Nr 11 ANDRA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 11 ANDRA KAMMAREN 1962

9—14 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 9 mars

Sid.

Interpellationer av:

herr Gustafsson i Borås ang. åtgärder mot oljeutsläpp i Östersjön 6
fröken Elmén ang. utökning av lokalerna för statens institut för
folkhälsan ................. 7

Tisdagen den 13 mars

Svar på frågor av:

herr Nilsson i Östersund ang. det av kommittén för näringslivets

lokalisering bedrivna arbetet.............................. 10

herr Gustafsson i Skellefteå ang. den förutskickade översynen av

bostadsstödet ........................... 11

Svar på fråga av herr Arweson ang. skyddet för laxbeståndet i Östersjön
och på interpellation av herr Hedin ang. åstadkommande

av en konvention rörande laxfisket i Östersjön .............. 14

Interpellation av herr Holmberg ang. en broförbindelse mellan Sverige
och Finland i mellersta delen av Tomedalen .................. 18

Onsdagen den 14 mars fin.

Sveriges utrikespolitik ................... 21

Onsdagen den 14 mars em.

Sveriges utrikespolitik (forts.).................................. 98

Ändrade bestämmelser rörande riksdagsledamots immunitet ...... 108

Utgifter inom finansdepartementets verksamhetsområde:

Ersättning till städerna för mistad tolag...................... 116

Utgifter å kapitalbudgeten inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde: Televerkets

anslagsbehov.................................. 118

Luftfartens markorganisation .............................. 122

1—Andra kammarens protokoll 1962. Nr 11

Nr 11

Innehåll

Sid.

Stat för försvarets fastighetsfond.............................. 128

Rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning till självflnansierings fond.

................................................... 129

Ändrad praxis vid avgörande av vissa medborgarskapsärenden...... 133

Statsbidrag till den organiserade barntandvården................ 139

Rätt till ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för tandvårds kostnad,

m. m............................................ 143

Ekonomisk värdering av hushållsarbetet........................ 144

Undersökning av vissa malmfyndigheter........................ 147

Ett aktuellt kulturpolitiskt handlingsprogram.................... 153

Interpellation av herr Börjesson i Glömminge i anledning av vissa
fraktkostnadsökningar på Öland ............................ 160

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 9 mars

Val av ledamöter i särskilda utskottet .......................... 5

» » suppleanter i särskilda utskottet ........................ 5

Onsdagen den 14 mars em.

Statsutskottets utlåtande nr 3, rörande utgifter inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde................................ 98

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5, om ändrade bestämmelser rörande
riksdagsledamots immunitet .......................... 108

Statsutskottets utlåtande nr 7, rörande utgifter inom finansdepartementets
verksamhetsområde................................ 116

— nr 9, rörande utgifter å kapitalbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde ........................ 118

— nr 19, ang. utgifter å tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet) 127

— nr 37, ang. stat för försvarets fastighetsfond.................. 128

— nr 38, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan 129

— nr 39, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan

m-m................................................... 129

— nr 40, ang. försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter
.................................................. 129

Bevillningsutskottets betänkande nr 16, om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning till självfinansieringsfond................ 129

Bankoutskottets utlåtande nr 4, ang. verkställd granskning av riksbankens
och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning........ 133

— nr 5, om ändring i lagen om jordbrukskasserörelsen, m. m....... 133

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, om ändring i lagen om jordbrukskasserörelsen,
m. m................................... 133

Innehåll

Nr 11

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 13, om ändrad praxis vid avgörande

av vissa medborgarskapsärenden............................ 133

— nr 14, ang. godkännande av konvention om utlämning mellan

Sverige och Amerikas förenta stater ........................ 139

— nr 15, ang. ändrad lydelse av 3 § lagen om utlämning för brott.. 139

— nr 16, om ändrad lydelse av 72 § växellagen m. m............. 139

Andra lagutskottets utlåtande nr 10, ang. statsbibrag till den organiserade
barntandvården.................................. 139

— nr 11, om rätt till ersättning från den allmänna sjukförsäkringen

för tandvårdskostnad, m. m................................ 143

— nr 12, om en ekonomisk värdering av hushållsarbetet.......... 144

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 3, om undersökning av

vissa malmfyndigheter.................................... 147

— nr 4, om ett aktuellt kulturpolitiskt handlingsprogram ........ 153

_nr 5, om statlig rådgivningsverksamhet vid byggande av ungdomsgårdar.
.................................................

. • '' il t JiJv . J..

i ! i? : Kli 1 : ■

. } •: >d: . Iliiit- >i.i

-i-: !'' .K ■’ t ;Vt, i--A y-lH''.''-. .•*.

-auu>l)''4

Oa t

''■v .i •1 it ri , i :.i:
: };i. Ui - . , • in

■■ ‘ i l»Y i".| " i w t;;1 ..

Fredagen den 9 mars 1962

Nr 11

Fredagen den 9 mars

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Jämlikt kammarens den 7 innevarande
mars fattade beslut skulle val nu förrättas
av ledamöter och suppleanter i
särskilda utskottet. Ordet lämnades därvid
på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s),
som yttrade:

Herr talman! För vart och ett av de
val som skall företagas vid detta plenum
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av
kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar
namn å så många personer, som det
ifrågavarande valet avser.

Den av herr Gustafsson i Stockholm
för val av ledamöter i utskottet avlämnade
listan upptog under partibeteckningen
»Gemensam lista» följande
namn:

Arvidson

Wiklund i öjebyn

Helén

Karlsson, fröken

Blidfors

Larsson i Hedenäset

Johansson i Södertälje

Källstad.

Sedan herr förste vice talmannen
uppläst denna lista och den av kammaren
godkänts, förklarades de personer,
vilkas namn upptagits å listan, utsedda
till ledamöter i särskilda utskottet.

§ 2

Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
ledamöterna i särskilda utskottet.

Den av herr Gustafsson i Stockholm
för detta val avlämnade listan upptog
under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Andersson i Linköping
Holmqvist, fru
Hammar
Cassel

Ekström i Iggesund
Johnsson i Skoglösa
Holmberg, fru
Johansson i Trollhättan
Carlsson i Huskvarna
Hseggblom
Gustafsson i Kårby
Larsson i Umeå
Nordgren.

Herr förste vice talmannen uppläste
nu denna lista, vilken kammaren godkände;
och förklarades de personer,
vilkas namn uppförts å listan, utsedda
till suppleanter för ledamöterna i särskilda
utskottet.

§ 3

Justerades protokollet för den 2 innevarande
mars.

§ 4

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till

Riksdagens andra kammare

Undertecknade anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen för deltagande
i Nordiska rådets tionde session i Helsingfors
för tiden 17—23 mars 1962.

Stockholm den 6 mars 1962
Bertil Ohlin Sigrid Ekendahl

Leif Cassel Hans Gustafsson

Lars Eliasson Fridolf Thapper

Sven Mellqvist Ingrid Gärde Widemar

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 11

Fredagen den 9 mars 1962

Interpellation ang. åtgärder mot oljeutsläpp i Östersjön

§ 5

Föredrogs var för sig och hänvisades
till särskilda utskottet Kungl. Maj:ts å
bordet vilande propositioner:

nr 54, angående reformering av den
obligatoriska skolan m. m., och

nr 61, angående anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1961/62
till förberedelseåtgärder för skolreformen
m. m.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts å bordet vilande proposition
nr 80, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 22 april
1960 (nr 77) angående byggnadsforskningsavgift,
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg förordningsförslaget,
till behandling av lagutskott och i
övrigt till statsutskottet.

§ 6

Föredrogs den av herr Mattsson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående markbyten mellan
domänverket och lantbruksnämnderna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Andersson i
Storfors vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående sommarstugeägares
rättsställning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp),
som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hem -

ställa att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 54 och 61 måtte med hänsyn
till ärendenas omfattning utsträckas
till det sammanträde, som infaller näst
efter femton dagar från det propositionerna
kom kammaren till handa,
d. v. s. första plenum efter torsdagen
den 22 innevarande mars.

Kammaren biföll denna hemställan.
§ 9

Interpellation ang. åtgärder mot oljeutsläpp
i Östersjön

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:

Herr talman! Alltsedan årsskiftet
har tidningarna — i likhet med föregående
år — nära nog varje vecka haft
skildringar om oljeskadade fåglar som
drunknat, hungrat eller frusit ihjäl såvitt
inte fåglarnas lidanden förkortats genom
välriktade skott.

Från hallandskusten rapporteras att
cirka 4 000 sjöfåglar hittats döda eller
svårt oljeskadade på sträckan Varberg—
Haverdal norr om Halmstad. På den lilla
danska ön Anholt mellan Grenå och
Varberg har 2 000 sjöfåglar hittats på
den 6 km långa strandremsan. Oljedöden
torde vara en av de värsta som någonsin
drabbat västkusten. Liknande
rapporter kommer från skånekusten där
en enda patrull en dag sköt 150 fåglar:
svärtor, alfåglar, sjöorrar, knipor och
tobisgrisslor.

Värst synes läget i år vara på Gotland,
där denna vinter blivit den hittills
olyckligaste för alfåglarna i Östersjön,
en vinter då hela frågan om den svenska
alfågelstammens fortbestånd tillspetsats
till det yttersta. 1952 rapporterades
cirka 30 000 oljedödade sjöfåglar
längs den gotländska östkusten, 1957
10 000—-15 000 och i slutet av januari i
år över 8 000 trots stammens decime -

Fredagen den 9 mars 1962

Nr 11

Interpellation ang. utökning av lokalerna för statens institut för folkhälsan

ring. Visst är naturens resurser stora
men därför inte outtömliga.

Såväl utefter Gotlands kuster som på
skåne- och hallandskusterna har skyttepatruller
ur statspolisen, kustbevakningen
och hundratals frivilliga dag efter
dag vandrat efter kusterna och med
hagelskott avlivat de nersmorda, fastfrusna
eller uthungrade sjöfåglarna, som
t. o. m. trutar och kråkor kalasat på medan
de ännu levde.

Frågan om oljedöden för våra sjöfåglar
har uppmärksammats i många sammanhang,
men av vad som skett även
detta år framgår att vidtagna åtgärder
icke varit tillräckliga eller effektiva.
1954 års oljeskyddskonvention ratificerades
av Sverige 1950. Samtidigt utfärdades
en lag om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg. Ytterligare föreskrifter
utfärdades 1958. Av randstaterna
kring Östersjön är nu alla överens
om 1954 års oljeskadekonvention, Polen
sedan den 28 februari detta år. Sovjetunionen
förväntas i en nära framtid
underteckna konventionen och har förklarat
att bestämmelserna i konventionen
sedan länge i praktiken satts i tilllämpning
av befälhavare i den sovjetryska
handelsflottan, som fått föreskrifter
att noga efterfölja konventionens
föreskrifter.

Kvar står då frågan: Varifrån kommer
oljeutsläppen, som hotar att utrota
vår sjöfågelstam? Olyckor och ofrivilliga
oljeutsläpp sker tyvärr, men då nu
Polen och i praktiken även Sovjetunionen
icke bidrar till oljedöden måste orsakerna
sökas på annat håll. Fråga är
väl om inte den s. k. skamfläcken i
södra Östersjön, belägen 50 sjömil från
närmaste kust och där oljeuttömning
från tankfartyg är tillåten, borde ägnas
större uppmärksamhet. Visar inte erfarenheten
att Östersjön som hav är för
litet för det enligt konventionen tillåtna
oljeutsläppet sydost om Gotland?

Till detta kommer att bland de stater
som ej ratificerat oljeskyddskonventionen
finns ett flertal stora sjöfartsnatio -

ner, bl. a. Liberia och Panama. Fartyg,
som för dessa länders flaggor, trafikerar
ju i icke ringa utsträckning även de
farvatten som här berörts. Vore det
otänkbart att Östersjön kunde bli en för
oljeutsläpp helt förbjuden zon? Detta
särskilt med tanke på det sjöfågelbestånd,
som alltjämt finns i Östersjön
och som särskilt vintertid uppehåller
sig i farvattnen söder om Gotland.

Sjöfågeldöden, oljeproblemet i samband
med fiske och badstränder som
även oljeskadats, talar för att denna
fråga snarast måste lösas så vittomfattande
som möjligt.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få framställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet ta initiativ till
förhandlingar i syfte att snarast nå internationell
överenskommelse om att
hela Östersjön blir en för oljeutsläpp
förbjuden zon eller —• i varje fall i avvaktan
på sådan överenskommelse och
jämsides med denna — medverka till
andra åtgärder, som kan mera effektivt
förebygga oljeutsläpp i Östersjön och
därmed följande skadeverkningar särskilt
för sjöfågelbeståndet, fiskerinäringen
och badmöjligheterna kring de
svenska kusterna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. utökning av lokalerna
för statens institut för folkhälsan

Ordet lämnades på begäran till

Fröken ELMÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Statens institut för folkhälsan
har i många år arbetat under
ytterst besvärliga förhållanden.

Institutets lokaler, som blev färdiga
1941, dimensionerades för en personal
på ca 50, och redan i slutet på 40-talet
var personalen uppe i ett antal av 210.
Sedan dess har en mindre ökning av

Nr 11

Fredagen den 9 mars 1962

Interpellation ang. utökning av lokalerna för statens institut för folkhälsan

personalen skett, och denna är för närvarande
ca 220. Såväl arbetslokaler som
personalrum är mycket otillfredsställande.
Redan 1945 togs lokalfrågan upp,
och i det betänkande, som folkhälsoinstitutsutredningen
avgav 1956, framgår
att lokalförhållandena knappast medger
ett rationellt arbete och inte heller välbehövlig
utökning av personalen. Utredningen
påvisar en stor arbetsbalans med
eftersläpning av ärenden upp till 6 år.

En överarbetning av betänkandet
gjordes i departementet. Proposition i
frågan framlades 1958. I denna framhåller
och understryker departementschefen
att lokalerna är otillräckliga och en
översyn av lokalbehovet ofrånkomlig.

Statsutskottets 3:e avdelning, som tog
del av förhållandena vid besök på institutet,
fann att lokalbristen var stor för
så gott som alla avdelningar på institutet
och uttalade i sitt utlåtande att en
översyn av lokalbehovet var ofrånkomlig.
Utskottet förutsatte att förslag i ämnet
skulle föreläggas riksdagen så snart
detta var möjligt. Riksdagen beslöt i enlighet
härmed.

Ännu fyra år härefter har inget förslag
förelagts riksdagen.

Arbetsförhållandena måste under de
år som gått ha förvärrats med hänsyn
till de ökade krav som ställts på institutet.
Många viktiga frågor får anstå på
grund av lokal- och personalbristen.
Man kan heller inte bortse ifrån att
dessa svårbemästrade arbetsförhållanden
måste ha en ogynnsam verkan på
rekrytering av personal.

För institutets fortsatta arbete är utbyggnad
av lokalerna den primära frågan.

Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet skyndsamt uppta
till prövning den av 1958 års riksdag
påtalade lokalbristen för statens institut
för folkhälsan och förelägga riksdagen
förslag till den lokalförstärkning

för institutet som nu är oundgängligen
påkallad?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr 5,
i anledning av väckt motion om ändrade
bestämmelser rörande riksdagsledamots
immunitet;

statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å kapitalbudgeten
för budgetåret 1962/63 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1962/63 jämte i ämnet väckta motioner,
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till
kronan,

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till
kronan m. m., och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts

Fredagen den 9 mars 1962

Nr 11

proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 16, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning till självfinansieringsfond,
och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 25 maj 1956 (nr 216)
om jordbrukskasserörelsen, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 4, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning, samt

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 25 maj 1956 (nr 216)
om jordbrukskasserörelsen, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bankoutskottet; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
om ändrad praxis vid avgörande av vissa
medborgarskapsärenden,

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention om utlämning mellan Sverige
och Amerikas förenta stater,
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen den 6
december 1957 (nr 668) om utlämning
för brott, och

nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 72 § växellagen
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckt motion
angående statsbidrag till den organiserade
barntandvården,

nr 11, i anledning av väckta motioner
om rätt till ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen för tandvårdskostnad,
m. m., och

1* — Andra kammarens protokoll 1962.

nr 12, i anledning av väckta motioner
om en ekonomisk värdering av hushållsarbetet;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

3, i anledning av väckt motion om
undersökning av vissa malmfyndigheter,

nr 4, i anledning av väckta motioner
om ett aktuellt kulturpolitiskt handlingsprogram,
och

nr 5, i anledning av väckt motion om
statlig rådgivningsverksamhet vid byggande
av ungdomsgårdar.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 196, såvitt denna avser
förslag till lag om nedsättning av allmän
kommunalskatt i anledning av
övergångsbidrag vid vissa ändringar i
den kommunala indelningen;

från statsutskottet:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om nedsättning
av allmän kommunalskatt i
anledning av övergångsbidrag vid vissa
ändringar i den kommunala indelningen,
m. m., såvitt propositionen icke angår
lagförslaget;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för militärhistorisk
verksamhet under budgetåret
1962/63 m. m.; och

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framNr
11

Nr 11

Tisdagen den 13 mars 1962

ställningar rörande utgifterna å kapitalbudgeten
för budgetåret 1962/63 inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;
samt

från andra lagutskottet:

nr 95, i anledning av väckt motion
om översyn av reglerna för samhällets
stöd åt ensamstående barnförsörjare;
och

nr 96, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
för kostnad för sjukgymnastik
eller därmed jämförlig behandling.

§ 13

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 73, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Institutet för
metallforskning (Metallografiska institutet),
m. m.,

nr 74, angående vissa frågor rörande
totalförsvarets upplysningsverksamhet
m. m.,

nr 78, angående premiesystem för
viss reservpersonal vid krigsmakten,

nr 83, angående godkännande av en
överenskommelse mellan Sverige och

Finland angående avsättning till den
gemensamma kulturfonden av 5 milj.
kr. ur räntelikvider å till Finland lämnade
svenska statskrediter, samt

nr 84, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 4 mars 1955 (nr 110) om
Sveriges allmänna hypoteksbank och
om landshypoteksföreningar, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 14

Anmäldes en till herr förste vice talmannen
under sammanträdet avlämnad
motion nr 677, av herrar Elmwall och
Grebäck, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 52, med förslag till lag
om likviditetskvot och kassakvot för
vissa kreditinrättningar (likviditetsoch
kassakvotslag), m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.08.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 13 mars

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 6 och
den 7 innevarande mars.

§ 2

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Björkänge, som vid kam -

marens sammanträde den 27 nästlidne
februari med läkarintyg styrkt sig tills
vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 3

Svar på fråga ang. det av kommittén för
näringslivets lokalisering bedrivna
arbetet

Ordet lämnades på begäran till

Tisdagen den 13 mars 1962

Nr 11

Svar på fråga ang. den

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Östersund
har frågat, om jag är i tillfälle att
närmare angiva den tidpunkt då kommittén
för näringslivets lokalisering
kan väntas avsluta sitt arbete och framlägga
sina förslag.

Kommittén för näringslivets lokalisering
har ett omfattande och komplicerat
utredningsuppdrag. Med hänsyn
härtill och på grund av att erforderligt
statistiskt material ännu ej föreligger i
önskvärd utsträckning torde utredningsarbetet
inte kunna slutföras innevarande
år. Utredningen bedrives emellertid
med stor energi och man strävar efter
att bli färdig under nästa år.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Anledningen till att jag
ställde min enkla fråga var att de lokaliseringspolitiska
åtgärderna enligt
min mening har fått en alltför undanskymd
plats inom arbetsmarknadspolitiken.
Mot bakgrunden härav hoppades
jag att av socialministern få ett meddelande
om att utredningen angående
näringslivets lokalisering snart skulle
vara färdig. Jag konstaterar nu med tillfredsställelse
att statsrådet räknar med
att utredningen skall bedrivas så skyndsamt
att resultatet kan föreligga under
nästa år.

Under sådana förhållanden vill jag
begränsa mitt anförande och tackar socialministern
för svaret på min enkla
fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. den förutskickade
översynen av bostadsstödet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

förutskickade översynen av bostadsstödet

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
har frågat, om jag vill medverka
till att den i årets statsverksproposition
föutskickade översynen av familjebostadsbidragens
utformning och bostadsstödet
i övrigt utföres genom en utredning
med företrädare för partierna.

Undersökningar i fråga om bostadsstödets
framtida utformning pågår nu
i socialdepartementet och bostadsstyrelsen.
De är tills vidare av teknisk natur.
Vissa riktlinjer för de fortsatta
övervägandena har bragts till riksdagens
kännedom genom ett uttalande av
mig i statsverkspropositionen. Där behandlas
familjebostadsbidragen i relation
dels till de generella subventionerna
till bostadsbyggandet, dels till familjepolitiken
i övrigt. Då det blir anledning
att ta politiska ståndpunkter
får formerna härför övervägas. Vad saken
gäller är på vilket stadium de politiska
partiernas direkta medverkan
skall påkallas. Under alla förhållanden
får ju partierna tillfälle att här i riksdagen
ta ställning till förslagen.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för socialdepartementet.
Tyvärr kan jag inte finna att svaret
var särskilt positivt. Den sista meningen
i detsamma: »Under alla förhållanden
får ju partierna tillfälle att
här i riksdagen ta ställning till förslagen»,
tyder väl närmast på att socialministern
anser att partierna först i
samband med riksdagsbehandlingen
skall få uttala sig om de mycket besvärliga
spörsmål det här gäller.

I statsverkspropositionen har ju statsrådet
antytt de förändringar han tänkt
sig beträffande bostadsstödet. Han ställer
där frågan, huruvida inkomstprövningen
av familjebostadsbidraget numera
fyller någon uppgift, och resonerar
på ett sätt som visar att han tydligen
anser att denna inkomstprövning

Nr 11

Tisdagen den 13 mars 1962

Svar på fråga ang. den förutskickade översynen av bostadsstödet

skall kunna avskaffas och att i stället
en viss prutning på räntegarantierna
bör kunna övervägas.

Ett fullständigt avskaffande av inkomstprövningen
beträffande familjebostadsbidraget
innebär inte bara en
helt ny tankegång, utan strider också
mot den politik i fråga om familjebostadsbidraget
som vi tidigare varit eniga
om. Denna enighet kom särskilt till
uttryck vid 1957 års riksdag, då den bostadspolitiska
utredningens förslag behandlades.
Inom utredningen hade man
varit enig om att inkomstgränserna för
erhållande av familjebostadsbidrag borde
höjas på ett sätt som svarade mot
penningvärdeförsämringen men däremot
inte mot standardstegringen. Den
krets av familjer, som är berättigade
till familjebostadsbidrag, skulle visserligen
till en början inte minska eftersom
det produceras allt flera lägenheter
som är godtagbara ur bidragssynpunkt,
men så småningom skulle det ske
en minskning och till slut skulle endast
återstå en mindre krets av familjer
med särskilt låga inkomster, vilka
familjer utöver det allmänna familjestödet
skulle erhålla ett behovsprövat
stöd som anslöt sig till innehavet av
en godtagbar bostad. De medel som på
detta sätt frigjordes skulle kunna slussas
över till andra familjepolitiska åtgärder,
beträffande vilka det icke uppställdes
några krav på innehav av godtagbar
bostad.

Utredningen hade som sagt varit enig
i detta avseende, och även departementschefen
var av samma uppfattning.
I propositionen nr 100 för år 1957
skriver han bl. a. följande: »Som utredningen
närmare utvecklat överensstämmer
detta ställningstagande» — alltså
departementschefens eget ställningstagande
— »med principen, att man vid
omprövning av inkomststrecken endast
bör beakta levnadskostnadernas förändringar
och sådana ändringar i beskattningsreglerna,
som påverkar relationen
mellan årsinkomsten och den

beskattningsbara inkomsten, men däremot
icke höjda realinkomster.» Detta
uttalande föranledde inte någon erinran
från utskottets sida och icke heller
från riksdagen.

Fördelarna med det system, varom
vi sålunda enades, var framför allt av
två slag. Den ena fördelen var att det
skulle bli mindre arbete för kommunerna.
Familjebostadsbidraget är rätt
besvärligt att administrera, även om inkomstprövningen
bortfaller. Det återstår
i alla fall att göra en prövning av
frågan om bostaden kan godtas och att
kontrollera att det inte sker någon uthyrning
av rum o. s. v. Den viktigaste
fördelen var emellertid att man skulle
undvika en dirigering av konsumtionen,
som principiellt är olustig även
om den inte sker med hjälp av käppen
utan såsom i detta fali med moroten.
Samhälleliga åtgärder, avsedda att dirigera
konsumtionen, bör endast tillgripas
när de betraktas som nödvändiga
med hänsyn till folkhälsan — det
är en princip som vi borde kunna vara
ense om. Ett fritt konsumtionsval
utgör en form av ekonomisk demokrati,
men konsumtionsvalet blir inte fritt om
staten tar i anspråk en del av människornas
inkomster för att betala vissa
kostnader för en konsumtionsvara.

Vad bostadsfrågan beträffar är det
emellertid mycket osäkert, om bostadsstandarden
för barnfamiljerna redan nu
skulle bli tillfredsställande utan ett stöd
som är knutet till innehavet av en godtagbar
bostad. Det är inte endast fråga
om de ekonomiska resurserna utan
också hur man värderar innehavet av
en god bostad i jämförelse med andra
konsumtionsvaror. Jag tror inte att bostadsvanorna
för närvarande är sådana
att familjebostadsbidraget skulle
kunna avvaras. Men bostadsvanorna
ändras och det är ingalunda sagt att
det nuvarande familjebostadsbidraget
behöver bibehållas för all framtid.

Det slutliga ställningstagandet till detta
förslag får vi återkomma till. Vad jag

Tisdagen den 13 mars 1962 Nr 11 13

den förutskickade översynen av bostadsstödet

Svar på fråga ang.

ville lia fram är att man kan ha rätt
delade meningar om den linje som socialministern
här har anfört. Det viktiga
just nu är emellertid hur frågan
skall utredas. Här gäller det att ta ställning
till ett par principiellt politiskt
mycket väsentliga problem inom bostadspolitiken.

För det första måste man göra klart
för sig hur familjepolitiken i stort skall
utformas på längre sikt. Skall vi använda
en betydande del av de resurser
som kan avsättas för den till ett stöd
som endast ges till dem som har eller
kan skaffa en godtagbar bostad? Det är
en betydelsefull fråga. Skall familjebostadsbidraget
ingå som en för framtiden
bestående del av familjepolitiken?
Det är också en viktig fråga.

För det andra måste man klargöra hur
det skall bli med det generella bostadsstödet.
Skall vi ha kvar visst skydd mot
höga räntor? Hur skall det avpassas,
och hur skall det konstrueras för att
det inte som nu skall motverka sparandet
inom bostadssektorn? Här gäller
det att ta ställning till ett par av de viktigaste
problemen inom bostadspolitiken.
Man får också lov att göra klart
för sig hur det kommer att inverka på
efterfrågan på lägenheter, om vi tar
bort inkomstgränsen. Säkerligen finns
det en del familjer som nu inte har
familjebostadsbidrag av två skäl. Dels
har de inte en bostad som kan godtas,
dels har de för hög inkomst. Om vi tar
bort inkomstprövningen, återstår bara
skälet att bostaden inte kan godtas. Då
är det troligt att åtskilliga kommer att
ställa sig i bostadskön för att få en bostad
som kan godtas för familjebostadsbidrag.
Kommer en sådan anordning
att leda till ytterligare förlängning av
väntetiden i bostadskön? Innan man nu
vidtar åtgärder som ökar efterfrågan på
bostäder bör man också ha klart för
sig om man har möjlighet att öka bostadsbyggandet
i sådan grad att det
kompenserar den ökning av efterfrågan
som man på detta sätt skapar.

Enligt min mening talar alla skäl för
att här borde ha tillsatts en parlamentarisk
utredning redan från början. Jag
skulle vilja hemställa till socialministern
att han tar sig ännu en funderare
på detta problem.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! .lag har knappast något
skäl att vid detta tillfälle ingå i en realdebatt
om hur den framtida bostadspolitiken
skall utformas, och det är inte
heller min avsikt att så göra.

Jag vill emellertid påpeka att när jag
har angett vissa synpunkter i statsverkspropositionen
har det liksom varit för
att signalera några av de tankegångar
som jag bär på. Det är därför som jag
med mycket stort intresse skall ta del
av vad utskottet kommer att skriva på
denna punkt och vad eventuellt blivande
reservanter inom utskottet kommer
att ha för meningar om de tankegångar
som jag där har utvecklat. Detta skedde
just därför att jag räknade med att
jag, om jag utvecklade mina tankar redan
i statsverkspropositionen, skulle få
någon reaktion på dessa. Resultatet får
jag väl se när utskottet kommer med
sin skrivning och de eventuella reservanterna
säger sin mening.

Emellertid vill jag framhålla för herr
Gustafsson att tanken på att ta bort inkomstprövningen
ingalunda är ny. Redan
den bostadssociala utredningen av
år 1947 anförde ju synpunkter härpå
och framställde direkta förslag. Att man
då inte följde dessa berodde närmast
på bedömningen av deras lämplighet.
Man ansåg sig dels av ekonomiska och
dels av andra skäl inte denna gång helt
kunna acceptera den bostadssociala utredningens
förslag.

Herr talman! Jag har bara med dessa
korta kommentarer velat säga ifrån
att jag inte nu vill koppla in bostadspolitiken
i en allmän familjepolitisk
giv, inom vilken man skulle ha anledning
att ta ståndpunkt till den ena el -

Nr 11

Tisdagen den 13 mars 1962

Svar på fråga ang. skyddet för laxbeståndet i Östersjön och på interpellation ang.

åstadkommande av en konvention rörande laxfisket i Östersjön

ler andra utvägen, ty jag fruktar att
åtgärderna då kominer att ligga så långt
fram i tiden att det blir ett alltför stort
dröjsmål innan någonting görs, vilket
kan bli mindre tillfredsställande från
familjernas synpunkt.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Det må vara att socialministern
inte vill koppla in denna fråga
i en allmän familjepolitisk giv, men
den som skall utreda saken kan inte
arbeta i ett lufttomt rum. Man måste
ändå ha någon föreställning om hur familjepolitiken
i stort sett skall utformas,
innan man beslutar sig för att använda
så stor del av resurserna för ett
bestämt ändamål som här är fallet.

Det är riktigt att bostadssociala utredningen
sade detta 1947. Men tio år
senare var ju samtliga partier och regeringen
eniga om en helt annan linje,
som socialministern nu tydligen är på
väg att överge.

Vad reaktionen beträffar har ju socialministern
i dag fått den från mitt
håll. Jag menar nog att socialministerns
tankegångar här är av den arten att man
i varje fall har anledning att allvarligt
granska dem. Jag tycker fortfarande att
detta om något är en fråga som borde
ha lämpat sig för parlamentarisk utredning.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Endast ett litet påpekande.
När herr Gustafsson i Skellefteå
hänvisar till vad jag sade i statsverkspropositionen
1957, vill jag understryka
att detta inte var en principståndpunkt
från min sida, utan jag tog ställning
till ett rent praktiskt förslag när
det gällde att avväga inkomststrecket
vid en viss tidpunkt. Att säga att jag
här skulle ha anslutit mig till en annan
princip än den som på sin tid företräddes
av bostadssociala utredningen

1947 är nog att dra för långtgående slutsatser
av vad jag sagt.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag har inte talat om
vad socialminister Nilsson skrev 1957,
ty när statsverkspropositionen skrevs
hade vi en annan socialminister som
hette Ericsson. Men han uttalade sig
ganska klart i princip för det förslag
som kom från bostadspolitiska utredningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. skyddet för laxbeståndet
i Östersjön och på interpellation
ang. åstadkommande av en konvention
rörande laxfisket i Östersjön

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Herr Arweson har i en
fråga till jordbruksministern hemställt
om meddelande hur långt underhandlingarna
mellan strandägarna omkring
östersjöområdet om skydd för
laxbeståndet framskridit och när dessa
förhandlingar väntas bli slutförda.

Vidare har herr Hedin i en interpellation
frågat mig, huruvida resultat i
fråga om en laxfiskekonvention för
Östersjön kan förväntas som en följd
av eventuellt pågående förhandlingar
samt, därest förhandlingar i ärendet
icke pågår, huruvida jag är beredd vidtaga
åtgärder för att få sådana till stånd.

Med hänsyn till att dessa frågor berör
samma ämneskomplex ber jag, i
samråd med jordbruksministern, att i
det följande få besvara dem i ett sammanhang.

Till en början vill jag erinra om att
Nordiska rådet vid sitt möte i Helsingfors
i februari 1957 rekommenderade

Tisdagen den 13 mars 1962 Nr 11 15

Svar på fråga ang. skyddet för laxbeståndet i Östersjön och på interpellation ang.
åstadkommande av en konvention rörande laxfisket i Östersjon

de nordiska regeringarna att träffa anstalter
till skydd för laxbeståndet i
Östersjön. I anslutning till denna rekommendation
ägde i augusti 1957 förhandlingar
rum i Stockholm mellan
svenska, danska och finska expertdelegationer,
och i november samma år
mellan svenska, danska och västtyska
delegationer. Vidare sammanträdde i
februari 1958 svenska, polska och sovjetiska
expertdelegationer i Stockholm
för att överlägga i samma ämne. Dessa
tre förhandlingsomgångar på expertplanet
resulterade i undertecknandet
av tre olika protokoll innehållande
förslag till åtgärder till skydd för laxbeståndet
i Östersjön. Dessa skyddsbestämmelser,
som i stort sett överensstämmer,
avser fastställande av minimimått
på fångad lax, maskor i laxdrivgarn
och gapet på krok å laxlinor samt
vidare införande av fredningstid för
laxfiske med drivlina.

I stort sett har sålunda enighet i princip
uppnåtts om själva skyddsbestämmelserna.
Emellertid har det fortsatta
genomförandet av arbetet på en överenskommelse
om laxfisket stött på vissa
svårigheter. Problemet har i första
hand bestått i att finna en sådan form
för uppgörelse, att samtliga berörda
länder blir bundna av bestämmelserna.
Av de länder som undertecknat nyssnämnda
protokoll har bl. a. Danmark
såsom villkor för medverkan i en uppgörelse
uppställt kravet på att samtliga
i saken intresserade östersjöstater
biträder överenskommelsen. Detta har
emellertid visat sig svårt att genomföra
bl. a. på grund av den omständigheten
att flera östersjöstater icke har
diplomatiska förbindelser sinsemellan.

Förslag har emellertid framförts om
att man skulle söka få till stånd ett avtalsreglerat
skyddsprogram som biträdes
av åtminstone de viktigaste laxfiskande
staterna. Diskussioner har i detta
syfte under hand förts mellan Sverige
och Danmark. Från dansk sida har

därvid förklarats, att man vore beredd
ingå en överenskommelse av i stort sett
det innehåll som angivits i 1957 års
protokoll. Med hänsyn till att en överenskommelse
— i varje fall till en början
— inte skulle gälla för samtliga östersjöstater,
önskade man emellertid att
bestämmelsen om fredningstid skulle utgå.
I sammanhanget har vidare anförts,
att de danska fiskemyndigheterna, som
endast med stora betänkligheter accepterat
bestämmelserna om fredningstid
enligt 1957 års protokoll, vid denna tid
icke förfogade över erforderligt vetenskapligt
material för att kunna bedöma
spörsmålet. Ett sådant underlag har
nu sammanställts av den danska expertisen,
och man är beredd att diskutera
detta med svenska sakkunniga.

Från svensk sida har framhållits, att
man önskar en uppgörelse på basis av
tidigare utarbetade texter inkluderande
bl. a. bestämmelsen om fredningstid.
Denna bestämmelse vore en väsentlig
del i varje överenskommelse, och vi ansåge,
att vetenskapliga skäl talade för
det berättigade i den svenska ståndpunkten.

De svenska myndigheterna företar nu
en förnyad genomgång av det vetenskapliga
materialet. Så snart denna är
slutförd kommer saken att åter tagas
upp med danska regeringen.

Jag vill här understryka, att det är ett
viktigt intresse att en överenskommelse
till skydd för laxfisket snarast kommer
till stånd. Laxfisket ger bärgning
åt ett stort antal östersjöfiskare, och
varje mera avsevärd minskning av laxbeståndet
måste på längre sikt få allvarliga
konsekvenser för dessa befolkningsgrupper.
Att lax över huvud taget
fortfarande finnes att tillgå i Östersjön
får i väsentlig utsträckning tillskrivas
de omfattande och kostnadskrävande
anstalter för att reproducera laxbeståndet
som sedan länge vidtagits från
svensk sida. Vid de större laxförande
älvarna vid svenska östersjökusten har

Nr 11 Tisdagen den 13 mars 1962

Svar på fråga ang. skyddet för laxbeståndet i Östersjön och på interpellation ang.

åstadkommande av en konvention rörande laxfisket i Östersjön

anlagts laxodlingar varifrån årligen utsättes
bortåt en miljon utvandringsfärdiga
laxungar. Kostnaderna för reproduktionen
av laxbeståndet beräknas
uppgå till ca 4 milj. kronor per år. Vi
överväger också att inbjuda representanter
för bl. a. danska fiskeriorganisationer
och myndigheter att på ort och
ställe personligen lära känna vad vi
företagit oss på detta område.

När diskussionerna i laxfiskefrågan
nu inom kort återupptages, är det min
förhoppning att de kommer att leda till
en principiell uppgörelse som kan ligga
till grund för en överenskommelse
med Danmark och så många som möjligt
av de övriga östersjöstaterna.

Vidare anförde:

Herr ARWESON (s):

Herr talman! Jag vill först framföra
ett tack till utrikesministern för det svar
jag fått på min fråga.

Av svaret framgår att underhandlingar
pågått, och att man från svensk
sida försökt att få till stånd ett avtalsreglerat
skyddsprogram, som biträdes
av åtminstone de viktigaste laxfiskande
staterna. Diskussioner härom har
under hand förts mellan Sverige och
Danmark. Som jag ser saken är det nog
i första hand med danskarna vi behöver
komma överens. Det är de som bedriver
det största fisket, i synnerhet när
det gäller fångst av smålax.

I detta sammanhang vill jag emellertid
framhålla att det svenska laxfisket
är ganska betydande. Det bedrives såväl
i Östersjön som i Bottniska viken
samt i många av våra vattendrag. Laxfisket
representerar stora värden och
ger bärgning åt många yrkesfiskare i
berörda områden. En minskning av
laxbeståndet får därför allvarliga ekonomiska
konsekvenser för dessa fiskare.

Under en lång följd av år har vi i
vårt land offrat mycket pengar och ar -

bete på laxodling och utplantering av
laxyngel. Denna verksamhet har pågått
år efter år och på senare tid ökat i omfattning.
Laxens tillväxt är också störst
under de första åren i havet, och den
bör därför skyddas under denna tid.
I vårt land har man också sedan länge
ägnat stor uppmärksamhet åt frågan om
åtgärder till skydd för laxbeståndet.
Men de svenska fiskarna är som sagt
inte ensamma om att fånga denna dyrbara
fisk. Samtliga länder som gränsar
till Östersjön bedriver laxfiske. Därför
behöver det träffas en överenskommelse
med dessa länder om gemensamma
bestämmelser till skydd för smålaxen.

Nu har det under många år pågått förhandlingar
härom. Redan 1953 behandlades
frågan av Internationella havsforskningsrådet,
då man beslöt att rekommendera
regeringarna i Sverige,
Danmark, Finland och Förbundsrepubliken
Tyskland att vidtaga erforderliga
åtgärder. Som utrikesministern säger
har frågan sedan förts upp på ett
mera officiellt plan i Nordiska rådet
1957, där man beslöt att rekommendera
regeringarna

1) att förhandlingarna angående
skyddet av laxbeståndet i Östersjön
skall föras vidare, om möjligt i ökat
tempo, samt

2) att dessa förhandlingar för de nordiska
ländernas vidkommande fortfarande
skall skötas av Sveriges regering.

Sedan har förhandlingar pågått, och
jag vet mycket väl att man från svensk
sida har gjort störa ansträngningar för
att komma till en lösning. Jag hälsar
också med tillfredsställelse att man från
svensk sida överväger att inbjuda representanter
för danska fiskeriorganisationer
och myndigheter för att på ort
och ställe personligen lära känna vad
vi gjort när det gäller laxodling. Jag
hoppas också liksom utrikesministern
att man inom kort skall nå fram till en
uppgörelse, som innebär skydd för smålaxen.

Tisdagen den 13 mars 1962

Nr 11

Svar på fråga ang. skyddet för laxbeståndet i Östersjön och på interpellation ang.

åstadkommande av en konvention rörande laxfisket i Östersjön

Herr talman! Med det anförda ber jag
att än en gång få tacka för svaret.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber också att få
tacka hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena för svaret på min interpellation.

Frågan om en konvention för laxfisket
i Östersjön är av utomordentligt stor
betydelse för det svenska fisket, vilket
herr Arweson redan har understrukit,
och det är en fråga som har varit aktuell
under åtskilliga år. Därför är det
inte så underligt om många fiskare nu
frågar varför det ännu inte har blivit
något resultat. Jag är nu synnerligen
glad över att utrikesministern understryker
att det är ett vitalt intresse att
en överenskommelse om skydd för laxfisket
snarast kommer till stånd.

Den av allt att döma största faran
för laxbeståndet i Östersjön ligger i det
intensiva fisket på smålax i den södra
delen av Östersjön, framför allt då av
danskarna, vilket herr Arweson också
var inne på.

Laxen kommer från älvarna efter odling
eller naturlig lek, och när de som
s. k. smolt kommer ut i havet, är de
av ungefär en strömmings storlek. Den
vandrar ner till södra Östersjön, där
den hinner växa till lagom portionsstorlek.
Att som nu sker fånga den i stor
mängd i den storleken måste anses vara
ett upprörande slöseri med en naturtillgång,
i synnerhet som laxen senare
växer oerhört snabbt och kan komma
upp till 10 kilos vikt redan efter
tre år i havet. Våra kostnader för reproduktion
av laxbeståndet på 4 miljoner
kronor årligen, vilka redovisas av
utrikesministern, är också i och för
sig ett motiv för att se till att fisket
bedrives på ekonomiskt riktigt sätt.

Jag hoppas liksom också herr Arweson
att den goda tanke som utrikesministern
här nämnt, nämligen att inbjuda representanter
för bl. a. danska fiskeriorga -

nisationer och myndigheter att studera
vår laxodling, blir förverkligad. Man
borde vid en sådan kontakt kunna skapa
större förståelse för denna fråga.

Det viktigaste är naturligtvis i alla
fall att vi snarast får en överenskommelse
till stånd. Om det inte är möjligt
att få med alla berörda länder eller
att i överenskommelsen inrymma
alla önskvärda bestämmelser, bör detta
inte hindra att en uppgörelse åstadkommes
med i första hand Danmark.
Jag har personligen den uppfattningen
att det skulle vara av utomordentligt
stort värde om man kunde enas om minimimåttsbestämmelser,
t. ex. om 50
centimeter som vi har här. Då skulle
de olägenheter som nu råder avsevärt
kunna minskas.

Jag vill än en gång tacka utrikesministern
för svaret och för hans positiva
intresse för frågan och hoppas att
utrikesministern skall göra allt för att
snarast få till stånd en överenskommelse,
även om den till äventyrs inte skulle
tillmötesgå alla svenska önskemål. En
uppgörelse kan ju senare kompletteras,
om man kan skapa bättre förståelse för
skyddsåtgärder som avser laxbeståndet
i Östersjön.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid till statsutskottet
propositionerna:

nr 73, angående godkännade av avtal
om fortsatt drift av Institutet för
metallforskning (Metallografiska institutet),
m. in.,

nr 74, angående vissa frågor rörande
totalförsvarets upplysningsverksamhet
m. m.,

nr 78, angående premiesystem för
viss reservpersonal vid krigsmakten,
och

18 Nr 11 Tisdagen den 13 mars 1962

Interpellation ang. en broförbindelse mellan Sverige och Finland i mellersta delen
av Tornedalen

nr 83, angående godkännande av en
överenskommelse mellan Sverige och
Finland angående avsättning till den
gemensamma kulturfonden av 5 milj.
kr. ur räntelikvider å till Finland lämnade
svenska statskrediter; samt

till bankoutskottet propositionen nr
84, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 4 mars 1955 (nr 110) om Sveriges
allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
m. m.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 677.

§ 8

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden nr 3, 7, 9, 19 och
37—40, bevillningsutskottets betänkanden
nr 16 och 32, bankoutskottets utlåtanden
nr 4 och 5, första lagutskottets
utlåtanden nr 13—16, andra lagutskottets
utlåtanden nr 10—12 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr
3—5.

§ 9

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Borås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet angående åtgärder
mot oljeutsläpp i Östersjön.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av fröken Elmén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepar -

tementet angående utökning av lokalerna
för statens institut för folkhälsan.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag hemställer att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista dels konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5 uppföres närmast
efter statsutskottets utlåtande nr
3, dels bevillningsutskottets betänkande
nr 32 uppföres närmast efter bankoutskottets
utlåtande nr 5.

Denna hemställan bifölls.

§ 12

Interpellation ang. en broförbindelse
mellan Sverige och Finland i mellersta
delen av Tornedalen

Ordet lämnades på begäran till

Herr HOLMBERG (k), som yttrade:

Herr talman! För befolkningen på
båda sidor om Torne älv har det alltid
varit angeläget att kunna upprätthålla
så goda förbindelser som möjligt
över gränsälven. Det har tidvis förekommit
svåra hinder av militär och politisk
art, och även om det fortfarande
förekommer motstånd av detta slag
har det dock skett stora framsteg för
de mellanfolkliga förbindelserna i detta
område. Upprättandet av en gemensam
nordisk arbetsmarknad samt passlättnader
m. m. har bidragit till denna
önskvärda förändring.

Under de senaste åren har också
kommunikationerna över älven blivit
bättre genom nya färjförbindelser. Men
detta är otillräckligt, det behövs broar
över älven. För närvarande finns det
vid landets östra gräns bara en bro
över till grannlandet, nämligen vid Haparanda.
Sedan mycket lång tid tillbaka
har det emellertid ställts krav från

Tisdagen den 13 mars 1962 Nr 11

Interpellation ang. en broförbindelse mellan Sverige och Finland i mellersta delen
av Tornedalen

såväl svensk som finsk gränsbefolkning
att det skall byggas en bro även vid
Övertorneå. Denna fråga har också behandlats
länge av vägmyndigheter på
båda sidor om älven, och i den finska
riskdagen har saken förts på tal genom
motioner från fyra olika partier.

Att det finns ett starkt behov av en
bro även i mellersta Tornedalen visar
trafikräkningar i detta område. Från
1950 till 1961 ökade den årliga persontrafiken
vid övertorneå från 47 247 till
736 606 och under de sju år som det
varit möjligt att föra motorfordon över
älven på denna plats har trafiken med
sådana fordon ökat från 15 939 till
72 911. Med ett par timmars bilkörning
från färjlägena på ömse sidor om älven
når man ett område med 115 000
invånare.

Sedan gammalt finns det en betydande
näringspolitisk samverkan mellan de
nordligaste delarna av Sverige och Finland,
och förbindelser av detta slag
torde bli ännu mer omfattande när
järnvägen på den finska sidan inom kort
kommer att nå ända fram till gruvfyndigheterna
i norra älvdalen. Turisttrafiken
inom hela Nordkalotten utvecklas
i allt snabbare tempo, och även den
är en viktig ekonomisk faktor som skulle
få ökad betydelse för Tornedalen, om
det fanns en bro vid övertorneå.

I regeringens proposition om Tornedalen
har inte lovats något bestämt hur
det skall bli med kommunikationerna i
älvdalen, men däremot anges att vägfrågorna
delvis är beroende av militära
önskemål. Även under diskussionen om
brofrågan i övertorneå har antytts att
projektet i hög grad kommer att bli beroende
av de militära myndigheternas
uppfattning. Det är självfallet inte min
mening att man skall bortse från försvarspolitiska
synpunkter, men dessa
bör inte heller överbetonas. Just i Tornedalen
finns många exempel på att
viktiga vägfrågor fördröjts i årtionden
på grund av militärt motstånd. Men det

faktum att även sådana vägar slutligen
kommit till stånd efter mångårig folkopinion
visar att de militära invändningarna
inte alltid varit sakligt grundade.

Med hänvisning till vad jag sålunda
anfört hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
rikta följande fråga:

Vilka åtgärder tänker statsrådet vidtaga
för att snarast möjligt få till stånd
en broförbindelse mellan Sverige och
Finland i mellersta delen av Tornedalen,
exempelvis vid Övertorneå?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Till bordläggning anmäldes första
lagutskottets utlåtande nr 12, i anledning
av väckta motioner om förbud
mot professionella boxningstävlingar,
m. m., i vad motionerna hänvisats till
lagutskott.

§ 14

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 97, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av
4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen, dels
ock i ämnet väckta motioner.

§ 15

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 81, med förslag angående inköp
av obligationer i Förenta Nationernas
obligationslån,

nr 82, angående bidrag till ortopediska
hjälpmedel och hörapparater
m. in.,

nr 86, angående anslag för budgetåret
1962/63 till personhistorisk forskning
och publiceringsverksamhet,

Nr 11

Tisdagen den 13 mars 1962

nr 87, med förslag till kungörelse om
ändring i byggnadsstadgan den 30 december
1959 (nr 612), samt

nr 93, med hemställan om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 16

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

i anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 48, angående omorganisation
av de fiskesakkunniga organen i vattenmål,
m. m., motionen nr 678, av herr
Hedin;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 52, med förslag till lag om likviditetskvot
och kassakvot för vissa
kreditinrättningar (likviditets- och kassakvotslag),
m. m., motionerna:
nr 679, av herr Cassel m. fl., och
nr 680, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 54, angående reformering av
den obligatoriska skolan m. m., motionen
nr 681, av herr Alemyr m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 56, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), motionerna:
nr 682, av herr Antby m. fl.,
nr 683, av herr Fälldin och Antonsson,

nr 684, av herr Hansson i önnarp
m. fl.,

nr 685, av herr Hedlund m. fl.,
nr 686, av herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Larsson i Norderön, samt
nr 687, av herr Nilsson i Svalöv
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 67, angående anslag till skogshögskolan
för budgetåret 1962/63, motionerna: nr

688, av herr Hedin, och
nr 689, av herr Wachtmeister;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 69, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 3 §§
lagen den 16 maj 1957 (nr 202) med
särskilda bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan samfällighets
utdebitering av skatt för åren
1958—1965, m. m., motionen nr 690,
av herr Heckscher m. fl.; samt

i anledning av från fullmäktige i riksbanken
inkommen framställning angående
dispositionen av överskotten
från riksbankens rörelse, motionerna:
nr 691, av herr Antonsson m. fl.,
nr 692, av herr Helén, och
nr 693, av herr Svensson i Ljungskile.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.36.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

Onsdagen den 14 mars

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 81, med förslag angående inköp av
obligationer i Förenta Nationernas obligationslån,

nr 82, angående bidrag till ortopediska
hjälpmedel och hörapparater
m. m., och

nr 86, angående anslag för budgetåret
1962/63 till personhistorisk forskning
och publiceringsverksamhet;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 87, med förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan den
30 december 1959 (nr 612); samt

till bankoutskottet propositionen nr
93, med hemställan om riksdagens samtycke
till förordnande om fortsatt valutareglering,
m. m.

§ 2

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionen nr
678;

till bankoutskottet motionerna nr 679
och 680;

till särskilda utskottet motionen nr
681;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 682—687; samt

till jordbruksutskottet motionerna nr
688 och 689.

Vid härefter skedd föredragning av
den å bordet vilande motionen nr 690
hänvisades densamma, såvitt avsåg för -

fattningsförslagen, till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var efter annan och
hänvisades till bankoutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 691—693.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter första
lagutskottets utlåtande nr 12.

§ 4

Föredrogs den av herr Holmberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående en broförbindelse
mellan Sverige och Finland i
mellersta delen av Tornedalen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Utgifter inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
3, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
beträffande punkten 1 finge
utvidgas till en allmän debatt om Sveriges
utrikespolitik.

Punkten t

Sveriges utrikespolitik

Sedan punkten föredragits lämnade
herr talmannen ordet till

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! I dag inleds nedrustningskonferensen
i Geneve. Den följs
av förhoppningarna från en hel värld,
att framsteg nu äntligen skall kunna göras
på vägen mot det av ett enhälligt
FN uppställda målet, som är allmän och
fullständig avrustning. Vägen dit är
lång och mödosam. Kapprustningarna
har under det senaste året tagit ny fart,
och mer pengar och mer mänsklig möda
läggs nu ned på rustningar än någonsin
tidigare i fredstid. Men svårigheterna
får inte leda till ett avfärdande av
Genévekonferensen som ett propagandaspektakel
eller en meningslös ceremoni.
Allt för mycket står nu på spel för
att inte det förnyade försök som man
enats om skall tas helt och fullt på
allvar. Oberoende av storlek, militär
styrka och geografisk belägenhet har
världens alla stater ett gemensamt intresse
av att åstadkomma det mått av
avspänning, som tillåter en minskning
av kapprustningarna och ett utnyttjande
av de frigjorda resurserna för produktiva
ändamål. Självfallet ankommer det
i första hand på de stora militärmakterna
att vidtaga åtgärder, ensidigt eller
efter överenskommelse sinsemellan, för
att nedbringa rustningstempot, men de
mindre makterna bär en del av ansvaret
och kan lämna bidrag både till den politiska
avspänning, som är en av förutsättningarna
för nedrustning, och till
nedrustningsarbetet, som i sin tur kan
minska den politiska spänningen i världen.

Det är i denna anda som Sverige kommer
att deltaga i nedrustningskonferensen
i Genéve.

Konferensen kommer uppenbarligen
att ta till sin utgångspunkt de principer,
som nedlagts i den mellan USA och Sovjet
överenskomna förklaringen den 20
september förra året och som bekräftades
i en resolution i generalförsamlingen
några månader därefter. Dessa principer
är allmänt hållna, men de ger ett

rätt klart intryck både om det som förenar
stormakterna och det som skiljer
dem åt.

Det har tydligen inte varit svårt att
enas om principen att en fullständigt
avrustad värld skall vara målet för förhandlingarna
och att säkerheten i en
sådan värld skall garanteras av en FN:s
fredsstyrka. Inte heller råder någon
oenighet om att nedrustningen bör ske
stegvis och på sådant sätt, att den inte
rubbar det relativa styrkeförhållandet
mellan makterna. När det däremot kommer
till kontrollfrågan, kan formuleringen
inte dölja att de grundläggande
meningsskiljaktigheterna kvarstår.

Utgångsläget för förhandlingarna om
denna fråga ter sig inte gynnsamt. Å
ena sidan står den sedan lång tid konsekvent
hävdade ryska tesen att endast
sådana rustningar, som enligt nedrustningsavtal
skall försvinna, får inspekteras
av ett internationellt kontrollorgan.
Varje inspektion, som avser utgångsläget
beträffande rustningarna, eller de
efter en genomförd nedrustning kvarstående
rustningarna, betecknas däremot
som en otillåten inblandning i de
inre angelägenheterna eller som legaliserat
spionage. Å andra sidan står det
lika konsekvent hävdade amerikanska
kravet på full och obehindrad inspektionsrätt
av såväl genomförda nedrustningsåtgärder
som de därefter kvarstående
rustningarna.

Det är tydligt, att båda dessa ståndpunkter
är påverkade av en grundläggande
ömsesidig misstro. Man vill inte
låta locka sig in i ett läge, som på något
sätt kan skada den egna maktpositionen
och rubba maktbalansen. Även
om man i och för sig säkert önskar en
minskning av rustningstakten och i själva
verket hyser en gemensam fruktan
för att kapprustningarna genom sin egen
dynamik skapar risker för ett krig som
ingen önskar, anser man inte dessa
handlingsmotiv så starka, att man vill
slå av på sina egna maximala säkerhetskrav.

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

Det är vanligtvis inte lätt för de små
makterna att komma med förslag i denna
fråga, som kan överbrygga motsättningarna,
men det bör kanske inte vara
omöjligt för dem att i Geneve åtminstone
söka få fram en mera nyanserad
diskussion av de olika former av kontroll,
som kan vara lämpliga och erforderliga
för att göra den ena eller andra
nedrustningsåtgärden godtagbar för de
berörda makterna.

I fråga om kontrollproblemen, liksom
för övrigt även beträffande andra nedrustningsfrågor,
bör det finnas utrymme
för tekniska undersökningar av enskilda
frågekomplex, som kommissionen
definierar såsom lämpliga för sådan
särbehandling. Tekniska utredningar
skulle måhända vara ägnade att i någon
mån avpolitisera vissa tvistefrågor.
Lika visst som det är att ett organiserat
kontrollsystem måste ingå i ett nedrustningsavtal,
lika klart är att kravet på
kontroll ibland drives till en ytterlighet,
som måste betecknas som utslag av perfektionism.

Självfallet blir arbetet även i bästa
fall tidskrävande och komplicerat. Men
det är svårt att se, hur seriösa framsteg
skulle kunna vinnas på annan väg, så
länge kontrollen måste genomföras i en
atmosfär av ömsesidig misstro och uppfattas
som ett pris, som motvilligt måste
betalas för att någon som helst nedrustning
skall kunna åstadkommas. Läget
skulle bli annorlunda, om kontrollen i
stället kunde ingå som ett led i ett av
stormakterna själva eftersträvat system
till skydd mot krig genom misstag. För
att ge varandra en viss säkerhet att de
egna militära dispositionerna inte missförstås
av motparten och i sämsta fall
leder till förebyggande anfall av denne,
borde stormakterna ha ett gemensamt
intresse av att välkomna en kontroll
över delar av de egna rustningarna,
t. ex. i fråga om experiment med raketer
och kärnvapen eller beredskapsläget
för sådana vapen. Det är tänkbart, att
de med en sådan form av kontroll sam -

Sveriges utrikespolitik

manhängande problemen också kan ägna
sig för ett studium under konferensen.

Slutligen kommer helt säkert frågan
om upphörande av kärnvapenprov att
diskuteras vid konferensen. En överenskommelse
härom mellan stormakterna
skulle av allt att döma innebära ett
faktiskt fastlåsande av status quo i vad
avser typerna av kärnvapen och kretsen
av stater, som innehar sådana vapen.
Som ett led i en allmän nedrustning
skulle provstoppet visserligen ha endast
en begränsad betydelse, men det
skulle ändå kunna bilda utgångspunkten
för vidare förhandlingar och väsentligt
öka det ömsesidiga förtroendet.

Det är glädjande att bakom förslaget
om ett provstopp står en stark folkopinion
över hela världen. När Sovjet förra
hösten genomförde sin provserie med
megatonbomber, bekräftade ministerpresident
Chrustjov, att det fanns många
kretsar i hans eget land, som ställde sig
tveksamma, om det militära värdet av
proven kunde uppväga den politiska
prestigeförlust för Sovjet, som ett brytande
av det nästan treåriga moratoriet
otvivelaktgit innebar. I USA finns också
starka stämningar mot återupptagandet
av prov ovan jord, och president Kcnnedy
har uppenbarligen stått inför en
besvärlig avvägning mellan politiska
hänsyn och den av militärerna hävdade
åsikten, att USA skulle försvaga sin
maktposition i förhållande till Sovjet
genom att avstå från proven. När nu
principbeslutet ändå fattats, har presidenten
gjort den uttryckliga reservationen,
att det inte skall sättas i verket om
ett avtal om provstopp kommer till stånd
före senare delen av april. Han har därmed
visat, att han anser provstoppet så
viktigt, att tillfälliga militära fördelar
kan uppoffras för att få det till stånd.
Under dessa omständigheter blir våra
förhoppningar desto starkare, att nedrustningskonferensen
verkligen skall leda
till resultat på detta område. Sovjet
tog på sig ett stort ansvar genom att

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

24 Nr 11

Sveriges utrikespolitik

förra hösten bryta det nästan treåriga
moratoriet. Det vore djupt beklagligt,
om detta steg visade sig vara inledningen
till en ohejdad kapprustning i fråga
om kärnvapen. En sådan utveckling
skulle inte båda gott för freden.

I de nu kärnvapenfria staterna har
opinionen bakom kravet på ett provstopp
varit stark och i många länder
enhällig. Så har exempelvis de nordiska
länderna med stöd av en odelad opinion
kunnat verka i FN för att kärnvapenmakterna
fullföljde sina förhandlingar
om en provstoppsöverenskommelse.
De har därmed också antytt, att de
för sin del kommer att kunna ansluta
sig till en sådan överenskommelse. Innebörden
av en anslutning är otvivelaktigt,
vilket framgår av vad som förekommit
vid Genéveförhandlingarna, att de
deltagande staterna frivilligt avstår från
möjligheten att genom köp eller genom
inhemsk produktion skaffa sig egna
kärnvapen. De skulle med andra ord
då formellt åtaga sig de förpliktelser
av detta slag, som förutses i planen om
kärnvapenfria zoner. Genom sitt stöd
av tanken på ett överenskommet provstopp
har de redan godtagit dem i princip.

Vad avser de i planen på en atomfri
klubb förutsedda åtagandena att inte
lagra kärnvapen för annan makts räkning
har den invändningen rests, att sådana
åtaganden skulle vara till ensidig
nackdel för västsidan. Man vill med
andra ord i väster förbehålla sig fortsatt
frihet att träffa överenskommelser
med andra stater om placering av kärnvapen
på deras områden, och man anser
att den ryska överlägsenheten i fråga
om stående styrkor måste kompenseras
genom möjligheten till sådana
överenskommelser. Kanske kommer denna
hållning att göra det omöjligt att för
närvarande åstadkomma några överenskommelser
om kärnvapenfria zoner
just i Europa. Det kan också tänkas, att
en mera positiv inställning till detta
försök att bidraga till internationell

avspänning så småningom kan växa
fram. Det är med tanke härpå som
svenska regeringen i sitt svar på FN:s
rundfråga om planen angivit vissa förutsättningar,
avsedda att minska betänkligheterna
mot planen utan att beröva
den ett värde som bidrag till avspänning.
Sålunda har en eventuell överenskommelse
tidsbegränsats. Den har
gjorts uppsägbar med omedelbar verkan
i fall av krig eller hot om krig. Den
träder i kraft endast för den händelse
kärnvapenmakterna å sin sida kommit
överens om provstopp. En ömsesidig
kontroll förutses över att åtagandena
faktiskt iakttages. Eventuellt kan en
övergångsperiod tänkas, under vilken
stater som deltar i överenskommelsen
har rätt att fortsätta lagring av kärnvapen
för annan makts räkning. Det förefaller
svårt att inse, att planen under
dessa omständigheter kan leda till en
ensidig nackdel för någon makt. Slutligen
står det envar stat fritt att föreslå
kompensation i form av andra nedrustningsåtgärder,
som antas drabba motsidan
kraftigare. I vart fall borde en befarad
nackdel icke anses vara så stor
att den skall få hindra detta försök att
främja ett syfte, om vilket alla makter
i världen är ense, alltså att hindra en
annars sannolik spridning av kärnvapen
till nya länder med den ökning av
krigsriskerna, som utan något tvivel är
förbunden därmed.

De svar som nu kommer in på FN:s
rundfråga går nu närmast till FN:s stora
nedrustningskommission, där alla
medlemsstaterna deltar. Detta hindrar
självfallet inte, att planen kan bli föremål
för diskussion redan under förhandlingarna
i 18-maktskommissionen i Geneve.

I den rysk-amerikanska förklaringen
den 20 september 1961 understrykes
starkt behovet av arrangemang för fredlig
lösning av tvister och det talas om
att nedrustningen måste åtföljas av åtgärder
för att garantera freden och säkerheten
bl. a. genom upprättande av

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

en FN :s fredsstyrka, som skall effektivt
hindra all användning av militärt våld
i strid med FN:s principer. Detta mål
kan förefalla utopiskt, och från många
håll hävdas, att styrkebalansen mellan
de stora militärblocken är den enda garanti
för freden, som det lönar sig att
satsa på. Det är visserligen sant att den
ömsesidiga skräcken i nuläget verkar
som ett avhållande moment. Det låter
också säga sig, att stormakterna fruktar
atomangrepp mot sina egna territorier i
så hög grad, att de visar sig mycket angelägna
att inte bringa sina stridskrafter
i direkt känning med varandra i lokala
konflikter, där de är engagerade.
Man vill inte riskera att läget råkar ur
kontroll.

Men den säkerhet, som ligger i balansen,
är föga stabil och kan lätt komma
att rubbas. Det måste därför oavlåtligt
arbetas på att lägga en fastare grund
under de fredsförhoppningar, som delas
av en hel värld. Det kan vi göra genom
att aktivt och lojalt medverka i
FN:s arbete och att i FN:s organ söka
utnyttja de möjligheter, som vår oberoende
politik ger oss att verka för avspänning
och en fredlig lösning av uppkommande
konflikter. Vi måste hävda,
att stadgans förbud mot användning av
våld för att lösa sådana konflikter måste
tas på allvar. Våld föder våld, är en
sats som under nuvarande förhållanden
har större aktualitet än någonsin. Samtidigt
som vi reagerar mot militära lösningar
av aldrig så brännbara politiska
problem, måste vi ständigt beakta behovet
av att i tid söka komma till rätta
med de lägen i världen, som förgiftar
atmosfären och uppfattas som orättfärdiga
av en stark opinion i ett land eller
i en grupp av länder. FN måste med
andra ord i vidgad omfattning åtaga sig
en förebyggande uppgift för att om
möjligt undvika att få sig rollen anvisad
att begränsa verkningarna av en redan
utbruten konflikt. Vikten härav har vi
sett i Kongo, där FN tvangs att under
mycket svåra förhållanden improvisera

Sveriges utrikespolitik

en aktion, som avsåg att hjälpa den nya
självständiga staten att upprätthålla
lag och ordning och därmed att hindra
konfliktens spridning och stormakternas
inblandning. Att lärdomar faktiskt
har dragits av händelserna i Kongo
tycks framgå av diskussionen i FN-församlingen
i februari om det belgiska
förvaltarskapsområdet Ruanda-Urundis
framtid. Under positiv medverkan av
belgiska regeringen har energiska förberedelser
gjorts för att möjliggöra landets
självständighet i ordnade former
redan i vår. På svensk sida har vi sökt
att genom olika förslag i församlingen
bidra till att göra övergången så riskfri
som möjligt. Den resolution man nådde
fram till antogs praktiskt taget enhälligt.

Till FN:s förebyggande uppgifter hör
också att på längre sikt medverka till en
ekonomisk och social standardhöjning
framför allt i u-länderna och därmed
en minskning av den väldiga klyftan
mellan rika och fattiga länder. I det
skede av ökat ömsesidigt beroende som
världen befinner sig i måste vi söka
undvika uppkomsten av ett internationellt
klassystem, som kan orsaka allvarliga
konflikter och i sista hand sätta
freden i fara. Häri ligger ett viktigt skäl
för länder i Sveriges läge att öka sina
ansträngningar att på olika sätt hjälpa
u-länderna och även att såvitt möjligt
företa dessa ansträngningar genom FN.

Om de internationella uppgifter, varom
nu talats, skall lösas i samarbete
mellan världens stater, erbjuder FN
den givna organisatoriska ramen. Kritik
har riktats mot FN både för vad
organisationen gjort och för vad den inte
gjort. Naturligtvis kan skäl till kritik ha
funnits och misstag ha begåtts. Men man
måste beakta, att generalförsamlingen
inte är någon lagstiftande församling
med rätt att fatta för medlemmarna bindande
beslut. Inte heller är säkerhetsrådet
det exekutivorgan, som skulle krävas
i ett effektivt arbetande system för
kollektiv säkerhet. Såsom Dag Hammar -

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

skjöld många gånger underströk, har
FN icke utrustats med sådana befogenheter,
att organisationen i nuläget kan
hoppas ge ett självständigt bidrag till
en lösning av de rådande intressemotsättningarna
mellan stormakterna.

Men dessa sedan länge kända och
diskuterade förhållanden får inte leda
till misströstan. FN är inte ett fullvärdigt
instrument för det internationella
fredsarbetet. Men ingen har givit anvisning
på något bättre.

Vi vill alltså hålla målet i sikte att
med FN som främsta instrument skapa
en internationell freds- och rättsordning,
där allvarligare konflikter mellan
staterna kan förebyggas eller, om detta
inte lyckas, biläggas. För att framsteg
på denna väg skall kunna göras ankommer
det i första hand på stormakterna
att söka komma till rätta med de problem
som skiljer dem åt och att praktisera
en fredlig samlevnad.

Vi hör från Moskva, att den fredliga
samlevnaden i själva verket skall förstås
som en obönhörlig kamp mellan
olika samhällssystem, som inte får sitt
slut förrän kommunismen vunnit sin
ödesbestämda seger i hela världen. Väpnat
våld skall inte få användas i den
kampen, men man gör ett undantag för
»heliga befrielsekrig», där undertryckta
folk eller folkgrupper i förtvivlan griper
till vapen för sin frihet och sina
rättigheter.

Enligt denna teori kan storkrig inte
tillåtas i kärnvapnens tidsålder och den
fortgående kraftmätningen mellan olika
idéer och olika intressen kan inte tilllåtas
föras så att risk för storkrig uppkommer.
Reservationen om en »rätt till
uppror» kan inte avvisas som orealistisk
eller orättfärdig, när man betraktar
läget i somliga delar av världen.
Vad som inger oro i den angivna filosofien
är snarare anspråket att en viss
stormakt skulle ha rätt att avgöra vad
som är ett »heligt befrielsekrig» och i
detta krig lämna aktiv, i sista hand väpnad
hjälp till den part som företar

»upproret». Ett sådant anspråk kan lätt
leda till att andra stormakter också
företar interventioner i syfte att skydda
frihetens sak sådan som den uppfattas
på det hållet.

