Studierådgivningen och informationen
har fru Sundberg redan berört. Jag
vill deklarera att vi kunnat gå med på
ikraftträdandet den 1 juli 1969 endast
på grund av de garantier som lämnats
av utbildningsdepartementet när det
gäller att föra ut informationen om reformen
på alla olika nivåer — universitetskanslersämbetet,
skolöverstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen och de övriga
kanaler som kan komma i fråga — sä
att vi mycket snart under våren kan få
till stånd en mycket brett upplagd upplysningskampanj
om den nya studieordningens
innebörd och uppläggning.
I den broschyr som vi fick bara för
några dagar sedan talas det också om
att det kommer att göras vissa program
i radio och TV. Där talas vidare om information
till värnpliktiga, frågecentraler,
särskilda informationsdagar och
en fortlöpande information. Jag hoppas
att dessa löften verkligen skall kunna
infrias så att studenterna inte kritiskt
kan påstå att de saknar kunskaper och
information om den nya studieordningens
utseende och de möjligheter den
ger. Vi förutsätter alltså att Kungl. Maj :t
nu tillser att denna information förs ut
snabbt och tydligt, så att ikraftträdandet
den 1 juli 1969 kan bli en realitet.
Herr MATTSSON (ep):
Herr talman! Redan år 1965 förklarade
sig riksdagen inte ha något att invända
mot att fasta studiegångar inrättades
vid de filosofiska fakulteterna.
Det ansågs då lika väl som nu att detta
behövdes. Situationen bedömdes av dåvarande
ecklesiastikministern på det
sättet att om antalet universitetsstuderande
komine upp till 100 000 så kunde
undervisningen inte klaras med bibehållen
standard. I det läget bedömdes
det som angeläget att försöka hjälpa
de studerande att snabbare finna sig
till rätta när de kommer till universiteten,
så att studierna kan komma i
gång och sedan avslutas inom rimlig
tid.''
Här har nämnts att studiesituationen
inte är tillfredsställande och inte har
varit det på flera år. Det har nämnts
alt 50 procent av dem som skrivs in
vid de filosofiska fakulteterna inte avlägger
någon examen och att bara 25
procent avlägger examen inom den förutsatta
normalstudietiden.
När man nu skall fatta beslut i denna
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
77
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
viktiga fråga anser jag att man måste
se utbildningspolitiken såsom en stor
enhet. Detta med fasta studiegångar vid
de filosofiska fakulteterna kan inte vara
någon isolerad fråga. Skall vi lyckas
ge de studerande vid universiteten eu
gedigen utbildning, måste vi också lyckas
med gymnasiepolitiken. Här är det
inte fråga bara om det treåriga gymnasiet,
utan vi måste också lyckas med
fackskolan, så att den blir en eftersökt
utbildningsväg på det gymnasiala stadiet.
Vi måste också lyckas med yrkesutbildningsreformen,
så att den blir
effektiv, och vi måste lyckas med andra
utbildningsvägar på det postgymnasiala
området.
Min mening är alltså att det måste
vara balans i expansionen inom hela
utbildningsfältet. Det är mot den bakgrunden
som jag anser att vi måste se
hela utbildningspolitiken som en enhet.
När vi diskuterade den här frågan
1965 fanns inom riksdagen en betydande
minoritet som hade den meningen,
att man borde undvika en låsning av
studiemöjligheterna till de gängse ämneskombinationerna.
Den proposition
som vi då hade att behandla ansågs
innebära en alltför hård låsning just
till de vanliga ämneskombinationerna.
Det betraktades som ett stelt utbildningssystem,
vilket inte kunde vara tillrådligt
i ett modernt samhälle, där det
sker stora förändringar mycket snabbt.
Det ansågs också att man på det sättet
kunde riskera att de studerande som
valt fel skulle komma in i återvändsgränder.
Vi som tillhörde minoriteten
framhöll vidare att man borde överväga
att inrätta särskilda studiemöjligheter
för dem som vid sidan av studierna
bedriver förvärvsarbete.
Efter den debatten har nu frågan om
fasta studiegångar varit föremål för utredning.
Utredningens förslag har mycket
starkt kritiserats såväl av en rad
remissinstanser som i den offentliga
debatten, och som herr Källstad sade
är det inte UKAS vi i dag behandlar,
utan vi har att ta ställning till det utskottsutlåtande
som har avgivits i anledning
av proposition nr 4 till årets
riksdag.
I såväl propositionen som i utskottsutlåtandet
visas enligt min mening ett
betydande tillmötesgående mot de uppfattningar
som av minoriteten fördes
fram när principbeslutet fattades 1965.
Nu måste man erkänna att det finns en
stor flexibilitet i systemet, att det finns
betydande valmöjligheter och ett hänsynstagande
till speciella förhållanden
på en rad punkter, vilket allt överensstämmer
med de synpunkter som minoriteten
då framförde. Hade detta blivit
beaktat tidigare, tror jag att vi skulle
ha sluppit mycket av UKAS-striden.
Det har emellertid under min tid i
riksdagen inte förekommit att jag med
anledning av eu proposition fått så
många brev och telefonsamtal som just
i fråga om proposition nr 4. Men inte
någon av dem som har hört av sig har
sagt sig anse att jag skall verka för att
propositionen skall avslås. I stället har
man framhållit att det uppenbarligen
föreligger behov av en reform. Men
orsaken till alla brev och telefonsamtal
ligger i den oro man hyser. Detta
kan ju vara illa nog. Oron betingas av
att man anser sig ha för kort tid på
sig att ge tillräcklig information till
dem som berörs av reformen om den
skall träda i kraft den 1 juli 1969. Man
har också sagt att det är omöjligt att
ge tillfredsställande studie- och yrkesvägledning
till de studerande om reformen
skall träda i kraft så snart.
Man har vidare talat om att tilldelningen
av resurser blir otillräcklig beträffande
lärare och pedagogisk undervisningsmateriel
och att det inte
finns ett tillräckligt stort anta! valmöjligheter
i andra årskursen, att antalet
utbildningslinjer blir för litet och att
det kommer att krävas för mycket av
de studerande för att klara kurserna
på normal tid. Man har också uttalat
78
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Utbildningens organisation vid filosofisk
oro för att näringslivets behov inte
blir tillräckligt beaktat.
Men dessa bekymmer har yppats innan
utskottets utlåtande blivit allmänt
känt. Därefter har det varit betydligt
lugnare. Knappast någon har hört av
sig sedan dess. Om detta beror på att
oron har Stillats eller på att man resignerat
kan jag inte uttala mig.
Men jag vill ändå yttra mig något
om det som anförts som oroande faktorer.
Beträffande informationen har
utskottet inhämtat att ett omfattande
förberedelsearbete har utförts. På ansvarigt
håll räknar man vidare med att
bestämmelser, studieplaner och information
skall föreligga i tid för att reformen
skall kunna börja genomföras
på ett tillfredsställande sätt från den
1 juli 1969. När dylika försäkringar har
lämnats har jag för min del trott på
dem. Dessa garantier har avgetts på
ett sådant sätt och från sådant håll att
de förpliktar.
Det har i fråga om studie- och yrkesvägledningen
hävdats att om reformen
skall fungera som planerats är man i
hög grad beroende av just sådan vägledning.
Detta har också framhållits
i motioner om att frågan bör följas med
uppmärksamhet.
Här här ett enhälligt utskott kraftigt
understrukit vikten av att frågan
om Studievägledningens effektivitet
skall följas med största uppmärksamhet.
Därmed visar utskottet att frågan
betraktas som utomordentligt viktig.
.lag förutsätter att berörda myndigheter
också beaktar detta.
Det föreligger en reservation beträffande
tilldelning av lärarkrafter och
förbättring av pedagogiska resurser
och metoder. Den reservationen har
avgivits mot bakgrunden av uppfattningen
att om en ökad genomströmningshastighet
skall uppnås krävs ökade
insatser just i dessa fall. Utskottet
hänvisar till universitetsautomatiken
och till universitetsmyndigheternas
årliga anslagsframställningar och även
fakultet in. m.
till årets ökning av anslaget till pedagogiskt
utvecklingsarbete.
För min del har jag inte blivit övertygad
om att automatiken kommer att
räcka, och vad beträffar universitetsmyndigheternas
anslagsframställningar
har vi ju ingen borgen för att dessa blir
bifallna på detta område i större utsträckning
än på andra, utan här kan
man givetvis räkna med prutningar.
Dessutom har vi i propositionen fått
veta att vad beträffar tilldelning av
lärarkrafter m. m. skall andra grunder
än nu prövas vid vissa institutioner.
Det räknas emellertid inte med att försöksverksamheten
skall behöva medföra
ökade medelsanvisningar i jämförelse
med vad motsvarande verksamhet
inom ramen för nuvarande system
kostar vid oförändrat studerandeantal.
Fn kraftig upprustning av de pedagogiska
hjälpmedlen kan såvitt jag förstår
inte göras utan att den också medför
ökade behöv av medel. Försök och en
viss omorganisation är nog bra i och
för sig, men behovet av förstärkning
av de pedagogiska resurserna är därmed
inte uteslutet.
Frågan om valmöjligheterna i andra
avdelningen har ingående diskuterats
i utskottet. Härvid har framkommit att
studerande, som med godkänt resultat
fullföljt studierna i första avdelningen
inom en utbildningslinje, efter anmälan
bör ha rätt att gå över till studier
inom annan utbildningslinje. Med tanke
på alla de olika erinringar som har
gjorts just i anledning av att i andra
avdelningen för vissa linjer inte är upptagna
olika ämnen att välja på, tror jag,
att det är värdefullt att detta, som jag
nyss antydde, har blivit inskrivet i utskottets
utlåtande.
Vad beträffar frågan om de alltför
stora kraven på de studerande som det
nya systemet av en del anses innebära
vill jag gärna framhålla, att efter vad
jag har kunnat förstå vid föredragningar
och vid utskottsbehandlingen kommer
det inte att ställas några krav in
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
79
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. in.
absurdum. Alla har vi inte samma arbetstakt,
och efter vad jag kan förstå
kommer de som är skötsamma och som
arbetar att få hjälp för att kunna hålla
en så god studietakt som möjligt. Därest
det inte går att följa normaltakten, om
vi skall uttrycka oss så, men det ändå
visar sig, att studierna bedrivs med
framgång och att den studerande har
ambition att nå fram till resultat, räknar
jag med att det kommer att visas
förståelse för hans situation. Men skulle
det visa sig att det är slarv eller lättja
som föranleder att studerande sackar
efter, kan jag inte finna, att det finns
anledning att försöka hålla dem kvar
vid universiteten. Det kan ju inte heller
uteslutas att en del av dem som börjar
på universitetet själva kommer underfund
med eller kommer att få veta, att de
gör klokast i att söka sig in på en annan
yrkesbana som passar dem bättre.
Även om det givetvis skall finnas studierådgivning
och vägledning, kan man
inte komma ifrån att vi inte alla är lika.
En del passar för det ena yrket och
andra för annat. Ingen skall väl känna
sig misslyckad därför att det inte har
varit möjligt för honom att ta en primärexamen
vid en filosofisk fakultet.
Det finns mycket annat att välja på
här i livet för dem som har energi och
tillvaratar de möjligheter som finns. Alla
kan inte heller ägna sig åt yrken med
en teoretisk inriktning.
Det finns åtskilligt att säga om olika
avsnitt i utskottsutlåtandet. Det föreliggande
förslaget ger anledning att
ställa vissa frågor: Kommer näringslivet
att bli tillgodosett? Ger någon av
linjerna tillfredsställande kunskaper
för dem som har för avsikt att arbeta
utanför vårt lands gränser? Och kommer
miljöfrågorna att bli tillräckligt
uppmärksammade? Detta är frågor som
väl ingen kan ge ett absolut bestämt
svar på i dag. Det är angeläget att i
det fortsatta arbetet på utbildningslinjernas
utformning beakta dessa spörsmål,
och jag anser att mycket talar för
inrättandet av utbildningslinjer som
möjliggör förverkligandet av de nämnda
önskemålen. Utlands- och miljöfrågor
liksom också andra spörsmål kan
givetvis komma att pocka på inrättandet
av särskilda linjer. Att det nu tagits
ställning till de filosofiska fakulteternas
organisation får naturligtvis inte hindra
att det framdeles sker en anpassning
med hänsyn till olika behov.
I samband med behandlingen av propositionen
och därav föranledda motioner
har vi också haft att behandla
motionen nr 11:1029 i vilken betonas
vikten av att lärarna erhåller en god
utbildning i biologi. Där har också särskilt
framhållits behovet av en god utbildning
i hälso- och miljövård. Utskottet
säger sig ha förståelse för motionärernas
synpunkter men har inte
gjort något uttalande i behörighetsfrågorna.
Men i reservationen nr 4 har
ändock ämnet biologi liksom också
svenska och samhällskunskap nämnts.
Det framhålles i reservationen att det är
av största vikt att ämneslärarna på högstadiet
och gymnasiet väl behärskar
dessa ämnen.
Jag vill säga några ord beträffande
ämnet biologi. Även biologilärarna har
framhållit, att de, om de skall kunna
ge en fullödig undervisning, för sin
egen del måste ha en mycket god utbildning.
De säger att de alltför länge
fått en ämnesutbildning som främst
varit inriktad på botanik och zoologi
trots att de också varit skyldiga att undervisa
om människan. När dessa lärare
framhåller att hälsofostran genom
kunskapsförmedling är mycket betydelsefull
förstår jag också, att de anser
sig ha rätt att kräva en god utbildning
för att kunna undervisa tillfredsställande.
Visserligen kan olika punktinsatser
medverka till en bättre hälsa och alltså
ha sitt värde, men genom skolan nås
alla och för att på lång sikt erhålla
önskvärda resultat är hälsovårdsupplysning
av mycket stor vikt.
Det behövs saklig information. Jag
80
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
kan t. ex. nämna upplysning om kostens
betydelse, om den fysiska aktiviteten
och om arbetslivets hygien. Man måste
kunna ge en saklig information om
effekten av alkohol, narkotika och tobak
och om olika stressfaktorers inverkan.
Varje elev skall framdeles kunna
garanteras en verkligt saklig och god
upplysning i dessa viktiga frågor.
Som tidigare framhållits har det i
reservationen inte i detalj angivits hur
kurserna skall vara utformade, varken
med avseende på tid eller poäng. Vi
har framhållit att det just i dessa ämnen
är av utomordentlig betydelse att
man beaktar behovet av sedigen utbildning.
Om vi skall få en god undervisning
är det nödvändigt att berörda lärare
får ändamålsenlig utbildning rörande
människans fysiska och mentala
hälsa.
De frågor som rör familjeplanering
är också av stor angelägenhctsgrad. Likaså
är undervisningen i sexualkunskap
oerhört viktig, och många lärare önskar
få en mera fullödig utbildning i det
ämnet.
Det krävs också ökad förståelse för
människan och hennes miljö samt bättre
förståelse för människan som biologisk
och social varelse. Det finns experter
på miljöfrågor som anser att
människan håller på att rycka undan
förutsättningarna för sin egen existens.
Därför är det oändligt viktigt att redan
från tidiga barnaår få lära sig att förstöringen
av luft och vatten samt ökande
förgiftning och växande bullerproblem
är frågor som man behöver undervisning
i och som vi också behöver
få fakta om. Ingen får anse det onödigt
med ingripanden från myndigheternas
sida för att komma till rätta med miljöproblemen,
men i ett demokratiskt samhälle
kräver vi en bred upplysning om
motiven för myndigheternas ingripanden.
Det är dessa tankar som ligger
bakom vår reservation och som gjort
att ämnet biologi har kommit på tal.
Herr talman! Jag har här försökt att
något redogöra för hur jag har sett på
dessa viktiga frågor vid behandlingen
i utskottet, och jag ber med det anförda
att få yrka bifall till reservationerna
3 och 4. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.
Fru RYDING (vpk):
Herr talman! Jag vill börja med högläsning
av några rader ur Kungl. Maj :ts
proposition nr 4, där föredragande
statsrådet på sidan 65 skriver följande:
»Väsentligt för att beslutade reformer
inom utbildningsväsendet skall kunna
genomföras i avsedd utsträckning är
att alla berörda grupper engageras såväl
i utformningen av den dagliga verksamheten
som i planerings- och utvecklingsarbetet.
»
Sällan har väl större cynism uttalats
i en kunglig proposition. Vad är realiteten
bakom dessa ord? Jo, realiteten
är att universitetskanslersämbetets arbetsgrupp,
den s. k. UKAS, arbetade i
cirka två år bakom stängda dörrar, där
medlemmarna satt tysta som möss och
ängsligt måna om att endast några få
invigda ämnesrepresentanter skulle få
nys om gruppens förehavanden. Dess
första betänkande, UKAS I, skickades ut
på snabbremiss till universiteten och
studentorganisationerna. Den korta remisstiden
försvårade i hög grad en genomgripande
diskussion om förslagen,
och många institutionskollegier tvangs
avge sina remissvar utan att ens ha sett
UKAS II med dess konkretiseringar i
form av studieplaner. Sveriges förenade
studentkårers remissvar avgavs också
i stort sett över huvudet på medlemmarna.
Trots detta väckte förslagen en storm
av opposition bland studenter och lärare.
Studentopinionen mot UKAS var
enhällig, och exempelvis i min hemstad
Göteborg förenade sig samtliga kårpartier
i fjol bakom parollen: Stoppa
UKAS!
Inför detta kompakta motstånd slog
statsråden Palme och Moberg till re
-
Nr 11
81
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
trätt. Den 25 oktober presenterade de i
Uppsala respektive Göteborg något som
de kallade ett nytt förslag. Vad detta
nya förslag innebar var det då mycket
svårt att få grepp om. Studenterna hade
goda skäl att vara misstänksamma. De
ställde helt rimligt krav på att få ta
ställning till det nya förslaget i konkret
utformning innan det framlades
för riksdagen som proposition. Detta
krav möttes med ett bleklagt nej.
Täckelset över UKAS föll först när
förslaget damp ned som Kungl. Maj:ts
proposition nr 4 på riksdagens bord,
avsedd att snabbehandlas och genomföras
den 1 juli 1969. Förslaget kallades
då allmänt PUKAS. Studenterna som
i PUKAS :s fysionomi igenkände väsentliga
drag från UKAS, förenade sig nu
med samma enhällighet som i september
1968 kring kravet »PUKAS på remiss!».
När statsrådet Moberg i februari i år
ånyo besökte studenterna i min hemstad
Göteborg, där han förut varit den 25
oktober i fjol, möttes han av en av
1 200 studenter och lärare enhälligt anlagen
resolution med kravet »PUKAS
på remiss!». Detta krav avvisades liksom
det nu avvisats av statsutskottet.
Men detta är ändå inte allt. Den proposition
som riksdagen i dag skall ta
ställning till är bara en del av den s. k.
universitetsreformen. Den konkreta utformningen
är också beroende av studieplaner
och tillämpningsbestämmelser.
Vad studieplanerna beträffar ligger
avgörandet nu helt hos universitetskanslersämbetet.
De av UKAS föreslagna
studieplanerna, UKAS II, blev faktiskt
föremål för en mer ingående remissbehandling
än UKAS I och utsattes
i många fall för en förintande kritik.
Det gällde inte minst studieplanerna i
skolämnen, vilkas målsättning och allmänna
utformning kännetecknades av
en snäv fastlåsning till skolans läroplaner.
Nu har UKÄ att på mycket kort tid
fastställa dessa studieplaner. Ämneskonferenser
sammankallas med kort var
-
sel och med ett begränsat antal deltagare.
På dessa avslås t. ex. lärarnas och
studenternas förslag med den motiveringen
att endast universitetskanslersämbetet
sitter inne med förmågan att
rätt kunna läsa och tolka propositionen.
Det reella student- och lärarinflytandet
på studieplanerna blir på detta
sätt minimalt, och detsamma gäller för
övrigt också riksdagens inflytande. Vi
vet i denna kammare förhållandevis
litet om hur de allmänna riktlinjerna i
Kungl. Maj:ts proposition kommer att
gestalta sig i konkret utformning.
Samma mörkläggningsförfarande gäller
tillämpningsbestämmelserna. Hur
blir det för redan inskrivna studenter?
Hur länge kommer de att kunna läsa
enligt det nu gällande systemet? Hur
länge kommer de att kunna följa nu
gällande och i flera fall bättre och
friare studieplaner? Hur blir det för
de deltidsstuderande? Hur kommer utspärrningsreglerna
att tillämpas? Studenterna
har gång efter annan krävt
besked i dessa frågor men alltid fått
undvikande svar.
Nej, herr talman! Det borde ha stått
följande i Kungl. Maj:ts proposition
nr 4: »Väsentligt för att kunna genomdriva
denna reform har varit att i
största möjliga utsträckning hålla de
berörda parterna — studenter och lärare
— utanför, undanhålla dem väsentlig
information så länge som möjligt,
undvika deras frågor, avvisa deras krav
på en bred och genomgripande demokratisk
diskussion och till sist: fatta beslut
som går stick i stäv mot den överväldigande
opinionen bland dem.»
Jag anser att det är något av ett demokratiskt
anständighetskrav att riksdagen
i dag avslår proposition nr 4, vilket
vänsterpartiet kommunisterna påyrkat i
motionen 11:1038.
Statsråden Palme och Moberg har i
olika sammanhang — och de kommer
väl att göra det också här i dag — försökt
framställa UKAS som en jämlikhetsreform.
Argumenteringen har byggt
82
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
på de många studieavbrotten vid de filosofiska
fakulteterna. Man har sagt att
dessa studieavbrott framför allt drabbar
de studenter som av olika skäl har
sämre studieförutsättningar och vilkas
situation skulle förbättras genom fasta
studiegångar. På denna grundval har
statsrådet Moberg försökt spela ut olika
grupper av studenter mot varandra och
framställa sig som förkämpe — alltså
genom UKAS — för »den tysta studentopinionen»,
för dem som har studiesVårigheter,
för »förlorarna».
Det finns verkligen anledning att
granska denna argumentering. I förbigående
kan nämnas att bilden av de
många studieavbrotten i de filosofiska
fakulteterna är något förgrovad. Docent
Urban Dahllöfs undersökningar har givit
en något mera nyaserad bild: de
filosofiska fakulteternas studieeffektivitet
är inte så mycket sämre — kanske
inte alls sämre — än andra studievägars.
Det har också framhållits att en hel del
av de s. k. studieavbrotten är skenbara;
vissa studenter har läst vid de filosofiska
fakulteterna utan avsikt att avlägga
examen och enbart för att ta ett
eller flera betyg i något ämne som de
ansett sig ha nytta av för sitt arbete.
Med detta är inte sagt att förhållandena
vid de filosofiska fakulteterna
skulle vara idealiska. Tvärtom möter
studenterna här liksom på andra ställen
många och svåra problem, som bl. a.
framkallar studiemisslyckanden och
studieavbrott. Men frågan nu gäller vad
som är orsaken till dessa problem och
vad UKAS gör för att lösa dem. Låt mig
peka på tre huvudorsaker.
1. Studenterna från arbetarnas och
småfolkets hem har av många olika skäl
större svårigheter att göra sig själva
rättvisa inom skolsystemet. Det gäller
tydligt inom grundskolan och i viss utsträckning
även inom den högre utbildningen.
Dessa klassmässiga orättvisor
förstärks genom de allmänna svårigheterna
i studenternas sociala situation
och arbetsförhållanden: den ekonomiska
otryggheten, bostadsförhållandena,
bristen på läroböcker, den hårda studietakten,
den psykiska pressen och de
osäkra framtidsutsikterna.
2. Den särskilt starka tillströmningen
av studerande till de filosofiska fakulteterna
beror i viss utsträckning på att
andra utbildningsvägar är spärrade.
Detta är en konsekvens av statsmakternas
utbildningspolitik. De filosofiska fakulteterna
har inte ansetts behöva kosta
så mycket som andra, t. ex. medicinska
eller tekniska utbildningsvägar. Den s. k.
automatiken har i realiteten inte fungerat
— de filosofiska fakulteterna har
inte erhållit resurser i takt med den
ökade tillströmningen av studenter, vilket
försvårat för dem att ge studenterna
tillräcklig handledning vid studierna.
3. Bristen på demokrati inom utbildningsväsendet
— och detta är inte det
minst väsentliga — spelar in. Det verkliga
inflytandet för studenter och yngre
lärare över studieplaner, kurslitteratur
och utbildningens organisation har
varit mycket dåligt. Därmed minskas
också studiemotivationen, och många
studenter upplever sina studier som felinriktade,
snedvridna och meningslösa.
Löser då det förslag, som i dag ligger
på riksdagens bord, verkligen dessa
problem? Undanröjer förslaget vid
ett genomförande orsakerna till studiemisslyckandena?
Svaret blir från vår
sida nej. Förslaget skärper tvärtom problemen
och kommer därmed att öka antalet
studiemisslyckanden. Jag vill anföra
tre synpunkter.
1. UKAS förbättrar inte studenternas
sociala situation och arbetsvillkor. Studiestressen
ökar. Avspärrningshotet
skärps. Systemet tenderar att ensidigt
gynna de utpräglat receptiva begåvningarna,
de som har lätt att snabbt tillgodogöra
sig en utbildning men därför inte
behöver vara mer lämpade än de som
måste ta litet längre tid på sig. Fram
-
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
83
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet in. m.
tidsutsikterna förblir ovissa. Många studenter
med exempelvis lärarutbildning
enligt PUKAS kommer efter fullbordade
studier fåfängt att få klappa på lärarhögskolornas
portar. Där kommer de
att stå, överflödiga och med en utbildning
som helt i onödan skräddarsytts
ensidigt efter skolans i dag föregivna
behov.
2. PUKAS medför heller ingen förstärkning
av de filosofiska fakulteternas
utbildningsresurser. Den enda förändringen
blir ett ökat antal studierådgivare
och studievägledare, men i motsvarande
grad skall man enligt förslaget
dra in assistent- och amanuenstimmar
för studiehandledning.
3. PUKAS medför ingen ökad demokrati
inom universitetsväsendet. På samma
sätt som dess genomdrivande i dag
illustrerar bristerna i demokratin, på
samma sätt kommer dess genomförande
att betyda en enorm förstärkning dels
av UKÄ:s, dels av olika avnämarintressens
grepp över universitetsutbildningen.
Den s. k. institutionsdemokratin är i
jämförelse härmed knappast något annat
än ett köttben som slängts åt studenterna.
Den kan naturligtvis medföra
en viss begränsning av en eller annan
institutionschefs självsvåldighet. Men
den löper samman med en kraftig inskränkning
av institutionernas rörelsefrihet
och en faktisk centralisering av
de viktigare besluten rörande undervisningen.
PUKAS är alltså inte i något avseende
någon jämlikhetsreform. Dess konsekvenser
blir ökade svårigheter för flertalet
studenter. De s. k. »förlorarna»
kommer att bli flera, och de kommer
att fylla på en växande reservarmé av
arbetslösa akademiker. Allt detta förklarar
förhållanden, som vid första
ögonkastet faktiskt kan förefalla paradoxala:
medan statsråden Palme och
Moberg talar om jämlikhet har i kampen
mot deras reform för första gången
i vårt lands historia vuxit fram en stu
-
dentrörelse, som i växande medvetenhet
om klassamhällets orättvisor är beredd
att slåss för klassamhällets avskaffande.
Herr talman! I dagarna har 1968 års,
utbildningsutredning, U 68, lagt fram
ett s. k. diskussionsunderlag om målen
för den högre utbildningen. Man säger
sig i denna PM vilja stimulera till en debatt
som allsidigt belyser målfrågorna
för den högre utbildningen. Man må
verkligen förlåta både studenter och
andra, om de ställer sig litet frågande
till valet av tidpunkt för detta framstimulerande
av en målsättningsdebatt,
om de förvånas över den egendomliga
tågordningen som statsmakterna har
valt, om de undrar vem det egentligen
är som behöver stimuleras till en sådan
diskussion, om de med statsmakternas
faktiska handlande för ögonen möjligen
misstänker att U 68 :s målpromemoria
tillhör kategorin centralstimulerande
medel, som närmast har berusnings- eller
sövningseffekt.
Men låt mig helt kort erinra om direktiven
till U 68. Det hette där »att utbildningen
är ett av de medel med vilka
man i en blandekonomi aktivt kan
påverka samhällets långsiktiga utveckling»
och att »den eftergymnasiala utbildningen
intar i detta sammanhang en
central ställning».
Vilka är då realiteterna bakom dessa
yviga fraser? Den ena realiteten är denna:
Dagens ungdom kan utan tvivel använda
en bättre och allsidigare kunskap
om den värld den lever i som ett
effektivt vapen i kampen för att förändra
den. Det har ungdomen redan visat,
och det kommer den att visa än
mer i fortsättningen. Därför ställer den
också krav på att undervisningen i skolor
och på universitet skall ge den en
bättre och allsidigare kunskap än den
för närvarande gör.
Den andra realiteten är denna: den
undervisningsreform som nu föreslås
går stick i stäv mot dessa krav. Dess syf
-
84
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
te är att binda universitetsstudierna hårdare
vid den nuvarande samhällsstrukturen
och tillgodose dennas krav på
välanpassad förvaltningspersonal. Dess
allmänna tendens är att inskränka valfriheten,
minska självständigheten i studieplaner,
undervisning och arbetsformer,
öka ensidigheten och indoktrineringen
i kursinnehållet och styra utbildningen
efter avnämarnas behov, d. v. s.
det privata näringslivets, den offentliga
förvaltningens och skolbyråkratins.
Statsrådet Moberg yttrade i medkammaren
att han ansåg det vara en ödets
Ironi att moderata samlingspartiet och
Vänsterpartiet kommunisterna nu skulle
vara de partier som stod närmast varandra.
Herr talman! Detta är i grunden
falskt. Vad som däremot kan vara en
ödets ironi är väl att samtliga borgerliga
partier nu i princip sluter upp kring
regeringens förslag. Skillnaden mellan
t. ex. moderata samlingspartiet och regeringen
i dag är ett år, och det kan
man knappast kalla en politisk skillnad.
UKAS-förslaget har som bekant kritiserats
hårt från olika håll, både från
konservativt och från radikalt. De som
från vänster har kritiserat förslaget är
inte ute efter att kämpa för privilegier,
Utan de slåss för större jämlikhet. De
vägrar att låta sig utbildas till det nuvarande
samhällets ödmjuka tjänare och
förvaltare.
Herr talman! Vi skall i dag i denna
kammare ta ställning till ett förslag som
är reaktionärt; både pedagogiskt och
politiskt sett. Därför är det ett gemensamt
intresse för studenterna, för arbetarrörelsen
och för alla framstegsvänliga
krafter att förhindra dess genomförande.
Med hänvisning till vad jag har anfört
ber jag till sist att få yrka bifall
till motion II: 1038, vilket innebär
avslag på proposition nr 4, emedan förslaget
inte har föregåtts av en allmän
debatt om utbildningens målsättning
och inte kunnat tillfredsställande diskuteras
av alla berörda parter. Ett bifall
till denna motion betyder också att riksdagen,
sedan en bred diskussion utvecklats
om utbildningens målsättning
in. in. enligt i vår motion framförda synpunkter,
av regeringen begär ett förslag
till en demokratisk universitetsform,.
som bl. a. garanterar allsidig undervisning,
inre demokrati inom utbildningsväsendet
och den högre utbildningensöppnande
för alla.
Detta är, statsrådet Moberg, inte riktigt
samma sak som att vi skulle yrka
avslag på propositionen därför att vi
inte ville ha någon ändring alls. Man
bör läsa motionerna riktigt innan man
hävdar en sådan uppfattning.
Med anledning av applåder på läktaren
yttrade herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag
får meddela läktarpubliken att
alla demonstrationer i denna kammare
är strängt förbjudna.
Därefter anförde:
Herr ALEMYR (s):
Herr talman! Jag ber nu att få yrka
bifall till statsutskottets förslag i detta
ärende på alla punkter. Jag kommer i
mitt anförande att endast mycket ytligt
beröra det anförande som fru Ryding
just har hållit i kammaren. För mig står
det klart att fru Ryding inte har förstått
vare sig propositionen eller utskottsutlätandet.
Med det är en annan sak som
är intressant i hennes anförande: Jag''
börjar nu förstå i vilket partikansli som
de paroller tillverkas som en liten obetydlig
del av de svenska studenterna under
det senaste året ganska högljutt har
använt sig av på torgen. Det är beklagligt
därför att många av dessa ungdomar,
som på i och för sig ett värdefullt
och engagerat sätt tar del i samhällsdebatten,
har vilseletts av människor med
säkerligen rätt dunkla avsikter, av personer
som av rent politiska skäl mot
den studerande ungdomens intressen
vill förhindra genomförandet av en ro
-
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
85
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. ra.
form, vars enda uppgift och avsikt är
att underlätta för den studerande ungdomen
att komma igenom de akademiska
studierna.
Herr talman! Det är tillfredsställande
att notera att statsutskottet praktiskt
taget är enigt när det nu rekommenderar
riksdagen att anta Kungl. Maj ds proposition
nr 4. Visserligen har det till
utlåtandet fogats fyra reservationer; de
rör i och för sig viktiga frågeställningar
men är trots allt anmärkningar i marginalen.
När det gäller principerna och
förslaget i stort är statsutskottets samtliga
partier överens. .Tåg anser det vara
ytterst värdefullt att understryka det,
när vi efter dagens riksdagsbeslut skall
iöra ut reformen i det praktiska livet.
Samtliga partier har sålunda anslutit
sig till reformens huvudsyften. Moderata
samlingspartiet yrkar på uppskov
med reformens ikraftträdande, men det
motiv för detta yrkande som partiet
har anfört har de övriga partierna i
statsutskottet inte ansett bärande. Flera
talare här har redan meddelat att utskottet
har fått informationer som givit
■dess ledamöter den mycket bestämda
uppfattningen att det material som studenterna
och gymnasisterna i gymnasiernas
avgångsklasser behöver för att
få tillräcklig kunskap om denna reform
i god tid kommer att tillställas dem.
Detta material håller på att färdigställas
och skickas ut, och vi är inom statsutskottet
av den uppfattningen att det
inte finns någon anledning att skjuta
på ikraftträdandet.
Jag kanske inte är ensam i kammaren
om att ha läst Svenska Dagbladets
ledare i går, där man tog upp denna
fråga till diskussion och lade fram en
ganska intressant synpunkt. Man sade
i ledaren att det varit omöjligt att vinna
gehör för moderata samlingspartiets yrkande
om uppskov till den 1 januari
1970. Orsaken härtill var enligt moderata
samlingspartiets ledande tidning
hänsynen till utbildningsminister Olof
Palmes prestige. Det är den som stått
hindrande i vägen; nu måste saken
trumfas igenom utan hinder av sakliga
invändningar. .Tåg noterar att det torde
vara första gången som herr Mattsson
i centerpartiet och herr Källstad i folkpartiet
grupperas in i de kretsar som
tar så stor hänsyn till utbildningsminister
Olof Palmes prestige. Inget av de
övriga borgerliga partierna har varit
intresserat av att skjuta upp reformens
ikraftträdande.
Herr talman! Jag vill också inför
kammaren understryka vad flera talare
har berättat, att statsutskottets andra
avdelning i sin mycket seriösa handläggning
av detta ärende har hört en
rad uppvaktande representanter för olika
institutioner.
Vi har också haft att ta ställning till
ett trettiotal skriftliga inlägg som inkommit
till avdelningen. Vi har behandlat
ärendet mycket seriöst och kommit
fram till att det är ytterligt angeläget
att reformen nu genomförs. De studieavbrott
som registreras vid våra universitet
innebär ett mycket allvarligt
problem. De för med sig anpassningsproblem
för den studerande ungdomen
i en utsträckning som vi inte längre
kan tolerera. Det är angeläget för dem
som bär ansvaret för utbildningsväsendet
i vårt land att se till att denna reform
så snart som möjligt förs ut i det
praktiska livet. Jag kan hålla med den
talare som sade att procentsiffrorna för
studieavbrotten inte bör hårdras alltför
mycket. Det är klart att många människor
som läser vid universitet inte
avser att ta någon akademisk examen
utan studerar för att skaffa sig en mer
begränsad utbildning. Men alla som
sysslar med dessa problem vet att det
förekommer så många studieavbrott, att
det är nödvändigt att samhället reagerar
och försöker göra en insats för att
hjälpa den studerande ungdomen att lättare
komma igenom sina studier. Ett ytterligare
uppskjutande av reformen
skulle konservera bekymren ytterligare,
och det skulle medföra att ännu en
86
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Utbildningens organisation vid filosofisk
årgång av studenter kommer att lockas
ut i en oviss ökenvandring.
Två reservationer till utskottsutlåtandet
har samlat samtliga borgerliga utskottsledamöter.
Den ena gäller frågan om behörigheten
för gymnasieadjunkterna. Jag kommer
inte att gå närmare in på den saken,
ty denna fråga diskuterade vi för
ungefär två år sedan här i riksdagen,
när förslaget om den nya lärarutbildningen
antogs. De borgerliga reservanterna
följer upp det yrkande man redan
då ställde. Jag förstår i och för sig att
de vill göra det. Det förekommer alltså
inga nyheter i den borgerliga reservationen;
det är i stort sett samma yrkande
som riksdagen avvisade år 1967.
Jag vill i det sammanhanget bara notera
att det i riksdagsbeslutet då konstaterades,
att den nya lärarutbildningen
organiserats på ett sådant sätt att
den var bättre ägnad än den dittillsvarande
utbildningen att skapa skickliga
lärare. Genom att förändra formerna för
lärarutbildningen skulle det vara möjligt
att inom de tidsgränser som riksdagen
då fastställde åstadkomma en godtagbar
kvalitet även på gymnasielärarna.
Den andra reservation, som samlat
samtliga borgerliga ledamöter, har en
kläm som det är litet svårt att få grepp
om. Den gäller resursanvisningen i fråga
om lärartilldelning och det pedagogiska
utvecklingsarbetet. Statsutskottet
skriver — något som jag tror att det
är ytterligt värdefullt att notera — att
en reform av denna typ kan genomföras
i det praktiska livet endast under
förutsättning att man har tillräckliga
resurser i fråga om handledning, lärare
o. s. v. Men detta är inte bara en fråga
om pengar, utan det är också en fråga
om hur lärarkrafterna fördelas och används.
Vi noterar att Kungl. Maj :t meddelat,
att man kommer att starta en försöksverksamhet
med någon typ av programbudgetering
vid vissa lärosäten för
att undersöka om man den vägen bätt
-
fakultet m. m.
re än för närvarande kan utnyttja de
ekonomiska och personella resurserna.
Alla är vi naturligtvis överens om
att i takt med ökningen av det svenska
samhällets resurser anvisa allt större
anslag åt den pedagogiska utvecklingen,
åt skolorna, åt den akademiska undervisningen,
åt forskningen o. s. v. Men
alla känner också till, att om alla motionskraven
på detta område skulle bifallas,
så bleve det ett statsfinansiellt
kaos. I statsutskottets andra avdelning
har vi nu långt över hundra motioner,
som praktiskt taget alla direkt eller indirekt
gäller pengar. Det är omöjligt
att biträda dessa motioner, eftersom våra
resurser helt enkelt inte räcker till.
Statsutskottets majoritet menar att vi
i dag inte kan komma längre då det
gäller fördelning av resurserna; det går
inte att nu anvisa mer pengar till denna
reforms genomförande. Men vi understryker
betydelsen av att regeringen
fortlöpande följer arbetet och hos riksdagen
hemställer om de pengar som kan
visa sig nödvändiga för framtiden. I
den borgerliga reservationen hemställs
inte heller om nya medel. Den går
egentligen inte längre än utskottets hemställan.
Jag har ett intryck av att man
i folkpartiets och centerpartiets partikanslier
tyckte att det blev litet för
mycket enighet och att man därför kände
sig tvungen att avge en reservation
på sluttampen, och så blev det då en
om resurstilldelningen, i vilken man bara
hemställer att riksdagen skall ge till
känna för Kungl. Maj:t att man vill ha
ett förslag om ökade resurser. Vi betraktar
det som självklart att Kungl.
Maj:t så långt det är möjligt inom ramen
för de tillgängliga resurserna kommer
att tillgodose de önskemål som kan
uppstå på detta avsnitt.
Härutöver har utskottet haft att behandla
över tjugo olika motionspar med
jag vågar säga ett hundratal olika yrkanden.
Samtliga har avstyrkts av statsutskottet.
Jag förstår att många motionärer
tycker att det är pinsamt att de
-
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
87
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
ras i och för sig berättigade önskemål
fått en sådan behandling. Många av yrkandena
gäller ytterligare utbildningslinjer
utöver de sjutton som exemplifierats
i propositionen. Utskottet besvarar
dessa motioner genom att helt enkelt
hänvisa till vad som sägs i propositionen.
Där exemplifieras sjutton utbildningslinjer,
på vilka man nu kan
sätta i gång undervisningen. Men samtidigt
skriver det föredragande statsrådet
att så snart behov av nya utbildningslinjer
kan komma att uppträda
och dokumenteras kommer sådana att
inrättas. För min personliga del tror
jag att det kommer att visa sig nödvändigt
med en särskild utbildningslinje
för internationell tjänst, och jag tror
också att det kommer att visa sig erforderligt
med någon utbildningslinje som
speciellt sysslar med naturvård och miljöfrågor.
Jag noterar att statsutskottet
skriver att man förutsätter att i den
mån ett behov av nya utbildningslinjer
kan dokumenteras sådana kommer att
skapas samtidigt med att utbildningslinjer
som det inte längre finns något
behov av kommer att försvinna.
Jag ber, herr talman, att få säga några
ord om de särskilda utbildningslinjerna.
På denna punkt har det uppstått
vissa missförstånd. Statsutskottet har i
sin skrivning inte gjort något annat uttalande
än det som departementschefen
gjort i propositionen. Det får inte bli
så att de särskilda utbildningslinjerna
tar överhanden och därmed raserar
hela systemet. De särskilda utbildningslinjerna
skall vara ett komplement för
de studenter, som av skilda skäl inte
har möjlighet att följa de reguljära utbildningslinjerna.
Utskottet citerar på
denna punkt Kungl. Maj:t. I utskottsutlåtandet
sägs: »Vad så angår förekomsten
av särskild utbildningslinje
förhåller det sig så, att den föreslagna
utbildningsorganisationen enligt propositionen
väntas täcka större delen av
de utbildningsbehov, som bör tillgodoses
inom de filosofiska fakulteterna.»
Detta är alltså statsutskottets mening.
Huvuddelen av behovet kommer att täckas
genom de reguljära linjerna, om uttrycket
tillåts, men därutöver skall möjligheten
stå öppen för de studerande,
för vilka dessa inte passar, att bygga
upp en särskild utbildningslinje.
Herr talman! När det gäller motionsyrkandena
i övrigt kan jag fatta mig
kort. Det föreligger ett par stora partimotioner.
En av dem är från folkpartiet,
och i den talas det bl. a. om det
valhänta sätt på vilket regeringen handlagt
hela detta frågekomplex. Den motionen
slutar med många klämmar, bl. a.
en om att riksdagen skall ge till känna
vad som anförs i motionen. Jag vet inte
om det betyder att riksdagen skall ge
till känna vad man säger om valhäntheten;
ingen i statsutskottet har tillstyrkt
det. Alla de synpunkterna i folkpartiets
motion har kommit bort, men
de vaknade till liv i herr Källstads anförande.
Jag ber att få hälsa herr Källstad
välkommen igen efter hongkonginfluensan,
som tydligen dämpade
stridslusten något.
Det framkom rätt tydligt under herr
Källstads anförande att han solidariserar
sig med folkpartiets partimotion på
denna punkt. Det är då värdefullt för
mig, herr talman, att notera att det inte
från något håll i statsutskottet har yrkats,
att detta skulle framföras i riksdagen.
Folkpartiyrkandet på den punkten
har helt försvunnit i utskottet.
Herr talman! Så går då Sveriges riksdag
nu att ta ett nytt steg i syfte att
förbättra det svenska utbildningsväsen
det.
Proposition nr 4 är ett led i en
fortlöpande utveckling av den akademiska
utbildningen. Reformen är angelägen,
och jag vill gärna för statsutskottets
del uttala den övertygelsen, att
när reformbeslutet väl har fattats alla
berörda parter liksom hittills kommer
att göra sitt bästa för att föra ut det
i det praktiska livet. Så fungerar det
demokratiska samhället. Det har varit
på det sättet som det moderna Sverige
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
88
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
vuxit fram. Jag hoppas att den ungdom
som i dag på morgonen i flygblad till
riksdagens ledamöter uttalade sig mot
den parlamentariska demokratin skall
upptäcka att det vi i dag beslutar är
till deras eget bästa.
Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan på
^samtliga punkter.
Fru RYDING (vpk) kort genmäle:
Herr talman! Herr Alemyr sade att
han endast mycket ytligt skulle röra
vid mitt anförande, och det stämde —-det var verkligen mycket ytligt.
Herr Alemyrs påstående, att ett visst
partikansli tillverkat banderoller med
kravet »Stoppa UKAS», ber ,jag herr
Alemyr upprepa inför en studentpublik.
Då kommer han att mötas av ett gapskratt
som här enligt kamrarnas ordningsregler
är förbjudet.
Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:
Herr talman! Det här är ju en allvarlig
debatt, och därför kan man inte
tro att Stig Alemyr verkligen skulle vilja
påstå att jag skulle göra mina ställningstaganden
efter vad tidningar skriver.
Det som moderata samlingspartiets huvudorgan
har skrivit den 18 mars har
självfallet inte kunnat påverka mitt
ställningstagande till det utskottsutlåtande
som är undertecknat den 11 mars.
Det där är väl bara ett utslag av Stig
Alemyrs skämtlynne.
Sedan vill jag lia sagt, att jag söker
göra mina ställningstaganden efter noggranna
överväganden.
Stig Alemyr nämnde ett par partikanslier.
Folkpartiet får svara för sig,
men han nämnde också centerns partikansli
i samband med talet om att det
krävts att det skulle finnas reservationer
till utskottsutlåtandet. Varför skall
man säga sådant som man inte vet?
Det har inte gjorts några som helst
framställningar om att vi från centern
skulle avge reservationer till det här
utlåtandet, utan ställningstagandena har
gjorts efter bedömningar under utskottsarbetet.
Jag underströk vikten av att lärarna
i biologi erhåller en god utbildning, så
att de kan meddela fakta och på ett
förnämligt sätt med exempel o. s. v. undervisa
ungdomarna och därmed nå
fram till den stora massan av de unga.
Jag tycker att jag därvid befinner mig
i en mycket stark position.
Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Aleinyr antydde
att beslutet om utbildningens organisation
vid filosofisk fakultet fattats av
utskottet med m)''cket stor enighet. I
viss utsträckning kan han ha rätt. Men
vi kräver besked på en bestämd punkt,
av herr Alemyr eller av statsrådet Moberg,
nämligen beträffande frågan om
en kontinuerlig omprövning av de olika
utbildningslinjernas utformning och innehåll,
vilket de ledamöter jag är talesman
för anser nödvändigt. Det måste
ges möjlighet till vittgående förändringar
i och med att U 68 lägger fram sina
synpunkter och ytterligare erfarenheter
vunnits. Men åberopa inte någon
enighet om man inte från regeringshåll
är redo att bekräfta att nuvarande
förslag är mer eller mindre provisoriska!
Vi
måste samla nya erfarenheter för
att kunna göra en omprövning av utbildningssituationen
och när den omprövningen
skall göras bör berörda parter.
lärare och studenter, få bättre tillfälle
att yttra sig än nu. Kan vi få ett
sådant besked från regeringens sida?
Herr ALEMYR (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara ytterligare
understryka att utskottet är enhälligt
på alla de punkter där reservation icke
föreligger. Beträffande den fråga herr
Källstad nu yttrade sig om finns inte
heller någon reservation. Folkpartisterna
i statsutskottet har sålunda anslutit
sig till utskottsmajoritetens utlåtande.
Beträffande herr Mattssons anförande
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
89
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
vill jag säga att jag förstår att han inte
vill inräknas i den skara Svenska Dagbladet
talar om. Men det är här inte
fråga om mitt skämtlynne utan om tidningens.
Svenska Dagbladet säger nämligen
att de som nu inte accepterar ett
uppskov med reformens ikraftträdande
hävdar denna uppfattning med hänsyn
till utbildningsministerns prestige.
Herr statsrådet MOBERG:
Herr talman! Efter diskussionen om
utskottsutlåtandet och reservationerna
till detta skall jag inte ta upp den debattråden.
Jag skall i stället passa på
tillfället att kommentera några av de
inlägg som gjorts från talarstolen i dag.
Dessförinnan vill jag dock göra några
allmänna reflexioner med anledning
av den debatt som förts i frågan om en
fastare studiegång vid de filosofiska fakulteterna.
Det är en debatt som delvis
har varit värdefull och konstruktiv,
delvis förvirrad och delvis destruktiv.
En del avsnitt i denna debatt har
gällt rätten och möjligheten för samhället
att ställa till rätta missförhållanden
i utbildningssituationen vid de filosofiska
fakulteterna. Alltsedan mitten
av 1950-talet har riksdagen fattat upprepade
beslut som alla syftat till att
förbättra utbildningsförhållandena vid
de filosofiska fakulteterna. Tidvis har
detta skett med en viss tvekan, därför
att det gång efter annan i den allmänna
debatten har sagts att man måste slå
vakt om friheten vid dessa fakulteter.
Rör inte dem!
Men jag vill i detta sammanhang erinra
om de många insatser som gjorts,
exempelvis införandet av automatiken
år 1958, som den gången möttes med
djup misstro från många akademiska lärare
men som numera helt och fullt
accepterats. Automatiken betraktas nu
som ett bättre instrument än vad någon
annan fakultet i detta land har eller
som finns vid någon fakultet utomlands
för att skaffa de filosofiska fakulteterna
lärarresurser i takt med det stigan
-
de studentantalet. Trots detta är i dag
situationen fortfarande den att ungdomarna
har frihet att studera vad som
helst, hur som helst och hur länge som
helst. Den gamla ordningen har med
åren visat sig vara allt mera betänklig
av två skäl.
För det första har de filosofiska fakulteterna
nu blivit så stora, att den
personliga kontakt mellan läraren och
eleverna som ett sådant system förutsätter
icke längre går att uppehålla i
den form och i den omfattning som var
möjlig förr under mer idylliska förhållanden.
För det andra har det under åren
glädjande nog för studier vid dessa fakulteter
kommit allt fler ungdomar från
hem utan studietradition, utan vana vid
universitetens problem, vilka, trots de
insatser skolväsendet gör i stigande omfattning,
icke bär samma förutsättningar
som de kamrater, som kommer från
hem där studietraditionen är stark, inte
har samma möjligheter som de att anpassa
sig och finna sin väg i det system
som nu gäller.
All erfarenhet säger att på den punkten
är systemet grymt, och det är märkligt
att höra en representant för vänsterpartiet
kommunisterna här stå och
försvara den anarki i det avseendet som
kan sägas råda vid de filosofiska fakulteterna,
detta att man inte behöver följa
någon bestämd ordning. Det är nämligen
ingen tvekan om, fru Ryding, att
systemet såsom sådant är för de ungdomar
som inte har studietradition ett
grymt system.
Ni kanske såg en TV-debatt eller ett
TV-referat från Lund för något år sedan,
där man intervjuade en studentska,
som i sitt knapphändiga men gripande
inlägg gav oss en stark känsla av
vilka svårigheter som den i miljön ovane
har vid de stora fakulteterna. Därför
har vi under de senaste fem—sex
åren kommit fram till att det är nödvändigt
att komplettera de resurser
som vi har med en ny ordning för stu
-
90
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. in.
diernas bedrivande vid dessa fakulteter.
Vi har på den punkten fått instämmande
från studenternas egen organisation
vid två tillfällen. SFS har tillstyrkt
att en förändring äger rum inom
systemet på denna punkt, Socialdemokratiska
studentförbundet likaså. Vi har
också fått uppslutning kring detta från
en massiv majoritet av de remissinstanser
som har anledning att uttala sig om
universitetens problem. Jag tänker på
Landsorganisationen, TCO, SACO, de
tunga myndigheterna som sysslar med
dessa problem, kanslersämbetet, skolöverstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen
och andra.
Men i debatten har det från grupper
av lärare och grupper av studenter förts
fram andra meningar. Man slår vakt
om den nuvarande ordningen i den heliga
frihetens namn och hävdar att varje
form av förändring innebär ett hot
mot den enskildes frihet. Man har lyckats
med hjälp av massmedia ge det
intrycket hos en ganska stor allmänhet,
att det skulle finnas en utbredd
opinion bakom detta, och fru Rvding
står här och påstår att detta är studenterna
uppfattning. Det är fel! Studenternas
majoritet står bakom det förslag
i detta avseende som nu ligger på
riksdagens bord. Det har senast Sveriges
förenade studentkårer visat i en
skrivelse till utskottet.
Nej, vad som sägs i dessa allmänna
resonemang om friheten är detsamma
som sägs varje gång samhället går in
för att hjälpa de svaga. Vi har upplevt
det i diskussionerna i det här huset när
det gällt att ge samhället resurser för att
stödja de svaga på arbetsmarknadspolitikens,
hälsovårdspolitikens och många
andra områden. Det går en klar röd
tråd genom resonemanget och reformerna
på denna punkt.
Det andra som jag vill beröra gäller
rätten och möjligheten för samhället att
ställa krav på en rimlig grad av effektivitet
vid handhavandet av de växande
resurser som ställs till de filosofiska
fakulteternas förfogande. Nästa år räknar
vi med att de filosofiska fakulteterna
disponerar över en kvarts miljard
kronor, och i en situation då
anspråken på det allmänna växer
enormt, inte bara inom utbildningsväsendet
utan beträffande hela samhällssystemet,
är det rimligt att de som förvaltar
medlen också visar upp en rimlig
effektivitet.
På denna punkt innebär propositionen
en mycket försiktig skärpning av
nu gällande bestämmelser. Vi säger nej
till den obegränsade kvarsittningsrätten
inom ramen för en utbildningslinje
och hävdar att studenten på 50 procents
längre tid än vad som normalt
krävs skall kunna fullfölja sina studier.
Klarar han inte detta får utbildningsnämnden
i varje särskilt fall pröva, om
det finns speciella skäl för vederbörande
att trots detta gå vidare. I en sådan
situation skall studenten under
tredje terminen också få stödundervisning
för att på bästa sätt klara sin
situation.
Med stöd av våra erfarenheter om
studiernas bedrivande kräver vi dessutom
att de unga i stort sett skall ha läst
färdigt ett ämne innan de börjar med
nästa. Parallelläsandets förbannelse vill
vi komma ifrån, ty det är en av huvudanledningarna
till de många misslyckandena
vid de filosofiska fakulteterna.
Även härvidlag är kraven på de
unga mycket modesta. I normalfallet
krävs att vederbörande skall ha avverkat
tre fjärdedelar av sitt pensum i
ett ämne innan studierna i nästa får
påbörjas. Slutligen ställs kravet att vederbörande
efter avlagd examen, om
han eller hon vill komplettera utbildningen,
skall nöja sig med studier som
motsvarar 60 poäng. Fru Ryding säger
att detta är att införa mera hets vid
de filosofiska fakulteterna.
I går blev jag uppvaktad av representanter
för Socialdemokratiska ungdomsförbundet
som på denna punkt
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
91
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. in.
krävde bestämda insatser från samhällets
sida. Varför? Jo, därför att vi i
jämlikhetens namn mycket snart måste
se till att allt större grupper får
samma privilegium att studera vid de
filosofiska fakulteterna som dagens studenter.
SSU-representanterna var också
realistiska nog att kräva att det
ställs något större krav på de många studenter
som nu har detta privilegium.
Det finns vuxna som inte fått någon
grundutbildning men som väl visat sin
förmåga att bedriva akademiska studier.
Som exempel kan nämnas den kurs
i statskunskap som gavs i radio för
några år sedan. Den visade att åtskilliga
personer hade goda kvalifikationer,
fullt jämförbara och ofta bättre än de
studenters som fått förmånen att gå
i gymnasierna. Dessutom krävs att även
de grupper som skaffat sig gymnasial
utbildning men som inte råkar ha gått
på gymnasiets linjer skall få möjlighet
att utan vidare studera vid våra universitet.
Detta ställer ökade krav på
samhällets resurser och då är det, som
också framhålls av SSU, ett jämlikhetskrav
att det sker en viss skärpning av
de krav som ställs på dem som i dag
har förmånen att gå på universitet. Vi
möts som sagt på den punkten med
arrogans av mindre grupper med vilka
fru Ryding solidariserar sig.
Den tredje punkten gäller det sätt
på vilket förslaget har förts fram, alltså
den formella handläggningen. Gång
pa gång har man i debatten, och även
från denna talarstol i dag, från såväl
vänsterpartiet kommunisterna som från
borgerligt håll hävdat att frågan har
handlagts på ett orimligt sätt. Men vad
är det som skett? Jo, hösten 1965 fattade
riksdagen beslut om att införa ett
system med fast studieordning, och i
januari 1966 gav regeringen kanslersämbetet
uppdraget att utarbeta ett förslag.
Detta ledde till det expertförslag
som fick namnet UKAS och som underställdes
alla myndigheter och organisationer,
som kunde ha intresse därav,
för sedvanlig remissgranskning. Universitetskanslersämbetet
gick därefter
till regeringen med sitt förslag, som
alltså var baserat på ett remissbehandlat
expertutlåtande.
På hösten samma år gjorde regeringen
sedan något som var ovanligt, men
som motiverades av det stora intresse
som fanns ute på fältet. Innan propositionen
presenterades riksdagen skisserades
dess innehåll i grova drag för
att ge information om regeringens kommande
ställningstagande. Det är ovanligt
att förfara så, men då och då tillgriper
vi den metoden för att informera
de intresserade ■— som i detta
fall var många. Nu säger fru Ryding
och andra att den förhandspresentationen
skulle ha remissbehandlats i någon
form, och man kräver här i kammaren,
vilket också moderata samlingspartiet
gjort, att propositionen skall
gå ut på ny remiss innan riksdagen tar
ställning till den. Det är verkligen en
underlig ordning man vill introducera.
År man ute efter att försvåra för regeringen
att lägga fram förslag som riksdagen
skall ta ställning till? Vill man
göra det genom att införa en extra remissomgång,
eller vad är det fråga om?
Det finns emellertid i debatten om
denna fråga en annan typ av kritik,
som inte är av lika formell art utan som
har reell bakgrund. Den kritiken kommer
i första hand från studenterna och
från vissa grupper vid universiteten,
som inte har så särskilt stort inflytande,
bl. a. de yngsta lärarna. Man säger
bl. a. att man inte har fått någon större
möjlighet att påverka utformningen av
olika förslag och bestämmelser. Detta
är alldeles riktigt, och därför har vi i
propositionen och i andra sammanhang
vidtagit åtgärder för att tillmötesgå
den kritiken. Och vad finns de!
för tillmötesgående därvidlag i propositionen?
Ja, när det gäller en för studenterna
så väsentlig sak som utformningen
av studieplanerna i varje särskilt
ämne innebär propositionen att
92
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Utbildningens organisation vid filosofisk
studenter och lärare och andra skall
kunna via institutionerna till utbildningsnämnderna
framföra synpunkter
på detaljutformningen av varje ämnes
studieplan, varefter utbildningsnämnden
har att fastställa de detaljer som
ankommer på den. Vi har sålunda där
flyttat över maktbefogenheten till en utbildningsnämnd,
där studenterna är
representerade. Det syftar till att ge
studenterna större inflytande på ärendets
behandling.
I propositionen förordar vi också en
försöksverksamhet när det gäller dispositionen
av de olika institutionernas
medel i syfte att de som är där anställda
och verksamma skall få större möjligheter
än hittills att bedöma och
framföra meningar om hur resurserna
bäst skall användas.
Regeringen har dessutom vid sidan
av propositionen uppdragit åt kanslersämbetet
att påbörja en försöksverksamhet
med utvidgat inflytande för studenterna
och för de anställda, och denna
verksamhet kommer sedan även att
få betydelse för handläggningen av
denna fråga ute på fältet. Den typ av
kritik det här gäller är riktig, och vi
räknar med att denna form av inflytande
från studenter och anställda skall
öka under 1970-talet inte bara i universitetsväsendet
utan också i skolväsendet.
Den fjärde punkt i debatten som jag
skulle vilja beröra är en uppfattning
som hävdats av fru Ryding och av
andra i den offentliga diskussionen.
Den avser att ungdomen genom förevarande
förslag mer än hittills skulle
indoktrineras till ett samhällsbevarande
uppträdande och tänkande. Denna
typ av kritik är orimlig. Låt mig förklara
varför.
Vad propositionen och riksdagsbeslutet
i detta avseende gäller är först
och främst den kombination av ämnen,
som de unga bör studera vid universiteten.
Bakgrunden till den gjorda
ämnesgrupperingen av ämnen är dels
fakultet m. m.
vad vi vet och tror oss veta om utvecklingen
i samhället i stort, dels de erfarenheter
och kunskaper vi har om
ämnenas inneboende samband innehållsmässigt
och metodiskt. Efter de
överväganden som skett på olika håll
har man konstruerat ett system med
17 olika utbildningsvägar, vilket successivt
kommer att utvecklas och förändras
med ledning av de erfarenheter
man gör år från år.
Det är alltså omöjligt att finna att
den av mig nyss nämnda kritiken mot
själva systemet med kombinationer kan
ha något berättigande. Däremot är det
möjligt och kanske sannolikt att man
syftar på innehållet i de olika ämnena.
I detta avseende tar riksdagen ingen
som helst ställning. Det överlåts åt
myndigheter och universitet att liksom
hittills fastställa ämnenas uppläggning
och innehåll.
Vad är det som i detta avseende skett
i samband med organisationsförändringen?
Det har vid universiteten i
varje ämne under ledning av kanslersämbetet
bedrivits ett översynsarbete
studieplan för studieplan, och man har
nu ett material som kommer att möjliggöra
för kanslersämbetet och universitetens
utbildningsnämnder att
fastställa aktuella och moderniserade
studieplaner i de olika ämnena. De som
i höst påbörjar sina studier vid de filosofiska
fakulteterna kommer i detta avseende
att möta ett system som är moderniserat
i högre grad än någon annan
tidigare generation någonsin fått
uppleva. Den kraftansträngning som
gjorts och görs är nämligen större än
någon tidigare av liknande art.
Det anförs som sagt att studieplanerna
i de olika ämnena är sådana att de
leder till en ökad indoktrinering i samhällsbevarande
uppträdande och tänkande.
Dessa synpunkter är närmast
vettlösa. Vad är det som förekommit?
Jo, de experter, studenter och andra
som ägnat sig åt dessa frågor har självfallet
försökt fånga upp vetenskapens
93
onsdagen den 19 mars 1969 fm. Nr 11
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
senaste landvinningar på området och
har fört in modernt stoff i studieplanerna.
I detta arbete liksom i allt annat
arbete som bedrivs inom utbildningsväsendet
försöker vi lägga större
och större vikt vid den metodiska träningen
i kritiskt tänkande. Detta är i
stort innebörden i det arbete som bedrivits.
Dessa strävanden har emellertid
hos en del unga mottagits i rakt
motsatt anda. De som skall läsa efter
de moderniserade studieplanerna kommer
utan tvivel att vara bättre tränade
metodiskt sett, kommer att ha en mer
öppen inställning till de problem som
ämnet och ämnesområdet kräver. Det
måste betyda att när de gått igenom
universiteten och kommer ut i samhället
— och jag utgår från, fru Ryding,
att det inte skall behöva bli fråga om
några sådana arbetslöshetsarinéer som
ni försöker ge intryck av att vi har att
vänta — får de hyggliga jobb lika väl
som andra. Och får de inte jobb skall
vi se till att de får en träning på omskolningssidan
på samma sätt som alla
andra anställda får, om de hotas av arbetslöshet
eller blivit arbetslösa.
Nej, dessa studerande kommer att gå
ut med kunskaper och insikter som gör
dem mer rustade än tidigare generationers
studenter att förbättra förhållandena
på sina arbetsplatser och verka
för bättre förhållanden i samhället.
Det är innebörden av förslaget på den
punkten, och kritiken är enligt min bestämda
uppfattning helt vettlös.
Den sista punkten som jag vill ta upp
i den allmänna debatt som förts gäller
en fråga som främst fru Ryding men
även fru Sundberg gick in på — varför
vi inte satte oss ned i lugn och ro
och fastställde den nya målsättningen
för universitetsväsendet för att sedan
ta upp de reformer som kunde föranledas
av eu översyn av målsättningen.
Vad är det för idé som ligger bakom
det betraktelsesättet? Jag kan inte förstå
saken på annat sätt än att man måste
ha den uppfattningen, att det skulle gå
att en gång för alla fastställa universitetens
målsättning, vilket i sin tur förutsätter
ett statiskt samhälle. Jag kan
inse att moderata samlingspartiet kan
ha en sådan filosofi, men jag har svårt
att förstå hur grupper, som säger sig
representera framsteg och förändring,
kan betrakta situationen på det sättet.
