Nr 11 ANDRA KAMMAREN 1961 (Riksdagens protokoll 1961:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 11 ANDRA KAMMAREN 1961

17—24 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 21 mars

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Lundberg ang. frågan om riksdagsledamots immunitet ........

fru Eriksson i Stockholm ang. tillämpningen av 10 § jordfästnings lagen

....................................................

Svar på fråga av herr Wiklund i Stockholm ang. kontrollen beträffande

släpfordon..................................................

Svar på interpellationer av:

herr Jönsson i Ingemarsgården ang. åtgärder mot reklam i TV-sänd ningar

...................................................

herr Hamrin i Kalmar ang. medel för barn- och ungdomsfilm för televisionen
..................................................

Svar på fråga av herr Hamrin i Jönköping ang. allmänna ordningsstadgans
tillämpning på vissa radio- och TV-program samt på interpellation
av herr Gustafsson i Borås ang. TV-programmens överensstämmelse
med vissa bestämmelser i allmänna ordningsstadgan........

Interpellation av herr Svanberg ang. villkoren för beviljande av egnahemslån
....................................................

Onsdagen den 22 mars

Tillstånd för Inomeuropeisk Mission att tullfritt införa vissa flyktingarbeten
....................................................

Förordning om bensinskatt, m. m................................

Rätt till avdrag vid beskattningen för kostnad för nyanlagd skogsplantering
......................................................

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets

fall, m. m...................................................

1 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 11

Nr 11

Innehåll

Sid;

Utredning rörande förmögenhetsskatten för äkta makar............ 70

Ändringar i förordningen om allmän energiskatt................... 74

Sänkning av riksbankens diskonto, m. m......................... 75

AB Industrikredits utlåningsverksamhet ......................... 89

Minskning av kostnaderna för riksdagstrycket .................... 96

Tidpunkten för avgivande av den årliga redogörelsen för handläggningen
av riksdagens skrivelser till Kungl. Maj:t..................... 97

Lagen om semester, m. m....................................... 99

Ändringar i 27 § värnpliktslagen ................................ 102

Ändrad lydelse av 23 § jaktlagen................................ 106

Nya former för hedersbevisning för lång och trogen tjänst inom det

statliga verksamhetsområdet.................................. 112

Interpellationer av:

herr Senander ang. obligatorisk sjuk- och yrkesskadeförsäkring av

elever vid de s. k. inbyggda yrkesskolorna.................... 113

herr Sundelin ang. sysselsättningen inom skogsbruket ........... 114

herr Larsson ang. ökad statsfinansiering av investeringarna för enhetsskolans
genomförande.................................. 117

Fredagen den 24 mars

Meddelande ang. sammanträdestider................................... 120

Svar på fråga av fru Torbrink ang. åtgärder mot vapen- och ammuni tionsstölder

från militära anläggningar......................... 121

Svar på interpellationer av:

herr Larsson i Hedenäset ang. viss för militära ändamål förvärvad

mark m. m. .............................................. 122

herr Hamrin i Jönköping ang. lektorsbristen vid läroverken....... 123

Svar på fråga av herr Larsson i Borrby ang. V5-spelet ............. 125

Svar på interpellationer av:

herr Slcöldin ang. obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare..... 126

herr Elmwall ang. mjölkproduktionen i Mellansverige............ 127

herr Björkänge ang. garantilånen för skördeskador .............. 135

Utredning rörande domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen
..................................................... 138

Ändring av bidragsförskottslagen................................ 157

Ytterligare arbetstidsförkortning......... 158

Upphävande av bestämmelser i arbetarskyddslagen, vilka inskränka

den kvinnliga arbetskraftens användande i yrkesarbete............ 162

Reglering av priserna på fisk.................. 165

Förenkling och samordning av arbetsgivare åliggande uppgifts- och
uppbördsskyldighet.......................................... 168

Innehåll

Nr 11

Sid.

Interpellationer av:

herr Martinsson ang. ändring av lagen om fri rättegång............. 169

herr Jansson i Benestad ang. kommunindelningsfrågans inverkan på

enhetsskolans genomförande................................ 170

herr Johansson i Stockholm ang. försäljningen av jagarna Lappland

och Värmland............................................. 171

herr Regnéll ang. val av ny universitetskansler.................. 171

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 22 mars

Statsutskottets utlåtande nr 38, ang. fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde
.............. 43

— nr 39, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1961/

62....................................................... • 43

— nr 40, ang. godkännande av avtal om fortsatt drift av Svenska sili katforskningsinstitutet,

m. m................................. 44

— nr 41, ang. statens provningsanstalts organisation och verksamhet,

m. m...................................................... 44

Bevillningsutskottets betänkande nr 5, om tillstånd för Inomeuropeisk
Mission att tullfritt införa vissa flyktingarbeten ................ 44

— nr 9, om bensinskatt, m. m................................... 49

— nr 15, om rätt till avdrag vid beskattningen för kostnad för nyanlagd
skogsplantering........................................ 54

— nr 19, om vidgad avdragsrätt för vetenskaplig forskning vid beskattning
av rörelseinkomst...................................... 62

— nr 23, om undantagande från beskattning av vinst, som beror på

penningvärdets fall, m. m.................................... 62

— nr 24, om utredning rörande förmögenhetsskatten för äkta makar 70

— nr 26, ang. vissa ändringar i förordningen om allmän energiskatt 74

Bankoutskottets utlåtande nr 12, ang. sänkning av riksbankens diskonto

samt ang. riksbankens räntepolitik ........................... 75

— nr 13, ang. AB Industrikredits utlåningsverksamhet ............ 89

— nr 14, om förlängning av preskriptionstiden för uttagande av pre mieobligationsvinster

....................................... 96

— nr 15, om minskning av kostnaderna för riksdagstrycket.......... 96

Första lagutskottets utlåtande nr 19, om ändrad lydelse av 72 § växellagen
m. m................................................. 96

— nr 20, ang. tidpunkten för avgivande av den årliga redogörelsen för

handläggningen av riksdagens skrivelser till Kungl. Maj:t ....... 97

Andra lagutskottets utlåtande nr 14, ang. lagen om semester, m. m. ... 99

— nr 19, om ändringar i 27 § värnpliktslagen..................... 102

— nr 20, om reseersättning från den allmänna sjukförsäkringen i samband
med sjukgymnastisk behandling, m. m.................... 106

Nr 11

Innehåll

Sid.

Andra lagutskottets memorial nr 24, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra lagutskottets utlåtande ang. ersättning
från den allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastisk
behandling........................................................ 106

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9, ang. ändrad lydelse av 23 § jaktlagen 106

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8, om nya former för hedersbevisning
för lång och trogen tjänst inom det statliga verksamhetsområdet
................................................... 112

— nr 9, om hälsoundersökning av unga kvinnor .................. 113

•— nr 10, om taxenedsättningar för busstrafiken .................. 113

Fredagen den 24 mars

Första lagutskottets utlåtande nr 22, om utredning rörande domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i förvaltningen ................. 138

Andra lagutskottets utlåtande nr 21, om viss ändring av lagen om förskottering
av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslagen) .... 157

— nr 22, om ytterligare arbetstidsförkortning .................... 158

— nr 23, ang. upphävande av bestämmelser i arbetarskyddslagen, vilka
inskränka den kvinnliga arbetskraftens användande i yrkesarbete . 162

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13, ang. reglering av priserna på fisk 165

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 11, om effektivisering av
övervakningen av svensk krigsmaterielexport................... 168

— nr 12, om förenkling och samordning av arbetsgivare åliggande uppgifts-
och uppbördsskyldighet................................ 168

Fredagen den 17 mars 1961

Nr 11

Fredagen den 17 mars

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 10 innevarande
mars.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 71, angående fråga
om befrielse för O. Olsson från viss
ersättningsskyldighet till statsverket.

§ 3

Föredrogs den av herr Mattsson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående reglerna
för statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs den av herr Hamrin i
Kalmar vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet angående
medel för barn- och ungdomsfilm för
televisionen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Fröding vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan

att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående huvudförhandling i
högsta domstolen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1961/62,
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Svenska silikatforskningsinstitutet,
m. m., och
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statens provningsanstalts
organisation och verksamhet,
m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 5, i anledning av väckta motioner
om tillstånd för Inomeuropeisk Mission
att tullfritt införa vissa flyktingarbeten,
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om bensinskatt, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 15, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för kostnad för nyanlagd skogsplantering,

nr 19, i anledning av väckta motioner
om vidgad avdragsrätt för vetenskaplig
forskning vid beskattning av rörelseinkomst,

Nr 11

Fredagen den 17 mars 1961

nr 23, i anledning av väckta motioner
om undantagande från beskattning av
vinst, som beror på penningvärdets fall,
m. m.,

nr 24, i anledning av väckt motion om
utredning rörande förmögenhetsskatten
för äkta makar, och

nr 26, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen
om allmän energiskatt;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående sänkning av riksbankens diskonto
samt angående riksbankens räntepolitik,

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående AB Industrikredits utlåningsverksamhet,

nr 14, i anledning av väckt motion
om förlängning av preskriptionstiden
för uttagande av premieobligationsvinster,
och

nr 15, i anledning av väckt motion
om minskning av kostnaderna för riksdagstrycket; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 72 § växellagen m. m.,
och

nr 20, i anledning av väckt motion angående
tidpunkten för avgivande av
den årliga redogörelsen för handläggningen
av riksdagens skrivelser till
Kungl. Maj :t;

andra lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 14, i anledning av väckta motioner
angående lagen om semester, m. m.,
nr 19, i anledning av väckt motion
om ändringar i 27 § värnpliktslagen,
nr 20, i anledning av väckta motioner
om reseersättning från den allmänna
sjukförsäkringen i samband med sjukgymnastik
behandling, m. m., och
nr 24, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
väckta motioner angående ersättning
från den allmänna sjukförsäkringen för
sjukgymnastik behandling;

tredje lagutskottets utlåtande nr 9, i
anledning av motion angående ändrad
lydelse av 23 § jaktlagen; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

8, i anledning av väckt motion om
nya former för hedersbevisning för lång
och trogen tjänst inom det statliga verksamhetsområdet,

nr 9, i anledning av väckta motioner
om hälsoundersökning av unga kvinnor,
och

nr 10, i anledning av väckta motioner
om taxenedsättningar för busstrafiken.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 101, angående uppskov med beslut
över vilande förslag till ändrad lydelse
av 31 § regeringsformen;

från statsutskottet:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion; och

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; från

första lagutskottet:

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
december 1949 (nr 655) med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus;
och

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i skattestrafflagen den 11 juni
1943 (nr 313);

Nr 11

Fredagen den 17 mars 1961

från jordbruksutskottet:
nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar, m. m.; och

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig kreditgaranti
för anordnande av auktionslokaler
för trädgårdsprodukter, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner; samt
från allmänna beredningsutskottet:
nr 94, i anledning av väckta motioner
angående allmänna flaggdagar.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

115, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående överförande till riksdagsbiblioteket
av huvudmannaskapet
för registret till riksdagstrycket;

nr 116, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning; och
nr 117, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning
av riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning.

§ 8

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 66, angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m.,

nr 72, med förslag till organisation
för undervisning och vård av barn med
komplicerad utvecklingshämning m. m.,
nr 74, angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård, och
nr 81, angående anslag till industriell
verksamhet i Töre kommun.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet inkommit framställning
från fullmäktige i riksbanken
angående möjliggörande av vissa lån
från riksbankens avbetalningslånefond
till tjänstemän vid riksdagens verk.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.04.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Tisdagen den 21 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 14
och den 15 innevarande mars.

§ 2

Upplästes följande till kammaren
inkomna protokoll:

År 1961 den 21 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att — sedan
f. d. rådmannen Erik Anton Wilhelmsson,
som den 1 mars 1960 utsetts till
militieombudsman, avsagt sig detta förtroendeuppdrag
— jämlikt § 68 riksdagsordningen
utse ny militieombudsman;
och befanns efter valförrättningens
slut därtill ha blivit utsedd:

herr häradshövdingen Karl Hugo
Henkow med 40 röster.

Därjämte avgåvos en blank valsedel
jämte en dubbelsedel, vilka kasserades.

Georg Branting Bertil von Friesen
K. G. Ewerlöf Per Svensson

År 1961 den 21 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att — sedan
häradshövdingen Karl Hugo Henkow
denna dag utsetts till militieombudsman
— jämlikt § 68 riksdagsordningen
utse ny ställföreträdare för militieombudsmannen;
och befanns efter valförrättningens
slut därtill ha blivit utsedd:

herr hovrättsrådet Gunnar Thyresson
med 42 röster.

Georg Branting Bertil von Friesen
K. G. Ewerlöf Per Svensson

År 1961 den 21 mars sammanträdde
kamrarnas valmän för att — sedan hovrättsrådet
Ulf Lundvik, som den 1 mars
1960 utsetts till ställföreträdare för riksdagens
justitieombudsman, avsagt sig

detta förtroendeuppdrag — jämlikt
§ 68 riksdagsordningen utse ny ställföreträdare
för justitieombudsmannen;
och befanns efter valförrättningens slut
därtill hava blivit utsedd:

herr hovrättsrådet Holger Vilhelm
Henrik Nordqvist med 40 röster.

Dessutom avgåvos två blanka valsedlar,
vilka kasserades.

Georg Branting Bertil von Friesen
K. G. Ewerlöf „ Per Svensson

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna samt
att kanslideputerade skulle underrättas
om dessa val och anmodas låta uppsätta
förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelser till Konungen
med anmälan om de verkställda
valen.

§ 3

Svar på interpellation ang. frågan om
riksdagsledamots immunitet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Lundberg gjort gällande, att ett av
högsta domstolen i december förra året
meddelat beslut angående rättegångshinder
i ett mål, vari väckts talan mot
en ledamot av denna kammare om skadestånd
på grund av ärekränkning,
skulle vara att anse som en lagförklaring,
som kan undanröjas av riksdagen.
Herr Lundberg har frågat, om man kan
förvänta att Kungl. Maj:t till årets riksdag
kommer att framlägga proposition

Tisdagen den 21 mars 1961

Nr 11

Svar på interpellation ang. frågan om riksdagsledamots immunitet

om att undanröja denna lagförklaring
och föreslå att riksdagen måtte besluta
om att § 110 regeringsformen ges en
lagförklaring av det innehållet, att den
blir ett verkligt grundskydd för att riksdagens
ledamöter skall kunna tala fritt
i riksdagsarbetet utan att i oträngt mål
behöva riskera åtal eller skadestånd
vare sig från det allmännas eller från
enskildas sida.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Enligt uttrycklig bestämmelse i § 83
regeringsformen kan någon för framtiden
gällande förklaring av grundlagarna
ej stadgas »utan på det sätt, som vid
ändringar i dem iakttagas bör». Det beslut
av högsta domstolen som det här
gäller är ej någon lagförklaring utan ett
i vanlig ordning fattat beslut med anledning
av fullföljd talan mot vederbörande
hovrätts beslut i frågan huruvida
hinder mot skadeståndsmålets upptagande
kunde anses föreligga. I likhet
med andra avgöranden av högsta domstolen
kan emellertid beslutet väntas bli
vägledande för domstolarna i fortsättningen.
Som konstitutionsutskottet i december
förra året uttalade i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 28 har genom
beslutet klarlagts, att § 110 regeringsformen
ej innefattar något skydd
mot skadeståndstalan, som grundas på
gärningar eller yttranden av riksdagsman
i denna hans egenskap. Utskottet
tillfogade, att genom högsta domstolens
beslut frågan om en revision av det
ifrågavarande grundlagsstadgandet aktualiserades.
Då frågan om en sådan revision
redan hade upptagits till behandling
av författningsutredningen fann utskottet
emellertid — med understrykande
av sakens betydelse — någon omedelbar
åtgärd inte påkallad.

Den möjlighet som föreligger att få
till stånd en ändrad ordning är alltså
att ändra § 110 regeringsformen. I likhet
med konstitutionsutskottet anser jag
dock att denna fråga inte bör brytas ut
ur den allmänna författningsrevisionen

eftersom någon ändring inte gjordes vid
fjolårets riksdag och en grundlagsändring
inte kan slutligt antagas förrän efter
utgången av den nu löpande perioden
för andrakammarval, d. v. s. tidigast
vid 1965 års riksdag.

Herr Lundberg har även frågat, om
man kan förvänta att Kungl. Maj :t kommer
att taga något initiativ för att vederbörande
riksdagsledamot hålles ekonomiskt
skadeslös för de kostnader han
åsamkats i anledning av rättegången.
Denna fråga synes vara för tidigt väckt,
eftersom det skadeståndsmål det här är
fråga om ännu inte definitivt avgjorts.
Dessutom anser jag det vara naturligt,
att ett eventuellt initiativ i en sådan
fråga tages av riksdagen själv.

Härpå anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation.

Visserligen är svaret knapphändigt
och rutinmässigt och påminner om en
bedömning av en parkeringsförseelse,
men jag får erkänna att när jag interpellerade,
tänkte jag inte på att Kungl.
Maj:t formellt står som undertecknare
av högsta domstolens lagförklaring. Endast
denna förklaring kan motivera att
justitieministern så lätt glider förbi den
allvarliga konfliktsituation av politisk
karaktär som inträffar när en av två
parter upphöjer sig till förmyndare för
en i laga ordning vald demokratisk folkrepresentation.

Under drygt 150 år har en konfliktsituation
som den nu inträffade aldrig
förekommit, kanske främst på grund av
vad i Hilding Eeks doktorsavhandling
uttryckes sålunda: »Att en konflikt likartad
den angivna är för modernt
svenskt författningsliv okänd, betyder
nu inte annat, än att domstolarna i sin
rättsskipning, respektive regeringen i
sin styrelse, icke gått så till väga, att

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Svar på interpellation ang. frågan om riksdagsledamots immunitet

någon till sin spets driven meningsfejd
uppkommit.» Jag är medveten om att
juridik och politik har stark anknytning,
men detta förutsätter ändå ömsesidig
respekt. Tyvärr har nu den ena
parten ansett det lämpligt att bryta denna
som man kan tycka naturliga gränsdragning.

Motiveringen att den ena av de två
parterna skulle vara mindre politiskt
bunden än den andra, har belysts av
bl. a. Stjernberg, som säger: »Då dessa
så betydelsefulla synpunkter framföres
förbises ofta, att hinder måste resas
icke blott emot främmande politiska inflytelser
över domarne utan även däremot,
att domarnes egna politiska intressen
och värderingar tränga in i deras
dömande verksamhet. Domarkårens
oberoende och självständighet är icke i
sig självt en tillräcklig garanti.»

Jag är medveten om svårigheterna att
rätt tolka vad grundlagsskrivarna grammatikaliskt
lade in i de enskilda orden.
Att som en politisk professor i regeringsformens
§ 110 inlägga ett uttryck för
»riksdagsmans oansvarighet» visar, hur
långt bort från realiteter folk kan komma
när de hypnotiskt stirrar in i en
glaskula där ordet »tilltal» i sin nakenhet
framträder. Grundlags tolkning kan
inte förutsätta annat än, som någon har
sagt, att »företrädesvis den grammatikaliska
tolkningen skall användas men
att, då denna icke är tillräcklig, även
må tillitas den logiska, som, när lagstadgandet
är dunkelt, av lagens uppkomst,
sammanhang och ändamål sluter
sig till dess mening».

John Marshall uttalar också, att »vi
får aldrig glömma, att det är en konstitution
vi tolkar, en konstitution som är
avsedd att bestå genom släktled och att
användas under de olikartade kriser ett
mänskligt samfund utsättes för». Det
förefaller som om dessa allmängiltiga
ord vad beträffar principerna för
grundlagstolkning borde kunna gälla
även i dagens situation.

I en demokrati måste det finnas åt -

minstone en enda plats, där det finns
sådan frihet att kritisera, att tänka och
handla fritt — med hänsyn endast till
de begränsningar, som ålagts riksdagen
själv i grundlagens anda och mening ■—-som förutsattes vid tillkomsten av regeringsformens
§ 110.

Vi får betänka att drygt 150 år förflutit
sedan regeringsformens § 110 tillkom
och ta hänsyn till de förhållanden,
som då rådde, och den utveckling fram
till en demokratisk stat, som sedan ägt
rum. I ett folkstyrt samhälle som vårt
måste alltid — inte minst på grund av
byråkratisering m. m. — finnas en plats
där, som grundlagen säger, »ingen riksdagsman
må kunna under tilltal ställas
eller sin frihet berövas för sina gärningar
eller yttranden i denna egenskap,
utan att den kammare, till vilken
han hörer, sådant tillåtit genom uttryckligt
beslut, däruti minst fem sjättedelar
av de röstande instämt». Det bör
även tilläggas att i instruktion för riksdagens
ombudsmän, 8 §, stadgas uttryckligen:
»Beslutar riksdagen beivra
sådan förbrytelse mot riksdagens, dess
kamrars eller utskotts eller någon enskild
riksdagsmans frihet, varom förmäles
i 110 §---, åligger det justi tieombudsmannen

att utföra åtalet.»

Då det gäller tolkningen av § 110 bör
erinras om excellensen friherre De
Geers ord i hans anförande till statsrådsprotokollet
den 5 januari 1863, där
han berör den äldre grundlagens ordalydelse
och fastslår att den äldres »ordalydelse
bibehållits även i de delar,
där redaktionen påtagligen är mindre
god, helst en ny lagtext kräver ojämförligt
större fullkomlighet för att giva
samma säkerhet om en riktig tillämpning,
som lämnas av en gammal lagtext,
för vars tolkning finnes ledning i en
långvarig och godkänd praxis». Man
måste väl säga att den praxis och den
tolkning som har gällt sedan § 110 stiftades
för 150 år sedan, alltid har ansetts
vara ett immunitetsskydd för riksdagen
och dess ledamöter.

Tisdagen den 21 mars 1961

Nr 11

Svar på interpellation ang. frågan om riksdagsledamots immunitet

Justitierådet Conradi anför i fråga om
tillämpligheten av § 110 regeringsformen
enligt protokoll av den 9 november
1960: »Vid regeringsformens tillkomst
1809 kände svensk rätt icke någon
allmän skyldighet för den som begått
brott att gälda därav uppkommen
skada. Vad särskilt angår ärekränkningsbrott
ägde målsägaren icke rätt
till ekonomisk gottgörelse i annan form
än genom andel i eventuella böter. Den
situation som föreligger till bedömande
i målet — att skadeståndstalan av enskild
målsägande föres mot ledamot av
riksdagen i anledning av ett under riksdagsförhandlingarna
fällt yttrande som
påstås vara för målsäganden ärekränkande
— kunde följaktligen vid regeringsformens
tillkomst över huvud icke
uppkomma. Det bör vidare anmärkas,
att även i fall, då särskilt skadestånd
utdömdes, detta närmast betraktades
som ett rent bihang till straffet; det förefaller
som om skadeståndsyrkande
endast i undantagsfall kunnat framställas
utan samband med talan om straffansvar.
Ända till nya rättegångsbalkens
ikraftträdande rådde i vårt land den
ordningen, att skadeståndstalan på
grund av brott — även om yrkandet
framställdes utan samband med ansvarstalan
•— behandlades som brottmål.
Det är mot bakgrunden av nu angivna
förhållanden som den i målet
uppkomna frågan om tillämpning av
§ 110 regeringsformen måste bedömas.
Till en början skall därvid framhållas,
att stadgandets ordalag icke giva några
säkra hållpunkter för tolkningen. Väl
kan det sägas, att ''under tilltal ställas’,
liksom sammanställningen med orden
’sin frihet berövas’, närmast leder tanken
till talan som går ut på straffansvar
•— vilket för övrigt med hänsyn till vad
nyss sagts är helt naturligt — men nödvändigt
är detta icke. I äldre lagspråk
i vårt land —- varpå exempel finnes
även i 1734 års lag — har uttrycket
Tilltal’ använts för att beteckna talan i
allmänhet. Även om § 110 regeringsfor -

men närmast torde hava tillkommit som
ett skydd mot ingripanden av kungamakten
eller av ständerna själva mot
misshagliga riksdagsmän, har man svårt
att föreställa sig, att riksdagen 1809
icke skulle hava ansett det vara angeläget
att skydda sina ledamöter mot angrepp
även från enskilda i form av talan
om skadestånd för ärekränkning,
om sådan talan då hade varit möjlig.
En viss parallell erbjuder den endast
två år tidigare tillkomna förklaringen
den 23 mars 1807 som i punkt 40 förbjuder
enskild part att taga stämning å
någon domare för att tilltala honom för
fel eller brott i ämbetet. Detta stadgande
kom snart i praxis att utvidgas till
att avse alla högre ämbetsmän, som
hade forum för ämbetsfel i hovrätten
eller högsta domstolen, och tillämpades
så, att målsäganden ej heller ansågs hava
rätt att framställa privaträttsligt anspråk
på grund av tjänstefel annat än i
samband med en av vederbörande åklagare
förd talan. I övrigt får avgörandet
grundas på omständigheter av mera allmän
natur. Det måste anses vara ett viktigt
samhällsintresse, att riksdagens ledamöter
kunna i riksdagsarbetet tala
fritt utan att i oträngt mål behöva riskera
åtal eller skadeståndstalan vare
sig från det allmännas eller från enskildas
sida. Förhållandet kan icke
hava varit ett annat vid regeringsformens
tillkomst. Man torde icke behöva
befara, att ett omfattande skydd i nu
angivet hänseende skall leda till missbruk
av yttrandefriheten; i sista hand
finns ju alltid den möjligheten att kammaren
vid uppenbart missbruk ger sitt
tillstånd till talans väckande. Det är
icke väl förenligt med en naturlig uppdelning
av riksdagens och domstolarnas
befogenheter, att domstolarna, utan
den opinionsyttring som kammarens
med stöd av § 110 regeringsformen lämnade
medgivande till anställande av talan
innebär, inlåta sig på prövning av
gränserna för en riksdagsledamots yttrandefrihet.
Jag finner under liänvis -

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Svar på interpellation ang. frågan om riksdagsledamots immunitet

ning till vad sålunda anförts, att på
grund av § 110 regeringsformen hinder
förelegat för domstolarna att upptaga
Andrés talan till prövning.»

Ja detta av mig citerade protokollsuttalande
av justitierådet Conradi överensstämmer
i stort sett med den uppfattning
jag har i denna fråga.

Men, herr talman, för att anknyta till
justitierådet Conradis mening i det aktuella
fallet, det finns anledning att
ställa frågan, om domstolen varit behörig
att avge en lagförklaring av så vittgående
omfattning. Lagförklaringen är
i detta fall till sin innebörd en ny lag,
och nya lagar — i varje fall av grundlags
karaktär — tillkommer det väl ändock
riksdagen att stifta, även om dess
beslut kanske skall betraktas som formellt
eller av lägre valör. § 110 har
dock i 150 år hållits i respekt och dess
immunitet kan sägas ha varit ett skydd
både för riksdagen och lagparagrafen
själv.

Då meningarna varit så delade i domstolen,
att endast tre av sju justitieråd
varit fullt eniga i fråga om både det
processuella förfarandet och lagtolkningen,
och då brytningen med en 150-årig tolkning och praxis måste få så
motsatta verkningar, som endast en ny
lag kan ge, borde väl domstolen ha nöjt
sig med att till JO anmäla sin önskan,
att § 110 skulle ändras, och sedan borde
det väl ha ankommit på JO och riksdagen
att var på sitt håll pröva frågan
på grundlagsenligt sätt.

Man kan även i detta sammanhang
ställa frågan, om i enlighet med rangskalan
i fråga om lagstiftning etc. en
domare eller ämbetsman är av högre
valör än en riksdagsman. Eller skall
man tolka beslutet så, att det immunitetsskydd
som domare och ämbetsmän
etc. åtnjuter i riksdagen jämväl skulle
tillhöra det som fornt är? Men då frågar
man sig varför man inte i lagförklaringcn
utsagt detta.

Rent allmänt vill jag även ställa frågan:
Kan det ur samhällets och demo -

kratiens synpunkt vara försvarligt, att
vi ytterligare fortsätter på en lagstiftnings-
och lagtolkningsväg som fört till
att endast jurister skall kunna tro att de
vet vad lag och rätt är?

I fråga om lagskrivning och lagtolkning
har nu det stadium nåtts, då alltmer
tid och intresse ägnas åt motivering
och allt mindre tid åt människorna
och åt att få svenska folket att förstå
vad rätt är och vad ett straff avser.
Det talas i stora ord om brott och straff
och rättslöshet. Ärade kammarledamöter!
Borde nu inte tiden vara inne att
säga till våra jurister och till dem som
utbildar juristerna att de mera bör ägna
sig åt att göra lagen begriplig för vårt
folk, göra rättegångsförfarandet mindre
kostsamt och tidsmomentet mellan brott
och straff rimligt än åt teoretiskt småtteri
som för bort från det rättssamhälle,
som både lagen och den juridiska utbildningen
skall ha till uppgift att
tjäna?

År 1935 såg jag i Berlin ett ödelagt
riksdagshus. För två år sedan såg jag
det igen. Det hade aldrig återuppbyggts.
Vittringen — både byggnadsmässigt
och symboliskt i fråga om idéer och
kraft — hade fortsatt under de för hela
världen fruktansvärda år som följde efter
1935. Ruinerna talar sitt realistiska
språk, som ingen kan missförstå. Gränsstenar
är också tysta men kan ändock
vara påminnelser om tragedier.

Gamla män glömmer och — för att
citera en författare och statsman —
»genom tidens välvilliga försorg får de
flesta av oss förr eller senare ett par
glasögon på näsan, och när vi genom
dem blickar tillbaka på det förflutna
antar linserna en rosa färgton, så att
världen i detta perspektiv ter sig skönare
än den gör den dag som är». Sveriges
riksdag bör dock, om den skall
kunna hävda sin ställning och bygga vidare
i demokratisk anda, noggrant taga
sig i akt för strävanden — från vilket
håll de än månde komma -— att ställa
den under förmyndare. En dylik över -

Tisdagen den 21 mars 1961

Nr 11

Svar på interpellation ang. frågan om riksdagsledamots immunitet

förmyndarbefattning kan aldrig tolereras
i en demokrati. »Kejsarens nya kläder»-mentaliteten
är livsfarlig för en
folkvald riksdag.

Jag vet inte om JO uppmärksammat
denna fråga och anmält den för riksdagen.
Skulle så inte vara fallet, får man
väl förutsätta att JO snarast prövar frågan
och tar de initiativ vartill denna
prövning kan föranleda.

Av justitieministerns svar framgår inte,
att han kommer att ta initiativ för
att åstadkomma rättelse, och däråt lär
väl inte vara något att göra. Då denna
fråga emellertid speciellt gäller riksdagen
och dess självstyrelse, förutsätter
jag att herr talmannen med noggrannhet
granskar frågan. I första hand borde
väl konstitutionsutskottet, som i
detta avseende har en speciell uppgift
att fylla, ha tagit initiativ för att bringa
ur världen denna lagförklaring, som de
facto är en ny grundlagsparagraf av
den 5 december 1960. Tyvärr visade
konstitutionsutskottet den 7 december
1960, att det endast kunde prestera en
slutspurt utan prövning av sakfrågan.
Den slutspurten översteg vida den fart
varmed grundlagen skrevs. Man kunde
bara underordna sig och saknade helt
den energi och skaparvilja när det gäller
att hävda riksdagens intressen som
trots allt präglade 1809 års beslut. Kan
lagförklaringar av denna form godtas
av riksdagen, då bör vi icke förhäva
oss över vårt demokratiska sinnelag
och förmåga att värna oss mot intrång
av krafter som under hård tid kan göra
sig gällande.

För egen del får jag väl invänta höstsessionen
och genom motion aktualisera
frågan på det sätt som återstår att
göra, därest inte JO, KU eller kanske
regeringen vid närmare eftertanke trots
allt tar det initiativ som är nödvändigt
för att återställa maktbalansen och ordningen
på detta för en demokrati nödvändiga
och viktiga område. Det är
nämligen endast under år 1961 som
denna lagförklaring kan av riksdagen

undanröjas. Annars dröjer det till efter
1965.

Jag tror att riksdagen själv bör noggrant
genomtänka den här frågan. Det
är av stor vikt att både justitieministern,
regeringen, riksdagen och JO, som
ju skall vara vår ombudsman, följer och
prövar frågan. Varken för domstolarna
eller för riksdagen kan det vara angeläget
att man drar upp en skiljelinje
som blir av allvarlig karaktär och som
kan medföra att immunitetsskyddet på
båda sidor spolieras. Om detta är meningen
med den tolkning som gjorts, då
har man verkligen satt in en stöt mot
något som för riksdagens eget liv är
mycket väsentligt och som vi därför
måste hävda och försvara.

Herr talman! Det är dessa synpunkter
som jag genom interpellationen har
velat ge uttryck åt, och jag hoppas att
riksdagen under 1961 skall kunna finna
den form som här är den lämpliga och
visa det mod och den kraft som en demokrati
och en folkstyrelse förutsätter
på ett område som detta.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag kan försäkra kammarens
ledamöter att jag ingalunda betraktar
det spörsmål, som här diskuteras,
såsom likställt med parkeringsförseelser
eller annat sådant; men det
hindrar inte, herr Lundberg, att diskussionen
bör föras med sans och måtta.
Några historiens vingslag, som herr
Lundberg tyckte sig höra i denna debatt,
kan det inte i detta sammanhang
bli tal om.

I mitt svar tog jag kanske litet lätt på
formalia när det gäller att klargöra vad
en lagförklaring är. Det berodde helt
på att herr Lundberg i sin interpellation
har rört ihop olika begrepp. När
herr Lundberg emellertid — efter att
under tre dagar haft tillfälle att studera
mitt svar — vidhåller att det i detta fall
föreligger en lagförklaring, måste jag
en stund ta kammarens uppmärksam -

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Svar på interpellation ang. frågan om riksdagsledamots immunitet

het i anspråk för att närmare klarlägga
vad en lagförklaring är.

Lagförklaringen är i princip en lagstiftningsakt,
och i överensstämmelse
därmed stadgas i vår grundlag att lag
skall förklaras på samma sätt som den
stiftas. Detta har uttryckligen fastslagits
för två viktiga grupper av lagar.
För det första säges i 83 § regeringsformen
att någon för framtiden gällande
förklaring av grundlagarna icke må
stadgas på annat sätt än som är att iakttaga
vid deras stiftande, d. v. s. beslut
av två riksdagar med mellanliggande
val till andra kammaren. För det andra
stadgas i 88 § om förklaring av civil-,
kriminal- och kyrkolag att därmed skall
förhållas som med sådan lags stiftande.

Emellertid anger regeringsformen
också ett par undantag. I 20 § heter det
att om från domstolar och ämbetsmän
förfrågningar inkommer till Konungen
om lagens rätta mening i sådana fall,
som till domares åtgärd höra, äger
högsta domstolen att ge de sålunda sökta
förklaringarna. Högsta domstolen kan
inte ta eget initiativ till en lagförklaring
och inte heller kan enskild person
göra detta. En lagförklaring kan endast
ske, om från domstolar och ämbetsmän
förfrågningar inkommer till Kungl.
Maj:t, som senare överlämnar dem till
högsta domstolen för att den skall göra
en förklaring. Det är i sådana fall som
nästkommande riksdag har möjlighet
att upphäva en förklaring.

I det här aktuella fallet har det emellertid
icke till högsta domstolen överlämnats
från domstolar eller ämbetsmän
inkomna förfrågningar om lagens
rätta mening och det föreligger således
icke någon lagförklaring. Jag kan meddela
att en lagförklaring senast skedde
år 1865. Det var då som JO för sista
gången hade tillfälle att anmäla för
riksdagen att en lagförklaring hade ägt
rum.

Beträffande det beslut, som här har
meddelats av högsta domstolen i en
viss rättegång, torde väl regeringsfor -

men förbjuda mig att i detta sammanhang
i riksdagen gå in på någon bedömning
av beslutets riktighet. Herr
Lundberg menar, att denna paragraf i
regeringsformen alltid har tolkats på
det sätt som han gör gällande. Vad vet
vi om det? Det har aldrig förut förekommit
ett mål — såvitt jag vet — där
frågan har ställts på sin spets.

Ur saklig synpunkt vill jag endast
beklaga att riksdagen i fjol inte tog tillfället
i akt och genomförde en vilande
grundlagsändring, som vid detta års
riksdag hade kunnat bli gällande. Nu
kan någon ändring icke ske förrän efter
val till andra kammaren. Skulle mot
förmodan författningsutredningens förslag
inte föreligga eller inte vara bearbetade
och klara att framläggas så att
beslut om en helt ny grundlag kan fattas
före nästa andrakammarval, är jag
beredd — om jag fortfarande förvaltar
justitieministerposten — att komma
med det ändringsförslag som kan behöva
tas vilande innan valet äger rum.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Justitieministern sade
att man skulle behandla denna fråga
med sans och måtta. Det håller jag
med om, och det borde de som har satt
i gång denna process ha tänkt på. Det
är riktigt att vi aldrig förr har behövt
ha en lagförklaring och att § 110 aldrig
har kommit att prövas. 150 års praktisk
verksamhet och tillämpning borde väl
ändå ur lagstiftningssynpunkt anses
vara så prejudicerande, att ingen part
skulle kunna tänka sig att i en situation
som denna tillämpa en tolkning som i
olika avseenden är orimlig.

Det är riktigt som här sagts att denna
lagförklaringsbegäran inte har framställts
av någon ämbetsman, men att
lagförklaringen skulle ha grundlags
kraft och karaktär utan att riksdagen
har haft nyval är otänkbart. Det skulle
innebära att riksdagen kunde börja lägga
sig i domstolarnas arbete och diskutera
hur man skulle förfara där i ett

Tisdagen den 21 mars 1961

Nr 11

Svar på interpellation ang.

visst fall. I § 88 regeringsformen —
som jag förutsätter att justitieministern
mycket noga har läst — står det uttryckligen:
»Med förklaring över civil-
och kriminal- samt kyrkolag förhålles
som med sådan lags stiftande.

De förklaringar, som, till svar på inkomna
förfrågningar om lagens rätta
mening, Konungen genom Dess högsta
domstol giver under tid, då session ej
pågår, kunna ogillas senast av den
riksdag som nästföljande år samlas, så
ock, om förklaring angår ämne, som till
kyrkolag hörer», o. s. v.

Om jag inte tar alldeles fel skulle
domstolen ha varit obehörig att ta upp
detta mål till prövning, alldenstund
riksdagen var samlad. Det var endast
under tid då riksdagen icke var samlad
som domstolen kunde ge en förklaring.
Någon förklaring har dock mig veterligt
aldrig getts av så vittgående omfattning
att den kan tolkas som en ny lag. Eftersom
denna lagförklaring står direkt i
strid mot den uppfattning som har rått
hos olika personer — jämväl statsvetare
och jurister — under de 150 år som
gått, frågar man sig, om det är rimligt
att påstå att man, eftersom frågan
inte har gått ämbetsmannavägen, bara
skulle finna sig i saken och tolka det
hela såsom en lag tillkommen under
former som riksdagen icke kan ändra.
Detta förfarande måste vara avgörande
för en riksdagsman.

Jag förstår mer än väl om man betraktar
juridik och politik såsom varande
två parter som slåss mot varandra;
om jag inte tar alldeles fel har
väl utrikesministern skrivit en bok
som heter »Juridik och politik». Jag
vill inte förneka att juridik och politik
i alla århundraden har kopplats samman,
men om den ena parten utan hänsyn
till den andra går in på marker som
den inte bör beträda om grannsämjan
skall upprätthållas, måste ändå riksdagen
reagera. Jag kan icke finna annat
än att riksdagen under år 1961 har möjlighet
att genom initiativ från dem jag

frågan om riksdagsledamots immunitet

har angett eller också genom en motion
i början av höstsessionen ta upp
frågan. Då hoppas jag verkligen att
riksdagen för en gångs skull skall säga
ifrån, att § 110 är så livsviktig för en
demokrati att riksdagen vill behålla den
och icke lämna ut den till beskådande
eller tillåta någon tumning på de regler
som utgjorde grunden år 1809.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag måste till min ledsnad
konstatera att mina färdigheter som
pedagog tydligen är mycket små, eftersom
jag inte kunnat för herr Lundberg
klarlägga skillnaden mellan en lagförklaring
och ett beslut av en domstol
under en rättegång. Jag vill bara råda
herr Lundberg till att när han citerar
en lagparagraf inte beakta bara några
ord mitt i paragrafen. Läs i alla fall igenom
hela paragrafen! När herr Lundberg
talar om dessa lagförklaringar,
som skulle ha kommit genom förfrågningar
från domstolar och ämbetsmän
via Kungl. Maj :t och som riksdagen kan
undanröja, och läser upp den paragrafen,
så bortser herr Lundberg från första
raden, där det står: »Med förklaring
över civil- och kriminal- samt kyrkolag
förhålles som etc.». Den handlar icke
om grundlag. Grundlags förklaring behandlas
enbart i § 83: »Ej må någon för
framtiden gällande förklaring av grundlagarna
stadgas, utan på det sätt, som
vid ändringar i dem iakttagas bör.»

Det är sant att ett beslut av högsta
domstolen i en rättegång ofta är av betydelse
för domstolarnas tillämpning
i andra fall, men någon för all framtid
bindande förklaring av grundlagen innefattar
det förvisso inte.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Eftersom jag började
med just det som justitieministern läste
upp ur § 88 — och det torde väl protokollet
kunna visa — så tror jag han slog
in ett öppet fönster. Jag skulle ha

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Svar på interpellation ang. tillämpningen av 10 § jordfästningslagen

önskat att justitieministern hade läst
upp både § 83, § 88 och § 110 och att
justitieministern, som kan juridisk historia,
hade lämnat en förklaring av vad
som skedde 1809, 1812, under 1860-talet
och när man vid andra tillfällen
haft anledning att pröva dessa paragrafer.
Den juridiska historien visar att
domstolarna har varit ytterst aktsamma
när det gällt att gå in på dessa marker.
Hilding Eek kommer i sin stora avhandling
om tryckfriheten jämväl in
på dessa områden. Han ger uttryck åt
den bestämda meningen att man bör
tolka detta på det sätt som jag nu
gjort.

Sedan säger justitieministern att han
skulle vara en dålig pedagog. Jag har
inte yttrat mig om hans pedagogiska förmåga.
Jag har inte heller förutsatt att
det var pedagogik vi skulle diskutera,
utan juridik. Man bör väl också komma
ihåg att detta är en lag av den karaktären
att den är grundläggande för om
riksdagen skall vara en nullitet eller om
den verkligen skall kunna få arbeta under
de fria former och få de möjligheter
som den andra parten förutsätter
att den själv skall få arbeta under.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag skulle egentligen
inte vilja förlänga debatten ytterligare.
Men av vad herr Lundberg senast sade
kan man få intrycket att jag skulle
ha någon åsikt som, om jag uppfattade
herr Lundberg rätt, skulle innebära att
jag på det grövsta missaktade riksdagen.
Detta är ingalunda förhållandet.
Jag kan hänvisa till vad jag sade i mitt
tidigare anförande, att jag ur saklig
synpunkt beklagar att riksdagen inte
tog något beslut i fjol men att jag av
grundlagen är förhindrad diskutera
riktigheten av det beslut vi nu talar om.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Till det sista vill jag
poängtera att beslutet i högsta dom -

stolen fattades den 5 december. Den 7
december avgav KU sitt utlåtande.
Riksdagen gavs icke möjlighet att under
förra året ta ett sådant beslut. Jag
anser att det här är en lagförklaring
som bör ändras året efter.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag vill bara be herr
Lundberg se efter vilken dag motionen
II: 27 1960 är dagtecknad.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När motionen lämnades
in lät konstitutionsutskottet påverka sig
av någon underlig, högtidlig stämning,
så att det förtog riksdagen möjligheten
att ta upp denna fråga till prövning.
Jag har domstolsprotokollen här, och
jag vågar nog säga att orsaken till att
riksdagen inte kan göra något är att
1960 års konstitutionsutskott inte kunde
hävda riksdagens intressen på samma
kraftfulla sätt som det gjorde år 1809.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. tillämpningen
av 10 § jordfästningslagen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
fru Eriksson i Stockholm frågat mig,
om jag anser att jordfäsitningslagen
med avseende på sin 10 § i praktiken inneburit
sådan hänsyn till religionsfriheten
som avsågs.

Till svar härpå får jag anföra följande.

I 10 § jordfästningslagen stadgas att
kyrkorum som invigts för svenska kyrkans
gudstjänst får upplåtas för jordfästning
i annan ordning än svenska
kyrkans, om det föreligger särskilda
skäl. Vid tillkomsten av stadgandet

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Svar på interpellation ang.

övervägdes om man i lagtexten borde
sätta in några exempel på vad som
skulle menas med särskilda skäl. Utredningsförslaget
innehöll, att såsom
exempel i lagen skulle angivas otjänliga
väderleksförhållanden och avsaknaden
av annan för jordfästningen
lämplig lokal i närheten av begravningsplatsen.
Vid utarbetandet av propositionen
ansåg emellertid dåvarande
justitieministern statsrådet Zetterberg,
att det var lämpligare att bibehålla
den mera allmänt hållna formuleringen
samtidigt som han, i anslutning
till ett tidigare riksdagsuttalande,
starkt betonade att stadgandet skulle
tillämpas i en generös anda. Riksdagen
anslöt sig härtill, och även kyrkomötet
biträdde den ståndpunkt som intagits
i propositionen.

Spörsmålet om tillämpningen av föreskrifterna
om kyrkas upplåtande för
jordfästning i annan ordning än svenska
kyrkans togs upp vid 1958 års Ariksdag
genom en i denna kammare
framställd enkel fråga. Frågan besvarades
av min företrädare på justitieministerposten,
statsrådet Lindell, som
underströk de allmänna grunder som
borde gälla, nämligen att den pastor,
som har att pröva frågan om kyrkoupplåtelsen,
i överensstämmelse med
lagens anda bör ta all rimlig hänsyn
till de efterlevandes önskemål och de
särskilda omständigheter som de har
att andraga.

Interpellanten har nu ställt frågan,
om jag anser att 10 § jordfästningslagen
tillämpats i den anda som varit avsedd.
I pressen och på annat sätt har
någon gång framkommit klagomål över
bristande tillmötesgående från den pastor
som har haft att bestämma om
kyrkoupplåtelse. Ett sådant fall har berörts
i interpellationen. Jag kan inte
här ingå på ett bedömande av om klagomålen
i detta särskilda fall har haft
fog för sig. Det är också svårt att göra
ett generellt uttalande i frågan, då vi
inte har tillgång till något material, som

tillämpningen av 10 § jordfästningslagen

närmare belyser praxis. Det förefaller
emellertid som om det endast är i enstaka
fall som pastors ställningstagande
föranlett klagomål. Helhetsintrycket
är att riksdagens och kyrkomötets
intentioner i huvudsak har blivit tillgodosedda.
Och jag vill uttala den förhoppningen
att lagrummet i framtiden
kommer att tillämpas i enlighet med
statsmakternas intentioner, så att anledning
till klagomål inte uppkommer.

Härpå anförde:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag her att få tacka herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min interpellation.

Jordfästningslagen kom till ungefär
sex år efter det att riksdagen antagit
religionsfrihetslagen. Vid diskussionen
kring den sistnämnda var det i fråga om
jordfästningar man hade mest anmärkningar
att framställa. Både kyrkomötet
och riksdagen beslöt därför att en särskild
utredning därom skulle göras. En
sådan kom till stånd och det fastslogs,
att den som utträtt ur svenska kyrkan
har rätt att ligga på kyrkogården och
att få klockringning; han blir inte heller
bortglömd när man i kyrkan räknar
upp dem som gått bort. Vidare fastslogs,
att om det fanns speciella skäl skulle
kyrkorum också kunna upplåtas för
jordfästning i annan ordning än svenska
kyrkans.

Bland de sakkunniga, som diskuterade
denna fråga, fanns representanter
från statskyrkligt håll, från frikyrkligt
håll och för dem som inte tillhör någon
kyrka. Man enade sig om ett förslag att
kyrkorum skulle kunna upplåtas för
jordfästning i annan ordning än svenska
kyrkans om vissa, närmare angivna skäl
förelåg. Sådana skäl var t. ex., att det
var så dåligt väder att man inte kunde
stå ute på kyrkogården under jordfästningsakten,
att det var så många begravningsgäster
att de inte kunde få plats
i annan tillgänglig lokal, att det inte
fanns någon sådan lokal i närheten av

Andra kammarens protokoll 1961. Nr 11

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Svar på interpellation ang. tillämpningen

kyrkogården eller att sjuka anhöriga
inte orkade stå ute. När justitieministern
framlade sin proposition förekom inte
denna uppräkning av skäl, utan han använde
en mera allmän formulering. Detta
skedde emellertid inte — åtminstone
var det den förklaring som gavs då —
för att minska de tillfällen då kyrka
skulle kunna upplåtas utan för att man
skulle ha en vidare möjlighet att pröva
frågan om skäl förelåg. Riksdagen ville
markera detta ännu tydligare och ändrade
lagtexten från »må kunna upplåtas»
till »må upplåtas» om särskilda
skäl därtill är.

Denna lag har nu varit gällande en
tid. Jag har emellertid påtalat ett fall,
då man inte har följt lagen och upplåtit
kyrka för jordfästning, trots att i kommentarerna
till lagförslaget angivna skäl
förelåg, och ett annat fall har påtalats
tidigare. I mitt fall gällde det en person,
tillhörig Jehovas vittnen. Det var mycket
dåligt väder, och det fanns ingen lokal
på nära håll, som kunde hysa dem
som skulle delta i jordfästningen. De
fick ha en särskild minneshögtid på ett
pensionat, och sedan fick jordfästningen
äga rum på kyrkogården trots det dåliga
vädret.

När lagen kom till sades det, som
också anges i interpellationssvaret, att
restriktionerna gällde kyrkorum invigt
för gudstjänst, och man sade i kommittén
mycket bestämt att de icke skulle
gälla begravningskapell ute på kyrkogården.
Även en människa som lämnat
kyrkan och ville ha jordfästning efter
en annan ritual skulle ha rättighet att
få jordfästningen förrättad i begravningskapellet.
Detta har tydligen helt
och hållet fallit i glömska. I detta fall
vägrades även de sörjande att ha jordfästningsakten
i begravningskapellet,
vilket aldrig ifrågasattes när vi antog
lagen.

Till pressen har församlingsprästen
sagt, att det var särskilt försvårande att
det gällde en människa som tillhörde
Jehovas vittnen. Det har emellertid

av 10 § jordfästningslagen

sagts att det inte var någon dålig människa,
som man behövde skämmas för,
utan en man som åtnjöt allmänt förtroende
i bygden men som hade en bestämd
uppfattning i de religiösa tingen.
Från kyrkans håll avsågs emellertid,
att just därför att mannen tillhörde Jehovas
vittnen skulle man pricka de sörjande
mer än om han inte tillhört någon
kyrka alls. Detta är naturligtvis
ett utslag'' av en sådan ofördragsamhet
som man inte trodde skulle förekomma
sedan vi dock antagit en religionsfrihetslag.

När justitieministern säger att han
inte vill ingå på en bedömning av det
fall jag har frågat om, är jag litet förvånad.
Varför kan man inte bedöma det
fallet? Vad är det som hindrar att man
ger ett svar på frågan om lagen här har
tillämpats riktigt eller om det har skett
någonting som inte bör upprepas i fortsättningen? Justitieministern

påpekar att det är
så sällan sådant här händer. Då frågar
jag: Hur många gånger skall det hända
för att man skall anse det värt att observeras?
Jag tycker nog att i religionsfrihetens
namn skulle en enda människa
ha lika stor rätt till skydd av lagen som
flera människor, vilka begärt samma
skydd. Det måste vara mycket lättare
att tillämpa lagen och övervaka hur den
följs om det gäller relativt få fall.

När jag satt med i den sakkunnigkrets,
som yttrade sig om förslaget till
jordfästningslag, var vi överens om att
den rätt pastor nu har att upplåta kyrkan
borde kunna bibehållas utan att
någon orätt skedde mot den som utträdde
ur kyrkan. Vi förkastade den utvägen
att låta kyrkorådets beslut gälla, eftersom
det skulle vara opraktiskt att vänta
på kyrkorådets sammanträde. Om man
inte vore nöjd med kyrkorådets beslut,
skulle man vända sig till biskopen o. s.v.
Vi tyckte att det var mer praktiskt att
låta pastor ta hand om kyrkan och dess
upplåtelse. Jag vill inte heller opponera
mig mot att den ordningen gäller. Men

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Svar på interpellation ang.

om man finner att pastor inte förstår
att förvalta detta förtroende, som till
och med med de som utträtt ur kyrkan
visade genom att godkänna den utformning
lagen fick, då kan man ifrågasätta
om nuvarande ordning bör bibehållas.

Religionsfriheten sitter trångt, men
den bör åtminstone inte tas upp till diskussion
vid dödsfall, och man bör inte
markera olika uppfattningar i dessa frågor
när en skara sörjande vill ta avsked
från en anhörig. Det finns taktlöshet i
alla kretsar. Jag vill inte säga att kyrkans
företrädare i regel skulle vara taktlösa,
men jag undrar om det räcker
med den välvilja, som har utströmmat
från tre justitieministrar i rad: från herr
Zetterberg när han lovade generositet,
från herr Lindell när han talade om
hänsyn och från herr Kling när han
hoppades på en god tillämpning. Om
man inte kan få ett annat besked än
ett gott hopp, som man har sett gäckas
under en lång tid, blir man pessimistisk
och frågar sig om vi i längden kan
bibehålla utformningen av den paragraf,
som gäller kyrkas upplåtelse. Frågan
är om man inte, när man åter skall
pröva detta, kommer att vilja ha en annan
utformning. Jag anser nu inte detta
vara den enda möjligheten, men jag anser
att man skall respektera religonsfriheten.
Det är i alla fall så få människor
som utträtt ur kyrkan, så få människor
som ber om hänsyn i sådana här
speciella fall, att det icke bör vara svårt
att respektera religionsfriheten utan någon
avvikelse.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Det fall som fru Eriksson
i Stockholm här har aktualiserat
gäller jordfästningen av en gammal
odalman, som tilhörde både statskyrkan
och Jehovas vittnen. Det har talats om
att även människor som utträder ur
statskyrkan bör få använda kyrkans lokaler
vid begravning, och här gäller
det som sagt en man som tillhörde statskyrkan.
Jag tycker att denna händelse

tillämpningen av 10 § jordfästningslagen

är ett bevis på en underlig monopolsträvan
hos vissa präster, när det gäller
religionen, och jag kan helt instämma
i vad fru Eriksson i Stockholm här
har sagt i denna fråga.

Det var i detta fall inte fråga om att
upplåta kyrkan för jordfästning, utan
det gällde begravningskapellet. Jag har
nyligen läst i pressen att Jehovas vittnen
har gått in med en skrivelse till
justitiedepartementet och begärt en tolkning
av jordfästningslagens 10 § och besked
om huruvida det är någon skillnad
mellan kyrkorum och begravningskapell.
Vederbörande har förklarat att de
inte gjort anspråk på att få vara i kyrkan.
De nöjde sig med kapellet.

Alla medborgare i detta land har som
bekant i mån av inkomster skyldighet
att erlägga skatt, och alla har vi följaktligen
varit med om att bygga kyrkans
lokaler. Vare sig vi tillhör kyrkan eller
inte får vi också med våra skatter bidra
till uppförande och underhåll av lokalerna.
Och nog är det en mycket underlig
kristlig inställning dessa präster intar,
när de säger: Ja, denne man tillhör
visserligen statskyrkan, men han är också
medlem av Jehovas vittnen, och därför
får ni inte använda vare sig kyrkan
eller begravningskapellet för jordfästningen.

Detta omdöme gäller givetvis inte alla
präster. Jag har hört att det också finns
sådana präster som själva är närvarande,
när en medlem av Jehovas vittnen
jordfästes, och som upplåter kyrkan för
detta ändamål. Det här aktualiserade
fallet är säkert ett undantag från vad
jag hoppas att kyrkofolket i allmänhet
anser vara riktigt.

Kyrkans lokaler användes ofta även
till andra ändamål än begravningar,
t. ex. för att hålla föredrag i. Det är säkert
många — kanske till och med ateister
— här i riksdagen som har fått använda
kyrkan för att t. ex. hålla ett
nykterhetsföredrag eller dylikt. Det är
inte något ovanligt. Ävenså upplåtes
kyrkan ofta för konserter och stora mö -

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Svar på interpellation ang. tillämpningen av 10 § jordfästningslagen

ten. Är det inte mycket besynnerligt då
att det finns prästmän som säger: Begravningar
får inte ske i kyrkan, om
jag inte själv får jordfästa; i varje fall
får det inte förekomma om det är ett
Jehovas vittne som skall begravas.

I det här aktuella fallet gällde det en
gammal ansedd kommunalman. När jag
läste om händelsen i pressen, blev jag
mycket intresserad och tänkte att det
var en sak som det borde interpelleras
om. Därför blev jag mycket glad, när
fru Eriksson i Stockholm fick samma
tanke och hann omsätta den i handling
före mig.

Vi måste visa litet större hänsyn när
det gäller våra medmänniskor. Egentligen
är det mycket underligt hur kristna
människor många gånger avlägsnar
sig från kristendomen och säger att de
själva är kristna, men de anser inte
andra människor vara värdiga. Vi har
många religiösa organisationer, vars
medlemmar anser sig själva vara särskilt
goda kristna — och det må vara
hänt! Vi har alla samma rätt här i landet,
vi har frihet att vara ateister eller
att ansluta oss till vilken religion som
helst, eftersom vi har antagit en lag om
religionsfrihet.

Den man det här gäller hade begärt
att få bli jordfäst av ett Jehovas vittne,
som hrukar utföra denna ceremoni. Men
prästen i församlingen förklarade —
och nu återger jag vad som stod att
läsa i Hallands Nyheter av den 30 januari
— att det hade uppkommit en pinsam
situation, och »för att mildra den
gick jag så långt att jag erbjöd mig att
jordfästa och förklarade att sektens
medlemmar givetvis inte behövde vara
närvarande».

Kan man tänka sig något mera kränkande
mot en död människas sista vilja!
Vi skall också märka att det här inte
var frågan om kyrkan utan om gravkapellet.
Som fru Eriksson i Stockholm
nämnde, skedde begravningen på ett
pensionat i samhället, där ett sjuttiotal
människor hade samlats för att följa

den gamle odalmannen — som han kallades
i tidningen -— på hans sista färd.

Man frågar sig om det förekommer
något stötande i Jehovas vittnens begravningsceremonier,
som gör att de
bör visas bort från kyrkan och begravningskapellet.
För att undersöka den
saken, vilket man rimligtvis bör göra.
skaffade jag fram litet material härom.
Strängt taget är materialet begränsat
till en hallandstidnings referat av just
den begravning som här påtalats. Jag
tar mig friheten läsa upp några rader
ur det referatet för att visa, hur det går
till vid dessa begravningar.

»Samling skedde på Ätrangården i
Falkenberg, där ett 70-tal personer var
närvarande. Akten inleddes med bön
samt en sång ur Jehovas Vittnes sångbok.
Därefter följde begravningstalet av
hr Artur Gustafsson, Holsljunga, såsom
representant för Jehovas Vittnen. Talaren
framhöll Guds uppsåt med att
skapa människan, att människan danades
till en levande själ att bo på jorden
för evigt. Bibeln omtalar att Adam dog
för sin olydnads skull. Synden och döden
gick i arv till hans avkomma. (Rom.
5: 12.) Talaren citerade bl. a. också
Uppenbarelseboken 21:14 ’Gud skall
vara hos dem och skall avtorka alla tårar
från deras ögon. Och döden skall
inte mer vara till och ingen sorg eller
klagan eller plåga skall vara mer, ty
det som förr var är nu förgånget.’

Akten avslutades med sång och bön.
Därefter avgick begravningståget till
Skrea kyrkogård, där gravsättningen
ägde rum.»

Vi må vara kristna eller hedningar
— jag skall inte göra några kommentarer
till det upplästa. Det kan vi göra,
var och en, för oss själva, och bilda oss
en uppfattning om dylika ceremonier
skall visas bort från kyrka och begravningskapell.

Jag nämnde att jag hade läst i tidningarna
om att styrelsen för Jehovas
vittnen har ingått till Kungl. Maj :t med
en skrivelse rörande tolkningen av de

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Svar på interpellation ang.

här lagbestämmelserna. Det gäller att
klargöra hur lagstiftarens mening har
varit och att se till att vi får en lagstiftning
som inte är uppenbart stridande
mot lagstiftarens mening och inte
i fortsättningen kan leda till diskriminering.
Jag vill till detta bara knyta
den förhoppningen att justitieministern,
med den känsla för anständighet
som han säkert hyser, i detta fall ger
ett positivt svar till ifrågavarande religiösa
organisation.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte bära mer
bränsle till den här brasan, som för
resten inte är någon brasa. Både justitieministern
och fru Eriksson har sagt
att det är fråga om ett relativt litet antal
fall, där irritationer har förekommit.

Jag skall inte gå in på det här aktuella
fallet, eftersom jag inte känner
till detaljerna. Jag vill bara säga att
jag personligen tror att en hel del av
dessa irritationer skulle ha kunnat undvikas,
om man på ömse håll skött de
här sakerna med litet bättre handlag.

Jag skall inte ta upp någon debatt i
den här frågan. Den kommer av allt
att döma att så småningom bli föremål
för behandling i annat sammanhang.
Jag har tagit till orda närmast för att
få ett citat inskrivet i kammarens protokoll.
Fru Eriksson som har sådant
sinne för fair play och som alltid visar
stor respekt för andra människors ärliga
övertygelse — detta gäller också
herr Spångberg — förstår säkert att
kyrkfolket, som regelbundet använder
sig av kyrkorummet för sina gudstjänster,
med oro och bedrövelse ser att där
skulle få förekomma något som kunde
såra deras religiösa känslor. Religionsfrihetslagen
skyddar också svenska kyrkan.
Det glömmer man bort ibland. I
proposition nr 100 till 1951 års riksdag
uttalar departementschefen, dåvarande
statsrådet Zetterberg: »Kyrkan
är icke en statsinstitution i samma me -

tillämpningen av 10 § jordfästningslagen

ning som andra sådana, den har en annan
uppgift och en annan karaktär än

statsinstitutioner i allmänhet---—•

Kyrkan är en andlig gemenskap, ett
trossamfund, som leder sitt ursprung
från de äldsta kristna församlingarna
och vars karaktär och verksamhet bestämmes
av dess bekännelse.»

Det var denna inställning som låg till
grund för ställningstagandena, då kyrkolagsutskottet
vid 1957 års kyrkomöte
framhöll att frågan om kyrkorummets
upplåtande är »en fråga av vital betydelse
för kyrkan och av den ömtåliga
art, att den största aktsamhet påkallas».
Det framhölls vidare, att det hos vårt
folk finns en stark känsla för kyrkorummets
helgd. Härefter heter det:
»Kyrkorummet har sin alldeles särskilda
uppgift och karaktär. Vad dess bestämmelse
är kommer till uttryck i att
kyrkan är invigd. Därmed har den blivit
avskild till att vara ett rum för kyrkans
gudstjänst och övriga kulthandlingar.
Därigenom har en gräns blivit
angiven, när det gäller kyrkorummets
användning för andra ändamål.»

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Med anledning av en
fråga av fru Eriksson till mig vill jag
säga, att givetvis anser jag mig inte förhindrad
att ingå på en redogörelse för
det fall som här berörts. Det har försäkrats
mig — det kanske inte skadar
att det också kommer till kammarens
protokoll — att denna jordfästning ägde
rum under synnerligen värdiga former.
Vad jag avsåg, fru Eriksson, var
att jag grundlagsenlig! icke får i detta
sammanhang gå in på ett bedömande
av om någon ämbetsman här gjort sig
skyldig till ett fel eller ej. Det får bedömas
i den ordning som gäller därför.
— Den omständigheten, att en lag
i ett fall inte tillämpats på rätt sätt
eller att någon förbrutit sig mot en
lag, kan inte tas till intäkt för en omedelbar
ändring av lagen. Vi skulle då

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Svar på fråga ang. kontrollen beträffande

inte hinna göra någonting annat än att
ändra vår lagstiftning.

Med anledning av herr Spångbergs
fråga vill jag säga, att lagen reglerar
endast fråga om kyrkorums upplåtande
för jordfästning, icke upplåtande av
andra lokaler. Vilka bestämmelser som
skall anses gälla för upplåtande av begravningskapell
är föremål för utredning
med anledning av den skrivelse
som herr Spångberg omnämnde.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. kontrollen beträffande
släpfordon

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm
har frågat mig, om jag har för avsikt
att, i avvaktan på resultatet av pågående
utredning, vidtaga åtgärder för
en omedelbar provisorisk skärpning av
kontrollen över draganordningar på
lastbilar med tillkopplade släpfordon.
Med anledning härav får jag meddela
följande.

Den utredning, som herr Wiklund
tydligen närmast syftar på, tillkallades
av mig förra året för att utarbeta förslag
till bättre kontroll över fordonsbeståndet,
bl. a. släpvagnarna. Utredningsuppdraget
har sedermera vidgats
att avse samtliga de föreskrifter, som
från trafiksäkerhetssynpunkt bör gälla
med avseende å beskaffenheten och
kontrollen av kopplingsanordningar för
släpfordon, och de bestämmelser i övrigt
rörande dylika kopplingsanordningar,
som kan påkallas ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Jämsides med denna utredning har
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
påbörjats en särskild utredning med
ändamål att utarbeta förslag till anvisningar
om vad som skall iakttagas vid
montering och reparation av kopplingsanordningar
samt vid bedömande av

släpfordon

förslitning på kopplingar m. m. Utredningen
skall bedrivas i samarbete med
armétygförvaltningen och en av Sveriges
mekanförbund tillsatt standardiseringskommitté,
och det har förutsatts,
att samråd också skall äga rum med
företagare, som tillverkar kopplingsanordningar.

I början av februari detta år vidtogs
härjämte en kraftig skärpning av kontrollen
över släpvagnskopplingar i form
av flygande inspektioner. Inspektionerna
verkställes av statspolisen i samarbete
med statens bilinspektion. Vidare
har Svenska lasttrafikbilägareförbundet
i ett cirkulär till sina medlemmar
anmodat dessa att noggrant kontrollera
att släpvagnskopplingarna är i
ett tillfredsställande skick. Enligt vad
som erfarits har här avsedda åtgärder
medfört, att fordonsägarna i betydande
omfattning numera låtit se över kopplingsanordningarna
på sina fordon.

Inom kommunikationsdepartementet
pågår f. n. undersökningar för att klarlägga,
i vad mån gällande bestämmelser
om bromsutrustning och kopplingsanordningar
på släpvagnar överensstämmer
med rekommendationer från
vederbörande organ inom Ekonomiska
kommissionen för Europa och med vad
som eljest får anses internationellt vedertaget.
I anslutning därtill undersökes
också, om möjlighet föreligger att under
den närmaste tiden få till stånd en
översyn av kopplingsanordningarna på
vissa kategorier av bilar och släpvagnar
inom ramen för de resurser, som
står till bilinspektionens förfogande.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Wiklunds fråga.

Vidare anförde

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret på min fråga.

Bakgrunden till denna fråga är väl -

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Svar på fråga ang. kontrollen beträffande släpfordon

bekant. Den 28 januari i år dödades två
personer utanför Krylbo på grund av
att släpvagnen till en långtradare lossnade
från det dragande fordonet. En
liknande olycka inträffade, enligt vad
tidningarna meddelade, bara några få
dagar senare på vägen mellan Norrköping
och Söderköping med lika fruktansvärda
följder: två personer dödade.
Det som till sist kom mig att ställa
denna fråga till kommunikationsministern
var dock en olycka, som hände
genom att draganordningen mellan en
lastbil och dess släpvagn brast den 16
februari mitt i stark trafik på S:t Eriksgatan
här i Stockholm, där släpvagnen
på sin okontrollerade färd krossade en
skåpbil, innan den stannade. Endast
tillfälligheter gjorde att en katastrof
kunde undvikas.

Då jag ställde min fråga, var jag väl
medveten om att den utredning angående
periodisk kontrollbesiktning av
motorfordon och släpfordon, som kommunikationsministern
tillsatte i december
1960, arbetar. Klart är att de många
olyckorna av denna typ tätt inpå varandra
skapade stor oro och osäkerhet
bland både gångtrafikanter och bilister.
Utredningens ordförande gjorde emellertid
i samband med olyckan på S:t
Eriksgatan ett uttalande för en morgontidning,
som såvitt jag kan förstå
inte verkade lugnande på allmänheten,
och därför ställde jag min enkla fråga.
Han förklarade nämligen — om han
nu är rätt refererad — att utredningen
fått tilläggsuppdrag att utreda kraven
på och kontrollen av kopplingsanordningarna
mellan lastbilar och släpfordon
men att han inte kunde uttala sig
om hur lång tid detta uppdrags fullgörande
skulle komma att kräva. I en så
uppjagad stämning som rådde vid den
tid, då jag framställde min fråga, den
17 februari, var detta besked enligt
min mening allt annat än lugnande.

En rad olyckor av samma slag som de
här påtalade har inträffat både tidigare
och efter det att min fråga framställ -

des. Den 19 februari skadades sålunda
en mor och hennes två barn vid BräkneHoby
av en släpvagn, som lossnade och
kolliderade med den bil hon och barnen
färdades i. Den 4 mars lossnade
en släpvagn lastad med timmer mitt
under livlig trafik i Sundsvall, och
fyra dagar senare hände detsamma med
en släpvagn i Uppsala. Rena tillfälligheter
har gjort, att ej svårartade skador
på liv och egendom blivit följden av
dessa olyckor. Och detta är ändå bara
de olyckor, som jag fått kännedom om
genom tidningarnas vanliga olyckskrönikor! Den

flygande besiktning med speciell
inriktning på lastbilars draganordningar,
som kommunikationsministern
nämnde i sitt svar och som sattes in
under februari, har givit en skrämmande
belysning av hur otillfredsställande
kvalitet dessa draganordningar nu
tycks ha. Av 24 stoppade lastbilar vid
en besiktning den 24 februari vid Åby
utanför Norrköping var enligt dagspressen
16, d. v. s. 67 procent, behäftade
med påtalbara felaktigheter. Vid
tidigare besiktningar har man vid vissa
kontrollställen kunnat konstatera, att
ända upp till 75 procent av de besiktigade
kopplingarna varit felaktiga.

Vad man kan göra åt denna sak är
väl främst att söka skapa större klarhet
i frågan, hur slitaget på kopplingarna
sker och vilka ökade tekniska
krav man vid registreringsbesiktningen
med hänsyn till de starka påkänningarna
på kopplingsanordningarna måste
ställa. Det är tillfredsställande att i
kommunikationsministerns svar få besked
om att särskild — man får hoppas
också snabb — teknisk utredning härom
pågår.

Vidare bör man söka nå en rimlig lösning
av frågan om effektivare kontinuerlig
kontrollbesiktning genom offentliga
eller enskilda besiktningsinstitutioner
liksom av frågan om en bättre
flygande besiktning. Detta är i sin tur
en fråga om bättre tillgång på personal

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Svar på interpellation ang. åtgärder mot reklam i TV-sändningar

och teknisk utrustning hos bilinspektionen.
Men kraftiga förbättringar av
denna inspektions verksamhet just i
fråga om både personal och resurser i
övrigt — i detta sammanhang framför
allt apparatur för teknisk fingranskning
av kopplingsanordningarna på lastbilar
och släpvagnar — måste väl, hur
man än ser på dagens fråga, komma till
stånd. Detta påfordrades ju också med
skärpa av andra lagutskottet 1958, då
man behandlade en proposition med
anledning av 1953 års trafiksäkerhetsutrednings
betänkande, och det ligger
väl också i direktiven för den sittande
besiktningsutredningen att komma
med förslag till upprustning av bilinspektionen.

Slutligen kunde man väl pröva frågan
om en extra kopplingsanordning, alltså
en reservkoppling, mellan lastbilen
och släpfordonen vore ändamålsenlig.
Jag är inte tekniker och kan inte bedöma
värdet av detta uppslag, men
det har gång på gång dykt upp under
den offentliga diskussionen i denna
fråga, och det kan därför, såvitt man
kan förstå, vara ett uppslag värt att
närmare pröva.

Allmänheten skulle säkert känna sig
lugnad, om man kunde räkna med att
hithörande problem inte bara tas upp
för sig inom utredningen och ägnas
intensivbehandling utan också brytes ut
ur det större problemkomplex, som besiktningsutredningen
arbetar med, för
att framläggas i ett separat och snarast
avgivet förslag vid sidan om utredningens
blivande betänkande. Kan
man möjligen, herr statsråd, räkna med
att man kommer att förfara på detta
sätt från utredningens sida?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
reklam i TV-sändningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Jönsson i Ingemarsgården frågat
mig om jag överväger några åtgärder
för upprätthållande av den av riksdagen
uttalade principen att reklam ej bör
få förekomma i TV-sändningar.

Såsom svar vill jag anföra följande.

