Nr 10 FÖRSTA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:10)

RIKSDAGENS

*''&w*m*Y

PROTOKOLL

Nr 10 FÖRSTA KAMMAREN 1968

5—8 mars

Debatter m. eu.

Tisdagen den 5 mars Sid.

Interpellation av herr Wirtén (fp) ang. anställningstryggheten
för icke-ordinarie lärare .................................. 5

Onsdagen den 6 mars
Anslag under andra huvudtiteln:

Särskild polisverksamhet för hindrande och uppdagande av

brott mot rikets säkerhet ................................ 9

Lokala polisorganisationen ................................ 10

Fångvårdsanstalterna ...................................... 23

Skyddskonsulentorganisationen ............................ 27

Ersättning till övervakare ................................ 31

Understöd åt villkorligt frigivna m. fl....................... 34

Kriminologisk forskning .................................. 36

Om bidrag till Riksförbundet för kriminalvårdens humanise ring

.................................................. 38

Bidrag till politiska partier ................................ 44

Polishus m. m............................................. 46

Vissa byggnadsarbeten för kriminalvården .................. 52

Vissa sysselsättningsskapande åtgärder ...................... 63

Om främjande av sysselsättningen genom beställning av materiel

för försvaret ............................................ 74

Särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt 75
Förordningen om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten . . 82

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Blom (fp) ang. ifrågasatt indragning av viss sovvagns förbindelse

mellan Stockholm och Uddevalla ..... 95

av herr Kaijser (h) ang. verkställigheten av domstols beslut
om överlämnande till öppen psykiatrisk vård ............ 95

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 10

Nr 10

Innehåll

Sid.

Projektering av provisoriska lokaler för riksdagen ............ 96

Viss försäkringsverksamhet .................................. 106

Lönegradsplaceringen av tjänsten som chef för förvaltningskontoret
.................................................... 107

Arvsrätten för barn utom äktenskap .......................... 117

Om företagsinteckning vid yrkesmässig trädgårdsodling........ 118

Förslag till narkotikastrafflag ................................ 120

Om sänkning av statsbidraget till den allmänna sjukförsäkringen 137
Den kommunala förköpsrätten till fastighet .................. 139

Torsdagen den 7 mars

Svar på enkla frågor:

av herr Edström (fp) ang. utskrift av recept vid iterering .... 141
av herr Lundberg (h) ang. dispositionen av kvarstående införselavgiftsmedel
........................................ 143

av herr Skårman (fp) ang. saltningen på gator och vägar .... 145
av herr Skårman (fp) ang. vissa förutsättningar för fastställande
av stadsplan ...................................... 148

Fredagen den 8 mars

Meddelande ang. enkel fråga av herr Åkerlund (h) ang. placeringen
av ett kärnkraftverk på Bogesundslandet ............ 152

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 6 mars

Val av ombud jämte suppleanter i Europarådets rådgivande församling
................................................ 8

Första lagutskottets utlåtande nr 13, ang. förslag till atomansvarighetslag
m. m......................................... 8

— nr 14, ang. ändring i lagen om lagrådet m. m............... 9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5, ang. riktlinjer för en reform
av fastighetsregistreringen ................................ 9

Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifterna inom justitiedepartementets
verksamhetsområde ............................ 9

Bevillningsutskottets betänkande nr 6, om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för kostnad i samband med övervakningsuppdrag
................................................ 62

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifterna inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde ............................ 63

— nr 38, ang. sysselsättningsskapande åtgärder .............. 63

— nr 39, om främjande av sysselsättningen genom beställning av

materiel för försvaret .................................... 74

— nr 40, ang. fortsatt disposition av visst äldre anslag inom handelsdepartementets
verksamhetsområde .............. 75

Innehåll

Nr 10

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 4, ang. särskilt investeringsavdrag
vid taxering till statlig inkomstskatt................ 75

— nr 5, ang. förordningen om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
............................................ 82

— nr 7, ang. arbetsgivares skyldighet att lämna kontrolluppgift

beträffande naturaförmåner .............................. 96

— nr 10, ang. förfarandet vid beräkning av lagfartsstämpel för

köp av kronomark ...................................... 96

Bankoutskottets utlåtande nr 8, ang. anslag på tilläggsstat för utredning
om riksdagens hus m. m......................... 96

— nr 9, ang. projektering av provisoriska lokaler för riksdagen 96

— nr 10, ang. viss försäkringsverksamhet .................... 106

— nr 11, ang. lönegradsplaceringen av tjänsten som chef för förvaltningskontoret
........................................ 107

Första lagutskottets utlåtande nr 9, ang. arvsrätten för barn utom
äktenskap .............................................. 117

— nr 10, om särskilda prov för erhållande av vapenlicens .... 118

—• nr 11, dels om företagsinteckning vid renskötsel, dels ock om

företagsinteckning vid yrkesmässig trädgårdsodling ........ 118

— nr 12, om viss begränsning av rätten att göra bandupptagning
m. m............................................... 120

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. förslag till narkotikastrafflag,
m. m........................................... 120

Statsutskottets utlåtande nr 37, ang. riktlinjerna för organisationen
av vården av narkotikamissbrukare .................. 137

Andra lagutskottets utlåtande nr 5, om sänkning av statsbidraget
till den allmänna sjukförsäkringen ........................ 137

— nr 6, ang. uppvärmning av bostadslägenheter .............. 139

— nr 7, ang. föreningsrätten ................................ 139

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, om införande av provisoriskt
körkort ................................................ 139

— nr 7, ang. bestämmelserna för återkallelse av körkort ...... 139

-— nr 8, ang. den kommunala förköpsrätten till fastighet ...... 139

— nr 9, om upphävande av affärstidslagen.................... 140

— nr 10, om åtgärder till förhindrande av olycksfall bland barn 140

— nr 11, ang. övergångsställe för gående .................... 140

Tisdagen den 5 mars 1968

Nr 10

Tisdagen den 5 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 23 nästlidne
februari.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
.statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde jämte
motioner; och

nr 79, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1968/69.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 36,
med förslag till smittskyddslag, m. in.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 38,
angående godkännande av uppgörelse
om ändring av överenskommelsen med
Finland den 17 november 1949 angående
betalning av vissa till Finland lämnade
svenska krediter.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 2, 3 och 37—40,
bevillningsutskottets betänkanden nr 4
—7 och 10, bankoutskottets utlåtanden
nr 8—11, första lagutskottets utlåtanden
nr 9—14, andra lagutskottets utlåtanden
nr 1 och 5—7, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 5—12 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 6—8.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
skulle uppföras dels första lagutskottets
utlåtanden nr 13 och 14 samt tredje lagutskottets
utlåtande nr 5 i nu angiven
ordning främst bland två gånger bordlagda
ärenden, dels bevillningsutskottets
betänkande nr 6 näst efter statsutskottets
utlåtande nr 2, dels ock statsutskottets
utlåtande nr 37 näst efter andra
lagutskottets utlåtande nr 1.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

28, angående godkännande av konsularkonvention
mellan Sverige och De
Socialistiska Rådsrepublikernas Union;
samt

nr 39, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1967 vid dess femtioförsta
sammanträde fattade beslut.

Anmäldes och bordlädes riksdagens
revisorers berättelse över den år 1968
av dem verkställda granskningen av
riksbanken.

Interpellation ang. anställningstryggheten
för icke-ordinarie lärare

Herr WIRTÉN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Anställningstryggheten
för ordinarie befattningshavare i statlig
och kommunal tjänst är tillfredsställande.

När det gäller icke-ordinarie (io) befattningshavare
är situationen däremot

Nr 10

Tisdagen den 5 mars 1968

Interpellation ang. anställningstryggheten
annorlunda. För en kategori av dessa
— nämligen lärarna — kan anställningstryggheten
vara i så hög grad begränsad
att avsevärd kritik måste riktas
mot det allmänna för bristande ansvar
i egenskap av arbetsgivare. En hel
del återstår att göra innan denna grupp
lärare bar tillförsäkrats den trygghet i
anställningen som numera borde komma
varje arbetstagare till del.

De io lärarna anställes av skolstyrelserna
som även har att besluta om entledigande.
Styrelserna måste iakttaga
kommunaltjänstemannastadgans § 36,

som anger de tre grunder på vilka uppsägning
kan ske; bristande lämplighet
i tjänsten, indragning av tjänsten eller
annat skäl, påkallat från allmän synpunkt.
Den andra grunden blir helt naturligt
oftast förekommande främst beroende
av variationer i kommunernas
befolkningstal. I kommuner med stor utflyttning
sjunker antalet skolpliktiga
barn, varför indragning av lärartjänster
och skolenheter ofta blir något oundvikligt.
Denna primära och ständigt aktuella
orsak till otrygghet i anställningen
främst för de io lärarna är givetvis
ofrånkomlig, men de verkningar som
härav följer borde kunna begränsas i
större utsträckning än vad som nu är
fallet. Så länge detta ej har skett intar
denna lärargrupp en särställning från
trygghetssynpunkt.

I särskilt olyckliga fall måste uppsägning
ske med en varseltid, betydligt
kortare än 3 månader. I princip kan
vilken io lärare som helst — oavsett
tjänstetid — hamna i den situationen.
Exempel torde kunna anföras där lärare
med 5—10 års tjänst i en kommun plötsligt
blivit övertaliga och ställts inför
kravet att hastigt lämna en plats där de
rotat sig, skaffat sig fast bostad m. m.

I några fall har formliga massuppsägningar
av io lärare ägt rum under åberopande
av det ovan nämnda 2:a skälet
i 36 :e paragrafen i kommunaltjänstemannastadgan.
De ansvariga skolstyrelserna
har då tydligen grundat sina bedömningar
av kommande lärarbeliov

för icke-ordinarie lärare
mera på överslagsberäkningar än på detaljerade
planer för att tillgodose önskemålet
om 3 månaders uppsägningstid.
Man har överbetonat önskvärdheten av
att undvika läraröverskott påföljande
termin, detta i tro att behövliga nyanställningar
skulle kunna ske senare utan
större svårigheter. Stadgan torde i sådana
fall ha misstolkats varför en stadgeändring
vore motiverad som undanröjer
sådana konsekvenser.

Det måste understrykas att det i viss
utsträckning sörjts även för io lärares
anställningstrygghet genom dels besvärsrätt
och dels ovillkorlig rätt till
överläggning för den personalorganisation
i vilken den uppsagde är medlem.
Uppsägningen kan dessutom inte träda i
kraft förrän överläggningarna är avslutade.
På så sätt har bl. a. beslut om
massuppsägningar kunnat undanröjas.
Vidare har skolöverstyrelsen i ett cirkulär
erinrat om att kommunal anställning
av lärare enligt skolstadgan numera
alltid skall avse viss skolform med
tjänstgöring förlagd vid viss skolenhet.
Blir en lärare övertalig i en viss skola,
skall vederbörande skolmyndighet undersöka
om anställning kan beredas honom
vid annan skola inom kommunen,
innan uppsägning kan ske.

På ovan beskriven väg kan och bör
ett betydelsefullt steg till kunna tas.
Den intrakommunala samordningen —
alltså samordningen inom kommunerna
— bör snarast utvidgas till att omfatta
en interkommunal sådan, där skolmyndigheterna
i kommuner med läraröverskott
efterhör om vakanser finns i angränsande
eller näraliggande kommuner
innan uppsägning sker. Eventuellt
kunde denna samordning ske på regional
nivå under länsskolnämndernas
överinseende. Denna viktiga reform på
det organisatoriska planet framstår som
måttligt komplicerad i jämförelse med
den klart ökade anställningstrygghet
som blir följden för ett icke obetydligt
antal arbetstagare.

Här fordras alltså omgående åtgärder
från de högre statliga skolmyndigheter -

Tisdagen den 5 mars 1968

Nr 10

Interpellation ang. anställningstryggheten för icke-ordinarie lärare

na exempelvis i form av rekommendationer
till kommunerna om samordning.

En annan orsak till irritation och oro
hos de berörda är den omständigheten
att olika skolstyrelser följer olika praxis
när det avgörs vilken eller vilka lärare
som i första hand måste sägas upp. I
vissa kommuner tillämpas tydligen
principen senast anställde ■— i andra
principen minst meriterade eller kombination
av båda. Centralt utformade
anvisningar saknas på den punkten. Huvudprincipen
bör här som i alla andra
sammanhang vara den att det är den
senast anställde — som vid personalinskränkningar
friställes.

Det har under den senaste tiden —■
speciellt med tanke på rådande arbetsmarknadsläge
— blivit aktuellt för statsmakterna
att undersöka i vad mån
tryggheten i anställningen för arbetstagaren
i privat tjänst kan förbättras. Välmotiverade
initiativ har tagits eller förberetts
i syfte att höja den sociala tryggheten
vid friställningar för t. ex. äldre
arbetstagare.

Det bör mot den bakgrunden te sig
naturligt att allt görs som kan göras för
de io lärarna i skolväsendet. De är i
nämnda avseenden uppenbart missgynnade.
Något särskilt avgångsvederlag ut -

går inte ens om uppsägningstiden skulle
vara ett par dagar. De förbättringsåtgärder
som kortfattat beskrivits i denna
interpellation bör i första hand komma
i fråga.

Med stöd av vad ovan anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande
frågor:

1) Anser herr statsrådet att anställningstryggheten
för de icke-ordinarie
lärarna i skolväsendet är tillfredsställande? 2)

Om så ej är fallet, vilka åtgärder
avser då herr statsrådet att vidtaga för
att förbättra denna?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemerl

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Onsdagen den 6 mars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre
suppleanter för dessa ombud.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! För detta val ber jag att
få avlämna en gemensam lista. Denna
har godkänts av de av kammaren valda
ledamöterna i talmanskonferensen.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista av följande utseende
och med rubriken »Den gemensamma
listan»:

Björk, K. Å., (s)

ledamot av första kammaren

Martinsson, B. N. 0., (s)
ledamot av andra kammaren

Sjövall, E., fru (s)
ledamot av andra kammaren

Bergegren, A., fröken (s)
ledamot av andra kammaren

Bohman, B. G., (h)
ledamot av andra kammaren

Jacobsson, G., (h)
ledamot av första kammaren

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades hava blivit utsedda
till ombud i Europarådets rådgivande
församling herr Björk, fru Sjövall
och herr Bohman samt till suppleanter
för dem respektive herr Martinsson,
fröken Bergegren och herr Gösta
Jacobsson.

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av protokollet skulle underrättas
om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade
valet.

Justerades protokollet för den 27
nästlidne februari.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
28, angående godkännande av konsularkonvention
mellan Sverige och De Socialistiska
Rådsrepublikernas Union.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 39,
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens
år 1967 vid dess femtioförsta sammanträde
fattade beslut.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
riksdagens revisorers berättelse
över den år 1968 av dem verkställda
granskningen av riksbanken.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till atomansvarighetslag
m. m.; och

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Ang. särskild polisverksamhet för hindrande och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1965
(nr 186) om lagrådet m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående riktlinjer
för en reform av fastighetsregistreringen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna i—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Ang. särskild polisverksamhet för hindrande
och uppdagande av brott mot
rikets säkerhet

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i denna punkt hemställt, att riksdagen
för budgetåret 1968/69 måtte anvisa

1. till Polisverket: Underhåll och

drift av motorfordon m. m. ett förslagsanslag
av 34 300 000 kronor, varav
24 000 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen,

2. till Polisverket: Särskild polisverksamhet
för hindrande och uppdagande
av brott mot rikets säkerhet m. m. ett
förslagsanslag av 23 050 000 kronor,

3. till Polisverket: Diverse utgifter ett
förslagsanslag av 1 500 000 kronor.

It Första kammarens protokoll 196S. Nr 10

uppdagande av brott mot rikets
säkerhet

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 2 under punkten 7 återfinnes
ett anslag på drygt 23 miljoner kronor
till »särskild polisverksamhet för hindrande
och uppdagande av brott mot rikets
säkerhet m. m.».

Vi har från vårt parti tidigare deklarerat,
att myndigheterna självfallet har
skyldighet att vidtaga åtgärder som är
nödvändiga till försvar för det demokratiska
statsskicket och vårt lands oberoende,
men att de däremot icke har
rätt att i detta syfte kränka den demokrati
som skall värnas. Med detta uttalande
torde det vara klart hur jag och
mitt parti principiellt ser på denna viktiga
fråga. Den parlamentariska nämnden
har sedan dess avlämnat sitt betänkande,
vilket betänkande blev föremål
för ingående diskussion såväl i pressen
som i denna kammares remissdebatt i
januari i år.

I remissdebatten yttrade bland andra
statsministern i samband med diskussioner
om åsiktsregistrering inom
den svenska polisen, att medlemskap i
politiskt parti icke bör bli föremål för
registrering utan att det i det enskilda
fallet föreligger särskilda skäl. Herr
Bengtsson i Varberg, den socialdemokratiske
gruppledaren i medkammaren,
yttrade: »Det är nu alldeles klart utsagt
att regeringen intagit den ståndpunkten
att åsiktsregistrering inte skall
ske.»

Deklarationerna är som synes klara
och distinkta.

Vänsterpartiet kommunisternas ordförande
C. H. Hermansson förklarade i
samma debatt: »Kan regeringen garantera
att denna nya inställning följes av
polismyndigheterna, så att nuvarande
åsiktsregister förstöres?---Upp hävs

nu reglerna från 1948, vilka enligt
nämndens utlåtande alltjämt av säkerhetstjänsten
betraktas som ett stöd för
den politiska registreringen?»

Frågan är nu: Om regeringens nya
inställning till åsiktsregistrering följes

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Anslag till lokala polisorganisationen
upp av säkerhetspolisen, förefaller det
egendomligt att anslaget för denna verksamhet
föreslås höjt med cirka 2 miljoner
kronor, alltså från 21 miljoner kronor
till 23 miljoner kronor för nästkommande
budgetår. För en lekman i
polisärenden framstår regeringens nya
inställning så att säkerhetspolisen numera
måste få avsevärt mindre arbete
än tidigare och statsverket därmed
minskade utgifter. Det måste därför vara
något förvånande, att just detta anslag
ökar med cirka 2 miljoner kronor.

Olustigt med detta anslag är också
att riksdagens ledamöter inte får någon
som helst insyn på vilket sätt dessa
pengar användes. Statsministern talade
mycket i remissdebatten om »dubbel lojalitet».
Det tycks mig, som om riksdagsledamöterna
i denna fråga tvingas
brottas med just denna dubbla lojalitet.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att den grekiske frihetsledaren Andreas
Papandreou i sitt tal här i förra
veckan varnade västdemokratierna för
just den hemliga polisens verksamhet
och belyste vilka följder denna verksamhet
kunde få, därest inte de demokratiska
krafterna och parlamentsledamöterna
finge tillräcklig insyn i denna
verksamhet.

Herr talman! Vi är sålunda inte nöjda
med den handläggning av dessa frågor
som sker och bär skett. F.ftersom
det ännu inte har tillkännagivits några
ändrade direktiv från regeringens sida
angående registrering, ser vi ingen annan
utväg än att, trots att vi i princip
är för bibehållandet av en viss säkerhetstjänst,
i det aktuella läget yrka avslag
på förslaget om anslag under statsutskottets
utlåtande nr 2 punkten 7
mom. 2.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! På sedvanligt sätt har
vederbörande avdelning i statsutskottet
av rikspolisen fått en fullständig och
klarläggande redovisning angående de
ökningar av anslagen som här är före -

slagna. Vi har icke haft någon anledning
att gå emot detta förslag, utan har
godtagit de uppgifter som vi har fått.
Därför bär vi också tillstyrkt regeringens
förslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment av
utskottets i före varande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Därefter gjordes enligt de rörande
mom. 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å utskottets hemställan; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. 3 gjorda hemställan.

Punkten S

Anslag till lokala polisorganisationen

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1968/69 anvisa

a) till Lokala polisorganisationen:
Avlöningar ett förslagsanslag av
489 000 000 kronor, varav 112 500 000
kronor att avräknas mot automobilskattemedlen,

b) till Lokala polisorganisationen:
Omkostnader ett förslagsanslag av
56 450 000 kronor, varav 13 000 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 39,
av herr Eric Gustaf Peterson, samt II:
55, av herrar Berglund och Hyltander,

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

dels de likalydande motionerna 1: 109,
av herr Holmberg m. fl., och II: 152, av
herr Bohman in. fl., såvitt nu vore i
fråga,

dels de likalydande motionerna I: 224,
av herr Brnndin och fru Segerstedt Wiberg,
samt II: 295, av herr Thylén m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 323,
av herr Dahlén in. fl., samt II: 426, av
herrar Wedén och Hedlund,

dels ock de likalydande motionerna
I: 559, av fru Dieseli m. fl., och II: 719,
av fru Heurlin m. fl.

I motionerna I: 109 och II: 152 hade,
såvitt nu vore i fråga, anhållits, att riksdagen
måtte för budgetåret 1968/69 anvisa a)

till Lokala polisorganisationen:
Avlöningar ett förslagsanslag av
495 000 000 kronor, varav 113 000 000
kronor att avräknas mot automobilskattemedlen,

b) till Lokala polisorganisationen:
Omkostnader ett förslagsanslag av
56 700 000 kronor, varav 13 000 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I motionerna I: 323 och II: 426 hade
yrkats, att riksdagen skulle anvisa medel
för personalökningar inom den lokala
polisorganisationen i enlighet med
rikspolisstyrelsens förslag och därför
för budgetåret 1968/69 anvisa

a) till Lokala polisorganisationen:
Avlöningar ett i förhållande till Kungl.
Maj :ts förslag med 6 000 000 kronor förhöjt
förslagsanslag om 495 000 000 kronor,
varav 113 000 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen,

b) till Lokala polisorganisationen:
Omkostnader ett i förhållande till
Kungl. Maj :ts förslag med 250 000 kronor
förhöjt förslagsanslag om 56 700 000
kronor, varav 13 000 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motio -

Anslag till lokala polisorganisationen
nerna I: 109 och II: 152, I: 323 och II:
426, 1:224 och 11:295 samt 1:559 och
II: 719, de sex förstnämnda motionerna
såvitt nu vore i fråga, till Lokala polisorganisationen:
Avlöningar för budgetåret
1968/69 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 489 000 000 kronor, varav

112 500 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen,

2. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 109 och II: 152 samt I: 323 och
II: 426, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Lokala polisorganisationen:
Omkostnader för budgetåret 1968/69
måtte anvisa ett förslagsanslag av
56 450 000 kronor, varav 13 000 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 39 och II: 55.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp), Kaijser (h), Ottosson
(h), Per Jacobsson (fp) och Wallmark
(h), fru Elvy Olsson (ep), herrar
Johan Olsson (ep), Bohman (h), Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp) och Antonsson
(ep), fröken Ljungberg (h) samt herr
Mundebo (fp), vilka ansett,

dels att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade,

dels att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:109 och 11:152 samt I:
323 och II: 426 och med avslag å motionerna
I: 224 och II: 295 samt I: 559 och
II: 719, de sex förstnämnda motionerna
såvitt nu vore i fråga, till Lokala polisorganisationen
: Avlöningar för budgetåret
1968/69 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 495 000 000 kronor, varav

113 000 000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen,

dels ock att utskottet, under förutsättning
av bifall till yrkandet beträffande
1, bort under 2 hemställa, att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts för -

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Anslag till lokala polisorganisationen
slag och med bifall till motionerna I:
109 och II: 152 samt I: 323 och II: 426,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Lokala polisorganisationen: Omkostnader
för budgetåret 1968/69 måtte anvisa
ett förslagsanslag av 56 700 000 kronor,
varav 13 000 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Herr KAIJSER (li):

Herr talman! Vid denna punkt har
samtliga borgerliga ledamöter i statsutskottet
fogat en reservation, som innebär
en tillstyrkan av det förslag som
av rikspolisstyrelsen framlades i dess
petita. Det förslaget har sedermera i
statsverkspropositionen reducerats av
departementschefen. Reservationen går
ut på en ökning med 114 polismanstjänster
och 150 andra tjänster med en
beräknad kostnadsökning av 6 250 000
kronor utöver vad departementschefen
har föreslagit.

Departementschefen beräknade medel
för 450 nya tjänster, varav 350 polismanstjänster,
men liksom förra året
föreligger också här en mycket stor
diskrepans mellan vad man lokalt önskar
och vad man får enligt förslaget.

Polischeferna har begärt sammanlagt
2 919 tjänster och länsstyrelserna har
av dem tillstyrkt 2 719 tjänster. De båda
siffrorna ligger ganska nära den storleksordning
det rörde sig om förra året.

Rikspolisstyrelsen, som av flera skäl
ansett sig böra vara mycket restriktiv,
begär 714 tjänster, medan departementschefen
som sagt tillstyrker 450
tjänster — alltså inte mer än ungefär
20 procent av det antal som har begärts
lokalt. Det är något bättre än förra
året, då fick man ungefär 10 procent av
vad man begärt.

Till saken hör att den arbetstidsförkortning
som trädde i kraft den 1 januari
i år motsvarar cirka 450 årsarbetskrafter.
Visserligen skall detta bortfall
till stor del elimineras av rationaliseringsvinster,
och det gör det väl till en
viss del, men det kan väl ändå vara skäl
att påpeka att departementschefens för -

slag inte betyder någon verklig ökning
av personalstyrkan. Hit hör vidare att
man under budgetåret 1966/67 måste
tillgripa övertidsarbete under 2,4 miljoner
arbetstimmar.

När vi förra året diskuterade denna
punkt, kunde man peka på att brottslighetens
utveckling under de tre första
kvartalen 1966 inte visade samma stegring
som tidigare. Det kunde vid den
tidpunkten finnas en viss förhoppning
om att kulmen var nådd och att man
skulle ha kommit till rätta med den
ökande brottsligheten. Detta visade sig
emellertid vara en chimär. Det fjärde
kvartalet visade samma ökning som tidigare,
likaså alla kvartalen 1967. Olika
statistiska uppgifter ger något olika siffror,
men tendensen i dem är densamma.

En viss tröst kan det vara, att siffrorna
för januari 1968 för Stockholms
del tycks visa en viss minskning både
i antalet erforderliga övertidstimmar
inom ordningspolisen och i fråga om
antalet till ordningspolisens kännedom
komna brott. Men januari är alltid en
svårbedömd månad. En kall och snörik
vinter brukar medföra en minskning av
brottsfrekvensen.

Vi anser inte att tillståndet är tillfredsställande
i fråga om brottslighetsutvecklingen.
Vi har hört Stockholms
polismästare redogöra för hur brottsligheten
ändrat karaktär, hur Stockholm
på brottslighetens område blivit en kontinental
storstad, där internationella ligor
opererar på vad de tycker vara
jungfrulig mark. Det är någonting helt
nytt. Vi vet också att ordningen på
tunnelbaneområdet här i staden inte är
tillfredsställande. Vi har också i olika
sammanhang talat om de demonstrationer
mot representanter för främmande
länder, som blivit ett nytt inslag i bilden
här. Vi kommer senare i dag att diskutera
narkotikafrågor. En av de viktigaste
åtgärderna på den punkten är att
ge polisen tillräckliga möjligheter att
komma åt den illegala hanteringen på
området.

Allt detta är exempel som visar att

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

det inte är som det skall vara, och att
polisen behöver ytterligare upprustas.

I slutet av vårriksdagen sade justitieministern
i anledning av en enkel fråga
som jag ställde, att varje fackminister
helst ser att han får så mycket som möjligt
av kakan, och han ville skryta med
att justitiestaten då fick 25 procent av
alla inom statsförvaltningen nyinrättade
tjänster. Jag fattade hans yttrande som
ett erkännande av att han gärna skulle
velat ha flera tjänster.

Vi tycker att detta är ett område på
vilket vi både kan, bör och måste satsa
mer än vad som görs i statsverkspropositionen.
Jag tycker att justitieministern
med tacksamhet skulle acceptera det
faktum att vi vill ge honom en större
del av kakan än vad hans kolleger inom
regeringen vill låta honom få.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag kan i huvudsak instämma
i vad herr Kaijser sagt och skall
därför inte förlänga debatten alltför
mycket.

Man kan väl vara överens med utskottet
att polisens effektivitet är mycket
god. Men om utskottet däri inlägger
den meningen, att resultatet av den
brottsbekämpande verksamheten är tillfredsställande,
då kan jag inte vara med
längre.

Det är på sin plats att erkänna, att
polisen utför ett gott arbete inom ramen
för de resurser den förfogar över.
Det vore dock en överdrift att påstå,
att samhället på ett nöjaktigt sätt behärskar
de brottstendenser, som i ökad
grad kännetecknar utvecklingen i vårt
land, lika väl som i många andra länder
med hög materiell standard. Tyvärr
är det nog så att den gamla satsen att
brott lönar sig får en alltmer reell innebörd,
särskilt när det gäller egendomsbrott
av olika slag.

Självklart kan vi aldrig åstadkomma
en sådan förstärkning av polisväsendet
att alla brott kan förebyggas eller att

Anslag till lokala polisorganisationen
alla brott kan klaras upp, men vi har i
dag uppenbara svårigheter — framför
allt i de större städerna och kanske
alldeles speciellt i Stockholm — vilka
genom större personella resurser skulle
kunna bemästras på ett bättre sätt. Man
kan också peka på den långa tidsutdräkten
vid många brottmålsutredningar, att
samhällets reaktion inte kommer tillräckligt
snabbt, att det inte kan hållas
en tillfredsställande trafikövervakning
osv.

Utskottet säger att arbetstidsförkortningen
den 1 januari 1968, vilket ju även
herr Kaijser har påpekat, motsvarar cirka
450 årsarbetskrafter. Det sägs i utskottsutlåtandet
att detta arbetskraftsbortfall
bör i princip till stor del motsvaras
av rationaliseringsvinster och att
detta ingått i bedömningen av anslagen
för innevarande budgetår. Detta må vara
en principiell bedömning, men hur
mycket realitet som ligger bakom densamma
är kanske en fråga som det finns
anledning att ställa. År det inte mera
sannolikt att ständigt ökade och nya
arbetsuppgifter kommer att sluka de rationaliseringsvinster
som eventuellt kan
vara möjliga att uppnå?

I dagens läge anser jag det därför
inte tillrådligt att avvika från rikspolisstyrelsens
förslag, och jag ber att få instämma
i det redan ställda yrkandet om
bifall till reservationen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Med hänsyn till dagens
långa föredragningslista och de många
reservationer som föreligger kunde jag
naturligtvis ha nöjt mig med att instämma
i vad de båda föregående talarna
har sagt. Emellertid kan kanske några
ord tillåtas även från en ledamot som
inte tillhör statsutskottet.

Vid så många tillfällen under de senaste
åren har polisorganisationen, den
stora eftersläpningen i fråga om brottsutredningarna,
den låga uppldaringsprocenten
och allt som hör samman
med dessa problem varit under debatt,

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Anslag till lokala polisorganisationen
och nu är det återigen ett sådant tillfälle.
Vad man även i år kan hälsa med
stor tillfredsställelse är att oppositionspartierna
håller samman i denna fråga
och i en gemensam reservation har redovisat
sin uppfattning.

Det är beklagligt att det skall vara
så svårt att svara för ordningens upprätthållande
och att brottsligheten trots
alla ansträngningar så starkt skall öka.
Av flera orsaker fordras en starkare
bevakning på olika områden. Jag tycker
att man kan hälsa med stor tillfredsställelse
att åtminstone polisen kommit
till den uppfattningen att det bästa och
säkraste medlet för en större trafiksäkerhet
är en stark trafikövervakning.
Man kan uttala förhoppningen att alla
organisationer och institutioner som arbetar
för en bättre trafiksäkerhet skall
bli övertygade och tillägna sig samma
uppfattning. När det gäller trafiksäkerheten
får vi inte glömma att bilarnas
antal nästan fördubblats under eu tid
av tio år.

Trots den fordonskontroll som utförs
av Svensk bilprovning kan det hända
— och händer också — så mycket med
en bil under ett års tid. För övrigt kan
det lätt bli en period på 14—15 månader
mellan besöken hos Svensk bilprovning.
Det behövs därför en ständigt
fortgående fordonskontroll ute på vägarna,
så att så många som möjligt av
de verkligt trafikfarliga fordon som
trots den obligatoriska fordonskontrollen
rullar omkring på vägarna blir upptäckta.
Det finns ingen annan att sköta
den saken än polisen.

Även om justitieministern föreslår
rätt många nya tjänster när det gäller
j ustitiedepartementets verksamhetsområde,
är hans förslag ändå i hög grad
otillräckligt. Även i år måste uppmärksammas,
såsom redan har sagts här
ifrån talarstolen, den stora skillnad som
råder mellan de förslag som har lämnats
av polischeferna, den lokala polisorganisationen
och länsstyrelserna. Inte
kan någon påstå att polischeferna och
länsstyrelserna är så ovederhäftiga in -

divider och institutioner att de kommer
in med höga och oberättigade krav. De
förslag som polischeferna och länsstyrelserna
bär lämnat utgör säkert en bild
av verkligheten och det sanna behovet.
Jag vill för min del gärna hävda samma
uppfattning som tidigare, nämligen
att ordningens upprätthållande, rättsvården
och rättsskyddet samt polisen
och rättsväsendet över huvud taget inte
skall göras beroende av det ekonomiska
läget. Det är ett avsnitt av våra utgifter
som skall gå före allt annat. Jag har
kvar den uppfattningen att vi, hur det
ekonomiska läget än är, bär råd att bekämpa
brottsligheten så effektivt som
möjligt. Det är i detta fall en dålig affär
att inte arbeta så effektivt som möjligt.

I högerpartiets partimotion erinras
om att rikspolisstyrelsen i sin långtidsprognos
för finansåret 1968/69 har föreslagit
en utökning av antalet nya tjänster
till 970. När rikspolisstyrelsen därutöver
i något sammanhang har sagt,
att den finner önskemålen och kraven
från polisdistrikten vara berättigade, är
det rätt underligt att man i propositionen
har kunnat komma fram till att det
»av flera skäl» skulle räcka med 714
nya ordinarie tjänster. Vad som ligger
bakom detta uttryck »av flera skäl»,
måste man antaga inte är något annat
än önskemål från kanslihuset. Att sedan
justitieministern skär ner förslaget ytterligare
hör till den vanliga ordningen.

Vid en bedömning av de nya polistjänsterna
måste man ta med i beräkningen
att en betydande del av detta
tillskott inte kommer att medföra någon
förbättring på grund av den arbetstidsförkortning
som träder i kraft den 1
januari i år och som sammanlagt motsvarar
cirka 450 tjänster, vilket redan
här har omtalats. Det måste vara riktigt,
som uttalas i statsverkspropositionen
och som understrykes i reservationen,
att en ökning av polispersonalen
kommer att innebära eu minskning av
den tid för vilken övertidsersättning utgår.
Den tiden utgjorde, vilket också redan
bär framhållits, för budgetåret

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

1966/67 2,4 miljoner timmar. Men trots
detta uttalande kan det allvarligt befaras,
att övertidstimmarnas antal blir
minst lika högt för det finansår som vi
nu har att besluta om. Här skulle det
vara av intresse att få veta om det
verkligen finns någon yrkesgrupp i
vårt land som har en övertidstjänstgöring
motsvarande den som polisen får
finna sig i.

Ett nytt bekymmer, som har tillkommit
under de senaste åren här i Stockholm
men även på andra håll i landet,
är vad som förorsakats av extrema radikala
element genom demonstrationer
utan tillstånd, otäcka uppträden och demonstrationer
mot enskilda medborgare
från annat land, fönsterkrossning och
annan förstörelse vid amerikanska ambassaden
osv. Det är beklagligt att polisen
skall behöva binda så mycken
arbetskraft bara för att skydda en främmande
makt och andra länders intressen.
Dessa extrema oroselemenf, som
tror sig kunna påverka besluten i det
stora landet USA, vållar ordningsmakten
stora bekymmer, vilket väl är det
enda de åstadkommer. Det stora landet
USA tar säkert inte minsta hänsyn till
vad som ropas ut på gatorna i det lilla
landet Sverige, inte ens om ett statsråd
är med i sällskapet.

När den lokala polisorganisationen
har diskuterats under de senaste åren,
har vi ibland fått höra att det inte tjänar
något till att besluta om ett större
antal tjänster, för här finns inte arbetskraft
tillräckligt för dessa tjänster.

Med dagens situation på arbetsmarknaden
är detta argument borta och någon
svårighet att rekrytera platserna i
polisutbildningen finns inte.

Det förslag som förra året lades fram
av justitieministern och tillstyrktes av
utskottsmajoriteten fick mycket beröm
här i riksdagen av dem som skötte försvaret.
Man uttalade då att det inte var
antalet tjänster som var så betydelsefullt.
Vad som den gången ansågs så
värdefullt var att det skulle bli en förbättrad
polisutbildning över hela fältet.

Anslag till lokala polisorganisationen
Arbetskraftens användning skulle rationaliseras,
och framför allt skulle man
få en värdefull teknisk utrustning, nya
bilar, utbyggd dataanläggning, helikoptrar
för trafikbevakning på vägarna och
TV för bevakning av trafiken i Stockholm,
bandspelare, upprustning av polisens
lokaler.

Det är alldeles klart att polisen behöver
en god utbildning och skall ha
tillgång till den moderna tekniska utrustningen
och hjälpmedel av olika slag.
Men det viktiga är att polisen har tillräckliga
personella resurser. Min uppfattning
är, som jag sagt även vid tidigare
tillfällen, att uppklaringsprocenten
när det gäller brott måste höjas.
Det är inte tillräckligt att man sätter till
alla krafter för att klara av de verkligt
grova brotten — så länge inte uppklaringsprocenten
blir betydligt större när
det gäller de i brottsbalken angivna
brotten över huvud taget kommer den
ständiga ökningen av brottsligheten att
fortsätta.

Detta är enligt min mening en stark
motivering för ett ökat antal polistjänster,
och jag ber för min del att få tillstyrka
reservationen.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! När jag studerade statsverkspropositionen
och utskottsutlåtandet
om polistjänsterna i den lokala polisorganisationen,
kunde jag inte låta bli
att tänka på den gamla historien om de
tio små negerpojkarna som kraftigt reducerades
i antal. De lokala polismyndigheterna
begärde 2 919 tjänster. Rikspolisstyrelsen
prutade snabbt till 714
tjänster, däri inräknat extrapersonal
och tillfällig arbetskraft; alltså en
minskning till mindre än en fjärdedel
av vad som begärts. Rikspolisstyrelsen
säger själv, att den av flera skäl ansett
sig böra vara ytterligt restriktiv i sina
äskanden, och jag tror att ingen känner
sig manad att motsäga det yttrandet.
Sedan gjorde departementschefen en
ytterligare prutning till 478 tjänster, av
vilka för övrigt 28 tjänster inte var

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Anslag till lokala polisorganisationen
någon reell ökning ntan endast en omflyttning.
Till det kan man lägga utskottets
eget uttalande, att arbetstidsförkortningen
den 1 januari i år motsvarar
ungefär 450 årsarbetskrafter, för att använda
detta moderna och vackra ord.
Ja, då är det inte mycket kvar av de
ursprungliga yrkandena som gällde
2 919 tjänster, även om man kan godta
att en viss del av arbetstidsförkortningen
har kompenserats genom de nya polistjänsterna
förra året.

När det gäller arbetstidsförkortningen
gör utskottsmajoriteten för övrigt ett
uttalande som verkar något förbryllande.
Man säger: »Arbetstidsförkortningen
---bör i princip till stor del

motsvaras av rationaliseringsvinster.»
Ja, varför bara i princip? Det är väl
inte utskottets mening att säga, att i
praktiken håller inte detta. Men formuleringen
är onekligen underlig. Kanske
är det mera fråga om ett olycksfall i
arbetet?

Hur som helst är det naturligtvis en
god sak att man försöker rationalisera
polisens arbete, och jag tvivlar inte på
departementschefens önskan och strävan
att successivt rusta upp polisen.
Jag förmodar att det inte har varit någon
lätt sak för honom att beveka herr
Sträng att bevilja de miljoner som i alla
fall har ställts till förfogande för denna
enligt min mening alltför långsamma
upprustning av polisväsendet. Man behöver
inte göra några djupare studier
i polisens arbete för att konstatera att
polisens resurser fortfarande är beklagligt
otillräckliga, även om man sätter
den s. k. ambitionsnivån ganska lågt.
Jag förmodar att ambitionsnivån — för
att använda det uttryck som statsmakterna
har lanserat — inte är att brott
skall löna sig och inte heller att vi skall
nöja oss med den mycket låga uppklarin
gsprocent som vi nu har, utan den
måste väl innebära att det skall bli ett
rimligt resultat av polisens verksamhet.
Den nivån kan enligt min mening inte
anses vara uppnådd i dagens läge.

Det är inte bara lugnet och trivseln

på gator och torg och medborgarnas
skydd mot orosstiftare och våldsverkare
av olika slag som blir lidande genom
polisens bristande resurser. Att sådana
saker kommer i kläm är tillräckligt omvittnat,
och jag skall inte uppehålla mig
vid det. Jag vill framhålla andra olägenheter,
som inte på samma sätt kommit
fram i diskussionen, nämligen olägenheten
som på olika sätt följer av att
polisens utredningsmaskineri inte hinner
med utan släpar efter i hög grad.
Nu kan en polisanmälan bli liggande
månad efter månad, kanske rentav i åratal,
därför att polisen inte hinner sätta
i gång utredningen. När det gäller misshandelsbrotten,
där det ju är särskilt
angeläget att man får en snabb reaktion,
kan utredningen bli liggande halvårsvis
och mera — det kan även gälla rena
överfall — innan polisen hinner ta itu
med dem.

Detta är inte en godtagbar ambitionsnivå,
för att använda regeringens terminologi.
Dessutom är det en mycket
inhuman ordning även för den som är
misstänkt för brott. Att gå och vänta månad
efter månad, kanske år, innan polisen
har gjort utredningen klar kan, särskilt
för den som första gången har kommit
i konflikt med rättvisan, vara
ganska nedbrytande. Jag har sett många
exempel på att en sådan person helt enkelt
har brutits ned, inte har kunnat
sätta i gång och arbeta och kanske förfallit
till fortsatt brottslighet, därför att
han ger upp i denna pressande väntan.
Att det sedan från samhällets sida är
ytterst olyckligt att en person som har
begått brott kan fortsätta att göra detta
månad efter månad utan att polisen ingriper
på grund av bristande resurser
är väl uppenbart. Jag har vid den domstol
där jag själv tjänstgör räknat upp
till sex misshandelsbrott av ren överfallskaraktär,
som en och samma person
begick, innan han kunde lagforas inför
domstol.

Detta var bara några exempel på de
olägenheter som eftersläpningen i
brottsutredningen leder till.

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Yi vet alla att budgetläget är bekymmersamt,
men vi är väl också överens
om att polisväsendet har en liög angelägenhetsgrad.
Rikspolisstyrelsens
förslag innebär en så kraftig prutning
av de lokala myndigheternas anslagsäskanden,
att jag tycker att man borde
ha kunnat godtaga styrelsens förslag
oförändrat.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! När man har hört föregående
talare kan man möjligen få intrycket
att vi har en mycket underbemannad
poliskår, som saknar möjlighet
att klara upp brott, som medvetet hålls
tillbaka av statsmakterna och inte får
vad den önskar, att det oavbrutet sker
en utarmning av polisväsendet. Det rätta
förhållandet är inte sådant. Om man
studerar justitiedepartementets huvudtitel
finner man att den ökar med 102
miljoner kronor, en avsevärd ökning i
det nuvarande budgetläget. En hel del
av denna ökning faller just på polisen.

Här har sagts att hela denna ökning
bara innebär att man ersätter den arbetstidsförkortning
som nu har trätt i
kraft. Vad rikspolisstyrelsen begärde på
grund av arbetstidsförkortningen var
225 nya tjänster. Resten skulle polisen
klara genom rationaliseringsvinster. Det
återstår alltså en rejäl uppskrivning av
antalet polistjänster, och det skall man
inte dölja i dag.

Under budgetåren 1966/67 och 1967/
68 har den lokala polisorganisationen
tillförts sammanlagt 650 nya tjänster,
varav 500 polismannatjänster. I årets
statsverksproposition har medel beräknats
för 450 nya tjänster, varav 300 polismannatjänster.
Den totala personalökningen
inom statsförvaltningen för innevarande
budgetår och enligt förslagen
i statsverkspropositionen för nästa budgetår
har beräknats till 2 900 tjänster.
Av dessa tillförs polisväsendet cirka 780
tjänster, varav cirka 725 till den lokala

Anslag till lokala polisorganisationen
polisorganisationen. Drygt 25 procent
av samtliga nyinrättade tjänster tillförs
alltså den lokala polisorganisationen.

Detta visar att det efter polisväsendets
förstatligande har skett en oavbruten
ökning av antalet poliser. Det har
dessutom, vilket inte är det minst viktiga,
samtidigt skett en kraftig ökning
av de tekniska hjälpmedlen till polisens
förfogande, vilka avsevärt effektiviserar
polisens arbete.

Vi har i statsutskottets tredje avdelning
några gånger haft tillfälle att följa
arbetet hos både rikspolisen och polisen
här i Stockholm, och vi har imponerats
av den nya utrustningen, som
avsevärt underlättar och effektiviserar
arbetet. Denna upprustning fortsätter,
och man gör allt för att med teknisk
utrustning få polisen slagkraftigare,
förbättra arbetsmetoderna och underlätta
tjänsten.

Det har här sagts, särskilt av herr
Ernulf, att uppklaringsprocenten är
låg. Men man må i varje fall uttala sin
beundran för att polisen under senare
år i regel haft möjlighet att mycket
snabbt klara upp grövre brott. En del
upprörande mordfall har på mycket
kort tid, dess bättre, kunnat klaras upp.
Dessutom är hela begreppet uppklaringsprocent
något missvisande. Statsutskottets
tredje avdelning besökte för
några år sedan bl. a. det gloriösa Scotland
Yard i London. Vi såg där stora
kartor, diagram och tabeller över hur
de hade klarat upp olika brott. Uppklaringsprocenten
var stor om man jämför
med den svenska, det är sant. Men när
vi närmare studerade vad som låg
bakom siffrorna fann vi att materialet
inte alls var detsamma. Vad de kallade
för brott och som de enligt sin statistik
i stor utsträckning klarade upp var inte
trafikförseelser, snatterier, småstölder,
slagsmål och annat som i stor utsträckning
belastar vår statistik. Mycket av de
brott och förseelser som är det väsentliga
inom den statistik vår polis för
förekom inte där. Det gör att man inte
kan jämföra siffrorna med varandra.

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Anslag till lokala polisorganisationen

Det är klart att många brottslingar
blir för sent överbevisade. Det händer
här och var att brott aldrig blir uppklarade.
Men det är inte säkert att de
skulle klaras upp, om man ökade antalet
poliser med ytterligare 114, som
reservanterna föreslagit. Det är inte säkert
att de poliserna hade funnits just
där brotten begås. Man får därför inte
alltför mycket lägga vikt vid poliskårens
storlek, utan i stället bör man
tänka på de möjligheter kåren har att
effektivt arbeta.

Vi skall senare här i dag behandla
bl. a. frågan om uppförande av polishus.
Folkpartiet vill minska den summan
med påföljd att arbetet att ge polisen
tidsenliga och riktiga lokaler skulle fördröjas.
Vi anser att polisen skall ha all
den utrustning som man kan ge den.
Det förslag som här föreligger är därför
enligt vår uppfattning godtagbart.

Inom utskottsavdelningen har vi även
haft överläggningar med representanter
för rikspolisen. De var ju inte lika
panikslagna som en del talare här, och
de trodde att med de upprustningar som
föreslås skall rättsväsendet kunna fungera
även i fortsättningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Birger Andersson
tyckte att jag målade statsmakternas inställning
till polisväsendet alltför svart.
Jag vill då erinra om att jag sade att
jag inte tvivlar på departementschefens
önskan och strävan att rusta upp polisväsendet.
Men när man ser att brottsligheten
och framför allt våldsbrottsligheten
som ändå måste anses vara en
grov form av brottslighet ständigt kraftigt
ökar och uppklaringsprocenten
dessutom är utomordentligt låg, må det
väl vara berättigat att säga ifrån att det
inte är en tillräckligt hög ambitionsnivå
som statsmakterna ger uttryck åt.

I anslutning till vad herr Andersson

sade om rikspolisstyrelsens uttalanden
inför utskottet vill jag framhålla att styrelsen
bär gjort en långtidsprognos, och
den har man inte nått upp till i utskottsförslaget.
Jag förmodar att styrelsen
fortfarande anser att den gjorda
prognosen bör följas, om polisen skall
kunna fungera tillfredsställande.

Det hela är naturligtvis en avvägningsfråga.
Jag tycker att siffrorna klart
visar att upprustningen går otillfredsställande
långsamt. Det var för övrigt
intressant att höra att herr Andersson
nu var litet försiktigare än utskottet.
Han sade att han fann regeringens förslag
»godtagbart». Man var mycket mer
positiv i utskottets skrivning. Där säger
man: »Utskottet bedömer utvecklingen
av polisens effektivitet som mycket god
och anser att Kungl. Maj ds förslag väl
tillgodoser de anspråk för detta ändamål
som nu kan ställas vid en fördelning
av de totala resurserna.»

Om detta innebär att herr Andersson
blivit litet betänksam inför brottslighetens
utveckling, tycker jag att det är
glädjande och hoppas att denna ändrade
inställning kommer till uttryck i
hans fortsatta arbete inom utskottet. Innebär
det att allt är gott och väl enligt
herr Anderssons uppfattning, då tycker
jag att han ställer för små krav på hur
vi skall ha det i vårt samhälle, när det
gäller ordning och trivsel.

Till sist säger herr Andersson att vi
skall satsa på kvalitet och tidsenliga
lokaler och att det inte är säkert att
de nya polismännen finns där brotten
begås. Detta är ju självklarheter som jag
alltså inte skall polemisera emot. Det
väsentliga är att alla siffror visar på
en fortskridande försämring i fråga om
brottsutvecklingen. Under sådana förhållanden
anser jag att det är angeläget
att vi inte godtar det förslag som nu
föreligger, utan att vi försöker förbättra
förhållandena. Det är min ståndpunkt.
Om den sedan kallas svartmålning eller
ej av herr Andersson, må vara hans ensak.

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Ilerr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Bara några få ord! Vad
tjänar det egentligen till att som herr
Andersson gjort i detta fall gå utomlands
för att finna argument för de
svenska förhållandena?

I övrigt fick vi höra detsamma som
förra året av herr Birger Andersson
nämligen att antalet nya tjänster och
tjänstemän inte betyder så mycket. Reservationen
omfattar ju inte heller något
stort antal nya tjänster. Men vi har
ändå velat visa vårt intresse för att
åstadkomma en större effektivitet hos
polisen. Varför passar det för övrigt
inte att säga ett enda ord om de önskemål
och de krav som framförts från
polisdistrikten och länsstyrelserna? Det
går väl ändå inte att säga att det är ovederhäftiga
instanser som uttalar sig lite
hur som helst. Det viktigaste är ju, som
au framhållit, att brottsligheten minskar,
och skall den kunna göra det måste
uppklaringsprocenten bli högre. När
kan man räkna med att det verkligen
blir på det sättet?

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Birger Andersson
vill göra gällande att man från reservanternas
och oppositionens sida påstått
att vi bär ett polisväsen som medvetet
hålls tillbaka. Det är väl ingen
som har påstått det! Det är ingen som
bestrider att det skett en successiv ökning,
utan det är ju egentligen ökningstakten
som vi diskuterar och i vad mån
vi kan ha möjlighet att ytterligare förstärka
polisens resurser.

Vi kan inte — åtminstone inte jag —
dela herr Birger Anderssons relativa
belåtenhet med det nuvarande tillståndet.
Det är ändå mycket svårt att bestrida
att b r o t ts u t v c c k 1 i n ge n är ytterst
oroande i detta land, inte minst i denna
stad. Om det är möjligt att göra något
för att öka säkerheten och öka effektiviteten
i polisens arbete, så är det därför
en angelägen samhällsuppgift.

Anslag till lokala polisorganisationen

Herr Andersson säger att det inte är
säkert att de nya polismännen finns just
där brotten begås.

Nej, det är väl inte så lätt att ställa
ut dem, när brotten kan tänkas begås!
Jag skulle väl tro att detta är en dialektik,
ett debattknep som egentligen
inte har någon större saklig tyngd.

Frågan om polishusen kommer vi ju
att ta upp vid ett senare tillfälle, och
därför skall jag inte ta upp den till
debatt just nu.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Här tycks det nu bli
en liten holmgång när det gäller polisen.
Jag skall emellertid inte fördjupa
mig alltför mycket i det hela. Men när
herr Sveningsson bär beskyllt mig för
att nu säga ungefär detsamma som jag
sade förra året, är han ingalunda bättre
när han kommer igen år efter år med
ungefär samma följetong — vi kan alltså
ta varandra i hand i detta avseende.

Till herr Ernulf vill jag säga, att kampen
mot brottsligheten ju inte bara bedrivs
genom en förstärkning av polispersonalen
— det bör ju herr Ernulf
som domare veta. Rättsväsendet skall
ses som en helhet, och det kan därvid
vara av intresse att konstatera att myndigheterna
inom justitiedepartementets
verksamhetsområde får möjlighet
att öka antalet tjänster med 856, om
riksdagen bifaller yrkandena under
andra huvudtiteln. Detta betyder, att
rättsväsendet tar i anspråk drygt 60
procent av den totala ökningen av antalet
tjänstemän för statlig verksamhet.
Det är en av de största procentuella
uppskrivningar som skett på just detta
område, i varje fall under den tid jag
bär varit med i riksdagen — och det är
faktiskt några år.

Vad sedan beträffar formuleringen,
herr Ernulf, att ivad jag godtagit är något
annorlunda än vad som skrivits i
utskottsutlåtandet, är det väl inte nödvändigt
att jämt och ständigt komma

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Anslag till lokala polisorganisationen
med samma ord. Men om nu herr Ernulf
vill det, skall jag säga att jag godkänner
vad som står i utskottsutlåtandet.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag har också någonting
att invända mot vad herr Birger
Andersson anfört i sitt förra anförande,
och jag har också anledning att gå tillbaka
till vad jag sade förra året.

Herr Birger Andersson sade, att »uppklaringsprocenten
var tillfredsställande»
när det gäller de grövre brotten.
Yi bär nu fått tillfälle att ta del av statistik,
som visar hur det har förhållit
sig med den saken. Statistiken är visserligen
inte alldeles färsk, eftersom de
senaste siffrorna avser år 1966. Enligt
statistiken är uppklaringsprocenten för
misshandel och övriga brott med dödlig
utgång 48,8. Uppklaringsprocenten
i fråga om narkotikabrott ligger också
någonstans under 50, vilket är ganska
anmärkningsvärt, då det samtidigt kan
konstateras att antalet narkotikabrott
under år 1966 visat en ökning med
drygt 100 procent här i Stockholm.

Jag tycker att ambitionsnivån — om
också jag får använda det uttrycket •—
är ganska låg, om man tycker att det
är tillfredsställande med en uppklaringsprocent
av 48 när det gäller brott som
misshandel med dödlig utgång.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag får tillfälle att i
annat sammanhang återkomma till den
fråga det här gäller. Jag är emellertid
angelägen att redan nu understryka vad
herr Ernulf sade, när han konstaterade
med vilken förnöjsamhet statsutskottet
ser på den fruktansvärda kriminella utvecklingen
i detta land.

Vi saknar ju här en målsättning. Inte
ens så mycket som att hejda den fortskridande
brottsligheten har ställts upp
som mål. Det talas bara om att minska
takten i den ökande brottsligheten. Var
och en kan ju då förstå var vi hamnat.

Vi kan peka på ett fortskridande

fördärv. År 1954 hade vi 200 000 anmälda
lagbrottsfall. För år 1967 är den
preliminära siffran 425 000 eller 435 000
— uppgifterna varierar i pressen, och
det är därifrån jag har fått dem. Det
visar emellertid att det blir sämre och
sämre med rättsvården här i landet. De
ansvariga tycks mena att det räcker
med att hänvisa till att vi med hänsyn
till det statsfinansiella läget inte har fått
tillräckligt med medel. Men kom då
ihåg att rättsvården är en primär uppgift
för samhället! Kan vi inte säkra
människornas trygghet till liv och egendom,
då måste jag säga att vi har kommit
ganska långt utför. När tjuvarna i
fyra av fem egendomsbrott går fria, då
gäller samma sak på detta område som
det uttryck professor Ohlin använde på
ett annat — det måste löna sig att arbeta
— nämligen, det lönar sig otvivelaktigt
i fyra fall av fem att stjäla. På det
viset skall vi inte ha det i detta land.

Det talas i utskottsutlåtandet om uppklaringsprocenten
i fråga om våldsbrotten.
Vi har en mycket bättre statistik
när det gäller egendomsbrotten på
grund av att det finns försäkringar för
sådana. Den som inte anmäler en stöld,
oavsett möjligheten att få till stånd någon
rättelse, får inte ut försäkringspengarna.
Någon motsvarande försäkring
finns icke i fråga om våldsbrott.
Det gör att de lindrigare våldsbrotten
många gånger inte blir anmälda, medan
de grövre, särskilt de som faller under
allmänt åtal, givetvis återfinns i rapporterna.
Det är ur den synpunkten vi
skall jämföra brottsligheten på de olika
områdena.

Såvitt jag förstår är den orkeslöshet
som man visat upp mot den fortskridande
brottsutvecklingen från år 1954 —
200 000 anmälda brottsfall mot nuvarande
åtskilligt över 400 000 — någonting
i och för sig fruktansvärt. Jag förstår
inte hur de ansvariga kan känna
tillfredsställelse över detta och hur deras
män i statsutskottet kan säga, att de
finner läget gott — i varje fall med hänsyn
till den statsfinansiella situationen.

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

En budget av vår omfattning borde
dock kunna åstadkomma, att människor
kan leva i trygghet och fred. Det är inte
bara de som bor ensamma i avlägsna
trakter som sitter illa till utan också de
som bor ensamma i städerna. En kammarkamrat
berättade om en man som
hade fått både arbete och t. o. m. bostad
i Stockholm, men som efter ett halvår
var tillbaka i Dalarna. »Det finns så
mycket folk i Stockholm, men det finns
inga grannar», sade han. Det bor ensamma
människor även i storstäderna,
och deras trygghet är sådan att det
finns de — jag känner många — som
inte vågar öppna dörren på kvällarna,
om någon ringer på, ty det innebär en
risk för dem. Säkerhetskedjan har en
högst betydande uppgift. På det sättet
skall det inte behöva vara i ett gammalt
lagsamhälle som vårt.

Jag skall sedan säga några ord om
de förslag oppositionen lagt fram. Det
har sagts att propositionens förslag är
tilltagna i underkant, men skillnaden
är inte så förskräckligt stor. Jag vill inte
påstå att 114 poliser inte är någonting,
men det är i alla fall inte mycket med
hänsyn till den skrämmande utvecklingen
på detta område. Här gäller det att
komma fram till en vettig bedömning av
det hela. Jag vill inte göra gällande att
länsstyrelsernas och polischefernas
framställningar är exakta, men jag vill
däremot bestämt påstå att det finns
ofantligt stora glapprum mellan de som
är ansvariga för att upprätthålla lag och
ordning ute i bygderna och de centrala
myndigheterna. Därvidlag talar jag inte
så mycket om polisstyrelsen. Den skriver
ju själv att den är centraldirigerad.
Den har fått sina budgetdirektiv och
förklarar sig ha löst problemet efter
den mall den fått sig anvisad.

Detta förklarar i alla fall skillnaden
mellan de arbetande polisernas uppfattning
om denna fråga och deras uppfattning
som i kanslihuset har ansvaret.

Jag har ansett mig böra understryka
detta.

Anslag till lokala polisorganisationen

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Val inseende det fullkomligt
ofruktbara i att diskutera med
herr Ferdinand Nilsson skall jag ändå
göra några kommentarer till hans am
förande.

Herr Nilsson framhåller att myndigheterna
är orkeslösa, att statsutskottet
är förnöjt i fråga om både brottsligheten
och vad justitiedepartementet vill.
Sedan han sagt detta, kommer han fram
till att det inte bara är myndigheterna

— jag misstänker att det är justitieministern
som får representera dem här

— inte bara statsutskottets majoritet
utan även reservanterna som är alldeles
felaktigt inställda till denna fråga.
Detta är i varje fall särlingens sätt att
framträda som den som ensam sitter
inne med kunskapen om hur det skall
vara.

