Nr 11 ANDRA KAMMAREN 1960 (Riksdagens protokoll 1960:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 11 ANDRA KAMMAREN 1960

1 april

Debatter m. m.

Fredagen den 1 april fm.

Sid.

Minnesord över avliden ledamot av kammaren.................. 3

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel:

Begränsning av försvarskostnaderna........................ 4

Försvarets framtida utformning............................ 53

Armétygförvaltningen: Avlöningar.......................... 54

Flygförvaltningen: Avlöningar ............................ 55

Försvarsstaben: Avlöningar .............................. 56

Armén: övningar m. .................................... 57

Armén: Anskaffning av tygmateriel m. m..................... 58

Marinen: Fartygsbyggnader m. m........................... 59

Marinen: Underhåll av fartyg m. m......................... 61

Flygvapnet: övningar m. m............................... 61

Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m............... 62

Flygvapnet: Drift och underhåll av flygmateriel m. m......... 64

Försvarets forskningsanstalt: Viss forskningsverksamhet........ 65

Försvarets socialbyrå: Avlöningar.......................... 67

Lottaorganisationen .................................... 68

Försvarsupplysning...................................... 69

Interpellationer av:

herr Jacobsson i Tobo ang. försäljningen av kronan tillhöriga jordbruksfastigheter
...................................... 69

herr Nilsson i Tvärålund ang. hissande av flagga för stat, som icke
erkänts av den svenska regeringen........................ 70

Fredagen den 1 april em.

Barnavårdslag m. ........................................ 71

Interpellation av herr Andersson i Linköping ang. tolkningen i visst
avseende av förordningen om yrkesmässig biltrafik ............ 116

1 —Andra kammarens protokoll 1960. Nr 11

Nr 11

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 1 april fin.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 4, rörande utgifter under fjärde huvudtiteln
(försvarsdepartementet).................................. 4

Fredagen den 1 april em.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5, ang. lag om samhällets vård av
barn. och ungdom (barnavårdslag) m. m..................... 71

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Nr 11

Fredagen den 1 april

Kl. 11.00

§ 1

Minnesord över avliden ledamot av
kammaren

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord:

Ledamoten av andra kammaren Erik
Norén avled i onsdags efter en kort tids
sjukdom.

Erik Norén bevistade i år sin trettioförsta
riksdag och tillhörde sedan år
1937 konstitutionsutskottet. I sin hemort
beklädde han posten som kommunalfullmäktiges
ordförande, och han
var även landstingsman samt ordförande
i skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands
län.

Erik Noréns insatser i riksdagsarbetet
präglades av saklighet och kunnighet.
De frågor, i vilkas avgörande han
hade att taga del, ägnade han en mycket
samvetsgrann och ingående prövning.
Genom sitt stillsamma, försynta sätt och
sin ideella livssyn vann han sina riksdagskamraters
aktning och tillgivenhet.
Vi lyser frid över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2

Justerades protokollet för den 25
nästlidne mars.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan och läkarintyg:

Till riksdagens andra kammare

Med stöd av bifogade läkareintyg får
jag härmed vördsamt anhålla om ledig -

het från riksdagens arbete under tiden
1 till 10 april 1960.

Stockholm den 31 mars 1960

T. G. von Seth
Stockholm 24. 3. 60

Greve Torgil von Seth är till följd av
tarmkatarr arbetsoförmögen under tiden
1/4—9/4 1960.

Nils Sundgren
leg. läk.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades
därvid

till utrikesutskottet propositionen nr
113, med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1959 och 1960
vid dess elfte ordinarie möte fattade
beslut; och

till statsutskottet propositionen nr
116, angående ianspråktagande av viss
del av de Längmanska donationsmedlen.

§ 5

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets på bordet liggande anmälan
jämlikt § 21 riksdagsstadgan att
till utskottet från styrelsen för riksdagsbiblioteket
inkommit framställning
angående utgivande av en matrikel
över riksdagens ledamöter.

§ 6

Föredrogos var för sig följande å bordet
vilande motioner. Därvid remitterades -

Fredagen den 1 april 1960 fm.

4 Nr 11

till statsutskottet motionerna nr 739
och 740;

till jordbruksutskottet motionen nr
741; och

till statsutskottet motionerna nr 742—
—744.

§ 7

Föredrogs den av herr Nilsson i
Tvärålund vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
metoderna för kontroll av motorfordons
hastighet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Utgifter under riksstatens fjärde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
4, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Departementschefen hade i propositionen
nr 1 under fjärde huvudtiteln
(punkt 1, s. 1—31 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1960) lämnat en
allmän orientering rörande Kungl.
Maj:ts förslag under fjärde huvudtiteln
mot bakgrunden särskilt av de av 1958
års riksdag fastställda grundlinjerna
rörande försvarsmaktens fortsatta utformning.
Under respektive punkter i
huvudtiteln redovisades de konkreta
förslag, som Kungl. Maj:t framlagt för
fullföljande av angivna riktlinjer.

Efter föredragning av nu förevarande
punkt lades densamma till handlingarna.

Punkten 2

Begränsning av försvarskostnaderna

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
öhman och Helmer Persson (I: 156)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg in. fl. (11:222), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
besparingar, respektive sänka beställningsbemyndiganden
med i motionerna
angivna belopp beträffande 26 anslag
ävensom avslå ett anslag under fjärde
huvudtiteln.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Söderberg och Thun (1:238) och
den andra inom andra kammaren av
herr Karlsson i Olofström m. fl.
(II: 299), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta besparingar, respektive
sänka beställningsbemyndiganden med
i motionerna angivna belopp beträffande
av Kungl. Maj:t äskade 9 anslag
under fjärde huvudtiteln.

I en inom andra kammaren av herr
Lundberg väckt motion (II: 108) hade
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen måtte avslå den 2,5-procentiga
anslagshöjningen för teknisk utveckling
på cirka 134 miljoner kronor.

Utskottet anförde:

Under hänvisning till den samförståndslösning
i försvarsfrågan, som uppnåddes
vid 1958 års riksdag och som
avsåg de närmaste tre till fyra budgetåren,
anser utskottet sig icke böra biträda
de förslag om nedskärning av
försvarets kostnadsram eller ändring i
de då beslutade riktlinjerna för försvarets
utformning som de föreliggande
motionerna innebära. Desamma avstyrkas
alltså.

Beträffande motionerna I: 156 och
11:222 samt 1:238 och 11:299 gör utskottet
hemställan under vederbörliga
punkter i det följande eller senare under
riksdagen i de fall, förstnämnda
båda motioner väckts i anledning av i
statsverkspropositionen av Kungl. Maj:t

Fredagen den 1 april 19G0 fm.

Nr 11

i avbidan på särskilda propositioner nu
endast beräknade belopp.

I detta sammanhang hemställde utskottet,

att motionen II: 108, såvitt nu vore
i fråga, icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Thun, Söderberg, Åkerström, Karlsson
i Olofström och Andreasson, vilka ansett
att utskottet bort tillstyrka motionerna
I: 238 och II: 299 och att därför
utskottets yttrande bort ersättas med
text av i reservationen angiven lydelse.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Då jag i statsutskottet
deltagit i behandlingen av försvarets
huvudtitel — och då jag kanske senare
under dagen blir förhindrad att yttra
mig i debatten — vill jag redan nu
framföra några synpunkter i anslutning
till utskottets utlåtande.

Det väsentliga anser jag vara att det
alltjämt råder en stor sammanhållning
de demokratiska partierna emellan beträffande
det militära försvaret, och jag
vill gärna tyda resultatet av utskottsarbetet
på det sättet, att man så långt
som möjligt önskar hålla försvaret utanför
den ofrånkomliga valrörelsen i sommar.
Jag tror att detta — om det lyckas
— vore en styrka för vårt land.

Med uttrycket stor sammanhållning
menar jag inte, att alla som står under
statsutskottets utlåtande också skulle
odelat tillstyrka Kungl. Maj ds proposition.
Ett antal reservationer visar, att så
inte är fallet utan att även långt gående
särmeningar finns. Kvar står dock att
omkring fem sjättedelar av utskottsrepresentanterna
återfinns kring själva
huvudlinjerna. Detta betraktar jag som
ett styrkebälte för vårt land.

Reservanternas i vissa fall långt gående
ändringsyrkanden kommer de säkert
att under debatten ytterligare motivera,
och jag skall inte föregripa den

Begränsning av försvarskostnaderna

diskussionen. Det jag vill framhålla som
en mycket betydelsefull del i utskottsutlåtandet
är vad som redovisas i nästföljande
punkt, d. v. s. under punkt 3.

Försvarsministern har efter att ha erinrat
om att budgetåret 1960/61 blir det
tredje, som omfattas av 1958 års försvarsöverenskommelse
— denna var ju
tänkt för 2—3 budgetår — framhållit
att nya överläggningar skall komma till
stånd mellan de demokratiska partierna
beträffande försvarsfrågan. Han anför,
att såväl de utrikes- som de militärpolitiska
synpunkterna på vårt lands
försvarsfråga då bör beaktas, och att
man också har att pröva den fortsatta
kostnadsramen.

En del motionärer, med nog rätt skiljaktiga
utgångspunkter, har påyrkat en
parlamentarisk utredning. Utskottet tillstyrker
nu både de av försvarsministern
ifrågasatta överläggningarna och
därutöver för ytterligare bedömning av
försvarsspörsmålen en parlamentarisk
utredning bestående av representanter
för de fyra demokratiska partierna.

Det vi inom utskottet varit helt överens
om att understryka är att utredningen
bör slutföras utan alltför stor
tidsutdräkt.

Jag skulle vilja tillråda försvarsministern
att ha den saken i åtanke, när
han går att tillsätta utredningen. Det
får inte bli fråga om något ämbetsverk
och inte heller om en ohämmad diskussionsklubb.

Det säger sig självt, att i ett skede, då
utvecklingen går så snabbt som nu —
inte minst på det vapentekniska området
— måste ständigt nya avväganden
ske inom försvaret. Att meningarna då
kommer att bryta sig är ofrånkomligt.
Kanske kommer dagens debatt att avspegla
något av detta.

På ett par punkter är även jag reservant.
Tillåt mig, herr talman, att med
några ord motivera mitt ställningstagande
där.

Reservation nr 11 vid punkt 121
gäller försvarets forskningsanstalt. Där

6 Nr 11 Fredagen den 1

Begränsning av försvarskostnaderna

har högerns representanter ansett att
utskottet bort tillstyrka motionerna i
första kammaren nr 338 och i andra
kammaren nr 481 av herrar Ewerlöf
och Hjalmarson m. fl., vari yrkas att
den av forskningsanstalten gjorda framställningen
om påbörjande av forskning
i syfte att framtaga tekniskt och ekonomiskt
underlag för ett framtida ställningstagande
till frågan om konstruktion
av atomvapen bifalles samt att i
statsverkspropositionen föreslagna medel
för forskning på atomvapenområdet
får användas även för ovan föreslaget
forskningsområde.

Jag erkänner att efter de föredragningar
som skett inför utskottet och efter
vad som upplysts från försvarets
forskningsanstalt torde någon direkt
tidsnöd ännu inte vara för handen. Jag
tror dock det är klokt — ur flera synpunkter
— att forskningsanstalten får
ett klarare besked om sina forskningsmöjligheter.
Det är helt enkelt nödvändigt,
allteftersom nya vapen kommer
till och det gäller att vinna klarhet inte
minst om dessas verkningsgrad.

Den andra reservationen, där jag är
medansvarig, gäller punkt 161, försvarsupplysning,
och avser indragningen
av tidskriften »Kontakt med krigsmakten».
Jag är ingalunda främmande för
tanken på nedbantning av den rätt stora
grupp av tidskrifter som har anknytning
till försvaret, men jag anser att i
här föreliggande fall borde vi lugna oss,
till dess den så sent som i februari tillsatta
utredningen har fått bättre sikt
över hela fältet. Jag kan emellertid, herr
försvarsminister, inte låta bli att tänka
på ett yttrande, som i remissdebatten
fälldes av herr Svensson i Ljungskile
och som gällde en väsentligt större sak
som en gång utspelat sig, nämligen konflikten
mellan regeringen och riksbanken
och vad som inträffade då riksbankens
ordförande avpolletterades. Herr
Svensson i Ljungskile gjorde en liknelse
med gubben som blev så arg på gumman
att han gick ut och slog ihjäl kat -

april 1960 fm.

ten. Förlåt att jag frågar, om »Kontakt
med krigsmakten» är katten i det här
speciella fallet.

Herr talman! Jag vill till slut bara
säga att jag hoppas på en saklig bedömning
av våra försvarsspörsmål under
den debatt som här i dag kan uppstå
kring utskottets utlåtande. Kommunisterna
har, som vi hörde under onsdagen,
sina särskilda synpunkter både när
det gäller utrikespolitik och försvarspolitik.
Jag skulle vilja tillägga att det
efter onsdagens debatt också förefaller
som om de hade sina särskilda uppdrag
att fullgöra. Men det är en propaganda,
som Sveriges riksdag inte bör engagera
sig i.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När det gäller försvarsfrågan
betraktas i regel den som framför
kritik mot försvarets utformning
och effektivitet såsom försvarsovänlig.
Enligt min uppfattning måste emellertid
den försvarsledning eller andra, som
har att utforma det svenska försvaret
men som inte tar hänsyn till kraven på
effektivitet och funktionsduglighet, anses
som mera försvarsovänliga än den
som vill åstadkomma en rationalisering
och större effektivitet hos försvaret.

Jag skulle vilja säga till herr förste
vice talmannen att det väsentliga väl
inte är att fem sjättedelar av utskottsledamöterna
står bakom detta utlåtande.
Det avgörande måste väl vara om
utskottet har beaktat den tekniska och
politiska utveckling som världen för
närvarande står inför.

För att undanröja missförstånd vill
jag bara konstatera, att när jag 1958
ville att vi i avvaktan på en verklig
sakkunnig utredning, skulle sätta stopp
för försvarskostnadernas ökning, så var
den kostnadssumma jag ville att vi skulle
stanna vid i stort sett lika stor som
den som Norge, Danmark och NATO i
dag betalar ut för det norska och det
danska försvaret. Det är då felaktigt att

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Nr 11

påstå att min kritik bottnade i försvarso
vilja.

Enighet i själva målsättningen torde
vi väl i stort sett ha, men det är farligt
att säga att det råder enighet om försvarets
utformning och kostnader. Även
om man formellt deklarerar att det är
så, har den enigheten inte reellt underlag.

Svenska folket ser med oro på den
militärpolitiska utvecklingen i världen
och på de ständigt ökade försvarskostnaderna.
Frågan om krig eller fred ligger
för närvarande i händerna på människor,
av vilka de flesta har passerat
den svenska folkpensionens åldersgräns.
För dem går bevarandet av prestigen
och fasthållandet vid gamla tankebanor
ofta före saklig prövning. Det borde
väl vara förnuftet mera än annat som
skall tala i försvarsfrågan.

I 1958 års försvarsdebatt uttalade jag,
att utvecklingen går hän mot en robotålder
och att det numera med ganska
stor precision går att skjuta från Ryssland
till Amerika och vice versa. Jag
ville att vi skulle ompröva våra invanda
föreställningar på detta område. Jag
påpekade även att om man räknar om
tidigare års försvarsanslag till 1958 års
penningvärde, så får vi fram att vi gav
224 miljoner till försvaret 1925 och
2 700 miljoner år 1958. Nu ligger vi någonstans
vid 3 000 miljoner.

Jag inskärpte vid det tillfället att vi
måste tänka om. Jag påtalade även den
splittring som ligger i ett försvarsgrenstänkande.
Sedan dess har visserligen
en utredning företagits, men om jag
kan förstå den rätt är det mera ett formellt
resultat man kommit till än ett
reellt. Yi kommer även för framtiden —
det sägs under 10 år framåt åtminstone
— att få behålla försvarsgrenstiinkandet.

Vad jag i min motion nr 108 har vänt
mig emot är dels slöseriet på olika områden
och dels själva anordningen med
den automatiska stegringen med 2‘A
procent. Om vi inte gjorde denna auto -

Begränsning av försvarskostnaderna

matiska ökning skulle vi spara ungefär
134 miljoner och samtidigt tvinga försvaret
att liksom industri- och annan
verksamhet — tänka rationellt och nyttja
de ekonomiska medlen på bästa sätt.
Ingen kan komma ifrån att det verkar
deprimerande på t. ex. den ungdom som
ligger inne i militärtjänst att få vara
med om vad som inom försvaret försiggår
när det gäller bara att göra av
med pengar, t. ex. göra av med ammunition
m. m. för att det skall vara rent
hus när övningen är slut. Även om man
med viss rätt kan säga att sådant inte
kan betyda så många hundra tusen kronor,
verkar det psykologiskt på folk
som är vana att arbeta t. ex. inom industrien,
och de ställer sig frågan: »Är
det någon mening att hålla på på det
här viset?» Jag tror inte att det går att
få en förnuftigare ordning på detta
område, förrän vi säger åt militärerna
inom de olika försvarsgrenarna att de
som en enhet får bedöma och klara av
fördelningen av de anslag som ställes
till förfogande.

Jag har med viss tillfredsställelse sett,
att de synpunkter som jag framförde
1958 nu i en del tidningar har tagits
upp till diskussion. Efter vad jag kan
förstå börjar man nu att anse, att dessa
synpunkter var bärande i olika avseenden.
Jag vill göra klart att när det
gäller robotvapen och dylikt framhöll
jag vid den föregående försvarsdebatten
att det land, som högern anser vara
den främsta tänkta fienden i framtiden,
har möjligheter att med robotvapen
prickskjuta på varje fast försvarsanläggning
i vårt land.

Sedan får man diskutera hur man vill
och försöka förklara bort de verkliga
sakförhållandena, som dock faktiskt är
sådana som jag angett dem. Utvecklingen
i andra länder går mot ett slopande
av tunga, kostsamma, fasta försvarsanläggningar,
som kanske kan förstöras
redan under den första halvtimmen. Att
därför bygga upp ett försvar enligt den

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Begränsning- av försvarskostnaderna

principen kan inte vara vettigt såvitt
jag kan förstå.

I tidningen Folket påpekas det också,
att man i Amerika nu börjar tänka om.
Man torde där vara fullt på det klara
med att de bemannade flygplanens roll
har reducerats högst väsentligt och att
det samtidigt gäller att ha ett mera rörligt
försvar.

I Dagens Nyheter säges det även ifrån
att denna uppbyggnad av det svenska
försvaret är farlig. Jag tror att den artikel
i Dagens Nyheter för söndagen den
27 mars, som behandlar en central försvarsfråga,
innehåller väsentliga och beaktansvärda
synpunkter. Det vore önskvärt
att ha kännedom om dessa, när vi
nu skall diskutera hur försvaret skall
se ut.

I tidningen Folket påtalas även i en
presskommentar den 29 mars just det
som jag 1958 framhöll i fråga om örlogsbasens
förläggning i Stockholms yttre
skärgård. Man måste väl i det sammanhanget
säga att det är olyckligt, om
vi skulle binda oss för att lägga ner
mera pengar där än vad som redan
skett, ty utvecklingen på det vapentekniska
området är ju trots allt sådant,
att något dylikt inte skulle vara ägnat
att minska känslan av rädsla för vad
som kan komma att ske och är oförsvarbart.

Det har också sagts i olika sammanhang
här att man skulle gå in för atomvapen
och andra stridsmedel. En generalmajor
Westring framhåller i dag i en
understreckare i Svenska Dagbladet, att
situationen på den punkten är ganska
penibel. Det framhålles att om atomvapen
inte användes, är det liktydigt med
nederlag. Men om de användes, är det
liktydigt med självmord. När man nu
diskuterar atomvapen inom det svenska
försvaret, vore det ändå skäl att
ställa sig frågan, om det är möjligt att
gå atomvapnets väg.

I en aftontidning påpekas, att vi har
andra förstörelsemedel, det gäller biologiska
och kemiska stridsmedel, och ar -

tikelförfattaren anser — något som också
påpekas i övrig litteratur på detta område
— att dessa stridsmedel i framtiden
kanske kommer att te sig mera humana
an atomstridsmedlen. När man har en
sådan situation, finns det väl anledning
för det svenska försvaret att försöka
tänka om och vidta åtgärder för att
anpassa vårt försvar till den tekniska
utveckling, som vi trots allt inte kan
komma från att ta hänsyn till.

När jag i min motion har yrkat förut
nämnda besparingar på cirka 134 miljoner
kronor, säger bara utskottet, att
under hänvisning till den samförståndslösning
i försvarsfrågan, som uppnåddes
vid 1958 års riksdag och som avsåg
de närmaste 3—4 budgetåren, anser
utskottet, att man inte skall göra
någon nedskärning eller någon förändring.
Det förefaller som om utskottet
ansåg formen vara viktigare än att vi
i en kritisk situation skulle ha ett försvar,
som vore funktionsdugligt.

Nu sägs det att det skall tillsättas en
parlamentarisk utredning, och herr förste
vice talmannen sade att den skulle
arbeta mycket snabbt. Det är väl också
troligt att den snart leder till resultat,
eftersom själva slutledningen redan torde
vara klar — det gäller att finna lämpliga
utredare och formuleringar som
täcker vad man avser.

Men, ärade kammarledamöter, att jag
har tagit upp försvarsfrågan till diskussion
beror bara på att jag anser, att
den största olycka som skulle kunna
hända vårt land skulle vara att vårt försvar,
om ofärd kommer, på några minuter
skulle slås sönder och vi skulle
stå fullständigt oförberedda. Jag har
den känslan, att försvarsledningen borde
ägna mera tid åt att tänka igenom
försvarsproblemen och försöka lösa dem
på ett förnuftigt sätt än att resa land
och rike kring som något slags försvarskurirer,
så att man icke får tid att sköta
den uppgift som ändå måste vara
huvuduppgiften.

Jag är medveten om att det inte finns

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Nr 11

möjlighet att vinna majoritet för de här
synpunkterna, eftersom vi alltid har
pengar när det gäller försvaret. Om vi
nu kunde spara de 134 miljonerna, skulle
vi emellertid ha möjlighet att läka
ganska besvärliga sår i det svenska
samhällslivet. Varför kunde inte dessa
pengar lika gärna som vi nu kastar bort
dem användas för en förstärkning av
sjukvården? Vi behöver fler läkare, fler
sjuksköterskor, fler tandläkare o. s. v.
Det vore önskvärt att försvaret också
på det området beaktade den tekniska
utvecklingen, som medför att vi, om
olycka kommer, behöver flera läkare,
sjuksköterskor o. s. v. Man skulle på
den fronten kunna göra en både militär
och civil insats av allra största betydelse.

Även om man nu anlägger prestigesynpunkter
på den här frågan och militärerna
ibland på grund av gamla traditioner
tycker det är viktigare att soldaterna
får putsa knappar på sina persedlar
än lära sig sköta olika försvarsmedel,
borde väl ändå riksdagen ta sig
samman till en kraftansträngning för
att vi skall komma ur denna cirkel och
för att försvarsledningen skall kunna
komma till något positivt resultat.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till min motion. Jag
uttalar samtidigt den förhoppningen, att
man ändå skall förstå att det svenska
folket med oro ser på försvarskostnadernas
ökning och på det slöseri som
försiggår utan att riksdagen ägnar någon
uppmärksamhet åt det. För att vi
skall kunna hålla den svenska nationen
frisk och sund är det angeläget att försöka
skapa icke bara en formell, utan
också en reell enighet kring det svenska
försvaret.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! I samband med propositionen
angående försvaret har statsutskottet
behandlat några motioner som
rör anslagen till marinen. Motionerna

Begränsning av försvarskostnaderna

har tyvärr avstyrkts och där föreligger
inga reservationer, men då jag har varit
med om att framställa dessa motioner
och även står som huvudmotionär,
ber jag att få säga några ord.

När vi här under B-riksdagen 1958
fattade beslut om försvarets utformning
på längre sikt — som det hette — var
det rätt många ledamöter av riksdagens
olika partier, som vände sig mot den
starka reduceringen av landets sjöstridskrafter.
Man ansåg att den s. k. nedskrotningen
av stridsfartygen gick alldeles
för långt, och man hade en känsla
av att riksdagen icke var särskilt
entusiastisk när den biföll vad regeringen
i detta avseende hade föreslagit.
Det fanns riksdagsmän som förklarade
att de endast med vånda och med
stor tvekan anslöt sig till detta förslag.

Under fjolårets riksdag skedde i viss
mån ett upprepande. Även då fattades
beslut, vilka ur marinens synpunkt
måste te sig som icke helt välkomna.
Man fick i alla händelser ingen garanti
för att ytterligare nedskärningar av marinen
skulle kunna undvikas. Nu vid
1960 års riksdag är situationen i vissa
avseenden densamma. De som anser att
flottan icke bara behandlas styvmoderligt
utan vad värre är: behandlas på
ett sätt som är ägnat att inge farhågor,
har återigen nödgats höra av sig.
Man får också det intrycket av statsutskottets
utlåtande beträffande marinen
att det icke är så helhjärtat som
det förefaller att vara med hänsyn till
att inga reservationer på denna punkt
föreligger.

Jag har, herr talman, funnit det lämpligt
att med dessa ord beröra vad som
har hänt i riksdagen i förevarande avseende
under de senaste åren. I det sammanhanget
kan också erinras om att
motionerna rörande marinen i huvudsak
kommer från Blekingebänken. Så
var det 1958, så var det i fjol och så
är det även i år. Detta är helt naturligt,
eftersom Blekinge och särskilt
Karlskrona stad i hög grad är beroende

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Begränsning av försvarskostnaderna

av utvecklingen inom marinen. Jag kanske
här kan erinra om att Karlskrona
stad under de senaste åren har drabbats
av en folkminskning som är större
än i någon annan svensk stad, och
det är klart att detta i betydande utsträckning
beror på de marina reduceringarna.

Nu vill jag begagna tillfället att säga
att en viss ljusning har inträtt efter
det förslag som nyligen kommit beträffande
örlogsvarvets utformning. Jag
skall inte syssla närmare med den saken
här —- jag vill bara uttala den förhoppningen
att den PM som i detta avseende
utarbetats kommer att ligga till
grund för den proposition som tydligen
kommer under höstriksdagen.

Men samtidigt som jag har uttalat dessa
låt oss kalla dem lokala synpunkter
vill jag nu liksom år 1958 mycket starkt
framhålla att marinens ställning i försvaret
givetvis icke i första hand är
en fråga av lokalt intresse. Det är en
fråga som rör hela försvaret, en fråga
som har intresse för oss alla, oavsett
i vilken ort i landet vi är bosatta. Detta
framgår ju också av det faktum att
motionerna angående marinplan 60 är
underskrivna av ett tjugutal ledamöter
av riksdagens båda kamrar. Det är alltså
inte bara Blekinge som är representerat
utan även flera andra länsbänkar.

De motioner som jag här talar för
rör tre olika avsnitt av propositionen.
I den första och största av motionerna
yrkar vi motionärer på att marinplan
60 såväl kvalitativt som kvantitativt
skall läggas till grund för riksdagens
beslut beträffande marinens omfattning
och utformning under den närmaste
framtiden samt att i konsekvens härmed
kostnadsramarna för perioden 1960
—1967 i vad avser fartygsbyggnader
och materiel upptages till belopp som
svarar mot de i marinplanen angivna.
I det andra motionsparet — motionerna
är alltså väckta i båda kamrarna — föreslås
att de 22 miljoner kronor, som
kvarstår odisponerade under fjärde hu -

vudtiteln, anvisas till marinförvaltningen
som kompensation för avbeställningskostnader.
I det tredje motionsparet påyrkas
att omedelbara och angelägna åtgärder
för haveriers bekostande tas av
oförutsedda utgifter och icke av medel
som anvisats inom marinens kostnadsram.

Det är, herr talman, icke min avsikt
att här ingå på de olika detaljerna i
dessa motioner. Beträffande marinplanen
vill jag emellertid understryka att
den måste betraktas som ett minimum
för detta vapenslags utformning och
omfattning. Planen har som vi också
påpekat i vår motion helt avpassats för
att kunna inrymmas inom försvarsbeslutets
ram och samtidigt medge övergång
till en mindre men ändock modern
marinorganisation. Det har därför
verkat överraskande att försvarsministern
icke har kunnat tillstyrka att planen
antas utan tydligen tänkt sig ytterligare
nedskärningar. Om man genomför
marinplan 60, skulle detta enligt
försvarsministern betyda att man
fick minska ytterligare på andra försvarsgrenar.
Ja, detta kanske låter säga
sig, men då måste man också komma
med den frågan: Finns det verkligen
bärande skäl för att marinen skall
ytterligare bantas ned i jämförelse med
andra vapenslag? Det är väl snarare så
— åtminstone är det många av oss som
ser saken på det sättet — att man redan
nu har gått för långt när det gäller
att minska på våra sjöstridskrafter.
Det beslut som fattades 1958 innebar en
minskning med omkring 40 procent. Eller,
om man vill uttrycka det så, marinens
andel av försvarets budget, som
tidigare varit cirka 20 procent, har
nedgått till ungefär 14 procent. Det förefaller
i varje fall mig som om man
inte gärna kan gå längre, om man över
huvud taget vill ha ett någorlunda effektivt
sjöförsvar.

Nu har emellertid utskottet inte tagit
definitiv ställning till marinplanen.
Jag är angelägen om att påpeka det. I

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Nr 11

varje fall har utskottet inte gjort det i
den omfattning vi motionärer påyrkat.
Utskottet hänvisar till den utredning
angående försvarets framtida utformning
som föreslagits och som väl också
kommer att tillsättas. Detta betyder att
marinplanen i och för sig icke avvisats,
utan att den kommer under ny
prövning. Här får man naturligtvis nöja
sig med att uttala en förhoppning
om att denna nya försvarsutredning visar
det intresse för marinen som måste
anses vara påkallat. Vidare är det givetvis
av allra största betydelse att utredningen
snabbt kommer i gång och
snabbt redovisar resultatet av sitt arbete.
Jag vill där instämma i och starkt
understryka vad statsutskottets ordförande
yttrade här för en stund sedan.

I detta sammanhang gör man den
iakttagelsen att statsutskottet tydligen
har känt en viss lättnad över att kunna
föreslå denna nya utredning. På det
sättet har man undgått ett för många
säkerligen ganska besvärligt ställningstagande.
För min egen del tycker jag
nog — och den uppfattningen delas
troligen av flera kamrater här i riksdagen
— att utskottet borde ha kunnat
vara djärvt nog att uttala att marinplan
60 skall betraktas som ett minimiprogram,
vilket vid en ny avvägning av
våra försvarskostnader inom olika vapenslag
icke borde reduceras ytterligare.
Men eftersom statsutskottet nu inte
gör det, får det kanske anses tillåtet
för en enskild riksdagsman att skicka
denna hälsning med till försvarsberedningen
att den beaktar de marina
synpunkterna, när den skall ta itu med
sitt arbete, och att detta kommer till
synes när utredningen som vi hoppas
inom kort tid framlägger resultatet av
sitt arbete.

Innan jag lämnar marinplan 60 — eller
rättare sagt de i det sammanhanget
väckta motionerna — vill jag erinra
om att detta flottprogram, när det presenterades,
fick ett ganska välvilligt
mottagande bland annat i pressen. Det -

Begränsning av försvarskostnaderna

samma är förhållandet med de motioner
som jag här talar för. Särskilt har
det då framhållits att marinen borde
få de 22 miljoner kronor som uppgivits
kvarstå odisponerade under fjärde
huvudtiteln. Marinen borde få dessa
pengar som kompensation för avbeställningskostnader
i samband med inhiberade
fartygsbyggen.

Under statsutskottets behandling av
detta ärende sipprade vissa detaljer ut,
vilka är av ett visst intresse. Av dessa
upplysningar fick jag det intrycket att
man i utskottet och speciellt då försvarsavdelningen
ganska länge var inriktad
på att tillstyrka motionerna rörande
de 22 miljoner kronorna, men
att man sedan av någon anledning ändrat
mening. Det skulle vara intressant
att få veta litet mer om hur det verkligen
förhåller sig med denna sak. Kanske
kan någon av statsutskottets ledamöter
i försvarsavdelningen under den
kommande debatten i dag lämna meddelande
om vad som i det avseendet
förevarit. Vad har egentligen inträffat,
då man i utskottet inte ansett sig kunna
hålla fast vid sin första ståndpunkt
att tillstyrka motionerna beträffande
de 22 miljonerna eller rättare de 16 miljoner
som det enligt föreliggande uppgifter
lär röra sig om.

Hur det än förhåller sig med den saken,
så har utskottet nu avvisat motionerna.
Det har även här skett med en
hänvisning till den kommande utredningen.
Detta måste verkligen beklagas,
jag understryker det. Utskottet gör
inte något annat uttalande på denna
punkt än att »en såvitt möjligt jämn anpassning
av marinens materiel till försvarsgrenens
uppgifter bör eftersträvas».
Detta är i och för sig väl betänkt,
men nog förefaller det som om den
önskvärda jämnheten i anpassningen
lättare skulle ha uppnåtts, om man låtit
dessa 16 miljoner gå till marinen
som kompensation för avbeställningskostnaderna.
Jag finner denna fråga vara
av så stor vikt, att jag kommer att

Nr 11

Fredagen den 1

Begränsning av försvarskostnaderna

vid punkt 85 yrka bifall till motionerna
I: 89 och II: 110.

Innan jag slutar vill jag också med
några ord beröra den tredje motionen,
nämligen den som behandlas under
punkt 87 och som gäller bestridande
av haverikostnader. Statsutskottet anser
att det inte kan komma i fråga att kostnader
av den storlek som anges i motionen
förskotteras av anslaget till oförutsedda
utgifter. Jag vill då bara tillägga,
att med den medelsanvisning som
sker till haverikostnader och som numera
även avser kostnader för helikoptrar,
mycket angelägna åtgärder för att
avhjälpa haverier kan komma att bli
fördröjda. Det är därför mycket möjligt
—- för övrigt också troligt —- att
detta kan komma att visa sig vara dålig
ekonomi. Vad vi motionärer påyrkar
är ju att utgifterna innan frågan om
deras slutgiltiga bestridande prövas av
riksdagen — märk väl: prövas av riksdagen
— bestrids ur till Kungl. Maj:ts
förfogande stående medel för oförutsedda
utgifter. Att detta skulle vara en så
kostnadskrävande för att inte säga orimlig
anordning som statsutskottet tydligen
anser, finner jag för min del vara
litet svårt att bevisa. Jag vill därför tala
om att jag, när vi kommer fram till
punkt 87, också kommer att yrka bifall
till motionerna nr 90 i första kammaren
och 111 i denna kammare.

Innan jag slutar vill jag, trots att jag
här har framfört vissa kritiska synpunkter
på marinens behandling, understryka
värdet av den enighet, som i stort
präglar statsutskottets utlåtande beträffande
försvaret. Jag tror att vi, om vi
här i landet skall kunna behålla vår frihet
och om vi skall kunna handla på
ett sätt som är präglat av ansvarsvilja
och hänsynstagande till de faktiska förhållandena
i världen, måste hålla ett
försvar, som är så funktionsdugligt som
våra resurser tillåter. Därför är jag naturligtvis
ganska tveksam inför de synpunkter
som här har framförts av herr
Lundberg. Jag vill också till sist under -

april 19G0 fm.

stryka ännu en gång att vi med de motioner,
som jag här har talat för, inte
bär avsett att öka försvarskostnaderna.
Vi har i stället i våra motioner anvisat
vissa utvägar för att kunna ge marinen
en något större medelstilldelning utan
att för den skull rubba de beräkningar
angående de totala försvarskostnaderna,
som nu föreligger och som naturligtvis
också kommer att prägla den i statsutskottets
utlåtande aviserade försvarsutredningen.

I detta yttrande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde
herr Andersson i Ronneby (s).

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! När vi behandlade försvarsfrågan
1958 och riksdagen beslutade
vad som i dag gäller, företrädde
jag den meningen, att det beslutet inte
skulle ge oss ett försvar som garanterade
vår frihet och vårt oberoende. Jag
vidhåller alltjämt denna bestämda uppfattning.
Under debatten vid det tillfället
var det för övrigt flera talare här
i kammaren — jag har citat från tre
uttalanden — som underströk denna
min synpunkt. Dessa talare hade emellertid
en annan motivering än jag.

Nu framgår det av utskottsutlåtandet,
att utskottet enats om att man snart nog
skall tillsätta en parlamentarisk utredning.
Själv är jag glad över att det blir
en parlamentarisk utredning. Det arrangemang,
som föregick 1958 års beslut,
var ur mina synpunkter inte tillfredsställande.
Det var en fackmannautredning,
och man hade sedan inte
mycket annat att göra än att i försvarsberedningen
behandla de förslag, som
kom från utredningen.

Emellertid är det ur mina och några
andra utskottsledamöters synpunkt
otillfredsställande, att det inte anges i
vilken riktning utredningen skall gå beträffande
kostnaderna. Vi är fem ledamöter
som i en reservation — den förs -

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Nr 11

ta som bär kommer i fråga —• har sagt
att utredningen skall syfta till lägre
försvarskostnader. Personligen är jag
ändå inte nöjd med detta, utan jag har
en egen reservation, där jag framhåller
att i direktiven bl. a. bör ingå att man
skall tänka sig ett försvar, som kan föra
uppehållande krigföring och vara
gränsvakt. Då får man göra sådana
ombildningar, som innebär att man kan
lita till någon organisation som liknar
hemvärn och till viss del partisanarmé.
Tanken bakom är ju självfallet den, att
vi är ställda inför detta dilemma att vi
tyvärr inte orkar göra något särskilt effektivt
på något annat sätt sedan en
fiende till äventyrs har ockuperat
svenskt territorium. Det skulle i den situationen
gälla att åstadkomma så mycket
besvärligheter som möjligt för ockupanten.
Ingen militär av facket bestrider
detta och anser tanken orealistisk.
Det är bara fråga om olika värderingar
beträffande effekten.

Utskottets ordförande, den nu tjänstgörande
talmannen, sade i sitt anförande
att han räknade med att försvarsfrågan
inte skulle behöva bli en stridsfråga
i valrörelsen. Men han sörjde själv
för att den kommer att bli det genom
sitt yrkande om bifall till en högerreservation,
där man redan nu vill ha
riksdagsbeslut om en målforskning vad
gäller atomvapen. Jag vill omedelbart
erinra om att vi är några reservanter
som vill pruta på forskningsanslaget till
FOA med samma summa som Kungl.
Maj :t och utskottsmajoriteten föreslagit
att det skall höjas med. Det är sålunda
drygt 11 miljoner. Vi anser nämligen att
det inte är nödvändigt med en vidgad
skyddsforskning, som det heter. Jag
tror inte att jag behöver säga mer om
detta. När jag deltog i civilförsvarsutredningen
1954 och 1955 sade FOA till
oss att man nu kommit så långt med
forskningen att man inte skulle kunna
komma så mycket längre vad gällde
skyddet mot atombomben, vätebomben
och dess verkningar. Fhrska kan man

Begränsning av försvarskostnaderna

ju fortsätta med i oändlighet, även om
man åtminstone inte är övertygad om
att det kommer att ge några egentliga
resultat utöver de redan uppnådda. Vi
tycker därför inte att det är nödvändigt
att ge dessa pengar, utan att det får
räcka med samma belopp som innevarande
budgetår utgår till FOA.

Det svenska försvaret av i dag är
ställt inför ett dilemma. Det är väl alla
mer eller mindre överens om. Tyvärr
måste jag för egen del säga att jag har
svårt att finna, att det nuvarande försvaret
kan komma att fylla stort annan
funktion än att ge officerskåren och generalerna
en hygglig social standard.
När militärledningen, och varför inte
de militärer som uppträder här i kammaren,
angriper det nuvarande försvaret
och dess svagheter, knyter de an till
detta förhållande att vi saknar atomvapen.
Hela deras resonemang, som i och
för sig kunde vara riktigt om det avgränsades
och betraktades endast från
rent fackmilitära synpunkter, ser konsekvent
bort från den andra sidan av
denna fråga. Det ser bort från de utrikespolitiska
aspekterna, frågan om hur
den potentielle fienden kan komma att
bära sig åt.

Jag hör till dem som menar att vi där
har den springande punkten, plus frågan
om under vilka betingelser vi skall
kunna tänka oss att skaffa den svenska
försvarsmakten atomladdningar. Om vi
har ett atomvapen av det slag som militärledningen
och högern tänker sig,
kommer den potentielle fienden att anpassa
sig på det sättet att han, om han
finner sig betjänt av det, tar till det
kraftigaste han har. Herr Lundberg har
pekat på samma sak som jag för många
år sedan var inne på. Det var väl då en
större offentlig hemlighet än det är nu,
att den som brukar utpekas som vår
potentielle fiende redan har möjligheter
att bara trycka på några knappar
och skicka atondaddningar till vissa
fasta punkter. Herr Lundberg menade
att dessa punkter skulle vara utraderade

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Begränsning av försvarskostnaderna

inom en halvtimme. Det är nog ett realistiskt
betraktelsesätt som lierr Lundberg
här anlagt.

Jag antydde att man här i kammaren
i debatten 1958 gav uttryck för den meningen
att det försvar vi skulle få enligt
det då föreliggande utskottsförslaget
inte gav oss så stor trygghet. En talare,
fröken Wetterström, föreföll utgå från
att vi här också hade ett förslag som innebar
att man fullföljde tanken av 1948,
då riksdagen uttalade att hela landet
skulle försvaras, att vi skulle ha ett försvar
som gjorde det möjligt att försvara
allt svenskt territorium. Fröken Wetterström
sade: »Om vi är ense om den målsättning,
som fastställdes av riksdagen
1948 och som fullföljts av försvarsberedningen
och i den proposition vi nu
behandlar — att upprätthålla ett effektivt
försvar till skydd för vår urgamla
frihet och vårt oberoende, ett så starkt
försvar att det är fredsbevarande och
att det i krig kan bjuda en angripare
hårt motstånd — då måste man såvitt
jag förstår också följa med i den militära
tekniska utvecklingen på alla områden.
» Jag syftar främst på detta uttalandes
första del, nämligen föreställningen
att det som föreslogs och beslutades
1958 av riksdagen beträffande det
militära försvaret var ett fasthållande
vid 1948 års deklaration. Själv anser jag
att de som gör gällande och de som i
den debatten gjorde gällande, att vi
med detta försvar inte kan fasthålla vid
den deklarationen, har rätt. Alla de talare
jag här citerar är högerledamöter.
Herr Wachtmeister sade sålunda den 30
juli 1958 förmiddagen: »Ett försvar,
som skall gå i land med de av 1948 års
riksdag uppställda fordringarna, skulle
kosta omkring 6 miljarder kronor per
år i dagens läge.» Detta var väl ett svar
på fröken Wetterströms uttalande, trots
att herr Wachtmeister råkade vara före
fröken Wetterström på talarlistan. Den
som gjorde det tredje uttalandet jag ämnar
citera sitter nu i en bänk inte långt
framför mig. Han heter herr Edlund.

Hans uttalande står på sid. 35 i protokollet
för samma dag som jag förut
nämnde: »Departementschefen har uttalat
att vår krigsmakt utformas med
hänsyn till atomkrigets krav, och utskottet
delar denna uppfattning.» Tyvärr
innebär detta uttalande endast en
halv sanning.

När jag hörde herr Edlund säga detta
-— jag satt själv och lyssnade på honom
vid tillfället •— fick jag lust att instämma
med honom så långt. Jag var dock
inte beredd att följa honom i hans resonemang
alltigenom. I fortsättningen
sade han bl. a.: »Om fienden använder
atomvapen men vi själva sakna dessa,
är emellertid striden hopplös och vi offrar
alla våra soldater förgäves.» Detta
är alldeles riktigt. Vad skall vi då dra
för slutsats för det fall att vi i dag skulle
anfallas? Det finns bara en slutsats:
eftersom våra soldater inte har atomladdningar
att tillgå, är striden hopplös.
Det är flera än jag som har observerat
sådana uttalanden och det är kanske
att beklaga, men herr Edlunds uttalande
var ju så sant. Detta är vårt dilemma.

Jag kommer så till frågan hur vi skall
kunna skaffa det svenska försvaret
atomladdningar. Jag uttrycker mig
helst på det sättet, eftersom det brukar
bli diskussion när man säger atombomber.
Då tänker folk i gemen bara på en
sak och en stor sak, medan de förbinder
begreppet atomladdningar både med
kraftigare och med mindre kraftiga vapen.
En atombomb kan aldrig vara försvarsvapen,
menar man, och tänker på
strategisk krigföring, som innebär att
vapenbärare för med sig bomber in
över den stygge fiendens eget territorium.

Det har vid upprepade tillfällen lämnats
besked om i vad mån atomladdningar
kan vara försvarsvapen. Dock
hade man inte från början klara upplysningar
om detta, när arbetet i försvarsberedningen
inleddes. Numera
sägs det, och det tror jag är helt riktigt:

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

laddningens storlek är i och för sig inte
avgörande. Det finns laddningar av
Hiroshimabombens sprängverkan som
kan nyttjas både till anfall och till försvar.
Det är vapenbärarens räckvidd
som avgör huruvida atomladdningen
blir en strategisk laddning eller en försvarsladdning.
Vi kan sålunda stryka
under att atomladdningar kan nyttjas i
försvarssyfte.

Kring frågan hur Sverige skall kunna
skaffa sig atomvapen har i försvarsberedningen
förekommit många diskussioner.
Jag vågar väl säga nu, sedan det
i debatten har kommit fram här i kammaren
att högern därvid drev den meningen,
att vi skall inrikta oss på vad
som krävs för att kunna hänvända oss
till någon makt som har tillgång till
dessa vapen, låt oss säga Amerika, och
säga att vi har drivit vår målforskning
så långt att vi är mäktiga att tillverka
en atomladdning. I den situationen skulle
det kunna vara möjligt att förvärva
atomladdningar från Amerika.

Men på fackmilitärt håll var man inte
lika övertygad. Där hyste man närmast
den meningen, att de föreskrifter som
hindrar förvärv av atomaddningar i
Amerika utgör så många och så starka
lås, att vi inte orkar bryta upp dem. Vi
måste säga oss, att det realistiska betraktelsesättet
är: skall vi ha atomladdningar,
måste vi faktiskt inrikta oss på
att själva tillverka dem.

Vilka möjligheter skulle då finnas att
här i Sverige tillverka atomladdningar?
Experterna uppgav, att vad det tekniska
kunnandet beträffar klarar vi saken,men
den verkliga flaskhalsen är det tunga
vattnet. Detta används ju också i reaktorer
vid framställning av energi för
fredligt bruk, och vi liar haft, sades det
— jag förmodar att detta gäller även i
dag — vissa möjligheter att förvärva i
varje fall små kvantiteter från Norge
och i något fall — till billigare pris för
övrigt — från Amerika. Av det vatten
som kommit från Amerika fick dock inte
den minsta lilla droppe gå till några

Begränsning av försvarskostnaderna

förberedelser för atomladdningstillverkning.

Skall vi själva tillverka atomvapen,
får vi alltså även bygga en fabrik för
tillverkning av tungt vatten. Det skulle
vi väl också kunna klara, säger teknikerna.
Men allt detta ger oss en föreställning
om vilka omfattande investeringar
vi finge lov att göra, ifall vi själva
skulle tillverka atomladdningar. Jag
tycker vi måste säga oss, att hakar det
inte upp sig på någonting annat, så gör
det det på reella ekonomiska skäl. Vi
kan inte ge oss in på sådana här investeringar,
och då har vi ett försvar som
saknar atomladdningar.

Man måste då vad gäller direktiven
för den utredning som skall tillsättas dra
de slutsatser som förts fram i min och
herr Spångbergs motion och som även
redovisats av mig i en reservation. Därmed
har jag ju markerat att jag inte är
någon pacifist. Jag skulle kunna bekänna
att jag är en smula antimilitarist, men
jag anser att man givetvis skall bjuda
motstånd, där det finns en rimlig möjlighet
att göra detta på ett någorlunda
effektivt sätt. Då jag hävdar att vi nu
bör gå över till ett försvar av det slag
jag skisserat, gör jag det bl. a. därför
att jag har den uppfattningen, att rustningsutgifterna
nått en sådan nivå, att
den fredliga expansionen begränsas. De
dryga rustningskostnaderna bidrar också
till en fortgående penningvärdeförsämring
och utgör ett hot mot en god
social standard. Detta måste beaktas,
och det är på grundval av dessa funderingar
—• för vilka jag har stöd av
aktiv militär expertis — som jag föreslagit
att vi skall skapa ett försvar, som
i en tänkt situation är lika effektivt som
det nuvarande men kan åstadkommas
till mycket lägre kostnader.

I vår motion framhåller vi också att
det bemannade flyget bör kraftigt skäras
ned — vi kan inskränka oss till ett
flyg med huvudsakligen spaningsuppgifter.
Herr Lundberg citerade artiklar
av vilka det framgick — och detta är

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Begränsning av försvarskostnaderna

inte något nytt — att det bemannade
flyget är på nedåtgående. Denna utveckning
har pågått länge och sker i samma
takt som nya, lätt styrbara robotar frambringas.
Vårt bemannade flyg — möjligen
bortsett från attackflyget — kan ju
egentligen användas endast mot annat
bemannat flyg.