I gällande överenskommelse mellan
staten och Sveriges Radio Aktiebolag
angående rundradions programverksamhet
föreskrives, att »program eller programinslag,
där mot betalning eller vederlag
i annan form kommersiell reklam
medgives, må icke förekomma».
Enligt överenskommelsen ankommer
det på radionämnden att granska bolagets
handhavande av programverksamheten.
Av instruktionen för radionämnden
framgår, att dess granskning även
omfattar efterlevnaden av bestämmelsen
rörande reklam. Jag anser mig med
hänsyn härtill icke böra göra något uttalande
rörande det av herr Jönsson
väckta spörsmålet.

Härpå anförde:

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min interpellation.

Om jag fattat innebörden i svaret rätt,
anser sig herr statsrådet inte ha anledning
att befatta sig med det framställda
spörsmålet om reklaminslag i
TV-sändningarna, utan hänvisar till radionämnden.
Jag känner givetvis också
till radionämndens förekomst, och jag
vet att i dess uppgifter bl. a. ingår att
se till att reglerna om förbud mot reklam
i TV och radio efterlevs. Men vad
det här rör sig om är efterhandsgranskning.
Vad jag frågade om var, huruvida
man från regeringens sida övervägde
några åtgärder för att göra de
regler som Sveriges Radio har att gå

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961
Svar på interpellation ang. åtgärder mot reklam i TV-sändningar

efter i detta sammanhang så tydliga,
att avsteg från reklamförbudsprincipen
eliminerades.

Jag har svårt att förstå, varför herr
statsrådet inte skulle kunna ge ett svar
på den punkten, då det ju är riksdagen
som uttalat dessa principer. Mig förefaller
det ganska självklart, att vi här
i riksdagen skall ha rätt att befatta oss
med spörsmålet, huruvida de av oss
fattade besluten efterlevs.

I tidskriften Fackföreningsrörelsen,
som jag förmodar står herr statsrådet
ganska nära, ger man i en ledande artikel
i det sista numret uttryck för samma
inställning till riksdagens rätt att
bekymra sig över dessa saker. I slutet
av denna artikel efterlyser man — precis
som jag gjort i min interpellation
— större konsekvens i tillämpningen av
reklamförbudet. Den uppräkning, som
förekommer i början av artikeln och
som jag här inte skall upprepa, ger en
ganska god illustration av hur vaga de
bestämmelser måste vara, som reglerar
frågan, när nämnandet av företag och
andra institutioner får ske eller inte
ske.

Det är alldeles klart att en precisering
av bestämmelserna är i hög grad
befogad, och jag beklagar att herr statsrådet
inte velat ställa någon sådan
översyn i utsikt.

Trots det vill jag än en gång tacka
för svaret på min interpellation.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag har på senaste tiden
många gånger frågat mig, om det
finns något avsnitt av vårt offentliga
liv som så ofta och så närgånget blir
föremål för kritik som just radion och
televisionen. Så snart ett program blir
omdiskuterat, kommer som ett brev på
posten artiklar och insändare i pressen
och rätt ofta även interpellationer i
riksdagen. Man gör ibland stor sak av
bagatellartade händelser, och det vill
gärna bli rabalder så snart någon in -

tressegrupp känner sig trampad på
tärna.

Ingen vill heller tysta denna kritik.
Den är säkert på sitt sätt välgörande,
även om jag tycker att diskussionen
verkar onödigt inflammerad. Att bära
ansvaret för detta påpassade massmedium
framstår för mig som en mycket
svår och krävande uppgift. Vi glömmer
bort alla bra program men slår med
kraft ned på allt vi ogillar.

Nyss har man i anslutning till en tragisk
händelse också här i riksdagen
kritiserat televisionen för ungdomsoch
familjeprogram, som haft inslag av
råhet och brutalitet. Men så en annan
kväll visas en ungdomsfilm, som har
en hög moral, som har en klar tendens
mot tuffheten, som är en parodi på den
s. k. skinnj ackementaliteten, som är
emot serietänkandet; man visar helt enkelt
en film som belyser ungdomens
osäkerhet, svaghet, verklighetsflykt och
rädsla. Formen är en musical, vilket
gör att den bör ha utsikter att gå hem
hos den tonårsungdom den vänder sig
till. Filmen bär fram budskapet, att vi
måste lära oss att samarbeta, att vi måste
känna gemenskap raser och människor
emellan. Flera tidningar konstaterade
också, att det var en ren underhållningsprodukt
utan något inslag av
propaganda eller reklam.

Men herr Jönsson tar denna film som
utgångspunkt för en interpellation i
riksdagen. Varför? Jo, han har inledningsvis
sett en textremsa »KF presenterar»,
och interpellanten frågar om
detta är ett avsteg från principen att
inte tillåta reklam i TV.

Då jag inte vill ha någon kommersiell
TV, befinner jag mig, förmodar jag, i
samma läger som interpellanten. Men
jag anser inte att televisionen skulle ha
asvtått från att visa denna högt prisade
ungdomsfilm eller andra filmer av
lika god klass bara därför att de produceras
av företag eller organisationer.
Om denna film gjort någon reklam för
KF, så är det närmast herr Jönssons in -

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Svar på interpellation ang. åtgärder mot reklam i TV-sändningar

terpellation som åstadkommit denna effekt.

Vad är då mitt recept? Jag skulle
önska en generösare men också konsekventare
tillämpning av nu gällande
bestämmelser. Jag vill framföra allt hoppas,
att TV-atmosfären inte alltid skall
vara så här inflammerad. Vi som menar
att TV i vårt land inte skall kommersialiseras,
skall ge reporters och medverkande
rätt att lämna korrekta uppgifter
om programmen. Man skall inte
av rädsla för reklam dölja väsentliga
fakta av nyhetsvärden. Om en kortfilm
bedöms så värdefull att den kan visas i
televisionen, behöver ingen bli ledsen,
ifall det talas om att den är inspelad av
exempelvis SJ, KF eller Köpmannaförbundet.

Rädslan för reklam tar sig ibland
rätt löjliga uttryck. Här bara ett par
exempel. När socialdemokratiska ungdomsförbundet
anordnade ett fackeltåg
genom Lund för att uppvakta Ernst
Wigforss, förvanskades detta i televisionen
till det politiskt neutrala, »att
en ungdomsuppvaktning hade anordnats».
Man vågade eller ville inte säga
vem som stod bakom den. När Sandvikens
ABF-orkester spelar upp i sommarfagra
Furuvik, censureras det farliga
ordet ABF bort, och man annonserar
medverkan av Sandvikens orkesterförening.
När Piteåbygdens ABF-avdelning
informerar om den förestående
kommunreformen, är censuren på nytt
framme. Initiativet uppmärksammas av
televisionen, men man vågar inte tala
om vem som är arrangör.

Dessa exempel, hämtade ur ABF:s
tidskrift Fönstret, liar tagits från organisationer,
vars verksamhet jag väl
känner till. Men jag skulle tro att liknande
exempel kan hämtas också från
andra områden av svenskt samhällsliv.
Jag säger inte detta för att jag har lust
att kritisera. Det mesta får måhända
skrivas på brådskans konto; det får
kanske betecknas som olycksfall i arbetet.

Det kan emellertid vara på sin plats
att man mot denna bakgrund efterlyser
en större konsekvens och fasthet vid
handläggningen av sådana här frågor.
Jag anser att det ur nyhetssynpunkt
kan försvaras att en ny bilmodell nämnes
vid dess rätta namn när den presenteras.
Om man vill belysa de problem
man brottas med på platser med
ett starkt inslag av utländsk arbetskraft,
har jag ingenting emot att en stor
svensk industri också namnges i samband
med detta. Jag protesterar inte
heller mot att representanter för detta
företag får tala om vilket bra utbildningsprogram
företaget har lagt upp.
Ett sådant program betecknar jag som
värdefullt, och det ger en intressant information
till många TV-tittare. Man
bör därför tänka sig för ordentligt innan
man sätter reklamstämpeln på ett
program. Man kan knappast förbigå en
nyhet därför att den har anknytning
till ett visst företag eller en viss organisation.

Herr talman! En generösare och konsekventare
tillämpning av nu gällande
bestämmelser skulle ge oss ett intressant
TV-material, ty Organisations-Sverige
och näringslivet har mycket av
värde att bjuda på. Om vi drar upp
alltför snäva gränser, betyder detta
exempelvis att vi inte får se av svenska
företag inspelade kortfilmer, vilka måste
betecknas som ytterst värdefulla.

Herr statsrådet citerade en paragraf
— jag tror att det var § 7 — i de regler,
vilka statsmakterna fastställt för
Sveriges Radio och TV, och jag tror att
de för någon tid sedan till och med har
skärpts. Dessa regler är vägledande för
den svenska televisionen. Det betyder,
att man inte lämnar favörer av något
slag, att man inte gynnar vare sig den
ena eller den andra parten, vilket enligt
min mening är en linje som håller.
Reglerna bör dock ges en så positiv
tolkning, att vi slipper alla dessa
gränsfall, som indirekt kan användas

Tisdagen den 21 mars 1961

Nr 11

Svar på interpellation ang. åtgärder mot reklam i TV-sändningar

som argument för en öppen kommersiell
television.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag förstår, att statsrådet
vill ha litet tid på sig att diskutera
denna moderna tempeldans som vi har
hållit på med alltför länge.

Vad som föranledde mig att begära
ordet är ett 40-årigt engagemang inom
den folkrörelse som döljes bakom de
två bokstäver vilka — höll jag på att
säga — blev elden i det Jönssonska
fängliålet när det gäller TV och reklam.

I stort sett har jag blivit förekommen
av herr Lindahl, och jag skall därför,
herr talman, inskränka mig till att
bara göra några frågeställningar.

Kan man tänka sig att Nordiska Kompaniet
spelar in en film, som objektivt
ger nyttiga råd när det gäller heminredning
och denna får rubriken »NK
presenterar»? Kan vi tänka oss att Arvika-Verken,
Söderberg & Haak eller
någon annan maskinfirma spelar in en
film, som objektivt redogör för hur man
på ett rationellt sätt utför skördearbete
i dagens Sverige och på denna sätter
rubriken »Arvika-verken presenterar»?
Kan vi för att gå in på ett annat
område säga att Riksförbundet för
sexuell upplysning spelar in en film om
rationell familjeplanering och sätter
rubriken »RFSU presenterar»? Ingen
kan vara så ömhudad att han säger att
det är förbjuden reklam.

Jag tycker mig ur denna interpellation
kunna utläsa en nästan vidskeplig
skuggrädsla. Under denna vinter har vi
mött mycken reklam —- under utsändningar
från idrottstävlingarna i Centraleuropa
har de stora vinfirmorna
haft en våldsam reklam -— och jag kan
försäkra, herr talman, att jag av denna
reklam inte har blivit tröstig en enda
gång. Om de frågor jag har ställt besvaras
nekande, skulle vi slippa sådana
här onödiga interpellationer.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Jag skall inte ingå på
någon tolkning av vad herr Lindström
sade om reklam i TV och radio. Vad
som uppkallade mig var närmast vad
herr Lindahl sade om den konkreta utgångspunkten
för min interpellation.
Han frågade om TV-bolaget hade bort
avstå från filmen, därför att den producerats
av ett enskilt företag. Jag tycker
inte alls att filmen på något sätt
var anstötlig ur reklamsynpunkt. Jag
kunde inte märka något stötande utan
fann filmen alldeles förträfflig. Vad
jag undrade var om förordet »KF visar»
kunde anses överensstämma med
de principer och regler som vi har. Jag
ställde mig den frågan därför att det
var så många svenska män och kvinnor
som också undrade, hur det förhåller
sig med den saken. Jag tyckte
att det kunde vara tillåtet även för en
riksdagsman att fråga om tillvägagångssättet
var riktigt eller inte. Tyvärr
har jag ännu inte fått någon tolkning.
Om vi emellertid tolkar reglerna
på det sätt som herrar Lindahl och
Lindström gjorde, skulle det vara tillåtet
att ha filmer vari inte ingår någon
reklam men där det som förord anges
exempelvis »KF visar», »ICA visar»,
»Mo och Domsjö visar» och »Saab visar».
Då är vi inne på en form av mild
reklam, som är vanlig i länder där kommersiell
TV förekommer.

Jag skall inte ytterligare förlänga debatten.
Efter de inlägg som gjorts här
både av herr Lindahl och herr Lindström
vill jag bara konstatera att efterlevnaden
av dessa regler nog är mycket
svår. Jag har inte velat klandra
vare sig radion eller TV för det sätt, på
vilket man skött denna sak, utan endast
konstatera att problemet är svårlöst
och säkerligen i framtiden blir än
svårare med den utveckling som nu
äger rum. Det hade därför varit önskvärt
om man på något sätt hade kunnat
komma fram till klarare regler på detta

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Svar på interpellation ang. medel för barn- och ungdomsfilm för televisionen

område, vilket ändå måste ske genom
någon form av översyn.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Får jag bara med anledning
av herr Lindahls anförande göra
en enda observation.

Herr Lindahl sade, att »här skall ingen
ha några favörer, här skall ingen
gynnas» — jag tror att orden föll på
det sättet. Men samtidigt sade herr
Lindahl, att han dels önskade en generösare
och dels en mera fast tillämpning
av de nu gällande reglerna. Herr
Lindahl måste väl ändå ha menat, att
han önskade en in summa mera generös
bedömning, samtidigt som ingen
skulle gynnas och ingen skulle ha några
favörer.

Jag vill bara, herr talman, vid detta
tillfälle helt kort uttala att jag har den
bestämda uppfattningen, att om man
gav sig in på denna — om jag nu får
använda herr Lindahls ord ■— generösa
linje, skulle man komma fram till ett
stigande antal av gränsfall och avvägningsfrågor
och till ett stigande antal
av sådana tvister, som herr Lindahl
försäkrade oss att han ville undvika.
Därför, herr talman, tror jag att man
skall lägga tonvikten mera på uttryck
som »fast» och »återhållsamhet» i tilllämpningen
av de nu gällande reglerna
än på uttryck som »generös». Annars
kan vi hamna i ett läge, som blir ohållbart.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. medel för
barn- och ungdomsfilm för televisionen

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! I en interpellation
har herr Hamrin i Kalmar frågat mig
om jag vill medverka till att Sveriges
Radio AB tillerkännes licensmedel för
beställning av barn- och ungdomsfilm

för television hos svenska filmproducenter.

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

Såsom interpellanten själv antytt har
Sveriges Radio hos Kungl. Maj:t hemställt
om 3 milj. kronor av televisionslicensmedel
för att under budgetåret
1961/62 kunna lägga ut filmbeställningar
hos svenska filmproducenter. Denna
framställning kommer att tas upp
till avgörande i maj eller juni i samband
med frågan om den ordinarie medelstilldelningen
för ljudradions och
televisionens programverksamhet för
nästa budgetår.

Då ärendet sålunda är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning, anser jag mig
förhindrad att här i kammaren göra
något uttalande i den av herr Hamrin
väckta frågan.

Vidare anförde:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret. Det var kort både i sak och
kanske också i ton. Det är möjligt att
det sistnämnda var oavsiktligt. Kanske
berodde det på att statsrådet haft många
frågvisa ledamöter här i kammaren,
som har hållit sig till TV-problemen,
och att statsrådet därför måst avfatta
ett kort svar.

Jag hoppas i varje fall att det inte
beror på att det ligger en skrivelse hos
Kungl. Maj :t, vilken är föremål för behandling,
och att statsrådet därför menar
att frågan inte bör bli föremål för
interpellation. Jag tycker för min del
att det är ganska självklart, att det är
bättre att uttala sin åsikt innan frågan
är avgjord av Kungl. Maj:t och söka att
på det sättet få en positiv lösning av
den än att i efterhand komma med kritik,
för den händelse man anser sådan
vara berättigad.

Anledningarna till min interpellation

Tisdagen den 21 mars 1961 Nr 11 29

Svar på interpellation ang. medel för barn- och ungdomsfilm för televisionen

är två. En av dem är den debatt, som

har pågått och ännu pågår rörande TVprogrammen.
Med anledning av vad
herr Lindahl nyss sade ifrån denna
plats beträffande den debatten och det
ställningstagande som där har skett,
kanske jag för egen del skulle vilja uttrycka
min inställning närmast på det
sätt, som Arbetarbladet i Gävle för några
veckor sedan gav uttryck åt, då det
gällde frågan om vad för slags inflytande
som är av väsentlig betydelse för
uppkomsten av brott. Tidningen skriver: »Att

tillgripa svepande, generella åtgärder
eller drastiska förbud är inte
rätta metoden att komma till rätta med
dessa utslag av nutida privat företagsamhet
som vilda västern-filmer, seriemagasin
och skabrösa tidskrifter utgör.
Vi tror mer på en fri opinionsbildning,
på upplysningens metod, på kraften i
en målmedveten, omfattande aktion
som ungdomsorganisationerna borde
ta initiativet till. Att kora bort bröderna
Cartwright eller efterträdaren från
TV är något som kan bäras med jämnmod,
kanske rent av bör tillstyrkas.
Men en aktion på större bredd och
längre sikt mot förråande film och
trycksaker och andra försimplade inslag
i det kommersiella nöjeslivet måste
samla krafter av helt annan styrka
och räckvidd om den skall få effekt.»

Jag vill, som sagt, instämma i den
uppfattningen om vad debatten här gäller.

Vid vårriksdagen har tagits initiativ
för att få fram bättre barn- och ungdomsfilmer.
Bevillningsutskottet har
ställt sig positivt till tanken härpå och
jag hoppas att också riksdagen kommer
att göra det. I anslutning till tanken
på bättre barn- och ungdomsfilmer har
också Sveriges Radio gjort en framställning
till Kungl. Maj :t för att få medel
till sitt förfogande för att få fram
bättre barn- och ungdomsfilmer.

Jag tycker att den framställningen är
värd allt beaktande. Man kan som sagt

ha den uppfattningen, att vad som ges
i TV har föga inflytande på ungdomen.
Men om man tror på att god litteratur,
god film och god teater har en positiv
effekt, kan man väl heller inte bortse
från att de, om de är av dålig beskaffenhet,
har en negativ effekt.

Ungdomsfrågorna debatteras ofta.
Man måste emellertid göra den reflexionen,
att mycket säges om dem
men ganska litet göres, i varje fall i förebyggande
syfte. Vi gör åtskilligt för
att hjälpa missanpassad ungdom, och
det med all rätt. Men vi har oerhört
svårt att få fram de medel som behövs
i förebyggande syfte för att ungdomen
över huvud taget inte skall bli missanpassad.

Jag tror att den framställning, som
föreligger från Sveriges Radio om medel
för att få ett samarbete till stånd
med våra inhemska filmproducenter —
det rör sig visserligen om stora pengar,
3 miljoner kronor — är värd allt beaktande.
Som framgår av skrivelsen
behövs det medel för att få tillgång till
bättre filmer att visas i TV. Den väg
som här har anvisats tror jag är en
framkomlig väg. När frågan skall avgöras
på högsta ort, hoppas jag därför
att den får en positiv lösning.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag måste ha uttryckt
mig illa, om herr Hamrin uppfattade
vad jag sade på det sättet, att jag menade
att hans interpellation inte borde ha
framställts. Självfallet har herr Hamrin
liksom alla andra riksdagsmän rätt att
framställa interpellationer vid vilken
tidpunkt som helst. Vad jag ville påpeka
var svårigheten för mig att nu, när
framställningen legat på bordet endast
tre veckor, kunna säga någonting bestämt
om vad som kommer att ske med
den. Jag hoppas att herr Hamrin håller
mig räkning för att jag inte ställer i utsikt
vare sig det ena eller det andra
utan förklarar, att frågan kommer att

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Svar på fråga och interpellation ang. allmänna ordningsstadgans tillämpning på

vissa radio- och TV-program, m. m.

undersökas i samband med den prövning
beträffande tilldelning av licensmedel
till Sveriges Radio, som skall äga
rum i maj eller juni.

När jag ändå fått ordet skulle jag
vilja påminna om följande. Den s. k.
ungdomsupplysningsutredningen framlade
för någon tid sedan ett förslag om
olika slag av åtgärder för att motverka
ungdomsbrottsligheten m. m. På basis
av den utredningen kommer om några
dagar en proposition att föreläggas riksdagen
och då kommer bl. a. att diskuteras
frågan om möjligheten att ställa
medel till förfogande för stödjande av
film, som framför allt riktar sig till den
ungdomliga publiken.

Jag har, herr talman, velat lämna
dessa kompletterande upplysningar för
att bilden skulle bli så fullständig som
den borde bli.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga och interpellation ang.
allmänna ordningsstadgans tillämpning
på vissa radio- och TV-program, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har i en interpellation frågat mig om
jag anser att behov föreligger för utarbetande
av föreskrifter för programutformningen
i televisionen, som till
sitt innehåll och syfte överensstämmer
med bestämmelserna i gällande ordningsstadga
vad gäller anordnande av
offentlig tillställning vissa kyrkliga
helgdagar.

Därjämte har herr Hamrin i Jönköping
riktat en enkel fråga till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet,
huruvida han ville redogöra för
regeringens syn på frågan om radiooch
TV-programmens utformning med

hänsyn till bestämmelserna i rikets allmänna
ordningsstadga beträffande vad
som där sägs angående anordnande av
offentliga teater- och biografföreställningar
m. m. under vissa högtider.

Då det torde ankomma på mig att besvara
jämväl sistnämnda fråga ber jag
att samtidigt få besvara båda frågorna.

Enligt allmänna ordningsstadgan får
offentlig tillställning inte anordnas på
juldagen, långfredagen och påskdagen
efter klockan sex på morgonen. Med
offentlig tillställning avses därvid bl. a.
teaterföreställning, konsert och biografföreställning
liksom även varje annan
tillställning som anordnas för allmänheten
och som inte anges i lagen
om allmänna sammankomster. Från
förbudet kan länsstyrelse medgiva undantag
i fråga om tillställning vars innehåll
och syfte kan anses förenligt
med högtidens helgd.

Dessa bestämmelser är, såsom herr
Gustafsson antyder i sin interpellation,
icke tillämpliga på televisionsutsändningar
som sådana. Skulle däremot
mottagning av televisionsprogram anordnas
såsom tillställning för allmänheten
blir bestämmelserna tillämpliga.
Denna situation torde dock icke avses
med frågorna.

Såsom torde vara bekant för frågeställarna
äger Sveriges Radio rätt att
inom ramen för gällande avtal mellan
staten och företaget själv bestämma
programmens innehåll och utformning.
Enligt samma avtal ankommer det på
radionämnden att granska företagets
programverksamhet. Härvid har nämnden
att pröva bl. a. huruvida företaget
iakttar avtalets föreskrift att vid programmens
utformning beakta ljudradions
och televisionens centrala ställning
i landets kultur- och samhällsliv
samt att i skälig omfattning tillgodose
olika intresseriktningar inom religion,
musik, teater, konst, litteratur och vetenskap.
Frågan om programmens förenlighet
med de värderingar av religiös

Tisdagen den 21 mars 1961

Nr 11

Svar på fråga och interpellation ang. allmänna ordningsstadgans tillämpning på

vissa radio- och TV-program, m. m.

och etisk natur som ligger till grund för
gällande bestämmelser till skydd för
allmän ordning torde därigenom falla
inom området för nämndens granskning.
Något behov av ytterligare föreskrifter
på den av interpellanten anförda
grunden anser jag icke föreligga.

Jag vill avslutningsvis upplysa om
att under den för närvarande pågående,
av riksdagen begärda förutsättningslösa
utredningen om radions juridiska
ansvarighet också spörsmål av här ifrågavarande
art kan tänkas komma att
beröras.

Härpå anförde:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartemetet
för svaret på min
fråga, som ju eljest — i en alldeles speciell
avsikt — var ställd till justitieministern.
Jag bedömde det nämligen så,
att frågan om radions och televisionens
programutformning under långfredagen,
som det nu närmast är fråga om,
men även i övrigt under vissa andra
kyrkliga högtidsdagar, i hög grad vore
förtjänt av att göras till föremål för
en rent juridisk prövning. Nu nödgas
jag konstatera, att kommunikationsministern
tyvärr kringgår den aspekten.

Emellertid måste jag självfallet, innan
jag tar upp just den saken, något
beröra utgångspunkten för min fråga.
Låt mig då först säga, att man har anledning
att förvåna sig över att ledningen
för Sveriges radio och television
tydligen lever så fjärran från de
tänkesätt, som gör sig gällande bland
kristna människor i detta land, att man
valt att bjuda på en balett- eller dansföreställning,
en pantomim eller vad
man nu vill kalla det kring kristenhetens
mest sublima, mest skakande, mest
angelägna och mest centrala ämne.

Eller har man möjligen haft klart för
sig trots allt, att ett programinslag av

denna typ skulle komma att uppfattas
som starkt kontroversiellt och av många
mottas med förstämning och indignation
och likväl bestämt sig för att ordna
sändningen? Låt mig säga, att om
den tolkningen är riktig och man således
förstått vad man gett sig in på
men ändå fullföljer sina avsikter, så
förbättrar detta sannerligen inte saken,
tvärtom. Då finns det orsak att
sätta in kritiken om möjligt ännu hårdare.
Ty då visar detta bara, att vederbörande
över huvud inte frågar efter
hur man inom stora folkgrupper —
folkgrupper som kan räknas i hundratusentals
människor — känner och reagerar
inför ett programval av detta
slag. Attityden blir alldeles särskilt betänklig,
eftersom det här är fråga om
ett monopolföretag, som just i den
egenskapen borde ha all anledning att
gå fram med hänsyn och med yttersta
försiktighet.

Emellertid är kanske en av förklaringarna
till långfredagens olyckliga och utmanande
programutformning helt enkelt
att söka i detta, att de för sändningen
ansvariga inte insett och förstått,
inte velat inse och förstå, hur bekännande
kristna på djupet upplever
det som är själva grunden för deras
tro, alltså just det som är knutet till
passionstidens och påskens heliga minnen.
Ty hade man det förstått, skulle
man aldrig någonsin kommit på idén
att söka omtolka detta det ojämförligt
största i andelivets och mänsklighetens
historia i något så trivialt som tåspetsdanser
eller andra besläktade sceniska
övningar, som sannerligen inte
i medvetandet förknippas med kulturens
djupare källsprång utan som hör
ett utåtriktat och bullrande nöjesliv
till.

Jag skulle, herr talman, från denna
plattform vilja hemställa till herrarna
i Sveriges Radio och television att ånyo
ta under övervägande, om det ändå
inte är en rimlig och legitim begäran,

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Svar på fråga och interpellation ang. allmänna ordningsstadgans tillämpning på

vissa radio- och TV-program, m. m.

att åtminstone en av årets trehundrasextiofem
dagar, en enda, så mycket
hänsyn kunde tas till den samlade kristna
opinionens önskemål, att man sluppe
bevittna sådana här utslag av stillöshet
och pietetslöshet. Kan det från
någon enda synpunkt försvaras, att man
just för långfredagen lägger upp program,
som man från början måste inse
kommer att väcka kraftiga gensagor?

Därtill kommer, som jag nämnde, att
saken har en principiellt mycket intressant
och mycket betydelsefull juridisk
aspekt. Många har just med utgångspunkt
från det aktuella fallet frågat
sig, vad det egentligen är för lagar
och bestämmelser, som reglerar radions
och televisionens verksamhet i sådana
här sammanhang.

Det förhåller sig bevisligen så, att
s. k. offentliga tillställningar inte utan
vidare får anordnas under vissa närmare
angivna kyrkliga högtidsdagar,
nämligen juldagen, långfredagen och
påskdagen. Det betyder med andra ord,
att det offentliga nöjeslivet då ligger
nere, och det skall vi vara tacksamma
för. I § 10 i rikets ordningsstadga finns
klara bestämmelser därom. I vissa fall
kan länsstyrelse ge dispens från lagen,
d. v. s. då det är fråga om tillställning,
»vars syfte och innehåll kan anses förenligt
med högtidens helgd». Det förutsättes
alltså konditionellt klart och
tydligt en prövning från fall till fall,
innan lagen kan sättas ur kraft.

Men — frågar man sig — vad är det
då för myndighet som avgör vad som
under dessa av lagen skyddade kyrkliga
högtidsdagar får sändas i radio och
TV? Är programledningen helt självrådig?
Är man sin egen domare? Bestämmer
herrarna där egenmäktigt vad
som enligt lagen kan anses tillåtet eller
inte tillåtet?

Faktiskt verkar det av statsrådets
svar som om så vore fallet. Men låt mig
då säga, att detta verkligen öppnar
ganska skrämmande perspektiv. Det

måste nämligen betyda att rena godtycket
ligger farligt nära.

Enligt vanligt enkelt lekmannaförstånd
måste en radiosändning eller TVsändning
i eminent grad rubriceras
som offentlig tillställning och således
falla under rikets ordningsstadga, men
det tycks alltså herr statsrådet inte
utan vidare vilja gå med på. Jag finner
detta från allmänna synpunkter
ytterst allvarligt.

Herr statsrådet hänvisar till det mellan
Sveriges Radio och staten ingångna
avtal som generellt reglerar radions
och televisionens programverksamhet,
och herr statsrådet nämner vidare radionämnden
som en sorts garant mot
missbruk.

Enligt mitt sätt att se går sådana här
erinringar vid sidan om vad vi i dag
närmast diskuterar, alldeles bortsett
från att det bestående intrycket av
exempelvis radionämndens insatser hittills
är — det måste jag säga —- kraftlöshet
och ineffektivitet. Beträffande radionämnden
skulle jag för övrigt vilja
ställa den frågan, om jag får tolka statsrådets
svar så, att radionämnden skulle
kunna i förväg, alltså innan ett program
har förevarit, ta ställning i en principfråga
av det slag som vi nu diskuterar.
Det skulle vara mycket intressant att
få ett besked på den punkten.

En enda sats i statsrådets svar -—- det
är den sista i det som här lästes upp
—- synes verkligen öppna en dörr på
glänt till en rimlig handläggning av detta
viktiga ärende. I denna sats hänvisas
till den av riksdagen begärda utredningen
beträffande radions juridiska
ansvarighet. Där spåras åtminstone ett
halvt medgivande från statsrådets sida
av att saken kanske ändå inte är så
solklar. Men det borde ha fastslagits på
ett annat och mera eftertryckligt sätt.

Sista ordet kan väl omöjligen vara
sagt i detta betydelsefulla principspörsmål
genom det svar som jag här fått av
statsrådet. Jag måste också tyvärr kon -

Nr 11

Svar på fråga och interpellation ang.

vissa radio- och TV-program, m. m.

statera att detta svar ger vid handen,
att man på högsta ort inte synes benägen
fullt ut beakta allvaret i den uppkomna
situationen.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Även jag ber att till
statsrådet få frambära mitt tack för
svaret på min interpellation. Det är
mycket kort och berör inte motiveringen
för min fråga, men det är ett konstaterande
av att Sveriges Radio suveränt
bestämmer programmet. Sker det
övergrepp, är det radionämnden som
efteråt skall bedöma och döma. Något
utöver detta anser statsrådet tämligen
obehövligt. Han upplyser dock — som
herr Hamrin påpekade — att den pågående
utredningen angående radions
juridiska ansvarighet kan tänkas komma
att beröra frågor av den art som
jag hade fort på tal.

Herr talman! Även om vad jag kommer
att säga är variationer på samma
tema som herr Hamrin var inne på här,
ville jag gärna söka belysa spörsmålet
utifrån vissa andra synpunkter.

Många människor anser säkerligen
att frågor av denna art är ganska likgiltiga.
Jag tror dock att det svar som
statsrådet har gett i dag har motsetts
med stort intresse inom vida kretsar
här i landet, även om jag inte från mina
utgångspunkter finner det tillfredsställande.
Debattens vågor har gått mycket
höga alltsedan Sveriges Radio aviserade
TY-baletten med bibliska bilder på
långfredagen. Både i pressen och från
TV-håll har man söka vrida debatten
därhän, att här skulle vara fråga om en
råd religiösa extremister av fanatiskt
märke som reagerar mot balett som uttolkare
av försoningens drama på Golgata.
Jag tror att ingenting är felaktigare
än detta resonemang. Jag har svårt
att frigöra mig från tanken att det
finns ett stycke medveten oärlighet i

ordningsstadgans tillämpning på

fränt avvisande. Bland samfundsorganen
kan jag nämna Veckoposten och
Svensk Veckotidning. Jag vill även tilllägga,
att om pingstvännerna ensamma
hade reagerat, hade de sannerligen inte
behövt skämmas för det. Så är dock
inte fallet. En råd av samfundsledare
och representanter i ansvarsställning
för både kyrka och frikyrka har med
mer eller mindre utförlig motivering
i sak intagit samma ståndpunkt. En säger
i en intervju, att det måste vara
helt otänkbart att man verkligen avser
att ge en balettföreställning med dessa
motiv. En biskop menar att dansen
kring korset på Golgata innebär en profanering
av det heliga som ligger mycket
nära blasfemi eller hädelse. Många
kristna församlingar inom olika samfund
i landet har uttryckt sin sorg över
långfredagens profanering. Kyrkobrödernas
riksorganisation har enligt pressen
framfört liknande synpunkter. Baletten
i fråga måste enligt kyrkobrödernas
uppfattning betecknas som drift
med heliga ting. Herr talman! Så var
det med skallet om att det skulle vara
bara pingstvänner och andra frikyrkliga
som har reagerat.

Ivo Cramérs konstnärskap har ingen
människa diskuterat. Vad man sagt ifrån
är att långfredagen borde få vara i
fred i detta sammanhang. TV-ledningen
tycks lyssna till uttalanden och vädjanden
från kristet håll närmast med
löje eller nedlåtande överseende och
pekar på att det finns intervjuade som
anser att TV är synd. Så enkel är alltså
hela frågan för TV-ledningen. Klämmen
blir: »Vi har inte för avsikt att
underställa balettföreställningen någon
myndighet», enligt referat i pressen.

Herr talman! Även om det är ovanligt
vill jag knyta några rent personliga
reflexioner till den sak det här gäller
och jag tror att jag därvid tolkar många
kristna människors känsla inför långfredagens
budskap.

Inför Kristi lidande är en helt annan

argumenteringen.

Även profana tidningar har ställt sig
3 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961
allmänna

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Svar på fråga och interpellation ang. allmänna ordningsstadgans tillämpning på

vissa radio- och TV-program, m. m.

attityd tillbörlig än balett eller dansspel.
Varken jag eller någon annan är
kallad till domare över hjärtats uppsåt
och tankar, och motiven till att TV tagit
sig före att på långfredagen framföra
bibliska bilder i dramatiserad form
med inslag av balettscener undandrar
sig mitt bedömande. Jag tycker dock att
då det om själva framställningsformen
råder så kontroversiella meningar, borde
programmet avföras från långfredagen.
Det vore en enkel gärd av hänsyn
till de hundratusentals medborgare,
som förbinder den dagens heliga minnen
med en så outsäglig smärta att
varje tanke på en tolkning av dess innebörd
och djupdimension genom media,
som normalt används, såsom herr
Hamrin påpekade, i nöjesbetonade sammanhang,
djupt sårar deras känsla.
Detta borde ha betytt något för TVledningen.
Balettens sju scener börjas
med krubban, fortsätter med Herodes
palats, Betlehem, Egypten, predikan,
Petri förnekelse och slutar med Golgata,
där Maria, Jesu moder, dansar
kring korset. Meningen skulle väl i alla
fall vara att återge långfredagens budskap,
fjärran från vad som kallas underhållningsincitament.
Det är i detta
avseende som man så grundligt tar fel.

Den kristendomstolkning jag företräder
och som jag i all ödmjukhet tror är
den riktiga — annars hade jag den inte
— har sin primära grund i en personlig
upplevelse av försoningens under på
Golgata. För en människa med den erfarenheten
är det mer än tillräckligt
att se Maria, Jesu moder, i baletten dansande
kring korset, såsom saken presenteras
i nr 11 av Radio-TV. Man kan
inte annat än känna den djupaste sorg
och motvilja inför detta. Det har sannerligen
inte sin grund i intolerans eller
trångsyn — jag vill inte för min del
karakteriseras som intolerant eller
trångsynt — men det finns gränser
som inte får överskridas. Vi anser att
det här är fråga om en för kristen

känsla kränkande profanering av långfredagens
budskap. Att på denna dag,
då alla nöjestillställningar av pietetsskäl
är inställda och förbjudna, ställa
till med dans kring händelser ur Kristi
liv och hans död på korset kan väl inte
annat än betraktas som ett slag i ansiktet
på majoriteten av kristna bekännare
och säkert även för stora skaror
utanför deras led.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
rikta uppmärksamheten på den överenskommelse
som träffats mellan staten
och AB Sveriges Radio angående rundradions
programverksamhet. I § 5 heter
det att bolaget skall sträva efter
bästa möjliga samarbete med kulturella
och sociala institutioner och sammanslutningar,
särskilt i fråga om religion,
musik, teater, konst etc.

Jag skulle i all ödmjukhet vilja till
statsrådet rikta en fråga, som jag inte
vet om han anser sig kunna eller böra
svara på. Vet man, om Sveriges Radio
i detta fall, när man kunde förutse att
det skulle bli en kontroversiell fråga,
konfererat t. ex. med Svenska kyrkans
diakonistyrelse eller Frikyrkliga samarbetskommittén?
Hade det inte varit
naturligt i ett fall som detta? Samarbete
brukar ju alltid etableras med den part,
som är intresserad, innan man gör färdigt
ett verk. Samarbete efteråt får något
av utmaning för att inte säga förolämpning
över sig.

Sedan vill jag nämna ett par ord om
den juridiska sidan av saken. Vi har,
som statsrådet påpekade i sitt svar, en
stadga som upptar förbud mot offentliga
nöjestillställningar på de tre stora
kristna högtidsdagarna juldagen, långfredagen
och påskdagen. Det är uppenbart
att den tekniska utvecklingen
ständigt skapar nya situationer. När
offentliga nöjen flyttar in i hemmen
krävs det strängare kontroll över vad
de innebär. Faktum är ju i alla fall, att
biografcensuren redan i visst avseende
satts ur spel, eftersom barnförbjudna

Tisdagen den 21 mars 1961

Nr 11

Svar på fråga och interpellation ang.

vissa radio- och TV-program, m. m.

filmer fritt visas i TV. Låt mig här
säga, herr talman, att för barnen är i
varje fall en del av dessa filmer sjufalt
mer skadliga än de bibliska bilderna i
er balett någonsin kan bli, hur denna
än utformas. Detta är emellertid en
fråga, som inte hör till min interpellation.

Är då teater och balettframställning
i TV att hänföra till offentlig tillställning?
Ja, det måste väl i allra högsta
grad sägas vara en anordning för allmänheten.
Vad är mer offentligt än ett
TV-framträdande och vem når en större
publik än TV-aktörerna? Det som
har skett är ju bara, att tekniken har
upphävt det gamla begreppet rum. Om
publik är närvarande i studion blir det
en offentlig tillställning, som alltså tydligt
förbjudes. Om mottagning av TVprogram
sker i form av offentlig tillställning
strider det mot bestämmelserna.
På restauranger och konditorier
kan gäster i hundratal följa programmen,
utan att det blir någon påföljd.
Om någon däremot annonserar »titt på
TV utan servering» kan det bli rättssak.

Om man nu hävdar, att t. ex. en balettföreställning
i TV icke faller under
ordningsstadgan följer därav att TVledningen
själv får avgöra vad »som
kan vara förenligt med högtidens
helgd», en rättighet som lagen frånhänt
andra teater-, balett- och biografdirektioner.
Man måste fråga, om detta varit
lagstiftarens mening. Att hävda att en
TV-sändning inte är en offentlig tillställning,
därför att vid dess utförande
ingen publik är närvarande, är så sofistiskt,
att man har svårt att tro att det
är ett ärligt menat resonemang.

Skall det ges någon biografföreställning
på de stora kyrkliga helgdagarna
måste man, som både herr statsrådet
och herr Hamrin påpekat, begära licens
hos länstyrelsen. Vem avgör vad som
får sändas i TV? Inte länsstyrelserna,
ingen förordning utan programmakar -

allmänna ordningsstadgans tillämpning på

na själva, som dock borde söka »sträva
efter bästa möjliga samarbete» med aktuella
institutioner enligt § 5 i överenskommelsen.
Det synes mig som om
det här är fråga om en betänklig brist
eller lucka i lagstiftningen, som snarast
bör bli föremål för översyn. Om
statsrådet Skoglund vill medverka till
att den sittande utredningen ägnar denna
fråga tillbörlig uppmärksamhet är
det tacknämligt.

Det vore säkerligen även av största
intresse att få den praxis som nu följes
rättsligt prövad. TV får sända balett
på långfredagen. Det anses inte vara
offentlig tillställning, fastän tusenden
åser tillställningen i hemmen, på restauranger
och på konditorier. Teater- och
biografdirektörer får vila den dagen.
Hur går det ihop? Helt enkelt genom
att tekniken snabbt, som jag tidigare
sagt, upphävt det gamla begreppet rum,
medan vi ur lagstiftningssynpunkt
kommer traskande ett stycke efter.

Jag vet väl, att det ingenting betyder
för TV-ledningen, men jag vill ändå
uttala den förhoppningen, att man avför
baletten Kring bibliska bilder från
programmet på långfredagen och visar
något lämpligare.

Till sist, herr talman, vill jag passa
på att tacka för alla de goda och fina
program, som förekommer i radio och
TV. Jag tycker att det kan vara tillbörligt
att sluta med ett sådant tack.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Det finns ett par anledningar
till att jag nu tar till orda
i denna debatt. Den första är att jag,
trots att jag förstår att jag måhända sårar
de två interpellanterna, ändå måste
säga att jag tycker mig känna en atmosfär
i vad de sagt som jag inte vill
beteckna som representativ för hela den
kristna opinionen i detta land. Det är
dock ett faktum att även konstens medel
i många avseenden kunnat tas i
bruk för religiösa ändamål. När det ta -

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Svar på fråga och interpellation ang. allmänna ordningsstadgans tillämpning på

vissa radio- och TV-program, m. m.

las om danstillställning eller man ger
andra liknande skildringar av det som
skall förekomma, så undrar jag om man
verkligen försöker göra den objektiva
bedömning som vi bör eftersträva.

Jag har vidare velat ta till orda för
att upplysa att den kristna gruppens
styrelse har uppvaktat Radiotjänsts ledning
bl. a. för att tala om denna fråga.
Vi har varit tveksamma om huruvida
vi som anser oss representera en kristen
opinion ständigt skall ta upp olika
spörsmål som avser programvalet här i
riksdagen i form av interpellationer,
motioner eller vilken form vi nu kan
påfinna. I längden är kanske inte den
vägen den riktiga. Aktiebolaget Sveriges
Radio är ju ett bolag där folkrörelserna
är med. Vi har en radionämnd som också
bör kunna fungera som ett opinionsinstrument,
och vi har möjligheter att
vända oss till radioledningen direkt.
I den kristna gruppens styrelse ansåg
vi nu detta sista vara den lämpligaste
vägen.

För fjorton dagar sedan hade vi alltså
ett sammanträde med några av tjänstemännen
hos Sveriges Radio, där bl. a.
lämpligheten av detta program diskuterades.
Det visade sig att av oss i styrelsen
och av tjänstemännen var det endast
en som själv hade sett programmet,
nämligen radiochefen själv. Han
gav en redogörelse för innehållet som
inte var alldeles sådan som den vi hörde
nyss. Till att börja med ansåg han det
mest olyckliga i denna sak vara att man
kallat programmet »balett», under det
att begreppet pantomim varit lämpligare.
Det hade framförts för några år
sedan av BBC i England och där inte
föranlett någon kritik, i varje fall inte
någon som man kände till. Radiochefen
själv hävdade att han när han såg programmet
hade fått ett intryck av att det
var buret av ett religiöst allvar. Jag föreställer
mig att när Ivo Cramér skall
medverka i dessa bibliska bilder, är det
verkligen inte ägnat att skapa associa -

tionen »ställa till med dans på långfredagen».

Här har talats om de olika scenerna.
Jag skall bara tillägga att enligt den
framställning vi fick skulle programmet
vara genomfört med den största pietet
och värdighet. »Endast den som har
den uppfattningen att man över huvud
taget icke bör behandla bibliska motiv
i någon scenisk form kan antagligen
finna något att anmärka på i programmet.
Varje scen föregås av bibelläsning
och ifrågavarande bibelställe åskådliggörs
pantomimiskt. Eftersom kritik
framförts mot att Golgatascenen förekommer,
bör det påpekas att Kristus
icke är synlig i bilden, att Maria och
Johannes är centralgestalter i fonden
och att dansen framför allt representeras
av knektarna som slår tärning om
Kristi kläder och ger uttryck för sin
fasa över jordskalvet och förmörkelsen.
»

Om man inte har en förutfattad mening
om begreppet koreografi som samhörigt
med en ytlig nöjesform — ordet
»dans» är ju mycket mångtydigt — så
bör i och för sig detta att de agerande
rör sig rytmiskt inte behöva ge anledning
till kritik. Det må emellertid vara
hur som helst med det. Ganska få vet i
alla fall uppenbarligen besked, och särskilt
få, efter vad jag förstår, ett besked
bland dem som har deltagit i protestaktionerna.

Vid vårt stiftsmöte i Stockholms stift
i söndags var det en deltagare som påyrkade
att mötet skulle göra ett uttalande.
Det blev en kort debatt. Men det
visade sig att när några upplysningar
lämnats om vad radioledningen svarat
i dessa ting var man icke beredd att om
något som man inte sett uttala sig enbart
på grund av den karaktär som ordet
»dans» kan ge åt programmet.
Stiftsmötet, som representerar församlingarna
i Stockholms stift, avslog genom
omröstning förslaget att göra ett
uttalande. Nu kanske det kan invändas

Tisdagen den 21 mars 1961 Nr 11 ■*''

Svar på fråga och interpellation ang. allmänna ordningsstadgans tillämpning på
vissa radio- och TV-program, m. m.

att kristligheten är så låg inom kyrkan
att man där inte förstår att man måste
protestera i ett sådant här fall. Jag har
emellertid bara återgivit de faktiska
förhållandena.

Personligen tror jag att risken med
sådana här aktioner som vi blåser ut
över landet kan vara den att nya initiativ,
nya former och vägar att nå människor
med det kristna budskapet görs
misstänkta redan från början och avskräcker
skapande konstnärer från att
arbeta inom detta område. Man godtar
slentrianen. Bara det är en vanlig predikan,
vanliga psalmer eller böner, så
blir det ej protester. Men när vi har
stora grupper av skapande konstnärer
som vill arbeta på detta område får
aktioner av den art som här förekommit
endast den följden att de drar sig,
om de genast möter en opinion inte bara
av den styrka utan också med den
inriktning och som använder sådana
formuleringar som den som kommit till
uttryck här.

Varje år skrivs omkring hundra böcker
eller skådespel om Kristi liv. Jag
finner det inte vara någon profanering
även om författarna ibland går ifrån de
evangeliska berättelsernas tolkning av
Jesu liv. Tvärtom är det ett uttryck för
den fascination som utgår från detta
liv och denna historia. Om de skapande
konstnärerna upphörde att arbeta
med dylika ting skulle det i stället vara
en stor olycka.

Jag vill inte lämna denna plats utan
att också ha sagt att det naturligtvis
finns skäl att sätta en del frågetecken.
Jag skall sammanfatta dessa skäl till tre
punkter.

1. Man kan inte undgå att fråga sig
varför just långfredagen har valts. Personligen
ämnar jag och många med mig
fira långfredagen i kyrkan. Det kan
tänkas att det finns människor som endast
nås av budskapet genom dessa bibliska
bilder, men det kan naturligtvis
diskuteras varför man förlagt program -

met just till denna dag. Många andra
möjligheter förelåg.

2. Man undrar också varför Sveriges
Radio använt ordet »balett», när man
ändå har en så pass förfaren presstjänst.
Man lanserar själv ordet för att sedan
ta det tillbaka när en debatt uppstår.
Hade det inte varit lyckligt att redan
från början välja en mer rättvisande
rubrik?

3. Det som förvånade oss i den kristna
gruppen är också att doktor Dahmén,
som svarade för de kristna programmen
i Radio-TV, uppenbarligen inte
själv bar varit i tillfälle att se programmet
i förväg. Han kommer ju ändå att
i stor utsträckning få uppbära klander
för att det framföres. Endast radiochefen
bar tydligen på tidigt stadium haft
tillfälle att se programmet.

Man har nog rätt att låta dessa frågetecken
kvarstå. Framför allt tycker
jag emellertid vi skall vara tacksamma
för den iver man i Radio-TV visat för
nyskapande verksamhet också när det
gäller framställningar på det religiösa
området.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att det bara
är herr Hamrin och jag som är av
den meningen att balett eller dansspel

__ vilket uttryck man nu vill använda;

TV-ledningen har ansett det bäst att byta
ordet balett mot dansspel, men det
är ju precis samma sak — är en olämplig
form för tolkning av försoningshemligheten
på korset, om man nu över huvud
taget skall tänka sig en tolkningsform
av Golgataundret.

Jag antar att herr Zetterbergs ord i
viss mån skall uppfattas som polemik
mot oss interpellanter, men då vill jag
säga att vi är i gott sällskap med herr
Zetterbergs egen kyrka. Biskopen i Skara
har nämligen i en intervju sagt, att
honom syntes det som om detta spel

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Svar på fråga och interpellation ang. allmänna ordningsstadgans tillämpning på

vissa radio- och TV-program, m. m.

närmast gränsade till hädelse. Och jag
kan försäkra herr Zetterberg att de brev
jag fått från medlemmar av hans kyrka
säger detsamma — och säger det väl
så starkt som breven från frikyrkovärlden! Det

har också sagts att detta spel har
framförts i England. Det är riktigt. Och
jag vill inte säga något ont om engelsmännen.
Jag har själv varit i England
några somrar och därvid kommit i kontakt
också med engelskt kyrkoliv. Men
bara därför att spelet har uppförts i
England är det inte utan vidare klart att
det är bra. Det finns också ett annat
engelskt kyrkospel, där en 15- å 16-års
junior bär korset mot Golgata och ett
50-tal ungdomar dansar rock n’roll
runt omkring. För oss här i Sverige
måste väl detta ändå verka inte så litet
stötande!

I tidningen Radio-TV finns en stor
plansch, där Maria, Jesu moder, dansar
balett på tå runt korset på Golgata. Den
som tycker att detta är riktigt må göra
det, men den som inte tycker det må
ha rätt att uttrycka sin sorg och ledsnad
däröver.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Eftersom jag redan fört
min uppfattning till protokollet, har jag
nu inte särskilt mycket att tillägga. Men
jag vill säga att herr Zetterberg förvånade
mig — eller kanske han inte gjorde
det ändå! Han sade att min medinterpellant
och jag inte finge anses
som representativa för den kristna opinionen
här i landet. Jag tillåter mig
emellertid fästa herr Zetterbergs uppmärksamhet
på att det finns en bred
kristen front mot detta spel, en front
som sträcker sig från svenska kyrkan
till frikyrkorna, jag tror inga undantagna.
Och jag vill upplysa herr Zetterberg
om — för den händelse han icke
redan vet det — att enligt vad som framgått
i pressen, har en avdelning av de
kristna socialdemokraterna, nämligen

den kristna broderskapsrörelsen i
Bromma, avlåtit en protestskrivelse mot
TV:s långfredagsprogram. Jag tror som
sagt, att man vågar tala om att här står
en bred och stark opinion bakom.

Sedan inbillade jag mig, att jag hade
tillräckligt tydligt klargjort att vad man
i särskilt hög grad vänder sig emot är,
att man i TV förlägger ett så starkt kontroversiellt
program till långfredagen,
en dag som ju ändå är skyddad av lagen.
Just den dagen sätter man i gång
med experimentverksamhet och laborerar
med ting som man är fullt medveten
om kommer att väcka gensaga.
Jag tycker, herr talman, att det finns
all anledning att mycket eftertryckligt
understryka att det från radions och
TV:ns sida här har förfarits på ett sätt
som måste verka utmanande på vida
kretsar av vårt folk.

Herr Zetterberg ville förringa betydelsen
av kritiken genom att säga att
det inte var fråga om balett och dans
utan om någonting som han kallade
pantomim. Jag skall avslöja min okunnighet
och säga, att under de minuter
som gått sedan det yttrandet fälldes,
har jag tagit reda på vad pantomim är
för något. Enligt Svensk uppslagsbok
betyder ordet scenisk framställning
med mimik och mimisk dans som enda
uttrycksmedel. Jag frågar då herr Zetterberg:
Vad är det för skillnad mellan
det ena och det andra i detta sammanhang?
Är det inte adiafora att föra
en argumentation efter sådana linjer?

Jag tillåter mig också uttrycka min
besvikelse över att inte statsrådet har
velat yppa någon mening i ämnet. Det
hade varit mycket intressant, om herr
statsrådet hade på någon punkt givit
sin egen uppfattning till känna i denna
fråga.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Jag tycker nog att de
två interpellanterna nu hade mera av
modesti än i sina första anföranden.

Tisdagen den 21 mars 1961 Nr 11 39

Svar på fråga och interpellation ang. allmänna ordningsstadgans tillämpning på
vissa radio- och TV-program, m. m.

Men det förefaller ändå som om det
hela kan reduceras till frågan, huruvida
dans i och för sig såsom ett mimiskt
uttrycksmedel skall ensamt svara
för det som anses felaktigt. Det är
alldeles uppenbart att det är själva ordet
dans, som här verkar uppskakande.
Någon av herrarna talade i detta sammanhang
om att »ställa till dans» och
på ett sätt som om det gällde dans på
lördagskvällen eller något liknande. All
koreografi är ett sätt att mimiskt med
rörelser återge ett inre förlopp, alldeles
som musiken gör det i toner eller skådespelaren
med ord och rörelser. Gränserna
mellan koreografi och den sceniska
framställningen är för övrigt
mycket flytande och ibland helt enkelt
omöjliga att upptäcka.

Jag är inte alls någon specialist på
detta område, jag är bara häpen över
att just det förhållandet, att i en pantomim
ingår detta rörelseschema, skulle
anses definitivt beröva en sådan framställningsform
möjligheten att återge
ett andligt innehåll.

Låt mig till sist få säga bara ett par
ord om opinionen. Jag är väl medveten
om — det hoppas jag har framgått av
det lilla jag tidigare sagt — att här finns
en opinion, inom både kyrka och frikyrka,
av just det innehåll interpellanterna
återgivit. Det finns många också
inom den rörelse vars förbundsordförande
jag är, vilka har precis den inställning
som här företetts. Men det
hindrar inte mig från att tala om att
det också finns betänksamma, som inte
utan vidare vill instämma i denna kritik,
förrän de sett vad det är fråga om.
Skulle det vara så tarvligt att vi vill se
programmet innan vi är färdiga att fördöma?
Är det verkligen herrarnas åsikt,
då är jag en smula förvånad.

Nog säger det väl någonting att detta
spel har visats i England, uppenbarligen
utan större protester. Det engelska
folket är väl inte så tåligt i sin kristlighet
jämfört med vårt, att det är all -

deles utan betydelse att en sådan upplysning
lämnas.

Jag har också, sedan jag höll mitt
första anförande, fått veta att doktor
Dahmén numera har sett detta spel och
att han för sin del ansett det vara lämpligt
för framförande. Men uppenbarligen
hade han vid programmets fastställande
ännu inte sett det.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vet inte vad som
ger herr Zetterberg anledning att tala
om att vi står här och fördömer honom
eller hans meningsfränder. Varken jag
eller herr Hamrin har mig veterligt sagt
ett ord av denna innebörd. Vi har tvärtom
sagt att det inte tillkommer oss att
döma om radioledningens motiv för det
program som skall framföras, det dömer
en annan över. Om det skall talas
om något dömande, tycker jag att det
sannerligen är herr Zetterberg som gör
sig skyldig därtill. Men det får stå för
hans räkning.

Anledningen till att jag begärde ordet
var att jag ville förtydliga vad jag nämnde
förut i min fråga till statsrådet beträffande
5 § i överenskommelsen mellan
svenska staten och Sveriges Radio
Aktiebolag angående rundradions programverksamhet,
där det står: »Bolaget
skall sträva efter bästa möjliga samarbete
med kulturella och sociala institutioner
och sammanslutningar, särskilt

sådana för religion---.» Hade det

inte varit klokt och i överensstämmelse
med denna paragraf, när det gällde
att föra fram en sak som man visste
kunde bli ganska kontroversiell, att då
söka kontakt och samarbete med t. ex.
Svenska kyrkans diakonistyrelse och
Frikyrkliga samarbetskommittén? Jag
tycker det hade varit en förnuftig väg
att gå. Vad säger herr statsrådet om
det?

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

Interpellation ang. villkoren för beviljande av egnahemslån

§ 9

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Majrts
å bordet vilande propositioner:

nr 66, angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa byggnadsarbeten vid
statens mentalsjukhus m. m.,

§ 10

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan
jämlikt § 21 riksdagsstadgan fogad, å
hordet vilande framställning från fullmäktige
i riksbanken angående möjliggörande
av vissa lån från riksbankens
avbetalningslånefond till tjänstemän
vid riksdagens verk.

§ 11

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 38—41, bevillningsutskottets
betänkanden nr 5, 9, 15,
19, 23, 24 och 26, bankoutskottets utlåtanden
nr 12—15, första lagutskottets
utlåtanden nr 19 och 20, andra lagutskottets
utlåtanden och memorial nr
14, 19, 20 och 24, tredje lagutskottets utlåtande
nr 9 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 8—10.

§ 12

Interpellation ang. villkoren för beviljande
av egnahemslån

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVANBERG (s), som yttrade:
Herr talman! Enligt bestämmelserna
i Kungl. Maj :ts kungörelse om egnahemslån
m. m. må av statsmedel beviljas
lån till uppförande eller ombyggnad
av en- och tvåfamiljshus. Lånen för -

medlas genom länsbostadsnämnderna,
vilka har att tillse att säkerhet erhålles
för utlämnat lån genom inteckning i
fastigheten samt att i övrigt tillse att
staten ej åsamkas förluster genom långivningen.

Vid prövningen av ansökningarna om
egnahemslån framräknas för varje egnahem
en s. k. bostadskostnad beräknad
till minst 7 procent av produktionskostnaden.
Då enligt gällande anvisningar
bostadskostnaden ej bör uppgå
till mer än 30 procent av den till statlig
inkomstskatt taxerade inkomsten innebär
detta att ett krav på en viss fixerad
inkomst, ofta upp till 12 000—13 000
kronor eller mer, sätts som villkor för
erhållande av egnahemslån. För en familj
med flera minderåriga barn är
inkomstkravet lägre eftersom familjebostads-
och bränslebidrag frånräknas
bostadskostnaden, medan inkomstkravet
för en ung familj blir högre.

Dessa principer för långivningen har
i vissa fall kommit att leda till uppenbara
olägenheter. För många skogsarbetare,
sågverksarbetare och andra med
låg inkomst liksom också för många
unga familjer, där inkomsten föregående
år kanske på grund av värnplikt
eller dylikt varit låg, innebär nuvarande
praxis, att de utestängs från möjligheterna
att erhålla egnahemslån, ofta
trots att de kan förete intyg från arbetsgivaren
om fast arbetsanställning och
trots att ur lokaliseringssynpunkt ingen
som helst invändning kan anföras. På
orter med hög produktionskostnad blir
problemen särskilt framträdande. Läggs
därtill, att skogsarbetare och ofta även
sågverksarbetare m. fl. är bosatta på orter
utan egentlig hyresmarknad, där
uppförandet av ett egnahem egentligen
är enda möjligheten att ordna bostadsfrågan,
framstår olägenheterna än tydligare.
I allt väsentligt är här ovan
nämnda svårigheter påtagliga på landsbygden
och i mindre samhällen, medan
på större orter med en stor hyresmarknad
svårigheterna elimineras. Just

Tisdagen den 21 mars 1961

Nr 11

Interpellation ang.

skogs- och sågverksarbetare och andra
med låga inkomster liksom också de
unga familjerna är ju i särskilt behov
av samhällets stöd för att kunna lösa
sin bostadsfråga. Det är därför angeläget,
att alla vägar prövas till lösning
av detta problem.

Helt naturligt kan inte en familj med
alltför låg inkomst klara en hög bostadskostnad,
men förmåga att klara bostadskostnaden
är ju ej enbart beroende
av den faktiska inkomsten utan också
av rent personliga faktorer såsom
familjens ambition, skötsamhet m. m.
Ett alltför stelt tillämpande av kravet
på en viss minimiinkomst som villkor
för lån torde vara mindre lyckligt. Det
torde också ur såväl den enskildes som
samhällets synpunkt vara önskvärt och
värdefullt, att en person, som har fast
arbetsanställning och som visar vilja
och ambition, blir i tillfälle att skaffa
sig ett egnahem för att lösa sin bostadsfråga,
synnerligast på orter där byggande
av egnahem är den enda eller
den lämpligaste utvägen härför, detta
även om risken för långivaren något
ökar eller om särskilda åtgärder får
vidtas från samhällets sida.

Med stöd av ovanstående anhåller
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framställa följande frågor:

1) Har statsrådet uppmärksammat, att
genom nuvarande bestämmelser och
praxis vid beviljande av egnahemslån
många personer med fast arbetsanställning
men för låg taxerad inkomst utestängs
från möjligheterna att erhålla
dylikt lån?

2) Anser statsrådet det påkallat med
särskilda åtgärder för att möjliggöra
för ovannämnda grupper med låga inkomster
att komma i åtnjutande av
egnahemslån för att lösa sin bostadsfråga
och anser statsrådet det i så fall
möjligt att genomföra dessa åtgärder
inom ramen för nuvarande lagbestämmelser? Denna

anhållan bordlädes.

villkoren för beviljande av egnahemslån

§ 13

Till bordläggning anmäldes
första lagutskottets utlåtande nr 22,
i anledning av väckta motioner om utredning
rörande domstolsmässig prövning
av rättsfrågor i förvaltningen;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av väckt motion
om viss ändring av lagen den 11 juni
1943 om förskottering av underhållsbidrag
till barn (bidragsförskottslagen),
nr 22, i anledning av väckt motion
om ytterligare arbetstidsförkortning,
och

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av bestämmelser
i arbetarskyddslagen, vilka inskränker
den kvinnliga arbetskraftens
användande i yrkesarbete;

jordbruksutskottets utlåtande nr 13,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reglering av priserna på
fisk under budgetåret 1961/62 jämte i
ämnet väckta motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 11, i anledning av väckt motion om
effektivisering av övervakningen av
svensk krigsmaterielexport, och

nr 12, i anledning av väckta motioner
om förenkling och samordning av
arbetsgivare åliggande uppgifts- och
uppbördsskyldighet.

§ 14

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om försäljning av obeskattade varor på
tullflygplats; och

nr 126, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till ny ölförsäljningsförordning,
m. m.; samt
från andra lagutskottet:
nr 122, i anledning av väckta mo -

Nr 11

Tisdagen den 21 mars 1961

tioner angående de allmänna barnbidragen,
m. m.;

nr 123, i anledning av väckta motioner
angående rätt för kommun att uttaga
avgifter för finansiering av allmän
avstjälpningsplats och destruktionsanläggning;
och

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655) angående
bidrag från landsting och städer, som
ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i vissa fall å
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

§ 15

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 68, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli
1947 (nr 511) om särskilda förmåner
för vissa internationella organisationer,
m. m.,

nr 69, angående upprustning av forskning,
försök och högre undervisning
på jordbruks- och trädgårdsområdena,

nr 77, angående avsättning av viss
del av statens vinst från LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag för stöd till industriellt
forsknings- och utvecklingsarbete,
m. m.,

nr 78, angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa forskningsråd
m. m.,

nr 79, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.,

nr 84, angående riksnämndens för
ekonomisk försvarsberedskap framtida
organisation och verksamhet, m. m.,

nr 85, angående vissa frågor rörande
rektorstjänsterna inom skolväsendet
m. m.,

nr 89, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925 (nr
170) om polisväsendet i riket,

nr 90, angående ändring av vissa
postavgifter m. m., och

nr 100, med förslag om förbättrad
taxeringskontroll.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 16

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 61, med förslag till lag angående
tillägg till lagen den 30 juni 1943
(nr 431) om allmänna vägar, m. m.,
motionerna:

nr 680, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Brandt i Sätila,

nr 681, av herrar Larsson i Norderön
och Lindström, samt
nr 682, av herr Tobé m. fl.; ävensom
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, med förslag till lag om handräckning
vid taxeringsrevision, motionerna: nr

683, av herr Cassel m. fl.,
nr 684, av herr Svensson i Ljungskile
m. fl., och

nr 685, av herr Hansson i önnarp
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Onsdagen den 22 mars

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till utrikesutskottet propositionen nr
68, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 10 juli
1947 (nr 511) om särskilda förmåner
för vissa internationella organisationer,
m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 69, angående upprustning av forskning,
försök och högre undervisning på
jordbruks- och trädgårdsområdena;
till statsutskottet propositionerna:
nr 77, angående avsättning av viss del
av statens vinst från Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag för stöd till industriellt
forsknings- och utvecklingsarbete,
m. m.,

nr 78, angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa forskningsråd m. m.,
nr 79, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.,

nr 84, angående riksnämndens för
ekonomisk försvarsberedskap framtida
organisation och verksamhet, m. m., och
nr 85, angående vissa frågor rörande
rektorstjänsterna inom skolväsendet
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 89, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1925
(nr 170) om polisväsendet i riket; samt
till bevillningsutskottet propositionen
nr 90, angående ändring av vissa postavgifter
m. m.

Vid härefter skedd föredragning av
den å bordet vilande propositionen nr
100, med förslag om förbättrad taxeringskontroll,
hänvisades propositionen,

såvitt avsåge förordningsförslagen och
i propositionen framlagda riktlinjer för
förbättrad taxeringskontroll, till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

§ 2

Föredrogos var för sig och hänvisades
till behandling av lagutskott de å
bordet vilande motionerna nr 680—685.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter första
lagutskottets utlåtande nr 22, andra lagutskottets
utlåtanden nr 21—23, jordbruksutskottets
utlåtande nr 13 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 11 och 12.

§ 4

Föredrogs den av herr Svanberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående villkoren för beviljande
av egnahemslån.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1961/62,

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Tillstånd för Inomeuropeisk Mission att tullfritt införa vissa flyktingarbeten

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Svenska silikatforskningsinstitutet,
m. m., och

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statens provningsanstalts
organisation och verksamhet,
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Tillstånd för Inomeuropeisk Mission att

tullfritt införa vissa flyktingarbeten

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 5, i anledning av väckta
motioner om tillstånd för Inomeuropeisk
Mission att tullfritt införa vissa
flyktingarbeten.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:256 av herrar Möller
och Nestrup samt 11:216 av herr Eegriéll
m. fl., hade hemställts »att riksdagen
måtte meddela organisationen Inomeuropisk
Mission tillstånd att tills vidare
till riket tullfritt införa sådana flyktingarbeten,
som tillverkats vid I. M:s
i utlandet belägna hjälpstationer».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1: 256 av herrar Möller
och Nestrup samt 11:216 av herr
Regnéll m. fl. om tillstånd för Inomeuropeisk
Mission att tullfritt införa
vissa flyktingarbeten icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Gustafson i Göteborg, vilken ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till nämnda motioner, måtte
medgiva organisationen Inomeuropeisk
Mission tillstånd att tills vidare till riket
tullfritt införa sådana flyktingarbeten,
som tillverkats vid organisationens
i utlandet belägna hjälpstationer.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag står som ensam reservant
till förmån för motionen om att
riksdagen måtte medge organisationen
Inomeuropeisk Mission tillstånd att
tills vidare till riket tullfritt införa sådana
flyktingarbeten som tillverkats
vid organisationens i utlandet belägna
hjälpstationer.

Det förhållandet att jag är ensam reservant
i bevillningsutskottet innebär
inte på något sätt att jag känner mig
ensam här i kammaren. Den motion som
väckts i frågan har undertecknats av
representanter för samtliga de demokratiska
partierna, och undertecknarna
representerar mycket olika uppfattningar
i livsåskådningsfrågor. Förra
gången när frågan var uppe här i kammaren
och då bevillningsutskottet enhälligt
avstyrkt motionen och det alltså
inte fanns en enda reservant, samlade
motionen 93 röster mot 111. Det var således
med en mycket knapp majoritet
som den den gången avslogs.

Inom bevillningsutskottet finns också
starka sympatier för motionens syfte.
Man säger att man är tveksam huruvida
man skall kunna hjälpa denna organisation
med tullfrihet men man avstyrker
i alla fall framställningen. Jag skulle
tro att det delvis beror på att man blivit
förhäxad av alla paragrafer i tulltaxan
och inte riktigt kan se sammanhangen
bakom förslaget.

Det har tillkommit ett motiv sedan
förra gången vi diskuterade saken: bevillningsutskottet
säger att verksamheten
är av kommersiell natur. Detta
skulle vara ett motiv för att man inte
kan bifalla motionen.

Om vi ett ögonblick, herr talman, ser
på den verksamhet, som nu av bevillningsutskottets
majoritet karaktäriseras
som kommersiell, så finner vi genast
att den knappast kan göra skäl för det
namnet. Inomeuropeisk Mission, som
jag själv inte är engagerad i, men vars
verksamhet jag kunnat följa på avstånd,
har inga fasta medlemmar men över

Onsdagen den 22 mars 1961 Nr 11 45

Tillstånd för Inomeuropisk Mission att tullfritt införa vissa flyktingarbeten

40 000 intressenter som står som stödjare
av dess arbete. Man har lagt ned
mycken möda och mycket pengar pa
verksamheten, inte minst bland flyktingarna.
Det gäller ungdomar i flyktinglägren
som man hjälper med yrkesutbildning
— skomakeri-, möbelsnickeri-,
hushållsskolor o. s. v. — men man
har också särskilt tagit sig an de åldriga
flyktingarna, inte minst de åldriga
kvinnliga flyktingarna, som har mycket
svårt att få något att sysselsätta sig
med och som riskerar att sjunka ned i
apati och modlöshet. Man har ordnat
verksamhet som går ut på att man tillhandahåller
material och också instruktörer
som reser omkring. Flyktingarna
får förfärdiga arbeten av olika slag, såsom
plädar, dukar o. s. v. Dessa arbeten
försäljs sedan delvis i utlandet. Men det
allra mesta tas till Sverige och försäljs
här. Förra året kunde man på det sättet
sälja arbeten här i Sverige till ett belopp
av 80 000 kronor.

På vad sätt är nu denna verksamhet
kommersiell? De som tillverkar dessa
arbeten i flyktinglägren, en verksamhet
som närmast är arbetsterapeutisk, får en
ersättning som kan vara till stor hjälp
för dem, men för övrigt är verksamheten
så upplagd att den inte skall ge
något överskott. Skulle det till äventyrs
bli något litet överskott så går det uteslutande
till Inomeuropeisk Missions
flyktingverksamhet. Ingen har någon
som helst provision eller annan ersättning
i samband med försäljningen. Därför
är det enligt min uppfattning vilseledande
att karaktärisera verksamheten
som kommersiell.

Bevillningsutskottets majoritet har nu
också sagt att om man skulle ge tullfrihet
åt dessa arbeten så skulle man
riskera att det kunde få prejudicerande
verkningar och att man därför är rädd
för att bifalla denna motion. Men, herr
talman, det finns inte någon organisation
som arbetar på samma sätt som
Inomeuropeisk Mission, och jag kan
därför inte se att det skulle innebära

några risker för prejudikat om denna
motion bifölles. Därför, herr talman, vill
jag vädja till kammaren att bortse ett
ögonblick från paragraftänkande och
bifalla denna motion, vilket den kan
göra utan risk för de prejudicerande
verkningar som utskottsmajoriteten talar
om. Det är samtidigt också ett sätt
att hjälpa denna organisation, som
enligt vad alla ju erkänner gör ett
mycket förtjänstfullt arbete.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors (fp), Wiklnnd i Stockholm
(fp), Keijer (fp) och Hammar (fp), fröken
Elmén (fp) samt herrar Johansson
i öckerö (fp), Helander (fp) och Arvidson
(s).

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Frågan om tullfrihet för
Inomeuropeisk Missions flyktingarbeten
är ingen stor fråga, men det synes mig
som om utskottet velat ge den större
betydelse än den egentligen förtjänar.
Men även om den är en liten fråga i
tull- och konkurrenssammanhang så har
den en stor betydelse för den organisation
det gäller och för dess möjlighet
att hjälpa nödställda människor. Det går
för närvarande över vårt land en våg
av medkänsla och hjälp villighet gentemot
avlägset liggande länder, vilkas
folk lever i yttersta misär, men vi får
inte, därför att vi spänner våra krafter
till deras hjälp, glömma bort de hjälpbehov
som ligger oss närmare. Vi får
inte underlåta att hjälpa grannen i närmaste
kvarter därför att grannarna i
den närmaste kommunen är i en katastrofsituation.

Jag nämnde att frågan har övervärderats.
Man har anlagt dels prejudikatsynpunkten
när det gäller tullfriheten
och dels konkurrenssynpunkter. Jag har
i likhet med den föregående talaren
svårt att se att tullfrihet i detta fall
skulle kunna ha någon prejudicerande
betydelse, tv mig veterligt finns det inte

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Tillstånd för Inomeuropeisk Mission att

några likartade organisationer som kan
åberopa denna tullfrihet.

