Nr 11 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:11)

RIKSDAGENS

esk

■ttT-Tr tc-:

PROTOKOLL

Nr 11 ANDRA KAMMAREN 1967

2—3 mars

Debatter m. m.

Torsdagen den 2 mars

Svar på frågor av:

herr Ullsten ang. förutsättningarna för ett högre u-hjälpsanslag..
herr Nilsson i Agnäs ang. bestämmelserna för permission och för söksutskrivning

av patienter vid mentalsjukhus...............

herr Wiklund i Stockholm ang. socialhjälpen till anhörig vid familjeförsörjares
intagning på kriminalvårdsanstalt, nykterhets vårdsanstalt

eller mentalsjukhus............................

herr Lorentzon ang. risker vid användande av antibiotika vid uppfödning
av djur inom livsmedelsindustrien...................

herr Björkman ang. utbetalning före påsk av de statsanställdas

löner....................................................

herr Persson i Heden ang. importrestriktioner beträffande textilvaror
....................................................

herr Nordstrandh ang. verksamheten inom planeringsrådet för

utbildningsfrågor.........................................

herr Nyberg ang. åtgärder med anledning av att porslinsfabriken i

Karlskrona läggs ned......................................

herr Gustavsson i Ängelholm ang. utnyttjandet av exportindustriens

investeringsfonder........................................

herr Oskarson ang. arbetet med en långtidsplan för indragning och

förflyttning av personal inom statens järnvägar...............

herr Wiklund i Härnösand ang. bestämmelser om radar å lotsbåtar
fru Ryding ang. rekryteringen av konduktörer vid statens järnvägar
...................................................

herr Nihlfors ang. televisionssändningar från VM i ishockey......

herr Wennerfors ang. rätten att medföra barnvagn å statens järnvägars
bussar............................................

1—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 11

Sid.

15
17

Nr 11

Innehåll

Sid.

Svar på interpellationer av:

fru Jäderberg ang. utbetalningen av studiemedel enligt studie hjälpsreglem

entet......................................... 21

herr Nordgren ang. praktiken för elever vid gymnasiets tekniska

linje och herr Werbro i samma ämne....................... 23

Interpellationer av:

herr Larsson i Umeå ang. återgivandet i dagspressen av kartmaterial 28
herr Wikner ang. avdrag vid beskattningen för merkostnader på

grund av dubbel bosättning................................ 29

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nordstrandh ang. Nya Systemaktiebolagets fastighetsförvärv 30
herr Elmstedt ang. kontrollen över militära vapen- och ammuni tionsförråd.

.............................................. 30

herr Larsson i Umeå ang. generella regler för dispens från investeringsavgiften
för vissa byggnadsarbeten..................... 30

Fredagen den 3 mars

Svar på interpellation av herr Dahlgren ang. domänverkets förvärv
av jordbruks- och skogsfastigheter............................ 31

Torsdagen den 2 mars 1967

Nr 11

Torsdagen den 2 mars

Kl. 15.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. förutsättningarna för
ett högre u-hjälpsanslag

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Ullsten har frågat
mig om jag anser att de förbättringar
som inträtt i vår utrikeshandelsbalans
i förhållande till årets finansplan, skapat
förutsättningar för ett högre uhjälpsanslag
än det av regeringen föreslagna.

De siffror för den svenska utrikeshandeln
i december 1966, som publicerades
i början av februari, var bättre
än väntat. Handelsbalansens underskott
för 1966 överstiger emellertid alltjämt
11U miljard kronor. Prognoserna för
handels- och bytesbalanserna 1967 tyder
alltjämt på ett fortsatt kraftigt underskott.
Mot denna bakgrund måste
herr Ullstens fråga besvaras med ett
nej.

Vidare anförde:

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr finansministern för svaret. Jag tror
inte heller att de här små förbättringarna
i vår handelsbalans har någon
inverkan på våra möjligheter att ge ulandshjälp.
Men det beror på att jag
över huvud taget inte tror att u-lands -

hjälpen har den stora betydelse för
vår handelsbalans som framför allt finansministern
brukar hävda. I själva
verket tycker jag att regeringens försök
att skylla på handelsbalansen som ett
hinder för ökade svenska insatser tillhör
de sämre argumenten mot sådana
insatser. Som t. ex. nationalekonomen
Staffan Burenstam Linder har hävdat
i ett par artiklar, därav en häromdagen,
tror jag att när det gäller inverkan
på handelsbalansen är det mycket svårt
att göra någon principiell skillnad mellan
pengar som ges till grupper inom
landet och pengar som ges till u-landshjälp.
Varje utgiftsökning medför en
belastning på handelsbalansen, på samma
sätt som varje utgiftsminskning innebär
en lättnad.

Sedan är det klart att om man granskar
statsutgifterna noggrant, så kan
man finna att olika utgifter har olika
inverkan på valutareserven. Men då
måste man också bl. a. ta hänsyn till
sysselsättningsläget, alltså i vilken utsträckning
vår produktionsapparat är
fullt utnyttjad eller inte.

Om vi alltså skall öka vår u-landshjälp,
vilket vi alla är överens om, i
första hand till en procent av nationalinkomsten,
så kommer vi upp till ganska
betydande belopp. Detta har självfallet
sin betydelse för handelsbalansen,
på samma sätt som om vi skulle öka
någon annan statsutgift med stora summor.
Slutsatsen bör då bli, enligt min
mening, att man tar konsekvenserna
därav och låter en ökande u-landshjälpskostnad
finnas med i den långsiktiga
ekonomiska planeringen och givetsvis
också att man studerar de verk -

Nr 11

Torsdagen den 2 mars 1967

Svar på fråga ang. förutsättningarna för

ningar som de utgifterna kan få ur handelsbalanssynpunkt.
Och om vi då även
i fortsättningen skulle få en dålig handelsbalans,
så måste det sägas vara ett
utslag av den allmänna ekonomiska politiken.
Det kan t. ex. bero på att vi inte
har kunna hålla kostnadsläget nere, vilket
givetvis i sin tur kan bero på att vi
inte varit beredda att ge avkall på andra
krav när de ökat våra utgifter för ulandshjälpen.

Jag vill sluta med att ställa en ny
fråga till finansministern. I första kammaren
sade finansministern förra året
i samband med att u-landshjälpen diskuterades
att den hjälpen praktiskt taget
till sista kronan slår på valutabalansen.
Jag fick i varje fall det intrycket,
och jag tror att flera fick det, att man
inom regeringen då bedömde u-landshjälpen
på ett särskilt sätt i förhållande
till andra statsutgifter och att den hade
mycket större betydelse än de andra
statsutgifterna. Ett år senare hävdade
fru Lindström, som i fem år varit ansvarig
för u-landshjälpen inom regeringen,
i stort sett den ståndpunkt som
jag här har drivit, d. v. s. att u-landshjälpen
ur handelsbalanssynpunkt måste
bedömas på ungefär samma sätt som
andra statsutgifter. Jag skulle vilja fråga:
Vilken av dessa två linjer är representativ
för regeringens bedömning i
dag?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Trots herr Ola Ullsten
och Staffan Burenstam Linder har jag
samma uppfattning i dag som jag deklarerade
i första kammaren. Att jag därmed
deklarerat regeringens ståndpunkt
vore kanske litet förmätet av mig att
utan vidare säga. Men jag har hävdat
denna uppfattning inom regeringen och
jag har aldrig blivit motsagd av regeringen.
Även om f. d. statsrådet Ulla
Lindström har en annan uppfattning är
jag inte säker på att hon hävdade den

ett högre u-hjälpsanslag

uppfattningen under den tid då hon var
medlem av regeringen. Det är möjligt
att hon framfört den efter det att hon
lämnade regeringen. Jag kan bara deklarera
min uppfattning, och jag tror
att jag i stort sett talar å regeringens
vägnar.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! För den som inte har
nöjet att sitta med i regeringen kan det
vara något förvånande att hos finansministern
finna eu bedömning och hos
den som är ansvarig för ifrågavarande
fackområde en diametralt motsatt bedömning.
Det är så mycket mera förvånande
som finansministerns bedömning
sakligt sett förefaller mycket konstig.

Det är klart att man -— som finansministern
i det inlägg jag citerade —
kan föra en argumentering om u-hjälpskostnadernas
inverkan på valutareserven.
Men om man gör det måste man,
som jag sade, först och främst ta hänsyn
till sysselsättningsläget. Är produktionsapparaten
helt eller nästan helt utnyttjad
blir skillnaden mellan dessa två
sätt att använda pengarna inte stor. Har
vi överproduktion kan det rent av vara
en fördel — i varje fall i den utsträckning
u-hjälpen innebär leverans av
svenska varor — att satsa på u-hjälp
framför att satsa på låt mig säga någonting
som innebär privat konsumtion.

Och alldeles bortsett från detta resonemang
måste vi konstatera att nettoeffekten
av våra u-landsinsatser för valutareservens
vidkommande inte är så
stor som finansministern vill göra gällande
när han säger att den till sista
kronan slår på valutareserven. Jag skall
ta några exempel.

När det gäller krediter som vi ger till
de internationella organen — IDA,
Världsbanken och IFC — har det visat
sig, att medan Sverige satsat ungefär
150 miljoner kronor till dessa organ i
form av finansiella lån, så har organen
lagt ut beställningar i Sverige som mot -

Torsdagen den 2 mars 1967

Nr 11

svarar ett belopp fyra gånger större än
det Sverige inbetalt. Man kan alltså förenklat
säga att i det avseendet har ur
handelsbalanssynpunkt u-hjälpen varit
en ren vinst.

Våra gåvor utgörs vidare till hundra
procent av leveranser av svenska varor
—• torrmjölk, papper o. s. v. När det gäller
SIDA:s fältverksamhet beräknas att
ungefär nittio procent av det material
som används levereras från Sverige, och
leveranserna sker i stor utsträckning
med svenskt tonnage.

Detta är fakta som förra statsrådet
Ulla Lindström meddelat i en debatt,
och jag utgår från att de är korrekta.
Jag har för övrigt kontrollerat dem.

Totalt sett visar det sig, enligt uppgifter
som jag fått från SIDA, att endast
cirka 15 procent av vår totala u-hjälp
är en direkt belastning på vår valutareserv.
Och av de 65 miljoner i ökning för
fältprojekt, som vi diskuterar, drabbar
endast cirka 10 procent vår valutareserv.
Då måste det väl vara svårt att
använda vår dåliga handelsbalans som
motiv för att inte höja denna hjälp.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Ola Ullsten har
ställt en direkt fråga till mig: Anser finansministern
att de förbättringar i förhållande
till beräkningarna i årets finansplan
som inträtt i vår utrikeshandelsbalans
skapat förutsättningar för ett
högre u-hjälpsanslag än det av regeringen
föreslagna? Jag har svarat nej
på den frågan — jag måste ju svara antingen
ja eller nej.

Att utifrån detta ta upp en debatt om
u-hjälpen över huvud taget är enligt min
mening att missbruka frågeinstitutets
marginaler. Jag har självfallet ingenting
emot att diskutera dessa ting med herr
Ullsten, om han får plats i en debatt
där de hör hemma. Men i dagens debatt
kan jag inte gärna, med respekt för dagordningen,
ge mig in i en sådan diskussion.

Härmed var överläggningen slutad.

1* — Andra kammarens protokoll 1967.

§ 2

Svar på fråga ang. bestämmelserna för
permission och försöksutskrivning av
patienter vid mentalsjukhus

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat, om jag anser att bestämmelserna
för permission och försöksutskrivning
av patienter vid mentalsjukhusen
är så utformade att allmänheten
icke onödigtvis utsätts för risker.

Enligt lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall gäller bl. a.
som villkor för både försöksutskrivning
och tillstånd att tillfälligt vistas utom
sjukhusområdet att åtgärden inte medför
fara för annans personliga säkerhet
eller patientens eget liv. I båda fallen
kan patienten åläggas att iaktta särskilda
föreskrifter. Vid försöksutskrivning
kan han också ställas under tillsyn av
lämplig person.

Beslut om tillstånd att tillfälligt vistas
utom sjukhusområdet och om försöksutskrivning
fattas av överläkaren. I vissa
fall är det dock en särskild nämnd, utskrivningsnämnden,
som beslutar i dessa
frågor. Detta gäller patienter som
tagits in på grund av domstols förordnande,
patienter som begått brott mot
annans personliga säkerhet, men inte
åtalats, och patienter som varit intagna
i fångvårdsanstalt och tagits in för sluten
psykiatrisk vård under tiden för
anstaltsvistelsen eller i samband med
att denna upphört. Överläkaren kan
också hänskjuta en fråga om försöksutskrivning,
som han själv får avgöra,
till utskrivningsnämndens prövning. Utskrivningsnämnden
består av en jurist
som ordförande, en läkare och en person
som har erfarenhet i allmänna värv.

De regler som jag nu redogjort för
anser jag väl ägnade att så långt möjligt
tillgodose kravet på att de sjukas vistelse
i frihet inte utsätter andra människor
eller dem själva för fara. Riksdagen
har så sent som förra året prövat
Nr 11

Nr 11

Torsdagen den 2 mars 1967

Svar på fråga ang. socialhjälpen till anhörig vid familjeförsörjares intagning på
kriminalvårdsanstalt, nykterhetsvårdsanstalt eller mentalsjukhus

denna fråga vid antagandet av lagen
om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Aspling för svaret. Jag vet
inte om det är lugnande. Det redogör
för själva behandlingsgången i en fråga
om patients frisläppande. Det talas här
om att man skall se till att inte åtgärden
medför fara för annans personliga
säkerhet eller för patientens eget
liv. Men jag vet ändå inte om man kan
vara förvissad om att åtgärden inte
medför sådan fara.

En tidning berättar om ett överfall,
kanske ett mord under upprörande former
— om ett mord inte alltid är upprörande
— eller man hör om detta på
kvällen i radio eller TV. Samtidigt får
man veta att den misstänkte eller gripne
gärningsmannen är intagen på mentalsjukhus
och haft permission eller
skrivits ut på försök. Då måste en normal
människa fråga sig: Kan detta upprepas?
Kan det hända att en kriminalpatient
som är på permission eller frigivits
gör inbrott hos mig och de mina,
skjuter eller slår?

Vi vet att det händer ofta; vi har hört
det gång på gång. Bara för någon månad
sedan har vi läst om ett mord i en
norrlandsstad. Patienten var enligt uppgift
utskriven från ett mentalsjukhus.

Man frågar om detta kan förhindras,
och det var bakgrunden till min fråga
till statsrådet. Visst kände jag i stort
sett till bestämmelserna. Vad jag ville
veta var om statsrådet anser att det som
görs är tillräckligt, om han anser att
det är betryggande. Jag vill gärna dela
hans uppfattning, men oron finns kvar.
Man möter människor som säger: »Är
ni som riksdagsmän övertygade om att
det inte kan göras någonting?» Man säger
att det måste bli någon ändring. Jag

måste verkligen fråga om en person som
flera gånger begått ett brott mot annans
personliga säkerhet bör ha de friheter
som han kan få i dagens läge.

Jag vill ännu en gång tacka statsrådet
för svaret.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det är svårt att se hur
bestämmelserna skulle kunna vara utformade
annorlunda. Jag vill betona att
bestämmelserna inte får användas i annat
fall än då man så långt som möjligt
har förvissat sig om att en försöksutskrivning
eller en permission är motiverad.

Det oväntade kan naturligtvis inträffa
— det vet vi — men vi måste också ha
bestämmelser som möjliggör en försöksutskrivning
eller permission. Från
vårdsynpunkt kan detta många gånger
ha utomordentlig betydelse för att patienten
skall kunna återvinna sin psykiska
hälsa.

Herr talman! Detta är den kommentar
jag vill foga till protokollet med anledning
av herr Nilssons i Agnäs synpunkter
på mitt svar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. socialhjälpen till anhörig
vid familjeförsörjares intagning

på kriminalvårdsanstalt, nykterhetsvårdsanstalt
eller mentalsjukhus

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm
har frågat när man kan vänta den
cirkulärskrivelse om socialhjälp till anhöriga
vid familjeförsörjares intagning
i kriminalvårdsanstalt, nykterhetsvårdsanstalt
eller mentalsjukhus som 1965
års riksdag uttalade sig för.