Vi är inte nöjda med den utveckling
i brottsavseende som har ägt rum. Det
är därför vi år efter år har varit med
om att utöka och förbättra vår poliskår.
Vi anser liksom oppositionen att
allt bör göras för att förhindra brottslighet,
men vi tror inte att man här
har något slags Columbi ägg som det
bara gäller att knäcka på rätt sätt och
därmed utan vidare sopa bort all brottslighet.
Herr Sveningsson får ursäkta
att jag gör ett litet hopp över gränsen
igen, men jag vill erinra om att det i
vad man brukar kalla polisstate''- bar
visat sig att även där förekommer
brottslighet, t. o. in. mycket stor brottslighet.

Vad som bär är angeläget är för det
första att stödja polisens arbete — vi
har skrivit några rader om det i utlåtandet
— och för det andra att underlätta
dess arbete. Därvidlag kan allmänheten
göra en stor insats, men det är
väl oftast så, tyvärr, att när en bråkstake
skall tas om hand av polisen brukar
ofta åskådarna ta parti mot polisen
och försvåra hans arbete.

Ofta har också — tyvärr alltför ofta

— massmedia spelat en roll som varit
till stort men för polisen, till men för

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Anslag till lokala polisorganisationen

rättsväsendet samt hos många, framför
allt yngre människor, skapat den föreställningen
att polisen är något slags
fiende i stället för att polisen är vårdaren
av rättsväsendet, skyddet för oss
alla och den som skall föra ut i allmänt
praktiskt arbete vad vi här stiftar lagar
om.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det förekommer ibland
beskyllningar i denna kammare, men
jag medger gärna att jag aldrig hört
någon beskylla herr Birger Andersson
för att vara en »särling». Nej, en bättre
representant för grupptänkande kan
man svårligen hitta!

Herr Andersson vill skjuta över ansvaret
för det här problemet på allmänheten.
Allmänheten har inte visat förståelse
för polisens arbete. Vi skall bara
vädja till allmänheten, menar han.

Herr Andersson — vädja till Kungl.
Maj:t, vädja till dem som har ansvaret
i detta fall! Jag tycker att det är
de som i första hand skall bereda rimliga
arbetsförhållanden åt en poliskår,
som för 1966 hade 2 miljoner övertidstimmar,
vilket för 1967 hade ökat till
2 400 000 övertidstimmar. Det tycker jag
skulle vara en uppgift för talesmannen
för det största partiet i denna kammare
!

Sedan säger han, att jag representerar
en sorts tro på mitt eget bättre vetande.
Nej, herr Andersson, så sade jag
inte! Jag sade, att vi inte har kommit
fram till en gemensam bedömning. Jag
kan inte utan vidare acceptera vad länsstyrelser
och länspolismyndigheter säger,
och jag är likaledes övertygad
om att inte heller det som Kungl. Maj :t
och statsutskottet säger är tillfredsställande.
Det är endast detta jag har konstaterat,
och jag gör det stödd på kriminalstatistikens
ojäviga vittnesmål.
Tänk på vad det innebär att en låt vara
ofullständig statistik 1967 registrerar
ungefär 220 000 flera brottsfall per år än
1954! På det viset kan det ändå inte få
vara!

Herr Birger Andersson säger, att man
i utskottet inte är nöjd. Tja, det kan ju
hända, men när »utskottet bedömer utvecklingen
av polisens effektivitet som
mycket god och anser att Kungl. Maj:ts
förslag väl tillgodoser de anspråk för
detta ändamål som kan ställas» —
kan man verka belåtnare i denna situation? Herr

KAIJSER (h):

Herr talman! Herr Birger Andersson
sade, att herr Ferdinand Nilsson var en
särling, den ende som inte tyckte att
det var tillfredsställande som det var,
inte ens med reservationens förslag.
Men också vi andra inom oppositionen
tycker att det skulle varit mycket bättre
med en ännu större ökning av antalet
tjänster än t. o. m. det vi föreslår i reservationen,
Vi har dock inte ansett det
riktigt att gå utöver vad polisstyrelsen
har föreslagit. Vi tycker, att polisstyrelsen
måste ha sin planering av tjänster
och sin organisation av arbetet uppgjord,
och det kan vara svårt att lägga
sig i det. Jag vill dock understryka att
vi helt säkert gärna hade önskat se, att
det hade blivit ett större antal tjänster
än t. o. m. vad polisstyrelsen kommit
med förslag om.

Till slut vill jag tacka herr Birger
Andersson för hans uttalande om massmedias
roll och inställningen hos vissa
grupper av allmänheten till polisen. Jag
tycker det är angeläget att sådana uttalanden
görs på auktoritativt håll, och
ordföranden i statsutskottets tredje avdelning,
som bär hand om dessa frågor,
måste vara en sådan auktoritet.

Jag tror alltså att det är av värde, att
sådana uttalanden görs. Det hjälper polisen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Först vill jag, herr talman, understryka,
att såvitt jag kan bedöma behöver
jag inte alls känna mig ensam. Jag är
övertygad om att många i denna kammare
anser att det inte är bra med rätts -

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

vården i detta land. Jag vet att ute i
bygderna har man mycket klart för sig
att det inte är bra beställt. Jag känner
mig inte alls isolerad på den punkten,
och jag förstår att i långa stycken har
jag meningsfränder även inom det parti
herr Kaijser tillhör. Vi har här kunnat
samarbeta i väsentliga punkter.
Inom socialdemokratin vet jag att det
finns människor som inte tycker att
tryggheten till person och egendom är
tillräckligt tillgodosedd.

När man söker täckning bakom polisstyrelsens
yttrande vill jag erinra
om att av detta yttrande framgår, att
det är fråga om vad man på det militärpolitiska
området kallar »disciplinerad
sakkunskap». Man har fått direktiv
och söker hålla sig inom dessa.
Kalla det inte polisstyrelsens ram
— kalla det hänsyn till finansdepartementet,
så kommer vi sanningen närmare.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevaran de punkt gjorda
hemställan.

Härpå gjorde herr talmannen enligt
de avseende mom. 1 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen
i förevarande del; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten 8
mom. 1, röstar

Ja;

Anslag till fångvårdsanstalterna

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —■ 71;

Nej —61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i mom. 2 och 3
hemställt.

Punkterna 9—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Anslag till fångvårdsanstalterna

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1968/69 anvisa

a) till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 112 600 000
kronor,

b) till Fångvårdsanstalterna: Om kostnader

ett förslagsanslag av
34 853 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 109,
av herr Holmberg m. fl., och II: 152, av
herr Bohman m. fl., vari, såvitt nu vore
i. fråga, anhållits, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
utredning angående de rättspsykiatriska

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Anslag till fångvårdsanstalterna
undersökningarna i enlighet med vad i
motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna I: 226,
av herr Dahlén m. fl., och II: 298, av
herr Wedén m. fl., vari, såvitt nu vore i
fråga, under hänvisning till motionerna
I: 227 och II: 297, föreslagits, att riksdagen
skulle

a) anvisa medel för inrättandet av
åtta tjänster som verkstadsförmän vid
de allmänna häktena, tre e. o. konsulenttjänster
för fritids- och kontaktverksamhet
samt ett i förhållande till Kungl.
Maj :ts förslag med 35 000 kronor ökat
anslag till arvodering av fritidsledare
in. m. och därför till Fångvårdsanstalterna:
Avlöningar för budgetåret 1968/
69 anvisa ett i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag med 335 000 kronor förhöjt
förslagsanslag av 112 935 000 kronor,

b) anvisa 655 000 kronor till undervisning
och fritidssysselsättning samt
bibliotek vid fångvårdsanstalterna och
därför för budgetåret 1968/69 under
andra huvudtiteln till Fångvårdsanstalterna:
Omkostnader anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag med
200 000 kronor förhöjt förslagsanslag av
35 053 000 kronor,

dels ock de likalydande motionerna
I: 227, av herr Dahlén m. fl., och II: 297,
av herr Wedén m. fl., vari, såvitt nu vore
i fråga, yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa
om förslag om tillfälliga personalförstärkningar
vid de rättspsykiatriska kliniker,
som hade de längsta väntetiderna
för undersökningar, i avsikt att nedbringa
väntetiderna.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 226 och II: 298, såvitt nu vore i
fråga, för budgetåret 1968/69 måtte anvisa a)

till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 112 600 000
kronor,

b) till Fångvårdsanstalterna: Om kostnader

ett förslagsanslag av

34 853 000 kronor,

2. att riksdagen måtte

a) avslå motionerna 1:109 och II: 152
i vad de avsåge utredning angående de
rättspsykiatriska undersökningarna,

b) avslå motionerna I: 227 och II: 297
i vad de avsåge tillfälliga personalförstärkningar
vid vissa rättspsykiatriska
kliniker.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Axel Andersson (fp) och
Per Jacobsson (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Johan Olsson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp) Gustafsson i Skellefteå (fp), Antonsson
(ep) och Mnndebo (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i vissa
delar erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna I: 226 och II:
298, såvitt nu vore i fråga, för budgetåret
1968/69 måtte anvisa

a) till Fångvårdsanstalterna: Avlö ningar

ett förslagsanslag av 112 935 000
kronor,

b) till Fångvårdsanstalterna: Om kostnader

ett förslagsanslag av

35 053 000 kronor;

b) av herr Kaijser (h), som dock ej
antytt sin mening.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag har i den här punkten
antecknat en blank reservation, och
det är om den jag vill tala.

I en motion från vårt håll har vi behandlat
den häktades ställning. På vissa
sätt har den häktade en sämre ställning
än den som är intagen på anstalt för att
undergå straff. Han har inte tillfälle att
arbeta och tjäna pengar till småsaker
som är nödvändiga för honom. Han
är totalt isolerad, han kan inte åtnjuta
permissioner osv. Det finns vissa skäl
till detta: den häktade skall inte kunna
förstöra bevismaterial, och han skall

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

inte kunna konferera med eventuella
medbrottslingar.

Hiiktningstiden skall egentligen vara
mycket kort. Det hindrar ju inte att vissa
lättnader kan vara motiverade, men
frågan är under utredning inom kommittén
för anstaltsbehandling inom
kriminalvården, vilken jämlikt sina direktiv
skall utreda också den frågan.
Jag finner sålunda att den är under behandling,
och det kräver inte något särskilt
yrkande.

Häktningstiden blir emellertid ibland
också förlängd, understundom högst avsevärt.
Den kan bli tre å fyra gånger
längre än vad den egentligen får vara.
Den har förlängts ända upp till sju månader
och liknande, framför allt när
det är fråga om rättspsykiatriska undersökningar.
I vår motion har vi yrkat på
åtgärder för att förbättra förhållandena
på det området.

Yi har också siktat på möjligheten
att göra rationaliseringsvinster med sekreterarpersonal
och kuratorshjälp, och
vi har begärt en utredning i den riktningen.

Nu har, enligt vad vi inom utskottet
erfarit, en inte oväsentlig förstärkning
beslutats. En överläkartjänst vid rättspsykiatriska
kliniken i Stockholm skall
dubbleras från den 1 maj i år, och ytterligare
tjänster för en kurator och två
kanslibiträden har inrättats. Det är en
förstärkning enligt de linjer som vi har
föreslagit. Därtill kommer att man efter
införande av ändrade avlöningsprinciper
nu tror sig ha förhoppning om att
kunna besätta läkartjänsterna vid Kumlaanstalten.

Allt som allt motsvarar detta väl inte
allt vad vi har önskat i vår motion,
men vi har tyckt att det innebär en så
pass stor förbättring och visar en sådan
önskan att försöka komma till rätta med
problemen att vi tills vidare avstår från
att fullfölja yrkandena i vår motion.

Jag har, herr talman, bara velat erinra
om detta.

Anslag till fångvårdsanstalterna

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Under denna punkt
föreslår vi reservanter en höjning av
anslaget till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar
med 335 000 kronor i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag. Denna
höjning skulle möjliggöra inrättande av
åtta tjänster såsom verkstadsförmän
vid de allmänna häktena, tre extraordinarie
konsulenttjänster för fritidsoch
kontaktverksamhet samt dessutom
en ökning av anslaget till arvodering
av fritidsledare m. m. med 35 000 kronor.

De gamla häktesavdelningarna vid
fångvårdsanstalterna ersättes numera i
stor utsträckning med allmänna häkten,
förlagda till polishus i åtskilliga av de
större städerna i vårt land. Vid dessa
allmänna häkten är behovet av arbetsledare
för de häktade en trängande
angelägenhet. Det kan vara riktigt som
utskottsmajoriteten säger, att häktningstiderna
varierar, liksom att det förekommer
häktningsgrunder som kan göra
det svårt, bl. a. av säkerhetsskäl, att
bereda vederbörande lämpligt arbete.
Men detta förändrar, såvitt jag förstår,
inte problemet i stort. Utskottet medger
dock, att frågan förtjänar uppmärksamhet,
och förutsätter att pågående utredningsarbete
skall kunna ge underlag för
reformer.

Man bör emellertid observera att
häktningstiden i åtskilliga fall kan bli
ganska lång — när det gäller mer omfattande
brottsmålsundersökningar, fullföljd
till högre instans eller sinnesundersökningar
kan häktningstiden ibland
utsträckas till flera månader. Det är
olyckligt att denna tid av pressande
ovisshet för den som berörs också skall
vara en tid av sysslolöshet, som ökar
riskerna för skadeverkningar av frihetsförlusten.

Vi stöder därför kriminalvårdsstyrelsens
förslag på denna punkt och anser
det vara ett led i en humanitär kriminalvård
och rehabilitering i positiv
anda.

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Anslag till fångvårdsanstalterna

I detta sammanhang förtjänar det
också erinras om de långa väntetiderna
i samband med rättspsykiatriska undersökningar,
tider som alltjämt tenderar
att öka. JO uttalade i en skrivelse så
sent som i augusti 1967, att problemet
utgör en kräftskada i kriminalvården.
Den i lagen föreskrivna sexveckorstiden
överskrids i många fall med månader,
ja, med år eller mera. Det synes verkligt
angeläget att personalsituationen vid
de rättspsykiatriska kliniker som har
den största arbetsbalansen varaktigt
förbättras.

Ett område inom anstaltsvården som
enligt vår bedömning bör få ökat utrymme
och större resurser gäller internernas
sysselsättning och den fritidsverksamhet
av olika slag som kan bedrivas
vid våra fångvårdsanstalter. Genom
den ökade fritid som internerna
automatiskt får blir dessa problem av
ännu större betydelse. Kriminalvårdsstyrelsen
har också vid olika tillfällen
framhållit, att fritiden är det största
problemet och att sysslolösheten föder
disciplinsvårigheter. Det är riktigt som
utskottet påpekar, att avvägningen mellan
olika behandlingsmoment, regler om
arbetsplikt, fritid och arbetsersättning
m. m. är föremål för övervägande i kommittén
för anstaltsbehandling inom kriminalvården,
men oavsett vilket resultat
man där kommer till anser vi det
vara ett dagsaktuellt krav av mycket hög
prioritet att fritidsverksamheten, som
ju i hög grad är ett personalproblem,
blir bättre tillgodosedd genom ett ökat
anslag.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation a av herr
Axel Andersson m. fl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Föregående talare var
ju vänlig nog att ur utskottets utlåtande
föredraga de punkter som är ett genmäle
mot reservanternas uppfattning och
befriade mig därmed från att framföra
de synpunkterna.

Det är klart att både fritiden och
sysselsättningen för häktade är bekymmersamma
problem. En del av dem är,
såsom herr Jacobsson redan sagt, under
utredning. I andra fall har man nödgats
göra en viss prioritering, som lett till att
inte allt blivit så som kriminalvårdsstyrelsen
önskat och reservanterna här
tillstyrkt.

Utskottsmajoriteten har emellertid
funnit att möjligheter inte föreligger att
gå längre än vad regeringen har föreslagit.
Vi har accepterat förslaget och
avvaktar att utredningen beträffande
sysselsättning och annat kommer med
förslag som kan lösa åtskilliga av dagens
bekymmer.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner ltomme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende mom. 1 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
14 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej—37.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.

Punkten 15

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16

Anslag till skyddskonsulentorganisationen Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1968/69 anvisa till
Skyddskonsulentorganisationen: Avlö ningar

ett förslagsanslag av 9 093 000
kronor.

I de likalydande motionerna 1:226, av
herr Dahlén m. fl., och II: 298, av herr
Wedén m. fl., hade, såvitt nu vore i fråga,
under hänvisning till motionerna I:
227 och II: 297, anhållits, att riksdagen
måtte anvisa medel för den personalutökning
inom skyddskonsulentorganisationen,
som föreslagits av kriminalvårdsstyrelsen,
och därför till Skyddskonsulentorganisationen
: Avlöningar

för budgetåret 1968/69 under andra huvudtiteln
anvisa ett i förhållande till

Anslag till skyddskonsulentorganisationen
Kungl. Maj:ts förslag med 726 000 kronor
förhöjt anslag av 9 819 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 226 och II: 298, såvitt nu vore
i fråga, till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1968/
69 måtte anvisa ett förslagsanslag av
9 093 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Axel Andersson (fp),
Kaijser (h), Ottosson (h), Per Jacobsson
(fp) och Waltmark (h), fru Elvy
Olsson (ep), herrar Johan Olsson (ep),
Bohman (h), Eliasson i Sundborn (ep),
Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp) och Antonsson (ep), fröken Ljungberg
(h) samt herr Mundebo (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 226 och II: 298, såvitt nu vore
i fråga, till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1968/
69 måtte anvisa ett förslagsanslag av
9 652 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Reservationen vid denna
punkt gäller skyddskonsulentorganisationen,
och vi föreslår där en höjning
av anslaget med 559 000 kronor
jämfört med Kungl. Maj:ts förslag.

Det är väl riktigt som utskottets majoritet
påpekar, att det har skett en utökning
på personalsidan och att organisationen,
om propositionens förslag
bifalles, skulle komma att omfatta drygt
250 tjänster. Samtidigt bör man dock ha
i minnet vilken omfattning denna del
av kriminalvården i dag har. Antalet
villkorligt dömda med övervakning, till
skyddstillsyn dömda och villkorligt frigivna
med övervakning utgör nu omkring
20 000 personer.

Jag är medveten om att formerna för

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen
kriminalvård i frihet, som man brukar
uttrycka det, kan diskuteras i sina detaljer
och att resultatet kanske inte alltid
motsvarar de förväntningar som har
ställts på denna vårdform. Det är klart
att det brister i vissa avseenden. Men
vi bör komma ihåg, att denna tillsynsform
omfattar cirka fyra femtedelar av
hela kriminalvårdsklientelet och att
förutsättningarna för ett gott behandlingsresultat
är så helt beroende av de
personella behandlingsresurser som står
till förfogande.

Vi har på denna punkt velat följa
kriminalvårdsstyrelsens förslag, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen av herr Axel Andersson
in. fl.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Jag vill säga något till
komplettering av vad herr Jacobsson
här har anfört.

Man frågar sig kanske ibland vilken
reell betydelse en upprustning av
skyddskonsulentorganisationen kan ha.
Spelar det någon större roll för återfallsprocenten
om det sitter två, tre eller
fyra skyddskonsulenter på expeditionen?
Jag har sedan den 1 januari 1965
haft uppdraget att vara ordförande i
en lokal övervakningsnämnd, och jag
har själv till en början ställt mig denna
fråga. En skyddskonsulent i distriktet
har varit vänlig nog att sammanställa
vissa statistiska uppgifter, som belyser
frågan.

Inom nämndens område är det inte
mer än mellan 550 och 600 som är föremål
för frivård, och av dem är inte mer
än ungefär 400 dömda till skyddstillsyn.
Detta är alltså inte ur vetenskaplig synpunkt
en undersökning som har något
värde, men som stickprov och tendens
kan kanske ändå ett par siffror vara av
intresse.

Den 1 juli 1966 fick skyddskonsulentorganisationen
i Borås en förstärkning
med en skyddsassistent, och det
blev tre tjänstemän i stället för två. Vi

beslöt då att undersöka vad resultatet
härav kunde bli.

Den tredje tjänstemannen fick särskilt
ta hand om ungdomsklientelet
som hade dömts till skyddstillsyn. Vi
satsade något hårdare på dessa fall där
utsikter fanns till bättring. I någon mån
fick de internerade och villkorligt frigivna
med svår belastning stå tillbaka
vid denna angelägenhetsgradering.

Resultatet blev rätt intressant. Vi undersökte
först huruvida de som under
år 1965 dömdes till skyddstillsyn hade
återfallit i brott — såvitt man visste —
före den 1 oktober 1966. Det var alltså
de som inte hade fått denna förstärkta
tillsyn. Vi jämförde med hur det hade
gått fram till den 1 oktober 1967 för
dem som dömts till skyddstillsyn år
1966. På det lilla material som vi hade
blev det en nedgång av återfallsprocenten
från 18 procent till ungefär 12 procent
— alltså ett positivt, påtagligt resultat.
Jag vill tillägga att vi har utomordentligt
bra och uppoffrande tjänstemän
inom detta distrikt, men jag förmodar
att detsamma är förhållandet på
andra håll.

Detta gällde dem som dömts till
skyddstillsyn utan anstaltsbehandling,
alltså de lättare fallen. Om man däremot
såg på motsvarande fall med skyddstillsyn
jämte anstaltsbehandling, fann
man att återfallsprocenten inte hade
gått ned. Den var oförändrad, omkring
50 procent. Siffrorna är litet osäkra,
men tendensen är tydlig när det gäller
detta lilla material.

Vad kan man dra för slutsats? Man
kan inte dra någon säker slutsats alls,
men dessa siffror kan möjligen i någon
mån styrka den allmänna erfarenhet
som åtminstone jag har gjort, nämligen
att frivården med ökade resurser i fråga
om skyddskonsulenter kan nå ett
förbättrat resultat beträffande de lindrigare
fallen av skyddstillsyn. Jag tror
att detsamma också gäller för åtminstone
en del av de villkorligt frigivna.
Däremot har vi en tämligen stor grupp
mycket svårt asocialt och kriminellt be -

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

lastade villkorligt frigivna eller internerade
som vårdas utom anstalt. Där
behövs det förmodligen resurser av en
helt annan storlek och också annan art
för att nå ett fullgott resultat.

Jag vill alltså med detta ha sagt, att
min erfarenhet gett mig den uppfattningen
att det lönar sig att satsa på
skyddskonsulentorganisationen med en
fortsatt utbyggnad när det gäller de relativt
lindriga fallen. Men frågetecknet
kvarstår, vad skall vi göra med återfallsförbrytare
och över huvud taget de
svårt belastade brottslingarna.

Där vill jag varna för en övertro på
frivården. Det verkar ibland inom den
kriminalpolitiska diskussionen som om
man tror att om vi bara får tillräckligt
många skyddskonsulenter och övervakare,
skulle vi kunna avskaffa fängelserna.
Det är naturligtvis en önskedröm,
som man gärna skulle vilja ha förverkligad.
Men de metoder som nu är kända
och de resurser som nu är inom räckhåll
medger såvitt jag förstår inte någon
nämnvärd ytterligare utbyggnad av
frivården, om vi skall nå gynnsamma
resultat.

Jag tror t. o. m. att man också inom
domstolarna ibland har haft en viss
övertro på frivården. Det är givetvis
olyckligt om en person som kan vårdas
i frivård sätts in i fängelse, men det kan
vara olyckligt även i det motsatta fallet.
Om man gång på gång underlåter att ta
hand om en person på ett ingripande
sätt, kan han få den uppfattningen att
det inte händer någonting. Då kan han
bli ohjälpligt kriminaliserad. Vi hade ett
fall, där en ungdom på en ungdomsvårdsskola
under två år hade rymt sju
gånger och begått en mängd brott. Alla
sju gångerna hade han återförts till anstalten,
utan att det egentligen hade hänt
någonting — som han såg det. Den åttonde
gången sade läkaren ifrån — en
mycket känd och bra kvinnlig läkare,
som alltid visat stor förståelse för frivården
— att i detta fall var det sista
tillfället att resocialisera pojken att han
äntligen fick en anstaltsvistelse som

Anslag till skyddskonsulentorganisationen
han själv uppfattar som en reaktion på
brottet.

Jag vill alltså, herr talman, härmed
ha sagt att det är mycket angeläget att
vi fortsätter att rusta upp skyddskonsulentorganisationen
och även här något
snabbare än Kungl. Maj :t har föreslagit.
Men vi skall samtidigt vara medvetna
om begränsningarna i frivårdens möjligheter.

Jag vill i detta sammanhang nämna
ett par exempel på överdriven sparsamhet
inom frivården. I den övervakningsnämnd
där jag är ordförande har vi
haft ett halvtidsanställt kvinnligt biträde
som måst utföra rätt kvalificerade
uppdrag. Hon slutar nu på grund av
flyttning till annan ort. Vi får inte ens
betala den nye innehavaren enligt den
s. k. reglerade befordringsgången, alltså
den lägsta avlöningen inom statsförvaltningen
i kontorskarriären, utan med
en lägre lönegrad inom denna karriär
än vad som är slutlönegraden. Det är
dålig sparsamhet att inte skaffa kvalificerade
biträden. Dessutom har vi fått
en halvtidstjänst för en maskinskriverska,
men det finns inga medel för att anskaffa
en skrivmaskin åt maskinskriverskan.
Det är nog ändå så, att en god
resursanvändning förutsätter att maskinskriverskan
är försedd med skrivmaskin! Detta

är ett enstaka exempel, men
jag skulle kunna dra fram en rad sådana
fall, där man just inom frivården
har arbetat med så knappa resurser att
resultatet i vissa fall blir närmast löjeväckande.

Trots den bekymmersamma budgetsituationen
anser jag att skyddskonsulentorganisationen
är ett område där vi
måste försöka satsa litet mer än i den
takt som departementschefen föreslagit.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till den föreliggande reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Med mycket stort intresse
har jag lyssnat till herr Ernulf.

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen
Det fanns avsnitt i hans tal, vilka verkligen
fördelaktigt skilde sig från vad
man ibland hör, nämligen att man skall
»riva murarna» och låta dem som där
innanför är ha frivård — det är det enda
lycksaliga, har somliga egentligen
förkunnat. Som erfaren domare ser
herr Ernulf mera realistiskt på detta,
och det är jag verkligen tacksam för.

Vad gäller den speciella fråga som vi
nu behandlar, nämligen skyddskonsulentorganisationen,
bör vi i varje fall
komma ihåg att de ökade anslagen nu
möjliggör en fortsatt upprustning, inte
minst på frivårdssidan. Det föreslås att
frivården utökas med 18 tjänster. Personal
föreslås för ytterligare ett frivårdshotell
och för den socialmedicinska
verksamheten, som hedrivs av
skyddsvårdsföreningarna i Stockholm
och Göteborg samt av andra kriminalvårdsorgan,
beräknas ytterligare
100 000 kronor. Det kan även framhållas
att frivårdens personalresurser sedan
år 1962 ökat med över 100 procent.
Liksom på andra områden som vi i dag
behandlar har här alltså skett en ständig
ökning — man kan kalla det förbättring
— och utskottet skriver att utbyggnaden,
såsom anförts i statsrådsprotokollet,
bör fortsätta.

Vi anser att mycket ytterligare kan
göras, men i det budgetläge, som det
här ofta talats om och som vi för närvarande
befinner oss i, har vederbörande
i kanslihuset icke ansett sig kunna
gå längre. Man kan inte prioritera
vissa punkter framför andra. Man har
försökt att förbättra på alla områden
där man anser skäl därtill föreligga.
När den samlade ökningen av anslagen
till justitiedepartementet är så pass
stor, som den är i år, har det i varje
fall för utskottsmajoriteten varit svårt
att framlägga förslag om ytterligare ökning.

Herr talman! .lag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 59.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten 17

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Punkten IS

Ang. ersättning till övervakare

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Ersättningar till övervakare
för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 12 500 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att arvodet till övervakare inom
kriminalvården skulle höjas till 35 kronor
per månad och övervakningsfall;
därjämte skulle utgå en kostnadsersättning
av 15 kronor i månaden för varje
övervakningsfall.

I de likatydande motionerna I: 107, av
herrar Torsten Andersson och Nils-Eric
Gustafsson, samt II: 221, av herr Svensson
i Va, hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta,

a) att ersättning till övervakare skulle
utgå med 50 kronor per månad och
fall,

b) att hos Kungl. Maj :t anhålla om
överväganden angående differentiering
av övervakararvodena i enlighet med
vad i motionerna anförts,

c) att antalet övervakningsuppdrag
per övervakare skulle maximeras till
fem, samt

d) att hos Kungl. Maj.-t anhålla om
överväganden angående en förändring
av titeln »övervakare» i enlighet med
vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen till Ersättningar till
övervakare för budgetåret 1968/69 måtte
anvisa ett förslagsanslag av 12 500 000
kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 107 och II: 221.

Reservation hade avgivits av fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Johan Olsson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep) och Antonsson
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen -

a) i anledning av motionerna I: 107
och II: 221 måtte giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört om differentiering
av övervakararvodena,

b) måtte avslå motionerna I: 107 och
II: 221 i övrigt.

Herr talmannen yttrade, att överläggningen
vid förevarande punkt jämväl
finge omfatta bevillningsutskottets betänkande
nr 6.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Inom eftervården utför
de frivilliga övervakarna en synnerligen
betydelsefull arbetsuppgift. Den
ekonomiska ersättningen har länge varit
alltför knapp. Det har också visat
sig vara svårt att skaffa fram ett tillräckligt
antal kvalificerade personer
för denna övervakning. Det har då i
flera fall blivit så att några personer
har åtagit sig alltför många övervakningsuppdrag,
som vederbörande sedan
har haft svårt att klara av.

Det har ju också fungerat så att övervakarna
haft att av det knappa arvodet
betala personliga utlägg för sig själva
och för dem som de skall övervaka.
Det är därför glädjande att ersättningen
till övervakarna nu föreslås bli höjd,
och vi får då livligt hoppas att effekten
av denna höjning inte skall utebli.

Som vi väl förstår varierar emellertid
svårighetsgraden när det gäller övervakningsuppdragen.
Detta påtalas också
i motionsparet 1:107 och II: 221.
Fördelen med enhetliga ersättningar
ligger naturligtvis i enkelheten att administrera
det hela, men jag tycker
ändå att rättvisan skulle kräva att arvode
utmätes efter arbetets omfattning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
under punkt 18.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Vi har behandlat denna
motion även i bevillningsutskottet
och avlämnat ett betänkande som går
ut på att det för närvarande inte är

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Ang. ersättning till övervakare

möjligt att göra någonting åt motionsförslaget.
Som läget är nu har inte heller
jag någon annan mening. Inte heller
är jag alldeles övertygad om att problemen
kan lösas på det sätt som motionärerna
har föreslagit.

I alla fall vill jag begagna detta tillfälle
till att säga att om det över huvud
taget skall vara någon mening med
vårt övervakningssystem —- vilket jag
tror har ganska stort värde inom den
öppna kriminalvården — måste vi ändå
betala så mycket att det går att få
folk att åta sig sådana uppdrag.

När statsutskottet framhåller att man
för närvarande inte tror att maximering
av antalet uppdrag per övervakare
är genomförbar, är det också enligt
min mening riktigt. Men att det icke är
genomförbart beror på att man inte får
folk till övervakningsuppdragen, och
det i sin tur beror på att betalningen är
så oändligt liten. Den som verkligen vill
göra en insats, vill sköta sitt övervakningsuppdrag
ordentligt, vill hålla inte
bara den kontakt som föreskrives utan
kanske ytterligare en nära kontakt med
den som skall övervakas, den personen
får för närvarande inte sina kostnader
täckta. Nu skall visserligen övervakare
få ytterligare belopp utöver 15 kr, om
de kan motivera vartill de extra kostnaderna
har använts. Det är emellertid
inte säkert att det går att motivera
allt, framför allt kanske inte det som
görs av intresse för uppdraget och som
man anser nödvändigt och de var för
sig små kostnader som sammanhänger
därmed.

Jag har velat säga detta därför att
jag tror att det är viktigt att denna fråga
hålls levande. Jag vill vidare erinra
om att bevillningsutskottet i sitt betänkande
finner att man väl för närvarande
inte har anledning att tillstyrka
bifall till yrkandet om införande av
särskilda avdragsregler vid beskattningen
för kostnader i samband med övervakningsuppdrag
men att utskottet
dock förutsätter att Kungl. Maj :t ägnar
frågan uppmärksamhet. Jag vill med

dessa ord kraftigt understryka den meningen
i bevillningsutskottets betänkande.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! I förevarande fråga har
en enhällig utredning föreslagit ett övervakararvode
på 35 kronor plus 15 kronor
som ersättning för gjorda utlägg.
De 15 kronorna är ett schablonbelopp
som varje övervakare får oavsett om
han haft utlägg eller inte. Om vederbörande
dessutom haft andra utgifter som
kan verifieras ersätts även dessa. Det är
detta enhälliga förslag som nu i sin
helhet har förelagts riksdagen. Vi anser
inom utskottsmajoriteten att förslaget
är så väl avfattat att det bör kunna
tillfredsställa de anspråk som för närvarande
finns.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Alla som arbetar med
kriminalvård i frihet är säkert beredda
att fullt ut vitsorda det betydelsefulla
och uppoffrande arbete som de enskilda
övervakarna utför. Och visst kan
man göra gällande att ersättningen borde
vara högre än den nu föreslagna,
även om vi under alla förhållanden i
huvudsak måste bygga på intresse och
idealitet, eftersom det arbete som varje
övervakare nedlägger i de enskilda fallen
är mycket svårt att bestämma, kontrollera
och värdera. Men här gäller det
ju speciellt frågan om man skall differentiera
arvodena. Det kan låta bestickande
som det sägs i reservationen att
när övervakningen exempelvis avser internerings-
eller ungdomsfängelseklientel
bör en högre ersättning utgå därför
att det rör sig om svårare fall.

Jag tror emellertid att det skulle vara
mycket svårt att i praktiken göra en
rättvis differentiering av uppdragen
och säga att dessa skall ha den här ersättningen
och de andra skall ha hög -

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

re ersättning, ty svårighetsgraden följer
ju en jämn skala. Dessutom kan man i
regel inte förutse vilka fall som är svåra.
Vanligen är naturligtvis interneringsfallen
och ungdomsfängelsefallen
svårare än andra, men här är att märka
att sådana fall klarar knappast ens
de bästa övervakarna på egen hand,
utan i flertalet av dessa fall måste under
alla omständigheter ett mycket betydande
arbete nedläggas på övervakningen
av skyddskonsulenten och hans
medhjälpare som stöd för övervakaren.
Även där är det alltså svårt att säga
att eu övervakare som får hand om ett
något lindrigare fall men får klara det
själv skall ha lägre ersättning än den
övervakare som har ett svårare fall men
får ett betydande stöd från skyddskonsulentens
sida.

Jag tror alltså att de praktiska svårigheterna
att genomföra en differentiering
av arvodena är så stora att man
i varje fall för närvarande inte bör
överväga en sådan differentiering. Jag
kan sålunda för första gången i dag
hålla med min vän herr Birger Andersson
om att utskottets förslag bör följas
även om motiveringen är i kortaste
laget. Det står bara att någon riksdagens
åtgärd i fråga om differentiering
av arvodena nu inte är påkallad,
men jag har med dessa ord försökt motivera
varför jag vill ansluta mig till
denna slutsats.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Både motionärer och
reservanter är medvetna om att det i
praktiken är svårt att differentiera
övervakararvodena. Jag sade också att
fördelen låg i att det var enkelt att ha
samma arvode.

Men när sedan herr Ernulf talar om
att skyddskonsulenterna skall hjälpa
till med det svåra arbetet, vill jag påpeka
att även om det är alldeles riktigt
att skyddskonsulenterna hjälper till,
finns en svag sak i skyddskonsulentorganisationen.
På tider då den frigivne

2 Första kammarens protokoll 1968. Nr 10

Ang. ersättning till övervakare
bäst behöver skyddskonsulenten är det
svårt om inte omöjligt att nå honom,
eftersom man inte har jour under hela
veckan. Om jag inte är fel underrättad
kan över lördag och söndag den frigivne
inte nås av skyddskonsulenten,
och då är det ändå övervakaren som får
träda in. Det tycker jag skulle motivera
ett högre arvode för de arbetskrävande
fallen.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Vad gäller arbetstiden
för skyddskonsulenterna är det väl riktigt
att man i regel inte har någon
egentlig jourtjänstgöring. Det tillåter
knappast resurserna ännu. I det distrikt
som jag har kännedom om förekommer
dock arbete från skyddskonsulenternas
sida både lördagar, söndagar och kvällar.
Jag har vid flera tillfällen väckts
på söndagsmorgonen av en skyddskonsulent,
som begärt av mig en åtgärd i
min egenskap av ordförande för övervakningsnämnden.
Detta händer i
brådskande situationer, och det gör
skyddskonsulenten alldeles rätt i. Så
skall det gå till. Frivården kan inte arbeta
endast på kontorstid. Enligt min
erfarenhet kan man alltså nå skyddskonsulenterna
och deras medhjälpare
även utanför kontorstid i brådskande
fall. Vi skall sträva efter att det blir så
på alla håll, även om resurserna nog är
i knappaste laget i dag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefatta -

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Ang. understöd åt villkorligt frigivna m. fl.

des i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
18 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —106;

Nej— 19.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 19

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 20

Ang. understöd åt villkorligt frigivna
m. fl.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Understöd åt villkorligt frigivna
in. fl. för budgetåret 1968/69 anvisa
ett anslag av 1 500 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 226,
av herr Dahlén m. fl., och 11:298, av
herr Weden m. fl., hade, såvitt nu vore

1 fråga, under hänvisning till motionerna
I: 227 och II: 297, anhållits, att riksdagen
måtte till Understöd åt villkorligt
frigivna m. fl. för budgetåret 1968/69
under andra huvudtiteln anvisa ett i
förhållande till Kungl. Maj :ts förslag
med 500 000 kronor förhöjt anslag av

2 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 226 och II: 298, såvitt nu
vore i fråga, till Understöd åt villkorligt
frigivna m. fl. för budgetåret 1968/
69 måtte anvisa ett anslag av 1 500 000
kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Andersson (fp) och Per Jacobsson
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Johan Olsson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Gustafsson i
Skellefteå (fp), Antonsson (ep) och
Mundebo (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med
bifall till motionerna I: 226 och II: 298,
såvitt nu vore i fråga, till Understöd åt
villkorligt frigivna in. fl. för budgetåret
1968/69 måtte anvisa ett anslag av
2 000 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Ett av de stora problemen
inom kriminalvården är otvivelaktigt
frågan om de frigivnas återanpassning
till samhället och till ett normalt
arbetsliv. Tyvärr är återfallsprocenten
hög. Att så är förhållandet torde
i stor utsträckning få tillskrivas den
omständigheten att resurser för hjälp
och vägledning åt dem som lämnar våra
fångvårdsanstalter är så begränsade.

I denna punkt, som närmast gäller
understöd åt villkorligt frigivna m. fl.,

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

anser vi att en betydande uppräkning
av anslaget bör ske. Den tveksamhet
som utskottsmajoriteten här ger uttryck
åt kan vi inte dela. Vi anser att en anslagshöjning
med 500 000 kronor, som
föreslås i reservationen, är väl motiverad
med hänsyn till både penningvärdets
förändring och den betydande ökning
av frivårdsklientelet som har skett
på senare tid. Personligen tror jag att
detta är ett område, där vi i framtiden
får anledning att satsa betydligt mera,
om vi på allvar vill göra en insats för
att minska återfallsprocenten bland de
villkorligt frigivna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Axel Andersson
m. fl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Skillnaden mellan reservanternas
förslag och utskottets är
en halv miljon kronor. Regeringen föreslår
en ökning med 250 000 kronor. Här
har vi liksom i så många andra punkter
nödgats göra en viss prioritering
och fått stanna vid denna summa. Men
det är inte bara med dessa pengar som
man hjälper de villkorligt frigivna. Arbetsmarknadsstyrelsen
har under senare
år gjort avsevärda insatser i form
av väghyggen, skogsröjning och annat,
som har medverkat till att detta anslag
inte har behövt ansträngas på samma
sätt som annars skulle ha blivit fallet.

Med denna korta motivering, herr talman,
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Ja, visst är det bra att
arbetsmarknadsstyrelsen har gjort insatser
för de villkorligt frigivna. Skulle
vi ha skaffat arbete och underhållit de
frigivna i arbetet med de medel som
här står till förfogande -—- mindre än
2 miljoner kronor för hela landet — hade
inte mycket kunnat åstadkommas.

Ang. understöd åt villkorligt frigivna m. fl.
Men vad som måste ordnas genom
skyddskonsulenternas försorg och över
huvud taget genom kriminalvårdens
försorg är i många fall att skaffa de frigivna
arbetskläder sedan man har lyckats
skaffa ett arbete åt dem. Tack vare
en mycket energisk skyddskonsulent
kan jag skryta med att hittills har den
övervakningsnämnd där jag är ordförande
lyckats skaffa bostad och arbete
åt samtliga frigivna som vi haft att ta
hand om. En annan sak är att de ibland
slutar efter några dagar, därför att de
inte trivs med arbetet.

Det gäller att skaffa pengar till arbetskläder
och kanske respengar till arbetsplatsen,
och delar man upp anslagsbeloppet
på alla skyddskonsulentdistrikt
och alla som blir villkorligt frigivna
under ett år, så blir det så litet på var
och en att man inte vet om man skall
skratta eller gråta. Här är ånyo en punkt
där jag — budgetläget till trots — påstår
att snålheten har bedragit visheten.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) :

Herr talman! Efter herr Ernulfs anförande
finns egentligen inte mycket att
tillägga.

Det är klart att det nu inte är fråga
om att ställa medel till förfogande för
att bereda de frigivna arbete. Frågan är
att ha medel till förfogande för att ta
hand om den frigivne i den situation
där han befinner sig när han lämnar
anstalten, att över huvud taget kunna
hjälpa vederbörande så långt att han
möjligen så småningom kommer till ett
arbete som på ett eller annat sätt anvisas
honom. Har vi inte de möjligheterna,
är det sannolikt att han aldrig kommer
till det arbete som anvisas exempelvis
genom arbetsmarknadsstyrelsens
försorg.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
Herr talman! Jag nämnde arbetsmarknadsstyrelsens
insatser endast för
att påvisa att det sker vissa komplette -

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Anslag till kriminologisk forskning
ringar. Det anslag vi nu diskuterar har
höjts i flera omgångar, varje gång med
en kvarts miljon, och som jag sade har
detta anslag liksom andra fått vara med
i den prioritering man nödgats göra.

Jag är medveten om att man på praktiskt
taget alla punkter i de olika huvudtitlarna
kan anföra skäl för större anslag,
men då hamnar vi ju i ett läge
som ingen kan bemästra. Ingen kan säga
att detta är angelägnare än allt annat.
Det har skett en noggrann prövning.
Statsutskottet har funnit sig i denna
prövning och därför tillstyrkt justitieministerns
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt därunder
framkomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —88;

Nej —35.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten 21

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 22

Anslag till kriminologisk forskning

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kriminologisk forskning för
budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 109,
av herr Holmberg m.fl., och II: 152, av
herr Bohman in. fl., såvitt nu vore i
fråga,

dels ock de likalydande motionerna
I: 462, av fröken Mattson m. fl., och II:
630, av fru Skantz m. fl.

I motionerna I: 109 och II: 152 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning angående behovet
av forskningsresurser på kriminalpolitikens
område, med inriktning på
särskilt angelägna åtgärder och reformer.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen till Kriminologisk
forskning för budgetåret 1968/69 måtte
anvisa ett reservationsanslag av 300 000
kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 109 och II: 152, såvitt nu vore i
fråga,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 462 och II: 630.

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Kaijser (h), Ottosson (h),
Wallmark (h) och Bohman (h) samt
fröken Ljungberg (h), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 2
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna I: 109 och II: 152, såvitt nu
vore i fråga, måtte giva Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört om planeringen
av den kriminologiska forskningen.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Vi har vid denna punkt
anfört en reservation där vi yrkar på
ytterligare åtgärder för planering av
den kriminologiska forskningen. Vi hälsar
visserligen med tillfredsställelse att
departementschefen begärt ett anslag
på 300 000 kronor för ändamålet, men
vi finner att detta inte är tillräckligt.

Enligt vår mening bör man satsa hårt
på att finna ett sätt att fortlöpande skapa
underlag för åtgärder i brottsförebyggande
syfte och söka skaffa sig en
säkrare kunskap om betydelsen av allmänpreventiva
och individualpreventiva
åtgärder var och en för sig och i förhållande
till varandra, för att i anslutning
till resultaten av de grundläggande
forskningsuppgifterna utforma riktlinjer
för särskilt angelägna åtgärder
och reformer. Jag vet att vissa undersökningar,
som kan i någon mån sägas
beröra detta, redan har igångsatts. Vi
vill emellertid i vår reservation betona
angelägenheten av att arbetet med den
kriminologiska forskningens planering
ytterligare forceras.

Jag ber att med denna korta motivering
få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Kaijser erkände ju
att vissa ting skett på detta område och
hade klart för sig att ytterligare ting
kommer att ske. Han ville väl närmast
tjänstgöra som ett slags sporre för att

Anslag till kriminologisk forskning
planeringen skall gå fortare, och det är
i och för sig ingen dålig sak. Men vi
har inom utskottet funnit att det nu begärda
anslaget är tillräckligt med tanke
på de förberedelser som gjorts och med
vetskap om att kriminologisk forskning
bedrivs även på det internationella planet.
Vi har alltså ansett att man just nu
kan vara till freds med den ordning vi
har kommit in i.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje moment av utskottets
i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 1.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
22 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Om bidrag till Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —99;

Nej — 24.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. 3 gjorda hemställan.

Punkten 23

Om bidrag till Riksförbundet för
kriminalvårdens humanisering

I de likalydande motionerna I: 549, av
herr Ahlmark och fru Elvy Olsson, samt
II: 577, av herr Larsson i Borrby och
herr Mundebo, hade anhållits, att riksdagen
under justitiehuvudtiteln måtte
bevilja Riksförbundet för kriminalvårdens
humanisering ett anslag om
100 000 kronor för budgetåret 1968/69.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 549 och II: 577.

Reservation hade avgivits av herr Per
Jacobsson (fp), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Johan Olsson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Antonsson (ep)
och Mundebo (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna I: 549 och II: 577 till
Bidrag till Riksförbundet för kriminalvårdens
humanisering för budgetåret
1968/69 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 50 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! I motioner i båda kamrarna
har från folkpartiets och centerpartiets
sida begärts ett anslag på
100 000 kronor till Riksförbundet för
kriminalvårdens humanisering. I en
reservation föreslår vi att riksdagen
måtte anvisa ett förslagsanslag av 50 000
kronor för ändamålet.

Även om jag personligen kanske inte
till alla delar kan ansluta mig till synpunkter
som denna organisation har
gett uttryck åt, anser jag att förbundet
trots sina små ekonomiska resurser har
utfört ett betydelsefullt arbete framför
allt när det gäller den kontaktskapande
verksamheten bland fångvårdsklientelet,
en verksamhet som väl motiverar ett
stöd från samhällets sida. Jag är av
den meningen att om man kan knyta frivilliga
och arbetsvilliga till uppgifter
av denna art är det värt att stödjas av
statsmakterna.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservanen.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! När en person har hamnat
i fängelse är det inte bara fängelsemuren
som isolerar honom. Det finns
också en annan mur som omöjliggör
mänskliga kontakter och därmed även
försvårar eller omöjliggör rehabiliteringen
då den straffade skall lämna
fängelset. Vi är väl alla överens om att
det är utomordentligt viktigt att sådan
rehabilitering sker. Den är naturligtvis
först och främst angelägen för den straffade
men också för samhället. Detta har
rätt små möjligheter att självt klara av
rehabiliteringen för den straffade, även
om många övervakare utför ett gott arbete.
Men övervakare utses i regel inte
förrän vid frigivningen, och då har inte
den goda kontakt hunnit skapas, som är
så viktig för att det skall bli ett bra förhållande
mellan övervakaren och den
frigivne.

Här som i så många andra samman -

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Om bidrag till Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering

hang är ett samhälle beroende av frivilliga
krafter. Riksförbundet för kriminalvårdens
humanisering, KRUM, är
en frivillig organisation som visat att
den under den korta tid den har verkat
— den bildades ju så sent som i
augusti 1966 — har kunnat utföra ett
mycket gott arbete för de straffade genom
att skapa kontakter medan den
straffade ännu är kvar på anstalten.
Dessa kontakter har många gånger utvecklat
sig så att brevskrivaren också
har blivit övervakare när den straffade
lämnat fängelset. Såvitt jag känner
till har KRUM på detta sätt redan nu
skaffat ett hundratal övervakare.

Undersökningar har visat att över
hälften av landets alla fångar aldrig får
ett brev eller ett besök. Vi skall kanske
då inte vara förvånade över att så
många frigivna har svårt att klara livet
när de kommer utanför fängelset.
KRUM har nu förmedlat omkring 300
brevkontakter för fångar, som förut inte
alls fått några brev.

KRUM har också startat studieverksamhet
och studiecirklar vid en del anstalter.
Vi vet att samhället har satsat
alldeles för litet på detta område. Rehovet
av studieverksamhet och fritidsverksamhet
är mycket stort.

KRUM har nu omkring 7 000 medlemmar.
Hälften har vistats eller vistas
på anstalt, och alla betalar årsavgift.
Intäkterna har varit ungefär 35 000
kronor. Men som vi förstår är det alldeles
omöjligt att med dessa medlemsavgifter
finansiera KRUM:s verksamhet.
Pengarna kan inte räcka till alla de aktiviteter
som KRUM bedriver och räcker
framför allt inte till den utvidgning
av verksamheten som är önskvärd. Hur
frivilligt man än arbetar går det inte i
längden att så att säga ha kontoret på
fickan. Vad som nu först skulle behövas
är ett kansli eller en expedition. Om
en organisation skall utföra ett gott arbete
och skall utvecklas, kan man inte
arbeta så primitivt att man inte har något
ställe dit folk kan vända sig. En
expedition är alltså nödvändig.

Men det finns också andra behov inom
KRUM som behöver tillgodoses. Det
behövs bl. a. en resande kraft som skulle
hjälpa till att bilda lokalavdelningar
ute i landet och som skulle kunna aktivera
ostraffade människor till kontakt
med straffade.

För mig är det naturligt att samhället
ger stöd till en frivilligorganisation
som KRUM. Organisationen har under
den korta tid som den verkat varit initiativrik
och lyckats bra där samhället
många gånger inte har kunnat klara
av uppgifterna.

Att ge statsbidrag till KRUM skulle
vara en god investering från samhällets
sida. Därför yrkar jag bifall till reservationen
av herr Per Jacobsson m. fl.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det förvånar mig en
smula att statsutskottets majoritet inte
tycks inse behovet av de insatser som
Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering
gör. Eller rättare sagt: behovet
av de insatser som KRUM vill
göra, om det hade resurserna. Det står
ju i utskottets yttrande att det saknas
»tillfredsställande underlag för den organisatoriska
utvidgning av kriminalvårdsinsatserna
som ett stöd till KRUM
skulle innebära».

Vad innebär då KRUM:s »organisatoriska
utvidgning av kriminalvårdsinsatserna»
som utskottsmajoriteten tydligen
inte tycker är nödvändig eller
viktig? Ja, herr Per Jacobsson och fru
Elvy Olsson har redan talat om det. Det
är förmedling av brevkontakter mellan
interner och människor utanför anstalterna,
anskaffande av nya övervakare
med stort personligt intresse för kriminalpolitik,
kompletterande kontakter
med arbetsgivare för att hjälpa till att
skaffa arbete åt före detta intagna och
hjälp till studie- och fritidsverksamhet
på fångvårdsanstalterna. Det är mycket
annat som har en sak gemensamt: att
söka skapa kontakter mellan människor
innanför och utanför anstaltsmurarna,

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Om bidrag till Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering

att engagera fler medborgare i ett aktivt
intresse för kriminalvård och att
hjälpa till med återanpassningen när
frigivningen är inne.

Det är klart, och det underströk också
fru Elvy Olsson, att KRUM inte kan
ta på sig huvudparten av de här uppgifterna.
Ansvaret måste självfallet ligga
på statsmakterna. Men statsmakterna
bör glädja sig åt de kompletterande
insatser som KRUM kan göra. Vi bör
känna tacksamhet över att en ny stor
och växande grupp av människor börjar
få ett aktivt intresse för kriminalvårdens
utformning. Det minsta riksdagen
då kan göra är att anslå de
50 000 kronor — det är bara hälften
av det belopp som föreslogs i vår motion
— till KRUM som yrkas i reservationen.

Det är ett mycket stort problem för
KRUM att inte ha pengar för något centralt
kansli. Det är svårt för lokalavdelningarna
att fungera utan någon egen
lokal. Organisationen kan omöjligt arbeta
effektivt utan del- eller heltidsanställd
person eller utan skrivhjälp.
För detta räcker inte 50 000 kronor.
Men det är ett väsentligt bidrag och en
uppmuntran till en organisation som ju
ändå på flera sätt har betytt en nytändning
av den kriminalpolitiska debatten.

Därför vill jag gärna fråga herr
Birger Andersson: Vad menar utskottsmajoriteten
med att det saknas »underlag»
för de insatser som KRUM gör och
vill göra? Anser ni det arbetet onödigt?
Den motivering som utskottet anfört är
hållen i en så pass kärv ton att jag
hoppas att herr Birger Andersson vill
ge kammaren en förklaring.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Detta är en ny fråga.
KRUM är en ny organisation, och somliga
har väl undrat vad det är för någonting.
Härom dagen blev jag tillfrågad:
Vad är KRUM? Hur översätter
man de bokstäverna? Jag får säga att

jag klarar det inte riktigt. Men jag vet
att det är en organisation för fångvårdens
humanisering. Jag har sett att
massmedia varit mycket engagerade för
att göra denna organisation till en stor
organisation och den enda som egentligen
vill något beträffande hjälp åt de
människor som hamnar i våra fångvårdsanstalter.

Emellertid är det inte på det viset.
Det finns en rad frivilliga organisationer
som med lika stor rätt som KRUM
eller ännu större rätt skulle kunna vara
i behov av statsstöd. Vi har kvinnoorganisationer,
vi har ABF, Lionklubbar,
kyrkliga föreningar och ideella föreningar
av olika slag, som i tysthet i
långa tider verkat på det sätt som
KRUM anser sig behöva göra eller önskar
göra.

På hjälpen åt de frigivna kan jag här
göra en liten historisk återblick. Det
finns anledning att göra detta. I mitten
av 1800-talet bestämde man sig för att
denna hjälp skulle ombesörjas av frivilliga
krafter. I detta syfte bildades
i varje län s. k. skyddsföreningar. Men
på 1930-talet blev man allmänt överens
om att alla dessa föreningar, som
dock erhöll betydande statsanslag, inte
kunde effektivt handha det arbete som
det innebar att skaffa bostad och sysselsättning
åt samt övervaka de många
frigivna och villkorligt dömda. Efter
omfattande utredningar tillskapades
därför skyddskonsulentorganisationen
som sedan successivt utbyggts.

Vi är nog alla överens om att den är
otillräcklig och behöver fortsatt utbyggnad,
men det är i alla fall denna
organisation som i samarbete med anstalternas
personal, med AMS som har
flera heltidsanställda funktionärer för
socialvårdens del och med de lokala
sociala myndigheterna utför och måste
utföra det arbete som är nödvändigt för
att återföra de dömda till ett samhällsnyttigt
liv.

Naturligtvis göres goda insatser av
enskilda organisationer och personer.
Här vill jag först nämna kriminalvår -

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Om bidrag till Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering

dens 10 000 övervakare som redan bildat
ett 30-tal lokala övervakarföreningar
och är i färd med att bilda ett riksförbund.
Enstaka goda insatser har
gjorts av organisationen KRUM, men de
är enligt bestämda uppgifter från kriminalvårdsstyrelsen
försvinnande små
i jämförelse med vad som uträttats på
andra håll.

KRUM är som sagt en ny organisation.
Den har under buller och bång
presenterat sig, och jag hörde häromdagen
en person som sade att KRUM
hade hävdat en ideologisk målsättning
som ligger i linje med kriminalvårdens
egen. Resultatet har blivit att man misstänkliggjort
kriminalvården. Det är faktiskt
så. Man har på allt sätt sökt misstänkliggöra
kriminalvården, göra det
värre för vårdpersonalen och försvårat
i vissa fall rekryteringen av den personal
som behövs på anstalterna. Jag tycker
nog för min del — och jag har utskottet
bakom mig — att man för att få
ett statsbidrag bör ha gjort en större
insats och visat andra ambitioner. Här
har funnits en rad andra organisationer
som i årtionden arbetat på samma
sätt som KRUM anser sig ha gjort.
KRUM bör väl då inte vara den första
organisation av detta slag som skall
gynnas med statliga medel.

Detta är det svar jag kan ge herr Ahlmark
och motionärerna, och med detta,
herr talman, yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Herr Rirger Andersson
räknar här upp ett stort antal organisationer
som skulle vara i behov av
statsbidrag och som skulle ha utfört ett
större och enligt vad jag förstår betydelsefullare
arbete i dessa frågor än vad
KRUM har gjort. Jag skall inte gå in
på vad dessa organisationer har utfört
— det känner jag kanske alltför dåligt
till — men om det är så att de utför ett
bra arbete anser jag att även dessa organisationer
bör ha samhällets stöd.

2f Första kammarens protokoll 1968. Nr 10

Att det är samhället som har det stora
ansvaret råder det inga delade meningar
om. Det finns inte heller några
delade meningar om att skyddskonsulentverksambeten
behöver byggas ut.
Men trots detta visar det sig ju att det
inte går att klara det hela utan frivilliga
insatser. Jag kan inte komma ifrån
att KRUM under den korta tid denna
organisation har verkat har tagit så
många initiativ och utfört ett så bra
arbete främst på kontaktsidan, att vi i
dag borde vara beredda att bevilja det
statsbidrag som här föreslås. Jag måste
ställa följande fråga till herr Birger Andersson:
Vad skall en organisation kunna
visa upp i form av utfört arbete
innan den är värd samhällets stöd?

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det fanns i herr Birger
Anderssons anförande ett ganska påtagligt
drag av raljans när han talade
om denna fråga.

Han började med att göra sig lustig
över att han inte visste vad bokstäverna
KRUM betydde — i och för sig ett
ganska märkligt erkännande när man
skall delta i en riksdagsdebatt om just
den organisationen. Han fortsatte med
att säga att KRUM sagt sig vara den
»enda» organisation som gjorde någonting
för kriminalvården utanför de
statliga myndigheterna. Det är också
alldeles felaktigt, ty vi vet alla att det
finns andra sammanslutningar som gör
stora insatser.

Men det finns en annan organisation
som jag delvis betraktar som en parallellorganisation,
nämligen RFHL. Det
är kanske också fyra svåra bokstäver
för herr Birger Andersson, men de betyder
Riksförbundet för hjälp till läkemedelsmissbrukare.
Denna organisation
utför ungefär motsvarande arbete på
sitt område, och den får i år ett statsbidrag
på över 150 000 kronor.

Det kanske viktigaste i herr Birger
Anderssons anförande var kritiken av
KRUM från synpunkten att KRUM hade

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Om bidrag till Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering

kritiserat delar av den officiella kriminalpolitiken.
Han talar här om att organisationen
har fått så stor publicitet,
att man med »buller och bång» fört
fram olika krav, att man har »misstänkliggjort»
kriminalvården och att kriminalvårdsstyrelsen
förklarat att KRUM
gjort endast obetydliga insatser.

Det är väl alltid på det sättet att om
de statliga myndigheterna får kritik,
söker de vifta bort den genom att påstå
att kritikerna »misstänkliggör» de
insatser som utförs. Jag för min del
hälsar med glädje att debatten på detta
område har intensifierats. För första
gången på flera år har det i Sverige
vuxit fram en uppmärksammad opinion
för en modernare kriminalvård. Den
opinionen har lett till bildandet av
KRUM, som satt flera av dessa frågor i
brännpunkten. För att glädjas åt det
nya positiva intresset för kriminalpolitiken
är det långt ifrån nödvändigt att
instämma i allt KRUM säger. Man kan
anse att KRUM har fel på väsentliga
punkter men ändå uppskatta att en rad
av de frågor som tidigare varit illa belysta
nu blivit ställda i debattens centrum.
Varje möjlighet att finna nya och
bättre lösningar måste tas till vara. Vad
det gäller är ju framtiden och livsmöjligheterna
för flera tusen svenska medborgare
som av olika skäl och på olika
sätt råkat i olycka och kommit i konflikt
med samhället.

Jag bär inte på illusionen att en majoritet
av .svenska folket i dag kräver
en humaniserad och mer progressiv
kriminalpolitik än den vi har. Rland
många människor lever naturligtvis
kvar den primitiva föreställningen att
brottslingar skall »klämmas åt», att man
inte skall »dalta» med dem, att kriminalvården
kostar för mycket pengar.