Vi fick i försvarsberedningen gång på
gång illustrationer av hur en tänkt invasion
skulle kunna utveckla sig. Några
ledamöter av beredningen blev väldigt
imponerade. För min del fick jag samma
intryck som man kan få när man ser
på småpojkar som leker, kanske till och
med leker krig. Större effekt hade det
hela inte på mig, ty jag säger, att om
Sverige anfalles av främmande makt blir
utvecklingen med största sannolikhet
inte den som dagens militära expertis
främst tänker sig och främst måste tänka
sig, om det svenska försvaret, sådant
det nu är uppbyggt, skall kunna fylla en
funktion.

Tänker man sig att det blir ett helt
annat förhållande — vi anfalles inte av
bemannade flygplan utan det kommer
robotar över oss — ja, då står vi där
med våra fina snabbgående jaktplan
till ingen nytta. Till yttermera visso kan
det hända, som herr Lundberg nämnde,
att de fjärrstyrda projektilerna kommer
att slå ned på vissa punkter, så att vårt
jaktflyg tämligen omedelbart kommer
mer eller mindre ur spelet.

Sverige saknar inte heller dessa robotar.
Ifrån oppositionen har man pekat
på att vi fortsätter att modernisera och
rusta upp vårt robotförsvar. Vi har fått
den målsökande roboten Sidewinder
och luftförsvarsroboten Bloodhound
samt den i vårt land framställda attackroboten,
som under nästa budgetår ställes
till attackflygets förfogande.

Jag skulle här vilja göra ett tillägg
till vad jag anförde 1958. Jag gjorde då
gällande, att vi inte hade och inte kommer
att få — det kostade jag på mig
att säga, även om jag själv inte trodde
så mycket på det — vapenbärare med

tillräcklig räckvidd för att vi skulle
kunna föra strategiskt krig. Det var
liksom ett försvar mot yrkandena att
vi skulle skaffa oss ett atomförsvar.
De som framställde dessa yrkanden sade,
att det inte kunde bli fråga om att
använda vapenbärare för annat än försvar
vid ett anfall och således inte för
anfallskrig. Vapenbärarna var då det
avgörande.

Men utvecklingen står ju inte stilla.
Möjligheter finns säkert att se till, att
man kan förse de då omtalade laddningarna
— som skulle kunna väga 450 kg
och placeras en under vardera vingen
på attackplanet — med en egen motorVill
man så kan man nog komma dithän.
När attackplanet sedan kommit ett
lämpligt stycke på väg, trycker man på
en knapp och så går laddningarna med
egna motorer ifrån attackplanet och styres
ifrån detta. Våra potentiella fiender
—• skall vi tro att det är fler? -—•
förstår sådant. Våra högtidliga försäkringar
om begränsning till ett anfallsläge
och begränsning av utnyttjandet
av atomvapen tas med mer än en nypa
salt och man handlar därefter.

Herr talman! Jag tycker nu rent av
själv, att jag haft ordet tillräckligt länge.
Men låt mig ytterligare konstatera, att
vi i Sverige av utrikespolitiska och taktiska
skäl och av hänsyn till möjligheterna
att genomleva ett atomkrig aldrig
bör leka med tanken att skaffa oss
atomladdningar. Det jag nyss framhållit
tillsammans med vad jag i övrigt
har anfört utgör ett tillräckligt skäl härför.
Vad vi bör säga oss är, att vi i en
sådan situation troligen inte har något
annat att göra än att inrikta oss på ett
försvar, som kan ställa till så mycket
besvärligheter som möjligt för den makt,
som ockuperat oss.

Beträffande risken för att vi skall bli
ockuperade är jag mycket optimistisk.
Talet om att vi skall ha ett starkt försvar,
som skall avhålla fienden från att
angripa oss av hänsyn till att det blir
för dyrbart i förhållande till vad som

Fredagen den 1

står att vinna, var på sin tid berättigat.
Jag har betonat här i kammaren — jag
gjorde det 1958 och torde också ha gjort
det tidigare — att underlag inte längre
finns för ett sådant resonemang, ty vi
måste tyvärr förutsätta, att den som
kommer att angripa oss använder atomladdningar.
Jag vill vara förhoppningsfull
beträffande möjligheterna att komma
överens om begränsningar, i varje
fall på det området, men jag tror inte
att begränsningarna leder dithän, att
alla stormakter gör sig av med vad de
förfogar över i den vägen. Jag tror inte
heller att vederbörande kan tänkas
komma längre än till att göra sig av
med de allra mest fruktansvärda laddningarna
som, i fall de kommer till användning
i någon nämnvärd omfattning,
leder till ett förstörande av allt vad som
i dag går under namn av kultur.

Yad vi har att göra från svensk sida
är att noga ge akt på vår utrikespolitiska
linje och vårt utrikespolitiska
handlande. Där bör vi i fortsättningen
följa den linje, som den svenska regeringen
med stor framgång har kunnat
hävda under de senaste åren, för att inte
säga även under andra världskriget.

Jag kommer sedan, herr talman, att
ställa yrkanden om bifall till respektive
reservationer jag varit med om att
underteckna, även till den där jag är
ensam.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! De sex miljarder, herr
Åkerström, som jag 1958 sade, att ett
försvar enligt 1948 års riksdagsbeslut
skulle kosta, gällde idealförsvaret, alltså
ett sådant försvar, som vi skulle sätta
upp, om vi hade obegränsade resurser
både i fråga om pengar och personal.
Att vi inte kan skaffa oss ett sådant försvar,
innebär emellertid ingalunda att
vi fördenskull inte skall ha något försvar
alls eller ett försvar av den ringare
omfattning som herr Åkerström vill ha.
Jag skall för övrigt inte ge mig in på

april 1960 fm. Nr 11 17

Begränsning av försvarskostnaderna

polemik med herr Åkerström. Han torde
lika väl som jag vara på det klara
med att vi inte har samma åsikter vad
beträffar de teser han framförde i slutet
av sitt anförande. Jag tror därför, att
en debatt i den frågan mellan oss skulle
bli ganska ofruktbar.

Låt mig i stället ge mig in på det ämne
som tidigare behandlats av herr Nyberg.
Det är med tillfredsställelse man
kan konstatera, att nuvarande försvarsbudget
ger vissa delar av försvaret goda
möjligheter att förnya sig och att följa
med i den snabba utvecklingen. Men
det är också med stort beklagande man
måste konstatera, att försvaret av det
hav som omger så gott som hela vårt
land, satts på undantag. Det är självklart
att man får finna sig i 1958 års
försvarsbeslut om en viss reducering
av våra marina stridskrafter. För min
del finner jag mig däri utan övertygelse,
men jag kan absolut inte finna det förenligt
med försvarsbeslutets innebörd,
att marinen nu under en lång följd
av år skall ställas inför praktiskt taget
fullständigt nybyggnads- och utvecklingsstopp.
Med nu föreslagna kostnadsramar
för marinen kan nämligen
inte ett enda av de i marinplan 60 upptagna
nya fartygstyperna ens påbörjas,
inte förrän en bra bit in på mitten av
1960-talet. På det sättet får vi inte inom
överskådlig framtid den visserligen
mindre men dock moderna marin,
som riksdagen hade i tankarna, då beslutet
fattades, att marinen skulle tillgodoses
bättre än vad alternativ Adam
förutsatt.

Jag har svårt att förstå statsutskottet,
som inte ens vill ge marinen de 22 miljoner
kronor, som står odisponerade under
fjärde huvudtiteln. Riksdagen har
dock tidigare beslutat, att medel ur den
aktuella anslagsposten på ursprungligen
68 miljoner kornor skulle få disponeras
för marinens avbeställningskostnader,
varav i dag återstår 33,5 miljoner kronor.
Nu får dessa pengar i stället tas
från marinens förut hårt nedskurna an -

2 — Andra kammarens protokoll 1''.)C>(). Nr 11

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Begränsning av försvarskostnaderna

slag. Något motiv för avstyrkandet av
herr Nybergs motion nr 110 kan inte
jag finna i utskottets utlåtande. Jag tycker
snarare att allt vad man där anför,
i stället talar för ett tillstyrkande.

Formellt kan väl utskottets åtgärd att
med hänvisning till föreslagen utredning
skjuta marinplan 60 framför sig
försvaras, men också bara formellt. Jag
kan inte frigöra mig från intrycket att
det här bara är fråga om den obotfärdiges
förhinder. Utan att blinka tillstyrker
nämligen utskottet preciserade kostnadsramar
för andra försvarsgrenar ända
fram till 1967. Det hade därför inte
varit mer än naturligt, tycker åtminstone
jag, att även om en ny försvarsutredning
skall tillsättas, man nu kunnat
fatta beslut om marinens kostnadsinriktning,
tills resultatet av försvarsutredningen
behandlas i riksdagen.

Raseringen av vårt marina försvar är
ytterst betänklig. Ännu har inte något
på verklig utredning grundat underlag
framkommit som bevis för riktigheten
av 1957 års teser om marinstridskrafternas
minskade betydelse.

Vad gör vi, om den mera vetenskapligt
inriktade analys som nu pågår ger
till resultat, att bedömandena från 1957
var felaktiga? Skall vi då återbetala
några hundra miljoner i efterskott, som
marinen under de senaste åren gått
miste om och som kommit att gå ut huvudsakligen
över materielanslagen? Frågorna
är ej obefogade. Om vi nämligen
ser på den utveckling, som äger rum
utomlands, visar den tydligt en ökad
värdesättning av marinen. Det är självklart
att vi inte utan vidare kritiklöst
skall kopiera vad som sker i utlandet.
Men när man i världens mariner i övrigt
— stora som små — bygger flera
fartyg än någonsin tidigare i fredstid,
bland annat med tanke på att sjövägarna
i kärnvapenkrig är de enda som är
oförstörbara — är det egendomligt att
vi, som har en av de längsta kusterna
i Europa och som är så ytterst beroende
av att kunna skydda vår importsjöfart

och vår kustsjöfart, skrotar ned marinen.

Jag skall, herr talman, inte yrka bifall
till motionen nr 109 — det skulle
inte tjäna något till —• men jag har med
dessa ord velat uttrycka mitt beklagande
av den behandling som marinen alltfort
blir utsatt för.

Låt mig övergå till en helt annan sak.

Vi har på senare tid haft två interpellationer,
en av herr Persson i Appuna
och en kort före jul av fröken Sandell,
om den militära informationstjänsten.
Kontentan av försvarsministerns
svar på båda interpellationerna var i
huvudsak att ingen propaganda får ske
med statsmedel och att — vilket borde
vara självklart — ingen polemik fåi
ske, framför allt inte i politiska frågor.
Efter försvarsministerns anmärkningsvärt
skarpa formuleringar i svaret till
fröken Sandell kort före jul hade man
kunnat vänta sig att till och med försvarsstaben
skulle kunnat begripa vad
det var fråga om, men därutinnan bedrog
man sig. Så fort försvarsministerns
i statsverkspropositionen framförda
förslag om nedläggande av tidskriften
Kontakt med krigsmakten blivit bekant,
satte denna tidskrift i egna och andra
spalter i gång med att polemisera mot
förslaget. Jag kan bara finna två förklaringar
härtill: Antingen anser man
sig inte behöva ta hänsyn till fingervisningen
från riksdag och regering, denna
må vara aldrig så tydlig, eller också
bryr man sig helt enkelt inte om att
följa med i den aktuella debatten, man
bryr sig bara om vad som passar en
själv. Med kännedom om den ensidiga
och partiska information som hittills
bjudits från försvarets presstjänst får
väl polemiken tas som ett utslag av likgiltighet
för vad som hänt på denna
front. Skälet må vara det ena eller det
andra. Tillsammans med tidskriftens
även i övrigt diskutabla värde i förhållande
till vad den kostar har emellertid
försvarsministerns förslag fått en än
starkare motivering än tidigare.

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Nr 11

Polemiken hör hemma i dagspressen,
och därför finns det naturligtvis ingen
anmärkning mot att en pensionerad militär
producerar sig i denna fråga i våra
större tidningar — även om man kanske
blir något förvånad över att till förespråkare
för den militära yttrandefriheten
gjort sig just den man som för
alltid fått sitt namn knutet till försöken
att sätta munkorg på sina underlydande
och som fått reprimander av både
MO och JK för sina övergrepp mot
tryckfriheten. Men han har tydligen blivit
visare med åren, när han talar för
tidskriften Kontakt med krigsmakten,
och däråt har man bara anledning att
glädja sig.

Jag kan inte följa den reservation
som givits under punkt 161, och jag har
härmed allenast velat tala om motiveringen
härför.

Om nu någon har blivit visare med
åren, är det någon annan som inte har
blivit det, nämligen försvarsstaben. Jag
tror det kunde vara skäl för försvarsministern
att ta sig en ordentlig titt på
den institutionen. Nog borde man åtminstoTTé
kunna kräva att personal, som
placeras där, känner till tryckfrihetens
mest elementära begrepp och dessutom
inser, att försvarsstaben ingalunda har
monopol på åsiktsbildningen i militära
frågor.

Jag kan inte underlåta att till försvarsministerns
kännedom bringa ett
intermezzo, som är ganska talande. Vi
har en tidskrift som heter Sveriges Flotta.
Den är organ för en opolitisk, helt
fristående propagandasammanslutning
för sjövärn och sjöfart, alltså en sådan
förening, inom vars verksamhetsområde
just den polemik hör hemma som
inte får bedrivas inom den militära
presstjänstens ram. Denna tidskrift hade
en ledare i första häftet i år som på
det högsta förtörnade den icke marint
betonade delen av försvarsstaben. Man
satte därifrån i gång med efterforskningar
vem författaren var. Man ringde
till tidskriftens expedition. När man

Begränsning av försvarskostnaderna

hänvisades till verkställande direktören,
vägrade man att tala med denne. Man
ville tala med de kontorsanställda och
försöka få dem att tala om vem författaren
var. Kanske förstod man att man
var ute på olovliga vägar, men modet
att uppträda öppet svek tydligen. Ett
sådant uppträdande är otillständigt. Jag
beklagar uttrycket men jag kan inte
finna något annat.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast för att anföra några synpunkter
i anslutning till motion 1:238 och
II: 299, vari jag tillsammans med några
medmotionärer yrkat på vissa nedprutningar
respektive sänkningar av beställningsbemyndiganden
under den huvudtitel
som vi nu behandlar.

Vi betraktar inte det beslut som fattades
1958 i försvarsfrågan som någonting
heligt som inte får rubbas. Vi anser
att riksdagen skall ha full rätt att
realpröva anslagsfrågorna när det gäller
försvaret i likhet med vad som sker
i fråga om alla övriga statliga utgifter.
Majoriteten inom statsutskottet hänvisar
till samförståndslösningen 1958 och avvisar
motionerna. Denna uppgörelse innebar,
att vi för budgetåret 1958/1959
skulle få en försvarsbudget på 2 700
miljoner kronor och att vi därefter skulle
få en automatisk årlig ökning på 2,5
procent plus kompensation för löneoch
prisstegringar. För nästa budgetår
innebär denna överenskommelse att de
samlade försvarsutgifterna kommer att
belöpa sig till i runt tal 3 200 miljoner
kronor. Man kan således med allt fog
säga att det inte har varit fråga om
någon på stället marsch, utan det har
i stället skett en väsentlig stegring av
utgifterna. Det är inte heller att förvåna
sig över att denna kostnadsstegring
har skapat irritation ute i landet och
jag tycker att den skulle vara irriterande
även för finansministern. F''örsvarskostnaderna
kan inte betraktas som

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Begränsning av försvarskostnaderna

någon isolerad företeelse bland statens
utgifter, utan man måste sätta in dem
i det stora gemensamma sammanhanget.

I samband med 1958 års försvarsuppgörelse
fick vi på köpet en del punktskatter,
som skulle täcka då uppkommande
merkostnader. Detta ingick ju i
överenskommelsen; även partierna på
oppositionssidan var alltså med därom.
Men hur har det sedan gått med
enigheten när det har gällt stora och
viktiga samhällsfrågor och finansieringen
av de utgifter som beslutade åtgärder
medfört? Hur många av riksdagens
borgerliga ledamöter röstade i höstas
för en statlig inkomstförstärkning? Ja,
alla i detta hus vet att dessa ledamöter
är fort räknade: det var icke en enda.
Man kan emellertid fråga sig, hur
finansministern skulle ha fått debet och
kredit att gå ihop. Det hade väl då icke
återstått något annat alternativ än
en ökad upplåning, en rasering av socialpolitiken
och minskning av anslagen
på vitt skilda områden: till utbildningsanstalter,
till forskning, till sjukvård,
till vägar etc. Vidare hade vi nog
fått vidkännas en övervältring av utgifter
på de borgerliga kommunerna och
enskilda personer.

Försvarsministern aviserar nu att det
är hans avsikt att till hösten återuppta
förhandlingar med de borgerliga partierna
angående försvarsfrågan. Man
gör då omedelbart den reflexionen, om
detta verkligen kan vara välbetänkt. Jag
vill i varje fall rent personligen ifrågasätta,
om inte regeringen överdriver betydelsen
av en borgfred på detta område.
Jag är för min del övertygad om att
den av regeringen förda neutrala och
alliansfria utrikespolitiken har för vårt
land som helhet varit av betydligt större
värde än något hundratal miljoner
på försvarets altare. Utan att göra någon
som helst jämförelse i storleksordning
vill jag erinra om vad som inträffade
när finansministern för några veckor
sedan besvarade den interpellation
som herr Gustafsson i Stockholm fram -

ställt angående omsättningsskatten på
begagnade bilar. Finansiminstern riktade
då till oppositionen, högern, folkpartiet
och centerpartiet, en fråga om
hur de skulle ställa sig till ett förslag
angående slopande av omsättningsskaften
på begagnade bilar. Vad fick finansministern
för svar på detta? Jo, ett synnerligen
hånfullt besked om att han
kunde vara så god att lägga fram förslag,
så skulle man i vanlig ordning
pröva dem. Det är naturligtvis ingen
som förmenar oppositionen att inta en
sådan ståndpunkt, men frågan är om
man inte från regeringens sida borde
handla på samma sätt när det gäller
anslag under försvarets huvudtitel.

Nu har det motionerats om tillsättande
av en ny parlamentarisk utredning
på detta område. Från utskottets sida
har förslaget tillstyrkts, men man har
därvid icke sagt ett ord om i vilken
riktning utredningen skulle gå. Jag är
fullt på det klara med att det är regeringens
uppgift att utfärda direktiv för
alla statliga utredningar, och det är givetvis
även fallet beträffande ifrågavarande
utredning. Men å andra sidan
bör väl inte utskott och riksdag vara
mer underdåniga Kungl. Maj :ts regering
än att man kan framföra en mening
om i vilket syfte en utredning skall
arbela.

Enligt mitt sätt att se är det nödvändigt
att se till, att det blir en broms på
utgifterna på detta område. Nu kommer
man antagligen från utskottsmajoritetens
sida att peka på att det pågår en
besparingsutredning — nämligen den
Älmebyska — men jag tror inte, att vi
skall vänta oss för mycket av de förslag
som kommer därifrån, beroende på att
de direktiv som är utfärdade är alltför
snäva och följaktligen handlingsfriheten
alltför liten.

Sedan kan det ifrågasättas, om det inte
för ett land som vårt med dess starkt
begränsade resurser är litet exklusivt
att ha tre stycken försvarsledningar,
en för armén, en för flyget och en

Nr 11

Fredagen den 1

för marinen. Hitintills har det visat sig
— det har flera talare vitsordat här —
att särskilt marinen har fått en alltför
liten del av kakan. Vi vet alla, att det
nära nog ständigt utspelas ett triangeldrama
mellan dessa tre ledningar.

Jag läste för en tid sedan i en dagstidning
en artikel, som var saxad ur en
tidskrift som heter Sveriges Flotta. Jag
antar, att återgivandet överensstämmer
med den artikel som det hänvisas till.
Så här skriver man i denna tidskrift:
»Så snart det gäller anslag till marinen
begär man omsorgsfulla och i detalj utarbetade
motiveringar. Det är som regel
inte småsaker man kräver av marinens
utredare. Helst av allt ville man
nog ha serverat i tabellform exakta förutsägelser
om var, när och hur en ny
fartygstyp, ett nytt kustartilleribatteri
etc. kommer att göra sina insatser under
sin ganska långa tid i riksförsvarets
tjänst. Det är klok politik att inte
kasta bort pengar på onyttiga ting.»

Så fortsätter man i ett annat avsnitt:

»Man har därför all anledning fråga
sig vad det är som gör att obestyrkta
anslagskrav från armé- och flygunderhåll
alltid tillmäts större betydelse och
tilltro än marinledningens genom utredningar,
noggranna beräkningar och operationsanalys
väl styrkta krav. På marinsidan
räknar man tusenlapparna, medan
på armé- och flygsidan miljonrullningen
tillåts fortsätta utan verklig behovsprövning.
»

Som jag nämnde är det inte jag som
har formulerat detta utan tidskriften
Sveriges Flotta. Naturligtvis borde väl
herr Nyberg eller herr Wachtmeister ha
läst upp citaten. Jag skulle emellertid
tro, att det ligger något i vad motionärerna
och vissa talare har anfört om
denna avvägning. Det är därför som jag
ifrågasätter, om vi inte borde få en enhetlig
försvarsledning. Jag är övertygad
om att det skulle innebära en väsentlig
rationalisering och besparing icke minst
på stabernas område.

Det synes som om det skulle vara en

april 1960 fm.

Begränsning av försvarskostnaderna

mycket viktig och betydelsefull detalj
på det militära området att varje värnpliktig
får lära sig att sätta klackarna
i marken. Jag undrar för min del, om
inte även riksdagens ledamöter borde
lära sig denna ädla konst att slå klackarna
i marken och sätta stopp för de
ständigt ökade försvarsutgifterna. Det
skulle väl vara en uppgift som kunde
rymmas inom ramen av »Sport 60».
Herr Allard är inte inne; annars skulle
jag alldeles gratis överlämna uppslaget
till honom, ty han är ju bas för riksdagens
»Sport 60».

Jag skall, herr talman, inte uppta tiden
längre utan kommer senare att
framställa yrkanden. Jag ber dock att
i detta sammanhang få yrka bifall till
reservationen nr 1 av herr Thun m. fl.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Herr förste vice talman
och vårdare av parlamentariskt anständigt
språkbruk! Tillåt mig först att på
den kommunistiska riksdagsgruppens
och mitt eget samvetes vägnar uttala
min stora tillfredsställelse över statsutskottets
beslut att förorda en ny parlamentarisk
försvarsutredning! Det är
ett storartat erkännande av de fyra partier,
som genomförde den gällande försvarsordningen
för 21 månader sedan,
att de inte klargjort för sig konsekvenserna
av beslutet förrän nu.

Jag betraktar statsutskottets förslag
som en första, låt vara inlindad protest
mot det militära slöseriet. Det handlar
tydligen om en önskan att minska försvarsutgifterna
och i varje fall att förhindra
deras ytterligare stegring. Detta
ger mig hopp om att den militära högkonjunkturen
äntligen har kulminerat.
Det rör sig sålunda om en ganska viktig
seger för kommunistiska partiet och
för dem i denna kammare, som järnte
oss bekämpade den senaste försvarsordningen.
Antagligen ville de tre borgerliga
partierna och deras socialdemokratiska
medlöpare inte erkänna detta.
Det är väl därför de så småskuret —

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Begränsning av försvarskostnaderna

förlåt uttrycket — formulerar utredningskravet
som ett avslag på vår motion
— vi som i fjol och i år krävt en
ny utredning och påvisat efter vilka linjer
en sådan borde gå. De kan inte ens
samla sig om några direktiv för den begärda
utredningen utan överlämnar detta,
av omtanke om den ekonomiskt komprometterade
militärledningen, till regeringen.

Men de får säga vad de vill, ty fakta
talar här ett tydligt och kärvt språk.
Fakta är, att de fyra partierna mot kommunistiska
partiets bestämda motstånd
genomtrumfade beslutet. Fakta är vidare,
att regeringen karakteriserade beslutet
som en fast, långsiktig framtida
grund att bygga upp försvarsmakten
på. Fakta är att tio månader därefter
tvingades regeringen ta initiativet till
en civilmilitär besparingsutredning.
Fakta är, att 18 månader efter beslutet
tvingades regeringen signalera förhandlingar
med de medskyldiga i syfte att
bromsa kostnadsstegringarna. Fakta är
slutligen, att nu — 21 månader efter beslutet
om den långsiktiga, stabila lösningen
av försvarsfrågan — begär statsutskottet
en ny parlamentarisk försvarsutredning
i förhoppning att nedbringa
kostnaderna. Det är inte svårt att se vilka
som fått rätt, vilka var det som riktigt
bedömde konsekvenserna, vilka som
visade förutseende och omdöme i denna
fråga.

Både regeringen och militärledningen
talar i tid och otid om att det bara rör
sig om fem procent av nationalinkomsten
till militära ändamål för att därmed
ursäkta, att de på ett årtionde fyrdubblat
militärutgifterna. Men eftersom
denna nationalinkomst inte behärskas
av staten, så är dylika talesätt direkt
bedrägliga.

I verkligheten handlar det ju om fjärdedelen
av statens utgifter. Det handlar
om hela den egentliga kronoskatten.
Drar jag bort från statens direkta skatteinkomster
bolags- och förmögenhetsskatter
jämte folkpensions- och sjuk -

försäkringsavgifter återstår ju 3,4 miljarder
kronor. Det är alltså vår direkta
statsskatt. Ungefär 3,4 miljarder kronor
kommer väl också den försvarsbudget
att gå på som vi nu skall besluta om.
Denna utplundring av skattebetalarna
blev möjlig genom att militärfrågan
ställdes ovan partierna och partistriderna,
ovan folket självt.

Ja, herr förste vice talman, jag vill
inte göra någon ledsen, men jag kan inte
gå honom till mötes när han här uttrycker
en önskan om att denna fråga inte
skall få förekomma i valrörelsen. På så
sätt tror man, att frågan skall undgå att
ställas inför folket. Detta visar också
kristallklart, tycker jag, sambandet mellan
de höga skatterna och de gigantiska
militärutgifterna.

Det aktuella missnöjet just nu är i
hög grad inriktat på det militära slöseriet.
Detta försiggår i olika former, öppet
och förtäckt. Många har vittnat om
den öppna formen. Jag skall be att få
återge ett citat ur nr 10 av Tiden för
förra året, där det heter: »Om man frågar
en medborgare -— han må vara av
menigs eller kaptens grad —• som varit
inkallad till krigsförbandsvisa övningar,
hur han haft det, så är ett normalt svar:
''Väldigt bra!’ Frågar man så vad han
gjort, så är svaret lika normalt: ''Inte
ett jäkla dugg!’ »

Få om ens någon känner omfattningen
av det dolda slöseriet. Låt mig göra
några erinringar. De militära beställningarna
öppnar en ocean av möjligheter
för vissa krafter att lägga vantarna
på statens miljoner. Systemet med upphandling,
monopol, licenser och hemligstämpel
florerar särskilt i det militära.
Den amerikanska militärledningen
erkände exempelvis i fjol, att den med
ett rationellt system hade kunnat inbespara
36 miljarder kronor åt den
amerikanska staten via de militära beställningarna.
Nu rann dessa pengar
bort. Detta kallas inte stöld, bedrägeri
och korruption — det kallas militär
praxis.

Fredagen den 1 april 1960 fin.

Nr 11

Kan då något liknande försiggå i vårt
land? Det var väl knappast av omsorg
om statens ekonomi som de ledande
militära kretsarna på sin tid lyckades
rasera krigsmaterielverket. Låt mig ge
några konkreta exempel på hur det kan
gå till.

För ett par år sedan satte man på
en civilmilitär anläggning i gång med
robottillverkning. När sedan instrument
och övrig utrustning skulle inmonteras
fann man konstruktionen för svag. Den
kasserades och pressades till skrot. Det
var 25 robotar å 10 000 kronor per
styck, som förvandlades till värdelöst
skrot. Det köpes dyrbar militär utrustning
i England, Frankrike och Schweiz.
Det är inte bara priserna som är fabulösa,
reservdelarna som är licensierade
är skyhöga. Exempelvis små svagströmsmotorer,
liknande dem i leksakslokomotiv,
tar fransmännen 420 och engelsmännen
580 kronor per styck för.
Hela leksakslokomotivet med motorn
och allt kostar i handeln 60 å 70 kronor.
Små batterier, 50 X 25 mm med några
gram silvertråd, fyllda med en lutvätska
— 2 minuters livslängd och värda cirka
20 kronor per styck —- betalas av försvaret
med 400 kronor per styck. Försvaret
gjorde en jättebeställning och
behövde sedan inte den pjäsen mer.
Den svenska firman finns inte längre.

Enkla standardmuttrar i mässing, värda
50 å 75 öre, betalar staten med 6: 50
kronor per styck.

Licenserna på motorer för flyget har
AB Flygindustri, inte staten. Det är svårt
och dyrt för staten att skaffa tillstånd
för att göra smärre reservdelar själv.
På Flygmotors reservdelar lär det inte
gärna behövas några prisdiskussioner,
om man får döma av följande:

En enkel, rakt svarvad axel, 100 mm,
uppskattningsvis värd 2 å 3 kronor, betalas
med 15 kronor.

Jag har cn liten kedja här. Den är
enkel, primitiv, av billigaste material,
värd cirka en krona. För den får staten
betala 34: 80 kronor per styck.

Begränsning av försvarskostnaderna

En gängad pinnbult, som jag har här,
uppskattar jag frikostigt till 3 ä 4 kronor
per styck. Den kostar staten 38 kronor.
2 000 sådana ryms i en skokartong
och betalas med 76 000 kronor.

Om en undersökning gjordes över
traktamentssystemet skulle man nog
upptäcka, att traktamenten helst utgår
i senare delen av månaden som en välkommen
påfyllning till lönen.

Vill man då inte spara? En del vill
det nog, men man silar mygg och sväljer
kameler, exempelvis när man avskedade
en städare därför att hans cykelväska
innehöll en utsliten handduk och
en bunt toalettpapper från statsverket.

Vi och många andra har ställt frågan,
om det är rationellt att lägga så stor
vikt vid tekniska vapen, särskilt att flygvapnet
blivit det dyraste vapenslaget.
Under förra världskriget förlorade nästan
alla små och medelstora stater hela
sitt flyg på krigets första dag. Detta var
fallet med Polen, Norge, Danmark, Belgien,
Holland, Jugoslavien och Grekland,
och även Frankrike, så fort man
övergick från låtsaskrig.

Har konsten att flygfotografera stått
stilla eller utvecklats? Ni vet alla att svaret
är en oerhörd utveckling. Har då något
inträffat som numera gör det lättare
att dölja flygbaser och flygfält?

I svenska flygets värvningsbroschyr
heter det: »När Du stiger upp till 10 000
meter över Kalmar ser Du i öster långt
in i Baltikum och i väster över hela Jylland
till Engelska kanalen.» Det är god
utsikt! Man behöver alltså inte längre
flyga över ett land för att fotografera
och kartlägga flygfält, baser och annat.
Varje minsta förändring i territoriet kan
registreras, fotograferas och kontrolleras
på kanske 500 kilometers avstånd
från det kontrollerade landet.

Flyget är alltså fortfarande det sårbaraste
av alla vapen. Det är starkast dagen
före ett krigsutbrott. Det är förintat
när det som bäst behövs. Därtill kommer
att vi nu trätt in i raket- och robotåldern.
Dessa vapen har övertagit fly -

24 Nr 11 Fredagen den 1

Begränsning av försvarskostnaderna

gets hela roll utan att besväras av dess
sårbarhet. Det är oåtkomligt för flyget.
Det är det absoluta vapnet i den meningen,
att inget motvapen konstruerats.
Vi har inget försvar mot dessa vapen,
och omsorgen om ett snart museimässigt
flygvapen hindrar oss att skaffa ett verkligt
motvapen. Våra stridskrafter saknar
uthållighet. De är fullt avsiktligt konstruerade
för att kämpa några veckor i
förhoppning att sedan erhålla hjälp från
annat håll.

Under andra världskriget lyckades
varje allvarligt insatt ockupationsförsök.
Alla i kriget indragna länder utom
England ockuperades, helt eller delvis
under åratal. Vårt försvar tar ingen hänsyn
till dessa erfarenheter. Vårt försvar
skall skydda gränserna under några veckor.
Sedan är det slut. Men tänk om den
möjlige fienden tar helt andra vägar in
i landet ■— hur går det då?

Vi ser det som särskilt allvarligt, att
militärledningen inte ett dugg bryr sig
om det fria krigets, partisankrigets erfarenheter.
Ingenting är i själva verket
gjort för att förbereda ett försvar under
ockupationens betingelser. De som eventuellt
tror att vårt hemvärn med dess
uniformer, dess armémässiga utbildning
och utrustning, dess befälshierarki med
en general i toppen kan göra annat än
de konventionella stridskrafterna, den
misstar sig.

Men verklig beredskap på detta område
skulle ha en verkligt avskräckande
effekt på en angripare. Om varje svensk
hade sin egen utrustning och utbildades
för det fria kriget skulle Sverige vara ett
farligt land för en ockupant.

Nu har militärledningen i förakt för
våra papperstigrar fastnat vid idén om
svenska atomvapen. Med dessa tänker
man sig föra krig — på svensk mark.
De får dock inte vara för starka. Inga
vätebomber alltså, men uranbomber som
kan bli 20 gånger starkare än Hiroshimabomben;
det går kanske an.

Samtidigt bör den tänkte fienden vara
så hänsynsfull, att han inte håller sig

april 19G0 fm.

med fler och starkare kärnvapen än vi
själva har och att han helt avstår från
att skada våra vitala centra, exempelvis
Stockholm. Då skulle ett svenskt
atomvapen också vara militärt användbart,
det erkänner jag gärna, men var
finns en sådan idealisk fiende? Ett tiotal
välplacerade superbomber skulle förinta
allt levande i vårt land.

Amerikanerna gjorde i mitten av förra
årtiondet en officiell utredning om
verkningarna efter det första massanfallet
med kärnvapen från en tänkt motståndare
— efter vad jag förstår var det
Sovjetunionen. 80 miljoner amerikaner
skulle dödas och 20 miljoner skadas enligt
denna utredning. I fjol offentliggjordes
en ny amerikansk utredning. Den
hade som förutsättning, att man hade
byggt fullträffsäkra skyddsrum för 46
miljoner amerikaner. Enligt denna utredning
skulle 55 miljoner amerikaner
dödas och 23 miljoner skadas.

Ja, herr talman, så står det till med
dessa frågor, och vi hoppas därför att
när regeringen skriver direktiv för den
nya utredningen man verkligen skall
undersöka, om det inte finns några lärdomar
att dra av det andra världskriget
och om man inte skulle kunna bryta med
det konservativa tänkande, som enbart
håller sig fast i gamla tankebanor och
där de olika förslagen utformas i ett
verkligt kamaraderi med de olika vapenslagen
och de olika intressena. Varför
inte slopa våra tre olika försvarsgrenar
— det skulle vara det mest effektiva
för att göra slut på det av alla kritiserade
försvarsgrenstänkandet.

Herr talman! Jag medger att herr
Åkerströms reservation till förslaget om
en parlamentarisk utredning är bättre
och klarare utformad, men jag anser för
min del att just med hänsyn till det nuvarande
läget måste jag yrka bifall till
utskottsutlåtandet i denna fråga. De olika
motioner, som vi har väckt om de
ekonomiska anslagsfrågorna, får jag senare
återkomma till. Det rör sig sam -

Fredagen den 1 april 1900 fm.

Nr 11

manlagt om besparingar på 481 miljoner
kronor.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag skall begagna tillfället
att uttala min tillfredsställelse
över att utskottet har tillmötesgått våra
motioner om en parlamentarisk utredning.
Vi har nämligen i en motion framställt
vissa förslag om hur direktiven
skulle kunna utformas. Jag skall emellertid
nöja mig med att instämma i vad
herr Åkerström har anfört i detta fall.

Herr förste vice talmannen Skoglund
sade såsom förste talare här, att utredningen
skulle gå snabbt. Jag fick det
intrycket, att förste vice talmannen
närmast ville ha en skenutredning, vars
resultat inte på något sätt skulle föras
ut bland folket, i varje fall inte i valrörelsen.
Jag förstår nog herr Skoglunds
inställning från hans utgångspunkter,
men jag delar inte hans uppfattning.
Jag kan inte anse, att högern har uppträtt
hederligt sedan försvarsuppgörelsen
träffades 1958. Jag vill bara erinra
om att flera talare från högerpartiet
med gruppledaren i spetsen ansåg,
att man skulle kunna bära hur tunga
bördor som helst utan att knota, ja det
fanns talare från högern som menade
att man skulle kunna ta på sig ännu
större ekonomiska bördor än som föranleddes
av 1958 års försvarsbeslut.

Jag vill minnas, att jag redan när debatten
pågick här i kammaren uttalade
vissa synpunkter på den här frågan och
därvid också sade, att jag icke kunde
lita på högern. Jag har nämligen funnit
att man aldrig kan lita på högern
när det gäller löften av den här arten.

Det kan inte hjälpas, herr talman, att
jag nu efteråt måste betrakta högerns
uttalanden 1958 och i många andra sammanhang
om att bära bördor för vårt
lands försvar såsom enbart taktiska
manövrer. Knappt hade trycksvärtan i
riksdagsprotokollet torkat förrän det
på grund av förhållandenas fria spel
hördes andra toner. När vi har kom -

Begränsning av försvarskostnaderna

mit in på de sociala frågorna har vi
fått se att högerns yrkanden om dessa
stora anslag till försvaret egentligen
har varit ett krig mot socialvården
i vårt land. Varje gång socialvården
har behandlats har vi fått stora skattedebatter,
där högern har talat om att
de sjuka måste avstå från en del av
sin sjukhjälp för att vår ekonomi skall
gå ihop, och vi har fått höra att vi inte
har råd att hjälpa de arbetslösa. Det
har kanske bara gällt någon miljon eller
några hundratusen kronor, men vi
skulle ändå inte ha råd med det utan
att förstöra vår ekonomi. På det sättet
har man velat att bördorna skulle
bäras. De skulle läggas på de sjuka och
de arbetslösa, och man skulle gå till
krig mot Socialsverige för de anslag
man har givit till militären — det är
det verkliga förhållandet, som inte kan
bestridas ens av någon högerman.

Jag är övertygad om att högern på
nytt kommer med detta tal, kanske
redan i dag och i varje fall under valrörelsen.
Man kommer att tala om att
statens utgifter måste minskas och skatterna
sänkas, att vi inte har råd att ge
så många miljoner till olika ändamål
och att det viktigaste av allt är att vi
får en rejäl skattesänkning. Man har till
och med velat sälja LKAB-aktierna för
att tillfälligtvis få in några hundra miljoner.

Ja, det är klart att vi behöver pengarna,
och jag skall nu inte ta upp någon
debatt om ekonomien. Jag skall bara
framhålla vad väl ingen högerman kan
bestrida, nämligen att om det ligger någon
sanning i det som högern härvidlag
säger, så måste det gälla alla anslag.
Jag anser emellertid för min del
att vi inte bör ta pengarna från de verkligt
behövande, från de fattiga, sjuka
och arbetslösa, för att finansiera de stora
militäranslagen. Vi får möjlighet genom
en kommande utredning att tillmötesgå
de besparingsönskemål som har
kommit fram, och jag skall gärna ansluta
mig till dom som vill att staten

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Begränsning av försvarskostnaderna

skall iaktta sparsamhet genom att skära
ned anslagen till militären rejält.
Men jag skulle vilja fråga, varför högern
är så tyst när det gäller skatterna
i sådana här sammanhang. Jag tycker
det är lika berättigat att tala om att
pröva skattebärkraften i sådana här
sammanhang som när det gäller andra
frågor. Jag vill vara med om att spara
rejält, och jag tycker att vi bör sikta
på att få försvaret åtminstone en miljard
billigare än det är för närvarande.

Jag är övertygad om att majoriteten
av Sveriges folk står bakom kravet
på sänkta militärutgifter. När man talar
med människor av vilken politisk
färg som helst mellan fyra ögon om vad
militärväsendet verkligen kostar och
berättar att det motsvarar ungefär hälften
av statens hela inkomst från inkomst-
och förmögenhetsskatten, får
man ofta höra att de har haft reda på
detta och att det måste vara någonting
galet.

En aktuell fråga som riksdagen har
beslutat vänta med att behandla gäller
atomvapnen. Utskottet går emellertid
med på att öka anslaget till forskning
med över It miljoner. Det skulle vara
önskvärt att den här frågan så småningom
komme upp till reell behandling,
men det viktigaste därvidlag är egentligen
att vi får en ordentlig upplysning
om vad atombomben är och vad redan
experimenten med kärnklyvning och dylikt
kan åstadkomma. Det finns ganska
mycket litteratur i ämnet, men av alla
organisationer jag känner till är det
bara Aktionsgruppen mot svensk atombomb,
AMSA, som bedrivit någon egentlig
upplysning på detta område. Där har
man lyckats få i gång en del debatter,
vid vilka frågan har belysts och ett
stort sakmaterial framkommit för bedömningen
av denna för mänskligheten
så ödesdigra fråga som kärnvapenexperimenten
utgör.

Däremot har man från försvarets sida
försökt bagatellisera hela problemet,
över huvud taget tycker jag att forsk -

ningen på detta område i dag inte står
på den plats, som man har rätt att fordra
att den skulle stå. Varje forskare
skall givetvis ha rätt att forska på de
områden som intresserar honom, och
vetenskapsmännen må hålla på med att
bestråla och sedan para möss för att
se vad resultatet blir i tredje generationen.
Men sådana experiment har ju
redan gjorts i andra länder. Det finns
gott om material i det avseendet. Forskningen
behöver så att säga inte stå
stilla och experimentera med samma
ting. Därvidlag kan man ta del av erfarenheterna
från andra länder. Och
framför allt bör forskningsresultaten
publiceras, så att de blir tillgängliga
för alla.

Nu vet vi att atombombsexperimenten
har framkallat en förgiftning av atmosfären,
av jorden och av växterna.
Vi har alla giftet i oss. Allt levande har
i dag inom sig det farliga giftet strontium
90. Detta gift har nu, efter kanske
miljarder år, på nytt kommit till
vår jord, denna gång framställt på
konstlad väg genom atomexperiment
som åstadkommit 50 miljoner graders
hetta. Då framkommer detta ytterligt
farliga radioaktiva ämne.

Vi vet också att även utnyttjandet av
atomkraften för fredliga ändamål innebär
stora faror. Man har i Amerika
haft en del olyckor vid atomverken. Redogörelser
härför finns publicerade, och
alla kan därför ta del av hur farliga
experimenten verkligen är. Låt mig här
endast ta ett enda exempel, som nyligen
anfördes av en svensk professor vid
en installationsföreläsning i Uppsala.
Han hänvisade till experiment som
gjorts i Hanford i Columbia. Där hade
man fisk i vatten, som inte var mera
radioaktivt än att man kunde dricka
det. Sedan fick radioaktiviteten avdunsta.
Men ändå blev fisken 1 000 gånger
mera radioaktiv än själva vattnet
var, när det var som starkast förgiftat.
Vattnet innehöll sålunda den högsta
procent radioaktivitet som var lämplig

Nr 11

Fredagen den 1

för att kunna drickas utan fara, men om
fisken hade fått växa upp till full storlek
i sådant vatten, så hade den blivit
så radioaktiv att en människa skulle
do, om hon åt fisken, sedan den kokats
eller stekts på vanligt sätt. Detta
visar hur oerhört farlig den radioaktiva
smittan är. Atomexperimenten är sålunda
sannerligen inte bara en militär
fråga.

Det är sorgligt att militärerna inte
förstår eller låtsas inte förstå, dessa
ting. De bara tiger. Eller, vad värre är,
de säger att hela livet är farligt. Det
finns militärer som i atomdebatten skrivit
att det är farligt att bada eller att
gå ut på våra vägar. Man kan nämligen
drunkna eller bli påkörd. Och det
är farligt att röka cigarretter. Allting är
farligt. Man vill sålunda göra gällande
att dessa saker ligger på samma plan
som den radioaktiva strålningen. Jag
har, herr talman, inte passande ord
för att från denna talarstol ge uttryck
för vad jag känner inför dylikt tal. Det
finns kanske över huvud taget inte några
lämpliga ord för den saken.

Försvarsministern är inte närvarande
i kammaren nu, men han hör mig
kanske ändå. Det finns ju utomordentliga
högtalaranläggningar inkopplade
vid talarstolen, och man kan sitta i
statsrådsrummen och lyssna på kammardebatterna.
Jag vill därför fråga honom,
om han ändå inte tänker göra
klart för militärledningen, att riksdagen
aldrig har gått med på någon forskning
för framställande av atombomber.
Det vore bra, om detta kunde göras
klart och begripligt för exempelvis överbefälhavaren.
De framställningar som
gjorts från forskningsanstalten är det
ju överbefälhavaren som ligger bakom,
inte forskningsanstalten själv. När överbefälhavaren
nu har fått anstalten att
begära detta mycket högre anslag, så
framhåller anstalten att det är angeläget
att söka minska den tidsförlust i
fråga om framtagandet av underlag för
ställningstagande till svenskt atomva -

april 1960 fm.

Begränsning av försvarskostnaderna

pen, som blivit en följd av att verksamheten
inte kunnat påbörjas redan innevarande
budgetår. Vad är det för tidsförlust
man egentligen frågar efter här?
Vi skall inte ha någon atombomb. När
man utomlands allvarligt diskuterar hur
man skall kunna förstöra de lager man
har av atombomber för att inte mänskligheten
skall gå under om det blir atomkrig,
är det då vettigt att ett land som
Sverige, med dess gamla fredstradition,
på något sätt skall stödja de tankegångar,
som går ut på att även vi
skall skaffa oss atombomber? Bara detta
borde vara tillräckligt för ett ordentligt
nej i denna fråga.

Men det är tydligt att man inte har
förstått riksdagens uttalande. Jag kan
inte riktigt fatta, att man från forskningsanstaltens
sida skulle vilja trotsa
riksdagen eller att man skulle ha kommit
med denna propå om tidsförlust
o. d. om man hade förstått vad riksdagen
sagt.

Jag vet ju att herr Skoglund vill ha
atombomber, men jag kan garantera
herr Skoglund — jag har sagt det tidigare
här i kammaren — att alla högermän
inte är med på det. Jag har fått brev
från högermän, som sagt att om herr
Hjalmarson allvarligt kommer att gå in
för atombomber, kommer de att lämna
högern. Nu vet jag inte riktigt vart de
skall gå, ty vi börjar få lika goda kålsupare
i alla partier. Någon riktig klarhet
finns egentligen inte utanför den
starka socialdemokratiska och fackliga
oppositionen mot atombomben.

Hur mycket man skall kunna lita på
olika kyrkliga grupper vågar jag inte
säga, men det har funnits vissa glädjande
tecken. Det var i varje fall något år
sedan en del präster i statskyrkan av
olika politisk färg som i någon resolution
gav uttryck för meningen att man
måste gå emot atombomben.

Herr talman! Detta förslag om en ökning
med 11 065 000 kronor till forskningen
bör sålunda avslås i enlighet med

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Begränsning av försvarskostnaderna

den reservation som har fogats till utskottsutlåtandet.

Nu har försvarsministern visserligen
sagt, att atomforskningen enbart skall
avse fortsatt skyddsforskning. Det kan
ju vara ett svar på de frågor jag har
ställt, och jag vill från mina utgångspunkter
tolka det så välvilligt som möjligt.
Men vill försvarsministern garantera
detta, så att vi sedan kan komma
tillbaka varje år och säga, att försvarsministern
här givit ett kungsord som har
hållits? Och kan man vara säker på att
överbefälhavaren inte kommer med propåer
till forskningsanstalten, så att man
där ändå arbetar på att få fram en atombomb
eller i varje fall material till ställningstagande
för en atombomb?

Detta förslag om ökat anslag har väckt
mycket stor uppmärksamhet och framkallat
verkligt djup oro. Jag är säker på
att om de politiska organisationerna
inte i så stor utsträckning skulle känna
sig bundna av de uttalanden som har
gjorts av tillsatta kommittéer utan känt
sig fria, så skulle vi få en mängd uttalanden
mot denna forskning. Nu har
emellertid AMSA tagit ett litet blodprov
genom att skicka ut cirkulär till en del
fackföreningar. Man har där frågat om
inte fackföreningen skulle göra ett uttalande
i denna sak och här som i så
många andra rikta uppmärksamheten på
vad som försiggår. Det har kommit en
mängd uttalanden, och jag har läst
många — jag har en hel bunt borta i
bänken. Jag skall läsa upp ett enda, som
kommit från Metallindustriarbetareförbundets
avdelning 13 i Karlstad — det
finns många liknande uttalanden.

»Svenska Metallindustriarbetareförbundets
avd. 13 i Karlstad anser att
övervägande skäl talar mot att det
svenska försvaret utrustas med atomvapen.
Intet får göras som kan ge de svenska
kärnvapenförespråkarna möjlighet att
förverkliga sina syften bakom svenska
folkets rygg. Den s. k. utvidgade skyddsforskning,
för vilken i årets statsverks -

proposition föreslås ett anslag på 11
milj. kr öppnar sådana möjligheter.

Vi hävdar att detta anslag icke bör
bifallas av riksdagen och uttalar därför
vårt oreserverade stöd åt yrkandet om
avslag på det föreslagna anslaget om
11 065 000 kr som i riksdagen framförts
i motioner.»