När det sedan gäller konkurrensen
med hemslöjdsföreningarna så kan det
såvitt jag förstår inte föreligga någon
risk härvidlag. Försäljningssumman för
Inomeuropeisk Missions alster utgjorde
1937 endast 33 000 kronor, vilket medförde
en skatt på 4 200 kronor. 1960
hade summan stigit till 80 000 kronor
brutto, och då inbetalades 5 391 kronor
i skatt. Sätter man dessa 80 000 kronor
i relation till hemslöjsföreningarnas
försäljningsresultat så ger det en bild
av konkurrensfaran. Hemslöjdsföreningarna
sålde nämligen under 1959 för
20,5 miljoner kronor, och man beräknar
preliminärt att summan i år skall
gå upp till 21,5 miljoner kronor. Att då
denna verksamhet skulle kunna utgöra
en konkurrensfara kan jag inte förstå.

Den verkliga konkurrensfaran för
hemslöjdsföreningarna ligger ju i den
fuskslöjd som bjuds ut så rikhaltigt på
den svenska marknaden och som vi
inte kommer till rätta med på annat
sätt än genom att stärka och höja människornas
kvalitetsmedvetande. Det är
inte så lustigt att köpa en souvenir från
Dalarna och sedan upptäcka att den är
gjord i Japan eller något annat land.
Jag menar därför att konkurrensfaran
här är helt obefintlig.

Materialet till dessa alster inköps i
Sverige men bearbetas i utlandet, varefter
de färdiga varorna skickas till
Sverige och säljs här. Låt oss göra det
tankeexperimentet, att flyktingarna varit
här och bearbetat varan! Då hade
någon tullavgift i detta fall aldrig kommit
i fråga.

Jag tror, att kammaren med mycket
gott samvete kan följa den reservation,
som är fogad till bevillningsutskottets
betänkande, därför att här gäller det
att med ett litet handtag stödja en behjärtansvärd
verksamhet till hjälp åt
nödställda människor på nära håll.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till reservationen.

tullfritt införa vissa flyktingarbeten

I detta anförande instämde fru Johansson,
fru Löfqvist, herrar Zetterberg
och Alemyr, fru Jåderberg, fru Svensson,
herr Svensson i Kungälv samt fru
Torbrink (alla s).

Fru LIDMAN-FROSTENSON (h):

Herr talman! Eftersom huvudmotionären
inte har tillfälle att vara här i
dag, vill jag som medmotionär säga
några ord i detta ärende.

Det är ett mycket behjärtansvärt
ärende som vi just nu har uppe till behandling.
Vi vet att principerna för
Inomeuropeisk Missions verksamhet
helt enkelt har uttytts med orden »individuell
människohjälp» och att denna
hjälp sträcker sig till människorna oavsett
den religiösa konfessionen. Man
har ansett att man i allra första hand
skall hjälpa dessa flyktingar i Mellaneuropa
att återvinna tron på sitt människovärde
och att bygga upp sin tillvaro
på nytt. I enlighet med dessa
grundläggande principer har man förstått
att uteslutande ekonomiska bidrag
inte har varit tillräckliga, utan människorna
i fråga har fått lov att börja arbeta
på något sätt för att därmed återvinna
känslan av sitt eget värde och
sin förmåga att själva bygga upp en ny
tillvaro i det främmande land dit de
har kommit som flyktingar. Därför har
Inomeuropeisk Mission både sy- och
vävstugor samt skomakerier och snickerier
i såväl Västtyskland som Österrike,
Berlin och Paris.

Till dessa hjälpcentraler för man från
Sverige ut material — när det gäller
de handarbeten vid resonerar om kommer
material, tyg, garn och tråd ifrån
Sverige. Vid dessa hjälpstationer ute i
Europa har man en anställd handarbetslärarinna
som instruktör för att
hjälpa framför allt de åldriga kvinnliga
flyktingar, som är delvis handikappade
och kanske oförmögna att på något sätt
kunna ta sig ur sin svåra situation.
Dessa handarbeten föres sedan tillbaka
till Sverige och försäljes, och inkoms -

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Tillstånd för Inomeuropisk Mission att tullfritt införa vissa flyktingarbeten

ten går helt och håller till de människor
som bearbetat dessa alster.

Det är på grund av detta som vi gärna
skulle se att Inomeuropeisk Mission
kunde få fortsätta sin verksamhet och
slippa den belastning som en tullavgift
härvidlag utgör. Jag måste också bestämt
reagera emot ett uttalande från
generaltullstyrelsen som i sitt remissutlåtande
säger att denna verksamhet
är av kommersiell natur. Det är den
inte; den förmedlande länken får här
inte någon reveny, utan behållningen
går uteslutande till de hjälp behövande
flyktingarna. Vi har ju här heller ingen
liknande organisation, som detta beslut
kunde få en prejudicerande verkan för,
varigenom man kunde befara att ett bifall
till reservationen skulle inspirera
en del organisationer att göra framställningar
om liknande tullfrihet. Inomeuropeisk
Mission är ganska ensam om
sin verksamhet härvidlag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till detta utskottsbetänkande.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Till att börja med vill
jag helt och fullt instämma i vad de
föregående talarna har sagt om betydelsen
av den verksamhet som utföres
av Inomeuropeisk Mission. Genom denna
får många nödlidande flyktingar säkerligen
ett värdefullt stöd. Verksamheten
är därför värd att få allt det
stöd som man kan ge den. Detta har
också bevillningsutskottet givit uttryck
för i sitt betänkande år 1958, och detta
hänvisar man nu till i det betänkande
som vi i dag behandlar.

När utskottet trots sin uttalade uppskattning
av Inomeuropeisk Missions
verksamhet ändå yrkar avslag på motionen,
är det alltså inte därför att det
inte anser att det här är fråga om ett
behj är tans värt ändamål. Utskottet har
heller inte byggt upp sitt avslagsyrkande
på betänksamhet mot det inkomst -

bortfall som staten skulle drabbas av
genom den nu begärda tullfriheten. Anledningen
är i stället att utskottet i år
liksom år 1958 anser att, om hjälp
skall lämnas, bör detta ske på annat sätt
än genom befrielse från tullavgifter.
Utskottet har därvid måst ta hänsyn till
den prejudicerande verkan som ett beslut
om bifall till motionen kunde få.

Nu har de föregående talarna framhållit
att, även om vi i dag bifaller motionen,
behöver detta inte innebära någon
prejudicerande verkan, eftersom
den verksamhet det här gäller har en
sådan särart, att någon jämförelse inte
kan göras.

Jag vill då bara för dem, som anser
att det här inte kan bli fråga om något
prejudikat, peka på det förhållandet att
motionärerna själva inte är så övertygade
i det avseendet. I motionen framhålles,
att den prejudicerande verkan
visserligen inte behöver vara så farlig,
men man anser dock, att det är ett antal
organisationer, som kan komma i fråga
för sådana särbestämmelser. Därmed är
motionärerna också medvetna om att
ett bifall till motionen kan innebära ett
prejudikat, som kunde åberopas vid liknande
framställningar från andra organisationer
och sammanslutningar med
lika behjärtansvärd verksamhet. Dessa
kan då med fog begära, att liknande undantag
skall göras.

De föregående talarna har också riktat
kritik mot utskottets betänkande för
att däri angetts, att denna verksamhet
skulle vara av kommersiell natur. Jag
vill då peka på att utskottet närmast
gjort det konstaterandet som en jämförelse
med den befrielse från tullavgifter,
som gäller för gåvor till Rädda barnen,
där det är fråga om en direkt gåvoverksamhet.
Vid jämförelse med den
tullfrihet, som gäller för dessa gåvor,
kan man betrakta denna verksamhet
som kommersiell.

Om kammaren skulle bifalla motionen,
skulle det med största säkerhet leda till
att beslutet skulle bli prejudicerande.

48 Nr 11 Onsdagen den 22 mars 1961

Tillstånd för Inomeuropeisk Mission att tullfritt införa vissa flyktingarbeten

Vi skulle då få ta ställning till liknande
framställningar från ett flertal andra
organisationer, och problemet skulle då
bli betydligt större än vad det är, när
man ser det som en isolerad företeelse
gällande tullfrihet för den här diskuterade
verksamheten.

Jag ber med det anförda, herr talman,
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Utskottets värderade
talesman sade, att den verksamhet, som
Inomeuropeisk Mission bedriver, är
värd allt det stöd man kan ge den. Det
är ett uttalande, som jag tycker att kammaren
skall ta fasta på. Men ändå slutar
herr Allard med att yrka bifall till utskottets
förslag, som innebär ett avslag
på motionen.

Vad beror det på? Ja, det beror inte
därpå, säger herr Allard, att staten därigenom
skulle få något väsentligt inkomstbortfall.
Det är inte motiveringen,
utan motiveringen är den, att om hjälp
skulle lämnas till denna verksamhet,
»som är värd allt det stöd den kan få»,
så bör det ske på annat sätt. Men, ärade
kammarledamöter, det föreligger inte
något förslag från utskottsmajoritetens
sida att stödja denna verksamhet på annat
sätt. Enda möjligheten för kammarens
ledamöter att ge denna verksamhet
allt det stöd den kan få är att rösta för
reservationen.

Sedan säger också herr Allard, att
om kammaren nu skulle bifalla denna
motion om tullfrihet så skulle genast
en rad andra organisationer komma och
begära samma sak. Då skulle jag vilja
fråga herr Allard: Vilka? Jag känner
ingen organisation, som har sin verksamhet
upplagd på detta sätt att man
skickar ut material, som huvudsakligen
är inköpt i Sverige, till utlandet för att
åldriga flyktingar där skall få något att
syssla med och komma ur sin apati, kunna
få någonting för händer och även
kunna få någon liten inkomst i flykting -

lägret. Dessa varor införes sedan till
Sverige igen och försäljes, utan att någon
person får någon som helst vinst
av detta. Skulle det vara så, att det skulle
finnas någon ytterligare sådan organisation,
som gör ett dylikt arbete, anser
jag sannerligen att den också vore
berättigad till tullfrihet. Men, som sagt,
jag känner ingen sådan organisation.

Det rör sig här om ett enastående arbete,
och jag tycker därför, herr talman,
att kammaren skall ge den organisation,
som har hand om det, det stöd som
kammaren kan ge den genom att rösta
för reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Dickson (h), Gustafsson i Borås (fp)
och Berglund (fp).

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Av utskottets ledamöter
är herr Gustafson i Göteborg ensam om
att vara övertygad om att ett bifall till
motionen inte skulle få någon prejudicerande
verkan. Han stöder sig därvid
på den uppfattningen, att han inte tror
att så skulle bli fallet, och säger, att
han inte känner någon organisation,
som har en verksamhet liknande den
som Inomeuropeisk Mission svarar för.
Det är möjligt att det förhåller sig så,
att det inte finns någon organisation,
som har en direkt jämförbar verksamhet.
Men, herr Gustafson, det finns säkerligen
organisationer, som driver en
lika behjärtansvärd verksamhet och
som av det skälet skulle kunna begära
liknande befrielse.

Jag vill bara, herr Gustafson, erinra
om att vi för något år sedan hade att ta
ställning till tullbefrielse för kort, som
importerades för försäljning och där
vinsten skulle gå till Förenta Nationernas
internationella barnhjälpsverksamhet.
Även i det fallet sade bevillningsutskottet
och riksdagen nej. Oaktat verksamheten
var behjärtansvärd, ansåg man
inte att man kunde göra några sådana
undantag.

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Den jämförelse med
annan hjälpverksamhet, som herr Allard
här gjorde, är inte relevant. Den fråga
riksdagen nu har att taga ställning till
är den som finns i detta betänkande.

Vi är alla överens om att denna verksamhet
är av sådan karaktär, att den är
värd allt stöd. Det har inte på något
sätt visats, att beslut i enlighet med
motionens syfte — som jag för min del
anser att riksdagen skulle kunna vara
stolt över — på något sätt skulle ha de
verkningar som herr Allard försöker
måla upp.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafson i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Gustafson i Göteborg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 107 ja och 98 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

4 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr

Förordning om bensinskatt, m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Förordning om bensinskatt, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om bensinskatt, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 16 december 1960 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 7, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om bensinskatt; samt

2) förordning angående ändring i förordningen
den 31 maj 1957 (nr 262) om
allmän energiskatt.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen de likalydande motionerna
I: 142 av herr Ragnar Bergh och II: 175
av herr östlund, vari hemställts »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om att Kungl. Maj:t
måtte framlägga förslag till sådan differentiering
av bensinskatten, att utförsälj
ningspriset på bensin kan sättas lika
inom skilda delar av landet».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj:ts proposition nr 7 icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,
måtte

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om bensinskatt
med den ändringen att punkt
4 av övergångsbestämmelserna erhölle
nedan såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Förordning om bensinskatt, m. m.

Kungl. Maj:ts förslag

4. För bensin, som tillverkas av
Svenska skifferoljeaktiebolaget genom
utvinning ur inhemsk skiffer, skall intill
utgången av juni 1964 bensinskatt
utgå med allenast sju öre för liter.

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 31 maj 1957
(nr 262) om allmän energiskatt; ävensom B.

att de likalydande motionerna
I: 142 av herr Ragnar Bergh och II: 175
av herr östlund om en utjämning av
bensinpriset i olika delar av landet genom
differentiering av bensinskatten
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Vigelsbo,
vilken ansett att utskottet under
punkten B bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av de likalydande motionerna
I: 142 av herr Ragnar Bergh
och II: 175 av herr östlund om en utjämning
av bensinpriset i olika delar
av landet genom en differentiering av
bensinskatten i skrivelse till Kung!.
Maj :t giva till känna vad i reservationen
anförts.

Vidare hade ett särskilt yttrande avgivits
av herr Kollberg.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Frågan om differentiering
av skatten på flytande drivmedel
i syfte att åstadkomma utjämning
av priserna inom olika delar av landet
har från mitt partis sida vid upprepade
tillfällen aktualiserats i riksdagen. Under
åtminstone tio år har denna fråga
diskuterats här i kammaren. Senast i
fjol hemställdes i en motion från centerpartiets
sida om prövning av frågan
om ett enhetligt bensinpris. I sitt av
riksdagen då godkända utlåtande nr 8
hemställde allmänna beredningsutskot -

Utskottets förslag

4. För bensin, som tillverkas av
Svenska skifferoljeaktiebolaget genom
utvinning ur inhemsk skiffer, skall intill
utgången av juni 1964 bensinskatt
utgå med allenast fem öre för liter.

tet att motionen jämte utskottets utlåtande
skulle överlämnas till utredningen
rörande näringslivets lokalisering.
Under behandlingen i utskottet av den
nu föreliggande motionen uppgav emellertid
en ledamot från denna lokaliseringsutredning,
att ärendet trots beslutet
i fjol inte kommit lokaliseringsutredningen
till handa.

Detta är anledningen till att jag till
utskottsutlåtandet fogat en reservation,
som även grundar sig på de motioner,
som i detta ärende avlämnats i år, nr
142 i första kammaren och 175 i andra
kammaren. Jag uttalar nu den förhoppningen,
att lokaliseringsutredningen
med anledning av det beslut som fattades
i fjol skall få denna fråga under
sina ögon.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottsutlåtandet
under punkt A. I fråga
om punkt B ber jag att få yrka bifall
till den av mig avgivna reservationen.

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Jag har tillsammans
med herr Bergh i Luleå väckt en motion,
som syftar till en utjämning av
priset på bensin och andra flytande
drivmedel inom olika delar av landet
genom en differentiering av bensinskatten.
Man tycker nog att eftersom
skatten på bensin utgör den större delen
av priset borde en differentiering av
skatten kunna medföra en utjämning
av priset.

Denna orättvisa med olika priser på
bensin och andra flytande drivmedel
inom olika delar av landet framträder
med särskild skärpa med hänsyn till
att skatten utgör den större delen av
priset. Det blir de som bor i de mest
avlägsna bygderna med långa avstånd

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

och besvärliga vägförhållanden som på
det sättet får betala i kronor räknat
den högre skatten på bensin.

Nu har bevillningsutskottet inte kunnat
biträda motionen under motivering
att det anser, att det inte är lätt
att hålla olika skattesatser inom olika
delar av landet och att det medför praktiska
svårigheter att differentiera skatten.
Jag tror emellertid, herr talman,
att med den kunnighet och den uppslagsrikedom
som finns i finansdepartementet
borde det inte möta några svårigheter
att åstadkomma rättvisa på
detta område.

Som herr Vigelsbo redan har framhållit
är denna fråga inte ny. Den har
kommit åter gång på gång här i riksdagen,
och jag tror, att den kommer
igen även i framtiden, tills den har kunnat
lösas på ett tillfredsställande sätt.

Självfallet kan man inte motsätta sig,
att priset differentieras i förhållande
till omkostnaderna i olika delar av landet.
Det är självklart att kostnaderna
för distribution av bensinen måste få
uttas av dem till vilka distributionen
blir dyrare. Det vore ju orimligt annars.
Men eftersom, såsom jag tidigare sagt,
skatten utgör den större delen av kostnaden,
tycker jag, att det vore rättvist
med en skattedifferentiering. En sådan
kunde ske t. ex. genom en restitution
av skatt inom de bygder och de
zoner som betalar det högre priset.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
mig längre vid denna sak. Jag vet
inte om det tjänar så mycket till, men
jag tror, att jag gott kan yrka bifall till
den reservation i detta ärende som avgivits
av herr Vigelsho. Sedan är det
väl troligt, att frågan faller även i år,
och vi får kanske komma tillbaka ett
annat år.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Motioner, avseende åtgärder
i syfte att åstadkomma ett enhetligt
bensinpris i hela landet, har
förekommit i riksdagen under en lång

Förordning om bensinskatt, m. m.

följd av år. Jag skall inte ingå på någon
lång historieskrivning utan bara
erinra om ett par av dessa tillfällen, då
jag som motionär medverkat till att
hålla frågan vid liv.

Vid 1959 års riksdag väcktes motioner
i syfte att få en prövning av frågan
om enhetligt bensinpris. Motiveringen
var i stort sett densamma som i de motioner
vi behandlar i dag. De högre bensinpriserna
känns givetvis tyngre, där
avstånden är störa. Man kan säga att
de leder till en ytterligare fördyring
utöver de högre kostnader som de stora
avstånden i och för sig medför. Med
anledning av dessa motioner förutsatte
allmänna beredningsutskottet att frågan
skulle komma att behandlas vid inventeringen
rörande olösta norrlandsfrågor.
Detta utlåtande godkändes av
riksdagen.

Senare under år 1959 framlades inventeringen
av kvarstående olösta norrlandsfrågor.
I betänkandet gjordes ett
principiellt uttalande rörande frågan
om bensinpriserna. Uttalandet löd:
»Till vägväsendets trafikfrågor hör
även problemen med de höga kostnaderna
för brännoljor i övre Norrland,
de s. k. avståndskostnaderna, en fråga
varom motion förelåg till 1958 års riksdag
och där såvitt kan bedömas icke
oväsentliga kostnadsminskningar torde
kunna utvinnas.»

Mot bakgrunden av bl. a. detta uttalande
väckte vi år 1960 ånyo motioner
i frågan med hemställan om »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om en allsidig utredning om
avståndskostnadernas betydelse för
Norrland samt med ledning därav om
prövning av möjligheterna till införande
av ett för landet som helhet enhetligt
bensinpris i enlighet med motionens
syfte».

Med anledning av dessa motioner
hemställde allmänna beredningsutskottet
i sitt utlåtande nr 8 1960 att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla att motionerna jämte utskot -

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Förordning om bensinskatt, m. m.

tets över desamma avgivna utlåtande
skulle överlämnas till utredningen rörande
den samhälleliga lokaliseringsverksamheten,
vilken utredningskommitté
tillsatts ett par månader tidigare.
Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets
förslag, och motionärernas utredningskrav
var därmed bifallet.

I år har väckts motioner från annat
håll. De som i dag behandlas tar upp
ett begränsat avsnitt av frågan, nämligen
spörsmålet om det genom en differentiering
av skatten går att uppnå
ett enhetligt bensinpris. Naturligtvis är
det tillfredsställande att denna angelägna
fråga aktualiseras från olika håll,
men det synes tyvärr som om de nu föreliggande
motionerna inte kommer att
påverka frågan i positiv riktning.

Vad har man nu uppnått? Jo, att majoriteten
i bevillningsutskottet hävdar,
att bensinskatten inte kan användas i
prisutjämnande syfte. Redan innan dessa
motioner väcktes hade hela frågan
— alltså inte bara den del som gäller
skattedifferentieringen — hänskjutits
till en utredning. Jag hoppas verkligen
att denna är i arbete med spörsmålet.

Får nu utskottets majoritet sitt förslag
genomfört, torde detta innebära
att man i direktiven för den allsidiga
utredning, som beslutades förra året, inför
ett — som jag ser det — mycket väsentligt
förbehåll, som inte har funnits
tidigare.

Till det utskottsbetänkande som vi nu
diskuterar är emellertid fogad en reservation
av herr Vigelsbo. Denna går i
korthet ut på att prövningen av frågan
om enhetliga drivmedelspriser i landet
skall vara förutsättningslös och utan
förbehåll och således kunna beröra
även en differentiering av bränsleskatten.

Herr talman! Jag ber därför att få
yrka bifall till herr Vigelsbos reservation.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Riksdagen har vid samt -

liga tillfällen när frågan om ett enhetligt
bensinpris för hela landet varit
uppe uttalat sig mycket välvilligt, men
något praktiskt resultat har detta ännu
inte lett till.

Åren 1950, 1951 och 1952 avlämnades
motioner i denna fråga. Riksdagen uttalade
sig då för en jämkning av zonindelningen
och för att priskontrollnämnden
lämpligen borde vidtaga erforderliga
åtgärder härvidlag. År 1956
hade ännu ingenting hänt på detta område
annat än att utredningar pågick
inom priskontrollnämnden. Riksdagen
avslog på grund därav en motion i frågan
under motiveringen att omnämnda
utredningar borde avvaktas innan någon
åtgärd vidtogs. Vart dessa utredningar
tagit vägen har jag inte kunnat
utröna.

Vid 1958 och 1959 års riksdagar väcktes
ånyo motioner, som avslogs med
motiveringen att de norrländska transportproblemen
i sin helhet behandlades
vid inventeringen av olösta norrlandsproblem.
När denna inventering så småningom
blev färdig var det inte fråga
om en utredning, som presenterade något
förslag till hur de olösta norrlandsproblemen
skulle lösas, utan närmast
en uppräkning av dem.

Vid 1960 års riksdag väcktes ånyo en
motion — som herr Larsson i Norderön
här refererat — med anhållan om en
allsidig utredning om avståndskostnadernas
betydelse för Norrland samt med
ledning därav om prövning av möjligheterna
till införande av ett för hela
landet enhetligt bensinpris. I denna
motion framhölls bland annat: »Frågan
huruvida sådan indirekt beskattning»
— alltså bensinbeskattningen — »kunde
differentieras med hänsyn till rådande
lokala förhållanden har, såvitt vi
kunnat finna, ej förutsättningslöst och
ingående prövats».

Som redan nämnts från denna talarstol
hänsköts frågan nu till utredningen
om den samhälleliga lokaliseringsverksamheten.

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Jag har, herr talman, velat erinra om
detta därför att frågan om ett enhetligt
bensinpris för hela landet dels är
en rättvisefråga och dels är av utomordentlig
betydelse för näringslivet i
Norrland. Detta problem är värt ett
större intresse från statsmakternas sida
än det som har visats hittills.

Reservanten herr Vigelsbo har pekat
på en möjlighet, vilken enligt min mening
borde delges utredningen som nu
har hand om dessa frågor. Jag tror i
likhet med vad som uttalats i reservationen
att en restitution av viss del av
bensinskatten inom vissa områden vore
möjlig att genomföra utan nämnvärt
krångel. Denna fråga bör snarast bringas
till en tillfredsställande lösning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som har avlämnats
av herr Vigelsbo.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Jag vill börja med att
kraftigt understryka att det inte råder
några som helst delade meningar om att
det är ett allmänt intresse att transportkostnaderna
särskilt i Norrland hålles
nere. Man har emellertid vid åtskilliga
prövningar av denna fråga kommit till
det resultatet, att detta inte går att åstadkomma
genom ett enhetligt bensinpris
eller genom en skattedifferentiering. Det
måste andra åtgärder till.

Nu verkade det ett ögonblick som om
tanken på ett enhetligt pris på motorbränsle
hade släppts av motionärerna,
men så är tydligen inte fallet, tv det har
också gått en motion i denna fråga till
allmänna beredningsutskottet. Bevillningsutskottet
har hand om frågan om
en utjämning av bensinpriset genom en
differentiering av bensinskatten, så att
denna blir lägre inom områden med
högre fraktkostnader. Det är alldeles
uppenbart att en sådan skattedifferentiering
strider mot den vid all beskattning
tillämpade principen att statlig
skatt skall uttas efter en för hela riket
enhetlig skala. Jag tror inte att det finns

Förordning om bensinskatt, m. m.

något beskattningsområde, där det tilllämpas
olika skatt för skilda delar av
landet eller ens för olika medborgargrupper,
såsom här påyrkas av motionärerna.
För övrigt är det inte praktiskt
genomförbart med olika skattesatser för
skilda varupartier alltefter den plats
där varan skall — såsom i detta fall
bensinen — levereras och användas.

I den mån man allvarligt vill lösa
problemet måste man gå andra vägar.
Både av utredningen och andra har
sagts att det krävs ett clearingförfarande
eller statssubvcntioner för att saken
skall kunna ordnas. Men skall frågan
lösas nöjaktigt, måste det nog skapas ett
statligt bensinmonopol. Om jag förstod
herr Vigelsbo rätt, hade han ingenting
att invända mot införandet av ett sådant
monopol. Det är nog många som
känner stor tacksamhet mot motionärerna
för att de så oförbehållsamt uttalat
sig för att man t. o. m. borde tillgripa
en sådan utväg för att få till stånd
en verklig lösning av frågan. Ja, något
annat medel lär det inte finnas, och
börjar man med åtgärder av det slag
som här föreslås hamnar man förr eller
senare i ett system med statsmonopol.

Herr talman! Jag skall inte längre ta
kammarens tid i anspråk med denna
sak, utan ber att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Vi har inte i vår motion
uttalat oss för inrättandet av ett
statligt bensinmonopol. Jag tror att ett
sådant monopol bara skulle innebära
att flytande drivmedel över lag skulle
bli dyrare här i landet och att det inte
på något sätt skulle medverka till en
lösning av den fråga det här gäller.

Inom andra beskattningsområden tilllämpas
ju metoden med restitution av
skatt inom olika avsnitt och detta system
borde kunna användas även i förevarande
fall. Såsom tidigare sagts framträder
orättvisorna med olika pris på
framför allt bensin särskilt kraftigt i

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Ratt till avdrag vid beskattningen för kostnad för nyanlagd skogsplantering

Norrland på grund av de långa avstånden
och de besvärliga vägförhållandena.
Ju längre bort från nollzonen en
person bor, ju mer bensinskatt får han
betala i kronor räknat, eftersom det går
åt större mängder bensin för honom
när han skall bege sig till de centrala
orterna.

Jag tror inte att det vore omöjligt att
ordna en restitution av skatt när det
gäller bensinstationer som nu har de
högsta priserna, även om det skulle vara
förenat med vissa besvärligheter.
Men givetvis måsteman utreda och klarlägga
konsekvenserna av en sådan ordning.

Frågan om en utjämning av bensinskatten
måste, herr talman, lösas på något
sätt, så att de nuvarande orättvisorna
avskaffas. Jag kan emellertid inte se
att det finns något skäl att i detta sammanhang
tala om statsmonopol.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Herr Brandt i Aspabrulc
påstod att jag lutade åt den åsikten att
man borde inrätta ett statligt bensinmonopol.
Det har jag inte sagt, och det
sades inte heller i de motioner som ledde
till fjolårets beslut. Men jag har bibringats
den uppfattningen att årets
motionärer, som till varje pris vill
åstadkomma en reglering, inte väjer för
tanken på ett statsmonopol.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Norderön begärde emellertid
votering, i anledning varav efter

given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets betänkande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Vigelsbo.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Norderön begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 160 ja och
50 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Rätt till avdrag vid beskattningen för
kostnad för nyanlagd skogsplantering

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 15, i anledning av väckta
motioner om rätt till avdrag vid beskattningen
för kostnad för nyanlagd skogsplantering.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 36 av herr Ringabi)
m. fl. och 11:47 av herr Magnusson i
Tumhult m. fl. hade hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer om förslag till sådan ändring
i kommunalskattelagen att avdragsrätt
i någon form kan beviljas för nyanläggning
genom skogsplantering».

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Rätt till avdrag vid beskattningen

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:36 av herr Ringaby
m. fl. och 11:47 av herr Magnusson
i Tumhult m. fl. om rätt till avdrag vid
beskattningen för kostnad för nyanlagd
skogsplantering måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Yngve Nilsson, Dårlin och
Stiernstedt, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till nämnda motioner i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till sådan ändring i kommunalskattelagen
att avdragsrätt i någon form
kunde beviljas för nyanläggning genom
skogsplantering.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Under senare år har
statsmakterna visat ökat intresse för
skogsplantering på sådana marker, som
ur jordbrukssynpunkt anses vara mindre
värda. Gällande skattelagstiftning
hindrar emellertid denna av statsmakterna
önskade utveckling.

De åtgärder i skogsvårdande syfte,
för vilka avdragsrätt medges, finns angivna
i 22 § 1 mom. kommunalskattelagen.
Det är kostnader för skogsvård
och underhåll såsom förvaltning, bevakning,
väg- och byggnadsunderhåll,
skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning
m. m. Dit räknas även kostnader
för skogsavverkning och därmed sammanhängande
arbete. Som avdragsgill
kostnad räknas även kostnad för skogsplantering
på område som tidigare burit
växande skog av något slag. Däremot
medges ej avdrag för plantering av skog
å mark som icke tidigare varit skogbevuxen.
Kostnaden för sådan skogsplantering
räknas såsom grundförbättring.

Nu förhåller det sig emellertid så, att
en skogsplantering knappast kan jäm -

för kostnad för nyanlagd skogsplantering

föras med annan grundförbättring. Gör
man en grundförbättring på en fastighet
så räknar man ju med att relativt snart
få tillbaka i varje fall räntan på det
nedlagda kapitalet. Så är det inte om
man planterar skog på en bit kalmark.
Det tar cirka tjugu år innan man kan
göra en första gallring, och alla vet att
man vid denna gallring inte får tillbaka
pengarna för det nedlagda arbetet. Fysiska
personer som utför nyplantering
å sin fastighet får praktiskt taget aldrig
förmånen av någon inkomst av denna
sin insats. Annat blir förhållandet om
aktiebolag eller ekonomisk förening,
som jämlikt 1955 års förordning om investeringsfonder
för konjunkturutjämning
gjort avsättning till investeringsfond.
Dessa har möjlighet att ta fondmedlen
i anspråk för nyplantering utan
att beskattning inträder. Det föreligger
sålunda en stor skillnad i möjligheterna
att erhålla avdrag mellan å ena sidan
aktiebolag och ekonomisk förening och
å andra sidan övriga skattskyldiga som
är skogsägare.

Det är mycket svårt att förstå att just
de mindre enskilda skogsägarna icke
skall kunna få avdrag för denna typ av
skogsplantering när bolagen kan få det.
Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
av herr Hagberg m. fl. i bevillningsutskottets
betänkande nr 15.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! I motioner i denna kammare
av herr Magnusson i Tumhult
m. fl. och i medkammaren av herr
Ringabv m. fl. har man yrkat, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
om förslag till sådan ändring i
kommunalskattelagen att avdragsrätt i
någon form kan beviljas för nyanläggning
genom skogsplantering».

Såväl motionärerna som den ärade
förre talaren gör det riktiga påpekandet,
att statsmakterna har visat ökat
intresse när det gäller inplantering av
skog på områden, som inte är lämpliga
för egentlig jordbruksdrift. Man påpe -

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för kostnad för nyanlagd skogsplantering

kar vidare att detta måste vara en samhällsekonomiskt
lönande åtgärd, och
att den i någon mån bidrar till att begränsa
jordbrukets besvärliga överskottsproblem.
Man kommer också fram
till att den omständigheten att detta
inte är avdragsberättigat, lägger hinder
i vägen för utvecklingen, något som
motionärerna vill söka komma till rätta
med.

Det är riktigt, som det här har påpekats,
att vår skattelagstiftning inte medger
avdrag för dylika nyplanteringar.
För plantering av skog på områden,
som tidigare har varit skogbevuxna,
medgives dock avdrag. På de här ifrågavarande
områden anses det vara fråga
om nyanläggning. Samma princip
gäller både för jordbruk och för vilken
annan inkomstkälla som helst, nämligen
att avdrag medgives för omkostnader,
som vederbörande har i samband med
inkomsternas förvärvande. Det som ligger
därutöver, kapitalinvesteringar,
grundförbättringar o. d., är icke avdragsgillt.
Man kommer alltså inte
ifrån att nyplantering av skog på mark,
som förut inte har varit skogbevuxen,
måste hänföras till den form, vilken
enligt skattelagstiftningen utgör grundförbättring.

Självfallet är detta ett allvarligt
problem, särskilt med hänsyn till de
värden som skulle vinnas om denna improduktiva
mark kunde bli beväxt med
skog, och statsmakterna har därför visat
ett särskilt intresse för denna fråga.
Det pågår ju också en naturlig och
gagnerik utveckling på detta område.
Genom nyplanteringar besås 7 000
å 8 000 hektar mark per år i vårt land.
Man beräknar dock att det inom den
närmaste framtiden behövs en nyodling
av omkring 500 000 hektar mark.
I årets statsverksproposition är även
ett anslag av statsmedel om 2 900 000
kronor upptaget för detta ändamål.

Utskottet är trots sitt avslagsyrkande
positivt inställt till motionärerna.
Utskottet säger att det delar motionä -

rernas uppfattning att det beträffande
nyplantering av skog föreligger särskilda
omständigheter, som kan motivera
ett avsteg från principen om att avdrag
ej skall medgivas för grundförbättringar.
Därtill kommer, som den förre talaren
mycket riktigt påpekade, att aktiebolag
och ekonomisk förening, som sedan
1955 har möjligheter att avsätta investeringsfonder,
ur dessa fonder kan
ta medel att användas för nyplantering
av skog utan att de upptages till beskattning.
Det är alltså ostridigt att aktiebolag
och ekonomiska föreningar har
en bättre ställning än den enskilde
skogsägaren i detta hänseende, vilket
utskottet kraftigt understrukit. I anslutning
till att det 1959 infördes nya
regler rörande beskattning av skog i
samband med nyttjanderättsöverlåtelse,
uttalades det dock önskemål från riksdagen
om en allmän översyn av reglerna
för beskattning av skogsbruk. Utskottet
menar att det finns möjligheter
att därvid behandla detta problem. Vi
har inom utskottet velat skriva så positivt,
som jag här försökt redovisa,
men har dock ansett det vara lämpligt
att frågan ägnas uppmärksamhet i det
sammanhang, som jag nyss anförde.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr STIERNSTEDT (h) kort genmäle
:

Herr talman! Om man skall vänta
på nya regler här kan man kanske tilllämpa
den gamla satsen, att medan gräset
växer dör kon. Det är ju angeläget
att ett sådant här arbete får komma i
gång snarast möjligt.

För övrigt är det mycket svårt att
dra gränsen mellan begreppen kalmark
och sådan nyplantering som inte är avdragsgill.
Det blir här stora svårigheter
vid taxeringarna. Det vore bättre
om de enskilda skogsägarna visste, att
om man gör en insats här — man gör
ju verkligen en insats för det allmänna,
man ökar ju produktionen och det är

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Rätt till avdrag vid beskattningen för kostnad för nyanlagd skogsplantering

det vi alla strävar efter — då kan man
också få göra det jämförelsevis lilla
avdraget.

Det talas också om att man kan få
statsbidrag för detta. Det är verkligen
inte alla som får del härav. Får man
statsbidrag så blir ju motsvarande belopp
icke avdragsgillt. Det kan därför
aldrig bli tal om både avdrag och
statsbidrag. För övrigt borde det inte
finnas några större hinder för att här
göra ett undantag från den allmänna
regeln om grundförbättringar, eftersom
detta fall är så pass säreget.

Jag vidhåller mitt tidigare yrkande
om bifall till reservationen.

Iierr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Såsom motionär vill jag
framhålla, att denna fråga är högst betydelsefull
för bondeskogsbruket. Den
är även av samhällsekonomiskt intresse.

Först vill jag erinra om att bolagen

— såsom herr Stiernstedt framhöll —
har andra möjligheter till avdrag än
bondeskogsbruket nu har. Redan av
denna anledning synes en uppmjukning
av gällande avdragsregler för
skogsbruket vara berättigade. Vidare
pågår en livlig rationalisering inom
jordbruket — särskilt inom det mindre

— varför stora åkerarealer årligen läggs
ut till skogsmark. Det måste ju vara
ett samhällsintresse att dessa marker,
liksom kalmarkerna, fortast möjligt
sätts under skogskultur, och om kostnaderna
för nyanlagd skogsplantering
blir avdragsgilla, skulle det säkerligen
i hög grad bidraga till att främja intresset
för sådana nyanläggningar. Skogen
har som bekant en lång växttid,
varför den enskilde inte har så stora
möjligheter att själv dra nämnvärd ekonomisk
vinning av nyanläggningar. På
grund därav synes — såsom utskottet
också framhåller — ett avsteg från
principen att avdrag ej bör medges för
grundförbättringskostnader vara motiverat.
Man får heller inte bortse från att

planteringskostnaderna numera är tämligen
höga.

Jag har emellertid svårt att förstå utskottsmajoriteten
när den hänvisar till
införandet år 1959 av nya regler rörande
beskattningen av skog i samband
med nyttjanderättsupplåtelser och
därvid uttalade önskemål om en allmän
översyn av reglerna för skogsbeskattning.
Därmed kommer denna fråga
bara att fördröjas ytterligare, vilket
inte skulle vara så lyckligt för en av
våra viktigaste näringar. Skogsbruket
och inte minst bondeskogsbruket förtjänar
att på allt sätt främjas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Hagberg
m. fl.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Denna fråga är verkligen
litet besynnerlig, sedd från praktiska
synpunkter. Om jag har en åker,
som det inte lönar sig att beså, så får
jag inte låta den ligga i lägervall, ty då
kommer landsfiskalen och jag blir
dömd för vanhävd. Åkern skall besås.
Om jag då köper utsäde, t. ex. havre,
så får jag göra avdrag för detta. Väljer
jag i stället att så blåluzern, så får
jag göra avdrag för det också, och den
vallen kan sedan ligga i 20—30 år. Men
om jag vill så granfrö på samma areal,
får jag inte göra avdrag för det.

Jag vet inte var gränsen går i det
fallet, och katten vete, herr talman, om
jag inte på en eller annan fläck har
sått eller planterat utan att för detta
göra någon differentiering i min deklaration.
Jag får lov att undersöka hur
därmed förhåller sig, så att den saken
blir uppklarad och herr Sträng får vad
han skall ha.

Som herr Stiernstedt framhöll är det
inte lätt att se var gränsen här går. Det
bästa är väl att beså eller plantera sin
mark med det som för tillfället är det
riktigaste och att man sedan får avdrag
för det antingen det är havre, blåluzern
eller granfrö man sår på sin jordbit.

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för kostnad för nyanlagd skogsplantering

Herr talman! Jag ber att få yrka bi- ställer jag om bifall till utskottets hemfall
till reservationen. ställan.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Yi har på vårt håll
ansett oss kunna biträda förevarande
utskottsbetänkande. Utskottet säger
bl. a. att visst fog synes föreligga för
en omprövning av avdragsfrågan, men
utskottet hänvisar samtidigt till en pågående
utredning. Vi är väl medvetna
om att man inte direkt kan komma och
begära en skattesänkning av här föreslagen
art, utan att vi först måste ha en
någorlunda klar bild över vad en dylik
skattesänkning innebär och vart den
leder.

I motionen har framhållits, och samma
sak har anförts även i andra sammanhang,
att den föreslagna skattesänkningen
skulle innebära en stimulans att
odla skog på åkerjord. Men som ledamot
av en lantbruksnämnd har jag erfarenheter
av att någon sådan stimulans
inte alls behövs. Vi får tvärtom
ganska ofta avslå framställningar om
att plantera skog på åkermark.

Vi har också konstaterat en annan
sak, nämligen den att bönderna inte sår
skog på sin åkerjord. De odlar jorden
och bärgar skördar på den. Men nu har
en helt ny kategori människor kommit
in i jordbruket. Det är sådana som köper
jord i spekulationssyfte och som
sedan, för att inte behöva dras med
den belastning som jordbruket och kreatursskötseln
innebär, begär att få plantera
skog på åkerjorden. Sådana ansökningar
kommer in då och då och blir
nog också i många fall beviljade.

Även om vi är medvetna om att skäl
kan föreligga att se över hela denna
fråga och att i framtiden kanske medge
avdragsrätt för skogsplantering, så tycker
jag ändå inte att riksdagen för dagen
skall vara med om att bevilja en
sådan skatteefterskänkning som här föreslagits.

Herr talman! Med det anförda hem -

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Detta ärende har egentligen
förberetts på bevillningsutskottets
andra avdelning, och där hade jag
tillfälle att delta i de förberedande
överläggningarna. Det är därför jag också
tar till orda i denna debatt, trots att
mitt namn inte återfinnes på betänkandet.

Från flera håll har det under senare
år framhållits, att den svenska skogen
föryngras alltför långsamt. Skogsexperter
varslar om en stor hotande fara för
vårt skogsbestånd, om inte nyplantering
sker i större utsträckning än vad
som hittills varit fallet. Det är fråga
om nyplantering på förut skogbärande
mark, där skogen nu är färdig för avverkning.
Men det är också fråga om
plantering på sådan mark som det i
våra dagar inte lönar sig att hålla öppen
som åkerjord. Det gäller i senare
fallet mången gång att få den mark,
som på 1800-talet röjdes och odlades
till åker, att nu på nytt bli skogbärande.

Att föryngringen av skogen är för
ringa har delvis varit beroende på att
vi i vårt land haft brist på skogsplantor.
Denna brist lär nu för åtminstone
några år framåt vara hävd. Men så kommer
en annan faktor in i bilden, som
hämmar den önskade nyplanteringen av
skog. Denna faktor är vår skattelagstiftning.

Såsom framgår av såväl motionerna
av herrar Ringaby och Magnusson i
Tumhult som av utskottsbetänkande!
och den här i dag förda diskussionen
har en enskild jordbrukare icke avdragsrätt
för de kostnader, som är förknippade
med en nyplantering på mark
som varit åkerjord. Kostnaderna måste,
utöver vad som eventuellt kan erhållas
i statsbidrag, bestridas antingen med
beskattade besparingar eller med lånade
pengar, för vilka naturligtvis

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Rätt till avdrag vid beskattningen för kostnad för nyanlagd skogsplantering

ingen avdragsrätt finns när jordbrukaren
gör amorteringar på lånet.

Vad motionärerna nu vill är att få en
ändring i avdragsbestämmelserna vid
inkomsttaxeringen. De vill ha avdragsrätt
för kostnaden vid nyplantering av
skog.

Utskottet har visserligen en mycket
välvillig skrivning men har inte ansett
sig kunna bifalla motionen. Personligen
anser jag att utskottet borde ha gjort
detta. En ändring av avdragsbestämmelserna
i detta avseende torde nämligen
inte tarva någon speciell utredning,
utan finansdepartementet torde säkerligen
självt lätt kunna klara av denna
detalj. En ändring i avsedd riktning
skulle inte alls tynga taxeringsarbetet
— snarare tvärtom, vilket herr Stiernstedt
redan poängterat. Någon kontroll
av huruvida den planterade marken tidigare
varit skogbärande eller inte behövde
nämligen då inte göras av taxeringsnämnderna,
när de skall ta ställning
till om ett yrkat avdrag för skogsplantering
bör godkännas eller inte.
Likaså anser jag att det skulle bli enklare
att beräkna den skattepliktiga intäkten
i samband med försäljning av
skogsfastigheter, om planteringskostnaderna
vore avdragsgilla redan när planteringen
utfördes.

Att jämföra nyplantering av skog med
annan grundförbättring går enligt mitt
förmenande inte. När annan grundförbättring
försäljes — om jag får uttrycka
det så —• föranleder detta i regel
ingen beskattning, även om det objekt
varpå förbättringen gjorts skulle leda
till högre pris. Men när det gäller skog
beskattas alltid tillväxtvärdet under innehavet,
och här gäller ingen 10-årsregel.
Följaktligen borde också kostnaderna
för denna nyplantering omedelbart
vara avdragsgilla i detta sammanhang.

Såsom jag ser saken liar den önskade
avdragsrätten den största betydelsen
för vårt bondeskogsbruk. Som det från
skogsstyrelsens sida framhölls vid den

nyss avslutade skogsveckan är det nämligen
framför allt på den enskilda sektorn
som föryngringen av skogen är försummad.
Domänverket har nog i stort
liksom våra skogsbolag en rationell föryngring
av skogen. Dessa senare har
också vissa möjligheter att enligt 1955
års förordning om investeringsfonder
få avdrag för sina nyplanteringar. När
detta är fallet frågar man sig: varför
skall då inte också den enskilde skogsägaren
ha denna rätt? Det är detta som
högermotionärerna syftar till. De vill
inte att bolagen skall ha bättre förmåner
än den enskilde jordbrukaren i berörda
avseenden.

Herr Andersson i Essvik har här i
debatten framhållit, att det är ganska
stora arealer som behöver skogsplanteras
i vårt land i samband med jordbruksrationaliseringen.
Det anges i utskottsbetänkande!
att 530 000 hektar behöver
nyplanteras. Man säger också där
att det är 7 000—8 000 hektar per år
som nyplanterats. Med den takt som nvplanteringen
alltså enligt dessa uppgifter
har skulle det ta inemot 70—80 år
innan vi får hela denna plantering utförd.

I samband med detta sade också herr
Andersson i Essvik, att statsbidrag utgick
med 2,9 miljoner kronor för nyplanteringar.
Men jag kan i detta sammanhang
inte underlåta att nämna vad
byråchefen Wilhelm Plym Forshell i
skogsstyrelsen framhöll vid årets skogsvecka.
Han tryckte inledningsvis mycket
hårt på att fara hotar det svenska
skogsbruket, om inte en föryngring kommer
till stånd. Han framhöll att det belopp
som behövs för den årliga skogsplanteringen,
ligger mellan 20 och 30
miljoner kronor. Han uttryckte det så,
att vi på våra skogskonton nu har 214
miljoner kronor innestående och att 10
å 15 procent av detta belopp under vart
och ett av de närmaste åren borde tas
ut för skogsplantering.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten ytterligare, utan jag vill in -

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Rätt till avdrag vid beskattningen för kostnad för nyanlagd skogsplantering

stämma i motionärernas yrkande att finansdepartementet
till nästa år måtte
komma med en ändring i vår beskattning
på detta område, en ändring som
inte, såsom utskottet och vissa talesmän
liär i dag sagt, behöver föregås av någon
lång utredning, eftersom en utredning
kan ske inom departementet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Xilsson
i Bästekille (h).

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! De senaste anförandena
ger vid handen att vad utskottet har
sagt måste anses vara det riktiga. Utskottets
inställning kan karakteriseras
som positiv men något mer nyanserad
än reservanternas och motionärernas.
Orsaken till att vi inom utskottet har
velat skriva mer nyanserat än reservanterna
är att det här är fråga om en ny
form av avdrag. Det gäller med andra
ord att i vår skattelagstiftning få in en
bestämmelse som innebär att en kapitalinvestering
kan bli avdragsgill. I den
händelse att förslaget härom går igenom
skulle en jordbrukare, som genom
att lägga ned kapital på plantering av
skog på åkermark höjer egendomens
värde, enligt motionärernas förslag ha
avdragsrätt. Men sätter han in kapital i
en annan del av sin egendom, t. ex. i
syfte att förbättra byggnader, skall han
inte ha sådan avdragsrätt.

Det är detta problem som har gjort
att vi inom utskottet inte har varit pigga
på att utan vidare tillstyrka motionärernas
förslag. Därtill kommer en annan
omständighet, som väl måste redovisas
i detta sammanhang, nämligen att
en fastighet efter skogsplantering har
stigit i värde. Men beskattning av detta
ökade värde kan vid en försäljning av
fastigheten inte ske med mindre än att
bestämmelserna om realisationsvinst
tillämpas.

Dessa svårigheter har inte rubbat be -

villningsutskottets grundsyn på att en
ändring bör komma till stånd, särskilt
med hänsyn till vad riksdagen tidigare
har beslutat i fråga om bolag och ekonomiska
föreningar. Men vi har sagt att
det är riktigt att den utredning som nu
arbetar, får undersöka denna sak. Tvisten
mellan utskottsmajoriteten och reservanterna
gäller väl då ytterst frågan
om det blir större effekt av vad motionärerna
föreslår än av vad bevillningsutskottet
föreslår. Detta kan vi tvista
om hur länge som helst men vi kan aldrig
avgöra det. Jag tror för min del att
ett bifall till utskottets hemställan blir
av större värde än ett bifall till motionärernas
förslag.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Bara en kort replik till
herr Andersson i Essvik.

Herr Andersson framhöll med rätta
att kostnaderna för kapitalinvestering
inte är avdragsgilla. Herr Andersson
jämför en nyplantering med en kapitalinvestering.
Jag skulle för min del
närmast vilja rubricera kostnaden för
nyplantering som en kostnad för intäkternas
förvärvande, därför, herr Andersson,
att om man planterar skog på
åkermark, ökar skogen årligen i värde,
men om jag sedan säljer denna fastighet,
kommer inte bestämmelserna om
realisationsvinst att tillämpas i fråga
om skogsmarken, utan man kommer
alltid att beskattas för tillväxtvärdet av
skogen vid försäljning av fastigheten
även om man innehaft den 10 till 30 år.
Följaktligen borde man vid det tillfället
få avdrag åtminstone för vad skogsplanteringen
då kostade, ty vi kan kalla
denna kostnad för skogens ingångsvärde.
Men så sker i regel inte, utan för
t. ex. nyplanterad mark nollställs ingångsvärdet,
och hela tillväxtvärdet blir
beskattat. Även om ingångsvärdet inte
skulle nollställas hur skall då en jordbrukare
som haft sin egendom 25—30
år kunna bevisa hur stora planterings -

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961
Rätt till avdrag vid beskattningen för kostnad för nyanlagd skogsplantering

kostnaderna var? Fick han avdrag för
dem samma år som planteringen skett
skulle taxeringsarbetet väsentligt förenklas.

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
sade att ett bifall till vårt förslag
skulle innebära, att särskilda bestämmelser
infördes i skattelagstiftningen
för skogsbruk. Men det är ju redan på
det sättet! Bolag och ekonomiska föreningar
kan få göra avdrag härvidlag
men inte den enskilde.

Vidare talade herr Andersson i Ess*-vik om investeringar. Vad är det för investeringar,
om man planterar skog på
åkerjord? Man minskar ju då åkermarkens
taxeringsvärde från 2 000—3 000
kronor per hektar till under 500 kronor
per hektar. Det är ingen investering —
det får ses på lång sikt.

Till herr Vigelsbo vill jag säga, att
jordförvärvslagen måtte inte tillämpas
hemma hos honom, eftersom han hävdar
att det finns andra kategorier än
jordbrukare som kommer och begär att
få plantera skog på åkerjord.

Avslutningsvis vill jag påpeka, att jag
tror det finns många mindre skogsägare
och jordägare som har vretar
uppe i skogen som skulle kunna bli
planterade med skog, därest det begärda
avdraget finge göras.

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Låt mig framhålla, att
för de mindre skogsägarna är detta inte
något särskilt stort problem, ty om man
planterar skog på ett tunnland mark,
där skog tidigare inte vuxit — och det
är ju detta det här gäller — blir kostnaderna
inte överväldigande. Arbetet
utförs i regel av gårdens folk och plantkostnaden
är mellan 75 och 125 kronor
per tusen plantor (för ett tunnland torde
åtgå cirka 5 000 plantor). Då det gäller
större arealer och större jordägare
blir kostnaderna naturligtvis högre på
grund av att folk måste lejas.

Jag anser för min del att man kan
vara med på vilket som helst av de två
förslagen. Men jag är rädd för att plantering
av skog på åkermark stimuleras
i alltför hög grad, om beskattningsreglerna
görs för generösa.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Bara ett tillägg till vad
jag sade för en stund sedan!

Jag trodde ett ögonblick att jag gjort
mig skyldig till falskdeklaration eller
rättare sagt dragit av mera än tillbörligt
hade varit. Men jag har suttit i min
bänk och kommit underfund med att
den mark jag åsyftade bröts upp av min
far för cirka 65 år sedan och sålunda
egentligen är skogsmark. I varje fall
har det veterligen varit skog på den
förut, och jag tror att mitt samvete därmed
kan vara lugnat.

Men detta reser ju den aspekten, att
man i historiska skrifter måhända kan
fastställa, att viss åkermark eller annan
mark tidigare faktiskt har varit skogsmark.
Därmed försvåras definieringen
av problemet på ett sätt som kan göra
det mycket krångligt för lagstiftaren.
Även detta talar, tycker jag, för att reservationen
bör bifallas.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Stiernstedt begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Stiernstedt begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 162 ja och 40 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 19, i anledning av väckta
motioner om vidgad avdragsrätt för vetenskaplig
forskning vid beskattning av
rörelseinkomst.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Undantagande från beskattning av vinst,
som beror på penningvärdets fall, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 23, i anledning av väckta
motioner om undantagande från beskattning
av vinst, som beror på penningvärdets
fall, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 10
av herr Eric Peterson och II: 15 av herr
Gustafsson i Skellefteå, vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om översyn och
förslag om reformering av reglerna för
beskattning av realisationsvinst vid

försäljning av egnahem i syfte att underlätta
rörligheten på arbetsmarknaden»; 2)

de likalydande motionerna I: 78
av herr Sundin och II: 93 av herr Fålldin,
vari hemställts, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag till riksdagen
rörande undantag från realisationsvinstbeskattning
vid försäljning av egnahem
i enlighet med vad i motionerna
anförts»; samt

3) de likalydande motionerna 1:482
av herr Ringabij m. fl. och 11:53 av
herr Björkman m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning
angående sådan ändring i skatteförfattningarna,
att vinst som enbart beror
av penningvärdets fall i möjligaste mån
kan undantas från beskattning».

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte — med bifall
till de likalydande motionerna
I: 10 av herr Eric Peterson och II: 15
av herr Gustafsson i Skellefteå samt de
likalydande motionerna I: 78 av herr
Sundin och II: 93 av herr Fälldin ävensom
i anledning av de likalydande motionerna
1:482 av herr Ringaby m. fl.
och II: 537 av herr Björkman m. fl. —
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande möjligheterna att
från beskattning för realisationsvinst
undanta vinst vid egnahemsförsäljning;
samt

2) att de likalydande motionerna
I: 482 av herr Ringaby m. fl. och II: 537
av herr Björkman m. fl. måtte, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet sålunda anfört och
hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson, Einar Eriksson och Jansson,
fröken Hamnar k samt herrar Oscar
Carlsson, Rrandt i Aspabruk, Kärrlander,
Engkvist, Asp och Kristenson i
Göteborg, vilka ansett att utskottet bort

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

hemställa, att följande motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 10 av
herr Eric Peterson och II: 15 av herr
Gustafsson i Skellefteå,

2) de likalydande motionerna I: 78
av herr Sundin och II: 93 av herr
Fälldin, samt

3) de likalydande motionerna 1:482
av herr Ringaby m. fl. och II: 537 av
herr Björkman m. fl.,

måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Detta ärende har avgjorts
i bevillningsutskottet med lottens
hjälp, och den har utfallit så, att
socialdemokraterna är reservanter.

Får jag börja med att erinra om att
syftet med bestämmelserna om beskattning
av realisationsvinst är att komma
åt de rena spekulationsvinsterna. Men
det är uppenbarligen svårt att bevisa
om en försäljning skett i spekulationssyfte
eller inte, och därför har bestämmelserna
utformats så att beskattningen
drabbar alla som överlåter en villafastighet
med vinst inom en viss tid.

När riksdagen 1951 beslöt införa lättnader
i realisationsvinstbeskattningen
så mjukades gränsen upp mellan skatteplikt
och full skattefrihet. Om en fastighet
innehafts kortare tid än sju år så
blir det full skatteplikt med en fallande
procentuell skala för varje år däröver
tills man kommer till tio år, då skattefrihet
inträder oavsett vinstens storlek.

Då denna uppmjukning beslöts, diskuterades
även skattefrihet i sådana fall
som motionärerna åsyftar nu. Riksdagen
konstaterade emellertid då att det
inte var praktiskt möjligt att införa särskilda
bestämmelser för sådana fall. Det
var vanskligt att finna en objektivt hållbar
gränsdragning mellan dem som i så
fall borde få skattefrihet och andra.
Man kan ju inte gärna låta den skatt -

skyldige själv, alltså den som säljer en
villa, visa att han inte har sålt i spekulationssyfte.
Å andra sidan hade taxeringsmyndigheterna
inte tillräcklig ledning
vid taxeringsarbetet.

För man nu ut problemet på skatteområdet
i dess helhet stöter man på ännu
större svårigheter. Det bör observeras
att vissa tillgångar, t. ex. fastigheter
och aktier, ofta stiger i värde med penningvärdets
försämring och därigenom
behåller sina reella värden eller till och
med stiger i värde reellt. Detta är inte
fallet med exempelvis inteckningar och
obligationer. De som äger dylika ting
kan därför i realiteten göra en förlust.
Om man skulle undanta vinst genom
penningvärdeförsämringen från beskattning
så borde man ju då också
medge avdragsrätt för förlust av samma
anledning. Men det skulle ju ingalunda
förenkla problemet utan tvärtom skapa
ännu större svårigheter.

Om man sålunda skulle vilja tillgodose
motionärernas önskemål så strandar
detta på omöjligheten av att samtidigt
kunna komma åt spekulationsvinsterna.
Av samma anledning måste man också
avvisa yrkandet om indexberäkning av
realisationsvinst. Några generella regler
som tillgodoser båda önskemålen går
inte att praktiskt åstadkomma.

Nu vill emellertid motionärerna jämföra
de fall, då en villaägare anser sig
nödsakad sälja sin fastighet på grund
av avflyttning från orten, med sådan
avyttring av jordbruksfastighet som är
ett led i jordbrukets rationalisering. I
de fallen är nämligen realisationsvinsten
skattefri. Men det går väl inte rimligen
att göra en sådan jämförelse. En
dylik försäljning av jordbruksfastighet
är väl riktigare att jämföra med en försäljning
i samband med expropriation,
alltså en tvångsförsäljning, men detta
kan inte gärna åberopas vid beskattning
av vinst på grund av försäljning av
egnahemsfastighet, såvida det nu inte
är fråga om expropriation även i det
fallet.

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

Vi har nu i några år haft en praktiskt
taget stabil prisnivå i vårt land, och
alla vill vi ju gärna eftersträva att kunna
behålla den även i fortsättningen.
Skulle emellertid penningvärdet försämras,
så får man inte glömma bort att
den som äger tillgångar som behåller
sitt realvärde trots att penningvärdet
försämras och som kan sälja dem med
vinst befinner sig i ett bättre läge än
den som har tillgångar som inte är värdebeständigt
placerade. Det är inte
svårt att hitta exempel på försäljningar
av fastigheter, där man får ett försäljningsvärde
som väl täcker försämringen
av penningvärdet men som dessutom
också ger stor vinst. Då kan man alltså
inte tala om en fiktiv vinst.

Låt mig ta följande exempel. Aktievärdena
har stigit sedan 1946 med 164
procent, medan prisnivån har stigit
med 60 procent. En person placerade i
slutet av 1946 1 000 kronor i en tänkt
genomsnittspost av börsaktier. Utdelningen
var första året 40 kronor. I slutet
av 1960 skulle samma aktiepost vara
värd 2 640 kronor och ge en utdelning
av 83 kronor. Om han avyttrade denna
aktiepost i dag skulle han realisera en
kapitalvinst på 1 640 kronor. Denne
person finge alltså på den tusenlapp
han betalade 1946 en genomsnittlig avkastning
av 12 procent varje år i 14 år.
Där är det inte fråga om någon fiktiv
vinst.

Ett bifall till motionerna skulle emellertid
kunna befrämja, ja rent av stimulera
spekulationsköp och i varje fall
animera till placering av kapital i realvärden
med tendenser till ytterligare
tryck uppåt på prisnivån som följd,
med andra ord verka inflationsfrämjande.
Även ur den synpunkten vore det
betänkligt att bifalla motionärernas
krav.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen av herr
John Ericsson m. fl.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Bakom två av de motionspar,
som ligger till grund för bevillningsutskottets
betänkande om undantag
från beskattning av vinst, som
beror på penningvärdets fall, ligger en
alldeles speciell fråga. I motionerna begärs
en översyn av reglerna för beskattning
av realisationsvinst vid försäljning
av egnahem. Det tredje motionsparet
syftar något längre och innehåller
en begäran om översyn och eventuell
ändring av skatteförfattningarna,
så att vinst som enbart beror av penningvärdets
fall i möjligaste mån skulle
undantas från beskattning.

Utskottets lottmajoritet har nu enats
om att hemställa, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om
utredning rörande möjligheterna att
från realisationsvinstbeskattning undanta
vinst vid egnahemsförsäljning.
Detta är ju motivet för två av dessa motionspar.
Motiven för en sådan begäran
har vid flera tidigare tillfällen redovisats
här i kammaren, och alla vet att vi,
som omfattar detta förslag, anser att en
sådan ändring skulle underlätta bl. a.
omflyttning av friställd arbetskraft.

Utskottsmajoriteten säger också i sitt
betänkande, att realisationsvinstbeskattningen
av egnahemsfastigheter ofta
leder till otillfredsställande resultat.
Detta sammanhänger med att vad som
beskattas i allmänhet är en på grund av
penningvärdeförsämringen uppkommen
fiktiv vinst och icke en reell vinst. Vi
anser att denna beskattning är oskälig,
särskilt i de fall då den skattskyldige
avyttrar sin bostadsfastighet med anledning
av att han fått anställning på
annan ort och måste företa en förflyttning
och för att kunna erhålla en lämplig
bostad på den nya orten för sin familj
nödgas inköpa eller bygga likvärdig
fastighet. Genom den beskattning
som nu gäller för en realisationsvinst
på den gamla fastigheten minskas den
skattskyldiges möjligheter att förse sig
med en ny bostad. Det är denna spe -

Onsdagen den 22 mars 19G1

Nr 11

Undantagande från beskattning av vinst,

ciella argumentering som utskottsmajoriteten
använder, när den begär en
översyn av bestämmelserna.

Jag tycker att reservanternas talesman
skulle ha tagit större hänsyn till
vad utskottsmajoriteten enats om i detta
speciella syfte. Vi anser att befrielse
från realisationsvinstbeskattning i detta

speciella fall ligger just i linje med 1959
års riksdagsbeslut att vinst vid avyttring
av jordbruksfastighet, som utgör
ett led i åtgärderna för jordbrukets eller
skogsbrukets yttre rationalisering,
inte skall betraktas som skattepliktig
realisationsvinst.

Härtill kommer att realisationsvinstbeskattningen
tar särskilt syfte på spekulationsmomentet,
och något sådant
kan man väl ändå inte anse att det föreligger,
när det gäller avyttring av en
egnahemsfastighet. Därför menar vi att
det är särskilt välmotiverat att begära
en översyn av dessa bestämmelser. Det
förvånar mig då att man i reservationen
inte ägnar större uppmärksamhet
åt realisationsvinst i samband med egnahemsförsäljning
utan i stället i reservationen
och i det anförande som
reservanternas talesman här höll speciellt
tagit sikte på aktier och värdenandlingar
över huvud taget och den
spekulationsvinst som där kan uppkomma.

Reservanterna gör gällande, att det är
svårt att införa den föreslagna skattebefrielsen,
bl. a. därför att det inte går
att åstadkomma någon objektiv gränsdragning.
Det är ju just den frågan vi
vill att man skall utreda. Vi tror inte att
det skall vara omöjligt att få fram bestämmelser
som kan medföra en lättnad
av den s. k. realisationsvinst som uppstår
i detta speciella fall. Av den anledningen
har vi, herr talman, kunnat enas
om den målsättning som framkommer
i utskottsmajoritetens betänkande, och
jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan i dess betänkande nr 23.

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Svalöv (h) och Nordgren (h).

5 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr

som beror på penningvärdets fall, m. m.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Herr Brandt i Aspabruk
menar att man inte som motionärerna
och utskottsmajoriteten gjort kan
göra en jämförelse mellan å ena sidan
den speciella form av realisationsvinst
vi nu diskuterar och å andra sidan
den vinst som uppstår vid försäljningar,
som utgör ett led i jordbrukets
yttre rationalisering, eftersom det i det
senare fallet föreligger ett visst mått
av tvång, som enligt hans mening närmast
är att jämföra med expropriation.

Men, herr Brandt, låt mig hänvisa till
den situation som ofta uppstår. Det
finns ju många skäl som talar för en
viss rörlighet på arbetsmarknaden. Låt
mig mera parentetiskt säga, att även
om jag inte anser att rörligheten i och
för sig är en god och slutlig lösning pa
våra arbetsmarknadsproblem — jag
tror att en aktiv lokaliseringspolitik,
som tar sikte på nyetablering och underlättande
för etablering i sysselsättningssvaga
områden o. s. v., är en mycket
angelägen del i vår arbetsmarknadspolitik
— så menar jag att det ofta
kan uppstå situationer, som har rätt
mycket av tvång över sig. Jag kan
exempelvis inte anse annat än att det
föreligger en rätt hög grad av tvång
att sälja sitt egnahem, när någon inte
längre kan få sysselsättning på hemorten
utan hänvisas till ett annat område
i landet. Därtill kommer att vi
ofta och under lång tid har haft en
restriktiv kreditpolitik, som har gjort
det svårt för egnahemsägaren att få ut
hela köpeskillingen i kontanter, hör att
över huvud taget kunna avyttra sin
fastighet har säljaren ofta fått nöja sig
med revers eller inteckning. Han har
dessutom fått skatta för realisationsvinsten,
som jag vill påstå kan vara fiktiv
i många fall.

Om man tar hänsyn till dessa förhållanden,
måste det erbjuda vederbörande
verkligt stora svårigheter att kunna
skaffa sig ett nytt egnahem på den
plats, dit han blivit hänvisad för arbete.

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

.lag kan inte se annat än att tvångssituationerna
i de båda fallen är tämligen
jämförbara. Ur den synpunkten
borde det vara befogat att följa upp vad
utskottsmajoriteten här har yrkat. .lag
delar helt uppfattningen, att man genom
realisationsvinstbeskattningen måste
sträva efter att komma åt spekulationsaffärer
över huvud taget. Men det finns
möjligheter att införa begränsningar i
den uppmjukning, som vi har krävt i
motionerna — möjligheter som vi också
pekat på där. Man skulle väl kunna
tänka sig att om vederbörande, som har
sålt sitt egnahem, inte inom exempelvis
tre år skaffat sig ett nytt i stället,
skulle realisationsvinstbeskattning i
vanlig ordning kunna komma i fråga.
Men därest han har skaffat sig ett nytt
egnahem, dit han flyttar, skulle han bli
befriad från denna beskattning. När
vi i andra sammanhang är ense om
det värde, som ligger i att människor
skaffar sig egnahem och anser den
boendeformen vara värd att stimulera,
borde man inte på detta sätt faktiskt
försämra möjligheterna för vederbörande
att ordna sin bostadsfråga på det
sätt vi finner önskvärt.

Jag kan vidare påminna om att vi
har en form av tidsbegränsning när det
gäller de s. k. fartygs- och eldsvådefonderna.
Den innebär att man inte blir
beskattad för realisationsvinst, som har
uppstått vid fartygsförsäljning, om man
skaffat ett nytt fartyg inom tre år. Inte
heller blir försäkringsbelopp, som man
fått ut för varulager vilka förlorats genom
brand, beskattade, om varulagret
förnyas inom tre år.

Jag vill instämma i vad herr Stenberg
sagt om att det är detta som är
huvudsyftet i de båda motionspar, som
bildar underlag för utskottets betänkande.
Jag måste säga att jag är förvånad
över att inte utskottet har kunnat
bli enigt i detta avseende, ty de skal
som föreligger för undantag från realisationsvinstbeskattningen
är av den karaktären,
att det borde vara möjligt att

nå allmän enighet om dem. Jag kan inte
inse det rättvisa i att dessa människor,
som kanske helst av allt hade velat bo
kvar i sina egnahem och ha arbete på
sin hemort, skall drabbas ytterligare,
därför att de inte kan erbjudas sysselsättningstillfälle
där utan tvingas att
flytta annorstädes. Förflyttningen i och
för sig kan vara uppoffring nog, men
till denna kommer också en form av
straffbeskattning. Det finner jag vara
mycket olämpligt, och det är mot den
bakgrunden, herr talman, som jag ber
att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Denna debatt är något
av en repetitionskurs i argument för
och emot realisationsvinstbeskattningen.
Skillnaden mot i fjol är bara den,
att talesmännen på reservanternas sida
är några andra än i fjol, medan vi på
motsatta sidan är ungefär desamma,
som vi varit i flera år. Det är nu tredje
året i följd, som vi diskuterar denna
fråga här i kammaren. I fjol hade bevillningsutskottet
efter lottning tillstyrkt
utredning, och utskottets hemställan
bifölls i denna kammare med
en rösts övervikt. Men första kammaren
var av annan mening, varför frågan
föll.

Bevillningsutskottet har även i år,
som herr Brandt redan nämnt, återigen
med lottens hjälp tillstyrkt en utredning.
Det råder inga delade meningar,
såvitt jag förstår, mellan reservanterna
och oss om angelägenheten av att arbetskraften
är rörlig. Då bör man eftersträva
att varje hinder för en sådan
rörlighet undanröjes.

Ni reservanter kan inte gärna mena,
att det är en tillfredsställande ordning,
att man beskattar en vinst, som är en
ren fiktion. Bestämmelserna om beskattning
av realisationsvinst syftar,
som herr Brandt sade, till att komma åt
rena spekulationsvinster. Bevillningsut -

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Undantagande från beskattning av vinst,

skottet har tidigare inte velat förneka,
att det finns ett visst berättigande för
vårt yrkande då det gäller en villafastighet,
som användes som bostad för
ägaren och försäljes vid avflyttning
från orten. Det gäller för övrigt inte
bara avflyttning till annan ort utan
även flyttning till en större villa på
samma ort på grund av att familjen blir
större; det kan den ju bli på några år.
Den familjen kan då drabbas av realisationsvinstbeskattning.
Det bör inte
vara omöjligt för taxeringsmyndigheterna
att avgöra om det varit fråga om
spekulation eller om familjen på grund
av sin storlek faktiskt behövt flytta
till en större bostad. Men varför kan
ni på den socialdemokratiska sidan inte
sträcka er ens så långt att ni går med
på en utredning om möjligheterna att
från beskattning för realisationsvinst
undanta vinst vid egnahemsförsäljning?
Längre har inte utskottet sträckt sig,
och det är inte särskilt långt.

Vi har i vår motion från högerhåll
tagit upp hela frågan att från beskattning
undanta vinst, som beror på penningvärdeförsämringen.
Den frågan är,
det medger jag, mycket mer besvärlig
än den om egnahemsbeskattningen. Jag
fick närmast intrycket att herr Brandt
argumenterade mot den del som utskottet
inte gått med på. För att nå borgerlig
enhet om den mera begränsade
frågan om att undanta vinst vid egnahemsförsäljning
från realisationsvinstbeskattning
har vi ställt den mera
komplicerade delen på framtiden. Är
inte, herr Brandt, denna fråga i alla
fall så begränsad och av en sådan art
att den knappa majoritet som ni har i
denna kammare och också i första kammaren
skulle kunna visa en liten smula
tillmötesgående mot minoriteten, när
denna minoritet såsom här är fallet anser
denna fråga vara så angelägen och
när vi inte sträckt oss längre än till att
begära en utredning av saken?

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets hemställan.

som beror på penningvärdets fall, m. m.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Om man frågar sig vilka
det är som kan komma att flytta, så
vet man att det finns bygder där industrien
lamslås och människorna måste
se till att komma till annan ort. Men
jag tror att det på dessa platser alls
inte blir fråga om några spekulationsvinster.
De behöver över huvud taget
inte denna lindring i beskattningen.
Myndigheter och kommuner måste kanske
t. o. m. hjälpa dem med att bli av
med fastigheten.

Uppenbart är emellertid att det finns
statstjänstemän som tvångsförflyttas,
och andra som söker sig bättre arbete
på annan ort och därmed anser sig
tvingade att sälja sin fastighet. Det är
ingen som förnekar detta, och visst vore
det önskvärt om man i de få fall det
här gäller kunde åstadkomma en särlagstiftning
för dem. Det är här man
kommer in på gränsproblemen och de
svårigheter som medför alt fältet slappes
fritt för spekulanter.