Torsdagen den 2 mars 1967

Nr 11

Svar på fråga ang. socialhjälpen till anhörig vid familjeförsörjares intagning på
kriminalvårdsanstalt, nykterhetsvårdsanstalt eller mentalsjukhus

Första lagutskottet uttalade i utlåtande
1966:39 bl. a. att det borde kunna
uppdras åt en väntad utredning angående
översyn av 1964 års lag om behandling
i fångvårdsanstalt att se över
frågan om socialt stöd åt häktade, anhållna
m. fl. Chefen för justitiedepartementet
har i januari månad i år tillkallat
sakkunniga för en sådan utredning
och i direktiven hänvisat till nämnda
uttalande av första lagutskottet.

Kungl. Maj:t har den 17 februari 1967
beslutat överlämna den av herr Wiklund
åsyftade riksdagsskrivelsen till de
sakkunniga, såvitt den avser åtgärder
för att tillgodose behovet av socialhjälp
hos anhöriga till dem som anhållits,
häktats eller tagits in i fångvårdsanstalt.
Samtidigt har Kungl. Maj:t uppdragit åt
socialstyrelsen att i samråd med medicinalstyrelsen
inkomma med förslag
till åtgärder som kan anses påkallade
för att tillgodose behovet av socialhjälp
till anhöriga till dem som tagits in på
nykterhetsvårdsanstalt eller för sluten
psykiatrisk vård.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Det är en ofta glömd
och eftersatt grupp denna fråga gäller.
Offer för kriminella eller på annat sätt
socialt problematiska medborgares beteende
är inte bara de som direkt drabbas
därav, t. ex. genom en brottslig
handling, utan stundom också anhöriga
som står i något slags försörjningsberoende
av en sådan person, om dennes
beteende av skydds- eller behandlingsskäl
fordrar ett längre eller kortare
frihetsberövande.

Det rör sig alltså om en av naturliga
skäl inte sällan knappt hörbar, skygg
och ofta därtill oförskyllt drabbad
grupp, vars svåra situation också kan
uppkomma så där plötsligt som en blixt
från klar himmel, givetvis primärt på
grund av personens socialt riskabla be -

teende men indirekt såsom en följd av
samhällets skyddsreaktion mot detta i
form av ett frihetsberövande.

För socialministerns svar på min
fråga rörande samhälleligt stöd åt denna
skygga och därför ofta förbisedda
grupp av anhöriga till anstaltsintagna,
särskilt i akutskedet av anstaltsvistelsen,
ber jag att få tacka.

Frågan väcktes genom min motion
om denna sak år 1965. Efter förslag av
socialstyrelsen beslöt riksdagen på
andra lagutskottets förslag att för
Kungl. Maj :t ge till känna sin uppfattning
att det vore lämpligt att ett cirkulär
utfärdades genom Kungl. Maj:ts
försorg om att berörda vårdorgan här
borde träda in.

Det svar jag har fått av socialministern
överensstämmer inte på något sätt
med det av riksdagen gjorda uttalandet.
Att åtgärder i denna fråga nu, efter två
år, aktualiserats, genom béskedet i dag
att frågan skall utredas dels genom
den nya utredningskommittén angående
kriminalvårdsklientelets behandling,
dels genom socialstyrelsen, är givetvis
bara tacknämligt.

Jag tillåter mig nu, herr talman, att
fråga socialministern om inte regeringen
eller socialdepartementet likväl
kunde åtminstone utfärda ett provisoriskt
cirkulär i dennä fråga. Det torde
nämligen komma att dröja ganska länge
innan i varje fall utredningskommittén
framlägger något förslag i frågan. Jag
tycker att det då föreligger en viss fara
i dröjsmål.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm
gör gällande att det har dröjt
länge innan ett ställningstagande gjorts
i detta spörsmål. För egen del har jag
ansett det lämpligt att frågan om åtgärder
för tillgodoseende av behovet av
socialt stöd i samband med frihetsberövande
— genom häktning, anhållande

Nr 11

Torsdagen den 2 mars 1967

Svar på fråga ang. risker vid användande av antibiotika vid uppfödning av djur
inom livsmedelsindustrien

eller intagning på fångvårdsanstalt —
överväges i ett sammanhang. Det är
detta som nu göres.

Motsvarande åtgärder för andra
grupper som berövats friheten står
givetvis i ett visst samband med vad
som gäller intagning i exempelvis fångvårdsanstalt.

Frågan är nu föremål för prövning,
och jag förutsätter att det inte skall
dröja så länge innan vi får möjlighet
till ett mera konkret ställningstagande.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skulle då vilja fråga
om det inte, när det inte tycks gå att
nu utfärda ett särskilt cirkulär, vore
möjligt att vidta mera allmänna åtgärder
genom departementet för att effektivisera
socialnämnderna? Vi har ju
länge i andra sammanhang talat om
angelägenheten av att deras verksamhet
utvecklas till att bli en mera uppsökande
verksamhet. I just de fall vi nu
talar om borde en aktivitet av den arten
från socialnämndernas sida vara synnerligen
önskvärd och lämplig.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPL1NG:

Herr talman! Denna fråga är inte så
enkel som herr Wiklund vill göra gällande.
Men jag vill tillägga att då vi nu
har tagit upp frågan har vi gjort det för
att få den ordentligt genomlyst.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. risker vid användande
av antibiotika vid uppfödning av
djur inom livsmedelsindustrien

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Lorentzon har frå -

gat socialministern om han anser att
livsmedelsindustriens användande av
antibiotika vid uppfödning av grisar,
kalvar, fjäderfä och pälsdjur innebär
risker för att det skapas farliga resistenta
bakteriestammar som kraftigt kan öka
läkemedelsallergiernas antal hos människor
och därför bör föranleda någon
åtgärd.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Såsom svar vill jag meddela att tillstånd
krävs av statens jordbruksnämnd
för att saluhålla eller försälja fodermedel
som tillsatts antibiotika. Jordbruksnämnden
får inte lämna sådant tillstånd
utan att det tillstyrkts av veterinärstyrelsen,
medicinalstyrelsen och statens
institut för folkhälsan. Sistnämnda
myndigheter bevakar vid prövningen
av dessa ärenden bl. a. riskerna för
läkemedelsallergier. Vid massbehandling
av sjuka djur gäller att veterinär
får rekvirera antibiotika för inblandning
i foder endast i sådan kvantitet
som beräknas gå åt i det aktuella fallet.
Behandlingen skall upphöra viss tid
före slakt. Vid den statliga köttbesiktningen
i slakterierna kasseras kött som
påvisas innehålla antibiotika. Av det
sagda framgår att användningen av
antibiotika kontrolleras, och jag finner
inte anledning f. n. vidta någon ytterligare
åtgärd.

Vidare anförde:

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet för svaret på
min fråga.

Statsrådet bekräftar att i vårt land
saluföres och försäljes fodermedel som
tillsatts antibiotika. Men då medicinalstyrelsen
och statens institut för folkhälsan
bevakar riskerna vid prövningen
av dessa ärenden finner statsrådet
ingen anledning att för närvarande vidtaga
några åtgärder. Svaret i och för

Torsdagen den 2 mars 1967

Nr 11

Svar på fråga ang. utbetalning före påsk av de statsanställdas löner

sig kan verka lugnande. Rådande förhållande
talar dock ett annat språk. Nu
är det ju ändå på det sättet här i landet,
att antibiotika av olika slag, som
under senare år har använts i stor utsträckning
inom sjukvården, varit av
största betydelse för att återge människor
hälsa och rädda människoliv. Men
tyvärr är det också på det sättet att det
inte endast är sjukvården som har glädje
av dessa läkemedel. Livsmedelsindustrien
har också upptäckt att det
ställer sig betydligt mera lönsamt att
använda dessa medel för att bekämpa
infektioner hos djur som sedan skall
bli födoämnen. Härigenom slipper man
nämligen att höja hygienen i livsmedelshanteringen
på samtliga områden.

Här gäller det framför allt den industri
som sysslar med uppfödning av
bl. a. grisar, kalvar och fjäderfä och
som förenklat och förbilligat djuruppfödningen
genom att blanda antibiotika
i djurens foder. Konsumenterna tillföres
ständigt små mängder antibiotika
och följden blir ett ökat antal läkemedelsallergier.
Tyfus- eller paratyfusbakterier
i tarmarna vänjer sig sålunda
vid dessa läkemedel, och efter att ha
utsatts en längre tid för antibiotika blir
bakterierna motståndskraftiga, resistenta.
De som smittas med dessa resistenta
bakterier kan svårligen botas med
antibiotika.

Enligt expertisen på området får vi
räkna med att allt fler bakteriestammar
blir motståndskraftiga mot antibiotika,
som ursprungligen var avsedd för
mänskligt bruk. Självklart är att detta
tillvägagångssätt är lönsamt för industrien,
men här är det fråga om kortsiktiga
vinster. Och vem skall betala,
om svårbedömbara skador uppstår på
människor och djur? Vi måste kanske
i framtiden räkna med dyrbar sjukvård
och många svårbotade eller obotligt
sjuka på grund av industriens uppträdande
i detta fall.

Jag skulle här vilja ställa en fråga
till herr statsrådet: Har det gått så

långt att det är omöjligt att helt förbjuda
bruket av antibiotika i livsmedelsoch
lantbruksindustrien?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! För att kunna bekämpa
sjukdomar hos djuren är det nödvändigt
att tillgripa medel av detta slag.
Man kan säkerligen inte ställa i utsikt
att vederbörande skulle avstå från att
göra detta i dag.

Jag vill i sammanhanget erinra om
att de bestämmelser vi har på detta område
faktiskt är strängare än dem som
världshälsoorganisationen uppställer.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Här gäller det ju inte
bara att förebygga sjukdomar hos djur.
Uppfödarna blandar antibiotika i fodret
till dessa djur för att därmed göra produktionen
mera lönsam. Möjligen ligger
det till på det sättet, att om man ändrar
på detta tillvägagångssätt, skulle köttpriserna
stiga alltför mycket.

Sedan är det alldeles riktigt att vi har
strängare regler här i landet än andra
länder på detta område, men det gäller
framför allt fiskerinäringen. I Sverige
är det förbjudet att behandla fisk
med antibiotika. Men varför endast förbud
då det gäller fisk?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. utbetalning före påsk
av de statsanställdas löner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Björkman hav frågat
mig om jag vill medverka till att,
alldenstund sedvanligt utbetalningsdatum
i år infaller under påskhelgen, lönerna
till de statsanställda för mars månad
utbetalas före påsk.

Reglerna om utbetalningstid för lö -

Nr 11

Torsdagen den 2 mars 1967

Svar på fråga ang. utbetalning före påsk av de statsanställdas löner

ner till statstjänstemän ingår i det allmänna
avlöningsavtalet. Från huvudregeln
om utbetalning tidigast den tjugofemte
dagen i månaden meddelas i avtalet
vissa undantag, som är motiverade
av midsommar- och julhelgernas förläggning.
Mot bakgrund härav är det
enligt min mening naturligt att de avtalsslutande
parterna får ta ställning
till frågan om ytterligare undantag hör
göras. Jag kommer ej att ta något initiativ
i frågan.

Vidare anförde:

Herr BJÖRKMAN (h) :

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret.

Anledningen till min fråga är självfallet
att utbetalningsdatum i mars i år
infaller på påskafton. Det är riktigt vad
civilministern åberopar ur avlöningsavtalet.
Det heter nämligen där att lönen
skall »utanördnas i sådan tid, att
utbetalning till tjänstemannen beräknas
kunna ske tidigast den tjugofemte och
senast den sista dagen i den kalendermånad
till vilken förmånerna hänföra
sig». I det förra fallet — alltså om beloppen
utanördnas för utbetalning den
tjugofemte — kan man kvittera ut lönen
från checkräkning, om det betalningssättet
användes, den tjugofemte.
Men det har i bestämmelserna gjorts
undantag för midsommar och jul. I
juni må nämligen utbetalningen äga
rum »dagen före midsommarafton, om
midsommarafton infaller den tjugotredje,
tjugofjärde eller tjugofemte, och utbetalningen
i december ske tidigast den
tjugoförsta».

Jag tolkar statsrådets svar så, att någon
tidigare utbetalning inte kommer
att göras nu i mars. Jag beklagar om så
blir fallet. Det har ju blivit allt vanligare
att man gör resor i samband med
påskhelgen. Om nu utbetalningen sker
i vanlig ordning kommer lönen tjänstemännen
till handa först efter påsk.
Omedelbart efter påsk infaller också
ett kvartalsskifte, då många har större

utbetalningar för hyror etc. Tjänstemännen
kan få lönen först den tjugoåttonde
mars.

Jag har ifrågasatt om inte de aktuella
bestämmelserna skulle kunna utvidgas
till att gälla även påsken. Jag tolkar
emellertid statsrådets svar så, att frågan
om en utvidgning först måste tas
upp i förhandlingar, eftersom det gäller
en avtalsbestämmelse. Betyder detta
att civilministern anser att undantagen
är en förmån för de anställda? Jag förmodar
att han menar det. I så fall skulle
det vara de anställdas sak att aktualisera
denna fråga.

Detta är nog formellt riktigt, herr
statsråd. Men jag frågar: Måste man
verkligen vara så formalistisk även i en
så relativt obetydlig fråga, att inte statsrådet
själv skulle kunna aktualisera
frågan om en utvidgning av bestämmelserna
till att gälla även påskhelgen? Chefen

för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Det kanske inte är så
mycket fråga om formalism i détta fall
utan mera om ett principiellt ställningstagande.
Jag menar, att när parterna
har träffat en överenskommelse om på
vilket sätt utbetalningen av lönen skall
ske, så är det parternas sak att ta upp
frågan, om de vill åstadkomma en ändring.
Jag tror inte att det vore principiellt
riktigt om jag skulle säga att vi
härvidlag skall göra på det och det sättet.

Hur skulle herr Björkman reagera om
jag gjorde ett ställningstagande av detta
slag när det gällde en fråga av motsatt
innebörd för tjänstemännen, kanske
inte i direkt strid med avtalet men
vid sidan om detta.

Det är, som sagt, ur dessa principiella
synpunkter jag sett denna fråga.

Herr BJÖRKMAN (b):

Herr talman! Statsrådet vet mycket
väl att jag anser att man inte skall avvika
från bestämmelserna i avtalen.

Torsdagen den 2 mars 1967

Nr 11

Svar på fråga ang. importrestriktioner beträffande textilvaror

Detta är vi fullkomligt överens om.
Men jag tyckte att denna fråga var så
liten att statsrådet själv eller avtalsverket
skulle kunna ta kontakt för att klara
upp saken. Ty någon större principiell
avvikelse kan det i detta fall ändå inte
vara fråga om.

Härmed var överläggningen slutad.

§ e

Svar på fråga ang. importrestriktioner
beträffande textilvaror

Ordet lämnades på begäran till

Hérr statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Heden
bär'' frågat om handelsministern även i
andra fall än beträffande Sydkorea avser
att vidtaga importrestriktioner på
textilvaror.

Då handelsministern på grund av pågående
EFTA-möte är förhindrad att
personligen besvara frågan har den lämnats
över till mig.

lag vill svara följande.

Den explosionsartade importökningen
från Sydkorea av ett varuslag har
tvingat fram ett tillfälligt avsteg från
vår frihandelslinje. Genom importregleringen
ges möjlighet att bättre hålla
läget under uppsikt. Någon motsvarande
utveckling föreligger ej i fråga om
importen från något annat land.

Vidare anförde

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Geijer för svaret på den fråga
som jag ställde till handelsministern.
Det var egentligen en följdfråga med
anledning av handelsministerns svar
den 16 februari på min fråga, om importen
av textilvaror skulle kunna begränsas.
Den frågan ställdes med anledning
av de oroande tendenser som gjort sig
gällande i landet, inte minst i textilbygderna,
bl. a. i min hembygd. Många
människor friställes och åtskilliga företag
lägger ned driften.

Följdfrågan ställdes sedan handelsministern
och regeringen hade vidtagit
åtgärder så att säga över en natt, glädjande
nog i helt annan riktning än vad
svaret angav. Några dagar efter detta
svar kom ett meddelande att regeringen
i konselj beslutat om vissa restriktioner
för importen från Korea. Då kom Korea
in i bilden. Jag hade frågat om den
generella importen.