Detta är inte en ensam röst. Det har
kommit ofantligt många svar på det relativt
ringa antal cirkulär som skickades
ut. Liknande uttalanden har sålunda
gjorts av fackföreningar tillhörande
Järnvägsmannaförbundet, Postmannaförbundet,
Typografförbundet, Skogsoch
flottningsarbetareförbundet, Murareförbundet,
Målareförbundet, Fabriksarbetareförbundet.
Elektrikerförbundet,
Byggnadsarbetareförbundet, Fångvårdsmannaförbundet,
Metallindustriarbetareförbundet
och Musikerförbundet.

Det kan vara en liten fingervisning
om hur man i de djupa leden ser på saken
och att man där är ganska vaken
inför vad som håller på att ske. Jag vill
uttala den förhoppningen, att försvarsministerns
svar skall bli mycket positivt
och lugnande.

Skyddsforskningen borde sålunda avse
att åstadkomma ett skydd mot strålfaran
och botemedel för de strålskador
som uppkommit i stället för att gå ut på
att förvärra riskerna för dylika skador
och bidra till framkallandet av radioaktivitet.
Om det senare kan bli fallet vet
jag inte, men jag hoppas att mina misstankar
därvidlag är ogrundade. Forskningsanstaltens
och överbefälhavarens
hållning ger anledning till sådana misstankar,
och det är alltså inte vårt fel, vi
som har dessa missankar, att de uppstått.

Forskningen borde även avse frågan,
hur vi skall kunna skydda oss mot de
förgiftningar som redan finns. Om ingenting
görs åt det — ännu har man inte
funnit något skydd — kommer redan
den strålning som uppkommit genom
hittillsvarande kärnvapenexperiment att

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Nr 11

medföra en ökning av cancer- och blodsjukdomar
under flera år framåt.

Vi behöver bara peka på vilket
mänskligt medlidande dessa sjukdomar
väcker och hur man gör allt för att rädda
de människor som råkat ut för dem.
Vi har flera gånger sett — i synnerhet
då barn kommit till skada — hur allt
folk visat medkänsla och frågat sig vad
man kan göra för denna lilla människa
som är dödsdömd. Hundratusentals
människor kommer att utsättas för dessa
sjukdomar redan på grund av de
kärnvapenexperiment som hittills ägt
rum. När det uppkommer en ögonsjukdom,
bencancer, leukemi eller annan
sjukdom, som kan uppstå genom strålning,
vet vi inte om den har orsakats av
den radioaktivitet som spritts genom
atomexperimenten. Jag har hört personer
invända, att när vi inte är säkra
så kan vi inte uttala oss bestämt. Nej,
det kan vi inte göra. Men för varje fall
av leukemi eller cancer kan vi misstänka,
att dessa sjukdomar uppkommit på
grund av konstlad radioaktivitet. Varje
sådant fall — antalet kommer säkerligen
att öka — understöder man när man
vill utföra kärnvapenexperiment.

Herr talman! När det nu tycks vara så
gott om miljonerna — här är det ju inte
fråga om miljoner, utan mer miljarder
— skulle man kanske kunna använda
några miljoner för att angripa själva
kärnan i detta problem. Jag tänker då
närmast på frågan om krigets orsaker.
Varför sysslar inte försvarets forskningsanstalt
med den frågan? Varför
låtsas man att ett krig bryter ut av sig
självt som något slags naturkatastrof
och att man bara behöver rusta för att
slippa ett utbrott, en föreställning som är
en falsk illusion och som med nuvarande
tekniska möjligheter kan föra mänskligheten
till fullständig förintelse. Varför
angriper man inte frågan om krigets orsaker?
Tror man att man kan finna någon
lösning på den frågan genom atomvapen
och andra stridsmedel av olika
slag?

Begränsning av försvarskostnaderna

En av orsakerna ser vi exempel på i
dagens Sydafrika, där kapital och arbete
kämpar mot varandra. Man försöker
suga ut så mycket som möjligt av de färgades
arbetskraft och hålla dem kvar i
slaveri. Anledningen till förtrycket kan
ju inte vara någon annan än den, att
man vill tjäna pengar på de svarta på
samma sätt som man tjänar pengar på
ett djur, som man håller i det tillstånd
man anser vara lämpligt för att det
skall kunna utföra det arbete man kräver
av djuret. Förhållandena i Afrika
visar, hur galet den vita rasen fortfarande
kan bära sig åt, trots en över
tusenårig kristendom och trots vår
mångåriga demokrati, vid behandlingen
av dessa människor. Det är dock folk
som tillhör vår ras, och därför känner
vi en skammens rodnad.

Jag ser pacifistiskt på detta problem.
Jag förmodar att jag inte skall möta någon
militäranhängare i detta land, som
inte skall erkänna sig vara pacifist på
detta område. Låt oss då åtminstone begagna
det som ett exempel på att pacifismen
är en levande realitet och att vi
måste använda pacifistiska medel i den
mänskliga samvaron, vid lösandet av
konflikter och motsättningar människor
emellan. Det går inte att gripa till vapen
utan man måste i första hand gripa
till pacifistiska medel, uppgörelser på
fredlig väg. Det är ju detta som är pacifismens
mening. Denna pacifistiska
kamp kräver offer av de svarta där nere
i Afrika, men om de bleve försedda
med vapen och även om de vore så
starka att de kunde förgöra de vita, så
tror jag inte att det skulle lösa problemet
på ett bättre sätt än genom den pacifistiska
kamp de för. Jag tror också att
det skulla åstadkomma större lidanden
och svårare problem än deras nuvarande
aktioner gör.

Jag vill uttrycka min glädje över att
den hets, som från olika håll tidigare
höjdes mot pacifismen, åtminstone i
någon mån har dämpats. Den vantolkning
man gjort av pacifismen firar inte

30 Nr 11 Fredagen den 1

Begränsning av försvarskostnaderna

riktigt samma orgier som den gjorde i
samband med försvarsuppgörelsen. Då
misstolkades pacifismen. LO:s aktion i
dag för de svarta är ett typiskt exempel
på vad pacifism är. Jag hoppas att dylika
aktioner skall ge resultat.

Det skulle vara beklämmande om man
i vårt land inte ens skulle förstå vad
pacifism egentligen är. Förenta Nationerna
är väl en pacifistisk organisation.
Tror någon att vi skulle vara bättre
hjälpta med en militärt rustad internationell
organisation som skulle kunna
kväsa någon av stormakterna? Tror någon
att Dag Hammarskjöld var försedd
med så mycket som en revolver då han
gjorde besök i olika länder för att komma
till tals med människor och få dem
att se vettigt på det ena eller andra
problemet?

Nej, vi måste nog lita mer på pacifismen
än vi gör. Det är för övrigt helt
omöjligt för ett litet land att uppfylla de
stolta löften som ges om ett effektivt försvar,
ifall ett krig skulle utbryta. Vi
måste använda vår diplomati. Den behöver
inte dessa atombomber. Från vissa
håll anses det, att vi inte klarar oss
om vi inte får just dessa allra värsta
vapen. Man kommer inte åt krigets orsaker
med atombomber. Atombomben utlöser
högmod, vanvett och livets förintelse.
Det är erkänt av alla. Det förnekas
säkert inte av vare sig Eisenhower eller
Chrustjov. Det är den sanning vi står
inför när vi skall bedöma dessa problem.
Därför vill jag särskilt understryka
det krav vi ställt i motionen om avslag
på denna ökning med 11 065 000
kronor till atomvapenforskning.

Herr andre vice talmannen övertog
nu förhandlingarnas ledning.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Det är en viktig om än
liten detalj i det stora sammanhang vi
diskuterar, som jag skall be att få säga
några ord om. Med hänvisning till den
reservation som är knuten till punkt

april 1960 fm.

123, som rör försvarets socialbyrå, skall
jag be att få anföra några synpunkter.

Det är närmast 1958 års besparingsutredning
som har aktualiserat frågan
och föranlett departementschefen och
statsutskottet att föreslå, att denna byrå
skall dras in och dess uppgifter delas
upp på andra organ. Man har därvid
främst tänkt sig ett överförande till
försvarets civilförvaltning. Motivet är
enkelt och klart: besparingsönskemål.
De är i och för sig mycket vällovliga,
det är jag den förste att erkänna. Men
det kanske ändå är värt att observera,
att detta är den enda punkt på hela
fjärde huvudtiteln som intresserat besparingsutredningen,
vad nu skälet kan
ha varit. Man kanske i varje fall inte
väntat sig, att förslaget skulle föras
vidare till riksdagen utan att det var
helt klart, hur uppgifterna skulle skötas
i fortsättningen och vem som skulle
överta byråns arbete.

Försvarets socialbyrå har tidigare varit
föremål för utredningar. Statens sakrevision
sade efter en sådan utredning
så sent som i november 1954, att några
personalbesparingar eller förändringar
i byråns organisation för närvarande
inte var befogade. Vid den tidpunkten
kunde man ändå konstatera en viss nedgång
i ärendenas antal. Sålunda hade
man 1951 haft över 8 000 ärenden men
var 1953 nere i cirka 6 800, för att 1958
åter vara uppe i över 8 000 ärenden.

Det är angeläget att erkänna att vissa
förändringar i anställningsförhållandena
för försvarspersonalen onekligen har
till en del inverkat på byråns uppgifter.
Men kvar står att uppgiften att svara
för rekryteringen av underbefäl fortfarande
åvilar byrån, sannerligen inte har
minskat. Om man delar upp denna rekryteringsverksamhet
på de olika försvarsgrenarna,
finns det ingen anledning
— såsom jag ser det — att tro att
kostnaderna skall bli mindre. Kanske
blir de tvärtom större. Olika slag av
civilanställningsförmåner skall handläg -

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Nr 11

gas av byrån, likaså utbildningsfrågor i
civilanställningssyfte för fältflygare och
navigatörer. För den gruppen av ärenden
kan man också påvisa en ganska
markant ökning. Socialbyrån är tillsynsmyndighet
för familjebidragsgivningen.
Den är också myndighet för värnpliktslånen.
Dessa är fortfarande ganska
många, 1958 var de över 300.

I sitt alldeles nyligen avlämnade betänkande
har 1958 års värnpliktsavlöningsutredning
sagt att den verksamhet som
avser familjebidrag och värnpliktslån i
fortsättningen bör skötas av socialbyrån.
Denna utrednings betänkande har man
inte tagit ställning till ännu. Det har
för övrigt nyligen varit föremål för remissbehandling.
Men i varje fall måste
de utfästelser om värnpliktslån m. m.,
som gjorts då folk anställts i försvaret,
gälla åtskilliga år framåt i tiden. Om
man ser på den sammanlagda verksamhet
som socialbyrån har hand om,
kan man inte påvisa att den på något
sätt är på upphällningen. Det finns också
skäl att understryka att socialbyråns
organisation torde vara ändamålsenlig,
just därutinnan att man har en
myndighet som är helt fristående från
andra militära myndigheter och direkt
underställd Kungl. Maj :t. Detta har rönt
särskilt erkännande från kommunerna.
Det är de som sköter familjebidragsgivningen.
De har funnit anledning att
i särskild skrivelse till statsutskottet
understryka, hur gott deras samarbete
med socialbyrån varit, och betonat det
angelägna i att familjebidragsärendena
även i fortsättningen handläggs av socialbyrån.
Jag tror också att byråns
klienter värdesätter denna organisation,
så som den nu fungerar.

Det finns naturligtvis inte skäl att
hysa misstro mot andra myndigheters
arbetsresultat, men man kan ändå inte
bortse från det stora värde som ligger
i en speicaltrimmad byrå, underställd
en styrelse med den sammansättning
som styrelsen för försvarets socialbyrå
har, där representanter för pcrsonal -

Begränsning av försvarskostnaderna

organisationer och för arbetsmarknadens
parter på jämställd fot med representanter
för försvarsgrensledningarna
handlägger och beslutar om ärendena,
för närvarande under ledning av chefen
för arbetsmarknadsstyrelsen och
som vi vet vid sin sida har en särskild
värnpliktshjälpsdelegation, som består
av bl. a. lekmän och som har beslutande
rätt i vissa bestämda ärenden.

Dessa nu rådande förhållanden skall
alltså jämföras med den antydda tänkta
utvecklingen, då handläggningen
skulle ske inom en sektion inom försvarets
civilförvaltning med något rådgivande
organ, men besluten skulle fattas
av generaldirektören och de krigsråd
som tillsammans utgör civilförvaltningen.

Jag kan inte komma ifrån, att skall
en omorganisation ske bör det finnas
andra delar av försvaret med mera näraliggande
uppgifter som byråns uppgifter
skulle kunna sammanföras med.
I detta sammanhang finns det all anledning
att tänka på dem som har med
personalvården över huvud taget att
göra. Frågan har aktualiserats i det nyligen
avlämnade betänkandet från 1958
års försvarsledningskommitté. Det heter
där om försvarsstaben, som för närvarande
är centralorgan inom krigsmakten
för bland annat personalvård:
»Chefen för försvarsstaben bör icke vid
sidan av att han är överbefälhavarens
stabschef bära det högsta ansvaret under
Kungl. Maj:t för vissa verksamhetsgrenar.
Försvarsstaben skall koncentrera
sitt arbete till de viktigaste verksamhetsområdena
och icke betungas med
detaljarbete. Den bör även befrias från
att leda sådan verksamhet, som visserligen
är av för krigsmakten gemensam
natur men av mindre väsentlig art.»

Här kan man, tycker jag, göra den
slutledningen att försvarsstabens befattning
med personalfrågor möjligen kan
förändras, och vid en organisationsändring
ligger det enligt min mening nära
till hands att även tänka på socialby -

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Begränsning av försvarskostnaderna

råns uppgifter. Detta senare skall vi
naturligtvis inte resonera om i dag,
men det är ett motiv för att man bör
vara obunden, då man skall ta ställning
till avvecklingen av försvarets socialbyrå.
Det är mycket som borde vara
klarlagt innan det ställningstagande göres,
som statsutskottet föreslår, och jag
anser att vi bör vänta med beslutet till
dess att detaljerna utretts. Detta är huvudsyftet
med reservationen nr 12 av
herr Pålsson, herr Sund in och mig, till
vilken jag ber att få yrka bifall.

Herrar Staxäng (h) och Johansson i
öckerö (fp) instämde i detta yttrande.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag yttrar mig bara med
anledning av punkt 161, som gäller försvarsupplysningen.
I denna fråga vågar
jag uttrycka förvåning över det sätt på
vilket försvarsministern här har gått
till väga. Att på en del punkter under
huvudtiteln göres vissa besparingar, vilka
kan syfta till en rationalisering utan
att en direkt försvagning sker, har jag
ingenting emot. Här är det emellertid
fråga om att nedlägga en tidskrift, som
heter Kontakt med krigsmakten och
som är ett samlande organ för vårt totalförsvar
och mer eller mindre för
vår befälskader. Försvarsministern vet
mycket väl att upplysningsverksamhet
är en känslig sak. Att utan vidare ta
bort ett kontaktorgan kan varken vara
sakligt eller psykologiskt riktigt i nuvarande
läge.

Jag skall inte uttala mig om innehållet
och den kritik som kan riktas mot
vissa ting som har förekommit. Jag tror
dock att man i viss mån överdriver och
generaliserar. Det sätt på vilket ifrågavarande
upplysningsorgan föreslås försvinna
är inte tillfredsställande. Jag
trodde att, när departementet har tillsatt
en nämnd som heter Försvarets
upplysnings- och personalvårdsnämnd
och som enligt direktiven skall samarbeta
med myndigheter och frivilliga

organisationer på upplysningsverksamhetens
område, skulle denna nämnd få
yttra sig åtminstone över de förändringar
som försvarsministern anser påkallade
inom försvarsupplysningen. Det
är ofrånkomligt att det, även om försvarsministern
har rätt att göra precis
som han önskar i det här sammanhanget,
är uttryck för ett misstroende mot
den nämnd, som Kungl. Maj :t på departementets
inrådan har tillsatt. Den leds av
en man, som jag inte kan tänka mig att
försvarsministern anser vara annat än
lämplig att bedöma upplysningsverksamheten
på detta område. I direktiven
för sammansättningen av nämnden heter
det: »Nämnden består av högst sexton
ledamöter, bland vilka skola ingå
chefen för försvarsstabens sektion III,
chefen för försvarsstabens personalvårdsavdelning,
fältprosten, en präst i
svenska kyrkan, en representant för frikyrkliga
samarbetskommittén, två representanter
för folkbildningsverksamheten,
av vilka en tillika bör vara förtrogen
med nykterhetsupplysningen och
en med föreläsningsverksamheten, minst
en socialvårdskunnig ledamot, en representant
för pressen, en representant
för föreningar som bedriva försvarsupplysning
samt en representant för
försvarsväsendets underbefälsförbund.»

Så ser nämnden alltså ut, och dessutom
har den blivit — ehuru det inte
var nödvändigt eller direkt meningen
-— mer eller mindre parlamentarisk,
därför att alla de demokratiska partierna
är företrädda. Självfallet har de
flesta inom nämnden tagit försvarsministerns
sätt att handla som ett uttryck
för misstroende.

Nu har försvarsministern tillsatt en
kommitté för att utreda upplysningsverksamheten
inom totalförsvaret. Men
i samband med att den kommittén börjat
arbeta gör försvarsministern redan
förändringar — dels förbigår försvarsministern
den nämnd som redan finns,
dels föregriper försvarsministern den
utredning han tillsatt. Hur skall förtro -

Fredagen den 1 april 19G0 fm.

Nr It

ende i framtiden kunna upprättas på
dessa grundvalar inom ett område som
är så viktigt men också så känsligt?

Jag skall inte gå in på polemik med
herr Wachtmeister om tidskriften Kontakt
med krigsmakten och dess innehåll,
men sättet att avliva tidskriften är
enligt mitt förmenande oriktigt •— sedan
må herr Wachtmeister vara hur
högljudd han vill. Den motivering han
så karskt framförde är inte bärande.
Herr Wachtmeisters mycket överdrivna
kritik av försvarsstaben får stå för honom
själv och är kanske att anse som
ett uttryck för herr Wachtmeisters sätt
att ofta måla med alltför starka färger
eller för att Karlskrona alltid velat ha
sin egen försvarsstab, ett förhållande
som torde vara historiskt betingat.

Herr talman! Jag kommer sedermera
att yrka bifall till reservationen vid
punkt 161.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det föreligger ju inte en
sådan internationell situation, att vårt
land kan avvara ett effektivt försvar. Vi
hyser naturligtvis alla här i kammaren
en förhoppning om att de pågående
nedrustningsförhandlingarna skall leda
till en åtminstone begränsad uppgörelse
som kan skapa förutsättningar för framtida
ytterligare begränsningar i stormaktsblockens
rustningar. Men vägen till
en avspänning och nedrustning är lång,
och vi har att inrätta oss därefter.

Utan tvivel har nog den enighet som
vi haft i försvarsfrågan under senare år
— det har ju inte förekommit några
uppslitande partistrider — varit till
gagn för vårt försvar och vår utrikespolitik.
Men denna enighet får inte utesluta
att vi tar upp försvarsproblemen
till debatt, och kritiska synpunkter behöver
inte innebära att försvarsfrågan i
stort inte kan lösas i enighetens tecken
också i fortsättningen.

Enligt centerpartiets uppfattning är
det nödvändigt att en utredning tillsät3
— Andra kammarens protokoll 19C>0. Nr 11

Begränsning av försvarskostnaderna

tes i syfte att allsidigt pröva försvarsproblemen,
försvarets inriktning och
behov under de närmaste åren, eftersom
försvarsöverenskommelsen av år 1958
endast gäller t. o. m. nästa budgetårs
slut. Vi anser att en sådan utredning bör
komma till stånd snarast möjligt och att
den bör bli sammansatt av representanter
för samtliga demokratiska partier.
Vi anser att en sådan utredning är betydelsefull
och även påkallad av behovet
av sparsamhet, eller, om man så vill, behovet
av en klok hushållning med de
väldiga belopp som försvaret kostar.
Den tekniska utvecklingen tenderar att
ständigt höja anslagskraven, och det gäller
för oss att kunna upprätthålla krigsorganisationens
effektivitet till rimliga
försvarskostnader.

Den av oss föreslagna utredningen
bör bl. a. pröva olika möjligheter till rationaliseringar
och besparingar när det
gäller försvarets organisation och verksamhet
i fred, utan att försvarets effektivitet
i krig eftersättes. Den militärtekniska
utvecklingen går oerhört snabbt,
och det gäller att se till, att element i
försvarsorganisationen, som tenderar
att bli otidsenliga, avvecklas i tid.

Vi har i våra partimotioner också pekat
på behovet av en översyn när det
gäller krigsmaktens fast anställda personal
och den numera kraftigt ansvällda
organisationen av centrala militära staber
och förvaltningar. Jag har tagit mig
friheten att vid ett annat tillfälle här i
kammaren påpeka, att enbart inom de
centrala militära förvaltningarna finns
f. n. omkring 4 000 personer anställda,
och bara lönekostnaderna för dem uppgår
till över 100 miljoner kronor. Jag är
övertygad om att här finns möjligheter
att genomföra besparingar. I det sammanhanget
vill jag också säga att en
fortsatt lokalisering till huvudstaden av
dessa tiotals militära staber och förvaltningar
inte förefaller godtagbar ur beredskapssynpunkt
i vätebombens tideva
rv.

På personalsidan har vi för närva -

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Begränsning av försvarskostnaderna

rande mer än 10 000 civila tjänstemän
inom försvaret. Vi anser att man bör undersöka
möjligheterna att här göra besparingar.
Det bör vara möjligt att åtminstone
i en del fali när det gäller uppgifter
av administrativ och assisterande
natur utnyttja militär personal, som
kvarstode mot arvodesersättning eller
för vilka man skulle kunna genomföra
en höjning av pensionsåldern. Det måste
starkt ifrågasättas om det finns motiv
för att behålla en pensionsålder av 50
år. Här borde det alltså vara möjligt att
genomföra besparingar och samtidigt
minska omställningsproblemet för den
fast anställda personalen.

Av våra försvarskostnader på omkring
3 000 miljoner går ungefär 60 procent
till materiel, 30 procent till löner åt fast
anställd personal och 10 procent till
värnpliktsutbildning. Materielkostnaderna
är, som vi alla vet, klart dominerande,
och det är väl här man närmast
måste sätta in stötarna, därest man vill
nå besparingar eller åstadkomma vad
som kan betecknas som en klok hushållning.
Utvecklingen på det militärtekniska
området — jag upprepar det — går
oerhört snabbt, och den måste uppmärksammas
speciellt när det gäller luftförsvarets
successivt stigande kostnader. I
årets försvarsproposition begäres 733
miljoner kronor till anskaffning av flygmateriel,
och för perioden 1960—1967
beräknas för flygmateriel sammanlagt
bortåt 6 000 miljoner kronor.

Med hänsyn till utvecklingen utomlands
kan det enligt vår mening starkt
ifrågasättas, om inte en viss återhållsamhet
är påkallad när det gäller jaktflygets
utbyggnad, för att vi bl. a. skall
kunna skapa bättre förutsättningar för
anskaffning av luftförsvarsrobotar. Vi
menar nog att det finns goda skäl för att
man tar upp hela luftförsvarsproblemet
till ny prövning.

Vid försvarsorganisationens utformning
är det självfallet också nödvändigt
att se till att man vid mobilisering har
tillräcklig arbetskraft och tillräckliga

resurser i övrigt till förfogande för folkförsörjningen.
Avvägningsproblemet —
jag vill understryka det — gäller också
civilförsvaret, skyddet för civilbefolkningen.
Det gäller jämväl de frivilliga
försvarsorganisationerna och det psykologiska
försvaret.

Vi har alltså i våra motioner begärt
en parlamentarisk utredning med uppgift
att företaga en allsidig prövning av
försvaret i syfte att upprätthålla en effektiv
försvarsorganisation och att genomföra
de kostnadsminskningar och
besparingar i denna som är möjliga att
uppnå. Vi hälsar naturligtvis med tillfredsställelse
att statsutskottet liar tillstyrkt
vårt förslag om en parlamentarisk
försvarsutredning, och vi utgår från att
den kommer att tillsättas inom en nära
framtid. Statsutskottet har däremot inte
velat göra något uttalande om hur direktiven
för denna utredning bör utformas.
Jag måste beklaga detta, men samtidigt
utgår jag från att de synpunkter som
har anförts i centerpartiets motioner
kommer att bli beaktade, när försvarsministern
utfärdar direktiven.

I detta anförande instämde herrar
Fälldin, Vigelsbo, Elmwall, Börjesson
och Xilsson i Tvärålund (alla ep).

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Vi är väl alla överens
om att eftersträva ett sådant tillstånd i
världen, att vi inte skulle behöva offra
de stora belopp vi nu lägger ut på våra
militära anstalter. Men tillståndet är tyvärr
inte sådant ännu. Därför måste
också vi vara beredda att efter måttet
av vår förmåga försöka försvara oss, om
vi skulle bli utsatta för angrepp. Härom
är vi inom de demokratiska partierna
överens. Det är ju detta som är grunden
för den existerande överenskommelsen i
försvarsfrågan. Och har vi en sådan
överenskommelse, så skall den också
hållas under den tid den är avsedd att
gälla. Sedan må det bli den kommande

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Nr 11

utredningens sak att söka avgöra var
kostnadsramen för försvaret skall ligga.

Till dess bör vi stå fast vid den träffade
överenskommelsen. Herr förste vice
talmannen, som även är ordförande i
statsutskottet och dess första avdelning,
har jämte sina partikolleger i utskottet
på en punkt mält sig ut från denna enighet.
Det gäller punkten 121, försvarets
forskningsanstalt, där man redan nu vill
gå in för forskning och konstruktion av
atomvapen, detta till trots av att vi i
avdelningen fått upplysningar om att,
vad vi än beslutar på den punkten, har
vi inte ännu på flera år förutsättningar
för att kunna framställa dessa vapen.
Det är således fråga om, såvitt jag förstår,
en ren demonstration, som emellertid
klargör, att vi ändå inte är alldeles
eniga på alla punkter i försvarsfrågan.
Högern har givetvis full rätt att mäla sig
ut ur enigheten; jag bara konstaterar
vad som skett. Jag yrkar alltså bifall till
utskottets hemställan även på denna
punkt.

Herr Nyberg har beklagat, att statsutskottet
inte har lagt marinplan 60 till
grund, när det gått att fatta beslut i frågan.
Jag vill på den punkten erinra om
vad utskottet säger i sitt utlåtande. Det
erinrar om den nya utredning som föreslagits
rörande försvarets fortsatta utformning.
Frågan om avvägningen mellan
de olika försvarsgrenarna torde därvid
komma under omprövning ävensom
dessa försvarsgrenars andelar av den
försvarets totala kostnadsram som kan
bli bestämd. I avvaktan på resultatet av
denna utredning, som, enligt vad utskottet
framhållit, bör verkställas utan
alltför stor tidsutdräkt, anser utskottet
inte lämpligt, att riksdagen nu tar ställning
till marinplan 60.

Jag skulle till herr Eliasson i Sundborn
vilja säga att vad han nyss nämnde
givetvis också bör bli föremål för utredningens
övervägande. Från utskottets
sida har vi inte känt behov av att skriva
direktiv för utredningen. Utredningen
får väl göra, som vi i de flesta fall för -

Begränsning av försvarskostnaderna

utsätter beträffande utredningar, gå förutsättningslöst
till verket.

Sedan har herr Nyberg och herr
Wachtmeister ställt en fråga beträffande
de 22 miljoner, som diskuterats i avdelningen.
Låt mig gärna säga, att jag
till en början också var inställd på att
ge marinen de 22 miljoner eller rättare
sagt de 16, som vi sedan kom fram till,
därför att det beloppet stod upptaget
under anslagsrubriken Anskaffning av
flygmateriel. Det har emellertid under
den fortsatta handläggningen kommit
fram, att dessa pengar kunde sparas,
och då jag även på denna punkt är anhängare
av sparsamhet, har jag anslutit
mig till förslaget att dessa pengar inte
skulle tas i anspråk nu.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
om försvarets socialbyrå som fru Lewén-Eliasson
här talat om. Under utskottsbehandlingen
framkom, att man
har möjlighet att spara minst 100 000
kronor, kanske mera. Utskottsmajoriteten
har biträtt detta departementschefens
förslag till besparingar, men vi har
förutsatt, som vi säger i vårt uttalande,
att de kommunala myndigheternas arbete
på ifrågavarande område inte skall
försvåras genom den föreslagna åtgärden.

Även på punkten Kontakt med krigsmakten,
biträder vi försvarsministerns
förslag till besparingar. Personligen bär
jag det intrycket att vi trots beskärningar
har alltför många tidskrifter i fråga
om försvaret. Vi har i varje fall minst
en för varje försvarsgren, och här om
någonstans borde en rationalisering
kunna ske. Man borde — som försvarsministern
säger — kunna ge upplysning
i de frågor, som är för försvaret
gemensamma, i redan existerande tidskrifter.

Jag gör bara det konstaterandet, att
hur gärna vi än vill spara på olika punkter
visar det sig, när vi kommer fram
till ett avgörande, att besparingarna är
mycket svåra att genomföra. Jag medger
villigt, att det i båda dessa fall är

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Begränsning av försvarskostnaderna

fråga om obetydliga belopp, men jag
tror, att man får ta till vara även de små
besparingar som man kan uppnå.

Jag ber, herr talman, att på alla punkter
få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Den försvarsbudget, som
vi nu skall ta ställning till, är den tredje
som bygger på den s. k. 1958 års försvarsöverenskommelse.
Den är också
den sista budgeten enligt denna till tre
år begränsade överenskommelse. Jag uttalade
i statsverkspropositionen att nya
överläggningar skulle tas upp mellan
de demokratiska partierna under året.
Statsutskottet har nu i sin skrivning bejakat
detta och dessutom föreslagit en
ny parlamentarisk utredning. Om jag
fattat statutskottet rätt, skulle denna utredning
väl närmast förbereda de överläggningar,
som vi alla är överens om
skall ske i år. Jag har för min del ingenting
att invända mot detta, och utredningen
kommer att snarast tillsättas. Redan
i höstas tillkallade jag en besparingsutredning
i samma syfte, det vill
säga med uppgift att före de kommande
överläggningarna överse möjligheterna
till besparingar inom ramen för
den av riksdagen år 1958 fastställda försvarsorganisationen.
Denna expertutredning,
som överdirektör Älmeby leder,
har lovat att börja redovisa resultaten
av sitt arbete under den stundande
sommaren.

Vad som har föranlett den mesta diskussionen
här i dag är väl de reservationer,
som från socialdemokratiskt håll
har bifogats utskottsutlåtandet. Dessa
reservationer föreslår ju stora prutningar
på olika punkter i budgeten. Bortsett
från att reservanterna alldeles på måfå
har valt områden för besparingar är
ändå det allvarliga i reservationerna
sammantaget att de innebär ett avsteg
från den försvarsöverenskommelse, som

gjordes år 1958. I reservationen nr 1)
säger reservanterna, att denna försvarsöverenskommelse
»icke grundade sig på
någon realprövning från riksdagens sida»
och därför inte behöver respekteras.
Sådana allvarliga påståenden kan
från min sida inte få stå oemotsagda.
Hittills har kommunisterna ensamma
gjort gällande, att försvarsöverenskommelsen
varit ett diktat av partiledarna
och ett åsidosättande av riksdagen. Denna
falska myt vill reservanterna tyvärr
hålla vid liv. Det finns dock ingen sanning
i dessa påståenden.

För det första arbetade i flera år före
försvarsöverenskommelsen en parlamentarisk
försvarsberedning, som i sin
tur hade omfattande militära utredningar,
bland annat med olika kostnadsalternativ,
till sitt förfogande. För det
andra verkade förhandlarna från respektive
partier i intim kontakt med
sina riksdagsgrupper. Om de förberedande
avgörandena inte skedde här i
kamrarna, tillkom de dock här i huset
under former, som ingalunda är
främmande för vårt demokratiska styrelsesätt.
Hade avgörandet år 1958 endast
gällt försvarets omfattning och utgifter,
hade överenskommelsen säkerligen
kunnat träffas inom försvarsberedningen.
Men jag vill erinra kammarens
ärade ledamöter om att saken komplicerades
genom att det samtidigt skulle
ske en överenskommelse om finansiering
av försvarets utgifter. Det var i
det läget som berörda riksdagsgrupper
utsåg förhandlare vilka arbetade vid
sidan av försvarsberedningen. Men problemen
diskuterades och besluten fattades
inom riksdagsgrupperna — i varje
fall var det förhållandet för den socialdemokratiska
rikdagsgruppens del.

Glädjande nog har alla, som medverkat
till denna uppgörelse, hittills hållit
den, och jag är övertygad om att ytterst
få vill smita från ansvaret för vad
de år 1958 var med om. Jag vet inte,
huruvida det bakom reservanternas hållning
ligger någon utrikespolitisk bedöm -

Fredagen den 1 april 19G0 fm.

Nr 11

ning och egen uppskattning av utsikterna
under den närmaste tiden till fred
och avspänning och minskade krigsrisker.
Någon antydan därom kan man
i varje fall inte finna i reservationerna.
I onsdags fördes här i riksdagen
en utrikespolitisk debatt, där det förelåg
nära nog fullständig enighet i fråga
om bedömningen av det internationella
läget. Kontentan av debatten var den
att trots vissa förhoppningsfulla tecken
består alltjämt misstro och motsättningar
mellan stormakterna. Även om
man är optimist och gärna tror att vi
nu går emot ljusare och fredligare tider
och förhållanden, kan man nog tyvärr
inte vara alldeles säker på den saken.
Är det då så klokt av oss att påbörja
en försvagning av försvaret innan
någon annan gör det? Enbart talet
om nedrustning får inte förleda oss
att tro, att varaktig avspänning mellan
stormakterna har uppnåtts. Jag skulle
vilja varna för att i förskott ta ut de
möjligheter som eventuella fredsöverenskommelser
i en framtid kan erbjuda.

Däremot anser jag det självklart —
såsom också sagts från flera håll — att
vårt land skall verka för en minskning
av rustningarna och för ökat internationellt
samförstånd. Vi bör noga följa
med vad som sker på det internationella
området, och om vi kan konstatera
att en varaktig avspänning har inträtt,
bör vi anpassa våra försvarsanstalter till
det då inträdda nya läget. Bland annat
bör vi för närvarande, eftersom det
tycks finnas vissa chanser till överenskommelse
mellan stormakterna i atomvapenfrågan,
i varje fall då det gäller
kärnvapenprovens upphörande, avstå
från att fatta beslut om konstruktionsforskning
beträffande egna atomvapen.
Därför bör enligt min mening högerreservationen
avvisas.

Herr Spångberg ställde i sitt anförande
några frågor till mig just om den
föreslagna utvidgningen av skyddsforskningen.
Han frågade: »Tänker inte försvarsministern
göra klart för överbe -

Begränsning av försvarskostnaderna

fälhavaren att riksdagen inte beslutat
om framställning av atomvapen?» Denna
fråga är fullständigt onödig, eftersom
de båda senaste riksdagarna har
genom beslut i kamrarna givit ett sådant
klart besked. Även denna riksdag
kommer, enligt vad jag föreställer mig,
att göra detsamma. Överbefälhavaren
känner självfallet till allt detta.

Herr Spångberg frågade vidare: »Vill
försvarsministern garantera att det endast
kommer att bedrivas skyddsforskning,
därest ökade anslag ställs till
forskningsanstaltens förfogande, och att
det inte smusslas fram någon atombomb?»
Ja, det kan jag garantera. Jag
har redan under tidigare diskussioner
i detta ämne framhållit att skyddsforskning
och konstruktionsforskning till vissa
delar sammanfaller. Men det förhållandet
att man eventuellt skulle kunna
tillvarataga forskningsrön, som framkommer
i samband med skyddsforskning,
för att gagna en konstruktionsforskning,
kan väl ändå inte behöva innebära
att vi skall avstå från att försöka
göra allt för att få fram metoder
och vägar för effektivast möjliga skydd
och beteende mot atomvapen, därest vi
blir utsatta för dem, eller mot den farliga
strålning som herr Spångberg talade
så mycket om.

Herr Karlsson i Olofström och framför
allt herr Åkerström tog upp ett resonemang
som tydde på att de menade,
att den vapentekniska utvecklingen i
världen nu har ställt oss i en situation
som gör det svenska försvaret omöjligt.
Framför allt gäller detta utvecklingen
på kärnvapenområdet och robotarna,
de ballistiska raketerna. De möjligheter
till förintelsekrig som nu finns
tvingar oss att tänka om, menade herr
Åkerström, vilket han i och för sig kan
ha rätt i. Men detta tvingar oss att helt
lägga om målsättningen för vårt försvar.

Målsättningen för det svenska försvaret
har varit ocli är alltjämt — detta
kom mycket klart till uttryck i den or -

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Begränsning av försvarskostnaderna

ganisation som fastställdes 1958 — att
försvaret skall ha en så kraftigt avhållande
effekt som möjligt för att vårt
land, i händelse av ett nytt världskrig,
skall ha en chans att slippa att dras
in i kriget.

Nu säger herr Åkerström, att med ett
konventionellt försvar som det svenska
finns inte längre dessa chanser att sfå
utanför. Det är lika bra att konstatera
det — sade han — samt ändra målsättningen
och inrikta sig på att hålla
»gränsvakt». Vi skulle ha ett flygvapen,
vars enda uppgift skulle vara att registrera
och tala om när fienden kommer.
Sedan skulle vi i förväg utbilda
oss för att ställa till så mycket ofog som
möjligt för fienden när den kommit in
i landet och satt sig i besittning av det
— en partisankrigföring alltså. Dessa
tankar om att övergå till en utbildad
partisanarmé, som även herr Hagberg
var inne på, skulle jag gärna vilja säga
några ord om.

Vad innebär detta? För det första innebär
det en rasering av det nuvarande
försvaret; den avhållande effekten,
chansen att stå utanför kriget, som —
enligt vår mening — det nuvarande försvaret
ändå ger oss, försvinner helt. I
stället skulle vi satsa på att en eventuell
aggressiv makt skulle tveka att ockupera
vårt land därför att vi skulle
kunna ställa till så mycket besvär och
ofog genom våra i förväg utbildade partisangrupper.
Jag hoppas att var och
en förstår, att en sådan uppläggning av
vårt försvar vore detsamma som att
medge att vi ger upp. Man skulle medge
att det inte fanns några möjligheter
att försvara sig. Sedan griper man tag
i halmstrået och säger, att om någon
kommer och erövrar oss så skall vi i
varje fall se till att vederbörande inte
får sitta hur skönt och bekvämt som
helst. Vi skulle ändå kunna göra en hel
del för att störa ockupationsmakten.

Visst skulle vi kunna göra det! Men
det är väl ingen som tror att någon avhåller
sig från ett anfall om vi lägger

landet alldeles öppet för varje aggression.

De åkerströmska tankarna •— om jag
nu fattade honom rätt — utgår ifrån,
att man vid ett eventuellt krig skall använda
förintelsevapnen. Det är möjligt.
Men är det alldeles sannolikt? Varför
håller sig då stormakterna med så stora
arméer? Varför håller sig t. ex. Ryssland
i dag, trots att det är i färd med
att minska ner sina styrkor med världens
starkaste armé? År det inte ändå
så att terrorvapnen är något för trubbiga
för att kunna tillgodose de intressen
som stormakterna anser sig ha att
bevaka?

I Sverige räknar vi väl inte med att
plötsligt bli utsatta för aggression från
en stormakts sida. Inom regeringen och
militärledningen har vi varit ganska
eniga om att en sådan krigsrisk antagligen
inte föreligger. Om vi ändå räknar
med att det kan föreligga en krigsrisk
är det därför att motsättningarna mellan
öst och väst fortfarande är sådana,
att man tyvärr måste räkna med att det
i en framtid kanske kan bli militära
konflikter. I en kraftmätning mellan
öst och väst uppstår självfallet risker
för att vi, med vårt geografiska läge,
skall dras med i kriget på det ena eller
andra sättet — liksom i bakvattnet
av det stora kriget.

Om vi då, vilket vi försöker, för en
strikt neutralitetspolitik, så förtroendeingivande
och klar som möjligt, vad
finns det då för anledning för stormakterna
att dra in Sverige i kriget? Det
är en fråga som självfallet är omöjlig
att besvara, men vad vi vågar säga redan
nu det är, att om stormakterna är
invecklade i krig med varandra och
Sverige har ett försvar av nuvarande
styrka och effektivitet, så måste stormakterna
avdela ganska stora trupper
för att kunna erövra svenskt område.
Det är däri vår chans ligger. Har vi ett
försvar så att vi kan värja oss och bjuda
ett effektivt motstånd, kan det land
som planerar ett anfall mot oss kanske

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Nr 11

helt enkelt tvingas avstå från dessa sina
planer. I ett läge där man inom
stormakterna börjar tänka i andra banor
i militära frågor än för några år
sedan, och när det inte längre är så alldeles
givet att det är förintelsevapnen
man i första hand satsar på, skulle jag
vilja varna för att vi i vårt land i rena
uppgivelseandan börjar undervärdera
det konventionella försvar vi har och
börjar försvaga detta.

Jag vet inte om kammarens ledamöter
har tänkt sig in i vilken situation
vi skulle kunna komma om vi avrustar
eller starkt försvagar vårt försvar. Sverige
har ju genom sitt läge mellan öst
och väst en icke alldeles oviktig position
i den maktbalans som råder i världen.
Om Sverige skulle avrusta eller försvaga
sitt försvar, så måste det ju innebära
att den nuvarande maktbalansen
rubbas. I norra Europa skulle uppstå
ett stort geografiskt område utan
egentligt försvar. Våra grannar, Danmark,
Norge och Finland, skulle komma
i ett mycket bekymmersamt läge.
Jag är övertygad om att båda sidor skulle
betrakta en sådan utveckling, där
den nuvarande maktbalansen genom våra
åtgärder rubbas, som mycket allvarlig.
Sverige skulle faktiskt kunna komma
att bli ett nytt objekt i det kalla
kriget. Riskerna för ökade motsättningar
kring Skandinavien skulle utan tvivel
öka. Vi kan i dag varken tjäna egna
intressen eller världsfredens sak genom
att acceptera sådana tankegångar
som kom fram i herr Åkerströms resonemang.
Vi måste nog för överskådlig
tid framåt hålla oss med ett försvar av
den beskaffenhet vi nu har, så modernt
vi orkar att göra det, om vi skall kunna
räkna med att rida ut de stormar
som kan komma.

Herr Hagberg gladde sig mycket åt
att del nu blivit opposition inom riksdagen
mot 1958 års försvarsöverenskommelse.
Han räknar upp en mängd
fakta som visar att denna opposition
egentligen är ett resultat av de kom -

Begränsning av försvarskostnaderna

munistiska opinionsyttringarna ute i
landet. Jag tror jag kan försäkra herr
Hagberg att det ingalunda är på det sättet.
De partikamrater till mig som här
står bakom reservationerna har nog hela
tiden haft den mening om 1958 års
försvarsöverenskommelse som de nu har
gett uttryck år. De har redan från början
ansett, t. ex. herr Åkerström, att denna
överenskommelse skulle innebära en
alltför kraftig stegring av försvarsutgifterna.
Alla de fakta herr Hagberg räknade
upp är alldeles ointressanta. Det
enda väsentliga förhållandet, och det
borde herr Hagberg ha nämnt, är att
försvarsöverenskommelsen alltjämt gäller
och att den håller. Dessutom är det
ett faktum att den också har hållit vad
den lovade, nämligen att begränsa ökningstakten
i försvarsutgifterna. Man
skall nämligen inte glömma att 1958 års
försvarsöverenskommelse framtvingade
en begränsning i utgiftsstegringen för
försvaret till jämnt 2 Va procent om året,
efterföljde en tioårsperiod då försvarskostnaderna
ständigt steg med mellan 8
och 10 procent per år. Från 1949 fram
till 1958, när vi träffade försvarsöverenskommelsen,
steg försvarskostnaderna i
landet med mellan 8 och 10 procent, utöver
den pris- och lönestegring som inträffade.
Sedan 1958 har ökningstakten
dämpats; vi har begränsat den till 2,5
procent utöver löne- och prisstegringen.
Det var också meningen med den treåriga
överenskommelsen att på detta
sätt ge större fasthet.

Herr Hagberg visade stort intresse för
en mängd detaljer i försvaret ända ner
till skruvarna i våra vapen, eller utrustning,
vilka han visade upp för oss.
Jag skulle vilja be herr Hagberg att gå
med den där kedjan och de där skruvarna
till riksdagens revisorer och låta
dem undersöka herr Hagbergs påstående.
Vi bär ju eu upphandlingskungörelse
som gäller för all statlig verksamhet,
och herr Hagberg kan genom
riksdagsrevisorerna få klara besked, om
de prisuppgifterna är riktiga. Jag har ju

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Begränsning av försvarskostnaderna

inte någon möjlighet att här hastigt
kontrollera dem.

Jag vill till slut säga till kammaren
med anledning av herr Hagbergs anförande,
att kommunisterna visar ett ihärdigt
intresse för att få till stånd en försvagning
av det svenska försvaret. Det
pågår ständiga kampanjer för detta ute
i landet, och den kommunistiska pressen
sysslar nästan huvudsakligen med
svenska försvarsproblem och talar hela
tiden om angelägenheten av att försvaga
vårt försvar. Allt det där talet
kan vara ett memento för oss andra. Det
kan nämligen ha en kuslig räckvidd och
en kuslig innebörd. Kommunismen är
ju annars, i varje fall österut, såsom
herr Hagberg kan konstatera, om inte
annat så från sina resor, utpräglat militaristisk.
När det gäller vårt land, ett
litet, demokratiskt land som håller sitt
försvar för att värna sin demokrati, rekommenderar
herr Hagberg att vi praktiskt
taget inte skall ha något försvar.
När det gäller kommunismen österut är
attityden en helt annan. Dessa fakta tycker
jag säger oss alla en hel del.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först säga till
herrar Nyberg och Wachtmeister, att
deras resonemang i fråga om marinen
ju går ut på att vi skall lösa sysselsättningsfrågan,
icke försvarsfrågan. Jag
skulle också vilja varna mot att förväxla
Östersjön med de stora världshaven
och tro att här skulle kunna uppträda
atomubåtar, som det har talats om i andra
länder.

Herr statsrådet Andersson säger att
utredningen närmast skall förbereda
partiöverläggningarna. Jag har en
känsla av att riksdagen nu lika väl som
1958 kommer att liksom ställas i efterhand.
Jag undrar också om inte herr
statsrådets minne sviker honom — den
information han lämnade om vad försvarsuppgörelsen
innebar överensstämmer
väl icke med verkligheten.

Jag vill säga att det inte är någon som
vill smita från ansvaret, och det har
heller icke varit tal om någon avrustning.
Vad vi diskuterar är ett förslag
som framlades 1958 och som kostnadsmässigt
motsvarar vid Norge, Danmark
och NATO kostar på försvaret i våra
grannländer. Man må väl därför säga,
att Sverige har tagit på sig sin del när
de tre enheternas gemensamma kostnader
är ca 85 procent av Sveriges av i
dag. Vad vi vill är att man skall se till att
utnyttja den tekniska utvecklingen, när
kostnaderna nu blir så stora. Jag tror
det ligger mycket i vad tidningen Folket
skriver, att det är en farlig blindbockslek
att inte förändra försvaret med
hänsyn till den tekniska utvecklingen.

Jag vill också understryka, att jag,
när vi 1958 diskuterade försvaret, sade
klart och tydligt, att det gäller att skaffa
ett försvar som konsekvent och
orubbligt kan stödja vår neutralitetspolitik.
Vidare sade jag att vi måste
till överkomliga kostnader skapa en effektiv,
funktionsduglig och personalbesparande
försvarsorganisation. Jag underströk
även att försvarskostnaderna
måste fördelas efter bärkraft. De borgerliga
har nu smitit från ansvaret på
den senare punkten, och det inger oro
bland de bredare folklagren.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Ja, det är kanske ett
prov på hur man skall klara den situation
som har uppstått och uppstår bland
annat genom årets beslut, när försvarsminister
Sven Andersson tar till argument
av detta slag, som jag skall be
att få säga ett par ord om.

Det första argumentet — att kommunisterna
vill försvaga försvaret — tar
han som utgångspunkt för äreröriga och
tarvliga insinuationer. Det som vi har
satt in vår kritik emot är inte att försvaret
är starkt utan att det i realiteten
är svagt. Vi anser att inriktningen på
flygplanen inte gör försvaret starkt utan

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Nr 11

svagt och sårbart. När vi har hävdat
nödvändigheten av att ta hänsyn till
erfarenheterna från det andra världskriget,
har vi inte gjort det därför att vi
vill rasera försvaret utan därför att vi
vill effektivisera detsamma. Men man
tar inte några sådana hänsyn — det är
den enkla sanningen.

Försvarsministern polemiserade särskilt
mot herr Åkerström och sade att
om vi skulle följa den linje, som bland
andra herr Åkerström anvisar, skulle
det betyda att vi avstode ifrån ett försvar
med avskräckande effekt. Jag tycker
att bara idén om att vi skall ha ett
försvar som skall skrämma en potentiell
angripare är verklighetsfrämmande.
Ursäkta mig, herr försvarsminister, men
så nära ligger ändå erfarenheterna från
det andra världskriget som visade att
intet land, hur starkt och militärt mäktigt
det än är, kunde avskräcka en angripare.
Jag tycker att detta visar hur
falsk och ohållbar teorien är att vi skulle
ha ett försvar som skulle kunna
skrämma en angripare.