Nu säger herr Björkman att det kan
inträffa att någon måste flytta på samma
ort när han får för stor familj. Ja,
men skall då taxeringsnämnderna också
få en sådan arbetsuppgift att de skall
sitta och bedöma om en familj är för
stor och bostaden för trång? Detta går
inte. Det måste väl ändå finnas några
generella regler för taxeringen. Vill
man komma åt spekulationsvinsterna
vid försäljning av fastigheter, måste
man ha regler som drabbar alla vilka
säljer med vinst. Jag tror inte att någon
kan hitta på någon regel som är tillfredsställande
i detta fall, hur gärna
man än skulle vilja hjälpa det fåtal det
här kan vara fråga om.

Ja, herr talman, jag nämnde något
om aktievärdena. Det var med anledning
av att man också får ta hänsyn
till att här finns möjligheter att placera
pengar på sådant sätt, att inte någon
förlust uppstår på grund av penningvärdeförsämringen.
Jag nämnde också
att det finns oerhört många som kan

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Undantagande från beskattning av vinst, som beror på penningvärdets fall, m. m.

sälja fastigheter med full kompensation
för penningvärdet och kanske mera därtill.
Men om någon tvingas att sälja
sin villa för att flytta från orten eller
till annan plats inom orten, hur stor
blir då realisationsvinsten? Om de har
haft sin fastighet under tio år, blir försäljningen,
som vi vet, helt skattefri.
Om de har haft den mellan åtta och
nio år blir det 50 %, mellan sju och
åtta år 75 %. Om man har innehaft
fastigheten mindre än sju år, blir hela
vinsten fullt beskattad. Detta innebär
att endast den som alldeles nyligen har
byggt eller skaffat sig en villafastighet,
som han tvingas lämna, drabbas hårdast.
Detta bör man också lägga märke
till. Ofta torde dock vederbörande kunna
förutse om familjeförhållanden eller
andra omständigheter är sådana att
han måste lämna fastigheten inom kort
tid och därför inte anskaffar någon
egen fastighet.

Herr talman! Hur man än funderar
på detta och hur gärna man än skulle
vilja åstadkomma en lösning på detta
lilla begränsade avsnitt, finns dock
inga praktiska möjligheter, om man
samtidigt vill komma åt spekulationsvinsterna.
Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Det förefaller mig som
om reservanternas talesman drar litet
förhastade slutsatser. Han säger att det
inte finns några praktiska möjligheter
att genomföra detta. Han håller med
om att det vore önskvärt med en särlagstiftning,
men skulle vi få en sådan
kommer spekulationshajen genast in i
bilden, då han anser att denna särlagstiftning
måste gälla all försäljning och
den vinst som uppstår i detta speciella
fall.

Men om någon av arbetsmarknadspolitiska
skäl måste sälja sitt egnahem och
skaffa sig bostad på annan ort, finns
det väl möjligheter att bevisa detta, så
att ett undantag kan göras i beskattningshänseende.
Det kan inte vara så

märkvärdigt, att man inte skulle kunna
klara det. Vi har inte i motionerna sagt,
hur denna fråga bör lösas, vi har endast
begärt en översyn för att utreda möjligheterna
att få en ändring till stånd. Herr
Brandt i Aspabruk tar för givet att svårigheterna
är så stora, att det inte går
att eliminera dem. Men man skulle
exempelvis kunna tänka sig att först då
man flyttar till en arbetsplats på ny bostadsort
inträder denna särlagstiftning
beträffande realisationsvinsten vid försäljning
av en villa som innehafts mindre
än sju år.

Jag tror det skulle vara av stort värde,
att vi fick undersöka möjligheten
till en sådan lösning av frågan. Utskottsmajoritetens
betänkande siktar inte
längre än till just egnahemsfastigheterna.
Vi behöver inte taga upp debatt om
aktievärden m. m., ty dit syftar inte utskottsmajoriteten
med sitt förslag.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Herr Brandt i Aspabruk
säger att det kan bli tal om förflyttning
endast av personer som hör hemma i en
bygd där det råder sysselsättningssvårigheter
på arbetsmarknaden, och om
jag fattade honom rätt sade han att där
skulle det inte uppstå sådana fastighetspriser,
att det blir någon vinst. Jag tror
att det är felaktigt att förutsätta, att rörligheten
på arbetsmarknaden är stor
bara där näringslivet sitter trångt. Rörligheten
kan vara stor från den ena orten
till den andra även när sysselsättningen
är hög på ömse håll. En person
kan t. ex. ha en speciell yrkesutbildning,
som gör att han inte har möjlighet
att få sysselsättning på den ort där
han bor. Vi kan väl vara överens om
att det då är bättre för honom att söka
arbete inom sitt yrke på annan ort än
att stanna kvar där han är för omskolning.

Jag vill instämma i herr Stenbergs
synpunkt, att om reservanterna anser
att det är tråkigt med de nuvarande förhållandena
och gärna skulle vilja få

Nr 11

Onsdagen den

Undantagande från beskattning av vinst,

en ändring, om det bara funnes möjligheter,
varför kan de då inte gå med på
en utredning av frågan? Om det inte
går att åstadkomma en ändring efter
de linjer vi anvisat i motionerna, får
man försöka följa andra linjer.

Den särskilda svårighet, som herr
Brandt pekade på, att taxeringsmyndigheterna
skulle behöva taga ställning
till om en familj är för stor för att bo
kvar i sitt egnahem, tror jag skulle bortfalla,
om man t. ex. går på den tidsregel
som gäller beträffande fartygsfonder.
Jag tror inte att man skall överdriva
svårigheterna. Hela frågan tjänar
på att vi samsas om att undersöka den.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Det är möjligt att herr
Brandt i Aspabruk inte riktigt hörde vad
jag sade. Jag sade inte att familjen blivit
för stor utan att den hade blivit större
och därför behövde en större villa
att bo i. Det tycker jag är ett fullt tillräckligt
skäl för att en familj vill byta
till sig en större bostad.

Jag nämnde förra året ett exempel;
jag skall nämna det igen. Herr Brandt
var inte talesman för reservanterna vid
det tillfället. Det var nämligen en sann
berättelse ur livet, i verklig mening.
En man hade haft sin lägenhet i sex år,
från 1953 till 1959. Han kunde alltså
inte få någon reduktion av realisationsvinsten.
Han drabbades av beskattning
av realisationsvinsten, cirka 10 000 kronor,
och med den marginalskatt han
hade på 40 procent fick han betala en
skatt på 4 000 kronor för att hans familj
hade blivit större och därför behövde
flytta. Den mannen behövde mycket
väl dessa 4 000 kronor som bidrag
till köpeskillingen för nyförvärvet av
en något större villa. När sådana fall
kan inträffa, borde ni på reservanternas
sida inse, att den nu gällande ordningen
på detta område inte är tillfredsställande.

Jag undrar om ni inte överdriver svårigheterna
att åstadkomma rättelse här -

22 mars 1961

som beror på penningvärdets fall, m. m.

vidlag. Ni staplar svårigheter ovanpå
varandra för att finna motargument.
När vi inte kan bli ense om hur störa
svårigheterna är, tycker jag, att ni kan
sträcka er till att gå med på en utredning
om möjligheterna att få en ändring
till stånd. Kanske kan vi bli överens
om att en ändring är praktiskt ogenomförbar,
men så länge vi inte undersökt
detta, tror vi inte att så är förhållandet.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Herr Stenberg vill att
man skall dra gränsen vid det fall att
arbetsmarknadsstyrelsen dirigerar arbetskraft
till annan ort. Det är ju ett
begränsat fall. Men hörde inte herr
Stenberg, att herr Björkman redan är
färdig med att utvidga detta till att gälla
även det fall, att en familj blivit större.
Ni kan vara övertygade om att ifall
vi skulle besluta på sätt som här föreslagits,
så skulle vi redan nästa år få en
massa motioner om skattelättnader i
sådana fall, där motionärerna skulle
anse det vara lika berättigat och lika
ömmande som i de fall, då fråga är om
en familj, som blivit större eller man
fått flytta på grund av arbetsmarknadsstyrelsens
omdirigering av arbetskraft.
Detta visar vilka svårigheter det här är
fråga om. Man löser inte det hela genom
att klippa till på ett begränsat område,
ty därmed nöjer sig inte motionärerna
och inte andra heller.

Vad beträffar det exempel herr Björkman
anförde på hur de nuvarande beskattningsreglerna
verkar har jag inte
anledning att säga annat än att det är
beklagligt — jag har gjort det tidigare
— men problemet kvarstår.

Till herr Stenberg vill jag säga, att
vi reservanter har yttrat oss också över
motionerna, och det har vi väl rätt till.
Det kan sägas till herr Stenberg i dag,
därför att herr Stenberg inte tyckte om
att jag förra onsdagen sade, att man
kanske motionerade i onödan. Det är
alltså mot motionärernas resonemang
som vi har vänt oss i reservationen.

70 Nr 11 Onsdagen den 22 mars 1961

Utredning rörande förmögenhetsskatten

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Brandt i Aspabruk begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 103 ja och 112
nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

§ 11

Utredning rörande förmögenhetsskatten
för äkta makar

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 24, i anledning av väckt
motion om utredning rörande förmögenhetsskatten
för äkta makar.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II: 554

för äkta makar

av herr Wahrendorff, hade hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning
beträffande höjning av det
skattefria beloppet för förmögenhet för
äkta makar i enlighet med vad i motionen
anförts».

Utskottet hemställde, att motionen
II: 554 av herr Wahrendorff om utredning
rörande förmögenhetsskatten för
äkta makar icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Gustaf Elofsson, Yngve Nilsson,
Magnusson i Borås och Dårlin, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till berörda
motion, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
av frågan om höjning såvitt avser äkta
makar av det enligt förordningen om
statlig förmögenhetsskatt skattefria beloppet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga vill jag inledningsvis erinra om
att man i fråga om inkomstskatten gör
skillnad mellan ensamstående och makar.
Det föreligger också ett samband
mellan förmögenhetsskatten och inkomstskatten
så till vida att den förstnämnda
avvägts med hänsyn till den
sistnämnda. Det förefaller mig därför
inkonsekvent att man i fråga om förmögenhetsskatten
inte tar samma hänsyn
till om det är äkta makar eller ej.

Jag medger gärna att i fråga om förmögenhetsskatten
samma sociala synpunkter
inte kan anföras som beträffande
inkomstskatten. Men det finns
ändå inga skäl för att behålla den nuvarande
ordningen. Utskottsmajoritetens
uttalande, att man skulle få två
skattetabeller för förmögenhetsbeskattningen
i stället för en, är en mycket
svag motivering för avslag av motionen.

Onsdagen den 22 mars 1961
Utredning rörande förmögenhetsskatten för äkta makar

Man bör se denna fråga ur rättvisesynpunkt.
Två ogifta, som sammanlagt
har 150 000—160 000 kronor i behållen
förmögenhet, erlägger inte förmögenhetsskatt.
Men äkta makar med 80 000
—90 000 kronor i behållen förmögenhet
skall erlägga en viss förmögenhetsskatt
Det borde vara möjligt att få en rimligare
avvägning. För min del har jag i
motionen framhållit att om den skattefria
gränsen för ensamstående går vid
80 000 kronor, bör den för äkta makar
gå vid 120 000 kronor. Äkta makar skulle
alltså få en skattefri förmögenhet
som är 50 procent större än för ensamstående.

Herr talman! Härmed ber jag — med
risk att vi skall få ytterligare en skattetabell
— att få yrka bifall till reservationen
om en utredning av denna skattefråga.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Detta är en fråga som
flera gånger tidigare har varit föremål
för behandling här i riksdagen. Det är
riktigt som herr Wahrendorff sade att
det finns all anledning att närmare se
på detta spörsmål, då det är befogat att
man liksom vid inkomstbeskattningen
har ett mindre bottenavdrag. Det är
också naturligt att detta bottenavdrag
bör vara större för familjer än för enskilda
personer. Vi har tidigare i olika
motioner under årens lopp krävt detta.

Det finns så mycket större anledning
härtill, alldenstund förmögenhetsskatten
utgår även om förmögenheten inte
ger någon avkastning. Taxeringsvärdena,
inte minst inom jordbruket, är i dag
ganska höga, och detta gör att underlaget
för denna skatts uttagande blir
mycket högt beräknat.

En annan stor grupp i samhället träffas
också mycket hårt av denna beskattning,
nämligen familjeföretagen.
Det är ett låst kapital som där arbetar
i näringslivets tjänst men som kanske
i vissa fall inte ger tillräcklig utdelning.
Det är inte ett kapital som man har

möjlighet att omsätta i reda pengar,
utan i så fall måste hela rörelsen som
sådan avyttras. Det förekommer också
en mycket hård beräkning av kapitalet i
dessa företag i och med att de dolda reserverna
i varulager — de reserver som
finns för prisfallsrisker och dylikt —
beräknas synnerligen högt. När det gäller
de enskilda företagen tar skattemyndigheterna
ingen som helst hänsyn till
att det t. ex. finns en mycket stor skatteskuld,
i den händelse detta belopp kommer
att framtas till beskattning.

Det är därför, herr talman, som jag
menar att det finns stort fog att se närmare
på detta problem. Det är av så
speciell art att det bör behandlas omgående.

Nu påpekar utskottet att denna fråga
är föremål för beaktande av den störa
skatteutredning som har tillsatts. Vi har
emellertid alla klart för oss att denna
kommer att ta mycket lång tid, och därför
anser vi reservanter att denna fråga
bör tas upp i ett tidigare sammanhang.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottets
betänkande fogade reservationen.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Som herr Magnusson i
Borås framhöll är detta ett mycket gammalt
yrkande, som riksdagen har haft
att behandla vid ett flertal tillfällen.
Man har emellertid ansett att man bör
ha en enhetlig skattepliktsgräns när det
gäller förmögenhetsskatten och att det
inte finns något behov av en högre
gräns för makar. Det är ju endast förmögenheter
över 80 000 kronor som nu
beskattas. Skatten utgår med 5 promille
för den del som ligger mellan 80 000
och 100 000 kronor. Det betyder alltså
100 kronors skatt för 100 000 kronors
förmögenhet.

Herr Wahrendorff menade att det är
en svag motivering när utskottet säger
att det är önskvärt att ha endast en tabell
men man skulle bli tvungen att ha
två. Detta är ingen särskilt viktig punkt

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Utredning rörande förmögenhetsskatten

i utskottets motivering; den har tidigare
framförts av skattekommitterade. Utskottet
har endast understrukit att därest
man skulle införa denna regel
krånglar man i varje fall till det hela
så att man måste ha två tabeller. Jag
kanske också skall erinra om att man
alltsedan år 1910 har haft en enda skattepliktsgräns
för förmögenhetsskatt.

Nej, herr Wahrendorff, en mycket
viktigare motivering för avslag anser
jag den olägenheten med en differentierad
förmögenhetsskatt vara, att då ett
äktenskap upplöses genom den ena makens
död skulle den efterlevande makan
eller maken få en skattehöjning. Om
herr Wahrendorffs yrkande ginge igenom
skulle efterlevande make, då den
andra avlidit i stället för att betala skatt
efter 80 000-kronorsregeln få en höjning
av gränsen till 120 000 kronor. För änklingar
och änkor vore detta inte något
särskilt önskvärt resultat.

När 80 000-kronorsgränsen fastställdes
av riksdagen år 1957 innebar det att
man höjde gränsen från 50 000 kronor.
Detta ansåg man kunde neutralisera
konsekvenserna av den höjning av taxeringsvärdena
som då skedde. När omläggningen
av arvsbeskattningen diskuterades
år 1958 fann man inga skäl att
ändra på skattepliktsgränsen. Arvsskattesakkunniga
var eniga om att någon
anledning att höja gränsen inte förelåg.
Jag tycker därför att bevillningsutskottet
är i ganska gott sällskap. Frågan har
ju grundligen penetrerats tidigare av
sakkunniga.

Man kan naturligtvis alltid diskutera
var gränsen skall gå. Men någon allmän
fastighetstaxering har inte ägt rum sedan
gränsen senast fastställdes och det
lär inte bli någon ny sådan taxering
förrän 1964. Följaktligen kommer taxeringsvärdena
att ligga stilla till dess.

Därtill kommer vad som är det viktigaste
skälet, nämligen att den allmänna
skatteberedningen skall ompröva
även frågan om förmögenhetsskatten.
Då finns det väl ingen anledning att

för äkta makar

bryta ut just frågan om skattepliktsgränsen
för äkta makar, vilken i varje fall
inte är något större problem, och uppta
den till särskild behandling.

Utskottet har därför ansett sig böra
avstyrka motionen och jag ber att få
yrka bifall till utskottets avstyrkande.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! I dag har det egendomliga
inträffat att man har anledning rikta
ett tack till herr Brandt för att han är
så vänlig och vill förhindra att det skulle
kunna uppkomma en skatteskärpning
för människor här i landet. Det är
inte så vanligt med en sådan inställning
på det hållet.

Då herr Brandt alltså talar om att han
inte vill vara med om ett högre avdrag
för gifta än för ogifta, eftersom det
skulle kunna bli en skatteskärpning i
det ögonblick äktenskapet upplöses, vill
jag bara erinra om att när äktenskapet
ingås uppstår det en skatteskärpning.
Det är just denna skatteskärpning som
vi för vår del finner orimlig. Då ett äktenskap
upplöses, delas vanligen förmögenheten
på olika arvtagare och man
undgår därigenom den skatteskärpning
som herr Brandt var så rädd för.

Jag tror för min del att herr Brandt
mycket väl skulle kunna vara med på
förslaget om utredning utan att därigenom
behöva dra på sig ansvaret för att
vissa grupper av medborgare skulle få
vidkännas en skatteskärpning.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag tillhör dem som menar
att det finns starka skäl för att utreda
frågan om gränsen för förmögenhetsbeskattningen.
Denna gräns har under
lång tid varit densamma för ensamstående
och äkta makar, men det är inte
därför säkert att så bör vara förhållandet
för all framtid. Jag håller med
motionären herr Wahrendorff så långt,
att jag menar att det verkligen finns anledning
att överväga denna sak.

Onsdagen den 22 mars 1961 Nr 11

Utredning rörande förmögenhetsskatten för äkta makar

Det var flera än jag som hade denna
uppfattning när frågan behandlades i
bevillningsutskottets andra avdelning.
Men vi var inom avdelningen också
överens om att eftersom frågan skall
upptas inom den allmänna skatteberedningen
och där övervägas i samband
med hela spörsmålet om förmögenhetsbeskattningen,
kunde det inte vara motiverat
att nu begära en särskild utredning.
Jag anser mig vara bunden av
denna överenskommelse och det har
också herr Wahrendorffs partikamrat
herr Fälldin gjort. Det var någon av
utskottsledamöterna, som inte betraktade
sig vara på detta sätt bunden, men
jag har ingen anledning att här gå in på
den saken.

När herr Magnusson i Borås talar om
förmögenhetsskattens verkningar över
huvud taget, kan man invända att detta
är något som faller utanför motionens
område. Och när vidare herr Brandt
radar upp en del argument mot att ändra
skattepliktsgränsen, så vill jag påpeka
att herr Brandt talar för sin egen och
icke för utskottsmajoritetens räkning.
Utskottsmajoriteten har visserligen refererat
en del argument som anförts,
men utskottsmajoriteten säger sedan att
eftersom frågan kommer att upptas av
den allmänna skatteberedningen finns
det inte någon anledning att nu göra en
speciell utredning.

Det är mot denna bakgrund som jag,
herr talman, yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! När jag har ställt mig
bakom utskottets utlåtande har det skett
med den motivering som herr Gustafson
i Göteborg här redovisat. Då vi inom
avdelningen diskuterade frågan var vi
— även om vi hade skilda meningar om
de normer som borde tillämpas — överens
om att denna fråga liksom allting
annat på området borde utredas av den
stora skatteberedningen. Vi enades om
att det inte var befogat med en speciell

utredning för den form av beskattning
det här gäller.

Jag är också angelägen framhålla att
den första delen av herr Brandts argumentering
har jag inte skrivit under
på. Vad jag står för är utskottets uttalande
om att frågan bör bli föremål för
utredning inom den allmänna skatteberedningen.

Det är med denna motivering som jag
ansluter mig till utskottets betänkande.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Jag vill understryka att
jag här bara redovisade de motiv som
anförts i utskottets utlåtande. Det enda
som jag därutöver sade var att jag erinrade
om ett förhållande som tidigare
anförts såsom ett argument mot att ändra
skattepliktsgränsen för äkta makar,
nämligen att det kan uppstå en skatteskärpning
när äktenskapet upplöses.

Nu invänder herr Magnusson att när
äktenskapet ingås får båda parter vidkännas
en skatteskärpning, därest de
har förmögenhet. Det är naturligvis riktigt,
och efter vad jag vill minnas redovisas
också den saken i utskottets betänkande.
Då har man emellertid vanligtvis
en starkare skattekraft än när ett
äktenskap upplöses på grund av den
ena makens död. Jag vet inte i hur
många fall den ena maken i ett äktenskap
avlider när äktenskapet är barnlöst;
det måste väl ändå vara ganska
många. I detta fall står änklingen eller
änkan kvar ensam och får bära den
skärpta förmögenhetsskatten.

Det är detta mitt yttrande som jag
förmodar att herr Gustafson i Göteborg
ville fatta som min personliga uppfattning.
Jag bara redovisade vad som tidigare
framförts och jag vill minnas att
det också redovisats i reciten i betänkandet.
Det viktigaste är ju — och detta
underströk även herr Gustafson i Göteborg
•— att frågan är föremål för den
allmänna skatteberedningens utredning.
Det är framför allt av den anledningen

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Ändringar i förordningen om allmän energiskatt

som utskottet inte kunnat inta någon an- Kammaren hade alltså bifallit utskotnan
ställning. tets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Brandt, att när det vid ett dödsfall
endast finns en enda arvtagare, då
kommer beskattningen under alla förhållanden
aldrig att bli högre än den är
i dag. Ett dödsfall medför däremot ofta
en ganska kraftig skärpning av inkomstskatten.
Jag skulle vara mycket glad om
herr Brandt ville använda samma tongångar
också i sådana fall.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Wahrendorff begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Wahrendorff begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 150 ja och 56 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

§ 12

Ändringar i förordningen om allmän
energiskatt

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 26, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i
förordningen om allmän energiskatt.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I föreliggande utskottsbetänkande
behandlas ett flertal motioner
rörande ändring av energiskatten,
och jag har, herr talman, begärt ordet
för att understryka några synpunkter
i anslutning till motionsparet I: 32
och II: 55, som avser beskattningen av
den borgerliga energiförbrukningen och
som i förevarande sammanhang har behandlats
av bevillningsutskottet.

Frågan om elskatt på den borgerliga
förbrukningen har varit uppe till riksdagens
prövning i skilda sammanhang,
och senast i fjol avslog riksdagen motioner
om en omläggning av elskatten
från nuvarande värdeskatt till en styckeskatt.
Denna omläggning vore enligt
min och många andras uppfattning den
rättvisaste formen för uttagande av elskatt.
Den nuvarande värdeskatten innebär
att de abonnenter, som har att
erlägga höga grundavgifter och betalar
efter en hög eltaxa också får betala en
större elskatt till staten. Jag undrar
om en sådan beskattningsprincip på
andra områden skulle kunna vinna riksdagens
gillande, som i detta fall nu
innebär att de människor, vilka redan
förut har en stor utgift att bära, av
denna anledning också skall erlägga
högre skatt.

Det är i första hand grundavgifternas
varierande storlek i olika delar av
landet, som ger detta orättvisa utslag i

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

den nuvarande elskatten. Vi vet att man
exempelvis i Värmlands glesbygd har
att erlägga grundavgifter på 17 kronor
per tariffenhet, medan man i Stockholm
endast betalar 7: 85 per tariffenhet.
Om man då slår ut en 7-procentig
värdeskatt på dessa olika belopp, är det
självklart att de som har att erlägga
högre grundavgifter också får betala
den högre elskatten.

Såsom framgår av betänkandet har
bevillningsutskottet vid behandlingen
av motionerna i år visat större förståelse
för motionärernas krav och låtit
detta komma till uttryck i en mera positiv
skrivning, vilket gör att vi motionärer
kan känna oss något mer nöjda,
ehuru jag står fast vid min principiella
uppfattning beträffande elskattens uttagande.

Med hänsyn till den kompromiss som
dock har åstadkommits i bevillningsutskottet
har jag, herr talman, inget annat
yrkande än utskottets, men jag vill
starkt understryka vad utskottet har
skrivit om möjligheterna för abonnenter
att erhålla nedsättning av elskatten.
Utskottet finner det angeläget »att nedsättning
av skatten sker i sådana fall,
där kraftpriserna på grund av speciella
förhållanden är särskilt höga och skattebelastningen
därigenom blir betydligt
större än vad som kan anses normalt
för landet i övrigt». Jag vill, herr talman,
livligt hoppas att kontrollstyrelsen
vid handhavandet av denna beskattning
skall tillämpa bestämmelserna
på sätt som utskottet nu har föreslagit
och som jag också hoppas blir riksdagens
beslut.

När det gäller motionsparet 1:255
och II: 213 har jag inget annat yrkande
än utskottets, men detta beror på den
kompromiss, som vi har kommit fram
till beträffande det första motionsparet.
Jag avstår därför från något annat yrkande
än vad som är utskottets, men
jag vill också här understryka att ifrågavarande
motioner 1:255 och 11:213
är av högsta angelägenhetsgrad.

Sänkning av riksbankens diskonto, m. m.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har inte ställt något annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.
Även jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
förslag sådant det föreligger
i det betänkande som kammaren
nu har att behandla.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13

Sänkning av riksbankens diskonto, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående sänkning av riksbankens diskonto
samt angående riksbankens räntepolitik.

I en inom riksdagens andra kammare
väckt motion nr 95 av herr Nilsson i
Gävle m. fl. hade hemställts att riksdagen
i skrivelse till riksbanksfullmäktige
måtte föreslå fullmäktige att efter förhandlingar
med regeringen vidtaga åtgärder
i syfte att sänka riksbankens diskonto,
förslagsvis från nu gällande fem
procent till fyra procent. Vidare hade
i två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 262 i första kammaren av herr
Sundin m. fl. samt nr 222 i andra kammaren
av herr Börjesson i Falköping
m. fl., hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till riksbanksfullmäktige i motionernas
syfte anhålla om snar omprövning
av förutsättningarna för en
penningpolitik med långsiktig räntesänkning
som målsättning.

Utskottet hemställde, att motionerna
II: 95 samt I: 262 och II: 222 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Torsten Mattsson och Hansson i önnarp,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

A. att motionerna 1:262 och 11:222
måtte anses besvarade med vad i reservationen
anförts, samt

Nr II

Onsdagen den 22 mars 1961

Sänkning av riksbankens diskonto, m. m.

B. att motionen II: 95 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Utskottet och riksbanksfullmäktige
instämmer i det allmänna
önskemålet om en utveckling mot en
lägre räntenivå »på längre sikt». Eftersom
man avböjer att ta något som helst
steg på denna väg och inte med ett enda
ord förordar en politik i denna riktning
inger deklarationen föga respekt.

Det är ett faktum, att en skepsis mot
högräntepolitikens möjligheter att vara
konjunkturstyrande är av gammalt datum
och inte enbart förefunnits bland
kommunisterna. Låt mig erinra om vad
dåvarande regeringsorganet MorgonTidningen
skrev den 15 mars 1957 med
anledning av den detta år genomförda
höjda räntan. Artikeln stod på ledarplats
och var rubricerad »Vad vann vi
på räntan?». Den frågan kan man med
fog ställa sig även nu. Låt oss gå tillbaka
till vad Morgon-Tidningen skrev
den gången:

»Vår tveksamhet och alltjämt reserverade
hållning har varit av samma art
som när man i den medicinska läkekonsten
avstår från ett eljest fullt legitimt
medel, därför att den goda effekten
i ett avseende uppväges av ogynnsamma
biverkningar.»

»Se på läget som nu är aktuellt», fortsatte
MT :s artikel. »Vi har höjt räntan,
det har kanske något hjälpt till att inflationsfebern
har dämpats. Men den
höjda räntan gör dyrare bostad och
höjer ytterligare prisnivån. Och ett bidrag
till stigande prisnivå är ju inte ett
odelat bra medel mot inflation!»

Vad har inträffat som kan motivera
en annan hållning från regeringspartiets
talesmän inom utskottet? Har vi
inte i dag samma »ogynnsamma biverkningar»
av läkemedlet höjd ränta — för
att tala med MT — nämligen höjda hyror
som hårdast drabbar de lägre in -

komsttagarna såväl som ett svårare
läge för de låntagare som hör till kategorien
småföretagare och mindre jordbrukare.
Detta är fakta.

Ser vi till sakens andra sida, kan man
fråga vad som uppnåtts för att det här
uppräknade kan anses vara ett försvarbart
pris att betala. Riksbanksfullmäktige
kan inte bestrida påpekandet i den
kommunistiska motionen, att diskontohöjningen
icke har kunnat minska investeringslusten.
Detta har man tidigare
velat påskina vara en väsentlig målsättning
för höjd ränta.

Nej, nu är det något annat man främst
velat uppnå, och så redovisar man en
mindre ökning av den kommersiella
långivningen och synes förvänta, att
detta »skall leda till en dämpning av
överkonjunkturen och motverka de
pris- och kostnadsstegringar, som för
närvarande synes hota».

Detta är sannerligen en mager redovisning.
Mot den står inte prisstegringar
som »synes hota», utan de faktiska
hyresstegringar som har inträffat. Här
kan man åter erinra om MT :s ord, att
ett bidrag till stigande prisnivå ju inte
är ett odelat bra medel mot inflation.
Ställes för- och nackdelar mot varandra,
då anser vi att det inte är svårt
att träffa valet.

Bakom oss kommunister står i denna
fråga hela den svenska organiserade hyresgäströrelsen.
På Hyresgästernas riksförbunds
kongress, som hölls i Stockholm
den 29—30 augusti 1960, yttrade
förbundets ordförande, herr Erik Svensson
följande:

»Det allmänekonomiska läget uppvisar
en rad ur bostadskonsumentens synpunkt
säregna drag. Vi har haft utomordentliga
svårigheter att finansiera nyproduktionen
— tidvis inte på grund av
kapitalbrist. Kreditinstituten har varit
så penningstinna, inlåningsöverskottet
så betydande, likviditeten så stor, att
man måst sätta extra hyskor på penningpungarna
i form av s. k. kvotering,
för att inte innehållet skall rinna ut och

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

ställa till trassel i ett näringsliv, vars
optimism inför framtiden synes sakna
gränser.

Vad spelar räntan för roll i det sammanhanget?
Det är intressant att notera,
att man både på och mellan raderna
i det som skrivs om vår ekonomiska
situation just nu även av sådana,
som tidigare deltagit i den allmänna
välsignelsen över högräntan såsom någonting
i stil med de medeltida alkemisternas
vises sten, upptäcker tvivel på
det s. k, räntevapnets möjligheter att
helt eller väsentligen styra konjunkturerna.
Bostadskonsumenterna vet emellertid
att de gångna fem åren av liögränteexperiment
kostat dem hundratals
miljoner kronor. Vi vet också, att räntegarantiregelns
utlösning rivit upp en
politisk storm kring vår bostadspolitik.
När man nu tar del av detta alltmera
utbredda tvivel på räntans förträfflighet,
frågar man sig: »När skall fjällen
falla från riksbanksledningens ögon?»

Det var en socialdemokrat som talade
så — och inte vilken socialdemokrat
som helst utan ordföranden i en organisation
med 280 000 medlemmar. Jag låter
herr Svenssons fråga gå vidare och
adresserar den även till bankoutskottets
ärade ledamöter. Men därutöver låter
jag den också gå till alla de ledamöter
i denna kammare, som på sina hemorter
är aktiva inom hyresgäströrelsen
och som så ofta deras tid tillåter medverkar
till uttalanden om sänkt ränta.
Av denna s. k. utomparlamentariska
verksamhet, som vi kommunister anser
helt befogad, ser vi emellertid ingenting
här i riksdagen. Här tiger dessa
räntesänkningspropagandister stilla och
uppträder som hyfsade och disciplinerade
regeringsanhängare. Här avstyrker
de varje försök från vår sida att få
till stånd en räntesänkning. Och själva
tar de över huvud taget inga initiativ i
syfte att sänka räntan. Denna dubbelhet
kan inte vara bra ens för socialdemokratiska
riksdagsmän. Bostadskonsumenterna
och småföretagarna — kort

Sänkning av riksbankens diskonto, m. m.

sagt alla som drabbas av högräntepolitiken
— kommer snabbt att få upp ögonen
för detta politiska lurendrejeri.

På samma nivå befinner sig enligt
min mening också många centerpartister.
Förra året hade herr Eliasson i
Sundborn knåpat ihop ett särskilt yttrande
i riintefrågan. I dag är det herr
Torsten Mattsson och herr Hansson i
Önnarp som har axlat herr Eliassons
mantel och skrivit en reservation. Man
har rätt att fråga sig vad dessa ansträngningar
har för syftemål. Vad är
det som ligger bakom skrivklådan? Jag
vill påstå att syftet är att vilseleda. Här
har dessa båda herrar tillfälle att göra
ett konkret ställningstagande för en
räntesänkning, men de ansluter sig ändå
till regeringens högräntepolitik. De
röstar tillsammans med högern och
folkpartiet ner det kommunistiska förslaget
till räntesänkning för att därefter
skyla över sitt konkreta ställningstagande
med en reservation. Om denna taktik
upprepas ofta — och den har tilllämpats
tillräckligt ofta hittills — så
måste min betygssättning, att de vill
vilseleda sina egna väljare, vara helt
riktig.

I reservationen säges bl. a.: »Motionerna
1:262 och 11:222 syftar till en
snar omprövning av förutsättningarna
för en penningpolitik med långsiktig
räntesänkning som målsättning.»

En sådan målsättning kan man knappast
gå emot. Men vad innebär den för
förpliktelser för centerpartisterna? Det
är ju samma mening som riksbanksfullmäktige
har, och även regeringen kan
göra sådana uttalanden. Centerpartiet
överlämnar alla strävanden att sänka
räntan på lång sikt till krafter, som
gång efter annan avslår varje försök
i den riktningen. Detta är såvitt jag förstår
inte någon konsekvent och logisk
ståndpunkt. Vi kommunister kan acceptera
målsättningen, men vi kan inte
godkänna motiveringen för centerpartiets
reservation. Jag är mycket angelägen
om att understryka detta.

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Sänkning av riksbankens diskonto, m. m.

Motiveringarna syftar till att beröva
samhället dess naturliga företrädesrätt
på kapitalmarknaden samt att beröva
bostadsbyggandet det behövliga kapitalet.
Sådana strävanden kan vi kommunister
inte godkänna. Det måste få stå
för centerpartiets egen räkning att försämra
bostadsbyggandets kapitalförsörjning
i en tid då hundratusentals
människor i vårt land saknar den bostad
de önskar sig.

Reservationens strävan att få en räntesänkning
till stånd kan vara hur vällovlig
som helst, men på dessa vägar
kan vi inte följa centerpartiet. Jag måste
också fråga mig om man i centerpartiet
över huvud taget har tänkt på följderna,
om reservationen skulle bifallas
och leda till en räntesänkning. Då skulle
det inte bli några förmåner för hyresgäster
och andra.

När det klagas på att bostadsbyggandet
får prioritet på kreditmarknaden,
vill jag erinra om vad statsrådet Torsten
Nilsson sade om den s. k. garanterade
räntan på hyresgästernas kongress: »Vi
har försökt att göra en realistisk uppskattning
av vad det skulle innebära,
om staten tog sin hand från denna bostadspolitik.
Vi kom då fram till att hyran
för en tvårummare på 60 m2 i ett
nybyggt hus skulle behöva höjas med
850—1 000 kronor om året, om man tog
bort det statliga räntestödet. Detta gäller
Stockholm. För cn likadan lägenhet
någon annanstans i Mellansverige måste
årshyran höjas med 750—900 kronor.
» Det är detta centerpartiet vill.

Om man sänker räntan och samtidigt
tar bort dessa förmåner på bostadsområdet,
innebär det ingen som helst förbättring
för bostadskonsumenterna, snarare
tvärtom. Vår mening är att det är
fullt möjligt att med bibehållande av en
prioriterad lånemarknad och till och
med utvidgande av den gynnade sektorn
behålla de garanterade räntorna och
trots detta sänka riksbankens diskonto
med 1 procent.

Jag är angelägen, herr talman, att till

slut erinra om vad jag sagt tidigare i
dessa debatter, nämligen att hög ränta
betyder höjda bostadskostnader. När
man sagt till mig i debatten, att räntan
får betraktas som priset på det lånekapital
man vill ha och att man skall använda
den höga räntan för att förhindra
en inflationistislc utveckling, så måste
jag säga att detta är underliga motiveringar.
Om man höjer räntan, höjer
man ju kostnadsnivån; det kan ingen
förneka.

Jag är också angelägen om att säga
att de stora kapitalinnehavarna här i
landet gynnas av en hög ränta. De kan
på olika vägar få de krediter de behöver
till en genomsnittligt lägre ränta än
vad som gäller på den allmänna lånemarknaden.
Det är alltså ett krav från
bostadskonsumenterna och från de lägre
inkomsttagarna som vi framför, då
vi här föreslår en räntesänkning.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till motion nr II: 95.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HANSSON i önnarp (ep):

Herr talman! Räntans roll i den ekonomiska
politiken är ju inte något nytt
debattämne. Vad som nu aktualiserat
denna fråga är att det rådande höga
ränteläget berörts i några motioner.

Rankoutskottet, dit motionerna har
remitterats, har behandlat dem, får man
väl säga, ganska snävt genom att bara
hänvisa till vad riksbanken sagt. Man
kan därav lätt få det intrycket, att utskottsmajoriteten
inte alls tillmäter
räntefrågan samma betydelse som vi reservanter
gör.

Enskilda personer, som har en stor
skuldbörda, och företag i utsatta likvida
situationer har sannerligen ingen anledning
att rosa den nu förda ekonomiska
politiken och den räntepolitik,
som de får bära tungan av. Räntan ställer
stora ekonomiska krav på dessa ka -

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

tegorier. De får bära en stor del av den
inflationsbekämpande politikens bördor,
som inte alls står i rimlig relation
till den betydelse deras verksamhet kan
anses ha för penningvärdet.

Förespråkarna för en rörlig ränta
kan nog sägas ha blivit bönhörda t. o. m.
med en hög ränta och en stabil sådan.
Den rörliga räntans politik har blivit
något av en konstant högräntepolitik.
Räntan håller på att förlora sin karaktär
av ett smidigt verkande penningpolitiskt
medel. Det må vara mig ursäktat
om jag i min enfald har uppfattat
teorien om den rörliga räntans betydelse
så, att räntan bör vara rörlig i båda
riktningarna och att det inte bara,
som huvudsakligen skett under en följd
av år, blir en rörelse uppåt.

Gällande höga ränteläge betraktar vi
som en kvardröjande effekt av en alltför
expansiv statlig upplåningspolitik.
Men det går inte att göra ett objektivt
bedömande av räntans betydelse som
konjunkturpolitiskt styrningsmedcl utan
att också ta med i bilden att kapitalmarknaden
är uppdelad i två delar: en
prioriterad och en icke prioriterad. Till
viss del är den prioriterade sektorn
även avskärmad från ränteeffekten.
Bortser man från de s. k. varaktiga konsumtionsvarorna
blir fördelningen mellan
den prioriterade och den icke prioriterade
delen fifty-fifty. Storleksordningen
är således ingalunda betydelselös.

Räntepolitikens möjligheter att påverka
de offentliga investeringarna får
inte överdrivas. Efterfrågetrycket på de
tjänster, som staten tillhandahåller via
sina investeringar, är därtill för stort.
Av sociala skäl tillhandahålls de till
mycket låga priser och ibland utan kostnad
för den som anlitar dem. Prisbildningen
som efterfrågereglerande faktor
existerar i stort sett inte. Och inte heller
kan man avväga investeringarna efter
företagsmässiga principer och låta
det mest räntabla objektet få förtur. Det
är självfallet helt andra bedömnings -

Sänkning av riksbankens diskonto, m. m.

grunder som blir vägledande. Många
gånger får sociala skäl bli avgörande
för investeringar, som vid ekonomiska
beräkningar aldrig skulle ha kommit
till stånd. För undvikande av varje
missförstånd vill jag framhålla, att jag
säger detta enbart som bevis för räntans
underordnade roll såsom dämpande
faktor inom den statliga och även
inom den kommunala sektorn.

Även om avsikten hos riksbanken kan
förutsättas vara att göra de statliga investeringarna
dyrare genom att upplåningen
nu måste ske vid högre räntenivå
och därmed framkalla större försiktighet
och noggrannare avvägning
vid planering av och beslut om nya projekt,
menar vi att starkare krafter av
tidigare antytt slag ändå till sist fäller
avgörandet. Den statliga upplåningens
placering i öppna marknaden i större
omfattning än tidigare har självfallet
sugit upp motsvarande likviditetsöverskott
i framför allt affärsbankerna. Jag
vill inte bestrida den stabiliserande effekten
härav, men vad är det som säger
att detta bara varit möjligt vid nuvarande
höga räntenivå? Jag menar att
sådana operationer blir nödvändiga
även i andra räntelägen. Den viktigaste
förutsättningen är väl ränteskillnaden
på den långa och den korta marknaden.

Syftet med den förda politiken har
varit att hindra en kreditexpansion
med därav följande risker för prisstegring.
Men jag frågar: Hur skall det inom
en snävare kreditram bli möjligt att
både tillgodose ett kvantitativt oförändrat
bostadsbyggande och ge näringslivet
vad det behöver? Detta är ingen
oväsentlig fråga. I det förra fallet gäller
det att häva bostadsbristen, i det
andra att investera för sysselsättningens
bevarande på längre sikt.

Samhällsekonomisk balans måste helt
naturligt uppnås genom en intim samverkan
mellan penning- och finanspolitik.
Statens utgiftspolitik kan därvid
inte lämnas utanför. Den nuvarande ytterst
strama penningpolitiken får ses

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Sänkning av riksbankens diskonto, m. m.

mot bakgrunden av hårt ansträngda resurser
i allmänhet.

Nu har vi en inflationsbekämpande
politik som för skuldsatta människor
betyder både omsättningsskatt, höjd
kommunalskatt, höjda räntor och stigande
hyror. Därtill kommer att skulderna
ofta inte löper med bunden ränta.
Följden blir att även tidigare lämnade
krediter, som inte längre tar de allmänna
resurserna i anspråk, belastas lika
hårt som nya lån.

En annan aspekt, som jag något vill
belysa och som inte saknar betydelse i
det störa sammanhanget, är räntans inverkan
på småföretagsamhetens möjligheter
att klara de krediter som är nödvändiga
för rationaliseringen och för
att det skall gå att hänga med i konkurrensen.
Detta gäller inte minst jordbruket.
En betydande kapitalflykt äger
årligen rum från jordbruket. Den sker
företrädesvis genom rationaliseringen
och genom arvsskiften för s. k. fysiska
personer. Det sammanlagda beloppet
för denna årliga kapitalflykt beräknas
till mellan 200 och 300 miljoner kronor.
Härtill kommer jordbrukets kreditbehov
för den ökade mekaniseringen,
som är nödvändig och av alla anses
vara ett villkor för att jordbruket
skall kunna följa med i konkurrensen.
Det är inte oväsentligt till vilket pris
denna kapitalförsörjning sker. Menar
man allvar med talet om inkomstlikställighet
för jordbruket — och det utgår
jag från — måste de ökade räntekostnaderna
sägas vara en belastning
för konsumenterna. Rationaliseringsvinsten
äts i viss mån upp av växande
räntekostnader.

Herr talman! Jag förmodar att denna
delfråga i de stora ekonomiska sammanhangen
kommer upp till behandling
senare vid årets riksdag, och det
är väl ingen mening i att utveckla något
större resonemang omkring den nu.
Jag skall därför sluta med att bara göra
några sammanfattande reflexioner. Vår
uppfattning är, som jag nyss nämnde,

att räntans betydelse som konjunkturstyrande
medel har överdrivits, och att
vi kanske är på väg att satsa alltför hårt
just på detta medel.

I motionen har begärts att vår ekonomiska
politik skall ha en långsiktig
räntesänkning som målsättning. Jag
tror att räntans betydelse som penningpolitiskt
medel framför allt ligger på
det psykologiska planet, i det att en rörlig
ränta, som snabbt varieras efter det
läge som kan tänkas inträda, har sin
klara uppgift. En sådan rörlig ränta
skulle bli vad den bör vara, en komplettering
till övriga åtgärder på den
ekonomiska politikens område. Faran
i dag är att räntan har stabiliserats på
en relativt hög nivå. Den har också
ständigt stigit — med ett undantag —
från 2V4 procent 1953 till 5 procent
1960. Risken är att om det i framtiden
visar sig att nya räntehöjningar blir
nödvändiga har dessa inte förberetts
och inte heller gjorts möjliga genom
att då så tidigare kunnat ske sänka räntan.
Jag menar att om räntan alltför
länge har varit stabiliserad på en viss
nivå, har räntepolitiken mist sin smidighet.

Slutligen vill jag, herr talman, bara
rikta några ord till herr Nilsson i
Gävle. Det är just räntans rörlighet och
psykologiska betydelse som vi i utskottet
menar har sitt värde, och då faller
hela ert resonemang, herr Nilsson.

Med detta yrkar jag bifall till reservationen.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Det är med förvåning
jag konstaterar, att utskottets utlåtande
är så kortfattat och vagt formulerat.
Visserligen instämmer till synes utskottet
i riksbanksfullmäktiges allmänna
önskemål om en utveckling mot lägre
räntenivå på längre sikt, men i övrigt
är man inom utskottet föga intresserad
av en snar omprövning av förutsättningarna
för en penningpolitik med

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

långsiktig räntesänkning som målsättning.

Det kan inte förnekas, att riksbanken
på ett alltmer iögonfallande sätt utnyttjat
räntan som instrument i kampen
för ett stabilare penningvärde. Riksbankens
diskonto är uppe i o procent.
1955/56 var diskontot 3Vi procent. Under
perioden 3/5 1958—15/1 1960 låg
diskontot vid 4V2 procent.

Denna högräntepolitik har bl. a. medfört
vidgade marginaler mellan kreditinstitutens
in- och utlåningsräntor. Vid
den senaste diskontohöjningen ökades
utlåningsräntan i kreditinstituten med
Va procent, medan inlåningsräntan endast
höjdes med V< procent. Därmed
ökades marginalen mellan in- och utlåningsräntorna,
och detta har återspeglats
i bankernas bokslut. Aldrig tidigare
har väl bankerna redovisat så
goda bokföringsresultat som för det senaste
räkenskapsåret.

Den förda penningpolitiken har medfört,
att det produktiva näringslivet
pressas av de skärpta räntevillkoren
samt att kreditgivningen har hållits
tillbaka. Det kapital som näringslivet
har möjlighet att upplåna i kreditinrättningar
får betalas efter en ränta
på mellan 6 och 8 procent, i vissa fall
till ännu högre procentsatser. Näringslivet
får sannerligen känna av en tung
räntebörda. Den höga ränta, som vi i
dag har, drabbar främst de mindre och
medelstora företagen och bland dessa
räknar jag givetvis in jordbrukarna. De
större företagen är i regel självfinansierande
och räntan spelar därför inte
samma roll för dem som för de mindre
företagen.

Om man vill skapa ett produktivt näringsliv,
får man samtidigt se till att
förutsättningarna därför skapas och att
det förs en sådan kredit- och räntepolitik
— inte minst med sikte på den
alltmer hårdnande konkurrensen på
världsmarknaden — att företagsamheten
gynnas. I detta syfte bör räntesänkning
eftersträvas så snart förut6
— Andra kammarens protokoll 1961. Nr

Sänkning av riksbankens diskonto, m. m.

sättningar därtill bedöms föreligga. En
räntesänkning medför sänkta omkostnader
och därmed större konkurrensförmåga.
Den kreditmarknadsreglering,
som vi haft under senare år, har medfört
att pengar dirigerats från det produktiva
näringslivet till staten och
framför allt till bostadssektorn.

Jag är medveten om att man inte kan
låsa fast räntan exempelvis till en viss
lågräntenivå, utan att räntan skall kunna
röra sig uppåt men även nedåt. Om
så är fallet, kan räntan i viss mån vara
ett betydelsefullt instrument i den ekonomiska
politiken. Men min uppfattning
är att räntan icke spelar den avgörande
rollen i kampen för ett stabilt
penningvärde eller att den har en så
konjunkturdämpande effekt som mången
gör gällande. Om räntan skall ha
den effekt som jag här nämnt, får räntevapnet
inte ha en ensidig effekt. Den
nu förda räntepolitiken innebär i praktiken,
att en mindre del — cirka två
femtedelar inom den fria sektorn — av
kapitalmarknaden direkt drabbas av
den räntepolitik som fors i konjunkturdämpande
syfte. Den prioriterade sektorn
på penningpolitikens område bidrar
inte till inflationsbekämpandet.
Som jag ser det kan det ur rättvisesynpunkt
inte vara riktigt att använda
räntevapnet i konjunkturdämpande syfte,
om detta får en ensidigt verkande
effekt. Som framhållits i motionen kan
de större, självfinansierade företagen
fortsätta att investera, medan flertalet
småföretagare, som driver sin rörelse
med lånemedel eller som önskar
utvidga eller etablera med upplånat kapital,
antingen måste räkna med högre
kapitalkostnader eller helt enkelt riskera
att få sin företagsamhets- eller nyetableringsvilja
hämmad.

.lag vill, herr talman, något beröra
fullmäktiges i riksbanken yttrande, att
räntepolitiska åtgärder måste bli beroende
av det ekonomiska läget, .lag kan
villigt gå med på detta, men däremot
synes det mig vara felaktigt med en

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Sänkning av riksbankens diskonto, m. m.

ökad differentiering av in- och utlåningsräntorna.

De kommersiella krediterna har under
1960 ökat. Huruvida detta har inneburit
en ökning av utlåningen till de
mindre och medelstora företagen framgår
däremot inte av det redovisade siffermaterialet.

Det synes, ärade kammarledamöter,
vara på tiden att våra penningvårdande
myndigheter allvarligt överväger en
omvärdering av räntans roll i det moderna
samhällsmaskineriet. Jag vill göra
mig till talesman för de många i
vårt samhälle, som tillhör låntagarnas
stora skara och som får vara med och
betala en hög ränta. De har svårt att
förstå, varför man i andra länder kan
sänka räntan i nuvarande konjunkturläge,
under det att vi i vårt land håller
fast vid en, låt mig säga, oskäligt hög
ränta. De kan ej heller förstå det skäliga
i kreditinrättningarnas ökade marginaler
mellan in- och utlåningen. De
kan ej heller acceptera, att räntan skall
utnyttjas på det sätt som skett — som
ett ensidigt verkande konjunkturdämpande
instrument.

Med anledning av det anförda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
den vid bankoutskottets utlåtande fogade
reservationen av herrar Torsten
Mattsson och Hansson i önnarp.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Under de tre senaste
åren har kommunisterna i motioner
föreslagit, att riksdagen skulle besluta
att sänka räntan från 5 till 4 procent.

I år har man föreslagit, att riksdagen
skulle påkalla samråd mellan riksbanksfullmäktige
och regeringen om att
sänka räntan från 5 till 4 procent. Ingen
som sysslat med ekonomi kan ens fundera
på denna teknik i fråga om penningpolitiken,
som kommunisterna här
rekommenderat. Det är uppenbarligen
en helt orealistisk princip som man
här försöker få riksdagen att gå med på.

Centerpartiet har i år liksom under

tidigare år i samband med bankoutskottets
granskning av riksbankens förvaltning
motionerat om en sänkning av
räntan. Nu föreslår man, att riksdagen
skall verka för en ekonomisk politik
med en långsiktig räntesänkning som
mål. Ingen av dem som företräder bankoutskottets
majoritetsuppfattning har
någon som helst annan uppfattning än
att man skall sträva efter en lägre räntenivå.
Frågan är emellertid, hur man
skall kunna åstadkomma denna lägre
räntenivå utan att rubba den samhällsekonomiska
balans och prisstabilitet i
vårt land, som vi i dag har anledning
att känna oss tillfredsställda med.

Jag vill erinra de föregående talarna
om att frågan om räntepolitiken inte
bör diskuteras isolerat utan att den bör
tas upp som en del av hela den ekonomiska
politiken. Därför skulle denna
debatt med mycket stor fördel kunna
uppskjutas, till dess vi får den ekonomiska
debatten i riksdagen. Nu har
emellertid här förts fram så många synpunkter,
att det finns anledning att säga
några ord om vad som här framhållits.

Räntan är naturligtvis i och för sig
en mycket viktig del av den ekonomiska
politik vi bedriver. Men den är bara
en del. Centerpartiet och kommunisterna,
som i dag företräder en annan uppfattning
än riksdagsmajoritetens, har
inte bidragit till att skapa en allmän
ekonomisk politik som skulle möjliggöra
en lägre räntesättning. Införandet avomsättningsskatten,
som ger något mer
än en miljard kronor om året, har i
hög grad bidragit till att minska statens
upplåningsbehov och därmed minskat
trycket på kapitalmarknaden. Men när
riksdagen skulle fatta beslut i den frågan,
röstade herrarna emot.

Det är alldeles uppenbart, att den
mycket starka och bestämda finanspolitik
som finansministern drivit har avsatt
mycket påtagliga och för vår ekonomi
betydelsefulla resultat. Det ändrade
ränteläget och den differentierade
räntan har i hög grad bidragit till att

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

vi fått en lång kapitalmarknad av en
omfattning som vi knappast vågade tro
på för några år sedan. Vi har helt vänt
på förhållandena. I dag är det inte staten
som lånar av affärsbankerna, utan
det är affärsbankerna som lånar i riksbanken.
Det är uppenbart, att vi härigenom
fått ett annat grepp över penningpolitiken.
Den prisstabilitet vi kunnat
glädja oss åt under de senaste två åren
har naturligtvis i hög grad bidragit till
att skapa den stabilitet som råder i hela
det svenska samhället.

Kommunisterna talar om att räntan
höjer bostadskostnaderna med så och
så mycket. Detta är i och för sig riktigt,
men den ekonomiska stabiliteten och
prisstabiliteten i samhället betyder
ofantligt mycket mera i det sammanhanget.
Att hela samhällsekonomien
fungerar är det mest betydelsefulla målet
vi har att sträva efter. Vi behandlade
för några veckor sedan bankoutskottets
utlåtande beträffande dess granskning
av riksbankens förvaltning. Centerpartiet
hade ett särskilt yttrande,
men i stort sett skrev man under den
mycket tillfredsställande beskrivning av
det ekonomiska läget som bankoutskottet
föreslog att riksdagen skulle godkänna.

Det finns inte någon rimlig anledning
att dra ut en del av denna politik och
alltså tala om räntan som det enda avgörande
för kostnaderna och för den
industriella utvecklingen. Om räntan vore
ett hinder för industriens utbyggnad,
ett hinder för företagsamheten i landet,
så skulle vi självklart ha fått uppleva
en vikande tendens i produktionen och
en lägre sysselsättning. I stället har vi
fått en mycket hög sysselsättning, kanske
den högsta vi någonsin haft, med
en exceptionellt låg arbetslöshet. Lönsamheten
synes vara god. Det är mycket
felaktigt att söka framställa räntan som
en avgörande kostnadsdel för industrien
och som avgörande för utvecklingen.
Det finns en rad andra faktorer som
spelar in.

Sänkning av riksbankens diskonto, m. m.

Både kommunisterna och centerpartiet
har påpekat att pengar har dirigerats
från det produktiva näringslivet
till staten, framför allt då till bostadssektorn.
Detta är ett ganska vårdslöst
sätt att handskas med terminologien.
Utan statens medverkan och statens insatser
är det mycket tvivelaktigt om vi
skulle ha de goda förutsättningar för
produktionen som nu föreligger. Att
framställa statens verksamhet som improduktiv
har egentligen mycket litet
att göra med saklighet. Det finns ingen
täckning för ett sådan påstående.

Man säger också att staten har förbilligat
sitt låntagande på övriga gruppers
bekostnad. Det verkar inte som om de
som säger så har följt med den penningpolitiska
utvecklingen. Staten har i
hög grad fört över sina lån från den
korta till den långa marknaden. Detta är
kanske en av de mest betydelsefulla
vinster vi har gjort under de senaste
åren. Det är alldeles uppenbart för alla
som känner till penningpolitiken, att i
samma ögonblick som staten för över
lånen till den långa marknaden blir
också kostnaderna högre för staten. Det
är alltså precis tvärtom mot vad centerpartiet
påstår.

Det har i denna utveckling också varit
möjligt att öka kapitalmarknaden, vilket
vi har all anledning att vara tillfredsställda
med. Det har tillförts nytt
och friskt kapital. Småindustrien har
haft möjligheter att genom olika kreditinstitut
i större utsträckning än tidigare
få behövligt kapital, framför allt genom
Industrikredit och genom att Hypoteksbanken
har ökat sina insatser på marknaden.
Under 1960 ökade t. ex. Hypoteksbankens
insatser med cirka 75 miljoner
kronor. Denna utveckling av Industrikredit
och Hypoteksbanken fortsätter,
vågar jag säga, i accelererad takt.

Den ekonomiska politiken har avsatt
betydande resultat. Upplåningen under
1960 har varit betydligt mindre än tidigare.
Den uppgick till 1 080 miljoner
kronor mot 1 920 miljoner under 1959.

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Sänkning av riksbankens diskonto, m. m.

Hade inte de kraftiga finanspolitiska
och kreditpolitiska åtgärderna vidtagits
är det alldeles uppenbart, att utrymmet
för industrien och småföretagsamheten
hade varit mycket mindre. Nu har statens
anspråk på kapitalmarknaden i hög
grad lättat och följaktligen har andra
intressen i det sammanhanget bättre
kunnat tillgodose sina behov.

Herr talman! Det gäller här ett mycket
stort ämne. Jag skall inte längre
uppta kammarens tid. .lag vill bara
erinra herrar motionärer och reservanter
om att man bör vara mycket försiktig
med att beträda vägar, som innebär
att man drar ut räntepolitiken som
en fristående del och söker att få riksdagen
att direkt påverka de penningvårdande
myndigheterna i det avseendet.
Penningpolitiken är en del av vår
ekonomiska politik. Den måste stödjas
av en aktiv finanspolitik, och den politik,
som förts under de senaste två
åren, har i hög grad strävat efter ett
lägre ränteläge. Den politiken är också
förutsättningen härför. Kan vi förstärka
dessa åtgärder i finanspolitiken, kan vi
också ha hopp om att i framtiden kunna
få en lägre ränta. Avviker vi från
den hårda linjen, ter sig de möjligheterna
mindre.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till bankoutskottets utlåtande.

Herr HANSSON i önnarp (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Andersson i Ronneby
slutade sitt anförande med att
säga, att det är ett stort och vidlyftigt
ämne vi diskuterar. Det har han rätt i.
Jag vill emellertid också understryka,
att han inte stack under stol med att
han tyckte vi hade rätt, när vi hävdade
att en lägre ränta bör vara något eftersträvansvärt.

Herr Andersson sade vidare, att dessa
strävanden borde stöttas under med
en aktiv finanspolitik. Det har han ock -

så rätt i, och det har jag även framhållit
i mitt tidigare anförande.

Om jag sedan hörde rätt, ville herr
Andersson göra gällande, att omsättningsskattens
genomförande i hög grad
skulle ha underlättat förutsättningarna
att senare kunna sänka räntan. Jag vill
medge att det i dagens läge är ett riktigt
resonemang, att omsättningsskatten
är ett köpkraftsuppsugande instrument,
liksom andra finanspolitiska åtgärder
till inkomstförstärkning för budgeten
skulle ha varit det. På den punkten kan
vi alltså vara överens. Vi skall dock inte
glömma, att omsättningsskatten betydde
rätt mycket för exempelvis byggnadskostnadsindex.
Vi fick en ökning av
byggnadskostnaderna under loppet av
ett år på bortåt 10 procent, vilket inte
minst berodde på omsättningsskatten.

När herr Andersson till sist sade, att
man inte skall bryta ut räntan som en
del av den ekonomiska debatten, så vill
jag genmäla, att vi för vår del bara har
ställt den frågan, huruvida det kan vara
riktigt att här i Sverige säga, att det
inte går att föra en stabiliseringspolitik
utan ett relativt högt ränteläge. I
andra länder är man inne på en annan
linje och tror sig kunna driva denna.
Vi menar — och det vill jag upprepa —
att räntan som ett ekonomiskt-politiskt
medel har sin största betydelse genom
att den är ett rörligt instrument som
kompletterar andra åtgärder. Vi menar
också att räntan inte skall stabiliseras
på en hög nivå och få bli kvar på denna.
Då kan den inte tjäna det syfte den är
till för.

Herr NILSSON i Gävle (k) kort genmäle: Herr

talman! Att utskottets utlåtande
är mycket kort förstår jag bättre sedan
jag hört herr Anderssons i Ronneby anförande.

Han talade om teknik och menade att
den kommunistiska tekniken att sänka
räntan inte kan godkännas av någon.

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Vilka vägar skall man då gå? Socialdemokraterna
har själva tidigare varit inne
på denna linje, när de kämpade för
en låg ränta. Vi har föreslagit att räntefrågan
skall behandlas i en skrivelse till
regeringen och att bankofullmäktige efter
överenskommelse med regeringen
skall gå in för en räntesänkning. Det
är ingen märklig teknik; den är möjlig
att använda. Eller har herr Andersson
den uppfattningen, att riksbanksfullmäktige
— utan hörande av regeringen
eller riksdagen — ensamma har
att bestämma i denna fråga? Det är i
så fall fel enligt vår mening.

Vi har inte skilt ut räntan från den
ekonomiska politiken i övrigt, men vi
har här fört fram en specialfråga. Vi
har tagit nödiga hänsyn till förhållandena
på kreditmarknaden, och vi anser
att det finns alla möjligheter att nu
kunna genomföra en räntesänkning.

Att staten inte lånar i affärsbankerna
utan tvärtom tycker herr Andersson är
ett alldeles utomordentligt bevis på god
politik. .lag är inte så säker på det, ty
att affärsbankerna får låna av staten
förklaras kanske bara därav, att de kapitalinnehavare,
som förut hade konton
i affärsbankerna, nu har flyttat över
dessa till staten, till »Spar 60» eller i obligationer
med förmånligare räntesatser
än dem affärsbankerna kunde ge.
Kapitalinnehavarna har alltså fått ökade
förmåner på statens bekostnad. De
ökade ränteutgifter, som staten får genom
dessa förmånliga erbjudanden,
medför att ytterligare bördor läggs på
skattebetalarnas axlar. Det är en ekonomisk
lag, som inte ens herr Andersson
kan förneka. Räntan drabbar därtill
ensidigt. Det är av denna anledning,
som vi föreslagit ett godkännande av
vår motion.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Anledningen till att jag
begärde ordet för denna replik var närmast
att det föreföll som om herr An -

Sänkning av riksbankens diskonto, m. m.

dersson i Ronneby missuppfattade mig,
när jag talade om industrien. Jag avsåg
i detta fall den mindre industrien. De
stora industriföretagen är i regel självfinansierande
och har inte samma känning
av den höga räntan som den mindre
industri, vilken i första hand måste
förlita sig på lånat kapital.

Det förefaller ganska märkligt, att det
för inte så många år sedan har förts en
lågräntepolitik i vårt land. I dag är tongångarna
helt annorlunda. I dag går
det inte an att tala om sänkt ränta. Men
jag vill, herr talman, än en gång fästa
uppmärksamheten på alla dem i vart
land, som får känna av den tunga räntebördan.
De är värda samhällets aktning
i form av om möjligt en räntesänkning
inom en ganska snar framtid.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det gläder mig att herr
Hansson i Önnarp numera erkänner, att
införandet av omsättningsskatten var ett
riktigt led i vår ekonomiska politik.
Även om erkännandet kommer litet
sent, kan jag i alla fall säga så mycket,
att herr Hansson och hans parti inte
har någon som helst del i den åtgärden.
Men den har i hög grad bidragit till den
stabilisering av vår ekonomi, som vi i
dag har i vårt samhälle.

Herr Nilsson i Gävle förvånar sig
över att vi tycker att det är märkvärdigt
att man här har föreslagit, att riksdagen
i skrivelse skulle ge regeringen
i uppdrag att förhandla med riksbanksfullmäktige
om räntesänkning. Ja, detta
strider emot den ordning som alltid rått
här i landet. Det är riksbanken som
svarar för räntesättningen, och det sker
enligt praxis i samarbete med regeringen.
Jag tror att det finns anledning att
tänka igenom dessa problemställningar
mer än en gång, herr Nilsson i Gävle.

Sedan konstaterar jag att herr Nilssons
uttalanden om kapitalmarknaden
lider av den bristen, att herr Nilsson
inte inser vad det innebär, om staten

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Sänkning av riksbankens diskonto, m. m.

placerar huvuddelen av sitt penningbehov
i långa eller korta pengar. Här har
vi under en lång följd av år strävat mot
att få en bättre lång kapitalmarknad,
och 1960 var det år då vi fick ett verkligt
genombrott. Vi fick då det stora lånet
på över en miljard kronor. Vi fick
en rad andra obligationslån emitterade,
och vi fick »Spar 60», som fick ett gott
mottagande hos småspararna och som
kanske framför allt skapade förtroende
hos dem för obligationssparandet. Den
som inte vill erkänna de framgångar
man nått tack vare penningpolitiken
och finanspolitiken har inte så mycket
intresse av att gå till grunden med de
mycket besvärliga problem, som penningpolitiken
och den ekonomiska politiken
utgör.

Till herr Börjesson i Falköping skulle
jag beträffande kapitalbehovet vilja
säga, att genom statens minskade tryck
på kapitalmarknaden har det blivit möjligt
för småindustrien, framför allt genom
hypoteksinstituten och Industrikredit,
att bättre tillgodose sitt kapitalbehov.

Herr HANSSON i önnarp (ep) kort
genmäle:

Herr talman! När herr Andersson i
Ronneby sade sig med tillfredsställelse
konstatera, att jag numera erkänner omsättningsskatten
såsom ett finanspolitiskt
riktigt medel, glömde han att lägga
till att jag sade: »liksom andra inkomstförstärkningar
av budgeten hade
varit».

Sedan vill jag kanske erinra herr Andersson
om att när den första tanken på
införandet av en omsättningsskatt presenterades
skedde det av en helt annan
anledning, ja närmast av skäl rakt motsatta
dem man i dag motiverar den med.
Den kom till för att klara den fulla sysselsättningen,
för att skapa resurser för
denna i ett vikande konjunkturläge.
Men så svängde konjunkturen om, och
då dög samma skatt att använda för det

rakt motsatta syftet. Det är en historieskrivning
av det faktiska förhållandet.

Sedan vill jag till herr Andersson ytterligare
säga, att de ökade kraven på
ränteeftergifter kanske talar sitt tydliga
språk om hur nödvändigt det är att
söka utnyttja alla möjligheter att komma
ner till en lägre och något rimligare
räntenivå.

Till sist vill jag hälsa herr Andersson
välkommen i samma sällskap som det
jag tillhör och där han tidigare så frejdigt
har kämpat för en låg ränta.

Herr NILSSON i Gävle (k) kort genmäle: Herr

talman! På kommunistiskt håll
förstår vi mycket väl fördelen av att
flytta över lånen från korta till långa.
Det återstår bara för herr Andersson i
Ronneby att bevisa, att sådana transaktioner
inte skulle vara möjliga med ett
diskonto vid 4 procent i stället för som
nu vid 5 procent. En allmän räntesänkning
förbjuder inte dylika transaktioner
utan möjliggör dem lika väl som nu.

Till herr Andersson skulle jag vidare
vilja säga, att vi upprepade gånger har
föreslagit en räntesänkning. Vi kommer
att göra det i fortsättningen också och
vi kan inte godkänna den tes som herr
Andersson gjort till sin, nämligen att
riksbanksfullmäktige i ensamt majestät
skall bestämma över detta.

Allra sist, herr talman, skall det bli
mycket intressant att se när herrarna
i centerpartiet avslår den kommunistiska
motionen om räntesänkning för
att minuten efteråt rösta för en räntesänkning.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s) kort

genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i önnarp
inbjöd mig till det förnämliga sällskap
som numera tar hänsyn till de realpolitiska
åtgärderna i fråga om inkomstförstärkande
ting. Herr Hansson för -

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

söker komma ifrån omsättningsskatten
genom att hänvisa till att jag glömt andra
inkomstförstärkningar. Men av dem
såg vi ingenting, som var av större betydelse
för att bringa ordning i statsfinanserna,
så att inkomsterna bättre
skulle svara mot utgifterna.

För övrigt vill jag säga till kommunistiska
partiets talesman här, att ingen
över huvud taget exakt kan säga hur en
kapitalmarknad reagerar vid fyra eller
fem eller sex procent. Men alldeles uppenbart
är räntan det pris vi betalar
för kapitalet. Det är likaså alldeles uppenbart
att den ränta, som gjort att vi
kunnat gå över till en långfristig marknad,
var det pris vi fick betala för kapitalet.
Därmed har vi nått de vinsterna
i samhället, att vi fått samhällsekonomisk
stabilitet under en utomordentligt
hög sysselsättning. Hade vi däremot
fått en inflationsutveckling, hade vi betalat
ett utomordentligt högt pris både
för vår interna ekonomi och för vår
möjlighet att konkurrera på världsmarknaden.
Det var det priset regeringen
inte ville betala, och det är därför som
en mycket bestämd finanspolitik drivits
i vårt land. Den har drivits i motsättning
till oppositionen. Det är därför
självklart, att jag hälsar det med utomordentligt
stor tillfredsställelse, när
herr Hansson i önnarp säger, att han
anser att den största stridsfråga som vi
haft i detta avseende, nämligen omsättningsskatten,
var ett riktigt drag i den
ekonomiska politiken.

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Det var närmast med
anledning av herr Börjessons i Falköping
första anförande som jag begärde
ordet.

Utskottet har givit uttryck för ett allmänt
önskemål om en utveckling mot
lägre ränta på längre sikt. Jag kan försäkra
att betydelsen av den låga räntan
inte har undervärderats av utskottet.
Reservanterna däremot kräver en snar

Sänkning av riksbankens diskonto, m. m.

anpassning av förutsättningarna för en
penningpolitik med långsiktig räntesänkning
som målsättning. Orsakerna
till den höga räntan skulle vara en kvardröjande
effekt av en alltför expansiv
statlig utlåningspolitik.

Det är riktigt som sagts tidigare, att
räntefrågan knappast kan diskuteras
isolerad, utan att den ekonomiska politiken
i stort beröres.

Det kan konstateras att statens upplåning
under 1960 var cirka 900 miljoner
kronor lägre än 1959 och att statens
upplåning nu har skett på längre sikt.
Ett femtonårigt obligationslån har emitterats
mot 5,5 procent, vilket gav 1,1
miljarder kronor. Därigenom har upplåningen
inom bankväsendet skurits
ned i hög grad. Enligt vad riksbanksfullmäktige
anfört har de kommersiella
krediterna från affärsbankerna ökat
med cirka 700 miljoner under 1960. ökningen
är visserligen något mindre än
tidigare, men den har helt säkert inneburit,
att en kreditgivning till småföretagare
och jordbrukare har kunnat bli
möjlig. Man konstaterar också i fullmäktiges
skrivelse, att marknaden har
tillförts 300 miljoner kronor. Genom
denna ökning av utrymmet på kapitalmarknaden
har både Industrikredit och
Hypoteksbanken beretts ökad tillgång
till marknaden. Den senare institutionen
har, som herr Andersson i Ronneby
också nämnde, ökat sin utlåning med
75 miljoner kronor. Det torde numera,
som väl är, vara accepterat av de flesta
att räntepolitiken måste utgöra ett nödvändigt
inslag i den ekonomiska politiken
och att den likaså måste anpassas
efter det ekonomiska läget och de förändringar
som detta kan undergå.

Jag är övertygad om att vi på nytt
kan komma i en situation då — och det
skall vi väl hälsa med glädje — vi kan
sänka räntan och få bevis för att den
rörliga räntan är en tillgång i den ekonomiska
politiken. Jag menar att det är
riksbankens sak att bedöma hur hög
räntan bör vara. Det kan man inte ta

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Sänkning av riksbankens diskonto, m. m.

ställning till i detta sammanhang. Det
är sådana ting som riksbanken lämpligen
bör handha. Vi har här i riksdagen
bara för någon vecka sedan behandlat
dechargeutlåtandet, och riksdagen har
godkänt detta. Det finns även av den
anledningen ingen orsak att i dag inta
någon annan ståndpunkt än vi gjorde
för någon vecka sedan.