Vad man på längre sikt bör hoppas
på är att de högindustrialiserade stormakterna
i väst och öst skall inse sitt
gemensamma intresse av att stödja en
snabb ekonomisk och social utveckling
i de länder, som nu undergår vad man
kallat »de stigande förväntningarnas
revolution». U-länderna har jämsides
med sitt tillägnande av nationalismens
idé också börjat anamma den övertygelsen,
att fattigdom och klassprivilegier
inte tillhör naturens ordning utan
kan ändras genom egna aktiva insatser.
De stater och samhällssystem, som bäst
lyckas genom sina hjälpprogram och
genom sin allmänna hållning identifiera
sig med dessa strävanden, har största
utsikterna att bli mönsterbildande. En
fredlig tävlan av detta slag, öppen för
alla stater, bör hälsas med glädje.

Det är givetvis i Europa, som stormakternas
omedelbara intressemotsättningar
gör sig starkast gällande och åtminstone
på kort sikt medför de största
krigsriskerna. Sovjetunionen förefaller
att i första hand inrikta sig på att
vinna formellt och politiskt erkännande
av det faktiska läge, som skapades
genom kriget. Man vill uppenbarligen
befästa status quo och betraktar även
sina förslag i Berlin- och Tysklandsfrågorna
som ett led i dessa ansträngningar.
Tankegången får antas vara, att
i status quo innefattas ej endast ett uppskjutande
på obestämd tid av Tysklands
återförening och ett erkännande åtminstone
de facto av Östtyskland utan
även kontroll av kontakterna mellan
Västberlin och Östtyskland m. m. På
västtyskt håll anser man helt naturligt,
att garantier för det sedan många år
bestående faktiska och juridiska läget
i vad avser förbindelsen med Västberlin
och bevarandet av medborgerliga
rättigheter och demokratisk styrelse är

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

ett uttryck för det status quo som bör
respekteras. Att för närvarande nå en
uttrycklig uppgörelse om dessa frågor
har av naturliga skäl visat sig svårt.
En stark västtysk opinion, vilken västmakterna
tillmäter stor vikt, anser att
ett erkännande av Östtyskland skulle
innebära en legalisering av Tysklands
delning. Å rysk sida torde man se som
sin uppgift att opinionsmiissigt förbereda
ett accepterande i detta avseende
av status quo. Ett sådant syfte tjänade
säkert det märkliga ryska aktstycke,
som den 27 december överlämnades
till Västtyskland.

Här har angivits några av de perspektiv
på längre och kortare sikt, i
vilka den svenska politiken måste ses.
Det finns ingen anledning att här ånyo
lämna en närmare redogörelse för innebörden
av vår neutralitetspolitik. Men
det må framhållas, att vi i det hårdnande
internationella klimatet mindre
än någonsin har råd att låta någon tvekan
uppstå om konsekvensen och hållfastheten
i den linje, som vi valt att
följa i vår yttre politik. Vi tror, att vi
genom en sådan hållning lämnar ett
bidrag till stabiliteten i Norden och
i Europa. Samtidigt visar vi genom vidmakthållandet
av ett efter våra förhållanden
starkt försvar, att vi har en bestämd
vilja att i fredstid följa en rak
politisk kurs och att i fall av konflikt
och krig stå emot alla försök från stormaktshåll
att utnyttja det svenska territoriet
för militära ändamål.

När Sovjet den 30 oktober förra året
riktade sin framställning till Finland
om upptagande av militära konsultationer,
hade svenska regeringen anledning
att understryka vårt stora legitima intresse
för utvecklingen av förhållandet
mellan dessa våra två grannländer, ett
intresse som även Sovjet erkänt bl. a.
genom att särskilt informera Sverige
om framställningen. I ingressen till
1948 års finsk-ryska fördrag talas om
Finlands rätt att hålla sig utanför stormakternas
inbördes intressemotsätt -

Sveriges utrikespolitik

ningar. Med utgångspunkt häri har Finland
byggt upp en egen neutralitetspolitik,
vilken vi betraktar som ett värdefullt
bidrag till lugnet och säkerheten
i Norden. Om sovjetnoten den 30 oktober
förorsakade oro i Finland och det
övriga Norden, berodde detta just på en
farhåga att man i Moskva skulle ställa
själva grunden för denna finska politik
under diskussion. Vi ansåg för vår del
inte, att hypotesen om en sådan rysk
avsikt var sannolik. Vi kunde inte tro,
att man i Moskva skulle vara omedveten
om betydelsen för stabiliteten i Norden
av att Finlands utrikes- och försvarspolitiska
status bevarades. Vad som
därefter inträffat mellan Finland och
Sovjet har inte föranlett någon ändring
av detta betraktelsesätt.

Enligt vår uppfattning är det av stor
betydelse för en sund utveckling av
både det ekonomiska och politiska livet
i Finland, att landet får tillfälle att bedriva
en livlig utrikeshandel åt alla
håll. Detta är ett av skälen, varför vi
hoppas, att Finlands export skall komma
i åtnjutande av så gynnsamma konkurrensbetingelser
som möjligt på den
västeuropeiska marknaden. Vi hoppas
även att Sveriges ekonomiska associering
med EEC skall bidraga till att
öka Finlands möjligheter att inom ramen
för sin allmänna politik tillgodose
sina handelsintressen i Västeuropa.

Att främja sammanhållningen och
samarbetet mellan de nordiska länderna
är en grundlinje i den svenska politiken.
Naturligtvis måste hänsyn tas till
den olika utrikes- och försvarspolitiska
orienteringen, som drar upp bestämda
gränser för samarbetet. Respekten för
dessa gränser är på alla håll självklar,
och det särskilda förtroende, som präglar
förhållandet mellan regeringarna
och folken, utesluter varje försök till
påtryckning.

Otaliga är de band, som förenar medlemmarna
av den nordiska familjen.
Enstaka irritationsmoment kan uppkomma
och leda till polemik och till -

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

fälliga missförstånd. Men huvudtendensen
har dock pekat i riktning mot ständigt
ökade kontakter och större utbyte
på kulturella, ekonomiska och andra
områden. I syfte att bevara så mycket
som möjligt av detta intima samarbete
även i det skede av ökad västeuropeisk
integration, som nu av allt att döma
förestår, har efter initiativ av Nordiska
rådet emellan regeringarna inletts överläggningar
om en särskild nordisk traktat.
Däri skulle de hittills uppnådda resultaten
av samarbetet sammanfattas
och bekräftas. Samtidigt skulle traktaten
innehålla en allmän målsättning
för det fortsatta arbetet. Ett utkast med
detta innehåll föreligger redan färdigt
och kommer om några dagar att behandlas
vid Nordiska rådets möte i Helsingfors.
Det är vår förhoppning, att traktaten
därefter snabbt nog skall kunna
undertecknas.

I detta sammanhang må med tillfredsställelse
konstateras, att enighet
uppnåtts mellan de nordiska länderna
om ett förslag till överenskommelse om
internordiska centralbankskrediter.

Om Sveriges intresse av att fortsätta
ett omfattande ekonomiskt samarbete i
Europa föreligger fullständig enighet i
vårt land. Det är också med stöd av en
praktiskt taget enhällig opinion i riksdagen
som regeringen föreslagit förhandlingar
mellan Sverige och de sex
i den gemensamma marknaden representerade
länderna. Vad vi eftersträvar
är att skapa så gynnsamma betingelser
som möjligt för en snabb och harmonisk
utveckling av vår ekonomi. Vi
tror, att en sådan utveckling är en av
förutsättningarna för en fortsatt politisk
och social stabilitet i vårt land liksom
också för våra möjligheter att vidmakthålla
det militära försvar som vi
anser erforderligt. Självfallet skulle det
bli svårare för oss att bibehålla den
hittillsvarande takten i vår välståndsökning,
om vi utsattes för diskrimination
på våra viktigaste marknader,
d. v. s. de västeuropeiska länderna, vil -

ka mottar inemot 70 procent av vår export.
Vi har alltså ett intresse av att få
konkurrera på dessa marknader på lika
villkor, och vi har också ett intresse av
att fortsätta det europeiska samarbetet
om andra ekonomiska frågor än tullar
och kvoteringar. Sådana frågor avser
samråd om konjunkturpolitik m. m., en
fortsatt harmonisering av arbetsmarknads-
och socialpolitiken, en samordning
på jordbrukspolitikens område
o. s. v.

Trots vår positiva önskan att deltaga
i ett fortsatt samarbete på dessa områden
har vi särskilda intressen att bevaka.
Men vi gör inte anspråk på att erhålla
några rättigheter eller fördelar,
som vi inte är beredda att själva medgiva.
Det vore föga välbetänkt, och väntas
för övrigt inte heller av oss från
våra förhandlingspartners sida, att vi
skulle föregripa resultatet av förhandlingarna
genom att exakt ange våra
förhandlingsmarginaler. Vi är fullt medvetna
om att en association innebär en
avvägning av ekonomiska rättigheter
och skyldigheter. Mot en sådan avvägning
har vi inga betänkligheter. Däremot
kan något kompromissande inte
tänkas om neutraliteten. Vi tänker inte
skjuta fram neutralitetspolitiska betänkligheter
för att motivera rent ekonomiska
önskemål, och vi räknar i
gengäld med att de sex skall respektera
den avgränsning som neutraliteten kräver.
På samma sätt respekterar vi den
politiska målsättning som de sex länderna
önskar befordra genom sitt inbördes
samarbete och deras önskan att
bevara den europeiska ekonomiska gemenskapens
politiska identitet. Såsom
ofta förklarats önskar vi på intet sätt
motverka dessa politiska enhetssträvanden
även om vi själva icke kan taga del
i dem.

I nära fortsatt samråd med Österrike
och Schweiz vill vi aktivt medverka till
att finna lösningar på de särskilda problem,
som uppställer sig i fall av ekonomisk
associering mellan gemenska -

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

pen och de neutrala. Samtidigt vill vi
lojalt fortsätta och bevara samarbetet
inom EFTA intill dess alla medlemsstater
nått uppgörelser om sin plats i
det större europeiska samarbetet, vilka
tillfredsställer deras legitima intressen.
Genom EFTA-arbetet håller vi på att
skapa en stormarknad för 90 miljoner,
vilket representerar ett bestämt värde
både i och för sig och som ett steg på
vägen mot den större marknaden. I
detta sammanhang kan det vara värt
att understryka, att Stockholmskonventionen
nu i snart två år tillämpats utan
några som helst svårigheter. Under denna
tid har EFTA även hållit jämna steg
med Europamarknaden i fråga om inbördes
tullsänkningar. Med få undantag
uppgår nu tullarna mellan medlemsländerna
till blott 60 procent av
ursprungstullarna.

Allmänt sett önskar vi se det ekonomiska
europeiska samarbetet som en
fortsättning av de storstilade ansträngningar
för Europas ekonomiska sanering,
som gick under namnet Marshallplanen
och som ledde till handelns frigörelse
och till ett organiserat ekonomiskt
samarbete över vidsträckta områden
mellan Västeuropas länder och
USA. Dessa ansträngningar har varit
en viktig bidragande orsak till den
snabba ekonomiska utveckling, som ägt
rum i de deltagande staterna. Vi tror,
att ett fortsatt ekonomiskt samarbete
mellan alla de europeiska länder, som
är villiga och i stånd att ta på sig de
därmed förenade förpliktelserna, är
bäst ägnat att öka välståndet och stabiliteten
i Europa och att sätta vår
världsdel i stånd att lämna ett maximalt
bidrag till den ekonomiska utvecklingen
i den övriga världen.

Detta samarbete, som kommer att väsentligt
underlättas om det av presidenten
Kennedy föreslagna programmet för
tullsänkningar antas av kongressen och
leder till snabba liberaliseringsaktioner
inom ramen för GATT, har Sveriges
fulla stöd.

Sveriges utrikespolitik

Vidare anförde:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! För varje år blir det
internationella läget allt allvarligare.
Tecknen på avspänning blir mer och
mer sällsynta; motsatserna i världen
hårdnar. Alltjämt kan trontalet vid början
av varje riksdag säga att Sveriges
förhållande till främmande makter är
gott. Men förhållandet mellan de tongivande
makterna i världen är inte gott.
Den ena konflikten avlöser den andra,
och det är ofrånkomligt att detta har
konsekvenser även för oss. Vi måste se
verkligheten i ögonen och vara beredda
på en ganska lång period av internationell
spänning, en spänning där också
vårt land befinner sig i farozonen.

Man kan instämma i regeringens uttalande
»att vi i det hårdnande internationella
klimatet mindre än någonsin
har råd att låta någon tvekan uppstå
om konsekvensen och hållfastheten i
den linje, som vi har valt att fullfölja
i vår yttre politik». Så säger regeringen
och den linje man där talar om är
alliansfrihetens linje. Och alliansfriheten
skall — det är vi överens om -—-fullföljas. Alla försök att förmå oss att
avvika från den, genom utpressning eller
på annat sätt, skall avvisas, varifrån
de än kommer och i vilken form
de än kommer. Vi har valt vår linje själva,
av fri vilja och efter moget övervägande.
Ingen makt skall tro sig om
att vare sig med hotelser eller på något
annat sätt kunna utöva ett bestämmande
inflytande på den svenska utrikespolitiken.

Alliansfriheten betyder inte likgiltighet
för vad som händer i världen. Den
betyder inte heller att vi strävar efter
isolering. Inget land, allra minst ett litet
land som Sverige, som dessutom
så aktivt deltar i det internationella
handelsutbytet, kan isolera sig i dag.
Alliansfriheten hindrar oss inte heller
att iaktta våra förpliktelser mot Förenta
Nationerna. Men just nu är det

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

kanske ändå allra viktigast att komma
ihåg, att alliansfriheten är fullt förenlig
med svensk medverkan i det europeiska
samarbetet.

Uppbyggandet av ett samverkande
Europa måste vi i Sverige, oavsett våra
ekonomiska intressen, se som en betydelsefull
och sällsport glädjande utveckling.
I den europeiska gemenskapen
finns också många av våra gamla vänner.
Där finns Belgien, Nederländerna
och Luxemburg, småstater som vi, med
problem som påminner om våra egna.
Där finns Frankrike. Det skall inte förnekas
att Frankrikes inställning till de
europeiska samarbetsfrågorna under de
senaste åren ofta har tett sig svårbegriplig
just för oss i Sverige. Men samtidigt
har vi med levande intresse kunnat
följa president de Gaulles arbete
på att skapa ökat välstånd och större
social rättvisa i det inre av Frankrike
samt på att komma fram till en rimlig
och för alla någorlunda godtagbar lösning
av det nästan hopplöst svåra algeriska
problemet. Det är inte överraskande,
att han har att kämpa med våldsamt
motstånd från ytterlighetsriktningar
på olika håll i det egna landet, sådana
som det sällsynt vidriga halvfascistiska
OAS.

Men mera överraskande är att stora
delar av de opinionsbildande organen
i Sverige, där vi har varit förskonade
från problem av sådan svårighetsgrad
som de algeriska, begagnar tillfället att
vädra sin ovilja mot Frankrike och dess
nuvarande ledning. Vi har en fri press
och en mer eller mindre fri radio och
television, och det är självfallet inte
min avsikt att vilja inkräkta på deras
yttrandefrihet. Men också i andra kammarens
talarstol har man yttrandefrihet,
och jag har därför velat begagna
detta tillfälle att beklaga den franskfientlighet
som så ofta har kommit till
uttryck på senare tid.

I den europeiska gemenskapen ingår
vidare Västtyskland, där Adenauer och
Erhard framgångsrikt tagit ledningen

av ett återuppbyggnadsarbete, som håller
på att återställa det tyska folkets
arbetsro och levnadsstandard och därigenom
ger den bästa garantien mot en
upprepning av nationalsocialismens
vanvett. Där finns Italien, också ett
land som av ålder mött stark sympati
hos oss. Och till slut är Storbritannien
på väg att för första gången på allvar
ge sig in i en vittgående samverkan
med länderna på Europas fastland. Därmed
tar den brittiska regeringen också
ett viktigt steg mot en friare handel,
trots att både denna liberalisering av
handelsutbytet och samverkan med
fastlandet över huvud taget bland annat
för det engelska näringslivet innefattar
mycket större problem än vad
en motsvarande anslutning någonsin
kunde betyda för Sveriges ekonomi.

Framgång för strävandena till enhet
i Europa utgör den bästa garantien
mot möjligheten av att vi någonsin
skulle råka ut för en ny fascism eller
nationalsocialism. Men lyckas det ekonomiska
och sociala samarbetet i Västeuropa,
är detta också det bästa beviset
på att kommunismen är underlägsen de
fria, demokratiska samarbetsformerna.
Naturligtvis är det just därför som Sovjetunionen
och exempelvis de svenska
kommunisterna så ivrigt bekämpar den
europeiska gemenskapen.

Också vi har all anledning att hjälpa
till i strävandena att göra slut på den
ständiga splittringen i Europa, att få
fred i vår världsdel och att på freden
gemensamt bygga upp ett välstånd som
möjliggör vidare social, ekonomisk och
kulturell utveckling. Det enda undantaget
från vår medverkan i det europeiska
samarbetet måste vara, att vi
till följd av alliansfriheten inte kan vara
med i maktpolitiska eller militärpolitiska
åtgärder.

Innebörden av den svenska alliansfriheten
klargjordes på ett entydigt sätt
på våren 1956. Kommunisterna hade då
väckt förslag om att Sverige skulle
avge en allmän neutralitetsförklaring

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

och söka garantier för neutraliteten från
andra länder. 1 full enighet mellan alla
våra demokratiska partier — socialdemokrater,
högermän, folkpartister och
centerpartister — avvisades det förslaget.
Utrikesutskottets enhälliga uttalande,
som godkändes av riksdagens båda
kamrar, kan vara värt att än en gång
bringas i erinran. Utskottet yttrade
bland annat:

»Ingen tvekan råder, vare sig inom
eller utom landet, om de svenska statsmakternas
föresats att fasthålla vid deras
självvalda politik att icke genom
anslutning till något av stormaktsblocken
förminska möjligheten för vårt land
att icke indragas i en eventuell stormaktskonflikt.
-— — — Men motionärerna
avse något helt annat. Deras förslag
innefattar en permanent bindning
av svensk utrikespolitik för varje tänkbart
läge i en oförutsebar framtid och
därtill att ställa denna bindning under
garanti av ett antal främmande makter.
En omläggning av denna art av vår
utrikespolitik finner utskottet icke vara
vare sig påkallad av nu rådande läge
eller innebära ett ändamålsenligt tillgodoseende
för framtiden av svenska
intressen.»

Inom högerpartiet står vi kvar på
den ståndpunkt riksdagen då anslöt sig
till. Vi utgår från att de andra medverkande
partierna också gör det. Ur den
synpunkten är det beklagligt, att man
numera allt oftare får höra missvisande
uttryck om den svenska politiken —
uttryck som både inom och utom landet
kan leda till att alliansfriheten förväxlas
med likgiltighet eller isolationism.

Vi måste emellertid komma ihåg, att
den avgörande, oeftergivliga förutsättningen
för att den alliansfria politiken
skall kunna fullföljas är att vi med egen
kraft bygger upp ett försvar som är
tillräckligt starkt för att verka fredsbevarande.
Det är i försvarets styrka
som vi har att söka garantierna för
Sveriges frihet och fred, som den al -

Sveriges utrikespolitik

liansfria politiken syftar till att bevara.
Utan ett tillräckligt starkt försvar blir
allt tal om alliansfrihet eller neutralitet
meningslöst. För vår del är vi beredda
att ta de försvarspolitiska konsekvenserna
av alliansfriheten. Vi tar Sveriges
utrikespolitiska huvudlinje på allvar
och finner den vara värd de nödvändiga
uppoffringarna. De, som är negativa
eller ljumma i försvarsfrågan,
får själva göra upp med sitt samvete
om de kan säga detsamma.

Med utgångspunkt från denna syn på
den svenska utrikespolitikens huvudlinje
är det som man har att diskutera
de särskilda frågor, som berörs i den
utrikespolitiska förklaring regeringen
i dag avgivit. En av de viktigaste bland
dem är vad som gäller det nordiska
samarbetets framtid -— vårt ansvar för
att samverkan å ena sidan med Finland,
å andra sidan med Danmark och
Norge, skall fullföljas och utvecklas.
Jag tror emellertid att de frågorna
kommer att beröras av herr Cassel och
skall därför här inte gå in på dem.

Regeringen har valt att inleda sin
förklaring med att tala om nedrustningskonferensen
i Geneve, och det kan
inte anses orimligt, eftersom det är just
i dag som konferensen börjar. Det uttryckssätt
som valts, där det talas om
det gemensamma intresset »av att
åstadkomma det mått av avspänning,
som tillåter en minskning av kapprustningarna»
är också oangripligt. Det
kunde rent av ha funnits skäl att ännu
kraftigare erinra om att man inte kan
åstadkomma avspänning genom nedrustning,
utan att det först måste inträda
en avspänning, innan det kan bli tal
om nedrustning. Regeringen understryker
att man skall ta det försök, som
konferensen innefattar, på allvar, och
att det är i den andan som Sverige för
sin del deltager. Det är väl tämligen
självklart att vi inte skulle ha något skäl
att alls deltaga i konferensen om vi betraktade
den som »ett propagandaspektakel
eller en meningslös ceremoni». Så

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

gott om tid har väl inte hans excellens
utrikesministern att han kan delta i
några »propagandaspektakel». Så länge
det finns någon möjlighet att åstadkomma
avspänning och nedrustning har
Sverige naturligtvis all anledning att
hjälpa till i den mån vi över huvud taget
är i stånd att göra någon insats.

Men när man sagt detta måste man
också tillägga, att vi inte får hänge oss
åt några illusioner. Vår medverkan i
nedrustningskonferensen befriar oss
inte från skyldigheten att lägga upp
vår egen politik utifrån en verklighetsbetonad
uppfattning om vad som sannolikt
kan bli konsekvensen av nedrustningsarbetet.
Och den bedömningen
måste tyvärr bli mycket pessimistisk.
Jag vill inte kalla årets nedrustningskonferens
för ett sista försök. Det blir
säkert inte det sista och bör inte heller
vara det. Så länge det finns någon
chans måste försöken upprepas om och
om igen, också om de förmodligen under
lång tid framåt förblir lika resultatlösa
som de hittills har varit. Utrikesministern
har sedan gammalt en benägenhet
att se ljust på möjligheterna
till internationell avspänning och nedrustning
— det är kanske naturligt för
att han skall kunna hålla ut. Å andra
sidan kan jag icke underlåta att säga
att jag tycker att han ser ljusare på
dem än vad det borde finnas anledning
till mot bakgrunden av hans långa erfarenhet
av hur nedrustningsarbetet
misslyckats gång efter annan ända sedan
det första världskrigets slut.

Jag kan just nu inte låta bli att tänka
på hur det var för fem år sedan, när
jag för första gången hade den äran att
deltaga i en utrikesdebatt i denna kammare.
Utrikesministern talade också
den gången om nedrustningsförhandlingarna,
och han fann i det rådande
läget anledning till »en försiktig optimism».
På förfrågan vad han menade
med det svarade han: »Det betyder ju
inte att man har ett nedrustningsavtal
inom räckhåll. Jag har inte alls den

uppfattningen, utan med ''försiktig optimism’
menade jag bara, att det kanske
börjar röra sig en smula på detta område.
Det är ju mycket starka intressen
från folkens sida att någonting görs,
och om man intj kommer fram till ett
nedrustningsavtal, kan det lätt hända
att staterna ensidigt börjar minska sina
rustningar utan att det föreligger något
avtal härom.»

Men sedan 1957 har utvecklingen av
allt att döma gått i rakt motsatt riktning
mot den utrikesministern då tycktes
hoppas på. Det har inte förekommit någonting
annat positivt än det i och för
sig själv betydelsefulla faktum att det
inte har utbrutit något världskrig. Detta
faktum är betydelsefullt och i och för
sig ägnat att inge vissa förhoppningar
för framtiden. Så långt som till att
världskrig skall kunna undvikas också
under den närmaste femårsperioden vågar
man kanske sträcka sina förhoppningar.
Men i övrigt har vi väl ändå anledning
att inrätta oss efter den övervägande
sannolika möjligheten att det
inte heller nu blir vare sig något nedrustningsavtal
eller någon nedrustning.

Vad som står i regeringsförklaringen
angående kontrollen i samband med
nedrustning kan ju ur den synpunkten
förefalla rätt akademiskt. Blir det ingen
nedrustning blir det heller inte fråga
om att kontrollera den. Men också i övrigt
måste man nog säga, att de vaga
och osäkra formuleringar regeringen
på den punkten begagnar gör en litet
orolig. Det borde väl ändå kunna slås
fast, att det är meningslöst att tala om
nedrustning utan tillfredsställande kontroll.
Ty frånvaron av kontroll, vare sig
man inte har någon kontroll alls eller
begränsar den bara till vissa områden,
är ju någonting som ensidigt gynnar diktaturländerna
på de demokratiska staternas
bekostnad. I ett land, där gränserna
är stängda och där hemmaopinionen
inte gör sig hörd i kritik mot
den egna regeringen, kan regimen låtsas
gå med på nedrustning och samtidigt

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

upprusta av hela sin kraft. Men i ett
demokratiskt land går inte det för sig.
Där arbetar också militära myndigheter
under en ingående uppsikt från både
utländska och inländska iakttagares
sida — någonting som vi inte minst i
Sverige kan konstatera gång efter annan.
I demokratiska länder är man på
ett helt annat sätt än i diktaturländerna
tvungen att iakttaga gällande överenskommelser.
Det är betecknande när man
från sovjetrysk sida säger att internationell
kontroll skulle innebära »spioneri».
Ja, det kan man kanske säga —
om man nämligen är rädd för att någon
skall utspionera det faktum att man
inte fullgör — kanske inte ens tänker
fullgöra — givna åtaganden.

Får jag i detta sammanhang också
säga några ord om den s. k. Undénplanen.
Det är ju det förslag om en undersökning
av möjligheterna att få till stånd
kärnvapenfria zoner, som utrikesministern
lade fram i Förenta Nationerna i
höstas. Jag vill gärna erinra om att detta
skedde utan att regeringen hade samrått
med utrikesnämnden. Utrikesministerns
tal, vari förslaget ursprungligen framlades,
hölls utan att något sammanträde
med nämnden i frågan hade förekommit.
Om sådant samråd hade ägt rum,
skulle jag för min del ha bestämt avrått
regeringen från att ta detta initiativ,
liksom högerpartiets representant i
FN-delegationen också gjorde. Inom högerpartiet
har vi varken på förhand
eller i efterhand anslutit oss till den
politiska grundtanke, som låg bakom
utrikesministerns beslut att lägga fram
förslaget. Vi gillade däremot naturligtvis
i hög grad de allmänna tankegångarna
i första delen av det tal som utrikesministern
vid detta tillfälle höll.

I dagens regeringsförklaring finner
man också, något dunkelt,en antydan om
skepsis inför möjligheten att för närvarande
få till stånd några överenskommelser
av det här slaget »just i Europa».
Inom parentes sagt är det knappast mera
troligt att det skulle gå att få sådana
2 — Andra kammarens protokoll 1962. Ni

Sveriges utrikespolitik

överenskommelser i Ostasien, eftersom
ju Kommunistkina av allt att döma är
fullt sysselsatt med att experimentera
fram kärnvapen. Vad Europa beträffar
är det väl i själva verket redan nu möjligt
att säga, att det knappast kan bli
någonting av. Det svenska svaret på generalsekreterarens
förfrågan innebar ju
endast ett konstaterande av de villkor
under vilka Sverige för sin del skulle
kunna vara med — om den oförutsedda
händelsen skulle inträffa att Undénplanen
blev något annat än ett hugskott.
Regeringen har handlat på vanligt sätt:
den har träffat ett avgörande och bundit
landet i huvudfrågan. Sedan, när
vår handlingsfrihet är begränsad genom
regeringens egna åtgärder, begär
man oppositionens medverkan till vad
som sedan skall ske. Det är med den utgångspunkten
som högerpartiets representanter
i utrikesnämnden har kunnat
medverka till att försöka ge det svenska
svaret en någorlunda oskadlig utformning,
trots att ingen av oss tror att hela
företaget leder till något resultat. Och
det tror kanske inte utrikesministern
heller?

Regeringen behandlar naturligt nog
också frågan om utvecklingsländerna.
Det är utan allt tvivel ett av vår tids
verkligt stora spörsmål, också om vi här
i Sverige måste vara medvetna om att
de insatser vi kan göra alltid måste
få en starkt begränsad verkningskraft.

Frågan är på ett sätt ny för världsopinionen,
och det är väl därför som
den ger upphov till så många underliga
uttalanden. Den ryska teorien om »rätt
till uppror», som berörs i regeringsförklaringen,
hör onekligen till de underligaste
i den vägen. En sådan upprorsrätt
borde väl gälla inte bara i Afrika
och Asien utan också i samma utsträckning
i fråga om de ryska kolonierna i
Europa, länder såsom Estland, Lettland
och Ungern, där folken lever under
kommunistiskt förtryck. Så länge vi inte
anser oss kunna uppmuntra »heliga befrielsekrig»
till förmån för de under11 -

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

tryckta folken i vår egen världsdel lär
vi få nöja oss med att hoppas att kolonialsystemen
skall avvecklas i fred och
med lugna överenskommelser. Det är ju
också vad de forna kolonialmakterna
just nu är i färd med att göra över hela
linjen.

Vi måste också akta oss för att romantisera
eller dramatisera problemet.
Det är uppenbart att kolonialsystemets
tid är ute. Men ändå bör man kunna
kosta på sig ett erkännande till länder
som Storbritannien, Frankrike och Nederländerna,
vilka särskilt under senare
tid gjort mycket stora uppoffringar av
kapital och arbetsinsatser för sina kolonier.
Man bör också komma ihåg att
exempelvis Indien utan engelsmännen
i dag över huvud taget icke skulle existera
som ett särskilt land.

Vad det nu gäller är att se till, att avvecklingen
av kolonialsystemet äger
rum utan att dess värdefulla moment
går förlorade. De forna kolonierna har
på det hela taget lika stort intresse av
två olika ting: dels att få sin frihet och
dels att bevara och utvidga sina ekonomiska
och kulturella kontakter med
mera utvecklade länder. Som alla svåra
problem kräver frågan om utvecklingsländerna
realism och en viss frihet från
illusioner. Detta finner man ofta i högre
grad hos deras egna ledare än hos
välmenta västerländska förespråkare.
Men vi får inte heller glömma, att det
ligger i själva utvecklingsländernas natur
att de ännu inte fått fram ett ledande
skikt med förmåga att klokt och
praktiskt planlägga sina länders framtid.
Just av det skälet är det särskilt
angeläget att Västerlandets samarbete
med utvecklingsländerna äger rum på
ekonomiskt rimliga grundvalar och
framför allt bygger på en förening av
tekniskt bistånd med investeringar av
normal räntabilitet.

En stor och viktig roll i det sammanhanget
tillkommer det nybildade OECD,
och det tycks man inse i alla länder
utom i Sverige. Jag måste medge att jag

för min del finner det totalt obegripligt
att Sverige ännu icke anslutit sig
till denna del av OECD:s verksamhet,
och jag kan bara hoppas att det snart
nog blir en förändring på den punkten.

Den viktigaste frågan i vår utrikespolitik
är emellertid utan all tvekan Europafrågan.
I dagens regeringsförklaring
sägs det förhållandevis litet om denna
fråga, och det kanske är naturligt, eftersom
vi diskuterat den så ingående både
i höstas och under remissdebatten i
januari. Även för min del kan jag till
stor del nöja mig med att åberopa vad
jag då sade. Någon ändring i högerpartiets
uppfattning har icke inträtt. I förbigående
kanske jag får begagna tillfället
att uttrycka min tillfredsställelse
över att ledamoten av denna kammare
herr Hagnell i en artikel — vars sakinnehåll
jag i övrigt inte alls gillar —
tagit in utförliga och såvitt jag förstår
representativa citat från både mig och
herr Ohlin. Jag vet inte om herr Hagnell
har gjort det av välvilja eller därför
att han har trott att vi skulle bli illa
berörda av att lvm påminde om vad
vi sagt, men åtminstone för min del
kan jag bara med glädje konstatera, att
herr Hagnell i motsats till en del andra
socialdemokratiska citatkonstnärer
verkligen citerar både rätt och fullständigt,
och jag är honom tacksam för att
han på detta sätt givit tidskriften Tidens
läsare del av min uppfattning.
Jag kan alltså hänvisa den intresserade
även till herr Hagnells artikel.

Men något har ändå inträffat under
de senaste månaderna. För det första
har den norska regeringen beslutat att
Norge skall söka fullt medlemskap i den
europeiska gemenskapen liksom Danmark
redan tidigare gjort. Detta innebär
en bekräftelse på att nordiskt samarbete
framdeles är beroende av att vi
finner en lösning på frågan om Sveriges
anslutning till EEC. Industriförbunden
i EEC:s medlemsstater har kommit tillsammans
och efter överläggningar kommit
till det resultatet, att de icke vill

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

rekommendera sina regeringar att medge
ekonomiskt högt utvecklade länder
som Sverige, Schweiz och Österrike association
till marknaden. President Kennedys
begäran om fullmakt att sänka
de amerikanska tullarna med intill 50
procent har börjat behandlas av den
amerikanska kongressen. Det lär nog
dröja ett slag innan den behandlingen
är slutförd, och man vet ingalunda säkert
vad utgången kommer att bli. Om
initiativet lyckas innebär det, såsom regeringsförklaringen
också antyder, betydande
fördelar även för Sverige, men
man bör komma ihåg att vad amerikanska
regeringen syftar till är ändå i första
hand ett närmare samarbete med EEC.

Sveriges ansökan om ekonomisk association
med den gemensamma marknaden
har ännu inte börjat behandlas,
men i betraktande av den diskussion
som förs skulle jag ändå till slut gärna
vilja säga ett par ord om högerpartiets
inställning till de problem som sammanhänger
därmed. Här, liksom när det
gällde »Undénplanen» om kärnvapenfria
zoner, är det regeringen själv som
träffat det avgörande beslutet att begränsa
ansökan till att gälla enbart association
och att gå fram under nära
samverkan med Schweiz och Österrike.
Detta har den gjort utan avseende på de
invändningar vi kunde göra. För min
del har jag tidigare beklagat detta beslut,
men å andra sidan är det alltid
bättre än ingenting. Det innefattar åtminstone
ett steg på vägen till det mera
fullständiga deltagandet i det europeiska
ekonomiska samarbetet som jag skulle
ha önskat. Regeringen har majoritet,
och den kan därför fatta beslut. Inom
högerpartiet är vi emellertid beredda att
med den angivna reservationen stödja
regeringens ansträngningar att vinna
association. Yi vill inte lägga några som
helst hinder i vägen för förhandlingarna
i den mån vår inställning skulle
kunna ha betydelse i sammanhanget.
Jag skulle dock vilja göra ett par erinringar.

Sveriges utrikespolitik

För det första är det angeläget, att
den svenska ståndpunkten i förhandlingarna
inte begränsas till att avse endast
handelspolitiken, utan att vårt land
ger uttryck åt en klart positiv linje att
över lag samverka med EEC i Europas
ekonomiska uppbyggnad. Mot den bakgrunden
måste jag med en viss tillfredsställelse
hälsa de visserligen mycket försiktigt
positiva formuleringarna i slutet
av regeringsförklaringen. För att komma
ur hans excellens utrikesministerns
mun verkar de till och med riktigt uppmuntrande.

För det andra: vi måste självfallet
hålla fast vid alliansfriheten. Men vi
måste akta oss för att i denna tolka in
sådant, som i verkligheten inte hör dit
eller att uppta förhandlarnas tid och
intresse med konstruerade, rent akademiska
problem och svårigheter. Det kan
bli besvärligt nog att nå en överenskommelse
också utan att man trasslar till
det hela mera än nödvändigt.

Och för det tredje: låt oss över huvud
taget slopa all småaktighet i dessa förhandlingar!
Naturligtvis finns det problem
och svårigheter för oss, liksom
det gjorde för gemenskapens ursprungliga
medlemmar och för alla de andra
länder som nu förhandlar om medlemskap
eller association. Givetvis har vi
alla skäl att göra vårt bästa för att på
de punkter som här är i fråga nå ett
resultat, som är så bra som möjligt för
vårt land. Men det förhåller sig inte
på det viset, att vi skulle ha anledning
att motvilligt och under ständigt motstånd
acceptera medverkan i den europeiska
gemenskapen, utan precis tvärtom:
vi har anledning att hoppas och
önska att vi skall kunna få vara med.
Man får ingenting gratis här i världen,
allra minst deltagande i ett så stort företag
som detta. Väger man emellertid
fördelar mot olägenheter är det klart
och tydligt i Sveriges intresse att vara
med i så stor utsträckning som alliansfriheten,
rimligt tolkad, ger oss möjlighet
till. Vi kan kanske vara överens om

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

att detta är utgångspunkten för alla våra
resonemang i denna fråga.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Två uttalanden om kommunistiska
partiet av herr Heckscher
föranleder några tillrättalägganden.

Herr Heckscher framställer EEC-organisationen
såsom en antikommunistisk
organisation och härleder därur det
motstånd som vi från kommunistiska
partiet reser mot en svensk anslutning
i en eller annan form. För min del kan
jag inte förstå att om man lyckas öka
produktionen inom ett av kapitalismens
områden, skulle detta stärka kapitalismen
i allmänhet vid den tävlan mellan
systemen som nu pågår. Jag skulle snarast
vilja beteckna sådana påståenden
som rena struntpratet. Den grund, varpå
vi kommunister ställt oss när vi uttryckt
vårt missnöje med anslutningstanken,
kan sägas anknyta till vad statsministern
själv har sagt inför Metallkongressen
i somras. Men den knyter
också delvis an till herr Heckschers
egen argumentation både för ett år sedan
och senare beträffande ställningen
till EEC, nämligen att det är fråga om
den enligt lians mening numera till medeltiden
hörande nationella suveräniteten.

Den andra punkten, där jag skulle
vilja göra ett tillrättaläggande, gäller
frågan om en garanterad neutralitet. Vi
kan inte bli övertygade om att det skulle
vara en nackdel för Sverige, om de båda
blocken både i öst och väst skulle ställa
sig som garanter för den svenska neutraliteten.
Det är emellertid möjligt att
den omedelbara anknytning, som herr
Heckscher gjorde till sin ståndpunkt eller
snarare antiståndpunkt i detta fall
— nämligen att de ekonomiska bördorna
skulle kunna bli något mindre vid en
sådan anslutning — dock har ett samband.
Finland betalar bara en elftedel,
Österrike en niondel och Schweiz styvt
en tredjedel av vad Sverige självt lägger
ned på militära utgifter.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle: Herr

talman! I anledning av den formulering
som herr Hagberg gav första
delen av sin replik vill jag framhålla,
att jag inte ett ögonblick vill förneka
att de svenska kommunisterna är experter
på struntprat. När de yttrar sig om
sådant har de stor sakkunskap.

I sak är det på det sättet, att det
försiggår en tävlan mellan Västerlandet
och de kommunistiska länderna om vem
som skall uppnå det största välståndet
och den största ekonomiska framgången.
Vi vet mycket väl att kommunisterna
på alla håll i världen med mycken oro
följer den förbättring av Västeuropas
ekonomiska ställning som håller på att
äga rum för närvarande. De var lika ivriga
motståndare till OEEC när denna
organisation kom till som de i dag är till
den europeiska ekonomiska gemenskapen.

Vad beträffar garanterad neutralitet
kan vi bara återigen konstatera, att riksdagen
år 1956 gav uttryck åt klart ogillande
av kommunisternas uppfattning
på den punkten. Där står alltså »mening
mot mening».

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag är tacksam för att
med Er tillåtelse få ta till orda nu.

De frågor som sammanhänger med
den europeiska gemenskapen är ganska
kortfattade och allmänt berörda i regeringsförklaringen.
Det är väl också klart,
att när vi står inför förhandlingar med
den kontinentala ekonomiska gemenskapen
om en svensk associering, så kan
det vara motiverat med en viss återhållsamhet
i den offentliga debatten kring
särskilda frågor i förhandlingskomplexet.
Men jag vill gärna från vår sida
försöka ge en allmän belysning av hur
vi ser på det läge, vari denna stora
fråga nu befinner sig.

Det för dagen viktigaste är naturligtvis
hur vi skall kunna skapa så gynnsamma
förutsättningar som möjligt för

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

ett gott förhandlingsresultat. Jag vill
då bestämt avråda från den teknik som
ofta användes i förhandlingar där bägge
parter är lika intresserade av ett resultat,
t. ex. förhandlingar på arbetsmarknaden.
Man ställer då så höga krav som
möjligt och bjuder själv så lågt som möjligt,
i tron att kompromissen skall komma
nära ens egna önskemål. Jag är övertygad
om att det psykologiska läget i
stormaktsfrågan är ett helt annat och
inte alls lämpat för en sådan förhandlingsteknik.
Ett försök att tillämpa den
tekniken tror jag endast skulle leda till
olyckliga konsekvenser.

Inom de bestämmande kretsarna i den
kontinentala gemenskapen ser man denna
som en organisation vilken stärker
Västeuropa ekonomiskt och politiskt och
därigenom säkrar en demokratisk utveckling.
Man vill avlägsna alla risker
för framtida politiska konflikter inom
den västeuropeiska statsgruppen, alldeles
speciellt vad Tyskland och Frankrike
beträffar. Låt mig påpeka — ehuru det
har sagts många gånger förut — att det
verkligen är ett stort skeende i fredens
intresse som här är i gång. Dess rätta
dimensioner tror jag framgår bäst, om
vi tänker på hur många gånger som
Tyskland och Frankrike bara under de
senaste 150 å 160 åren har mötts i blodiga
konflikter. På många håll — men
inte alla — på den europeiska kontinenten
hoppas man att om några år kunna
gå vidare och skapa en politisk union.
Detta förutsätter dock en ändring av
Romtraktaten genom såvitt jag förstår
enhälligt beslut. Utsikterna härtill efter
Storbritanniens, Danmarks och Norges
sannolika anslutning låter sig förvisso
inte i dag överblickas. Låt mig därför
utgå från gemenskapen sådan den ter sig
enligt den nuvarande Romtraktaten.

Vad är då Sveriges intresse när det
gäller gemenskapens allmänna utveckling?
Det är klart att ett ekonomiskt
och politiskt starkt, demokratiskt Västeuropa
är ett direkt svenskt intresse.
Vi säger alla, och det har många gånger

Sveriges utrikespolitik

sagts även av regeringens företrädare —
och ännu flera gånger från herr Hedlunds
meningsfränder — att Sveriges
folk inte är ideologiskt neutralt. Vi tycker
verkligen inte att det är likgiltigt
om demokratien i världen försvagas och
diktaturen stärkes. I den meningen är
demokratiens sak vår sak. Detta hindrar
inte att vi anser att för vår del alliansfrihet
i fred och neutralitet i krig är den
riktiga politiken. Vi kan och bör göra
klart, att Sverige inte tänker uppge den
politiken. Jag vill liksom herr Heckscher
understryka, att den tanke som framförts
från något håll att EEC — genom en avvisande
hållning till en svensk association
—- skulle kunna pressa vårt land
bort från neutraliteten inte har någon
grund i verkligheten. Genom att detta
blir klart redan från början undgår vi
en av riskerna för ett dödläge vid förhandlingarna.

Men om detta är det första som den
svenska hållningen måste innebära, så
är det andra ett bestämt medvetande om
att en framgångsrik utveckling av gemenskapen
ur Sveriges synvinkel är ett
intresse i och för sig, därför att den kan
väntas stärka Västeuropa och demokratien
i Västeuropa. Vem vill bestrida riktigheten
av detta? Ingen, förmodar jag,
utom kommunisterna. Men då bör det
också kunna fastslås, att detta är en
grundläggande svensk ståndpunkt.

Genom en sådan allmänt positiv
svensk hållning vinner vi på kontinenten
säkerligen en större beredvillighet
att lyssna till den rent ekonomiska svenska
argumenteringen. Men jag tror det vore
ett misstag att då nästan uteslutande
lägga tyngdpunkten på vårt intresse för
en friare handel. Det intresset är självklart.
För min del sätter jag därför som
punkt 3 på ett svenskt inledande förhandlingsprogram
en deklaration om
vårt intresse av ett ekonomiskt-politiskt
samarbete, som stärker Västeuropas och
därmed vår egen ekonomi.

Naturligtvis betyder inte detta, att vi
i förväg godtar alla bestämmelser i Rom -

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

traktaten rörande den ekonomiska politiken.
Hänsyn till vår alliansfrihet och
neutralitet förutsätter särbestämmelser,
men vi bör undvika överdrifter som
bottnar i skuggrädsla. Vi bör vara återhållsamma
i fråga om andra krav på undantagsregler
än sådana, som är klart
betingade av neutralitetshänsyn. Längre
än så skall jag, herr talman, av hänsyn
till omständigheterna inte gå. Jag avstår
från att beröra de olika punkter där
särskilda svenska önskemål skulle kunna
övervägas. Jag vill bara tillägga, att
jag verkligen hoppas att regeringen inte
av något slags inrikespolitiskt motiverad
överdriven försiktighet skall låta sig
lockas att kompromissa med sig själv
om vad landets intressen kräver, ty då
ökar riskerna för att vi helt kan få stanna
utanför stormarknaden.

Jag har sett att man på något håll
tycks ha den uppfattningen, att president
Kennedys avsikt att förhandla med
den europeiska marknaden om stora
tullsänkningar skulle kunna motivera att
Sverige väntar och ser. Blir de tullreduktionerna
av, kan vårt land, vill man
då säga, utan alltför stor skada stanna
utanför gemenskapen. Jag skulle för
min del bestämt vilja varna för en sådan
spekulation. Ingen vet ännu vilka
fullmakter presidenten kan erhålla. Ingen
vet heller när eventuella tullreduktioner
kan komma, hur stora de kan bli
och vilka varor de kan omfatta. För oss
viktiga varor, t. ex. papper, kan bli
snävt behandlade. Den enda slutsats man
tills vidare kan dra av presidentens
initiativ är, tycker jag, att hugskott om
svenska krav på ett omfattande inflytande
beträffande gemenskapens tullmur
som villkor för en svensk associering är
ännu mera riskabla för Sveriges utsikter
att uppnå en god anslutning än vad
de var i fjol.

Innebörden av vår utrikespolitik är
alltså, att Sverige skall undvika alla militärpolitiska
engagemang och utrikespolitiska
bindningar som skulle kunna
hindra oss från att under krigiska kon -

flikter stanna utanför. Genom en sådan
politik utanför stormaktsblocken får vi
möjligheter att i främsta rummet minska
de politiska riskerna i norra Europa
men också att i övrigt göra insatser för
fred och samförstånd i världen. Förutsättningen
för den politiken är självfallet
ett starkt försvar. Det medför en betydande
ekonomisk belastning, varför
ingen kan säga att Sveriges folk söker
undgå sin andel av de uppoffringar som
världsläget gör nödvändiga.

Vi vill ha tilltro och respekt för vår
utrikespolitiska hållning. Det finns, herr
talman, i detta sammanhang en sak som
oroar mig rätt mycket, och det är en
tendens här och var att säga, att om
misstro mot vår politik framträder i utlandet,
så skulle politiken behöva modifieras.
Skulle rykten t. ex. uppkomma
att Sverige tänker överge neutraliteten,
så skulle det inte räcka med att kraftigt
dementera dessa rykten. Det skulle också,
enligt det resonemang jag här karakteriserar,
behövas politiska handlingar
av oss, som hos den misstrogna och
tvivlande parten i utlandet kunde återställa
tilliten till att vi menar allvar med
vår politik.

Att låna sitt öra till sådana resonemang,
herr talman, är att ge sig in på en
farlig väg, ett sluttande plan. Var skulle
det sluta, om vi öppnade möjligheter för
andra länder att genom rykten och uttalanden
om bristande tillit till vår politik
påverka den svenska utrikespolitiken
och åstadkomma yttringar av den
i den riktning som vederbörande i utlandet
skulle önska? Om man t. ex. i en
stat förklarar sig ha förlorat förtroendet
för den svenska politiken, kan vi naturligtvis
inte av den anledningen ändra
vår politik. Om den saken måste, hoppas
jag, alla vara ense. Den svenska neutralitetspolitikens
innebörd skall tolkas här
hemma och av oss själva. Genom att
hävda den med konsekvens och bestämdhet
— utan hänsyn till ryktesspridning
och manövrer i utlandet —

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

vinner vi i längden säkert också störst
tillit till att vi menar allvar.

Jag nämnde nyss att svensk utrikespolitik
söker verka för fred, stabilitet
och — naturligtvis — frihet i norra
Europa, särskilt i Norden. Det ligger då
i sakens natur, att förutsättningarna för
denna vår politik i inte ringa mån är
beroende av läget och utvecklingen i
Finland lika väl som i Danmark och
Norge. Det är väl klart att det i Sverige
bara råder en mening om vikten för stabilitet
i Norden av att Finlands utrikesoch
försvarspolitiska status inte försämras.
När regeringen framhåller detta
med en klar adress, kan den påräkna
bestämd anslutning från vår sida. Jag
vill också instämma i uttalandet, att det
för oss i Sverige framstår som angeläget
att Finland får tillfälle att bedriva
en livlig utrikeshandel åt alla håll och
— jag vill tillägga — på naturliga ekonomiska
konkurrensvillkor utan allvarliga
politiska handikapp.

Det sovjetryska initiativet i höstas,
som regeringsförklaringen också nämner,
till finsk-ryska överläggningar kring
vissa säkerhetsproblem och de reflexioner
om inre finska politiska förhållanden
som därvid framfördes från sovjetrysk
sida, framstår också nu i efterhand
som svårförståeliga och oroande, trots
att en uppgörelse nåddes som i och för
sig försköt hela problematiken till en
obestämd framtid och gjorde den beroende
av förutsättningar som inte behöver
uppkomma. För Sverige är vad
som då hände en angelägenhet av vikt,
och en sak bör enligt min mening vara
uppenbar. Påtryckningar på Finland
kan inte av den stat som utför dem förväntas
påverka den svenska neutralitetspolitiken
i en för vederbörande önskad
riktning. Jag tror det är lika angeläget
att säga detta som det var klokt att inte
i höstas hänge sig åt olika hypotetiska
spekulationer.

Nordiska problem i övrigt skall jag
inte ta upp till behandling i dag. Jag
vill emellertid gärna säga att jag är

Sveriges utrikespolitik

glad över att regeringen, justitieministern
och hans medhjälpare så kraftigt
har bidragit till att de nordiska regeringarna
till den förestående sessionen
i Nordiska rådet har verkställt ett förslag
till nordisk samarbetsöverenskommelse,
som efter en eller annan komplettering
kan tillfredsställa högt ställda
anspråk. Vilken betydelse en sådan
överenskommelse kan få i framtiden
är naturligtvis omöjligt att i dag bedöma.
Den är likväl en manifestation av
de nordiska folkens vilja att trots för
tillfället ganska ogynnsamma förutsättningar
fortsätta att utveckla den nordiska
samhörigheten. Jag är, herr talman,
naiv nog att ändå tro, att en sådan
vilja — om den bevaras — så småningom
skall övervinna även de hinder
som i dag staplas på vår väg.

Från FN har Sverige liksom andra
medlemsstater fått en förfrågan rörande
vår inställning till tanken på en aktion
från de icke kärnvapenförsedda
makternas sida i kärn vapenfrågan. Denna
tanke har som bekant väckts av utrikesministern
Undén. Syftet är att motverka
kärnvapnens spridning och om
möjligt bidra till att de trängs tillbaka.
Från vår sida har redan här i riksdagen
uttalats sympati för detta syfte,
och jag gjorde för min del detsamma
i FN-delegationen.

Jag skall inte nu i efterhand diskutera
utrikesministerns framträdande i
FN, särskilt inte sedan FN:s resolution
om en enkät givits en så neutral
innebörd att den inte är bunden till
några speciella drag i utrikesministerns
ursprungliga tal. Utrikesministern är
på det klara med att det rådde olika
meningar om hur detta tal skulle utformas
för att det huvudsyfte, som
man ville nå, bäst skulle gagnas. I den
nuvarande fasen blir uppgiften för FN
och dess medlemmar att pröva läget
sedan enkätsvaren kommit in för att se
om och i så fall hur en aktion inom
de icke kärnvapenförsedda staterna kan
utformas. Det är mycket möjligt att

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

därvid ett annat förfaringssätt än det
av herr Undén förutsedda kan visa sig
vara att föredra. Prövningen bör ske
helt utan förutfattade meningar rörande
den lämpligaste metoden.

För Sveriges del har den svenska regeringen
avgivit ett svar. Det skedde
efter två överläggningar i utrikesnämnden,
som säkert var nyttiga. Huvudtankarna
i svaret har mina meningsfränder
i utrikesnämnden kunnat biträda.
Träffas ingen överenskommelse före utgången
av 1963 har Sveriges regering
full frihet att ompröva sin ställning.

Jag vågar inte uttrycka någon optimism
rörande utsikterna att uppnå ett
positivt resultat. Det har framgått av
tidningarna under de senaste dagarna,
att det finns risk för att hela saken på
en del håll tas om hand så, att den blir
ett led i det kalla kriget. De som vill
verka för ett resultat av aktionen fålen
mycket svår uppgift.

Vad det svenska svaret på FN-enkäten
i övrigt beträffar fäster jag stor
vikt vid att vi framhäver betydelsen av
att en internationell nedrustning steg
för steg bör ske så, att den militära
maktbalansen inte rubbas. Vi förutsätter
naturligtvis att nedrustningen gäller
inte bara kärnvapen utan även konventionella
vapen och att trygghet skapas
för att en eventuell överenskommelse
respekteras. I fråga om överenskommelser
av den Undénska typen mellan
icke-kärnvapenmakter är det väsentligt,
att dess ikraftträdande sammanknytes
med att kärnvapenmakterna sluter ett
avtal om stopp för kärnvapenproven.
Även här är kontroll väsentlig, ty mindre
provsprängningar, särskilt under jorden,
är svåra att upptäcka på avstånd.

Får jag, herr talman, i detta sammanhang
ett ögonblick beröra en särskild
passus i regeringsdeklarationen.
Den talar om att opinionen i de kärnvapenfria
staterna starkt har slutit upp
bakom kravet på ett provstopp och att
t. ex. de nordiska länderna med stöd
av en odelad opinion i FN kunnat ver -

ka för att kärnvapenmakterna fullföljer
sina förhandlingar om en provstoppsöverenskommelse
och att de kan
ansluta sig till en sådan överenskommelse.
Så långt tycker jag detta är lätt
att förstå, och jag kan för min del gärna
instämma i det. Men sedan tilläggs
det: »Innebörden av en anslutning» —
och här måste väl menas en anslutning
till en överenskommelse om kärnvapenprovstopp
— »är otvivelaktigt, vilket
framgår av vad som förekommit vid
Genéveförhandlingarna, att de deltagande
staterna frivilligt avstår från möjligheten
att genom köp eller inhemsk
produktion skaffa sig egna kärnvapen.
De skulle med andra ord då formellt
åtaga sig de förpliktelser av detta slag,
som förutsättes i planen om kärnvapenfria
zoner. Genom sitt stöd av tanken
på ett överenskommet provstopp har de
redan godtagit dem i princip.»

Jag har inte kunnat finna det logiska
sambandet mellan den första och andra
delen av detta stycke. Jag kan inte finna
att den sammanknytning som regeringsdeklarationen
här gör är motiverad.
Jag förstår den helt enkelt inte
och kan följaktligen inte heller instämma
däri.

När nu nedrustningskonferensen i
Genéve skall börja sitt arbete utgår jag
från att den svenska delegationen får
instruktion att med bestämdhet hävda
behovet av en betryggande kontroll.
Den sovjetryska ståndpunkten, att internationell
kontroll i väsentliga avseenden
endast är en förevändning för
spioneri, tillhör det mest svårförståeliga
i nedrustningsdebatten. En neutral
stat som Sverige måste här både av
principiella skäl och av hänsyn till
egna livsintressen intaga en fast hållning
för en nedrustning under kontroll
och bevarad militärpolitisk balans.

Det finns enligt min mening i dagens
regeringsförklaring en ganska starkt
framträdande tendens att framställa östoch
västsidans olika ståndpunkter i
kontrollfrågan som uttryck för en ömse -

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

sidig misstro, och det är klart att det
i och för sig är på detta sätt. Men att
gorå detta liksom till en huvudsak utan
att regeringen direkt tar ställning för
en betryggande kontroll som en självklar
förutsättning för en nedrustningsöverenskommelse
kan inte vara riktigt.
Jag vet inte varför regeringen inte vill
deklarera en klart kritisk inställning
till Sovjetrysslands krav på att kontrollåtgärderna
blir så begränsade, att
de inte omöjliggör hemliga rustningar
utöver vad man eventuellt kan komma
överens om. Jag tycker, som jag nyss
sade, att det borde vara fullständigt
uppenbart, att Sveriges intresse är att
en överenskommelse bygger på effektiv
kontroll. Jag tror också att om man
hävdar detta, så kan den dag komma
närmare, då Sovjetunionens motstånd
mot en sådan kontroll upphör och därmed
den grundläggande förutsättningen
för en överenskommelse skapas.

Vad jag nu sagt innebär naturligtvis
inte från min sida något slags godkännande
i förväg av precis de amerikanska
kontrollkraven. Men vi kan väl
vara överens om att en på någon punkt
rigorös utbyggnad av kontrollen är vida
att föredra framför en otillräcklig och
otillfredsställande kontroll. Jag ställer
mig därför frågande till regeringsförklaringens
uttryckssätt i denna sak med
dess litet överlägsna karakteristik av
de amerikanska önskemålen. Vår alliansfria
hållning får självfallet inte
hindra oss från att i världsfredens, nedrustningens
och vårt eget lands intresse
hävda krav på ett effektivt och tillräckligt
kontrollsystem. Att finna ett sådant
är nyckeln till hela nedrustningsfrågan.

Jag skulle också i detta sammanhang
vilja fråga utrikesministern, om han
har någon svensk teknisk-vetenskaplig
och militär sakkunskap till täckning för
sitt omdöme att västsidan överdriver
kontrollfrågan. Det skulle vara av ett
stort intresse att få ett svar på den frågan.
Utrikesministern framhåller själv,
att det kan vara värdefullt med teknis2*
— Andra kammarens protokoll 1962.

Sveriges utrikespolitik

ka undersökningar rörande olika sidor
av problemkomplexet. Han uttrycker
sig med så pass stor säkerhet i kontrollfrågan,
att man nästan får intrycket,
att en undersökning gjorts av
svensk teknisk-vetenskaplig och militär
sakkunskap för att klarlägga hur mycket
och vad slags kontroll som anses
erforderlig i fråga om kärnvapenprov,
tillverkning av kärnvapen, reduktion av
olika slag av konventionella vapen
m. m. för att en någorlunda tillfredsställande
trygghet skall vinnas att en
överenskommelse blir respekterad. Har
en sådan undersökning verkligen skett?

På något längre sikt inverkar inte
blott de nu ledande makternas svårigheter
att komma överens. När det gäller
kärnvapenfrågan har jag intrycket,
att ehuru man naturligtvis med intresse
och uppmärksamhet såväl i Washington
och Moskva som på andra ställen
följer vad som sker t. ex. i Sverige eller
Schweiz, så är ändå huvudintresset inriktat
på vad som även på detta område
kan komma att ske i Kina. Utsikten
att Kina om några år — kanske
förr än man nu tror — är i besittning
av atomvapen är djupt oroande, särskilt
därför att om en verklig nedrustningsöverenskommclse
skall komma till
stånd, måste den såvitt jag förstår för
att inte inom ganska kort tid bli orealistisk
biträdas av jordens folkrikaste
stat. Det är desto mera nödvändigt att
ha detta i sikte som Kina i Tibet, vid
Indiens gränser och på andra håll för
närvarande visar uppenbart aggressiva
tendenser.

Att med hjälp av internationella organisationer
och institutioner skapa en
internationell freds- och rättsordning
har i tre kvarts århundrade varit en
central tanke för svensk liberalism och
förblir det. Det gäller både att förebygga
konflikter och att med fredliga medel
utjämna och lösa konflikter. I främsta
rummet måste vi nu satsa på en utbyggnad
av Förenta Nationerna. Men
vi skall inte heller dölja vår oro inför
Nr 11

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

försöken att beröva denna organisation
en god del av dess handlingskraft genom
trojkasystem på den ledande posten.
Jag hoppas att den svenska delegationen
i FN kommer att bestämt och
målmedvetet bekämpa alla sådana försök.

Jag är glad över att kunna konstatera,
att regeringens uttalande om hjälpen
till u-länderna är mycket positivt. Jag
skall inte tala om den litet barnsliga
prestigekänsla, som i fjol fick regeringen
att motsätta sig vårt förslag om
en höjning av det svenska anslaget,
varigenom dels möjligheter skulle ha
skapats för omedelbara och reella förhandlingar
om ökad hjälp, och dels vårt
bidrag till FN:s verksamhet för u-länderna
skulle ha kunnat höjas. Jag beklagar
att propositionen om u-landslijälpen
för nästa år inte ännu kommit
på riksdagens bord, i synnerhet som
det verkar som om en stor del av det
i statsverkspropositionen nämnda beloppet
utgör ett engångsanslag av särskild
art, vilket har framkallat en del
missförstånd.

I regeringsförklaringen talar man inte
bara om en ekonomisk och social
standardhöjning i u-länderna — det är
ju vad hjälpen självklart syftar till —
utan man vill också att FN-aktionen
och andra stödformer skall leda till en
minskning av den väldiga klyftan mellan
rika och fattiga länder. Detta låter
mycket bra. Men jag tycker att vi
skall vara ärliga nog att erkänna, att
den klyfta som det talas om i regeringsdeklarationen,
såvitt jag förstår,
för närvarande växer för varje år som
går. Vackert tal om att utjämna klyftan
verkar därför på mig stötande, så
länge inga förslag framlagts som kan
trygga en så snabb framstegstakt i uländerna,
att klyftan upphör att växa.
Det är därför lämpligt att sätta som ett
realistiskt mål för de närmaste åren
att steg för steg vidga de industrialiserade
ländernas insatser, så att klyftan
upphör att växa, och sedan gå vi -

dare. Detta, herr talman, tror jag är
en realistisk framställning av läget.

Låt mig till sist säga, att med alla
hotande orosmoln och svikna förhoppningar
som vi har bakom oss och inför
de moln som fortfarande hänger
över oss kan vi bara med stor glädje
och tacksamhet ta emot meddelandet
om att en överenskommelse mellan
Frankrikes och Algeriets företrädare är
nära, som kan göra slut på striderna
och medföra en lösning av konflikten
på självbestämningsrättens grund. Svårigheterna
är naturligtvis därmed inte
alls förbi. Man kan inte vara alldeles
säker på att inte obehagliga överraskningar
skall inställa sig. Men vi har i
dag starkare skäl än tidigare att våga
hoppas på en lösning i samförstånd.
Därmed skulle ett avgörande steg ha tagits
i en utveckling som ger de vita
f. d. kolonialmakterna deras naturliga
ställning som de nya självständiga nationernas
stödjare och medarbetare. Diktaturstaterna
berövas då också ett av
sina främsta och mest missbrukade kort
i det kalla kriget. För demokratiens sak
i världen blir detta en oerhörd vinning.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag vill gärna ansluta
mig till de ord, varmed herr Wedén
slutade sitt inlägg, och ge uttryck för
den känsla av lättnad som alla hyser
inför underrättelsen att stillestånd med
all sannolikhet kommer till stånd mellan
Frankrike och Algeriet.

Herr Heckscher har vid många tillfällen
brukat meddela, att hans parti
är anhängare av alliansfriheten, inte
bara som en tillfällig konjunkturpolitisk
linje utan även i så måtto, att denna
politik skall fullföljas till neutralitet
i folkrättslig mening om en konflikt
skulle bryta ut. Det är självfallet att
jag med stor tillfredsställelse även i
dag hör hans försäkringar av denna
innebörd.

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

I interpellationsdebatten i denna kammare
häromdagen föreföll det emellertid
som om herr Heckscher kom med
en liten brasklapp i sina uttalanden om
alliansfriheten. Först sade han bland
annat, att det finns honom och hans
partivänner närstående kretsar som inte
hyllar denna alliansfria politik. Han
syftade tydligen på ungdomarna inom
sitt eget parti, vilka gett till känna att
de har en annan ståndpunkt. Han hade
som sagt också en brasklapp, vars
innebörd var, att om vi inte skaffar
oss kärnvapen, så vet man inte hur det
går med alliansfriheten.

Jag lyssnade mycket uppmärksamt
när herr Heckscher citerade ur utrikesutskottets
utlåtande från 1956, men jag
kunde inte höra att där stod någonting
om att alliansfriheten var betingad av
att vi skaffade oss kärnvapen. Jag skulle
vara intresserad av att höra om herr
Heckscher glidit från den ståndpunkt
han anförde när han talade om utrikesutskottets
definition av den alliansfria
politiken. Är det så att ungdomarna
har påverkat honom, så att han
kommit till en ny ståndpunkt, eller har
han alltid haft som grundval för sin
uppfattning, att vissa villkor måste uppfyllas
för att han skall kunna vara uppriktig
anhängare av den alliansfria politiken? Herr

Wedén talade litet om kontrollsystemet
och ställde några frågor till
mig. Jag vill först understryka att inget
kontrollsystem kommer till stånd som
inte båda sidor är med om. Det föreligger
alltså ingen risk för att den ena
parten skall påtvingas ett kontrollsystem,
som den inte anser vara tillfredsställande.
Det är ju inte Sverige som
dikterar vad de olika staterna skall vidta
för kontrollåtgärder. Vi kan bara föra
fram en uppfattning i debatten. Varje
medlemsstat i Förenta Nationerna
har sin fulla frihet att säga ja eller nej
till alla förslag. Förenta Nationernas
generalförsamling är, som jag redan
förut har framhållit i dag, inte någon

Sveriges utrikespolitik

lagstiftande församling. Det finns alltså
ingen risk för att något land påtvingas
ett system, som det inte tycker om eller
anser vara ofullständigt eller olämpligt.

När jag uttalade att kontrollen kan
drivas till perfektionism, syftade jag
särskilt på kärnvapenprov och den kontroll
som därvidlag har föreslagits. Jag
kan inte gå in på den mycket komplicerade
fråga som kontroll enligt de
framlagda förslagen utgör: det är en
jätteapparat för att kontrollera huruvida
kärnvapenprov har ägt rum eller
inte. Jag vill betona att det inte är fråga
om att förebygga kärnvapenprov genom
kontrollsystemet. Kontrollsystemet
har inte till funktion att undersöka, om
det till äventyrs i något land finns personer
som ägnar sig åt utexperimentering
av kärnvapen. Kontrollen har ett
helt annat syfte, nämligen att i efterhand
konstatera om en kärnvapenexplosion
har ägt rum. Det är en särskild
sida av kontrollsystemet som sällan beaktas
i debatterna.

Herr Wedén frågade mig, om jag hade
något tekniskt belägg för att det
kunde vara onödigt med kontroll för att
uppdaga vissa kärnvapenprov. Jag har
inte något annat belägg för det än att
vi t. ex. kunde iaktta de ryska proven
i höstas med hjälp av instrument som
finns i olika länder som Amerika, England
och Sverige. Det är således inte
någon svårighet att uppdaga vissa kärnvapenprov
utan något internationellt
kontrollsystem. Därför kan man ju tänka
sig, att man försöker skilja ut sådana
grupper av frågor, där kontrollen
är överflödig eller där i varje fall kontrollen
inte behöver vara lika ingående
och komplicerad som i andra fall. Det
var den tankegången jag hade, när jag
uttalade att kontrollen kan drivas till
perfektionism.

Jag skall också säga några ord i anledning
av herr Wedéns anmärkningar
om mina uttalanden angående förhållandet
till EEC. Man fick nästan ett in -

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

tryck av att herr Wedén menade, att
det är vår skyldighet som demokrater
att anknyta till EEC för att därigenom
stärka demokratiens ställning i världen.
Det är väl alt gå litet väl långt att säga,
att om nu Sverige, Schweiz och Österrike
skulle finna att de inte kan acceptera
de krav som ställs från EEC:s
sida, så skulle vi därmed hamna i ett
läge att inte betraktas som demokrater.
Vi blir väl inte sämre demokrater för
det. Man skall akta sig för sådana överord.

Även de, som inte ser med så reservationslös
entusiasm på Romfördraget
utan förhåller sig mera avvaktande, kan
ju finna experimentet oerhört intressant
och lärorikt. I denna tid av stora
förändringar är tillkomsten av en federation
av sådana stora mått en utomordentlig
händelse. Kanske står vi inför
en utveckling av analog art till den
gamla tyska tullunionens, vilken som
bekant så småningom övergick till att
bli ett mäktigt enhetligt rike, ja, t. o. m.
ett kejsardöme.

Har herr Wedén funderat på vilket
inflytande de frågor har som behandlas
i det s. k. Fouchet-utskottet inom EEC?
Folkpartiet liksom högern är nämligen
fortfarande av den uppfattningen, att vi
egentligen borde ha anmält oss till fullt
medlemskap i EEC. Den ståndpunkten
tycks de hålla fast vid även nu, trots
allt som har hänt sedan de först tog
sin ståndpunkt. Bland de händelser jag
då tänker på är tillsättandet av Fouchetutskottet.
Det hände efter ett ministermöte
den 18 juli förra året i Bonn. Detta
utskott, som premiärministrarna då
bestämde sig för att tillsätta, skulle ha
till uppgift att utreda en hel del betydelsefulla
frågor, som alla går ut på att
skapa en politisk parallell till de ekonomiska
bestämmelser som finns i Romfördraget.

Visserligen är Fouchet-utskottets förhandlingar
sekreta, men det har kommit
ut så pass mycket i pressen, att man
utan att behöva frukta att bli demen -

terad gott kan säga, att det har varit
fråga om en gemensam utrikespolitik,
en förstärkning av NATO och vidgat
samarbete på andra områden, kanske
också på det ekonomiska området vid
sidan av det som finns i Romfördraget.
Vad som ytterst avses är en intensifiering
av de europeiska västmakternas
politiska, försvarspolitiska och ekonomiska
samarbete.