Den opinionen var stark och politiskt
betydelsefull vid 1950-talcts början, när
Roxtuna av vissa människor kallades
för Lyxtuna. Att det nu har vuxit fram
en uppmärksammad opinion, som driver
på från motsatta utgångspunkter,
bör alla progressiva politiker glädjas

åt. Det kommer för framtiden att göra
det lättare för regering och riksdag att
fatta beslut som kan fördjupa och förbättra
människovärden i svenska fångvårdsanstalter.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag får beklaga att jag
inte är samma allvarliga statsman som
herr Ahlmark, utan raljerar något med
dessa ting. Jag tycker nämligen att uppläggningen
av denna fråga var sådan att
man inte behöver se alltför gravallvarligt
på den.

Fru Elvy Olsson var något förvånad
över att det finns andra organisationer
som uträttar en hel del, bl. a. en hel del
kvinnoorganisationer. Det borde hon såsom
en av våra kvinnliga ledamöter i
någon mån ha känt till — det är förstås
inte nödvändigt, men jag säger bör.

Beträffande fångvården skulle man
efter den senaste talarens inlägg närmast
kunna hysa den uppfattningen att
fångvården i detta land är så inhuman
att alla krafter bör sättas in för att humanisera
den. Det är inte alls på det
sättet. Vi har undan för undan skapat
om hela den svenska kriminalvården.
Under det senaste årtiondet har det
byggts en del nya anstalter efter nya
metoder. Dessa nya anstalter kan närmast
karaktäriseras som förläggningsbostäder
kring industrier, där de intagna
får pröva på att uträtta ett arbete,
att känna på vad det vill säga att
vara verksamma människor i ett vanligt,
välordnat samhälle.

Den propaganda som KRUM har bedrivit
har riktat sig mot kulverten och
murarna kring Kumlaanstalten, omöjligheten
för fångarna att egentligen
kunna blomma ut till ett socialt, kulturellt
och rikt liv. Vi skall emellertid
inte glömma att det vid dessa anstalter
anordnas studiecirklar, föreläsningar,
hobbyverksamhet och mycket annat.
Jag är medveten om att KRUM har anordnat
studiecirklar vid en del anstalter,
men dessa är betalda av ABF. En

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Om bidrag till Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering

hel del andra organisationer har också
satsat pengar för att kunna åstadkomma
ett något så när normalt liv för de
intagna innanför murarna. När man
emellertid har läst en del av den propaganda
som emanerar från KRUM,
har man fått intrycket att de anser att
människor alltjämt föses in i gamla tiders
celler. Man nästan anar hur kedjorna
rasslar kring benen på dem. Det
har visserligen inte herr Ahlmark sagt
så det behöver han inte polemisera mot,
men man får det intrycket när man läser
en del av den propaganda som ytterst
är inspirerad av kretsar närstående
KRUM.

Det kan vara mycket mer att tilllägga,
men jag skall till sist bara nämna
en sak. Jag träffade en man, en av personalen
vid en av våra större fångvårdsanläggningar,
som berättade en del om
arbetet där. Han sade att sedan KRUM
kom till har vissa svårigheter ökat, ty
nu tror en del av de intagna att de är
något slags föreningsmedlemmar inom
murarna som kan göra ungefärligen som
de önskar. Det har försvårat arbetet,
gjort det tyngre och framför allt gjort
det oroligare på anstalterna. Alla de
vackra ord som fru Olsson och herr
Ahlmark som motionärer har strött över
KRUM kan därför icke underskrivas av
dem som är verksamma ute på anstalterna
— och inte heller av statsutskottets
majoritet.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Herr Birger Andersson
talar så allmänt. Han förklarar att han
inte polemiserar mot mig, och det är
alldeles riktigt. Jag skulle vilja säga att
han inte heller har polemiserat mot
KRUM, ty ingen har väl gjort gällande
att vi har kvar det 1800-talsmässiga
cellsystemet med kedjor som rasslar dagarna
i ända osv. Det var därför snarast
ett litet demagogiskt kåseri som
herr Andersson underhöll första kammaren
med.

Det är också alldeles felaktigt när
herr Andersson påstår att de anställda

i kriminalvården är negativt inställda
till KRUM. Tvärtom är en rad av de
anställda i kriminalvården medlemmar
av KRUM, verksamma i KRUM:s eget
arbete och har försett KRUM med en hel
del av de synpunkter som organisationen
för fram i debatten. Man behöver
visst inte gilla alla de synpunkterna.
Men man kan inte förneka att KRUM i
sin styrelse och bland de aktiva ute i
landet har en rad av de personer som
arbetar i kriminalvården.

Vad man kritiserat från KRUM:s sida
är t. ex. frivårdens utformning, bristen
på psykologer inom fångvårdsanstalterna,
fritidsverksamheten, bristen på kontakt
mellan en anstaltschef och de intagna,
arbetsdriftens utformning etc.
Det är en råd av de problem som är
värda en seriös debatt, herr Andersson,
och inte bara kåserier.

Till slut vill jag anknyta till den
punkt som kommer upp om en kvart;
fångvårdsanstalters storlek och Kumlaproblemet.
Det är inte alls så att kritiken
mot Kumla-anstalten har byggt på
att muren är för hög och att kulverten
är för lång. Det är ett antal andra väsentliga
faktorer, som försvårar vården
av de intagna på de stora fångvårdsanstalterna
och försvårar resocialiseringen,
som den seriösa debatten om
Kumla-anstalten har handlat om. Men
herr Birger Andersson har tydligen inte
följt med den debatten. Därför vill han
inte att KRUM skall få statsanslag.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Som replik på det sista
vill jag säga, att jag har haft tillfälle
att följa med i debatten inifrån på ett
helt annat sätt än herr Ahlmark genom
ledamotskap sedan elva år i fångvårdens
byggnadskommitté.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Om herr Birger Andersson
haft möjlighet att sedan elva år följa
med i den kriminalpolitiska debatten,
varför förvränger han i så fall sina
motståndares mening på varje punkt?

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 26.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 24

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 25

Ang. bidrag till politiska partier

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till politiska partier
för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 23 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 38,
av herr Holmberg m. fl., och 11:56, av
herr Bohman m. fl., vari, under åberopande
av motionerna 1:35 och 11:50,
anhållits, att riksdagen måtte avslå det
under andra huvudtiteln till Bidrag till
politiska partier för budgetåret 1968/69
anvisade förslagsanslaget av 23 000 000
kronor,

dels ock motionen II: 425, av herr
Rubin, vari yrkats, att riksdagen skulle
avslå Kungl. Maj:ts förslag om att ett
bidrag av 23 000 000 kronor skulle anvisas
till de politiska partierna för budgetåret
1968/69.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 38 och II: 56 samt II: 425
till Bidrag till politiska partier för budgetåret
1968/69 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 23 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Kaijser (h), Ottosson (h), Wallmark
(h) och Bohman (h) samt fröken
Ljungberg (h), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 38 och II:
56 samt II: 425 måtte avslå Kungl.
Maj :ts förslag om anslag till Bidrag till
politiska partier för budgetåret 1968/
69.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Vi har i den till denna
punkt fogade reservationen yrkat avslag
på partistödet. Vi har gjort det varje år

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

sedan stödet beslöts, och några nya
synpunkter på frågan kan jag inte tillföra
debatten i dag.

Vi har ansett att en viktig förutsättning
för att politiska partier skall kunna
verka fritt och kanalisera medborgarnas
åsikter är att de inte ställs i ett
obehörigt beroendeförhållande till vare
sig staten eller ett fåtal enskilda finansiärer.

Det kan inte förnekas, att finansieringen
av partiernas verksamhet inrymmer
många svåra problem. Även
om partistödet i dag utgör bara omkring
hälften av partiernas sammanlagda
inkomster, är det dock klart att
en bidragspost av den storleksordningen
aldrig tidigare har förekommit. Det
kan också väntas att partistödets relativa
andel av partiernas intäkter kommer
att successivt öka. Redan nu kan
man notera en viss nedgång av frivilliga
bidrag under motivering av partistödets
existens.

Partierna blir något av halvstatliga institutioner
och mister något av sin folkliga
förankring, en utveckling som är
rakt motsatt den vi önskar. Det finns
naturligtvis också en risk för att partierna
byråkratiseras och att den interna
partidemokratin blir lidande på
att partierna blir mera oberoende av
medlemmarnas insatser. Man kan befara
att partierna, hellre än att sätta
till tid och krafter för att försöka förmå
medlemmar och sympatisörer till personliga
uppoffringar och aktiva insatser,
kommer att träffa uppgörelser om
att höja det statliga stödet. Till de skäl
som ytterligare kan anföras hör att ett
stöd innebär en konservering av den
nuvarande partistrukturen, och det är
också någonting som inte kan vara förenligt
med demokratins anda.

Herr talman! Jag skall inte göra någon
vidare utläggning i ärendet utan ber
att få yrka bifall till den vid punkten
fogade reservationen.

Ang. bidrag till politiska partier

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Detta ämne har diskuterats
åtskilliga gånger, och det finns
ingen anledning att dra upp en stor debatt
i dag. När jag lyssnade till herr
Kaijser, fick jag intrycket att högern
har mycket dåliga erfarenheter av det
här stödet. Om man inom högern har
märkt en sämre folklig förankring sedan
stödet tillkom, är det givetvis förklarligt
att högern nu inte vill vara med.
Jag tror dock att de andra partierna
har ansett och alltjämt anser att partistödet
har varit till gagn.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Anslag till polishus m. m.
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 20.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 26

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 27

Anslag till polishus m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Polishus m. m. för budgetåret
1968/69 anvisa ett investeringsanslag
av 40 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:557,
av herr Dahlén m. fl., och II: 734, av
herr Wedén m. fl., hade anhållits, att
riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
köpekontrakt avseende förvärv
av polishus enligt vilka erläggandet av
köpeskillingen skulle fördelas på fyra
budgetår i stället för tre som departementschefen
föreslagit,

b) till Polishus m. m. för budgetåret
1968/69 under kapitalbudgeten, andra
huvudtiteln, anvisa ett i förhållande till
Kungl. Maj :ts förslag med 20 000 000
kronor minskat investeringsanslag av
20 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 557 och II: 734 i vad de avsåge
anslagsberäkningen till Polishus
m. in. för budgetåret 1968/69 måtte anvisa
ett investeringsanslag av 40 000 000
kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:557 och 11:734 i vad de avsåge
bemyndigande för Kungl. Maj:t att fördela
köpeskillingen på fyra budgetår.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Axel Andersson (fp),
Per Jacobsson (fp), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp) och Mundebo
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till motionerna
I: 557 och II: 734 i vad de avsåge anslagsberäkningen
till Polishus m. m. för
budgetåret 1968/69 måtte anvisa ett investeringsanslag
av 20 000 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Egentligen är det inte
nödvändigt att säga så förfärligt mycket
utöver vad som har anförts i reservationen
på denna punkt. Av reservationen
framgår, att det bemyndigande
som Kungl. Maj :t har att lösa in polishus
i olika delar av landet ännu inte har
medfört några väsentliga betalningsåtaganden
för de kommande budgetåren.
Vi hyser därför den meningen att det
bör vara tillräckligt med den medelsanvisning
som vi föreslår för nästa
budgetår, nämligen 20 miljoner kronor.

Sedan ligger det ju självfallet i Kungl.
Maj:ts hand att avgöra i vilken utsträckning
och i vilken takt inlösen skall ske.
Jag tror att det skall vara möjligt för
Kungl. Maj:t att i huvudsak fullfölja
sina planer även med den anslagsbegränsning
som vi här föreslår och som
vi med hänsyn till det budgettekniska
läget för närvarande också anser vara
befogad.

Enligt vad som har upplysts återstår
på investeringsanslaget i dag odisponerat
betydande belopp. En ganska stor
procent av de medel som riksdagen har
anvisat har ännu inte utnyttjats. Om
propositionens förslag i fullmaktsfrågan
kommer att godtagas — så kommer väl

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

att ske, ty på den punkten har vi reservanter
inte gjort några invändningar —
kommer att till Kungl. Maj:ts förfogande
under nästa budgetår stå ganska
betydande medel för detta ändamål.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! När polisväsendet förstatligades
för ungefär tre år sedan var
det meningen att staten skulle överta
ansvaret för lokalhållningen. Visserligen
hade den s. k. stadsutredningen föreslagit,
att kommunerna fortfarande
skulle vara skyldiga att hålla lokaler
för polisen. Det blev dock inte statsmakternas
beslut. Om vi studerar vad
som då förekom, finner vi att man i
första hand synes ha tänkt sig att staten
skulle disponera befintliga polishus
mot hyra men att förberedelser
skulle vidtas för successiv inlösning av
de polishus som det ansågs lämpligt att
inlösa. Givetvis kunde man också tänka
sig att bygga nya polishus i statlig
regi.

Det anslag som vi nu debatterar tycks
emellertid ha använts även för andra
ändamål. Man synes använda det, förutom
till inlösning av äldre polishus och
byggande av polishus i statlig regi, till
att inlösa polishus som kommunerna
bygger efter hand enligt överenskommelse
med staten. Frågan är väl om
det från början varit avsett att staten
skulle slå in på den vägen. Här fungerar
kommunerna som byggherrar för
staten. På det viset kommer man undan
de ganska krångliga statliga byggnadsbestämmelserna
och får kanske
även en bättre standard på dessa polishus
än man hade fått om man måst
hålla sig till .statliga normer. Dessutom
belastas kommunerna med en hel del
kostnader och besvär i samband med
denna byggnation.

Vid studium av propositionen lägger
man märke till att det just på den -

Anslag till polishus m. m.

na anslagspunkt inte lämnas någon
upplysning om medelstilldelning eller
medelsförbrukning. Jag har gått till
riksrevisionsverkets budgetredovisning
för 1966/67, det senaste budgetår som
är avslutat, och där funnit att för detta
år anvisades ett anslag av 40 miljoner
— tidigare fanns 10 miljoner som inte
utnyttjats under den tid då polisväsendet
hörde till inrikesdepartementet.
Men så redovisas utgifter under detta
anslag på 81,2 miljoner och inkomster
på 50,2 miljoner utöver anslagen, alltså
en nettoutgift på 31 miljoner, varefter
till nästa budgetår balanseras 19 miljoner.
Jag har försökt ta reda på vad dessa
inkomster på drygt 50 miljoner är
för något och fått den förklaringen
att de bestod av kontoöverföringar av
teknisk art som sammanhängde med
övergången till ADB-system. Anledningen
till att det inte finns någon redovisning
i propositionen är kanske att
man velat undvika frågor på denna
punkt. Men jag tycker att saken är så
pass anmärkningsvärd att den bör redovisas
för riksdagen. Det skulle vara
mycket intressant att veta vad utgifterna
på 81,2 miljoner egentligen avser,
när riksdagen hade anvisat sammanlagt
endast 50 miljoner.

Det bemyndigande som riksdagen
lämnade i fjol gav rätt att teckna kontrakt
om övertagande av polishus, varvid
köpeskillingen skulle fördelas på
tre år. Detta bemyndigande föreslås
upprepat i år. Men studerar vi litet närmare
vad som skett finner vi att köpeskillingen
erlagts med en gång för de
polishus som hittills blivit inlösta. Och
med undantag för det stora polishuset i
Göteborg tycks inte någon uppdelning
av köpeskillingen vara planerad. Det är
angeläget att en ordentlig redovisning
lämnas också på denna punkt.

Att jag kommit att intressera mig för
dessa problem beror på att man i min
hemstad Kungälv just nu bygger ett
polishus. Det bygget beslöts av stadsfullmäktige
i slutet av år 1966, två år
efter det att polisväsendet blivit för -

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Anslag till polishus m. m.

.statliga!. Där har byggnadsstyrelsen
gjort en utfästelse, visserligen med alla
reservationer, att inlösa polishuset
inom ett år efter färdigställandet; det
är inte tal om någon uppdelning av
köpeskillingen på flera budgetår. För
att finansiera detta polishus har kommunen
varit tvungen att ta ett amorteringslån
på fem år. Amorteringarna har
redan börjat, och de innebär mycket
stora likviditetspåkänningar för kommunen.
.lag tycker nog att man här från
statens sida utnyttjar kommunerna litet
grand i överkant. Nu är kommunerna
mycket angelägna att få dessa polishus.
I det här fallet var det konkurrens
mellan två kommuner var polischefen
skulle placeras. Jag förmodar att det
var ganska lätt för rikspolisstyrelsen att
få ett medgivande av Kungälvs stad att
bygga ett polishus under förutsättning
att polischefen placerades där.

Nu hör emellertid till saken att rikspolisstyrelsen
arbetar på en koncentration
av polisen, och det har också nyligen
tillsatts en utredning med uppgift
att försöka minska antalet polisdistrikt.
Ett av de polisdistrikt som allra mest
befinner sig i farozonen är Kungälvs
polisdistrikt. Man är alltså i den situationen
att staden bygger ett polishus som
byggnadsstyrelsen utan någon förpliktelse
har lovat att inlösa, samtidigt som
man har, tycks det, mycket avancerade
planer på att dra in polisen. Även om
det inte blir en total indragning kommer
det under alla förhållanden att
bli en avsevärd nedskrivning av den
polisstyrka som är stationerad i staden.

Dessa förhållanden är ganska märkliga,
och det är mycket svårt att få något
sammanhang i vad utskottet har
skrivit på denna punkt; det kanske delvis
beror på att utskottsutlåtandet är
dåligt korrekturläst och det finns en
ofullständig mening i det. Det är därför
svårt att riktigt klara ut hur man
har tänkt sig fördelningen på flera budgetår.

Det är ganska väsentligt att nu få
reda på hur stora åtaganden staten har

gjort gentemot kommunerna när det
gäller inlösen av polishus. Den prutning
som eventuellt kan komma i fråga bör
under inga förhållanden gå ut över
kommunerna; de är helt oskyldiga i
detta fall. Vi får väl känna det som en
hederssak att åtminstone bevilja så pass
stora anslag att staten kan fullgöra de
åtaganden som redan är gjorda.

Jag skulle vara intresserad av att få
en redovisning på den här punkten över
vilka kontrakt som är skrivna, vilka utfästelser
som är gjorda, hur mycket
vi i dagens läge är skyldiga kommunerna
och när denna skuld skall infrias.

Det är väsentligt att vi får en sådan
redovisning för att kunna bedöma
detta ärende.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är riktigt att kommunerna
är angelägna att få snabba besked
om inlösen av polishus, lika angelägna
som de är att staten skall inlösa
dessa polishus. Om man utsträcker den
tid, under vilken erläggandet av köpeskillingen
skall ske, blir möjligheterna
att inlösa mindre. En tidsgräns vid tre
år skapar bättre möjligheter härvidlag
än en gräns vid fyra år. Utskottsmajoriteten
vill inte vara med om en förskjutning
av tiden, eftersom vi anser att
det på ett mindre lämpligt sätt kan
drabba kommuner som är i den situationen
att de gärna vill få sina polishus
inlösta.

Jag kan meddela att byggnadsstyrelsen
för närvarande har planer på att
under de närmaste fem budgetåren inlösa
polishus som är färdigbyggda den
1 januari 1968 för ett sammanlagt belopp
av cirka 70 miljoner kronor. Inlösen
av polishus, som kommer att färdigställas
efter den 1 januari 1968, beräknas
under samma tid dra en kostnad
av omkring 150 miljoner kronor.
Dessutom planeras vissa byggnader
i statlig regi för 40 å 50 miljoner
kronor, polishuset i Stockholm inte inräknat.
Om man nu skjuter fram den

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

tid, för vilken pengarna är anslagna,
ett år blir möjligheterna mindre. Vi har
inte i år, liksom inte heller förra året,
velat minska möjligheterna härvidlag.
Det är därför utskottsmajoriteten har
följt regeringens förslag.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Den redogörelse som
herr Birger Andersson nu lämnade kan
man väl knappast kalla för tillfredsställande.
Han nämnde tre belopp —
70 miljoner för polishus byggda t. o. m.
1968, 150 miljoner för polishus byggda
efter 1968 och 40—50 miljoner för polishus
som skall byggas i statlig regi.
Mot detta kan man ställa att byggnadsstyrelsen
under tre år har uppgivit en
och samma siffra för värdet av de polishus
som skall inlösas, nämligen 130
miljoner kronor. Denna siffra har stått
oförändrad hela tiden.

Det märkliga tillvägagångssätt som
här förekommer, nämligen att kommunerna
fungerar som byggherrar åt staten
och tydligen efter åtagande bygger
polishus som staten sedan lovar att inlösa,
berördes inte alls av herr Birger
Andersson. Han talade om att kommunerna
har rätt att kräva inlösen av polishus
som de har. Men det är ju här
fråga om polishus som skall byggas under
de närmaste åren. Den plan som
föreligger och som har utarbetats av
byggnadsstyrelsen sträcker sig beträffande
byggnader fram till 1972/73, och
de betalningsåtaganden det där gäller
avser i vissa fall budgetåret 1974/75. En
mycket stor byggnation är alltså förestående,
och det är inte fråga om inlösen
av polishus som kommunerna har,
utan av polishus som kommunerna
kommer att få.

Vi skulle vilja ha en något fylligare
redogörelse för dessa omständigheter.
Om inte herr Birger Andersson är i
tillfälle att lämna en redogörelse kanske
justitieministern, som infunnit sig i
kammaren, kan göra det.

Anslag till polishus m. m.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag tror inte att det vore
lämpligt av mig att här i kammaren
gå in i detalj på de projekt som är
igångsatta eller som är avsedda att sättas
i gång. Om kammarens ledamöter
ser de två tabeller, som jag har här i
min hand, antar jag att ledamöterna är
tacksamma för att jag lägger dem åt sidan
och inte försöker plöja igenom dem
i detalj. Men jag skall gärna tillhandahålla
dem för den som är intresserad
av detaljerna.

Frågan om det kommunala byggandet
har öppet redovisats för riksdagen
i 1966 års statsverksproposition, där
byggnadsstyrelsen som motiv för sitt
anslagsäskande säger: »Förhandlingar
pågår om förvärv av vissa polishus som
är uppförda eller avses bli uppförda av
kommuner eller enskilda. I de fall där
polishusen helt eller nästan helt inrymmer
lokaler för statliga ändamål torde
det vara ekonomiskt och rationellt att
successivt överföra fastigheterna i statsverkets
ägo.»

Min egen kommentar till detta i departementschefsanförandet
var: »Även
om byggnadsverksamheten torde komma
att ske huvudsakligen i kommunal
regi kan det i vissa fall vara lämpligt
att tillgodose behovet av nya lokaler
genom nybyggnad i statlig regi.» Jag
ställde alltså där riksdagen inför de två
möjligheterna — huvudsakligen byggande
i kommunal regi med inlösen av
staten och byggande i statlig regi. Riksdagen
hade inga invändningar mot mitt
uttalande.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! De siffror som herr Birger
Andersson här redovisat och de betalningsåtaganden
som de kommer att
medföra ligger — såvitt jag förstår och
såsom herr Tistad också har påpekat
■— ganska långt fram i tiden och är kanske
inte relevanta i den diskussion som
vi för här i dag. Vad jag tycker skulle
vara av intresse vore att få en närmare

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Anslag till polishus m. m.

belysning av budgetsituationen i dag på

detta område.

Enligt vad som har upplysts skulle
i dag av detta speciella investeringsanslag
fortfarande vara odisponerat ett
belopp av 32 miljoner kronor eller närmare
80 procent av de medel som föregående
års riksdag anvisade. Om propositionens
förslag till fullmakter kommer
att godtas, skulle — som jag tidigare
sagt — till Kungl. Maj :ts förfogande
från och med denna dag och till utgången
av nästa budgetår stå inte mindre
än omkring 92 miljoner kronor för
inlösen av polishus.

Det förtjänar att påpekas att det inte
alls här är fråga om att ett bifall till reservationen
skulle innebära att inlösningsverksamheten
helt avbryts. Räknar
man från dags dato till och med
budgetåret 1970/71 — vilket är den tid
som propositionen berör — finner man
att volymen sänkts från 112 miljoner
till 92 miljoner kronor eller med cirka
18 procent. Det är, skulle man tycka,
en inte alltför avskräckande prutning
med hänsyn till det allmänna budgetläget
som vi i så många olika sammanhang
i dag får ta hänsyn till.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag nödgas ta med mig
dessa tabeller upp i talarstolen igen,
men jag skall försöka inskränka mig
till några få siffror.

För innevarande budgetår, alltså
1967/68, beräknas inlösningskostnaden
uppgå till 57,4 miljoner kronor och för
nästa budgetår till 40 miljoner kronor.
I långtidsbudgeten har man sedan för
budgetåren 1969/70, 1970/71, 1971/72
och 1972/73 tagit upp kostnaderna till
70 miljoner kronor per år. Att nu skära
ned detta anslag skulle helt enkelt betyda
att vi gör en siffermässig besparing
på den statliga budgeten, men den
går ut över kommunernas planering och
innebär icke någon samhällsekonomisk
besparing.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Justitieministerns redovisning
hade lika stora luckor som herr
Birger Anderssons. Det är en relevant
punkt som han utelämnar, och det är
huruvida köpeskillingen i varje särskilt
fall uppdelas på flera budgetår.

När man läser statsverkspropositionen
och utskottsutlåtandet får man den
uppfattningen att staten på grund av
alla tecknade kontrakt om övertagande
av polishus har ådragit sig en skuld,
som skall betalas under de närmast följande
två budgetåren, och att man därmed
har åtaganden för ungefär 20 miljoner
kronor årligen för de följande
budgetåren. Nu är det väl budgetåret
1970/71 som man genom årets beslut
skulle inteckna med 20 miljoner kronor.
Men såvitt jag kan förstå är det
fyra polishus som hittills är inlösta:
Norrköping, Karlstad, Piteå och Borås.
Dessa polishus har betalats i sin helhet
vid ett tillfälle, och det finns ingen
skuld för de kommande åren.

Jag tycker att detta är synnerligen
viktigt, därför att motionen bygger på
ett antagande att vi har bundit oss för
betalningar under tre å fyra kommande
budgetår på 20 miljoner kronor för
varje år och att anslaget är beräknat
med hänsyn till det. Reservationen går
ut på att man skall skjuta fram betalningarna
ytterligare ett år och fördela
dem på inte tre utan på fyra budgetår.
Detta är ju ett slag i luften om föreskrifterna
i riksdagens bemyndigande inte
tillämpas, utan man betalar kontant. Då
finns det ingen anledning att föra detta
resonemang, utan då har vi bara att vid
detta tillfälle ta hänsyn till vilka åtaganden,
skriftliga eller moraliska skulle
jag vilja säga, man gjort gentemot kommunerna.
Vad har man lovat kommunerna?
Vilka byggen är för närvarande
i gång, och vilka förpliktelser har vi
gentemot kommunerna? Hur dessa förpliktelser
än har kommit till, även om
de kommit till i strid mot ett riksdagsbeslut,
kan vi inte komma ifrån dem.
Vi kan inte svika kommunerna i detta

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

fall, utan det måste vara en hederssak
för riksdagen att alla förpliktelser infrias.
Men därutöver anser jag att vi
har valfrihet.

Jag skulle vara mycket glad om justitieministern
ville lämna ett klart besked
på denna punkt.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det föreligger en moralisk
skyldighet för staten att uppfylla
de löften som man givit. Jag undrar
t. ex. vad göteborgarna säger om de inte
får en avbetalning på 10 miljoner nästa
år och 14 miljoner året därpå. Vad säger
kammarledamöterna från Västerås,
om Västerås inte får sina 11 miljoner
för nästa budgetår? Det finns flera andra
som jag skulle kunna fråga. Det kanske
inte rör sig om så stora belopp som
dem jag här nu nämnt, men de bör dock
vara av en viss betydelse: Ljusdal 2,2
miljoner, Fagersta 3,2 miljoner, Täby
6,5 miljoner. Skall vi låta dessa orter
vänta? Är det det som folkpartiet vill?

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Men justitieministern
menar väl inte att alla de polishus som
är upptagna i denna tablå representerar
formella åtaganden gentemot kommunerna?
I en hel del fall rör det sig
under alla förhållanden ännu bara om
en planering.

Justitieminstern försöker nu ge den
föreställningen att alla belopp som är
inprickade i byggnadsstyrelsens långtidstablå
för byggandet av polishus också
motsvarar reella åtaganden.

När justitieministern frågar vad man
säger i Västerås om man inte får sina
11,2 miljoner, så skulle jag kunna tala
om att Västerås enligt denna plan ursprungligen
inte skulle ha fått 11,2 miljoner
utan 19,94 miljoner för byggnader
och 1,2 miljon för marken. Men när
byggnadsstyrelsen för detta budgetår
inte fick de 70 miljoner som den ville
ha utan endast 40 miljoner kronor, så

Anslag till polishus m. m.

strök man över siffran 19,94 och satte
dit 10,0 miljoner i stället i en enkel operation.
Tydligen var åtagandet inte värt
mer än att man kunde göra denna justering.
Man skall inte försöka bilda en
föreställning att allt vad som är upptaget
i denna plan också är betalningsförpliktelser.
Så är det säkert inte, herr
justitieminister.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag sade nyss, när jag
stod i denna talarstol, att det inte förelåg
några skriftliga åtaganden men väl
däremot en moralisk skyldighet för staten
att uppfylla de löften som har
getts. Nu kunde man inte klara dessa
ytterligare 9,94 miljoner kronor till Västerås
för nästa budgetår, eftersom vi
inte ansåg att vi kunde begära att riksdagen
skulle anvisa mer än sammanlagt
40 miljoner kronor för detta ändamål
det budgetåret. Vi måste därför skjuta
på det hela litet grand. Men att pruta
ner anslaget till hälften, 20 miljoner
kronor, omöjliggör ju all vår planering.

Vi har i båda kamrarna tidigare här
i dag diskuterat frågan om anslagen till
polisväsendet, bl. a. till den lokala polisorganisationen.
Man har då från oppositionens
sida velat förstärka personalorganisationen
inom polisväsendet
med ytterligare 144 tjänster utöver vad
Kungl. Maj:t begärt. Det är en fantastisk
siffra; den skulle innebära att det
blir litet mer 1,1 polisman för varje
distrikt. Vad som är viktigare är att
polisen får rationella arbetslokaler, där
polismännen kan utföra ett effektivt
arbete. Försöker man stoppa upp polishusbyggandet,
gör man polisen den
största otjänst man kan göra.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Gentemot det sista som
justitieministern här sade skulle jag bara
vilja fråga: Varför bygger man då
polishus på orter, där man planerar dra
in polisen?

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Ang. vissa byggnadsarbeten för kriminalvården

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner konime att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevaran de punkt
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
mom. 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
27 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —102;

Nej— 17.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.

Punkten 28

Ang. vissa byggnadsarbeten för kriminalvården Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Vissa byggnadsarbeten för
kriminalvården för budgetåret 1968/
69 anvisa ett investeringsanslag av
10 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
109, av herr Holmberg m. fl., och II:
152, av herr Bohman m. fl., vari, såvitt
nu vore i fråga, anhållits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning angående en anpassning
av kriminalvårdens anstaltsbyggande
till moderna behandlingsprinciper,

dels ock de likalydande motionerna
1: 227, av herr Dahlén m. fl., och II:
297, av herr Wedén in. fl., vari, såvitt
nu vore i fråga, yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa
om

a) utredning med deltagande av behandlingsexpertis
om fångvårdsanstalters
lämpliga storlek och utformning
samt att Kumlaanstalten, som ett led i
detta utredningsarbete, skulle förses
med den personal, som inginge i de ursprungliga
planerna för anstalten,

b) utredning om frekvensen av s. k.
skärningar vid olika anstalter samt om
orsakerna till dessa och åtgärder för att
motverka dem.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen till Vissa byggnadsarbeten
för kriminalvården för budgetåret
1968/69 måtte anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kronor,

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Ang. vissa byggnadsarbeten för kriminalvården

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 109 och II: 152 i vad de avsåge
utredning angående kriminalvårdens
anstaltsbyggande,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:227 och 11:297 i vad de avsåge
utredningar om fångvårdsanstalters
lämpliga storlek och utformning samt
om s. k. skärningar.

Reservation hade avgivits, utom av
annan,

a) av herrar Axel Andersson (fp) och
Per Jacobsson (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Johan Olsson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Gustafsson i Skellefteå (fp), Antonsson
(ep) och Mundebo (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 3 hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:227 och
II: 297, såvitt nu vore i fråga, måtte
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört om utredningar beträffande
fångvårdsanstalters lämpliga storlek
och utformning samt om s. k. skärningar; b)

av herr Kaijser (h), vilken likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
frågan om anstalternas utformning
och på vilket sätt fortsatta överväganden
om anstalternas storlek och
konstruktion bör ske.

Personligen gör jag av naturliga skäl
inga väsentliga invändningar mot utskottsmajoritetens
uttalande, att de utredningar
och bedömningar som blir erforderliga
i detta avseende i första hand
bör göras av fångvårdens byggnadskommitté.

Vad som är väsentligt och som vi i
reservationen velat starkt understryka
är att en ytterligare prövning bör komma
till stånd mot bakgrunden av de erfarenheter
man fått av bl. a. Kumlaanstalten.

Det torde t. ex. på allvar kunna sättas
i fråga, huruvida man inte genom
en hårt och målmedvetet driven differentiering
av klientelet kan minska behovet
av stora, slutna och rymningssäkra
anstalter. Vid dessa överväganden
har man otvivelaktigt behov av psykiatrisk
expertis och behandlingsexpertis
i större utsträckning än vad som
hittills stått till byggnadskommitténs
förfogande.

Det har stått strid om Kumla och gör
det väl än. Jag tror att den diskussionen
i vissa avseenden har varit alltför
onyanserad och att Kumla långa stycken
— om jag får uttrycka det så —
är bättre än sitt rykte. Men jag anser
också att man irate bör vifta bort kritiken
som helt omotiverad i alla stycken.

Man kan säkerligen med fog ställa
frågan, om man i en anstalt av denna
storlek och planering med framgång
kan genomföra vad vi brukar kalla
»den lilla gruppens princip». I denna
diskussion bör man emellertid inte
glömma bort att det bär gäller en anstalt
som ännu inte helt bär funnit sin
form. Den har inte den personella utrustning
som man avsåg att den skulle
få, framför allt när det gäller läkare
och psykiatrisk expertis. Fritidssysselsättning
och kontaktskapande organ av
skilda slag har inte kunnat byggas ut
på det sätt som man ursprungligen hade
avsett. Så länge dessa brister består
kan det inte undvikas att diskussionen
just kring denna anstalt har en viss
slagsida.

Man kan ju också hålla på och gräla
om vad som menas med stora och små
anstalter. Mellan 400 och 500 platser är
en stor anstalt enligt våra begrepp. På
många håll i utlandet har man helt
andra värderingar när det gäller att
bedöma storleken på fångvårdsanstalterna.

Det finns säkerligen många olika sätt
att resonera sig fram till vad som är
en lämplig anstaltsstorlek, helt beroende
på målsättningen och vilka värderingar
man lägger i botten.

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Ang. vissa byggnadsarbeten för kriminalvården

Ser man på frågan ur ekonomiska
synpunkter, är det sannolikt att skälen
för den stora anstalten väger över och
att man även på detta område i viss
utsträckning kan peka på vad man
brukar kalla stordriftens fördelar. Det
är befogat att ställa frågan i vad mån
värderingar av detta slag bör få tillmätas
avgörande betydelse i detta sammanhang.
Personligen lutar jag åt den
uppfattningen, att om man ställer vårdoeh
behandlingsfrågorna mot de ekonomiska,
så måste i detta fall de ekonomiska
frågorna bli i viss mån frågor
av sekundär betydelse. Tyvärr har jag
en känsla av att man i den planering
som skett på detta område har tvingats
att ta stor hänsyn till ekonomin
både när det gäller byggande och när
det gäller driftplanering.

Man är redan på det klara med att
det program och den tidsplanering som
man har ställt upp när det gäller den
förnyelse av fångvårdens anstaltsbestånd,
som man har dragit upp riktlinjerna
för, inte kan hålla. Den ekonomiska
utvecklingen sätter en effektiv
broms när man skall förverkliga dessa
planer. Man kommer att få god tid på
sig.

.lag tror det är angeläget att utnyttja
den tiden till närmare överväganden i
ljuset av de erfarenheter man nu har
och de resultat, vartill vetenskap och
forskning har kommit på detta svåra
fält. Därtill kommer att många frågor
ännu inte fått något tillfredsställande
svar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation a.

Hem KAIJSER (h):

Herr talman! Jag har vid denna
punkt antecknat en blank reservation.
I vår motion, I: 109, som berör dessa
frågor, bär vi yrkat att kriminalvårdens
anstaltsbyggande skall anpassas
efter moderna behandlingsprinciper.
Det skall inte vara så, att behandlingsprinciperna
anpassas efter de anstalter,

som nu växer fram, om de inte är riktigt
planerade.

De frågor som det här handlar om
behandlas för närvarande av två utredningar,
fångvårdens byggnadskommitté
och kommittén för anstaltsbehandling
inom kriminalvården. Det föreligger
delvis en personalunion mellan
de båda utredningarna, bl. a. genom
herr Nils-Eric Gustafsson i denna
kammare. Med kännedom om den
grundlighet, med vilken båda dessa utredningar
arbetar, och i känslan av att
de utan förutfattade meningar försöker
skaffa sig en utgångspunkt för bedömningen
av olika behandlingsformers betydelse
för internernas återanpassning
till samhället och i anslutning därtill
givetvis också frågan om hur anstalterna
lämpligen bör utformas för att man
skall nå det bästa resultatet, tror jag att
den aktualiserade frågan är under god
behandling och att den utreds på det
sätt som den bör utredas på.

Jag vill i detta sammanhang understryka
ett uttalande i folkpartimotionen,
som berör dessa frågor. I fråga
om Kumlaanstalten säger man, att det
kan knappast vara rimligt att utdöma
denna anstaltstyp förrän man prövat
den under tillfredsställande betingelser.

Jag tror att det är en riktig bedömning.
Det behövs anstalter av många
olika typer. Det behövs några rymningssäkra
anstalter. I vår narkotikabemängda
tid behövs också anstaltetr som
är säkra mot insmuggling av sådant
som narkotika. Det måste finnas anstaltetr
som är helt slutna likaväl som sådana
som är helt öppna.

Herr talman! Jag tror att yrkandet
i vår motion i denna fråga är tillgodosett
genom de utredningar som pågår,
och jag vill därför yrka bifall till utskottets
förslag.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Under senare år har
centralanstalternas storlek och utformning
mycket diskuterats. Redan innan

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Ang. vissa byggnadsarbeten för kriminalvården

Kumlaanstalten byggdes, framfördes
kritik emot planerna. Det är främst det
stora platsantalet som har kritiserats.
Kontakterna på en så stor anstalt måste
ju bli svåra, inte bara kontakterna mellan
de intagna och personalen, utan
också kontakterna mellan olika personalgrupper,
ifrån chefspersonal till annan
tillsynspersonal.

Som herr Jacobsson redan har sagt
tycker vi reservanter, att när det bär
varit så mycket kritik emot denna anstalt,
behövs en förnyad prövning av
centralanstalternas storlek och utformning.
Vi anser också att det är alldeles
nödvändigt att Kumla förses med den
personal, som den ursprungligen planerades
för.

Men det är en annan sak som jag kort
skulle vilja ta upp. Både vid Kumlaanstalten
och vid andra fångvårdsanstalter
förekommer ett relativt stort antal
s. k. skärningar. Det är inte klarlagt
om dessa skärningar är självmordsförsök
eller försök från internernas sida
att få mänsklig kontakt. Vi vet ju att
det efter en s. k. skärning finns större
möjligheter för den intagne att få ett
samtal med t. ex. en psykolog. Man kan
fråga sig, om det är behovet att på
något sätt få kontakt och bli omhändertagen
som gör att de ger sig in på
dessa skärningar.

Såvitt vi reservanter vet har kriminalvårdsstyrelsen
inte samlat in några
statistiska uppgifter om dessa skärningar.
Vi reservanter anser att det är
viktigt dels att få reda på frekvensen
av skärningar på olika anstalter, dels
också om det är några särskilda kategorier
intagna som särskilt utsätter sig
för detta, liksom vad det är för problem
som utlöst skärningar. Vi ansåg
att det bör vara kriminalvårdsstyrelsen
som insamlar detta material.

Herr talman, med dessa ord vill jag
yrka bifall till reservation a.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Utskottets talesman,
herr Birger Andersson, anknöt i ett ti -

digare anförande i dag till att han har
ett förflutet när det gäller fångvårdsanstalter
av Kumla-typ, ett förflutet som
är av ett visst intresse för framtiden.

Det har han alldeles rätt i. Han satt
med i fångvårdens byggnadskommitté
vid den tid på 1950-talet, då den lade
fram förslag om och planerade för den
serie storanstalter, som vi nu försöker
hindra utbyggnaden av.

Det anmärkningsvärda var ju att den
s. k. utredningen om fångvårdsanstalters
optimala storlek som föregick Kumla-serien
var en så ovanligt ensidig promemoria.
Den var mycket snävt inriktad
på ytterst kortsiktiga och senare
delvis sönderkritiserade ekonomiska beräkningar
för anstalter av olika storlekar.
Det fanns ett orimligt kortfattat
kapitel på två sidor om vårdsynpunkterna.
Men de sidorna var så pass torftiga,
att de inte gav någon som helst
vägledning för en debatt om hur vårdmöjligheterna
påverkas av anstalter av
olika storlek. Bland de ansvariga för
den utredningen var herr Birger Andersson.

Denna promemoria bortsåg från en
rad synpunkter, som dominerade den
hårda remisskritiken och som nu är
nästan allmängods i den kriminalpolitiska
debatten.

Man har påpekat att en stor anstalt
med nödvändighet leder till dålig kontakt
mellan anstaltschefen och den enskilde
intagne. Det är inte möjligt för
chefen att hålla personlig kontakt med
mellan 400 och 500 intagna.

Man har visat att teorin om »den
lilla gruppen», som herr Per Jacobsson
var inne på, har förfuskats genom att
avdelningarna i Kumlaanstalten består
av 20 personer. Vårdexpertisen är överens
om att grupperna inte får vara
större än 10 personer för att principen
om den lilla gruppen skall anses vara
förverkligad.

Man har understrukit den byråkratisering
som blir nödvändig på stora anstalter.
Papper vandrar under lång tid
mellan olika befattningshavare. De di -

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Ang. vissa byggnadsarbeten för kriminalvården

rekta kontakterna minskar och de indirekta
kontakterna ökar.

Man liar slutligen i debatten visat, hur
ett antal centralfängelser av Kumla-storlek
låser fast delar av den svenska
kriminalpolitiken för årtionden framåt.
Ett system med mindre anstalter blir
mera flexibelt och kan mycket bättre
anpassas till kraven på vård och rehabilitering.

Ingenting av detta förutsågs av fångvårdens
byggnadskommitté och av herr
Birger Andersson. I stället har man ju
under hela tiden energiskt värjt sig
mot kritiken. Vi hörde för en halvtimme
sedan, hur herr Birger Andersson
på nästan alla punkter förvrängde kritikens
innehåll.

Även om justitieministern i min interpellationsdebatt
med honom för fyra
månader sedan slog till halv reträtt beträffande
Skogomeanstalten i göteborgsområdet
och anstalten för norra räjongen,
har ingenting sagts om den södra
anstalten planerad för Kumla-storlek eller
Österåker, där det sägs bara vara
dagens brist på ekonomiska resurser
som förhindrar att man bygger ut den
till en jätteanstalt.

Nu är frågan: Måste vi inte ha en
ny utredning, som grundligt går igenom
anstalters utformning och storlekar,
främst från vårdsynpunkt?

Jo, det anser i dag en stark opinion.
Men då kan vi naturligtvis inte lägga
ansvaret för den utredningen på fångvårdens
byggnadskommitté själv. Där
sitter ju fortfarandet flera av de medlemmar,
som är ansvariga för Kumlaserien.
Herr Birger Andersson har ju
till och med avancerat till ordförande
i byggnadskommittén.

Men enligt majoriteten i utskottet är
det fullt tillräckligt att byggnadskommittén
delvis förnyas. Den kan gott få i
uppdrag att granska sina egna åtgärder.
Jag tycker detta är en ohållbar ståndpunkt.
I föreningslivet brukar kassör
och revisor inte vara en och samma
person. Jag tvivlar t. ex. på att herr
Birger Andersson, som var så oförstå -

ende för vårdsynpunkterna för tio år
sedan, nu bär lärt om och är beredd
att medge misstag i det förflutna.

När det gäller utformningen av framtida
anstalter behövs en snabb, grundlig
och prestigefri utredning av frågan.
Den utredningen bör inte vara rädd att
riva upp tidigare planer och ta avstånd
från värderingarna från 1950-talets
slut.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! De båda reservanterna
har nu talat för sin reservation, herr
Per Jacobsson helt naturligt med mycket
stor försiktighet. Han är ju med i
byggnadskommittén liksom jag och vet
vad det är fråga om.

När man hörde den senaste talaren
här, har man dock all anledning att vara
förvånad. Med risk att än en gång
bli beskylld för att raljera kan jag säga,
att såsom han uppträder här som mentor
över dem, som under åtskilliga år
har djupt och allvarligt sökt att tränga
in i fångvårdens behov och som om han
skulle vara egentligen den ende som begriper
detta, blir man ju — ja, kanske
inte förvånad, utan man tar det som en
naturlig sak.

När Kumlaanstalten planerades av
fångvårdens byggnadskommitté, upptog
kommitténs första förslag en anstalt för
270 intagna, men detta förslag kritiserades
hårt av den besparingsutredning
som då var i arbete. En av dem som
satt i besparingsutredningen är med
bland motionärerna och bland reservanterna.
Han slår sig — bildligt talat
— på käften med den reservationen!

Kumlaanstalten har varit mycket kritiserad,
det är sant. Man har på allt sätt
sökt misstänkliggöra den. Man har talat
om den väldiga kulverten. Vad har folk
där att göra? Den är ju bara en passage,
och ingen inrättning där internerna alltid
vistas. Men när TV skall visa anstalten,
visas bara denna väldiga gång för
att svenska folket skall få intrycket att
Kumlaanstalten är någonting fruktans -

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Ang.

värt. Det finns sjukhus i detta land,
byggda på initiativ av riksdagsledamöter,
som också är landstingsmän, där
det förekommer mycket längre kulvertar
som ingen människa talar om.

Varför är murarna så höga? För inte
så värst många år sedan krävdes i en
folkpartimotion större säkerhet. Det
framhölls att vi måste bygga rymningssäkra
fängelser. Jag har stått i denna
talarstol många gånger och försökt förklara,
att det inte går att göra hundraprocentigt
rymningssäkra fängelser,
men att vi har försökt till varje pris att
göra dem så säkra som möjligt. Det senaste
ropet lyder: Riv murarna! Det
kommer från i stort sett samma människor
som förut inte visste hur höga murar
man egentligen behövde.

När fångvårdens byggnadskommittés
planeringsutskott i begynnelsen av kommitténs
arbete reste omkring i landet
och förhandlade med kommunalmän
om att upplåta tomt för olika anläggningar
inom fångvårdens domvärjo, var
den första fråga utskottet mötte: Ni gör
väl så säkra anstalter som möjligt, så
höga murar att internerna inte kan rymma?
Det var den inställning man hade
och — det kan jag försäkra — på många
håll har än i dag.

Att Kumlaanstalten inte har fungerat
på det sätt som avsågs i de ursprungliga
planerna beror i någon mån på att
besparingsutredningen tyckte att anstalten
var alldeles för generöst tilltagen.
Statsmakterna tvangs att göra en
annan anstalt. Kommittén ålades att efter
de intentioner den fick försöka bygga
en annan anstalt än den man ursprungligen
hade önskat.

Vidare har anstalten inte fått den
personal som varit önskvärt. Det har
varit svårt att besätta överläkartjänsten,
men sedan denna tjänst nu har förenats
med tilläggsarvode har en sökande
uppträtt. Det gör att man på läkarsidan
får den personal som behövs, vilket
kommer att eliminera kritiken i det
avseendet.

Herr Ahlmark ansåg att fångvårdens

vissa byggnadsarbeten för kriminalvården
byggnadskommitté inte är kapabel att
utreda dessa ting. Jag kan meddela att
i dagarna har kommittén förstärkts med
en del ledamöter, vilket också antyds
i utskottets utlåtande. Jag kan här tala
om vilka det är: rättspsykiatrikern docent
Törnqvist, medicinalrådet Sälde,
psykologen professor Sjöstrand och anstaltsdirektören
Carlström. Detta betyder
att tre från läkarsidan kommer att
förstärka lekmännen, alltså ledamöterna
från riksdagen, och fackmännen, de
som representerar anstalterna, kriminalvårdsstyrelsen
och andra organ. Denna
förstärkta fångvårdens byggnadskommitté
har väl i varje fall lika stora
möjligheter att i fortsättningen planera
och utreda som kommittén haft under
de senaste tio, elva åren. Dessutom finns
ju en särskild utredning som handhar
uppgifter angående verksamheten inom
murarna etc., såsom herr Kaijser redan
nämnt.

Om man nu följde reservanterna och
tillsatte ytterligare en utredning skulle
ju arbetet bara fördröjas. Inom fångvårdens
byggnadskommitté har nämligen
sedan länge övervägts hur anstalterna
i framtiden skall se ut. Vid senaste
sammanträdet — herr Jacobsson
kan verifiera det — hade vi just dessa
frågor uppe till behandling med utgångspunkt
från den tidigare utredningen
om anstalternas optimala storlek.
Inom byggnadskommittén, kriminalvårdsstyrelsen
och byggnadskommitténs
sekretariat arbetar man oavlåtligt
på att söka få fram anstalter av det
slag som man egentligen vill ha. Om
inga nya besparingskommittéer lägger
krokben för oss, tror vi att det arbetet
skall kunna bedrivas ordentligt även i
fortsättningen.

Nu är det att märka att när de första
anstalterna byggdes hade ungefär ett århundrade
gått sedan man sist byggde
fångvårdsanstalter i detta land. Uppgiften
var alltså ny. På förslag av fångvårdens
byggnadskommitté uppfördes
anstalterna i Tidaholm och Norrtälje
med cirka 200 platser vardera. Detta

Nr 10

Onsdagen den C mars 1968 fm.

Ang. vissa byggnadsarbeten för kriminalvården

var något lägre än det antal platser vi
hade tänkt oss för centralanstalten i
Kumla — men våra planer omintetgjordes,
anstalten i Kumla blev större än
vad kommittén önskat. För övrigt är
Kumla inte en utan två anstalter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var flera saker i det
herr Birger Andersson här sade som
jag inte riktigt förstod.

Han började med uttalandet att jag
var en »mentor», som över huvudet på
alla experter sökte tala om hur det
egentligen förhåller sig. Detta är ett av
de mest egendomliga uttalanden i Kumla-debatten
som jag någonsin hört. Jag
utgår ju just från den remisskritik, som
praktiskt taget alla experter på vårdsidan
redan 1959 riktade mot den utredning
för vilken bl. a. herr Birger
Andersson var ansvarig. Jag utgår t. ex.
från Föreningen Tjänstemän inom kriminalvården,
som yttrade att »tron att
den lilla gruppens princip skall kunna
tillämpas på dessa anstalter är en chimär
... Till fördelarna med flera småanstalter
hör att varje anstalt kan få sin
individuella prägel och ett rikt differentieringssystem
kan därigenom uppnås.
Vid en storanstalt blir varje avdelning
på ett helt annat sätt beroende av helheten.
»

Jag utgick också från det remissvar
som lämnades av ledningen för Långholmen.
Där sade man att »en storanstalt
blir en förbrytarskola, även om
skadeverkningarna minskas genom smågruppsförläggning».
O. s. v.

Sedan har ju kritiken under de år
som gått intensifierats. Fn hel rad av
de experter på kriminalpolitik, som har
yttrat sig i debatten, har med stor utförlighet
och konkretion fört fram de
synpunkter som jag här sammanfattade.
Att jag ensam av alla skulle som en

mentor rikta mig till landet och tala om
hur det förhåller sig är ingenting annat
än en förvrängning av verkligheten.
Och dessutom: var och en som går igenom
Fångvårdsanstalters optimala storlek
— den utredning som kom år 1959
— finner att den bara hade två sidor
om vårdsynpunkterna och att dessa båda
sidor är så pass torftiga att de i dag
är fullständigt likgiltiga mot bakgrund
av den mångfasetterade debatt som vi
har haft.

Herr Birger Andersson fortsätter med
samma teknik när han vägrar att ta upp
de saker som jag framfört och vad som
har sagts i den seriösa debatten. I stället
polemiserar han mot TV-program
och olika uttalanden som har gjorts ute
i landet och som han har hört. Han säger
att man »misstänkliggör» Kumla,
att TV har visat kulverten, att man vill
»riva murarna» etc.

Men, herr Birger Andersson, jag tog
ju i mitt anförande upp fyra stora nackdelar
med de stora fångvårdsanstalterna:
bristen på kontakt mellan anstaltschefen
och de intagna, att teorin om
den lilla gruppen har förfuskats, att byråkratiseringen
ökar kraftigt vid stora
anstalter och att man låser fast delar av
framtida kriminalpolitik genom så här
många stora anstalter. Varför inte diskutera
dessa saker? Varför inte delta
i den seriösa debatten i stället för att
göra inlägg i den demagogiska debatten? Fångvårdens

byggnadskommitté är
förstärkt, säger herr Birger Andersson.
Ja, det är riktigt och det behövs. Det är
glädjande att det har kommit in några
nya nu, även om jag tror att ingen av
de nya är sociolog, psykolog eller kriminolog,
vilket kanske också hade varit
önskvärt. Men ungefär hälften i
byggnadskommittén är med sedan 1950-talets slut; ordföranden herr Birger Andersson
är det. Jag tycker alltså inte att
riksdagen och regeringen bör lägga på
herr Birger Anderssons axlar kravet att
medge att han tog miste för tio år sedan.

Onsdagen den 6 mars 1968 fm,

Nr 10

Ang. vissa byggnadsarbeten för kriminalvården

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Av herr Birger Anderssons
anförande tycker jag mig förstå,
att han ville göra gällande att det
framför allt var de ekonomiska synpunkterna
som man fick lov att ta hänsyn
till och som vägde tungt när byggnadskommittén
skulle göra sin planering
och sina avvägningar. Det var ju
vad jag försökte säga i mitt första anförande,
och herr Birger Andersson bekräftade
på den punkten egentligen
bara vad jag har sagt.

Det är möjligt att någon inom besparingskommittén
på sin tid, också någon
representant för folkpartiet, hade lagt
ekonomiska synpunkter och besparingssynpunkter
på dessa frågor, men jag
förmodar att denne representant inte
var ensam utan att också representanter
från andra håll hade samma synpunkter
just i det avseendet.

Det är väl ingen som bestrider att
vi behöver anstalter med god säkerhet.
Vi har aldrig från folkpartiets sida
drivit den meningen — om man nu
skall uttrycka det drastiskt — att vi
skall »riva murarna» och släppa alla
fångar fria. Det är en av de många
överdrifter som har lanserats i den här
debatten och som jag inte tycker hör
hemma i en seriös debatt.

Man kan föra en diskussion om hur
många anstalter vi skall ha och vilken
storlek anstalterna behöver ha med en
långt driven säkerhet. Jag tror emellertid
att vi alla är överens om att vi behöver
anstalter, som erbjuder all den
säkerhet som det för dagen kan vara
möjligt att åstadkomma.

Herr Birger Andersson säger att vi
fordrar en ny utredning. Om man läser
reservationens formulering, tror jag
man skall finna att det inte är ett helt
riktigt referat. Vi har sagt att det må
ankomma på Kungl. Maj:t att bedöma
under vilka former denna nya omprövning
skall ske. Vad vi finner angeläget
är att det sker en omprövning med hänsyn
till de erfarenheter man har och

på grundval av det material som numera
står till förfogande.

Den utökning av fångvårdens byggnadskommitté,
som nu har skett och
som enligt vad jag gärna vill tro innebär
en förstärkning just av behandlingsexpertis
och psykiatrisk expertis, tror
jag också skall betyda nya möjligheter
för kommittén att beakta de synpunkter
som i detta avseende kan vara av betydelse.
Jag tror också att den stora erfarenhet
man har inom kriminalvårdsstyrelsen
och den villighet till omprövning
som jag tycker mig ha kunnat spåra
samt den friska och djärva satsning,
som inte minst utmärker kriminalvårdsstyrelsens
chef, kommer att bli
en mycket värdefull tillgång i kommitténs
fortsatta arbete.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Jacobsson säger, att den av mig apostroferade
ledamoten i besparingsutredningen
inte var ensam. Han är dock
ensam om att ha motionerat och reserverat
sig i detta ärende.

Herr Ahlmark — denna förståndige
unge man — menar att jag skall vara
ansvarig för det som har skett med
Kumla. Så stort inflytande att jag kunnat
regera över utredningen har jag
sannerligen inte! Herr Ahlmarks partivän
landshövding Bergqvist satt som
ordförande. Från högern var det den
i denna kammare kände Ragnar Bergh,
från centern Pålsson i Lit och så var
det jag, som fortfarande är kvar. Det
har kommit nya krafter — Per Jacobsson
och Nils-Eric Gustafsson i denna
kammare och fröken Blenda Ljungberg
från medkammaren. Detta är det parlamentariska
inslaget i kommittén. Men
vi är inte ensamma. Och det är riksdagen
som ytterst har bestämt och enhälligt
beslutat om dessa anstalter.

Herr Ahlmark är så indignerad över
att jag inte för en, som han sägeir, »seriös
debatt». Jag vill inte alls framstå

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Ang. vissa byggnadsarbeten för kriminalvården

såsom en skämtare, som en herr Dickson
med snoken. Men att jag inte kan ta
allt vad herr Ahlmark säger på så blodigt
allvar må i varje fall kammarens
övriga ledamöter ha överseende med.

Herr Ahlmark talar om »den lilla
gruppens princip», men de lärde tvistar
om hur stor gruppen bör vara. En del
anser att 10 är lagom, en del föreslår
20 och en del något annat antal. Övertygande
skäl framfördes på sin tid inom
kommittén för att den lilla gruppen
praktiskt skulle ordnas för 20 personer.
Om herr Ahlmark vill ha något annat
antal får han väl försöka komma med
i denna kommitté och reformera den.
Men jag antar att de anstalter han skulle
vara initiativtagare till skulle bli rätt
egendomliga.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nej, de anstalter som
jag tror vore rimliga skulle inte alls bli
särskilt egendomliga. De skulle ungefärligen
ansluta sig till de synpunkter
som framförts och de krav som ställts av
en rad vårdexperter i landet. Det skulle
bli sidoanstalter med kanske 50, 60 eller
70 intagna. Det är, enligt vad många
experter har sagt, det största antal som
man kan ha om vårdsynpunkterna skall
tillgodoses ordentligt.

Det är nog oriktigt när herr Birger
Andersson säger att vissa experter anser
att den lilla gruppens princip kan
upprätthållas om man har 20 personer
i en avdelning. Alla de experter jag
har läst och alla de experter jag har
talat med säger, att det skall vara sex
eller sju eller åtta. Jag har hört någon
som menar att man kan gå upp till tio.
Men jag har aldrig hört någon expert
säga att den lilla gruppens princip kan
upprätthållas om det är 20 som på
Kumlaanstalten. Därför är teorin om
den lilla gruppens princip förfuskad i
de anstalter som herr Birger Andersson
nu försvarar.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag bär inte många
ord att tillägga här. Jag avvaktar liksom
kammarens övriga ledamöter att
debatten skall ebba ut, så småningom,
kanske redan nu. Jag har begärt ordet
för mycket länge sedan, men det blev
ju så många korta genmälen som blev
rätt långa. Jag skall därför försöka fatta
mig kort.

Här har mot Kumla riktats en kritik,
som man enligt min mening måste beakta
i många stycken. Jag tycker också
att det vore mycket bra om Kumlaanstalten
kunde få personal i den utsträckning
som ursprungligen avsetts. Det ligger
något i denna reservanternas uppfattning.

Men reservanterna säger en del andra
saker där jag har litet svårare att
följa med.

Jag anser — till skillnad mot reservanterna
— något väsentligt vara att
anstalterna är tämligen rymningssäkra.
.lag har bott i en ort dit man hotade
att ge oss en sådan anstalt. Då for vi
kommunalmän till herr Zetterberg och
bad för död och pina att slippa anstalten,
därför att man menade sig ha skäl
frukta för liv och egendom. Herr Birger
Andersson vittnade om att han
hade råkat på liknande synpunkter i
andra trakter. När Kumla kritiseras
kan som något positivt dock framhållas
att man inte så ofta rymmer därifrån.
Det tycker jag är värdefullt att vi
kan gottskriva Kumlaanstalten.