Självfallet är det på detta område
liksom på alla andra områden så, att
vi fortlöpande har att ompröva målsättningen
för de uppgifter vi lägger
på samhället, vare sig det gäller utbildning,
hälsovård, socialvård, arbetsmarknadspolitik
eller annat. Men det
får inte innebära att det fortgående
reformarbetet stoppas upp. — Den reform
vi nu diskuterar är en del av det
reformpaket som 1965 års riksdag fattade
beslut om. Men vi är medvetna
om att vi när det gäller framtiden måste
ta upp diskussionen om 1970-talets universitetspolitik.
Och, fru Ryding, alldeles
oavsett den debatt som förts på
fältet och som delvis varit berättigad
och riktig har regeringen tillsatt en
kommitté som skall pröva i vilka former
vi skall leda utvecklingen vidare
när det gäller universitetsväsendet under
1970-talet, precis som vi gjorde på
1950-talet när det gällde att förbereda
1960-talets universitetsexpansion. Den
kommittén har vad beträffar denna allmänna
problematik om utbildningsväsendet
och speciellt universitetens mål
givit ut en debattskrift som vi hoppas
skall stimulera debatten — ty denna är
viktig och värdefull, men den blir riktigt
meningsfylld först den dag då den
konkretiseras till de enskilda fakulteternas
och utbildningsvägarnas problem.
Härvidlag räknar ju kommittén
också med att fortsättning skall följa.
Därför är det krav som här ställs, att
ingenting skall göras förrän målsättningen
för universiteten är fixerad,
också helt vettlöst.
Herr talman! Vi har under de tre år
som gått sedan riksdagen fattade sitt
beslut noga följt den debatt som förts,
94
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
och vi har i olika instanser tagit fasta
på den vettiga kritiken. Detta gör att
det förslag, som regeringen presenterade
för en tid sedan och som i dag
diskuteras, ser annorlunda ut än vad
regeringen och departementet tänkte sig
i januari 1966. Men är det något fel
att vi har tagit hänsyn till den vettiga
kritiken? Det låter nästan så på en del
inlägg här.
Vi har heaktat vad Sveriges förenade
studentkårer, Socialdemokratiska
studentförbundet, Socialdemokratiska
ungdomsförbundet och andra har
sagt när det gäller frågan om successivt
val inom de olika utbildningsvägarna.
Vi har tagit hänsyn till de krav
på förstärkningar av studievägledning
och studierådgivning som man kopplat
till införandet av detta system med successiva
val. Vi räknar med att vid det
fortsatta arbetet få fram vettiga synpunkter
som kan beaktas inom ramen
för U 68.
Herr talman! Detta var några synpunkter
med anledning av den allmänna
debatten. Låt mig sedan, såsom jag
inledningsvis sade, ta upp några av de
kommentarer som gjorts från talarstolen
med anledning av utskottsutlåtandet
och reservationerna.
1 alla inlägg från den borgerliga sidan
har man hävdat att en förutsättning
för att reformen skall kunna genomföras
till hösten är att ordentlig
information utgår. Utskottet har även
understrukit vikten av detta, och vi är
på alla håll inom utbildningssystemet
helt ense med utskottet på denna
punkt. Låt mig emellertid för kammarens
ledamöter redovisa vad som gjorts
och planerats för att ni skall få en uppfattning
om hur långt man i verkligheten
hunnit med informationen.
I januari utsändes ett sammandrag
av propositionen till en rad myndigheter
och institutioner. Detta sammandrag
gick ut i 2 000 exemplar. Fru Sundberg
påpekade att det inte var till
fyllest, eftersom en enkät visar att
många, särskilt bland gymnasisterna,
vet ganska litet om denna sak. Men det
är helt naturligt; arbetsmarknadsmyndigheterna
och skolmyndigheterna har
inte kunnat påbörja den information
som skall ges under våren förrän riksdagsbeslutet
är klart. Men vi räknar
med att man mycket snart till skolor,
förläggningar och andra ställen, där
studenter kan finnas, kommer att skicka
ut en mycket omfattande informationsbroschyr
om innebörden av riksdagsbeslutet.
Redan dessförinnan har, vilket
också påpekades av fru Sundberg,
skickats ut en folder på sex sidor i en
upplaga på inte mindre än 225 000
exemplar. Denna folder har av många
människor som läst den ansetts vara
ett mycket gott exempel på vettig upplysning.
Det är då mycket märkligt, fru
Sundberg, att få höra Er stå här och
raljera över denna folder utifrån några
företagsekonomiska eller reklammässiga
synpunkter. Utan att tveka säger
Ni att det inte kommer att bli möjligt
att ge en vettig information.
För det första är detta påstående icke
baserat på något faktiskt underlag. För
det andra — och det är allvarligare —
borde inte en representant för ett ansvarslcännande
parti härifrån talarstolen
på förhand utdöma den information
som arbetsmarknadsmyndigheterna och
skolmyndigheterna kommer att ge. Denna
information skall kompletteras med
ett program i radio och TV som för
närvarande inspelas av TRU-kommittén.
Detta program, som skall sändas
upprepade gånger under två veckor,
kommer att ge information om de föreliggande
problemen. Vidare avser myndigheterna
att genomföra en affischkampanj
i syfte att lämna ytterligare
information om innebörden av besluten.
Information av detta slag är viktig
och nödvändig, och jag är optimistisk
nog att tro att de unga när de till hösten
påbörjar sin utbildning vid de filosofiska
fakulteterna skall vara bättre
95
Onsdagen den 19 mars 1969 fm. Nr 11
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet in. m.
informerade om möjligheterna och problemen
än någon tidigare generation
har varit, och detta är ett framsteg.
I några inlägg har frågan om de särskilda
utbildningslinjerna berörts.
Fru Sundberg försökte frammana en
situation där de studenter som valde
den särskilda utbildningslinjen var
många fler än vad vi har räknat med;
det var den trädgård — i motsats till
hennes sjuttonrumsvilla — där många
skulle vandra omkring. Herr Källstad
berörde samma sak och undrade på ett
underfundigt sätt vad som händer om
alltför många väljer den särskilda utbildningsvägen.
Jag skall komplettera dessa inlägg
genom att erinra om vad som sades på
den punkten i Göteborg i lördags. Enligt
Svenska Dagbladets referat på söndagen
hade det vid en demonstration
mot det nya systemet sagts att man
skulle försöka »bevara och erövra så
mycket av fritid som möjligt under de
nya förhållandena». Vederbörande menade
att man skulle »utnyttja svagheter
som myndigheterna visat» och åsyftade
utskottets formulering rörande successivt
val inom ramen för särskild utbildningslinje.
Vidare sade vederbörande
— fortfarande enligt tidningen: »Seco
bör uppmana studenterna att hävda
sin rätt till successivt ämnesval,---.
Får man tillräckligt många som gör det
har man åstadkommit en del sand i det
byråkratiska maskineriet.»
Vad ligger bakom detta? Den som
gjorde detta uttalande, fru Ryding, är
inte bara en partivän till Er utan en person
som stod på samma riksdagslista
i höstas som Ni. Uttalandet har betraktats
närmast som en uppmaning att aktivt
motverka reformens genomförande.
Det kan finnas anledning för fru Ryding
att från denna talarstol kommentera
sin partiväns yttrande.
Vad kommer att hända, därest det går
så som vissa destruktiva krafter uppenbarligen
vill att det skall gå i detta
sammanhang? Naturligtvis kommer sam
-
hället då att vidta motåtgärder, som det
alltid gör om något inte går enligt de
uppdragna riktlinjerna, och dessa motåtgärder
kan i detta fall självfallet bara
ha en innebörd. Samhället klarar sig
alltid. Det är betydligt värre för dem
som har gått igenom gymnasiet och nu
är osäkra inför hösten trots informationen
— och som i övervägande grad
kommer från hem utan någon studietradition
— om man uppmanar SEGO
att locka dem att välja ett osäkert alternativ
före något av det säkra, vad kan
det innebära för den enskilde? Jo, nya
studiemisslyckanden och felaktig investering.
Detta kan vi inte reparera.
Vi förutsätter med den konstruktion
som vi har gjort att de särskilda utbildningslinjerna
kommer att väljas av ett
fåtal personer, dels — det har redan
nämnts — av dem som önskar en kombination
som inte finns med bland de
17 — t. ex. en helklassiker som vill läsa
latin, grekiska och klassisk fornkunskap;
vederbörande anger då att han
eller hon vill läsa efter särskild utbildningslinje
— dels av sådana ungdomar
som vill läsa en alldeles speciell kombination
vilken inte går in i systemet.
Givetvis skall vi räkna med att de vet
vad de vill, och därför skall de från
början ange vilka ämnen de ämnar välja
under alla tre åren. Statsutskottet har
emellertid uttalat att om någon —• mot
förmodan — av det fåtal det här kan
gälla skulle vilja ändra sig, skall han
eller hon självfallet inte vara sämre
ställd än alla andra, som har möjlighet
att byta linje. Men jag upprepar: Det är
allvarligt att när man har ett system
som i hög grad bygger på förtroendefullt
samarbete mellan alla ingående
grupper börja spekulera i att systemet
kanske kan spricka.
Låt mig, herr talman, stryka under
detta sista en gång till. Det är, anser jag,
väsentligt att vi i denna proposition i
motsats till expertförslaget har satsat
på insatser i utbildningsnämnder, på
rådgivning och resonemang. Vi ville in
-
96
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
le införa ett stelt system med obönhörligt
verkande regler. Yi menar fortfarande
att majoriteten av de unga kommer
att välja de vettiga kombinationer
som är skisserade och att systemet kommer
att klaras. Men det förutsätter att
vi alla, var och en i sin stad, medverkar
till att inge de unga känslan av att detta
är ett system som är bättre än det nuvarande:
Satsa på det!
Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.
Fru RYDING (vpk) kort genmäle:
Herr talman! Statsrådet Moberg har
haft vänligheten att ägna mig så mycken
uppmärksamhet att det knappast är möjligt
för mig att i en replik besvara allt
—- men jag kan ju återkomma.
Herr Moberg beskyllde vänsterpartiet
kommunisterna för att försvara ett
grymt system, att försvara anarkin vid
universiteten. Detta är inte sant; vi är
starkt kritiska mot den nuvarande ordningen
—- det framgår mycket tydligt
av vår motion. Statsrådet Moberg fick
chansen att läsa motionen efter mitt
första anförande men tycks inte ha tagit
den. Av vad jag sade i mitt första
anförande framgick emellertid mycket
tydligt att vi är kritiska mot den nuvarande
ordningen.
Statsrådet Moberg gör en karikatyr av
opinionen mot UKAS. Anledningen till
att studenterna kritiserar UKAS är att
de fruktar att det nya systemet skall göra
det ännu svårare för de svaga än det
för närvarande är. Att det finns fog för
en sådan misstanke visade herr Moberg
när han sedan talade om kravet på ökad
effektivitet. Det blir ökad stress med
regeringens nya system, det är sanningen.
All kritik mot UKAS försöker statsrådet
Moberg vända till ett försvar för privilegier.
Jag sade redan i mitt första
anförande och jag vill upprepa det nu,
att det är mycket viktigt att förstå, att
kritiken mot UKAS kommer från två
olika håll och har två olika utgångspunkter.
Det finns en konservativ kritik
som vill försvara det gamla privilegiesamhället
och universiteten såsom
delar i en hierarki där andra beståndsdelar
är tronen, altaret, svärdet
och penningpåsen. Den kritiken är faktiskt
ganska ointressant därför att den
låter alltid penningpåsen väga tyngst.
Men det finns också en radikal kritik
av UKAS som utgår från ståndpunkten
att såväl det gamla som det nya privilegiesamhället
måste bekämpas och brytas
ned. Den kritiken förs fram av stora
grupper studenter och även av universitetslärare.
De slåss inte för att bevara
en privilegierad ställning åt universitetsstuderande
utan för att avskaffa alla
klassprivilegier.
Nu påstår regeringen att införandet av
UKAS skulle vara en jämlikhetsreform.
Även detta påstående berörde jag i mitt
första anförande. Jag vill än en gång
varna för det missbruk som det innebär
att begagna ordet jämlikhet på detta
sätt. Man måste bestämt vända sig
mot alla försök att ställa löntagare och
studerande mot varandra, att beteckna
den radikala kritiken mot UKAS som en
önskan att bevara en förmånsställning
åt vissa studentgrupper. De flesta studenter
kommer att bli löntagare, och de
har gemensamma intressen med arbetarklassen.
En socialdemokratisk regering
borde faktiskt observera att det är från
socialistiska utgångspunkter som den
kraftfulla kritiken mot det nya förslaget
har förts fram.
Fru SUNDBERG (m) kort genmäle:
Herr talman! Om statsrådet Moberg
anser sig kunna använda ordet raljerande
om min innanläsning ur en broschyr,
så vågar jag påstå att den humoristiska
effekten beror på broschyrens innehåll.
Jag har anmärkt på broschyren och på
marknadsföringen av informationen.
Jag tror att även statsrådet Moberg måste
erkänna att det inte är någon mening
med att tillverka en informationsskrift
97
Onsdagen den 19 mars 1969 fm. Nr 11
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
som blir liggande i ett lager; det gäller
att få ut broschyren. Jag vill i det sammanhanget
nämna att ett av gymnasierna
i Hälsingborg tillställdes exakt en
broschyr per elev i avgångsklassen. Att
få en enda extra broschyr var alldeles
omöjligt.
Vidare är det märkvärdigt att man
kan finna det vara så viktigt att fastställa
målsättningen för 1970-talets universitetspolitik
men samtidigt säga att det
hade medfört en statisk situation om vi
tillsatt en utredning för att fastställa
målsättningen för universitetspolitiken
under slutet av 1960-talet. Vari består
skillnaden? Jag vill vara så pass dynamisk
att jag frågar mig, om vi inte redan
nu bör börja utforma riktlinjerna
för 1980-talets universitetspolitik.
Statsrådet Moberg frågade vidare vad
det är för extra remissomgång vi vill
ha. Statsrådet har själv erkänt att det
är en markant skillnad mellan UKAS
och PUKAS. UKAS sändes ut på remiss,
varpå det enligt vad statsrådet sade blev
en konstruktiv debatt, som medförde att
man framlade ett nytt förslag. Det är
det sista nya förslaget som vi också ville
ha på remiss. Det var alltså inte fråga
om någon »extra» remiss.
Jag kan inte låta bli att göra en fri
översättning av vad George Eliot sagt:
»Lovad vare mannen som inte har något
att säga och avstår från att med ord
bevisa detta faktum.»
Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:
Herr talman! Statsrådet Moberg skär
alla oss som uppträtt i denna debatt
över en kam, när han polemiserar mot
fru Ryding och fru Sundberg. Han tillvitar
även oss andra kritik som vi inte
framfört, t. ex. detta med indoktrinering
av samhällsbevarande idéer, uppträdande
och tänkande. Statsrådet Moberg
bör ange vem han i detta sammanhang
avser.
Statsrådet talade också om grupper
som representerade framsteg och förändring.
Det är ett sällskap, som jag
4 —• Andra kammarens
trivs bättre i. Yad jag velat framhålla
är att det inte bör genomföras en permanent
reform, som innebär en låsning.
Vi har också i utskottsutlåtandet försökt
ge uttryck för uppfattningen, att det
ställs stora krav på viljan och förmågan
att fortlöpande ompröva utbildningens
mål och de medel som man bör använda
för att nå de målen. »De riktlinjer
för organisationen av utbildningen vid
filosofisk fakultet m. m., som genom
propositionen underställts riksdagen,
måste givetvis omprövas i den mån utvecklingen
gör detta befogat», heter det
i utskottsutlåtandet. Med »utvecklingen»
avser jag inte utvecklingen under
hundra år framåt, utan det måste röra
sig om de allra närmaste åren.
Jag har, herr talman, vidare syftat på
frågan om dimensioneringen. 1965 sades
det att 87 000 studerande skulle erhålla
universitetsutbildning under 1970-talet; det var vad samhället hade resurser
för. Men redan kort tid efter beslutet
stod det ganska klart att den planeringen
inte var realistisk och att studerandetillströmningen
var väsentligt
större än vad som hade förutsetts. I vissa
ämnen uppnådde man snart nog ett
studerandeantal, som enligt beräkningarna
skulle uppnås först i början av
1970-talet. Studierådgivningen var dessutom
otillräcklig.
Vi har i dag ett studerandeantal på omkring
100 000, alltså en väsentligt högre
siffra än vad som förutsågs, och detta
har skapat problem för universitetsmyndigheten.
Jag tycker mig också förstå,
att utbildningsdepartementet inte har
erkänt att planerna verkligen sprack,
vilket har framtvingat improvisationer
och nödlösningar både i fråga om lärare
och lokaliteter. Antalet kvalificerade lärare
per hundra studerande är i dag
mindre än det varit tidigare.
Från folkpartiets sida uttalades också
1965, att vi ville ha flexibilitet i studiesystemet.
I de direktiv för utredningen,
som gavs till universitetskanslersämbetet,
lades inte den vikt vid flexibiliteten
protokoll 1969. Nr 11
98
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
eller över huvud taget vid frågan om
den pedagogiska målsättningen som vi
önskade. Om så skett, hade frågan kanske
fått en behandling som inte varit
så valhänt.
Herr HOLMBERG (m):
Herr talman! Statsrådet Moberg uppehöll
sig ganska länge vid moderata
samlingspartiets krav på att man skall
ange en målsättning när det gäller utbildningen.
Jag förstår mycket väl att
statsrådet ville ta upp det diskussionsämnet.
Men när statsrådet säger att ett
sådant krav inte går att förena med
framsteg och förändring och dessutom
påstår att kravet är vettlöst, är det nödvändigt
att reagera. En sådan formulering
avslöjar en bigott knektmentalitet
och intolerans mot dem som tycker annorlunda.
Vilken är för övrigt statsrådets målsättning?
Vi har fått reda på en del som
avser de kommande decennierna, alltså
1970- och 1980-talen. Detta sägs i år,
1969. Men vad sade statsrådet 1966, då
ju diskussionen ändå inleddes? Jo, då
framhöll statsrådet Moberg att »om vi
kunde öka genomströmningshastigheten
vid fakulteter och högskolor med en
termin per elev från fem år till fyra
och ett halvt år, så skulle vi med dagens
utbildningskostnader och med 65 000
studerande tjäna cirka 30 miljoner kronor».
Nu har vi 100 000 studerande. I
föreliggande förslag är det inte fråga
om att minska genomströmningshastigheten
med ett halvår utan med betydligt
mer, och då tjänar vi naturligtvis mer.
Har statsrådet fortfarande denna målsättning,
och är det kanske därför statsrådet
känner sig så trängd då vi tar
upp målsättningsfrågan?
För övrigt kan detta inte bara ses
som en ekonomisk fråga. Det är också
frågan om inte det nya systemet kan
medföra svårigheter som leder till en
kvalitetssänkning. Det är väl alldeles
uppenbart att vi i Sverige inte kan konkurrera
med kvantitet, utan vi måste
hålla oss till kvalitet även då det gäller
utbildningen. När vi nu står i begrepp
att reformera det högre utbildningsväsendet,
så får det inte bli någon
halvmesyr. Viktigast är att denna sak
inte genomförs med ett pressat tidsschema.
Detta är alltså bakgrunden till att vi
liksom så många studenter begär att
man icke skall genomföra reformen nu
utan vänta med omorganisationen till
den 1 juli 1970.
Herr statsrådet MOBERG:
Herr talman! Jag ställde en konkret
fråga till fru Ryding, nämligen: Är
vänsterpartiet kommunisterna berett att
ta avstånd från det uttalande som lagts
i munnen på en av edra riksdagskandidater
vid höstens val, ett uttalande som
skulle ha gjorts i lördags? Jag erhöll
inget svar på denna fråga, utan fick
på nytt lyssna till delar av fru Rydings
första inlägg.
Fru Sundberg — hjälp till och sprid
information om det nya systemet, om
det nu är så att dessa foldrar inte kommit
ut till eleverna! Vi har fortfarande
brister i vårt informationssystem ute
på fältet.
Herr Källstad återkom till en fråga
som jag inte trodde att han skulle återkomma
till sedan han hört herr Ålemyrs
kommentar.
Det gällde herr Källstads krav på att
reformen skulle vara provisorisk. När
debatten fördes i medkammaren påpekade
en partivän till herr Källstad vad
herr Alemyr framhöll här, nämligen att
detta krav från motionen inte finns med
i reservationen. Man hade tydligen använt
ett mindre lyckat ord när man i
motionen krävde att reformen skulle
vara provisorisk.
Låt mig upprepa, att varje reform är
provisorisk i den meningen, att det
ständigt tillkommer nya erfarenheter,
nya fakta och nya förändringar, som
ger oss anledning att revidera vad vi
tidigare har beslutat.
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11
99
Utbildningens
Jag uttryckte mig naturligtvis oklart,
eftersom herr Holmberg så definitivt
kunde missuppfatta vad jag sade om relationen
mellan kravet på en målsättningsdebatt
och kravet på att icke nu
genomföra reformen. Jag sade att det
var vettlöst att, vilket har gjorts, kräva
- - det beskyllde jag inte reservanterna
från moderata samlingspartiet för — att
den reform som nu debatteras skulle
läggas åt sidan i avvaktan på en allmän
debatt om universitetens framtida målsättning.
Det är däri jag ser vettlösheten.
Ett sådant tillvägagångssätt strider
helt mot den teknik för reformarbete
som vi har använt och vi berömmer
oss av. Även i framtiden kommer vi
med jämna mellanrum att diskutera utvecklingen
på lång sikt. Det finns således
anledning att räkna med att riksdagen
får ta ställning till en samlad
syn på utvecklingen inom det högre
utbildningsväsendet under 1970-talet
som skall följa upp det ställningstagande
som riksdagen gjorde 1965 rörande
utvecklingen under senare hälften av
1960-talet.
Den metoden tänker den socialdemokratiska
regeringen tillämpa också i
fortsättningen. Jag välkomnar emellertid
i den här frågan liksom i andra
sammanhang den typ av debatt som
mer ingående än tidigare kräver att vi
som har ansvaret för förändringarna
preciserar vad vi vill. Därför har vi
också sänt ut en debattskrift, U 68, för
att inför enskilda och organisationer
precisera litet bättre än vi hittills lyckats
göra de mål i största allmänhet
som vi strävar till när det gäller utvecklandet
av universitetsväsendet och
de mål i synnerhet som man har anledning
att uppställa för de enskilda fakulteternas
del.
Sedan gick herr Holmberg över till
en annan problematik och frågade, om
jag känner mig så trängd av att moderata
samlingspartiet velat ta upp målsättningsdebatten,
att jag nu går ifrån
det mål som jag enligt herr Holmberg
organisation vid filosofisk fakultet m. m.
tidigare hade för en revision av utbildningssystemet
vid de filosofiska fakulteterna
och som innebar att man skulle
göra besparingar genom att låta ungdomarna
studera litet snabbare och
ställa litet större krav på dem än nu.
Jag är ledsen, herr Holmberg, men
jag försökte att som punkt 2 ta upp detta
i mitt första allmänna anförande, där
jag talade om debatten angående våra
möjligheter att kräva mer av universiteten
på den här punkten och klargjorde
vilka krav vi har ställt. Det är alltså
ett av delmålen i detta lilla reformpaket
som jag tidigare uttryckt på det
sätt som herr Holmberg angav och som
jag nu uttryckte litet annorlunda.
Fru RYDING (vpk) kort genmäle:
Herr talman! Jag lovade förut att
komma tillbaka. Jag kan inte rå för att
kammarens ledamöter inte har samma
obegränsade repliktid som statsråd.
Statsrådet Moberg har uppmanat mig
att ta ställning till vad en partikollega
till mig sagt i Göteborg i lördags
beträffande de fasta studiegångarna.
Först vill jag ha en upplysning och
ställa en motfråga.
Centerpartiet har i en motion uttalat
att det kan vara rimligt för studerande
också vid särskild utbildningslinje att
beträffande studiemål få lika stor valfrihet
som de studenter som studerar
enligt fasta studiegångar. Man vill ha
ett riksdagsuttalande om att tillämpningen
av principerna om successiva
val av studieinriktning skall få gälla
även för elever vid särskild utbildningslinje.
I denna mycket viktiga fråga sägs på
s. 14 i utskottsutlåtandet: »Utskottet har
inhämtat att samma rätt till successivt
val avses föreligga på särskild utbildningslinje
som på fast linje och anser
det därför inte behövligt att riksdagen
gör något uttalande i denna fråga.»
Om jag fattat detta korrekt skulle det
alltså enligt vad som sägs på s. 69 i
proposition nr 4 innebära att efter ett
100 Nr 11 Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
års studietid får ett nytt val göras och
under tredje utbildningsåret skall den
studerande fritt kunna välja studiekurs.
Uttalandet i utskottsutlåtandet finner
jag mycket märkligt. Man har inte preciserat
vad man menat. Anledningen
till att jag finner uttalandet så märkligt
är vad statsrådet Moberg yttrade för en
månad sedan vid ett besök i Göteborg.
Han gav där en förklaring i den bär
frågan som helt avviker från vad utskottet
i dag skriver. Inför Göteborgs
studenter förklarade statsrådet att om
det nu finns så konstiga människor att
de vet vad de vill, så skall de få en
särskild utbildningslinje. Men de måste
i så fall presentera ett för tre år gällande
val av utbildningslinje.
De här uttalandena går stick i stäv
mot varandra, Skall man inte tro på
statsråd som talar ute i landet eller
skall man inte tro på utskottets uttalande?
Hela saken är diffus och ändå
skall riksdagen tvingas att fatta beslut
utan att ha en aning om tillämpningsföreskrifterna.
Jag finner detta motsägelsefullt.
Detaljer är ingalunda avgörande för
oss, även om sådana kan vara mycket
viktiga. Det avgörande är att få till
stånd en demokratisk utbildningsreform
som bryter ned de nuvarande barriärerna
mellan olika former för högre
studier, de må nu kallas universitetsstudier
eller vuxenstudier. En bred debatt
om utbildningens målsättning är
en väg att nå detta mål. Hela utvecklingen
av vuxenutbildningen, som är
avgörande för en verklig jämlikhetsreform,
kräver sådana åtgärder som en
öppen, fri, demokratisk debatt.
Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara med tillfredsställelse
registrera att statsrådet
Moberg har låtit sådana onyanserade
uttryck som vettlös etc. bortfalla ur sin
vokabulär. Statsrådets anförande var
denna gång mycket mer nyanserat. Jag
tror att diskussionen i sin helhet vinner
på detta.
Vad som sagts från moderata samlingspartiets
sida är att vi redan i samband
med dagens beslut vill få i gång
en allmän diskussion inte bara om utbildningens
mål, d. v. s. möjligheterna
för studenterna att utveckla sin förmåga
till analys och kritisk bedömning,
utan också i detta sammanhang om en
mera, inte fixerad, men klarare angiven
målsättning.
Det är alldeles riktigt att målsättningen
inte enbart sammanhänger med
studenternas krav. Utbildningen är inte
bara en fråga för studenter och universitet.
Det förstår vi inom vårt parti
också. Nej, utbildningen är en angelägenhet
för hela samhället där även de
ekonomiska frågorna kommer in.
Jag tycker ändå att målet att vidta
åtgärder för att så att säga till varje
pris spara pengar har fått en något för
stor och framträdande plats i propositionen.
Där poängterar man just tidsvinsten
särskilt kraftigt. Men vad man
borde göra är att se utbildningstiden
och utbildningens mål i sammanhang
och i relation till framtiden. Det bär
statsrådet i sitt anförande inte velat
gå närmare in på.
Fru SUNDBERG (m) kort genmäle:
Herr talman! Det gläder mig att statsrådet
Moberg och jag nu har enats om
betydelsen av en målsättningsdebatt.
Vi får antagligen flera tillfällen att föra
en sådan här.
Jag vill bara i någon mån kommentera
vad statsrådet sade i redogörelsen
för den politiska målsättningen. Statsrådet
använda uttrycket »den i miljön
ovane». Statsrådet menade att det skulle
vara svårare för den som är ovan
vid en akademisk miljö att finna sig
till rätta i det moderna universitetet.
Men även de som kommer — och det
är ett mycket ringa fåtal — från en
miljö, där man var van vid akademiska
termer o. d., måste finna, att
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
Nr 11 101
Meddelande ang. eventuellt arbetsplenum torsdagen den 27 mars
dagens universitet med 20 000 studerande
märkbart skiljer sig från det som
fanns för en generation sedan, när antalet
studenter på universitetsorterna
kanske var mellan 2 000 och 5 000. Det
är en helt annan press på studenterna
av i dag; det vet statsrådet lika väl
som jag.
Jag har också begärt men inte fått
svar på en fråga som jag ställde till
statsrådet: Kommer man vid den särskilda
utbildningsgången att fordra en
40-poängs studiekurs eller kommer man
inte att göra det och kommer de blivande
eleverna att informeras om hur
det blir med den saken? Jag tror att
det är utomordentligt viktigt att så
sker, därför att statsrådet har med sitt
»system» inga möjligheter att begränsa
antalet elever som vill studera vid
särskild utbildningslinje.
Herr statsrådet MOBERG:
Herr talman! Det verkar som om herr
Holmberg och jag vore överens nu och
det är ju roligt. Låt mig i fråga om
det inte finns någonting i denna proposition
bara till slut framhålla, att
det inte finns någonting i denna proposition
som strider mot nu gällande
eller sannolika målsättningar framöver
för det högre utbildningsväsendet. Jag
upprepar ännu en gång att regeringen
och departementet välkomnar en debatt
om de frågor som katalogiserats av
U 68 i dess debattskrift.
Skyll inte, fru Ryding, på tidsbrist!
Ni försöker slingra Er undan med en
motfråga, en motfråga som jag besvarade
i mitt tidigare inlägg där jag
framhöll att vi förutsätter, att de som
väljer särskild utbildningsväg i samband
med att de resonerar med studievägledarna
presenterar planen för
sin utbildning under de tre åren. Dessutom
upprepar jag att skulle en person
med den bestämda inriktning,
som vi har förutsatt, inför andra året
komma på andra tankar skall vederbörande
självfallet ha samma möjlig
-
het att ändra sig som de som går på
de reguljära utbildningslinjerna. Det
är emellertid inte detta saken gäller,
fru Ryding. Jag upprepar min fråga:
Tar vänsterpartiet kommunisterna avstånd
från den typ av provokation som
enligt referatet i Svenska Dagbladet hade
förekommit i Göteborg där en representant
för vänsterpartiet kommunisterna
— tillika riksdagskandidat —•
skulle ha uppmanat SECO att se till att
det kommer grus i maskineriet?
Ordet lämnades på begäran till
Fru RYDING (vpk), som yttrade:
Herr talman! Jag ber att få antecknat
till protokollet att jag inte har kvar
någon replikrätt.
På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta
behandlingen av förevarande utlåtande
samt behandlingen av övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.
§ 15
Meddelande ang. eventuellt
arbetsplenum torsdagen den 27 mars
Herr TALMANNEN yttrade:
Som tidigare meddelats hålles en
utrikesdebatt onsdagen den 26 mars.
Antalet utskottsutlåtanden som föreligger
till slutlig behandling nämnda dag
och fredagen den 28 mars är mycket
stort och innefattar bl. a. socialdepartementets,
industridepartementets och
jordbruksdepartementets huvudtitlar.
Fredagens sammanträde kommer icke
att fortsättas på kvällen. Om så befinns
nödvändigt för att inte alltför många
ärenden skall behöva uppskjutas till
efter påskuppehållet kommer ett arbetsplenum
att anordnas torsdagen den
27 mars kl. 13.00.
102 Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 fm.
§ 16
Interpellation ang. bristen på
personal inom åldringsvården
Ordet lämnades på begäran till
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:
Herr talman! Enligt statistiska beräkningar
kommer antalet pensionärer att
öka kraftigt under de närmaste decennierna.
1961 hade vi i vårt land
cirka 750 000 pensionärer. Av dessa
var cirka 140 000 över 80 år. År 1967
hade antalet pensionärer ökat till cirka
859 000, varav 171 000 var över 80 år.
Enligt gjorda beräkningar skulle 1980
antalet personer över 67 år vara uppe
i ungefär 1 135 000. Av dessa kommer
närmare en kvarts miljon att vara över
80 år. Dessa siffror ger belägg för att
åldringsvården kommer att kräva ökade
ekonomiska och personella resurser
för att därmed tillförsäkra åldringarna
en god och meningsfull vård.
Med hänsynstagande till den nuvarande
situationen och den förväntade
stora ökningen av antalet åldringar
synes omedelbara åtgärder erforderliga
för att säkerställa behovet av kvalificerad
vårdpersonal för åldringsvården.
Av landets cirka 1 300 ålderdomshem
har endast hälften föreståndare
med adekvat utbildning. Med adekvat
utbildning menas i detta sammanhang
de treåriga kurser som anordnas i
Stockholm, Örebro och Umeå. Bland
den övriga personalen inom åldringsvården
kan situationen anses vara
ännu allvarligare. Endast 10—15 pro
-
cent har någon utbildning för vårdyrken.
Bristen på utbildad personal
är störst i små kommuner. De större
städerna har i allmänhet löst sina problem
genom att förordna sjuksköterskor
som föreståndare.
Utbildningskapaciteten är för närvarande
60 per år i Stockholm, 20 i Örebro
och 20 i Umeå. Således utbildas
sammanlagt 100 ålderdomshemsföreståndare
per år. Behovet beräknas till
250 per år. Med hänsyn tagen till att
ett kraftigt ökat vårdbehov för åldringar
kan väntas inom de närmaste åren
synes det nödvändigt med kraftåtgärder
på detta område. Det finns redan
nu exempel på kommuner som annonserat
för en halv årslön för föreståndare
utan att kunna besätta den lediga
platsen med utbildad personal.
Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:
1. Har statsrådet observerat den stora
bristen på utbildad personal inom
åldringsvården?
2. Vilka åtgärder avser statsrådet vidtaga
för att häva bristen?
3. Vilka åtgärder avser statsrådet vidtaga
för att vidareutbilda den personal
som nu är verksam inom åldringsvården?
Denna
anhållan bordlädes.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.56.
In fidem
Sune K. Johansson
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11 103
Onsdagen den 19 mars
Kl. 19.30
Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre
vice talmannen.
§ 1
Utbildningens organisation vid filosofisk
fakultet m. m. (forts.)
Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 34, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbildningens organisation vid filosofisk
fakultet m. in. jämte motioner, nu
komme att fortsättas; och erhöll därvid
Herr
KäLLSTAD (fp) ordet för kort
genmäle:
Herr talman! Jag har begärt ordet för
replik med anledning av att statsrådet
Moberg i sitt anförande före middagspausen
återgav vad min kollega i första
kammaren herr Axel Johannes Andersson
skulle ha yttrat i den pågående debatten.
Efter kontroll av vad herr Andersson
sagt anser jag nu att statsrådet
Moberg inte har citerat herr Andersson
riktigt. Jag har skaffat fram utskriften
av herr Anderssons yttrande,
och han sade att folkpartiet inte har
något direkt yrkande i provisoriefrågan.
»Jag framhöll i mitt första anförande»,
sade herr Andersson, »att utskottet
närmast karakteriserar detta
som ett första led i någonting som skall
komma. Det luktar ganska mycket av
provisorium. Därför ansåg jag att jag i
utskottet inte behövde trycka på provisoriefrågan.
Jag tycker heller inte att
provisorium är det rätta ordet i sammanhanget,
men det är väl närmast en
smakfråga.»
Så yttrade sig herr Andersson enligt
det utskrivna protokollet.
Nu behöver vi inte här ta upp någon
diskussion om den exakta ordalydelsen,
men tanken bakom det som vi anfört i
vår motion är att det inte skulle bli en
reform som permanentas, utan att vi
snart skulle få en förnyelse och en förbättring.
Det var den saken jag försökte
ge uttryck åt när jag underströk vad
som sagts i utskottet, nämligen att de
riktlinjer för organisationen av utbildningen
vid filosofisk fakultet, som i och
med propositionen underställts riksdagen,
givetvis måste omprövas i den mån
utvecklingen gör detta befogat. En sådan
omprövning skulle alltså inte ske
om hundra år utan mycket snart, och
studenter och lärare skulle vara med i
det arbetet. Det är på den punkten jag
har velat ge uttryck åt en uppfattning.
Vidare yttrade
Herr statsrådet MOBERG:
Herr talman! Jag är alltjämt lika förvånad
över att herr Källstad kommer
tillbaka till detta spörsmål. Herr Källstad
sade i sitt första inlägg — och det
var det som först herr Alemyr och sedan
jag själv reagerade något mot, bl. a. med
hänsyn till vad som sagts i första kammaren
och det sätt på vilket folkpartiet
fullföljde det i motionen framställda
yrkandet att det skulle vara en provisorisk
reform — att en förutsättning
för att folkpartiet stödde utskottsmajoriteten
var att man betraktade reformen
som ett provisorium. Då tillät jag
104 Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Utbildningens organisation vid filosofisk
mig påpeka dels att man i utskottets
utlåtande ingalunda hade ställt det som
villkor, dels att ordet provisorisk kanske
inte av herr Axel Andersson i första
kammaren betraktades som adekvat i
sammanhanget, och det har ju nu bekräftats
av det citat herr Källstad här
återgav.
Härefter lämnades, i enlighet med
förut gjord anteckning, ordet till
Herr NOIIDSTRANDH (m), som anförde:
Herr
talman! Man kan utan att göra
sig skyldig till någon dramatisering eller
överdrift påstå, att den atmosfär,
i vilken riksdagen nu skall besluta om
utbildningens organisation vid de filosofiska
fakulteterna, tyvärr inte är den
bästa och mest löftesrika. Statsrådet
Moberg bagatelliserar här studentopinionen,
men jag anser att han gör sig skyldig
till en ganska allvarlig felbedömning,
om han menar att den opinionen
är tämligen bagatellartad.
Ettriga och ihållande protester mot
det framlagda förslaget har under flera
månader framförts från den del av studentvärlden
som berörs av ändringarna.
Jag vill också understryka, att vi är
skyldiga att lyssna till åsikterna och
kritiken från detta håll, om de framföres
seriöst och under oantastliga former.
Den senaste opinionsyttringen i
söndags måste enligt min mening, objektivt
betraktad, vara ganska tungt vägande.
Jag vill betona att det i denna
förvisso inte bara deltog vänsterstudenter.
I den mån jag kunde följa opinionsyttringen,
kunde t. o. m. i grupperingarna
urskiljas konservativa studenter.
Situationen är onekligen egenartad,
och den är icke tillfredsställande. En
stor del — somliga påstår kanske majoriteten
— av studenterna och för övrigt
även många av lärarna, två grupper
som ju bör veta en hel del om studier
och studievillkor, vill icke ha den uni
-
fakultet m. m.
versitetsreform, som vi nu går att besluta
om, i den planerade formen. Observera
att man vänder sig mot formen
— man vill ha en reform men inte på
det sätt som nu föreslagits.
Jag vill säga till statsrådet Moberg,
att studenternas huvudorganisation,
SFS, som statsrådet hänvisade till, icke
tycks vara representativ. Svåra brytningar
inom organisationen är av allt
att döma redan på gång och har t. o. m.
tagit sig mycket påtagliga uttryck. Även
om det icke skulle vara en så stor del
som majoriteten — och det är alltså tvivelaktigt
— av medlemmarna som är
emot reformen, är motståndarna dock
tillräckligt många för att man skall bli
en aning betänksam inför ett beslut med
omedelbart ikraftträdande och utan tillfredsställande
förberedelsetid.
Handläggningen av hela frågan om
fasta studiegångar har enligt min åsikt
inte varit invändningsfri. Statsrådet Moberg
framhöll i sitt huvudanförande, att
man inte kan rikta någon kritik mot det
sätt på vilket förslaget förts fram. Statsrådet
menade att den formella handläggläggningen
varit oklanderlig. Förspelet
är dock inte fullt så idylliskt och entydigt
som det skildras i statsutskottets
förevarande utlåtande på s. 6 och 7,
där man får det intrycket att allt varit
frid och fröjd. Skildringen behöver sannerligen
något kompletteras.
Odiskutabelt är att handläggningen
började med 1965 års riksdagsbeslut efter
en proposition från dåvarande ecklesiastikministern
Edenman. Propositionen
innehöll emellertid -—■ det bör
klart utsägas — inte mycket annat än
ett naket förslag om fasta studiegångar
utan närmare angivande av vad dessa
skulle komma att innehålla. Jag menar,
att detta är grunden till den inte särskilt
lustiga situation som vi nu befinner
oss i. Socialdemokraterna svalde
det hela — oppositionens invändningar
beaktades inte. Därefter skrev Kungl.
Maj:t bindande direktiv, och universitetskanslersämbetet
effektuerade på be
-
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11
105
Utbildningens organisation vid
ställning UKAS, som sedan under opinionstrycket
förvandlades till PUKAS,
vilket nu föreligger.
Jag menar att det måste fastslås att
ansvaret för dagens irriterande situation
— jag tycker man kan säga att den
är sådan — får anses ligga hos triumviratet
Edenman—Palme—Moberg. Innehållsmässigt
sett innebär propositionen
— det skall oförbehållsamt erkännas
— i flera avseenden en stor förbättring,
framför allt om de löften om
att »vissa ting bör göras», som ges på
åtskilliga ställen, verkligen infrias.
Det talades i samband med presentationen
av det ursprungliga UKAS-förslaget
för ungefär ett år sedan om århundradets
för att inte säga seklernas reform.
Detta är — därvidlag är jag överens
med statsråden — att ta till överord.
Det nu föreliggande PUKAS-förslaget
gäller endast en reform, låt vara
en mycket stor sådan, inför 1970-talets
utbildningspolitiska seglats. Vad utbildningsutredningen
1968 så småningom
kan komma att föreslå — och jag har ju
faktiskt litet med den att göra — torde
få ännu större betydelse för framtidens
postgymnasiala studier, inte minst med
tanke på den allmänna målsättningsdebatt
med klara allmänpolitiska inslag
som utredningen initierat.
Men man kan inte vifta bort — jag
uppfattar det så, herr Moberg — målsättningsfrågan.
Jag skall emellertid inte
vidare uppehålla mig vid den. Jag vill
bara fråga: Varför startades målsättningsdiskussionen
så sent? Enligt min
mening startades den nämligen alltför
sent; vi fick länge från oppositionens
sida — jag tycker jag vågar säga det,
eftersom jag själv var med om saken
— driva på för att få fram U 68. Avsaknaden
av målsättningsanalys har,
som herr Moberg uttryckte det, gjort
debatten dels förvirrad, dels t. o. m.
destruktiv. Men vilka är orsakerna?
Vi går nu att besluta om en sak som
inte kan och inte får betraktas — jag
säger detta därför att den aspekten
4* — Andra kammarens protokoll 1969.
filosofisk fakultet m. nt.
framskymtat — som något för alla tider
gällande och allt nu bestående, friheten
inräknad, omkullkastande. Att
hävda något sådant är också att ta till
överord. Den kalla verkligheten torde
snart framtvinga korrigeringar, och genomgripande
sådana. Man kommer mer
och mer att fråga sig — jag har sagt
det förut och jag vill säga det en gång
till — om utbildningsdepartementets
strateger vid skrivbordet alltid vet bäst.
Jag tycker detta är någonting som
utbildningsministrarna borde tänka på.
Ledstjärnan för dem synes många gånger
vara, att om teorin och verkligheten
inte stämmer överens är det värst för
verkligheten. Korrigeringarna och förändringarna
skulle i framtiden ha kunnat
bli mindre och färre, om departementets
framläggande av propositionen
och utskottets behandling av densamma
icke till den grad hade påskyndats, att
möjligheten för de berörda parterna att
framlägga synpunkter starkt begränsats.
När remisstid inte ges på PUKAS — jag
skulle gärna ha diskuterat frågan om
remisstid eller inte —, måste åtminstone
enligt min mening den eftergiften
göras att såväl universitetsmyndigheterna
som de studerande hade beretts
väl tilltagna möjligheter att förbereda
sig för det nya systemet, som är praktiskt
taget nytt i jämförelse med det
som UKAS presenterade.
Snabbheten medför uppenbara vådor.
Man har tidigare under debatten här
exemplifierat detta ganska vältaligt. Informationen
tränger inte fram och igenom
ordentligt, kursplanerna blir inte
färdiga i tid, lärarkrafterna hinner inte
omfördelas och nyanskalfas. Det blir
alltså förändringar i studerandeantalet
i fråga om de olika ämnena och därmed
en förändring av lärarkrafterna också.
När jag säger detta, tror jag att det är
realism och inte svartmålning som man
kanske skulle vilja göra det till.
I ett meningsutbyte, som jag hade
med herr Moberg i anledning av en enkel
fråga om de fasta studiegångarna i
Nr 11
106 Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Utbildningens organisation vid filosofisk
februari 1968, gjorde jag mig till tolk
för den uppfattningen att reformen inte
finge genomföras i hastighetens tecken.
.lag bad också statsrådet alt handlägga
saken försiktigt så att inte villervalla
eller svåröverblickbara kontroverser
skulle uppkomma. Lakoniskt svarade
då herr Moberg — inte i sitt första
inlägg ty det var utförligt men i ett senare—
att regeringen »i stora frågor
inte handlade i panik». Ja, herr Moberg,
kanske inte direkt i panik, det
håller jag med om, men åtminstone är
det fråga om onödig brådska.
Hemställan om uppskov med reformens
genomförande till den 1 juli 1970
tycker jag — även om det kan medföra
vissa konsekvenser — är mycket rimlig.
Det leder, som jag ser saken, inte
till någon väsentlig ökning av den samhällsekonomiska
förlust som det nu tilllämpade
studiesystemet anses medföra.
Vi har råd med att vänta ett år och vi
skulle kanske på längre sikt till och
med tjäna på det. Alla former av bristande
förberedelse och därav betingad
oreda, som man kan befara, brukar
även i mindre utsträckning bli dyrbara
inte bara för den enskilde utan också
för samhället. Det är lika viktigt för
båda parterna, att sådant undvikes.
Beträffande enskilda punkter skall
jag endast ta upp en enda sak, nämligen
reservation 4, som herr Moberg eller
möjligen herr Alemyr var inne på. Den
gäller skärpta behörighetskrav för gymnasielärare.
Man menade, att det var ett
gammalt påstående eller en önskan från
bl. a. moderata samlingspartiet. Jag
medger gärna detta. Det är dessutom
inte första gången jag i kammaren pläderar
för högre minimikompetens för
framför allt gymnasiets lärare, gällande
kanske framför allt de stora blockämnena
svenska, samhällskunskap och biologi,
i fråga om vilka jag har personlig
erfarenhet av det första ämnet. Jag tror
alltså att jag vet vad jag talar om efter
många års erfarenhet — dyrköpt erfarenhet
till och med — från det svenska
fakultet m. m.
gymnasiet och från vår lärarutbildning.
Det talas i pedagogiska sammanhang
så mycket om fördjupning — ämnesfördjupning
och liknande. Det är ett
verkligt honnörsord, och det med rätta.
Dess värre stannar det oftast vid blotta
ordet, även om detta kan vara suggererande.
Att ämnesteoretiskt utbilda gymnasielärare
med fullgod kompetens för
detta stadium i två ämnen på mindre
än fyra år synes mig orimligt, generellt
sett. Tyvärr är det, herrar statsråd, inte
bara stjärnbegåvningar, för vilka det
mesta är möjligt, som söker sig till lärartjänst,
även om man av hjärtat skulle
önska att det vore på det sättet.
Proposition nr 4 har framkallat icke
mindre än ett trettiotal motioner eller
motionspar. Utskottet har ur dessa ställt
samman 35 yrkanden, och dess socialdemokratiska
majoritet har hemställt
om avslag på samtliga. Inte något yrkande
har befunnits så väl underbyggt,
att man ens har velat gå med på en enda
liten skrivelse till Kungl. Maj:t. Jag
har full förståelse för den socialdemokratiska
majoritetens talesman, herr
Alemyr, som i sitt anförande med väl
synlig belåtenhet andades djup tacksamhet
för den fullständiga enigheten,
i vilken han också —• emellertid något
tvivelaktigt — ville räkna in oppositionen.
Det är en rättning på linje av sällsynt
och underbar skönhet. Här finns
ingenting som kan bli bättre. Konstverket
är färdigt, fulländat i Kungl.
Maj ds kansli. Trosvissheten är fascinerande.
För den som inte har den rätta tron,
och kanske inte heller den rätta tilltron,
utan är fångad i en obotlig föreställning
om att flera hjärnor begriper mer
än en eller två, återstår ingenting annat
än att hoppas att den nya utbildningsorganisationen,
trots allt, genom självläkning
och ett förnuftigt handhavande
skall bli till ordentlig nytta för studenter
och lärare vid våra filosofiska fakulteter.
Att en reform är av nöden, är
väl i stort sett alla överens om; det få
-
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11
107
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
tal som inte har denna mening vill jag
inte tala om i detta sammanhang. Vad
som är litet beklagligt även på längre
sikt är bara, att rätt många skulle ha
önskat det hela i flera avseenden en
smula annorlunda.
Till sist vill jag påpeka, att handläggningen
av ärendet inte har varit
helt tillfredsställande; det kanske till
och med herrar Palme och Moberg med
en extra kraftansträngning skulle kunna
medge. Den som startade det hela,
herr Edenman, står numera utanför det
parlamentariska ansvaret, och det kan
han vara glad för.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till samtliga fyra reservationer.
Därefter anförde:
Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:
Herr talman! Statsrådet Moberg har
tidigare i dag utförligt redogjort för
regeringens synpunkter på denna fråga
och på propositionen. Jag skall
därför endast göra några randanmärkningar
till den debatt som har förts.
Det var ganska intressant när statsrådet
Moberg kort före middagsuppehållet
ställde frågor till fru Ryding
om huruvida hon ställde sig bakom det
uttalande som en riksdagskandidat för
vänsterpartiet kommunisterna säges ha
gjort i Göteborg, att man borde uppmana
SECO att uppmana sina medlemmar
att sabotera systemet, att kasta
grus i maskineriet. Detta, herr talman,
väckte viss uppståndelse bland här
närvarande medlemmar av hennes parti.
Jag vill inte säga att det gick en
ängel genom salen, men möjligen gick
den gamle Bakunins vålnad genom salen.
Ty detta är anarkism, och det är
klart omarxistiskt. Marxismen arbetar
med vetenskapliga metoder och objektiva
processer och inte med att uteslutande
kasta grus i maskineriet; det
var den gamla anarkistiska metoden.
Jag kan förstå att detta uttalande av
en ledamot av kommunistpartiet förorsakade
en viss ideologisk själanöd
hos fru Ryding och henne närstående.
Men jag skall lämna detta ämne, ty jag
antar att herr Hugosson och herr Hellström
mer utförligt kommer att ta upp
en del aspekter på denna fråga.
Herr Nordstrandh gjorde en intressant
inledning. Han sade att SFS nog
inte är vidare representativt för studenterna.
Men, herr talman, ledamöter
från det moderata samlingspartiet talar
ofta om för ungdomen att den bör
hålla sig till de demokratiska spelreglerna,
att den bör hylla den representativa
demokratin. Och här hade verkligen
studenternas ställningstagande
tillkommit på klart demokratisk, representativ
grund: behandling i SFS och
av organ på studentriksdagen i fjol, ett
utförligt remissyttrande och nu ett styrelsebeslut.
Men då börjar plötsligt moderata
samlingspartister — herr Nordstrandh
är inte den ende, andra talafc
från moderata samlingspartiet har uttryckt
sig ännu tydligare — att tvivla
på den representativa demokratin.
Jag vill härmed inte säga att de är
direkt utomparlamentariska, jag vill inte
säga att herr Nordstrandh har blivit
en långhårig huligan eller vad man
stundom kallar dem som inte gillar
parlamentariska metoder. Men jag vill
säga att så länge vi har demokratiska
och representativa organisationer bland
studenterna får vi godta vad de uttalar.
Och SFS har verkligen inte utfört
något slarvjobb. Jag har sällan varit
med om — det erkännandet vill jag
ge SFS — att en organisations reipissyttrande
har haft så påtagliga konsekvenser
för en proposition. Idéerna
om successivt tillval, lättnader av vissa
spärrar etc. framfördes med största
kraft av SFS och det socialdemokratiska
studentförbundet. De har haft stor
framgång med sina parlamentariska
metoder, med sin måttfulla och sakliga
kritik, och då skorrar det illa när några
av parlamentarismens företrädare
108 Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
här i salen säger att egentligen är de
inte särskilt representativa.
Så långt skall jag emellertid ge herr
Nordstrandh rätt som att det har varit
en del ståhej i studentvärlden om denna
reform, och kritik i olika former
har riktats mot den. Jag vet inte om
herr Nordstrandh kommer ihåg när vi
1964 diskuterade den studiesociala reformen.
Då hade vi något av samma situation.
Det var en våldsamt uppjagad stämning.
Man hade protestmöten i Lund
med deltagande av 2 000 å 3 000 studenter.
Mötena direktsändes i radio,
och jag som ansågs vara fader till detta
system skälldes ut efter alla konstens
regler. Det gjordes uppvaktningar hos
mig, där det hotades med försämring
och proletarisering av akademikerna,
om detta system genomfördes. Men vi
genomförde i alla fall systemet; vi hade
även då de representativa studentföreträdarna
i stort sett bakom oss. Folkpartiet,
centerpartiet och socialdemokraterna
var så kloka, att de slöt upp
kring systemet. Vi hade motstånd från
precis samma konstellation som i dag;
kommunisterna och högern — som det
hette på den tiden, om någon till äventyrs
minns det — var emot systemet
och försökte vädja till en sådan här
hastigt uppflammande opinion.
Men vi genomförde, som sagt, systemet,
och studenterna fick pröva det.
Det är naturligtvis inte perfekt i alla
avseenden. Men jag vill påstå att studenterna
i Sverige aldrig haft det så
bra som sedan detta studiesociala system
genomfördes. Det har knappast
heller något motstycke internationellt
sett. Jag skulle tro, att även om många
är kritiska på enskilda punkter i fråga
om beloppens storlek och sådant, så
anser den överväldigande majoriteten
av studenterna, att detta är ett bra
system. Jag tror därför att det också
för framtiden är klokt att satsa på
representativiteten, herr Nordstrandh.
Det är ofta så att förändringar i för -
väg väcker oro. När förändringarna
genomförts, så kan det visserligen bli
gnissel i början, men när det hela stabiliserat
sig, så fungerar det oftast rätt
bra.
För mig är denna reform rätt självklar.
När jag en gång för rätt länge
sedan var student, så gjorde vi på
Stockholms högskola för första gången
undersökningar om studieavbrott och
studietider. Vi fann, att det redan då
var orimligt många studieavbrott och
långa studietider. När jag var ordförande
i Sverige förenade studentkårer
lanserade vi tanken på en mer bunden
studiegång för att komma till rätta med
detta ur sociala synpunkter onda. Denna
tanke väckte då stort motstånd, inte
minst från konservativt håll. Men nu
har tanken slagit igenom. Hade vi genomfört
detta system tio år tidigare,
så hade vi säkerligen kunna rädda
många studenter, som nu dragit på sig
orimliga kostnader genom att ligga för
länge vid universiteten eller som helt
misslyckats med sina studier.
Jag har alltid reagerat mot dem som
anfört frilietsargumenten som motiv för
att förhindra en fastare organisation av
studierna. Man talar så mycket om friheten
att få syssla med annat än de
reguljära studierna, friheten att ta tid
på sig och söka sin egen väg i labyrinten
av tänkbara studiegångar. Allt detta
är beaktansvärt och behjärtansvärt.
Men man glömmer, som jag flera gånger
framhållit, alltför ofta att detta frilietsargument
utgår från de starkas,
de aktivas och de målmedvetnas krav
på rörelsefrihet och respekt för sin
individualitet. Det kravet är legitimt
och berättigat. Men det finns också ett
annat frihetskrav, nämligen den enskilde
studentens rätt till stöd för att
finna sitt studiemål och för att nå det.
Detta är inte i första hand en nationalekonomisk
fråga, utan det är ett
socialt problem och ett rättvisekrav.
Inte heller kan jag förstå dem som
motsätter sig rimliga effektivitetskrav
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11 109
Utbildningens
när det gäller de akademiska studierna.
När jag diskuterat dessa frågor med
»vanliga» människor — med dem som
står i produktionen — så har dessa
nästan enstämmigt sagt så här: »Det
är väl väldigt bra att studenterna intresserar
sig för samhällsfrågor, att de
vill syssla med ting som ligger utanför
de vanliga studiernas ram. Det tycker
vi också är intressant, men vi står
i verkstaden ett visst antal timmar
i veckan, vi arbetar i ett hårt produktionstempo
i ett näringsliv som för att
klara sig måste ha en allt högre grad av
effektivitet. På den tid vi får över skall
vi ändå kunna intressera oss för fackliga
frågor, för samhälleliga frågor, för
kulturfrågor och annat, och vi försöker
så gott vi kan. Men det kan väl inte
vara meningen att studenter skall arbeta
under andra villkor än vi som är
ute i produktionen?»
Några andra effektivitetskrav är det
inte fråga om. Vi befinner oss i ett läge
då vi — på goda grunder — har våldsamt
stigande kostnader för utbildning.
Vi ser redan klart att vi under hela
1970-talet kommer att få snålt med resurser
i förhållande till våra ambitioner
på utbildningsområdet. Jag har flera
gånger tidigare sagt — jag vill upprepa
det i denna kammare — att jag
anser att 1970-talets viktigaste utbildningsreform
ligger på vuxenutbildningens
område. Det gäller att inom
det ordinarie skolväsendet skapa möjligheter
för alla dem som inte hade
chansen när de var unga, det gäller
att satsa på folkbildningen, där man
på goda grunder är missnöjd med sina
villkor i dag, det gäller att skapa ekonomiska
möjligheter för dem, som vill
undergå vuxenutbildning, att frigöra
sig från produktionen — det rör sig om
väldiga kostnader. I detta läge kan vi
inte satsa på ett system som vi vet
kommer att bli orimligt dyrt och som
tvingar oss att knappa in på andra ting
inom utbildningssektorn. Jag brukar
säga till studenterna: Det är väl bra
organisation vid filosofisk fakultet m. m.
att ni ställer krav på samhället, men
glöm aldrig att en högre utbildning
trots allt är en förmån som till mycket
ringa del kommit tidigare generationer
till del och att den förmånen också
ställer krav på solidaritet, på att ni
hjälper till att göra det möjligt för
de generationer som inte fick chansen
till utbildning att nu få det.
Jag har mycket svårt att förstå dem
— t. ex. herr Holmberg — som talar
om att förslaget innebär några orimliga
effektivitetskrav. Jag tycker det är
utomordentligt fint att det socialdemokratiska
ungdomsförbundet i går så
klart intog ståndpunkten att universitetsutbildningen
måste ses som en del
av utbildningsväsendet i stort och att
man måste göra en rimlig avvägning
mellan olika grenar av detta utbildningsväsen.
Flera talare har berört målen för den
högre utbildningen. Jag kan inte hjälpa
ah jag tycker att det är något rörande
med den debatten. Man säger: Varför
får vi inte diskutera målen för den
högre utbildningen innan vi fattar beslut
om denna reform? Detta har sagts
från vänstern och det har sagts av herr
Holmberg. Det enklaste svaret är: Vad
hindrar er? Diskutera målen då! Vilken
låta någon överdriven vördnad för
den högre utbildningen? Inte skall ni
låta någon övedriven vördnad för
statsmakten lägga tunghäfta på er och
hindra er att tala om vad ni tycker
bör vara målet!
I själva verket har vi alltid haft en
målsättningsdebatt kring alla reformer.
Det finns ingenting i nu gällande
eller tänkbara målsättningar för den
högre utbildningen som står i strid
med kravet på fasta studiegångar.
Men det är klart att denna målsättningsdebatt
avsätter en och annan fundering
som är intressant. En sådan avsatte
herr Källstad i dag i debatten —
eller om det var Erik Hjalmar Linder.
Utbildningsväsendet för alla, d. v. s.
den obligatoriska skolan, tillerkände
no Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Utbildningens organisation vid filosofisk
herr Källstad en uppgift för främjande
av demokrati och jämlikhet, om jag fattade
honom rätt, men det var en helt
annan sak med högskoleväsendet. Det
gällde forskning och sådant, och där
vore det fel att tala om jämlikhet.
I detta lilla enkla konstaterande som
herr Källstad gjorde ligger vad jag
uppfattar som en grundläggande missuppfattning
och felsyn, som har sin
grund i en gammal historisk syn på
universiteten. Enligt min mening bör
universiteten ses som en del av utbildningsväsendet
— man måste betrakta
detta som en enhet.
Universiteten byggdes en gång upp
för att utbilda en mycket begränsad
elit, och historiskt betraktat är det
inte märkvärdigt, men ur denna materiella
funktion växte föreställningen
fram, att endast en begränsad elit var
kapabel att tillgodogöra sig universitetsutbildning.
Denna föreställning har
sedermera visat sig stå i strid med
människornas önskningar, arbetsmarknadens
behov och den faktiska verkligheten,
men den är seglivad.
Denna historiskt betingade elitteori
förklarar i hög grad varför universiteten
ofta framstått som isolerade, litet
förnämt avskilda från samhället i övrigt.
Den förklarar också föreställningen
om universitetens autonomi, den
akademiska republiken med egna lagar
och traditioner, som i försvar för sin
integritet nödgats vända taggarna utåt
mot makthavarna och inflytelser utanför
dess murar.
I vissa skeden har dessa tankegångar
varit berättigade, och i vissa länder
kan de fortfarande vara det, men förutsättningarna
har i grunden förändrats
dels genom den fortgående demokratiseringen
i samhället som helhet,
dels genom den väldiga ökningen av
antalet studerande. Bara en siffra! År
1958 var antalét studenter 30 000; i dag
är det 100 000.
Dehna kvantitativa ökning vid universiteten
kommer att fortsätta. Vi kan
fakultet in. m.
redan nu i rekryteringen till underliggande
skolformer avläsa det tänkbara
anloppet. Därtill kommer att universiteten
måste visa en allt större öppenhet
mot grupper som tidigare endast
i mycket begränsad utsträckning kommit
innanför deras murar.
Vi väntar med spänning på kompetensutredningens
slutliga förslag. Målsättningen
är klart angiven i direktiven:
endast sådana kompetenskrav för
tillträde till högre utbildning skall uppställas
som kan motiveras med att de
utgör förutsättningar för att personen
i fråga skall kunna tillgodogöra sig
utbildningen. Icke den formella, utan
den faktiska kompetensen skall vara
avgörande. Detta kommer att innebära
en kvantitativ ökning, men jag är övertygad
att det också kommer att medföra
en kvalitativ förbättring genom
att vi får en ökad rekrytering av människor
med mindre av formella meriter
men mer av praktisk erfarenhet av
samhälle och arbetsliv.
Tanken på universitetens autonomi
från samhället i övrigt kommer att i
det läget te sig alltmer verklighetsfrämmande.
Den högre utbildningens
målsättning, planering och allmänna
inriktning är icke en exklusivitet för
akademiker; det är en gemensam angelägenhet
för alla medborgare och måste
beslutas i vanliga demokratiska former.
Det konstaterandet låter sig mycket
väl förena med självstyrelse och
decentralisering inom ramen för dessa
mål och med respekt från oss utanförstående
för universitetens egenart.
Lika verklighetsfrämmande ter sig i
ett samhälle med höjd bildningsnivå,
starka folkliga rörelser och en fortgående
demokratisering tanken på att studenterna
skulle representera någon form
av högre medvetande som skulle göra
dem speciellt skickade att ange målen
för samhällets förändring och att studenterna
av detta skäl skulle ges särskilda
förmåner. Studenterna är en av
många grupper i samhället, vilken —
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11
in
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
liksom andra grupper — kan bidraga
konstruktivt till samhällskritik och samhällsförändring.
Men universitetsutbildningen
ger inte sina mottagare några
särskilda förutsättningar att uppställa
målen för samhällsutvecklingen. Däremot
kan utbildningen ge studenterna
vissa färdigheter som utgör betydelsefulla
verktyg för utövande av samhällskritik
och för att åstadkomma samhällsförändring.
Men att uppställa målen för
samhällsutvecklingen är en fråga om
värderingar där alla medborgare skall
ha lika rätt.
Dessa förhållanden — bland andra
— är utgångspunkter för U 68. I dess
promemoria om utbildningens målsättning
—- som har varit uppe i debatten
några gånger i dag — görs en ingående
analys av och diskussion kring dessa
problem. Konsekvenserna av det synsättet
att utbildning, inklusive högstudieutbildning,
och samhälle intimt
hänger samman prövas genom U 68 från
olika infallsvinklar. Bl. a. för U 68 eu
helt förutsättningslös diskussion kring
utbildningens uppgift för exempelvis
personlighetsutvecklingen, om att växelspelet
mellan individen och den sociala
omgivningen formar individens
personlighet. Vidare ställs också den
frågan — som det skulle vara frestande
att gå in på här — om hur utbildningen
bör skapa människor med förmåga att
kritiskt betrakta och analysera samhället
och med vilja att förbättra alla medborgares
villkor. Därmed skulle utbildningen
bli ett instrument för åstadkommande
av jämlikhet.