I statsverkspropositionen finns en tabell
som visar upplåningen av staten
och av kommuner, till bostadsbyggandet
och till näringslivet. Det har visserligen
gjorts några korrigeringar av de
siffrorna på senare tid, men jag skall
ändå be att få nämna dem som finns i
statsverkspropositionen. De visar att
statens upplåning 1959 var 1 925 miljoner
kronor och att den 1960 sjunkit
till 1 200 miljoner kronor. Bostadsbyggandet
ligger på ungefär samma nivå
som tidigare, likaså utlåningen till näringslivet,
till vilket affärsbankerna visserligen
har lånat ut 100 miljoner kronor
mindre men övriga kreditinstitut
i stället något ökat utlåningen. Utlåningen
är nämligen exakt densamma
1959 och 1960. De siffrorna visar ju att
staten och kommunerna dragit sig tillbaka
något, medan däremot näringslivet
och bostadsbyggandet fått del av
lånemöjligheterna i samma utsträckning
som tidigare.

Med det nu anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att jag är glad över denna debatt. Jag
är glad över att vi i dag fått debattera
räntan, och jag är absolut övertygad
att även om vi motionärer inte vinner
syftet med vår motion har vi i alla fall
vunnit ett med den, nämligen att vi fört
fram berättigade önskemål inför Sveriges
riksdag. Jag vill också fastslå, att
jag har den absoluta uppfattningen att
räntan inte kan frälsa oss ifrån inflationen
och skapa ett stabilt penning -

värde. För det ändamålet måste, ärade
kammarledamöter, andra medel tillgripas.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen meddelade,
att proposition först komme att
framställas beträffande motionen 11:95
och därefter beträffande de likalydande
motionerna I: 262 och II: 222.

Motionen II: 95

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 95; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Gävle begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 12, såvitt avser motionen
II: 95, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
nämnda motion.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Gävle
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 180 ja och
14 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Motionerna 1: 262 och II: 222

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hansson i
önnarp begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 12, såvitt avser motionerna
I: 262 och II: 222, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herrar Torsten Mattsson och Hansson
i önnarp.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hansson i önnarp
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
171 ja och 39 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Sedan besluten fattats anmälde herr
Larsson i Borrby, att han vid rösträkningen
beträffande motionen II: 95 av
misstag kommit att rösta för bifall till
motionen, men att hans avsikt varit att
rösta för bifall till utskottets hemställan.

§ 14

AB Industrikredits utlåningsverksamhet

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
angående AB Industrikredits utlåningsverksamhet.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 102 i första kammaren av
herr Stefanson samt nr 128 i andra
kammaren av herrar Nordgren och
Dårlin, hade hemställts, att lån från AB
Industrikredit, i större utsträckning än
vad som för närvarande skedde, borde
beviljas även i de fall lånebeloppet ej
uppginge till den normerande lånegränsen.

Vidare hade i två inom riksdagen
väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 488 i första
kammaren av herr Bengtson ni. fl. samt
nr 573 i andra kammaren av herr Hedlund
in. fl., hemställts, att riksdagen
måtte besluta i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om sådan ändring av bestämmelserna
för Aktiebolaget Industrikredits
utlåningsverksamhet att mindre
företag bereddes ökade möjligheter att
erhålla långfristig kredit i enlighet med
vad i motionerna anförts.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:102 och 11:128 samt motionerna
I: 488 och II: 573 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Torsten Mattsson och Börjesson i Falköping,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 488 och II: 573 samt i
anledning av motionerna I: 102 och
II: 128 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om initiativ till förhandlingar
mellan staten och övriga aktieägare i
Aktiebolaget Industrikredit i syfte att
bereda de mindre företagen ökade möjligheter
att erhålla långfristig kredit
från företaget.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

AB Industrikredits utlåningsverksamhet

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! I utskottets utlåtande
erinras om att kreditmöjligheterna för
de mindre företagarna inte kan anses
tillfredsställande. Detta har också uppmärksammats
av regeringen som tillsatt
1960 års företagskreditutredning och i
sina direktiv för utredningen uppmärksammat
de små och medelstora företagens
problem. Den fortgående rationaliseringen
av vårt näringsliv ställer stora
anspråk på dess kapitalförsörjning.
För de små och medelstora företagen
kommer kapitalförsörjningen att vålla
stora svårigheter. Dessa företags självfinansieringsförmåga
är i allmänhet
mindre och deras möjligheter till upplåning
på den reguljära kreditmarknaden
starkt begränsade i jämförelse med
vad fallet är för de större företagens
del.

Statsmakterna har medverkat i kreditgivningen
till de mindre och medelstora
företagen genom vissa speciella
lån till företagarföreningar och genom
statliga lånegarantier.

Trots detta kvarstår för de mindre
och medelstora företagen legitima finansieringsproblem
som inte kan lösas.
Med tillfredsställelse kan konstateras att
vid överläggningen i Harpsund i fredags
med småföretagarna utlovades —-enligt vad som framkommit i tidningspressen
— från regeringens sida förslag
till nästa års riksdag om åtgärder för
att tillgodose de mindre och medelstora
företagens långfristiga kapitalbehov.

I avvaktan på förslaget synes det vara
riktigt att söka åstadkomma sådana
ändringar i AB Industrikredits utlåning,
att de mindre företagens lånebehov
bättre kan tillgodoses. Enligt av 1960
års riksdag godkända grunder för AB
Industrikredit skall bolaget som regel
icke lämna lån understigande 150 000
kronor. Denna spärregel utgör ett hinder
för de mindre och medelstora företagen
att erhålla långfristiga krediter.
Visserligen kan sägas att det finns möjlighet
till undantag och att krediter kan

beviljas även till lägre belopp än
150 000 kronor, men sådana krediter
kommer att lämnas i ytterst begränsad
omfattning. Och är det så som här framhållits
av AB Industrikredit, att ingen
låneansökan har avslagits på grund av
att lånebeloppet understigit 150 000
kronor, varför skall man då ha denna
spärregel?

Det har också gjorts gällande att antalet
ansökningar om lån understigande
150 000 kronor är ytterligt litet. Detta
är i och för sig icke så märkligt, emedan
vetskapen om att i grunderna för
AB Industrikredit finns en bestämmelse,
att man som regel icke skall utlämna
lån till belopp understigande 150 000
kronor, utgör en begränsande faktor.
Säkerligen har mången lånesökande ansett
att det under sådana förhållanden
är föga idé att söka lån i AB Industrikredit.

Det skulle ur de mindre och medelstora
företagens synpunkt hälsas med
tillfredsställelse att lånegränsen sänkes
i nivå med den övre gränsen för lån ur
statens hantverks- och industrilånefond.
Från bankhåll göres gällande, att ett
sådant förfarande skulle leda till väsentligt
ökade omkostnader. Jag vill,
herr talman, framhålla att jag icke helt
delar denna uppfattning. Visserligen
blir lånebeloppen lägre per låntagare
och antalet låntagare väsentligt större,
men samtidigt är det inte här fråga om
någon större administration vid handläggningen
av dylika lån. Oftast har kreditobjekten
prövats av affärsbankerna
tidigare, varför jag knappast kan anse
att kostnaderna för kreditprövningen
kommer att ökas genom att antalet låneobjekt
blir större. Jag vill dock, herr
talman, framhålla, att marginalen mellan
inlånings- och utlåningsräntorna är
av den storleksordningen att den borde
vara tillräcklig för att täcka även de
eventuellt ökade kostnader som skulle
uppstå i och med att man vidgar klientelet
och därmed får ett större antal lån.

Det bör i detta sammanhang observe -

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

ras, att när AB Industrikredit bildades
år 1934, efter beslut av riksdagen, meddelades
i direktiven att det skulle ha
till uppgift att meddela medellånga och
långfristiga krediter till näringslivet,
främst de mindre och medelstora industriföretagen.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
den vid bankoutskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr BÖLJA (fp):

Herr talman! Vi torde alla vara överens
om att det är av utomordentlig betydelse
att även de mindre företagens
kreditbehov kan tillgodoses på ett tillfredsställande
sätt. Det är alltså inte
nödvändigt att i och för sig diskutera
den frågan.

I fjol fördes här i kammaren en principdebatt
om AB Industrikredits verksamhet
och jag förmodar att denna debatt
inte nu behöver upprepas. Vad som
i detta sammanhang kan vara av intresse
är hur verksamheten har utvecklats
efter riksdagens beslut föregående år.
Debatten gällde då närmast samma sak
som nu, nämligen den lånegräns av
150 000 kronor som bar fixerats, men
också frågan om fördelarna med den
bundna ränta och den 20-åriga bindningstid,
som AB Industrikredit tillämpade,
i förhållande till bankernas
obundna låneränta och 10-åriga bindningstid.
Beträffande den första frågan
hade reservanterna då samma uppfattning
som nu, att 150 000 kronor var en
alltför hög gräns, medan däremot den
bundna räntan och den längre bindningstiden
givetvis enbart utgjorde fördelar
i detta sammanhang.

Från AB Industrikredits sida framhålles
nu att även lån på belopp understigande
150 000 kronor har beviljats
och att regeln om lånegränsen över
huvud taget har tillämpats med viss
generositet i de fall då den lånesökande
kunnat prestera godtagbara säkerheter.
Man säger att ingen låneansökan
har avslagits därför att beloppet har

AB Industrikredits utlåningsverksamhet

legat under 150 000 kronor. Detta torde
också stå i överensstämmelse med den
mening som utskottet och riksdagen gav
uttryck åt i samband med fjolårets beslut.

Personligen anser jag det värdefullt
att de olika låneärendena har blivit
handlagda på ett sådant sätt. I det avseendet
har alltså reservanternas synpunkter
i stor utsträckning blivit tillgodosedda.

Vad beträffar bindningstiden säger
AB Industrikredit att låntagarna som
regel icke vill binda sina lån på längre
tid än 10 år. Den frågan har inte heller
aktualiserats i detta sammanhang.

Kvar står givetvis frågan om hur
man, utöver vad banker, AB Industrikredit,
företagarföreningar och andra
kan ställa till förfogande, skall kunna
skapa lånemöjligheter för de företagargrupper
som här åsyftas, i den mån
ytterligare behov kan anses föreligga.
Här kommer naturligtvis ATP-fonderna
in i bilden. Detta spörsmål har —• som
herr Börjesson i Falköping antydde —
diskuterats de senaste dagarna, och det
sitter också en utredning med statssekreteraren
i finansdepartementet som
ordförande, som handlägger dessa frågor.
Till vilket resultat denna utredning
kommer vet vi inte i dag. Om det
skall bli ett nytt institut eller om AB
Industrikredit skall ombildas på något
sätt får vi väl anledning att ta ställning
till i ett senare sammanhang. Jag
hoppas att det då skall gå att komma
fram till en ur alla parters synpunkt
tillfredsställande lösning av detta problem.

Att i dag tänka sig en ombildning
av AB Industrikredit tror jag skulle
vara olyckligt. Man kan nog lugnt avvakta
vad denna utredning kan komma
till, i synnerhet som AB Industrikredit
på det generösa sätt som skett har
tillämpat de bestämmelser som nu råder
inom ramen —- förmodar jag —
för det avtal som har träffats mellan
bolaget och bankerna.

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

AB Industrikredits utlåningsverksamhet

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Möjligheterna för de
mindre och medelstora företagen att
täcka sitt kapitalbehov är — som vi
redan hört av de två föregående talarna
— begränsade genom olika åtgärder
och regleringar. Med tanke på de
nya marknader som öppnats och de
omställnings-, anpassnings- och rationaliseringsåtgärder
som kommer att bli
aktuella för att dessa företagargrupper
skall kunna hävda sig i konkurrensen,
ligger en förbättrad kapitalförsörjning
för dem enligt min mening
i både näringslivets och landets intresse.

Åtgärder som kan bli nödvändiga
är självfallet utbyggnad och modernisering
av verkstäder, omställning av
produktionen till längre serier samt
specialisering. Detta kräver kapital. 1
samma riktning verkar också de ökade
anspråken på reklam- och distributionsapparaten,
särskilt för de företag,
som vill exportera och som därför
också behöver ha ökad lagerhållning
såväl inom som utom landet.

För att klara upp den kapitalförsörjning
som erfordras härför krävs olika
åtgärder. En sådan åtgärd är den i motion
nr 11:128 och 1:102 föreslagna,
nämligen att den vid föregående års
riksdag beslutade utökningen av Aktiebolaget
Industrikredit i större utsträckning
än hittills kommer de
mindre företagen till godo, bl. a. genom
att lån även under 150 000 kronor beviljas.

Vid behandlingen i utskottet av ovan
angivna motioner liksom även av motion
nr 11:573 av herr Hedlund m. fl.
lämnades en klar redogörelse över Aktiebolaget
Industrikredits verksamhet.
Av denna framgick att ingen ansökan
hade avslagits på grund av att lånebeloppet
understigit 150 000 kronor.
Detta framgår också tydligt av det till

utlåtandet fogade yttrandet från Aktiebolaget
Industrikredit där det heter:
»Ingen ansökan har heller avslagits på
grund av att beloppet understigit
150 000 kronor», och litet längre ned
heter det beträffande motionärernas
önskemål att bolagets styrelse i princip
borde vara liberal i sina bedömningar
när det gäller låneansökningar understigande
150 000 kronor: »Om därmed
avses att sådana ansökningar i prövningshänseende
skall vara likaberättigade
med ansökningar å högre belopp
behövs intet uttalande, enär detta förhållande
redan föreligger.»

Med tillfredsställelse kan jag alltså
konstatera, att den i motion nr 128 uttalade
önskan om liberalare bedömning
när det gäller låneansökningarna
är tillgodosedda av Aktiebolaget Industrikredits
styrelse. Vidare vet vi att
en utredning, den s. k. Wickmanska utredningen,
sysslar med dessa frågor och
undersöker möjligheterna att bereda
de mindre företagen ökad tillgång till
kapital från bl. a. ATP-fonderna. Jag
har anledning att tro, att denna utredning
relativt snabbt kommer att lägga
fram förslag om förbättrade åtgärder
för dessa företag.

Detta betyder att de önskningar,
som uttryckts i den av mig inlämnade
motionen i denna kammare och i den
av herr Stefanson avgivna motionen i
första kammaren, i görligaste mån för
närvarande är tillgodosedda. I utskottets
skrivning bekräftas också detta.
När förslaget till densamma föredrogs
stod det efter ett par justeringar fullt
klart, att motionärernas önskningar i
stort var tillgodosedda. Mot denna bakgrund
förefaller det mig anmärkningsvärt,
att det till detta utlåtande har fogats
en reservation, som efter vad jag
kan förstå endast kan vara av demonstrativ
eller propagandistisk karaktär.
Ett bifall till reservationen
skulle sannolikt bara förvirra och fördröja
effektiva och eftertraktade lösningar
på detta område. Även Sveriges

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

hantverks- och industriorganisations
ledning är övertygad om att vi för närvarande
bäst gagnar de mindre företagen,
om vi här följer utskottet och möjligen
samtidigt uttalar en förhoppning
om att Aktiebolaget Industrikredit tills
vidare fortsätter på den inslagna vägen
och att den Wickmanska utredningen
snarast presenterar förslag i här berörda
frågor.

Med detta ber jag, herr talman, få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Denna reservation är
ingen demonstration, det kan jag tala
om för herr Nordgren. Yi reservanter
tycker liksom motionärerna, att när det
nu finns möjligheter att betala ut lån
understigande 150 000 kronor, så kan
man ta bort denna spärregel i Aktiebolaget
Industrikredits direktiv. Varför
skall denna spärregel finnas kvar?

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det finns två förhållanden,
som väl är obestridliga när det
gäller de mindre företagens kapitaloch
kreditsituation. Det ena är, att de
mindre företagen i allmänhet har en
mindre självfinansieringsgrad än större
företag och därmed också relativt
sett är mera beroende av lånat kapital.
Den andra omständigheten som man
också måste tillmäta stor vikt är att de
mindre företagen får dras med dyrare
räntekostnader och osäkrare kreditförhållanden
än de större företagen i allmänhet,
beroende på att de inte som
de stora företagen har möjligheter att
via obligations- eller aktiemarknaden
skaffa sig långfristigt kapital. Om man
har kortare krediter, får man inte bara
större räntekostnader, utan man får
också större osäkerhet i fråga om möjligheterna
att behålla en kredit och att
öka den.

Det var värdefullt att man i fjol vidgade
lånemöjligheterna för AB Industri -

AB Industrikredits utlåningsverksamhet

kredit. Men vi måste ändå allvarligt
beklaga att man införde denna spärrregel,
att AB Industrikredit enligt avtalet
mellan staten och de affärsbanker,
som är intressenter i företaget, inte
annat än i undantagsfall skall bevilja
krediter under 150 000 kronor. Vi tog
upp denna fråga inom centerpartiet i
fjol och krävde en ändring, och vi har
i år återkommit med en partimotion.

Här sägs visserligen — och utskottsmajoriteten
åberopar detta — att man
inte från AB Industrikredits sida avslagit
någon ansökan om lån å lägre
belopp än 150 000 kronor. Detta säger
emellertid inte mycket. Det avgörande
i detta sammanhang är hur stor frekvensen
av sådana lån varit. När man i
allmänhet vet att AB Industrikredit inte
annat än i undantagsfall lämnar kredit
på lägre belopp än 150 000 kronor, då
underlåter man väl att söka kredit. I
varje fall måste det, som herr Börjesson
i Falköping sade, verka återhållande.

Nu är det visserligen sant att man
gått in för en relativt liberal bedömning
av de lån som legat under 150 000
kronor. Men det finns inga närmare
uppgifter om frekvensen av dessa lån
och inte heller några uppgifter — sådana
är omöjliga att få — om i hur
många fall låntagare skulle ha sökt lån
om inte denna spärregel hade existerat.

Ett annat motiv som anfördes i fjol
från utskottets sida och som i viss mån
återkommer i år, även om det inte direkt
sägs ut, är att om man vidgar dessa
lånemöjligheter och även beviljar lån
under 150 000 kronor i större utsträckning
så kommer detta att leda till att
AB Industrikredit tvingas att skaffa sig
en större räntemarginal. Ett större antal
mindre lån kommer nämligen att
leda till större förvaltningskostnader,
menar man. Jag sade det i fjol och jag
säger samma sak i år: hela denna argumentation
övertygar inte alls — i varje
fall inte mig. Då AB Industrikredit har
bottenkrediter och vidare kan samver -

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

AB Industrikredits utlåningsverksamhet

ka med ett stort antal aktieägande affärsbanker
med ett betydande antal
kontor ute i landet, kan inte prövningen
av krediter av denna karaktär bereda
större besvär och kostnader. Det
är ju ändå en väldig skillnad på kreditbedömningen
vid mera toppbetonade
krediter och bedömningen av den kreditgivning
det här är fråga om.

För övrigt tycker jag att detta argument
verkar litet märkligt. Det innebär
att man skulle säga, att nu skall vi
inte söka underlätta möjligheterna för
dem som vill låna mindre belopp än
150 000 att få långfristig kredit. Även
om man skulle lägga på dem en liten
förvaltningsavgift måste ju ändå en
långfristig kreditgivning i detta fall vara
förmånligare än att lita till kortare
krediter.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

I anledning av vad herr Nordgren
framhöll vill jag säga, att jag tycker att
det är litet märkligt mot bakgrunden
av att herr Nordgren och de andra motionärerna
i denna fråga begärt att man
här skall få bättre lånevillkor för de
mindre företagen och då närmast angripit
lånegränsen på 150 000 kronor.
När han nu säger att önskemålen är
ganska väl tillgodosedda och t. o. m.
påstår att ett bifall till reservationen
kan försvåra en förbättring av de mindre
företagens kreditmöjligheter i framtiden,
är det en argumentation som inte
verkar särskilt stark. Om man beslutar
en ordning som på ett bättre sätt tillgodoser
behovet av dessa krediter, då
kan väl inte detta vara någonting annat
än ett understrykande av att det
här föreligger ett behov som måste tillgodoses.
Att detta skulle verka försvårande
för framtiden har jag verkligen
svårt att fatta.

I detta anförande instämde herrar
Jansson i Benestad, Börjesson i Glömminge,
Svensson i Vä, Magnusson i Jönköping,
Elmwall, Brandt i Sätila, Björkänge,
Eriksson i Bäckmora, Fälldin,

Larsson i Norderön, Nilsson i Tvärålund
och Wahrendorff (samtliga ep).

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Som bekant föreligger
det ett avtal mellan AB Industrikredit
och affärsbankerna, där AB Industrikredit
bär att lämna sådan kredit som
icke lämnas av affärsbankerna. Detta
innebär alltså att affärsbankerna skulle
lämna kredit på lägre belopp — i princip
belopp som understiger 150 000 kronor.
Detta har de faktiskt också gjort.
Enligt uppgifter i pressen den senaste
tiden har det inte förekommit att de
avslagit några låneansökningar från detaljhandel,
småindustri och hantverk,
om god säkerhet kunnat ställas för lånen.
I stället har de visat en viss återhållsamhet
på andra håll. Den saken
har omvittnats från flera banker på sista
tiden.

Jag vill ytterligare understryka att
man på AB Industrikredit inte har avslagit
andra låneansökningar än sådana,
där man inte kunnat presentera den erforderliga
säkerheten. Och det kan ju
inte vara AB Industrikredits fel att lånen
inte sökts — vilket herr Eliasson i
Sundborn här antydde.

Vidare är det klart, att om vi ökar
lånemöjligheterna till att omfatta även
lån av små belopp, så stiger förvaltningskostnaderna.
Inte heller kan det
vara i överensstämmelse med avtalet
att låta affärsbankerna utreda de lånesökandes
ekonomiska situation och sedan
överlämna ansökningarna till AB
Industrikredit, som har att lämna de
begärda lånen. Det som herr Eliasson
här förordar tror jag skulle leda till
ökade administrationskostnader, vilket
i så fall motverkar det syfte man här vill
främja.

Det har också antytts att finansministern
skulle vara beredd att inrätta ett
hypoteksinstitut, som skulle tillmötesgå
just de önskemål som herr Eliasson
och andra talare här har givit uttryck
åt. När den utredningen kommer — vil -

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

ket enligt vad som antytts i olika sammanhang
kan ske relativt snart — så
kanske vi kan få en lösning efter de
riktlinjer som reservanterna föreslagit.
Men i dagens situation föreligger inga
skäl att ändra det avtal och den lånepraxis
som AB Industrikredit nu tilllämpar.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag kom osökt att tänka
på en herre, som i en viss situation
fick rådet av sin hustru att inte
komma med så många förklaringar,
»för det gör bara allting värre».

Herr Boija nämnde det avtal som här
gäller mellan affärsbankerna och staten,
och vad det innehåller vet vi alla.
Jag vill fråga herr Boija om det var ett
intresse från affärsbankernas sida att
skriva in den 150 000-kronorsregel som
det här talas om? Enligt de uppgifter
jag fått förelåg det inte några särskilda
önskemål från affärsbankernas sida att
få den regeln inskriven. Följaktligen
har jag inte heller fått den uppfattningen
att affärsbankerna skulle ställa sig
ovilliga till en ändring på den punkten.
Jag har en känsla av att regeln
mera har kommit till i hastigheten.

Sedan återkom herr Boija till att AB
Industrikredit inte har avslagit några
lån. Då vill jag än en gång påpeka att
det inte säger någonting om frekvensen,
ty en del presumtiva låntagare har
underlåtit att söka lån, därför att de har
känt till denna regel.

Ja, men detta kan inte vara AB Industrikredits
fel, säger herr Boija. Nej,
det är möjligt. Men då är det väl riksdagens
fel, eftersom majoriteten här har
beslutat att den regeln skall stå kvar i
avtalet.

Herr Boija försöker också bevisa litet
för mycket, när han säger att förvaltningskostnaderna
blir större om vi ökar
långivningen till att omfatta även mindre
belopp. Men menar herr Boija då att
vi av det skälet aldrig i någon större
utsträckning skall ge de mindre före -

AB Industrikredits utlåningsverksamhet

tagen lån under 150 000 kronor? Herr
Boija får väl bestämma sig för om han
vill det ena eller det andra.

Man kan inte å ena sidan säga att
man vill tillgodose önskemålen om lån
och samtidigt å andra sidan avstyrka
detta på grund av att förvaltningskostnaderna
blir något större — vilket jag
medger att de kan bli. Men jag har påpekat
att denna ökning av förvaltningskostnaderna
endast kan röra sig om en
obetydlig del av en procent. Här är det
fråga om bottenkrediter, och affärsbankerna
kan utnyttja sina lokala kontor
för att skaffa upplysningar om dessa
icke toppbetonade krediter.

Herr Boija säger — och det bevisar att
hans förklaringar är väl många — att
affärsbankerna skall inte göra dessa undersökningar
kostnadsfritt. Nej, det har
jag aldrig ifrågasatt. Vi kan ju inte ha
en förvaltningsavgift för att täcka AB
Industrikredits kostnader och samtidigt
säga att affärsbankerna skall göra detta
arbete gratis. Det var inte så jag argumenterade,
herr Boija!

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Endast ett par ord till.
Jag vill bara understryka att i samband
med det avtal, som träffades i fjol, ökade
Industrikredits utlåningsmöjligheter
betydligt, och det har säkert också haft
sin utomordentliga betydelse för just
dem som där söker sina lån.

Sedan måste ju Industrikredit ha en
sådan portfölj att man kan uppta lån
både på obligationsmarknaden och i
ATP-fonderna.

Till sist vill jag säga att jag tror att
Industrikredit har de billigaste tänkbara
administrationskostnaderna, vilket naturligtvis
kommer låntagarna till godo.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen den

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Minskning av kostnaderna för riksdagstrycket

förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Börjesson i
Falköping begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herrar Torsten Mattsson och Börjesson
i Falköping.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Börjesson i Falköping
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
170 ja och 39 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckt motion om
förlängning av preskriptionstiden för
uttagande av premieobligationsvinster.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Minskning av kostnaderna för riksdagstrycket Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckt motion om

minskning av kostnaderna för riksdagstrycket.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Fru Sjövall och jag har
motionerat om att kanslideputerade
skall få i uppdrag att ta ett krafttag för
att sanera floran av tryck i riksdagen.

Bland annat har vi föreslagit, att frågan
om snabbprotokollen återigen skall
tas upp, denna gång förslagsvis så att
man gör dem definitiva i någon form.
Kanslideputerade vitsordar möjligheten
till en besparing av nära 80 000 kronor
per år bara på denna punkt men är för
närvarande inte beredda att tillstyrka
ett införande av anordningen. Utskottet
berör märkligt nog över huvud taget
inte spörsmålet utan nöjer sig med
en allmän platonisk förhoppning om att
riksgäldskontoret och kanslideputerade
följer utvecklingen.

Den enda ljuspunkten är att Nordiska
rådet äntligen tvingats överväga litet
rimligare proportioner åt sin andes
stämma i världen.

Det är beklagligt att inte utskottet
kommit med bestämda påpekanden,
som om ett par veckor kunde följas av
anslagsnedskärningar på huvudtiteln
Riksdagen och dess verk.

Jag har, herr talman, i detta sammanhang
intet yrkande.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
motivering ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

Tidpunkten för avgivande av den årliga

dagens skrivelser till Kungl. Maj:t

om ändrad lydelse av 72 § växellagen
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Tidpunkten för avgivande av den årliga
redogörelsen för handläggningen av riksdagens
skrivelser till Kungl. Maj:t

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckt motion
angående tidpunkten för avgivande
av den årliga redogörelsen för handläggningen
av riksdagens skrivelser till
Kungl. Maj :t.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! I egenskap av motionär
i detta ärende ber jag att få foga några
få ord till kammarens protokoll.

Utskottet har glädjande nog anslutit
sig till min uppfattning, att det är önskvärt
att den årliga redogörelsen för
handläggningen av riksdagens skrivelser
till Kungl. Maj :t avges så tidigt, att riksdagens
ledamöter har tillfälle att utnyttja
den allmänna motionstiden i början
av varje riksdag för att motionsvis lägga
fram förslag, föranledda av det sätt
på vilket riksdagsskrivelserna blivit behandlade
av Kungl. Maj:t, speciellt om
en skrivelse inte blivit slutbehandlad.

Det sägs nu i utskottets utlåtande att
några olägenheter inte uppkommit av
att årsredogörelsen, som ju tillika är en
redovisning för icke slutbehandlade
ärenden inom Kungl. Maj:ts kansli, numera
kommer på riksdagens bord först
vid månadsskiftet januari—februari,
alltså efter den allmänna motionstidens
utgång. Men att några olägenheter inte
påtalats måste väl hänga samman med
att nuvarande ordning tillämpats bara
ett par år och erfarenheter därför ännu
inte hunnit samlas för ett bedömande
av hur denna ordning verkar.

redogörelsen för handläggningen av riks Utskottet

säger vidare att riksdagsledamot
kan genom interpellation eller
enkel fråga rikta uppmärksamheten på
Kungl. Maj :ts handläggning av en riksdagens
skrivelse, om han finner anledning
härtill. Ja, det är naturligtvis riktigt.
Det föreligger bara det väsentliga
hindret för en riksdagsledamot att i
riksdagen ta upp ett sådant förhållande,
att han ju inte kan ställa något yrkande,
om han inte haft tillfälle att
lägga fram en motion. Och det rör sig
inte bara om närmast föregående års
riksdagsskrivelser! I årets berättelse
finns förtecknade ett stort antal oavslutade
ärenden hos Kungl. Maj :t som
anhängiggjorts av riksdagen för många
år sedan — ett ärende för så länge sedan
som 1924. Nog kan det väl ibland
finnas behov av att Väcka en motion i
så gamla ärenden.

Liksom utskottet vill jag nu uttala
den förhoppningen, att författningsutredningen
tar upp och söker lösa även
denna fråga. Det är bara beklagligt att
vi då torde få räkna med en ganska
lång väntetid.

Eftersom ett enhälligt utlåtande från
utskottet föreligger avstår jag, herr talman,
från att ställa något yrkande.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag kan ansluta mig till
de synpunkter som herr Wiklund i
Stockholm framfört. Jag vill emellertid
framhålla att utskottets skrivning åtminstone
på en punkt är vilseledande.
Det står: »De i redogörelsen förtecknade
spörsmålen har alltså redan varit
föremål för riksdagens behandling.»

Låt mig ta ett exempel! 1942 avslog
riksdagen, sedan motion väckts, en proposition
rörande kontroll av insamlingar
och begärde en ny proposition. Under
samtliga år efter 1942 har det i
redogörelsen stått att frågan varit föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. Ja,
det är tjugo år sedan propositionen avslogs,
och ingen ny proposition har

7 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 11

Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Tidpunkten för avgivande av den årliga

dagens skrivelser till Kungl. Maj:t

lagts fram. Skulle man läsa utlåtandet
efter bokstaven finge man uppfattningen,
att det behövs inte mer än att det i
redogörelsen talas om att ärendet varit
under regeringens prövning! Det är en
underlig metod att behandla ett riksdagens
ställningstagande. Riksdagen avslår
en proposition och begär — fullt
klart — en ny proposition, men någon
sådan kommer inte på tjugo år. Riksdagen
nöjer sig med beskedet att spörsmålet
har varit föremål för Kungl.
Maj :ts prövning. Men så är inte fallet
— tvärtom har riksdagens mening klart
åsidosatts.

Det var verkligen inte avsikten med
den för två år sedan väckta och bifallna
motionen att regeringen inte skulle
upplysa om vad den gjort med anledning
av riksdagens skrivelse. I själva
verket ges ingen upplysning alls, om
man säger att frågan är under regeringens
prövning. Prövningen kan innebära
att Kungl. Maj :t inte gjort ett dugg i
frågan. Den kan också innebära att
Kungl. Maj:t gjort åtskilligt som inte
talas om. Så var exempelvis fallet när
det gällde en utredning rörande näringsvärdet
hos smör respektive margarin;
i detta ärende företogs vissa åtgärder
av Kungl. Maj:t.

Hela denna redogörelse med terminologien
om att den och den frågan är
under regeringens prövning ter sig
ganska meningslös. Ibland kan det vara
fråga om att regeringen vill men icke
kan en sak, ibland vill den inte genomföra
vad riksdagen beställt. Det är betydelsefullt
för en motionär att få veta
hur det förhåller sig härmed.

Det heter i utskottsutlåtandet att riksdagsledamot
kan interpellera. Men interpellerar
man kan svaret från regeringsbänken
bli att frågan är föremål
för prövning. Så går decennierna och
ingenting görs. Det kan inte anses underlätta
riksdagens arbete, att riksdagen
inte får reda på hur Kungl. Maj:t uppfattar
riksdagens skrivelser. Det enda

redogörelsen för handläggningen av riks riktiga

är att närmare redovisa, vilka
åtgärder som vidtagits.

Det kan förekomma att ett ärende ligger
inne i någon låda, så att en efterträdande
departementschef inte vet någonting
om vad företrädaren gjort, och
riksdagen har kanske icke heller några
handlingar som visar vilken behandling
frågan kan ha varit föremål för.
Tolkas det enhälliga utskottsutlåtande
som föranledde att JO befriades från
uppgiften att lämna redogörelse för behandlingen
hos Kungl. Maj:t av riksdagens
skrivelser på detta sätt, så har man
ingenting vunnit. Tvärtom har riksdagens
i en parlamentarisk stat oavvisliga
plikt att ta reda på, hur regeringen behandlar
riksdagens skrivelser, helt bagatelliserats.
Utskottet borde ha kunnat
uttrycka sig mycket klarare.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Utskottet är, vilket också
framgår av utlåtandet, helt ense med
motionären om att det är ett stort intresse
för riksdagen att så snart som
möjligt få del av denna redogörelse för
hur Kungl. Maj :t har behandlat riksdagens
skrivelser. Men — som vi också
framhållit i samma utlåtande — några
olägenheter har inte framkommit av att
redogörelsen lämnas först vid denna
senare tidpunkt. Det är möjligt att motionären
har rätt när han säger att
detta kanske beror på att denna ordning
bara har tillämpats några få år.
Eftersom riksdagen så sent som förra
året tog ställning till denna fråga, har
vi i utskottet dock ansett det onödigt
att ta upp den på nytt. Det kan också
hända att om ifrågavarande redogörelse
krävts till en tidigare tidpunkt, detta
skulle ha inneburit att redogörelsen
inte omfattat lida den tid som den skall
avse. Detta skulle ju också innebära
vissa nackdelar.

Vidare vill jag till herr Braconier säga
att om det nu inte är möjligt att motionera
med anledning av att Kungl. Maj :ts

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11

redogörelse kommer efter motionstidens
utgång, och om man inte är nöjd
med möjligheten att framställa interpellationer
och frågor, kan man vänta till
ett följande år och motionera. Då det
gäller frågor som ligger långt tillbaka
i tiden, såsom det av herr Braconier
anförda exemplet, kan ett eller annat
års dröjsmål inte ha nämnvärd betydelse.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Vad fru Gärde Widemar
säger är alldeles riktigt under den förutsättningen
att regeringen meddelar
vad det innebär att en fråga är under
Kungl. Maj:ts prövning. Detta kan innebära
att frågan verkligen tagits upp
till prövning. Men att en fråga ligger
hos Kungl. Maj :t i ett par decennier
utan att någonting blir gjort är en helt
annan sak. Hennes resonemang skulle
kunna leda till att riksdagsledamöter
motionerade varje år. Men det var bara
för några dagar sedan som herr Brandt
i Aspabruk yttrade: Varför skall man
lämna så många motioner under ett år
då det inte skall bli val?

Denna brist på respekt för riksdagens
prövningsrätt tar sig också uttryck
i att man ofta säger att statsråden
är så betungade av arbete att det
är olämpligt att framställa frågor och
interpellationer till dem. Åsikter av detta
slag framförs ideligen. Hur skall vi
egentligen bete oss för att få upplysningar
och klarhet, om vi nöjer oss med utskottets
skrivning: »De i redogörelsen
förtecknade spörsmålen har alltså redan
varit föremål för riksdagens behandling.
» Det har de visst inte varit.
Det kan väl heller inte vara utskottets
mening att vi i varje ärende skall interpellera
för att få besked och klarhet.
Det hade varit bättre om utskottet hade
sagt ifrån, att vi förväntar klara besked
från regeringen om vad som har

Lagen om semester, m. m.

gjorts med anledning av riksdagens
skrivelser.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! I ett sådant fall som
herr Braconier nämnde förefaller det
mig lämpligast att fråga vederbörande
statsråd om vad som har blivit gjort.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
har sagt att denna fråga prövades
förra året. Detta är inte riktigt. Utskottet
konstaterar det med följande
ord: »Frågan, huruvida omläggningen
kunde inverka på riksdagsmännens
möjligheter att granska redogörelsen,
synes däremot icke ha upptagits till
övervägande.»

Det är just den frågan min motion
gäller. Jag tycker att utskottets skrivning
är positiv; utskottet delar helt min
uppfattning. Jag kan bara åter uttala
förhoppningen att frågan blir behandlad
i det förslag som författningsutredningen
kommer att framlägga.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 19

Lagen om semester, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående lagen om semester,
m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) motionen nr 6 i andra kammaren
av herr Andersson i Linköping angående
kvalifikationsreglerna för semester,

2) motionen nr 186 i andra kammaren
av herr Senander m. fl. om förbättring
av lönen under semester, samt

3) motionen nr 430 i andra kammaren
av herrar Carlsson i Huskvarna och
Löfroth om fyra veckors semester för
vissa arbetstagargrupper.

100 Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Lagen om semester, m. m.

I motionen Ii: 6 erinrades om att med
dag, å vilken arbete utförts, jämställdes
dag, varunder arbetstagaren under
pågående anställning varit oförmögen
till arbete på grund av sjukdom, dock
att dag, som infölle efter det arbetstagaren
till följd av sjukdom varit frånvarande
från arbetet under sammanlagt
90 dagar av kvalifikationsåret, jämställdes
endast om arbetsoförmågan föranletts
av yrkesskada. Motionären framhöll,
att regelns utformning innebure att
en arbetstagare, som drabbades av ett
olycksfall i början av kvalifikationsåret
medförande arbetsoförmåga under 90
dagar, inte finge räkna därefter infallande
sjukdomstid till någon del som
semesterkvalificerande. Då det enligt
motionären saknades skäl att semesterrätten
skulle påverkas av ordningsföljden
mellan sjukdom och olycksfall föreslog
han »att riksdagen hos Kungl.
Maj :t hemställer att den år 1960 tillsatta
utredningen för översyn av semesterlagen
får i uppdrag att pröva denna
fråga».

I motionen II: 186 yrkades, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
om utredning och förslag i syfte
att nå en förbättring av semesterlönen,
eventuellt genom att den göres avdragsgill
i skattehänseende upp till en viss
gräns». Utskottet hade hos motionärerna
inhämtat, att de med uttrycket »semesterlönen»
avsett lönen under semester.

I motionen II: 430 hemställdes, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om förslag till 1962 års
riksdag om förlängning av semestertiden
till fyra veckor för de grupper av
arbetstagare, särskilt gruvarbetare, som
har pressande eller hälsofarligt arbete».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med bifall till motionen
11:6 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att det uppdroges åt
den år 1960 tillsatta semesterutredningen
att pröva den i 7 § andra stycket b)

semesterlagen intagna bestämmelsen
om jämställande av sjukdag med dag
under vilken arbete utförts i enlighet
med vad utskottet anfört;

B. att motionen 11:430 icke måtte
föranleda någon annan riksdagens åtgärd
än att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställde, att motionen
överlämnades till semesterutredningen
för kännedom; samt

C. att motionen II: 186 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Under den senaste valkampanjen
hade regeringspartiet en
mycket färgglad och uppfriskande affisch
med propaganda för fyra veckors
semester. Men vi skall inte tro att detta
— även om det väckte allmän tillfredsställelse
hos framför allt industriarbetarna
— mottogs med odelade känslor.
Det har rapporterats från arbetsplatserna
att arbetarna där omedelbart tog
upp frågan och menade att den fjärde
veckan naturligtvis skulle försvåra finansieringen
av semestern. Det fanns
t. o. m. de som menade att det vore
bättre att arbetarna fick en månads extra
semesterersättning för att kunna finansiera
treveckorssemestern än att de
fick en fjärde semestervecka. Detta resonemang
kan inte utan vidare godkännas.
Riktigare är att försöka ordna finansieringen
av semestern på ett bättre
sätt än genom de bestämmelser i detta
avseende som återfinns i semesterlagen.
Det är alldeles uppenbart att om
människor skall få rekreation och vila
under semestern, räcker det inte med
att vederbörande får den lön som han
eljest uppbär, utan det fordras väsentligt
mycket mer. Då vi med ledning av
den offentliga statistiken kan se att
många arbetare har så dålig lön att de
praktiskt taget lever ur hand i mun,
intar frågan om finansiering av semestern
givetvis en central position i arbe -

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11 101

tarnas resonemang kring semesterförmånen.
Det är därför vi i motion II: 186
har yrkat på en utredning i syfte att nå
en förbättring av semesterlönen. Vi har
framhållit att detta eventuellt skulle
kunna ske genom att semesterlönen görs
avdragsgill vid beskattning — dock endast
upp till en viss gräns för att förhindra
att direktörer och likställda med
stora löner, blir oskäligt gynnade.

Utskottet har ställt sig avvisande, och
det i en form som gör att jag inte kan
värja mig mot misstanken att utskottets
ledamöter inte har tagit del av motionens
innehåll eller i varje fall inte sökt
analysera vad vi menar i den här frågan.
Det borde inte vara andra lagutskottet
obekant att detta är en lagstiftningsfråga
i första hand, ty lagen innehåller
bestämmelser som klart utvisar
efter vilka grunder semesterlön skall utgå,
i det att man talar om att för det
stora flertalet arbetare skall kvalifikationsårets
genomsnittslön läggas till
grund för bedömandet av semesterlönen
det kommande året.

Det sägs klart ifrån i § 14 att lön skall
utgå under semestern. Principen är redan
fastslagen. Det kan alltså inte som
utskottet skriver i första hand vara en
fråga som skall avgöras av arbetsmarknadens
parter. Lagen rör grunderna för
semesterlönens utgående.

När man spikat att lönen under kvalifikationsåret
skall ligga till grund för
beräkningen av den lön som skall utgå
under semestern, så kan man ju också
lagstifta om att det skall vara lönen
under det år semestern infaller som
skall vara utslagsgivande. Därför begriper
jag inte varför utskottet då kommer
med en rad —- ursäkta att jag säger
det — plattityder såsom att detta
inte är någon lagstiftningsfråga utan en
fråga som får göras upp mellan parterna
på arbetsmarknaden. Det resonemanget
håller inte. Just detta att det är
fastställt i lagen efter vilka grunder semesterlönen
skall utgå, är ett hinder för
att saken kan göras upp mellan parterna
på arbetsmarknaden.

Lagen om semester, m. m.

Det är ett ganska enkelt resonemang
utskottet för när det säger att riksdagen
vid tidigare tillfällen, senast 1948,
hade att ta ställning till motioner av
liknande innebörd och att dessa motioner
har avslagits. Ingenting har alltså
inträffat på dessa 13 år som skulle kunna
föranleda ett annat ställningstagande.
Det är ett mycket enkelt och schablonmässigt
resonemang, som tyvärr
återkommer också i andra sammanhang
från andra utskott. Man har tillägnat sig
vissa standardformuleringar för att
komma ifrån motioner som inte är så
behagliga ur utskottens synpunkt. Jag
kan inte godkänna utskottets motivering.

Dessutom har vi ju även pekat på att
man eventuellt skulle kunna göra semesterlönen
avdragsgill vid beskattningen.
Utskottets motivering för sitt
avstyrkande håller inte där heller, ty vi
visar ju på en utväg som inte arbetsmarknadens
parter kan bestämma över
utan som måste beslutas av statsmakterna.

Herr talman! Med vad jag anfört ber
jag att få yrka bifall till motion nr
II: 186.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Senander att vi inom andra lagutskottet
har noggrant studerat den motion som
behandlas i detta utlåtande och som
herr Senander själv har kommenterat i
sitt anförande. Men vi har, även om
herr Senander har en annan uppfattning,
kommit till det resultatet att frågan
om lönen under semestern närmast
är en löneteknisk fråga och att det ankomer
på parterna på arbetsmarknaden
att träffa överenskommelse om vilka löneförmåner
som skall utgå utöver semesterlagens
grunder. Det framgår ju
klart av semesterlagen att bestämmelserna
där kan uppfattas som minimibestämmelser.
Det är till och med i semesterlagen
utsagt att parterna på arbetsmarknaden
kan träffa överenskommelse
om annan lön under semestern.

102 Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Vad sedan beträffar det något vagt
formulerade yrkandet i motionen att
semesterlönen eventuellt skulle kunna
göras avdragsgill vid beskattningen, så
vill jag bara säga herr Senander att
den delen av motionsyrkandet inte ligger
inom andra lagutskottets kompetensområde.
Den hör närmast hemma i
skattelagstiftningen.

Med hänvisning till vad jag anfört
och till vad som anförts i utskottsutlåtandet
ber jag att få yrka bifall till vad
utskottet hemställt.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Utskottets talesman försäkrar
att utskottet noggrant har studerat
motionen. Det har jag ingen anledning
betvivla, eftersom jag nu fått officiell
bekräftelse på det. Det är bara
tråkigt att det inte visar sig i utskottsutlåtandet
att så varit fallet.

Vad sedan beräffar vårt förslag eller
rättare sagt vår antydan om att man
skulle kunna göra semesterlönen avdragsgill
vid beskattningen upp till en
viss gräns, så känner vi mycket väl till
att detta inte hör hemma på andra lagutskottets
kompetensområde. Det ligger
ju under bevillningsutskottet. Men
det finns ju något som heter sammansatt
utskott. Om man verkligen haft intresse
för saken så hade man ju kunnat
ordna så att den behandlats av ett sammansatt
utskott.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. A och B

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
i ämnet väckta motionen II: 186 av herr
Senander m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 20

Ändringar i 27 § värnpliktslagen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckt motion
om ändringar i 27 § värnpliktslagen.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 231,
vilken behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Hamilton hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att 27 § värnpliktslagen
måtte omarbetas i följande avseenden:

1) bestämmelsen om utbildningstid
för den som sökt fast anställning såsom
reservofficer vid armén borde borttagas.

2) bestämmelse om att uttagning till
officersutbildning endast finge ske efter
frivilligt åtagande av den värnpliktige
borde införas.

3) bestämmelse om att den som frivilligt
åtagit sig förlängd utbildning
under vissa förutsättningar skulle kunna
befrias därifrån borde införas.

Utskottet hemställde, att riksdagen,
i anledning av förevarande motion,
11:231, i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils Elowsson och Axel Svensson, fru
Carlqvist samt herrar Magnusson, Nilsson
i Göteborg, Odhe och Johansson i
Södertälje, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att förevarande motion,
11:231, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Så sent som vid fjolårets
riksdag behandlades i anledning
av en kunglig proposition med förslag
till ändring av värnpliktslagen det
spörsmål vi nu har framför oss. Riksdagen
avslog då motionsvis framförda
förslag och biföll propositionen oförändrad.

Nr 11 103

Onsdagen den 22 mars 1961

Riksdagens beslut i fjol om ny befälsordning
medförde, att utbildningstiden
för samtliga befälskategorier ökades.
För de aktiva officerarna beslutades
bl. a. en obligatorisk krigshögskolekurs,
och för de värnpliktiga officerarna ökades
utbildningen med två särskilda övningar.
Det var naturligt att även reservofficerarnas
utbildning förbättrades.
De har en mycket viktig roll i krigsorganisationen,
främst som kompanichefer
vid stridande förband. Beslutet
medförde att reservbefälets utbildningstid
blev 200 dagar längre än de värnpliktiga
officerarnas. Tidigare var reservofficerarnas
utbildning endast några
månader längre än de värnpliktiga
officerarnas. Förlängningen av utbildningstiden
ansågs av alla instanser nödvändig
för att chefskapet på kompanichefsnivå
skulle kunna upprätthållas.

Nu säger motionärerna och utskottsmajoriteten,
att den förlängda utbildningstiden
binder officerarna hårdare
än tidigare och att ändringar i den enskilda
officerens levnadsvillkor kan inträda
under utbildningstiden, varför vederbörande
icke bör vara bunden av
skyldighet att fullfölja en påbörjad utbildning
som reservofficer.

Det är ett ensidigt betraktelsesätt,
som kan leda till en sådan uppfattning.
Man kan med skäl fråga, hur situationen
skulle bli, om reservofficersaspiranter
när som helst skulle kunna avbryta
sin utbildning. Inte vittnar utskottets
ställningstagande om någon
särskilt realistisk syn på försvarets
oundgängliga behov av välutbildat befäl.
Det är riktigt, att reservbefälet principiellt
räknas till kategorien fast anställda
och åtnjuter vissa förmåner som
de aktiva officerarna har. Men man bör
inte driva denna jämförelse för långt.
Reservbefälets situation är mer lik de
värnpliktiga officerarnas. De tjänstgör
för egen utbildning och är ej utbildare
som de aktiva. Liksom de värnpliktiga
officerarna har de en frivillig men bindande
utbildning utöver den som till -

Ändringar i 27 § värnpliktslagen

kommer övrigt värnpliktigt befäl. Även
om denna utbildning är frivillig måste
den vara bindande, om man skall kunna
planera utbildningen och nå fram
till en tillräcklig kunskapsnivå för denna
befälskategori. Det må ju i och för
sig vara önskvärt, att den enskilde tillförsäkras
så stor frihet som möjligt,
men det får inte leda till att samhället
lägger ned stora kostnader på en utbildning
som inte kan fullföljas.

Den nya ordning som beslutades i fjol
har ännu inte tillämpats så lång tid, att
man fått någon erfarenhet att bygga på.
För reservofficerarnas vidkommande
innebar fjolårets beslut att pensionsförmånerna
utbyttes mot premier under
utbildningstiden. I stället för att erhålla
gottgörelse långt fram i tiden, får reservofficerarna
nu sin belöning i icke
så obetydliga belopp under själva utbildningstiden.
Detta bör bedömas som
en positiv faktor när det gäller att locka
lämpliga sökande till reservofficersutbildning,
även om denna blir något mer
omfattande än tidigare. Men ännu vet
man som sagt ingenting om verkningarna
av beslutet, och det skulle vara
synnerligen oklokt att på så lösa grunder
som andra lagutskottet anfört redan
nu ta upp frågan om reservofficersutbildningen
till ny prövning.

I motionen sägs bl. a., att den som
frivilligt åtar sig en förlängd utbildning
under vissa förutsättningar bör
kunna befrias därifrån. Jag har redan
framhållit vilka konsekvenser detta
skulle kunna få.

Men i detta sammanhang synes utskottet
utgå ifrån att den, som förklarar
sig villig att undergå viss utbildning,
skall tvingas fullgöra densamma
under alla förhållanden. Jag vill erinra
om att den frivilliga, bindande uttagningen
till värnpliktig officer redan
nu kan avbrytas av medicinska, sociala
eller andra skäl. Den kan hävas av militära
chefer och i sista hand prövas
av Kungl. Maj:t. Utskottet förmenar att
tvånget att under alla förhållanden fort -

104 Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Ändringar i 27 § värnpliktslagen

sätta utbildningen skulle få rekryteringshämmande
verkningar. Detta har
inte och kan inte utskottet bevisa. Men
för att lugna motionären och utskottets
majoritet kan jag hänvisa till att samma
motion, som det här gäller, under
fjolåret prövades av statsutskottet också
av organisatoriska och ekonomiska
skäl. Statsutskottet framhöll i sitt yttrande
över de motioner, som därvid
behandlades, att »utskottet vill framhålla
att därest utvecklingen skulle besanna
de farhågor beträffande rekryteringsutfallet,
som yppats i de föreliggande
motionerna, utskottet förutsätter
att Kungl. Maj :t för riksdagen framlägger
de förslag till ändringar i tjänstgöringsförhållandena
och förmåner,
som i så fall kunna befinnas vara erforderliga».

Jag menar att denna utskottets maning
till Kungl. Maj:t att iakttaga, hur
rekryteringen till officersutbildningen
utvecklar sig, sålunda för närvarande
bör vara till fyllest för att lugna både
motionären och utskottet.

Av vad jag här har anfört, herr talman,
framgår att reservanterna anser
det mindre välbetänkt att på så lösa
grunder och så svaga skäl, som utskottet
här presenterat för sin ståndpunkt,
riva upp fjolårets beslut i denna fråga.
Med hänsyn härtill, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Det spörsmål, som beröres
i denna motion, är kanske i största
utsträckning av närmast rent lagteknisk
natur. Det är, som säkerligen
även herr Nilsson i Göteborg erinrar
sig, så att propositionen i fjol om reservofficersutbildningen
kom till — jag
vill inte påstå i hast men i sista minuten
— för att hela denna fråga skulle
kunna lösas i laga tid. Det förekom
dragningar åt olika håll både under utarbetandet
av propositionen, i utskottet
och i kamrarna. Det erkändes redan då,
att det fanns en del inadvertenser. Det

var bl. a. därför, som statsutskottet,
såvitt jag fattade situationen rätt, för
att slippa skriva om Kungl. Maj :ts proposition
fogade in brasklappen om att
man kanske kunde ordna det hela framdeles,
om det skulle visa sig uppstå
olägenheter.

Det rör sig väl inte här om så särskilt
märkvärdiga saker. Vi har 1960 års
värnpliktsutredning, som skall granska
värnpliktslagen. Utskottet har då
tyckt, att det kunde vara lämpligt, när
det redan finns en utredning, att denna
tar upp och granskar de uppslag som
framkommit.

Det finns någon sak, som jag möjligen
skulle vilja peka särskilt på, nämligen
att vi skall vara på det klara med
att utbildningen av fast anställd personal
i staten, både civil och militär,
regleras på annat sätt än i lagen. Enda
undantaget såvitt jag vet är reservofficerarna
vid armén. Reservofficerarna
vid marinen och flygvapnet har inte
sina utbildningsvillkor reglerade i värnpliktslagen.
Det är en inkonsekvens,
som bör rättas till, men det är närmast
en ordningsfråga.

Beträffande spörsmålet, som herr
Nilsson var inne på och som i viss mån
utgör grunden för att en reservofficersaspirant
skall kunna medges att sluta
innan de 380 dagarnas utbildning är till
ända, förhåller det sig kanske så, att en
aspirant inte är, som måhända en del
av kammarens ledamöter skulle kunna
tro, en 18—19-årspojke, som skall börja
göra sin första tjänstgöring. En reservofficersaspirant
har numera gjort sin
värnpliktsutbildning och skall ovanpå
den obligatoriska utbildningen fullgöra
ytterligare 380 dagars utbildning. Detta
åtar han sig frivilligt. Det kan naturligtvis,
när det gäller personer i den
ålder det här är fråga om hända en
del beträffande deras privatliv. Våldsamma
förändringar kan inträffa i deras
försörjningsbörda, vilka kan vara
ett fullgott skäl för en dispensgivning.
Men det kan också uppstå den situatio -

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11 105

nen, att fysiska omständigheter — inte
direkta skador men nedsättning av vissa
fysiska förmögenheter — hos en aspirant
som visserligen inte hindrat honom
från att bli antagen men dock är
sådana att han sedan inte kan medges
officersbefordran. Om aspiranten vet
detta kanske ett helt år innan han skall
bli officer, är det då inte ganska obarmhärtigt
att tvinga honom att stanna
kvar och sysselsätta honom med något
under de 380 dagarna. Skall lagen tolkas
som den är skriven, finns inga
andra möjligheter än att i sådant fall
gå till Kungl. Maj :t och begära dispens.
Det synes vara onödigt hårdhänt. Det
är självklart, som herr Nilsson i Göteborg
har påpekat, att staten inte kan
hålla dyrbar utbildning åt aspiranter
och riskera att dessa »hoppar av» hur
som helst. Men herr Nilsson pekade
själv på korrektivet; de inte obetydliga
premier som är förenade med utbildningens
olika stadier utgör ett kraftigt
incitament för att vederbörande fullföljer
sin utbildning.

Herr talman! Att ingå i detalj på dessa
frågor, tror jag inte ger så mycket.
Utskottet har önskat att den sittande
utredningen skall få granska problemet.
Det är en ganska hovsam och anspråkslös
önskan som utskottet har, och
jag föreslår, herr talman, att kammaren
bifaller denna.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag undrar vad det är
som gör att herr Hamilton särskilt ömmar
för de förhållanden som rör reservofficerarna.
övrigt värnpliktigt befäl
ålägges ju också en viss utbildningstid,
även om den inte är av samma
längd.

Det är stora krav som ställes på befälet
inom försvaret med hänsyn till den
snafbba tekniska utveckling som nu
sker. Statsmakterna måste väl ändå utöva
något inflytande över hur det hela
skall vara.

Ändringar i 27 § värnpliktslagen

Men jag skall inte diskutera längre
om den saken utan övergår till att göra
en annan reflexion. Jag räknar herr
Hamilton till dem som när det gäller
den enskilde medborgarens personliga
uppoffringar och kostnader för försvaret
inte anser någon möda för stor och
inga kostnader för höga. Men i detta
speciella fall, vilket jämfört med de
stora sammanhangen är ganska betydelselöst,
ådagalägger han en ovilja
mot en personalgrupps utbildning, som
staten av effektivitetsskäl anser vara
nödvändig.

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Herr Nilsson i Göteborg
försöker blanda bort korten genom att
tala om värnpliktigt befäl i allmänhet.
Vi skall komma ihåg att för värnpliktigt
befäl t. o. m. underofficer är all
utbildning obligatorisk. Det gäller alltså
bara för värnpliktiga officerare frivilliga
åtaganden, men dessa gäller högst
för sex månader. För en ungdom är det
en väsentlig skillnad mellan sex månader,
en överskådlig tid, och 380 dagar.

Beträffande mitt intresse för försvaret,
dess effektivitet och nödvändigheten
av att fordra uppoffringar av medborgarna
kan jag säga att herr Nilsson
i Göteborg har alldeles rätt. Det är
just detta intresse som gör att jag betraktar
det som ytterligt motbjudande
att i dessa fall hålla folk inne för en utbildning
som de antingen inte duger
till eller absolut motsätter sig. Detta,
om någonting, är dålig ekonomi och
vittnar om ett ringa intresse för försvaret,
herr Nilsson!

överläggningen var härmed slutad.

106 Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Ändrad lydelse av 23 § jaktlagen

begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Nils Elowsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
102 ja och 95 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 21

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
om reseersättning från den allmänna
sjukförsäkringen i samband med
sjukgymnastisk behandling, m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 22

Föredrogs och lades till handlingarna
andra lagutskottets memorial nr 24, för -

anlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av andra lagutskottets
utlåtande i anledning av väckta
motioner angående ersättning från den
allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastisk
behandling.

§ 23

Ändrad lydelse av 23 § jaktlagen

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motion angående
ändrad lydelse av 23 § jaktlagen.

Tredje lagutskottet hade behandlat
en inom riksdagen väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 21 i andra kammaren,
av herr Levin.

Motionären hemställde, »att riksdagen
måtte besluta vidtaga den ändring
i lagen om rätt till jakt att paragraf 23
får följande lydelse: Förvildad katt som
anträffas utanför gård eller trädgård
må av jakträttsinnehavaren eller hans
folk saklöst dödas».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 21, icke måtte föranleda annan
riksdagens åtgärd än att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde,
att motionen jämte utskottets utlåtande
i ärendet överlämnades till 1949 års
jaktutredning.

Reservation hade avgivits av herr
Levin, fru Torbrink och herr Persson i
Tandö, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med bifall till
förevarande motion, 11:21, måtte för
sin del antaga följande

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 23 § lagen den 3 juni 1938
om rätt till jakt (nr 274).

Härigenom förordnas, att 23 § lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11 107

Ändrad lydelse av 23 § jaktlagen

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 §.

Katt som anträffas utanför gård eller Förvildad katt som anträffas utanför
trädgård må av jakträttsinnehavaren gård eller trädgård må av jakträttsineller
hans folk saklöst dödas. nehavaren eller hans folk saklöst dödas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag har jämte ett par
andra utskottsledamöter till detta utskottsutlåtande
fogat en reservation,
som jag skall försöka att motivera med
några ord.

Utskottet säger i sitt utlåtande, att
katten sedan lång tid tillbaka har behandlats
med stränghet i lagstiftningen.
Ja, det är riktigt att så skett, men medan
lagstiftning i allmänhet, antingen
det gäller jaktlag eller övrig lag, undan
för undan har givits en humanare utformning,
har bestämmelserna om katten
skärpts så att desamma nu är betydligt
mer inhumana än vad de var
för hundra år sedan. Enligt 1864 års
jagtstadga ägde envar rätt att döda katt
som anträffades i skog eller hage. Därmed
ville man tydligtvis markera, att
det var de förvildade katter som höll
sig borta från bebyggelsen och som livnärde
sig utan att ha kontakt med människor,
man ville ge rätt för envar att
döda.

Men nu gällande lagstiftning är betydligt
mera inhuman. »Katt som anträffas
utanför gård eller trädgård må
av jakträttsinnehavaren eller hans folk
saklöst dödas», lyder nu jaktlagens kattparagraf.
Därmed har man utvidgat rätten
att döda eller på annat sätt bemäktiga
sig katt från att tidigare ha gällt
kringströvande katter i skog och hage
till att gälla envar katt som tillfälligtvis
kommit utanför sin ägares gård eller
trädgård. Det betyder också att kattjakten
flyttats in i städer och samhällen.
Inte så att man i allmänhet skjuter

katterna där, men man infångar dem
för försäljning till vetenskapliga institutioner
för experiment. Det är inte på
något sätt förvildade katter man här har
att göra med, en förvildad katt går säkerligen
inte lätt att locka i en fälla,
utan det är grannarnas tama huskatter
det gäller. Ofta är kattägarna gamla,
ensamma och fattiga människor, för vilka
katten är en kär och trogen vän, men
när densamma så utan vidare försvinner
har de i de flesta fall varken råd
eller andra möjligheter att efterspana
vart den tagit vägen. Det är många tragedier,
som dessa samvetslösa kattfångare
varit orsak till, och det har hänt, att
gamla människor blivit nedbrutna och
sjuka av sorg över deras katts öde. Men
det har också hänt, att kattägaren haft
ekonomiska och andra möjligheter att
spåra sin katt, och vi har ju av tidningarna
sett, att t. ex. en kattägare i sydligaste
Sverige, som förlorat sin katt,
uppspårade den och återfann den på
en vetenskaplig institution i Stockholm.

I sitt remissvar till tredje lagutskottet
ansluter sig domänstyrelsen till uppfattningen
om det olämpliga i att tamkatter
lockas i fällor och därefter försäljes.
Det torde ej heller ha varit lagstiftarnas
mening att godkänna ett sådant
förfarande, som av den stora allmänheten
måste allvarligt fördömas,
fortsätter styrelsen. Tredje lagutskottet
instämmer i detta och säger, att det förfarande
som i viss utsträckning synes
förekomma att allenast för ekonomisk
vinning locka tamkatter i fällor för försäljning
till vetenskapliga institutioner
eller eljest vill utskottet allvarligt fördöma.
Men vad är ett fördömande av
för värde, när man inte vill vara med

108 Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Ändrad lydelse av 23 § jaktlagen

på att ändra den lagstiftning som nu
möjliggör att dylikt sker och sker inom
lagens skydd? Att samvetslösa människor
har lagligt skyddad rätt att sätta
upp fällor med lockbete vid gränsen till
grannens trädgård för att för vinnings
skull tillägna sig grannens tama katt
är upprörande. Och vad skulle man säga
om det gällde grannens övriga husdjur? Det

finns kanske de som tvivlar på
att gällande lag verkligen tillåter något
dylikt, men hur otroligt det än låter
är det verkligen fallet. Jag skall här ta
ett par exempel som bevis.

Till poliskammaren i Malmö inkom
någon gång 1952—1953 en anmälan från
en djurskyddsförening mot en namngiven
person som inom stadens område
infångat och försålt katter till en institution
i Lund. Ärendet överlämnades för
utredning till kriminalpolisen. Den utpekade
erkände. Han påstod visserligen
att hans avsikt varit att fånga förvildade
katter, men han vidgick att även tama
katter infångats och försålts. Vid några
tillfällen hade kattägare på institutionen
i Lund uppsökt och återfått sina
katter. Sedan utredningen avslutats avskrevs
saken efter det att kriminalpolisintendenten
konstaterat att något
brottsligt förfarande ej styrkts.

Den 16 juli 1953 infångades en katt,
tillhörande en fru Persson i Malmö, och
försåldes till fysiologiska institutionen
i Lund, där ägarinnan av katten återfann
den några dagar senare. Försök
hade då påbörjats, och katten kunde
den dagen ej återfås. Ägarinnan blev
därför tillsagd att återkomma påföljande
dag, men då hon återkom hade katten
avlivats. Fru Persson fick ett nervöst
sammanbrott och måste uppsöka
läkare. Genom en djurskyddsförenings
utredning konstaterades vem som infångat
och sålt katten. Det var två »gentlemän»
varav den ene infångat katten
på sin tomt och den andra transporterat
den till Lund och sålt den. De två kattjägarna
anmäldes till åtal, men efter ut -

redning avskrev åklagaren målet och
motiverade sitt beslut med hänvisning
till 23 § i jaktlagen.

Föreningen överklagade detta beslut
till riksåklagarämbetet, som i skrivelse
till statsåklagaren i Malmö lämnade direktiv
hur riksåklagaren ansåg att lagen
skulle tolkas i detta fall samt uppdrog
åt stadsfiskalen i Malmö att anställa
åtal mot de två skyldiga. I riksåklagarens
skrivelse framhölls att katten
otvivelaktigt är ett tamdjur och att
endast förvildad katt men ej tamkatt
kunde ifrågakomma som objekt för jakträtt.

De åtalade företräddes i häradsrätten
av en advokat, som inom parentes sagt
är sekreterare i Skånska jägaresällskapet.
Han åberopade en då ännu ej utkommen
tolkning av jaktlagen av överdirektör
G. A. Bouveng, i vilken hävdas
att även tama katter faller under jaktlagen.
Det ansåg rådhusrätten också,
som i sitt domslut fann det bäst överensstämma
med syftet i 23 § jaktlagen,
att densamma tolkades så att katt, som
anträffas i jakträttsinnehavarens gård
eller trädgård, får dödas av denne och
hans folk. De åtalade frikändes således,
och deras advokat tillerkändes arvode
av allmänna medel med 290 kronor.
Riksåklagaren, som föranstaltat om åtalet,
anbefallde vederbörande åklagare i
Malmö att överklaga rådhusrättens dom.
Så skedde också, men hovrätten ogillade
åklagarens talan.

Jag kan ta ett nyare exempel. En målare
i Furulund förlorade sin katt. Eftersom
han fått vissa upplysningar spårade
han densamma till fysiologiska institutionen
i Lund, som återlämnade
katten men vägrade upplysa om vem
som sålt den dit. Kattägaren fortsatte
emellertid sina efterforskningar, och
det framkom då, att katten försålts av en
granne till målaren. Det föranledde en
anmälan om åtal mot kattfångaren, och
jag skall här med uteslutande av namnen
återge det beslut som landsfiskalen
i Torna distrikt fattade efter förunder -

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11 109

sökning. Det löd: »Såvitt utredningen
ger vid handen har O. någon gång i januari
1959 i källaren till sin fastighet
. .. inom Furulunds köping fångat J:s
katt och därefter transporterat den till
fysiologiska institutionen vid Lunds universitet,
där han försålt katten för 15
kronor.

Jämlikt 23 § har O. varit berättigad att
döda katten. Skäl till åtal mot O. föreligger
därför icke, varför förundersökningen
beträffande denne nedlägges.

Vid prövningen av detta mål har beaktats
det i Svensk Jakt år 1958 sid. 85
återgivna rättsfallet samt uttalande av
G. A. Bouveng i Jakträtt och viltvård.»

Det är således klara papper på att förseelser
som i annat fall skulle rubriceras
som snatteri eller stöld legaliseras
genom den orimliga utformningen av
23 § i jaktlagen. Bara ytterligare ett
exempel. I november 1959 stals en katt
på en gård i östraby. Ägaren var vid
tillfället ute på sina marker, men han
skyndade hem, då han såg en bil framme
vid gården. När han kom hem, hade
bilen lämnat gården och katten var
försvunnen. Genom efterforskningar
blev det klart, att katten gått med en
kattransport från Hörby till Stockholm.
Två ynglingar kunde spåras, och anmälan
om stölden gjordes till landsfiskalen
i Sjöbo. Trots målsägarens upprepade
påstötningar har ärendet ännu ej
föranlett någon åtgärd och vid senaste
förfrågan den 17 mars i år meddelades
endast, att inget besked kunde lämnas
i saken. Med kännedom om utgången
av andra liknande mål drar man sig tydligen
för att väcka åtal, även då fångsten
gjorts på kattägarens egen gård.

Jag skall inte anföra fler exempel,
ehuru säkerligen ytterligare många skulle
kunna plockas fram.

.lag kan emellertid inte i detta sammanhang
underlåta att uttala min förvåning
över att de vetenskapliga institutioner
det här är fråga om verkligen
vill engagera sig i en dylik verksamhet.
Behöver man djur för sina experiment

Ändrad lydelse av 23 § jaktlagen

bör man väl vända sig till sådana som
uppföder djur för institutionernas räkning
— så sker beträffande andra djur.
Hur kan man över huvud inlåta sig med
folk som genom ett kryphål i lagen ges
möjlighet att ostraffat stjäla andras husdjur? Det

har under remissen inte från
något håll kunnat anföras bevis för att
den nuvarande stränga lagstiftningen är
nödvändig. Jägareförbundet, som väl efter
sitt namn att döma borde ha rikligt
med exempel att komma med säger, att
»det torde vidare förhålla sig så att
även en katt, som tillfälligtvis kommer
ut i markerna, är ett skadegörande rovdjur».
Man har tydligtvis inga som helst
bevis för att så är fallet. Då hade man
väl inte låtit sig nöja med ett »torde».
För övrigt hänvisar man till G. A. Bouvengs
kommentarer till nämnda paragraf
i jaktlagen. Det är emellertid betecknande
att även i denna så ofta åberopade
kommentar användes uttrycket
»torde» — det heter att det icke »torde»
finnas några svårare skadedjur än katten
o. s. v. Det är således inte fråga om
några bevisade fakta, utan enbart en
trossak att katten skulle vara särskilt
farlig för småviltet.

Nej, det finns inte något som helst
skäl för att längre bibehålla lagen i dess
nuvarande utformning. Utskottet ställer
sig inte heller helt avvisande, utan föreslår
att motionen överlämnas till 1949
års jaktutredning. Men kan det vara riktigt
att betunga denna utredning, som
nu har varit verksam i 12 år, med ytterligare
uppgifter? Jag betvivlar inte att
utredningen arbetar med all möjlig
energi, men är det inte bättre att den
får slutföra de uppdrag som den har
fatt utan att bli ålagd ytterligare uppgifter.

Även andra skäl än omtanken om utredningens
arbetsro gör emellertid att
jag inte finner det lämpligt att detta
ärende skickas till utredningen. I spetsen
för denna står just den person, vars
uttalanden katthatarna vid varje till -

110 Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Ändrad lydelse av 23 § jaktlagen

fälle åberopar som bevis på vilket farligt
odjur katten är och på nödvändigheten
av att katten får dödas var, när
och hur som helst. Det kan därför aldrig
bli tal om en förutsättningslös utredning,
därest detta ärende remitteras
till 1949 års jaktutredning. För övrigt
är saken så brådskande att det inte kan
vara riktigt att genom en sådan remiss
skjuta den ytterligare på framtiden.

Jag yrkar därför bifall till reservationen.

Herr TURESSON (h):

Herr talman!

Jaktlagens kattparagraf, en utmaning
för herr Levin,

kort och brutalt dekreterar: Utanför
gård eller trädgård

saklöst må anträffad katt av jakträttens
ägare dödas.

Det herr Levin vill skall gälla endast
om katt som förvildats.

Fångst och försäljning av tamkatt
utskottet önskar motverka.
Närmast som stöld bör det ses, och
utskottet därför fördömt att
katter för vivisektionen fångas i fällor
och säljs till

statliga institutioner. Utskottet enat sig
om att

kattfångst i fällor ej borde hänföras
till det begrepp, som
jakten juridiskt bör vara. Här
motionären har fått
stöd för sin vänliga avsikt. Majoriteten
har dock

ansett att erfarenheten visar att katten
det vilda

ävensom småfåglar skadar på ett
förödande sätt.

Detta, herr talman, är fallet såväl med
vildkatt som tamkatt:
även den raraste huskatt rovdjuret
inom sig bär.

Utskottet ock funnit svårt att tamkatt,
om aldrig så kelen,
skilja från katt som förvildats.

Därför motionen bör fällas.
Därför, herr talman, jag yrkar bifall
till utskottshemställan.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! När det gäller jakten på
katter som säljes till vetenskapliga institutioner
råder väl inte mer än en
mening. Både utskottet, reservanterna
och vi andra är överens om att man
måste försöka komma till rätta med
detta problem, men det får ske på annat
sätt än genom ett sådan förslag som motionärerna
framlagt. Det kan hända att
jaktstadgan behöver ändras, men det
kan inte vara nödvändigt att göra detta
i hela den utsträckning motionärerna
önskar. Om motionärerna får som de
vill, skall en tomtägare bara kunna avliva
vildkatter som kommer in på hans
tomt. Men vildkatterna ger sig sällan in
på bebyggda tomter, utan de håller sig
i skogen och utgör naturligtvis en fara
för småviltet där. De katter som gör åverkan
på småfågelsbeståndet i närheten av
bebyggelse är vanligen tamkatter. Deras
ägare har vant dem av med att jaga
småfågel hemma på tomten och då söker
sig katterna till andra tomter, där
de jagar desto mer.