Jag skulle gärna vilja veta om herr
Wedén har tagit med i beräkningen de
kommande resultaten av Fouchet-utskottets
arbete. Dess förslag är visserligen
ännu inte framlagda, men om herr Wedén
fortfarande anser att vi borde ha
anmält oss till fullt medlemskap inom
EEC, så undrar jag om han bedömer sådana
slutsatser, som Fouchet-utskottet
kan komma till, som förenliga med neutraliteten.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall gärna svara
hans excellens utrikesministern på den
fråga han ställde om alliansfriheten.
Jag kanske bäst kan svara med att hänvisa
utrikesministern till vad som står
i själva regeringsförklaringen, där det
direkt uttalas, att ett efter våra förhållanden
starkt försvar är en förutsättning
för den alliansfria politikens fullföljande.

Enligt min uppfattning, som jag utvecklade
i den interpellationsdebatt
som utrikesministern hänvisade till,
torde vi i framtiden — om det inte
uppkommer ett allmänt förbud mot
kärnvapen — komma i den situationen,
att ett efter våra förhållanden
starkt försvar blir så gott som omöjligt
att upprätthålla, om vi inte har kärnvapen.

Om hans excellens utrikesministern i
det fallet har en annan uppfattning,
hade han haft tillfälle att framföra den
vid denna interpellationsdebatt, som
också var en försvarsdebatt. Jag kan
inte riktigt förstå, att det skall vara

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

någon svårighet att tolka innebörden
av det resonemang, som jag därvid utvecklade
och som jag av tidsskäl inte
här kan upprepa helt och hållet. Det
har ingenting att göra med det förhållandet,
att det finns vissa distrikt
inom Högerns ungdomsförbund — och
även andra enstaka personer — som
har en annan uppfattning än högerpartiets
om den alliansfria politiken. Som
jag sade i interpellationsdebatten, har
jag för min del inte för avsikt att ändra
min inställning till följd av att en sådan
diskussion fortgår inom partiet.
En diskussion inom ett politiskt parti
även i utrikespolitiska frågor är såvitt
jag förstår rimlig och motiverad.

Vad utrikesministern sade om kontrollen
hänförde sig uteslutande till
proven. Att en nedrustning över huvud
taget inte är möjlig, om man inte har
en effektiv kontroll av rustningarna,
hoppas jag således att vi kan vara
överens om såvida regeringsförklaringens
vaga formuleringar på den punkten
inte avser någonting annat än själva
provkontrollen. Prov med 50-megatonsladdningar
behöver alltså uppenbarligen
inte någon särskild kontroll.
En annan fråga är kanske hur det förhåller
sig i detta avseende beträffande
prov med små atomladdningar
på exempelvis 0,1 eller 0,02 megaton.

Jag skall inte blanda mig alltför
mycket i diskussionen mellan hans
excellens utrikesministern och herr
Wedén om EEC och Fouchet-planen.
Men eftersom utrikesministern därvid
också nämnde högerpartiet, vill jag
bara säga att det förefaller att vara lika
lätt eller lika svårt att få anslutning
till vår alliansfrihet, vilken anslutningsform
vi än väljer.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern tog
upp en diskussion med mig om Fouchet-gruppen
med utgångspunkt från
att folkpartiet, enligt utrikesministerns
mening, hade haft och fortfarande skul -

Sveriges utrikespolitik

le ha den uppfattningen, att Sverige
egentligen borde ha ett fullvärdigt
medlemskap hos EEC. Jag vill bestämt
bestrida riktigheten av detta utrikesministerns
referat av vad som skulle
ha varit en ståndpunkt från folkpartiets
sida. Vad vi har sagt är, att man
borde ha undersökt, om ett sådant fullvärdigt
medlemskap läte sig förenas
med den svenska neutralitetspolitikens
krav. En sådan undersökning borde
företas innan man bestämde sig för
någon framgångsmetod i detta fall.

Jag beklagar att denna undersökning
inte gjorts. Även om jag kanske för min
del inte har varit alltför optimistisk
beträffande vad utgången skulle ha blivit,
skulle undersökningen i alla fall
ha givit en annan bild av det Svenska
intresset för denna sak över huvud
taget, vilket kanske varit väsentligt när
det gällde att närma sig kontinentalmakterna
i en gynnsam atmosfär. Jag
bestrider alltså, att utrikesministerns
skildring av vår position hade något
med verkligheten att göra.

Mot den bakgrunden kan jag inskränka
mig till att säga, att såvitt jag känner
till är meningen med Fouchet-gruppen
att få till stånd en union, fristående
från EEC och med från EEC skilda
organ, om man undantar det gemensamma
parlament, som där skulle
finnas.

Jag skall nu, herr talman, bara i
korthet beröra kärnvapenprovproblemet.
Jag tycker det är ett mycket väsentligt
framsteg som har gjorts, om
jag får tolka utrikesministerns uttalande
så, att han anser att de av mig åberopade
punkterna i regeringsdeklarationen
inte skulle hänsyfta på nedrustningsproblemet
i stort utan endast på
kontrollen av kärnvapenprov. I så fall
tror jag att våra uppfattningar är mera
sammanfallande än vad jag fick intryck
av när jag läste regeringsdeklarationen.
Man även när det gäller kontroll av
kärnvapenprov — herr Heckscher har
redan påpekat det — så framgick det

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

av diskussionen i FN :s första kommitté,
där utrikesministern under lång tid
följde förhandlingarna, att inte bara
prov under jord är svåra att kontrollera
på långa distanser utan att även
små prov i atmosfären kan vara utomordentligt
svåra att kontrollera utan tillgång
till något speciellt uppbyggt
system. Jag vill tillägga att det är just
på ansträngningarna att få fram små
kärnvapen med små provsprängningar,
som uppmärksamheten nu i hög grad
koncentreras.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag vill ingalunda
hindra högerungdomarna från att inta
en annan ståndpunkt i utrikespolitiska
frågor än partigruppen i riksdagen.
Det var inte alls det jag syftade på,
utan vad jag undrade var om denna
riktning inom högerpartiet har påverkat
herr Heckschers ståndpunkt så att
han har sett sig föranlåten till den
brasklapp jag talade om. Om vi inte
skaffar oss kärnvapen, vet herr Heckscher
inte hur det går med alliansfriheten.
Det skulle innebära att om statsmakterna
bestämmer sig för att inte
skaffa kärnvapen, fastän försvaret har
en budget på 3 400 miljoner kronor,
skulle herr Heckscher säga: »Ja, då
säger jag farväl och går över till Atlantpaktssidan».
Det var detta jag ville få
litet klarhet över, men jag beklagar att
så inte blev fallet.

Vad herr Wedéns yttrande om Fouchet-gruppen
beträffar, kan det sägas
att det inte är något tvivel om att denna
grupp har tillsatts inom ramen för
EEC och ingalunda som en utomliggande
anordning. Det kan hända att
det kan utveckla sig därhän att Fouchet-gruppens
förslag kommer att väcka
kritik inom EEC. Man vet således inte
alls vad det blir av det hela, men
gruppen har kommit till såsom en anordning
inom ramen för EEC.

Herr IIECKSCHER (h) kort genmäle: Herr

talman! Om hans excellens utrikesministern
inte fick någon klarhet
var det möjligen därför att han inte
önskade få någon klarhet. Det är väl
på det sättet att om man hyser den
uppfattningen att kärnvapen håller på
att bli ett normalt instrument i militärmakternas
arsenal, så kommer ett land
utan kärnvapen — även om det betalar
3 300 miljoner kronor för sitt försvar
— att ha svårt att utan kärnvapen
få ett försvar med den fredsbevarande
effekt som behövs för att upprätthålla
en alliansfrihet. Detta är, tycker jag,
en ganska allvarlig fråga som hänger
ihop med våra möjligheter att föra en
fri utrikespolitik. En bedömning av
den frågan, herr talman, behöver inte
på något sätt vara beroende av vad ett
eller annat av våra ungdomsdistrikt
sagt under den senaste tiden, eftersom
det är ungefär den bedömning av frågan
som vi under ett årtionde har annonserat
i alla debatter som har förts
i detta speciella spörsmål här i riksdagen.
Jag förstår inte varför utrikesministern
inte vill se den sanningen i
ögonen. Att han och jag sedan kanske
har olika uppfattning i själva kärnvapenfrågan,
är väl i och för sig inte
något överraskande. Men om jag är anhängare
av att vi skall skaffa oss ett
så starkt försvar som möjligt, inklusive
kärnvapen — om de inte blir förbjudna
—• är det främst därför att jag tror
att vi endast genom ett så starkt försvar
kan bevara Sveriges frihet och
fred, vilket är syftet både med försvaret
och med den alliansfria politiken.
De som är ljumma eller negativa
i försvarsfrågan, oberoende av vilka
försvarsmedel som kommer i fråga,
skapar därmed allvarliga risker inte
minst för möjligheterna att fullfölja
den alliansfria politiken. Om detta mitt
yttrande var ett uttryck för någon tvekan
beträffande den alliansfria politikens
värde, måste jag säga att hans

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

excellens utrikesministern tolkar det
hela litet egendomligt.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är litet förvånad
över vad utrikesministern nu sade beträffande
Fouchet-gruppens uppkomst
och dess verkningssätt. Såvitt jag vet är
den tillsatt av statscheferna, icke inom
ramen för EEC. Den skall ha ett eget
sekretariat och ett eget ministerråd, och
till skillnad från vad som är fallet i
många avseenden inom EEC krävs inom
Fouchet-gruppen enhällighet av de i
gruppen deltagande staterna för att fatta
beslut. Jag kan fortfarande inte förstå
varför utrikesministern drog upp
den aspekten.

Eftersom jag inte fick tillfälle till det
i min förra replik vill jag nu bara tilllägga
att jag tror att utrikesministern
ganska djupt har missförstått vad jag
sade i inledningen av mitt första anförande.
Jag sade ingalunda att Sverige,
Schweiz eller Österrike skulle spela
någon avgörande roll för demokratiens
öde i Europa eller i världen. Vad
jag sade var att man inom de i EEC
deltagande staterna hade den bestämda
uppfattningen att det samarbete, som
man på ett så framgångsrikt sätt har
inlett och vill föra vidare, tjänar till
att göra Västeuropa ekonomiskt och politiskt
starkare och till att säkra demokratien.
Sedan tilläde jag — det var
huvudmeningen med mitt anförande —
att alldeles oavsett vad som skulle gagna
Sveriges ekonomiska intressen innebär
ett ekonomiskt och politiskt starkt
Västeuropa en större säkerhet för en
god demokratisk utveckling i och för
sig. Det är också ett svenskt intresse.
Har utrikesministern någon annan mening
på den punkten?

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Medan den nu avslutade
skärmytslingen pågick, undrade jag
för mig själv: Är det här ett privat
slagsmål, eller får man vara med? Jag

Sveriges utrikespolitik

lät frågan gå vidare till herr talmannen,
och det visade sig att det var ett
privat slagsmål. Jag hade ingen replikrätt,
eftersom jag inte blivit angripen.
Jag skulle väl haft en del att säga, jag
med, men jag får väl försöka låta detta
komma till uttryck i det anförande som
jag nu skall hålla.

Jag skall börja med nedrustningsfrågan.
Jag konstaterar att för närvarande
50 miljoner människor i världen är
sysselsatta för försvarsändamål, antingen
i väpnade styrkor eller i rustningsindustrien,
och att världens sammanlagda
utgifter för försvarsändamål uppgår
till 600 miljarder kronor. Dessa uppgifter
är hämtade ur den statistik som
häromdagen offentliggjordes av Förenta
Nationerna. Siffrorna är säkerligen
för låga. Man kan konstatera att efter
Berlinkrisen i fjol har rustningskostnaderna
i både öst och väst stigit med
över 30 procent. Sådant är läget i dag,
då avrustningskonferensen i Geneve
skall börja. Man rustar, och man rustar
som aldrig tillförne under fredstid.

Det bisarra i situationen är att ingen
vill upprusta och — naturligtvis —
ingen vill krig. Vad är det då som gör
att stormakterna har så svårt att komma
överens? De kan visserligen komma
överens i viktiga stycken. Jag kommer
ihåg hur det var i höstas, då ryktet
spred sig i New York, att Förenta
staterna och Sovjetunionen vore i färd
med att göra ett resolutionsutkast i
nedrustningsfrågan, att detta skulle innehålla
regler om successiv avrustning
och att framtidsmålet skulle vara en totalt
avrustad värld, där ordningen skulle
upprätthållas genom en Förenta Nationernas
fredsstyrka. Det var något
av en sensation. Det mest intressanta
tyckte jag var att Förenta staterna och
Sovjet satt och gjorde upp, under det
att Kommunistkina inte fanns med i
bilden. Det gällde dock en mondial
nedrustning. Men, som här har sagts
från många håll, man har svårt att
komma överens i fråga om avrustning -

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

en och det är kontrollfrågan som är
stötestenen. Vi har läst i tidningarna
hur utrikesministrarna Gromyko, Rusk,
Lord Home och andra har deklarerat
att »vi skall göra vårt bästa för att det
skall bli ett bra resultat av denna nedrustningskonferens».
Jag tror att de menar
det. Det är inte brist på vilja, utan
det är faktiskt, herr Wedén, brist på
förtroende stormakterna emellan som
gör dessa frågor så svåra att lösa.

Deras olika inställningar har, om
också bara antydningsvis, nämnts här.
Å ena sidan säger Sovjet: »Låt oss träffa
överenskommelser om nedrustningar
och låt oss kontrollera att vi på ömse
sidor står fast vid våra utfästelser!»
Å andra sidan säger Förenta staterna:
»Det där är gott och väl men det räcker
inte. Vi måste också ta en kontroll
på vad som finns kvar av rustningar.
Detta är nödvändigt för att man skall
kunna känna till den kvarstående maktbalansen.
»

Där står alltså åsikt mot åsikt. För
min del hade jag inte något att invända
mot hans excellens utrikesministerns
modesta och medlande inställning
i dessa frågor. Men jag är naturligtvis
också ense med både herr Heckscher
och herr Wedén om att det är klart
att vi som svenskar bör önska att det
blir kontroll så långt det över huvud
taget är möjligt. Men detta är ett önskemål,
och det är inte alltid säkert att
det går att genomföra vad man önskar.
Vi lär nog få göra klart för oss den
sanningen, att det inte går att åstadkomma
en internationell rustningskontroll
som är hundraprocentigt effektiv.
En nedrustningsöverenskommelse skall
givetvis säkerställas genom kontroll,
men den måste också bygga på ett förtroende
mellan makterna, som man
skulle önska att det funnes mera av.

Vad kan nu Sverige göra i denna
situation? Sverige är med bland de
sjutton länderna där nere i Geneve,
men vi skall göra klart för oss, att Sverige
är en mycket liten bricka i det spel

som försiggår. Det kan ju hända att vi
kan använda den internationella goodwill,
som vi faktiskt har, och medla
mellan de olika ståndpunkterna i Geneve.
Hur det sedan kommer att gå,
det vet ju ingen.

När jag nu har talat om avrustningsfrågan,
får jag väl också säga några
ord om den så kallade Undénplanen,
d. v. s. planen om kärnvapenfria zoner.
Jag var med därute i Förenta Nationerna,
då planen kom till, och jag anser
mig skyldig ge uttryck åt den observationen,
att planen framlades vid
en psykologiskt riktig tidpunkt. Det var
nog inte minst detta som var betydelsefullt
för planens framgång. Den svenska
framstöten står enligt min mening
i full överensstämmelse med traditionell
svensk utrikespolitik. Här går sålunda
principerna i vår utrikespolitik
igen i den formen att vi för det första
vill hindra atomvapnens spridande till
nya länder och att vi för det andra
också vill se till att maktbalansen inte
därigenom rubbas. Jag menar att det
framlagda förslaget som det var och än
mer efter Sveriges skrivelse till U Thant
inte binder Sveriges handlingsfrihet för
framtiden.

Det vi såg i gårdagens tidningar under
stora rubriker om Gromykos båda
brev till U Thant innebär, som jag ser
det, ingenting sensationellt. Det betyder
helt enkelt i det ena fallet att Sovjet
svarar — liksom vi och andra stater
svarar — på U Thants rundfråga
angående de kärnvapenfria zonerna,
och i det andra fallet ett svar på U
Thants fråga om en nedrustningskonferens
för inställande av kärnvapenproven.
I bägge fallen har svaren tillkommit
på grundval av en resolution i generalförsamlingen,
och de innehåller
från Sovjet — såvitt jag har kunnat se
i tidningar — ingenting nytt eller oväntat.

Herr Heckscher gav uttryck för sin
kritik mot regeringen för att regeringen
inte skulle ha iakttagit behörig kom -

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

munikation med utrikesnämnden. Samma
kritik har vi hört anföras från herr
Ohlin tidigare. I den frågan vill jag
inte peka på något speciellt anmärkningsvärt
fall, utan jag vill rent allmänt
säga att det ligger i regeringens
eget intresse att hålla intim kontakt
med de olika partierna i utrikesfrågorna,
så långt det tekniskt är möjligt.

Så långt är nog såväl herrar Heckscher
och Wedén som jag överens, men
jag vill tillägga, med tanke på arbetet
inom Förenta Nationerna, att det där
ofta uppstår mycket hastiga scenförändringar
i debatt- och förhandlingslägena,
och då kan det vara nödvändigt
att handla synnerligen snabbt. I
sådana sammanhang bör de delegater,
som sitter såsom representanter för sina
respektive partier, anses vara fullödiga
rådgivare å dessa partiers vägnar.

Vad jag sagt innebär att vi naturligtvis
vill göra allt för att vara lojala
mot regeringen då det gäller regeringens
utrikespolitiska manifestationer,
men det kan inträffa att denna lojalitet
kan sättas på ett för hårt prov, om
man ställs inför ett fait accompli.

Våra fyra större partier står varandra
mycket nära i de utrikespolitiska
frågorna. Vår syn på utrikespolitiken
är i själva verket så likartad, att samarbetet
och samförståndet borde kunna
utvecklas och intensifieras ytterligare.

Detta omdöme gäller också frågorna
kring Europamarknaden, om vilka vi
haft så mycket partigräl under det senaste
halvåret. Också under denna debatt
har några efterdyningar av detta
kunnat förmärkas. Ända fram till år
1961 var vi överens i Europamarknadsfrågan.
Det var dock så — jag vill inte
här konkurrera med herr Hagnell och
andra citatkonstnärer — att det tidigare,
alltså fram till mitten av förra
året, förelåg klara uttalanden från både
högern och folkpartiet om att vi inte
kunde tänka på att gå in i sexstatsmarknaden.
—- Jag skall gärna verifiera
vad jag nu sagt, om så önskas.

Sveriges utrikespolitik

Herr Heckscher hade dock i ett anförande
—• jag har det inte här till
hands — en reservation »under nu gällande
förhållanden». Förhållandena
ändrade sig, säger man. Men jag undrar
vad det var för förhållanden som
ändrade sig. Jo, England förklarade sig
vilja inträda i EEC. Då sade högern
och folkpartiet, att det förändrar ju
läget, ty kommer England med i EEC,
så påverkar det vår syn på saken eftersom
F1EC då inte längre blir det hinder
för vår svenska neutralitetspolitik som
vi förut ansett det vara. Vi i centerpartiet
kunde inte vederlägga denna uppfattning,
men vi tyckte nog — jag vill
inte använda några hårda ord — att
bedömningen var ganska orealistisk.

Men vi vet hur läget är i dag. I dag
är den engelska förhandlingsståndpunkicfl
känd och vi vet vad England menar.
England begär inga förändringar i
EEC-fördraget och inte heller något
tilläggsprotokoll. Vid förhandlingarnas
öppnande instämde t. o. m. britterna
i Bonndeklarationens allmänpolitiska
syfte.

England har således inte framfört
krav på någon ändring av betydelse för
svensk neutralitetspolitik. Därför undrar
jag om inte de, som i höstas förordade
medlemskap i EEC och som ju är
anhängare av vår traditionella neutralitetspolitik,
borde ha möjlighet att under
de ändrade förhållanden som nu
gäller deklarera sin anslutning till associationslinjen.
Det var med mycket
stor tillfredsställelse jag hörde att särskilt
herr Heckscher framhöll — men
jag är säker på att herr Wedén instämmer
däri — att han åtminstone önskar
en lojal samverkan partierna emellan vad
beträffar underhandlingarna med EEC.

I fråga om de rent ekonomiska sidorna
av saken, de rent handelspolitiska
sidorna, borde det inte heller vara svårt
att komma överens. Härvidlag kan vi enligt
min mening betrakta läget med avvaktande
lugn. Sveriges utrikeshandel i
fråga om såväl import som export har en

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

sådan varusammansättning och fördelning
på olika länder, att vi inte kommer
alldeles tomhänta till förhandlingarna.
Emellertid är det klart att man, när man
skall bedöma vad som är förenligt med
vår utrikespolitik i övrigt, kan komma
i svårigheter.

Jag konstaterar med tillfredsställelse
de mycket klara uttalanden om anslutning
till vår traditionella neutralitetspolitik,
som gjordes både av herr Heckscher
och av herr Wedén. Jag håller
dem räkning för att de så klart uttryckte
den saken. Det kanske är litet småaktigt
om jag påpekar ett par nyanser i herr
Heckschers och herr Wedéns anföranden.
Herr Heckscher talade om »neutralitetspolitiken
rätt tolkad» och herr Wedén
sade att vi skulle undvika överdrifter
i detta sammanhang. Det är så rätt
som det är sagt, men det kanske varslar
om att det måhända blir en del diskussion,
när det blir tal om frågorna in
concreto. Det blir säkert diskussion
när vi ställs inför den verkligt svåra
uppgiften att i olika detaljfrågor avgöra
om ett associationsavtal är förenligt
med svensk utrikespolitisk inställning
och svensk målsättning, när vi skall
bedöma om en åtgärd kolliderar med
vår alliansfrihet eller med den handlingsfrihet
utåt som syftar till att bevara
vår neutralitet i krig.

Jag har antecknat en hel del problem,
som kan bli besvärliga att lösa. I vad
mån skall Sverige t. ex. få möjlighet att
av den ena eller andra anledningen annullera
ett associationsavtal? Hur skall
det gå om EEC-länderna mer eller
mindre uttalat skulle använda handelspolitiken
som instrument för allmänt
utrikespolitiska syften? Hur skall det
bli möjligt att vid avspärrning i händelse
av krig säkerställa Sveriges behov
av livsviktiga varor? I vad mån skall
Sverige få möjlighet att inte minst genom
jordbrukspolitiken åstadkomma
den ekonomiska försvarsberedskap som
vi anser nödvändig? Frågor av det slaget
hopar sig. Det gäller för oss att kom -

ma fram till ett handlingsprogram, som
vi kan ena oss om.

Samma spörsmål uppställer sig även
för våra bundsförvanter Schweiz och
Österrike. Nu tycks man vara på väg
att uppnå enighet mellan de tre länderna,
om man får tro vad tidningarna rapporterar
från det expertmöte, som under
den senaste veckan hållits i Rättvik.
Jag har emellertid lärt mig att våra
svenska tidningar har mycket väl reda
på vad som försiggår under hemliga möten,
varför jag tror på dem.

De frågor det här gäller mår väl av
att komma under expertögon. De största
svårigheterna tror jag ligger inte i att
formulera ett svenskt neutralitetsmässigt
handelspolitiskt program, utan i att presentera
detta på ett sådant sätt att det
går ihop med EEC-systemet och dess
former. Här kommer framför allt den
frågan in i bilden, hur vårt land skall
förhålla sig till EEC:s olika institutioner.
Hur skall den frågan ordnas så att
vi inte kommer i konflikt med den handlingsfrihetens
politik som utgör kärnan
i en neutralitetspolitik av svenskt märke?
Nu lämnar de sex experterna sitt
arbetsresultat till regeringarna i Sverige,
Schweiz och Österrike. Vi får väl
vad det lider se ett utkast till associationsavtal,
och jag vill föreslå att vi
kommer överens om att åtminstone till
dess vara återhållsamma med partipolitiska
manifestationer i EEC-frågan.

I övrigt ansluter jag mig till regeringsförklaringen
beträffande Finland och
de övriga nordiska länderna, liksom till
regeringsförklaringen beträffande de
underutvecklade länderna. Vad utvecklingshjälpen
beträffar konstaterar jag
med tillfredsställelse att man vill att
den, då ej andra skäl föreligger, skall
gå över FN.

Vi har i dag uppehållit oss mest vid
de frågor som har direkt eller indirekt
samband med den motsatsställning som
finns mellan öst och väst. Men vi skall
naturligtvis därför inte glömma, att det
även finns ett problem »syd» som blir

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

allt viktigare. Vi blir emellertid i tillfälle
att komma in på den delen av de
utrikespolitiska spörsmålen senare under
denna riksdag, och därför låter jag
det i dag, herr talman, stanna vid det nu
sagda.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Egentligen är väl en utrikespolitisk
debatt i dag tämligen överflödig.
Det verkar på något sätt ansträngt
att diskutera saker, som vi ju
ändå i stort borde vara ganska överens
om. Den oenighet som föreligger — om
hur vi på ett tidigare stadium bort agera
i marknadsfrågorna — kan väl anses
nog diskuterad. Några nya synpunkter
att tillföra den debatten torde inte finnas.
Och att redan nu dra upp några fasta
villkor —• utöver vad som redan skett
— för vårt lands associering med EEC
kanske är något för tidigt, innan vi fått
svar på den svenska associationsansökningen.

Då det alltså inte, enligt mitt sätt att
se, finns anledning att i dag låsa positionerna,
innan någon förhandlingskontakt
med de sex ens etablerats, skall
jag inte gå in på frågans detaljer, utan
jag skall nöja mig med att beträffande
marknadsfrågorna ta upp ett par saker,
som visserligen tidigare diskuterats,
men måhända ej tillräckligt.

Om jag fattat herrar Heckscher och
Wedén rätt här i dag, så har de fortfarande
en i varje fall från min avvikande
uppfattning om neutralitetsbegreppets
innebörd, om vad man kan tillåta sig
eller inte tillåta sig utan att komma i
konflikt med neutraliteten. Jag har tidigare
varit förvånad över herrarnas
beredvillighet att svälja det mesta av
Rom-fördraget utan att sätta i halsen.
Och jag är fortfarande förvånad och en
del bekymrad, därför att högern och
folkpartiet tycks vara beredda att acceptera
vissa punkter av Rom-fördraget,
som för mig framstår som absolut oförenliga
med neutraliteten. »Vi står fortfarande
fast vid vår ståndpunkt», sade

Sveriges utrikespolitik

herr Heckscher — och jag fick intrycket
att herr Wedén menade detsamma för
folkpartiets del. Menar verkligen högern
och folkpartiet, att vi kan godta
avtalets bestämmelser om tullunionen
och den yttre handelspolitiken utan undantag?
De två sakerna är ju i vissa
avseenden mycket nära förbundna med
varandra, och för mig framstår det som
helt beroende av vilka undantagsbestämmelser
vi kan få på den yttre handelspolitikens
område, om vi skall kunna
acceptera tullunionen. Kan vi få
frihet att själva sluta handelsavtal med
tredje land och kan vi få tillräckliga garantier
för produktion, lagring och import
i händelse av ett beredskapsläge,
så är inte mina betänkligheter större än
att även jag kan tänka mig att godta tullunionen.
Men att vi skulle kunna ge avkall
på dessa villkor förefaller mig uteslutet.
Det är en ståndpunkt, som jag
menar vi måste hävda vid de kommande
förhandlingarna med EEC.

Det kan i sämsta fall innebära att vi
får en tullgräns utefter Kölen och Öresund,
om nu Norge och Danmark vinner
anslutning till den gemensamma
marknaden men inte vi. Jag tror att de
flesta i Norden skulle tycka mycket illa
om och beklaga en sådan utveckling,
men i valet mellan detta onda och bindningar,
som kunde äventyra vårt lands
möjligheter att hålla sig utanför ett
eventuellt kommande krig, måste ändå
det senare bli avgörande.

Därmed är inte sagt, att vi inte på allt
sätt bör söka samordna de nordiska ländernas
uppträdande vid förhandlingarna
med EEC och så långt möjligt söka
oss fram till gemensamma lösningar av
föreliggande problem, även om anslutningsformerna
skulle bli olika. Det kanske
också blir lättare att finna gemensamma
nordiska ståndpunkter, när danskarnas
heta kärlek till De sex hunnit
svalna något.

Det var, herr talman, den första av
de frågor om marknadsanknytningen
som jag ville göra några reflexioner om -

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

kring. — Den andra är mer allmän och
har med marknadsanslutningen i stort
att skaffa.

Det har aldrig upphört att förvåna
mig, med vilken frenesi man från högerns
och folkpartiets sida drivit tesen,
att vi, nära nog till varje pris, måste
med i EEC. Fördelarna av att vara med
i gemenskapen och nackdelarna av att
stå utanför har högljutt proklamerats —
i varje fall det senaste året. Tidigare
var det ju inte riktigt så. Men man har
från det hållet knappast hört någonting
om nackdelarna av att vara med och fördelarna
av att stå utanför — även de
finns ju. Skulle det inte vara till fördel
för såväl debatten som för de kommande
förhandlingarna med en något
mer nyanserad diskussion? För mig har
det avgörande vid ställningstagandet varit,
att jag ansett fördelarna — icke taget
i egoistisk svensk mening — av en anslutning
vara större än nackdelarna.
Därför har även jag accepterat, att vi
borde söka en villkorlig anslutning -—
inom den ram som vår alliansfria utrikespolitik
medger. Det är denna uppförstoring
av fördelarna och undervärdering
av nackdelarna av en anslutning, som
jag tror är inte bara olycklig utan dessutom
felaktig. Låt mig i detta sammanhang
citera vad en framstående svensk
bankman yttrade för mindre än en
vecka sedan just i det här avseendet:
»Emellertid är det utomordentligt viktigt
att man vid bedömningen av vårt
läge liksom i andra sammanhang undviker
sagornas berättarteknik, där allt
målas i kontrastfärgerna svart och vitt.
Det kan knappast vara en objektiv beskrivning
om man å ena sidan hävdar
att Sverige får en problemlös tillvaro
om vi associeras, och å andra sidan påstår
att det blir en katastrof om vår
associeringsansökan avslås. En långsammare
standardstegring och sysselsättningssvårigheter
kan bli följden av att
associationen icke kommer till stånd.
Men någon katastrofsituation inträder
icke.» När man hör högerns och folk -

partiets argumentation får man onekligen
det intrycket att katastrofen skulle
vara överhängande.

Om det tillätes mig att säga ytterligare
några ord om nackdelarna av en
alltför nära anknytning av det svenska
näringslivet till EEC, så vill jag gå förbi
de besvärligheter för stora delar av
vår hemmamarknadsindustri, som utan
tvivel kommer att uppstå. Att svårigheterna
på många områden blir betydande
är uppenbart. Men det torde vara
ett pris som vi måste vara beredda
att betala för att få vara med. Vad som
mera oroar mig — och det är en fråga
som hittills alltför litet diskuterats —
är följderna på längre sikt av en anslutning.
Även med undantagsbestämmelser
och garantier för en nödvändig
ekonomisk beredskap och en försvarsberedskap
kommer, såvitt jag begriper,
en hårdare integrering av vårt näringsliv
med De sex att allvarligt försämra
vårt läge i händelse av ett krig om fem
eller tio år. Jag frågar mig, om vi, efter
att integrationen har genomförts,
över huvud taget kan återtaga den självständighet
och återgå till den grad av
självförsörjning, som då blir nödvändig.
Är rätten att uppsäga en eventuell
överenskommelse härvidlag tillräcklig?
Vilka möjligheter har vi att återuppta
livsviktiga tillverkningar, som kanske
legat nere under en följd av år?

Jag tror att också denna synpunkt
måste beaktas vid avvägningen av föroch
nackdelarna med en anslutning.
Här möter — det är jag övertygad om
— de som från svensk sida skall föra
förhandlingar med EEC ett ytterst ömtåligt
problem som kräver stor uppmärksamhet
och den yttersta försiktighet.
Jag förutsätter att riksdagen eller
i varje fall utrikesnämnden hålles nära
informerad under förhandlingarnas
gång.

En svensk anslutning till De sex får
enligt mitt sätt att se inte på några villkor
bli sådant, att vi redan a priori
försätts i ett tvångsläge, utan valmöj -

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

ligheter vid den tidpunkt då ett eventuellt
framtida krig utbryter.

Detta var, herr talman, några korta
randanmärkningar som jag ville göra
till det avsnitt av dagens debatt som
gällt marknadsfrågorna.

Beträffande övriga i regeringsdeklarationen
berörda frågor skall jag fatta
mig mycket kort. Alla är säkerligen
överens om och beredda att instämma
i de förhoppningar om framgång för
den i dag inledda nedrustningskonferensen
i Geneve, vilka uttalas i deklarationen.
Att en fortsatt och ohejdad
kapprustning utgör ett fruktansvärt hot
mot världsfreden torde stå klart. Det är
inte bara kapprustningen på kärnvapenområdet,
vilken efter de ryska proven
i höstas och det från amerikansk
sida signalerade återupptagandet av
kärnvapenprov i atmosfären, som utgör
det största eller kanske allvarligaste
hotet. Kapprustningen på de konventionella
vapnens område är kanhända i
dag minst lika farlig. Med hopp om att
inte bli missförstådd och beskylld för
att försvara kärnvapnen kan man måhända
våga hävda att just innehavet
av kärnvapen under det senaste årtiondet
haft en fredsbevarande effekt. Ingen
vågar väl härvidlag ha någon mera bestämd
uppfattning, men nog förefaller
det troligt att om inte dessa vapen funnits
skulle riskerna för en allmän konflikt
ha varit större, därför att vedergällningsrisken
för en angripare med
konventionella vapen hade bedömts som
mindre allvarlig.

Man vet alltså inte vad kärnvapnen
betytt för att bevara världsfreden. Det
är därför jag menar att en nedrustning
inte bara på kärnvapenområdet utan
över hela linjen måste till för att undanröja
riskerna för en katastrof. Sverige
bör — som sagt — efter måttet av
sin ringa förmåga göra allt vad som är
möjligt för att Genévekonferensen skall
bli om inte mer så dock en ringa början
på den rustningsbegränsningarnas
väg alla folk hoppas på. Några över -

Nr 11 53

Sveriges utrikespolitik

drivna förhoppningar om framgång och
omedelbara resultat av konferensen hyser
väl ingen, men bara det faktum att
de deltagande ländernas regeringar är
beredda att allvarligt ge sig i kast med
dessa problem är ju ägnat att i någon
mån stilla oron för den framtida utvecklingen.

Låt mig bara till allra sist, herr talman,
uttrycka min tillfredsställelse med
att det varit möjligt att samla de nordiska
länderna om en traktat, vari de
hittills uppnådda resultaten av det nordiska
samarbetet sammanfattas och bekräftas.
För alla vänner av ett vidgat
nordiskt samarbete och efter alla de besvikelser
vi under årens lopp utsatts
för — från misslyckandet med att få
till stånd ett nordiskt försvarsförbund
över torpederandet av det handelspolitiska
samarbetet till riskerna för en
splittring i Norden då det gäller de europeiska
marknadsfrågorna — är det ändå
en källa till tillfredsställelse att man
lyckats ena de nordiska länderna om
denna samarbetstraktat. Dess betydelse
skall inte överdrivas, men efter alla
misslyckanden hittills bör man ha rätt
att med tillfredsställelse notera även de
små framgångarna. Tillkomsten av detta
samarbetsavtal kan för framtiden
komma att få större betydelse än vad
som i dag kan överblickas eller vad avtalet
i och för sig kan ge anledning att
räkna med. Det kan bli den plattform
varpå det nordiska samarbetet kan vidareutvecklas,
förstärkas och fördjupas,
vilket inte bara skulle bli till gagn
för Norden utan också bli en medverkande
faktor i de nordiska ländernas
roll i det europeiska och internationella
samarbetet.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet för
en replik eftersom jag tyckte att herr
Gustafsson i Stockholm under första
hälften av sitt anförande använde en
onödigt polemisk och misstänkliggörande
ton också mot folkpartiet.

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

Vi inom folkpartiet har sannerligen
inte hört till dem som på detta område
målat i svart eller vitt. Jag delar
herr Gustafssons uppfattning att det är
angeläget med en rättvisande teckning
av för- och nackdelar av det ena eller
andra alternativet. Man måste också beakta
att det även ur svenska intressens
synvinkel måste bedömas såsom fördelaktigt
att hela Västeuropa blir ekonomiskt
och politiskt starkare. Men utan
att måla i svart eller vilja väcka till liv
några katastrofstämningar vill jag erinra
om att det är en allvarlig sak även
för exempelvis Svenska metallindustriarbetareförbundet,
därest i fortsättningen
utrymmet för reallönestegringar blir
avsevärt mindre inom många och stora
industrigrupper än som eljest skulle
vara fallet. Jag är alldeles övertygad
om att herr Gustafsson mycket väl uppfattar
den allvarliga innebörden därav.

Vidare har jag, herr talman, den uppfattningen
att i det förhandlingsläge,
vari vi nu håller på att ingå, kan det
icke vara till fördel att diskutera större
eller mindre detaljfrågor i hela komplexet.
Med anledning av vad herr Gustafsson
sade om handelsförhandlingar
med utanför Gemenskapen stående makt
vill jag emellertid gärna framhålla att
jag betraktar sådana bestämmelser, som
skulle ålägga Sverige kvantitativa regleringar
av import eller export under omständigheter
vilka inte läte oss själva
påverka det hela, såsom icke förenliga
med den svenska utrikespolitiken.
En tullunion däremot har enligt min
bestämda mening icke alls någon sådan
innebörd.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev inte på något
sätt angripen av herr Gustafsson i Stockholm
och jag delar de åsikter som han
här framfört, men liksom herr Wedén
fäste jag mig vid formen för herr Gustafssons
framträdande. Särskilt vad han
sade i början av sitt anförande före -

föll mig vara onödigt fränt och aggressivt.

Jag har därför begärt ordet för att
understryka att vi bör verkligen försöka
att ovan partierna komma överens
i utrikespolitiken. Det gäller att ta vara
på vad som förenar och att inte förstora
upp vad som skiljer. I den farliga
värld, vari vi lever, bör vi inte ta
upp några smågräl i utrikesfrågorna.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det har anmärkts på
min polemiska ton och över huvud taget
på formen för mitt framträdande.
Nu rår jag ju inte för att mitt röstläge
är sådant som det är och att tonen kanske
därför inte kom att direkt motsvara
innehållet i mitt anförande, men jag får
väl försöka bättra mig i detta avseende
om det finns några möjligheter därtill.

Sedan säger herr Wedén — och det
är kanske anledningen till att jag var
något polemisk — att han eftersträvar
ett ekonomiskt och politiskt samarbete.
Det är väl ändå där uppfattningarna
skiljer sig. Vi är beredda att gå
mycket långt vad det gäller det ekonomiska
samarbetet, men att gå in i ett
politiskt samarbete med sexstaterna är
i varje fall från mina utgångspunkter
en omöjlighet. Jag är helt medveten,
herr Wedén, om det allvarliga i att
komma utanför med tanke på minskat
utrymme för lönestegringar och lägre
framstegstakt inom det svenska näringslivet.
I valet mellan det och att göra
bindningar som skulle omöjliggöra för
oss att driva vår alliansfria utrikespolitik
tror jag dock att majoriteten av
det svenska folket hellre tar det första
alternativet trots dess nackdelar.

Jag har också för min del undvikit
att gå in på några detaljer i det förhandlingsläge
som nu föreligger. Jag
kan därför sluta detta inlägg med att
helt instämma med herr Wahlund i att
det nu är viktigare att ta vara på vad

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

som förenar än syssla med vad som
skiljer.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det gläder mig att det
i varje fall var en avsevärd skillnad i
tonläge mellan herr Gustafssons i Stockholm
senaste anförande och hans första.
Jag är dock tvungen att säga ett par
ord till, eftersom herr Gustafsson fortfarande
använder mitt uttalande om
politiskt samarbete i ett missvisande,
polemiskt syfte.

När jag har talat om politiskt samarbete
här har jag klart och tydligt
syftat på sådana former av politisk
samverkan som är exemplifierade i själva
regeringsdeklarationen, där man säger
att man är intresserad av samverkan
i fråga om konjunkturpolitik, fortsatt
harmonisering av arbetsmarknad
och socialpolitik, samordning på jordbrukspolitikens
område o. s. v. Jag
framhöll att man inte envist skall lägga
huvudvikten på den rena handelspolitiken,
eftersom det också finns andra
frågor som är mycket betydelsefulla.

För övrigt, herr Gustafsson, är det
en för oss alla välkänd sak att vi har
ett avsevärt ekonomiskt-politiskt samarbete
med en hel rad länder och organisationer
utan att det stör vår utrikespolitik
på något sätt. Jag angav
som den första punkten i mitt anförande
att varje tanke på att vi genom
något slags påtryckningar skulle kunna
pressas bort från den svenska utrikespolitikens
huvudlinje icke var grundad
i verkligheten.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ansträngde mig
verkligen att moderera röstläget i mitt
förra inlägg.

I anslutning till vad herr Wedén nu
yttrade vill jag bara säga att det med
den definition han här gjort av vad

Sveriges utrikespolitik

han menar med politiskt samarbete
inte heller föreligger några större skiljaktigheter
mellan honom och mig i detta
avseende.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Efter alla de något
konstlade försök att mucka gräl som
försiggått här inför TV-kamerorna skall
jag be att få säga några ord.

När jag ser tillbaka på de utrikespolitiska
huvudfrågor vi sköt i förgrunden
under 1950-talet, måste jag
konstatera att det inte längre bara
handlar om kommunistiska propagandaparoller
utan om grundsatser som
fått officiellt erkännande av den svenska
regeringen. Helt annorlunda talar
denna i dag om problemen kärnvapenförhud,
Östersjön ett fredens hav, hotet
mot Norden samt den finländska utrikespolitikens
uppgifter jämfört med
början av 1950-talet.

Jag noterar med tillfredsställelse att
regeringen numera är en klar anhängare
av kärnvapenförbud, liksom den vill
hindra dessa vapens ytterligare spridning.
Vår paroll »Östersjön ett fredens
hav», lyder i regeringens tappning:
Fred i Östersjön. Finlands sak är inte
längre svår, den har blivit vår, en av
den svenska utrikespolitikens huvudintressen
— det är förnuftiga ord utrikesministern
sagt i dag i denna fråga.

Regeringen tycks inte längre tro att
den västtyska återupprustningen och
kraven på gränsrevisioner mot Östtyskland,
Polen och Sovjetunionen är något
oförargligt och likgiltigt. Den beklagar
säkert detta utan att säga det
öppet, liksom den väl måste beklaga
det tysk-danska östersjökommandot och
den norska regeringens invändningar,
innebärande att om kriget kommer,
skall också kärnvapenkriget kunna föras
in på nordisk mark. Det dröjer
kanske inte så länge förrän regeringen
är mogen att repetera vad Per Albin
Hanssons koalitionsregering sade i april
1940 att »Vänskapen med Sovjet -

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

unionen utgör ett fundamentalt stöd för
Sverige».

Jag samlar inte glödande kol på regeringens
huvud för att den i viss mån
talar annorlunda i dessa frågor numera.
Omvändelsen är dessutom inte konsekvent.
Den goda viljan är ofta bättre
än de faktiska handlingarna. Bland dagens
handlingar räknar jag fjäsket för
den stormonopolistiska sammanslutningen
EEC och indolensen gentemot
Tyska demokratiska republiken. Jag
tror att det finns ett samband mellan
dessa skiljaktiga attityder och att deras
gemensamma nämnare är opportunism.

När man lyssnar till utrikesministern,
frågar man sig ibland om man liksom
hos Mozart skall lyssna till den ton
som svann eller som hos Beethoven till
den ton som kommer. Det är så mycket
halvkvädna visor och uttalanden, som
kan tolkas både för och emot en sak.
Han talar om Marshallplanens lyckliga
utveckling till friare handel, medan det
väsentliga och olyckliga är att den banade
vägen för Atlantpakten, redskapet
för det planerade tredje världskriget.

Han säger att ryssarna endast tillåter
kontroll av hur nedrustningsbeslut genomföres
— precis som om inte detta
vore det enda riktiga och realistiska.
Han talar om de amerikanska kontrollkraven
som inriktade på perfektionism
— som om detta sabotage vore något
som kräver respekt och förståelse. Han
erkänner kolonialfolkens rätt till nationella
uppror, men framställer som
suspekt om en stormakt försvarar rätten
till nationella frihetskrig.

Är inte detta ett utslag av diplomatisk
perfektionism?

Om utrikesministern känner bitterhet
över omkostymeringen av den högtsyftande
Undénplanen, så döljer han dock
detta i dag. Jag tvivlar emellertid på
att han själv tror på möjligheten att
övertyga någon om att hans ursprungliga
plan bara skall gälla under fred
och bara om ett beslut om stopp för

kärnvapensprängningar åstadkommes
samt att den inte vill hindra NATOstater
och andra att, innan planen beslutats,
för amerikansk räkning lagra
hur mycket kärnvapen som helst.

Jag noterar samtidigt att regeringen
tar avstånd från höstens panikmakeri
kring sovjetnoten till Finland. Nu förberedes
en särskild nordisk traktat, säger
utrikesministern, och erinrar om
de otaliga band som förenar de nordiska
länderna. Ja, men är det inte
samtidigt något av banden mellan fyra
bröder, av vilka två blir fackföreningsledare
och två strejkbrytare? Lever inte
regeringen något luftigt kvar i ungdomens
saliga svärmeri när det gäller de
nordiska problemen?

Regeringen vill exempelvis ha fred i
Östersjön. Det är ett klart svenskt och
finländskt intresse. Men danska regeringen
har genom östersjökommandot
skapat garantier för att det skall bli
krig i Östersjön, om det planerade storkriget
kommer. Skall man inte låtsas
därom?

Eller låt mig ta ett annat exempel.
Regeringen vill göra Norden till en
kärnvapenfri zon. Det är en ädel tanke.
Men den norska regeringen avvisar efter
vad jag förstår Undénplanen. Herr
utrikesminister! Borde vi inte vänta
till ett lägligare tillfälle för att prisa
samarbetet med krafter, som är mäktiga
en sådan brist på lojalitet? En mera
iskall avkylning än de danska och norska
besluten har väl aldrig erbjudits så
varma och osjälviska förhoppningar.
Nog kunde regeringen något kärvare
ha karakteriserat sådana judasgärningar
än det försynta påpekandet att den
amerikanska baspolitiken avser att
hindra försöken att skapa kärnvapenfria
zoner.

I dag samlas den stora internationella
avrustningskonferensen i Geneve.
Sverige är en av de 18 nationer som
måste rädda mänskligheten från kapprustningens
och de i dess spår följande
krigshotelsernas faror. Det är en

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

stor ära för vårt lilla land, ett erkännande
av dess internationella betydelse.
Man kan helt instämma i de varma
ord varmed regeringen hälsar denna
märkliga tilldragelse.

Men bortsett från regeringen märks
inte mycket av glädje över avrustningskonferensen
— men så mycket mer av
tvinsjuk skepsis. Vapenfabrikanterna
har verkligen ett mäktigt grepp över
sinnena.

Avrustningsfrågan har gått en lång
lidandets väg, stenlagd med goda föresatser,
som avbrutits av två världskrig.
Bakslagen bildar liksom en allé av krossade
illusioner. Starka krafter verkar
även nu för att låta avrustningstanken
kvävas i ett tredje världskrigs blod.

Uppgiften är därför, som vi ser den,
att rädda avrustningen från kriget. Antingen
avrustning eller krig — det är
på längre sikt det stora valet. Det är
i denna insikt FN beslutat inkalla den
nya avrustningskonferensen och bestämt
dess sammansättning.

Det saknar inte betydelse, att det
inte finns någon regering som vågar
förneka avrustningsfrågans centrala
roll. Löses den positivt, blir det inte
krig. Löses den inte och kapprustningen
fortsätter, kommer krigshotet att
skärpas — bagateller kan utlösa krig
här och var. Kanske ett rent misstag,
en synvilla, ett slarv eller en vårdslöshet
kan föra folken till ett världskrigs
tröskel. Allt detta är så självklart att
det verkar hanalt.

Enligt utrikesministern ligger de
största svårigheterna för avrustningen
i den ömsesidiga misstron. Denna misstro
finns, men den är enligt min mening
inte det centrala. Central är däremot
inställningen till doktrinen om
den fredliga samlevnaden, den fredliga
tävlan mellan de båda systemen.

Vill man acceptera den fredliga samlevnaden
och lösa tvistefrågorna vid
förhandlingsbordet, väljer man också
avrustningen, som kommer att lösa det
mesta. Då griper man sig an frågorna

Sveriges utrikespolitik

politiskt. Jag tycker mig kunna utläsa
en förståelse härför i statsminister Erlanders
första svar till premiärminister
Chrustjov på hans förslag att inleda
avrustningskonferensen med en politisk
överläggning mellan regeringscheferna
för de deltagande staterna.

Vill man det däremot inte, lägger
man huvudvikten vid formaliteterna
och rullar in hela problemet i en juridisk
pyttipanna av spetsfundigheter
och förbehåll. Häri ligger en stor fara,
och det förklarar kanske en del skepsis
hos sådana som ändå är anhängare
av själva avrustningstanken. Faran att
avrustningsproblemet konserveras i ett
paragrafkäbbel kring det mindre väsentliga
medan kapprustningen fortsätter
bör tvinga parlamenten och folken
att sätta det tryck bakom avrustningskravet
som ensamt kan ge framgång.

Utrikesministern säger i dag att full
enighet råder i riksdagen om önskvärdheten
av ekonomiskt samarbete i Europa.
Ja, men detta betyder inte enighet
om ekonomisk-politisk blockbildning
av en grupp stater, som diskriminerar
andra stater. Det är inte enighet
om att förbereda handelskrig som
enligt gammal erfarenhet kan bära frön
till militära krig. Det innebär inte heller
att för några utspekulerade fördelar
för den svenska exportindustrien
uppoffra både den nationella självständigheten
och neutralitetslinjen.

Regeringens kategoriska förbehåll
när det gäller neutralitetskravet är tillfredsställande.
Men den uttalade lojaliteten
gentemot EEC:s politiska syften
och strävanden minskar lika kategoriskt
värdet av neutralitetsreservationen.
Här invecklar regeringen sig i en
härva av motsägelser och inkonsekvenser.
Detta motsvarar inte klarheten i
statsministerns riktiga deklaration inför
metallkongressen i somras.

Ett uttryck för regeringspartiets dilemma
när det gäller EEC-frågan är
de åsikter, som från en konferens i
höstas mellan representanter för LO

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

och Kooperativa förbundet sammanfattats
i en skrift av Clas-Erik Odhner.
Därav framgår:

att EEC är en politisk-ekonomisk organisation
där det politiska är det primära
och det ekonomiska det sekundära,

att det politiska syftet är att de sex
staterna jämte Spanien, Portugal samt
nya och associerade stater skall stärka
atlantalliansen och sammansmälta statsblocket
i en union med starkt begränsade
nationella friheter för de anslutna
staterna samt

att denna tullunion, som logiskt utvecklas
till en myntunion, gentemot de
fem världsdelarna, d. v. s. alla övriga
länder, skall föra en diskriminerande
handelspolitik.

1 skriften fastslås vidare:

att anslutningen i ena eller andra
formen innebär avveckling av svagare
näringar (naturligtvis till förmån för
de monopolistiska storföretagen),

att vid depressioner inga stödåtgärder
för att skapa sysselsättning får genomföras
om dessa anses ensidigt gynna
Sverige,

att exempelvis de mäktiga västtyska
monopolen skulle kunna köpa upp
svenska industrier och naturrikedomar,

att risk föreligger att kommande löneförhandlingar
skulle centraliseras till
EEC och

att de s. k. utvecklingsländernas svårigheter
kan komma att skärpas genom
EEC-politiken.

Ännu allvarligare ur regeringens synpunkt
borde väl slutsatserna vara:

att anslutningen till Rom-avtalet inte
ger trovärdiga möjligheter att hävda
att landet för en självständig neutralitetspolitik
och

att de neutrala staterna inte kan få
associeringen på fördelaktigare villkor
än vad medlemskapet kostar de övriga.

Det är milt sagt förbluffande och belyser
ytterligare det tvetydiga i behandlingslinjen,
att denna förkrossande kritik
bara leder till ett stöd, låt vara myc -

ket motvilligt, åt regeringens associationsbegäran.

Denna försvagas ytterligare av de
blygsamma förmenta nackdelar som
Landsorganisationen och Kooperativa
förbundet tycker sig ha kunnat räkna
fram.

De är om Sverige bevarar sin självständighet
gentemot EEC

att den svenska exporten skulle mötr
samma tullsvårigheter som hittills och
gå miste om tänkta framtida tullsänkningar
samt

att de gynnade svenska näringarna
inte skulle kunna hålla samma expansionstempo
utanför de sex som innanför.

Men här handlar det endast om obevisade
antaganden. Tullar och andra
handelshinder är i hög grad konjunkturbetonade.
Det skall vara mäktiga
murar som kan hindra goda och billiga
varor, så mycket mer när leverantören
är en s. k. förstklassig kund. Skapandet
av jättemonopol hos de sex är
varken garanti eller försäkring mot nya
depressioner. Snarare kan de sägas provocera
utbrottet av sådana och att fördjupa
verkningarna. Skriftens påminnelse
om »den oupplysta penningmakten»
är verkligen helt motiverad.

Jag vill i detta sammanhang säga att
jag i övrigt kan instämma i det mesta
av vad herr Gustafsson sade om EEC,
om jag bortser från att han dragit samma
egendomliga slutsats som LO och
Kooperativa förbundet har gjort i sin
skrift.

Fördelarna av att stå utanför EEC
verkar i denna redovisning snarast
överväldigande. Det betyder att hålla
fast vid neutralitetslinjen, bevara den
nationella självständigheten, att i frihet
kunna fullfölja strävan till världsmarknaderna
inklusive bevakningen av intressena
på EEC-marknaden och sist
men inte minst möjligheten att i Stockholm
bestämma vilken ekonomisk, finans-,
penning-, handels-, konjunkturoch
arbetsmarknadspolitik man vill ge -

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

nomföra. I jämförelse härmed väger
spekulationerna om vad som kan erhållas
via EEC i olika avseenden mycket

lätt.

Vi måste beklaga att regeringen i
EEC-frågan fallit undan för de högröstade
exportintressen som högern
och folkpartiet sålt sin själ åt. Det
bådar inte gott för gamla Sverige.

Vårt hopp är att det skall trassla till
sig så att England inte vinner medlemskapet
och att associationen skall te sig
lika äventyrlig för regeringen när frågan
avancerat så långt som den ter sig
i LO:s och KF:s analys. Vi tror att regeringen
då om inte förr kommer att
dra öronen till sig.

Det finns knappast någon som betvivlar
att regeringen uppriktigt önskar
avspänning och ett mildare politiskt
klimat och att den följaktligen för sin
del önskar minska de faror som hotar
freden i Europa. Den har nu en stor
möjlighet att slå ett slag härför. Genom
att normalisera relationerna till Tyska
demokratiska republiken skulle den
kunna ge ett bidrag till att kyla ner
febertillståndet i Centraleuropa. Regeringen
skulle därvid bara behöva erkänna
de fakta som det svenska folket
och antagligen den själv bedömer som
fakta, nämligen att Tyskland består av
två stater och att Oder-Neissegränsen
är en fredsgräns som inte kan förändras
— inte med några medel och allra
minst med krigiska medel. Dessa fakta
måste förr eller senare erkännas av
alla utan undantag.

Varför skall regeringen vänta härmed,
när det enda resultatet blir att
den stöder Hitlerrikets arvtagare och
försenar tillfrisknandet i Europa?
Många länder skulle sannolikt följa
efter, om den svenska regeringen visade
det politiska modet att bryta med
en doktrin som har kriget som förutsättning.

Naturligtvis kan detta inte ske utan
vissa svårigheter. Hitlerrikets arvtagare
tar sig gärna ton och vill inte god -

Sveriges utrikespolitik

känna att 1962 års Europa är något
helt annat än 1942 års. De nazistiska
ränderna sitter kvar, liksom den Hitlerska
terminologien om integration, Neuordung,
Fur Europa — där har inte
så mycket förändrats. Och här i Sveriges
riksdag förkunnar högerledaren
lika trosvisst som sin företrädare 1942:
Vi väljer Europa ...

Om regeringen tror att risk skulle
föreligga att Västtyskland inte skall
köpa vår järnmalm eller att våra valutatillgångar
inte skall länsas för köp
av Wolkswagen och Mercedes från Västtyskland,
så oroar den sig i onödan.

Jag hoppas att regeringen skall allvarligt
pröva denna möjlighet. Det borde
även för regeringen vara prövande
att ta emot förolämpande anvisningar
från Bonn. Jag vill anföra ett exempel.

Sveriges exportförening hade anmält
sig för en svensk representativ avdelning
på Leipzigmässan. När allt var
klart kom emellertid inte Sveriges exportförening,
liksom inte heller de av
repressalier hotade västtyska företagen.
Hur kan sådant förbindas med de korrekta
svenskarna, för vilka ett avtal säges
vara ett avtal? Regeringen vill
kanske inte medge att det varit i Bonnregeringens
säck innan det kom i den
svenska påsen, men den har inte en
lätt och angenäm uppgift om den vill
övertyga världen härom.

Jag skall inte fördjupa mig i denna
genanta detalj. Jag vill att regeringen
skall ompröva den svenska positionen.
Jag vill att den skall utnyttja den
kanske största möjligheten i en regerings
liv, att genom ett riktigt beslut
göra en insats för att påverka historiens
gång i en fredlig, progressiv riktning.

Utrikesministerns meditationer kring
frågan om Västberlin, regimen därstädes
och kommunikationerna västerut
har ett ganska ringa samband med
detta problem. Det är inte muren i Berlin
som skapar krigshotet — den har
snarast dämpat detta. Det är de öppet
resta kraven i Bonn om gränsrevisioner

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

i öster och den samtidiga militära upprustningen
som är kärnproblemen. Jag
vet inte om de krafter som driver regeringen
eller i vart fall önskar driva den
till en linje som i realiteten stöder de
krigshotande kraven om gränsrevisioner
skall kunna överrösta förnuftet.
Men det är ändå bara en tidsfråga, när
regeringen lägger om rodret i denna
fråga. Det vore en stor sak om det skedde
nu eller så snart som möjligt.

Situationen är komplicerad, många
svårigheter möter fredssträvandena,
men vi är i motsats till övriga partier
övertygade om att fredens sak skall
triumfera.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Låt oss erkänna det för
oss själva: den svenska nationen är i
närvarande stund inte särskilt populär
ute i världen. Vi betraktas i rätt vida
kretsar som ett folk av materialister,
för vilka det egna ekonomiska välbefinnandet
är A och O men som saknar
idealitet och känsla av medansvar. Vi
har, säger man — för att citera ur de
senaste veckornas kritik i europeisk
press — »ännu inte blivit medvetna om
den västliga världens djupa och nödvändiga
solidaritet».

Vår alliansfria utrikespolitik, om vilken
alla de demokratiska partierna är
ense, har man på sina håll svårt att
förstå. Ofta kan man få höra den beskriven
som ett försök att slippa ta ställning
i kampen mellan öst och väst. En
sådan feltolkning är sannerligen inte
ägnad att förbättra vårt anseende i de
länder där man kanske mera påtagligt
än hemma hos oss känner sig leva under
hotet från öst.

Det är uppenbart att vi inte kan slå
oss till ro med blotta konstaterandet att
Sveriges anseende är i sjunkande, utan
vi måste gå till rätta med oss själva, se

efter på vilka punkter vi kan ha felat
och vad vi kan göra för att bättra det
som har brustit.

Låt mig då först beröra ett par punkter,
där vår inställning synes ha varit
speciellt prövande för omvärlden.

För det första: Den omständigheten
att vi haft lyckan undkomma de båda
världskrigen har kommit oss att känna
oss som egendomsfolket, de speciellt
beskyddade. Härifrån har vi raskt glidit
över till föreställningen att denna
privilegierade ställning är någonting
som vi förvärvat på grund av vår särdeles
förtjänst, att vi skyddades därför
att vi på något sätt var litet förmer än
de andra. Därifrån har steget varit kort
till den position där vi så gärna velat
ställa oss utanför och ovanför den
stora kretsen såsom domare och världssamvete.

För det andra: Vår ställning till de
nya folken.

Det finns i Sverige en allmänt omfattad
entusiasm över dessa folks frigörelse,
en entusiasm som bottnar i en
hög uppskattning av människovärdet
och i avsky för varje form av rasdiskriminering.
Denna känsla är ren och ärlig
och vi har all rätt att i olika sammanhang
ge uttryck åt den.

Men även här lurar egenrättfärdigheten
på oss. År 1878 sålde Sverige sin
sista koloni. Även detta utnyttjar vi nu
för att pryda vår domarmantel. Vi har
inget kolonialt förflutet. Vi kan i motsats
till de andra nalkas de nya folken
oegennyttigt och med rena händer. Vi
vill gärna tro att deras intresse av att
samarbeta med oss bottnar i ett speciellt
förtroende till våra ärliga avsikter.
I stället är det det helt naturliga
förhållandet att det alltid är mindre
riskabelt att inlåta sig med de små och
svaga än med de mäktiga och starka,
som ligger bakom. Eftersom vi inte har
ett kolonialt förflutet har vi heller
inga egentliga erfarenheter av de nya
folken och deras förutsättningar. Det
är detta som kommer oss att ibland se

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

problemen så onyanserade och så grovt
förenklade.

Inte sällan förefaller det som om vi
alldeles glömde bort den pionjärgärning
som de europeiska folken dock
har uträttat runt om i världen. Vi glömmer
att huvudparten av de framsteg
som har gjorts i Afrika, Asien och Sydamerika
aldrig skulle ha kommit till
stånd utan insatser av arbete och kapital
från de europeiska moderländernas
sida. Själva begreppet rättsordning
har kommit till de nya folken just genom
det inflytande som moderländerna
utövat. Detta är en sida av saken.
Det är inte den enda, utan det finns
även mörka sidor, som vi inte heller
skall glömma bort.

Det är så enkelt att falla in i talkören:
bort med kolonialisterna, om man
varken gör klart för sig vad det skulle
betyda för de nya folkens framtid
eller hur det känns för de européer,
som kanske i generationer har arbetat
därute, att plötsligt jagas bort från
sina odlingar och företag. Det är naturligt
om de av de europeiska folken,
som just under dessa år genomlever
svåra kriser i samband med de unga
folkens frigörelse, har lite svårt att begripa
och uppskatta våra rätt ensidiga
och ofta orättvisa ställningstaganden.

För det tredje har vi ingen som helst
anledning att be världen om ursäkt för
vår alliansfria utrikespolitik. Men vi
har lika litet orsak att skryta med den.
Den ger oss intet moraliskt mervärde i
förhållande till de av våra kamrater i
den västliga världen som har kunnat
välja och dagligen måste välja position.

Om vårt förhållande till yttervärlden
var sämre än önskligt vid årsskiftet
1960/61 så har under det sistförflutna
året omständigheter tillkommit som försämrat
läget i ett visst avseende på ett
synnerligen olyckligt sätt.

Den mycket hjärtliga stämning som
under många år och särskilt efter prinsessan
Astrids giftermål med dåvarande
belgiske kronprinsen rådde mellan

Sveriges utrikespolitik

Belgien och Sverige råkade ut för en
första liten dissonans när Sverige 1950
till sina belgiska vänners synnerliga överraskning
vägrade att delta i den stora
världsutställningen i Bryssel.

När sedan just belgarna med sin utrikesminister
Spaak i spetsen kom att
spela en ledande roll vid de europeiska
integrationssträvandena är det naturligt
att man i Belgien såg med någon
undran på Sverige, som tycktes vilja
vända sig bort ifrån det som man ute
på kontinenten betraktar som grundläggandet
av bestående europeisk fred.

Men påfrestningarna på den traditionella
vänskapen blev av betydelse
först i samband med Kongokrisen. Belgarna
hade svårt att förstå att pressen
just i Sverige, som man betraktade som
ett av ålder vänskapligt sinnat land,
skulle vara mera hätsk och mera oförstående
än på andra håll.

När i början på 1961 den belgiska
politiken under Spaaks ledning genomgick
en betydande kursändring med
syfte till samarbete med FN, fortsatte
den svenska kritiken utan att man gav
uttryck för uppskattning över den belgiska
sinnesändringen.

De verkliga svårigheterna kom dock
som en följd av att Sverige medverkade
i FN-aktionen i Kongo. Just genom vår
ställning som alliansfritt land blev det
naturligt att FN vände sig till oss när
det behövdes trupper för fredsaktionen
i Kongo. Det var lika naturligt att den
svenska regeringen i fullt samförstånd
med oppositionen fann det vara Sveriges
oavvisliga plikt att hjälpa till.
Men aktionen blev något annat och
långt äventyrligare än någon av oss
hade anat.

Kritik har riktats mot regeringen därför
att vår trupp inte drogs tillbaka
när FN-aktionen fick ändrad karaktär.
Den kritiken förefaller inte mig vara
rättvis. När vi en gång ställt trupp till
FN:s disposition hade vi ingen moralisk
rättighet att överge FN i dess hemsökelses
stund, även om det kan fin -

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

nas fog för kritik mot sättet att genomföra
själva aktionen nere i Kongo. Vi
kunde som medlemsstat söka påverka
FN:s handlande men vi hade inte rätt
att förlama FN genom att kalla hem
vår trupp.

Krisen kom i september 1961 och blossade
åter upp med stor kraft i december.

Jag skall inte uppehålla mig vid alla
de beskyllningar och överord som
vid sådana tillfällen alltid blommar. De
är redan välkända och bör snarast glömmas.

Låt mig bara med största tillfredsställelse
slå fast att det tack vare noggrann
uppsikt och ordentlig rapportering har
varit möjligt att tillbakavisa alla beskyllningar
mot svensk trupp för avsiktlig
grymhet och brutalitet. Misstag
har begåtts, det skall inte döljas. Smärre
förseelser också, som i vederbörlig
ordning har bestraffats. Även från belgiskt
håll har man numera erkänt att
den svenska truppens hållning har varit
godtagbar. Nya påståenden om övergrepp
måste emellertid prövas ingående
och förutsättningslöst på samma sätt
som de redan behandlade.

Balanserade belgare har haft förståelse
för de förpliktelser Sverige har inom
ramen för sitt FN-engagemang. Man säger
att vi i alla fall borde ha höjt vår
röst i FN för att tvinga FN på andra
tankar. Detta har vi i själva verket också
gjort.

Den antisvenska stämningen i Belgien
tycks emellertid nu lyckligen vara i
hög grad dämpad. Och vi har väl bara
att livligt hoppas att det inte inträder
några nya incidenter i Kongo som
kan få den att flamma upp igen, utan
att vårt traditionellt goda förhållande
till våra gamla vänner i Belgien skall
återställas. Utrikesministerns initiativ
med det öppna brevet i Le Soir tycks
ha haft effekt, liksom de ansträngningar
som gjorts och göres av våra båda ambassader
hos den belgiska regeringen
och hos EEC:s organisation i Bryssel.

FN:s verksamhet håller på att lamslås
av brist på pengar. Detta, ärade
kammarledamöter, är någonting helt
orimligt, som icke får inträffa. Att en
värld som hotas av förintelse, som årligen
förbrukar 100-tals miljarder dollar
på rustningar, inte skulle ha råd
att förse sitt främsta, om ock alltför
bräckliga organ för fredens bevarande
med tillräckliga medel, är någonting
som strider mot varje förnuft.

FN:s ordinarie budget uppgår för år
1962 till 82 miljoner dollar. Till denna
ordinarie budget skall medlemsländerna
bidraga efter en skala som vart tredje
år fastställes av generalförsamlingen.
Varje land belastas där i enlighet med
sin betalningsförmåga, sådan den framräknats
på grund av tillgänglig inkomststatistik.
För 1962 skall sålunda USA
betala något över 32 procent, Sovjetunionen
nära 15 procent och Sverige
1,3 procent. Bidragsskalan skall emellertid
revideras under 1962 på begäran
av bl. a. Sovjetunionen, som menar att
dess inkomststatistik har blivit feltolkad
och att Sovjetunionens bidrag därför
blivit alltför högt.

Vid sidan av sitt ordinarie program
bedriver emellertid FN två ytterst kostnadskrävande
företag; UNEF, d. v. s.
vakthållningen sedan Suezkrisen mellan
Förenade arabrepubliken och Israel,
och ONUC, d. v. s. fredsaktionen
i Kongo. Av dessa kostar UNEF cirka
20 miljoner dollar om året medan
Kongoaktionen beräknas till 10 miljoner
dollar per månad. En rad länder
med Sovjetunionen i spetsen vägrar att
lämna några som helst bidrag till någondera
av dessa två extra aktioner.
FN hade vid årsskiftet utestående fordringar
—- mer eller mindre osäkra, för
ordinarie medlemskap och för sina kostnader
för dessa aktioner — gentemot
medlemsstaterna på icke mindre än 94
miljoner dollar. Detta gör att FN:s ekonomi
är undergrävd. Underskottet beräknas
vid samma årsskifte ha uppgått
till nära 114 miljoner dollar, och

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

om icke extraordinära åtgärder vidtages
kommer det den 30 juni 1962 att
ha stigit till icke mindre än 170 miljoner
dollar. Att mina siffror inte exakt
överensstämmer med propositionens
beror på att jag här har använt något
senare beräkningar än dem som legat
till grund för propositionsskrivningen.
Mina siffror visar att situationen nu är
allvarligare än tidigare.

I denna alarmerande situation har
generalförsamlingen beslutat lägga upp
ett obligationslån på 200 miljoner dollar.
Sverige har röstat för den resolutionen.
Alla måste väl ha klart för
sig att här måste göras någonting radikalt.
Man kan inte bara som den
amerikanske delegaten uttryckte saken
»sopa detta in under mattan».