Att sedan trivseln hos dem som gärna
vill rymma och vill ha litet omväxling
inte är fullt så stor kan i detta
sammanhang inte hjälpas. När man tar
in folk för att ta hand om dem är det
värdefullt att de blir kvar där de skall
vara, att de inte själva tar ledighet eller
får permission och far omkring och
utgör en fara till liv och egendom för
människor i närheten. Vi har varit med
om tillräckligt i den vägen! Detta är
en synpunkt som jag tycker bör understrykas.
Man har snuddat vid den som

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Ang. vissa byggnadsarbeten för kriminalvården

en liten detalj. För vanliga människor,
som vill vara i fred och inte utsättas
för risker och faror av detta slag, är
det något inte alldeles oväsentligt.

Jag skulle -gärna ha velat rösta för ett
annat skrivsätt beträffande Kumla. Men
som reservationen är utformad undrar
jag i alla fall, om inte det rimliga är
att för en gångs skull följa herr Birger
Andersson.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det var med mycket
stor förvåning som jag hörde herr Ahlmarks
onyanserade utfall mot herr
Birger Andersson och mot fångvårdens
byggnadskommitté. Sedan vi senast
hade tillfälle att bär i kammaren
tillsammans debattera denna fråga borde
herr Ahlmark ha kunnat försöka sätta
sig in i den föreliggande problematiken
och nu inte bara komma med sina
påståenden om att all expertis säger
det och all expertis säger det.

Det finns, herr Ahlmark, experter
som säger att tio är alldeles för litet
för den lilla gruppens idé. Men dem
erkänner inte herr Ahlmark som experter.
Herr Ahlmark erkänner ju inte
några andra auktoriteter än dem han
själv vill ha.

Han säger också, att vi inte har försett
fångvårdens byggnadskommitté
med en enda psykolog. Nej, det är klart
— Sjöstrand är ju bara professor i psykologi.
Herr Ahlmark får väl förklara
på vad sätt kvalifikationerna inte räcker
för en sådan.

Jag tycker att det är ganska oförsynt
att som herr Ahlmark här gjort gång
på gång angripa fångvårdens byggnadskommitté,
som uträttat ett fantastiskt
gott arbete. Jag vill begagna detta
tillfälle att säga att jag hyser det
största förtroende för kommittén och
dess ledamöter.

Herr Ahlmark säger, att kommittén
inte borde vara rädd för att riva upp
planerna och ta avstånd från tidigare

beslut. Vad vet herr Ahlmark om detta?

Låt mig nämna, att fångvårdens byggnadskommitté
inom den allra närmaste
framtiden kommer att i huvudsak få
sitt förslag till ny centralanstalt inom
ungdomsräjongen genomfört. Kommittén
kommer med regeringens fulla förtroende
att få i uppdrag att i samråd
med byggnadsstyrelsen projektera denna
anstalt. Och det kanske inte skadar
att jag här lämnar några upplysningar
om hur denna »förstockade» kommitté
bär tänkt sig denna anstalt.

Man har inom kommittén tänkt sig
att denna anstalt skulle bestå uteslutande
av specialavdelningar. Den utrustas
med mottagnings-, nyintagnings- och
återintagningsavdelningar med tillsammans
180 intagna. Dessutom blir det en
psykiatrisk avdelning och en kroppssjukavdelning.
Anstalten skall ha till
huvuduppgift att vara ett effektivt instrument
för anlags- och arbetsprövning.
Den förses med lokaler för testning
av såväl nyintagna som återintagna,
prövningsverkstäder för nyintagna,
avsedda att utröna deras arbetsförmåga
och fallenhet för olika yrken, träningsverkstäder
för återintagna, som väntar
på frigivning, och arbetsavdelningar
för mentalt och kroppsligt sjuka. Bostadshusen
uppförs som enplanshus
med två avdelningar om tio intagna i
varje, och bostadsavdelningarna har
grupperats kring inre, planterade gårdar
som genom envåningsbyggnadernas
låga höjd får karaktären av radhusträdgårdar
i ett vanligt bostadsområde.

Är detta, herr Ahlmark, verkligen ett
förslag från en förstockad kommitté?

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag vill bara göra en
skön själs bekännelse.

Jag var fullständigt övertygad om att
jag skulle rösta på reservationen, men
efter denna debatt som förts här har
jag blivit övertygad om att jag skall
rösta med utskottet.

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Ang. vissa byggnadsarbeten för kriminalvården

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Bara ett par korta påpekanden
!

Jag sade för det första, att det är
bra att fångvårdens byggnadskommitté
förstärks, men jag tycker att också en
sociolog eller en kriminolog bör ingå
i den.

För det andra anser jag inte att de
utredningar som legat till grund för
planerna på de fem stora jätteanstalterna
har varit bra, och de har starkt kritiserats
i den allmänna debatten. Jag
tycker att det har legat mycket i denna
kritik.

För det tredje: vi vet inte nu hur
det kommer att gå med dessa planer,
i hur stor utsträckning de kommer att
revideras. Vi har fått reda på att österåkerprojektet
kommer att byggas ut, när
ekonomiska resurser ställs till förfogande.
Och vi vet ingenting alls om
framtiden för centralanstalten i södra
räjongen.

Därför är det viktiga att denna debatt
fortgår. Därför är det viktigt att
utredningen görs utan bindning till det
förflutna.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Låt mig bara till slut
säga, att det är just därför det är viktigt
att vi hav fångvårdens byggnadskommitté,
som arbetar, herr Ahlmark!

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande mom.
1 och 2 av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan samt därefter
särskilt i fråga om mom. 3.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 och 2 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen
enligt de rörande mom. 3 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vi -

dare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
28 mom. 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 27.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 6, med
anledning av motioner om rätt till avdrag
vid inkomstbeskattningen för
kostnad i samband med övervakningsuppdrag,
bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Ang. vissa sysselsättningsskapande åtgärder

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motion.

Punkterna 1—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28

Lades till handlingarna.

Ang. vissa sysselsättningsskapande
åtgärder

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av vissa motioner
rörande sysselsättningsskapande
åtgärder.

I detta utlåtande hade utskottet behandlat dels

de likalydande motionerna I:
519, av herrar Dahlén och Bengtson,
samt 11:655, av herrar Hedlund och
Wedén, vari anhållits att riksdagen på
tilläggsstat för budgetåret 1967/68 måtte
för industribeställningar avseende
gåvobistånd till u-länderna anvisa 100
miljoner kronor under de förutsättningar
som angivits i motionerna,

dels de likalydande motionerna I:
558, av herr Dahlén m. fl., och II: 735,
av herr Wedén in. fl., vari yrkats att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära, att ramen för statsbidrag
för kommunala beställningar av förnödenheter
— enligt arbetsmarknadsstyrelsens
cirkulär den 15 december 1967
— finge utökas med 25 miljoner kronor
till 165 miljoner kronor, varvid
erforderliga medel förutsattes utgå från
beredskapsstat,

dels ock motionen II: 661, av herr
Norrby.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att rikdagen måtte avslå motionerna
I: 558 och II: 735,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:519 och 11:655,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 661.

Reservationer hade anförts

1) beträffande kommunala beställningar,
av herrar Axel Andersson (fp)
och Per Jacobsson (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Johan Olsson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Antonsson (ep) och Mundebo (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 558 och
II: 735 måtte giva Kungl. Maj:t till känna,
att kostnader för bidrag till anskaffning
av förnödenheter för kommunal
verksamhet borde medgivas utgå
med ytterligare 5 000 000 kronor intill
ett belopp av 27 000 000 kronor;

2) beträffande gåvobistånd till uländerna a)

av herrar Kaijser (h), Ottosson
(h), Wallmark (h), och Bohman (h)
samt fröken Ljungberg (h), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet hort under 2
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna 1:519 och 11:655 måtte
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört om ett konjunkturanpassat
varubistånd till utvecklingsländerna; b)

av herrar Axel Andersson (fp)
och Per Jacobsson (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Johan Olsson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Antonsson (ep) och Mundebo (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Ang. vissa sysselsättningsskapande åtgärder

angiven del bort lyda så, som denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna 1:519 och
II: 655

a) till Yarubistånd till utvecklingsländerna
på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln måtte
anvisa ett reservationsanslag av
100 000 000 kronor,

b) måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört om produktion
för tillfällig lagerhållning och om
beredskapsplaner.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående detta utlåtande
jämväl finge beröras statsutskottets utlåtande
nr 39.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! De reservationer som
är fogade till detta utlåtande berör dels
frågan om statsbidrag för kommunala
beställningar av förnödenheter och dels
frågan om varubistånd till u-länderna.

Av utskottsutlåtandet framgår att
Kungl. Maj:t, för att stimulera sysselsättningen
inom vissa delar av verkstadsindustrin,
medgivit att statsbidrag
får utgå med 20 procent av inköpssumman
för förnödenheter för bl. a. kommunal
verksamhet inom en viss ram. Bidrag
till beställningar för kommunal
verksamhet får utgå intill ett belopp av
22 miljoner kronor. Detta belopp anses
innebära att utrymme lämnas för samtliga
de kommunala beställningar som
anmälts före den 3 januari 1968 och
som bedömts lämpliga ur sysselsättningssynpunkt.

Det bör emellertid observeras att
kommunerna har haft ganska begränsat
rådrum när det gällt att bestämma dessa
saker. Det är därför mycket sannolikt
att om bidragsramen vidgas och
kommunerna får tillfälle att inkomma
med ytterligare beställningar, kommer
också det av oss föreslagna bidragsbeloppet
att förbrukas.

En svårighet ligger givetvis — det
har vi även påpekat i reservationen —
i att beställningsobjekten i huvudsak
måste vara slutförda under första halvåret
1968. Man skulle väl kunna tänka
sig en något liberalare tolkning beträffande
leveranstider och dylikt. Att vi
alltjämt har behov av att stimulera sysselsättningen
inom olika näringsgrenar
får väl anses obestridligt. Därom vittnar
också olika uttalanden från regeringshåll
under den senaste tiden.

Jag övergår sedan till att säga några
ord om den andra delen i detta utskottsutlåtande,
nämligen frågan om varubistånd
till utvecklingsländerna. Med anledning
av de motioner som väckts vid
årets riksdag föreslår vi från folkpartiet
och centerpartiet i reservation 2 b till
detta utskottsutlåtande att riksdagen på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
av 100 000 000 kronor för
industribeställningar avseende gåvobistånd
till u-länderna. Gåvobistånd i denna
form är egentligen ingenting nytt i
vårt lands bilaterala biståndsverksamhet.
Sådant bistånd har lämnats i form
av bl. a. gödningsmedel och papper.
Beträffande dessa varuslag har vi ju
fortfarande en inte fullt utnyttjad kapacitet.
Särskilt i fråga om gödningsmedel
är också behovet i starkt stigande
i många utvecklingsländer. Redovisad
statistik bekräftar att det för en rad av
dessa länder tillsammantagna rör sig
om mycket stora importsiffror — mellan
4 och 5 miljarder dollar, om jag inte
minns fel. Biståndsverksamheten borde
emellertid inte enbart begränsas till dessa
varuslag. I länder där det råder brist
på praktiskt taget allt som kan hänföras
till nyttoprodukter av industriellt
slag borde det finnas utrymme för en
mera differentierad gåvoverksamhet av
den här arten, utan att detta på något
sätt skulle behöva störa mottagarlandets
industriella utveckling, samtidigt som
det skulle bli ett stöd för vår egen industri.

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Ang. vissa sysselsättningsskapande åtgärder

Vårt förslag innebär ingalunda att vi
rekommenderar övergång till en målmedveten
bunden biståndsverksamhet,
men om vi kan nå det syftet att vi kan
öka u-hjälpen, att vi kan hjälpa dessa
länder med förnödenheter, som de är i
stort behov av men inte kan framställa
själva, och samtidigt förbättra sysselsättningsläget
i vårt eget land, borde det
rimligen inte vara särskilt mycket att
invända mot ett sådant förfaringssätt.

I den motion som ligger till grund för
reservationen har det pekats på olika
varusortiment som u-länderna har stort
behov av och i fråga om vilka vi har
icke utnyttjad kapacitet inom vår industri
utan tvärtom sysselsättningssvårigheter.
Man kan nämna sådana varor
som handelsstål av enklare kvaliteter,
balkar, rör och armeringsjärn, små
elmotorer, järnhandelsvaror, verktyg,
kokkärl, och köksutrustning. Huvuddelen
av dessa varuslag kräver enkla förvaringsutrymmen,
och de är också lätta
att lagra. Man borde även kunna tänka
sig vissa slag av textilier, medicin, sjukvårdsartiklar
och kemiska produkter,
kanske också vissa slag av livsmedel.

Vi är medvetna om att gåvosändningar
av detta slag måste planeras ordentligt
för att komma till avsedd användning
och bli till nytta. Här inställer sig
givetvis vissa svårigheter, och det är
möjligt att de organ som sysslar med
dessa ting inte i alla avseenden har den
rutin och den erfarenhet som vore önskvärd.
Här finns det väl många kanaler
att välja på och många organ som skulle
kunna anlitas, och även i detta fall gäller
väl det gamla ordspråket att svårigheterna
är till för att övervinnas.

Utskottet anser sig — med den försiktiga
reservationen »utan ställningstagande
till frågan om lämpligheten och
möjligheten på sikt av ett ur sysselsättningssynpunkt
ökat gåvobistånd» —
kunna konstatera att den i motionerna
föreslagna medelsanvisningen på tillläggsstat
inte skulle kunna få tillnärmelsevis
avsedda om ens några syssel 3

Första kammarens protokoll 1968. Nr 10

sättningseffekter under den tid motionärerna
avser.

Vet man något alldeles bestämt om
detta? För egen del är jag i varje fall
inte övertygad om att man, om man
verkligen satte in sina krafter, inte även
på detta område ganska snabbt skulle
kunna nå resultat. Det är möjligt, kanske
sannolikt, att man inte under den
tid som återstår av detta budgetår kan
förbruka de hundra miljoner som vi
föreslår. Men vi kan väl också förutsätta
att situationen inte är så mycket
förändrad nästa budgetår. De medel
som eventuellt inte förbrukas kan då
reserveras till budgetåret 1968/69. SIDA
kunde då också få tid och möjlighet att
undersöka behovet och förutsättningarna
i mottagarländerna. En viss lagring
av produkter av den art som här har
angivits borde även kunna medge beställningar
för senare leverans på de
tider som bäst passar vederbörande
mottagarland.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservation 2 b, av herr
Axel Andersson m. fl.

Herr VIRGIN (li):

Herr talman! Jag avser uteslutande
att uppehålla mig vid statsutskottets utlåtande
nr 39, som är upprättat i statsutskottets
första avdelning, där jag är
ledamot, och som rör försvarets materielanskaffning.

Vid sådan materielanskaffning måste
man se till att planläggningen sker i
långa perspektiv. Detta är absolut nödvändigt
om man vill ha ett gott utbyte
av de pengar som ställs till förfogande.
I den mån som beställningarna innebär
en bindning för flera år — och det är
mycket vanligt i dessa sammanhang —
bör penningmedlen finnas anslagna redan
när beställningarna sker, även om
leveranserna och utbetalningarna kommer
långt senare. Skulle nämligen beställningarna
byggas endast på förhoppningar
om kommande anslag, skulle

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Ang. vissa sysselsättningsskapande åtgärder

framtida riksdagar vara mycket hårt
bundna. Därför har också i fråga om
försvarets anskaffningsverksamhet sedan
lång tid en anskaffningspolitik med
reservationer tillämpats. Det innebär,
att medel som riksdagen beviljar till
försvaret i viss omfattning reserveras
för utgifter under kommande år. Detta
system har givit ett gott underlag för
en effektiv och smidig planering av anskaffningen
och samtidigt gjort det möjligt
för Kungl. Maj:t att i någon mån
anpassa beställningsverksamheten efter
konjunkturerna.

Den möjligheten till anspassning har
också utnyttjats ibland. Det mest påtagliga
exemplet är regeringens åtgärd
hösten 1965, då man bestämde sig för
att öka reservationerna under det kommande
budgetåret med 350 miljoner
kronor, dvs. att minska försvarets kontanta
utgifter med motsvarande belopp
för att, som man sade, lätta på övertrycket
i samhällsekonomin.

Sedan är det en annan sak att det
skäl, som man då angav, var falskt. Det
har numera från socialdemokratiskt håll
erkänts att vi i högerpartiet hade rätt
när vi uttalade vår misstanke om att åtgärden
var vidtagen i andra syften,
nämligen som en påbörjad nedrustning,
i strid med då gällande försvarsöverenskommelse.
Missbruket den gången
hindrar emellertid inte att metoden
med fria reservationer är en effektiv
och bra metod för att väl utnyttja tilldelade
anslag och för att erhålla största
möjliga handlingsfrihet.

Liksom i fråga om så mycket annat
värdefullt inom försvaret drog emellertid
regeringen i fjol ett streck också
över denna metod. Det beslöts att man
i framtiden skulle räkna i stort sett bara
med utgiftsramar i stället för anslagsramar
kompletterade med fria reservationer
och att alltså medel, som riksdagen
tidigare beviljat och som hade sparats
av försvarets myndigheter för kommande
utgifter — det rör sig om över
en miljard kronor — inte längre skulle
få disponeras på samma fria sätt som

tidigare, ja, sannolikt till största delen
inte få disponeras alls. Detta var ett för
försvaret olyckligt beslut, men det var
också ett mycket egendomligt beslut
med tanke på att representanter för regeringen
nu gång på gång framträder
offentligt och klagar över den stelhet
som kännetecknar försvarsplaneringen.
Jag vill faktiskt gärna fråga, varför regeringen
i så fall själv införde en sådan
ny metod, som i hög grad ökar just denna
stelhet, för att inte säga, är orsak
till den.

Nu har Kungl. Maj :t i fråga om reservationerna
dock förbehållit sig någon
handlingsfrihet i form av en rätt att vid
ändrade utrikespolitiska eller arbetsmarknadsmässiga
förutsättningar besluta
om utnyttjande av sådana medel. Detta
var för övrigt en reservutgång, som
vi inom högerpartiet länge hoppades att
Kungl. Maj:t skulle begagna för att backa
ut ur sitt obetänksamma försvarsutspel.
Det kunde ha givit regeringen en
möjlighet att göra en reträtt utan att
tappa ansiktet. Möjligheten begagnades
dock tyvärr inte. Inte ens när det för
många månader sedan stod klart eller
borde ha börjat stå klart att sysselsättningen
—• inte minst inom verkstadsindustrin
— behövde stimuleras, kunde
regeringen besluta sig för att använda
sin möjlighet att ge en sådan stimulans.

I det nu föreliggande utlåtandet från
statsutskottet som behandlar en motion
från folkpartiet och centerpartiet har
samtliga borgerliga ledamöter i en reservation
yrkat på att riksdagen hos
regeringen direkt skall begära ett frisläppande
av reservationer till ett belopp
av minst 50 miljoner kronor. Vi
har vidare yrkat på att de beställningar
som därigenom skulle bli möjliga samtidigt
skall avpassas så att de också ger
ett gott utbyte i försvarseffekt.

Nu fick vi läsa i tidningen i dag att
regeringen genom beslut i går har tillmötesgått
kravet på ökade försvarsbeställningar
till ett belopp som inte klart
framgår av pressnotiserna men som

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Ang. vissa sysselsättningsskapande åtgärder

tycks röra sig om just 50 miljoner kronor
när det gäller försvaret, kanske
t. o. m. något däröver. Det skulle därför
kunna förefalla omotiverat att vidhålla
yrkandet i reservationen. Jag vill ändock
göra det, dels därför att reservationens
innebörd är att försvarsbeställningar
skall utläggas i erforderlig grad
för att häva den stora arbetslösheten
inom försvarsindustrin och beloppet 50
miljoner kronor bara är angivet såsom
ett minimum, dels därför att vi reservanter
också kräver en planering så att
det samtidigt skall uppnås en god försvarseffekt.
Hur den delen av reservanternas
krav har blivit tillgodosedd i de
nu vidtagna åtgärderna framgår inte av
tillgängliga uppgifter.

Försvarsministern sade i televisionen
i går att beställningarna bara är ett förskott
på nästa års materielanskaffning.
Så mycket större är skälen i så fall att
verkligen se till att de kommer till en
förnuftig användning även ur försvarets
synvinkel. Om så inte sker kommer
åtgärden att betyda ytterligare urholkning
av försvarsanslaget. Till detta finns
det emellertid anledning att återkomma
vid den kommande behandlingen av
försvarspropositionen när den blir
framlagd.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det är litet lustigt att
herr Virgin talat om något som i stort
sett är en arbetsmarknadsfråga vilken
behandlats av utskottets första avdelning
— sådana frågor brukar ju behandlas
i tredje avdelningen — medan
jag skall tala om en biståndsfråga, behandlad
av tredje avdelningen. Den sistnämnda
sortens frågor behandlas ju
vanligen i första avdelningen. Båda sakerna
gäller emellertid frågan om att
skaffa en ökad sysselsättning.

Reservation 2 a är knuten till den
folkpartimotion som herr Per Jacobsson
talade om för en stund sedan, i vilken
det föreslagits att 100 miljoner kronor
skulle anvisas på tilläggsstat för in -

nevarande budgetår för att genom beställningar
hos industrin möjliggöra
vissa biståndsåtgärder. I reservationen
har förslaget fått en något annan utformning.
Från vårt håll har vi ansett
att det inte finns möjlighet att få i gång
denna verksamhet under det innevarande
budgetåret, eftersom det krävs
en mycket grundlig planering både här
i landet och i de mottagarländer som
kan komma i fråga. Vi har ansett att
tiden inte räcker till för en sådan planering.

Å andra sidan har vi den uppfattningen
att frågan är av den största betydelse.
Vi anser att det bör ske en planering
som fortlöpande undergår överarbetning,
allt efter de förändringar
som äger rum både här i landet och
inom mottagarländerna. Denna planering
bör ligga till grund för åtgärder
som kan vara lämpliga att vidta när
man önskar påverka konjunkturläget
och arbetsmarknadssituationen i vårt
land. I vår reservation påpekas nödvändigheten
av att det sker en sådan
planering och att man låter den bli föremål
för ständig överarbetning.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
2 a till utskottets utlåtande nr 38.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! I de bär nämnda motionerna
från folkpartiet och centerpartiet
har yrkats dels på utökat anslag för
kommunala beställningar, dels på extra
anslag för industribeställningar för uhjälpsgåvor.

Under den tid som gått sedan motionerna
väcktes har på Kungl. Maj:ts initiativ
ett anslag beviljats för kommunala
beställningar på, som här har nämnts,
22 miljoner kronor. Den summan täcker
i stort sett de önskemål som kommunerna
framställt. På det området är
behovet sålunda tilgodosett för tillfället.
Dessutom fick arbetsmarknadsstyrelsen
ytterligare några miljoner, så att summan
blev 28 miljoner kronor. Reservanterna
har observerat detta och har där -

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Ang. vissa sysselsättningsskapande åtgärder

för i viss mån ändrat de yrkanden som
framfördes i motionerna.

Vad beträffar u-hjälpsgåvoirna har utskottets
socialdemokrater i stort sett
varit ense med högerledamöterna om
att det inte varit möjligt att göra så
mycket på den korta tid som återstår
av innevarande budgetår. I avdelningen
hade vi en föredragning av chefen för
SIDA. Han redogjorde klart för hur
det verkade och framhöll just att här
krävs en mycket noggrann och omfattande
planering. Det kan vara ganska
besvärligt att göra denna hjälp till vad
man avser att den skall vara — i det
stycket måste man främst ta hänsyn till
mottagarländernas intresse medan givarländernas
intresse får komma i andra
hand.

Mot den bakgrunden och med hänsyn
till att dessa principer väl bör diskuteras
i samband med den stora frågan
om u-hjälpen, som behandlas på statsutskottets
första avdelning, var vi inom
majoriteten ense om att inte tillstyrka
de föreliggande motionsyrkandena. Vi
har alltså avstyrkt bifall till motionerna,
och jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i denna del. Dessutom beviljades
ju i går, såsom herr Virgin
nämnt, ytterligare belopp för att trygga
sysselsättningen vilka vida överträffar
vad motionärerna här hade tänkt sig.

Jag vill med det anförda, herr talman,
yrka bifall till statsutskottets utlåtande
nr 38.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! I reservation 2 b har
folkpartiets och centerns representanter
yrkat att riksdagen skulle besluta
om ett varubistånd till utvecklingsländerna
på 100 miljoner kronor.

Det är inte fråga om någon ny princip,
vilket herr Jacobsson redan påpekat;
sådant bistånd har förekommit tidigare
i fråga om papper och gödningsmedel.
Utskottet har inte heller direkt
velat säga att det inte skulle kunna förekomma
att man ger u-hjälp i form av

olika varor; även om jag naturligtvis
utan vidare skulle erkänna att sådan
hjälp är litet mera svårhanterlig.

I år finns emellertid en dubbel motivering
för att ge hjälpen på det sättet.
Sysselsättningssituationen i vårt land
har blivit sådan att man genom detta
bistånd skulle kunna hjälpa u-länder
och samtidigt öka sysselsättningsmöjligheterna
inom vårt eget land. Vi har
alltså två mycket starka motiveringar
för att man skall ge det anslag vi begärt.

Utskottet anför bl. a. att andelen för
det bilaterala biståndet på detta sätt
skulle bli större och att man givetvis
hellre ser att det blir en multilateral
hjälp. Ja, detta är naturligtvis vackert,
och även jag vill gärna förorda multilateral
hjälp. Men i realiteten har den
bilaterala hjälpen — man skall kanske
säga tyvärr — blivit mer och mer vanlig;
det förefallar vara lättare för olika
länder att ge bilateral än multilateral
hjälp. Jag vill dessutom framhålla att
i varje fall någon del av dessa 100 miljoner
skulle kunna användas i samarbete
med FN:s biståndsorgan, varigenom
pengarna också kunde utnyttjas
för multilateral hjälp.

Den centrala frågan när utskottsmajoriteten
avstyrkt har väl varit hur
stort behov det finns i mottagarländerna.
Ja, var och en vet ju att
hjälpbehovet är oerhört stort i massor
av länder. Utskottet önskar kontinuitet
i biståndsverksamheten, och det kanske
man kan instämma i, men kontinuiteten
är inte absolut nödvändig — sådana
särskilda omständigheter som
t. ex. de nuvarande sysselsättningssvårigheterna
i vårt land kan motivera att
man ger en hjälp i den form som här
föreslagits.

Jag skulle herr talman, vilja understryka
ytterligare en sak som är viktig.

Vi har från centerns och folkpartiets
sida mycket hårt drivit att vårt land
skulle ge en större u-landshjälp än vad
som givits under de senare åren. Men
vi är medvetna om att det inte råder

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Ang. vissa sysselsättningsskapande åtgärder

så alldeles enhälliga uppfattningar i
vårt land om att vi skall ge en omfattande
u-landshjälp. Vissa människor protesterar.
I detta fall tror jag emellertid
att det skulle mötas av mycket större
förståelse att ge hjälp till u-länderna,
om samtidigt sysselsättning kunde skapas
vid svenska företag. Det är ytterligare
ett skäl för att bifalla det förslag
som har framförts i center- och folkpartireservationen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna 1 och 2 b.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har till upgift att
yrka bifall till statsutskottets utlåtande
nr 39, som behandlar en motion från
mittenpartierna avseende disponerandet
av reservationsmedel för sysselsättningsfrämjande
åtgärder.

Motionen går ut på att riksdagen
skall medge att Kungl. Maj:t får ta i
anspråk ytterligare 50 miljoner kronor
av fjärde huvudtitelns reservationsmedel
för det nyss angivna ändamålet.

Nu förhåller det sig, herr talman, på
det sättet att Kungl. Maj :t redan har
denna rätt att ta i anspråk reservationsmedel,
inte bara ett så futtigt belopp
som 50 miljoner kronor utan hela reservationsmedelsposten
som för närvarande
uppgår till något mer än en miljard
kronor. Det har därför förefallit
utskottsmajoriteten onödigt att genom
en sådan här framstöt på något sätt
markera att det finns en gräns för vad
som kan medges. Majoriteten anser att
några sådana inskränkningar inte bör
förekomma utan yrkar avslag på motionen.

Det har ändock avgivits en reservation
som är något annorlunda utformad
än motionen. I motionen föreslogs som
sagt att riksdagen skulle lämna ett medgivande
till Kungl. Maj :t att disponera
de 50 milljonerna. I reservationen föreslås
att Kungl. Maj :t skall disponera
minst 50 miljoner kronor för ändamålet.
Det har förefallit utskottets majo -

ritet ganska onödigt att göra en sådan
föreskrift. Det riktiga hade väl varit
att man accepterat utskottets mening
att Kungl. Maj:t skall ha möjlighet att
disponera hela reservationsmedelsposten,
om situationen en dag skulle påkalla
detta.

Som framgår av dagens tidningar
har Kungl. Maj :t redan beviljat vissa
anslag av reservationsmedel, bl. a. för
försvarets räkning med ett belopp som
mer än väl motsvarar vad motionärerna
hade tänkt sig och vad reservanterna
anger som minsta belopp. Under sådana
förhållanden borde man ha kunnat
avstå från att reservera sig eftersom
man blivit bönhörd inte bara helt
utan över hövan.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Även om jag inte i och
för sig kan hålla med herr Gillström
om att 50 miljoner kronor är ett futtigt
belopp, kan jag möjligen förstå hans karakteristik
med tanke på vad försvarsministern
antydde när det på sin tid
gällde att pruta 350 miljoner kronor,
nämligen att »vi kanske inte alltid lever
i en sådan överhettad konjunktur
som nu är fallet. Det kan tänkas att 100
eller 200 eller 300 miljoner kronor kan
behöva ställas till förfogande för att
snabbt lägga ut beställningar i verkstadsindustrien».

Mot den bakgrunden håller jag med
om att 50 miljoner är ett futtigt belopp
— och även 60 miljoner kronor, herr
Gillström.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Herr Gillström erinrade
om att regeringen nu har släppt loss ett
antal miljoner på försvarets område,
och det är mycket bra att regeringen
här följer oppositionens råd.

Herr Gillström tyckte inte att det var
nödvändigt att man påpekade för regeringen
att den hade möjligheter att använda
reservationsmedlen på detta sätt.

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Ang. vissa sysselsättningsskapande åtgärder

Men statsutskottet och även herr Gillström
föreslog i fjol att riksdagen skulle
rekommendera regeringen att verkligen
överväga om man inte skulle använda
dessa medel. Jag undrar, herr Gillström,
vad det är som har hänt och som skiljer
årets situation från fjolårets.

Enligt vårt resonemang ligger skillnaden
i det sämre arbetsmarknadsläget.
Det finns alltså mycket starka skäl för
att riksdagen verkligen påpekar för regeringen
vad den bör göra för att öka
sysselsättningen. Det vore intressant att
höra vilka skäl herr Gillström vill anföra
till att man i år inte har velat
vara med om att rekommendera regeringen
att försöka sätta i gång litet fler
hjul än vad som varit fallet. Något måste
ju ha hänt. Det var väl inte så att herr
Gillström visste att regeringen skulle
vidta dessa åtgärder i går? Det skulle
i så fall vara intressant att få den upplysningen.

Herr Rikard Svensson sade beträffande
det andra ärendet något som jag vill
kommentera litet grand. Herr Per Jacobsson
har också varit inne på denna
fråga. Utslcottsmajoriteten säger att man
inte vill ta ställning till frågan om lämpligheten
av den kombination av sysselsättningsstimulerande
åtgärder som vi
föreslagit och möjligheterna att ge världens
fattiga länder gåvor. Jag skulle
vilja fråga herr Svensson: Vad är det
som gör att utskottet inte vill ta ställning
i en sådan väsentlig fråga? Det
måste ju vara alldeles speciella skäl som
gör att man vill undvika att ge regeringen
vinken att om det fortsätter att
vara dålig sysselsättning i landet, om
det i nya situationer blir dåliga konjunkturer,
är det verkligen lämpligt att
vi försöker undersöka om man på detta
sätt kan både hjälpa dem som annars
skulle bli arbetslösa i vårt land och ge
gåvor till de fattiga folken. Det vore nog
rätt bra om utskottets talesman ville utveckla
denna synpunkt litet mer.

Jag har sett på en av de sektorer som
anförts i motionerna och som reservationerna
anknyter till och beträffande

vilka vi påvisat att det finns överkapacitet
i produktionen i Sverige. Det gäller
konstgödsel. DAC — den kommitté
som OECD har tillsatt för att samordna
biståndsverksamheten och alltså även
den svenska inom ramen för OECD —
har påpekat att behovet av konstgödsel
kommer att fördubblas i u-länderna.
Detta anser man sig kunna konstatera.
Det blir en ökning från i runt tal 5
miljoner ton till 10 miljoner ton per år.
Här är det ju fråga om enorma belopp
för dessa u-länder. Även om de kan
öka sin egen produktion, måste nämligen
importen bli oerhört stor. Man
räknar med att importen för dessa fattiga
folk redan i nuvarande läge skall
röra sig omkring 4 200 miljoner dollar
per år. Då frågar jag herr Svensson,
och jag frågar också herr Kaijser: Vill
ni på allvar göra gällande att det inte
skulle vara möjligt att här spåra upp
länder som under 1968 skulle vilja ha
gåvor av detta slag? Jag tror inte att
det går att förneka att detta skulle vara
möjligt. Självklart är det möjligt, om
man verkligen vill satsa på det. Men
när det gäller att nu göra en insats har
ju socialdemokraterna och högern som
vanligt, herr talman, ganska lätt att finna
varandra i en relativt oförstående
attityd. Det gläder mig dock att högern
här har velat markera att man för framtiden
kanske kan tänka sig denna kombination
av hjälp åt oss själva och hjälp
åt de fattiga folken.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag vill bara erinra
herr Dahlén om att i motionen förutsättes
att gåvorna skulle vara avsända
senast den 30 juni i år.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Vi ansåg att det var en
så pass stor fråga att den borde behandlas
tillsammans med u-landsfrågorna
och i den avdelning som sysslade med
dessa frågor. Sedan vi av SIDA hört

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Ang. vissa sysselsättningsskapande åtgärder

hur invecklat det kunde vara ansåg vi
det inte möjligt att utan vidare tillstyrka
en motion som inte innehöll
några uppgifter om hur pengarna skulle
användas.

Vi resonerade också om konstgödningsfrågan.
Men eftersom pengarna
skulle användas för att främja sysselsättningen
i Sverige, var det väl ett
ganska dåligt valt exempel. Det finns
nämligen inte många industrier som
sysselsätter så litet arbetskraft och som
är så rationaliserade som konstgödningsindustrin.
Man borde ha kunnat
nämna någon annan industri som sysselsatte
något flera personer.

Vi fick också en mycket klar redovisning
i fråga om de övriga saker som
nämnts i motionen. I Indien har man
kommit i gång med viss papperstillverkning
— det är annars det land som
man kanske först skulle kunna tänka
sig att hjälpa. Men skulle Sverige sända
papper som gåva skulle det kunna hindra
egna initiativ i Indien och skapa
sysselsättningssvårigheter inom företagen
där. Allt sådant bör vara utrett och
klarlagt innan man ger sig in på det.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Om herr Kaijser nu
verkligen vill ansluta sig till vår linje
att försöka få till stånd gåvosändningar
under 1968, då har han en utmärkt
möjlighet att visa detta genom att rösta
för reservationen. Det hoppas jag att
han i så fall gör. Han har ju nu med
sitt senaste inlägg sagt att han inte har
någonting emot gåvosändningar under
1968. Då är väl konsekvensen att herr
Kaijser också röstar för reservationen.

Sedan några ord till herr Svensson.
Om jag fattade honom rätt, menade han
att avdelningen inte har velat gå in på
sakfrågan och att man alltså inte tar
avstånd från tanken på gåvosändningar.
Det vore i så fall bra.

Sedan säger herr Svensson att exemplet
med konstgödsel inte är så bra,

eftersom konstgödselindustrin inte sysselsätter
så många människor. Vi borde
väl ha kunnat hitta andra exempel, menar
han. Men, herr Svensson, i motionen
räknas upp en råd områden. Vi bär
alltså gett exempel på områden där det
finns överkapacitet i Sverige och där
man uppenbarligen utan svårighet kan
lita på att u-länderna bär behov av våra
varor. När man vet att den stora frågan
för u-länderna i dag är hur de skall
skaffa mat, då tycker jag, herr Svensson,
att just frågan om hur man skall
öka jordbruksproduktionen genom användning
av konstgödsel är en av de
mest väsentliga sakerna i sammanhanget.
Oavsett hur många människor
som är anställda inom denna industri
i Sverige, kan man inte komma ifrån
att om vi ökar produktionen blir det
fler som får arbete. Så blir det inte
bara inom den industrin, utan det blir
en kedjeverkan.

Jag tror att alla som sysslar med
u-landsfrågorna har klart för sig att en
av de mest väsentliga sakerna är att öka
jordbruksproduktionen. Hur skall man
kunna göra det, om man inte får en
bättre produktion? Och här spelar
konstgödseltillgång stor roll.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Dahlén sade i ett tidigare anförande
vill jag säga att vi tror att regeringen
lika bra som någon annan vet sina
skyldigheter när det gäller att vidta åtgärder
i sysselsättningsskapande syfte.
Vi litar i detta fall mer på regeringen
än på motionärerna. Herr Dahlén är en
av dem, och jag skulle då vilja fråga
varför han motionerat om att riksdagen
skall besluta medge att Kungl. Maj:t
får disponera 50 miljoner kronor för
sysselsättningsskapande åtgärder, när
regeringen faktiskt redan har möjlighet
att disponera mångdubbelt större belopp
ur samma besparing. Vad skall en
sådan motion tjäna till, herr Dahlén.

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Ang. vissa sysselsättningsskapande åtgärder

Herr KAIJSER (h) :

Herr talman! Med anledning av herr
Dahléns senaste inlägg vill jag bara erinra
om det förhållandet att staten för
u-landsbiståndet för nästa år ännu inte
är behandlad i riksdagen. Den kommer
så småningom upp till avgörande. Det
belopp det nu är fråga om gäller ytterligare
insatser under detta budgetår.
Med hänsyn till principen att gåvorna
gör den största nyttan om de är väl
planerade framför allt i mottagarlandet
men när det gäller sysselsättningssynpunkten
även här i Sverige, har vi efter
att ha hört en föredragning från
SIDA fått klart för oss att man inte
hinner genomföra en sådan planering
i år.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Till herr Dahlén vill jag
bara säga att jag bär fullt förtroende
för den myndighet som är satt att sköta
u-hjälpen, och efter den redovisning
som vi fått därifrån anser vi oss ha
god grund att stå på. Jag tycker att det
vore bra om udijälpen sköttes av SIDA
och att man inte gick över till att göra
AMS till u-hjälpsmyndighet också.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Herr Kaijser vill alltså
inte rösta på reservationen, och det är
hans ensak.

Med anledning av herr Gillströms
fråga om varför vi kommit med denna
motion vill jag, liksom det sagts av
flera talare från vårt håll, säga att vi
tycker att sysselsättningsläget är sådant
att regeringen verkligen behöver en påstötning.
Men vi har tydligen delade
meningar på den punkten, och det lönar
sig alltså inte att diskutera.

Herr Svensson sade också något som
förvånade mig en smula, nämligen att
det är bra om u-hjälpen sköts av SIDA
och inte blir en fråga för AMS. Men
detta var väl ett ganska djärvt påstående,
herr Svensson? Här har alltså herr

Svensson och herr Gillström smickrat
regeringen, och sitt eget parti för kombinerad
hjälp t. ex. beträffande försvaret
genom att se till att arbetsmarknadsstyrelsen
kan vara med och hjälpa
till att skapa en ökad sysselsättning.
Beträffande försvaret tycker alltså herr
Svensson att detta tillvägagångssätt kan
vara riktigt, men beträffande stödet åt
de fattiga folken tycker herr Svensson
att det är en olämplig sammankoppling.
För min del, herr talman, kan jag inte
göra en sådan skillnad. Jag tycker att
båda sakerna är viktiga, eller rättare
sagt alla tre. Det är viktigt att få en
bättre sysselsättning i Sverige, det är
viktigt att vi utnyttjar möjligheterna
därtill genom att kombinera detta med
försvarsbeställningar, men det är också
viktigt att försöka se till om vi kan
hjälpa de fattiga folken på samma gång.
Men där har tydligen socialdemokratin
och vi olika uppfattningar.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Dahlén missuppfattade
min fråga, som gällde anledningen
till att man velat begränsa den
begärda medelsanvisningen till 50 miljoner
kronor, när Kungl. Maj:t faktiskt
har rätt att utnyttja mångdubbelt större
belopp.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Vi har gjort den begränsning
av medelsanvisningen som
här angetts av den enkla anledningen,
att vi trodde att det kunde finnas möjligheter
att få herr Gillström med på
vår linje, om vi föreslog ett belopp som
inte var alltför högt, men inte ens detta
lyckades.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Ang. vissa sysselsättningsskapande åtgärder

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 1 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —94;

Nej — 35.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten 2, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

3f Första kammarens protokoll 1968. Nr 10

2:o), av herr Kaijser, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt

3:o), av herr Jacobsson, Per, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
2 b betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Per Jacobssons
yrkande.

Herr Kaijser äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 38 punkten 2 antager det
förslag, som innefattas i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 b betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innehålles i den av herr Kaijser
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Om främjande av sysselsättningen genom
jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

J a — So,

Nej — 30.

Därjämte hade 66 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med
2 b betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja—-71;

Nej —37.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 3.

beställning av materiel för försvaret
Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Om främjande av sysselsättningen
genom beställning av materiel
för försvaret

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av motioner
om främjande av sysselsättningen genom
beställning av materiel för försvaret.

I de likalydande motionerna 1:520,
av herrar Dahlén och Bengtson, samt
II: 652, av herr Eliasson i Sundborn
och herr Nihlfors, hade anhållits, att
riksdagen måtte medgiva, att under
innevarande budgetår ytterligare
50 000 000 kronor av reservationsmedel
utöver dem riksdagen förra året beslutat
finge tagas i anspråk för anskaffning
av försvarsmateriel, varigenom
även sysselsättningen främjades inom
industrin.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 520 och II: 652.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp), Ivar Johansson
(ep), Kaijser (h), Ottosson (h), Per
Jacobsson (fp), Wallmark (h), Johan
Olsson (ep), Bohman (h), Eliasson i
Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Antonsson (ep),
Mundebo (fp) och Petersson (h), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
I: 520 och II: 652 måtte hemställa,
att Kungl. Maj:t av förefintliga reservationsmedel
under fjärde huvudtiteln
på sätt reservanterna förordat under
budgetåret 1967/68 måtte utnyttja
minst 50 000 000 kronor utöver vad i
propositionen nr 110 till 1967 års riksdag
angivits.

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Ang. särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till utskottsutlåtandet.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 72;

Nej — 57.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 40, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
fortsatt disposition av visst äldre anslag
inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. särskilt investeringsavdrag vid
taxering till statlig inkomstskatt

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 4, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om särskilt investeringsavdrag
vid taxering till statlig inkomstskatt
jämte motioner.

I en den 3 januari 1968 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 13, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om
särskilt investeringsavdrag vid taxering
till statlig inkomstskatt.

Genom den i årets finansplan aviserade
övergången från omsättningsskatt
till mervärdeskatt den 1 januari 1969
komrne näringslivet att befrias från
omsättningsskatt på bland annat investeringsvaror.
För att motverka att investeringar
i maskiner och inventarier
av skattemässiga skäl uppskötes i avvaktan
på mervärdeskattereformen hade
i propositionen föreslagits, att skattskyldiga,
som dreve rörelse, jordbruk
eller skogsbruk och som under år 1968
anskaffade maskiner och andra döda
inventarier för stadigvarande bruk i
verksamheten, skulle medgivas ett särskilt
investeringsavdrag vid taxeringen
till statlig inkomstskatt med belopp
motsvarande 10 procent av anskaffningskostnaden.

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

76 Nr 10

Ang. särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt

Anskaffningen skulle anses hava
skett, när skriftligt avtal om förvärvet
träffats, även om leveransen och betalningen
skedde efter utgången av år
1968. Som förutsättning för rätt till avdrag
skulle gälla, att allmän varuskatt
erlagts för de anskaffade maskinerna
och inventarierna samt att kostnaden
uppgått till minst 5 000 kronor.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 628,
av herrar Bengtson och Dahlén, samt
II: 802, av herrar Hedlund och Wedén,
vari anhållits, att riksdagen

1) vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 13 måtte besluta, dels
att giltighetstiden skulle bestämmas till
tiden den 1 januari—den 30 juni 1968
och dels att den i 4 § angivna lägsta
anskaffningskostnaden för rätt till särskilt
investeringsavdrag skulle bestämmas
till 3 000 kronor,

2) måtte besluta, att allmän varuskatt
icke skulle gälla för anskaffning
av maskiner och inventarier från och
med den 1 juli 1968,

3) måtte beakta vad i övrigt anförts
i motionerna;

II) de likalydande motionerna I: 645,
av herrar Stefanson och Åkerlund,
samt II: 79b, av herr Bengtson i Solna
m. fl., vari yrkats, att riksdagen vid
behandlingen av proposition nr 13
skulle besluta i motionerna angiven
lydelse av 1, 3 och 5 § § i den föreslagna
förordningen om särskilt investeringsavdrag
vid taxering till statlig
inkomstskatt, vilket förslag avsåg, att
särskilt investeringsavdrag också skulle
få åtnjutas för investeringar i byggnader.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte antaga det
vid proposition nr 13 fogade förslaget
till förordning om särskilt investeringsavdrag
vid taxering till statlig inkomst -

skatt med de ändringar, att 1, 2, 4 och
5 §§ erhölle i betänkandet angiven lydelse; 2)

att riksdagen måtte avslå

a) motionerna 1:628 och 11:802, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt,

b) motionerna I: 645 och II: 794.

Utskottets förslag till ändringar i
Kungl. Maj:ts förslag inneburo, att näringsidkare,
som träffat skriftligt avtal
om anskaffning av inventarier under
år 1967 för leverans år 1968, skulle äga
rätt till särskilt investeringsavdrag
samt att den sammanlagda anskaffningskostnad
för maskiner och andra
döda inventarier, som berättigade till
särskilt investeringsavdrag, skulle bestämmas
till minst 3 000 kronor.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Erik Filip Petersson
(fp), Mattsson (ep), Tistad (fp), Gustafson
i Göteborg (fp), Vigelsbo (ep)
och Larsson i Umeå (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen med bifall till motionerna
1:628 och 11:802 måtte antaga
det vid proposition nr 13 fogade
förslaget till förordning om särskilt investeringsavdrag
vid taxering till statlig
inkomstskatt med de ändringar, att
1, 2, 4 och 5 §§ erhölle i reservationen
angiven lydelse;

2) att riksdagen med bifall till motionerna
1:628 och 11:802 måtte antaga
i reservationen infört förslag till
förordning angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt;

3) att riksdagen måtte avslå motionerna
1:645 och 11:794;

2) av herrar John Ericsson (s) och
Einar Eriksson (s), fröken Ranmark
(s) samt herrar Wärnberg (s), Paul
Jansson (s), Engkvist (s), Andersson

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Ang. särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt

i Essvik (s), Kristenson (s), Carlstein
(s) och Wiklnnd i Härnösand (s), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
med avslag på motionerna 1:628 och
11:802 samt 1:645 och 11:794 måtte
antaga det vid proposition nr 13 fogade
förslaget till förordning om särskilt
investeringsavdrag vid taxering till
statlig inkomstskatt med de ändringar,
att 1, 2 och 5 §§ erhölle i reservationen
angiven lydelse, vilket förslag gällde,
att värdegränsen för det särskilda investeringsavdraget
skulle, i likhet med
Kungl. Maj :ts förslag, sättas vid 5 000
kronor;

3) av herrar Yngve Nilsson (h), Gösta
Jacobsson (h) och Magnusson i Borås
(h), vilka dock ej antytt sin mening.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Det finns för närvarande
mycket få tecken som tyder på en
konjunkturuppgång i vårt land under
den närmaste framtiden. Läget på arbetsmarknaden
uppges visserligen ha
ljusnat något. Till en del är väl detta en
säsongföreteelse — trots allt börjar det
ju gå mot vår — till en del beror det
väl på hur man statistiskt beräknar arbetslösheten.
Det råder som bekant delade
meningar om vilka metoder som
där skall komma till användning och
vilka personer som skall räknas som
arbetslösa.

Det ekonomiska läget är alltså fortfarande
bekymmersamt. Företagens investeringar
beräknas inte öka nämnvärt.
En huvuduppgift för den ekonomiska
politiken måste därför vara att
skapa arbetstillfällen.

Samtidigt är det svårt att förutse utvecklingen
för en längre tidsperiod.
Med sitt beroende av utrikeshandeln är
Sverige starkt känsligt för de internationella
konjunkturströmningarna. En
konjunkturuppgång i t. ex. Västtysk -

land kan därför komma att relativt
snabbt förbättra situationen också i
vårt land. Vi vet därför inte så mycket
om läget vid nästa årsskifte. De åtgärder
som vidtas i dagens läge måste därför
vara sådana, att de får en tidsmässigt
begränsad effekt.

Av mycket stor betydelse i det ekonomiska
framtidsperspektivet är omläggningen
till mervärdeskatt vid årsskiftet
1968/69. Den betyder i praktiken
att den nuvarande omsen på företagens
investeringar försvinner. Regeringens
förslag om ett tioprocentigt investeringsavdrag
vid den statliga beskattningen
för investeringar som sker
under 1968 får i första hand ses som
ett led i omläggningen till mervärdeskatt.
Genom ett sådant avdrag vill man
motverka att företagen skjuter upp investeringar,
som de eljest skulle göra
i år, till 1969 då de blir billigare genom
att omsen ersättes med mervärdeskatt
som får avdragas.

Men investeringsskatten har genom
sin konstruktion också fått en viss konjunkturpolitisk
effekt. Genom att avdraget
för bolagen leder till en skattebesparing
av 4 procent av investeringskostnaden
— 40 procent av 10 procent
blir 4 procent — blir det något förmånligare
för företagen att investera i år än
vad det blir nästa år. Eftersom omsen
är avdragsgill vid taxeringen till både
statlig och kommunal inkomstskatt, betyder
dess avskaffande ett förbilligande
av investeringarna med bara 3 procent.
Det blir alltså fördelaktigt för företagen
att tidigarelägga en del investeringar,
som de eljest skulle göra 1969.

Inom mittenpartierna har vi ansett
att det är viktigt att sätta in de konjunktur
stimulerande åtgärderna på ett
sådant sätt, att de kommer att verka så
snabbt som möjligt. Så som regeringens
förslag är utformat räcker det om
företagen väntar med sina investeringsbeslut
till hösten. Men då är kanske
konjunkturerna på väg uppåt igen och
stimulansåtgärder obehövliga eller rent
av olämpliga. Det är nu — under första

/8 Nr 10 Onsdagen den G mars 1968 fm.

Ang. särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt

halvåret — som stimulansåtgärder behövs.
Med tanke på detta har vi föreslagit,
att det tioprocentiga investeringsavdraget
skall begränsas till beställningar
som görs före den 1 juli 1968,
men att i gengäld omsen på investeringar
i maskiner och inventarier skall
avskaffas redan vid halvårsskiftet. En
sådan åtgärd har i stort sett samma verkan
för företagens investeringar som
om mervärdeskatten hade införts den
1 juli.

Det blir med vår skattekonstruktion
fördelaktigt för företagen att förlägga
sina investeringar till första halvåret
1968, den tid då stimulansåtgärder är
mest behövliga. De företag, som inte
har möjligheter att så göra, kan med
något mindre fördel investera senare
under året. Skillnaden i kostnad är inte
av någon avsevärd betydelse — särskilt
inte om man tar hänsyn till likviditetssynpunkterna
— och det blir inte billigare
att vänta till 1969.

En begränsning av investeringsavdraget
till första halvåret i kombination
med avskaffandet av oms på investeringsvaror
redan den 1 juli 1968 har
också en annan fördel. Det finns företag
som inte kan utnyttja förmånen av
ett särskilt investeringsavdrag, därför
att de inte kan redovisa någon vinst.
Åtskilliga mindre företag hör dit. De
har nytta av att omsen avskaffas redan
den 1 juli.

Gemensamt har oppositionspartierna
gått in för att sänka det minimibelopp,
på vilket investeringsavdrag får beräknas,
från 5 000 till 3 000 kronor. Med
lottens hjälp har detta förslag fått majoritet
i utskottet. Socialdemokraterna
reserverar sig för 5 000 kronor. De motiverar
detta på följande sätt: »Normalt
torde den statliga inkomstskatten för de
näringsidkare, som omfattas av förslaget
i propositionen, inte överstiga 40 %.
Skattelättnaden vid en maskinanskaffning
på 3 000 kronor med rätt till 10 %
investeringsavdrag kan med hänsyn
därtill i normalfall beräknas till 120
kronor. En så relativt obetydlig skatte -

lättnad är enligt utskottets uppfattning
inte ägnad att nämnvärt stimulera näringsidkarna
till maskininvesteringar.»

Till detta kan sägas att vi inom utskottsmajoriteten
är av precis samma
uppfattning. En skattelättnad av 120
kronor, som det blir på en investering
av 3 000 kronor, är inte mycket att komma
med. Därför föreslår vi också att
det skall sättas en gräns vid 3 000 kronor.
Men skattelättnader som ligger över
120 kronor anser vi inte vara att förakta.
Därför vill vi att investeringar på
mellan 3 000 och 5 000 kronor skall berättiga
till investeringsavdrag som ger
en skattelättnad på 120 till 200 kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1 av herr Erik
Filip Petersson m. fl.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Systemet med en aktiv
konjunkturpolitik är väl allmänt erkänt
i dag. Det var en nyhet när det lanserades
i svensk politik i början av 1930-talet. Senare har det debatterats många
gånger, och det har hänvisats till det
som ett utomordentligt politiskt medel
för att antingen dämpa konjunkturer
eller underlätta dem vid undersysselsättning
och dylika tillfällen.

Det förefaller i dag som om regeringen
och dess företrädare inte riktigt
hunnit med i utvecklingen utan mest
lärt sig att beakta den ena sidan av den
aktiva konjunkturpolitiken. Vi har haft
ett överhettat ekonomiskt klimat under
ganska lång tid, och regeringen har med
rätta i många fall vidtagit dämpande
åtgärder för att få till stånd en överensstämmelse
mellan sysselsättning, penningmängd
och varumängd. Men nu har
situationen förändrats på ett sådant
sätt att vi har en avsevärd arbetslöshet.
Den har visserligen gått ned något under
den senaste tiden men var ovanligt
hög i januari månad med 64 000 anmälda
arbetslösa. Därtill kommer att
ett antal personer var sysselsatta i beredskapsarbete
eller omskolning.

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Ang. särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt

I den situationen borde regeringen
ha börjat tänka på att tillgripa den aktiva
konjunkturpolitikens andra del,
d. v. s. användning av konjunktur stimulerande
åtgärder. Vid dagens plenum
behandlas förslag från centern och
folkpartiet — och vi kommer att få
flera senare, kanske även från högern
.— rörande konjunkturstimulerande åtgärder.
Herr Tistad har just motiverat
varför vi vill ha en förändring i fråga
om investeringsavgiften, och jag ber att
få instämma i vad han har sagt i det
fallet. Anledningen är att ändringen
skulle bidra till en aktiv konjunkturpolitik.
Hur stor effekten kan bli är svårt
att bedöma, men det räcker inte med
att tillgripa bara en enda åtgärd, utan
man får ta till en rad olika sätt för att
stimulera konjunkturen, av vilka den
nu föreslagna åtgärden är ett.

Herr talman! Jag ber att få ansluta
mig till det yrkande som här framställts
av herr Tistad.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Utskottet inleder sitt
betänkande med en hänvisning till den
aviserade övergången till mervärdeskatt
den 1 januari 1969. Frågan om en eventuell
sådan övergång skall emellertid
behandlas först senare i vår. Skulle det
då inträffa att riksdagen inte godtar
denna övergång, vore ett beslut i enlighet
med vad bevillningsutskottet nu
föreslår helt omotiverat. Jag tycker att
det är en bakvänd behandlingsordning.

Vad beträffar huvudfrågan i sammanhanget,
övergång till mervärdeskatt, har
jag ingen anledning att ta till orda nu.
Det får väl anstå till dess en regeringsproposition
föreligger. I de motioner
om skattepolitiken som vår riksdagsgrupp
har väckt i den här kammaren
och i medkammaren har vi klart deklarerat
att vi kommer att yrka avslag
på förslaget om mervärdeskatt. Det är
därför överflödigt att i dag särskilt
motivera varför vi från denna utgångspunkt
även motsätter oss den favör man

nu vill tillerkänna företagen. Till de 740
miljoner kronor i netto som man avser
att befria företagen från genom en övergång
till mervärdeskatt skall läggas
ytterligare 150 miljoner kronor i investeringsavdrag
för kommande budgetår.
Det är verkligen en väl tilltagen
generositet.

Herr talman! Jag har redan sagt, att
jag inte har för avsikt att gå in i denna
bakvända ordning och diskutera
årets skattepolitiska giv från regeringen,
utan jag återkommer då frågan om
mervärdeskatt läggs fram för behandling.
Jag ber därför att med vad jag har
anfört få yrka avslag på den i bevillningsutskottets
betänkande nr 4 anförda
hemställan om antagande av förslaget i
Kungl. Maj:ts proposition nr 13 om förordning
om särskilt investeringsavdrag.

Låt mig, herr talman, också säga, att
därest mitt avslagsyrkande inte vinner
kammarens bifall — jag avslöjar väl
ingen hemlighet om jag säger att jag
inte hyser någon större förhoppning
därom — avser jag att utan att på något
sätt i sak frångå den ståndpunkt som
jag här har deklarerat såsom ett något
mindre ont stödja reservation nr 2 av
herr John Ericsson m. fl.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag har i detta ärende
kommit att få spela den lika överraskande
som för mig ovana rollen att
föra bevillningsutskottets talan. Högerrepresentanterna
har nämligen kommit
att ensamma stå bakom samtliga de yrkanden
i vilka utskottsbetänkande! utmynnar.
Det kanske inte är i kraft av
vår röststyrka som vi gör det, utan det
är delvis med lottens hjälp vi har kommit
i detta läge. Jag nödgas emellertid
att göra en viss reservation för motiveringen,
som jag inte är beredd att i alla
delar instämma i. Jag skulle ha velat
haft den något annorlunda, men det betyder
mindre i sak.

Propositionen är, som herr Tistad
nyss framhöll, en förelöpare till den

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Ang. särskilt investeringsavdrag vid
väntade propositionen om mervärdeskatt.
Det är alltså denna skatt som kastar
sin slagskugga över fältet. Syftet är
att motverka att investeringar i maskiner
och andra döda inventarier av
skattemässiga skäl uppskjutes till den
1 januari 1969, då förordningen om
mervärdeskatt skall träda i kraft. Därför
föreslås ett särskilt extra investeringsavdrag
vid den statliga inkomsttaxeringen,
motsvarande 10 procent av
anskaffningskostnaden för inventarier
som anskaffas under år 1968 och, enligt
utskottets förslag, även under år 1967.

Till skillnad från propositionen, som
upptar en värdegräns av minst 5 000
kronor, föreslår utskottsmajoriteten
3 000 kronor, detta för att jordbrukare
och småföretagare inom handel och industri
skall kunna komma i åtnjutande
av det föreslagna avdraget. Utskottet
är enigt om att en av mervärdeskattereformen
betingad förskjutning i tiden
av maskininvesteringarna inte är önskvärd
ur allmän konjunkturpolitisk synvinkel.
Med tanke på de sysselsättningssvårigheter
som för närvarande råder
och den begränsade ordertillgången inom
speciellt den mekaniska verkstadsindustrin
är det ytterst angeläget att
investeringsverksamheten på maskinområdet
hålls uppe och stimuleras. Därom
är vi väl alla ense. Jag vill inom
parentes erinra om att vi från högerpartiet
tidigare i samma syfte har yrkat
på borttagande av omsen på näringslivets
investeringar.

Man kan, herr talman, naturligtvis ha
olika meningar om vilka metoder som
i dagens läge skall väljas för att tillgodose
det syfte varom vi är ense, nämligen
att motverka förskjutningen av
maskinanskaffningarna från år 1968 till
år 1969. Propositionen och utskottsmajoriteten
har valt linjen med avdrag vid
den statliga inkomstbeskattningen; vi
har funnit att det är en lämplig övergångsanordning.
Folkpartiet och centerpartiet,
som har valt en annan linje,
godtar det extra investeringsavdraget
för första halvåret men vill för andra

taxering till statlig inkomstskatt

halvåret helt avskaffa omsättningsskatten
på investeringarna. I sak är skillnaden
kanske inte så stor. Jag vill gärna
medge att mittenpartiernas förslag
ur det enskilda företagets synpunkt erbjuder
något större fördelar än propositionens
förslag; mittenpartiet tillgodoser
därigenom också syftet något mera effektivt.
Man kan säga att mittenpartiernas
förslag ger företagaren mer i pengar,
även om skillnaden inte är så stor;
enligt en tabell som framlades i bevillningsutskottet
skulle skillnaden i minskad
skatt vid det ena eller andra alternativet
vid 1969 års taxering bli 140
kronor på en investering av 10 000 kronor;
man kan räkna litet grand olika
när det gäller ränta och sådant. Men
någon stor skillnad är det inte.