Det finns också tamkatter som flyttar.
Herr Levin ansåg att katten är trogen
mot sin ägare. Ja, det är den i viss
utsträckning, men ägaren är kanske inte
alltid trogen mot katten. Ute i sommarnöjeskommunerna
finns det varenda
höst en mängd övergivna katter, som
sommargästerna lämnat åt sitt öde när
de flyttat in till staden. Dessa katter är
inte några vildkatter utan tvärtom synnerligen
tama och de söker sig till andra
människor, som har mycket svårt att
bli av med dem. Det är ett djurskyddsintresse
inte minst med hänsyn till katterna
själva, att dessa övergivna sommarnöjeskatter
fortast möjligt blir infångade
och avlivade.

Det händer ofta att hängivna kattälskare
skaffar sig en kattunge utöver
den katt de redan har. Då vantrivs den
gamla katten. Han vill inte ha någon
rival, utan följden är att han flyttar och
slår sig ned på något annat ställe —

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11 111

utan att fråga ägaren om han är välkommen.
Jag vet vad jag talar om, ty
jag har vid fyra olika tillfällen blivit
adopterad av katter. Bara i ett fall lyckades
jag få tag på ägaren som kom och
hämtade sin katt och själv avlivade den,
eftersom katten tydligen inte ville stanna
i sitt gamla hem ■— han hade rymt
tidigare och blivit återhämtad. En annan
gång kunde jag skaffa ett fosterhem
åt katten hos en familj. Den trivdes
emellertid inte där utan gav sig i väg,
men den kom inte tillbaka till mig utan
lyckliggjorde någon annan. I de båda
återstående fallen hade jag — efter att
i flera veckor ha försökt övertyga katterna
om att jag varit mycket otrevlig
fostermamma och att de borde flytta
från mig — inte något annat val än att
låta avliva katterna. Men det skulle jag
inte ha haft rätt till, om herr Levin fått
sin vilja fram.

Det har här gjorts jämförelser med
andra tamdjur som är skyddade mot
avlivning. Men en häst eller en ko, som
råkar på avvägar, smyger sig inte in i
en bostad och gömmer sig under sängen.
Inte heller kryper de in under husgrunden
och föder ungar, såsom tamkatterna
med förkärlek gör på andras
tomter.

Det talas också i motionen om vilda
djur som har blivit tämjda och som har
större rätt än katterna. Nu vet jag inte
hur ett lejon eller en boaorm beter sig
om de hålls som husdjur, men blir detta
vanligt och de företar strövtåg på andra
människors tomter, måste man vidta
åtgärder för att skydda sig mot dem.
För närvarande är detta problem inte
aktuellt; detta särproblem gäller bara
katter.

Naturligtvis är det riktigt att vi försöker
att så långt det är möjligt skydda
kattägare som är måna om sina djur
mot att få dem stulna, men det är också
nödvändigt att vi andra, som inte är
kattägare och kattvänner, får behålla
möjligheten att skydda småfåglarna på

Ändrad lydelse av 23 § jaktlagen

våra tomter och oss själva mot alltför
närgångna katter.

Herr talman! Jag har inte något annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Det var intressant att
höra hur katterna är efterhängsna mot
fröken Olsson. Hon påstår att hon är en
väldig fågelvän, men när man hör om
hennes intresse för katterna kan man
också ungefär förstå hurudant hennes
intresse för fåglarna är. I allmänhet
brukar människor som intresserar sig
för djur intressera sig för alla djur, om
dessa så är katter eller fåglar. Ofta är
kattvännerna också de verkliga fågelvännerna
och katthatarna de verkliga
fågelhatarna. Så förhåller det sig väl för
det mesta, fröken Olsson.

Fröken Olsson nämnde att det står
något om vilda djur som tämjts i motionen.
Det behöver faktiskt inte vara
fråga om lejon eller tigrar; vi har åtminstone
två fall — ett med en silverräv
och ett annat med en blåräv — då vilda
djur som tämjts kommit ur fångenskapen
ut på andras jaktmarker, där de
skjutits. Jägarna blev åtalade och dömda,
därför att de inte hade rätt att jaga
ett som regel vilt djur som hade tämjts,
även om det tillfälligt kommit loss ur
fångenskapen. Man behöver sålunda inte
ta till lejon eller tigrar utan kan hålla
sig till de fall som vi haft här i landet.
Det är bara katten som är alldeles fredlös.

För övrigt är det kanske riktigt att
katten i viss utsträckning kan döda
småfåglar, men vi har en hel rad av rovfåglar,
t. ex. av hök- och falksläkterna,
som nästan helt och hållet lever på småfåglar
men som vi de senaste åren har
totalfridlyst. Det har då ansetts att det
förhållandet att de dödar andra, mindre
djur, inte borde utesluta rätten för
dem att ändå få leva. Däremot kan man

112 Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

inte tillåta att en katt, om den är aldrig
så tam, får överskrida gränsen till ägarens
tomt eller trädgård — då skall den
vara fredlös för alla. Jag tycker att det
är ett orimligt förhållande, och ingen
kan rubba mig från den ståndpunkten.
Det är klart att kammaren kan fälla
motionen, men jag kan försäkra att jag
skall komma tillbaka.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Levin begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Levin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Levin begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 117 ja och 64 nej,
varjämte 24 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 24

Nya former för hedersbevisning för lång
och trogen tjänst inom det statliga verksamhetsområdet Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av
väckt motion om nya former för hedersbevisning
för lång och trogen tjänst
inom det statliga verksamhetsområdet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Det var en gång två
äldre damer som bodde tillsammans.
Den ena av dem hade fått medalj, hon
hade fått S:t Eriksmedaljen första
gången den utdelades. Hon bevarade
den väldigt noga i ett etui i en byrålåda.
Så hände det sig, att hennes väninna
var tvungen att lämna henne ensam
en kväll, och då blev glädjen stor
när en annan väninna kom på besök.
Denna väninna hade helt nyligen också
blivit medaljerad. Hon hade fått medaljen
för nit och redlighet. När sedan
den först medaljerade damen dagen
därpå tillfrågades av sin väninna, som
inte hade fått någon medalj, vad de båda
damerna hade roat sig med kvällen
före, fick hon till svar: Jo, vi satt och
tittade på våra medaljer.

Jag tror att det är så det ofta går till
i medaljörernas kretsar; de sätter sig
en och annan gång och tittar på medaljerna.
Jag är fullt medveten om att det
finns människor, som tycker att detta är
lika roligt, som jag tycker det är att
titta på gamla fotografier, särskilt om
medaljerna utdelats av en kunglig hand
eller av en hög verkschef. Det blir liksom
en blomma, som man suger honung
ur den återstående delen av livet.

Jag är alltså medveten om att en medalj
har ett stort affektionsvärde för
många människor, men jag drömde aldrig
om att beredningsutskottets ledamöter
var så bundna vid gamla konventionella
tänkesätt som utlåtande visar.
Skrivningen ger belägg för min

Onsdagen den 22 mars 1961 Nr 11 113

Interpellation ang. obligatorisk sjuk- och yrkesskadeförsäkring av elever vid de s. k.

inbyggda yrkesskolorna

gamla tes — en tes som jag anammade
redan som ombudsman — nämligen att
en arbetsgivare aldrig gör en förbättring
utan att de anställdas organisationer
eller den anställde själv kräver en ändring.
Utskottet klarar sig undan ett ställningstagande
genom att hänvisa till att
frågan om medaljväsendet kommer upp
under minst två förbundskongresser i
sommar.

Mitt syfte med motionen var att väcka
arbetsgivaren statens uppmärksamhet
på denna fråga. Även om man väl
kan säga att det är en fråga för företagsnämnderna
att ta upp, skadar det
inte att de missnöjdas talan förs även
av någon som står utanför gruppen.
Jag har mött många statsanställda, som
känner sig missnöjda med denna form
av hedersbevisning. De anser att liksom
de privata företagen i mycket stor utsträckning
har övergått till att lämna
andra minnesgåvor, så borde staten
också kunna göra det. Jag har dock aldrig
tänkt mig annat än — även om detta
inte står i motionen — att det skall bli
en valfrihet, så att man skulle kunna få
välja mellan en medalj och någon annan
gåva.

Jag känner till landsting, där man sedan
flera år tillbaka har haft det systemet,
att de anställda fått välja mellan
en medalj eller en klocka, och det har
sagts mig att det inte på många år har
förekommit att någon har valt medaljen.
Man tycker liksom att klockan är mera
gångbar. Jag har som sagt mött flera
som ’-elat ha någonting annat, och sedan
jag avlämnat denna motion har jag fått
flera brev från människor som är i den
situationen, att de skulle ha fått en medalj
eller att de kanske kan ha utsikt
att få en sådan. Dessa människor har
hälsat denna motion med glädje. Eventuella
medaljvänner har emellertid inte
låtit höra av sig. Kanhända har de förlitat
sig på det konservativa utskottet
— vad vet jag.

Jag hoppas i alla händelser att ut8
— Andra kammarens protokoll 1961. Ni

skottets fromma önskan att de anställda
ställer krav på en ändring skall uppfyllas,
och fastän jag tycker att det vore
självklart att beredningsutskottet hade
givit arbetsgivarparten tillfälle att ta
initiativet har jag, herr talman, inget
yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 25

Föredrogos vart för sig allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner
om hälsoundersökning av unga kvinnor,
och

nr 10, i anledning av väckta motioner
om taxenedsättningar för busstrafiken.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 26

Interpellation ang. obligatorisk sjuk- och
yrkesskadeförsäkring av elever vid de

s. k. inbyggda yrkesskolorna

Ordet lämnades på begäran till

Herr SENANDER (k), som yttrade:

Herr talman! I slutet av år 1960 fälldes
ett utslag i försäkringsrådet som
ställer eleverna vid de s. k. inbyggda
yrkesskolorna utanför den obligatoriska
sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.
Som följd härav har riksförsäkringsanstalten
utsänt ett cirkulär vari det bland
annat förklaras:

»Riksförsäkringsanstalten har funnit
att den som är elev vid en till kommunal
yrkesskola hörande s. k. inbyggd
skola, icke skall i denna sin egenskap
betraktas som arbetstagare i allmän eller
enskild tjänst enligt lagen om allmän
sjukförsäkring, till följd varav den
inkomst han såsom elev uppbär, icke
skall utgöra inkomst av tjänst. Inkoms11 -

114 Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Interpellation ang. sysselsättningen inom skogsbruket

ten skall ej heller utgöra inkomst av
annat förvärvsarbete.»

Berörda elever är följaktligen utstängda
från möjligheten att erhålla
sjukpenning i händelse av sjukdom eller
yrkesskada. Försäkringsrådets tolkning
av arbetstagarebegreppet i detta
fall kan, såvitt jag förstår, omöjligen stå
i överensstämmelse med allmänna sjukförsäkringslagens
anda och mening. På
de unga yrkeselever, som drabbas av
utslaget, måste det verka totalt obegripligt,
att de skall berövas försäkringsskydd
i fråga om sjukdom och yrkesskada
enbart därför att de anses som
arbetstagare i sitt förhållande till yrkesskolan
och inte till det företag, där
de meddelas sin praktiska yrkesundervisning.
Genom detta ytterligt formalistiska,
för att inte säga byråkratiska betraktelsesätt,
blir många tusentals ambitiösa
ungdomar utestängda från ett
viktigt socialt skydd som tillkommer
landets medborgare i övrigt.

Då det måste anses vara otänkbart att
försäkringsrådets tolkning skall vinna
burskap hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande fråga:

Vilka åtgärder kan förväntas från
statsrådets sida i syfte att undanröja
den diskriminering av ungdomen i de
s. k. inbyggda yrkesskolorna, som genom
försäkringsrådets tolkning av arbetstagarbegreppet
tagit sig uttryck i
att den utestänges från den obligatoriska
sjuk- och yrkesskadeförsäkringen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 27

Interpellation ang. sysselsättningen inom
skogsbruket

Ordet lämnades på begäran till

Herr SUNDELIN (s), som yttrade:

Herr talman! Sysselsättningen inom

skogsbruket karakteriseras av starka
variationer. Den vikande konjunkturen
under 1957 medförde en betydande arbetslöshet
inom skogsarbetarkåren i
Norrland. Skogs- och flottningsarbetarförbundets
arbetslöshetskassa utbetalade
1957 i arbetslöshetsersättningar ca
3,2 miljoner kronor mot ca 2,4 miljoner
kronor 1956. Arbetstillgången inom
skogsbruket försämrades därefter ytterligare
i samband med den allmänna
konjunkturavmattningen. Ersättningarna
från arbetslöshetskassan uppgick under
tiden maj 1958—april 1959 till ca
7,1 miljoner kronor. Efterfrågan på
virke har därefter stigit och därmed
också sysselsättningen för att under innevarande
avverkningssäsong ligga på
en nivå som kräver import av utländsk
arbetskraft.

Samtidigt med att skogsbrukets anställda,
på grund av variationerna i
konjunkturen, icke kunde beredas en
tryggad anställning behöll i stort sett
sågverken och cellulosaindustrien sina
anställda genom att i viss utsträckning
producera på lager. Vid minsta köpmotstånd
för skogsindustriens produkter
blir verkningen den att man minskar
uttagen i skogen, med vikande sysselsättning
för skogsarbetarna. Skogsbrukets
anställda blir de som får bära
nästan hela bördan av näringens anpassning
till det uppkomna försäljningsläget.
Men man kan också göra den
iakttagelsen, att skogsägarna vid fallande
priser och skärpt konkurrens söker
kompensation genom att i viss mån
förlägga avverkningarna till de bästa
avsättningslägena, vilken omständighet
medför minskat behov av arbetskraft
lokalt med arbetslöshet som följd. Denna
otrygghet i anställningen för det
stora flertalet av denna arbetstagargrupp
har medfört en kraftig avgång
från yrket. En ökad rationalisering och
mekanisering av skogsarbetet har givetvis
också medverkat till minskningen
av behovet av arbetskraft inom skogsbruket.

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11 115

Interpellation ang. sysselsättningen inom skogsbruket

Den låga årsinkomsten, osäkra anställningsförhållanden
och därmed
otryggheten för skogsarbetarna medför,
som ovan sagts, en flykt från yrket och
därmed en många gånger icke önskvärd
utflyttning från vissa skogskommuner.
Många kommuner har, då skogsarbetarna
inte kunnat erhålla arbete, anordnat
omskolningskurser. Företrädesvis har
de yngre yrkesutbildats, men de har i
mycket liten omfattning kunnat erhålla
arbete i hemkommunen. De flesta har
flyttat till andra, framför allt bättre betalda
och lättsammare arbetsområden.
Det har också hänt att en del för skogsarbetet
yrkesutbildade inte ansett sig
kunna stanna kvar, då deras utkomstmöjligheter
i skogen varit för dåliga.
Detta har i sin tur inneburit, att åldersfördelningen
inom skogskommunerna
blivit ogynnsam. Antalet åldringar och
icke arbetsföra ökar i antal under det
att de yrkesverksamma åldrarna minskar
i oroväckande grad. Jag vill också
erinra om att det hårda arbetet i skogen
orsakat, att många med mer eller
mindre arbetsdefekter blir socialfall
och en ekonomisk belastning för kommunerna,
eftersom sådan arbetskraft
har ytterst svårt att finna sysselsättning.
Skogsarbetet är för hårt för dem
och inga andra företag vill heller ge
dem sysselsättning. Redan nu brottas
många sådana kommuner med svåra
ekonomiska problem. Det är inte bara
de i skogen sysselsatta utan befolkningen
över huvud taget som får sämre levnadsförhållanden;
eftersom skogsarbetarnas
arbetsinkomster är låga och antalet
arbetsföra människor minskar blir
det inte möjligt för kommunerna att
hålla den service som bättre lottade
samhällen har möjligheter till. Många
av dessa kommuner har redan nu en
samlad utdebitering, som överstiger 20
kronor. Denna utveckling, som pågått
de senare åren, kan inte längre få fortgå Skogsbruket

har dock en framtid, och
de människor som valt att få sin ut -

komst därifrån bör också i likhet med
andra samhällsgrupper ges trygghet i
sin anställning. Förutsättningar finns
även för att skapa denna trygghet. Den
svenska cellulosaindustrien är just nu
inne i ett mycket livligt expansionsskede.
Vid detta års utgång beräknas
den totala årskapaciteten uppgå till 5,67
miljoner ton. Under de närmaste fyra
åren (1961—1964) beräknas tillkomma
en kapacitet på 1,5 miljoner ton. Dessa
siffror vill visa, att kapacitetsökningen
gått i raskare takt mellan 1958 och 1960
än vad man tidigare beräknat och att
den sammanlagda kapaciteten 1964 beräknas
uppgå till drygt 7 miljoner ton.

Industrien kommer att kräva avsevärt
mer virke iin tidigare, samtidigt
som skogsvårdande åtgärder ar en
brådskande och angelägen uppgift. Det
är uppenbart att statsmakterna bör
medverka till att råvara finns tillgänglig
och att den kan tillföras industrien
i erforderlig omfattning.

Det borde således finnas goda förutsättningar
för att skogsarbetarna skulle
få en förbättrad lönesättning, kunna
beredas en jämn och trygg anställning,
samtidigt som skogskommunerna finge
tillfälle att stabilisera sin ekonomi genom
skattesänkningar eller genom andra
skattereglerande åtgärder skapa bättre
förutsättningar för en varaktig bosättning.

Skogsbruket måste kunna konkurrera
om arbetskraften. Det måste skapas likställighet
mellan skogsarbctaren och
andra anställda med likartat arbete.
Skogsbruket måste kunna lämna garantier
för full sysselsättning, trivsel och
trygghet inom yrket. Man måste ställa
tekniska hjälpmedel till skogsarbetarens
förfogande, men han skall i likhet med
andra yrkesgrupper få fri tillgång till
dem och de skall finnas på arbetsstället
att tagas i bruk vid arbetsdagens
början. (Vem kräver att en väg- eller
anläggningsarbetare själv skall inköpa,
underhålla och på egen rygg medföra
arbetsmaskiner miltals fram till sin ar -

116 Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Interpellation ang. sysselsättningen inom skogsbruket

betsplats? Man kräver det av skogsarbetaren;
han skall hålla motorsåg och
andra verktyg och själv transportera
verktygen till arbetsplatsen.) Skogsbilnätet
måste snabbt byggas ut dels för
att förbilliga råvaran och dels för att
förbättra landsbygdens kommunikationer
och på det sättet öka trivseln.

Skogsbrukets målsmän och inte minst
samhället måste vidtaga åtgärder för att
ge arbetstagarna bättre utkomstmöjligheter.
Stadsnäringarna har under den
senare tiden dragit till sig en mycket
stor del av framför allt den yngre arbetskraften.

Vakanserna har fått fyllas med utländsk
arbetskraft. Är det någon som
vet hur länge vi får behålla denna arbetskraftsreserv,
detta lån av arbetskraft?
Är det rimligt att söka klara en
betydande exportindustris råvarubehov
genom tillfällig arbetskraft? Är det
rimligt att planering och organisation
skall vara sådan inom skogsbruket, att
stat och kommun genom beredskapsarbeten
och arbetslöshetsförsäkring långa
tider skall underhålla arbetskraft till
skogsbruket? Har skogsbrukets målsmän
intresse av att tillförsäkra sig arbetskraften
måste det ske snart, innan
bättre skötta och organiserade näringsgrenar
suger till sig arbetskraften.

Den kan inte få fortsätta, denna misshushållning
av arbetskraft, en misshushållning,
som är direkt ruinerande
inte bara för den enskilde skogsarbetaren
och berörda kommuner, utan också
för samhället som sådant.

Under flera år tillbaka har företrädare
för skogsbruket uppgivit, att det
inom olika skogsbolag, domänverket
och övriga skogsägargrupper, pågår
utredningar om i vilken omfattning rationaliseringar
och omläggningar av
skogsdriften kan genomföras. Undersökningar
och prognoser har upprättats
för bedömning av arbetskraftsbehovet
i skogen, och konferenser och möten
av skilda slag har hållits, där skogens
rationaliseringsfrågor och arbetskrafts -

problem varit det dominerande inslaget.
Där har skogsindustriens talesmän
uppträtt välvilligt och medgivit angelägenheten
av att något bör göras, som
ger de i skogen sysselsatta ett bättre
arbetsförhållande. De förväntningar,
såväl den enskilde som berörda kommuner
ställde på de många utredningar
och deklarationer som lämnades, har
icke uppfyllts. Fortfarande arbetas det
i skogen under samma otrygghet och i
stor omfattning mot dålig betalning.

För de förbättringar som åstadkommits
har den fackliga rörelsen fort en
lång och hård kamp. Skogsarbetsgivarnas
organisationsstyrka är skogsarbetarnas
överlägsen, vilket självfallet haft
sin stora betydelse i fråga om lönsamheten
i arbetet. Här berörda kommuners
strukturförhållanden, rörligheten
år från år i arbetet och den tillfälliga
arbetskraft som vid vissa tillfällen står
till skogsbrukets förfogande, utgör svårigheter
för den fackliga rörelsen att
skapa en med arbetsmarknaden i övrigt
jämförbar levnadsstandard.

Med skogsbrukets nuvarande inställning,
oförmåga till verkliga krafttag
för att trygga arbetskraftsfrågan och
den bristande förståelse, som ådagalagts
när det gällt att betala bättre löner
kan inte skogsnäringens behov av arbetskraft
säkras.

Med hänvisning till vad jag här anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få rikta följande
frågor:

1. Är statsrådet beredd att i det allmännas
intresse medverka till att det
inom skogsnäringen genomföres rationaliseringar
av sådan art, att nuvarande
arbetsförhållanden förbättras?

2. Är statsrådet beredd också att medverka
till att det från det allmännas sida
vidtages åtgärder, som snarast möjligt
leder fram till jämn och trygg sysselsättning
för skogsarbetarkåren?

Denna anhållan bordlädes.

Onsdagen den 22 mars 1961

Nr 11 117

§ 28

Interpellation ang. ökad statsfinansiering

av investeringarna för enhetsskolans
genomförande

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Luttra (ep), som yttrade: Herr

talman! Enligt skolöverstyrelsens
beräkningar uppskattas investeringsbehovet
under budgetåren 1961/62
—1970/71 inom det allmänna skolväsendet
till ca 2 000 miljoner kr., varav
ca 1 400 miljoner kr. kommer på investeringsperiodens
förra hälft. Detta
stora investeringsbehov redan under
de närmaste fem åren sammanhänger
i huvudsak med enhetsskolans genomförande.

Det är av utomordentlig betydelse
att detta investeringsprogram kan genomföras
och att kostnaderna för detsamma
fördelas någorlunda jämnt efter
skattekraft på landets invånare. Nuvarande
statsbidragsbestämmelser är i
detta avseende allt annat än tillfredsställande.
Genom att antalet skattekronor
främst på grund av penningvärdeförsämringen
ökat ganska kraftigt i
absoluta tal men variationen i skatteunderlag
mellan olika kommuner förblivit
i stort sett oförändrad, har statsbidragets
skatteutjämnande effekt så
gott som helt eliminerats. Endast ett par
kommuner är genom sitt låga skatteunderlag,
under 17 skattekronor per invånare,
kvalificerade för ett något
högre statsbidrag än det normala. Alla
övriga kommuner hänföres till samma
bidragsgrupp.

Genom de stora skillnaderna i skatteunderlag
mellan olika kommuner ger
dessa bidragsbestämmelser väsentligt
olika skolkostnader, per skattekrona
räknat, i skilda kommuner. Genomsnittligt
har landskommunerna redan
dubbelt så höga kostnader per skattekrona
för det obligatoriska skolväsendet
som städerna och i de enskilda fallen
blir skillnaderna än större. Särskilt
markanta blir dessa skillnader gi -

vetvis för nya utgifter, t. ex. för enhetsskolan,
genom att de så att säga lägges
till de tidigare kommunalbudgeterna, i
vilka vissa skattelindringsbidrag och
skatteersättningsbidrag ingår. Inte
mindre än 106 kommuner hade 1959
mindre än 20 skattekronor per invånare,
medan 138 kommuner hade mer än
40 skattekronor per invånare. Det betyder
att investeringskostnaderna för
enhetsskolan, liksom en rad andra allmänna
angelägenheter, blir mer än dubbelt
så höga per skattekrona i de 106
kommunerna som i de 138.

Riksdagen har redan 1945 uttalat sig
för hälften-hälften principen vad det
gäller kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun i fråga om skolkostnaderna
och allmänna statsbidragsutredningen
uttalade så sent som 1956 (stencilerat
betänkande 13/12 1956) att syftet
med differentieringen av statsbidragen
bör vara att — vid lika kostnad per invånare
-— ge samma kostnad per skattekrona
i olika kommuner. Allmänna statsbidragsutredningen
presenterade också
ett färdigt förslag om differentieringen
av statsbidragen med hänsyn till den
varierande skattekraften, vilket i stort
sett skulle återställa den 1945 år beslutade
hälftendelningsprincipen. Sänkningen
av statsbidragskvoten från
50 % till nuvarande 35—38 har nämligen
skett genom att skatteunderlagsdifferentieringen
successivt minskat. Det
är alltså de skattesvaga kommunerna
som fått sina statsbidrag relativt sett
minskade.

Regeringen har hittills inte funnit
sig föranlåten att till riksdagen föreslå
ett införande av allmänna statsbidragsutredningens
förslag i detta avseende,
utan hänvisat frågan till en ny
utredning; till 1958 års skatteutjämningsutredning,
som inte kan väntas
framlägga förslag förrän till 1964 års
riksdag, d. v. s. när huvudparten av
detta investeringsprogram skall vara avslutat.

Kommunerna befinner sig i dag i en
svår ekonomisk situation. Den kommunala
utdebiteringen har under en

118 Nr 11

Onsdagen den 22 mars 1961

Interpellation ang. ökad statsfinansiering

genomförande

tioårsperiod ökat med nära fem kronor.
Kostnadsstegringar ocli övertagandet
av nya uppgifter kommer att leda
till nya ekonomiska påfrestningar. Vad
gäller skolan kan överförandet av en
större del av utgifterna på staten motiveras
även från den synpunkten, att utbildningskostnaderna
ofta inte ger »avkastning»
i den bygd där »investeringen»
i utbildning göres. Genom befolkningsomflyttningen
har här under en
lång följd av år utflyttningsorterna direkt
subventionerat näringslivet i inflyttningsorterna.
Även om det bjuder
emot att betrakta grundutbildningen
som en »företagsekonomisk» fråga, anser
jag att resonemanget har sitt berättigande,
och det står enligt min mening
fullt klart, att kravet på lika skolkostnader
per skattekrona i olika bygder
är ett minimikrav. Likaså är det enligt
min mening inte möjligt att för en
lösning på denna fråga avvakta resultatet
av utredningar, som kan väntas
framlägga förslag först när huvudparten
av detta investeringsprogram är
genomfört.

Med stöd av vad ovan anförts ber jag
därför om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd att i skatteutjämnande
syfte framlägga förslag
om en ökad statsfinansiering av de investeringar,
som under de närmaste
åren behövs för enhetsskolans genomförande? Denna

anhållan bordlädes.

§ 29

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag,

av investeringarna för enhetsskolans

avseende justitiedepartementets verksamhetsområde
;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1961/62;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Svenska silikatforskningsinstitutet,
m. m.; och

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statens provningsanstalts
organisation och verksamhet,
m. m.; samt

från riksdagens kansli:

nr 102, angående val av ombud i
Europarådets rådgivande församling
med suppleanter.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens
förordnanden:

nr 103, för herr Bengt Elmgren att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 104, för herr Ingemar Andersson
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 105, för herr Sven Gustafson att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 106, för herr Gunnar Hedlund att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 107, för herr Hans Hagnell att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 108, för herr Gunnar Heckscher
att vara omhud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 109, för herr Yngve Möller att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 110, för fröken Lisa Mattson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 111, för herr Per-Olof Hanson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

Nr 11 119

Fredagen den 24 mars 1961

nr 112, för herr Torsten Andersson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 113, för fru Elisabeth Sjövall att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och

nr 114, för herr Carl Göran Regnéll
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

§ 30

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 67, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.,

nr 75, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62,

nr 88, med förslag till åtgärder för
förbättring av rekryteringen till polisväsendet
m. m.,

nr 94, angående ett system för permanent
skördeskadeskydd, m. m.,

nr 96, angående tillägg till investeringsplanen
för statens järnvägar,

nr 99, angående försäljning av viss
allmänna arvsfonden tillfallen fast
egendom, och

nr 102, med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli
1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 31

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

För enskilda angelägenheter får jag
härmed anhålla om ledighet från riksdagen
från den 5 april till och med den
11 april.

Stockholm den 22 mars 1961

T. 6. von Seth

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad Annie Jäderberg ämnar
deltaga i en Nordisk kurs i Paris,
Frankrike, och anhåller därför om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
25 april—5 maj 1961.

Annie Jäderberg

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 32

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.32.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 24 mars

KL 11.00

I 1

Justerades protokollet för den 17 innevarande
mars.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad, som blivit utsedd till
ledamot av riksdagens Andra Kammare

för Kalmar läns valkrets, avsäger sig
härmed detta ledamotskap från och
med den 31 mars 1961.

Som skäl för denna min avsägelse
anföres fullgörandet av offentliga uppdrag
i hemlänet.

Gränö, Jämforscn, den 22 mars 1961
John Johansson

Denna avsägelse blev av kammaren
godkänd.

120 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

§ 3

Upplästes ett till kammaren inkommet
läkarintyg, avsett för vederbörande
sjukkassa, varav inhämtades att herr
Nyberg vore sjukskriven från och med
den 20 innevarande månad till och med
den 9 nästkommande april.

Herr Nyberg beviljades erforderlig
ledighet från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 4

Meddelande ang. sammanträdestider

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman och talmanskonferensen får jag
beträffande riksdagsarbetet under återstoden
av innevarande session meddela
följande.

Såsom tidigare meddelats kommer
plena att hållas onsdagen den 5 april
kl. 14.00 och fredagen den 7 april kl.
11.00. Något ärende som föranleder gemensam
votering föreligger icke, och
vid onsdagens sammanträde avses därför
endast skola förekomma bordläggningar
och andra formella ärenden
samt eventuella interpellations- och frågesvar.

Från och med den vecka, som börjar
måndagen den 10 april, blir det såvitt
nu kan bedömas nödvändigt att räkna
med arbetsplena såväl onsdagar som
fredagar, varvid fredagsplena i regel
kommer att börja kl. 11.00. Sammanträdet
onsdagen den 10 maj, d. v. s. dagen
före Kristi Himmelsfärdsdag, då folknykterhetens
dag traditionellt firas,
kommer icke att fortsättas på kvällen.
Detsamma gäller sammanträdet fredagen
den 19 maj, som är dagen före pingstafton.
Under veckan efter pingst torde
det komma att anordnas arbetsplena
tisdagen den 23 maj kl. 11.00 och onsdagen
den 24 maj kl. 10.00, bordläggningsplenum
torsdagen den 25 maj kl. 16.00
samt arbetsplenum fredagen den 26 maj
kl. 11.00, eventuellt också lördagen den
27 maj kl. 10.00. Det kan givetvis även
bli erforderligt att hålla arbetsplena
måndagen den 29, tisdagen den 30 och

onsdagen den 31 maj. Måndagssammanträdet
kommer i så fall att utsättas till
kl. 11.00 och övriga plena till kl. 10.00.

Till kammarens ledamöter har utdelats
en plan för arbetet under återstoden
av vårsessionen 1961. De däri angivna
sammanträdestiderna meddelas
naturligtvis under förbehåll att intet
oförutsett inträffar.

Vidare har kammarens ledamöter tillställts
en preliminär plan för behandling
i kamrarna av utskottsutlåtanden
under tiden 7 april—vårsessionens slut
år 1961. För en del av de däri upptagna
ärendena har angivits alternativa tidpunkter,
och självfallet kan tidsförskjutningar
komma att inträda även beträffande
åtskilliga andra ärenden.

Av de i den preliminära planen förtecknade
ärendena vill jag nämna följande: Fredagen

den 7 april

Sjätte huvudtiteln. Befrielse från nöjesskatt
beträffande idrottstävlingar
m. m.

Onsdagen den 12 april
Fjärde och femte huvudtitlarna.

Fredagen den 14 april
Nionde huvudtiteln.

Onsdagen den 19 april

Tredje huvudtiteln (utrikesdebatt).
Del av åttonde huvudtiteln, avseende
allmänna kultur- och bildningsändamål
m. m. Tionde huvudtiteln. Bostadsförsörjningen.

Fredagen den 21 april

Från plenum onsdagen den 19 april
eventuellt återstående ärenden.

Onsdagen den 26 april

Valutaregleringen (ekonomisk debatt).

Fredagen den 28 april

Alkoholreklam m. m. System för permanent
skördeskadeskydd.

Onsdagen den 3 maj

Ändring i vissa postavgifter.

Nr 11 121

Fredagen den

Svar på fråga ang. åtgärder mot vapenläggningar Onsdagen

den 10 maj

Dechargebetänkande!. Taxeringskontrollen.

Onsdagen den 17 maj
Högertrafiken.

Fredagen den 19 maj

Åtgärder till stöd åt det mindre jordbruket,
m. m.

Onsdagen den 24 maj

Ny församlingsstyrelselagstiftning.

De av mig här uppräknade ärendena
har upptagits i en till kammarens ledamöter
utdelad preliminär plan för behandling
i kamrarna av vissa ärenden
under vårsessionen 1961.

§ 5

Svar på fråga ang. åtgärder mot vapenoch
ammunitionsstölder från militära
anläggningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Torbrink har frågat
mig, om jag är i tillfälle att lämna
upplysning om huruvida under år 1960
och den gångna delen av 1961 några åtgärder
vidtagits för att ytterligare begränsa
riskerna för stölder av vapen och
ammunition från militära förråd och
förläggningar eller om sådana åtgärder
planeras.

Sedan åtskilliga år pågår en kontinuerlig
upprustning av inbrottsskyddet för
vapen och ammunition. Denna upprustning
har under 1960 och 1961 bedrivits
i snabbare takt än tidigare. Sålunda pågår
utbyggnad av förrådsutrymmen i
berg och betong. Antalet nytillkomna
sådana förrådsutrymmen beräknas under
innevarande år öka med mer än
50 procent jämfört med vad som färdigställdes
år 1960. Jag vill vidare erinra
om att enligt förslag i årets statsverksproposition
investeringsanslag för

24 mars 1961
och ammunitionsstölder från militära an skyddade

förrådsanläggningar upptagits
med i runt tal 14 miljoner kronor
högre belopp för budgetåret 1961/62 än
för innevarande budgetår.

Sedan någon tid pågår konstruktionsarbete
och försök med särskilda anordningar
för skydd mot stölder. De första
resultaten, som föreligger klara för
praktiska prov, utgöres främst av armerade
betongkasuner, vapenkistor av grov
järnplåt och en ny typ av larmanläggning.

I övrigt vidtages fortlöpande åtgärder
såsom låsbyten, förstärkningsarbeten
m. m. för att öka inbrottsskyddet inom
försvaret. Sedan 1951 finns en särskild
kommitté för kontroll av förrådsskyddet,
numera benämnd försvarets bevakningstekniska
kommitté. I denna finns
polisiär expertis representerad. Kommittén
skall verka för att åtgärder
snabbt vidtages för att minska inbrottsriskerna
vid förråd tillhörande försvaret.
Kommitténs arbete har lett till ett
avsevärt förbättrat förrådsskydd.

Skärpta föreskrifter om vapenförvaring
m. m. vid utbildningsförbanden har
utfärdats under år 1960.

Under innevarande år sker särskild
utbildning i inbrottsskydd m. m. av all
personal inom försvaret med ansvar för
eller verksamhet i förråd.

Stölderna från de militära vapenförråden
var föremål för överläggning hos
mig under hösten 1960. Därvid erhöll
chefen för försvarsstaben i uppdrag att
verkställa utredning rörande de åtgärder
som bör vidtagas för att stärka säkerheten.
Denna utredning är ännu inte
avslutad. Undersökningar pågår också
i syfte att ernå en tryggare förvaring
av vapen i förläggningar. Med hänsyn
till nödvändigheten av att utan dröjsmål
förstärka stöldskyddet inom försvaret
vidtages emellertid — såsom
framgår av det föregående — åtgärder
av skilda slag utan att resultaten av
ifrågavarande utredning och undersökningar
avvaktas.

122 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1901

Svar på interpellation ang. viss för militära ändamål förvärvad mark m. m.

Med detta, herr talman, anser jag
mig ha besvarat fru Torhrinks fråga.

Härpå anförde

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för denna redogörelse,
vilken säkert många i vårt land hälsar
med tillfredsställelse.

Vapen är mycket begärliga ting, både
för sådana som vill smuggla ut dem
och för sådana som vill sälja dem inom
landet. Och de är mycket farliga i händerna
på tuffa ungdomar. Därför är
det med stor glädje och tillfredsställelse
jag tar del av försvarsministerns redogörelse.
Jag har vid flera tillfällen
tidigare besvärat försvarsministern i
denna fråga, och jag är glad för de förbättringar
som sker på detta område
för att förhindra oärlig åtkomst av vapen.
Men under förra året förekom
både i mitt hemlän och annorstädes
vapenstölder. Det är inte bara vid militära
förläggningar som vapen kan
stjälas utan också ur hemvärnets förråd
samt på andra håll. Därför är det
önskvärt att all tänkbar vaksamhet iakttages
för att förhindra vapenstölder.

En annan sak i detta sammanhang
vill jag särskilt bringa till försvarsministerns
kännedom. Jag tycker att det
skall förhindras, att en värnpliktig
från regementet tar med sig sitt vapen
hem under permission. Det får inte heller
förekomma sådana tillgrepp som då
cn yngling stal ett vapen ur ett olåst
vapenskåp, sålde det för 200 kronor
och lovade att stjäla ett till för samma
pris. Det finns många ungdomar som
om de får kännedom om att det går
att stjäla vapen begagnar sig av den
möjligheten. Tillgrepp av detta slag bör
alltså göras omöjliga.

Jag förlitar mig sålunda på att försvarsministern
ser till att det blir allt
svårare att komma över vapen illegalt.
Har vi försvarskostnader på 3 miljarder
bör vi också ha möjlighet att förvara

vapnen på sådant sätt, att de inte kommer
i händerna på obehöriga. Allmänheten
skall inte behöva riskera att när
som helst hotas av vettvillingar med
stulna vapen i händerna.

Jag tackar försvarsministern än en
gång för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. viss för militära
ändamål förvärvad mark m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Larsson i Hedenäset frågat mig
vilka åtgärder eller förslag som är att
emotse från Kungl. Maj:t i anledning
av utredningen om återförande till de
tidigare fastigheterna av mark eller avverkningsrätt,
som av 1942 års militära
markersättningsnämnd (sedermera
1944 års markersättningsdelegerade)
förvärvats eller arrenderats inom Norrbottens
län, ävensom när åtgärder eller
förslag härvidlag kan vara att emotse.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Kungl. Maj :t uppdrog den 8 mars
1957 åt chefen för försvarsstaben att
utreda frågan, i vad mån förutsättningar
ur militära synpunkter finns att vad
beträffar förenämnda inköpta och arrenderade
markområden i Norrbottens
län till vederbörande fastighetsägare
återställa avverkningsrätten på de arrenderade
markområdena respektive
upplåta avverkningsrätt till ägarna av
de stamfastigheter, från vilka markområden
sålts till kronan.

Chefen för försvarsstaben har, sedan
utredningen i samråd med fortifikationsförvaltningen
slutförts, den 29 december
1959 redovisat resultatet av
densamma till Kungl. Maj :t.

Härefter har från länsstyrelsen i

Fredagen den 24 mars 1961 Nr 11 123

Svar på interpellation ang. lektorsbristen vid läroverken

Norrbottens län, statskontoret och försvarets
fastighetsnämnd inhämtats utlåtanden
i ärendet. Med anledning av
att fastighetsnämnden i sitt utlåtande
framlagt vissa förslag, vilka syntes böra
underställas länsstyrelsen i Norrbottens
län, har ärendet den 21 mars 1961 ånyo
remitterats till länsstyrelsen för yttrande.

Av det anförda framgår, att remissbehandlingen
av ärendet ännu icke avslutats.
Med hänsyn härtill kan jag
icke för närvarande precisera när beslut
av Kungl. Maj:t kan vara att
emotse.

Med detta, herr talman, anser jag
mig ha besvarat herr Larssons interpellation.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet uttalar
jag ett tack för svaret på min interpellation.

Statsrådets svar är en utpräglat formell
beskrivning av ärendets handläggning.
Då jag tidigare i olika sammanhang
givit uttryck för en uppfattning
i sakfrågan kan jag nu, under hänvisning
till vad jag tidigare anfört, begränsa
mig till att endast kommentera
några av de sakupplysningar som statsrådet
lämnat i sitt svar.

Ärendet har, säger statsrådet, återremitterats
till länsstyrelsen i Norrbottens
län. Detta skedde så sent som i
tisdags eller samma dag som jag tillfrågades
om jag nu kunde ta emot interpellationssvaret.
Jag tillåter mig i
anslutning härtill säga, att frågan för
mig syns vara av den betydelse och så
komplicerad, att en ordentlig remissbehandling
är nödvändig. Jag har
ingenting att invända emot utan finner
det tvärtom lovvärt, att frågan
återigen underställes länsstyrelsen i
Norrbotten. På samma gång som jag
uttalar min uppskattning av detta re -

missförfarande måste jag dock ifrågasätta,
om detta även måste innebära att
det inte går att förutse den tidpunkt
då regeringen kan ta ställning i sakfrågan.

Herr talman! Det rör sig här om
markförvärv av kronan som jag betecknar
som en upprepning av haggböleriet
i modern tid. Till en del är det
fråga om långtidsarrenden av markområden
på 49 år. Det är bra att frågan
ordentligt utreds, men detta får
inte leda till att utredningen pågår tills
den 49-åriga arrendetiden utgår.

Med understrykande av angelägenheten
av att frågan inte bara ordentligt
utreds utan också att vi snart får ett
beslut i saken tackar jag återigen för
interpellationssvaret.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det som gör att jag inte
vågar precisera tidpunkten när Kungl.
Maj:t kan fatta beslut är att det råder
delade meningar bl. a. mellan försvarets
fastighetsnämnd och länsstyrelsen
i Norrbottens län. Det är möjligt att
uppfattningarna sedan frågan nu på
nytt remitterats till länsstyrelsen kan
komma närmare varandra. Då blir det
i varje fall lättare för Kungl. Maj:t att
fatta beslut i detta mycket besvärliga
ärende.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. lektorsbristen
vid läroverken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Hamrin i Jönköping
frågat, om jag är i tillfälle dels att verifiera
interpellantens uppgifter om
den vid de högre allmänna läroverken
rådande lektorsbristen och dennas sam -

124 Nr 11 Fredagen den 24 mars 1961

Svar på interpellation ang. lektorsbristen vid läroverken

band med bl. a. rekryteringen av motsvarande
tjänster vid folkskoleseminarierna,
dels att ge en bedömning av
möjligheten att inom rimlig tid komma
till rätta med den nämnda bristen.

Med anledning härav vill jag först
nämna, att lektorsbristen för närvarande
är mycket stor. Vid de allmänna
läroverken var den 1 juli 1960 — av
sammanlagt 1 093 ordinarie lektorstjänster
— inte mindre än 442 vakanta,
d. v. s. de saknade ordinarie innehavare
och uppehölls alltså av vikarier.
Den 1 januari 1961 minskade sistnämnda
siffra genom nyutnämningar till
omkring 400.

Möjligheterna till minskning av vakanserna
är i hög grad beroende på utvecklingen
av antalet licentiatexamina
och disputationsprov vid de filosofiska
fakulteterna. Dessa har de senaste åren
ökat och uppgick läsåret 1959/60 till
omkring 190 respektive 90. Med dessa
siffror bör vidare sammanställas några
uppgifter om utvecklingen av antalet
aktiva licentiander och doktorander
vid universitet och högskolor, till alldeles
övervägande delen avseende de
filosofiska fakulteterna. Antalet licentiander
har mellan 1955 och 1959 ökat
från närmare 1 000 till omkring 1 800,
d. v. s. med nästan 85 procent. Antalet
doktorander har under samma tid ökat
från närmare 750 till drygt 1 100, d. v. s.
med omkring 50 procent. Denna utveckling
torde leda till ett betydligt ökat
antal licentiatexamina och disputationsprov,
vilket i sin tur kan förväntas
successivt medföra en avsevärd förbättring
av rekryteringsunderlaget för
lektorstjänsterna inom skolväsendet.

I interpellationen har upptagits en
speciell fråga beträffande lektorsbristen.
Herr Hamrin har sålunda anfört,
att rekryteringen av lektorer särskilt
vid landsortsläroverken ytterligare försvårats,
därför att ordinarie lektorer
vid sådana läroverk förordnas att uppehålla
lektorstjänster vid folkskoleseminarier,
varav följer att de berörda

läroverken även på grund därav måste
anställa vikarierande lektorer. Detta
system av »kedjevikariat» förekommer,
såsom interpellanten säkert också vet,,
i större eller mindre omfattning inom
alla sådana förvaltningsområden, där
tillgången på arbetskraft inte motsvarar
efterfrågan. Det är en konsekvens av
den enskildes frihet att allt efter behörighet
söka de tjänster eller förordnanden,
som han själv helst vill ha.
Systemet medför emellertid även en
viss utjämning av bristens negativa
verkningar så till vida, att arbetskraftsresurserna
allt efter kvalifikationer
sätts in där de från det allmännas synpunkter
kan sägas behövas bäst. Vikariesystemets
utbredning minskar emellertid
naturligtvis i och med att, såsom
jag nyss påpekat, rekryteringsunderlaget
för lektorstjänsterna successivt
breddas. Vad gäller just den av herr
Hamrin upptagna detaljfrågan vill jag
slutligen framhålla, att den har en förhållandevis
mycket liten räckvidd. Av
de för närvarande 30 vakanta lektorstjänsterna
vid folkskoleseminarierna
uppehålls nämligen endast 4 av lektorer
vid högre allmänna läroverk —•
vilket dock givetvis inte utesluter att
vissa besvärligheter kan uppstå för det
enskilda läroverket.

Därmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag uttalar till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
ett tack för det svar som
jag fått på min interpellation. Jag vill
skynda mig att säga något om anledningen
till att jag, utan att på något
sätt kunna åberopa några expertinsikter
i den problematik, som i dag möter
på skolans område, likväl som intresserad
lekman har tagit detta steg att
påkalla statsrådets uppmärksamhet för
det spörsmål som jag kort angivit i interpellationen.

Fredagen den

Förklaringen är helt enkelt den, att
jag personligen mycket oroats av vissa
iakttagelser jag kunnat göra på mycket
nära håll, nämligen vid mitt eget gamla
läroverk i Jönköping, där rekryteringssvårigheterna
i fråga om vissa tjänster
sedan länge varit högst betydande och
alltjämt är det. Klart är att den stora
lektorsbristen generellt måste ses med
stark oro av alla, som beaktar vilka
utomordentliga bildningsvärden som
representeras av våra läroverk, eftersom
dessa ju har på sin lott att svara för
de förberedande studierna på vägen till
universitet och högskola.

Mot den bakgrunden måste varje ljusning
i läget som till äventyrs kan skönjas
hälsas med tillfredsställelse. Den
prognos som statsrådet nu gav på
grundval av den väntade ökningen i antalet
licentiatexamina och disputationsprov
på något längre sikt ger löften om
förbättringar, vilket är utomordentligt
glädjande.

Emellertid hade jag av olika skäl begränsat
min fråga till att gälla en speciell
aspekt på rekryteringsproblemet,
nämligen den som har med sugningen
från läroverken till folkskoleseminarierna
att göra. Det förefaller för övrigt
som om läroverken rekryteringsmässigt
vore trängda även från ytterligare
något håll, men det skall jag nu inte gå
in på. Självfallet är jag medveten om
att systemet med s. k. kedjevikariat
som statsrådet påpekade — tillämpas
även på andra förvaltningsområden,
men det hindrar inte att jag ändå finner
det olustigt att behöva bevittna hur

t. ex. ett landsortsläroverk som tidigare
varit förskonat från sådant nu
råkat i underläge på grund av detta
system, ett underläge som ännu starkare
markeras därav, att även adjunktstjänsterna
i inte ringa grad drabbas.
Jag vill särskilt understryka detta att
även adjunktstjänsterna berörs.

Man kan rent av till en ganska bestämd
tidpunkt fixera, när dessa olägenheter
satte in, eftersom den uppen -

24 mars 1961 Nr 11 125

Svar på fråga ang. Y5-spelet

barligen sammanfaller med den tidpunkt,
då folkskoleseminarierna blev
jämställda med provårsläroverken. Vid
provårsläroverk finns konkurrenskraft
i detta hänseende, men annars finns den
inte. Ett läroverk, som nödgas se både
sina ordinarie lektorer och sina ordinarie
adjunkter försvinna till andra läroanstalter,
måste självfallet svårt lida
av detta, med de risker det innebär med
hänsyn till möjligheterna att upprätthålla
undervisningsstandarden. Goda
skollokaler och goda anordningar i övrigt
är naturligtvis en mycket viktig
faktor och något som bör eftersträvas,
men saknas fullt kvalificerade lärare,
så är det mycket betänkligt. En specialutbildad
lektor i varje ämne vid ett läroverk
måste enligt min mening vara en
rimlig begäran.

Jag är givetvis medveten om att statsrådet
har full förståelse för dessa allmänna
synpunkter. Jag noterar också,
att statsrådet, såsom framgår av slutorden
i svaret, är på det klara med att
situationen i det hänseende som jag här
tillåtit mig beröra i det enskilda fallet
kan bli mycket besvärlig. Med detta vill
jag än en gång tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. V5-spelet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Borrby
har frågat mig, om jag avser vidtaga åtgärder
för att förhindra att V5-spel urartar
på sätt som förekommit under senaste
tiden.

Eftersom herr Larsson inte på något
sätt uppgivit hur enligt hans uppfattning
V5-spelet urartat, har jag endast
kunnat anta att han avsett de oredlighetsbrott
som den senaste tiden enligt
tidningarna satts i samband med höga
spel på en del kapplöpningsbanor för

126 Nr 11

Fredagen den 24 niars 1961

Svar pa interpellation ang. obligatorisk

hästar. Utredningarna i dessa ärenden
är icke avslutade och om sambandet
mellan de påtalade oegentligheterna
och V5-spel kan jag därför inte uttala
mig. .lag vill emellertid endast framhålla,
att i utredningar om förskingringsbrott
eller liknande förmögenhetsbrott
brukar framkomma hur vederbörande
ofta i alltmer hektiskt tempo sökt
förbättra situationen genom att skaffa
sig lotteri- eller andra spelvinster. Huruvida
just V5-spel skulle ha större lockelse
i dylika sammanhang än andra
spel eller lotterier torde vara ovisst.
Skulle så vara fallet är det väl närmast
att tillskriva den publicitet som ägnas
V5-spelet. Svårigheterna att göra särskilda
ingrepp i V5-spelet är stora.
Lantbruksstyrelsen har emellertid sin
uppmärksamhet riktad på förhållandena.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Larssons fråga.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag ber att få uttala mitt
tack till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min
fråga. Att jag tagit statsrådets och kammarens
uppmärksamhet i anspråk för
detta beror inte enbart på vissa aktuella
förmögenhetsbrott utan hänger
samman med min uppfattning, att V5-spelet i sin nuvarande utformning visat
sig medföra så allvarliga olägenheter.
Jag noterar därför med mycket stor tillfredsställelse,
att statsrådet meddelat
kammaren att lantbruksstyrelsen har
sin uppmärksamhet riktad på dessa förhållanden.

Jag tror sedan inte, att reglernas avigsidor
påverkas av om V5-spelet får mer
eller mindre publicitet, och kan inte
finna, att dessa regler skulle bli bättre,
om spelet vore mindre känt.

Jag är medveten om svårigheterna att
göra särskilda ingrepp i V5-spelets utformning.
Men eftersom jag konstaterat,

ansvarighetsförsäkring för jägare

att konsekvenserna av den nuvarande
utformningen medfört så betydande
olägenheter, anser jag mig dock, herr
talman, oförhindrad att hysa den uppfattningen,
att ett försök till övervinnande
av dessa svårigheter är väl värt
att göra — en inställning som jag anser
ligger ganska nära den positiva formulering,
som herr statsrådet har givit
sitt svar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. obligatorisk
ansvarighetsförsäkring för jägare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Sköldin frågat mig,
dels om jag ämnade uppdraga åt 1949
års jaktutredning att företaga översyn
över det förslag till obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för jägare, vilket av
den dåvarande utredningsmannen lades
fram den 28 februari 1953, dels om jag,
därest detta uppdrag meddelas jaktutredningen,
ämnar i direktiven föreskriva
att översynen skall göras med sådan
skyndsamhet, att propositionen i ämnet
kan läggas fram vid vårriksdagen 1962.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Ifrågavarande förslag överlämnades
för ett par år sedan under hand till den
nuvarande utredningsmannen i 1949 års
jaktutredning. Det förutsattes därvid,
att utredningsmannen skulle äga befogenhet
att göra den översyn av förslaget,
som han kunde finna påkallad.
Emellertid delar jag interpellantens
uppfattning, att frågan om obligatorisk
ansvarighetsförsäkring för jägare nu
bör tagas upp till behandling. Det är
därför min avsikt att uppdraga åt jaktutredningen
att verkställa den av interpellanten
ifrågasatta översynen av 1953
års förslag i ämnet.

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11 127

Svar på interpellation ang. mjölkproduktionen i Mellansverige

Vad angår interpellantens andra fråga
finner även jag att det är önskvärt,
om översynen kan föranleda förslag redan
till 1962 års riksdag. Som bekant
har emellertid jaktutredningen erhållit
åtskilliga andra uppdrag, och av dessa
är flera redan under arbete. På grund
härav och då det alltid är vanskligt att
föreskriva en snäv tidsgräns för slutförandet
av ett utredningsuppdrag anser
jag mig inte nu och innan uppdraget
närmare preciserats kunna angiva tidpunkten
för när det skall vara avslutat.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellantens frågor.

Vidare anförde

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Jag vill först framföra
ett tack till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet för det svar,
som han har lämnat på den av mig
framställda interpellationen.

Jag är särskilt glad åt att statsrådet
har givit sin anslutning till de synpunkter,
som jag har anfört i interpellationen
beträffande önskvärdheten av att
införa en obligatorisk försäkring för
dem som utövar jakt. Jag vill erinra om
att därest det skulle vara möjligt att
få fram ett förslag till 1962 års riksdag,
skulle 30 år ha förflutit sedan den första
framställningen gjordes i denna sak.
Det var nämligen 1932, som man framlade
förslag om en sådan försäkring.
Under mellantiden har emellertid inträffat
en hel del, som jag inte vill
förbigå i detta sammanhang.

Det förslag, som framlades 1953, hade
tillkommit efter förhandlingar med försäkringsbolagen.
I uppgörelsen med
dessa angavs vilken storlek premien
skulle få för varje jaktkortslösare. Man
kom fram till att premien skulle vara
2 kronor 50 öre. Det skulle i dagens läge
med 255 000 jaktkort betyda att premierna
skulle bli 637 500 kronor. Bestämmelsen
innebar emellertid också,
att därest det uppkom överskott skulle

detta gå tillbaka till jaktvårdsfonden.
Uppgörelsen innehöll därför även en
bestämmelse om att de försäkringsbolag,
som skulle handha denna försäkring,
skulle få tillgodogöra sig en förvaltningsavgift
om 4 procent av premieintäkterna.
Det skulle i dagens läge
betyda 25 420 kronor. Därutöver skulle
försäkringsbolagen få uppbära vad man
kallade en riskpremie om 8 procent,
överfört på dagens förhållanden skulle
det bli en ytterligare kostnad på 50 840
kronor. Sammanlagt skulle alltså försäkringsbolagen
erhålla 76 260 kronor
för att sköta denna sak.

I dag föreligger det faktiskt erbjudande
från ett försäkringsbolag att ta
denna försäkring för en avgift av 1 krona
i stället för 2 kronor 50 öre. Då är
att märka, att man inte begär något premietillägg
för förvaltningskostnaderna.
Jämfört med 1953 års avtal skulle det
betyda, att försäkringsbolagen i dag
skulle nöja sig med 30 600 kronor i stället
för 76 260 kronor, vilket innebär
en prutning med 45 660 kronor. Man
brukar säga att man ej prutade mycket
men hälften prutades genast, men i detta
fall har man kommit fram till ett resultat
som är ännu bättre för försäkringstagaren.
Mot bakgrund av att det
är 7 år sedan man begärde de avgifter
jag förut nämnde kan man väl säga,
herr statsråd, att senfärdigheten har lönat
sig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. mjölkproduktionen
i Mellansverige

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Elmwall frågat mig,
om jag anser att det föreligger möjlighet
att vidtaga åtgärder, som medför
att mjölkhanteringen inom Mellansve -

128 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Svar på interpellation ang. mjölkproduktionen i Mellansverige

rige återföres till en så lönande nivå,
att produktionen av mjölk återställes i
den omfattning, som produktionsbetingelserna
medger och konsumtionsintresset
i området kräver.

Med anledning härav vill jag först
erinra om att den vid mejeri invägda
mjölken sedan början av 1950-talet —
den tidpunkt interpellanten valt som
utgångspunkt — minskat med omkring
15 procent i hela landet. Vidare vill jag
erinra om att mjölkproduktionen vid
1950-talets ingång var väsentligt större
än vad som svarade mot föreliggande
avsättningsmöjligheter. Den minskning
som ägt rum bör därför betraktas såsom
en nödvändig produktionsanpassning.

Enligt min mening finnes ingen anledning
att nu vidtaga åtgärder för att
stimulera till en ökad totalproduktion
av mjölk. Jag utgår vidare från att —
något som interpellanten också bör vara
ense med mig om — eventuella produktionsstimulerande
åtgärder endast kan
ske inom ramen för den nu gällande
prisöverenskommelsen. En ensidig förbättring
av prisbildningen på mjölk innebär
i så fall, att det totala prisstödet
måste omfördelas på bekostnad av någon
annan jordbruksprodukt.

Av vad jag nu anfört torde framgå,
att problemet kan begränsas till frågan
om mjölkproduktionen för närvarande
kan anses vara riktigt lokaliserad och,
om så inte är fallet, huruvida och i vad
mån åtgärder bör vidtagas för att få till
stånd en ändring härutinnan.

Nedgången av mjölkinvägningen inom
Mellansverige har som interpellanten
påpekat varit större än genomsnittet i
hela landet. Inom det område i Mellansverige,
som utgör Mjölkcentralens tillförselområde,
d. v. s. i stort sett Stockholms,
Upplands, Södermanlands, Östergötlands
och Västmanlands län samt
vissa delar av Kalmar län, har invägningen
sålunda mellan 1950 och 1960
minskat med omkring 22 procent. Det
kan emellertid framhållas, att det finns
områden, som uppvisar ännu större

minskning i mjölkinvägningen, t. ex.
Värmland, Örebro län samt södra och
mellersta Norrlands kustbygd.

Vid en bedömning av frågan om hur
stor mjölkproduktion, som kan anses
önskvärd inom Mellansverige, bör hänsyn
tagas till att förhållandena i vissa
avseenden väsentligt förändrats på tio
år. Moderna mejerimetoder och transportmedel
har således frigjort mjölkproduktionen
från närhetslokalisering.
Möjligheter finns numera att utan kvalitetsförsiimring
tillföra mjölk till de
mellansvenska industriområdena från
betydligt längre bort liggande områden
än för tio år sedan.

Det må även framhållas, att från år
1950 någon direkt brist inte förelegat
på mjölk och grädde för konsumtion
inom det mellansvenska området. Erfarenheter
från 1940-talets missväxtår visar
å andra sidan, att det vid krissituationer
mycket väl går att från södra
Sverige tillföra området erforderliga
kvantiteter mjölk för direkt konsumtion.
Det är emellertid givetvis inte något
konsumentintresse, att mjölken förs
onödigt långa vägar till en konsumtionsort
och att stora kostnader nedlägges
i transportapparaten.

Sådana synpunkter förefaller i viss
mån ha beaktats, när man fastställt de
interna utjämningsavgifter på konsumtionsmjölk
och vissa andra mjölkprodukter,
som uttages på grundval av statliga
författningar och vilka, sedan kostnaderna
för vissa allmänna regleringsändamål
bestritts, återgår till mejerierna
i form av utjämningsbidrag på den
till mejeri levererade mjölken. Dessa avgifter,
vilka avser att utjämna lönsamheten
mellan olika grenar av mejeriområdet,
fastställs av statens jordbruksnämnd
efter förslag av riksorganisationen
på mejeriområdet, Svenska mejeriernas
riksförening.

De nu utgående avgifterna uttages efter
en plan, om vilken — enligt vad jag
blivit upplyst — det förelegat enighet
inom mejeriorganisationen och som in -

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11 129

Svar på interpellation

nebär, att en del av konsumtionsmjölkens
merpris i förhållande till andra
produkter får behållas av de konsumtionsmjölkförsäljande
mejerierna. Merintäkten,
som för närvarande beräknas
till cirka 4 öre per kilogram, anses motsvara
kostnaden att frakta konsumtionsmjölk
från andra områden. Då de
mellansvenska mejerierna genom områdets
struktur har möjlighet att försälja
en mycket hög procent av den invägda
mjölken i form av konsumtionsmjölk,
innebär detta givetvis en icke oväsentlig
favör för detta område i förhållande
till produktionsområden med en begränsad
försäljning av konsumtionsmjölk.

Som jag tidigare framhållit bör en
eventuell allmän förbättring av mjölkproduktionens
villkor ävensom en omfördelning
av mjölkproduktionens lönsamhet
mellan olika områden ske inom
ramen för det nu gällande jordbruksprisavtalet.
Åtgärder i sådant syfte bör
i första hand ske i samråd med jordbrukets
förhandlingsdelegation och bör
i så fall företagas vid de ändringar i införselavgifter
och konsumtionsmjölkpriser,
som kan uppkomma vid utlösning
av olika i det nuvarande prissättningssystemet
ingående spärregler.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret på min interpellation.
Tyvärr måste jag nog konstatera,
att svaret i stort sett är negativt — särskilt
med hänsyn till den motivering
som jag anfört i interpellationen.

Jag betraktar även i stort sett de områden,
som jordbruksministern i svaret
nu har angett såsom ännu mer markerade
i fråga om minskad mjölkproduktion,
såsom inneslutna i min fråga.
Närke och Värmland hör ju även geografiskt
till Mellansverige.

9 — Andra kammarens protokoll 1961. 1

ang. mjölkproduktionen i Mellansverige

Om en produktion är lönande, upprätthålles
den. Att produktionen av
mjölk minskar i vissa delar av landet i
en så snabb takt, innebär att den där
inte betraktas som lönande. Det är inga
skrivbordskonstruktioner som avgör
detta utan producentens egen praktiska
bedömning.

Den nuvarande jordbrukspolitikens
mål har varit och är tydligen fortfarande
att minska produktionen. Men nog
måste det vara fel, om mjölkproduktionen
upphör nära de stora befolkningscentra.
Det förvånar mig att jordbruksministern
inte alls känner sig oroad av
detta. Vad är anledningen till produktionsminskningen
här? Nog torde kostnaderna
för att tillgodose konsumtionsbehovet
ha en viss betydelse i detta
sammanhang. Producenterna tvingas att
räkna med transporterna. De 4 öre per
kilogram konsumtionsmjölk, som jordbruksministern
i sitt svar velat beteckna
som en särsikild favör, är knappast
någon favör alls. De motsvaras i stort
sett av transportkostnaderna.

Även om andra områden kan fylla
behovet av konsumtionsmjölk för de stora
befolkningscentra i Mellansverige,
så kommer alltid kravet på kostnadstäckning
att bestå och producenternas
handlande att bestämmas av lönsamheten.
Eftersom man kan motse en ökad
befolkningskoncentration till dessa områden,
måste det vara fel att låta mjölkproduktionen
minska i dessa trakter,
fel bland annat därför att produktionen
måste bli dyrare. Det kan inte vara av
intresse för vare sig producenter eller
konsumenter att så sker. I de områden
som här berörs, Mellansverige och områden
i liknande läge, har jordbruket
tidigare haft mjölkproduktionen som
ekonomisk grund. Strukturomvandlingen
behöver inte hindra att denna grund
bibehålies.

Statsrådet hänvisar till att sexårsavtalet
skulle hindra en förnuftig prissättning;
en omvärdering skulle endast kunna
ske på bekostnad av någon annan
11

130 Nr 11

Fredagen den 24 mars 19G1

Svar på interpellation ang. mjölkproduktionen i Mellansverige

produkt. Jag och många med mig hade
nog hoppats att jordbruksavtalet skulle
ha fått en sådan konstruktion, att ingen
jordbrukare skulle tvingas upphöra med
en produktion som har naturliga förutsättningar
på gården och som varit
grundläggande för bärigheten av det
företag han driver.

Vidare har jordbruksministern i sitt
svar berört detaljer i jordbruksavtalet,
som i och för sig är intressanta och betydelsefulla.
Mitt allmänna intryck har
blivit, att jordbruksministern vill fastslå,
att staten genom sitt beslutande organ
tagit ansvaret för vad som sker.
Människorna har bara att finna sig däri.
Det kan kanske vara bra, att detta blir
fastslaget. Ungdomen behöver besked
för sitt ställningstagande. Åldersammansättningen
i jordbruket bland både företagare
och anställda är nu sådan, att den
om endast några år kommer att ge kanske
avgörande utslag i produktionen,
eftersom nyrekryteringen är beroende
av lönsamheten. Jag är inte så övertygad
om att konsumenterna i framtiden
kommer att bedöma den jordbrukspolitik
som nu förs som förutseende och
riktig.

Herr talman! Jag skall med några
siffror ytterligare söka belysa hur utvecklingen
varit i den del av landet
där jag vistas för att därmed visa,
hur berättigad den aktuella frågan är.
I Mjölkcentralen, den mejeriförening inom
området som jag närmast har beröring
med, var mjölkinvägningen under
november 1960 9 procent lägre än under
november 1959. Det beräknas att
produktionen nu ligger cirka 7 procent
lägre än under förra året. Som angivits
i interpellationen sjönk mjölkproduktionen
under 1950-talet med 24 å 25
procent. Under verksamhetsåret 1958/59
minskades antalet leverantörer till
Mjölkcentralen med 880 och i medeltal
de senaste 5 åren med 600 per år. Katrineholms
mejeri hade 1952 2 300 leverantörer;
nu är antalet 1 700.

Jag skulle i det sammanhanget kun -

na säga, att jag uppskattar en annan
ärad ledamot av denna kammare för
hans avståndstagande från vad han kallar
akademiska jordbrukspolitiker. Jag
tror vi har fått alltför många skrivbordsjordbrukare
i detta land, vilka
utan praktiska erfarenheter sätter sig
ned och med några penndrag löser jordbrukets
problem. Man bollar med termer
som vertikal integration och strata,
och man löser praktiska problem genom
produktionsomflyttningar, precis som
man flyttar pjäserna på ett schackbräde.
Om man i förbifarten skulle råka
offra några bönder bekymrar inte så
mycket. De rent mänskliga problemen
kommer oftast i skymundan. Jordbrukarna
och säkert även konsumenterna
önskar emellertid en praktisk jordbrukspolitik
efter bärande ekonomiska grunder,
efter linjer som håller även i framtiden.

Huruvida vi skall fortsätta med en
jordbrukspolitik målsättning, som syftar
till produktionsminskning, kan i
varje fall mot bakgrunden av det växande
behovet av livsmedel i världen diskuteras.
Jag kan inte biträda den målsättningen.

Frågan om mjölkproduktionen har
många aspekter. Den minskade lönsamheten
kan kanske verka stimulerande
på den yttre rationaliseringen, men
samtidigt skapar den stora problem på
andra områden. Med det mindre jordbruket
försvinner också värdefull arbetskraft
från skogarna. Transporten av
skogsprodukterna möter då allt större
svårigheter. Detta och mycket annat är,
herr talman, problem som berör hela
samhället.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Herr Elmwall vidrörde
en hel serie problem. Jag skall inte trötta
kammaren med att kommentera vart
och ett av dem. På ett par väsentliga
punkter tycker jag emellertid att det
tarvas ett par kommentarer.

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11 131

Svar på interpellation

Herr Elmwall betecknade svaret som
negativt. Jag är ledsen om det framstår
som negativt, men jag kan inte rå för
det. Svaret hänvisar till ett par väsentliga
faktorer, som herr Elmwall sorgfälligt
förbigick i sin kommentar till
svaret. Jag vill sålunda erinra om att
det förelegat en absolut enighet inom
den gren av jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse som representerar just
mjölkproduktionen, Svenska mejeriernas
riksförening, om hur man skall förfara
i detta sammanhang. Och detta
har i sin tur legat som underlag för
den prisöverenskommelse, som träffades
1959 och som gäller fram till den
1 september 1965. Frågan gäller inte
huruvida man vill klassificera dem som
är intresserade av jordbruksfrågorna
som världsfrämmande skrivbordsteoretiker
eller enbart som omdömesgilla,
kunniga, praktiska och kloka jordbrukare,
utan frågan är en del i ett stort
sammanhang, där det gällt att avväga
regler för prissättningarnas förändringar
och för avvägningen av prissättningen
mellan olika grödor. Detta har lett
fram till ett avtal, som jag för min personliga
del hyser större respekt för än
vad herr Elmwall tycks göra av hans
kommentar att döma.

Jag ber vidare att få erinra om att
det inte ens under 1950-talets ytterst
allvarliga missväxtår i just Mellansverige
har rått någon brist på mjölk i
området. Däremot har allvarliga orostecken
pekat på motsatsen. Behöver jag
erinra om vad som hände våren 1958,
när våra lagerhus var överfyllda? I och
för sig är väl detta problem som inte
behöver vara oöverkomliga, men resultatet
var att just det praktiska jordbrukets
män vid den tidpunkten fick vidkännas
utomordentligt stora förluster
för en export, som krympte till sin omfattning
och som i fråga om värdet oavbrutet
sjönk ända ned till ett pris, som
svarade mot tredjedelen av vad Sveriges
konsumenter fick betala för en del av
mjölkprodukterna. Nedgången i mjölk -

ang. mjölkproduktionen i Mellansverige

produktionen är 15 procent. Jag kallar
det för produktionsanpassning.

Det finns sätt att tillmötesgå herr
Elmwalls önskemål — ehuru icke i detta
sammanhang — och det är om någon
kan åstadkomma ett system, som utan
att orättvisa vederfares jordbrukare på
andra håll i landet kan tillförsäkra de
mjölkproducerande jordbrukarna i Mellansverige
större lönsamhet. Jag tror inte
-— och jag begär det inte heller — att
herr Elmwall skall kunna peka ut de
områden inom landet, där man skulle
vara beredd att sänka priset på mjölken
för att tillförsäkra stockholmsområdet
större lönsamhet. Jag tror inte att
herr Elmwall — lika litet som jag eller
någon annan — skulle vilja förbättra
lönsamheten för mjölkproduktionen i
Mellansverige genom att i motsvarande
grad nagga prisöverenskommelsens reella
innebörd i kanterna när det gäller
andra produktionsområden.

Jag har i mitt interpellationssvar givit
en anvisning på hur detta problem
skulle kunna lösas, och det är om det
skulle finnas -— ehuru jag naturligtvis
betvivlar det på det allra högsta — någon
i jordbrukets förhandlingsdelegation
eller i andra hithörande organisationer,
som vid nästkommande utlösning
av någondera spärregeln i sexårsavtalet
skulle vilja göra en så radikal
omflyttning som den, som skulle vara
den innersta innebörden i herr Elmwalls
önskemål.

Jag har velat säga detta, därför att
det inte bör föreligga något missförstånd
om att jag inte vill förstå herr
Elmwalls synpunkter. Jag har velat redovisa
de utomordentligt stora svårigheterna,
för att inte säga det omöjliga i
att utan hänsyn till gällande prisavtal
åstadkomma den korrigering som herr
Elmwall pläderat för.

Herr ELMWALL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har frågat statsrådet,
om han ansåg att det fanns möjligheter
att öka lönsamheten för mjölk -

132 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Svar på interpellation ang. mjölkproduktionen i Mellansverige

produktionen inom Mellansverige. Anledningen
härtill är den utveckling, som
har skett och som kanske varit tydligast
de senaste två åren — i varje fall i våra
bygder. Statsrådet pekar på de svårigheter
som föreligger. Dem är jag medveten
om, och jag är också medveten om
att inga jordbrukare i detta land får
för mycket betalt för mjölken. Det är
emellertid inte det frågan gäller. Interpellationssvaret
har jag betecknat som
negativt, därför att det tydligen inte
medger några möjligheter att öka lönsamheten
i Mellansverige utan att inskränka
den på andra håll. Ur den synpunkten
måste jag även beteckna avtalet
som en besvikelse.