U 68 sände ut sin ganska förutsättningslösa
promemoria innehållande en
analys av olika relativt komplicerade
skeden med syftet att få till stånd en
öppen debatt där man förutsättningslöst
prövar utbildningens roll i samhällsutvecklingen,
dess roll i samhällskritiken,
dess påverkan av människor
och dess samband med olika strukturer
i samhället. Men samtidigt som man
hoppas på denna öppna debatt där alla
har ett bidrag att ge finns naturligtvis
risker för att debatten fastnar i schabloner
och slagord. Från en del håll
för man omedelbart fram slagord som
imperialism, storfinansens machinationer
och kapitalismens inverkan m. m.
vilket lätt kommer att verka som blockeringar
för tankeverksamheten och
försvåra möjligheterna till en förnuftig
diskussion. Det finns inte så få
exempel på detta.
Från andra håll — jag tänker på
den motsatta ytterligheten -— kan man
skapa samma bundenhet vid slagord
som förhindrar fria tankar. Herr Wedén
har exempelvis en benägenhet att
liksom stämpla alla förändringar av
det bestående som nymarxism. Den här
nämnda, verkligt oskyldiga promemorian,
som t. o. m. av högerns huvudorgan
ansågs alltför vag, tycktes herr
Wedén vilje se som en gigantisk, nymarxistisk
konspiration. Denna snälla
promemoria!
Jag nämner detta, eftersom det är ett
vitalt intresse att hålla debatten öppen
och levande för oss som inte är extremister
vare sig åt det ena eller åt det
andra hållet och som inte vill föra
debatten i termer som imperialism och
nymarxism.
Jag kan inte underlåta att också
nämna att herr Wedén skickade ut ett
TT-referat i anledning av att ett antal
studenter bar sig osedvanligt illa åt
i Lund — det gjorde de. Herr Wedén
sade emellertid att detta berodde på
regeringens och socialdemokratins flirt
med nymarxisterna. Det var därför
som studenterna bråkade i Lund. Men
korrelationen förefaller ju icke alldeles
snörrät. Om det är bråk på universiteten
skulle det alltså bero på regeringarnas
flirt med vänsterextremister. Då
skulle ju den verklige »urflirtaren»
vara guvernören Ronald Reagan i Kalifornien,
eftersom studenterna på Berkeleyuniversitetet
bevisligen bråkar
avsevärt mer än i Lund — för att inte
tala om premiärminister Sato i Japan,
112
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
där det finns 15 000 beväpnade studenter
enligt tidningsuppgifter, eller president
de Gaulle i Frankrike, där det
också förekommit ett och annat.
Det är att fullständigt vanställa en
debatt om utbildningen, då folkpartiets
ledare, om studenter bär sig illa åt i
Lund — de bar sig illa åt, jag beklagar
det, de störde mötesfriheten — inte nöjer
sig med att konstatera detta, utan säger
att det beror på att regeringen flirtar
med vänsterextremisterna och att
han alltså gör gällande ett fullkomligt
orimligt samband härvidlag. Jag har
trots ivrigt letande inte kunnat finna
herr Wedén här i kväll. Jag skulle ha
velat fråga honom, om han aldrig tänker
sig för, innan han säger det som
han sedermera inser att han inte borde
ha sagt.
Den reform som vi i dag genomför
iir en reform som på en väsentlig punkt
förbättrar de studerandes situation genom
att vi skapar fastare studiegångar.
Men jag tror inte att någon därav förleds
att tro att detta skulle vara någon
slutpunkt i universitetens reformering.
Det är de stora uppgifterna som förestår
när det gäller att öppna universiteten
för allt vidare medborgargrupper,
när det gäller att skapa en organisation
som bär under de närmaste decennierna,
när det gäller att decentralisera
beslutanderätten så långt det går,
när det gäller att demokratisera den
inre strukturen av universiteten och
när det gäller att fortlöpande och intensivt
diskutera målen för den högre utbildningen
i samband med utbildningsväsendet
som helhet. Jag är övertygad
om att denna kammare och denna riksdag
kommer att få ett fortsatt intensivt
arbete med den högre utbildningens
reformering.
Herr NORDSTRANDH (m) kort genmäle
:
Herr talman! Beträffande den förväntade
långhårighet som herr Palme
önskade se hos mig konstaterar jag till
min tillfredsställelse, att i det avseendet
ligger herr statsrådet ännu så länge eu
liten aning före mig. Skulle det vara
så, att graden av långhårighet är ett
indicium på en huligan, så ligger jag
också efter.
Herr statsrådet Palme sade, att jag
och moderata samlingspartiet, som han
gjorde mig till en stor representant
för, tvivlade på den representativa parlamentarismen.
Det gör vi ingalunda,
men man måste ibland, herr Palme,
skilja mellan formell och reell representativitet.
Just nu är SFS formellt
representativt men icke reellt. Hur skall
man annars kunna förklara, att kår
efter kår intar en annan ståndpunkt i
de frågor vi nu diskuterar? Sju av nio
kårer och sammanslutningar, till vilka
studenterna är direkt anslutna, intar en
annan ståndpunkt. Jag skulle med fasa
se att mitt eget ganska stora fackliga
förbund, Lärarnas riksförbund där jag
i någon mån tillhör ledningen, gjorde
ett uttalande medan däremot delföreningarna,
lektorer, adjunkter, icke ordinarie
lärare, övningslärare, våra
många distrikt och våra lokalavdelningar
intog en helt annan ståndpunkt.
Där har vi alltså i ett nötskal skillnaden
mellan formell och reell representativitet.
Enligt min mening föreligger
det alltså inte någon reell representativitet
inom SFS för närvarande. Det
var den saken.
Sedan tyckte jag att herr Palme kom
med några insinuationer mot moderata
samlingspartiet, vilka från vår synpunkt
närmast måste betraktas som truismer.
Han sade att vi är emot fasta studiegångar,
men i vår reservation 1965 har
vi inte tagit avstånd från någon form
av ordnade och fasta studiegångar. Det
var fråga om utformningen och vi ville
ha klarare besked om hur denna skulle
bli. Våra farhågor besannades, eftersom
situationen är den vi har i dag.
Vidare sade herr Palme att vi motsätter
oss rimliga effektivitetskrav. Gör
vi det? Vi har ju gång på gång talat för
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11
113
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. in.
effektivitetskrav i alla avseenden. Vi
vill härvidlag gärna se en parallell med
människor i produktionen. Samma effektivitetskrav
ställer vi på utbildningen.
Herr Palme menade också, att vi
skulle ha talat för universitetens autonomi,
d. v. s. universitetens avskiljande
från samhället i övrigt, men detta är
ju nonsens. Vi har aldrig sagt någonting
sådant. Jag skulle vilja ta upp ytterligare
en sak men ber att få återkomma,
ty mina bemödanden om att få en förlängd
replik har misslyckats.
Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:
Herr talman! Thorvald Källstad är
ju inte Sven Wedén och Sven Wedén är
inte Thorvald Källstad, så jag kan inte
svara för honom. Enligt statsrådet Palme
har emellertid herr Wedén stämplat
alla förändringar av det bestående som
ny marxism, vilket jag betraktar som
en mycket karikerande framställning av
vad han sagt.
Det är på något sätt komiskt att måldebatten
börjar först nu då UKAS har
kommit och försvunnit för att efterträdas
av PUKAS — alltså »P» som i proposition.
Jag skulle vilja tala litet om studiernas
målinriktning. Från pedagogisk
synpunkt är det en självklarhet att alla
studier skall vara målinriktade och innebära
utveckling i fråga om självständighet,
kunskaper, attityder, arbetssätt
och kritisk skolning beträffande metodfrågor,
ty utan att veta vad man avser
att lära ut, utan att ha klart för sig
vilka kunskaper och färdigheter som
eleverna skall behärska efter en genomgången
utbildning går det inte att planera
och än mindre att genomföra någon
undervisning på ett meningsfullt
sätt. Inte heller har man då några hållpunkter
för examination och betygssättning.
Frågan gäller i stället vilka
mål som skall styra undervisningen och
i vilka proportioner olika delmål skall
ingå i programmet.
Enligt min mening är det en allmän
samhällsfråga att besluta om den akademiska
utbildningens mål och struktur,
så att man så långt möjligt tillgodoser
de enskilda individernas behov men
också samhällets egna speciella intressen.
De senare är såvitt jag förstår av
tre slag: för det första utvecklandet av
kunskaper och färdigheter som gör studenterna
bättre skickade för sin roll
som medborgare i ett demokratiskt samhälle
och eu alltmer internationaliserad
värld, för det andra utvecklandet av
kunskaper och färdigheter av betydelse
för de studerandes kommande yrkesverksamhet
och för det tredje forskningsintressena.
Dessa punkter anser
jag vara väsentligast när det gäller studiernas
mål. Detta är vad jag hinner
säga i en kort replik.
Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:
Herr talman! Herr Nordstrandhs utläggningar
om representativiteten var
ganska intressanta, men de ställde mig
i ett litet beråd. Jag har nämligen varit
med om att ta emot herr Nordstrandh
som representant för Lärarnas riksförbund,
och då har jag utgått från att
när han har representerat sitt förbund
så bär det varit lärarnas mening han
företrätt. Men om jag nu skall följa herr
Nordstrandhs exempel, skulle jag nästa
gång titta litet bakom fasaden och fråga:
Är det verkligen säkert att detta är lärarnas
uppfattning? Är det verkligen en
reell och inte en formell representativitet?
skulle jag fråga mig.
Jag anser att vi skulle införa ett element
av ganska stor osäkerhet, om vi i
demokratiska organisationer alltid skulle
ställa oss sådana frågor. Här har ju
SFS:s högsta beslutande organ — vi
kanske kan kalla det studentriksdagen
— efter intensiv debatt intagit en ståndpunkt
gentemot en minoritet. Den ståndpunkten
har organisationen företrätt
och gör så än i dag. Och så länge så
sker måste ju ståndpunkten betraktas
114
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Utbildningens organisation vid filosofisk
som giltig. Jag tycker att herr Nordstrandh
riskerar att binda rejäla knippen
av ris åt sin egen fackliga rygg,
om han utgår från att denna systerorganisation
— eller vad man skall kalla
SFS — inte är representativ för sina
medlemmars åsikter. Det är en ganska
farlig modell, där jag skulle kunna dra
en del historiska paralleller. Det skall
jag emellertid inte göra.
Sedan tog herr Nordstrandh på sig
en del beskyllningar, som jag faktiskt
inte har riktat speciellt mot moderata
samlingspartiet. Men på en punkt drogs
åter representativitetsfrågan upp. Herr
Nordstrandh sade att vi har minsann
aldrig talat mot effektivitetskravet. Vi
har tvärtom alltid beslutsamt drivit det
kravet. All right! Men omedelbart före
middagspausen — herr Nordstrandh
var kanske inte inne i kammaren då —
sade moderata samlingspartiets ledare
herr Holmberg till herr Moberg att felet
var, att man hade alltför hårda effektivitetskrav
om man minskar studierna
från fem till fyra och ett halvt år
för grundexamen. Och det var mot detta
enligt herr Holmbergs mening alltför
hårda effektivitetskrav som han vände
sig i moderata samlingspartiets namn.
Då vill jag fråga: Vem är representativ
för moderata samlingspartiet? Är det
herr Holmberg, som ju ändå är partiledare,
eller är det herr Nordstrandh?
Enligt den gräsrotsteori som herr Nordstrandh
nyss lanserade beträffande studenterna
måste jag utgå från att det är
Nordstrandh som är representativ för
moderata samlingspartiet, inte partiets
byråkratiska ledning.
Det finns mycket här i livet som är
invecklat, herr Nordstrandh!
Sedan vill jag också säga några ord
till herr Källstad. Jag har inte mycket
att invända mot vad herr Källstad sade
om studiernas mål, men jag skulle kanske
ha litet att tillägga. Det skall jag
emellertid nu inte ta upp till debatt.
Men jag förstår att herr Källstad inte
kan försvara herr Wedén. Min kritik
fakultet m. m.
mot herr Wedén var densamma som jag
riktade mot vänsterextrema grupper,
som lever alltför mycket i slagordens
värld för att kunna diskutera öppet och
fördomsfritt. Herr Wedén har sä snärjt
in sig i slagordet nymarxism att han
också har försvårat sina möjligheter
att diskutera på ett öppet och fördomsfritt
sätt. Ett typiskt exempel på detta
är herr Wedéns uppfattning att U 68 är
ett tecken på hur nymarxistiska föreställningar
håller på att få inflytande
i det socialdemokratiska partiet.
Om herr Källstad inte kunde eller
ville försvara herr Wedén, kunde han
ändock ha försvarat sig själv och Erik
Hjalmar Linder. Den lilla kritik som
jag riktade mot herr Källstad var nämligen
helt enkelt den, att det enligt min
mening inte är möjligt att hålla jämlikheten
högt i tankarna när det gäller den
obligatoriska skolan men inte när det
gäller universiteten. Enligt min uppfattning
måste samma grundläggande
värderingar styra hela utbildningsväsendet.
Herr NORDSTRANDH (m) kort genmäle
:
Herr talman! Statsrådet Palme drar
sin vana trogen en falsk parallell beträffande
representativiteten. Det måste
givetvis visa sig, att formell och reell
representativitet icke sammanfaller, innan
man kan göra en åtskillnad mellan
dem. Om jag hade uppvaktat herr Palme
för att utverka någon liten ynnest på
min organisations vägnar och det hade
visat sig, att alla underorganisationer
offentligen omedelbart i detta läge hade
tagit avstånd från denna framställning
och intagit en rakt motsatt ståndpunkt,
skulle det i detta fall ha blivit
aktuellt att skilja mellan formell och reell
representativitet.
Vidare försöker herr Palme på sitt
underfundiga och listiga sätt att markera
en skillnad mellan min värderade
partiledare och mig själv och kanske
samtidigt med en smula falskt smicker
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11
115
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
försöka göra miig på gott humör. Det
blev jag nu inte. Huvudlinjen i min partiledares
tal var avvägningen mellan
kvalitet och kvantitet. Han inriktade
sig på att göra klart för herr Moberg
att effektivitet för regeringen i första
hand är detsamma som nedskärning av
studietiden — punkt och slut. År det
inte en riktig tolkning?
Något som jag skulle ha tagit upp tidigare
är frågan om målsättningsdebatten.
Herr Palme säger nu: Ja, var så
god och initiera en målsättningsdebatt!
Det är bara att sätta i gång! — Det är
inte fullt så enkelt att begynna en diskussion.
Man måste faktiskt ha en grund
för denna. Man vill gärna t. ex. se, att
någon ställer krav på någon annan för
att man skall kunna ta upp en rejäl
målsättningsdebatt som för fram till
något resultat. Det var just det som vi
från moderata samlingspartiet gång på
gång uppmanade herr Palme att göra
genom att sätta i gång IJ 68. Den kom
så småningom till stånd, visserligen i
en annan form än vad vi skulle ha önskat,
och då blev det en målsättningsdebatt.
Om regeringen hade startat U 68 några
år tidigare, hade vi kanske inte haft
denna konfliktanledning i dagens diskussion.
Nu är min tid ute igen, och
jag skulle vara mycket glad om möjligen
herr Moberg ville säga något, så att
jag finge ytterligare en replik.
Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall anknyta till
statsrådet Palmes ord om vad dr Erik
Hjalmar Linder skrivit i en artikel
i Göteborgs-Posten nyligen, och som
herr Palme i viss utsträckning använde
mot mig. Jag framhöll i linje med Erik
Hjalmar Linders artikel att det i broschyren
Mål för högre utbildning, utarbetad
av U 68, bara är en värdering
som blivit riktigt synlig i detta sammanhang,
nämligen jämlikhetskravet.
Jag påpekade att det visst är ett övermåttan
viktigt krav men att det inte är
högskolans dominerande mål. Högskolan
och grundskolan har det gemensamt
att de skall meddela kunskap, men
i högskolans fall är det fråga om kunskap
på en speciell nivå, den vetenskapliga,
den mest kvalificerade samhället
känner.
Så uttryckte jag saken och så var det
Erik Hjalmar Linder skrivit. — Liksom
sjukhuset alltså har målsättningen att
bota sjuka inom ramen för frihet och
demokrati är det högskolans och universitetets
mål att ge kunskap och färdigheter
inom ramen för frihet och demokrati.
Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:
Herr talman! Herr Källstad gör det
lätt för sig. Låt mig påpeka att bl. a.
U 68 i sin målsättningspromemoria
gjort ett utomordentligt intressant konstaterande
rörande utbildningens inverkan
på personlighetsutvecklingen. Utredningen
framhåller att arbetslivet utformas
så, att vissa kunskaper belönas
med ekonomiska eller sociala fördelar.
Dessa fördelar ger individen ett högre
socialt eller ekonomiskt värde i samhället,
och det leder till en känslomässig
och personlig upplevelse av att bevekelsegrunden
för mänskligt handlande
är social eller ekonomisk status, vilket
i sin tur ger upphov till föreställningar
om att denna status är förknippad
med ett högre mänskligt värde. —
Det är egentligen klassamhällets grundläggande
mekanism som därmed är
skildrad.
Då frågar man sig: Skall man i utbildningen
ställa samhällsföreteelser
under debatt? Vi kan väl säga att just
detta med mänskligt värde är beroende
av förhållandena i det samhälle där
man lever och knutet till en historisk
erfarenhet. På det sättet kommer hela
jämlikhetsproblematiken in i utbildningen,
och då räcker inte sådana argument
som att man vårdar sjuka i
tanken att detta skall vara bra för frihet
116
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
och broderskap i största allmänhet. Nej,
när man vet utbildningens roll för personlighetsutvecklingen
finns det ett
samband med det synsätt man anlägger
på hela utbildningsapparaten. Därvidlag
föreligger möjligen eu skillnad i
synsätt, men jag vill inte vid denna
tidpunkt ytterligare förlänga debatten.
Jag måste uttrycka min beundran för
herr Nordstrandh. Han är en framstående
teolog, och därför lanserade han sig
nu som en exeget, en uttolkare av herr
Holmbergs förkunnelse. Men för att
kunna göra sådana uttolkningar behövs
det nog långa teologiska och andra studier,
och jag tror inte att herr Nordstrandh
lyckades sudda bort den motsättning
som ligger i att å ena sidan
säga sig vilja ställa rejäla effektivitetskrav
på utbildningen och å andra sidan
hävda att felet med den nu föreslagna
reformen är att vi ställer alltför
stora effektivitetskrav.
Herr NORDSTRANDH (in) kort genmäle:
Herr
talman! Jag ber att till protokollet
få antecknat att jag inte är exeget
utan kyrkohistoriker.
Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:
Herr talman! Det förklarar herr
Nordstrandhs svårigheter att uttolka
herr Holmbergs förkunnelse!
Herr HUGOSSON (s):
Herr talman! En intensiv, mestadels
hetsig och stundom med hjälp av antidemokratiska
metoder förd debatt har
föregått det beslut som kammaren någon
gång under kvällens lopp kommer
att fatta. Jag åsyftar då inte den debatt
som har förts här i kammaren i
dag utan tänker på den debatt som
förts ute på fältet, framför allt bland
studenterna.
I denna debatt har en ohelig allians
ingåtts mellan de konservativa universitetslärare
och studenter som sett att
deras makt kommer att begränsas och
som velat slå vakt om den bestående
ordningen samt de vänsterextremister
som tagit UKAS och senare PUKAS som
utgångspunkt för sin allmänna kritik av
det demokratiska styrelseskicket och
den demokratiska samhällsordningen.
Denna oheliga allians har fullföljts med
motioner från moderata samlingspartiet
och vänsterpartiet kommunisterna. Jag
tycker att fru Ryding och herr Nordstrandh
i kvällens debatt på ett strålande
sätt har visat hur förhållandena
ligger till.
När det gäller studentdebalten har
tyvärr dessa högröstade grupper kommit
att dominera. Det är beklagligt att
den stora massan av studenter, som
framfört en konstruktiv kritik, icke har
fått någon framskjuten plats i den offentliga
debatten. Samtidigt som man
med glädje hälsar resultaten av UKASdebatten,
som lett till att universitetsdebatten
förts ut i samhället på ett sätt
som aldrig skett tidigare, måste man
beklaga att de högröstade antidemokratiska
krafternas agerande lett till att
studenterna av en stor allmänhet kommit
att uppfattas som en synnerligen besvärlig
grupp i samhället som det nu
gäller att ta itu med. Man kan i den
allmänna debatten höra att tiden nu är
inne för att inskränka det studiesociala
stödet till våra universitetsstuderande.
Det är ett olyckligt resultat av debatten
som framför allt de vänsterextremistiska
och konservativa studenterna lyckats
åstadkomma.
Såsom utbildningsminister Palme underströk
måste man säga att de studerande
vid våra universitet och högskolor
är en i många avseenden synnerligen
gynnad grupp. Samtidigt som antalet
studerande vid våra fria fakulteter
under en tioårsperiod ökade med i runt
tal 50 000, har vi kunnat genomföra ett
studiesocialt stöd som saknar motstycke
i annat land. Genom denna satsning på
utbildningens område och genom ett utbyggt
studiesocialt system har universi
-
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11
117
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
tetens isolering brutits liksom universitetens
tidigare klart markerade hemvist
för samhällets ekonomiskt välsituerade
grupper.
1 dag är det möjligt för vilken ungdom
som helst, oavsett sin egen eller
föräldrarnas ekonomi, att söka sig till
högre utbildning. Detta har möjliggjorts
genom en solidarisk satsning av alla
grupper i samhället och inte minst av
de generationer som icke har haft de
förutsättningar som dagens ungdom har
på utbildningens område.
Här har tidigare i dag i debatten
framförts att examinationsfrekvensen
vid de humanistiska och samhällsvetenskapliga
fakulteterna i många fall är låg.
Från samhällets synpunkt är det givetvis
en felanvändning av våra resurser,
om vi driver en universitetsutbildning
där bara en tredjedel, i vissa fall kanske
50 procent av dem som börjar studera
tar betyg och ännu färre avlägger en
examen. Jag tycker emellertid att man
inte enbart skall anlägga effektivitetssynpunkter
på denna fråga.
Studieavbrott och långa studietider
röjer i många fall ett misslyckande, en
oförmåga att klara det studiemål man
har ställt upp framför sig. Med andra
ord, herr talman, döljer sig bakom dessa
statistiska siffror enskilda människoöden.
Det är ofta fråga om förlorare,
och det gäller för samhället att se till att
antalet förlorare vid våra fria fakulteter
väsentligt reduceras. Den proposition
som vi i dag har att ta ställning till
är ett steg i denna riktning. Man kan
säga att en bunden studieordning med
successiva val är ett led i den jämlikhetspolitik
som socialdemokratin har
som sin målsättning. Det är således inte
fråga om att inskränka friheten för de
studerande, som Rösta ungt-kampanjens
halmhattsclowner försökte göra gällande
i Göteborg. Valet är över, halmhattsbålen
har flammat och dessa angrepp
från Rösta ungt-kampanjens företrädare
har upphört. Det tycker jag är bra, och
det är också glädjande att folkpartiet
icke har fört fram de tankegångar som
framför allt vänsterpartiet kommunisterna
och moderata samlingspartiet har
gjort sig till talesmän för.
Det är, som sagt, inte meningen att
inskränka friheten för de studerande,
utan det gäller att ge dem ett stöd som
leder till effektivitet och resultat i studierna.
Det ursprungliga UKAS-förslaget
var på den punkten alltför stelbent
och ställde alltför stora krav på studenterna
vid påbörjandet av deras universitetsstudier.
Den kritik som fördes
fram av Sveriges förenade studentkårer,
av det socialdemokratiska studentförbundet,
av Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund och av en mängd andra
remissorgan har blivit beaktad till
alla delar i den proposition som nu ligger
på riksdagens bord och som vi
i kväll skall ta ställning till. Det är därför
riktigt att hävda att det är stora
skillnader mellan UKAS och propositionen.
Dessa skillnader är emellertid
ett resultat av en konstruktiv kritik, och
det är fördenskull synnerligen svårt att
förstå studentaktioner som kräver att
propositionen skall gå ut på remiss därför
att Kungl. Maj :t tagit hänsyn till de
kritiska synpunkter som har framförts
vid remissbehandlingen. Detta har de
militanta studentgrupperna alltså tagit
som utgångspunkt för sitt senaste angrepp,
då de på nytt har fordrat att förslaget
skall sändas ut på remiss; fru Ryding
har gjort sig till en god förespråkare
för dessa grupper. Enligt mitt förmenande
saknar dessa synpunkter all
tyngd. Förändringarna har i alla avseenden
gjorts för att tillgodose de vettiga
önskemål som har lagts fram i samband
med remissförfarandet.
Ett annat argument, herr talman, som
man från studenthåll har hävdat är att
detaljerna i den proposition som vi nu
har att behandla är för få. Alltför många
oklara punkter skulle föreligga. Före
ett beslut — det sade fru Ryding tidigare
—• måste mera preciserade förslag
framläggas av regeringen. I många fall
118 Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet in. m.
har den högröstade delen av studenterna
fört fram förslag, som skulle innebära
att riksdagen i detalj låste fast systemet,
så att varje framtida förändring
skulle bli omöjlig utan ett nytt riksdagsbeslut.
Jag är synnerligen överraskad att höra
denna typ av argument framföras av
dessa grupper som ju kräver en längre
gående delegering av beslutanderätten
än den nuvarande. Ju mer man delegerar
och decentraliserar, desto mindre
detaljerade måste givetvis riksdagens
beslut vara. Skall vi kunna möta kravet
på en demokratisering vid våra högre
utbildningsanstalter — och en sådan
tror jag att vi alla oavsett partitillhörighet
är överens om — bör vi inte omöjliggöra
denna demokratisering genom
att i detalj lägga fast allting genom riksdagsbeslut.
Ultravänstern och de konservativa
fann varandra i denna debatt. Båda
grupperna agerade på det välkända konservativa
sättet när sakargumenten tryter
måste man tala om brister i handläggningen
och om ofullkomligheter i
förslaget.
Statsrådet Moberg och senare utbildningsminister
Palme ställde frågor till
fru Ryding angående det agerande som
en framstående representant för vänsterpartiet
kommunisterna, riksdagskandidat
vid förra höstens val, gjorde
sig skyldig till i lördags i Göteborg.
Denne representant för vänsterpartiet
kommunisterna sade att nu gäller det
att förbereda sig så, att vi får så många
som möjligt av de nyinskrivna studenterna
att i höst välja särskilda utbildningslinjer;
därigenom kan vi sabotera
det beslut som riksdagen kommer att
fatta. Herr Palme karakteriserade detta
som anarki och något annat är det inte.
Jag trodde att man inom vänsterpartiet
kommunisterna accepterade demokratiska
spelregler, och partiledaren påstod
under den senaste valrörelsen att
så var fallet. Men uppenbarligen har
dessa tankegångar inte vunnit insteg in
-
om vänsterpartiet kommunisternas avdelning
i Göteborg.
Fru Ryding gjorde under debatten
gällande att hon representerar en samlad
arbetarrörelse och att de militanta
studenterna också var representanter
för arbetarrörelsen och speciellt goda
socialister. Jag vet att arbetarrörelsen
tar avstånd från allt vad antidemokratiska
metoder heter. Jag hade före årsskiftet
en diskussion med studenterna
i Göteborg. Vid detta möte var fru Rydings
sympatisörer i stor utsträckning
representerade. Jag fick då veta att »vi
har inte tid med bundna studier, vi
måste ägna oss åt annan verksamhet».
Hur skulle det gå om kullagerarbetarna
i Göteborg sade: Vi har inte tid att gä
till jobbet i dag, vi skall ägna oss åt
samhällsarbete och fackligt arbete. Eller
hur skulle det gå för de byggnadslärlingar
som sade: Vi bygger inte detta
hus mer än upp till sju våningar, för det
är fel att bygga nio våningar. De fackliga
organisationerna skulle omedelbart
se till att de inte längre fick vara lärlingar
inom byggnadsfacket. Jag vill
gärna ha besked av fru Ryding hur hon
ställer sig i dessa frågor.
Men det mest beklagliga är — och på
den punkten skulle jag gärna vilja höra
herr Nordstrandhs uppfattning — att
när den nyssnämnda representanten för
vänsterpartiet kommunisterna framförde
dessa anarkistiska tankegångar, så
satt de konservativa studenterna och
applåderade.
Får jag till slut, herr talman, bara
med några ord beröra en motion, som
jag i denna kammare väckt i anslutning
till propositionen och som erhållit nummer
1023. I denna motion har jag fört
fram tanken på ytterligare en utbildningslinje,
som skulle inledas med en
samhällsvetenskaplig grundkurs. Utskottet
har ställt sig synnerligen positivt
till motionen men icke ansett det vara
nödvändigt att riksdagen gör något uttalande
i frågan, eftersom föredragande
statsrådet i propositionen framhållit att
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11
119
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
den bör utredas. Jag vill för statsrådet
Moberg understryka vikten av att denna
utredning snarast kommer till stånd. Inte
minst visar studentdebatten behovet
av en grundlig samhällsvetenskaplig utbildning.
Många inom dessa militanta
studentgrupper skulle behöva en god
skolning i samhällsvetenskaperna och
inte minst om demokratins grundregler.
Fru RYDING (vpk) kort genmäle:
Herr talman! Jag beklagar att herr
Hugossons högtalare tydligen fungerar
så dåligt, att han inte hört den tidigare
debatten.
Det är rent nonsens att säga, att vi
och moderata samlingspartiet skulle inta
samma ståndpunkt i denna fråga.
Herr Holmbergs parti har i princip
samma uppfattning som regeringen.
Skillnaden är, som jag tidigare sagt,
bara ett år. De som samverkar är således
herr Hugosson och herr Nordstrandh.
Det förhållandet kan man faktiskt
inte dölja genom att tala om att
odemokratiska metoder skulle ha använts
i debatten. Herr Hugossons påståenden
illustrerar bara ilskan över att
regeringen förlorat den radikala studentopinionen.
Det är typiskt för regeringens svaga
position i denna fråga, att man inte bemöter
den kritik som framförs i debatten.
Man tar i stället upp andra yttranden,
så som de refererats i borgerlig
press. Vad min partikamrat Lars
Herlitz i Göteborg sade på studentkåren
i lördags — jag var själv närvarande
och hade alltså tillfälle att lyssna på
honom — var att medlemmarna i SECO
måste bli informerade såväl om sina
skyldigheter som om sina rättigheter,
sådana dessa angivits i utskottsutlåtandet.
Ifall sedan en universitetslärare talar
om det byråkratiska maskineriet,
så gör han det troligen med utgångspunkt
från sina egna erfarenheter; jag
har för min del inte dessa erfarenheter.
Utskottet säger obestridligen, att de
som väljer särskild utbildningslinje
skall ha samma rättigheter som de studenter
som följer fasta studiegångar.
Kan det vara något fel att påpeka denna
utskottets skrivning och att uppmana
till information bland de universitetsstuderande,
så att dessa kan utnyttja
sina rättigheter?
Jag tycker att det är löjligt av statsrådet
Moberg och andra att göra en så
stor affär av detta. För övrigt tycker jag
att statsrådet Moberg borde tänka på
sitt ordval; uttryck som »vettlös», »sabotage»
och »oanständighet» förstärker
faktiskt inte en svag position.
Herr Palme talade om vuxenutbildningen
som en avgörande jämlikhetsreform.
Jag är överens med honom på
den punkten. Vi kräver att universiteten
förvandlas till utbildningscentra
som är öppna för hela befolkningen.
Den s. k. studentexamen bör därför slopas
som formell kompetens för tillträde
till högre skolor.
Ett system med stödkurser bör inrättas
och alla som vill skall ha samma
möjlighet att studera på dagtid.
Tyvärr är repliktiden nu slut, men
jag ber att få återkomma.
Herr statsrådet MOBERG:
Herr talman! Jag konstaterar för
tredje gången i dag att fru Ryding icke
tagit avstånd från uttalanden av den
typ Jag refererat, nämligen uttalanden
som syftar till att försvåra genomförandet
av reformen.
Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att instämma i statsrådet
Mobergs replik.
På studentmötet i Göteborg i lördags
framfördes av den person som fru Ryding
omnämnde en mängd krav som
gick ut på att man skulle stoppa grus
i maskineriet, så att den av riksdagen
beslutade reformen icke skulle kunna
genomföras. Jag frågar nu: Tar fru Ryding
avstånd från sådana utspel som
120 Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
syftar till att sätta av riksdagen fattade
beslut ur kraft?.
Att vi skall informera såväl SECO:s
medlemmar som alla andra om innebörden
av det beslut som riksdagen kommer
att fatta någon gång i kväll har tidigare
i dagens debatt kraftigt understrukits
av utbildningsministern. Den saken
behöver fru Ryding alltså inte använda
något av sin repliktid till att diskutera.
Fru RYDING (vpk) kort genmäle:
Herr talman! Jag kan inte finna att
information skulle kunna försvåra reformens
genomförande. Regeringen säger
sig ju själv ha för avsikt att med
väldig kraft föra ut denna information
så snart beslutet är klart. År man så
rädd för att ge studenterna information
både om deras rättigheter och deras
skyldigheter att man måste sätta i gång
denna diskussion? Är man rädd för att
studenterna genom sådan information
skulle komma att upptäcka att de kan
bekämpa UKAS på dess egna villkor?
Herr ALEMYR (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag finner mig tyvärr
av fru Rydings anförande föranlåten att
besvära kammaren med en kort replik.
Fru Ryding sade att SECO:s medlemmar
bör informeras om de rättigheter
som statsutskottet i sitt utlåtande skriver
att studenterna har, att man sålunda
kan uppmana dem att söka sig till eu
särskild utbildningslinje och att den
vägen strö sand i maskineriet. Herr talman!
Såsom jag sade i mitt huvudanförande
tidigare i dag förutsätter statsutskottet
att flertalet studerande skall
följa de föreslagna utbildningslinjerna
och att den särskilda utbildningslinjen
endast skall förekomma i undantagsfall.
I utskottets utlåtande finns sålunda ingen
täckning för fru Rydings generösa
utbjudande av särskilda utbildningslinjer.
Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:
Herr talman! Fru Ryding försöker
glida undan den fråga jag ställde och
i stället tala om information. Jag framhöll
i mitt förra anförande — och det
har nu ytterligare understrukits av utskottets
talesman — att vi givetvis skall
bedriva information men att vi måste
fatta beslutet först. Men tar fru Ryding
avstånd från antidemokratiska metoder
i denna sak? Det är den frågan jag vill
ha svar på, ingenting annat.
Fru GRADIN (s):
Herr talman! Proposition nr 4 och
allt som hänger samman med organisationen
av de filosofiska fakulteterna vid
universiteten har varit föremål för en
både livlig och känslomättad debatt.
Trots det har statsutskottets andra avdelning
enats i stort om principerna. De
ting som står i utlåtandet har förankring
inte bara i de politiska partierna,
utan också, som redan har sagts här,
bland studenterna.
Den debatt som har förts om de fastare
studiegångarna har givit en mycket
snedvriden bild av situationen. Tyvärr
har minoritetsgrupper bland studenterna
bekämpat den här reformen, som ju
ändå syftar till jämlikhet genom att
hjälpa till rätta alla dem som i dag misslyckas,
att hjälpa förlorarna. Majoriteten
av studenterna och deras organisationer
har varit mycket passiv eller avnågon
anledning inte framträtt. Diskussionen
om utbildningens målsättning
och fördelningen av samhällets totala
utbildningsresurser har kommit i skymundan,
och det förvånar en f. d. studentpolitiker
att just studenter som säger
sig vilja vara med i samhällsdebatten,
och som önskar påverka och förändra
samhället, helt plötsligt demonstrerar
mot en jämlikhetsreform. I stället
borde de ju ha demonstrerat för den.
Diskussionen om utbildningens målsättning
kan inte, som vissa grupper
har gjort, begränsas till att avse utbildningen
vid de filosofiska fakulteterna,
utan den borde gälla hela utbildningsväsendet.
Behovet av en utbildning som
Onsdagen den 19 mars 19G9 em.
Nr 11
121
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
fostrar till kritiskt tänkande gör sig
nämligen gällande på alla nivåer inom
utbildningsväsendet och bör väl inte
minst avse de lägre stadierna.
Liksom Socialdemokratiska ungdomsförbundet
vill jag i det här sammanhanget
ta upp några principiella frågor,
som jag tycker är viktiga och som rör
den högre utbildningen och inte minst
studenternas sociala förhållanden.
Först och främst hoppas jag att man
i anslutning till den här reformen mycket
snart skall se till att vi får ett fritt
tillträde till universiteten. Hittills har
endast socialhögskolorna låtit dörren
stå öppen för icke studenter. Jag hoppas
att kompetensutredningen snart lägger
fram något förslag som röjer undan
alla de problem som sammanhänger
med den formella utbildningsbakgrunden
och att det införs generösa intagningsbestämmelser
som gör den högre
utbildningen tillgänglig för alla.
I dag går mellan 84 och 85 procent av
en årskull i grundskolan vidare till mellanskolan,
en tredjedel går till gymnasiet
och resten till fackskola och yrkesskola.
Allt tyder på att vi snart får en
11-årig skolgång för våra ungdomar.
I detta läge uppstår den intressanta
frågan vilka elever som skall få gå vidare
till den högre utbildningen. Står
den vägen öppen endast för de elever
som fått den treåriga påbyggnaden i
gymnasiet, och kommer elever med tvåårig
påbyggnad efter grundskolan att
utestängas? Jag finner det orimligt med
sådana regler och anser det nödvändigt
att komma fram till helt andra regler
beträffande tillträde till den högre undervisningen.
Det är också i detta sammanhang
viktigt att se speciellt på de
vuxenstuderande och deras studiesociala
problem.
Den andra fråga jag vill ta upp gäller
den segregationspolitik som på bostadsfronten
förs beträffande studenterna.
Hur länge skall man fortsätta
med den? Jag tror det är nödvändigt att
mycket snart försöka vidta åtgärder för
att bryta den sociala isolering som flertalet
studenter säkerligen upplever som
något mycket negativt i dag. Jag menar
helt enkelt att studentbostadsbyggandet
på sikt måste avvecklas. Den privilegierade
ställning som studenterna har fått
genom uppförandet av kategoribostäder
har säkerligen haft ett visst berättigande
under det uppbyggnadsskede som
har varit. Men jag tror att det vore
olyckligt att bygga nya studentbostadsområden
överallt i landet. Vi bör i stället
eftersträva en annan ordning, och
samhället bör på allt sätt hjälpa till med
att åstadkomma en integrering av studenterna
på bostadsmarknaden. Denna
integrering bör även eftersträvas på
andra områden, så att man uppnår en
gemenskap mellan olika grupper, vilket
också krävs av olika studentgrupper i
dag, med syfte att skapa sociala kontakter
och bryta den isolering som i dagens
läge är så negativ.
Den tredje fråga jag vill aktualisera
— vilket också gjorts av SSU — är behovet
av eu kartläggning eller en utredning
för att ge studenter vid universitet
och högskolor möjligheter att i mycket
större utsträckning än nu skaffa sig
praktikarbete eller erfarenheter på annat
sätt från arbetslivet. I ett framtida
samhälle där många av våra barn och
ungdomar skall studera fram till 20—
25-årsåldern blir det ganska orimligt
att inte låta dessa ungdomar genom egna
erfarenheter få kännedom om arbetsmarknadens
olika förhållanden. Om
vi fortsätter som i dag är riskerna stora
för att vi får uppleva det meritokratiska
samhälle som på sin tid beskrevs i boken
»Intelligentian som överklass» och
att man alltså klassificerar människorna
efter deras utbildningsmeriter.
Liksom tidigare talare här i debatten
ser också jag frågan om fördelningen av
samhällets utbildningsresurser inför
1970-talet som mycket viktiga att diskutera.
Därvid måste vuxenutbildningen
sättas i centrum och prioriteras. Det betänkande
som landsorganisationen har
122
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet in. in.
framlagt nyligen visar vilka stora behov
som finns på vuxensidan och att det är
en jämlikhetsfråga att man prioriterar
just den gruppen.
Till sist några detaljsynpunkter på
propositionen och det utlåtande som
statsutskottet har avlämnat. Där tas upp
bl. a. en internationalisering av undervisningen.
Jag tror att det är väsentligt
att slå fast att man behöver dels en mer
yrkesinriktad utbildning på detta område
för att kunna förbereda människor
för utvecklingsarbetet utomlands, dels
en mer generell internationalisering av
utbildningen som sådan. Vad beträffar
de specialiserade studierna är det väl
bara att hoppas att en internationell
linje kommer att inrättas vid de universitet
där det kan finnas studenter som
vill bedriva sådana studier.
På samma sätt anser jag behov föreligga
av en utbildning inom miljövårdens
olika områden, och det är önskvärt
att även på dessa områden utbildningsmöjligheter
kan komma till stånd.
Herr WACHTMEISTER (m):
Herr talman! Fru Sundberg omnämnde
i sitt inledningsanförande tidigare
i dag statsrådet Palmes uttalade önskan
att vi här i riksdagen främst skulle
debattera principfrågorna och försöka
lämna detaljerna därhän. Jag får väl
be närvarande statsrådet framföra min
ursäkt till statsrådet Palme för att jag
inte kan göra honom till viljes, utan
att jag nu tar upp en specialfråga. Jag
tar upp den i den förhoppningen att
statsrådet Moberg kan tala om för mig,
att jag tillsammans med de matematiskt
naturvetenskapliga fakulteterna oroar
mig i onödan och att regeringen är benägen
att i gärning lägga sakerna till
rätta.
Det gäller blockämnet biologi. Det är
ett stort ämne som i grundexamen innefattar
inte mindre än fem olika ämnen,
botanik, genetik, limnologi, mikrobiologi
och zoologi. Från trebetygsnivån
och uppåt är det fråga om nio
ämnen genom att zoologi och botanik
delats upp i vardera tre ämnen, för botanikens
del S3rstematisk botanik, ekologisk
botanik och växtfysiologi. Men
det är inte nog med det. Till blockämnet
biologi hör också bl. a. miljövård
och hygien. Åtminstone den medicinska
orientering som enligt skolöverstyrelsens
krav skall ingå i den biologiska
grundkursen borde väl kunna såsom varande
ganska typiskt lärartillvänd förläggas
till lärarhögskolorna i stället och
skulle knappast behöva belasta denna
grundkurs.
Den medicinska orienteringen förutan
är emellertid blockämnet biologi
så omfattande, att en 40-poängs grundkurs
aldrig någonsin kan ge annat än
en synnerligen grov översikt över de
viktigaste biologiska principerna. Jag
tror att kvaliteten på en blivande biologilärare
bäst kommer fram, om vi jämför
de 40 poängens grundkurs med den
medelpoäng som i dag enligt Biologilärarnas
förening gäller för biologilärarutbildningen,
nämligen 96 poäng,
alltså mer än det dubbla.
40 poäng innebär att vi mäler oss ut
ur den gemenskap i Europarådet som
vi själva i april 1967 biträtt genom en
resolution som i fråga om gymnasielärarkompetens
satte två års utbildningjämte
ett halvt års självständigt arbete,
d. v. s. 100 poäng, såsom minimum för
en acceptabel nivå med hänsyn till de
internationella samarbetsmöjligheterna.
Ett accepterande av 40 poängs utbildning
kommer att föra oss långt ned på
skalan och innebära en katastrof för
den utbildning i skolorna som redan
är alldeles för hårt beskuren.
Det kanske är tillåtet att här göra
ett litet tankeexperiment. Om befolkningsexplosionen
fortsätter är jorden
fullbelagd den 9 januari år 2624. Då
finns det en människa per kvadratmeter,
och då är det bara ståplatser överallt
på den fasta marken. Det är inte
så långt kvar till år 2624 att vi utan
vidare kan skjuta tanken på den tid
-
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11
123
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
punkten ifrån oss. Om vi räknar bakåt
kommer vi till Magnus Eriksson, och
det tycker vi i alla fall inte är någon
förhistorisk tidpunkt.
Ett sådant räkneexempel är inte bara
ett tidsfördriv, utan det ger en fingervisning
om hur angeläget det är att vi
håller biologiundervisningen, läran om
livet och om möjligheterna att överleva,
på ett högt plan. Men vi gör tvärtom.
Genom ett raskt penndrag för vi, som
dock har en biologiforskning som hela
världen kan avundas oss, ned lärarutbildnigen
till botten, trots allt fagert
tal vid högtidliga tillfällen om miljövårdens
betydelse. Inte ett ögonblick
skall bestridas att det syfte som ligger
bakom hela denna reform, nämligen att
öka genomströmningen vid universiteten
är lovvärt, men resultatet kan inte
befaras bli så värst mycket bättre än
för den gamle kirurgen: operationen
lyckades men patienten dog. Om vi
menar allvar med vårt tal om nödvändigheten
av intensifierad miljövård förefaller
det onekligen underligt att vi
skär ned grundkunskaperna i stället för
att öka dem och bygga på utbildningen
med flera självständiga poänggivande
kurser, t. ex. i floristik eller faunistik.
Den röda tråden för propositionsförfattaren
har som sagt varit att öka genomströmningstakten,
vilket också
framhållits av flera andra talare, och
jag vill än en gång upprepa att det
inte finns någon anledning att kritisera
den principen. Enligt min mening är
det emellertid felaktigt att man inte tillmätt
ämnessynpunkterna avgörande betydelse
när det gällt att fastställa tiderna,
utan bitit sig fast vid mer eller
mindre skrivbordsmässigt framräknade
tidsschemata. Som en sådan skrivbordsprodukt
måste jag beteckna den principen
att ett skolämne skall motsvara
ett studieår vid universitetet —• en fullständigt
orealistisk princip när det gäller
ett så omfattande ämne som biologi
där 60 poäng av sakkunniga bedömts
som minimum för undervisning
på grundskolans högstadium och 80
poäng önskvärt för gymnasieundervisning.
Jag vill inte alls bestrida att det
kan vara lämpligt med 40 poäng för
andra ämnen, där jag dock absolut inte
är kompetent att bedöma frågan. Men
ämnet biologi tror jag mig ha vissa
förutsättningar att yttra mig om.
Statsrådet Moberg talade nyss varmt
om den hänsyn som vid propositionsförfattandet
hade tagits till remissinstanserna.
Jag är inte säker på att jag
hörde alla han räknade upp, men så
långt jag kunde följa med tyckte jag
att det mest rörde sig om honom närstående
politiska organisationer. I varje
fal kan man inte beskylla propositionsförfattarna
för att ha tagit någon överflödig
hänsyn till remissyttranden från
de institutioner som verkar inom de
ämnesområden jag här avser.
Eftersom så mycket återstår att utreda
innan vi är mogna för reformen
inom denna ämnesgrupp och då hittills
ingen omständighet har framkommit
som gör att reformen ovillkorligen
måste genomföras omedelbart, yrkar
jag bifall till reservationen 2, som lämpligen
kan läsas jämsides med det särskilda
yttrandet nr 1.
Fru DAHL (s):
Herr talman! I det gamla samhälle
som vi nu dess bättre snabbt är på
väg ifrån var det naturligt att tala om
högre utbildning och om akademisk utbildning
som något synonymt. Då fördes
det heller ingen målsättningsdebatt,
därför att de gamla akademierna var
elitskolor, enklaver i samhället, som
inte kände sig som delar av samhället
och inte heller kände något speciellt behov
av att utgöra en del i samhället.
Och jag vill tillägga att man från samhällets
sida för det mesta var alldeles
för flat när det gällde att ställa krav
på den högre utbildningen och på de
institutioner som var ansvariga för den.
Men i dag — och ännu mer i morgon,
i det samhälle som vi nu håller på att
124 Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
skapa — tror jag att begreppet högre
utbildning kommer att beteckna något
helt annat. Detta sammanhänger med
den förlängda grundutbildningen, de
ökade utbildningsbehoven, det stora antalet
utbildningsanstalter över mellanskolenivå
som vi redan har fått och
kommer att få och, framför allt, med
kravet på vuxenundervisningen och en
under hela livet återkommande undervisning.
Då kommer det att bli naturligt
och önskvärt att tala om och att
skapa vad jag skulle vilja kalla för en
folkets högskola, som omfattar all den
utbildning som vuxna människor i
framtiden behöver för att kunna fungera
i samhället och i arbetslivet.
Jag tycker det är mycket väsentligt
att målsättningsdebatten skall ha det
perspektivet och den bredden, att den
vidgas till att omfatta alla dessa frågor.
Och den debatten kommer att gälla
både organisationen, utformningen av
högskolan, men också den personlighetsfostrande
och samhällsskapande roll
som en sådan skola skulle spela. Och
jag vill understryka att den debatten
har ett starkt samband med jämlikhetsfrågorna.
I viss mån har den initierats
av U 68, men frågan är inte ny, och
den diskuteras just nu intensivt inom
arbetarrörelsen. Jag tror att vi bara befinner
oss i början av den debatten
och att vi får anledning att återkomma
till den många gånger.
Jag kan förstå hur det kommer sig
att grupper som saknar erfarenhet av
och intresse för samhällsfrågor i vid
bemärkelse ändå återfaller till att föra
en målsättningsdebatt som om det bara
gällde den akademiska undervisningen
och några få fakulteter där. Både det
sätt varpå denna debatt förs och det
odemokratiska agerande som man under
det senaste året har gjort sig skyldig
till röjer ett slags elittänkande, en
framfusighet och en anspråksfullhet
som jag tycker är beklaglig, men som
kanske inte är så förvånande med tanke
på att det framför allt är extremist
-
grupperna till höger och vänster som
här har samarbetat. När vi för debatten
här i riksdagen och i det politiska
vardagsarbetet är det mycket väsentligt
att vi har ett vidare perspektiv.
I ett av sina senaste inlägg sade fru
Ryding någonting som jag tycker var
avslöjande. Hon försökte göra ett nummer
av att regeringspartiet, som hon
sade, skulle ha förlorat den radikala
studentopinionen. Jag tycker det är
ganska oväsentligt att spekulera i den
saken, och jag vill betona att vi inte
är intresserade av att vare sig med
vädjanden till egoistiska gruppintressen,
eller till elittänkande, med flirt
med extremistgrupper eller löften om
förmåner försöka locka till oss några
grupper.
Vi är intresserade av att engagera
olika samhällsgrupper i arbetet med
samhällsreformerna på den grundval
av solidaritet och jämlikhet som är väsentlig
för oss. Fru Rydings uttalande
var avslöjande för henne och det parti
hon representerar, men jag vill för min
del ta avstånd från sådana tankegångar.
Herr talman! Efter dessa mera allmänna
reflexioner vill jag säga några
ord om en särskild fråga som jag tycker
är väsentlig när vi nu diskuterar universitetsreformen,
nämligen den internationalisering
av utbildningen som måste
äga rum. Vi har ju under de senaste
åren kunnat glädja oss åt att det internationella
intresset vuxit mycket kraftigt
och kommit att omfatta allt fler
människor i vårt samhälle. Det har också
för allt fler människor blivit naturligt
att kräva att detta känslomässiga engagemang
skall kunna omsättas i handling.
Men engagemanget är ändå på många
håll yrvaket och det behövs mycken
information, kunskap och debatt för att
det skall kunna konkretiseras. Informationsbehovet
i detta avseende är fortfarande
svårt att tillfredsställa för de
flesta. Samhället måste därför i samarbete
med skolan, med de politiska par
-
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11
125
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
.ierna, med de stora folkrörelserna och
med folkbildningsarbetet föra ut dessa
frågor i en bred debatt och en omfattande
informationskampanj, som
skall äga rum på många plan men där
jag tror att väsentliga inslag blir dels
det frivilliga folkbildningsarbetet, dels
en allmän internationalisering av kunskapsstoffet
i utbildningsväsendet på
alla nivåer.
Det finns emellertid också mer konkreta
yrkesutbildningsbehov för människor
som på olika sätt vill ägna sig åt
internationellt arbete, och det gäller
framför allt för följande tre kategorier:
1.
De som vill ägna sig åt informationsarbete
inom landet. Jag tänker härvid
framför allt på journalister i press,
radio och TV, på lärare, på folkbildningsarbetare
och på kulturarbetare.
2. Forskare på internationella områden
som freds- och konfliktforskning,
u-landsforskning o. s. v.
3. Den stora och som vi hoppas
växande grupp av människor som skall
ägna sig åt arbete på en internationell
arbetsmarknad, framför allt i u-landstjänst.
Våra möjligheter att lämna konkreta
och konstruktiva bidrag till samhällsbyggande
i u-länderna är i synnerligen
stor utsträckning en fråga om att kunna
ställa väl utbildad arbetskraft till förfogande.
Detta önskemål behöver därför
också slå igenom i undervisningsväsendet.
Behovet kan tillfredsställas
dels genom alternativa kurser, dels genom
specialkurser inom en lång rad
olika yrkesutbildningsområden. Det
finns redan några sådana alternativ,
men det är ett stort behov av att de
initiativ som tagits och de alternativ
som nu existerar också förs vidare när
nu universitetsreformen skall genomföras
och alltså inte kommer bort i detta
sammanhang. På samma sätt bör man
uppmuntra tillskapandet av nya alternativkurser.
För samhällsvetare och administratö -
rer, som skall arbeta för de internationella
organen, för de fackliga och kooperativa
organisationerna i deras internationella
arbete och i vårt eget
lands u-landstjänst, finns det också behov
av en speciell utbildning på en
internationell utbildningslinje. Det är
detta behov som uppmärksammats i motionsparet
I: 903 och II: 1028.
Jag vill betona att vi i vårt yrkande
där inte i första hand inriktat oss på
att kraven nödvändigtvis skulle genomföras
den 1 juli i år, men vi önskar
få ett klart ställningstagande för att de
skall realiseras så snart som möjligt.
Jag förstår att det kan vara problem
förenade med att hinna genomföra en
sådan reform på de få månader som
återstår. Statsutskottet har ju varit välvilligt
i sin behandling i så måtto att
utskottet uttalat att det förutsätter att
motionernas syfte i väsentlig mån skall
tillgodoses utan att riksdagen gör ett
särskilt uttalande. Jag har också noterat
att statsutskottets talesman herr
Alemyr underströk detta i sitt anförande.
Men jag tror att det vore klargörande
om vi från statsrådet Moberg kunde
få en ytterligare redogörelse här i kammaren
i kväll, så att vi fick veta, för
det första om statsrådet Moberg liksom
statsutskottet tror att det skall vara
möjligt att snart tillgodose behovet av
en internationell utbildningslinje, för
det andra om statsrådet Moberg kommer
att se till att de alternativ som
finns förs vidare i den nya universitetsreformen
och att man där också beaktar
behovet av att skapa nya alternativkurser
samt för det tredje hur arbetet
med en allmän internationalisering
av kunskapsstoffet kommer att
fortgå.
Fru RYDING (vpk) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill, fru Dahl, upprepa
vad jag tidigare framhållit i debatten,
nämligen att vi inte är för det
elittänkande som fru Dahl skildrade och
att vi anser att universiteten måste för
-
126 Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
vandias till utbildningscentra öppna för
hela befolkningen. Jag tror inte att jag
kan säga det tydligare, och de flesta
av kammarens ledamöter torde vid det
här laget ha förstått vad jag menar.
Fru Dahl beklagade sig över att jag
hade sagt att socialdemokraterna skulle
vara ledsna över att de förlorat den
radikala studentopinionen. Socialdemokraterna
är inte ute efter att locka till
sig några grupper, hävdade fru Dahl.
Jag vet inte vad fru Dahl egentligen menar
med detta, men med det odemokratiska
förfaringssätt som tillämpats
här i dag lär det vara svårt för socialdemokraterna
att på något sätt »locka»
några av de radikala grupperna bland
studenterna.
När jag ändå har ordet för replik
vill jag svara herr Alemyr, vilket jag
inte fick tillfälle att göra förut. Jag glider
inte undan, som herr Alemyr påstår,
men jag anser inte att jag har någon
anledning att ta avstånd från uppmaningar
till en bred och allsidig information
också om de universitetsstuderandes
rättigheter. En sådan uppmaning
var det som framfördes i Göteborg
i lördags — att studenterna skall
veta sina rättigheter lika väl som sina
skyldigheter.
Herr ROMANUS (fp):
Herr talman! Det har både här i debatten
och tidigare riktats kritik mot
att det nu föreliggande förslaget i propositionen
inte har kunnat diskuteras
ordentligt av alla berörda. Man har sagt
att det är ett nytt förslag som har kunnat
diskuteras endast under några veckor.
Herr Hugosson avfärdade kritiken
med att säga, att de som bara talar om
formerna för handläggningen, visar att
de inte har några argument i själva
sakfrågan. Jag tror emellertid att herr
Hugosson gör det litet för lätt för sig,
ty även den som accepterar reformförslaget
kan ju ha invändningar att göra
mot förfaringssättet.
Det rör sig otvivelaktigt om ett nytt
förslag, och då kan man naturligtvis,
som statsrådet Moberg gjorde, fråga:
Skall man anordna en ny remissomgång
och ytterligare försena reformen? Men
det hade väl varit möjligt att lämna något
fylligare upplysningar vid det tillfälle
i höstas då information gavs. Jag
tycker inte att riksdagen behöver känna
sig förnärmad, om regeringen går
ut till allmänheten på ett något tidigare
stadium och redogör för sina planer,
så att det kan bli en allmän diskussion.
Tvärtom tror jag det är en
fördel om regeringen förfar på detta
sätt, och jag vill uttrycka min glädje
över att regeringen nu gör intensivare
försök att ge studenterna mera inflytande,
och söker ta mera hänsyn till
vad studenterna på olika nivåer uttalar.
Då menar jag naturligtvis inte att
man skall ta hänsyn till dem som framträder
med anspråk på att tala för studenterna
fastän de bara representerar
sig själva, och vilkas främsta kännemärke,
när det gäller att komma fram
till beslut, är att de säger att de frigjort
sig från de »byråkratiska» mötesformer
som annars är vanliga i det
svenska föreningslivet. Vad de menar
därmed är att de har frigjort sig från
de demokratiska mötesformerna, som
syftar till att alla mötesdeltagare skall
få en chans att yttra sig i den turordning
som de anmält sig, och att även
de, som kommer med för majoriteten
misshagliga inlägg, skall få tillfälle att
tala till punkt. Dessa mötesformer har
de här grupperna ersatt med auktoritära
sådana, vilka går ut på att ge ordet
enbart till de demagoger som talar
högst och skickligast och som kan få
den största hejaklacken. Den enda hänsyn
man bör ta till sådana meningsyttringar
är att notera, att de utgör ett
symtom på att skolans undervisning i
demokrati fortfarande lämnar en del
ytterligare att önska.
Det har sagts, och det är riktigt, att
det föreliggande förslaget innebär en
inskränkning av studenternas frihet.
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11
127
Utbildningens
Det är obestridligt och det är i och för
sig någonting trist. Men den verklighet
som representeras av långa studietider
och av studieavbrott är också mycket
trist. Även om man beklagar den hårdare
styrning som nu införes, tror jag
att den är nödvändig. Det vore oansvarigt
att nu säga nej.
Det är värdefullt att få dessa fastare
studiegångar och det är värdefullt att
eländet med läsning parallellt av flera
ämnen kommer bort. Jag instämmer helt
i vad statsrådet Moberg sade på den
punkten. Men det är också väsentligt,
och en förutsättning för att man skall
kunna acceptera denna reform, att möjlighet
till en särskild studiegång finns
för dem som vill lägga upp en sådan
och att man klart har uttalat att man
kommer att ta hänsyn till dem som av
särskilda skäl, deltidsarbete, studentfackligt
arbete och annat, inte kan hålla
den studietakt, som anses normal
för heltidsstudier.
Man skall bara inte tro att dagens
reform räcker för att lösa de problem
som universiteten nu står inför. Universiteten
har inte klarat anstormningen
av de stora studentkullarna. Jag har
undervisat på en av de institutioner,
som haft den största tillströmningen,
så jag har erfarenhet av svårigheterna.
Jag tror att dagens beslut kommer att
leda till vissa förbättringar, men dessa
är långt ifrån tillräckliga.
Det behövs framför allt flera lärare,
lokaler och resurser för att begränsa
antalet studenter i seminariegrupper
och liknande. Det behövs bättre pedagogiska
metoder och hjälpmedel, en utvidgad
studierådgivning, och en förbättrad
examination som närmare sammanhänger
med undervisningen.
Nu pågår utredningar om universitetspedagogiken.
Och vi har U 68. Det
är klart att man skulle önska att dessa
utredningar varit färdiga nu, samtidigt
som vi beslutar om denna betydande
organisatoriska reform. Det är naturligtvis
regeringen och ingen annan som
organisation vid filosofisk fakultet m. m.
har ansvaret för att detta arbete inte
är färdigt samtidigt. Men, som jag tidigare
sade, det är inte tillräckligt skäl
att nu vänta med beslutet. Däremot kan
det vara ett skäl att beteckna beslutet
som en etapp, som någonting provisoriskt.
När dessa pågående utredningar är
klara påverkar de naturligtvis också organisationen
av utbildningen. Personligen
tror jag, att man bör komma fram
till en mer flexibel studieordning, där
man inte utgår från den orimliga förutsättningen
att normalstudietiderna
skall vara desamma i alla ämnen. I
stället skulle man kombinera ihop examina
av mindre byggbitar, olika »stora»
för olika ämnen.
Det är alltså inte bara fråga om —
som det antyddes tidigare i debatten
— att vi lever i ett samhälle, där det
pågår en kontinuerlig utveckling som
även gäller utbildningsväsendet. Inom
kort, när vissa utredningar blir klara,
måste det i dag fattade beslutet tas upp
till omprövning. Det är detta vi har
framhållit i partimotionen från folkpartiet.
Det har talats om regeringens valhänthet
i handläggningen av dessa frågor.
Man fick en ganska drastisk belysning
av detta förhållande, när man hörde
herr Palme bekänna att han, ända
sedan han var ordförande i Sveriges
förenade studentkårer, varit anhängare
av fasta studiegångar i utbildningsväsendet.
Det är onekligen en anmärkningsvärd
prestation att inte förrän nu
få dessa synpunkter att slå igenom,
trots att man som herr Palme länge varit
en inflytelserik politiker.
Det har också påpekats att propositionen
är vag i väsentliga avseenden.
Det är mycket som överlämnas till regeringen
och myndigheterna att avgöra,
t. ex. studieplaner, tillämpningsbestämmelser
och behörighetskrav för lärare.
Detta är alldeles riktigt, men om riksdagen
skall kunna påverka dessa förhållanden,
är nu tillfället att göra det.
128
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Utbildningens organisation vid filosofisk
Därför har det också väckts motioner
i dessa frågor, bl. a. just om behörighetskraven.
Jag har skrivit under tre
sådana motioner, som jag ber att i all
korthet få kommentera. Två av dem
rör lärarutbildningen i blockämnen.
Vad gäller biologiämnet — som herr
Wachtmeister tidigare berörde — kommer
de blivande biologilärarna första
året att läsa kemi och andra året biologi
för 40 poäng. Sedan är frågan om
de under det tredje året skall gå vidare
i biologistudierna eller om de — vilket
man kan befara sker i många fall —
skall välja fysik och geografi för att
på det sättet få undervisningskompetens
också i naturkunskap. Väljer de
detta senare alternativ får de ingen
nämnvärd utbildning i humanbiologi
— d. v. s. människans biologi, med hälsovård
och dylikt — och inte heller
väsentliga kunskaper i miljövårdsfrågorna.
Herr Mattsson har tidigare utförligt
utvecklat detta problem, och jag skall
inskränka mig till att instämma med
honom. Dessa områden har länge varit
försummade i biologiundervisningen
och har nu äntligen trängt fram, men
de riskerar att slarvas bort genom dagens
reform, om man inte ger biologiämnet
en annan uppläggning än det har
i UKAS-förslaget. Utskottet har på denna
punkt en positiv skrivning; man säger
sig ha förståelse för de synpunkter
som framförts i centermotionerna och
i min motion, men man vill inte lämna
några detaljerade direktiv.
Ett annat betydelsefullt blockämne
med problem är samhällskunskapen,
som jag tillsammans med herr Ahlmark
har tagit upp i en motion. UKAS föreslår
att det för behörighet att undervisa
i samhällskunskap skall fordras tre terminers
studier. För närvarande är studietiden
fem terminer, om man tar hänsyn
till att i samhällskunskap också
skall ingå geografi. Här föreslås alltså
en nedskärning med 40 procent av ut
-
fakultet m. m.
bildningstiden i ett ämne, som dels oavbrutet
tillförs viktigt aktuellt material,
dels i vår värdering av utbildningsstoffet
ständigt ökar i betydelse. Det
kan inte vara hållbart att göra en sådan
inskränkning. I synnerhet måste
det väl för dem, som verkar i detta
hus, kännas som ett orimligt inslag i
en utbildningsreform i dag att minska
kompetensen hos de personer som skall
undervisa om demokratins funktion och
livsfrågor i framtiden.
Även på denna punkt har utskottet
en positiv skrivning; man håller med
om att lärare i detta ämne måste kunna
spänna över stora områden. Jag ber
ändå, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen 4, som talar ett klarare
språk när det gäller lärarutbildningen i
blockämnena.