Mittenpartiernas förslag verkar också
gynnsamt rent likviditetsmässigt — det
får alltså en omedelbar effekt, företagarna
slipper betala omsättningsskatt
på investeringarna redan från den 1
juli. Propositionen får effekt först vid
1969 års taxering och 1970 års beskattning.

Utskottsmajoriteten har emellertid ansett
det för hela skattesystemet olämpligt
att på sätt mittenpartierna föreslår
under ett och samma beskattningsår —
och när det gäller företagen ett och
samma bokföringsår — tillämpa två olika
system, ett under första halvåret,
med 10 procents extra avdrag, och ett
annat under andra halvåret, med slopad
omsättningsskatt. Både för skattemyndigheterna
och för de skattskyldiga
blir detta besvärligt. Det är alltså väsentligen
rent praktiska skäl som föranlett
ståndpunktstagandet. Man kan
tillägga, att om vi från 1969 års ingång
får mervärdeskatt — alltså ett tredje
system, där mervärdeskatt debiteras på
fakturan men sedan undanröjes genom
avdragsmöjligheten — så blir tillämpningssvårigheterna
ännu större såväl för
myndigheterna som för de skattskyldiga.
Skattesystemet är tillräckligt invecklat
redan nu, och vi menar nog att
man bör akta sig väl för att låta »hopp -

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Ang. särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt

jerka» få alltför stort spelrum inom
skatteväsendet; vi är rädda för att det
skulle bli ett alltför stort utrymme härför
med den uppläggning mittenpartierna
föreslår.

Därtill kommer slutligen att skattebortfallet
enligt mittenpartiernas linje
blir ungefär 300 miljoner, medan det
blir 150 miljoner enligt propostionens
och utskottets förslag.

Den av utskottets lottmajoritet förordade
sänkningen av värdegränsen från
minst 5 000 till 3 000 kronor finner jag
beaktansvärd för att inte småföretagarna
skall bli utestängda. Småföretagarna
är ju mycket goda beställare. Jag instämmer
alltså i det avseendet helt och
hållet med herr Tistad.

Gentemot herr Werner skulle jag vilja
säga att jag tycker att utskottsförslaget
kan vara motiverat även om inte
mervärdeskatten kommer. Det innebär
i dagens läge en lämplig åtgärd i konjunkturstimulerande
syfte.

Då slutligen utskottsbetänkandet även
i ett par andra detaljer är bättre än
propositionen yrkar jag, lierr talman,
bifall till utskottets hemställan.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Jacobsson talade
bra på utskottets vägnar, och jag behöver
inte upprepa de argument han
här har framfört.

Egentligen skulle han hålla med mig
i den fråga där jag och mina partivänner
har en avvikande mening, nämligen
gränsen där avdraget skall börja. Jag
skulle nästan vilja säga att det inte bara
är sakliga skäl som har gjort att högerpartiet
kommit med bland majoriteten
när det gäller denna fråga. Det kanske
också är andra synpunkter som har
spelat in, och det skall jag inte klandra
högerns representanter för. Men det hade
enligt mitt sätt att se varit logiskt
om de konsekvent hade följt oppositionen.
Det har skett ändringar i utskottet,
och dem är vi ense om.

Det återstår för mig att yrka bifall
till reservation nr 2, som innebär bifall
till Kungl. Maj :ts förslag när det gäller
gränsen 5 000 kronor i stället för 3 000
kronor, som är den gräns lottmajoriteten
har satt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
till avgörande först komme att upptagas
herr Werners under överläggningen
framställda yrkande om avslag å
Kungl. Maj:ts proposition nr 13. Avsloges
herr Werners yrkande komme,
fortsatte herr talmannen, propositioner
att framställas på utskottets hemställan
först särskilt i vad avsåge giltighetstiden
för det särskilda investeringsavdraget
och slopandet av allmän
varuskatt för maskiner m. in., därefter
särskilt beträffande värdegränsen för
det särskilda investeringsavdraget samt
slutligen särskilt angående utskottets
hemställan i övrigt.

Herr Werners yrkande om avslag å
Kungl. Maj:ts proposition nr 13

I fråga om herr Werners yrkande
gjordes propositioner, först på bifall
till detsamma samt vidare på avslag
därå; och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja
besvarad.

Ang. giltighetstiden för det särskilda
investeringsavdraget och slopandet av
allmän varuskatt för maskiner m. in.

I vad gällde utskottets hemställan såvitt
avsåge förevarande fråga gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till densamma samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Erik Filip Petersson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
i förevarande del; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan i denna del, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

82 Nr 10

Ang. förordningen om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

Herr Tistacl begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 4
såvitt avser giltighetstiden för det särskilda
investeringsavdraget och slopandet
av allmän varuskatt för maskiner
in. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Erik Filip Petersson
in. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 31.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. värdegränsen för det särskilda
investeringsavdraget

Rörande utskottets hemställan såvitt
avsåge denna fråga, anförde nu herr
talmannen, hade yrkats dels att densamma
skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr John Ericsson m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan i
denna del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 4
såvitt avser värdegränsen för det särskilda
investeringsavdraget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr John Ericsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 68.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

Ang. förordningen om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 5, med anledning av motioner
angående förordningen om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:69,
av herr Enarsson m. fl., och II: 329, av

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Ang. förordningen om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

fru Sundberg m. fl., vari hemställts, att
riksdagen, med verkan från den 30
mars 1968, måtte upphäva förordningen
den 24 februari 1967 om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten;

2) de likalydande motionerna 1: 125,
av herr Schött och fröken Stenberg,
samt II: 164, av herr Dickson, vari anhållits,
att riksdagen måtte besluta, att
sådan ny-, till- eller ombyggnad av
sporthallar och andra idrottsanläggningar,
som igångsattes efter den 1 april
1968, skulle vara befriad från investeringsavgift; 3)

de likalydande motionerna 1:126,
av herr Svenungsson m. fl., och II: 167,
av herr Fridolfsson i Stockholm m. fl.,
vari yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om sådan
tillämpning av bestämmelserna angående
byggnadstillstånd, att kyrkliga och
andra ideella organisationer, som utförde
byggnadsarbeten med användande
av fonderade medel till minst 50
procent av byggnadskostnaden, skulle
erhålla företräde vid tillståndsgivningen
framför sådan byggnation som skedde
med lånade medel; ävensom

4) de likalydande motionerna I: 255,
av herr Blomquist, samt 11: 319, av herrar
Björkman och Fridolfsson i Stockholm,
vari föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte bevilja dispens
från investeringsavgift och igångsättningstillstånd
för det av Eugeniaförsamlingen
i Stockholm planerade nybygget
vid Kungsträdgården.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:69 och 11:329,

2) motionerna I: 125 och II: 164,

3) motionerna I: 126 och II: 167 samt

4) motionerna I: 255 och II: 319.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson (h), Gösta
Jacobsson (h) och Björkman (h),
vilka av angivna orsaker ansett, att utskottet
bort under 1 hemställa, att riks -

dagen — med bifall till de likalydande
motionerna I: 69, av herr Enarsson
m. fl., och 11:329, av fru Sundberg
m. fl., — måtte besluta, att förordningen
den 24 februari 1967 om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten
(nr 44) skulle upphöra att gälla vid utgången
av mars månad 1968;

2) av herrar Erik Filip Petersson
(fp), Mattsson (ep), Tistad (fp), Gustafson
i Göteborg (fp), Vigelsbo (ep),
Larsson i Umeå (fp) och Börjesson i
Falköping (ep), vilka — under åberopande
av innehållet i motionerna I: 125
och 11:164, 1:126 och 11:167 samt I:
255 och II: 319 — ansett, att utskottet
med anledning av nämnda motioner
bort under 2—4 hemställa, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära, att Kungl. Maj:t ville bedöma
ansökningar om befrielse från investeringsavgift
mer liberalt än tidigare, särskilt
i de fall ansökningarna gällde
byggnadsarbeten avseende kyrkor och
kyrkliga samlingslokaler samt ny-, tilleller
ombyggnad av sporthallar och
idrottsanläggningar;

3) av herrar Yngve Nilsson (h), Gösta
Jacobsson (h) och Björkman (h),
vilka — för det fall reservationen 1
icke skulle vinna riksdagens bifall —■
anslöte sig till reservationen 2.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Erik
Filip Petersson (fp), Mattsson (ep),
Tistad (fp), Gustafson i Göteborg (fp),
Vigelsbo (ep), Larsson i Umeå (fp) och
Börjesson i Falköping (ep).

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! När den 25-procentiga
investeringsavgiften för byggnadsarbeten
infördes för något mer än ett år
sedan riktade vi från mittenpartiernas
sida mycket stark kritik mot den. Vad
som sedan har hänt ger inte anledning
att ta tillbaka någonting av vad vi då
sade. Den lovprisning av avgiftens välgörande
verkningar som kommer till
uttryck i utskottets betänkande, bakom

84 Nr 10 Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Ang. förordningen om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

vilket står utskottets socialdemokratiska
halva, kan vi inte instämma i. Vi kan
inte heller finna att Kungl. Maj ds dispensgivning
har handhafts på ett smidigt,
likformigt och rättvist sätt som
utskottet vill göra gällande.

Av den sammanställning som är fogad
som bilaga till utskottets betänkande
framgår att det — frånsett centrumanläggningar
i nya bostadsområden, vilka
helt riktigt fått en särbehandling
— är bensinstationer och bilreparationsverkstäder
som rönt den största
välviljan, medan kyrkor, samlingslokaler
och idrottsanläggningar har blivit
jämförelsevist snävt behandlade. Under
utskottets överläggningar berättades om
ett fall där man på en ort i Mellansverige
samtidigt skulle bygga en bensinstation
och ett missionshus. Dispens beviljades
för bensinstationen men inte
för missionshuset.

Ett av de skäl vi i fjol anförde mot
investeringsavgiften var att den skulle
komma att skapa ett uppdämt byggnadsbehov
på det oprioriterade området,
som skulle ställa till svårigheter
när avgiften en gång upphörde. Ett sådant
uppdämt behov existerar redan.
Detta är just nu troligen så stort att
ett avskaffande av investeringsavgiften
vid nästa månadsskifte — som högerledamöterna
i utskottet i en reservation
föreslår — skulle leda till en plötslig
efterfrågeökning på byggnadsmarknaden
vilken med hänsyn till årstiden
skulle få vissa icke önskvärda effekter.

Enligt gammal beprövad erfarenhet
är det tyvärr så att man inte lika lätt
avskaffar eu reglering som man inför
den. Vi anser därför att investeringsavgiftens
upphörande — som är bestämt
till den 30 september i år —
måste förberedas genom en ökning av
dispensgivningen. På så sätt skapar
man förutsättningar för en så mjuk
övergång som möjligt. Det finns också
arbetsmarknadspolitiska skäl för en
mera generös dispensgivning, eftersom
det inom byggnadsfacket just nu råder
en inte alldeles obetydlig arbetslöshet.

Inom ramen för den ökade byggnadsverksamhet
på det oprioriterade
området, som vi anser att det finns utrymme
för, bör enligt vår mening särskilt
dispensansökningar som gäller
kyrkor och kyrkliga samlingslokaler,
sporthallar och idrottsanläggningar göras
till föremål för en liberal bedömning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 2 av herr Erik Filip Petersson
m. fl.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! När den särskilda investeringsavgiften
på oprioriterade
byggen infördes var det inte av skattepolitiska
skäl. Man betonade tvärtom
att den inte kommer att ge någon större
inkomst till staten, utan att det var
en rent konjunkturpolitisk åtgärd. Den
var från början på sitt sätt felaktigt
konstruerad, därför att man inte kunde
veta någonting om konjunkturen efter
1968. Den uppdämning som herr Tistad
påpekade skulle därför mycket
riktigt kunna inträffa. Och den skulle
kunna inträffa i ett mycket olämpligt
läge om konjunkturen utvecklade sig på
ett sådant sätt.

När det nu inte var av skattepolitiska
skäl som denna investeringsavgift
infördes, borde den rimligen — när
konjunkturen bär förändrats så att konjunkturen
är helt olika mot när avgiften
infördes — omedelbart tas bort. Vi
har från vår sida inte gått så långt att
vi omedelbart vill slopa den, men den
mjukare övergång som här har föreslagits
fram till ett avskaffande av avgiften
synes i dag mycket starkt konjunkturpolitiskt
motiverad.

Herr talman! Jag ber därför att få ansluta
mig till det yrkande som herr
Tistad har framställt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (li):

Herr talman! När förslaget om den
25-procentiga investeringsavgiften för -

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Ang. förordningen om

ra året behandlades framfördes från högerpartiets
sida gemensamt med folkpartiet
och centerpartiet en kraftig kritik
mot förslaget. Jag skall litet utförligare
än herr Tistad ta upp denna kritik.

Kritiken gick ut på att regeringen
trots de betydande befogenheter att
stödja byggnadsverksamheten som
fanns — de innefattas ju i lagen om
igångsättningstillstånd — ovanpå detta
system ville lägga den ifrågavarande
investeringsavgiften. Vi skulle med andra
ord få ett dubbelverkande system. Vi
fick ett sådant system, vilket dessutom
innefattade stora olägenheter för byggnadsverksamheten
som sådan. Meningen
med det hela var att vi skulle skärpa
det selektiva system som fanns och
därigenom dirigera över de samhälleliga
resurserna i kapital och arbetskraft
till bostadsbyggandet.

Fördelarna ansågs bl. a. ligga på det
rent administrativa planet. Man skulle
därmed också lätta bördan och trycket
på den administrativa apparaten, dvs.
på länsarbetsnämnderna.

Kritiken gick också ut på att man
riskerade att skapa arbetslöshet genom
att den nya avgiften uttryckligen angavs
skola innebära en skärpt begränsning
av det icke prioriterade byggandet,
för vilket sedan våren 1966 stor
restriktivitet uppehälles vid tillståndsgivningen.
Detta allt enligt den då föreliggande
propositionen.

Kritikerna gjorde gällande att det
skulle bli grus i maskineriet genom att
projekteringen av de enskilda byggprojekten
skulle förlamas och därmed
arbetslöshet uppstå, framför allt bland
konstruktörer och arkitekter. Vi menade
också att arbetsmarknadssituationen
var sådan att arbetslöshet kunde riskeras
även bland byggnadsarbetarna.

Medan vår högt värderade kollega
Knut Johansson m. fl. i debatten i denna
kammare befarade en överhettning
inom byggnadsverksamheten på sommaren
1967 om avgiften inte infördes,
gav jag för min del uttryck för en mera

investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
pessimistisk syn på arbetsmarknadssituationen.
Vi kan kanske fråga vem
som fick rätt? Jag skulle inte yttra mig
själv därom.

Men om vi nu ett år efteråt skulle
försöka överblicka följderna av den
förda politiken, är det tydligt att meningarna
är mycket delade allt efter de
skilda utgångspunkter man har. Det
framgår bland annat av utskottsbetänkandet.
För utskottsmajoriteten representerar
den 25-procentiga avgiften närmast
något av de vises sten. Sålunda
anger majoriteten att den förbättrade
balansen på byggnadsarbetsmarknaden
under år 1967 i icke ringa grad var resultatet
av investeringsavgiften. Vidare
sägs det att avgiften bidragit till att
nedbringa byggnadskostnadsstegringen,
motverka löneglidningen, förbättra
kreditförsörjningen och möjliggöra en
icke oväsentlig ökning av de angelägna
byggnadsinvesteringarna. Man känner
sig nästan frestad att med salig konung
Fredrik I utropa: »Potz Tausend, haben
wir das alles getan?»

Jag vill inte bestrida att investeringsavgiftens
införande fick en omedelbar
och kraftig rent psykologisk effekt. Den
var avsedd att innebära ett byggnadsstopp
för oprioriterade objekt, och den
fick också till följd en inbromsning av
hela den berörda delen av byggnadsverksamheten.
Det blev därmed stark
oreda inom planeringen och i varje fall
temporärt —- det vill jag understryka —
en viss ökning av arbetslösheten inom
byggfacket. Sådana tvärbromsningar är
aldrig lyckliga för samhällsmaskineriet
— det gnisslade vid övergången. Det visade
sig också ganska snart, att man
slagit till bromsarna alltför kraftigt,
och detta framtvingade efter hand en
från början icke avsedd relativt friskostig
licensgivning för vissa objekt. Finansdepartementet
fick full sysselsättning
med att pröva licensansökningar.

Inom parentes skulle jag vilja till den
som vill svara rikta följande fråga ■—-jag gör det med tanke på det utomordentliga
instrument som investerings -

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Ang. förordningen om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

avgiften anses utgöra: Hur vågar man
egentligen per den 30 september göra
sig av med detta förnämliga instrument
och återgå till ordningen med igångsättningstillstånd,
som man tidigare närmast
nog dömt ut? Frågan därom, herr
talman, besvaras inte i utskottsbetänkande!.

Det är inte så enkelt att planhushålla.
Det gäller ofta för planhushållarna att
ställa till rätta och att sopa upp efter
de misstag som man i det föregående
har gjort, och så har man fått göra
även i detta fall.

Jag skall, herr talman, inte ytterligare
uppehålla mig vid det förflutna utan
beröra motionärernas och högerreservanternas
krav på investeringsavgiftens
slopande redan vid utgången av mars
månad.

Det är väl ingen som tror att ett beslut
av den innebörden skulle medföra
ett totalt frisläppande av alla icke prioriterade
byggen från den 1 april. Först
och främst är detta av rent tekniska skäl
omöjligt — det tar åtskillig tid kanske
flera månader att förbereda och planera
nya byggnader, att upprätta entreprenadhandlingar
m. m., innan man
kan sätta i gång. Enligt reservanternas
mening bör ett slopande redan nu medföra
en mjukare accelerering av byggnadsverksamheten
än om man tillämpade
den förut aviserade startdagen, alltså
den 30 september — alla vet ju att
starten då skall ske.

Två olika anordningar kan alltså nu
tillämpas. De ena är det som herr Tistad
gjorde sig till tolk för, nämligen
att ha en efterhand alltmera liberal dispensgivning,
och det andra är det system
vi har tänkt oss, nämligen ett frisläppande.
Det är kanske i praktiken
inte så stor skillnad mellan våra system.
Men därtill kommer att man, om man
slopar avgiften, fortfarande har kvar
systemet med igångsättningstillstånd,
därvid beslutanderätten tillkommer
Kungl. Maj :t i stället för som tidigare
länsarbetsnämnderna, som ju har ansetts
vara alltför släpplhinta.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
med 1 betecknade reservationen av herr
Yngve Nilsson m. fl.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Jag vill börja med ett
positivt konstaterande. Det gäller beviljandet
av dispenser för centrumanläggningar
i anslutning till ny bostadsbebyggelse.
Inga sådana ansökningar
har avslagits.

För drygt ett år sedan hade bevillningsutskottets
ordförande och jag ett
kort meningsutbyte i frågan, varvid jag
talade för att sådana anläggningar regelmässigt
skulle befrias från investeringsavgift.
Jag har ingen anledning att
klaga över behandlingen av denna kategori
byggprojekt sedan väl olyckan
skett, d. v. s. sedan den av oss kritiserade
investeringsavgiften infördes.

Så till kritiken. Redan i höstas kritiserade
jag i en frågestund denna investeringsavgift,
och med anledning av
utskottets skrivning på sidan 8 i betänkandet
vill jag ånyo belysa vad som
verkligen skedde förra året. Utskottet
skriver: »Den förbättrade balansen på
byggarbetsmarknaden under år 1967
torde i icke ringa grad vara ett resultat
av investeringsavgiften.»

Jag kan icke dela denna uppfattning.

I verkligheten blev det så beträffande
den stora tunga kategorin, betecknad
»affärshus, kontors- och bankhus»,
att skillnaden i igångsättning mellan de
tre första kvartalen 1967 och motsvarande
tid 1966 var helt obetydlig.
Krympningen blev knappt 3 procent, eller
i pengar räknat 16 miljoner kronor.
Den nämnda kategorin representerar
hela tre fjärdedelar av kölistan. Anledningen
var helt enkelt att en mycket
kraftigt forcerad igångsättning utlöstes
under jaunari och februari 1967, alltså
före den kritiska dagen 1 mars. Det
skedde givetvis just på grund av förslaget
till investeringsavgift.

Jag har sett statistiska uppgifter ägnade
att förhärliga denna reglering, så

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Ang. förordningen om investeringsavgiff för vissa byggnadsarbeten

konstruerade att man jämför perioden
efter den 1 mars med ett antal månader
dessförinnan, varvid självfallet de mycket
höga siffrorna i januari och februari
helt förryckt jämförbarheten. Jag
betraktar ett sådant förfaringssätt som
kvalificerad misshandel av ett siffermaterial.

Andra fall av missvisande redovisning
har också förekommit. Så lämnade
t. ex. finansminister Sträng i sitt anförande
vid Nationalekonomiska föreningens
traditionella budgetsammankomst
i januari en siffra, som var fel
i storleksordningen med en och en halv
miljard kronor. Den gången gällde det
att tala om hur fin broms den bär avgiften
hade varit, och det kunde mätas
i kösiffran, som herr Sträng uppgav
till 3,4 miljarder kronor. Den rätta
siffran var 1,9 miljard kronor. Finansministern
tog i sin redovisning med bostadshus
utan statligt stöd, som ingår i
kölistan vad igångsättningstillstånd beträffar
men som ju ingenting har att
göra med investeringsavgiften.

Investeringsavgiften har väl i ganska
ringa grad bidragit till den bättre balansen
på byggarbetsmarknaden. Först
när vi på höstkanten förra året behövde
en ökad igångsättning började efterverkningarna
av den stora igångsättningen
i januari och februari att
ebba ut. Effekten kom alltså för sent.

Herr talman! Jag vill helt instämma
i de synpunkter som herr Gösta Jacobsson
tidigare har framfört.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Det är med anledning
av utskottets behandling av motionerna
om befrielse från investeringsavgift
för den katolska Eugeniaförsamlingen
här i Stockholm, som jag vill framföra
några synpunkter.

Utskottet har i sitt utlåtande tagit
med en sammanställning över samtliga
per den 9 februari i år avgjorda ansökningar
om befrielse från investeringsavgift.
Denna framställning visar att

hittills kyrkobyggen för drygt 22 miljoner
kronor har befriats från avgiften.
Dispensansökningar för en kostnad om
cirka 60 miljoner kronor har samtidigt
avslagits.

I utlåtandet finner man hur utskottet
ger uttryck för medkänsla med Kungl.
Maj:t i dess uppgift att träffa avgöranden
i dessa frågor. Men jag tycker det
hade varit bättre om utskottet visat sin
medkänsla med Eugeniaförsamlingen,
som genom just denna investeringsavgift
oförskyllt har hamnat i en verkligt
allvarlig situation.

Egentligen var församlingen tvungen
att flytta från sina lokaler senast den 1
april, men genom välvilja från Stockholms
stad får man fira påsk i sin gamla
kyrka och får vänta med avflyttningen
till månadsskiftet april—maj. Man
har som bekant av staden fått sig en
tomt anvisad, och där skall den nya
byggnaden vara klar senast den 1 april
1970. Om inte, så utdöms vite om en
halv miljon kronor. I avtalet med Stockholms
stad krävs att på den nya tomten
utöver kyrka skall uppföras kontorshus
och garage. Projektet blir, som var om
en förstår, mycket dyrare på det viset
än om man bara hade behövt uppföra
de kyrkliga lokalerna.

Eugeniaförsamlingen hade kunnat stå
för kostnaderna —- de belöper sig på
cirka 10 1/2 miljoner kronor — om inte
investeringsavgiften hade kommit till.
Man har helt enkelt inte möjlighet att
betala ytterligare 21/2 miljoner, som
avgiften skulle uppgå till. Församlingen
har skaffat fram de här 10 1/2 miljonerna
främst genom insamling, och nu är
man liksom fångad i en rävsax. Tillstånd
att bygga får man inte om man
inte betalar investeringsskatten, vilket
man inte kan, och blir det nya bygget
inte iklart i tid får man punga ut med
ett vitesbelopp på en halv miljon kronor.

Nog verkar väl detta ärende vara av
just sådan natur, att finansdepartementet
borde haft lätt att ge dispens. Jag
tycker att bevillningsutskottet kunde ha

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Ang. förordningen om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

visat mer intresse i sak och inte bara
krupit bakom Kungl. Maj :t. På mig verkar
det som om brist på förståelse hittills
fått bestämma i denna sak. Detta
är så mycket mer beklagligt som det
hela går ut över en församling, som till
50 procent består av invandrare och
som samlat in hälften av beloppet för
byggnadskostnaderna från utlandet.
Jag tycker det hela rimmar mycket
illa med regeringens uttalade intresse
för invandrarnas anpassning, även den
religiösa. Vad säger egentligen herr inrikesministern
Rune Johansson?

Nu är väl, enligt vad jag förstår,
bästa sättet att få en ändring till det
bättre att riksdagen bifaller reservation
nr 1, ty då upphör ju den här investeringsskatten
med mars månads utgång.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det är många talare
som nu ur olika synpunkter har vänt
sig emot utskottsmajoritetens ställningstagande
till de motioner som föreligger
i detta ärende och som i huvudsak gäller
den 25-procentiga investeringsavgiften.

Herr Tistad började med att säga, att
situationen på byggnadsmarknaden inte
är så gynnsam som har beskrivits i utskottets
utlåtande. Jag skall akta mig
för att gå in på detta. När jag i utskottet
berörde den nuvarande situationen, betecknades
mitt inlägg av herr Gösta Jacobsson
som »lyriskt». Eftersom jag
inte av födsel eller vana är lyrisk till
min mentala läggning, utan i allra
högsta grad är materialist, skall jag inte
ifrån denna talarstol förleda herr Jacobsson
att tillägna mig egenskaper som
jag inte har.

Otvivelaktigt är det emellertid så, att
investeringsavgiften, tillsammans med
en hel del andra åtgärder, har skaffat
oss en balans på byggmarknaden under
1967, som helt avviker ifrån vad vi hade
tidigare. Jag är ändå aktivt verksam
inom detta område och kan därför dagligen
följa utvecklingen. När det gäller

t. ex. kreditförsörjningen, hade det väl
inte varit möjligt för affärsbankerna
och kreditinstituten att träffa den överenskommelse
som gjordes med riksbanken
och departementet om att helt garantera
kreditförsörjningen för det bostadsbyggnadsprogram
som riksdagen
beslutade om inte utrymme hade skapats
härför. Det är givet att om kreditinstituten
åtar sig garanti för en viss
sektor av byggmarknaden, måste andra
hållas tillbaka, och den 25-procentiga
avgiften har gjort detta möjligt. Vi har
sluppit den överhettning på byggmarknaden,
som har karakteriserat de tidigare
åren, och detta har haft en gynnsam
inverkan på kostnadsutvecklingen
och medfört ett betydligt lugnare tempo.

Det är alltså värdefulla resultat, som
vunnits genom den balans som har
åstadkommits. Att detta helt skulle vara
den 25-procentiga investeringsavgiftens
förtjänst är väl för mycket sagt, det
medger jag. Det är så mycket annat som
också påverkat utvecklingen 1967.

Den som är aktiv inom byggnadsmarknaden
och läser den motion, som
bildar underlaget för reservation nr 1
till betänkandet, blir något betänksam
för att han inte känner igen sig.
Här talas om reglering, restriktioner
och dirigering; det statliga regleringssystemet
har inneburit en låsning, som
fått oerhörda negativa effekter på hela
byggsektorn. Regeringens agerande har
påfallande ofta haft ryckighetens stämpel.

Detta betecknar jag som en ren karikatyr
av situationen — jag lever, som
sagt, nästan dagligen i kontakt med
byggmarknaden och har inte märkt någonting
av denna atmosfär.

Herr Tistad säger, att dispensgivningen
inte varit rättvis — bensinmackar
har fått ett alldeles för stort utrymme.
Ja, i den tabell, som finns redovisad
som bilaga till utskottets utlåtande,
verkar det tyvärr, måste jag säga, som
om man varit generös i sin dispensgivning
på denna punkt. Men detta föran -

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Ang. förordningen om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

leds av en omständighet, som vi själva
förorsakat här i riksdagen genom att
besluta om högertrafik. Det gäller följinvesteringar
i samband med högertrafiken,
som tydligen har tvingat statsmakterna
till en generös dispensgivning.

När bevillningsutskottet i fjol tog
den 25-procentiga investeringsavgiften,
framhöll vi nödvändigheten av att se
till att man visade särskilda hänsyn till
behovet av centrumanläggningar, som
skulle tillkomma i nybyggda bostadsområden.
Det har visat sig att finansdepartementet
därvidlag helt följt rekommendationen.
Det finns, som herr
Lundberg riktigt underströk, icke någon
sådan centrumanläggning som inte
fått dispens.

Byggarbetslösheten var herr Tistad
också inne på. Ja, den finns redovisad.
Jag representerar en expanderande region
som tyvärr tvingas redovisa byggarbetslöshet,
men den går inte att avhjälpa
genom att sätta i gång nya byggen,
beroende på att det råder obalans
inom byggnadsarbetarkåren. Samtidigt
som det redovisas en rätt stor arbetslöshet
bland betongarbetare och cementarbetare
redovisas brist på rörmokare
och elektriker, och hittills har
man inte kunnat bygga hus med mindre
än att man har yrkesmän inom alla
branscher tillgängliga för ett bygges
uppförande.

Herr Gösta Jacobsson talade om att
den 25-procentiga investeringsavgiften
hade bidragit till arbetslöshet bland tekniker
och arkitekter. Det är möjligt,
men vi kan ändå inte uppehålla en överhettad
byggmarknad bara för att sysselsätta
tekniker och arkitekter. Det blir
alldeles för kostsamt. Skicka över dem
till någon omskolningskurs hos arbetsmarknadsverket
i stället, ty det blir
billigare.

För att återgå till den redovisade dispensgivningen
så tycker jag nog att den
som önskar generösare dispensgivning,
framför allt för kyrkliga byggen, bör
läsa redovisningen med stort intresse.

Av den framgår nämligen att just kyrkliga
samlingslokaler blivit mest gynnade
i fråga om dispensgivning. Det område
som jag sysslar med och är intresserad
av, de profana samlingslokalerna,
är den verkliga strykpojken i redovisningen.
De kyrkliga ändamålen tycker
jag har blivit väl tillgodosedda. Om sedan
alla kyrkliga samfälligheter som
fått avslag på sina ansökningar handlar
som den i Uppsala, så uppför de sina
byggnader och betalar också investeringsavgiften.
Jag har upplevt på hemmaplan
att det inte har byggts kyrkor
på många herrans år, men just när investeringsavgiften
infördes blev det
bråttom att bygga inte mindre än tre
stadsdelskyrkor, för vilka man betalar
investeringsavgiften av skattemedel. Det
är också en hantering, som det kan finnas
anledning att ställa sig något frågande
inför.

Redovisningens slutsummor visar att
dispensansökningar bifallits till ett belopp
av cirka 308 miljoner kronor och
att ansökningar för 517 miljoner har
avslagits. Jag tycker att dessa siffror
belyser att dispensgivningen hanterats
tämligen generöst. Lägger man därtill
att cirka 70 miljoner kronor disponerats
för byggen vilka satts i gång med
arbetsmarknadspolitisk motivering, så
framgår det att dispensgivningen styrts
i syfte att ge bästa möjliga sysselsättning
där denna har sviktat.

Herr Gösta Jacobsson frågar: Hur vågar
utskottets majoritet möta situationen
efter den 30 september utan att
förbereda övergången till ett friare system?
Därom, säger Gösta Jacobsson,
har utskottet inte sagt någonting.

Då ber jag att få hänvisa till vad utskottet
framhåller i sitt betänkande,
nämligen att chefen för inrikesdepartementet
har tillkallat en expertutredning,
som har till uppgift att försöka se vilka
metoder som man skall använda för
byggnadstillståndsgivningen efter den
tidpunkten.

Nej, säger herr Gösta Jacobsson, det
är bättre om man följer högerreserva -

90 Nr 10 Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Ang. förordningen om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

tionen och slopar investeringsavgiften
från den 30 mars. Då får man en mjukare
övergång.

Jo, jag tackar jag! Vad skulle det bli
för resultat? När det gällde bostadsprogrammet
i år skall huvudparten av
igångsättningen ske under andra kvartalet,
och en stor del av programmet är
rekommenderat till igångsättning i april
månad. Den 30 mars är alltså den mest
olämpliga tidpunkt som man kan tänka
sig.

Slutligen, herr talman, tog herr Blomquist
upp ett speciellt ärende, som finns
med i denna materia, nämligen den katolska
kyrkans planerade byggenskap
här i Stockholm. Visst kan det väl vara
beklagligt, att den katolska församlingen
nu anser sig hindrad från att
kunna fullfölja denna byggenskap, men,
herr Blomquist, även om arbetsmarknadsstyrelsen
hade kunnat ge församlingen
igångsättningstillstånd innan investeringsavgiften
infördes, skulle ju
byggenskapen komma att ta så lång
tid att Eugeniaförsamlingen ändå fått
bedriva sin verksamhet i provisoriska
lokaler, till vilka Stockholms stad har
anvisat församlingen. Därför att detta
provisoriska boende sker något halvår
eller år mera, behöver man väl inte
anse att församlingen är särskilt missgynnad,
ty det finns åtskilliga verksamheter
som tvingats, alldeles oavsett investeringsavgift
eller icke, att bedriva
sin verksamhet i provisoriska lokaler
under kortare eller längre tid.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till bevillningsutskottets betänkande.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Det är mig ett sant nöje
att konstatera, att herr Einar Eriksson
i dag i kammaren talar med sin materialistiska
tunga. Jag känner bättre igen
honom med de tonfallen än när han
talade med sin lyriska tunga i bevillningsutskottet.

Han medgav nu utifrån de erfarenheter
på byggnadsområdet, som han
otvivelaktigt har, att investeringsavgiften
inte var den allena saliggörande
medicinen på detta område. Att så
skulle vara fallet framgår däremot av
bevillningsutskottets betänkande.

Även jag å min sida kanske kan medge,
att investeringsavgiften, inte minst
genom den av mig omnämnda psykologiska
effekten, har lämnat ett visst bidrag
till den förbättrade balans inom
byggnadsverksamheten som jag har
kunnat konstatera under det senaste
halvåret. Jag vill dock peka på en del
andra faktorer, som här jämväl har
spelat in. Investeringsverksamheten inom
näringslivet och industrin har sålunda
varit mindre, och balansen på
kreditområdet har till väsentlig del,
tror jag, berott på den expansiva kreditpolitik
som bedrivits under det sista
året.

Herr Einar Eriksson var inte beredd
att utan vidare slopa investeringsavgiften
den 30 september, utan hänvisade
till den utredning som pågår. Då hamnar
vi ju litet grand i det blå när vi
ser den 30 september framför oss och
inte vet någonting om vad som skall
komma. Nu tror jag inte att detta är
hela världen, eftersom man ju har möjligheterna
med igångsättningstillstånd;
jag har aldrig kunnat förstå att man till
den milda grad som skett har underkänt
den verksamhet som bedrives av länsarbetsnämnderna.

Så menade tydligen herr Eriksson
att det skulle ske en stor olycka om investeringsavgiften
slopades den 1 april.
Jag tror inte alls på de farhågorna. Som
jag nämnde i mitt första anförande kan
inte en byggnadsverksamhet komma i
gång från den ena veckan till den andra
— att planera och projektera nya byggen,
godkänna entreprenadanbud o. s. v.
tar alltid tid. Därför dröjer det kanske
åtskilliga månader innan det hela kommer
i gång.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten ytterligare.

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Ang. förordningen om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

Herr TISTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! I första inlägget fattade
jag mig mycket kort beträffande investeringsavgiftens
verkningar, och det
var med avsikt — jag ansåg det onödigt
att dra upp en debatt om investeringsavgiftens
välsignelser, eller brist
på välsignelser, när vi ändå är överens
om en väsentlig sak, nämligen att avgiften
inte skall överleva, jag höll på
att säga, höstslakten; det har ju inte
varit tal om något annat än att den
skall upphöra i höst. Och varför skall
man tala alltför mycket om den snö
som föll i fjol?

Herr Eriksson menade emellertid, att
jag påstått att det inte hade skett några
förbättringar på byggnadsmarknaden
under 1967. Det vill jag inte alls påstå.
.lag har mycket stor respekt för herr
Erikssons kunskaper på detta fält och
kan väl notera att hans beskrivning i
väsentliga stycken är riktig. Men jag
betvivlar att dessa verkningar till någon
avsevärd del kan tillskrivas investeringsavgiften;
man skulle väl ha nått
dem också på annat sätt. Om ett så
kraftigt vapen som denna investeringsavgift
sätts i myndigheternas händer
bör det naturligtvis också kunna användas
till något gott, men jag tror att
man skulle kunna utföra detta goda
även med andra, mindre radikala medel.

Herr Eriksson säger vidare att jag
liar betecknat dispensgivningen som
orättvis. Ja, själva tillvaron av ett dispensförfarande
när man genomför en
avgift av rent prohibitiv karaktär innebär
i sig själv en orättvisa. Det torde
vara ganska omöjligt att tillämpa ett
sådant dispenssystem rättvist. Tyvärr
har dispensgivningen i stor utsträckning
fått karaktären av slumpens skördar.
Den har kanske tillämpats på ett
ohumant sätt många gånger, på ett sätt
som ur samhällets synpunkt har varit
olämpligt och haft olyckliga verkningar.
Jag vill dock inte beteckna dispensgivningen
som en orättvisa.

Om jag i någon mån skulle illustrera

vad jag nu har sagt vill jag peka på
Eugeniaförsamlingens bygge, som herr
Blomquist tog upp. I det fallet tycker
jag att regeringen när den vägrat dispens
har förfarit på ett sätt, som måste
vara upprörande för väldigt många
människor. Man har hindrat en församling,
där det finns många utlänningar,
på ett sätt som jag skulle vilja
beteckna som diskriminerande. Det är
väl ett exempel på hur man inte skall
handla.

Herr Eriksson säger att kyrkliga
samlingslokaler har blivit gynnade i
förhållande till profana sådana lokaler.
Det kan man hålla med om, men de
har inte blivit gynnade i förhållande
till bensinstationer och bilreparationsverkstäder.

Det har begärts dispens för uppförande
av bensinstationer till ett belopp
av ungefär 28 miljoner kronor, och det
har beviljats 15 miljoner kronor. Det
har begärts dispens för bilreparationsverkstäder
till ett belopp av närmare
37 miljoner kronor, och det har beviljats
30 miljoner kronor. När det gällt kyrkliga
samlingslokaler har dispens begärts
till ett belopp av 82 miljoner kronor,
men endast 22 miljoner kronor har beviljats.
Det är alltså här fråga om helt
andra proportioner.

Herr Eriksson säger att byggandet av
bensinstationer och bilreparationsverkstäder
sammanhänger med högertrafiken,
men det vill jag bestrida. Det finns
särskilda generella dispensbestämmelser
för byggen, som sammanhänger
med högertrafiken, och de byggen jag
här nämnt har nog ett ganska lösligt
samband — om ens något — med den
saken.

Herr BLOMQUIST (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har, herr Eriksson,
inte gjort några värdeomdömen om den
hittillsvarande dispensgivningen i stort.
Jag återgav bara de kalla siffrorna i
utskottets sammanställning. Jag har
främst pekat på ett fall, där jag menar

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Ang. förordningen om investeringsavgift
att vederbörande beslutsmyndighet bort
tillämpa dispensförfarandet.

Herr Einar Eriksson tycker att det
är beklagligt vad som har skett med
Eugeniaförsamlingen, men, säger han,
församlingen får som andra stå ut med
ett provisorium. Den saken behöver
herr Einar Eriksson inte vara rädd för;
församlingen kommer att stå ut med
det! Men det är inte det som det är fråga
om, utan vad saken gäller är det faktum
att församlingen måste känna sig
fångad i en fälla, gillrad av de svenska
myndigheterna.

Det tycker jag att man måste inte
bara beklaga utan även försöka rädda
vederbörande ur den fällan.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber om ursäkt om
jag fördärvar middagstiden för mina
kolleger, ty jag är alltid förgrymmad
över sådana som talar över tiden. Jag
är emellertid inte ensam skuld till detta;
det är ju så många andra som har
haft synpunkter att framföra i detta
ärende.

Visst är det riktigt, herr Jacobsson,
att även minskningen i industribyggandet
har bidragit till en bättre balans.
Men den minskningen spelar en mycket
ringa roll. Vad vi beklagar oss över
är att industribyggandet inte har ökat
över den nivå där det ligger, och det är
eu annan sak. Det ligger dock på en
relativt hög nivå jämfört med vad vi
har vant oss vid på senare år.

Herr Jacobsson säger vidare att det
inte är någon olycka om avgiften slopas
den 30 mars i år, eftersom det alltid
finns en eftersläpning. Nej, så är nog
inte fallet. De som har lämnat in ansökningar
om dispens är ju beredda att
sätta spaden i jorden omedelbart, ty
detta har de varit tvingade att anmäla
i sin dispensansökan. Är de inte klara
att omedelbart sätta i gång, har de bedragit
dispensmyndigheten. Beskedet
om att sätta i gång byggverksamheten

för vissa byggnadsarbeten

är nämligen en förutsättning för dispens.

Herr Tistad säger att avgiften inte
kan ha spelat den avgörande roll som
man vill göra gällande. Jag sade tidigare
att den ingår som en integrerande
del i de åtgärder, som har bidragit till
en balans. Om vi inte hade haft avgiften,
skulle vi naturligtvis ha haft en
sämre balans. Sedan säger herr Tistad
att dispensgivningen har inneburit något
av slumpens skördar. Dessa slumpens
skördar har i varje fall tillgodosett
just de speciella intressen, som herr
Tistad talar för, nämligen kyrkobyggena.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Herr Gösta Jacobsson
erinrade i sitt föregående inlägg vänligt
och försynt om att jag hade ett förflutet
i denna fråga från debatten föregående
år, och det är riktigt. Jag vill
vitsorda vad herr Jacobsson sade, nämligen
att han vid det tillfället varnade
för att det kunde bli en rätt omfattande
arbetslöshet. Det är också riktigt att
jag hade en annan mening. Herr Jacobsson
kan i dag peka på att vi har
och har haft en onormalt hög arbetslöshet.

Men jag hävdar fortfarande, att detta
är en arbetslöshet som inte är beroende
av den nu diskuterade investeringsavgiften.
Jag vill erinra om ett par, tre
fakta. Jag och många med mig utgick
från att den redovisade investeringsviljan,
inte minst inom industrin, skulle
bli ett faktum. Industriinvesteringarna
i byggande var under föregående år
betydligt lägre än vad industrin själv
hade redovisat.

Under tidigare år, då man talade om
överfull sysselsättning, var det så att
företagen inom den här berörda branschen
liksom företagen inom industrin
i övrigt hade arbetskraft så att säga på
lager. Man ville inte permittera och avskeda
med tanke på att det kunde bli
svårt att få arbetskraft, om verksamhe -

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

Ang. förordningen om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

ten skulle öka. Jag tror inte att det är
någon överdrift att säga, att så inte har
varit fallet under 1967. Den arbetslöshet
som har redovisats inte minst inom
byggbranschen är så att säga uppskjuten
arbetslöshet. Man har haft arbetskraft
som inte haft produktiv, effektiv
sysselsättning tidigare under året.

Produktiviteten har kanske varit kraftigare
än någon hade räknat med. Jag
erkänner gärna att jag har räknat fel
i fråga om arbetskraftsbehovet i förhållande
till byggandets omsättning. Låt
mig bara erinra om de siffror som föregående
höst framgick ur arbetsmarknadsstyrelsens
sedvanliga undersökningar.
Från augusti 1966 till augusti
1967 ökade byggandet volymmässigt
med 14 procent, varav eu väsentlig del
tillföll bostadsbyggandet, medan arbetskraftsbehovet
reducerades med 2,5 procent.
Det är en rätt väsentlig produktivitetsökning.
Detta förhållande jämte
en del andra omständigheter har skapat
den arbetslöshet som vi har. Vi har
begärt att speciella åtgärder skall vidtas,
vilket också bifallits.

Jag har fortfarande den uppfattningen
att denna åtgärd måste vidtagas
framför allt i Stockholms-, göteborgsoch
malmöområdena — de tre stora regionerna.
Där har man ungefär hälften
av de redovisade arbeten, för vilka investeringsavgift
gäller. Då detta belopp
uppgår till ca två miljarder måste man
utgå från att alla inte satts i gång, men
om hälften hade gjort det då hade det
varit arbeten för ytterligare en miljard
i dessa tre regioner. Detta hade naturligtvis
påverkat sysselsättningen, men
på fel ställen, därför att det på de orterna
inte har varit några problem.

I motsats till vad som framförts i debatten
tror jag att man kunde ha varit
väsentligt mera generös med dispensgivningen
i andra delar av landet, framför
allt i norrlandslänen. Det hade inte
hänt någon olycka om man där hade
släppt det hela fritt, med hänsyn till
dels att det är fråga om få projekt, dels

att arbetslösheten är och har varit stor
och fortfarande är över 10 procent. Det
är alltså själva tillämpningen av den
gällande lagen, som kanske kunde ha
gjorts annorlunda.

Herr Jacobsson sade i sitt replikskifte,
att han inte förstår nödvändigheten
av lagen då man har igångsättningstillstånd.
Men det är ju så, herr
Jacobsson, att det gäller en helt annan
fråga. De som handlägger igångsättningstillstånden
skall planera så vettigt
som möjligt i fråga om tidpunkten för
igångsättningen, oavsett vilket projekt
det gäller — det må vara herr Blomquists
kyrkor, det må vara kontorshus
eller någonting annat. Man säger inte
att de inte får bygga, utan det hela gäller
tidpunkten. En helt annan fråga är
att avgöra, huruvida man skall få investera
på ett visst område eller inte.
Jag är fullt överens med utskottets föredragande
om att när denna lag utgår
måste man ha ett annat styrningselement
än investeringsavgiften.

Jag tror att det är en olycka att släppa
det hela fritt, i varje fall med de
prognoser som nu föreligger beträffande
önskemålen att investera och bygga
på olika områden.

Jag vill med detta, herr talman, dels
förklara »mitt förflutna» och dels yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan komme att framställas först
.särskilt i fråga om punkten 1 samt därefter
särskilt rörande punkterna 2—4.

Med avseende å punkten 1 gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
1 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upp -

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Ang. förordningen om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

repat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 5
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 1
betecknade reservationen

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 22.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkterna 2—4
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Erik Filip Petersson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
5 punkterna 2—4, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Erik Filip Petersson
m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 58.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till atomansvarighetslag
m. in.; och

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1965 (nr
186) om lagrådet, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av

Onsdagen den 6 mars 1968 fm.

Nr 10

dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Blom (fp) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Anser Statsrådet det är
riktigt att SJ — i samband med fastställande
av sommartidtabellen 1968 —
avser avskaffa den nuvarande direkta
och erkänt välbelagda sovvagnsförbindelsen
Uddevalla—Stockholm över Vänersborg—''Grästorp—Vara—Herrljunga

och åter?»; samt

Meddelande ang. enkla frågor
av herr Kaijser (h) till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet:
»Anser Statsrådet att det står i
överensstämmelse med intentionerna i
brottsbalken att den omständigheten att
en person som av domstol överlämnats
till öppen psykiatrisk vård vägrar inställa
sig till sådan vård medför att den
ådömda påföljden icke kan verkställas?» -

Kammaren åtskildes kl. 17.18.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemer\

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Onsdagen den 6 mars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 7, med anledning av motioner angående
arbetsgivares skyldighet att
lämna kontrolluppgift beträffande naturaförmåner;
och

nr 10, med anledning av motioner angående
förfarandet vid beräkning av
lagfartsstämpel för köp av kronomark.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 8, i anledning
av skrivelse från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående anslag
på tilläggsstat för utredning om
riksdagens hus m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. projektering av provisoriska
lokaler för riksdagen

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av skrivelse
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående projektering av
provisoriska lokaler för riksdagen jämte
motioner.

I skrivelse till riksdagen den 17 januari
1968 hade styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor anhållit, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa, att byggnadsstyrelsen
finge i uppdrag att projektera den planerade
förvaltningsbyggnaden i kvarteret
Garnisonen i Stockholm på sådant
sätt, att riksdagen och riksdagsbiblioteket
kunde erhålla provisoriska lokaler
där den 1 januari 1971.

Företrädare för Stockholms stad hade
framlagt ett alternativt förslag till provisoriska
lokaler för riksdagen, vilket
innebar ianspråktagande av planerade
byggnader — kulturhus, teater och hotell
— omedelbart söder om Sergels
torg.

I anledning av den föreliggande framställningen
från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor hade väckts de
likalydande motionerna I: 744, av herr
Svenungsson m. fl., och II: 950, av herr
Turesson. I dessa motioner hade yrkats,
att riksdagen skulle

1. avslå förslaget om projektering av
provisoriska lokaler för riksdagen och
riksdagsbiblioteket i kvarteret Garnisonen,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att byggnadsstyrelsen måtte få
i uppdrag att projektera en provisorisk
byggnad på riksdagshusplanen ävensom
närmare granska det av Stockholms
stad framlagda förslaget om provisoriska
riksdagslokaler vid Sergels torg.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen med avslag på motionerna
1:744 och 11:950, i vad de
gällde projektering av lokaler i kvarteret
Garnisonen, och med bifall till förevarande
framställning från styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att byggnadsstyrelsen finge i uppdrag
att projektera den planerade förvaltningsbyggnaden
i kvarteret Garnisonen
i Stockholm på sådant sätt, att riksdagen
och riksdagsbiblioteket kunde erhålla
provisoriska lokaler där från
1971 års början;

B. att motionerna I: 744 och II: 950,
i vad de gällde granskning av förslag

Onsdagen den 6 mars 1968 em. Nr 10 97

Ang. projektering av provisoriska lokaler för riksdagen

om riksdagslokaler vid Sergels torg i
Stockholm, måtte anses besvarade med
vad utskottet i utlåtandet anfört;

C. att motionerna 1:744 och 11:950,
i vad de gällde projektering av en provisorisk
byggnad på riksdagshusplanen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1, vid utskottets hemställan under A,
av herr Hagnell (s), som ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen måtte avslå förevarande
framställning från styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor rörande
projektering av provisoriska lokaler för
riksdagen och riksdagsbiblioteket i
kvarteret Garnisonen i Stockholm, samt
att motionerna 1:744 och 11:950, såvitt
de avsåge detta ämne, härigenom
måtte anses besvarade;

2, vid utskottets hemställan under C,
av herrar Åkerlund (h), Enarsson (h)
och Regnéll (h), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under C
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna 1:744 och 11:950 i ifrågavarande
del måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att byggnadsstyrelsen
måtte få i uppdrag att projektera en
provisorisk byggnad på riksdagshusplanen
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Bankoutskottet har i
detta utlåtande hemställt om fortsatt
projektering av provisoriska lokaler i
kvarteret Garnisonen. Högerns representanter
har för sin del funnit det riktigt
att tillstyrka denna hemställan, trots
de starka invändningar vi anser oss
kunna rikta mot en förläggning av riksdagen
så långt från Helgeandsholmen
som Garnisons-projektet innebär. Anledningen
till vår tillstyrkan är att enig 4

Första kammarens protokoll 1968. Nr 10

het — med undantag av herr Hagnell
— har kunnat uppnås inom utskottet
om att det av Stockholms stad framförda
alternativa projektet att förlägga
riksdagen provisoriskt till Sergels torg
skulle av utskottet erkännas som ett
fullt jämförbart alternativ till Garnisons-projektet.
Det skulle alltså kunna
presenteras riksdagen senare i vår vid
sidan av Garnisons-alternativet, sedan
Stockholms stad för sin del förklarat sig
beredd att fortsätta projekteringen av
Sergels torg parallellt med byggnadsstyrelsens
projektering av kvarteret
Garnisonen.

Jag vill understryka att utskottet tagit
fasta på Stockholms stads erbjudande
och att utskottet räknar med att riksdagen
skall vid sin prövning senare i
vår av provisoriefrågan även kunna
göra, som det heter, »en realistisk bedömning»
av Sergelstorgs-alternativet.

Beträffande Garnisons-alternativet
skall detta också projekteras för att
effektiv valmöjlighet skall stå till buds.
Utskottet använder här om projekteringsuppdraget
Garnisonen ordet »eu
beredskapsåtgärd» för att markera att
riksdagen är obunden av det beslut som
skall fattas i dag och som ju endast
rör projektering av kvarteret Garnisonen.

Jag vill också understryka att högerledamöterna
satt som villkor för sin
medverkan till fortsatt projektering av
Garnisonen, att Sergelstorgs-alternativet
skall underställas riksdagen på fullt
jämförbar fot med Garnisons-alternativet.
Hade vi icke nått detta resultat,
hade vi biträtt den motion som avgivits
av våra partikamrater och som yrkar
avslag på fortsatt Garnisons-projektering.
Jag säger detta för att förklara vår
inställning till reservation 1 av herr
Hagnell, som i kläm om än icke i motivering
sammanfaller med högermotionens
avslagsyrkande. Yi biträder
alltså utskottets yrkande under punkten
A och accepterar yrkandet under punkten
B med hänvisning till utskottets
skrivning.

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

98 Nr 10

Ang. projektering av provisoriska lokaler

Vad så gäller utskottets hemställan
under punkten C bär vi avgivit en reservation
med yrkande om projektering
även av en provisorisk byggnad på
riksdagshusplanen. Det är med andra
ord fråga om ett tredje alternativ. Jag
tror att jag skulle våga kalla detta för
sparsamhetsalternativet. Såväl Garnisons-
som Sergeltorgs-projekten kommer
att vara ganska storstilade och kosta en
hel del pengar på det ena eller det andra
sättet. Om man emellertid utnyttjade
riksdagshuset som det står och bara
satte upp en provisorisk plenisal på
riksdagshusplanen, borde det kunna
bli ganska billigt. Dessutom blir det så
litet tilltalande för stadsbilden att det
blir lätt att göra sig av med i sinom
tid.

Byggnadsstyrelsen har, som framgår
av bilaga 2, s. 21 i detta betänkande,
sagt att den funnit det ekonomiskt fördelaktigaste
alternativet vara just detta
med en barack på riksdagshusplanen.
Det skulle vara fullt funktionellt och
möjligt att genomföra. Att byggnadsstyrelsen
inte utreder detta alternativ beror
på att förvaltningskontoret förklarat
att riksdagens ledamöter och tjänstemän
måste ha arbetsrum i sådan utsträckning
att detta alternativ icke är
önskvärt. Vi tycker nog att det argumentet
inte väger särskilt tungt, och att
arbetsrumsfrågan i viss mån överbetonas.
Kanske behöver inte varje ledamot
ha eget arbetsrum under provisorietiden.

Utskottsmajoriteten säger att detta
förslag till lösning av provisoriefrågan
är föga realistiskt, men det beror väl på
hur stora pretentioner man har.

Vi har också velat dra fram en annan
synpunkt. Vi vet inte hur förvaltningskontorets
förslag till riksdagens permanenta
förläggning ser ut. Det får vi
se först vid kommande månadsskifte. Vi
vet alltså inte vad som skall ske, för det
första med vårt nuvarande riksdagshus
och för det andra med riksbankens
hus. Riksbanken förutsätts dock skola
fiylta till nya lokaler, varvid hus och

för riksdagen

tomt där blir lediga. Möjlighet borde då
finnas att riva riksbankens hus och på
dess tomt bygga en ny permanent plenisal
plus andra utrymmen samt binda
samman detta hus med nuvarande riksdagshus.
Detta sistnämnda kunde då
bevaras i stort sett oförändrat åt framtiden
och nyttjas av utskott m. fl.

En stor fördel med detta alternativ
skulle bestå däri att riksdagen icke
skulle behöva lämna Helgeandsholmen
under någon tid alls.

En annan sak förtjänar också att
framhållas. Om riksdagen flyttar provisoriskt
för så lång tid som ett tiotal år
till Sergels torg eller Garnisonen med
därvarande moderna lokaler, torde det
förmodligen bli svårt att få den tidens
riksdagsledamöter, som vant sig vid en
hög standard, att bestämma sig för att
återvända till Helgeandsholmen och
utnyttja vårt nuvarande hus. Det skulle
säkerligen anses vara att byta ner sig.
Skall de återvända, kommer de förmodligen
att kräva någonting mycket
fint och mycket dyrt.

Jag tycker därför att det finns skäl
för att låta syna även en fattigmanströja
åt riksdagen och yrkar därför bifall
till reservation 2 vid utskottets
hemställan under punkten C.

Jag vill också i detta sammanhang
erinra om förslaget att inköpa en båt
och ombord på denna förlägga riksdagen
under provisorietiden. Detta förslag
har vi hänskjutit till förvaltningskontoret
för prövning, och vi emotser därifrån
en fullt objektiv bedömning av detta
projekt. I dag erfordras emellertid
ingen åtgärd från riksdagens sida, men
senare i vår kommer givetvis även detta
alternativ att redovisas för riksdagens
slutliga ställningstagande.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Jag kan fatta mig ganska
kort. Denna fråga har under lång tid
debatterats man och man emellan, och
det har bildats uppfattningar för och
emot de olika alternativ som har stått

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Nr 10

Ang. projektering av provisoriska lokaler för riksdagen

utställda i sammanbindningsbanan. Jag
har begärt ordet för att tala om reservation
nr 1 i utskottets utlåtande, vilken
är avgiven av en partikamrat till mig
i andra kammaren. Reservationen går
ut på att man vid den framtida utformningen
av riksdagens lokaler bör pröva
en form som gör det möjligt att bli kvar
i detta hus.

Här har tagits in så många alternativ
i bilden, som är kostnadskrävande i en
för ämnet ganska skrämmande omfattning.
Vi ställer oss här ofta kritiska till
investeringar för förvaltningsändamål
inom andra grenar av samhället, som vi
tycker verkar överdrivna. Jag tror inte
att vi själva skall gå före med ett sådant
exempel. Är det så att man för framtiden
behöver en nybyggnad för förvaltningsändamål
inom kvarteret Garnisonen,
får det vara en sak för sig. Jag
tror att det provisorium som riksdagen
skulle få där inte skulle tjäna något
annat ändamål än att jämna vägen för
de förvaltningslokaler som till slut behövs
— och den frågan måste få sin
lösning direkt utifrån sina förutsättningar.
Jag tror att det blir ett dyrt provisorium.
Jag tror att det blir ett provisorium
som av många praktiska skäl
inte kommer att gagna den effektiva
riksförvaltningens sak.

Därför inskränker jag mig, som sagt,
att hänvisa till de utredningar som har
gjorts på uppdrag av tidigare utredningar
i författningsfrågan, bl. a. av
professor Lind, och som visar att man
kan få plats för 350 ledamöter. Professor
Lind har visserligen specificerat
siffran till 348, men de två övriga tror
jag nog att en kunnig inredningsarkitekt
kan trolla in.

Under hänvisning till de praktiska
möjligheterna och till de onödiga kostnader
som jag anser vara förknippade
med andra lösningar ber jag härmed att
få yrka bifall till reservation nr 1 vid
detta utlåtande.

I detta anförande instämde herrar
Skärman (fp), Ferdinand Nilsson (ep),

Nils-Eric Gustafsson (ep), Hernelius
(h) och Eric Carlsson (ep).

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Jag är i detta ärende
inte reservant. Jag har biträtt utskottets
förslag, som ju innebär bifall till förvaltningskontorets
hemställan att byggnadsstyrelsen
skall få i uppdrag att
projektera den planerade förvaltningsbyggnaden
i kvarteret Garnisonen på
sådant sätt, att riksdagen skulle kunna
få provisoriska lokaler där från 1971
års början. Jag vill dock säga, herr talman,
att jag har gett min anslutning
till utskottsmajoritetens ställningstagande
med mycket stor tvekan, och jag har
sett på det såsom en beredskapsåtgärd.
Jag har uppfattat det så att man i det
pressade läge som har varit för handen
känt sig tvingad att medverka till att
utredningen av alternativet Garnisonen
inte skulle förhindras.