Den andra synpunkten som föresvävar
de missnöjda — bl. a. har jag framfört
den tanken — är att vi skulle bygga
försvaret mera på milisprincipen. Det
finns ett land som heter Schweiz och
som har stor erfarenhet av denna. Kan
vi säga att Schweiz med sitt milisförsvar
har avstått från idén att ha konventionella
vapen som en beredskap
mot angripare? Schweiz utgår inte ifrån
att dess försvar bara skall innebära att
det står soldater vid gränsen. För vår
del har vi aldrig utgått ifrån någonting
sådant. Vi har inte sagt att man skall
rasera de konventionella vapnen. Vad
vi har sagt är att denna inriktning på
de tekniskt mycket dyrbara och mycket
sårbara vapnen icke är en styrka utan
en svaghet. Jag tror att erfarenheterna
har bekräftat vilken betydelse det har
för ett land att försvaret bygger på hela
folkets engagemang och särskilt på förmågan
att under ockupationsbetingelser
utveckla en försvarskamp. Det pågår

Begränsning av försvarskostnaderna

ju sådana strider till och med i dessa
dagar. En stormakt fick för inte så
många år sedan kapitulera i Vietnam.
Frankrike har fått ge upp Marocko och
Tunisien och kämpar en alltmer hopplös
kamp i Algeriet. I verkligheten har
dessa folk tvingats tillgripa sådana former
i krigföringen jag här har talat
om, och de har undan för undan besegrat
motståndarna. Det är alltså inte
bara det andra världskrigets erfarenheter
— som i och för sig är övertygande
— som visar att även i vår tid kampen
fortsätter under dessa betingelser
mot till det yttre tekniskt välutrustade
och starka motståndare, som ändå får
bita i gräset. Skall man inte lära av
dessa erfarenheter i stället för att komma
med tarvliga insinuationer om vilka
förmenta uppsåt som kan ligga bakom
vår inställning?

Till slut vill jag fråga om inte beslutet
år 1958 var ett diktat. Vi hade dock
en försvarsutredning som hade arbetat
i åtskilliga år. Den var inte färdig —
det vet alla. Så satte sig försvarsministern
och statsministern och finansministern
tillsammans med herrar Hjalmarson,
Ohlin och Hedlund och gjorde
upp om hur vi skulle ha’t. Var
vi skulle ta’t, det fick riksdagen verkligen
vara med om att bestämma: det
blev punktskatter, omsättningsskatt och
andra skatter i långa banor.

Så ligger det till. Jag tycker att försvarsbeslutet
var ett diktat, och jag är
glad över att det är många fler än vi
som tycker det.

Herr ÅKERSTBÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern tycks
anse att om kommunisterna har en uppfattning,
så skall man alltid utgå ifrån
att de säger det som är fel, och om en
socialdemokrat på någon punkt kan följa
kommunisterna ett stycke i deras
uppfattning, då kommer det antydningar
om att vederbörande är på väg mot
kommunisterna. Jag beklagar att en för -

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Begränsning av försvarskoslnaderna

svarsminister av 1960 sänker sig ned
till ett så lågt plan i polemiken mot
partivänner som kan ha en annan mening
om värdet av vårt försvar. Vi står
dock inför en utveckling som innebär
att även det konventionella försvaret
med största säkerhet får och delvis redan
har atomvapen. Det har nämligen
från visst håll predikats att även atomvapnen
kan komma att betraktas som
konventionella vapen.

När försvarsministern bemötte mitt
anförande, sade han: »Om jag uppfattade
herr Åkerström rätt.» Han har inte
uppfattat mig rätt. Vi säger i dag nej
och kommer i framtiden att säga nej
till atomvapen — det är utgångspunkten
för vårt resonemang. Att komma
dragande med hur stormakterna har
sitt konventionella försvar ordnat tjänar
ingenting till; märk väl att de har
ett atomvapen i sitt konventionella försvar
— det är där skillnaden ligger.

Det som reservanterna här anfört har
betecknats som ett våldsamt brott mot
uppgörelsen och riksdagsbeslutet 1958.
Jag har emellertid mycket svårt att begripa,
herr statsråd, att det kan vara
det. Vi har yrkat att prutningar skall
göras på tillsammans något mer än 25
miljoner kronor. I den summan ingår
då en prutning på något över 11 miljoner
kronor avseende anslaget till försvarets
forskningsanstalt. Och, herr
statsråd, det ingick väl ändå inte i
uppgörelsen att vi 1960 skulle höja anslagen
på sätt som nu är tänkt? Och
inte heller ingick det väl i uppgörelsen
att vi skulle höja anslaget till lottaorganisationen
med 180 000 kronor.

Vad till slut angår det speciella materielanslaget
noterar vi att det fanns
vissa reservationsmedel från budgetåret
1958/59, bland annat en ganska betydande
summa för flygmateriel. Enligt
propositionen fanns det där drygt 23
miljoner kronor till Kungl. Maj:ts disposition
nämnda år. Även på någon annan
punkt finns det reservationsmedel.

Herr talman! Jag tror inte att vi

reservanter behöver ta tillbaka någonting
av det vi anfört i denna fråga.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Åkerström har
alldeles missuppfattat mig, om han
tror att jag ens velat antyda att den mening
han här förfäktat på något sätt
skulle vara påverkad av kommunisterna,
eller att jag menat att herr Åkerström
höll på att dra sig över på den
kanten. Jag känner herr Åkerström
alldeles för väl för att göra sådana påståenden.
När herr Hagberg försökte
fånga in de socialdemokratiska reservanterna
och menade att han genom sin
verksamhet här i riksdagen och i opinionen
hade påverkat dem, tog jag
tvärtom reservanterna i försvar och
framhöll att herr Åkerström hade sin
mening klar i denna fråga redan 1958.

Sedan tog herr Hagberg illa upp att
jag för en gångs skull påpekade det faktum
— som herr Hagberg inte kan komma
ifrån — att man i det svenska kommunistiska
partiet arbetar ihärdigt på
att åstadkomma en försvagning av vårt
försvar, samtidigt som herr Hagberg
accepterar de enorma försvarsföranstaltningar
som vidtages på andra håll i
världen, särskilt då de österut. Nu säger
herr Hagberg att han egentligen
bara syftar till sådana ändringar i försvaret
som i realiteten gör detta ännu
mera effektivt. Vi skulle få ett effektivare
försvar, om vi tog bort vårt flygvapen,
sade herr Hagberg. Ja, jag förstår
att herr Hagberg vill ha bort flygvapnet.
Men varför tror då herr Hagberg
att man i Ryssland håller sig med ett
flygvapen på över 20 000 moderna plan?
Löper man inte också där risken att
få dem utslagna en halvtimme efter
det att krig brutit ut?

Jag kan inte inse att vi har någon
som helst chans att försvara oss mot ett
invasionsförsök om vi inte är utrustade
med ett för defensivt försvar avsett
flygvapen. Om herr Hagberg följer med

Fredagen den 1 april 19G0 fm.

Nr 11

i de beslut kamrarna fattat och fattar
rörande flygvapnets spridning och antalet
plan runtom i landet, så förstår han
nog att den pågående anpassningen till
de nya angreppsmöjligheter som finns
är ganska betryggande. Talet om att
flygvapnet inte är av någon som helst
betydelse är ju rena villfarelsen.

Herr Hagberg frågade om vi kan med
exempel från andra världskriget visa
att man i något land tack vare ett avhållande
försvar kunnat avskräcka från
anfall. Ja, det kan vi herr Hagberg!
Sverige blev inte angripet. Alla våra
grannar drogs in i kriget. Yi blev inte
indragna. Tror herr Hagberg att vi
hade fått vara i fred, att vi hade förblivit
oockuperade, om vi inte haft ett
försvar till skydd för vår neutralitet och
självständighet? Om herr Hagberg hade
hyst litet större intresse för skyddet av
den svenska neutraliteten, så skulle han
inte ha glömt detta — som för oss
andra framstår som något ytterst väsentligt
— att Sverige slapp att bli indraget
både i det första och det andra
världskriget.

Sedan har herr Hagberg ingen som
helst möjlighet att göra några sakkunniga
uttalanden om vad som skedde
1958. Det kan däremot herr Åkerström
göra. Det »diktat» som herr Hagberg
talade om, kom till på det sättet att
försvarsberedningen hemställde hos
partiledarna — eller rättare riksdagsgruppernas
ledare — att frågan om skatter
och försvar skulle behandlas vid
sidan om försvarsberedningen, därför
att beredningen inte var tillsatt och
kallad för uppgiften att lösa skatteproblemen.
Det finns protokollförda beslut
på det inom försvarsberedningen från
överläggningarna med partierna, där
partigrupperna hade tillsatt förhandlare.
När skattefrågorna var klara, kunde
försvarsberedningen slutföra sitt
arbete, ty då visste man att det fanns
täckning för utgiftsökningarna och
möjligheter att realisera den uppgörelse
som var aktuell.

Begränsning av försvarskostnaderna

Jag vidhåller därför mitt påstående
att 1958 års försvarsöverenskommclse
icke var något diktat utan ett beslut
tillkommet på samma sätt som många
andra beslut i denna församling rörande
stora frågor, där man i förväg — om
det finns utsikter att nå enighet — resonerar
sig samman innan regeringen
lägger fram sina förslag för riksdagen.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall korrigera en
falsk framställning av vad som försiggått
här genom att citera vad jag sade
i mitt första anförande. Jag sade: »Det
rör sig sålunda om en ganska viktig seger
för kommunistiska partiet och för
dem i denna kammare, som jämte oss
bekämpar den senaste försvarsordningen.
» Och bland dem var herr Åkerström
och en del andra. Jag har alltså
inte alls försökt framställa det så att
kommunisterna skulle ha haft monopol
på denna fråga.

Beträffande försöken att framställa
vår position som syftande till att rasera
det svenska försvaret vill jag säga: Sitter
verkligen försvarsministern så illa
till i sitt eget parti att han måste tillgripa
sådana argument?

Kommunisterna är för avrustning här
och överallt annorstädes — det har också
socialdemokraterna förut varit. Det
största land, som regeras av en kommunistisk
regering, har för hela världen
lagt fram ett förslag om total avrustning
inom loppet av fyra år. Att man ännu
inte fått gensvar i den kapitalistiska
världen, i varje fall inte tillräckligt —
man fick dock en sympatiresolution i
Förenta Nationerna — beror på att det
i de kapitalistiska länderna finns så
många människor som tänker som försvarsministern
i dessa frågor.

Det ryska flygvapnets styrka känner
jag inte till. Däremot har jag hört auktoritativa
uttalanden om att man betraktar
det som museifärdigt i robotarnas
och raketernas tidsålder. Det kan -

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Begränsning av försvarskostnaderna

ske vore något för den svenska försvarsledningen
att tänka på.

»Sverige angreps inte under det andra
världskriget — det var för starkt.»
Men var vi starka? Såvitt jag har mig
bekant var vi mycket avrustade efter
Finlandskriget därför att den svenska
tunga krigsmaterielen hade vräkts över
till Finland. Först under krigets senare
skede, har våra historiker berättat, började
man få en mera tillfredsställande
styrka. Men om Sverige inte angreps för
att det var så starkt, hur kunde andra
länder, som var 100 gånger starkare,
angripas? Det måste finnas någon förklaring,
och jag är säker på att försvarsministern
är en så klok karl att han vet
att denna förklaring finns. Det är emellertid
inte opportunt att säga det. Men
om man hemlighåller sina avsikter för
den svenska riksdagen och det svenska
folket, kämpar man då med rena vapen?

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Redan i sitt första anförande
tog försvarsministern upp frågeställningen
huruvida vi reservanter
tänkt något på det utrikespolitiska läget.
Jag vill svara ja för egen del, och
jag vet att de andra också har gjort det.
Vi vet ungefär hur det ligger till och
vi försöker ha vissa värderingar, som
inte hindrar oss från att yrka bifall till
de reservationer vi talar för.

Beträffande det tillvägagångssätt, som
försvarsministern säger har kommit till
användning, att försvarsberedningen
själv hade bett att partiledarna skulle
ta hand om denna fråga, måste jag bekänna
att jag inte varit med om. Det
lär ha hittats ett protokoll där detta
tillvägagångssätt skulle framgå. Men jag
vill säga, att jag på morgonen efter det
vi fått veta via nyheterna, att man överlämnat
försvarsfrågan till partiledarplanet,
träffade en ledamot av försvarsberedningen
—- han finns här i kammaren
även om han inte vill träda fram.
Vi var båda starkt missnöjda med vad

som hänt. Jag träffade en annan ledamot,
som för all del inte tillhörde mitt
parti, och frågade honom: »Du som varit
med på alla sammanträden, har Du
varit med om detta beslut att vi skall
be partiledarna ta hand om denna fråga?»
»Ja, då måtte det ha framställts så
diffust att jag inte begripit det» — det
var hans mening. En annan ledamot,
tillhörande centerpartiet — här utpekar
jag partitillhörigheten — ifrågasatte
t. o. m. om inte beslutet var konstitutionellt
eller rent principiellt felaktigt.
Det har jag också fått höra från annat
tillförlitligt håll.

Det finns alltså flera i försvarsberedningen
som vid denna tidpunkt var ganska
främmande för påståendet att försvarsberedningen
skulle ha bett partiledarna
att åtaga sig detta arbete. Det
var, tror jag, mera ett önskemål från försvarsministern
och i varje fall inte från
mig och en del andra ledamöter i försvarsberedningen.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Nu går nog herr Åkerström
litet för långt, litet längre än han
brukar gå. Han medgav ju själv att han
inte deltog i försvarsberedningens arbete
mot slutet, eftersom han inte ville
vara med om det resultat, som beredningens
arbete höll på att leda till. Det
hela slutade på det sättet att herr Åkerström,
när beredningen var färdig, i
protokollet förklarades icke ha deltagit
i beredningens arbete mot slutet.

Försvarsberedningen hade efter långa
överläggningar kommit i ett läge då det
inte var möjligt längre att komma till
ett slutgiltigt resultat, förrän man fick
klarhet om vilka belopp som stod till
förfogande för försvaret. Det var därför
det fördes resonemang om hur man
skulle kunna klara den sidan av problemet.
Försvarsberedningen hade faktiskt
själv den första kontakten in pleno
med finansministern. Datum var mellan
jul och nyår 1957.

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Nr 11

Till herr Hagberg vill jag bara säga,
att hur stor den seger blir som han talat
om får vi se efter voteringen.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att till alla
delar få bekräfta de uppgifter som försvarsministern
lämnat om hur det gick
till när den sista försvarsöverenskommelsen
träffades. Även jag tycker att
den mytbildning som på sina håll varit
i gång kan sluta vid det här laget.

Det var vid ett sammanträde i vanlig
ordning på försvarsberedningen som
man tog upp frågan om att uppdra åt
ledningarna för de i beredningen företrädda
partierna att i ett sammanhang
diskutera frågan om försvaret och kostnaderna.
Det förutsattes att detta skulle
ske i fullt samförstånd med respektive
partier här i riksdagen. Sedan kontakten
med riksdagsgrupperna hade ordnats,
slutfördes förhandlingarna i vanlig
demokratisk ordning.

Med anledning av ett uttalande som
försvarsministern gjorde och även med
anledning av ett par uttalanden av tidigare
talare beträffande vår inställning
till frågan om de taktiska atomvapnen
vill jag framhålla följande. Vi tog
vår ståndpunkt i denna fråga långt före
försvarsöverenskommelsens träffande.
Denna ståndpunkt grundade sig på överbefälhavarens
framställning och på de
synpunkter en rad militära experter
hade anfört. Dessa synpunkter kan sammanfattas
så, att tillgång till taktiska
atomvapen; avsedda för rena försvarsändamål,
är en förutsättning för att vi
skulle kunna prestera ett uthålligt försvar.
Då försvarsöverenskommelsen
träffades, gjorde vi förbehåll för att
även i fortsättningen kunna hävda denna
ståndpunkt. Detta önskar vi självfallet
alltjämt göra.

Det är möjligt, herr talman, att det
utvidgade skyddsforskningsarbetet i
FOA under de närmaste åren i vissa
hänseenden kan sammanfalla med det

Begränsning av försvarskostnaderna

arbete som skulle utföras för att kunna
få fram konstruktioner för atomladdningar.
Det är emellertid i så fall ett
sammanträffande på det rent tekniska
planet. Vi har självfallet icke någon anledning
att fördenskull frångå vår uppfattning
i denna fråga, uppfattningen
att vi måste ha möjligheter att tillföra
vårt försvar de modernaste och effektivaste
försvarsmedlen, om vi inte får
till stånd ett effektivt, kontrollerat förbud
mot användning och produktion av
kärnvapen. Vårt yrkande om forskningsarbetets
inriktning syftar till att
hålla dessa möjligheter öppna.

Att vi har en reservation på denna
punkt är givetvis ett uttryck för att vi
inte är tillfreds med försvarsministerns
inställning. Vi har, herr talman, ingen
som helst anledning betvivla att försvarsministerns
förslag om skyddsforskning
har den begränsade innebörd som
försvarsministern här angivit. Det är
just därför att vi inte betvivlar försvarsministerns
ord som vi gjort vår reservation.

I övrigt, herr talman, kan jag inskränka
mig till att instämma i försvarsministerns
uttalande, att vi inte skall ta
ut en minskning av vårt försvar i förskott.
Vi är alla i lika hög grad intresserade
av att en internationell nedrustning
på realistisk grund påbörjas. Men
nedrustningsdebatten har ännu inte
lämnat de allmänna talesättens stadium.
Så länge detta är fallet, har vi inte skäl
att revidera våra synpunkter på det
svenska försvarets problem.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom det har yppats
olika meningar om vad som förekom
inför överenskommelsen rörande försvaret
som träffades 1958, känner jag
mig manad att delge kammaren min
minnesbild från den tiden.

Försvarsberedningen arbetade med
ett flertal alternativ. Kostnaderna varierade
inte så litet mellan de skilda alter -

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Begränsning av försvarskostnaderna

nativen. Vid en tidpunkt kom man i
försvarsberedningen fram till att det
var angeläget att från partierna få veta
hur mycket pengar de var villiga att
släppa till för ändamålet. I anledning
härav sammanträdde bl. a. ledarna för
de fyra demokratiska partierna och resonerade
om vilka möjligheter som
fanns att skaffa fram pengarna för detta
ändamål. Vi kom fram till en slutsumma
om vilken vi enades preliminärt för
att sedan ta kontakt med de olika riksdagsgrupperna
och höra efter vad de
sade. Jag fick godkännande från vår
riksdagsgrupp och meddelade detta. Jag
förmodar att även övriga partiledare
fick godkännande från sina grupper.

Så är det med den saken.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Även från folkpartiets
sida kan vi verifiera den framställning,
som försvarsministern givit av tillvägagångssättet
vid uppgörelsen. Jag vill i
allt väsentligt instämma i herr Hedlunds
version. Möjligen kan man tillägga att
försvarsberedningen — vilket herr Hedlund
inte kan känna till, eftersom han
var den ende partiledare som inte tillhörde
försvarsberedningen — hade
kommit i ett läge, där man praktiskt
taget hade kört fast. Det var nödvändigt
att få en uppgörelse om den kostnadsram,
inom vilken avvägningen sedan
skulle ske. Det var då denna uppgörelse
träffades, men den förelädes därefter
försvarsberedningen och blev inom denna
föremål för diskussion. Därutöver förekom
speciella överläggningar i kanslihuset
närmast med finansministern för
ekonomisk fixering och försvarsministern
för saklig komplettering av uppgörelsens
innehåll.

Det är angeläget att det på denna
punkt inte sprids missuppfattningar.

I övrigt vill jag säga, att efter den
allvarliga uppgörelse, som försvarsministern
här etablerat med frondörerna
inom sitt eget parti, har jag inte anledning
att ta upp deras reservationer till

någon diskussion. Det bör emellertid sägas
inför kammaren, att det kan kännas
ganska påfrestande även för medlemmar
av andra grupper än den socialdemokratiska
att år efter år genomföra
den träffade uppgörelsen; frondörgruppen
inom socialdemokratien bör besinna
att det kan finnas liknande känslor
som deras inom andra riksdagsgrupper.
Vi har emellertid betraktat 1958 års
överenskommelse som en bindande och
förpliktande uppgörelse för den tid
den avser, och därför har vi inom de
demokratiska oppositionspartierna velat
fullgöra vår del av uppgörelsen till
alla delar.

Utöver vad försvarsministern sagt
skulle jag med några siffror vilja belysa
det myckna talet om de starkt växande
försvarsutgifterna. Jag har i anslutning
till den livliga diskussion, som pågått
på denna punkt inte bara här i riksdagen
utan också ute i landet, roat mig
med att räkna fram några viktiga siffror.
Från 1958 har statsutgifterna vuxit
med drygt 2,3 miljarder. Av denna ökning
ligger 36 procent på socialhuvudtiteln
och 12 procent på ecklesiastikhuvudtiteln.
Försvarets andel av statsutgifterna
har under samma tid sjunkit från
21,6 procent till 19,6 procent. Detta är
sanningen om de »våldsamt växande
försvarskostnaderna» under den treårsperiod
som uppgörelsen varit i kraft.

Jag säger inte detta för att på något
sätt undervärdera tyngden av försvarskostnaderna.
Alla här i huset och många
utanför detta hus vet ju, att när påfrestningarna
på de andra huvudtitlarna blir
stora, så riktar sig intresset mot försvarskostnaderna.
Men jag tycker att det
är nödvändigt att man har klart för sig,
att försvarets andel av de växande statsutgifterna
under denna treårsperiod
icke vuxit utan tvärtom minskat.

Vad beträffar de motioner och reservationer
med förslag om prutningar,
som har framförts, vill jag helt instämma
med försvarsministern, att de är
framkastade på måfå.

Fredagen den 1

Vidare skulle jag vilja fästa uppmärksamheten
på några faktiska förhållanden.

Av de totala försvarskostnaderna belöper
sig 48 procent på anskaffning av
materiel, 17 procent går till underhållet
av denna materiel och övningar med
denna materiel. Av dessa stora kostnader
för materiel kom inte mindre än
72 procent på privata svenska leverantörer
och 16 procent på statliga svenska
företag. Endast 12 procent av försvarets
stora materielbeställningar var utlagda
utomlands. Detta faktum att 88 procent
av försvarets materielbeställningar ligger
hos svenska företag, som sysselsätter
svenska arbetare, borde bevisa, att allt
för hårda och godtyckliga ingrepp i fråga
om dessa poster kommer att medföra
allvarliga rubbningar på den svenska
arbetsmarknaden. Man måste vara medveten
om att de prutningar som föreslagits
inte på något sätt drabbar den fast
anställda personalen, eftersom denna
bär precis samma trygghet som övrig
statsanställd personal i detta land.

Jag har velat anföra dessa siffror därför
att de visar på ting som man bör
vara på det klara med, innan man kastar
fram ogenomtänkta förslag på den
ena eller andra posten i försvarsbudgeten.

Man kommer inte någonstans genom
att gå på den väg som här är föreslagen.
Vill man spara måste man tillgripa
andra utvägar, mera metodiska och
målbestämda.

Låt mig så säga några ord om den högerreservation
som herr Hjalmarson berörde
!

Först och främst måste jag konstatera
att de i reservationen föreslagna åtgärderna
icke på något sätt — det måste
väl även de som nu är anhängare av anskaffning
av ett svenskt atomvapen
medge — kan tidigarelägga en beställning.
Forskningen måste fortgå, och vilken
ställning man i dag än tar kan något
avgörande beslut rörande anskaffning
av ett svenskt atomvapen inte fat -

april 1960 fm. Nr 11 47

Begränsning av försvarskostnaderna

tas under de närmaste två eller sannoligt
tre åren.

Under sådana förhållanden är det litet
svårt att förstå, varför högern till varje
pris skall behöva mäla sig ur den demokratiska
enighet som föreligger om försvarshuvudtiteln.
Herr Hjalmarson förklarade
att högern tagit sin ståndpunkt
och håller fast vid den. Men ståndpunkten
kan väl ändå inte vara så hårt bunden,
att den blir oberoende av t. ex. vad
som kommer att hända ute i världen.
Intensiva förhandlingar pågår just nu
om atomvapenproven. Vi vet inte hur de
kommer att sluta. Men man bör räkna
med att de kan leda till ett resultat, som
måste påverka ställningstagandet här i
Sverige, alldeles oavsett andra omständigheter.
Detta vill väl inte ens högern
negligera.

Jag vill säga några ord även om flottans
fartygsanskaffningsanslag — en
punkt på vilken jag anmält en blank reservation.
Den grundar sig på det förhållandet
— detta finns det ingen anledning
att undanhålla för kammaren
— att bakom utskottets skrivning döljer
sig olika meningar om utbyggnadstakten
och kanske också om omfattningen av
flottan. Vi befinner oss på försvarssidan
i en utveckling som går så snabbt att
det för dagen inte är möjligt att förutse,
vilken typ av vapenbärare vi om några
år kan vilja ge prioritet. Det är möjligt
att robotarna tränger sig fram så att de
bemannade flygplanen långt tidigare än
vad vi nu tänker oss måste avföras ur
försvarsorganisationen eller i varje fall
minskas till antalet. Under sådana förhållanden
kan också flottan och kustartilleriet
komma att spela en långt mer
betydelsefull roll än den, som de tilldelats
under de senaste åren. Därför har vi
menat att man, utan att nu binda sig för
det ena eller andra ställningstagandet,
skall hålla öppet för en utveckling, även
kvantitativt, av marinen, lika väl som
vi inom flygmaterielens anskaffningsram
håller Öppet för både försök med
och anskaffning av robotar.

Nr 11

Fredagen den 1

Begränsning av försvarskostnaderna

Yad den beställda försvarsutredningen
beträffar är det alldeles riktigt som
försvarsministern nyss sade, att denna
aviserats — bara i andra ord — i statsverkspropositionen.
Det råder enighet
om att vid utgången av den treårsperiod,
som nu lider mot sitt slut, behövs
nya överläggningar och då närmast en
parlamentarisk beredning såväl i fråga
om den gemensamma kostnadsramen
som i fråga om avvägningen av de olika
försvarselementen inom denna ram. Jag
skall inte gå närmare in på den frågan.
Jag vill bara med anledning av herr
Eliassons anförande säga, att det ingaluda
är bara centerpartiet som vill hålla
kostnaderna nere. När det gäller att tillvarataga
varje möjlighet till besparingar
är vi inom de fyra demokratiska partiern
om möjligt mera eniga än på någon
annan punkt som gäller försvaret,
och vi ser därför självfallet med mycket
stort intresse fram mot slutförandet av
den utredning som nu arbetar under ledning
av herr Älmeby. Det är också givet
att det inom en så stor organisation som
försvaret finns och måste finnas områden
och avsnitt där verksamheten inte
är så effektiv som vi skulle önska och
att därför besparingsaktioner från tid
till annan är motiverade.

På ytterligare en punkt har jag anmält
en blank reservation, nämligen rörande
skyttet. Jag vill uttala mitt beklagande
över att skyttet i år i motsats till
i fjol inte fick något med av den höjning
som tillkommer försvaret som sådant.
Vad skyttet betyder behöver jag inte
orda om här. Både militären och försvarsministern
har omvittnat att sk3''ttet
har intresse och värde för försvaret.
Men därtill kommer den sportsliga sidan
av skyttet och skytterörelsen. Skyttet
är emellertid inte med i Riksidrottsförbundet
och kan inte därifrån få några
anslag. Skyttet behöver därför i fortsättningen
motsvarande stöd under fjärde
huvudtiteln som idrotten i övrigt får
under tionde huvudtiteln. Jag vill nämna
att vi under fjolåret hade i runt tal

april 1960 fm.

220 000 aktiva skyttar, och jag vill tilllägga
att dessa har ganska betydande
kostnader. De får av egna medel betala
sina gevär, sin resor och sin ammunition.
Därtill kommer att skyttet i olikhet
med många av de vanliga idrottsgrenarna
inte är någon publik sport och sålunda
inte kan göra sig några inkomster
genom publiktillströmning till sina tävlingar
och andra arrangemang. Hittills
har skyttet haft god hjälp av det stora
riksskyttelotteriet. Jag vill dock gärna
ha inskrivet i dagens protokoll, herr talman,
att resultatet av riksskyttelotteriet
har försämrats katastrofalt, från 103 000
kronor 1958 till inte mer än 60 000 kronor
1959. Detta gör att skyttet kommer i
en prekär situation.

Jag har inte velat anteckna någon motiverad
reservation med krav på anslagsökning
detta budgetår, enär jag har
förstått att detta skulle vara utsiktslöst.
Men jag vill rikta en energisk vädjan till
försvarsministern att han ett kommande
år tar upp vad de militära myndigheterna
har tillstyrkt och låter skyttet få den
del av kostnadsstegringen som rättmätigt
borde tillfalla även denna folkrörelse.

Allra sist vill jag, herr talman, säga
några ord till herr Wachtmeister med
anledning av hans något obetänkta —
jag hoppas att detta är rätta ordet i sammanhanget
— angrepp mot försvarsstaben.
Han har haft djärvheten att här i
andra kammaren påstå att man från försvarsstabens
sida med energi har försökt
att utforska vem författaren var till
en artikel i en enskild tidskrift. Efter att
ha kontrollerat det med vederbörande,
vågar jag påstå att sådant utforskande
icke förekommit. Det torde också stå i
direkt strid med vår tryckfrihetsförordning,
där det uttryckligen förbjuds att
forska efter källorna till uppgifter som
lämnas i tryckt skrift. Vidare har jag
själv deltagit i kurser och instruktioner,
där försvarsstabens personal allvarligt
tillhållit pressofficerarna vid olika förband
att noga överväga även denna be -

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Nr 11

■19

stämmelse i tryckfrihetslagstiftningen.
Det är därför minst sagt oöverlagt att på
uppgifter, som lierr Waclitmeister tydligen
har fått från enskilda, rikta så
grava beskyllningar emot en ansvarig
myndighet. Dessutom vill jag säga till
herr Waclitmeister att tidskriften Kontakt
med krigsmakten inte innehöll något
av det material som påtalades vid
en interpellationsdebatt här i kammaren
i höstas, då jag inte var närvarande. Vidare
är det orätt att inge kammarens
ledamöter den uppfattningen att det i
ledaren i tidskriftens första nummer efter
det statsverkspropositionen hade
kommit med förslaget att tidskriften
skulle dras in förekom någon polemik
med försvarsministern eller någon annan.
Det enda som förekom var ett beklagande
av förslaget. Jag tror mig veta,
herr talman, att detta uttalande var skrivet
i samförstånd och efter överläggningar
med försvarsdepartementet. Jag
vill på de grunderna tillbakavisa de
mycket lösa, för att inte säga lösaktiga,
beskyllningar som herr Waclitmeister
här har framfört. Jag tror inte att han
gör vare sig försvaret, sig själv eller
någon annan någon nytta med påståenden
av den arten.

Herr talman! Härmed ber jag att,
utom beträffande punkt 161, där jag
instämmer med herr förste vice talmannens
yrkande, på alla övriga punkter
i utskottets utlåtande få instämma i
herr Thappers yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Herr förste vice talmannen tog på
nytt ledningen av förhandlingarna.

Iferr WACI1TMEISTER (h) kort genmäle: Herr

talman! Besparingar som inte
innebär en direkt försvagning av försvaret
hade herr Lothigius ingenting
emot, men Kontakt med krigsmakten
ville han inte spara på. Det måtte bli
en katastrofal försvagning av det svenska
försvaret, om den publikationen

Begränsning av försvarskostnaderna

skulle försvinna! Nej, om någon besparing
är väl motiverad är det den. Vi
har, som herr Thapper framhöll, en
tidskrift för varenda försvarsgren, och
det vore väl skräp om man inte i de
tidskrifterna skulle kunna få in de värdefulla
uppsatser, som Kontakt med
krigsmakten eventuellt kan innehålla.

Herr Ståhl ansåg att den beskyllning
jag framfört mot försvarsstaben att ha
efterforskat eu ledarförfattare i tidskriften
Sveriges Flotta var oerhörd. Det
kan jag medge, men det är också oerhört
att så har skett. Det kan skyllas
på ungdomligt oförstånd att jag framfört
den beskyllningen utan andra uppgifter
än att det vid åtminstone ett par
telefonsamtal, som uppgivits ha kommit
från försvarsstaben, gjorts sådana
undersökningar. Herr Ståhl har nu meddelat
oss att en förfrågan vid försvarsstaben
givit vid handen, att dessa olycksaliga
telefonsamtal aldrig förts därifrån,
och han synes benägen anse, att
något sabotage eller någon provokation
skulle föreligga. Har herr Ståhl någonsin
försökt att få ur ett gäng pojkar
vem som sparkat fotbollen genom rutan?
För att lugna herr Ståhl kan jag säga
att jag verkligen hoppas, att det är som
han säger och att det alltså bara är jag
som burit mig illa åt och gjort mig
skyldig till en förlöpning — något som
för övrigt inte är alldeles okänt i detta
hus. Jag beklagar om så är fallet, och
därmed hoppas jag att den saken är
ur världen.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag bara konstaterar att
det hade varit bättre att herr Wachtmeister
hade beklagat sitt förra yttrande
än att han söker försvara det på
sätt som nu skett. Vad herr Wachtmeister
har yttrat här i kammaren i
denna del är ett eko av vad som finns
att läsa i tidskriften Effektivt försvar,
som är ett språkrör för en rörelse som
kallas Försvarsfrämjandet. Därmed tor -

4 — Andni kammarens protokoll 1960. Nr 11

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Begränsning av försvarskostnaderna

de dess art vara tillräckligt karakteriserad.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Den kritik jag framförde
mot min partivän herr Wachtmeisters
uttalande gällde det sätt på vilket
tidskriften Kontakt med krigsmakten
försvann utan att man använde sig av
det organ som försvarsdepartementet
tillsatt bland annat för att granska upplysningsverksamheten
på försvarets
område.

Min andra anmärkning mot herr
Wachtmeisters uttalande berodde på
att herr Wachtmeister, i stället för att
göra en preciserad anmärkning mot
försvarsstabens handläggning av ett
visst ärende, riktade en allmän kritik
mot hela försvarsstabens sätt att arbeta.
Det var detta jag opponerade mig
mot.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag vill säga några rent
personliga ord i denna fråga, närmast
i anslutning till punkt 3 i statsutskottets
utlåtande.

.lag har inte några möjligheter att vittna
om 1958 års försvarsöverenskommelse,
varken om dess tillkomst eller om
något annat. Jag vill på den punkten
endast göra en allmän reflexion som
gäller vad jag trodde att den var och
vad jag alltjämt tycker att den borde
ha varit.

Dessa samtal mellan partiledarna kunde
rimligtvis inte ha inneburit något
annat än en överenskommelse om att
försöka få de demokratiska partierna
att biträda ett visst riksdagsbeslut. När
detta riksdagsbeslut sedan hade fattats,
innebar det att partiledaröverenskommelsen
var borta. Det är detta riksdagsbeslut
som nu fungerar. I fortsättningen
har emellertid partiledaröverenskommelsen
åberopats, även efter det
att riksdagen fattade sitt beslut, och
man har, tycker jag försökt förläna det -

ta beslut en sådan exklusivitet att det i
viss mån står i särklass och inte kan
jämställas med riksdagsbeslut i allmänhet.
Detta må nu vara en reflexion om
vad som har varit och vad som fortfarande
är.

Anledningen till att jag begärt ordet
är närmast vad som står i punkt 3 om
fortsättningen. Man konstaterar, att vi
nu kommer in i det sista år, för vilket
1958 års överenskommelse gäller. Nu
föreslår departementschefen att nya
överläggningar skall komma till stånd
mellan de demokratiska partierna i syfte
att med beaktande av såväl utrikessom
militärpolitiska synpunkter på försvarsfrågan
och de statsfinansiella förhållandena
pröva kostnadsramen i fortsättningen
och med en sådan ram förknippade
budgetära »konsekvensregler».
Det sista är ju ett nytt och fint ord.

Jag vill inte åtaga mig att profetera
om vad de skriftlärde i framtiden kan
få ut av detta uttalande. Men det förefaller
som om 1958 års överenskommelse
nu är tänkt som något slags mönster
för fortsatta överenskommelser av detta
slag.

Med anledning därav vill jag bara
helt stillsamt för min personliga del
säga, att om jag i fortsättningen skulle
tillhöra denna församling, kommer jag
nog att tänka mig väl för, innan jag biträder
ett försvarsbeslut, som sätter försvaret
i en alldeles speciell särklass i
fråga om riksdagsbeslut.

Vi kan mycket väl inom loppet av
några år komma in i ekonomiskt svåra
situationer. Vi hade en lågkonjunktur,
som inte var alltför svårartad 1958/59.
Det kan komma ekonomiskt påfrestande
situationer av en svårighetsgrad, som vi
inte nu kan känna till och bedöma. Att
i sådana lägen ha ett riksdagsbeslut, som
skulle tvinga riksdagen att pröva det
ena området av statsverksamheten efter
det andra men inte försvarets område,
vore inte rimligt från allmän politisk
och parlamentarisk synpunkt. En demokratisk
församling skall inte försätta

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Nr 11

sig i det läget, att den inte har samma
prövningsrätt i fråga om statsverksamhetens
alla grenar. Att sedan den prövningen
måste ta hänsyn till alla relevanta
faktorer är en sak för sig, som
får göra sig gällande i varje aktuellt
sammanhang.

Jag har, herr talman, bara velat helt
allmänt säga detta, ty jag har litet svårt
att genomskåda vad texten under punkt
3 egentligen innehåller eller i fortsättningen
kan påstås innehålla. Vad jag
här sagt är alltså inte något inlägg i
diskussionen om den 1958 träffade överenskommelsen
eller om dagens beslut.
Jag skall för dagen vara så kungatrogen,
att jag röstar med departementschefen
även på punkt 161.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag riktade under mitt
förra anförande en fråga till statsutskottet
angående handläggningen i utskottet
av motionerna beträffande marinen.
Vad jag ville veta var huruvida
man i första hand tänkt sig att marinen
skulle få dessa 22 miljoner kronor
men sedan hade ändrat mening. Jag
ville veta varför detta i så fall hade
skett.

Herr Thapper har givit ett svar, och
jag tackar honom för det. Men svaret
är inte helt tillfredsställande. Det är
intressant att höra att man i statsutskottet,
även herr Thapper, var inställd på
att bevilja dessa 22 miljoner kronor,
men den förklaring herr Thapper gav till
att man ändrat mening, måste jag med
några ord kommentera.

Han säger nämligen att man upptäckte,
att här kunde sparas 22 miljoner
kronor, och då ville man göra det.
Jag är den förste att erkänna, att man
hör spara, och jag ser med tacksamhet
på den besparingsutredning som tillsatts
också beträffande försvaret. Men
jag tycker inte det är riktigt att man
skall spara på sådant sätt, att det ensidigt
drabbar en av försvarsgrenarna,

Begränsning av försvarskostnaderna

vilket här blir fallet. Dessa 22 miljoner
kronor ingår dock i de totalkostnader
för försvaret som man har enat sig om.

Vidare vill jag säga ett par ord till
herr Lundberg. Han har fått för sig, att
vi fört fram dessa motioner beträffande
marinen av sysselsättningsskäl. Ja, herr
Lundberg, naturligtvis är vi intresserade
för den fulla sysselsättningen även
i de orter, där försvarsbeslutet kan inverka
på sysselsättningen, men jag förmodar
ändå, att herr Lundberg kunnat
konstatera, att huvudmotivet för våra
motioner har varit att få till stånd en
såvitt möjligt riktig avvägning mellan
de olika försvarsgrenarna. Att vi sedan
också slår vakt om den fulla sysselsättningen,
är väl bara tacknämligt.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag hade förbrukat min
replikrätt, och därför kom jag på listan
på nytt. Jag vill ändå fortsätta processen
där vi slutade. I anledning av
en del deklarationer som sedan gjorts
— jag fäste mig särskilt vid herr Hedlunds
deklaration — vill jag erinra om
att redan under Torsten Nilssons ordförandeskap
ställdes gång på gång frågan:
Ifall vi skall höja försvarskostnaderna
ovanför den eller den ramen, varifrån
är ni då beredda att ta pengarna?
Det var en fråga för sig, att den klarades
ut partigrupperna emellan. Detta
var alltså ingenting märkvärdigt i och
för sig.

Nu kom man emellertid att gå vidare
och även fixera utgiftsramen. Jag förmodar,
att man menade sig vara tvungen
att göra det och att man inte kunde begränsa
sig till att tala om, att man var
beredd att medverka till att pengarna
skaffades på ett eller annat sätt men
överlät åt försvarsberedningen att klara
frågan om utgiftsramen. Man tyckte väl,
att man borde drämma till med både
det ena och det andra på partiledarplanet.
Det är detta jag vänder mig
emot. Jag har aldrig varit med om i för -

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Begränsning av försvarskostnaderna

svarsberedningen att man också skulle
spika utgiftsramen på partiledarnivån.

Det påstås, att vi så där på en höft
skulle ha yxat till våra reservationer
och prutningar. Jag har pekat på att två
utgiftsposter, beträffande vilka vi har
reserverat oss — de drygt 11 miljoner
kronorna till försvarets forskningsanstalt
och de 180 000 kronorna till lottarörelsen
—- inte rimligen kunde anses
ingå i försvarsuppgörelsen av år 1958.
Vad gäller beställningsbemyndiganden
anser jag inte heller att uppgörelsen
av år 1958 lägger hinder i vägen för
att gå längre än statsrådet, som ändå
säger att det är av vikt, att beställningsbemyndiganden
handhaves på ett
sådant sätt, att möjligheterna till omprövning
av storleken av nu utgående
anslag icke göres illusoriska.

Vi har redan markerat, att man bör
ha större frihet på denna punkt än
man får, om man följer Kungl. Maj :t och
utskottsmajoriteten. Det är detta som
skiljer. Beställningsbemyndigandena
rör sig alltid om stora pengar. På de
två punkter, där vi velat pruta, blir det
sammanlagt 108 miljoner kronor.

Vad beträffar frågan, om riksdagens
ledamöter alltid har så klart för sig vad
de går med på i försvarsfrågan, så har
jag tidigare brukat säga, att det är rent
omöjligt, eftersom en del ting på försvarets
område — låt oss säga att det
är naturligt — är hemligstämplade. Själva
motiveringen för vad man vill göra
där kan inte alltid dras fram inför riksdagsledamöterna
i gemen. Utskottet —
i varje fall den avdelning som sysslar
med försvarsfrågan —- har självfallet
möjlighet att titta även på sådant.

Inte heller reservanterna har bråkat
om det föreliggande förslaget till beställningsbemyndiganden,
men det får väl
räcka med det som vi bråkat om eftersom
det rör samma punkter där man
skall ta ställning till beställningsbemyndiganden.
För att emellertid ta frågan
om anskaffning av tygmateriel för armén,
så heter det: »Kostnadsramen för

budgetåren 1960—1967 bör fastställas
till 2 647,5 miljoner kronor.» Vi binder
oss således på denna punkt för en sjuårsplan.
Jag har gått omkring och frågat
de ärade kammarledamöterna, om
man observerat detta, men ingen av
dem som jag frågat har gjort det. Om
någon under de närmaste åren vill pruta
på detta anslag, kommer en upprörd
försvarsminister att säga: »Det ingår i
uppgörelsen, så det får inte rubbas.»
Detsamma gäller frågan om flygmateriel.
Där skall vi binda oss för en sjuårsplan
med en kostnadsram på 5 810
miljoner kronor. Alla, som framdeles
försöker pruta på dessa utgifter, kommer
att få samma svar som jag nyss
antydde.

Jag har velat anföra detta exempel
på hur lätt det kommer att vara att slå
kammarledamöterna i skallen med försvarsuppgörelsen,
om de anser att man,
trots denna uppgörelse, bör kunna hålla
igen litet grand på utgifterna. När
det gäller de 25 miljoner kronor, som vi
reservanter här vill pruta, hävdar jag
att på sin höjd 13 miljoner kronor kan
sägas beröra denna uppgörelse. Men
uppgörelsen skall väl inte tolkas på det
sättet, att man till varje pris måste förbruka
pengarna upp till det angivna taket.
Det kan väl inte vara förbjudet att
hålla sig 10, 20 eller 30 miljoner kronor
under detta tak.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det har här uppstått en
egendomlig diskussion om vad som förekommit
inom försvarsberedningen i
samband med överenskommelsen om
kostnadsramen för 1958 års försvarsbeslut.
Som ledamot av beredningen är
jag angelägen klargöra att representanterna
för den meningsriktning, som jag
företräder, gav sin anslutning till det
alternativ som sedan blev beredningens
förslag och att vi t. o. m. gjorde det
innan övriga ledamöter deklarerat sin
ställning.

Överläggningen var härmed slutad.

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Nr 11

Beträffande den under denna punkt
gjorda hemställan gav herr förste vice
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels ock på
bifall till den i ämnet väckta motionen
II: 108; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Åkerström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
i ämnet väckta motionen II: 108.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 182 ja och 9 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr SVENUNGSSON, som på begäran
erhöll ordet, anförde:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel.

Härefter framställde herr förste vice
talmannen i fråga om motiveringen
propositioner på godkännande dels av
utskottets motivering, dels ock på godkännande
av den motivering, som anförts
i den vid punkten fogade reserva -

Försvarets framtida utformning tionen;

och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Åkerström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering beträffande
punkten 2:o) i utskottets utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den motivering, som anförts i den vid
punkten fogade reservationen 1) av herr
Thun m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Åkerström begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 181 ja och 12 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Punkten 3

Försvarets framtida utformning

Utskottet hade under denna punkt
behandlat sju motioner, i vilka bland
annat yrkats tillsättande av en parlamentarisk
försvarsutredning. Sålunda
hade i en inom andra kammaren av
herrar Åkerström och Spångberg väckt
motion (II: 3) hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av fjärde huvudtiteln
måtte besluta att en parlamentarisk utredning
snarast skulle tillsättas med

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Armétygförvaltningen: Avlöningar

uppgift att, och under beaktande av
vad i motiveringen i motionen anförts,
utreda och framlägga förslag till ett
neutralitetsförsvar som i kostnadshänseende
kunde hållas inom en kostnadsram
som vore avsevärt lägre än den
nuvarande.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:154 och II: 223, I: 236 och
11:297 samt 11:3, sistnämnda motion
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte tillsätta en parlamentarisk utredning
rörande försvarets fortsatta kostnadsram
m. m. enligt vad utskottet föreslagit; b)

att motionerna 1:155 och 11:221
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

c) att motionen II: 3, i vad den icke
behandlats under a), icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Åkerström, som ansett att utskottet bort
tillstyrka motionen 11:3 jämväl i vad
avsåge direktiv för den av utskottet
förordade parlamentariska utredningen
och att därför utskottet under c)
bort hemställa att riksdagen måtte, i anledning
av motionen II: 3, i vad den icke
behandlats under a), i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad i reservationen
anförts.

Efter punktens föredragning anförde

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till min reservation nr 2, vid punkten 3.

Vidare yttrades ej.

Mom. a och b

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. c

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels — i enlighet med herr

Thappers vid behandlingen av punkten
2:o) framställda yrkande — på bifall
till utskottets hemställan, dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Åkerström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3:o)
mom. c) i utskottets utlåtande nr 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 2) av
herr Åkerström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Åkerström begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 185 ja och 6 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 4—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Armétygförvaltningen: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 16, s. 129—136) att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga av departementschefen
förordade ändringar i per -

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Nr 11

sonalförteckningen för armétygförvaltningen,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för armétygförvaltningen,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1960/61,
dels ock till Armétygförvaltningen: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 24 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar öhman och Helmer
Persson (I: 156) och den andra inom
andra kammaren av herr Hagberg m. fl.
(11:222), hemställts, såvitt nu vore i
fråga, att förevarande anslag måtte uppföras
med 22 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för armétygförvaltningen, som
föranleddes av vad departementschefen
föreslagit i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1960;

b) fastställa i punkten intagen avlöningsstat
för armétygförvaltningen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

c) till Armétygförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 24 000 000 kronor.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion II: 222.

Vidare yttrades ej.

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring däri, som föreslagits i de
i ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan oförändrad.

Flygförvaltningen: Avlöningar
Punkterna 18—26
Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Flygförvaltningen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 26, s. 155—172) att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga av
departementschefen förordade ändringar
i personalförteckningen för flygförvaltningen,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för
flygförvaltningen, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1960/61,
dels ock till Flygförvaltningen: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 25 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels förberörda likalydande motioner
I: 156 av herrar Öhman och Helmer
Persson samt 11:222 av herr Hagberg
in. fl., i vilka hemställts, såvitt nu vore
i fråga, att förevarande anslag måtte
uppföras med 20 000 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Söderberg och Thun (I: 238)
och den andra inom andra kammaren
av herr Karlsson i Olofström m. fl.
(11:299), i vilka hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att förevarande anslag måtte
uppföras med 24 000 000 kronor.