Jag vet inte, om jag har räknat rätt,
men jag undrar ändå om man vid alla
tillfällen beaktar dessa synpunkter. När
löneregeln utlöstes skulle mjölken ha
varit berättigad till ett med 1,4 öre höjt
pris. Enligt Jordbrukarnas Föreningsblad
skedde en höjning med 1,2 öre.
Därav var 1 öre generell höjning, och
2/io sattes in som punkthöjningar. De
andra 2/io försvann ur bilden när det
gällde mjölken. Kostnadsstegringarna
vid mejerierna var — har det upplysts
mig — ungefär 0,6 öre, som skulle täckas.
Medelst dessa transaktioner erhölls
täckning, genom punkthöjningarna med
0,1 öre och genom de generella höjningarna
med 0,3 öre. Ersättningen blev således
0,4 öre.

Jag vet inte om jag har räknat rätt,
men jag kan inte komma fram till något
annat resultat än att mejerierna här inte
fick täckning för de ökade kostnaderna.
Huruvida jordbrukarna har kunnat
täcka in sig genom ökad rationalisering
är en fråga som jag kan lämna
öppen. Jag tror inte att det har lyckats.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Herr Elmwall har i sin
interpellation till jordbruksministern
vidrört ett synnerligen allvarligt problem,
som ligger i den minskade mjölkproduktionen.
Det är dess värre inte

enbart begränsat till Mellansverige, utan
precis samma tendenser kan spåras även
i andra delar av landet, inte minst i
Norrland, vilket statsrådet även berörde
i sitt svar.

Om jag, herr talman, endast avgränsar
problemet till mitt eget hemlän och
kanske framför allt då till delen Hälsingland,
som tydligen statsrådet särskilt
åsyftade i sitt svar, har mjölkproduktionen
där under 1950-talet gått ner
med cirka 30 procent. Det finns områden
i Hälsingland där nedgången är hela
68 procent under samma tid.

När det gäller att finna orsaken till
denna kraftiga nedgång ger ju dessa
siffror ett klart och otvetydigt belägg
för den dåliga lönsamhet som är förenad
med mjölkproduktion och för att
mjölkpriset, därest produktionskostnaderna
skulle täckas, skulle ligga betydligt
högre än vad det gör i dag.

Herr talman! Om jag fortfarande bedömer
situationen i mitt eget län, så
täcker vi nu knappt det lokala konsumtionsbehovet.
Vi har tidvis betydande
underskott, och en fortsatt nedgång i
mjölkproduktionen kommer snart nog
att förvandla vårt produktionsområde
till ett permanent underskottsområde
med de konsekvenser detta kommer att
medföra inte minst för konsumenterna.

Bara för en kort tid sedan stod det
att läsa i tidningarna, att det rådde
brist på smör i Hälsingland. I det fallet
har vi länge utgjort ett underskottsområde,
men, herr talman, jag har från
mejerihåll fått bekräftat, att det då
uppgiften spreds verkligen förelåg en
bristsituation och att en viss ransonering
under någon tid fick tillgripas i
väntan på importerat smör. Det har
också sagts mig, att vid den nyligen avslutade
militärmanövern i Hälsingland
fick manskapet utspisas med margarin,
eftersom smör i tillräcklig mängd icke
fanns att uppbringa på orten. Det är
möjligt att detta förhållande just nu är
ett distributionsproblem.

Jag har velat belysa denna situation,

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11 133

Svar på interpellation ang. mjölkproduktionen i Mellansverige

som sannolikt kommer att accentueras,
mot bakgrunden av de prisgeografiska
förändringar som jordbruksnämnden
och statsmakterna gjort i fråga om det
extra mjölkpristillägget. Här vidtog man
för några år sedan den åtgärden att delar
av Hälsingland flyttades från mellersta
Norrlands prisutjämningsområde
till ett nytt sådant tillsammans med delar
av Kopparbergs län. Denna åtgärd
medförde att vi inom landskapet fick
sådana prisgränser att det uppstod en
prisskillnad på 1,6 öre exempelvis för
två grannar som levererar mjölk, och
detta har naturligt nog skapat irritation.

Man har verkligen svårt att inse det
rättvisa och motiverade med en sådan
åtgärd. Den är icke motiverad ur produktionssynpunkt,
eftersom det knappast
kan vara någon skillnad i produktionsbetingelser
mellan exempelvis Medelpad
och Hälsingland. Den är icke
motiverad av att det skulle ha förelegat
ett produktionsöverskott, eftersom förhållandet
är det motsatta och denna utveckling
blir alltmer markerad. Varför
vidtogs det då en sådan åtgärd som
denna områdesförflyttning? Ja, det kanske
vi inte här kan få något besked om,
men eftersom jordbruksministern i sitt
interpellationssvar pekar på södra
Norrlands kraftigt minskade mjölkproduktion,
vill jag ställa en direkt fråga
till honom: Är statsrådet villig medverka
till att de delar av Hälsingland som
nu erhåller det lägre mjölkpristillägget
— det gäller närmast Hudiksvalls-området
och Södra Hälsinglands mejeriområde
-— återföres till Mellersta Norrlands
prisutjämningsområde? Man hejdar
sannolikt inte därigenom den fortgående
minskningen av mjölkproduktionen,
men man skulle kunna tillgodose
ett rättvisekrav, och jag hoppas att
jordbruksministern vill medverka därtill.

Om jag till sist, herr talman, får anföra
några mera allmänna synpunkter
på frågan om mjölkproduktionens fram -

tidsutsikter, skulle jag vilja framhålla
att den kraftiga produktionsminskning,
som noterats under 50-talet, sannolikt
kommer att fortsätta i ökad takt under
60-talet. Var kommer vi då att hamna?
Jo, det kommer säkerligen att här i landet
uppstå en ännu allvarligare bristsituation
i fråga om mjölk och mejeriprodukter,
vilket måste vara till stor
nackdel inte minst ur folkförsörjningens
synpunkt. I detta sammanhang får
inte heller förglömmas att med ökad
utslaktning av kreatur följer inte bara
en minskad mjölkproduktion utan också
en allvarlig bristsituation inom köttproduktionen,
vilket gör att en del av
behovet måste täckas med import utifrån.
Då är frågan: Skall vi i det gamla
jordbrukslandet Sverige tära på andra
länders överskott av livsmedel, när vi
dessutom vet att en stor del av världens
människor svälter och att överskotten
i stället borde förbehållas dem?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! En hel del av vad herrar
Elmvall och Eriksson i Bäckmora
yttrade borde kanske höra mera hemma
i SMR än här, ty grundvalarna för det
system vi tillämpar emanerar från överväganden
inom den centrala mejeriorganisationen,
och jag utgår från att man
där har kontakt med alla dessa synpunkter.

Jag vill till detta foga att jag egentligen
är skyldig herr Eriksson i Bäckmora
ett tack, ty hans anförande bestyrker
att i varje fall han inte vill avstå
någonting av det norrländska jordbrukets
lönsamhet när det gäller mjölkproduktionen
till förmån för Mellansverige.
Jag uppfattar det som ett bevis
för att tendenserna är likartade över
hela linjen. Därmed är strängt taget
hela den centrala fråga som herr Elmwall
förde på tal i sin interpellation
besvarad. Man kan inte tillgodose dessa
önskemål utan att beröva något annat
område en del av dess nuvarande lön -

134 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Svar pa interpellation ang. mjölkproduktionen i Mellansverigi

samhet eller förminska lönsamheten för
någon annan gren av jordbruksproduktionen.
Gör man inte det, rubbar man
för den andra partens vidkommande
den materiella innebörden av jordbruksavtalet,
och det är det väl ändå
inte fråga om.

Herr Elmwall framförde som exempel
den mekanism som trädde i funktion
vid den senaste utlösningen av
3-procentregeln. Jag skall inte gå in på
någon teknisk diskussion utan nöjer
mig med att hänvisa till att regleringen
på mjölkprisområdet skedde efter samråd
mellan jordbrukets förhandlingsdelegation
och statens jordbruksnämnd.
Jag gissar, att vi nog på alla sidor torde
kunna uppfatta den tolkning man
här givit avtalet som tillräckligt auktoritativ
såväl för jordbrukarna och deras
ansvariga instanser som för statsmakternas
företrädare.

Även herr Eriksson i Bäckmora talar
om »bristsituation». Man bör kanske
vara litet försiktig med att använda ett
sådant uttryck i detta sammanhang.
Inte ens under 50-talet med hela serien
av missväxtår har det förekommit någon
bristsituation som varit till ohägn,
och det är inte heller fallet under den
pågående produktionsanpassnirgen med
den delvisa övergången från mjölkproduktion
till köttproduktion.

Vad beträffar smörtillgången i Hälsingland
vill jag bara framhålla att det
ju inte är förenat med samma olägenheter
att från andra delar av landet
utan förlust transportera smör till Hälsingland
som att till pressade priser
sälja smör på världsmarknaden. Visst
låter det bestickande när man framställer
saken på det sätt som herr Eriksson
här gjorde, men i själva verket är
det endast fråga om ett distributionsproblem
som kommer att föreligga till
dess produtkionsanpassningen blir sådan,
att det inom vårt avsättningsutrymme
finns en betryggande marginal,
så att inte jordbrukarna skall behöva
riskera att det uppkommer sådana be -

svärliga situationer som inträffade i början
av 50-talet och ända fram till 1958
och som medförde högst betydande förluster
för dem.

Slutligen ställde herr Eriksson i Bäckmora
en direkt fråga till mig, om jag
nu ville medverka till att även Hudiksvalls-området
skulle föras till de delar
av Hälsingland som redan tillhör det
prisutjämningsområde där man är berättigad
till det extra mjölkpristillägget
för Norrland. Nej, det är jag inte beredd
att göra. Innan några sådana justeringar
kan vidtas måste saken diskuteras
av behöriga instanser tillsammans
med jordbrukets organisationer.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag hoppas att jordbruksministern
inte med sitt yttrande
avsåg att förhindra kommentarer från
jordbrukarleden i detta sammanhang.

Vad vidare gäller de motiv som jag
anfört i min interpellation och de frågor
som jag där framställt vill jag än
en gång understryka att jag inte har tagit
sikte på några direkta åtgärder utan
endast att få klarlagt huruvida det finns
möjligheter att på ett sådant sätt förbättra
lönsamheten av mjölkproduktionen
inom det mellansvenska området
att jordbrukarna kan beräknas fortsätta
med denna produktion.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jordbruksministern fann
anledning uttala en viss tacksamhet mot
mig. Tråkigt nog kan jag inte återgälda
den hövligheten, eftersom herr statsrådet
gav mig ett så klart nej på min begäran
om en omprövning av frågan om
det extra mjölkpristillägget när han
borde ha sagt ja. Men vi kommer säkert,
herr jordbruksminister, att föra
fram denna från till SMR och jordbrukets
förhandlingsdelegation, och det gör
väl att frågan så småningom också kommer
till jordbruksdepartementet, där
statsrådet då får ta ställning till densamma.
Jag hoppas att herr statsrådet

Nr 11 135

Fredagen den 24 mars 1961
Svar på interpellation ang. garantilånen för skördeskador

då skall visa större vilja att tillmötesgå
detta rättvisekrav från jordbrukarna
i Hälsingland. Ty herr statsrådet kan
väl inte bevisa att vi har bättre produktionsbetingelser
där än vad man har i
angränsande områden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. garantilånen
för skördeskador

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Björkänge frågat mig

1) om jag vill lämna kammaren en
redogörelse för i vilken utsträckning
ansökningar om statlig garanti för skördeskadelån
avslagits eller bordlagts av
de olika lantbruksnämnderna samt för
de skäl som angivits härför,

2) om jag är beredd att på grundval
av sådant material vidtaga åtgärder i
syfte att uppnå en såvitt möjligt enhetlig
tillämpning över hela landet och
härvid söka möjliggöra en sådan generositet
i bedömningen, att alla jordbrukare
och trädgårdsodlare, som behöver
skördeskadelån för upprätthållande av
näringen och vid normala skördeår kan
förutsättas kunna återbetala lånen, också
kan få sådana lån, särskilt med beaktande
av att inventarieinteckningar regelmässigt
bör kunna godtagas som tillfredsställande
lånesäkerheter.

Med anledning av vad interpellanten
anfört vill jag först erinra om att statlig
garanti för skördeskadelån skall enligt
riksdagens beslut hösten 1960 kunna
lämnas till jordbrukare och trädgårdsodlare,
som lidit väsentlig förlust
på grund av felslagen skörd år 1960 eller
drabbats, förutom av skördeskador
nämnda år, av kännbara skördeskador
under åren närmast dessförinnan. Kreditstöd
må lämnas endast åt den som
gjort på vad honom ankommit för att

motverka skadorna och som bedömes
kunna med hjälp av kreditstödet fortsätta
sin näring. Som villkor för lånegaranti
gäller vidare, att den sökande
skall kunna ställa säkerhet som befinnes
tillfredsställande ur det allmännas
synpunkt.

Genom lantbruksstyrelsens försorg
har jag låtit införskaffa uppgifter från
lantbruksnämnderna om hur bestämmelserna
beträffande lånegarantien tilllämpats.
Av denna undersökning framgår,
att intill den 25 februari 1961 hade
till nämnderna inkommit 1 535 ansökningar
om lånegaranti för skördeskadelån,
varav 1 035 bifallits, 190 avslagits,

115 bordlagts och 195 ansökningar ännu
ej prövats.

Av de 190 avslagna ansökningarna har
62 avslagits på grund av att sökanden
ej kunnat lämna säkerhet, som ansetts
tillfredsställande ur det allmännas synpunkt,
59 därför att sökanden bedömts
icke kunna fortsätta sin näring, 29 emedan
sökanden icke ansetts vara i behov
av lånegaranti, då han kunnat utnyttja
botteninteckningar i fastigheten, 18 på
grund av att sökanden inte lidit väsentlig
skördeförlust och 22 stycken på
grund av att sökanden ej varit beroende
av jordbruket för sin utkomst m. m.

För att ge en bild av variationen mellan
olika län, kan jag nämna att av prövade
ansökningar har i Kalmar län avslagits
31 av 89, i Västmanlands län 28
av 90, i Örebro län 16 av 75, i Östergötlands
län 19 av 185, i Södermanlands
län 17 av 238, i Stockholms län 8 av

116 och i Uppsala län 4 av 95. I övriga
län har av sammanlagt 337 prövade ansökningar
67 avslagits.

Som framgår av de redovisade siffrorna
föreligger en betydande variation
mellan de olika länen. Något annat
torde heller inte vara att förvänta med
hänsyn till att de förutsättningar som
har betydelse vid avgörandet av kreditgarantien
kan variera starkt från län
till län, särskilt då de sökande utgör en
mycket liten andel av jordbrukarkåren

136 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Svar på interpellation ang. garantilånen för

i Länet. Med hänsyn härtill kan man på
grundval av de redovisade uppgifterna
inte draga några säkra slutsatser om
att lantbruksnämnderna inom vissa lön
skulle ha varit mera restriktiva vid sin
bedömning än nämnderna inom andra
län. Av de redovisade siffrorna synes
dock framgå, att en mindre andel av ansökningarna
avslagits i de fyra län i östra
Mellansverige som tillhör de svårast
skördeskadedrabbade länen. I dessa län
finns också det största antalet lånesökande.

Vad beträffar frågan om säkerhet i
form av inteckning i jordbruksinventarier
kan man av den företagna undersökningen
utläsa att sådan säkerhet erbjudits
i 235 fall och godtagits utan
komplettering i 60 fall. I flertalet resterande
fall har lånegaranti beviljats efter
komplettering med annan säkerhet.
Endast i 36 fall har ansökningarna om
lånegaranti avslagits på grund av att
erbjuden säkerhet i inventarieinteckning
inte kunnat godtagas. Härav torde
framgå, att frågan om inventarieinteckning
inte haft någon större betydelse
för det stora flertalet sökande.

Inteckning i jordbruksinventarier har
som framgår av översikten i många fall
godtagits som säkerhet för statlig lånegaranti
av detta slag i de fall sökanden
inte kunnat ställa bättre säkerhet. Man
bör dock vara medveten om att dylik
säkerhet är av begränsat värde, särskilt
med hänsyn till att den endast medför
förmånsrätt vid konkurs. Inventarierna
kan också avyttras av ägaren utan långivarens
vetskap. Utfästelse om lånegaranti
mot inventarieinteckning torde
därför som regel få förutsättas grunda
sig på ett visst förtroende till låntagarens
vilja och förmåga att göra rätt för
sig. Jag har sålunda förståelse för att
lantbruksnämnderna iakttar en viss försiktighet
vid beviljandet av lånegarantier
på grundval av säkerhet i jordbruksinventarier.
Man kan emellertid
inte såsom interpellanten förordar generellt
fastslå, att en viss form av sä -

skördeskador

kerhet regelmässigt skall godtagas. Bedömningen
om säkerhetens värde och
frågan om den kan godtagas måste i
realiteten avgöras från fall till fall.

I anslutning till vad interpellanten
anfört om olikhet i handläggningen
inom skilda lantbruksnämnder vill jag
erinra om att lånesökande, som är missnöjd
med nämndens beslut, kan klaga
hos lantbruksstyrelsen. Härigenom erhålles
en garanti för att ansökningar
från olika län bcdömes på ett likartat
sätt. Att ersätta detta förfarande med i
detalj utarbetade regler om hur låneansökningar
skall behandlas och olika
slag av säkerheter bedömas är inte endast
ogörligt. Alltför långt gående försök
i den riktningen skulle enligt min
uppfattning med rätta även kunna fördömas
såsom riktade mot den decentralisering
av beslutanderätt och administration,
som i de flesta andra sammanhang
eftersträvas.

Jag vill slutligen upplysa om att enligt
lantbruksstyrelsens anvisning av
den 17 mars 1961 skall lantbruksnämnderna
snarast möjligt till förnyad prövning
upptaga sådana avslagna eller
bordlagda ansökningar, som nämnderna
finner böra prövas med hänsyn till
de uppmjukade villkoren för att erhålla
garanti för lån till inköp av driftförnödenheter
för vårbruket i år.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla,
att jag kommit till den slutsatsen, att
de jordbrukare och trädgårdsodlare,
som behöver skördeskadelån och som
vid normala skördeår kan förutsättas
kunna återbetala lånen, också torde
komma att erhålla begärd lånegaranti.
Det ligger dock i sakens natur att det
vid så grannlaga bedömningar, som
det här är fråga om, ibland uppstår
gränsfall, vilka kan vara tveksamma. I
den mån en lånesökande är missnöjd
med den egna lantbruksnämndens beslut
kan han dock alltid få sin ansökan
prövad hos lantbruksstyrelsen. Det torde
åligga lantbruksstyrelsen att i samråd
med riksbanken tillse att dessa

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11 137

Svar på interpellation ang. garantilånen för skördeskador

ärenden får en så enhetlig behandling
som möjligt.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation.
Svaret bekräftar den misstanke jag hade
vid interpellationens avlämnande, nämligen
att lantbruksnämnderna var betydligt
mer restriktiva när det gällde
säkerheterna för skördeskadelånen än
statsrådet själv. Visserligen säger statsrådet
i sitt svar att han har förståelse
för lantbruksnämndernas försiktighet
vid beviljandet av lånegarantier på
grundval av säkerhet i jordbruksinventarier,
men han klandrar inte heller de
nämnder, som godtagit denna form av
säkerhet. Det stora flertalet lantbruksnämnder
torde dock ha vägrat lånegaranti,
om ingen annan säkerhet än inventarieinteckning
kunnat presteras.
Vid en telefonförfrågan hos lantbruksnämnden
i Örebro upplyste en tjänsteman
att man där krävde samma säkerheter
som för rationaliseringslån, en
låneform där inventarieinteckning inte
alls godtages.

Det måste föreligga ett beklagligt
missförstånd, när ett underlydande organ
kategoriskt vägrar att godtaga inventarieinteckning
under det att statsrådet
förklarar att den kan godtagas,
ehuru med viss försiktighet. Att det
föreligger missförstånd kan man också
utläsa av ansökningsblanketten, där sökanden
under moment A, B och C får
anteckna den form av säkerhet, som han
kan erbjuda. Här förekommer som alternativ
under moment C rubriken: Inteckning
i jordbruksinventarier. Det är
ju alldeles uppenbart att detta alternativ
inte skulle ha tagits med på blanketten,
om det inte varit meningen att denna
form av säkerhet skulle godtagas.

Den restriktiva bedömningen av säkerheterna
hos en del lantbruksnämnder
är så mycket beklagligare, eftersom
detta avsevärt fördröjer möjligheterna
för de sämst ställda lantbrukarna och
trädgårdsodlarna att reglera sina affärer.
Att regering och riksdag med föredömlig
snabbhet behandlade ärendet
tycks inte ha inverkat i rätt riktning
på underlydande myndigheter.

Herr statsrådet har anvisat möjligheten
för lånesökande, som är missnöjda
med lantbruksnämndens beslut,
att överklaga desamma hos lantbruksstyrelsen
för att på så sätt få garanti
för att deras ansökningar blir bedömda
på likartat sätt. För den som haft oturen
att få sina ansökningar bordlagda
förefinnes emellertid inte denna möjlighet.

Jag har redan i början av mina kommentarer
till interpellationssvaret tackat
för detsamma. Jag har all anledning
att vara belåten med innehållet
när jag i slutet av svaret finner, att
lantbruksnämnderna enligt lantbruksstyrelsens
anvisning av den 17 mars
1961 skall ompröva de avslagna eller
bordlagda låneärendena.

Jag tackar också herr statsrådet för
den slutsats han kommit till i sin sammanfattning,
att alla jordbrukare och
trädgårdsodlare, som behöver skördeskadelån,
torde komma att erhålla begärd
lånegaranti, och i det tacket instämmer
de jordbrukare och trädgårdsodlare
som drabbats värst av skördeskadorna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 67, angående bemyndigande
att försälja viss kronan
tillhörig fast egendom, m. m.

Vid härefter skedd föredragning av
den å bordet vilande propositionen nr
75, angående allmän beredskapsstat för

138 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Utredning rörande domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

budgetåret 1961/62, hänvisades propositionen,
såvitt avsåge jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Vidare föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
propositioner; och hänvisades därvid
till statsutskottet propositionen nr
88, med förslag till åtgärder för förbättring
av rekryteringen till polisväsendet
m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 94, angående ett system för permanent
skördeskadeskydd, m. m.;
till statsutskottet propositionerna:
nr 96, angående tillägg till investeringsplanen
för statens järnvägar, och
nr 99, angående försäljning av viss
allmänna arvsfonden tillfallen fast egendom;
samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 102, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
26 juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag.

§ 13

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående obligatorisk sjuk- och
yrkesskadeförsäkring av elever vid de
s. k. inbyggda yrkesskolorna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 14

Föredrogs den av herr Sundelin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående sysselsättningen
inom skogsbruket.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 15

Föredrogs den av herr Larsson i
Luttra vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
ökad statsfinansiering av investeringarna
för enhetsskolans genomförande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 16

Utredning rörande domstolsmässig prövning
av rättsfrågor i förvaltningen

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i förvaltningen.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
175 i första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 204 i andra kam?
maren av fru Gärde Widemar m. fl. I
motionerna, vilka voro likalydande,
hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en
förutsättningslös utredning av frågan
om domstolsmässig prövning av rättsfrågor
i förvaltningen.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 175 och II: 204, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

A) av herr Johansson i Dockered,
utan angivet yrkande;

B) av fru Gärde Widemar samt herrar
Gezelius, Alexanderson, Gustafsson i
Borås, Hilding och Fröding, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av förevarande motioner,
I: 175 och 11:204, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en förutsättningslös
utredning av frågan om domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i
förvaltningen.

tredagen den 24 mars 1961

Nr 11 139

Utredning rörande domstolsmässig

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Detta ärende rörande
domstolsmässig prövning av rättsfrågor
i förvaltningen har varje år sedan
1954 varit föremål för riksdagens prövning
i anledning av väckta motioner, nu
senast undertecknade av representanter
för alla tre oppositionspartierna.

Trots att hela första lagutskottet säkerligen
vill medverka till ett så starkt
rättsskydd som möjligt för de enskilda,
har motionerna avstyrkts av utskottets
majoritet i år liksom tidigare. Utskottet
anser att några mera genomgripande
förändringar av rättsskyddssystemet
inte behövs, utan att önskvärda
reformer kan göras inom ramen
för det nuvarande systemet.

Vi reservanter anser däremot att det
inte är möjligt att komma till rätta med
detta omfattande och viktiga problem
genom partiella reformer, utan att vi
måste eftersträva en enhetlig och generell
lösning av hela frågan. Och detta
kan bara ske genom en grundlig och
förutsättningslös utredning.

Sedan riksdagen senast behandlade
denna fråga har utredningen rörande
administrativa frihetsberövanden lagt
fram förslag om bl. a. inrättande av
socialdomstolar, vilket förslag är utskickat
på remiss. Vidare är förslaget
om kompetensfördelningen av administrativa
besvärsmål mellan Kungl.
Maj:t och regeringsrätten och om lagstiftning
rörande skadestånd i offentlig
verksamhet föremål för Kungl.
Maj:ts prövning. I stort sett har frågan
dock inte förts närmare sin lösning
under det gångna året, och hänvisningen
i utskottsutlåtandet till att
besvärssakkunniga och författningsutredningen
kommer att slutföra sitt arbete
under innevarande år är knappast
ägnad att inge några förhoppningar om
en positiv lösning av detta allvarliga
spörsmål.

prövning av rättsfrågor i förvaltningen

Som redan påpekats åtskilliga gånger
under debatterna i denna sak ingår
inte frågan om en domstolsmässig överprövning
av rättsfrågor inom förvaltningen
i de besvärssakkunnigas uppdrag
— detta sades ifrån redan i början
av år 1958 — och författningsutredningen
kan knappast nu i sitt sista skede
ta upp detta spörsmål, särskilt som
av de rapporter därifrån som kommit
till allmän kännedom framgår att utredningen
inte tänker göra det. Vice
ordföranden i första lagutskottet, som
är ledamot av författningsutredningen,
har inte heller på något sätt antytt, att
någon lösning vore att vänta från det
hållet.

Under tiden ökar problemet i omfattning
allteftersom förvaltningsapparaten
byggs ut och fler och fler uppgifter
läggs på de förvaltande myndigheterna.

Även om vårt förvaltningsförfarande
undan för undan förbättras genom de
delreformer som kommer till stånd -—
vilket man naturligtvis hälsar med tillfredsställelse
— så kommer det alltjämt
att kvarstå denna »lucka i vårt rättsskydd»,
som den tidigare ordföranden
för besvärssakkunniga, professor Herlitz,
en gång kallade denna brist i förvaltningsförfarandet.
Det är förvånansvärt
att utskottsmajoriteten alltjämt
motsätter sig den av oss begärda utredningen.
Man kan tycka att behovet av
att få rättsenligheten av ett beslut av
administrativ myndighet prövat i domstolsmässig
form många gånger varit
så uppenbart, att det borde inses av
alla numera.

I och för sig skulle man naturligtvis
kunna tänka sig att ett långt större antal
ärenden än nu överflyttas från
Kungl. Maj:ts prövning till regeringsrätten.
Kompetensfördelningen dem
emellan undergår varje år vissa förändringar
på det sättet, att somliga
grupper av ärenden flyttas över till regeringsrätten.
På grund av regeringsrättens
stora arbetsbörda är det dock
inte möjligt att flytta över något större

140 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Utredning rörande domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

antal ärenden, utan att man väsentligt
utbygger regeringsrätten, och det har i
andra sammanhang förklarats vara
olämpligt.

Någon lösning av den administrativa
besvärsrättens problem på denna väg
kan därför knappast tänkas. Snarare
förefaller det som om regeringsrätten
på ett eller annat sätt behöver beredas
lättnad i sina nuvarande arbetsuppgifter.
Det är dock inte det som frågan
gäller i dag, utan vad vi reservanter
och motionärer önskar är en allmän utredning
om vilka domstolsorgan som
skall kunna anförtros uppgiften att pröva
förvaltningsbeslut och hur dessa
domstolar skall sammansättas och uppbyggas.

Jag är angelägen att här påpeka, att
jag är helt medveten om svårigheterna
att finna en lösning på problemet, men
vi kommer inte ifrån det. Frågan är av
sådan vikt, att den inte kan skjutas undan,
och vi anser det som vår plikt att
vidhålla kravet på en utbyggnad av den
enskildes rättsskydd. Jag tvivlar inte
på utskottsmajoritetens önskan att medverka
till en sådan sak, och jag hoppas
att vi så småningom skall kunna enas
om formerna för att genomföra den av
oss önskade revisionen av rättsskyddssystemet.

Innan jag slutar vill jag liksom tidigare
år framhålla, att Sverige är ett av
de få länder med västerländskt statsskick
som inte har ett genomfört
system för prövning i domstolsmässig
ordning av lagligheten i såväl regeringsbeslut
som beslut av förvaltningsmyndighet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den till utskottets utlåtande fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Gustafsson i Borås (fp) och Wiklund i
Stockholm (fp).

Herr FRÖDING (h) :

Herr talman! Sedan frågan om ökad
möjlighet till domstolsmässig prövning

av rättsfrågor i förvaltningen först aktualiserades
här i riksdagen 1954 —
frågan har nu varit uppe fem gånger
sedan dess — har det onekligen rört
på sig en smula inom det administrativa
rättsskyddets område. Till att börja
med har JO-kontrollen numera bestämts
till att omfatta även de kommunala
myndigheterna, och genom den förstärkning
av JO-ämbetets organisation
som medgavs häromåret har JO också
numera möjlighet att i betydligt större
utsträckning än tidigare ägna sig åt
administrationen.

En hel del utredningar har också
igångsatts eller rent av avslutats inom
rättsskyddsgebitet. Som fru Gärde Widemar
framhöll har sakkunnigbetänkanden
avgivits angående det allmännas
skadeståndsansvar och vidare rörande
förfarandet vid administrativa
frihetsberövanden, detta utomordentligt
känsliga avsnitt. Pågående utredningar
sysslar dessutom med det administrativa
besvärsförfarandets utformning
liksom också med kompetensfördelningen
mellan Kungl. Maj:t
i statsrådet och regeringsrätten. Av
dessa avslutade eller pågående utredningar
är det dock, herr talman, bara
två, nämligen den rörande de administrativa
frihetsberövandena och den
rörande kompetensfördelningen mellan
regeringen och regeringsrätten, som
har något mer direkt samband med den
fråga som vi i dag diskuterar.

För att få frågan om domstolsmässig
prövning av dessa rättsfrågor åtminstone
ett litet steg närmare sin lösning var
jag för min del i utskottet beredd att
denna gång från utredningskravet tills
vidare uttryckligen undanta såväl
Kungl. Maj:ts avgöranden i statsrådet
som, naturligt nog, också de administrativa
frihetsberövandena. När inte ens
detta begränsade yrkande vann de socialdemokratiska
utskottsledamöternas
gehör, har jag anslutit mig till den vid
utlåtandet fogade reservationen, som

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11 141

Utredning rörande domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

ju går ut på helt bifall till årets motion.

Anledningen till att jag i utskottet
kunde tänka mig att tills vidare undantaga
regeringsbesluten från utredningskravet
var givetvis den nu pågående
författningsutredningen. Enligt det av
mig framförda förlikningsbudet skulle
man alltså tills vidare ha kunnat nöja
sig med att pröva möjligheten till en
ökad domstolsmässig prövning av rättsenligheten
hos sådana myndighetsbeslut,
Kungl. Maj:ts undantagna, som
inte avser administrativa frihetsberövanden.

Jag skall tillåta mig att här, om också
mycket skissartat, åtminstone antyda
hur denna onekligen mycket svårlösta
fråga möjligen skulle kunna tänkas
arrangerad. Man skulle sålunda
kanske kunna tänka sig en ny administrativ
hovrätt, dit en förvaltningsmyndighets
beslut skulle kunna fullföljas
med avseende på beslutets rättsenlighet.
Jag tror dock knappast att en
sådan överdomstol skulle bli fullt sysselsatt
med dylika överklaganden. Det
vore därför måhända lämpligt att på
denna nya instans överflytta även ändamålsenlighetsprövningen
beträffande
vissa ärenden, exempelvis körkortsfrågorna.
Fullföljd till regeringsrätten mot
denna mellaninstans avgöranden skulle
vidare kunna tänkas få ske blott efter
fullföljdstillstånd från regeringsrätten.

Det av mig här mycket skissartat antydda
systemet skulle förmodligen kunna
medföra en viss välbehövlig avlastning
av regeringsrättens för närvarande
mycket pressande arbetsbörda. Man
lär nu i regeringsrätten ha ungefär två
och ett halvt års balans beträffande
skattemålen, samtidigt som man får lov
att ägna ungefär en femtedel av sin tid
åt så pass okvalificerade rättsavgöranden
som körkortsärenden. När jag
räknat med att den av mig antydda mellaninstansen
skulle kunna vara ägnad
att minska regeringsrättens arbetsbörda,
har jag bl. a. utgått ifrån att veder -

börande part, åtminstone i vissa fall,
nog skulle ha lättare att definitivt böja
sig för en förvaltningshovrätts avgöranden
i en rättsenlighetsfråga än för en
administrativ mellaninstans beslut.

Jag beklagar att vi tydligen inte heller
i år kommer ett enda steg längre i
denna omstridda sak, men jag vill liksom
fru Gärde Widemar uttala den förhoppningen,
att frågan inte skall förbli
olöst för all framtid. Kan man inte
här våga hoppas på ett initiativ från
justitieministern? Jag vill inte tro att
en sådan förhoppning är alldeles obefogad.

Även jag, herr talman, yrkar bifall till
reservationen.

Herr JOHANSSON i Doclcered (ep):

Herr talman! Ett utvecklat skydd för
den enskilde gentemot samhället är i
den demokratiska samhällsordningen
ett problem som måste intressera oss
alla. I föreliggande motion har vi i
mycket försiktiga ordalag begärt en
utredning av detta problem. Men redan
i utskottet visade det sig att det gått
troll i orden, och från medmotionärers
sida framkom förslag och yrkanden,
som visade att vi inte menade samma
sak med samma ord.

Under den behandling, som denna
fråga tidigare undergått i riksdagen,
har den blivit politiskt inflammerad,
och detta måste man beklaga. Rättstryggheten
för den enskilde gentemot
samhället bör vi kunna lösa i samförståndets
tecken. Kravet på en lösning
av denna viktiga fråga får inte bli en
bricka i det politiska spelet.

Det finns en växande skara människor
som nu identifierar sina problem
med rättskraven på detta område. Det
nuvarande samhället, som griper in på
allt flera avsnitt, ökar denna skara. Jag
vill bara peka på kommunernas förslag
till liälsovårdsordningar, för att nämna
aktuella fall.

Utskottet hänvisar till väntade förslag
och resultat av pågående utredning -

142 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Utredning rörande domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

ar, och detta brukar ju vara ett bärande
skäl för att vänta. Men utan att vilja
föregripa författningsutredningen får
man väl tro att andemeningen i regeringsformens
§ 16 återfinnes i den nya
författningen.

Att hoppas på en lösning av dessa
frågor i år går inte. Utskottsbehandlingen
ger vid handen att dessa frågor
inte kan diskuteras utan affekt.

Jag kan inte följa mina medmotionärer
när de önskar att en domstol skall
kunna bryta en politisk utvecklingslinje,
som regering och riksdag varit
överens om.

Som en framgång för rättsskyddet noterar
jag skyldigheten för myndighet
att motivera sina beslut. Jag tror att vi
får ta upp dessa problem efter nya förutsättningar.
Rättsskydd och rättssäkerhet
i en rättsstat är ord som inte helt
motsvaras av fasta begrepp. I en demokrati
är värjandet av den enskilda människans
rätt en samhällsdetalj, som borde
stå över alla partibegrepp. Detta gäller
i synnerhet om den enskildes rätt
hotas av samhället.

Besvärssakkunniga, som 1955 avgav
betänkandet »Administrativt rättsskydd»,
pekade på olika vägar för att
öka rättssäkerheten. Vi har säkerligen
ett system för att skydda den enskildes
rätt som väl står sig vid jämförelse med
övriga länder. Men vi har också ett expanderande
samhälle som kräver skärpt
uppmärksamhet mot tendenser som hotar
den enskilde.

Herr talman! Vissa uttalanden i utskottet
gjorde mig tveksam och ställde
mig ensam i denna fråga. Jag har fogat
en blank reservation till utskottets
utlåtande. Med denna vill jag markera
att jag inte tror på en lösning efter de
linjer som motionsledes framförts under
flera år i riksdagen. Det är min förhoppning
att vi skall finna vägar till
samförstånd — detta har sagts förut
här och jag vill understryka det. Någon
lösning i dag är emellertid inte möjlig.
Demokratien mår dock inte väl av

att vi här kivas på vägen, och därför
har jag inte något yrkande i dag utan
kommer att avstå från att rösta.

Herr LANDGREN (s):

Herr talman! Frågan om domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i förvaltningen
har varit uppe till behandling
här i riksdagen år efter år och
kommit tillbaka. Riksdagen har avslagit
framlagda förslag. Utskottsmajoriteten
har inte funnit att det på sista tiden
har inträffat någonting som kan ge
anledning för riksdagen att intaga en
annan ståndpunkt i dag än den gjort under
de senaste åren. Vi kan väl vara
överens om att det på vissa områden i
detta rättsskyddssystem kan vara angeläget
att justeringar sker för att största
möjliga trygghet skall kunna nås. Jag
vill då bara erinra om att det pågår ett
flertal utredningar som i vissa detaljfrågor
skall försöka komma fram till
bättre lösningar än vi nu har. Därutöver
vill jag erinra om författningsutredningen
— det har tidigare erinrats
om denna — som skall se över hela
statsskicket och som avser att slutföra
sitt arbete under 1961. Utredningen om
frihetsberövanden har under 1960 framlagt
sitt betänkande, vilket för närvarande
är föremål för remissbehandling.
Besvärssakkunniga beräknar att avge
sitt slutbetänkande vid årsskiftet
1961/62.

Inom utskottsmajoriteten rådde inte
någon tvekan om att frågan om en rättskontroll
av den typ som här föreslås,
såvitt det gäller regeringsbesluten, intimt
hänger samman med statsskicket
över huvud taget och inte bör lösryckas
från en allmän översyn av hur det
svenska statsskicket i framtiden skall
se ut. Oavsett vad man sålunda anser
om det nuvarande rättsskyddet kan det
inte anses påkallat med en särskild utredning
i frågan, innan resultat av redan
pågående utredningar hunnit avvecklas.

Fredagen den

Utredning rörande domstolsmässig

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Att denna fråga kommer
tillbaka så ofta är kanske inte någon
tillfällighet utan kan bero på att
frågan om förvaltningens verksamhet ur
de enskilda medborgarnas synpunkt får
större betydelse för varje år. Allteftersom
statsverksamheten utvidgas — en
tendens som inte på något sätt har brutits
under det senaste kvartsseklet —
kommer den enskildes handlingsfrihet,
rörelsefrihet och ställning över huvud
taget att bli alltmer beroende av vilken
ståndpunkt förvaltningsmyndigheterna
intar. Vad den enskilde därvidlag särskilt
har behov av är att även på detta
område säkert veta i förväg, hur hans
handlande kommer att bedömas av myndigheterna
och vilka ingripanden som
kan förväntas från myndigheternas sida
i frågor som angår honom. Det är alltså
— om man vill uttrycka det så —
förutsebarheten, möjligheten att finna
en fast och klar linje i praxis och tillvägagångssätt,
som är det viktigaste för
den enskildes rättssäkerhet på detta
område liksom i viss utsträckning även
på andra.

Nu har de lagar och författningar
som gäller på förvaltningens område i
många fall tillkommit med mindre intresse
för den formella utformningen
än vad fallet är beträffande vår lagstiftning
i övrigt. Det finns visserligen
numera en tendens att i någon mån underkasta
även sådana författningar
prövning i lagrådet, men det sker fortfarande
i mycket mindre utsträckning
än beträffande allmän civil- och kriminallag,
och det har tidigare praktiskt
taget inte skett alls. Detta gör att vår
förvaltningsrätt är mycket mer osystematisk,
mycket mer svåröverskådlig
och därmed ur den enskildes synpunkt
mer svårförutsebar än vår lagstiftning
i övrigt.

Jag vill nämna en annan sak på det -

24 mars 19G1 Nr 11 143

prövning av rättsfrågor i förvaltningen

ta område — den har inte berörts i de
nu aktuella motionerna men skulle ändå
ha väsentlig betydelse — nämligen värdet
av en förvaltningslagberedning, ett
organ som på samma sätt som den allmänna
lagberedningen, strafflagberedningen
och processlagberedningen ser
över ett helt lagstiftningsområde och
försöker åstadkomma ändringar på de
punkter där oklarhet råder.

Men det är inte det saken gäller i
dag, utan i dag gäller det den enskildes
möjligheter att få förvaltningsmyndigheternas
avgöranden, i den mån de berör
honom, prövade i domstolsmässiga
former. Möjligheterna därtill ligger för
närvarande mest i besvärsrätten. Det
förekommer i viss utsträckning att allmän
domstol kan ingripa och pröva förvaltningsmyndigheternas
avgöranden,
men de områden där detta sker är
starkt begränsade.

Besvärsrätten har emellertid den
egenheten, att besvär i viss utsträckning
skall anföras hos myndigheter som
inte har domstolsmässig organisation
och över huvud taget inte alltid bedömer
frågorna väsentligen ur rättsliga
synpunkter samt att man genom besvär
visserligen kan få beslut ändrade
men inte kan få någon kompensation
för de förluster man eventuellt lidit under
mellantiden. En prövning i rent
domstolsmässiga former erbjuder däremot
möjligheter också i det senare
hänseendet.

Jag ger herr Johansson i Dockered
fullständigt rätt i att det inte kan få
förekomma att en domstol skall bryta
en politisk linje, varom regering och
riksdag varit överens. Men när denna
politiska linje däremot inte är fastställd
— när det alltså råder oklarhet
om hur man skall tolka bestämmelser
och beslut — har domstolarna genom
sitt hittillsvarande förfaringssätt större
möjligheter än en råd administrativa
myndigheter att få fram den fasta linje
som skall följas. Skulle det då visa sig
att regering och riksdag anser att den

144 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Utredning rörande domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

linje, som domstolarna tolkar in i gjorda
uttalanden, inte stämmer med regeringens
och riksdagens intentioner, är
det deras sak att vidtaga en ändring i
sådana former, att domstolarna och därmed
även medborgarna vet vad de har
att rätta sig efter.

Jag kan kanske tillåta mig att här citera
några ord ur det memorial, varmed
konstitutionsutskottet för 152 år sedan
beledsagade förslaget till den nya regeringsformen
1809. Man ville, hette det,
skapa en dömande makt, »självständig
under lagarna men ej självhärskande
över dem». En självständighet under lagarna
garanteras genom domstolsmässig
prövning men är inte alltid lika
lätt att få fram genom prövning hos
förvaltningsorganen, inte därför att dessa
i och för sig skulle vara mindre
självständiga utan därför att de inte
har den uppbyggnad och erfarenhet i
detta hänseende som domstolarna äger.

Vad Kungl. Maj:t beträffar är det angeläget
att beslut som fattas i Kanslihuset
och vilka har i princip samma
karaktär som beslut, fattade av förvaltningsmyndighet,
skall få prövas i samma
domstolsmässiga former. Låt mig ge
ett exempel på den nuvarande situationen
därvidlag!

Alla känner vi till att allmänna handlingar
är tillgängliga för den medborgare
som vill se på dem. Om en myndighet
vägrar att utlämna en allmän
handling kan man överklaga myndighetens
beslut, i sista hand hos regeringsrätten.
Men det finns ett undantag:
»över statsråds beslut, varigenom utlämnande
vägrats, må talan ej föras».
Det betyder, att om den handling jag
vill se förvaras t. ex. i kammarkollegium,
i kammarrätten eller hos en länsstyrelse
och myndigheten vägrar mig
att ta del av den, kan jag överklaga i
vanlig ordning. Men om handlingen förvaras
i ett departement och departementschefen
säger att den inte får utlämnas,
finns ingen möjlighet att överklaga
beslutet.

Det rör sig här såvitt jag förstår inte
om någon politisk linje utan helt enkelt
om avgöranden av alldeles samma slag
som dem som eljest träffas av förvaltningsmyndigheter.
Därför måste en
prövning i domstolsmässiga former anses
vara påkallad.

Detta problem är besvärligt —• ingen
har sagt att det är lätt. Men vad reservanterna
yrkar på är inte någonting
annat än en utredning, och jag måste
säga att utskottsmajoritetens motivering
för att inte gå med på en sådan förefaller
mig ganska överraskande. Man
hänvisar å ena sidan till vissa specialutredningar,
vilkas betydelse otvivelaktigt
måste erkännas men vilka inte
går in på problemet i hela dess vidd,
och å andra sidan här liksom alltid till
författningsutredningen. Så snart det
är något man inte vill ge sig på hänvisas
till denna. Vi hade en diskussion
häromdagen om hur länge författningsutredningens
arbete kunde väntas pågå
och hur länge det skulle dröja innan
man med anledning därav kunde komma
till några beslut. Det uttalades därvidlag
en viss skepsis i fråga om möjligheterna
att nå snabba resultat. Tydligen
har denna skepsis inte trängt igenom
till första lagutskottets majoritet,
som fortfarande tror att författningsutredningen
blir klar före utgången av år
1961 och förväntar sig att man då också
skall få en lösning på denna fråga.
Det finns egentligen ingenting som tyder
på att man får lösningen där, och
frågan är i och för sig stor nog för att
kunna göras till föremål för en särskild
utredning. Jag kan för min del inte begripa,
varför frågan om en sådan utredning
skall betraktas som någonting annat
än ett rent praktiskt spörsmål. Och
med den utgångspunkten, herr talman,
ber jag att få förena mig med dem som
redan yrkat bifall till reservationen av
fru Gärde Widemar m. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11 145

Utredning rörande domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag förstår inte att herr
Landgren kan ha några förhoppningar
på besvärssakkunniga. De har ju inte
ens i uppdrag att utreda denna fråga.
Jag vill inte alls lösrycka problemet från
frågan om det svenska statsskicket, men
såvitt jag förstår måste vi få till stånd
en särskild utredning, eftersom det inte
finns någon sittande kommitté eller utredning
som har saken på sitt program.
Det är att beklaga att vi måste vänta ytterligare
för att sedan bara kunna konstatera
att ingen av de utredningar som
utskottsmajoriteten hoppas på lyckas
komma med något förslag. Jag tror inte
att man enbart genom en utvidgning av
besvärsrätten kan lösa detta problem.
Det måste bli fråga om en särskild utredning
av betydligt större vidd.

Med anledning av vad herr Johansson
i Dockered sade om att det redan i
utskottet föreföll som om vi motionärer
menade olika saker skulle jag vilja säga
att de spekulationer som framfördes i
utskottet om olika lösningar av problemet
visar hur viktigt det är att det
verkligen kommer en utredning till
stånd. Det finns många olika alternativ
till lösningar, men det måste ske en
grundlig och förutsättningslös utredning.

Det väsentliga är dock att vi alla motionärer
är överens om att vi behöver
bygga ut den enskildes rättsskydd. Frågan
om att värja den enskilda människans
rätt borde stå över alla partier.
Det är beklagligt och onödigt att det
gått politik i denna fråga.

Herr Johanssons farhågor att vi skulle
vilja tillstyrka ett förfarande som medför
att en domstol skulle kunna bryta
den politiska utveckling som regering
och riksdag bestämt sig för är helt
ogrundade. Något sådant vill ingen av
oss motionärer vara med om.

Jag hoppas att vi till ett följande år
skall kunna enas om en utredning av

beredande överläggningar så att det inte
blir sådana meningsskiljaktigheter i utskottet
som det beklagligtvis blev denna
gång.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Efter att ha följt debatten
i denna fråga under några år har
jag kunnat konstatera att det inte har
framkommit något nytt. Det som sagts i
dag är precis detsamma som vid alla
övriga tillfällen, med undantag av herr
Heckschers anförande, vilket innehöll
saker som vi tidigare inte hört. Jag har
ingen anledning att gå in på det. Jag
vill inte polemisera mot honom, ty hans
inlägg innehöll en hel del mycket väsentliga
ting som jag inte har anledning
bestrida.

Det är däremot egendomligt att både
fru Gärde Widemar och herr Johansson
i Dockered så starkt har tryckt på rättssäkerhetssynpunkten,
möjligheten för
den enskilde medborgaren i vår demokrati
att få sin rätt tillgodosedd. Man
får ju den uppfattningen att det inte
existerar några sådana möjligheter här
i landet. Vi är ju ändå i det lyckliga
läget att vi har ett rättssystem som är
minst sagt lika gott som något annat
lands och i många avseenden mycket
bättre.

Herr Johansson i Dockered tog som
exempel svårigheten att komma till rätta
med vissa hälsovårdsfrågor. Men där
är ju saken klar. Man går till länsstyrelserna
i första hand och regeringsrätten
i sista hand. I ett sådant ärende kan
man överklaga på samma sätt som på
praktiskt taget alla andra områden där
man kan behöva klaga sig till sin rätt.
Frågan är egentligen bara denna: Är
förvaltningsjuristerna mindre skickade
att bedöma dessa ting än juristerna i
en författningsdomstol? Jag tror inte
det. Jag har all respekt för dessa jurister.

Fru Gärde Widemar sade ätt luckan
i rättskyddet efter hand blir större och
större. Jag har förgäves både i utskottet

dessa frågor och att åtminstone vi motionärer
innan dess skall ha häft för10
— Andra kammarens protokoll 1961. Nr 11

146 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Utredning rörande domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

och i diskussionen försökt få några typexempel
som visar var denna lucka befinner
sig. Finns det några typiska fall
som säger att det någonstans föreligger
en verklig fara? Jag har inte märkt något
sådant. Jag tror inte heller man kan
anföra några dylika.

Mycket har sagts om den råd av utredningar
som sysslar med likartade
frågor. Jag vill inte påstå att denna fråga
kommer alt lösas i den av motionärerna
önskade riktningen, men jag har
all anledning tro att vissa delar kan
komma till en lösning. Jag är inte ensam
om den åsikten. Även en av reservanterna,
nämligen herr Fröding, har ju
den uppfattningen att det åtminstone
beträffande det administrativa frihetsberövande
och fördelningen mellan
Kungl. Maj:ts och regeringsrättens kompetensområden
kan tänkas komma fram
något som bidrar till denna frågas lösning.

Jag vill också på tal om rättsskyddet
erinra om vad som för övrigt framgår
av reciten i utskottsförslaget, nämligen
att det rättssystem vi har här i landet
medger en hel rad olika både preventiva
och korrektiva kontrollåtgärder.
Herr Fröding nämnde bl. a. den rätt
som justitieombudsmannen numera har
fått att kontrollera även den kommunala
förvaltningen. Det är således ett steg i
den riktning motionärerna önskar. Kontrollen
över de kommunala tjänstemännen
är också effektiv. Vi har framför
allt, som bl. a. herr Heckscher nämnde,
rätten att ta del av offentliga handlingar.
Allmänheten har därför möjlighet att
följa ärendenas behandling. Tidningspressen
utövar vidare en mycket kraftig
för att inte säga hänsynslös kontroll
över förvaltningen i de fall man vid
studier av de offentliga handlingarna
trött sig kunna upptäcka något som inte
är klart.

Jag har med detta velat framhålla att
vi måste anses ha ett rättsskydd här i
landet som är så effektivt att vi, därest
man inte kan anföra bevis för motsat -

sen, inte har någon anledning att tillsätta
ytterligare en utredning som skall
arbeta på ungefär samma område som
en del arbetande utredningar.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag har märkt att vanan
hos socialdemokratiska utskottsmajoriteter
har tilltagit att hänvisa till att situationen
är densamma som i fjor, att
inga nya argument tillkommit, och därför
behöver man bara åberopa tidigare
beslut, när man vill avstyrka ett
oppositionsförslag.

Men, herr talman, om det är så att
majoriteten i riksdagen fattar ett enligt
vår mening icke motiverat beslut, måste
vi som anser det vara väsentligt att få
en ändring till stånd komma tillbaka
med våra ändringsförslag. Vi måste motivera
dessa förslag från våra utgångspunkter,
och då bör det väl åligga utskottsmajoriteten
att motivera sina avslagsyrkanden
och inte bara säga att
frågan har behandlats tidigare, och så
där till hälften liksom rycka på axlarna
åt viktiga spörsmål.

Riksdagen har ju även till uppgift att
deltaga i en offentlig debatt, som kan
belysa viktiga samhällsspörsmål. Jag
tycker därför att det är i högsta grad
angeläget att denna fråga debatteras år
efter år. Klagomål från socialdemokratiskt
håll över att vi för fram frågan år
efter år måste jag för min del anse vara
helt ogrundade.

Herr Jacobsson i Sala säger, att motionärerna
inte kan anföra konkreta
motiveringar för behovet etc. Jag förmodar
att herr Jacobsson känner till
våra grundlagar och riksdagspraxis och
alltså är mycket väl medveten om att
det inte låter sig göra att här ta upp ett
antal konkreta förvaltningsbeslut till
närmare granskning. Men om man vill
ge den enskilde medborgaren en känsla
av rättstrygghet och anser det vara berättigat
att till prövning ta upp en för -

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11 147

Utredning rörande domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

valtningsmyndighets beslut utan att
därmed i och för sig ta ställning till om
ett misstag i ett konkret fall är begånget
eller inte, kan jag åberopa en ganska
omfattande korrespondens med människor
från olika folklager i detta land,
vilket till fullo visar att de själva känner
ett behov av att få ytterligare prövningsmöjligheter.
Till detta kan herr
Jacobsson möjligen anföra, att dessa
personer i samtliga fall bar fel, men det
skulle ju i så fall en prövning ådagalägga.

Den enskilde som anser sig förfördelad
har blott i ett mindre antal fall
möjlighet att själv påkalla domstols
prövning. Det är det sammanfattande
omdöme som i reciten ges i utskottets
eget betänkande. Det är oklart i vilka
fall han har sådan möjlighet; det har
ingen bestritt. Måste man då inte dra
den slutsatsen, att det här finns ett olöst
problem som väl motiverar en utredning?
Enligt min mening måste svaret
på den frågan bli jakande.

Jag hänvisar dessutom till vad herr
Heckscher sade nyss. Medborgarna skall
i så stor utsträckning som möjligt veta
på vilka grunder myndigheterna fattar
sina beslut. De skulle få en väsentlig
ökning av möjligheterna härtill, om det
funnes tillfälle till en domstolsmässig
prövning.

Kan utskottets hänvisning till vissa
pågående utredningar anses innebära
en antydan om att problemets lösning
kan ligga hos dessa utredningar? Som
fru Gärde Widemar påpekade är detta
uppenbarligen inte fallet. Dessa utredningar
sysslar visserligen till en del
med angränsande spörsmål och spörsmål,
som täcker en liten del av dessa
problem, men deras arbete kan inte tänkas
ge någon lösning i detta fall. I grund
och botten har utskottsmajoriteten inte
heller vågat påstå det utan gör bara en
hänvisning till pågående utredningar
mera som ett nödfallsargument, vilket
anförs som komplettering till att saken
varit före flera gånger tidigare.

Vi måste, herr talman, fråga varför
det svenska regeringspartiet är så negativt
inställt till och så ointresserat av
förslag om en ökning av den enskildes
rättstrygghet, en negativitet som framkommit
så väl i attityden till förslaget
om en författningsdomstol som när det
gäller förslaget om en förvaltningsdomstol.
Man vågar ändå inte säga att allting
är bra som det är, men man säger,
att det i Sverige på vissa områden råder
bättre förhållanden än i kanske något
annat land.

Men det är ju inga argument, utan
frågan är om det på de olika områden
som här är berörda är ett tillfredsställande
tillstånd med tillräckliga rättsgarantier
för den enskilde, och det har
såvitt jag har kunnat uppfatta varken
utskottsmajoriteten i sin skrivning eller
utskottets båda talesmän här i dag vågat
påstå. De har i stället talat om andra
fördelar hos vårt system, som ger den
enskilde trygghet i andra avseenden.
Man hänvisar vidare — och det är det
tredje argumentet — till att en genomgripande
principiell förändring av
rättsskyddssystemet inte bör göras.
Detta är alltså en allmän konservatism,
en konservatism som väl går längre än
den soin ett konservativt parti har brukat
företräda i den svenska riksdagen.

Men, herr talman, vad kan det bero
på att regeringspartiet intar denna negativa
hållning trots alla våra hänvisningar
till att man i andra länder i berörda
avseenden har ett bättre rättsskydd när
det gäller de problem som både författningsdomstol
och förvaltningsdomstol
skulle aktualisera? Jag kanske får säga
att till en del har socialdemokratien
engagerat sig så mycket i känslan av att
vara det statsbärande partiet, att man
helt allmänt inte tycker om förändringar.
Men måhända döljer det sig också
bakom känslan något annat problem
som jag här vill resa, eftersom det principiellt
har en ganska betydande räckvidd.
Om man skulle tänka sig ett regleringssamhälle
eller en regleringseko -

148 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Utredning rörande domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

nomi, måste myndigheterna uppenbarligen
många gånger träffa avgöranden
efter ganska vagt angivna direktiv. Måhända
finns det hos opponenterna mot
en reform en känsla av att ett regleringssystem
skulle fungera mindre smidigt,
om den enskilde medborgaren
skulle ha möjlighet att av och till begära
domstolsmässig prövning av rättsenligheten
i de avgöranden som träffas,
när dessa avgöranden på grund av själva
regleringssystemets, regleringssamhällets,
natur måste vara i viss mån godtyckliga.
Ett system som ökar den enskilde
medborgarens rättsliga trygghet
skulle alltså verka försvårande och försenande
på regleringssystemets -—- regleringssamhällets
—- effektivitet. Vi kan
väl säga att den socialistiska inställningen
nu för tillfället i praktiken är
en maktkoncentration i statens händer,
som till stor del utövas genom olika slag
av regleringssystem. Måhända, herr talman,
är det en mer eller mindre instinktiv
känsla av att i regleringssamhället
passar dessa mera utbyggda möjligheter
för individen att få sin rättstrygghet bevarad
inte riktigt in. Måhända är det
detta som förklarar att den svenska socialdemokratien
ställer sig så negativ
till ett uppenbart rättsintresse.

Av författningsutredningens kompromiss
beträffande en annan del av problemet
tycks det som om motståndet
skulle svikta. När det gäller problem
som aktualiserats under benämningen
»eventuell författningsdomstol» finner
man att ledamöterna i författningsutredningen
kan tänka sig en vanlig domstolsmässig
prövning. Jag hoppas för
min del att oppositionspartierna, som
är överens om att detta är ett problem
som det måste göras någonting åt —
vilket även herr Johansson talade om
— inte skall förtröttas på samma sätt
som de gjort när det gäller författningsdomstolens
problematik utan driva frågan
vidare så att motståndet till slut
sviktar såsom det tycks ha sviktat när
det gäller den ena sidan av saken. Jag

hoppas alltså att det skall gå att övervinna
svårigheterna även när det gäller
den andra sidan av dessa problem.
Det är dock så att Sverige i viss mån
tillhör eftertruppen i västerlandet när
det gäller det slag av rättstrygghet som
vi här berört.

Jag vill instämma med herr Johansson
i Dockered i denna sak när han
säde att detta spörsmål inte får bli en
bricka i det politiska spelet. Det är angeläget.
Men å andra sidan måste vi när
regeringspartiet här motsätter sig en reform
och huvudsakligast enbart på
grund av konservatism håller på status
quo fortsätta att driva reformkrav. Jag
tycker att denna debatt visar att det
finns saklig grund för en fortsatt aktivitet
från oppositionens sida, och jag
hälsar med stor tillfredsställelse — även
om motiveringarna är olika — att samtliga
oppositionspartier tycks vara eniga
om att detta är ett problem som vi
inte kommer att släppa.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Till herrar Heckscher
och Ohlin skulle jag vilja säga att jag ur
politisk synpunkt förstår deras argumentering.
I den situation som både
folkpartiet och högern har kommit begriper
jag mer än väl att man på andra
vägar vill söka sig fram för att försvaga
riksdagen och vår parlamentarism.
Men förutsättningen för att en
demokrati skall leva är. att den blir
handlings- och arbetsduglig.

När herr Ohlin talar om att vi skulle
vara rädda för att tillgodose den enskildes
rättstrygghet, vill jag påstå att detta
är felaktigt. Vad beträffar det gästspel
som en domstol helt nyligen gjort i riksdagen
vill jag ge uttryck åt att vi från
riksdagens sida med kraft bör säga
ifrån att detta gästspel måste vara en
engångsföreteelse och bli av kortast
möjliga varaktighet, ty ingen kan väl
tro att tre, fyra eller fem människor i
en domstol, vilka jämväl har en politisk
uppfattning, bättre skulle kunna

Nr 11 149

Fredagen den 24 mars 1961
Utredning rörande domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

bedöma de handlingar och det arbete
som riksdagen utför och vilka man också
förutsätter skall ha sinne för ett
praktiskt arbete. När man ser hur tre
domstolsinstanser var för sig dömer olika,
frågar man sig: Är det rättstolkningen
som bedömts olika, eller är det
måhända så att de olika rättsutövarnas
uppfattning om samhället och om olika
ting kan vara det avgörande i detta
sammanhang?

Herr Ohlin säger, att Sverige tillhör
eftertruppen på detta område. Ur demokratisk
synpunkt och ur samhällets
synpunkt kan Sverige med den ställning
vårt land har i Europa och världen
i övrigt ta detta påstående med
lugn.

Jag har bara begärt ordet för att säga
ifrån, att det är viktigare för riksdagen
att ha en reell kompetens, när den skall
bedöma de frågor den har ätt ta ställning
till, än den formella kompetensen
hos människor, som sällan eller aldrig
kommer i kontakt med medborgarna i det
samhälle, som riksdagen ändå skall försöka
få att fungera. Det kan inte vara
rimligt att överföra den politiska makten
till en domstol. Är det så att man
vill ha ett parlament och accepterar demokratien,
bör man också se till att parlamentet
behåller de möjligheter till att
skapa och handla, som knyter land och
folk samman. Att blanda in rättssäkerheten
i detta sammanhang är efter mitt
sätt att se fel. Man kan förstå en sådan
åtgärd ur politisk synpunkt men inte ur
andra synpunkter.

Jag skulle vilja, herr talman, för att
inget missförstånd skall kunna uppstå i
fråga om motiveringarna, yrka bifall till
utskottets kläm. Därmed har jag inte
på något sätt velat skriva under niotrveringarna
i utskottets utlåtande. Såväl
motionen som reservationen bör reservationslöst
avslås. .

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Det har av de socialdemokratiska
ledamöterna sagts, att rätts -

säkerheten i själva verket skulle vara
lika stor när det gäller förvaltningssom
när det gäller domstolsprövning.
Det förvånar mig att Gunnar Myrdal
med sin mycket starka ställning inom
socialdemokratien verkligen inte har
fått resonans för de synpunkter, som
han mycket ingående utvecklat och som
herr Jacobsson faktiskt antydde i sitt
anförande. Professor Myrdal skrev under
andra världskriget, att »det främst
är den svenska pressens förtjänst, att
rättssäkerheten inte är undergrävd här
i landet». Herr Jacobsson uttryckte det
så, att det är väl att vi har pressen, som
här kan beivra dessa missförhållanden.
Ja, det är det verkligen. Men skall man
lägga bevakandet av rättssäkerheten så
mycket på pressen? Gunnar Myrdal,
som är både rättsVetenskapsman och
nationalekonom, påvisade i ingående
detalj, att det här i landet ofta inte förekommer
någon rättssäkerhet — allra
minst på det administrativa området.
Har hela hans bevisföring varit felaktig?
Det har inte på något sätt påvisats
här.

Jag vill också erinra om att JO:s ämbetsberättelse
till årets riksdag utgör en
illustration till det förhållande, som nu
förnekas, nämligen att vi inte har någon
enhetlig och fast rättstillämpning.
Justitieombudsmannen påpekar bl. a.,
att de administrativa myndigheterna
även i de fall, där de är skyldiga att
motivera sina beslut, ofta inte gör detta.
Man kräver av den enskilde medborgaren,
att han skall följa lagen, men de
administrativa myndigheterna följer
inte själva bestämmelserna. Det är väl
ganska anmärkningsvärt, att riksdagens
egen ombudsman måste påpeka det.

Den som läser denna mycket innehållsrika
lunta på över 500 sidor finnei''
hur beklämmande förhållandena är i
många avseenden och hur JO i fall efter
fall får påpeka, att man näppeligen
följer rättstillämpningen. Dessutom kan
det nämnas, att Sverige har givit sin
anslutning till Europa-könVéntiönen om

150 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Utredning rörande domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

de mänskliga rättigheterna och att
rättsvetenskapsmän som Halvar Sundberg
m. fl. i grundlagskommentarerna
understryker, att vi på många områden
i själva verket inte följer Europa-konventionen.
Det skall väl då mycket till
för att i denna kammare kunna hävda
den uppfattningen, att det står väl till
på detta område. Det är väl i själva verket
ganska betänkligt, om ett land accepterar
en internationell konvention
av grundläggande betydelse för de
mänskliga rättigheterna, som det här
gäller, och sedan inte följer den.

Jag vill också för herr Jacobsson i
Sala hänvisa till något mycket väsentligt,
som herr Heckscher påpekade i sitt
— med hänsyn till de diskussioner vi
under många år haft i dessa frågor —-mycket synpunktsrika anförande. Det
är riktigt, som herr Jacobsson i Sala
sade, att pressen, i de fall där det finns
dokument, kan belysa de rätta förhållandena.
Men i många fall — herr
Heckscher gav ju en exemplifiering av
detta — har man i departementsfrågor
ofta inga sådana dokument, som är tillgängliga
för pressen. Där sker en liemligstämpling,
som försvårar möjligheterna
för tidningarna att belysa sådana
fall. Följden är ofta att man i pressen
inte vet efter vilka grunder de administrativa
myndigheterna har gått. Det
vet man i regel när det gäller domstolsprövning,
därför att där är besluten
motiverade.

Herr talman! Jag kan med hänvisning
till det sagda yrka bifall till reservationen.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! När jag var med vid behandlingen
av denna fråga i första lagutskottet
fann jag, att diskussionen kanske
inte var helt ny. Däremot var den
infekterade stämning, som tydligen var
förknippad med denna fråga, ganska ny
för mig.

Vid diskussionen försökte man av -

motionen och av motionärerna, vilka
fanns med i första lagutskottet, få fram
vad de egentligen önskade. Det visar sig
här i dag, att någon enighet inte har
kunnat uppnås mellan motionärerna om
vad de egentligen vill. Vi har fru Gärde
Widemars uppfattning som så att säga
går på den gamla linjen med en domstolsmässig
prövning även av regeringens
beslut, vi har herr Frödings begränsade
linje med en ny förvaltningsdomstol,
en förvaltningshovrätt, och vi
har i dag hört herr Johansson i Dockered,
som inte tycks ha någon bestämd
mening om vad han avsåg, när han
skrev under denna motion.

Det var därför kanske inte så underligt,
om vi var ganska intresserade av
att uppnå en samförståndslösning, när
vi försökte pröva detta ur olika synpunkter.
Men det visade sig att motionärerna
själva knappast hade tänkt sig
in i vad man egentligen ville. Jag skulle
tro, att det skulle, om motionen hade
bifallits sådan som den var skriven, ha
varit ganska svårt för vederbörande
statsråd att skriva utredningsdirektiv
på grundval av den motionen.

Det visade sig att dessa frågor inte
alls var så enkla som man kanske tänkt
sig. Bl. a. ställdes frågan var domstolsprövningen
skulle sättas in. Skulle den
ske i mellaninstanserna? Skulle man
kanske, om man ville överklaga t. ex.
en lantbruksnämnds beslut, först gå till
domstol och få rättsenlighetsfrågan prövad
och sedan få gå tillbaka till lantbruksnämnden
och få ändamålsenlighetsfrågan
prövad? Skulle man göra om
samma procedur, när ärendet kom till
lantbruksstyrelsen? Vad skulle vidare
ske? Det var, när man kom in på sådana
frågeställningar, som vi på vårt håll inte
ansåg oss kunna gå på den linje motionärerna
uppskisserat.

Det har här i dag anförts, att vi socialdemokrater
i första lagutskottet behärskas
av någon sorts allmän konservatism
och att det skulle vara anledningen
till vårt avstyrkande. Det för -

Nr 11 151

Fredagen den 24 mars 1961
Utredning rörande domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

håller sig inte så. Vi har hållit frågan
öppen och på allt sätt försökt att få veta
vart man egentligen vill komma med
detta förslag, men vi har inte kunnat få
någon klar uppfattning om det.

Herr Ohlin sade att det inte finns anledning
att hänvisa till de utredningar,
som åberopas i vårt utlåtande. Vi har
inte sagt att dessa utredningar arbetar
med hela frågan. Men vissa bestämda
avsnitt av frågan behandlas av dessa
utredningar. Vi vill inte påstå att dessa
utredningar kan lösa frågan som den
är upplagd från motionärernas sida,
men vi menar, att stora delar av detta
redan är avbetat. Det har också sagts
att vi motsätter oss en ökning av rättsskyddet.
Men hur är det egentligen? Vet
vi om det är ökning av rättsskyddet
man strävar efter? Kan man vara absolut
säker på att det blir en kvalitativt
bättre prövning av domstol än av förvaltningsmyndighet?
Jag tror det vore
ganska förmätet att anse detta vara en
generell regel.

Vi har här i landet förvaltningsmyndigheter
som prövar förvaltningsbesvär,
vilka arbetar i kollegiala arbetsformer
och har i sin krets skickliga förvaltningsjurister.
Jag tror att det vore ganska
obetänksamt, om man utan vidare
sade sig, att en ung hovrättsfiskal i häradsrätt
eller annan domstol skulle a
priori vara mera skickad att bedöma
rättsenlighetsfrågorna och lämplighetsfrågorna,
såsom skisserats av herr Fröning.

Det är kanske snarare på det sättet
att man har velat göra gällande, att det
här i landet finns en viss rättsröta.
Rättsrötemyten kan kanske vara matnyttig
ur vissa politiska aspekter, vilket
måhända är förklaringen till att
frågan drivits på det sätt som skett i
detta sammanhang. De överord som herr
Ohlin använde om regleringssamhället
och alla de övergrepp som enligt honom
sker här har vi inte behövt höra i utskottet.
Men det är kanske bara för
att vidhålla rättsrötemyten man är in -

tresserad av att driva denna fråga såsom
hittills har skett.

Om man vill ha till stånd en utredning,
om man vill ha oss med på det utredningskravet,
bör man säga ut, vad
det är för utredning man beställer, hur
man har tänkt sig att det hela skulle
fungera. Jag tror att man då skulle få
ett annat bemötande och att det skulle
bli en mera fruktbar diskussion mellan
de olika partigrupperna som kanske
kunde leda till något resultat.

Som uppläggningen är i dag vill jag
emellertid med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till första lagutskottets förslag.

Herr FRÖDING (h) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Martinsson vill
jag bara säga, att jag aldrig menat, att
en ung hovrättsfiskal skulle utöva denna
domstolsmässiga prövning av förvaltningsbeslut.
Jag antydde ju att jag
ville ha en helt ny förvaltningshovrätt.
Denna förutsätter jag skulle få en mycket
kvalificerad sammansättning.

Ilerr AI.EMYR (s):

Herr talman! Jag lyssnade med stort
intresse på det mycket balanserade anförande,
som utskottets ordförande höll,
då hon motiverade sitt yrkande om bifall
till reservationen. 1 sitt anförande
sade hon bl. a., att hon inte tvivlar på
utskottsmajoritetens goda vilja, då det
gäller att lösa de frågor, som har samband
med rättstryggheten i landet.

Emot det uttalandet kan man ställa
herr Ohlins, där han säger, att han kan
iakttaga en negativ inställning hos socialdemokratien
och en klart markerad
ovilja att ta itu med de problem, som
har med den enskildes trygghet inför
samhällsmaskineriet att göra. Det är
ingen tvekan om att det råder stor
skillnad på denna väsentliga punkt i de
båda uttalandena. Jag är tacksam för
att fru Gärde Widemar har givit socialdemokraterna
i riksdagen detta er -

152 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Utredning rörande domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

kännande, som herr Ohlin tydligen inte
vill ge dem.

Herr Ohlin frågar vidare socialdemokraterna,
av vilken anledning vi är
så ointresserade och negativa i denna
fråga och om det möjligen är av rädsla
för att en domstolsprövning av detta
slag skulle betyda, att det socialistiska
regleringssamhället blev mindre effektivt.
Får jag vända på saken och fråga
herr Ohlin, om han avser att denna
domstol skulle kunna användas från
folkpartistiska utgångspunkter till att
avskaffa detta s. k. socialistiska regleringssamhälle?
Det skulle i så fall betyda,
att herr Ohlin klart uttalat, att
han vill använda denna domstol i politiska
syften, vilket vi från socialdemokratiskt
håll sagt att vi fruktar kan
komma att ske.