Jag är glad över sinnesändringen som
ägt rum och de åtgärder som vidtagits
beträffande Korea, liksom jag är glad
över statens beställningar på cirka 10
miljoner kronor för att kunna få vissa
arbeten till stånd inom en del textilföretag.

Men, herr talman, importen från Korea
är egentligen en liten del av vår
samlade import i övrigt av textilvaror.
Importen av textilvaror från t. ex.
Hongkong bär ökat under åren 1963—
1965 med nära 1 miljon ton textilvaror.
Samtidigt bär importen av råvaror —
bomull och fibervaror -—• minskat med
470 000 ton. Ökningen faller sålunda
huvudsakligen på färdiga textilvaror
från Korea. Detta är oroande för textilindustrien
och har helt naturligt medfört
nedläggningar av industrier och
friställande av många människor utan
att man kunnat bereda dem annan sysselsättning.

Om det skall kallas u-hjälp som bedrivs
genom denna textilimport från
Korea, så tror jag inte någon är betjänt
av den u-hjälpen. Man ställer många
svenska företag och anställda i vårt land
i en mycket prekär situation, och de
stora folkmassorna i u-länderna får
mycket ringa eller ingen glädje därav.
Om hjälpen kommit folkmassorna till
del, hade man inte sagt så mycket
härom.

Ett exempel skall ges. År 1963 uppgick
Koreas egen bomullsproduktion
till cirka 6 000 ton. Men samtidigt importerades
från andra länder — säkerligen
inga u-länder — 64 774 ton bomull.
Här måste sålunda andra intressen

Nr 11

Torsdagen den 2 mars 1967

Svar på fråga ang. verksamheten inom planeringsrådet för utbildningsfrågor — Svar
på fråga ang. åtgärder med anledning av att porslinsfabriken i Karlskrona läggs
ned

ligga bakom än de som det här är fråga
om, nämligen hjälpen till de enskilda
människorna. En sådan u-hjälp är långt
ifrån tilltalande. Det är subventioner
som här avgör priset på de importerade
textilprodukterna. Regeringen vill
sålunda helt utlämna vår textilindustri.
Yart bär det hän?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. verksamheten inom
planeringsrådet för utbildningsfrågor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat, om jag vill upplysa kammaren
om vilken aktivitet planeringsrådet för
utbildningsfrågor utvecklat sedan vårriksdagen
1965.

Rådet har sammanträtt vid sju tillfällen
under den åsyftade tidsperioden.
Därvid har behandlats utvecklingen på
lång sikt av utgifterna inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
frågan om gymnasie- och fackskoleutbildningens
kompetensvärde och frågan
om arbetskraftsprognoser. Vidare har
frågor rörande det internationella samarbetet
på utbildningens område diskuterats
vid några sammanträden.

Vidare anförde

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för det kortfattade
svaret, som åtminstone uppräkningsvis
avslöjar att aktivitet utvecklats. Men
har aktiviteten lett till någonting? Därom
finns inte ens en antydan i svaret.

Orsaken till att jag frågar — jag vill
gärna säga det för att inte bli beskylld
för att fråga i onödan — är omöjligheten
att få veta vad rådet sysslar med,

då det inte för några offentliga protokoll
eller ens anteckningar som man
kan komma åt och inte heller på annat
sätt talar om vad det har för sig. Att
i propositioner läsa sig till vad resultaten
av eventuella överläggningar blivit
eller inte blivit är inte lätt, herr
Edenman. För det fordras en övermänsklig
röntgenblick, och herr Edenman
känner väl till att vi som vill veta
någonting inte har någon sådan.

Det finns en mycket intressant passus
i svaret: Man har studerat utvecklingen
på lång sikt av utgifterna inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
Jag skulle gärna ha velat få
någon antydan om hur mycket rådet,
när det planerar, har bekymrat sig om
penningtillgång och ekonomi. Hur
mycket har det lyssnat till finansdepartementet?
— Jag vågar kanske fråga
det när finansministern nu också sitter
här.

Jag tar ett aktuellt exempel: skolbyggnadsplaneringen.
Ingenting håller
ju i planeringen från år till år. Tendensen
går nedåt. Långtidsplanering skall
inte bara vara en gissningstävlan. Rådet
skulle väl ändå ha kunnat ge stadga
åt framtidssynerna, som lätt bleknar
utlagda i verklighetens värld.

Jag skulle ha kunnat lämna flera
exempel, men jag vill till slut understryka
att jag tror att rådet bör kunna
ha •— och kanske också har haft — betydelse.
Det är emellertid totalt omöjligt
att bedöma den saken, och det vill man
bra gärna när man sysslar så mycket
med skolpolitik och utbildningspolitik
som en del av oss gör här i riksdagen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. åtgärder med anledning
av att porslinsfabriken i Karlskrona
läggs ned

Ordet lämnades på begäran till

Torsdagen den 2 mars 1967 Nr 11

Svar på fråga ang. åtgärder med anledning av att porslinsfabriken i Karlskrona
läggs ned

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nyberg har frågat
om jag är beredd att medverka till sådana
åtgärder som kan mildra verkningarna
för de anställda och för staden
av att porslinsfabriken i Karlskrona
läggs ned.

Nedläggandet av driften vid porslinsfabriken
i Karlskrona är avsedd att börja
under augusti månad i år och fortsätta
under hösten. Totalt berörs 200
arbetare och 35 tjänstemän. På initiativ
av länsarbetsnämnden i Karlskrona
har en omställningskommitté bildats
med representanter för arbetsgivaren,
de anställda, staden och länsarbetsnämnden.

Arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnden
bedömer möjligheterna till
omplacering av dem som berörs av
driftnedläggelsen som relativt goda. Vissa
svårigheter att ordna nya arbetstillfällen,
främst för den äldre arbetskraften,
kan dock uppstå. Arbetsmarknadsmyndigheterna
kommer givetvis att
utnyttja alla de medel som står till deras
förfogande för att lösa uppkommande
problem, varvid särskilda ansträngningar
kommer att göras för att
möta svårigheterna att sysselsätta den
äldre arbetskraften.

Det bör erinras om att Luma-lampan
AB erhållit lokaliseringsstöd i form av
ett lån för att förlägga större delen av
företagets produktion till Karlskrona.
Företaget avser att påbörja industribygget
hösten 1967. När företaget blir
fullt utbyggt, vilket det beräknas kunna
bli inom ett par år, kommer 750
personer att sysselsättas. Redan i år
kommer företaget att sysselsätta ett 50-tal kvinnor i tillfälliga lokaler i Karlskrona.

Jag vill också understryka att Karlskrona
framdeles liksom hittills kommer
att uppmärksammas i rådgivningsoch
upplysningsverksamheten rörande
lokaliseringsfrågor. De industrilokaler
2* — Andra kammarens protokoll 1967.

som genom den nu aviserade driftnedläggelsen
blir lediga bör därvid kunna
bli en lokaliseringsfaktor av viss betydelse.

Vidare anförde

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret på min fråga.
Det innehöll ungefär de uppgifter
som jag hade väntat mig. Jag är tacksam
att statsrådet här framhåller att
Karlskrona liksom hittills kommer att
uppmärksammas i rådgivnings- och
upplysningsverksamheten rörande lokaliseringsfrågor.

I all korthet vill jag erinra om att
det för närvarande göres driftsinskränkningar
och företagsnedläggelser litet
här och var i landet. De berör alltid de
anställda liksom företagen själva och
respektive orter på ett negativt sätt. De
måste givetvis följas med stor uppmärksamhet
av statsmakterna och av olika
arbetsmarknadsorgan.

Beträffande den aktuella fabriken i
Karlskrona och situationen där föreligger
särskilt starka skäl till uppmärksamhet.
Karlskrona stad har under flera
år fått vidkännas minskningar i sin befolkningssiffra
— de senaste båda åren
har invånarantalet sjunkit med omkring
1 000 personer. Knappast någon
annan stad i landet torde ha drabbats
så hårt. Detta beror till betydande del
på de militära reduceringarna, och man
kan kanske förutse nya svårigheter på
grund av de ytterligare nedskärningar
på det militära området som är att
vänta. Driftsinskränkningarna på den
civila sidan blir naturligtvis mot denna
bakgrund särskilt kännbara.

Jag skall inte närmare gå in på vad
som tidigare ofta har sagts, nämligen
att statsmakterna har ett särskilt ansvar
för Karlskrona stad. Jag hoppas
att det skall bli möjligt att lokalisera
nya industrier till Karlskrona. Vi är
Nr 11

Nr 11

Torsdagen den 2 mars 1967

Svar på fråga ang. utnyttjandet av exportindustriens investeringsfonder

tacksamma för att vi har fått dit Lumalampan,
men ytterligare insatser erfordras
för att staden och orten skall
utvecklas i gynnsam riktning.

Jag vill till sist erinra om det förslag
som även vid årets riksdag har
framförts, nämligen att ett stödområde
skall bildas för lokaliseringen i östra
och sydöstra Götaland. Det vore tacknämligt,
om detta förslag kunde vinna
riksdagens bifall.

Jag tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. utnyttjandet av

exportindustriens investeringsfonder

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Ängelholm
har frågat vilka kriterier regeringen
i princip tillämpar vid avgörande
beträffande ansökan från exportindustri
att utnyttja sina investeringsfonder
till utbyggnad för att kunna
möta efterfrågan på sina produkter på
utlandsmarknaden.

Investeringsfonderna användes som
ett konjunkturutjämnande medel i den
ekonomiska politiken. Oavsett detta har
företag, som förklarat sig beredda att
investera i områden där det ansetts
önskvärt att skapa ökade arbetstillfällen,
fått ta fonderna i anspråk för investeringar
även utanför de s. k. stödområdena.
Investeringsfonderna har
däremot inte använts direkt i exportstödjande
syfte även om denna synpunkt
spelat en roll för de medgivanden
som lämnats med lokaliseringspolitiska
aspekter.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansminister Sträng för svaret.

Anledningen till att jag ställde denna
fråga är ett aktuellt fall i min hemtrakt
där ett företag, vars produkter i stor
utsträckning exporteras, av regeringen
vägrats att få ta i anspråk sina fondmedel
för utbyggnad av verksamheten.
Företaget, som för närvarande sysselsätter
mellan 60 och 70 personer, har
expanderat starkt, och en ökande orderstock
har nödvändiggjort en utbyggnad
för att klara efterfrågan på
företagets produkter. Man planerade en
utbyggnad som skulle belöpa sig till
cirka 1,3 miljon kronor och begärde
att få utnyttja sina egna fondmedel
härför. Samtidigt anhöll man om att få
överföra cirka 400 000 kronor av investeringsfondmedel
till lagerinvesteringskontot.

Länsarbetsnämnden ställde sig positiv
till byggnationen, men arbetsmarknadsstyrelsen
sade blankt nej. Det har
den gjort sex gånger. Man har motiverat
sitt avslag med att rådande konjunkturläge
inte medger ett tillstånd.
Företaget hoppades då att regeringen,
som tidigare hävdat att exportindustrien
skall stödjas, skulle godkänna
utbyggnadsplanerna och framställningen
i övrigt. Men även regeringen sade
nej.

Företaget har en mindre avläggare i
Spanien. I det läge som nu uppstått har
man inte sett någon möjlighet att utveckla
verksamheten här i landet, utan
finner sig i stället nödsakad att bygga
ut den del av företaget som är belägen
i Madrid. Detta anser jag vara en beklaglig
utveckling, då en utbyggnad här
hemma enligt uppgift skulle ha medfört
att antalet anställda ökade med ett 50-tal. Och det måste ju vara angeläget
för oss att få behålla industrierna hemma
i vårt eget land. Myndigheternas
negativa inställning i det fallet är svår
att förstå.

Arbetsmarknadsstyrelsen har när det
gäller en annan plats för inte så länge
sedan ansett sig böra pumpa in statliga
pengar för att hålla ett till synes döds -

Torsdagen den 2 mars 1967

Nr 11

Svar på fråga ang. arbetet med en långtidsplan för indragning och förflyttning av
personal inom statens järnvägar

dömt företag vid liv, samtidigt som
man alltså här har vägrat ett företag
att använda sina egna pengar för en
nödvändig utbyggnad av verksamheten
i syfte att kunna tillgodose en ökad
efterfrågan på företagets produkter. Ett
sådant handlande verkar inte att vara
konsekvent, och det rimmar dåligt med
myndigheternas tal om att exportindustrien
skall prioriteras. Motiveringen
att det rådande konjunkturläget
skulle vara orsaken till avslaget är också
märklig, eftersom det ju på senaste
tiden har något kärvat till sig på arbetsmarknaden.
Då tycker jag det borde
vara tacknämligt att ett företag, låt
vara av mindre omfattning, vill och kan
expandera.

Enligt siffror från arbetsförmedlingen
i Ängelholm samma dag som regeringens
avslag kom redovisades där 26
grovarbetare, 20 murare, 10 träarbetare
och 9 målare som arbetslösa. Det fanns
alltså arbetskraft för byggnadsarbetet
tillgänglig. Finansministern måste väl
ändå medge att myndigheternas ställningstagande
i detta fall verkar litet
underligt.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka finansministern för svaret.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara en kort korrigering.
Den ärade interpellanten använde
vid två tillfällen uttrycket »företagets
egna pengar». Så är det nu inte. De
pengar som avsättes i investeringsfonder
och isoleras i riksbanken är skattemedel.
Efter speciellt medgivande kan företagen
få använda de pengarna, som annars
skulle gå till skatt, för att bygga
ut sin verksamhet. Men för att man
skall få på det sättet subventionera ett
företags utbyggnad av verksamheten
måste det föreligga särskilda skäl. De
skälen är sysselsättningssvårigheter rent
allmänt, alltså en lågkonjunktur, eller
klart uttalade lokaliseringsskäl. Intet av

dessa båda skäl har i detta fall förelegat,
och därför har det ansetts att
skattebetalarna icke skall subventionera
företagets utbyggnad.

Herr GUSTAVSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Jag betvivlar inte att
de uppgifter finansministern här lämnat
är riktiga — jag har inte närmare
känt till dem. Men jag tycker ändå att
det hade varit skäligt att här göra en
ansträngning för att hålla företaget kvar
i landet. Då hade ju också skattepengarna
kommit tillbaka igen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. arbetet med en långtidsplan
för indragning och förflyttning

av personal inom statens järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade
:

Herr talman! Herr Oskarson har frågat
mig, om jag vill upplysa kammaren
om hur långt arbetet fortskridit med
den långtidsplan som gäller indragning
och förflyttning av personal inom SJ
i samband med rationaliseringar.

I anslutning till rationaliseringsverksamheten
inom SJ pågår en ständig personalplanering
för att bl. a. underlätta
omställningen för sådan personal som
berörs av organisatoriska förändringar.
Inom företagets olika avdelningar gör
man årligen utvecklings- och rationaliseringsprogram
för de närmaste åren.
Självfallet är det inte möjligt att planera
rationaliseringsverksamheten på
sådant sätt att man långt i förväg kan
göra detaljerade personaldispositioner.
Genom långtidsplaneringen får man
emellertid underlag för personalplaneringen
i stort och möjligheter att i god

Nr 11

Torsdagen den 2 mars 1967

Svar på fråga ang. arbetet med en långtidsplan för indragning och förflyttning av
personal inom statens järnvägar

tid informera personalen om förändringar.
För närvarande arbetar man inom
SJ med en totalprognos över tillgång
och behov av arbetskraft under en
5- å 10-årsperiod. Arbetet härmed beräknas
bli klart i år.

Vidare anförde

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Palme få framföra mitt tack för
svaret.

Statsrådet säger att det inom SJ pågår
årliga utvecklings- och rationaliseringsprogram
för de närmaste åren
samt att man strävar efter att i god tid
orientera personalen om alla förändringar
i läget. Men statsrådet kommer
säkerligen väl ihåg min fråga i höstas,
där jag påtalade att 23 lokbiträden i
Halmstad hade fått 14 dagar på sig att
lämna besked om vart de ville flytta

— Göteborg, Hälsingborg eller Malmö

— eller om de ville omskolas. Det kan
jag med bästa vilja i världen inte kalla
god tid.