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för flygförvaltningen, som föranleddes
av vad departementschefen föreslagit
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1960;

b) fastställa av utskottet framlagd avlöningsstat
för flygförvaltningen att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Försvarsstaben: Avlöningar

c) till Flygförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 25 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Thun, Söderberg, Åkerström, Karlsson i
Olofström och Andreasson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna I: 156 och II: 222
samt med bifall till motionerna I: 238
och II: 299, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Flygförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 24 000 000 kronor,
varvid härav påkallade ändringar i personalförteckning
och avlöningsstat torde
få vidtagas av Kungl. Maj:t.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen under denna
punkt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Åkerström begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
27 :o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

3) av herr Thun m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Åkerström begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 182 ja och 13
nej, varjämte en av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 28—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31

Försvarsstaben: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 30, s. 176—187) att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga av departementschefen
förordade ändringar
i personalförteckningen för försvarsstaben,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för försvarsstaben,
med undantag av försvarsväsendets
radioanstalt m. m., att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1960/61,
dels ock till Försvarsstaben: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 17 040 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels förberörda båda likalydande motioner
I: 156 av herrar öhman och Helmer
Persson samt II: 222 av herr Hagberg
m. fl., i vilka hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 14 040 000 kronor,

dels ock förberörda båda likalydande
motioner I: 238 av herrar Söderberg och
Thun samt II: 299 av herr Karlsson i
Olofström m. fl., i vilka hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 16 540 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Nr 11

måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna 1:156
och II: 222 samt I: 238 och II: 299, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för försvarsstaben som föranleddes
av vad departementschefen föreslagit
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1960;

b) fastställa i punkten intagen avlöningsstat
för försvarsstaben, med undantag
av försvarsväsendets radioanstalt
m. in., att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1960/61;

c) till Försvarsstaben: Avlöningar för
budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 17 040 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Thun, Söderberg, Åkerström, Karlsson i
Olofström och Andreasson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna I: 156 och II: 222
samt med bifall till motionerna 1:238
och II: 299, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Försvarsstaben: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 16 540 000 kronor, varvid
härav påkallade ändringar i personalförteckning
och avlöningsstat torde
få vidtagas av Kungl. Maj:t.

Efter punktens föredragning yttrade

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen under denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Åkerström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Armén: övningar m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
31 :o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

4) av herr Thun m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Åkerström begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 183 ja och 13 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 32—49

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50

Armén: övningar m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 51, s. 212—214) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
36 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels förberörda båda likalydande motioner
I: 156 av herrar öhman och Helmer
Persson samt II: 222 av herr Hagberg
in. fl., i vilka hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att förevarande anslag måtte
uppföras med 30 500 000 kronor,

dels ock förberörda båda likalydande
motioner I: 238 av herrar Söderberg
och Thun samt II: 299 av herr Karlsson
i Olofström m. fl., i vilka hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att förevarande an -

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Armén: Anskaffning av tygmateriel m. m.

slag måtte uppföras med 34 500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 156
och II: 222 samt I: 238 och II: 299, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Armén: övningar in. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
36 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Thun, Söderberg, Åkerström, Karlsson i
Olofström och Andreasson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna I: 156 och II: 222
samt med bifall till motionerna I: 238
och II: 299, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Armén: övningar m. m.
för budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 34 500 000 kronor.

Sedan punkten föredragits yttrade

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Åkerström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
50:o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

5) av herr Thun m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Åkerström begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 180 ja och 12 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 51—55

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56

Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 59, s. 221—223) att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att medgiva utläggande
av beställningar å tygmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
445 000 000 kronor, dels ock till Armén:
Anskaffning av tygmateriel m. m. för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 351 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels ock förberörda båda likalydande
motioner I: 238 av herrar Söderberg och
Thun samt II: 299 av herr Karlsson i
Olofström m. fl., i vilka hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen vid
sin behandling av Kungl. Maj :ts proposition
nr 1 bilaga 6 IV huvudtiteln måtte
besluta att bemyndiga Kungl. Maj:t
att medgiva utläggning av beställningar

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Nr 11

å tygmateriel in. m. inom en kostnadsram
av 400 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 238 och II: 299, såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar å tygmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
445 000 000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,
till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 351 000 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Thun, Söderberg, Åkerström, Karlsson i
Olofström och Andreasson, vilka ansett
att utskottet bort under a) hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 238 och II: 299, såvitt
nu vore i fråga, bemyndiga Kungl.
Maj:t att medgiva utläggande av beställningar
å tygmateriel m. m. inom en
kostnadsram av 400 000 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! På denna punkt ber jag
att få yrka bifall till motion II: 222.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
på denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Marinen: Fartygsbyggnader m. m.

de emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
56 :o) mom. a) i utskottets utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 6) av
herr Thun m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Åkerström begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 178 ja och 13 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring däri, som föreslagits i de
i ämnet väckta motionerna I: 156 och
11:222; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Punkterna 57—84

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 85

Marinen: Fartygsbyggnader m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 89, s. 250—253) att dels godkänna
vad departementschefen föreslå -

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Marinen: Fartygsbyggnader m. m.

git beträffande kostnadsram för fartygsbyggnader
m. m. vid marinen, dels bemyndiga
Kung]. Majrt att besluta om
ändrat ianspråktagande av tidigare lämnade
beställningsbemyndiganden samt
att i övrigt fastställa anskaffningsplan
för fartygsbyggnader m. m., allt i enlighet
med vad av departementschefen
angivits, dels ock till Marinen: Fartygsbyggnader
m. m. för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av
88 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels förberörda båda likalydande motioner
I: 156 av herrar öhman och Helmer
Persson samt 11:222 av herr Hagberg
m. fl., i vilka hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att förevarande anslag måtte
uppföras med 73 000 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Gunnar Berg m. fl. (I: 88) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hyberg in. fl. (11:109), i vilka hemställts
att marinplan 60 såväl kvalitativt
som kvantitativt lades till grund för
riksdagens beslut i fråga om marinens
omfattning och utformning under den
närmaste framtiden samt att i konsekvens
härmed kostnadsramarna för perioden
1960—1967 i vad avsåge fartygsbyggnader
och vapenmateriel upptoges
till belopp som svarade mot de i marinplanen
angivna,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Gunnar Berg m. fl. (I: 89) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nyberg in. fl. (II: 110), i vilka hemställts
att riksdagen enligt överbefälhavarens
förslag beslutade, att de 22 miljoner
kronor, som torde kvarstå odisponerade
under fjärde huvudtiteln för
budgetåret 1958/59, anvisades till marinförvaltningen
såsom kompensation
för avbeställningskostnader.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till

Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 88 och II: 109 samt 1:156
och II: 222, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga,

a) godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 4 januari
1960 föreslagits beträffande kostnadsram
för fartygsbyggnader m. m. vid
marinen;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta
om ändrat ianspråktagande av tidigare
lämnade beställningsbemyndiganden
samt att i övrigt fastställa anskaffningsplan
för fartygsbyggnader m. m.,
allt i enlighet med vad i förberörda
statsrådsprotokoll angivits;

c) till Marinen: Fartygsbyggnader

m. in. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 88 500 000 kronor.

II. att motionerna I: 89 och II: 110 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Ståhl.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

HAGBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion II: 222.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Under punkt I yrkar jag
bifall till motionerna I: 88 och II: 109.
Under punkt II yrkar jag bifall till motionerna
I: 89 och II: 110.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till motionerna
I: 88 och II: 109; samt 3:o) bifall till
utskottets hemställan med i motionerna
I: 156 och II: 222 föreslagen ändring;
och biföll kammaren utskottets hemställan
oförändrad.

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Nr 11

Marinen: Underhåll av fartyg m. m. — Flygvapnet: Övningar m. m.

Mom. 11

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna 1:89 och
II: 110; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Nyberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
85 :o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna I: 89 och
II: no.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nyberg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 165 ja och 12 nej, varjämte
17 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten SO

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 87

Marinen: Underhåll av fartyg m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 91, s. 256—259) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1960/

61 anvisa ett reservationsanslag av
46 000 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Gunnar Berg (I: 90) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nyberg m. fl. (II: 111), hemställts,
att Kungl. Maj:t bemyndigades att vid
haverier på fartygsmateriel, varom det
här vore fråga, sedan lönsamheten prövats
besluta om omedelbara åtgärder för
haveriets avhjälpande, varvid utgifterna,
intill det att frågan om dessas slutgiltiga
bestridande prövats av riksdagen,
skulle bestridas ur till Kungl. Maj:ts
förfogande stående medel för oförutsedda
utgifter.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte till Marinen:
Underhåll av fartyg m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 46 000 000 kronor;

b) att motionerna 1:90 och II: 111
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 90 och II: 111.

Vidare yttrades ej.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och
biföll kammaren utskottets hemställan
oförändrad.

Punkterna 88—10b

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 105

Flygvapnet: Övningar m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 110, s. 272 och 273) att till

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m.

ifrågavarande ändamål för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
6 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels förberörda båda likalydande motioner
I: 156 av herrar Öhman och Helmer
Persson samt II: 222 av herr Hagberg
m. fl., i vilka hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att förevarande anslag måtte
uppföras med 4 000 000 kronor,

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 156
och II: 222 samt I: 238 och II: 299, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Flygvapnet: övningar m. in. för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 6 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Thun, Söderberg, Åkerström, Karlsson i
Olofström och Andreasson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna I: 156 och
II: 222 samt med bifall till motionerna
I: 238 och II: 299, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Flygvapnet:
Övningar m. m. för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av
5 500 000 kronor.

Sedan punkten föredragits yttrade

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
vid denna punkt.

propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Åkerström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
105:o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, som det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

8) av herr Thun m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Åkerström begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 179 ja och 13 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 106

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 107

Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 112, s. 273—277) att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva utläggande
av beställningar å flygmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
720 000 000 kronor, dels ock till Flygvapnet:
Anskaffning av flygmateriel

m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 733 000 000 kronor.

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Nr 11

Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels ock förberörda båda likalydande
motioner I: 238 av herrar Söderberg och
Thun samt II: 299 av herr Karlsson i
Olofström m. fl., i vilka hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen vid
sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1 bilaga 6 IV huvudtiteln
måtte besluta att bemyndiga Kungl.
Maj:t att medgiva utläggande av beställningar
å flygmateriel m. m. inom en
kostnadsram av 670 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 238 och II: 299, såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar å flygmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
720 000 000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,
till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m. för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av
733 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Thun, Söderberg, Åkerström, Karlsson i
Olofström och Andreasson, vilka ansett
att utskottet under a) bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 238 och II: 299, såvitt
nu vore i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t
att medgiva utläggande av beställningar
å flygmateriel m. m. inom en kostnadsram
av 670 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
vid denna punkt.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion
II: 222.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. a

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
107:o) mom. a) i utskottets utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

9) av herr Thun m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Åkerström begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 177 ja och 13 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Flygvapnet: Drift och underhåll av flygmateriel m. m.

Mom. b

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall
till de i ämnet väckta motionerna I: 156
och II: 222; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 10S

Flygvapnet: Drift och underhåll av
flygmateriel m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 114, s. 277—280) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1960/
61 anvisa ett reservationsanslag av
157 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 156 och II: 222
samt I: 238 och II: 299, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Flygvapnet
: Drift och underhåll av flygmateriel
in. m. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 156 814 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Thun, Söderberg, Åkerström, Karlsson i
Olofström och Andreasson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag och motionerna I: 156 och
II: 222 samt med bifall till motionerna
I: 238 och II: 299, samtliga motioner så -

vitt nu vore i fråga, till Flygvapnet:
Drift och underhåll av flygmateriel
m. in. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 147 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Thun m. fl.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Åkerström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
108 :o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

10) av herr Thun in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Åkerström begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 177 ja och 13 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Fredagen den 1 april 1960 fm. Nr 11

Försvarets

Punkterna 109—120
Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 121

Försvarets forskningsanstalt: Viss
forskningsverksamhet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 129, s. 298—300) att dels till
Försvarets forskningsanstalt: Viss forskningsverksamhet
för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av
34 665 000 kronor, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva att därutöver
beställningar av materiel för försvarets
forskningsanstalts verksamhet finge utläggas
inom en kostnadsram av 2 500 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lage Svedberg m. fl. (1:12) och den
andra inom andra kammaren av herr
Spångberg m. fl. (11:19), i vilka hemställts
att förevarande anslag måtte uppföras
med 23 600 000 kronor,

dels förberörda båda likalydande motioner
I: 156 av herrar Öhman och Helmer
Persson samt 11:222 av herr Hagberg
m. fl, i vilka hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att förevarande anslag måtte
uppföras med 20 000 000 kronor,
dels förberörda båda likalydande motioner
I: 238 av herrar Söderberg och
Thnn samt 11:299 av herr Karlsson i
Olofström m. fl., i vilka hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 23 600 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ewerlöf in. fl. (I: 338) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hjalmarson in. fl. (II: 481), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta, att
den av forskningsanstalten gjorda framställningen
om påbörjande av forskning
i syfte att framtaga tekniskt och ekonomiskt
underlag för ett framtida ställ -

forskningsanstalt: Viss forskningsverksamhet

ningstagande till frågan om konstruktion
av atomvapen bifölles, samt att i
statsverkspropositionen föreslagna medel
för forskning på atomvapenområdet
finge användas även för detta forskningsområde.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 12
och II: 19, 1:156 och II: 222 samt I: 238
och II: 299, sistnämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga, till Försvarets
forskningsanstalt: Viss forskningsverksamhet
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 34 665 000 kronor; b)

bemyndiga Kungl. Maj :t att medgiva
att därutöver beställningar av materiel
för försvarets forskningsanstalts
verksamhet finge utläggas inom en kostnadsram
av 2 500 000 kronor;

c) avslå motionerna I: 338 och
II: 481.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp,
Heckscher och Hjalmarson,
vilka ansett att utskottet bort under c)
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:338 och 11:481
besluta, att den av forskningsanstalten
gjorda framställningen om påbörjande
av forskning i syfte att framtaga tekniskt
och ekonomiskt underlag för ett
framtida ställningstagande till frågan
om konstruktion av atomvapen bifölles
samt att i statsverkspropositionen föreslagna
medel för forskning på atomvapenområdet
finge användas även för här
föreslaget forskningsområde,

b) av herrar Thun, Rikard Svensson,
Söderberg, Åkerström, Karlsson i Olofström
och Andreasson, vilka ansett att
utskottet bort under a) hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna I: 156 och
II: 222, såvitt nu vore i fråga, samt med
bifall till motionerna 1:12 och 11:19
samt 1:238 och 11:299, sistnämnda bå -

5 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 11

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Försvarets forskningsanstalt: Viss forskningsverksamhet

da motioner såvitt nu vore i fråga, till
Försvarets forskningsanstalt: Viss forskningsverksamhet
för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av
23 600 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av lierr Thun in. fl.

Herr HJALMARSON (li):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Svärd m. fl. avgivna reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. a

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 11b)
av herr Thun m. fl.; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Åkerström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan, i punkten
121 :o) mom. a) i utskottets utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
11b) av herr Thun m. fl.

sitionen. Herr Åkerström begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 173 ja och 18 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. c

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen 11 a)
av herr Svärd in. fl.; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hjalmarson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
121 :o) mom. c) i utskottets utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
11a) av herr Svärd m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hjalmarson begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 157 ja och 35
nej, varjämte en av kammarens leda -

Fredagen den 1 april 19G0 fm.

Nr 11

möter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 122

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 123

Försvarets socialbyrå: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 131, s. 302—307) att dels
godkänna vad av departementschefen
föreslagits angående avveckling av försvarets
socialbyrå, dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat
för försvarets socialbyrå, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61, dels ock till Försvarets
socialbyrå: Avlöningar för nämnda

budgetår anvisa ett förslagsanslag av
333 000 kronor.

Yidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Georg Pettersson och
Eskilsson (1:237) och den andra inom
andra kammaren av herr Staxäng
(11:298), hemställts, att riksdagen i
samband med behandlingen av anslagen
till försvarets socialbyrå för budgetåret
1960/61 måtte besluta avslå det nu
framlagda förslaget om försvarets socialbyrås
upphörande och hemställa
om närmare utredning av frågan om
byråns nuvarande uppgifter lämpligen
kunde överföras till andra myndigheter.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 237 och II: 298 godkänna vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden
för den 4 januari 1960 föreslagits angående
avveckling av försvarets socialbyrå; b)

fastställa av utskottet framlagd avlöningsstat
för försvarets socialbyrå,

Försvarets socialbyrå: Avlöningar

att tillämpas under budgetåret 1960/61;

c) till Försvarets socialbyrå: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 333 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Pålsson och Sundin samt fru LewénEliasson,
vilka ansett att utskottet bort
under a) hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 237 och
11:298 avslå departementschefens i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 4 januari 1960 framställda
förslag angående avveckling av försvarets
socialbyrå samt i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
av frågan om byråns nuvarande uppgifter
lämpligen kunde överflyttas till andra
myndigheter.

Sedan punkten föredragits anförde

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt avgivna reservationen
av herr Pålsson m. fl.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. n

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen ded
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Lewén-Eliasson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter givén varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
123 :o) mom. a) i utskottets utlåtande
nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Fredagen den 1 april 1960 fm.

68 Nr 11

Lottaorganisationen

den vid punkten fogade reservationen
12) av herr Pålsson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Fru Lewén-Eliasson begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 123 ja och 54 nej, varjämte
17 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b och c

"Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 124—153

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 154

Lottaorganisationen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 165, s. 355 och 356) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 930 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels ock förberörda båda likalydande
motioner I: 238 av herrar Söderberg
och Thun samt II: 299 av herr Karlsson
i Olofström m. fl., i vilka hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 750 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts för -

slag och med avslag å motionerna I: 156
och 11:222 samt 1:238 och 11:299,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Lottaorganisationen för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 930 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Thun, Rikard Svensson, Söderberg,
Åkerström, Karlsson i Olofström och
Andreasson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna I: 156 och II: 222 samt med
bifall till motionerna I: 238 och II: 299,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Lottaorganisationen för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 750 000 kronor.

Sedan punkten föredragits anförde

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Åkerström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
154 :o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 13)
av herr Thun m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång upp -

Fredagen den 1 april 1960 fm. Nr 11

Försvarsupplysning — Interpellation ang. försäljningen av kronan tillhöriga jordbruksfastigheter -

läst, skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Åkerström begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 145 ja och
32 nej, varjämte 18 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 155—160

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 161

Försvarsupplysning

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 172, s. 362) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av 180 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte till Försvarsupplysning för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 180 000 kronor.

I motiveringen förklarade sig utskottet
icke ha något att erinra mot att tidskriften
»Kontakt med krigsmakten»
nedlades.

Reservation hade avgivits av herrar
Jacobsson, Skoglund i Doverstorp,
Stålil, Nililfors, Heckscher och Hjalmarson,
vilka ansett att tidskriften »Kontakt
med krigsmakten» icke nu borde
indragas och att därför utskottets yttrande
bort ersättas med text av i reservationen
angiven lydelse.

Punkten föredrogs. Därvid anförde

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan med den ändrade
motivering, som föreslagits i reservation
av herr Jacobsson m. fl.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den
ändring i motiveringen, som föreslagits
i den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Punkterna 162—177

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 178

Lades till handlingarna.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
förste vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 9

Interpellation ang. försäljningen av kronan
tillhöriga jordbruksfastigheter

Ordet lämnades på begäran till

Herr JACOBSSON i Tobo (fp), som
anförde:

Herr talman! I förordningen den 25
maj 1945 angående försäljning i vissa
fall av kronoegendom m. m., som är
tillämplig på kronan tillhörig fast egendom
under domänstyrelsens förvaltning,
ges föreskrifter angående de
grundsatser som domänstyrelsen skall
följa då det blir fråga om att sälja sådan
egendom. I 5 § stadgas, att försäljning
bör ske företrädesvis för tillgodoseende
av efterfrågan på familjejordbruk,
stödjordbruk, tillskottsjord för utvidgning
av ofullständiga jordbruk samt
bostadsegnahem. När skäl därtill är,
må försäljning dock äga rum även för
andra ändamål.

Om innebörden av begreppet familje -

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 fm.

Interpellation ang. hissande av flagga för stat, som icke erkänts av den svenska regeringen -

jordbruk sögs i 2 §, att därmed förstås
jordbruk, som icke är större än att det
kan brukas av innehavaren och hans
familj utan nämnvärt anlitande av lejd
arbetskraft, ej heller mindre än att familjen
kan erhålla sin fulla bärgning
därav.

Dessa bestämmelser innebär, att domänstyrelsen
som regel inte skall sälja
egendom för att tillgodose behovet av
jordbruk större än familjejordbruket.
Bestämmelserna har nyligen blivit föremål
för uppmärksamhet i samband med
handläggningen av ett ärende om utarrendering
eller försäljning av en kronoegendom
i Uppsala län. Egendomen,
som innehåller cirka 56 hektar åkerjord,
har under en lång följd av år varit
utarrenderad till en person och, sedan
han avlidit, hans dödsbo. Inom parentes
tycks kronan knappast ha handlat
föredömligt mot arrendatorn när det
gäller dikning och modernisering av en
arbetarbostad på fastigheten. Då arrendetiden
löpte ut år 1956 hade arrendatorn
gjort framställning om att få köpa
fastigheten, men frågan blev inte utredd
i tid, och arrendetiden förlängdes
på ett år och sedan på ytterligare två.
Inte heller nu blev det någon klarhet
om försäljningen, och arrendatorn ville
då, för att ha något att hålla sig till,
ha en tioårig förlängning av arrendetiden.
Frågan väcktes ganska sent, och
för att det skulle bli tid att utreda
byggnadsfrågor in. m. kom man överens
om att förlänga arrendetiden ännu
ett år, fram till den 14 mars i år. I höstas
meddelades det från kronan, att det
skulle bli alldeles för dyrt för staten att
klara av alla nybyggnader som skulle
behövas för en ny tioårsperiod. I stället
föreslogs tre års förlängning, och
under tiden skulle gården göras om till
familjejordbruk om cirka 20 hektar; i
övrigt skulle kronan plantera skog på
åkerjorden.

Det förefaller troligt, att domänmyndigheterna
vid handläggningen av ären -

det har letts av en strävan att reducera
egendomen till ett familjejordbruk och
först därpå ta upp frågan om försäljning.
Detta står i formell överensstämmelse
med 1945 års förordning, och det
finns förmodligen ingen anledning att
ifrågasätta, att myndigheterna skulle
ha handlagt ärendet felaktigt.

Däremot kan man fråga sig, om det
är motiverat att behålla familjejordbruket
som norm för försäljningar av kronoegendomar.
Det skulle enligt min mening
vara bättre förenligt med den allmänna
jordbrukspolitiken att vidga
normerna för domänstyrelsens försäljningar,
så att även tvåfamiljsjordbruk
kan säljas, så snart det är ekonomiskt
befogat.

Under åberopande av vad jag sålunda
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att framställa följande frågor till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet: 1.

Anser herr statsrådet, att stadgandet
i 5 § förordningen den 25 maj 1945
angående försäljning i vissa fall av kronoegendom
m. in. är väl förenligt med
de allmänna strävandena inom jordbrukspolitiken? 2.

Om så icke är fallet, avser herr
statsrådet att i vederbörlig ordning
framlägga förslag om ändring av stadgandet? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. hissande av flagga
för stat, som icke erkänts av den svenska
regeringen

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Sverige har, liksom de
flesta andra demokratiska länder, inte
officiellt erkänt Östtyskland .som stat.
Helt naturligt måste emellertid i olika
sammanhang kontakter och umgänge
upprätthållas mellan enskilda och organisationer
i vårt land och representan -

Fredagen den 1 april 1960 em.

Nr 11

ter för Östtyskland. Det gäller exempelvis
vid utställningar och idrottstävlingar,
som anordnas i vårt land med östtyskt
deltagande.

För oss och ur demokratisk synpunkt
är det givetvis ett angeläget önskemål,
att ett enat Tyskland skall kunna uppstå
på grundval av fria demokratiska
val. När nu Östtyskland infört egen
flagga, har mot denna bakgrund härmed
ett problem uppstått för arrangörer av
t. ex. idrottstävlingar, utställningar
m. m., där Östtyskland är representerat
tillsammans med av vårt land officiellt
erkända stater. Skall den östtyska flaggan
hissas när Östtyskland är representerat
i sådana sammanhang? Såvitt
mig är bekant, finns det inte preciserade
bestämmelser för hur man bör förfara
i detta avseende.

Det är inte min mening att här efterlysa
bindande direktiv från regeringens

sida. Man kan emellertid fråga sig, om
det bör ankomma på privata personer
att avgöra här berörda fråga. Det skulle
vara av värde om regeringen ville klargöra
sin syn på saken.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till hans excellens utrikesministern
rikta följande fråga:

Vill Eders Excellens redogöra för
regeringens syn på frågan om hur arrangörer
av idrottstävlingar, utställningar
och dylika evenemang skall förfara
i fråga om hissande av flagga för
stat, som inte erkänts av den svenska
regeringen, när representanter för ifrågavarande
stat deltager i evenemanget?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.24.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 1 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Barnavårdslag m. in.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om samhällets vård av barn och ungdom
(barnavårdslag) m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 december 1959 dagtecknad
proposition, nr 10/1960, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bi -

lagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om samhällets vård av barn och
ungdom (barnavårdslag); samt

2) lag angående ändring i lagen den
4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp.

Om propositionens huvudsakliga innehåll
anfördes följande:

I propositionen föreslås, att den nuvarande
barnavårdslagen av år 1924
skall ersättas med en ny lag i ämnet.

Enligt förslaget skall barnavården
liksom f. n. i första hand vara en kommunal
angelägenhet. I varje kommun
skall finnas en barnavårdsnämnd med
i princip samma ställning som enligt
gällande barnavårdslag.

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 em.

Barnavårdslag m. m.

Betydelsen av en allmänt förebyggande
verksamhet understrykes starkt i
förslaget. I enlighet med den utveckling
som ägt rum på detta område avses
att särskilda kommunala organ även
i fortsättningen skall kunna tillsättas
för att handlägga frågor rörande allmän
ungdomsvård.

I fråga om barnavårdsnämndens inre
organisation föreslås regler som nära
ansluter sig till socialhjälpslagens
bestämmelser om socialnämnd. Särskilda
föreskrifter ges i förslaget om utnyttjande
av juridisk sakkunskap i barnavårdsarbetet
samtidigt som nuvarande
rekommendation om inval av jurist
i barnavårdsnämnd bibehålies.

Proceduren i barnavårdsärenden har
i förslaget blivit föremål för en fylligare
och mer allmängiltig reglering än vad
som är fallet i gällande barnavårdslag.
Det främsta syftet med de föreslagna bestämmelserna
är att skapa bättre garantier
för att utredningen i sådana ärenden
blir fullständig och tillförlitlig. Särskilt
har eftersträvats att ytterligare tillgodose
rättsskyddet för de personer
som beröres av barnavårdsnämndernas
verksamhet.

Ramen för samhällets barnavård vidgas
enligt förslaget genom att den nuvarande
16-årsgränsen i fråga om skyddsuppfostran
och samhällsvård höjts till
18 år. I övrigt ansluter sig förslaget såvitt
gäller förutsättningarna för ingripanden
nära till gällande rätt. I terminologiskt
avseende föreslås den nyheten,
att beteckningen skyddsuppfostran
skall utbytas mot samhällsvård. När det
gäller ingripanden i de nuvarande
skyddsuppfostringsfallen, effektiviseras
verksamheten enligt förslaget genom att
de förebyggande åtgärderna byggs ut
och möjlighet öppnas till provisoriska
omhändertaganden under utredningstiden.
Vidare föreslås, att polismyndigheterna
skall få vidgade befogenheter att
ta kriminella eller eljest asociala ungdomar
i tillfälligt förvar.

Vad angår de omhändertagnas be -

handling innebär förslaget främst den
nyheten, att vård i enskilt hem skall
ha principiellt företräde framför anstaltsvård
oavsett anledningen till omhändertagandet.
I förslaget kommer till
uttryck vilka befogenheter barnavårdsorganen
har att vid behov begränsa de
omhändertagnas rörelsefrihet. Bestämmelserna
om de omhändertagnas behandling
har därjämte i hög grad förenklats.

Förslagets bestämmelser om upphörande
av samhällsvård ansluter sig i
sak tämligen nära till gällande rätt.
Även på detta område innebär förslaget
emellertid en stark förenkling av
lagregleringen genom att åtskilliga föreskrifter
som ansetts praktiskt betydelselösa
utmönstrats ur lagstiftningen.

I syfte att få till stånd en effektivare
förhandsprövning av tilltänkta fosterhem
föreslås, att barnavårdsnämndens
tillstånd alltid skall krävas för rätt att
mottaga fosterbarn. Frågan om att bereda
fosterbarnen ökat skydd mot skadliga
förflyttningar skall enligt förslaget
lösas på det sättet, att barnavårdsnämnderna
får befogenhet att förbjuda föräldrar
att återtaga sitt barn från fosterhem,
om det skulle vara till avsevärd
skada för barnet att skiljas från fosterhemmet.

Enligt förslaget blir vissa elevhem att
hänföra till barnavårdsanstalter och
alltså underkastade tillsyn av barnavårdsorganen.
I övrigt föreslås inte
några större förändringar av de nuvarande
bestämmelserna om barnavårdsanstalter.

Rätten att besluta om inskrivning av
elever vid ungdomsvårdsskolorna föreslås
skola överflyttas till socialstyrelsen
som centralmyndighet för skolorna. Reformen
äger samband med att staten
helt övertagit ansvaret för skolorna. I
fråga om elevernas behandling föreslås,
att begreppen utackordering och villkorlig
utskrivning skall slopas samt de
skilda vårdformerna i stället betecknas
som vård inom och vård utom skolan.

Fredagen den 1 april 1960 em.

Nr 11

Beträffande kommuns rätt till ersättning
av annan kommun eller staten för
vissa vårdkostnader ansluter sig förslaget
nära till gällande rätt. Inte heller i
fråga om enskildas ersättningsskyldighet
föreslås någon väsentlig omdaning
av gällande bestämmelser. Befogenheten
för barnavårdsnämnd att omhändertaga
underårigs egendom föreslås dock skola
utbytas mot en begränsad ersättningsrätt.

I avbidan på resultatet av utredningen
om administrativa frihetsberövanden
har de nuvarande reglerna om tvångsåtgärder
mot försumliga försörjare som
ett provisorium överflyttats till den föreslagna
nya lagen utan några större
ändringar.

Den nya barnavårdslagen föreslås
skola träda i kraft den 1 januari 1961.

Härjämte föreslås vissa ändringar i
socialhjälpslagen, vilka sammanhänger
med förslaget till ny barnavårdslag.

Det vid propositionen fogade, med 1)
betecknade lagförslaget var i nedan
intagna delar av följande lydelse:

24 §.

Har barnavårdsnämnden enligt 29
eller 30 § beslutat att någon skall omhändertagas
för samhällsvård eller utredning,
skall beslutet ofördröjligen på
sätt som stadgas i 23 § delgivas honom
själv, om han fyllt femton år, och hans
föräldrar. Den som delgives beslutet
skall samtidigt anmodas att skriftligen
förklara, huruvida han samtycker till
att det verkställes.

Lämnas icke av envar som enligt
första stycket skall erhålla del av beslutet
samtycke till verkställighet, skall beslutet
underställas länsstyrelsens prövning.
För sådant ändamål skall beslutet
jämte samtliga handlingar i ärendet
utan dröjsmål och senast inom tio dagar
från dagen för beslutet ingivas till länsstyrelsen.

27 §.

Föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden
må meddelas den un -

Barnavårdslag m. m.

derårige, hans föräldrar eller annan
fostrare. Sådan föreskrift kan gälla anlitande
av barnavårdsanstalt, behandling
för sjukdom eller annan kroppslig
eller själslig brist eller svaghet, sysselsättning,
arbetsanställning, vistelseort
eller bostad, förfogande över arbetsförtjänst
eller andra tillgångar eller förbud
att använda rusdrycker eller narkotiska
medel. Annan liknande föreskrift må
även meddelas.

På barnavårdsnämnd som meddelat
föreskrift ankommer att ändra eller upphäva
denna, när så är påkallat. Behörigheten
att ändra eller upphäva föreskrift
må dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd,
om denna samtycker.

Föreskrift upphör att gälla senast då
den underårige fyller tjugoett år.

30 §.

Föreligga sannolika skäl för att ingripande
med stöd av 25 § är påkallat,
må barnavårdsnämnden i avbidan på att
ärendet kan slutligt avgöras omhändertaga
den underårige för utredning, om
detta anses nödvändigt på grund av förefintliga
risker för den underåriges
hälsa eller utveckling eller för brottslig
eller annan skadlig verksamhet från
hans sida eller med hänsyn till att eljest
den fortsatta utredningen kan allvarligt
försvåras eller vidare åtgärder
hindras.

Omhändertagande för utredning må
bestå högst fyra veckor.

Beslut om sådant omhändertagande
förfaller, om den underårige häktas.

33 §.

Innebär underårigs uppträdande eller
levnadssätt fara för allmän ordning eller
säkerhet och föreligga sannolika
skäl för att ingripande med stöd av 25 §
är påkallat mot den underårige, äger polismyndighet
på lämpligt sätt taga honom
i förvar i avbidan på barnavårdsnämnds
beslut.

Då underårig sålunda tagits i förvar,
skall anmälan därom ofördröjligen göras
hos barnavårdsnämnden, som har

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 em.

Barnavårdslag m. m.

att skyndsamt besluta, om han skall omhändertagas
eller frigivas. I sistnämnda
fall må han enligt nämndens bestämmande
kvarhållas till dess han avhämtas
av föräldrarna eller annan fostrare.

50 §.

Om det skulle vara till avsevärd skada
för ett fosterbarn att skiljas från
fosterhemmet, äger barnavårdsnämnden
i den kommun, där fosterhemmet
finnes, för viss tid eller tills vidare förbjuda
föräldrarna eller annan som har
vårdnaden om barnet att taga det från
fosterhemmet.

Är förbud som avses i första stycket
av sannolika skäl påkallat men har erforderlig
utredning icke hunnit slutföras,
må nämnden meddela förbud att
gälla i avbidan på att ärendet kan slutligt
avgöras, dock högst fyra veckor.

55 §.

Med barnavårdsanstalt förstås i denna
lag sådan för vård och fostran av
barn och ungdom under aderton år avsedd
anstalt som ej är att hänföra till
sjukvårdsanstalt, till hem för psykiskt
efterblivna, blinda, döva eller vanföra
eller till sådant elevhem som står under
tillsyn av central skolmyndighet. Vad
i lagen stadgas om barnavårdsanstalt
äger ej tillämpning på ungdomsvårdsskola.

Särskilda former av barnavårdsanstalter
äro

a) barnhem av olika slag, såsom
spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem
och specialhem,

b) barnkolonier, vilka mottaga barn
för vistelse under begränsad del av
året,

c) barnstugor, vilka regelbundet mottaga
barn för begränsad del av dygnet,
såsom lekskolor, daghem och fritidshem,
samt

d) elevhem, vilka äro knutna till
skolor och ha till ändamål att underlätta
elevernas skolgång.

I samband med propositionen hade

utskottet behandlat vissa motioner,
nämligen

dels följande i anledning av propositionen
väckta motioner:

1) de likalydande motionerna I: 17 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 25 av herr
Hjalmarson m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 45
av herr Källqvist och 11:52 av herr
Hammar,

3) de likalydande motionerna 1:213
av fröken Mattson m. fl. och II: 252 av
fru Wallerius-Gunne m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 442
av herr Bengtson m. fl. och 11:561 av
herr Hedlund m. fl.,

5} de likalydande motionerna 1:443
av fru Gärde W ide mar m. fl. samt II: 566
av fröken Höjer och herr Rimmerfors,

6) de likalydande motionerna I: 444
av herr Larsson, Lars, m. fl., och II: 567
av herr Lundkvist i Eskilstuna in. fl.,

7) motionen II: 92 av herrar Nyberg
och Nelander,

8) motionen II: 253 av fru Sjöqvist
in. fl.,

9) motionen II: 548 av herr Braconier; dels

ock följande motioner:

10) de likalydande motionerna I: 6
av herr Lundström m. fl. och 11:9 av
herr Ohlin m. fl., om inrättande av ungdomsdomstolar,

11) de likalydande motionerna 1:15
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 23 av herr
Hjalmarson m. fl., om inrättande av
ungdomsdomstolar,

12) de likalydande motionerna I: 16
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 24 av herr
Hjalmarson in. fl., angående införande i
det svenska reaktionssystemet av kortvarigt
frihetsberövande.

I motionerna I: 6 och II: 9 hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära tillsättande
av en utredning rörande överflyttandet
av vissa av barnavårdsnämndernas uppgifter
i fråga om bekämpandet av ungdomsbrottsligheten
till särskilt organ
(ungdomsdomstolar, socialdomstolar).

Fredagen den 1 april 1960 em.

Nr 11

I motionerna 1:15 och 11:23 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om eu
allsidig och förutsättningslös utredning
beträffande frågan om att anförtro i
vart fall vissa tvångsingripanden mot
unga lagöverträdare åt särskilda ungdomsdomstolar.

I motionerna 1:16 och 11:24 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära att en htredning
skyndsamt tillsattes för att med
stöd även av erfarenheter från andra
länder allsidigt och förutsättningslöst
snarast utreda frågan om införandet i
det svenska reaktionssystemet av kortvarigt
frihetsberövande.

I motionerna 1:17 och 11:25 hade
hemställts

1) att riksdagen måtte antaga vid
propositionen fogat förslag till lag om
samhällets vård av barn och ungdom
med de ändringar dels att 50 § utginge,
dels att 11, 12, 16, 27, 30, 33, 36, 37, 80
och 88 §§ erhölle i motionerna föreslagen
lydelse;

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om skyndsam utredning
i syfte att öppna möjlighet för
allmän domstol att på framställning
från barnavårdsnämnd meddela förbud
mot skadlig fosterbarnsförflyttning.

I motionerna 1:45 och 11:52 samt
motionen 11:253 hade framställts yrkanden
av samma innebörd, nämligen
att bestämmelserna om tillsyn från barnavårdsmyndigheternas
sida över elevhem
som avses i 55 § d) måtte utgå.

I motionerna 1:213 och 11:252 hade
hemställts, att riksdagen måtte uttala
att av anslag för uppförande och drift
av mottagningsavdelningar (utredningshem)
statsbidrag måtte kunna utgå till
kommuner, där särskilt behov av sådana
avdelningar förelåge.

(Kungl. Maj:Is förslag)

Innan barnavårdsnämnden avgör
ärende som rör enskild person, skall

Barnavårdslag m. m.

I motionerna I: 442 och II: 561 hade
hemställts,

dels att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 10 måtte antaga den
föreslagna barnavårdslagen med de
ändringarna, att

1) 7 § första stycket erhölle i motionerna
angiven lydelse; 2) för sådan
behandling, som avsåges i 29 § infördes
beteckningen samhällsfostran, och 3)
30 § andra stycket erhölle i motionerna
angiven lydelse,

dels ock att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till de ändringar
i lagförslaget som föranleddes av vad
ovan under 2) hemställts.

I motionerna I: 443 och II: 566 hade
hemställts, att riksdagen måtte vidtaga
i motionen föreslagna ändringar i det
i Kungl. Maj:ts proposition nr 10 framlagda
förslaget till ny barnavårdslag,
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
för ändringarna erforderlig lagtext.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen, med förklaring att
förevarande proposition, nr 10, icke
kunnat helt bifallas samt med avslag å

1) motionerna I: 17 och II: 25, såvitt
däri hemställts om ändringar i förslaget
till lag om samhällets vård av barn och
ungdom (barnavårdslag),

2) motionerna 1:45 och 11:52,

3) motionerna 1:442 och 11:561,

4) motionerna I: 443 och II: 566,

5) motionerna 1:444 och 11:567,

6) motionen 11:92,

7) motionen II: 253 samt

8) motionen II: 548,
måtte för sin del antaga

I) det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om samhällets
vård av barn och ungdom (barnavårdslag)
med den ändringen att 19 § erhölle
nedan angivna, såsom utskottets förslag
betecknade lydelse:

(Utskottets förslag)

Innan barnavårdsnämnden avgör
ärende, skall den ärendet rör under -

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 em.

Barnavårdslag m. m.

(Kungl. Maj:ts förslag)
tillfälle beredas honom att yttra sig,
såvida icke sådant yttrande befinnes
uppenbart obehövligt eller ärendet kräver
så snabbt avgörande att yttrande
icke kan avvaktas.

(Utskottets förslag)

rättas om vad som framkommit vid utredningen
samt tillfälle beredas honom
att yttra sig däröver, såvida icke sådant
yttrande befinnes uppenbart obehövligt
eller ärendet kräver så snabbt
avgörande att yttrande icke kan avvaktas.

sådant förhör.

Begär den

Den ärendet----------äga betydelse.

Är fråga---------gälla föräldrarna.

II) det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring
i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om
socialhjälp;

B. att riksdagen som sin mening ville
giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
yttrat i anledning av motionerna
I: 213 och II: 252;

C. att motionerna I: 6 och II: 9 samt
I: 15 och II: 23 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

D. att motionerna I: 16 och II: 24 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; E.

att motionerna 1:17 och II: 25, såvitt
däri hemställts om utredning angående
möjlighet för domstol att meddela
förbud mot skadlig fosterbarnsförflyttning,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Vid A i utskottets hemställan beträffande
förslaget till lag om samhällets
vård av barn och ungdom (barnavårdstag).
Till 24 §

Av herr Sunne, fru Hamrin-Thorell,
herr Jacobsson i Tobo och fröken Höjer,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, i anledning av yrkande
i motionerna 1:443 och 11:566,
måtte för sin del besluta sådana ändringar
i 22, 24 och 80 §§ förslaget till
lag om samhällets vård av barn och
ungdom (barnavårdslag), att stadgandena
finge i reservationen angiven lydelse,
beträffande 24 § innebärande
följande:

24 §.

Har barnavårdsnämnden enligt 29
eller 30 § beslutat att någon skall omhändertagas
för samhällsvård eller utredning
eller har nämnden enligt 50 §
meddelat förbud att taga fosterbarn
från fosterhemmet, skall beslutet ofördröjligen
på sätt som stadgas i 23 §
delgivas den underårige, om han fyllt
femton år, och hans föräldrar.

Den som enligt första stycket får del
av beslut angående omhändertagande
skall samtidigt anmodas att skriftligen
förklara, huruvida han samtycker till
att det verkställes. Lämnar icke envar
som enligt första stycket skall erhålla
del av beslutet sådant samtycke, skall
beslutet underställas länsstyrelsens
prövning.

Förbud att taga fosterbarn från fosterhemmet
skall städse underställas
länsstyrelsens prövning.

Beslut som skall underställas länsstyrelsens
prövning skall jämte samtliga
handlingar i ärendet utan dröjsmål och
senast inom tio dagar från dagen för
beslutet ingivas till länsstyrelsen.

Till 27 §.

Av herr Birke och fru WalleriusGunne,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med bifall till
yrkande i motionerna I: 17 och II: 25,
måtte för sin del besluta att 27 § förslaget
till lag om samhällets vård av barn
och ungdom (barnavårdslag) skulle erhålla
följande lydelse:

Fredagen den 1 april 1960 em.

Nr 11

27 §.

Föreskrift rörande underårig^ levnadsförhållanden
må meddelas den underårige,
hans föräldrar eller annan fostrare.
Sådan föreskrift kan gälla anlitande
av barnavårdsanstalt, behandling
för sjukdom eller annan kroppslig eller
själslig brist eller svaghet, sysselsättning,
arbetsanställning, vistelseort eller
bostad, inskränkning i förfogandet över
arbetsförtjänst eller andra tillgångar,
tid och sätt för fullgörande av skadeståndsskyldighet
eller förbud att använda
rusdrycker eller narkotiska medel.
Annan liknande föreskrift må även
meddelas.

På barnavårdsnämnd---denna

samtycker.

Föreskrift upphör —--tjugoett år.

Till 30 §.

1) Av herr Birke och fru WalleriusGunne,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med bifall till
yrkande i motionerna 1:17 och 11:25,
måtte för sin del besluta att 30, 36 och
37 §§ förslaget till lag om samhällets
vård av barn och ungdom (barnavårdslag)
skulle erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, i fråga om 30 §
innebärande följande:

30 §.

Föreligga sannolika skäl för att ingripande
med stöd av 25 § a) är påkallat,
må barnavårdsnämnden i avbidan
på att ärendet kan slutligt avgöras omhändertaga
den underårige för utredning,
om detta anses nödvändigt på
grund av förefintliga risker för den underåriges
hälsa eller utveckling.

Omhändertagande för---— fyra

veckor;

2) av fru Svenson och herr Wahrendorff,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med bifall till
yrkande i motionerna I: 442 och II: 561,
måtte för sin del besluta att 30 § förslaget
till lag om samhällets vård av
barn och ungdom (barnavårdslag) skulle
erhålla följande lydelse:

Barnavårdslag'' m. m.

30 §.

Föreligga sannolika---åtgärder

hindras.

Omhändertagande för utredning må
bestå högst två veckor. Efter ny prövning
må, om utredningen i ärendet möter
särskilda svårigheter, nämnda tid
förlängas, dock högst med ytterligare
två veckor.

Beslut om---underårige häktas.

Till 33 §.

Av herr Birke och fru WalleriusGunnc,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, i anledning
av yrkande i motionerna I: 17 och
II: 25, måtte för sin del besluta sådan
ändring i 33 § förslaget till lag om samhällets
vård av barn och ungdom (barnavårdslag),
att stadgandet finge följande
lydelse:

33 §.

Innebär underårigs — — — barnavårdsnämnds
beslut.

Då underårig-----annan fostrare.

Har ej barnavårdsnämnden inom fém
dagar från det den underårige tagits i
förvar beslutat att han skall omhändertagas,
skall han omedelbart frigivas.

Till 50 §.

Av herr Birke och fru WalleriusGunne,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med bifall till
yrkande i motionerna 1:17 och 11:25,
måtte för sin del besluta sådan ändring
i förslaget till lag om samhällets vård
av barn och ungdom (barnavårdslag),
att 50 § utginge samt att 11, 12, 16, 80
och 88 § § finge i denna reservation angiven
lydelse.

Utan anknytning till visst stadgande.

Av fru Svenson och herr Wahrendorff,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, i anledning
av yrkande i motionerna 1:442 och
11:561, måtte hos Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till sådana ändringar
i den föreslagna lagen om samhällets
vård av barn och ungdom (barnavårdslag),
att för slutligt omhändertagande

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 em.

Barnavårdslag m. m.

av anledning som avsåges i 25 § b) i
lagförslaget infördes beteckningen samhällsfostran
samt att beteckningen samhällsvård
förbehölles övriga former av
omhändertagande jämlikt 29 och 31 §§
i lagförslaget.

Vid C i utskottets hemställan

Av herrar Sunne och Birke, fru Hamrin-Thorell,
herr Jacobsson i Tobo, fröken
Höjer och fru Wallerius-Gunne,
vilka ansett att utskottet bort under C)
hemställa, att riksdagen, i anledning av
motionerna I: 6 och II: 9 samt I: 15
och 11:23, ville hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning efter i denna reservation
angivna riktlinjer angående
inrättande av ungdomsdomstolar.

Vid D i utskottets hemställan

Av herr Birke och fru WalleriusGunne,
vilka ansett att utskottet bort
under D) hemställa, att riksdagen, i
anledning av motionerna I: 16 och
11:24, ville hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning angående införande i reaktionssystemet
av kortvarigt frihetsberövande.

Vid E i utskottets hemställan

Av herr Birke och fru WalleriusGunne,
vilka ansett att utskottet bort
under E) hemställa, att riksdagen, med
bifall till yrkande i motionerna I: 17
och 11:25, ville hos Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning angående
möjlighet för domstol att på framställning
från barnavårdsnämnd meddela
förbud mot skadlig fosterbarnsförflyttning,
m. m.

Vidare hade ett särskilt yttrande avgivits
av fru Svenson och herr Wahrendorff.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fru WALLERIUS-GUNNE (h):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
kan utläsa ur utlåtandet har den
fråga vi nu skall behandla en lång förhistoria.
Vår hittills gällande barna -

vårdslag har länge ansetts behöva en
översyn, och arbetet härmed har pågått
praktiskt taget under hela 1950-talet.
Det förslag till ny barnavårdslag som år
1956 lades fram av barnavårdskommittén
har efter remissbehandling bearbetats
av experter inom socialdepartementet.
Resultatet har behandlats av lagrådet
och efter vissa ändringar lagts fram
för riksdagen vid detta års början. Propositionen
hade aviserats sedan lång tid
tillbaka. Men man har råd att dröja rätt
länge, när det gäller att få fram ett gott
förslag.

Att förslaget till ny barnavårdslag
ännu i höstas inte kommit på riksdagens
bord sammanhängde med den
långa granskningstiden hos lagrådet.
När lagrådets yttrande kom, visade det
sig i första hand innebära ett avstyrkande,
i andra hand vissa ändringsförslag.
Skälen för avstyrkandet refereras
i utskottsutlåtandet på s. 40 och 41 och
kan kort sammanfattas i dels en rekommendation
att avvakta resultatet av utredningen
om administrativa frihetsberövanden
och förslaget om det allmänna
påfölj dSsystemet, dels en kritik av att
barnavårdsnämnderna ges ökade befogenheter
utan att deras kvalifikationer
ökas. Statsrådet har hyst respekt för
dessa synpunkter — vilket framgår i
olika sammanhang i propositionen —
men funnit skälen för en lagstiftning i
enlighet med förslaget vara starkare.

Inom högerpartiet har vi inte haft
anledning att motsätta oss ett genomförande
av förslaget enligt statsrådets
uppfattning på denna punkt. Vi har funnit
det riktigt att förslaget framlagts.
Det har obestridliga förtjänster, och
även om man, som jag sade inledningsvis,
har råd att vänta länge på ett bra
förslag, har man kanske inte råd att
vänta hur länge som helst.