FN har i sin kamp för freden tvingats
förtära sitt eget kapital, göra slut på
fonder som insamlats för helt andra
ändamål och dessutom skuldsätta sig
i utomordentligt hög grad.

Läget är de facto sådant att FN, om
inte friska pengar kan tillföras, om
några månader blir tvingat att upphöra
med större delen av sin verksamhet.
Det är betecknande att Sovjetunionen
sökte stoppa förslaget om utgivande av
ett obligationslån för att på detta sätt
underminera FN:s verksamhet.

Visst är det väl troligt att de nationer
som tidigare smitit från betalningen
och försökt vältra bördorna över på
andra, kommer att göra likadant även
i fortsättningen. Vi har all anledning
stryka under alla medlemsstaters skyldighet
att solidariskt bära de kostnader
FN:s verksamhet medför. Men andras
underlåtenhet fritar inte oss från
att här göra vår skyldighet.

Till sist, herr talman, bara ett par
ord inför Nordiska rådets session i
Helsingfors om några dagar, som jag
hoppas skall bli en manifestation av
nordisk samhörighet och särskilt av
samhörigheten mellan de övriga nordiska
staterna och just Finland.

Det är också min förhoppning att

Sveriges utrikespolitik

den svenska regeringens representanter
och övriga delegater genom måttfullhet
och god vilja skall lyckas bilägga
den misshällighet som har uppstått
mellan Norge och Sverige rörande
kvävetillverkningen i Kvarntorp, en
misshällighet som kanske kunnat undvikas
eller i allt fall kunnat få mindre
proportioner om den svenska regeringen
hade visat litet bättre handlag
i det nordiska umgänget.

Till denna session har de nordiska
regeringarna utarbetat ett förslag till
en traktat om det nordiska samarbetet.
Denna traktat har väl egentligen två
olika syften.

Det ena är att samla och sätta på
pränt vad som hittills har uppnåtts i
det nordiska samarbetet, vilket inte är
alltför imponerande — men dock en
rad praktiska ting.

Det andra och långt viktigare är att
söka klargöra för oss själva och andra
på vad sätt och för vilka syften de
nordiska folken önskar samarbeta även
i fortsättningen — om det nu blir någon
fortsättning! Framtiden kan under
olyckliga omständigheter bli så ytterst
mörk, ur nordisk synpunkt, att
en hög tullmur uppbyggs mellan Sverige
och Finland å ena sidan och Norge
och Danmark å den andra. Om denna
olycka skulle komma över oss, vilket
dess värre ligger inom det möjligas
gräns, blir vi liksom Finland mer och
mer beroende av handeln med öst. Med
ett ekonomiskt beroende till en totalitär
stat följer politiskt beroende. Därmed
vore det slut med vår traditionella
utrikespolitiska linje, alliansfriheten.

Med andra ord: ett fullföljande av vår
alliansfria linje förutsätter att vi inom
ramen för Romavtalet bygger upp vårt
samarbete på det ekonomiska, sociala
och kulturella området med våra europeiska
och nordiska grannländer.

Försöken att bygga upp ett nordiskt
försvarsförbund gick i stöpet och alla
strävanden att få till stånd en nordisk

64 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

tullunion har också misslyckats. Skulle
nu Sverige tvingas vända ryggen inte
bara åt det fria Europa utan även åt
Norge och Danmark så är därmed den
nordiska tanken död.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! I den förhoppning om
en ljusare framtid för det nordiska samarbetet
som herr Hassel här uttalade
vill jag för min del gärna instämma.
Det pågår redan nu kontinuerliga kontakter
såväl på tjänstemanna- som ministerplanet,
och vid ett sammanträde
härförleden med de nordiska ekonomiska
samarbetsministrarna var den viktigaste
punkten på dagordningen en
diskussion om de problem som uppstår
genom de nordiska ländernas relationer
till den framtida europeiska stormarknaden.
Som framgått av regeringsdeklarationen
vill regeringen för sin
del ta vara på alla möjligheter att även
inom den europeiska stormarknaden
fortsätta och utvidga det nordiska ekonomiska
samarbetet. Det erinras ju också
i denna deklaration om förslaget om
nordiska centralbankskrediter.

Av den debatt som har förts här i
dag har det framgått att det nu råder
en ganska långtgående överensstämmelse
i uppfattningarna om den i regeringsdeklarationen
redovisade linje som
vi valt för att befrämja en lösning av de
marknadspolitiska frågorna och söka
säkra vårt lands deltagande med hela
vårt näringsliv i det ekonomiska samarbete
som nu med vidgat innehåll och
i nya former häller på att växa fram.
Visst finns det alltjämt — det är jag
medveten om — nyanser i synen på dessa
ting inom den svenska riksdagen
mellan de demokratiska partierna. Jag
gör mig heller inte några illusioner om
att i det väldiga problemkomplex som
rullas upp, när vi så småningom kommer
i förhandlingsläge, vi skall bli överens
om alla ställningstaganden och alla
punkter. Tvärtom får man förutsätta

att i väsentliga hänseenden meningarna
kan komma att gå isär. Jag tror att det
vore orealistiskt att inte räkna med det,
men ändå måste jag med största tillfredsställelse
och glädje hälsa att de
demokratiska partierna nu i utgångsläget
befinner sig så nära varandra som
debatten här i andra kammaren ändå
har visat. Jag skall tillåta mig att knyta
några kommentarer till vissa uttalanden
i den hittills förda diskussionen.

Herr Heckscher underströk i dag att
regeringen själv har träffat avgörandet
om att välja associationen. Han beklagar
det och han betonade att han hellre
hade sett att man hade valt en annan
väg. I anslutning till detta, herr talman,
tillåter jag mig att göra följande påpekande.

Uppenbarligen föreligger det inom
EEC starka betänkligheter mot att länder,
vilka inte kan åta sig Romavtalets
politiska förpliktelser, skall få dra de
fulla fördelarna av det ekonomiska samarbetet.
Ja, de begränsar sig ju inte endast
till de politiska förpliktelser som
finns inskrivna i Romfördraget, utan
man vill ju gärna ge det en vidare tolkning.

Det förefaller mig dessutom nästan
som om åskådningen att den ekonomiska
integrationen i huvudsak skall
betraktas som en förutsättning och en
metod för ett politiskt närmande och
enande mellan de olika nationerna inom
gemenskapen hade vuxit i styrka och
omfattning under låt mig säga det senaste
året. Enligt denna uppfattning befarar
man att det politiska innehållet i
EEC skulle komma att urvattnas, om
andra länder, som inte är beredda att
medverka i det militära och maktpolitiska
samarbetet mellan västmakterna,
vinner insteg som likaberättigade parter
på gemenskapens stormarknad. På
sina håll har man därför en klar benägenhet
att betrakta EEC som en exklusiv
klubb, där medlemskapet begränsas
till de länder, vilka är villiga att fullt ut
delta i västmakternas politiska samar -

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

bete. Men man är i dessa kretsar, i varje
fall tills vidare, klart inställd på att
nytillkommande länder i den europeiska
integrationen inte på något sätt får
försvaga EEC:s politiska innehåll och
utvecklingsmöjligheter eller utgöra en
komplicerande faktor i det politiska
samarbete som nu äger rum i andra organ
utanför EEC.

Jag konstaterar detta utan att därför
fälla något som helst omdöme, men en
slutsats kan vi enligt min uppfattning
dra av detta; det är inte främst ekonomiska
utan politiska betänkligheter som
ligger bakom motståndet mot oss. Detta
har blivit allt klarare ju längre tiden
har lidit. Man är rädd för att en associering
av de neutrala skall urvattna
Romfördragets politiska innehåll, fördröja
inte den ekonomiska men väl den
politiska integrationen i Europa, önskedrömmen
att snart få se en europeisk
union förverkligad skulle gå upp i rök.

Ja, eftersom motståndet mot vår association
beror på att vi på grund av
vår neutrala status inte kan delta i den
integration, som syftar till en harmoniserad
utrikespolitik och en gemensam
försvarspolitik, måste väl var och en
förstå att motståndet hade blivit ännu
starkare, om vi i stället sökt förhandlingar
om medlemskap och understrukit
att vi obönhörligen höll fast vid vår
alliansfrihet och neutralitet. Om det
sistnämnda är vi inom alla partier överens.
Jag tycker att det är så självklart
att det knappast skulle behöva diskuteras
längre. Om man på grund av vår
utrikespolitik har svårt att tänka sig
oss som associerade, måste det vara
ännu svårare att godta oss som medlemmar.

Vi hade först tänkt oss en ekonomisk
lösning av marknadsfrågan, varvid de
utrikespolitiska spörsmålen inte skulle
aktualiseras. Denna lösning skulle vara
gemensam för alla EFTA-länderna. Det
var inte heller från svensk sida som
det hävdades att vår neutralitet borde
få utgöra ett hinder för vårt land för

Sveriges utrikespolitik

en långtgående medverkan i det ekonomiska
samarbete som nu utvecklas i
vår världsdel. När det inte gick att finna
en gemensam rent ekonomisk lösning,
stod det länge klart för oss att
vi med hänsyn till vår neutralitet aldrig
kunde överväga att gå längre. Jag vill
bara ha detta sagt som en ytterligare
förklaring till den väg vi valde, när vi
den 15 december ingav vår ansökan om
förhandlingar om association med Sexstatsunionen.

Jag vill så övergå till att säga några
ord om en annan sak. Både herr Heckscher
och herr Wedén uttryckte sin
tillfredsställelse över de försök, som
Kennedy-administrationen gör för att
på världsvid basis åstadkomma tullsänkningar.
De uttalade emellertid en
bestämd varning för att regeringen skulle
låta sig nöja med det och minska ansträngningarna
att bereda väg för Sveriges
inträde på den europeiska stormarknaden.
Jag vill bara säga, att regeringen
är fullt medveten om att en allmän
tullsänkning genom aktioner i
GATT inte är tillräcklig för oss, även
om den naturligtvis gör de europeiska
handelsfrågorna en smula mera lätthanterliga.
Jag gav uttryck åt detta alldeles
tydligt, herr talman, i remissdebatten
den 23 januari i år. Jag skall därför inte
uppta kammarens tid med att återge
vad jag vid den tidpunkten klart uttalade.
Vad som kan vara tillfredsställande
för Amerika med en mera begränsad
handel och ett annat geografiskt
läge kan inte vara tillräckligt för
oss. Vi har ingett vår associationsansökan
med den uppenbara avsikten att
försöka åstadkomma ett fördrag om en
association med sexmaktsunionen. Det
är inte något annat eller något mindre
som vi önskar.

Herr Heckscher lär -— jag hörde det
tyvärr inte själv -— ha ställt en fråga
och uttryckt sin förvåning över att vi
inte deltar i OECD :s utvecklingsarbete.
Jag vill bara säga, att vi för närvarande
inte är medlemmar i det organ inom

3 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 11

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

OECD, som satts upp för denna del av
verksamheten, den s. k. Dac-kommittén.
Det beror på många omständigheter. I
den kommittén ingår i huvudsak företrädare
för de stora bidragarländerna,
länder inom den europeiska familjen,
som därjämte har alldeles speciella utvecklingsproblem.
Vi eftersträvar att
som en huvudlinje i vår utvecklingshjälp
få en så multilateral inriktning av
densamma som möjligt. Det är därför
naturligt att vi vill göra våra huvudansträngningar
inom Förenta Nationerna
och inom de speciella organ för bistånd,
som arbetar på världsvid basis i nära
anknytning till Förenta Nationerna. Vad
vi hittills ansträngt oss att göra är att
se till, att inte resurserna splittras genom
vad som här sker på det europeiska
planet och att inte få en alltför ensidig
inriktning av hjälpen utan att
verkligen få en verksamhet på detta
område inom OECD, som ligger helt i
linje och kan vara ett stöd och möjligen
något komplement till vad som
uträttas i vidare sammanhang. Men
jag vill också framhålla, att den omständigheten,
att vi tills vidare inte
deltar i denna grupp, inte betyder att
vi undandrar oss ansvaret för verksamheten,
eftersom vi redan genom vårt
medlemskap i OECD måste dela detta
ansvar med andra medlemsländer.

Jag skulle vidare, herr talman, något
vilja beröra vårt eget förhandlingsläge,
tidsmässigt sett. Det kan kanske för
kammarens ledamöter ha ett visst intresse.
Alla här känner till att vi inte
erhållit något svar på vår ansökan om
förhandlingar med De sex, trots att vi
kanske vid den här tidpunkten hade
väntat oss att få motta ett sådant. Vi
har inte ansett oss ha anledning att
tyda detta dröjsmål som en avvisande
åtgärd från De sex’ sida. Tvärtom har
det förefallit oss förklarligt, att EEC
inte ännu haft möjlighet att ta ställning
till de neutralas förhandlingsframställning.
EEC:s ministerråd har, som
alla vet, haft ett mycket pressat pro -

gram den senaste tiden och detsamma
gäller också kommissionen. Jag behöver
bara erinra om ministerrådets långdragna
men framgångsrika överläggningar
i början av året, under vilka
enighet uppnåddes om huvuddragen i
den gemensamma jordbrukspolitiken.
Men tillämpningsföreskrifterna är på
många punkter inte ännu färdiga. Dessutom
har som bekant EEC:s program
för förhandlingar med tre länder varit
fulltecknat och erfordrat alldeles speciella
kraftinsatser. Jag åsyftar de engelska
överläggningarna, som givetvis
tar största delen av De sex’ förhandlingsresurser
i anspråk. Vidare har
Danmark och Irland börjat sina förhandlingar
med EEC. De översjöiska
områdenas förhållanden till EEC är
för närvarande också föremål för behandling
inom EEC. Med termen de
översjöiska områdena avses framför
allt do självständiga länder i Afrika,
som tidigare varit franska besittningar.

Med hänsyn till de brittiska förhandlingarnas
avgörande betydelse i synnerhet
för de andra EFTA-ländernas behandling
kan man knappast räkna med
att dessa länder kan uppta förhandlingskontakter
innan de engelska överläggningarna
börjat visa mera konkreta
resultat. Det ser emellertid ut som om
de engelska förhandlingarna nu skulle
dra ut på tiden mycket mer än man
från början hade anledning att tro.
Hittills har det huvudsakligen varit
fråga om en kartläggning av de olika
problem, som här anmäler sig, och det
dröjer nog ännu någon tid innan man
definitivt kan se hur de engelska förhandlingarna
skall gå. Det finns de som
tror att man inte kan komma att se
vägen klart framför sig förrän till hösten.
Det blir som sagt först då, som
EEC mera definitivt kan börja ägna
sig åt de övriga EFTA-länderna, inklusive
de tre neutrala länderna. Vi får
därför sannolikt bereda oss på att vänta
ytterligare. Jag räknar med som en
möjlighet att vi någon gång i april eller

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

kanske i maj får en inbjudan att framträda
med vår första presentation och
kommentar till vår associationsansökan.
Men någon egentlig förhandling
lär det inte bli för vår del förrän tidigast
i höst.

Varken de engelska eller de danska
förhandlingarna har ju ännu kommit
så långt att man kan någorlunda överblicka
utgången av dem. I och för sig
gör dröjsmålet för vår del inte så mycket,
om vi kan börja förhandla i så god
tid att våra överläggningar inte kommer
att fördröja hela förhandlingens
slutförande.

Låt mig, herr talman, allra sist understryka,
att vi omedelbart framför
oss har en bekymmersam tid med många
och betydande svårigheter. Att få ett
slut på splittringen i Europa och åstadkomma
en verklig stormarknad, där alla
europeiska länder får tillfälle att deltaga,
blir mycket tidskrävande och kommer
att medföra många ekonomiska bekymmer,
i varje fall av tillfällig art. Att
näringslivet finner detta tillstånd av
ovisshet om framtiden, som nu råder,
otillfredsställande och oroande, är lätt
att förstå. Det gäller emellertid framför
allt att hålla huvudet kallt och inte
förlora kontrollen över sina nerver. Vi
bör inte ha för bråttom i våra ställningstaganden
eller vara för snabba i våra
slutsatser. Tiden torde vara inne för en
allmän uppslutning kring de utgångspunkter
för förhandlingarna med EEC
som nu valts och redovisats.

Av dagens debatt vill jag gärna dra
den slutsatsen, att en sådan allmän samling
är på väg, och det hälsar jag med
allra största tillfredsställelse.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Tillåt mig att först och
främst helhjärtat instämma i vad herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
senast sade, när han talade om
att man inte skulle vara alltför snabb i
sina slutsatser. Jag tror det är en sak
som han själv också borde överväga

Sveriges utrikespolitik

med tanke på vad han tidigare sade i
sitt anförande.

Statsrådet Lange säger, att om nu på
grund av vår utrikespolitiska linje EEC
har svårt att acceptera oss såsom associerad
stat, skulle väl EEC ha ännu svårare
att acceptera oss såsom medlemsstat.

Detta är just en sådan slutsats som
dragits alltför snabbt och som statsrådet
Lange varnade för i slutet av sitt
anförande. Men det finns en annan tolkning
också, som ligger betydligt närmare
till hands: man är inom EEC inte
särskilt road av att den svenska regeringen
tror att valet av den enkla genvägen
att söka association i stället för
medlemskap skall göra det möjligt att
komma ifrån hela detta problem. Jag
tror att det i själva verket är väl så sannolikt
att det är det resonemanget som
ligger bakom våra möjligheter att få association
eller medlemskap eller över
huvud taget anslutning i någon form till
EEC. Det hela sammanhänger givetvis
med den svenska utrikespolitiken, både
på vår sida och på EEC:s sida. Möjligheterna
att vinna anslutning är inte i
första hand beroende av vilken anslutningsform
vi söker, utan de är i första
hand beroende av vilken enighet som
kan uppnås mellan EEC:s nuvarande
medlemsstater och Sverige om att den
svenska utrikespolitiken är ett intresse
ur allmän europeisk synpunkt. Kan man
uppnå enighet om denna sak, och kan
man få den rätta förståelsen i Europa
för den svenska utrikespolitikens huvudlinje,
då tror jag inte att det har någon
avgörande betydelse huruvida diskussionen
förs om medlemskap, association
eller någon anan anslutningsform.

För vår del finner vi den tolkningen
ligga närmare till hands än den tolkning
statsrådet Lange gav uttryck åt. Men jag
skall gärna erkänna, att varningen mot
att dra alltför snabba slutsatser gäller
inte bara statsrådet Lange utan också
mig. Ingen av oss kan med säkerhet
säga vilkendera av de båda tolkningar -

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

na som är den riktiga. Det hade vi kunnat
få veta endast med utgångspunkt
från en förhandling som i detta hänseende
hade varit reellt, om också inte
formellt, förutsättningslös.

I förbigående vill jag också erinra om
att vi, som ansåg att man borde ha sökt
sig fram i första hand på vägen mot
medlemskap, ju ingalunda räknat med
att vi skulle — som någon talare tidigare
i debatten visst sagt ■— acceptera Romavtalet
utan undantag. Det finns över
huvud taget ingen medlemsstat i den
europeiska ekonomiska gemenskapen
som har accepterat Romavtalet utan undantag.
Alla medlemsstaterna har gjort
undantag på den ena eller andra punkten.

Sedan, herr talman, skulle jag vilja
säga några ord om OECD, som jag tyckte
statsrådet Lange gick mycket hastigt
förbi. Jag hoppas att anledningen till
att han gick så hastigt förbi OECD är
att saken ligger under regeringens prövning
i någon form och att vi därför kan
hoppas på full medverkan i arbetet
också inom OECD.

OECD:s insatser för biståndsverksamhet
och över huvud taget ekonomiskt
samarbete med utvecklingsländerna innebär
inte att OECD i det fallet skall
ersätta Förenta Nationerna, utan tvärtom
är OECD:s uppgift att åstadkomma
en samordning av de särskilda medlemsstaternas
fristående och bilaterala
program med varandra och med Förenta
Nationernas verksamhet. Vi har i
Sverige inte endast medverkat i FN :s
arbete, utan vi har också en bilateral
verksamhet i gång. Därför har vi precis
samma intresse redan ur hjälpverksamhetssynpunkt
av en samordning som alla
andra stater har. Och när det gäller de
frågor som enligt min uppfattning är
väl så viktiga, nämligen investeringsverksamheten
i utvecklingsländerna, vet
vi också att Sverige hör till de länder
som i förhållande till sin storlek gör en
icke helt betydelselös insats på detta
område.

Jag vågar därför hoppas att vårt medlemskap
i OECD även på denna punkt
inom en nära framtid skall kunna bli
fullständigt och helt effektivt.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kanske bedömer saken
fel, men det föresvävar mig i alla
fall att det inför de förhandlingar, som
nu har inletts och som väl kommer att
få aktualitet för oss ganska snart, skulle
vara angeläget även för regeringens företrädare
att hålla så intim kontakt med
oppositionen som möjligt. Jag antar att
statsrådet Lange själv kommer att presentera
innebörden av Sveriges associationsansökan
för De sex någon gång,
säg i slutet av april eller början av maj.

Jag ifrågasätter om det inte skulle vara
befriande, om statsrådet Lange redan i
dag ville avge den deklarationen att
problemen skall tas upp i utrikesnämnden,
innan man avlämnar presentationen;
att utrikesnämnden skall få höra,
hur regeringen tänker utforma sin presentation.
Detta är uppenbarligen ett
utrikesärende av stor vikt. Hur vår associationsansökan
kommer att upptas
av De sex beror i ganska hög grad på
de ordalag i vilka våra tankegångar redovisas.
Jag hoppas att det är självklart,
att jag skall få ett jakande svar på denna
fråga, som jag har framställt bara därför
att det nyligen förekommit ganska
betydelsefulla frågor på det utrikespolitiska
området, som regeringen har avgjort
utan att utrikesnämnden på förhand
varit underrättad. Jag syftar på
det tal som hans excellens ministern
för utrikes ärendena höll i Förenta Nationerna
om den atomfria klubben.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Handelsministerns anförande
ger mig anledning att framhålla
tre saker. Den första är handelsministerns
uttalande om OECD-kommitténs
arbete för utvecklingsländerna. Jag vill
liksom herr Gustafson i Göteborg vid
ett tidigare tillfälle har gjort i kamma -

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

ren framhålla, att det för oss ter sig sunt
och värdefullt att Sverige aktivt medverkar
på ett annat sätt än bara genom
det ansvarstagande, som handelsministern
talade om. Det vore också värdefullt,
om Sverige visade intresse för
EEC:s verksamhet till förmån för utvecklingsländerna.

Den andra saken rör den tidtabell
som handelsministern berörde. Mycket
beror här givetvis på omständigheter
utanför vår kontroll, men det är ett
starkt svenskt intresse att det inte dröjer
alltför lång tid från det att Storbritannien
uppnår ett avgörande förhandlingsskede
till dess vi också börjar nalkas
ett sådant förhandlingsskede. Det är
naturligtvis likaledes av stor vikt att
vi inte uppträder på ett sådant sätt, att
man på engelsk sida kan få någon skälig
anledning att vika från den ur svensk
synpunkt mycket fördelaktiga position,
som man intagit i EFTA-överenskommelsen
angående alla EFTA-staternas
inträde i EEC.

Den tredje saken är att jag i så måtto
instämmer i vad handelsministern sade
om att debatten i dag varit lovande som
ståndpunkterna har legat närmare varandra
än de gjort vid något tidigare tillfälle.
Huruvida denna lovande utveckling
skall fortsätta blir naturligtvis i
mycket hög grad beroende på hur regeringen
utformar den presentation inför
EEC av de svenska synpunkterna,
som väl nu relativt snart skall komma
till stånd. Man skall reservera sitt slutliga
omdöme till dess man får se hur
regeringen formulerar detta dokument.
Med anledning av vad herr Cassel yttrade
vill jag tillägga, att det skulle
vara en sensation, om inte en så viktig
handling noga skulle penetreras av utrikesnämnden.
Om handelsministern i
det avseendet har en annan uppfattning
är det befogat att han så snart som möjligt
ger den till känna.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Sveriges utrikespolitik

Herr talman! Till herrar Cassel och
Wedén har jag egentligen bara en enda
sak att säga — jag vill inte förlänga
debatten här i onödan — nämligen att
jag förutsätter som alldeles självklart,
att utrikesnämnden får tillfälle att diskutera
den första presentation, som
kommer att avlämnas i någon form av
någon person till De sex. Något annat
har aldrig övervägts. Det skulle för övrigt
ha varit så mycket mer orimligt
som i förberedelserna för denna presentation
ingår diskussioner inom den
rådgivande kommitté, vilken i viss mån
är knuten till kommerskollegium som
ett särskilt organ för regeringen, på
samma sätt som de olika expertgrupper
som arbetar samordnade under
Malmforsdelegationen.

.lag är lika angelägen nu som när
jag började mitt första anförande om
att de meningsskiljaktigheter som jag
vet alltjämt föreligger men som varit
mer utrerade tidigare, inte i dag skall
framstå som större än de är. Därför
vill jag undvika att falla in i samma
tongångar som herr Heckscher använde.
Detta har jag en viss läggning för,
vilket jag inte behöver tala om för
kammarens ledamöter, eftersom de haft
många tillfällen att konstatera det. Jag
vill alltså inte vara polemisk men måste
ändå på vissa punkter gå in i ett sakligt
bemötande av vad han säger.

Herr Heckscher säger att det inte är
något av de länder som nu söker medlemskap
som inte begär i olika avseenden
ett särskilt hänsynstagande till de
problem som ifrågavarande land kämpar
med. Det är naturligtvis riktigt.
Men en genomgång av vad som hittills
skett och av de reservationer som anmälts
visar, att det inte alls är på de
områden där dessa länder begär undantag
eller särbehandling som vi har
våra utrikespolitiska betänkligheter.
Jag har sagt det förut och jag vet att
det inte är någon nyhet för herr Heckscher
eller någon annan i kammaren
att Danmark och England har ansett

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fin.

Sveriges utrikespolitik

sig kunna acceptera en gemensam handelspolitik
som är en av Romavtalets
bestämmelser. Herr Wedén har sagt att
det för oss är en avgörande punkt. Jag
tar fasta på det uttalandet, vilket gjorts
tidigare av folkpartiets ledare från denna
talarstol.

England och Danmark liar för sin del
ansett sig böra och kunna godta Romfördragets
nuvarande politiska innehåll
sådant det framträder bland annat i
denna bestämmelse. De har även sagt
sig hysa full förståelse och intresse för
att delta i en fortsatt utbyggnad av det
utrikespolitiska samarbetet. Det är ju
det som gör att det för oss är en helt
annan situation.

Jag skall gärna medge, herr Heckscher,
att det kan hända att regeringen
ibland kan vara litet snabb med att dra
slutsatser. Emellertid vill jag framhålla
att regeringens val av associationslinjen
inte skett efter ett kort övervägande
eller är resultatet av en snabb slutsats.
Det var mycket ingående överväganden
som föregick regeringens
ställningstagande i denna fråga. Alternativet
för regeringen var dock aldrig
ett medlemskap. Vi hade långt tidigare
också efter moget övervägande kommit
till det resultatet, att ett medlemskap
skulle för vårt vidkommande ha inneburit
ett avsteg från den utrikespolitiska
kurs som vi har för avsikt att
följa även i framtiden och i fråga om
vilken alla demokratiska partier är
överens.

Jag tror inte heller, herr Heckscher,
att man kan beteckna associationen som
en »genväg». Man vet mycket mer om
de förpliktelser och fördelar som ett
medlemskap ger. Fördelarna och förpliktelserna
på det ekonomiska området
hoppas vi skall bli desamma för en
associerad medlem, men om så blir fallet
vet vi ännu inte. Det är därför en
mycket bekymmersammare väg vi har
tvingats välja med hänsyn till vår utrikespolitiska
linje, när vi har bestämt
oss för att ansöka om association och

ingenting annat. Både ett slags handelsavtal,
som det talats om i debatten tidigare
i dag, och ett medlemskap hade
sett endast ur synpunkten att vi då
kände till innehållet varit lättare att
åstadkomma.

Men det är faktiskt så, att ifall man
klart deklarerar att Sverige kommer att
fortsätta sin neutralitetspolitik och inte
kan delta vare sig inom sexmaktsunionen
eller utanför dess ram inom någon
annan organisation i ett maktpolitiskt
eller militärpolitiskt sammanhang, så
kommer vi i en annan kategori. Då
hade betänkligheterna såvitt jag förstår
varit ännu större om vi hade ansökt om
medlemskapsförhandlingar i stället. I
så fall hade man inte trott på ärligheten
i vår vilja och våra avsikter. Då
hade man fått den föreställningen att
vi antingen varit på väg från vår neutralitetspolitik
eller att vi ville komma
in i sexmaktsunionen för att uppluckra
medlemstaternas eget politiska samarbete
på områden där vi inte ville delta.
Båda uppfattningarna hade varit
skadliga för oss och inte uttryck för
vad vi i dag önskar och eftersträvar.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lange har
väl egentligen nu bara upprepat vad
han sagt en gång förut och det blir väl
varken mer eller mindre övertygande
för det. Möjligen skulle man kunna säga
att den omständigheten, att regeringen
intagit sin ståndpunkt efter ingående
överväganden i stället för som
resultat av en snabb slutsats, i varje
fall inte gör saken bättre.

Emellertid utgår statsrådet Langes
och regeringens resonemang helt enkelt
ifrån att vi utan vidare skall tro på deras
påståenden, att om man vill avhålla
sig från maktpolitiska eller militärpolitiska
engagemang — det var det uttryck
som statsrådet Lange använde och
som jag tror vi kan vara överens om
—- så skulle man därmed vara tvingad
att använda en annan väg än medlem -

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

skap. Det är vi inte övertygade om.
Statsrådet Lange säger att de länder
som hittills beviljats undantag har fått
sådana på andra områden. Just det,
den ene får undantag på det ena området
och den andre på ett annat område.

Sedan detta konstaterats för jag tror
åttonde gången här i kammaren kan
man dra den slutsatsen, att vi kommer
till detta arbete från olika utgångspunkter.
Inom mitt parti skulle vi ha önskat
att man från början hade förfarit på
ett annat sätt, och vi vill inte göra någon
hemlighet härav. Men nu befinner
vi oss i en situation där regeringen
genom sin handläggning av frågan har
låst Sverige vid en viss ståndpunkt. I
det läget är det ett gemensamt svenskt
intresse att vi får en anslutning som
— för att åter använda statsrådet
Langes egen formulering — på det ekonomiska
området innebär att fördelarna
och olägenheterna blir desamma som
de skulle ha blivit vid ett medlemskap.

Jag tror att det är nyttigt att konstatera
att utgångspunkterna har varit olika.
Jag tror att det är lika angeläget
att konstatera att vi, från dessa olika
utgångspunkter, i dagens situation vill
göra en gemensam ansträngning för att
uppnå ett konkret resultat.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! För vad herr Heckscher
nu senast deklarerade är jag honom
mycket tacksam. Även min strävan har
varit att det av den debatt som föres
här i riksdagen skall framgå att vi i
dagens läge, oavsett vad som hänt tidigare,
är överens om det principiella
utgångsläget.

Sedan vet jag naturligtvis — och kammarens
ledamöter vet det också — att
oppositionen anser att regeringen i vårt
land missköter det mesta på alla områden.
Det är väl ganska naturligt att
oppositionen hyser en sådan uppfattning
och framför sådana åsikter. Jag

Sveriges utrikespolitik

skall därför inte bry mig så mycket
om att den anser att även detta område
är illa skött av regeringen. Jag
tycker, som herr Heckscher sade, att
det är viktigare att slå fast vad vi i dag
är överens om.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Om — för att ansluta
till vad handelsministern nyss sade —
handelsministern känner sig nedslagen
över kritiken från oppositionen kan
han kasta en blick i det utlåtande från
statsutskottet rörande tredje huvudtiteln
som föreligger. Han kan då konstatera
att där förekommer ingen avvikande
mening och ingen kritik. Om
statsrådet Lange har det motigt inom
sitt departement, har, i varje fall i år,
hans kollega utrikesministern haft det
relativt bekymmersfritt inom sitt fögderi.

Dagens debatt är knuten inte bara till
regeringsdeklarationen utan även till
utskottsutlåtandet med anledning av
tredje huvudtiteln. Jag skulle vilja göra
några randanmärkningar till bådadera.

Till en början vill jag säga några
ord om den storpolitiska konferens
som just i eftermiddag tar sin början
i Geneve. Yi har energiskt varnats för
att hysa någon överdriven optimism
beträffande utgången av den konferensen.
För min del anser jag att redan
att tala om en nedrustningskonferens
torde vara att inge för stora förhoppningar.
Vad man möjligen skulle kunna
komma någon vart med vore väl en
rustningsbegränsning, som är en helt
annan sak, men även därvidlag tror jag
att svårigheterna kommer att bli ofantligt
stora. Emellertid finns det inte anledning
att, som skett på några håll
här i landet, hålla begravningstal över
denna konferens redan innan den börjat
eller på dess första dag. Vi bör väl
först se varåt tendensen kommer att gå.

Tidigare i debatten har framhållits
— jag tror att det var av herr Heckscher
— att sedan 1957 har ingenting

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

annat inträffat på detta område än att
inget nytt världskrig har brutit ut. Det
konstaterandet kräver kanske någon
liten nyansering. Under en stor del av
denna tid har vi dock haft stopp i
atomvapenproven, vilket varit av stor
betydelse. Detta stopp bröts först i höstas.
Det har också hänt det, att ingen
av de båda stora atommakterna har velat
ta på sitt ansvar att helt bryta kontakterna
med varandra. Redan detta är
dock något att bygga vidare på. Å andra
sidan måste man vara klart medveten
om att dessa frågor är så stora, så
ofantligt svåra och så ingripande på
känslan av säkerhet hos nationerna i
olika delar av världen, att arbetet i Geneve
måste bli invecklat och tålamodsprövande.
Men något steg framåt, det
må vara aldrig så litet — kanske inte
i form av någon direkt överenskommelse
men måhända som någon minskning
av misstroendet — vill man ändå
hoppas och arbeta för att konferensen
skall uppnå.

Beträffande den omdiskuterade Undénplanen,
vars tillkomst och presentation
vi från vårt håll inte i alla avseenden
kunde godkänna, har herr Wedén
redan uttryckt den meningen att
dess positiva sida är att den utgör, eller
vill utgöra, ett försök att ge ett uppslag
att föra den fastlåsta atomprovdebatten
ur det dödläge, vari den tyvärr har
hamnat.

Med denna reflexion om förhoppningar
i anslutning till Genévekonferensen
måste också förenas en annan,
nämligen den att det allra minst kan
ligga i de mindre staternas intresse att
driva frågorna om takten, omfattningen
och kontrollapparaten på ett sådant
sätt att maktbalansen mellan stormaktsblocken
så skulle kunna förskjutas att
känslan av säkerhet i en eller flera delar
av världen skulle äventyras. Uppgiften
måste bli att söka göra rimliga
framsteg utan att rubba jämvikten i den
maktbalans på vilken freden av allt att
döma under de senaste åren till väsent -

lig del har vilat. Detta förutsätter ställningstaganden
som blir ytterst svåra att
bedöma och som — tror jag — måste
avgöras från fall till fall utan några
försök till generella riktlinjer. Man får
därvidlag ta ställning i de konkreta situationer
som kan komma att uppstå.

Jag skulle i anslutning till regeringsdeklarationen
också vilja understryka
det däri på nytt avgivna, enligt min
mening välgörande klara beskedet om
att Sverige skall medverka till alla åtgärder
för att eliminera och kontrollera
oroshärdar i olika delar av Världen
som kan leda till det som värre är.
Glädjande nog kan man konstatera att
folkopinionen efter riksdagsdebatten i
höstas i allt väsentligt har stabiliserat
sig kring den uppfattningen, att våra
FN-insatser i Kongo från svensk synpunkt
har varit riktiga och att våra deklarationer
till stöd för FN ingalunda
har varit bara tomma ord. Det finns
emellertid fortfarande i vårt land kvar
opinionsvindar som vi inte helt kan
negligera och som blåser åt annat håll.
Visst godtar man FN och visst erkänner
man FN som ett organ för trygghet
och kontroll när det gäller problem soin
kan hota freden, säger man, men samtidigt
vägrar man att acceptera sådana
medel och instrument på FN:s sida som
behövs för att genomföra den politik
som man själv säger sig godkänna. Jag
tror att det på den punkten är ofantligt
nödvändigt med en bättre och effektivare
upplysning just om FN:s behov
av kraftigare maktresurser för att
upprätthålla och genomföra den politik
som där beslutas till skydd för freden.

Jag vill också uttala min tillfredsställelse
med den tolkning av vår svenska
neutralitetspolitik och alliansfrihet som
har getts på nytt i regeringsdeklarationen
och även med de klara beskeden
om att denna neutralitetspolitik måste
följas upp och stödjas av ett neutralitetsförsvar
av sådan omfattning att det
förmår avhålla från angrepp eller, om
detta inte skulle lyckas, skydda vårt

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

territorium mot att bli krigsskådeplats
i händelse av ett nytt krig med allt vad
detta skulle kunna föra i släptåg av
förstörelse och elände.

Beträffande försvarets utformning
och omfattning skulle jag emellertid
vilja säga några ord i anslutning till
herr Heckschers uttalande i hans första
anförande. Han talade där om vilken
positiv inriktning man har inom det
parti han företräder och satte liksom
den stämpeln på åtskilliga andra att de
skulle vara ljumma eller, som han sade,
negativa. Jag skall gärna erkänna att
detta uttalande på mig verkade som en
litet olustig återklang från den tid när
man försökte att monopolisera försvarsvilja
och försvarsintresse för ett enda
parti. Jag vill uttala den livliga förhoppningen
att vi inte skall föras tillbaka till
denna framför allt för försvaret djupt
olyckliga situation.

Eftersom vi nu har en försvarskommitté,
sammansatt av representanter för
samtliga de fyra demokratiska partierna,
i febrilt arbete med de frågor som
gäller försvarets uppbyggnad och omfattning,
vore det kanske lämpligt att
uppskjuta ställningstagandena i de frågor
som hör samman därmed till dess
att kommittén är färdig med sitt utlåtande.
Då blir det väl också tillfälle att
återkomma till atomvapen frågorna, som
det enligt min mening i detta läge inte
finns anledning att aktualisera.

Det har för mig synts väsentligt att
få göra dessa randanteckningar till herr
Heckschers anförande, inte för att nu
ta upp någon polemik utan för att betona,
att vill vi skydda och stärka vår
alliansfria politik med ett efter våra
behov avpassat försvar, är det viktigt
att vi verkligen anstränger oss att motstå
frestelserna till att därvidlag driva
en politisering i den ena eller andra
formen.

Jag tror för min del därutöver att
Sovjetunionens novembernot till Finland
blev en tankeställare även för oss
och att den gav en allvarlig påminnelse
3* — Andra kammarens protokoll 1962.

Sveriges utrikespolitik

om hur labilt läget är i vårt hörn av
världen och om hur nära vi här i landet
lever några av de verkligt stora och
farliga oroshärdarna.

De handelspolitiska frågorna har blivit
föremål för så livlig debatt att jag
skall lämna dem helt åsido, utom i ett
avseende. Det gäller i den mån de återspeglas
i det här föreliggande betänkandet
om tredje huvudtiteln. Den stora
nyheten i årets tredje huvudtitel är just
den väsentliga ökning av anslagen för
svensk information i utlandet som där
föreslås.

Jag bara repeterar, herr talman, att
på tredje huvudtiteln uppräknas anslagen
för sådan informationsverksamhet
med över 500 000 kronor. Anslaget för
utländska pressbesök i Sverige böjes
från 40 000 till 200 000 kronor, och vidare
har under tionde huvudtiteln äskats
ett belopp på 3,5 miljoner kronor
för att möta det växande behovet av
kommersiella stödjepunkter, upplysning
och deltagande i olika exportfrämjande
åtgärder. Detta utgör en avsevärd ökning
av de medel som ställs till disposition.

Det finns anledning att fästa uppmärksamheten
på de reflexioner som
statsutskottet i detta sammanhang har
gjort och som i viss mån innebär en
nyhet. När vi hittills talat om anslag
av denna typ har det gällt Sveriges informationsverksamhet
i allmänhet. I år
understryker utskottet — och jag vill,
herr talman, ytterligare göra det här
från talarstolen — vikten av att det
åstadkommes en samordning och koordinering
av hela denna upplysningsverksamhet.
Organisatoriska förberedelser
i sådant syfte är också redan vidtagna
inom utrikes- och handelsdepartementeten.

Jag skulle vidare vilja erinra om vad
utskottet har skrivit om att det är ett
väsentligt intresse att staten »med sina
informationsorgan och sin allmänna
upplysningsverksamhet bidrager till att
stimulera och stödja det enskilda nä Xr

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

ringslivets ansträngningar att stärka
och vidga de kommersiella kontakterna
med viktiga marknader inom och
utom Europa». Utskottet påpekar att
detta kan ha betydelse för framväxandet
av nya företag och för möjligheten
att hjälpa inte minst den svenska småindustrien
att vidga sina affärskontakter
även ut över världen. Jag tror att
dessa nya signaler från statsutskottets
sida beträffande den svenska informationsverksamheten
möter full förståelse
både inom utrikesdepartementet och
handelsdepartementet, och jag hoppas
att utskottets uttalande i detta avseende
verkligen skall leda till resultat, när
man nu går att förbättra vår informationsverksamhet
och våra kontakter ute
i världen.

Jag skall inte här dra upp några jämförelser
t. ex. med vad våra danska
vänner lyckats åstadkomma i detta avseende,
men det är inte något tvivel
om att vi ligger många hästlängder efter
i konkurrensen med dem beträffande
en effektiv och verkligt säljande
informationsverksamhet och propaganda
ute i världen och att vi borde göra
allt för att ta lärdom av detta.

I detta sammanhang skulle jag vilja
något beröra ett ämne som herr Cassel
snuddade vid, nämligen den allmänna
goodwillsituationen för vårt land inom
världspressen. Herr Cassel gav enligt
min mening en väl onyanserad bild av
Sveriges badwill eller dåliga anseende
i utlandet, om man får uttrycka saken
så. Den som har försökt följa tidningspressen
i de stora länderna har även
denna vår kunnat konstatera att det
förekommit för Sverige mycket positiva
och välvilliga uttalanden. Men det
har också funnits uttalanden som gått
i annan riktning. Jag nämner artiklar
av madame Grégoire i L’Esprit, M. Rébuffat
i Le Soir och nu senast av Mr
Fannell i den engelska tidskriften The
Spectator och i den stora amerikanska
tidningen Washington Post. Det är klart
att detta, i förening med de kritiska

rösterna i särskilt den belgiska pressen,
verkat till vår nackdel.

Jag tror därför, herr talman, att särskilt
de som står i spetsen för vår opinionsbildning
och vilkas röster hörs
längst, nämligen regeringens ledamöter,
bör tänka på att det är bättre att förebygga
behovet av positiva informationer
om Sverige än att yttra sig på ett
sådant sätt — förhastat eller obetänksamt;
jag vet inte hur jag skall karakterisera
det — att i efterhand stora ansträngningar
måste läggas ned pä att
reparera skadorna, vilket dessutom är
kostnadskrävande och framför allt
knappast får någon större effekt.

Det är utomordentligt viktigt att nu,
när man går till en verklig aktion för
förbättrad information om Sverige i utlandet,
har klart för sig att grunden för
denna är att man skapar goodwill genom
att lägga sina uttalanden så att de
i sig själva ger oss sympati och inte
anledning till kritik och förklenande
omdömen.

Herr talman! I anslutning till deklarationens
ord beträffande Nordiska rådet
ber jag att få instämma i alla de
positiva och hjärtliga ord som här har
sagts om Nordiska rådet och dess verksamhet,
som jag själv aldrig haft anledning
delta i men som jag har försökt
följa med intresse.

Jag skall dock tillåta mig att säga ett
par ord i anslutning till ett förslag, som
nu skall föreläggas Nordiska rådet vid
sammanträdet i Helsingfors nästa vecka
och som jag tycker icke är Nordiska
rådet riktigt värdigt. Mycket av det
som är positivt skulle jag kunna nämna,
men av tidsskäl hoppar jag över det
och tar fasta på en låt vara i praktiken
relativt obetydlig men ändå principiellt
ganska väsentlig detalj. Jag syftar
på det förslag som föreligger till åtgärder
mot de fria radiosändarna, som
vi har dels i Öresund och dels här utanför
Stockholms skärgård på fritt vatten.

Finns det verkligen anledning för de

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

fyra nordiska länderna att göra till en
stor fråga polis- och kriminaliseringsaktioner
mot de här båda i varje fall
relativt oförargliga — kanske också litet
smakskämmande, det vågar jag inte
säga — sändarna som finns sydväst
och öster om oss. Att göra detta till en
stor sak förefaller redan det vara ett
missbruk av Nordiska rådets mannaoch
kvinnokraft.

Men därtill måste jag, herr talman,
säga att jag är tveksam ur rent principiell
synpunkt. Det kan vara riktigt
att vår gällande tryckfrihetslagstiftning
inte är utformad så att den tar sikte
på radioverksamhet. Ä andra sidan kommer
man inte ifrån att tryckfrihetsförordningens
bestämmelser faktiskt syftar
icke bara på det tryckta ordet utan på
meddelelsemedel över huvud taget. Om
man tolkar tryckfrihetsförordningen på
detta mera principiella sätt, måste man
också säga sig att det är tveksamt huruvida
man utifrån svensk grundlag kan
göra ett ingrepp av avsett slag, som syftar
till att kriminalisera annonsering
från de sändare det här är fråga om.

Jag vet ingen lag som kan åberopas
till stöd för kriminalisering av företagens
fria och oinskränkta rätt att använda
olika organ för sin reklam. Det
förefaller mig vara tvivelaktigt huruvida
man på det viset med stöd av dels
svensk författning, dels allmän rättskänsla
skulle kunna med framgång driva
en sådan kriminaliseringsaktion som
man uppenbarligen syftar till. Jag tror
det vore utomordentligt lyckligt om det
från svenskt håll kunde framföras ett
yrkande om avslag på detta något förhastade
förslag, och jag hoppas verkligen
att förslaget inte skall leda till
resultat.

Dessutom, herr talman, tror jag mig
veta att det inom Sveriges Radio inte
finns något intresse för en sådan här
aktion, eftersom man har den bestämda
uppfattningen, enligt vad man därifrån
sagt, att lyssnarfrekvensen i dessa
fall är så pass obetydlig att den för

Sveriges utrikespolitik

Sveriges Radios del icke innebär några
olägenheter. Jag tycker därför att
man från både principiella och praktiska
utgångspunkter borde söka få denna
något förhastade aktion avskriven.

Låt mig till sist, herr talman, i anslutning
till det lilla avsnitt jag nyss
berörde beträffande svensk utlandsinformation
och propaganda, säga blott
ett par ord som jag tycker man kan tilllåta
sig från denna plats, nämligen att
våra vinteridrottsmän denna säsong när
det gällt sverigepropaganda verkligen
har gjort landet ovärderliga tjänster.
Jag tänker på de lysande segrar som
hemfördes av de svenska skidlöparna
i Zakopane, och jag tänker på den ingalunda
mindre lysande segern i natt av
det svenska ishockeylaget i Colorado
Springs. Jag tror att därvidlag borde
idrottspojkarna kunna få bli ett föredöme
för hur man skall lägga upp sin
verksamhet och sätta in sina ansträngningar
för att skänka heder och ära
åt vårt land, ge oss goodwill och anseende
för redlig strävan.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag skall inte spinna
vidare på den tråd herr Ståhl var inne
på i slutet av sitt anförande. Det är
möjligt och kanske troligt att han har
rätt rörande idrottsmännens goodwillprestation.
Men jag vill göra den reflexionen
att det kan ha vissa risker
— som herr Ståhl säkert är medveten
om -—- att »löpa alltför snabbt» i det
ekonomiska samarbetet.

Frågan om nedrustningskonferensen
och avspänningssträvandena har så
ingående diskuterats här att jag i stort
sett kan lämna den problematiken åt
sidan. Men det finns en aspekt som förtjänar
att framhållas, nämligen den att
man i Sovjetunionen nyligen ganska
öppenhjärtigt har talat om att man misslyckats
med att på tillfredsställande

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

sätt ordna livsmedelsförsörjningen. Om
de uppgifterna är riktiga — och varför
skulle vi tvivla på dem, när de kommer
från sovjetiskt håll — att man alltså
har akut livsmedelsbrist i Sovjetunionen
så kan man väl utgå från att ingen
nation i ett sådant försörjningsläge vågar
driva den internationella spänningen
till sin spets. Jag skall inte fortsätta
på det temat men vill ändå säga
att vi nog har anledning hysa vissa
förhoppningar om att läget inte kommer
att skärpas, åtminstone för tillfället.

Sedan skall jag inte här försöka mig
på någon ideologisk utredning rörande
grunden för vår alliansfrihets- och
utrikespolitiska kurs. Vi har i flera år
försökt definiera vår utrikeskurs i ett
begrepp, samlat i en syntes uttryckt i
orden alliansfrihet i fred, syftande till
neutralitet i krig. Vi är också ense om
att skall en sådan politik ha framgång
gäller det att skapa respekt för vårt
försvar. Det är det första. Det andra
är att vi måste skapa förtroende för vår
alliansfrihet. Detta har också de fyra
stora riksdagspartierna varit ense om.
Jag tar upp den aspekten därför att jag
gjorde en observation om Finlands situation
i höstas. När Sovjetunionen den
30 oktober i fjol kom med sin framställning
till Finland om militära konsultationer,
gav två av våra största dagliga
stockholmstidningar uttryck åt den
uppfattningen att om något allvarligt
skulle inträffa i Finland, så var det tid
att pröva om Sveriges utrikespolitiska
kurs.

Jag är inte säker på att det är rätta
sättet att skapa förtroende för vår
alliansfrihet. I relativt lugna utrikespolitiska
lägen är det självfallet lättare
att upprätthålla förtroendet, men om
det skall kunna upprätthållas, så kan
vi inte börja diskutera attitydförändringar
vid första kalla vindpust utifrån.
Då riskerar vi att få det förtroendekapital
förstört, som vi onekligen har nu.

Jag skall inte här kritisera något riks -

dagsparti för attitydförändring i detta
fall, men jag vill med skärpa framhålla
vikten av sammanhållning kring vår
huvudlinje i utrikeskursen. Den måste
vara så starkt åsiktsmässigt grundad,
inte bara i riksdagspartierna utan även
i de olika oppositionsbildande organen,
att vi utåt visar att den officiella kursen
är förankrad i en fast folkopinion.
Sker inte det, så mister de parlamentariska
deklarationerna automatiskt en
del av sin tyngd och styrka.

Får jag också knyta an några reflexioner
till EEC-frågan. Såväl herr Heckscher
som herr Wedén har i dag nalkats
det spörsmålet med ganska varsam
hand, låt vara att herr Heckscher
hade några små återfall till sin gamla
linje — hur allvarligt man nu skall ta
dem. Jag hälsar med tillfredsställelse
att man nalkas den frågan litet mera
varligt än tidigare. Jag säger detta inte
minst med tanke på att vi förut haft
en rad meningsutbyten mellan partiledarna
i dessa frågor, meningsutbyten
som enligt min uppfattning har hört till
de mest trista inslagen i svensk politisk
debatt under senare år. Man har
inför öppen ridå diskuterat vem som
varit mest positiv eller negativ och vad
som är positivt och negativt -— utan
att egentligen veta så mycket om vad
som i detta fall är det ena eller det
andra. Man har stått i denna talarstol
och inför öppen ridå avkrävt varandra
svar på frågor sådana som: Hur långt
vill ni gå i samarbetet med EEC-unionen?
Hur långt skall vi gå i fråga om
svenska eftergifter för att visa positiv
vilja så långt som möjligt?

Man har också tävlat om att gå längst
när det gällt sådant som ur svensk synpunkt
kunde betraktas som känsliga
centrala punkter i EEC-samarbetet. Jag
har då frågat mig, och jag vill nu begagna
tillfället att ge uttryck åt den
meningen: Är detta ett riktigt sätt att
bygga upp en svensk förhandlingsposition? Jag

tycker att denna debatt varit trist

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

och onödig, då samtliga fyra stora partier
är ense om att vi skall inta en positiv
attityd till det västeuropeiska samarbetet,
så långt detta nu är förenligt
med vitala svenska intressen.

Jag tycker det är politiskt ABC att
man inte lägger korten på bordet innan
man går till en förhandling. Det
är väl också politiskt ABC att det på
den andra sidan finns en väl utvecklad
diplomati, som mycket noga avläser
nyanserna i vårt inhemska meningsutbyte.
Det är inte min uppgift
att ge råd eller moralisera. Men nar
jag hör vissa uttalanden tycker jag det
är på sin plats med en varning mot att
ge våra förhandlingspartners intrycket,
att vi svenskar är så politiskt oeniga, att
det nog skall gå att pressa oss på de
känsliga punkterna vid kommande förhandlingar.
Ur den synpunkten är det
tacknämligt, att man i dag intagit en
något försiktigare attityd, då man närmat
sig spörsmålen, låt vara att herr
Heckscher åtminstone antytt att högerpartiet
står kvar på sin gamla linje. Det
skall dock i rättvisans intresse samtidigt
skrivas herr Heckscher till godo,
att han förklarade sig lojal med associationslinjcn.
— Jag tycker det är på
tiden att vi sluter leden i denna debatt
och visar en obruten front utåt.

En aspekt kommer ibland i skymundan,
när det gäller våra förhandlingar
med EEC-staterna. Det är huruvida vår
alliansfrihet skall betraktas som ett isolerat
svenskt intresse eller som ett allmänt
västeuropeiskt intresse. Vi är medvetna
om den inställning man hade till
vår position den gången vi inte gick
med i NATO-samarbetet, men vi har väl
också alla haft en känsla av att allteftersom
åren gått har respekten för vår
utrikeskurs ökat. För min del betraktar
jag den svenska alliansfriheten som
ett klart västeuropeiskt intresse, och jag
tycker det är ganska egendomligt, om
de västeuropeiska politikerna i dag inte
skulle se det på samma sätt. Jag betraktar
alliansfriheten som en av de

Sveriges utrikespolitik

värdefulla tillgångarna, när vi sätter
oss ned att förhandla, och jag anser att
vi bör begagna situationen till att klargöra
för våra förhandlingspartners, att
det inte kan vara ett västeuropeiskt intresse
att det går en skarp gränslinje
mellan de ideologiska blocken även uppe
i Nordvästeuropa. Jag tror det vore
både militärpolitiskt och ideologiskt felaktigt
att se saken så. Vi är inte ideologiskt
neutrala — det vet alla. Men så
som de militärpolitiska konstellationerna
har utvecklat sig i Europa efter andra
världskriget måste det ligga i fredens
och avspänningens intresse, att
det verkligen finns ett geografiskt område,
Sverige och Finland, som står
utanför maktblocken, och där dessutom
ett av länderna, nämligen Sverige, stöder
sin alliansfrihet på ett så starkt försvar
som det rimligen kan begäras att
en liten nation skall ha. Vi kan vara
övertygade om att den militärpolitiska
spänningen och krigsriskerna i Västeuropa
skulle ha varit avsevärt större
därest vi hade intagit en annan attityd.
Hurudant läget skulle ha varit för
Fdnlands del behöver vi inte diskutera.
Det är vi alla i denna kammare ense
om.

Visst har vi anledning att med mycket
stor tillfredsställelse notera framgången
för de politiska, militära och
ekonomiska samarbetssträvandena i
Västeuropa. Herr Wedén nämnde i sitt
anförande — och jag har själv tidigare
när vi diskuterat dessa saker varit inne
på detta — att det är något av ett
storverk att de västeuropeiska staterna,
som ju under århundraden varit offer
för militära konflikter, vilka har kostat
en myckenhet av materiella förluster,
mänskliga offer och kulturell förstörelse,
nu har lyckats enas. När vi
ger vårt erkännande åt detta enhetsverk
vill jag dock gärna instämma i vad
som i regeringsdeklarationen anföres
att vi från vår sida då måste ha rätt begära
samma respekt för vår ståndpunkt

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

från den grupp av stater som man ibland
benämner »lilla Europa».

När vi går att förhandla kan vi självfallet
åberopa att Sverige mycket lojalt
lämnar sitt bidrag till Förenta Nationerna,
den universella fredsorganisationen,
och att vi deltar i ett flertal av
de europeiska institutioner som syftar
till ökat materiellt välstånd och kulturella
framsteg på vår kontinent.

Jag skulle vilja tillägga, att vårt land
inte på över ett århundrade stört den
utveckling som vi betraktar som värdefull,
nämligen den västeuropeiska framstegsutvecklingen.
Ingen nation har behövt
offra något åt de destruktiva krafterna
i det mellanfolkliga umgänget på
grund av Sveriges hållning. Tvärtom har
vi lojalt lämnat vårt bidrag som liten
nation till framstegsutvecklingen på vår
kontinent. Så länge det nationella suveränitetsbegreppet
fortfarande existerar
— låt vara att det existerar inom ramen
för den allt mer tilltagande förståelse
för nödvändigheten av fredligt internationellt
samarbete — menar jag att vi
har rätt att hävda dessa aspekter.

Någon kanske kan säga, att detta väl
ändå är reflexioner fullmättade av nationell
egoism och självtillräcklighet,
men jag skulle på det vilja svara, att
man i så fall har missförstått innebörden
av de funderingar jag här velat
framföra.

Vad till sist beträffar framtiden för
EEC-blocket och de nationer som väl så
småningom kommer att ansluta sig till
detta block, är jag inte så övertygad om
att det kommer att kunna upprätthållas
såsom ett högtullområde, klart avgränsat
i förhållande till den övriga världen. Vi
skall hoppas att man lyckas med det
politiska enhetsverket, under hänsynstagande
till de neutrala staternas särställning.
Men vi skall ha i minnet att
det största antalet av världens nationer
och människor står utanför detta block.
En ny värld håller på att växa fram inför
våra blickar. Regeringsdeklarationen
uttrycker det på följande sätt: »U -

länderna har jämsides med sitt tillägnande
av nationalismens idé också börjat
anamma den övertygelsen, att fattigdom
och klassprivilegier inte tillhör
naturens ordning utan kan ändras genog
egna aktiva insatser. De stater och
samhällssystem, som bäst lyckas genom
sina hjälpprogram och genom sin allmänna
hållning identifiera sig med dessa
strävanden, har största utsikterna att
bli mönsterbildande.»

Jag tycker att detta är ett väsentligt
avsnitt i regeringsdeklarationen, vilket
vi har all anledning att ta fasta på för
framtiden.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Det har i dag sagts en
del om den s. k. Undénplanen. Jag skall
inte blanda mig i den diskussionen, men
jag vill göra ett par reflexioner i sammanhanget.

Det är väl mest troligt, att de som
hävdar att herr Undéns förslag har ganska
små utsikter till framgång har rätt i
sin bedömning, och jag skulle tro att
även hans excellens herr utrikesministern
med sin långa erfarenhet av internationell
politik aldrig ens själv trott,
att planen skulle bli något annat än ett
diskussionsinlägg i den till synes hopplösa
diskussionen om hur man skall
kunna stoppa spridningen av kärnvapen
till allt flera nationer.

Genom att FN har tagit upp förslaget
och genom att generalsekreterare U Thant
nu har gjort en rundfråga till de nationer,
som ännu inte har kärnvapen, och
bett dem precisera under vilka förhållanden
de skulle vara villiga att framledes
avstå från såväl tillverkning som lagring
av sådana vapen kan man i varje fall
uppnå en kartläggning av åsikterna på
denna mycket väsentliga punkt. Denna
kartläggning kan komma att få stor betydelse
då vi en gång i framtiden måste
ta definitiv ställning till hur vi själva
skall agera i denna fråga — ett problem
som blir mer och mer aktuellt antingen
vi vill det eller ej — om det visar sig att

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

stormakterna inte kan komma överens.
Om man inte kan uppnå internationella
överenskommelser, måste vi naturligtvis
överväga vår situation i ljuset av detta.
Jag tror följaktligen inte att planen som
sådan har lett till någon skada.

Både här hemma och ute i världen
har man ju gjort gällande, att framläggandet
av Undénplanen skulle vara till
skada, framför allt för den västliga världen.
Jag tror emellertid att de som resonerar
på detta sätt själva har förlorat
balansen i terrorbalansens kalla värld.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
säga några ord om det bistrare politiska
klimat som på sistone mött oss ute i
Europa. Jag tänker då speciellt på alla
de yttranden som fällts av utländska politiker
och pressmän i samband med
att vi tillsammans med Österrike och
Schweiz ansökt om associering till EEC.

Egentligen var väl inträdandet av
detta bistrare klimat väntat. Det är ju
alltid på detta sätt inför en förhandling.
Och EEC har ett förnämligt utgångsläge
— helhjärtat amerikanskt stöd och praktiskt
taget samtliga EFTA-länder stående
utanför EEC-dörren med mössan
i hand — vilket väl inte precis varit
ägnat att dämpa de krafter inom EEC
som menar att Sverige, Österrike och
Schweiz skall få betala ordentligt för
inträdesbiljetten. Men det är tydligt att
denna kärvare attityd inte bara är ägnad
för de neutrala staterna. Norrmännen
har ju, enligt vad som stått i tidningarna,
redan på förhand fått veta, att
det i deras fall helt enkelt inte lönar
sig att försöka få en associering godkänd,
utan det enda möjliga för Norge
är att söka fullt medlemskap.

Jag vill understryka vad som sagts
tidigare, att i en sådan situation är det
i sanning angeläget att vi uppträder så
enigt som möjligt. Jag tror det är den
bästa attityd vi kan ha inför de stundande
förhandlingarna. Vår motpart bör
ha fullt klart för sig att — såsom herr
Sven Gustafson i Göteborg betonade inför
Europarådet — om vi kommer att

Sveriges utrikespolitik

ställas inför valet mellan att lämna vår
neutralitetspolitik och att få komma med
som associerad medlem, så blir det
ingen associering av för Sveriges del.

Denna herr Gustafsons uppfattning är
ju identisk med den som regering och
riksdag slutit upp kring, sedan herr
Hedlund — enligt egen utsago — lyckats
övertyga alla oss andra klentrogna
om riktigheten i denna uppfattning.

Herr Hedlunds yttrande var ju avsett
för höstens val. Herr Heckscher
brukar vända sig till ett mera internationellt
forum. Och hans förkunnelse
tycks gå ut på att visserligen skulle han
och hans parti ha önskat en annan linje,
men vad skall det stackars högerpartiet
göra i ett land där det skulle vara politiskt
självmord att göra någonting som
kan äventyra neutralitetspolitiken. Det
är ju på sitt sätt ett understrykande av
att det svenska folket enigt och helhjärtat
står bakom sin regering, då den förklarar
att Sverige inte dagtingar om sin
utrikespolitiska neutralitetslinje.

Den belgiske socialistledaren Henri
Spaak, som ju också är en av huvudfigurerna
i EEC, har som bekant ägnat
associeringsansökningarna sitt intresse,
och han säger att vad som oroar honom
är att de neutrala länderna inte delar
Romtraktatens filosofi, och han ifrågasätter
om EEC-stiftarna egentligen hade
avsett associationsparagrafen för neutrala
länder. Kommer det inte att äventyra
våra aktionsmöjligheter, undrar han,
löper vi inte risken att till slut garantera
dessa neutrala länder en priviligierad
ställning i förhållande till EEC:s
egna medlemmar? De associerade, menar,
han kommer att dra de ekonomiska
fördelarna utan att behöva ikläda sig
de politiska förpliktelserna. Och när
Monsieur Spaak skall precisera denna
punkt så blir det: Med anslutning till
Romavtalet kan inte bara menas en anslutning
till en speciell ekonomisk formel.
Det måste också innebära ett godkännande
av en politisk idé som ligger
till grund för Romavtalet. Denna idé är,

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

säger han, Europaidén, eftersom Romavtalet
endast är ett steg fram emot Europas
förening, med andra ord Europas
förenta stater. Detta får väl tolkas så,
att den nation som vill bli associerad
medlem också måste vara beredd att
överge sin nationella suveränitet för ett
framtida Europas förenta stater. Skulle
den uppfattningen som Monsieur Spaak
här gör sig till tolk för delas av EEC:s
förhandlare i associeringsfrågan, kan
man väl utan vidare säga att Sverige
kommer att stanna utanför. Att göra
Sverige till ett landskap i Europa har,
såvitt jag förstår, föga möjligheter att
inom överskådlig tid vinna anslutning
hos det svenska folket.

För övrigt har den amerikanska understatssekreteraren
Georg Båll sagt
ungefär detsamma som Monsieur Spaak.
Amerikanerna satsar tydligen hårt för
att nå fram till sitt stora mål —att skapa
ett mäktigt Europas förenta stater, som
politiskt och militärt skulle vara nära
lierat med USA.

Men Amerikas förenta stater har också
andra storpolitiska intressen att bevaka
och dessa sätter liksom en handelspolitisk
gräns för USA:s välvilja
gentemot EEG. Jag avser Amerikas förhållande
till Latinamerika, Japan och
Kanada och en del andra. Ur den synpunkten
är det rätt intressant att konstatera
,att det på sistone har träffats en
amerikansk uppgörelse med EEC, som
får sin störa betydelse för oss därigenom
att den indirekt också blir en murbräcka
mot EEC :s fruktade yttre tullmur
likaväl som den blir det för Japan, Latinamerika
och Kanada. Jag delar inte
herr Wedéns uppfattning om att detta
är en obetydlig sak. Jag tänker naturligtvis
på den tulluppgörelse, som amerikanerna
undertecknade med EEC i
förra veckan, då man kom överens om
tullsänkningar, som tidningarna har
betecknat som saknande motstycke i
amerikansk handelspolitik.

Situationen är ju den, att samma tullsänkningar
som amerikanerna uppnår i

förhållande till EEC får återverkningar
på samtliga GATT-länder. Vi har all anledning
att notera detta med tillfredsställelse,
dels därför att det är ett gott
stycke på väg mot den tullsänkning som
bl. a. vårt land har rekommenderat inom
GATT, dels — och det är enligt mitt förmenande
det allra viktigaste i dagens
läge — därför att det ökar våra möjligheter
att stå utanför EEC, om villkoren
för anslutningen blir omöjliga att anta.
EEC:s ekonomiska påtryckningsmedel
blir med andra ord trubbigare för varje
tullsänkning som åstadkommes inom
GATT-ramen.

Intressant är det också att ta del av
Sveriges handelsstatistik för 1961, som
nyligen har publicerats i pressen. Läser
man den, frågar man sig omedelbart hur
denna statistik rimmar med allt talet
om att Sverige skulle komma i ett katastrofläge
om vi inte vinner anslutning
till EEC. Varken handelssiffrorna för
1960 eller 1961 ger belägg för detta resonemang
som så ofta föres. Och ändå
borde ju trenden vid det här laget vara
klart synlig, om det hade funnits verklighetsunderlag
för alla de risker som vi
har påståtts löpa om vi inte kommer innanför
den gemensamma marknadens
skyddande tullmur.

Vi ökade under 1961 vår export på
EEC mera än på EFTA. På EFTA blev
det cirka 10 procents ökning både på
exportsidan och på importsidan. Men
när det gällde EEC så ökade exporten
med inte mindre än 11 procent, trots
att importen i stort sett låg vid oförändrad
nivå: vi ökade exporten på EEC med
omkring 440 miljoner trots att importökningen
stannade vid cirka 130 miljoner.

Vad jag har velat säga med detta mitt
resonemang, herr talman, är att det finns
tendenser i utvecklingen som gör att vi
med relativt stor tillförsikt kan se framtiden
an när det gäller Europamarknaden,
oavsett om våra motparter vid EECförhandlingarna
skulle visa sig förhandlingsvilliga
eller ej.

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Tillåt mig att liksom
herr Ståhl nyss gjorde anföra några allmänna
reflexioner, som eljest närmast
anknyter till punkt 20 i statsutskottets
utlåtande nummer 3, nämligen om upplysningsverksamhet
i utlandet rörande
Sverige. Som bekant har både chefen
för utrikesdepartementet och chefen för
handelsdepartementet i årets statsverksproposition
föreslagit en icke oväsentlig
utvidgning av denna informationsverksamhet.
Jag och några medmotionärer
har hävdat, att den statliga upplysningsverksamheten
för närvarande
är alltför splittrad och att det är nödvändigt
att åstadkomma en samordning
av de olika åtgärderna för att uppnå
full effektivitet. Till den uppfattningen
har nu också statsutskottet anslutit sig
och föreslagit, att riksdagen i en skrivelse
till Kungl. Maj:t talar om det.

Det är tillfredsställande att det i dag
inte föreligger några delade meningar
om att vårt land måste se till att omvärlden,
framför allt den västliga, på
ett effektivt sätt orienteras om och får
förståelse för svenska förhållanden, för
svenskt näringsliv och för svensk handels-
och utrikespolitik. Men det är inte
tillfredsställande, att man skall behöva
tillgripa särskilda åtgärder i det
syftet. Det är tvärtom djupt beklagligt
att vi kommit i en sådan situation.
Och man frågar sig vad anledningen
härtill kan vara, vad det är som skapat
den misstro mot svensk politik och
svenska åtgärder över huvud taget som
obestridligen blivit allt mer påtaglig
under senare år.

Vi har, herr talman, diskuterat den
frågan förut här i kammaren och vi
har gjort det tidigare i dag, men jag
vill ändå —- med risk för vissa upprepningar
— föra fram en del synpunkter.

Först borde vi utan vidare kunna
konstatera, att om missuppfattningar
och missförstånd uppkommit, så måste
vi — i varje fall till en del — ha oss

Sveriges utrikespolitik

själva att skylla. Vi måste alltså ha
uppträtt på ett sådant sätt, att vi givit
anledning till missförstånd. Det är därför
väsentligt att vi i första hand rannsakar
vårt eget uppträdande och inte
bara skjuter skulden på omvärldens
bristande fattningsförmåga. Om vi inte
gör det, lär den informationsverksamhet,
som vi nu vill bygga upp, inte
nå sitt verkliga syfte.