Jag instämmer med herr Braconier
att det är angeläget att man ser till, att
den enskilde får största möjliga trygghet
inför den expanderande samhällsfnakten.
I detta syfte finns en rad utredningar
på gång, och färdiga utredningars
arbetsresultat ligger till granskning
i departement och remissinstanser.
Det är alldeles uppenbart av oerhört
stor betydelse, att det i den nya författning,
som vi så småningom kominer
att få i vårt land — även om jag i likhet
med vad som framhölls här i kammaren
för några dagar sedan tror att det tar
lång tid innan den är färdig — skrivs
in garantier för den enskilde medborgarens
rättssäkerhet, Jag behöver inte
speciellt hänvisa till författningsutredningen.
Det räcker om jag hänvisar till
den författningsrevision som vi arbetar
med i olika sammanhang bl. a. inom de
politiska partierna som studerar frågan.
Men det betyder inte, att det finns anledning
att tillstyrka bifall till den motion
som föreslår, särskild utredning om
denna administrativa domstol.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till. utskottets förslag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Braconier hänvisade
i detta sammanhang till professor
Myrdals synpunkter. Det kanske förhåller
sig så, att man måste skilja på ett
resonemang om teoretiska problem och
på praktisk erfarenhet. Även om synpunkterna
är goda, är därmed inte sagt
att riksdagen måste följa dem.

Här har också sagts att vi inte har
någon enhetlig och fast rättsordning.
Herr Braconier och jag har ju i stort
sett samma uppfattning om konstitutionella
frågor samt om frihet och rätt.
Tror verkligen herr Braconier, att vi
i ett dynamiskt samhälle kan ha fasta
och enhetliga normer, som skall gälla
från århundrade till århundrade? För
min del tror jag det inte. Om vi skulle
tillämpa sådana principer i vår lagstiftning,
skulle vi därmed förkväva hela
samhällsutvecklingen.

I den debatt som förts, bl. a. av Wilhelm
Moberg, om rättsrötä, har anförts
exempel på domstolsförfarande. Den
förvaltningsdomstol, som vi nu diskuterar,
skulle arbeta efter samma regler.
Det finns ingen anledning att hysa någon
övertro på att vi där skulle kunna
skapa större rättssäkerhet. Rättssäkerheten
har inte med denna fråga att
göra.

Det har vidare talats om konventionen
om de mänskliga rättigheterna. Jag
har lämnat en interpellation i denna
fråga, vilken ännu inte besvarats. Jag
skulle emellertid vilja säga till herr
Ohlin, att om han ville tillämpa de
mänskliga fri- och rättigheterna vid
behandlingen av ledamöter inom sitt
parti, .skulle mycket vara vunnet. När
man icke i praktiken i händelser som
ligger så nära till har visat vilja att tilllämpa
vad man i ord säger sig vilja
hävda, skall man vara försiktig.

Herr talman! Riksdagen har själv ett
organ som skall pröva olika frågor,
och det är konstitutionsutskottet.. Om nu
detta inte är så starkt som det borde
vara:under nuvarande förhållanden* hör

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11 153

Utredning rörande domstolsmässig

väl ändå riksdagen se till, att detta viktiga
utskott, som har så inånga betydelsefulla
arbetsuppgifter sig förelagda,
kan bli både arbets- och handlingsdugligt.

Man har närmast den känslan att
första lagutskottet tvivlar starkt på
konstitutionsutskottet och menar att det
inte går att klara det hela den vägen.
Jag tror att riksdagen ur olika synpunkter
inte bör hesitera inför att vidta de
åtgärder i detta avseende som är nödvändiga,
men vi skall inte tveka på det
viset att riksdagen ställs under ett starkare
överförmynderskap än vad vi nu
har. Det kan vara viktigt att riksdagens
självkänsla och dess vilja att tillämpa
demokratiska principer kommer till uttryck.
Detta kan ske i konstitutionsutskottet
och icke i någon domstol, som,
hur vi än diskuterar, måste bli mer
eller mindre påverkad av politiska och
andra hänsyn, eftersom dess ledamöter
skall göra ett politiskt bedömande.

Herr HECKSCIIER (h):

Herr talman! Det finns en ganska
stark begränsning av konstitutionsutskottets
möjligheter att ingripa i sådana
här frågor när det gäller förvaltningsmyndigheterna
och även när det gäller
beslut fattade av departementschef
direkt och icke föredragna i konselj.
Även om man i och för sig skulle anse,
att konstitutionsutskottets dechargeförfarande
ger garantier, är alltså dess
möjligheter begränsade till ett ganska
litet område. Till detta kommer att konstitutionsutskottets
dechargeförfarande
aldrig någonsin kan åstadkomma någon
förändring eller någon ersättning till
den skadelidande i de fall då ett beslut
har träffats som icke är rättsenligt. Och
jag har för min del mycket svårt att
tro, att det skulle göra vår parlamentarism
svagare, om man fick bättre garantier
för att alla myndigheter — de
högsta som de lägsta — följde given lag,
eu lag:som ju regering och riksdag har
att gemensamt stifta;

prövning av rättsfrågor i förvaltningen

Herr Alemyr var inne på frågan om
regleringssamhällets roll i detta sammanhang.
Jag skall inte falla herr Ohlin
i hantverket när det gäller att replikera
herr Alemyr på denna punkt, men jag
vill peka på att just i regleringssamhället
är rättsskyddet för den enskilde
gentemot myndigheterna en särskilt väsentlig
och allvarlig sak. I ett samhälle
där myndigheternas ingripande var av
tämligen ringa omfattning var kanske
det viktigaste rättsskyddet det som
riktade sig mot andra medborgare, men
i ett regleringssamhälle är det annorlunda.

Herr Martinsson yttrade en sak som
jag ber att mycket bestämt få instämma
i. Han menade, att vi borde diskutera
denna fråga utan någon anknytning
till rättsrötemyten, och det tror jag är
riktigt. Alla samhällen har naturligtvis
brister i sin rättstillämpning, så även
det svenska, men på det hela taget är
det svenska samhället, vare sig det gäller
domstolar eller förvaltningsmyndigheter,
laglydigt och ur dessa synpunkter
anständigt. Det betyder emellertid
inte att det inte kan bli ännu bättre.
Om vi resonerar om detta i lugn och ro,
bör vi vara överens om att lika väl som
vi önskar förbättra det svenska samhället
i andra avseenden kan vi också
vilja förbättra rättsskyddet inom detta
samhälle.

Det väsentliga i herr Martinssons anförande
var egentligen frågan om huruvida
man skulle tro att förvandlings»
myndigheterna vore sämre än domstolarna
när det gäller rättstillämpningen.
På det får man svara att det också beträffande
förvaltningsmyndigheterna
har inträtt en förändring så till vida
att det rättsliga inslaget i förvaltningsmyndigheternas
arbete spelar mycket
mindre roll nu än tidigare. Den rättshildade
personalen inom dessa myndigheter
har kvantitativt mindre omfattning
och uppmuntras kanske hela tiden
att fästa mindre avseende vid de
rent rättsliga, synpunkterna: och större

154 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Utredning rörande domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

vid lämplighetssynpunkter. Detta kan i
och för sig vara rimligt och riktigt, men
det innebär att den uppgift om vilken
det här är fråga kommer att passa sämre
för förvaltningsmyndigheterna än
för domstolarna, vilkas uppgifter fortsättningsvis
är inriktade just på rättsskyddet.

Det kan väl ändå inte förhålla sig så,
herr Martinsson, om man begär en utredning,
att alla delar av frågan måste
vara utredda innan man får någon sådan.
De spörsmål som herr Martinsson
var inne på här om var domstolsprövningen
skall sättas in o. s. v. är just av
den typ som en utredning har anledning
att pröva. I det sammanhanget borde
vi i fortsättningen utan att vare sig
tala om rättsröta eller anlägga några
andra agitatoriska synpunkter kunna
enas om att en utredning skulle ha en
väsentlig uppgift att fylla.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill i anledning av
vad herr Lundberg sade till mig påpeka,
att jag med utgångspunkt från justitieombudsmannens
egen berättelse framhöll,
att det saknas en fast rättstillämpning.
Nu påstår herr Lundberg, att vi,
som båda är goda demokrater, skulle
kunna vara överens här, men herr Lundberg
har i oändligt många fall i denna
kammare kritiserat olika myndigheters
beslut. Skulle det inte ur demokratisk
synpunkt vara en fördel att man fick
en fast rättstillämpning, eller skall man
vara beroende av det förhållandet, som
bl. a. JO påpekar, att även när det finns
skyldighet för administrativa myndigheter
att motivera sina beslut avstår de
understundom från detta? Det kan väl
ändå inte, herr Lundberg, vara överensstämmande
med rättsstaten.

Sedan gjorde herr Lundberg det mycket
djärva påståendet att han kunde
stödja sig på ett uttalande av Gunnar
Myrdal — jag har själv ofta citerat honom
eftersom jag tycker att han här
kommer med mycket intressanta tanke -

gångar — som i dessa frågor skulle ha
anlagt ett teoretiskt betraktelsesätt. Då
har herr Lundberg inte läst vad Gunnar
Myrdal skrivit om dessa ting. Gunnar
Myrdal hävdar att i planhushållnings-
och regleringssamhället är det
ofrånkomligt att man med en viss konservatism
ser på formerna och han säger
att det främst är tack vare den
svenska pressen som vi hade ett rättssamhälle
under andra världskriget. Detta
är väl inte något teoretiskt betraktelsesätt,
ty vad den svenska pressen
gjorde var att man tog upp till granskning
förordning efter förordning, och
framhöll att i själva verket höll rättssäkerheten
i landet på att undergrävas.

Detta var alltså Gunnar Myrdals uppfattning,
och i det fallet var det jag som
stod på rättssäkerhetens grund.

Herr Lundberg kom också med en
intressant synpunkt när det gäller konstitutionsutskottets
granskningsrätt. Det
är, herr Lundberg, alldeles riktigt att
konstitutionsutskottet knappast har några
andra möjligheter att kritisera administrativa
beslut än att begagna sig
av 106 §, som inte har använts sedan
1854, och 107 § som ofta är ett mycket
klumpigt medel — det framhölls inte
minst under den stora debatten för 10
år sedan om dechargeförfarandet. Om
vi skall kritisera rent felaktigt administrativa
beslut har vi alltså vanligen
inte någon annan utväg än att tillgripa
107 §, och då säger man understundom
med en viss rätt från utskottsmajoritetens
sida att det väl är fullkomligt orimligt
att anklaga ett statsråd för exempelvis
vad byggnads- eller bostadsstyrelsen
gör. Följden är att konstitutionsutskottet
möjligen kan komma med en
omförmälan, men enligt statsrättsexperternas
mening är det ju tvivelaktigt,
när och om en sådan är tillåten eller
icke.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Heckscher vill
jag säga att det naturligtvis är riktigt

Fredagen den 24 mars 1961

Nr II 155

Utredning rörande domstolsmässig

att förvaltningsmyndigheternas sammansättning
har förändrats under senare
år. Vi har där fått många tekniker,
jordbruksexperter och andra tjänstemän
av liknande slag. Jag vet emellertid
inte, om man med bestämdhet
kan säga att beslutens kvalitet därigenom
har blivit nedsatt eller att det så
att säga tummas på rättsenligheten. Men
även om så skulle vara fallet finns det
ju besvärsmöjliglieten, och vi får också
räkna med att när man har löpt hela
skalan igenom, hamnar man väl på något
håll där det finns juridisk utbildning
och erfarenhet och förutsättningar
att bedöma frågorna ur rättssynpunkt.
Förhållandena kan också väntas
bli bättre efter tillkomsten av den
nya regeringsrättslagen.

Det har vidare här sagts att man inte
skall begära någon utredning innan det
är klart vilken utredning man beställer.
Jag kan ha en viss förståelse för detta.
Om första lagutskottet skall vara med
på att beställa en utredning, bör ju utskottet
veta litet mer om vad som önskas
och inte ställas inför krav och yrkanden,
beträffande vilka det visar sig
finnas tre olika meningar, såsom nu
deklarerats här i kammaren.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Frågan om begränsningen
av konstitutionsutskottets granskning
är naturligtvis något som kan diskuteras.
Från riksdagens och de samhälleliga
institutionernas sida måste man
emellertid först och främst komma ihåg
att samhället inte bara skall arbeta med
lagparagrafer utan att det gäller att ta
hänsyn till människorna och deras problem
i stället för att stirra sig blind på
lagparagrafer av olika slag.

Herrar Braconier och Heckscher har
här talat om regleringssamhället. Ja,
herrarna har väl läst rätt mycket statskunskap
— jag förutsätter att herr
Heckscher har noga studerat även sin
fars verk om förhållandena på 1500-,

prövning av rättsfrågor i förvaltningen

1600-, 1700- och 1800-talet — och jag
vill fråga dem: Har regleringssamhället
förstärkts eller har det luckrats upp på
senare tid? Såvitt jag förstår var under
föregående århundrade regleringarna i
all sin litenhet vida hårdare än nu.

Vi skall emellertid, ärade kammarledamöter,
komma ihåg att det var
domstolar som ingrep mot Axel Danielsson,
Hjalmar Branting och andra och
att grunden till dessa ingripanden var
ett politiskt bedömande som i dagens
situation förefaller orimligt. Men det
föreligger inte någon garanti för att
samhället i detta sammanhang nu skulle
fungera mera rättsriktigt.

Herr Braconier åberopade även JO.
Jag hoppas att JO med fasthet och på
det sätt, som riksdagen har rätt att
förutsätta, fullgör den prövning som
110 § regeringsformen ger möjlighet
till. Om JO gör vad på honom ankommer,
då kommer det, herr talman, att
skapas litet större rättssäkerhet för
svenska riksdagsmän.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Martinsson har
självfallet alldeles rätt i att motionärerna
inte har lyckats övertyga första
lagutskottets majoritet; det framgår så
att säga av utlåtandet. Vågar jag hysa
den förhoppningen, att om man får en
mera preciserad framställning av vad
det är som skall utredas — inte vad utredningen
skall leda till — och dessutom
underlåter att nämna ordet rättsröta,
som såvitt jag vet inte har använts
av någon annan än herr Martinsson i
denna debatt, kommer åtminstone herr
Martinsson i fortsättningen att stödja
kravet på en utredning av denna fråga?

Jag tror att herr Martinsson kanske
en aning missförstod vad jag yttrade
om juristerna hos myndigheterna. Det
ligger väl i sakens natur att en myndikhet,
vars personal är juridiskt utbildad,
fäster större avseende vid rättsliga
synpunkter än en som är sam -

156 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Utredning rörande domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

mansatt på ett annat sätt. Man får därför
en bättre rättslig prövning hos en
sådan myndighet, vare sig det nu är
fråga om en domstol eller något annat.

Det är ju inte tal om att den sakliga
prövningen skall flyttas över till domstol
annat än möjligen i mycket speciella
fall. Normalt skall den ske hos
den myndighet, som bäst kan bedöma
saken. Just därför bör också den rättsliga
prövningen ske hos organ, som är
speciellt inriktade på denna.

Vad slutligen beträffar regleringssamhället
har det gått upp och ned med
detsamma. För ett par hundra år sedan
var det otvivelaktigt mycket väl utvecklat
och efter en avvecklingsperiod har
det nu uppstått igen. För min del hör
jag till dem, som inte vill släppa förhoppningen
på en ny avvecklingsperiod,
men i avvaktan på denna anser jag behovet
av rättslig prövning mycket trängande.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Martinsson gjorde
den reflexionen, att domstolsprövning
måhända inte innebure större garanti
för den enskilde medborgarens trygghet
än ett avgörande hos en förvaltningsinstans,
som kanske också har
skickliga jurister till sitt förfogande.
Jag måste erkänna, att detta yttrande
överraskade mig. I andra länder anser
man att möjligheten att vid domstol
pröva rättsenliglieten i förvaltningsavgöranden
ökar rättstryggheten. Varför
skulle det vara annorlunda i Sverige?
En domstolsprövning innebär ju ett kontradiktoriskt
förfaringssätt inför offentligheten
på ett helt annat sätt än prövningen
vid avgöranden inom förvaltningen.
Om herr Martinsson intar en så
radikal ståndpunkt, att han ifrågasätter
domstolsprövningens betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt,
är meningskiljaktigheten
mellan oss måhända ännu större
än det tidigare förefallit.

Herr Martinsson talade om att man
inom utskottet varit intresserad av att

komma till samförstånd, och fru Gärde
Widemar uttryckte sig på liknande sätt.
I det utlåtande som utskottet nu har
presterat finns emellertid ingå spår av
en sådan önskan om samförstånd. År
efter år har utskottet radat upp sådana
svävande motiveringar som att man inte
skall gå utanför nuvarande rättsskyddsanordningar
etc. Jag hoppas livligt i
likhet med herr Heckscher, att herr
Martinssons yttrande innebär att denna
önskan om samförstånd verkligen finns.
Det kommer i så fall att visa sig nästa
gång riksdagen får denna fråga till behandling.

Herr Alemyr frågade om det var min
avsikt att använda domstolsprövning
som ett politiskt medel gentemot regleringssamhället.
Dennä fråga måste, herr
talman, ha varit retorisk. Den kan inte
ha varit allvarligt menad. Låt mig dock
i alla fall säga, att om det är ett faktum
att regleringssamhället i och för sig
medför risker för den enskildes rättstrygghet,
då är det ju för det första så
—- som herr Heckscher redan påpekat
— att ju starkare regleringssamhället är
desto mer måste man försöka trygga
individens rättssäkerhet. För det andra
vill vi, som talar för att samhället skall
intressera sig för att förbättra rättstryggheten
på de punkter, där den ännu
inte är tillräcklig, inte acceptera
möjligheten att regleringssamhället härigenom
skulle bli ännu mera utvecklat
som något argument mot denna vår
ståndpunkt.

I valet mellan ett system, som ger den
enskilde större rättstrygghet och ett sy*
stem, som uppoffrar rättstryggheten för
att regleringarna skall fungera lättare,
föredrar vi absolut det system, som innebär
den större rättstryggheten. Dennä
ståndpunkt har dock inte den avlägsnaste
likhet med någon tanke på att svenska
domstolar skulle låta sig användas
som politiska instrument. Det finns det
väl ingen talare i denna kammare -möjligen med undantag för herr Lundberg
—- som vill.påstå. ;r .>■

Fredagen den 24 mars 1961

Nr il 157

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag ber att få erinra
kammaren om att det var herr Ohlin,
som införde resonemanget om det socialistiska
regleringssamhället och ställde
frågan till socialdemokraterna, huruvida
man i rädsla för att detta regleringssamhälle
skulle lida skada var
motståndare till ett införande av domstolsmässig
prövning i förvaltningsrättsliga
frågor.

Om min fråga till herr Ohlin, om
herr Ohlin i gengäld ville använda en
sådan domstol till att slå sönder det
han kallar ett socialistiskt regleringssamhälle,
är retorisk, måste herr Ohlins
fråga till socialdemokraterna också vara
i hög grad retorisk.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen B);
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fru Gärde
Widemar begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
B) av fru Gärde Widemar m. fl.

Ändring av bidragsförskottslagen

begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 104 ja och
71 nej, varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ n

Ändring av bidragsförskottslagen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckt motion
om viss ändring av lagen den 11
juni 1943 om förskottering av underhållsbidrag
till barn (bidragsförskottslagen).

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Jag har på grund av
särskilda omständigheter inte kunnat
anteckna den blanka reservation till utskottsutlåtandet,
som är bruklig, då man
trots att man inte har något annat yrkande
än utskottets, ändå vill säga några
ord vid ärendets behandling i kammaren.
Jag vill dock göra detta och
vill då säga, att jag inte vid utskottsbehandlingen
har kunnat vidhålla motionsyrkandet,
eftersom den väg vi föreslagit
i motionen, vilken föranlett andra
lagutskottets utlåtande nr 21, inte tycktes
framkomlig för att lösa dessa problem.

I motion II: 238 föreslog vi att sådan
ändring i bidragsförskottslagen måtte
komma till stånd, att förmyndares eller
föräldrars godkännande av ingånget avtal
för underhållsbidrag icke skulle utgöra
förutsättning för bidragsförskott,
där sådant godkännande av särskilda
skäl icke kunnat erhållas.

Det finns, som alla vet, många ungdomar
i detta land, som utan att ingå
äktenskap blir föräldrar långt före myndighetsdagen.
Vi vet också att de flesta
»olyckorna» i dessa sammahhang sker i
tonåren. Även om det oftast är så att

158 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Ytterligare arbetstidsförkortning

föräldrar eller förmyndare godkänner
det avtal den omyndige barnafadern
har ingått händer det allt emellanåt att
det inte går att få detta godkännande.
Det kan inträffa att man helt enkelt
vägrar att skriva på eller att den underhållsskyldige
är utlänning, vilket inte
är så alldeles ovanligt nu för tiden.

Barnavårdsmannen skall visserligen
se till att avtalet är lagligt, men detta
kan ju under sådana här förhållanden
endast ske genom stämning och domstolsförfarande.
I de flesta fall är det
väl så, att det inte blir stämning och
domstolsförfarande så länge allt går bra.
Det är först när svårigheter börjar uppstå
och barnafadern kanske rent av har
försvunnit ut ur landet, som man kommer
att tänka på att avtalet inte är lagligt.
Modern kan då inte erhålla bidragsförskott
i vanlig ordning, och det kan
under dessa omständigheter ta avsevärd
tid innan man genom ett rättsförfarande
kan ordna upp frågan.

Med tanke på att det skrivs åtskilliga
avtal i vårt land, enligt vilka den underhållsskyldige
är omyndig och det således
kan uppstå svårigheter i framtiden,
ville vi med denna motion finna
en väg att eliminera dessa svårigheter.
Den väg vi föreslagit har emellertid
synts utskottet oframkomlig, eftersom
den innebär avvikelser från gällande
förmyndarrättsliga grundsatser. Jag har
givetvis måst böja mig för denna utskottets
motivering, ty det gäller ju
också den unge mannens rätt och möjligheter.
Det kan hända att det finns
andra vägar att gå för att lösa detta problem,
och i så fall, herr talman, får vi
väl återkomma.

Jag har alltså inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Ytterligare arbetstidsförkortning

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckt mo -

tion om ytterligare arbetstidsförkortning.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 424, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herrar Senander och Holmberg
hemställt »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhåller om utredning och
förslag till en allmän förkortning av
arbetsveckan till 40 timmar och för arbete
under jord eller tungt och hälsovådligt
arbete till 35 timmar».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, 11:424, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Vad andra lagutskottet
skrivit i sitt utlåtande om vår motion
— eller rättare sagt vad utskottet har
uraktlåtit att skriva — får väl tolkas
så, att det inom utskottet nu råder
enighet om själva målsättningen i motionen,
nämligen att arbetstiden bör
förkortas till 40 timmar i veckan.

Det har tagit lång tid att komma
ens dithän. Kampen för 40 timmars arbetsvecka
har bl. a. förts i många valrörelser,
men ännu så sent som för 14
år sedan stod till och med en del arbetarrepresentanter
i kungliga utredningskommittéer
på samma linje som
borgarna, nämligen att 48-timmarsveckan
i princip skulle bibehållas. Dess
bättre var detta den sista skans som höll
stånd mot kraven på arbetstidsförkortning.

Vi fick inte 40-timmarsvecka den
gången, utan det blev en blygsam reform.
Men det som vanns var nu inte
bara de tre timmarnas arbetstidsförkortning
per vecka, utan samtidigt kom
också praktiskt taget alla de spådomar
om olyckor av olika slag på skam, som
sades skulle komma att inträffa, om vi
slög in på arbetstidsförkortningens väg.
Numera torde det vara en hopplös upp -

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11 159

gift att försöka inbilla en arbetare eller
annan person i samma ställning att vi
inte har råd att förkorta arbetstiden
till 40 timmar. Och de politiska förutsättningarna
härför finns som bekant.
Det är arbetarmajoriteten i riksdagen,
och de svenska ombuden i Internationella
arbetsorganisationen har också
röstat för en rekommendation, som
innebär att de anslutna länderna från
och med i år skall vidta åtgärder i syfte
att successivt införa 40 timmars arbetsvecka.
Detta ligger helt i linje med
kravet i vår motion.

I princip synes utskottet som sagt
vara enigt med oss, och nu gäller det
uppenbarligen mera tidpunkten när vi
skall behöva göra någonting ytterligare
i frågan. Vi menar att man nu utan
dröjsmål skall ta itu med spörsmålet.
Vårt land liar redan kommit betänkligt
på efterkälken i detta hänseende
jämfört med andra länder, och det
finns ingenting som motiverar en sådan
eftersläpning. Vår teknik är högt utvecklad
i näringslivet, och det finns väl
knappast någon som vill påstå att vår
produktionsförmåga inte skulle kunna
bibehållas eller till och med ökas, om
arbetstiden förkortades till 40 timmar i
veckan. Behovet av en dylik åtgärd är
klart dokumenterat. Tidningarna innehåller
också varje dag uppgifter, som
styrker att det moderna arbetslivets
jäkt och olycksrisker nu bör motvägas
av kortare arbetstid och större möjlighet
till avkoppling och rekreation.

Det är med hänsyn härtill som jag
nu ställer den frågan till utskottets talesmän,
vem som nu vill besvara den:
Vad menas egentligen med de två raderna
överst på sidan 5 i utskottets utlåtande,
som har fått ersätta utskottets
sakliga bedömning av vår motion? Där
står utan någon som helst dokumentation
eller ens försök till ett teoretiskt
resonemang:

»Några förutsättningar för att redan
nu genomföra en ytterligare förkortning
av arbetstiden föreligger enligt ut -

Ytterligare arbetstidsförkortning

skottets mening icke.» Orden »redan
nu» får väl skrivas på argumentnödens
konto, och i så fall skulle jag kunna gå
förbi dem, men om utskottet med uttrycket
»redan nu» vill göra troligt att
vi vill att lagstiftningen om 40 timmars
arbetsvecka skall ligga på riksdagens
bord nästa vecka — eller ens innan året
är slut —• så talar utskottet alldeles
uppenbart mot bättre vetande.

Vi har föreslagit en skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om en utredning
— och det är något helt annat!
Jag kan gärna upplysa om att det
enligt vår mening inte behöver ta så
särskilt lång tid att få en sådan lag till
stånd, men varför skulle inte riksdagen
kunna ta itu med frågan omedelbart?
Varför skall man dröja längre
än nödvändigt med att sätta i gång?

Men framför allt ber jag utskottets
talesmän förklara för kammaren och
mig vad det är för förutsättningar som
saknas för att man skall kunna ta itu
med frågan på det sätt vi föreslagit.
Det lämnas inte något besked i utskottets
utlåtande om vad det är för förutsättningar
som måste föreligga, innan
man kan gripa sig an med denna fråga.
Innan jag går vidare i detta ämne skulle
jag som sagt gärna vilja ha ett besked
från någon av utskottets talesmän
om vad som menas med den dunkla
skrivningen på den punkten.

Herr talman! Jag ber redan nu att få
yrka bifall till vår motion.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Det är många olika varianter
på förslag till arbetstidsförkortning
som herr Holmberg och hans partivänner
presenterat för andra lagutskottet
och riksdagen under de senare
åren. I år har vi ett förslag till arbetstidsförkortning.
I fjol hade vi ett annat
förslag, som skilde sig från årets.
1959 hade vi ett förslag, som skilde

160 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Ytterligare arbetstidsförkortning

sig från de båda senare förslagen. När
herr Holmberg ville förorda en arbetstidsförkortning
till 40 timmar, som
skulle vara genomförd till 1965, skilde
sig det förslaget från det förslag herr
Holmberg kommer med i år, där han
också förordar 40 timmar men för de
som arbetar i vissa hårda yrken 35
timmar.

Ur dessa synpunkter tror jag att herr
Holmberg inte behöver vara så undrande
över att utskottet, som han menar,
varit fåordigt i sitt yttrande. Jag
undrar med hur stort allvar herr Holmberg
satt och plitade ned sin motion
och vilka förutsättningar han trodde
att det fanns att få riksdagen att gå
med på den.

Frågan om en arbetstidsförkortning
har varit och är aktuell — det håller jag
med herr Holmberg om — och man kan
ju inte saga annat än att reformer har
drivits fram på detta område de senaste
åren. Det har skett delvis på avtalsmässig
väg, såsom genomförandet
av 40-timmarsveckan för treskift- och
tvåskiftarbetare samt gruvarbetare. 45-timmars veckan, som var helt genomförd
i fjol, beslutades här i riksdagen
1957.

Det är alldeles självklart, att den
nuvarande 45-timmarsveckan inte är
fastslagen för all framtid. Allteftersom
de ekonomiska förutsättningarna medger
det kommer arbetstiden att reformeras.
Men en arbetstidsförkortning
kan ju inte få ske på bekostnad av
minskade löneinkomster för arbetstagarna.
Herr Holmberg frågar nu utskottet
varför vi inte talat om för herr
Holmberg att dessa förutsättningar inte
finns. Jag tycker att herr Holmberg bör
ta en liten stund på sig för att läsa över
hurdana förhållandena är på detta
område för att kunna besinna, att det
i varje fall knappast är ekonomiskt
tänkbart att nu genomföra denna reform.

Men har herr Holmberg inte observerat
en annan historia? För närva -

rande arbetar en utredning med frågan
om förlängning av semestern till
fyra veckor. Det måste väl kunna betyda,
att en fortsatt arbetstidsförkortning
i vårt land inte bör vara bunden
till en nedsättning av maximalarbetstiden
per vecka. När socialministern tillsatte
denna utredning om förlängd semester,
syftade han väl på att det kan
anföras skäl för kortare arbetstid i
form av förlängning av den lagstadgade
semestern. Herr Holmberg skall sålunda
inte påstå annat än att arbetstagarna
utnyttjar alla de möjligheter som finns
för att reformarbetet i fråga om arbetstidens
längd skall kunna fortgå allteftersom
de ekonomiska och politiska
förhållandena det medger — och de
kommer att göra det utan att herr Holmbergs
insats kommer att betyda så
mycket i det avseendet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! De frågor jag ställde
blev ju inte besvarade i något avseende,
såvitt jag kunde höra. Med hänsyn
till den inställning herr Nilsson intar
är det väl begripligt att han inte kan ge
en beskrivning av de förutsättningar,
som han påstår inte finns för att nu genomföra
denna reform. Det kan nämligen
inte vara ett skal att våra motioner
har varierat beträffande ordalydelsen,
att vi i fjol ville att 40-timmarsveckan
skulle vara klar 1965 men i år inte angivit
någon sådan tidpunkt. Är man
ense om saken, kan man vara ense om
att även utreda frågan om tidpunkten
när man skall börja. Men man måste
väl börja någon gång, herr Nilsson?

»Trodde verkligen herr Holmberg,
att han skulle vinna gehör för förslaget?»
säger herr Nilsson. Det kan ju
se litet hopplöst ut när man hör herr
Nilsson tala i saken. Det har sett lika
hopplöst ur för viktiga reformer vid
andra tillfällen, men så småningom
har folkopinionen bringat också såda -

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11 161

na som herr Nilsson på bättre tankar,
så jag tror nog det finns möjligheter
att få saken genomförd.

Det enda som förekom av saklig
upplysning i herr Nilssons tal var dels
att det inte är ekonomiskt tänkbart att
genomföra reformen för närvarande,
dels att man också umgås med planer
på att ersätta 40-timmarsveckan med
4-veckorssemester.

I fråga om möjligheterna att komma
till ett resultat vill jag erinra om
de skäl, som talar för att det kan vara
anledning att raska på med att börja.

Det tog precis tio år från det arbetstidsutredningen
tillsattes till dess riksdagen
beslöt om förkortning av arbetstiden
till 45 timmar i veckan, och
det tog ytterligare tre år innan vi fick
den begränsning av arbetstiden som nu
gäller. Har utskottet verkligen tänkt sig
detta tempo även för resten av arbetstidsförkortningen?
Vad målsättningen
beträffar råder tydligen, som jag nyss
sade, enighet i varje fall mellan arbetarrörelsens
representanter om att man
skall syfta till det målet. Men skall vi
verkligen behöva vänta så orimligt länge
som när det gällde den tidigare genomförda
arbetstidsförkortningen på tre
timmar? I så fall bör utskottet räkna
med att arbetaropinionen kommer att
sätta fart på utvecklingen med samma
medel som den använde för att framtvinga
en ändring av den kurs, som arbetstidsutredningen
på sin tid försökte
slå in på, nämligen bibehållande av 48-timmarsveckan. Även i dag har antytts
att fyra veckors semester skulle genomföras
i stället för 40-timmarsvecka. Den
enklaste matematik visar vad detta är
värt. För det första motsvarar en veckas
längre semester bara en femtedel
av den arbetstidsförkortning som skulle
uppstå genom 40-timmarsveckan. För
det andra behövs fyra veckors semester
även om arbetstiden blir kortare.

I fråga om de ekonomiska förutsättningarna
för genomförandet av 40 timmars
arbetsvecka och längre semester
11 —Andra kammarens protokoll 1961.

Ytterligare arbetstidsförkortning

medger jag gärna att dessa förbättringar
bör ske samtidigt med att åtgärder
vidtages för att få till stånd en bättre
ordning i det ekonomiska livet över huvud
taget, högre effektivitet och större
demokrati. Detta har vi diskuterat vid
ett par tillfällen tidigare, bl. a. en gång
denna vecka, med anledning av kommunistiska
motioner. Redan nu skulle
de störa folkgrupperna kunna få bättre
ekonomisk standard, uttryckt bland annat
i kortare arbetstid och längre semester,
om det rådde bättre demokrati
inom det ekonomiska livet.

Men på längre sikt måste naturligtvis
också högre löner, kortare arbetstid,
längre semester och sociala reformer i
långt större omfattning än som hittills
har genomförts baseras på produktionsökning,
större effektivitet och krisfria
samhällsförhållanden. Detta kan vi uppnå
bara genom att hålla kurs på en socialistisk
samhällsordning. Vi kommunister
har så många gånger betonat
detta, att jag tycker det skulle vara
överflödigt att tala om det i detta sammanhang.
Det går som sagt inte att med
nuvarande förhållanden genomföra alla
de förbättringar som vi har föreslagit.

I fråga om de bättre förhållanden
som arbetarklassen så småningom kommer
att nå har vi från utlandet fått bevis
på att åtgärder i socialistisk riktning
steg för steg skapar möjligheter till sådana
förbättrade förhållanden som jag
bar talat om. I Sovjetunionen kommer
detta till uttryck även i form av arbetstidsförkortning.
Den hushållningsplan
som sedan två år håller på att förverkligas
i Sovjetunionen innebär att från
och med 1964 den allmänna arbetstiden
kommer att vara 35 timmar i veckan
samt arbetstiden för tyngre och hälsofarliga
yrken bara 30 timmar. För detta
fordras som sagt de speciella förutsättningar
som har skapats genom kommunisternas
politik. Vi bör ordna det så
att vi inte kommer alltför långt efter i
denna utveckling. Vi borde kunna handla
åtskilligt snabbare än utskottet förNr
11

162 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

utsätter för att åtminstone nå 40-timmarsvecka
inom rimlig tid. Detta vore
ingen revolutionerande omdaning, men
det vore ett steg till åstadkommande av
litet rättvisa.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till motion nr 424.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Bara ett par tillrättalägganden, herr
talman. Herr Holmberg säger att arbetstidsutredningen
efter tio år framlade
förslag i frågan om 45-timmarsvecka.
Det var inte arbetstidsutredningen som
utredde denna fråga. Det var en annan
utredning.

Vidare har jag inte sagt att en fjärde
semestervecka skall ersätta 40-timmarsveckan,
utan jag har sagt att en fjärde
semestervecka också är ett steg framåt
mot arbetstidsförkortning.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Om inte herr Nilsson
hörde det kan jag upplysa om att jag
sade, att det förflöt tio år efter det arbetstidsutredningen
tillsatts till dess att
riksdagen fattade beslut, och det tog
ytterligare tre år innan vi fick 45-timmarsveckan
genomförd. Jag vill inte att
det skall ta lika lång tid innan vi kommer
till resten av den arbetstidsförkortning
som herr Nilsson och jag ju är
överens om bör genomföras, och därför
anser jag att vi skall sätta i gång så
snabbt som möjligt. Det kan vi också
göra utan de ekonomiska olägenheter
som herr Nilsson antydde.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen 11:424 av herrar Senander
och Holmberg; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 19

Upphävande av bestämmelser i arbetarskyddslagen,
vilka inskränka den kvinnliga
arbetskraftens användande i yrkesarbete Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av bestämmelser
i arbetarskyddslagen, vilka inskränka
den kvinnliga arbetskraftens
användande i yrkesarbete.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har jag fogat en blank reservation.
Jag har låtit mig nöja därmed av
den anledningen att en översyn av vissa
särbestämmelser rörande kvinnlig
arbetskraft, som finns intagna i arbetarskyddslagen,
för närvarande sker i
Kungl. Maj:ts kansli och att alltså resultatet
av denna översyn bör avvaktas.
Arbetarskyddsstyrelsen har efter överläggningar
med Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen i
skrivelse till Kungl. Maj :t lagt fram förslag
om några smärre ändringar i 34
och 37 §§ arbetarskyddslagen.

Det ena förslaget innebär att arbetarskyddsstyrelsen
skulle i särskilda fall
få medge undantag från förbudet att använda
kvinna till arbete under jord, då
arbetet inte är manuellt och utförs av
kvinna i överordnad ställning. Ändringen
motiveras främst med att kvinnlig
arbetskraft skall kunna användas för
skötsel av marketenterier i gruvor. Det
andra förslaget går ut på att dispensrätten,
som nu ligger hos Kungl. Maj:t,
skall överföras på arbetarskyddsstyrelsen.
Dispens skall som hittills endast
komma i fråga då »synnerliga skäl»
föranleder därtill, och styrelsen framlägger
inte förslag om upphävande av
förbudet att använda kvinnor i hantverks-
eller industriellt arbete nattetid,
ehuru den anser, »att det från arbetar -

Nr 11 163

Fredagen den 24 mars 1961

Upphävande av bestämmelser i arbetarskyddslagen, vilka inskränka den kvinnliga
arbetskraftens användande i yrkesarbete

skyddssynpunkt icke borde mota betänkligheter
däremot».

Om Kungl. Maj :t begränsar ändringarna
till dessa avsnitt i lagen kommer
alltså den särlagstiftning för kvinnor,
som finns i arbetarskyddslagen, att äga
bestånd. Det enda man kan hoppas på
är att det tjugotal remissinstanser, som
nu har att yttra sig över förslaget, i
likhet med motionärerna skall förorda,
att denna kvarleva från en svunnen tid
skall avskaffas och att Kungl. Maj :t i så
fall måhända låter sig påverkas i sitt
ställningstagande.

Motionärerna vänder sig mot de särbestämmelser
för kvinnorna, som begränsar
möjligheterna att använda kvinna
till hantverks- eller industriellt arbete
nattetid. För undvikande av varje
missförstånd är det väl bäst att jag
framhåller, att vi naturligtvis tycker
att det är både riktigt och nödvändigt
med en lag som stadgar allmänt nattarbetsförbud,
lika för både män och
kvinnor, och alltså garanterar nattvila
mellan kl. 23 och 5. Men vi tycker det
är otidsenligt att behålla särskilda bestämmelser
för de kvinnor som arbetar
inom hantverk och industri —• bestämmelser
som innebär att arbetsgivarna
måste söka dispens hos Kungl. Maj:t,
om det visar sig att arbetet inkräktar
på den för kvinnorna stipulerade arbetsfria
tiden mellan kl. 22 och 5. Vi
anser det både egendomligt, ologiskt
och inkonsekvent att kvinnorna skall
anses böra skyddas inom just dessa områden,
medan man inte ömmar för dem
som nattetid arbetar på restaurang, för
dem som bär ut våra morgontidningar,
för dem som städar järnvägsvagnar och
för dem som fullgör nattjänst vid telefonstationer
för att inte tala om dem
som arbetar inom områden, där nattarbetet
är en absolut förutsättning för
att vårdbehovet skall kunna tillgodoses,
nämligen sjuk- och förlossningsvården.
Det kan inte bestridas, tycker jag, att
nattarbetet på sjuk- och förlossningsav -

delningar både psykiskt och fysiskt innebär
en större påfrestning för kvinnorna,
eftersom arbetsstyrkan under
natten är i hög grad reducerad.

Vad är det nu för skäl som utskottet
åberopar för avslag på motionerna? Jo,
att de gällande särskilda bestämmelserna
för kvinnor i arbetarskyddslagen är
historiskt betingade. Men om garantierna
mot missbruk av den kvinnliga arbetskraften
i dagens samhälle är hundraprocentiga
och om förhållandena i
olika avseenden blivit radikalt förändrade
sedan denna bestämmelse tillkom
för mer än femtio år sedan, varför skall
man då i ett slags oförklarlig pietetskänsla
värna om en lagbestämmelse
som saknar relevans? Jag tycker att vi
har alldeles tillräckligt med lagparagrafer
i vårt komplicerade samhälle,
och det bör därför kännas enbart som
en lättnad, om vi någon gång upptäcker
att en eller annan paragraf saklöst kan
slopas.

Herr talman! Jag har velat redovisa
motionärernas uppfattning samt motivera
min blanka reservation även om
jag, av de skäl jag anförde inledningsvis,
inte kommer att ställa något yrkande.
Jag avvaktar den proposition som
jag förmodar är att vänta för att se, om
jag då får anledning återkomma till
frågan.

I detta anförande instämde herr .Vorrfcjren
(h) och fru Kristensson (h).

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! 1957 väckte fru Gärde
Widemar i första kammaren och jag i
denna kammare en motion med förslag
om slopande av 36 och 37 § § arbetarskyddslagen,
d. v. s. särbestämmelserna
angående nattarbetsförbud för kvinnor.
Jag känner mig fortfarande djupt rörd
när jag tänker på den iver, med vilken
herrarna rusade fram och talade för
dessa bestämmelser, som skulle skydda
kvinnorna mot överansträngning.

164 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Upphävande av bestämmelser i arbetarskyddslagen, vilka inskränka den kvinnliga
arbetskraftens användande i yrkesarbete

Under de år som gått sedan 1957
har jag styrkts i min uppfattning, att
36 och 37 §§ inte har någon egentlig
betydelse ur arbetarskyddssynpunkt.
När utskottet säger att det har historisk
betydelse, kan det vara riktigt, ty när
man en gång införde denna bestämmelse
om förbud mot nattarbete för
kvinnor, som ursprungligen inte gällde
alla industri- och hantverksföretag utan
endast företag med mer än 10 arbetare
-— man undantog alltså företag med
mindre än 10 arbetare — fanns inte
nuvarande § 19, som stadgar generellt
förbud mot nattarbete för både män
och kvinnor.

I lagen säges, att nattarbete mellan
klockan 23 och 5 är förbjudet, såvida
inte kontinuiteten i driften kräver nattarbete.
När denna generella bestämmelse
nu finns, tycker man att särbestämmelsen
för kvinnor skulle vara
onödig.

I § 19 avses med natt tiden mellan
klockan 23 och 5 medan i den speciella
paragrafen om förbud mot nattarbete
för kvinnor med natt avses tiden mellan
klockan 22 och 5. Detta ställer till
trassel inte bara vid treskift utan även
vid tvåskift. I många fall vill nämligen
de manliga arbetarna i industrier där
personalen består av både män och
kvinnor inte börja första skiftet klockan
5 och sluta andra skiftet klockan
10, utan de vill i stället börja första
skiftet klockan 6 och sluta andra skiftet
klockan 11. Det är alltså för tiden mellan
klockan 22 och 23 man måste begära
dispens för kvinnor i sådana fall. Vid
undersökningar har det också visat
sig, att även många kvinnor hellre vill
börja första skiftet klockan 6 och sluta
andra skiftet klockan 23. Detta medför
ett administrativt krångel. Praktiskt taget
alla dispensansökningar beviljas,
och därmed blir hela paragrafen uppluckrad.

I Norge, där man har ett generellt
förbud mot nattarbete, har man inga

särbestämmelser för kvinnorna. I Danmark,
där man inte har något nattarbetsförbud,
har man inte heller några
särbestämmelser för kvinnorna; där får
kvinnorna arbeta på nätterna.

Om en kvinna vill söka arbete i en
treskiftsindustri — hon kan göra det för
att hon tycker om det arbetet eller därför
att hon vill ha en arbetstid som
sammanfaller med makens — borde hon
ha rätt att göra det utan att söka dispens.
Nu måste hon antingen söka dispens
eller — om det inte finns annat
arbete på orten och hon av ekonomiska
skäl måste arbeta — söka arbete på annan
ort. Som jag ser det, arbetar alltså
denna bestämmelse mot kvinnorna, vilket
alla särbestämmelser gör.

Det säges i många sammanhang att
vi bör arbeta för att öppna nya yrkesområden
för kvinnorna. En hel del
kvinnor söker sig också till nya yrken,
men man arbetar där i treskift. Vid en
konferens här i riksdagshuset angående
kvinnorna i arbete säde personalchefen
vid Domnarvet, att om de anställer 90
kvinnor, så måste de skriva 90 dispensansökningar.
Dessa dispensansökningar
skall sedan förnyas; dispenser beviljas
aldrig på obestämd tid utan för t. ex.
ett halvår eller ett år.

Jag kan inte finna att det finns vare
sig medicinska eller andra skäl för ett
bibehållande av denna paragraf. Utskottet
anser att man bör avvakta resultatet
av den utredning som pågår, och
jag får väl ge mig till tåls även i detta
fall. Såvitt jag kan förstå syftar emellertid
denna utredning till att åstadkomma
en minskning av remissförfarandet
genom att lägga besluten hos
arbetarskyddsstyrelsen i stället för hos
Kungen. Därmed minskar man emellertid
inte de administrativa besvären
för arbetsgivarna, utan dessa får fortsätta
att söka dispens.

Jag vill tillägga att denna paragraf
överträds i ofantligt många fall. Jag
tänker t. ex. på bagerier, där man har

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11 165

enbart kvinnliga anställda och där det
kan bli fråga om nattarbete t. ex. före
en dubbelhelg. Skulle man i dessa bagerier
förbjuda nattarbete för kvinnor,
skulle de få lov att upphöra med sin
verksamhet. Många gånger känner de
inte ens till att det råder förbud mot
nattarbete.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

I detta anförande instämde fru Gärde
Widemar (fp).

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman: Jag tror inte att det
finns någon anledning att ta upp en
lång principdebatt om huruvida bestämmelsen
i fråga verkligen är ett
hinder för kvinnorna på arbetsmarknaden
eller inte. Om motionärerna hade
vetat att denna fråga var under utredning
hos arbetarskyddsstyrelsen på tillskyndan
av parterna genom deras överenskommelse
i löneförhandlingarna, hade
motionerna säkerligen inte väckts.
Därför tror jag inte att det finns någon
anledning att uppehålla sig vid de frågor
som fröken Elmén drog upp.

Inte är det nattarbetsindustrierna jag
tänker på när jag vill arbeta för att
vidga kvinnornas yrkesområde. Där
tror jag inte att § 5 i arbetarskyddslagen
nämnvärt hindrar oss, och fröken
Elmén, fröken Wetterström och jag
bör kunna samarbeta om att försöka
vidga kvinnornas yrkesområde även
om § 5 i arbetarskyddslagen finns kvar.
Vi räknar med andra yrkesområden. Vi
vill att flickor skall kunna bli urmakare
och komma in i andra yrken som är lätta
men som ändå av gammal hävd kallas
manliga.

Det är naturligt att jag inte känner
samma medömkan med arbetsgivarna
som fröken Wetterström och kanske
också fröken Elmén och menar att vi
bör göra det lättare för dem på så sätt
att de skall slippa begära dispens. Jag
vill anlägga en annan synpunkt i stället,
nämligen att om arbetsgivarna visar god
vilja att genomföra rättvisa kvinnolöner

Reglering av priserna på fisk

visar också kvinnorna god vilja när
det gäller att undanröja eventuella hinder
för tillträde till vissa yrken.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 20

Reglering av priserna på fisk

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret
1961/62, jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 17 februari
1961 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 50, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående fortsatt giltighet
av förordningen den 30 maj 1952
(nr 320) om viss reglering av handeln
med fisk, m. m.;

2) förordning om fortsatt giltighet av
förordningen den 5 juni 1953 (nr 372)
angående reglering av införseln av
vissa slag av fisk och skaldjur;

3) förordning om fortsatt giltighet av
förordningen den 5 juni 1953 (nr 374)
angående reglering av utförseln av vissa
slag av fisk och skaldjur m. m.;

dels medgiva, att för tiden till och
med den 30 juni 1962 reglering av priserna
på fisk ävensom importen och
exporten av fisk av vissa slag jämte
vad därmed sammanhängde finge anordnas
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som förordats i propositionen;
och

dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontor
att under budgetåret
1961/62 för lån i Sveriges kreditbank mot

166 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Reglering av priserna på fisk

gängse ränta ställa garanti dels åt Sydkustfisk,
förening u. p. a., intill ett belopp
av 2 000 000 kronor jämte ränta,
dels åt Västkustfisk, förening u. p. a.,
intill ett belopp av 3 000 000 kronor
jämte ränta.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen I: 563 av herr Berg, Gunnar,
m. fl., likalydande med II: 669 av
herr Levin m. fl,, i vilka motioner hemställts
att riksdagen vid behandling av
propositionen måtte dels besluta att för
bestridande av propagandaverksamhet
för fisk inom landet under budgetåret
1961/62 ett anslag av 100 000 kronor
skulle utgå till centralnämnden för fiskpropaganda
av de medel, som inflöte
genom upptagande av införselavgifter
på fiskets område, dels ock bemyndiga
statens jordbruksnämnd att utanordna
beloppet.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga förslagen
till följande förordningar:

1) förordning angående fortsatt giltighet
av förordningen den 30 maj 1952
(nr 320) om viss reglering av handeln
med fisk, m. m.;

2) förordning om fortsatt giltighet av
förordningen den 5 juni 1953 (nr 372)
angående reglering av införseln av vissa
slag av fisk och skaldjur;

3) förordning om fortsatt giltighet av
förordningen den 5 juni 1953 (nr 374)
angående reglering av utförseln av vissa
slag av fisk och skaldjur m. m.;

B. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungi. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 563 och II: 669, medgiva,
att under budgetåret 1961/62 finge till
den av centralnämnden för fiskpropaganda
bedrivna verksamheten disponeras
100 000 kronor av de utav utskottet
i förevarande utlåtande berörda fiskprisregleringsmedlen; C.

att riksdagen måtte medgiva, att
för tiden till och med den 30 juni 1962

reglering av priserna på fisk ävensom
importen och exporten av fisk av vissa
slag jämte vad därmed sammanhängde
finge i övrigt anordnas i huvudsaklig
överensstämelse med vad som förordats
av utskottet; samt

D. att riksdagen måtte bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att under
budgetåret 1961/62 för lån i Sveriges
kreditbank mot gängse ränta ställa
garanti dels åt Sydkustfisk, förening

u. p. a., intill ett belopp av 2 000 000
kronor jämte ränta, dels åt Västkustfisk,
förening u. p. a., intill ett belopp
av 3 000 000 kronor jämte ränta.

Reservation hade avgivits av herrar
Lage Svedberg, Jonsson, Bertil Andersson,
Hjalmar Nilsson, Johanson i Västervik
och Lundmark, vilka ansett att
viss del av utskottets utlåtande bort ersättas
med text av i reservationen angiven
lydelse samt att utskottets hemställan
under B) och C) bort lyda sålunda:

»B) att riksdagen må lämna motionerna
1:563 och 11:669 utan åtgärd;

C) att riksdagen må medgiva, att för
tiden till och med den 30 juni 1962 reglering
av priserna på fisk ävensom importen
och exporten av fisk av vissa
slag jämte vad därmed sammanhänger
må anordnas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som förordats i det
föregående;»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Utskottet tillstyrker enhälligt
Kungl. Maj :ts hemställan i proposition
nr 50, vilket innebär att prisstödet
till fiskarna i avviktan på resultatet
av pågående utredning skall
bibehållas oförändrat under nästa budgetår.
Det innebär också att nu gällande
bestämmelser beträffande reglering
av export och import av fisk m. m. förlängs
ett år och att utskottet i övrigt
biträder vad i propositionen hemställts.

Däremot har utskottet inte kunnat

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11 167

enas om ett motionsledes framför förslag
om att ett belopp av 100 000 kronor
skall anvisas av riksdagen av medel
ur fiskets prisregleringskassa till
centralnämndens för fiskpropoganda
verksamhet. Denna fråga har varit uppe
vid två föregående riksdagar. Förslaget
har då avvisats med hänvisning till att
prisregleringsföreningarna själva ägde
att besluta om anslag till denna propagandaverksamhet.

I föreliggande proposition diskuteras
också denna anslagsfråga, sedan jordbruksnämndens
råd uttalat sig positivt
för saken. Men såväl jordbruksnämnden,
vilken är förvaltande organ för
fiskets regleringskassa, som departementschefen
har ansett sig icke kunna
biträda förslaget utan hänvisat till att
de i centralnämnden ingående fiskprisregleringsföreningarna
själva får avgöra
i vad mån de önskar använda sina
prisregleringsmedel för centralnämndens
propagandaverksamhet.

Med hänsyn härtill och då en utredning
pågår om fiskprisregleringen i
stort, en utredning som kan komma att
aktualisera ett nytt grepp på detta
spörsmål, synes det oss reservanter
opåkallat att i strid med ansvariga myndigheters
önskan införa en ny princip
för finansieringen av denna verksamhet,
som kanske snart kommer att organiseras
i helt andra former. Med detta
vill vi reservanter ingalunda underkänna
betydelsen av propaganda och reklam
för fisk, men vi föreställer oss att
om något av betydelse skall kunna uträttas
på detta område, så krävs medel
av helt annan storlek än vad här är fråga
om. Centralnämndens nuvarande
funktion torde vara av ringa betydelse
och får väl närmast betraktas som en
halvmesyr.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till jordbruksutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 13
med undantag för punkterna B och C,
där jag yrkar bifall till den reservation
som fogats till utlåtandet.

Reglering av priserna på fisk

Herr ARWESON (s):

Herr talman! När det gäller prisregleringen
av fisk är jordbruksutskottet,
som herr Lundmark sade, enigt om att
föreslå en förlängning av bestämmelserna
för ett år. Det betyder att prisstödet
till fiskarna skall bibehållas i
huvudsak oförändrat under nästkommande
år, och det betyder också att giltigheten
av bestämmelserna beträffande
införsel och utförsel av fisk förlängs.
Prisregleringskassorna kommer alltså
att liksom hittills få användas för lån
till prisregleringsföreningarna för tillfällig
finansiering av kreditförsäljning
på export, och likaså kommer föreningarna
även under nästa budgetår att få
disponera fulla beloppen av de krediter
för vilka man ställt garanti.

Ett viktigt led i prisregleringsförfarandet
är propagandan för fisk. Centralnämnden
för fiskpropagandan bildades
redan 1951 efter ett kungligt brev
till fiskeristyrelsen. Nämnden har alltså
arbetet under en lång följd av år. Till
en början utgick vissa anslag till verksamheten,
men senare fick centralnämnden
för fiskpropaganda medel från fiskenäringens
bensinskattefond.

Nu är pengarna slut, fonden har upphört
och propagandan står utan pengar.
Det är därför vi anser att systemet
— med den förlängning som vi alla är
överens om — blir rubbat genom att inte
propaganda kan bedrivas.

Jordbruksnämndens råd i fiskerifrågor
har uppmärksammat detta och så
gott som enhälligt föreslagit, att man
skulle få använda en del av fiskets prisregleringsmedel
för detta ändamål. Det
har inte jordbruksnämnden och inte
heller Kungl. Maj:t kunnat biträda. Vi
har motionsledes fört fram önskemål om
att prisregleringsmedel skulle få disponeras
för ändamålet. Vi anser, att det är
en mycket rimlig begäran med hänsyn
till att vi nu har skapat en fond av prisregleringsmedel,
som uppgår till över
19 miljoner kronor. När man emellertid
önskar få disponera litet av dessa peng -

168 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Förenkling och samordning av arbetsgivare åliggande uppgifts- och uppbördsskvldighet -

ar för att göra propaganda, får man
inte detta.

Första kammaren har redan med stor
majoritet bifallit utskottets förslag, och
jag hemställer att även andra kammaren
skall göra det. Jag yrkar alltså bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B och C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lundmark begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
B) och C) i utskottets utlåtande nr 13,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Lage Svedberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Lundmark begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 109 ja och 71 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av
väckt motion om effektivisering av övervakningen
av svensk krigsmaterielexport.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 22

Förenkling och samordning av arbetsgivare
åliggande uppgifts- och uppbördsskyldighet Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av
väckta motioner om förenkling och samordning
av arbetsgivare åliggande uppgifts-
och uppbördsskyldighet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! I motionerna nr 1:537
och II: 636 har jag och mina medmotionärer
hemställt, att riksdagen måtte
»hemställa hos Kungl. Maj:t att i lämpliga
former undersöka möjligheterna att
förenkla och samordna de uppgifts- och
uppbördsskyldigheter som åligger arbetsgivarna
och att snarast möjligt förelägga
riksdagen de i samband därmed
framkomna förslagen».

Jag skall nu inte trötta kammarens
ärade ledamöter med att räkna upp alla
de 25 å 30 uppgifter per år en enskild
företagare har att utföra för statens
räkning. Jag vill bara erinra om
att detta tar tid, mycket tid, tid som
skulle kunna användas till produktivt
arbete i företagen. Enligt min uppfattning
skall företagaren i så hög grad som
möjligt beredas möjlighet att producera

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11 169

Interpellation ang. ändring av lagen om fri rättegång

varor, nyttigheter och tjänster, vara
produktiv. Stat och kommun skall sköta
sina uppgifter, och för den service vi
får från stat och kommun är vi självfallet
beredda att erlägga skäliga direkta
skatter. Vi måste emellertid reagera mot
att bli belastade med för oss kostnadskrävande
improduktiva uppgifter i
större omfattning än som kan anses
absolut nödvändigt. Detta måste betraktas
som en omotiverad indirekt beskattning.

Till min stora tillfredsställelse delar
utskottet de synpunkter som framhålles
i motionerna. Det är ett av de mest välvilliga
utskottsutlåtanden man gärna
kan få. Jag ber, herr talman, att starkt
få understryka utskottets uttalande. Utskottet
vitsordar, »att de i motionerna
lämnade uppgifterna om en enskild företagares
skyldigheter att inleverera skatter
är viktiga, vilket i stort sett jämväl
gäller uppräkningen av företagare åliggande
uppgiftsskyldigheter».

Utskottet erinrar vidare om att socialministern
i februari i år förklarat sig
beredd att tillvarataga alla möjligheter
till en ytterligare förenkling av avgiftsuppbörden
och att han dessutom i förslag
till en proposition, som remitterats
till lagrådet, velat skapa förutsättningar
för att sammanföra arbetsgivarnas olika
bidrag och avgifter.

Utskottet upprepar vidare vad utskottet
anförde förra året »att alla möjligheter
till förenkling och samordning
bör tillvaratagas».

Vad min kritik mot utformningen och
distributionen av blanketter beträffar
delar utskottet likaledes motionärernas
uppfattning att dessa bör vara så entydiga
och enkla som möjligt och distribueras
i god tid.

Utskottet slutar med att säga att det
delar motionärernas uppfattning, att
företagarnas arbete med uppbörd och
uppgiftslämnande på allt sätt bör underlättas.

Efter att ha tagit del av detta utlåtande
skulle man kunna ha väntat sig

ett tillstyrkande av motionen. Så har
emellertid ej skett. Utskottet har i stället
enhälligt samlats kring den välvilliga
skrivningen. Jag skall därför icke ställa
något yrkande, herr talman, men jag
tillåter mig uttala en bestämd förhoppning
om att utskottets välvilliga skrivning
noga beaktas av Kungl. Maj:t berörda
myndigheter, utredningar och
blankettförfattare samt att åtgärder vidtages
eller förslag snarast framlägges i
ovan angivna avseende. I annat fall
förbehåller jag mig rätten att återkomma
i dessa frågor.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 23

Interpellation ang. ändring av lagen om
fri rättegång

Ordet lämnades på begäran till

Herr MARTINSSON (s), som yttrade:

Herr talman! I november 1958 avgav
1951 års rättegångskommitté sitt
betänkande Rättegångshjälp (SOU
1958: 40). Någon på betänkandet grundad
proposition har emellertid icke
framlagts för riksdagen.

Rättegångskommittén anvisade i betänkandet
vissa nya vägar för beviljande
av fri rättegång, bl. a. innebärande
att vederbörande part själv skulle
göra vissa ekonomiska prestationer men
i den mån kostnaderna översteg vissa
belopp erhålla hjälp av det allmänna.
Detta skulle samtidigt innebära, att man
icke efter genomförandet av kommitténs
förslag skulle behöva tillämpa de
nuvarande strikta normerna för beviljande
av fri rättegång.

Med viss rätt framföres ofta i vårt
samhälle den meningen, att endast den
mycket fattige eller den mycket rike
kan få sin rätt prövad inför domstol.
Nuvarande normer för beviljande av fri
rättegång medför, att pensionärer, långvarigt
sjuka, hustrur utan egen arbetsinkomst
kan erhålla fri rättegång, me -

170 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Interpellation ang. kommunindelningsfrågans inverkan på enhetsskolans genomförande -

dan däremot familjeförsörjare, även om
de befinner sig i låglönegrupperna och
har betydande försörjningsbörda, utestänges
från denna förmån.

I rättslivet innebär detta många gånger,
att den av parterna som erhåller fri
rättegång kommer i ett överläge, så att
hans motpart ofta tvingas till en för honom
oförmånlig förlikning. Detta missförhållande
accentueras särskilt, om
motparten dessutom saknar utmätningsbara
tillgångar, så att täckning ej kan
erhållas för rättegångskostnaderna, om
vederbörande vinner målet.

Ett mycket vanligt fall är, att hustrun
i ett skillnadsmål saknar egen arbetsinkomst
och kommer i åtnjutande av
fri rättegång. Mannen däremot har viss
inkomst, trots att hans ekonomi är
långtifrån god, och kan ej erhålla fri
rättegång. Följden blir ofta den, att
hustrun skaffar sig hjälp av rättegångsbiträde,
medan mannen saknar möjlighet
att anlita dylikt biträde.

Med hänsyn till de stigande processkostnaderna
torde det även finnas goda
skäl att vidga kretsen av dem, som kan
komma i åtnjutande av det allmännas
stöd i rättsliga angelägenheter.

På grund av det ovan anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
framställa följande fråga:

Avser statsrådet att för riksdagen
framlägga förslag till ändring av lagen
om fri rättegång i enlighet med de riktlinjer
som angivits i rättegångskommitténs
betänkande?

Dena anhållan bordlädes.

§ 24

Interpellation ang. kommunindelningsfrågans
inverkan på enhetsskolans
genomförande

Ordet lämnades på begäran till

Herr JANSSON i Benestad (ep), som
yttrade:

Herr talman! Försöksverksamhet med
enhetsskola har bedrivits i drygt ett årtionde.
Verksamheten har successivt
ökats och omfattar innevarande läsår
ca 295 kommuner med sammanlagt ca
12 500 klasser om inalles ca 313 000
elever. Avsikten är att den nioåriga
skolan helt skall genomföras under det
närmaste årtiondet.

Upprustningen av skolväsendet bör
bedrivas så snabbt som möjligt, så att
skolreformen kan genomföras inom avsedd
tid. Inte minst ur landsbygdssynpunkt
är detta viktigt, emedan den nioåriga
skolan kommer att medföra en
såväl relativ som absolut förbättring av
landsbygdsbarnens utbildningsmöjligheter.

Det måste därför beklagas, att nu synes
ske en sådan samordning av på regeringsinitiativ
tillkomna överväganden
i kommunindelningsfrågan och skolfrågorna,
att skolreformens genomförande
i viss utsträckning fördröjes. Det har
blivit bekant att åtminstone en kommun
i mitt län, som avsett att införa
enhetsskola från och med nästa läsår,
fått ansökan härom avslagen under hänvisning
till övervägandena i kommunindelningsfrågan.
Härigenom har förbättringen
av kommunens skolväsende
skjutits på hittills obestämd framtid.

Med hänvisning till vad här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
frågor:

Har någon form av direktiv eller anvisningar
utfärdats om att skolreformens
genomförande i vissa fall må anstå
på grund av kommunindelningsfrågan? Är

statrådet villig ge till känna,
att skolreformens genomförande icke i
någon mån får fördröjas av kommunindelningsfrågan? Denna

anhållan bordlädes .

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11 171

Interpellation ang. försäljningen av jagarna Lappland och Värmland — Interpella

tion ang. val av ny universitetskansler

§ 25

Interpellation ang. försäljningen av
jagarna Lappland och Värmland

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Stockholm (k),
som yttrade:

Herr talman! År 1956 förklarade överbefälhavaren
och marinledningen, att
Sveriges försvar nödvändigt behövde
nya jagare. Året efteråt förklarade ÖB,
att jagarna var överflödiga. Under tiden
hade marinledningen hunnit göra beställningar
och skriva kontrakt hos ett
stort antal företag, vilka krävde över
50 miljoner kronor i skadestånd när
jagarbyggena inhiberades. Enbart med
tre av dessa företag, Bofors, Laval och
det holländska Signalapparater, träffades
en uppgörelse om 25,9 miljoner i
skadestånd. Två av företagen fick allt
de begärde, medan Laval krävde ytterligare
3 miljoner.

I april 1958 fick marinförvaltningen
i uppdrag att försöka sälja de två påbörjade
jagarna eller materiel till dem
till utlandet. Marinförvaltningen gjorde
ingenting själv utan överlämnade åt
Götaverken och Kockums att söka utföra
uppdraget. I augusti 1960 förklarade
de storvarv, som etablerat sig som
mäklare, att uppdraget misslyckats.
Götaverken och Kockums skickade samtidigt
en räkning på 158 400 kronor för
det misslyckade uppdraget. Marinförvaltningen
förklarade inför regeringen,
att försäljningen var utsiktslös och begärde
att få avsluta undersökningen.

I december 1960 meddelade Stockholms-Tidningen,
att Argentina i början
av denna höst inlett underhandlingar
om inköp av jagarna. Det kan således
icke ha gått lång tid mellan mäklarens
rapport och marinförvaltningens beslut
och de nya underhandlingarna. Resultatet
av dessa har icke kungjorts.

Med hänvisning till ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att

till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande interpellation: Kommer

de företag, som erhållit betydande
skadestånd för att beställningarna
på jagarna Lappland och Värmland
inhiberats, att återbetala dessa skadestånd,
om de påbörjade jagarna eller
delar av dem kan försäljas, och kommer
de båda varv, som erhållit mäklararvoden,
att återbetala dessa, om det
visar sig, att de inte tillräckligt prövat
möjligheterna att sälja jagarna och mater
ielen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 26

Interpellation ang. val av ny universitetskansler Ordet

lämnades på begäran till

Herr REGNÉLL (h), som yttrade:

Herr talman! Enligt nu gällande bestämmelser
utses universitetskanslern
på så sätt, att val förrättas genom elektorer,
vilka utsetts av universiteten, varefter
den valde utnämnes av Kungl.
Maj :t. Detta tillvägagångssätt utgör en
av garantierna för att kanslern skall förbli
universitetens högste målsman och
även i förhållande till Kungl. Maj :t skall
kunna hävda universitetens självstyrelse.

Den nuvarande innehavaren av kanslersämbetet
har nu begärt sitt avsked.
Trots att detta skett i så god tid, att
tillsättningsproceduren utan svårighet
borde kunna genomföras utan att vakansförordnande
skulle behöva tillgripas,
har en viss diskussion uppstått om
tillsättningsförfarandet. Förmodanden
har uttalats, att universitetsberedningen
skulle kunna väntas föreslå ändring
i nuvarande bestämmelser och att ämbetet
i väntan på ett sådant förslag
skulle kunna komma att vakanssättas
för viss tid.

Inte minst för universitetsreformens

172 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

Interpellation ang. val av ny universitetskansler

genomförande måste det anses vara ytterst
betydelsefullt, att universiteten ej
skall behöva räkna med ett mer eller
mindre långvarigt vikariat på kanslersposten
utan att denna besattes med ny
fullt auktoritativ innehavare i direkt
anslutning till nuvarande innehavarens
avgång.

Under hänvisning till det sagda anhåller
jag härmed om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få framställa
följande fråga:

Vill herr statsrådet informera kammaren,
huruvida avsikten är att i vanlig
ordning föranstalta om val av ny universitetskansler
i så god tid, att den
nyvalde kan tillträda sin befattning i
anslutning till företrädarens avgång?

Denna anhållan bordlädes.

§ 27

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial:

nr 12, i anledning av väckt motion
angående ändrad tidpunkt för allmänna
val, och

nr 13, med uppgift å vilande förslag
till ändrad lydelse av 51 § riksdagsordningen; statsutskottets

utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1961/62 till övnings-
och yrkeslärarutbildning jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare me -

delsanvisning till ombyggnad och reparation
av operahuset i Stockholm, samt
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående underskott å statens
järnvägars fond för budgetåret 1961/62;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 28, i anledning av väckta motioner
om ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser rörande avskrivning
å maskiner och inventarier, som ingår i
rörelse,

nr 35, i anledning av väckta motioner
om befrielse från nöjesskatt för
idrottstävlingar m. m., och

nr 36, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av nöjesskatten för
biografföreställningar, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 16, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande riksdagsledamöternas
bostadsfråga i Stockholm,

nr 17, angående användande av riksbankens
vinst för år 1960,

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m., och
nr 19, i anledning av väckta motioner
om statsanslag i vissa fall till politiska
partier; samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder för begränsning av
statsbidragen till den allmänna sjukförsäkringen,
m. m.,

nr 25, i anledning av väckta motioner
om skyndsamt förslag rörande mödrahjälpen,

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående omreglering av vissa livräntor,
m. m.,

nr 29, i anledning av väckta motioner
om viss fråga rörande samordningen
mellan yrkesskadeförsäkringen och den
allmänna sjukförsäkringen, och

nr 30, i anledning av väckta motioner
om karenstiden i fråga om sjukpen -

Fredagen den 24 mars 1961

Nr 11 173

ning för de yrkesskadeförsäkrade vid
samordningen mellan yrkesskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen.

§ 28

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om bensinskatt, m. m.;

från första lagutskottet:
nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 72 § växellagen m. m.;
samt

från andra lagutskottet:
nr 134, i anledning av väckta motioner
angående lagen om semester, m. m.;
och

nr 135, i anledning av väckta motioner
om reseersättning från den allmänna
sjukförsäkringen i samband med
sjukgymnastisk behandling, m. m.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

127, angående val av riksdagens
militieombudsman och hans ställföreträdare;
och

nr 128, angående val av riksdagens
justitieombudsmans ställföreträdare;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

129, för häradshövdingen Karl Hugo
Henkow att vara riksdagens militieombudsman; nr

130, för hovrättsrådet Gunnar Thyresson
att vara riksdagens militieombudsmans
ställföreträdare; och

nr 131, för hovrättsrådet Holger Vilhelm
Henrik Nordqvist att vara riksdagens
justitieombudsmans ställföreträdare.

§ 29

Herr TALMANNEN yttrade:
Beträffande en av de propositioner,
som avses skola bordläggas vid dagens
sammanträde, nämligen propositionen
nr 45, som berör socialförsäkringens
administration m. m., föreligger för närvarande
endast några få exemplar. Det
är emellertid mycket angeläget att propositionen
bordlägges före påsk. Då det
synes mindre lämpligt att ajournera
sammanträdet i avvaktan på att erforderligt
antal exemplar för utdelning till
kammarens ledamöter erhålles, kommer
propositionen i stället att utsändas
till ledamöterna per post i eftermiddag.

§ 30

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 45, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring, m. m.,
nr 76, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m.,

nr 80, med förslag till lag om redareavgift
för sjöfolks pensionering, m. m.,
nr 82, angående handelsgymnasieutbildningen
samt anslag för budgetåret
1961/62 till de statsunderstödda handelsgymnasierna,

nr 83, angående anslag för budgetåret
1961/62 till vissa högskolor,

nr 86, med förslag angående effektivisering
av verksamheten på pris- och
konkurrensområdet,

nr 87, angående godkännande av avtal
om driften av Svenska institutet för
konserveringsforskning, m. m.,

nr 91, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.,

nr 92, angående statens stöd åt växtförädlingen,
m. m.,

nr 93, angående ombildning av statens
reproduktionsanstalt till aktiebolag,
m. m.,

nr 97, angående vissa markförvärv
för försvaret,

174 Nr 11

Fredagen den 24 mars 1961

nr 98, angående bidrag till viss busstrafik
m. m.,

nr 104, angående anslag för budgetåret
1961/62 till viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor,

nr 105, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1960/61, och
nr 109, angående ny organisation av
krigsmaktens högsta ledning.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 31

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren ville medgiva, att

tiden för avgivande av motioner i anledning
av de kungl. propositioner, som
bordlagts vid kammarens sammanträden
tisdagen den 21 och onsdagen den
22 mars samt i dag, må med hänsyn till
infallande helg utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter femton
dagar från det respektive propositioner
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

§ 32

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.23.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKCHI. ESSELTE. STHLM «
103068