Vad jag — och många med mig —
är mycket intresserad av är att få
klart redovisat efter vilka planer rationaliseringarna
vid SJ sker dels vad gäller
personalen, dels med hänsyn till
ekonomien. De som blir föremål för
dessa rationaliseringar kan fordra att
staten-arbetsgivaren i god tid orienterar
dem om de indragningar och förflyttningar
som kan bli aktuella, och likaså
kan de kräva att få en ekonomisk
prognos över de vinster som verket kan
beräknas göra. Får vederbörande inte
dessa besked skapas lätt misstro mot
vidtagna åtgärder.

De flesta av dem det gäller har tjänstgjort
på samma plats kanske 20 eller 25
år och har helt inrättat sig och sin familj
—- det gäller bostad, arbete, barnens
utbildning o. s. v. — för att stanna
kvar på denna plats. Därför bör all
möjlig hänsyn tas till dessa omständig -

heter när det är fråga om indragning
av tjänster eller förläggning av tjänster
till annan ort.

Jag skall be att senare till statsrådet
få överlämna en turlista som uppgjorts
av personal vid SJ i Halmstad. Den är
upprättad på grundval av den tidtabell
som gäller från våren 1967. De som
gjort upp tabellen är väl bevandrade
med de lokala förhållandena och har
mångårig erfarenhet av åkandetjänst.
Enligt detta förslag skulle vinsten för
verket — alltså SJ — bli att man minskade
bortovarotiden från hemmastationerna
Göteborg, Hälsingborg, Malmö
och Halmstad med sammanlagt 26 timmar
per dygn. Motsvarande vinst för
verket i s. k. kvartstid skulle bli 10 timmar
per dygn och tre överliggningar på
bortastation skulle sparas. Detta skulle
i kronor per år utgöra en aktningsvärd
summa, som det finns all anledning att
uppmärksamma i de ekonomiska beräkningarna.

Dessutom vinns fördelar som inte kan
värderas i pengar. Man slipper irritation
bland personalen och dess familjer
— en irritation som eljest skapar
otrivsel i arbetet, otrygghet och sämre
arbetsförhållanden, med försämrad trafiksäkerhet
som följd.

I det svar som statsrådet lämnade
vid höstriksdagen framhölls att bland
de personalpolitiska åtgärder som vidtagits
i samband med rationaliseringar
märks sådana som går ut på att försöka
anpassa takten i förflyttning av personal
till pensionering och naturlig avgång.
Vidare framhölls att uppskov med
förflyttning kan ifrågakomma. Mot bakgrund
av dessa riktlinjer för rationalisering
och förflyttning av personal som
statsrådet angav och med hänsyn till
den bevisning av de ekonomiska fördelarna
för verket som kan företes i
detta aktuella fall finns det all anledning
att låta de berörda lokbiträdestjänsterna
bli kvar i Halmstad, även om
administration och ledning av perso -

Torsdagen den 2 mars 1967

Nr 11

Svar på fråga ang. bestämmelser om radar å lotsbåtar — Svar på fråga ang. rekryteringen
av konduktörer vid statens järnvägar

nalen skulle behöva centraliseras till
de större städerna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. bestämmelser om
radar å lotsbåtar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Wiklund i Härnösand
har frågat mig, om jag är beredd
att pröva förutsättningarna för utfärdande
av generella bestämmelser om
att alla lotsbåtar skall vara utrustade
med radar.

I årets statsverksproposition har vid
beräkningen av anslaget till sjöfartsmateriel
m. m. den sedvanliga prövningen
skett av medelstilldelningen till
olika ändamål, däribland till teleanläggningar.
I övrigt vill jag endast framhålla
att frågan om lotsbåtar skall vara
utrustade med radar måste bedömas
med hänsyn till förekomsten av andra
effektiva hjälpmedel, t. ex. landbaserad
radar och ultrakortvågstelefoni.

Vidare anförde

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min fråga. Frågan är inte föranledd av
någon allvarligare olycka som är näraliggande
i tiden. Men att inga allvarliga
olyckor tursamt nog inträffat på detta
område kan man tydligen tillskriva en
mycket skicklig yrkesgrupp.

Jag kan inte rent tekniskt bedöma
det svar som kommunikationsministern
lämnat. Det talas i svaret om »andra
effektiva hjälpmedel, t. ex. landbaserad
radar och ultrakortvågstelefoni». Jag
kan bara konstatera att om nätet av dessa
tekniska hjälpmedel efter den svens -

ka kusten är dåligt utbyggt, så kan
exempelvis marinens fartyg inte utnyttja
hjälpmedlen tillräckligt, eftersom alla
dessa fartyg — enligt vad jag erfarit
— är utrustade med radar. Det gäller
både de stora och de små fartygen inom
marinen. Jag ser detta som en ren säkerhetsfråga
för en grupp anställda i
vårt samhälle som inte kan välja arbetsplats
och inte heller avvakta bättre
förutsättningar för att utföra sitt arbete.

Svaret säger mig också att ekonomien
säkert spelar en betydande roll i detta
sammanhang, när kommunikationsministern
inte nämnde något om det
egentliga innehållet i min fråga om de
generella bestämmelserna.

Jag anser slutligen, herr talman, att
det ur allmän säkerhetssynpunkt med
hänsyn till dem som tillhör denna yrkesgrupp
och deras anhöriga borde finnas
generella bestämmelser om att lotsfartyg
skall vara utrustade med radar.

Jag ber ännu en gång att få tacka
kommunikationsministern för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. rekryteringen av

konduktörer vid statens järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade
:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
mig varför vid behov inte både kvinnor
och män rekryteras som konduktörer
vid SJ.

Rekryteringen av konduktörer har
hittills skett bland den personal som är
sysselsatt i växlings- och magasinstjänst.
Som regel går vederbörande i
stationär tjänst i flera år, innan möjligheter
finns att bli konduktör.

SJ :s rekryteringsföreskrifter utestänger
inte kvinnliga sökande från den

Nr 11

Torsdagen den 2 mars 1967

Svar på fråga ang. televisionssändningar från VM i ishockey

stationära trafiktjänsten och därmed ej
heller från konduktörsarbetet. Under
flera år har SJ sökt engagera kvinnor
i stationernas yttertjänst men utan
framgång.

F. n. har SJ ett överskott på konduktörspersonal
som beräknas bestå under
flera år. Någon nyrekrytering är därför
inte nu aktuell.

Vidare anförde

Fru RYDING (k):

Herr talman! Först vill jag tacka för
svaret på min enkla fråga. Jag tycker
det är bra att föreskrifterna inte lägger
hinder i vägen för rekrytering av kvinnor,
och det hade jag heller inte föreställt
mig.

Jag tycker också det är bra att någon
nyrekrytering inte är aktuell på flera
år, ty då hinner man kanske ordna så
att det också finns kvinnlig personal j
de tjänster från vilka man rekryterar
konduktörer. Dessutom är det väl ingenting
som säger att man behöver ta konduktörer
bara bland dem som är sysselsatta
med växlings- och magasinstjänst.

Jag hoppas att statens järnvägar mer
än hittills vill beakta likställigheten
mellan kvinnor och män, så att kvinnorna
får samma möjligheter som männen
att erhålla olika befattningar. Jag
hoppas också att statsrådet Palme vill
medverka till en sådan utveckling. Jag
föreställer mig att det är en stimulerande
uppgift för en ung, modern och
framåtsträvande departementschef att
söka medverka till att bryta ned den
konservatism som finns i fråga om
kvinnors och mäns likställighet inom
arbetslivet, speciellt inom det område
han själv har att bestämma över.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på fråga ang. televisionssändningar
från VM i ishockey

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Nihlfors bär frågat
mig, om jag vill medverka till att
fortsatta undersökningar kommer till
stånd i syfte att arrangera sändningar
i svensk television från världsmästerskapen
i ishockey i Wien.

Till en början vill jag — liksom varje
torsdag — understryka att Sveriges Radio
är ett självständigt och oberoende
företag.

Enligt vad Sveriges Radio meddelat
föreligger numera — sedan Europeiska
radiounionens normer i reklamfrågan
beaktats — inte längre några principiella
hinder mot eurovisionssändningar
från världsmästerskapen i ishockey.
Med hänsyn härtill har Sveriges Radio
hos radiounionen begärt ett omedelbart
återupptagande av förhandlingar med
Internationella ishockeyförbundet. Det
är självfallet min förhoppning, att det
skall bli möjligt att nå en uppgörelse,
som ger bl. a. den svenska TV-publiken
tillfälle att se ishockey-VM.

Vidare anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Av statsrådet Palmes
svar — som jag tackar för — framgår
att han med särskild tyngd vill betona
att Sveriges Radio är ett självständigt
och oberoende företag. Jag måste erkänna
att jag var något tveksam när jag
ställde min fråga i förra veckan, men
jag fann, att jag kunde föra upp den
på det höga plan som jag tyckte att den
var värd med hänsyn till de många TVtittarnas
stora intresse för ishockey-VM
och att jag fick lov att ta risken att kanske
inte få något svar alls. Det rörde
sig emellertid om ett internationellt
programspörsmål, och det var inte min
avsikt att blanda in statsrådet i någon
fråga om ett programs utformning.

Jag konstaterar nu att statsrådet endast
lämnar ett besked från Sveriges

Torsdagen den 2 mars 1967

Nr 11

Svar på fråga ang. televisionssändningar från VM i ishockey

Radio som vi redan har läst i dagens
tidningar. Min reaktion är att har vi ett
monopolföretag i detta land, som helt
behärskar det massmedium som TV utgör,
måste vi också räkna med att tittarna
—• som är miljoner när det gäller
denna programtyp — vill ha en så god
programservice som möjligt. Därför är
det nödvändigt att de som sköter detta
bolag gör det på ett sådant sätt att vi
inte skall behöva finna oss i en situation
som den nuvarande, då man vinglar
från ena ståndpunkten till den andra
och tydligen inte förrän i sista stund
haft möjlighet att nå fram till en position
som kan leda till uppgörelse.

Jag vet genom ett telefonsamtal från
London i dag att Mr. Ahearne, ordförande
i Internationella ishockeyförbundet,
ännu i detta ögonblick inte har haft
någon kontakt med förhandlarna på
EBU:s sida. Alltjämt hänger det alltså
på gärdsgården — som man brukar säga
här i kammaren ibland — om vi skall
få något program från ishockey-VM i
Wien. Jag hoppas liksom statsrådet att
vi verkligen skall få det, men jag tycker
att saken har skötts illa.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag är glad över herr
Nihlfors’ kommentarer. Mellan dem och
vad det står i en kvällstidning att han
skulle säga är det en väsentlig skillnad.
Kanske herr Nihlfors har råkat illa ut;
det har hänt förut i sådana referat.

Trots allt finner jag anledning att slå
fast vissa principer. För det första är
det här inte fråga om monopol eller inte
monopol eller om kommersiell TV. De
företag som lever på betald reklam har
tvärtom av förklarliga skäl en särskilt
fast inställning mot från deras synpunkt
obetald reklam; annars hamnar
de i ett ohållbart läge gentemot sina
annonsörer. Situationen skulle givetvis
bli exakt densamma, om vi hade flera
radio eller TV-företag här i landet. De
som försöker göra detta till en fråga om

radiomonopolet handlar mot bättre vetande.

För det andra är rinkreklam inte alls
förbjuden, men Europeiska radiounionens
regler säger i detta fall att den
måste gälla österrikiska firmor eller företag
med tillverkning i Österrike. Hur
dessa regler tillämpas, såg vi i går kväll
vid sändningen från konståkningsvärldsmästerskapen.
Nu tycks man
emellertid vara överens om att tillämpa
precis samma regler för ishockey-VM.
och då är fältet öppet för en uppgörelse,
hoppas jag.

För det tredje kan man ha olika meningar
om de europeiska reglerna, men
så länge de gäller är Sveriges Radio helt
bundet av solidariteten mot organisationen.

Jag vill göra ännu en kommentar, eftersom
det har antytts i pressen att jag
skulle ha gjort något ingripande som
på något sätt står i strid mot avtalet
med Sveriges Radio. Jag vill klart och
entydigt slå fast att jag självfallet inte
har företagit mig någonting som kan inkräkta
på Sveriges Radios ställning som
självständigt och oberoende företag.
Vad som skett är helt enkelt följande.

Jag fick i förra veckan en ingående
information om förhandlingsläget. Jag
fann då låsta positioner som inte kunde
gagna vare sig radioföretaget, ishockeyförbundet
eller reklamintressena och
som berövade TV-tittarna ett synnerligen
attraktivt program. Det gällde att
hitta en uppslagsände för att föra ut förhandlingarna
ur det låsta läget.

Då tog jag kontakt med ordföranden
i Svenska ishockeyförbundet Helge
Berglund —- det har jag självfallet rätt
att göra redan som adjungerad ledamot
av Svenska kanotförbundets styrelse.
Vi resonerade igenom situationen. Han
har sedermera på ett synnerligen effektivt
och förtjänstfullt sätt agerat vid
kontakterna med alla berörda parter,
och det ser ut att finnas hyggliga chanser
att nå en överenskommelse, även
om det säkerligen återstår en del turer.

Nr 11

Torsdagen den 2 mars 1967

Svar på fråga ang. rätten att medföra barnvagn å statens järnvägars bussar

Sveriges Radio har här angripits på
ett sätt som jag finner otillständigt. De
tacklingar som tidningen Expressen har
riktat mot Sveriges Radio är till den
grad ojusta att de borde leda till minst
fem minuter i utvisningsbåset.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Kammaren har alltså nu
fått reda på att en adjungerad ledamot
i ett idrottsförbund ibland kan ha ett
visst inflytande på skeendet — även om
det inte tycks vara så omfattande som
regeringsorganets löpsedlar gör gällande.

Jag vill emellertid ifrågasätta, om de
svenska TV-tittarna och radiolyssnarna
verkligen är betjänta av att man från
det allenarådande bolagets sida för en
sådan politik att man försätter sig i en
situation som denna. Utan att vara sakkunnig
på alla dessa detaljfrågor om huruvida
reklam är snyltreklam eller inte
tycker jag att denna situation med litet
större smidighet från bolagets sida borde
ha kunnat undvikas. Tittare och lyssnare
har rätt att få sin programservice
sådan som de vill ha den. Det är folkets
önskan att denna programservice skall
vara god, och då får bolagets styrelse
rätta sig därefter. Men detta om detta.

Vi hoppas nu att företaget efter dessa
erfarenheter en annan gång på ett mycket
tidigt stadium försöker komma till
klarhet om vad som skall göras för att
programservicen skall vara bra.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill gärna klarlägga
en sak. Sveriges Radio kan inte föra sin
egen politik i en sådan här fråga, utan
den har förts av Europeiska radiounionen.
Som medlem i denna organisation
är Sveriges Radio bunden av dess beslut.
Det har således inte för Sveriges
Radio funnits några möjligheter till
självständigt agerande. Detta är grundläggande
för hela denna fråga.

Låt mig till sist säga, med den vänliga
ton vi har använt här, att jag hop -

pas att det inte betraktas som ett ingrepp
i programpolitiken om jag uttrycker
förhoppningen att om förhandlingarna
nu lyckas, det också skall bli bra
ishockey.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på fråga ang. rätten att medföra

barnvagn å statens järnvägars bussar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME!, som yttrade: Herr

talman! Herr Wennerfors har
frågat mig, om jag vill medverka till att
sådana instruktioner utfärdas för SJ:s
bussförare att de inte kan vägra ta med
barnvagnar på bussar under åberopande
av rusningstid.

Det tillkommer inte Kungl. Maj :t utan
vederbörande trafikföretag att utfärda
erforderliga instruktioner för bussförare.

Självfallet är det angeläget att trafikföretagen
i största möjliga utsträckning
tar hänsyn till barnfamiljerna.

Vidare anförde:

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret.

Vi är tydligen överens om att SJ skall
bjuda allmänheten god service, och vi
är också båda medvetna om att denna
service aldrig kan bli helt fullkomlig.
Men målet bör vara att servicen skall
vara så god som möjligt.