Vi kan tyvärr inte bestrida, att vi i
vårt land inte sällan känner olust inför
och gärna skjuter ifrån oss näraliggande
konkreta utrikespolitiska problem.
Vi engagerar oss hårt i sådana
spörsmål om det rör fjärran länder,
men det som händer i vårt omedelbara
grannskap vill vi mindre gärna syssla
med. Vi är i många hänseenden isolationister;
vi är rädda för det utländska.
Man behöver bara lyssna en stund på
en debatt här i kammaren om exempelvis
liberalisering av kapitalrörelserna
eller om försäljning av LKABaktier
för att få klart för sig, att mången
talare medvetet bygger sina argument
på den fruktan, som han vet föreligger
hos vida kretsar för utländskt inflytande
då det gäller svenska naturtillgångar
och svenska intressen över
huvud taget.

Vad vår inställning beror på är svårt
att säga. Att vi ligger i Europas periferi
kan ha medverkat. Våra kontakter
med omvärlden var länge begränsade
både kvalitativt och kvantitativt. Kontakterna
utövades av förhållandevis tunna
skikt inom affärs- och kulturlivet.
I detta hänseende har förhållandena
särskilt under efterkrigstiden förändrats
och förbättrats. Stigande utbildning
och välstånd har skapat underlag
för vidgat internationellt utbyte. En
allt starkare känsla av beroende av omvärlden
och av samhörighet med den
har börjat växa fram. Speciellt tillfredsställande
är, att just ungdomen av allt
att döma är särskilt medveten om att
vi inte längre kan eller får isolera oss
eller skilja oss ut ur gemenskapen med

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

andra, framför allt med det fria Europa.

Men trots detta har vår attityd till
just samarbetssträvandena i Västeuropa
alltför länge präglats av självtillräcklighet.
På många håll i Västeuropa har
man därför fått en känsla av att vi anser
oss själva vara nog, att vi från höjden
av vår höga materiella standard ser
ner på våra mindre lyckligt lottade kolleger.
Det dröjde som bekant länge, innan
vi tog integrationsarbetet ute i Europa
på allvar. Vi betraktade det med
skepsis och misstro, och vad värre är
— vi dolde inte vår skepsis och vår
misstro.

Om vi här helt bortser från de många
olämpliga uttalanden, som gjordes i Sverige
— även på ansvarigt håll — sensommaren
och hösten förra året och
som ute i Europa registrerades och
väckte inte bara undran och misstämning
utan också stark indignation, så
är det likväl uppenbart, att den officiella
diskussionen beträffande EEC här
hemma i alltför hög grad präglats av
och alltjämt präglas av att vi måste på
ett eller annat sätt medverka i EEC —
inte av det positiva skälet, att vi sympatiserar
med det europeiska samarbetet
i och för sig, utan av det negativa
skälet, att det kunde få ödesdigra konsekvenser
för Sveriges ekonomi om vi
måste stå utanför. Det har med andra
ord förefallit som om vi nalkats Europa
därför att vi ansett oss vara nödda
och tvungna därtill och inte på grund
av ett allmänt positivt intresse för den
europeiska solidariteten. Så har i varje
fall vårt handlande uppfattats inom
vida kretsar ute i Västeuropa, och jag
tror därför att det är angeläget och till
och med nödvändigt, att vi här hemma
försöker skapa ett mera aktivt intresse
i alla läger för Europasamarbetet
i och för sig —- inte som ett nödvändigt
ont utan som något annat, något
värdefullt. Alla framsteg i det hänseendet
måste delges Västeuropa. Vissa
uttalanden i dagens regeringsdekla -

ration var välgörande positivt formulerade,
och jag vill gärna uttrycka min
tillfredsställelse över det.

Att nu fortsätta på den inslagna vägen
och att delge Europa vårt, som jag
hoppas, växande positiva intresse för
samarbetssträvandena måste alltså, herr
talman, vara en av de viktigaste uppgifterna
för den svenska informationsverksamhet
jag nyss talade om. Vi har
inte lång tid på oss. Utgången av de inledda
associeringsförhandlingarna kan
i viss mån bli beroende av våra insatser
på det informativa planet.

Ett annat område av betydelse för vår
upplysningsverksamhet är självfallet vår
utrikespolitik. Vi kan nämligen konstatera,
att vår utrikespolitik under de
senaste åren i synbarligen stigande grad
föranlett undran och frågor inom Västeuropa.
Samtidigt som jag upprepar vad
många sagt förut här i dag och tidigare,
nämligen att det inte råder några
som helst motsättningar här hemma
om att vi skall fullfölja vår alliansfria
linje, vågar jag konstatera, att det förvisso
icke heller råder några meningsskilj
aktigheter om att det svenska folket
inte är neutralt i den meningen att
det står likgiltigt iakttagande i den ideologiska
kampen mellan demokrati och
diktatur, mellan väst och öst, men jag
är inte alldeles säker på att det förhållandet
alltid kommer till tydligt uttryck.
Missbruket, skulle jag vilja säga,
av det folkrättsliga begreppet »neutralitet»
i skilda sammanhang i debatten
förefaller ha medfört, att många
ute i Europa undrar var vi egentligen
står. Innebär svensk politik av i dag, att
Sverige inte tar ställning, inte vill ta
ställning då det gäller de två mot varandra
stående väsentliga politiska
grundåskådningarna, frågar man sig.
Att sådana funderingar har gått ut över
vår goodwill är väl obestridligt. Och
det gör sannerligen inte saken bättre,
om vi genom vårt uppträdande skapar
missförstånd och impopularitet även på
andra sidan om järnridån. Då en fram -

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

trädande representant för socialdemokraterna
i Stockholms stad i en radiodebatt
helt nyligen hävdade, att det inte
gjorde så mycket att vi blev impopulära
i väster, eftersom det uppvägdes
av motsvarande impopularitet i öster,
kan man bara konstatera, att det
är bra mycket man skall få höra innan
öronen ramlar av.

Vi måste alltså, herr talman, sakligt
och övertygande för våra vänner i väster
redovisa motiven för vår alliansfria
politik. Vi måste skapa insikt om och
förståelse för att vi valt den linjen, därför
att vi i det läge vi nu befinner oss
funnit att den bäst gagnar våra strävanden
att bevara vårt oberoende, vår frihet
och vår självständighet och i sista
hand naturligtvis freden. Och att vi, då
vi gjort vårt val inte bara tagit hänsyn
till våra egna intressen utan också till
våra grannars, framför allt Finlands. En
riktig information i det hänseendet kan
måhända också skapa insikt om att vår
politik rent av är till fördel för båda de
mot varandra stridande intressena. Herr
Antonsson var för övrigt för en stund
sedan inne på denna fråga. Då Norge
och Danmark valt en annan väg och anslutit
sig till NATO, har deras motiv varit
desamma. De har funnit att det bäst
gagnade deras säkerhet och deras trygghet
att gå med i västblocket. Motiven är
alltså identiska men medlen olika. Det
finns ingen anledning att göra gällande
att den ena lösningen är moraliskt högre
än den andra. Det är det som vi måste
få omvärlden att förstå, och det måste
ingå i målsättningen för vår informationsverksamhet.

Det är, herr talman, minst lika viktigt
att redovisa att vi är beredda att betala
det fulla priset för vår politik, att vårt
val kräver ett starkare eget försvar och
väsentligt högre försvarskostnader än
vad med oss jämförbara länder inom
västblocket betalar för sitt försvar. Vi
kommer alltså inte billigare undan än
andra. I själva verket är det tvärtom.
Jag tror därför att det svenska försva -

Sveriges utrikespolitik

ret och det svenska försvarets styrka
måste vara ett icke oväsentligt inslag i
den kommande utlandsinformationen.
Det är naturligtvis inte fråga om ett militärt
sabelskramlande. Försvaret måste
sättas in i sitt logiska sammanhang. Vi
måste visa att försvarsutgifterna och resultatet
av dem är en direkt konsekvens
av vår utrikespolitik.

Ett nödvändigt led i propagandan
måste också vara att påvisa den allmänna
fredsbevarande effekt vi eftersträvar
och som vi når genom det starka försvar
vi obestridligen har och också
måste ha. Det finns desto större skäl att
påvisa detta, eftersom vissa — låt vara
enstaka — röster under den senaste tiden
i anledning av överbefälhavarens
förslag ÖB 62 gjort gällande, att vi inte
behöver lägga ned ens de belopp vi hittills
har investerat i försvaret. Mellan
alliansfrihet i fred, neutralitet i krig
och ett starkt, effektivt försvar föreligger,
som många talare redan har understrukit,
ett obevekligt samband.

Slutligen, herr talman, vill jag med
tillfredsställelse understryka några uttalanden
i statsverkspropositionen, som
visar en mera realistisk syn än ofta tidigare
på den svenska utlandspropagandan,
framför allt i Förenta staterna.
Alltför länge har nämligen informationsverksamheten
varit inriktad på att
ge något slags romantiskt hembygdsskimmer
även åt det moderna Sverige.
Dalahästens, folkrörelsernas, det sociala
välståndets Sverige, medelvägens samhälle
— i och för sig naturligtvis vällovliga
informationsmotiv — har kommit
att helt dominera bilden där ute,
och det effektivt arbetande, tekniskt
avancerade, moderna industrilandet har
kommit i bakgrunden. Den utvidgade
informationsverksamheten syftar nu till
att ge Sverige en ny profil i Förenta
staterna i det hänseendet. Behovet härav
är påtagligt. Syftet säges nu vara att
presentera Sverige som ett modernt industriland
med hög standard, och till

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

den målsättningen kan man med glädje
ansluta sig.

Herr talman! Jag har bara velat allmänt
belysa några stora frågor, som enligt
min mening måste ägnas särskilt
intresse vid utformningen av det förestående
upplysningsarbetet. Jag har
däremot inte i det här sammanhanget
velat gå in på de olika informationsvägar
som bör beträdas. Men det är alldeles
klart, att arbetet är både ömtåligt
och komplicerat, om man skall uppnå
avsett resultat. I många hänseenden blir
det fråga om ett arbete på lång sikt. Det
är därför väsentligt, att verksamheten
organiseras effektivt och att den mångfald
insatser av skilda slag varom här
är fråga, samordnas på ett ändamålsenligt
sätt. Det är behovet härav som särskilt
har understrukits i de motioner,
som jag omnämnde i början av detta
anförande och vilkas syfte statsutskottet,
som jag också nämnde, har anslutit
sig till.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag satt och lyssnade
till denna utrikesdebatt erinrade
jag mig några ord, som en framstående
politiker yttrade 1906, då han besökte
Stockholm. Vid det tillfället såg
allting mörkt ut, men han sade till sina
kamrater: »Ge inte tappt! Vi måste segra,
för vi har rätt!», och han segrade.

I dagens situation måste man uttala
sin tacksamhet till vår utrikesminister,
som vill tro på möjligheten att världens
folk och nationer skall kunna mötas
till ett fredligt samarbete och inte
ge tappt i strävandena att lösa de problem
vi står inför. Det finns anledning
att till utrikesministern uttala stor tacksamhet
— och det är en tacksamhet,
som jag väl vågar säga att huvudparten
av svenska folket hyser — för att
han så målmedvetet och utan sidoblickar
har velat tro på människorna och
på möjligheten att genom att inte vara
passiv kunna undvika att världens folk

går en mer eller mindre säker undergång
till mötes.

Jag vill också understryka, att utrikesminister
Undén har haft ett fast
riktmärke för svensk utrikespolitik, och
jag är glad över att det är han som
främst har att svara för denna för
svenska folket så viktiga uppgift.

När det gäller den fråga, som här
har diskuterats, har det gjorts uttalanden
av olika innebörd. Jag lade märke
till att herr Cassel sade, att vi inte kan
undgå att ta ställning i kampen mellan
öst och väst. I det senaste anförandet
av herr Bohman sades vidare att ur
ideologisk synpunkt måste vi i Sverige
fråga oss: Vilka länder är mest demokratiska,
och vilka länder är ur svensk
synpunkt mest attraktiva?

Ja, herr talman, demokratien följer
tyvärr inte öst- och västgränserna. Det
finns tendenser jämväl i väst, som för
många demokrater måste te sig avskräckande,
och det vore olyckligt om vi i
Sverige, när vi skall bedöma internationella
frågor, säger att »där går gränsen
mellan öst och väst, där går gränsen
mellan diktatur och demokrati».
Ur svensk synpunkt har ju väsentliga
inslag i den politik vi fört utgjorts av
uppbyggnaden av sociala, ekonomiska
och kulturella värden samt hänsynstagandet
till människovärdet. För mig
framstår det som självklart, när man
skall se på dessa frågor ur ideologisk
synvinkel, att gränsen inte går på det
sätt, som en del talare här har gett uttryck
för. Gränsen går i stället mellan
de nedbrytande krafterna i världen och
de som söker att bygga upp och bevara
människovärdet.

Det behövs samarbete, det är klart.
Det är därför betydelsefullt att man tar
skälig hänsyn till den livssyn och den
syn på människovärdet som kommer
till uttryck i olika delar av vår värld.
Vi har tyvärr alltför många gränser,
rasgränser och andra, ute i världen,
men vi bör komma ihåg, att hårdhet
finns inte endast hos de stater, som

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

går under beteckningen diktaturstater,
utan att det jämväl finns stater, som
bär namnet demokratier, vilkas politik
i nuvarande läge utgör en fara.

Jag vill också säga, att när det gäller
att visa hänsyn är det självklart, att
vi här uppe i Norden skulle önska att
vi i olika frågor kunde bedöma vad
som är angeläget ur de synpunkter som
vi gemensamt företräder. Det vore
önskvärt att mera hänsyn togcs till det
gemensamma än till att bara vinna vissa
kortsiktiga favörer.

Men, herr talman, vi har också anledning
att glädja oss över en positiv
inställning till den hjälp som ges över
gränserna åt alla folk och nationer, och
jag vill uttala min tacksamhet för detta.

När man nu säger att vi för att kunna
upprätthålla vår neutrala utrikespolitik
— jag tror det var herr Heckscher
som sade det — måste tänka oss att
skaffa oss ett atomförsvar, skulle jag
vilja varna herr Heckscher och högern
för att fortsätta med den politiken. Att
säga till det svenska folket att vårt försvar,
vars uppgifter vi så att säga har
gemensamt stakat ut, skulle vara så
helt beroende av att vi får atomvapen
införlivade med det, skapar defaitism
i olika avseenden. Jag vågar säga, att
svenska folket, inte minst inför den diskussion
som förs här i riksdagen från
högerns sida, ställer sig frågan: Kan
det tjäna någonting till att ge ut 3,5
miljarder kronor till det svenska försvaret,
ifall det inte skulle få någon betydelse
i en avgörande situation där
försvaret skulle behöva brukas? Det
är självklart att man med fog kan ställa
den frågan. Om man försöker driva
denna politik till sin spets — låt vara
att det råder enighet i riksdagen i vissa
avseenden men icke i andra — vågar
jag påstå, att vi skulle få en sådan
försvarsovilja som vi aldrig har
räknat med hos det svenska folket.
De som talar ivrigast för att vi skall
skaffa oss atomvapen är kanske de som
först skulle lämna landet i en kritisk

Sveriges utrikespolitik

situation, medan alla de övriga skulle
bli kvar och bli utsatta för atomvapnets
oerhörda verkningar. Man måste
dock lindra, om det är rimligt att föra
en så utmanande försvarspolitik, att vi
redan i första omgången skulle bli ett
krigsmål. Vi bör väl i stället liksom
under de två senaste världskrigen försöka
värna oss mot ofärd och bevara
freden.

En annan fråga som diskuterats här
gäller Sveriges anslutning till Europamarknaden.
Det har i debatten hänvisats
till vad statsutskottet skrivit, och
man kan inte förneka att det är ganska
vackert. Det sägs där: »Det är dock i
rådande internationella marknadsläge
ett allmänt intresse att staten — jämsides
med sin kommersiella utlandsrepresentation
och ordinarie utrikesförvaltning
— med sina informationsorgan
och sin allmänna upplysningsverksamhet
bidrager till att stimulera och stödja
det enskilda näringslivets ansträngningar
att stärka och vidga de kommersiella
kontakterna med viktiga
marknader inom och utom Europa.»
Och det sägs vidare: »En statlig upplysningsverksamhet
med inriktning härpå
skulle kunna bidraga till att nya företag
komma ut på exportmarknaderna
och även vara av värde för den svenska
småindustri, som strävar att vidga sina
affärskontakter till att omfatta jämväl
utlandet.»

Det där låter som sagt mycket vackert,
men om man sammankopplar det
med de problem som dyker upp nar
man nu så allmänt vill gå in för Europamarknaden
och så ljusblått tror att man
kan särskilja ekonomi och politik —
det har vi aldrig lyckats med förut -—
vill jag fråga: Tror högern och folkpartiet
att allt detta vackra tal har någon
reell grund? Vi skall komma ihåg,
att om det kommer att inträffa inom
svensk handel och industri som förut
har påtalats, nämligen att vi kommer
att få uppleva att andra kapitalstarka
makter lägger under sig både handel

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

och industri så att vi blir direkt beroende
av dessa länder, får vi visserligen
pengar på kort sikt, men vi kommer att
bli beroende på ett sätt som ur svensk
synpunkt måste anses vara mycket allvarligt.

Det talades nyss också om att vi skulle
vara rädda för konkurrens. Jag vill
då upplysa om att någon sagt, att »konkurrens
kan döda konkurrens». Om någon
storstat på kort sikt vill ta död på
den svenska företagsamheten och har
möjligheter att organisatoriskt göra detta,
så är det den lättaste sak i världen,
eftersom det för de flesta aktieägare i
värt land är vinsten på aktierna som är
det avgörande, och eftersom de flesta
icke har förmåga att överblicka vad ett
överförande av svensk industri och handel
i utländsk ägo skulle innebära vet
ingen vart det bär hän.

På tal om småhandeln vill jag erinra
om att denna i vårt land nu brottas med
stora problem. Varför är det så? Jo,
därför att utvecklingen går emot större
enheter och den mindre handeln försvinner.
Detsamma är förhållandet med
industrien. Nu vill jag fråga herr Heckscher:
Har högern kommit underfund
med att socialismen, som den har utmålat
som ett spöke under många år,
trots allt är nödvändig i en situation då
det krävs större enheter. Menar högern
och folkpartiet nu, att svensk handel
och industri skall skyddas på det sättet,
att staten övertar de väsentliga delarna
av handeln och industrien för att
göra det möjligt för oss att upprätthålla
det näringsliv och den handel som är
nödvändiga för vår standard, vår kultur
och vår sociala välfärd och för att
vi skall kunna behålla det människovärde
som vi anser oundgängligt?

Om högern och folkpartiet verkligen
sätter sig in i dessa problem, skall de
bli på det klara med att det i nuvarande
läge gäller att gå försiktigt fram och
pröva varje åtgärd som vidtas, så att vi
inte en dag skall behöva vakna upp och

finna oss vara en koloni eller en stat
som man tar ifrån men vill ge litet åt.

Det är dessa synpunkter som jag velat
framföra, och jag har velat framföra
dem därför att man inom utrikesdepartementet
bör se till att utrikespolitik
och handelspolitik korresponderar med
varandra. Rubriken på en diskussion
mellan utrikesministern och någon annan
person om ekonomi och politik får
inte komma bort utan måste beaktas.

Herr Bengtsson i Halmstad framförde
i hög grad bärande synpunkter. Utrikesministern
bör leda arbetet och se till
att vi inte förhastar oss med den följd
som jag nyss nämnde, nämligen att vi
vaknar upp i en situation som ingen
önskat att vi skulle råka i.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr PALM (h):

Herr talman! Det har talats åtskilligt
här i dag om Undénplanen, om nordiskt
samarbete och om Europamarknaden.
Att jag trots detta ämnar ta upp dessa
problem till belysning ur vissa speciella
synvinklar sammanhänger med den
utomordentliga vikt jag tillmäter dessa
frågor.

Undénplanen är internationellt sett
inte ett originellt förslag. Den är till sin
idé kopierad på den polska Rapackiplanen,
och den sovjetryske ambassadören
i Sverige fann sig vid ett besök
hos statsminister Erlander den 6 november
i fjol föranlåten att erinra om
att den svenske utrikesministerns förslag
i FN »står i samklang med det av
Sovjetunionen tidigare framförda förslaget
om upprättande av atomvapenfria
zoner, bl. a. i Nordeuropa».

Det finns anledning fråga varför den
svenske utrikesministern framlade en
plan, som redan på förhand kunde bedömas
bli synnerligen kontroversiell
och som kunde komma att framstå såsom
ett för sovjetryskt propagandaändamål
användbart initiativ. Att utrikes -

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

nämnden i det sammanhanget förbigicks
har tidigare med all rätt hårt brännmärkts
här i kammaren. För den svenske
utrikesministern med dennes långa
erfarenhet kan det inte ha kommit som
någon överraskning, att hans förslag blivit
utnyttjat i propagandasyfte från
kommunistiskt håll, inte heller att det
skulle vålla motsättningar till och med
i viss mån mellan de nordiska länderna,
när dessa besvarade frågan från FN.

I detta sammanhang skulle jag vilja
erinra om det sammanträde som hölls
med Nordiska rådet i februari förra
året. Från kommunistiskt håll hade
väckts ett förslag om en atomfri zon i
Norden. I ett inlägg erinrade då den
svenske utrikesministern om att gällande
praxis inom Nordiska rådet borde
hindra upptagandet av ett spörsmål av
denna art. Det är emellertid inte denna
tolkning av praxis som har intresse
utan följande yttrande av den svenske
utrikesministern: »Nordiska rådet är inte
avsett att vara ett forum för utrikespolitiska
och militärpolitiska kontroverser,
vilket ju lätt skulle bli händelsen
om frågor av denna art toges upp.»

Den svenske utrikesministern var
med andra ord då medveten om att upptagandet
av ett förslag om en atomvapenfri
zon lätt skulle kunna utlösa »utrikespolitiska
och militärpolitiska kontroverser»,
men drog sig det oaktat inte
för att några månader senare inför ett
annat forum, nämligen FN, själv ta initiativet
till ett sådant förslag.

Det var inte bara den svenska utrikesnämnden
som förbigicks vid detta
tillfälle. Trots de vackra orden om den
nordiska familjen, som utrikesministern
yttrat i dag och vid så många andra
tillfällen, hade regeringen tydligen
ingen tanke på att kontakta de övriga
»nordiska familjemedlemmarna» i denna
viktiga angelägenhet, som i allra
högsta grad berörde deras förhållanden.
Resultatet har ju också blivit att
t. ex. Norge i sitt svar gått emot det
svenskinspirerade förslaget.

Sveriges utrikespolitik

De nordiska utrikesministrarna hade
en sammankomst i Köpenhamn så sent
som i september månad förra året —
d. v. s. månaden innan Undén-planen
framlades för FN, och vägen mellan de
nordiska huvudstäderna är inte längre
än att kontakter som försummats i september
skulle ha kunnat tas i oktober
före en svensk framstöt i FN. Med tanke
på regeringens så ofta deklarerade vilja
att upprätthålla ett intimt nordiskt
samarbete — en fråga som ju för övrigt
skall konkretiseras vid mötet med Nordiska
rådet i Helsingfors nästa vecka —
är det i högsta grad anmärkningsvärt,
för att inte säga uppseendeväckande,
att önskvärdheten av det nordiska samarbetet
totalt glömdes bort av den svenska
regeringen före förslagets framläggande
i FN i höstas.

För att ännu ett ögonblick återgå till
utrikesministermötet i Köpenhamn i
september gjordes där följande uttalande:
»Under behandlingen av nedrustningsproblemet
konstaterades enighet
om att det i nuvarande världsläge mer
än någonsin är nödvändigt att verkliga
förhandlingar inledes om allmän nedrustning
under effektiv kontroll.»

Om utrikesminister Undén åtminstone
knutit ett så klart formulerat kontrollkrav
till sitt förslag i FN , skulle det ha
varit svårare för östsidan att inkassera
det som en propagandavinst. I det anförande
den svenske utrikesministern
höll vid framläggandet av förslaget om
den atomfria zonen underströks ju också
att kontrollfrågan helt enkelt saboterats
från sovjetryskt håll vid Genévekonferensen
genom inkastandet av
plötsliga förslag med helt nytt innehåll.
Vilket syfte detta sprängande av Genévekonferensen
hade, framgick av de
därpå följande gigantiska sovjetryska
atomsprängningarna i Norra ishavet.

I det svar den svenska regeringen avgivit
på sin egen utrikesministers via
FN distribuerade fråga har hl. a. kontrollproblemet
berörts. Detta är ju också
av avgörande betydelse och borde ha

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

markerats än tydligare, vilket även kunde
ha varit fallet i dagens regeringsdeklaration.
Där talas det visserligen om
kontrollfrågan, men i stället för det klara
och koncisa språket vid det nordiska
utrikesministermötet i Köpenhamn återfinnes,
som redan påpekats i debatten,
kritiska glidningar av typen »ytterlighetsgående
perfektionism» i fråga om
kontrollkraven.

När det gäller europasamarbetet har
herr Heckscher tidigare i dag uttalat
vikten av att vi i vårt land ger uttryck
åt en klart positiv linje. Jag skulle i detta
sammanhang vilja erinra om några ord
av den tidigare understatssekreteraren
i brittiska Foreign Office, lord Vansittart,
som mitt under brinnande krig funderade
över frågan hur efterkrigstidens
Europa skulle kunna byggas upp på
nytt. Han skrev bl. a. följande ord i
memoarverket »Lessons of my life»:
»Om vi inte kan lära oss att tänka och
känna europeiskt så kommer Europa
att gå sin väg utan oss. Andra inflytanden
kommer att uttränga vårt, och
vi går mot den värsta formen av isolering:
den där vi är föremål för våra
grannars misstro och ovilja. Det skulle
vara en olycka för oss och för Europa.»

Lord Vansittarts ord är i dag, tjugo
år sedan de skrevs, högaktuella i England,
men de är det också hos oss. Efter
de beslut som fattats i vår riksdag
befinner vi oss inte i det läget att vi
kan ansöka om medlemskap i EEC. Till
skillnad från England, Danmark och Norge
har vårt land valt att ansöka om associering.
Det är självklart att alla goda
krafter måste samverka i försöken att
uppnå bästa möjliga associationsavtal
— en piftikt där ju herr Heckscher och
handelsminister Lange varit ense tidigare
i dag.

Från regeringspartiets sida är man
numera angelägen om att markera sin
samarbetsvilja med EEC och det har
också skett här under denna debatt. Tidigare
har inställningen varit desto
svalare, och om jag förstod herr Bengts -

son i Halmstad rätt är den alltjämt
ganska sval på socialdemokratiskt håll
något som inte bidragit till att göra utgångsläget
för förhandlingarna särskilt
gynnsamt för vår del.

För att ge ett auktoritativt besked om
de synpunkter som förestavat oviljan
inom svensk socialdemokrati mot tanken
på europasamarbetet kan jag hänvisa
till Clas-Erik Odhners häromdagen
utkomna bok Sverige och Europa, i vilken
han på uppdrag av LO och Kooperativa
förbundet ger en utförlig redogörelse
för EEC-frågan.

Odhner hänvisar till den olust och
skepsis man känt på socialdemokratiskt
håll inför tanken på samarbete med
länderna inom den gemensamma europeiska
marknaden. Orsaken härtill anges
bl. a. vara att flertalet länder i dagens
Europa har konservativa regeringar,
vilka enligt socialdemokratisk mening
upprätthåller ett »oupplyst penningvälde»
— till skillnad således mot
vår inhemska upplysta folkhemsregim!

Man får vara glad över att det sent
omsider gått upp för regeringen att den
attityden är ohållbar, och Odhner ger
i sin bok goda skäl för att Sverige måste
satsa på europasamarbetet, liksom både
konservativa och socialdemokrater gör
det runt om i Europa. Det får inte bli
så — för att tala med Odhner — att vårt
land »blir något slags socialt och politiskt
Skansen, dit man turistar för att
titta på Idyllen».

Det har talats åtskilligt om nödvändigheten
av enighet kring för vårt land
väsentliga ting. Och visst är det oändligt
värdefullt med en sådan enighet
framför allt kring vårt lands försvarspolitiska
målsättning. Men oppositionen
skulle dåligt rykta sitt värv, om den
inte slog larm, när regeringen visat otillräcklig
klarsyn — t. ex. i marknadsfrågan
under lång tid — och när den
ger sig in på utrikespolitiska framstötar
av så i flera avseenden diskutabelt
slag som Undénplanen. Det skulle, herr
talman, ha varit ett dåligt betyg åt vår

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

demokrati, om det i dessa utomordentligt
betydelsefulla frågor varit tyst i det
politiska ledet i vårt land.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Bara några få ord i anledning
av herr Palms yttrande. Han
kritiserade mig och regeringen för att
vi inte hade kommit ihåg samarbetet
med Norge och Danmark när det gällde
detta uppslag i fråga om nedrustningen.
Han menade att det var en kontroversiell
fråga. Därför borde ingenting ha
skett annat än i samförstånd med våra
nordiska grannländer. Vidare citerade
han ett uttalande av mig i Nordiska
rådet förra året till stöd för sin uppfattning
att kontroversiella frågor inte
borde beröras i Nordiska rådet.

Vad beträffar spörsmålet om Nordiska
rådet i detta sammanhang vill jag påpeka,
att den synpunkt, som låg till grund
för mitt anförande, var att Nordiska rådet
inte brukar befatta sig med utrikespolitik.
Det har varit en tyst förutsättning
ända från början att Nordiska rådet
inte skall syssla med utrikespolitiska
frågor. Det är helt naturligt då de
länder, som är medlemmar i Nordiska
rådet, har vitt skilda utrikespolitiska
målsättningar.

Herr Palm tycktes också mena att det
över huvud taget inte skulle få göras —
inte heller i Förenta Nationerna — någon
insats från svensk sida i nedrustningsfrågan
som inte skedde i samförstånd
med våra grannländer. Emellertid
är det uppenbart att Sverige har en annan
ställning i detta sammanhang just
med hänsyn till att vi för en självständig
utrikespolitik och en annan utrikespolitik
än våra båda nämnda grannländer.
Det vore väl orimligt, om Sverige
från sina förutsättningar inte skulle få
i spörsmål om nedrustningen framlägga
förslag eller göra inlägg, som vi ansåge
i och för sig lämpliga och som möjligen
skulle kunna leda till ett eller an -

Sveriges utrikespolitik

nät resultat som vore välkommet, endast
av den anledningen att våra grannländer,
som för en annan utrikespolitik
iin vi, till äventyrs inte skulle vilja gå
på samma linje. Vi har haft kontakt med
våra grannländer, både i New York och
i Sverige, innan vi lämnade vårt svar
på generalsekreterarens fråga. Vi har
haft ingående samtal för att de skulle
bli medvetna om våra tankegångar.
Men det har säkerligen aldrig fallit
någon in, vare sig där eller på annat
håll, att vi skulle avstå från en planerad
insats därför att våra länder hade
olika utrikespolitik. Nedrustningen är
ett så stort problem i och för sig, att
den kräver även av de mindre makterna
att de följer debatterna, och om ett
dödläge i en debatt kan hävas för ögonblicket
genom nya uppslag är dessa nyttiga
och viktiga. Det betyder ingenting
om uppslaget sedan tages upp som en
poäng för den ena eller den andra sidan.
Vi kan inte låta det vara avgörande
för våra insatser, huruvida de kommer
att vinna anslutning från den ena eller
den andra maktgruppen. Vi försöker göra
våra inlägg och resolutionsförslag på
det sättet att vi själva anser dem objektivt
riktiga.

Jag kanske skall gå in litet närmare
på resonemanget om att kärnvapenfria
zoner ovillkorligen skulle vara till nackdel
för den ena sidan och till fördel för
den andra sidan, att det sålunda skulle
vara en omöjlig spelöppning när det
gällde nedrustningsproblemet. I och för
sig är militära baser på andra länders
territorier föga förenliga med ett fredstillstånd;
det framgår bl. a. av det förhållandet
att de olika nedrustningsprogram,
som under åren har presenterats i
FN, som en naturlig och viktig åtgärd
innehållit förslag om avvecklande av militära
baser på annan stats mark. Ingen
vill väl förneka att befintligheten av baser
på andra länders territorier är en
kvarleva från kriget, som så snart som
möjligt bör försvinna i fredens och sämjans
intresse. Men då kommer den in -

90 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

vändningen att under vissa geografiska
och politiska förhållanden skulle avlägsnandet
av baser kunna innebära ett
gynnande av den ena sidan på den andras
bekostnad. Man frågar sig då om
inte detta strider mot den accepterade
principen att nedrustning skall ske på
sådant sätt att den militära balansen
inte rubbas. Detta beror på. Om båda
sidor disponerar över militära baser i
andra länder behöver ett avtal om ömsesidigt
nedläggande av dessa baser inte
innebära någon ensidighet eller gynna
den ena parten på den andras bekostnad.
Men om nu endast den ena parten
har baser på främmande mark, är det
då nödvändigt att en sådan programpunkt
i nedrustningskomplexet, som betyder
nedläggande av baser, ovillkorligen
skulle missgynna den ena sidan?
Man får tänka litet längre. Man får göra
klart för sig att begreppet balans inte
är ett lättolkat begrepp.

Det vore lättare att göra jämförelser
mellan olika parters rustningar, om de
hade byggt upp sitt militärväsen efter
någon gemensam mätsticka. Om militärväsendena
i de stora makterna hade
kommit till under jämförelse med varandra
och under något slags avtalsmässig
likhet, kunde man säga att den
minsta avrustning på ena sidan skulle
innebära en rubbning av balansen, men
så är ju inte förhållandet. Varje stat har
byggt upp sina rustningar efter eget
godtycke. Den ena staten kan vara starkare
på ett område, den andra på ett
annat. Från vilken sida man än försöker
att nysta upp nedrustningshärvan
skall man säkert göra den erfarenheten
att någon stat anser sig missgynnad.

Om vi håller oss till superstormakterna
kan det hända att den ena är långt
överlägsen på ett visst område och att
en reduktion som drabbar detta område
av rustningarna endast medför att överlägsenheten
inte blir fullt så markerad
som den var förut. Resonemanget blir,
summariskt sett, följande: Avskaffandet
av militära baser — jag tänker nu på

kärnvapenbaser, som det har varit fråga
om i dag — är i och för sig ett framtidsmål.
Kan man inte uppehålla jämvikten
genom att samtidigt avrusta baser
på båda sidor av det skälet, att den
ena sidan inte har baser av samma typ
eller under samma geografiska förhållanden
som den andra, finns möjligheten
att välja ut andra rustningar för att
ge kompensation åt den stat som till
äventyrs drabbas hårdare av en reduktion.
Det tillkommer ju i sista hand
medlemsstaterna själva att bestämma
vad de vill eller inte vill gå med på,
hur långtgående nedrustning de vill godta,
vilket kontrollsystem de vill acceptera
o. s. v.

Det som skedde i höstas i generalförsamlingen
i New York var ju att det antogs
en resolution som innehöll en uppmaning
till medlemsstaterna att tala om,
huruvida de ansåg att det behövdes särskilda
villkor för att de skulle kunna
acceptera en kärnvapenfri zon. Man bad
alltså att få höra deras villkor närmast
i syfte att kartlägga situationen och få
större klarhet om vad det är som hindrar
att dödläget i debatten om nedrustning
kan komma att brytas.

Jag kan erinra om att Rapackiplanen
—■ som den föregående talaren nämnde
— förekommer i ett par versioner. I den
senaste togs det med i beräkningen att
om kärnvapenbaser skulle läggas ned på
västtyskt område, skulle i stället förhandlingar
äga rum om minskning av
konventionella rustningar till förmån
för den stat som fick avstå från kärnvapenbaser.
Man erbjöd alltså som kompensation
en minskning av de konventionella
rustningarna på den andra sidan,
ehuru det givetvis inte närmare
preciserades i vilken utsträckning eller
på vad sätt dessa minskningar skulle
ske.

Den svenska aktionen går således helt
enkelt ut på att bryta det dödläge som
råder och få staterna att diskutera nedrustningen
från en annan utgångspunkt
än hittills.

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr PALM (h) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller mitt uttalande
om vad utrikesministern sagt vid
Nordiska rådets session förra året så underströk
jag att det inte var frågan om
praxis som därvidlag hade intresse. Jag
föreställer mig att vi alla är överens om
att det var fullt riktigt att förslaget om
en kärnvapenfri zon inte blev föremål
för diskussion inom Nordiska rådet. Vad
jag påpekade var att den svenske utrikesministern
karakteriserade förslaget
på det sättet att det kunde leda till utrikespolitiska
och militiirpolitiska kontroverser.
Om ett förslag har denna karaktär,
får väl samma risker förutsättas vara
för handen, om förslaget framföres inför
ett annat forum. Detta har även visat sig
vara fallet. Meningarna har, när saken
förts inför FN, varit ytterst delade beträffande
förslagets lämplighet i den
givna situationen.

Det är alldeles riktigt som utrikesministern
här sagt att det redan tidigare
väckts förslag av liknande art från den
polske utrikesministern Rapackis sida
och från andra håll och att det alltså
inte är fråga om någon nyhet. Men just
därför kan det diskuteras, huruvida det
nu skulle föreligga större förutsättningar
än tidigare att åstadkomma den inbrytning
i dödläget som i och för sig
skulle vara önskvärd. Det är ju mycket
omtvistat, huruvida förslaget om en
kärnvapenfri zon verkligen skulle ha
den effekten.

Hans excellens herr utrikesministern
framhåller att den svenska regeringen
tagit kontakt med de nordiska grannländerna
innan det svenska svaret på
FN:s fråga lämnats. Detta är naturligtvis
i och för sig mycket bra, och att
kontakterna har varit fruktbärande
framgår därav att den svenska regeringens
svar i flera avseenden innehåller
nyanser som väsentligen skiljer sig
från själva förslaget i FN. Svaret före -

Sveriges utrikespolitik

gicks ju också av kontakter med den
svenska utrikesnämnden, vilket inte var
fallet innan förslaget framlades. Att
den svenska regeringens svar således
blev mer tillfredsställande än själva förslaget
tyder enligt min mening just på
att det skulle ha varit mycket lyckligt,
om redan före förslagets framläggande
kontakter tagits såväl med de nordiska
grannländerna som med utrikesnämnden.

I denna replik hinner jag inte gå in
på den mycket intressanta översikt som
utrikesministern gav av bakgrunden till
försöket att få det att lossna i nedrustningsfrågan.
Vi vet att liknande försök
tidigare varit ofruktbara, men man bör
ju inte därför ge upp hoppet om att det
verkligen skall lyckas att bryta dödläget.
Däremot hyser jag den bestämda uppfattningen
att det förslag, som nu senast
från svensk sida framlagts i FN,
inte lett nämnvärt framåt — kanske inte
ens ett tuppfjät — och när därtill kommer
att förslaget ur andra synvinklar är
synnerligen diskutabelt har vi från vårt
håll ansett oss böra opponera mot det.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag skall ta upp det senaste
meningsutbytet mellan hans excellens
ministern för utrikes ärendena
och herr Palm. Av det ser vi hur olyckligt
det är att riksdagen ställs i efterhand.

Den socialdemokratiske gruppledaren
i kammaren, herr Gustafsson i Stockholm,
framhöll att en utrikesdebatt är
ganska meningslös här i riksdagen, eftersom
vi ingenting har att säga. Hur
var det med frågan om den kärnvapenfria
klubben? Inte ens utrikesnämnden
fick diskutera detta utomordentligt viktiga
spörsmål. Vare sig man delar utrikesministerns
uppfattning eller herr
Palms finner man det väl givet att den
svenska riksdagen i hög grad har ansvaret
för försvarspolitiken. I vad mån
man sedan vill överlåta andra utrikes -

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

frågor åt regering och utrikesnämnd
kan diskuteras.

Vi kommer alltså i andra kammaren
in på en debatt på detta plan om en så
stor fråga först sedan stormakter och
andra länder har sagt eller säger sin
mening och några har uttalat farhågor
för att ett genomförande av förslaget
skulle försvaga Västern. Utrikesministern
har hävdat uppfattningen att det
inte skulle göra det. Det beror på det
utrikespolitiska läget. Föregående talare
framhöll t. ex. svårigheterna att kontrollera
om Kina får atomvapen.

Man talar nu om atomvapenfria zoner,
eller atomfria, som det sägs i regeringsförklaringen
med ett populärt och
missvisande uttryck. Inga länder lär
kunna avstå från atomenergi för fredligt
bruk. Beteckningen atomfri kan
vålla visst missförstånd, ty vi är väl
ändå överens om att atomenergien överallt
skall brukas för fredliga ändamål.

Jag skall, herr talman, ta upp en sak
som herr Bengtsson i Halmstad berörde.
Handelsminister Lange framhöll i
sitt anförande att ståndpunkterna i själva
verket har närmat sig varandra. Vi
är kanske överens om att när vi går in
i ett förhandlingsläge inte se tillbaka
så mycket på tidigare stridigheter. I en
sådan debatt har det väl från båda parters
sida blivit överord. Herr Bengtssons
argumentering gick emellertid ut
på att om president Kennedy nu får
igenom sitt förslag om reduktion av
tullarna, skulle det inte ha särskilt stor
betydelse om vi kom med i EEC. Herr
Bengtsson i Halmstad är dock i dessa
frågor en framträdande representant
för det socialdemokratiska partiet och
sitter i utrikesnämnden. Hans resonemang
slög nästan ihjäl den positiva ton
som låg till grund för regeringsförklaringen
och inte minst statsrådet Langes
yttrande i denna kammare. Vad skall
den svenska opinionen tro?

Läs Arne Geijers anförande i första
kammaren föregående år beträffande
denna fråga! Trots sin kritiska hållning

till uttalanden från höger- och folkpartiet
understryker LO-ordföranden klart
vikten av att Sverige kommer med i
EEC. Nu säger herr Bengtsson i Halmstad
att om bara tullarna reduceras så
har inte frågan om ansökning till EEC
någon större betydelse. Jag tror, herr
talman, att det är ganska farligt att komma
med en sådan uppfattning inte
minst i detta skede av debatten. För
ett par timmar sedan hade vi väl alla
det intrycket att det i stort sett rådde
enighet beträffande denna fråga. Men
så kastar man plötsligt i debatten in
ett påstående om att vi inte behöver
hysa någon större oro även om Sverige
inte ens blir associerad medlem. Jag
hoppas att herr Bengtsson i Halmstad
vill ge en närmare förklaring till hur
han ser på denna sak.

Det har tidigare här i kammaren
sagts att hur vi än handlar kommer det
att finnas makter som misstolkar vår
alliansfria politik. Jag fick också det
intrycket att utrikesminister Undén
gjorde sitt bästa för att rikta ett angrepp
mot den svenska högern därför
att högerpartiet slagit vakt om försvaret
när det gäller frågan om svenska
atomvapen eller icke. Jag kan hänvisa
till en artikel i Tiden av major Nils
Sköld, där han helt sluter upp kring
ÖB och pekar på det delvis nya läge
vari vår försvarsfråga har kommit. I
samma tidskrift har utrikesministern
själv understrukit det ytterst olyckliga
i det förhållandet, att Sovjetunionen
förra året återupptagit atomsprängningarna,
och med all rätt riktat kritik mot
Sovjetunionen. Hur falska är inte de
sovjetryska anklagelserna mot Amerikas
förenta stater därför att man i denna
situation hotar med atomvapenprov!
Utrikesminister Undéns uppsats i Tiden
kan inte tolkas på annat sätt än att han
anser att Sovjetunionens handlingssätt
har försvårat möjligheterna att nå en
överenskommelse.

Jag skall, herr talman, sluta med att
anföra ett exempel på hur man från

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

främmande makters sida missförstår
partiernas handlande i den svenska
riksdagen. Nyligen kunde i Nyheter
från Sovjetunionen läsas ett uttalande
om att det hade varit den svenska högerns
käraste dröm att Sverige skulle
gå med i Atlantpakten. Ja, det är några
få talare som här i riksdagen yttrat sig
om Atlantpakten — herr Wedén var
fram till 1950 ibland inne på saken och
herr Osvald har i första kammaren någon
gång uttalat sig för Atlantpakten -—
men vilka ställningstaganden i den vägen
har gjorts från partiernas sida?

Herr Heckscher läste här upp ett yttrande
av utrikesutskottet, som visar
högerns anslutning till alliansfriheten,
men inte desto mindre söker man i ett
organ för främmande makt att misstänkliggöra
ett svenskt parti i denna
mycket betydelsefulla fråga. Det hade
ju inte erbjudit några svårigheter för
vederbörande att inhämta fakta om den
svenska utrikespolitiken. Jag måste säga
att det är ett skrämmande vittnesbörd
om viljan att missförstå, när man på
lösa grunder kommer med anklagelser
mot ett parti.

Herr talman! Om tiden hade medgivit
det, skulle jag här gått in på de mycket
värdefulla synpunkter rörande utvecklingsländerna,
som Gunnar Myrdal
redovisat i de två senaste häftena
av tidskriften Tiden. Han riktar där
skarp kritik mot vårt sätt att handlägga
den frågan, och det kan väl ändå inte
undvikas att den kritiken sätter sina
spår i den svenska debatten om dessa
spörsmål — så mycket mer som Gunnar
Myrdal i dessa artiklar fastslår att det
vore olyckligt om en fråga av denna
vikt skötes så att svenska folket inte får
reda på vad saken verkligen gäller.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s)
kort genmäle:

Herr talman! Om herr Braconier närmare
studerar i protokollet vad jag
sagt, tror jag han skall komma underfund
med att jag bara sade, att när det

Sveriges utrikespolitik

ute i världen vidtas tullsänkningar som
så att säga faller under GATT-bcstämmelserna,
så får det indirekta verkningar
också för vårt land, och detta i sin
tur förändrar situationen. Och om vi
tänker oss så långt in i en hoppfull
framtid att alla tullar genom GATT tas
bort länderna emellan, så måste väl
herr Braconier ändå medge att situationen
då blir en annan. Och denna något
annorlunda situation har faktiskt redan
inträtt i och med att amerikanarna
tillsammans med EEC-länderna i Geneve
kommit överens om att vidta vissa
tullsänkningar. Man får väl ändå inte
vara så till den milda grad beredd att
gå med i EEC att man inte vågar se
uppenbara fakta i ögonen!

Sedan ville herr Braconier också veta
hur jag ser på frågan om Sveriges associering
till EEC. Jag vill svara att jag
där har precis samma uppfattning som
regeringen. Om det är möjligt att vinna
en associering, som garanterar att vi
kan fortsätta vår traditionella neutralitetspolitik,
så skall jag ingalunda ställa
mig hindrande i vägen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Braconier började
sitt anförande med påståendet att jag
sagt att det var onödigt med en utrikesdebatt,
och med utgångspunkt från den
felciteringen ville han insinuera att jag
menade att regeringen själv skulle sköta
utrikespolitiken. För att det inte där
skall uppstå något missförstånd, vill jag
ordagrant läsa upp vad jag sade tidigare:
»Egentligen är väl en utrikespolitisk
debatt i dag tämligen överflödig.
Det verkar på något sätt ansträngt att
diskutera saker, som vi ju ändå i stort
borde vara överens om.» Jag gjorde alltså
begränsningen »i dag», och jag vidhåller
uppfattningen att det i dag inte
finns någon större anledning att diskutera
utrikespolitiken.

Men med detta vill jag ingalunda göra
gällande att vi skall överlämna beslu -

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

tanderätten i de utrikespolitiska frågorna
helt till regeringen. Tvärtom diskuterar
vi dem kanske alltför litet här i
riksdagen. I mitt tidigare inlägg gjorde
jag också den reservationen att jag förutsatte
att riksdagen och utrikesnämnden
mycket noga skulle hållas informerade
om gången av förhandlingarna
med EEG.

Jag vill sluta med att säga till herr
Braconier att han ju själv befinner sig
i den situationen att han är beredd att
överlämna utrikespolitiken — eller i
varje fall stora delar av densamma —
till EEC:s olika organ i Bryssel.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag fäste mig vid i
herr Gustafssons i Stockholm anförande
var just det han själv nu citerade,
nämligen att en debatt om utrikespolitiken
var onödig och verkade ansträngd.
Jag menar att det hade varit ytterst angeläget
att den svenska riksdagen i ett
tidigare skede hade fått möjligheter att
diskutera den stora frågan om de atomvapenfria
zonerna och då hade fått
verkningarna av en sådan politik klarlagda.
Nu kommer den debatten först
sedan man i stormakterna har diskuterat
frågan från olika utgångspunkter.
Därvid har en del hävdat att sådana
zoner försvagar Västerns ställning, medan
andra har gått på utrikesministerns
linje. Jag anser att det är mycket viktigt
att vi har fått denna utrikesdebatt,
men den kommer alldeles för sent.

Sedan har väl ingen i denna kammare
velat överlåta hela bestämmanderätten
på någon annan, utan vi vill givetvis
som i andra internationella organisationer
vara med om att utforma politiken.
Är man medlem i en organisation,
så överlämnar man väl inte åt
andra att bestämma. Man har väl i det
långa loppet också något att säga till
om själv. Det har vi också.

Herr Bengtsson i Halmstad sade att
hans anförande inte var avsett att reducera
betydelsen av EEC, ty han till -

erkände det viss betydelse. Det var
emellertid ett uttalande av herr Bengtsson
som jag vände mig mot. Han säger
att om Kennedy får igenom sitt förslag
om sänkning av tullarna och GATT
följer med, då blir denna fråga inte av
någon större betydelse och man kan
med viss optimism se tiden an. Mot
detta framhöll jag att det inte bara är
fråga om tullarna när det gäller EEC.
Det är fråga om ett samarbete som Förenta
staterna själva, oberoende av hur
det går med Kennedys tullpolitik, fäster
stort avseende vid. Inte minst Amerika
har varit en drivande kraft när det
gällt att stimulera europeisk samverkan.
Jag uppfattar därför liksom många i
denna kammare herr Bengtssons i
Halmstad anförande som onödigt negativt
i förhållande till både den regeringsförklaring
vi fått här och det uttalande
av handelsministern, där han
säger att motsättningarna inte är så
stora utan att vi alla hävdar ett gemensamt
intresse.

Det är icke utan betydelse man i utlandet
ser att den svenska riksdagen erkänner
att det är viktigt att vi gör vad
vi kan för att skapa ett gott samarbete
och i någon form komma med i EEC.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Först ett par ord till herr
Heckscher. Han sade att citaten i tidskriften
Tiden kring problemet om
Internationalism och associering var
korrekta. Det är självklart att de var så
och skall så vara. Hur skall vi annars
i ett demokratiskt samhälle som det
svenska kunna driva den upplysande
politiska debatt, som fordras för att vårt
samhällsskick skall kunna fortsätta att
utvecklas i demokratiska former?

Det är ett avsnitt i den nu aktuella utrikesdebatten
som intresserar mig särskilt,
och det är graden av associering
i den framställning som vi nu riktar till
EEC. Det är givet att man kan säga att
allt inte kan diskuteras offentligt. Men
jag anser att graden av associering inte

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

är en sådan detalj i det förestående
diplomatiska förhandlingsarbetet att den
utan vidare kan överlämnas dit, ty det
är en betydelsefull politisk fråga, vilken
grad av associering vår framställning
kommer att avse.

Associeringsgraden kommer att bli betydelsefull
för vårt framtida politiska
och ekonomiska arbete här i landet.
Associeringsgraden är inte, som somliga
ibland har velat göra gällande, en
moralisk fråga, där det skulle vara finare
eller mera moraliskt att ha den ena
associeringsgraden i stället för den
andra. Det har tydligt av framstående
ledare från EEG framhållits, att EEC tillåter
många grader av associering. Senast
har det kommit till uttryck i EECparlamentets
politiska kommittés rapport,
som avlämnades i januari i år, där
man talar om en kontinuerlig skala av
förbindelser med Gemenskapen och sedan
i detalj diskuterar tänkbara associationsgrader.
Men vad man betonar i
det sammanhanget är att en associering
skall ske på ett sådant sätt att konkurrensen
mellan låt oss säga vårt näringsliv
och EEC:s näringsliv skall ske på
rättvisa grunder. Vi skall inte kunna
förhandla om en tullunion och sedan
inte gå med på andra bestämmelser för
att därigenom skapa möjligheter för oss
att betala lägre löner till våra arbetare
och tjänstemän än vad EEC-staterna
betalar och på det sättet konkurrera från
ett alltför gynnsamt utgångsläge. Vi är
tvungna att vara med om harmonisering
o. d. och därvidlag finns det inga
problem från vår sida, såvitt jag förstår.
Vi är också tvungna att följa konkurrensövervakningsbestämmelser
liknande
dem som EEC har. Vi får inte
tillåta orättvis prissättning genom monopol,
utan våra monopol skall också
kunna kontrolleras från EEC:s sida.

Ett rättvist konkurrensläge vid sidan
av en associering av den ena eller andra
graden är en självklar sak för oss.
Men lika självklar är inte frågan om de
fria kapitalrörelserna inom EEC och

Sveriges utrikespolitik

mellan oss och EEC till följd av en associering.
Det är en fråga som kan komma
att ställas i centrum för de förhandlingar
som förestår.

Att det är en betydelsefull fråga är
uppenbart. Jag vill bara citera vad man
nyligen har framhållit från Industriförbundet
i en publikation, där man gått
in på kapitalrörelserna, som i hög grad
berör såväl riksdagens som Kungl.
Maj :ts möjligheter att agera i fortsättningen
inom det svenska näringslivet.
Det heter i den bedömning som gjorts
i den nämda publikationen: »Det är helt
naturligt att en fullständig frigörelse
av kapitalrörelserna i längden inte kan
förenas med en sådan ekonomisk politik
i vårt land, som är betydligt expansivare
än den som förs i utlandet. Något
sådant skulle ju leda till störningar
i betalningsbalansen, vilket i sin tur
måste få ekonomiskt-politiska konsekvenser.
En liberalisering av kapitalet
måste därför i princip förenas med en
samordning av ländernas ekonomiska
politik, något som för övrigt måste anses
ligga i den ekonomiska integrationens
idé: vill man inte ha fria kapitalrörelser
och ekonomisk-politisk samverkan,
vill man heller inte ha ekonomisk
integration.»

Jag anser att det citatet är lika korrekt
som de som tidigare behandlats
här i dag.

Det är klart, enligt uttalanden från
olika håll, att om vi ger oss in på frågan
om fria kapitalrörelser så binder vi
våra händer och överlämnar initiativet
till dem som har de stora kapitalen.
Det är ett helt annat problem om två
länder av ungefär samma storlek, låt oss
säga Tyskland och England, träffar en
överenskommelse om fritt kapitalutbyte.
Det betyder att ett land kan köpa tillgångar
i det andra landet, men det andra
landet kan också köpa i det första.

Träffar ett stort land och ett litet
land en liknande överenskommelse om
fritt kapitalutbyte, blir de praktiska
konsekvenserna inte desamma, utan det

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Sveriges utrikespolitik

lilla landet blir i hög grad beroende av
det stora. Vi kan tänka oss konsekvenserna
av fria kapitalrörelser mellan Sovjet
och Finland, med rätt att köpa tillgångar
inom respektive stater, för att
förstå vilka politiska konsekvenser en
sådan handlingsfrihet på det ekonomiska
området skulle få.

Liknande är situationen för vår del
gentemot EEC. Vi är ett litet land -— ett
hundratal industrier har hand om tre
fjärdedelar av vår export. Det hundratalet
industrier hänger redan nu finansiellt
samman. Det är inte fråga om något
hundratal självständiga företag,
utan om betydligt färre. Dessa företag
kan köpas in av kapitalstarka företag
på kontinenten. Det betyder att våra råvaror,
våra halvfabrikat och våra exportvaror
över lag kan komma i händerna
på intressen på kontinenten, där det
finns mäktiga kapitalresurser. Prissättningen
bestäms sedan där, inte här.
Sysselsättningsgraden i gruvorna, i
skogsbruket, i skogsindustrierna bestäms
söderifrån och inte här. Eftersom
prissättningen bestäms därifrån bestäms
också den vinstmarginal, som de
svenska företagen i fortsättningen skall
visa upp, från detta håll. Det betyder
att det skatteunderlag som stat och kommun
har att arbeta med i fortsättningen
kommer att bestämmas av de nya
ägarna i Centraleuropa och med hänsyn
till deras önskningar om kapitaltransfereringar.

Om vi från svensk sida säljer företag
till kontinenten, betyder det att de
svenska kapitalägarna får pengar i händerna
och, under förutsättning av en
fri kapitalmarknad, kan investera dessa
pengar där de ger den bästa avkastningen,
låt oss säga i det tättbefolkade
Centraleuropa. Där kan man köpa arbetskraft
billigt, där finns industriell
tradition och forskning i gång, där får
man låga transportkostnader i flera avseenden.

Vi skall inte räkna med annat än att
de privata kapitalintressena, om stats -

makterna genom en associering ger
möjligheter till fria kapitalrörelser och
binder sina egna händer, kommer att
utnyttja situationen.

Den situationen innebär också att
svenska kapitalintressen kan sälja till
utlandet och göra det i företag där, som
de själva äger. Det betyder att de kan
ha ett förvaltningsbolag någonstans i
Centraleuropa och till det företaget sälja
sina egna företag i Sverige. De svenska
företagen blir då ägda av utländska företag,
som visserligen i sin tur ägs av
svenska intressen men i form av det utländska
förvaltningsbolaget. I det utländska
förvaltningsbolaget kan man då
ta fram inte bara förmögenheten och få
den beskattad utan också ta fram vinsterna
från export- och importaffärer
och få dem beskattade i utlandet.

Om skatteförmånerna för företagen
är gynnsammare på kontinenten än hos
oss, kommer man från svensk sida att
flytta över sina företag på utländska
företag som man själv äger till en del.
Det är en erfarenhet som gjorts i praktiken
på sjöfartens område, där »flags of
convenience» har sin betydelse i fråga
om den internationella handelsflottans
fördelning på olika länder.

Jag skall inte i detalj gå in på vilka
konsekvenserna av de fria kapitalrörelserna
kan bli — det tillåter inte tiden
— men uppenbart är att vi i ökad grad
får ta hänsyn till den ekonomiska och
sociala politik som drivs på kontinenten.
Genom en fri kapitalmarknad kommer
andra och utvidgade lokaliseringsalternativ
än de som hittills funnits, att
ställas till förfogande för de svenska
kapitalägarna.

Jag tror inte detta är för mycket sagt.
Det kan på litet sikt mycket väl utveckla
sig åt det hållet att de norrlandsproblem
som vi bär haft inom våra egna
gränser kommer att upprepa sig inom
EEC, där vårt land kommer att stå i en
liknande relation till Centraleuropas
folkrika, industriella och kommersiella
centrum.

Onsdagen den 14 mars 1962 fm.

Nr 11

Vi bör verka för en så fri handel som
möjligt, för fria kapitaltransfereringar i
anslutning till industriens berättigade
intressen när det gäller betalning för
dess import och export och också för
industriens behov att bygga upp dotterbolag
i utlandet, men att gå därutöver
och helt avhända oss möjligheterna att
kontrollera de internationella kapitalrörelserna
över våra gränser anser jag
vara att sätta oss i ett mycket ogynnsamt
läge, om vi vill driva en självständig
ekonomisk och social politik i vårt
land i fortsättningen.

Får jag bara sluta med ett mycket litet
exempel på vilka konsekvenser ett
medlemskap har och därmed också en
associering kan ha, om den på denna
punkt kommer att likna medlemskapet.
Om vi ställer oss under de internationella
myndigheterna i Bryssel, kommer
bestämmelser liknande dem som tilllämpas
inom EEC-området för kontroll
över exempelvis konkurrensen och monopolen,
att gälla för oss. Detta betyder
att vi enligt den tillämpningsföreskrift
som finns måste iaktta följande vid de
svenska företagen: De svenska företagen
skall ställa alla böcker och affärshandlingar
till denna internationella
myndighets förfogande, och dess tjänstemän
skall få ta kopior av böcker och
affärshandlingar inom de svenska företagen
och på platsen kunna begära
muntliga förklaringar. De internationella
tjänstemännen skall äga tillträde
till företagens samtliga lokaler, områden
och transportmedel. Om man inte
följer deras förelägganden kan man
straffas till böter på 1 miljon dollars
eller 10 procent av föregående års omsättningsvärde
inom företaget.

Vi vet inte alla gånger varifrån dessa
tjänstemän kommer eller vilka intressen
de i fortsättningen kommer att tjäna.
Vi vet att det utan tvivel finns svenska
karteller, som är av intresse på kontinenten.
Det finns t. ex. en nordisk cellulosakartell
av intresse för pappersbruk
på kontinenten. Denna cellulosakartell

Sveriges utrikespolitik

skall alltså i fortsättningen ställa sina
böcker och affärshandingar till förfogande,
lämna muntliga förklaringar och
öppna allt för tjänstemän från kontinenten,
om vilka det inte kan uteslutas
att de kan ha förbindelser med centraleuropeiska
pappersintressen.

Vi lämnar ifrån oss en hel del av
vår suveränitet om vi går in för en
alltför vidsträckt associering. Fri handel
skall vi ha. Vi kan till och med vara
mera liberala i vår fria handel än vad
EEC är. Vi behöver inte alls kräva så
hög protektionistisk skyddsmur runt
oss som sexstatsgruppen har. Vi kan
klara oss med betydligt lägre tullskydd,
och vi vill inte stänga ute de andra
världsdelarna från oss. Vi kan vara betydligt
mera liberala än EEC är. Vi är
beredda att ta konsekvenserna av den
friare handeln, men därmed är inte
sagt att vi skall ha fria kapitalrörelser
som en punkt på vår associationsöverenskommelse.
Jag anser att det skulle
vara olyckligt för våra möjligheter
att i framtiden driva vår ekonomiska
och sociala politik.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen i detta
ärende samt behandlingen av övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

§ 6

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammarens arbetsplenum onsdagen
den 21 mars, som i den preliminära planen
utsatts till kl. 10.00 eller 14.00, kommer
att börja kl. 10.00. Det är icke uteslutet
att detta sammanträde måste fortsättas
på kvällen.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.55.

In fidem

Sune K. Johansson

4— Andra kammarens protokoll 1962. Nr 11

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 19G2 em.

Onsdagen den 14 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Sveriges utrikespolitik (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att den till punkten 1 i statsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
för budgetåret 1962/63 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner, knutna
överläggningen rörande Sveriges utrikespolitik
nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid ordet, jämlikt förut
gjord anteckning, till

Herr DICKSON (h), som yttrade:

Herr talman! Grundtanken i svensk
utrikespolitik har väl tidigare traditionellt
varit och är till dels även i dag,
att handla så att vårt land får största
möjliga nytta och minsta möjliga skada
av omvärlden. Sedan förutsättningarna
för denna målsättning tillgodosetts har
man i stort sett struntat i resten av världen
— den finge göra som vi och reda
sig bäst den själv kunde.

Det fanns redan tidigt åtminstone en
motvikt mot denna nationalegoistiska
syn, men den låg och ligger inom sektorn
för enskild offervilja: jag tänker
på missionsverksamheten — såvitt jag
förstår hittills säkerligen det största
och värdefullaste, som vårt land har exporterat.
Men i stort levde vi med oss
själva som mål.

Nu har vi börjat vakna upp och finner,
att vi är en del av omvärlden; som -

liga inser t. o. m. att alla människor
till sist sitter i samma båt, och att vi
har skyldigheter även utåt.

Vad är det egentligen Sverige står för?
När människor tänker på Sverige, tänker
de sig det då som ett föredöme, som
en fyrbåk i mörkret att rätta kursen
efter? Själva tycker vi nog allmänt, att
vi är så bra och duktiga — om alla vore
som vi, så vore allt i sin ordning. Men
det gamla bibelordet om bjälken i vårt
eget öga och grandet i nästans har förvisso
sin tillämpning även i vår tid.

Bekymmer har nu uppkommit över
alt utlandet inte av egen kraft kan förmås
att inse hur förträffliga vi svenskar
är. En stor och dyr propaganda skall
sättas i gång i alla möjliga länder för
att öka deras klarsyn. Men om propaganda
i längden skall få någon verkan
krävs att den talar sanning. På avstånd
kan nog Sverige se rent och fint och
lockande ut, men när man börjar komma
närmare, förnimmer man förruttnelsedofterna.
Själva är vi så vana vid
dem, att vi märker dem inte.

Jag skall inte, herr talman, utbreda
mig närmare över våra brister och fel
— säkert är, att det är guldkalven vi
dansar kring, och att en alltmer gudlös
materialism breder ut sig. Gent emot
utlandet är det väl ganska mycket våra
konstnärliga filmer, som är vårt visitkort
-— filmerna som går kring världen
med rykte om pålitlighet i fråga om
ohöljd sexualitet. Och vi vet ju vad vi
har att se fram emot: en film som demonstrerar
ett äktenskapsbrott i en av
SJ:s -— svenska folkets järnväg — sovvagnar.
Jag ropar inte på förbud, men
det är hög tid att vi ändrar smakriktning
här i landet.

onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11

Vår väsentligaste utrikespolitiska
uppgift just nu är att först se sanningen
om oss själva och sedan inom våra
gränser sopa rent och vädra ut, eller
åtminstone besluta oss för att göra detta.
När ett sådant beslut är fattat, kan vi
börja tala till världen med auktoritet.
Det är sant att Sverige är ett litet land,
och vår enda verkliga auktoritet är den
moraliska. Därmed kan vi börja axla
vårt individuella, personliga ansvar för
utvecklingen i världen.

Och så ett mycket viktigt minnesord:
Ingen människa har ett privatliv. Och
jag vill säga, att skulle den tesen tränga
igenom hos alla oss i denna lokal, och
även de som borde vara här, så vore det
en historisk händelse. Varje handling,
ord och tanke, som man känner att man
inte är beredd att lägga fram i ljuset, är
det säkerligen något fel på och är till
skada även om en aldrig så tjock hemlighetens
slöja svepes däromkring. Det
är viktigt att man sköter sitt arbete och
sin tjänst på ett oklanderligt sätt, men
det är lika viktigt att man lever otadligt
även utom tjänsten.

Det har ofta sagts att svenskar, som
reser utomlands är ambassadörer för
sitt folk, och man får väl fatta detta så,
att när man väljer uttrycket ambassadör
menar man en person, som är sådan
som en ambassadör borde vara. Jag
har träffat många ambassadörer i mina
dagar och det händer, att man ibland
sätter ett frågetecken i marginalen.

Och här kommer åter en viktig sak.
Är de människor vi skickar ut till andra
länder — ambassadörer och andra —
sådana att de i alla stycken lägger sig
vinn om att bygga upp och inte riva
ner? Särskilt gäller min fråga de s. k.
utvecklingsländerna med den misstro
som ofta råder där mot alla vita. Vi
kommer med materiell hjälp, och den
är nödvändig och riktig. Men vänskap
och förtroende kan man inte köpa för
pengar eller varor. Där betyder den
mänskliga faktorn allt.

Vi har undertecknat FN:s klausul om

Sveriges utrikespolitik

de mänskliga rättigheterna. Detta gör
det omöjligt för oss att vara ideologiskt
neutrala. Fredlig samexistens mellan
gott och ont kan och får inte äga rum.
Och jag vill än en gång betona: man
kan vara politiskt och militärt neutral
men aldrig ideologiskt.

En intensiv propaganda pågår även i
vårt land för att hålla minnet av nazismens
vedervärdigheter levande. Men
vad kommer det sig att man håller så
tyst om alla tiders väldigaste diktaturföreteelse?
Vad man får höra därom
är huvudsakligen dess tekniska framsteg
och höga kulturella nivå. Är detta
ett utslag av fruktan eller av inställsamhet
inför makten? Man talar om
hänsyn till Finland. Varför skulle nu
Finlands ställning vara mer ömtålig och
farlig än vår eller Norges eller Paraguays?
Är det nu så, att den sovjetiska
målsättningen är den som dess regeringschef
proklamerar -— och jag tycker
det vore både ohövligt och orealistiskt
av oss att på denna punkt dra
sanningshalten av hans tal i tvivelsmål
— nämligen att i hans livstid röda fanor
skall vaja över alla jordens huvudstäder
— om detta alltså är målet för
det ideologiska kriget, ja, då är ju varje
stat en permanent måltavla och ett potentiellt
offer i detta krig.

Jag tror på att mänskligheten har en
stor framtid och att Sverige har en central
uppgift i det sammanhanget. Det
kommer inte att ske på världskommunismens
villkor och inte heller på basis
av ett degenererat västerlands moraliskt
uppluckrade livsform.

En ledande kommunist i ansvarig
ställning — inte från Sverige — sade
till mig för inte så länge sedan under
ett samtal om absoluta moraliska normer,
att om de som kallar sig kristna,
genom tiderna verkligen och bokstavligen
levt sin kristendom till dess fulla
djup, så hade kommunismen aldrig
uppstått, därför att då hade Karl Marx
inte haft något att skriva om; problemen
hade nämligen då varit lösta.

100 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Sveriges utrikespolitik

Jag håller helt med honom. Vi i väst
måste göra klart för oss, att vi med vårt
västerländska materialistiska handlande
och vandlande berett grogrunden för
både kommunism och nazism. Men min
vän kommunisten pekade på vägen:
Tillämpa de absoluta kristna normerna
så löser sig problemen. Om ett sådant
program skulle han och jag kunna enas.
Men för att genomföra det behövs en
radikal sinnesändring både i väst och
öst.

Och den är på gång, denna sinnesändring,
på båda hållen. För att ett
samhälle skall fungera fordras, att människorna
upptäcker, att det finns en
klar skillnad mellan rätt och orätt, och
att de själva beslutar sig för det förra.

I väst pågår nu på många håll mycket
märkliga ting i det här avseendet. Och
så vitt jag vet har man även i Sovjetunionen
nu inriktat sig på att stärka
och höja moralen. Den dag är kanske
inte så långt borta då man inser, att
man inte kan undvara ett Guds-begrepp.
När den dagen kommer skall jag
gärna överväga att kalla mig kommunist.