Den tredje fråga som jag tagit upp
i en motion är förslaget att slå ihop ämnena
statistik och matematisk statistik,
vilket framfördes av UKAS men som
regeringen inte velat gå med på. Frågan
kan förefalla obetydlig, men det är
den inte. Den är tvärtom ett exempel
på att organisatoriska reformer kan
vara viktiga för studieresultatet, om de
kombineras med följdreformer i fråga
om studieplanerna. Jag ber att få hänvisa
till motionens argumentation — jag
tror att den talar för sig själv.
Utskottet säger att »remissinstanserna
är delade i sin uppfattning i denna
fråga». Det är ett fint sätt att säga, att
statistiska centralbyrån, som är den
största avnämaren när det gäller statistiker,
ställer sig starkt positiv till
en sammanslagning och betecknar den
som naturlig och värdefull, medan motståndet
finns framför allt hos dem som
som har anknytning till det mindre av
de två ämnena, matematisk statistik.
Tveksamheten kanske mest beror på
rädsla för att det lilla ämnet skall bli
»uppslukat» av det stora ämnet. Jag
tror att den rädslan är obefogad; det
skulle tvärtom kunna bli en stimule
-
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11
129
Utbildningens
rande kontakt med ytterligare tillämpningsområden
för de matematiska statistikerna.
Jag tar fasta på den positiva skrivning
som utskottet har. Man utgår från
att kanslersämbetet skall följa frågan
med uppmärksamhet. Kanslersämbetet
är anhängare av en sammanslagning av
ämnena, och jag drar därför slutsatsen
att kanslersämbetet kan återkomma
till regeringen med ett mer genomarbetat
förslag.
Herr talman! Dessa frågor, som kan
förefalla vara detaljer, är väsentliga för
att reformen skall fungera. Bortsett från
yrkandet om bifall till reservationen 4
har jag inga yrkanden, och det kanske
inte förvånar — chansen att få dem
bifallna är väl inte så stor. Med utskottets
skrivning kommer förslagen att
överlämnas till regeringen och myndigheterna.
Jag vill bara försäkra, att om
de förhoppningar som utskottets skrivning
väcker inte infrias, kommer förslagen
tillbaka till riksdagen.
Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.
Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:
Herr talman! Till utskottets utlåtande
är fogat ett särskilt yttrande som
är undertecknat av de utskottsrepresentanter
som tillhör moderata samlingspartiet.
I detta särskilda yttrande
har man beklagat att propositionen inte
skickats ut på remiss. Tidigare under
debatten har inte någon representant
från herr Romanus’ parti krävt en sådan
remiss. Så här sent på kvällen beklagar
nu herr Romanus att berörda
studentrepresentanter och studentorganisationer
inte har fått yttra sig om
det »nya förslaget».
I propositionen presenteras ett reviderat
förslag, där man tagit hänsyn till
den konstruktiva kritik som har framförts
från studenthåll. Vad jag tidigare
i dag gjorde mig till talesman för var
organisation vid filosofisk fakultet m. m.
att det är förvånansvärt, att man samtidigt
som man kräver att förslaget skall
gå ut på remiss också kräver att allt
som har anslutning till denna proposition
skall regleras i detalj. Jag hävdar
att det tvärtom är bra att allt inte är
detaljreglerat. Då får studenterna möjligheter
att påverka den närmare utformningen.
Herr Romanus vill säkerligen
liksom jag öka demokratin och
möjligheterna för studenterna att göra
sin stämma hörd även inom ramen för
det nya systemet.
Herr HELLSTRÖM (s):
Herr talman! Det har sagts från både
kommunistiskt och borgerligt håll att
proposition nr 4 är ett slags diktat från
statsmakterna, där ingen hänsyn tagits
till de opinioner som kommit fram i
debatten. Det har påpekats av många,
att huvudprinciperna i propositionen
— t. ex. förslaget om stegvisa tillval —
är ett direkt instämmande i krav som
förts fram från Sveriges förenade studentkårer
— studenternas egen organisation
— från Socialdemokratiska studentförbundet,
från Socialdemokratiska
ungdomsförbundet och många andra.
Men en sak är egendomlig i denna diskussion,
och det är den kommunistiska
ståndpunkten att man av demokratiska
skäl — därför att det icke försiggått
någon debatt — nu inte kan ta ställning
till propositionen. Men år 1965
stödde den kommunistiska riksdagsgruppen
förslaget om fasta studiegångar.
Det är klart att man kan ändra uppfattning
i en sakfråga; man kan ha påverkats
av den debatt som förts — det
kan vara skälet till att man i dag anser
att fasta studiegångar innebär en
anpassning till ett kapitilistiskt näringsliv.
Visst kan man ändra uppfattning i
en sakfråga, men man kan väl knappast
ändra uppfattning i den principiella
demokratifrågan. År 1965 gick
det bra för den kommunistiska riksdagsgruppen
att ta ett beslut i riksda
-
5 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 11
130
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
gen om att fasta studiegångar skulle
införas utan att man över huvud taget
förde fram några krav på en allmän
debatt. Men nu, när man fört en debatt
under ett år om dessa förslag och sedan
regeringen för ungefär ett halvår
sedan presenterade huvudlinjerna i denna
proposition, då är det plötsligt odemokratiskt!
Den linjen är inte hållbar.
Proposition nr 4 anger bl. a. vissa
tekniska ramar för utbildningen vid de
filosofiska fakulteterna. Det är väsentligt
att dessa ramar också får ett sådant
innehåll, att den eftergymnasiala utbildningen
kommer att svara mot de allmänna
utbildningsmål som vi vill ställa
upp. Det gäller i fråga om utbildningens
organisation ett medinflytande för de
studerande, för lärare och övrig personal
inom de ramar för utbildningspolitiken
som samtliga medborgare via
regering och riksdag drar upp. Det gäller
om arbetsuppgifternas utformning,
att skolarbetet bör organiseras så, att
arbetsuppgifterna i största utsträckning
kan lösas av eleverna i ett samarbete
i grupper, något som motverkar den
individualistiska konkurrensinriktning
som präglat den gamla skolan.
Utbildningens innehåll slutligen bör
syfta till att de studerande i alla ämnen
tränas att se hur individers, gruppers,
företags och organisationers handlande
påverkar levnadsvillkoren i samhället
utanför den egna gruppen. En
kritisk och prövande attityd bör genomsyra
utbildningen.
Men dessa mål gäller hela utbildningsväsendet,
oavsett om utbildningen är
yrkesförberedande eller allmänbildande.
Jag vill med anledning av den utbildningsdebatt
som förts under det senaste
året säga, att jag inte kan finna
något skäl för att just de 20 procent av
en ungdomskull som går till universitet
och högskolor skall ges en privilegierad
ställning och få en särskild kritisk
medvetenhet om samhällets funktion
genom en fördjupad allmänbildning,
som inte förunnas de övriga 80 procen
-
ten, vilka i stället går ut i arbetslivet.
Den eftergymnasiala utbildningen måste
vara yrkesförberedande.
Många av de frågor som propositionen
tar upp skall inte beslutas av riksdagen
utan ankommer på Kungl. Maj:t
och UKÄ att närmare ta ställning till.
Detta gäller t. ex. de förslag om internationalisering
av utbildningen som
berörts av flera talare och som tas upp
i motion II: 1028, vilken fru Dahl har
refererat. Jag vill starkt understryka
vad som sägs i motionen, att det vid
sidan av en speciell internationell utbildningslinje
finns stort behov av internationellt
inriktade alternativkurser
för en lång rad av de studiekurser som
föreslås i propositionen. Det är angeläget
att UKÄ vid utformningen av normalstudiekurser
har en generös inställning
till sådana internationellt inriktade
alternativkurser. Tillkomsten av
en speciell internationell utbildningslinje
får inte leda till passivitet i fråga
om en allmän internationalisering av
utbildningsstoffet inom samtliga utbildningslinjer.
En annan viktig sak som tas upp i
propositionen och om vilken riksdagen
inte nu skall fatta beslut gäller de deltidsstuderandes
situation. Barnavårdande
föräldrar och förvärvsarbetande måste
ges reella möjligheter att studera.
Den kommunala vuxenutbildningsreformen
med gymnasiestudier kommer att
leda till att fler och fler önskar fortsätta
studier på det eftergymnasiala stadiet.
Utbildningen inom bl. a. de filosofiska
fakulteterna måste utformas så,
att den utgör en länk i det vuxenutbildningssystem
som nu håller på att byggas
upp. Det är då knappast tillräckligt
att bara vänta på enskilda initiativ från
institutioner och utbildningsnämnder i
fråga om särskilda studiegångar för de
deltidsstuderande. Enligt min mening
bör Kungl. Maj:t och UKÄ själva ta
initiativ till kartläggning av behov och
möjligheter till särskilda studiegångar
för de deltidsstuderande.
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11 131
Utbildningens
Herr talman! Utbildningsreformer på
alla nivåer bör syfta till att minska klyftan
mellan teoretiska och praktiska yrkesvägar.
Ett sätt, vid sidan av andra,
att medverka till detta är att minska
den akademiska utbildningens exklusivitet
och göra den tillgänglig för större
och större grupper. Vissa företrädare
för de nu gynnade akademiska grupperna
motarbetar en sådan process.
Men det är anmärkningsvärt att även
grupper som säger sig ha en socialistisk
utbildningssyn delvis också faller in i
en akademisk protektionism. I den kommunistiska
motionen II: 1038 av fru Ryding
m. fl. ges följande beskrivning av
framtidsutsikterna för akademiker vid
de filosofiska fakulteterna: »Förslagen
i propositionen garanterar inga positiva
förändringar av det nuvarande kritiska
läget, där hotet om arbetslöshet
efter avslutade studier möter många.»
Av de 34 000—35 000 människor som
var arbetslösa i oktober 1968 var 76
akademiker. Jag tror att det var 18
av de 76 som var under 25 år. Den
grundlösa verklighetsbeskrivning som
givits i den kommunistiska motionen
skall kombineras med den värdering
som framförs senare i motionen. Där
heter det: »Samtidigt förlorar studenterna
kontrollen över studierna och den
senare yrkesverksamheten. Detta tillsammans
med de försämrade villkoren
på arbetsmarknaden leder till en proletarisering
av den akademiska arbetskraften.
» Detta är en beskrivning och
en värdering av akademikernas ställning
som den kommunistiska riksdagsgruppen
främst torde dela med de mest
militanta borgerliga försvararna av akademikernas
privilegierade ställning inom
löntagarkollektivet.
Fru RYDING (vpk) kort genmäle:
Herr talman! Det är helt korrekt att
vi, som herr Hellström sade, 1965 stödde
regeringens förslag om fasta studiegångar.
I propositionen 141 år 1965
heter det: »En sådan anordning kan ej
organisation vid filosofisk fakultet m. m.
anses innebära någon väsentlig inskränkning
i valfriheten i jämförelse
med nuvarande förhållanden.» Vi tog
fasta på vad som stod i propositionen,
och av den anledningen stödde vi den
gången regeringen. Men sedan vi har
sett utvecklingen, sedan vi har sett förfaringssättet
och handläggningen av reformen
har vi dragit konsekvenserna
därav i motsats till de andra partierna.
Vad som står i den kommunistiska
motionen är helt korrekt, och det står
vi för. Därför tycker jag att herr Hellströms
beskyllning att vi skulle slå vakt
om exklusiviteten i den akademiska utbildningen
är falsk. Jag skall inte här
upprepa vad jag i så många tidigare
anföranden i dag sagt om att utbildningen
bör vara öppen för alla. Det borde
herr Hellström också ha fattat vid det
här laget.
Herr HELLSTRÖM (s) kort genmäle:
Herr talman! I fråga om 1965 års
beslut vill jag säga att man naturligtvis
kan ändra uppfattning i en sakfråga.
Jag har läst vad fru Ryding sade 1965
och jag har fått det intrycket, att det i
den proposition som läggs fram nu finns
full täckning för de invändningar fru
Ryding då gjorde, d. v. s. man har tagit
hänsyn till den tveksamhet som kom
fram i den debatten.
Huvudfrågan gäller inte, om man har
ändrat uppfattning i en sak —- det kan
man få göra —• utan om man kan kritisera
dagens beslut för att vara odemokratiskt,
därför att det bara har föregåtts
av en ettårig debatt, när man inte
har kritiserat det beslut som man själv
var med om 1965 för att vara odemokratiskt,
trots att det inte hade föregåtts
av någon allmän debatt alls.
Fru Ryding säger slutligen att vi skall
ta hänsyn inte bara till vad som sägs i
den kommunistiska motionen utan också
till vad som har sagts i dag, men fru
Ryding har också här målat upp samma
falska perspektiv. I motionen talas om
hot om arbetslöshet och fru Ryding
132 Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Utbildningens organisation vid filosofisk
har här talat om en växande reservarmé
av arbetslösa akademiker. Bland de
34 000 personer som var arbetslösa i
oktober fanns det 18 personer under
25 år som var akademiker.
Herr BJÖRCK i Nässjö (m):
Herr talman! Klockan är mycket, och
de flesta av ledamöterna ser väl fram
mot den kommande voteringen. Jag
skall därför fatta mig så kort som möjligt
och inte ge mig in i någon detaljgranskning
av den föreliggande propositionen.
Den förda debatten om UKAS är intressant
ur många synpunkter, inte bara
genom sakinnehållet i propositionen
utan också genom det sätt på vilket
frågan har handlagts. UKAS-debatten
har lett till att vi har fått en diskussion
om de utomparlamentariska metodernas
förmåga att påverka de politiska
myndigheterna.
Man skulle med en lätt travesti kunna
utropa: »O, UKAS, vilka skändligheter
har icke begåtts i ditt namn!» Jag tänker
på kårhusockupationen men även
mera stillsamma saker — det närvarande
statsrådet har ju utsatts för vad hans
kollega herr Sträng förmodligen skulle
kalla verbal aggressivitet när han besökte
kårhuset, och detsamma har även
herr Strängs rival Palme råkat ut för.
Det råder enligt mitt förmenande
inget som helst tvivel om att det reviderade
förslag till fasta studiegångar
för de filosofiska fakulteterna som i
dag ligger på riksdagens bord aldrig
skulle ha kommit att se ut på detta sätt,
om det inte hade varit tack vare den
starka utomparlamentariska kritiken.
Detta uttalande innebär ingalunda, herr
talman, att jag försvarar kårhusockupationer
och liknande saker, utan jag
bara konstaterar den effekt som de
otvivelaktigt har fått.
I årets remissdebatt framhöll jag att
det är en utveckling som på sikt måste
bedömas som högst olycklig, om meto
-
fakultet m. m.
der av detta slag tillåts inverka i den
utsträckning som nu har skett, må vara
att jag anser att utvecklingen i den här
konkreta frågan har gått i rätt riktning.
Om UKAS-förslaget i sak skall jag
fatta mig ytterligt kort. Flera företrädare
för mitt parti har anfört en lång
rad synpunkter, som jag kan instämma
i. De reservationer som föreligger från
vårt håll eliminerar till en del de negativa
effekterna men ingalunda helt
och hållet. Jag instämmer i en stor del
av den häftiga kritik som har framförts
från vänsterhåll mot UKAS-reformen.
Fru Dahl talade här för några minuter
sedan om »extremistgrupper» till
höger och vänster, som har kritiserat
det föreliggande förslaget. Jag tycker
det är en slarvig formulering. Den
skulle innebära att i stort sett alla
grupper utom de som tillhör hennes
eget parti skulle kunna betecknas som
extremistgrupper. Jag torde vara en av
de få i den här kammaren som fortfarande
är student och jag känner till
den starka kritik som har framförts
och de starka stämningar som finns
mot reformen. Jag är speciellt orolig
för att reformen nu kommer att genomföras
så snabbt, att det blir förvirring
och oordning, som icke främst drabbar
kungl. utbildningsdepartementet, utan
i första hand blir till men för de enskilda
studenterna.
Jag känner stark motvilja mot det
sätt på vilket detta förslag har drivits
fram av statsmakterna. Min motvilja
riktar sig också mot det förhållandet,
att man beskär valmöjligheterna och
minskar den frihet som tidigare har
funnits för akademiska studier.
Jag vill alltså, herr talman, understryka
att det inte är fråga om någon
isolerad kritik från vänsterhåll och att
det inte rör sig om några extremistuppfattningar
utan att också den politiska
rörelse som jag representerar i
mycket stor omfattning delar de ståndpunkter
som framförts, må så vara att
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11 133
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
vi ställer oss avvisande till metoderna
att framföra kritiken.
Herr talman! Det är min bestämda
uppfattning att det beslut som riksdagen
nu skall fatta inte kommer att stå
sig någon längre tid. Tvärtom! En reform
som har genomdrivits på det sätt
som skett och mött en så betydande
opposition måste snarast bli föremål
för förnyad prövning och revision.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1, 2, 3 och 4.
Herr STRÖMBERG (fp):
Herr talman! I likhet med herr Björck
i Nässjö hänvisar jag till den sena timmen
och avstår därför från principiella
synpunkter på propositionen. I stället
skall jag ta upp en fråga som i detta
stora arbete rönt föga uppmärksamhet,
nämligen studierådgivningen.
Vid behandlingen av UKAS har både
vederbörande statsråd och flera remissinstanser
uttalat som väsentligt att studierådgivningen
vid de filosofiska fakulteterna
förstärks. De målsättningar
som ligger bakom propositionen innebär
också starkt ökade krav på elevernas
kunskaper både om olika utbildningslinjer
och om arbetsmarknaden. Helt följdriktigt
föreslås i propositionen en förstärkning
av den personal som vid institutionerna
och vid universitetskanslersämbetet
skall handha studierådgivningen.
Denna ökade studierådgivning måste
ges en vid inriktning och på olika vägar
söka lösa elevernas problem. Eleverna
måste också få råd och hjälp
vid ämnesval. Vidare bör stödet åt de
studerande kompletteras med en utbyggd
yrkesvägledning.
Statsutskottet har i sitt utlåtande
kraftigt understrukit vikten av att frågan
om studierådgivningens effektivitet
följes med största uppmärksamhet.
Statsrådet Moberg har också tidigare
i dag låtit förstå att han tänker handla
därefter. Med de åtgärder som föreslås
och de uttalanden som gjorts tycker
jag mig finna att frågan om studierådgivning
vid de filosofiska fakulteterna
åtminstone tills vidare fått en
tillfredsställande lösning.
I samband med studierådgivningen
finns dock ett par andra viktiga frågor.
Det är exempelvis problemet hur studierådgivningen
skall kunna ges till
elever vid gymnasiala skolor och om
man redan vid dessa skolor kan ge information
om den arbetsmarknad som
väntar dem som söker sig till filosofisk
fakultet?
Genom den nya studiesituationen
ställs de ungdomar som skall söka sig
vidare till filosofisk fakultet inför upprepade
valsituationer. Det första valet
— kanske också det svåraste och viktigaste
— måste göras redan vid början
av studierna vid fakulteten eller rent av
tidigare, d. v. s. under gymnasietiden.
Det är mycket angeläget att unga människor
i en så viktig valsituation får all
tänkbar hjälp. Om vi vill undvika studiemisslyckande
för de eleverna är det
nödvändigt att dessa redan innan de
påbörjar sina högre studier har fått all
tillgänglig information och rådgivning
vid valet av studieväg. Denna studieoch
yrkesvägledning bör ske i den gymnasiala
skolan. Särskilt viktigt är detta
för de elever som kommer från en för
högre studier främmande miljö. Önskvärt
är att det inte blir fråga om en
punktinsats under en relativt kort tid,
utan att rådgivningen kan ske kontinuerligt
under hela den gymnasiala
skoltiden.
Mot bakgrunden av vad jag sagt vill
jag framhålla, att det som en följd av
det beslut riksdagen nu skall fatta är
synnerligen angeläget med en omprövning
av studierådgivningen och yrkesvägledningen
vid de gymnasiala skolorna.
Statsrådet Palme har redan i propositionen
nr 140 år 1968 angående
riktlinjer för det frivilliga skolväsendet
på tal om studie- och yrkesvägledningen
i den s. k. mellanskolan sagt följande:
»Med hänsyn till de ökade krav som
134 Nr 11 Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m.
verksamheten inom en integrerad mellanskola
kommer att ställa måste organisationens
framtida utformning omprövas.
» Efter riksdagens beslut som
väl nu kommer att fattas blir detta uttalande
alltmer aktuellt.
Herr talman! Jag vill till herr statsrådet
uttrycka den förhoppningen, att
statsrådet då han följer upp den studierådgivande
verksamheten vid de filosofiska
fakulteterna också ägnar stor
uppmärksamhet åt studie- och yrkesvägledningen
redan på det gymnasiala
stadiet.
Herr NORDSTRANDH (m):
Herr talman! I replikskiftena tidigare
i kväll mellan statsrådet Palme och mig
sade statsrådet, att moderata samlingspartiets
ledare herr Holmberg i sitt anförande
i eftermiddags talat om effektivitetens
betydelse i studierna på ett
sätt som skulle innebära en motsättning
mellan min och herr Holmbergs uppfattning
i denna fråga. Jag bestred redan
då påståendet och har nu kunnat
läsa den justerade snabbutskriften som
bestyrker mitt bestridande.
Jag vill alltså bringa till protokollet
det uppseendeväckande konstaterandet,
att herr statsrådet tillvitat herr Holmberg
åsikter och yttranden som han inte
framfört. Herr Holmberg talade uteslutande
om moderata samlingspartiets
krav på att man skulle ange en målsättning
när det gäller utbildningen och
knöt därtill några reflexioner om kvalitet
och kvantitet i utbildningsväsendet.
Det var allt han sade och ingenting annat.
Jag kan väl få säga, att jag tycker
att herr Palme är så dialektiskt skicklig
att han uteslutande bör kunna arbeta
med sanningen.
Herr statsrådet MOBERG:
Herr talman! Jag skall i detta som
jag hoppas sista inlägg göra några kommentarer
till och försöka svara på några
frågor som har ställts till mig under
senare delen av denna debatt. Jag tar
därför inte återigen upp de allmänna
synpunkter som har framförts om propositionen
i dess helhet, om metoder
och annat, i de inlägg som har gjorts
efter middagsuppehållet.
Fru Gradin tog i sitt inlägg upp de
punkter som Socialdemokratiska ungdomsförbundet
i går framförde i en
skrivelse till regeringen om den högre
utbildningens vidareutvecklande, och
hon fäste liksom Socialdemokratiska
ungdomsförbundet vikt vid att vi nu
snart öppnar universitetens portar även
för andra grupper än de privilegierade
gymnasistgrupper som har företräde
framför andra till universiteten. Jag
vill erinra om att vi sedan drygt ett år
tillbaka har en utredning som arbetar
med detta utomordentligt viktiga frågekomplex,
en utredning som är parlamentariskt
sammansatt. I direktiven
för denna utredning har mycket klart
sagts ifrån, att den skall pröva om inte
de nu gällande allmänna behörighetskraven
bör kunna vidgas högst väsentligt.
Fackskolan nämns men man visste
inte då att riksdagen skulle fatta beslut
om en ny gymnasial skola omfattande
jämväl en moderniserad yrkesutbildning.
Jag utgår från att kompetensutredningen
i sitt arbete på den punkten
beaktar det riksdagsbeslut som fattades
i höstas.
Vidare vill jag påpeka för fru Gradin,
att vi för närvarande har under
beredning förslag från kompetensutredningen
att på försök öppna de filosofiska
fakulteternas dörrar för personer
som varit ute i förvärvsverksamhet fem
år, oavsett formell kompetens.
Herr Wachtmeister tog i sitt inlägg
upp frågan om blockämnet biologi och
ställde vissa frågor till mig. Bl. a. frågade
han om det är rimligt att nu nedrusta
utbildningen i biologi, som han
väl närmast menade att det är fråga
om. Det rör sig dock ingalunda om
någon nedrustning. Först vill jag erinra
om att den som läser kemi och biologi
i kombination, 40 poäng för varje äm
-
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11 135
Utbildningens
ne, i tredje avdelningen har stora möjligheter
att fördjupa sina kunskaper
i biologiämnet. Beträffande lärarbehörigheten
gäller härvidlag det beslut som
riksdagen fattade 1967 och som innebär
att den som önskar behörighet till
lärartjänst på gymnasiestadiet måste ha
fördjupningsstudier i minst ett ämne,
vilket då kan bli biologiämnet. I praktiken
finns det enligt min mening ingen
som helst anledning att på denna punkt
utmåla verkligheten så mörk som herr
Wachtmeister och andra gjort.
Beträffande internationaliseringen
skulle jag vilja säga fru Dahl att det
pågår, som hon själv påpekade, ett ganska
omfattande arbete vid universiteten
i syfte att öka kunskaperna i internationella
problem och för att väcka
ytterligare intresse för internationaliseringsspörsmålen.
Hon ställde några konkreta frågor
till mig som jag vill försöka besvara.
Hon frågade vad vi gör för att åstadkomma
den ökning av kunskaperna i
internationella frågor som ungdomen
kräver. För det första inför vi nya ämnen
med internationell inriktning, för
det andra pågår både på fältet och i
departementet arbete med att utöka det
internationella stoffet i praktiskt taget
alla ämnen och för det tredje sysslar
en särskild utredning med freds- och
konfliktforskning samt undersöker förutsättningarna
för en effektiviserad utbildning
och forskning rörande internationella
problem.
När det gäller samhällskunskapen vill
jag påpeka för herr Romanus, att skolöverstyrelsen
i sitt ståndpunktstagande
ansett att det skulle räcka med 40 poäng
i stället för den 80-poängskurs
som i motionen krävs för behörighet.
Jag har den uppfattningen att man på
denna punkt, och det kommer att visa
sig vid det beslut som ganska snart fattas,
bör gå ett steg längre än skolöverstyrelsen
men inte så långt som herr
Romanus och andra motionärer.
Till slut vill jag säga till herr Ström -
organisation vid filosofisk fakultet m. m.
berg, att det pågår ett arbete för att
förbättra organisationen för den studierådgivning
och yrkesvägledning som
lämnas vid de gymnasiala skolorna.
Herr WACHTMEISTER (m):
Herr talman! Jag kan inte förstå annat
än att statsrådet Moberg och jag
har fått något olika undervisning i
matematik. Jag talade om att biologilärarutbildningen
i dag enligt uppgift
från Riologilärarnas förening motsvarar
96 poäng, men den utbildning som
statsrådet Moberg talar om innefattar
40 poäng i kemi och 40 i biologi; sedan
kan man i tredje avdelningen ta ytterligare
40 poäng. I det rena biologiämnet
kommer vi sålunda inte upp till
mer än 40 plus 40 poäng, d. v. s. 80
poäng. Där blir det sålunda en nedpressning
från de 96 poäng vi har i
dag.
Jag menar att vi i den ramen pressar
in mer av ett ämne som befinner sig
i ständig tillväxt. Vi har ju bara under
de senaste åren fått in mycket mera
stoff där. Den saken anser jag vara
allvarlig, och tyvärr har jag inte blivit
lugnad i mina farhågor på den punkten.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr TALMANNEN yttrade:
Ärendet företages till avgörande på
sådant sätt, att först ställes under proposition
det i motionen II: 1038 av fru
Ryding m. fl. framställda yrkandet om
avslag å Kungl. Maj :ts proposition nr
4 och hemställan till regeringen om nytt
förslag i ämnet. Därefter företages utskottets
hemställan till avgörande momentvis.
Bet i motionen II: 1038 framställda yrkandet
om avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 4 och hemställan om nytt
förslag
Herr talmannen gav propositioner på
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
136 Nr 11
Utbildningens organisation vid filosofisk
bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och avslog kammaren detsamma.
Mom. 1 och 2 a
Vad utskottet hemställt bifölls.
Mom. 2 b
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fru Sundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2 b)
i utskottets utlåtande nr 34, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Virgin m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Sundberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 163 ja och 28 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. 2 c och 3
Vad utskottet hemställt bifölls.
Mom. 4
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
fakultet m. m.
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fru Sundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4) i utskottets
utlåtande nr 34, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Virgin m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Sundberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 164 ja och 32 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. 5—13
Vad utskottet hemställt bifölls.
Mom. 15
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fru Sundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11 137
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 14)
i utskottets utlåtande nr 34, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Axel Andersson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Sundberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 108 ja och 89 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. 15-—25
Vad utskottet hemställt bifölls.
Mom. 26
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Sundberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 26) i
utskottets utlåtande nr 34, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
5* — Andra kammarens protokoll 1969.
Främjande av utrikeshandeln m. m.
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Axel Andersson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Sundberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 109 ja och 87 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. 27—33
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 2
Utgifterna inom handelsdepartementets
verksamhetsområde
Föredrogs
statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.
Punkterna i—•6
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 7
Främjande av utrikeshandeln m. m.
Kungl. Maj:t hade (bilaga 12, punkt
B 3, s. 17—21) föreslagit riksdagen att
till Främjande av utrikeshandeln m. m.
för budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 7 540 000 kr.
Nr 11
138 Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Främjande av utrikeshandeln m. m.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat
dels de likalydande motionerna I: 270
av herrar Tistad och Österdahl samt
II: 366 av herr Andersson i Örebro
in. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 649
av herrar Mattsson och Johan Olsson
samt II: 741 av herrar Gustafsson i Stenkyrka
och Franzén i Träkumla, såvitt
nu var i fråga,
dels de likalydande motionerna I: 662
av herr Stefanson m. fl. och II: 740 av
herr Ericsson i Åtvidaberg m. fl., vari
hemställts att riksdagen måtte under
handelsdepartementets huvudtitel anvisa
ett särskilt anslag för »Svenskt deltagande
i världsutställningen i Osaka»
för budgetåret 1969/70 med 1,5 milj. kr.
Utskottet hemställde,
1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 662 och II: 740,
2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 270 och II: 366 samt I: 649 och
11:741, sistnämnda motioner i vad de
avsåge småindustrins exportråd och
småindustrins exportbyrå,
3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 649 och II: 741 i vad de avsåge
utrikeshandelsstipendier,
4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 649 och II: 741 i vad de avsåge
viss praktikantverksamhet,
5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:270 och 11:366 samt
1:649 och 11:741, samtliga motioner i
vad de avsåge medelsanvisningen, till
Främjande av utrikeshandeln in. m. för
budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 7 540 000 kr.
Reservationer hade avgivits
beträffande kommersiell information
i utlandet av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Ottosson (m),
Bengtson (ep), Nyman (fp), Strandberg
(m), Johan Olsson (ep), Bohman
(m), Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep), Sjönell (ep), Westberg i Ljus
-
dal (fp), Lothigius (m) och Eriksson
i Arvika (fp), som ansett
dels att utskottet under 1 bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:662 och 11:740 till kommersiell
information i utlandet för budgetåret
1969/70 beräkna 500 000 kr. utöver
Kungl. Maj:ts förslag;
dels att utskottet under 5 vid bifall
till yrkandet beträffande hemställan
under 1 bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:270 och 11:366 samt
1:649 och 11:741, samtliga motioner i
vad de avsåge medelsanvisningen, till
Främjande av utrikeshandeln m. m. för
budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 8 040 000 kr.;
beträffande dispositionen av fondmedel
av herrar Lothigius (m) och Eriksson
i Arvika (fp), utan angivet yrkande.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
Herr
ERICSSON i Åtvidaberg (fp):
Herr talman! Den motion som jag
väckt har en betydligt djupare innebörd
än just Osakautställningen. Vi står
i Sverige redan nu inför upptakten till
stora strukturella förändringar. Mycket
få av de exportprodukter som vi nu
har kommer att finnas kvar i mitten
av 1970-talet. Mycket större krav kommer
att ställas på företagens marknadsföring
av nya produkter — och inte
bara på deras marknadsföring utan
också på Aktiebolaget Sverige.
Härvidlag har stat och företag inlett
ett utomordentligt fruktbärande samarbete
men dess värre hittills i alltför
liten skala. Statens uppgift är att ge
exportföretagen en bakgrund till marknadsarbetet
genom att intressera omvärlden
för vad Sverige är, vad svensskarna
gör och hur folket tänker och
beter sig. Vi skulle behöva mycket,
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11 139
mycket mer av en sådan här bakgrundsinformation,
men det fordrar att betydligt
större resurser ställs till informationsverksamhetens
förfogande. Och
ibland undrar jag om man inte beträffande
dessa anslag skulle flytta decimalkommat
ett steg till höger — jag
tror att det vore en god investering.
Herr talman! Jag skulle kunna sluta
här och bara be att få yrka bifall till
reservationen, eftersom departementet
i princip har visat sig dela den
mening som min motion givit uttryck
för genom att ur handels- och sjöfartsfonden
plocka fram en miljon kronor
av äskade 1,5 milj. kr. Men jag skall
falla för frestelsen att göra en liten
utvikning. Den skall inte bli långvarig,
tv timmen är sen.
För en .svensk är produktion, produkt
och ekonomi relativt rena ting,
men när man kommer till begreppet
marknadsföring, möter man ofta en
scenförändring. En del människor sätter
sig till rätta i stolen och kopplar
av därför att man tycker att ordet
marknadsföring är någonting som inte
har någon större betydelse. En annan
grupp återigen spetsar öronen därför
att man här på något sätt berör en
sida av näringslivets verksamhet, som
inte är riktigt ren och fin, som är litet
grådaskigt diffus. Inte minst i reklamoch
konsumentdebatten har detta framgått
med all önskvärd tydlighet. Ord
som »näringslivet manipulerar» och
»tvinga konsumenten» och »allt går att
sälja med mördande reklam» är ganska
vanliga.
Vi är ett land som tvingats att hitta
marknad för mer än en tredjedel av
våra industriprodukter — jag tror faktiskt
att det är inemot 40 procent —
utanför Sveriges gränser. Vi bor i ett
land där vi tidigare i lugn och ro har
fått ägna oss åt konstruktion och produktion
utan avbrott av krig eller andra
störningar, vilket gjort att vi har
fått fram produkter som vunnit stadgat
rykte på världsmarknaden för go
-
Främjande av utrikeshandeln m. m.
da konstruktioner och för förnämlig
kvalitet. Detta har gjort att vi hittills
lyckats sälja denna tredjedel utomlands
positivt under rubriken »Made in
Sweden».
Men i dag ligger svensk kvalitet visserligen
högt men definitivt inte högre
än man åstadkommer i konkurrentländerna.
I dag ligger svenska konstruktioner
hyggligt framme, men i många
fall och inom många nyckelbranscher
har utländska giganter tvingat svenskt
näringsliv att tänka om i väsentlig utsträckning,
att prioritera inriktningar
och koncentrera sig på andra specialiteter
samt därigenom tvingat in vårt
näringsliv i ett många gånger mycket
svårt och äventyrligt liv.
I dag — iag är ledsen att behöva säga
det — har inte Sverige och det svenska
namnet den klang av präktighet, friskhet,
anständighet, neutralitet och tillförlitlighet
som det hade för bara
några år sedan och som då var en tillgång
för de svenska företagen i deras
internationella marknadsföring. Så
upplever jag det i varje fall och har
upplevt det under de senaste 15 åren
när jag tvingats att resa tre månader
om året i olika delar av världen. I dag,
herr talman, måste vi på ett helt annat
sätt gå ut på marknaderna och verkligen
sälja våra produkter i en järnhård
konkurrens. I dag är det viktigare
än någonsin att stimulera vår marknadsföring,
och i dag är vi mer än
förut medvetna om vilket handikapp
en liten hemmamarknad kan vara. Det
är en otrygghetsfaktor i avsättningen
av våra produkter och därmed en
°try§''ghetsfaktor för vår sysselsättning.
Sysselsättning! Ja, just det. Det är klart
att vi just i dag har ganska hyggliga
konjunkturer, i vissa fall har vi till
och med brist på arbetskraft.
Är det inte just under sådana tider
vi skall ladda upp för att möta den
konjunkturnedgång, som vi vet kommer
att inträffa om ett eller annat år?
Det tycks vara en vedertagen uppfatt
-
140 Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Främjande av utrikeshandeln m. m.
ning att alla sysselsättningsproblem
skall lösas med s. k. aktiv arbetsmarknadspolitik,
och fantasin tycks stanna
vid AMS-åtgärder. Men är inte just en
strongare marknadsföring en av de
bästa preventiva åtgärderna för att möta
en nedgång i sysselsättningen? Jag
undrar om inte varje mermiljon, satsad
på exportfrämjande åtgärder, har större
effekt på sysselsättningen än tio
mermiljoner ställda till AMS:s förfogande.
Det är bara det att inkubationstiden
för exportfrämjande åtgärder
är längre, och därför verkar sådana med
en större fördröjning än AMS-åtgärder.
A andra sidan måste dessa sättas in
snabbare — som en ambulansutryckning
— och då kostar det mycket
mera.
Herr talman! För att inte bli missförstådd
vill jag klart säga att dessa
ord minsann inte får tolkas som en
kritik mot AMS. Jag har åtskilliga
gånger sett AMS arbeta på nära håll
och skulle önska att flera verk och
verksamheter hade AMS:s beslutkraft
och genomförandekraft och många
gånger också dess mycket obyråkratiska
arbetssätt. Nej, vad jag menar
är att vi bör vara uppmärksamma på
det nära sammanhanget mellan marknadsföringskraft
och sysselsättningst
rygghet.
Jag tror alltså att det är en förutseende
och klok politik att i dag ägna
vår internationella marknadsföring en
helt annan uppmärksamhet än tidigare,
också från statens sida, för att möta
inte bara ett kommande kärvare konjunkturklimat
utan också — och kanske
främst — konsekvenserna av den
strukturomvandling, som kommer på
1970-talet och som blir starkare och
snabbare än vi kanske nu egentligen
begriper.
Innan jag slutar kan jag inte underlåta
att här i kammaren påpeka vikten
av att hela verksamheten beträffande
exportfrämjande åtgärder får en organisationsform
som blir enkel att job
-
ba med och kristallklar i linjerna. I dag
ser den enligt min mening mera ut
som ett mellanting mellan rebus och
labyrint, och det är minsann inte lätt
att hitta rätt. Jag är därför mycket glad
över att det har tillsatts en nötknäppargrupp
som skall tackla dessa organisatoriska
problem, men jag skulle
bli ännu gladare om man arbetade inte
bara effektivt utan också snabbt.
Jag har haft tillfälle att vara med
i fyra olika av kollegiet för Sverigeinformation
arrangerade aktiviteter —
i USA, i Sovjetunionen, i Argentina och
i Frankrike. Jag har därvid konkret
och praktiskt fått uppleva vilken stimulans
för exportföretagen kollegiets
insatser innebär och vilken mersatsning
företagarna själva gjort. Jag har
överslagsvis beräknat att företagen
t. ex. i samband med utställningar satsat
tio gånger det belopp staten har
satsat på de gemensamma aktiviteterna.
Jag tror att detta är särskilt viktigt när
vi skall ta itu med de problem som
marknadsföring på östblocket betyder.
Jag tror också att snålhet här bedrar
visheten, ty det vi säger nej till i dag
får vi lida för i början och mitten av
1970-talet. Herr talman! Jag ber därför
att få yrka bifall till reservationen.
Herr SJÖNELL (ep):
Herr talman! Kommersiell information
i utlandet är en verksamhet som
får ökande betydelse. Sverige är som
bekant ett av de mest exportberoende
länderna i den västliga världen. Ett
vittnesbörd härom är vår exports storlek.
Den uppgår till cirka 25 miljarder
kronor per år, vilket är en mycket
hög siffra för ett land av Sveriges storlek.
Som jämförelse kan nämnas att
Frankrike med en folkmängd som är
nära sex gånger så stor som Sveriges
har en exportvolym som endast är
drygt dubbelt så stor som vår, cirka
63 miljarder kronor per år.
Vi uppnår emellertid vår höga exportsiffra
endast efter stora ansträng
-
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11 141
ningar; konkurrensen på exportmarknaderna
är mycket hård och intensifieras
ständigt. Vår tid utmärks av
hastiga strukturella förändringar, vilka
bl. a. tar sig uttryck i att de nya produkter
som skapas får en mycket kortare
livslängd än förr. Detta ställer
krav på en intensivare och effektivare
marknadsföring än tidigare, och jag
instämmer i vad herr Ericsson i Åtvidaberg
sade att det behövs en kraftfull
satsning på detta område. Marknaderna
måste också bearbetas under
väsentligt längre tid än förr innan
några resultat kan uppnås.
I detta läge är det nödvändigt att vi
kraftigt förstärker de organ som kan
göra Sverige och svenska produkter
kända på utlandsmarknaderna så att
marknadsföringen underlättas. Ett organ
som har denna uppgift är kollegiet
för Sverige-information i utlandet. Om
kollegiet någorlunda tillfredsställande
skall kunna fullgöra sina viktiga uppgifter
och följa upp tidigare satsningar
i skilda länder och världsdelar
krävs en kraftig förstärkning av dess
resurser. I dagens läge och mot bakgrunden
av vad våra konkurrentländer
satsar på exportfrämjande åtgärder och
utlandsinformation ter sig en sådan
slutsats självklar.
Men verkligheten är tyvärr en annan.
Årets statsverksproposition innebär
en uppräkning av anslaget till kommersiell
information med endast
100 000 kronor, vilket uppenbarligen
är helt otillräckligt. För att vårt land
skall kunna stå sig i den alltmer hårdnande
utlandskonkurrensen krävs exportfrämjande
åtgärder av olika slag
och dessa kostar alltmer pengar. Sådana
åtgärder är t. ex. framträdanden på
utställningar och mässor och exportdriver
från olika branscher. Den sistnämnda
åtgärden är av utomordentligt
stor betydelse, och vi har själva här
i landet upplevt liknande insatser från
konkurrentländerna, t. ex. Englands
och Finlands exportdriver i Sverige
Främjande av utrikeshandeln m. m.
som nyligen med stor framgång genomfördes.
Det gäller också för oss att stimulera
de mindre företagen att ge sig ut på
exportmarknaderna. Härvidlag kan
bl. a. kollegiet för Sverige-information
i utlandet göra betydande insatser om
det får tillräckliga resurser för sin
verksamhet. De mindre och medelstora
företagen är som bekant av den
största betydelse för vår industriproduktion.
Inte mindre än 91 procent av
våra 27 500 industriföretag har mindre
än 50 anställda, och denna grupp
företag svarar för cirka 30 procent av
den totala industrisysselsättningen. Företag
med 50—500 anställda sysselsätter
cirka 40 procent av industrins folk.
Nu är det emellertid så, att majoriteten
av de mindre industriföretagen är
typiska hemmamarknadsindustrier, och
dessa måste, som jag nyss sade, stimuleras
att gå ut på exportmarknaderna. När
de gör det måste de få sakkunnig hjälp
och information. Eftersom vi försöker
få ut allt fler mindre företag på exportmarknaderna
— en utveckling som är
nödvändig för att vi skall kunna bevara
vår internationella konkurrenskraft —
är det nödvändigt att ge ökat utrymme åt
exportfrämjande åtgärder av olika slag.
En effektivare internationell marknadsföring
får också med hänsyn till vårt
stora exportberoende en omedelbar effekt
på sysselsättningen, en omständighet
som i en blandekonomi av vår typ
är värd allt beaktande.
Som påpekats av både utskottsmajoriteten
och reservanterna, har utskottet
under hand erfarit att en miljon
kronor av reservationsmedel och av särskilda
fondmedel, nämligen handelsoch
sjöfartsfonden, kommer att ställas
till förfogande för marknadsanalyser
och samverkan i export m. in. Denna
förstärkning av resurserna måste, som
framhålles av utskottet, hälsas med tillfredsställelse.
Denna förstärkning innebär
emellertid att syftet med motionerna
I: 662 och II: 740 kan tillgodoses
142
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Främjande av utrikeshandeln m. m.
genom en ökning av medelsanvisningen
med allenast 500 000 kronor, vilken ökning
reservanterna föreslår.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 1 vid punkten
7.
Herr LOTHIGIUS (m):
Herr talman! Jäg skall fatta mig kort.
I denna fråga har herrar Ericsson i
Åvtidaberg och Sjönell givit en analys
av marknadsföringens betydelse för utrikeshandelns
främjande. Jag vill bara
med ett enda exempel belysa hur viktig
en insats från statens sida är på ett
område, söm jag känner alldeles särskilt
väl till. Det gäller svensk träindustri
och dess möjligheter att göra sig
gällande på utlandsmarknaderna. Vi har
äntligen i detta land kunnat skapa ett
PR-forum för svenskt trä, ett PR-forum
som är avsett att rikta andra länders
blickar mot vårt land. Det har dröjt
många år innan detta PR-forum kommit
till stånd. Om Sverige hade haft en ordentlig
marknadsföring och en ordentlig
PR-verksamhet i ett flertal länder,
skulle vi i dag ha kunnat sälja nästan
dubbelt så mycket sågade och förädlade
trävaror som vi för närvarande gör,
trots att förra årets exportsiffror var
de största vi haft.
I dag har vi börjat bygga upp en
PR-verksamhet på träsidan i England.
Vi skulle behöva sådan verksamhet i
ett flertal länder. Kanada ligger sedan
flera år tillbaka långt före oss, och man
satsar där från industrins och statens
sida tiofalt, ja tjugofalt mer än vi gör.
Låt mig rikta kammarens uppmärksamhet
på att handelsdepartementet under
behandlingen av denna fråga ur
sin kassakista tagit fram en miljon kronor
utöver det anslag som föreslås i
propositionen. Det är tillfredsställande.
Detta är emellertid också ett bevis för
att man erkänner hur riktigt det är att
öka satsningen på det område som dock
utgör grunden för hela vår utrikeshan
-
del. Jag'' kan inte tänka mig att man
helt planlöst och så illa övervägt denna
fråga i handelsdepartementet, att man
liksom på en slump tar fram en miljon
kronor för att till nöds rätta till någonting
som man anser sig ha missat.
Att jag framför denna kritik mot
handlingssättet innebär inte att vi inte
är tacksamma för att bättring nu skett.
Men, herr talman, handlingssättet vittnar,
som jag sagt, om att man näppeligen
ser med tillräckligt allvar på denna
fråga. I så fall hade man redan från
början gjort en uppjustering i propositionen
och motiverat densamma. Från
oppositionens sida har vi i dag, inte
minst i denna kammare, ett behov av
att få diskutera dessa frågor och få en
ordentlig redovisning av hur man i
handelsdepartementet har tänkt sig att
i framtiden engagera staten i dessa frågor.
Tyvärr är det för sent att ta upp
en debatt om detta en sådan här kväll,
men det hade varit intressant och nyttigt
att få diskutera denna fråga i handelsministerns
närvaro.
Mycket högt upp på regeringens arbetsplan
står ju, som vi vet, satsningen
på statlig företagsamhet. Mera progressivt
vore det att ägna större intresse åt
vårt lands PR i andra länder och genom
samlade statliga insatser hjälpa vårt näringsliv
att bereda mark för utrikeshandeln.
Här har vittnats om vad detta
betyder. Inte minst betyder det i de
länder som har en statlig styrning av
både konsumtionen och sitt eget näringsliv,
i länderna i öst. Vi skulle där
kunna göra betydligt större insatser om
staten vore beredd att hjälpa till i större
utsträckning. Den halva miljon ytterligare
som vi föreslår är ett önskemål
varåt bör ges hög prioritet.
Vi hoppas att regeringen skall få allt
större förståelse för marknadsföringens
betydelse och att den bättre tillmötesgår
motionärernas önskemål ett kommande
år.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Onsdagen den 19 mars 19C9 em.
Nr 11 143
Herr LINDHOLM (s):
Herr talman! Det är ju tråkigt att
timmen är så sen att vi inte kan föra en
mer fördjupad och ingående debatt om
den problematik som behandlas under
denna punkt i utskottsutlåtandet. Herr
Ericsson i Åtvidaberg framhöll inledningsvis
att den motion han hade väckt
egentligen gällde ett djupare problem
än utställningen i Osaka. Han uppehöll
sig ganska ingående vid möjligheten att
vidga marknadsföringen av de svenska
exportprodukterna. Jag tror att herr
Ericsson slog in öppna dörrar när han
talade om behovet av marknadsföring
av de svenska exportprodukterna. Jag
tror inte man skall generalisera när
man skildrar en del företeelser som förekommit
på reklamsidan. Den kritik
som har riktats mot dylika fall gäller
inte all marknadsföring. De insatser
som har gjorts från samhällets sida har
väl ändå varit ett uttryck för att man
tillmäter marknadsföringen av de svenska
exportprodukterna väsentlig betydelse.
Herr Ericsson vitsordade ju att
det varit ett utomordentligt gott samarbete
mellan samhället och det svenska
näringslivet i detta avseende. Men jag
kan hålla med herr Ericsson om att
det skulle gå att ställa mera pengar till
förfogande, och med betydligt större
belopp kan man göra ytterligare propaganda.
Men det här är en avvägningsfråga.
Jag förmodar att herr Ericsson
som företagsledare, när han gör upp
företagets budget, finner många punkter
där han kanske skulle vilja göra litet
mer men där det ekonomiska utrymmet
inte tillåter det.
Det är likadant med samhällets budget.
Det finns många olika intressen
som trängs och för vilka man önskar
ett ökat utrymme. Det blir till slut fråga
om eu avvägning mellan i och för
sig önskvärda saker. Skulle man tillgodose
alla önskemål på det sätt som specialisterna
inom respektive område förordar,
misstänker jag att det svenska
näringslivet skulle få en skattebelast
-
Främjande av utrikeshandeln m. m.
ning som eliminerade resultatet av en
effektivare marknadsföring.
Det råder alltså inga delade meningar
om betydelsen av en effektiv marknadsföring,
men vi bör komma ihåg att
det här ifrågavarande anslaget gäller
inte marknadsföringen i stort, utan det
avser vad någon bär kallat marginella
kostnader på den totala marknadsföringen
i världen. Huvuddelen av kostnaderna
ligger ju på den svenska exportindustrin,
men samhället ger stöd
i vissa fall, särskilt när man vill lansera
någonting nytt, och då tas pengar
ur de medel som här anvisas.
Också på utrikesdepartementets huvudtitel
anvisas medel för exportfrämjande
åtgärder. Detta är ett uttryck för
en vilja att medverka, även om vi inte
på varje punkt kan gå så långt som
de mest intresserade önskar. När herr
Ericsson i Åtvidaberg talade om marknadsföringens
stora betydelse på ett
sätt som om det skulle finnas ett motstånd
mot en dylik verksamhet, slog
han in öppna dörrar, ty slutligen gäller
det att göra en avvägning inom
ramen för de resurser som vi har.
Sedan tycker jag att herr Ericsson
mot bakgrund av den utveckling som
förevarit på den svenska exportens område
inte bör måla i fullt sä dystra färger.
Exporten ökar ju ändå rätt hyggligt.
Att konkurrensen på världsmarknaden
är hård är ingen nyhet — det
har den alltid varit, och den tekniska
utvecklingen går ganska parallellt i de
industrialiserade länderna, så att de blir
ungefär jämbördiga i konkurrensen.
Herr Sjönell anförde som ett exempel
att vår export i förhållande till befolkningstalet
är betydligt större än
den franska. Det är väl också ett uttryck
för effektiviteten i marknadsföringen
av svenska produkter.
Herr Lothigius sade, att om vi hade
haft en annan organisation, skulle vi
möjligen ha kunnat fördubbla vår träexport.
Ja, jag får väl säga som finansministern
sade vid ett tillfälle, att om
144 Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Främjande av utrikeshandeln m. m.
inte om hade varit, hade man kunnat
segla över Atlanten på ett järnspett.
Det är detta förargliga »om» som begränsar
rörelseförmågan i vissa situationer.
Det är tacknämligt att man även
på detta område bygger upp en verksamhet,
och jag vet att den svenska träindustrin
inte varit helt utan kontakter
utomlands. Den marknadsföring
som bedrivs i viss ökad omfattning är
alltså inte någon ny verksamhet, utan
den har förekommit under årtionden
tidigare.
Herr Lothigius hälsade med tillfredsställelse
att handelsdepartementet genom
att utnyttja handels- och sjöfartsfonden
hade ökat anslagen med 1 miljon
kronor. Men han framställde det
ungefär som om handelsdepartementet
på något sätt hade ångrat sig sedan huvudtiteln
lämnats. Herr Lothigius känner
ju lika väl som jag till att det var
en fastighetsaffär som frigjorde betydande
belopp och möjliggjorde för handelsministern
att presentera tillägg på
en hel del av de poster som förekommer
i huvudtiteln. Jag tycker inte man
skall beskriva detta på det sätt herr
Lothigius gjorde. Det som skett i detta
sammanhang är väl också ett uttryck
för det positiva intresse som finns för
att skapa ökade resurser åt denna så
betydelsefulla verksamhet.
Herr talman! Med stöd av vad jag
anfört hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.
Herr ERICSSON i Åtvidaberg (fp):
Herr talman! Jag tycker nog inte att
man kan tala om att slå in öppna dörrar
här. I så fall måste man ju medvetet ha
uppfattat att intresset från myndigheternas
sida är så starkt. Det är inte fråga
om något motstånd, herr Lindholm,
det vill jag säga. Men det slumrande intresse
som finns skulle man vilja väcka
och öka en eller ett par grader. Det kallar
jag inte att slå in öppna dörrar.
Tvärtom vill jag markera att vi sitter
i samma båt, och jag vill också markera
en annan sak. Det är inte om situationen
under 1969 eller 1970 jag talar utan
om det klimat jag tror vi får möta under
1970-talet som jag ser det som industrimän.
Det är inte för nuet som vi
laddar upp utan för en — även ganska
näraliggande — framtid.
Jag vill också poängtera att samarbetet
varit gott, men jag vill ha det ännu
större. Jag vill inte se en sådan utveckling
som en kostnad, herr Lindholm,
därför att jag tror det gäller en ovanligt
vettig investering. Den skulle egentligen
göras på kapitalbudgeten och inte på
driftbudgeten, men det lär väl inte gå.
Vidare tycker jag nog att vi i detta
land är ovanligt nationella i vårt tänkande.
Någon har uttryckt det så att vi
lever väl mycket liksom i en ankdamm.
Det är klart att vi har nationella frågeställningar
som griper oss, men vi får
fördenskull inte glömma bort att 40
procent av den svenska produktionen
skall utanför landets gränser. Jag förstår
också att myndigheterna ansett att
det ligger något i motionens yrkande eftersom
samvetet tydligen gjort sig kännbart
och en miljon kronor har plockats
fram. Jag är utomordentligt tacksam för
detta.
Jag vill inte att vi här skall ha en debatt
där vi anklagar varandra — vi sitter
ju i samma båt. Kan vi inte i stället
samla oss till en gemensam uppladdning
inför nästa verksamhetsår med
förhoppningen att vi då skall få gehör
för de här frågeställningarna?
Herr LOTHIGIUS (m):
Herr talman! Det är riktigt som den
värderade ordföranden i femte avdelningen
säger: en fastighet såldes i New
York som gav ett utrymme på några
miljoner kronor och som handelsdepartementet
har plockat in på några områden.
Men, herr Lindholm, det var ju
en händelse, en tillfällighet att dessa
miljoner kom fram. Men vi å vår sida
menar att här bör det finnas en uppbyggd
planering redan från början. Vi
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11 145
hade alltså velat se dessa dispositioner
redan när propositionen skrevs, eftersom
vi anser det så viktigt att just detta
område får erforderligt stöd.
Vi tycker inte att viljan finns i tillräcklig
grad för att åstadkomma de här
insatserna. Herr Lindholm sade också
att om inte »om» fanns skulle man kunna
fara på ett järnspett till Amerika.
Ja, om inte staten hade misslyckats i
sin företagsamhet och förlorat mellan
60 och 70 miljoner kronor, om inte
detta hade hänt så kunde vi ju ha utnyttjat
dessa pengar till en marknadsföring
som för lång tid framåt skulle
ha skapat ett bättre utgångsläge för hela
vårt näringsliv.
Herr LINDHOLM (s):
Herr talman! Jag reagerade i mitt
förra anförande emot herr Lothigius’
sätt att skildra hur plusposten i handelsdepartementets
huvudtitel hade
kommit till, därför att den extra påspädning
som handels- och sjöfartsfonden
fick var helt okänd vid den tidpunkt
då budgeten utarbetades. Den
blev känd först senare. Det är ju ändå
så i budgetarbetet, att man måste göra
en avvägning mellan olika utgifter, och
i den avvägningen vägs alla olika intressen
mot varandra. Den omständigheten
att man på detta område inte har ökat
mer än man har gjort är i och för sig
inte något uttryck för bristande intresse.
Det är därför som jag till herr Ericsson
i Åtvidaberg vill säga att det inte
är så att det är ett slumrande intresse
som han måste väcka, utan det är en
fråga om vidgade resurser om man skall
kunna göra mer. Herr Ericsson kan ju
inte gärna förneka att det på åtskilliga
områden sker en utbyggnad för att
främja en bättre marknadsföring.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. 1
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
Statens pris- och kartellnämnd m. fl. anslag
dels ock på bifall till reservationen 1)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Ericsson i Åtvidaberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 7)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 10,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Axel Andersson
m. fL i motsvarande del.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ericsson i Åtvidaberg
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 112 ja och
84 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. 2—5
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 8 och 9
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 10
Statens pris- och kartellnämnd m. fl.
anslag
Kungl. Maj it hade (punkterna C 3—
C 7, s. 26—33) föreslagit att riksdagen
för budgetåret 1969/70 anvisade
146 Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Statens pris- och kartellnämnd m. fl. anslag
a) till Statens pris- och kartellnämnd
ett förslagsanslag av 8 603 000 kr.,
b) till Statens institut för konsumentfrågor:
Förvaltningskostnader ett förslagsanslag
av 5 422 000 kr.,
c) til] Statens institut för konsumentfrågor:
Undersökningar och upplys
ningsmateriel
m. m. ett reservationsanslag
av 314 000 kr.,
d) till Konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning ett reservationsanslag
av 3 904 000 kr.,
e) till Bidrag till Varudeklarationsnämnden
ett anslag av 900 000 kr.
I de likalydande motionerna 1:643
av herr Dahlén in. fl. och II: 769 av herr
Wedén m. fl. hade hemställts
I. att riksdagen måtte besluta att till
Statens pris- och kartellnämnd anvisa
ett anslag med 192 000 kr. utöver Kungl.
Maj :ts förslag eller 8 795 000 kr., att
till Statens institut för konsumentfrågor:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 5 864 000 kr., dvs. 442 000 kr. utöver
Kungl. Maj :ts förslag, att till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett reservationsanslag med 1 596 000 kr.
utöver Kungl. Maj :ts förslag eller
5 500 000 kr., att till Bidrag till Varudeklarationsnämnden
för budgetåret
1969/70 anvisa ett anslag med 365 000
kr. utöver Kungl. Maj :ts förslag eller
1 265 000 kr.,
It. att riksdagen måtte besluta hemställa
att regeringen toge initiativet till
bildande av ett »Samrådsorgan mellan
näringslivet och konsumenterna» med
de uppgifter som angivits i motionerna,
III. att riksdagen måtte besluta att
motionerna i vad mån de icke avsåge
ovannämnda anslagsfrågor överlämnades
till den sittande konsumentutredningen.
Utskottet hemställde,
1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna I: 643 och IT: 769, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Statens
pris- och kartellnämnd för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
8 603 000 kr,
2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:643 och 11:769, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Statens institut för konsumentfrågor:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
5 422 000 kr,
3. att riksdagen måtte till Statens institut
för konsumentfrågor: Undersökningar
och upplysningsmateriel m.m.
för budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 314 000 kr,
4. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna I: 643 och II: 769, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett reservationsanslag av 3 904 000
kr,
5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:643 och 11:769, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Bidrag till Varudeklarationsnämnden
för budgetåret 1969/70 anvisa ett anslag
av 900 000 kr,
6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 643 och II: 769 i vad de avsåge
visst samrådsorgan,
7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 643 och II: 769 i vad avsåge
deras överlämnande til konsumentutredningen.
Reservationer hade avgivits
beträffande medelsanvisningen av
herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Nyman, Westberg i Ljusdal och Eriksson
i Arvika (samtliga fp), som ansett
att utskottet under 1—2 och 4—5 bort
hemställa,
1. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall
till motionerna I: 643 och II: 769, nämn
-
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11 147
da motioner såvitt nu var i fråga, till
Statens pris- och kartellnämnd för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 8 795 000 kr.,
2. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall
till motionerna I: 643 och II: 769,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
till Statens institut för konsumentfrågor:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 5 864 000 kr.,
4. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall till
motionerna 1:643 och 11:769, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett reservationsanslag av 5 500 000
kr.,
5. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna I: 643 och II: 769, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Bidrag till Varudeklarationsnämnden
för budgetåret 1969/70 anvisa ett anslag
av 1 265 000 kr.;
beträffande samrådsorgan mellan näringslivet
och konsumenterna
a. av herrar Bengtson, Johan Olsson,
Eliasson i Sundborn, Mattsson och Sjönell
(samtliga ep), som ansett att utskottet
under 6 bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:643 och 11:769 anhålla
att Kungl. Maj :t uppdroge åt konsumentutredningen
att taga under övervägande
i motionerna föreslaget samrådsorgan;
b.
av herrar Axel Andersson, Per
Jacobsson, Nyman, Westberg i Ljusdal
och Eriksson i Arvika (samtliga fp),
som ansett att utskottet under 6 bort
hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:643 och 11:769 anhålla
att Kungl. Maj:t toge initiativ till bildande
av i motionerna förordat samrådsorgan;
-
Statens pris- och kartellnämnd m. fl. anslag
l beträffande överlämnande av motio
nerna
1:643 och II: 769 i övrigt till
! konsumentutredningen av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Bengtson (ep), Nyman (fp), Johan Ols1
son (ep), Eliasson i Sundborn (ep),
, Mattsson (ep), Sjönell (ep), Westberg
, i Ljusdal (fp) och Eriksson i Arvika
(fp), som ansett att utskottet under 7
bort hemställa,
> att riksdagen måtte anhålla att Kungl.
Maj:t för beaktande till konsumentutredningen
överlämnade motionerna
[ I: 643 och II: 769 i de delar varom yri
kande härom framställts i motionerna.
Punkten föredrogs; och anförde därvid:
1
Herr SJÖNELL (ep):
Herr talman! Under senare år har
konsumenternas ställning och tillvara*
tagandet av deras intressen blivit föremål
för ökad uppmärksamhet inom det
^ svenska samhället. En rad organ för
1 främjande av konsumenternas intressen
> har tillskapats såsom t. ex. statens prisoch
kartellnämnd, statens institut för
konsumentfrågor, statens konsumentråd,
varudeklarationsnämnden m. fl.
Statsmakterna satsar också årligen be
’
tydande belopp på konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning.
Det är naturligt att i ett högindustrialiserat
samhälle som det svenska med
dess höga levnadsstandard det överflöd
av varor av alla de slag som utbjuds
ställer konsumenterna inför växande
svårigheter när det gäller att träffa det
rätta valet vid tillfredsställandet av inköpsbehoven.
De nyss nämnda konsumentupplysI
ningsorganen har därför en mycket vik,
tig uppgift att fylla, och de har också
t trots relativt små anslag utfört, och utför
fortfarande, ett ytterst förtjänstfullt
r arbete till konsumenternas fromma. Att
i konsumenterna blir så välorienterade
som möjligt om dagens väldiga varusortiment
står emellertid inte i något
motsatsförhållande till producenternas
148 Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Statens pris- och kartellnämnd m. fl. anslag
intressen. Tvärtom sammanfaller producenternas
och konsumenternas intressen
i långa stycken. Producenter
och köpmän eftersträvar av naturliga
skäl ett så gott resultat som möjligt
av sin verksamhet. En tillverkare måste,
om han skall ha en chans att överleva,
se till att hans varor röner varaktigt
förtroende hos avnämarna, och en köpman
måste också skaffa sig garantier
för att hans kundkrets är nöjd inte bara
temporärt utan också på lång sikt.
Det är inom affärslivet ett känt faktum
att ju större kunskap näringslivet
kan få om konsumenternas önskemål
och speciella behov desto större är möjligheterna
att kunna inrikta produktionen,
och över huvud taget varor och
tjänster som tillhandahålles, på rimliga
konsumentbehov. Det finns, som jag
nyss påpekat, växande krav på samhället
att förstärka de organ som kan hjälpa
konsumenterna att orientera sig inom
ett allt större varusortiment bland
vilket återfinns allt fler tekniskt komplicerade
produkter. Sådana kräver en
utbyggd konsumentforskning till köparnas
ledning. Det är också uppenbart
att det, eftersom näringsliv och konsumenter
på så många sätt har gemensamma
intressen, föreligger ett påtagligt
behov av samråd dem emellan i lämplig
form.
I förevarande motionspar 1:643 och
11:769 föreslås inrättandet av ett samrådsorgan
mellan näringslivet och konsumenterna.
Detta samrådsorgan skulle
ha vissa specificerade uppgifter och vara
sammansatt av representanter för
produktion, handel och konsumenter.
Förslaget om inrättandet av ett dylikt
organ är intressant och värt att beakta.