Mot bakgrunden av det material som
förelåg för bearbetning måste det lagförslag
vi nu behandlar framstå som
resultatet av ett mycket gott arbete, värt
ett uppriktigt erkännande. Åtskilligt i

Fredagen den 1 april 1960 em.

Nr 11

propositionens motivering hade jag velat
ta upp som exempel härvidlag, men
jag får i stället övergå till att behandla
först de fyra punkter, där vi från vårt
håll anmält avvikande mening i förhållande
till själva lagförslaget, och därefter
de två utredningsyrkanden om
ungdomsdomstolar och kortvarigt frihetsberövande
som lagts fram i motioner
vid riksdagens början utan formell
anknytning till barnavårdslagen men
givetvis inte utan samband i sak.

27 § innehåller en utveckling av vad
som menas med den i en föregående paragraf
angivna förebyggande åtgärden
»föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden».
I kommentaren till lagförslaget
menar statsrådet att föreskrift
om förfogande över arbetsförtjänst även
kan innesluta en bestämmelse om tid
och sätt för fullgörande av ådömd skadeståndsskyldighet,
men statsrådet har
ansett att en uttrycklig föreskrift härom
inte riktigt hör hemma i barnavårdslagstiftningen.
Från vår sida har vi tyckt
att den i motiveringen redovisade avsikten
bort klädas i ord. Det är säkert
en stor hjälp till inre rehabilitering och
till självaktning att kunna göra rätt för
sig i den omfattning som samhället genom
domstolen anser att detta bör kunna
ske, och det måste vara ett stöd för
barnavårdsnämnden att lagen uttryckligen
anvisar den möjligheten bland föreskrifterna
rörande levnadsförhållandena.
Det är detta vi föreslår i den reservation
som avser 27 §.

Som en bakgrund till vår reservation
angående 30 § vill jag först hänvisa till
25 § i lagförslaget. I den sammanfattas
de fall där ingripande i någon form bör
ske genom barnavårdsnämnden. Ett ingripande
kan ske enligt 26 §, d. v. s.
med en eller flera förebyggande åtgärder.
Ingripande kan vidare — om dessa
åtgärder bedöms som gagnlösa — ske
enligt 29 §, d. v. s. omhändertagande
för samhällsvård, och slutligen kan ingripande
ske genom omhändertagande
för utredning enligt 30 §, som vi nu närmast
diskuterar.

Barnavårdslag in. m.

När det gäller omhändertagande för
utredning av de fall som åsyftas under
a) i 25 § föreligger inga betänkligheter
från vår sida — även om det ju är fråga
om ett slags tvångsingripande. Vi måste
acceptera rätten till omhändertagande
för utredning i dessa fall, eftersom det
rör sig om vårdfall och någon konflikt
mellan den unge och samhället inte föreligger
i samma mening som i de fall,
där den unge gjort sig skyldig till ett
sådant asocialt eller kriminellt beteende
som avses i 25 § b). Här föreslås alltså
att man i utredningssyfte skall omhänderta
dessa asociala eller kriminella
ungdomar — i mer eller mindre rymningssäkra
anstalter och under bevakning.
Redan de i 26 § upptagna åtgärderna
ger stora möjligheter att tillrättaföra
och i varje fall att utreda, och om
fallet är moget för någon form av omhändertagande
lär bilden vara ganska
klar. Det kan bli fråga om antingen social
omvårdnad eller kriminalvård.

Ett omhändertagande för utredning i
rymningssäkra anstalter och under effektiv
bevakning är ett ingrepp. Det
säger sig självt att utredningsfÖrvaringen
kan utmynna i ett frisläppande — ett
indirekt erkännande av att frihetsberövandet
varit obefogat. Därtill kommer
risken för att den unges rättssäkerhet
kan äventyras genom ingripande av ett
organ av administrativ typ. Detta accentueras
genom ordförandens möjlighet att
ensam träffa preliminära beslut.

Jag förstår att statsrådet fru Lindström
har fäst stora förhoppningar vid
denna möjlighet för samhället att ingripa
effektivt. Det är detta vi alla vill,
och om vi här i fråga om institutet
omhändertagande för utredning haft en
från propositionen avvikande mening
i fråga om formen, beror det på att vi
inte har ansett att just barnavårdsnämnden
bör handlägga sådana former av
tvångsingripanden, när de till slut blir
nödvändiga. Denna tankegång skall jag
återkomma till i ett senare avsnitt.

Beträffande 30 § har vi alltså velat ha
den ändringen alt barnavårdsnämndens

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 em.

Barnavårdslag m. m.

rätt att omhänderta för utredning endast
skall avse fallen enligt 25 § a).

Jag går så över till vår reservation
till 33 §. Denna paragraf ger polismyndigheten
rätt att under angivna förutsättningar
ta den underårige i förvar i
avbidan på barnavårdsnämndens beslut.
Anmälan skall då genast göras till barnavårdsnämnden
som skall skyndsamt
besluta, om han skall omhändertas eller
friges. Förslaget innehåller ingen maximering
av denna förvaringstid. Å ena
sidan kan man kanske våga förutsätta
att ett sådant tagande i förvar normalt
inte skall behöva bestå mer än i ett par
dagar. Det kan å andra sidan visst tänkas
att barnavårdsnämndens handläggning
av olika skäl skulle kunna fördröjas,
om inte en maximitid vore lagstadgad.
Vi har trott oss i rättssäkerhetens
intresse böra vidhålla kravet på
införandet av en maximitid på fem dagar,
vilket överensstämmer med vad som
under remissbehandlingen förordats av
utredningen om administrativa frihetsberövanden.

Vår nästa reservation berör en fråga,
som under den långa tiden av förberedelsearbetet
tilldragit sig ett enormt intresse.
Det är frågan om förbud mot
skadliga fosterbarnsförflyttningar. Statsrådet
fru Lindström har ägnat denna
fråga en ingående analys. Den återfinns
i huvudsak på sidorna 85—87 i utskottsutlåtandet.
Vad statsrådet där uttalar
om den bedömning som bör ligga till
grund för avgöranden i fråga om skadliga
fosterbarnsförflyttningar instämmer
vi helhjärtat i. Vi menar emellertid
att handläggningen av frågan om förbud
inte bör ligga inom ramen för barnavårdslagstiftningen.
Våra synpunkter
kan i korthet sammanfattas så: Institutet
förbud mot skadliga fosterbarnsförflyttningar
bör i enlighet med intentionerna
i propositionen införas, men
det definitiva avgörandet bör förläggas
till allmän domstol. Häri överensstämmer
våra synpunkter med lagrådets,
men det är att märka att vi för vår del

ansett att barnavårdsnämnden bör ha
rätten att interimistiskt meddela sådant
förbud.

Lagrådet har med rätt utförlig motivering,
som refereras på sidan 88 i utlåtandet,
förordat att denna paragraf
skall utgå i avvaktan på lagstiftning om
domstolsmässig handläggning av dessa
ärenden. Statsrådet hyser förståelse för
lagrådets betänkligheter men vill ändå
bibehålla stadgandet. Vi konstaterar
med tillfredsställelse att statsrådet inte
därmed betraktar denna omstridda och
komplicerade fråga som slutgiltigt löst.
Det gör inte vi heller och det är därför
vi har reserverat oss för att 50 § skall
utgå.

Den reservation som återfinnes vid E
i utskottets hemställan har omedelbar
anslutning till det föregående yrkandet.
Den begär skyndsam utredning angående
möjlighet för domstol att på framställning
av barnavårdsnämnden meddela
förbud mot skadliga fosterbarnsförflyttningar.

Därmed, herr talman, har jag behandlat
våra reservationer i anslutning till
förslaget om ny barnavårdslag. Det återstår
för mig att anföra några synpunkter
till de två reservationerna vid utskottets
hemställan under punkterna C
och D.

Tillsammans med representanter för
folkpartiet har herr Birke och jag reserverat
oss för en utredning om ungdomsdomstolar.

Som statsrådet fru Lindström i olika
sammanhang understryker framstår förslaget
till barnavårdslag i vissa delar
som ett provisorium, framför allt i fråga
om proceduren för samhälleliga ingripanden.
Resonemanget på den punkten
framträder särskilt starkt i avsnittet
om obligatorisk juristmedverkan. Jag
tror att jag skulle överskrida gränsen
för kammarens tålamod, om jag skulle
gå in på detta särskilda, i och för sig
intressanta spörsmål. Men för sammanhangets
skull är det endast nödvändigt
att konstatera, att vi med den inställ -

Nr 11

Fredagen den 1

ning vi har till barnavårdsnämndens
funktion inte är beredda att acceptera
tanken på obligatorisk juristmedverkan.
Det sammanhänger med att vi tänker
oss möjligheten av ett annat organ för
tvångsingripanden, nämligen ungdomsdomstolar.
Jag vill i detta sammanhangerinra
om att lagrådet framhållit att lösningar
förtjänar övervägas, som inte
hittills blivit närmare utredda, exempelvis
att hänskjuta vissa frågor till ett
organ med större judiciell kompetens.

Vi anser det mindre lämpligt att en
sådan samhällsreaktion som ett tvångsingripande
skall uppdras åt barnavårdsnämnden,
åtminstone i det stora flertalet
fall. Barnavårdsnämnden borde inte i
allmänhetens ögon framstå som ett dömande
organ. Om barnavårdsnämnderna
kunde frikopplas från dylika tvångsingripanden
mot ungdom med asocialt
eller kriminellt beteende finns det all
anledning att antaga att deras verksamhet
både på det rådgivande, utredande,
övervakande, hjälpande och förebyggande
planet skulle bli betydligt mera omfattande
och effektiv. Barnavårdsnämnderna
skulle därigenom kunna bättre
fylla den vårdande och stödjande funktion
som vi anser vara deras primära
och väsentliga uppgift.

Det är fråga om ett berövande av friheten
för ungdom med asocialt eller
kriminellt beteende. Detta skall kunna
beslutas och verkställas av ett administrativt
organ, och rätten att provisoriskt
besluta i brådskande fall är delegerad
till nämndens ordförande. Sådan
är innebörden i det nya lagförslaget.
Besvärsriitt föreligger visserligen
hos länsstyrelsen, men med hänsyn till
bevisningens färskhet, tiden för avgörandet,
kostnaderna m. in. skulle det
vara fördelaktigt, om den juridiska
prövningen kunde ske i första instans.
Härtill kommer också att själva förfarandet
vid handläggning av ärenden inför
domstol medger en starkare garanti
för att frågan blir grundligt utredd
även med hänsyn till åtgärden. Den en0
—Andra kammarens protokoll 1960. Nr

april 19G0 em.

Barnavårdslag m. m.

skildes rättssäkerhet skulle med andra
ord bli bättre tillgodosedd vid ett domstolsförfarande.

Ett organ av den typ som föresvävat
motionärerna skulle kunna tänkas
förfoga över ett ganska brett register av
såväl vårdande som uppfostrande och
disciplinära behandlingsmetoder. Ingenting
utesluter att en ungdomsdomstol
skulle kunna välja mellan sociala och
straffrättsliga rehabiliteringsmedel.
Brott Kan vara ett tecken på underliggande
personliga eller sociala svårigheter
men det kan också dyka upp hos
i och för sig frisk och godartad ungdom,
som utslag av okynne, trots, obetänksamhet
och spänningslystnad. Då kan
det vara värdefullt med möjlighet att
utdöma skadestånd, böter, kortvarigt
frihetsberövande eller liknande repressiva
åtgärder. Efterräkningar av denna
typ kan många gånger vara bättre ägnade
att tillrättaföra vilsekommen ungdom
än de medel som står barnavårdsnämnden
till buds.

Det är emellertid en mångfald problem
som måste belysas vid en utredning
härom. Jag inskränker mig till att
hänvisa till vad som anföres i den av
herr Sunne m. fl. avgivna reservationen
och ber att få yrka bifall till densamma.

Slutligen vill jag säga några ord i anledning
av reservationen av herr Birke
och mig vid punkt D i utskottets hemställan.

Frågan om korttidsbehandling och
korttidsförvaring har livligt diskuterats
på senare tid. Det är ingen överdrift att
påstå att tanken på sådana åtgärder
vuxit sig allt starkare. Flera exempel
härpå skulle kunna återges. Jag nöjer
mig med att erinra om strafflagberedningens
förslag om korttidsbehandling i
tillsynsanstalt och vidare om att det
vid riksdagens behandling av första lagutskottets
utlåtande nr 25 i fjol fanns
en stark opinion, majoriteten i andra
kammaren, som stödde förslaget att möjligheten
att taga i förvar i samband med
villkorlig dom skulle utsträckas till 15—
11

Nr 11

Fredagen den 1

Barnavårdslag m. m.

17-åringar. Jag vill i detta sammanhang
också påminna om den korttidsbehandling
inom socialvården som försöksvis
upptagits vid Hammargården. Det förefaller
ganska logiskt att man även inom
kriminalvården undersöker möjligheterna
att komplettera åtgärderna med en
reaktion av denna typ.

Det kanske bör understrykas vad vi
från vårt håll betonat att när det gäller
ungdomar med starkt onormal personlighetsutrustning
eller mycket otillfredsställande
uppväxtförhållanden är
det naturligt att söka rehabilitera dessa
inom barnavårdslagens ram, i sista hand
genom vård på ungdomsvårdsskola eller
på de specialanstalter som har samband
med detta vårdområde. Men när
det gäller unga med någorlunda normal
uppväxt och utrustning tror vi de
gagnas bäst av ett tillrättaförande inom
kriminalvården, även om de inte fyllt
18 år. När det gäller dessa normala ungdomar
är åtgärdens kanske viktigaste
funktion den att slå fast grundläggande
normer för sammanlevnaden. Det syftet
betraktar jag som främmande för valet
av åtgärd inom socialvården. Är brottet
sådant, att böter och villkorlig dom, var
för sig eller tillhopa, framstår som en
alltför ringa påföljd, kan frihetsberövande
under kortare tid vara motiverat,
främst för att bryta den brottsliga aktiviteten
och förmå den brottslige att besinna
sig och inse allvaret i sin situation.
Ett sådant frihetsberövande bör
vid behov kunna kombineras med eftervård.

Vi har ansett att en utredning om ett
sådant kortvarigt frihetsberövande borde
komma till stånd. En mängd frågor
måste därvid omsorgsfullt övervägas.
Det gäller åldern, tidrymden, metoderna
för den behandling som kan tänkas
lämplig i samband med förvaringen, och
det gäller eftertillsynen.

Herr talman! Härmed har jag redovisat
de punkter, där vår mening avvikit
från utskottsmajoritetens, och jag slutar

april 19G0 em.

med att yrka bifall till de reservationer
som avgivits av herr Birke och mig.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Jag ber först att få instämma
med fru Wallerius-Gunne i hennes
generella omdöme om det framlagda
förslaget till ny barnavårdslag, att det
innebär ett steg framåt.

Vid behandlingen av förslaget till ny
barnavårdslag har inställningen inom
andra lagutskottet i stort sett varit positiv.
Intet avslagsyrkande på förslaget
har förekommit men väl förslag till vissa
förändringar samt utredningsyrkanden.
Dessa förslag är nu framförda i reservationer
till utskottsutlåtandet.

I en reservation vid punkten A i utskottets
hemställan har herr Sunne m. fl.
yrkat på vissa ändringar i 24 § med
följdändringar i 22 och 80 §§ i det föreliggande
lagförslaget jämte viss ändring
i utskottets motivering i anslutning till
de föreslagna ändringarna i lagtexten.
Reservanterna motsätter sig inte den i
propositionen föreslagna rätten för barnavårdsnämnd
att enligt 50 § förbjuda
föräldrar eller annan som har vårdnaden
om barnet att taga det från fosterhemmet
men anser att ett sådant beslut
alltid bör underställas länsstyrelsens
prövning. I reservationen påpekas bl. a.
att enligt reservanternas mening ett underställningsförfarande
skulle ge bättre
garantier än det föreslagna besvärsförfarandet
för att frågor av detta slag kommer
att avgöras med beaktande av föräldrarnas
legala vårdnadsrätt. Bl. a. kan
det antagas att vårdnadshavarna med
den föreslagna lösningen ofta på grund
av bristande företagsamhet skulle underlåta
att anföra besvär inom rätt tid,
vilket skulle leda till att frågan om förbud
över huvud taget inte skulle prövas
av ett kvalificerat juridiskt organ.

Med vad jag nu sagt vill jag yrka bifall
till den reservation som finns fogad
till punkten A i utskottets hemställan
av herr Sunne m. fl.

Fredagen den 1 april 1960 em.

Nr 11

Vidare har i en reservation till punkten
C i utskottets hemställan av herr
Sunne m. fl. yrkats på att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning
efter i motiveringen angivna
riktlinjer angående inrättande av ungdomsdomstolar.
I denna reservation
framhålles bl. a., att den del av barnavårdsnämndernas
verksamhet, som är av
intresse från rättssäkerhetssynpunkt, är
främst deras prövning av frågan, huruvida
de sociala indikationerna för ingripande
är för handen, alltså om det föreligger
annat förhållande som avses i
25 § lagförslaget än brottslig gärning.
Av särskild vikt är härvidlag ärenden,
där nämnden överväger att skilja barn
från dess fostrare. Vidare kan nämnas
frågor om förbud att skilja barn från
fosterhem. Beslut om att skilja barn från
dess fostrare skall enligt propositionen
i huvudsaklig anslutning till gällande
ordning underställas länsstyrelsens
prövning, så vida inte den underårige,
om han fyllt 15 år, och hans föräldrar
skriftligen samtycker till att beslutet
verkställes. Det kan emellertid, även om
denna ordning inte i och för sig ger anledning
till allvarligare anmärkningar
från rättssäkerhetssynpunkt, ifrågasättas,
om det inte skulle vara möjligt att
finna former för prövning av dessa frågor
redan i första instans hos ett juridiskt
mera kvalificerat organ. Reservanterna
tänker härvid på särskilda ungdomsdomstolar.
De i propositionen föreslagna
bestämmelserna godtages av reservanterna
som ett provisorium.

Handläggningen inför en ungdomsdomstol
av frågan om omhändertagande
skulle innebära bestämda fördelar ur
rättssäkerhetssynpunkt jämfört med
den i propositionen föreslagna och av
utskottet tillstyrkta ordningen. Vi reservanter
anser det synnerligen viktigt att
rättssäkerhetsgarantierna förlägges till
första instans, medan de enligt det i
propositionen föreslagna förfarandet till
väsentlig del skulle ligga i länsstyrelsens
underställningsprövning. Den ju -

Barnavårdslag m. m.

ridiskt mera kvalificerade prövningen
skulle på detta sätt göras snabbare. Det
framhålles vidare i reservationen, att
det är av stor betydelse, att den muntliga
bevisningen inte är för gammal och
att dessutom proceduren bör göras så
skonsam som möjligt för den underårige
och hans föräldrar. Man måste
dessutom räkna med att en ungdomsdomstol
skulle löpa mindre risk än en
barnavårdsnämnd att komma under inflytande
av den lokala opinionen.

Det skulle för övrigt vara en lämplig
lösning även ur den synpunkten, att
man därigenom skulle slippa ifrån vissa
kompetensbrister mellan domstolar
och barnavårdsorgan. Även i övrigt
skulle man få en lämplig lösning av frågorna
om samordning mellan domstolarnas
och barnavårdsorganens verksamhet.

En sådan ordning förutsätter, att den
prövande myndigheten har sakkunskap
både på det juridiska och på det sociala
området. Barnavårdsnämnderna kan
sålunda inte komma i fråga, om de inte
får en annan sammansättning än som
föreslagits i propositionen. Inte heller
ett organ av typen administrativ domstol
torde lämpa sig väl för prövning av
skuldfrågor. Lämpligast torde även ur
nu berörda synpunkter vara att inrätta
särskilda ungdomsdomstolar. Finge
ungdomsdomstolarna lämplig sammansättning
skulle de vara väl skickade inte
bara att pröva skuldfrågor utan också
att vid val av åtgärder beakta både hänsyn
till den allmänna laglydnaden och
behovet av tillrättaförande åtgärder i
det enskilda fallet.

Reservanterna framhåller vidare att
utöver de ingripanden som regleras i
barnavårdslagen, såsom omhändertagande
och olika slag av förebyggande
åtgärder, skulle en ungdomsdomstol till
skillnad från en barnavårdsnämnd kunna
tillämpa alla påföljder som kan komma
i fråga jämlikt strafflagstiftningen
och dessutom ådöma skadestånd. Såsom
tänkbara påföljder må framhållas böter,.

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 em.

Barnavårdslag m. m.

villkorlig dom förenad med föreskrift
om skadeståndsbetalning, vidare villkorlig
dom kombinerad med ovillkorligt
bötesstraff och slutligen sådana särskilda
straff som kan komma att införas.

Många problem är emellertid förknippade
med frågan om ungdomsdomstolar
eller, om vi vill kalla dem så, socialdomstolar.
Det gäller domstolarnas
verkningsområde, sammansättning och
förfarandet vid domstolarna. Gränsdragningen
mot de allmänna domstolarna
och barnavårdsorganen måste
övervägas. För sådana frågor erfordras
en utredning, som kan bedrivas så, att
förslag i ämnet kan prövas tillsammans
med förslaget om administrativa frihetsberövanden.

Herr talman! Jag ber med vad jag anfört
att få yrka bifall till reservationen
vid punkten C av herr Sunne m. fl.

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! När vi nu står i begrepp
att anta en ny barnavårdslag
tycks det råda allmän enighet om att
det behövs en tämligen genomgripande
reform. Samhällsutvecklingen har medfört
radikalt ändrade förhållanden inte
minst för barn och ungdom. Vi får dagligen
påminnelser om att problemen på
detta område blivit inte bara mera omfattande
utan också av mera skiftande
natur. Det har inte lyckats att i det
materiella välståndets samhälle eliminera
missförhållanden och asocialitet, som
man kanske en gång trodde var utslag
av den materiella knapphetens samhälle.
Dess värre kan man snarare tala
om samtidighet mellan å ena sidan en
stegrad materiell standard och å andra
sidan en ökning av vissa ungdomsproblem.
Det ställs i dag större krav på
fostrare av skilda slag — först och
främst på föräldrar och lärare m. fl. —
men också samhällets organ måste givetvis
anpassas till dessa nya förhållanden.

Det är inte tu tal om att den nya

barnavårdslagen inte är motiverad. Det
ligger också ett mycket omfattande, för
att inte säga respektingivande utredningsarbete
och en ingående remissbehandling
bakom det förslag, som i dag
finns på riksdagens bord. När man ändå
känner någon tvekan i vissa avseenden
inför detta lagförslag beror det på
att man gärna skulle ha sett, att några
av de näraliggande områdena varit bättre
klarlagda. Jag syftar främst på strafflagberedningens
arbete och utredningen
om administrativa frihetsberövanden.
Barnavården skall i betydande utsträckning
kunna träda i kriminalvårdens
ställe, och härvidlag spelar givetvis
strafflagens utformning en viss roll.
Gränsdragningen mellan kriminalvården
och barnavården är ju ännu oklar.
Barnavårdsnämnden tillerkännes också
betydande befogenhet att omhänderta
ungdom såväl på grund av kriminalitet
som av annan anledning. Det skulle
vara av värde att få ta ställning till
denna fråga i ljuset av förslag från utredningen
angående de administrativa
frihetsberövandena.

Jag har velat anföra dessa synpunkter
för att framhålla, att vi bör vara beredda
att — kanske inom en ganska
nära framtid — ompröva vissa avsnitt
av vad vi i dag går att besluta för att
därigenom få samstämmighet över ett
vidare fält.

Jag vill också understryka, att hur
värdefull denna reform än är, blir resultatet
i mycket stor utsträckning beroende
av vilka resurser som ställs till
förfogande. Det behövs både anstalter
och personal. Det finns också anledning
för både staten och kommunerna att
uppmärksamma, att anslag till fosterhem
och liknande har sin givna betydelse
i detta sammanhang. Om vi inte
får tillräckliga resurser härvidlag, kommer
vi inte att nå det resultat, som vi
kanske väntar oss.

Från vårt håll har vi framhållit, att
man bör försöka hålla en skiljelinje mellan
å ena sidan direkt vårdande uppgif -

Fredagen den 1

ter och å andra sidan uppgifter, då socialvården
träder i kriminalvårdens
ställe. I departementschefens av majoriteten
tillstyrkta förslag går allt omhändertagande
under beteckningen samhällsvård.
Om den unge tas om hand
till följd av att föräldrarna avlidit kallas
det samhällsvård, och i det fallet är
beteckningen enligt min mening riktig.
Om han tas om hand på grund av brottslig
gärning eller sedeslöst levnadssätt
kallas också detta samhällsvård. Här
borde benämningen enligt min åsikt ha
varit samhällsfostran. Det är annars fara
värt att vi får en inflation när det
gäller beteckningen samhällsvård, och
det är inte säkert att alla medborgare
kommer att i fortsättningen i ordet
»vård» se den tanke, som egentligen ligger
bakom. Man kommer kanske att säga:
»Den där togs om hand för samhällsvård,
tv han hade begått ett eller
annat brott». Det kan tänkas, att även
den som blivit omhändertagen av annan
anledning i framtiden kommer att
få lida därför att namnet är detsamma
på omhändertagandet oavsett dess anledning.

Åtalseftergiften — för att ta den som
utgångspunkt för en jämförelse — innebär,
inte att en förseelse lämnas utan
påföljd, utan att socialvården sätts i kriminalvårdens
ställe. Detta underströks
mycket kraftigt av första lagutskottet
vid förra årets riksdag. Då är det emellertid
också viktigt att låta vederbörande
veta, att detta är en påföljd och att
han begått en förseelse som förtjänar
sådan, fastän denna — som sagt — sker
inom socialvårdens ram. Jag tror inte,
att man skall utgå från att dessa unga
regelmässigt har så svagt rättsmedvetande,
att de är okänsliga för påföljden.
Dennas art skall anpassas efter ålder
och andra omständigheter, men om det
undanhålles att den är en påföljd är det
fara värt att t. ex. åtalseftergiften uppfattas
som ett samhällets godkännande
av det som skett: »Det var inte så farligt
det jag gjorde; jag blev inte ens

april 19(50 em. Nr 11 85

Barnavårdslag m. m.

åtalad». Enligt min mening föreligger
en parallellföreteelse i fråga om barnavårdslagen.
Om någon omhändertagits
till följd av brottslig gärning bör detta
också framgå av beteckningen, lämpligen
genom ordet »samhällsfostran». Jag
vill även peka på att flera remissinstanser
framhåller, att en enda beteckning
»samhällsvård» kan vålla irritationsskapande
missförstånd. Det har också hävdats,
att då det föreligger skillnad både
i fråga om grunden för omhändertagandet
och i fråga om reglerna för
vårdens upphörande, borde det vara
skillnad också på benämningen.

När vi här velat ha beteckningarna
»samhällsvård» och »samhällsfostran»
har utskottet framhållit, att benämningen
är av rent lagteknisk natur och att
det saknas anledning att tro, att allmänheten
skulle fästa nämnvärt avseende
vid den ena eller andra beteckningen.
Jag delar inte denna uppfattning. Allmänheten
anammar ofta lagtekniska
begrepp, men det är inte säkert att
den däri lägger den rätta innebörden.
Här föreligger enligt vår mening uppenbara
risker för missförstånd. Det är
skillnad, om den unge omhändertas till
följd av att föräldrarna avlidit kanske
vid en olyckshändelse, och om han omhändertas
till följd av brottslig gärning
eller sedeslöst levnadssätt. Det skulle
verka underlättande för allmänheten
och missförstånd skulle kunna undvikas,
om man använde olika beteckningar
för dessa slag av omhändertagande.

Enligt 30 § kan barnavårdsnämnd i
avvaktan på ett ärendes slutgiltiga avgörande
omhänderta en minderårig för
utredning. Enligt majoritetens uppfattning
skall ett sådant omhändertagande
kunna bestå i minst fyra veckor. Vi
torde alla vara ense om att detta är en
rätt långtgående befogenhet för barnavårdsnämnderna.
Det är här fråga om
eu form av frihetsberövande, som på
andra områden inte tillätes utan mera
noggrann prövning av rättsliga instanser.
En för brott misstänkt får som re -

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 em.

Barnavårdslag m. m.

gel inte hållas i arrest såsom anhållen
mer än högst fem dagar, om inte prövning
inför domstol dessförinnan sker.
Visserligen får man förutsätta att det
inom barnavårdsnämnden företas en
prövning inom tio dagar, men en barnavårdsnämnd
kan inte besitta den
kompetens som en domstol har i sådana
här frågor. Det är nödvändigt att
barnavårdsnämnderna har en möjlighet
till omhändertagande, men utformningen
bör vara sådan att man löper minsta
möjliga risk ur rättssäkerhetssynpunkt.

Vi reservanter har velat avkorta tiden
från fyra till två veckor. Om utredningen
möter särskilda svårigheter, bör dock
omhändertagandet kunna förlängas med
ytterligare två veckor efter ny prövning
av barnavårdsnämnden. Utskottsmajoriteten
är i sin skrivning inte direkt avvisande
till detta förslag. Man framhåller
att det får antas att möjlighet ofta
skulle föreligga att slutföra utredningen
på sådan tid, att omhändertagandet för
utredning skulle kunna inskränkas till
två veckor. Man framhåller också att ett
genomförande av vårt förslag skulle
medverka till att nämnderna mer energiskt
än eljest inriktade sina utredningsresurser
främst på sådana fall, där någon
har omhändertagits för utredning.

Att majoriteten ändå slutgiltigt ställer
sig avvisande till förslaget, beror på
att man vill vänta och se hur den nya
ordningen utfaller i praktiken. Det är
här fråga om en ny uppgift för barnavårdsnämnderna,
och därest det skulle
visa sig att olägenheter uppstår vid tilllämpningen
av den av majoriteten förordade
ordningen, är man uppenbarligen
beredd att ta upp saken till förnyad
prövning. Jag brukar hysa respekt
för dem som säger att de vill ha en
erfarenhet att bygga på innan de fattar
vissa beslut, men i denna fråga
kan jag inte hysa en sådan respekt.
Det är i alla fall en rättssäkerhetsfråga
det här gäller, och det kan inte vara
meningen att man skall avvakta olä -

genheter ur rättssäkerhetssynpunkt innan
man tänker sig en ändring. I rättssäkerhetsfrågor
brukar man ju ta det
säkra för det osäkra. Enligt min mening
borde därför majoriteten ha resonerat
tvärtom: »Eftersom detta är en ny uppgift
som vi inte har någon erfarenhet
av, måste vi gå fram med stor försiktighet,
så att det inte inträffar olyckor
ur rättssäkerhetssynpunkt. Vi bör således
ta den snävare tidsgränsen. Skulle
det visa sig att denna är överflödig, kan
vi framgent ta upp frågan till nytt övervägande.
»

Det förvånar mig att majoriteten kunnat
inta en sådan ståndpunkt som den
alltså gjort, i all synnerhet som förslaget
till ny barnavårdslag blivit utsatt
för den hårdaste kritiken just i dessa
avseenden.

Låt mig, herr talman, med några ord
beröra även det förslag angående inrättande
av ungdomsdomstolar som förelegat
till utskottets behandling.

Jag vill då först säga att jag på en
punkt är ense med högerreservanterna,
nämligen i fråga om ett kortvarigt frihetsstraff.
Jag tror att ett sådant kan
vara av värde. Däremot tror jag inte att
det innebär någon kungsväg eller patentlösning
vid bekämpandet av ungdomsbrottsligheten.
De unga lagöverträdarna
utgör ett mycket blandat klientel.
Det är därför nödvändigt att påföljder
och tillrättaförande åtgärder är
differentierade, så att man har möjlighet
till rätt behandling i varje särskilt
fall. Det är i ett sådant sammanhang
som jag menar att det kortvariga frihetsstraffet
bör finnas såsom en möjlighet.

Däremot är jag skeptiskt inställd till
inrättandet av ungdomsdomstolar. Jag
är också skeptiskt inställd till vissa avsnitt
i den nya barnavårdslagen, detta
främst ur rättssäkerhetssynpunkt. Jag är
inte främmande för att åtgärder med
stöd av barnavårdslagen bör kunna beslutas
av domstol; det skulle medföra
fördelar ur rättssäkerhetssynpunkt. Men

Fredagen den 1 april 1960 em.

Nr 11

jag tror inte att det fördenskull är nödvändigt
med särskilda ungdomsdomstolar.
Inrättandet av sådana domstolar stöter
bl. a. på betydande administrativa
och organisatoriska svårigheter. Enligt
min mening är våra allmänna domstolar
lika väl skickade i detta hänseende,
framför allt som det får förutsättas att
det sker i samråd och samarbete mellan
barnavårdsnämnderna och domstolarna.

Jag ställer mig emellertid inte kategoriskt
avvisande till förslaget om ungdomsdomstolar,
men det hela är för mig
en lämplighetsfråga, och jag tycker att
övervägande skäl talar för att de allmänna
domstolarna bör vara bäst lämpade
att ta hand om saken. Den möjligheten
bör enligt min mening prövas
i första hand.

Såsom jag inledningsvis framhöll hade
det varit av värde, om resultatet av
strafflagberedningens utredning angående
administrativa frihetsberövanden
förelegat vid detta tillfälle. Det lär
emellertid komma inom inte alltför avlägsen
framtid, och när så sker tror jag
att det finns anledning att till förnyat
övervägande ta upp dessa spörsmål om
avvägningen mellan domstolar och barnavårdsnämnder.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de
reservationer som avgivits av fru Svensson
och mig vid A i utskottets hemställan,
nämligen dels reservation nr 2
vid § 30, dels vår reservation utan anknytning
till visst stadgande.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Ingen har förnekat behovet
av en ny barnavårdslag. Man har
dock tvistat om huruvida regering och
riksdag borde tillmötesgå detta behov
nu i vår eller vänta — kanske ett par år
■— tills ett antal angränsande utredningar
och lagförslag hunnit bli färdigbehandlade.
För varje erfaren riksdagsman
är det ett välbekant dilemma med
utredningar som hänger ihop och sin -

Barnavårdslag m. m.

kar varandra, ett dilemma eftersom
uppskov nästan alltid betyder föråldrande
och att man måste börja om från
början igen härnäst. Regeringen föredrog
att inte vänta med ny barnavårdslag
när tio års förarbeten var avklarade.
Utskottet har också enhälligt godkänt
den bedömningen. Jag vill uttala
min stora tillfredsställelse häröver.

Under de 35 år som förflutit sedan
nuvarande barnavårdslag antogs har
samhällsförhållandena ändrat sig avsevärt
och nya betraktelsesätt på barnavård
och ungdomsfostran har gjort sig
gällande i anslutning härtill. Det lagförslag
som kammaren behandlar i
kväll innebär en anpassning till den
nya tiden, utan att det släpper ankaret i
de många goda, tidlösa värderingar som
präglar även nu gällande barnavårdslag.

De nyheter av obestridligt värde, som
den nya lagen introducerar, har som
sagt sin upprinnelse i samhällsutvecklingen
och i den bättre människokunskap
som forskningen givit oss. Vad
man nu vet om hur miljön — inte minst
under de tidiga barnaåren — formar
människans karaktär gör det ofrånkomligt
att pålägga barnavårdsnämnderna
ansvaret även för en förebyggande verksamhet.
I den nya lagen understrykes
därför kraftigt vikten av en allmänt
förebyggande verksamhet bland barn
och ungdom, och det görs till en obligatorisk
uppgift för kommunen att främja
anordningar för bättre fritidsförhållanden
för kommunens ungdom. Inte
minst är det den bekymmersamma tendensen
till ökad ungdomsbrottslighet,
som har accentuerat kravet på förebyggande
åtgärder och föranlett denna anvisning
till kommunerna att energiskt
anlägga moteld.

Kommunerna har därvid full frihet
att välja sitt eget instrument. Om de
föredrar att anförtro uppdraget åt en
särskild ungdomsstyrelse, må de göra
detta. Där det inte ordnas på annat sätt,
skall dock barnavårdsnämnden ha ansvar
för att den förebyggande vården

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 em.

Barnavårdslag m. m.

inte försummas. Det är självklart att
barnavårdsnämnden i sin allmänna ungdomsvård
skall ta väl vara på de goda
frivilliga krafter, som ortens föreningsliv
kan erbjuda, och på allt sätt uppmuntra
detta föreningsliv. Vi vet emellertid,
att den ungdom, som visar tendenser
till ett asocialt levnadssätt, inte
är den normalt skötsamma föreningsungdomen
och att den har ringa benägenhet
att attraheras av ideologier. För
att förebygga eller bryta en utveckling
i asocial riktning kan därför mera neutrala
fritidssysselsättningar i kommunal
regi bilda en bra motvikt — jag vill
passa på att vitsorda storstadskommunernas
utomordentliga insatser — och
i bästa fall kan de bilda en lämplig
övergång till ungdomsorganisationernas
sedvanliga verksamhet. Med anledning
av de motioner som avhandlat dessa
gränsmarker mellan den kommunala
ungdomsverksamheten och föreningsaktiviteten
vill jag framhålla, att intressekollisioner
bär kunna undvikas genom
samarbete. 3 § i den nya lagen innehåller
en förväntan om ett sådant samarbete.

(Om kammaren är som en porlande
vårbäck i kväll, så förstår jag den. Själv
har jag en vidrig vinterförkylning och
ber om överseende, om jag inte kan göra
mig tillräckligt hörd.)

I samband med den förebyggande
ungdomsvården bör man även se den
generella möjlighet, som den nya lagen
öppnar för barnavårdsnämnderna att
bestrida kostnaderna för undersökning,
behandling och utbildning av ungdom
som råkat på glid, liksom kostnader för
resor, kläder och annan utrustning som
kan behövas för att ge effekt åt nämndernas
föreskrifter. Erfarenheten visar
nämligen, att det gärna blir en viss
kraftlöshet i åtgärder, som inte får kosta
något. Omvänt kan det uträttas utomordentliga
ting, om man har en »krigskassa»
i kampen mot ungdomsasocialiteten
— exempelvis om en nattpatrull
får rörelsemedel till att bedriva en upp -

sökande verksamhet bland ungdom i
farozonen.

Till nyheterna hör vidare, att ramen
för samhällets barnavård vidgas genom
att den nuvarande 16-årsgränsen höjs
till 18 år. 1924, då nuvarande barnavårdslag
såg dagen, var inte ens den
sjuåriga skolan obligatorisk. Nu har vi
snart nioårig enhetsskola över hela landet
och yrkesutbildning ovanpå detta,
och ungdomen blir senare i stånd att
försörja sig själv. Redan har praxis utsträckt
föräldrarnas ekonomiska skyldigheter
gentemot sina barn till 18 års
ålder eller längre. Som kammaren vet,
kan redan nu den asociala ungdomen
bli omhändertagen för vård och fostran
genom barnavårdsmyndigheternas försorg
upp till 18 års ålder. De hyggliga
ungdomar, vilkas föräldrar övergivit
dem eller utsätter dem för vanvård, bör
inte vara sämre ställda utan bör kunna
påräkna samhällets bidrag och stöd upp
till samma ålder. 18-årsgränsen blir därför
nu generell.

I lagstiftningens modernisering ingår
för övrigt rationalisering av själva arbetsproceduren
inom barnavårdsnämnderna.
Samhällets barnavård skall arbeta
effektivt och med bättre garantier
för att ingen vederfares orätt. Varje
ärende skall utredas objektivt, allsidigt
och taktfullt, och de föräldrar eller
målsmän, vars barn det är fråga om,
skall ha rätt att ta del av utredningsmaterialet,
rätt att yttra sig vid överläggningar
inför nämnden och rätt att
därvid ta med sig lämpligt biträde -—
jurist eller lekman — som stöd i sina
bekymmer och sin eventuella nervositet.
Mot utskottets förslag, att man i själva
lagtexten skall slå fast denna rätt att ta
del av allt relevant utredningsmaterial
i det ärende, som angår en, har jag självfallet
ingen erinran. Förslaget är ägnat
att ytterligare stärka den enskildes
trygghet mot sådana ingrepp, varom
meningarna kan vara delade.

De nyheter i lagen, som föranlett motionsyrkanden
och reservationer, utgö -

Fredagen den 1 april 1960 em.

Nr 11

res främst av bestämmelserna om fosterbarnsförflyttning
och bestämmelser
kring omhändertagandet av asociala
och kriminella ungdomar. Jag skall inskränka
mig till att beröra en del principiella
aspekter på dessa frågor och
några därmed sammanhängande, i vetskap
om att herr Nilsson i Göteborg
kommer att bemöta reservanterna mera
ingående. Både i de fall, där det är fråga
om förbud mot förflyttning av fosterbarn
och i de fall, som gäller omhändertagande
av en ung person mot dennes
vilja, finns det ett moment av tvång,
som någon part i sammanhanget vägrar
att underkasta sig. Livet har ju situationer
då ett tvång är ofrånkomligt. Men
är det barnavårdsnämnderna som skall
utöva det i de nyss antydda fallen? I de
flesta av de tio reservationerna till detta
utskottsutlåtande bottnar invändningarna
mot lagförslaget i den uppfattningen
att barnavårdsnämnderna inte har kvalifikationer
tillräckligt att avgöra tvångsmässiga
omhändertaganden, respektive
ömtåliga inskränkningar i en juridisk
vårdnadshavares rätt att utfå sitt barn.
Såsom framhålles i reservation nr 1 till
30 § anknyter man betänkligheterna —
och det underströks också av fru Wallerius-Gunne
— till det faktum, att barnavårdnämnderna
i många fall icke inrymmer
eller har tillgång till juridisk
sakkunskap. Underförstått: kraven på
objektivitet och rättssäkerhet kan komma
i klämma.

I den tidigare diskussionen kring förslaget
till ny barnavårdslag dominerade
denna fråga om juristbehov och juristinflytande
i barnavårdsnämnderna på
ett sätt, som jag nog vill beteckna som
överdimensionerat i förhållande till det
stora reformkomplex som det här är
fråga om. Att vi i lagförslaget inte föreskrivit
att jurist obligatoriskt skall ingå
i barnavårdsnämnd har främst varit
dikterat av praktiska skäl. Det finns helt
enkelt inte för ändamålet lämpliga och
intresserade jurister inom räckhåll för
varje barnavårdsnämnd, och då vi inte

Barnavårdslag m. m.

anser att en jurist vilken som helst,
t. ex. en privatpraktiserande affärsjurist,
som råkar vara bosatt i kommunen,
eller en notarie vid närbelägen
domsaga, a priori är klokare bedömare
i barnavårdsärenden än de intresserade
kommunalmän och kommunalkvinnor,
som förvärvat mycken erfarenhet i allmänna
angelägenheter, så har vi stannat
vid en rekommendation, att jurist bör
inväljas i barnavårdsnämnd, när så ske
kan. Men som mera betydelsefullt i
praktiken betraktar vi den i nya lagen
redovisade överenskommelsen med
Svenska socialvårdsförbundet om att
förbundet åtager sig att förmedla juridisk,
medicinsk, psykologisk och social
expertis att biträda barnavårdsnämnderna
till angiven taxa, när behov av
sådan expertis anmäler sig i besvärliga
fall. Jag vill gärna här inför denna kammare
understryka det glädjande i den
överenskommelse, som träffats med Socialvårdsförbundet.
Den representerar
nämligen ett helt nytt grepp i samarbetet
mellan samhället och beprövade enskilda
sammanslutningar.

Med den erfarenhet barnavårdsnämnderna
besitter och det bistånd de alltså
kan tillkalla i tvistiga fall är nog misstankarna
starkt överdrivna att barnavårdsnämnderna
skulle fatta rättsligt
ohållbara beslut i fosterbarnsfall och i
fall av omhändertaganden. Kontroll och
rättelse i högre instans är för övrigt en
säkerhetsventil. Hittills har barnavårdsnämnderna
skött sig påfallande bra. Av
beslut om skyddsuppfostran, som underställts
länsstyrelserna för fastställelse
och i ett mindre antal fall regeringsrättens
prövning, har cirka 90 procent
blivit fastställda — och då är det ändå
bara de fall, där berörda parter icke
har samtyckt till nämndens beslut, som
blir föremål för prövning i högre instans.

För dem som inte samtycker till barnavårdsnämndens
omhändertagande av en
minderårig, finns redan nu besvärsriitt
ända upp till Kungl. Maj:t i regerings -

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 em.

Barnavårdslag m. m.

rätten. I nya lagförslaget har besvärsrätten
utsträckts till att omfatta inte
bara målsmän till underårig utan även
den underårige själv, om han fyllt 15 år.

Med frågan om juristmedverkan i
barnavårdsnämnderna har reservanterna
dragit in i debatten hela problematiken
om den enskildes rättsgaranti vid
domstolsbeslut respektive administrativa
beslut, och den går som en röd tråd
genom de tre utredningskraven: kraven
på utredning om ungdomsdomstolar,
om kortfristiga frihetsstraff, om
överprövning vid domstol av förbud
mot skadlig fosterbarnsförflyttning.
Tankegången uttrycker man med en
mening om att »det judiciella förfarandet
skapar större rättssäkerhet», och
vi har hört det uttalandet här varierat
av de tidigare talarna i olika munarter.

Men jag tillåter mig att sätta ett frågetecken
för antagandet, att barnavårdsmyndigheternas
beslut i administrativ
ordning skulle vara tvivelaktigare än
domstolsbesluten, därför att de senare
är juridiskt uppmurade. Jag tror att man
måste erkänna att erfarenheterna av
barnavårdsnämnderna som centralorgan
för kriminell ungdom varit väl så
goda som erfarenheterna av andra länders
ungdomsdomstolar med samma
uppgift. Den mycket eventuella vinst ur
rättssäkerhetssynpunkt som en domstolshandläggning
skulle kunna innebära
för den minderårige komme nog
att uppvägas av nackdelen för honom
att behöva schavottera inför offentligheten.
När reservanterna i reservationen
om ungdomsdomstolar liksom herr
Jacobsson i Tobo nyss gör gällande, att
en domstolshandläggning skulle göra
proceduren så »skonsam» som möjligt
för den underårige och hans föräldrar,
blir man nog litet överraskad. En aktuell
TV-rättegång nyligen torde ha
övertygat den allmänna opinionen om
att den muntliga bevisningen inför
domstol är allt annat än skonsam för
individerna, som får sitt privatliv
skrupulöst granskat av ett stort pådrag

domare, åklagare, nämndemän, advokater
etc. Visst kan man göra en ungdomsdomstol
annorlunda än en vanlig
rådsturätt eller häradsrätt och ge den
en så att säga mera förtrolig atmosfär.
Men den fordrar i gengäld en högre
grad av specialkunnande hos det tjänstgörande
fåtal, som skall avgöra skuldfrågorna
och bestämma reaktionsformerna
med hänsyn till ungdomens särskilda
psykologi och återanpassningsmöjligheter.
Att skapa en kader av sålunda
kvalificerat folk måste ta lång
tid och det måste bli dyrbart. Vi har
därför föredragit att bygga på den institution,
som har gammal nordisk
hävd — barnavårdsnämnden —■ och i
stället försöka förbättra och stärka dess
möjligheter att fullgöra sina uppgifter
vis å vis de kriminella tonårsungdomarna.
Det sociala utredningsmaskineriet i
barnavårdsnämnden och den intimare
kännedom om barnklientelet, som nämnderna
kan ha, kompletteras ju också
med en judiciell prövning i överinstans,
d. v. s. i länsstyrelserna, som får befattning
med alla tvivelaktiga fall genom
underställelse- och besvärsinstituten.

Ja, nu borde det ju egentligen vara
överflödigt, att jag eller någon annan
här argumenterar mot reservationsyrkandet
om utredning om ungdomsdomstolar.
Ordföranden i utredningen om
administrativt frihetsberövande, häradshövding
Alexanderson, har nämligen tidigare
i dag upplyst första kammaren
om att hans kommitté har prövat även
frågan om ungdomsdomstolar och att
den enhälligt har kommit till den slutsatsen,
att ungdomsdomstolar är mindre
väl lämpade för svenska förhållanden. I
konsekvens med detta röstade herr Alexanderson
mot högerns och folkpartiets
gemensamma reservation på denna
punkt. Då det vid voteringen i första
kammaren var 44 ledamöter, som icke
förty ansåg, att man borde begära en
utredning om ungdomsdomstolar, har

Fredagen den 1 april 1960 em.

Nr 11

jag bedömt det så, att jag inte helt
kunnat förbigå frågan här.

Vad jag nyss har sagt om den judiciella
prövningen i länsstyrelserna gör
att det enligt min mening är tillräckligt
betryggande för att man skall låta barnavårdsmyndigheterna
omhänderta för
utredning både de av sin hemmiljö skadade
unga, vilket alla är eniga om, och
de kriminella eller eljest vanartade
unga, vilket inte högern vill vara med
om. Jag har svårt att frigöra mig från
intrycket att högermotionärerna och
högerreservanterna här parallellt driver
två motsägelsefulla teser: den ena
att samhället behöver ett effektivare
reaktionssystem mot ungdomsbrottslingar,
att samhället måste reagera
snabbare, effektivare och påtagligare
inför begångna brott, och den andra
att rättssäkerheten är i fara, om en
kriminellt belastad ung person blir
omhändertagen för utredning under
»högst fyra veckor» enligt den nya
lagen. Jag vill dock erinra om att redan
barnavårdskommittén med dess
parlamentariska förankring i alla demokratiska
partier ansåg att en möjlighet
måste finnas att ingripa provisoriskt
på utredningsstadiet för att en ung
människa, som har visat grova missanpassningssymtom,
skall kunna bli ordentligt
undersökt till sin konstitution
och miljö av läkare och socialexpertis,
i avsikt att finna den bästa behandlingsmetoden
för honom eller henne. Detta
kommitténs förslag godtog samtliga av
de omkring trehundra remissinstanser,
som yttrat sig däröver, och sedermera
har även lagrådet godtagit utredningsinstitutet.
Reservanterna utgör därför
en mycket isolerad grupp i svensk
opinion.