Vidare förhöll det sig på det sättet,
att när man kom med en hemställan om
att byggnadsstyrelsen skulle få i uppdrag
att projektera den planerade förvaltningsbyggnaden
i kvarteret Garnisonen
i Stockholm hade byggnadsstyrelsen
redan börjat med detta. Styrelsen
hade påbörjat arbetet utan att egentligen
ha något underliggande beslut för
handlandet. Det hade uppstått en besvärande
situation, som jag för min del
kom fram till att man måste hjälpa till
att reda ut. Jag måste dock medge att
jag personligen har hyst stora sympatier
för den Hagnellska linjen. På alternativet
Garnisonen tror jag inte mycket,
och detta av två skäl.

För det första tror jag inte att projektet
kan medhinnas till utsatt tid.
Det är ett storföretag. Det framgår redan
av den modell vi har, och även
andra omständigheter tyder på detta.
Om man för det andra skall lyckas med
att färdigställa denna väldiga byggnad
där uppe i kvarteret Garnisonen är det
så kort tidsfrist, att det blir att köra

100

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Ang. projektering av provisoriska lokaler för riksdagen

med övertid och därmed följande överkostnader
över hela fältet. Det kommer
att bli ett mycket dyrt bygge.

Sergelstorgs-alternativet har jämfört
med Garnisons-projektet enligt min mening
mycket stora förtjänster. Läget för
det förra alternativet är faktiskt sådant,
att om riksdagen någon gång skulle
flytta från Helgeandsholmen kunde det
bli den definitiva lösningen av riksdagshusfrågan
att förlägga ett nytt modernt
riksdagshus vid Sergels torg.

Med en arkitektoniskt lyckad utformning
av fasaden mot Sergels torg och då
gärna med dragning åt monumentalitet,
så långt vi nu i vår generation kommer
oss för med eller vågar offra åt det
monumentala, skulle ett nytt riksdagshus
i Stockholm kunna få en värdig
och ändamålsenlig utformning och bästa
tänkbara geografiska placering. Detta
förutsätter givetvis, herr talman, att
man kunde ge sig nödvändig tid för att
undvika felinvesteringar av stora mått
som i den rådande nervösa brådskan
nu lätt kan komma att inträffa.

Att framföra denna åsikt har varit
huvudsyftet med mitt framträdande här,
ty om jag skulle yrka bifall till något
— jag kommer att avstå från att ställa
något yrkande — kan jag inte yrka bifall
till annat än utskottets förslag som
jag har biträtt. Jag har haft för avsikt
att här verkligen erinra oss alla om att
vi handskas ganska vårdslöst med mycket
stora belopp i ett nervöst jäkt, kostnader
som vi inte skulle behöva ta på
oss. Vi borde i stället ta det lugnare.

Herr talman! Jag ställer intet yrkande.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Vi befinner oss i kväll
inte i det läget att vi skall diskutera
detaljer, vilket herr Nils Theodor Larsson
gjorde, utan här är det endast fråga
om att besluta att projekteringen av de
olika förslagen skall fortsätta för att

riksdagen, vid den tidpunkt då de olika
förslagen kan läggas fram, skall ha möjlighet
att göra sitt val. De förslag som
föreligger till anordnandet av provisoriska
lokaler för riksdagen under tiden
till dess permanenta lokaler står till
förfogande för att inrymma en kammare
med plats för 350 ledamöter är i
dag fyra till antalet. Tre av dessa olika
förslag är nu föremål för utredning och
projektering inom styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor.

I motionerna I: 744 och 11:950 hemställes,
att riksdagen skall avslå förslaget
om projektering av provisoriska
lokaler för riksdagen och riksdagsbiblioteket
i kvarteret Garnisonen samt i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att
byggnadsstyrelsen får i uppdrag att
projektera en provisorisk byggnad på
riksdagshusplanen. Motionärernas förslag
innebär att det nuvarande riksdagshuset
under provisorietiden skall utnyttjas
för riksdagens behov i anslutning
till den föreslagna provisoriska
byggnaden på riksdagshusplanen samt
att en byggnad med permanent plenisal
borde uppföras på riksbankstomten.
Utskottet vill erinra om att riksbanken
inte kan beräknas lämna sina nuvarande
lokaler förrän tidigast år 1973. Enligt
utskottets mening är därför den här
berörda lösningen av provisoriefrågan
föga realistisk.

Utskottet understryker mycket kraftigt
i sin skrivning, att utskottets förslag
inte på något sätt binder riksdagen
vid prövningen av de förslag som den
pågående utredningen om riksdagens
lokalfrågor kommer att framlägga. Då
även motionärerna ansluter sig till förvaltningskontorets
uttalande, att riksdagen
vid den slutliga prövningen av
provisoriefrågan bör ha erforderliga
valmöjligheter, och utskottets förslag
endast innebär ett bemyndigande om
fortsatt projektering, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Nr 10

101

Ang. projektering av provisoriska lokaler för riksdagen

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill endast göra ett
par erinringar i anledning av herr Nils
Theodor Larssons yttrande. Han uttryckte
en förhoppning om att man
skulle kunna skynda långsammare, och
det kan ligga någonting i det. Jag vill
dock inte yttra mig i sakfrågan i och
för sig. Dock borde man lägga ansvaret
där det borde ligga, ty av hans anförande
framgick inte annat än att förvaltningskontoret
skulle ha ansvaret för
att vi skyndade för fort. Såsom framgår
av förvaltningskontorets skrivelse
till riksdagen var en omedelbar anledning
till utredningen grundlagberedningens
förslag till partiell författningsreform
innefattande övergång till enkammarsystem
den 1 januari 1971, varom
proposition till riksdagen enligt
uppgift kan emotses under vårsessionen
1968. Efter dessa direktiv har vi
haft att arbeta. För förvaltningskontorets
vidkommande återstod alltså ingenting
annat än att ta upp resonemang
om hur man skulle försäkra sig om
möjligheter för kammaren att fungera
från och med den 1 januari 1971.

Det finns inte plats i detta hus. Det
förelåg ett alternativ enligt vilket man
skulle använda det här huset och eventuellt
bygga till en plenisal utanpå
framsidan mot riksdagshusplanen, ett
projekt som emellertid redan från början
bedömdes vara mindre lyckat.
Kungl. byggnadsstyrelsen har redan
fått Kungl. Maj:ts uppdrag att projektera
statliga förvaltningslokaler i kvarteret
Garnisonen. Man kom då på idén
att som ett provisorium där inrymma
lokaler för riksdagen. Det är förvaltningskontorets
sak att se till att det
finns en lokal för riksdagen den 1 januari
1971, och vi hade ingen annan
möjlighet än att tillstyrka ett sådant
förfarande. Vad skulle det ha sagts, om
vi stått utan sammanträdeslokal den
1 januari 1971? Jag bara ställer den
frågan.

Herr Nils Theodor Larsson sade att
man alltså skulle bygga lokaler som se 41

Första kammarens protokoll 1968. Nr 10

dan skulle bli statliga förvaltningslokaler.
Ja, vad skulle man bygga enligt Sergelstorgs-alternativet?
I det fallet skulle
lokalerna sedan bli teater och samlingslokaler
för Stockholms stad. Varför är
Stockholms stad så intresserad av att
erbjuda riksdagen att slå sig ner vid
Sergels torg? Naturligtvis därför att staden
därmed får bygga teater och övriga
anläggningar — kulturhus m. m. •— kanske
25 år tidigare än annars. Förhållandet
är sålunda ungefär likartat på
bägge platserna.

För mig är det väsentligt att man,
när man kommit så långt att de olika
alternativens för- och nackdelar verkligen
kan överblickas, kan väga dem
mot varandra endast ur riksdagens
egen användningssynpunkt. Jag hoppas
att vi skall kunna göra det någorlunda
i lugn och ro utan att från början döma
ut något alternativ i den meningen att
vi fattar ståndpunkt redan från början.
Jag tror att hela saken tjänar på att den
behandlas med det lugn och den tillförsikt
som det tillkommer riksdagen
att visa i sammanhanget. Man skall ha
klart för sig att skall vi efterleva grundlagberedningens
propå om den 1 januari
1971, så måste vi ha ett provisorium.
Det här huset är inte alls lämpligt
för den nya uppgiften.

Som alla vet har vi tre alternativ i
sammanhanget: ombyggnad av det här
huset, nybyggnad på Helgeandsholmen
eller nybyggnad på Nedre Norrmalm.
Nedre Norrmalms-alternativet är i varje
fall tills vidare utanför diskussionen,
eftersom Stockholms generalplaneberedning
har förklarat sig inte kunna
företa de förändringar i planförfattandet
som ett sådant arrangemang skulle
kräva. Över huvud taget är det mycket
kostsamt, inte minst då det gäller markförvärv.

Skall vi företa ombyggnad av det här
huset, är det alldeles uppenbart att
riksdagen inte kan arbeta här under
ombyggnadsperioden, utan vi måste ha
ett provisorium under tiden. Skall det
uppföras en nybyggnad här på holmen,

102

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Ang. projektering av provisoriska lokaler för riksdagen

är det också alldeles uppenbart att det skottet upplyst att man bedömt det som

måste finnas en annan lokal att ta till omöjligt att inrymma 350 ledamöter i

under tiden. Ett provisorium måste vi andra kammarens nuvarande plenisal,

sålunda ha, och det är angeläget att vi Det är naturligtvis ett omdöme från

kan få döma mellan de olika använd- kontorets sida, och herr Hansson som

bara provisorierna under så riktiga arkitekt vet kanske bättre hur man

förhållanden som möjligt. skall bedöma den saken, men för oss

Herr talman! Jag ber att få ansluta i utskottet har det inte varit möjligt att

mig till yrkandet om bifall till utskot- gå mot ett klart uttalande av förvalt tets

förslag. ningskontoret, utan vi har fått böja oss

för det uttalandet.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag vill bara göra ett
litet inpass med anledning av vad herr
Ståhle sade om att förslaget i reservationen
under C inte skulle vara realistiskt,
med motiveringen att riksbanken
lämnar riksbankshuset tidigast 1973.
Vid förvaltningskontorets och byggnadsstyrelsens
prövning av olika alternativa
förläggningar av riksdagen under
provisorietiden har som tänkbar
möjlighet ingått att redan från 1971
placera den nya riksdagen i riksbankens
hall. Följaktligen har inte vid denna
prövning hänsyn tagits till riksbankens
eventuella önskemål att vara kvar
till 1973 — anledningen till att den tanken
avförts från dagordningen har varit
att riksbankens hall inte befunnits tillräcklig
för att rymma en riksdag med
350 ledamöter. I övrigt vill jag erinra
om att dagens beslut endast gäller projekteringsbemyndigande
för byggnaden
i Garnisonen.

Till herr Hansson vill jag bara säga
att om riksdagen skulle uttala sig för
herr Hagnells linje måste det i själva
verket betyda att det inte funnes några
alternativa möjligheter alls — den nya
enkammarriksdagen måste då, om den
kommer till stånd enligt planerna, placeras
i detta hus. Men förvaltningskontoret
fick på våren 1967 i uppdrag av
riksdagen att undersöka och projektera
olika möjligheter för en enkammarriksdag
och var alltså inte bundet till tanken
att bara utnyttja andra kammarens
plenisal.

Förvaltningskontoret har inför ut -

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Vice ordföranden i förvaltningskontorets
styrelse, herr Torsten
Andersson, föranledde mig att
komma tillbaka med några ord.

Jag har inte anklagat förvaltningskontoret,
så att dess styrelse behöver
känna sig utmanad av de ord jag fällde.
Men det framgick av herr Torsten Anderssons
anförande att han önskade att
om något ansvar skulle bäras och någon
anklagelse eventuellt göras, borde
anmärkningen riktas åt rätt håll. Och
då får jag säga att man av vad jag sagt
kan läsa ut, att jag förmenar att grundlagberedningen
har uppdragit en för
snäv tidsram för genomförandet av den
kompromissartade reform som beredningen
förordat. Man har unnat oss för
liten tid — vi hinner inte bli i ordning
under den korta tiden; och blir vi det
till äventyrs, sker det under mycket
stora kostnader.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Jag blev apostroferad
av herr Åkerlund som hänvisade till
förvaltningskontorets skrivning. Här
står påstående mot påstående när det
gäller det resultat som en tidigare utredning
har kommit fram till. Vad som
gör det i dag föreliggande yttrandet
litet tunt är väl närmast de hänvisningar
till byggnadstekniska svårigheter
som förvaltningskontoret har gjort
och som bygger på även för mig som
fackman fullständigt okända rön.

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Nr 10

103

Ang. projektering av provisoriska lokaler för riksdagen

När det gäller det som herr Nils
Theodor Larsson var inne på, nämligen
tidsfaktorn, en fråga som han debatterade
med förvaltningskontorets
vice ordförande, tror jag att det enda
förslag som över huvud taget kan tas
upp till debatt och som på något sätt
tar hänsyn till tidsfaktorn är det som
berörs i reservationen 1, medan de andra
förslagen troligen i mycket högre
grad kommer att resa anspråk på tidsutdräkt
i förfaltningsreformens genomförande.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! I utskottet har vi mycket
kategoriskt gått emot det alternativ
som innebär en provisorisk byggnad
på riksdagshusplanen och användandet
av riksdagens nuvarande lokaliteter. Vi
bedömer detta alternativ vara orealistiskt
med hänsyn till att detta hus inte
kan användas i fortsättningen i sin nuvarande
form, utan måste genomgå en
rätt omfattande renovering och omändring.
Enligt vår uppfattning går det
inte att samtidigt som det pågår mycket
stora omändringsarbeten här i huset
driva ett rationellt arbete.

Detta är anledningen till att utskottsmajoriteten
mycket kategoriskt uttalar
att om det skall vara en provisorisk lösning
av lokalfrågan måste provisoriet
— som kommer att bestå under många
år — vara utformat på ett sådant sätt
att vi kan arbeta rationellt i Sveriges
riksdag. Vi skall därför inte göra några
lappverk utan se till att vi får ordentliga
lokaler och möjligheter att arbeta
effektivt i riksdagen under de åtta å
tio år som detta provisorium ändå kommer
att bestå.

Häri instämde herr Hilding (fp).

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Till herr Hansson vill
jag säga att jag inte hänvisade till förvaltningskontoret
utan till riksdagens
uppdrag till förvaltningskontoret som

gavs vid vårsessionen 1967 att undersöka
olika tänkbara möjligheter att ordna
provisoriefrågan. Det är en rätt väsentlig
sak, ty motiveringen till reservation
1 betyder i praktiken, om den
skulle bifallas, att riksdagen bestämmer
att enkammarriksdagen skall vara placerad
i andra kammarens plenisal.

Till herr Ståhle vill jag säga att det
inte alls var min tanke att under den
tid som enkammarriksdagen skulle vara
placerad i en speciell provisorisk
plenisal, uppförd på riksdagshusplanen,
i detta hus skulle pågå stora ombyggnadsarbeten.
Nej, det är inte meningen.
Som jag ser det kan det inte
vara någon större ombyggnad av detta
hus.

Det nyttar emellertid inte mycket till
att ge sig in på någon lång diskussion
om dessa saker i dag, därför att i dag
gäller frågan, som jag redan har sagt,
huruvida förvaltningskontoret skall få
riksdagens tillstånd att fortsätta med
projekteringen när det gäller kvarteret
Garnisonen.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Herr Nils Theodor Larsson
talade om den brådska som förelåg
i fråga om övergång till en ny författning
med enkammarsystem. Jag vet
inte om man kan tala om brådska i
samband med en författningsreform i
detta land. Jag vet inte exakt hur länge
utredningarna har pågått, men nog är
det under 15 år som frågan om ett nytt
system har varit under utredning.

Men herr Nils Theodor Larsson ville
också lägga ansvaret för brådskan på
grundlagberedningen. Den är väl beredd
att ta det ansvaret, även om man
kan säga att den på de anklagades bänk
har sällskap icke bara av samtliga partiledningar
i de demokratiska partierna
utan också av partistämmorna —■ såvitt
jag vet samtliga. Det är alltså en rätt
månghövdad församling som får ta detta
ansvar.

104

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Ang. projektering av provisoriska lokaler för riksdagen

Men det är inte den frågan vi diskuterar
i dag. Vi får tillfälle att återkomma
till den när vi behandlar herr Nils
Tlieodor Larssons motion i maj i samband
med den kungl. propositionen.
Beträffande nu föreliggande förslag till
provisorisk byggnad för riksdagen finner
jag mig inte kunna ansluta mig till
reservationen under C. Tanken att en
barack skulle ligga utanför detta hus
under fem å sju år förefaller icke realistisk.
Likaledes vill jag säga — även
om jag därmed föregriper förvaltningskontorets
utredning — att tanken på en
båt icke heller är realistisk.

Men jag måste gå vidare och säga att
också tanken på Garnisonen icke är
realistisk. Jag vet inte om kammarens
ledamöter satt sig in i trafikproblemen
i den delen av Stockholm. Jag råkar ha
anledning att komma i beröring med
dessa problem då och då, och jag kan
försäkra att det under många timmar
av dygnet inte är möjligt att ta sig från
Garnisonen till kanslihuset utan en betydande
risk för att man blir sittande
i bilköer under långa perioder. Nog
måste ett parlament ha möjligheter till
förbindelser ovan jord utan sådana risker.
Att hänvisa enbart till en tunnelbana
med ett betydande antal promenadsträckor
och olika turtäthet kan ju
inte vara rimligt för ett parlament.

En annan omständighet som talar
mot Garnisonen är naturligtvis att detta
hus skall delas med flera tusen andra
personer.

Emellertid har vi inte anledning att
gå in på detaljer här i dag. Jag hade
helst sett att herr Hansson hade ställt
sitt yrkande enbart på klämmen i reservationen
under A och lämnat motiveringen
åt sidan för dagen. När inte
så har skett har jag i alla fall velat ansluta
mig till hans instämmande i reservationen
under A med tanke på de
betydande olägenheter som de tre av
mig nämnda alternativen — Garnisonen,
båten och baracken — har.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Mot den senare delen
av herr Hernelius’ anförande skulle
jag knappast ha något att erinra.

Men beträffande historieskrivningen
kan vi nog inte ha sammanfallande
uppfattningar. Jag skulle heller inte ha
brytt mig om att erinra mot vad han
sade därvidlag då han sökte gömma sig
bland många andra dignitärer när det
gällde ansvaret för brådska.

Men det var en sak som gjorde att jag
måste säga något, och det var att han
tog fram även partistämmorna och lät
dem vittna. Jag har suttit som ordförande
vid en av dessa stämmor och
kunde här vittna om omständigheter
och förhållanden. Det gör jag givetvis
inte nu, men jag ville tala om för herr
Hernelius att jag kunde göra det.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Herr Nils Theodor Larsson
gör det väl litet lätt för sig nu. Han
anklagar grundlagberedningens ledamöter,
i varje fall en av dem, för att
vilja gömma sig. Det tror jag ingen i
grundlagberedningen är beredd att göra.
Men själv vill han krypa bakom
någon sorts hemligstämpling beträffande
vad som förekommit vid centerpartiets
stämma.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag tycker inte vi i dag
skall försöka dramatisera hela denna
fråga. Utskottet, vars yttrande vi i dag
debatterar, har nämligen inte anklagat
någon utan har försökt bedöma de synpunkter
som kommit fram från förvaltningskontoret
och som är anledningen
till vårt yttrande. För att inte göra denna
sak värre, och för att vi inte skall ha
några andra att skylla på i framtiden,
måste vi i kväll försöka se realistiskt
på hela frågan. Vi måste fatta ett beslut
om projekteringen av de olika alternativen
så, att riksdagen vid sin bedöm -

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Nr 10

105

Ang. projektering av provisoriska lokaler för riksdagen
ning av förslagen har möjlighet att av- I fråga om punkten A, fortsatte herr
göra vilket som då kan vara aktuellt. talmannen, hade yrkats dels att utskotDärför
vidhåller jag, herr talman, tets hemställan skulle bifallas, dels ock
mitt yrkande om bifall till bankoutskot- att kammaren skulle godkänna den av
tets förslag. herr Hagnell vid utlåtandet avgivna re servationen.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Det anförande som bankoutskottets
vice ordförande höll tyckte
jag var en vädjan om att vi skulle
hålla oss till ordningen och till saken.
Herr Hernelius och jag har kommit
litet vid sidan av linjen, och det var det
som gjorde att jag inte ville gå in på
detaljer och servera herr Hernelius några
delikatesser.

Men herr Hernelius måste också förstå
att man inte står här i denna talarstol
och berättar vad som har förevarit
vid stämmorna. Därför tyckte jag att
det var oriktigt att föra stämmorna på
tal, och det var det jag ville fästa uppmärksamheten
vid.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag skall bara säga till
min ärade vän Nils Theodor Larsson
att jag alltid är glad när någon förklarar
varför han kommit på avvägar.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Hernelius att i den mån han känner
mig vet han att jag aldrig gömmer mig
— som herr Hernelius försökte göra
nyss.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Hagnell vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — 50.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten B gjorda hemställan.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten C förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt

106

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Ang. viss försäkringsverksamhet
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Åkerlund
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Åkerlund m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej —11.

Därjämte hade 27 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. viss försäkringsverksamhet

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av motioner
angående viss försäkringsverksamhet.

I de likalydande motionerna I: 66Å,
av herr Tage Johansson, och II: 834,
av fru Ekroth, hade föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skul -

le hemställa om viss översyn och utredning
angående den försäkringsverksamhet,
som förekomme utanför den sociala
försäkringsverksamheten.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 664 och II: 834.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Bara några kommentarer!
I den motion som nu behandlas
har vi föreslagit en översyn och en utredning
av vår försäkringsverksamhet.
Som exempel på vad som bör utredas
nämnes möjligheterna att inom socialförsäkringens
ram ordna en gruppliveller
dödsfallsförsäkring för alla medborgare.
Vi motionärer menar att man
genom en sådan skulle öka tryggheten
för alla medborgare. Vi kan få en försäkring
med låg administrationskostnad,
eftersom den administrativa apparaten
finns uppbyggd och försäljningskostnaderna
skulle utebli. Det är riktigt
som utskottet säger att denna fråga
behandlats tidigare och att den avslagits
av riksdagen. Utskottet har också
nu liksom förra gången ifrågasatt om
det är lämpligt att samhället åtar sig
uppgiften att erbjuda ett erforderligt
försäkringsskydd för alla medborgare.
Man menar att man har olika privata
försäkringsbolag som i konkurrens med
varandra försöker sälja försäkringar.
Mig förefaller det att det vore både rimligt
och naturligt att samhället erbjuder
oss ett grundläggande försäkringsskydd
och att detta organiseras genom en försäkringsorganisation
som samhället redan
har uppbyggd. Men här kan man
givetvis ha olika meningar och olika
värderingar om vad samhället bör åta
sig. Att samhället har kunnat ordna
försäkringar på ett både billigt och bra
sätt saknas annars icke exempel på.

För mig är detta en praktisk fråga.
Menar vi att alla bör ha ett försäkringsskydd,
exempelvis i form av dödsfallsförsäkring
eller annan liknande försäk -

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Nr 10

107

Ang. lönegradsplaceringen av tjänsten som chef för förvaltningskontoret

ring, bör vi från samhällets sida ordna
detta på samma sätt som vi har kunnat
ordna andra trygghetsfrågor. Jag är optimistisk
nog att tro att detta så småningom
kommer att lösa sig, men att
nu yrka bifall till min motion är väl
meningslöst, eftersom bankoutskottet på
denna punkt är enigt. Jag avstår därför
från att ställa något yrkande.

Jag har emellertid till protokollet velat
anteckna dessa reflexioner i anslutning
till föreliggande utskottsutlåtande.

Herr PALM (s):

Herr talman! Den fråga, som herr
Tage Johansson tagit upp i år, är en
gammal bekant och har kommit igen
vid flera tillfällen. Förra gången den
behandlades av riksdagen, nämligen år
1965, hade den varit föremål för en
mycket omfattande remissbehandling.
Ingen av remissinstanserna kunde då
finna något skäl för att aktualisera den
fråga som tagits upp i motionen.

Vi har resonerat på det sättet, att så
länge det nu råder en effektiv konkurrens
på detta område med en stor
kooperativ sektor, har vi inte ansett
detta vara en förstahandsfråga av sådant
slag att det mot bakgrunden av de
motiv motionären anför bör aktualiseras
de åtgärder som anförts i motionen.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. lönegradsplaceringen av tjänsten
som chef för förvaltningskontoret

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående lönegradsplaceringen
av tjänsten som chef för förvaltningskontoret
jämte motioner.

Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
hade i skrivelse till riksdagen
den 17 januari 1968 anhållit, att riksdagen
måtte besluta, att tjänsten som
chef (direktör) för förvaltningskontoret
skulle, räknat från och med den 1
juli 1967, vara placerad i lönegrad högst
Cr eller Cp 5.

Avslag på framställningen hade yrkats
i följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 745,
av herr Hubinette, och II: 952, av herr
Wennerfors;

2) motionen II: 334, av herr Lundberg; 3)

motionen II: 845, av herr Ringaby
m. fl.; samt

4) motionen II: 951, av herr Tobé
m. fl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen med avslag på motionerna
11:334, 11:845, 11:951 samt
1:745 och 11:952 måtte bifalla förevarande
framställning från styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor.

Reservation hade anförts av herrar
Åkerlund (h), Hilding (fp), Enarsson
(h), Hagnell (s) och Börjesson i Glömminge
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna II: 334, II: 845, II: 951 samt
I: 745 och II: 952 måtte avslå förevarande
framställning från styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag vill börja detta inlägg
med att uttala min uppskattning av
det arbete, som utförs av förvaltningskontorets
direktör. Jag vill särskilt betona
att jag är medveten om värdet av
hans insatser i samband med det arbete,
som pågår för att skaffa riksdagen
lokaler. Jag är också helt övertygad om
att förvaltningskontorets direktör som
hittills kommer att utföra ett lika hel -

108

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Ang. lönegradsplaceringen av tjänsten som chef för förvaltningskontoret

hjärtat och fullödigt arbete åt riksdagen,
alldeles oberoende av om han får
det lönetillägg av 6 744 kronor det här
gäller eller inte. Jag vill försäkra, att
jag inte heller underskattar den uppmuntrande
betydelsen av en lönehöjning,
men ändå anser jag att en sådan
icke bör genomföras vid denna tidpunkt
och icke heller i en form, som
rycker lös förvaltningsdirektörens lön
ur dennas organiska sammanhang med
övriga löner för riksdagens tjänstemän.

Det gäller här en höglön, som räknas
till den s. k. frikretsen och som utgör
drygt 84 000 kronor per år. Det är en
lön som fastställts i samband med det
s. k. treårsavtalets förhandlingar. Som
led i detta avtal har betydande uppjusteringar
av frikretsens löner redan
företagits, och därav har förvaltningsdirektörens
lön blivit delaktig. För i år
kommer vidare ett procentuellt tillägg
att utgå i enlighet med treårsavtalet och
automatiskt föra upp lönen med kanske
3 000 kronor till cirka 87 000 kronor
per år. Till detta föreslås nu, att lönen
skall höjas till för närvarande 91 000
kronor och med det automatiska tilllägget
till 94 000 kronor per år.

Enligt min mening är valet av tidpunkt
för ett sådant förslag olyckligt.
Vårt allmänna ekonomiska läge kännetecknas
av en icke obetydlig arbetslöshet,
som delvis måste tillskrivas för hög
lönenivå i landet. Vi befinner oss vidare
i ett läge, där frågan om ett lönestopp
är föremål för diskussioner man
och man emellan och kanske kan komma
att överföras till det praktisk-politiska
planet. Det är då icke välbetänkt
att riksdagen går i spetsen för nya löneförhöjningar
med höjd lön mitt under
avtalsperioden åt en av sina högsta
tjänstemän. Valet av tidpunkt är sällsynt
olyckligt från lönepolitisk synpunkt.

Därtill kommer, att utskottet påyrkar
att löneförhöjningen skall utgå retroaktivt
från den 1 juli 1967. Det blir då
i själva verket endast sex månaders intervall
sedan lönen gången dessförin -

nan reglerades. Utskottet framhåller,
att förslaget avser en vid tjänstens inrättande
förutsedd justering av lönegradsplaceringen.
Såvitt jag kan finna
har denna redan gjorts, nämligen den
1 januari 1967, varför utskottsutlåtandet
synes mig ge en vilseledande bild
av läget. Retroaktivitet är enligt min
mening någonting i alla sammanhang
betänkligt, men denna gång är den mer
än så.

I flera av de avgivna motionerna har
vissa jämförelser gjorts med andra av
de höga riksdagstjänstemännens arbetsuppgifter
och därmed förenade löner.
Utskottsmajoriteten säger, att den inte
finner det påkallat att göra jämförelser
med andra inom riksdagen och nämner
därmed kammarsekreterarna. Men
majoriteten vill gärna göra jämförelser
med löneställningen för andra, som
det heter, »jämförliga tjänster». Jag
frågar: Vilka då? Är det statsråden det
gäller? Ty statssekreterarna kan det ju
inte vara, eftersom dessa har samma
löneställning som kammarsekreterarna.
Förvaltningskontoret talar om generaldirektörer,
men det gör inte utskottet.
Vilka är det i så fall då man vill jämföra
med?

Utskottsmajoritetens uttalande kan
jag på intet sätt ansluta mig till, ty det
är att plocka ut en tjänst ur dess organiska
sammanhang med övriga riksdagstjänster,
där den hittills befunnit
sig, och där den enligt min mening bör
fortsätta att ligga. Jag vill ha en direktör
för administrativa uppgifter, en direktör
för ett förvaltningskontor, men
jag betackar mig bestämt för en direktör
för AB Sveriges Riksdag.

Till sist, herr talman, vill jag säga,
att den avgivna reservationen inte har
någon annan motivering för yrkandet
än ett allmänt omdöme, att man icke
borde ha föreslagit denna löneförhöjning.
Utskottet har däremot motiverat,
i delvis polemisk form, sitt ställningstagande.
Jag har därför för min del
känt mig tvingad att inför kammaren
anföra de huvudsakliga skälen varför

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Nr 10

109

Ang. lönegradsplaceringen av tjänsten som chef för förvaltningskontoret
jag icke kan biträda det här framförda I detta anförande instämde herrar
förslaget, och jag hemställer om kam- Dahlén (fp), Axel Andersson (fp), Ern marens

bifall till den vid utskottsutlå- ulf (fp) och Nils Nilsson (ep),

tandet fogade reservationen.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Detta ärende har, som
framgår av utskottsutlåtandet, fått en
extra omgång i utskottet sedan det blev
klart att förvaltningskontorets framställning
borde gå vägen över riksdagens
kamrar och ledamöterna därigenom
beredas möjlighet att motionsledes
komma med förslag.

Det ledde till att flera motioner väcktes.
Det blev uppenbart att det förelåg
delade meningar om lönegradsplaceringen
av tjänsten såsom direktör och
chef för förvaltningskontoret.

Detta förhållande föranledde i varje
fall mig att i utskottet inta en något modifierad
ståndpunkt mot vad jag från
början hade tänkt mig. Jag anser nämligen
att det i detta läge är oklokt att
ta ett beslut om ändrad lönegradsplacering
för förvaltningskontorets direktör.
Tills vidare torde det vara bäst att
nöja sig med eu ordning med generös
löneförstärkning till direktören i samma
former, som för närvarande gäller
för bl. a. kammarsekreterarna och vissa
utskottssekreterare.

Detta skulle också vara motiverat
med hänsyn till den arbetsbörda och
det ansvar, som åvilar förvaltningskontorets
chef, inte minst till följd av de
lokalfrågor som uppstår i samband med
enkammarreformen och som det tillkommer
förvaltningskontoret att handlägga.

Sedan är det min uppfattning att frågan
om lönegradsplaceringen lämpligen
skall tas upp i ett vidare sammanhang,
i samband med den partiella författningsreform
som riksdagen redan
denna session har att ta ställning till.

Med detta kortfattade anförande, herr
talman, yrkar jag bifall till reservationen.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Det är över huvud taget
pinsamt att diskutera lönefrågor på ett
plan som detta. Den utveckling som
förvaltningskontorets plan i höstas nu
har fått tycker jag personligen är särskilt
pinsam. Men i anledning av vad
de båda föregående ledamöterna av utskottet
har anfört, ber jag, herr talman,
få lägga några principiella synpunkter
på utskottets ställningstagande med hänvisning
till olika linjer som här tidigare
har diskuterats.

Det är numera bara en mycket liten
del av statstjänstemannakåren som får
sina avlöningsfrågor behandlade av
riksdagen i dess helhet. Det gäller det
begränsade antalet högre tjänstemän,
vilkas lönegradsplacering är undantagen
från kollektivavtalsreglering. Även
tidigare, då riksdagen hade hand om
sådana frågor för alla statstjänstemän,
var det ovanligt att frågor av det slaget
föranledde debatt i kamrarna. Ännu
ovanligare var det säkert med den typ
av argument, som från vissa håll har
förts fram i detta ärende.

Jag vill först påminna om att avsikten
när riksdagens förvaltningskontor
inrättades — från den 1 juli 1966 —
var dels att samordna och förstärka
riksdagens interna förvaltning, dels
ock att skapa en för hela riksdagsförvaltningen,
inklusive riksdagens verk,
gemensam myndighet för avtalsfrågor
och andra gemensamma förvaltningsangelägenheter.
Vi är antagligen också,
oavsett inställning i just detta ärende,
ense om att förvaltningskontorets tillkomst
har medfört de fördelar som man
avsåg då man skapade det.

Det är förvaltningskontorets styrelse
— där alla de fyra stora partierna är
representerade — som enhälligt har lagt
fram det förslag som bankoutskottets
majoritet har tillstyrkt och som kam -

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Ang. lönegradsplaceringen av tjänsten som chef för förvaltningskontoret

maren nu har att ta ställning till. Det
förtjänar också att här påpekas, att
sammansatta konstitutions- och bankoutskottet
redan 1966 i sitt betänkande
om inrättande av förvaltningskontoret
uttalade, att det kunde uppkomma behov
av att justera den lönegradsplacering
för direktörstjänsten som då fastställdes.

I det sammanhanget bör kanske också
erinras om att den tjänsten, till skillnad
från andra tjänster på chefslöneplanen,
är en s. k. högstlönegradstjänst.
Det enda ytterligare undantag som
finns torde vara tjänsten som kanslichef
hos Nordiska rådets svenska delegation.

Innebörden av denna konstruktion
är, som utskottet också mycket riktigt
påpekar, att den lönegrad som skall
gälla för en viss innehavare skall fastställas
särskilt med hänsyn till vederbörandes
kompetens och andra förhållanden
av betydelse. Innehavarna av
andra tjänster på chefslöneplanen får
automatiskt den lönegrad som är fastställd
för tjänsten.

I den reservation som är fogad till
utskottets utlåtande anges inte några
skäl för reservanternas ställningstagande.
Det är därför inte klart i vilken
utsträckning reservanterna ansluter sig
till den argumentation som återfinns i
motionerna. Eller skall möjligen det
som herr Åkerlund här har uttalat uppfattas
som ett auktoritativt uttryck för
alla reservanters uppfattning?

Jag ber, herr talman, att få göra några
påpekanden i anslutning till motionerna.
Vad jag framför allt vill betona är
att utskottets förslag inte är ett uttryck
för någon jämförande värdering av vilken
betydelse olika tjänstemäns verksamhet
har för riksdagen, eller för att
administrationen skulle sättas framför
den politiska verksamheten, som det
påstås i en av motionerna.

Ännu mindre har utskottet ansett sig
ta ställning i någon statusfråga. Det
resonemang som förs i en av motionerna
om vem som skall vara att betrakta

som riksdagens förste tjänsteman har
enligt utskottets uppfattning inte med
denna lönegradsfråga att göra. Om man
vill göra en statusjämförelse bör den
väl för övrigt knappast grundas bara
på vilken lön som utgår till de tjänstemän
som jämförelsen gäller.

Motionärerna tycks nu i alla fall anse,
att kammarsekreterarnas ställning skulle
bli negativt påverkad av en lönegradshöjning
för förvaltningskontorets
direktör. Det bör då särskilt påpekas
att de även i framtiden kommer att få
högre lön än förvaltningskontorets direktör,
eftersom de enligt riksdagens
tidigare beslut uppbär en avlöningsförstärkning
som tillsammans med deras
lön i lönegrad C 4 ger dem en högre
kontantlön än den som utgår i lönegrad
C 5, där förvaltningskontorets direktör
högst skulle kunna placeras. Förvaltningskontorets
direktör har inte rätt till
någon avlöningsförstärkning.

Utskottet påpekar att detta förhållande
inte har berörts av de motionärer
som har fört in jämförelsen med kammarsekreterartjänsterna
i debatten.

Den jämförelse som jag här har berört
har i motion II: 951 utformats på
ett sätt som kanske inte är fullt logiskt.
I en framtida enkammarriksdag, säger
motionärerna, bör det vara naturligt
att chefen för riksdagens sekretariat
och chefen för förvaltningskontoret har
samma tjänsteställning. Detta uttalande
hänför sig till en framtida organisation,
som vi ännu inte vet så mycket om.
Även om man skulle acceptera vad motionärerna
här säger förefaller det vara
svårt att därav dra några bestämda slutsatser
om hur lönesättningen bör avvägas
i dag, när vi har två kammarsekretariat.

I en motion, som även har väckts i
denna kammare av herr Hiibinette, berörs
också den framtida organisationen
efter en författningsreform. Av det sammansatta
konstitutions- och bankoutskottets
uttalande år 1966, att en grundlagsreglering
av förvaltningskontorets
ställning och befogenheter skulle kunna

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Nr 10

111

Ang. lönegradsplaceringen av tjänsten som chef för förvaltningskontoret

innebära en förstärkning, drar motionärerna
den slutsatsen, att det nu skulle
råda sådan ovisshet om förvaltningskontorets
framtida konstruktion, att frågan
om en ändrad lönegradsplacering
av direktörstjänsten skulle vara för tidigt
väckt. Men det sammansatta utskottets
uttalande ger inte alls stöd för en
sådan slutsats. Det gäller ju bara frågan
om grundlagsreglering eller inte.

Bankoutskottet påpekar att kammarsekretariatens
uppgifter och organisation
naturligtvis kommer att avsevärt
påverkas av en enkammarreform, men
att förvaltningskontoret inte lär komma
att beröras på det sätt som motionärerna
tycks tro. Jag vill tillägga, att enkammarreformen
i varje fall inte lär
leda till att förvaltningskontoret får
minskade uppgifter.

Utskottet anser det alltså klart, att de
erfarenheter som nu har vunnits när
det gäller arten och omfattningen av
förvaltningskontorets arbete utgör en
tillräcklig grund för att ta ställning till
frågan om direktörstjänstens lönegradsplacering.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bankoutskottets hemställan.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill ge en sakupplysning,
som jag tror har betydelse för
bedömningen av denna fråga.

Utskottet säger på s. 2 i sitt betänkande
följande: »Med anledning av vad
som anförts i motionerna vill utskottet
framhålla, att förslaget avser en vid
tjänstens inrättande förutsedd justering
av lönegradsplaceringen med hänsyn
tagen till löneställningen för andra jämförliga
tjänster.»

Herr Ståhle åberopar nu sammansatta
konstitutions- och bankoutskottets
betänkande nr 3 år 1966 och framhåller
att detta utskott anför, att det kan
uppkomma behov av att justera förvaltningskontorsdirektörens
lön. Det är alldeles
riktigt. Men vad som är väsentligt
i sammanhanget är att denna justering

redan har gjorts. I sammansatta utskottets
betänkande nr 3 finns nämligen intagen
en ändring av 10 § i instruktionen
för riksdagens förvaltningskontor,
i vilken det sägs att direktören skall
tillsättas med förordnande tills vidare
efter viss tid, högst tre år, i högst lönegrad
B 6. Den senare bestämmelsen »i
högst lönegrad B 6» tog alltså riksdagen
bort genom sitt beslut i december
1966. Därefter genomfördes den lönejustering,
som har lett till att direktörslönen
har hamnat i lönegrad C 4, där
den nu befinner sig. Det innebär i alla
fall ett lyft i storleksordningen 12 000
till 14 000 kronor, som alltså redan är
gjort. Nu är det på tapeten att komma
med ytterligare ett stort lyft.

Jag tror att det är väsentligt att kammarens
ledamöter är underkunniga om
detta förhållande, ty det är av vikt för
min argumentation, att om man träffar
ett treårigt löneavtal, som gäller inte
bara riksdagens tjänstemän utan alla
statstjänstemän och som är fotat på ett
avtal, som är träffat på arbetsmarknaden
i dess helhet, är det ett allvarligt
steg att rubba på detta för en av riksdagens
ledande personer.

Herr HILDING (fp) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Ståhle
förde saken på tal, vill jag nämna att
herr Åkerlund och jag i reservationen
har avslagsyrkandet gemensamt. Däremot
har vi inte på alla punkter samma
motivering för vårt avslagsyrkande.

Herr Ståhle förde in ett resonemang
om lönerelationerna mellan å ena sidan
chefen för förvaltningskontoret och å
andra sidan kammarsekreterarna. Tar
man hänsyn till de pensionsförmåner,
som utgår för de olika lönegradsplaceringarna,
torde det i varje fall penningmässigt
vara på det sättet att chefen
för förvaltningskontoret genom sin föreslagna
lönegradsplacering skulle få
sammantaget väsentligt bättre förmåner
än kammarsekreterarna.

112

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Ang. lönegradsplaceringen av tjänsten som chef för förvaltningskontoret

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte bankoutskottet
som fört in jämförelser med
andra tjänstemän i debatten, utan det
är motionärerna som gjort denna jämförelse.
Bankoutskottet har nöjt sig med
att behandla det förslag, som kommit
från förvaltningskontoret, men givetvis
har bankoutskottet i sin skrivning tvingats
att bemöta de synpunkter som framförts
i de olika motionerna.

Det måste här understrykas, att sammansatta
konstitutions- och bankoutskottet
år 1966 genom sitt uttalande tydligt
markerat, att man efter en tids erfarenhet
inom förvaltningskontorets
styrelse skulle ha möjlighet att bedöma,
huruvida den ursprungliga lönegradsplaceringen
vore den rätta. Om jag inte
minns fel, herr Åkerlund, är tidigare
B 6 och C 4 i dag samma sak, och då
faller ju den argumentation som herr
Åkerlund förde in i debatten. I så fall
blir ju lönenivån precis densamma som
från början!

Jag förmodar att styrelsen ingående
har prövat frågan med ledning av de
erfarenheter som vunnits under den tid
förvaltningskontoret varit i gång.

Det bör ännu en gång understrykas
att styrelsen är sammansatt av representanter
för samtliga stora politiska
partier här i riksdagen och att styrelsens
hemställan är enhällig.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det förslag som en enhällig
styrelse för riksdagens centrala
förvaltningsmyndighet, tillika dess avtalsverk,
har lagt fram om lönegradsplaceringen
av tjänsten som chef för
myndigheten tror jag inte det skall vara
svårt för någon av kammarens ärade
ledamöter att biträda. Jag kommer inte
att ta upp kammarens tid med något
längre inlägg i en fråga av denna mycket
begränsade omfattning, i synnerhet
som bankoutskottet på sitt sedvanligt
värdiga och korrekta sätt — men tyvärr
utan den enhällighet som präglade hös -

tens historiska bordlagda memorial i
samma fråga — i sitt utlåtande nr 11
givit ärendet dess rätta proportioner.

Vad som uppkallat mig är behovet att
kommentera och ta avstånd från synpunkter
på denna lönefråga som kommit
till uttryck i vissa motioner. Eftersom
förvaltningskontorets yttrande över
motionerna bifogats utlåtandet vill jag
begränsa mig till följande.

1. För det första påverkas riksdagens
arbetsmöjligheter utan tvekan av
den yttre organisationen. Särskilt med
tanke på den starka och fortgående ökningen
av riksdagens arbetsuppgifter
var det därför en angelägen och enligt
min mening klok åtgärd riksdagen vidtog
1966, då den väsentligt förstärkte
sina egna administrativa resurser genom
inrättandet av förvaltningskontoret.

Trots att jag själv tillhör förvaltningskontorets
styrelse må det väl tillåtas
mig att säga, att jag har svårt att tro
att det finns någon ledamot av denna
kammare som inte uppskattat koncentrationen
till ett enda organ av de uppgifter
som förut varit uppsplittrade på
sex, åtta organ. De förbättrade arbetsförhållandena
för ledamöterna i form
av fler och ändamålsenliga arbetsrum,
den ökade informationen om våra egna
angelägenheter, den förbättrade servicen
m. m. behöver jag inte ens kommentera
— allt detta kan konstateras
av envar. Ändå är det nämnda endast
exempel på arbetsuppgifter för vilka
riksdagsdirektören bär ansvaret och
där vi noterar initiativ och uppslagsrikedom.

Om ärendena tidigare varit splittrade
på ett flertal olika organ inom och
utom riksdagen, har dock inte ärendenas
art och mångfald förändrats genom
koncentrationen. Däremot har nya typer
av uppgifter tillkommit och fortsätter
att tillkomma. I själva verket
spänner arbetsuppgifterna över ett vidare
fält än många verkschefer i den
övriga statsförvaltningen har att svara
för. Alla dessa uppgifter, i den mån de

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Nr 10

113

Ang. lönegradsplaceringen av tjänsten som chef för förvaltningskontoret

är av kvalificerad natur, sammanstrålar
hos en enda person: förvaltningskontorets
chef — vare sig det nu gäller
riksdagshusbyggnad, personalfrågor,
förvaltningsmässiga spörsmål, avtalseller
arbetsrättsliga frågor, för att nu
ta några exempel. Jag tror inte att jag
säger för mycket om jag påstår att en
tjänst, som av sin innehavare kräver
att han sammanhåller och samordnar
allt detta, förutsätter inte bara kunskaper
och driftighet utan också ett starkt
personligt engagemang.

Med detta vill jag inlägga en bestämd
gensaga mot den litet försåtliga tendens
till underskattning av ansvaret för riksdagens
förvaltningsfunktioner, som jag
och flera med mig tycker har kommit
till uttryck i vissa motioner i ärendet.
Det är mycket länge sedan man inom
både näringslivet och den övriga statsförvaltningen
fann det nödvändigt att
tillämpa adekvata löner även för administrativa
ledningsfunktioner och inte
bara för t. ex. tekniker. Jag tror att en
av anledningarna härtill varit, att de
ledande administratörerna helt enkelt
inte kan undandra sig att fatta beslut
och därför ofta har en mer utsatt ställning
än andra funktionärer. Såsom
sammansatta konstitutions- och bankoutskottet
framförde vid förvaltningskontorets
tillkomst har riksdagsdirektören
i betydande omfattning beslutanderätt
i de löpande ärendena, medan
de principiella eller eljest viktigare
ärendena förbehålles styrelsen.

2. För det andra vill jag framhålla
en sak som jag tror är rätt unik för
direktörstjänsten och ytterligare en
tjänst i statsförvaltningen. Beträffande
de flesta tjänster inom statsförvaltningen
förhandlar man om löneställningen.
Ett mindre antal högre tjänster — i
dagligt tal kallade »frikretsen», och dit
hör bl. a. tjänsten som chef för statens
avtalsverk och tjänsten som förvaltningskontorets
chef — har genom avtal
med personalorganisationerna undantagits
från förhandlingar om lönegradsplaceringen.

Däremot har överläggningar om löneställningen
förutsatts kunna ske och
sker också. Men i fråga om de två avtalsverkschefernas
tjänster tror jag
knappast ens överläggningar äger rum.
Jag tror nämligen inte någon personalorganisation
skulle påkalla förhandlingar,
om chefernas löneställningar hade
tagits upp med motparten.

Jag tycker personligen att det är litet
anmärkningsvärt — jag höll på att säga
genant — att när nu förvaltningskontorets
styrelse, som har att föra förhandlingar
och överläggningar om alla
tjänster inom riksdagsförvaltningen,
prövar argumenten för och emot och
lägger fram ett enhälligt förslag om löneställningen
för direktörstjänsten, så
möts förslaget av motioner som vi knappast
sett någon motsvarighet till när
det gäller liknande förslag efter förhandlingsrättsreformens
genomförande
och i vilka motiveringarna säkerligen
inte bara för mig framstår som dunkla.
Vi borde kunna handlägga denna fråga
på samma sätt som andra.

3. För det tredje och till sist vill jag
gärna säga, att vi alla inom förvaltningskontorets
ledning har den största
förståelse för lönepolitiska strävanden
som siktar till inkomstutjämning. I det
avseendet kan jag med min kännedom
om de förhandlingar vi hittills har fört
till och med säga att adressen till kontorets
ledning i en av motionerna är
åtskilligt missriktad.

Med all respekt för utjämningsargumenten
vill jag dock säga att man inte
kan utvälja den enstaka tjänst det här
gäller och för vars lönemässiga justering
det finns sakliga skäl med hänsyn
till ansvar och arbetsuppgifter. Tjänsten
bör sättas in i sitt större ansvarsoch
lönemässiga sammanhang.

Med dessa mera allmänna kommentarer
yrkar jag, herr talman, bifall till
bankoutskottets hemställan.

I herr Torsten Anderssons yttrande
instämde herrar Eskilsson (h), Wärnberg
(s) och Augustsson (s).

114

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Ang. lönegradsplaceringen av tjänsten som chef for förvaltningskontoret

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Jag får väl be vice ordföranden
i förvaltningskontorets styrelse
om överseende att jag följer honom
i spåren denna afton.

Herr Torsten Andersson förvånade
sig över motionerna, över deras innehåll
och över huvud taget över deras
tillkomst. Nu har jag ingenting med tillkomsten
att göra när det gäller motionerna
utan är helt fristående i det fallet.
Men jag skall tillåta mig att göra
några funderingar om hur vi har kunnat
komma i den situation, i vilken vi
befinner oss beträffande denna fråga
i kväll.

Jag tror att vi alla är överens om att
förvaltningskontorets tillkomst var en
utomordentligt lycklig tilldragelse i
riksdagshusets liv. Det har blivit en
helt annan ordning än det var förut.
Förvaltningskontoret fyller ett mycket
stort behov som inte har kunnat tillfredsställas
tidigare, och förvaltningskontoret
gör det på ett utomordentligt
sätt. Vi har ingenting att erinra mot
förvaltningskontoret, dess chef, dess
tjänstemän eller styrelse.

Men, herr talman, vi kan väl inte undgå
att vara medvetna om att förvaltningskontorets
tillkomst har kommit att
skapa åtminstone ett problem. Det är
ju så i en hierarki, antingen den är stor
eller liten, att livet till slut måste forma
de inbördes förhållandena inom de
medverkandes led. Det är pinsamt, och
vi tycker inte om att syssla med det,
men vi tvingas till ett ställningstagande.

Då kanske vi skall erinra oss, att det
här inte bara förekommer förvaltande
uppgifter utan att detta hus framför allt
är till för den svenska politikens behov.
Vi är här i kammaren av politiska skäl,
och vi arbetar under ledning av en talman,
som alltid företräder oss då någon
i gruppen skall företräda helheten.
När det då gäller att utbilda den hierarkiska
ordningen får vi ta hänsyn till
att det är det politiska arbetet som dominerar
vår tillvaro i detta hus. För -

valtningsuppgifterna är väl viktiga och
betydande att vårda, men det är dock
den mera tjänande uppgiften.

Så, herr talman, ser jag på detta problem,
och det är därför som jag yrkar
bifall till reservationen.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Först och främst vill
jag understryka att vi, oavsett hur vi
röstar i denna fråga, inte på något sätt
har anledning att ifrågasätta riktigheten
av de mycket uppskattande ord som
herr Andersson i Brämhult yttrade om
förvaltningskontorets chef.

Frågan är egentligen för min del av
mera principiell art. Här talas i utskottsutlåtandet
om att man bör jämföra
med »andra jämförliga tjänster».
Jag vet inte vilka tjänster man åsyftar.
Att jämföra denna tjänst med kammarsekreterarnas
tjänst är i och för sig
mycket svårt. Det är å ena sidan en
administrativ tjänst, å andra sidan en
specialistbefattning. Den administrativa
tjänsten fordrar en kunnig och
skicklig innehavare, kammarsekreterartjänsten
fordrar mycket hög specialistkompetens
och för övrigt en hög grad
av lämplighet. Gör man likväl jämförelsen,
kan man väl knappast komma till
resultatet att det bör vara högre lönegrad
för förvaltningskontorets chef.
Men jag tror att vi över huvud taget kan
bortse från den jämförelsen.

Under en del år, då jag var sektionsordförande
i min personalorganisation,
Sveriges juristförbund, hade vi inom
organisationen och mellan sektionerna
mycket omfattande dylika jämförelser,
när vi skulle framlägga våra bud för
civildepartementet. Det gällde då administrativa
chefstjänster och tjänster
med specialistkompetens, nämligen domartjänster.

Jag har försökt använda den erfarenhet
jag fått under de åren för att bedöma
detta ärende. Men jag kan inte
finna att en sådan jämförelse skulle
leda till högre löneläge än C 4 för för -

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Nr 10

115

Ang. lönegradsplaceringen av tjänsten som chef för förvaltningskontoret

valtningskontorets chef. Då utgår jag
från att det är en för riksdagen synnerligen
viktig befattning, som ställer stora
krav på sin innehavare.

Skulle man i detta läge, när alldeles
särskilt stora krav ställs på hans arbetsförmåga
under ombyggnaden för riksdagen,
vilja ge honom en extra ersättning,
så finns ju möjligheten med lönetillägg.
Men jag vill betona mina betänkligheter
att under pågående lönerörelse
för statstjänstemännen höja lönegraden
för en tjänst i riksdagen och
därigenom ge anledning till befogade
jämförelser hos statstjänstemannens organisationer
i syfte att höja deras chefstjänster.

Hur mycket jag än personligen och
som ledamot i en akademisk fackförening
skulle önska att sådana jämförelser
kan motiveras, så måste jag som
riksdagsman säga att i varje fall tidpunkten
för väckande av denna fråga
är sällsynt illa vald.

När därtill kommer att frågan är
kontroversiell, måste jag beklaga, både
allmänt sett och för förvaltningskontorets
chef personligen, att frågan har
tagits upp så pass oförberedd som den
är och i detta sammanhang. Jag tror att
vi bör rösta för reservationen och låta
frågan komma tillbaka i ett gynnsammare
utgångsläge, om förvaltningskontorets
chef anses böra erhålla någon
extra ersättning — i den detaljen skall
jag inte nu yttra mig.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det skulle vara mig
fullständigt fjärran att på något sätt
taga del i de försök till värderingar som
olika parter har gjort här i debatten.
Jag skulle bara vilja säga, att jag tror
att de jämförelser som görs här görs
från helt väsensskilda utgångspunkter.
Det finns ingen gemensam nämnare
mellan de befattningar man jämför, och

det betyder att debatten blir felaktig.

Jag har, herr talman, några siffror
som jag skulle vilja nämna i sammanhanget.
Man har efterlyst jämförelser
med motsvarande befattningar. Jag har
funnit några befattningar som jag tror
kan vara jämförbara med befattningen
som förvaltningskontorets chef, om
man tar hänsyn till de mångskiftande
uppgifter som faller på kontoret.

Låt mig börja med riksgäldskontoret.
Där har man ungefär 125 arbetstagare.
Riksgäldsdirektörens lön ligger i Cp 5,
och därutöver uppbär han en årlig avlöningsförstärkning
med 8 400 kronor.
Den administrativa direktören hos riksbanken
är placerad i Cp 5. Chefen för
riksdagens revisorers kansli, som har
10 arbetstagare under sig, är i Cp 4.
Går man till verkssidan visar det sig
att vi har 40 verkschefer i C 5, 15 verkschefer
i C 6 och 8 verkschefer i C 8.
Alla dessa befattningar är civila. Det
kan möjligen vara någon hållpunkt för
resonemanget.

Sedan skulle jag gärna vilja erinra
om att det här sades att kammarsekreterarna
ändå kommer i underläge så
småningom när det gäller beräkning av
pension, därför att avlöningsförstärkningen
inte är pensionsgrundande. Såvitt
jag vet är den numera pensionsgrundande.
Pension beräknas således på
hela den utgående ersättningen. Detta
betyder att nuvarande skillnad i utgående
lön också kommer att bibehållas
vid övergången till pension. Jag skulle
vara tacksam om någon korrigerade
mig om jag har fel, men jag har för mig
att det är på det sättet.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har redan instämt
med herr Hilding och skulle egentligen
inte behöva yttra mig. Men det är en
speciell anledning till att jag tagit till
orda.

Jag vill instämma med herr Hilding
också när han säger, att det vore mycket
välkommet om det fanns möjligheter
att ordna med en generös förbättring

116

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Ang. iönegradsplaceringen av tjänsten
för riksdagsdirektören. Jag hade tillfälle
att under en kort tid i förvaltningskontorets
styrelse följa hans arbete.
Han har utfört ett utomordentligt
gott arbete. Därtill kommer ju, vilket
inte kan värderas i pengar, ett mycket
angenämt sätt i umgänget med oss
riksdagsledamöter. Jag tycker alltså att
det skulle vara mycket bra om det kunde
ordnas på det sätt som herr Hilding
förordade.

Däremot vill jag inte ge mig in på
det som herr Andersson i Brämliult sade
att han inte skulle ge sig in på men
ändå gjorde, nämligen en värdering av
de olika tjänster som det här är fråga
om. Det hör inte in i sammanhanget.
Jag vill beklaga att riksdagen får ta
ställning till ett ärende på detta sätt.
Jag tror att riksdagen därmed i någon
mån har visat sig oförmögen att sköta
löneregleringen för sina egna tjänstemän,
och det är inte ett särskilt gott betyg
åt oss.

Genom sitt anförande har herr Ståhle
dragit in 1966 års sammansatta konstitutions-
och bankoutskotts utlåtande.
Jag var med och skrev under detta utlåtande,
och det är därför som jag begärt
ordet, trots att jag instämde med
herr Hilding.

Man fick av herr Ståhles anförande
det intrycket, att det sammansatta utskottet
sagt ifrån att det ansåg att det
var rimligt med en isolerad lönegradsförändring
för den ifrågavarande tjänsten.
Så är inte fallet! Utskottet sade icke
så. Nederst på sidan 7 i det bankoutskottets
utlåtande som vi nu behandlar
ges en fullständigt korrekt beskrivning
av vad sammansatta utskottet sade, och
det var följande: »Beträffande direktörens
löneställning framhåller utskottet
att det torde kunna förutses att behov
kan uppkomma att anpassa lönen till
löneutvecklingen i övrigt för jämförliga
tjänstemän.»

Det var alltså inte fråga om någon
isolerad förändring för denna tjänst. Jag
tycker att en korrekt redovisning bör
föreligga för kammarens ledamöter.

som chef för förvaltningskontoret
Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Efter vad som här sagts
i den pågående debatten känner jag ett
behov av att än en gång betyga den
uppskattning jag hyser för förvaltningskontorets
chef. Det är alltså inte det
frågan gäller. Inte heller har jag någonting
emot höga löner för förtjänta personer,
av självklara skäl, och jag menar
att även förvaltningskontorets direktör
hör till dem.

Men när det gällde den fråga, som
herr Ståhle var inne på, nämligen att
jag skulle ha vilselett kammarens ledamöter
genom att framhålla den förändring
som skett genom överflyttning från
B 6 till C 4, därför att C 4 bara är en
ersättning för den gamla B 6, så är det
riktigt som herr Ståhle säger. Men det
är ju just det som var treårsavtalets innebörd.
Det hade också den konsekvensen,
att det blev ett kraftigt penningtillskott
till lönegraden i fråga.

I övrigt hade jag tänkt säga just det
som herr Dahlén sade om en isolerad
höjning av lönegraden för denna tjänst.
Därför kan jag nöja mig med att på
denna punkt instämma med vad herr
Dahlén sagt. Jag har gått igenom sammansatta
konstitutions- och bankoutskottets
utlåtanden nr 2 och 3 och har
inte där funnit ett uttalande av det slag
som återfinns i bankoutskottets nu föreliggande
utlåtande och som jag tidigare
kritiserade.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Nr 10

117

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —49;

Nej — 57.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. arvsrätten för barn utom äktenskap

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av motioner
angående arvsrätten för barn utom äktenskap.

I de likalydande motionerna 1:399,
av fröken Mattson, och II: 501 av herr
Martinsson, hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle begära,
att förslag om utomäktenskapliga
barns rätt till arv efter fäder och fädernefränder
snarast måtte framläggas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 399 och II: 501, i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Tidigare i dag har landets
sista blivande studenter skrivit

Ang. arvsrätten för barn utom äktenskap
svenska. De har bl. a. gripit sig an med
det ämne som ger dem i uppdrag att söka
analysera olika stilarter i svenska
dagstidningar. Jag tror att det ibland
finns anledning att också försöka analysera
stilarterna i det svenska riksdagsspråket.