Emellertid pågår arbetet inom konsumentutredningen,
och centerreservanterna
anser det därför icke lämpligt att
riksdagen nu fattar beslut av den innebörd,
som motionärerna åsyftar, utan
föreslår att utskottet avstyrker motionsyrkandet
i fråga. Det torde dock vara ■
naturligt och motiverat att riksdagen
hemställer att Kungl. Maj:t uppdrar åt
konsumentutredningen att ta spörsmålet
om ifrågavarande samrådsorgan under
övervägande, vilket föreslås i den
nämnda reservationen.
Det förevarande motionsparet 1:643
och II: 769 är även föremål för en gemensam
folkparti- och centerreservation,
nämligen nr 5 vid punkten 10.
Reservanterna anser att de idéer, uppslag
och förslag som aktualiseras i dessa
motiomer och som jag nyss delvis berört
är av betydelse för hela konsumentupplysningsverksamheten.
Det gäller
en rad förslag i syfte att stärka konsumenternas
ställning, icke minst när
det gäller deras förmåga att bedöma varors
kvalitet och lämplighet för olika
behov.
Det föreslås bl. a. förbättrad lagstiftning
till konsumenternas skydd, upptagande
av frågor om konsumenternas
valfrihet och om reklam samt om provning
och om information till konsument
och producent. Enligt reservanternas
mening är det angeläget att konsumentutredningen
tar upp motionerna
i fråga till ingående prövning. Reservanterna
anser att riksdagen bör förvissa
sig om att så sker genom en hemställan
till Kungl. Maj:t att motionerna
1:643 och 11:769 för beaktande måtte
överlämnas till konsumentutredningen i
de delar, varom yrkande härom framställts
i motionerna.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 5 vid punkten 10.
Fru NETTELBRANDT (fp):
Herr talman! Konsumtionssamhället
tycks ha blivit ett starkt värdeladdat begrepp,
som uppfattas olika beroende
på vars och ens synpunkter i politiska
och andra hänseenden. För många, och
inte minst dem som har minnen av en
tillvaro, där fattigdomen var en realitet,
är konsumtionssamhället med de
möjligheter och den valfrihet det kan
erbjuda en förmån som man vill slå
vakt om. Man ser konsumtionssamhället
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11
149
trots dess brister som en möjlighet för
mänsklig individuell utveckling, ett
hjälpmedel att förverkliga en mer omväxlande
och rikare tillvaro.
För andra åter tycks konsumtionssamhället
betyda något nästan ondskefullt
och omoraliskt — ett ständigt
schackrande och säljande, en materialistisk
tillvaro i stor utsträckning uppfylld
av onödiga och meningslösa lyxartiklar.
De som hävdar denna uppfattning
har i allmänhet en socialistisk
utgångspunkt av något slag. Resonemang
av denna typ grundas ibland också
på en inställning av intellektuell
snobbism eller elittänkande som inte
är särskilt klädsam.
Den typen av kritik är svår att förstå,
när man vet vilka möjligheter till ett
bättre liv som hyggliga konsumtionsvillkor
ger. Men det finns också andra
slag av kritik. Man kan förstå dem som
ser vårt välstånd i stark kontrast till
svälten i u-länderna och som därvid
upplever en moralisk konflikt. Det är
i medvetande om detta moraliska dilemma
som vi i vårt parti så starkt
har strukit under kravet på en ökning
av vårt bidrag till u-länderna.
Att kritisera konsumtionssamhället
»enom ett fördömande av den liberala
marknadsekonomin anser jag vara sällsynt
illa motiverat. Marknadsekonomin
har varit och är en starkt drivande
kraft bakom den relativt höga levnadsstandard
som uppnåtts i vår del av
världen. På den punkten kan man också
åberopa finansministern. Det är bara
i en marknadsekonomi som den enskilde
kan få något mått av frihet. Den friheten
måste vi värna. Det är det som
vår motion om konsumentfrågor går ut
på. Den framhåller bland annat värdet
av insatser för att ge den enskilde underlag
och kunskaper för väl avvägda
och självständiga konsumtionsbeslut inom
den privata sektorn. En sådan syn
har en lång ideologisk historia inom
den liberala rörelsen. Mot den står förespråkarna
för olika slag av statskapi
-
Statens pris- och kartellnämnd m. fl. anslag
talistiska system. De fordrar en politisk
styrning även av den privata konsumtionen.
Låt mig ta upp en punkt i kritiken
mot den liberala marknadens ekonomi
och det fria konsumtionsvalet. Man säger
att konsumentens fria val bara är
en myt. Konsumenterna styres egentligen
av producenterna, menar man.
Konkurrensen är satt ur spel. Företagen
och deras produktutveckling planerar
sin marknad utan hänsyn till konsumenterna
och manipulerar dem genom
reklam. Man menar att reklamen
styr konsumenterna så totalt att de inte
har någon möjlighet att inse vad som
är deras egentliga behov. Därför måste
samhället inskrida. Det skall alltså inte
bara ge bättre underlag för konsumenternas
egna beslut, dess experter skall
fatta beslut om vilka människornas s. k.
verkliga behov är och se till att dessa
och enbart dessa blir tillgodosedda.
Hela denna filosofi är ett uttryck för
en utomordentligt pessimistisk syn på
människorna. De som angriper marknadsekonomin
och det fria konsum;
tionsvalet gör det förmodligen därför
att de ständigt tycker sig uppleva att
människor väljer fel vare sig det gäller
l politik eller varor. Många intellektuella
klandrar konsumtionssamhället, skriver
i Servan-Schreiber, men i själva verket
: kritiserar de konsumenternas fria val.
En elit som anser sig känna sanningen
t tror sig ha rätt att påtvinga alla sin
egen smak. Det är den verkliga innebörden
av denna övermänniskofilosofi. För
en liberal är det naturligt att i dessa
sammanhang inta en helt annan och förl
siktig attityd och att inte ständigt fört
söka upphöja det egna tyckandet till
t eviga sanningar.
Vi talar i dag om konsumentpolitik
i och konsumentupplysning. Den diskussionen
inriktas ofta på att gälla enbart
i upplysning och information om den
i privata sektorns utbud. I själva verket
förekommer ju även mycken upplysning
om och kritisk granskning av det
150
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Statens pris- och kartellnämnd m. fl. anslag
offentliga utbudet, dess innehåll, brister
och förtjänster, t. ex. genom debatterna
i riksdagen och genom partiernas
verksamhet. Det är möjligt att lämpliga
former kan finnas för en vidgad upplysning
om det offentliga utbudet även
på ett annat sätt och som en komplettering
till den politiska debatten.
För dem som menar att konsumenterna
är manipulerade och aldrig kan
föra sin egen talan är det självfallet ointressant
att diskutera konsumentupplysning
i ordets egentliga bemärkelse. De
finner det naturligare att söka styra
utbudet över huvudet på konsumenterna,
så att dessas förment verkliga behov
blir tillgodosedda. Med »verkliga behov»
menas då de behov som ett antal
konsumentexperter gillar.
Men för oss som menar att den liberala
marknadsekonomin och det fria
konsumtionsvalet har en roll att spela
blir det desto angelägnare att understryka
behovet av en aktivare konsumentupplysning,
riktad till konsumenterna
själva. Det är därför som vi i en
partimotion har lagt fram en serie förslag
till konsumentpolitiska åtgärder.
De olika konsumentupplysningsorganen
gör ett utmärkt arbete, men de är ständigt
hämmade av att resurserna är otillräckliga.
Vi har också lagt fram förslag till
mera långsiktiga åtgärder på konsumentpolitikens
område. Det gäller t. ex.
ett organ för samråd mellan näringslivet
och konsumenterna, avsett att främja
en växelverkan och en fortsatt och :
fördjupad dialog mellan utbudssidan
och konsumenterna. i
Vidare menar vi att man bör undersöka
möjligheterna att inrätta en särskild ;
frivillig konsumentorganisation lik den I
som bedriver en så betydelsefull verksamhet
i Storbritannien och USA. 1
Vi har också rest frågan om en för- :
bättrad lagstiftning till konsumenter- ;
nas skydd. Av stort intresse i samman- i
hanget är den lag som genomförts i i
Storbritannien och vars syfte är att (
skydda konsumenterna mot falsk eller
vilseledande beskrivning av varor. Man
har i många avseenden i England nått
längre än vi när det gäller konsumentpolitik.
Låt mig avslutningsvis bara säga att
en liberal konsumentpolitik inte kan
grundas på något annat än idén om
individens och den enskilda medborgarens
självbestämmanderätt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
3, 4 b och 5.
Herr LINDHOLM (s):
Herr talman! Alla de problem som nu
diskuteras är ju föremål för prövning
i konsumentutredningen.
Beträffande de samrådsgrupper som
herr Sjönell talade om skall konsumentutredningen
pröva förutsättningarna
för att skapa sådana, och utredningen
behandlar även alla andra problem
som har samband med vidgad konsumentupplysning.
Frågan om vidgade
möjligheter för konsumenten att i en
hård tid få bästa möjliga resultat ingår
också i utredningen.
Fru Nettelbrandt talade om liberalismen
kontra någonting diffust som jag
inte riktigt kunde uppfatta innebörden
av. Åtminstone från vårt håll har nämligen,
såvitt jag känner till, någon sådan
aktivitet inte förekommit. Och jag
måste säga att folkpartimotionen, som
skulle haussas upp till någonting stort,
innehöll ju inte precis alla dessa ting.
Vid min läsning av motionen fann jag
att den egentligen endast innehöll ett
krav på att samhället skulle ge en betydande
service åt det enskilda näringslivet.
Och det skall det för all del också
göra. Men om det intresse som fru Nettelbrandt
talade om föreligger, får man
väl utforma motionen så att det av den
framgår att det är dessa intressen man
syftar till. Då får ni komma igen ett
annat år, men kanske konsumentutredningen
då redan klarat problematiken
så att samma behov av ett motionerande
inte föreligger.
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11
151
Herr talman! Alla de ting som man
här har tagit upp är redan föremål för
prövning. .lag kan inte finna att det
föreligger något som helst intresse av
att skriva till en utredning och be denna
fullgöra i direktiven ålagda arbetsuppgifter.
Det bör vara utredningens
sak att själv läsa direktiven. Skulle läget
vara sådant att utredningen inte
kan läsa direktiven, bör man hemställa
om att få en annan utredning. Men då
jag tror att den nu sittande utredningen
arbetar samvetsgrant och har många
betydelsefulla och svårlösta problem
att brottas med, har jag för min personliga
del ingen anledning att hysa
någon som helst misstro till dess vilja
att komma fram till konstruktiva lösningar
på detta mycket svåra område.
Jag tycker inte att dessa problem
skall göras till enbart en propagandafråga,
ty det är ändå vissa realiteter
som ligger i botten och vilka man nu
ägnar ett betydande intresse. Dessutom
har det på detta område skett en betydande
utbyggnad av apparaten. Vi kan
gärna säga att denna liksom så mycket
annat kunde vara större, men det är i
avbidan på utredningens resultat som
man inte velat vidta några ytterligare
åtgärder.
Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.
Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle
:
Herr talman! Jag tillät mig här säga
några ord om den debatt som förts kring
dessa frågor i dag. Det är ingen tvekan
om att de motsättningar som finns
skisseras just på detta sätt från dem
som har socialistiska kännemärken.
Alla de olika förslag som finns omnämnda
i vår motion är redan föremål
för utredning, sade herr Lindholm. Ja,
till slut efter mer än ett decennium av
förslag här i riksdagen har denna utredning
tillkommit, och det är jag mycket
glad för. Men en del av de förslag
som finns tecknade i motionen kunde
Statens pris- och kartellnämnd m. fl. anslag
mycket väl genomföras utan avvaktan
på utredningens resultat. Om jag hade
mötts av detta svar från herr Lindholm
efter 1963, när vårt förslag gjordes om
tillsättande av en utredning, hade jag
tyckt att det varit mer än befogat att
avvakta en sådan utredning. Men sedan
man väntat under mer än ett och
ett halvt demennium tycker jag att det
är befogat att åtgärder vidtas utan avvaktan
på utredningen.
Till sist sade herr Lindholm att detta
inte skall göras till enbart en propagandafråga.
Nej, det vill jag verkligen hoppas.
Det är också därför som direkta
anslagsökningar och direkta krav på
vissa åtgärder från vårt håll föreslagits.
Det är med andra ord vår mening att
sådana åtgärder skall vidtagas och att
man inte bara skall propagera för en
vidgad konsumentupplysning.
Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Till fru Nettelbrandt vill
jag säga att det är gammal god tradition
här i riksdagen att man först klargör
för sig hur saker och ting skall utföras
innan man beslutar att de skall
utföras.
Fru SUNDBERG (m):
Herr talman! Moderata samlingspartiets
ledamöter har inte reserverat sig
vid denna punkt i statsutskottets utlåtande,
och jag skulle gärna vilja säga
några ord för att undvika att kammaren
får den uppfattningen att vi i allo
delar socialdemokraternas åsikt om konsumentpolitikens
mål och medel.
Vi delar uppfattningen att man i avvaktan
på konsumentutredningens betänkande
— som fru Nettelbrandt nyss
har talat om — inte bör föreslå ökade
resurser för nästa budgetår, men vi är
också medvetna om den temporära negativa
effekt som ett sådant ställningstagande
innebär. Konsumentutredningen,
som utskottet hänvisar till, är som
täckelset över en obekant staty. Vi vet
inte vad som döljer sig där under, men
152
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Statens pris- och kartellnämnd m. fl. anslag
jag vågar påstå att vi kan frukta det
värsta. Jag tror att inte heller fru Nettelbrandt
blir så glad när resultatet av
utredningen läggs fram.
Vi möter antagligen i utredningens
betänkande de synpunkter som förts
fram här och som så ofta förs fram,
nämligen att man från socialdemokratiskt
håll beklagar producentens inflytande
över konsumenten, medan man
samtidigt anser att konsumentens inflytande
över producenten är obefintligt.
Har man inte förstått att det finns
ett samspel mellan producent och konsument
som fortgår och måste fortgå
för att garantera en fortsatt välståndsutveckling?
Detta
samspel blir emellertid svårare;
det är med andra ord riktigt att
det blir svårare att vara konsument.
Detta skulle naturligtvis kunna motivera
att ett samrådsorgan kom till stånd vilket
föreslagits i motionerna. Men vem
skulle i detta samrådsorgan representera
konsumenterna? Fru Nettelbrandt
talade om en frivillig konsumentorganisation,
men vi har i dag inte någon
sådan. Bleve det inte i stället kooperationen,
de lokala konsumentkommittéerna
och LO:s konsumentrörelse som
skulle representera samtliga konsumenter
i vårt land? Men konsumenter är vi
alla. Vi har i dag inget organ som representerar
oss i vår egenskap av konsumenter.
Det är möjligt att utredningen
tar upp detta problem och framlägger
förslag — hur det än blir utformat —
om hur en sådan representation skall
se ut. Jag vill helt och hållet instämma
i vad fru Nettelbrandt sade om att tanken
på en grupp elitkonsumenter som
— kanske med statlig makt bakom sig
— skulle bestämma såväl vad som skall
konsumeras som vad som skall produceras
här i landet är avskräckande. Än
en gång: konsumtion och produktion
hänger samman.
Jag sade att det blir svårare och svårare
att vara konsument. Det innebär
emellertid inte att vi får omyndigför
-
klara konsumenten. Vi har tidigare i
dag talat om utbildning. Det är påfallande
hur obenägna socialdemokraterna
blir att föra in ett utbildningstänkande
när man diskuterar konsumentpolitik.
I dag ligger mycket av informationen
på statens institut för konsumentfrågor
och på varudeklarationsnämnden.
De har stora uppgifter och dessa
kommer med tiden inte att bli mindre.
I väntan på utredningsförslaget avstår
jag emellertid från att framställa något
yrkande om höjda bidrag.
Jag vill gärna också säga några ord
om en fråga som inte har berörts i
denna debatt — vad dessa organ skall
syssla med i framtiden. En konsumentpolitisk
debatt blir så lätt ideologiskt
affekterad — jag skall inte använda ordet
infekterad —, och man glömmer bort
de konkreta förslagen. Alla vi konsumenter
har behov av en väsentligt förbättrad
tillgång på enkla och reproducerbara
standardmetoder för egenskapsprövningar.
Det är väsentligt för
oss att vi får kännedom om vad det är
vi köper.
Jag vill också beröra kravet på ett ökat
nordiskt och internationellt samarbete
på varudeklarations- och provningsområdena.
Vi har nyss talat om en vidgad
exportmarknad, om ökat utbyte av varor
mellan länderna. Vi kommer inte
ifrån behovet av internationellt samarbete
också när det gäller deklarationen
av varorna.
Den ökade internationaliseringen av
marknadsföringen gör det angeläget att
vi också investerar i samarbetet mellan
olika länders varudeklarationsorgan.
För varudeklarationsnämnden sker detta
genom ett aktivt engagemang i International
Labelling Center, ILC, som är
ett samarbetsorgan för de institutioner
som svarar för varudeklarationssystemet
i de fyra nordiska länderna samt Holland
och England. I samband med att
varudeklarationssystem i en relativt nära
framtid torde komma att antas av
fler europeiska länder kommer säkerli
-
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11
153
Statens pris- och kartellnämnd m. fl. anslag
gen ännu fler institutioner att ansluta
sig till ILO. Enbart genom ett sådant organ
finns det möjligheter att utarbeta
gemensamma grunddokument, på vilka
vi kan basera de internationella varudeklarationerna.
Detta leder fram till
en enhetlighet i deklarationerna som
blir en nödvändighet.
Innan jag slutar vill jag, herr talman,
erinra om att andre vice talmannen
herr Gassel vid Nordiska rådets sammanträde
framförde ett svenskt förslag
om eu förstärkning av det nordiska
samarbetet på varudeklarationens område.
Det var mycket glädjande, och jag
hoppas att det resulterar i konkreta
förslag att läggas fram för de nordiska
ländernas parlament.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. 1, 2, 4 och 5
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Eriksson i Arvika begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 10)
mom. 1, 2, 4 och 5 i utskottets utlåtande
nr 10, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Axel Andersson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Arvika begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 168 ja och 24 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.
Mom. 3
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 6
Herr talmannen gav propositioner på
1: o) bifall till utskottets hemställan;
2: o) bifall till reservationen 4 a) av
herr Bengtson m. fl.; samt 3: o) bifall
till reservationen 4 b) av herr Axel Andersson
m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Sjönell begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2: o) angivna ha
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Eriksson i Arvika votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 10) mom. 6) i statsutskottets
utlåtande nr 10 antager reservationen
4 a) av herr Bengtson in. fl.,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 4 b) av herr Axel Andersson
in. fl.
154
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Patent- och registreringsverket
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 42 ja och 27 nej,
varjämte 121 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2: o) angivna propositionen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 10)
mom. G) i utskottets utlåtande nr 10,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 a) av herr Bengtson
in. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sjönell begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 135 ja och 47 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. 7
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eriksson i Arvika begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 10)
mom. 7) i utskottets utlåtande nr 10,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Axel Andersson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Arvika begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 134 ja och 57 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkten 11
Patent- och registreringsverket
Sedan punkten föredragits anförde
Herr LöFGREN (fp):
Herr talman! Under punkt 11, som
avser patent- och registreringsverket,
behandlar utskottet en av bl. a. mig
väckt motion. I motionen har motiven
för våra yrkanden klart redovisats. Vi
är oroade för att det fortfarande dröjer
mellan fyra och fem år, innan pa
-
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11
155
Avsättning till fonden för idrottens främjande
tenlansökningar blir avgjorda, och vi
har pekat på risken för en försämrad
granskningskvalitet. Yi har också vänt
oss mot departementschefens uppgifter
om att en begränsad neddragning av
ingenjörspersonalen bör kunna ske i
samband med en naturlig avgång från
verket.
Trots erkännansvärda ansträngningar
från patentverkets sida är alltså balansen
praktiskt taget oförändrad. Jag
noterar det som en framgång för tidigare
allvarliga erinringar, att det nu
föreslagits att verkets patentavdelning
skall få ett tiotal nya tjänster. Till största
delen är detta dock biträdestjänster.
Vi har alltså uttryckt vår oro över
att man nu allvarligt måste befara att
ansträngningarna att nedarbeta balansen
av oavgjorda ärenden i viss utsträckning
går ut över granskningens kvalitet.
Jag vill också hänvisa till att patentverket
vid sin resursbedömning räknat
med att systemet med nordiska patent
skulle träda i kraft den 1 januari
1969. Tyvärr vet vi nu bara att denna
förhoppning har grusats; ingen kan väl
säga när den skall kunna infrias.
Utskottet har uttalat att ett omfattande
rationaliseringsarbete bedrivs inom verket
i syfte bl. a. att radikalt söka minska
balansen av oavgjorda patentärenden
utan att kvalitetskraven eftersätts. Jag
hoppas att detta sista skall uppfattas
som ett direktiv till verket.
Utskottet tolkar departementschefens
uttalande i propositionen på sådant sätt
att våra farhågor skulle kunna anses
obefogade. Vi skulle gärna vilja tro att
detta är fallet, och vi får väl nu vänta
till nästa år och se om det händer något
väsentligt när det gäller nedbringandet
av balansen av oavgjorda ärenden.
Vi kommer också att ha uppmärksamheten
riktad på granskningskvaliteten. I
motionen har vi påtalat den betydande
risken för att det uppstår oklarhet om
vad patenten i verkligheten innebär, därest
granskningskvaliteten försämras.
Detta kommer också att förorsaka betydande
svårigheter vid eventuella domstolsbehandlingar
av patenttvister. Att
det har förekommit en försämring av
granskningskvaliteten talar självfallet
inte verket om, men de som har praktisk
erfarenhet av förhållandena vet att
detta är ett faktum.
När avgifterna bara höjs, fastän verket
går med betydande överskott, och
kvaliteten på granskningen av patent
försämras, när det dessutom fortfarande
dröjer mellan fyra och fem år innan
ett patent kan granskas färdigt och det
finns en granskningsbalans på cirka
62 000 ansökningar är det självklart att
vi fortfarande anmäler den oro som vi
tidigare har redovisat.
Jag har alltså inget yrkande. Vi får
avvakta och se, om man trots de uttalanden
som nu görs kommer att kunna
konstatera samma besvärligheter i fortsättningen
och kanske en ytterligare
försämring av granskningskvaliteten.
Inträffar detta, får vi givetvis återkomma,
men vi vill gärna hoppas och tro
att det ligger någonting i vad utskottet
säger om att vi kan ha överdrivit farhågorna
på grund av departementschefens
uttalande, att man tänker inskränka
antalet ingenjörstjänster efter hand
som naturlig avgång sker.
Vidare yttrades ej.
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 12—16
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 17
Avsättning till fonden för idrottens
främjande
Kungl. Maj:t hade (punkt F 3, s. 52
—56) föreslagit riksdagen att till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
anslag av 33 375 000 kr.
156
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Avsättning till fonden för idrottens främjande
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat
dels de likalydande motionerna I: 9
av herr Sörenson m. fl. och 11:10 av
herr Sjöholm m. fl, vari hemställts att
riksdagen vid behandlingen av det av
Kungl. Maj:t begärda anslaget till fonden
för idrottens främjande måtte besluta
att ingen del av detta anslag finge
disponeras för stöd åt den s. k. boxningssporten,
dels de likalydande motionerna I: 659
av herr Schött m. fl. och II: 763 av herr
Sundkvist m. fl, vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att till Avsättning
till fonden för idrottens främjande för
budgetåret 1969/70 anvisa ett anslag av
35 375 000 kr.
Utskottet hemställde,
1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 659 och II: 763 till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
anslag av 33 375 000 kr.,
2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 9 och II: 10.
Reservationer hade avgivits
beträffande medelsanvisningen av
herrar Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Ottosson (m), Bengtson
(ep), Nyman (fp), Strandberg (m), Johan
Olsson (ep), Bohman (m), Eliasson
i Sundborn (ep), Mattsson (ep),
Sjönell (ep), Westberg i Ljusdal (fp),
Lothigius (m) och Eriksson i Arvika
(fp), som ansett att utskottet under 1
bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 659 och II: 763 till Avsättning till
fonden för idrottens främjande för budgetåret
1969/70 anvisa ett anslag av
33 875 000 kr.;
beträffande boxningssporten av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Nyman (fp), Sjö
-
nell (ep) och Westberg i Ljusdal (fp),
som ansett att utskottet under 2 bort
hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:9 och 11:10 besluta att
förevarande anslag icke finge disponeras
för stöd åt boxningssporten.
Punkten föredrogs; och anförde därvid: -
Herr SJÖNELL (ep):
Herr talman! Att med olika medel
främja idrotten är odiskutabelt — med
tanke på de gynnsamma verkningarna
av olika slag — en av de värdefullaste
satsningar som samhället kan göra. I en
tid då människorna blir alltmer stressade
utgör idrottsutövning, även om den
bara har motiönskaraktär, en nyttig avkoppling,
och i bilismens tidevarv är
det helt enkelt förebyggande hälsovård
att motverka bristen på kroppsrörelse
genom idrottsutövning.
I årets statsverksproposition föreslås
att avsättningen till fonden för idrottens
främjande skall ökas med 3 miljoner
kronor för nästa budgetår. Tillsammans
med ökningen under närmast föregående
budgetår innebär detta visserligen
en glädjande förstärkning,
men starka motiv kan anföras som
stöd för uppfattningen att den föreslagna
ökningen ändå är otillräcklig.
Till en början kan påpekas, att enligt
departementschefen beräknas 1965
års statliga idrottsutredning bli färdig
under år 1969, vilket kommer att påverka
anslagen till idrotten först budgetåret
1970/71. Utredningens ordförande
har emellertid under fjolåret förutskickat,
att utredningen kommer att föreslå
en högst betydande höjning av
idrottsanslaget upp till 100 miljoner under
en femårsperiod med början 1970/
71. Detta förhållande borde av naturliga
skäl ha föranlett en större ökning av
anslaget för idrottens främjande redan
budgetåret 1969/70. De anslagsberättigade
idrottsorganisationerna skulle i så
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11
157
Avsättning till fonden för idrottens främjande
fall redan under kommande budgetår ha
kunnat öka sin verksamhet.
Som jag nyss framhållit är en kraftig
satsning från samhällets sida på idrotten
av yttersta värde ur många olika aspekter.
Det finns skäl att framhålla, att i
såväl Riksidrottsförbundets som Korporationsidrottsförhundets
och övriga
organisationers äskanden framläggs önskemål
om ökat stöd till ungdomsverksamheten.
Vi hade i denna kammare så sent som
i förra veckan en ingående debatt om
ungdomens situation varvid framkom
att många ungdomar visar växande
missanpassning i samhället resulterande
i stegrad ungdomsbrottslighet, narkotikamissbruk
och brist på arbetsvilja.
Över huvud taget visar ett oroande
stort antal ungdomar bristande social
anpassning, ett problem som är svårt
att åstadkomma en någorlunda snabb
lösning av.
Här kommer då idrotten in i sammanhanget
med förutsättningar att framgångsrikt
kunna tackla detta svåra problem.
Den fysiska träning som idrottsorganisationerna
kan erbjuda motverkar
tillsammans med inflytandet av gott
kamratskap den sociala missanpassningen
och neutraliserar de olyckliga tendenser
till verklighetsflykt som tar sig
så många beklagliga uttryck hos många
ungdomar. Aktiv idrottsutövning utgör
också en berikande fritidssysselsättning
i en gynnsam miljö, vilket är vad många
håglösa och vilsna ungdomar behöver
för att på ett aktivt sätt kunna anpassa
sig i samhället.
Det måste anses ytterst beklagligt om
idrottsorganisationernas ur samhällets
synpunkt så värdefulla ungdomsverksamhet
skulle hämmas av brist på medel.
Det finns i detta sammanhang anledning
påpeka att Riksidrottsförbundet
och Korporationsidrottsförbundet
anmält behov av ökade bidrag med tillsammans
448 000 kronor just till sin
ungdomsverksamhet.
Planmässig fysisk träning bär stor
betydelse inte bara för den fysiska utan
också för den psykiska hälsan och är
värdefull såväl för ungdomsverksamhet
som för alla andra ålderskategorier. Det
gäller inte minst pensionärerna för vilkas
hälsovård motionsidrott av olika
slag har stort värde.
I detta sammanhang bör även understrykas
nödvändigheten av ökat stöd
till handikappidrotten. För de handikappade
utgör de former av idrottsutövning
som kan anpassas till olika handikapp
värdefulla och stimulerande
möjligheter att bryta den påtvingade
isolering dessa människor lever i, något
som inte nog kan värdesättas.
I motionerna I: 659 och II: 763 finns
ytterligare ett antal förslag som reservanterna
betraktar såsom väl underbyggda.
De anser därför en höjning av
anslaget till fonden för idrottens främjande
utöver Kungl. Maj :ts förslag vara
motiverad. Med hänsyn till olika omständigheter
som inverkar på bedömningen
bör enligt reservanternas mening
en uppräkning av anslaget ske med
tillsammans 3,5 miljoner kronor, så att
för nästa budgetår 33 875 000 kronor anvisas
till fonden för idrottens främjande.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 6 vid punkten
17.
Herr ERIKSSON i Arvika (fp):
Herr talman! Någon har sagt att den
som börjar sitt anförande med att förklara
att han skall fatta sig kort har
redan talat för länge. Jag skall därför
avstå från att säga detta.
Den fråga vi nu skall ta ställning till
gäller ett anslag till vår största folkrörelse,
idrottsrörelsen. Men den är inte
bara vår största folkrörelse utan också
vår största ungdomsrörelse. Jag vill särskilt
understryka detta, eftersom det
just beträffande anslaget till ungdomsverksamheten
råder delade meningar
inom utskottet.
Det skall öppet erkännas att våra oli -
158 Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Avsättning till fonden för idrottens främjande
ka bud i anslagsfrågan inte skiljer sig
särskilt mycket från varandra. Skälet
till detta är främst att vi är eniga
om att en kraftigare höjning av det
statliga stödet till idrotten på grund av
budgetläget måste anstå till dess att
idrottsutredningens förslag kommer upp
till behandling.
I Riksidrottsförbundets anslagsäskande
— där man totalt begär cirka 10
miljoner kronor mer än vad departementschefen
anvisat — trycker man
särskilt hårt på ungdomsverksamheten
och handikappidrotten såsom vi nyss
har blivit påminda om.
Detta krav anser vi reservanter vara
så välmotiverat, att vi föreslår en uppräkning
av anslaget med en halv miljon
kronor.
Jag yrkar alltså bifall till reservationen
6 och vill deklarera att min uppfattning
är den att det som investeras
i idrottsrörelsen för att användas för
ungdomsverksamhet är mycket väl använda
pengar.
Ett par ord också om anslagets fördelning
till stöd åt boxningssporten.
Även i fråga om detta finns det en reservation.
Skälet till att jag inte har
anslutit mig till den reservationen är
inte att jag är någon boxningsfantast.
Nej, skälet är att jag anser det principiellt
riktigt att vi, så länge vi har
amatörboxning kvar som en idrottsgren
i vårt land, överlämnar till Riksidrottsförbundet
att avgöra fördelningen av
detta bidrag emellan de olika specialförbunden.
Herr LINDHOLM (s):
Herr talman! Detta är ju en punkt i
han delshuvudtiteln, där vi varje år möter
ett krav på ökat anslag utöver det
av departementschefen föreslagna. De
två senaste åren har departementschefen
förordat en höjning av anslaget med
inte mindre än 25 procent. Men det
hindrar inte att man även i år från
mittenpartiernas sida känt sig förpliktad
mot sina gamla traditioner att bju
-
da något därutöver för att på så sätt
ge ett intryck av att man är mer idrottsintresserad
än vi övriga i detta
hus.
Jag är inte riktigt övertygad om att
den sortens politik går hem ens hos
den mest idrottsintresserade delen av
svenska folket. De flesta har säkerligen
klart iakttagit att här är det fråga om
ett slags överbudstaktik, som innebär
att man bara skall vifta med en eller
ett par miljoner mer — i år med 500 000
kronor mer. Jag tycker att man någon
gång skulle kunna känna tillfredsställelse
över att handelsministern har lyckats
åstadkomma en så kraftig ökning
som här är fallet. Den reella ökningen
är inte enbart de tre miljoner som summan
höjs med, utan därtill kommer
att man under det följande budgetåret
icke har de omkostnader som man hade
för olympiaden i Mexiko. Resurserna
ökas alltså i förhållande till föregående
år med det belopp som deltagandet
i olympiaden kostade.
Herr talman! Jag tror inte att vi kan
övertyga varandra på denna punkt. Om
handelsministern hade höjt anslaget
med 4 miljoner kronor, hade vi ändå
haft en reservation om en ytterligare
ökning med 500 000 kronor. Det är den
enkla sanningen i denna fråga.
Jag hemställer därför om bifall till
utskottets förslag.
Herr SJÖNELL (ep) kort genmäle:
Herr talman! Jag tycker att det är
fullkomligt onödigt av herr Lindholm
att ifrågasätta det ärliga uppsåtet ifrån
reservanternas sida när det gäller denna
anslagshöjning på 500 000 kronor.
Det är ju inte fråga om särskilt mycket
pengar, men 500 000 kronor motsvarar
ganska precis vad Riksidrottsförbundet
och Korporationsidrottsförbundet har
begärt för att kunna öka sin ungdomsverksamhet,
och vi har velat understryka
hur pass betydelsefulla just insatserna
för ungdomen är i detta sammanhang.
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11
159
Avsättning till fonden för idrottens främjande
Därför är det inte tal om överbud,
utan bara om ett ärligt uppsåt, och det
tycker jag att herr Lindholm skulle
kunna godta och respektera utan att
ironisera på det sätt som han har gjort.
Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:
Herr talman! Om vi nu för första
gången mött den här företeelsen skulle
jag ha trott på den, men jag har ändå
varit i det här huset i 32 år och varje
år fått bevittna detsamma. Herr Sjönell
kan nog inte peka på ett enda år
då man inte betett sig på det här sättet,
och därför tycker jag att det finns fog
för de synpunkter jag framfört.
Herr SJÖHOLM (fp):
Herr talman! Först skall jag yrka bifall
till reservationen 6. Det finns ju
två olika bud, och jag vill rösta på
det högsta, i synnerhet som det understryks
att medlen skall gå till handikapporganisationerna.
Jag anser det
viktigare att stödja de handikappade än
att dela ut pengar till en hantering som
producerar handikappade.
Därmed är jag inne på reservationen
7, som det egentligen borde vara onödigt
att diskutera. Och det skulle också
vara fallet om Riksidrottsförbundet,
som är den organisation som delar ut
medlen, fungerar som den borde göra,
d. v. s. som den högsta idrottsmyndigheten
med uppgift att hålla gränsen
klar mellan vad som är idrott och dess
motsats. Under många år har Riksidrottsförbundet
visat sin oförmåga att
klara av denna uppgift, och därför behövs
denna specialdestination av medlen.
Man må för övrigt hysa vilka principiella
betänkligheter som helst, herr
Eriksson i Arvika, men här föreligger
ett behov av specialdestination.
Det här med boxningen är en gammal
fråga som vi kanske kan klara av
med få ord; de flesta av oss vet vad
det rör sig om. Det nya är att det har
skett en utredning i nordisk regi av
medicinska experter från alla nordiska
länder. I utredningens betänkande
framhålles att man inte kan boxas utan
att få hjärnskador. Roxare som aldrig
varit knockade, vilket ju hör till sporten,
d. v. s. nedslagna och medvetslösa,
eller ens varit omtöcknade har fått
obotliga hjärnskador, vilket alltså bevisas
av denna utredning. Kusligare är
kanske att de akuta symtomen ofta
inte uppträder förrän efter 10—15 år.
I de inkomna remissyttrandena har
riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholm
och Göteborg, hovrätten över Skåne och
Blekinge, Svenska läkaresällskapet,
Svenska föreningen för psykisk hälsovård
och alla våra medicinska fakulteter
förordat förbud för både amatöroch
proffsboxning. Vår högste rättsvårdare
i landet, justitieministern, har också
i ett tal vid Nordiska rådets möte
kallat boxning för offentlig misshandel,
vilket är ett fullt adekvat uttryck.
Om vi inte sätter stopp för Riksidrottsförbundets
sätt att dela ut pengar
till boxning innebär det att vi delar ut
skattemedel till offentlig misshandel.
Jag tycker inte att vi skall fatta ett
beslut med den konsekvensen. Det föreligger
en departementspromemoria från
justitiedepartementet — jag har den i
min bänk — med fullt utarbetade förslag
om förbud dels mot professionell
boxning, dels mot all boxning. Skall
vi i detta läge fortsätta att dela ut
pengar till en hantering som justitieministern
överväger att förbjuda i lag
och som all vår juridiska, medicinska
och socialhygieniska expertis vill förbjuda
på grundval av de skäl som framlagts
i den här utredningen av medicinskt
sakkunniga? Det underliga är
att Riksidrottsförbundet tar avstånd
från professionell boxning men inte
från amatörboxning. Av den medicinska
utredningen framgår — vilket är
alldeles självklart — att hjärnan inte
reagerar olika på ett slag från en boxare
som är betald och från en som slår
sin motståndare medvetslös av helt
160 Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Avsättning till fonden för idrottens främjande
ideella skäl, såsom man gör vid amatörboxning.
Hjärnan skadas alltså precis
lika mycket oavsett om det rör sig om
amatörboxning eller professionell boxning.
Därför är det också omöjligt att
dra den gräns som Riksidrottsförbundet
vill göra.
Herr talman! Jag skall sluta med ett
citat. Den allra första gången den här
frågan var uppe i riksdagen fanns där
två stora parlamentariker som vi kan
minnas med beundran och respekt,
Hjalmar Branting och Värner Rydén.
Det riksförbund, som då var ifrågasatt
att erhålla statsanslag, hade nyligen
bildat en sektion för boxning, och
detta föranledde Värner Rydén att yttra
följande: »Det är sålunda här icke fråga
om allenast en sund idrott, som söker
statsanslag, utan det är fråga om
organisatörerna av idrottens urartning.
» Med Rydén instämde tio socialdemokrater
för avslag. Och vid samma
tillfälle sade Hjalmar Branting: »Jag
tror för min del, att det ligger något
ofantligt berättigat uti den alldeles avvisande
hållning gentemot boxning, som
herr Rydén här nyss intagit.»
Dessa båda män visade alltså på detta
område en klarsyn, som bör kunna
vara vägledande även för oss.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
7.
Herr STRIDSMAN (ep):
Herr talman! Först ber jag att få
instämma i vad herr Sjönell sade om
idrottens betydelse ur samhällets synpunkt.
I statsutskottets förevarande utlåtande,
punkten 17, bär utskottets majoritet
yrkat bifall till Kungl. Maj ds förslag
om en höjning av anslaget till fonden
för idrottens främjande med endast
3 miljoner kronor, och i motiveringen
härför har utskottet hänvisat till att
den sittande idrottsutredningen beräknas
slutföra sitt arbete under detta år.
Det är ju ingen ovanlig företeelse i denna
kammare att man hänvisar till pågående
utredningar, när man söker argument
för avslag. Därmed vill jag inte
påstå att det inte kan vara befogat att
avvakta pågående utredning eller utredningar
innan beslut fattas i frågor
som rör kostnadsökningar. Men det
finns undantag, och jag vill i detta speciella
fall erinra om att utskottsmajoriteten
har krupit bakom den pågående
utredningen utan att ha full täckning
härför.
Departementschefen uttalar i statsverkspropositionen
att den statliga idrottsutredningen
skall bli färdig med
sitt arbete under detta år och att detta
kommer att påverka anslaget till idrotten
för budgetåret 1970/71. Varför
har nu departementschefen kunnat ge
ett sådant halvt löfte i förväg om anslagshöjningar
innan utredningsbetänkandet
framlagts? Ja, dels måste det
bero på att han själv tror att det nästa
budgetår kommer att läggas fram förslag
om en kraftig höjning, dels på
att idrottsutredningens ordförande, vid
1968 års riksidrottsmöte, förutskickade
att idrottsutredningen har för avsikt att
föreslå att det statliga stödet till idrotten
gradvis höjes till cirka 100 miljoner
kronor vid slutet av en femårsperiod
med början fr. o. m. budgetåret
1970/71.
Redan det förhållandet att en ordförande
i en statlig utredning innan dennas
betänkande är klart förutskickar
kraftiga anslagshöjningar, i detta fall
fr. o. m. nästa budgetår, bevisar angelägenheten
av att Riksidrottsförbundet
och andra närstående organisationers
äskanden om en högre medelstilldelning
bättre tillgodoses. Detta borde enligt
min mening ha föranlett alla eller
åtminstone majoriteten av utskottets ledamöter
att biträda motionerna I: 659
och II: 763 om en ytterligare höjning
av idrottsanslaget med 2 miljoner kronor.
Alla är ju inställda på höjningar av
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11
161
Avsättning till fonden för idrottens främjande
anslaget. Varför då inte börja med budgetåret
1969/70 när pengar behövs? Jag
skall avstå från att speciellt beröra olika
angelägna behov i Riksidrottsförbundets
äskanden; de har ju omnämnts
tidigare i debatten. Jag vill dock erinra
om att departementschefen i årets statsverksproposition
understryker önskvärdheten
av höjda anslag till specialförbunden
och till ledarutbildningen.
Jag är personligen mycket glad över
att handelsministern betonar detta i
statsverkspropositionen.
Men, herr talman, tyvärr måste jag
samtidigt konstatera att specialförbundens
och ledarutbildningens behov inte
kommer att kunna tillgodoses, därest
utskottsmajoritetens hemställan bifalles
av riksdagen. Departementschefen talar
om önskvärda höjda anslag, men medlen
kommer helt enkelt inte att räcka
till för en prioritering. Jag beklagar att
så blir fallet.
Specialförbunden både på riks- och
distriktsplanet har en avgörande betydelse
när det gäller att främja den totala
idrottsliga verksamheten. Det är
specialförbundens ekonomiska och därav
givetvis beroende personella resurser
som är utslagsgivande för om en
effektiv samordning kan ske mellan idrottsinriktad
ungdomsverksamhet, tävlingsidrott
och annan motionsutövning.
För att aktivisera största möjliga antal
ungdomar till idrottsinriktad ungdomsverksamhet
eller den stora allmänheten
till hälsovårdande motion och friluftsliv
behövs tävlingsidrotten som
väckare och stimulerare. Mycket av det
som brukar kallas tävlingsidrott är ur
den enskilde deltagarens synpunkt motion
— samtidigt har motionsidrott naturligtvis
betydande inslag av tävling.
Specialförbundens verksamhet i fråga
om organisation och administration är
ett elementärt krav för den samlade
idrottsaktiviteten.
Jag hade gärna sett att reservanterna
biträtt den aktuella fyrpartimotionen
i dess helhet. Jag vill korrigera herr
Lindholms uttalande att motionen är
uttryck för ett från mittenpartiernas
sida ständigt återkommande krav. Detta
är min första riksdagsperiod, och jag
kan inte säga vad som tidigare har hänt
i denna kammare. Det enda jag vet är
att i år representanter för de fyra stora
partierna — däribland jag själv — står
bakom detta krav. Det rör sig alltså inte
om någon tvåparti- eller mittenpartimotion.
Jag vill, herr talman, yrka bifall till
reservationen 6 under punkt 17, mom.
1, innebärande en höjning med 0,5 miljoner
kronor. Reservanternas hemställan
ger i alla fall bättre resurser åt specialförbunden
och ledarutbildningen,
såsom handelsministern understryker i
statsverkspropositionen.
Till slut vill jag också säga några
ord om boxningen. När man lyssnar på
herr Sjöholms anförande här frågar man
sig om Sverige är ett fritt land eller
inte, eftersom han kräver förbud mot
boxning. Det underligaste är att det
på — förlåt uttrycket — boxningshatarhåll
slås hårdast just nu, när det inom
Svenska boxningsförbundet som bäst
läggs ned stort arbete och stor möda
på att ständigt förbättra säkerhetsåtgärderna.
Låt oss verkligen i denna
kammare besinna vårt ansvar som riksdagsmän
och tänka på att vi inte blivit
valda för att fatta beslut som faktiskt
skulle innebära att kriminaliteten ökades.
Det är nämligen just vad ett förbud
mot amatörboxning och boxningsträning
innebär. Det klokaste är att
idrottens egna organisationer som hittills
får avgöra denna fråga. Det är min
uppfattning — och jag hoppas att den
delas av majoriteten av kammarledamöterna
— att detta skall vara en idrottens
sak och att idrottens ledning
även i fortsättningen må ha rätt att
fördela anslagna statsmedel efter egen
prövning.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan under
punkt 17, mom. 2.
6—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 11
162
Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Avsättning till fonden för idrottens främjande
Herr TOBÉ (fp):
Herr talman! Jag har under flera år
haft glädjen att vara med om att öka
idrottsanslaget från några få miljoner
till nu mer än 30. Det skulle under lång
tid — jag tror att herr Lindholm sade
32 år — ha förekommit s. k. överhud.
Men förra året väckte vi som legat i
täten för höjning av idrottsanslaget inte
någon motion. Den statliga idrottsutredningen
hade nyligen börjat sitt arbete,
och vi trodde att den skulle framlägga
ett förslag under 1968. Vi var
därför optimistiska och räknade med
att vi vid 1969 års riksdag skulle få
skäl att hämta ur ett betänkande från
utredningen. Nu avgavs inte något betänkande,
men ordföranden i utredningen
framträdde offentligt i november
förra året och talade om vad man
sysslat med i utredningen. Vi som hörde
honom och de som läst vad han sade
har väl fått det intrycket, att det
är fråga om en väsentlig höjning av
anslaget till idrotten. Jag vill samtidigt
framhålla att utredningsordföranden talade
om organisatoriska förändringar i
viss utsträckning men utan avkall på
idrottsrörelsens frivilliga karaktär.
När nu utredningen inte framlade något
betänkande under 1968 och inte
heller i början av 1969 var frågan: Skall
vi motionera eller inte? Vi tyckte att
auspicierna beträffande utredningen
var goda, och vi fann att handelsministern
i sin proposition varit vänlig nog
att citera vad idrottens samarbetsnämnd
uttalat. Det är en nämnd som tillsatts
av handelsministern, och den har påpekat
att några stora förändringar inte
för närvarande bör göras eftersom
idrottsutredningen arbetar. Men nämnden
framhåller att det kan förväntas
att utredningen föreslår att ökade medel
ställs till förfogande, och i avvaktan
på utredningsresultatet bör den dynamiska
utveckling som är i gång inte
bromsas. Nämnden tillstyrker på grund
därav att en större del av den höjning
i förhållande till föregående år som begärts
av Riksidrottsförbundet •—• 10
miljoner kronor — ställs till förfogande.
I det läget ansåg vi motionärer att
vi kunde — med Riksidrottsförbundets
framställning, i stort sett tillstyrkt av
samarbetsnämnden, och med detta uttalande
av ordföranden i den sittande
utredningen — våga oss på åtminstone
en höjning med 2 miljoner. Vi antydde
också på vilka delar av Riksidrottsförbundets
petita man i huvudsak skulle
satsa dessa pengar. Det var främst
fråga om ungdomsidrotten, idrottsinstitutet
på Bosön, bidrag till mindre
lek- och idrottsanläggningar och handikappidrotten.
Med denna motivering skrevs alltså
den motion i vilken begärdes en ytterligare
höjning med 2 miljoner kronor
utöver regeringens förslag. De borgerliga
ledamöterna har nu reserverat
sig för en höjning av anslaget med en
halv miljon kronor, och vi motionärer
måste naturligtvis ansluta oss till denna
reservation. Jag ber därför att få
yrka bifall till denna.
Sedan skulle jag vilja säga några ord
om boxningen. Det har förts många
boxningsdebatter i denna kammare,
men det har inte i dag varit någon så
livlig diskussion som under tidigare år.
Kombattanterna känner varandra, och
det är inte så många av dem som yttrar
sig i denna fråga.
Det nya som hänt är enligt min mening
inte att promemorior har utarbetats
i justitiedepartementet, utan att
Nordiska rådet vid sin session i Stockholm
för en tid sedan beslöt att rekommendera
de nordiska ländernas regeringar
att föranstalta om förbud mot
proffsboxning. I denna rekommendation
finns ingenting sagt om amatörboxningen,
fastän den naturligtvis berördes
både av en del talare och i
handlingar som företeddes.
Inom justitiedepartementet bär ju utarbetats
promemorior om hur man
Onsdagen den 19 mars 1969 em;
Nr 11
163
Avsättning till fonden för idrottens främjand
skall gå till väga vid ett boxningsförbud
och om man skall förbjuda endast
proffsboxningen eller även amatörboxningen.
Men detta säger ingenting. I
ett annat ärende, kommunindelningsfrågan,
har även utarbetats två promemorior
med lagförslag. Det ena går ut
på att man skall företa en omröstning
mellan kommunerna i blocken om huruvida
de skall gå samman eller inte. Det
andra innebär att kommunerna måste
gå samman före 1 januari 1974.
Vi har flera exempel på sådana här
promemorior. Detsamma var förhållandet
när det gällde frågan, om regionplaneringen
skall läggas på landsting
i hela landet eller bara ske i Stockholm.
Det är en ny teknik som man använder
i departementen. Man låter en tjänsteman
utarbeta en promemoria, man
skickar ut den på remiss, och sedan tar
man ställning i departementet. Det säger
ingenting om departementschefens
uppfattning. Man bör vänta med denna
fråga.
Jag kan säga med en gång, fastän det
inte har med saken att göra, att jag är
glad om proffsboxning förbjudes. Men
jag anser att man bör ha möjlighet att
ha kvar amatörboxningen med de
skyddsbestämmelser som finns. Vi skall
inte dra in något anslag för denna ringa
del av idrottsrörelsen — Boxningsförbundet
är det mest tynande av våra
idrottsförbund —- såvida man inte i
laga ordning beslutar att förbjuda även
amatörboxning. Men då skall man också
förbjuda träning för boxning och kunna
bestraffa sådan träning, vilket jag
tror blir mycket svårt att göra.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen 6
vid statsutskottets utlåtande.
Herr SJÖHOLM (fp):
Herr talman! Låt mig först säga till
herr Tobé att anledningen till att Nordiska
rådet bara behandlade proffsboxningen
helt enkelt var att det fanns
en motion som yrkade på att man skulle
rekommendera förbud mot proffsboxning,
alltså bara proffsboxning. Sedan
finns det ju i departementspromemorian
en mycket gedigen och övertygande
motivering för att man bör förbjuda
båda slagen av boxning.
Får jag fråga herr Tobé, hur man
kan vilja förbjuda proffsboxning men
inte amatörboxning. Reagerar hjärnan
hos en människa olika om han får betalt
eller inte? De slag som går in mot
huvudet på en amatörboxare är precis
lika farliga. Jag skulle rent av kunna
säga att amatörboxningen är farligare,
därför att de som blir proffsboxare förmodligen
har fått hjärnan skadad redan
dessförinnan eftersom de har boxats
så mycket och så länge.
Dessutom kan man åberopa boxningsvännernas
egen argumentation. De säger
ju att boxningen är en mycket ädel
försvarssport, the noble art of seifdefence,
och vi vet alla att det är de bästa
amatörerna som blir proffs. Alltså är det
de boxare som kan försvara sig bäst
som blir proffsboxare. En logisk följd
av detta är att proffsboxningen är mindre
farlig. De som försvarar sig mindre
väl och tar emot fler slag förblir amatörer.
Herr Stridsman talar stora ord om
ett fritt land. Det låter litet ihåligt, om
friheten skall bestå i friheten att slå
varandra medvetslösa och tillfoga varandra
hjärnskador. Den friheten kan vi
vara utan, herr Stridsman. Herr Stridsman
talar om de säkerhetsåtgärder som
Boxningsförbundet vill införa. Det vill
man visst inte! Om herr Stridsman inte
redan har läst den nordiska utredningen,
bör han göra det. Där anföres
16 punkter som man vill ha genomförda,
om boxningen skall få fortsätta.
Boxningsförbundet vill inte acceptera
dessa punkter. Man vill inte att en läkare
skall få avbryta matchen. Utredningen
vill höja gränsen från 16 till 17 år.
Det vill inte Boxningsförbundet gå med
på. Jag var med i en debatt i Göteborg
i går. Där sade Boxningsförbundets ord
-
164 Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Avsättning till fonden för idrottens främjande
förande att »det skall vi visst göra». Juniorer
skall vara 17 år men vid 16 år
skall man vara »nybörjare». Man döper
för åldern från 16 till 17 år om benämningen
genom att använda termen
nybörjare, och så kommer man förbi
den svårigheten. Så är det i många andra
avseenden. Man har visst inte infört
dessa säkerhetsföreskrifter, och man
vill det inte heller.
Dessutom — och det är det viktiga,
herr Tobé och herr Stridsman — den
nordiska utredningen säger att vilka
säkerhetsföreskrifter man än vidtar,
kan man inte komma ifrån dessa hjärnskador.
Enda sättet är att förbjuda slag
mot huvudet. Kan vi enas om det, så är
det afl right. Men då är det ju inte längre
fråga om boxning. Det finaste i boxningen
är slaget på »the point», mot
hakspetsen, så att motståndaren blir
medvetslös. Vid svenska mästerskapen
var det eu erkänt fin boxare som låg
medvetslös i flera minuter och inte visste
var han befann sig — allt förlöpte
inom reglernas ram. Det ni försvarar
är en cynisk inställning. Det är fjärran
från allt vad idrott heter.
Herr STRIDSMAN (ep) kort genmäle:
Herr talman! Det är underligt att herr
Sjöholm inte uppmärksammat att Boxningsförbundet
verkligen nu försöker
arbeta på att förbättra säkerhetsbestämmelserna.
Han berörde inte med ett ord vad
ordet »förbud» innebär. Det måste väl
innebära att man kriminaliserar boxningen.
lag har inte sett att herr Sjöholm
i denna kammare föreslår att vi
skall skaffa fler poliser som skall
springa ut och se efter var man håller
på och boxningstränar.
Jag läste att man redan har fått avskriva
ungefär 100 000 parkeringsförseelser
i Stockholms stad därför att polisen
inte räcker till. Hur skall vi klara
upp situationen om boxningen förbjuds?
Vilka skulle springa ut och se
efter i vilka lokaler folk håller på med
sådan?
Jag hyser full tillit till dem som sitter
i ledningen för Sveriges riksidrottsförbund.
Jag vet att det i denna kammare
finns personer — med herr talmannen
i spetsen — som säkert har kunnighet
och insikter nog för att kunna förvalta
dessa pengar. Så länge som de ser det
som sin uppgift att låta den svenska
idrottsungdomen utöva boxningssporten
ger jag min fulla förståelse för att
denna också skall få del av dessa pengar.
Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag delar herr Stridsmans
respekt för vår talman, men jag
tillåter mig betvivla att herr talmannens
insikt om medicinska skadeverkningar
på hjärnan är större än den all medicinsk
expertis i detta land besitter. Vill
herr Stridsman verkligen göra det gällande?
Jag
tror att herr Stridsman i denna
kammare får vara med om att fatta åtskilliga
beslut som innebär förbud. Ett
rättssamhälle kan nämligen inte existera
utan sådana. Hela vår brottsbalk är
ju en katalog av förbud, och avsikten
med dem är i mycket stor utsträckning
just att skydda människor mot skador
och skadeverkningar av olika slag.
Herr Stridsman kommer som sagt att
få vara med om många beslut om förbud
för att rädda människors hälsa och
välbefinnande. Här är ett tillfälle, men
det försitter han tydligen.
Vad parkeringsvakterna i Stockholm
har med boxningsförbud att göra begriper
inte jag; det kanske herr Stridsman
kan förklara en annan gång.
Herr ERIKSSON i Arvika (fp):
Herr talman! Riksidrottsförbundet
har i en synnerligen välmotiverad framställning
begärt en ökning av anslaget
med 10 miljoner kronor; departements
-
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11 165
Avsättning till fonden för idrottens främjande
chefen har ställt i utsikt en ökning med
3 miljoner kronor. Reservanterna har
funnit det riktigt att föreslå en investeringsökning
— ty detta är också en
investering — med en halv miljon kronor
utöver vad departementschefen föreslår.
I Sverige finns ungefär 150 000
idrottsledare, som sliter gratis eller
mot en mycket ringa ersättning. Deras
huvudsakliga jobb är egentligen att leda
ungdomen och uppfostra en kader
av nya ledare som kan ta vid efter dem.
Men oftast får de ägna oproportionerligt
mycken tid åt att skrapa ihop medel
för att deras organisationer eller
klubbar över huvud taget skall kunna
existera — det har många års idrottsledarjobh
lärt mig. Säg Bingo, och ni
har karaktären på en svensk idrottsklubb
i dag!
Idrottsrörelsen är vårt lands verksammaste
medel mot samhällets destruktiva
krafter. »Hälsologin» är en försäkringspremie
mot de psykologiska påfrestningar
som stress och strukturförändringar
för med sig. Detta har idrottsutredningen
insett, och inom kort
kommer vi säkerligen att i riksdagen
få ta ställning till betydligt högre anslagsäskanden
än nu. Men under tiden
måste vi ge idrotten medel så att den
åtminstone kan hålla ställningarna. Därför
vill jag gärna yrka bifall till reservationen
6, eftersom den föreslår det
högsta anslaget till idrotten. Jag skulle
ha yrkat bifall till det förslag som innebar
det högsta anslaget från vilket håll
det än hade lagts fram, eftersom jag
tycker att stödet till idrotten är underdimensionerat.
Sedan några ord om boxning. Jag
förstår att herr Sjöholm inte gillar den
sporten. Jag tycker kanske inte heller
att den är den bästa idrottsgrenen, men
uppriktigt sagt anser jag att riksdagen
är fel forum för att fördöma boxningssporten.
Låt idrottens organisationer göra
det! På den punkten yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.
Herr LOTHIGIUS (m):
Herr talman! Moderata samlingspartiet
behöver inte någon motivering för
att yrka bifall till det förslag om ökning
av anslaget till idrotten som reservanterna
har lagt fram. Yi avvaktar
med intresse 1965 års idrottsutredning
och hoppas att den kommer att framlägga
förslag om en finansiering som
ger idrotten betydligt bättre förhållanden.
Herr SUNDKVIST (ep):
Herr talman! Jag hade ursprungligen
inte tänkt delta i denna debatt. Jag anmälde
mig när herr Lindholm efterlyste
något år då mittenpartierna inte
hade bjudit över regeringen i fråga om
idrottsanslaget. Herr Tobé talade om att
1968 var ett sådant år. Jag vill tillägga
att både 1967 och 1968 var sådana år.
Man behöver alltså inte ha alltför gott
minne för att känna till det.
Givetvis diskuterade vi också då idrottens
ekonomiska problem, men den
diskussionen gick inte ut på en ökning
av anslaget. Däremot motionerade vi
om ett speciellt idrottslotteri, något som
skulle ha givit idrotten ett verkligt tillskott.
Men då hade man andra undanflykter
än överbud att skylla på.
Herr LINDHOLM (s):
Herr talman! Det är möjligt att man
kan hitta något år, då mittenpartierna
inte gett något överbud, men jag tror
att det är väldigt svårt att hitta något
år då man inte på något sätt försökt demonstrera
att man är mer idrottsintresserad
än vi andra.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. 1
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Sjönell begärde emel
-
166 Nr 11
Onsdagen den 19 mars 1969 cm.
Avsättning till fonden för idrottens främjande
lertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 17)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 10,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herr Axel Andersson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Sjönell begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 107 ja och 86 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. 2
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Sjöholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 17)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 10,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Axel Andersson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Sjöholm begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 126 ja och 59 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Punkterna 18—21
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 3
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.
Punkterna 1—i
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 5
Lades till handlingarna.
Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
fredagen den 21 innevarande
mars.
Onsdagen den 19 mars 1969 em.
Nr 11
167
§ 4
Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av motioner om
sekretesskydd för röstlängd,
nr 16, i anledning av motion om utredning
angående den regionala och
lokala förvaltningens uppgifter och organisation,
och
nr 17, i anledning av motion om stärkande
av riksdagens kontrollmakt i en
ny författning;
statsutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1969/70 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
jämte motioner;
andra lagutskottets memorial nr 27,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av motioner
angående inkomstprövningen beträffande
änkepension i vissa fall; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motion om
översyn av inkassofirmornas verksamhet.
§ 5
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till teckning
av aktier i AB Gullhögens Bruk
jämte motioner; och
nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbildningens organisation
vid filosofisk fakultet m. m.
jämte motioner.
§ G
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:
nr 47, angående inrättande av konces -
sionsnämnden för miljöskydd och anslag
till statens naturvårdsverk för budgetåret
1969/70, samt
nr 61, angående anslag till teckning
av aktier i Kalmar Verkstads AB.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 7
Till bordläggning anmäldes riksdagens
revisorers framställning med anledning
av verkställd granskning rörande
riksbankens avdelningskontor.
§ 8
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:
Till Riksdagens andra kammare
Härmed får vi anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
den 9—12 april 1969 för deltagande i
handikapputredningens resa till Holland.
Stockholm den 19 mars 1969
Anna-Greta Skantz
Johannes Antonsson
Börje Nilsson
Till Riksdagens andra kammare
Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet fr. o. m. den 21.3
t. o. in. den 28.3 med anledning av utrikes
resa för studier av situationen i
Biafrakonflikten.
Stockholm den 19 mars 1969
Olle Göransson
Kammaren biföll dessa ansökningar.
§ 9
Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:
herr Thylén (m), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående tidpunkten för
168 Nr 11
Torsdagen den 20 mars 1969
avlämnande av proposition med anledning
av parkeringskommitténs betänkande,
herr Magnusson i Nennesholm (ep),
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
den tekniska kvaliteten på vissa TVsändare,
herr Åberg (fp), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående olägenheterna för fisket av
utsläpp av bl. a. avloppsvatten, och
herr Nygren (s), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
sysselsättningsläget i Västerbottens
län.
§ 10
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.06 på natten.
In fidem
Sune K. Johansson
Torsdagen den 20 mars
Kl. 15.30
§ 1
Svar på fråga ang. fastighetsägares
avdrag för ränteutgifter
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Herr Ringaby har frågat
mig om jag delar den uppfattning
som framförts bl. a. från socialdemokratiskt
håll, att avdrag för ränteutgifter
icke skall få åtnjutas av egnahemsägare
och andra fastighetsägare.
Jag anser inte att rätten till avdrag
för ränteutgifter på fastighetslån kan
slopas eller begränsas.
Vidare anförde
Herr RINGABY (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det mycket klara och rejäla
besked som jag har fått. Jag antar
att statsrådet Sträng också är medveten
om att orsaken till min fråga är den
kör av aggressiva röster som för närvarande
riktas mot egnahems- och villa
-
ägare, en aggression mot folkets breda
lager.
Det är inte så billigt att bo i en villa
som man ofta föreställer sig. En villa
som kräver en insats på 100 000 kronor
1 lånat kapital kostar ju ändå 7 000 kronor
i ränteutgifter. Det blir också 660
kronor om året i tomträttsavgift. Man
får också plussa på sin inkomst med
2 procent på taxeringsvärdet, för ett
taxeringsvärde på 70 000 kronor alltså
1 400 kronor. Då är man uppe i 9 060
kronor. Har man då en marginalskatt
på 50 procent blir det ändå 4 530 kronor
om året plus cirka 2 400 kronor i kostnader
för elektricitet, sophämtning, värme
och vatten m. m. Tillsammans blir
det en hyra på cirka 410 kronor i månaden.
Dessutom får man betala alla reparationer
själv.
Jag tycker att det är en normal och
acceptabel hyra för ungefär 100 kvadratmeter,
men om man jämför den med
den mycket höga hyran i exempelvis
höghus, kan den ju framstå som låg. Men
i stället för att angripa orsakerna till
den höga hyresnivån i de stora bostadskasernerna
vill man nu slopa alla möj
-
Torsdagen den 20 mars 1969
Nr 11 169
Svar pa fråga ang. reglerna för anmälan om särbeskattning — Svar på fråga ang.
utbildningen av värnpliktiga vid marinen
ligheter att få normala hyror genom att
företa en utjämning på en mycket hög
hyresnivå för alla. Detta är enligt mitt
förmenande en reaktionär politik, ty
den drabbar inte de stora inkomsttagarna.
De kan klara dessa ränteutgifter
utan avdragsrätt; systemet riktar sig direkt
mot små och medelstora inkomsttagare,
vilka därest detta ränteavdrag
förmenades dem obarmhärtigt skulle
motas bort från sina egnahem och villor.
Jag är som sagt tacksam för finansministerns
klarläggande och hoppas att
det blir litet lugnare i debatten om dessa
ting i framtiden.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 2
Svar på fråga ang. reglerna för
anmälan om särbeskattning
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:
Herr talman! Herr Romanus har frågat
mig om jag överväger någon snabb
ändring av reglerna för anmälan om särbeskattning,
för att undvika att människor
tvingas betala mer skatt än de
skulle behöva.
Av bl. a. uppbördstekniska skäl har
ansökningstiden för frivillig särbeskattning
bestämts till den 1 juli under taxeringsåret.