Rättssäkerhetsaspekten präglar slutligen
även reservationen i fråga om fosterbarnsförflyttningarna.
Som det redan
har sagts här är det i allmänhet ömtåliga
ärenden, inflammerade av stridigheter,
som kräver grannlagenhet vid
handläggningen. Nu vill man i folkpar -

Rarnavårdslag m. m.

tireservationen, att dessa ärenden automatiskt
skall underställas länsstyrelsen,
och i högerreservationen vill man göra
barnavårdsnämndens beslut provisoriska
och ha en överprövning i domstol.
Jag vill då bara erinra om att riksdagen
för inte många år sedan i samband
med att den antog den nya föräldrabalken
anslöt sig till uppfattningen,
att en vidgad möjlighet att juridiskt
entlediga de riktiga föräldrarna såsom
vårdnadshavare skulle vara en alltför
djupt ingripande åtgärd och avvisade
att lösa denna fråga inom domstolsväsendets
ram. De risker för »ovidkommande
sidoinflytelser» på barnavårdsnämnderna,
som herr Jacobsson i Tobo
här nyss talade om, elimineras ju av
det faktum, att läkarintyg om »allvarlig
skada» obligatoriskt krävs för förbud
att förflytta fosterbarn, att en allsidig
utredning måste omfatta både de biologiska
föräldrarnas och fosterföräldrarnas
miljö och att obegränsad besvärsrätt
gäller för den part, som fått barnavårdsnämndens
beslut mot sig.

Ja, herr talman, fosterbarnen utgör
gott och väl hälften av de cirka 60 000
barn, som årligen passerar genom barnavårdsnämndernas
register och är föremål
för deras uppsikt. Den tiondel av
barna- och ungdomsklientelet, som utgör
de missanpassade grupperna, bereder
samhället mera bekymmer, kostnader
och tidsåtgång än alla de övriga tillsamman.
Det är begripligt om barnavårdsnämnderna
då och då kommer i
skottgluggen för sin handläggning av
de svåra och trassliga fallen. Vi har alla
så lätt för att tycka, att man borde ha
gjort på ett annat sätt. Ilur många har
t. ex. inte protesterat lidelsefullt mot
domstolsutslaget — märk väl att jag
säger domstolsutslaget — i den nyss
refererade TV-rättegången om vårdnaden
av flickan Git! Men vi bör komma
ihåg, att i barnavårdsnämnderna sitter
människor som i regel har samlat en
ansenlig erfarenhet av barn och ungdom
och som säkert har viljan att göra

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 em.

Barnavårdslag m. m.

sitt bästa. När de nu snart får till sitt
förfogande en ny, tidsenlig lag med
stringenta anvisningar beträffande både
metodiken i arbetet och de olika behandlingsformerna
som står till buds
bör vi kunna förtrösta på att nämnderna
skall lyckas växa i kapp med de
växande uppgifterna.

Fru WALLERIUS-GUNNE (h) kort
genmäle:

Herr talman! Det är bara några få
punkter i statsrådets anförande som jag
skulle vilja kommentera. Jag kan därvid
begränsa mig, eftersom problemen kommer
att bli belysta i fortsättningen av
diskussionen, men jag vill gärna ta upp
ett par saker här.

Statsrådet sade att vi högerreservanter
hade handlat och uppträtt till synes
motstridigt när vi å ena sidan hade
krävt effektivare åtgärder för att samhället
skall kunna reagera snabbt och effektivt
och å andra sidan under åberopande
av rättssäkerhetsskäl vill hindra
barnavårdsnämnderna från att uppträda
på visst effektivt och snabbt sätt.
Jag medger att detta vid ett hastigt påseende
kan te sig litet egendomligt, och
jag skall försöka att kort klargöra hur
det ligger till.

Vi delar helt och fullt statsrådets uppfattning,
att samhället bör ingripa
snabbt och effektivt, men såsom det har
framskymtat i vad jag tidigare har sagt
här är det enligt vår mening inte på
alla punkter säkert att ett socialt organ
som ju skall företräda omvårdnaden
bör ha hand om vissa tvångsingripanden.
En ung brottsling bör nämligen tillförsäkras
samma rätt som vi äldre när
vi uppträder på ett i samhällets ögon
förkastligt sätt. Vi buras ändå inte in på
administrativ väg. Vi har förmånen att
få sota för våra missgrepp på ett betydligt
lättvindigare sätt än en hel del av
ungdomarna.

När vi åberopar rättssäkerhetsskäl
gör vi det därför att vi tycker att ung -

domarna genom en judiciell prövning
möjligen skulle kunna få sitt rättssäkerhetskrav
tillgodosett. Jag skall anföra
ett konkret exempel på vad vi menar
med vår begäran om att 25 b-fallen skall
undantas från barnavårdsnämndens
rätt till omhändertagande för utredning.
Ordföranden i barnavårdsnämnden
skall provisoriskt kunna fatta beslut
om att omhänderta en ungdom, och
barnavårdsnämnden skall sedermera
bekräfta detta beslut. Det kan så visa
sig, att förvaringen har varit helt obefogad
och att man nödgas släppa den
unge brottslingen. Ett sådant obefogat
frihetsberövande är fullt jämförbart
med häktning.

Tiden för replik är ute, och jag får
väl ta chansen en senare gång.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag kunde också ta
chansen en senare gång, men fru Wallerius-Gunne
började nysta på en intressant
tråd och ville dra fram ett konkret
exempel för att bevisa att hon inte är
ologisk, vilket jag nyss antydde. Och då
jag fortfarande tycker, att hon är ologisk,
skall jag också ta ett konkret exempel
för att visa detta. Vi kan tänka oss
en 15-åring som har vandaliserat sportstugor
på löpande band. Han är uppenbarligen
farlig för den allmänna ordningen.
Enligt lagförslaget haffas han
av polisen, som kvarhåller honom i polisförvar
ett eller annat dygn till dess
barnavårdsnämnden, som underrättats,
hinner ordna plats åt honom på en utredningsavdelning,
där en psykiater eller
socialexpert kan ta itu med hans
fall och kartlägga orsakerna till hans
brottslighet. Enligt den reservation fru
Wallerius-Gunne företräder skulle han
emellertid inte få omhändertas av barnavården
— han hemfaller ju under
§ 25 b — och hans rättssäkerhet skulle
alltså kräva att han inte blev omhändertagen.
Enligt fru Gunne skall han i stället
häktas, under förutsättning att lokal -

Fredagen den 1 april 1960 em.

Nr 11

frågan är tillfredsställande ordnad — i
Stockholm måste det bli Långholmen,
såvitt jag förstår — eller också skall han
släppas fri till nya bravader. Enligt den
tredje möjlighet, som anges, skall domstolen
förordna om övervakning på någon
barnavårdsanstalt. Men för det sista
alternativet krävs hans samtycke, och
om han inte samtycker skall han häktas,
såvitt jag har läst reservationen
rätt. Det blir inte någon utredning av
hans fall, om han sitter i häkte — det
finns i varje fall ingen antydan om det
i reservationen. Och jag har svårt att
tänka mig, att man kan utreda hans fall,
medan han befinner sig i frihet. Placeringen
på barnavårdsanstalt med ett
samtycke, som framtvingats genom hot
att han annars blir häktad, är väl inte
ett mindre övergrepp mot hans personliga
integritet än ett beslut av barnavårdsnämnden,
att han skall omhändertas
för utredning under högst fyra veckor?
Ett beslut som för övrigt kan överklagas
av hans målsman och även av
honom själv, när han fyllt 15 år. Med
detta exempel vill jag endast visa, att
hans rättssäkerhet inte är större enligt
det alternativ fru Wallerius-Gunne här
företräder.

Fru WALLERIUS-GUNNE (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag måste erkänna att
statsrådet Lindström dragit upp ett fall
som vi har begrundat och som hör till
undantagen. Jag medger att det kan förekomma
fall där ett omhändertagande
av den art statsrådet Lindström här
skisserat ter sig absolut nödvändigt,
men jag är inte säker på att förekomsten
av dessa undantag skall motivera
en generell bestämmelse av den art som
lagförslaget innehåller.

Får jag säga en sak om häktningen i
jämförelse med omhändertagandet för
utredning enligt barnavårdslagen. Det
är att beklaga — som göteborgare är
jag intensivt medveten om det —• att
våra häktningslokaler lämnar mycket

Barnavårdslag m. m.

övrigt att önska. Men det förhållandet
bör inte vara avgörande för ett principiellt
ställningstagande. Till skillnad
från omhändertagande för utredninghar
häktningsförfarandet ändå den förtjänsten,
att den brottslige kan förvaras
i lokaler som är definitivt rymningssäkra.
Jag fäster vikt vid det, eftersom
rymning inte minst ur individualpreventiv
synpunkt är så ytterligt ödesdiger
för brottslingen. Vidare avgörs häktningen
av en domare, och vi menar att
det ger en viss större rättssäkerhet att
en juridiskt förfaren person skall bestämma
om omhändertagande.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Det erkännande reservanterna
här har givit för det arbete
som ligger bakom det framlagda lagförslaget
och det beröm reservanterna
givit statsrådet Ulla Lindström och hennes
medarbetare, vill jag gärna instämma
i. Även om det kan bli en del diskussioner
i anledning av de reservationer
som fogats till utskottets utlåtande,
kan man säga att det inte finns några
höga staket mellan reservationerna och
utskottets förslag.

Fru Wallerius-Gunne har i sitt första
anförande gjort en resumé över den nya
barnavårdslagens förarbeten, vilket befriar
mig från att säga något i det avsnittet,
vilket jag annars hade tänkt att
något beröra. I stället skall jag gå direkt
in på utskottets synpunkter och
jämföra dem med innehållet i de avgivna
reservationerna.

Jag skall då först ta upp reservationen
till 24 § av herr Sunnc m. fl., vilken
gäller proceduren då barnavårdsnämnd
skall förbjuda föräldrarna att
ta sitt barn från fosterhem. En vanlig
situation är ju att en ogift mor placerat
sitt barn i fosterhem i väntan på att
hennes egna förhållanden skall ordna
sig, så att'' hon själv kan ta hand om
barnet. Det kan sedan gå några år och
barnet kan under den tiden hinna fästa

94 Nr 11 Fredagen den 1

Barnavårdslag m. m.

sig vid fosterföräldrarna och vice versa.
Propositionen innebär ingen större ändring
i vad som i det fallet gällt hittills.
Liksom nu skall regeln vara att de riktiga
föräldrarna skall få ta barnet tillbaka.
Förbud skall kunna meddelas endast
om förflyttningen kan vara till avsevärd
skada för barnet.

Så långt är herr Sunne och hans medreservanter
eniga med utskottet. Reservationen
gäller som sagt bara proceduren.
Utskottsmajoriteten har ansett det
tillräckligt att föräldrarna får anföra
besvär hos länsstyrelsen, om barnavårdsnämnden
har meddelat förbud. Reservanterna
däremot har menat att ett
förbud alltid skall underställas länsstyrelsens
prövning för att bli gällande.

Detta är inte någon stor fråga. Förr i
tiden kunde det kanske vara befogat att
föreskriva underställning av särskilt
viktiga beslut. Folk var i allmänhet inte
så skrivkunniga då och inte så vana att
ta kontakt med myndigheterna. I den
nuvarande barnavårdslagen föreskrives
också underställning av beslut om omhändertagande
för skyddsuppfostran,
så snart inte vederbörande samtycker.
Inom parentes kan jag säga, att sådant
beslut också enligt förslaget skall underställas
länsstyrelsen. Det är närmast ett
provisorium i avvaktan på den s. k.
Alexandersonska utredningen om administrativa
frihetsberövanden. Men numera
är svenskarna gudskelov inte längre
så underdåniga i sitt förhållande till
myndigheterna, och dessutom finns det
stora möjligheter att få hjälp av jurister,
om man vill överklaga.

Jag har nog också för min personliga
del den misstanken att länsstyrelserna
har lättare att betrakta ett underställningsärende
som ett rutinärende. Ett
besvärsärende däremot tas nog alltid
mycket allvarligt. Där preciserar parterna
sina ståndpunkter i förväg. Länsstyrelsen
vet därför vad den vill och
vilka punkter de tänker föra bevisning
på. Hela handläggningen blir nog därför
bättre förberedd i ett besvärsärende.

april 1960 em.

Nu säger reservanterna, att om besvär
inte anföres i rätt tid, så skall frågan
över huvud taget inte prövas av en juridiskt
kvalificerad instans. Till det kan
man säga, att avsikten ju är att barnavårdsnämnden
i ärenden av detta slag
skall ha juridiskt biträde — om det inte
är så lyckligt att nämnden har en jurist
som ledamot.

Men om det ändå skulle vara så att
föräldrar försitter besvärstiden, så är
det ingenting som hindrar att de nästa
dag eller när som helst gör en framställning
om att förbudet skall upphävas.
Om nämnden avslår den framställningen,
kan föräldrarna överklaga det
beslutet och på så sätt få upp frågan
om förbudet till länsstyrelsens prövning.

Herr talman! Beträffande denna punkt
ber jag att få yrka avslag på reservationen
av herr Sunne m. fl. och bifall till
utskottets förslag.

I detta sammanhang kan det vara
lämpligt att också säga några ord om
reservationen till 50 § av herr Birke
och fru Wallerius-Gunne. Dessa reservanter
anser liksom statsrådet Lindström
och utskottsmajoriteten att man
behöver stadganden om förbud mot
skadliga fosterbarnsförflyttningar. Men
reservanterna anser att en domstol skall
handlägga frågor av sådan art. Barnavårdsnämnden
skall bara kunna meddela
interimistiskt beslut och göra
framställning till domstol om slutligt
förbud. Reservanterna vill ha en utredning
med förslag i den riktningen. Yrkande
därom framställes i reservation
vid punkten E i utskottets hemställan.
Men i avvaktan på det förslaget vill
reservanterna att 50 § skall utgå ur
lagförslaget.

Reservanternas uppfattning skiljer sig
i själva verket mycket obetydligt från
utskottets. På sidan 119 har utskottet
skrivit, att det i och för sig hade varit
lyckligt om prövningen av dessa frågor
kunnat anförtros åt de allmänna domstolarna,
vilka skulle ha kunnat bygga

Fredagen den 1 april 1960 em.

Nr 11

vidare på den praxis som redan utbildats
hos dem. Utskottet har också hänvisat
till att domstolarna har stor erfarenhet
av liknande avgöranden från målen
angående vårdnaden om barn. Det
är bara det att det inte har gått att nu
i en hast finna en lämplig form för att
förlägga prövningen till domstol. Men
utskottet har utgått från att procedurfrågan
kommer att omprövas i samband
med översynen av utsökningslagstiftningen.
Utskottet har rent av öppnat
en dörr för att denna fråga skall
kunna brytas ut till särskild behandling.
Frågan kommer alltså upp till utredning,
det kan vi alla utgå från, och
då frågar man sig vad det skall tjäna till
att nu begära en utredning.

Herr talman! I denna del ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Birkes och fru Wallerius-Gunnes
reservation till 27 § anser jag vara en
ren bagatell. Någon saklig meningsskiljaktighet
finns inte här mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna.

När en person av domstol får villkorlig
dom med övervakning, kan domstolen
meddela olika föreskrifter, bl. a.
den att den dömde på tid och sätt som
anges i domen bör söka fullgöra skadeståndsskyldighet
i anledning av brottet.

Nu kan det hända att en underårig
som begått ett brott i stället överlämnas
till barnavårdsnämnden för vård. Om
han inte omhändertages för samliällsvård,
så kan nämnden liksom en domstol
i samband med villkorlig dom ställa
honom under övervakning och meddela
honom särskilda föreskrifter. Det framgår
av propositionen att nämnden bl. a.
skall kunna föreskriva om tid och sätt
för skadeståndsbetalning. Om jag har
förstått reservanterna rätt, så vill inte
de heller något annat. Skillnaden är bara
den, att reservanterna vill, att det
uttryckligen skall sägas ut i lagtexten,
att föreskrift får gälla tid och sätt för
skadeståndsbetalning, medan vi i majoriteten
har menat att det är väl täckt
genom propositionens uttryck, att före -

Barnavårdslag m. m.

skrift får gälla »förfogande över arbetsförtjänst
och andra tillgångar».

Nu är det emellertid så, att barnavårdslagen
inte syftar till att stärka
den allmänna laglydnaden utan till att
bereda vård och skydd åt de underåriga
— det framgår ju redan av lagens namn.
Ofta kan det vara så, att föreskrift om
skadeståndsbetalning är motiverad
främst av hänsyn till den allmänna laglydnaden.
I sådana fall bör det normala
bli, att den unge åtalas och att domstolen
förordnar om skadestånd. Att statsrådet
Lindström och utskottet inte velat
ta in ett uttryckligt stadgande i den
riktning som reservanterna vill ha beror
väl framför allt just på att ett sådant
stadgande kunde ge anledning till
den missuppfattningen, att barnavårdsnämnden
skulle kunna meddela föreskrift
om skadeståndsbetalning, även
om det skulle vara till skada för vården
av den unge.

Om den reservation jag nu talat om
rör en bagatell, måste man säga att nästa
reservation av herr Birke och fru
Wallerius-Gunne rör en mycket viktig
sak. Det gäller den punkt som här tidigare
föranledde en liten debatt mellan
statsrådet Ulla Lindström och fru Wallerius-Gunne,
nämligen frågan om omhändertagande
för utredning, alltså provisoriskt
omhändertagande. Enligt propositionen
finns det tre typer av omhändertagande: 1)

Där det är risk för den underåriges
hälsa eller utveckling. Här är det
alltså fråga om att skydda barn mot
misshandel eller annan skadlig behandling
från föräldrarnas sida. Den typen
av omhändertagande för utredning har
reservanterna ingenting att invända
mot.

2) Där det är risk för brottslig eller
annan skadlig verksamhet från den underåriges
sida. Utom brott kan det här
vara fråga om t. ex. prostitution eller
alkoholism.

3) Där den fortsatta utredningen kan
försvåras allvarligt eller vidare åtgärder

96 Nr 11 Fredagen den 1

Barnavårdslag m. m.

hindras. Det kan t. ex. vara så, att den
underårige skulle kunna försvinna ur
landet eller försöka påverka andra personer
att lämna oriktiga uppgifter till
barnavårdsnämnden, om han fick vara
på fri fot.

Det är i de två sista fallen man enligt
reservanterna inte skulle få omhänderta
den unge för utredning. När det gäller
sådana unga som inte har begått något
brott, har reservanterna menat, att
det skulle räcka att ställa den unge under
uppsikt och hjälpa honom på olika
sätt. Det är klart att man skall försöka
med sådana åtgärder i första hand; det
tycker vi alla. Men vi i utskottsmajoriteten
räknar med att det ibland kommer
att bli nödvändigt att ta de unga om
hand. Man får tänka på att det kan vara
fråga om avancerade fall av alkoholism
eller narkomani, där det är ett livsvillkor
för den unge själv att hans vanor
bryts snabbt och effektivt. Det kan också
vara fråga om prostitution — både
flickprostitution och pojkprostitution
— och där är det ofta viktigt både för
de unga och för omgivningen att de tas
om hand omedelbart.

När det gäller unga som har begått
brott, hänvisar reservanterna i första
hand till 33 §, vilken innehåller ett stadgande
som ger polismyndighet möjlighet
att under vissa förutsättningar ta
underårig i förvar. Det är emellertid
tydligt, att man med det stadgandet inte
kommer långt. Enligt propositionen
finns det visserligen inte någon fixerad
tidsgräns för denna form av förvaring,
men avsikten är att den unge skall få
hållas kvar högst ett eller två dygn,
och på den tiden kan barnavårdsnämnderna
inte hinna med att göra någon
utredning. I andra hand hänvisar reservanterna
till häktning. Men häktning av
unga lagöverträdare är ju något som
vi länge försökt komma ifrån. De häktade
förvaras ju i allmänhet på fångvårdsanstalter,
och där blandas de med
fångar av olika slag. Det är nog ingen
särskilt god skola för en 15- eller 16-

april 1960 em.

åring. Kan man i stället ordna utredningshem
eller mottagningsavdelningar
inom barnavården, måste det vara bra
mycket bättre för den unge att komma
in där. Man kan i detta sammanhang
hänvisa till det stadgande i rättegångsbalken,
som reservanterna själva åberopar,
nämligen 24 kap. 3 §. Enligt det
stadgandet får domstol som regel inte
häkta den som är under 18 år. I stället
skall domstolen försöka ordna betryggande
övervakning. Men går inte det
eller vill den underårige inte underkasta
sig övervakning, så skall han häktas.
Med andra ord: om institutet omhändertagande
för utredning inte skall kunna
användas för unga som har begått
brott, måste man befara en stark ökning
av antalet unga som häktas.

Reservanterna nitälskar för de ungas
rättssäkerhet, och det är ju i och för
sig bara bra. Men jag vill hänvisa till
alt utskottet på s. 116 framhåller, att
det egentligen bara är så att lagen rättas
efter praxis och att skillnaden mellan
den nuvarande ordningen och den
föreslagna i stort sett är den, att den
föreslagna ordningen stärker rättsgarantierna;
man inför vissa tidsgränser
och man föreskriver, att beslut om omhändertagande
för utredning skall underställas,
om den underårige och hans
föräldrar inte samtycker.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka avslag på reservationen till 30 §
av herr Birke och Fru Wallerius-Gunne.

Till denna paragraf har avgivits ännu
en reservation, nämligen av fru Svenson
och herr Wahrendorff. Där är det faktiskt
så att det närmast är en smaksak
om kammaren tar utskottets förslag eller
reservationen, ty enligt utskottets förslag,
som innebär tillstyrkande av propositionen,
skall omhändertagande för
utredning få bestå i högst fyra veckor,
enligt reservanterna normalt högst två
veckor, men så skall tiden kunna förlängas
med ytterligare två, »om utredningen
i ärendet möter särskilda svårigheter».

Fredagen den 1 april 1960 em.

Nr 11

I denna fråga vill jag nöja mig med
att hänvisa till vad utskottet sagt i sitt
utlåtande, nämligen att man kan räkna
med att barnavårdsnämnderna kommer
att visa tillbörlig försiktighet och att
nämnderna är skyldiga att oavlåtligt
följa utvecklingen och pröva om behovet
av omhändertagandet kvarstår. I de allra
flesta fall kommer säkert nämnderna
att skynda på så mycket som möjligt.

Något liknande gäller högerreservationen
till 33 §, alltså herr Birkes och
fru Wallerius-Gunnes reservation på
sid. 140 i utlåtandet. Stadgandet gäller
polismyndighetens möjlighet att ta underårig
i förvar i avvaktan på beslut av
barnavårdsnämnd eller dess ordförande,
väl i allmänhet beslut om omhändertagande
för utredning. Utskottsförslaget
innebär att polismyndigheten ofördröjligen
skall göra anmälan till barnavårdsnämnden
och att nämnden eller dess
ordförande skyndsamt skall besluta om
den unge skall omhändertas eller friges.
Reservanterna vill ha en maximitid
på fem dagar. De är där i gott sällskap.
Så ville nämligen den Alexandersonska
utredningen ha det i sitt remissyttrande.
Mot reservationen talar egentligen
bara att femdagarstiden möjligen
kan komma att uppfattas som en norm
och alltså verka förlängande på tiden
snarare än tvärtom. Förslaget vilar på
förutsättningen att barnavårdsnämnden
eller ordföranden skall kunna fatta sitt
beslut redan inom ett eller högst två
dygn. Jag tror inte att det är något att
vinna på vad reservanterna föreslagit i
denna del, och jag ber att få yrka avslag
på reservationen.

Den sista reservation som hänför sig
till förslaget till barnavårdslag är den
reservation av fru Svenson och herr
Wahrendorff som herr Wahrendorff
nyss var uppe och talade för. Den har
inte anknytning till något visst stadgande
i lagförslaget, utan reservanterna
nöjer sig med att begära ändringsförslag
av Kungl. Maj:t. För närvarande är
det så, att sådant
7 —

Barnavårdslag m. m.

underåriga som kan göras tvångsvis
kallas omhändertagande för »skyddsuppfostran».
Annat omhändertagande,
i stort sett sådant som fordrar att föräldrarna
samtycker, kallas »samhällsvård».
De två typerna av omhändertagande
får enligt propositionen samma
beteckning, nämligen »samhällsvård».
Reservanterna tycker inte om att ett
omhändertagande av ett värnlöst barn
skall ha samma beteckning som ett omhändertagande
av kriminella ungdomar.
De vill därför ha kvar skillnaden i beteckningar
men vill dra gränsen litet
annorlunda än den nuvarande lagen.
Till den ena gruppen vill reservanterna
hänföra bara kriminella ungdomar och
andra som omhändertas på grund av
sitt eget betende, alltså alkoholister,
prostituerade m. fl., och beteckningen
skall här vara »samhällsfostran». Till
samhällsvården skall hänföras alla andra
fall, alltså fall där barnen behöver
skydd eller vård.

Utskottsmajoriteten har inte tyckt att
detta är en fråga att göra så stor affär
av. Frågan om beteckningen är en lagteknisk
fråga, och folk i allmänhet kommer
säkert inte att bry sig mycket om
om ett barn omhändertas under den
ena eller den andra beteckningen. Efter
vad jag har hört av den föredragande i
utskottet, skulle reservanternas förslag
kräva ändringar i över 25 av paragraferna
i lagen, och det är verkligen mycket
väsen för ingenting.

Herr talman! Till slut skall jag gå över
till de avsnitt i utlåtandet som rör ungdomsbrottsligheten.
Jag skall utan vidare
utvikningar endast redovisa utskottets
förslag. Ungdomsbrottsligheten är
ju ett stort problem, som under de senaste
åren flera gånger har diskuterats
och ventilerats i denna kammare. Jag
skall inte trötta ledamöterna med någon
redogörelse för dessa diskussioner
utan gå direkt in på de två frågor som
nu är aktuella.

Yad först gäller ungdomsdomstolarna,
omhändertagande av så har vi i utskottsmajoriteten nog haft
Andra kammarens protokoll 1960. Nr 11

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 em.

Barnavårdslag m. m.

en känsla av att det bär gått magi i
själva ordet. Till stor del är det väl så
att motionärerna och de reservanter som
tagit upp motionsyrkandena vill att
brottspåföljder för unga lagöverträdare
skall bestämmas av ett organ som till
skillnad från barnavårdsnämnderna är
skyldigt att beakta den allmänna laglydnadens
krav. Sådana organ har vi ju
redan i våra allmänna domstolar. Vi bar
också en lag av år 1946 med särskilda
bestämmelser om rättegång i mål mot
underåriga lagöverträdare. Härmed borde
motionärernas önskemål i huvudsak
vara uppfyllda.

Sedan är det en annan fråga om de
nuvarande bestämmelserna om rättegången
i sådana här mål är tillfredsställande
på alla punkter. Där kan man
kanske tänka sig vissa kompletteringar,
exempelvis införande av mer tvingande
bestämmelser om domstolens sammansättning
eller om hörande av barnavårdsnämnden.
Men sådant kan ju åstadkommas
utan den administrativa apparat,
som man föreställer sig att motionärerna
och reservanterna åsyftar.

Nej, de två känsligaste punkterna när
det gäller ungdomsbrottsligheten är nog
i stället påföljdssystemet och åtalseftergiften,
som för övrigt hänger samman
med varandra. Åklagarna får inte meddela
åtalseftergift, om åtal är motiverat
av hänsyn till den allmänna laglydnaden
eller eljest från allmän synpunkt. Dessutom
får de inte meddela åtalseftergift,
om handläggningen inför domstol kan
tänkas leda till en för den unges tillrättaförande
lämpligare påföljd än vad
barnavårdsnämnden kan komma att besluta
om.

Om det nu är så att handläggningen
inför domstol inte kan tänkas leda till
annat än villkorlig dom, är det naturligt
om åklagarna inte bryr sig om att väcka
.åtal utan i stället meddelar åtalseftergift,
detta i förlitande på att övervakningen
kan ordnas lika bra av barnavårdsnämnden
som av domstolen och skyddskonsulenten.
Man kan inte heller påstå

att villkorlig dom skulle ha större allmänpreventiv
verkan än övervakning
med stöd av barnavårdslagen.

Om emellertid domstolarna kan tänkas
ta till andra påföljder än villkorlig
dom, då blir läget ett annat. Redan nu
kan domstol döma en person under 18
år till böter, även om bara fängelse och
straffarbete eljest ingår i straffskalan,
men den möjligheten har nog inte blivit
så mycket använd.

En annan möjlighet är att kombinera
villkorlig dom och föreskrift om skadestånd.
Med början detta år bar domstolarna
också fått möjlighet att kombinera
villkorlig dom och böter. Utskottet
har trott att det är en påföljd,
som i många fall kommer att förmå åklagarna
att underlåta att meddela åtalseftergift
och i stället väcka åtal. Den
vägen tror jag det är mycket lämpligt
att gå vidare på. Det är intressant att se
att man under senare tid inte ställt sig
lika avvisande till kortvarigt frihetsberövande
för unga lagöverträdare som
tidigare. Strafflagberedningen föreslog
i sitt slutbetänkande en form av frihetsberövande
i två månader på s. k. tillsynsanstalt.
Det skulle vara ett led i den
s. k. skyddstillsynen, alltså närmast en
motsvarighet till den nuvarande villkorliga
domen med övervakning. Visserligen
skulle behandling på tillsynsanstalt
inte få användas för ungdomar under
18 år, men det var flera remissinstanser
som föreslog att åldersgränsen skulle
slopas.

Vidare kan man notera ett enhälligt
uttalande av de parlamentariska sakkunniga
i det Kjellinska betänkandet om
ungdomsbrottsligheten. Dessa ansåg att
det var av stor betydelse att det pågående
reformarbetet »resulterar i ett tillräckligt
differentierat system som erbjuder
möjlighet till såväl korttids- som
långtidsbehandling av unga lagöverträdare».

Utskottsmajoriteten har menat, att eftersom
frågan om brottspåföljder för
unga lagöverträdare liksom påföljdssy -

Fredagen den 1 april 1960 em.

Nr 11

stemet över huvud taget är under omprövning,
så är det överflödigt att skriva
och begära utredning om kortvarigt
frihetsberövande. Några större meningsskiljaktigheter
i sak har det knappast
varit i denna fråga inom utskottet,
något som väl också framgår om man
jämför vad utskottet har sagt på s. 113 —
i detta har tolv av utskottets sexton ledamöter
instämt — och vad som sagts dels
i reservationen på s. 147 av herr Birke
och fru Wallerius-Gunne, dels i det särskilda
yttrandet på s. 149 av fru Svenson
och herr Wahrendorff.

Herr talman! Jag slutar med att i
samtliga punkter yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru WALLERIUS-GUNNE (h) kort

genmäle:

Herr talman! Det är endast ett par
punkter i herr Nilssons i Göteborg anförande
jag skall ta upp, därför att
jag är rädd att de i annat fall kanske
inte kommer att bli belysta. En av dessa
gäller vår reservation, enligt vilken vi
vill att bland föreskrifterna för de
ungas uppförande även skall införas en
bestämmelse om tid och sätt för fullgörande
av skadeståndsskyldighet.

Herr Nilsson ansåg att skadestånd utdömdes
huvudsakligen med hänsyn till
den allmänna laglydnaden. Inom parentes
vill jag säga att jag anser detta vara
av stor betydelse för individen, eftersom
det måste verka återuppbyggande
både i fråga om vederbörandes känsla
av ansvar och självförtroende, att han
eller hon fullgör en skyldighet. Resonemanget
i den frågan kan jag emellertid
nu lämna därhän och hakar i stället fast
på herr Nilssons uttalande om att det
skulle vara en fråga som främst gällde
den allmänna laglydnaden.

Herr Nilsson betonade i det sammanhanget
att det var domstolen som utdömde
skadestånd, och det är alldeles
riktigt, eftersom barnavårdsnämndernas
verksamhet är — såsom vi på något
ställe erinrat om — exklusivt indivi -

Barnavårdslag m. m.

dualpreventiv. Det skulle aldrig kunna
tillåtas att barnavårdsnämnderna utdömde
ett skadeståndsbelopp. På den
punkten är vi eniga. Vad vi vill ha sagt
är att barnavårdsnämnderna skall hjälpa
till att reglera den unges skadeståndsbetalning,
råda honom eller henne
och söka förmå vederbörande att
iaktta vissa terminer när det gäller att
fullfölja skyldigheterna i fråga.

En annan fråga gällde maximeringen,
som vi vill införa när det gäller det
polisiära omhändertagandet. Man kan
vara tämligen säker på att ambitiösa
barnavårdsnämnder gör allt som står i
deras makt för att snarast möjligt ta den
unge ur polisens förvar. Men den risken
finns att barnavårdsnämnderna av olika
skäl skjuter på ett avhämtande av
den unge från polisarresten; många faktorer
kan i det sammanhanget medverka.
Jag vill inte räkna upp dem alla.
men sådana faktorer finns. Vi vill ha
denna maximering därför att det inte i
något fall skall kunna förekomma, att
den unge hålles kvar längre än fem
dagar.

Herr MUNKTELL (h):

Jag vill börja, herr talman, med att
beklaga att dessa ytterst viktiga problemkomplex
diskuteras vid ett tillfälle,
då man utan minsta överdrift kan påstå
att kammaren befinner sig i något slags
upplösningstillstånd. Jag kommer därför
att fatta mig mycket kort, tv jag
vet att sista ordet i dessa frågor inte
här sagts, och det synes mig därför
ganska meningslöst att nu ta upp någon
längre debatt.

Detta är också anledningen till att
jag icke replikerar herr Nilsson i Göteborg.
Att jag avstår därifrån betyder
dock icke att jag till alla delar skulle
instämma med honom. .Tåg instämmer
inte heller till alla delar med vad statsrådet
fru Lindström har anfört, ehuru
jag ber att få ta upp ett par punkter i
hennes anförande.

Fru Lindström gick med stor skick -

100 Nr 11

Fredagen den 1

Barnavårdslag m. m.

lighet in på den gamla frågan om effektivitet
kontra rättssäkerhet inom rättsskipningen.
Det är en mycket gammal
och känd motsättning. En av de nu verksamma
professorerna vid en av de juridiska
fakulteterna behandlade i sin installationsföreläsning
just denna fråga.
Men vad man när det är fråga om effektivitet
och rättssäkerhet, som — det
medger jag liksom fru Wallerius-Gunne
gjorde — kan komma i motsättning till
varandra, ständigt måste ha klart för
sig är, att man såvitt möjligt skall utjämna
motsättningarna, man skall alltid
försöka förena effektiviteten och rättssäkerheten.
Det är alldeles riktigt som
statsrådet fru Lindström säger, att hos
våra barnavårdsnämnder, hos våra ungdomsledare
etc. finns en mycket stor
erfarenhet, en mycket stor entusiasm,
en mycket stor vilja att göra sitt bästa.
Men jag kan inte förstå annat än att en
ytterligare garanti för att dessa ofta
komplicerade rättsliga frågor blir belysta
av rättssakkunskapen är värdefull.

Statsrådet fru Lindström sade bland
annat att hon var tveksam — eller om
hon möjligen rent av förnekade det —
huruvida det judiciella förfarandet
skulle skapa större rättssäkerhet. På
denna punkt kan jag absolut inte dela
fru Lindströms uppfattning. Det är uppenbart
att bland dessa frågor, så komplicerade
som de är och så olika som
de är behandlade i skilda delar av världen,
kan man med lätthet plocka fram
skrämmande exempel på ungdomsdomstolar.
Jag har själv sett ett flertal sådana,
och jag skulle som exempel på
dels vad jag absolut inte skulle vilja ha,
dels vad jag skulle vilja ha, ta vad jag
en gång såg i Frankrike och vad jag ett
par gånger har sett i Holland. Det senare
föreföll mig vara idealet. Det var
ytterligt sakkunnigt folk — det var,
skulle jag vilja säga, som en blandning
av en högt kvalificerad barnavårdsnämnd
och en högt kvalificerad domstol,
givetvis med den psykiatriska och
psykologiska sakkunskapen represente -

april 1960 em.

rad. Jag kan inte förstå annat än att en
utredning om ungdomsdomstolar, som
toge hänsyn bland annat till sådana här
ting — jag betonar än en gång att jag
bara nämner några rapsodiska fakta —
skulle vara av största betydelse och till
mycket stor lycka för vårt lands ungdom.
Det är inte alls nödvändigt, fru
Lindström, att ungdomen schavotterar
inför offentligheten — det gör den exempelvis
inte i Holland.

.lag skall emellertid inte längre uppehålla
mig vid detta utan gå över till att
säga några få ord om det jag egentligen
hade tänkt tala om, nämligen de korta
frihetsberövandena. Detta är som bekant
en utomordentligt kontroversiell fråga.
Herr Nilsson i Göteborg erinrade om ett
uttalande av den Kjellinska kommittén,
och det har också erinrats om att strafflagberedningen
varit inne på frågan.
Men är det inte ändå helt enkelt så, att
särskilt det senaste decenniets utveckling
på ungdomsvårdens område både i
Sverige och i andra länder har givit
belägg för att man har anledning att
fråga sig, om vårt nuvarande reaktionssvstem,
både sådant det är och sådant
det blir, om strafflagberedningens förslag
genomföres, är tillräckligt effektivt?
Man frågar sig — åtminstone har
jag mycket länge gjort det; det är flera
i denna kammare som kan intyga att det
inte är första gången — om vi inte behöver
något utöver de nuvarande eller
av strafflagberedningen föreslagna formerna
för ingripanden, om inte ungdomen
på ett mera tydligt sätt skall få
klart för sig, att samhället ingriper
verksamt, snabbt och effektivt mot begångna
brott. Det är mot den bakgrunden
man har att se den rekommendation
för en utredning om kortvariga
frihetsberövanden som nu har framförts.

Jag betonar uttryckligen, att jag inte
är så barnslig, att jag tror, att ett sådant
frihetsberövande, en sådan — för
att använda fru Lindströms eget uttryck
i ett förhandsreferat, som beredde mig

Fredagen den 1 april 1960 em.

Nr 11 101

mycket stor glädje — »stoppsignal» skall
kunna påverka dem, som hunnit fixeras
i djupare kriminalitet. Men jag undrar
å andra sidan, om det inte börjar bli
mer och mer uppenbart, att åtalseftergift
och villkorlig dom inte är tillräckliga.
Vi behöver någonting mera. Åtalseftergift
och villkorlig dom har kommit
till alltför vidsträckt användning. Detta
är alldeles uppenbart. Genom uttalanden
såväl från domare som från åklagare
och från polis, att många unga fortsätter
att föröva brott, därför att de utgår
ifrån, att det inte blir någon påföljd,
bestvrkes detta. Det sade för resten fru
Lindströms tidigare kollega, dåvarande
justitieminister Lindell, uttryckligen i
en proposition till förra årets riksdag.

Tanken på ett reaktionssvstem, som
innebär någonting, som har större
spärrverkan på ett tidigt stadium, synes
också otvivelaktigt vara på frammarsch.
.Tåg vill inte upprepa vad som tidigare
bar nämnts om vad strafflagberedningen
har föreslagit, alltså s. k. skyddstillsyn,
och detta om behandlingen i Hammarbygården
och de andra sakerna. Jag
vill inte heller gå igenom de olika former
som finns utomlands. Dem har vi
tillräckligt diskuterat förut. Vi har dem
dessutom utförligt redovisade såväl i
den Kjellinska utredningen som i den
motion, som ligger till grund för reservationen.

Emellertid vill jag uttryckligen säga,
att vi tror inte alls, såsom herr Wahrendorff
sade, att ett kortvarigt frihetsberövande
är någon kungsväg. Det är det
visst inte. Men det skulle vara ett komplement
till de reaktionsformer vi redan
har, och på så sätt skulle det enligt
vår mening kunna vara till mycket
stor nytta.

.Tåg vill till sist inte alls skylla på
den långt framskridna tiden och sådant
utan betonar ännu en gång, att det i
alla fall är en olycklig tidpunkt att nu
debattera denna viktiga sak. Därför vill
jag bara lämna ett enda exempel, men
ett mycket tungt vägande, på att tanken

Barnavårdslag m. m.

på kortvarigt frihetsberövande vinner
terräng.

Det är väl en allmän uppfattning i
Norden, att den främste nordiske kriminologen
i dag är professor Andenses
i Oslo. I »Norges Barnevern» förra året,
nr 8—9, har han skrivit en artikel, där
han visserligen inte rekommenderar
kortvariga frihetsberövanden, men där
han säger — jag talar tyvärr inte norska
och uttalet blir därför dåligt: »Jeg har
i den senere tid ofte stilt meg spörsmålet
om man ikke overfor de unge lovovertrederne
trenger adgangen til en
kortvarig frihetsberövelse som et alternativ
til de långvarige anstaltopphold».
Han betonar uttryckligen i denna uppsats,
att det skulle kunna ge de unga
tid och orsak att fundera över sin egen
situation. Han framhåller att det vid
sidan därav kan ha en viss allmänpreventiv
verkan. Det kan, som han säger,
ha en gynnsam inverkan på gänget i
övrigt genom att det ser att det blir
allvar av.

Rent parentetiskt kan jag skjuta in
att Andenaes också gör en jämförelse
med den tänkta tremånadersbehandlingen
i Sverige och säger, att visserligen
förnekas likheten med Jugendarrest och
detention centres, »men slektskapet
isaer med detention centres er likevel
ti! å ta og fple på». Det är precis vad vi
sagt hela tiden. Det är ett faktum att
även hos oss tränger den fram.

•Tåg vill sluta med att anföra vad Andenaes
säger i ett annat sammanhang.
Han säger: »Det er trist for den som
har gledet seg over humaniseringen
innenfor strafferetspleie og barnevern
å bli stilt overfor spörsmålet om utviklingen
er gått så langt i denne retning
åt det har f0rt til en ökning av tallet av
de unge som lar seg friste ut på skråplanet,
men fölelser og önsketenkning
må ikke få stenge for en nöktern og
forutsetningslös dröftelse.»

Det är detta nyktra och förutsättningslösa
dryftande av dessa problem, av frågan
om ett kompletterande av vårt reak -

102 Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 em.

Barnavårdslag m. m.

tionssystem, på sätt som föreslagits i
motion nr 24 i denna kammare, som vi
anser vara nödvändigt. Jag är övertygad
om att vi kommer tillbaka till frågan.

Jag skulle ha haft oerhört mycket mer
att säga, men i denna kammarens upplösningsstund
ber jag att få inskränka
mig till detta och återkommer en annan
gång.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag tycker inte vi behöver
vara så ängsliga för att kammaren
är i upplösningstillstånd, ty det är
den jämt. Att vänta med att tala tills
man har fulltalig publik vore löjligt. Jag
tycker att vi diskuterar som om kammaren
vore full av folk och inte bryr
oss om dem som inte är här.

Jag vill först göra en kommentar till
inledningen i herr Munktells anförande,
som innebar en försäkran om att han
var mycket intresserad av att rättssäkerheten
skyddades till varje pris. Jag har
läst igenom ett yttrande av herr Munktell
här i kammaren i januari 1958 —
det är ju inte första gången vi resonerar
om dessa frågor. Det är för all del
en tid sedan, och man kan utvecklas
under den tiden. Herr Munktell sade
emellertid då: »För min del tror jag,
att ett dylikt straff — låt mig kalla det
civilarrest — bör ha en mycket vid latitud,
men det bör under inga omständigheter
få överskrida låt mig säga 30 dagar;
till längden är jag dock inte beredd
att i dag taga någon ståndpunkt.
Först och främst måste straffet komma
så snabbt som möjligt efter upptäckten
av brottet. Det bör i varje fall ådömas
så snart åtal på ett brott har väckts. Ja,
det kan ifrågasättas, om det ej bör komma
ännu snabbare» — alltså före åtal—.
»Eventuella övriga förbrytelser, som vederbörande
begått, får utredas samtidigt
med eller efter civilarresten.» Så förtvivlat
mycket intresse för rättssäkerheten
vittnar ju inte detta om.

Det var egentligen inte detta jag tänkte
tala om, utan jag tänkte gå in på det
som herr Munktell utvecklat i sin motion
— tv att det är herr Munktells motion
som blivit högerns partimotion är
jag övertygad om. Det är herr Munktells
intresse som ligger bakom uppbyggnaden
av motionen.

Vad består denna motion av, som vill
leverera grunderna för ett sådant viktigt
krav som högern ställer, kravet på
ett kort arreststraff? Jo, det är relativt
löst uppbyggt på skildringar av hur
man behandlar ungdomsbrottslingar på
olika håll i världen. Herr Munktell gick
förbi det, ty han menade att vi borde
ha läst motionen, och det har jag gjort.
Herr Munktell hyser mycket säkra förhoppningar
om — vilket han sagt och
vilket citerats i en del tidningar — att
ett kortvarigt frihetsberövande kunde
visa sig effektivast när det gäller att »ta
musten ur karska ungdomsbrottslingar».
Hur kan han ha kommit till denna mycket
bestämda uppfattning? I motionen
anföres olika orsaker. Nu skall vi komma
ihåg att vi resonerar om vad som
skall göras med ungdomar mellan 15
och 18 år, alltså ungdomar som egentligen
ännu går i realskolan. Den erfarenhet
som främst åberopas för uppfattningen,
att ett kort frihetsstraff skall ha
denna utomordentliga inverkan på de
unga brottslingarna, är den som man
gjort i den tyska Jugendarresten. I motionen
återges en efterundersökning som
skett i Hamburg och Bremen. Det är
professor Sieverts som talat om den.
Jag citerar ur motionen: »En efterundersökning
från Bremen och Hamburg visar,
att av alla påföljder som förekommer
i ungdomsstraffrätten, arrest för
längre tid uppvisar den lägsta återfallssiffran,
nämligen 30 procent.»

Då skall vi komma ihåg att tyskarna
tillämpar Jugendarrest som regel mot
sina barnbrottslingar. Enligt en statistik
som finns sattes år 1957 inte mindre än
87,4 procent av samtliga fall under 18
år, där åtgärder vidtogs, i arrest. Det är

Fredagen den 1 april 1960 em.

Nr 11

103

klart att om man räknar med de flesta
lagbrytare, som är engångsbroitslingar,
oberoende av vilken åtgärd som vidtages,
måste återfallstalen bli mycket låga.
Själva har vi mycket bättre resultat. 75
procent av förstagångsbrottslingarna hos
oss i den åldern kommer inte tillbaka.
Mot dessa har inte gjorts någon sorts
ingripande annat än övervakning, varning
eller böter — alltså det har icke
skett något som helst frihetsberövande.
Trots det flitiga användandet av arreststraffet,
som övertygat högern om att
det är en kungsväg för att minska brottsligheten,
har man i Tyskland emellertid
under åren 1954—1957 haft en ökning
på upp till 53 procent. Den låga
siffra, som professor Sieverts anger för
återfallsprocenten, tycks inte enligt
andra uppgifter som lämnats därifrån
vara alldeles riktiga. Han har räknat
med återfallen efter Jugendarrest i Bremen
ej i Hamburg men bara tagit med
dem som skedde i samma stad. Har någon
flyttat därifrån och begått brott på
annat håll, kommer denne inte med i
återfallsstatistiken. Vidare har han antecknat
enbart brott som begåtts före
fyllda 18 år, vilket också måste göra
statistiken mycket missvisande om man
jämför den med annan, t. ex. den som
vi har. .lag förstår inte, hur reservanterna
har kunnat bli så övertygade av
sådana exempel.

Denna rapport, som så bestämt säger
att arreststraffet leder fram emot
små återfallssiffror, har för övrigt inte
lämnats från Tyskland till Europarådet,
som samlat in statistik angående utfallet
av åtgärder mot ungdomsbrottslingar
i hela Europa.

I motionen redovisas också hur man
i England tillämpar metoden med detention
centres, men den är ingenting som
herr Munktell vill ha här.

Higlifields-skolan i Trenton, som är
en läkepedagogisk anstalt, visar många
lyckade fall, men där är det inte heller
fråga om korta fängelsestraff som herr
Munktell önskar.

Barnavårdslag m. m.

Herr Munktell nämner så ett yttrande
av professor Andenaes, vilket tycks ha
gjort det allra största intryck på honom.
Nu är professor Andenses sådan att han
gör intryck — jag blev också imponerad
av honom — men just hans här återgivna
yttrande förefaller inte så bärigt.
Han har för övrigt inte föreslagit någon
sådan åtgärd utan bara sagt, att
situationen ser så bedrövlig ut, att man
kanske får tänka om och kanhända
även använda ett kort frihetsstraff. Då
syftar han tydligen på den behandling,
som på sina håll har tillämpats vid våra
ungdomsvårdsskolor och som, herr
Munktell, endast har det gemensamt
med detention centres att intagningstiden
är tre månader. För övrigt kan
väl inte bara ett yttrande av professor
Andenaes ha övertygat herr Munktell,
som torde ha en vetenskapligt kritisk
inställning till uppgifter även om de
lämnas av professorer.