När det gäller detta ärende som handlar
om arvsrätten för barn utom äktenskap
är det ganska intressant att notera
vad ett enigt första lagutskott har skrivit.
Utskottet säger nämligen följande:
»Utskottet anser emellertid icke att det
f. n. är påkallat att beträda de partiella
reformernas väg utan att resultatet av
det lagstiftningsarbete som pågår inom
justitiedepartementet bör avvaktas. Utskottet
anser det vara angeläget att detta
arbete bedrives skyndsamt.» Därmed,
herr talman, har utskottet kommit med
den kraftigaste beställning som kan ske
om skyndsam behandling av ett ärende
som, såvitt jag har mig bekant, första
gången var uppe till behandling år 1907,
och då har jag ändå inte speciellt ägnat
mig åt några genomgripande källstudier
på detta område. Redan tidigare
kan krav i denna riktning ha rests.

Under de senaste riksdagarna har
frågan om rätt till arv efter fäder och
fädernefränder för barn utom äktenskap
ofta varit på tal. Det har väckts motioner
vid 1963 års riksdag. Det framställdes
två interpellationer i ämnet vid
föregående års riksdag, och vi har nu
att ta ställning till en motion som första
lagutskottet har behandlat och enhälligt
tillstyrkt. I egenskap av motionär tar jag
detta återkommande till frågan som ett
starkt bevis för den otålighet som riksdagen
har känt med det dröjsmål med
frågans behandling som man onekligen
kan konstatera — i varje fall sedan i
mitten på 1950-talet.

Vi kunde ha fått ett förslag redan år
1958, men då uttalade dåvarande chefen
för justitiedepartementet, statsrådet
Lindell, att han, trots att det fanns starka
principiella skäl som talade för att
de utomäktenskapliga barnen i arvsrättsligt
hänseende likställs med barn

118

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

inom äktenskapet, inte ansåg sig kunna
föreslå en ändring just då. Något
längre uppskov behöver det icke bli
fråga om, sade han alltså 1958.

År 1954 lades en utredning fram, vilken
ställde i utsikt att denna fråga
tämligen snart skulle behandlas. Det har
gått både tio och fjorton år sedan riksdagen
fick löfte om att vi tämligen snart
skulle få ett förslag i frågan. Nu har vi
fått ett löfte av den nuvarande justitieministern
att vi skall få vissa delförslag,
troligen till höstriksdagen, om äktenskaps
ingående och upplösning. Frågan
om utomäktenskapliga barns arvsrätt
bedöms skola behandlas i samband med
rätt för efterlevande maka och för bedömandet
av faderskap, säger han.

Man kan ur många synpunkter verkligen
djupt beklaga dessa sammankopplingar,
men man vet ändå att det finns
remissutlåtanden som nu behandlas inom
justitiedepartementet, och att det
finns departementspromemorior som är
under utarbetande. Jag som har undertecknat
detta utskottsutlåtande gläder
mig åt att kunna upprepa vad riksdagen
på sitt ganska mjukt nyanserade
och traditionella språk ändå så kraftfullt
säger: Vi förväntar oss att vi mycket
snart får ta samtliga frågor, bland
dem även rätten för utomäktenskapliga
barn att ta arv efter fäder och fädernefränder,
till realbehandling här i kammaren
efter en lagd proposition.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herrar Arvidson (h)
och Svanström (ep).

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i

det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av motioner om särskilda prov för
erhållande av vapenlicens, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om företagsinteckning vid yrkesmässig
trädgårdsodling

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av dels motioner
om företagsinteckning vid renskötsel,
dels ock motioner om företagsinteckning
vid yrkesmässig trädgårdsodling.

Första lagutskottet hade i ett sammanhang
behandlat fyra motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna /: 482,
av herrar Wikberg och Eric Carlsson,
samt II: 606, av herr Larsson i Norderön
och herr Nilsson i Tvärålund, om
företagsinteckning vid renskötsel; ävensom 2)

de likalydande motionerna I: 672,
av fru Nilsson och herr Åkesson, samt
II: 857, av herr Larsson i Borrby m. fl.,
om företagsinteckning vid yrkesmässig
trädgårdsodling.

Det i motionerna 1:672 och 11:857
framlagda förslaget syftade till att vidga
användningsområdet för företagsinteckning
så, att den som dreve yrkesmässig
trädgårdsodling erhölle samma
särställning som den som dreve jordbruk
eller skogsbruk, nämligen den att
möjligheten att erhålla företagsinteckning
icke skulle bero på om näringsidkaren
vore bokförin gsskyldig.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att förevarande motioner,
nämligen

1) I: 482 och II: 606; samt

2) I: 672 och II: 857,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! När vi nu här i kammaren
har att behandla motionerna
I: 672 och II: 857 om företagsinteckning
vid yrkesmässig trädgårdsodling
ber jag som motionär att få anföra följande
synpunkter.

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Nr 10

119

Om företagsinteckning vid yrkesmässig trädgårdsodling

Vi fick här i landet en lag om företagsinteckning
som trädde i kraft så
sent som den 1 juli år 1967. I denna lag
är 2 § så utformad, att sådan inteckning
endast får meddelas om näringsidkaren
är bokföringsskyldig eller driver
jordbruk eller skogsbruk. Det betyder
att företag som driver trädgårdsrörelse
kan erhålla företagsinteckning endast
i de fall då rörelsen drivs som aktiebolag
eller handelsbolag. Då föreligger
ju bokföringsskyldighet.

Det stora flertalet företag inom ifrågavarande
näringsgren, som drivs av enskilda
personer, bar däremot ingen möjlighet
att erhålla företagsinteckning.
Man frågar sig onekligen, varför den yrkesmässiga
trädgårdsodlingen har undantagits
i detta fall, eftersom annars
det statliga kreditgarantistödet till jordbruksföretag
och trädgårdsföretag lämnas
under lika förutsättningar. Det är i
högsta grad angeläget att även dessa
trädgårdsföretag har tillgång till denna
lånemöjlighet, inte minst med hänsyn
till mycket stora kostnader i samband
med den synnerligen omfattande rationaliseringsprocess
som pågår inom denna
näringsgren liksom annorstädes inom
vårt näringsliv. Denna begränsning
av lånemöjligheterna för trädgårdsnäringen
i jämförelse med jordbruket är
mycket kännbar för vederbörande rörelseidkare.

Nu inser utskottet enligt utlåtandet att
det kan vara angeläget att snart få till
stånd en utvidgning av användningsområdet
för företagsinteckning till att
omfatta de i motionerna berörda slagen
av näringsverksamhet. Detta gäller säkerligen
även i många andra fall.

Jag är tacksam för denna positiva
inställning men vill ännu en gång uttrycka
min förvåning över att denna
utvidgning ej kunde göras redan vid lagens
ikraftträdande, vilket ju — som
jag nämnde — skedde så sent som den
1 juli förra året.

Vidare säger utskottet att sedan sistlidna
höst föreligger ett utredningsförslag
som innebär att räkenskapsskyl -

digheten skall utsträckas till att i princip
omfatta alla som yrkesmässigt driver
självständig rörelse. Om detta förslag
genomföres, kommer det att medföra
en automatisk utvidgning av användningsområdet
för företagsinteckning.

Jag måste beteckna detta tillvägagångssätt
gentemot ifrågavarande yrkesgrupp
egendomligt. Varför skulle inte
dessa trädgårdsodlare ha kunnat tas
med i lagen redan från början? Nu
skall först bokföringsskyldighet behöva
införas innan de får samma möjligheter
som jordbrukare och skogsbrukare att
erhålla företagsinteckning.

Med hänsyn till att dessa förhållanden
bör kunna rättas till — tyvärr först
genom den kringgående rörelse som jag
nyss har beskrivit — ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
förslag. Jag gör det i den förhoppningen
att företagsinteckning skall kunna
medges även person som driver yrkesmässig
trädgårdsodling vid den tidpunkt
som föreslagits i motionen, nämligen
den 1 juli 1968.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Som den ärade talaren
här sade framgår av lagen att företagsinteckning
må meddelas endast om näringsidkare
är bokföringsskyldig eller
driver jordbruk eller skogsbruk. Det
gäller alltså undantag för de näringarna.
Nu frågades det varför inte trädgårdsnäringen
är med bland undantagen
och varför riksdagen kunde ta en
sådan lag och godtaga en sådan skrivning.
Fru Nilsson var inte med här för
ett par år sedan då lagen antogs, och
därför är det kanske lättare att nu framföra
kritik.

Utskottet har vid sin behandling av
detta ärende sagt att vi anser det angeläget
att inte bara trädgårdsnäringen
utan även renskötseln, som också har
föranlett en motion, skall kunna bli
föremål för företagsinteckning. Om alla
som yrkesmässigt bedriver självständig

120

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Ang. förslag till narkotikastrafflag

rörelse kommer att omfattas av bokföringsskyldighet
blir följden rent automatiskt
att även trädgårdsnäringen
och renskötseln blir inbegripna. Eftersom
ett utredningsförslag härom har
kommit så långt att det är föremål för
remissbehandling och det alltså finns
anledning att förvänta proposition i
ärendet inom kort har utskottet ansett
det vara klokt i nuläget att invänta vad
som kan komma från departementet.

Med den motiveringen ber även jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 12, i anledning
av motion om viss begränsning av
rätten att göra bandupptagning m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. förslag till narkotikastrafflag

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till narkotikastrafflag,
in. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner
i ämnet.

Genom en den 29 december 1967 dagtecknad
proposition, nr 7 år 1968, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets
protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) narkotikastrafflag,

2) lag angående ändrad lydelse av
3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr
418) om straff för varusmuggling,

3) lag angående ändrad lydelse av
81 och 82 §§ lagen den 6 maj 1964 (nr
541) om behandling i fångvårdsanstalt,

4) lag angående ändrad lydelse av
63 och 69 §§ lagen den 27 juli 1954 (nr
579) om nykterhetsvård,

5) lag om ändring i barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97),

dels anhållit om riksdagens yttrande
över vid propositionen fogade förslag
till

6) förordning om ändring i narkotikaförordningen
den 14 december 1962
(nr 704),

7) förordning med vissa bestämmelser
om injektionssprutor och kanyler,

dels lämnat riksdagen tillfälle att avgiva
yttrande med anledning av vad föredragande
departementschefen anfört
angående riktlinjerna för organisationen
av vården av narkotikamissbrukare.

I propositionen hade i ett första avsnitt
behandlats frågor om vård och
behandling av narkotikamissbrukare. I
vårdorganisationen borde enligt propositionen
ingå uppsökande verksamhet,
öppen och sluten vård samt fortsatt behandling
och eftervård. Vikten av en
samordning av de medicinska och sociala
åtgärderna hade betonats. Narkotikamissbrukaren
borde spåras upp och
erbjudas behandling vid öppen mottagning
eller vid psykiatriskt sjukhus eller
klinik. En särskild vårdcentral för unga
missbrukare i Stockholm hade förordats.
För de svårast skadade missbrukarna
borde särskilda vårdavdelningar
inrättas. Vidare borde anordnas behandlingshem,
där fortsatt terapi skulle
givas i kombination med arbete eller
utbildning.

Vården borde enligt propositionen
ordnas inom ramen för den socialvård
och sjukvård som funnes och för vilken
ansvaret i huvudsak vilade på kommunala
organ. Staten borde därvid lämna
visst ekonomiskt stöd. Statsbidragsfrågorna
hade närmare behandlats i 1968
års statsverksproposition.

I propositionen hade vidare framlagts
förslag till en särskild narkotikastrafflag.
Till denna skulle överflyttas bland

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Nr 10

121

annal de bestämmelser om straff för
olaga tillverkning, saluhållande, överlåtelse
och innehav av narkotika, som
för närvarande funnes i narkotikaförordningen.
Samtidigt hade föreslagits
en höjning av maximistraffet för sådana
brott från fängelse i ett år till
fängelse i fyra år samt kriminalisering
av vissa hittills icke straffbelagda förfaranden.
Sålunda föresloges att försök,
förberedelse eller stämpling till vissa
narkotikabrott skulle straffbeläggas.
Möjligheterna till förverkande i anslutning
till narkotikabrott hade utvidgats
avsevärt.

Genom förslag om ändring i lagen om
.straff för varusmuggling skulle maximistraffet
för smuggling av narkotika
höjas från fängelse i två år till fängelse
i fyra år. Vidare hade föreslagits kriminalisering
av förberedelse eller stämpling
till sådan smuggling av narkotika
som icke vore ringa.

Propositionen innehöll också förslag
om kontroll beträffande införsel av och
handel med injektionssprutor och kanyler.

Förslag hade framlagts om förverkande
eller omhändertagande av sprutor
eller kanyler hos den som begått narkotikabrott
eller som vore intagen på vissa
anstalter.

De nya bestämmelserna hade föreslagits
träda i kraft den 1 april 1968.

Propositionen hade, såvitt avsåge
riktlinjerna för organisationen av vården
av narkotikamissbrukare, hänvisats
till statsutskottet och i övrigt till lagutskott.
I sistnämnda del hade propositionen
behandlats av andra lagutskottet.

I samband med propositionen hade
andra lagutskottet behandlat följande i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 746,
av herr Högström och fru Ohlsson, Lilly,
samt II: 956, av fru Holmberg in. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 748,
av herr Strandberg, samt II: 955, av fru
Ileurlin och herr Oskarson,

5 Första kammarens protokoll 1968. Nr 10

Ang. förslag till narkotikastrafflag

3) de likalydande motionerna I: 749,
av herrar Sörenson och Svanström, samt
II: 953, av herr Börjesson i Falköping
m. fl., såvitt nu vore i fråga, ävensom

4) motionen I: 750, av herr Tistad
och fru Segerstedt Wiberg, såvitt nu
vore i fråga.

Motionerna I: 746 och II: 956 samt
I; 748 och 11: 955 hade hänvisats enbart
till lagutskott, medan övriga motioner
hänvisats till statsutskottet och
lagutskott.

1 motionerna 1:749 och 11: 953 hade
yrkats, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
skulle besluta att hos Kungl.
Maj :t anhålla, att åtgärder måtte vidtagas
för att totalförbjuda centralstimulantia.

I motionen I: 750 hade anhållits, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte
uttala, att regeringen borde taga initiativ
till sådan ändring av 1961 års narkotikakonvention,
att de till konventionen
anslutna staterna i sin nationella
lagstiftning kunde inrymma möjlighet
till straffrihet för innehav av narkotika
i icke grava fall.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring
höra göras i det genom förevarande
proposition, nr 7, framlagda förslaget
till narkotikastrafflag — antaga lagförslaget
med den ändringen, att 6 § erhölle
i utlåtandet angiven lydelse;

B. att riksdagen måtte antaga följande
genom propositionen framlagda förslag
till

1) lag angående ändrad lydelse av 3
och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418)
om straff för varusmuggling,

2) lag angående ändrad lydelse av
81 och 82 §§ lagen den 6 maj 1964 (nr
541) om behandling i fångvårdsanstalt,

3) lag angående ändrad lydelse av
63 och 69 §§ lagen den 27 juli 1954 (nr
579) om nykterhetsvård,

122

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Ang. förslag till narkotikastrafflag

4) lag om ändring i barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97);

C. att riksdagen i anledning av de
genom propositionen framlagda förslagen
till

1) förordning om ändring i narkotikaförordningen
den 14 december 1962
(nr 704),

2) förordning med vissa bestämmelser
om injektionssprutor och kanyler,
måtte i skrivelse till Kungi. Maj :t som
sin mening giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

D. att riksdagen i anledning av motionerna
1:749 och 11:953, såvitt de
hänvisats till lagutskott, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört om
förbud mot centralstimulerande medel,
samt

E. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 746 och II: 956,

2) motionerna 1:748 och 11:955,

3) motionerna 1:749 och 11:953, såvitt
de hänvisats till lagutskott och i
den mån de icke behandlats under D,

4) motionen 1:750, såvitt den hänvisats
till lagutskott,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Den av utskottet föreslagna ändringen
i 6 § förslaget till narkotikastrafflag
var av redaktionell natur.

Herr talmannen yttrade, att överläggningen
angående förevarande utlåtande
jämväl finge omfatta statsutskottets
utlåtande nr 37.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Vi behandlade nyss ett
litet och obetydligt ärende, som föranledde
en mycket lång debatt. Nu kommer
vi till ett mycket stort och betydelsefullt
ärende, som enligt den praxis
som vi har inte skulle ge anledning till
någon debatt alls. Det gäller enhälliga
utskottsutlåtanden från både andra lagutskottet
och statsutskottet. Enligt praxis
borde dessa utlåtanden i kamrarna
inte bli föremål för debatt, de skulle
bara klubbas igenom. Den fråga som

det gäller är emellertid så viktig och
så allvarlig och omfattas med sådant intresse
av hela vårt folk, att jag tycker
att det skulle vara en brist om den inte
alls blev omnämnd i den offentliga debatten
här i kammaren. Det har blivit
sent på dagen, och det har varit många
debatter tidigare, men jag tänker ändå
fresta på kammarledamöternas tålamod.

Den proposition som departementschefen
har framlagt har godtagits utan
några särmeningar. Den lilla ändringen
med några få tillagda ord som andra
lagutskottet föreslagit i narkotikastrafflagen
är bara en liten redaktionell ändring.
Det måste innebära att departementschefen
i stort sett lyckats göra en
bra avvägning mellan olika uppfattningar
när han utarbetade sin proposition.
I varje fall har det inte funnits
någon annan bland oss som har lyckats
hitta på något bättre, och jag vill gärna
lyckönska honom till det.

Det har sagts att narkotikafrågan är
ny för Sverige och att den i den form
den nu existerar är unik för Sverige.
Det är väl riktigt att den är ny för
Sverige i den form som den nu existerar
här i landet, men narkotikaproblemet
är inte nytt. Jag tror inte heller att
det är alldeles unikt för Sverige. Vi vet
att man haft en liknande epidemi i Japan,
och det pågår liknande historier
i Amerika. I vårt bibliotek ligger nu
framme en amerikansk tidskrift från
december förra året som skildrar de
amerikanska hippies på ett sätt som väl
stämmer överens med förhållandena hos
vissa grupper här hos oss, om man
får tro de skildringar som lämnas från
båda hållen. Det är kanske möjligt att
man sprutar mera här än vad man gör
i Amerika.

Men narkotikaproblemet över huvud
taget är inte nytt här i landet. Tidigare
hade det dock en mycket begränsad
omfattning. Det förekom främst bland
medicinalpersonal — läkare, sjuksköterskor,
apotekare — alltså bland dem
som hade möjlighet att komma åt medlen,
framför allt morfinpreparat men

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Nr 10

123

också sömnmedel av barbiturat- eller
liknande typ. Ännu på 1930-talet tycks
det ha rört sig om sammanlagt bortåt
ett 70-tal personer. Vi som är litet äldre
erinrar oss kanske också att det vid den
tiden fanns en krets där kokainmissbruk
uppges ha förekommit.

Även om det narkotikamissbruk som
fanns på den tiden gällde andra medel
och hade en helt annan och mycket
mindre utbredning än den nuvarande,
gav det dock en del lärdomar som kan
ha ett visst värde även i dag. Endast
de som kom åt narkotika missbrukade
det. För andra människor fanns inte
problemet, praktiskt taget. Behandlingsresultaten
var dåliga. Visst såg man sådana
som helt repade sig, men för flertalet
var återfallen efter behandlingen
det karakteristiska. Väsentligast för varaktig
återställelse var att förhindra att
missbrukarna på nytt kom i kontakt
med narkotika. Alkoholen är på sitt sätt
också ett narkotikum. Vi vet att vid behandling
av dem som verkligen hemfallit
åt alkoholmissbruk är en sak väsentlig,
nämligen att försvåra för dem
att komma över alkohol. Restriktiva åtgärder
har väsentligt större betydelse
än alla försök till positiv påverkan. Det
visar enligt vad jag kan förstå allt som
hänt inom alkoholområdet sedan 1954.

Det här betyder inte att jag är negativist,
vare sig i fråga om behandling
av alkoholskadade eller ännu mindre
behandling av narkotikamissbrukare,
men det betyder att den viktigaste satsningen
enligt min mening måste riktas
mot åtkomsten av narkotika.

Det är andra medel som används nu
än förr, och det sker i en helt annan
skala än tidigare. Som Dagens Nyheter
skrev någon gång förra våren, börjar
narkotikaepidemierna avteckna sig som
ett hot om biologisk krigföring redan
under fredstid. De dyker upp hastigt,
skiftar medel och angreppsgrupper, är
svåra att kontrollera och ebbar ut eller
övergår i helt nya varianter, när handfallna
och chockade samhällen eventuellt
samlat sig till motåtgärder, skrev

Ang. förslag till narkotikastrafflag
tidningen. Jag tror att det är en ganska
riktig bedömning.

Nu är det injektioner av centralstimulerande
preparat som är den viktigaste
och besvärligaste saken. Det är
just injektionerna som är kruxet. De
centralstimulerade ämnenas effekt, då
de ges i injektioner och i mångdubbelt
större dos än eventuellt terapeutiska doser,
är en annan och mera deletär. Dessutom
sker injektionerna under så ohygieniska
och osterila förhållanden. Svåra
septiska infektioner — populärt skulle
man kunna kalla dem blodförgiftningar
— har förekommit, även med
dödsfall, men framför allt är det hepatitfallen,
dvs. gulsotsfallen, som blivit
så många. Serien från Roslagstulls sjukhus
är belysande: år 1962 2 fall, år 1963
14, år 1964 81, år 1965 71, år 1966 269
och första halvåret 1967 275 fall.

Vi vet också vad dessa hepatitinfektioner
har betytt för helt andra medicinska
områden, för dialysbehandling
i s. k. konstgjord njure, för transplantationsverksamheten,
osv. De har blivit
ett allvarligt hinder i utvecklingen
inom ett viktigt område av den medicinska
vetenskapen. Vi vet också vad
narkotikamissbruket har betytt på fångvårdsanstalterna.
Vart man kommer på
besök i sådana anstalter får man höra
om detta nya som har inträffat under
de senaste åren, om det ökade narkotikamissbruket,
om lättheten att smuggla
in narkotika, om nya problem som
narkotikamissbruket har fört med sig
samt om gulsotsfall.

Allt detta är nytt. Vi vet inte hur
det kommer att te sig i längden. Kommer
de som har ägnat sig åt denna typ
av narkotika att ständigt hålla på med
det? Vet man någonting om den saken?
Vad man hittills vet är väl att vissa
av de personer som i hög grad har ägnat
sig åt narkotikatrafiken har råkat
illa ut, men hur många utgör de av alla?
Våra kunskaper på denna punkt är helt
visst ofullständiga. Är detta missbruk
lika bindande och lika svårt att komma
ifrån som morfinmissbruket? Det finns

124

Nr 10

Onsdagen den (> mars 1968 em.

Ang. förslag till narkotikastrafflag
ju en hel del ungdomar, som super rätt
kraftigt i ungdomens vår men som sedan
reder upp det problemet och blir
fullgoda medborgare med nyktra och
sobra vanor. Går det likadant för de
ungdomar som nu håller på med narkotika?
Kommer de efter att ha levat i
knarkeri och promiskuitet att så småningom
mogna, finna en livspartner
som de vill dela allt med och dra sig
bort från det depraverande gänget?

I den amerikanska tidning som jag
nyss citerade står även, att den utvägen
ibland har iakttagits. Låt oss hoppas
att den skall finnas även hos oss.
Ett torde emellertid vara säkert: De
flesta, de som bara någon gång har prövat
knarket, torde inte ha fått några
större men av det.

Det viktigaste är alltså att förhindra
åtkomsten av preparaten. Den legala
förskrivningen är obetydlig och spelar
i detta sammanhang inte någon roll. Det
är smugglingen, den illegala hanteringen,
de illojala hajarna och de s. k. narkotikakungarna
som spelar den stora
rollen, och det är mot dem som man
framför allt skall rikta sig. Här rör det
sig om verkligt skumma förhållanden,
där stora ekonomiska intressen står på
spel. Polis och tull måste få erforderliga
resurser. Men hur skall man nå de
20 miljoner resande som kommer in
varje år, de 1 1/2 miljoner bilar, de
130 000 fartyg och de 30 000 flygplan
som enligt propositionen inklareras
varje år? Internationellt samarbete,
framför allt internordiskt, vilket man
redan har kommit överens om, men
också samarbete över gränserna söderut
och österut måste vara av betydelse.
Det samarbetet måste utvecklas.

Det har föreslagits att man helt skulle
förbjuda och försöka att nå internationella
överenskommelser för att förhindra
tillverkningen av dessa centralstimulerande
medel. Jag tror inte att det
är en framkomlig väg. Jag tycker att
utskottet har behandlat denna fråga på
ett väl avvägt sätt. Preparaten är av
skiftande art. Det kommer väl ständigt

att produceras nya liknande preparat,
som från början inte kommer att drabbas
av förbudet. Jag tror även att dessa
medel kan ha en viss legitim uppgift att
fylla vid rätta tillfällen och i rätta doseringar.
Det gäller inte bara vid fall av
narkolepsi eller liknande sjukdomar.
Den ökade fysiska och psykiska vitaliteten
och det förjagande av trötthet
som de utan tvivel ger kan vara behövlig
och kanske t. o. m. nödvändig
under vissa omständigheter. Det är inte
meningen att man skall dopa vare sig
travare eller cyklister i loppet Frankrike
runt, vilket har förekommit med
ödesdigert resultat, och inte heller vasaloppslöpare.
Men det finns andra tillfällen
då detta kan vara nödvändigt —
jag skulle tro särskilt i krig — och det
behöver inte leda till någon vanebildning;
jag tycker att även det kan vara
en legitim användning.

Jag tror också att departementschefen
har en riktig syn på cannabispreparaten,
marijuana och haschisch. För oss är
de nya, och vi här i landet känner kanske
inte till så mycket om dem. Men i
de länder där man känner dem sedan
gammalt har man kringgärdat dem med
bestämmelser och straff vid illegal hantering.
När det för några dagar sedan
omtalades en protest mot de lagar i detta
avseende som finns i Kalifornien —
framförd av läkare och universitetsprofessorer
i Los Angeles, tror jag —- gällde
det straffbestämmelser av en helt annan
valör än dem som vi nu har eller
som föreslagits i propositionen; den
protesten har i detta sammanhang ingen
betydelse.

Enligt min mening har departementschefen
också en riktig syn på frågan
om injektionssprutorna och regleringen
av handeln med sådana sprutor. Även
det är ju någonting nytt: att ungdomar
kommer på kvällarna och vill köpa
sprutor på apoteken och säger att deras
moster eller faster eller någon sådan,
som lider av sockersjuka, råkat slå sönder
sin spruta.

Bara några ord om behandlingen. Vi

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Nr 10

125

har fått en ganska utförlig redogörelse
av medicinalrådet Sälde om vad man
hade hunnit med att göra i höstas i
fråga om de anordningar för behandlingen
som finns. Behandlingen skall ju
bestå av både en uppsökande, en vårdande
och en eftervårdande del. Den
uppsökande verksamheten är mycket
viktig — men blir den någonting annat
än en chimär? Det har jag frågat
mig åtskilliga gånger. Naturligtvis skall
man utveckla den, satsa på den och försöka
göra den så bra som möjligt, men
ändå frågar jag mig: Blir den någonting
annat än en chimär? Vården måste
i svåra fall bli långvarig, åtminstone om
förhållandena är likartade med dem vid
missbruk av morfin och därmed jämförliga
narkotika; och den hittillsvarande
erfarenheten pekar på att det är
så i de svåra fallen. Vården vid den
akuta förgiftningen är ur den synpunkten
inget problem — där gäller det akut
sjuka människor som känner att de behöver
vård. Men hur blir det sedan? Såvitt
jag förstår, kan någon långtidsvård
på sjukhus med retentionsrätt, med rätt
att kvarhålla de sjuka, knappast komma
i fråga när det gäller patienter som
befriats från sitt akuta intoxikationstillstånd;
i varje fall inte så som jag
tolkar den lag vi var med om att anta
för ett par år sedan. De enda för vilka
det finns eu verklig retentionsrätt, så
som jag ser det, är de människor som
straffats för något brott och vårdas på
en anstalt. Och där kan vården säkerligen
bli bra om man lyckas hålla anstalten
fri från narkotika. Men ibland
kommer man nog även utanför anstalter
att lyckas få den sjuke att under en
längre tid — det behövs flera månader,
kanske upp till ett halvt år — vara i
narkotikafri miljö, på ett sjukhus, ett
konvalescenthem, ett pensionat, en koloni
eller någonting dylikt. Och då borde
man även i mycket svåra fall kunna
ha förhoppning om en för framtiden
bestående förbättring.

Naturligtvis bör i princip också ambulant
behandling vara möjlig, alltså

Ang. förslag till narkotikastrafflag
behandling i öppen vård, med en patient
som går i sitt arbete och som någon
gång då och då får träffa sin doktor.
I princip skall man, tror jag för
min del, under den tiden inte ge några
små doser av narkotika. Det har ju varit
debatt i den frågan, och jag skulle
kanske inte diskutera den eftersom jag
inte själv sysslat med det. Bisken för
återfall till grava former av missbruk
är helt visst mindre om man inte ger
några medel, tror jag. I varje fall är jag
övertygad om att det i poliklinisk verksamhet
är svårt att komma till rätta med
de sjuka om man ger dem det förtroende
att de själva får ha hand om distributionen
av sitt medel. En narkoman
sviker så lätt förtroendet när det gäller
narkotiska preparat. Som en kollega —
själv narkoman — sade till mig en gång
när jag bad honom om ett ärligt svar
rörande hans narkomani: »Du vet att
man aldrig kan lita på en narkoman,
aldrig lita på att han talar sanning.»

Slutligen, det behövs forskning och
det behövs information i fråga om narkotika.
Informationen måste vara vederhäftig,
annas kan den leda till en
motsatt effekt. Narkotika kan verka så
lockande. Effekten av det program om
tobakens farlighet som uppgav att den
berodde på radioaktiva substanser i
tobaken ledde i ett fall därhän att en
person som sedan länge slutat röka för
sitt sjuka hjärta åter började röka ganska
ordentligt. Hur mycket lättare
skall det inte vara att åstadkomma ett
återfall eller att åter börja använda
narkotika om man får en olämpligt utformad
information. Informationen
måste ges på ett klokt och omdömesgillt
sätt. Tyvärr har den information som
givits i vårt land inte alltid varit vare
sig klok eller omdömesgill. Ovederhäftighet,
personliga prestigesynpunkter
och obalanserade uttalanden har många
gånger fördärvat en diskussion som annars
kunnat ge mycket.

I ett interpellationssvar till herr
Holmberg i höstas tog socialministern
avstånd från den herostratiskt ryktbara

126

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Ang. förslag till narkotikastrafflag
serie i TV som behandlade denna fråga.
Det var ett av de första av TV:s, detta
vårt mest genomslagskraftiga massmediums,
ovederhäftiga, snedvridna och
ofta skadegörande program som berört
olika sidor av samhällslivet — vi har
ju numera blivit alltmera vana vid den
typen av program, som regel med samma
producent. Det gladde mig att socialministern
tog avstånd från det sätt
på vilket den framställningen var gjord.
Jag hoppas att det snart skall ta slut på
TV-program av den typen. De förstör
så mycket och de sårar så mycket. Det
kan de också göra i narkotikafrågan.
När det gäller frågor av den typ som vi
nu behandlar måste informationen som
sagt ske med omdöme, takt och klokhet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! De förslag som är sammanförda
i proposition nr 7 innebär
ingen reform som kan betecknas som
ett framsteg i utvecklingen av vårt välfärdssamhälle,
men de åtgärder som
föreslås är nödvändiga, även om vi
måste beklaga dem. Det gäller emellertid
att utforma åtgärderna på de olika
områden som det här gäller —■ på vårdsidan
och på kontrollsidan — så att
man inte genom vad man gör på det
ena området äventyrar resultaten på det
andra. Man måste i det här arbetet hela
tiden ha målet klart för sig, nämligen
att utrota bruket och därmed missbruket.
Man måste också ha klart för sig
att man inte kan nå detta mål enbart genom
förbud och drakoniska straffbestämmelser,
utan man måste först och
främst försöka komma åt de bakomliggande
orsakerna till narkomanin.

Den reform som vi i dag skall genomföra
innebär inte slutet på en reformverksamhet,
den innebär början på
ett långt och mödosamt arbete. I detta
arbete kommer vi att hämmas av brist
på kunskap och resurser, men detta
arbete är nödvändigt såsom utvecklingen
har blivit.

Detta kan synas vara självklarheter,
och det är inte för att säga dem som jag
har begärt ordet utan för att något närmare
utveckla resonemanget i en motion
som jag har väckt tillsammans med
en annan ledamot av kammaren. Vi har
där aktualiserat tre problem, som jag
något vill belysa. Med tanke på den
sena timmen skall jag försöka att fatta
mig kort.

Det första problemet gäller de narkotiska
preparatens olika farlighetsgrad.
Kunskaper därom är nödvändiga
för att vi skall kunna bestämma vilka
motåtgärder som är lämpliga och för
att vi skall kunna lämna en objektiv
upplysning. Att vi har tagit upp den
frågan i motionen innebär inte att vi på
något sätt ifrågasätter att man utan vidare
skulle legalisera vissa preparat,
utan bara att vi är övertygade om att
om man skall vinna något med upplysning
och propaganda, så måste man
framför allt vara obrottsligt objektiv i
sin upplysningsverksamhet.

Vad vi främst syftar på är givetvis
cannabispreparaten, hascbisch och
marijuana. Herr Kaijser har berört dem.
Jag tror inte att det i grund och botten
är så mycket som skiljer i fråga om vår
inställning, även om jag kommer att
framhålla några andra nyanser.

Det råder såvitt jag förstår en tämligen
enhällig uppfattning att cannabispreparaten
är betydligt mindre farliga
än t. ex. de centralstimulerande medel
som är föremål för missbruk. Narkomanvårdskommittén
ger klart uttryck
för denna uppfattning, och vi har i vår
motion lämnat en del uppgifter ur
Svensk Läkartidning som stöder denna
uppfattning.

Å andra sidan framhåller man från
olika håll att cannabisbruk kan vara en
inkörsport till missbruk av tyngre narkotika.
Det uppges också att försäljarna
på den illegala marknaden försöker förmå
haschrökarna att gå över till starkare
narkotika genom att blanda opium
i haschet. Man får ändå inte glömma
att missbrukare av hasch och tyngre

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Nr 10

127

preparat till följd av kriminaliseringen
rör sig i samma kretsar och därigenom
får kontakt med varandra och att den
miljö i vilken försäljningen sker ger
möjlighet till manipulation med varorna.

Departementschefen tar upp detta
problem i propositionen. Jag tycker att
han på det hela taget —■ liksom i propositionen
för övrigt — för ett mycket
nyanserat resonemang, som står i mycket
välgörande kontrast till det uppskruvade
tonläge som har förekommit
i denna debatt på andra håll.

Emellertid undviker han att i egentlig
mening ta ställning genom att hänvisa
till våra internationella förpliktelser.
Jag tror att det är nödvändigt att
vi trots våra förpliktelser på det internationella
området försöker gå i närkamp
med dessa problem. Otvivelaktigt
förekommer det nämligen bland vår
ungdom i vissa kretsar ett ganska utbrett
bruk av hasch. Det kanske också
förekommer bruk av marijuana, den
mildare amerikanska varianten.

De som använt ett sådant medel under
lång tid vet givetvis en hel del om dess
verkningar och har en bestämd uppfattning
om dess farlighet. Antag nu
att deras egna erfarenheter inte stämmer
med den information de får av
samhällsorganen. Om vi t. ex. säger till
dem att allt narkotikabruk mycket
snabbt framkallar ett beroende som det
inte går att komma ifrån, men de av
egen erfarenhet lärt sig att haschrökningen
inte är vanebildande, vad händer
då? De tror naturligtvis att vi överdriver
också när vi talar om hur farligt
det är att använda preludin, LSD, morfin
och andra sådana preparat. Så faller
de för frestelsen att pröva något
»starkare» och blir fast i missbruket.

En annan sak som vi måste försöka ta
med i bilden när vi diskuterar narkotikafrågan
är samhällets inställning till
alkoholen som liksom cannabis är ett
rusmedel och utan tvekan är ett beroendeframkallande
medel, även om tillvänjningstiden
är relativt lång.

Ang. förslag till narkotikastrafflag

Alkoholens utbredning och skadeverkningar
i vårt samhälle är alltför
väl kända för att jag skall behöva uppehålla
mig vid dem. Även om vissa uppgifter
och uppskattningar som förekommit
i den nyligen förda pressdebatten är
överdrivna, behöver vi inte tveka om
att det är ett mycket stort och allvarligt
problem. Men alkoholen är socialt
accepterad, den har en plats i vårt beskattningssystem.
Den är inte belagd
med skatt som på något sätt är prohibitiv,
utan skatten är föga konsumtionshämmande.

Om det nu är som det sagts av allvarligt
folk att haschrökningen i fråga
om rusverkningar närmast kan jämföras
med konsumtion av vin eller Öl, vilken
uppfattning om och vilken respekt
för våra värderingar får den ungdom
som ägnar sig åt denna last? Å ena sidan
starkspriten: socialt accepterad, en
inkomstkälla för staten, ett livselixir för
frusna skogsarbetare enligt vad vi fått
höra från talarstolen i medkammaren
— å andra sidan hasch: ett medel vars
blotta innehav kan kosta upp till fyra
års fängelse.

Därmed är jag inne på något i detta
sammanhang mycket väsentligt: den generationsmotsättning
som ingår som ett
led i problemet. Hasch och marijuana
förekommer av allt att döma mest i ungdomliga
kretsar som känner sig stå i
opposition mot konventionella normer.
Användningen av cannabis kan i dessa
kretsar vara ett instrument för gruppgemenskap
och för protest mot de vuxnas
auktoritet. Det förefaller som om
det i många fall tjänade som ett uttryck
för en livsstil med andra värderingar än
våra, en livsstil som söker sig bort från
aggressivitet och självhävdelse och strävar
mot andra mål än de konventionella.
Dessa ungdomar uppfattar sig inte
själva som narkomaner i vår mening,
då de vägrar att uppge sitt cannabisbruk
för auktoriteters påtryckningar.

Skall vi få kontakt över den generationsklyfta
som existerar, duger det inte
att komma med moralkakor och aldrig

128

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Ang. förslag till narkotikastrafflag
så välmenade varningar och råd, om
de inte baseras på fakta och en säker
kunskap om det vi talar om. Därför
begär vi i motionerna en intensifierad
forskning om de narkotiska preparatens,
särskilt cannabispreparatens, verkningar
så att vi skall få denna kunskap.
Statsutskottet ställer sig inte negativt,
utan säger sig ha »anledning utgå från
att narkomanvårdskommitténs arbete
och de intensiferade vårdinsatser som
byggs upp skall medföra ett ökat underlag
för forskningsinsatser även med stöd
i skilda former från samhällets sida».
Tyvärr är det dock så att resurserna
för forskning på detta område i dag är
helt otillräckliga. Läran om de narkotiska
ämnena och beredningarna hör
vid universiteten hemma under ämnet
farmakologi och kan inom denna vidsträckta
disciplin helt naturligt bara få
begränsat utrymme. Resurser för klinisk
forskning på området föreligger bara
vid ett enda sjukhus. Här behövs sannerligen
en upprustning. Det är tydligen
en fråga som vi får återkomma till
ett kommande år.

Det andra problemet som vi berör i
vår motion är frågan om straffrihet för
innehav av narkotika i icke grava fall.
Narkotikakonventionen förbinder oss
att i vår lagstiftning straffbelägga allt
innehav, även om det uteslutande gäller
narkotika för eget bruk. Lagförslaget
följer givetvis samma linje, eftersom
vi är anslutna till konventionen.

I propositionen förs ett resonemang
på temat straff eller straffrihet. Mot
straff och för straffrihet talar att en
missbrukare drar sig för att söka vård,
om han vet att han kan bli dömd för
straff eller om han är rädd för att bli
straffad för att han innehar narkotika.
För straff och mot straffrihet talar att
polisen har lättare att komma åt storlangarna
om den kan ingripa mot innehav
i alla fall. Remissmyndigheterna
har varit delade på denna punkt. Rikspolisstyrelsen
och riksåklagarämbetet
har uttalat sig för en kriminalisering
eller rättare sagt en fortsatt kriminali -

sering, medan kriminalvårdsstyrelsen
och fylleristraffutredningen har uttalat
sig emot en sådan. Departementschefen
går som sagt in för fortsatt kriminalisering
men rekommenderar åklagare
och domstolar att tillvarata alla möjligheter
att ge åtalseftergift eller att överlämna
vederbörande till psykiatrisk
vård i stället för att döma till straff.
Utskottet understryker betydelsen av att
reglerna om åtalseftergift tillämpas liberalt
när det gäller brott av detta slag.

Man har anledning vara betänksam
mot att upprätthålla en kriminalisering
av en viss förseelse — och därtill
fastställa ett mycket strängt maximistraff
— för att underlätta för polisen
att komma åt brott som begåtts av andra
och som står i ett tämligen löst förhållande
till det förstnämnda brottet. I alkohollagstiftningen
har man gått rakt
motsatt väg och inte straffbelagt innehav
av rusdrycker för eget bruk, bl. a.
för att inte försvåra polisens arbete att
komma åt langning. Man frågar sig vad
det är som åstadkommer skillnaden.

Det föreligger här uppenbarligen en
konflikt. Samtidigt som man skärper
straffet på innehav, rekommenderar
man en liberal tillämpning av åtalseftergift.
År det någon som tror att detta
går hem bland människor som behöver
övertygas om att samhället känner sin
skyldighet i första hand vara inte att
straffa utan att hjälpa?

Det är sant att vi i dag inte har annan
möjlighet än att straffbelägga innehav
av narkotika av de slag som avses i narkotikakonventionen,
därför att konventionen
förpliktar oss till det. Men vi har
rätt att begära en revision av konventionen
på denna punkt, så att vi i en
framtid får fria händer att avkriminalisera
innehavsbrottet i den omfattning
som vi kan finna önskvärd för att inte
motverka strävandena att bereda missbrukarna
vård. Motionsyrkandet går ut
på att regeringen skall ta initiativ till
en sådan ändring av konventionen.

Hur en lagstiftning därefter skall utformas
blir en senare sak att bestäm -

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Nr 10

129

ma. Vi får då givetvis tillämpa de erfarenheter
som kan vinnas under den
tid som förestår.

Det finns anledning att i detta fall
uppmärksamma de erfarenheter som
man gjort i USA. Även den saken var
herr Kaijser inne på. Jag skall be att få
komplettera den korta beskrivning han
gav.

Man har i USA en mycket sträng lagstiftning
mot narkotika, till vilka också
räknas marijuana. Lagstiftningen är
olika i de olika delstaterna. I Kalifornien
är straffet för innehav första gången
fängelse i mellan ett och tio år,
tredje gången fängelse från fem år upp
till livstid. Om en vuxen ger eller säljer
marijuana till en tonåring är straffet
första gången fängelse i upp till tio år,
tredje gången från femton år och upp
till livstid. I någon stat ingår t. o. m.
dödsstraff i straffskalan. I Kalifornien
är det också straffbart att närvara vid
marijuanarökning även om man inte
själv deltar i den.

Trots denna drakoniska lagstiftning
är marijuanabruket — liksom missbruk
av andra beroendeskapande medel —
mycket utbrett i USA. Bland skol- och
universitetsungdom är enligt uppgift
upp till 30 procent marijuanarökare.
Det säger sig självt att motsättningen
mellan den hårda lagstiftningen och
ungdomens attityd till marijuanan är
djupt olycklig. Den har skapat en klyfta
mellan det etablerade samhället, som
representeras av de vuxna, och ungdomens
värld, en klyfta som är förenad
med stora faror. De som skär pipor i
vassen är de kriminella element som
profiterar på narkotikahanteringen.
Förhållandena sägs påminna om dem
som rådde under förbudstiden.

Till sist några ord om vårdsidan. Den
behandlas i propositionen i första hand
som ett storstadsproblem, och de tämligen
begränsade statliga åtgärder som
föreslås tar nästan helt sikte på storstadsområdena.
Emellertid är narkotikamissbruket
inte uteslutande en storstadsföreteelse.
Vi läser dagligen i tid 5t

Första kammarens protokoll 1968. Nr 10

Ang. förslag till narkotikastrafflag
ningar om att missbruksmiljöer uppdagas
på olika håll i landet. Det förefaller
som om missbruksepidemier kan blossa
upp praktiskt taget var som helst. Behov
av insatsberedskap föreligger därför
inom social- och sjukvården i hela
landet.

En adekvat utbyggnad av narkomanvården
över hela landet kommer att ytterligare
hårt anstränga den psykiatriska
vårdsektorn, som redan lider
brist på resurser. Vi har därför föreslagit
att regeringen skall ta upp förhandlingar
med landstingen om en ökning av
antalet bidragsberättigade platser på
mentalsjukhusen för att därigenom animera
sjukvårdshuvudmännen till insatser
för narkomanvård.

Statsutskottet har inte funnit anledning
att uttala sig för sådana förhandlingar
utan anser att sjukvårdshuvudmännen
har att närmare pröva platsbehovet.
Det senare är väl dock självklart.
Jag tror att vi kan lita på att landstingen
nu som alltid skall känna sitt
ansvar som huvudmän för sjukvården,
men det förhållandet att huvudmännen
skall pröva platsbehovet innebär knappast
något motiv för att inte regeringen
skall ta initiativ till förhandlingar. Menar
statsutskottet med sitt uttalande att
initiativet bör komma från Landstingsförbundet? När

det gäller vårdsidan blir det tydligen
landstingen och kommunerna som
i fortsättningen får sörja för vad som
behöver göras. Vad vi i dag beslutar
därom har, såvitt jag förstår, mycket
liten betydelse för det praktiska handlandet
utanför storstäderna.

Herr talman! Det föreligger två enhälliga
utskottsutlåtanden. Jag har inte
något yrkande.

Herr WÅÅG (s):

Herr talman! Herr Kaijser har lämnat
en mycket kunnig och väl avvägd redogörelse
för det svåra problem det här
gäller. Herr Kaijser är ju läkare och en
av statsutskottets specialister på detta

130

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Ang. förslag till narkotikastrafflag
område. För utskottets del återstår bara,
som jag ser det, att betona värdet av
den stora enighet som utskottet har lagt
i dagen i denna allvarliga fråga.

Herr Tistad har här berört motionen
I: 750 och frågan om cannabispreparaten.
Tyvärr vet man mycket litet eller
rent av ingenting om dessa preparat och
deras verkan när det gäller i första
hand det psykiska beroendet. Narkomanvårdskommitténs
arbete och de intensifierade
vårdinstanser som nu
byggs upp kommer enligt statsutskottet
att medföra ett ökat underlag för forskningsinsatser
—• det har även herr Tistad
refererat — och detta har för
statsutskottets del varit skäl för att här
föreslå att riksdagen icke skall göra
något uttalande på denna punkt.

Jag vill peka på vad statsutskottet säger
i sitt utlåtande, att utskottet förutsätter
att Kungl. Maj:ts ytterligare bedömanden
i de viktiga preventions- och
informationsfrågorna kommer att redovisas
för riksdagen liksom vunna erfarenheter
inom den påbörjade utbyggnaden
av vårdorganisationen. Det betyder
ju att riksdagen får tillfälle att fortlöpande
följa frågan.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Låt mig understryka att
det är med tillfredsställelse jag noterar
att det är ett enigt utskott som ställt sig
bakom det förslag regeringen framlagt i
propositionen med förslag till narkotikastrafflag
och olika åtgärder för vård
och behandling av narkotikamissbrukare.
Detta är så mycket mera glädjande
som de problem, som narkotikamissbruket
medför för den enskilde och för
samhället, är både allvarliga och svårlösta.
De åtgärder, som föreslås i propositionen
och som nu har tillstyrkts
av utskottet, räknar jag med skall utgöra
betydelsefulla steg i kampen mot
narkotikamissbruket i vårt land. Yi står
här inför problem med internationell
räckvidd. De åtgärder, som regeringen
har föreslagit, omfattar dels vård och

behandling av narkotikamissbrukare,
dels skärpta straff för illegal hantering
av narkotika.

Herr talman! Jag är angelägen framhålla
att vi inte får slå oss till ro med
de åtgärder som nu kommer att genomföras.
Kampen mot narkotikamissbruket
måste ständigt föras vidare, allteftersom
våra kunskaper och erfarenheter
på detta område vidgas. Det är min
förhoppning, att bl. a. narkomanvårdskommitténs
tredje betänkande skall ge
underlag för ytterligare insatser. Detta
betänkande kan väntas någon gång i
början av nästa år.

Även andra möjligheter att öka våra
kunskaper om narkotikaproblemet kommer
att tillvaratas. Jag har under senare
år ofta haft anledning att betona
att narkotikafrågan är ett stort internationellt
problem. Effektiva åtgärder
mot missbruket kräver därför ett internationellt
samarbete. Ett omfattande
sådant förekommer redan inom världshälsoorganisationen
och i FN:s narkotikakommission.

1961 års allmänna narkotikakonvention
omfattar som bekant inte alla preparat
som missbrukas i bl. a. vårt land.
Den omfattar sålunda inte de centralstimulerande,
hallucinationsframkallande,
lugnande och sömngivande medlen.
Från svensk sida har upprepade framstötar
gjorts för att få även dessa medel
under internationell kontroll. Senast
vid narkotikakommissionens 22:a sammanträde,
som hölls i Geneve i januari
i år, framställde de svenska representanterna,
enligt givna direktiv, krav på
snabbast möjliga åtgärder för att få
vissa centralstimulerande medel under
internationell kontroll genom tillämpning
av artikel 3 i 1961 års allmänna
narkotikakonvention. De svenska förslagen
möttes med förståelse från flera
håll, men något beslut fattades inte.
Frågan skall på nytt tas upp vid nästa
sammanträde med kommissionen.

Det finns ingen anledning att dölja
att det här rör sig om komplicerade
frågor som också berör starka ekono -

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Nr 10

131

miska intressen. Vi avser att fortsätta
våra aktioner på det internationella planet.
Vi gör det i medvetandet om att vi
bakom oss har en växande internationell
opinion, att tiden nu är mogen att
få en internationell kontroll, avseende
även de centralstimulerande, hallucinationsframkallande
och lugnande medlen.

Det har emellertid också höjts röster
för att vi från svensk sida skulle ta ett
steg i en annan riktning — herr Tistad
var inne på detta — med andra ord ta
initiativ till en sådan ändring av 1961
års narkotikakonvention att de anslutna
staterna i sin lagstiftning skulle
medge straffrihet för ringa innehav av
narkotika, .lag vill, herr talman, något
kommentera detta.

Som jag framhållit i propositionen
anser jag det nödvändigt att allt innehav
av narkotika är straffbart. Detta
beror inte bara på att 1961 års allmänna
narkotikakonvention kräver att allt otilllåtet
innehav av narkotika skall vara
straffbelagt, utan sker också för att polisen,
för att kunna komma åt den
grövsta narkotikabrottsligheten, nämligen
de olaga överlåtelserna, måste kunna
göra ingripanden mot allt olovligt innehav.
De olägenheter som kan följa
av kriminaliseringen av ringa innehav
och av innehav för eget bruk över huvud
taget får enligt min mening motverkas
genom att vårdbehövande narkotikamissbrukare
erbjuds erforderlig vård
inom ramen för gällande påföljdsbestämmelser
och regler om beslut att
inte åtala för brott. Jag är medveten
om att detta kan innebära svåra avvägningsfrågor
i de enskilda fallen. Det bör
dock vara möjligt för de rättsvårdande
myndigheterna att komma fram till en
gemensam grundsyn i dessa frågor. Därvid
får man naturligtvis inte bortse
från olika preparats större eller mindre
farlighet. Det svenska påföljdssystemet
erbjuder enligt min mening så stora variationsmöjligheter
att det i mycket stor
utsträckning bör gå att anpassa påföljderna
efter den enskildes behov av
vård.

Ang. förslag till narkotikastrafflag

Liksom andra lagutskottet vill jag
understryka vikten av en liberal tilllämpning
av reglerna om åklagares rätt
att inte väcka åtal mot missbrukare som
är villiga att underkasta sig vård, i
synnerhet när det gäller unga narkotikamissbrukare.

Höjningen av maximistraffen är inte
avsedd att leda till en slentrianmässig
skärpning av straffen för alla narkotikabrott.
De rättstillämpande myndigheterna
måste tänka på att straffskärpningarna
i första rummet har motiverats
av önskemålet att kunna döma till
verkligt kännbara straff i de fall då personer
rent yrkesmässigt sysslar med illegal
narkotikahantering.

Vad beträffar cannabispreparaten
vidhåller jag den uppfattning som jag
i olika sammanhang givit uttryck för.
1 propositionen har jag understrukit att
cannabis i de länder där detta medel
är mest utbrett anses böra bekämpas
med kraft och att det i 1961 års narkotikakonvention
upptagits bland de medel
som i vissa hänseenden underkastas
den mest rigorösa reglering. Det bör
enligt min mening inte komma i fråga
att för närvarande särbehandla cannabis
när det gäller den svenska narkotikastrafflagstiftningen.
Hur man internationellt
ser på detta medel ger ju 1961
års narkotikakonventionen ett klart besked
om.

Jag vill, herr talman, också gärna begagna
tillfället att ta upp ytterligare
några frågor som har kommit att aktualiseras.
Låt mig något beröra de processuella
tvångsmedlen. Man har bl. a.
efterlyst större möjligheter för polisen
att bereda sig tillträde till s. k. knarkkvartar
och ta med där befintliga personer
för identifiering och registrering.
Narkomanvårdskommittén har
emellertid kommit till den uppfattningen
att bestämmelserna om processuella
tvångsmedel redan är fullt tillfredsställande
när det gäller att bekämpa den
illegala narkotikahanteringen. Inte heller
har det under remissbehandlingen

132

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Ang. förslag till narkotikastrafflag
framkommit någonting som motsäger
denna uppfattning.

Rättegångsbalkens bestämmelser om
husrannsakan torde medge tillräckliga
möjligheter till ingripanden under förutsättning
att bestämmelserna utnyttjas
effektivt. Jag har inhämtat att såväl
riksåklagarämbetet som rikspolisstyrelsen
är beredda att verka för att
bestämmelserna utnyttjas effektivt i den
mån så inte redan skulle vara fallet. I
detta sammanhang vill jag också erinra
om den allmänna skyldighet som enligt
93 § barnavårdslagen föreligger för

myndigheter, vilkas verksamhet berör
barnavården, att ofördröjligen till barnavårdsnämnden
anmäla sådant som de
i sin verksamhet erhåller kännedom om
och som bör föranleda ingripande av
nämnden. Denna skyldighet gäller även
för polisen. Barnavårdsnämnderna har
därför möjlighet att genom polisen få
meddelanden om de barn och ungdomar
som påträffas i narkotikasammanhang.

Även frågan om särskild kriminalisering
av handlingar som består i tillhandahållande
av lokal för narkotikamissbruk
har aktualiserats. I förslaget
till narkotikastrafflag har införts en uttrycklig
bestämmelse om straff för medverkan
till vissa narkotikabrott, nämligen
sådana brott som avser tillverkning,
saluhållande eller överlåtelse.

Jag har i propositionen framhållit att
detta medför möjligheter att ingripa
mot personer som driver s. k. knarkkvartar.

En annan sak är att det ibland kan
vara svårt att leda i bevis att den som
upplåter lokalen känner till vad som
försiggår. Dessa bevissvårigheter blir
emellertid desamma vare sig man inför
ett särskilt straff för den som upplåter
lokal för narkotikamissbruk eller om
samma gärning straffas enligt reglerna
beträffande medverkan.

Vad beträffar frågan om registrering
av recept har jag i propositionen framhållit
att den förebragta utredningen
inte har övertygat mig om att fördelarnar
med en allmän registrering av re -

cept skulle överväga den tungroddhet
och de andra nackdelar som skulle vara
förenade med en sådan. Därför ansågs
det att någon registrering av recept inte
nu bör genomföras.

Otvivelaktigt skulle en bättre kartläggning
av läkemedelskonsumtionens
utveckling vara önskvärd. Årligen utfärdas
emellertid ungefär 35 miljoner
recept här i landet, och innan en registreringsverksamhet
i någon form
startas måste de tekniska och ekonomiska
förutsättningarna härför vara klarlagda.
Det bör också framhållas att narkotika
i vårt land endast får utskrivas
med stor försiktighet, och läkaren måste
alltid kunna redovisa motivet för
receptutskrivningen. Apotekens narkotikarecept
kontrolleras också årligen
vid kontrollförrättningar, och åtgärder
vidtages mot en onormal utskrivning.
Som bekant har utskrivningen av narkotika
minskat drastiskt på senare år.

Jag kanske här, herr talman, skall
göra en kommentar till vad herr Kaijser
i sitt intressanta anförande nyss var inne
på, nämligen frågan om möjligheterna
att ingripa då det gäller svårt missbrukande
personer. Jag vill här påpeka
att narkomanvårdskommittén har ansett
att den från i fjol tillämpade nya
psyklagen erbjuder tillräckliga möjligheter
att på sjukhus med tvång intaga
och kvarhålla sådana missbrukare, för
vilka vård på sjukhus är oundgängligen
påkallad, samt att möjlighet att tvångsvis
anordna vård för övriga missbrukare
ej bör finnas. Denna uppfattning
har ju godtagits av det stora flertalet
remissinstanser, även om från några
håll uttalats tvekan på denna punkt. Jag
vill understryka att det får ankomma på
den nya socialstyrelsen att uppmärksamt
följa utvecklingen på detta område
och inkomma med de förslag som
kan betingas av de vunna erfarenheterna.

Herr talman! Låt mig betona att alla,
staten, sjukvården, läkemedelsindustrin
och allmänheten, måste känna ansvar i
arbetet för att hejda läkemedelsmiss -

Onsdagen den 6 mars 1908 em.

Nr 10

133

braket. När det gäller läkemedelsindustrin
är det nödvändigt att den känner
ansvar inte bara för effekterna av ett
terapeutiskt bruk av läkemedlen utan
också för missbruket. Industrin har i
Sverige lojalt accepterat den noggranna
kontroll som specialistregistreringen innebär.
Genom myndigheternas återhållsamhet
vid registreringen finns det i
Sverige totalt omkring 3 000 specialiteter,
under det att somliga andra länder
i Europa tillåter mer än 20 gånger
så många specialiteter. Genom den
svenska restriktiviteten har vi fått ökade
möjligheter att genomföra anordningar
för att upptäcka missbruk och
vidtaga åtgärder.

Vad gäller frågan om ett eventuellt
totalförbud för centralstimulerande medel
har utskottet framhållit, att förbudet
kan ges den utformningen att de medel
som bör omfattas av detsamma inregistreras
som farmacevtiska specialiteter
enligt läkemedelsförordningen. Socialstyrelsen
följer utvecklingen på detta
område med skärpt uppmärksamhet.
Låt mig tillägga att det också kan bli
aktuellt att skärpa kontrollen beträffande
ytterligare ämnen. Man torde kunna
räkna med att en stor del av dessa
medel kommer att försvinna ur marknaden
under året.

Det är uppenbart att vi befinner oss
i ett utvecklingsskede på läkemedlens
område som måste lägga ett särskilt ansvar
på läkemedelsfirmorna. Våra möjligheter
att påverka läkemedelsföretag
i utlandet är naturligtvis begränsade,
men det bör inte hindra oss från att
medverka till en opinionsspridning
även utanför våra gränser på sätt som
jag här tidigare har nämnt.

Så några ord om upplysningsfrågoriia.
Jag har noterat — låt mig säga det
— med tillfredsställelse den reaktion
som har kommit till uttryck från flera
av kammarens ledamöter mot vissa former
av s. k. informationsverksamhet
som vi har upplevt under senare år.
Jag tror att det kan sägas att det står
klart att vissa inslag i den i och för

Ang. förslag till narkotikastrafflag
sig angelägna upplysningsverksamhet
som hittills bedrivits har varit mycket
tveksamma. I vissa fall torde verksamheten
ha lett till ett resultat som direkt
motverkar det syfte jag föreställer mig
att man eftersträvat. Särskilt massmedia
och inte minst TV har ett stort ansvar
för att den information som lämnas
inte ökar allmänhetens och särskilt
ungdomens intresse för att bruka narkotika.

Jag tror att det är angeläget att diskussionen
om vårt narkotikaproblem nu
och i fortsättningen förs under mera
genomtänkta former. Narkomanvårdskommitténs
nästa betänkande kommer
hl. a. att beröra just dessa spörsmål.
Närmast blir det frågan om att söka
åstadkomma en samordnad rådgivningsoch
upplysningsverksamhet.