Med nuvarande frivilliga system
övervägs inte i finansdepartementet
någon ändring av denna ansökningstid.
Vidare anförde
Herr ROMANUS (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret, samtidigt som
jag beklagar att det är helt negativt.
Det står nu klart att det system för an6*
— Andra kammarens protokoll 1969.
sökan om frivillig särbeskattning som
införts är krångligt och inte fungerar.
Många vet inte att man måste lämna in
en särskild ansökan. De ansökningar
som lämnas in är det också mycket fel i
— inte mindre än 70 procent av ansökningarna
här i Stockholm innehåller
felaktiga uppgifter. Många tror också att
den ansökan de lämnade in för 1967
gäller även för 1968. De tabeller som tillhandahålls
är heller inte helt rättvisande,
och därför får en del människor inte
sitt läge helt klart för sig.
Det uppstår också orättvisor. På en
del håll godkänner man anteckningar
som gjorts på deklarationsblanketten,
medan man på andra håll inte godkänner
sådana anteckningar, utan fordrar
en särskild ansökan.
Vårt skattesystem är så pass krångligt
att man tycker, att varje gång en person
tvingas betala mera skatf än han egentligen
behöver, skulle finansministern
vara missnöjd och söka efter metoder
att göra systemet enklare. Tyvärr synes
herr Sträng vara helt nöjd — en kanske
inte alldeles unik företeelse.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 3
Svar på fråga ang. utbildningen av
värnpliktiga vid marinen
Ordet lämnades på begäran till
Herr statsrådet GEIJER, som yttrade:
Herr talman! Fru Ryding har frågat
chefen för försvarsdepartementet om
han anser det tillfredsställande att värnpliktig
vid marinen, som genomgått
grundutbildning före år 1966 på normalt
394 dagar, därefter kan inkallas till repetitionsutbildning
eller krigsförbandsövning
oavsett att hans totala utbildning
därigenom förlängs. Frågan har
överlämnats till mig för besvarande.
Grundtanken i det förslag som 1960
Nr 11
170 Nr 11
Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på fråga ang. utbildningen av värnpliktiga vid marinen
års värnpliktsutredning framlade var
att repetitionsutbildning skulle genomföras
i krigsorganiserade förband vid
samtliga försvarsgrenar. Detta innebär
att värnpliktiga vid bl. a. flottan, som
redan fullgjort all sin tjänstgöring i en
följd, måste åläggas ytterligare tjänstgöringsskyldighet
för att repetitionsutbildning
i krigsförband skall kunna genomföras.
De övergångsbestämmelser som föreslogs
byggde i viss mån på lösningar
som man i liknande fall tillgripit år
1951 vid övergången till repetitionsutbildning
i krigsförband vid armén och
kustartilleriet. Värnpliktiga födda år
1947 som före den 1 september 1966
påbörjat grundutbildningen ålades sålunda
en tjänstgöringsskyldighet om
högst fem krigsförbandsövningar. Endast
ett fåtal värnpliktiga tillhör denna
kategori. För övriga värnpliktiga sjunker
tjänstgöringsskyldigheten med den
värnpliktiges ålder så att t. ex. värnpliktiga
födda år 1942 åläggs tre och de
som är födda år 1925 endast en krigsförbandsövning.
Vid anmälan av Kungl. Maj :ts proposition
1966:106 pekade departementschefen
på denna för den enskilde inte
obetydliga utökning av tjänstgöringsskyldigheten.
Riksdagen delade emellertid
då departementschefens uppfattning
att detta var en nödvändig åtgärd för att
en för vårt försvar väsentlig reform
skulle kunna genomföras inom rimlig
tid. Något skäl för en ändring av inställningen
i denna fråga anser jag inte
föreligga.
Vidare anförde:
Fru RYDING (vpk):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Geijer för det utförliga svaret
på min fråga.
Anledningen till att jag ställt frågan
är att jag fått flera påringningar från
personer som gjort sin värnplikt före
1966 och anser att det icke är rättvist
att deras totala utbildningstid förlängs
genom det sätt på vilket repetitionsövningarna
är upplagda. Jag finner nu av
svaret att det — vilket är helt naturligt
— kommer att röra sig om en allt
mindre grupp, men det tycker jag inte
motiverar att det skall vara en orättvisa
i detta fall.
Beträffande uttalandet att tanken är
att försvaret skulle bli effektivare genom
det tillämpade systemet, så kan
man ju ha vilken uppfattning som helst.
Jag för min del anser emellertid att man
inte får effektivisera försvaret till priset
av orättvisor mot de enskilda värnpliktiga.
Jag är ledsen att behöva konstatera att
statsrådet i den sista meningen av svaret
sade att han inte anser det föreligga
något skäl för en ändring av inställningen
i denna fråga. Jag skulle önska
att man i alla fall såge över bestämmelserna
och sökte få till stånd en övergångsform
som leder till att det inte
uppstår en sådan här orättvisa, som ju
innebär att vissa som fullgjort grundutbildning
före 1966 faktiskt får en totalt
sett längre utbildningstid.
Herr statsrådet GEIJER:
Herr talman! Givetvis kan man förstå
att de värnpliktiga det här gäller tycker
att det är besvärligt med dessa extra
övningar. Jag har egentligen ingenting
att tillägga till vad som sagts i svaret annat
än att den utredning som låg bakom
detta förslag naturligtvis övervägde
om man kunde klara sig på något annat
sätt. Den konstaterade emellertid
att om flottans krigsorganisation skulle
övas enbart med värnpliktiga, grundutbildade
enligt den ordning som föreslogs
av värnpliktsutredningen, skulle
cirka 20 år förflyta innan alla krigsförband
hade övat. Det är väl mot denna
bakgrund man får se dessa övergångsbestämmelser.
Härmed var överläggningen slutad.
Torsdagen den 20 mars 1969
Nr 11
171
§ 4
Svar på fråga ang. demonstrationsrätt
på privatägt område
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Hermansson har
frågat mig om jag överväger att i eventuellt
kommande förslag på grundval av
statssekreteraren Ingvar Carlssons PM
om demonstrationsrätten även beakta
behovet av att trygga demonstrationsrätten
på platser som innetorg o. d., vilka
fungerar som allmänna platser fastän
de är privatägda.
Demonstrationsrätten måste tåla vissa
inskränkningar av hänsyn till bl. a. enskildas
fri- och rättigheter. Demonstrationer
kan således i princip inte anordnas
på privatägt område utan ägarens
medgivande, även om området är upplåtet
för allmänheten. Så är fallet med
t. ex. varuhus och restauranger. Om sådant
område som åsyftas med herr Hermanssons
fråga utgör allmän plats enligt
genomförd stadsplan eller byggnadsplan
eller i andra fall kan anses upplåtet
till eller eljest nyttjat för allmän samfärdsel,
behövs emellertid polismyndighets
tillstånd för anordnande av demonstration.
Skäl kan anföras för att det aldrig bör
vara ägaren till ett privatägt innetorg
som har rätt att bestämma över vem som
skall få vistas på torget. Detta gäller i
synnerhet torg som allmänheten måste
passera för att begagna sådana allmänna
inrättningar som post, telestation och
försäkringskassa. Problemet har således
vidare aspekter än de rent demonstrationsrättsliga,
och jag kan därför inte
nu utlova att frågan kan lösas i samband
med ställningstagande till de förslag som
förs fram i promemorian om demonstrationsrätten.
Vidare anförde:
Herr HERMANSSON (vpk):
Herr talman! Jag tackar justitieminis -
tern för svaret. Innetorget i Täby centrum
ligger inte så långt härifrån, och
där har aktualiserats ett problem som
kan väntas dyka upp på flera ställen i
landet. Det kommanditbolag som förvaltar
Täby centrum anser att innetorget
är att betrakta som enskild plats.
Det menar sig därför ha rätt att avgöra
vilka organisationer som t. ex. får
genomföra bössinsamlingar där.
Polismästaren i Täby anser också —
enligt pressuppgifter — att innetorget
icke utgör allmän plats. Han har gjort
detta uttalande i ett yttrande till JO med
anledning av en JO-anmälan, vari en
person klagar över att polisen ingripit
mot en bössinsamling till förmån för
FNL på innetorget i Täby centrum. Polismästaren
anser att personer som »obehörigen
kvarstannar på innetorget» gör
sig skyldiga till olaga intrång och att
polisen har skyldighet att ingripa. Efter
begäran från fastighetsbolaget har
Täbypolisen ingripit två gånger. Ingripanden
har också gjorts av uniformerade
vaktmän.
I ytterligare en JO-anmälan som föreligger
hävdas att tillstånd till aktiviteter
på innetorget lämnas på ett godtyckligt
och inkonsekvent sätt. Många
kommunalt verksamma i Täby har framfört
stark kritik mot att eif privat fastighetsbolag
på detta sätt kan hindra
yttrandefriheten på en plats, som visserligen
är privatägd men i verkligheten
fungerar som allmän plats. Vid torget
finns det, det bör understrykas, en rad
allmänna serviceinrättningar såsom
post, apotek, försäkringskassa, telegraf
och systembolag.
Herr talman! Jag ansluter mig till den
starka opinion i Täby som anser att
torget bör uppfattas som allmän plats
och att det därför skall vara öppet för
politiska och andra aktiviteter på samma
sätt som allmän plats ägd av stat
eller kommun.
Jag tolkar också justitieministerns
svar på min fråga positivt, understödjande
den uppfattning jag redogjort för.
När han säger, att skäl kan anföras för
172 Nr 11
Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på fråga ang. prisbildningen beträffande bostadsrättslägenheter
att det aldrig bör vara ägaren till ett
privatägt innetorg som har rätt att bestämma
över vem som skall få vistas
på torget, måste detta stödja den tolkning
som många kommunalt verksamma
och politiska organisationer i Täby gör.
Men frågan är om det som justitieministern
här sagt är tillräckligt. Det är
riktigt att problemet har vidare aspekter
än de rent demonstrationsrättsliga,
men för mig liksom för allmänheten i
Täby är det viktigaste naturligtvis att
frågan löses, oavsett i vilket sammanhang
det sker. .lag vill därför formulera
min fråga sålunda: Avser statsrådet att
under den närmaste tiden ta något initiativ
i detta syfte?
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:
Herr talman! Man kan givetvis diskutera
om det är viktigast att få gå till
försäkringskassan eller att få delta i en
demonstration på ett visst område. Men
som herr Hermansson sade framgår det
klart av mitt svar, att jag inte anser det
vara bra att enskilda skall äga sådana
områden som allmänheten måste ha tillgång
till för att kunna uträtta de ärenden
som behöver klaras av i offentliga
inrättningar som försäkringskassa, post
och telestation. I det aktuella fallet som
åberopades av herr Hermansson vill jag
inte göra något uttalande, ty herr Hermansson
vet mycket väl att jag i aktuella
rättsfall inte vill föregripa den
prövning som skall äga rum av därtill
behöriga myndigheter. Vi har ju redan,
som herr Hermansson sade, riksdagens
justitieombudsman inkopplad på frågan,
och det kan också mycket väl tänkas
att vad som förekommit på den aktuella
platsen kan föranleda domstolsprövning
av spörsmålet i fråga. Jag tror
att jag som svar på herr Hermanssons
senast ställda fråga skulle vilja säga att
jag föredrar att avvakta den prövning
av den rättsliga situationen som redan
pågår, innan jag tar ytterligare initiativ.
Vi har en plats alldeles i närheten
som intar nästan samma ställning, nämligen
riksdagshusplanen. Den ägs av
staten och är därför att anse som enskilt
område. Det är inte gatumark, men
marken är upplåten för allmänhetens
begagnande mot att Stockholms stad
sköter om renhållning och vissa underhållsarbeten.
Det finns alltså flera problem
som i detta fall kan komma i fråga
och det rör sig inte enbart om demonstrationsrätten.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 5
Svar på fråga ang. prisbildningen
beträffande bostadsrättslägenheter
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Hermansson har
frågat inrikesministern om denne har
uppmärksammat utvecklingen i fråga
om prisbildningen på bostadsrättslägenheter
och är beredd att snarast ta
initiativ till åtgärder, som stoppar fastighets-
och hyresspekulation inom bostadsrättsbeståndet.
Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.
Vid utgången av år 1968 upphörde
den offentliga kontrollen av överlåtelser
av bostadsrättslägenheter. Bakgrunden
härtill var följande: Kritik har i olika
sammanhang, bl. a. i riksdagen, riktats
mot att kontrollbestämmelserna inte
medger något skydd mot förändringar
av penningvärdet. Det har också påpekats
att svårigheterna alltid måste bli
stora att ange en riktig norm för bestämmandet
av en bostadsrätts värde.
Likheten mellan bostadsrättshavarnas
och egnahemsägarnas besittnings- och
äganderättsförhållanden har ansetts
tala för en fri prisbildning, framför allt
med hänsyn till att överlåtelsekontrollen
för statligt finansierade egnahem
Torsdagen den 20 mars 1969
Nr 11 173
Svar på fråga ang. prisbildningen beträffande bostadsrättslägenheter
upphört vid utgången av år 1967. Slutligen
beaktades att det stora flertalet
bostadsrättslägenheter fanns i hus där
föreningen tillämpar sådana normer
för bestämmande av överlåtelsevärdet
som inte medger att knapphetsbetingade
ersättningar tas ut.
Efter slopandet vid årsskiftet av bostadskontrollagen
har HSB, vars lägenlietsbestånd
utgör ungefär hälften av
bostadsrättslägenheterna, antagit en rekommendation
enligt vilken högsta
överlåtelsevärdet skall motsvara grundavgiften,
amorteringar på fastighetslånen
och ett skäligt tillägg för eventuella
förbättringar i lägenheten. Dessutom
kan tillämpas bostadsstyrelsens värderingsindex
och för lägenheter byggda
före år 1950 byggnadskostnadsindex.
Svenska Riksbyggen har antagit en liknande
rekommendation, som dock inte
innefattar indextillägg.
Det är enligt min mening ännu för tidigt
— 2Vä månader efter lagstiftningens
ikraftträdande — att yttra sig om
hur prisbildningen på bostadsrätter
kommer att bli. Med anledning av de
uppgifter som har förekommit om begärda
överlåtelsebelopp vill jag emellertid
framhålla, att det väsentliga inte är
de belopp som överlåtaren begärt utan
de belopp som betalats. Jag har därför
låtit undersöka vilka belopp som betalats
vid hittills gjorda överlåtelser av
bostadsrätter inom HSB:s och Riksbyggens
lägenhetsbestånd. Av denna undersökning
framgår bl. a. följande.
Antalet överlåtelser av bostadsrätter
inom HSB i Stockholm har sedan årsskiftet
varit 186. Därav har 11 lägenheter
överlåtits till ett pris som överstiger
vad som gäller vid. tillämpning av HSB:s
rekommendation. Av dessa är det endast
3 lägenheter beträffande vilka överlåtelsepriset
väsentligen överstigit det rekommenderade
priset. I 68 fall har överlåtelsepriset
legat under det rekommenderade
priset. Beträffande landet i övrigt
finns uppgifter om sammanlagt 490
överlåtelser. Endast i 9 fall har priset
överstigit det rekommenderade priset
och då med mindre belopp. Beträffande
exempelvis Malmö gäller att 120 överlåtelser
skett, samtliga till rekommenderat
pris.
När det gäller Riksbyggen har tendensen
varit densamma. Statistiken visar
dock ett i jämförelse med HSB större
antal överlåtelser till högre pris än det
rekommenderade, vilket torde bero på
att Riksbyggens rekommendation inte
innefattar indextillägg. Enligt vad jag
har inhämtat avser Riksbyggen att komplettera
sin rekommendation med sådant
tillägg.
Hittills framkomna uppgifter ger således
inte belägg för att slopandet av
överlåtelsekontrollen medfört några betydande
olägenheter. Det är emellertid
angeläget att ett knapphetsbetingat efterfrågeöverskott
inte får dominera prisbildningen,
och utvecklingen kommer
därför att följas med uppmärksamhet
också i fortsättningen beträffande eventuella
tendenser i denna riktning.
Vidare anförde:
Herr HERMANSSON (vpk):
Herr talman! Jag tackar för svaret.
Vi var sammanlagt 42 riksdagsledamöter
här i andra kammaren som i höstas
röstade för ett förslag, ställt av herr
Lundberg, om att kontrollen av överlåtelsevärdena
på bostadsrättslägenheter
skulle behållas tills vidare. Riksdagsmajoriteten
beslöt emellertid annorlunda.
I den debatten framfördes mycket
starka farhågor för att följderna av ett
slopande av kontrollen av överlåtelsevärdena
skulle bli spekulation och prisstegringar.
Framför allt väntades givetvis
sådana när det gällde centralt belägna
och attraktiva lägenheter. Innehavarna
av sådana lägenheter kunde då få en
snabb förmögenhetsökning.
I tidningspressen har också redovisats
en rad exempel på hur rena ockerpriser
har begärts i bristorterna. Justitieministern
bar nu redogjort för en un
-
174 Nr 11 Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på fråga ang. ersättningen till statens järnvägars personal vid skada i tjänsten
dersökning som framför allt gäller HSBlägenheter,
där överlåtelser har skett,
och det är naturligtvis rätt som han säger,
att det viktiga är vilka belopp som
verkligen har betalats, även om man inte
bör bortse från att mycket höga priser
på bostadsrättslägenheter, som gör
att människor inte kan efterfråga dem,
också är en negativ företeelse. Det innebär
ju att de människor som annars
skulle kunna skaffa sig en bostadsrättslägenhet
hindras härifrån genom att rena
ockerpriser tas ut.
Det finns emellertid också en stor
grupp av andra bostadsrättsföreningar,
närmare 160 000, som brukar benämnas
privata bostadsrättsföreningar. Jag skulle
mycket gärna vilja veta om de undersökningar
som gjorts inom justitiedepartementet
eller på annat håll också
har försökt klarlägga hurudan prisutvecklingen
har varit på sådana lägenheter.
Det kan ju tänkas att just HSB:s
lägenheter visar en mindre ogynnsam
bild än andra former av bostadsrättslägenheter.
Nu menar justitieministern att det inte
är så länge sedan kontrollen av priset
på bostadsrättslägenheter slopades,
men han lovar att följa utvecklingen.
Jag har emellertid en något mer negativ
värdering av utvecklingen på denna
marknad än den som justitieministern
har givit uttryck för i sitt svar, och jag
vill uttrycka förhoppningen att när ytterligare
material har kommit fram regeringen
än en gång prövar frågan och
lar de initiativ som är nödvändiga för
att förhindra spekulation i bostadsrättslägenheter.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:
Herr talman! Jag kan självfallet inte
tvinga fram de uppgifter som herr Hermansson
här talar om. Genom tillmötesgående
från HSB och Riksbyggen har
vi fått uppgifter om vad som har skett
på deras områden.
Bortsett från att först min sjukdom
och sedan herr Hermanssons bortovaro
fördröjt svaret på herr Hermanssons
fråga har det ändå inte varit möjligt att
inom den tid som gått sedan frågan
ställdes göra en ingående undersökning
också på den privata sidan av bostadsrättsmarknaden.
Vi har som sagt inga möjligheter att
tvinga fram uppgifter därifrån.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 6
Svar på fråga ang. ersättningen till
statens järnvägars personal vid
skada i tjänsten
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Glimnér har frågat
chefen för civildepartementet om
han avser att vidta åtgärder för att
förbättra järnvägsanställdas möjligheter
att erhålla skadeståndsersättning och
ersättning för inkomstbortfall då de
skadas i tjänsten. Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.
Den fråga som herr Glimnér tar upp
kan inte begränsas till de järnvägsanställda
utan motsvarande problem gäller
flera andra yrkeskategorier. Spörsmålet
är av stor principiell och praktisk
räckvidd och så komplicerat att
det inte lämpligen kan behandlas inom
ramen för svaret på en enkel fråga.
Men riksdagen kommer att få tillfälle
att diskutera i vad mån dessa problem
skall lösas genom skadeståndslagstiftning
eller genom förbättrade förmåner
från olika försäkringsanordningar, när
regeringen lägger fram förslag till allmän
skadeståndslag. Detta beräknas
kunna ske vid höstriksdagen.
Vidare anförde:
Torsdagen den 20 mars 1969 Nr 11 175
Svar på fråga ang. utredningen rörande enhetlig lönesättning vid de skyddade verkstäderna -
Herr GLIMNÉR (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret.
Det är utan tvivel så som statsrådet
anger, att det på flera av arbetslivets
områden finns ansvarsförhållanden
som inte är tillfredsställande lösta. Jag
har noterat att Svenska järnvägsmannaförbundet
ansett att frågan om strikt
ansvar för järnvägsföretag gentemot de
anställda bör upptagas till övervägande,
och jag delar därvidlag Svenska
järnvägsmannaförbundets uppfattning
att det är felaktigt att ålägga den skadade
att bära bevisbördan.
Bakgrunden till min fråga är, herr
talman, ett fall där ett trafikbiträde vid
Norrköpings centralstation skadades
genom olycksfall i arbetet den 10 februari
1965. Den skadade har under en
tid av fyra år vandrat mellan olika
sjukavdelningar samtidigt som hans
ärenden passerat olika myndigheter. I
läkarutlåtande från regionsjukhuset har
sammanfattningsvis konstaterats att invaliditetstillståndet
hade ett klart och
otvetydigt samband med olyckshändelsen.
Trots detta utlåtande har den skadade
icke kunnat erhålla ersättning enligt
lagen om yrkesskadeförsäkring efter
samordningstidens utgång.
Den psykiska press som förhållandet
inneburit för den skadade har lett till
att vederbörande — som är född så sent
som år 1921 — nu sjukpensionerats. Det
förslag som statsrådet aviserat kan inte
leda till att någon hjälp ges i det här
aktuella fallet, men jag hoppas att frågan
skall lösas för andra.
Jag ber att än en gång få uttala ett
tack för det positiva svaret.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:
Herr talman! Jag antydde i mitt svar
att det finns flera grupper som kan bli
aktuella. Vi har i anledning av framställningar
som kommit in till justitiedepartementet
— det är närmast stuve
-
riarbetarna och polismännen som aktualiserat
frågan — gjort en liten undersökning
för att se var olycksriskerna
i arbetet är störst. Det visar sig att åtskilliga
andra grupper än de statligt
anställda kommer in i bilden. Gruvarbetare
under jord och skogsarbetare
företer den högsta olycksfallsprocenten
i den statistik som gjorts upp.
Jag tycker det är en mycket angelägen
uppgift att lösa dessa problem. Hur
de skall lösas kan jag i dag inte ange,
men jag hoppas att i det förslag till en
allmän skadeståndslag, som vi nu arbetar
på i departementet, få dra upp vissa
riktlinjer som jag själv anser böra vara
avgörande för lösningen av problemen
och sedan få riksdagens reaktion härpå.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 7
Svar på fråga ang. utredningen
rörande enhetlig lönesättning vid
de skyddade verkstäderna
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:
Herr talman! Herr Josefsson i Halmstad
har frågat mig om när resultatet
av utredningen om enhetlig lönesättning
vid de skyddade verkstäderna kan förväntas.
Utredningsmannen, som tillkallades
våren 1968, har haft fortlöpande kontakter
med bl. a. Kommunalarbetareförbundet,
Landstingsförbundet och Kommunförbundet.
Han underställde i början
av mars 1969 dessa parter ett principförslag
till avtal rörande lönesättningen
vid de skyddade verkstäderna.
Enligt vad jag erfarit har parterna i dagarna
träffat en preliminär överenskommelse.
Det är för tidigt att uttala
sig om huruvida denna överenskommelse
tillgodoser önskemålet om mera
176 Nr 11 Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på fråga ang. utredningen rörande enhetlig lönesättning vid de skyddade verkstäderna -
enhetliga grunder för lönesättningen vid
de skyddade verkstäderna.
Vidare anförde:
Herr JOSEFSSON i Halmstad (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Holmqvist för svaret men
också att få göra några kommentarer
till detta.
De avtalsupprättande parterna är i
detta fall kommunförbunden och Kommunalarbetareförbundet,
som träffade
en preliminär överenskomelse den 13
mars, alltså i förra veckan. Det är alldeles
riktigt att utredningsmannen, regeringsrådet
Lidbeck, tidigare underställde
dessa parter ett förslag och detta
har kanske i vissa avseenden kunnat
följas upp i det senare träffade preliminära
avtalet mellan huvudmännen.
Jag har vetskap om att det preliminära
avtal som har träffats tills vidare
ligger vilande. Jag vill skjuta in att avtalet
tillmötesgår vissa önskemål dels
om en bättre lönesättning för arbetstagare
på skyddade verkstäder, dels om
en mera enhetlig lösning av de avtalsmässiga
problemen beträffande arbetstid,
semester och andra, rent sociala
omständigheter. Det är mycket viktiga
önskemål som på den vägen kan bli tillgodosedda.
Om den rekommendation som finns
i denna preliminära uppgörelse skall
följas upp såväl i landstingen som i berörda
kommuner — jag vill inflika att
elva landsting för närvarande står som
huvudmän för skyddade verkstäder inom
sina länsområden och likaså ett betydande
antal kommuner; det är bakgrunden
till att kommunförbunden måste
vara med om att träffa uppgörelsen
— betyder det en ganska kraftig kostnadsökning
för t. ex. mitt eget hemlandsting
i Halland. Vi bär preliminärt
räknat med att vi för år 1969 med nu
gällande bestämmelser bär iklätt oss en
kostnad på 4: 60 kronor per arbetstim
-
me för samtliga som vi sysselsätter vid
skyddade verkstäder. Om detta nya avtal
skall tillämpas, kommer kostnaderna
att öka avsevärt. Där kommer frågan
om kostnadsövervältringen in. Om
en arbetstagare på skyddad verkstad nu
når upp till en inkomst som överstiger
ett visst belopp blir det en reduktion
av kommunala bostadstillägg eller pensioner.
Vissa utgifter på ett håll minskar
alltså men landstingets kostnader
ökas. Enligt min mening borde utredningsmannen
ta ställning till kostnadsövervältringsproblemen;
jag hoppas att
så skall ske.
Vi får senare, när vi kommer till de
punkter i statsverkspropositionen som
berör statsbidragen till skyddade verkstäder,
tillfälle att här i kammaren diskutera
frågan om kostnadsfördelningen
mellan staten och huvudmännen. Vi har
säkerligen åtskilliga önskemål att anföra
från huvudmännens sida, om vi
skall kunna tillämpa den rekommendation
som innefattas i det preliminära avtalet
och som på längre sikt innebär en
förbättrad lösning för arbetstagarna.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Det är självfallet riktigt
som herr Josefsson i Halmstad säger.
Jag har emellertid inte närmare tagit
del av avtalets innehåll men har av tidningspressen
fått samma uppfattning
som herr Josefsson, nämligen att det är
fråga om rätt betydande ökningar i
vissa fall. Förhåller det sig så innebär
det givetvis kostnadsökningar. Frågan
är i hur hög grad dessa skall bäras av
kommunerna och om man tänker sig
att staten skall medverka i sammanhanget.
Jag vet att denna fråga har varit
föremål för diskussion men vill också
nämna, att regeringen inte fått någon
framställning från de berörda parterna,
i detta fall kommunerna och landstingen,
om ökat bidrag från staten. Lämnas
en sådan framställning är det alldeles
Torsdagen den 20 mars 1969
Nr 11 177
Svar på fråga ang. åtgärder till förebyggande av karies hos barn
uppenbart att vi i vanlig ordning måste
vara beredda att ta upp diskussion i
frågan med parterna. Självfallet är vi
villiga att sätta oss ned och resonera
om frågorna.
.lag vill peka på att i just det exempel
herr Josefsson anförde var det kanske
kommunerna som tjänade mest —
i varje fall i fråga om bortfallet av det
kommunala bostadstillägget. Men det
kan finnas andra områden där försäkringarna
möjligen påverkas och där
man kan säga att staten befrias från
vissa kostnader. Under alla omständigheter
åvilar det dock kommunerna att
dra försorg om de människor som inte
genom arbete eller på annat sätt kan
försörja sig.
Herr JOSEFSSON i Halmstad (s):
Herr talman! Jag är tacksam för de
uppgifter som statsrådet Holmqvist lämnade.
I detta sammanhang vill jag också
erinra om att jag tagit del av en promemoria
av den 24 februari i år, vilken utarbetats
av riksförsäkringsverkets expert
i enmansutredningen. För lösningen
av vissa kostnadsövervältringsproblem
kan den kanske ge vägledning. Jag
har därmed velat antyda att det kanske
finns vissa modeller. Det är klart att det
också kan vara fråga om fördelning av
kostnaderna mellan kommun och landsting.
Detta är en fråga som uppträder
i det ögonblick då landstingen övertar
huvudmannaskapet för de skyddade
verkstäderna. Då löses kanske vissa problem,
bl. a. svårigheterna för en del
mindre kommuner i fråga om sociala
kostnader.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 8
Svar på fråga ang. åtgärder till
förebyggande av karies hos barn
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Clarkson har frågat
vilka åtgärder jag avser att vidta
med anledning av de tandvårdsundersökningar
som redovisat mycket otillfredsställande
förhållanden i fråga om
kariesförekomst bland fyraåringar.
Hälsokontroller i Lund och Dalby har
utvisat att 80—90 procent av de undersökta
barnen i åldern tre till fem år har
tandkaries.
Socialstyrelsen har på regeringens
initiativ utarbetat ett program för hälsokontroll
av samtliga barn i fyraårsåldern,
som bl. a. innefattar tandhälsokontroll.
Verksamheten håller nu på att
byggas upp. Så snart den genomförts
kommer man att kunna utröna huruvida
kariesfrekvensen i hela landet är
lika hög som i de nu undersökta områdena.
Hälsokontrollen av fyraåringarna kan
beräknas komma att stimulera intresset
bland föräldrarna för barnens tandvård.
Vid mödrarnas besök på barna- och
mödravårdscentralerna lämnar tandläkare
från folktandvården råd och anvisningar
om tandvård. Förutom denna
upplysningsverksamhet bedrivs aktiv
verksamhet av liknande art i skolor, på
föräldramöten etc. Dessa åtgärder i förening
med s. k. fluorsköljningar i ett
flertal skolor har minskat den årliga
medelbehandlingstiden per barn. Som
en följd härav kunde under år 1967
31 000 fler barn än året innan meddelas
organiserad tandvård. Siffror för år
1968 föreligger ännu ej men av allt att
döma ökar antalet barn, som kan meddelas
organiserad barntandvård. Tack
vare denna ökning har tandvården tämligen
allmänt kunnat utsträckas till att
omfatta även 6-åringarna. I ett stort antal
tandvårdsdistrikt har även 3—5-åringar kunnat inlemmas i den organiserade
vården. Folktandvårdens huvudmän
planerar att förstärka resurserna
för tandvården så att så många förskolebarn
som möjligt kan behandlas inom
den organiserade vården.
178 Nr 11
Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på fråga ang. innehållet i med statsmedel bekostade publikationer
Jag vill med anledning av herr Clarksons
fråga slutligen framhålla, att utbyggnaden
av barntandvården ingår i
de frågor som folktandvårdsutredningen
på mitt uppdrag för närvarande behandlar.
Utredningens arbete beräknas bli
avslutat under innevarande år.
Vidare anförde:
Herr CLARKSON (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Aspling för det mycket positiva
svaret i denna allvarliga angelägenhet.
Det var något av en chock att ta
del av uppgifterna från Lund-Dalbyundersökningen
vilken, såsom statsrådet
sade, visade att endast ungefär 10 procent
av barnen i 3—5-årsåldern är kariesfria.
Faktum är att 25 procent av
barnen i 4-årsåldern är katastroffall!
Av herr Asplings svar kan man också
dra den slutsatsen att en av svårigheterna
när det gäller att komma till rätta
med problemet är bristen på tandläkare.
Jag tycker att det vore skäl att statsrådet
övervägde om man inte borde frigöra
tandvårdsundersökningen för småbarn
från den allmänna hälsokontrollen och
kontrollera barnen redan i 3-årsåldern
i detta avseende. Eftersom kariesfrekvensen
då måste vara lägre, skulle också
det arbete som tandvårdspersonalen
åsamkas bli mindre. Jag hoppas att
statsrådet Aspling vill tänka över en sådan
åtgärd med det snaraste.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:
Herr talman! Jag vill gärna understryka
vikten av förebyggande åtgärder i
detta sammanhang. De är oerhört betydelsefulla
och berör självfallet en rad
faktorer, såsom kostförhållanden etc.
Vidare skall man inte glömma bort att
det i dag inom folktandvården i mycket
stor utsträckning meddelas tandvård till
skolbarn. Den undersökning som gjordes
av sjukförsäkringskommittén för en
del år sedan visade ju att upp till 80—
85 procent av barnen i 7—15-årsåldern
erhöll tandvård. På åtskilliga håll är
folktandvården dessutom så väl utbyggd
att den kan ge ett ännu större antal
barn regelbunden tandvård.
Jag vill till herr Clarkson säga att jag
i direktiven till den utredning, som jag
omnämnt och som beräknas avsluta sitt
arbete i år, särskilt understrukit att som
ett förstahands mål bör gälla att den
nu kostnadsfria organiserade barntandvården
får sådan omfattning, att den
räcker till för samtliga barn upp till åldern
17 år. Vi har alltså nyligen haft
barn- och skoltandvården i blickpunkten
i samband med utformningen av direktiven
till tandvårdsförsäkringen. När
utredningen så småningom föreligger
får vi självfallet tillfälle att pröva dessa
frågor i hela deras vidd.
Herr CLARKSON (m):
Herr talman! Jag vill bara tacka
statsrådet för hans positiva inställning
till detta problem. Det är uppenbart att
departementet lägger stor vikt vid att
en förbättring inom kort skall kunna
genomföras.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 9
Svar på fråga ang. innehållet i med
statsmedel bekostade publikationer
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:
Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat mig om jag anser det principiellt
lämpligt att publikationer som
helt eller delvis bekostas med statsmedel
som t. ex. programskrifter vid de
statliga teatrarna innehåller ovederhäftiga
uttalanden om svenskt näringsliv.
Ovederhäftiga uttalanden, var de än
förekommer, vem de än gäller, och oav
-
Torsdagen den 20 mars 1969
Nr 11 179
Svar på fråga ang. innehållet i med statsmedel bekostade publikationer
sett hur spridningen bekostas, är givetvis
principiellt olämpliga.
Vidare anförde:
Herr WENNERFORS (m):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret.
Först vill jag deklarera — och det
tror jag att herr Palme instämmer helt i
— att det självfallet är helt i sin ordning
att vederhäftig, saklig och konstruktiv
kritik framföres i olika sammanhang.
Men här är det verkligen fråga
om ovederhäftiga beskyllningar. I
den programtidning som jag här har ett
exemplar av — det är en programskrift
för en teaterpjäs, nämligen Alice i Underlandet
vid Dramatiska teatern, be
skylies en näringsgren för bedrägeri,
mutor och hyckleri. I den skriften finns
det en rubrik som lyder Bedrägeri i butikerna.
I artikeln ges sedan exempel
på olika aktiviteter i ifrågavarande butik,
och då skriver man: »Mjölk och
andra varor som man måste köpa varje
dag ligger alltid som mest svåråtkomligt,
längst in i butiken. Anledningen är
att man vill att vi kunder ska gå förbi
så många lockande skyltningar som möjligt
i snabbköpet, innan vi kommer
fram till mjölkdisken.»
Detta är ju fullständigt fel. Och mjölk
är ju just en sådan vara som har mycket
hög frekvens, och transport och inlastning
kräver helt enkelt en sådan
disposition av utrymmet. Jag skulle kunna
redovisa flera exempel, men jag tror
inte det är nödvändigt. Jag är tacksam
för att statsrådet Palme helt tagit avstånd
från denna typ av beskyllningar.
Härutöver kanske herr Palme också
kan instämma i att det borde vara ett
minimikrav på en teaters programskrift,
för vilken tryckningen åtminstone delvis
bekostas med statsmedel, att den angripna
parten får möjlighet att framföra
sina synpunkter. Det är en gammal
god regel i svensk debatt att man
inte angriper en person eller en part
som saknar möjligheter att försvara sig.
Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.
Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:
Herr talman! Det där sista som herr
Wennerfors sade verkar rent praktiskt
ganska bekymmersamt, om genmälet
skall göras under teaterföreställningen;
jag vet inte om genmälaren då skall sitta
i sufflörluckan och framföra sina
synpunkter, eller hur det skall ordnas.
Jag har inte läst den publikation det
här gäller och kan sålunda inte ha någon
grundad uppfattning om mjölkdistributionens
problem. Jag förstår att
herr Wennerfors i viss utsträckning är
sakkunnig på det. Men jag måste göra
den principdeklaration jag gjort tidigare,
nämligen att den omständigheten att
en publikation utges med stöd av statsmedel
självfallet inte innebär någon
rätt för de anslagsbeviljande myndigheterna
att påverka innehållet i publikationen.
Varje form av ingripande är
principiellt sett ett slags censur. Att
statsmakterna ger bidrag innebär — det
har jag också sagt tidigare i denna kammare
— givetvis inte att det allmänna
prövar eller ställer sig bakom de åsikter
och bedömningar som kommer till
uttryck i verksamheten.
Jag är fullt medveten om att det kan
förekomma felaktigheter eller ovederhäftigheter
än åt det ena, än åt det andra
hållet, och då skall man väl i den
allmänna, offentliga debatten gå i polemik,
i svaromål, och brännmärka felaktigheterna
eller vad det nu kan bli
fråga om. Men jag tycker det är litet beklagligt
att man i sådana här fall riktar
frågor till utbildningsministern, från
vars huvudtitel statsbidragen tekniskt
sett delas ut. Det skulle kunna ge föreställningen
att man är ute efter ingripanden
som av en bred opinion skulle
uppfattas som ett slags censur.
Jag uppmanar herr Wennerfors att
intensivt slåss för det han anser vara
180 Nr 11
Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på fråga ang. tillämpningen inom storstadsområden av teletaxan
sanning och rätt i den offentliga debatten.
Men begär inte att jag skall göra
ingripanden mot ovederhäftigheter som
är oundvikliga i ett demokratiskt samhälle.
Herr WENNERFORS (m):
Herr talman! Herr Palme missuppfattade
mig kanske på en punkt. Jag avsåg
inte ett genmäle i själva pjäsen utan i
programskriften, och det är stor skillnad.
Vidare har jag inte alls begärt att herr
statsrådet skall göra ett ingripande. Jag
har bara begärt att statsrådet skall säga
vad han tycker om ett sådant här förfaringssätt,
och det har han gjort. Statsrådet
säger ju i svaret: »Ovederhäftiga
uttalanden, var de än förekommer, vem
de än gäller, — — —». Och detta är jag
fullt nöjd med. Men vad jag sedan frågade
om gällde replikrätten i denna
programskrift, och därvidlag fick jäg
inget svar. Men i övrigt är jag som sagt
helt till freds med herr Palmes uttalande
från denna talarstol.
Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:
Herr talman! Jag vet inte om herr
Wennerfors hade förväntat att jag skulle
säga att ovederhäftiga uttalanden är
lämpliga. Självfallet säger jag inte det.
Rätten till genmäle finns på många
håll, men den är litet svår att ordna i
en programskrift som är en engångsföreteelse.
Jag talar verkligen bara i generella
termer och vill påpeka att det
åligger ansvarige utgivaren att försöka
iaktta god publicistisk sed i sin utgivning.
I den mån han inte gör detta finns
det ju i vår lagstiftning korrektiv, och
den som anser sig orättvist beskylld har
alltså möjlighet att tillvarata sina intressen.
Däremot finns inte möjligheten
att begära att utbildningsministern i
detta fall skall ingripa och säga att denna
publikation inte får utges, ty då skul
-
le vi snabbt hamna på ett yttrandefrihetens
gungfly.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 10
Svar på fråga ang. tillämpningen
inom storstadsområden av teletaxan
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:
Herr talman! Herr Strömberg har
frågat mig om jag vill lämna en redogörelse
för tillämpningen inom storstadsområden
av teletaxan.
Beträffande den allmänna uppbyggnaden
av telefontaxesystemet och indelningen
i taxe- och stationsområden gäller
att samtal som utväxlas mellan apparater
anslutna till samma station —-s. k. lokalsamtal — belastas med enbart
en samtalsmarkering per samtal. Då
samtal utväxlas mellan apparater anslutna
till olika stationer men inom samma
taxeområde — s. k. närsamtal —
sker avgiftsmarkering i princip var nionde
minut. Detsamma gäller samtal
över varandra närliggande stationer på
ömse sidor om taxeområdesgränserna.
Vid samtal i övrigt mellan apparater anknutna
till stationer inom skilda taxeområden
— s. k. rikssamtal — sker slutligen
avgiftsmarkeringen med tätare, avståndsbetingade
tidsintervaller.
Inom storstadsområdena gäller dock
vissa speciella bestämmelser. För samtal
som utväxlas mellan skilda stationer inom
Stockholms, Göteborgs och Malmö
riktnummerområden tillämpas lokalsamtalstaxa,
trots att sådana samtal enligt
de allmänna reglerna skulle ha taxerats
som närsamtal. Med hänsyn härtill uttas
för abonnenterna inom vart och ett av
dessa områden en högre grundavgift per
kvartal än för abonnenter inom landet i
övrigt. För samtal utväxlade dels mel
-
Torsdagen den 20 mars 1969
Nr 11 181
an något av de nu nämnda riktnummerområdena
och de områden som ligger
strax utanför, dels mellan ifrågavarande
områden tillämpas närsamtalstaxa,
d. v. s. avgiftsmarkering var nionde
minut. De områden kring vart och
ett av storstäderna, där närsamtalstaxa
tillämpas, är mycket vidsträckta och
har en hög abonnenttäthet.
Vidare anförde
Herr STRÖMBERG (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret.
Storstadsområdena har vuxit ganska
kraftigt på de senaste åren och de utgör
en näringsgeografisk enhet. Statsmakterna
visar också en tendens att administrativt
knyta dem närmare varandra
och sammanföra dem till en stor enhet.
Jag har i princip ingenting att invända
mot det sätt varpå taxan är uppbyggd.
Frågan är väl var gränsen skall
dras för den s. k. närsamtalstaxan. Som
exempel vill jag nämna att det inom
stockholmsområdet finns ett område,
som enligt den definition televerket har
på stockholmsområdet hör dit om man
följer kartan men som i fråga om taxebestämmelserna
ligger utanför det, nämligen
nynäshamnsområdet. Visserligen
har detta område en lägre grundavgift,
men skillnaden är så liten — fyra å
fem kronor per kvartal — att i vissa fall
fem samtal i kvartalet kan uppväga den.
Jag vill uttrycka som ett önskemål
att man också, när man fastställer närsamtalstaxans
gräns i dessa storstadsområden,
om möjligt försöker följa den
utveckling som pågår. Kommuner som
för några år sedan låg helt utanför storstaden
har kanske nu vuxit in i den.
Många sådana områden har också — jag
nämnde nyss ett exempel — en stor del
av sin förvaltning utanför närtaxeområdet.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 11
Svar på fråga ang. tågtrafiken i
Gävleborgs läns inland
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:
Herr talman! Fru Jonäng har ställt en
fråga till mig om verkningarna för Gävleborgs
läns inland av förra årets tågtrafikomläggning.
Ökningen av antalet resande i SJ:s
expresståg har med all tydlighet visat
att flertalet kunder önskar snabbare förbindelser.
På lång sikt och med stora
investeringar kan restiden förkortas genom
höjning av tåghastigheterna. På
kort sikt är restidsförkortningar däremot
möjliga huvudsakligen genom
minskning av antalet uppehåll och avkortning
av uppehållens längd.
Den nya tågtidtabellen 1968 har bl. a.
gett fler och snabbare fjärrförbindelser.
Genom begränsningen av antalet uppehåll
har det stora flertalet resande fått
kortare restider. Det är tyvärr ofrånkomligt
att samtidigt enstaka försämringar
har uppstått i vissa relationer
med svagt trafikunderlag. Enligt vad
jag har inhämtat har dock trafikomläggningen
inneburit en hel del väsentliga
förbättringar för den av fru Jonäng
nu aktualiserade tågtrafiken, framför
allt för resande till Stockholm.
Vidare anförde:
Fru JONÄNG (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret.
I samband med trafikomläggningen i
fjol blev Gävle i stället för Krylbo inkörsporten
för tågtrafiken på Norrland.
Det har delvis inneburit förbättringar
men också försämrade kommunikationer
för inlandet. Inskränkningen av tåguppehållen
är besvärande efter linjen
Storvik—Ljusdal. Flera tåg stannar inte
mellan Ånge och Gävle eller Krylbo. Det
182 Nr 11
Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på fråga ang. tågtrafiken i Gävleborgs läns inland
är långa sträckor och mycket folk berörs.
Såväl län som kommuner satsar hårt
på inlandet. Man bygger upp fritidsanläggningar
och turistanläggningar för
sommar- och vinterbruk, och man räknar
med en ökad tillströmning av människor.
Samtidigt gör SJ stora inskränkningar
i möjligheterna för folk att på
ett bekvämt sätt ta sig fram till dessa
orter. Jag vill fråga: Är man beredd att
ge oss de tåguppehåll som vi begär och
som kommunikationsministern säkerligen
känner till från pressen? Är man
beredd att ompröva tidtabellen så att
den bättre ansluter sig till den utveckling
på turismens område som har ägt
rum efter omläggningen i fjol?
Vi kan inom vårt område påvisa en
ökad frekvens av turister. Den bar varit
särskilt kraftig denna vinter, och
man har gått ut med särskilda utbud till
Stockholm och Mälardalen. Det görs aktiva
driver. Särskilt påtagligt är intresset
i Mälardalen. Det spåras en tendens
till att turisterna vill åka tåg, i synnerhet
under veckosluten. Det är bekvämt
och medför mindre bekymmer, men ett
huvudvillkor är naturligtvis att det finns
lämpliga tåg att åka med.
Statsrådet säger att man vill ha snabbare
förbindelser och det är naturligtvis
riktigt. SJ :s handlande när det gäller
fjärrtrafiken är föredömligt, men det
står i stark kontrast till agerandet i fråga
om övrig persontrafik. Det blir sämre
för orter med svagt trafikunderlag.
Men hur bedöms detta underlag? Bygger
man inte på gammal statistik, så att
följden blir densamma som inom vårt
område, nämligen en trafik som inte
helt är anpassad till dagens situation?
Det rör sig faktiskt inte om ensidiga
ortsintressen. Om det är ett intresse för
Mälardalens befolkning att åka till Hälsingland
och Gästrikland borde tillfälle
ges dem till det. Då fick vi också de
önskade tåguppehållen. Jag skulle mycket
gärna vilja inbjuda statsrådet till
vår del av landet för att där framför allt
ta del av utvecklingen på turismens område
liksom att också höra de synpunkter
och önskemål som vi anser oss ha
anledning framföra.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:
Herr talman! Det gläder mig att fru
Jonäng anser att SJ när det gäller fjärrförbindelser
har fört, som hon uttryckte
sig, en föredömlig politik. Å andra
sidan konstaterade hon att det är sämre
beställt med SJ :s intresse då det gäller
lokalförbindelserna.
Jag undrar om fru Jonäng ändå inte
förstår att dessa två saker har ett samband
med varandra. De tåg som fru
Jonäng talade om är sådana som skall
fortsätta genom Hälsingland och vidare
långt norrut. För att bereda de delar
av landet som är mera avsides belägna
än Hälsingland och Gävleborgs län i
förhållande till exempelvis huvudstaden
möjligheter till dessa snabba förbindelser
tvingas man låta en del tåg
passera många stationer utan uppehåll.
Här föreligger det alltså en motsättning
i fråga om önskemål mellan å ena sidan
dem som intresserar sig för de snabba
fjärrförbindelserna och å andra sidan
dem som önskar förbindelser med
många uppehåll. Jag tror, fru Jonäng,
att vi kan vara överens om att om vi är
intresserade av att på olika sätt stödja
en utveckling i de norra delarna, måste
vi också ta konsekvenserna på järnvägstransporternas
område så att vi
kan, om jag får använda det uttrycket,
närma de avlägsna delarna av landet
till de centrala. Detta är ett av de syften
man önskat uppnå med omläggningen
av järnvägstrafiken den 12 maj
förra året.
Fru JONÄNG (ep):
Herr talman! Det finns naturligtvis,
som statsrådet framhöll, motsättningar
mellan fjärrtrafiken och närtrafiken,
men man måste ändå försöka se till att
man får en god trafikservice också in
-
Torsdagen den 20 mars 1969
Nr 11 183
Svar på frågor ang. åtgärder mot missförhållanden vid s. k. djurfabriker
om de aktuella områdena. Man kan inte
helt ensidigt inrikta sig på vissa områden.
Jag medger gärna att det är nödvändigt
med en god fjärrtrafik, men
det måste också tas hänsyn till andra
områden, och trafiken måste anpassas
till underlaget. Det är framför allt detta
som man enligt min mening inte har
gjort i inlandet. Man har inte beträffande
Gävleborgs läns inland tagit hänsyn
till den ökning av turismen som
förekommit under det senaste året.
Vi begär inte alls guld och gröna skogar
utan bara att en del av de tåg som
passerar genom länet skall få göra —
gärna avkortade — uppehåll. Det är
framför allt i Ljusdal som det föreligger
behov av att norr- och södergående tåg
får göra uppehåll nattetid. Järvsö som
är attraktiv turistort behöver uppehåll
söderut på morgonen och norrut på
kvällen. Kilafors har en mycket förnämlig
åretruntanläggning för friluftsliv,
men det är mycket svårt att komma
dit eftersom expresstågen på morgonen
och på kvällen över huvud taget inte
stannar.
Hofors—Storviks-området, som inte
ligger mer än 20 mil från Stockholm,
har inte någon ändamålsenlig dagförbindelse
med huvudstaden. Beträffande
Bollnäs anser jag att en hel del förbättringar
skett, men vi har där önskemål
om speciella uppehåll för Lapplandspilen
och Bottenviken. Det har
från centralt håll uttalats att önskemålen
skall övervägas och besked härom
skall lämnas. I det nya förslag till
trafiktidtabell, som utgivits, har emellertid
inte några sådana uppehåll angivits.
Man är självfallet från kommunalt
håll och på turisthåll intresserad av att
samarbeta med SJ för att kunna åstadkomma
en så god trafikservice som
möjligt.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:
Herr talman! Jag vill bara säga att
Lapplandspilen inte kommer att göra
skäl för namnet om det skall göra uppehåll
på alla de platser längs linjen, där
det kan finnas resenärer som skulle
önska utnyttja denna förbindelse.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 12
Svar på frågor ang. åtgärder mot
missförhållanden vid s. k. djurfabriker
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade:
Herr
talman! Herrar Westberg i Ljusdal
och Oskarson har frågat, om jag
har uppmärksammat påtalade missförhållanden
vid s. k. dj urfabriker och
överväger några åtgärder med anledning
därav.
Vård och behandling av djur regleras
i djurskyddslagen, som successivt
har skärpts. I denna föreskrivs bl. a. att
djur skall behandlas väl och att stall
eller annat förvaringsrum för djur skall
erbjuda tillräckligt utrymme och skydd.
Veterinärstyrelsen är tillsynsmyndighet
i fråga om djurskydd och meddelar
råd och anvisningar. Den direkta tillsynen
utövas av hälsovårdsnämnderna,
som kan förelägga djurägaren att rätta
till missförhållanden.
De problem rörande bl. a. djurens
miljö och trivsel som kan uppstå vid
stordrift måste självfallet lösas på ett
sätt som överensstämmer med djurskyddslagens
bestämmelser. Inom lantbruksstyrelsen
upprättas typritningar
för djurstallar. För granskning av dessa
har styrelsen en expertnämnd, som har
tillgång till veterinärmedicinsk expertis.
Djurstallar avseende nya produktionsformer
ägnas särskild uppmärksamhet.
Även lantbruksnämnderna har
tillgång till veterinärmedicinsk expertis.
Från statsmakternas sida har vidare
184 Nr 11
Torsdagen den 20 mars 19G9
Svar på frågor ang. åtgärder mot missförhållanden vid s. k. djurfabriker
resurser ställts till förfogande för forskning
och försök samt rådgivning och
upplysning. Forskningsresultat om miljöns
inverkan på djurens hälsa i fråga
om bl. a. nötkreatur har redan framkommit.
Vidare pågår forskning rörande
sambandet mellan miljö och hälsotillstånd
i den svenska svinhållningen.
Motsvarande forskning avses komma
till stånd även vad gäller fjäderfä.
Forskningsresultaten kommer att successivt
beaktas i de statliga myndigheternas
rådgivningsverksamhet.
De uppgifter som under den senaste
tiden publicerats om missförhållanden
i s. k. djurfabriker kan ge anledning
till en skärpt övervakning från tillsynsmyndigheternas
sida. Enligt min mening
är det möjligt att inom ramen för
gällande lagstiftning komma till rätta
med missförhållandena. Skulle så icke
bli fallet, aktualiseras givetvis frågan
om lagstiftningsåtgärder.
Vidare anförde:
Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för det utförliga
och positiva svaret.
Jordbruksministern säger hland annat
i sitt svar: »De uppgifter som under
den senaste tiden publicerats om
missförhållanden i s. k. djurfabriker
kan ge anledning till en skärpt övervakning
från tillsynsmyndigheternas
sida. Enligt min mening är det möjligt
att inom ramen för gällande lagstiftning
komma till rätta med missförhållandena.
Skulle så icke bli fallet,
aktualiseras givetvis frågan om lagstiftningsåtgärder.
»
Jag vill nu fråga jordbruksministern
om han anser att de förhållanden som
skildrats är tillfredsställande ur djurskyddssynpunkt.
Vård och behandling
av djur regleras i djurskyddslagen, och
där föreskrives bland annat att djur
skall behandlas väl och att stall eller
förvaringsutrymmen för djur skall erbjuda
tillräckligt utrymme och skydd.
Nu vet vi att det har skett en oerhört
snabb utveckling på detta område, och
då kan det självfallet många gånger
vara svårt att riktigt hinna med. Men
eftersom staten har medverkat till denna
utveckling genom att ge lån och stöd
till s. k. djurfabriker, så ökar också statens
ansvar. Enligt min mening fyller
inte djurfabrikerna de krav som uppställes
i djurskyddslagen. De erbjuder
inte djuren tillräckliga utrymmen. Djurfabrikerna
projekteras och drives utifrån
övervägande ekonomiska och tekniska
aspekter. Djuren i dessa fabriker
lever under förhållanden som enligt
min mening ofta strider mot djurskyddslagens
bestämmelser, utan att
detta tycks föranleda någon åtgärd.
Olof Alexandersson har i tidningen
Industria skrivit att djurfabrikerna är
ett helvete för djuren och ett dödligt
hot mot folkhälsan. Höns, broilers och
svin packas ihop i tusental utan chans
att röra sig normalt, med benskador,
stressjukdomar och cancer som följd.
Detta är ju ett mycket olyckligt förhållande,
som visar att djurskyddslagen
inte tillämpas i den utsträckning
som meningen varit. Resultatet har
också blivit djurplågeri. Även stora
olägenheter av gödselstank och andra
miljöskador har uppkommit. En av de
största svårigheterna är att bli av med
gödseln. Allt detta har kommit att utgöra
ett hot mot folkhälsan. Detta synnerligen
olyckliga förhållande måste
rättas till, och därför hoppas jag att
jordbruksministern fortsätter att studera
dessa frågor och att hans studium
kommer att leda fram till effektiva åtgärder
för att komma till rätta med påtalade
missförhållanden.
Herr OSKARSON (m):
Herr talman! Även jag ber att få tacka
statsrådet för svaret, som jag uppfattar
som positivt.
Jag vill emellertid fästa uppmärksam -
Torsdagen den 20 mars 1969
Nr 11 185
Svar på frågor ang. åtgärder
heten på att män fråga främst föranletts
av de alarmerande rapporter som
inkommit angående hälsotillståndet hos
de djur som uppfödes i dessa djurfabriker.
Det torde vara ställt utom allt tvivel
att djuren i dessa uppfödningsanstalter
inte har skuggan av en chans att
leva ett något så när naturligt liv. Däremot
råder det väl delade uppfattningar
om i vilken utsträckning djuren plågas
eller lider av detta, men det naturliga
rörelsebehovet har nästan helt
tagits ifrån dem. Eftersom uppfödarna
måste nå ett gott resultat utsättes djuren
för hård drivning. Uppfödarna är tvingade
till detta av en hård konkurrens.
Men det allvarliga är att djuren lätt
blir sjuka därav och att hälsotillståndet
sålunda påverkas av den hårda drivningen.
De utsätts också för medicinering
med olika preparat, och frågan
är väl — som herr Westberg i Ljusdal
sade — i vilken män detta kan vara
farligt för oss alla som skall äta köttet
eller äggen och i övrigt vad som produceras.
Finns det risk för att djurets
sjukdomstillstånd i en eller annan form
överförs till människan är det mycket
allvarlig.
Statsrådet säger att det görs typritningar
och ges råd från statliga organ.
Det är kanske riktigt. Men om dessa
råd och dessa typritningar leder till
de resultat som man sett på en del håll
är det tveksamt om det verkligen är
de bästa råd och anvisningar som ges.
Det finns anledning att undersöka den
saken.
Sedan en tid tillbaka har det ju här
i landet förts en mycket inflammerad
debatt angående kvicksilver i fisk, och
en debatt av det slaget vill vi inte ha
igen — den har varit till skada för både
konsumenter och producenter. Därför
konstaterar jag med tillfredsställelse att
statsrådet i sitt svar pekar på den forskning
rörande miljöns inverkan på djurens
hälsa isom pågår på vissa områden.
Det är bra att denna redovisning gjorts
här. Vidare är det bra att ny forskning
mot missförhållanden vid s. k. djurfabriker
är på gång och att statsrådet är beredd
att i fortsättningen följa frågan med
uppmärksamhet.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:
Herr talman! Detta är ju ett mycket
stort problem, och det är svårt att ge
en tillfredsställande belysning av det
inom ramen för en enkel fråga. Men
herrar Westberg och Oskarson har gjort
inlägg som föranleder några kommentarer
av mig.
Herr Oskarson sade mera inom parentes
att man rakt inte kan hävda att
dessa djur lever ett naturligt liv. Nu är
min kunskap om jordbruket så pass
stor att jag måste säga, att sällan lever
väl de djur som vi tar in och binder
och mjölkar och tar ägg från ett naturligt
liv —det hör till saken.
Herr Westberg frågade om jag anser
att förhållandena är tillfredsställande.
Ja, jag vågar inte ha någon mening ens
om de ytterst få fall som relaterats i
pressen, ty det är inte min uppgift. Jag
kan inte ersätta hälsovårdsnämnderna
i kommunerna, jag kan inte ersätta veterinärstyrelsen.
Herr Westberg säger
själv att lagen nog ger tillfredsställande
möjligheter men att det brister i tilllämpningen.
Herrar Westberg och Oskarson
är naturligtvis välkomna till
mig, men det är hälsovårdsnämndernas
uppmärksamhet isom ni skall fästa på
saken, och det är länsstyrelsen och veterinärstyrelsen
som har att övervaka
det hela.
Det förekommer att hälsovårdsnämnderna
ingriper i sådana här fall. Ni har
ju kunnat läsa mycket om dessa saker
i tidningarna, och av artiklarna har
bl. a. framgått att det finns någonting
som kallas Protectabogen för svin. De
av kammarens ledamöter som i likhet
med mig sysslar med jordbruk känner
till hur denna fungerar, och vi vet även
att en hälsovårdsnämnd förbjudit användandet
av Protectabogen. Beslutet
är emellertid överklagat hos länsstyrel
-
186 Nr 11
Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på frågor ang. åtgärder mot missförhållanden vid s. k. djurfabriker
sen och kommer säkerligen att föras till
högsta instans. Då får vi i det avseendet
generella anvisningar.
Jag kan i sammanhanget upplysa om
att lantbruksstyrelsen har meddelat mig
att styrelsen skall skriva till lantbruksnämnderna
och påpeka för dem att de
i ännu större utsträckning skall anlita
veterinärmedicinsk expertis när det gäller
anordnandet av nya stallar och förvaringsrum
åt djuren.
Slutligen tog herr Oskarson upp frågan
om kvicksilvret i fisk och menade
att vi skulle söka undvika att få en
motsvarande debatt i detta fall. Då vill
jag be herr Westberg att något tona
ned sina skräckskildringar angående
köttet — han sade att hönsen får cancer
o. s. v. Vi skall hålla huvudet kallt,
ty rapporterna är inte så oroande i detta
avseende.
Herr talman! Vi har alltså enligt min
mening en effektiv lag. Det gäller att
se till att lagen efterlevs, för denna tillsyn
har vi myndigheter som hälsovårdsnämnder
och veterinärstyrelser. De har
alla — framför allt veterinär styr elsen
och lantbruksstyrelsen — sin uppmärksamhet
riktad på dessa problem.
Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):
Herr talman! Värphöns spärras in
flera tillsammans i så trånga burar att
de inte kan röra sig. Broileruppfödningen
försiggår under liknande förhållanden:
15—20 djur packas på en kvadratmeters
yta. Svin trängs ihop i mycket
små utrymmen så att de inte har möjlighet
att röra sig, dels därför att det
ger låga anläggningskostnader, dels därför
att det främjar en snabb tillväxt.
Jag kan inte finna att dessa uppgifter
stämmer med djurskyddslagen, där
det sägs att tillräckligt utrymme skall
erbjudas de djur det här är fråga om.
Jordbruksministern menar att vi skall
tala med hälsovårdsnämnderna om dessa
frågor. Samtidigt säger han att det
inom lantbruksstyrelsen upprättas typritningar
för djurstallar. Jag hade för
mig att lantbruksstyrelsen lydde under
jordbruksministern och att han därför
åtminstone i viss mån var ansvarig för
att dessa typritningar blir sådana, att
de följer djurskyddslagens bestämmelser
om tillräckligt utrymme.
Det borde finnas möjlighet att med
ledning av den forskning som jordbruksministern
talade om — jag finner
det mycket värdefullt att den pågår —
fastställa minimikrav på utrymmen i
sådana sammanhang.
Herr OSKARSON (m):
Herr talman! Jag skall inte gå in på
någon diskussion om vad som är naturligt
och vad som inte är naturligt,
herr statsråd. Låt mig bara förklara att
vad som enligt min mening är viktigt
är att man — som herr statsrådet själv
sade — inte skall skräckmåla men väl
vara beredd att ge upplysning till allmänheten.
När herr statsrådet nu har
beretts tillfälle att bär tala om vad som
görs inom detta område, borde han
vara tacksam för att ha fått denna möjlighet.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:
Herr talman! Det får inte betecknas
som otacksamhet att jag först svarade
och sedan försvarade mig när herrarna
gjorde en del påståenden som jag
inte tyckte var riktiga. Jag har varit
mycket angelägen att framhålla att vi
har en djurskyddslag och att vi har
organ som skall se till att de som håller
djur lever efter lagen. Om man som
officiell person — riksdagsman eller
vad man har för uppgift — kommer
på misstänkta fall, skall man slå larm
till myndigheterna. Det är först om det
behövs en lagändring som vi skall gripa
in härifrån, och ingen har ännu kunnat
påvisa att någon sådan är erforderlig.
Inom jordbruksdepartementet är vi
mycket intresserade av denna fråga.
Damerna och herrarna har på riksda
-
Torsdagen den 20 mars 1969
Nr 11 187
Svar på interpellation ang. handelsförbindelserna med Portugal, m. m.
gens bord en proposition om en veterinärmedicinsk
rådgivnings- och laboratorieverksamhet,
i vilken vi föreslår att
det inrättas och till veterinärstyrelsen
knyts en rådgivande nämnd, bestående
av representanter för veterinärhögskolan,
statens veterinärmedicinska anstalt,
lantbruksstyrelsen, lantbrukshögskolan
och jordbruksnäringen. Syftet därmed
är att se till att alla nya ladugårdar och
alla nya anläggningar för svin och höns
är så utformade att de överensstämmer
med djurskyddslagen. Det är vår önskan
att så skall ske och här föreligger
alltså inte på något sätt delade meningar.
Men jag vill än en gång säga, herr
We,stberg, att jag inte vågar ha någon
mening om de fall som aktualiserats i
tidningarna, eftersom jag inte har haft
tillfälle att undersöka dem. Men det är
klart att det är oroväckande om tidningarnas
redogörelse är riktig. Jag
hoppas att hälsovårdsnämnderna omedelbart
tar itu med de fall som pressen
har fört fram i ljuset — jag önskar
inget annat i det avseendet.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 13
Justerades protokollen för den 12 innevarande
mars.
§ 14
Svar på interpellation ang.
handelsförbindelserna med Portugal,
m. m.
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:
Herr talman! Herr Ahlmark har, under
framhållande av att Sverige genom
EFTA bör sträva efter både att försvåra
Portugals ekonomiska utveckling och
att genom tryck på Portugal söka påverka
dess politik gentemot afrikanerna,
ställt följande frågor:
1. Anser statsrådet att en snabb ekonomisk
utveckling i Portugal ökar landets
möjligheter att fullfölja sina tre
krig i Afrika?
2. Har statsrådet några planer på att
i EFTA ta upp frågan om Portugals kolonialkrig?