1 Holland har man just infört en lag
om kort arreststraff, men den har inte
ännu kommit till tillämpning, och man
har därför ingen erfarenhet därifrån att
åberopa.

Så kommer vi fram till förhållandena
i Danmark. På den punkten lämnar herr
Munktell och högermotionen en klart
oriktig uppgift, nämligen att det finns
en tendens att mera tillämpa s. k. heftestraff.
I Danmark har man i alla tider
haft korta arreststraff. I hela världen
har man för övrigt möjligheter till mycket
kortare omhändertaganden än vi
har i Sverige. Hos oss är minimitiden
för intagande på straffanstalt en månad.
Praxis är olika i olika länder och det
är ingenting nytt.

Vad säger man i Danmark om hefteslraffet?
Det är inte — som herr Munktell
påstår -—■ ett straff som man mer
och mer använder. Man ger många åtalseftergifter
—- 2 000 på ett år — vilket
inte är obetydligt för detta lilla land.

Den danska strafflagskommissionen
avgav sitt betänkande på hösten 1959.
I detta sägs det, att enligt statistiken för

104 Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 em.

Barnavårdslag m. m.

år 1956 åtgärderna mot ungdom under
18 år förutom åtalseftergift varit följande:
dagsböter i 36 fall, villkorlig dom i
16 fall, ungdomsfängelse i 18 fall, heftestraff
i 1 säger ett fall, militär arrest i
1 fall och övriga åtgärder i 2 fall. Det
gör tillsammans 74 fall.

Man kunde kanske tro, att praxis har
ändrats från år 1956, men enligt en alldeles
färsk telefonuppgift lär det förhålla
sig på precis samma sätt nu. Kortfristiga
arrester tillämpas alltså mycket
sällan mot personer under 18 år. Den
danska strafflagskommissionen säger
också, att enligt dess mening ingenting
tyder på ökat behov av frihetsstraff,
och till dessa hör det korta arreststraffet.
Snarare finns det — menar kommissionen
— anledning att överväga
förbud mot frihetsstraff för unga människor.
Den intar därvidlag precis samma
ståndpunkt som Sveriges riksdag,
när vi hade denna fråga uppe sist —
med en liten skara höger undantagen.

Vid behandlingen av barnavårdslagen
får naturligtvis inte straffåtgärder mot
ungdomsbrottslingar dominera debatten;
de har hängts på därför att högern
har kommit med en speciell motion om
korttidsstraffet. Det väsentligaste är åtgärder,
som skulle kunna förebygga
denna brottslighet.

Har då ungdomsbrottsligheten minskat
ute i världen, där man tillämpat
viss behandling? Nej, det har den inte;
det föreligger en ökning på alla håll.
Endast i Belgien och här i Norden i
Danmark har man fått en minskning,
men den sammanhänger inte på något
sätt med att man där skulle tillämpa
korttidsstraff.

Herr Munktell! Vi är inte så särskilt
milda här i Sverige heller! Vi använder
mycket oftare bötesstraff mot ungdomar
än —• skulle jag tro — något annat land
i Europa. I Frankrike förekommer över
huvud taget inte bötesstraff mot ungdom
och praktiskt taget inte heller i Tyskland.
Det sitter vidare 500 svenska ungdomar
i fängelse i dag. Av dem är 40

under 18 år. Vi har alltså inte varit
särdeles milda utan har tillämpat hela
skalan av straff.

Man motiverar ett införande av arreststraff
med att vi skulle få ett rikare
register med flera sätt att ingripa. Men
där man har arreststraff är det i praktiken
bara detta som man har använt —
del tillämpas i Tyskland i 87 procent
av samtliga fall. Det har alltså inte blivit
fråga om att tillämpa något rikare register
av ingripanden, utan man har fastnat
pa en viss punkt i detta register.

Låt oss anta alt vi i dag skulle ha
kunnat se tillbaka på eu tid, varunder
man hade tillämpat herr Munktells
metod med ett kort arreststraff för
de ungdomar, vilka har normala uppväxtförhållanden
och normal sinnesutrustning,
eller hur herr Munktell nu uttryckte
det. I strafflagberedningens betänkande
finns uppgifter om en undersökning
beträffande ungdomar i den
här åldern, som 1949 varit förstagångsförbrytare
och då behandlats på det
sätt som herr Munktell anser vara för
milt. Det var totalt 1 600 ungdomar,
som fem år senare undersöktes, och det
visade sig, såsom jag tidigare framhållit,
att 75 procent av dem inte återföll.
Om vi i stället skulle ha haft ett kort
arreststraff enligt herr Munktells modell,
skulle det ha betytt att 1 200 ungdomar,
som blev föremål för milda
åtgärder och som sedan inte kom tillbaka
såsom brottslingar, hade fått se
fängelsemurarna inifrån under ett sådant
där kort arreststraff. Man skulle
ha burat in även dessa 1 200 ungdomar
därför att 400 av det totala antalet
förstagångsförbrytare senare kom att
återfalla. Är det inte ganska otäckt att
gott och väl 1 000 ungdomar varje år,
som nu inte har behövt någon gång
komma i fängelse, skulle ha gjort det,
om vi varit så bergsäkra som herr
Munktell beträffande nyttan av ett kort
arreststraff? Kan det inte misstänkas
att, om varje år mer än 1 000 ungdomar,
som bär begått brott första gången och

Fredagen den 1 april 1960 em.

Nr 11

105

som nu inte kommer i fängelse, sättes
in, det skulle bli en ännu större skara
återfallsförbrytare? Det finns nog inte,
herr Munktell, någonting värre för människor
än att bli intagna på anstalt, sugas
upp i anstaltsmiljön och tvingas in
i ett onaturligt liv av passivitet, i ännu
större trots mot det samhälle, som de
dock måste släppas ut i igen. Jag tror
att flera fängelsestraff skulle få mycket
farliga konsekvenser.

Till slut vill jag säga: är det inte här
egentligen fråga om ett svärmeri för arreststraff,
ett svärmeri som har lika litet
med verkligheten att göra som andra
svärmerier? Kanske det också är fråga
om en intellektuell tankegymnastik som
passar för professorer. Men den passar
inte för dem som i praktiska livet skall
syssla med dessa problem.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde knappast att
det skulle komma in sådana tonfall i
denna debatt som nu har skett.

Jag vill kort och gott säga till fru
Eriksson att jag finner det ganska häpnadsväckande,
att hon lägger upp saken
på det sätt som hon här gjort. Det
är inte fråga om mera mildhet eller
mera hårdhet eller hur fru Eriksson nu
uttryckte sig. Det är fråga om vad som
är det bästa och förnuftigaste sättet att
ingripa och vad som är humanast då
det gäller att hindra ungdomar att glida
ned i djup asocialitet och kriminalitet.

Det är inte heller fråga om något svärmeri
för arreststraff. Jag kan försäkra
fru Eriksson att jag inte går omkring
och svärmar för olika sätt att beröva
folk friheten. Vad som har skett är att
man har försökt arbeta sig fram till vad
som kunde vara den vettigaste lösningen.
Fru Eriksson har kommit till
8 — Andra kammarens protokoll 1900. Nr

Barnavårdslag m. m.

ett resultat och jag till ett annat, och det
är väl bara att konstatera detta.

Fru Eriksson citerade här ett yttrande
som jag fällt för ett par år sedan.
Jag sade, märk väl, »ådömas så fort som
möjligt». Vidare ifrågasatte jag, om inte
ungdomarna borde omhändertas ännu
tidigare, och det är just vad som nu
sker. Man måste ofta omhänderta brottslingar
innan de hunnit dömas. Däri ligger
just en av motsatserna —• så mycket
borde fru Eriksson ha lärt sig —
mellan effektivt brottsbekämpande och
rättssäkerhet.

Jag tycker att det är häpnadsväckande
att fru Eriksson försöker att så fullständigt
ta livet av professor Andenses,
som är allmänt erkänd som en ledande
och framstående person på detta område
och som bl. a. enhälligt av de nordiska
ländernas regeringar har utsetts
att utreda frågan om en samordnad nordisk
kriminologisk forskning. Tror fru
Eriksson att de ansvariga regeringarna
i dessa länder hade gjort detta, om det
varit fråga om något slags bakåtsträvare
eller reaktionär, i stil med vad fru
Eriksson tydligen menar att jag är?

När fru Eriksson talar om professor
Sieverts, måste jag säga att det verkar
som om hon knappast läst igenom vad
han yttrat. Han har understrukit att det
är av yttersta vikt, att verkställigheten
av Jugendarrest avbrytes just då den
unge är mest påverkad av åtgärden. Därför
har också, framhåller han vidare,
ledarna av verkställigheten befogenhet
att avbryta frihetsberövandet, om det är
anledning befara att vederbörande skall
börja vänja sig vid frihetsförlusten.

Detta är precis motsatsen till den uppfattning
som fru Eriksson ville tillägga
professor Sieverts. Jag häpnar över att
fru Eriksson, som dock har läst så pass
mycket kriminologi, i detta fall inte ens
kan läsa innantill. Men det är kanske
dock i detta fall inte så konstigt.

Vidare talar fru Eriksson om att ungdomsbrottsligheten
i Tyskland har ökat
trots tillkomsten av Jugendarrest. För
11

106 Nr 11 Fredagen den

Barnavårdslag m. m.

det första har jag aldrig ifrågasatt att
vi skulle införa systemet med Jugendarrest,
utan bara att det skulle göras en
utredning om någon lämplig form av
kort frihetsberövande. För det andra
vill jag påpeka att ökningen av ungdomsbrottsligheten
är en internationell
företeelse. Att man då kan skylla ökningen
av ungdomsbrottsligheten just
på en speciell reaktionsform, det går
över min horisont. Logiken däri kan
jag inte begripa.

Sedan är det fru Eriksson mycket väl
bekant att detention centers nuförtiden
inte alls är detsamma som tidigare. Max
Griinhuts auktoritet kan väl fru Eriksson
inte bestrida, och han har uttryckligen
sagt, att i den form de nu har intar
de en legitim plats i ett varierat system
av behandling av unga lagöverträdare.

Vad slutligen heftestraffet beträffar —
nu har väl min repliktid gått ut — vill
jag bara säga att fru Eriksson borde väl
åtminstone läsa Tidskrift for Kriminalvidenskab;
därifrån är uppgiften tagen
och den härrör direkt från den danska
riksadvokatens yttrande till den norska.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag skall inte uppta
kammarens tid med att i stort kommentera
det lagförslag som behandlas. Jag
skall inskränka mig till några reflexioner
kring ett spörsmål. Genom tillkomsten
av paragraf 50 i den föreslagna barnavårdslagen
kan barnavårdsnämnd,
om det skulle vara till avsevärd skada
för ett fosterbarn, meddela förbud att
ta barnet från fosterhemmet.

Många fosterföräldrar ställer kanske
alltför stora förhoppningar till denna
möjlighet att utverka förbud mot fosterbarnsförflyttningar,
men bara detta att
frågan kan prövas är ett framsteg ur
fosterföräldrarnas synpunkt. För dem
som skall avgöra denna livsviktiga fråga
för ett fosterbarn föreligger stora
svårigheter att bedöma när skadan kan
anses bli avsevärd. Skadan kan kanske

1 april 1960 em.

av barnet självt anges först vid vuxen
ålder. Att fälla salomoniska domar är
lika vanskligt för en domstol som för en
barnavårdsnämnd, och felbedömningar
kan göras likaväl om avgörandet ligger
hos en domstol som om det ligger hos
barnavårdsnämnden. Olämpliga förflyttningar
kan inte undvikas, inte ens i fall
där förflyttningen inte synes vara till
skada för barnet eller där förflyttning
inte kommer att krävas.

Jag har på nära håll följt en sådan
förflyttning, där blodsbanden åberopades.
Vårdnaden fråntogs modern genom
att hon under hemskillnadsåret lämnat
barnet i fosterhem med löfte om adoption
utan barnafaderns vetskap. I den
följande äktenskapsskillnadsdomen tillerkändes
vårdnaden fadern, vilken beslöt
att barnet efter kort tid skulle vårdas
hos en anförvant till honom. Därifrån
flyttades det efter en kort tid till
ett tredje fosterhem. Efter två år tog
barnafadern ny kontakt med det första
fosterhemmet och meddelade, att han
nu inte kunde klara av det längre. Om
de var villiga att ta tillbaka barnet,
skulle de få adoptera det. Det är givet,
att händelser av denna art är omöjliga
att förutse.

Jag ställer mig nu frågan när konflikter
uppkommer mellan fosterföräldrar
och barnavårdshavare, när avsevärd
skada kan föreligga och förbud om skiljande
från fosterhem bör utfärdas. Det
blir, efter vad jag kan förstå, i de fall
där barnet mottagits i fosterhemmet vid
späd ålder och inte vet av några andra
föräldrar än fosterföräldrarna. Av dessa
barn är troligen det stora flertalet
barn till ogifta mödrar. Anledningen till
detta är, att mödrarna inte ser sig någon
möjlighet att ta hand om sitt barn.
Även om tiden för graviditeten förefaller
dem svår, är dock denna genom
skyddslagstiftning, genom möjligheten
till — visserligen hårt behovsprövad —
mödrahjälp och moderskapsförsäkring
något så när ekonomiskt tryggad. Men
sex veckor efter förlossningen upphör

Fredagen den 1 april 19G0 em.

Nr 11

107

barnafaderns underhållsplikt gentemot
modern — såvida inte sjukdom på
grund av havandeskapet inträffat.

När barnet är fött, uppstår för modern
de största problemen. Åtskilliga
ogifta blivande mödrar, som varit fast
beslutna att adoptera bort sitt barn,
ändrar sig efter barnets födelse och
önskar själva ta hand om det. Vilka möjligheter
har de då att genomföra sitt
beslut?

För dem som har anhöriga, som är
villiga att hjälpa, ställer det sig bäst.
Men genom att mormodern allt oftare
har förvärvsarbete och bostaden många
gånger är för liten att bo i för två generationer
är denna lösning inte alltid
given. De självförsörjande flickorna,
som fått lösa sin bostadsfråga med ett
inackorderingsrum, där man många
gånger inte ens kan få tvätta ett par
strumpor, har ju ingen chans att klara
skötseln av ett spädbarn. För dem är
alltså bostaden den viktigaste frågan.
Finns det en bostad, kan familjebostadsbidrag
erhållas för en ensam mor i vissa
fall. För att kunna ha ett förvärvsarbete
är modern beroende av hjälp
med barnpassning och andra serviceanordningar
från samhällets sida. Detta
är ett problem, som också är de förvärvsarbetande
gifta kvinnornas, men
som för den ogifta modern är avgörande
för om hon skall kunna behålla sitt barn
eller ej. För många av dessa mödrar är
blodsbanden så starka, att när betingelserna
ändras så att de själva anser sig
kunna ta hand om sitt barn, uppstår
svåra konflikter till skada för barnet.
Om de ogifta mödrarna inte av yttre
tryck ser sig nödsakade att lämna barnet
ifrån sig, kan kanske risken för att
ett barn rycks ur sin invanda miljö inte
behöva uppstå.

Efter en motion från mig och några
kammarkamrater beslöt riksdagen för
några veckor sedan att anhålla hos
Kungl. Maj:t, att socialpolitiska kommittén
skulle få i uppdrag att försöka
finna en form för hjälp till i första

Barnavårdslag m. m.

hand ogifta mödrar. Det är, herr talman,
en livsavgörande angelägenhet för dem
det gäller.

Jag har inget annat yrkande än om
bifall till utskottets förslag.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! I anledning av den
Kungl. Maj :ts proposition som ligger
till grund för andra lagutskottets utlåtande
har väckts tvenne likalydande motioner,
nr 45 i första kammaren av lierr
Källqvist, och nr 52 i andra kammaren
av mig, samt nr 253 i andra kammaren
av fru Sjöqvist m. fl. I alla dessa motioner
framställs yrkanden av i stort
sett samma innebörd, nämligen att bestämmelserna
om tillsyn från barnavårdsmyndigheternas
sida över elevhem
som avses i § 55 d — d. v. s. elevhem,
vilka är knutna till skolor och har till
ändamål att underlätta elevernas skolgång
— måtte utgå. Som motiv för yrkandet
anföres i motionerna, att det redan
är sörjt för att dessa hem blir föremål
för erforderlig tillsyn av myndigheter
med fullt tillräcklig sakkunskap.

Motionärerna utvecklar sin mening
på följande sätt: »Det måste betraktas
som i hög grad otillfredsställande att
kategorisera en och samma institution
som skola i och med att den får statsanslag
men såsom varande av icke pedagogisk
art så länge den ej har statsanslag.
Det måste dessutom vara något
avvita, att en pedagogisk institution
ställes under en icke pedagogiskt sakkunnig
myndighet. Till sist är det att
märka att lagstiftningen i här berörda
fall kommer att rikta sig mot endast
ett fåtal skolor med ett mycket litet
antal elever.»

Motivet till att propositionen undantar
alla statsinspekterade skolhem är
det, alt »förslaget skulle leda till en
olycklig splittring av tillsynsuppgifterna».
Men detsamma gäller dock även
de få kvarvarande skolhemmen, då de
mottager elever i skolpliktig ålder. Även

108 Nr 11

Fredagen den 1

Barnavårdslag m. m.

de står ju under vederbörande skolstyrelses
och folkskoleinspektörs tillsyn.

Utskottet anser sig emellertid icke för
närvarande kunna biträda motionerna
och deras yrkanden. Avslaget har dock
fått en motivering, som i sak starkt närmar
sig de synpunkter motionärerna
gjort sig till tolk för. Så här lyder det
nämligen: »Även enligt utskottets uppfattning
talar starka skäl för att tillsynen
över de ifrågavarande elevhemmen
uppdrages åt undervisningsmyndigheterna;
det måste, såsom påpekats i ett
par av motionerna, anses oegentligt att
frågan om tillsynsmyndigheten skall vara
beroende av om statsbidrag utgår
eller ej.»

Så gör emellertid utskottet en tvärvändning.
Fortsättningen lyder nämligen:
»Behovet av tillsyn över vissa av
elevhemmen lär emellertid vara trängande
— utskottet vill härvid framhålla
att elevhem vid skolor som inte mottager
elever i skolpliktig ålder över huvud
taget inte står under tillsyn — och
det torde inte vara möjligt att under
detta år åstadkomma den erforderliga
författningsmässiga regleringen, om tillsynen
skall anförtros undervisningsväsendet.
Tillsynen måste därför enligt utskottets
mening i enlighet med Kungl.
Maj :ts förslag under en övergångstid
ombesörjas inom barnavården. Utskottet
kan således inte för närvarande biträda
motionsyrkandena.»

I utskottets yttrande har jag framför
allt fäst mig vid följande mening.
Den synes mig synnerligen anmärkningsvärd.
»Behovet av tillsyn över vissa
av elevhemmen lär emellertid vara
trängande.» Här är det fråga om kanske
fyra, fem skolhem med låt oss säga
ett par hundra elever. Enligt uppgift,
som ej gått att kontrollera — det underjordiska
meddelelseväsendet är ej lätt
att komma till rätta med — skulle det
vid ett av dessa hem ha förekommit en
del missförhållanden, såsom hård aga
av eleverna och bristande hygien. Vidare
har man riktat anmärkningar mot

april 1960 em.

ledaren av detta skolhem. Dessa missförhållanden
kommer myndigheterna —
sägs det — inte åt därför att rätten till
kontroll och närmare kontrollföreskrifter
saknas.

Vad skall man svara på dylika anmärkningar?
Först och främst: Det kan
ej vara riktigt att bygga upp ett helt
lagförslag på ett enstaka fall. Generalisering
är alltid olycklig för att inte säga
farlig.

Man har vidare invänt, att då de bra
skolhemmen ingenting har att dölja, bör
de inte heller ha något emot de besök
som en barnavårdsnämnd kan behöva
göra för att förvissa sig om att eleverna
har det gott. Ett sådant resonemang håller
icke streck. Det är icke det saken
gäller. I stället bör frågan ställas så:
Skall en pedagogisk institution ställas
under tillsyn av en pedagogiskt icke
sakkunnig myndighet? Än en gång, låt
mig understryka detta: I den mån de
ifrågavarande skolorna mottager elever
i skolpliktig ålder — och deras uppgift
är just att underlätta sådana elevers
skolgång — står de jämlikt folkskolestadgan
redan under tillsyn av den lokala
skolstyrelsen.

Under ett par hundra år eller mera
har de fria skolorna i vårt land utfört
ett i hög grad erkännansvärt arbete.
Det har skett under tider, då statsmakterna
hade liten eller ingen förståelse
för deras verksamhet. Därunder byggdes
det offentliga skolväsendet upp, det
skolväsende som vi i dag med rätta är
både glada och stolta över. Är det då
icke att använda större våld än nöden
kräver att på grund av att en enda fri
skola eventuellt missbrukat sin ställning
tillgripa en lagstiftningsåtgärd, som
drabbar alla fria skolor?

Den tillsyn eller insyn som det här
talas om kan betyda avsevärda beskärningar
och ingrepp i den uppfostrande
eller pedagogiska reformverksamheten.
Det har nämligen yttrats från barnavårdshåll,
att vederbörande anser sig
ha full rätt att ingripa även i det peda -

Fredagen den 1 april 1960 em.

Nr 11

109

gogiska utifrån en sådan allmän princip
som att det kan vara något som
icke är »till glädje» för barnet. Man
har vidare berättat mig att en och samma
skola under loppet av en månad
fick icke mindre än tre inspcktionsbesök,
nämligen från barnavårdsnämnd,
länsstyrelse och socialstyrelse. Att man
där till slut inte visste vare sig ut eller
in, är lätt förståeligt.

Trots att jag inser det gagnlösa i att
söka rida spärr mot ett enigt statsutskott,
tillåter jag mig dock på grundval
av de motioner jag stött mig på i detta
inlägg ändå hemställa om följande ändring
i paragraf 55 i den nya barnavårdslagen.
Ändringen ligger i det första inledande
momentet som lyder »Med barnavårdsanstalt
förstås i denna lag sådan
för vård och fostran av barn och ungdom
under aderton år avsedd anstalt
scm ej är att hänföra till sjukvårdsanstalt,
till hem för psykiskt efterblivna,
blinda, döva eller vanföra eller till elevhem,
varmed förstås anstalt som är knuten
till skola och har till ändamål att
underlätta elevernas skolgång. Vad i lagen
stadgas om barnavårdsanstalt äger
ej tillämpning på ungdomsvårdsskola.
Särskilda former av barnavårdsanstalter
äro . . .» Därefter kommer vi tillbaka
till a)-, b)- och c)-momenten i paragraf
55. Däremot utgår d)-momentet.

Herr talman! Ännu ett spörsmål tilllåter
jag mig att ta upp i samband med
föreliggande förslag till barnavårdslag.

I några motioner har framförts krav
på utredning om inrättande av ungdomsdomstolar.
Efter en utförlig argumentering
hävdar utskottet dock att
det saknas anledning att begära utredning
angående sådana ungdomsdomstolar.
Utskottet kan därför icke tillstyrka
motionerna. Det uttrycker bland annat
sina farhågor för att ett system med
ungdomsdomtolar skulle ge upphov till
nya kompetenskonflikter dels mellan
allmän domstol och ungdomsdomstol,
dels mellan ungdomsdomstol och barnavårdsnämnd.
Här delar jag utskottets

Barnavårdslag m. m.

mening, och inte utan intresse avvaktar
jag den Alexandersonska utredningen.
Orsaken till min skepsis gentemot
det förslag motionerna framför är att
söka i de erfarenheter jag har av hur
det nuvarande domstolsväsendet fungerar
i fråga om ungdomsmål. Vi har nämligen
redan bestämmelser, som syftar
till en rimlig organisation av den domstol
som skall handlägga ungdomsmål
i första instans. I detta fall hänvisar jag
till lagen av den 10 december 1946 med
vissa bestämmelser om mål rörande
brott av underårig. Det är svårt för mig
att förstå att man, frånsett de tre största
städerna i riket, skulle kunna åstadkomma
någon annan och bättre domstolsform.
Man har vidare aldrig tänkt på
hur det skall vara ordnat med fullföljden
i ett ungdomsmål i en högre instans.

Den häradsrätt jag närmast åsyftar
handlägger ungdomsmålen på ungefär
följande sätt. I första hand tjänstgör
undantagslöst vid en sådan handläggning
de nämndemän vilka är ordförande
i barnavårdsnämnd eller befattningshavare
hos barnavårdsnämnd, men
dessutom förekommer ofta yngre nämndemän
med underåriga barn. Av detta
framgår att sakkunskap med avseende
på barnavård och familjeliv finns företrädd
inom själva nämnden. Framför
allt i en av de större kommunerna
har under sista årtiondet i den häradsrätt
det här gäller valts yngre nämndemän,
däribland en kvinna med pedagogisk
erfarenhet och med barn i tonåren
och något däröver. I mycket stor
utsträckning kallas vidare ordförandena
eller befattningshavare i barnavårdsnämnderna
att närvara vid huvudförhandlingen
i mål som rör ungdomar
från vederbörandes kommun. I mål
med skolungdomar som tilltalade kallas
t. ex. även rektor.

Vidare är givetvis statens skyddskonsulent
i stor utsträckning närvarande
och bidrar ofta på ett förtjänstfullt sätt
till belysning av frågan om straffbe -

Nr 11

Fredagen den 1

Barnavårdslag ra. m.

stämningen. Slutligen är även konsulenten
eller assistenten vid länsnykterhetsnämnden
närvarande för att lämna
upplysningar för samma ändamål. Detta
samarbete med de statliga skyddsoch
hjälporganen uppskattas mycket av
företrädarna för dessa, även om häradsrättens
anspråk på deras närvaro
understundom kan te sig något krävande.
De båda konsulenternas insatser i
detta avseende är väl så betydelsefulla
som företrädarnas för barnavården.

Mot bakgrunden av vad som sålunda
gäller i denna domsaga synes särskilda
lagstiftningsåtgärder i syfte att åstadkomma
ökad kompetens hos de allmänna
domstolarna vid handläggning av
ungdomsmål knappast erforderliga.

En fråga som veterligen aldrig berörts
i debatten om ungdomsvården är
överinstansernas sammansättning eller
ställning över huvud taget i dessa mål.
Redan vid en första anblick ter det sig
rätt underligt och ologiskt, att man lägger
ned stor möda på att säkra en kompetent
domstolssammansättning i första
instans, under det att vid fullföljd av
ungdomsmål sammansättningen av överinstanserna
är helt betydelselös och
utan det sakkunniginslag som i den lägre
instansen anses så viktigt. Inte ens
inom de större hovrätterna har man
ännu tänkt sig möjligheten att skapa
en avdelning med en sammansättning,
nödtorftigt lämpad just för det slag av
mål varom här är fråga.

Herr talman! Sådan är handläggningen
av de ungdomsmål som förekommer
vid en av våra vanliga häradsrätter, och
jag tänker att tillvägagångssättet är ungefär
likartat vid åtskilliga andra av
våra landshäradsrätter.

I fråga om ungdomsdomstolar kan
man givetvis ha olika uppfattning. Detta
spörsmål är i hög grad en bedömningssak.
För min del, herr talman, ansluter
jag mig dock, stödd på de erfarenheter
jag här har angivit, till utskottets uppfattning
i denna sak.

april 1960 em.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill bara ge en mycket
kort replik till herr Hammar, när
han pläderar för att de privata skolhemmen
skall helt undantas från barnavårdsmyndigheternas
inspektion, oberoende
av om de har statsbidrag eller
inte. Jag kan naturligtvis instämma med
honom i att det borde ha legat naturligare
till att anförtro inspektionen åt
skolöverstyrelsen, men nu finns det faktiskt
ett och annat privat skolhem, som
anordnar s. k. realskoleundervisning för
tonåringar över skolpliktsåldern men
som inte har skaffat sig examensbehörighet
och därmed inte är underkastat någon
som helst pedagogisk inspektion
och inte heller kan bli detta utan att
man gör ändringar i skollagstiftningen.
På ett och annat sådant hem —• de är
såsom herr Hammar mycket riktigt påpekade
inte många — har det bevisligen
förekommit oefterrättliga ting i vad rör
de hygieniska och disciplinära förhållandena.
Man kan inte bara låta ett sådant
skolhem leva oåtkomligt i skarven
mellan inspekterande myndigheter. Tills
vidare inordnar vi dem därför under
barnavårdslagstiftningen för att deras
interregnum inte skall vara för länge.

Herr Hammar säger, att man inte skall
lagstifta för undantagsfallen. Jag menar
tvärtom att det är mot avarter man
skall lagstifta. När han vidare säger, att
detta kan »drabba alla de fria skolorna»,
måste jag genmäla att jag inte förstår
honom. Har man ingenting att dölja,
kan man ju inte »drabbas» eller ta skada
av en inspektion.

Herr HAMMAR (fp) kort genmäle:

Herr talman! I själva verket står friskolan
under en mycket effektivare kontroll
än den offentliga skolan. Föräldrarna
skickar sina barn frivilligt. De
betalar avgifterna. De kan plocka bort
barnen omedelbart, om de är missbelåtna
med något. Denna starka direkta kon -

Fredagen den 1 april 1960 em.

Nr 11

troll är den obligatoriska skolan helt
fritagen. Föräldrar har här praktiskt
taget inga valmöjligheter. Vill de ändå
på grund av missförhållanden ta bort
sina barn ur skolan, får de vitesföreläggande,
eller barnen hämtas med polis.
Vid en friskola kan föräldrar, om
misstanke till vanskötsel föreligger, göra
anmälan till barnavårdsmyndighet, som
då omedelbart ingriper. Eller de kan
göra en insändare i pressen, som är
mycket vaksam i dylika fall. Slutligen
står i själva verket friskola med skolpliktiga
barn redan nu under inspekterande
myndighet.

Vidare och framför allt: Saken gäller
inte huruvida man bär någonting att
dölja. Själv har jag äran att tjäna i en
skola. Om där en dag uppenbarade sig
representanter för barnavårdsnämnd,
länsstyrelse e. d. och började inspektera,
skulle jag med mitt stillsamma humör
lyfta på ögonlocken och fråga:
Med vad rätt är ni här?

Dessutom vill jag påpeka att förutom
fyra ledamöter av barnavårdskommittén
en överväldigande majoritet av remissinstanserna
på den här punkten
opponerat sig mot förslaget. Särskilt
glädjande är att utom skolöverstyrelsen
och Målsmännens riksförbund kvinnoförbunden,
oberoende av partier, har
gått emot, nämligen jämte Fredrika Bremerförbundet
också det socialdemokratiska,
folkpartiets och högerns kvinnoförbund.

Herr LUNDKVIST i Eskilstuna (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att få lägga några synpunkter på frågan
om den allmänt förebyggande ungdomsverksamheten
och utskottets utlåtande i
anledning av motion 567 i denna kammare.

I ett flertal statliga utredningar och
kommittéer liar frågan om den kommunala
organisationen av den allmänt förebyggande
ungdomsverksamheten diskuterats.
Medan dessa diskussioner på -

Barnavårdslag m. m.

gått har i ett allt större antal kommuner
för dessa uppgifter skapats särskilda
organ under benämningen ungdomsstyrelse
eller liknande.

Anledningen härtill torde bl. a. vara
den, att man ute i kommunerna sett denna
verksamhet mera som en fostran än
som en form av vård, att man i denna
fostrande verksamhet önskat bereda
största möjliga utrymme åt de frivilliga
organisationerna och deras arbete och
därför sökt skapa ett organ med speciella
förutsättningar att samla alla för
ungdomsverksamhet intresserade krafter
till gemensamma ansträngningar.

Man har sagt sig, att den verksamhet
som med till största delen frivilliga krafter
bedrivs av ungdomsorganisationerna
är ur så många synpunkter värdefull
för vårt samhälle, för ungdomens fostran
till eget ansvar och till demokrati,
att den inte får konkurreras ut av en
kommunal fritidsverksamhet, som i och
för sig kan vara starkt motiverad men
som i första hand bör vara ett komplement
till ungdomsorganisationernas
verksamhet och icke genom en för stor
favorisering vid fördelningen av det
ekonomiska stödet får göras till en övermäktig
konkurrent.

Jag har för min del fått den uppfattningen,
att man genom att inrätta ungdomsstyrelserna
sökt skapa garantier
för att bl. a. dessa synpunkter skulle
bli vägledande för de kommunala åtgärderna
på den förebyggande ungdomsverksamhetens
område.

Det är därför glädjande att efter den
stundom ganska hetsiga debatten i dessa
frågor konstatera, att den nya barnavårdslagen
inte hinder den förebyggande
verksamheten till något speciellt organ
utan ger kommunerna handlingsfrihet
att organisera denna verksamhet så,
som man på varje plats kan finna för
gott. Vi har i vår motion särskilt understrukit
värdet av att statsrådet i propositionen
så starkt betonat, att därest
en ungdomsstyrelse inrättas bör det i
första hand vara genom denna styrelse,

112

Nr 11

Fredagen den 1 april 1960 em.

Barnavårdslag m. m.

som kommunens ansvar för den allmänt
förebyggande verksamheten och samarbetet
i detta hänseende med organisationerna
kommer till uttryck. Med
vår motion ville vi uppnå, att denna positiva
inställning till ungdomsstyrelserna
skulle komma till uttryck också i lagtexten.

Vi konstaterar av utskottets utlåtande,
att detta av kommunalrättsliga skäl icke
varit möjligt men att utskottet i övrigt
tagit en synnerligen positiv ställning till
tankegångarna i motionen. Utskottet har
ju sålunda övervägt att genom en särskild
hänvisning i lagtexten införa en
erinran om kommunernas behörighet
att inrätta ungdomsstyrelser.

Vi anser oss därför ha nått ett viktigt
syfte med vår motion, nämligen att
ungdomsorganisationernas och ungdomsstyrelsernas
stora betydelse i den
förebyggande verksamheten ytterligare
belysts och understrukits i samband
med behandlingen av förslaget till ny
barnavårdslag.

Vi är nöjda med detta och jag har
alltså, herr talman, inget yrkande i anledning
av motionen.

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Jag hade kunnat avstå
från att ta ordet, men det är en sak som
föranleder mig att här inlägga en protest.

I reservationen till förevarande utskottsutlåtande
under punkt D återfinnes
en mening, som hos läsaren skapar
det intrycket, att de parlamentariska
sakkunniga som det här talas om, den
s. k. Kjellin-gruppen, skulle ha accepterat
tanken på korttidsbestraffning. Jag
vill här använda samma ord som herr
Munktell använde flera gånger i sin
replik, nämligen häpnadsväckande. Det
är häpnadsväckande att göra på det
sättet. Kjellin-gruppens majoritet har
icke något intresse av det som kallas
korttidsbestraffning. Gruppen har endast
sagt att man skall följa denna frå -

ga, se hur metoden verkar i utlandet
och vad som i det fallet kan göras.

Vi har inte velat ta strid i den frågan.
För att slippa göra denna sak till
ett slagträ har vi bara förklarat, att man
skall följa frågan. Att använda detta
uttalande på ett sätt som ger sken att
vi accepterat tanken på korttidsbestraffning
anser jag som sagt vara häpnadsväckande,
och uttalar min bestämda protest
mot att man utnyttjar de sakkunnigas
betänkande om ungdomsbrottsligheten
på det sättet.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Då vill jag läsa upp vad
som står i det Kjellinska betänkandet
och som är underskrivet bland annat av
herr Königson. Där står på s. 67: »Av
den ovan lämnade redogörelsen för de
åtgärder som i vårt land beslutats eller
planerats i syfte att effektivisera samhällsingripandena
mot unga lagöverträdare
torde framgå hurusom stora delar
av det straffrättsliga reaktionssystemet
och motsvarande sektor inom den samhälleliga
barnavården ligger i stöpsleven.
Det är av stor betydelse att detta
reformarbete resulterar i ett tillräckligt
differentierat system som erbjuder möjlighet
till såväl korttids- som långtidsbehandling
av unga lagöverträdare.»

Tydligare kan man väl knappast uttrycka
sig.

Vidare talar man om att vi bör tillvarata
de erfarenheter som vunnits i
andra länder. Sedan säger man: »Vad
särskilt angår ingripanden i form av
kortare frihetsberövanden pågår på olika
håll i utlandet experiment och diskussioner
som är förtjänta av uppmärksamhet
även från vår sida.»

Jag vill alltså be herr Königson läsa
igenom vad han själv skrivit under. Det
står på s. 67 i statens offentliga utredningar
1959, nr 37.

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har här framför mig
både utredningen och reservationen.

Fredagen den 1 april 1960 em.

Nr 11

113

Den som lyssnar nu och inte har dem
framför sig kanske inte märker den stora
skillnaden. I detta betänkande om
ungdomsbrottsligheten talas det om
korttids- och långtidsbehandling. I reservationen
står det korttidsbestraffning.
Det är en väsentlig skillnad, herr
Munktell.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag bryr mig verkligen
inte ett dugg om dessa terminologiska
krusiduller. Ändrar man inte på den
bakomliggande verkligheten, spelar det
inte ett dugg roll om vi kallar detta för
påföljd, behandling, straff, vård, skyddstillsyn
eller något annat.

Fru SJÖQVIST (h):

Herr talman: Herr Hammar har ju
redan i sitt anförande berört motionerna
angående tillsyn från barnavårdsmyndigheternas
sida över elevhemmen
vid vissa privata skolor, främst internatskolor,
och jag skall därför fatta mig
kort.

Det sägs här i utskottsutlåtandet på
s. 121: »Denna grupp» — alltså elevhemmen
— »är till antalet obetydlig,
troligen högst tio inrättningar i riket.
Under förarbetena till propositionen
har rått delade meningar om denna
grupp. Lagrådet ansåg att dessa elevhem
borde vara underkastade tillsyn
av central skolmyndighet, något som
borde åstadkommas genom särskild
lagstiftning. Föredragande statsrådet
har funnit goda skäl tala för den av
lagrådet förordade ordningen. Hon har
emellertid ansett det nödvändigt att tillsyn
över de ifrågavarande elevhemmen
kommer till stånd snarast möjligt och
funnit det omöjligt att för närvarande
åstadkomma tillsynen på annat sätt än
genom en reglering inom barnavårdslagstiftningens
ram. Statsrådet har uttryckligen
betecknat lösningen som ett
provisorium».

I propositionen uttalar departementscliefen,
att det i praktiken visat sig föreligga
starkt behov av kontroll över

Barnavårdslag m. m.

elevhem ur barnavårdssynpunkt. Av ett
sådant uttalande får man gärna den
uppfattningen, att det här är fråga om
grava missförhållanden. Men man får
inte samma uppfattning när man sedan
läser utskottsutlåtandet: »Denna grupp
är till antalet obetydlig, troligen högst
tio inrättningar i riket.» I fortsättningen
sägs dock även här: »Behovet av tillsyn
över vissa av elevhemmen lär emellertid
vara trängande.»

Jag skulle vara tacksam att få veta
vad det är som föranlett statsrådet att
göra uttalandet om ett starkt behov och
hur många skolor de egentligen är som
kommer att beröras av förslaget.

I övrigt, herr talman, har jag endast
att yrka bifall till det förslag till ändring
av § 55 i barnavårdslagen, som
innebär att bestämmelserna om tillsyn
från barnavårdsmyndigheternas sida
över här berörda skolhem utgår.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen meddelade,
att propositioner först komme att
ställas beträffande utskottets hemställan
under punkten A, som avsåge de
genom propositionen framlagda förslagen
till barnavårdslag och lag angående
ändring i socialhjälpslagen, varvid
till en början upptoges varje stadgande,
i fråga om vilket under överläggningen
framställts annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag, och 24 §, som avsåge
rättsmedel vid förbud att taga fosterbarn
från fosterhemmet, upptoges
till behandling först sedan kammaren
tagit ställning till 50 §, som innehölle de
grundläggande bestämmelserna om sådant
förbud, varefter propositioner
komme att givas beträffande utskottets
hemställan i övrigt under punkten A
samt utskottets hemställan under punkterna
B—E.

Punkten A

I) Förslaget till Imrnavurdslag

27 §

Herr förste vice talmannen gav pro -

114 Nr 11 Fredagen den

Barnavårdslag m. m.

positioner dels på godkännande av utskottets
förslag, dels ock på godkännande
av lagrummet i den lydelse, som
föreslagits i den till paragrafen fogade
reservationen; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fru
Wallerius-Gunne begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
27 § i andra lagutskottets föreliggande
förslag till barnavårdslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
lagrummet i den lydelse, som föreslagits
i den till paragrafen fogade reservationen
av herr Birke och fru Wallerius-Gunne.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren godkänt
utskottets förslag.

30 § första och tredje styckena

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på godkännande
av utskottets förslag, dels ock på godkännande
av lagrummen i den lydelse,
som föreslagits i den av herr Birke och
fru Wallerius-Gunne till 30 § fogade
reservationen; och godkände kammaren
utskottets förslag.

30 § andra stycket

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag, dels ock på godkännande
av lagrummet i den lydelse, som
föreslagits i den till 30 § fogade reservationen
av fru Svenson och herr Wah -

april 1960 em.

rendorff; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Wahrendorff begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
30 § andra stycket i andra lagutskottets
föreliggande förslag till barnavårdslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
lagrummet i den lydelse, som föreslagits
i den till 30 § fogade reservationen
2) av fru Svenson och herr Wahrendorff.

33 §

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag, dels ock på godkännande
av lagrummet i den lydelse, som
föreslagits i den till paragrafen fogade
reservationen av herr Birke och fru
Wallerius-Gunne; och godkändes utskottefs
förslag.

50 §

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på godkännande
av utskottets förslag, dels ock på bifall
till det i den vid paragrafen fogade
reservationen framställda förslaget att
ifrågavarande lagrum skulle utgå; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervä -

Fredagen den 1 april 1960 em.

Nr 11 115

gande ja besvarad. Fru Wallerius-Gunne
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
50 § i andra lagutskottets föreliggande
förslag till barnavårdslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den till paragrafen fogade reservationen
av herr Birke och fru Wallerius-Gunne
i motsvarande del.

24 §

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens lydelse,
dels ock på godkännande av lagrummet
i den lydelse, som föreslagits i den till
paragrafen fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jacobsson i
Tobo begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
24 § i andra lagutskottets föreliggande
förslag till barnavårdslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
lagrummet i den lydelse, som föresla -

Barnavårdslag m. m.

gits i den till paragrafen fogade reservationen
av herr Sunne m. fl.

55 §

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på godkännande dels av utskottets
förslag, dels ock av det av herr
Hammar under överläggningen framlagda
förslaget; och godkände kammaren
utskottets förslag.

Återstående delar av förslaget till barnavårdslag Godkändes.

Införande i barnavårdslagen av beteckningen
samhällsfostran

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till det i reservation
av fru Svenson och herr Wahrendorff
framställda yrkandet om hemställan
till Kungl. Maj:t i detta syfte, dels
ock på avslag å nämnda yrkande; och
fann herr förste vice talmannen den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Wahrendorff
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren avslår
det i reservation av fru Svenson och herr
Wahrendorff framställda yrkandet om
hemställan till Kungl. Maj :t om förslag
till införande i barnavårdslagen av beteckningen
samhällsfostran, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 11

116

Fredagen den 1 april 1960 em.

Interpellation ang. tolkningen i visst avseende av förordningen om yrkesmässig biltrafik -

Vinner Nej, har kammaren bifallit
detta yrkande.

11) Förslaget till lag angående ändring
i lagen om socialhjälp

Godkändes.

Punkten A i övrigt

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jacobsson i
Tobo begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
C) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Sunne m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av kamma -

rens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkten D

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Wallerius-Gunne
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i punkten
D) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Birke och fru Wallerius-Gunne.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av kammarens
ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkten E

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen av
herr Birke och fru Wallerius-Gunne;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 2

Interpellation ang. tolkningen i visst avseende
av förordningen om yrkesmässig
biltrafik

Ordet lämnades på begäran till

117

Fredagen den 1 april 1900 em. Nr 11

Interpellation ang. tolkningen i visst avseende av förordningen om yrkesmässig bil
trafik

Herr ANDERSSON i Linköping (s),
som anförde:

Herr talman! Enligt förordningen om
yrkesmässig biltrafik kan man hos länsstyrelsen
söka tillstånd att mot ersättning
vid färd med personbil till och
från egen arbetsplats medföra arbetskamrater.
Vid bedömningen av dylika
ansökningar har länsstyrelsen att taga
hänsyn till om reguljära kommunikationsmedel
utan praktiska olägenheter
kan anlitas.

Från trafikföretagens sida är man
givetvis angelägen bromsa upp det som
man tror kan utgöra en konkurrens och
därmed minska yrkestrafikens trafikunderlag.
I Östergötland har man sålunda
från bussägarhåll genom skrivelser
till och uppvaktningar hos landsfogden
hemställt om åtgärder mot vad
man ansett vara olaga biltrafik. Förmodligen
med anledning härav sände
landsfogden en cirkulärskrivelse till länets
polischefer, vari de anmodades att
i görligaste mån utöva kontroll av sådan
olaga yrkesmässig trafik.

I en förort till Linköping stoppade
polis häromdagen enligt ortspressen ett
40-tal bilförare då de tillsammans med
en eller flera passagerare var på väg till
sina arbeten. Polisen antecknade bilisternas
namn och adress och kallade
dem därefter till en »informationskväll».
De som inte kunde komma anmodades
att senare ta telefonkontakt
med polisen för att få besked om vad
lagen föreskrev och hur den skulle tolkas.

Till informationsmötet hade ortens
polis duplicerat en ansökningsblankett
för sökande av tillstånd att medföra
kamrater i bilen och därtill fogat ett
tillägg, som bl. a. gjorde klart att »huruvida
ersättning utgår i kontanter, naturaförmåner
eller i annan form torde
vara likgiltigt.» Enligt polisens tolkning
ville man därvid enligt referatet ha
sagt, att om exempelvis två bilägandc
grannar kör var sin vecka och låter

grannen-arbetskamraten åka med så är
det lagbrott.

Med anledning av det anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande frågor:

1. Anser statsrådet, att de nuvarande
bestämmelserna med den tolkning de
fått i det påtalade fallet utgör en rimlig
avvägning mellan trafikägarintresset
och det intresse som de anställda måste
ha av att i tur och ordning resa i varandras
bilar, då bostadsplats och arbetsplats
sammanfaller?

2. Därest statsrådet liksom jag anser,
att en sådan tolkning av gällande trafikbestämmelser
är en hårddragning in
absurdum, frågas:

Är statsrådet villig att företa en översyn
av hithörande trafikbestämmelser
eller, om detta inte anses nödvändigt, utfärda
anvisningar som gör tolkningen
entydig och likformig för hela landet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 3

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till Bidrag till metallografiska
institutet m. m., och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1960/61 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
21, i anledning av väckta motioner om
översyn av gällande bestämmelser rörande
beskattning av vinst vid överlåtelse
av rörelse;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckt motion om
utredning i syfte att skapa en statlig
svensk petrokemisk industri, och

nr 15, i anledning av väckta motioner

Fredagen den 1 april 1960 em.

118 Nr 11

om åtgärder för att åstadkomma ökad
statlig järnförädling;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stadga angående
enskilda sjukhem m. m., och
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående vissa trafiknykterhetsfrämjande
åtgärder;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fiskevårdsområden
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner,

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående byggnadsforskningsavgift,
m. m.,

nr 11, i anledning av motioner angående
komplettering av direktiven för
hyreslagskommittén, m. in.,

nr 12, i anledning av motion om den
domstolsmässiga prövningen av atomkraftfrågor,
och

nr 13, i anledning av motioner om
beredande av tillfälle för de kyrkliga
myndigheterna att yttra sig över planförslag
enligt byggnadslagstiftningen;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 13, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar,
m. m., såvitt angår Runby
Nedra l1 i Stockholms län och Rya skog
i Göteborgs och Rohus län.

§ 4

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 151, till Konungen i anledning
av väckta motioner om viss ändring
av 21 och 87 § § lagen om val till
riksdagen.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgif -

ter för budgetåret 1960/61 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61
till regeringsrätten;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61 till
vattendomstolarna;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1960/61
till Allmänna barnbidrag, Ersättning till
postverket för utbetalning av allmänna
barnbidrag och Ridrag till sjukkassor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1960/61 till Bidrag till internationell
hjälpverksamhet;

från bevillningsutskottet:
nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att i vissa
fall förordna om avvikelse från tulltaxan
m. m.; samt

från jordbruksutskottet:
nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande Befrämjande av
husdjursaveln jämte i ämnet väckta motioner.

§ 5

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 118, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 53 § 1 mom.
och 69 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272), överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

Nr 11

119

Fredagen den 1 april 1960 em.

§ 6

Anmäldes följande till herr förste
vice talmannen under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 745, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 95, angående utbildningen av
lärare på det husliga området m. m.,
nr 746, av herr Ekström i Björkvik
ni. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 96, angående vissa ändringar
i lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas
organisation, m. m.,

nr 747, av herr Hseggblom m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 96,

nr 748, av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 102, angående ändrad organisation
av Aktiebolaget Industrikredit,

nr 749, av herrar Larsson i Julita och
Ekström i Björkvik, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 106, angående
skogsvårdsstyrelsernas organisation
och verksamhet, m. m.,

nr 750, av herr Nilsson i Östersund
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 106, och

nr 751, av herr Larsson i Luttra m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 112, angående anslag för budgetåret
1960/61 till stöd åt allmänna samlingslokaler
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.02.

In fidem

Sune K. Johansson