Den starkt ökade aktivitet som vi
glädjande nog upplever i vårdarbetet
i vårt land har också gjort det angeläget
att nå en bättre samordning och
eu större enhetlighet i lagreglerna för
vårdområdena. Så långt som möjligt
måste vi effektivisera åtgärderna på
den sociala sidan. Den uppfattningen
börjar alltmer få tyngd att man måste
försöka se hjälpbehövande människors
situation i sin helhet. Den s. k. familjevårdsprincipen
får allt starkare genomslag
på vårdsidan. Våra nuvarande
vårdlagars utformning får naturligtvis
inte stå hindrande i vägen, om vi kan
nå bättre resultat genom en samordning.
De vårdlagar som i första hand
behöver samordnas är socialvårdslagen,
barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen.
Dessa frågor blir nu föremål
för utredning. Jag vill nämna detta,
även om det kan leda till resultat först
på litet längre sikt.

I kampen mot narkotikamissbruket
måste alla goda krafter samverka. Frågan
är allvarlig och svår, och allt som
kan göras i förebyggande syfte är angeläget.
Hem och skola måste finna former
för en fruktbar samverkan. Jag
tror att ungdomsorganisationerna här
har ett viktigt verksamhetsfält. Infor -

134

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1908 em.

Ang. förslag till narkotikastrafflag
mation och upplysning är viktigt men
måste, som jag betonat, utformas så att
syftet inte motverkas. De medicinska
och sociala vårdåtgärderna måste ha
mycket hög prioritet. Till detta hör
fogas de viktiga insatserna på tull-, polis-
och lagstiftningssidan.

Låt mig så till sist upprepa: Narkotikafrågan
är ett stort internationellt
problem. Det är genom samverkan över
hela världen som vi kan vinna bestående
resultat.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det har sagts många
kloka och tänkvärda ord under denna
debatt. Jag kan egentligen i stort instämma
i allt vad herr Kaijser och nu
senast herr statsrådet har anfört.

Den lag som vi här har att behandla
är en högst betydelsefull lag, en lag,
som vi har längtat och trängtat efter,
skulle man kunna säga. Narkotikamissbruket,
särskilt bland ungdomarna, är
ju utan tvekan nutidens allra största
samhällsproblem, inte bara i vårt land
utan i ett flertal länder. Detta missbruk
har i vårt land utbrett sig med en förfärande
hastighet och har tagit helt förskräckande
proportioner under de allra
senaste två åren. Det är inte bara det,
att ett missbruk av dessa narkotika i
flertalet fall skapar såväl kroppsligt
som psykosocialt förfall, utan därtill
vet vi nu, att de hallucinogena substanserna,
främst LSD, medför stor risk
för arvsmassan med missbildningar som
följd, vilka kan komma även generationer
senare. Vad detta betyder, har ju
neurosedynet givit oss en blixtbelysning
av.

För mig framstår de s. k. narkotikahajarna
som vår tids allra största brottslingar.
Den skärpning av straffbestämmelserna
för dem som nu föreslås är
enligt min mening den minsta vi kan
tänka oss. Jag vill gärna se en ytterligare
skärpning av dessa straffbestämmelser
i framtiden.

Vi har ju en lång erfarenhet av ko -

kain- och mor/fnmissbruk från Orienten
sedan sekler och vet vilka stora
skadeverkningar som detta missbruk
har åstadkommit och fortfarande
åstadkommer. Men även cannabispreparaten,
främst haschisch och marijuana,
medför mycket stora skadeverkningar,
särskilt för psykiskt labila
människor och för ungdomar. Även om
vanebildningen vid dessa preparat inte
är så uttalad talar en samfälld medicinsk
och social erfarenhet från sådana
länder, där dessa missbruk är utbredda
— det är de ju lyckligtvis inte i vårt
land — för att man även här har mycket
stora faromoment. Just i dessa länder
ser man mycket allvarligt på dessa
missbruk.

De mera nya formerna av narkotika,
hallucinogenerna och de centralstimulerande
medlen, har vi inte så lång erfarenhet
av. Jag är dock övertygad om
att vi även här så småningom skall
finna uttalade och svåra skadeverkningar.
Också dessa missbruk bör från
början behandlas hårt.

Det är dock inte de missledda som
skall straffas utan förförarna, narkotikahajarna.
Jag kan emellertid inte gå så
långt som herr Tistad; vill helt instämma
i vad herr statsrådet anförde, nämligen
att det rent praktiskt inte går att
komma ifrån att även innehav av narkotika
måste straffas. I annat fall kan
vi inte komma åt narkotikahajarna.

Såvitt jag kan finna, är det lagförslag
som vi nu behandlar mycket väl avvägt
och bra. De båda enhälligt tillstyrkta
utskottsutlåtandena talar ju sitt eget
språk i det fallet.

Vi hoppas nu bara att narkomanvården
skall bli väl utbyggd — detta
är ju det viktigaste för framtiden —
och att denna vård i första rummet skall
inriktas på profylax och inte på terapi.
Men jag vill understryka vad herr statsrådet
nyss sade: vi får inte slå oss till
ro. Detta är bara början, kampen måste
föras vidare. Och det finns många,
många problem som ännu bara skisserats
och som måste utredas bättre innan

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Nr 10

135

vi fått en god kontroll över detta. Jag
vill understryka den stora betydelsen
av att vi får även ett gott internationellt
samarbete. Vi behöver detta just då det
gäller de centralstimulerande medlen,
som för oss är alldeles speciellt besvärliga.
Och då bör vi även ta hänsyn till
de länder där framför allt hasch och
marijuana är alldeles särskilt besvärliga
problem. Vi får hjälpa varandra.
Ungdomen har olika smak, så att säga,
men farligt är det. Med tanke på framtiden
är dessa problem de mest betydelsefulla
vi för närvarande har i vårt
samhälle.

Jag yrkar bifall till utskottsutlåtan det.

Herr TISTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Också jag skall be att
få uttrycka min uppskattning av statsrådet
Asplings mycket förnämliga anförande.

Däremot kan jag nog inte vara lika
uppskattande när det gäller herr Edström.
Jag skulle bara vilja knyta två
reflexioner till hans anförande.

Enligt uppskattning finns det ungefär
200 miljoner cannabisbrukare i världen,
huvudsakligen koncentrerade till de islamitiska
länderna. Det är riktigt att
man i vissa av dessa länder stämplar
cannabisbruket som ett brott och bekämpar
det, men i alla islamitiska länder
har man totalförbud när det gäller
alkohol, betraktar alltså bruket av alkohol
som ett värre brott. Jag skulle
ha önskat att herr Edström i sin mycket
schematiserade beskrivning av de narkotiska
preparaten också satt in alkoholen.

När sedan herr Edström uttalar sig
om omöjligheten av straffrihet för innehav
av narkotika måste jag säga att
han på det området inte har den sakkunskap
som han i egenskap av läkare
kan ha på andra områden. Här gäller
det en rent straffprocessuell fråga, de
möjligheter lagstiftningen ger att använda
tvångsmedel i olika fall. Motivet för

Ang. förslag till narkotikastrafflag
att under alla förhållanden straffbelägga
innehav av narkotika är att polisen
skall kunna använda vissa tvångsmedel.
Och där tror jag att min civila
verksamhet har gett mig en något större
erfarenhet än den herr Edström har
på just det området. Dessutom vill jag
ännu en gång betona, liksom jag gjorde
i mitt första anförande, att man då
det gäller alkohollagstiftningen har en
totalt motsatt syn på detta problem. Där
finns inte något stadgande om straff för
olaga innehav av rusdrycker — just för
att man inte skall göra det svårare för
polisen att komma åt langarna. Här är
det en fullständig olikhet i synsättet,
som jag inte har fått någon förklaring
till.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Även jag har varit i
Orienten. Jag vet, att koranen förbjuder
användning av alkohol, men Muhammed
visste inte att man kunde intaga
alkohol på annat sätt än som
dryck; därför gör man så i den muhammedanska
världen, när man skall
vara en trogen muhammedan men ändå
vill begagna alkohol, att man äter
alkohol. Det är ej förbjudet och det
kan man göra i form av vissa mycket
starkt alkoholhaltiga rätter. Jag har
själv fått sådana rätter och blivit mera
berusad än jag någonsin kan bli av att
dricka alkohol. Det är ett religiöst problem
som här ligger bakom. Däremot
har man i Orienten inte den respekt
som vi har för narkotikamissbruk i olika
former. Man har där en mycket liten
respekt för morfin, kokain och andra
narkotika; jag vet också att man har
mycket liten respekt för hasch. Men jag
anser att överallt i världen där man
har fått ökad erfarenhet av dessa missbruk
har man blivit mer och mer restriktiv
och mer och mer försiktig.
Liksom vi gärna vill att våra speciella
problem då det gäller missbruket av de
centralstimulerande medlen skall bli internationellt
erkända, så att andra län -

136

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Ang. förslag till narkotikastrafflag
der kan hjälpa oss, skall vi hjälpa andra
länder med deras svåra problem,
som i dag främst består i haschmissbruket
och marijuanamissbruket.

När det gäller den judiciella formen,
dvs. straffen, har vi i utskottet mycket
utförligt behandlat denna fråga och
haft fullt klart för oss vad statsrådet
just sade, att det helt enkelt inte går att
behandla narkotikahajarna med silkesvantar
och att låta dem komma undan,
om att de säger, att de använder funna
små mängder för sitt eget bruk. Det
måste finnas möjligheter för polisen att
kunna ingripa även om en människa
säger att det är för eget bruk hon har
dessa mängder. Men jag håller helt
med statsrådet om att polisen härvidlag
skall använda sina möjligheter med förstånd
och försiktighet, då det gäller
ungdomar, som man skall i första hand
söka hjälpa och inte stjälpa. De skall
inte eller milt straffas. De som skall
traffas så hårt som möjligt är däremot
narkotikahajarna.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Efter all den visdom
och kunskap som har presterats från
denna talarstol i detta ämne har i varje
fall jag inte mycket att lägga till, men
som en av representanterna för andra
lagutskottet vill jag säga att det gäller
samlade förslag till åtgärder för att
komma till rätta med bruket av narkotika
som nu läggs fram och kan med
tillfredsställelse konstatera att det diskuteras
i en avspänd och nära nog
nyansfri anda, helt olik den som rådde
för någon tid sedan, ett eller ett par år
tillbaka, då debattens vågor gick höga
så snart frågan om narkotika kom på
tal i riksdagen. Uppenbarligen har materialet
från medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté,
sådant det hittills
bär hunnit presenteras, varit en värdefull
tillgång för bedömningen av de
olika ställningstaganden som nu strax
skall beslutas om.

Det finns all anledning åt! än en

gång understryka vad socialministern
nyss sade, nämligen att i kampen mot
narkotikabruket, främst narkotikamissbruket,
behövs alla goda krafter. Det är
möjligt att det är insikten om detta
som har gjort att debatten har fått den
ton jag nyss nämnde.

När det gäller information kring narkotikabrukets
risker liksom då det gäller
åtgärder i förebyggande syfte måste
alla tillgängliga resurser sättas in och
alla kanaler som står till buds hållas
öppna. Inte minst med hänsyn till att
det här är en fråga med ett internationellt
samband har vi all anledning att
arbeta med kraft och beslutsamhet.

Herr talman! Jag nämnde att debatten
var nära nog nyansfri. Den som
möjligen brutit något mot enigheten
har varit herr Tistad, som länge och
väl talade för sin motion. Jag var bara
förvånad över att han inte i sitt första
inlägg yrkade bifall till motionen. Det
var tydligen ett uttryck för den tveksamhet
som han ändå själv känner.

Vad jag närmast tänker på är herr
Tistads önskan att vi skulle göra en insats
för att få den gällande internationella
konventionen ändrad så att vad
som nu är olaga innehav av narkotika
för eget bruk inte längre skulle vara
kriminaliserat. Man ställer sig mycket
tveksam till vad det är motionärerna
menar i detta avseende. De i Sverige så
använda centralstimulerande medlen
omfattas i juridisk mening inte av den
gällande narkotikakonventionen. Men
utredningen pekar på att det inte finns
någon anledning att mindre strängt
reglera sådana medel som till sina yttringar
visat sig vara ett lika allvarligt
problem som de klassiska narkomanierna.
Utredningen tillägger att det
förefaller märkligt att t. ex. olovligt
innehav av LSD och liknande hallucinogener
skulle bedömas lindrigare än innehav
av de klassiska narkotikamedlen.

Om man då som herr Tistad uttalade
— jag fattade honom så — skulle vilja
ha en uppmjukning av konventionen,

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Nr 10

137

Om sänkning av statsbidraget till den allmänna sjukförsäkringen

måste man vilja gå steget längre och
tillåta innehav av även s. k. klassiska
narkotika såsom icke kriminaliserade.
Mot detta har en rad remissinstanser
gjort invändningar — Svenska läkarsällskapet,
Sveriges advokatsamfund,
rikspolisstyrelsen och riksåklagarämbetet,
för att nämna några. Andra lagutskottet
har kunnat instämma i socialministerns
ställningstagande att inte
göra något undantag härvidlag och att
inte heller för närvarande aktivt liera
vårt land i en internationell aktion i
detta syfte.

Herr talman! Jag har velat peka på
att här uppenbarligen föreligger en
nyansskillnad, vilken dock icke hittills
tagit sig uttryck i en begäran att riksdagen
skall ta en annan ställning än
statsutskottet och andra lagutskottet
gjort i fråga om propositionen nr 7.

Låt mig allra sist säga att problemen
härmed inte är definitivt lösta, utan
genomförandet av dessa förslag får ses
endast som ett led i samhällets olika
åtgärder för att komma till rätta med
narkotikaproblemet. Det kan inte lösas
utan samverkan på olika håll, och en
annan betydelsefull omständighet —
jag betonar det ännu en gång — är att
denna samverkan måste nås i internationellt
samarbete.

Narkoman vård skommittén fortsätter
sitt arbete. Nya resultat kommer att
läggas fram, och utskottet förutsätter
för sin del att dessa resultat kan leda
till nya ställningstaganden eller omprövningar
av de beslut vi nu är bei
edda att fatta. Men en sådan utveckling
hör ju samman med det problem
det här gäller. Vi nalkas ett relativt
nytt område i vår lagstiftning där problemen
under de senaste åren har ökat.
Men samtidigt har nu forskningen satt
in. Vi vet att det den vägen kan komma
resultat som också de leder fram
till behov av ändrade ställningstaganden.
Med hänsyn till den bakgrund
mot vilken det föreliggande förslaget
lagts fram och med hänsyn till de kunskaper
och insikter som vi har fått ge -

nom det material som har framkommit
inte minst under kommittéarbetet
tycker andra lagutskottet att förslaget
är gott. Det har ju alla tidigare talare
i stort sett också sagt.

Jag ber till sist att i likhet med alla
andra få yrka bifall till andra lagutskottets
utlåtande nr 1.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 37, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till narkotikastrafflag, m. m., i vad propositionen
avser riktlinjerna för organisationen
av vården av narkotikamissbrukare,
jämte motioner, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om sänkning av statsbidraget till den
allmänna sjukförsäkringen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av motioner
om sänkning av statsbidraget till
den allmänna sjukförsäkringen.

1 ill behandling hade andra lagutskottet
förehaft två till lagutskott hänvisade
motioner, I: 692, av herrar Sveningsson
och Åkerlund, samt II: 881, av herr
Ringabij in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade anhållits, att riksdagen måtte antaga
i motionerna infört förslag till lag
angående ändring av lagen om allmän
försäkring den 25 maj 1962 (nr 381),
vilket förslag avsåg, att statsbidraget
till sjukförsäkringen skulle minskas från
40 till 36 procent av försäkringskassornas
utgifter för sjukvårdsersättning,
grundsjukpenning, barntillägg och moderskapspenning.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

138

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Om sänkning av statsbidraget till den allmänna sjukförsäkringen

att förevarande motioner, 1:692 och Herr förste vice talmannen STRAND

II: 881, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Blomquist (h) och fröken Wetterström
(h), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
med bifall till förevarande motioner,
I: 692 och II: 881, måtte för sin del antaga
i reservationen infört förslag till
lag angående ändring av lagen om allmän
försäkring den 25 maj 1962 (nr
381).

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad till
detta utlåtande och som avgivits av herr
Blomquist och fröken Wetterström. Till
detta formella yrkande bara ett par
synpunkter.

Den första synpunkten gäller fonder
och fonders storlek, vilket ämne diskuterats
i motionen såväl som i utlåtandet.
Här vill jag säga att det är ofrånkomligt
att fonderna stigit successivt
och avsevärt under hela 1960-talet.

Vidare vill jag säga att behovet av
fonden för den obligatoriska sjukförsäkringen
är styrkt. Dess existens sätter
ingen i fråga. Men lika visst är att
det inte är någon vinst för sjukförsäkringen
att en fond får bli för stor.

Motionens yttersta syfte är att fondens
tillväxt skall bromsas genom en
avtrappning av statsbidraget. En sådan
procedur företogs 1966 i samband med
den stora sjukförsäkringsreformen, då
man sänkte statsbidraget från 50 till 40
procent. Detta kan alltså ske utan att
försäkringstagaren får sitta emellan och
behöver betala högre avgifter. Vad som
fordras är bara en viss omläggning av
statsbidraget. Varför inte t. ex. dela ut
det i efterskott? I varje fall torde det
i dag finnas utrymme för den måttliga
statsbidragssänkning som här är föreslagen.

(s):

Herr talman! Jag skall försöka att bli
lika föredömligt kort som herr Blomquist,
eftersom ärendet har varit uppe
tidigare och följaktligen bör vara känt
för kammarens ledamöter.

Vad vi har fäst oss vid i andra lagutskottet
är för det första att vi inte har
fått något intryck av att fonderna inom
sjukförsäkringen har blivit oroande
stora. Det andra är att statsbidraget är
konstruerat på ett sådant sätt att det
icke medverkar till att öka fondbildningen.
Statsbidrag utgår nämligen på
det belopp som utbetalas, icke på det
belopp som inflyter i form av avgifter
eller på annat sätt. Herr Blomquist säger
att en sänkning av statsbidraget i
detta syfte skedde föregående år. Det är
nog att vara alltför frikostig i sin tolkning
av vad som skedde. I verkligheten
höjdes grundsjukpenningen från fem
till sex kronor, och för att statsbidraget
inte skulle öka sänktes det från tidigare
50 procent till 40 procent. Detta
medförde i sin tur att höjningen till
största delen måste betalas av den sjukförsäkrade,
medan arbetsgivarnas bidrag
till den del av sjukförsäkringen
som statsbidraget utgår till också höjdes.

Herr talman! Jag tror att det finns
tillräckligt starka argument mot det yrkande
som framställts av reservanterna,
och jag hemställer därför om bifall
till utskottets förslag.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! En enda liten sak! Det
är roligt att få diskutera denna fråga
med utskottets ordförande. Det var väl
ändå så, att den höjning som herr Strand
talar om, den ökning av avgifterna som
skedde 1966, berodde på att ökade förmåner
tillkom. Höjningen hade inte sin
grund i att statsbidraget sänktes utan i
att det tillkom ökade förmåner, som det
var fullkomligt naturligt att man tog ut
ökade avgifter för.

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Nr 10

139

Ang. den kommunala förköpsrätten till fastighet

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av motion angående
uppvärmning av bostadslägenheter; och
nr 7, i anledning av motioner angående
föreningsrätten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckta motioner
om införande av provisoriskt körkort;
och

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående bestämmelserna för återkallelse
av körkort.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. den kommunala förköpsrätten till
fastighet

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckta
motioner angående den kommunala förköpsrätten
till fastighet.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 699 i första
kammaren av herrar Yngve Nilsson och
Ebbe Ohlsson samt nr 893 i andra kammaren
av herr Nilsson i Bästekille och
fru Heurlin.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade anhållits, att riksdagen för sin del

måtte antaga i motionerna infört förslag
till lag om ändring i förköpslagen den 8
december 1967 (nr 868), vilket förslag
avsåg, att tidsfristen för kommun att enligt
förköpslagen tillkännagiva sin avsikt
att tillämpa förköp skulle begränsas
till trettio dagar i stället för nu gällande
tre månader efter köpets fullbordan.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:699 och 11:893
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Ohlsson, Ebbe (h), som dock ej antytt
sin mening.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Endast några ord! I
våra motioner nr 699 i första kammaren
och 893 i andra kammaren har vi
framhållit, att den långa tid av tre månader
som kommunerna nu har till sitt
förfogande efter det att eventuellt köp
har fullbordats enligt den kommunala
förköpslagen av den 8 december 1967
många gånger kan medföra stora svårigheter
för köpare av en fastighet. Det
gäller till största delen jordbruksfastigheter,
och det kommer utan tvivel att
bli besvärligt för den nya köparen att
gå i ovisshet under denna långa tid innan
han får definitivt besked från kommunerna
om det från deras sida föreligger
ett intresse eller ej för att förvärva
en fastighet. Kommer därtill ett
överklagande av fullmäktigebeslutet,
kan flera månader gå i ovisshetens tecken,
och det är ett förhållande som
knappast kan anses rimligt. Vi har svårt
att förstå att 30 dagar kan vara en alltför
kort tid för att veta vad man vill
då man ger sig ut på fastighetsmarknaden.
Så långt i förväg bör man ha detta
klart för sig inom de centrala nämnderna
i kommunerna, och det har man
väl också i största allmänhet.

Vi har i motionerna anfört att kommunerna
i de flesta fall har en utarbetad
plan över den framtida utveckling -

140

Nr 10

Onsdagen den 6 mars 1968 em.

Ang. den kommunala förköpsrätten till fastighet

en när det gäller bebyggelsen. Det finns
för all del kommuner som inte har en
sådan planering för sin kommande utveckling,
men de blir för varje år allt
färre.

Nu har jag inte här ställt något yrkande
om bifall till motionerna. Jag har
då endast böjt mig för näst sista meningen
i utskottets utlåtande, där det
står: »Några erfarenheter av lagens

verkningar som kan föranleda ett ändrat
ställningstagande från riksdagens
sida har uppenbarligen inte vunnits under
den korta tid som lagen varit i
kraft.»

Om det nu skall behövas några erfarenheter
i detta hänseende, får vi väl
avvakta sådana. Vi motionärer har ju
kvar möjligheten att återkomma och att
ta upp problemet på nytt.

Herr talman! Jag har sålunda inte
något yrkande.

Herr KRISTIANSSON, SVANTE, (s):

Herr talman! Herr Ebbe Ohlsson
ställde inte något yrkande, och jag skulle
därför naturligtvis kunna undvika
att förlänga debatten. Men eftersom herr
Ohlsson ändå hävdar, att det skulle vara
lämpligt med en tidsfrist begränsad
till 30 dagar, anser jag att detta bör vara
anledning till bemötande.

Det är riktigt, som herr Ohlsson här
anfört, att lagen inte varit i kraft mer
än från och med den 1 januari i år. Det
kan således inte föreligga några erfarenheter
av lagens verkningar.

De olägenheter, som herr Ohlsson här
angett, får då mera betraktas som hypotetiska.
Jag föreställer mig att dessa
olägenheter knappast behöver uppstå.
Det kan inte vara svårt för den som vill
sälja en fastighet att under hand ta
kontakt med en kommun, som eventuellt
är intresserad av ett förvärv. Men det
som är mera väsentligt är den föreslagna
begränsningen av tidsfristen till 30
dagar. Jag föreställer mig, att det rent
formellt är omöjligt för kommuner att
utnyttja den kommunala förköpslagen,
om man skulle begränsa tidsfristen till

30 dagar. Alla känner ju till den formella
behandling, som måste ske från
kommunernas sida vid fastighetsförvärv.
Kommunens organ måste förbereda
dylika fastighetsförvärv, och ett
bifall till motionärernas förslag skulle
väl innebära att kommunerna strängt
taget inte kunde utnyttja den kommunala
förköpslagen.

Herr talman! Jag har inte något annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner
om upphävande av affärstidslagen;

nr 10, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till förhindrande av olycksfall
bland barn; och

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående övergångsställe för gående.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Då tiden nu var långt framskriden
beslöts, på framställning av herr talmannen,
att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 76, till Konungen i anledning av
väckta motioner angående arvsrätten
för barn utom äktenskap.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.22.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Torsdagen den 7 mars 1968

Nr 10

141

Torsdagen den 7 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 28
nästlidne februari.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 81, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till narkotikastrafflag, m. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte
motioner i ämnet.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 95, i anledning av motioner om
ändrad konstruktion av grupplivförsäkringen
för riksdagens ledamöter; och
nr 96, i anledning av motioner angående
rösträtt för vissa i Sverige bosatta
utländska medborgare.

Herr andre vice talmannen yttrade,
att han efter samråd med andra kammarens
talman finge föreslå, att första
kammaren ville besluta att vid sammanträde
onsdagen den 13 mars företaga
val av valmän och suppleanter för utseende
av två riksdagens ombudsmän
jämte ställföreträdare.

Ang. utskrift av recept vid iterering

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Edströms (fp) fråga
angående utskrift av recept vid iterering,
vilken fråga intagits i kammarens

protokoll för den 28 februari, och anförde: Herr

talman! Herr Edström har frågat
mig varför bestämmelsen i tillämpningskungörelsen
till förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel att vid iterering av recept endast
ett läkemedel eller en komposition
får utskrivas på samma blankett
inte borttagits vid den nyligen företagna
revisionen av kungörelsen.

Enligt den nämnda kungörelsen skall
då recept utfärdas på läkemedel anges
det antal gånger som förnyad försäljning
(s. k. iteration) får ske. Detta antal
får inte överstiga tre. I sådana fall
får dock endast ett läkemedel upptas
på samma receptblankett. Denna bestämmelse
tillkom för att underlätta
expedieringen på apoteken och hanteringen
av verifikationsmaterialet. 1961
års sjukförsäkringsutredning föreslog
som herr Edström påpekat att bestämmelsen
skulle tas bort och läkaren sålunda
få möjligheter att vid iteration
skriva ut flera olika läkemedel på samma
blankett. Utredningens förslag tillstyrktes
av Sveriges läkarförbund. Apotekarsocieteten
och Sveriges farmacevtförbund
ville däremot inte godta förslaget.
Det framhölls därvid att den
föreslagna ordningen skulle innebära
väsentliga nackdelar vid receptens behandling''
på apoteken. Apotekens arbete
och därmed kostnader skulle betydligt
öka. Vid delköp av olika läkemedel på
samma recept kunde mängden av stämplar
och anteckningar göra det svårt att
tyda recepten med risk för feltolkningar.
Förfalskning av recept kunde
dessutom underlättas. Med hänsyn till
de nämnda olägenheterna ansåg jag mig
inte kunna förorda att bestämmelsen
togs bort.

142

Nr 10

Torsdagen den 7 mars 1968

Ang. utskrift av recept vid iterering

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret. Vi måste konstatera
att tid är pengar, och vår tid brukar ju
obönhörligt bekämpa all onödig och
tidsslukande byråkrati. Detta gäller en
sådan sak. Det är ju inte fråga om att
överföra arbete från läkarna till apotekarna,
utan det är egentligen fråga om
att överföra arbete från läkarna till en
maskin.

Orsaken till min enkla fråga var att
tvångsföreskriften från sjukförsäkringens
sida, att för att erhålla läkemedlen
prisnedsatta eller kostnadsfria endast
ett recept får skrivas på varje blankett
vid iteration, för läkarna innebär allt
större tidspillan för varje år som går.
Det är ett slöseri med läkarnas tid, och
det har inget stöd i läkemedelsförordningen.
Under senare år har antalet
läkarrecepturexpeditioner stigit betydligt
kraftigare än antalet läkarbesök per
år och närmar sig nu snabbt 40 miljoner
om året. Detta beror på en önskvärd
rationalisering. Vi använder allt
mindre på apoteken tillredda blandningar
på grund av att personalkostnaderna
där är höga. Även på fabriker
tillredda kombinationspreparat användes
allt mindre, då sådana med kännedom
om läkemedlens verkningar, biverkningar
och interaktion blir allt
mindre medicinskt önskvärda. Dagens
recipen består därför i alltmer ökad
utsträckning av bara ett läkemedel. Som
jag framhöll är det såväl medicinskt som
arbetsekonomiskt fördelaktigt och rationellt
men medför att de flesta sjuka
måste mycket mera nu än förr få mer
än ett recipe. Desto otympligare framstår
då denna föråldrade bestämmelse
som jag här påtalat, att man vid iterering,
som ju är särskilt vanlig vid
flertalet långtidssjukdomar — vilka relativt
sett får alltmer ökad betydelse —
inte får skriva mer än ett recipe på
varje blankett. Den enda motivering
som kunnat anföras är att det skulle
innebära ökad kontroll, enligt apotekar -

na. Men jag betvivlar det. Vid iterering
görs för kontrollens skull på apoteket
inte som förr en avskrift utan i vanliga
fall en fotostatkopia. En sådan går
lika snabbt att göra, om det är ett eller
flera recipen på blanketten. Tar man
ej ut alla recipen på en gång — vilket
man nu med hänsyn till den bättre rabatten
gör mycket mer än tidigare —
framgår detta lätt av anteckningarna
på receptet. Vore det inte på tiden att
även på den punkten följa sjukförsäkringsutredningens
förslag?

All arbetstid är värdefull, och det
gäller även läkarnas arbetstid — det
måste vi erkänna. Det är här fråga
om en tillämpningskungörelse som av
Kungl. Maj :t kan ändras när som helst.

Med de orden ber jag att få tacka för
svaret.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Edström påminde
oss om att tid är pengar. Jag vill gärna
hålla med honom om det. Jag vill heller
inte förneka att det nuvarande systemet
kan föranleda ett visst merarbete för
läkaren, jämfört med om flera läkemedel
tas upp på samma blankett.

Det rör sig här om en avvägningsfråga.
Jag är övertygad om att herr Edström
är väl medveten om det. Vad är
då den bästa lösningen? Det finns anledning
att påpeka att receptet vid varje
försäljning skall förses med apotekets
stämpel, datum för försäljningen,
uppgift om pris m. m. Som ett exempel
kan nämnas ett recept på tre mediciner
som vardera får tas upp fyra gånger.
Det skulle till slut kunna komma att
förses med upp till tolv stämplar, datum-
och prisangivelser etc., eventuellt
gjorda av olika apotek. Ett sådant recept
skulle kunna bli svårt att tyda
både för den försäkrade och för apoteken
och skulle lätt kunna föranleda felexpedieringar
och kanske också andra
misstag. Därtill kommer en rent administrativ
och kameral svårhanterlighet.

Det var dessa överväganden som mås -

Torsdagen den 7 mars 1968

Nr 10

143

Ang. dispositionen av kvarstående införselavgiftsmedel

te göras när vi hade att ta ställning till
denna fråga, och vi kom fram till att
den bästa avvägningen är den som vi
nu har gjort, d. v. s. att inte företa någon
ändring utan låta kungörelsen förbli
vid vad den har varit.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag förstår delvis apotekens
betänkligheter. Men är det egentligen
inte så att de bär fastnat i gamla
tiders förhållande? Tekniken går ju
framåt. Vad som rationaliserat förfarandet
är fotostatkopieringen som medför
helt andra arbetsförhållanden än
för några år sedan. Fotokopieringen
liar ju inte kommit i allmänt bruk förrän
under de allra senaste åren, då även
apoteken börjat använda den tekniken
för kopiering av recept. Vad beträffar
stämplarna o. s. v. erkänner jag att med
dagens receptblanketter blir det besvärligt.
Men det är inte hela världen att
göra blanketterna litet annorlunda. Man
skulle med fördel kunna göra stämplarna
litet mindre än nu. Då skulle allting
fungera utmärkt.

Jag hoppas att Kungl. Maj it tar frågan
under förnyat övervägande, ty detta
är verkligen en allvarligt tidsslukande
faktor. För mig som har att utfärda
många sådana recept för långtidssjuka
— jag bar räknat ut att det för varje
patient rör sig om fem, sex stycken —
betyder det ungefär fem minuter för
varje konsultation. Det är ju ganska
många konsultationer som vi läkare bar
tillsammans.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. dispositionen av kvarstående
införselavgiftsmedel

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Lundbergs
(h) fråga angående dispositionen
av kvarstående införselavgiftsmedel, vil -

ken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 27 februari, och yttrade:

Herr talman! Herr Lundberg har frågat
om vilka principer som tillämpas
vid disponeringen av införselavgiftsmedel
som kvarstår vid regleringsårets
utgång.

Jag vill först erinra om att intäkterna
av införselavgifterna är statliga medel
i likhet med t. ex. tullinkomster. Införselavgifterna
har hittills tagits i anspråk
främst för regleringsändamål på
jordbrukets område i den utsträckning
som riksdagen beslutat för varje regleringsår.
Medel som stått kvar från tidigare
år har efter beslut av riksdagen
utnyttjats bl. a. för att ersätta jordbruket
för förluster på grund av inverkan
av EFTA och EEC samt för att förstärka
jordfonden.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Låt mig först tacka
statsrådet Holmqvist för svaret. Min
fråga hänför sig just till det som berörs
i de sista orden i svaret: »för att förstärka
jordfonden».

Jag började fundera över det som
står på den allra sista sidan i årets jordbruksproposition:
Jordfonden skall

ökas med 30 miljoner kronor. Då tar
man 10 miljoner av kvarstående införselavgiftsmedel
och 20 miljoner som
vanligt anslag över riksstaten.

Denna sammanblandning av korta
och långa pengar stötte mig. De korta
införselavgifterna blir plötsligt långsiktigt
bundna i mark. För ett sådant förvandlingsnummer
måste det ju finnas
något principbeslut i bakgrunden, men
det kunde jag inte finna.

Det är riktigt att redan förra året
verkställdes en sådan åtgärd, med ett
belopp uppgående till 20 miljoner kronor,
utan anmärkning. Jag hittade då
ingen motivering för åtgärden. Det
fanns ett överskott, och därav tog man
20 miljoner till jordfonden plus ytterligare
20 miljoner över staten.

Är nu detta riktigt? Det tål väl åtmin -

144

Nr 10

Torsdagen den 7 mars 1968

Ang. dispositionen av kvarstående införselavgiftsmedel

stone att diskutera. Som jag ser det
finns det två vägar att gå. Antingen låter
man överskotten stå kvar på ett saldo
tillgängligt för kommande ökande
behov inom jordbrukets område — och
det är självfallet det bästa — eller också
redovisar man öppet senaste regleringsårets
utfall och låter pengarna gå
in i statskassan. De försvinner då i
bokföringen. Det sistnämnda sättet vore
väl ur jordbruksministerns synpunkt
konsekvent, eftersom han hävdar att
dessa införselavgiftsmedel är statliga
medel i likhet med tullinkomster.

Den sista åsikten kan jag och många
andra självfallet inte dela, men det spelar
väl just i resonemanget om redovisning
inte så stor roll. Det är ju enkelt
att i ett pressat läge åberopa tidigare
överskott under de senaste åren och
medvetet ha ett visst underskott, vilket
blir detsamma som att minska på ett
överfört saldo, därest man använt den
förstnämnda metoden.

Men om man, som det nu tillämpas,
binder pengarna i jordfonden, är de ju
för alltid borta för det ändamål som jag
trodde att de var avsedda för, dvs. just
för prisutjämnande åtgärder och för
täckande av exportförluster — inklusive
en sådan specialpost som förluster
på grund av EFTA- och EEG-effekter.

Det skulle självfallet vara intressant
att veta hur dagsläget är, men det vore
kanske inte riktigt att begära en sådan
sak. Jag har sett att jordbruksnämnden
i sin regleringsskrivelse till Kungl. Maj :t
kommit fram till att det finns en behållning
från 1965/66 på 16,7 miljoner och
från 1966/67 på 22,7 miljoner; men då
vet jag faktiskt inte om man dragit av
de sista 10 miljonerna till jordfonden,
det framgår icke av skrivningen.

Summan av mitt resonemang blir i
varje fall att dessa införselavgifter måste
betraktas som jordbrukets pengar,
att de är korta pengar för användning
inom normalramen, och utanför den
ramen enligt de principer som tillämpats,
samt att över- och underskott border
klart redovisas, helst fonderas år

från år, och att användningen inte borde
inkludera just ett sådant långsiktigt
ändamål som bindning i jordfonden.

Om detta hade jag självfallet kunnat
motionera, men jag skall uppriktigt säga
att till allra sista bladet i propositionen
kom jag inte förrän långt efter det att
motionstiden gått ut! Därför har jag
tagit mig friheten att på detta sätt aktualisera
frågan.

Herr statsrådet HOLMQYIST:

Herr talman! Man skall kanske först
ställa frågan, hur dessa medel uppkommer.
Svaret är att vi måste ha ett gränsskydd
för det svenska jordbruket. Men
faktiskt kan man säga att dessa medel
betalas i stort av de svenska konsumenterna,
eller hela det svenska folkhushållet,
om vi så vill uttrycka det. Av
den anledningen föredrar jag att uppfatta
det så att dessa medel hör samhället
till, på samma sätt som tullinkomster
eller andra medel som framkommer
på liknande sätt.

Herr Lundbergs resonemang innebär
att man från början gjort klart för sig
att dessa pengar inte kan användas till
någonting annat än jordbrukets utveckling.
I stort sett har de väl inte använts
till något annat hittills. Det har emellertid
inträffat att riksdagen godkänt användning
av sådana medel för subventionering
av vissa produkter, exempelvis
smör ett visst regleringsår. Då får
man säga att det är konsumenterna som
haft glädje av detta.

Jag kan hålla med om att man kunnat
gå en annan väg, nämligen att överskotten
för varje år levererats in till
statskassan och att man därefter fått
aktualisera hur de uppkommande frågorna
skulle lösas. Nu har det funnits
en reserv, och jag tror att det i stort
sett varit en fördel när man vid överläggningarna
med jordbrukets organisationer
haft möjlighet att träffa vissa
uppgörelser utan att omedelbart behöva
belasta konsumenterna med kostnader.

Torsdagen den 7 mars 1968

Nr 10

145

För herr Lundberg har det tydligen
varit något stötande att dessa medel
överförts till jordfonden ■— han säger
att det då blir långa pengar i stället för
som hittills korta pengar. Det är möjligt
att man kan föra ett sådant resonemang,
men jag tycker inte att det blir
någon större skillnad, eftersom jordfonden
är till för att man skall köpa
och sedan sälja fastigheter, inte för att
man skall behålla dem. Hade vi nu inte
använt medel från regleringskassan för
att stärka jordfonden skulle vi i stället
fått ta medlen direkt över budgeten.
Pengarna hade varit lika värdefulla
även då. Men jag kan inte se att det blir
någon större skillnad. Närmast skulle
herr Lundberg då ha en kamrerarsynpunkt:
att pengarna borde redovisats
och levererats innan man fick lov att
ta ut dem igen.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Något av kamrerarsynpunkt
ligger det naturligtvis i resonemanget.
Det vill jag gärna medge. Men
vi får också ta in konsumentsynpunkten
i bilden, ty det är väl en närmare väg
att pengarna får stå kvar och användas
i prisutjämnande syfte till konsumenternas
förmån än alt de går den långa
vägen via rationalisering över jordfonden
och sedan så småningom kommer
konsumenterna till godo.

Frågan om vad som händer på slutet
är för resten ett ganska intressant resonemang,
ty någon gång blir vi väl färdiga
med omstruktureringen, och då
skall det självfallet bli ett betydande
överskott i jordfonden att leverera in.
Då kan vi, om vi är med vid det tillfället,
ha dessa korta och långa pengar och
ursprunget i minnet.

Jag vill alltså inte gå med på att det
är så begränsade synpunkter som rena
kamrerarsynpunkter som jag lägger på
denna fråga, utan också en synpunkt
beträffande just konsumentens och
jordbrukets intresse, och bindningen av
pengarna långsiktigt kan jag inte acceptera.

Ang. saltningen på gator och vägar

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag får kanske göra herr
Lundberg ledsen genom att säga att av
de pengar som disponeras årligen för
detta syfte och som jordbruket ofta får
har 160 miljoner kronor strötts ut till
olika ändamål. Vi har haft anslag som
låt säga bidrag till potatisförädlingen.
De har inte gett något omedelbart utslag,
ty det tar sin tid innan det verkar
till konsumenternas fromma. Det väsentliga
i detta sammanhang, herr
Lundberg, är kanske inte om det är
långa eller korta pengar eller vad nytta
de gör. Det väsentliga är att detta har
underställts riksdagen. Jag tror man
kan säga att det inte finns några medel
som varit mera noggrant kontrollerade
än dessa, ty de har varit under sträng
observans och föremål för ett stort intresse
från riksdagens sida. Varje gång
man resonerat sig fram till hur man
skall använda dessa medel, har frågan
presenterats för riksdagen. Jag kan inte
erinra mig något tillfälle — det skulle
kanske vara någon enstaka gång -— då
det kan ha rests invändningar på någon
punkt. Men förslagen har godkänts,
och däri ser jag en bekräftelse på att
denna inrättning fungerat ganska tillfredsställande.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. saltningen på gator och vägar

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Skärmans
(fp) fråga angående saltningen på
gator och vägar, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 27 februari,
och anförde:

Herr talman! Herr Skärman har frågat
mig om vi ur skilda synpunkter
verkligen har råd till detta saltande på
gator och vägar.

Vid halkbekämpning används salt för
att hindra att sanden klumpar sig och

146

Nr 10

Torsdagen den 7 mars 1968

Ang. saltningen på gator och vägar
för att få den att fastna på den isbelagda
vägbanan. Dessutom förhindrar saltet
isbildning och luckrar upp isen så
att den lättare kan avlägsnas.

Prov som företagits under föregående
vinter beträffande rostangrepp på
oskyddad bilplåt visar att ca 80 % av
rostangreppen härrör från andra faktorer
än vägsalt.

Med hänsyn till att saltningen visat
sig vara både billig och effektiv och
endast i begränsad omfattning skadar
fordon och nästan aldrig växtlighet, anser
jag att vi inte har råd att avstå från
saltningen från vare sig trafiksäkerhetssynpunkt
eller rent ekonomisk synpunkt.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret.
Jag har redan tidigare besvärat ett par
företrädare till honom med detta problem,
och jag tänker inte släppa det, ty
jag tror att man tar för lätt på saken.

Först vill jag till svaret säga att man
inte bara blandar salt i sanden, utan på
västkusten där det blåser salta vindar,
där bara saltar man. Jag förmodar att
de prov som åberopats är de prov som
utförts av gatuförvaltningen i Göteborg.
Vid dessa prov hade man svetsat fast
plåtbitar på olika spårvagnar — vagnar
som för övrigt tvättas varje dag och
som går i trafik i denna salta stad. Dessa
prov anser jag inte ha något som
helst vetenskapligt värde, och jag vädjar
till kommunikationsministern att
verkligen låta göra en undersökning av
den här saken.

Jag har gjort en liten balansräkning
med avseende på saltningen på gator
och vägar. Jag är inte tekniker på det
här området, men jag har liksom kommunikationsministern
kört bil i årtionden
och har följt saken från den utgångspunkten.
I motsats till vanliga balansräkningar
upptas här minussidan
först:

1) Halkan på vägarna ersättes av slirig
modd. Finns objektiva värden på
vilken art av trafikrisk som orsakar
mest olyckor?

2) Saltlaken eller frysblandningen
synes lösa upp ytskiktet på asfalten och
framför allt oljegruset, så att modden
får en inblandning av oljeprodukter
som gör att bilen blir starkt nedsmutsad
och — vad värre är — sikten starkt
nedsatt samtidigt som vattnet i vindrutespolningen
som regel är fruset och
systemet således ur funktion. Hur
många olyckor orsakar det? Om upplösningen
beror på minskad ytspänning
i oljeprodukterna eller erosion genom
den nedkylning som saltningen orsakar
lämnar jag därhän.

3) Saltlaken tränger in överallt i
skrymslen, märken efter stenskott och
i underreden. Säga vad man vill om att
rent salt inte är hygroskopiskt så håller
vägsaltet fukten kvar och underhåller
en ständig korrosion som framför allt
är farlig för bromssystemet. Finns någon
kalkyl på vilka miljonvärden som
därigenom förstörs per år? Vad kostar
all extra-tvättning?

4) Saltsörjan är otrevlig, förstör skor
och kläder, dras in i affärer, bostäder
och kontor och förstör eller skadar
mattor och golv samt är svår att städa
bort.

5) Saltningen är dyr, det vågar jag
påstå ehuru kommunikationsministern
säger annat i svaret. Kostnaden kommer
på skattsedlarna. På lång sikt kan
saltet skada avloppsledningar och betongkonstruktioner.
Jag känner till ett
fall från Kristianstad, där en broövergång
påstås ha varit underminerad på
grund av att salt runnit ner.

6) Saltningen skadar djuren, framför
allt hundarnas tassar, och tar död
på träd i parker och alléer.

Naturligtvis finns också en plussida,
men den är betydligt mindre:

1) Saltet minskar obestridligt halkan,
som dock ersättes av slirningen, och
det tar bort snön, om det inte snöar
alltför rikligt.

Torsdagen den 7 mars 1968

Nr 10

147

2) Saltet är bekvämt att hantera och
tar litet utrymme.

Mera på plussidan har jag inte funnit.

Jag hoppas således att kommunikationsministern
skall ta initiativ till en
vetenskaplig undersökning av dessa
problem. Jag tror att de på sikt är mycket
allvarliga. I dagens tidningar omtalas
att en surahammarsbo har blivit
fälld vid tinget i Kolbäck för att han
smutsat ned en annan bilist. Skall man
behöva stämma vägverket för att det
smutsar ned varenda bil i det här riket
så att man knappt kan se att köra.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Uppenbarligen är det
här problemet inte så lätt att hantera
och komma till rätta med. Man har väl
överallt försökt pröva sig fram till
lämpliga metoder för att så snabbt som
möjligt göra vägarna farbara vid snöfall
och så olycksfria som möjligt.

Det är klart att man här alltid står
inför avvägningen mellan å ena sidan
de trafiksäkerhetsrisker som uppstår i
fall man inte kan effektivt röja undan
på vägarna och å andra sidan de eventuella
skadeverkningar som kan uppkomma
av den metod man använder för
bekämpningen. Om en metods eventuella
skadeverkningar kan man väl
säga att dessa i betydande grad beror
på hur man handhar metoden. Man har
väl i varje fall från vägverkets sida
kommit fram till att om man handhar
metoden på det sätt som vägverket föreskriver,
så bör skadeverkningarna i
övrigt vara ringa.

Verket bedriver ju också på denna
punkt fortlöpande undersökningsverksamhet
inom området. Man följer alltså
denna fråga i samråd med bl. a. statens
väginstitut och korrosionsinstitutet. Jag
vågar därför utan vidare påstå att man
från vägverkets sida har sin uppmärksamhet
fortlöpande riktad på detta problem.
Kommer det fram några nya metoder
— herr Skårman kanske har för -

Ang. saltningen på gator och vägar
slag till sådana — så är jag övertygad
om att vägverket är berett att pröva
även dem.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Anledningen till att jag
är envis i denna fråga är att jag tycker
att vägverket tar för enkelt på den. Jag
tror att detta är ett mycket stort problem
och att det på lång sikt ställer till
mycket mer elände än man inom vägverket
tror.

I Svenska vägföreningens tidskrift
publicerades förra året en artikel, i vilken
en professor redovisar en del provtagningar,
men dessa härrörde mest
från utfarterna vid tunnlar i Italien,
Frankrike och Schweiz, där förhållandena
absolut inte är jämförbara med
svenska förhållanden.

Har herr Skårman några bättre metoder
att komma med, undrar statsrådet
Lundkvist. Jag är ju inte tekniker på
detta område. Jag är tyvärr bara ett
av olycksfallen på saltningens konto.
Jag tycker för min del att det system
som i mycket stor utsträckning tillämpas
i Norrland, nämligen isrivning,
fungerar mycket bra. Den allra bästa
metoden är naturligtvis att folk lär sig
köra ordentligt och försiktigt.

Jag bor i Alingsås och har kontor i
Göteborg. På motorvägen, där man inte
behöver möta någon, är det inte så
stora problem bortsett från att att man
blir nedstänkt om man råkar komma
bakom någon annan bil. Då är det alldeles
hopplöst. På vägen utmed Göta
älv, som jag har kört många gånger, är
förhållandena däremot annorlunda. Så
sent som förra måndagen körde jag 12
km och fick på den sträckan stanna
bilen tre gånger och torka ren vindrutan,
ty jag såg ingenting genom den.
Då jag på kvällen for hem, körde jag
mot solen. Jag mötte inte någon tät
trafik, annars skulle jag ha fått gå av
varannan kilometer för att känna mig
säker.

148

Nr 10

Torsdagen den 7 mars 19(58

Ang. vissa förutsättningar för fastställande av stadsplan

Detta är en stor fråga för bilismen
även om den i de stora sammanhangen
kanske inte har så stor betydelse.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Vägförhållandena i norra
delen av landet och vägförhållandena
i de mellersta och södra delarna
av landet är i detta avseende inte helt
jämförbara.

Herr Skårman och jag har det gemensamt
att ingen av oss är tekniker,
utan vi får väl i detta sammanhang ha
förtroende för dem som vi ger uppdraget
att följa utvecklingen på detta
område. När jag har försökt sätta mig
in i den bevakning som vägverket har
av denna fråga, har jag i varje fall fått
en föreställning om att man inom verket
är mycket intresserad av att följa
frågan och även är beredd att pröva alla
de okonventionella och nya grepp i
själva problematiken med halkan som
över huvud taget kan komma fram.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Jag vill inte godkänna
den undersökning som gjordes i Göteborg
med fastsvetsade plåtbitar. Det
tycker jag är för enkelt för att dra några
som helst slutsatser av.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Eftersom jag fortfarande
i likhet med herr Skårman inte är tekniker,
vill jag inte uttala mig om den
undersökning som har gjorts i Göteborg.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. vissa förutsättningar för fastställande
av stadsplan

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Skärmans
(fp) fråga angående vissa förut -

sättningar för fastställande av stadsplan,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 29 februari, och yttrade: Herr

talman! Herr Skårman har frågat
mig om jag anser att Kungl. Maj:ts
prövning rörande fastställande av stadsplan
bör ske utan att avvakta vattendomstolens
utslag eller utan sammanhang
med Kungl. Maj :ts prövning av
tillåtligheten enligt vattenlagen av industriell
anläggning som utgör förutsättningen
för stadsplanen.

Fastställelse av stadsplan innebär en
fördelning av markresurser inom planområdet
för skilda ändamål sett på sikt.
Prövningen av ett planförslag behöver
i konsekvens härav inte anstå i avvaktan
på prövningen av de många tillstånd
av skilda slag, t. ex. en vattendom,
som kan krävas för genomförandet
av byggnadsåtgärder enligt planen.
I praxis har sålunda stadsplaner inte
sällan fastställts utan att vattendomstols
prövning av t. ex. en bro över farled
kunnat avvaktas. Prövning av stadsplanefrågan
prejudicerar inte senare
prövning enligt annan lagstiftning, t. ex.
vattenlagen, eventuella tillståndsfrågor
e. d. Det är att märka att vissa tillstånd,
som erfordras för plangenomförande,
förutsätter att fastställd plan föreligger.

Självfallet kan detta leda till att förutsättningarna
för planen väsentligt
rubbas om något eller några av erforderliga
specialtillstånd inte erhålls.
Denna risk får vägas mot de praktiska
fördelar som kan vinnas av att planen
prövas så snart detta kan ske inom ramen
för byggnadslagstiftningen.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern även för svaret
på denna fråga — jag beklagar att
jag besvärat så mycket i dag.

Som någon hallandstidning listat ut,
är frågan föranledd av sulfatfabriken
vid Lahäll i Värö, fastän jag vill se problemet
helt principiellt. I tidningarna

Torsdagen den 7 mars 1968

Nr 10

149

Ang. vissa förutsättningar för fastställande av stadsplan

fick man för en tid sedan läsa att regeringen
skulle ta ställning beträffande
statsplanen på Värö inom den allra närmaste
framtiden. Samtidigt upplyste
tidningarna att utslag i vattenmålet angående
fabrikens tillåtlighet skulle meddelas
först den 10 maj. Detta föranledde
några personer att i slutet av februari
då jag vistades i min hemort, per
brev och telefon uppvakta mig och fråga,
om det kan vara riktigt att Kungl.
Maj:t tar ställning före vattendomstolen
och därmed ger en fingervisning
om hur domstolen bör se på ärendet.
Man gav även uttryck åt den uppfattningen,
att förhandslöften givits och att
hela processförfarandet var en meningslös
eftergift åt formaliteter.

Självklart är väl att stadsplanen där
nere bygger på förutsättningen att den
omstridda industrin kommer till stånd.
Då länsstyrelsen och även Kungl. Maj :t
tidigare stoppat glesbebyggelse i trakten
under åberopande av strandlagsförbud
och naturskyddsförbud måste man förutsätta
att planeringen blivit en annan,
om det varit nödvändigt att förlägga
sulfatfabriken till en annan plats. Sådana
villkorliga förutsättningar förekommer
rätt ofta. Är det då inte ur
principiell synpunkt och för att undvika
människors misstanke att saken är
uppgjord i förväg — i ena eller andra
riktningen; och jag kan säga att de som
vänt sig till mig har representerat både
sommarstugeägare och skogsägare —
mest korrekt att låta det domstolsutslag,
som är grunden för hela planläggningen,
vinna laga kraft innan man låser
sig genom ett fastställelsebeslut?
Det hindrar ju inte att man arbetar
fram planerna som argument och för
att vinna tid. Men Kungl. Maj:ts beslut
i fastställelsefrågan bör inte föregripa
domstolsbehandlingen genom att ge
projekten den välsignelse, som ett fastställande
av planerna dock måste innebära.

Jag vill understryka att jag i min fråga
förutsatte, att den industriella anläggningen
utgjorde förutsättningen för

planen. Jag avsåg alltså inte den generella
typen, där man i stort fördelar
markresurserna inom planområdet, vilken
typ kommunikationsministern huvudsakligen
talar om i svaret.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag har som herr Skärman
vet inte möjlighet att här diskutera
något enskilt fall —- jag har svarat på
den fråga herr Skärman ställt, om man
kan pröva fastställande av stadsplan
utan att avvakta exempelvis vattendomstolens
utslag i ett visst sammanhang.
Jag har sagt, vilket väl måste vara riktigt
i byggnadslagstiftningens mening,
att fastställelse av stadsplan innebär en
fördelning av markresurser för skilda
ändamål på lång sikt inom planområdet.
Det innebär inte att man tar ställning
till något speciellt objekt. När man
så att säga fastställer en stadsplan har
man därvid anvisat på vilket sätt ett
område skall bebyggas för framtiden
för olika uppgifter — för industriändamål,
för bostadsbebyggelse och övriga
ting, och en stadsplan måste man kunna
få fastställa i den ordning som jag
redovisat här. Det är den fråga herr
Skärman rest, och det är den fråga jag
har svarat på.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag ställde en rent principiell
och öppen fråga, men sedan har
jag sett av tidningspressen att den koncentrerats
på ett visst fall. Jag menar
generellt att om stadsplanen således inte
är en allmän resursfördelning utan
om den är beroende av att någonting
kommer till, som i sin tur är föremål
för domstolsprövning, skall denna prövning
vara klar innan man fastställer
stadsplanen.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det är alltid på det sättet
att man i beskrivningen till en plan
har tänkt sig att det skall vara t. ex. ett
industriområde på en viss plats. Sedan
kan alltså de industrier, som vill begä -

150

Nr 10

Torsdagen den 7 mars 1968

Ang. vissa förutsättningar för fastställande av stadsplan

ra tillstånd att få bygga på detta område,
vara i behov av andra tillstånd,
och då kan det utveckla sig på det sättet
— jag talar nu bara i princip — att
om en industri inte skulle få tillstånd
att förlägga sin verksamhet till detta
industriområde, kan man mycket väl
tänka sig att en annan industri förlägges
till detta område. Det är så man
måste se hela frågan, och så måste man
se det svar som jag har möjlighet att ge
på en fråga av denna karaktär.

Jag kan självfallet inte ge mig in på
något slags bedömning av något enskilt
fall som kan uppstå under olika förutsättningar
— en massa tänkbara faktorer
kan spela in — utan jag måste svara
på hur vi i kommunikationsdepartementet
skall handlägga stadsplaner.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj :ts till kammaren överlämnade skrivelse
nr 23, med redogörelse för verksamheten
inom Europarådets ministerkommitté
under år 1967.

Anmäldes och bordlädes en av fru
Segerstedt Wiberg undertecknad motion,
nr 769, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 36, med förslag
till smittskyddslag, in. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.43.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Fredagen den 8 mars 1968

Nr 10

151

Fredagen den 8 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 29
nästlidne februari.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 82,
till Konungen angående val av ombud i
Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels till riksdagens förordnanden, nr
83—88, föi herr

Kaj Åke Björk,
fru Elisabet Sjövall,
herr Bo Gösta Bohman,

» Stig Roland Alemyr,

» Sven Harry Gustafson i Göteborg
och

herr Gunnar Hedlund

att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

dels ock till riksdagens förordnanden,
nr 89—94, för

herr Bo Nils Olof Martinsson,
fröken Astrid Bergegren,
herr Gösta Jacobsson,

» Anders Oskar Birger Forsberg,

» Sven Albin Daniel Wiklund i
Stockholm och

herr Per Bengt Göran Sjönell

att vara suppleanter för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 23,
med redogörelse för verksamheten inom
Europarådets ministerkommitté under
år 1967.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
motionen nr 769.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj ds
till kammaren överlämnade proposition
nr 40, med förslag till lag om ändrad ly -

delse av 9 § kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753).

Anmäldes och bordlädes en från den
svenska parlamentariska delegationen
hos Europarådets rådgivande församling
inkommen skrivelse med överlämnande
av redogörelse för församlingssessionerna
under år 1967.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av väckta motioner om upprättande
av diplomatiska förbindelser med
Demokratiska Republiken Vietnam;

statsutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner;
samt

nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 8, med anledning av motioner om
skattemässig täckning av kommuns kostnader
för fritidsbebyggelse;

nr 9, med anledning av motioner angående
tidpunkten för kommuns besvär
över taxering till kommunal inkomstskatt; nr

12, med anledning av motion om
överlåtelse av AB Tipstjänst till Sveriges
riksidrottsförbund;

nr 16, med anledning av motioner angående
beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst;

nr 17, med anledning av motioner om
undantagande från beskattning som naturaförmån
av fritt bränsle från egen
fastighet;

152

Nr 10

Fredagen den 8 mars 1968

Meddelande ang. enkel fråga

nr 18, med anledning av motioner rörande
förvärvsavdragen vid beskattningen
m. in.; samt

nr 20, med anledning av motioner angående
avskrivningsunderlaget för
skogsvägar, m. in.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av motion om åtgärder
för att meddela journalister upplysning
angående riksdagens arbetsformer;
samt

nr 13, i anledning av motioner om
tillsättande av en riksdagens pressombudsman; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 kap. 8 § och 54 kap. 9 §
rättegångsbalken m. m.;

nr 16, i anledning av motion angående
kungörande i kyrka; samt

nr 17, i anledning av motioner om
medborgarvittnen vid demonstrationer
in. in.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckta motioner
om socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare;

nr 4, i anledning av motioner angående
förmånerna inom den allmänna försäkringen
för deltids- och korttidsanställda
samt lågavlönade;

nr 8, i anledning av motioner om
vårdbidrag till handikappade barn under
16 år;

nr 9, i anledning av motioner angående
ersättning enligt lagen om allmän
försäkring i samband med transplantation; nr

10, i anledning av motioner om
tandvårdsförsäkring för ålderspensionärer;
samt

nr 11, i anledning av motioner om
vårdbidrag till fosterföräldrar;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1932 (nr
223) med särskilda bestämmelser om
delning av jord å landet inom vissa delar
av Kopparbergs län, in. in., dels motioner
om förenkling av lantmäteriför -

rättningar, dels ock motion om vissa
ändringar i jorddelningslagen;

nr 15, i anledning av väckta motioner
angående dels obligatorisk reflexanordning
för gående, dels skyldighet för fotgängare
att vara försedd med reflex eller
lykta;

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående besvärstiden vid beslut om
tomtindelning;

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående dels färdiggjutna registreringsskyltar
för motorfordon, dels placeringen
på motorfordon av bevis om
erlagd fordonsskatt, dels ock placering
på motorfordon av bevis om erlagd försäkringspremie;
samt

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående förande av sparkstötting;

jordbruksutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående överlåtelse av viss staten tillhörig
mark, m. in.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

9, i anledning av motioner angående
personalbristen inom sjukvården;
samt

nr 10, i anledning av motioner angående
de hemarbetandes situation.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Åkerlund (h) till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet: »Anser
Herr Statsrådet placeringen av ett jättelikt
kärnkraftverk på Bogesundslandet
riskfri för stockholmsregionens befolkning
.särskilt med tanke på befolkningen
i Lidingö, Vaxholm och skärgårdsområdena?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1968