Vad frågan nu gäller är alltså den bestämmelse
som säger att förare av SJ :s
bussar må vägra att ta med barnvagnar
under rusningstid. Hur ser statsrådet
Palme på detta? Jo, han svarar att han
inte kan påverka instruktionerna för
bussförarna. Och sedan säger han något
mycket viktigt och väsentligt: »Självfallet
är det angeläget att trafikföretagen
i största möjliga utsträckning tar

Torsdagen den 2 mars 1967 Nr 11

Svar på interpellation ang. utbetalningen av studiemedel enligt studiehjälpsreglementet -

hänsyn till barnfamiljerna.» Det betraktar
jag som ett väsentligt uttalande av
statsrådet Palme, och jag instämmer i
det. Men hur skall det nu tolkas? Ja, jag
tolkar det så att statsrådet Palme inte
kan acceptera bestämmelsen att människor
vägras att ta med barnvagnar på
bussarna, och jag förstår att han inte
tycker om att det å ena sidan inte råder
något förbud men att det samtidigt
finns en bestämmelse om att människor
kan vägras att ta med barnvagnar.

Jag förmodar att herr Palme kan instämma
i den mening som kommit till
uttryck i Dagens Nyheter om hur de
bussar som inköpes bör vara utformade
med hänsyn till problemet med barnvagnar
och till de rörelsehindrade. Nu
gäller det bara, herr talman, att de som
det vederbör får kännedom om detta.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill understryka för
herr Wennerfors att det inom trafikföretagen
pågår arbete för att underlätta
förhållandena för barnfamiljerna.
I de nya bussar som SJ inköpt för stockholmstrafiken,
sammanlagt 275 stycken,
bär två sittplatser tagits bort för att ge
plats åt barnvagnar. Även i bussar av
äldre typ tar man nu bort sittplatser för
att barnvagnarna skall kunna transporteras
på ett lättare sätt.

Jag hoppas att det är en klok och förnuftig
linje som man alltså har slagit
in på.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Justerades protokollen för den 22
nästlidne februari.

§ 16

Svar på interpellation ang. utbetalningen
av studiemedel enligt studiehjälpsreglementet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet ED ENMAN, som yttrade:

Herr talman! Fru Jäderberg har frågat,
om jag anser det möjligt att införa
bestämmelser om utbetalning av studiemedel
enligt studiehjälpsreglementet
som dels medför snabbare utbetalningar
än nu och dels också innebär en
anpassning till de bestämmelser som
gäller för elever vid postgymnasiala
skolor.

Den studiehjälp som kan utgå enligt
studiehjälpsreglementet består som bekant
dels av förmåner som utgår utan
särskild ansökan, nämligen studiebidrag,
förhöjt studiebidrag och förlängt
barnbidrag, dels av förmåner för vilkas
åtnjutande erfordras särskild ansökan,
nämligen inackorderingstillägg, resetilllägg,
inkomstprövat tillägg, behovsprövat
tillägg och studielån.

I ett svar i höstas på en enkel fråga
i denna kammare omtalade jag, att centrala
studiehjälpsnämnden i syfte att
få till stånd en snabbare utbetalning av
studiehjälpen utfärdat anvisningar till
skolstyrelser och rektorer, vari föreskrivs
att annan studiehjälp än studielån
skall utbetalas vid två tillfällen under
varje termin samt att den studiehjälp
som utgår utan ansökan, nämligen
studiebidrag, förhöjt studiebidrag
och förlängt barnbidrag, skall utbetalas
inom en månad efter termins början.
Vidare omtalade jag att studiehjälp som
utgår endast efter ansökan, inackorderingstillägg,
resetillägg, inkomstprövat
tillägg och behovsprövat tillägg, enligt
anvisningarna skulle utbetalas under
vårterminen senast i mars månad och
under höstterminen senast i november
månad.

I vissa fall har förseningar inte kunnat
undvikas, främst sammanhängande
med att skolstyrelse i fråga om ansökningar
om inkomstprövat tillägg måste
inhämta utdrag ur inkomstlängd hos
lokal skattemyndighet och detsamma
gäller behovsprövade tillägg och studielån.
Nämnden har i dagarna hemställt

Nr 11

Torsdagen den 2 mars 1967

Svar på interpellation ang. utbetalningen av studiemedel enligt studiehjälpsreglementet -

om ändring av tillämpningsbestämmelserna
till studiehjälpsreglementet i syfte
att åstadkomma en snabbare handläggningsgång
för ansökningar om studielån.
I framställningen föreslås bl. a. en
förenkling av nuvarande kontrollsystem.
Förslaget är under behandling i
ecklesiastikdepartementet.

Jag har erfarit, att centrala studiehjälpsnämnden
i samråd med statskontoret
överväger möjligheterna att effektivisera
de administrativa rutinerna för
utbetalning av studiehjälp och att
nämnden i sina anvisningar för nästa
läsår kommer att föreslå åtgärder som
kan nedbringa tiden för utbetalning av
bidrag.

Med hänsyn till de två studiesociala
systemens olika uppbyggnad är det sannolikt
uteslutet att studiehjälpssystemets
utbetalningsbestämmelser skulle
kunna anpassas till dem som gäller för
studiemedelssystemet.

Vidare anförde:

Fru JÄDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Edenman för det synnerligen
positiva svaret på min interpellation.

Jag hälsar med tillfredsställelse studiehjälpsnämndens
initiativ att hemställa
om ändring av tillämpningsbestämmelserna
till studiehjälpsreglementet,
och jag förmodar att denna hemställan
röner positiv behandling i ecklesiastikdepartementet.
Det är givet att
studiehjälpssystemets utbetalningsbestämmelser
inte helt kan anpassas till
det system som gäller för studiemedlen.
Däremot kan det vara motiverat att
jämföra hur de olika systemen fungerar
i praktiken. Det är vad jag åsyftade i
min interpellation. En jämförelse utfaller
inte till förmån för studiehjälpssystemet.

Flera ungdomar som jag kommit i
kontakt med har berättat att trots alla
maningar och uttalade önskemål om en
snabbare handläggning har det dröjt
långt in på terminerna innan några

pengar kommit. Nu kan man säga att
alla ungdomars ekonomi inte är helt
beroende av studiehjälp. Men för åtskilliga
ungdomar är ändå det statliga
studiestödet ryggraden i deras ekonomi.
De måste precis som vi vuxna planera
sina utgifter. De har fasta, regelbundna
utlägg som helt enkelt måste
täckas av de fasta inkomster studiestödet
avser att ge.

Det gäller då inte bara att handlägga
ansökningsärendena snabbare än nu
utan också att rationalisera utbetalningarna
så att dessa kan ske snabbare. Därför
är jag särskilt glad över statsrådets
upplysning att man överväger en effektivisering
av de administrativa rutinerna
för utbetalning av studiehjälp.

Jag ber att än en gång få tacka statsrådet
för det positiva svaret. Det är
säkerligen åtskilliga tusen ungdomar
som instämmer med mig i detta tack.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag hade tänkt aktualisera
denna fråga under den allmänna
motionstiden, då jag anser att den är
synnerligen viktig. Jag blev emellertid
avrådd och fick reda på att en central
studiehjälpsnämnd handlägger dessa
ärenden. Jag är glad över att frågan nu
tagits upp i en interpellation. Den
måste lösas på ett eller annat sätt, ty de
nuvarande förhållandena är inte tillfredsställande.

Det studiesociala stöd som beslutades
av 1964 års riksdag innebar ett värdefullt
komplement till övriga reformer
på utbildningens område. Det skapades
möjligheter för många fler ungdomar
att erhålla den utbildning för vilken de
har intresse och fallenhet. Beslutet mottogs
också med stor tillfredsställelse av
såväl studerande som föräldrar.

Ecklesiastikministern har nyss från
talarstolen angivit hur han ser på frågan.
Han framhöll i svaret att enligt
föreskrifterna skall annan studiehjälp
än studielån utbetalas vid två tillfällen
under varje termin. Och ecklesiastik -

Torsdagen den 2 mars 1967

Svar på interpellationer ang. praktiken

ministern fortsatte med att säga att studiehjälp
som utgår efter ansökan —
inackorderingstillägg, resetillägg, inkomstprövat
tillägg och behovsprövat
tillägg — skall utbetalas under vårterminen
senast i mars och under höstterminen
senast i november månad.

Det har visat sig att utbetalningarna
enligt ansökan om studiehjälp fördröjts
avsevärt, vilket i hög grad försvårat studierna
för många av de ifrågavarande
ungdomarna, framför allt för dem som
varit hänvisade till egna medel och inte
haft föräldrar som kunnat hjälpa till.

Jag läste i en artikel i en tidning följande,
som jag fann beklämmande: »I
dag är det den 6/12, fortfarande inget
studiebidrag. Det skall utbetalas under
nov. månad. Dock senast vid nov. månads
utgång. -—• — —- Och hyran obetald
... Mina feriejobbspengar är slut.»

Jag förstår mycket väl bitterheten
hos dessa studerande som många
gånger lever i små omständigheter och
har dåligt med pengar. Jag vet att de
lägger ned ett oerhört arbete för att
klara studierna. Skall de då även ha svårigheter
med att få pengar, blir det
ännu större stenar på bördan.

Därför måste vi nu få en skyndsam
översyn av de gällande bestämmelserna
om studiehjälp i syfte att åstadkomma
en bättre och smidigare ordning för utbetalning
av bidragen till de studerande.
Det är högst nödvändigt, om de
skall kunna klara sig. Jag har talat med
studiehjälpsnämnden. Det hade varit
bra om man hade kunnat få detta ordnat
litet tidigare. Ecklesiastikministern
säger nu att det skall klaras nästa år.
Har vi bara en garanti för att det skall
klaras, då må det vara hänt, men skall
det bli en ytterligare fördröjning, kan
det inte vara så lyckat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Svar på interpellationer ang. praktiken
för elever vid gymnasiets tekniska linje

Ordet lämnades på begäran till

Nr 11

för elever vid gymnasiets tekniska linje

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herrar Nordgren och
Werbro har ställt frågor angående praktiken
för elever vid gymnasiets tekniska
linje.

Herr Nordgrens frågor gäller,

om jag anser det tillfredsställande,
att halva läsåret förflutit innan skolmyndigheterna
meddelat eleverna vad
resp. linje innebär,

om jag anser, att den miljöpraktik
som kan erhållas ute i näringslivet är
lika värdefull som den som kan erbjudas
i en skolverkstad, och

om jag är villig att medverka till att
de elever som inte upplysts om de förpliktelser
valet av vederbörande linje
innebär, bereds möjlighet till dispens
från den extra skolplikten under sommaren.

Herr Werbro har frågat, om jag vill
medverka till

att all den skolpraktik, som enligt
föreskrifterna skall äga rum vid teknisk
linje i gymnasiet, förläggs till
schemabunden tid under läsåret i stället
för som nu till viss del under sommarferierna,

att sådan skolpraktik förläggs till tiden
efter elevernas val av linje i gymnasiet
samt

att elev som på annat sätt erhållit
likartad praktik får tillgodoräkna sig
den och befrias från motsvarande moment
i den obligatoriska skolpraktiken.

I ett svar på en fråga angående sommarskolpraktiken
i denna kammare den
2 februari i år konstaterade jag, att
skolpraktiken på sommaren mellan årskurs
1 och 2 av den tekniska linjen
föreslagits av gymnasieutredningen och
att detta förslag fått ett övervägande
gynnsamt mottagande bl. a. av näringslivets
organisationer. Jag uttalade vidare,
att skolpraktiken enligt min mening
var ett värdefullt och viktigt led
i utbildningen på gymnasiets tekniska
linje. Jag har ingen anledning att frångå
denna bedömning utan vill under -

24 Nr 11 Torsdagen den 2 mars 1967

Svar på interpellationer ang. praktiken för elever vid gymnasiets tekniska linje:

stryka att skolpraktiken, som även omfattar
två veckotimmar utanför timplanen
under läsåret i gymnasiets första
och andra årskurser, möjliggör för eleverna
att på ett effektivt sätt senare
tillgodogöra sig miljöpraktiken. Skolpraktiken
kan sålunda enligt min mening
betraktas som en förberedelse för
miljöpraktiken. Med hänsyn härtill bör
emellertid elever som redan tidigare på
annat sätt inhämtat motsvarande praktiska
erfarenhet kunna beviljas dispens
från skolpraktiken.

I fråga om den tidsmässiga förläggningen
av skolpraktiken måste hänsyn
tagas till elevernas arbetsbörda under
läsåret, och det har därför inte ansetts
möjligt att förlägga all skolpraktik till
terminerna. Detta har även varit ett av
skälen till att skolpraktiken förlagts till
gymnasiets båda första årskurser. Jag
vill dock i detta sammanhang meddela
att skolpraktikens tidsmässiga förläggning
ytterligare övervägs inom skolöverstyrelsen.

Att samtliga elever ej blivit informerade
om sommarskolpraktiken finner
jag beklagligt. Skolöverstyrelsen lät
dock den 16 januari 1966 informera
samtliga skolstyrelser om sommarskolpraktiken,
och rimligen borde denna information
utan dröjsmål ha förts vidare
till eleverna. Detta torde också ha skett
på flertalet håll.

Jag förstår att problem uppkommer
för elever som först nu blivit medvetna
om att sommarskolpraktik ingår som en
del av utbildningen. Jag anser trots detta
befrielse inte kunna komma i fråga
annat än då, som jag nyss sagt, eleven
redan inhämtat motsvarande praktiska
erfarenhet på annat sätt och möjligen
även då särskilt ömmande omständigheter
föreligger. Jag kan tillägga att
skolöverstyrelsen i början av året utsänt
en cirkulärskrivelse rörande dispensmöjligheterna
från sommarpraktiken.

Vidare anförde:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att å egna och
berörda elevers vägnar få tacka statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på de tre frågor som
jag ställt i min interpellation. Om jag
tolkat statsrådet Edenmans svar rätt —-och det hoppas jag — är det ganska tillfredsställande
och tyder på vida störreförståelse
för elevernas problem än de
svar på liknande frågor som lämnas av
lokala skolmyndigheter ute i landet.

Min första fråga — om det är tillfredsställande
att eleverna först nu underrättas
om den s. k. sommarskolpraktiken
— besvarade statsrådet med att
upplysa om att skolstyrelserna redan i
januari 1966 fått information härom.
Rimligen, säger statsrådet, borde denna
information utan dröjsmål ha förts
vidare till eleverna. På de flesta hål!
har väl också så skett, men bevisligen
har det inte varit fallet på en del platser,
t. ex. i Malmö, Göteborg, Falun och
Söderhamn.

Statsrådet säger sig ha förståelse för
de problem som uppkommer för de elever,
som först nu blivit medvetna om
denna sommarskolpraktik, och erinrar
i slutet av sitt svar om att en cirkulärskrivelse
rörande dispensmöjligheter
tillställts skolmyndigheterna. Jag hoppas
att statsrådet med denna erinran
menar att dispensmöjligheterna i varje
fall beträffande de skolor, där av en
eller annan anledning informationen om
sommarskolpraktiken inte lämnats i tid
till eleverna, skall få tolkas så pass generöst
att inte den tredje parten —
eleverna — vare sig ekonomiskt eller
i övrigt blir lidande av denna uteblivna
information från skolstyrelserna — naturligtvis
under förutsättning att eleverna
redan har eller under sommaren
kan erhålla motsvarande praktik på annat
sätt, t. ex. genom anställning, semestervikariat
inom det fack eller den
bransch som vederbörande tänker ägna
sig åt eller möjligen studieresor och
liknande.

Torsdagen den 2 mars 1967

Svar på interpellationer ang. praktiken

Många av dessa elever har mig veterligt
i all välmening sökt och fått sådana
praktikplatser. De har därmed alldeles
säkert velat skaffa sig en erforderlig
praktik och kanske också ekonomisk
hjälp till de fortsatta studierna.
Det är en rimlig önskan att dessa elever
bereds möjligheter till dispens för
att på detta sätt kunna erhålla önskad
och redan planerad praktik. Eftersom
den slutgiltiga utformningen av praktiken
ännu inte är helt fastställd kan
dessa elever som får dispens kanske
rent av tjänstgöra som försöksobjekt.