3.
Vad är den svenska regeringens
syn på svenska och andra utländska investeringar
i Portugal?
4. Anser statsrådet att Portugal bör
ingå i en utvidgad västeuropeisk marknad
så länge som detta land bedriver
krig i Afrika?
5. Tror statsrådet att det planerade
kraftverket i Cabora Bassa är till nytta
för den portugisiska regimen i Mocambique
och för övriga vita minoriteter
i södra Afrika?
6. Anser statsrådet att det är lämpligt
att svenska företag genom t. ex.
försäljning underlättar genomförandet
av kraftbygget i Cabora Bassa?
De enskilda frågor som ställs i denna
interpellation har redan besvarats i tidigare
debatter. Huvudintresset knyter
sig till interpellationens klart uttalade
syfte att förmå regeringen att frångå
vissa grundläggande principer för vår
handelspolitik.
Interpellanten pläderar för att vi
skall inleda ett handelskrig mot Portugal.
EFTA skall — för att använda herr
Ahlmarks ordval — vara redskapet för
detta. Med EFTA:s hjälp skall vi söka
strypa Portugals ekonomiska utveckling.
Frågeserien suggererar fram tanken
att detta skulle vara både möjligt
och önskvärt.
Det bör uppmärksammas att samma
resonemang kan föras också beträffande
andra länder som i vissa avseenden
bedriver politik som strider mot grundläggande
mänskliga rättigheter och
principer om folkens självbestämmanderätt.
Med detta resonemang skulle ett
betydande antal länder kunna bli före
-
188 Nr 11
Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på interpellation ang. handelsförbindelserna med Portugal, m. m.
mål för svenska handelspolitiska stridsåtgärder.
EFTA är en organisation med handelspolitiska
och därmed sammanhängande
ekonomiska uppgifter. Jag har tidigare
framhållit att det inte finns stöd
vare sig i stadgan eller i opinionen inom
övriga medlemsländer för åtgärder
i interpellationens mening; inte heller
för en uteslutning av Portugal vilket är
det logiska kravet i herr Ahlmarks resonemang.
Genom EFTA och andra internationella
avtal, främst GATT, har vi bundit
oss till vissa regler för det handelspolitiska
uppträdandet.
Vi kan inte utan att våldföra oss på
dessa avtal vidta åtgärder mot Portugal
av det slag som herr Ahlmark tänker
sig.
Tilltron till Sveriges vilja och förmåga
att respektera ingångna avtal är
starkt förankrad. Det är en utomordentligt
värdefull tillgång för vårt land. Den
kommer regeringen för sin del inte att
äventyra.
Om FN :s säkerhetråd beslutar om
ekonomiska sanktioner mot Portugal
kan däremot enskilda länder ompröva
sina avtalsbundna handelspolitiska förpliktelser
gentemot Portugal.
Frågan om aktioner av den art som
interpellationen ger uttryck för hör således
hemma i FN och inte i EFTA eller
andra internationella organisationer.
Den enda möjligheten för oss, om vi
önskar bryta våra förbindelser med
Portugal, är att utträda ur EFTA och
andra internationella organisationer.
Det skulle emellertid få mycket djupgående
konsekvenser för bl. a. vår egen
ekonomiska utveckling, för de nu pågående
nordiska integrationssträvandena
och för möjligheterna att påverka
utvecklingen av en vidare europeisk
integration.
Det är svaret på herr Ahlmarks interpellation.
Jag vill emellertid tillägga att
jag anser det vara en viktig uppgift att
vi inom ramen för EFTA-stadgan beva
-
kar utvecklingen i Portugal. Det är
i hög grad påkallat från fackliga, sociala
och ekonomiska intressesynpunkter.
Vid mer än ett tillfälle har jag i samband
med ministerrådsmötena i EFTA
tagit upp frågan om bl. a. arbetsmarknadspolitiken
i Portugal och även uttalat
skarp kritik mot att Portugal ej respekterar
FN:s sanktionsbeslut gentemot
Rhodesia. Jag har varit tämligen
ensam i detta sammanhang.
Vidare anförde:
Herr AHLMARK (fp):
Herr talman! Frihandel och internationell
samverkan är några av de värderingar,
som liberaler slagits hårdast för
under en följd av år och årtionden.
Handeln mellan olika länder är inte
en transaktion som betyder vinst för
den ena parten och förlust för den
andra.
Handeln mellan nationerna är i stället
en form av ekonomiskt utbyte, som
i regel båda länderna tjänar på. Man
kan därigenom producera i längre serier.
Man kan specialisera sig på de varor
och branscher som ens eget land
har bäst förutsättningar för. Skulle vi
inte driva någon utrikeshandel, skulle
vi i Sverige knappast heller ha något
välstånd.
Det är inte denna princip som min
interpellation handlar om; den är alltför
självklar. Jag tackar handelsministern
för svaret på interpellationen. Detta
svar försöker suggerera fram intrycket
att jag bara vill att Sverige skall
handla med länder vilkas politiska regim
jag gillar. »Med detta resonemang»,
säger statsrådet med rätta, »skulle ett
betydande antal länder kunna bli föremål
för svenska handelspolitiska stridsåtgärder».
Det är bara det att ingen, såvitt jag
vet, fört detta resonemang. Handelsministern
vet att jag aldrig gjort det. Vi
förde för två år sedan i första kammaren
en liknande debatt. Även då sade
Torsdagen den 20 mars 1969
Nr 11 189
Svar på interpellation ang.
statsrådet i något slags polemik med
mig att Sverige inte bara kan handla
med länder som är demokratiska. Jag
upplyste då handelsministern utförligt
om vad som var min mening. Jag tvingas
nu upprepa det genom att citera ur
protokollet från detta tillfälle:
»Vi har i Sverige under många år fört
en debatt om hur ekonomiska sanktioner
kan påverka diktaturregimer av olika
slag. I de seriösa inläggen i den debatten
har man framhållit att bojkotten
och sanktionen aldrig kan vara ett generellt
vapen mot totalitära stater. Avgörande
är i stället om sanktioner mot
en viss bestämd diktatur kan få verkningar
och konsekvenser som vi från
demokratiska synpunkter gillar. Sanktioner
mot Sovjet eller Östtyskland skulle
av allt att döma antingen vara helt
verkningslösa eller också leda till motsatt
resultat: en ökad isolering som
skärper förtrycket utan att medföra
några påtagliga fördelar. Vi finner att
i andra fall, t. ex. många u-länder,
skulle en ekonomisk kris skapa kaos
men inte demokrati, medan ökad handel
betyder stegrad levnadsstandard
och en bättre bas för framtida liberalisering.
Men kolonialmakten Portugal tillhör
ingen av dessa två grupper. Ett par
centrala omständigheter gör landet till
ett särfall.
För det första bedriver Portugal ett
hänsynslöst krig i tre områden av Afrika.
Dessa krig kommer av allt att döma
att fortgå så länge som Portugal har
ekonomiska resurser att föra dem.
För det andra är Portugal medlem
av den frihandelsorganisation i vilken
också Sverige ingår.
Kombinationen av dessa båda unika
omständigheter har skapat en för
svensk del helt ny politisk situation.
Genom att i EFTA på flera sätt stödja
Portugals ekonomiska utveckling bidrar
Sverige och övriga EFTA-länder till att
förlänga krigen i Angola, Moeambique
och portugisiska Guinea. Men genom
handelsförbindelserna med Portugal, m. m.
EFTA har vi också fått ett redskap för
påtryckningar på Portugal.»
Det sade jag i mars 1967, det kan jag
ord för ord upprepa i dag, i mars 1969.
Detta resonemang bemöter den medvetna
oriktighet som finns i interpellationssvaret:
antydan om att jag bara
vill handla med länder vilkas politik
jag gillar. Om statsrådet Lange i sak
hade någon invändning mot mina argument
beträffande Portugals särställning
i två avseenden skulle han naturligtvis
anföra dem. Men han har inga sådana
argument, och därför låtsas han att jag
har eu annan åsikt än den jag alltid bär
förfäktat.
Jag hade hoppats slippa att främst
upprepa mina värderingar och sakskäl
beträffande vårt förhållande till Portugal.
Jag hade hoppats att regeringen
skulle ha förändrat och nyanserat sin
uppfattning. Nya fakta har kommit till
som ännu klarare visar Portugals beroende
av handeln med EFTA. Nya kritiska
uttalanden och bedömningar beträffande
de europeiska demokratiernas
ekonomiska stöd till Portugal har gjorts
från ledande medlemmar av motståndsrörelsen
i södra Afrika. Samarbetet mellan
Sydafrika, Rhodesia och Portugal
har ökat. Den vita befästningen i södra
Afrika är ytterligare utbyggd, samtidigt
som afrikanernas motstånd och gerillaaktioner
har ännu mer skärpts.
Detta är anledning nog att förändra
politiken. Och några av de nya frågor
jag har ställt i interpellationen markerar
ännu mer problemets betydelse. Men
regeringen tycks inte ha ändrat sig. I
det korta och på de flesta punkter intetsägande
interpellationssvaret i dag
uttrycker statsrådet samma gamla missförstånd
som tidigare.
Jag frågade om regeringen anser att
en snabb ekonomisk utveckling i Portugal
ökar landets möjligheter att fullfölja
sina kolonialkrig. Inget svar i dag. Men
jag antar att handelsministern menar
att det gamla svaret för två år sedan är
giltigt. Då var statsrådet Lange positiv
190 Nr 11
Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på interpellation ang. handelsförbindelserna med Portugal, m. m.
till ökad handel med Portugal. Han vägrade
att inse att krigen i Afrika i stor
utsträckning är beroende av hur mycket
resurser Portugal får genom handel,
främmande investeringar och ekonomisk
tillväxt.
Jag frågade vidare om regeringen var
villig att ta upp saken i EFTA. Herr
Lange hänvisar i slutet av svaret till att
han aktualiserat ett delproblem, nämligen
den fackliga rörelsens möjligheter
att arbeta i själva Portugal. Det är utmärkt
att man från LO- och TCO-håll
i EFTA:s rådgivande kommitté har tagit
det initiativet. Det utgår, såvitt jag
vet, från EFTA-stadgans § 2, moment b.
Där talas om att handeln skall äga rum
under »sunda konkurrensförhållanden».
EU land utan fria fackföreningar uppfyller
knappast den bestämmelsen.
Men jag har tidigare visat att Portugal
också bryter mot § 2, moment a.
Där sägs att de resurser isom blir en
följd av EFTA-samarbetet skall nyttjas
»rationellt» och till »fortlöpande förbättring
av levnadsstandarden». I dag
nyttjar Portugal i stället i hög grad sina
resurser till att föra krig i Afrika. Det
är knappast förenligt med det syfte i
EFTA:s stadga som jag just hänvisat
till. Också därför kan man ta upp Portugalfrågan
i EFTA:s ministerråd. Men
handelsministern påstår utan någon
som helst argumentering att den möjligheten
saknar stöd i stadgan.
Jag frågade om Portugal bör ingå i en
utvidgad västeuropeisk marknad så
länge som landet bedriver krig i Afrika.
Inget svar där heller. Jag antar då återigen
att den svenska regeringen har
samma mening som 1967. Då sade man:
»EFTA:s mål är att få till stånd en förenad
västeuropeisk marknad i vilken
alla EFTA-länder, däribland Portugal,
ingår.»
Ändå vet vi att risken att ställas utanför
en förenad västeuropeisk marknad
skulle vara en stark påtryckning på
Portugal. Till de länderna går ju ungefär
två tredjedelar av Portugals totala
handel. Men gång på gång sedan Londondeklarationen
1961 har EFTAs ministerråd
upprepat att alla EFTA-stater
skall samordna sina aktioner och förbli
enade så länge förhandlingar med EEG
pågår.
Aldrig har man gjort undantag för
den enda diktatur, som är medlem av
något av de västeuropeiska handelsområdena,
alltså Portugal. Tänk om EFTAministranna
nästa gång de träffas i stället
för att göra den vanliga resolutionen
om att alla »EFTA-stater» skall få
sina intressen tillgodosedda sade att
alla »EFTA-demokratier» skall stödjas
på det sättet! Den förändringen i uttryckssätt
strider inte mot någon stadga,
men den vore en viktig politisk viljeyttring.
Ändringen från »EFTA-stater»
till »EFTA-demokratier» skulle genast
uppmärksammas i Lissabon och bli ett
svårt bakslag för de krafter där som
tror att man både kan fortsätta krigen
i Afrika och komma in i en gemensam
västeuropeisk marknad. Är den svenske
handelsministern beredd att på olika
vägar arbeta för en sådan förändring
i formuleringen av ministerrådets uttalanden.
Mina båda sista spörsmål gällde Cabora
Bassa-projektet. Regeringen har
inte i sak utvecklat sin syn på den frågan
bär i riksdagen. Trots detta säger
statsrådet Lange inte ett ord i sitt interpellationssvar
till mig om hur han
ser på Cabora Bassa, jag antar att han
har ett tal i beredskap som han nu
kommer att hålla. Eftersom denna fråga
varit så livligt debatterad de senaste
månaderna vill jag säga några ord om
den.
Cabora Bassa blir, om det kommer
till stånd, ett av de största kraftverken
i världen. Det kommer att underlätta
bevattningen av en stor del av Mozambique
och skapa en ny transportled på
Zambesifloden. Det kommer att ge arbete
åt tusentals människor och underlätta
en framtida industrialisering. Det
kommer att täcka en mycket stor del
Torsdagen den 20 mars 1969
Nr 11
191
Svar pa interpellation ang. handelsförbindelserna med Portugal, m. m.
av södra Afrikas behov av elektrisk
kraft.
Cabora Bassa vore därför ett viktigt
projekt att stödja på olika sätt — om
det var afrikanerna och majoriteten i
Mozambique som bestämde landets utveckling.
Men så är det inte. Det är
några få procent av européer och 60 000
portugisiska soldater som styr landet.
Deras avsikt med Cabora Bassa är naturligtvis
inte att underlätta en övergång
till majoritetsstyre utan att stärka
den härskande regimen. De syftar till
ett kraftverk som hjälper Portugal att
hålla sig kvar i Mozambique och som
ytterligare svetsar samman Mozambique
med de andra vita minoritetsregimerna
i södra Afrika.
Mycket talar för att det är rätt uträknat.
Om ett sådant jättelikt kraftverk
kommer till stånd, blir det ytterligare
ett skäl för Portugal att stanna
i Mozambique och fortsätta att bekämpa
motståndsrörelsen. Man får nya
resurser som på sikt troligen kan underlätta
krigföringen. Man kommer att
sälja massor av elkraft till Sydafrika.
Det ger kapital, och det skapar ännu
ett sydafrikanskt intresse av att behålla
den nuvarande regimen i Mozambique.
På olika sätt kan troligen Cabora
Bassa dessutom bli till glädje för Rhodesia,
som Portugal i så många fall har
hjälpt i strid med FN:s resolutioner.
Hur värdefullt Cabora Bassa än vore
i ett annat läge, kan jag därför inte
undgå slutsatsen att det är olyckligt
att kraftverket kommer till stånd i den
politiska situation som nu råder och
som kan överblickas. Därför tycker jag
också att det är synd att ett svenskt
företag kanske kommer att bidra till
det med viktiga leveranser. Men kritiken
bör naturligtvis inte främst riktas
mot ASEA. Det är inte företagens uppgift
att föra en egen utrikespolitik i
strid med regeringens värderingar. Den
svenske handelsministern har vid flera
tillfällen sagt att han är positiv till
snabbt vidgade ekonomiska förbindel
-
ser med Portugal. Det är alltså regeringens
egna riktlinjer som ASEA här
följer, även om företagen naturligtvis
inte är skyldiga att i detta avseende
göra det.
De som vill ha till stånd en förändring
av vår politik gentemot Portugal
bör i första hand rikta dessa krav till
regeringen. Därför vill jag fråga handelsministern:
År statsrådet säker på
att Cabora Bassa-pr oj ektet inte strider
mot syftena bakom FN :s säkerhetsråds
resolution om sanktioner mot Rhodesia?
Men
då vill jag lägga till en mycket
viktig sak. Om en leverans från ett
svenskt företag till Cabora Bassa skulle
inställas, bl. a. därför att den står i
strid med syftena för FN-beslutet om
sanktioner mot Rhodesia, så får det
inte innebära att t. ex. en viss ort skall
betala kostnaderna. Den svenska utrikespolitiken
är hela svenska folkets sak.
Skulle en utebliven leverans leda till
sysselsättningsproblem på någon ort —
vilket vi inte alls vet i dag — så är det
klart att statsmakterna måste ta på sig
ansvaret för att lösa det problemet.
Herr talman! Insikten om att den
svenska politiken gentemot Portugal bör
förändras håller snabbt på att spridas
till stora grupper i det svenska samhället.
Jag syftar inte bara på ungdomen,
där engagemanget är hetast och
bitterheten mot vårt nuvarande stöd
till Portugal är störst. I de ideella folkrörelserna
i Sverige håller, oavsett generationstillhörighet,
på att växa fram
en djup medvetenhet om vad den medmänskliga
solidariteten kräver. Det var
med stor glädje som jag i morse tog
del av det uttalande som frikyrkomötet
i Örebro just har gjort. Där var
samlade drygt tusen delegater från de
fria samfunden. De representerade flera
hundra tusen medlemmar i de fria
kyrkorna. Deras uttalande lyder på följande
sätt:
»Frikyrkomötet uttalar sin solidaritet
med Frelimo och andra frihetsrö
-
192 Nr 11 Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på interpellation ang. handelsförbindelserna med Portugal, m. m.
relser i av kolonialmakter ockuperade
områden.
Frikyrkomötet kräver
att svenskar inte stöder det vita rasistiska
blocket i södra Afrika genom
att medverka i projekt som det i Cabora
Bassa,
att Sverige oavvisligen respekterar
FN-blockaden mot Rhodesia,
att regeringen utnyttjar Sveriges
medlemskap i EFTA för att påverka
Portugal att avveckla sin kolonialpolitik,
att den svenska regeringen avråder
ASEA från medverkan i Cabora Bassaproj
ektet samt med arbetsmarknadspolitiska
åtgärder förebygger eventuella
sysselsättningssvårigheter för svensk arbetskraft,
att kristna i handling söker hindra
att Sverige stöder den vita rasismen
i södra Afrika.»
Så långt det uttalande som den samlade
svenska frikyrkligheten gjorde i
går i Örebro. Man begär alltså att EFTA
skall utnyttjas som redskap för påtryckning
på Portugal. Man avvisar Cabora
Bassa-projektet, eftersom det kan stärka
det vita rasistiska blocket i södra
Afrika.
Inget skulle glädja mig mer än om
handelsministern kunde bidra till den
enighet som tvärs över parti-, generations-
och samfundslinjer markerades
i Örebro. Jag kan för min del instämma
i frikyrkomötets uttalande. Vad säger
statsrådet Lange?
Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.
Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:
Herr talman! Herr Ahlmark säger i
dag att han visst inte vill att handelspolitiska
åtgärder av någon art skall
utsträckas allmänt till länder som har
för oss misshagliga regimer och regimer
som vi fördömer. Detta är ett
klarläggande, och det kan jag ge herr
Ahlmark ett erkännande för. Han säger
sig i stället vilja isolera Portugal som
ett särfall, och han försöker leda i bevis
att internationella avtal — EFTAavtalet,
förmodligen också GATT-avtalet
ehuru han inte talade om det — ger
möjlighet att mer eller mindre tvinga
Portugal att upphöra med den avskyvärda
politik som landet för i södra
Afrika. Det är där våra meningar går
isär.
Jag skall ett ögonblick uppehålla mig
vid EFTA. I mitt interpellationssvar har
jag talat om att vi har gjort försök, herr
Ahlmark, att ta upp dessa frågor i
EFTA. Herr Ahlmark åberopade olika
paragrafer i EFTA-avtalet, men det är
inte herr Ahlmarks tolkning av avtalet
som är relevant eller intressant i sammanhanget.
Det är frågan om hur organisationen
själv tolkar detta avtal.
Herr Ahlmark får stödja sig på vilka
auktoriteter som helst. Jag kan grunda
vad jag nu säger på de erfarenheter
jag haft. Jag har redan påpekat att jag
tagit upp problemen i EFTA-sammanhang
och att jag har mött motstånd.
Jag har inte kunnat få upp dessa frågor
på EFTA:s dagordning. Det räcker enligt
EFTA-stadgan att ett enda land
motsätter sig det. Jag tror att jag en
enda gång haft stöd av ett land medan
alla de andra varit emot mig.
Detta är fakta, herr Ahlmark, som
man inte så lätt kan förbigå, och de
grundar sig som sagt på mångårig erfarenhet.
Det är sannerligen inte en,
utan åtskilliga gånger vi gjort försök
att utreda i vilken utsträckning vi via
EFTA kunde påverka Portugal i dess
förtryckarpolitik i södra Afrika.
Herr Ahlmark säger vidare att jag
på olika sätt skulle ha uttalat mig mycket
positivt för Portugals ökade handel
inom ramen för EFTA. Jag skulle till
och med ha uppmanat svenska företag
att intressera sig för Portugal, att försöka
vidta åtgärder, kanske också göra
investeringar i Portugal. Herr Ahlmark,
när har jag sagt någonting sådant?
Torsdagen den 20 mars 1969
Nr 11
193
Svar på interpellation ang. handelsförbindelserna
Jag vet att herr Ahlmark i dag inte
för första gången vantolkar ett inlägg
i en diskussion bland de många diskussioner
vi förut haft kring dessa frågor.
Vad jag har sagt är att EFTA-avtalet
ger Portugal möjlighet att utveckla sin
handel och dra nytta av detta för sin
ekonomiska utveckling i allmänhet. Jag
framhöll också att det väl på kort sikt
är alldeles uppenbart att detta kan ge
Portugal ökade möjligheter att föra
krig. Det har jag inte förnekat. Jag har
vidare sagt att frågan på längre sikt
kan te sig annorlunda och att det ju
är en tankeställare, men jag har inte
därav dragit några sådana slutsatser
som herr Ahlmark försöker läsa in i
mitt uttalande.
Är det inte en tankeställare att frihetsrörelser
ibland drar nytta av en
begynnande industrialiseringsprocess ?
Vem som helst kan förstå att det ibland
är lättare att väcka intresse för befrielse
bland industriarbetargrupper än
bland andra grupper. En industriarbetare
har bättre möjligheter att sätta sig
in i dessa mycket stora problem, eftersom
det ofta ligger i företagens intresse
att utbilda sina arbetare. Det är
t. ex. ingen tillfällighet att den spanska
frihetsrörelsen har sin starkaste förankring
i de industrialiserade områdena,
särskilt inom de industrier som senast
utvecklats. Lika litet är det ägnat
att förvåna att den studerande ungdomen
vid universiteten ofta är fanbärare
för denna frihetsrörelse.
Jag framhöll att detta är en teoretisk
frågeställning — det var i varje
fall vad jag menade — men att den kan
ha sitt intresse. Man får inte vara för
ensidig i sin bedömning.
Herr Ahlmark far nu land och rike
runt och säger att Gunnar Lange har
förklarat att han solidariserar sig med
Portugal och är intresserad av Portugals
ekonomiska utveckling. Och i dag
får vi höra att jag t. o. m. har uppmanat
svenska företag till insatser i detta sammanhang.
Det har jag aldrig gjort, herr
7 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr
med Portugal, m. m.
Ahlmark. Försök att visa när jag har
sagt något sådant.
Det kunde finnas mycket att tillägga,
men jag kanske skall säga något om
en annan fråga som herr Ahlmark berörde.
Det gäller EFTA:s syfte, som ju
är att vara en förberedelse för en vidare
integration i vår del av världen.
Herr Ahlmark har frågat: Vill herr
Lange medverka till att Portugal kommer
in i EEC? Skall inte EFTA, när
man avger sina solidaritetsförklaringar,
säga ifrån att Portugal över huvud taget
inte får vara med i sammanhanget
om inte landet drastiskt ändrar sin politik
i frigörande riktning?
Herr Ahlmark! Detta är i dag en
akademisk frågeställning. Vi tillhör som
bekant inte EEC och vi vet att dörren
ser ut att vara stängd för alla nya medlemmar
och för alla nya förbindelser
med utanförstående stater under ganska
lång tid framöver.
Jag vill bara ha sagt att skulle saken
komma att aktualiseras, är det visserligen
smickrande för mig att herr Ahlmark
anser att jag har ett sådant enormt
inflytande i EFTA och andra internationella
organisationer, där jag haft att
företräda Sverige, att jag utan vidare
kan bestämma vad dessa organisationer
skall göra. Men mina erfarenheter i det
hänseendet av EFTA har som nämnt
varit ytterligt nedslående. Jag tror därför
inte heller att jag — även om jag
skulle önska det i det här tänkta läget
— kan åstadkomma vad herr Ahlmark
har velat rekommendera.
Herr Ahlmark hävdar att ju snabbare
Portugal utvecklas ekonomiskt, desto
bättre förutsättningar har landet att föra
krig i Afrika. Jag har som sagt inte
betvivlat det. Jag tycker tvärtom att
det är en utomordentligt skarpsinnig
iakttagelse, herr Ahlmark. Men det bör
väl i det sammanhanget påpekas att en
ännu mer avgörande förutsättning för
Portugals krigföring är de stora indirekta
bidrag landet erhåller från NATO.
Som bekant har herr Ahlmark vid ett
11
194 Nr 11
Torsdagen den 20 mars 1909
Svar på interpellation ang. handelsförbindelserna med Portugal, m. m.
flertal tillfällen visat ett synnerligen
livligt intresse för den organisationen.
Herr talman! Tillåt mig att, efter alla
de citat som herr Ahlmark begagnade
sig av i sitt anförande, också läsa upp
ett avsnitt av vad herr Ahlmark skrev
om NATO i boken Unga liberaler. Kapitlet
i fråga har den, omedvetet skulle jag
föreställa mig, ironiska titeln Vår eländiga
utrikesdebatt. Så här skrev herr
Ahlmark då: »Vår tids viktigaste fredsförbund
heter därför inte Förenta Nationerna
utan Atlantpakten. I motsats
till FN förlamas inte NATO av ryska
direktiv. Pyromanen sitter inte med i
brandkårsledningen och kan inte hejda
dess utryckningar.»
Herr Ahlmark fortsätter sedan sina
utgjutelser om NATO:s förträfflighet.
»Under de senaste tio åren har den
fria världen i stort sett lyckats fullfölja
tillbakahållandets politik. Sedan NATO
bildades har västern på alla punkter
lyckats hålla sina positioner i atlantområdet.
»
Här stannade jag ett ögonblick och
frågade mig själv om herr Ahlmark
med atlantområdet avsåg Angola och
kanske också de övriga afrikanska länder
som Portugal behärskar. Han nämner
emellertid i sammanhanget ingenting
om att inte Portugal är en viktig
länk eller att NATO skall utöva några
slags påtryckningar mot Portugal.
Herr Ahlmark nöjer sig inte enbart
med de här deklarationerna. I hans
bidrag till denna bok finns det andra
för honom mycket mer komprometterande
uttalanden. Han berömmer NATO
och, som sagt, att Portugal tillhör Atlantpakten
bekymrar honom inte ett
dugg. Ändå måste väl just det förhållandet,
vara det kanske viktigaste bidraget
till Portugals förmåga att utkämpa
tre olika krig i Afrika — i Portugisiska
Guinea, i Angola och i Mozambique.
Herr Ahlmark uttalar sig också om
det stora värdet av den handelspolitiska
integretionen i Västeuropa. Inte
heller i det sammanhanget nämns Portugal.
De synpunkterna måste val också
gälla EFTA vid den tidpunkten.
Det kan ju hända att herr Ahlmark
i dag är beredd att ta avstånd från vad
han skrev då. Det var länge sedan boken
utgavs — det erkänner jag. Tidpunkten
ligger så långt tillbaka som
1961, och herr Ahlmark har naturligtvis
kunnat ändra uppfattning åtskilliga
gånger sedan dess. Jag hoppas att han
har gjort det. Det för herr Ahlmark
problematiska i sammanhanget är bara
att boken faktiskt utgavs två år efter
det EFTA-avtalet undertecknats. Jag är
vidare övertygad om att i varje fall denna
kammares ledamöter inser att en
ansvarig regering inte kan springa
ifrån undertecknade internationella avtal
lika lätt som herr Ahlmark tar avstånd
från sina utrikespolitiska stridsskrifter.
Jag återkommer till herr Ahlmarks
fråga om regeringen har några planer på
att ånyo ta upp spörsmålet om Portugals
kolonialkrig i EFTA. Svaret på frågan
är i och för sig nej. Det finns nämligen
för närvarande inga förutsättningar
att få upp frågan på dagordningen
för ministerrådsmötena. Regeringen har
heller inte för avsikt att ta upp frågan
i vissa andra internationella organisationer
som Sverige och Portugal gemensamt
tillhör. Vissa av dessa organisationer
— jag skall tillåta mig att
nämna några — är verksamma på områden
som nära gränsar till de internationella
handelsorganisationernas
verksamhetsfält. Det gäller IAEA, Internationella
atomenergiorganet, det
gäller ICAO, Internationella civila luftfartsorganisationen,
det gäller ITU, Internationella
teleunionen och det gäller
WMO, Meteorologiska världsorganisationen.
Den sistnämnda organisationen
är mycket omfattande men den
gränsar naturligtvis mindre till handelns
område. Vi kommer inte heller,
herr Ahlmark, att ta upp frågan om
Portugals kolonialpolitik i Världspost
-
Torsdagen den 20 mars 1969
Nr 11 195
Svar på interpellation ang.
unionen eller i Internationella veterådet.
Däremot har regeringen i FN stött
och kommer att stödja förslag om åtgärder
mot Portugals koloniala förtryck
— det torde inte vara herr Ahlmark
obekant. Förenta Nationerna är det forum
där frågor av detta slag i första
hand skall behandlas.
Men låt oss än en gång fullfölja herr
Ahlmarks resonemang om att ta upp
frågan i EFTA. Jag har tidigare försökt
göra detta såsom jag har sagt.
Låt mig nämna ytterligare ett par exempel.
Vid Lausannemötet 1967 tog jag upp
frågan om arbetslönerna i Portugal.
Denna aktion ledde ingenstans; orsaken
var att Schweiz inlade sitt veto.
Så sent som i fjol tog jag upp frågan
utan att få något gensvar från de övriga
medlemsländerna. I anslutning till rådsmötena
har jag också vid ett par tillfällen
enskilt diskuterat frågan om Portugals
kolonialpolitik, bl. a. med utgångspunkt
från Portugals bristande
respekt för Rhodesiablockaden.
Antag emellertid att Sverige återigen
aktualiserar frågan i EFTA och alltså
följer herr Ahlmarks väl övervägda råd.
Har vi då några utsikter att få med de
övriga EFTA-medlemmarna? Kommer
t. ex. herr Ahlmarks borgerliga kolleger
i Norge och Danmark att rösta med
oss? Vad har herr Ahlmark för uppfattning
i det fallet?
Avslutningsvis i denna replik vill jag
än en gång framhålla att herr Ahlmark
redan tidigare ställt samma frågor som
i den nu aktuella interpellationen. De
har också besvarats — väl inte till herr
Ahlmarks egen tillfredsställelse, men
det svar som kunnat ges har herr Ahlmark
fått. Detta kommer naturligtvis
inte att hindra herr Ahlmark från att
upprepa frågorna hur många gånger
som helst i fortsättningen — därvidlag
gör jag mig inga illusioner. Jag skulle
emellertid för omväxlings skull och
med herr talmannens tillstånd vilja bry
-
handelsförbindelserna med Portugal, m. m.
ta mot praxis för interpellationsdebatter
genom att ställa frågor till herr
Ahlmark och folkpartiet. Jag gör det
inte av elakhet utan därför att jag tror
att det är av intresse för ledamöterna
av denna kammare och för många andra
att verkligen få frågorna belysta, så
att vi har klart för oss vilka utgångspunkter
herr Ahlmark har och vilka
sympatier han på olika håll kan vinna
för sin argumentation.
För det första skulle det vara intressant
att veta vad folkpartiet tycker i
dessa båda avseenden: Är herr Ahlmarks
ståndpunkter representativa för
folkpartiet eller är han mer eller mindre
ensam om sin uppfattning?
Jag kunde inte låta hli att med förvåning
— men också med en viss beundran
— läsa vad herr Ahlmarks partiledare
sade så sent som den 2 mars
i år, när han ställdes inför vissa frågor
av Kvällsposten. Tidningen frågade
bl. a.: »Vi har förstått att du inte ser
enskilda bojkotter mot exempelvis Rhodesia
som önskvärda?» Herr Wedén
svarade: »Nej, det sa jag inte. Det är
klart att var och en enskild som vill
bojkotta en sydafrikansk eller portugisisk
vara kan naturligtvis göra det om
han är beredd att ta den bördan på sig.
Men att säga till Asea eller jobbarna
i Ludvika, att det är er förbaskade skyldighet
att avstå från det här och ta
de därmed förknippade konsekvenserna,
det anser jag är fel. Det är den
svenska staten som ska ta ansvaret.
Och jag skulle inte tillråda det.»
Jag uppfattade detta som ett klart avståndstagande
från tanken på enskilda
från svensk sida vidtagna blockadåtgärder
mot Portugal. Om herr Wedén
intar den ståndpunkten har han mycket
gott fog för det. En blockad skulle
nämligen innebära en demonstration,
om det inte fanns allmän uppslutning
kring åtgärden genom ett beslut av FN
i den ordning som stadgan föreskriver.
Den skulle också vara verkningslös.
Den skulle inte förbättra läget för Fre
-
196 Nr 11
Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på interpellation ang. handelsförbindelserna med Portugal, m. m.
limo, eftersom Cabora Bassa-proj ektet
— om Portugal har bestämt sig för det
— ändå kommer till stånd; det finns
ju konkurrenter. Aktionen skulle emellertid
innebära ett avtalsbrott från
svensk sida, ty, herr talman, GATT-avtalet
gäller i detta sammanhang och det
betyder att vi måste behandla alla nationer
lika när det gäller handelstransaktioner.
ASEA:s eventuella — jag säger
eventuella, ty något avtal är ännu inte
undertecknat — affärer med Mozambique
avser varuleveranser, inte investeringar
i den bemärkelsen att företaget
inte skulle få kontant betalning för
varje leverans så fort den kom.
Jag skulle kunna utveckla detta fall
mera, men vi får kanske tilfälle att
återkomma till det. Med tanke på herr
Ahlmarks beundransvärda envishet är
jag alldeles säker på att i varje fall inte
han kommer att försitta något tillfälle,
och om inte tillfällena erbjuder sig skapar
han dem själv.
Jag vill emellertid ställa ytterligare
några frågor i sammanhanget. Anser
folkpartiet att Sverige skall lämna
EFTA, eller anser herr Ahlmark det, om
vi även i fortsättningen misslyckas med
eventuella försök att få Portugal uteslutet
ur organisationen? Det måste ju vara
den logiska konsekvensen av vad
herr Ahlmark här säger.
Vidare: Anser herr Ahlmark ensam,
eller folkpartiet, att Sverige bör respektera
internationella avtal som vi
skrivit under, exempelvis GATT-avtalet?
Självfallet, svarar herr Ahlmark,
men han menar bara att vi skall acceptera
avtalen med den tolkning som han
ger dem, inte med den tolkning som
organisationen på mer eller mindre goda
juridiska grunder själv tillämpar.
Detta är några saker som jag tror att
det vore värdefullt att få upplysning
om. Var står herr Ahlmark och var står
folkpartiet?
Herr AHLMARK (fp):
Herr talman! I statsrådet Langes in -
terpellation till mig försökte han vara
lika duktig som jag genom att ställa sex
frågor. Jag uppfattade bara tre men antar
att någon senare hjälper honom med
de återstående.
Jag skall genast svara på dem. I motsats
till statsrådet Lange finner jag stor
glädje i att svara på frågor, om det kan
klara ut förhållandena oss emellan.
Vad tycker folkpartiet om svenskt
samarbete med EFTA och om Portugals
medlemskap i denna organisation? Får
jag då citera vad folkpartiets högsta beslutande
organ sagt på denna punkt.
Folkpartiets landsmöte uttalade år 1966:
Det »fastslår, att den vidgade handeln
med Portugal ger detta land ökade resurser
som stärker dess kolonialvälde
och ger landet större möjligheter att undertrycka
den afrikanska majoriteten
i Angola och Mozambique». Landsmötet
framhöll också vid detta tillfälle för
snart tre år sedan, att »om inte effektiva
åtgärder vidtas av FN inom en snar
framtid bör frågan om påtryckningar i
lämplig form tas upp inom bl. a.
EFTA: s ram för att påskynda utvecklingen
i Angola och Mozambique mot
självständighet och demokratiska styrelseformer».
Det är alltså vad folkpartiets
högsta beslutande organ uttalat
om vårt samarbete med Portugal inom
EFTA.
Statsrådet Lange hade sedan uppenbara
svårigheter med att läsa upp ett
citat, tydligen ur Kvällsposten, av ett
utalande av hem Wedén. Men så mycket
stod väl klart att Sven Wedén sagt, att
arbetarna i Ludvika inte skall behöva
ta konsekvenserna av en inställd leverans
till Cabora Bassa utan att det är
svenska staten som skall bära ansvaret.
Detta var precis den åsikt som jag själv
uttryckte. Om det inte blir en leverans
till Cabora Bassa från ASEA måste vi
veta att utrikespolitiken är hela svenska
folkets sak. Bördorna skall inte ensidigt
läggas på en viss ort.
Statsrådet Lange frågade sedan i sin
interpellation till mig, om jag anser att
Sverige skall lämna EFTA om vi inte
Torsdagen den 20 mars 1969
Nr 11 197
Svar på interpellation ang. handelsförbindelserna med Portugal, m. m.
lyckas få bort Portugal ur organisationen.
Den frågan visar återigen att statsrådet
Lange missuppfattat hela frågeställningen.
Det är Portugal, inte Sverige,
som bedriver krig i Afrika. Det är
Portugals ekonomi, inte Sveriges, som
vi därför skall försvaga. Det är som
medlem av EFTA som vi har chans att
påverka ett stort handelsområde till att
utöva påtryckningar på Portugal. Utträder
vi ur EFTA förlorar vi den möjligheten.
Bäst av allt vore kanske om
Portugal kunde tvingas att lämna EFTA
om påtryckningar inte hjälper. Men
sämst av allt skulle vara, med tanke på
våra möjligheter att påverka Portugal,
om Sverige lämnade organisationen.
Den tredje frågan som statsrådet ställde
till mig lydde, om jag fattade den
rätt: Skall vi respektera avtal som vi
skriver under? Mitt svar är: Ja, det skall
vi göra. Men däremot behöver vi inte gå
längre än avtalen och vi behöver inte
blunda för de möjligheter att påverka
diktaturregimer som en rimlig tolkning
av avtalsparagraferna medger.
.Tåg skulle gärna vilja karakterisera
statsrådets svar till mig som i lugn ton
framförda reträtter och i lika lugn ton
framförd demagogi — i en intressant
blandning. Reträtterna är ju alldeles uppenbara
för var och en som följt de tidigare
debatterna. Då har statsrådet
Lange alltid framhållit att det inte är
formellt möjligt att ta upp saken i
EFTA. Det skulle strida mot stadgan.
Vi bör i stället öka handeln med Portugal
eftersom det underlättar en demokratisering,
har det hetat.
Men i dag tycks statsrådet Lange anse
att det är tänkbart att Portugals politik
strider mot EFTArs stadga, § 2.a, där
det sägs, att organisationens syfte är
att bidra till ett »rationellt utnyttjande
av tillgångar» och till en »fortlöpande
stegring av levnadsstandarden». Men det
är inte säkert att vi kan få de andra
staterna att aceptera den tolkningen,
menar herr Lange.
.Tåg tycker att detta är ett stort framsteg.
.Tåg är mycket glad över statsrådet
Langes förändrade position. Det betyder
att han från att tidigare ha sagt
nej till den här tolkningen av EFTA: s
stadgar nu alltså säger att det är möjligt
att den är riktig men att det blir
svårt att få andra länder att acceptera
den.
Men om handelsministern nu går över
till min linje beträffande tolkningen av
EFTA: s stadgar räknar jag med en intensiv
diplomatisk aktivitet av herr
Lange. Jag hoppas att han, med den
finess som han är expert på, nu försöker
övertyga de andra länderna i EFTA om
att den tolkning av EFTA-avtalet som
lian och jag tydligen är överens om,
skall vara vägledande och att vi således
har en möjlighet att ta upp saken inom
EFTA: s ram.
I det allmänna resonemang om Spanien,
som statsrådet förde, förbisåg han
den mycket väsentliga omständigheten
att Spanien inte för något kolonialkrig
i Afrika. Om Portugal använder sina
vidgade resurser i huvudsak till att föra
tre krig i Afrika, är det ett skäl för att
minska Portugals ekonomiska resurser.
Om Spanien däremot utnyttjar sina växande
resurser till att i viss utsträckning
befrämja en ekonomisk utveckling i sitt
eget land, kan slutsatsen bli en helt annan
beträffande detta land än för Portugal.
Det framhålls med utomordentlig
tydlighet i en uppsats av utrikesrådet
Hans Blix, som jag för två år sedan hänvisade
statsrådet Lange att läsa. Jag
hoppas att statsrådet Lange har haft tid
att ta del av utrikesrådet Blix’ synpunkter.
Statsrådet Lange tog vidare upp frågan
om Atlantpakten. Han sade att det
stöd som Portugal får genom NATO väl
är minst lika stort som det ekonomiska
stöd Portugal får genom EFTA. Ja, det
är riktigt. Det är också helt förkastligt
att Portugal får detta stöd liksom också
att Portugal är medlem av Atlantpakten.
Den uppsats, som statsråde Lange läste
upp några utdrag ur, innehöll en vägning
av skälen för och emot svensk
alliansfrihet. Jag ansluter mig i dag på
198 Nr 11
Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på interpellation ang. handelsförbindelserna med Portugal, m. m.
intet sätt till denna avvägning; det har
jag vid flera tillfällen klargjort. Men huvudfrågan
är ju vilken syn jag haft på
Portugals medlemskap i västeuropeiska
organisationer alltsedan upproret i Angola
började på våren 1961. Jag vill därför
gå tillbaka till ett upprop i Dagens
Nyheter från den 1 juli 1961.
Eftersom statsrådet Lange insinuerade
att jag för åtta år sedan inte hade
upptäckt att Portugal var en diktatur
med kolonialkrig, tvingas jag att till
riksdagsprotokollet läsa in denna korta
resolution för förebyggande av framtida
missförstånd. Uppropets rubrik var
följande: Unga liberaler protesterar —
Portugal ur EFTA!» Resolutionen hade
följande lydelse:
»Vi, en grupp unga liberaler, protesterar
mot den svenska regeringens passivitet
gentemot diktaturen Portugal och
dess koloniala förtryck. Det är nu uppenbart
för ailla att de ''oroligheter’ som
rapporteras från Angola i själva verket
är ett krig mellan en nationell frihetsrörelse
och en vit minoritet. Sverige ger
—• genom att acceptera Portugals medlemskap
i EFTA — ett moraliskt och
indirekt ekonomiskt stöd åt förtrycket
och motarbetar frihetskampen.
Vi kräver att den svenska regeringen
verkar för att Portugal utesluts ur
EFTA. Det borde vidare vara självklart
att Portugal inte förrän dess diktatur är
avskaffad kan vinna medlemskap i den
större europeiska gemenskap som byggs
upp när de båda handelsblocken slås
samman.
Vi har ingen anledning att dölja var
våra sympatier återfinns. Ett klart
svenskt avståndstagande från och isolering
av Salazars vidriga regim skulle
avgjort hjälpa frihetsrörelsen i Angola
och visa att Portugals idéer inte är Västerlandets.
»
Detta var alltså vad vi uttalade ett par
månader efter revolten i Angola. Jag
var en av undertecknarna av uppropet,
liksom ytterligare en av denna kammares
ledamöter, herr Romanus. Detta vi
-
sar att vi på vårt håll alltsedan krigen
började i de portugisiska kolonierna i
Afrika följt en och samma linje medan
statsrådet Lange vacklat fram och tillbaka
som en fura i storm.
Jag vill till slut ta upp Cabora Bassa
och FN-resolutionen om Rhodesia. Jag
frågade statsrådet Lange om inte kraftverket
i Cabora Bassa kunde sägas strida
mot syftena i FN-resolutionen mot
Rhodesia. Att detta kraftverk bidrar till
att svetsa samman de via regimerna i
södra Afrika och även den rhodesiska
är uppenbart. Att vissa uttalanden från
Rhodesia varit starkt positiva till Cabora
Bassa-projektet vet vi också. Om
elektrisk ström längre fram kommer att
överföras till Rhodesia är omstritt. Det
sägs att de anläggningar ASEA skall stå
för enbart avser att överföra högspänd
likström till Sydafrika. Men vi vet knappast,
om man inte längre fram kommer
att överföra elektricitet också till Rhodesia
direkt från Cabora Bassa.
Men den punkt som kanske kan stå i
mest uppenbar strid med FN:s resolution
gäller den sjö, omkring 30 mil lång,
som skall bildas i Zambesifloden ovanför
Cabora Bassa och som kommer att
gå ända till gränsen vid Rhodesia. Den
blir en följd av den väldiga dammanläggning
som skapas när man bygger ut
kraftverket. Den kommer att bli en
utomordentlig transportled i den delen
av Mocambique. Det tycks mig sannolikt
att den också kommer att bli en ny
möjlighet för Rhodesia att föra in och ut
varor i strid med FN-sanktionerna. Man
skapar kort sagt en ny kommunikationsled
för den illegala regimen i Salisbury.
I vilken utsträckning den kommer
att utnyttjas vet vi inte. Men möjligheten
att den kommer att användas är tydlig.
Och då undrar jag om inte medverkan
i ett projekt som leder till att en sådan
transportled skapas kan sägas strida
mot säkerhetsrådets resolution av den
29 maj 1968. Där sägs nämligen att säkerhetsrådet
beslutar att FN:s medlemsstater
skall förhindra »varje verk
-
Torsdagen den 20 mars 1969
Nr 11 199
Svar på interpellation ang. handelsförbindelserna med Portugal, m. m.
samhet av egna medborgare---
som skulle främja eller är ägnad att
främja utförsel av råvara eller produkt
från Sydrhodesia---.»
Jag tror därför man kan hävda att Cabora
Bassa-projektet i vissa avseenden
strider mot syftena bakom FN-beslutet
om sanktioner mot Rhodesia. Det vore
intressant att höra vad som är regeringens
uppfattning på den punkten.
Chefen för handelsdepartementet,
lierr statsrådet LANGE:
Herr talman! Jag hyser stor beundran
för herr Ahlmarks citatkonst. Nu
lämnade han ett nytt utomordentligt
exempel på hur man kan förändra innebörden
och meningen genom att korta
av citat. Han valde denna gång att
göra det beträffande sin egen partiledare.
Det var ett ord som jag hade svårt
att läsa, herr Ahlmark, men den näst
sista mening som herr Wedén uttalade
kunde jag tydligt läsa i den av mig åberopade
intervjun. Han sade där — jag
måste lämna ifrån mig citatet till stenograferna
och har det därför inte tillgängligt
nu, men det kommer att återfinnas
i protokollet — att det är svenska
staten som får ta ansvaret för spelreglerna
på detta område. Och jag har
angivit hur de reglerna utformas med
hänsyn till de åtaganden och förpliktelser
som vi har påtagit oss i ingångna
internationella avtal som vi inte vill
bryta mot.
Jag skall emellertid inte ta upp hela
den argumentationen vid denna tidpunkt.
Det finns en del kolleger till
mig som hoppas att också få komma
upp i talarstolen. Herr Ahlmark slutade
där och sade: Ja, det är precis så; staten
skall bestämma. Och han menade
att staten skall bestämma exempelvis
om Cabora Bassa-projektet skall komma
till stånd eller inte. Och hur kommer
herr Ahlmark till den slutsatsen,
att del var herr Wedéns mening? Det
är synd att herr Wedén inte är närvarande
nu och inte själv kan göra ett
tillrättaläggande. Jo, herr Ahlmark kom
till den slutsatsen därför att han utelämnade
den följande meningen, alltså
den som jag läste upp. Där hade jag
inga innanläsningssvårigheter. Eftersom
jag som sagt har överlämnat citatet
till stenograferna kan jag inte nu
återge den exakta ordalydelsen, men
herr Wedén sade: och det anser jiag
inte att den skall göra. Inte göra vad
då? Jo, staten skall inte påta sig ansvaret
att ändra reglerna. Jag var själv
litet osäker om tolkningen men kunde
inte med bästa bemödande komma
längre än dit.
Jag skulle kunna ge många andra
exempel på herr Ahlmarks sätt att citera.
Han gjorde sig också skyldig till
att nu senast felcitera vad jag sagt,
när han försökte leda i bevis att jag nu
hade slagit till reträtt och samtidigt
varit mycket demagogisk. Detta försökte
herr Ahlmark belysa på olika sätt.
Jag tror emellertid att det räcker att
jag hänvisar herr Ahlmark till protokollet.
Jag upprepar vad jag har sagt
förut: jag har aldrig påstått att svenska
företag skall intressera sig för Portugal.
Men jag säger att svenska företag
har rätt att intressera sig för Portugal.
Svenska företag har rätt att under nuvarande
förhållanden sända varor till
Mozambique, hur mycket några av oss
än kan beklaga att de gör det. Det är
ett ansvar som är företagens. De behöver
inget tillstånd. De följer reglerna.
Med den utgångspunkten vill jag fråga:
Har herr Ahlmark aldrig tänkt på
att det kunde varit visst skäl att fråga
företaget ASEA: Varför gör ni detta? Ni
bryter visserligen inte — som det ser ut
i dag — mot Rhodesiablockaden (jag
är villig att utveckla även detta men
jag skall avstå ty debatten börjar bli
lång nog ändå) men varför gör ni det?
Ni kan säga att detta uppenbarligen
kan skada frihetsrörelsen, i varje fall
nu. Jag är inte säker på det, ty jag
känner mig tvärtom ganska förvissad
om att vad som är avgörande för om
200 Nr 11
Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på interpellation ang. handelsförbindelserna med Portugal, m. m.
dammen kommer att byggas eller ej
är inte om ASEA kommer med eller
inte. Den omständigheten att Cabora
Bassa byggs kan utgöra en komplikation
och skapa svårigheter för Frelimo,
det erkänner jag gärna. I varje fall är
det frihetsrörelsens företrädares uppfattning.
Men det har ju klarlagts att det finns
vissa förbindelser mellan folkpartiet
och ASEA. Vi har läst att folkpartiet
fick ett ganska rundligt anslag från
ASEA rätt nyligen. Det är ingenting att
skämmas för, varken från företagets
sida eller i och för sig från folkpartiets.
Man behöver pengar för en politisk rörelse
i detta land, det är vi alla medvetna
om.
Men utan att insinuera något har jag
dragit den slutsatsen, att det borde finnas
så pass goda förbindelser att det
går att tala med företagsledningen, ty
det är den som avgör. Gör ASEA en
dumhet, så sker det på dess eget ansvar.
Vi har ingen laglig möjlighet att
ingripa mot det. Vi vet ännu inte om
denna affär kommer till stånd. Jag upprepar
att kontraktet inte är slutet, och
de första leveranserna — det kan jag
upplysa herr Ahlmark och kammarens
ledamöter om — kommer att bli aktuella
först mot slutet av 1973. 1978 skall
projektet vara färdigt, och jag skulle
vilja uttrycka förhoppningen att Frelimo
dessförinnan hunnit befria
Mocambique.
Men det är en sak för sig. Jag upprepar
att om ASEA gör detta, så sker det
på företagets eget ansvar och efter dess
egen bedömning. Det har vi meddelat
ASEA. Har herr Ahlmark ett önskemål
att ASEA inte skall engagera sig, så
kanske herr Ahlmark har möjlighet att
be någon i folkpartiet, om han själv
inte blir mottagen av ASEA, att få ett
resonemang med företaget om den saken.
De kontaktmöjligheterna bör i varje
fall finnas. Förbindelserna har som sagt
inte varit så dåliga förut.
Jag förstår inte heller riktigt herr
Ahlmarks tal om EFTA. Jag har aldrig
i mitt uttalande sagt vad herr Ahlmark
påstår. Jag glömde det i bänken, men
det går väl att läsa det i protokollet
efteråt. Jag är inte lika road som herr
Ahlmark av att läsa upp gång på gång
vad jag har sagt — inte bara direkt ur
protokollet utan också ur minnet ord
för ord. Jag skall inte trötta kammarens
ledamöter med det.
Jag glömde en sak, herr talman, jag
kanske till någon del kan förstå herr
Ahlmark, men det är mycket intressant
att notera, att han inte alls har samma
känsla för de förtryckta i Spanien som
för de förtryckta folken i Afrika och
som han uppenbarligen har för de förtryckta
i Portugal. Det har han inte.
Jag vet inte om det beror på att herr
Ahlmark —- det här är en insinuation,
det erkänner jag, men jag kan få göra
en sådan jag också — besöker Spanien
då och då liksom många svenska turister
gör. Inom parentes vill jag säga att
Spanien är ett av de få länder som jag
aldrig rest till utan försökt undvika att
besöka. Jag tror att också enskilda personers
aktioner och enskilda företags
blockadåtgärder kan ha ett betydande
moraliskt värde, och utan att skryta
om det vill jag säga att jag följer den
moralen själv. Många svenskar bryr sig
inte om dessa synpunkter utan reser
till Spanien, och jag undrar om herr
Ahlmark vill undvika att stöta sig med
dem, när han nu försöker fånga in en
annan opinion utan att lova någonting.
Jag skall sluta den här utläggningen
med att säga att vi gång efter annan
tagit upp dessa frågor i EFTA. Jag
hade inte en så omfattande erfarenhet
när jag vid tidigare tillfällen diskuterade
detta med herr Ahlmark. Om jag
nu ger herr Ahlmark en ny upplysning,
så betecknar han det som en reträtt.
Yi vet emellertid nu av erfarenhet
att den här vägen inte är framkomlig.
Jag tror att herr Ahlmark överskattar
min diplomatiska förmåga, om
Torsdagen den 20 mars 1969
Nr 11 201
Svar på interpellation ang. handelsförbindelserna
lian tror att jag inom en nära framtid
skulle kunna ändra inställningen till
och synen på det här spörsmålet hos
våra EFTA-partners. Ändå blir jag
ibland förebrådd för att jag är överoptimistisk.
Jag har sagt att vi har försökt. Erbjuder
sig nya tillfällen, lovar jag herr
Ahlmark att jag skall försöka igen, men
jag hyser inget stort hopp. Jag vet att
det för närvarande inte går att få gensvar
på en begäran om Portugals uteslutning
ur EFTA. Det är ingen realistisk,
praktisk politik, herr Ahlmark.
Den logiska konsekvensen av herr
Ahlmarks resonemang är att vi själva
hör ta på oss de bördor som det innebär
att lämna EFTA. Det skulle nog i
någon liten mån åtminstone till en början
skada Portugal, det erkänner jag.
Portugal är en av våra handelspartners,
och dess handel med Sverige är inte
helt obetydlig. Den logiska slutsatsen
vill herr Ahlmark emellertid inte dra.
Jag lyssnade till herr Ahlmarks anförande
nyss, och jag sökte förgäves
efter ett enda klart ståndpunktstagande.
Herr Wedéns och det egna partiets
och partiledningens ställningstagande
suddade han bort. Vart herr Ahlmark
ville komma med det demagogiska ordsvall
som han alltid begagnar sig av
tror jag inte många här i kammaren, om
ens någon, kom underfund med.
Jag vill, herr talman, allra sist säga
att vi skall väl inte bara diskutera dessa
frågor därför att vi tycker det är
intressant att framlägga olika teorier,
utan vi måste väl försöka komma fram
till realistiska handlingslinjer. Det sistnämnda
har varit min utgångspunkt,
och så kommer det att vara även i fortsättningen.
Ibland har jag fått uppslag
i den debatt som förts, men med bästa
vilja i världen kan jag inte påstå att
herr Ahlmark givit mig något sådant,
trots att det torde vara femte gången
på två år som vi diskuterar dessa frågor.
med Portugal, m. m.
Herr HERMANSSON (vpk):
Herr talman! De frågor som nu diskuteras
kommer tillbaka flera gånger
under den här riksdagssessionen, bl. a.
vid utrikesdebatten nästa vecka och vid
behandlingen av de motioner som den
kommunistiska gruppen väckt. I dessa
har vi bl. a. begärt direkta anslag till
befrielserörelserna i Mocambique, Guinea
o. s. v., effektiva påtryckningar och
åtgärder mot Portugal inom EFTA, FN
och andra organisationer, lagstiftning
eller andra åtgärder som kan möjliggöra
förbud mot export av viss strategisk
materiel, t. ex. till Cabora Bassaprojektet
i Mozambique. Jag kan därför
vara relativt kortfattad.
Den grundläggande ekonomiska och
sociala företeelse som det här gäller
att ta ställning till är ju den portugisiska
imperialismens utplundring och
förtryck av folken i Angola, Mozambique,
Guinea o. s. v. Denna utgör en
del av det imperialistiska världssystemet,
och om herr Ahlmark vore konsekvent
skulle han därför ta ställning
mot imperialismen. Enligt vår uppfattning
bör det svenska folket stödja den
nationella och sociala frihetskampen
mot förtryckarregimen i Portugal. Det
måste vara utgångspunkten för den politik
som förs av vårt land.
Den svenska storfinansen understöder
emellertid på en rad sätt denna förtryckarregim
samtidigt som den deltar
i utplundringen av det portugisiska folket.
Jag hoppas att herr Ahlmark tar
avstånd från den svenska storfinansens
politik.
ASEA:s engagemang i Cabora Bassaprojektet
är en fortsättning på denna
politik. Det utgör ett direkt stöd åt förtryckarregimerna
i Porugal, Rhodesia
och Sydafrika. De är ett led i den svenska
storfinansens utplundring av den
tredje världens folk. Cabora Bassa-projektet
står i direkt strid mot för det
första Frelimos kamp för ett fritt Mo
-
zambique, för det andra FN:s resolution
om den portugisiska kolonialpoli-
Andra kammarens protokoll 1969. Nr 11
202 Nr 11
Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på interpellation ang. handelsförbindelserna med Portugal, m. m.
tiken, för det tredje FN:s beslut om
handelsbojkott mot Rhodesia.
Regeringen hänvisar till olika internationella
överenskommelser, och det
har också statsrådet Lange gjort här i
dag, när den säger att den inte kan och
vill ingripa mot ASEA. Men GATT-bestämmelserna
kan rimligen inte, som
t. ex. Aftonbladet framhållit, ålägga ett
land att handla på ett sätt som står i
konflikt med FN:s beslut. Här föreligger
tydligen en konfliktsituation, och
då är vi tvungna att välja sida.
Det krav som ställs av en växande
.svensk opinion är inte att regeringen
skall inleda ett allmänt handelskrig eller
liknande. Men Mozambiques folk för ett
befrielsekrig mot den portugisiska regimen.
ASEA: s leveranser till Cabora Bassa
skiljer sig till innebörd och verkningar
— om nu kontraktet kommer till
stånd — icke nämnvärt från leveranser
av krigsmateriel. Vi har för vår del begärt
en utvidgning av de regler som gäller
för export av krigsmateriel, så att
staten skulle ha kontroll också över
strategisk materiel i vidare mening. Vi
tror att detta är en framkomlig väg.
Herr talman! ASEA:s engagemang i
Cabora Bassa bör förhindras. Såväl regering
som storfinans har ett ansvar för
den nuvarande politiken, men det är
naturligtvis vi alla, hela det svenska folket,
som bär ansvaret för att ändra den.
Herr AHLMARK (fp):
Herr talman! Jag tycker att statsrådet
Langes spanska övningar kännetecknas
av en viss brist på den diplomatiska
finess som jag tidigare talade om.
För det första beskyller han mig för
att då och då resa till Spanien. Jag kan
försäkra herr Lange att jag hittills inte
varit innanför den spanska gränsen, vilket
herr Lange genom ett enkelt samtal
hade kunnat förvissa sig om.
För det andra säger han att jag skulle
vara mer likgiltig för de förtryckta i
Spanien än jag är för de förtryckta i
Portugal. Jag har här resonerat om vilka
medel beträffande det handelspolitiska
samarbetet som skulle kunna lätta
förtrycket i Spanien respektive förtrycket
i Portugal. Jag följer här det resonemang
som utrikesrådet Hans Blix uttryckte
i uppsatsen om »Företaget och
utrikespolitiken» nämligen att ökade
ekonomiska förbindelser med Spanien
kan leda till en ekonomisk utveckling
som gör befolkningen mer lyhörd för
krav på grundläggande sociala och politiska
förändringar. Men — jag citerar
herr Blix — »beträffande Portugal är
ett liknande argument kanske mera
tveksamt. Den stora skillnaden mellan
Portugal och Spanien är att ett bidrag
till den portugisiska ekonomin också
bidrar till att bevara det portugisiska
kolonialväldet i Afrika. EU starkt Portugal
har givetvis bättre möjligheter att
fortsätta kampen för att bibehålla dessa
stora områden, en kamp som skärper
motsättningarna mellan u-land och iland,
mellan färgade och vita.»
Har jag uttryckt mig alldeles klart nu,
statsrådet Lange? Jag känner medlidande
med förtryckta både i Spanien och
i Portugal. Men sättet att hjälpa dem
kan vara olika beroende på att Portugal
för kolonialkrig i Afrika.
Statsrådet Lange säger att han för sin
del aldrig har sagt att svenska företag
skall investera i Portugal, att Sverige
skall driva handel med Portugal o. s. v.
Herr Lange påstår att han bara har sagt
att man har rätt att handla med Portugal
och att man har rätt att investera i
Mozambique och europeiska Portugal.
Även om det kan beklagas, så kan företagen
utnyttja den rätten — ungefär så
föll statsrådets ord.
Men vad skall ett företag tro? Om regeringens
linje i debatt efter debatt är
att handel med Portugal är bra därför
att det underlättar en demokratisering
av Portugal — det har statsrådet Lange
sagt gång på gång — när man säger att
EFTA: s syfte är att få in också Portugal
i EEC och att Sverige inte har några
Torsdagen den 20 mars 1969
Nr 11 203
Svar på interpellation ang-,
invändningar mot det, blir väl det indirekt
en moralisk uppmaning till svenska
företag att handla med och investera
i Portugal.
Men nu säger statsrådet Lange, nästan
beklagande och en smula uppgivet, att
vi har ingen laglig möjlighet att påverka
ASEA när det gäller Cabora Bassa. Därmed
går statsrådet förbi det som jag
alldeles nyss visade, nämligen att Cabora
Bassa-projektet troligen strider
mot FN-resolutionen om sanktioner mot
Rhodesia i den meningen att genom Cabora
Bassa skapas en ny kommunikationsled,
en vattenled från rhodesiska
gränsen ned till Cabora Bassa, vilket
kan möjliggöra för Rhodesia att föra in
och ut varor via denna vattenled. Det
kan sägas strida mot en viss punkt i
FN: s resolution. Om det är en riktig
tolkning, har regeringen lagliga möjligheter
att stoppa detta projekt.
Handelsministern säger att han för
sin del aldrig hittar något fruktbart i
vad jag kräver beträffande handelspolitiken
mot Portugal. Det jag har drivit
under nära åtta år vad gäller vårt ekonomiska
förhållande till Portugal överensstämmer
på punkt efter punkt med
det som frikyrkomötet i går beslutade i
Örebro. Statsrådet Lange säger alltså
indirekt att vad frikyrkomötet beslutade
i denna fråga ger honom inget som
helst uppslag.
Får jag då bara påpeka, att jag för
det första hela tiden har sagt att EFTAsamarbetet
förlänger krigen i Afrika.
Det har förnekats av statsrådet Lange
fram till i dag — då han hav lagt en
dimma över det slagfältet.
För det andra har Lange hittills alltid
förnekat att Portugal bryter mot FNstadgans
§ 2 a. I dag sprider han ut dimma
också över det slagfältet.
För det tredje har jag sagt att Portugal
inte bör hjälpas in i EEC, och att
EFTA icke bör göra några solidaritetsförklaringar
gentemot Portugal inför
framtida förhandlingar. Det har herr
Lange aldrig accepterat tidigare. I dag
handelsförbindelserna med Portugal, m. m.
breder dimman ut sig också över det
området.
För det fjärde menar jag att Cabora
Bassa-projektet kan strida mot syftena
bakom FN: s resolutioner om sanktioner
mot Rhodesia. Inte heller på den punkten
vill herr Lange ta ställning.
Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:
Herr talman! Hur illa jag än tycker
om att läsa upp debattprotokoll anser
jag det dock, efter vad herr Ahlmark nu
sist har sagt, vara nödvändigt att göra
det.
Jag har frågat herr Ahlmark: När
sade jag att jag tycker det är bra att
Portugals handel blomstrar? När sade
jag att jag tycker att svenska företag
skall intressera sig för handel med Portugal?