Herr talman! Jag har i denna utrikesdebatt
velat säga det här för att betona,
att när det gäller människornas och
därmed världens fundamentala problem
kan ingen lösning uppnås på organisatorisk
eller politisk väg; därvidlag behövs
krafter av en helt annan dimension.

Detta är väl nu egentligen inte en
fråga som rör riksdagen. Men det är i
eminent grad en fråga, som rör riksdagsledamöterna.

Därefter anförde:

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Den översikt över den
svenska utrikespolitikens inriktning
som i dag har presenterats riksdagen är
både klargörande och föredömligt logisk.
Den lämnar efter sig intrycket av
en handlingslinje, som kapslar in samarbetsproblemen
i Norden, förhållandet

till den europeiska stormarknaden, vårt
ansvar för hjälpen till u-länderna och
den naturlighet med vilken Sverige
fullgör sina förpliktelser inom FN:s
ram.

Utrikesministerns redogörelse andas
en behärskad, men dock fullt klar optimism
beträffande möjligheterna att
åstadkomma en internationell avspänning.

Den allt överskuggande uppgiften för
vårt land är att verksamt bidra till fredliga
förhållanden. Inför risken av ett
nytt storkrig — som inte gärna kan få
något annat slut än totalförintelse —
måste andra frågor krympa ihop och te
sig små. Det förundrar mig därför, att
den del av riksdagens ledamöter som
i dag spjärnar emot på viktiga områden
inte har klart för sig de perspektiv som
ett aktiviserat fredsarbete kan medföra.

Det är nu sjutton år sedan andra
världskriget slutade. Resultatet av detta
vansinne blev 20 miljoner dödade —
soldater, ungdomar, kvinnor och barn.
Det är tredubbelt Sveriges befolkning!
Den unga generation som växt upp i
andra världskrigets skugga -— i terrorbalans,
maktgrupperingar och diktatur
— och i många fall under svåra umbäranden,
är den redan dömd till undergång
i ett nytt storkrig? Finns det ingen
utväg ur den rustningsiver, som många
med rutinmässigt lugn förklarar naturlig
men som andra känner den djupaste
oro för.

Sverige har sitt ansvar för världsfreden.
Det låg väl i linje med de bästa
traditioner inom svensk utrikespolitik,
när östen Undén hösten 1961 framlade
sin bekanta avrustningsplan. Den fick
ett starkt gensvar, också från de mest
oväntade håll. I morgon utgår respiten
för den förfrågan beträffande anslutningen
till Undénplanen som medlemmarna
erhållit från FN:s generalsekreterare.
Vi vet redan att det inte blir
en odelad ja-kör i svarsfloden. Vi vet
också att konferensen i Geneve inte har

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11 101

börjat i bästa samförståndsatmosfär.
Undénplanen ställer oss inför ett viktigt
avgörande. Det finns fyra makter som
har atomvapen, vederbörligen utprovade
i Hiroshima och Nagasaki och därefter
genom både överjordiska och underjordiska
provserier — inte minst
genom Sovjets grova övertramp på förhösten
1961. Det räcker mer än väl!

För varje ny stat som skaffar sig
atombeväpning ökar krigsrisken. Undénplanens
konkretaste element — att
medlemsstaterna frivilligt avstår från
att lagra, producera eller importera
atom- och kärnladdningar — är kanske
den sista chansen mänskligheten får att
påverka sitt eget öde. Undénplanen har
också rönt starka sympatiyttringar och
jag vill gärna i Sveriges riksdag betyga
den aktning och respekt som den reguljära
svenska fredsrörelsen känner inför
den svenske utrikesministerns utomordentliga
initiativ. Den har — utan
varje spår av tvekan — en överväldigande
del av landets folk bakom sig och
då främst dess unga generation. Den
onda cirkeln av ideliga rustningsprojekt
måste någonstans ha någon öppning —
om än aldrig så mikroskopisk och välcamouflerad
— som just den kan betyda
en kursförändring i de internationella
förbindelserna. Vi skulle illa förvalta
våra uppgifter om vi inte — nästan
ängsligt — tog tillvara alla befintliga
chanser att medverka till en internationell
avspänning och nedrustning.

Under täckmantel av den ständiga —
nästan sjukliga —- misstänksamhetens
slöja har nu många skyndat till och
lagt sina värderingar på denna Undénplan.
Någon påstår att den gynnar öst
— andra påstår med andra ord att besvikelsen
i väst är stor. Det finns ju i
vårt land en rad självutexaminerade
personer som alltid står redo att utkasta
förkastelsedomar över nya förslag,
idéer och initiativ. Man liksom paralyseras
när man inte får gräva i gammal
välkänd skåpmat. Varför skulle då Undénplanen
undgå dessa kritiker som

Sveriges utrikespolitik

har det gemensamt att de kan sätta vingar
på svårigheterna? Undénplanen tar
ju inte sikte på att gynna någon särskild
part. Där tycker jag vi kan ta utrikesministerns
deklaration i eftermiddag
som en klar dementi. Jag skulle för övrigt
vilja se den fredsplan där inte stormakterna
— inte minst Sovjet — skyndar
fram och försöker nappa åt sig godsakerna
för egen räkning. Sådana fredsinitiativ
finns endera inte — eller också
är de så uttunnade och urholkade att
de inte ens är värda det papper på vilket
de nedtecknats. Men världen har
inte längre bruk av deklarationer, fraser
ocli högljutt middagstal. Man måste
leta sig fram till en praktisk utväg och
nog borde man väl kunna medge att Undénplanen
åtminstone innehåller stommen
till en fredligare och mera harmonisk
världsordning.

Med mycket stort intresse lyssnade
jag i eftermiddag på herr Palm — sedermera
assisterad av herr Braconier.
Herr Palm kände sig plågad av en Sovjetdiplomats
besök hos den svenske
statsministern där den senare skulle ha
påstått att Undénplanen från början ingick
i ett ryskt förslag. Därför, menade
herr Palm, var den kontroversiell och
frågade i ett något irriterat röstläge, varför
en svensk utrikesminister skulle lägga
fram förslag som hade en sådan klart
kontroversiell karaktär.

Nu har ju herr Palm fått sin förklaring
av utrikesministern själv. Men nog
skulle det vara högst intressant att höra
herr Palm räkna upp frågor på det internationella
stormaktsplanet som inte
har kontroversiell karaktär. Jag tror att
kammaren inte är ointresserad av denna
upplysningsverksamhet.

Herr Braconier förde på tal herr Undéns
deklaration i FN som borde ha föregåtts
av överläggningar i utrikesnämnden.
Jag trodde denna procedurfråga
numera var avförd. I utrikesnämnden
kunde naturligtvis detta ha inträffat,
att högerledaren sagt nej till Undénplanen.
Men detta nej kunde väl näppeligen

102 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Sveriges utrikespolitik

ha inneburit att landets utrikesminister
måste avstå från sitt bidrag till avrustningen
genom att underlåta att lägga
fram sitt förslag i FN:s generalförsamling.
Men jag medger att det skulle ha
försämrat planen i dess utgångsläge om
den varit försedd med högerns förbudsstämpel.

Vi har hört i flera inlägg vad högerns
företrädare inte vill; vad de inte vill,
inte kan och inte önskar vara med om.
För omväxlingens skull skulle det vara
intressant att veta vad de vill. Det finns
väl inte många som nöjer sig med förklaringen
att svensk atombeväpning är
högerns värdefullaste bidrag till världsfreden.
Det verkar liksom inte helt trovärdigt.
Såvitt man nu inte räknar herr
Dicksons förhoppningar om ändrade
smakriktningar visavi det filmiska avsnittet
om äktenskapsbrott i en SJ :s sovvagnskupé
som ett reellt bidrag till
världsharmonien. Jag vet inte om detta
har någon förankring i högerns partiprogram.

För mig är det självklart att Sverige
skall värna sin neutralitet. Försvarets
roll är att komplettera — och understryka
— landets alliansfrihet. Från detta
utgångsläge har vi att aktivisera oss

— precis som regeringen förordar — i
det internationella umgänget. Men det
räcker inte med detta. Fredens angelägenhetsgrad
är så stor att den ständigt
måste bjuda till än mer ökade insatser.
Där kommer Undénplanen att spela en
stor roll — i dess väsentligaste bitar
kanske den avgörande roll som alla
människor i alla länder har rätt att vänta
sig. Däremot vägrar jag att utrusta
mig med en kronisk katastrofteori om
ett nytt världskrigs oundviklighet. Visst
kan man gripas av förtvivlan och misströstan
i den långa rad av misslyckanden
som kännetecknat stormakternas
fredstrevanden. Men därifrån är steget
långt till att ha ett nytt krigs oundviklighet
som en hypotes. Det kan man utläsa
ur vissa inlägg i dagens debatt och

— för att nu bringa i erinran föregå -

ende veckas egendomliga atomdebatt
— vad som då förekom i denna kammare.
Det är nog inte något oklokt råd
jag ger när jag rekommenderar dessa
herrar att stämma sina röstlägen med
en fredligare stämgaffel.

Med detta har jag, herr talman, velat
uttrycka min starka sympati, respekt
och beundran för såväl Undénplanen
som dess upphovsman. Jag tror att det
är värdefulla riktlinjer för landets utrikespolitik,
och jag vet att den har ett
överväldigande fast stöd bakom sig hos
majoriteten av Sveriges ungdom.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara framhålla,
att jag har understrukit vikten av att
debattera denna fråga innan stormakterna
hade tagit ställning till den. Det borde
ändå ha varit angeläget för den
svenska riksdagen att i tid få debattera
ett problem, som är av så väsentlig betydelse
för försvarspolitiken.

Här håller vi på i timmar att debattera
försvarsfrågor och hur vi skall använda
de mer än 3 miljarder kronor
som anslagits till försvarsändamål. Det
är väl en positiv sak att den svenska
riksdagen blir i tillfälle att enligt grundlagens
mening ge till känna sin uppfattning
i en fråga av sådan betydelse
för nationen. Det är väl inte någon negativ
inställning utan tvärtom att hävda
folkopinionens betydelse i en fråga,
som aldrig har varit underställd folkmeningen
eller i övrigt varit föremål för
ställningstagande i något val. Skall inte
den svenska riksdagen här hävda angelägenheten
av en noggrann prövningi

Jag uttalade mig inte om huruvida
det var något fel med Undénplanen. Jag
sade att man kan ha vilken uppfattning
som helst — t. ex. herr Palms eller herr
Undéns — om verkningarna av planen,
men vad som man inte behöver ha mer
än en uppfattning om är att man bör
diskutera konsekvenserna när det gäller
den svenska försvarspolitiken.

Jag kan också erinra om att i Dan -

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11 103

mark och Norge, som ju ändå står oss
nära, har det kommit fram mycket kritiska
synpunkter i frågan.

Detta är inte, herr talman, någon negativ
hållning. Det är att handla i försvarsfrågan
på det sätt alla måste önska,
när försvarsfrågan lyftes över partierna
och vi får till stånd en diskussion i
denna kammare i en fråga, som kan
vara av avgörande betydelse för vårt
öde och framtid.

Herr LINDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag bara påminde om
att herr Braconier i eftermiddag åter
igen hade tagit upp denna fråga som
en procedurfråga i riksdagens diskussion.
Jag hävdade att vad som kunde ha
inträffat, därest planen skulle ha presenterats
i utrikesnämnden, skulle ha
varit att man konstaterat det som herr
Heckscher i dag gett uttryck för i denna
kammare, nämligen att han i så fall
skulle ha gått emot Undénplanen. Jag
menade då, att det skulle ha varit ett
sämre utgångsläge med avseende på
värdsopinionen, om detta utomordentliga
bidrag till fredsarbete vid det tillfället
skulle ha blivit försett med högerns
förbudsstämpel.

Jag vet inte om herr Braconier anser,
att detta är att betrakta hans inlägg
som negativt, men det som jag yttrade
tycker jag utgör en klar och riktig
skildring av händelseförloppet.

Herr BKACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Detta är inte någon
procedurfråga utan en debatt i en väsentlig
fråga, sedan andra stater gett till
känna olika meningar. Var skulle man
ha tagit upp en diskussion om detta om
inte i den utrikesdebatt, som nu kommit
till stånd. Vi kunde inte ha tagit upp
den för flera månader sedan.

Jag tog upp Undénplanen i anslutning
till vad den socialdemokratiska
gruppens ledare sade: Utrikesdebatterna
är så ointressanta, att kammaren inte
själv lyssnar på dem. Det är väl en viss

Sveriges utrikespolitik

inkompetensförklaring för hela folkrepresentationens
medverkan i utrikesfrågor.
Jag sade då som en förklaring, till
det bristande intresset — vilket jag tror
är riktigt — att vi kommer i sådan efterhand,
att vi inte kan påverka utrikeskursen.
Då säger man med rätta: Varför
skall vi då över huvud taget debattera
detta eftersom saken är klar. Men det
är inte riktigt i ett demokratiskt samhälle
att inte riksdagen skall ha en avgörande
inverkan på utrikespolitiken.
Det är en avgörande grundsats om folkrepresentationens
medverkan som inte
minst socialdemokraterna hävdat när de
bekämpat den hemliga diplomatien, när
de i valmanifest efter valmanifest anklagat
regeringar för att det förts en
hemlig diplomati. Då framhöll jag att det
är väl ändå av vikt att få till stånd en
debatt i en betydelsefull situation och
i ett betydelsefullt avgörande för den
svenska utrikespolitiken. Det är väl
ingen procedurfråga, utan det är ett avgörande
för Sveriges hela folk, och det
avgörandet skall träffas i denna kammare.

Herr LINDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att är
det så att herr Braconier vill ändra på
förhållandena beträffande riksdagens
inflytande på dessa angelägenheter, kan
jag inte inse att diskussionen i dag kan
ha en avgörande betydelse. Jag betraktar
det som ett inlägg i diskussionen,
och då får herr Braconier finna sig i
att jag med den utgångpunkt som riksdagen
har för sin diskussion betraktar
det hela som en procedurfråga. Jag
tycker därför att det är ganska onödigt
att herr Braconier går upp i högsta
röstläget, ty denna enkla lilla fråga
har inte den karaktär som herr Braconier
försöker påskina. Det finns ingen
anledning till sådan indignation som
herr Braconier nu visat.

Jag vill bara konstatera att mot mitt
yttrande i själva sakfrågan har herr
Braconier inte rest några invändningar.

104 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Sveriges utrikespolitik

Ilerr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag hade ursprungligen
inte tänkt delta i denna debatt, och
jag begärde ordet först när herr Hagnell
talade strax före middagsrasten.
Herr Hagnells anförande kan inte gärna
få stå oemotsagt. Skulle de synpunkter
som han framförde vara representativa
för den svenska regeringens inställning,
är våra utsikter att få ett associeringsavtal
praktiskt taget obefintliga.

Det var ju en verklig skräckskildring
som herr Hagnell gjorde om vad som
skulle kunna hända om Sverige blev
associerat med gemensamma marknaden
på ett sådant sätt, att det skulle bli
fråga om en samordning av den ekonomiska
politiken och fria kapitalrörelser.
Utlänningar skulle köpa upp praktiskt
taget hela fosterlandet och utländska
tjänstemän med dunkla motiv
skulle komma till den svenska cellulosakartellen
och kontrollera om man
där hade uppfört sig ordentligt. Om
man inte hade gjort det skulle man få
höta 1 miljon dollar — för att nu bara
ta något exempel.

Av det som herr Hagnell sade här
och av det som han publicerat tidigare
i denna fråga fick man klart för sig,
att han vill ha en mycket låg associeringsgrad.
Så litet som möjligt av ekonomiskt
samarbete — bara vi kan komma
innanför den gemensamma tullmuren!
Jag tror att den inställningen är
farlig för de förhandlingar vi nu står
inför. En journalist har nyligen i en
positivt hållen artikel i Washington
Post skrivit om utsikterna för de
neutrala länderna. Han säger att man i
Bryssel har en känsla av att det i vissa
kretsar av de länder, som nu vill ha
associering, finns något slags önskan
att få en »självserveringsassociering»
— ungefär detsamma som att gå in på
en mjölkhår och plocka till sig de rätter,
som man tycker är passande, och
komponera hela måltiden själv. Det
finns inga utsikter för Sverige att få
en sådan »självserveringsassociering».

Beser vi ned till Bryssel i tron att vi
skall få en sådan, kommer vi att bli
ytterligt besvikna.

Herr Hagnell talar om samordning av
den ekonomiska politiken såsom en
nackdel, om vi skulle få associering.
Han citerade vad Industriförbundet har
sagt i en skrift som förbundet givit ut,
där det hette att en fullständig frigörelse
av kapitalrörelserna i längden inte
kan förenas med en sådan ekonomisk
politik i vårt land, som är betydligt
expansivare än den som fors i utlandet.
Vidare säger Industriförbundet att
vill man inte ha fria kapitalrörelser
och ekonomisk-politisk samverkan, vill
man heller inte ha ekonomisk integration.

Jag uppfattade inte om herr Hagnell
instämde i slutsatsen, att man inte kan
få ekonomisk integration, om man inte
går med på en samordning av den ekonomiska
politiken och fria kapitalrörelser.
Jag har inte någon anledning att
nu ta ställning till det uttalandet. Det
verkade dock som om herr Hagnell instämde
i det, och då skulle väl konsekvensen
närmast bli att han inte vill ha
den ekonomiska integration, som man
från regeringshåll säger sig vilja ha.

Om vi nu kommer att stå utanför
EEC, har vi då möjligheter att föra en
helt självständig ekonomisk politik?
Man fick närmast intrycket att herr
Hagnell menade att vi skulle ha det.
Vi skall akta oss för en allt för långt
gående associering med EEC, ty då
kan vi bli tvungna att gå med på en
samordning av den ekonomiska politiken,
anser herr Hagnell. Nej, om vi
står utanför, blir nog våra möjligheter
att föra en expansiv och sysselsättningsbefrämjande
politik mindre än om vi
kommer med i gemenskapen.

Stabiliseringsutredningen, där de demokratiska
partierna, arbetsmarknadsparterna
och några andra organisationer
var representerade, sade enhälligt
att det är en alldeles för stor uppgift
för ett litet lands resurser att i dagens

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11 105

läge försöka föra en självständig ekonomisk
politik. Utredningen säger ordagrant:
»Det handelspolitiska samarbetet
bör därför följas av en medveten
samordning av den ekonomiska politiken.
Skall konjunkturpolitiken ge
några väsentliga resultat måste den föras
i internationell samverkan. Vi anser
därför att Sverige bör arbeta för
att få till stånd en sådan samverkan.»

I det Europa, som nu håller på att
integreras, kan vi helt enkelt inte föra
en helt självständig ekonomisk politik,
utan våra möjligheter att driva en expansiv
sysselsättningsbefrämjande politik
är — som handelsministern anförde
vid årets remissdebatt — beroende av
utvecklingen inom de andra länderna i
en sådan marknad. Vid samma debatt
sade handelsministern också att ett
ömsesidigt hänsynstagande mellan länderna
med kanske ett visst uppgivande
av kortsiktiga nationella intressen och
en anpassning av den ekonomiska politiken
till det gemensamma måhända
hade blivit nödvändig i Efta trots att
det inte fanns några regler om detta.
Om oppositionen påstår något annat,
yttrade handelsministern, slår man in
öppna dörrar.

Så långt frågan om ekonomiskt-politiskt
samarbete inom en stormarknad.
Men vad blir resultatet av de fria kapitalrörelserna?
Jag har ingen anledning
att gå närmare in på den frågan, ty den
utreds för närvarande av Malmforskommittén
och av de organ som håller
på att bygga upp vår förhandlingsposition.
Men som en liten motvikt mot
herr Hagnells skräckskildring anser jag
det värdefullt att citera vad LO-ekonomen
Clas-Erik Odhner sagt i en skrift
som i dagarna utgivits av LO ocli KF
och som bygger på uttalanden på ledande
håll inom fackföreningsrörelsen
och konsumentkooperationen. Denna
skrift vill jag även i övrigt rekommendera
som debattinlägg. Tyvärr finns det
för närvarande alltför litet material för
dem som vill sätta sig in i dessa frågor.
4* — Andra kammarens protokoll 1962.

Sveriges utrikespolitik

Jag beklagar att den skrift som aviserats
skulle komma från kommerskollegium
ännu inte kommit. Jag vill rikta
en uppmaning till handelsministern att
påskynda den för att ge allmänheten
tillfälle att tränga in i dessa frågor och
bilda sig en uppfattning om dem. I
denna skrift, som alltså innehåller intressanta
synpunkter för en fortsatt
debatt, säger författaren om de fria
kapitalrörelserna:

»Vad beträffar mer varaktiga ekonomiska
engagemang torde Sverige ha åtskilligt
att vinna av fria kapitalrörelser
med åtföljande utbyte av tekniskt kunnande,
både vad avser möjligheterna
att investera svenskt kapital utomlands
och att låna för egna investeringar eller
ta emot utländska investerare i Sverige.
»

Det framgick av herr Hagnells anförande
att han inte hade någonting
att invända mot att svenska industrier
engagerade sig i utlandet, men det
framgick dessutom, att han inte skulle
vara villig att ge samma rätt för utländska
företag att etablera sig här i landet.

När vi står inför förhandlingarna kan
vi inte räkna med att kunna plocka russinen
ur kakan — det är detta vi beskylls
för på kontinenten. Vi måste vara
beredda på att om vi vill ha fördelarna
av ett friare handelsutbyte, så måste
vi också delta i det ekonomiska samarbetet
genom en associering som är
långtgående. Det är också den uppfattning
författaren till LO- och KF-skriften
har, när han på sidan 46 i skriften
anför:

»Man torde vidare vara tvungen att
räkna med att en associering måste bli
ganska långtgående, d. v. s. innebära
ett accepterande av de allra flesta mål
och regler i Romavtalet, ifall den skall
ge Sverige det eftersträvade tillträdet
till den gemensamma marknaden.» I
ett annat sammanhang säger han: »En
lösligare associering, som inte ger Sverige
fullt tillträde till denna marknad,
Xr 11

106 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Sveriges utrikespolitik

synes knappast vara av intresse att
diskutera.»

Herr talman! Jag har funnit det vara
nödvändigt för att få en viss balans i
diskussionen att något beröra de synpunkter
som herr Hagnell här framfört.
Herr Hagnell menar att vi bör ha
en ganska låg grad av associering. Så har
jag dock icke uppfattat regeringens inställning.
Statsministern har sagt att vi
skall eftersträva ett så nära ekonomiskt
samarbete med Västeuropa som är förenligt
med vår alliansfria politik. Och
handelsministern har i dag gjort ännu
klarare och positivare uttalanden, över
huvud taget kan jag säga att den regeringsdeklaration
som lämnats i dag enligt
min åsikt är ett framsteg. Handelsministern
sade i sitt anförande att associationen
inte kan betraktas som en
genväg: »Man vet mycket mer om de
förpliktelser och fördelar som ett medlemskap
ger. Fördelarna och förpliktelserna
på det ekonomiska området hoppas
vi skall bli desamma för en associerad
medlem, men om så blir fallet vet
vi ännu inte.»

Herr talman! Här har talats — och
med all rätt -— om vikten av att vi försöker
bygga upp eni gemensam förhandlingsplattform.
Förutsättningarna
för detta är att regeringen fullföljer den
målsättning som den har givit uttryck
åt tidigare om ett så nära ekonomiskt
samarbete som är förenligt med vår
alliansfria politik. Skulle man däremot
börja lyssna på de locktoner som kom
fram i herr Hagnells anförande, måste
vi tyvärr konstatera att förutsättningarna
för en enighet inte finns och att
förutsättningarna för en associering
inte heller föreligger.

Herr HAGNELL (s):

Vi har olika intressen att bevaka i
denna fråga. Det är inte säkert, herr talman,
att en liberalisering av det internationella
kapitalets rörelsemöjligheter
i vårt land behöver sammanfalla med
svenska folkets intressen. Så fort vi hör

ordet liberalisering behöver vi inte lägga
oss platt på marken, fyllda av beundran
för detta ord. Detsamma gäller beträffande
ordet internationellt. Så fort
en utländsk makt använder uttrycket internationellt
samarbete skall vi inte heller
böja oss, fyllda av beundran, inför
allt vad det rymmer. Vi har sett sådana
följder av internationellt samarbete för
20, 25 år sedan, att vi hoppas få slippa
se dem i framtiden. Vi skall inte bara
stanna inför orden internationalism och
liberalism och därmed låta oss nöja,
utan vi bör försöka ta reda på vad som
ligger bakom uttrycken. Vi vet att andra
länder med stor noggrannhet tillvaratar
sina intressen vid de förhandlingar
som nu har pågått om integrationen i
Europa.

Vi har ingen anledning att inte noga
tänka igenom våra intressen i detta
sammanhang och konsekvenserna av
den ena eller andra utformningen av
vår associationsansökan när det gäller
graden av associering. Gång på gång får
man från högern och folkpartiet höra
moraliserande betraktelser över vår syn
på associeringen, betraktelser som går
ut på att det inte skulle vara riktigt
moraliskt att associera sig så värst långt
ifrån hundraprocentigt; man skall helst
vara så nära de hundra procenten som
möjligt. Varför det? Det står inte i Romavtalet
att det skulle förhålla sig på det
sättet, och vid samtal med folk som har
med denna fråga att göra i andra länders
utrikesdepartement märker man ingen
sådan moralisk inställning till den ena
eller andra graden av associering. Alla
grader finns där, och det är en politisk
bedömning som vi gör när vi anhåller
om en viss grad av associering. Det är
också fullt tänkbart med en associering
som icke innefattar fria internationella
kapitalrörelser. Vi tillåter redan i praktiken
fria kapitalrörelser i samband
med handeln över gränserna och vi tilllåter
också att svenska pengar investeras
i dotterföretag i utlandet, dotterföretag
som arbetar med lägre kostnader

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11 107

än de svenska och som inriktar sin export
även på den svenska marknaden,
där lönerna ligger högre.

Vi är mycket liberala i detta fall. Vi
tillåter utländska bolag att göra investeringar.
Det senaste exemplet härpå är
Stenungsund, där industrien satsar 200
miljoner kronor och vi skall klämma
ut av löntagna 450 miljoner i skatter för
de övriga anläggningar som behövs runt
omkring för att industrien skall fungera.
Det tycker jag är ganska liberalt.

»Vi skall inte plocka russinen ur kakan»,
heter det gång på gång. Jag har
sett de orden även i tyska skrifter. De
orden betyder bara att vi inte skall
plocka till oss fördelar som vi inte ger
andra. Om vi öppnar våra gränser och
de andra öppnar sina gränser, följer ett
ökat handelsutbyte som kan vara till bådas
fördel. Vi plockar inte heller russinen
ur kakan, när vi fördubblar eller
på vissa punkter tredubblar våra tullar
för att de skall höjas upp till europeiska
tullunionens nivå gentemot länder
utanför detta område, som ändå
inte omfattar mer än 250—300 miljoner
människor. Mot resten av världen höjer
vi tullarna till det dubbla och tredubbla.
Detta anser jag är en uppoffring
från vår sida. Det innebär svårigheter
i vissa fall med vår handel med de länder
som står utanför tullunionen.

Uttryck från Washington Post är också
intressanta. Där har stått mycket om
Sverige på sista tiden. Vad är en sådan
liknelse som den om självservering
egentligen värd? Det säges att man skall
inte ha en självservering för associering
utan man skall ta allt på en gång. På
självserveringar får man välja, på andra
restauranger får man också välja.
Vart vill herr Gustafson komma med
den liknelsen? Skall man ha en färdig
meny? Vilka restauranger serverar efter
sådana? Liknelsen förefaller inte ha
så mycket halt i sig att den håller ens
vid en enkel granskning.

Det är ju ett helt annat problem som
uppstår när en liten stat associerar sig

Sveriges utrikespolitik

med en stor stat än när två lika stora
länder öppnar gränserna sig emellan.
Jag använde före middagsrasten exemplet
om Finland och Ryssland. Antag att
de länderna öppnar gränserna sig emellan
och säger att varje land får köpa så
mycket det vill av det andra landets industri.
Vad blir konsekvensen? Det är
lätt att föreställa sig.

Sverige har inte mer än 7 miljoner
människor mot Centraleuropas 250—300
miljoner. Vi måste räkna med de realiteter
som ligger i att i Centraleuropa
finns stora och mäktiga kapital i industriföretag
som är fyra å fem gånger
större än våra största företag. Våra
största företag är munsbitar för dem,
om de vill köpa upp dem, och de ekonomiska
realiteterna är sådana att de
inte behöver köpa hela företagen för att
få kontrollen över dem. Det räcker att
de köper den minoritet av aktier som
har det dominerande inflytandet i de
svenska företagen. Det är i ASEA endast
6 procent av aktierna och i Electrolux
en tjugondei av aktiekapitalet. Mera behöver
man i dessa fall inte köpa för att
behärska företagen. Om vi nu har knappt
200 företag som har hand om tre fjärdedelar
av hela vår export, är det alltså
frågan om ytterst få företag. De företagen
hänger dessutom ihop. Det innebär
att man kan köpa upp kanske ett
hundratal företag och därmed behärska
större delen av den svenska exporten.
Redan 50 företag representerar en majoritet
av den svenska exporten.

Herr Gustafson skyllde på herr
Lange. Men vad sade herr Lange i höstas?
De synpunkter han då förde fram
i EEC-debatten innebar att vi skulle ha
rätt till egen handelspolitik, till egen
jordbrukspolitik, till uppsägningsrätt av
avtalet — en uppsägningsrätt som inte
finns för medlemskap — till begränsningar
av den förenade marknadens
institutioners rätt att besluta över frågor
som gäller vår ekonomi och sociala
politik. När det i Industriförbundets
redogörelse för dessa frågor säges att

108 Nr 11 Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Ändrade bestämmelser rörande riksdagsledamots immunitet

en ekonomisk självständig politik inte
kan förenas med fullständig frigörelse
av kapitalrörelserna i längden, kallar
herr Gustafson detta för skräckskildringar.

Är det skräckskildringar? Det är en
bedömning från deras sida. Jag har
samma bedömning på den punkten.
Herr Gustafson må ha en annan bedömning.
»Skräckskildringen» om kontrollanter
från myndigheter i Bryssel har
jag från texten till första tillämpningsföreskrifterna
för artiklarna 85 och 86
i Romfördraget angående konkurrensregler
för företag. Där heter det att de
tjänstemän som myndigheten skickar
ut skall ha befogenhet att undersöka böcker
och andra affärshandlingar, ta kopior
av böcker och affärshandlingar, på
platsen begära muntliga förklaringar
och äga tillträde till företagens samtliga
lokaler, områden och transportmedel.
Är det en skräckskildring så står
den tryckt här. Om straffpåföljder, i
fall inte detta iakttas, står i andra paragrafer.

I den skildring som Industriförbundet
har skickat ut görs i ett annat sammanhang
en bedömning som är intressant
med hänsyn till vad herr Gustafson
drog upp nu. »Hinder får inte uppställas
för utländska förvärv av aktier i
svenskt fastighetsägande bolag. Därmed
är det enligt fördragstexten ej heller
möjligt att förhindra att svenska naturtillgångar
kommer i utländska händer.»
Ni vill dessutom sälja ut LKAB, domänverket
och televerket m. m., vilket ni
motionerat om. Det betyder ökade möjligheter
för utländskt förvärv av svenska
naturtillgångar. Det får ni själva ta
konsekvenserna av.

Vi är beredda att spela ett ärligt spel
med Centraleuropa och näringslivet där.
Vi är beredda att liberalisera handeln
med,länderna där ytterligare. Vi för redan
nu en mera liberal politik än Centraleuropa
i dessa frågor. Vi har bland
annat lägre tullar. Vi har högre lönekostnader,
vi har inte lägre transport -

kostnader än de, vi för inte heller en
sådan politik som genom monopolprissättning
innebär dumpning på deras
marknader. Undantag finns alltid från
alla parters sida men vi för inte den
politiken i detta land. Under 1930-talet
förekom en konkurrens länderna emellan,
där somliga länder försökte hjälpa
sin utrikeshandel på andra länders bekostnad
genom att värdera sin valuta
lågt och »exportera» sin arbetslöshet till
andra länder. Det finns länder inom sexstaterna
vars valuta anses lågt värderad
och som gynnas på den punkten. Inte
heller därvidlag spelar vi ett oärligt
spel. Det finns därför inte något fog för
talet om att vi plockar russin ur kakan.
Men Europa måste samarbeta med andra
delar av världen och minska tullarna
så att de blir lägre än dem EEC för
närvarande har. Vi är beredda att vara
mera liberala i fråga om tullar än EEC.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Lades till handlingarna.

§ 2

Ändrade bestämmelser rörande riksdagsledamots
immunitet

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckt motion
om ändrade bestämmelser rörande
riksdagsledamots immunitet.

I den till konstitutionsutskottet hänvisade
motionen nr 6 i andra kammaren
av herr Lundberg hade föreslagits,
att riksdagen ville för sin del till
grundlagsenlig behandling antaga följande
förslag till ändrad lydelse av
§ 110 första stycket första punkten regeringsformen: -

Onsdagen den 14 mars 1962 em. Nr 11 109

Ändrade bestämmelser rörande riksdagsledamots immunitet

Ej må någon riksdagsman under tilltal
ställas eller eljest till domstol
instämmas eller sin frihet
berövas för sina gärningar eller yttranden
i denna egenskap, utan att den
kammare, till vilken han hörer, sådant
tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti
minst fem sjättedelar av de röstande
instämt.

Utskottet hemställde, att motionen nr
11:6 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Spångberg, som yrkat att utskottet måtte
hemställa,

att riksdagen ville för sin del till
grundlagsenlig behandling antaga följande
förslag till ändrad lydelse av § 110
första stycket första punkten regeringsformen
:

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Under den nyss avslutade
debatten yttrade någon talare —
jag tror det var herr Heckscher: »Från
denna talarstol får man tala fritt.» Ja,
hur är det med den saken egentligen?

Den fråga som vi nu skall behandla
gäller en motion av herr Lundberg om
ändrad lydelse av § 110 regeringsformen
angående rätt för riksdagsman att
yttra sig i riksdagen utan att riskera
åtal. Herr Lundberg vill ha en ändring i
denna paragraf så att den så att säga
återställes till sitt ursprungliga värde.
Utskottet har avstyrkt motionen. Jag har
till utlåtandet fogat en reservation som
helt överensstämmer med yrkandet i
herr Lundbergs motion.

1 motionen och reservationen yrkas
på ett tillägg i första punkten av § 110
regeringsformen som innebär att riksdagsman
inte kan ställas inför domstol
för yttrande i egenskap av riksdagsman
utan att vederbörande kammare beslutar
om att åtal får ske, i överensstämmelse
med paragrafens ursprungliga mening.

Jag skall gärna erkänna att utskottets
skrivning har en positiv tendens i motionens
syfte. Det framgår tydligt. Men
utskottet skjuter ifrån sig frågan och
överlämnar initiativet till justitieministern.

Det är dock en för riksdagen synnerligen
allvarlig sak, att det nu skett en
ändring i den tillit man förut hade till
att den enskilde riksdagsmannen enligt
grundlagen var skyddad, så att han i enlighet
med det yttrande jag nyss citerade
kunde tala fritt från denna talarstol.
Detta skydd har berövats den enskilde
riksdagsmannen och därmed har också
riksdagen berövats möjligheten att arbeta
på samma sätt som tidigare. Genom
beslutet av en häradsrätt och högsta
domstolen att tillåta åtal mot en riksdagsman
har det skydd som tidigare
fanns tagits bort.

Justitieministern kan givetvis med all
rätt säga att bestämmelsen fortfarande
kvarstår och att högsta domstolen inte
har rätt att göra en lagtolkning härvidlag.
Men den uppfattningen må vara hur
riktig som helst; domstolarna ute i landet
kommer säkert att ha olika uppfattningar,
därest någon i framtiden skulle
finna på att åtala en riksdagsman för
sanningar som han sagt här i riksdagen
och som vederbörande funnit vara obehagliga
och ärekränkande för sitt vidkommande.
Den rättssäkerhet, som ligger
i grundlagens ifrågavarande bestämmelse,
är nödvändig för att riksdagen
skall kunna fungera, men domstolarna
kan komma att betrakta högsta domstolens
ställningstagande såsom vägledande
för sitt handlande i händelse av att
det framställes nya krav om åtal.

Rätten att fritt uttala sig i riksdagen

110 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Ändrade bestämmelser rörande riksdagsledamots immunitet

är gammal. Såsom även konstitutionsutskottet
erinrar om har den nuvarande
bestämmelsen gällt alltsedan regeringsformens
tillkomst år 1809, och den går
historiskt sett tillbaka till frihetstiden
och dess kungaförsäkringar. Det är denna
rättssäkerhet som högsta domstolen
tillåtits avskaffa genom sitt beslut år
1960 beträffande ett — jag vågar säga
— obefogat åtal.

Beträffande detta åtal säger utskottet
på sid. 2 i sitt utlåtande: »Enligt Andrés
mening» — det var alltså den man som
åtalat riksdagsman Svensson i Ljungskile
-— »uttalade sig Svensson i ett av
sina anföranden (s. 84) på ett sätt, som
var för André kränkande.» Ja, agronom
André tyckte så, men när utskottet i
sitt utlåtande har tagit med detta uttalande
borde man också ha återgivit vad
herr Svensson i Ljungskile yttrade, så
att kammaren skulle kunna bilda sig en
uppfattning om vad som ligger bakom
det ändrade läget.

Herr Svensson uttalade sig inte kränkande
om någon och han yttrade sig i
en fråga som då förelåg till riksdagens
behandling. Det gällde en försäljning
av egendom som var sammankopplad
med ett slags byte, varvid flygförvaltningen
köpte ett jordstycke av agronom
André. I sitt anförande redogjorde herr
Svensson för denna försäljning och riktade
kritik mot flygförvaltningen för
dess tillvägagångssätt vid värderingen
av egendomen m. m. och så fortsatte
han — och nu kan vi lyssna till det
brottsliga:

»När värderingen är klar och kontraktet
skall underskrivas, säger alltså
André: ''Det här skriver jag inte på, om
jag inte får 19 500 kronor till.’ Och det
får han också. Han får pengarna under
bordet — för att begagna den terminologi
som brukar användas på hyresmarknaden.
» Därefter lämnar herr
Svensson en förklaring till att han kan
säga att agronom André får pengarna
under bordet: »Pengarna tas av till förfogande
stående medel, och flygförvalt -

ningen talar om att även staten haft
nytta av agronom Andrés advokat —
vad det varit för nytta framgår inte
närmare av skrifterna.»

Herr Svensson i Ljungskile kritiserar
alltså det förhållandet att beloppet i
fråga inte varit upptaget i det ursprungliga
kontraktet och detta är inkörsporten
till den situation, vari de enskilda
riksdagsmännen nu har kommit. Man
frågar sig efter detta, vad en riksdagsman
egentligen får yttra här i kammaren
när det gäller affärsangelägenheter,
där det betalas höga priser, för att inte
någon skulle kunna känna sig kränkt.
Det är ett orimligt läge som skapats
genom högsta domstolens ställningstagande
— och som riksdagen av vördnad
för högsta domstolen underlåtit att i
tid förebygga — när det gäller möjligheterna
att här i kamrarna fritt diskutera.

Vad säger då lagtolkarna om saken?
Nu skall inte grundlagen bli föremål
för tolkning, men det föreligger vissa
kommentarer till grundlagen. För att gå
något tillbaka i tiden så har professor
Reuterskiöld, som väl var en av alla erkänd
statsvetare och lagtolkare, i sin
kommentar till § 110 regeringsformen
klart understrukit att riksdagman icke
kan ställas till juridiskt ansvar för yttrande
i egenskap av riksdagsman. Och
Reuterskiöld förklarar vidare att detta
är en naturlig följd av riksdagens egenskap
av att vara ett utåt suveränt statsorgan.

Går jag till senaste upplagan av Malmgrens
förklaringar till grundlagarna, vilken
finns här inne i biblioteket, står det
där i kommentaren till 110 § regeringsformen
att riksdagen måste lämna tilllåtelse
till åtal. Jag citerar: »Tillåtelsen
erfordras, vare sig brottet hör under allmän
åklagares eller enskild målsägares
åtalsrätt.»

Om jag nu med detta som bakgrund
tänker mig att framställning har gjorts
i riksdagen om åtal mot herr Svensson i
Ljungskile för hans av mig nyss citera -

Nr 11 111

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Ändrade bestämmelser rörande riksdagsledamots immunitet

de anförande, kan det väl inte finnas
någon i denna kammare som skulle rösta
för att han skulle åtalas. Åtalet var
obefogat och herr Svensson frikändes
som vi vet i alla instanser Men därmed
har vi nu kommit i detta rättslösa läge.

Sedan högsta domstolen har fattat sitt
beslut och riksdagen genom skrivning
och uttalanden föreslagna av konstitutionsutskottet
har godkänt detta, har
denna lagparagraf närmast satts ur
funktion. Man har i varje fall gett en
så stark ledning åt domstolarna ute i
landet att paragrafen praktiskt taget har
förlorat sin ursprungliga betydelse. För
att återställa denna är det sålunda nödvändigt
med en ändring i paragrafen.
En sådan har herr Lundberg föreslagit
i sin för övrigt mycket välskrivna motion.
.lag skall gärna erkänna att om
man inte har studerat dessa saker och
bara läser grundlagsparagrafen, kan
man tycka att hela aktionen egentligen
är överflödig, men jag upprepar det än
en gång: sedan högsta domstolen har
fattat sitt beslut, som har godkänts av
riksdagen, har det ursprungliga värdet
av paragrafen gått till spillo.

Utskottet är naturligtvis medvetet om
detta förhållande. Det framhåller nu att
frågan skall utredas inom författningsutredningen
och att justitieministern
kommer att framlägga proposition i detta
speciella fall, om inte författnings»
utredningen blir klar inom nu löpande
fyra års valperiod för andra kammaren.
Det är ett mycket bra uttalande av
justitieministern. Att författningsutredningen
inte går förbi några av dessa
frågor är väl fullt klart. Det skall ju
skrivas en helt ny författning, och det
torde knappast finnas någonting i författningen
som inte i detta sammanhang
kommer upp. Men hur blir förhållandet
under tiden och vem skall ta initiativ
i detta fall?

Jag lämnar gärna allt erkännande åt
justitieministerns ställningstagande då
han tillkännager att han kommer att
lägga fram en proposition. Jag vill erin -

ra om vad han yttrade år 1961 då han
svarade på en interpellation i denna
kammare, nämligen att han »från saklig
synpunkt ville beklaga att riksdagen
föregående år inte tog tillfället i akt
och genomförde en vilande grundlagsändring»,
som vid årets riksdag hade
kunnat bli gällande. Därefter meddelade
han att han skulle framlägga en proposition
före valperiodens slut.

Det är viktigt att denna sak påtalas av
riksdagen. Det vore ju riktigare att den
själv sloge vakt om sin rätt och inte
överlämnade vakthållningen till justitieministern
och därmed till regeringen,
ty den är främst en riksdagens sak.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
med vilka jag har velat motivera riktigheten
av att riksdagen fattar ett beslut i
denna fråga, yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Bakgrunden till denna
motion är ju ett yttrande som herr
Svensson i Ljungskile fällde här i kammaren
den 4 mars 1959. En person i
Norrköping ansåg detta uttalande kränkande
för sig och instämde herr Svensson
till en häradsrätt med begäran om
skadestånd på 10 000 kronor. Problemet
huruvida domstol hade behörighet
att utan kammarens medgivande uppta
målet till prövning har sedan behandlats
i alla tre instanserna. Högsta domstolen
har den 5 december 1960 svarat
ja på denna fråga om domstolsbehörighet.
Domstol måste alltså enligt nu gällande
bestämmelser anses ha rätt att ta
upp skadeståndsmål av detta slag utan
att begära att kammaren med fem sjättedelars
majoritet lämnar sitt tillstyrkande
därtill. Det är denna möjlighet att
åtala en riksdagsman för kränkande uttalanden
i kammaren som motionären
vill ha inskränkt men inte helt borttagen.

Som det framgår av utskottets utlåtande
har vi inte i utskottet gått in på
någon prövning av huruvida ett ökat

112 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Ändrade bestämmelser rörande riksdagsledamots immunitet

skydd för riksdagsmännen skall genomföras
eller på vilket sätt det i så fall
skall utformas.

Varje noggrann läsare av utskottsutlåtandet
måste väl ändå finna — det
erkände också herr Spångberg — att
det fanns en positiv inställning inom
utskottet i sak. Anledningen till att utskottet
inte gått in på en realbehandling
av frågan är att vi ansett att ett beslut
icke skall fattas under innevarande
riksdag. Det är inte på det sätt som herr
Spångberg antydde, att vi vill överlåta
initiativet helt på justitieministern.

Vi vet att författningsutredningen
sysslar med dessa frågor och vi vet
att utredningen räknar med att lägga
fram sitt betänkande inom ungefär ett
år. Det är ju här fråga om en grundlagsändring
och för en sådan krävs det
två beslut, mellan vilka nyval har ägt
rum. Om intet oförutsett inträffar har
vi nästa riksdagsval hösten 1964, och
tidigast 1965 kan vi alltså fatta ett definitivt
beslut i denna fråga. Det är
följaktligen betydelselöst huruvida vi
fattar det första beslutet innevarande
riksdag, 1963 eller 1964. Därför finns
det all anledning att avvakta författningsutredningens
förslag. Den uppfattningen
har 19 av konstitutionsutskottets
20 ledamöter haft, bland dem också
herr Hammar, som 1960 motionerade
om en grundlagsändring av det här
slaget. Samma mening, att man skall avvakta
författningsutredningens betänkande,
framförde också justitieministern
i en interpellationsdebatt vid fjolårets
riksdag.

Utskottet har alltså inte avvisat tanken
på en ändring av § 110. Vi har sagt
att vi vid innevarande års riksdag inte
vill lägga fram ett förslag. Vi vill först
se vad författningsutredningen kommer
fram till. Därmed handlar KU enligt
gängse riksdagspraxis. Det är så
mycket lättare att avvakta utredningen
innan vi tar ståndpunkt som det inte
kan innebära en försinkning av frågan.

Med dessa få ord, herr talman, ber

jag få yrka bifall till konstitutionsutskottets
förslag.

Herr SPÅNGBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är nästan obegripligt
hur herr Andersson i Linköping
ka säga att man inte hänskjutit den här
saken till justitieministern. Det står i
utlåtandet: »I detta sammanhang vill
utskottet även erinra om att statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
förklarat sig beredd att före utgången
av innevarande valperiod till andra
kammaren framlägga förslag avseende
det nu aktuella grundlagsstadgandet.»

Det är väl alldeles tydligt att det inte
menas något annat än att man väntar
ett dylikt förslag, om författningsutredningen
inte blir färdig. Huruvida författningsutredningen
blir färdig har
man inte yttrat sig om. Kvar står fortfarande
att det icke är justitieministern
utan riksdagen som bör ta ställning
till denna fråga i enlighet för övrigt
med justitieministerns mening vid
interpellationsdebatten i fråga, då han
beklagade att riksdagen icke tidigare
tagit detta initiativ till en ändring av
paragrafen.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Linköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Om herr Spångberg
hade läst ytterligare en mening, kanske
inte hans slutsats varit fullt lika klar.

1 den följande meningen står nämligen:
»Härjämte må framhållas att utskottet
jämlikt 38 § riksdagsordningen har initiativrätt
i grundlagsfrågor.» Är inte
det ett rätt klart uttalande om att utskottet
avser att ta ett initiativ i denna
fråga för den händelse icke jusitieministern
lägger fram en proposition?

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det kanske kan vara
onödigt att säga så mycket utöver det

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11

113

Ändrade bestämmelser rörande riksdagsledamots immunitet

anförande herr Spångberg hållit och
vad jag framfört i motion och interpellation.
Med anledningen till att jag
ansett att riksdagen själv skall besluta
i denna fråga är ju att någon utanför
riksdagen har kränkt riksdagsman, riksdagen
och riksdagens talmän och presidium.
Sveriges riksdag kan nämligen
icke tillåta tjänstemän av vilket slag
det vara må att sätta sig över riksdagen
och talmännen. Om man hade följt vanlig
ordning, skulle väl icke ledamoten
utan den som vid tillfället lett förhandlingarna
ha blivit föremål för en stämning.

Trots att det förelåg en motion i
ärendet 1960, tog konstitutionsutskottet
ändå inte något initiativ. Jag frågar mig
då om konstitutionsutskottet inte kunde
prestera ett sådant arbete att det kunde
framlägga förslag i ärendet, fastän utskottet
i motiveringen ansåg frågan
färdigarbetad och sade att om inte
författningsutredningen kommer med
förslag och om inte justitieministern
lägger fram någon proposition, så skall
man ta ett initiativ. Tänk om man för
drygt 150 år sedan, när grundlagen
skrevs och beslut skulle fattas i riksdagen,
hade haft ett sådant menlöst konstitutionsutskott!
Det är angeläget att
riksdagen säger ifrån i denna fråga.
Riksdagen har minsann så många belackare
att de som har den konstitutionella
prövnings- och granskningsrätten
bör säga ifrån klart och tydligt i denna
för riksdagen viktiga fråga.

Jag vill också ställa frågan huruvida
domstolsbeslutet även innebär att 1807
års immunitetsskydd för domare och
tjänstemän i olika grader är upphävt?
Kan riksdagen nu förfara på samma
sätt som andra har gjort mot riksdagen
i detta fall? Jag skulle tro att kammarens
talman, med den erfarenhet och
kunnighet och det omdöme han besitter,
icke skulle tillåta något sådant.
Riksdagen följer regler som den själv
har beslutat om, och lagen skall självfallet
gälla även för riksdagsmän.

Eftersom första kammaren nu har
beslutat i enlighet med utskottets förslag,
är det inte stor mening i att diskutera
denna fråga längre, i synnerhet
inte efter herr Spångbergs anförande.
Men för att ge uttryck åt opinionens
mening vill jag ändå säga, att om riksdagen
hade tagit detta förslag till grundlagsändring,
så skulle val konstitutionsutskottet
ändå förstått att det varit
vägledande för framtiden vid domstols
prövning av liknande rättsfall. När så
inte skett — av skäl som jag har svårt
att förstå — nöjer jag mig för dagen
med att yrka bifall till reservationen,
som också innebär bifall till den motion
jag väckt.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Vi skall väl inte göra
denna debatt längre än den förtjänar.
Jag vill rekommendera de ledamöter av
kammaren som är särskilt intresserade
av dessa frågor att läsa protokollet från
fjolårets interpellationsdebatt. Den som
lyssnade till herr Skölds inlägg i den
debatten fann kanske liksom jag att
frågan inte är så enkel och att lösningen
är så självklar som herrar Spångberg
och Lundberg här försöker göra gällande.

Man talar här bl. a. om riksdagsmännens
rättssäkerhet och rätt att yttra sig
fritt, men jag tror man bör tillägga
att det också finns andra människor
vilkas rättssäkerhet vi bör tänka på.

Herr Lundberg säger att vi har ett
menlöst konstitutionsutskott. Ja, det är
väl kammarens sak att avgöra om den
vill placera herr Lundberg i konstitutionsutskottet
och därigenom ge utskottet
den rätta prägeln. Men om denna
menlöshet består i att utskottet inte
vill bifalla vilka förslag som helst, då
föredrar jag ett menlöst konstitutionsutskott
framför ett utskott som följer
herr Lundbergs tankegångar.

Det är möjligt att vi efter ingående
prövning av denna fråga kommer fram
till att § 110 bör ha ungefär den formu -

114 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Ändrade bestämmelser rörande riksdagsledamots immunitet

lering som herr Lundberg föreslagit i
sin motion. Men det kan också tänkas —
hur teoretiskt omöjligt det kan förefalla
herr Lundberg — att det finns
bättre formuleringar. Det kanske går
att skapa bättre regler än herr Lundberg
tänker sig. Kanhända finns det
också andra grundlagsparagrafer som
berör riksdagsmännens rätt att yttra
sig fritt och som hör ses över i samband
med § 110.

Risken för att det skall bli nya åtal
förefaller inte alltför stor. Vi har haft
denna grundlagsparagraf i stort sett
oförändrad sedan 1809. Fram till 1959
har vi bara haft ett enda fall av detta
slag. Det gick alltså 150 år innan vi
fick ett åtal, och rent statistiskt borde
sålunda nästa fall inträffa omkring år
2100.

Nu önskar både herr Spångberg och
herr Lundberg diskutera klokheten i det
beslut riksdagen fattade år 1960, men
det är väl ändå rätt ovanligt att ta upp
ett beslut ett par år efteråt och mästra
dem som stod bakom det förslag som
låg till grund för riksdagsbeslutet den
gången. Man talar ibland om efterklokhet,
och det går givetvis mycket bättre,
herr Spångberg och herr Lundberg, att
vara efterklok om man avstår från att
redogöra för den situation som förelåg
1900. När herr Hammar m. fl. väckte
motion om en grundlagsändring liknande
den som herr Lundberg motionerade
om i år, hade högsta domstolen ännu
inte avgjort frågan huruvida domstol
är behörig att ta upp ett ärende av detta
slag. Konstitutionsutskottet visste inte
i vilken riktning högsta domstolens beslut
skulle komma att gå. Om herrar
Spångberg ocli Lundberg genom egna
speciella förbindelsekanaler kände till
det, så uraktlåt de att tala om för oss
betydligt enklare människor i konstitutionsutskottet
vad som skulle komma.

Om konstitutionsutskottet under vårsessionen
1960 fattat ett beslut i denna
fråga, så hade högsta domstolens
prövning av ärendet föregripits. Det

kanske finns skäl som talar för att ett
beslut ändå borde ha fattats, men det
finns också skäl för att avstå från att
föregripa högsta domstolens utslag i ett
sådant här ärende.

I vilken situation hade riksdagen
hamnat om den mening, som i högsta
domstolen framfördes av en ledamot
— vilken alltså blev i minoritet — kommit
att utgöra högsta domstolens beslut?
Jo, då skulle riksdagen opåkallat ha begärt
ändring av en grundlagsparagraf
som det inte förelåg något behov av att
ändra. I den situationen önskade inte
konstitutionsutskottet att riksdagen
skulle hamna, och så fattades ett beslut
i kamrarna om uppskov till höstriksdagen.

Ungefär en vecka före höstsessionens
avslutning offentliggjordes högsta domstolens
utslag. Av flera skäl ansåg utskottet
det olämpligt att förslag till
grundlagsändring då framlades. Ett av
skälen var att det anses i högsta grad
tveksamt, herr grundlagsexpert Lundberg,
huruvida en höstriksdag som sammanträder
efter ett riksdagsval skall
vidtaga ändring i grundlag och följande
riksdag sedan skall konfirmera detta
beslut. Meningen är nog, att det i varje
fall som regel skall ligga ett nyval mellan
besluten.

Jag tror det finns starka skäl för den
ståndpunkt som konstitutionsutskottet
intog 1960 och som även kamrarna anslöt
sig till.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Eftersom konstitutionsutskottet
föreslog att behandlingen av
motionen skulle uppskjutas till hösten
1960 förutsätter jag att konstitutionsutskottet
hade läst handlingarna så, att
vad den sittande riksdagens ledamöter
beslöt skulle — oavsett om beslutet fattades
under vår- eller höstriksdagen —
gälla såsom ett beslut för den riksdagen,

Onsdagen den 14 mars 1902 em.

Nr 11 115

Ändrade bestämmelser rörande riksdagsledamots immunitet

varefter nästa riksdag, som inledde sin
session i januari följande år, skulle äga
att fatta beslut en andra gång. Den uppfattningen
förefaller det som justitieministern
hade när han svarade på min
interpellation.

Herr Andersson i Linköping säger att
man inte skall göra denna fråga större
än vad den är, att konstitutionsutskottet
handlat rätt i olika avseenden och att
det inte är någon större fara, eftersom
det bara blivit ett åtal under 150 år.
Jag tror inte att herr Andersson i Linköping
förstår det principiella och vad
som hänt gentemot riksdagen i denna
fråga. Det är också ganska underligt
att detta skett under det demokratiska
skedet. Under äldre tid skulle något
dylikt aldrig ha kunnat tillåtas, ty konstitutionsutskottet
skulle, med den rätt
det har, ha påtalat saken och omedelbart
vidtagit ändringar.

Det är vidare märkligt att herr Andersson
i Linköping säger: Vi måste ha
kännedom om högsta domstolens beslut,
innan vi vågar hysa någon uppfattning.
Jag frågar: Skulle det, herr Andersson
i Linköping, ha varit ett större brott att
riksdagen föregrep högsta domstolen än
att högsta domstolen föregrep riksdagen? Jag

har den uppfattningen att detta
är en så allvarlig sak att herr Andersson
i Linköping borde söka inse, att
om vi skall ha en demokrati och ha av
folket valda kvinnor och män som stiftar
lagar och skapar en viss ordning i
detta land, så bör man vara angelägen
om att skydda riksdagen men jämväl
dem som valts att deltaga i riksdagens
förhandlingar. Frågan är inte så
enkel som herr Andersson i Linköping
vill göra gällande. Men jag förstår att
någon utanför konstitutionsutskottet
måste framlägga förslag, och när förslagen
serverats kan konstitutionsutskottet
följa dem och fatta beslut.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Jag överlåter åt kamma -

rens ledamöter att avgöra vem som anser
denna fråga vara mest enkel. Herr
Lundberg, som har den principiella förståelsen
för detta, kan väl då tala om
hur vi skall kunna få en grundlagsändring
till stånd före 1965 års riksdag.
Det är ju det som är huvudfrågan här.
Vi kan inte enligt vad jag förstår få
någon ändring av grundlagsparagrafen
förrän efter ett beslut av 19G5 års riksdag.
Frågan gäller då: Skall vi i dag
fatta ett beslut utan att ha spörsmålet
utrett eller skall vi avvakta författningsutredningens
förslag och på basis av
detta avgöra hur vi vill ha denna fråga
ordnad i fortsättningen? Jag tycker att
det är ganska klart att man bör avvakta
den utredning som det är möjligt att
slutföra inom den tidrymd, vilken står
till förfogande.

Herr Lundberg sade att det väl inte
var nödvändigt att avvakta högsta domstolens
beslut. Nej, det är en lämplighetsfråga.
Jag tycker att det är lämpligt
att avvakta högsta domstolens beslut
därför att ändringen av § 110, om högsta
domstolens beslut går i en annan
riktning, blir helt onödig. Detta är den
enkla förklaringen till att vi ville avvakta
högsta domstolens beslut.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Antag att i en aktuell
situation, herr Andersson i Linköping,
ett nyval företoges nästa år. Hur skulle
då konstitutionsutskottet finna en väg
ur sitt dilemma, om författningsutredningen
eller justitieministern inte framlagt
förslag i frågan?

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Spångberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

116 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Ersättning till städerna för mistad tolag

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Spångberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Spångberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 140 ja och 40 nej, varjämte
27 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Utgifter inom finansdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
7, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—46

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47

Ersättning till städerna för mistad tolag

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 (bilaga 9, punkt 61, s. 108 av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 januari 1962)
föreslagit riksdagen att till Ersättning

till städerna för mistad tolag för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 40 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Bengtson m. [I.
(I: 273) och den andra inom andra kammaren
av herr Hedlund m. fl. (II: 341),
i vilka motioner hemställts att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts under
förevarande punkt framställda anslagsäskande.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 273 och II: 341, till Ersättning till städerna
för mistad tolag för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
40 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ivar Johansson, Bengtson,
Svensson i Stenkyrka och Antonsson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:273 och 11:341, avslå
Kungl. Maj :ts förslag om anvisande för
budgetåret 1962/63 av ett förslagsanslag
av 40 000 000 kr. till Ersättning till städerna
för mistad tolag;

2) av herr Nilsson i Göingegården,
utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ANTONSSON (ep):

Herr talman! Den punkt som vi nu
behandlar gäller städernas särskilda tolagsersättning.
Jag har på känn att kammarens
ledamöter håller mig räkning
för om jag inte efter de långa debatter
vi har haft under dagen nu gör ett historiskt
referat över hur denna ersättning
har utvecklats. Det är en gammal ersättning
från 1600-talet, och jag skall
inte ta upp tiden med att referera dess
utveckling.

Alltnog, vi har inom centerpartiet sedan
några år tillbaka ansett att denna

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11

117

ersättning till städerna för mistad tolag
inte har någon förankring i nutida verklighet.
Den är föråldrad och kan mönstras
ut. 1955 års stadsutredning har nyss
avlämnat sitt betänkande och har kommit
till samma slutsats som vi har gett
till känna i vår partimotion, nämligen
att denna ersättning skall utmönstras
och ersättas med vissa andra åtaganden
som staten tar på sig för städernas vidkommande.

Låt mig bara, herr talman, för att ange
frågans storleksordning nämna att denna
ersättning från 1960 uppgick till cirka
38 miljoner kronor, varav Stockholms
stad fick nära hälften eller 16 miljoner.

I årets statsverksproposition är beloppet
upptaget till 40 miljoner kronor.
Jag uppfattar läget så, att riksdagen är
i den situationen att den nu kan antingen
bifalla motionen i år och därmed
spara 40 miljoner kronor åt statsverket
eller bifalla motionen i den formen,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställer om proposition till nästa års
riksdag. Jag föredrar i det här fallet,
att vi bifaller motionen i år och jag
ber därför att få yrka bifall till reservationen.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Herr Antonsson har varit
kortfattad och jag skall följa hans
exempel. Jag vill bara säga, att så enkelt
som herr Antonsson tog på saken är det
ändå inte.

Utskottet — och även 1955 års stadsutredning
— är principiellt ense med
motionärerna om att tolagsersättningen
bör avskaffas. Frågan är bara hur
och när det skall ske, vad som skall
komma i stället och vad det kommer att
kosta.

Herr Antonsson anför nu samma motivering
som i reservationen där det
heter: »Enligt utskottets mening bör
hinder inte föreligga att avföra tolagsersättningen
från riksstaten redan från
och med nästa budgetår.» Tolagsersättningen
är inte bara en ersättning till

Ersättning till städerna för mistad tolag

städerna för att hålla tullhus. Den har
samband med bland annat städernas
upgifter när det gäller jurisdiktionen
och förvaltningen, domstolsväsendet,
polis- och åklagarväsendet, uppbördsväsendet
och hållande av domstolslokaler
och exekutionsverk. Den har också
samband med huvudmannaskapet för
dessa städers rättsväsen, underhåll och
förvaring av fångar etc. I vissa fall ingår
även hållande av hamnar och farleder
med flera uppgifter och skyldigheter,
som städerna har.

Utredningen föreslår att tolagsersättningen
skall avskaffas. Det blir staten
som får påtaga sig dessa uppgifter, som
tidigare ålegat vissa städer. Då kan man
inte, som herr Antonsson föreslår, ta
bort dessa 40 miljoner kronor i år. Jag
är, herr Antonsson, inte övertygad om
att det nya systemet blir billigare för
staten än det hittillsvarande — kanske
är det tvärtom. Av den utredning som
föreligger framgår att medan städerna
uppburit 40 miljoner kronor i tolagsersättning
så har dessa skyldigheter kostat
städerna 271 miljoner kronor om
året. Utredningen utgår nu ifrån att tolagsersättningen
skall avvecklas; övergångstiden
blir minst fem och högst
tio år.

Av vad som sagts framgår, att det inte
är möjligt att avveckla denna ersättning
från 1 juli. Jag är litet förvånad
över att en föreningsbonde, därtill så
pass avtalskunnig och van vid överenskommelser
som herr Antonsson är, tror
att man på detta sätt kan avveckla denna
ersättning utan att träffa överenskommelser
om ett annat system. Jag utgår
ifrån att det blir både många och
långa förhandlingar innan man kan träffa
en överenskommelse om på vilket sätt
tolagsersättningen skall avvecklas.

Med dessa ord ber jag få yrka bifall
till utskottets hemställan under punkten.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Det är fullständigt riktigt
som herr Petterson i Degerfors sä -

118 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Televerkets anslagsbehov

ger, att 1955 års stadsutredning föreslår
att städerna skall få viss kompensation
för tolagsersättniragen genom att
staten tar på sig vissa jurisdiktionella
och administrativa uppgifter. Min uppfattning,
att man kan ta bort tolagsersättningen
redan i år, grundar sig på
en prioritetsbedömning av reformernas
angelägenhet, som vi gjort i vårt parti.

Jag vill påpeka för herr Petterson
i Degerfors, att det belopp det här gäller
är exakt lika stort som det belopp
staten släpar efter med när det gäller
ersättningen till kommunerna för skolmåltiderna.
Det rör sig om 40 miljoner
kronor i båda fallen. Där har statsutskottet
— jag vill minnas tre år i följd
— gjort en ganska klar beställning till
Kungl. Maj :t om att denna eftersläpning
skall avklaras. När vi gjort denna
prioritetsbedömning, har vi ansett att
den aktuella reformen är viktigare. Jag
ville tillägga detta för fullständighetens
skull.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Får jag för fullständighetens
skull bara säga att vi i denna
kammare varit tämligen ense om hur
staten försöker skjuta över vissa kostnader
på kommunerna. I det här fallet
kastar herr Antonsson om och vill att
kommunerna skall överta kostnader som
staten tidigare haft — även om det här
är frågan om städer, går dessa ju ändå
under begreppet kommuner.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Antonsson begärde emellertid
votering, i anledning varav eftergiven
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
47 :o) i utskottets utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1) av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antonsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
175 ja och 28 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 48—59

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 60

Lades till handlingarna.

§ 4

Utgifter å kapitalbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
9, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifter å kapitalbudgeten
för budgetåret 1962/63 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Televerkets anslagsbehov

Kungl. Maj:t hade (bilaga 8, punkt
69, s. 168—200 av bilagt utdrag av stats -

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11 119

rådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1962) föreslagit
riksdagen att för budgetåret
1962/63 under televerkets fond anvisa
i statsrådsprotokollet angivna investeringsanslag
å tillhopa 352 600 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av fröken
Wetterström m. fl. väckt motion
(II: 604);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahlberg m. fl. (1:220) och den andra
inom andra kammaren av herr Lundkvist
m. fl. (II: 270);

dels en inom andra kammaren av herr
Christenson i Malmö väckt motion
(11:35);

dels ock en inom andra kammaren
av herr Holmberg m. fl. väckt motion
(II: 181), vari föreslagits att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om sådan komplettering
och ändring av direktiven för 1960
års radioutredning att dennas uppdrag
komme att innefatta även frågan om en
avveckling av systemet med radio- och
TV-licenser.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte för budgetåret
1962/63 under televerkets fond anvisa
följande investeringsanslag, nämligen

6.
7.

Inköp och byggande av

fastigheter ..........

Telefon- och telegrafanläggningar
........

Ljudradioanläggningar

Televisionsradioanlägg ningar

..............

Radioanläggningar för
kommersiell trafik
Radioanläggningar för

luftfarten ......

Försvarsberedskap vid

televerket ..........

Televerkets dispositionsanslag
..........

Kronor

19 500 000

283 000 000
6 800 000

22 000 000

3 300 000

2 700 000

7 300 000

8 000 000;

Televerkets anslagsbehov

II. att motionen II: 604 icke måtte av
riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:220 och 11:270
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionen II: 35 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

V. att motionen 11:181 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag har under denna
punkt en motion, som blivit avstyrkt
och som jag skall be att få säga några
ord om. I motionen yrkas att inträdesavgifterna
för telefon för ensamboende
åldringar, invalider och kroniskt sjuka
skall reduceras med 50 procent av den
ordinarie inträdesavgiften.

Det finns givetvis fortfarande åtskilliga
i dessa kategorier som tyvärr inte
har råd att skaffa sig telefon. Tillgång
till telefon — som ingen av oss betraktar
som lyx — skulle bli en stor
tillgång som ett medel att bryta den
isolering dessa ensamma människor
ofta lever i. Vetskapen om att kunna
komma i förbindelse med yttervärlden
och att kunna vända sig till någon för
att få hjälp om någonting skulle inträffa
måste inge en trygghetskänsla
som är av stort värde.

Utskottet säger att det finner syftet
med motionen behjärtansvärt, och det
är jag naturligtvis glad för. När utskottet
likväl avstyrker motionen, åberopar
man tidigare remissvar från telestyrelsen
där det sägs, att ett affärsdrivande
verk inte rimligen kan åläggas att lämna
socialhjälp genom att sätta ned allmänt
gällande avgifter för vissa speciella
abonnentkategorier. Utskottet menar
därför att det bör ankomma på de
sociala organen att efter behovsprövning
ställa medel till förfogande i de
enskilda fallen. Det är naturligtvis, herr
talman, ett i och för sig alldeles riktigt
resonemang. Men jag skulle vilja till -

120 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1902 em.

Televerkets anslagsbehov

lägga att rent ekonomiskt tror jag inte
att konsekvenserna för televerket skulle
bli vådliga, ty det måste här röra sig
om ett mycket begränsat antal, då ju de
flesta säkerligen redan har telefon. Vi
har emellertid som motionärer inte resonerat
på det sättet. När inträdesavgifterna
infördes konstruerades de som en
investeringsavgift och avsåg att begränsa
efterfrågan på telefoner. Om man alltjämt
ser saken på det sättet, kan det
knappast vara rimligt att man tar ut en
så stor inträdesavgift av personer som
är, låt oss säga, över 07 år som av Övriga.

Jag ämnar inte här ställa något yrkande
om bifall till motionen; det vore
meningslöst mot ett enigt utskott. Jag
hoppas i stället kunna finna en annan
väg för en förnyad framställning, som
måhända skall kunna leda till ett positivt
resultat. För oss här i kammaren
kan väl en fråga som denna anses vara
tämligen obetydlig, men jag tror inte att
den är det för de människor den berör.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
förutom den motion som fröken
Wetterström nyss talade om också
två motioner som ifrågasätter det lämpliga
i att ljudradio och TV finansieras
på det sätt som nu sker.