Enligt skolöverstyrelsen pågår överläggningar
med representanter för näringslivet
om hur praktiken skall utformas.
Även om man utgår från två
olika huvudmoment understryker man
i båda fallen angelägenheten av att
åstadkomma en så praktisk och realistisk
utbildning som möjligt i yrkesarbetet.
Man talar i förslaget om yrkesarbete
och om att praktiken syftar till
att fördjupa de manuella färdigheterna
och ge eleverna förståelse för och inblick
i arbetslivets praktiska förhållanden.

Jag vågar med tanke på den betydelse
statsrådet Edenman tillmäter utbildningen
inom näringslivet hoppas att
statsrådet delar min uppfattning att
den praktik, som de här berörda eleverna
kan få ute i arbetslivet, skulle kunna
betraktas som likvärdig med den, som
de kan erhålla under cirka fyra veckor
i en yrkesskola, och alltså godkännas,
i varje fall vad gäller årets elever.

Herr Werbro har ställt ytterligare
några frågor som berör denna praktik,
varför jag nöjer mig med vad jag nu
har anfört. Jag hoppas att i statsrådet
Edenmans uttalade förståelse för ungdomen
kan inrymmas den tolkning som
jag har inlagt i statsrådets svar.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Även jag ber att få
tacka statsrådet för svaret.

Nr 11

för elever vid gymnasiets tekniska linje

Skolpraktiken är, som jag anfört i
interpellationens motivering, av stor betydelse
för utbildningen och ger stöd åt
le teoretiska studierna. Det skulle vara
av värde om man kunde införa motsvarande
skolpraktiska utbildning inom
andra grenar av gymnasieutbildningen,
t. ex. inom de ekonomiska och sociala
linjerna.

Min första fråga i interpellationen
var, huruvida statsrådet vill medverka
till att skolpraktiken förläggs till schemabunden
tid under läsåret. I sitt svar
framhåller statsrådet att man tagit hänsyn
till elevernas arbetsbörda under
läsåret, och han finner det därför lämpligt
att biträda skolöverstyrelsens mening
om den i anvisningarna förordade
fördelningen.

Jag anser för min del — och den
åsikten delas säkerligen av många lärare
— att skolpraktiken, som omfattar
praktisk yrkesundervisning, med fördel
skulle kunna förläggas till schemabunden
tid och då skulle utgöra en nyttig
avkoppling i ett jäktigt skolarbete. Enligt
uppgift som jag har inhämtat har
man redan infört denna ordning i Hälsingborg.
Där har man ansett den vara
mycket tillfredsställande ur såväl skolans
som elevernas synpunkt. Att man
utnyttjar skolferierna — särskilt i år
när eleverna inte blivit orienterade om
denna undervisning -— torde inte vara
den rätta formen för att stimulera eleverna
till aktivt arbete. När andra elever
i gymnasiet har sommarlov pågår skolarbetet
för dessa. Denna skolpraktik
under sommaren kan även vara av avgörande
betydelse för de elever som
med sommararbete i stor utsträckning
bekostar sina studier.

Jag hoppas att statsrådet under alla
förhållanden medverkar till att det utarbetas
anvisningar som ger de enskilda
skolstyrelserna rätt att förlägga denna
skolpraktiska utbildning till schemabunden
tid under läsåret om man finner
det lämpligt.

Min andra fråga gällde om det inte
skulle vara lämpligt att förlägga skol -

26 Nr 11 Torsdagen den 2 mars 1967

Svar på interpellationer ang. praktiken för elever vid gymnasiets tekniska linje

praktiken till annan tid än under första
läsåret. Under detta bär eleven inte fattat
slutgiltigt beslut om linjeval. Han
har bestämt sig för vissa tillvalsämnen
men kan göra ändringar i fråga om både
tillvalsämnen och linje. Statsrådet
har framhållit att skolpraktiken bör
vara förlagd till gymnasiets båda första
årskurser. Jag är inte riktigt överens
med honom härom. Jag tror att det
skulle kunna vara lämpligt att förlägga
en del av miljöpraktiken till tid före
skolpraktiken. Detta skulle kanske innebära
att eleverna får insikt i arbetet
på en arbetsplats, vilket sedan skulle
kunna vara av betydelse för deras linjeval.
Jag ser dock med tillfredsställelse
att skolöverstyrelsen kommer att ytterligare
överväga denna fråga.

Vad beträffar min sista fråga om befrielse
från skolplikten, om eleverna bar
likartad praktik, bar skolöverstyrelsen
i skrivelse den 1 februari i år — dagen
innan interpellationen framställdes —■
mjukat upp bestämmelserna rörande
dispenserna. Det föreligger emellertid
stor oklarhet vid tillämpningen av denna
möjlighet. Skolöverstyrelsen har inte
hänvisat till de utfärdade bestämmelserna
av den 13 juni 1966 om vilka delar
eller i vilken omfattning dispens skall
beviljas. Det sägs bara om eleven har
»inhämtat erfarenheter som svarar mot
målsättningen».

Om man går till anvisningarna av den
13 juni, finner man på s. 2 bl. a. följande:
»Kursplanen för skolpraktiken är
omfattande i synnerhet beträffande
verkstads-mekaniskt yrkesarbete. Skälet
därtill är att denna kurs, om bygg- och
elpraktik inte kan ordnas, kan komma
att utgöra hela skolpraktiken.»

Här inställer sig frågan hur dispens
skall beviljas i de fall då endast verkstads-mekaniskt
yrkesarbete kan ordnas
och praktiken inhämtas inom bygg- eller
elområdet. Hur skall praktisk erfarenhet
inom t. ex. kemisk-tekniskt och
textil-tekniskt yrkesarbete bedömas?
Här är svåra bedömningar, som inte

skolöverstyrelsen har tagit upp och som
ställer skolmyndigheterna, bl. a. rektorerna,
i en svår bedömningssituation.

Jag hoppas att statsrådet kommer att
fästa skolöverstyrelsens uppmärksamhet
på detta, så att det kommer utförligare
bestämmelser.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
lierr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är kanske bäst att
jag understryker att regeln är att det
skall finnas skolpraktik. Jag tänker inte
medverka till att uppmjuka den regeln
in absurdum, herr Werbro. Det skulle
vara detsamma som att detta skulle vara
ett löst hugskott, och det är det verkligen
inte.

Tillåt mig sedan att än en gång ta upp
herr Werbros första fråga. Det är ju
alldeles orimligt, och jag kan inte tänka
mig att någon lärare med erfarenhet av
undervisning på teknisk linje kan inbilla
sig det, att denna linje — som förmodligen
är den hårdast belastade av
alla i det nya gymnasiet — skulle kunna
klara upp hela skolpraktiken på schemabunden
tid. Det är just det problemet
som gymnasieutredningen så klart insåg.
Det går inte att göra yrkesmän av
gymnasisterna på den tekniska linjen,
att göra dem till ingenjörer, om man
inte tar en del av somrarna i anspråk.

Sedan bar herr Werbro inte alls förstått
sambandet mellan skolpraktik och
miljöpraktik. Här är det inte fråga om
någon pryo. Det är inte fråga om unga
män och kvinnor som skall gå ut på
arbetsplatserna och se sig omkring för
att bli intresserade av vissa grenar. Här
är det fråga om en allvarlig yrkesutbildning.
Och det måste ju ligga i näringslivets
intresse att de som kommer till
miljöpraktiken har någon praktisk erfarenhet,
manuell träning eller liknande,
för att i någon mån kunna hjälpa till
i produktionen.

Yi kan inte kräva att man ute på arbetsplatserna
skall kunna uppträda som

Torsdagen den 2 mars 1967 Nr 11

Svar på interpellationer ang. praktiken för elever vid gymnasiets tekniska linje

pedagoger. Det är svårt nog ändå att
finna lämpliga praktikantplatser. De
unga måste ha någonting med i bagaget,
när de kommer dit. Därför måste skolpraktiken
komma först, inte efter miljöpraktiken.

Slutligen vill jag säga att de dispensmöjligheter
som gäller är avsedda för
den alldeles speciella situationen, att
det finns elever som uppenbarligen och
beklagligtvis inte har blivit informerade.
Då kan skolöverstyrelsen ge dispens
när motsvarande praktiska erfarenheter
föreligger. Dess bättre finns det också
många som går på de tekniska gymnasierna
som har verklig praktisk erfarenhet
av yrkeslivet. Många går ju inte
direkt från grundskola eller realskola
till gymnasium — många har kommit
ganska långt på yrkesvägen och varit
ute i yrkeslivet. Ingen kan tvinga dem
till skolpraktik om de uppenbarligen
tidigare ■— på ett eller annat sätt — inhämtat
erfarenhet.

Jag skall kanske också stryka under
vad jag menar med mitt uttryck »då
särskilt ömmande omständigheter föreligger».

Jag kan, herr talman, tänka mig ett
fall då en elev uppenbarligen inte känt
till bestämmelserna och hårt engagerat
sig i någon verksamhet under kommande
sommar. Kanske gäller det ett engagemang
på en arbetsplats i England,
Tyskland eller Frankrike. Han är kanske
anställd och han ser det hela som en
stor chans — men ändå skulle han behöva
avstå från anställningen därför
att han under vissa veckor skall ha
skolpraktik. — Jag anför detta som
ett exempel då »särskilt ömmande omständigheter»
föreligger.

Men, herr Werbro, skolpraktiken skall
vi slå vakt om; den är en fin sak. Och
vill man bli ingenjör på fyra år och vill
man efter tre år på en teknisk gymnasielinje
komma in på en teknisk högskola
får man nog också bekväma sig
till att gå denna litet hårdare och litet
längre utbildningsväg.

Herr WERBRO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådets uttalande
att vi skall slå vakt om skolpraktiken
vill jag kraftigt understryka. Jag
har från min egen familj erfarenhet av
hur stor betydelse denna skolpraktik
har för en teknisk utbildning och vilken
betydelse den har när vederbörande
kommer ut i arbetslivet.

Herr statsrådet säger att den tekniska
linjen är den hårdaste. Det är riktigt.
Linjen är den hårdaste inom gymnasieutbildningen
för närvarande, och det
är angeläget att underlätta arbetet för
dessa studerande så mycket som möjligt.

Jag tror emellertid fortfarande att det
är värdefullt om praktiken helt eller
delvis kan förläggas till schemabunden
tid. Praktiken verkar enligt min uppfattning
inte tyngande för eleverna utan
är tvärtom en nyttig avkoppling. Skolfolk
som jag talat med — exempelvis
rektorer vid tekniskt gymnasium -— har
förklarat att eleverna är intresserade
av att få koppla av med sådant arbete.

Att jag aktualiserat dispenserna beror
på att det är svårt att avgöra dispensärenden.
Statsrådet säger att det finns
de som har mångårig praktik, och det
är riktigt. Det finns de som varit ett
par tre år vid företag men ändå inte fått
dispens därför att tjänstgöringen inte
överensstämde med den skolpraktik
som rektorn ansåg erfordrades. Det kan
vara riktigt att förfara på detta sätt,
men måhända skulle dispensmöjligheterna
närmare preciseras i skolöverstyrelsens
anvisningar, så att både skolmyndigheter
och elever kunde få en
uppfattning om hur frågan om dispens
skall behandlas.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast tacka
statsrådet för att statsrådet anförde detta
exempel på hur dispensmöjligheterna
kan utnyttjas. Det är i huvudsak sådana

Nr 11

Torsdagen den 2 mars 1967

Interpellation ang. återgivandet i dagspressen av kartmaterial

fall som varit aktuella — åtminstone
tänkte jag närmast på fall av detta slag
när jag framställde min interpellation.
Dispens bör sålunda kunna beredas de
ungdomar som för instundande sommar
engagerat sig hårt, under förutsättning
naturligtvis att engagemanget i någorlunda
rimlig utsträckning kan anses ge
erforderlig praktik.

Jag tror att jag tolkar statsrådets uttalande
rätt om jag säger att statsrådet
hyser denna uppfattning om när dispens
skall beviljas.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Vi har nu kommit in
något på en aspekt som var uppe när vi
diskuterade denna fråga den 2 februari,
nämligen de ekonomiska konsekvenserna
för eleverna som faktiskt kan uppkomma.
Eleverna berövas, menar de, för
denna skolpraktiks skull i stor utsträckning
möjligheten till feriearbete. Och
förhållandena när det gäller feriearbetet
har väl skärpts ytterligare nu, då det
börjar bli ganska gott om ingenjörer.
Man menar att studiehjälpen, som de får
under praktiktiden, inte ersätter inkomstbortfallet.

Nu har jag sett uppgifter om att elever,
som inte vill ha eller inte kan få
dispens och har svårigheter att skaffa
sig betalt arbete under sommaren, har
ingivit en anhållan om att maximibeloppet
för behovsprövat studielån höjs
för deras del. Är det inte möjligen en
väg som kan beträdas åtminstone under
en övergångstid? Ecklesiastikministern
skulle kanske kunna medverka till en
sådan lösning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till bevillningsutskottet Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner:

nr 39, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. in.,

nr 40, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 12 och
20 §§ förordningen den 6 juni 1941 (nr
416) om arvsskatt och gåvoskatt, samt

nr 42, angående försöksverksamhet
på det nykterhetspolitiska området.

§ 19

Föredrogs den av herr Antonsson vid
kammarens nästföregående sammanträde
på förmiddagen gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena angående underlättande
av diplomathustrurs yrkesutövning
utomlands, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 20

Interpellation ang. återgivandet i dagspressen
av kartmaterial

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Umeå (fp), som yttrade: Herr

talman! Enligt ett kungl. brev
den 16 juni 1966 skall licensrätt för reproducering
av kartor numera meddelas
av det statliga företaget Svenska reproduktions
aktiebolaget. Reglerna innebär
att man inte blott måste ha tillstånd
för att reproducera kartor för
försäljning utan även t. ex. för att i en
tidning illustrera en nyhetsartikel med
en enkel kartskiss. Även sådana enkla,
grovritade kartkopior som dagstidningarna
ofta gör för att illustrera en olycksplats
på havet eller på en väg faller in
under bestämmelserna. Det tillstånd
som fordras skall vara skriftligt och
måste alltså föregås av skriftväxling
mellan den dagstidning som skall återge
skissen och Svenska reproduktions
aktiebolaget. Några fastställda regler beträffande
ersättningens storlek finns inte,
utan uppkommande ersättningsfrågor
avgörs från fall till fall av Svenska
reproduktions aktiebolaget.

Torsdagen den 2 mars 1967 Nr 11

Interpellation ang. avdrag vid beskattningen för merkostnader på grund av dubbel
bosättning

Det ligger i sakens natur att en dagstidning
som vill återge en kartskiss som
illustration till en nyhetsartikel inte har
tid att inveckla sig i en omständlig
skriftväxling för att få vederbörligt tillstånd.
Då tillståndet kommer är nyheten
för gammal. Att utan tillstånd återge
kartskissen innebär också väsentliga
ekonomiska risker för tidningarna, då
de på förhand inte kan veta vilken ersättning
som de kan bli tvungna att betala.
Kostnaderna kan många gånger bli
betydande. Det har t. ex. uppgivits att
det skulle kosta 7 öre per tidningsexemplar
att återge en karta i storleken 10
X 20 cm. För en landsortstidning med
en upplaga av 35 000 exemplar skulle
kostnaden komma att uppgå till närmare
2 500 kronor, vilket förefaller vara
en alltför hög kostnad. För tidningar
med större upplaga blir kostnaden
givetvis ännu högre, och för de stora
tidningarna i landet kan kostnaden
komma att uppgå till orimliga belopp.

Det är enligt min mening av väsentlig
betydelse att dagspressen kan ge en så
utförlig nyhetsinformation som möjligt
utan onödig tidspillan eller kostnad. I
en sådan information ingår givetvis
också att ha ett gott illustrationsmaterial.
Det kan inte anses ligga i samhällets
intresse att genom omständliga förfaranden
och särskilda avgifter försvåra
användandet av kartmaterial för illustrationsändamål
i samband med nyhetsförmedling.
Enligt min mening borde
man därför finna på något sätt att
förenkla tillståndsgivningen och befria
dagspressen från kostnaderna. Detta synes
också ligga i linje med en strävan
som torde vara allmänt omfattad i vårt
land, nämligen att man medelst generellt
verkande åtgärder bör stödja dagspressen.