Det har herr Lange sagt i en
debatt med mig i första kammaren, säger
herr Ahlmark. Jag vill återge vad
jag sade i det avsnittet, som var en allmän
diskussion om hur ett ekonomiskt
uppsving kan verka. I Spanien verkar
det tydligen på ett annat sätt för de
mäniskor som är förtryckta där, enligt
herr Ahlmarks uppfattning, än det gör
i Sydafrika.
Herr Ahlmark, jag sade för resten inte
att ni har varit i Spanien. Det är också
typiskt för herr Ahlmarks sätt att resonera.
Det kommer att framgå av protokollet,
att jag sade att till och med
jag skall tillåta mig en insinuant fråga,
och jag frågade då: År det möjligen därför
att herr Ahlmark har varit där och
inte vill stöta sig med folk som önskar
resa dit som herr Ahlmark har mindre
känsla för den frihetsrörelse som sedan
1930-talet med olika företrädare kämpat
för det spanska folkets frigörelse?
Herr Ahlmark har givit ett besked, att
det är det visst inte — han har inte
rest till Spanien och han tänker inte
göra det heller. Jag noterar detta med
tillfredsställelse.
Detta var en parentes.
Jag skall emellertid ur protokollet
204
Nr 11
Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på interpellation ang. handelsförbindelserna med Portugal, m. m.
läsa upp vad jag sade vid det aktuella
tillfället:
»Den ökade handeln, som är en följd
av bl. a. EFTA-samarbetet, har givetvis
bidragit till Portugals ekonomiska utveckling.
I vad mån de ekonomiska
framstegen inverkat på Portugals politik
i Afrika — vilket berörs i den första
frågan» — en fråga av herr Ahlmark
alltså — »låter sig emellertid inte så
lätt bestämmas. Det bör i sammanhanget
också uppmärksammas att det
finns skäl som talar för att ekonomiska
framsteg och höjd levnadsstandard
främjar en demokratisk frigörelseprocess.
Det finns anledning att reflektera
över frågan vilket Portugal» — observera:
reflektera över frågan — »som
är känsligast för en social och politisk
förändring — ett underutvecklat samhälle
med betydande rester av analfabetism
eller ett samhälle där industrialismen
gör ett snabbt genombrott och
tvingar fram en satsning på utbildning
och undervisning.»
Det är allt vad jag sade i sammanhanget.
Var står det att jag uppmanar
svenska företag att göra det och det?
Var står det att jag med tillfredsställelse
ser en blomstrande handel? Jag har
sagt att jag själv är litet osäker om vilka
följder en sådan utveckling skulle få
— den har med andra ord två sidor.
Sedan upprepar herr Ahlmark — för
vilken gång i ordningen vet jag inte —
att företagen här i Sverige anser att de
har fått en uppmaning av herr Lange
att ge sig in i Mozambique och i södra
Afrika. Det har de emellertid aldrig
fått. Men även den saken kan herr Ahlmark
få upplysning om, ifall herr Ahlmark
lyder mitt råd att utnyttja de gamla
förbindelser som folkpartiet har med
ASEA för att ta kontakt med företaget.
Jag har svårt att se mig i den situationen
att jag skulle sitta i ledningen
för ASEA, men jag kan säga herr Ahlmark
att jag under sådana förhållanden
i detta fall förmodligen skulle säga: Det
här skall vi inte göra. Men att hindra
företaget att göra det och bryta mot internationella
avtal är en annan sak.
Så ett ögonblick till frågan om Cabora
Bassa. Jag erkänner att det finns vissa
indicier som kan tyda på att Rhodesia
skall få kraft från Cabora Bassa en
gång i tiden, men detta har inte letts i
bevis. Det finns emellertid även tecken
som tyder på motsatsen. Jag vill inte
säga vad som är rätt — det vet jag
ingenting om. I varje fall har jag svårt
att föreställa mig, att en sådan strömleverans
skulle kunna komma till stånd
innan kraftverket är fullbordat, d. v. s.
tidigast 1978. Jag hoppas att jag inte är
överoptimistisk när jag säger, att till
dess bör ändå frihetsrörelsen ha lyckats
i sina strävanden att befria Mozambique.
Som en kuriositet, en liten parentes,
vill jag omtala att inte alla företrädare
för frihetsrörelserna — ty de är flera
— i de portugisiska besittningarna delar
uppfattningen att Portugal skall uteslutas
ur EFTA. Jag hade för inte så länge
sedan ett samtal med ledaren för frihetsrörelsen
i Portugisiska Guinea, och
jag anser att jag kan återge ett avsnitt
av samtalet, eftersom jag vet att den delen
publicerats på ett håll. Denna rörelse
har glädjande nog haft ganska
betydande framgångar. Jag sade till honom:
»Vi har Portugal i EFTA. Jag har
ställts inför kravet att vi skall utesluta
Portugal, men jag har svarat att det är
omöjligt. Jag kan inte det, ty jag är de
flesta gånger alldeles ensam.» Cabral
svarade: »Jag har en annan uppfattning.
Vi vill egentligen att ni behåller
möjligheterna att tjata på Portugal i
EFTA.» Vi har sannerligen gjort det,
och jag kommer att begagna alla tillfällen
till det i fortsättningen, det upprepar
jag. Cabral fortsatte: »När vi en
gång blir befriade» -— det hade han
inget tvivel om att de skulle bli — »är
handeln med Portugal så betydelsefull
för oss att vi gärna vill ha en stark
handelspartner.»
Jag påstår inte att Cabral har rätt
och inte heller att andra företrädare för
Torsdagen den 20 mars 1969
Nr 11 205
Svar på interpellation ang. handelsförbindelserna med Portugal, m. m.
frihetsrörelsen har det, när de vill utesluta
Portugal ur EFTA — vilket också
herr Ahlmark tydligen helst önskar.
Det är åtminstone en logisk ståndpunkt,
även om det inte går så bra i fortsättningen
när han förirrar sig i allmänt
tal.
Jag säger alltså inte att den ene eller
den andre har rätt, jag säger att båda
uppfattningarna existerar. På något håll
kanske man ser de omedelbara svåra
konsekvenserna som det väsentliga, och
jag kan förstå det. På andra håll bedömer
man kanske utsikterna till framgång
inom en överskådlig framtid som
så stora, att man tycker att det är bra
att Portugal står kvar i EFTA, även om
landet drar ekonomisk nytta av det.
Jag vill, herr talman, som min personliga
uppfattning deklarera, att jag
hyser all respekt och aktning för den
indignation som Portugals vedervärdiga
förtryck i södra Afrika framkallar inte
minst hos den vakna ungdomen. Dess
heta önskan att snart sagt till varje pris
ila befrielserörelserna till hjälp har jag
förståelse för, framsprungen som denna
önskan ändå är ur äkta och djupa
känslor av internationell solidaritet. Jag
erkänner att vi inte skall låta det stanna
vid spontana sympatiyttringar. Vi
måste också verka i enlighet med våra
övertygelser — jag ger dem rätt som
säger det — men icke med ogenomtänkta
och orealistiska ingripanden mot handeln.
Det skulle inte förbättra läget för
de förtryckta eller stärka befrielserörelsernas
ställning. Det skulle innebära
avtalsbrott, minska tilltron i omvärlden
till våra internationella engagemang och
försämra våra egna ekonomiska möjligheter
att bispringa de nödlidande
folken. Vi måste vara realistiska i vårt
handlande, inte bara upprörda i våra
känslor. Vi kan i större utsträckning
engagera SIDA:s resurser för humanitärt
bistånd. Vi skall fortsätta att göra
vår röst hörd i FN och de internationella
organisationer, där vi kan ta upp
frågan om effektiva åtgärder till stöd
åt de förtryckta i södra Afrika i deras
kamp för sin rätt att kasta av sig okel
och själva forma sina öden.
Jag vill skjuta in att skulle det ledas
i bevis att något svenskt företag bryter
mot FN:s sanktionsbeslut, sådant del
fattats av säkerhetsrådet, har det företaget
gjort sig skyldigt till lagbrott. Detta
kan och kommer att beivras inför svensk
domstol.
Jag tror emellertid att befrielserörel
sen även i FN, där det går långsamt,
kommer att kunna räkna med ett växande
stöd från de redan fria folken i världen.
Kampen går vidare, och den dagen
kommer — det är jag fullt övertygad
om — då segern är befriarens.
Herr AHLMARK (fp):
Herr talman! Min sista replik kan bli
kort. Kampen går vidare, det kan vi
vara förvissade om, slutade statsrådet
Lange. Ja, det är riktigt. Kampen mot
de portugisiska förtryckarna går vidare,
och frågan är om demokratierna i
Västeuropa skall göra vad de kan för
afl förkorta eller förlänga kampen. Min
mening är att vi har redskap att bruka
för att förkorta krigen.
Statsrådet Lange belyste riktigheten
i vad jag sade när han själv läste upp
ett utdrag av sina uttalanden i tidigare
debatter. Då har han alltid framfört argumentet
att en ökning av handeln med
Portugal skulle vara bra för en demokratisering
i moderlandet. Handelsministern
stöder alltså det referat jag gett
av hans tidigare uppfattningar.
Nu sade statsrådet Lange till slut att
om ett svenskt företag kommer att bryta
mot FN-beslutet om sanktion mot
Rhodesia så kan och kommer det att
beivras inför domstol. Men handelsministern
har inte gjort någon som helst
kommentar till mitt påpekande att Cabora
Bassa-projektet troligen strider
mot FN-resoluitionen. Jag antar att saken
kommer att prövas längre fram.
Till sist vill jag ta upp statsrådet
Langes citat från Cabral, som varit i
206 Nr 11 Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på interpellation ang. förbättring av kommunikationerna inom glesbygdskommuner -
Sverige på besök. Han liade då uttalat,
att Portugal gott kunde få vara kvar i
EFTA. Det är riktigt att han yttrade det.
Men han hade ett villkor: nämligen att
man utnyttjar EFTA som redskap för
verkningsfulla påtryckningar på Portugal.
Under sådana förhållanden kunde
Portugal få vara kvar. .Tåg har där samma
mening som Cabral: utnyttja EFTA
för effektiv påtryckning på Portugal och
få med de andra länderna på det! Utnyttja
den nyrvunna insikten om tolkningen
av § 2. a i EFTA:s stadga för
att göra en insats i syfte att förkorta
krigen i Angola, Mozambique och Portugisiska
Guinea.
Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:
Herr talman! Jag tror att om jag som
så många gånger förut skall kunna begagna
tillfällena att påtala Portugals
brott mot sanktionsbestämmelserna beträffande
FN-blockaden av Rhodesia,
att kritisera Portugals kolonialpolitik
liksom att också framföra kritik i andra
avseenden gör jag nog klokt i att inte
åberopa herr Ahlmarks tolkningar av
EFTA-avtalet.
Jag sade inte alls att jag instämde i
herr Ahlmarks tolkning av den åberopade
paragrafen, och här fick vi ännu
ett exempel på herr Ahlmarks citatkonst.
Jag sade att det saknar intresse
om jag går till exempelvis mina engelska
och schweiziska kolleger och säger:
Herr Ahlmark i den svenska riksdagen
har förklarat att den paragrafen kan
tolkas så och så, var så goda och rätta
er efter detta! Det skulle de inte bry
sig om ett dyft, och jag skulle göra mig
själv löjlig, om jag försökte mig på den
sortens argumentering. Därför har jag
inte heller på den punkten över huvud
uttalat mig om möjligheterna. Jag vet
hur stora svårigheterna är att övertyga
alla mina EFTA-partners om att vi mera
aktivt och i handling bör verka för
Portugals befrielse. Jag vill ha sagt det
-
ta, herr talman, så att herr Ahlmarks
påstående inte står oemotsagt i protokollet.
Det går inte att övertyga herr Ahlmark
om vad jag sagt eller inte sagt.
Nu sade han att det jag läste upp helt
och hållet stöder hans uppfattning. Jag
har frågat honom var det står att jag
riktat uppmaningar till svenska företag,
men han behöver inte svara och tänker
väl inte heller göra det. Jag hoppas för
resten att han inte gör det, om han
inte kan komma med ett verkligt bevis.
Herr Ahlmark har frågat varför jag inte
tar upp frågan eftersom, som det ser ut
i dag, ett svenskt företags medverkan i
Cabora Bassa-projektet —• lyssna att jag
läser rätt — troligen är ett brott mot
FN-bestämmelserna i Rhodesia. Ja, när
herr Ahlmark kan leda i bevis att det
förhåller sig så kommer kanske inte
ens ett ingripande från min sida att
vara nödvändigt, ty7 då kommer de stora
och seriösa företagen att i sitt eget
intresse se till att de inte uppträder som
lagbrytare. Det förtroendet bär jag för
dem. Om inte herr Ahlmark har detta
förtroende, tycker jag att han vid den
kontakt som kommer att tas, med de
goda förbindelser som ännu existerar,
också skall tala om för ASEA att företagets
medverkan troligen är ett brott.
Det kan hända att ASEA:s företrädare
lyssnar till herr Ahlmark. Men om herr
Ahlmark så önskar, skall jag själv ta
kontakt med ASEA:s ledning och säga
att herr Ahlmark vill komma på besök.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 15
Svar på interpellation ang. förbättring av
kommunikationerna inom
glesbygdskommuner
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:
Torsdagen den 20 mars 1969 Nr 11 207
Svar på interpellation ang. förbättring av kommunikationerna inom glesbygdskommuner -
Herr talman! Fru Holmberg har
frågat mig om jag så snart ske kan vill
lämna en redogörelse för det arbete som
nu pågår för att förbättra trafikförsörjning
m. m. i kommuner av glesbygdslcaraktär.
I 1963 års riksdagsbeslut om den
statliga trafikpolitiken anges principiella
riktlinjer och praktiska metoder
för hur glesbygdens transportförsörjning
bör tillgodoses. I överensstämmelse
härmed inriktas åtgärderna från
det allmänna på att trygga en tillfredsställande
transportförsörjning för glesbygdens
befolkning. Den fortgående
uttunningen av befolkningen och det
därmed alltmer vikande underlaget för
kollektivtrafiken har också nödvändiggjort
en vidareutveckling av metoderna
för lösning av frågan om glesbygdstransporterna.
Som ett led häri undersökte
under förra året en arbetsgrupp
inom kommunikationsdepartementet
med representanter för bl.a. Kommunförbundet
möjligheterna att komplettera
och omstrukturera den befintliga kollektiva
trafiken i glesbygdsområden.
Arbetet, som skedde i form av en
modellplanering för Vilhelmina kommun,
tar sikte på en lokalt ordnad
trafikservice med taxibilar och andra
lättare fordon till bussbiljettpris, delvis
som matartrafik till befintlig stamlinjetrafik.
Undersökningen avses kunna tjäna
som förebild för andra kommuner
med liknande trafikförsörjningsproblem.
Extra skatteutjämningsbidrag föreslås
i årets statsverksproposition kunna
utgå för att stödja lokal trafikservice
av här aktuellt slag. Arbetsgruppens undersökning
har sänts ut till tänkbara
intressenter, bl. a. alla kommuner och
landsting. Jag har från kommunalt håll
kunnat notera ett påtagligt intresse för
denna undersökning. Givet är att den
pågående kommunindelningsreformen
bär underlättar kommunala engagemang.
Till belysning av insatser i övrigt från
det allmänna för glesbygdens transportförsörjning
kan nämnas följande.
Av lokaliseringspolitiska och andra
sociala skäl upprätthålls drift på olönsamma
järnvägslinjer. Till SJ utgår ersättning
härför. För budgetåret 1969/70
har begärts 215 miljoner kronor.
Kommun har vidare numera möjlighet
att i särskild ordning göra framställning
till Kungl. Maj :t om att olönsam
järnvägsanstalt bibehålls med hänsyn
till trafikförsörjningen.
Fr. o. m. budgetåret 1961/62 utgår stöd
till olönsam busstrafik på landsbygden,
i stor utsträckning glesbvgdstrafik. För
budgetåret 1969/70 har begärts i det
närmaste 10 miljoner kronor, vilket innebär
en femdubbling i förhållande till
beloppet det första bidragsåret. Så sent
som år 1968 höjdes bidragsbeloppet per
vagnmil bidragsgrundande trafikarbete
med 25 procent i denna trafik. Frågan
om formerna för bidragsgivningen är
för närvarande under utredning genom
en särskilt tillkallad sakkunnig.
Skolbarnstransporterna utgör i dag
ett betydande inslag i glesbygdens trafikbild.
Vid beräknandet av extra skatteutjämningsbidrag
tas hänsyn till kostnaderna
för dessa transporter.
Genom lättnader i fråga om tillståndsgivning
för yrkesmässig trafik underlättas
också trafikförsörjningen i glesbygden.
Det är sålunda tillåtet för ägare
av vanlig personbil att utan särskilt tillstånd
mot ersättning ta med högst fyra
passagerare vid resor till och från arbetsplats,
skola eller militärförläggning.
Vidare får samåkning mot ersättning i
privatbil för inköp, sjuk- och teaterbesök
m. m. numera ske efter förenklat
prövningsförfarande i områden, där de
kollektiva transportmedlen blivit otillräckliga.
Eftersom biltätheten i glesbygdslänen
ökat jämförelsevis kraftigt
under 1960-talet, bör de vidgade möjligheterna
till samåkning i inte oväsentlig
grad kunna underlätta glesbygdens
trafikförsörjning.
208 Nr 11
Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på interpellation ang. förbättring av kommunikationerna inom glesbygds''
kommuner
Jag vill slutligen erinra om att glesbygdsfrågan
innefattar många artskilda
problem med anknytning till skilda departement.
Också inom andra departement
kan redovisas åtgärder av betydelse
för transportförsörj ningen i glesbygden.
Av väsentlig betydelse är att en
samordning av aktiviteterna sker. Av
denna anledning har tillsatts en särskild
arbetsgrupp för glesbygdsfrågor
med företrädare för berörda departement
och verk, Kommunförbundet och
Landstingsförbundet. Gruppen har till
uppgift att pröva och successivt lägga
fram förslag till åtgärder för att förbättra
den samhälleliga servicen för befolkningen
i glesbygden. Gruppen avser
att under våren lägga fram en broschyr
om glesbygdsfrågor, som bl. a. torde
tillgodose fru Holmbergs önskemål om
mera omfattande upplysningar om pågående
projekt m. m.
Vidare anförde:
Fru HOLMBERG (s):
Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för det utförliga svar
jag fått på min interpellation.
Orsaken till att jag framställde interpellationen
är att så många människor
i stora delar av vårt land har långt
mellan gårdarna och att trafikunderlaget
sjunker år från år därför att trafiken
visat sig vara olönsam. De människorna
är mycket intresserade av vad
de åtgärder kan innebära, som nu genomförs
från samhällets sida för att
försöka motverka följderna av den
strukturförändring som skett. Det är
emellertid inte bara enskilda människor
som blivit drabbade av att trafikservicen
försämrats. Det är också ett
betydande bekymmer för kommunerna.
Därför tycker jag att det är litet
hoppfullt när kommunikationsministern
i sitt svar skriver att ett extra
skatteutjämningsbidrag kommer att utgå
till de kommuner som vill göra nå
-
gonting för att förbättra trafikservicen.
Det skulle vara mycket intressant att
också få någon antydan om hur stort
det bidraget kan bli. Det har givetvis
sin betydelse att veta i vilka fall bidraget
kommer att utgå och vilken storleksordning
det kommer att få, så att
man kan se om det blir en verklig
stimulans för kommunerna och om
kommunerna skall kunna satsa på en
utbyggnad av trafikservicen.
Den plan som gjorts upp har man
ju inga erfarenheter av, som kan redovisas.
Det är ett förslag vars genomförande
vi kommer att följa med stor
spänning för att se hurudana verkningarna
kommer att bli. Jag är också
ense med kommunikationsministern när
han säger att en genomförd kommunblocksreform
kommer att underlätta
möjligheterna för planeringen och för
kommunernas engagemang. Jag är helt
på det klara med att om förslaget och
planerna skall genomföras på ett tillfredsställande
sätt, så måste man veta
vilka områden det gäller.
Kommunikationsministern säger också
i svaret att kommunerna kan ansöka
om att få bibehålla en del järnvägsstationer,
om detta anses nödvändigt
ur trafiksynpunkt, speciellt när
det gäller glesbygderna. Då vill jag
fråga om också de stationer, som lagts
ned i den pågående trafikrationaliseringen
kan öppnas igen? Vi har nu
många stationer som är obemannade.
Det är fina stationer med uppvärmda
lokaler och med bostadslägenhet i övre
våningen i många fall, men de har
stängts. Endast några få tåg stannar
varje dag vid de stationerna. De flesta
går förbi. Det är ganska många människor
som under vinterhalvåret får
stå utanför det stängda stationshuset
och frysa, när ett tåg har blivit försenat
och man inte har haft någon
möjlighet att erhålla kännedom om
det i förväg.
Man grämer sig över att denna ser -
Torsdagen den 20 mars 1969
Nr 11 209
Svar på interpellation ang. förbättring av kommunikationerna inom glesbygds''
kommuner
vice inte skall vara tillgänglig, när det
finns ett väl uppvärmt stationshus
som man skulle kunna gå in i medan
man väntar på tåget.
När det gäller indragning av järnvägsstationer
förefaller det som om det
vore en riktigare ordning att i förväg
ta upp ingående förhandlingar med
kommunerna innan man beslutar indragningarna,
så att kommunerna slipper
att gå till Kungl. Maj:t för att begära
ändring. Jag vet att det i många
fall inte förekommit en förhandling
som man från kommunernas sida varit
nöjd med. Det vore också intressant att
veta hur generösa de bestämmelser är,
som skulle kunna ge möjlighet att få
behålla en station och vilket trafikunderlag
som kräves i så fall.
Vad jag anser som positivt i detta
förslag är den möjlighet som bilägarna
får att utan särskilt tillstånd ta ersättning
av medåkande. Det är riktigt
som kommunikationsministern säger
att biltätheten ökat i dessa glesbygdslän,
men om man känner till förhållandena
så vet man, att innehavet
av bil för många av dessa människor,
som oftast är låginkomsttagare, blir
orimligt dyrbart i förhållande till deras
inkomst. På grund av de långa avstånden
får de försaka mycket annat
för att kunna komma fram till arbetet
och till tätorten. Genom att bilägaren
får möjlighet att ta betalt av medåkande
blir det en fördelning av resekostnaderna,
och det blir därför för
dem som har bil lättare att klara av
utgifterna för denna. De betjänar ju
också andra människor på detta sätt.
Det är en detalj som det är värdefullt
att notera.
Eftersom minskningen i befolkningsunderlaget
har konsekvenser på många
andra områden som hör till den allmänna
servicen, är det också av intresse
att kommunikationsministern understrukit
nödvändigheten av samordning
mellan aktiviteterna. Jag vill
nämna t. ex. varuförsörjningen som
jag vet utreds eller är utredd inom handelsdepartementet.
Denna samordning
är mycket viktig, men om man skall
lyckas beror enligt min uppfattning
helt på hur man lyckas lösa trafikförsörjningen.
Till sist vill jag också betona hur
viktigt det är att kommunikationerna
mellan arbetsgruppen och kommunerna
fungerar. Det är viktigt därför att
detta ju är en alldeles ny verksamhet.
Det finns säkert nya lösningar som man
kan komma fram till. Kontakterna är
också viktiga för att man skall få en
överblick över de erfarenheter man
vinner i försöksområdena.
Av det svar jag fått framgår att kommunikationsministern
är intresserad
därav, och han har lovat att medverka
till att informationen fungerar.
Jag tackar än en gång för svaret.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:
Herr talman! Fru Holmberg har ställt
några följdfrågor som jag gärna skall
försöka besvara. Jag vill först understryka
att det självklart är nödvändigt
med ett gott samarbete mellan stat och
kommun på detta område, om samhället
som helhet skall kunna möta problemen
och lösa dem på rätt sätt. Det
faktum att glesbygdsgruppen förutom
representanter från olika departement
också innehåller företrädare för Landstingsförbundet
och Kommunförbundet
är just ett uttryck för att man vill garantera
att gruppen får direkta kontakter
dels centralt med förbunden i
fråga, dels ute på fältet med de kommuner
där försöksverksamhet kommer
att bedrivas.
Fru Holmberg frågade hur stort det
extra skatteutjämningsbidraget kan
komma att bli för kommuner som ordnar
en lokal trafikförsörjning enligt
den modell som utarbetats för Vilhelmina
kommun. Det går självfallet inte
210 Nr 11 Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på interpellation ang. resultet av vissa undersökningar rörande ungdomar
under samhällsvård
att i förväg ge besked på den punkten,
därför att det extra skatteutjämningsbidraget
prövas mot bakgrunden av
skatteunderlag och övriga förhållanden
i kommunen och fastställs med hänsyn
tagen till detta. Jag vill emellertid säga
att det extra skatteutjämningsbidraget
har kommit till med den motiveringen
att även våra så att säga fattigaste
bygder — det är ju ofta dessa som är
mest drabbade — skall ha möjlighet
att bygga upp den typ av lokal trafikservice
som vi talar om och som jag
tror är det bästa sättet att komma till
rätta med dessa problem generellt. Yi
har här att göra med en arbetsfördelning
mellan stat och kommun, och vi
kan konstatera att problemen ofta har
så pass individuell karaktär och är så
knutna till enskilda människor ute i
bygderna och till så särskilda förhållanden
att man inte löser dem med generella
medel eller exempelvis genom
att låta SJ eller stora bussar trafikera
speciella områden.
Man måste ge sig in på en betydligt
mera detaljerad planering av hur
man skall klara dessa frågor. Det ter
sig därför naturligt att man betraktar,
som vi gjort i Vilhelminafallet, den lätta
bilen som det mest ändamålsenliga
kollektiva trafikmedlet också för de
människor som bor i bygder där de
rikskerar att bli isolerade men inte har
möjlighet att skaffa sig egen bil.
Så var det frågan om järnvägsstationerna.
Om SJ vill lägga ned en handel,
prövas ärendet mycket omsorgsfullt
— jag har understrukit många
gånger från denna talarstol att det skall
vara på det sättet — tillsamman med
kommuner, de statliga organ som har
med samhällsplanering att göra samt
länsinstanserna, d. v. s. länsstyrelser
och planeringsråd. Innan ett nedläggningsbeslut
får genomföras skall omständigheterna
vara utredda, och det
är slutgiltigt Kungl. Maj :t som bedömer,
huruvida bandelen skall få läggas
ned och i så fall under vilka förutsättningar
—- ersättningstrafik o. s. v.
När det gäller indragning av enskilda
stationer, kan dessutom numera kommuner,
för vilka stationen upplevs som
så nödvändig för den allmänna kommunikationsservicen
i området att trafiken
borde få fortsätta, begära att en
enskild station skall få bestå. Om sådan
framställning beviljas skall medel för
den olönsamma stationen ställas till
förfogande ur det bidrag som staten
anvisar för olönsam järnvägstrafik.
Till slut vill jag säga att utgångspunkten
i dessa sammanhang måste vara
att det faktum att levnadsstandarden
har ökat snabbt och givit många
människor förutsättningar att hålla
egen bil — något som för deras vidkommande
inneburit en mycket stor
förbättring av kommunikationsförhållandena
—■ inte får innebära att de som
inte har samma förutsättningar plötsligt
blir mera isolerade på grund av att
underlaget för den kollektiva trafiken
minskar.
Vi måste med sådana åtgärder som
jag redovisat i mitt svar skapa förutsättningar
för att få till stånd en tillfredsställande
trafikservice även för
dessa människor. Här får stat och kommun
i samverkan försöka hjälpas åt att
lösa problemen. Jag tror att vi kan slå
fast att detta är en utomordentligt viktig
jämlikhetsfråga som samhället har
skyldighet att försöka lösa.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 16
Svar på interpellation ang. resultatet av
vissa undersökningar rörande ungdomar
under samhällsvård
Ordet lämnades på begäran till
Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: -
211
Torsdagen den 20 mars 1969 Nr 11
Svar på interpellation ang. resultet av vissa undersökningar rörande ungdomar
under samhällsvård
Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat om jag vill lämna en
redogörelse för resultatet av vissa undersökningar
rörande elever vid ungdomsvårdsskolorna
samt redovisa vilka
slutsatser som kan dras av de resultat
som framkommit och vilka åtgärder jag
ämnar vidta med anledning av undersökningarna.
En av de undersökningar som nämns
i interpellationen har gällt en kartläggning
av bakgrund och uppväxtförhållanden
hos elever som skrevs in vid
ungdomsvårdsskolorna år 1964. Undersökningen
är slutförd. Den är nu under
tryckning och kommer inom kort att
publiceras av socialstyrelsen. Den avser
att ge upplysningar om den problematik
man möter i vårdarbetet vid ungdomsvårdsskolorna.
En annan undersökning har gällt anpassningen
av elever som under år 1962
skrevs ut från ungdomsvårdsskolorna.
Undersökningen har varit begränsad till
en genomgång av kriminalregistret och
kontrollstyrelsens register. Efter en närmare
genomgång och utvärdering av
undersökningsresultaten kommer i första
hand de frågor som avser eftervården
av skolornas elever att bli föremål
för fortsatt behandling.
I interpellationen berörs också en
undersökning från år 1966 om ungdomsvårdsskoleelever
som tagits om
hand på grund av läkemedelsmissbruk.
Denna undersökning är slutredovisad
av socialstyrelsen. Den visar att läkemedelsmissbrukarna
som grupp skiljer
sig från övriga ungdomsvårdsskoleelever,
att behovet av förebyggande åtgärder
från barnavårdsnämndernas sida är
särskilt påtagligt i dessa fall och att en
särbehandling inom ungdomsvårdsskoleorganisationen
kan behövas. Sedan
denna undersökning gjordes har antalet
intagningar till ungdomsvårdsskolorna
på grund av narkotikamissbruk ökat avsevärt.
Socialstyrelsen har bl. a. med
hänsyn härtill ansett fortsatta undersök
-
ningar påkallade, och Kungl. Maj:t har
den 28 februari i år ställt medel till styrelsens
förfogande för detta ändamål.
Frågor som gäller unga narkotikamissbrukare
kommer också att behandlas i
det betänkande som under våren väntas
från narkomanvårdskommittén.
Ungdomsvårdsskolorna har under de
senaste åren tillförts ökade resurser för
att bl. a. tillgodose vårdbehoven hos
elever med alkohol- och narkotikamissbruk.
Det under den senaste tiden ökade
antalet intagningar till ungdomsvårdsskolorna
på grund av narkotikamissbruk
har föranlett Kungl. Maj :t att
genom beslut den 7 mars i år tillföra
ungdomsvårdsskolorna ytterligare personal
utöver den betydande personalförstärkning
som har föreslagits i årets
statsverksproposition.
De nämnda undersökningarna har till
syfte att ge vägledning i vårdarbetet vid
ungdomsvårdsskolorna. De är av värde
bl. a. vid den försöksverksamhet som
sedan en tid pågår vid Ryagårdens yrkesskola.
Resultaten av denna försöksverksamhet
väntas bli redovisade under
året och skall ligga till grund för en
fortsatt utveckling av behandlingsformerna
vid ungdomsvårdsskolorna.
Undersökningarna har vidare gällt
eftervården, där ett behov av ytterligare
åtgärder har aktualiserats. De ökade insatserna
under de senaste åren på ungdomsvårdsskolorna
har i betydande omfattning
gällt nya utskrivningsavdelningar
och familjevården efter skolvistelsen.
I interpellationen efterlyses en
jämförelse mellan vården på skola och
vården utom skola. Jag vill med anledning
härav påpeka, att en placering i
vården utom skola inte är någon fristående
vårdform utan ett fortsatt led i
den behandling som påbörjats inom skolan.
Vad som enligt min mening framstår
som angeläget är en vidare prövning
av de frågor som avser elevernas
anpassning efter skolvistelsen. Dessa
frågor kommer att tas upp i det pågå
-
Nr 11
212
Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på interpellation ang. resultet av vissa undersökningar rörande ungdomar
under samhällsvård
ende utvecklingsarbetet beträffande
ungdomsvårdsskolorna.
När det gäller utvecklingsarbetet beträffande
vården inom ungdomsvårdsskolorna
vill jag utöver den förut nämnda
försöksverksamheten vid Ryagårdens
yrkesskola särskilt nämna det samarbete
som pågår mellan Råby yrkesskola och
forskningsinstitutioner i Lund. Ett liknande
samarbete har nu börjat även vid
Fagareds och Bärby yrkesskolor. En
mera metodisk utbildning och arbetsträning
bör eftersträvas för yrkesskolornas
elever. Kungl. Maj:t har uppdragit
åt socialstyrelsen och skolöverstyrelsen
att utreda behovet av kompletteringsundervisning
i ämnen som ingår i
grundskolans läroplan och av gymnasial
utbildning för elever vid ungdomsvårdsskolorna.
Elever från Råby har
medgetts att delta i undervisningen vid
eu i Lunds stad försöksvis inrättad s. k.
gymnasieklinik.
De verkställda undersökningarna har
också visat på behovet av att i möjligaste
mån klarlägga de bakomliggande
orsakerna till ungdomsvårdsskoleelevernas
svårigheter. I detta hänseende har
Kungl. Maj:t uppdragit åt socialstyrelsen
att utreda möjligheterna att skapa
ett mera enhetligt och effektivt utrednings-
och registreringsförfarande i
barnavårdsärenden i syfte att i framtiden
ge bättre underlag för fortlöpande
undersökningar och behandlingsforskning
rörande vården på ungdomsvårdsskolorna.
Vidare anförde:
Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):
Herr talman! Jag tackar statsrådet
Odhnoff för det svar som jag fått på min
interpellation. Den innehöll tre delfrågor.
Den första gällde vilka resultat som
undersökningen hade kommit fram till.
Beträffande kartläggningen av bakgrunden
fick jag veta att den undersökningen
skall redovisas inom kort. Vi kom
-
mer alltså själva att få läsa resultatet
av den. Men jag tycker att detta är en
fråga av så stor vikt att det borde finnas
utrymme för en diskussion av den
även i riksdagen.
Beträffande den andra undersökningen,
som gällt anpassningen av elever
som 1962 utskrivits från ungdomsvårdsskolorna,
fick jag veta att den genomförts
— men vilka resultat den givit ville
statsrådet inte lämna några upplysningar
om. Nu var det resultatet jag
efterlyste i min interpellation. Av statsverkspropositionen
framgick det nämligen
att en sådan här undersökning pågick,
så det visste jag, men det var som
sagt resultatet jag var intresserad av.
.lag tycker det är väsentligt att få veta
hur verksamheten med dessa ungdomar
har lyckats.
Jag är medveten om att det är ett
svårt klientel som ungdomsvårdsskolorna
får. Därför är det ännu mer angeläget
att få klarhet om vårdformen, huruvida
man har tillräckliga resurser för
att sköta verksamheten. Personligen
tror jag att ifrågavarande undersökning
skulle kunna avslöja en hel del om effektiviteten
och möjligheterna till rehabilitering
inom den nuvarande ungdomsvården.
Jag beklagar att statsrådet
inte har velat lämna några upplysningar
om undersökningens innehåll.
Den tredje undersökningen skulle
avse läkemedelsmissbruket vid ungdomsvårdsskolorna.
Den är redan redovisad
och den är, som framgår av interpellationssvaret,
en aning föråldrad. Utvecklingen
av läkemedelsmissbruket har
ju accelererat. Efter det jag lämnade
min interpellation publicerades resultatet
av en annan undersökning som har
företagits inom ungdomsvårdsskolorna.
Den visade att tre av fyra elever vid
ungdomsvårdsskolorna använde narkotika
i någon form. Redan detta är en
skrämmande uppgift, men när man sedan
får veta att enligt den undersökningen
var fjärde elev på ungdomsvårds
-
213
Torsdagen den 20 mars 1969 Nr 11
Svar på interpellation ang. resultet av vissa undersökningar rörande ungdomar
under samhällsvård
skola hade börjat sitt narkotikamissbruk
på ungdomsvårdsskolan, blir man ännu
mer betänksam. En rektor — som för
övrigt hade gjort undersökningen —
förklarade helt enkelt att skolorna utgör
en klar riskmiljö för utbildande av narkotikamissbruk
hos ungdomar som tidigare
inte varit i kontakt med detta. Den
dominerande missbruksformen är
haschrökning. Var nionde elev i det undersökningsmaterialet
har uppgivit intravenöst
missbruk vid mer än 100 tillfällen.
Sett mot den bakgrunden ter det
sig verkligen angeläget att finna nya
former för vården av dessa ungdomar.
Vårdåtgärderna måste ju vara till för
att hjälpa dem som har kommit på glid.
Det vore intressant att få veta hur statsrådet
ser på denna undersökning — om
de resultat som publicerades i tidningarna
var överdrivna eller om förhållandena
verkligen återgavs sådana de var.
Och har man vidtagit några speciella
åtgärder för att komma till rätta med
dessa problem?
Så några ord om jämförelsen mellan
vården på skola och vården utom skola.
Statsrådet förklarar att hon vill »påpeka,
att en placering i vården utom
skola inte är någon fristående vårdform
utan ett fortsatt led i den behandling
som påbörjats inom skolan». I statsverkspropositionen
uppges att 520 elever
placerats i enskilda hem, och enligt
de uppgifter jag fått har inte alla dessa
520 elever passerat ungdomsvårdsskolan
utan placerats direkt i enskilda hem.
Huruvida dessa upgifter är riktiga eller
inte kan jag inte svara på. Men jag tror
altjämt att det är mycket värdefullt att
en ordentlig jämförelse görs mellan
vårdformen och resultatet. Det vore
också av stort värde om man i vissa fall
kunde åstadkomma ett tidigare omhändertagande
av missanpassade ungdomar,
innan ungdomarna blir så hårt socialt
belastade som de väl nu i regel är
när de kommer till ungdomsvårdsskola.
Det vore då säkerligen lättare att kom
-
ma till rätta med problemen och lättare
att återanpassa ungdomarna. Just i det
sammanhanget menar jag att vården i
ett hem skulle kunna vara av stor betydelse
— i många fall torde man då kunna
slippa intagning på ungdomsvårdsskola.
Detta förutsätter då helt naturligt
att vi bygger ut denna vårdform i
en helt annan utsträckning än vad som
sker i dag.
Jag har velat göra dessa kommentarer.
Vv svaret framgår vidare att en hel del
åtgärder vidtagits och att nya undersökningar
är på gång. Jag noterar detta
med tillfredsställelse, och särskilt har
jag fäst mig vid vad statsrådet säger i
avslutningen: »De verkställda undersökningarna
har också visat på behovet av
att i möjligaste mån klarlägga de bakomliggande
orsakerna till ungdomsvårdsskoleelevernas
svårigheter. I detta hänseende
har Kungl. Maj :t uppdragit åt
socialstyrelsen att utreda möjligheterna
att skapa ett mera enhetligt och effektivt
utrednings- och registreringsförfarande
i barnavårdsärenden---.» Jag tror
att det är mycket väsentligt att man får
ett bättre grepp om bakgrundsfaktorerna
när det gäller dessa ungdomar.
Statsrådet fru ODHNOFF:
Herr talman! Naturligtvis kan vi
gärna ta upp en diskussion om den
första undersökningen, men diskussionen
blir ju mera fruktbar för alla parter
om vi väntar tills vi har ett material
att utgå från.
Den efterundersökning av elever, utskrivna
år 1962, som också har berörts
här i dag, grundar sig enbart på uppgifter
från kriminalregistret och kontrollstyrelsens
register över fylleriförseelser
m. m. Dessa uppgifter belyser
endast delvis i vad mån återanpassningen
till samhället lyckats eller misslyckats.
Den registrerade händelsen kan
i en del fall vara en enstaka företeelse
och behöver inte betyda att den forne
214 Nr 11 Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på interpellation ang. resultet av vissa undersökningar rörande ungdomar
under samhällsvård
eleven har misslyckats. Det är ett utredningsmaterial
som håller på att bearbetas
i socialstyrelsen, men det kan
väl ändå nämnas att enligt undersökningen
hade 69 procent av pojkarna
och 15 procent av flickorna antecknats
i kriminalregistret och 67 procent
av pojkarna och 21 procent av flickorna
i kontrollstyrelsens register.
Undersökningen visar att de första
åren efter utskrivningen är kritiska för
ungdomarna och att egendomsbrotten
dominerar bland både pojkarna och
flickorna.
Som jag nämnde i mitt svar kommer
en meka ingående undersökning rörande
återanpassningsfrågan att göras.
Man skall väl i detta sammanhang också
hålla i minnet att skolorna, sedan
dessa elever skrevs ut år 1962, har tillförts
avsevärt ökade resurser just i syfte
att underlätta elevernas återanpassning
i samhället. Jag har redan i mitt
svar berört dessa resurser som ungdomsvårdsskolorna
har utrustats med.
Den undersökning som senast diskuterades
häl- är —- om jag förstått herr
Gustavsson i Alvesta rätt -— den som
Dick Blomberg har gjort på uppdrag
av socialstyrelsens narkomanvårdskommitté.
Denna undersökning omfattar
121 elever vid fem skolor, och den
kommer att redovisas i samband med
det betänkande som kommittén väntas
lägga fram senare i vår. Jag förutsätter
att kommittén gör en närmare analys
av det framkomna materialet.
Av denna undersökning framgår att
av de 121 eleverna hade 73 ej använt
narkotika före intagningen vid ungdomsvårdsskola,
omkring 40 hade
första gången använt narkotika efter
intagningen vid skolan och ungefär 15
hade debuterat inom skolans område.
Jag vill understryka att undersökningsgruppen
omfattar elever som under
respektive intervjuperiod — april ellek
maj 1968 — vistades på skolorna, d. v. s.
Bärby yrkesskola, Hammargårdens yr
-
kesskola, Lövsta skolhem, Lövsta yrkesskola
och Eknäs skolhem för flickor.
För de återstående eleverna skedde debuten
under permission eller vid vård
utom skolan eller under rymning, då
eleverna alltså stått utanför kontroll
av skolans personal.
Det förekommer således ett visst narkotikamissbruk
inom skolorna, och det
är givetvis ett mycket allvarligt problem,
som ständigt är föremål för uppmärksamhet
från skolornas sida. Man
vidtar där olika åtgärder för att söka
komma till rätta med dessa problem.
Att helt förhindra missbruk av narkotika
inom skolorna torde vara ogörligt,
då eleverna efter permission och rymning
kan medföra sådana medel och
man inte ens vid en minutiös kontroll
alltid kan upptäcka dessa.
I mitt svar nämnde jag också att
skolorna nyligen har fått en extra personalförstärkning.
Från och med nästa
budgetår kommer de att tillföras ytterligare
avsevärda personalförstärkningar.
Härigenom ökar självfallet möjligheterna
till vård och övervakning.
Naturligtvis kan vi åstadkomma
»knarksäkra» ungdomsvårdsskolor. Det
är bara att låsa dörrarna tillräckligt
effektivt och sätta tillräckligt täta galler
för fönstren. Men detta är ju icke
förenligt med den filosofi, som ligger
bakom intagningen av unga narkomaner
på ungdomsvårdsskolor. Vi syftar
till vård och behandling. Vi vill skapa
funktionsdugliga människor för ett öppet
samhälle, inga anstaltsanpassade
skuggor av mänskligt liv. Denna vård
bygger på förtroende och är över huvud
taget inte möjlig utan sådant, men
förtroende kan missbrukas och vård
kan misslyckas. Denna risk tror jag
emellertid att vi måste ta för att över
huvud taget lyckas någon gång. Syftet
är ju inte bara att göra eleven knarkfri;
han skall också bli en fri och självständig
människa.
Torsdagen den 20 mars 1969 Nr 11 215
Svar på interpellation ang. åtgärder mot barnmisshandel
Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):
Herr talman! Jag tycker att statsrådet
Odhnoff framförde något egendomliga
synpunkter. Det gäller inte bara
att göra människan knarkfri utan även
produktiv. Men detta hör väl samman,
ty kan vi inte befria en människa från
knarkmissbruket kan hon inte heller
bli en nyttig och produktiv samhällsmedborgare.
Man kan diskutera olika filosofier
men det måste väl ändå vara ett mål att
våra vårdanstalter görs knarkfria, så
att inte de ungdomar samhället har tagit
hand om för vård hamnar ännu mera
i utförsbacken på samhällets vårdanstalter.
Detta måste dock vara en självklar
uppgift i vårt arbete. Våra ungdomsvårdsskolor
har alla verkat i
många år, men trots detta kan det inte
lämnas utförligare uppgifter om hur
ungdomarna lyckats än dem statsrådet
Odhnoff nu gett oss.
Statsrådet lämnade också några uppgifter
från kriminalregistret, men för
att få klarhet i hur vårdformen egentligen
verkar måste vi väl ändå veta hur
ungdomarna anpassas i samhället i fortsättningen.
Därför tycker jag att det
framdeles finns all anledning att göra
ordentliga undersökningar om hur de
ungdomar lyckats som blivit intagna på
ungdomsvårdsskolor och därvid jämföra
resultatet med hur det gått för
dem som kommit till annan vårdform,
in i privata hem exempelvis. Enligt min
mening är det nödvändigt att göra sådana
jämförelser.
Statsrådet Odhnoff sade att de första
åren efter utskrivningen från ungdomsvårdsskola
är kritiska, och det är också
min mening. Jag tror inte ungdomarna
är mogna att ta steget direkt från ungdomvårdsskola
ut i samhället, utan det
behövs mellanstationer av olika slag
som är så inrättade att de unga får
det nödvändiga stödet att på ett riktigt
sätt kunna anpassa sig i samhället.
Statsrådet fru ODHNOFF:
Herr talman! Jag sade att målet är
att göra dessa ungdomar till fria och
självständiga människor. Detta uppfattar
jag som någonting mycket mera
omfattande än att göra dem knarkfria.
Självfallet måste vi också uppnå detta,
men målsättningen är som sagt mycket
vidare, och arbetet är också mycket mer
krävande för dem som skall ha hand
om ungdomarna.
Till slut vill jag konstatera att det
herr Gustavsson i Alvesta efterlyste,
d. v. s. en uppföljning av eftervården,
är just det jag talat om i mitt svar. Enligt
min mening är det angeläget att
vidare pröva frågor som gäller elevernas
anpassning efter skolvistelsen. Dessa
spörsmål kommer också att tas upp
i det pågående utvecklingsarbetet beträffande
ungdomsvårdsskolorna.
Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):
Herr talman! Jag vill bara framhålla
att om vi skall kunna göra dessa ungdomar
fria och självständiga — och
jag är fullt överens med statsrådet Odhnoff
om den målsättningen — måste vi
först göra dem knarkfria.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 17
Svar på interpellation ang. åtgärder mot
barnmisshandel
Ordet lämnades på begäran till
Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade:
Herr
talman! Herr Börjesson i Falköping
har i en interpellation frågat
om jag anser att den av socialstyrelsen
genomförda undersökningen om förekomsten
av barnmisshandel föranleder
ytterligare åtgärder för att förebygga
brott av detta slag. Han har också frågat
vilka åtgärder jag avser att vidta
216 Nr 11 Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på interpellation ang. åtgärder mot barnmisshandel
för att genom ändringar eller tillägg i
barnavårdslagen etc. stärka småbarns
rättsskydd mot misshandel från föräldrar
eller andra vårdare.
Socialstyrelsens undersökning har
tillkommit på uppdrag av Kungl. Maj:t,
sedan riksdagen gjort en framställning
i frågan. Undersökningen kom till stånd
för att ge ett fastare underlag för utformningen
av praktiska åtgärder till
bekämpande av barnmisshandel. Den
har utförts av en särskild arbetsgrupp
inom socialstyrelsen.
Socialstyrelsen har med eget yttrande
överlämnat arbetsgruppens betänkande
den 4 i denna månad. De framlagda
förslagen remissbehandlas för
närvarande.
Vidare anförde:
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet fru Odhnoff för svaret på
min interpellation. Statsrådet inskränker
sig till att redogöra för hur den av
mig berörda undersökningen om förekomsten
av barnmisshandel kommit till
stånd samt i vilket syfte den igångsattes.
Dessa upplysningar innebär inget
nytt, eftersom ledamöterna av denna
kammare själva varit med om att göra
en framställning i denna fråga. Jag kan
förvisso förstå att statsrådet formellt
känt sig förhindrad att framlägga förslag
i anledning av den skakande rapport
undersökningen lett till, eftersom
det av socialstyrelsen uppgjorda förslaget
nu är ute på remiss. Något liknande
formellt hinder torde emellertid
inte föreligga för statsrådet att något
utveckla sin syn på den skrämmande
utveckling, som utredningen avslöjat
och som tydligen inte alls varit tillräckligt
känd för berörda myndigheter.
Jag finner det beklagligt att statsrådet
helt avstår från att över huvud taget
beröra den uppmärksammade undersökningens
innehåll. Jag framställde
min interpellation emedan jag an
-
såg att redovisningen är av så allvarlig
art att snabba åtgärder är påkallade.
Uppenbart är att vad som hittills gjorts
inte är tillräckligt för att i möjligaste
mån tillförsäkra småbarn rättsskydd
mot övergrepp från föräldrar eller andra
vårdare. Härom vittnar den upprepade
misshandel som barn i många
fall utsättes för. Tillräckligt kraftfulla
åtgärder har tydligen saknats till förebyggande
härav. Undersökningens avslöjanden
tyder på allvarliga brister i
gällande bestämmelser om anmälningsskyldighet
etc.
Det mest skrämmande som genom
undersökningen uppdagats är att utåt
sett välanpassade, normalt fungerande
föräldrar visat sig vara grymma och
återfallande barnmisshandlare. Det allvarliga
i denna hemska upptäckt ligger
framför allt däri att det i sådana hem
måste vara oerhört mycket svårare att
spåra upp fall av barnmisshandel än
när föräldrarna är alkoholiserade eller
eljest missanpassade. De senare kategorierna
är i regel kända hos socialvårdande
myndigheter och föremål för speciell
uppmärksamhet. Vidare torde man
när det gäller till synes friska och skötsamma
föräldrar ha lättare att betrakta
befarad misshandel som något slags engångsföreteelse,
för vilken anmälningsskyldighet
inte ens anses påkallad. Därför
har ofta inte några åtgärder vidtagits
för att förebygga en upprepning
av misshandeln.
Till de åtgärder socialstyrelsen föreslagit
hör skärpta bestämmelser om anmälningsplikt.
I förebyggande syfte torde
en avsevärt vidgad anmälningsskyldighet
vara nödvändig. Självfallet bör
den förknippas med skyldighet för barnavårdsnämnd
att ofördröjligen vidta
åtgärder i anledning av anmälan.
Under alla förhållanden bör härigenom
den effekten kunna nås, att barn i
tid kan skiljas från hem där grav misshandel
förekommer och framför allt
att dessa hem, med eventuellt flera barn
än det eller de misshandlade, blir före
-
217
Torsdagen den 20 mars 1969 Nr 11
Svar på interpellation ang. åtgärder mot barnmisshandel
mål för kontinuerlig uppmärksamhet
från barnavårdsnämnd.
Socialstyrelsen har föreslagit en rad
andra åtgärder, vilka enligt min mening
är motiverade och nödvändiga. Utan
att här närmare gå in på detaljerna i
undersökningen, som alla har möjligheter
att ta del av, vill jag här ändå
något kommentera statsrådet fru Odhnoffs
s. k. redovisning av den aktuella
undersökningens tillkomst.
Som jag tidigare nämnt var anledningen
till min interpellation att jag
fann undersökningens resultat så allvarliga
att de motiverade snabba och
effektiva åtgärder. I vad gäller utredningens
arbetstakt kan någon snabbhet
emellertid enligt min mening knappast
ha förekommit, om man beaktar att
Kungl. Maj:t den 1 oktober 1965 uppdrog
åt dåvarande medicinalstyrelsen att göra
en undersökning om barnmisshandeln.
Var det nödvändigt med den långa
väntetiden till dess utredningen bisv
klar med sitt betänkande? Även om
skulden till dröjsmålet inte faller på
statsrådet Odhnoff vill jag här ändå ge
uttryck åt min förvåning över det långa
dröjsmålet. Det hade ur denna synpunkt
varit synnerligen värdefullt om kammaren
i varje fall kunnat få höra statsrådets
mening om huruvida man inom regeringen
finner undersökningens resultat
så alarmerande att de förslag som
berörda remissinstanser kan komma att
framlägga behandlas utan dröjsmål och
resultatet sedan omsätts i praktisk
handling.
Herr talman! Jag får kanske tillfälle
att återkomma senare i detta ärende.
Statsrådet fru ODHNOFF:
Herr talman! Jag förstår att herr Börjesson
i Falköping är varmt intresserad
av dessa frågor, och självfallet har
vi här att göra med problem som berör
oss alla djupt. Men, herr Börjesson,
nog är vi väl alla mest betjänta av att
vänta till dess remissyttrandena kommit
in — jag kan meddela att remissti
-
den utgår den 15 maj. När de svaren
kommit in, kan vi komma tillbaka till
frågan och diskutera åtgärderna.
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Jag kan väl förstå att
statsrådet Odhnoff menar att man skall
vänta till dess remisstiden gått ut. Jag
tackar emellertid för att jag nu ändå
har fått den upplysningen att remisstiden
utgår den 15 maj i år. Det var ju
den enda positiva upplysning jag fick
i anslutning till svaret på min interpellation.
Undersökningens resultat har varit
så alarmerande att jag funnit skäl föreligga
att ta upp denna fråga i en interpellation,
och jag förväntade mig då
att statsrådet Odhnoff skulle vara vänlig
att något kommentera utredningens
material, trots att remissyttrandena ännu
inte kommit in. Så har nu inte skett,
och då får jag väl ge mig till tåls tills
vidare.
Statsrådet fru ODHNOFF:
Herr talman! Herr Börjesson vill ha
en redovisning av de åtgärder som utredningen
föreslagit, och jag kan självfallet
redogöra för vad som framkommit
vid utredningens och socialstyrelsens
arbete, även om jag i dag inte kan
ta upp förslaget och bedöma hur det
skall behandlas.
Jag kan tala om att bland de åtgärder
som föreslagits är utbildning av läkare,
sjuk- och barnsköterskor, annan
sjukvårds- och socialvårdspersonal och
upplysning till allmänheten m. m. Vidare
föreslås att vid konstaterad eller
misstänkt barnmisshandel anmälningsplikt
skall införas för läkaren till barnavårdsnämnden
samt att ett centralt
register över konstaterade och misstänkta
fall som anmälts till barnavårdsnämnden
skall upprättas. Bland förebyggande
åtgärder föreslås anmälan från
BB till barnavårdscentral rörande varje
barn.
Genom remissbehandlingen kommer
218 Nr 11
Torsdagen den 20 mars 1969
Svar på interpellation ang. åtgärder mot barnmisshandel
frågan att få den ytterligare belysning
som behövs för olika ställningstaganden.
Socialstyrelsen har själv framhållit
att den av arbetsgruppen gjorda utredningen
är begränsad till bedömningar
från rent medicinska synpunkter.
De sociala aspekterna på problemet
barnmisshandel har inte kunnat belysas
i dessa sammanhang. Detta uppfattar
socialstyrelsen som en svaghet i
utredningsmaterialet. För min del vill
jag också understryka att det är väsentligt
att de sociala orsakssammanhangen
beaktas när man diskuterar dessa problem.
Vi kommer här också in på en del
reformer som genomförts. Utvecklingen
av en aktivt uppsökande socialvård
är av stor betydelse. Genom det tillägg
till socialhjälpslagen som beslutades vid
förra årets riksdag och som trädde i
kraft den 1 juli 1968 har socialnämndernas
uppgifter i detta hänseende fastslagits.
Socialstyrelsen har utarbetat
förslag till råd och anvisningar för denna
verksamhet och räknar med att inom
kort kunna distribuera dem till kommunerna.
.lag vill till sist också säga att angränsande
frågor tagits upp i direktiven för
socialutredningen. Där sägs att verksamhetens
inriktning på familjevård
och på förebyggande åtgärder skall förstärkas.
En aktiv uppsökande socialvård
utan tvångsmässiga inslag skall främjas,
samt information och rådgivning
effektiviseras.
Men, herr Börjesson, diskussionen av
dessa förslag och belysningen av dem
genom åtgärder som riksdag och regering
vidtagit får anstå tills vi har remissen
klar.
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Tillåt mig tacka statsrådet
för detta inlägg. Jag har nu fått
interpellationssvaret i något utförligare
form än det var från början. Jag hoppas
att behandlingen av remissvaren,
när de kommit in, inte skall ta lika
lång tid som utredningen.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 18
Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till jordbruksutskottet propositionen
nr 47, angående inrättande av koncessionsnämnden
för miljöskydd och anslag
till statens naturvårdsverk för budgetåret
1969/70; samt
till statsutskottet propositionen nr 61,
angående anslag till teckning av aktier
i Kalmar Verkstads AB.
§ 19
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
riksdagens revisorers å bordet
vilande framställning med anledning
av verkställd granskning rörande
riksbankens avdelningskontor.
§ 20
Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 15—
17, statsutskottets utlåtande nr 9, andra
lagutskottets memorial nr 27 och allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 12.
§ 21
Föredrogs den av herr Börjesson i
Falköping (ep) vid kammarens nästföregående
sammanträde på förmiddagen
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående bristen på personal
inom åldringsvården.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 22
På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att tredje
lagutskottets utlåtande nr 19 skulle uppföras
främst bland två gånger bord
-
Torsdagen den 20 mars 1969 Nr 11 219
Interpellation ang. beredande av sysselsättning åt äldre friställd arbetskraft inom
skogslänen
lagda ärenden på morgondagens föredragningslista.
§ 23
Interpellation ang. beredande av
sysselsättning åt äldre friställd
arbetskraft inom skogslänen
Ordet lämnades på begäran till
Herr LINDBERG (s), som yttrade:
Herr talman! I sitt öppningsanförande
vid Skogsmässan yttrade statsrådet
Krister Wickman bl. a. att »den pågående
rationaliseringen inom skogsbruket
måste fortgå, för att man inom denna
sektor av näringslivet skall kunna
hänga med i utlandskonkurrensen».
Berörda parter inom skogsnäringen
är fullt införstådda med detta faktum.
Samtidigt står det emellertid också klart
att denna rationalisering, som med nödvändighet
måste fortgå, tyvärr kommer
att skapa problem av skilda slag. övergången
till ett tekniskt och maskinellt
mera avancerat skogsbruk kräver en
omfattande skolning och fortbildning
av skogsarbetskraften, en verksamhet
som i sin tur kommer att kräva betydande
ekonomiska och personella resurser.
Tyvärr kan denna utveckling
inom skogsnäringen med säkerhet väntas
medföra ytterligare friställning av
arbetskraft. Härvid är det också att befara
att friställningarna i särskilt hög
grad kommer att drabba den äldre arbetskraften,
vilken av kända anledningar
är svår att omplacera i det övriga
näringslivet.
Samhället måste därför ställa det kravet
på skogsarbetsgivarna, att man till
utbildning och omskolning i största
möjliga utsträckning skall placera den
nuvarande arbetskraften och undvika
extern rekrytering. Detta i motsats till
den hittillsvarande trenden att rekrytera
i stort sett endast högeffektiv arbets
-
kraft till maskinpersonal genom att man
undvikit de högre åldrarna vid uttagningar
till sådan personal. Skogsbruket
kan inte göra anspråk på en prioriterad
ställning, då det gäller tillgången till
den högeffektiva arbetskraften. Här,
liksom inom näringslivet i övrigt, måste
det förekomma en spridning längs hela
ålders- och effektivitetskurvan.
Även i ett läge där skogsbruket skulle
leva upp till detta krav kommer det
emellertid att bli svårt att omskola arbetskraften
i den allra högsta åldersgruppen.
Redan nu finns det i skogslänen,
på grund av tidigare friställningar
och ett odifferentierat näringsliv,
ett uppdämt behov av skyddad och
halvskyddad sysselsättning samt industriella
beredskapsarbeten. Som belysande
exempel kan nämnas, att man
från ett enda norrlandsföretag under
en tidrymd av 1 1/2 år friställt över
2 000 skogsarbetare. Under den senaste
tvåårsperioden har enbart i Jämtlands
län skett en nedgång av antalet sysselsatta
skogsarbetare med i runt tal 1 400.
Till stor del är det äldre arbetskraft
som friställts. Den 10 februari fanns i
Jämtlands län 1 397 registrerade arbetslösa
av vilka 369 var över 60 år
gamla. I allmänna beredskapsarbeten
sysselsattes vid samma tidpunkt 1 329
personer inom länet och 15 utanför
detta. Drygt hälften av de i allmänna
beredskapsarbeten sysselsatta var över
60 år, och över 50 år var 60 procent.
Svårigheterna att omplacera arbetskraft
ur denna ålderskategori i arbeten på den
öppna marknaden är allmänt kända,
och det måste vara en av samhällets
allra angelägnaste uppgifter att bereda
de människor det här gäller en för
alla meningsfylld sysselsättning.
Trots att samhällets insatser i form
av beredskapsarbeten och andra arbetsmarknadspolitiska
åtgärder har varit
och fortfarande är stora, måste man
konstatera att behovet på detta området
är ändå mycket större. Det nuva
-
220 Nr 11 Torsdagen den 20 mars 1969
Interpellation ang. beredande av sysselsättning åt äldre friställd arbetskraft inom
skogslänen
rande förhållandet med kommunerna,
och i en del fall landstingen, som huvudmän
för den skyddade och halvskyddade
sysselsättningen är enligt min
mening otillfredsställande. Resurserna
och idéerna för produkturval och marknadsföring
räcker många gånger inte
till. I små och skattesvaga kommuner
blir kostnaderna för en tillräcklig satsning,
trots stats- och landstingsbidrag,
avskräckande.
Såsom framhålls i inrikesministerns
direktiv till utredningen rörande den
skyddade sysselsättningen kan det »bli
nödvändigt att ordna skyddat arbete
för äldre, lokalt bundna personer även
om deras arbetsförmåga inte är särskilt
nedsatt i förhållande till åldern». Betraktat
ur synvinkeln av den ovan
skildrade arbetsmarknadssituationen i
skogslänen och åldersfördelningen inom
den friställda arbetskraften där synes
mig citatet ur utredningsdirektiven
tala för en i skogslänen långt driven
integrering mellan den skyddade och
halvskvddade sysselsättningen å ena
sidan samt industriella beredskapsarbeten
å den andra som ett nödvändigt
komplement till de konventionella beredskapsarbetena.
För att industriella
beredskapsarbeten skall kunna få effekt
i dessa län borde det ges möjlighet att
med kraftiga statsbidrag uppföra behövliga
lokaler och anskaffa nödvändig
maskinutrustning.
Huruvida det citerade uttalandet i
utredningsdirektiven kombinerat med
samma direktivs framliållan av att »utredningen
bör överväga behovet av att
bygga ut den skyddade sysselsättningen
och göra den till ett effektivare arbetsmarknadspolitisk!
medel» samt att
de sakkunniga även bör »överväga om
skyddad eller halvskyddad sysselsättning
i delvis nya former kan anordnas
för att tillgodose föreliggande behov»
baseras på tankegångar sådana som de
av mig ovan framförda synes mig vara
oklart. Om så inte är fallet borde en ut
-
vidgning av direktiven kunna göras,
så att utredningen ges möjlighet att
pröva även de av mig framhållna problemen
beträffande industriella beredskapsarbeten
i skogslänen och förutsättningarna
för att där utvidga denna
verksamhet.
Med stöd att det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få ställa, följande fråga:
Avser statsrådet vidtaga ytterligare
åtgärder utöver de redan tillämpade
för att stärka samhällets möjligheter
att bereda meningsfylld sysselsättning
åt den äldre friställda arbetskraften i
skogslänen?
Denna anhållan bordlädes.
§ 24
Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag dels till riksdagens
skrivelse, nr 84, till Konungen angående
val av ombud i Europarådets rådgivande
församling med suppleanter;
dels till riksdagens förordnanden, nr
85—90, för
herr Kaj Åke Björk,
fröken Astrid Bergegren,
herr Bo Gösta Bohman,
» Stig Roland Alemyr,
» Bertil Gotthard Ohlin och
» Gunnar Hedlund
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;
dels ock till riksdagens förordnanden,
nr 91—96, för
herr Bo Nils Olof Martinsson,
» Tuve Uno Vilhelm Eugén Hedström,
Herr Nils Erik Wååg,
» Uno Ingvar Svanberg,
» Sven Albin Daniel Wiklund och
» Per Bengt Göran Sjönell
att vara suppleanter för ombud i Europarådets
rådgivande församling.
Torsdagen den 20 mars 1969
Nr 11
221
§ 25
Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:
fru Ryding (vpk), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående arbetslöshetskassornas anvisningar
om arbete på annan ort,
fru Ryding (vpk), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
ersättning från sjukkassa för
hemtransport av avliden från sjukhus,
herr Eriksson i Bäckmora (ep), till
herr statsrådet och chefen för industri
-
departementet angående undersökning
av malmfyndigheter i Hälsingland,
samt
herr Josef son i Arrie (ep), till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående undersökning rörande
medborgarnas önskemål i fråga
om bostadstyper och bostadsmiljöer.
§ 26
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.37.
In fidem
Sune K. Johansson