Tidigare har samma fråga tangerats
dels i ett förslag om höjning av licensavgiften,
dels i ett förslag om att avgiftsskyldigheten
för bilradio skall slopas.
Därtill kommer att regeringen tillsatt
en särskild utredning som skall
pröva en del av de frågor jag nu nämnt
och dessutom framlägga material som
kan vara till ledning för statsmakterna
när det gäller att bedöma frågor som
har samband med de ekonomiska villkoren
för radioverksamheten.

Men utskottet motsätter sig att de
sakkunniga, som regeringen tillsatt,
också skall ta befattning med de kommunistiska
och socialdemokratiska förslagen
om att helt eller delvis slopa li -

censsystemet. Jag förstår för min del
inte anledningen till denna rädsla för
att göra en ordentlig utredning om alla
de synpunkter, som kan läggas på denna
fråga, när utredningens syfte dock
anges vara att utforma de grundläggande
riktlinjerna för radioverksamheten
för mycket lång tid framåt.

I direktiven för utredningen betonas
också att man därvidlag måste ta hänsyn
till de verkningar, som televisionens
genombrott har fått. Men allt detta
är frågor, som inte bara har stor ekonomisk
betydelse för staten utan också
inverkar mycket kännbart när det gäller
enskilda människors ekonomi. I
princip ställer staten ljudradio- och televisionsprogram
till förfogande för
alla svenska medborgare. Men det är en
likställighet av samma slag som mycket
annat i ett samhälle, där medborgarrätt
fortfarande tyvärr heter pengar.
Miljontals svenskar får inte del av de
förbättringar, som i princip beslutas för
hela svenska folket. I årets statsverksproposition
har regeringen själv räknat
ut att en tredjedel av landets hushåll
inte kommer att skaffa sig televisionsapparater.
Vore det inte lämpligt, att
den utredning, som nu tillsatts, försökte
klarlägga vad det kan bero på att en så
stor del av svenska folket som en tredjedel
inte kommer att skaffa sig TV-mottagare?
För min del står det alldeles
klart, att det beror på att dessa familjer
inte har ekonomiska förutsättningar för
det, alltså att kostnaderna för att skaffa
TV-mottagare och betala licensavgifter
är så störa i förhållande till dessa människors
inkomster att de inte rår med
det. Det vore kanske genant om en
kunglig utredning skulle visa, att vi
även har denna fläck på vår demokrati.
Men jag tror att det skulle vara nyttigt,
om det blev allmänt erkänt för att därigenom
kunna framtvinga en bättre ordning.

Statsutskottets ledamöter skall inte
heller tro att det är så självklart för
alla, att vi bör fortsätta att tillämpa det

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11

121

nuvarande systemet. Det är visserligen
kort tid sedan denna sak aktualiserades
i riksdagen — bara ett par tre månader
sedan — men den har också tagits upp
på andra håll. Vi har för vår del citerat
en artikel i det socialdemokratiska partiets
tidskrift Tiden. Det finns också på
riksdagens bord en socialdemokratisk
motion, som i princip går på samma
linje. Och i den socialdemokratiska
dagspressen finns det redan flera som
har påyrkat en radikal förändring i
fråga om finansieringen av ljudradio
och TV. Jag tror för min del att det här
är en första upptakt till en förändring,
som redan har vunnit stor anslutning.

I samband med ett annat motionsyrkande,
nämligen det som fröken Wetterström
nyss talade om och som går ut
på att vissa ekonomiska förbättringar
skall vidtas för ensamboende åldringar,
invalider och kroniskt sjuka, använder
utskottet ett argument, som också har
ett visst samband med licensdiskussionen.
Statsutskottet vill nämligen inte
vara med på dessa förbättringar för
åldringar och sjuka, därför att det
skulle uppstå olägenheter och merarbete
ur administrativ synpunkt. För
min del tycker jag att man bör se mera
på den sociala sidan av saken än på de
administrativa bekymren. Men härvidlag
bör också observeras, att utskottet
inte tycks ha några som helst bekymmer
för den mångfalt värre administrativa
djungel, som har uppstått på grund
av licenssystemet. Enbart televerket
tillfogas en extra kostnad på många miljoner
kronor och måste ha en massa anställda
för att driva in radiolicensavgifter.
över 30 000 sådana fall hade man
att göra med i fjol, och ett mycket stort
antal av dessa skulle dessutom gå igenom
den långa proceduren med polisrapporter,
domstolsförfarande och bötesindrivning
och annat sådant trassel,
som orsakar staten störa kostnader och
andra besvär.

Det är exempel på byråkrati och onö -

Televerkets anslagsbehov

dig arbetsbelastning samt onödiga kostnader,
som det nuvarande systemet för
med sig. Egentligen handlar det här
bara om vilken form för finansiering
och indrivning av pengar till ljudradiooch
TV-verksamheten som man skall använda
sig av. Jag anser att den form vi
har tillrått, nämligen att anvisa medel
över budgeten, är den bästa ur både demokratisk
och praktisk synpunkt och
inte minst ur besparingssynpunkt. Men
det krångel och de onödiga kostnader,
som det nuvarande systemet för med
sig, är dock bara en detalj. Det viktigaste
är att vi åstadkommer en demokratisk
ordning i fråga om möjligheterna
för var och en att tillgodogöra sig
ljudradio- och TV-programmen.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till motionen nr II: 181.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Fröken Wetterström yrkade
inte bifall till motion II: 604, och
då finns det kanske ingen anledning att
säga så mycket om saken i detta sammanhang.
Från utskottets sida har vi
inte förnekat, att det i och för sig är
en behjärtansvärd sak som motionen
sysslar med. Vad vi, i likhet med en
ståndpunkt som beredningsutskottet tidigare
har intagit, velat hävda är att
man inte rimligen kan föra in socialpolitiken
i ett affärsdrivande verk. Om
jag inte är alldeles felunderrättad om
tankegångarna här i kammaren, tycker
jag att det är en synpunkt som man bör
ha särskilt stor förståelse för inom den
grupp som fröken Wetterström tillhör.
Jag tror inte att man rimligtvis kan motivera
ett principiellt genombrott bara
med att saken i och för sig i första omgången
inte skulle vara så stor.

Herr Holmberg har tagit upp en mycket
större sak i anslutning till motion
II: 181. Där gäller det att gå ifrån licenssystemet
och att finansiera ljudradion
och televisionen över budgeten.
För närvarande pågår en utredning om
särskilt ljudradions ekonomiska och

122 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Luftfartens markorganisation

även andra problem. Riksdagen har tidigare
haft anledning att syssla med saken.
Man har varit överens om att dessa
frågor skall läggas upp på en affärsmässig
bas. Att nu gå över på en så radikalt
annorlunda linje som herr Holmberg föreslår
är jag tämligen övertygad om att
riksdagen inte kan reflektera på; i varje
fall har det inte höjts några röster inom
statsutskottet för att man skulle slå in
på en sådan väg. Vad som kan hända i
en mycket avlägsen framtid behöver vi
inte diskutera, men det händer ju också
här och var i världen, att man litet
för tidigt utlovar prisernas avskaffande.
Vi får nog tänka oss för.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Till utskottets talesman
herr Svensson i Ljungskile vill jag bara
säga, att jag själv framhöll att det i och
för sig är ett rimligt resonemang som
telegrafverket som affärsdrivande verk
fört. Det var inte vår avsikt att blanda
in socialpolitiken i detta sammanhang.
Jag pekade också på hur motionärerna
resonerat. Det kan ju hända att motionen
borde ha varit utförligare på den
punkten, men den saken kan vi få tillfälle
att utveckla i en förnyad motion.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
erinrade om att riksdagen tidigare
varit överens om att lägga finansieringen
av ljudradio- och TV-verksamheten
på en affärsmässig basis. Det vet jag
också. Men det har även skett mera betydande
förändringar än den, som det
nu är fråga om, på områden, där riksdagen
tidigare har intagit en helt annan
ställning än vad som senare blev fallet
efter utredningar och ny riksdagsbehandling.

När man nu i alla fall skall utreda
en massa frågor beträffande ljudradiooch
TV-verksamheten, varför kan man
då inte låta pröva även motionärernas

förslag? Även om herr Svensson i
Ljungskile och hela statsutskottet har en
förutfattad mening, kan det hända att
utredningen kommer att inta en annan
hållning. Jag är säker på att många
människor ute i landet har en annan
uppfattning än statsutskottet.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I)-—IV)

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. V)

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen 11:181; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Luftfartens markorganisation

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Under denna punkt äskas
9 miljoner kronor för programenlig
utbyggnad av storflygplatsen Arlanda.
Samtidigt sägs att man beslutat uppföra
en temporär stationsbyggnad, som
skall kunna klara trafikutvecklingen
fram till 1970. Som skäl för detta anföres,
att man — intill dess att verksamheten
inom SAS efter pågående rationaliseringsarbeten
stabiliserats —
inte närmare kan precisera flygföretagets
framtida behov av utrymmen på
Arlanda och att man har för avsikt att
utlysa en arkitekttävling för detta byggnadsprojekt.
Vidare är nu bestämt, att
utlandstrafiken från och med den 1
april i år skall föras över till Arlanda.

Herr talman! Beslutet om Arlanda tillkom
1957 efter många och långvariga
utredningar, men icke desto mindre gick
det enligt min uppfattning ändå litet

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11

123

■väl hastigt när man fastnade för denna
lösning. Den som tänker tillbaka på
denna tid kanske erinrar sig, att SAS
in i det sista hade ganska, för att inte
säga mycket, starka argument mot Arlanda.
Varför SAS ändrade sig vet jag
inte — och det finns i och för sig ingen
anledning att rota i det som varit om
man inte kan få fram någoting positivt.
Jag har dock en känsla av att det inte
blev ett beslut i den anda av harmoni
och entusiasm som hade behövts i denna
viktiga fråga. Man borde ha varit
verkligt övertygad om att den beslutade
lösningen var den allra bästa.

Vad kommer att inträffa från och
med den 1 april ur kundernas synpunkt?
Kommer de att resa över Malmö eller
över Arlanda? Det vet vi ingenting om;
det får framtiden utvisa. Det är så mycket
som har inträffat sedan 1957. SAS
har ställts inför stora svårigheter, och
dem måste man naturligtvis försöka bemästra
i en så positiv samarbetsanda
som möjligt, men jag vill fråga i dagens
situation: Om man nu skulle sätta sig
ner och fundera över vilken som vore
den bästa lösningen för SAS för framtiden,
vilket resultat skulle man då komma
till?

Jag inbillar mig att Arlanda i dag är
en för SAS ekonomiskt dålig lösning.
Om det funnes den ringaste möjlighet
att realisera Arlanda, skulle SAS säkert
göra det! Jag frågar mig då: Finns det
inte anledning att i en så stor och viktig
fråga göra förnyade överväganden och
därvid se framåt? På det svarar man
förmodligen så här: Därtill finns ingen
möjlighet; vi har redan bundit oss. Vi
sitter där med våra pengar och våra
byggnader. Vad skall vi göra med dem?
Ja, det är ungefär den fråga jag skulle
vilja ställa. Jag tror nämligen att det
kan finnas förutsättningar för att realisera
eller »sälja» Arlanda för att så
småningom ersätta det med något mera
fruktbärande framtida alternativ, innebärande
en riktig lösning. Enligt mitt
förmenande kan det icke anses vara en

Luftfartens markorganisation

riktig lösning att vi, som ändå statistiskt
har den kanske största passagerartrafiken
i inomeuropeisk flygfart, skall behöva
lägga ned så pass mycket av tid
och kostnader — en taxi till Arlanda
kostar 60—65 kronor beroende på var
jag bor i Stockholm — för att komma till
en flygplats varifrån vi sedan på 4, 5
eller kanske 6 timmar flyger till exempelvis
Italien.

Med andra ord, herr talman, jag anser
det väl motiverat att tänka över dessa
frågor. Det skulle nog inte vara så svårt
att där ute anlägga en drabantstad till
Stockholm och samtidigt därmed lösa
landshövding Eckerbergs problem rörande
lokalisering av vissa ämbetsverk
— för att bara ta ett exempel.

Jag skall inte ställa något yrkande,
herr talman, men jag anser, att kommunikationsministern
skulle göra en positiv
insats om han ville låta några experter
titta på denna fråga — med uppmärksamheten
riktad på framtiden. De
kunde kanske lägga fram ett förslag,
som skulle kunna benämnas »tredje
gången gillt».

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
jag kan konstatera, att statsutskottet
i sitt utlåtande över motionerna
I: 141 och II: 182, upptagande frågan om
anläggande av flygfält i Borås, har ställt
sig betydligt mera positivt än vad departementschefen
gjort i statsverkspropositionen.
Medan departementschefen närmast
ansåg att frågan borde falla kan
man nu på goda grunder säga, att frågan
åtminstone har fallit framåt. Genom
att man i utskottet säger sig vara angelägen
om att frågan om byggande av civilt
flygfält i Borås under vissa premisser
upptages till förnyad prövning,
har vi ändå fått möjligheter att återkomma.
Man borde kanske från motionärernas
sida kunna nöja sig med
detta. Jag anser dock att det kan vara
angeläget att framföra några synpunkter.

124 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Luftfartens markorganisation

Det argument i negativ riktning, som
har anförts både från departementschefens
och utskottets sida, är att osäkerhet
vidlåder det nu föreliggande undersöknings-
och utredningsmaterialet. Man
anser också att trafikunderlaget inte
skulle vara tillräckligt stort.

Det är svårt att förstå på vilka grunder
man bedömt trafikunderlaget som
svagt och med vilka mått man mätt när
det gäller anläggandet av flygfält i
andra städer. Det har heller inte kunnat
åberopas något skäl varför trafikunderlaget
i Boråstrakten skulle vara svagt.

När det gäller trafikunderlaget bör
väl detta ses i relation till befolkningsunderlaget,
och det är vad vi har gjort.
Yi har inom ett naturligt upptagningsområde
en befolkningssiffra på i runt
tal 200 000 personer. Bortsett från Aregionerna
runt Stockholm, Göteborg
och Malmö är Boråsregionen en av de
folktätaste, och när det gäller industriellt
sysselsatta kommer Borås som rikets
fjärde stad. Hela Borås’ omland, Sjuhäradsbygden,
är ett starkt industrialiserat
område med en kraftig koncentration
av befolkningen till tätorter.

Linjeflyg ansåg på dessa grunder, att
det var klarlagt att ett tillräckligt trafikunderlag
fanns, och luftfartsstyrelsen
har också tillstyrkt framställningen om
byggande av ett flygfält i Borås.

Det har hänvisats till att närheten till
flygfälten i Göteborg och Jönköping
skulle ge Borås tillfredsställande flygmöjligheter.
Avstånden är dock till Torslanda
83 km och till Jönköping 96 km.
Det förstnämnda kortare avståndet uppvägs
av de svårartade trafikförhållandena
i Göteborg och av att Torslandaflyget
för det mesta är överbokat.
Vi har i motionen också starkt understrukit,
att avstånden till nu nämnda
flygplatser överstiger vad som kan anses
attraktivt när det gäller inrikes
luftfart.

Man har vidare talat om konkurrens
med marktrafikmedel. .lag finner det

underligt, att detta anförs som ett särskilt
skäl just för vårt vidkommande.

Som ett ytterligare skäl för att Borås
inte skulle släppas fram just nu har
man hänvisat till pågående undersökningar
rörande luftfartsverkets ekonomi.
Vi motionärer har naturligtvis all
förståelse för besparingar, där sådana
är möjliga utan att man behöver ta till
alltför drastiska nedskärningar. Vid anläggande
av flygfält får dock kommunerna
bära den större delen av kostnaderna.
Av varje tusenlapp som kan sparas
går 650 kronor till kommunen och
350 kronor till staten. Beträffande driftkostnader
och underhåll av den tänkta
flygplatsen i Viared utanför Borås framgår
det också av motionen, att staden
påtagit sig eventuellt uppkommande
driftunderskott.

Det är av den anledningen vi känt
oss i viss mån överrumplade av att besparingsaktionen
tycks ha insatts direkt
mot ifrågavarande förslag. Om det
nu är fråga om andra grunder för kostnadsfördelningen
mellan stat, kommun
och trafikanter över hela linjen, borde
detta inte ha stått hindrande i det aktuella
fallet, utan man kunde ha tagit
upp nya förhandlingar med oss.

Utbyggandet av flyget får ses som en
länk i en aktiv lokaliseringspolitik.
Borås och Sjuhäradsbygden har en industri
med ensidig inriktning, och det
är angeläget att bryta ensidigheten och
få ett mer differentierat näringsliv. Vi
anser att goda flygförbindelser skulle
ge oss ökade möjligheter att lyckas med
det. Men — och det är inte det minst
viktiga i detta sammanhang — vi vill
också slå vakt om den industri vi redan
har. Man har på industrihåll förklarat
sig mycket angelägen om att ett flygfält
kommer till stånd, inte bara för
personbefordran utan också därför att
man anser det värdefullt att kunna ordna
varutransporter per flyg.

Till slut vill jag framhålla att denna
fråga inte bara berör Borås. På ett flertal
större orter planerar man för flvg -

Nr 11 125

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

trafik, och det kan på goda grunder antagas,
att vi inte slipper ifrån en utbyggnad
av det inrikes trafikflyget. Det
hade ur dessa synpunkter varit till fördel
för fler, om Boråsfältet, som redan
är färdigprojekterat, hade kunnat förverkligas
redan nu.

För dagen får vi väl ändå nöja oss
med statsutskottets positiva skrivning.
Jag har, herr talman, därför intet yrkande.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Under denna punkt
har chefen för kommunikationsdepartementet
upptagit ett belopp av 3 miljoner
kronor för att, därest flygplatsfrågorna
för Göteborg och Karlstad
skulle aktualiseras senare under riksdagen,
möjliggöra en höjning av luftfartsverkets
ram utan att ytterligare
anslagsmedel behöver anvisas av riksdagen.

Med anledning av uttalandet »därest

flygplatsfrågan för Göteborg---•

skulle aktualiseras», ber jag att få vädja
till kommunikationsministern att påskynda
denna fråga så mycket som
möjligt. De oefterrättliga förhållanden
som sedan ett par år tillbaka råder på
Torslanda flygplats kan inte få fortsätta
längre än som är absolut nödvändigt.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! I anledning av herr
Källenius’ anförande vill jag bara konstatera,
att vi inom utskottet inte haft
anledning att diskutera dessa frågor i
år. Det förefaller också som om herr
Källenius var litet osäker på vad han
själv skulle dra för slutsats av sitt resonemang.
Den slutsats som jag tycker
man kunde dra både av hans eget resonemang
och av situationen i övrigt är,
att det är för sent att diskutera Arlanda
på projekteringsbasis och för tidigt att
diskutera det ur erfarenhetsmässiga

Luftfartens markorganisation

synpunkter. Nu är vi väl komna så
långt, att vi får avvakta erfarenheterna
innan vi kan ta upp en diskussion på
nytt om detta flygfält.

Jag vill sedan bara säga några ord i
anledning av motionen om flygfältet
i Borås och fru Hörnlunds anförande.
Vi har inom utskottets bedömt saken
så, att man inte för närvarande kan
ta på sitt ansvar att tillstyrka beslut
om ett flygfält i Borås. Borås tillhör ju
inte precis avkrokarna eller de avlägset
liggande bygderna i detta land
där man måste sätta in flyg för att
skapa rimliga förbindelser, såsom t. ex.
är fallet när det gäller Norrland eller
Gotland. Det finns flygfält på båda sidor
om Borås, och drar man en cirkel
runt Borås, såsom man har gjort när
man har beräknat trafikunderlaget, och
låter den cirkeln vara så vid, att man
kommer halvvägs till Göteborg och
halvvägs till Jönköping, så är det alldeles
klart att det trafikunderlag man
på det sättet får fram inte kan så att
säga monopoliseras för ett flygfält i
Borås. Trafiken kommer att delas upp
även på andra flygfält som ligger inom
räckhåll, vilket medför att trafikunderlaget
för ett flygfält i Borås kan bli
åtskilligt mindre än man föreställer sig.
Det kan också i viss mån påverka ekonomien
för de närliggande flygfälten.
Med hänsyn till de ekonomiska problem,
som man över huvud taget har
att dras med på detta område, har man
inom utskottet ansett att frågan bör
ställas på framtiden, men man får ju
se vad de fortsatta erfarenheterna kan
ge för resultat.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid frågan, därför att vi ju är tämligen
överens om vad vi skall göra i detta
fall. Jag bara ville konstatera, att med
utskottets skrivning hålles frågan öppen
för framtiden. Utskottets förslag
innebär icke något åtagande från riksdagens
sida.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

126 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Luftfartens markorganisation

Herr KÄLLENIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman
sade att det å ena sidan var för sent
att diskutera frågan med hänsyn till
pågående projektering av återstående
byggnader och att det å andra sidan
var för tidigt därför att man inte hade
något erfarenhetsmaterial att bygga på.
Därför skulle man över huvud taget
inte ta upp någon diskussion i frågan.

Emellertid är inte detta själva huvudsaken,
d. v. s. hur man skall fullfölja
Arlandaprojektet som sådant. Huvudsyftet
med mitt inlägg var att ställa
frågan vad vi skall göra för framtiden
och om man, därest vi i dag hade ett
hud på Arlanda, skulle kunna sälja det.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Med anledning av vad
fru Hörnlund sade beträffande den lokaliseringspolitiska
betydelsen av ett
flygfält vill jag nämna ett exempel på
hur viktigt detta är.

En dansk fabrikant som är tillverkare
av korsetter har under det senaste halvåret
etablerat sig på flygplatsen i Visby
och använder sig av den gamla flygstationen.
Denne fabrikant räknar med
att företaget så småningom skall utvecklas
mycket kraftigt. Bland annat är det
tal om att amerikanskt kapital skall sättas
in. Särskilt stor betydelse har tillmätts
det faktum, att varorna kan föras
direkt i flygplan ut i Europa till den
nya stora Europamarknaden.

Jag tror sålunda att för de delar av
landet, där den lätta industrien — och
framför allt lätt konfektion — överväger,
kommer existensen av flygplatser
att betyda oerhört mycket. En landsända
där detta är fallet är just Sjuhäradsbygden
eller Boråsbygden. Exemplet
från Visby anser jag visar, att
existensen av en flygplats just i Borås
skulle ha betydelse för näringslivet där
i ännu högre grad än man i allmänhet
föreställer sig.

Nu vet jag att kommunikationsministern
är en stor vän av flygplatser,

framför allt i Norrland. Där har man
mycket tunga varor och tung industri.
Jag undrar om inte kommunikationsministern
skulle behöva fundera litet
på hur bra det går att transportera lätta
varor med flygplan.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Kellgren sade vill jag nämna, att
jag länge varit medveten om den betydelse
flyget kan ha såsom befraktare.
Därför har vi också inriktat oss på att
även i andra delar av landet än Norrland
få till stånd flygfält. Riksdagen får
i år ett förslag om bl. a. en ombyggnad
av flygfältet i Karlstad.

Men det var, herr talman, inte för att
säga detta som jag begärde ordet, utan
det var ett uttalande av herr Källenius
som jag inte kan låta stå alldeles oemotsagt.
Herr Källenius gjorde nämligen
gällande, att beslutet om Arlanda kom
alltför hastigt. Utredningen var inte tillräcklig,
menade herr Källenius. Jag har
nu en helt motsatt uppfattning, och jag
är ganska övertygad om att de riksdagskolleger,
som var med när detta beslut
fattades en gång i tiden, helt delar min
uppfattning, att sällan har en fråga utretts
så många gånger och så ingående
som frågan om var storflygfältet skulle
vara beläget. Alla upptänkliga orter
nämndes i sammanhanget från trakten
av Stockholm ned till Åhus i Skåne. Alla
alternativ undersöktes. Sakkunskapen,
den tekniska såväl som annan, stannade
vid att storflygfältet skulle förläggas till
Arlanda. SAS själv var angeläget om att
beslutet skulle fattas så snabbt som möjligt,
så att vi skulle kunna ha flygfältet
färdigt när jettrafiken satte in. Det är
den synkroniseringen som sker nu den
1 april 1962.

Jag har endast velat påminna härom.
Jag förstår att herr Källenius måste vara
främmande för dessa synpunkter, eftersom
han inte var med i andra kammaren
när denna fråga diskuterades och de

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11 127

många utredningarna presenterades och
dryftades. Men om herr Källenius idkar
litet källforskning beträffande vad som
hände på luftfartens område under de
ifrågavarande åren skall herr Källenius
ganska snart komma underfund med att
utredningen sannerligen inte var bristfällig,
och påhittigheten när det gällde
förslag till förläggning av storflygfältet
var anmärkningsvärt stor.

Herr Gustafson i Göteborg riktade en
vädjan till mig. Får jag ge herr Gustafson
ett råd: rikta den vädjan västerut
ett tag just nu.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag förstår att kommunikationsministern
avser de förhandlingar
som pågår mellan staten och
Göteborgs stad. Jag har ingen närmare
kännedom om dessa förhandlingar
och deltar inte heller i dem på något
sätt. Men jag vill påminna kommunikationsministern
om att staten sedan
gammalt har vissa förpliktelser gentemot
Torslanda flygfält. Kanske jag
kan få ge kommunikationsministern rådet
att också påminna sig dem.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Vad beträffar de överläggningar
och utredningar som föregick
beslutet om förläggningen till Arlanda
och frågan om vad som därvid
gjordes eller icke gjordes, så kan man
naturligtvis diskutera åskilligt. Jag
framhöll dock att det är mycket som
har hänt sedan dess och att harmonien
visst inte varit så fullständig som det
föregående uttalandet kanske tyder på.
Men jag undrade vidare, hur det skulle
bli om vi i dag satte oss att tänka över
problemet. Är vi säkra på att vi har
handlat rätt? Skulle det inte vara värt
att undersöka, om man kunde avveckla
den enligt min uppfattning felaktiga
investering det här gäller?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag undrar om herr Käl -

Luftfartens markorganisation

lenius brukar gå till väga på det sättet,
att han först gör en utredning och med
ledning därav uppför ett hus på en viss
plats för att sedan riva huset när han
kommer underfund med att platsen inte
var den riktiga. Det är väl ändå inte så,
som herr Källenius menar att man i
detta fall skulle förfara.

Till herr Gustafson i Göteborg vill
jag säga, att jag är fullt medveten om
allt som sammanhänger med flygplatsen
på Torslanda. Det hindrar emellertid
inte att jag tycker att herr Gustafson
har en mission att fylla i detta avseende.

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! Om man kommer underfund
med att man har byggt ett hus
på felaktig plats, så skulle jag nog för
min del vilja undersöka, om inte denna
investering kunde avvecklas och ett
nytt hus byggas på rätt plats. Herr
kommunikationsminister, detta är precis
vad jag menar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Det är bara herr Källenius
som anser att det i detta fall är
fråga om en förläggning till felaktig
plats. För min del har jag inte sagt något
sådant.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 7-—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Lades till handlingarna.

§ 5

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1961/62,
i vad propositionen avser kommunika -

128 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Stat för försvarets fastighetsfond

tionsdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6

Stat för försvarets fastighetsfond

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1962/63
jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Jag återkommer till ett
ärende som jag tidigare i år haft anledning
att beröra.

I motion nr 658 i denna kammare har
motionärerna påtalat vissa brister beträffande
de militära förläggningarna.
Jag behöver inte närmare redogöra för
dessa förhållanden. Vi vet alla att ungefär
hälften av de militära förläggningarna
är synnerligen undermåliga och i
fråga om inredning och utrustning befinner
sig på sekelskiftets nivå. Jag pläderar
inte för några lyxbetonade förläggningar,
men jag anser att rimliga
krav skall vara uppfyllda när det gäller
hygien och snygghet över huvud taget.

Vidare kommer med i bilden den förslitning
som äger rum och den kapitalförstöring
som sker genom att det kostar
mer och mer pengar ju längre man
väntar med reparationerna. I motionerna
har vi föreslagit att det skulle göras
en skyndsam översyn av förläggningsbeståndet.
Utskottet har i sitt utlåtande
kommit med ett par intressanta påpekanden,
och försvarsministern har i
propositionen upprepat ungefär det uttalande
som han gjorde i ett svar på en
enkel fråga: »Jag vill understryka att en
fortlöpande anpassning är nödvändig
icke minst med hänsyn till önskemålen
att bereda de värnpliktiga en någorlunda
hygglig förläggningsstandard. Härtill

kommer som tidigare framhållits i olika
sammanhang att otillräckligt underhåll
medför risk för betydande kapitalförstöring.
» Utskottet gör för sin del
på den punkten ett yttrande som jag
finner anmärkningsvärt:

»Utskottet vill erinra om att de i motionerna
påtalade förhållandena under
en följd av år vid upprepade tillfällen
varit föremål för utskottets uppmärksamhet.
Utskottet har sålunda framhållit,
att försvarets byggnadsbestånd, särskilt
arméns äldre kaserner, vore i dåligt
och otillfredsställande skick och
att de icke fyllde de krav på standard,
som i samhället i övrigt anses självklar.
»

Här säger alltså utskottet, att det i
flera år har uppmärksammat denna fråga
och funnit förhållandena otillfredsställande.
Det har följaktligen skett en
försummelse här, när det står till som
det gör i dagens läge. Utskottet tilllägger: »Enligt

vad utskottet inhämtat torde
fortifikationsförvaltningen med nuvarande
organisation icke hinna utföra
iståndsättningsarbeten i större omfattning
än som planerats för innevarande
och nästa budgetår.»

Herr talman! Jag har den uppfattningen,
att här bör skyndas på och vidtas
ordentliga åtgärder. Med de stora försvarskostnader
vi har — över 3 200 miljoner
kronor under nästa budgetår —
blir utgiften för reparation av dessa undermåliga
kaserner mycket låg i procent
räknad. Jag dristar mig att säga,
att om det är ont om pengar bör man
kunna ta beloppet inom ramen för försvarsanslaget.
Jag tror inte att det skulle
inverka så mycket på rustningarna.

Herr talman! Jag har inte något yrkande
men väl ett önskemål om att något
bör ske på detta område.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Vad herr Carlsson i Huskvarna
här läst upp ur utskottsutlåtandet
visar att utskottet sedan länge har

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11

129

Rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning till självfinansieringsfond

haft sin uppmärksamhet riktad på kasernbeståndet.
Jag erinrar om de siffror
som finns angivna i utskottsutlåtandet.
På de senaste fem åren har vi lyckats
höja det belopp, som är anslaget för
dessa reparationer och iståndsättningar,
med det tredubbla från runt räknat
10 miljoner kronor till runt räknat 30
miljoner kronor. Dessutom ligger planer
— såsom motionärerna begär — färdiga
för fullföljande av behövliga reparationer
ända fram till år 1970. Man kan
emellertid inte rycka i trådarna hur
man vill. Det måste finnas utarbetade
ritningar och planeringar för iståndsättningarna.
Även om man har aldrig
så mycken respekt och sympati för motionärernas
ambition och omtanke i detta
fall, kan man därför inte improvisera
dessa arbeten. Vi måste nog konstatera
att när inemot 30 miljoner kronor är
disponibla och åtskilligt mer är planerat
är det inte möjligt att göra något
ytterligare. Det är också utskottets mening.

.lag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Denna fråga har varit
aktuell inte bara i år och förra året
utan under många föregående år. Vad
jag är ute efter är ett erkännande av att
det har försummats en hel del på detta
område. Här behöver repareras och det
snart.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 7

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan,

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befriel5
— Andra kammarens protokoll 1962. N

se från ersättningsskyldighet till kronan
m. in., och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Rätt till avdrag vid beskattningen för

avsättning till självfinansieringsfond

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 16, i anledning av väckta
motioner om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning till självfinansieringsfond.

I de inom riksdagen väckta till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 63 av herr Gösta Jacobsson
m. fl. och II: 199 av herr Nordgren
m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att Kungl. Maj:t måtte skyndsamt utrede
frågan om rätt för rörelseidkare respektive
jordbrukare att vid inkomsttaxering
åtnjuta avdrag för avsättning till
självfinansieringsfond i huvudsaklig
överensstämmelse med i motionerna
uppdragna riktlinjer samt för riksdagen
framlägga förslag i ämnet.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:63 av herr Gösta Jacobsson
m. fl. och II: 199 av herr Nordgren
m. fl. om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning till självfinansieringsfond
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Magnusson i Borås och Dårlin, vilka —
under åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 63 av herr Gösta
Jacobsson m. fl. och 11:199 av herr
Nordgren m. fl. •— ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till
r 11

Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

130

Rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning till självfinansieringsfond

Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville låta skyndsamt utreda frågan om
rätt för rörelseidkare respektive jordbrukare
att vid inkomsttaxering åtnjuta
avdrag för avsättning till självfinansieringsfond
i huvudsaklig överensstämmelse
med i motionerna uppdragna riktlinjer
samt för riksdagen framlägga förslag''
i ämnet;

II) av herrar Stefanson och Gustafson
i Göteborg, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DÅRLIN (h):

Herr talman! Anledningen till att vi
i år har återkommit med förslaget om
att avdrag i begränsad utsträckning skall
medges för avsättning till självfinansieringsfond
är naturligtvis de nya och
stora problem, som uppstår särskilt för
den mindre företagsamheten då den
svenska industrien skall anpassas till
den europeiska stormarknaden. Vi anser
nämligen att de mindre företagens kapitalförsörjning
inte kan klaras enbart
genom lån. Om småföretagen med framgång
skall kunna möta den hårdnande
konkurrensen är det viktigare, att företagen
genom ändrade beskattningsregler
får bättre möjligheter till egen kapitalbildning
genom självfinansiering.
Detta gäller framför allt företag som
drivs av fysiska personer under enskild
firma. Företag av det slaget har sällan
några större lager som medger nedskrivning
och bildande av dolda reserver.
Uppsättningen av maskiner och inventarier
är för det mesta inte heller så
mycket att skriva av på. De fysiska personer
som driver rörelse har inte rätt
vare sig till avdrag för avsättning till
pensionsstiftelse eller till investeringsfond.

Vårt förslag går ut på att avsättning
till självfinansieringsfond skall få göras
med 10 procent av årsvinsten, dock
högst 5 000 kronor. Villkoret skulle vara
att avsättningen öppet redovisas i bok -

föringen och att fonden maximeras till
50 000 kronor. Meningen är att avsatta
medel skall återföras till beskattning
efter tio år. Innebörden av förslaget är
alltså att företagen inom hantverk,
småindustri, handel och jordbruk skall
få en begränsad skattekredit på tio år.
Men förslaget betyder samtidigt ett
ökat företagssparande och en konsolidering
av de mindre företagen, vilka i dagens
läge obestridligen är hårt pressade.
Och det är alldeles uppenbart att det
inte finns några skattetekniska svårigheter
för ett genomförande av förslaget.

Bevillningsutskottet vill nu föra detta
förslag liksom alla andra skattereformer
till allmänna skatteberedningen,
men vi menar att det skulle dröja för
länge om förslaget om självfinansieringsfond
skulle manglas genom skatteberedningen.
Utskottet hänvisar bl. a. till
att 1955 års beslut rörande företagsbeskattningen
innebär att enskilda företagare
likställes med företag som drives
i aktiebolagsform. Ja, detta kan nog vara
sant, men beslutet innebär i huvudsak
att avskrivningarna för aktiebolag försämras
när det gäller avskrivning av
maskiner och inventarier till vad som
tidigare gällde för fysiska personer. Utskottsmajoriteten
menar tydligen att det
går att på det sättet åstadkomma likställighet.

Som jag tidigare anfört skall fonden
maximeras till 50 000 kronor. Vår motion
avser sålunda att stödja de allra
minsta företagen, som sannerligen är i
behov av stöd. Därför bör förslaget om
självfinansiering bli föremål för särskild
prövning.

I förra årets debatt i denna fråga yttrade
herr Brandt i Aspabruk bland annat:
»Endast en liten del av de enskilda
rörelseidkarna torde ha någon möjlighet
att disponera sin årsinkomst till
ytterligare konsolidering. Det stora flertalet
av dem har inte mer än som nätt
och jämnt förslår till att täcka deras
nödvändiga levnadskostnader och skatten.
» Ja, herr Brandt, om företagen har

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11 131

Rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning till självfinansieringsfond

det så svårt, så finns det ännu större
anledning att biträda yrkandet i vår
motion. Men efter den ytterligare belastning
av småföretagsamheten, som herr
Brandts parti tillsammans med centérpartiet
åstadkom genom förra höstens
skattepaket, finns det kanske inte så
mycket att hoppas på. Den ökade omsättningsskatten
på småindustriens förbruknings-
och investeringsvaror har
verkligen inte bidragit till att förbättra
företagens konkurrensläge och göra dem
bättre skickade att möta den hårdnande
konkurrens som företagarna dagligen
måste utstå.

Skatten på bensin och brännolja har
också försämrat våra konkurrensmöjligheter.
I det läget är det verkligen
högst angeläget att man tillvaratar alla
uppslag som skulle kunna förbättra företagens
möjligheter att hävda sig på
den nya stormarknaden.

Herr talmän! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 16 fogade
reservationen av herr Hagberg
m. fl.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Som herr Dårlin sade
har denna fråga diskuterats ett flertal
gånger, senast förra året. Men det som
herr Dårlin citerade av mig vår vad utskottet
den gången skrev — men givetvis
motsvarade det i huvudsak också
min uppfattning.

Jag tycker inte att det finns anledning
att nu ta upp någon längre diskussion
om dessa ting och att upprepa alla
argument. Intet nytt har inträffat. Bevillningsutskottet
hänvisade förra året
till att allmänna skatteberedningen hade
frågorna under utredning, och i beredningens
direktiv säges att den skall beakta
ifrågavarande gruppers problem
och undersöka om man kan finna ett
samband mellan beskattningen av dessa
grupper och bolagsbeskattningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Kapitalförsörjningen för
de miridre och medelstora enskilda företagen
här under senare år ägnats ett
visst intresse, och till årets riksdag har
förslag väckts om ett nytt kreditinstitut
till gagn för den mindre företagsamheten.
Yi hoppas självfallet mycket av det.
Vår förhoppning är att institutet skall
bli ett nytt led i den förbättrade käpitalförsörjnirig
som de mindre företagen
så väl behöver.

Herr Brandt i Aspabruk sade att
ingenting nytt hade inträffat på denna
front. Men om vi ser på de års- och
verksamhetsberättelser som avgivits av
de organisationer som representerar de
mindre företagen, kan vi nog ändå konstatera
att det under de senaste åren
har blivit ett avsevärt hårdare konkurrensläge
även för dem.

Dessa åtgärder — de som har vidtagits
och den som är föreslagen — är
värdefulla i och för sig, men de är
dock av en ganska begränsad räckvidd
för ett stört antal av de företagare det
gäller. De vidtagna åtgärderna har ju
uteslutande tagit sikte på företagens
försörjning med främmande kapital.
Den egna kapitalbildningen och företagens
ekonomiska konsolidering synes
mig i varje fall vara minst lika viktiga
om inte viktigare. Det är ju det, som i
första hand skapar trygghet och utvecklingsmöjligheter
för just dessa företagare
och även för deras anställda.

Det är först och främst genom att underlätta
företagens egen kapitalbildning
och självfinansiering som man skapar
ekonomiska förutsättningar för dessa
mindre företags fortsatta utveckling.
Vi kan inte underlåta ått fråga oss:
Varför skall just dessa företag och företagare
inom handel, hantverk, mindre
industrier och jordbruk vara ställda i
ett sämre läge än övriga konkurrerande
företagsformer?

Utskottet delar också enligt utskottsutlåtandet
i viss mån motionärernas
uppfattning, och man kan läsa både på

5* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 11

132 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning till självfinansieringsfond

och mellan raderna att utskottet också
delar den uppfattningen att dessa företagare
är sämre ställda och att det kunde
förtjäna övervägas om de inte borde
inta samma ställning i beskattningshänseende
som övriga företagsformer.

I motionen pekar vi på en enkel väg
att eliminera denna särställning. Utskottet
anser att den vägen, självfinansieringen,
bör prövas, men tyvärr inte
nu utan i annat sammanhang.

Herr talman! Både från regeringshåll
och från samtliga partiers sida hör vi
ofta hur stort värde man sätter på de
mindre företagen och deras utvecklingsmöjligheter.
Borde man inte då också
kunna sträcka sig så långt från samtliga
partier, att man inte uppskjuter till morgondagen
vad som kan beslutas i dag,
och på det sättet medverka just till
dessa företags utvecklings-, rationaliserings-
och omställningsmöjligheter med
tanke på den hårdnande konkurrensen?
I all synnerhet borde man kunna vänta
sig det då fjolårets riksdag och även
årets utskottsutlåtande understrukit att
en sådan prövning bör ske. Låt den alltså
ske nu!

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få instämma i herr Darlins anförande
och yrka bifall till reservationen av
herr Hagberg m. fl.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Vid detta betänkande
finns fogad en blank reservation av
herr Stefanson och mig själv. Den kom
till därför att vi på ett mera uttryckligt
sätt än vad utskottsmajoriteten gjort
har velat säga att vi finner syftet med
dessa motioner mycket behjärtansvärt.

Det behövs en möjlighet för företagen
att konsolidera sig, det behövs möjligheter
till självfinansiering. Vi har från
folkpartiets sida vid årets riksdag lagt
fram en rad olika förslag i denna riktning.
Det gäller liberalisering av varulagervärderingsreglerna,
en genomförd
resultatutjämning, som inte minst kom -

mer att vara de mindre företagen till
gagn, och det gäller möjligheterna att
inom företagen avsätta pensionskostnadsutjämningsfonder.

Anledningen till att vi inte har yrkat
bifall till denna motion är att vi finner
att denna fråga i alla fall måste tas upp
i ett något vidare sammanhang.

Herr Nordgren pekade här på att de
företagsformer som inte är aktiebolag i
vissa fall är sämre lottade än aktiebolagen.
Vi har vid en tidigare riksdag gemensamt
varit med om att kräva en utredning
om möjligheterna för olika företagsformer
att konkurrera på lika villkor.
Tyvärr har inte riksdagsmajoriteten
gått med på det kravet. Men när
man nu som en motivering för denna
motion säger att man genom förslaget
vill ge de företag som drivs av enskilda
rörelseidkare möjligheter att konkurrera
på lika villkor med aktiebolagen
så begär man samtidigt såvitt jag förstår
— det är oklart skrivet — att aktiebolagen,
som dock har en del andra
fonder, också skall få rätt till dessa
fonder. Då bortfaller ju det motiv som
herr Nordgren här nämnde.

Detta är några av de skäl som gjort
att vi inte har anslutit oss till motionen.
Men jag vill säga att om skatteberedningen
tar längre tid på sig än vi
tänkt, tror jag att denna fråga måste
prövas, men kanske i ett något större
sammanhang än vad som förekommer
i denna motion.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Dårlin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 16, röstar

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11 133

Ändrad praxis vid avgörande av vissa medborgarskapsarenden

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Dårlin begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 139 ja och 41 nej, varjämte 26
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 4, angående verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning.

Punkterna 1 och 2

Lades till handlingarna.

Punkterna 3—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Föredrogs vart för sig

bankoutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i lagen
den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bankoutskottet; och

bevillningsutskottets betänkande nr
32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i
lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om

jordbrukskasserörelsen, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och betänkande hemställt.

§ 11

Ändrad praxis vid avgörande av vissa
medborgarskapsarenden

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
om ändrad praxis vid avgörande
av vissa medborgarskapsärenden.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 68 i första kammaren
av fru Segerstedt Wiberg m. fl.
och nr 102 i andra kammaren av fröken
Wetterström m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hemställdes, att riksdagen i skrivelse till
Kung], Maj :t måtte såsom sin mening
uttala, att den praxis som för närvarande
syntes råda vid avgörande av medborgarskapsansökningar
från sådana
flyktingar, vilka genom statliga åtgärder
mottagits och komme att mottagas
för stadigvarande vistelse i landet, måtte
ändras, så att varje sådan flykting
utan hänsyn till sitt hälsotillstånd och
därav föranledd arbetsoförmåga naturaliserades
så snart den i 6 § lagen den
22 juni 1950 om svenskt medborgarskap
angivna minimitiden förflutit.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:68 och 11:102, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg och herr Gustafsson i
Borås, vilka ansett att utskottets utlåtande
och hemställan bort erhålla följande
lydelse:

»Sverige har alltsedan andra världskrigets
slut genom en humanitär flyktingpolitik
verksamt bidragit till att
lösa framför allt det europeiska flyk -

134 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Ändrad praxis vid avgörande av vissa medborgarskapsärenden

tingproblemet. Genom statliga initiativ
har tusentals flyktingar erhållit fristad
i Sverige. Vårt land anses på ett föredömligt
sätt ha tagit hand om dessa hårt
drabbade människor.

Dessa flyktingar, som tagits hit efter
att de utvalts av speciellt utsända tjänstemän,
har kommit för att stanna. Detta
markeras också genom den dispenspolitik
som förts i fråga om medborgarskap.
Praxis har varit att Kungl. Maj :t
medgivit dispens för kravet på självförsörjningsförmåga
då sökanden fyllt 67
år eller om sökanden vid 60 års ålder
vistats i landet cirka 10 år. Även för
vissa kategorier flyktingar under detta
åldersstreck har undantag gjorts.
Andra åter har inte medgivits dispens
när de trots skötsamhet saknat förmåga
att försörja sig själva. De senare har
hänvisats till socialvården. Många av
dem har upplevt förfarandet som uttryck
för att de inte är önskvärda eller
som uttryck för ovisshet om deras fortsatta
vistelse i landet. Även om detta är
en mycket subjektiv upplevelse kan den
vålla onödigt lidande.

Den nu varierande tillämpningen av
dispensgivningen förefaller inte helt
överensstämma med de statliga avsikterna.
Utskottet förordar därför att
samtliga på statligt initiativ hitförda
flyktingar naturaliseras så snart den minimitid
förflutit som anges i 6 § lagen
den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap
utan hänsyn till att hälsotillstånd
eller likartade orsaker föranlett arbetsoförmåga.

På grund härav får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 68 och II: 102, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet ovan anfört.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Vårt land har erhållit
ett gott internationellt rykte för sitt

sätt att bistå flyktingar. Denna hjälpverksamhet
har traditioner sedan 1930-talet. Verklig omfattning fick den först
i senaste världskrigets slutskede, då flera
tiotusentals fångar från koncentrationsläger
överfördes till Sverige efter
förhandlingar av greve Bernadotte. Redan
under krigets tidigare skeden hade
mängder av flyktingar börjat söka sig
till Sverige, men de kom på eget initiativ
och sökte en fristad i det enda fria
land som fanns inom räckhåll.

Den Bernadotteska aktionen var en
annan sak. Där var svenska staten inte
passiv. Den var aktiv, och statliga myndigheter
sörjde för flyktingarna —
kostnaderna och i viss mån även arbetet
lades ej på kommunerna. Efter
denna aktion har följt många andra
både rent statliga och helt privata.
Friska och sjuka, gamla och unga har
kommit till Sverige i och för bosättning.

De som kan arbeta och försörja sig
utgör om de är skötsamma, inget problem
i fråga om medborgarskap. Detta
gäller även åldringarna. Men för de
yngre, som togs hit därför att de inte
kunde arbeta, de sjuka, de vanföra och
de ensamma mödrarna känns det svårt
att inte bli godtagna i det land som
sökt upp dem i deras nöd i vistelselandets
läger och erbjudit dem att få
komma till Sverige och här inlemmas
i samhället. Det var ju svenska tjänstemän,
som sänts ut av svenska staten,
och representanter för enskilda organisationer
som gjorde urvalet av dessa
människor.

Flyktingarna kommer hit fyllda av
hopp — önsketänkandet är väl en
säkerhetsventil för dem. De tror att
Sverige skall ge dem medborgarskap.
De upptäcker att detta dröjer sju år,
och sedan finner de att inte heller denna
tid är nog. De flyktingar vilka har
ett handikapp, som urståndsätter dem
att försörja sig, kan inte fatta att de
skall följa andra regler än de som är
så lyckligt lottade att de kan arbeta.

Nr 11 135

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Ändrad praxis vid avgörande av vissa medborgarskapsärenden

Med sjukdomen och arbetsoförmågan
följer isolering från grannarna. Hade
flyktingarna haft arbete, skulle de ha
fått svenska anknytningar på arbetsplatsen.
Nu uppfattar de det som det
slutliga beviset på att deras liv är slut
och deras förhoppningar gäckade, att
de är satta i särklass och isolerade och
vägras medborgarskap när andra får
sådant. I dessa banor går deras tankar
— visserligen till en del felaktigt, till
en del dock rätt.

Det är gott och väl att de får komma
till Sverige och får ett nytt hem i stället
för att leva i flyktingläger, att de
får socialhjälp, blir medlemmar i sjukkassa
och kan få allmänna barnbidrag
till sina barn. Men denna materiella, av
dem alla högt skattade sociala trygghet
är icke det de anser sig ha blivit lovade.
Dessutom kan de inte få invalidpension
eller andra förmåner som är
förbundna med medborgarskapet, t. ex.
bidragsförskott.

I den isolering som många allt oftare
sjunker ned i synes det vägrade medborgarskapet
vara det som för dem
bevisar att de inte är säkra här. Såsom
exempel kan jag nämna en kvinna som
efter 8 års vistelse i vårt land fick sitt
medborgarskap, då hon fyllt 67 ar.
Hon grät av tacksamhet och sade: »Nu
kan jäg vara säker pä att om här blir
dåliga tider och kanske krig, så blir
jag inte hemsänd för att jag är utländska
— jag kan vara lugn. Äntligen kan
jag efter det att 15 år förflutit sedan
jag lämnade mitt hemland säga, att jag
hör hemma någonstans och att ingen
kan besluta att jag skall sändas till ett
annat land.»

Vi har nog svårt att göra oss en föreställning
om vad det betyder att vara
statslös, att — som förre flyktingkommissarien
sade — vara en icke existerande
person som saknar papper och
ett lands legitimation. Denna osäkerhetskänsla
och otrygghet i tillvaron
kan så lätt elimineras. Det står i vår
makt att skänka trygghet genom att ge

medborgarskapet efter den i lagen stadgade
sjuårsperioden. Det blir inte kostsammare
och är barmhärtigare.

Det är nog riktigt som utskottet skriver,
att i stor utsträckning kompletterar
Kungl. Maj:t insatserna i flyktinghjälpen
med en generös behandling
av ansökningar om svenskt medborgarskap.
Men kvar står i alla fall, herr
talman, att vissa flyktingar inte medgivits
dispens, när de trots skötsamhet
saknat förmåga att försörja sig själva

_ de har hänvisats till socialvården.

Många av dem upplever förfarandet
som ett uttryck för att de är icke önskvärda
eller som ett uttryck för ovisshet
om deras fortsatta vistelse i landet.
Även om detta är mycket subjektivt
och felaktigt i vissa avseenden vållar
det likväl ganska mycket onödigt lidande.

Särskilt med hänsyn till att staten
uppmanat flyktingarna alt immigrera
till Sverige och faktiskt »handplockat»
dem finns ej någon anledning att vissa
myndigheter mot flyktingarna skall använda
det handikapp, som var orsaken
till att de erbjöds att komma till vårt
land, och onödigt lång tid innehålla
det slutliga beviset för att de är människor
med samma rättigheter som de
arbetsföra. Dispens bör därför medgivas
för de flyktingar staten själv överfört
till vårt land och förbundit sig att
sörja för i framtiden.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till reservationen.

Fröken WETTERSTRÖM (li):

Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet
liar föranletts av en
motion, som framburits av företrädare
för de fyra störa partierna. Det gäller
alltså den av herr Gustafsson i Borås
här berörda frågan om beviljande av
svenskt medborgarskap, speciellt för
sådana flyktingar som har överförts
till Sverige genom statliga aktioner. I
detta sammanhang har flyktingarna efter
prövning av särskilt utsedda svens -

136 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Ändrad praxis vid avgörande av vissa medborgarskapsärenden

ka tjänstemän på ort och ställe personligen
utvalts för mottagande i Sverige.
De utvaldes för att bosätta sig i Sverige
för framtiden.

Orsakerna till flyktingars överförande
till Sverige är i första hand att
underlätta de primära asylländernas
försörjningsbörda för de flyktingar
som strömmat in till dem från grannländerna
och i andra hand att bereda
dessa flyktingar möjlighet att inlemmas
i ett samhälles normala liv, med andra
ord att bereda dem ett hemland som
ersättning för deras förlorade fosterland.

Urvalet av de överförda flyktingarna
har i huvudsak skett från två kategorier,
nämligen dels arbetsföra, som
mer eller mindre direkt kan inlemmas
på arbetsmarknaden, dels handikappade
personer — främst tbc-sjuka — som
efter rehabilitering i stor utsträckning
inpassats i samhällslivet. Samtliga har
överförts tillsammans med sina närmaste
anhöriga.

Det slutliga tecknet på att flyktingskapet
upphör utgöres av medborgarskap.
Dessförinnan har vederbörande
främlingspass, och detta räknas nog
ofta som en särstämpel och kan i många
fall av flyktingen själv betraktas som,
jag skulle vilja säga, en sorts pariatecken.
Sociala förmåner utgår, som herr
Gustafsson i Borås sagt, trots att vederbörande
inte är svenska medborgare.
Men det finns också undantag. Herr
Gustafsson nämnde något — jag tror
dock inte att han nämnde folkpensionerna.
De flyktingar, som är under 60
år och som inte har förmåga att försörja
sig, kan inte bli svenska medborgare
efter de 7 år som annars gäller,
utan det kan gå 10—15 år och ibland
mer. Detta sker trots att det är svenska
staten som har uppmanat dem att
immigrera till Sverige och att de efter
immigrationen praktiskt taget saknar
varje möjlighet att lämna landet.

Den bristande förmågan att försörja
sig kan ju bero på sjukdom. Den kan

också när det gäller personer i låt oss
säga 50-årsåldern bero på svårigheter
att lära sig ett nytt språk eller på bristande
yrkesutbildning. Försörjningssvårigheterna
kan också bero på att
flyktingarna har minderåriga barn,
vilkas skötsel hindrar dem att ta ett
avlönat arbete.

Särskilt påfallande är svårigheten att
erhålla medborgarskap för de flyktingar
som 1945 direkt från koncentrationsläger
överfördes till Sverige genom
den s. k. Bernadotteaktionen. Deras antal
översteg ursprungligen 30 000.
Många har repatrierats men ett stort
antal har stannat i landet. Har de icke
återvunnit hälsa och arbetsförmåga kan
deras ansökningar avslås, och så sker
ofta.

Att märka är att många av dessa jämlikt
särskild tysk lagstiftning erhållit
eller erhåller skadestånd från Förbundsrepubliken
Tyskland. Dessa skadestånd
utgår i form av kapital eller
livränta eller som en kombination av
båda delarna. Då sådana belopp erhålles,
upphör socialhjälpen och flyktingarnas
uppehälle bekostas, under längre
eller kortare tid, inte av allmänna
medel.

Jag har också hört talas om flera fall
då medborgarskapsansökningar har avslagits.
Jag vill nämna ett.

Det gäller en kvinna som sändes till
tvångsarbete i Tyskland, där hon senare
hamnade i koncentrationsläger. Efter
krigets slut placerades hon i flyktingläger.
Där träffade hon en man. De
gifte sig och fick en dotter. I samband
därmed upptäckte man att hon led av
allvarlig tuberkulos, varför hon lades
in på sanatorium. Mannen emigrerade
till Amerika tillsammans med dottern.
Kvinnan skulle komma efter om och när
hon blev frisk. Genom en av de första
statliga svenska aktionerna för tuberkulossjuka
kom hon till Sverige. Det är
mer än 10 år sedan dess. Efter långvarig
vård blev hon utskriven därför att hon
inte längre ansågs vara vårdbehövande.

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11 137

Ändrad praxis vid avgörande av vissa medborgarskapsarenden

Hon har inte kunnat arbeta och kan
inte försörja sig. Hon har efter hand
förlorat kontakten med mannen och
dottern. Det enda hon har är Sverige,
och här blir hon alltså inte godtagen
som medborgare.

Det finns många flera mer eller
mindre tragiska fall. Dessa flyktingar
säger öppet: »För oss lönar det sig icke
att försöka bli medborgare. Vi har försökt
liksom andra, men det blir bara
avslag. Ingen vill godtaga oss.»

Herr talman! Med hänsyn till statsmakternas
och svenska folkets humanitära
inställning till alla hjälpbehövande
och Sveriges internationella rykte
just i fråga om flyktinghjälpen, tycker
jag det vore riktigt att, såsom motionärer
och reservanter föreslår, införa en
generösare praxis vid behandling av
medborgarskapsansökningar.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

I detta anförande instämde fru Boman
(h).

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Till en början vill jag
säga att hela utskottet ställt sig synnerligen
positivt till motionernas syfte att
kravet på försörjningsförmåga inte bör
upprätthållas alltför strikt när det gäller
sådana flyktingar som kommit till
Sverige såsom ett led i en räddningsaktion
från svenska statens sida. Men det
förhåller sig ju dock alltjämt så att en
huvudregel för erhållande av svenskt
medborgarskap är att vederbörande kan
försörja sig. Det är en gammal regel,
och den föranleddes från början av det
förhållandet, att ett sådant krav ansågs
nödvändigt för att inte landet skulle bli
överlupet av utlänningar som inte kunde
försörja sig.

Situationen har sedan dess förändrats,
bl. a. genom en lagändring 1950 då
Kungl. Maj:t fick möjlighet att, om särskilda
skäl förelåg, medge dispens från
villkoret att vederbörande skulle kunna

försörja sig. Reservanterna anser att
denna dispensmöjlighet inte har tillämpats
tillräckligt generöst. Man har å
andra sidan inte föreslagit att kravet
på försörjningsmöjlighet helt skall borttas
ur lagen. Det vore ju annars det radikalaste
sättet att lösa frågan att inte
i något fall uppställa krav på försörjningsmöjlighet.

Under utskottsbehandlingen har inte
framkommit, att det finns någon egentlig
anledning till kritik av det sätt på
vilket möjligheterna till dispens har
tillämpats. Som regel har dispens från
försörjningsförmåga medgivits i de fall
då vederbörande uppnått folkpensionsålder
och även i de fall där det varit
tydligt att vederbörande varit varaktigt
oförmögen till arbete och sålunda uppfyllt
kraven för att få invalidpension.
I vissa fall, där en sökande i större eller
mindre omfattning uppburit socialunderstöd,
har ansökan om medborgarskap
avslagits, beroende på att man
inte ansett det vara fråga om en varaktig
arbetsoförmåga. Jag vill erinra därom,
att för det fall man beviljar svenskt
medborgarskap, utan att vederbörande
har möjlighet att få invalidpension eller
folkpension, överflyttas betalningsansvaret
för det socialunderstöd, som i
fortsättningen skall utgå om vederbörande
är i behov av det, från staten till
kommunen. Jag tror att det varit en
bidragande orsak, när sådana här ansökningar
avslagits, att man inte velat
övervältra kostnaderna på kommuner,
som inte haft tillräckliga ekonomiska
möjligheter att lämna dylikt understöd.

Jag vill i sammanhanget också nämna,
att det för alla de utlänningar, som kommit
hit i reguljär ordning och som kanske
under många år fört ett strävsamt liv
för att försörja sig och sin familj, skulle
te sig egendomligt om man satte dem i
en mindre gynnad ställning än flyktingar,
som kommit hit mer eller mindre
ofrivilligt.

Motionernas avgränsning till de flyktingar
som kommit hit genom statliga

138 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Ändrad praxis vid avgörande av vissa

åtgärder är tämligen opraktisk. Enligt
utskottsmajoritetens uppfattning finns
det nämligen ingen anledning att dra
en gräns mellan de flyktingar, som kommit
hit genom statens åtgärder, och sådana
flyktingar som kommit hit t. ex.
genom förmedling av internationella
hjälporganisationer, t. ex. Röda korset
eller Rädda barnen. Det har också i
praktiken ofta visat sig vara svårt att
av ansökningshandlingarna om medborgarskap
se på vilket sätt utlänningen
kommit hit till landet, om det skett genom
statlig medverkan eller på annat
sätt. Det är en mycket flytande och
osäker gräns mellan de olika fallen. Utskottsmajoriteten
har funnit att den
praxis, som hittills tillämpats av Kungl.
Maj :t då det gällt dispens från försörjningsförmåga
vid ansökningar från dessa
flyktingar i stort sett tillgodosett de
önskemål som framförts i motionerna.
Därför har vi inte funnit anledning att
rikta någon hemställan till Kungl. Maj :t
i förevarande hänseende.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken WETTERSTRöM (h):

Herr talman! Utskottets ordförande,
fru Gärde Widemar, åberopade här huvudregeln,
att det ställs krav på försörjningsförmågan,
och talar om att
denna regel har tillkommit för att landet
inte skulle bli överlupet av flyktingar.
Det är rimligt och riktigt, tycker
jag, att den regeln finns. Fru Gärde
Widemar säger, att det hade varit effektivast
om vi hade yrkat på att kravet på
försörjningsförmåga helt skulle avskaffas,
men vi ser det inte alls på samma
sätt. För oss är det en väsentlig skillnad
mellan de flyktingar som svenska
staten själv har erbjudit eller förmått
att komma hit och andra utlänningar.
Det gäller människor som har fått sig
förespeglat att de skulle få en fristad och
ett nytt hemland här och som av skäl,
som de inte rår för, inte kan försörja
sig. För denna kategori finner vi det

medborgarskapsärenden

rimligt att medborgarskap beviljas på
mera generösa grunder.

Fru Gärde Widemar sade vidare att
hon tror att den restriktivitet, som
ibland har förekommit, skulle bero på
att man vore obenägen att flytta över de
sociala kostnaderna på kommunerna.
Jag hoppas att detta inte är en av anledningarna
till att man har nekat dessa
flyktingar medborgarskap. Det skulle
illa anstå dem som handhar dessa ärenden
att anlägga sådana synpunkter då
det gäller flyktingar som Sverige har
åtagit sig ansvar för.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag vill rätta till ett
missförstånd. Fröken Wetterström sade
att jag hade påstått att denna regel om
försörjningsförmåga hade tillkommit för
att landet inte skulle bli överlupet av
flyktingar. Det sade jag inte, utan jag
sade att den tillkommit för att landet
inte skulle bli överlupet av utlänningar.
Den regeln härrör från en tid långt
tillbaka då det inte alls var aktuellt med
flyktingar. Regeln uppställdes med tanke
på alldeles ordinära förflyttningar
mellan olika länder.

Sedan kanske jag skall tillägga att
det inte har visat sig någon större rösning
efter svenskt medborgarskap annat
än i de fall då flyktingarna genom
detta har kunnat få en förmån som de
inte skulle kunnat få om de inte var
svenska medborgare, t. ex. folkpension
eller invalidpension. För de flesta utlänningar
är det likgiltigt om de får sitt
understöd i form av socialunderstöd
från det ena eller andra hållet. Att medborgarskapet
för många inte är så eftersträvansvärt
kan man se därav, att
av de ester som kom hit 1944 är det
fortfarande över 4 000 som ännu inte
har ansökt om svenskt medborgarskap.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Så långt jag känner saken
och enligt de upplysningar jag har
fått i ämnet är frågan främst inte av

Onsciagen den 14 mars 19G2 em.

Nr 11 139

Statsbidrag till den organiserade barntandvården

ekonomisk art. Vad dessa människor
mest längtar efter är den trygghet som
svenskt medborgarskap faktiskt ger.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Wetterström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av fru Segerstedt Wiberg och herr Gustafsson
i Borås.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositiopen.
Fröken Wetterström begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 131 ja och 58 nej, varjämte 11 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogs vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention om utlämning mellan Sverige
och Amerikas förenta stater,

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen den 6 december
1957 (nr 668) om utlämning för
brott, samt

nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 72 § växellagen
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Statsbidrag till den organiserade barntandvården Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion
angående statsbidrag till den organiserade
barntandvården.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad mption, nr 208, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herrar Carlsson i Huskvarna och
Nilsson i Lönsboda hemställt, »att riksdagen
måtte besluta att statsbidrag till
den organiserade (avgiftsfria) barntandvården
skall utsträckas att omfatta
tandvård som meddelas t. o. m. det kalenderår
varunder barnet fyller 16 år».

Motionen innehölle därjämte vissa
yrkanden om ändring av 14 § sjukförsäkringslagen
och av reglerna angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.
Dessa yrkanden beräknade utskottet
att behandla i samband med den
väntade propositionen med förslag till
lag om allmän försäkring, m. m.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion 11:208, såvitt den anginge frågan
om statsbidrag till den organiserade
barntandvården, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av fru Hamrin-Thorell, fru Gärda
Svenson, fröken Nordström samt herrar
Anderson i Sundsvall, Gustavsson
i Alvesta och Carlsson i Huskvarna, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

140 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Statsbidrag till den organiserade barntandvården

att riksdagen i anledning av förevarande
motion, II: 208, såvitt den anginge
frågan om statsbidrag till den organiserade
barntandvården, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära skyndsam översyn
av bestämmelserna om sådant
statsbidrag i syfte att förslag skulle föreläggas
riksdagen om statsbidrag jämväl
för tandvårdsbehandling av barn
under det år det fyller sexton år;

II) av fru Svensson i Kungsör, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! I ett yrkande i motion
nr 208 i denna kammare föreslås att den
avgiftsfria tandvården utsträckes till att
jämväl omfatta 16-åringar och att således
statsbidrag utgår för dessa. Andra
lagutskottets majoritet har avstyrkt motionen
med motivering att det är brist
på tandläkare. Utskottet anför bl. a.:
»Med hänsyn härtill anser utskottet att
det av motionärerna väckta förslaget,
till vilket utskottet dock i princip vill
ansluta sig, för närvarande icke är möjligt
att genomföra.»

I den reservation som fogats vid utskottets
utlåtande föreslås »att riksdagen
i anledning av förevarande motion,
II: 208, såvitt den angår frågan om statsbidrag
till den organiserade barntandvården,
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära skyndsam översyn av bestämmelserna
om sådant statsbidrag i
syfte att förslag skall föreläggas riksdagen
om statsbidrag jämväl för tandvårdsbehandling
av barn under det år
det fyller sexton år».

I motionen och reservationen har
framhållits bl. a. att barntandvården
är knuten till den obligatoriska skolan.
Frågan är inte ny. 1946 års tandvårdssakkunniga
föreslog att den fria tandvården
skulle omfatta även 16—19-åringar. I proposition nr 84 1950 framhålls
bl. a.: »De sakkunnigas förslag att
utsträcka den taxefria barntandvården

att omfatta åldrarna 16—19 år samt att
väsentligt utöka den för barntandvården
anslagna tiden på bekostnad av vuxentandvården
fann sig departementschefen
icke kunna biträda. Ungdomarna i
de nämnda årsklasserna åtnjöt i regel
inkomst av förvärvsarbete och då de
därjämte mera sällan hade någon försörjningsplikt,
torde de i större utsträckning
än de sakkunniga förutsatt själva
kunna bekosta sin tandvård, och vidare
borde någon generell förtursrätt
icke införas. Barntandvårdens minimala
andel torde böra motsvara 55 % av
arbetstiden.»

1957 års tandvårdssakkunniga anförde:
»De sakkunniga ha därför, ehuru
under stor tvekan, ansett sig kunna förorda
att den organiserade barntandvården
utsträckes att i princip omfatta jämväl
16-åringar. De sakkunnigas ställningstagande
har påverkats även av
den omständigheten att skolplikten tenderar
att utsträckas till att omfatta även
åldersgruppen 16 år. Barntandvårdens
nu gällande övre gräns torde ha fastställts
till 15 år bl. a. på grund av denna
tandvårds nära anknytning till skolgången.
Skolklasserna ha regelmässigt
bildat de enheter som ingått i den organiserade
tandvården. Det har då
framstått såsom naturligt att låta barntandvården
omfatta de årsklasser som
obligatoriskt deltaga i skolundervisningen.
Enhetsskolans successiva genomförande
och därmed skolpliktens
utsträckande till ett 9:e skolår aktualiserar
därför särskilt 16-åringarnas
tandvård. Det stora flertalet ungdomer
kommer nämligen att tillbringa åtminstone
en del av sitt 16 :e levnadsår i enhetsskolans
högsta klass. 16-åringarna
förutsättes skola erhålla tandvård på
samma villkor som sina yngre kamrater.
»

Herr talman! Min uppfattning är att
det finns bra mycket större förutsättningar
nu för 16-åringarnas tandvård
än när det på sin tid beslöts införa
denna vård för 6—15-åringarna. Om

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11

141

Statsbidrag till den organiserade barntandvården

man sedan rubbar något på 55 procent
som norm för barntandvården och 45
procent för vuxentandvården när det
gäller bestämmelserna för folktandvård,
vore ingen större olycka skedd. Redan
nu går ett stort antal barn kvar i den
obligatoriska skolan till det år då de
fyller 16 år, och inom en nära framtid,
när grundskolan blir genomförd, blir
det så gott som alla. Det skäl som förut
åberopas, att de har egna förtjänster,
bortfaller således.

Efter vad som framkommit i tidningarna
i dag är medicinalstyrelsen även
inne på linjen att ge 16-åringarna rätt
till fri tandvård.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr I av fru HamrinThorell
m. fl.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Eftersom det förefaller
mig som om utskottet skulle ha missuppfattat
vad som ligger bakom motionen
och reservationen och anger tandläkarbristen
som orsak till att man inte
kan tillstyrka motionen, vill jag som
ordförande i en hälso- och sjukvårdsstyrelse,
som sysslar med praktisk tandvård,
säga att det här är en ekonomisk
fråga, som inte har något samband med
tillgången på tandläkare etc. Frågan
gäller: Skall vi från landsting och staten
ge bidrag till 16-åringarnas tandvård?
Eftersom vi inom landstingen har
den uppfattningen, att man inte kan
lämna 16-åringarna i sticket, om dessa
inte har kunnat få erforderlig tandvård
vid 15 år, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen nr I.
Jag vill samtidigt säga, att förslaget i
reservationen är väl blygsamt, men eftersom
det inte finns något mera långtgående
yrkande, stöder jag det.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Det här är en fråga,
som normalt skulle hänskjutas till behandling
av statsutskottet, men på grund
av att denna fråga utgjorde en delfråga

i en motion, som också gäller sjukförsäkringsfrågor,
har den blivit remitterad
till andra lagutskottet.