Med hänsyn till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill statsrådet ta initiativ till att till -

ståndsgivningen förenklas och reproduktionen
avgiftsbefrias när dagspressen
i syfte att illustrera nyhetsartiklar
återger kartmaterial?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Interpellation ang. avdrag vid beskattningen
för merkostnader på grund av
dubbel bosättning

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIKNER (s), som yttrade:

Herr talman! I anvisningarna till 33 §
kommunalskattelagen äger »skattskyldig,
som på grund av sitt arbete bosatt
sig på annan ort än den där hans familj
är bosatt, därest med avseende på
makes förvärvsverksamhet, svårighet att
anskaffa familjebostad eller annan därmed
jämförlig omständighet icke skäligen
kan ifrågasättas, att familjen skall
avflytta till den skattskyldiges bostadsort,
åtnjuta avdrag för den ökning i
levnadskostnaden som föranledes av
den särskilda bosättningen».

Allteftersom omstruktureringen av
vårt näringsliv accelererar och arbetskraftens
ökande rörlighet medför att
gifta arbetstagare har sin arbetsplats
och därmed, åtminstone under begränsad
tid, också sin bostad på annan ort
än där familjen är bosatt, torde ovan
återgivna stadgande också komma att få
allt större tillämplighet.

Med den skiftande praxis beträffande
stadgandets tillämpning som nu gäller
synes mig emellertid både den enskilde
skattskyldige och skattemyndigheterna
ha alltför vaga linjer att gå efter, när
det gäller att yrka avdrag för ökningen
i levnadskostnaden respektive bedöma
huruvida avdrag skall medges.

Av t. ex. vissa i »Handledning för arbetet
i taxeringsnämnder» återgivna regeringsrättsutslag
i taxeringsmål framgår
att regeringsrätten torde betrakta

Nr 11

Torsdagen den 2 mars 1967

Interpellation ang. avdrag vid beskattningen för merkostnader på grund av dubbel
bosättning

den skattskyldiges köstnader för resor
till och från sin familj, som är bosatt
på annan ort, såsom en form av fördyrade
levnadskostnader och i denna del
avdragsgilla.

Från riksskattenämnden föreligger
emellertid inte några anvisningar i frågan,
och enligt uppgift avser nämnden
heller inte att utge några sådana, enär
det anses vara fråga om typisk skälighetsbedömning.

Följden härav tycks ha blivit att i
vissa län förste taxeringsintendenten i
sina råd till taxeringsfunktionärerna
givit vissa anvisningar, exempelvis om
det antal resor och det reseavstånd som
anses böra medföra rätt till avdrag vid
taxeringen. I andra län åter hävdar
man att skälighetsprövning från fall till
fall är lämplig.

Då sålunda två mot varandra stridande
metoder tillämpas i olika län och
därtill skilda värden tillämpas i de fall
då normer anvisats, föreligger enligt
mitt förmenande starka skäl för att för
hela landet enhetliga regler skapas i
förevarande avseende.

Med stöd av det ovan anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande interpellation: Är

statsrådet beredd att medverka till
en prövning av möjligheten att skapa
för hela landet gällande regler beträffande
tillämpningen av 33 § kommunalskattelagen
i den del fråga är om
avdrag vid taxering för resor till och
från familjens bostad i de fall skattskyldig
på grund av sitt arbete är bosatt
på annan ort än sin familj?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skri -

velse, nr 82, till Konungen i anledning
av väckta motioner dels om översyn av
lagstiftningen om förtal, dels om översyn
av lagstadgandet om förtal av avliden.

§ 23

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 27, med anhållan om yttrande över
vissa rekommendationer och resolutioner
som Europarådets rådgivande församling
antagit vid sitt artonde ordinarie
möte, samt

nr 38, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1967/68, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 24

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Nordstrandh, till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
Nya Systemaktiebolagets fastighetsförvärv,

herr Elmstedt, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
kontrollen över militära vapenoch
ammunitionsförråd, samt

herr Larsson i Umeå, till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående generella regler för dispens
från investeringsavgiften för vissa byggnadsarbeten.

§ 25

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.24.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 3 mars 19C7

Nr 11

Fredagen den 3 mars

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 23
nästlidne februari.

'' § 2

Svar på interpellation ang. domänverkets
förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ''jordbruksdepartementet,
herr statsrådet: HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Dahlgren har frågat
om jag anser att domänverket bör
delta i anbudsgivning på jordbruks■och
skogsfastigheter med anbud som
kraftigt överstiger en av lantbruksnämnd
företagen aktuell och sakkunnig
•värdering av fastigheterna. Herr Dahlgren
har vidare frågat vilka följder jag
anser att detta kan få på dels enskilda
personers möjligheter att kunna konkurrera
om de mest begärliga fastigheterna,
dels den allmänna prisnivån på
jordbruks- och skogsbruksfastigheter.

Vid domänverkets inköp och försäljning
av skogsmark tillämpas de värderingsgrunder
som redovisas i proposition
nr 148 till 1959 års riksdag. Dessa innebär
i korthet att skogens väntade avkastning
är utgångspunkt vid värderingen.
Avkastningsvärdet beräknas efter
samma räntesats som gäller för den
s. k. normalräntan. Då särskilda skäl föreligger
kan värderingsresultatet jämkas.
Mot angivna värderingsgrunder har
riksdagen, som behandlat frågan vid
upprepade tillfällen, ej haft någon erinran.

I det stora antal ärenden om inköp
av skog för domänverkets räkning, som

avgjorts på min föredragning; liar jag
varit i tillfälle att konstatera att domänstyrelsen
iakttagit nyss nämnda värderingsgrunder.
Det skulle i och för sig
vara tänkbart att dessa värderingsgrunder
kunde ge värden som avvek från
prisnivån på den allmänna marknaden.

En undersökning avseende kalenderåren
1962—-1966 av domänstyrelsens
förvärv av fastigheter på auktioner har
emellertid gett vid handen att domänstyrelsen
i nio fall har kunnat förvärva
objekt till eller under det i värderingarna
angivna beloppet, i ett fall har domänstyrelsen
förvärvat objektet till pris
som något överstigit värderingsbeloppet.
I icke mindre än 14 fall har domänstyrelsen
ej kunnat köpa, eftersom andra
köpare har bjudit belopp överstigande
domänstyrelsens värdering.

Jag anser mig böra framhålla att värdering
av skog aldrig kan ske exakt
utan att olika värderingsmän, även om
de tillämpar samma grunder, kan komma
till något olika resultat. Ytterligare
en omständighet som spelar roll vid bedömningen
av det faktiska värdet på en
skogsfastighet är dess läge ur arronderingssynpunkt.
Att en köpare, som får
en påtaglig arronderingsvinst, kan och
bör bjuda ett högre pris än en köpare,
som inte kan göra en sådan vinst, framstår
för mig som uppenbart.

Mot bakgrunden av det anförda anser
jag att domänverkets värderingsprinciper
icke utgjort hinder för enskilda
personer att konkurrera om begärliga
fastigheter och att det ej finns anledning
att överväga ändring i de värderingsgrunder
som tillämpas för domänverkets
markförvärv.

Vidare anförde:

32 Nr 11 Fredagen den 3 mars 1967

Svar på interpellation ang. domänverkets förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
att han har svarat på min interpellation.

Svaret är emellertid inte sådant att
jag är tillfredsställd. När statsrådet
framhåller »att värdering av skog aldrig
kan ske exakt utan att olika värderingsmän,
även om de tillämpar samma grunder,
kan komma till något olika resultat»,
kan jag instämma häri. Men jag
vill tillägga att jag anser det lika självklart
att olika ägarkategorier har olika
värdeuppfattningar, beroende på de olika
ekonomiska förutsättningarna. Jag
har velat säga detta för att det tydligt
skall framgå att det för mig inte så mycket
är fråga om värdedifferensen som
sådan. Det väsentliga är i stället huruvida
det finns skogsekonomisk täckning
bakom det anbud på 1,4 miljon kronor
som domänverket har givit. Den frågan
är betydelsefull inte minst i konkurrenshänseende
och även rent allmänekonomiskt
ur skattebetalarnas synpunkt.
Därför är det viktigt att de båda
statliga institutionernas värderingsmetodik
i möjligaste mån är lika.

Vi har ju under en lång följd av år
haft anledning att diskutera domänverkets
inköpspolitik i olika avseenden.
Jag vill i detta sammanhang nämna att
några av riksdagens ledamöter — däribland
jag själv — för exakt ett år sedan
var inbjudna att som domänverkets gäster
ta del av och diskutera verksamheten
ute på fältet. Vid det tillfället anförde
överdirektören Rydbo följande:

»Domänverkets prispolitik bär varit
föremål för mycken diskussion inte
minst i riksdagen för några år sedan, då
det påstods att verket tillämpade en
prissättning som var högre än den som
gällde för lantbruksnämnderna och var
ägnad att driva upp prisnivån. Dessa
motsättningar synes nu ha klarats upp,
dels genom att lantbruksorganisationen
har deklarerat, att talet om den dubbla
prisnivån är överdrivet och dels att vi
regelmässigt tillämpar den s. k. normal -

räntan i våra beräkningar. Denna har
ju successivt höjts och är nu 53Ai % med
därav följande nedpressning av värdenivån.
Vi anser att vår prispolitik haft
en stabiliserande inverkan på skogsfastighetsmarknaden
och vi avser så långt
möjligt att hålla fast vid densamma. Den
nya jordförvärvslagen kan dock komma
att medföra en skärpt konkurrens och
framtvinga en friare anbudsgivning
från vår sida.»

Jag har velat citera detta uttalande eftersom
det, som då yttrades, i dag —-ett år senare -— tydligen inte är giltigt.
Vad är anledningen därtill? Är det följderna
av den friare jordförvärvslagen
eller är det en allmän strävan att fortfarande
driva upp en prisnivå som försvårar
enskild konkurrens?

Den fastighetsaffär som jag redogjort
för i interpellationen innebar att lantbruksnämnden
sammanköpte flera fastigheter
och för dem betalade 507 000
kronor. Vid lantbruksnämndens därefter
gjorda anbudsinfordran avgavs 24
köpebud, därav 23 från enskilda och ett
från domänverket. De 23 enskilda spekulanterna
hade erbjudit priser varierande
från 550 000 till 825 000 kronor,
medan domänverket var villigt att betala
1 400 000 kronor för samma fastighet.

Jag vet att de privata spekulanterna
hade haft tillgång till skogskunnig expertis
vid sina bedömningar av fastighetens
värde. Deras anbudssummor
stod ju också i ganska god överensstämmelse
med lantbruksnämndens egen
värdering. Nu säger statsrådet att domänverket
beräknat avkastningsvärdet
efter normalräntan, alltså 53/4 procent.
Eftersom lantbruksorganisationen har 5
procents räntesats borde då rimligen
domänverket ha hamnat på en lägre
anbudssumma. Så blev nu inte fallet.

Som ett tänkbart skäl till domänverkets
högre pris anför statsrådet i interpellationssvaret
att en köpare kan betala
ett högre pris för en fastighet, om
han får en påtaglig arronderingsvinst

Fredagen den 3 mars 1967 Nr 11

Svar på interpellation ang. domänverkets förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter

— alltså fördelen av större sammanhängande
skogsmarker. Det är ett resonemang
vars riktighet jag inte har anledning
att bestrida. Men i detta enskilda
fall tillåter jag mig betvivla arronderingsvinstens
storlek. Om arronderingsvinsten
varit så stor att den kunnat
spela in på detta sätt skulle den
nämligen ha motsvarat värdet av fastigheten.
Detta kan inte vara möjligt alldenstund
fastigheten var på hela 860
tunnland och alltså av en sådan storleksordning
att alla köpare, även om
■den drivits som självständig brukningsenhet,
skulle ha kunnat tillgodoräkna
sig arronderingsvinst.

Trots det svar jag har fått av statsrådet
är denna affär fortfarande något av
ett skogsekonomiskt mysterium för mig,
och den kommer väl tyvärr att förbli
det intill dess att domänverket presenterar
sina värderingskalkyler och verkligen
ger belägg för att man har skogsekonomisk
täckning för köpet. Kan man
inte göra det, ligger naturligtvis misstanken
snubblande nära att domänverket,
trots alla försäkringar om motsatsen,
tillämpar samma metod som skogsbolagen
under senare delen av 1800-talet
och början av detta sekel använde i
de norrländska skogsbygderna för att
komma in i nya bygder. Det är ett tillvägagångssätt
som borde vara domänverket
främmande.

Jag vill anföra ytterligare ett perspektiv
på denna inköpspolitik. Vad får den
för följder ur rationaliseringssynpunkt
för det enskilda jord- och skogsbruket?
Både statsrådet och jag är beredda att
medverka till att skapa bärkraftigare
jord- och skogsbruk, bl. a. genom en
storleksrationalisering där sådan är
möjlig. Kommer det, herr statsråd, att
finnas villiga säljare till lantbruksorganisationen,
när säljarna upptäcker att
domänverket kan betala inte bara 100
procent mer utan, som i detta fall, nära
200 procent mer än lantbruksorganisationen?
Hur går det då med den önskade
rationaliseringen? Vilka enskilda kö -

pare skall kunna konkurrera till de priserna?
Tyvärr är det tydligen så att den
högra handen inte vet vad den vänstra
gör.

Det enda goda som denna sorgliga
affär haft med sig är att domänverket
snabbt förbrukat sina tillgångar i markfonden.
Jag har verkligen svårt att tänka
mig att riksdagen skulle vara villig
att förse markfonden med mera pengar
mot bakgrunden av bl. a. denna fastighetsaffär.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Oavsett hur domänverket
hade skött sin inköpspolitik hade
herr Dahlgren förmodligen inte varit
med om att räkna upp en krona för att
domänverket skulle få ökade inköpsresurser.

Jag skall av förståeliga skäl inte gå in
på att diskutera det enskilda fallet —■ vi
avstår väl i allmänhet från det i sådana
här sammanhang. Men eftersom herr
Dahlgren ändå har uppehållit sig vid
det vill jag i alla fall klargöra att det
ärende, som jag antar han åsyftar, gäller
ett innehav som lantbruksnämnden
hade förskaffat sig genom att köpa ett
antal fastigheter. Ovanligt nog bjöds
detta innehav ut på offentlig auktion.
Man fick anbud från olika håll. Någon
värdering gjordes inte då, såvitt jag kan
förstå, av lantbruksnämnden.

Det är riktigt att anbuden rörde sig
kring 700 000—800 000 kronor. Domänverket
hade i sammanhanget också lagt
in ett anbud på 1,4 miljon. Men jag antar
att herr Dahlgren är medveten om
att fastigheten inte blev försåld vid detta
tillfälle. Däremot har den i ett senare
sammanhang kommit med i ett byte, där
tre parter medverkade. Domänverket
släppte till skog ur sitt innehav för att
ge möjligheter för enskilda skogsbrukare
att få arronderingsvinster, och domänverket
fick också då lov att förvärva
denna fastighet. Detta skedde sedan
det gjorts en värdering under med -

34 Nr 11 Fredagen den 3 mars 1967

Svar på interpellation ang. domänverkets förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter

verkan av lantbruksnämnden, varvid
fastigheten värderades till 1 100 000 kronor.
För denna summa bär man också
köpt fastigheten — eller möjligen för
20 000 kronor mindre. Det finns nämligen
en differens mellan värderingen
och köpesumman på detta belopp, men
den anser jag måste tillmätas mindre
betydelse.

Det material som jag presenterade visar
att domänverket i ett antal fall —
jag tror att det var 14 — inte kunnat
förvärva fastigheten därför att dess bud
varit för lågt. Jag vågar inte, herr Dahlgren,
utan vidare påstå att domänverket
har räknat fel vid dessa tillfällen
och att de enskilda jordbrukare eller
bolag som kan ha förvärvat dessa fastigheter
icke skulle ha uppträtt så —
som herr Dahlgren uttryckte det — att
de hade skogsekonomisk täckning för
sina anbud. Det är mycket svårt att göra
sådana uttalanden. Om man skulle utgå
från ett sådant resonemang, borde man
ha frågat varför inte domänverket varit
djärvare. Om enskilda människor kan
betala så mycket och vara så vänliga
mot en säljare, varför skall inte då staten
kunna det?