Denna fråga behandlades här i riksdagen
så sent som förra året i samband
med behandlingen av 1961 års statsverksproposition.
Statsrådet Johansson
redovisade då under inrikesdepartementets
huvudtitel det förslag som 1957 års
folktandvårdssakkunniga hade kommit
fram till. Det innebar bl. a. en utökning
av skoltandvården till att omfatta ungdom
upp till 16 år. Trots att departementschefen
fann starka skäl tala för
en sådan utökning av skoltandvården,
ansåg han sig inte kunna för riksdagen
föreslå detta, emedan bristen på tandläkare
fortfarande var så stor, att man
räknade med att 257 tandläkartjänster
saknade innehavare eller vakansvikarier.
Endast 60 procent av barnen mellan
7 och 15 år kunde få en fullständig
behandling inom skoltandvården, och
då statsrådet också ansåg, att det vore
av stor betydelse att även de vuxna
kunde få tillgång till tandvård inom
folktandvården, ansåg han sig inte kunna
förorda en ändring när det gällde
avvägningen emellan barn- och vuxengruppernas
rätt till tandvård inom folktandvården.
Han föreslog dock en förtursrätt
för 16—19-åringar inom vissa
områden. Medicinalstyrelsen har nämligen
möjlighet att ge tillstånd till denna
förtursrätt, där förhållandena så
medger. Statsrådet föreslog också i
statsverkspropositionen i fjol, att det
skulle utgå 25 procent rabatt för ungdom
i åldersgruppen mellan 16 och
19 år.

Statsutskottet anslöt sig till departementschefens
förslag och avstyrkte samtidigt
en motion av ungefär samman innehåll
som den, vilken andra lagutskottet
nu har behandlat.

Liksom andra lagutskottet i sitt nu föreliggande
utskottsutlåtande har uttalat
sig positivt för principen i motionen
uttalade sig också statsutskottet förra
året i princip för en utvidgning av skol -

142 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Statsbidrag till den organiserade barntandvården

tandvården. Alla ledamöter av statsutskotlet
som varit närvarande vid behandlingen
av detta ärende har ansett
att förhållandena inte är tillfredsställande.
Vi utökar skolplikten, samtidigt
som vi inte har möjligheter att ge de
skolpliktiga ungdomarna tandvård på
samma sätt som när det gäller de yngre
grupperna.

Den redovisning som ges i årets statsverksproposition
visar hur besvärlig situationen
är, och de flesta av oss känner
till av erfarenhet att inte alla är så
lyckligt lottade som man tycks vara i
Uppsala, där man tydligen liar särskilt
framsynta kommunal- och landstingsman.
På många andra orter har vi emellertid
erfarenhet av hur svårt det är att
kunna ge grupperna upp till 15 år en
nöjaktig tandvård inom folktandvårdens
ram.

Man räknar med att det finns cirka
600 000 barn inom landskommunerna
och cirka 148 000 inom städer utom
landsting. Man uppskattar antalet inom
folktandvården verksamma tandläkare
till omkring 1 900 per den 1 juli 1962.
Detta är visserligen en ökning i förhållande
till år 1961, då man den 1 juli
hade 1 812 tandläkare, men om vi tänker
på att det finns omkring 800 000
ungdomar som behöver fullständig tandvård,
förstår vi lätt att situationen inte
är så tillfredsställande som herr Lundberg
här vill göra gällande.

Med detta för ögonen måste vi säga
oss att ett riksdagsbeslut endast skulle
bli en reform på papperet, eftersom man
nu inte kan klara av de ungdomsgrupper
som riksdagen tidigare fattat beslut
om.

Ingen har väl påstått, att varenda
tandvårdspoliklinik skall vara fullt utrustad
innan man beslutar om en utökning
av tandvården att gälla upp till
16 år, men så länge den tidigare beslutade
organisationen inte blivit fullt utbyggd
bör vi se tiden an.

Herr Nordgren har i dagarna riktat
en fråga till chefen för inrikesdeparte -

mentet. Han frågade vad statsrådet ämnar
göra för att öka tillgången på tandläkare
inom folktandvården och sade,
att en tanvårdspoliklinik uppe i Edsbyn
nyligen måst stängas på grund av brist
på tandläkare. Jag tycker detta är en illustration
till de förhållanden som råder
på detta område. Jag har själv erfarenhet
från min hemort av de besvärligheter
vi har att brottas med för att ge
barnen under 15 år tandvård — en
tandvård som vi här i riksdagen tidigare
beslutat om.

Jag kan inte heller underlåta att påminna
om sambandet mellan utökade
sociala reformer och de ekonomiska resurser
som riksdagen vill ställa till regeringens
förfogande. Kanske vi kan förvänta
att herr Carlsson i Huskvarna
kommer ihåg detta när vi fram i maj
månad skall behandla budgeten och ta
ställning bl. a. till folkpartiets förslag
om en försämring av statens inkomster
på omkring 400 miljoner kronor. Jag
hoppas i alla fall att herr Carlsson vid
den tidpunkten förstår, att om man skall
kunna utvidga de reformer som vi har
genomfört eller om man vill genomföra
nya reformer, så måste man först och
främst se till att man har de ekonomiska
resurserna.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till utskottets utlåtande.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det är tydligt att utskottets
talesman fullständigt har missuppfattat
denna fråga. Det är nämligen så
att huvudmännen ser till att 16-åringar
i första hand får tandvård. En eventuell
brist på tandläkare har inget samband
med det vi nu diskuterar. Frågan är: om
den organiserade barntandvården utsträcks
att omfatta även 16-åringar,
skall då föräldrarna eller barnen själva
betala tandvården eller skall huvudmännen
med hjälp av statsbidrag betala
denna tandvård.

Den som praktiskt sysslar med dessa
frågor, vet att vi har svårigheter beträf -

143

Onsdagen den 14 mars 1962 em. Nr 11

Rätt till ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för tandvårdskostnad, m. m.

fande tillgången på tandläkare, men det
är inte den frågan som här avses utan
det är den ekonomiska. Om fröken Sandell
sysslat med dessa frågor praktiskt,
skulle hon ha vetat det.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Det var en synnerligen
mörk bild som fröken Sandell tecknade
här. Först berörde hon bristen på tandläkare
och möjligheterna att bereda organiserad
barntandvård även för dem
som fyllt 16 år. I slutet av sitt anförande
talade hon om den ekonomiska sidan av
frågan. Jag vet inte om det har varit
tandläkarbristen eller det ekonomiska
spörsmålet som varit avgörande för utskottets
förslag.

När vi kommit fram till maj, kan vi
nog ta upp till övervägande den fråga
som fröken Sandell ställde till mig.

Beträffande det som sägs i reservationen
ligger det i regeringens hand att bestämma
tiden och begära de pengar av
riksdagen som regeringen behöver för
detta ändamål. Om vi skall räkna ifrågavarande
utgifter till socialkostnader,
tror jag inte att de betyder så ofantligt
mycket i den stora omsättning som vi
har på statsbudgeten.

Jag tror alltså fortfarande -— liksom
herr Lundberg —- att det finns möjligheter
att genomföra denna reform.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Carlsson i Huskvarna begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 10, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
I) av fru Hamrin-Thorell m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 78 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Rätt till ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen för tandvårdskostnad,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta motioner
om rätt till ersättning från den
allmänna sjukförsäkringen för tandvårdskostnad,
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! I detta utlåtande behandlas
fyra olika motioner om rätt till
ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
för tandvårdskostnad, m. m.
Två av motionerna rör patienter med
gomdefekter. Dessa defekter fordrar
mycket komplicerade behandlingsmoment
av specialister på olika områden.
Det är därför naturligt, att den framställning
av problemen som kunde komma
till uttryck i motionerna, ej blev
fullt uttömmande. Därför har inte heller
utskottets utlåtande blivit fullständigt
i beskrHftftigen av dessa problem.
Utskottet nftdfétlät nämligen att remit -

144 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Ekonomisk värdering av hushållsarbetet

lera motionerna till någon sakkunnigeinstans,
eftersom man räknade med att
nå enighet om att motionerna skulle
bifallas.

Läkare som sett utskottets skrivning
har emellertid beklagat den ofullständiga
beskrivningen. När man nu i utlåtandet
har försökt sig på en uppräkning
av behandlingsmomenten för patienter
med gomdefekter, borde man inte ha
stannat vid att uppdela behandlingen i
en kirurgisk del och en tandläkarvårdsdel.
Man borde även ha tagit med talbehandling
för att bilden skulle bli fullständig.

Eftersom utskottets utlåtande torde
bli betraktat som kompletterande direktiv
till den i december 1961 tillsatta
kommittén för översyn av sjukförsäkringslagstiftningen,
har jag ansett det
vara av värde att få det anförda intaget
i kammarens protokoll.

Herr talman! Jag ber härmed att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Wiklund
i Stockholm (fp).

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Tobés anförande vill jag endast framhålla
att vi i andra lagutskottet inte haft
anledning att ta ståndpunkt till andra
yrkanden än dem som framlagts i motionerna.
Jag kan inte erinra mig att
någon propå om talbehandling finns
omnämnd i någon av motionerna.

I övrigt har jag ingenting att erinra
mot herr Tobés tillägg till protokollet.
Jag hemställer alltså om bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 15

Ekonomisk värdering av hushållsarbetet Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta mo -

tioner om en ekonomisk värdering av
hushållsarbetet.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 28 i första kammaren av herr Lundström
m. fl. samt nr 54 i andra kammaren
av herr Ohlin m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
utredning »med uppgift att företaga en
ekonomisk värdering av hushållsarbetet
i syfte att underlätta en rättvisande bedömning
av det ekonomiska värdet av
husmödrarnas arbetsinsats i hemmet».

Motionerna innehöll även yrkanden
om ratificering av vissa av Internationella
arbetsorganisationens konventioner
samt om utredning av möjligheterna
för en självständig pensionering inom
ATP för hemarbetande husmödrar. I
dessa delar komme motionerna att behandlas
i senare utlåtanden.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 28 och II: 54, såvitt avsåge
de däri under 2. a) upptagna yrkandena,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av fru Hamrin-Thorell, fröken
Nordström samt herrar Anderson i
Sundsvall och Carlsson i Huskvarna,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande
motioner 1:28 och 11:54, såvitt
avsåge det däri under 2. a) upptagna
yrkandet, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära en förutsättningslös utredning
angående en ekonomisk uppskattning
av hushållsarbetet, som kunde ligga
till grund för en realistisk bedömning
i olika sammanhang av värdet av
husmoderns arbetsinsats;

II) av fröken Wetterström, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11 145

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Frågan om en ekonomisk
värdering av husmödrarnas arbete
i hemmet har behandlats i riksdagen både
1960 och 1961. Vid båda dessa tillfällen
liksom i år har frågan aktualiseserats
i partimotioner från folkpartiet.

Årets utskottsutlåtande i ämnet hänvisar
till den ståndpunkt, som utskottsmajoriteten
och riksdagen intagit vid
de två tidigare tillfällena. Enligt utskottets
mening har ingenting därefter
inträffat, som är av den beskaffenheten,
att det bör föranleda ett ändrat ståndpunktstagande.

Vi reservanter kan anföra samma skäl
och använda samma formulering. Något
nytt, som ger oss anledning att
ändra vår uppfattning om behovet av
en värdering av husmödrarnas arbetsinsatser
i hemmet, har inte förekommit.
— De värderingar, som nu i vissa
situationer måste ske, göres ganska
slumpmässigt. Då vi på nytt för fram
kravet på en förutsättningslös utredning,
menar vi att denna bör kunna
prestera enhetliga normer för en mera
realistisk bedömning av värdet av hushållsarbetet.
Sådana normer skulle bli
av praktiskt värde i skilda sammanhang.

Om man tar del av de synpunkter,
som tidigare framförts, kan man inte
undgå att göra den reflexionen, att motståndarna
överdimensionerat de svårigheter,
som tornats upp som hinder för
en värdering av hushållsarbetet. Visst är
det sant att hushållsarbetet utföres under
mycket skiftande förhållanden och
förutsättningar. Det gäller beträffande
bostadens storlek och beskaffenhet; det
gäller också familjens storlek och inkomstförhållanden
och många andra
omständigheter, som direkt påverkar
arbetet. Men olika betingelser för arbetets
utförande gäller också på många
andra områden, där arbetsvärdering
gjorts och lagts till grund för den ersättning,
den lön, som fastställts för hela
yrkesgrupper.

Ingen kan väl påstå att t. ex. alla

Ekonomisk värdering av hushållsarbetet

lärare tillhörande viss kategori utfört
sitt arbete under exakt samma förhållanden.
Tvärtom kan de yttre förutsättningar,
under vilka arbetet utföres, vara
mycket olika t. o. m. vid samma
skola, alltså på samma arbetsplats. Ändå
värdesättes arbetet —- mätt i pengar
— efter samma norm för samtliga som
tillhör samma kategori. Samma sak gäller
t. ex. kontorsanställda, affärsanställda,
verkstadsarbetare o. s. v. De yttre
betingelserna skiftar. Värdesättningen
sådan den mäts i lön blir densamma
för samtliga.

Även sådana saker som utbildning,
naturlig fallenhet, intresse, ambition
och prestation skiftar från fall till fall.
Men värdet av den enskildes arbetsinsats
mätt i pengar blir densamma för
samtliga inom facket, eftersom lönen
numera inte bestämmes för varje individ
utan för hela yrkesgrupper.

Det är möjligt, att variationerna beträffande
de yttre förhållandena och
de personliga förutsättningarna är större,
då det gäller utövarna av hushållsarbete,
men så störa är variationerna
dock inte, att det inte skulle vara möjligt
att åstadkomma mera rättvisande
värderingar än de famlande försök till
sådana som nu ibland göres. Det är ju
inte här, lika litet som på andra arbetsområden,
fråga om att åstadkomma
millimeterrättvisa för den enskilde individen.
Det bör, såsom vi anför i reservationen,
i varje fall vara möjligt
att utarbeta normer för hur det ekonomiska
värdet av husmödrarnas arbete i
hemmet skall bedömas.

Vad skulle en dylik värdering tjäna
för syfte?

Vid tidigare tillfällen har sjukförsäkringen
och i någon mån även pensionsförsäkringen
skjutits fram i förgrunden.
Man ville få fram ett värdemässigt
underlag för att kunna placera
in husmödrarna i socialförsäkringen,
ett underlag för deras placering i
t. ex. sjukpenningklass. Personligen tror
jag att betydelsen av en värdering av

146 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Ekonomisk värdering av hushållsarbetet

hushållsarbetet inte främst ligger på
detta område. En sådan sak som sjukförsäkringsförmånerna
kan ordnas på
annat sätt, det visar bl. a. det förslag
till samordning på socialförsäkringens
område, som riksdagen i år skall ta
ställning till. Vi har redan fått en förhandsupplaga
av förslaget. Nej, betydelsen
av en värdering ligger framför allt
på det civilrättsliga området. Någorlunda
rättvisande normer för uppskattningen
av husmödrarnas arbete i hemmet
skulle enligt min mening framför
allt få betydelse då det gäller att fastställa
underhållsbidrag, ersättning för
familjevård, fosterbarnsvård och framför
allt skulle de bli av värde när det
gäller att fastställa skadestånd, t. ex. i
samband med olyckshändelse.

I debatten kring detta ämne i första
kammaren i fjol anfördes belysande exempel
på den saken. Det kan t. ex. vara
fråga om en husmor som råkar ut för en
trafikolycka och invalidiseras. Försäkringstjänstemän,
advokater och även
domstolar, som inte sällan får pröva
skadeståndsanspråk i sådana fall, kommer
ofta till olika resultat när det gäller
att utmäta skadeersättningen. Det är
naturligt att bedömningen blir olika,
eftersom enhetliga normer för värderingen
inte finns.

Det är alltså enligt min mening främst
när det gäller att fastställa skadestånd
och utmäta ersättningar av olika slag
som normer för värdering av hushållsarbetet
skulle bli av betydelse. Förr eller
senare torde det också bli nödvändigt
att gripa sig an problemet att finna en
rimlig lösning.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den vid andra lagutskottets
utlåtande nr 12 fogade reservationen.

I detta anförande instämde fröken Elmén
(fp).

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Vissa frågor går som följetong
i detta hus och denna är en av

dem. Vi har åtskilliga gånger diskuterat
frågan om en värdering av husmödrarnas
arbete, och det lär väl inte finnas
så många argument att anföra —
i synnerhet som reservanternas talesman
själv har gått ifrån det resonemang man
tidigare fört och även för i reservationen
i år, nämligen att en värdering av
husmödrarnas arbete skall ligga till
grund bl. a. för husmödrarnas inordnande
i försäkringssystenlet. Motionärerna
har inte heller i år kunnat anvisa några
bestämda vägar till hur en rättvis ekonomisk
värdering av husmödrarnas arbetsinsats
skall kunna göras.

Jag tror inte att det är någon idé att
upprepa de argument som tidigare har
anförts i denna fråga. Jag vill endast
understryka vad reservanten sade, att
sjukförsäkringen inte kommer att ha något
samband med en eventuell värdering
av arbetsinsatsen i hemmet. Den är helt
avhängig av vad familjeförsörjaren anser
sig ha råd att betala i husmodersförsäkringar.

I föregående debatter i denna fråga
har samtliga talare betygat sitt intresse
för en bättre värdering av hemarbetet.
Vi är alla medvetna om att det har
en stor psykologisk betydelse om vi kan
ge de hemarbetande så att säga ett bättre
socialt anseende. Jag tror eméllertid
inte att motionärerna kan ange på vilket
sätt man rättvist skall kunna värdera
husmödrarnas arbetsinsats, därför
att arbetsförhållandena är så skiftande.
Många sysslor går in i varandra och man
har ingen möjlighet att komma fram till
bestämda normer.

För min del tror jag att vi i stället
borde arbeta för en bättre utbildning av
de unga människor, både män och kvinnor,
som skall bära ansvaret av att
sköta ett hem. Att göra detta rationellt
och med ansvar för hemmets ekonomiska
värde har stor betydelse i samhället.
Värderingen av dessa arbetsinsatser
kommer vi bäst fram till genom att
ge de i hemmen arbetande ett bättre underlag
för denna arbetsinsats.

Nr 11

147

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

.lag ber att fä yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Fröken Sandell sade alt
reservanterna och motionärerna inte
kunnat anvisa några vägar för värderingen
av husmödrarnas arbete. De normer
för värderingen, som vi i motionen
och reservationen efterlyser, hade vi
trött att utredningen skulle prestera.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Anderson i Sundsvall
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
I) av fru Hamrin-Thorell m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 149 ja och 41 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Undersökning av vissa malmfyndigheter

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning avväckt
motion om undersökning av7 vissa
malmfyndigheter.

I en inom andra kammaren väckt och
till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion II: 67 av herrar Nilsson i
Gävle och Holmberg hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungi.
Maj :t hemställde om att åtgärder snarast
vidtoges i syfte att utröna om det
funnes utvinningsbara malmfyndigheter
i sådan omfattning, att industriell malmbrytning
kunde igångsättas inom de i
motionen angivna områdena.

Utskottet hemställde, att motion
II: 67 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Huruvida det lönar sig
att igångsätta en industriell brytning av7
de malmfyndigheter som bevisligen
finns i västra Hälsingland är en fråga
som vi har ställt oss där uppe och som
vi genom denna motion vill ha svar på.
Utskottet har med hänvisning till två
remissmyndigheter, som lagt rent ekonomiska
synpunkter på motionen, yrkat
att denna icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.

.lag vill i anslutning till utskottets
korta och något ensidiga motivering
erinra om att motionen bygger på närings-
och befolkningspolitiska motiv.
Kraven på ordentliga undersökningar
grundar sig som bekant på den befolkningsuttunning
som ifrågavarande länsdel
har att uppvisa. Jag ber att få ge
några siffror som belyser befolkningsförändringarna
inom västra Hälsinglands
domsaga. Folkmängden var där
år 1929 38 000 personer, år 1939

34 000, år 1949 33 000, år 1959 32 000
och år 1961 26 000 personer. Den sista
siffran är preliminär.

148 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Undersökning av vissa malmfyndigheter

Till dessa siffror, som i och för sig
är mycket talande, vill jag lägga några
andra upplysningar. De jordbruksinventeringar
som lantbruksnämnden lät genomföra
år 1958 kom till resultatet att
av länets åkerareal vid jordbruk om
över 2 hektar 11 procent kunde bedömas
komma att övergå i betesmark,
skogsmark och annan mark. Inom de
kommuner som ligger i den länsdel jag
nu talar om — alltså västra Hälsingland
— är siffrorna för denna utveckling följande:
I Järvsö 11 procent, i Bjuråker
9,3 procent, i Voxna 25,4, i Ljusdals
landskommun 21,3, i Ramsjö 18,1, i
Färila 3,9 och i Los 38,4 procent.

Antalet brukningsenheter med en
åkerareal om över 2 hektar var år 1958
10 148. Av dessa bar 4 923, eller 42,3
procent, bedömts helt eller nästan helt
sakna förutsättningar att bestå. För
kommunerna i västra Hälsingland noleras
följande prognos. Av brukningsenlieterna
kommer med sannolikhet i
Järvsö 41,7 procent att nedläggas, i
Bjuråker 42,6 procent, i Voxna 47, i
Ljusdals landskommun 45,5, i Ramsjö
44,4, i Färila 35,8 och i Los 50 procent.

Siffrorna säger att cirka hälften av
brukningsenheterna kommer att upphöra.
Den utveckling som vi sålunda har
att emotse för denna landsdel är enligt
min mening minst sagt skrämmande.
Den ställer befolkningen inför en framtid
av ovisshet, och den kommer att i
ett accelererande tempo ytterligare förstora
kommunernas ekonomiska problem,
liksom de enskilda människornas
sysselsättningsmöjligheter givetvis
minskar i motsvarande takt.

Det finns personer inom vårt län som
anser att man inte skall offentligt svartmåla
förhållandena inom länsdelen
utan i stället tiga och i tysthet söka
från fall till fall lösa de uppkomna problemen.
Jag delar inte denna uppfattning,
om man med svartmålning menar
att vi också skall avstå från att omtala
de rätta förhållandena.

Jag har här givit en kort antydan om

de problem vi liar att brottas med inom
detta område och därmed också inom
hela vårt län. Några nyetablerade företag
av betydelse har icke kommit länsdelen
till godo. Det har då legat närmast
till att söka få klarhet i frågan om
huruvida det finns brytningsvärda
malmfyndigheter inom området. Denna
fråga har grundat sig på det faktum att
vi inom området har inte mindre än
415 gällande mutsedlar och 1 558 ansökningar
om sådana.

Bolidenbolaget har tio s. k. utmål,
d. v. s. baser för igångsättande av gruvdrift.
Ansökan om utmål förutsätter
nämligen att bergmästaren vid s. k.
utmålsförrättning konstaterat förekomst
av inmutnings- och utvinningsbar
fyndighet.

Sveriges geologiska undersökning anför:
»Först när en sådan mineralisering
kunnat konstateras och det visats att
mineralen förekommer i sådan myckenhet,
att fyndigheten sannolikt kan göras
till föremål för gruvdrift, erhållcs
utmål.»

Bolidens Gruv AB har beviljats 40
utmål sedan år 1932 men låter dessa
fyndigheter ligga för fäfot, .lag ifrågasätter
inte Bolidcnbolagets förmåga till
ekonomiska bedömningar. Det är mycket
möjligt att bolaget inte anser det
ekonomiskt lönande för sin verksamhet
att uppta dessa fyndigheter till vidare
bearbetning. Bolaget har emellertid
funnit det lönande att offra nära en
miljon kronor på malmletningar i skilda
delar av världen, i Colombia liksom
i Kanada. Man framhåller från bolagets
sida att just detta är ett uttryck för att
man inte har funnit det lönande att
bryta malm i Hälsingland. Enligt de
uppgifter, som Sveriges geologiska undersökning
anför, har bolaget under
årens lopp lagt ned 0,5—1 miljon kronor
för prospektering inom detta område,
och man framhåller att »det är
klart, att om det funnits malmförekomster,
som skulle vara ekonomiskt möjliga
att tillgodogöra sig, gruvbrytning

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11 119

inom området kommit till stånd för
länge sedan».

Först och främst måste jag säga att
när det gäller Bolidenbolagets prospekterings-
och undersökningskostnader
borde en något mera preciserad siffra
ha kunnat anges. För övrigt är beloppet
mikroskopiskt litet med hänsyn till att
utmålen varit i bolagets ägo sedan 1932.
Och vad beträffar frågan om ekonomisk
brytning, som ju alltid blir en bedömningssak,
så känner jag inte till
Bolidenbolagets synpunkter på vad som
kan vara ekonomiskt i detta avseende.

Avsikten med vår motion har varit
att staten med sin expertis skulle tillsammans
med Bolidenbolaget låta verkställa
en ny och opartisk prövning av
dessa fyndigheter i västra Hälsingland.
Men därutöver skulle, vilket kanske är
det viktigaste, företas en prövning av
frågan, huruvida det inte ur samhällelig
synpunkt — alltså inte enbart ur
krassa ekonomiska synpunkter, utan
jämväl med tanke på den stora bygd
det handlar om och det stora antal
människor vilkas framtida existens synes
vara starkt hotad — skulle vara
försvarbart att göra de ordentliga undersökningar
som måste föregå en
eventuell industriell gruvdrift.

Denna tankegång är på intet sätt ny.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har vid
samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
låtit företa en utredning rörande Tornedalen
och överkalixbygden, och jag
ber att få citera några synpunkter ur
denna utredning. Det heter där: »Genom
mellersta Tornedalen från Kaunisvaara
i öster till Masugnsbyn i väster
utbreder sig ett område med bergarter
och malmer, som i framtiden kan tänkas
bilda grundval för gruvbrytning
och järnindustri. Inom detta område
har ännu icke utförts så noggrann inventering
och undersökning av malmreserverna,
att man kan bedöma möjligheterna
att på ett ekonomiskt försvarligt
sätt utnyttja dessa. Länsstyrelsen
förordar därför att malmfyndighe -

Undersökning av vissa malmfyndigheter

terna inom Masugnsby- och Kaunisvaarafälten
snarast möjligt blir föremål för
inventering och undersökning. De sammanlagda
kostnaderna för denna undersökning
beräknas till drygt 7 milj. kronor.
»

Länsstyrelsen i Norrbotten och arbetsmarknadsstyrelsen
är alltså mycket
intresserade av att staten skall satsa
pengar — på ett annat ställe anges beloppet
till 8 miljoner kronor — för att
undersöka malmfyndigheterna i dessa
områden.

Denna utredning resulterade i en
kungl. proposition nr 31 för innevarande
år, vilken i sin tur föranledde herr
Lassinantti att i en motion nr 636 ytterligare
framlägga förslag rörande den
ekonomiska och näringspolitiska upprustningen
i denna landsända. Vidare
aktualiserade herrar Holmberg och Hagberg
i en motion nr 634 frågan om
malmförekomsterna inom området.
Samma motiv som låg bakom såväl utredningen
som motionärernas önskemål
beträffande Tornedalen, utgör grundvalen
för vår motion nr 67.

Jag vill också något kommentera det
yttrande som kommerskollegium avgivit
över denna motion. Kommerskollegium
erinrar om att malmfyndigheterna
i västra Hälsingland är gamla. De upptäcktes
redan på 1600-talet och det har
sedan under 1600-, 1700- och 1800-talen
förekommit sporadisk malmbrytning
som inte givit så gott ekonomiskt
resultat. Under de senaste tio åren har
emellertid antalet ansökningar om mutsedlar
och inmutningar avsevärt ökat
och kommerskollegium säger beträffande
denna sak ordagrant följande: »Av
dessa uppgifter framgår, att ett relativt
starkt intresse på senare år ägnats
malmförekomsterna i området.» På ett
annat ställe heter det: »Med hänsyn till
begränsningen i de ekonomiska resurser,
som rimligen kunna ställas till förfogande
för sådana ändamål, och ej
minst till bristen på kvalificerad arbetskraft,
är det naturligt och nödvän -

6 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 11

150 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Undersökning av vissa malmfyndigheter

digt att endast de objekt, som av ett
eller annat skäl te sig mest aktuella, tas
upp till omedelbar slutlig undersökning,
medan fullföljandet av undersökningar
på fyndigheter, som mer eller mindre
utpräglat ha karaktären av reserver för
kommande behov, ställas på framtiden.»

Det är uppenbart att även kommerskollegium
lutar åt den uppfattningen
att de malmförekomster som här finns
bör betraktas som något slags reserv.
Kommerskollegium säger vidare att
med hänsyn härtill och till att de statliga
resurserna för malmprospektering
redan är hårt ansträngda för angelägna
uppgifter finner man sig icke kunna
tillstyrka motionen.

Jag ifrågasätter inte på något vis tillförlitligheten
av de uttalanden som
kommerskollegium gjort — jag förmodar
att det inom kommerskollegium
finns mycket sakkunskap och vetande
på detta område. Men det yttrande,
som kommerskollegium avgivit, bygger
endast på rent ekonomiska kalkyler för
en eventuell gruvbrytning, och det är
på dessa rent ekonomiska kalkyler som
beredningsutskottet baserar sitt utlåtande.
Utskottet bortser helt från näringsoch
befolkningspolitiska synpunkter
och säger kort och gott att med hänsyn
till vad remissmyndigheterna anfört
kan inte motionen tillstyrkas.

Detta är en så allvarlig fråga för oss
i Hälsingland, att vi inte kan acceptera
denna inställning till våra problem, som
vi ju också i andra sammanhang försökt
uppmärksamma här i kammaren.

Jag vill med adress till en hel del människor
citera vad landshövding Per Eckerberg
skrivit i en bok med titeln »15
år med Tage Erlander»: »Många har
accepterat tanken att de senaste årtiondenas
utveckling med en koncentration
av folk och sysselsättningsmöjligheter
till några få regioner i vårt land är något
oundvikligt, något önskvärt och rationellt,
som kommer att ytterligare
fortsätta. Stora värden ödeläggas, väldiga
investeringsbehov skapas, såväl en -

skilda som hela samhället ställs inför
ofantliga problem som en konsekvens
av detta skeende. Det är möjligt att det
skulle kunna visas att detta måste ske.
Någon sådan övertygande argumentation
har dock hittills icke förebragts.
Man konstaterar endast, kanske ibland
med beklagande, att ''utvecklingen’ tyvärr
går i den riktningen. Det är förvånansvärt
att — i ett land där man i övrigt
verkligen inte saknat tilltro till
människans förmåga att styra utvecklingen
—- man på ett område som på
ett avgörande sätt påverkar inte bara
hela samhällslivet utan alldeles speciellt
griper in i den enskilda människans
och familjens möjlighet att forma sitt
liv, demonstrerar en så väl utvecklad
handlingsovilja. Man kan icke med fog
påstå att det under senare år förelegat
någon ambition att här påverka utvecklingen.
Denna passivitet kontrasterar
dessutom mot vad som sker i flera oss
närstående länder.»

De raderna skulle jag med varm hand
vilja överräcka till dem som nu vurmar
för att näringslivet och företagsetableringen
skall gå till Stockholms-, Göteborgs-
och Malmöregionerna och som
med kall hand avvisar varje försök från
oss i norrlandslänen att få något intresse
för våra problem.

Det synes mig som om det måste bli
strid i dessa frågor —- inte så att vi vill
strida om huruvida företag av tvivelaktigt
ekonomiskt värde skall startas
eller inte utan så att all tänkbar kraft
och förmåga måste till för att uppslag
som framkommer skall få den allsidiga
prövning som saklighet och realiteter
påfordrar — sålunda icke enbart en
ekonomisk prövning.

Det skulle förvåna mig mycket om
inte de kommunala organen liksom medborgarna
inom länsdelen helhjärtat ansluter
sig till den tankegång som jag
nu citerat av landshövding Per Eckerberg
och som jag i detta fall helt ansluter
mig till.

Man säger att »utvecklingen» av före -

Nr 11 151

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

tagsetableringen alltmera söker sig till
storregionerna Stockholm, Göteborg
och Malmö. Vem svarar då för denna
utveckling? Det gör företagarna själva.
Arbetsmarknadsstyrelsen, vars politik
Gösta Rehn vill kalla för en ny ideologi,
har hittills i stort rättat sig efter denna
»utveckling». Man anser tydligen det
hela som ödesbestämt. Medborgarna i
Gävleborgs län accepterar inte denna
tankegång. Vi kräver att regering och
riksdag med sina resurser påverkar och
styr utvecklingen på sådant sätt att medborgarna
i Norrland får del av samhällsutvecklingens
resultat.

Om det skulle kosta litet pengar att stimulera
nya företag till västra Hälsingland
och Norrland i övrigt, bör dessa
pengar anslås nu. Sker inte det, kommer
vi slutligen i samma situation som
Tornedalen. När länsdelen där, utan
kraftiga ingripanden från staten, hamnar
i vad man kan kalla ett hopplöst
läge, först då finner man sig tvingad
att anslå hundratals miljoner kronor
för att något kompensera tidigare handlingsovilja.
För den länsdel jag nu talar
om har vi att motse samma trista utveckling,
därest inte statsmakterna kan
övertygas om att man även vid de ekonomiska
bedömningarna bör räkna med
människorna och deras framtid. Företagsverksamhet
med t. o. m. mycket
liten kontant ekonomisk utdelning kan
vara motiverad, om den bidrager till arbete
och utveckling i bygden.

Utskottet har böjt sig för remissmyndigheternas
ekonomiska sakkunskap.
Jag beklagar detta emedan denna låt
vara sakliga men ensidiga bedömning
icke kan vara till fyllest mot bakgrunden
av det läge som råder i här nämnda
landsdel.

Våra förhoppningar om statlig medverkan
till industriell gruvbrytning
tycks alltså denna gång ha grusats. Jag
vill dock understryka, herr talman, att
vi vet och har kommerskollegii ord på
att det finns malmförekomster. Vi vet
att Bolidenbolaget på 30 år offrat — om

Undersökning av vissa malmfyndigheter

uppgiften är riktig — mellan en halv
och en miljon kronor. För den lilla
summan kan inga omfattande undersökningar
ha gjorts, i varje fall inte
tillräckliga undersökningar, när man
nu från Tornedalsutredningcn anser sig
behöva åtta miljoner kronor för att undersöka
malmförekomsterna i Kaunisvaara
och Masugnsby.

Vi måste nog be, herr talman, att få
återkomma till denna fråga, enär vi anser
att utskottet icke visat tillräcklig
hänsyn till de krav om vi formulerat i
motion nr 67, till vilken jag nu ber att
få yrka bifall.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Jag skall inte gå så
djupt in i denna fråga som föregående
talare, men jag har i alla fall känt mig
manad att säga någonting.

Frågan om eventuell gruvdrift i de
delar av Hälsingland som motionärerna
nämner har ofta diskuterats i sysselsättningsdebatter
i dessa trakter. Alla
eventuella möjligheter prövas för att
man skall finna en lösning på det svåra
problem som befolkningsminskningen
utgör. Det är ett livsvillkor för oss att
kunna stoppa upp den olyckliga utvecklingen,
och inom kommunerna i regionen
arbetar man med det gemensamma
målet för ögonen, att vår landsdel och
länsdel skall förbli levande och attraktiv.

Det första villkoret härför är att allt
flera kan beredas sysselsättning inom
området, och det är i dessa diskussioner
som en eventuell gruvdrift kommer in
i bilden. Anledningen härtill är, som vi
hört, att ett par bolag under många år
innehaft s. k. utmål och inmutningar i
västra Hälsingland. Efter att i många år
ha lämnats åt sitt öde blev trakten för
några år sedan föremål för stor aktivitet
från bolagens sida, och många trodde
att nu skulle något ske. På direkta frågor
om anledningen till det nyvaknade intresset
blev svaret att man nu med förbättrade
brytningsmetoder fått större

152 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Undersökning av vissa malmfyndigheter

möjligheter att tillvarata också s. k. fattiga
malmer, även om de var utspridda
över ett större område.

Under senaste tiden har undersökningarna
avbrutits och återupptagits av
och till. I de berörda kommunerna har
man därför varit intresserad av att få
del av bolagens planer, och man har
inom varje kommun utsett representanter
som gemensamt skall följa denna
fråga. Det är nämligen av intresse för
kommunerna i deras planläggningar att
få veta vad som eventuellt kan komma
att ske även på detta område, lika väl
som man söker kontakter med andra
industrier och företag.

Eftersom frågan så nyligen aktualiserats
inom kommunerna att representanterna
inte hunnit kontakta bolagen tycker
jag nog, herr talman, att motionärerna
— som väl känner till detta förhållande
— kunde ha inväntat resultatet
av den aktionen innan frågan förelagts
riksdagen, där man ju i förväg
kunde vara ganska säker på avslag.

Trots det negativa svaret från utskott
och remissinstanser tror jag mig ändå
veta, herr talman, att man i berörda
trakter inte vill låta någon möjlighet
vara oprövad, utan man kommer att undersöka
även detta sysselsättningsobjekt
och väl då i första hand begära en redogörelse
av bolagen för de prov och
undersökningar som gjorts och de resultat
man hittills nått.

Herr NILSSON i Gävle (k) kort genmäle
:

Herr talman! Fru Thunvall tyckte att
det kunde räcka med de åtgärder som
kommunerna däruppe planerar eller har
beslutat vidta, och att motionen aldrig
borde ha väckts. Ja, det är möjligt att
den uppfattningen är riktig. Vi kanske
har varit litet för snabba i detta fall.
Men jag har svårt att tro att motionen
på något sätt skulle förstöra våra möjligheter
att gemensamt vinna ett positivt
resultat. Det är min förhoppning att
kommunernas valda representanter skall

mötas av bättre förståelse än vad motionen
har mött här i riksdagen. Jag uttalar
också som min mening att vi nog
måste räkna med att statsmakterna skall
visa större intresse för denna fråga än
de hittills gjort.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Motionärerna har inte
här ställt något yrkande, men herr Nilsson
i Gävle sade i slutet av sitt anförande
att utskottet inte har behandlat denna
fråga med den hänsyn som hade varit
befogad med tanke på de förhållanden
som råder uppe i norr. Jag kan emellertid
försäkra herr Nilsson att vi har behandlat
motionen med hänsyn till även
den saken. Vi har haft fullt klart för
oss att västra Hälsinglands domsaga
under en 30-årspcriod har förlorat tiotusentals
invånare, och det är självfallet
en fruktansvärd sak för ett så pass litet
område. Men den omständigheten har
ändå inte varit avgörande för oss i vårt
ställningstagande. Vi har stött oss på de
ganska fullständiga utredningar som
gjorts dels av kommerskollegium på det
ekonomiska planet och dels av Sveriges
geologiska undersökning inom dess
kompetensområde. När utskottet haft
klart för sig att man på den vägen inte
kunde förhindra eller ens stoppa upp
befolkningsflykten från denna landsdel,
så har utskottet inte ansett sig kunna
göra något annat än att yrka avslag på
motionen.

De utredningar som gjorts av Sveriges
geologiska undersökning och kommerskollegium
visar ju på förhållanden, som
inte endast är lokaliserade till västra
Hälsingland utan som också finns på en
del andra håll i vårt land, där man har
latenta malmfyndigheter som är så fattiga
att det inte lönar sig att bearbeta
dem. Så är tydligen fallet även med här
ifrågavarande fyndigheter, och jag tror
därför inte att det är önskvärt att ta
upp brytning där. Då kan man nämligen
riskera att inom någon tid få stor
arbetslöshet. Jag tror alltså att riksda -

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11 153

Ett aktuellt kulturpolitiskt handlingsprogram

gen här kan bifalla allmänna beredningsutskottets
avslagsyrkande.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag måste be om överseende.
Kammarens ledamöter tycker
kanske att jag tjatar. Jag har ålagt
mig mycken disciplin tidigare och försökt
att avkorta mina debattinlägg, men
nu kan jag inte göra det. Alla här i kammaren
måste förstå att detta är en livsfråga
för Hälsingland och för Gävleborgs
län.

Jag har all aktning för utskottet, men
när utskottets talesman här säger att de
ekonomiska och personella resurserna
inom malmprospekteringen är inriktade
på redan påbörjade och mera angelägna
arbetsuppgifter, så måste jag fråga: Är
då inte utskottet övertygat om att detta
är en angelägen arbetsuppgift?

Talet om dålig ekonomi och om brist
på arbetskraft är faktiskt inte något bärande
argument i en fråga som har betydelse
på så lång sikt som denna, över
huvud taget förefaller motiveringarna
minst sagt ansträngda, vilket såvitt jag
förstår beror på att tillräcklig uppmärksamhet
inte ägnats åt det svåra läge som
råder i området och på att man inte
tagit hänsyn till de malmförekomster
som de facto finns. Jag är övertygad om
att vi, därest man vill ge litet större
anslag —- samma anslag som man givit
till Tornedalen — skulle kunna hitta
malmförekomster som motiverade industriell
gruvbrytning.

Jag ber att ytterligare få understryka
att vi inte kan frånfalla de önskemål vi
framfört i motion II: 67. Jag hoppas
verkligen att kammarledamöterna förstår
vilken livsfråga detta är för vårt
län och vårt landskap och att de understödjer
våra strävanden härvidlag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen

den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i
Gävle begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen II: 67.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Gävle begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 161 ja och 12 nej, varjämte
17 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Ett aktuellt kulturpolitiskt handlingsprogram Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av
väckta motioner om ett aktuellt kulturpolitiskt
handlingsprogram.

I de likalydande motionerna I: 319 av
herrar Torsten Andersson och T horsten
Larsson samt II: 401 av herrar Wahlund
och Fälldin hade föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om en parlamentariskt
tillsatt utredning för upprättande av ett
aktuellt kulturpolitiskt handlingsprogram
avseende samhällets centrala och

154 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Ett aktuellt kulturpolitiskt handlingsprogram

regionala kulturstödjande åtgärder i
enlighet med vad i motionerna anförts.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 319 och II: 401
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Johnsson i Skoglösa, Axel Emanuel Andersson
och Magnusson i Nennesholm,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 319 och II: 401
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam utredning och översyn
för upprättande av ett aktuellt kulturpolitiskt
handlingsprogram avseende
samhällets centrala och regionala kulturfrämjande
åtgärder.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Under de senaste årtiondena
har vårt land upplevt en högkonjunktur,
som i längd och stabilitet
är unik och som medfört näringslivets
utveckling och välståndets förbättring.
Den sociala strukturen har samtidigt
utvecklats mot allt större social och ekonomisk
jämlikhet. Välståndsförbättringen
har inneburit att ökade resurser
kunnat ställas till statens förfogande. En
stor del av dessa har använts till utbyggnaden
av ett socialt välfärdssystem.
Över huvud taget kan man säga att statsmakterna
i materiellt hänseende visat
sig vara väl medvetna om sitt ansvar för
medborgarna.

I kulturpolitiskt hänseende däremot
har utvecklingen kännetecknats av en
förbättrad undervisning men också av
en restriktivitet när det gäller utgifterna
för övriga områden av andlig odling.
De för konstnärlig verksamhet och för
andra kulturmanifestationer nödvändiga
yttre betingelserna är inte tillfredsställande.
Kulturarbetarna har därigenom
fått en i förhållande till andra grupper
i samhället klart försämrad situation. I

ett stort antal fall är vederbörandes inkomster
så obetydliga, att möjligheterna
till aktivt konstutövande av ekonomiska
skäl blivit starkt begränsade, och det
gäller även eliten av konstnärerna.

Den ekonomiska expansionen har alltså
inte motsvarats av någon liknande
utveckling på det andliga arbetets område.
Till någon del beror detta väl på
att stora reformer på andra områden
stått i centrum och absorberat intresset
och resurserna, men det beror också på
en länge kvarlevande orealistisk kulturoptimism.
Man har litat på att i det
framtida välfärdssamhället kulturen mer
eller mindre automatiskt skulle få sitt
och mindre fäst sig vid missförhållanden
i samtiden. Tyvärr har denna optimism
dock visat sig vara betydligt överdriven.

Det är, herr talman, mot denna bakgrund
som vi i en motion krävt att ett
samlat grepp skulle tas för att se över
samhällets insatser också på detta område.
Jag skall inte ge mig in på en redovisning
av de olika avsnitt vi berört —
var och en som är intresserad kan ju
ta del av motion II: 401 — men utskottsmajoritetens
behandling av motionen
ger mig anledning att ta upp ett par
ting.

Vi har pekat dels på behovet av en
samordning då det gäller det centrala
administrerandet av kulturfrågorna,
dels på behovet av ett kraftigt ökat ekonomiskt
stöd åt kulturlivet. När det gäller
splittringen av kulturfrågorna på
olika departement hänvisar utskottet till
att handelsministern i statsverkspropositionen
framhållit att översynen bör
samordnas med frågan om departementsorganisationen.
Det är allt utskottet
kostar på sig. Låt mig därför något
beröra den speciella frågan.

De tre departement som fr. o. m. nästa
budgetår berörs är vad gäller lotterimedelsfonden
främst handelsdepartementet,
vad gäller radio och TV kommunikationsdepartementet
och vad gäller
kulturfrågorna i övrigt ecklesiastik -

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11

155

Ett aktuellt kulturpolitiskt handlingsprogram

departementet. Den uppdelningen måste
försvåra en planmässig handläggning
och utveckling av de kulturfrämjande
åtgärderna. Jag behöver bara nämna
hur nära varandra vissa anslag ur lotterimedelsfonden
och vissa anslag över
riksstaten ligger. Jag kan också peka på
att det inte är särskilt lyckat att radiooch
televisionsfrågorna handlägges inom
kommunikationsdepartementet med
hänsyn till den roll t. ex. skolradio och
skol-TV redan spelar och framgent kommer
att spela. Undervisningsfrågor i övrigt
handlägges inom ecklesiastikdepartementet
liksom folkbildningsverksamheten.

Jag är klart medveten om att radiooch
TV-företaget skall ha sin frihet och
inte i detta avseende dirigeras av statsmakterna.
Jag vill dock även nämna
att den utbyggnad som syftar till ökade
möjligheter att sända regionala och lokala
program är beroende av de medelsramar
som fastställes av riksdagen.
Det är ju meningen att program 2 alltmer
skall kunna utnyttjas för sådana
sändningar. I fråga om TV kommer väl
så småningom en likartad utveckling att
göra sig gällande, och det är från vår
sida ett starkt önskemål att så sker.

En sådan utveckling av radio- och
TV-verksamheten skulle uppenbarligen
främja och stimulera den lokala och regionala
kulturaktiviteten. Här finns möjligheter
till ett samspel mellan kulturskapare,
folkbildningssträvanden och
radio- och TV-verksamhet som hittills
inte uppmärksammats i nämnvärd grad.
Det är givetvis önskvärt att det för att
kunna främja ett sådant samspel åstadkommes
en planmässig handläggning i
fråga om exempelvis radio- och TV-nätets
utbyggnad och kapacitet, folkbildningsstödet
och kulturstödjande åtgärder
i övrigt. Jag anför detta som exempel
för att visa att den nuvarande uppdelningen
på olika departement inte är
lycklig.

När jag förordar att kulturfrågorna
skall ha en samlad behandling på det

centrala planet, innebär det inte att jag
talar för en centralisering. Jag anser
tvärtom att en decentralisering av både
kulturyttringar och handläggningen av
kulturfrämjande åtgärder bör eftersträvas.
Jag har något berört detta när det
gäller radio och TV m. m. Som exempel
kan jag ytterligare nämna tillskapandet
av fasta institutioner på det regionala
planet, t. cx. i fråga om yrkesmässig
konstnärlig musik och teater. Som ett
annat exempel, direkt hämtat ur motionen,
kan jag nämna att en betydande
del av den sakrala konst som förvaras
i huvudstadens museer bör kunna återställas
eller deponeras i ursprungskyrkorna.
Detta gäller både utställda föremål
och sådana som förvaras i museernas
källarutrymmen.

Det ursprungliga motivet för ett sådant
centralt hopsamlande av denna
konst i en gången tid var att man med
hänsyn till att framtidsvärdet av dessa
kulturskatter inte var allmänt känt ville
rädda dem åt eftervården genom att ta
hand om dem på den ort där sakkunskap
fanns att tillgå. Nu är förhållandena
helt annorlunda och en annan
deponering av denna konst bör därför
komma i fråga. Dessa konstföremål
skulle ute i kyrkorna kunna spegla bygdens
kulturtradition och på detta sätt
få en mycket större betydelse än på ett
museum utan organiskt samband med
bygd och folk.

Vad beträffar handläggningen av de
kulturfrämjande åtgärderna tror jag att
en instans exempelvis på länsplanet,
alltså någon form av länsråd, skulle vara
av värde. Jag vill inte göra något kategoriskt
uttalande i frågan om utformningen
av sådana råd o. s. v., men jag
anser att frågan bör prövas genom utredning.
Jag anser att genom sådana
organ inte bara centralisering utan också
dirigering av kulturlivet lättare skulle
kunna undvikas. Bland annat borde sådana
organ kunna ges stort inflytande
vid fördelningen av det samhälleliga
kulturstödet.

156 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Ett aktuellt kulturpolitiskt handlingsprogram

Frågan om departementsindelningen
ligger ju i Kungl. Maj:ts hand, och man
kommer väl där att ta den tid på sig
som man anser vara erforderlig. Men
skulle man inte medan departementen
funderar på vilken avdelning eller byrå
som skall flyttas hit eller dit kunna
vidta åtgärder för att få till stånd det
allmänna handlingsprogram som vi motionärer
efterlyser? Detta borde ske
på basis av utfört utredningsarbete och
de resultat som väntas med anledning
av pågående utredningar. Syftet skulle
vara dels att täcka de luckor som trots
allt kan finnas, dels att få fram det
allmänna handlingsprogram som vi skisserat
i motionen. Den dag då vi får en
samlad departemental handläggning av
kulturfrågorna skulle man ha någonting
att ta fasta på och slippa vänta i ytterligare
några år innan man kan skrida
till verket.

Till en sådan beredning säger utskottet
nej och uttalar sig om den i negativa
ordalag. Utskottet säger: »Man bör heller
inte bortse från faran för att ett kulturpolitiskt
handlingsprogram av det slag
motionärerna synes ha tänkt sig kan få
inslag som innebär en dirigering av
kulturarbetet från statsmakternas sida i
strid mot den vidsträckta handlingsfrihet
som nu är tillerkänd exempelvis
de kungl. teatrarna och Sveriges Radio
och som enligt utskottets uppfattning
representerar ett väsentligt värde.»

Jag är mycket förvånad över detta
uttalande av utskottet. Vad i all världen
grundar man uttalandet på? För mig
är det obegripligt vilken orsaken kan
vara. Och nog är väl exemplifieringen
egendomlig?

Jag tillåter mig att till utskottets majoritet
ställa frågan om det finns någon
orsak eller om man bara hugger till
så där i största allmänhet för att ha
någonting att säga på den punkten. Ta
t. ex. vårt krav i motionen när det gäller
direktstödet. Vi har pekat på att ett utökande
av stipendierna till t. ex. 150 stipendier
å 12 000 kronor per år och 50

punktstipendier å 5 000 kronor skulle
komma att kosta ungefär två miljoner
kronor per år. Skulle en sådan åtgärd
innebära den risk utskottet pekat på?
Jag får kanske i det sammanhanget erinra
om vad utskottet skrev i sitt utlåtande
nr 121 i fjol med anledning av
propositionen om en uppräkning av
kulturstödet: »Av särskilt värde är att
den statliga kulturpolitiken på hithörande
fält genom det handlingsprogram,
som i propositionen utformats, fått en
fast och målmedveten inriktning.»

Detta principiella uttalande var riksdagen
helt enig om. Nu var uttalandet
kanske välvilligt i överkant; riksdagen
liar ju ofta för vana att vara vänlig mot
regeringen. Ser man närmare efter finner
man, att det omfattar en halv sida
i propositionen. Man anger tre punkter:
stöd åt blivande konstnärliga utövare,
stöd åt konstnärliga utövare samt
stöd åt offentlig kulturkonsumtion. Härtill
anges som ytterligare en central
punkt åtgärder för en breddning av kulturmiljön
och för en effektiv kulturdistribution.
Propositionen gällde alltså
till denna del vad ett handlingsprogram
borde omfatta.

I fjol ansåg riksdagen, att det skulle
vara bra med ett sådant program. För
vår del har vi tidigare varit inne på
detta spörsmål. Det var på det sättet kulturfondsutredningen
tillkom. Den är ju
en av de utredningar som ännu inte
avsatt några märkligare resultat. Vi har
också på senare år haft motioner på
basis av bl. a. kulturfondutredningen.

Alltnog, när vi nu anger vissa utgångspunkter
och mål för ett sådant
här program och vill ha konkreta åtgärder
så snart som möjligt, då tycks
utskottet inte ha något intresse för ett
handlingsprogram med »fast och målmedveten
inriktning».

Herr talman! Utskottsmajoriteten konstaterar,
att utskottet liksom vi motionärer
är väl medvetet om att vissa av de
exemplifierade utredningarna ännu icke
lett till praktiska resultat i önskvärd

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11 157

Ett aktuellt kulturpolitiskt handlingsprogram

omfattning och att ökade insatser från
det allmännas sida för främjande av
kulturlivet är starkt påkallade. Men där
slutar utskottets intresse. Nu finns det
en reservation fogad till utskottsutlåtandet
och med exakt samma inledning
som utskottet har, men till skillnad från
majoriteten fullföljer reservanterna sitt
resonemang och sin inställning. Jag ber
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Det förslag om en utredning
för att få till stånd ett kulturpolitiskt
handlingsprogram, som herr Fälldin
här presenterat, är i och för sig av
mycket stort intresse och väl värt en
diskussion. Ett kulturpolitiskt handlingsprogram
av denna typ är helt enkelt
nödvändigt.

Med stort intresse noterar jag att förslaget
kommit från centerhåll. Jag betraktar
motionen som ett uttryck för
centerpartiets vilja att medverka till en
kulturpolitisk upprustning på bred front
och med betydande ekonomisk räckvidd.
Någon anledning att ta upp eu
kritik av de synpunkter som framförts
i motionen, har jag alltså icke, öven
om jag i detaljer och i fråga om avvägningen
mellan olika åtgärder skulle kunna
anföra avvikande meningar. I det
stora hela ställer jag mig bakom de
krav på kulturpolitiska åtgärder som
motionen innehåller. Jag vill också gärna
betona, att jag anser att ecklesiastikministern
bör känna sig stimulerad av
centerinitiativet i sitt arbete på att förverkliga
det kulturpolitiska program
han av allt att döma redan har till sitt
förfogande.

För några år sedan bildades en samarbetsnäinnd
mellan de organisationer
som här i landet företräder kulturarbetarnas
intressen. I nämnden är för närvarande
femton riksorganisationer företrädda
— författare, tonsättare, tonkonstnärer,
bildkonstnärer, regissörer,
skådespelare m. fl. — och vi har på detta
sätt fått ett samlat uttryck för kul -

turarbetarnas syn på de frågor som
centerpartimotionen behandlar. Denna
samarbetsnämnd uppvaktade för något
år sedan regeringen med ett kulturpolitiskt
handlingsprogram i 24 punkter,
av vilka de 12 första gällde kulturkonsumtionen,
de 12 sista kulturproduktionen,
d. v. s. kulturarbetarnas villkor.

Ett samlat kulturpolitiskt handlingsprogram
har redan härigenom skapats.
Vad det nu gäller är snarast att skaffa
fram pengar och att göra den lämpliga
avvägningen mellan de olika programpunkterna.
Detta torde vara en departemental
uppgift snarare än en uppgift
för en parlamentarisk utredning.

Om uppgiften är av departemental art
framstår det emellertid som väsentligt,
att ett enda departement får hand om
de kulturpolitiska frågorna. Detta understrykes
både i motionen och i utskottsutlåtandet.
Det verkar, herr talman,
som om ett överförande av de
kulturpolitiska uppgifterna till ecklesiastikdepartementet
borde ske utan
dröjsmål.

Det har ofta sagts, att det inte erfordras
några avskräckande stora belopp
för att lösa kulturarbetarnas existensfrågor
och därmed skapa gynnsamma
villkor för den svenska kulturproduktionen.
Motionen pekar mycket
riktigt på att redan ett förverkligande
av principen, att hälften av avkastningen
av lotteriverksamheten skall gå
till kulturpolitiska ändamål, skulle vara
tillräckligt för att lösa de aktuella problemen
på här ifrågavarande område.
Tiden synes vara mogen härför.

Under 1950-talet har en lång rad specialutredningar
tillsatts, och de har satt
oss i stånd att överblicka behoven av
kulturpolitiska åtgärder. En sammanställning
av dessa utredningar och de
förslag som framförts finns såvitt jag
vet inom ecklesiastikdepartementet.
Handlingsprogrammet finns där alltså.

För min del tycker jag att viktigare
än att söka skapa ett nytt sådant program
är att söka åstadkomma vissa

158 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Ett aktuellt kulturpolitiskt handlingsprogram

kompletterande specialutredningar. Jag
vill i detta sammanhang bara peka på
en sådan.

Vårt kulturområde är litet. En av anledningarna
till kulturarbetarnas nödläge
och därmed till kulturproduktionens
svårigheter ligger just i begränsningen
av kulturområdet. Systematiska
ansträngningar att med våra kulturprodukter
nå över landets gränser har hittills
saknats. Svenska böcker t. ex. översätts
i mycket ringa utsträckning till de
stora kulturspråken. Då detsamma gäller
om danska, norska och finska böcker
har frågan om kulturexporten nordisk
räckvidd. Från författarhåll kommer
därför förslag i detta avseende att
utarbetas på allnordisk basis. Men böckerna
som exportartiklar kan inte behandlas
isolerat. Den bildande konsten
och musiken befinner sig i samma läge,
och det är angeläget att åtgärderna på
kulturlivets olika områden samordnas
när det gäller en svensk eller nordisk
exportoffensiv.

En utredning av detta specialproblem
är så omfattande, att den inte bör stoppas
in i en utredningskvarn som skall
mala fram ett helt kulturpolitiskt program.
Detta kan vara ytterligare en
motivering för att inte nu utredningsvägen
söka få fram ett stort kulturpolitiskt
handlingsprogram. Ecklesiastikministerns
åtgöranden under senare år
vittnar om så stor målmedvetenhet att
ett kulturpolitiskt program måste existera.

Med understrykande av de många vitala
synpunkterna i motionen och reservationen
och med förhoppning om
att de olika punkterna i det kulturpolitiska
program som uppenbarligen redan
finns i snabb takt aktualiseras från
regeringens sida, ansluter jag mig vad
beträffar själva hemställan till utskottet.
Just den punkt i utskottets skrivning
däremot som behandlar risken för
dirigering förefaller mig, liksom herr
Fälldin, litet märkvärdig. Jag vill alltså
inte ge mitt anslutande till utskottets

motivering men ber att få yrka bifall
till dess hemställan.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! I likhet med herr Arvidson
finner jag motionärernas inställning
till en upprustning på det kulturella
området vara utomordentligt sympatisk.
Jag har också ungefär samma
synpunkter som herr Arvidson i fråga
om bästa sättet att arbeta för en sådan
upprustning.

De förslag som motionärerna framfört
t. ex. om att återuppliva äldre beslut
angående enprocentsregeln för utsmyckning
av statliga byggnader och
likaså det förslag — som herr Arvidson
också berörde — om att ta en större
del av lotterimedlen i anspråk för
kulturlivets behov, allt detta är sådant
som inte behöver fördröjas genom en
utredning. Vi kan längre fram vid denna
riksdag ta direkt ställning till dessa
frågor eftersom det finns motioner
som går i angiven riktning.

Det är naturligtvis riktigt som motionärerna
framhåller att vi har haft
en mängd utredningar rörande kulturlivets
olika områden, men de har givit
synnerligen ringa resultat. Just därför
bör man, tycker jag, akta sig för att
begära }rtterligare utredningar om hur
man skall kunna skapa bättre materiella
villkor för kulturarbetarna.

Med utgångspunkt härifrån tycker jag
att vi nu i stället bör handla mer och
utreda mindre. Därför anser jag också
att man med stor tillfredsställelse
skall hälsa alla nya proselyter i denna
församling, som inser att vi måste göra
något för att vidga och fördjupa kulturarbetet
såväl på konsumtionssidan
som för kulturarbetarna själva. Motionärerna
har lämnat ett positivt bidrag
men jag tror inte — liksom utskottet
och herr Arvidson — att vi för den sakens
skull behöver en ny utredning angående
ett stort kulturhandlingsprogram.
Jag är rädd för att det kan bli

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11

159

Ett aktuellt kulturpolitiskt handlingsprogram

en reformpaus i det ökade kulturarbetet.

Herr talman! För övrigt tror jag att
man just nu bäst främjar intresset för
kulturarbetet genom att avstå från att
ytterligare argumentera.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Det är allmänna beredningsutskottets
öde att alltid få sina
ärenden behandlade omkring midnatt.
Detta gör att även om man skulle vilja
gå in på en närmare granskning av
denna utomordentligt berättigade och
välskrivna motion, anser jag knappast
att tiden just nu är lämplig. Jag är så
mycket lättare löst från det uppdraget
efter herr Arvidsons anförande, som
fullständigt täcker vad utskottet ansett
i denna fråga.

Utskottet är nämligen fullt på det
klara med att alla resurser för en upprustning
av allt vad som ryms i uttrycket
kultur är önskvärd. Vi vet också
att under de senaste åren har på
detta område också skett och sker ständigt
— jag hänvisar till årets statsverksproposition
— en upprustning som
gör att vi nog är tämligen ense om dessa
saker. Jag tror inte att jag skall beröra
den katalog motionen innehåller;
det är ett oerhört vidsträckt område
som motionärerna har visat på och som
enligt utskottets uppfattning skulle komma
att innebära åratal av utredningsarbete,
om man skulle gå in på den
linjen. Det bleve ett utredningsarbete
som troligen skulle komma att verka i
en hämmande riktning därigenom att
vi vet hur lätt utskotten har att hänvisa
till redan pågående utredningar
när det kommer motioner och propåer,
med påföljd att utvecklingen i detta
speciella fall skulle komma att hämmas
i stället för att främjas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till allmänna beredningsutskottets
förslag.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag har inte på nytt begärt
ordet för att polemisera, ty efter
alla de deklarationer som gjorts och som
jag hälsar med tillfredsställelse borde
framtiden bli rätt ljus på det område vi
nu diskuterar.

Jag vill bara säga, att jag har mycket
svårt för att inse att i kravet på
en utredning skulle ligga någon möjlighet
att fördröja en aktiv insats, när
det är fråga om tillskott av medel. Jag
har lätt för att se på problemet på samma
sätt som ecklesiastikministern, när
han i sin proposition i fjol beträffande
den fråga utskottet tagit upp framhåller,
att det närmast är en praktisk
fråga, hur man skall kunna komma ifrån
risken för att stödet blir bindande. I
departementschefens uttalande heter
det: »Vad först beträffar risken för
minskad frihet för konstskaparen i den
meningen, att ekonomiskt stödjande åtgärder
skulle kunna verka bindande på
eller till och med tendera till dirigering
av det konstnärliga arbetet, är jag
för egen del övertygad om att det i
huvudsak är en praktisk fråga hur man
skall undanröja en sådan risk.»

Låt mig peka på den väg, som vi anvisat
i motionen. Om man ger ökade
möjligheter för samhällets kulturpolitik
— frånsett att man samlar dess administration
till ett departement — och
låter besluten till stor del fattas regionalt,
låter ett länsråd få stort inflytande
vid fördelningen av exempelvis stipendier
och eftersträvar omsättning av
ledamöter i dessa råd, skulle det bli
mycket liten risk för att favorisering av
någon eller några särskilda skulle komma
i fråga. Men sådana organ brukar
man inte inrätta utan vidare, i varje
fall har jag gjort den erfarenheten tidigare
i riksdagen. Jag tycker fortfarande
att man behövde studera dessa
förhållanden just för att åstadkomma
en decentralisering av åtgärderna.

Nu uppges det att det ligger ett färdigt
handlingsprogram i ecklesiastik -

160 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Interpellation i anledning av vissa fraktkostnadsökningar på Öland

departementet. Om så är fallet är det
bra. Då hoppas jag bara att vi får fram
det i ljuset rätt snart, så att vi får se
vad det innehåller. Jag är emellertid
litet förvånad, om det kan finnas ett
färdigt handlingsprogram, som spänner
över hela fältet, så länge ärendet sorterar
under tre olika departement. Jag
har exempelvis lagt märke till att det
i årets statsverksproposition anmäls,
att filmstödet flyttats över från finansdepartementet
till ecklesiastikdepartementet.
Om det funnits en medveten
strävan till samordning, ställer jag mig
frågan, om man då inte lika gärna hade
kunnat ta steget fullt ut och till ecklesiastikdepartementet
flytta det som i
dag sorterar under kommunikationsoch
handelsdepartementen — allt under
förutsättning att det verkligen finns
ett färdigt handlingsprogram i ecklesiastikdepartementet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Fälldin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Johnsson i Skoglösa m. fl.

möter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Fälldin begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 151 ja och 24 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
väckt motion om statlig rådgivningsverksamhet
vid byggande av ungdomsgårdar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Herr TALMANNEN yttrade:

Enligt den preliminära planen är
kammarens sammanträde fredagen den
30 mars avsett att bli ett bordläggningsplenum
och ta sin början kl. 14.00. Erhållna
uppgifter om bordläggning av utskottsutlåtanden
ger emellertid vid handen
att det eventuellt kan bli erforderligt
att nämnda dag anordna arbetsplenum,
som i så fall torde komma att börja
kl. 11.00.

§ 20

Interpellation i anledning av vissa
fraktkostnadsökningar på Öland

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep),
som yttrade:

Herr talman! Nedläggningen av järnvägen
på Öland den 1 oktober i fjol och
av järnvägsfrakten över Kalmarsund
har medfört betydande kostnadsökningar
för transporten av vagnslastgods. Av
en sammanställning, som gjorts av järnvägsmyndigheterna,
framgår att de totala
fraktkostnaderna för vagnslastgodset
nu ligger mellan 7 och 41 procent
högre än före järnvägsnedläggningen.

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

Nr 11 161

Interpellation i anledning av vissa fraktkostnadsökningar på Öland

Som exempel kan nämnas, att transportkostnaderna
för socker från Arlöv till
Mörbylånga stigit från kr. 5: 52 till kr.
5:96 per 100 kg, d. v. s. med 7,9 procent,
för gödning från Stockviksverken
till Borgholm från kr. 5: 61 till kr. 6: 26,
d. v. s. med 11,5 proc., för potatis från
Böda till Stockholm från kr. 5:08 till
kr. 6: 07, d. v. s. med 19,4 procent, för
lök från Mörbylånga till Gävle från kr.
9:50 till kr. 11:39, d. v. s. med 19,8
procent, för träfiberplattor från öd till
Böda från kr. 6: 54 till kr. 8: 28, d. v. s.
med 26,6 procent, för plåtburkar från
Södervärn till Mörbylånga från kr. 10: 15
till kr. 13: 55, d. v. s. med 33,5 procent,
och för arbetad sten från Persnäs till
Karlstad från kr. 7:24 till kr. 10:21
d. v. s. med 41 procent. I genomsnitt
torde fraktfördyringen uppgå till cirka
kr. 1: 50 per 100 kg.

Dessa fraktkostnadsökningar är framför
allt en följd av att tågfärjedriften
över Kalmarsund nedlagts. Vid nuvarande
förhållanden måste vagnslasterna
lastas och lossas vid järnvägen i Kalmar.
överfarten på bilfärja medför givetvis
avsevärt ökade tidskostnader.

Redan tidigare har ju näringslivet på
Öland haft stora svårigheter med transportförhållandena
i följd av den speciella
situation, som förbindelserna över
Kalmarsund medför. Den ökade belastning,
som nu kommit på det öländska
näringslivet genom fraktkostnadshöjningarna,
är mycket betungande. Det synes
mig därför nödvändigt, att lättnader
genomföres exempelvis genom taxenedsättning
på järnvägen eller genom
återupptagande av tågfärjedriften över
Kalmarsund.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få ställa
följande fråga:

Har herr statsrådet uppmärksammat,
att nedläggningen av järnvägen på
Öland och av tågfärjedriften över Kalmarsund
medfört kraftigt ökade frakt -

kostnader för vagnslastgods, och har
herr statsrådet i så fall för avsikt att
vidtaga åtgärder i syfte att uppnå en
kostnadsutjämning mellan Öland och
fastlandet, exempelvis genom taxenedsättning
på järnväg för vagnslastgods
från och till Öland eller genom återupptagande
av tågfärjedrift över Kalmarsund? Denna

anhållan bordlädes.

§ 21

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 111, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 72 §
växellagen m. m.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 98, till
Konungen angående val av ombud i
Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels ock riksdagens förordnanden:

nr 99, för herr Bengt Elmgren att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 100, för herr Hans Hagnell att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

101, för herr Gunnar Heckscher
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 102, för herr Ingemar Andersson
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 103, för herr Sven Gustafson att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 104, för herr Gunnar Hedlund att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 105, för herr Yngve Möller att vara
suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 106, för fru Elisabeth Sjövall att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

162 Nr 11

Onsdagen den 14 mars 1962 em.

nr 107, för herr Carl Göran Regnéll
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 108, för fröken Lisa Mattson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 109, för herr Per-Olof Hanson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och

nr 110, för herr Torsten Andersson
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

§ 22

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 59, angående anslag för budgetåret
1962/63 till journalistutbildning,
nr 88, angående marinens tekniska
personal m. m.,

nr 89, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Svenska träforskningsinstitutet,
m. m.,

nr 92, med förslag till lag om straff i
vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration,
m. m.,

nr 95, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m., och

nr 96, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 23

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.16 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STMLH «Z

202004