Det finns oerhört många aspekter på
denna fråga, och därför kan man inte
bara ta ut ett ärende och säga: »Så här
ser det ut, och jag är betänksam inför
hur det skall gå i framtiden.» Det är
ändå att blåsa upp saken till alltför stora
proportioner.

Herr Dahlgren nämnde inte att domänverkets
resurser är tämligen begränsade.
Man har 25—30 miljoner kronor
att köpa fastigheter för, man säljer
fastigheter så att det kommer in nya
pengar, och sedan placeras dessa åter.
I verkligheten är det dock endast i en
ringa del av den totala markförsäljningcn
som domänverket kan komma med;
det vet nog herr Dahlgren genom uppgifter
som tidigare lämnats här i riksdagen.

Herr Dahlgren hyser enligt min mening
överdrivna farhågor för framti -

den. Även om han hänvisar till yttranden
som en eller annan person kan
ha fällt om vilka principer det är önskvärt
att domänverket framdeles skall
tillämpa, vill jag erinra om att jag icke
har aktualiserat något frångående av
de principer som riksdagen har godtagit.
Visserligen har vi, herr Dahlgren,
diskuterat dem många gånger, men riksdagen
har icke funnit anledning att
ändra dem.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Herr statsrådet gjorde
gällande att lantbruksnämnden inte
skulle ha haft något värderingsförslag
beträffande denna fastighet. Jag bestrider
det. Enligt de handlingar jag har
tillgängliga har lantbruksnämnden värderat
fastigheten till 731 600 kronor. Att
lantbruksstyrelsen vid ett senare tillfälle
gjorde en omräkning av detta värderingsförslag
och genom större skogsuttag
och en ökad mekaniseringsprocess
kom upp i en summa på drygt 1
miljon kronor är en annan sak. Ändå,
herr statsråd, är avståndet ganska betydande
från lantbruksstyrelsens uppräknade
förslag till domänverkets bud
på 1,4 miljon kronor.

Det s.k. triangelbytet i denna affär
vill jag i och för sig inte ha någon mening
om, men jag vill gärna understryka
att detta byte av den åtrådda rationaliseringsfastigheten
i Kopparbergs
län hade varit möjligt att genomföra
redan vid anbudsförfarande!, eftersom
ägaren av denna fastighet var beredd
därtill och hade givit bud på den egendom
som vi här diskuterar.

Statsrådet för sedan ett mycket intressant
resonemang och frågar varför
domänverket inte i enstaka fall skulle
kunna pressa upp sina priser när enskilda
människor kan göra det. Detta
iir mycket intressant. Det är också mycket
intressant att konstatera att bland
de 24 anbudsgivarna fanns också ett träförädlingsföretag
från Örebro län, vilket
tydligen med stor framgång har kon -

tredagen den 3 mars 1967 Nr 11 35

Svar på interpellation ang. domänverkets

kurrerat med domänverket i Örebro län.
Detta företags anbud på denna fastighet
löd inte på mer än hälften av vad
domänverket slutligen betalade.

Detta styrker mig, herr statsråd, i min
tro att domänverket har givit ett överbud
för vilket man saknar skogsekonomisk
täckning. Anbudet som sådant är
därför ägnat att driva upp de allmänna
fastighetspriserna så att enskilda människor
inte skall kunna konkurrera.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Dahlgren är alltför tvärsäker när han
yttrar sig i denna fråga. Han har dock
medgivit att vid den värdering, som
kom till stånd i samband med bytet,
kom man fram till ett belopp på 1,1
miljon kronor. Han har också erkänt
att det förhållandet att man får en arronderingsförbättring
kan vara en faktor
som inverkar på anbudet. Ändå kan
herr Dahlgren vara säker på att budet
är alldeles felaktigt!

Om affären hade kommit till stånd
hade det kanske funnits större fog för
denna fråga. Nu talas det om ett så att
säga hypotetiskt fall — »om det hade
blivit ett köp hade domänverket burit
sig illa åt». Herr Dahlgren tycks inte ha
så stora invändningar att göra mot den
aktuella värderingen, ty i så fall borde
han också ha riktat sin kritik mot lantbruksnämnden,
som medverkade vid
denna värdering.

Jag tror inte att vi kommer så långt
i denna debatt. Jag kan inte, som jag
tidigare har sagt, ge något löfte om att
föreslå en ändring av principerna, och
jag har inte heller någon känsla av att
riksdagen önskar en sådan.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Men, herr statsråd, huvudfrågan
är ju inte huruvida lantbruksstyrelsens
uppräknade värdering
på 1,1 miljon kronor är den riktiga eller
om domänverkets bud på 1,4 miljon

förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter

kronor är den riktiga värderingen. Frågan
är om det över huvud taget finns
skogsekonomisk täckning bakom domänverkets
anbud, vilket jag på goda
grunder betvivlar, eftersom 23 andra
anbudsgivare inte har kommit upp till
hälften av den summan. Då ifrågasätter
jag om domänverket handlar riktigt
med de pengar som finns i markfonden.

Jag skall gärna belysa denna fråga ur
ytterligare en aspekt — vi har ganska
god tid på oss i dag. Statsrådet säger i
sitt interpellationssvar att grunderna
för värderingsmetodiken är angivna av
1959 års riksdag. Den stora frågan, som
är värd att uppmärksamma, är om domänverkets
värderingsgrunder är sådana
att verkets priser blir väsentligt högre
än lantbruksorganisationens, d. v. s.
väsentligt högre än de priser som gäller
på marknaden.

I detta speciella fall har det statliga
domänverket betalat nästan dubbelt så
mycket som lantbruksorganisationens
organ ansett att en enskild jordbrukare
skulle kunna betala. Det har sagts att
detta skulle vara i överensstämmelse
med statens s. k. normalränta. Jag erinrar
än en gång om att eftersom man
kräver en högre förräntning av domänverket
skulle verket ha svårare att avge
det högre budet. Det går tydligen lätt
för domänverket att köpa upp allt större
del av bondeskogsbruket, om man bjuder
priser som är så höga, att den enskilde
jord- och skogsbrukaren inte kan
konkurrera. När frågan om dessa värderingsgrunder
behandlades av riksdagen
år 1959, så anförde jordbruksutskottet,
att domänverkets värderingsgrunder
kunde medföra komplikationer. Domänstyrelsen
hade ansett det möjligt att vid
interna markbyten mellan lantbruksnämnder
och domänverket tillämpa en
annan prisnivå än den som framkommer
vid tillämpning av domänverkets
värderingsmetodik. Både jordbruksutskottet
och riksdagen underströk, att
det i så fall givetvis måste bli fråga om
lantbruksorganisationens prisnivå. Nu

36 Nr 11 Fredagen den 3 mars 1967

Svar på interpellation ang. domänverkets förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter

var det ju i detta speciella fall inte fråga
om ett renodlat internt byte mellan
lantbruksnämnd och domänverk, ty med
hänsyn till detta fall i Kopparbergs län,
där berörda rationaliseringsfastiglieter
kom med i bilden, kan man säga att det
var ett trepartsbyte, i vilket domänverket
och lantbruksnämnden medverkade.
I fallet Ryd tillämpades då domänverkets
värderingsgrund, vilket hade till
resultat att enskilda jordbrukare och
skogsbrukare slogs bort ur konkurrensen
av det statliga domänverket och att
—- det är det viktigaste — lantbruksnämnden
fick uppge sin jordpolitiska
avsikt att skapa bärkraftiga enheter i
enskild ägo.

Det är naturligtvis glädjande om detta
fall utgör ett undantag och att det alltså
är ett misstag som blivit begånget från
domänverkets sida. Men det hade i så
fall varit bra om detta blivit sagt i debatten.
Tyvärr kan man befara att liknande
saker kommer att hända igen och
att det kommer att hända oftare. Det är
detta, herr statsråd, jag reagerar mot.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Dahlgren är egentligen
en lycklig man, om han tror att
det är möjligt att på ett sådant här område
utfärda bestämmelser, som alltid
ger ett objektivt och riktigt resultat.
Sådana bestämmelser kan vara ett hjälpmedel
-—- ingenting annat -— för de värderingsmän
som har att tillämpa dem.
Vare sig dessa skogsmän är anställda i
domänverket eller om de råkar tjäna
skogsägaren eller ett enskilt bolag, så
gör de sina värderingar utifrån de kunskaper
de har. Jag tycker att herr Dahlgren
därför inte skall utgå från detta
exempel och säga, att det är en väldigt
stor risk för det enskilda skogsbruket
framöver, om domänverket skall uppträda
på detta sätt. Jag tycker att herr
Dahlgren skulle haft underlag för sin
kritik om han kunnat påvisa att domänverket
systematiskt ligger över med sina

anbud. Jag har emellertid kunnat anföra
exempel som visar att det snarast förhåller
sig tvärtom. I varje fall vid auktionerna
har de priser som domänverket
bjudit icke legat över de priser som enskilda
bjudit. I flertalet fall har vi haft
det motsatta förhållandet.

Under sådana förhållanden borde
herr Dahlgren inte vara så förskräckligt
orolig som han är. Jag förstår inte mycket
av skogsbruk — det skall jag erkänna
— och jag kan inte göra de rätta
klassindelningarna efter olika dimensioner
m. m. eller göra värderingar;
herr Dahlgren kanske kan det. Jag tror
likväl att det blir mycket svårt för honom
att komma fram till någonting på
detta område som är så att säga den absoluta
sanningen. Det kommer alltid att
finnas utrymme för en värdering, och
i sådana fall kommer i varje fall inte
jag att våga stå upp och säga att domänverket
handlat felaktigt.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Statsrådet tycker att jag
är en lycklig man, och det är jag förvisso
i många avseenden. Men om han
menar att jag skulle vara lycklig i den
bemärkelsen som herr statsrådet vill
göra gällande — att jag var naiv nog att
diskutera från mina förutsättningar —
då är det fel.

Statsrådet återkommer till svårigheterna
i samband med värderingsmetodiken,
och det är ju det som jag har talat
om. Där vill jag att vi skall få fram något
annat så att vi slipper dessa ständigt
återkommande diskussioner. Statsrådet
säger att de olika skogssakkunniga
gör sina värderingar utifrån de kunskaper
som de har. Men statsrådet vill
väl ändå inte göra gällande, att domänverkets
tjänstemän skulle ha sådana
kunskaper att de kan uppskatta de skogliga
fastigheterna till ett helt annat värde
än vad lantbruksorganisationen och
privata skogsexperter gör. Kan de det,
ja då har de sannerligen källor att ösa
ur, som är fördolda för annan skogs -

Fredagen den 3 mars 1967 Nr 11

Svar på interpellation ang. domänverkets förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter

expertis, och då borde domänverkets
tjänstemän sannerligen snabbt låta dem
komma till uttryck och till offentligheten.
Det skulle rent av betyda ett uppsving
för den skogsindustri som nu är i
ett så betryckt läge.

Chefen för jordbruksdepartementet,
lierr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
denna debatt längre. Jag bara konstaterar
att herr Dahlgren tydligen inte observerat
att jag nämnde att en skogsman,
oavsett vilken kategori han råkade
tjäna, gjorde sina värderingar utifrån
de kunskaper han hade.

Herr Dahlgren borde väl inte ur del
ha anledning utläsa att jag hade den
befängda föreställningen att man för att
man råkar vara anställd vid domänverket
skulle sitta inne med någon högre
visdom.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Inte heller jag skall förlänga
denna debatt mera. Jag vill bara,
för att inga missförstånd skall vara rådande
mellan statsrådet och mig, säga
att jag anser att en fastighet skall betalas
till sitt fulla värde så att den ger en
hygglig ränteavkastning på det insatta
kapitalet. Det är egentligen kärnpunkten
i vårt resonemang. Frågan gäller om
domänverket kan förvalta de 1,4 miljon
kronorna på ett sådant sätt att man får
den räntan. Det är en så principiellt
viktig sak, herr statsråd, att jag tycker
att herr statsrådet borde låta göra en
liten översyn av värderingsmetodiken
som sådan för att se om man inte kan
skapa enhetligare regler.

Jag tror att det är mycket betydelsefullt
för det framtida skogs- och jordbruket.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till utrikesutskottet propositionen nr
27, med anhållan om yttrande över
vissa rekommendationer och resolutioner
som Europarådets rådgivande församling
antagit vid sitt artonde ordinarie
möte; samt

till jordbruksutskottet propositionen
nr 38, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1967/68, m. in.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Larsson i Umeå, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående återgivandet i dagspressen
av kartmaterial, och

herr Wikner, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
avdrag vid beskattningen för merkostnader
på grund av dubbel bosättning.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av motioner om en
europeisk konvention rörande medborgarskapsrätten,

nr 2, i anledning av motioner om en
svensk vitbok i vietnamfrågan, och
nr 3, i anledning av motioner om
Sveriges officiella inställning till Nordvietnam; konstitutionsutskottets

utlåtanden:
nr 22, i anledning av motioner angående
ändrad valdag,

nr 23, i anledning av motion angående
ändrade bestämmelser om upprättande
av röstlängd,

nr 24, i anledning av motioner angående
bestämmelser mot otillbörligt utnyttjande
av namn vid upprättande av
valsedlar,

Nr 11

Fredagen den 3 mars 1967

nr 25, i anledning av motioner angående
utredning om viss utsträckning
av skyddet för partibeteckningar,
nr 26, i anledning av motioner angående
införande av bestämmelser om
valsedlars storlek, och

nr 27, i anledning av motioner om
vissa iindringar i bestämmelserna angående
förfarandet vid valförrättning;

statsutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till civilförsvaret jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till bidrag till kostnader för
kommunal beredskap och brandförsvar,
och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till vissa
personer;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ökning av statens
andel i lotterimedel, och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Peru för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet; bankoutskottets

utlåtanden och memorial: nr

6, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning,

nr 7, angående användande av riksbankens
vinst för år 1966, och

nr 8, i anledning av motioner om
sänkning av riksbankens diskonto;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående fri rättegång för utlänning,
nr 11, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot vapenstölder,

nr 12, i anledning av väckt motion
om anknytande av äktenskapets rättsverkningar
till lysningen i stället för
till vigseln,

nr 13, i anledning av väckt motion
om vidgad befogenhet för vigselförrättare
inom annat kristet trossamfund
än svenska kyrkan, och

nr 14, i anledning av väckta motioner
om nya former för konkursförvaltning;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående tillägg till livräntor
enligt förordningen den 11 juni
1943 (nr 347) om vissa ersättningar vid
införandet av statsmonopol å importen
av tobaks var or, jämte i ämnet väckt
motion,

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 32 § förordningen
den 14 december 1956 (nr
629) om erkända arbetslöshetskassor,
nr 9, i anledning av väckta motioner
om socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare,

nr 10, i anledning av väckta motioner
om deltids- och korttidsanställdas samt
lågavlönades ställning inom den allmänna
försäkringen,

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående det statliga bidraget till allmän
försäkringskassa, och

nr 12, i anledning av väckt motion
angående efterlevnaden av vissa bestämmelser
i hälsovårdsstadgan och i
lokala ordningsstadgor;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckt motion
angående åldersgränsen för rätt att föra
moped,

nr 10, i anledning av väckt motion

Fredagen den 3 mars 1967

Nr 11

angående lämplighetsprövningen vid
tillståndsgivningen för yrkesmässig biltrafik,

nr 11, i anledning av väckt motion
om varningsskylt å traktorsläp,

nr 12, i anledning av väckta motioner
om användande av varningstriangler i
trafiken, och

nr 13, i anledning av väckta motioner
om upphävande av bestämmelserna om
trafik i samband med statsbesök; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

4, i anledning av väckta motioner
om arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet
m. m.,

nr 5, i anledning av väckt motion
om åtgärder mot ocker vid försträckning,

nr 6, i anledning av väckta motioner
om rätten till frimärken å vissa postförsändelser,

nr 7, i anledning av väckta motioner
om utbyggnad av ett underleverantörssystem
inom näringslivet, och

nr 8, med anledning av väckta motioner
om identitetskort för befattningshavare
som besöker åldringar m. fl.

§ 6

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 44, angående fortsatt omorganisation
av väg- och vattenbyggnadsverket,
m. m., överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.34.

In fidem

Sune K. Johansson